Etikettarkiv: Revolution

Vänstern och Kina

Parallellerna mellan utvecklingen i Sovjetunionen efter Stalin och i Kina efter Mao är ur många aspekter slående: marknadsinriktade ekonomiska reformer, skarp kritik mot »personkulten« och den politik den döde ledaren fört, utrensningar av de inom partiledningen som stått den döde ledaren närmast (i Sovjet gällde detta Beria, Molotov, Malenkov, Kaganovitj m fl, i Kina »de fyras gäng« och deras an­hängare). Men det finns givetvis också viktiga skillnader mellan Deng Xiaopings Kina och Chrusjtjovs Sovjet. Exempelvis är det Maos f d motståndare (med Deng i spetsen) som i Kina leder uppgörelsen med det förgångna, medan det i Sovjet var delar av Stalins eget garde som skötte den detaljen. Helt följdriktigt är också den kursändring som de kinesiska ledarna vidtagit betydligt mer genomgripande än den som genomfördes under Chrusjtjov. Idag har i stort sett allt som förknippas med Mao förkastats och kritiserats: »det stora språnget«, »kulturrevolutionen» den ekonomiska utvecklingsmodellen m m . Även om de kinesiska ledarna fortfarande är relativt återhållsamma i sin kritik av Mao (han sägs ha gjort stora »misstag«, men inga »brott«) står det klart att »maoismen« nu förpassats till historiens skräphög i Kina.

De genomgripande förändringarna i Kina efter Maos död har helt naturligt bidragit till att fördjupa den kris som den maoistiskt influerade vänstern befunnit sig i sedan början av 70-talet. Den ideologiska och politiska förvirringen och det organisatoriska sönderfallet har redan idag nått så långt att de kinaorienterade grupperna antingen redan upplösts eller håller på att förvandlas till fullständigt marginella sekter. De enda organisationer av maoistiskt ursprung som — åtminsto­ne tillfälligt — i viss mån lyckats stå emot denna kris är en del av de grupper som haft tillräckligt med sunt förnuft och självbevarelsedrift för att bryta banden med Kina.

I denna situation är det på sin plats att göra ett bokslut över maoismen. Inte därför att de kinatrogna organisationer­na numera skulle ha någon dragningskraft på radikala människor, utan för att fördjupa förståelsen för och dra lärdo­mar av det skedda. Den internationella maoismens dödskamp är ett lärorikt exempel på hur det kan gå när man läm­nar den kritiska vetenskapliga socialismen för att i stället bygga på tro och önsketänkande.

I detta nummer av Fjärde Internationalen inleder vi en artikelserie om Kina. Denna kommer först och främst behand­la den kinesiska utrikespolitiken, vilken haft stora (negativa) återverkningar på den internationella revolutionens utveck­ling och spelat stor roll för de kinaorienterade organisatio­nernas kris. Den inledande artikeln (i detta nummer) är dock ägnad den maoistiskt influerade vänsterns (främst i Sverige) förhållande till utvecklingen i Kina. (De följande artiklarna — som alltså är ägnade åt den kinesiska utrikespolitiken — utgör egentligen ett förarbete till ett större verk om de kinesisk-vietnamesiska relationernas historia. Detta är emellertid för omfattande för att publiceras i vår tidskrift och kommer förhoppningsvis att ges ut i bokform.)

Förutom denna artikelserie kommer vi i Fjärde Internationalen och på annat sätt publicera artiklar och dokument rö­rande den inrikespolitiska utvecklingen i Kina. Vi planerar bl a att ge ut en dokumentsamling om oppositionsrörelserna i Kina.

Red.

Kina och Vietnam. Sällan har två länder tillskrivits den kämpande socialismens ideal i så lyriska tongångar — för att sedan på rekordtid avmystifieras, utsättas för den bistraste kritik, ja tom totalt förkastas!

Under 60-talets andra hälft spred sig »Den Stora Proletära Kulturrevolutionens« förföriska locktoner över hela världen. De påstådda experimenten med »revolutionär demokrati«, »masslinjen« som metod att lösa samhällsfrågorna, »självkritiken« och »kritiken« (»Bombardera högkvarteret!«) i och mot Kina Kommunistiska Parti (KKP) — allt detta ansågs av de förförda stå i bjärt kontrast mot Sovjetunionens och övriga öststaters förkalkade och historiskt misskrediterade »kommunism«. Att sovjetledarna dessutom förrått Kina — se den s k sino-sovjetiska konflikten — gav ännu mer näring åt att Kina stod för en ny livskraftig och internationellt attraktiv socialism.

Den uppfattningen gav inte bara upphov till nya »marxist-leninistiska« partier (som visserligen oftast var små utbrytningar ur moskvapartierna, men ändå…), utan hänförelsen över Kina och »kulturrevolutionen« trängde långt in i de kapitalistiska ländernas intellektuella kretsar, från yttersta vänstern, delar av socialdemokratin till den borgerliga liberalismen. Här i Sverige skulle vi kunna exemplifiera detta fenomen med personer som Jan Myrdal, Joachim Israel, Sven Lindqvist och Olof Lagercrantz.

Fenomenet »kinavänner« — för man kan verkligen tala om ett socialt-ideologiskt fenomen! — förtjänar att uppmärksammas. Dess huvudpersoner har trots allt betytt mycket för att ska­pa den bild av Kina som på sätt och vis varit etablerad i opinionen, åtminstone till för ett par år sedan. Fenomenet är inget nytt. På 30-talet gick det under benämningen »sovjetvänner«, ett icke föraktligt antal intellektuella — författare, artister, konstnärer och vetenskapsmän — som nästan alla besökte Sovjetunionen, för att därefter i skimrande dager beskriva utvecklingen där. Kring dessa fenomenets förgrundsfigu­rer fylkades parnassens B-lag. Leo Trotskij hade ofta det tvivelaktiga nöjet att polemisera mot olika figurer i denna illustra samling, t ex »paret Webb« (Sidney Webb med fru). Trotskijs beskrivning av sällskapet är värd att återges:

För många inom småborgerligheten som varken bemästrar penna eller pensel, är en officiellt registrerad »vänskap« med Sovjetunionen en slags attest på högre andliga intres­sen. Medlemskap i frimurarloger eller pacifistklubbar har mycket gemensamt med medlemskap i föreningen för »Sovjetunionens vänner«, för den gör det möjligt att leva två liv på samma gång: ett vardagsliv i en umgängeskrets med allmänna intressen och ett semesterliv som är upplyftande för själen. Då och då besöker »vännerna« Moskva. De antecknar i minnet trakto­rer, barnkrubbor, pionjärer, para­der och fallskärmshoppande flickor — med ett ord allting utom den nya aristokratin..(1)

I mångt och mycket kunde denna beskrivning gälla 60- och 70-talets »kinavänner«. Ta t ex Han Suyin vars böcker (varav flera är översatta till svenska) utgör tragiska exempel på intellektuell förnedring. Att byta åsikt — beroende på vem inom den kinesiska byråkratin som för tillfället har makten — har för henne varit lättare än att byta skjorta.(2) Samma låga moraliska kvalitet måste också tillskrivas Jan Myrdal, som tränger sig allt djupare in i sin politiska återvändsgränd.

Suyin och Myrdal utgör naturligtvis två av de grövsta och oärligaste exponenterna för kinatrogenheten. En an­nan variant har varit den som bl a Charles Bettelheim, Rossana Rossanda och Maria Antoinette Macciochi stått för. En riktning som visserligen inte fullständigt lagt sig på knäna för den kinesiska utvecklingen, men som övervärderat och förskönat vissa drag i den, och som skapat illusionsspäckade pseudoteorier vilka utgjort den ideolo­giska näringen för en rad centristiska strömningar i Europa, t ex f d Il Manifesto och Avanguardia Operaia i Itali­en och Förbundet Kommunist i Sverige.(3)

Men många f d »kinavänner« har alltmer kommit att ta avstånd från den »kinesiska modellen« sådan som den kommit att utvecklas. Den kinesiska utrikespolitikens skändligheter i början av 70-talet (Ceylon, Pakistan, Sudan osv), KKP:s ansiktslyftningar av diverse reaktionära politiker (Strauss, Heath, Pinochet, Mobutu m fl), den numera totala avsågningen av »kulturrevolutionen« de ständiga ommöbleringarna i ledargarnityret, det politiska och militära angreppet på Vietnam, stödet till folkmördaren Pol Pot, och nu senast den farsartade skådeprocessen mot de överlevande Lin Biao-anhängarna och mot »de fyras gäng« — allt detta har för många »kinavänner« blivit en allt för stark anrättning att svälja. Myterna har bleknat, och »kinavännerna« med dem. Vi har idag ett antal anmärkningsvärda avhopp att notera:

— Charles Bettelheim, f d ordfö­rande i »Fransk-Kinesiska Vän­skapsförbundet«. Lämnade förbundet 1976 i protest mot KKP:s behandling av de »fyras gäng«: »Det är omöjligt att hysa förtroende för ledare som förleder folket medan de eliminerar dem som de är oense med«, skrev han i sitt avskedsbrev.(4)

— Claude och Jacques Broyelle, författare till den uppmärksammade Kinaboken »Halva Himlen«, ett resultat av ett första besök i Kina. Den andra boken, »China: a Second Look«, är en bitter uppgörelse med deras egna tidigare ståndpunkter. (Tyvärr finns bara den första till­gänglig på svenska.)

— Wilfred Burchett, australiensisk författare, som skrivit åtskilliga böcker om Kina (på svenska: »Vändpunkt i Kina« och »Arbete och liv i Kina«) och Indokina (på svenska: »Det andra indokinakriget« och »1975 — Saigon befriat«). Burchett var också till en början sympatiskt inställd till Pol Pot-regimen i Kampuchea, men har nu helt omvärderat sin syn på Pol Pot och Kina.(5)

Listan skulle numera kunna göras mycket lång, och vi kan bara kort peka på ytterligare tre namn: Paul Sweezy, redaktör för den kända amerikanska tidskriften Monthly Review, dansken Jan Bredsdorff, vars bok, »Revolution — tur och retur«, innebär en omvärdering av tidigare ståndpunkter om Kina, samt svensken Joachim Israel som fortfarande lever kvar i »kulturrevolutionens« förlorade paradis.

Att dessa personer nu omvärderat Kina behöver nödvändigtvis inte betyda att de marxistisk orienterade av dem övergivit maoismen. Bettelheim är t ex fortfarande övertygad maoist. Hans ståndpunkt är att den nuvarande ledningen kastat Maos »marxistiska lära« på sophögen, fängslat »revolutionärerna« (dvs »de fyras gäng«) och mer eller mindre påbörjat återupp­rättandet av kapitalismen i Kina…

Maoismens kris, som ovannämnda fall är ett uttryck för, blir ännu tydliga­re om vi betraktar de maoistiska vänsterorganisationernas utveckling, både här i Sverige och i övriga världen. Flera av de f d maoisttrogna grupperna har nu mer eller mindre upplösts, t ex PCP-ml i Portugal och KPD i Väst­tyskland. Svenska SKP plågas också av en förlamande inre kris där förändringarna i Kina tillhör stridsfrågorna.

Ja, inte ens det prokinesiska flaggskep­pet i Europa — norska AKP-ml tycks kunna reda ut begreppen längre. Den nuvarande ledningens totala förkastelsedom mot »kulturrevolutionen« och annat som utgjort maoismens adelsmärke underminerar ju själva grunden och ursprunget till dessa kinatrogna grupperingar. Det är en historiens ironi att dessa organisationer kommer att dö av samma orsak som födde dem…

Andra organisationer kände med tiden att de osade bränt, tog sina händer från Kina, och tar idag avstånd från den kinesiska politiken. Bland de första att göra detta var Progressive Labor Party i USA som redan i början av 70-talet hävdade att kapitalismen »återupprättats« i Kina. Resterna av tyska KPD-ml har antagit en liknande syn, liksom KPMLr i Sverige. Det ki­nesiska svärmeriet är nu över. Istället utgör Albanien, Vietnam och Kuba nya »fyrbåkar för socialismen«. Mån­ga av dessa f d kinatrogna organisationer håller dock fast vid rester av maoismen och tidigare kinesisk politik. Det gäller t ex KPMLr och Förbundet Kommunist, FK (som dock inte var kinatroget på samma enfaldiga sätt som SKP och KPMLr). Trots alla skillna­der dessa organisationer emellan har de ändock haft en gemensam nämnare: Maos påstådda »utveckling av marxismen« och det »revolutionära KKP« fram till början av 70-talet.

Det är därför nödvändigt att bryta ytterligare en myt: myten att det kine­siska (maoistiska) utrikespolitiken någonsin baserat sig på marxismen, på den proletära internationalismen och omsorgen att befrämja världsrevolutionen. Ty den myten lever fortfarande, trots — eller tack vare? — den nuva­rande kinesiska ledningens öppet kontrarevolutionära politik.

Den enda organisation i Sverige (och f ö i världsskala) — förutom VPK (p g a sina bindningar till sovjetblocket — dock fanns det strömningar inom VPK som var mycket influerade av maoismen) — som inte lät sig förföras av de kinesiska locktonerna var RMF (nuvarande KAF), den svenska sektio­nen av den trotskistiska Fjärde Internationalen. Den trotskistiska världsrörelsens resolution om »kulturrevolutionen var nog ett av de mest inopportuna dokument som publicerades i slutet av 60-talet. Trots vissa brister har huvuddelen av dess analys visat sig vara helt korrekt.(6) I början av 70-talet fick vi trotskister också utstå otaliga angrepp från maoistiskt håll för vår »smutskastning« av Kina, vårt »förtal« av den kinesiska utrikespolitiken och våra »attacker« på det kämpande FNL. Hela denna historia ställs nu i en rätt absurd dager. Numera angrips vi antingen för att vi inte smutskastar och förtalar Kina tillräckligt, eller så för att vi inte anser Vietnam vara en »hitleristisk stat« (vilket t ex SKP »upptäckt«). Om vi tidigare fört fram ens hälften av sådana argument mot Kina och Vietnam, då hade vi fått utstå inte bara politiska och ideologiska angrepp, utan förmodligen också rent fy­siska trakasserier.(7)

Den revolutionära marxismen har aldrig åtnjutit någon stark ställning i den svenska icke-socialdemokratiska rörelsen. Stalinismens förfalskade version har istället hängt som en kvarnsten runt rörelsens hals. Perioden 1968-69 innebar visserligen att en ny ung generation upptäckte marxismen som världsbild och analysinstrument. Men dess tillämpning kom — med några få undantag — mycket snart att förtvina under det starka inflytandet från maoismen i Kina och den stalinistiska historieskrivningen. I den svenska vänstern har således den kinesiska utveck­lingen aldrig analyserats på allvar. Det som finns att tillgå är tillstuvade kine­siska blåkopior som publicerats i de teoretiska organen (SKP:s Marxistiskt Forum och KPMLr:s f d Klasskampen) eller i olika utgåvor från Svensk-Kinesiska Vänskapsförbundet. Inte ens det enormt upphaussade verket Kina — klasskampen går vidare (1974), som författades av två medlemmar i Förbundet Kommunist (FK), lyckades höja debatten eller analysmetoderna speciellt nämnvärt. Få FK-medlemmar torde idag uppleva boken som något »nyskapande« eller »originellt«. En enkel genomgång av boken gav vid handen att dessa fraser snarast var reklamslogans och billiga säljargument.(8)

Vi kan alltså konstatera att det saknas en ordentlig marxistisk analys av utvecklingen i Kina från den maoinfluerade vänsterns sida, något som heller inte är särskilt förvånande. Det gäller f ö också i hög grad den indokinesiska revolutionens historia som var en an­nan viktig inspirationskälla för de vänstergrupper som växte fram på 60-talet. Även den är belamrad och dold bakom stalinistiskt bråte. De maoistiska organisationerna trasslar ibland in sig i sådant bråte under sina politiska svängningar och gör därmed smärtsamma upptäckter. Men den maoistiska »självkritiken« tycks för det mesta ha till uppgift att fungera som smärt­stillande medel. Under rituella formler som »misstag«, »70 procent rätt, 30 procent fel«, »oklar syn på motsättningarna« osv, kan de ibland oroliga leden rättas till. Men inte alltid. Den svenska maoismen är visserligen inte samma råttbo som t ex den tyska, men dess historia kantas ändå av åtskilliga utbrytningar, omgrupperingar och omsvängningar. Det kan vara värt att göra en kort översikt över hur de svenska maoistgruppernas uppfattning om Kina förändrats:

KFML/SKP

KFML/SKP är det direkta resultatet av den sino-sovjetiska konflikten och »kulturrevolutionen« och bildades 1967 genom att en mindre utbrytning ur gamla SKP smälte samman med »kineserna« i Clarté-förbundet och i den nybildade FNL-rörelsen. KFML/SKP har aldrig utåt kritiserat Kina och KKP i den minsta fråga! Troget har den — likt sina föregångare: de stalinistiska kominterpartierna — följt med i svängarna. Det har inte spelat någon roll vilken del av byråkratin som haft makten i Beijing. »Den som har makten har rätt« har varit SKP:s rättesnöre. SKP är m a o Beijings Röst i Sverige. Själv ogillar man den benämningen. SKP är ett »självständigt parti«, heter det. Men vari denna »självständighet« består när det gäller Kina kan nog ingen förtälja. Dess mer finns det att säga om SKP:s underkas­telse och dess uppfattning av »självkritik«. Ett exempel: 1973 började Deng Xiaoping sin väg tillbaka till makten efter flera år i skuggan. Under åratal hade Deng symboliserat ondskan (»kapitalistfarare«, »reaktionär« osv). SKP hade sjungit med i den kören. Efter att den första förvåningen släppt konstaterade Gnistan att Deng inte var »reaktionär» längre. Han hade ju gubevars begått… »självkritik«. Chefsredaktören Stefan Lindgren lät lite skamset meddela att »många av Kinas vänner i världen, inte minst Gnis­tan, svalt propagandan mot Deng med hull och hårs Och vidare: »Utan att ha några egna undersökningar att stödja sig på upprepades officiella ki­nesiska argument«. Så sant! Så sant!

Men upphörde SKP och Gnistan med papegojeriet? Icke. Efter händelserna på Tian An Men — Den Himmelska Fridens Torg — i april 1976, då tiotu­sentals människor använde sina hyllningar till den avlidne Zhou Enlai som en protest mot politiken i Beijing, var det dags för nästa expresshiss nedåt för Deng. Händelserna stämplades som »reaktionära« och Deng fick gå som en av huvudinspiratörerna till dessa »kontrarevolutionära handlingar«. Gi­vetvis stämde SKP och Gnistan oför­behållsamt in i de nya tongångarna. Deng hade alls inte gjort bättring. Han var och förblev en »revisionist« och »kapitalistfarare«. Sedan dog Mao och »de fyras gäng« arresterades. Och vem dök nu upp igen om inte… Deng Xiaoping! Återigen togs han till nåder i Gnistans spalter. Kan SKP:s brist på politisk moral illustreras tydligare?

Idag är Deng-fraktionens politik den »officiella kinesiska« linjen, efter avpolleteringen av Hua Guofeng är detta helt uppenbart, och den upprepar SKP lika okritiskt och naivt som de tidigare. Summan av kardemumman blir att alla »kontrarevolutionära« linjer blir »korrekta« när de blir den officiella linjen! Längre än så i politisk underkastelse och intellektuell självförnedring kan man knappast komma. Idag, när »kulturrevolutionens« huvudfien­de — »Kinas Chrustjtjov« — Liu Shaoqi liksom hans idéer återupprättats postumt, när avmaoiseringen är ett faktum, ja då torde marken börja svik­ta ordentligt under SKP-ledningens fötter.(9)

Vi lämnar här SKP. Det är onödigt att tränga in djupare i bedrövelsen, ty för att veta SKP: s ståndpunkt i en fråga som Beijing uttalat sig om behöver vi inte tillfråga Gnistan. Det räcker med att läsa Beijing Review. De enda diskrepanser som är möjliga att urskilja beror på att de svenska språkrören inte tillräckligt snabbt lyckats hänga med i svängarna eller missuppfattat signalerna från Beijing.(10) Låt oss därför istället lite utförligare behandla två organisationer som övergivit den idylliserade bilden av Kina: KPMLr och FK.

KFML(r)/KPML(r)

När Frank Baude & Co bröt sig ur KFML 1970 och bildade KFML(r) var inte utrikespolitiken den viktigaste brytningsfrågan. Fastän »r-arna« i ord anslöt sig till »KKP:s analys av världsläget«, intog dock organisatio­nen i praktiken ståndpunkter i en rad frågor som definitivt inte låg i linje med Beijings politik. Det gällde t ex synen på kampen mot EEC (där (r) av­visade det »nationella oberoendet« som kampkrav) och inställningen till klassförsvaret (där »försvaret av fosterlandet« bestämt avfärdades).

Anslutningen till KKP:s världsbild ledde ändock till att (r) accepterade analysen av Sovjet som »socialimperialistiskt« (som en följd av detta karaktäriserades t ex Kuba som »ett mindre betydande imperialistland«!). När den kinesiska utrikespolitiken i början av 70-talet vreds åt höger försvarade (r) detta, även om det inte var med samma glöd som KFML/SKP.(11) De första tecknen på att Baude & Co internt våndades över den kinesiska politiken var ett antal återkommande gliringar i Proletären över SKP och Gnistan för deras »osjälvständiga« hållning till den kinesiska politiken. I början av 1976 kom Baude/Carlssons bok, Borgerlig eller proletär politik — en kritisk granskning av SKP, där KKP:s »supermaktsteori« kritiserades indirekt genom en kritik av SKP. Ännu vågade man inte öppet ge sig på Kina. »Vad den kinesiska propagandan under alla olika förhållanden för ut kan inte i varje bokstav tas för politisk teori«, påpekade författarna förtröstansfullt. Vidare:

»KKP har säkert fullt godtagbara (!) skäl för att bedriva sin politik så som idag sker. Alldeles säkert har KKP:s ledning mycket noggrant analyserat världen av idag och därav dragit upp sitt globala agerande. Det är en sak som kineserna bäst (!) kan avgöra och det vore oss helt främmande (!) att söka vända oss mot den kinesiska politiken såsom den utformas av KKP; till det är vårt kunnande alldeles för litet.«

Efter denna närmast masochistiska självbekännelse över sin egen okunnighet, valde författarna att i slutet av bo­ken förklara sin och (r):s »högsta respekt« för den »korrekta politik som KKP fört och alltjämt för«.(12)

Men allteftersom utvecklingen i Ki­na fortgick tvingades även Baude & Co att börja bekänna färg. Kinas stöd till Pinochet, Strauss m fl, turerna kring Dengs två återupprättelser, den albanska kritiken mot och brytningen med Kina, och slutligen Kinas angrepp på Vietnam — alla dessa händelser pressade KPMLr till öppen kritik. Men det är en kritik som saknar varje förankring i en marxistisk analys. KKP:s för­räderier har bara blivit för grova och oförsvarbara i Baudes & Co:s ögon. »Kritiken« från (r):s sida har således nästan enbart resulterat i ett flöde av skällsord och hets i Proletärens spalter. »Undantaget« är en artikelserie — »Marxism eller idealism?« — i Proletären nr 12-25, 1979. (Finns även utgi­ven som broschyr i Proletärens skriftserie, nr 1-79.) Här slängs utan större omsvep vad som en gång var en stor del av (r):s ideologiska grundval i graven:

»Av Kinas politik på 60-talet har inte lämnats kvar sten på sten, den är i grunden raserad och den är raserad på grundval av de inre förändringarna i Kina. Och i dessa förändringar har massorna inte spelat nå­gon annan roll än eftertruppens. De politiska förändringarna har till sin huvuddel ägt rum inom partitoppen där olika grupperingar genom en kuppolitik har manövrerat ut va­randra.«

Slutsatsen av detta blir enligt (r):

»Som segrare efter en tjugo år lång strid står nu den kinesiska nationella bourgeoisin ensam vid makten.«

Så lätt är det alltså att slänga ut barnet med badvattnet! Genom en »kuppolitik« har »bourgeoisin« tagit makten utan att »massorna« rört ett finger! KPMLr-ledningen är säkerligen stolt över sin nyfunna »självkritik« och »självständiga analys«. Men lika lite som den har att göra med marxismen, lika mycket har den gemensamt med KKP:s gamla »analys« av hur »kapitalismen återupprättades« i Sov­jetunionen…

I själva verket har (r) bara på nytt fastnat i stalinismens ofruktbara teoribildningar och metoder. Enfaldigt vidhåller man teorierna om »socialism i ett land« och »revolution i stadier«. Man fortsätter att sprida myten om att Mao var marxist och att KKP tidigare »tillämpat marxismen-leninismen«. (En annan myt, vilken vi kommer att avrätta i vår bok om konflikten Kina-Vietnam, men som (r) fortfarande tror på, är att Lin Biaos skrift, Leve segern i folkkriget, var »ett uttalat stöd för undertryckta och koloniala folk i kampen mot imperialism och nykolonialism…«)

Den revolutionära världskartan har så blivit ett »socialistiskt land« fattigare, enligt KPMLr. Till de som fortfarande »håller den proletära internatio­nalismens och socialismens fana högt« räknar man nu bara Albanien, Vietnam och den tidigare »mindre betydande imperialiststaten« Kuba!

Att KPMLr lyckats genomföra denna genomopportunistiska omvärdering av Kina har sina randiga skäl. För det första har (r):s ledning ideologiskt alltid varit mer stalinistisk än maoistisk. Den »folkpolitik« man frigjorde sig ifrån i och med brottet med KFML/SKP måste ändå av r-ledningen ha upplevts som möjlig att härleda till just de maoistiska formlerna. För det andra har (r) alltmer kommit att intressera sig för arbetarkadern i APK (dvs »gammelstalinisterna« kring Norrskensflamman). Ett stöd till Kinas politik har upplevts som ett direkt hinder för att kunna påverka den gruppen. Uppenbarligen ligger denna strävan också bakom den »förändrade syn« på Sovjet som under 1980 har krystats fram i Proletärens spalter. Intressant nog heter det numera »borgarna i Kina« och »revisionisterna i Sovjet«, en definitionsfråga som lär få — och redan har fått — vittgående konsekvenser för (r):s politiska ställningstaganden. För det tredje har KPMLr genomfört en teoretisk nedrustning i stor skala i hela organisationen. Dess teoretiska tidskrift har lagts ner, bokutgivningen minskat betydligt och försök till analyser blir allt sällsyntare i organisationens press. Mot den bakgrunden framstår också (r):s an­språk på en »nykter och självständig analys av världskommunismens uppgifter« som en såpbubbla, ett uppblåst hyckleri…

Förbundet Kommunist, FK

I motsats till de trotskistiska grupperingarna anser vi det emellertid vara betydligt fruktbarare att söka bygga vidare på KKP:s brytning med stalinismens avvikelser.

Med dessa ord i sin första politiska plattform försökte det nybildade FK orientera sig gentemot både stalinismen och trotskismen. Båda sågs som ofruktbara traditioner. Istället var det KKP:s och Maos »brott med stalinismen« som ansågs vara det teoretiska och ideologiska näringsmedel med vars hjälp det framtida Kommunistiska Partiet skulle växa upp och frodas. FK:s kritik av kinatrogna grupper som KFML/SKP och KPMLr fördes mest på en abstrakt teoretisk/ ideologisk nivå. Båda ansågs, och naturligtvis i och för sig ofta med rätta, vara »empiriodogmatiska« och hålla sig med förvanskade och vulgariserade tolkningar av KKP:s och Maos teorier och politik (en kritik som i själva verket också gällde FK självt).

FK:s ansträngningar att vaska fram en egen, »självständig« revolutionär teori med utgångspunkt i den kinesiska politiken måste oundvikligen leda in i motsägelser och teoretisk förvirring. Det FK försökte göra var att bygga upp en »ny« teori genom att på ett ofta mycket godtyckligt sätt blåsa upp vissa aspekter av den kinesiska utvecklingen och helt enkelt blunda för andra. I praktiken när det gällde att ta konkret ställning till t ex den kinesiska utrikespolitiken (eller byråkratiseringen i Kina) svävade FK på målet och retirerade till sofistikerade och utspekulerade försvarspositioner. (Byråkratin erkändes förvisso som ett existerande feno­men i Kina, men ansågs mer eller mindre vara nödvändig, ja tom oundviklig i det stadium det kinesiska samhället befann sig. Istället (!) för att bekämpa byråkratin skulle de kinesiska massorna bryta ner den »borgerliga arbetsdelningen…«De kinesiska massorna hade givetvis en helt annan inställning än FK, vilket den senare ut­vecklingen visat och kommer att demonstrera även i fortsättningen.)

Men liksom de okritiska kinagrupperna alltmer ansattes av den kinesiska utrikespolitikens förräderier, undgick inte heller FK:s sofistikerade »kritiker« detta öde. Yrvaket frågade sig FK i tidningen Röda Arbetet, 1-73: »Har Kina övergett sina revolutionära ideal och gått in för en försoningspolitik med USA?«. Detta samtidigt som all tidigare och samtida kritik av Kina från trotskistiskt håll avfärdades som »hets mot Kina«! I och för sig är detta förståeligt. En organisation som då an­såg KKP vara »den världskommunistiska rörelsens ledande kraft« (!) kan knappast förväntas förstå kritik (hur den än ser ut!) på annat sätt. FK fort­satte därför att skönmåla maoismen och utvecklingen i Kina, och utvecklade sina försvarspositioner till extremt patetiska och löjeväckande proportioner. Allra klarast och mest systema­tiskt skedde detta i boken Kina — klasskampen går vidare, som förmodligen skrevs under 1973 men gavs ut våren 1974. Låt oss återge några av de mer besinningslösa betraktelser över maoismen ur denna bok:

Maoismen är bolsjevismens jämlike i revolutionär livskraft och dynamik, men med ett nationellt be­gränsat synfält…

Men medan bolsjevismen förföll, tappade entusiasmen och perspekti­vet efter en relativ kort tid, så har det revolutionära uppbygget i Kina öppnat ständigt nya horisonter och väckt ständigt nya idéer till liv… 

På så sätt har den kinesiska revo­lutionen inneburit bestående land­vinningar för den internationella kommunismen, medan bolsjevismens landvinningar och experiment alla urholkades eller förvreds till oi­genkännlighet…

Bolsjevismen var en klart lysande stjärna som steg upp på en svart himmel och slocknade på en ännu svartare. Maoismen har lyst mindre klart, men stadigare och längre. Den fortsätter att lysa…(13)

Detta dravliga blomsterspråk utgjorde faktiskt några av de viktigaste slutsatserna om maoismen i en bok som utgav sig för att vara »nyskapande« och »originell«!

Men FK hade naturligtvis upptäckt att det var svårt att försvara den offici­ella kinesiska politiken, och i boken påpekade man reserverat att »Kinas nuvarande ledning inte för någon proletärt-internationalistisk politik«, men att det »självfallet (!) finns…. progressiva inslag i Kinas utrikespolitik, t ex stödet åt befrielserörelserna i Indokina« (vars karaktär och syften i förbigående sagt tål att diskuteras). Att det kunde finnas någon materiell grundval bakom den kinesiska politiken, att den uttryckte de nationella särintressena hos en byråkrati — det stod FK helt främmande inför. I stället reducerades den kontrarevolutionära utrikespolitiken till »felbedömningar« och »underskattningar«:

Har Kina korrekt bedömt huvudsidan i de imperialistiska motsättningarnas utveckling, i Sovjetunionens roll, i tendenserna i den nykoloniala världen?

Allmänt kan man säga att Kina underskattar klasskampens och rörelsernas betydelse för utvecklingen i världen och kraftigt överbetonar vikten av förbindelserna på statsnivå.(14)

För att komma ifrån diskussionen om byråkratin och dess roll sökte FK fram en strömning inom byråkratin som påstods vara »den äkta revolutionära vänstern« (»de fyras gäng«):

»Vi framhåller att det är vänstern i KKP:s ledning vi stödjer. Att okri­tiskt stödja den nuvarande politiken i alla dess delar är i själva verket ett stöd åt högern och de opportunistiska krafterna i Kina«.

Men inget tyder på att »vänstern« stod för någon kvalitativt annorlunda linje i de avgörande frågorna, allra minst när det gällde den socialistiska demokratin och utrikespolitiken.

FK:s totala oförståelse för den kine­siska utrikespolitikens konsekvenser och orsaker kan belysas med följande exempel:

Våren 1974 utbröt en debatt i fr a Aftonbladet om Vietnam och »supermakterna«. I ett antal inlägg försökte ledande SKP:are och medlemmar i FNL-grupperna (DFFG) bereda marken för att omvandla Vietnamrörelsen till en «front mot supermakterna«. Andra, t ex Sara Lidman, talade emot en sådan utveckling. Det gjorde även vi trotskister. Men vi för­sökte också förklara varför SKP- och DFFG-ledningen agerade på detta sätt, liksom vi i många artiklar och skrifter försökte peka på den kinesiska utrikes­politikens katastrofala konsekvenser.

FK:s kommentarer till våra varningar utgör ett typiskt exempel på en småborgerlig akademisk inställning:

För trotskisterna har hela denna debatt varit mums för måns. Men trots den gälla tonen har deras kritik mot Kina förblivit märkligt ytlig. De har tagit upp olika exempel på kinesisk opportunism, slagit sig för bröstet och skrikit: Titta vilka förräderier! Men då man inte sökt konfrontera den kinesiska synen på världsläget med ett teoretiskt marx­istiskt arbete, har kritiken stannat på ett empiriskt och moraliserande plan. (15)

»Mums för måns«! FK var uppenbart oroat över att KAF eventuellt kunde göra politiska vinster (naturligtvis oförtjänta!) på sin kritik av den kinesiska politiken. Men vad ville FK själva göra åt den allvarliga situationen med Indokina och solidaritetsarbetet? FK:s »alternativ« måste betraktas som en ren politisk skandal inom vänstern. Samtidigt som FK vädjade till alla antiimperialister i Vietnamrörelsen att avvisa supermaktsteorin, frånsade man sig öppet allt ansvar att i praktiken befatta sig det minsta med praktiskt solidaritetsarbete:

Vår bedömning är att vi inte kan tillföra mycket i stödarbetet med kampen i Indokina. Dels täcks detta upp av andra (!), och dels har vi ett dåligt utgångsläge för satsningar.(16)

Istället skulle FK »satsa« på »områden som andra organisationer underlåter att stödja, och… där det är kritiskt«. (Arbetarkamp 10-74). Utan omsvep överlät FK hela frågan åt de personer och organisationer de själva kritiserat för att vilseleda arbetet, dvs SKP, DFFG, KAF osv. För vilka var de »andra« som ansågs täcka upp frågan så bra?

Vidare är det anmärkningsvärt hur aningslöst FK betraktade situationen i Indokina och den kinesiska utrikespo­litikens effekter i Sydostasien. I skenet av händelserna i Indokina efter 1974 blir den fråga vi ställde i FK i samband med supermaktsdebatten snarast ett bekräftat påstående:

Och framför allt, är inte Indoki­na det kampavsnitt som på senare tid hårdast (i förhållande till sina re­volutionära förutsättningar) drab­bats av supermaktsteorins konsek­venser?(17)

Efter 1974, och framför allt efter det att »de fyras gäng« eliminerats från den politiska scenen i Kina, har FK alltmer kommit att ta avstånd från den officiella kinesiska politiken, både inrikes- och utrikespolitiken. Men fortfarande har man inte gjort upp med myterna om »de maoistiska försöken att finna en annan utvecklingsväg än Sovjetunionen«. Den utvecklings­vägen försvann med »vänstern« i KKP, dvs »de fyras gäng«, anser FK. Och för inte så länge sedan skrev Arbe­tarkamp resignerat att Kina »lika lite går mot socialismen som Stalins Sovjet…«

Ett stående argument från dessa organisationer — SKP, KPMLr, FK osv — har varit att vi trotskister »saknat analyser av Kina och KKP«. Detta är en helt falsk anklagelse. Den trotskistiska världsrörelsen har i själva verket en lång rad analyser av hela området, liksom av olika delaspekter.

Dessutom har vår rörelse den meriten att ha följt upp utvecklingen i Kina ända sedan slutet av 1920-talet. Visserligen har den absoluta merparten av detta material inte översatts till svenska — tyvärr. Men detta har mer varit en fråga om bristande resurser och avväganden i prioriteringar från den svenska organisationens sida. (Det finns ju också andra områden i klasskampen som varit nödvändiga att täcka upp.)

I ett stort antal världskongressresolutioner har Kina tagits upp, och bakom dessa resolutioner ligger många analyser och diskussioner. Ett flertal böcker har skrivits, av vilka vi här bara ska nämna Livio Maitans bok om »kulturrevolutionens (18) I de olika nationella sektionerna av Fjärde Internationalen har det publicerats massor av artiklar i de teoretiska tidskrifterna, liksom i organ som Intercontinental Press/Inprecor.

Argumentet om vår »teorilöshet« eller »obefintliga analyser« är således inget annat än struntprat. De bidrag till analysen av Kina som producerats av medlemmarna i vår världsrörelse är både kvantitativt och kvalitativt tusenfalt överlägsna t ex FK:s egna grovt överreklamerade insatser på området.

Det är ingen tillfällighet att SKP, KPLMr och FK idag nog helst skulle vilja ha mycket av det strunt de skrivit om Kina under 60- och 70-talen osagt, medan det som sprungit fram ur vår världsrörelse fortfarande står sig i överraskande hög grad. Men vilka lärdomar har man dragit av detta?

 Stig Eriksson / Martin Fahlgren

NOTER

1. Trotskij, Den förrådda revolutionen, Partisanförlaget, 1969, s 220.

2. En exposé över Han Suyins beklämmande vindflöjelfilosofi görs i Simon Leys artikel i den franska tidningen L’Express, 9 aug, 1980, där han helt enkelt ställer utdrag ur tidigare och senare delar av hennes produktion mot va­randra. Läsningen är mycket lärorik som en fallstudie över intellektuell ohederlighet.

3. Som exempel på dessa personers pseudoteorier kan vi nämna Bettelheims Kulturrevolution och industriell organisering i Kina, Rossandas artikel Maos marxism, i Zenit nr 3-71 och Macciochis bok Daily life in Revolutionary China.

För en kritik av Bettelheim, se Grimborgs rescension i Fjärde Internationalen 1-2, 1974, s 47-48.

För en kritik av Macciocho, se Les Evans artikel i International Socialist Review, Jan 1973, s 26-33.

4. Avskedsbrevet samt en längre text där han utvecklar sin kritik av utvecklingen i Kina finns i Bettelheim/Burton, China Since Mao, Monthly Review Press, New York 1978.

5. Se t ex Kommentar 1-79, s 7-11.

6.Resolutionen återfinns i Fjärde Internationalen nr 2 1969.

7.Ett milt exempel på hur maoisterna i vietnamrörelsen försökte »bekämpa» trotskismen är följande »råd« från FNL-gruppen i Umeå: »Vi på detta sätt be alla våra sympatisörer och vänner på Umeå universitet att så fort någon trotskist försöker stoppa till er ett flygblad eller sälja något så avvisa det bestämt». (Studenttidningen Vertex 2/73, s 18).

8. En kritisk recension av boken återfinns i Fjärde Internationalen 4-74, s. 39. Se även KAF-stencilen, Förbundet Kommunist, Kina, Sovjet och supermakterna, 1974.

9. I en intervju publicerad i Beijing Review nr 51-80 säger exempelvis partiets nye generalsekreterare Hu Yaobang att den »s k kulturrevolutionens årtionde mellan 1966 och 1976 var en katastrofal period. Det fanns inget korrekt eller positivt med dessa tio år. Allt var negativt». Vad säger t ex Jan Myrdal om detta?

10. I rättvisans namn bör vi dock tillägga att det finns vissa tecken på att det även i SKP:s ledande skikt nu insmugit sig viss tveksamhet om utvecklingen i Kina. Det har varit svårt för även de mest notoriska Beijing-papegojorna att hänga med i svängarna under de senaste åren. Kan vi hoppas på ett gradvis politiskt tillnyktrande på denna punkt? Eller är tendenserna till att hålla viss distans till utvecklingen i Kina bara ett uttryck för en opportunistisk strävan att motverka organisationens tilltagande isolering och inre söderfall (oppositionen mot papegojeriet är idag utbredd i SKP)?

11. Ett i många avseenden groteskt undantag i värsta SKP-stil var Aant Elzingas artikel i Klasskampen 1-73: »Kinas utrikespolitik — ett värn för freden».

12. Baude/Carlsson, Borgerlig eller proletär politik, 1976, s38-39, s 116.

13. Börjesson-Svensson (pseud.) Kina — klasskampen går vidare, 1974, s 132-133.

14. Ibid. s 118.

15. Kommunist nr 17, s 13.

16. Ibid. s 6.

17. KAF-stencilen, Förbundet Kommunist, Kina, Sovjet och supermakterna, 1974.

18. Maitan, Party, Army and Masses in China. A Marxist Interpretation of the Cultural Revolution and its Aftermath, New Left Review Books, London 1976. För en positiv, men kritisk — dvs ännu mer antimaoistisk recension av Maitans bok, se F. Hallidays artikel i New Left Review nr 100, s 165-192.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/81

Den nationella frågan och den revolutionära rörelsen

Problemet med de förtryckta nationaliteternas frigörelse – vilket blev särskilt brännande efter det första världskriget 1914-1918, som tillintetgjorde det avskyvärda multinationella österrikiska-ungerska kejsardömet och ersatte detta med Europas balkanisering – erbjuder ett odiskutabelt intresse för arbetarrörelsen särskilt i de länder som likt Spanien konfronteras med problemet på ett så levande sätt att en likgiltig inställning är helt otillåtlig. Proletariatet måste ta en klar och bestämd ställning till detta spörsmål.

Lyckligtvis har proletariatet, framförallt tack vare Lenins värdefulla bidrag, tillgång till en väl underbyggd teori vilken utgör en oersättlig vägledning för handling. Denna teori, som fullbordades av bolsjevismens grundare, är ett resultat av en långvarig utarbetningsprocess vars ursprung måste sökas i den stormiga epoken under 1840-talet och i de reaktioner inför epokens utmärkande händelser hos de stora revolutionärer vilka lade grunden till den internationella arbetarrörelsen

De idéer som den vetenskapligt socialismens grundare hade om de nationella rörelserna utgör ingen utarbetad, helgjuten doktrin. I själva verket ägnade de inte problemet någon större uppmärksamhet. Den epok de levde i ställde andra krav. Vid tiden för 1848 års revolution inriktades alla ansträngningar på att åstadkomma största möjliga koncentration av revolutionens styrkor. Därför uttalade sig Marx och Engels bestämt emot t ex slavernas nationella rörelse som spelade reaktionen i händerna och aktivt bidrog till att hålla tillbaka folkmassornas revolutionära kraft.

Ur de idéer som finns spridda i deras teoretiska och politiska arbeten och i deras brevväxling, som i förbigående sagt utgör en outtömlig skattkammare av lärdomar, framgår ändå de allmänna riktlinjerna för ett bestämt och klart förhållningssätt. Dessa första teoretiska premisser utgör hörnstenen i den doktrin som den revolutionära marxismen för närvarande försvarar i fråga om de förtryckta nationaliteterna.

Marx’ och Engels’ centrala tankegång var att alla problem måste underordnas revolutionens övergripande intressen. Deras inställning till de nationella rörelserna avvek aldrig från denna grundläggande och orubbliga regel. När Marx sålunda förkunnar nödvändigheten av Irlands befrielse, utgår han inte från den irländska nationens intressen, utan från proletariatets. I sitt brev till Kugelmann från den 29 november 1869 skrev han:

»Man måste inte endast göra gemensam sak med irländarna utan även ta initiativet för att upplösa den union som kom till 1801 och i dess ställe skapa ett förbund mellan verkligt självstyrande stater. Inte bara solidariteten med Irlands folk utan även det engelska proletariatets egen sak gör detta nödvändigt. Om det inte sker, kommer Englands folk att förbli tvunget att gå i de styrande klassernas ledband eftersom arbetarna då måste ställa upp på härskarnas sida i konflikten med Irland«.

Engels å sin sida skrev 1891 till Bernstein med anledning av upproret i Dalmatien:

»Vi måste arbeta för det västerländska proletariatets befrielse. Allt annat måste underordnas detta mål. Hur intressanta folken på Balkan och andra liknande folk må vara, vill jag inte höra talas om dem ifall deras längtan efter frigörelse hamnar i motsättning till proletariatets intressen. Elsassarna är också offer för förtryck. Men om de på tröskeln till en revolution, som helt uppenbart närmar sig, provocerar fram ett krig mellan Frankrike och Tyskland, ställer ett folk mot ett annat och därmed fördröjer revolutionen, säger jag dem:’Stanna upp! Ha tålamod så länge som proletariatet har tålamod. Om arbetarna frigör sig kommer ni också att bli fria, men under tiden kommer vi inte att tolerera att ni fördärvar det kämpande proletariatets sak.«

Marx’ och Engels’ ståndpunkt skulle kunna sammanfattas så här: en konsekvent demokratisk inställning till den nationella frågan, ovillkorligt stöd till allt det som är progressivt i denna och som kan tjäna proletariatets intressen, samtidigt, ett framhävande av den utsugna klassens enhet gentemot de nationella intressena. De betraktade varje avsteg från en konsekvent demokratisk ståndpunkt i detta avseende som en borgerlig och reaktionär avvikelse. På samma sätt uppfattade de varje avsteg från principen om klassens enhet som ett uttryck för ett borgerligt inflytande över proletariatet, som en återspegling av en borgerlig nationalism. Därför reagerade de precis lika kraftfullt mot både dem som likt Proudhon, i namn av en abstrakt nationalism, ansåg att den nationella frågan var en »borgerlig fördom«, och mot de som underordnade arbetarsaken nationella intressen.

1 ett brev till Engels, daterat 29 juni 1866, skrev Marx – med hänsyftning på Lafargue, en revolutionär av den första kategorin som på ett av 1:a Internationalens generalråds möten förnekat nationaliteterna – att Lafargue utan att själv vara medveten därom, med »förnekandet av nationaliteterna« tycktes mena att de alla skulle absorberas av den franska nationen. För den odödlige författaren till Kapitalet var denna internationalism en grotesk och fullständigt otillåten mystifiering.

Principen om arbetarklassens enhet, om arbetarnas gemensamma intressen i de olika nationerna, betonas med särskilt eftertryck i följande rader som vi hämtat ur ett brev från Engels till den österrikiske socialdemokratiske ledaren Victor Adler:

»Idag vet vi vad de böhmiska arbetarna av båda nationaliteter endast kände: hatet mellan nationaliteter är endast möjligt under feodalherrarnas, de stora godsägarnas och kapitalisternas herravälde. Detta hat tjänar till att vidmakthålla herraväldet. De tjeckiska och tyska arbetarna har gemensamma intressen. Så snart som arbetarklassen kommer till makten försvinner varje förevändning för nationella dispyter, ty arbetarklassen är internationell till själva sin natur.«

I ljuset av detta dialektiska synsätt försvinner de motsägelser som Marx’ och Engels’ ställningstaganden i de olika nationella problemen i Europa ytligt sett förefaller vara behäftade med. 1 enlighet med detta synsätt försvarar de Irlands obestridliga rätt till frigörelse från det engelska oket. De uttalar sig bestämt för Italiens enhet och befrielse. De betonar det orimliga och historiskt innehållslösa i en nationell rörelse i Sydfrankrike. De bekämpar panslavismen som ett reaktionärt element; slår fast den tyska enhetens progressiva karaktär, för att radikalt ändra uppfattning när Paris utropar Kommunen 1871. Och slutligen solidariserar de sig med Polens frigörelsekamp utan att detta därför hindrar dem att senare i någon mån justera sitt ställningstagande när det i Ryssland uppstår en revolutionär rörelse med viss styrka.

Irland och Polen var de två stora nationella problem som skakade Europa mest i mitten av förra århundradet. Att Marx och Engels ägnade dem särskild uppmärksamhet är helt naturligt.

Vi har redan sett, beträffande Irland, att de som lösning förordade en fri federation med England. Men man bör hålla i minnet att de, trogna sin konsekventa demokratiska uppfattning, samtidigt ansåg att Irlands rätt att avskilja sig var odiskutabel om det var omöjligt att komma överens.

I ett brev om det irländska problemet, som i 1:a Internationalens generalråds namn skickades till det federala rådet i Genève, framför Marx sin åsikt med enastående klarhet. P g a dess utomordentliga betydelse återger vi här de viktigaste avsnitten i dokumentet.

»Om England«, säger Marx, »är godsägarväldets och den europeiska kapitalismens bålverk, är Irland den enda punkt varifrån ett avgörande slag kan riktas mot detofficiella England. För det första är Irland det engelska godsägarväldets bålverk. Om det faller i Irland, kommer det oundvikligen att falla i England. På Irland är denna operation hundrafalt lättare eftersom den ekonomiska kampen där är uteslutande koncentrerad till jordegendomen. Denna kamp är samtidigt nationell och folket på Irland är mer revolutionärt och mer uppretat än det engelska. Det irländska godsägarväldet upprätthålls enbart av den engelska armén. I det ögonblicket som den påtvingade unionen mellan dessa länder upphör, kommer den sociala revolutionen att omedelbart bryta ut på Irland även om det sker under gammalmodiga former. Det engelska godsägarväldet kommer att förlora inte enbart en avsevärd källa till sina rikedomar utan också sin största moraliska styrka – det faktum att de representerar Englands herravälde över Irland. Å andra sidan gör det engelska proletariatet sina godsägare osårbara i England genom att lämna dess makt på Irland i orubbat bo.

Dessutom utnyttjar den engelska bourgeoisie den irländska misären inte bara för att försämra den engelska arbetarklassens situation genom en påtvingad invandring av den irländska befolkningen. Den har också splittrat proletariatet i två antagonistiska läger… I alla stora engelska industricentra finns en djup fiendskap mellan det engelska och det irländska proletariatet. Den vanlige engelske arbetaren hatar den irländske arbetaren som en konkurrent som sänker lönerna och levnadsstandarden. Han känner ett nationellt och religiöst hat mot honom… Bourgeoisie underblåser på konstgjord väg denna fiendskap, för den vet att på denna vilar hemligheten med den egna maktens upprätthållande. Denna fiendskap kommer likaså till uttryck på andra sidan Atlanten. Utkörda från sitt hemland av oxar och får1 har irländarna flyttat till USA där de utgör en betydande del av befolkningen. Deras enda tanke, deras enda lidelse, är hatet mot engelsmännen. De engelska och nordamerikanska regeringarna, d v s de klasser dessa företräder, underblåser detta hat för att vidmakthålla de internationella motsättningar som utgör ett hinder för en seriös och ärlig förening av arbetarklassen i alla länder och därigenom ett hinder för dess gemensamma frigörelse… England representerar idag det, som, antikens Rom representerade i mycket större skala. Ett folk som förslavar ett annat smider sina egna bojor.

Den Internationella Arbetarassociationens ståndpunkt i den irländska frågan är följaktligen mycket klar. Dess främsta uppgift är att påskynda den sociala revolutionen i England. I detta syfte måste man utdela ett avgörande slag på Irland.

Läsaren kommer säkert förlåta oss längden av detta utdrag med hänsyn till dess betydelse och den oöverträffade klarhet med vilken Marx lägger fram sin syn på det irländska problemet. Att återge dessa rader är dessutom så mycket mer nödvändigt då de tillhör en text som är fullständigt okänd i vårt land (Spanien, ö. anm) och räcker till för att precisera det marxistiska kriteriet i fråga om de nationella befrielserörelserna.

Marx och Engels grundar sitt ställningstagande till den polska nationella rörelsen på den roll som denna spelat som en av de mest avgörande faktorerna i kampen mot tsarismen och för revolutionens seger. Ett demokratiskt Polen skulle, enligt deras mening, bli den europeiska demokratins bålverk gentemot Ryssland. Men kampen för den polska nationens oberoende borde vara intimt förknippad med folkmassornas allmänna revolutionära kamp och särskilt med den ryska revolutionen. Polens oberoende och den ryska revolutionen är två ting som ömsesidigt betingar varandra. I den mån som den polska rörelsen för nationell frigörelse omvandlades till alla de förtryckta folkens sak och följaktligen utgjorde en progressiv faktor, borde den ges helhjärtat stöd. P.g.a sina speciella sociala förhållanden höll Polen på att förvandlas till en revolutionär del av Ryssland, Österrike och Preussen.

»Så länge som vi tyskar«, sade Marx, »bidrar till att förtrycka Polen, så länge som vi behåller en del av Polen annekterat till Tyskland, förblir vi bundna till Ryssland och till den ryska politiken, och vi kan inte befria oss från den feodala absolutismen i vårt eget land. Bildandet av ett demokratiskt Polen är första villkoret för bildandet av ett demokratiskt Tyskland.«

1851 hade Engels till Marx uttryckt sina tvivel beträffande Polens historiska betydelse, som han ansåg vara övergående »ända fram till jordbruksrevolutionens utbrott i Ryssland«2. Men detta hindrade honom ändå inte från att några år senare inta en hållning av varm sympati när Polen började röra på sig medan den revolutionära rörelsen ännu inte vaknat i Ryssland.

»Det officiella Ryssland«, säger han i sin artikel i Volkstaat den 11 juni 1874, »förblir hela den europeiska reaktionens bålverk och tillflyktsort, dess armé, och reserv för de övriga europeiska arméerna som försvarar den sociala regim som grundår sig på arbetarklassens förtryck. De första som kommer att konfronteras med denna enorma armé kommer att bli de tyska arbetarna från såväl det germanska (tyska) som det österrikiska kejsardömet. Så länge som ryssarna står bakom den österrikiska och tyska bourgeoisin, kommer den tyska arbetarrörelsen att förbli förlamad. Därför är vi tyskar mer än någon annan intresserade av att befria oss från reaktionens ok och från de ryska arméerna. Och i denna sak har vi bara en säker allierad under alla omständigheter. Denna bundsförvant är det polska folket.. Polen visade 1863 och fortsätter varje dag att visa att det inte kan kuvas. Dess rätt till en oberoende existens i de europeiska folkens familj är obestridlig. Men Polens befrielse är särskilt nödvändig för två folk: för tyskarna och för ryssarna själva. Ett folk som förtrycker ett annat kan inte frigöra sig självt. Det våld som det behöver för att förtrycka andra vänds till syvende och sist mot det självt. Så länge som det i Polen finns ryska soldater kan man varken vänta sig en politisk eller social frigörelse för det ryska folket. Men i Rysslands nuvarande läge är det otvivelaktigt att den dag då Polen frigör sig kommer rörelsen i Ryssland att vara tillräckligt stark för att störta de rådande tingens ordning«.

Marx’ och Engels’ ställningstaganden till de nationella problemen i Europa inspirerades alltså ständigt av den revolutionära sakens övergripande intressen. Det är en inställning som står lika långt från den borgerliga, begränsade, chauvinistiska nationalismen (som tenderar att ersätta klasskampen med den nationella enheten) som från den abstrakta internationalismen (som omedvetet bidrar till att dölja det nationella förtryckets politik). Under den epok då grundarna av proletariatets revolutionära teori levde, kretsade frågorna om de nationella befrielserörelserna kring Irland, Polen och det avskyvärda österrikiska-ungerska kejsardömet. Marx’ och Engels’ ställningstaganden till dessa problem är underordnat kampen för Europas demokratiska omvälvning, som finner sitt mest karakteristiska utryck i 1848 års revolutioner. Endast i ljuset av denna omständighet kan man riktigt bedöma de allmänna dragen i dessa ställningstaganden, som vad gäller. det europeiska läget och för att avsluta dessa rader, kan sammanfattas som följer:

1. Österrike-Ungern, vars existens, med Engels uttryck, var en skam och nesa, måste upphöra att existera och till Tyskland och Italien avträda alla de territorier som krävdes för dessa länders nationella enande.

2. Upprättandet av ett demokratiskt och oberoende Polen måste bli den europeiska demokratins bålverk mot Tsarryssland och en signal till den ryska revolutionen.

3. Irlands befrielse måste bli det avgörande slaget mot Englands borgerliga och jordägande oligarki.

Andreu Nin
Översättning från spanska: Martin Fahlgren

Noter

1. De engelska jordägarna använde till betesmark den jord som de fördrivit de irländska bönderna från.

2. »Man kan inte för ett ögonblick anta att Polen, ens mot Ryssland, representerar ett framsteg eller kan ha någon som helst historisk betydelse. l Ryssland finns element av civilisation, bildning, industri och bourgeoisi som i Polen bara halvslumrar. Vad betyder Warszawa och Krakow jämfört med Petersburg, Moskva och Odessa?« (brev från Engels till Marx, den 23 maj 1851).

Från Fjärde Internationalen 1/1981

Avantgardepartiet och världsrevolutionen

Lenins uppfattning om avantgardepartiet som den proletära revolutionens organisatör och ledare var det största bidraget till marxismens arsenal sedan Engels död 1895. Denna berömda organisationsteori var inte bara, som en del hävdar, en produkt av de speciella förhållandena i Ryssland på hans tid och begränsad till dem. Den är tvärtom djupt rotad i två av 1900-talets tyngst vägande realiteter: arbetarnas kamp för erövrandet av makten har nu en gång för alla ställts på dagordningen; och det är absolut nödvändigt att skapa ett ledarskap som förmår föra den till slutlig seger.

Eftersom han insåg att vår epok kännetecknas av imperialistiska krig, proletära revolutioner och koloniala uppror försatte sig Lenin i början av detta århundrade att grunda ett parti som skulle förmå vända sådana omstörtande händelser till socialismens fördel. Bolsjevikernas seger i omvälvningarna 1917 och den unga Sovjetrepublikens motståndskraft, vittnade om Lenins förutseende och förtjänsterna i hans organisatoriska metoder. Hans parti framstår som ett oöverträffat exempel på vad ett demokratiskt och centraliserat ledarskap för arbetarna kan vara och göra om det förblir marxismens principer troget och tillämpar dem med mod och skicklighet.
Bolsjevikernas epokgörande landvinningar gjorde inte en gång för alla slut på fortsatta diskussioner om det revolutionära ledarskapets natur, eftersom de var begränsade till ett enda land. Den polemiken har gått vidare allt sedan dess. Ännu femtio år senare saknas det inte skeptiker i de socialistiska leden, som ifrågasätter eller förnekar att ett parti av den leninistiska typen är nödvändigt eller önskvärt. Och även bland dem som klart förstått och övertygats av Lenins teori förblir problemet med avantgardepartiet lika aktuellt som någonsin, eftersom det ännu återstår att lösa det konkret i den dagliga kampen mot den gamla ordningen.

För en korrekt uppfattning av avantgardepartiet och dess oumbärliga roll krävs en förståelse för de subjektiva faktorernas avgörande betydelse i den proletära revolutionen. I ett vidare historiskt perspektiv och i sista hand är det naturligtvis de ekonomiska förhållandena som bestämmer samhällsutvecklingen. Denna marxistiska sanning motsäger inte det faktum att de politiska och psykologiska processer som utvecklas bland de arbetande massorna mera direkt och omedelbart påverkar förloppet, rytmen resultatet av den nationella revolutionen och världsrevolutionen. Så snart de objektiva, materiella förutsättningarna för att arbetarna skall agera revolutionärt uppnått en viss mognad, kan deras vilja och medvetenhet, uttryckt genom det organiserade avantgardepartiets ingripande, bli nyckeln till klasskampens avgörande.

Den leninistiska teorin om avantgardepartiet utgår från två faktorer: arbetarklassens heterogenitet och det faktum att den socialistiska rörelsen måste bäras upp av ett klart medvetande. Utvecklandet av ett revolutionärt medvetande inom arbetarklassen och bland förtryckta är en process som är både sammansatt, utdragen och motsägelsefull. I klassamhället och under kapitalismen är de arbetande skiktade och uppsplittrade på många sätt. De lever under mycket varierade villkor och befinner sig på olika stadier av ekonomisk och politisk utveckling. Deras bildning är otillräcklig. Alla kan inte på en och samma gång och i samma utsträckning nå en klar och omfattande förståelse av sitt verkliga läge i samhället eller den väg de måste följa för att göra slut på de plågor de lider av och komma fram till ett bättre system. Ännu mindre kan de snabbt och lätt lära sig hur de måste handla för att så effektivt som möjligt tillvarata och främja sina klassintressen.

Denna ojämnhet hos klassen som helhet är det främsta skälet för avantgardepartiets nödvändighet. Det måste skapas av de element i klassen och bland dess talesmän, som förstår behovet av revolutionär handling och börjar arbeta för detta tidigare än massan av proletariatet i både nationell och internationell skala. Här finner vi också den avgörande orsaken till varför avantgardepartiet börjar som en minoritet av sin klass, en »av-spjälkning». De första grupperna av avancerade arbetare som anslöt sig till socialismen och deras intellektuella bundsförvanter som propagerade dess ståndpunkter måste först organisera sig själva kring en stomme av vetenskaplig doktrin, klasstradition och erfarenhet, och utarbeta ett korrekt politiskt program för att sedan organisera och leda de revolutionära styrkornas stora bataljoner.

Avantgardepartiet bör alltid syfta till att nå, sätta i rörelse och vinna de bredaste massor. Trots det har inget sådant parti, från Lenins bolsjeviker, någonsin startat med stöd från majoriteten av klassen och som dess erkända ledning. Dess ursprung är i regel en grupp propagandister sysselsatta med att utveckla och sprida idéer. Det utbildar, undervisar och härdar kadrer kring det program och den ståndpunkt som de för ut till massorna för övervägande, antagande, handling och bekräftande.

Deras organisations storlek och inflytande är aldrig något likgiltigt för allvarliga revolutionärer. Men ändå kan inte en revolutionär grupperings verkliga karaktär bestämmas utifrån enbart kvantitativa kriterier. Mera grundläggande är sådana kvalitativa kännetecken som programmet och dess förhållande till den klass vars intressen den formulerar, företräder och kämpar för.
»Klassens intressen kan inte formuleras på annat sätt än med ett program: programmet kan inte försvaras på annat sätt än genom skapandet av ett parti», skrev Trotskij i »What Next?» »Klassen som sådan är bara ett råmaterial för utsugning. Proletariatet erhåller en självständig roll först i det ögonblick, då det från att ha varit en social klass i sig förvandlas till en politisk klass för sig. Detta kan inte ske på annat sätt än genom förmedlingen av ett parti. Partiet är det historiska organ genom vilket klassen blir klassmedveten.»

Marxismen lär oss att revolutionen mot kapitalismen och den socialistiska återuppbyggnaden av den gamla världen endast kan förverkligas genom medveten, kollektiv handling av arbetarna själva. Avantgardepartiet är det högsta uttrycket och det oersättliga verktyget för denna klassmedvetenhet på alla stadier av den världsomfattande revolutionära processen. Under den förrevolutionära perioden samlar och sammansvetsar avantgardet den kader som marscherar framför huvudstyrkan men försöker hela tiden upprätthålla ett korrekt förhållande till denna. Avantgardet framträder och tillväxer i antal och inflytande under loppet av massornas kamp för herravälde, som det försöker föra till ett framgångsrikt slut. Sedan den gamla härskarmakten störtats leder avantgardet folket i uppgifterna att försvara och bygga det nya samhället.

En politisk organisation som förmår klara av sådana kolossala uppgifter kan inte uppstå spontant eller slumpmässigt; den måste byggas ständigt, konsekvent och medvetet. Det är inte bara enfaldigt utan ödesdigert att inta en lättsinnig attityd till partibygget och dess problem. De bittra erfarenheterna av så många revolutionära tillfällen som gått om intet, förfuskats och förstörts under det senaste halvseklet genom otillräckliga eller förrädiska ledarskap har ovedersägligt demonstrerat att nonchalans på detta viktiga område är en säker väg till förvirring och nederlag.

Lenins överlägsna egenskaper som revolutionär ledare visade sig bäst i att han yrkade på den yttersta medvetenhet i alla partibyggets aspekter, från teorins och politikens huvudfrågor till en minutiös uppmärksamhet på små detaljer i det dagliga arbetet. Andra typer av partier är nöjda med att hanka sig fram genom att på ett empiriskt och slumpmässigt sätt ta problemen som de kommer. Lenin införde system och planering i det revolutionära partiets uppbygge och verksamhet på vägen till makten — och inte bara i den ekonomi som ett sådant parti senare skulle leda. Han lämnade så lite som möjligt åt slumpen eller åt improvisation. Med utgångspunkt från en formulerad bedömning av det aktuella stadiet i kampen sållade han fram de viktigaste omedelbara uppgifterna och försökte upptäcka och påvisa de bästa sätten och medlen att lösa dem i enlighet med världssocialismens långsiktiga mål.

Kampparti

Avantgardepartiet, väglett av den vetenskapliga socialismens metoder och helt och hållet hängivet de arbetande massornas och alla förtrycktas välfärd, måste alltid slå i principfast opposition mot klassamhällets beskyddare och institutioner. Dessa egenskaper kan göra det immunt mot och beväpna det mot att ge efter för, påtryckningar från främmande klassinflytande. Men det leninistiska partiet måste framför allt vara ett kampparti inställt på att organisera massorna för effektiv handling som ska leda till erövrandet av makten.

Denna övergripande målsättning bestämmer partiets karaktär och prioriterandet av dess uppgifter. Det kan inte vara en diskussionsklubb med debatter utan mål och utan slut. Målsättningen med dess överläggningar, diskussioner och interna dispyter är att komma fram till beslut om handling och systematiskt arbete. Det kan inte heller vara ett vilohem för botandet av sjuka själar eller självt en modell av det framtida socialistiska samhället. Det är ett förbund av revolutionära kämpar beredda, villiga och kapabla att möta och besegra alla folkets fiender och hjälpa massorna att bereda väg för den nya världen.

I den nya vänstern finns många som — genomsyrade av en anarkistisk eller existensialistisk anda — nedvärderar eller förkastar ett professionellt ledarskap i en revolutionär rörelse. Detsamma gör en del desillusionerade arbetare och f.d. radikaler, som har kommit att likställa att man av övertygelse och hängivenhet ägnar sig åt ledarskap på heltid med byråkratiskt herravälde och privilegier. De förstår inte förhållandet mellan massorna, den revolutionära klassen, partiet och dess ledarskap. På samma sätt som den revolutionära klassen leder nationen framåt, så leder avantgardepartiet klassen. Men betydelsen av ett ledarskap tar inte slut där. Partiet självt behöver ett ledarskap. Det är omöjligt för ett revolutionärt parti att ge korrekt vägledning utan den rätta sortens ledare. Detta ledarskap upprätthåller samma funktioner inom avantgardepartiet som partiet gör för arbetarklassen.

Dess kadrer förblir partiets ryggrad såväl i perioder av tillbakagång som av tillväxt. Livskraften hos ett sådant parti garanteras av förmågan att från en generation till nästa utöka och ersätta dess kadrer och åter få fram kvalificerade ledare.

Partiets första fas

Avantgardepartiet kan inte proklameras genom sekteristiska dekret eller skapas över en natt. Dess ledarskap och medlemmar har valts ut och sållats fram genom massrörelsens prövningar, och i de interna strider och skarpa konflikter om avgörande politiska frågor som reses vid varje vändning av klasskampen. Det är omöjligt att hoppa över den preliminära fas då partiets första kadrer organiserar och reorganiserar sig för att förbereda sig för det stora arbetet att organisera och vinna över stora delar av massorna.

Den avgörande roll ett sådant parti kan spela i skapandet av historien exemplifierades dramatiskt av de bolsjevikiska kadrerna i det första världskriget och den första proletära revolutionen. Dessa kadrer degenererade eller förstördes och ersattes efter Lenins död av sovjetbyråkratins totalitära apparat, som formats under Stalin. Betydelsen av sådana kadrer bekräftades negativt i raden av fruktansvärda nederlag för de socialistiska styrkorna i andra länder, från Tyskland 1918 till Spanien 1936-39, orsakade av opportunismen, bristerna och försumligheterna hos arbetarledarna.

I motsats till en del andra som studerat hans märkliga karriär tror jag att Trotskijs mest värdefulla bidrag till den revolutionära världsrörelsen i kampen mot stalinism och centrism var hans försvar och berikande av de leninistiska partiprinciperna, med en höjdpunkt i beslutet att skapa Fjärde Internationalens nya partier efter dessa riktlinjer. Trotskij stod från 1903 till 1917 i teoretisk och praktisk opposition mot Lenins metoder för att bygga partiet. Det är ett bevis på hans exemplariska objektivitet och förmåga att utvecklas att han helhjärtat antog Lenins uppfattningar 1917, när han såg dem bekräftas av revolutionens utveckling både hemma och utomlands.

Från då och fram till sin död vacklade Trotskij aldrig för ett ögonblick i sitt ställningstagande för dessa metoder för partibyggeri. Efter att ha korrigerat sitt misstag på det området blev han — efter Lenins död 1924 — den som främst företrädde och utvecklade de bolsjevikiska partitraditionerna i nationell och internationell politik.

De flesta anser att Trotskijs geni visades bäst i hans arbete som den permanenta revolutionens teoretiker, som ledare för oktoberupproret eller som skapare av och befälhavare för röda armén.
Jag tror att han bäst visade sin förmåga till revolutionärt marxistiskt ledarskap inte i uppgången för den ryska- och världsrevolutionen utan under dess nedgång, när han som Vänsteroppositionens ledare försvarade Bolsjevikpartiets program och perspektiv mot den stalinistiska reaktionen och sedan grundade den Fjärde Internationalen när den Tredje Internationalen 1933 slutgiltigt hade avslöjat att den var bankrutt. Syftet med den nya Internationalen var att skapa och sammanbinda nya revolutionära masspartier för världens arbetarklass.

»Det revolutionära ledarskapets kris«

Trotskij sammanfattade sin syn på avantgardepartiets avgörande betydelse i det övergångsprogram som han skrev för Internationalens grundningskongress 1938. Han slog fast att »mänsklighetens historiska kris reduceras till det revolutionära ledarskapets kris». Den viktigaste strategiska uppgiften under hela vår epok är »att övervinna motsättningen mellan den mognad som kännetecknar revolutionens objektiva villkor och en bristande mognad hos proletariatet och dess avantgarde (den gamla generationens förvirring och modfälldhet, den ungas brist på erfarenhet).»

Han underströk att avantgardepartiet var den enda kraft som kunde lösa detta brännande politiska problem i världskapitalismens imperialistiska fas. Mer precist fastslog han kategoriskt att: ..krisen inom proletariatets ledning — som blivit den mänskliga civilisationens kris — endast kan lösas av IV Internationalen», den Socialistiska Revolutionens Världsparti.

Har sedan detta skrevs, de viktigaste erfarenheterna i kampen för socialismen talat för eller emot Trotskijs innehållsrika politiska generaliseringar? Har mänsklighetens kris, eller det proletära ledarskapets kris övervunnits?

Faktum är att den har blivit allt djupare och mer akut med kärnvapnens tillkomst och de etablerade partiernas oförmåga att kasta den kapitalistiska imperialismen över ända och främja socialismens framsteg.

I det revolutionära återuppvaknande i Västeuropa som varade från Mussolinis fall i juli -43 — vilket signalerade slutet för fascismen — till utsparkandet av kommunistpartierna från koalitionsregeringarna i Frankrike och Italien 1947, återupprepade de stalinistiska och socialdemokratiska partierna sitt tidigare förräderi och sin oförmåga genom att i en högst revolutionär situation vägra föra en revolutionär politik riktad mot erövrandet av makten. Dessa försummelser och nederlag tillät kapitalismen att stabilisera sig i den näst viktigaste sektorn av sitt system.

I de koloniala länderna har – från 1945 och framåt — kommunistiska ledarskap, tvingade eller missledda av Kremls utrikespolitik, varit ansvariga för många bakslag och katastrofer. Dessa har sträckt sig från de indokinesiska kommunisternas kompromiss med de franska imperialisterna 1945 till politisk underkastelse för sådana representanter för den »progressiva» bourgeoisien som Nehru i Indien, Rassim i Irak, Goulart i Brasilien och Sukarno i Indonesien. De fruktansvärda bakslag för den koloniala frihetskampen, vilken kulminerade i Indonesien 1965, och som var ett resultat av detta falska ledarskap, förser oss med övertygande bevis för att behovet av ett nytt och bättre ledarskap är lika akut i den »tredje världen» som någon annanstans.

Det faktum att kommunistpartierna i Jugoslavien, Kina, Nordkorea och Nordvietnam erövrat statsmakten har inte lett så få radikaler och f.d. trotskister till att anta eller hävda att Lenins lära om partiet, och Trotskijs bekräftande av den, blivit urmodig. De menar att dessa händelser visar att det är bortkastad tid och ett meningslöst företag att försöka bygga oberoende revolutionära partier av den leninistiska typen som Trotskij föreslog, eftersom utsugarna kan störtas med andra typer av partier, speciellt om dessa stöds av mäktiga arbetarstater som Sovjetunionen eller Kina.

Håller dessa argument? Först bör det observeras att Trotskij själv förutsåg och räknade med en sådan möjlighet. I Övergångsprogrammet skrev han:

»…Men det är fel att i förväg bortse från den teoretiska möjligheten av detta. Under inverkan av en kombination av olika exceptionella omständigheter (krig, nederlag, finanskrasch, revolutionärt masstryck, osv) skulle småborgerliga partier, inklusive stalinisterna, kunna gå mycket längre mot en brytning med bourgeoisin än vad de själva egentligen önskar.»

Under efterkrigsåren har dessa exceptionella omständigheter i de mer efterblivna länderna varit sammanbrott och kollaps för de mest korrumperade koloniala bourgoisierna, svagheten hos de gamla imperialistiska makterna i Europa och Japan, och det mäktiga uppsvinget för bonde- och arbetarmassornas kamp i dessa länder. Några kommunistiska ledarskap ställdes inför alternativet: att bli krossade av reaktionen, överflyglade av de revolutionära styrkorna eller att ta ledningen för kampen för nationell frigörelse och mot kapitalismen. Efter en del tvekan och vacklan, och mot Kremls inrådan, valde de kommunistiska ledarna i Jugoslavien, Kina och Vietnam den senare vägen och ledde proletariatet och bönderna till makten.

I resolutionen om »Världsrevolutionens aktuella utvecklingstendenser» som antogs vid återföreningskongressen 1963 har Fjärde Internationalen tagit hänsyn till denna variant av politisk utveckling på följande sätt: »Fiendens svaghet i de efterblivna länderna har öppnat möjligheten att komma till makten med ett trubbigt instrument.»

Detta konstaterande löser emellertid inte hela frågan – eller ens berör dess viktigaste aspekter. Deformeringarna hos de regimer som är ett resultat av revolutionära rörelser ledda av stalinistiska partier, och den opportunism och sekterism som deras ledarskap visat prov på sedan maktövertagandet — framför allt i Östeuropa, Jugoslavien och Kina — visar att
behovet att organisera verkliga marxistiska partier inte har försvunnit i och med störtandet av det kapitalistiska herraväldet. Byggandet av sådana politiska organisationer kan bli lika tvingande nödvändigt som ett resultat av den byråkratiska degenereringen eller deformeringen av efterkapitalistiska stater i en omgivning där imperialismen behåller sin dominans och underutveckling råder.

Detta insågs först av Trotskij 1933 i fråga om Sovjetunionen. Denna politiska slutsats behåller sitt fulla värde för alla de arbetarstater vilka styrs av partier som inte bevarar eller försöker utveckla en inre demokratisk regim eller som inte driver en internationell revolutionär linje. Erfarenheterna av de polska och ungerska resningarna 1956 och begränsningarna i avstaliniseringsprocessen i Sovjetunionen visar också på nödvändigheten av ett oberoende marxist-leninistiskt parti för att leda den antibyråkratiska revolutionen till slutet.

Grundtanken i återföreningsdokumentet är att »byggandet av nya revolutionära masspartier förblir den centrala uppgiften» i alla de tre sektorerna av den internationella kampen för socialismen:
arbetarstaterna, de koloniala områdena och framför allt i de utvecklade kapitalistiska länderna.

Revolution utan parti?

Om Jugoslavien och Kina används som exempel för att visa att vilket parti som helst duger om det kniper, så förs exemplet Kuba ofta fram som bevis på att inget parti alls behövs i kampen om makten eller att vilket slags improviserad politisk gruppering som helst duger för
jobbet. För det första bygger detta på en feltolkning av den kubanska revolutionens politiska historia. 26-julirörelsen hade en liten sammansvetsad kärna av ledare, som p.g.a. den väpnade kampens krav måste följa en militär disciplin. De tvingades bygga ett bredare ledarskap mitt under inbördeskriget mot Batista. När väl de kubanska frihetskämparna hade erövrat makten i landet, upptäckte de att de inte kunde undvara ett avantgardeparti, utan att de tvärtom var i desperat behov av ett. De har därför tagit itu med uppgiften att bygga ett enligt de marxistiska riktlinjerna — en uppgift som de fortfarande håller på med nio år efter segern.

Skulle inte deras svårigheter ha varit mindre före och efter maktövertagandet om de hade kunna inleda revolutionen med starkare kader och parti? Men de kubanska stalinisternas försummelser uteslöt denna mer gynnsamma möjlighet. Dessutom måste det inses att efter den kubanska erfarenheten är både imperialisterna och deras satelliter under Washingtons kontroll på sin vakt och beredda att ta till repressiva åtgärder för att krossa ett uppror i dess vagga.

Betingelserna för kampen om makten i de högt industrialiserade länderna är vilt skilda från betingelserna i de koloniala länderna, där överklassen är svag, isolerad och diskrediterad, och där nödvändigheten att lösa den demokratiska revolutionens uppgifter förstärker lönearbetarnas krav. Det vore dumt och farligt att tro att arbetarna i de imperialistiska fästena kan göra sig kvitt kapitalismen under ledning av byråkratiserade, korrumperade och förstelnade socialdemokratiska eller kommunistiska partier — eller någon centristisk skuggbild av dessa. Här är förpliktelsen att bygga revolutionära marxistiska partier ovillkorlig.

Alternativt ledarskap

De svårigheter det trotskistiska avantgardet mött under de senaste tre decennierna visar att det inte finns någon enkel lösning på de många problem som reses av denna nödvändighet. Det främsta hindret för att bygga alternativa ledarskap i de flesta av dessa länder är närvaron av mäktiga och rika socialdemokratiska eller kommunistiska organisationer, som utövar en byråkratisk kontroll av arbetarrörelsen, men som av traditionella skäl fortfarande åtnjuter en viss lojalitet från arbetarna. Under sådana villkor är det ofta klokt för de första revolutionärt marxistiska styrkorna att gå in och under längre perioder arbeta inom sådana masspartier.

Det får inte för ett ögonblick glömmas att det främsta syftet med ett sådant taktiskt inträde är skapandet, konsoliderandet och utökandet av de första kadrerna och utvecklandet av banden med de mest avancerade elementen. Det är inte ett självändamål. Det omedelbara målet är att förvandla en propagandagrupp till en styrka som förmår påverka, organisera och leda breda massor i handling. Det slutgiltiga målet är att på delta salt skapa ett nytt arbetarklassens massparti.

Erfarenheterna har visat att det finns många fallgropar vid förverkligandet av en sådan sk entristisk taktik. Som ett resultat av ett utdraget fördjupande i reformistiskt arbete och en alltför långtgående anpassning till en centristisk omgivning, kan kaderns revolutionära låga anfrätas och dess perspektiv fördunklas och t.o.m. förloras. Totalt uppgående i en sådan miljö innebär många risker och faror. Det är därför viktigt att entristisk arbete kombineras med en sektor av öppet arbete, genom vilket Fjärde Internationalens hela program och politik alltid kan göras tillgängligt för de avancerade arbetarna.

Det finns också en möjlighet (Vi har sett sådana exempel) att entrismen genomförs på ett otåligt och stelt sätt. Om inte tillräckliga resultat uppnås fort nog, kan då gruppen i förtid åter förvandla sig till en oberoende organisation. En sådan sekteristisk inriktning kan, under skydd av en högljudd ultravänsteristisk retorik, leda till isolering och maktlöshet. Den kan hjälpa de reformistiska och kommunistiska byråkraterna genom att lämna dem med ohotad kontroll över situationen och genom att minska kontaktmöjligheterna mellan de revolutionära marxisterna och de bästa militanterna i de traditionella partierna.

Revolutionärt parti i USA

Både genom oberoende och entristisk aktivitet, alltefter vad situationen krävt, har de amerikanska trotskisterna arbetat för att bygga ett revolutionärt marxistiskt parti i Förenta Staterna alltsedan de 1933 gav upp utsikten att reformera det kommunistiska partiet. Socialistiska arbetarpartiet betraktar sig självt som de rättmätiga arvtagarna till de bästa traditionerna från Debs Socialistiska rörelse, DeLeons Socialist Labor Party, St Johns och Haywoods IWW och det tidiga Kommunistpartiet. Det har använt sig av och dragit nytta av de positiva och negativa erfarenheterna av dessa pionjärinsatser för att bygga det parti de amerikanska arbetarna behöver i ledningen för sin revolution.

Den amerikanska kommunismens historia sedan dess födelse 1919 har varit en kamp för den rätta typen av parti. Alla andra problem har varit relaterade till denna centrala fråga.

Allt som har gjorts sedan oktober 1917 för att föra socialismen framåt i denna världskapitalismens och kontrarevolutionens högborg har styrts av nödvändigheten att bygga avantgardepartiet, och allt som kommer att åstadkommas i framtiden kommer — enligt min åsikt – att röra sig kring detta. Nyckeln till socialismens seger i Förenta Staterna kommer att vara föreningen av amerikansk styrka, framför allt den potentiella styrkan hos dess arbetarklass, med ryska idéer, först och främst den leninistiska bolsjevismens organisatoriska principer.

Del leninistiska partiet visade sig oumbärligt i Ryssland, där den senkomna bourgeoisin var en svag social och politisk kraft. Det kommer att vara miljoner gånger mer nödvändigt i Amerika, hemvist för den starkaste, rikaste och mest hänsynslösa utsugande klassen. Den bolsjevikiska uppfattningen om partiet och dess ledarskap hade sitt ursprung i och prövades först i det svagaste och mest efterblivna av de kapitalistiska länderna. Jag vågar mig på att förutsäga att det kommer att naturaliseras och finna sin rikaste tillämpning i kampen för socialismen i det mest utvecklade kapitalistiska landet.

Revolutionärerna konfronteras här med historiens bäst organiserade samling ekonomisk, politisk, militär och kulturell makt. Dessa reaktionens styrkor kan inte och kommer inte att kastas över ända utan en rörelse bland de breda massorna, svarta och vita, som i ledningen har ett centraliserat, disciplinerat, principfast, erfaret marxistiskt ledarskap.

Det är omöjligt att snubbla in i en framgångsrik revolution i Förenta Staterna. Den måste organiseras och ledas av människor och ett parti som till sin hjälp har all den teori, kunskap, idérikedom och lärdomar som samlats av världens arbetarklass. Dess kunskap och organisation i politiken och kampen måste vara överlägsna Fiendens.

De som hävdar att det leninistiska partiet är irrelevant eller onödigt i de utvecklade kapitalistiska länderna har helt fel. Tvärtom, det sådant parti är en helt nödvändig förutsättning och ett verktyg för att föra den socialistiska revolutionen till seger i Förenta Staterna, världskapitalismens flaggskepp. På samma sätt som det uppror som inleddes av bolsjevikerna under Lenin och Trotskij 1917 var det första steget för den socialistiska världsrevolutionen och världens socialistiska förnyelse, så kommer Lenins partiteori — först styrkt av denna händelse — att slutgiltigt bekräftas genom störtandet av imperialismen i dess centrala fästning och upprättandet av en socialistisk regim med full demokrati på amerikansk mark.

Ingenting mindre än mänsklighetens öde beror på snabbast möjliga lösning på det proletära ledarskapets utdragna kris. Detta måste ske under Fjärde Internationalens och dess partiers fana och genom deras program. Vår arts själva fysiska existens beror på ett ofördröjligt uppfyllande av denna allt överskuggande plikt. Aldrig har en större uppgift axlats av den marxistiska skolans revolutionärer — och inte alltför mycket tid för att genomföra den kommer att ges av militaristerna och monopolisterna.

Vid detta femtioårsjubileum av den odödliga oktoberrevolutionen, vilken har format och förändrat våra liv, är vårt motto: »Att arbeta för detta mål med än mera energi och erövra det för mänsklighetens bästa».

James P. Cannon

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1978

I IVF-krigens och marknadskolonialismens era

– om en nygammal världsordning

Ämnet är den nya världsordningen och behovet av en ny antiimperialistisk rörelse. Låt mig börja med att ifrågasätta ämnet! Är inte världsordningen i själva verket den gamla vanliga, tragiskt, orubbligt gammal? Och varför tala om en ny antiimperialistisk rörelse? Har det inte funnits en sådan rörelse hela tiden, och är inte allt tal om det nya i själva verket en eftergift åt borgerlighetens internationella ideologer med deras tal om historiens slut?

Termen ”ny världsordning” kom i bruk i USA vid tiden för kriget i Persiska viken 1991. Den blev en av de där ”doktrinerna” som USA-presidenter sammanfattar sina politiska linjer i, i en nyare eras anda klatschigt marknadsförd med förkortningen ”NWO”. Mest lakoniskt och på spiken presenterades den av president Bush själv som: ”What the US says, goes.” Det vill säga, vad USA säger, sker också.

Det fanns verkligen fog för att tala om en ny världsordning i det ögonblicket: västalliansen under USA:s ledning kunde starta krig mot Irak, utan protester från någon kraft av betydelse i världen. Det var tvärtom så att kriget stöddes av det Sovjetunionen som några år tidigare betraktats omväxlande som konkurrerande supermakt, och omväxlande som de fattiga folkens försvarare mot USA-imperialismen.

Är inte världen sig lik?

Det finns även fog för att tala om en ny världsordning i vidare mening, en världsordning av relationer mellan fattiga och rika länder som inte började i Persiska viken utan snarare växte fram under 80-talet. Det är temat för den här artikeln, men innan jag utvecklar det skulle jag vilja fånga upp min skepsis från inledningen. För även om mycket är nytt, finns det skäl att fråga sig: vad är sig likt?

Väldigt mycket, egentligen. Världen kännetecknas fortfarande, idag som för 100 år sedan, av en grotesk misär för de flesta av dess invånare. Vid sekelskiftet beräknas det bo 6 miljarder människor på jorden, och 5 miljarder av dem kommer att bo i fattiga länder.

20 procent av världsbefolkningen – mer än en miljard människor – räknas till kategorin ”absolut fattiga”. I Afrika söder om Sahara gäller det 60 procent av befolkningen. Enligt en FN-rapport från i år har en miljard människor aldrig fått ta del av någon sjukvård överhuvudtaget, mer än två miljoner barn dör varje år på grund av smittsamma sjukdomar som kunde undvikas.

192 miljoner barn är undernärda. 1,3 miljarder människor saknar dricksvatten. 900 miljoner är analfabeter. Kvinnornas läskunnighet uppgår bara till 70 procent av männens. 80 miljoner barn går inte i någon form av skola.

Världen är sig lik på ytterligare ett sätt: misären – eller rikedomarna – är ojämlikt fördelad. 15 procent av världsbefolkningen har 80 procent av världens inkomster. De 56 procent fattigaste har 5,4 procent.

Fler siffror: Afrika söder om Sahara har en bruttonationalprodukt på 464 miljoner dollar – det är halva Texas BNP. En medelklassfamilj i Paris förorter har en inkomst som är hundra gånger så stor som ett bondehushåll i Sydostasien. En filippinsk bonde måste arbeta i två år för att tjäna det en New York-advokat tjänar på en timme.

På ett år säljs i USA Pepsi och Coca Cola på fast food-ställen och i supermarkets för en summa som är dubbelt så stor som bruttonationalprodukten i Bangladesh, med dess mer än 100 miljoner invånare.

Världen är sig lik i ännu ett avseende, och där upphör min, och förmodligen också många läsares, samstämmighet med de flesta officiella beskrivningarna av världsläget: misären är avsiktlig,idag lika väl som för 100 år sedan. Den är inget olycksfall i arbetet. Den beror inte på att vi inte ”ännu” hunnit hjälpa u-länderna tillräckligt mycket. Den beror inte på att de släpar efter oss och kommer att komma ikapp. Misären är tvärtom ett passande uttryck för kapitalismen i vår
tid.

Misslyckad frigörelse

För 30 år sedan i år kom Frantz Fanons klassiska verk ”Jordens fördömda” ut i Sverige. Det började talas om imperialism som en orättfärdig världsordning. Stödet för koloniernas frigörelsekamp – som börjat med stödet till Algeriets krig mot Frankrike mellan 1954 och 1962 – ökade. Kolonierna blev fria och breda antiimperialistiska rörelser inspirerades av exemplen från Vietnam, Kuba, Angola.

Vad har ändrats under de trettio år som gått? Ja, för det första är det uppenbart att exemplen misslyckats och förbrukats.Det gäller de kolonier som frigjorde sig med i huvudsak fredliga medel och som inledde milda reformförsök. Dit kan Tanzania räknas. Den brittiska kolonin Tanganyika blev självständig 1961, och gick 1964 samman med östaten Zanzibar till det nuvarande Tanzania.

Den självständiga staten byggdes upp med tankar om självtillit och kollektiva lösningar, med satsningar på skolor, sjukvård och andra sociala förbättringar. Idag har industriprojekten havererat och skolorna förfaller. Varubrist, svart marknad, köer och ransonering kännetecknar landet. En utredning tillsatt av Bildtregeringen – visserligen med det lätt genomskådade syftet att angripa svenskt bistånd till tredje världen – visade nyligen att Tanzania är fattigare än vid frigörelsen.

Om vi med avkolonisering inte bara menar rätten till en egen flagga och en egen president, utan drömmen om ett värdigt liv utan utsugning utifrån – då är det uppenbart att avkoloniseringen i Tanzania misslyckats.

Det gäller också de länder där det genomfördes antiimperialistiska revolutioner med nationalistiska förtecken, som i Portugals afrikanska kolonier Moçambique, Angola och Guinea-Bissau. Det gäller till och med i de länder där det genomfördes antiimperialistiska revolutioner med socialistiska förtecken som i Vietnam och i Nicaragua. Det enda exempel i den raden som fortfarande existerar är Kuba. Men till vilket pris!

Varför misslyckades exemplen? Den frågan, bland andra, diskuteras av Anders Ehnmark i essäboken ”Resan till Kilimanjaro” som utkom förra året. Han är kritisk mot en del vänsterteser, bland annat mot idén att det var världskapitalismen som var hindret för de forna koloniernas frigörelse. Han citerar med gillande en bok av Afrikaforskaren Göran Hydén, som hävdar att hindret för utveckling inte var kapitalism utan frånvaro
av kapitalism.

Jag är böjd att hålla med Ehnmark så här långt: världskapitalismen var inte enda hindret.

Underordningen grunden

Men grunden måste ändå vara att de frigjorda kolonierna ärvde en underordnad plats i världsekonomin och på världsmarknaden. Ända sedan kapitalet sköljde över de fattiga länderna i en våg som tog sin början mot slutet av 1800-talet, har dessa förlänats en speciell roll i världsekonomin. Oftast har det handlat om rollen av råvaruproducent.

Under kolonialiseringens år var underordningen uppenbar. Utländska bolag ägde gruvorna och plantagerna, och deras tillgångar försvarades av kolonialmaktens statsapparat och militär. Med tiden har underordningen blivit mer sofistikerad.

Råvarutillgångarna ägs ofta av inhemska intressen. Viktiga exportprodukter som kaffe i Centralamerika och kokos i Filippinerna produceras av bönder med små eller medelstora
jordbruk. Men handeln, krediterna, jordbrukspolitiken och patenten på sädesslag och ogräsbekämpningsmedel kontrolleras fortfarande av det internationella kapitalet och dess regeringar.

Råvarupriserna fastställs på råvarubörser långt från odlarna eller gruvarbetarna i det fattiga landet, och priserna bestäms av styrkeförhållanden hundrafalt till de rikas fördel. Industrierna i de fattiga länderna kan tillägna sig teknologi från industrier i väst, men utvecklingen av ny teknologi kontrolleras av storföretagen i de rika länderna.

Den underordnade rollen övergavs alltså inte när den egna nationsflaggan hissades. Världen var redan uppdelad av kapitalismen, och några värmande nischer stod inte att finna.

De frigjorda kolonierna ärvde också statsapparaten, ja till och med själva statsgränserna, från kolonialmakten. Anders Ehnmark beskriver det ironiska i att det var engelsmännen som hittade på att afrikanerna levde i stammar, när de verkliga sociala relationerna var mycket mer komplicerade, och att de nya afrikanska ledarna sedan blev nationalister, när det i själva verket inte fanns några andra nationer i Afrika än de som kolonialisterna skapat.

Bland arvegodset i statsapparaten fanns korruptionen. Så resultatet av 1900-talets frigörelsekamp har inte blivit den drömda friheten utan en övergång från kolonial utsugning till nykolonial utsugning och biståndsberoende.

Kritik mot ledarna

Men går det då inte att rikta någon kritik mot de nya ledarna? Ehnmark talar om inkompetens och korruption. Han kritiserar också revolutionärerna i den portugisiska kolonin Guinea-Bissau för att de bara hade politiska visioner, men inga ekonomiska program för frigörelsen.

Ja, visst är kritiken möjlig, ifall vi är medvetna om att vi gör det inom ramen för en kritik av hela världsordningen. En radikal kritik skulle då kunna formuleras så här: De nya ledarnas fel var att de inte förstod att det fordrades verkligt demokratiska och mycket mer djupgående förändringar för att ha någon chans att stå upp mot det imperialistiska världssystemet.

Eller, mindre blåögt, att de inte själva hade några intressen av att genomföra sådana revolutionära förändringar. Anders Ehnmark för till exempel en intressant diskussion om förhållandet mellan industrialisering och jordbruk. Han citerar Arushadeklarationen från 1967, där den dåvarande tanzaniske presidenten Julius Nyerere förklarade att det var fel att industrialisera landet så tidigt, och att utvecklingen nu istället måste baseras på böndernas frivilliga uppslutning. I själva verket visade sig bönderna ovilliga såväl att finansiera industrialiseringen som att sluta upp i de kollektiva jordbruken. Staten misslyckades att ”infånga” bönderna, med den citerade Göran Hydéns formulering.

En regeringsrepresentant i Guinea-Bissau, som intervjuas av Ehnmark, kritiserar det egna landets politik i liknande ordalag. ”Men jordbruket är enda vägen till utveckling. Det förstod vi inte då, men nu förstår vi det.”

Liknande diskussioner har såvitt jag vet förts i en lång rad revolutioner, från den ryska till den nicaraguanska. Skulle den revolutionära sandinistledningen ha kunnat överleva med ett djupare folkligt stöd genom att gå långsammare fram och bygga upp landets ekonomi på en småbondebas?

Det finns en parallell till sextiotalets antiimperialistiska rörelser, där man talade om självtillit och självhushållning som ett sätt att bryta det imperialistiska beroendet. Å ena sidan var det en till synes självklar slutsats av den så kallade beroendeskolans beskrivning av underordningen som den grundläggande orsaken till underutvecklingen. Om periferin kunde frigöra sig från det imperialistiska centrum, skulle det finnas en möjlighet till en självständig utveckling. Å andra sidan närdes sådana idéer av det kinesiska exemplet, som inspirerade en hel radikal generation, inte minst i Sverige. I Kina, ett land som är en kontinent, var det meningsfullt att tro på självhushållning och förlitande på inhemska resurser. I Albanien, ett land med helt andra förutsättningar, kunde en sådan delvis påtvingad och delvis efterhandsrationaliserad isolering bara leda till en polisstat för att administrera det delade armodet.

Skillnaden mellan sextiotalets och dagens diskussioner, är att det idag inte finns någon som hyser samma optimism om självtilliten. Det är ingen som tror att u-länder i isolering ska kunna industrialiseras. Därtill har internationaliseringen av världsekonomin gått för långt. Därför blir de ”lösningar” som förs fram av karaktären ”att gå långsammare fram”. Att inte genomföra snabba revolutionära förändringar, att inte utmana borgerligheten internationellt eller i det egna landet, att göra sig mindre beroende av världsmarknaden genom att satsa mer på inhemsk produktion av basgrödor och avstå från djärva industrialiseringsprojekt som fordrar stöd utifrån.

Självtillit en lösning?

Min egen erfarenhet av diskussionen, framförallt som den fördes i Nicaragua, övertygar mig inte om att det slags självtillit är en universallösning. Utan tvivel måste alla radikala experiment i dagens världsordning räkna med och förbereda sig för isolering. Givetvis måste varje revolutionär regering i tredje världen i någon mån bryta med exportraseriet och garantera produktionen av basgrödor. Men att tro att en återgång till eller ensidig satsning på en jämlikt fattigt bondeekonomi skulle vara en lösning, är en
illusion.

Det som avgör revolutionens framtid är i sista hand politiken, förmågan att behålla en mobilisering av den fattiga befolkningsmajoriteten för revolutionens syften. Skulle sandinistregeringen ha överlevt ens så länge, om inte satsningen på kaffeexporten gett möjlighet till stora sociala satsningar?

Så min poäng här är snarare hur besluten fattas. Bara den rörelse eller den revolution som har verkligt folkliga rötter kan fatta beslut om de viktiga samhällsvalen. Bara en sådan rörelse kan ha de känselspröt överallt i befolkningen som behövs för att förstå hur folkmajoriteten ska vinnas för förändringarna.

I de afrikanska kolonierna var de nya ledarna sällan särskilt folkliga. Snarare utgjorde de representanter för en svart småborgerlighet, som bara alltför entusiastiskt anpassade sig till de gamla strukturerna och som skissade på sina reformförslag på storstadskontor, geografiska mil och klassmässiga ljusår från fattigböndernas jordlotter. De uppfyllde Fanons profetia och gjorde sig till ”en bourgeoisie i ordets mest banala, idiotiska och cyniska bemärkelse”.

Därför är det rätt att, som Anders Ehnmark gör, kritisera den så kallade tredje-världismen, det okritiska stödet till rörelser i tredje världen och tron att deras kamp mot utländskt förtryck upphäver allt annat förtryck. De forna koloniernas historia har lärt oss att det fanns och finns klasser även inom de fattiga länder, som till synes enigt frigjort sig från kolonialt välde.

Men varför misslyckades i så fall revolutionerna och särskilt de socialistiskt inspirerade revolutionerna? De var folkliga, annars skulle de aldrig ha segrat mot övermakten. Riktigt, men historien i länder som Vietnam och Nicaragua visar att folklig förankring inte är detsamma som folklig demokrati, och att inte ens den mest demokratiska revolutionära rörelse förblir så utan en ständig kamp.

I Vietnam leddes den gigantiska krigsmobiliseringen mot USA av ett kommunistparti som forstrats i Stalins anda. Därför kan samma parti idag genomföra nyliberala reformer under bevarat enpartistyre.

I Nicaragua leddes revolutionen mot diktatorn Somoza av en revolutionär front, som inte tänkte kompromissa om makten med den nicaraguanska borgarklassen, men som inte heller fullt ut förstod att det var de arbetande själva som måste genomföra samhällsförändringarna. Det fanns alltid kvar en tendens att se folket som gerillaarméns tross, snarare än som en del av den.

Vad mera är, utvecklingen i alla dessa länder visar hur snabbt, hur lätt och hur till synes motståndslöst det utkristalliseras nya skikt av ledare, nya byråkrater med egna positioner, egna hus, egna små men ändå betydelsefulla privilegier att försvara. Klyftan ökar mellan ledarna och de ledda, även när de förra talar i de senares namn.

Ökad misär

Det andra som förändrats på tre decennier är att misären ökat. Det är framförallt 80-talets historia, det decennium som kallats den globala utarmningens årtionde. Och det i sin tur är historien om skuldkrisen.

Fram till 80-talets början kunde man trots allt se en viss uppgång i u-ländernas ekonomier. Det tycktes finnas grund för en viss utvecklingsoptimism.

Vid mitten av 1970-talet uppstod den så kallade oljekrisen, då oljepriserna drastiskt steg. Det skapade katastrofstämning i Sverige, där temperaturen sänktes i lägenheterna. Det skapade också ett rejält överskott i oljeägarnas bokföring. Samtidigt var det lågkonjunktur i västvärlden, vilket med kapitalismens besynnerliga logik betyder att det inte ”behövs” pengar. Det var inte lönsamt att investera oljedollarna i den rika världens industrier, och finansorganen började se sig om efter andra intressenter. De fann dem i u-länderna. Under 1970-talet erbjöds de fattiga länderna lån till fabulösa villkor. U-landsregeringarna tvekade sällan att ta emot lånen – även om vi idag har all anledning att vara tveksamma till hur de använde dem.

Lånebubblan växte och växte – fram till 1982. Då hade flertalet u-länder börjat få allvarliga problem med att betala tillbaka lånen. Dels hade räntorna stigit så att lånen blivit dyrare. Dels hade råvarupriserna börjat sjunka, så att u-ländernas betalningsförmåga krympt. År 1982 hotade Mexiko med att inte betala skulden, och man började tala om risken för stora bankkrascher, ifall många u-länder skulle ställa in betalningarna. I Mexiko beslöt regeringen att nationalisera bankerna, vilket ytterligare ökade fasan hos världens mäktiga.

Idag talas det inte längre om någon skuldkris. Det är inte så märkligt – för de mäktiga är det inte längre kris. Bankerna har under de tolv år som gått skyddat sig mot effekterna av inställda betalningar från u-ländernas sida. Västvärldens regeringar har skyddat sig. Den rika eliten i tredje världen har skyddat sig. Alltså
är det tyst.

Samtidigt har de lyckats tvinga de fattiga i tredje världen att betala tillbaka skulden. År 1982 sade man att skulden inte kunde betalas, idag har u-länderna betalat mer än de var skyldiga då. Ändå är de 60 procent mer skuldsatta än de var 1982! År 1993 uppgick u-ländernas samlade utlandsskuld till 1 600 miljarder dollar.

Under dessa tolv år har u-länderna blivit nettoexportörer av kapital till de rika i-länderna. Drastiskt uttryckt, biståndet går idag från syd till nord! Det är i själva verket så att u-länderna betalat ett ”bistånd” i form av räntor på utlandsskulden, som motsvarar sex gånger det belopp som USA plöjde ned i Europa i form av Marshallhjälp efter andra världskriget. Det sågs då som ett gigantiskt stöd och ett bevis på USA-makthavarnas oerhörda generositet.

Effekterna av den påtvingade skuldåterbetalningen har varit enorma på u-ländernas politiska och ekonomiska förhållanden. De har blivit mer ofria. Man talar om en återkolonialisering eller en marknadskolonialism. För skuldavbetalningen har gått hand i hand med förstärkandet av marknadsmekanismer.

Långivarnas program

Hur har man kunnat tvinga dem som inget har att betala sådana gigantiska belopp? Det är historien om Internationella Valutafondens (IVF) och Världsbankens ingripanden. IVF och Världsbanken erbjuder u-länderna två typer av ”program” i utbyte mot att de får låna till att betala räntorna på de gamla lånen.

För det första handlar det om program för makroekonomisk stabilisering. Länderna får direktiv om att devalvera sina valutor, minska sina offentliga budgetar och avskeda offentliganställda, ta bort matsubventioner och indexregler för löner. Effekten av det senare har i flera u-länder blivit att matpriserna stigit till världsmarknadsnivå samtidigt som reallönerna minskat!

Makroekonomisk stabilisering handlar helt enkelt om brutala åtstramningsprogram, som de fattiga länderna tvingas införa för att kvalificera sig för lån. Den andra typen av program är det som kallas för strukturanpassningsprogram. Det handlar om att undanröja hinder för de multinationella företagen.

Så tvingas länderna att acceptera att öppnas för världsmarknaden under slagord om frihandel. Det nyligen framförhandlade GATT-avtalet handlar bland annat om detta. NAFTA, den nordamerikanska frihandelsorganisationen mellan USA, Kanada och Mexiko, har också till syfte att ta bort handelshinder mellan länderna.

Effekterna av öppningen mot världsmarknaden för de fattiga länderna är att den industri som producerar för den inhemska marknaden hotas av kollaps. Utländska, billigare industrivaror konkurrerar ut den.

En annan effekt är att det inhemska jordbruket hotas, när billiga livsmedel från rika länder svämmar in över gränserna. Det var bland annat detta hot som fick indianerna i Chiapas i Mexiko att göra väpnad resning för snart ett år sedan.

Andra inslag i strukturanpassningsprogrammen är att u-länderna tvingas privatisera sina banker, sälja ut statligt eller gemensamt ägd jord (med en dramatiskt ökning av antalet jordlösa som effekt) och privatisera sina statliga företag. Dessa tas över av företag och finansinstitutioner i väst. Om vi dessutom betänker att IVF och Världsbanken har strukturanpassningsprogram på gång i ett sjuttiotal länder, innebär det att en väldig massa statliga företag bjuds ut samtidigt på världsmarknaden. Priset blir följaktligen en spottstyver.

Kravet på u-länderna att privatisera har blivit en förfinad och cynisk mekanism för utplundring av deras ekonomier. Ett exempel är att de privata pensionsfonder, som växer sig allt starkare i Europa i takt med att gemensamma trygghetssystem raseras, håller på att bli stora kapitalägare i u-världen! Så är det till exempel ett schweiziskt företag, som håller i privatiseringen av elverket i Argentina.

Program för makroekonomisk stabilisering och strukturanpassning införs idag även i de tidigare så kallade socialistiska länderna i Östeuropa och Asien. I Ryssland har IVF tvingat regeringen att halvera socialbidragen. I Vietnam steg rispriset med 300 procent mellan 1989 och 1990, som en följd av regeringens marknadsreformer. Under samma tid steg lönerna med endast 40 procent. I Polen och Ungern har hundratusentals människor förlorat sina jobb på grund av IVF:s politik.

Ny arbetsdelning

Den kanadensiske ekonomiprofessorn Michel Chossudovsky har beskrivit den nya världsordningen på följande sätt: ”Inte vid något tillfälle i historien har den ’fria’ marknaden – med hjälp av makroekonomisk politik i världsskala – spelat en så stor roll för att forma ’suveräna’ nationers öde.” Han talar om uppkomsten av en global billig-arbetskraftsekonomi, ett internationellt marknadssystem med vattentäta skott mellan två skilda slags arbetsmarknader. Varupriserna blir alltmer ”internationaliserade” i takt med att varumarknaden integreras mer, medan lönerna i tredje världen och Östeuropa rasar ned mot 1/70 av lönerna i de rika länderna.

Samtidigt blir det allt tydligare att de program som tvingas på u-länderna är ett misslyckande. Representanter för västvärldens finansorgan medger det själva. Åtstramnings- och privatiseringsprogrammen leder i själva verket till fördjupad ekonomisk kris. Det är inte förvånande: om man genomför en brutal åtstramningspolitik minskar människors köpkraft drastiskt och ekonomin tenderar att gå in i en nedåtgående spiral.

Dessutom leder programmen till ökad skuld för u-länderna, till sociala katastrofer och till en destruktiv exportfeber. Endast genom att öka exporten, kan u-länderna hoppas att hålla jämn takt med räntebetalningarna på utlandsskulden. Det leder dem till kortsiktiga satsningar på exportvaror. Allt fler u-länder satsar på produktion av exportgrödor, istället för av baslivsmedel. Länderna tvingas att importera livsmedel, trots att de lever av jordbruk. Fler människor svälter. Satsningen på export leder till en skövling av miljön. Regnskogarna i Amazonas offras utan betänkligheter för att ge plats åt biffkofarmer, som ska leverera kött till hamburgerkedjorna i den rika världen.

En intern studie inom IVF visar att resultaten av strukturanpassningsprogrammen varit mycket negativa i 24 afrikanska stater. I Världsbankens och IVF:s idealvärld ska nedskärningar av offentliga sektorn och av statliga subventioner stimulera en aktiv privatsektor och på så sätt få hjulen att snurra.

Men i Afrika – liksom i Östeuropa – där denna ideala kapitalism definitivt inte existerar, blir resultatet istället enbart nedrivning av det ofta informella solidaritetsnät som hållit samhället uppe. På senaste tiden har det talats om att Världsbanken och IVF skulle vara i färd med att bryta med sin nyliberala, monetaristiska hållning. Sedan UNICEF 1987 gav ut en rapport om ”anpassning med mänskligt ansikte”, har Världsbanken hamnat på defensiven. Banken har gett ut en rad rapporter om fattigdom, miljöförstörelse, hälsa. Den har förespråkat ”transfereringssystem” för att skydda de fattiga och uppmanat u-länderna att ”öka de offentliga satsningarna på sjukvården”.

Samtidigt behåller Världsbanken alla de krav den hittills ställt på låntagarländerna. En rapport inom FN från i år går så långt att den säger att långivarna verkar ”föredra auktoritära regimer, och menar på fullt allvar att sådana regimer gynnar politisk stabilitet och är bättre för att leda ekonomin. När Bangladesh och Filippinerna upphävde sina undantagslagar, minskade deras andel av det totala antalet lån Världsbanken gav.” (Rapport för 1994 från FN:s utvecklingsprogram UNDP, s 80)

Inte misslyckad för alla

Varför envisas finansorganen med att genomdriva en misslyckad ekonomisk åtstramning i de fattiga länderna?

Ja, den är ju inte bara misslyckad – inte för alla. För storföretagen och bankerna är den ekonomiskt fördelaktig. Den leder till en omfördelning av världens resurser till de redan rika och till en ny arbetsdelning, där vinnarna finns bland de mäktiga i väst.

Chossudovsky beskriver hur industriproduktionen delas upp på allt fler länder och hur U-länderna allt mer får rollen som leverantörer av billig arbetskraft till vissa faser i den uppdelade produktionen. De tidigare satsningarna på ”importsubstitution”, det vill säga uppbygge av industrier för en inhemsk marknad, har havererat i takt med den att den inhemska marknaden rasat ihop.

Dessutom är skuldbetalningsprogrammen politiskt nyttiga. Det u-land som gått in i ett skuldsaneringsprogram blir fogligare gentemot sina fordringsägare. Tydligare har det aldrig synts än under kriget i Persiska viken. Arabland efter arabland ställde upp på USA:s sida, i strid med traditionella lojaliteter. Bakgrunden var inte att arabländernas ofta despotiska härskare plötsligt insett de demokratiska rättigheternas betydelse i Kuwait. Det handlade om pengar. Egypten fick sammanlagt 14 miljarder dollar i lån och efterskänkta skulder som tack för stödet till västalliansens krig.

Strukturanpassningsprogrammen är dessutom användbara även för de lokala härskarna. Det finns mycket få exempel på att regeringar mobiliserat den egna befolkningen i protester mot IVF:s krav. Det beror på att kraven i grunden förändrar samhällena till de lokala eliternas fördel. Kanske kan man göra en – endast lätt haltande – jämförelse med EU och dess planer på en ekonomisk monetär union. Kraven för att gå med i EMU tvingar varje enskild borgarklass att genomföra en nyliberal politik med allvarliga effekter på den inhemska ekonomin. Varje borgarklass lägger mer än gärna på sig det tvånget uppifrån och utifrån, som ger den chansen att genomföra brutala åtstramningspaket utan att ställas till svars av det egna landets arbetare.

Muren föll

Den tredje viktiga förändringen i världsskala är Sovjetunionens fall. Sedan 1989, då Berlinmuren föll, har det inte funnits någon världsmakt som motsatt sig USA:s och västvärldens ambitioner. Ingen har lagt veto i FN:s säkerhetsråd.

Jag beklagar inte att Berlinmuren föll. Tvärtom, den lätthet med vilken regimerna i Östeuropa rasade ihop visade att det rörde sig om vidriga system utan stöd i den egna befolkningen. Det hindrar inte att sättet raset skedde på har förvärrat världsläget.

Kommandodiktaturerna rasade utan att det fanns något alternativ som företrädde folkmajoritetens intressen. De miljontals arbetare som under årtionden demonstrerat, strejkat och gjort uppror i länder som Polen, Ungern, Tjeckoslovakien, demonstranterna som tände ljus på torget i Leipzig och skramlade med nycklar i Prag, de frusna arbetarsoldater som tog över gatorna när Ceausescuregimen föll i Rumänien – det var inte de som kom till makten. Tanken på socialistiska, kollektiva lösningar hade dragits så i smutsen av de gamla härskande att ett nytt folkligt alternativ inte kunde uppstå. Istället kom den råa marknaden invällande, med cigarettreklam och mer varor i affärerna – men också med nedläggning av hela företagsbranscher och skyhöga priser.

Vi har sett en utveckling som skulle kunna kallas en ”tredjevärldisering” av Östeuropa. De fattiga länderna försvagades också efter Sovjetunionens fall. Den biståndspolitik som byggdes upp av västvärlden efter andra världskriget motiverades i hög grad av säkerhetspolitiska intressen. USA-presidenten Truman beskrev fattigdomen som ett hot, och hans efterträdare Eisenhower varnade för att kommunismen kan utnyttja fattigdomen.

Alltså är det logiskt att de rika länderna nu ger färre gåvor till de fattiga. Gåvorna behövs inte för att hålla upproren nere. Resultatet är att de fattiga länderna glöms bort. I delar av tredje världen ser vi en upplösning av hela samhällsstrukturen utan att det leder till ramaskrin i väst. I Senegaldalen finns det byar, där det bara är gamlingar kvar. Alla arbetsföra har lämnat byn på jakt efter jobb och utkomst. Anders Ehnmark säger att staten i Kongo krympt ihop som ett chagrängskinn, och citerar en fransk författare som hävdar att Afrika håller på att ”oupptäcka” sig självt.

Ehnmark uttrycker det också som att Afrika blivit ”betydelselöst”. Det är en tveksam tes, som jag vill återkomma till.

Slut på Vietnamsyndromet

Den fjärde förändringen, som beror av de föregående, är att de imperialistiska regeringarna fått större spelrum. Kriget i Persiska viken blev det avgörande test, som visade att USA:s styrande överkommit det så kallade Vietnamsyndromet. Med det menar man den usaiska allmänhetens djupt rotade motvilja mot att skicka ut sina söner i krig bara för att få dem hem i plastsäckar.

I och med kriget i Persiska viken blev det möjligt för USA att gå ut i krig igen, på andra sidan jordklotet, för intressen som inte hade något att göra med flertalet USA-medborgares behov.

Det nya med denna krigföring är att den, i avsaknad av hotet från kommunismen, legitimeras med ”ädla” motiv. Vid invasionen i Panama strax före jul -89 gällde det kampen mot knarket. I Persiska viken intervenerade USA bara för att säkra demokratin och Kuwaits nationella rättigheter. I Somalia var det en rent humanitär intervention – av samma slag som diskuterats i det forna Jugoslavien.

Ju ädlare motiven blir, desto lättare att dra in FN som fullvärdig part i kriget på USA:s sida. Sedan 1989 har FN blivit allt mer lydigt gentemot ordergivarna i Vita Huset. Det har varit svårt att förstå, eller ens upptäcka, för de vänsterkrafter i väst, som under 70- och 80-talen vande sig vid att se FN som ett forum för de alliansfria staternas krav. I själva verket är det inget märkligt. FN, som består av alla världens stater, uttrycker inte och kan inte uttrycka något annat än styrkeförhållandena mellan dessa stater. Och i ett politiskt läge där ”what the US says, goes”…

De ädla motiven är emellertid i fall efter fall förevändningar för en imperialistisk politik av mer traditionellt snitt.

Exemplet Somalia

Vi kan bara ta exemplet Somalia, där USA-trupper landsattes inför världspressens och TV-bolagens kameror år 1992. Den omedelbara förevändningen var att inbördeskriget mellan olika klaner hindrade livsmedelsleveranserna och hotade stora delar av befolkningen med svält.

Men hur skapades kriget i Somalia? Ja, det är historien om den allmänna krisen för tredje världens länder under 80-talet. Även Somalia hade en utlandsskuld. Landet tvingades in i ett strukturanpassningsprogram i början av 80-talet. Det ledde till att Somalia som tidigare varit självförsörjande med mat, fick börja importera baslivsmedel. Regeringen tvingades devalvera, och införa skatt på vatten. Marknadsreformerna ledde till att det traditionella herdesamhället slogs sönder. Veterinärvården privatiserades, och boskap dog för att boskapsägarna inte längre hade råd att behandla djuren för sjukdomar.

Liksom i andra länder med strukturanpassningsprogram försämrades skolor och sjukvård. Lönerna sjönk. År 1989 uppgick räntorna och amorteringarna på utlandsskulden till ungefär
200 procent av exportinkomsterna. Resultatet blev social kollaps och därefter att själva staten började sönderfalla, under trycket av sociala motsättningar. Inbördeskriget var ett faktum.

In på scenen kunde USA-soldaterna anlända i sina fallskärmar och marinbåtar, som imperialismens riddare. De verkliga orsakerna till USA-operationen var inte de humanitära. De handlade istället om att militärbudgeten i USA vid denna tid hotades av nedskärningar, och att regeringen på så sätt fick argument för att försvara den. Den amerikanske språkforskaren och samhällsdebattören Noam Chomsky har kallat interventionen för en ”PR-operation för Pentagon”. Han menar att militära satsningar är den klassiska formen för ”stimulanspolitik” i USA. Vid den här tiden befann sig ekonomin i en djup recession, men det kalla krigets slut gjorde det svårare än tidigare att få igång hjulen med Pentagons hjälp. Inbördeskriget i Somalia blev ett välkommet tillfälle.

Andra orsaker till USA-operationen var att Somalia ligger i ett strategiskt viktigt område, där det går vitala oljetransporter. Fyra stora oljebolag hade rätten att utvinna olja i två tredjedelar av Somalia. Ytterligare ett skäl för USA:s intresse var närheten till Sudan, där det fanns en islamistisk regim som sågs som ett hot mot väst.

Rwanda och de nya IVF-krigen

Mönstret från Somalia upprepades i Rwanda, där regeringen tvingades genomföra strukturanpassningsprogram under brinnande krig. I november 1990 tvingades landet devalvera med 50 procent. Inflationen steg kraftigt som en följd av devalveringen.

Regeringen fick inte längre betala fasta priser till kaffeproducenterna. Kaffeproduktionen rasade. Gränserna öppnades för import av billig mat, ibland förklädd som ”humanitär hjälp” och småbönder slogs ut.

Kanske blir Somalia och Rwanda de två första exemplen på en ny era av IVF-krig, som utlöses när land efter land drives över avgrundens rand av västvärldens utsvältningspolitik.

När vi talar om imperialismens ökade spelrum, är det samtidigt viktigt att inte falla för alltför konspirativa resonemang. Imperialismen styr inte allt som händer i världen. Det är inte ens så givet att imperialistmakterna blivit starkare.

Det går mycket väl att hävda att kriget i Persiska viken berodde på USA:s svaghet. USA är en stormakt på nedgång, med en åldrande produktionsstruktur, och ökade svårigheter att
hävda sig mot huvudkonkurrenterna Tyskland och Japan. Då blev kriget mot Saddam ett sätt att stärka den egna positionen. I detta krig, liksom i andra under 1900-talet, ställdes frågan: vem är verkligen världsledande? Ekonomiskt, militärt och politiskt?

Just USA:s svaghet ger ökade skäl att frukta krig. Historiskt är det inte unikt att sårade imperialistmakter visat sig vara de farligaste!

Motsättningarna mellan stormakterna fortsätter att öka.

Nyligen såg vi hur det ledde till handelssanktioner mellan USA och Japan. Det är inte någon liten diplomatisk skärmytsling utan betydelse. Det var bland annat sådana motsättningar som ledde till de bägge världskrigen.

Den ökade konkurrensen mellan de rika länderna ser vi också i fallet Jugoslavien. Man brukar tala om att västvärlden inte haft någon klar linje där. Det handlar bland annat om att de olika västländerna hela tiden agerat med sina egna intressen för ögonen och därför dragit åt olika håll – även om de varit nog så eniga på en punkt: att förvägra bosnierna rätten att försvara sig.

Explosion av nationalism

De femte förändringen i världsläget är den framvällande nationalismen.

Visst fanns det en nationalism även på 70-talet. Det växte fram rörelser för nationell frigörelse med udden riktad mot kolonialmakterna eller de nykoloniala imperialistiska utsugarna. Det var en progressiv kamp som stöddes av vänsterkrafter i väst.

Idag ser vi mängder av nya nationer och nya nationella motsättningar. Det är uppenbart att de inte uttrycker några som helst progressiva krafter. Explosionen av nationalism framstår som extra absurd, eftersom världen idag är mer internationell än någonsin.

I Europas hjärta förs ett broderkrig med nationalistiska förtecken, i det forna Jugoslavien. Det är på många sätt ett typexempel som kan säga oss något om den växande nationalismen i u-länderna, liksom om ”nationalism” här hemma.

Jag tror att det är rätt att säga att Jugoslavien var ett verkligt försök att bygga ett mångnationellt samhälle, att det försöket hade stöd av befolkningsmajoriteten under efterkrigstiden och att samhället inte baserade sig på öppet och massivt nationellt förtryck. Undantaget är behandlingen av albanerna, som efter andra världskriget med vapenmakt tvingades in i Jugoslavien.

Hur kunde detta försök gå om intet? Beror det, som vi ofta får höra, på att mångnationella samhällen inte kan bli stabila, att drömmen förr eller senare måste gå i kras?

Det är en oerhört reaktionär tolkning av historien. Med större rätt tror jag att man kan säga att Jugoslavien inte dog av naturnödvändighet, utan att landet dödades. Det mångnationella experimentet förstördes av krafter med stor förstörelsepotential.

Den tidigaste av dessa krafter var Titobyråkratin under åren från 1945 till 1980. Uppbygget av ett mångnationellt, socialistiskt samhälle hämtade sitt stöd ur partisankampens traditioner. Men den nya regimen blev en enpartidiktatur, där oliktänkande förföljdes och en byråkrati fattade besluten. Visserligen erkändes hela tiden statens federala karaktär och många beslut decentraliserades till delrepublikerna.

Men decentralisering är inte demokrati. Istället för den klassiskt stalinistiska centraliserade byråkratin fick man nu se lokala maktklickar, som invecklades i strider med varandra. Tillväxten av dessa sociala skikt ökade de spänningar som senare kom att sönderslita samhället.

Efter Titos död kom nya dödgrävare av det mångnationella samhället till makten. Den ekonomiska krisen ökade. Striderna mellan delrepublikerna om fördelningen av resurserna skärptes. Arbetarnas stöd till regimen minskade, antalet strejker ökade.

Regimens grundpelare – arvet från den revolutionära kampen mot tyskarna och stödet från arbetarna – började vackla. Vid mitten av 80-talet vände sig en del av den härskande
byråkratin, med Milosevic i spetsen, medvetet till serbiska nationalister på yttersta högerkanten i försök att skaffa sig en ny social bas. Från den tiden startar regimen i Belgrad en medveten kampanj för storserbiska intressen. Jugoslaviens sönderslitning har inletts.

Den tredje – men långt ifrån mest obetydliga – kraften som bidragit till Jugoslaviens fall är världsmakterna. Det jugoslaviska samhällssystemets kris berodde inte på krisen i Sovjet eller perestrojkan. Den hade tydliga inhemska orsaker. Men när Sovjetunionen föll, minskade det trovärdigheten för alternativa, genuint socialistiska lösningar även i Jugoslavien.

Marknaden tog över. Marknadskapitalismen hade skaffat sig ordentliga fästen i Jugoslavien redan i början på 80-talet, då landets utlandsskuld växte till samma krisnivå som i u-länderna. Med hjälp av skulden har världsmarknadens politiska representanter, som IVF och Världsbanken, kunnat pressa Jugoslavien till en drastisk åtstramningspolitik. Detta bidrog till regimens fall och till de solidariska värdenas upplösning.

En vakuumideologi

Den jugoslaviska krisen illustrerar att nationalismen mer än något annat är en vakuumideologi. Den växer som ett uttryck för samhällskris och för bristen på andra trovärdiga alternativ.

Vi har i upprepade krisperioder sett hur varje borgarklass drivs till att försvara sina egna intressen i en skärpt konkurrens, och hur detta rättfärdigas med en nationalistisk propaganda, som i desperationens djup ”går hem”. Det räcker med att jämföra med 30-talskrisen, då nazism och fascism kunde växa sig starka.

Idag kan vi se krisens uttryck i tillväxten av nationalistiska, rasistiska, fundamentalistiskt religiösa rörelser. Därför är det så vilseledande, när en vänsterman som Jan Myrdal (i Aftonbladet 31 december 1994) hävdar att den islamska fundamentalismen måste stödjas, därför att det är den enda organiserade kraft som står på folkets sida mot marknaden. Fundamentalisterna har kunnat bli en så mäktig social kraft, endast därför att radikala sociala rörelser svikit, misslyckats och sålt sig till härskarna. Inte minst gäller det de stalinistiska partier, med vilka Myrdal solidariserat sig.

Fundamentalisterna säger sig stå på folkets sida mot marknaden. Men de har inget politiskt program som i grunden utmanar kapitalismen, och de regimer de upprättat har i praktiken visat sig skärpa förtrycket just mot folket – mot arbetarna, mot kvinnorna, mot dem som kräver yttrandefrihet, mot nationella minoriteter.

Om försöken att bygga nya radikala rörelser ställs in på grund av fundamentalisternas styrka idag, innebär det således att prisge samhällets mest fattiga och mest utsugna till en ny elit med ett gammalt förtryck.

På ett måhända mer trivialt plan uttrycks samhällskrisen i den ökade trovärdigheten för alla slags mörkerförklaringar. Uppsvinget för ockultism, astrologi och nyandlighet ska inte ses som oskyldiga söndagsnöjen, utan som tecken på att krisen nått så djupt att människor söker lösningar som berövar dem själva och andra såväl ansvar som möjlighet att förändra det samhälle där de lever.

Antiimperialistiskt perspektiv

Vad fordras för att bygga en antiimperialistisk rörelse idag? I tredje världens länder? I Sverige?

I de fattiga länderna är frågan definitivt inte akademisk. Där finns en kamp. Den föds gång på gång på nytt och tar sig olika uttryck, från organiseringen av det massiva arbetarpartiet PT i Brasilien, till upproret i Chiapas i Mexiko i början av 1994, till den fortsatta kampen mot världsbankens dammbygge i Narmada i Indien.

Den här kampen utmanar den uppfattning som bland annat Anders Ehnmark gör sig till tolk för: att världsutvecklingen gjort u-länderna mer betydelselösa. Hos Ehnmark blir detta något gott: Afrika är mer ensamt och det är Afrikas räddning, nu finns en chans att bygga upp något nytt utan att kanonbåtarna anländer. Handlingsfriheten blir större. ”Då Afrika glöms bort kan det tvingas förverkliga den enhet som panafrikanisterna drömde om.”

Det är både för optimistiskt och för pessimistiskt. För optimistiskt, för det är en sak att det ökade lidandet och tömningen av Afrikas landsbygd inte leder till många höjda ögonbryn på regeringssammanträdena i väst. Men i det ögonblick då sönderfallet och misären hotar strategiska intressen och stabilitet, kommer engagemanget att infinna sig. Regimer och rörelser i Afrika som verkligen ger sig in i kampen för en rättvisare världsordning, mot de internationella finansorganens diktat, för verklig folkmakt i sina länder, kan tyvärr inte räkna med att få husera i fred.

Därför är Ehnmarks tes också för pessimistisk. Chiapas är en typisk utkantsregion av fattigbönder i Mexiko. Ändå kunde upproret där skaka om politiken även i Mexiko City. När de fattiga protesterar beror inte utfallet bara på deras ekonomiska styrka, utan på ringarna på vattnet in i det politiska systemet.

30 års lärdomar

Efter trettio år av segrar och misslyckanden, hur skulle man kunna sammanfatta lärdomarna för antiimperialistiska rörelser i tredje världen? Kanske så här:

Det gäller att bygga verkligt folkliga rörelser. Inga välvilliga, medvetna, avantgardistiska ledarskap kan ersätta att miljoner människor dras in i en egen kamp för att förändra sina livsvillkor.

Det gäller att bygga verkligt demokratiska rörelser och samhällen. Enda långsiktiga chansen att överleva under imperialismens kanonad är att folkflertalet förstår och väljer de uppoffringar som måste göras.

Ytterligare en uppgift som allt fler antiimperialistiska rörelser i tredje världen ställer sig är att utarbeta nya utvecklingsmodeller. Den gamla biståndsberoende modellen har inte fungerat, och nu sinar dessutom biståndet.

Så, vilka andra vägar finns? På 70-talet fanns en vänsterdröm om en mer självcentrerad utveckling i länder som frigjort sig från kolonialt förtryck. Det var en dröm som kunde verka rimlig i Kina, ett land som är stort som en kontinent. För de allra, allra flesta av den fattiga världens medborgare är det en utopi. Så långt har internationaliseringen gått att en utveckling i isolering för de flesta länder skulle innebära ingen utveckling alls.

Det verkliga alternativet måste vara samarbete mellan länderna, och framförallt mellan folkrörelserna, i syd. Endast så kan de tilltvinga sig bättre villkor för handel med västvärlden. Endast de revolutioner som sprider sig kan ha utsikter att överleva.

Här hemma fordras en antiimperialistisk rörelse som inte tycker synd om. Humanism och medkänsla i all ära, men det enda som kan hålla stånd mot yttersta högerns propaganda om att vi måste se om vårt eget hus, är upplevelsen av likhet och vad jag skulle vilja kalla det upplysta egenintresset.

Villkoren i världen är fasansfullt olika. Invandrare från tredje världen upplever ofta svenska arbetare som lyxkonsumenter och svenska arbetsplatser som paradisiska. Ofta har de illusioner om att de snabbt ska kunna jobba ihop till en smärre förmögenhet här i Sverige. I bästa fall upptäcker de att skillnaderna är gradskillnader, inte artskillnader: att svenska arbetare precis som chilenska och filippinska inte har något annat val än att sälja sin arbetskraft och att de överskott de producerar beslagtas av en liten elit kapitalägare.

Likheten utgångspunkt

För den som vill stärka den internationella solidariteten och bygga en antiimperialistisk rörelse, är det likheten som måste vara utgångspunkten. Trots de ohyggliga skillnaderna i levnadsvillkor delar majoriteten av världsbefolkningen ett gemensamt intresse av att bekämpa kapitalismen och av att stoppa imperialismens härjningar.

Våra villkor är lika u-landsbefolkningarnas, på så sätt att vi drabbas av samma miljöförstöring. När regnskogar huggs ner i Amazonas förstörs deras omedelbara utkomstkälla och vår gemensamma överlevnadschans.

Vi drabbas av samma marknadsliberalism. Ju mer Kjell-Olof Feldt och andra talar om att marknaden segrat överallt, desto tydligare kan det bli att marknadens krav leder till samma samhällsfördärv här som där.

Vi drabbas av samma storbolag med deras möjligheter att sekundsnabbt flytta resurser från kontinent till kontinent och att dela upp produktionen i allt finare moment mellan olika länder.

Inte minst är det dags att fackföreningar i väst börjar inse att de måste samordna sig, inte med sina bolagschefer, utan med sina fattigare kollegor i u-länderna. Svenska fackledningar har en lång och smutsig historia, när det gäller att försvara kapitalägarnas härjningar i tredje världen.

Med det upplysta egenintresset menar jag insikten om att den ökade misären slår tillbaka här hemma. Det finns i längden inga idylliska öar i en värld av katastrofer. Den amerikanska debattören Susan George har i sin bok ”The Debt Boomerang” (Skuldbumerangen) skildrat på vilket sätt skuldkrisen slår tillbaka i de rika länderna. U-länderna förstör världens miljöresurser allt snabbare i sin hetsjakt för att betala av på skulden. När råvarupriser sjunker och kraven på exportinkomster ökar, blir det mer och mer lockande att exportera knark till köpstarka konsumenter i USA och Västeuropa. När u-ländernas ekonomi sjunker ned i depression, minskar deras efterfrågan av västvärldens industrivaror och jobb försvinner här hemma. När människor inte längre kan livnära sig i sina hemländer, flyr de hals över huvud under allt mer kaotiska former över gränserna till de rika länderna. När länder skakas av kris ökar inhemska motsättningar och risken för krig i världen växer.

Särskilt viktigt i den nya världsordningen är att antiimperialister vare sig i nord eller i syd låter sig luras av imperialismens goda ansikte. När FN ställer upp bakom USA:s maktpolitiska intressen, när EU-länderna säljer ut bosnierna i forna Jugoslavien i sin interna uppgörelse, när USA drar ut i krig för demokrati i Persiska viken – då måste det finnas krafter som inte genast hukar, som inte genast får dåligt samvete för tillvitade eller verkliga dåtidssynder utan som avslöjar imperialism vilka ord den än höljer sig i.

Pånyttfödd internationalism

Den framväxande nationalismen kan bara bekämpas med en internationalistisk pånyttfödelse. En gång i tiden var arbetarrörelsen internationell till sitt väsen. Internationalismen var dess livsluft. Det var ingen slump att Kommunistiska Manifestet förklarade att proletärerna inte har något fosterland – det var en nödvändig insikt för att kunna börja bygga arbetarrörelsen i land efter land.

I takt med att arbetarrörelsen blev mer byråkratiserad, mer toppstyrd, mer inlemmad i det borgerliga samhällsmaskineriet – i samma takt blev den mer svag för nationalismen. Det visade sig med förödande tydlighet vid första världskrigets utbrott, då Första Internationalens ledare slöt upp bakom sina respektive regeringars krigsansträngningar.

För att kunna återuppliva internationalismen fordras ett erkännande av nationella rättigheter. Endast så kan misstro och skräck övervinnas. Om socialism och antiimperialism förknippas med nationellt förtryck – ja, då har högern vunnit.

Det fordras också ett långvarigt gemensamt arbete för att återuppbygga en internationell arbetar-, folk-, miljö-, antiimperialistisk rörelse. Gemensamma kampanjer mot miljöförstöring och skuldkris är nödvändiga inslag.

I september 1994 höll hundra solidaritetsorganisationer ett motmöte mot IVF:s årliga möte i Madrid. Det är i år 50 år sedan överenskommelsen i Bretton Woods, där IVF, Världsbanken och GATT grundades, och ett motto för motmötet var ”50 år är nog!”.

Där deltog bland annat representanter för motståndsrörelsen i Indien mot IVF och det nya GATT-avtalet, och samtidigt med mötet lamslogs banker, gruvor, metallindustrier, försäkringsbolag och postkontor i Indien av omfattande strejker mot de strukturella anpassningsprogram regeringen skrivit på. Mötet slutade med ett krav på att tredje världens skuld ska avskrivas och att Bretton Woods-institutionerna ska upplösas.

Just nu ser vi ett annat exempel på en nödvändig gemensam kampanj i Europa i form av Internationella Arbetarhjälpen till Bosnien. För första gången på länge solidariserar sig arbetare i handling med andra arbetare i ett annat land, i en kampanj som byggs underifrån och inte bara handlar om fraser från fackföreningspamparna däruppe.

Det fordras även en politisk samordning av de vänsterkrafter som står emot den nya världsordningen med dess skörd av krig och misär. Inför sådana utmaningar som kriget i Persiska viken eller kriget i forna Jugoslavien måste socialister förenas över gränser, i trots mot den hatpropaganda som utvecklas i extrema kristider. Mitt eget parti, Socialistiska Partiet, tillhör Fjärde Internationalen, som är ett sådant försök till politisk samordning.

Tyvärr är det en liten minoritets samordning – ändå har just den samordningen visat sig oundgänglig, till exempel när fredsvänner i Västeuropa riskerade att hamna på andra sidan barrikaden mot rebeller i arabvärlden under kriget i Persiska viken. Hur skulle revolutionära krafter kunna kämpa mot USA-alliansens krig utan att vare sig stödja Saddams diktatur eller illusioner om FN:s fredliga roll?

Den frågan ställdes samtidigt, men på väldigt olika sätt för vänstergrupper i Västeuropa och USA å ena sidan och i Mellanöstern å den andra. Personligen är jag övertygad om att Fjärde Internationalens diskussioner hjälpte oss i Sverige att förhålla oss till den traditionella fredsideologin i vårt samhälle utan att för den skull glömma bort att det var ett imperialistiskt krig. Och det hjälpte kamrater i arabländerna att bygga rörelser utifrån den spontana, folkliga vreden mot imperialistisk intervention utan att för den skull ge ett lillfinger åt Saddams anspråk att vara antiimperialist.

Under de senaste åren har vi också sett ökade ansatser till en bredare politisk samordning, i form av möten mellan vänstergrupper i Latinamerika och Europa.

De fattigas International

Jag läste nyligen i en artikel av den mexikanske socialisten Sergio Rodríguez Lascaño att till och med den poststrukturalistiske filosofen Derrida talat om behovet av en ny International för världens fattiga och lidande. Så här beskriver Rodríguez behovet:

”Ekonomins globalisering har inte bara lyckats avreglera arbetskraften, störta majoriteten av världens befolkning djupare ned i misären och öka cynismen hos tidigare marxister eller revolutionärer. Den har också fördjupat banden mellan stamstriderna i Rwanda, zapatistindianernas kamp i Mexiko, möjligheten att hålla hoppet vid liv i El Salvador och det som händer på exempelvis Fiatfabriken i Turin.”

Slutligen är jag övertygad om att nationalismen bara kan bekämpas genom en ideologisk kamp för socialism. Om vi ser nationalismen som alternativlöshetens politiska uttryck, då gäller det att skapa alternativ! Då gäller det att ge en strimma av trovärdighet åt andra politiska lösningar än nationalism, högerextremism eller fundamentalism i alla religioner. Det gäller att kombinera en skoningslös kritik av marknaden med visionen om att samhället skulle kunna organiseras helt annorlunda, utifrån mänskliga behov istället för penningens diktat. Om vi inte tar den bataljen mot marknadens predikanter, öppnar sig avgrunden.

Maria Sundvall, 1994

Detta är en bearbetad och aktualiserad version av ett föredrag
som hölls på ett antiimperialistiskt seminarium i februari -94. Publicerad på destroyimf.org (sajt som inte längre finns).

Böcker, uppsatser och tidskrifter jag använt:

Anders Ehnmark, Resan till Kilimanjaro – en essä om Afrika efter befrielsen (Stockholm, 1993).
Michel Chossudovsky, Global Poverty and the New World Economic Order (uppsats från juli 1993).
Susan George, The Debt Boomerang – How Third World Debt Harms Us All (London, 1992).
Noam Chomsky, The Prosperous Few and the Restless Many (Berkeley, 1993).
Tidskrifterna International Viewpoint och Inprecor para América Latina.

Den europeiska revolutionen är nödvändig – och möjlig!

För tre år sedan, 1976, startade i denna tidskrift en debatt om löntagarfonderna och vänsterns förhållningssätt till dem. Det var två kamrater, Tom Hansson och Per Reichard, som drog igång debatten. De gjorde det utifrån en mycket kritisk syn på de ståndpunkter KAF förfäktade i fondfrågan.

Deras invändningar reste en hel rad av frågor till debatt: det gällde inte bara förbundets direkta svar på löntagarfonderna utan också bakomliggande frågor som synen på den ekonomiska utvecklingen, reformismen och arbetarklassens revolutionära potential. Den efterföljande debatten sträckte sig också över flera och långa artiklar (se nedan). Hanssons och Reichards opponenter var Gert-Inge Johnsson och Göte Kildén från KAF:s ledning. Hösten 1977 skrev de ett sammanfattande svar i debatten. Beroende bl a av det långa avbrottet i Fjärde Internationalens utgivning och svarets omfattning blev denna artikel inte publicerad.

När vi nu (äntligen) publicerar den gör vi det inte bara för att avrunda debatten om själva löntagarfonderna (vilket utgör en mindre del av artikelns innehåll), utan också för att mana till förnyad och fördjupad debatt om reformismen och revolutionärernas taktik gentemot dem.
Det bör påpekas att G-I J:s/G K:s artikel skrevs innan SAP/LO:s gemensamma fondförslag offentliggjordes i mars 1978, och att artikeln står kvar helt oförändrad. Det innebär naturligtvis att en del exempel hänför sig till händelser som ligger ett par år bakåt i tiden. När det talas om valen i Spanien så gäller det t ex inte årets val, utan de som hölls i juni 1977. Det innebär emellertid inte att de senaste årens utveckling »kört över« artikeln. Tvärtom, har utvecklingen efter det att artikeln skrevs ytterligare understrukit behovet av en klar kritik av de olika fondförslagen och formulerandet av ett revolutionärt alternativ till dessa. Detta ter sig än viktigare då flera organisationer på vänsterkanten, bl a Förbundet Kommunist och Vänsterpartiet Kommunisterna, kraftigt anpassat sig till socialdemokratins förslag. När artikeln nu publiceras är det därför med oförminskad aktualitet.

Red.

Den europeiska revolutionen är nödvändig – och möjlig!
Av Gert-Inge Johnsson och Göte Kildén

I.

– I Fjärde Internationalen nr 3-4 1976 publicerade Tom Hansson och Per Reichard en artikel med rubriken ’Arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken’. I den försökte de gissla inte bara KAFs syn på och taktik gentemot löntagarfonderna, utan också vad de ansåg vara den ”dogmatiska marxismens” syn på reformismen och arbetarklassen. I två artiklar, publicerade i Fl nr 5/76 och nr 1/77, bemötte vi deras viktigaste teser.

Arne Jarrick och Per Reichard är inte nöjda med vår polemik mot artikeln i nr 3-4/1976 och i en ny artikel, ’Kollektivkapitalism eller barbari’, försöker de i Fl nr 1/77 ånyo visa bärkraften i sina teser. Vi måste för vår del konstatera att vi inte alls är övertygade av detta nya inlägg i debatten. Tråkigt nog undviker AJ/PR att behandla en rad viktiga frågeställningar och påståenden som vi gjorde i våra första inlägg. Det gäller exempelvis den mycket centrala frågan om vad som händer i en förrevolutionär och/eller revolutionär situation. På andra viktiga områden menar vi att den kritik vi riktade mot Tom Hanssons och Per Reichards första artikel visat sig träffat helt rätt. Det gäller framför allt de konkreta politiska slutsatser som måste dras av kamraternas teoretiska resonemang. Vi ska återkomma till detta. Låt oss bara först konstatera att kamraterna AJ/PR i sin artikel helt riktigt ringar in två frågor som står i centrum för debatten i den meningen att de bestämmer en rad övriga positioner:

– Uppfattningen av arbetarklassen och dess relation till kapitalismen, reformismen och perspektivet för utvecklingen av arbetarnas medvetenhet under kapitalismen, i en revolutionär kris och under övergången till arbetarmakten.

– Synen på den kapitalistiska utvecklingen idag och konkret perspektivet för den kapitalistiska utvecklingen och utifrån detta hållningen till socialdemokratin. Denna punkt omfattar diskussionen om möjligheten av revolutionära genombrott i Europa idag eller inom en nära framtid, om vilka som är de möjliga alternativen: revolution eller barbari kontra kollektivkapitalism eller reaktionära borgerliga lösningar (sid 35)

Vi ska i detta inlägg, delvis återigen diskutera dessa två frågeställningar. Men vi ska samtidigt peka på vilka konkreta politiska slutsatser som måste dras av de olika alternativ vi föreslår, samt diskutera några konkreta meningsskiljaktigheter vad gäller synen på löntagarfonderna.

Arbetarklassens revolutionära potential

I sitt första inlägg tog Hansson/Reichard upp frågan om arbetarklassens ställning i det kapitalistiska samhället. De hävdade att man ur den inte kunde dra några slutsatser om arbetarklassen var en revolutionär klass eller ej. Att beteckna arbetarklassen som objektivt revolutionär hör enbart till den marxistiska dogmatiken och står bara i vägen för utvecklandet av en korrekt taktik och strategi, skrev de.

I vårt svar (se Fl 5/76 och 1/77) började vi att försöka slå fast Tom Hanssons och Per Reichards outtalade definition av begreppet objektivt revolutionär klass:

– För dem är det liktydigt med att arbetarklassen spontant, på grund av objektiva faktorer i det kapitalistiska samhällssystemet blir medveten om nödvändigheten att i en revolution störta kapitalismen och upprätta ett socialistiskt samhälle samt att arbetarklassen spontant får en sådan medvetenhet att den också är förmögen att (spontant) genomföra denna revolution.

Vi påpekade sedan att den s.k. dogmatiska marxismen, vad vi vet, aldrig målat upp någon sådan bild av arbetarklassen.

Vi skrev vidare att begreppet potentiellt revolutionär bättre motsvarade den beskrivning av arbetarklassens ställning under kapitalismen vi (och de dogmatiska marxisterna) ville ge. Vi hävdade att den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital ständigt ger upphov till en kamp mellan arbetarklassen och borgarklassen, och att arbetarklassen i denna kamp kan utveckla ett revolutionärt medvetande. Vi försökte också ange några orsaker till varför detta revolutionära medvetande inte ständigt uppstod genom den dagliga kampen utan endast under trycket av en skärpt social, ekonomisk och politisk kris i samhället. Vi diskuterade slutligen, med hjälp av några historiska exempel, i vilken utsträckning arbetarklassen kunde utveckla ett revolutionärt medvetande i en revolutionär krissituation. Vi skrev, att den slutsats vi måste dra av historien är att arbetarklassen är förmögen, att utan ett organiserat ingripande av ett revolutionärt marxistiskt parti så grodden till ett socialistiskt samhälle: arbetarråden.

I sitt svar till oss (Fl 1/77) travar nu Arne Jarrick och Per Reichard på i de gamla ullstrumporna. De skriver:

– Det finns i GK/GlJs resonemang på denna punkt en grundläggande missuppfattning som måste redas ut. Denna missuppfattning består i tron på onödigheten av kausala resonemang, det vill säga man anser inte att slutsatsen logiskt måste följa ur sina förutsättningar. De faktorer man använder för att beskriva arbetarklassen, befinner sig på en helt annan nivå än slutsatsen ’objektivt revolutionär’.

Javisst befinner den sig på en helt annan nivå än den något absurda nivå som TH/PR försökt tillvita oss och den dogmatiska marxismen! Vi har ju avvisat den slutsatsen och det åligger faktiskt TH/PR/AJ att visa att den nivå de söker är den ’dogmatiska marxismens’.

De har också helt rätt när de säger att vi inte tror på nödvändigheten av kausala resonemang i ett historiskt resonemang, dvs ett resonemang som säger att b med nödvändighet följer av a. Alltför många har försökt tillvita marxismen en sådan, den plattaste av alla 1800-talsfilosofier: den absoluta determinismen.

Däremot tror vi på logisk stringens i resonemangen, vilket inte är riktigt samma sak – något AJ/PR tyvärr inte uppfattat. Om kamraterna bara menar, skriver de, att klassen är objektivt revolutionär i betydelsen att den är potentiellt revolutionär – då är vi med, vilket också framgår av den första artikeln. De fortsätter sedan:

– Det kan dock vara viktigt att skilja begreppen en aning. Objektivt kan endast det vara som är skiljt från människors vilja, som finns inbyggt i en av viljan oberoende process. Potentiellt har inget med motsatsparet objektivt-subjektivt att göra, utan innebär bara att det finns en möjlighet (inte att ett händelseförlopp är nödvändigt).

Vi måste först konstatera att den outtalade definition som vi tillvitade TH/PR i vår första artikel av begreppet objektivt revolutionär klass var helt korrekt. Med objektivt revolutionär, letar de efter något som innebär att arbetarklassen med nödvändighet, av orsaker som finns inbyggda i en av viljan oberoende process, skall genomföra en segerrik revolution. Och detta påstår de sedan vara allmängods hos den ”dogmatiska marxismen”!

Nej, inte ens den borgerliga revolutionen var framdriven av några kausallagar av naturkaraktär eller skedde genom en av viljan helt oberoende process. Historien görs av människor vars kännetecken bl.a. är deras förmåga till planerat och viljemässigt ingripande. En revolutionär omvandling – vilken den än vara månde – är otänkbar utan ett medvetet handlande av åtminstone en del av det revolutionära subjektet och för den socialistiska revolutionen av en majoritet av arbetarklassen.

Det är en gammal beprövad metod att som TH/PR/AJ först måla upp en vrångbild av motståndarens idéer för att sedan argumentera mot den. Likväl håller den inte för två artiklar.

PR/AJ skriver att de håller med om vår karaktäristik av arbetarklassen som potentiellt revolutionär. Det vore glädjande, men vi tillåter oss att tvivla, och vi kan definitivt inte inse att det framgår av TH/PRs första artikel. I den står det nämligen följande:

– Om det på denna nivå (den ekonomiska) inte finns något konkret att ta på som pekar på revolutionära inneboende egenskaper, finns inte heller skäl att kalla klassen revolutionär.

– Trots detta försätter kommunister att resonera som om klassintresset var en latent egenskap som bara måste ’förlösas’, och detta antas i allmänhet ske genom en social kris av något slag. Nåväl, erkänner då alla att arbetarklassen inte är en revolutionär klass under kapitalismens normala skeden, men att den blir det bara i en revolutionär situation? Om så vore kunde diskussionen kanske bli mera fruktbar. Men vi tror inte ett sådant resonemang slagit rot.

– Arbetarklassen blir enligt vår mening aldrig medvetet revolutionär, den kommer att göra revolution därför att dess reformistiska medvetande och intresse kräver så. (vår kurs.)

Kan man verkligen av dessa rader dra slutsatsen att ni är ense med vår beskrivning av arbetarklassen som potentiellt revolutionär? Nej, kamrater, det kan man inte. När vi talar om klassen som potentiellt revolutionär gör vi ju det bl.a. utifrån dess ställning i produktionssättet, utifrån det faktum att arbetarklassen som klass är bärare av ett nytt produktionssätt! Ni kan möjligen tro det genom att återigen lägga er egen analys i andras ord. Och ni gör det utan sinne för den logiska stringens ni efterlyser hos andra. Enligt er är ”arbetarklassen potentiellt revolutionär i så måtto som dess egenskaper gör det möjligt att, men inte nödvändigt, agera revolutionärt under mycket bestämda betingelser. Dessa är avhängiga en kombination av specifika objektiva och subjektiva faktorer. Vi återkommer till detta nedan”, (sid 36)

Tyvärr återkommer ni aldrig till dessa specifika objektiva och subjektiva faktorer och därmed en diskussion om arbetarklassen i den förrevolutionära och revolutionära krisen. Vi vågar dock påstå att vad som skiljer oss åt i den nyss citerade meningen är er tolkning av ordet ”agera”. Den slutsatsen drar vi av er beskrivning av den rev. situationen i TH/PRs första artikel. Ty enligt er förhåller det sig ju så att arbetarklassen som klass aldrig blir revolutionär, däremot kan den förmås att agera revolutionärt – dvs omedvetet. I TH/PRs artikel kan vi således läsa:

– Majoriteten av arbetarklassen kommer i bästa fall att i en revolutionär situation att ha en socialistisk reformistisk medvetenhet. Har den det kommer revolutionen att hänga på det subjektiva momentet, det vill säga på partiets förmåga att genom kampen för konkreta reformkrav föra klassens massa i konfrontation med kapitalismen, så att revolutionen följer som en logisk reform, som en nödvändighet för att förverkliga de reformistiska målsättningarna ”(sid 50).

Det subjektiva revolutionära momentet är reducerat till det revolutionära partiet. Detta leder till en konspirativ syn på förhållandet mellan partiet och massan av arbetare, vilket vi påpekat tidigare. För oss innebär arbetarklassens revolutionära potential inte bara att den kan agera revolutionärt utan också att detta agerande kan komma att motsvaras av en medvetenhet om vad man gör. Vi diskuterade utifrån historiska erfarenheter vad arbetarklassen är förmögen till, till och med utan ett organiserat ingripande från ett revolutionärt parti. Och vi slog fast att det subjektiva momentet i en revolution är hur partiet får med sig arbetarklassen i en medveten omstörtning av samhället. Vi anser att det är aktörerna som är medvetna om vad som händer – inte några sufflörer bakom ryggen på en omedveten arbetarklass, som TH/PR/AJ försöker göra gällande.

Låt oss slutligen bara påpeka en sak vad gäller TH/PR/AJs logiska akrobatik. Som vi sett målar de upp en mekanisk bild av hur marxismen analyserar förhållandet mellan ekonomisk organisation och medvetande. De slår sedan, med rätta, ned på en dylik mekanisk bild. När de sedan ska framställa sin egen teori hänfaller de emellertid åt en likartad determinism om än med lite annorlunda innehåll.

Enligt deras teorier kommer nämligen arbetarklassen att kunna agera revolutionärt utan att vara medveten om det. Ja, revolutionen kommer att tvingas fram som en nödvändig fortsättning, som en logisk slutpunkt på den inomkapitalistiska politik som spontant och med nödvändighet föds i massornas medvetande.

Hur var det nu ni sa? Jo, att ”objektivt kan endast det vara som är skiljt från människors vilja, som finns inbyggt i en av viljan oberoende process”.

Stämmer inte det ganska bra på er beskrivning av den revolutionära processen? Kommer inte de breda massorna att vara omedvetet revolutionära? Kommer de inte bara att följa den väg som den spontana kampen med naturnödvändighet (eller kanske med hjälp av det lilla elitpartiet) stakar ut? Kommer inte arbetarklassen, enligt er, att göra revolution utan att den egentligen vill det? Ja, förhåller det sig egentligen inte så, att arbetarklassen enligt er revolutionsteori är objektivt revolutionär just i den bemärkelse som både ni och vi hävdar att den inte är det? Och kommer slutligen inte, enligt er revolutionssyn, den proletära revolutionen att uppvisa en slående likhet med de borgerliga revolutioner ni hävdar den så markant skiljer sig ifrån? För det fanns väl åtminstone en minoritet som var medveten om det revolutionära i den borgerliga samhällsomvandlingen?

För vår del håller vi nog fast vid våra ursprungliga ståndpunkter: att den socialistiska revolutionen kräver revolutionärt medvetna aktörer samt att det är fullt möjligt att en majoritet av arbetarklassen både kan handla och tänka revolutionärt!

Reformismen uppstår inte spontant hos arbetarklassen

Samma mekaniska synsätt går igen när kamraterna diskuterar reformismen, dess relation till de arbetande massorna och samhällets ekonomiska struktur. För TH/PR/ AJ är reformismen något som spontant uppkommer ur den inomkapitalistiska kampen. Reformismen har alltid funnits som ”en beståndsdel hos arbetarklassen” per definition. Det är arbetarklassens bas som påverkat sin ledning till att upprätta reformistiska partier. Samma enkla synsätt som TH/PR/AJ först tillskriver ”den dogmatiska marxismen” vad gäller förhållandet mellan ekonomi och revolutionärt medvetande, tillämpar de själva på förhållandet mellan ekonomi och reformistiskt medvetande. Vi tror inte på så mekaniska analyser vare sig det gäller ett revolutionärt eller reformistiskt medvetande. Vi ska här inte gå in närmare på denna diskussion utan hänvisar till G-I J.s/TG.-s kritik i Fl nr 2/77 av Kenth-Äke Anderssons broschyr om socialdemokratins barndom, en broschyr som kamraterna i denna fråga uppenbarligen är djupt influerade av.

I korthet anser vi emellertid att reformismen är en politisk ideologi som inte kan förklaras som ett spontant fenomen hos arbetarklassen, även om det finns många faktorer i det kapitalistiska samhället som underlättar för reformismen att slå rot hos arbetarklassen. (Se därom bl.a. KÅA:s artikel ’den röda rosetten’, Fl 4/73). Vi framförde denna uppfattning i vår förra artikel. Kamraterna svarar nu:

– När vi hävdar att arbetarklassen under kapitalismen utvecklar ett reformistiskt medvetande bemöts det från flera håll (också av GK/G-IJ) med påståendet att reformismen innebär en statsuppfattning som arbetarklassen inte spontant kan skaffa sig. Detta är klassisk dogmatism.

– Reformism är ur varje synvinkel en ideologi eller praktisk politik som har som kännetecken tron på en gradvis snarare än en revolutionär övergång till socialismen. Om arbetarna inte reflekterar över staten, men ändå entusiastiskt eller ej, ansluter sig till tanken på ett socialistiskt samhälle uppnått på reformistisk väg, är det därför ur analytisk och praktisk synpunkt riktig att kalla deras ideologi reformistisk!” (sid 35)

Det ligger mycket sanning i det senare stycket. Men det saknas också en del. Visst är tron på en gradvis övergång till socialismen ett avgörande kännetecken på reformismen. Men vad döljer sig bakom den tron om inte en bestämd syn på statsapparaten? Visst är det sant att arbetare utan att närmare reflektera över statens karaktär ansluter sig till tron på en reformistisk väg till socialismen. Vi har heller inget emot att kalla deras ideologi för reformistisk. Men detta bevisar ju inte såvitt vi kan förstå, att arbetarklassen spontant och av nödvändighet blir reformistisk och ingenting annat än reformistisk. (Hur var det med tron på kausala resonemang?) Det är just det som är poängen. Vi vill hävda att reformismens dominans inte är naturnödvändig, ej heller spontan utan resultatet av en konkret och sammansatt historisk process, där både den ekonomiska, sociala, politiska och ideologiska nivån i samhället haft betydelse, (se TG/GlJs artikel i Fl nr 2/77). Detta innebär också att den reformistiska ideologin kan ta sig olika former, att den kan vara mer eller mindre övertänkt och utvecklad i olika skikt i samhället och vid olika tidpunkter i samhällets utveckling. Just därför att vi anser att reformismen inte alstras spontant ur samhällets ekonomiska krafter kan vi särskilja olika grader av reformistiskt medvetande inom arbetarklassen. Just därför kan vi anse att stora skikt inom arbetarklassen måste betecknas som anhängare av reformismen utan att för den skull kunna hålla långa utläggningar om reformismens syn på statsapparaten. En utvecklad politisk teori genomtränger inte samhällets alla skikt med samma kraft och samma stringens, just därför att den inte är ett rent spontant fenomen.

Allt det föregående är viktigt eftersom det bestämmer vad vi anser vara möjligt att uppnå med en revolutionär politik i förhållande till arbetarklassen. För TH/PR/AJ är gränsen given: vi kommer inte att kunna vinna över arbetarklassen till en medveten revolutionär ståndpunkt, på sin höjd kan vi förmå den att agera revolutionärt därför att dess reformistiska intresse tvingar den till det.

– Vi måste utveckla medvetenheten till vad som är möjligt, inte vad som vore önskvärt, skriver kamraterna.

Självklart skall vi utveckla till vad som är möjligt. Frågan är vad som är möjligt. Vi har förmätenheten att tro att det önskvärda är det nödvändiga . . . och möjliga!

Man kan fråga sig varför kamraterna resonerar på det sätt de gör. Vi tror att vi gav svaret i vår förra artikel när vi skrev att de ”arbetat med en mycket mekanisk analys där politiken haft en undanskymd plats.” (sid 30 Fl nr 1/77) De strävar efter att upprätta (eller förkasta) mycket schematiska förenklade sammanhang utan vederbörlig hänsyn till politiska och ideologiska krafter i samhället.

Därför blir också deras resonemang oftast abstrakt. Varför tar exempelvis kamraterna inte upp vår beskrivning av arbetarklassens kamp under detta sekels revolutionära kriser? När de någon gång försöker empiriskt belägga sina politiska slutsatser gör de det ganska godtyckligt. En av deras teser är således att en revolutionär politik omöjligen kan slå rot hos en majoritet av arbetarklassen. Sambandet mellan å ena sidan det kapitalistiska samhällets struktur och arbetarklassens ställning i detta och reformismen å den andra, är enligt PR/AJ så stark att inte ens en svår ekonomisk och social kris kan försätta mer än en minoritet i verklig gungning. Detta är den relation, menar de, som förklarar att ”reformismens grepp bevarats i de kapitalistiska monopolen – även under svår kris.” Och de fortsätter:

– Socialdemokratins relation till arbetarklassen består i dess totala dominans. Kommunistiska partier erövrar de stora massorna i takt med sin socialdemokratisering. Kommunisterna vinner de perifera grupperna, delar av de arbetslösa, det vill säga dem som står mest i utkanten av produktionssättet – men som utgör en klar minoritet av arbetarklassen, (sid 36)

Denna tes är fullt logisk utifrån vad kamraterna tidigare hävdat ifråga om relationen mellan arbetarklassen och reformismen. De försöker belägga den historiskt genom att hänvisa till tyska kommunistpartiet (KPD) i slutet av 20-talet och början av 30-talet:

– Trots massiv kris och arbetslöshet, lyckades kommunisterna inte vinna ett enda fackförbund. Men bland de arbetslösa och bland de utslagna mellanskikten, där delade man inflytande med nazisterna. I produktionen dominerade socialdemokratin, i dess utkant ’revolutionärer’ (ty så uppfattades även nationalsocialisterna), (sid 36).

Det är helt riktigt att KPDs medlemsbas i slutet av 20-talet och början av trettiotalet till mycket stor del bestod av arbetslösa och att partiet inte vann ett enda fackförbund. Men varför kamrater – ni som vurmar så för ”tron på kausala resonemang” -förhöll det sig på det sättet? Är detta faktum ett bevis på arbetarklassens spontana reformism?

Nej, det är det inte. Låt oss tränga in lite grann bakom siffrorna så ska vi finna en politisk förklaring till KPDs tragiska utveckling och att flera av de påståenden som PR/AJ gör i citaten ovan är direkt felaktiga.

KPD och den tyska arbetarklassen

Kamraterna menar att det tyska kommunistpartiets historia bevisar att deras teser är riktiga. För överskådlighetens skull sammanfattar vi deras teser:

• Arbetarklassen är spontant reformistisk
• Revolutionärerna kan därför inte vinna en majoritet av arbetarklassen
• Revolutionärernas inflytande bland arbetarklassen är hänvisade till perifera grupper, till dem som står i utkanten av produktionssättet – exempelvis de arbetslösa och utslagna mellanskikt.

Låt oss pröva dessa teser mot det tyska kommunistpartiets historia under 20-talet och början av 30-talet!

Vi är helt överens om att KPD åren 1929-33 hade sitt absolut största inflytande bland arbetare som gick utan jobb. 1930 var exempelvis 40 procent av medlemmarna arbetslösa. 1932 hade siffran stigit till 80 procent! (l) En majoritet av de arbetare som var organiserade i KPDs röda fackföreningar var arbetslösa. Vi är också överens om att KPDs inflytande vid denna tid i fackföreningarna var obetydligt. Vid samma tidpunkt var exempelvis endast 10 procent av KPDs medlemmar organiserade i ADGB – dvs dåvarande motsvarigheten till LO. (2)

Vi är däremot inte överens om att KPDs inflytande skulle vara speciellt stort bland mellanskikten och att de i det hänseendet hade samma rekryteringsbas som nazisterna. Alla undersökningar vi känner till om nazisternas rekrytering visar istället att det fanns en ganska skarp gräns mellan de som röstade på NSDAP (Hitlers parti) och de som röstade på de traditionella arbetarpartierna. Varken KPD eller SPD tappade exempelvis mer än marginella röster till Hitler. NSDAPs frammarsch skedde istället på bekostnad av andra borgerliga partier. KPD å sin sida vann röster från socialdemokratin. (3) Detta är bara ett påpekande i förbifarten.

Vad vi kraftigast vänder oss emot är kamraternas påstående, att det faktum att KPD åren 1929-33 till största delen organiserade arbetslösa skulle vara ett bevis på de ovan redovisade teserna. De frågar sig nämligen aldrig varför det förhöll sig så än mindre om det alltid förhållit sig så! Vi vill påstå att denna utveckling framför allt berodde på den politiska kurs som kommunistpartiet slog in på i slutet av tjugotalet. Dessutom måste vi hålla i minnet att arbetslösheten var mycket stor i Tyskland vid denna tid och att den arbetslöse per definition inte befinner sig i utkanten av arbetarklassen.

Andelen arbetslösa var under hela tjugotalet visserligen större hos kommunistpartiet än hos socialdemokraterna men att påstå alt KPD organiserade perifera grupper i utkanten av produktionen vore rent lögnaktigt. Det finns flera undersökningar om den sociala strukturen bland de båda stora tyska arbetarpartierna som visar detta. (4)

För det första måste vi påpeka att KPD efter samgående med USPD 1920 var ett verkligt massparti. Medlemsantalet uppvisade dock stora fluktuationer – bl.a. beroende på periodvis illegalitet och den politiska kurs som partiet bedrev. Som mest samlade man närmare 400 000 medlemmar som lägst strax under 100 000. Vilka arbetare rekryterade man då?

1927 var knappt 70 procent av partiets medlemmar industriarbetare. Av dessa tillhörde majoriteten gruppen kvalificerade arbetare. (5) I sin undersökning om socialdemokratins utveckling under Weimarrepubliken redovisar Richard Hunt i vilka områden KPD resp SPD hade sina starkaste fästen. Han utgår från valresultaten 1924, 1928 och 1932. Han granskar resultaten i fyra regioner med avseende på om det är katolskt eller protestantiskt område och om det är land eller stad. Vad gäller det urbana och katolska området Köln-Aachen konstaterar han att KPD såväl 1924 som 1932 fick fler röster än SPD. Och han fortsätter:

– Detta var inte något isolerat fenomen; i alla industriregioner längs Rhen och i Ruhr samt i det katolska övre Schlesien uppvisade KPD liknande siffror vid de radikala valen.(6) Ja, det förhöll sig faktiskt så att KPDs starkaste fästen var de viktigaste industriområdena i Tyskland. Hermann Weber konstaterar i sin digra undersökning om KPD under Weimarrepubliken:

– KPDs valhögborgar var tätt befolkade industriområden (mellantyskland, Rhein-Ruhr, Berlin och Hamburg) och det var också där som KPD-organisationerna blomstrade. (7)

I flera av dessa områden var man till och med starkare än socialdemokratin!

– I områden som Berlin, Halle-Merseburg, Niederrhein och Ruhr sprang KPD vid valen förbi socialdemokraterna. (8)

Tyder detta på att partiet vid denna tidpunkt befann sig i utkanten av produktionssättet?

Knappast. Vid denna tid hade man också ett betydande inflytande i flera viktiga fackföreningar – speciellt i de tungt industrialiserade områdena. Bland Berlins metallarbetare var exempelvis KPDs inflytande mycket starkt. (Vi hoppas vi är eniga om att dessa inte räknas till de perifera grupperna i samhället)

Under det dubbla trycket av den ekonomiska krisen 1929-33 och KPDs vansinniga ’tredje-periodenpolitik’ ändrade sig denna bild mycket snabbt. KPDs sociala bas förändrade sig som vi tidigare visat. Deras inflytande i fackföreningarna decimerades.

Det främsta kännetecknet för tredje-periodenpolitiken är dess syn på socialdemokratin som jämställdes med fascismen. På det fackliga planet uttrycks denna politik i en ultra-sekteristisk hållning gentemot de existerande fackföreningarna. Enligt Kominterns och KPDs analyser’ så fanns ”de mest efterblivna och mest reaktionära delarna av arbetarklassen . . . organiserade i de reformistiska fackföreningarna.” \” De mest klassmedvetna och kampvilliga arbetarna, hävdade man, var oorganiserade och arbetslösa.

Det var denna politiska inriktning i kombination med den ekonomiska krisen som gjorde att KPD i början av trettiotalet förvandlades till ett parti utanför den egentliga produktionen, och inte några allmänna lagar som PR/AJ försöker göra gällande. Utvecklingen kan studeras mycket konkret i de fackföreningar som KPD tidigare hade ett avgörande inflytande, exempelvis bland Berlins metallarbetare men också vid stora och viktiga industrier som Opel, Leunawerk och Ullstein. (10)

Vad hade hänt om tyska kommunistpartiet hade fört en korrekt enhetstaktik gentemot socialdemokratin; om det hade arbetat inom de existerande fackföreningarna? Historievetenskapen är ju inte laborativ men vi skulle nog ändå våga hävda att chanserna att nå majoritetsinflytande över arbetarklassen i hela Tyskland hade varit mycket, mycket stor. Ty vi menar, i motsats till PR/AJ, att det långtifrån är omöjligt att beröva reformisterna deras majoritetsinflytande inom arbetarklassen. Vi kan då, i motsats till PR/AJ, stödja oss på det tyska kommunistpartiets 20-talshistoria.

För att bevisa sina teser om KPD hänvisar PR/AJ till Borkenaus bok ’World Communism’. Den innehåller också en hel del lärorikt om bl.a. tredje-perioden och kommunistpartiernas sociala sammansättning. Om kamraterna hade bläddrat tillbaka ca 100 sidor i Borkenaus bok hade de emellertid också hittat en beskrivning av den revolutionära krisen i Tyskland 1923. Denna kris utvecklade sig i spåren av den galopperande inflationen, den ekonomiska politik som högerministären under Cunos ledning förde och den franska ockupationen av Ruhrområdet. Flera stora strejker svepte över Tyskland. Från och med slutet av 1922 skedde en massflykt från socialdemokratin över till KPD. Vid en omröstning bland Berlins metallarbetare i juli 1923 erhöll exempelvis KPD 54 000 röster och SPD 22 000 röster. Så gott som alla historiker är eniga om att KPD under denna kris hade ett betydligt större stöd inom arbetarklassen än socialdemokratin. Arthur Rosenberg konstaterar exempelvis i sin ’Geschichte der Weimarer Republik’ att ”det kan inte råda något tvivel om att KPD under 1923 var starkare bland det tyska proletariatet än SPD.” (1!) Flechtheim konstaterar samma sak i sin ’KPD in der Weimarer Republik’, O 2) likaså Weber i ’Die Stalinisierung der KPD in der Weimarer Republik’. (13) Ja, till och med Borkenau, vars bok PR/AJ, hänvisar till, håller med om detta. (14)

Sammanfattningsvis måste vi således konstatera att KPDs historia under 20-talet och trettiotalet inte är något bevis för PR/AJs teser. De lyckas få det att framstå så, endast genom att behandla historiska fakta lösryckt från sitt sammanhang och genom att förtiga hela den föregående utvecklingen. Vi har länge i den tyska arbetarklassens och den tyska arbetarrörelsens historia sett ett stöd för möjligheten att vinna arbetarklassen för en revolutionär politik, samtidigt som dess historia visar på många av de problem som är förenade med detta. PR/AJs senaste artikel har inte givit oss någon anledning att skifta ståndpunkt.

Nej! En del av deras påståenden är ju till och med rent nonsens. Hur kan man exempelvis hävda att kommunister bara brukar vinna de arbetare ”som står mest i utkanten av produktionsprocessen”? Vi har redan sett att det inte är sant vad gäller det ”tydligaste” exemplet – KPD. Lika osant är det vad gäller några ’mindre tydliga exempel’.

David Lane konstaterar exempelvis i sin undersökning om förhållandet mellan mensjeviker och bolsjeviker att bolsjevikerna hade betydligt fler arbetarmedlemmar. (l5) Den revolutionära opposition som växte fram mot reformismen i det italienska Socialistpartiet efter första världskriget föddes i det mest industrialiserade området i hela Italien: kring Turin. Det var själva kärnan av den italienska arbetarklassen som stod i spetsen för de revolutionära striderna 1919-20 och som senare kom att bilda stommen i kommunistpartiet. Hur förklarar kamraterna utvecklingen inom den norska arbetarrörelsen under de första årtiondena av 1900-talet, då en majoritet av arbetarklassen anslöt sig (visserligen kollektivt) till ett parti som i sin tur var anslutet till Komintern? (Även om vi givetvis är medvetna om de centristiska inslagen i Det Norske Arbeiderpartiets politik).

Inte heller utvecklingen i dagens Europa vederlägger vår tes om att det är möjligt att nå en majoritet av arbetarklassen med en revolutionär politik, även om en revolutionär kris ännu inte ägt rum som skulle kunna förverkliga dessa möjligheter. Hur förklarar exempelvis kamraterna att partierna till vänster om kommunistpartiet i över ett år haft majoritet i arbetarkommissionerna i Baskien? Pekar inte det på att det är möjligt att nå en majoritet av den spanska arbetarklassen med en revolutionär politik när man redan idag har vunnit viktiga delar av dess kärna? Ty det förhåller sig ju faktiskt så att dessa delar av Spanien också är de där den tunga, högt utvecklade industrin är belägen!

Vid kommunvalen i Frankrike detta år erhöll vänstern i genomsnitt 6,8 procent av rösterna. I utpräglade arbetarstäder låg siffran i vissa fall över 11 procent. I utpräglade arbetarområden var den ännu högre. Det är en liten minoritet av arbetarklassen. Men det visar ändå att det går att utmana reformisterna just på det sätt och med den politik som PR/AJ hävdar att det inte går! Ja, om revolutionärerna lyckas samla tio procent av arbetarna bakom sin politik i parlamentariska val innan en revolutionär process sätter igång är chanserna stora att de relativt snabbt kan mångdubbla sitt inflytande!

Låt oss slutligen nämna ytterligare ett exempel. Vid ett fyllnadsval nyligen till det engelska parlamentet erövrade revolutionärernas kandidat över 20 procent av rösterna i ett utpräglat arbetarområde!

Nej till lunginflammation via förkylning!

– De strider vi står inför idag gäller inte kapitalism eller socialism, utan olika kapitalistiska utvecklingsvägar. Vi kan naturligtvis avfärda olika alternativ som ’lika kapitalistiska’, och som stolta ’trotskister’, raka i ryggen och utan darr på stämman hävda vår rätt att ’inte välja mellan förkylning eller lunginflammation.’ Då utesluter vi oss själva som framtida alternativ. Arbetare och tjänstemän kan inte ta den på allvar som inte mer vårdar vare sig sin egen eller massornas hälsa.

– Istället är det kommunisternas självklara plikt (och borde vara deras spontana önskan) att aktivt verka för en utveckling av kapitalismen i linje med vad vi i den förra artikeln betecknade som kollektivkapitalism. Alternativet till denna utveckling (och för närvarande det starkare alternativet, vilket KAF inte bidragit till att förhindra) är den Friedmanska lösningen som förespråkas av reaktionärerna, kapitalisterna och deras organisationer (exvis Tories i Storbritannien, CSU i Västtyskland, arbetsgivarföreningarna i nästan alla västländer) och som innebär marknadens ohämmade spel, radikala lönesänkningar och profitkvotökningar, optimal arbetslöshet osv. Eftersom även den reaktionära lösningen är mycket tillfällig, samtidigt som den innebär ett kraftigt nederlag för arbetarrörelsen kommer den att åtföljas av (eller sammanfalla med) öppen terrordiktatur. Ska vi då inte välja mellan förkylning och lunginflammation?

Citaten är från PR/AJs senaste artikel. Vi måste säga att vi är djupt oense med detta perspektiv, även att vi erkänner att resonemanget är en logisk slutsats av den syn på arbetarklassen och reformismen TH/PR/AJ hyser. Detta påpekade vi också i vår första artikel när vi skrev att den logiska slutpunkten för kamraternas ”nya form av taktiskt tänkande” är ett ”fullständigt knäfall för reformismen.”

Vi är oense med kamraterna bl.a. därför att vi inte tror att det de benämner kollektivkapitalism existerar som en möjlig lösning på kapitalismens nuvarande kris. TH/PR/AJ framställer förslaget om löntagarfonderna som ett stort och viktigt steg på vägen mot vad de benämner kollektivkapitalism – dvs det alternativ för den framtida utvecklingen i Europa de anser vara det enda realistiska. Denna lösning innebär att kapitalismens nuvarande krissituation -med dess strukturellt sjunkande profitkvot, höga arbetslöshet, massiva inflation, ökade internationella konkurrens och överproduktion – skall hävas genom att kapitalismen övergår i ett nytt stadium som kännetecknas av:

– Att statsapparaten och de fackliga organisationerna får ett ökat inflytande över produktionens inriktning samtidigt som kapitalismens grundläggande drag bibehålles, dvs marknadsekonomin skall fortsätta att härska, (vår understrykning)

Det kollektiva inflytandet, säger de, kommer att möjliggöra en ökad planering inom ramen för en kapitalistisk marknadsekonomi. Skadliga investeringar kan undvikas liksom en alltför stor lagerbildning. Kreditgivningen till och investeringssatsningar inom olika branscher kan avvägas på ett optimalt sätt (dvs inom kapitalismens ramar). På så sätt kan kollektivkapitalismen, enligt TH/PR/AJ häva de svårigheter kapitalismen står inför idag.

Även om vi kan hålla med om att ett ökat statligt inflytande och engagemang är fullt möjligt i svensk ekonomi de närmaste åren, liksom samordnad planering inom hela branscher, så löser det definitivt inte kapitalismens svårigheter – än mindre de problem arbetarklassen står inför.

Kamraternas resonemang, om vi håller oss till den ekonomiska nivån, bortser nästan helt ifrån att kapitalismen är ett internationellt system. De problem den ställts inför vid den senaste världsomfattande recessionen är klassiska: överproduktion och sjunkande profitkvot. Den svenska ekonomin har, även om det skett lite senare och ännu så länge i mindre omfattning än andra länder, dragits in i den strukturella kris kapitalismen idag befinner sig i. De avgörande sektorerna av svensk ekonomi är uppbyggda på export och beroende av avsättningsmöjligheterna på den internationella marknaden. Enbart detta faktum medför att kamraternas rent utopiskt konstruerade modell, inte kan lösa kapitalismens nuvarande problem på annat sätt än vad kapitalisterna försöker göra idag: genom strukturrationaliseringar och löneattacker på arbetarklassen för att hamna i bättre konkurrensläge i den hårda internationella konkurrensen.

Kamraterna framställer det som att kapitalismen skulle kunna fungera om man bättre planerade investeringarna; om man hade lite mera överblick över hela ekonomin. Vi vill först påpeka att en verklig planering inte är möjlig i en ekonomi där marknadskrafterna skall fortsätta att härska. För det andra är det inte där skon klämmer på kapitalisterna. PR/AJ konstaterar ju själva att ”vi kan av detta preliminärt dra slutsatsen att den sjunkande profitkvoten sannolikt inte har primära produktionsorsaker, utan hänger samman med realiseringen av det producerade värdet”, (sid 40) Då vill vi fråga dem hur deras kollektivkapitalistiska modell kommer att underlätta för den svenska exportindustrin att realisera (dvs få avsättning för) det producerade värdet och därigenom höja investeringarna och produktionen? Då marknadsekonomin skall härska kan det väl inte ske på annat sätt? Skadliga lagerinvesteringar/bildningar skall ju undvikas, enligt AJ/PR.

– Nej kamrater, förhåller det sig inte på det sättet att kapitalisterna nu som så många gånger tidigare försöker lösa sina krisproblem genom att attackera arbetarklassens reallöner. Ty även om det inte är den primära orsaken till profitkvotens fall så är det ett förbaskat bra sätt för kapitalisterna att höja den på. Och genom att höja den kan man komma i ett bättre konkurrensförhållande och eventuellt öka sina avsättningar, dvs realisera sina producerade värden. Och endast när man lyckats lösa båda dessa problem – höjd profitkvot och säkrade avsättningsmöjligheter – kommer man vara benägen att investera som förr. Sådan är marknadsekonomins lagar.

Det är också på det sättet som borgarklassen runt om i Europa försöker lösa sina problem. TH/PR/AJ försöker framställa utvecklingen i Europa som om den i grunden gick mot kollektivkapitalistiska lösningar och att de svenska socialdemokraternas förslag om löntagarfonder bara är framsynta förslag som i olika tappningar kommer att omsättas i andra länder. Troligen ser de i de olika förslag som de sydeuropeiska kommunistpartierna idag för fram för att ”renovera” sina länders ekonomier tendenser till detta. Och vi antar att de förespråkar ett lika fullt och fast stöd till PCEs, PCFs, PCIs politik som de förespråkar till löntagarfonderna?

När AJ/PR målar upp alternativet till den utveckling de förespråkar skriver de att detta är ”den Friedmanska lösningen” som innebär radikala reallönesänkningar, profitkvothöjningar och optimal arbetslöshet. Denna lösning förespråkas av reaktionärerna i olika länder: i England av Tories, i Västtyskland av CSU osv. Mot denna lösning står alltså den kollektivkapitalistiska som idag bärs fram av socialdemokratin och eurokommunismen, allt enligt AJ/PRs resonemang.

Vi måste först återupprepa vår fråga: hur är en stabilisering av kapitalismen i världsmåttstock möjlig utan just dessa reaktionära attacker på arbetarklassen? Kamraternas påståenden i den senaste artikeln bevisar definitivt inte hur deras modell skall lösa problemen med den sjunkande profitkvoten och svårigheterna att realisera det producerade (mer)värdet.

Bortsett från denna fråga så är väl ändå deras bild en skönmålning av verkligheten. Ty inte är det väl enbart reaktionärerna – dvs kapitalisterna och yttersta högern -som förespråkar reallönesänkningar. Detta är ju innebörden i den konkreta politik som socialdemokraterna och eurokommunisterna bedriver runt om i Europa! Ar det så förtvivlat svårt att se att de organisationer, som enligt TH/PR/AJ skall bära fram den kollektivkapitalistiska modellen som alternativ till de reaktionära lösningarna, idag är den mest effektiva länken för Europas borgarklass för att förmedla just de reaktionära lösningarna till arbetarklassen! Och detta av den anledningen att de verkliga reaktionärerna idag inte är tillräckligt starka för att själva och till fullo genomdriva sina lösningar. En konkret genomgång av utvecklingen i några europeiska länder borde vara nog för att bevisa detta.
Låt oss börja med Västtyskland i vilket land det enligt kamraterna är CSU (dvs högerflygeln av CDU) som står för de reaktionära lösningarna. Vi håller självfallet med om att Frans Josef Strauss politik är betydligt mer reaktionär än Helmuth Schmidts. Men den grundläggande skillnad som TH/PR/AJ målar upp vad gäller den ekonomiska politiken mellan CSU och SPD finns faktiskt inte. Ty vem är det, om inte de regerande socialdemokraterna som gått i spetsen för reformstopp, reallönesänkningar, profitkvothöjningar och optimal arbetslöshet?

Genom sina ”löneriktlinjer” och ”orienteringsramar” har regeringarna Brandt och Schmidt hållit tillbaka de västtyska arbetarnas löneökningar. De har proklamerat och genomfört ett nära nog totalt reformstopp. Den ekonomiska politiken har påskyndat en traditionell rengöringsprocess inom näringslivet. För borgarklassen har detta resulterat i att den tidigare sjunkande profitkvoten av allt att döma nu börjat vända uppåt igen. Vad denna ekonomiska politik betytt för arbetarklassen kan bäst redovisas i följande siffror:

Sedan hösten 1973 har 30 000 företag slagit igen. Under ett enda år, 1976, skedde 400 företagssammanslagningar mellan storföretag. För arbetarklassen har detta betytt att 1,3 miljoner arbetstillfällen försvunnit.

• Mellan 1974 och 1976 låg arbetslösheten kring l miljon arbetslösa. Idag är den närmare 1,5 miljoner!
• Trots denna massiva minskning av antalet sysselsatta har den reala bruttonationalprodukten stigit alla år utom 1975.
• De tre senaste åren har arbetarklassens reallöner sjunkit.

Genom att öka produktiviteten och hålla lönerna nere har kapitalisterna således i Västtyskland, med socialdemokratins stöd, lyckats omfördela mervärdet till sin fördel! Detta är det verkliga innehållet i Brandts och Schmidts politik! (16)

Vi ska inte trötta läsarna med samma siffergenomgång för alla europeiska länder där socialdemokraterna sitter vid rodret. Det torde vara välbekant att deras ekonomiska politik har samma arbetarfientliga innehåll antingen den heter ’Direkte Aktion’ som i Västtyskland, ’Förlikningsöverenskommelser’ som i Danmark eller ’Social contract’ som i England.

För oss är det en gåta hur kamrater som säger sig stå på den revolutionära marxismens grund kan föreslå ett stöd till en sådan politik!

Saken är inte bättre om vi granskar den politik som de stora eurokommunistiska partierna står för idag.

Dessa partier har en retorik som klart skiljer dem från SPD i Västtyskland. Enrico Berlinguer predikar inte lika öppet som Helmut Schmidt kapitalets ekonomiska filosofi. PCI döljer sin politik i tal om ’renovera’ det italienska samhället. Liksom PR/AJ/TH säger sig det italienska kommunistpartiet stå för en politik som ska förvandla den krisdrabbade kapitalismen till en modern, rationell och dynamisk kapitalism. Också för PCI är metoden en ”ekonomisk planering” inom kapitalismens ramar. Men vad går denna planering ut på egentligen? Kan den lösa problemet med profiterna för borgarklassen på annat sätt än Helmut Schmidt? Uppenbarligen inte! Berlinguer sammanfattade själv vad det hela rör sig om när han sade:

– De gamla härskande klasserna och de gamla politikerna är inte längre förmögna att påtvinga arbetarklassen uppoffringar; idag måste de be oss att göra det, och de frågar oss . . . (17)

Kapitalisterna, reaktionärerna frågar och PCI – det parti som enligt TH/PR/AJ ska bära fram alternativet – bugar och svarar ja på alltihop! Sådan är verkligheten i Italien. I tyst eller öppet samförstånd med Kristdemokraterna och Andreotti totar man sedan ihop den ena undantagsplanen efter den andra. Undantagsplaner som undantagslöst har betytt höjda skatter och avgifter samtidigt som lönerna frusits! (18)

Det är bara fullt logiskt att det andra stora Eurokommunistiska partiet – PCE, det spanska kommunistpartiet, för några dagar sedan undertecknade ett liknande ekonomiskt åtstramningspaket.
Utifrån dessa exempel borde det stå klart att den trend som gör sig gällande i dagens Västeuropa inte är några försök a la kamraternas kollektivkapitalism utan gamla hederligt beprövade metoder, oavsett om det är reaktionärerna eller de framsynta socialdemokraterna som sitter vid regeringsmakten. Orsaken till detta är nog så enkel som att det är de gamla beprövade metoderna och inte kollektivkapitalism en, som är lösningen på den kris kapitalismen idag befinner sig i …

Därför är de alternativ som TH/PR/AJ sätter upp och bjuder oss välja mellan falska. Valet står inte mellan kollektivkapitalism och Friedmanska lösningar. Reformisterna försöker få oss att tro det för att kunna trumfa igenom sina lösningar. Men dessa lösningar är också den europeiska borgarklassens. Ja, vi kan säga att det är det enda sätt på vilket de idag kan attackera arbetarklassen, att förändra styrkeförhållandena till sin förmån och på så sätt bereda vägen för mer definitiva attacker i morgon. Berlinguer har helt rätt när han konstaterar att de ber oss (dvs PCI) att göra • vad de idag inte själva kan göra.

Det alternativ TH/PR/AJ, liksom det alternativ Berlinguer ställer upp är därför inget alternativ till kapitalisternas politik utan det första steget på vägen mot stora och avgörande nederlag för arbetarklassen. Valet står därför inte mellan förkylning och lunginflammation. Ty den förkylning som PR/TH/AJ ordinerar är början till en livshotande lunginflammation!

Arbetare och tjänstemän kommer inte ta den på allvar som inte mer vårdar vare sig sin egen eller massornas hälsa!

Att vi vägrar att välja mellan Friedmanska lösningar och kollektivkapitalism innebär nu inte som kamraterna försöker göra gällande att ”vi utesluter oss själva som framtida alternativ.” Vår närhet till verkligheten, för att citera PR/AJ, förbjuder oss att hysa sådan pessimism. Vi är därmed inne på den andra av de två frågor som PR/AJ pekade på som centrala för debatten: nämligen bedömningen av de kommande årens utveckling i Europa och möjligheterna till revolutionära genombrott i ett flertal länder.

II.

I sin senaste artikel skriver kamraterna:

– Tror man på snara revolutionära genombrott och en fortsatt tillväxt av det antikapitalistiska ’massavantgardet’ är det inte lika självklart att stödja en enhetlig arbetarrörelse som visserligen är reformistisk men utgör det enda realistiska alternativet idag till den borgerliga offensivens utveckling på bredden och djupet.

– Vi bedömer en internationell socialistisk revolution som mycket osannolik under de närmaste tio åren, utvecklingen i Spanien, Italien, Frankrike osv. kan i bästa fall föra vänsterreformister till makten, och dessa kan i vissa fall ge konkreta om än tillfälliga lösningar på flera av kapitalismens viktigaste problem idag. (Sid 35)

Mot dessa påståenden vill vi hävda dels att det inte existerar några reformistiska realistiska alternativ till den borgerliga offensivens utveckling dels att förutsättningarna för revolutionära genombrott i Europa är större än på mycket länge i historien. Vi vill inte spekulera om sådana genombrott kommer att kunna ske denna sidan nyåret 1987 eller ej. Vi håller det dock för högst troligt att förrevolutionära och revolutionära strider kommer att äga rum i södra Europa under den närmaste tioårsperioden. När vi hävdar att förutsättningarna för segerrika revolutioner är större än på mycket länge grundar vi detta på såväl objektiva som subjektiva faktorer hos den europeiska arbetarklassen. Vi ska nedan diskutera båda dessa saker.

I vår första artikel skrev vi att kapitalismen i arbetarklassen har skapat sin egen dödgrävare och att kapitalismens utveckling har en klar tendens att stärka arbetarklassens objektiva styrka. AJ/PR försöker gendriva vår tes. De skriver:

– Vulgärmarxismen (som aldrig konkretiserar sina slutsatser) överdriver kraftigt den koncentrerande effekt kapitalismens utveckling haft på arbetarklassen.

De exemplifierar sedan med arbetarklassens utveckling i Sverige från slutet av 1800-talet fram till mitten av 1960-talet. De finner då att antalet arbetare per arbetsplats under 100 år blott ökat med tolv – från 50 till 62 – och att den andel arbetare som återfinns i företag med mer än tusen anställda mellan 1913 och 1965 ökat med drygt tio procent – från 8,2 procent till 17,1 procent. Därmed anser de sig ha bevisat att ”de traditionella och delvis vulgärmarxistiska teserna om arbetarklassen inte håller i jämförelse med verkligheten och inte heller är relevanta i problemställningen är ”arbetarklassen objektivt revolutionär”.

Innan vi går vidare måste vi här göra ett påpekande om AJ/PRs argumentationsteknik. I vår artikel konstaterade vi ”att genom sin storlek och genom sin nyckelroll i produktionsprocessen äger den som den enda klassen i det utvecklade kapitalistiska samhället den sociala kraft som krävs för att krossa kapitalismen. Och vad mera är: genom de lagar som styr det kapitalistiska samhällets utveckling förstärks också arbetarklassens sociala kraft.”

AJ/PRs motargument är att ”vulgärmarxisterna” starkt överdriver den koncentrerande effekt kapitalismen har på arbetarklassen. Begreppet ”vulgärmarxism” återkommer vid flera tillfällen i deras artiklar. Vi får emellertid sällan reda på vad/vilka de syftar på. Ibland får vi uppfattningen att det mest refererar till författarnas egen föreställning om marxismen. Och vad menar de konkret att vulgärmarxisterna påstår i fråga om arbetarklassens koncentration när ’de starkt överdriver’ ? Det får vi aldrig veta.

Måhända syftar denna gång ”vulgärmarxismen” på den uppfattning om marxismen som brukar föras till torgs i borgerliga hand- och skolböcker; en uppfattning som revisionismen också gjort till sin för att bekvämt kunna avfärda marxismen. Edvard Bernstein hävdade exempelvis på sin tid att det var ett avgörande kännetecken hos marxismen att den trodde på en ständigt fortlöpande och oavbruten koncentrationsprocess av industrin och därmed av arbetarklassen. Att småföretagens andel höll sig nära nog konstant eller minskade mycket lite blev för honom ett argument mot marxismen.

Om det är på denna uppfattning kamraterna syftar när de talar om vulgärmarxism är vi naturligtvis helt överens. Vi har aldrig påstått något sådant. På denna punkt, som på många andra, håller vi oss till de s.k. klassiska marxisterna och inte de klassiska förvrängarna! Och bland de förra kommer inte PR/AJ att hitta något stöd för dylika vulgärmarxistiska teser – om de nu händelsevis hade trott det. Rosa Luxemburg, Bernsteins vassaste opponent, konstaterar exempelvis i sin bok ’Sociala reformer eller revolution’:

– Också här är (Bernstein) ett offer för sina egna missförstånd. Det vore verkligen att uppfatta storindustrins utveckling alldeles felaktigt, om man väntade sig, att de medelstora företagen stegvis skulle försvinna från skådeplatsen, (1)

När kamraterna därför konstaterar att de mindre företagen har bibehållit sina positioner mellan 1913 och 1965 så vederlägger de Bernsteins gamla uppfattning om marxismens syn på denna företeelse. Det kan nog vara på sin plats att påpeka.

Vad gäller kamraternas slutsatser av de siffror de presenterar vill vi i övrigt göra följande kommentarer:

• Att de valt ett land (Sverige) där industrikoncentrationen till följd av bl.a. den sena industrialiseringen, var ganska stor redan från början. För att få fram mer bärkraftiga siffror borde man undersöka ett större område.
• Att de siffror de redovisar trots detta som de själva påpekar uppvisar en betydande ökning i den största gruppen – dvs företag med mer än tusen anställda.
• Att man inte kan mäta koncentrationens effekter på arbetarklassens objektiva styrka på ett enkelt numeriskt sätt. En ökad koncentration av arbetarklassen ger större effekter på arbetarklassens sociala styrka än de numeriska förhållandena mellan små och stora företag visar, därför att de stora företagen har en större betydelse i samhället än de små.

• Att PR/AJ bara redovisar siffror för arbetarklassens förändring vad gäller små och stora företag men inte behandlar den förändring av samhällets klasstruktur som ägt rum under samma period.
• Hade man gjort en sådan redovisning hade man funnit att småborgerligheten starkt decimerats samtidigt som andelen lönearbetare stigit. (2) Denna kvantitativa tillväxt nämnde vi också som en del av den process som stärker arbetarklassens sociala styrka.
• Vi vill slutligen påpeka att när vi talar om arbetarklassen är vi inte bundna av den mycket snäva definition av arbetare som PR/AJ gör när de till denna kategori endast räknar den manuellt arbetande delen av mervärdesproducenterna. Varken arbetets karaktär som manuellt eller icke-manuellt eller dess funktion som mervärdesproducerande eller ej har något att göra med den marxska definitionen av begreppet arbetarklass. Till arbetarklassen räknar vi de som står under ständigt tvång att sälja sin egen arbetskraft. Denna definition innebär självfallet inte att vi anser den utveckling som ägt rum med ett starkt växande tjänstemannaskikt som oväsentligt – långt därifrån. Men vår definition ställer den utvecklingen i något annorlunda ljus. Där kamraterna AJ/PR ser en klar nedgång kan vi peka på en uppgång av arbetarklassens storlek; där de endast ser ökad heterogenitet kan vi dessutom peka på homogeniserande drag!

Om vi går utanför Sveriges gränser och ser på det hela i ett europeiskt perspektiv blir detta än mer tydligt. I Europeisk skala menar vi att det förhåller sig som så att den dominerande trenden sedan andra världskriget har varit en homogenisering av proletariatet. Orsaken till detta är helt enkelt den forcerade industrialiseringen i flera av Europas länder och landsdelar. Denna industrialisering har till största delen skett inom metallindustrin och därmed medfört en relativt minskad betydelse för exempelvis gruv- och textilindustrin. Framför allt har det emellertid medfört en oerhörd social omvandling av vissa länder i Europa och ett stärkande av arbetarklassen som objektiv klass! På den organisatoriska nivån har denna process också stärkt arbetarklassen. Vi kan se det i en ökad tillströmning till fackföreningarna. I Frankrike är idag exempelvis 80 procent av metallarbetarna fackligt organiserade. Antalet länder med en facklig organisationsgrad på över 60 procent har ökat markant. I flera länder har denna utveckling också lagt den sociala grunden till den kampberedskap och politisering vi idag kan bevittna hos dessa länders arbetarklass!

Ett av de länder i vilket vi konkret kan studera denna process är Spanien. Låt oss först med några siffror peka på den sociala omvandlingen under efterkrigstiden i Spanien. (3)

Mellan 1950 och 1970 minskade andelen jordbrukare av Spaniens förvärvsarbetare från 48,6% till 29,1%. Av den totala befolkningen minskade andelen jordbrukare från 17% 1960 till 5% 1975. Samtidigt som antalet jordbrukare minskade steg antalet lönearbetare och industriarbetare. Närmare 70 procent av den aktiva befolkningen räknas idag till kategorin löneanställda. Av dessa ca 9 miljoner löneanställda är ca 60 procent, dvs drygt 5 miljoner industriarbetare. Det betyder att det i dagens Spanien finns mer än fem gånger så många industriarbetare som vid tidpunkten för den spanska revolutionen på 30-talet! Inom tjänstesektorn finns ca 4 miljoner löneanställda och inom jordbruket ca l miljon.

Sammanfattningsvis innebär detta att kapitalismens utveckling under tiden efter andra världskriget kraftigt har stärkt den spanska arbetarklassens sociala styrka!

Det är nödvändigt att ha denna forcerade sociala omvandling av Spanien i minnet för att förstå vad som skett/sker i detta land sedan mitten av sextiotalet. Hundratusentals och åter hundratusentals unga människor har under Francotiden ryckts upp från sin gamla sociala miljö och slussats in i kapitalets verkliga grottekvarnar; i stora och moderna industrianläggningar runt om i Spanien. Bland denna arbetarklass har det utvecklats en kampberedskap och aktivitet vars jämförelse Europa inte upplevt på många decennier, ja troligen inte sedan tiden efter första världskriget. Denna unga och stridbara arbetarklass har samtidigt haft förmånen och förmågan att tillägna sig de mest avancerade dragen i sina klassbröders och klassystrars kamp i andra europeiska länder under efterkrigstiden; erfarenheterna från maj 68 i Frankrike och händelserna i Italien 1969. Det är kombinationen av samtliga dessa faktorer – den forcerade industrialiseringen, stridbarheten och den höga kvalitén på kampens organisering – som lagt grunden till ett revolutionärt massavantgarde bland den spanska arbetarklassen idag.

I kampsituation efter kampsituation, i generalstrejk efter generalstrejk har detta massavantgarde bevisat sin existens och sin förmåga att dra med sig en stor del av den spanska arbetarklassen i en öppen kamp. Det är detta massavantgarde och denna arbetarklass som alltsedan Francos död effektivt har punkterat varje försök av regimen att hälla tillbaka masskampen eller att påtvinga massorna sina reaktionära ekonomiska paket. Det finns inget som tyder på att denna förmåga till öppen och välorganiserad kamp minskat sedan valen till Cortes i juli. I flera stora industristäder har hundratusentals människor demonstrerat och/eller strejkat mot regeringens ekonomiska politik. I denna kamp har det mönster från förrevolutionära situationer vi diskuterade i vår första artikel givit sig till känna gång på gång: en arbetardemokratisk organisering av fabrikskommittéer, bostadskommittéer, lokala rådskommittéer osv. I flera strejker och från många fabrikskommittéer reses krav på nationaliseringar under arbetarkontroll och liknande krav.

Vi har tidigare påpekat, och beklagat, att PR/AJ i sitt svar på våra första artiklar inte diskuterar hur kampen och arbetarklassens medvetenhet utvecklats under tidigare revolutionära och förrevolutionära stridigheter detta decennium. Hade de tagit upp den diskussionen och dessutom granskat de senaste årens utveckling i Spanien hade de kanske kommit till en annan slutsats än den att det inte finns något verkligt alternativ till den av spanska kommunistpartiet förordade strategin.
Den som granskar den sociala och politiska innebörden i de spanska arbetarmassornas kamp och jämför detta med den politik de stora arbetarpartierna representerar kan inte undgå att se spänningen dem emellan. Där kommunistpartiet och socialistpartiet predikat återhållsamhet och kompromisser med borgarklassen har arbetarklassen i praktiken kört över de stora arbetarpartierna! Det är masskampen – inte borgarnas eller PCEs och PSOEs manipulationer – som drivit fram den demokratisering som ägt rum i Spanien.

Det vore enkelt att av det föregående dra slutsatsen att dessa partier i framtiden mycket snabbt kommer att överflyglas av massorna. Det vore emellertid en förhastad slutsats. Och vi måste medge att FIs förenade sekretariat vid Francoregimens fall drog en slutsats som låg bra nära denna .(4) Det vore förhastat, ty vi måste se att det föreligger inte bara en enorm spänning mellan å ena sidan PSOEs och PCEs politik och å andra sidan innehållet i arbetarmassornas kamp och deras medvetenhet.

En stor del av den spanska arbetarklassen har, även om den deltar i en öppen masskamp till och med mot dessa partiers direktiv, politiskt förtroende för de reformistiska arbetarpartierna. Detta kan lätt avläsas av valresultatet i juli detta år, där PSOE fick knappt trettio och PCE knappt tio procent av rösterna.

Denna eftersläpning av det politiska medvetandet i förhållande till massornas eget handlande är ett fenomen som uppträtt vid varje jämförbar historisk process. Den djupare anledningen till detta ligger just i de faktorer vi diskuterade i vår första artikel om varför arbetarklassen inte ständigt är medvetet revolutionär. I ett historiskt perspektiv är det också nödvändigt att påpeka att dessa faktorer, som binder arbetarklassen vid en tro på den borgerliga demokratins institutioner och funktionssätt, verkat starkare i Västeuropa än de gjorde exvis i Ryssland vid tiden för oktoberrevolutionen. (5) r)e( ar troligen också så att de verkar starkare i dagens Västeuropa än 1919 års Västeuropa eller till och med trettiotalets. I de flesta länder till följd av reformisternas mycket långa och starka dominans över arbetarklassen ibland i kombination med en försvagning av den kommunistiska traditionen som i Västtyskland; i andra länder som en följd av den socialdemokratisering som skett av de kommunistiska partierna. I länder som Portugal och Spanien som i decennier inte upplevt borgerlig demokrati föder detta faktum en (nyvunnen) tro på den borgerliga demokratins institutioner.

Den slutsats vi måste dra av detta är att det i dagens Västeuropa är svårare för massorna att bryta igenom den borgerliga ideologins (och reformismens) hegemoni än det var både i Ryssland 1917 och vid tidigare revolutionära processer i Västeuropa och att det kräver en längre tids skolning i den revolutionära processen. (6)

Men vad som inte förändrat sig är det mål som massornas medvetande måste nå fram till för att en segerrik revolution ska vara möjlig: nödvändigheten av att bryta med den gamla statsapparaten, den historiskt förverkade borgerliga demokratin, till förmån för den proletära statsapparaten, den proletära demokratin.

Vi måste omedelbart tillägga att vi inte menar att det är nödvändigt med några fulländade arbetardemokratiska organ eller med en viss på förhand bestämd uppbyggnad av dessa; ej heller ett medvetande hos massorna som på liknande sätt kan pressas in i en på förhand uppgjord detaljmall. Som alltid kommer verkligheten att bli mer myllrande än vad teorin kan åskådliggöra. Att inte inse detta vore att på förhand försätta sig i ett sekteristiskt förhållningssätt till massornas kamp – ett misstag som stora delar av den portugisiska vänstern gjorde 1974-75. Vad vi diskuterar är den grundläggande inriktningen, det avgörande brottet med olika varianter av reformistisk strategi, som kommer att vara nödvändigt. Det innebär att vi bestämt avvisar tron på ett ”demokratiskt brott” inom den existerande statsapparaten som en möjlig väg till statsapparaten och att vi avvisar tron på att en slutlig sammanstötning (i en eller annan form) kan undvikas mellan de två makter som kommer att konstituera dubbelmakten i samhället.

Denna vår utgångspunkt, som hänger nära samman med vårt fördömande av TH/PR/ AJs tro på olika reformistiska projekt som löntagarfonder och PCI ”renoveringsprojekt” som möjliga projekt för att rädda kapitalismen, avsätter spår i den revolutionära strategi och taktik vi förespråkar.
I den process som idag utvecklas i Spanien är revolutionärernas huvuduppgift, inte att ge politiskt stöd till de projekt som PCE eller PSOE försöker genomföra utan att tvärtom motarbeta dessa projekt genom att outtröttligt försöka utveckla arbetarklassens enhet och organisering i den kamp som faktiskt förs. Det betyder att i den spänning som finns mellan den verkliga innebörden i massornas kamp och deras politiska förtroende för reformistiska projekt är var huvuduppgift att utveckla den förra, inte att politiskt stödja den senare.

En annan och vidare fråga är vad detta innebär och hur detta ska göras konkret? Innebär det att våra spanska kamrater idag som huvudparollen för sitt arbete ska resa paroller som ”Nej till reformisternas projekt – utveckla och centralisera arbetarråden – ned med borgarstaten”?
Nej, vi föreslår inte något sådant. Det är inte heller så våra kamrater i LCR idag agerar. Att på detta sätt ställa arbetarklassens enhet och självständiga organisering i motsättning till PCEs och PSOEs politik vore att blunda för den spänning som existerar mellan massornas kamp och deras förtroende tor dessa partier, dvs blunda för det faktum att majoriteten av den spanska arbetarklassen fortfarande har illusioner om PSOE och PCE.

AJ/PR konstaterar i sin artikel att massorna själva, genom sin praktik, måste erfara att de reformistiska partiernas politik inte är tillräcklig för att genomföra socialismen, innan de är beredda att pröva vårt alternativ. Vi håller med om detta – men inte om den slutsats som AJ/PR drar av sitt påstående: nämligen att detta innebär att vi måste politiskt stödja de projekt som de reformistiska partierna föreslår. En sådan strategi/taktik innebär att ensidigt ta fasta på den ena sidan i den spänning mellan massornas kamp och medvetande, vi flera gånger påpekat. Istället för att hjälpa massorna till att inse att det krävs något kvalitativt annat kommer den strategin/ taktiken att bidra till att avväpna massorna inför det ögonblick då reformisternas projekt visar sig otillräckligt, ja kontrarevolutionärt! I det avseendet finns det ingen skillnad mellan ett helhjärtat stöd till det spanska kommunistpartiets flörtande med Suares, till det italienska kommunistpartiets ”historiska kompromiss”, till vänsterunionens projekt i Frankrike och det helhjärtade stöd som vissa grupper gav Allendes reformprojekt i Chile. Bakom kröken ser den vägen inte mycket annorlunda ut i Europa än den gjorde i Latinamerika.

Vi menar att det, utöver ett ständigt dogmatiskt rop på den perfekta arbetarstaten eller ett helhjärtat stöd till reformisternas projekt, finns ett tredje förhållningssätt. Ett förhållningssätt som förenar den grundläggande inriktning för revolutionärerna vi tidigare skisserat med en verkningsfull taktik gentemot reformisterna och de av dem behärskade massorna; en taktik som tar hänsyn till just spänningen mellan massornas kamp och deras medvetande.

Den taktiken innebär att i den kamp som idag förekommer resa krav som konkret svarar mot massornas behov, och samtidigt förenar och organiserar dem i denna kamp. Mot reformisternas politik som innebär ett stöd åt Moncloa-pakten ställer våra kamrater i LCR kravet på ett oavvisligt försvar av arbetarnas köpkraft och övriga omedelbara behov. De föreslår organiserad kamp för dessa krav genom att ta hänsyn både till de möjligheter till basorganisering som finns och massornas illusioner om de stora arbetarpartierna. Så här skriver de i ett uttalande strax efter Moncloapakten:

. Det behövs en enhetsplattform för kampen, som innehåller klara mål som svarar mot vad arbetarklassen önskar sig, som svarar mot vad den önskar vinna, och inte mot vad UCD och storkapitalet önskar påtvinga oss.

– Ett arbetarblock måste bildas i Cortes (spanska parlamentet) för att bekämpa alla politiska och konstitutionella projekt från bourgeoisins sida, för att kräva en folkomröstning om regeringens form samt inom denna ram och tillsammans med alla arbetarorganisationer och folkorganisationer kräva en republik. Det måste kräva erkännandet i konstitutionen av nationernas självbestämmanderätt, regionernas rätt till autonomi . . . det måste kräva det juridiska och konstitutionella upplösandet av alla repressiva organ och statsapparatens utrensning på alla nivåer.

– Ett förenat, samordnande organ måste bildas av alla fackföreningsfederationerna för att stimulera diskussionerna i alla fabriker och alla andra platser om hur Moncloapakten ska bekämpas. Kampdagar måste organiseras med kvinnoorganisationer, ungdomsorganisationer, kvartersföreningar och arbetarpartierna. Dessa måste mynna ut i en nationell kampdag. Valen till fabriksråden måste försiggå på basis av öppna listor med proportionell representation av alla strömningar inom arbetarrörelsen. Dessa råd måste samordnas sinsemellan och länkas till fackföreningsfederationerna.

– Vi måste kräva att de kommunala valen hålls före den 15 december och vi måste upprätta enade kontrollkommissioner i alla kommuner. Vi måste kämpa för en arbetarmajoritet i dessa val och för det ändamålet formera en enad arbetarklasslista kring ett program i arbetarnas intresse.

– LCR förnyar sin appell till militanter i PSOE och PCE: kräv att era ledare bryter med Moncloapakten och påtar sig sina ansvarigheter i det gemensamma organiserandet av kampen mot denna pakt.

– I vår strävan efter att stärka enheten och kampberedskapen bland arbetarna i den politiska och sociala kamp som nu tonar fram kommer vi att bemöda oss om att övertyga arbetarklassen att för att lösa problemen i samhället måste arbetarna kämpa för makten, och kräver att de partier för vilka majoriteten av arbetarna nu har förtroende, PSOE och PCE, bildar en regering som baserar sig på arbetarnas och folkets mobilisering och tillfredsställer arbetarnas krav. (7)

Det är uppenbart att denna politik som LCR bedriver i allra högsta grad tar hänsyn till massornas nuvarande medvetande, deras förtroende för PSOE och PCE, utan att för den skull ge ett vittens politiskt stöd till dessa partiers reformistiska projekt men också utan att ge upp den grundläggande inriktningen på att försöka utveckla arbetarklassens enhet och proletära organisering i kampen – dvs en inriktning som utmanar reformisternas projekt och bidrar till att öka förståelsen hos massorna för nödvändigheten att bryta med dessa projekt.

Vi har gjort den här utvikningen om LCRs taktik idag för att visa att den stelbenthet som AJ/PR/TH tillskriver KAFs och Fjärde Internationalens syn på strategi och taktik inte på något sätt stämmer med verkligheten. Vi ska villigt erkänna att varken Internationalen i sin helhet eller någon enskild sektion – inklusive den spanska – under hela den period av skärpta sociala strider som kännetecknat den europeiska klasskampen under slutet av 60-talet och under 70-talet har haft en väl utarbetad syn i dessa frågor. Men Fjärde Internationalen förkroppsligar både en grundläggande förståelse för skeendet i en revolutionär process och de viktigaste elementen i en enhetstaktik gentemot massan av arbetarna. Allt detta var en del av det teoretiska arv som Fjärde Internationalen under decennier fört vidare från Lenin och Tredje Internationalens första år.

Vi vet idag att det inte räcker att upprepa gamla sanningar och analyser om ryska revolutionen, 20-talets enhetsfrontstaktik eller orsakerna till nederlagen på 30-talet. De revolutioner som Europa idag går havande med kommer inte att vara enkla blåkopior av Lenins, Trotskijs och de ryska massornas revolution för exakt 60 år sedan. Den europeiska revolutionen kommer i en mening att vara mer svårgenomförbar, den kommer att kräva mer – både av massorna och deras ledare. Den som har följt den internationella teoretiska debatten om dessa problem eller studerat Fjärde Internationalens politiska utveckling i sin helhet eller i enskilda länder kan också konstatera att Internationalen varit förmögen att fördjupa förståelsen av de processer som Europa står inför och utveckla sina teorier och sin praktik.

Rosa Luxemburg, som ägde en djup förståelse för dynamiken i en revolutionär process, skrev en gång ”att revolutionens naturlag kräver ett snabbt avgörande: antingen körs lokomotivet för full ånga uppför den historiska backen till dess högsta höjd eller också rullar det av sin egen tyngd tillbaka i sin utgångsställning och dem, som med sina svaga krafter vill hålla sig kvar på halva vägen, hjälplöst med sig i avgrunden.” (8)

Den bilden gäller – mutatis mutandis – också dagens revolutionära strider i Europa. Det är längre till den historiska backens högsta höjd och dess morfologi liknar mer de svenska fjällens än de polska karpaternas: Innan den sista branta stigningen upp till toppen kommer lokomotivet att passera flera krön men också flera svackor. En tillfällig motgång har inte styrkan att dra ned det till utgångsläget – bara till den bakomliggande svackan. Lokomotivet har förändrats; dess kraftpotential har ökat och det drivs med en mer utvecklad teknik.

– Men när den sista stigningen nalkas, när den högsta höjden börjar skymta kommer det inte heller den här gången att finnas någon annan återvändo än den som leder ner till backens fot. Då är en avgörande kraftmätning oundviklig, lokomotivet måste gå för full fart, eller för att överge bildspråket: proletariatets kamp måste leda fram till en dubbelmaktssituation och en avgörande strid med kapitalets makter. Därför är den taktik AJ/PR/TH föreslår livsfarlig.

De mindre backkrön, de mindre kraftmätningar, som finns på vägen dit måste utnyttjas som en träning för att kunna nå toppen. Det är därför vi insisterar på att den grundläggande inriktningen på vår revolutionära strategi måste vara arbetarklassens enhet och självständiga organisering. Utvecklingen i Spanien ger oss gott hopp om att det är en framkomlig väg – att den europeiska revolutionen är möjlig.

Taktiken gentemot socialdemokratin

Vad har denna diskussion om utvecklingen i Spanien och den europeiska revolutionen för relevans för Sverige och värt förhållningssätt till socialdemokratin och löntagarfonderna? En hel del.
Vi menar att samma grundläggande villkor gäller för den svenska revolutionen som den europeiska. Vi tror inte det är möjligt med någon socialistisk samhällsomvandling i Sverige utan föregående perioder av dubbelmaktssituationer – om än det är mycket möjligt att dessa kommer att ta sig mer deformerade former än kanske i något annat land i Europa.

När TH/AJ/PR diskuterar taktiken gentemot socialdemokratin tar de inte alls hänsyn till detta. Ja, de diskuterar överhuvudtaget den revolutionära processen mycket knapphändigt. Istället tar de på ett ensidigt sätt sin utgångspunkt i arbetarklassens nuvarande medvetenhetsnivå – dvs dess nästan totala uppknytning till socialdemokratin. Det är då inte underligt att de hamnar i en opportunistisk taktik gentemot SAP.

En revolutionär strategi och taktik måste ta hänsyn till bl.a. båda dessa faktorer. Den revolutionära politiken måste formas med hänsyn såväl till de nuvarande omständigheterna inom klassen som de krav som den framtida revolutionära processen ställer på den. På den taktiska nivån är det med dessa utgångspunkter fullt möjligt att finna ett svar, som ligger bortom TH/AJ/PRs opportunism men hitom den förstelnade och dogmatiska propagandism de tillskriver oss.

Vårt nej till löntagarfonderna utgår från en grundläggande uppfattning att en revolutionär organisation aldrig tjänar på att försöka lura arbetarklassen. Vi tror nämligen inte att det slag av reformer som löntagarfonderna tillhör gynnar kampen för socialismen – än mindre att de skulle kunna leda oss dit. Men ett nej till löntagarfonderna innebär inte att vi saknar ett taktiskt förhållningssätt gentemot socialdemokratin, bara att våra utgångspunkter för denna taktik är annorlunda än TH/AJ/PRs: dels kravet på att taktiken ska vara sammanbunden med den ovan skisserade strategiska inriktningen, dels den nuvarande ekonomiska krisen och massornas direkta upplevelser av denna, inklusive deras tro på socialdemokratin.

– Vi hävdade redan i vår förra artikel, att den svenska arbetarklassen i den nuvarande ekonomiska krisen inte kommer att låta sig ’stillas’ med löntagarfonder och tal om, att den om några decennier kommer att stå som ägare till de krisdrabbade industrierna. Däremot menar vi att det är fullt möjligt att börja förankra delar av, det enligt TH/ PR ’föråldrade’, övergångsprogrammet – speciellt den viktiga frågan om arbetarkontrollen. Vi har i våra tidigare artiklar behandlat frågan om arbetarkontrollens centrala betydelse för en revolutionär strategi, och upprepar därför inte detta här. Men både till sitt politiska innehåll och till de kampformer den fordrar och stimulerar utgör den en mäktig hävstång i kampen för socialismen.

Att idag försöka förankra ett med arbetarkontrollen förknippat perspektiv bland ett växande skikt av lönearbetare – att efter förmåga bidra till att skola ett revolutionärt arbetaravantgarde – det är Kommunistiska Arbetarförbundets viktigaste uppgift. Det är det bästa sätt vi kan bidra till att borgaroffensiven slås tillbaka och en bättre grund läggs för framtida strider.

– Den objektiva ekonomiska och sociala utvecklingen gör idag detta perspektiv alltmer möjligt att förverkliga. Men vi kommer bara att lyckas om vi förmår utarbeta en korrekt taktik gentemot socialdemokratin och de av reformismen dominerade arbetarna. Vad vi förespråkar är givetvis inte en abstrakt propaganda eller agitation för arbetarkontrollen i allmänhet eller några andra slogans från 1938 års övergångsprogram. Nej, vi måste kunna ange konkreta alternativ för vilka krav och på vilket sätt kampen idag skall föras. Och vi får ’inte rygga tillbaka för’ att försöka förankra detta alternativ bland massorna genom att av dess organisationer och ledningar kräva att de tar upp kampen för detta alternativ.

På den nivån och i den omfattning det idag är möjligt för oss, med våra begränsade styrkor, försöker vi på detta sätt bygga upp och stärka enheten i kampen mot borgaroffensiven och för de viktigaste klasskraven.

Och det konkreta alternativ vi lägger fram det kan inte heta ’ett odelat stöd till löntagarfonderna’. Låt oss ta ett konkret exempel: stålkrisen. Vad ska vi enligt TH/ PR/AJ erbjuda för svar till de arbetare som på Domnarvet och andra stålindustrier idag hotas att mista sina jobb? Att vi ska ta kamp för att löntagarfonderna genomförs så snabbt som möjligt, ty då kommer vi snart att stå som ägare till hela skiten? Det vore naturligtvis absurt. Och vi tror nog att kamraterna håller med oss om det. Det löser ju inte ett enda av de omedelbara problem som landets stålverksarbetare står inför idag! Vårt svar, vårt alternativ, måste uppenbarligen ligga på en helt annan nivå. Det måste vara betydligt mera handfasta och konkreta kamp krav! Vad gäller ägandet tar vi kamp för att hela stålindustrin ska konfiskeras – dvs förstatligas utan ett öres ersättning till kapitalisterna. Vi tar vidare kamp för att fackföreningarna skall få kontroll och vetorätt över en rad centrala områden som t.ex. avskedanden och framtida investeringar. I det perspektivet reser vi kraven att ingen skall avskedas utan att det tillgängliga arbetet skall fördelas lika mellan alla arbetare samt att de fackliga organisationerna skall utarbeta en plan för fortsatt och samhällsnyttig produktion.

Vi förknippar inte detta perspektiv med krav på de socialdemokratiska arbetarna att de skall lämna sina organisationer, utan med krav på att de ska ta upp detta perspektiv inom sina organisationer och våra gemensamma fackföreningar. Något annat vore lönlöst, ty de socialdemokratiska massorna kommer inte att överge sitt parti och sina ledare utan att först givits tillfälle att pröva dem i kampen. Vi måste bidra till att den prövningen äger rum. Det är rätt. Men inte genom att uppträda som illusionister och hävda att löntagarfonder, eller någon annan av socialdemokratins idag praktiserade politik, leder ut ur den ekonomiska krisen!

Löntagarfonderna och lönerna

TH/PR/AJ hävdade i sin första artikel att förslaget om löntagarfonder är löne- och kapitalbildningsneutralt, dvs att det inte har någon effekt på lönenivån och kapitalbildningen. Vi tog upp resonemanget om framför allt lönerna och hävdade att kamraterna glömt att ta hänsyn till förslagets lönepolitiska effekter.

När kamraterna skrev att lönerna primärt bestäms av marknaden instämde vi, men påpekade att de bland de sekundära faktorerna bl.a. inte tagit upp de fackliga organisationernas lönepolitik, samt vilken effekt förslaget om löntagarfonder skulle ha på denna. I sitt svar i Fl nr 1/77 försöker AJ/PR vifta bort vårt argument med följande mening: ”I själva verket visar påståendet att GK/GIJ inte vet vad marknad innebär i vårt resonemang.” (sid 39) I det följande stycket inkluderar de sedan i princip allting i ’sitt’ resonemang om marknaden, inklusive solidarisk lönepolitik och
statlig inkomstpolitik. Tacka tusan för att marknaden då bestämmer lönerna – inte bara primärt, utan helt och hållet.

Om vi tidigare hade känt till detta hade vi naturligtvis inte vinklat vår argumentering utifrån det ’primära’ och ’sekundära’. Men vi är faktiskt inga tankeläsare och inte heller visste vi att det var nödvändigt att plöja igenom Eliassons avhandling om ’profits and wage determinations’ för att röna ut vad kamraterna menar med ’marknaden i vid mening’. Vi tog helt enkelt för givet att det räckte att läsa deras egen definition:

”Att de ramar som sätts för lönens storlek primärt är avhängiga dels profitutvecklingen, dels arbetslöshetsgraden, det vill säga den är konjunkturberoende och primärt bestämd av marknaden i vid mening.”

Hur skulle någon kunna veta att kamraterna, med en tråd lika osynlig som den skräddarna använde till kejsarens nya kläder, vävt in fackföreningarnas lönepolitik i sin bestämning av ’marknaden i vid mening’?

Ja, hur skulle man kunna ana det när exempelvis en sådan sak som inflationen inte räknades in i marknaden. Den ovan citerade meningen fortsätter nämligen:
”Dessutom påverkas löner klart av inflationen”. (vår kurs.)

Nog om detta. Ty det är ju i sammanhanget en sekundär sak om man räknar in de fackliga organisationernas lönepolitik i marknaden eller ej. Det viktiga är om man relaterar LOs förslag om löntagarfonder till denna lönepolitik! Det var det vi gjorde. Vi vet naturligtvis mycket väl att det inte står i Meidners förslag att ett införande av löntagarfonder kommer att leda till en ännu mer defensiv och avrustad lönepolitik än vad som idag är fallet. Vi stred inte om ordalydelsen i Meidners eller LOs förslag. Vi diskuterade löntagarfonder och lönebildning utifrån en analys av ett fondsystems politiska effekter på fackföreningsrörelsen. Att man då inte bara kan utgå från vad LO-ledningen försöker påskina tog vi för självklart. Det är därför poänglöst när PR/ AJ i sin senaste artikel blott och bart upprepar sitt påstående att ”i de hittillsvarande strukturförslagen finns ingenting som tyder på planer att omedelbart kontrollera lönebildningen,” så länge de inte diskuterar fondförslagets klavbindande effekter på fackföreningsrörelsen.

Sedan både vi och PR/AJ skrev de förra artiklarna har emellertid debatten om löntagarfonderna rullat vidare inom bl.a. SAP och fackföreningsrörelsen. Bland de frågor som tagits upp är också fonderna och lönebildningen. Vad har då hänt? Jo, både socialdemokratiska partiet och LO-ledningen har uttalat dragit den slutsats vi tidigare hävdade att de i praktiken skulle göra: dvs de har tagit fondsystemet som intäkt för att i framtiden hålla tillbaka lönerna! Aftonbladet formulerade i en ledare saken på följande sätt:

– Eftersom vi i Sverige i stor enighet valt att leva över våra tillgångar under en tid för att undvika arbetslöshet, måste nu framtida konsumtionsökningar hållas tillbaka till förmån för investeringar.

– Det skulle kunna ske genom att företagens vinster ökas och de privata kapitalägarna står för framtidsplanering och tar förmögenhetsökningarna som uppstår. Detta är ett fördelningspolitiskt och ur demokratisk synvinkel oacceptabelt alternativ.

– Den andra vägen är att löntagarna, som avstår löneutrymme till investeringar, själva är med och bestämmer över kapitalets användning. Det är den väg som leder till trygga jobb och ekonomisk demokrati.

– De löntagarfonder arbetarrörelsen kan samlas kring kommer således att byggas upp av både vinstavsättningar och löneavsättningar. (9)

Så var det med löntagarfonderna och lönerna. Att det inte fanns svart på vitt i förslaget till LO-kongressen är en annan sak.

Å jämlik å ja, å mäkta å ja…

I vår förra artikel gjorde vi en skiss över Meidnerfondernas uppkomst och omvandling. Genom en jämförelse med utvecklingen i Västtyskland och andra länder hävdade vi att tanken på ett fondsystem från början hängde intimt samman med 60-talets goda år och de s.k. övervinsterna, samt den solidariska lönepolitikens misslyckande. Att dessa tankar också låg bakom de första förslagen, exempelvis i Metalls motion till 1966 års LO-kongress eller i Geijers lönepolitiska rapport till 1971 års LO-kongress, är uppenbart.

Vi hävdade att perspektivet därefter, under inflytande av de ekonomiska lågkonjunkturerna, förskjutits alltmer mot ’maktfrågan’. Vi menade också att det var fackföreningsbyråkratin som var mest aktiv bakom denna tyngdpunktsförskjutning, och att den inte alls sågs med så blida ögon av topparna i partiapparaten.

…å vart tog de vägen?

Vi konstaterar slutligen att partiet efter valnederlaget i september 1976 omedelbart började övertala LO-ledningen om en reträtt i ’maktfrågan’ – en reträtt som vi sedan sett upprullad under 1977.
I den djupa strukturkris som under året ’drabbat’ flera industribranscher har SAP och LO-ledningen funnit en reträttväg på vilken de kan behålla åtminstone en del av det tidigare skenet: från att betona maktaspekten har löntagarfonderna gått in i ytterligare ett skede där nödvändigheten av riskvilligt kapital till industrin ställs i främsta ledet. I ett brev till partiets och LOs medlemmar skriver Sten Andersson och Rune Molin:

– De av LO-kongressen antagna målen för löntagarfonderna ligger fast. Därtill kommer att man i LO och partiets arbetsgrupp kommit fram till att industriinvesteringarna måste öka och att detta bör ske genom kollektiv kapitalbildning inom ramen för löntagarfondsystemet. (10)

Visst känns det igen! Gammal traditionell socialdemokratisk politik där en del av arbetarklassens löner skall slussas över till kapitalisterna för att hålla profitjakten igång. Det är bara i sin ordning att denna ’nya’ tyngdpunktsförskjutning går hand i hand med ett öppet erkännande av att löntagarfonderna skall byggas upp just på bekostnad av arbetarklassens sjunkande reallöner. Det är också helt i sin ordning att man lägger ut ideologiska dimridåer om att ’denna uppoffring’ kommer att leda till mera makt och bättre tider framöver. Så lät det också, fast i en annan tonart, när AP-fonderna en gång i tiden introducerades. Ja, melodin känns till och med igen
från det århundrade då en viss Eduard Bernstein predikade om ’kreditens’ ”revolutionära, överkapitalistiska karaktär”, för att citera Rosa Luxemburg. (11)

På reformisternas himmel finns när allt kommer omkring inte så mycket nytt. Det omdömet gäller också de pelare kamraterna

Tom Hansson, Per Reichard och Arne Jarrick försöker bygga till dess stöd. Gör om dem till spjut och ni ska se stjärnorna falla tills himlen rasat ned.

Gert-Inge Johnsson och Göte Kildén

Noter del l
1. Se bl.a. F. Borkenau, World Communism, Michigan 1962 (kap XXI) O.P. Flechtheim, Die KPD in der Weimarer Republik (kap 5) Frankfurt a. Main 1969 H.Weber, Die Wandlung des deutschen Kommunismus, die Stalinisierung der KPD in der Weimarer Republik, sid 243 ff. Fr.a.M 1969
2. S. Bahne, Die kommunistische Partei
Deutschlands i Matthias/Morseys’. Das Ende der Parteien 1933, Düsseldorf 1960, sid 665
3. Se flera uppsatser i Matthias/Morseys bok men också kap. 4 i Richard Hunt: German Social Democracy 1918-33, Chicago 1964
4. Se bl.a. anförda arbeten av Weber, Flechtheim och Hunt
5. Weber a.a. sid 282 och Hunt a.a. sid 105
6. Hunt a.a. sid 124
7. Weber a.a. sid 284-285
8. Weber a.a. sid 284
9. Tal av Lossowski, ordf. i Röda fackföreningsinternationalen. Cit. i Jungclass artikel ’RGO und Komintern’ i Die Internationale nr 4 i juli 1974
10. Se anfört arbete av George Jungclass
11. A. Rosenberg: Geschichte der Weimarer Republik, Fr.a.M. 1971 sid 137
12. Flechtheim. a.a. sid 179
13. Weber a.a. sid 43. Se också Pierre Broués väldokumenterade mastodontverk ”Revolution en Allemagne” sid 683 ff
14. Borkenau a.a. sid 247
15. David Lane: The Roots of Russian Communism, sid 50-51
16. Om SPDs ekonomiska politik se bl.a. W. Wolfs artikel ’Zehn Jahre Regierungspartei Sozialdemokratie’ i Die Internationale nr 11 april 1977 och A. Armands artikel i Inprecor nr 12 new series samt en mängd artiklar av Winfried Wolf i Was Tun.
17. Cit. i Mandels artikel ’Eurocommunism and austerity: the example of Italy’ i Inprecor nr 9 new series
18. Se bl.a. Inprecor nr 4 new series

Noter del 2
1. Rosa Luxemburg: Sociala reformer eller revolution i samlingsvolymen ’Jag var. jag är, jag blir’ Uddevalla 1966
2. Se Therborns undersökningar av klasstrukturen i Sverige bl.a. i Zenit nr. 2/1972
3. De flesta av dessa siffror och en stor del av resonemanget bygger på anteckningar från ett internationellt seminarium om den europeiska arbetarklassens historia och utveckling, som Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat anordnade med representanter från olika sektioners PB-medlemmar 1976, och där en av oss hade tillfälle att deltaga. Se emellertid också en utmärkt artikel av Pavel Rachmetov i Die Internationale nr 10 okt. 1976.
4. Vi tänker på den av FS antagna resolutionen från maj 1975, publicerad i denna tidskrift nr 4/75
5. Se bl.a. Perry Andersons artikel om Gramsci i NLR nr 100
6. Förutom P. Anderssons artikel om Gramsci se också intervjun med E. Mandel i Samma nr. av NLR.
7. Inprecor no 15 new series sid 7
8. Rosa Luxemburg: den ryska revolutionen sid 28 Sthlm 1972
9. Aftonbladet den 25/11
10. Citerat i Aftonbladet 25/11
11. Reform eller revolution i Rosa Luxemburg ’Jag var, jag är, jag blir’ Uddevalla 1966.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1979

Den »fredliga» vägen är den blodigaste!

På ett solidaritetsmöte för Chiles folk sa Vpk:s partiordförande CH Hermansson att det »är den chilenska folkfrontens sak att kritiskt granska den politik som förts under Allende. Den uppgiften kan ingen annan fullgöra». Orsaken till att CH Hermansson och Vpk frånhänder sig själva och världens arbetarklass att dra erfarenheter av nederlaget i Chile är naturligtvis att dessa erfarenheter skulle bli helt förödande för både det chilenska kommunistpartiet och Vpk. Under de år som Allende satt i regeringsställning använde sig nämligen Vpk liksom världens alla andra stalinistiska partier av »det chilenska experimentet» som ett stöd för den egna parlamentariska verksamheten, i form av ett vapen mot »avgrunden» eller »sekterna». Vi kan ta fram dussintals med okritiska hyllningar till Allende från Vpk:s partipress. Vi väljer att återge endast ett och då från tidningen Norrskensflamman som använder ett mer ärligt (eller naivt?) språk än exempelvis Hermansson själv, som lyckas vira in det mesta i en mjuk slöja av små reservationer:

»Med förestående ekonomiska, sociala och politiska omvandlingar öppnas vägarna för socialismen även i Chile. De förhoppningar och drömmar som tusentals revolutionära förkämpar gett sitt liv för håller på att gå i uppfyllelse…. Exemplet Chile riktar också ett hårt slag mot pseudorevolutionära ultravänsterkrafter av alla kategorier, maoister, trotskister etc som nedvärderar kommunistpartiernas och arbetarklassens roll och upphöjer geväret, den väpnade kampen, som det enda medlet för de arbetandes frigörelse.) (Norrskensflamman 4/11 -70)

Tragiskt nog öppnade inte de »omvandlingar» som Allende iscensatte »vägen till socialismen». Tragiskt nog blev inte »exemplet Chile» ett hårt slag mot »pseudorevolutionära ultravänsterkrafter av alla kategorier». Tragiskt nog blev »exemplet Chile» i stället till ett hårt slag mot de revisionistiska kommunistpartierna. Tragiskt därför att detta slag innebar ett hårt och blodigt angrepp mot de arbetarmassor som satte sin tillit till det chilenska kommunistpartiet, ja, även mot den »fredliga vägens» ledare och förespråkare. Allende är död och Luis Corvalán är fängslad…

Det är detta förhållande som gör att CH Hermansson mästrar oss såväl som andra organisa- tioner och kräver att vi ska ta på oss sorgfloret och tiga.

Vpk:s begäran om att vi ska tiga hindrar naturligtvis inte partiet från att självt okritiskt försvara Allenderegimen. Vad skulle Hermansson säga om vi vände på steken och levererade följande dumhet: »Det är den chilenska folkfrontens sak att okritiskt granska den politik som förts under Allende. Den uppgiften kan ingen annan fullfölja»? Förmodligen skulle han inte ta oss på fullt allvar. Det gör vi inte med honom heller!

Först ska det sägas att det varit mycket glest med ställningstaganden från Vpk:s sida. Orsaken till detta är dels det förhållande vi angett ovan, dels det att en hel del medlemmar i partiet och ungdomsförbundet fullständigt struntat i partiets linje. Rädd för att göra samma misstag som när det gällde vietnamrörelsen i Sverige har inte partiets centrala maskineri vågat ta i med hårdhandskarna mot upprorsmakarna. Partiet tycks anse det bättre att tiga än att mista flera av de dugligaste kadrerna. Bristen på ställningstaganden speglar därför också VPK:s svaghet, eller ska vi kalla det taktisk skicklighet?

I huvudsak är det främst två artiklar i partipressen som har försökt sig på att ta upp en strid mot de uppfattningar som ifrågasatt Allenderegimens reformistiska strategi. En artikel var osignerad och rubricerades »Sekteristernas gemenheter om Chile», den andra var undertecknad av Hans Arvidsson och kallades »Allendes reformer». Att de ska tolkas som auktoritativa markerar också det faktum att de bägge trycktes upp i KU:s internbulletin. Som ett hjälpmedel åt en osäker kader i kampen mot »sekterna» skulle vi förmoda…

En granskning av dessa artiklar visar att de endast består av ihoprafsad rappakalja. Bägge följer samma mönster, arbetar med samma metod: »Sekternas» åsikter buntas ihop på ett par meningar i en hemmagjord version, därefter följer en våldsam och moralisk polemik mot denna. En polemik vars inre logik är helt söndertrasad och stundtals rentav dum. Över bägge artiklarna vilar också en iklädd sorg över Allendes död samt en befängd beskyllning mot »sekterna» för att de ägnar sig åt att splittra solidaritetsarbetet eller åt att »med all kraft diskutera det förgångna».

Ny Dags gemenheter om bolsjevismen

Artikeln »Sekteristernas gemenheter om Chile» inleds med ett påpekande om att artikel- författaren inte hyser något hopp om att bibringa oss »marxistiska insikter i sådana avgörande frågor som klasskampens och revolutionens karaktär». Avsikten är i stället att förhindra att vi skadar »det solidaritetsarbete som nu växer fram», Nu tror vi att inget har varit så skadligt för solidaritetsarbetet som denna artikel. Därför menar vi att det är meningsfullt att detaljgranska den. Låt oss också från början säga att vi faktiskt hyser hopp om att bibringa en del Vpk:are insikter i klasskampens karaktär.

Vi vill gärna börja detaljgranskningen med ett påpekande. Vi har faktiskt aldrig varit »gemena» mot Chile! Vi har inte ens nämnt hur dåligt klimat det är i Santiago. I Vpk:s tapp- ning har vi möjligtvis varit »gemena» mot Allenderegimen. Men vi gör inte som Allende eller Pinochet och döljer oss bakom klasslösa fraser om »Fosterlandet» eller »Chiles enhet». Bakom dessa fraser och denna förment opolitiska rubrik döljer sig en analys som i korthet går ut på att det råder feodalism i Chile och att den nuvarande militärregimen endast stödjer sig på den nordamerikanska imperialismen samt ett litet skikt feodalherrar och vilseförda militärer. Vi håller inte med om denna analys. Storgodsen i Chile säljer på en marknad, deras produk- tion är indragen i den imperialistiska världshushållningen! Vad som står på dagordningen är inte en borgerlig revolution utan en proletär revolution. Vi återkommer längre fram till vilka konsekvenser detta får för kommunisternas strategiska och taktiska utrustning.

Nåväl, därefter drivs tesen att »sekteristerna aldrig bedömer en verklig, bestämd politisk situation», vårt resonemang kretsar i stället hela tiden kring »en tänkt revolutionära process». Lägg märke till hoppet mellan att dels tala om en situation, dels om en process. Dels något mekaniskt som står stilla, dels något levande och rörligt. Ett misstag som antingen beror på brådska eller omedvetenhet om den kvalitativa skillnaden mellan dessa ord.

Den process eller situation som vi alltid resonerar utifrån beskrivs så här:

»ett ögonblick då det revolutionära partiet – starkt, enigt, beslutsamt –sätter vapen – som då alltid finns till hands i behövlig kvantitet och kvalitet – i händerna på en arbetarklass – stark, medveten, enad – som reser sig mot borgarklassen – som är svag, splittrad och utlevad – krossar dess våldsapparat – som också är tillräckligt svag – och erövrar makten. »

Efter detta otympliga försök att definiera en revolutionär situation, konstaterar artikelförfattaren att vi anser att denna »alltid» föreligger. Vidare sägs det att Lenin alltid hånade denna föreställning om en »ren» revolution. Härefter går artikelförfattaren över till att påstå att vi ansåg att denna situation förelåg i Chile samtidigt som »den chilenska klasskampens verkliga karaktäristika under den senaste tre åren…förtäljer om helt andra kraftförhållanden».

Efter att själv fantiserat ihop vad vår »hållning» är så talar sedan författaren om hur denna kan uppfattas. Dels finner han det lätt att »uppfatta den som ett ovanligt vidrig men samtidigt löjeväckande försök att mästra den chilenska arbetarklassen». Objektivt är denna hållning också »ett sabotage mot solidaritetsrörelsen med det chilenska folket». För det tredje är den ett bevis på vår »svaghet» därför att vi inte förmår »lära något av vad som hänt i Chile». Efter dessa utfall måste författaren hitta på något nytt för att kunna drämma till med ännu en slutsats. Han väljer då att säga att »vi anser att parlamentet inte är en av fronterna i klasskampen». Slutsatsen blir naturligtvis att Chile bevisar motsatsen. Vidare »tycks vi» vilja använda Chile för att »bevisa att den fredliga vägen till socialismen är omöjlig». »Bevisföring» för detta har vi däremot inte lyckats åstadkomma. Författaren frågar sedan argt om vi menade att »folkfronten borde ha ställt inbördeskrig som politisk paroll i stället för att uttala att dess målsättning var en fredlig övergång till socialismen».

Efter alla dessa slutsatser kommer så artikeln fram till vad som är vårt stora fel. En »närmast otrolig underskattning av den borgerliga statsmakten». Vi är också »perversa» eftersom vi kritiserar Allende för att ha illusioner om staten. Ty »Allende befann sig i dagligen i närkamp med de problem som hade just med den borgerliga statens klasskaraktär att göra. Enligt sekterna borde han i stället trollat bort den borgerliga statsapparaten». Låt oss strunta i de mest grälla beskyllningarna och endast ta upp kärnpunkten. Inställningen till den borgerliga staten samt vilken strategi som blir resultatet av denna.

Vi anser att staten aldrig är neutral. Aldrig klasslös. Flyg, armé, marin, polis, gendarmeri, domstolar och lagar är alltid ett redskap för en härskande klass. Såväl i Chile som i Sverige. Vi anser alltså att det var nödvändigt för arbetarklassen och dess allierade i Chile att förstöra och splittra upp främst den statliga våldsapparaten för att kunna börja bygga socialism. Artikeln i Ny Dag är förvillande, ty åtminstone till hälften erkänner den att det finns en borgerlig statsapparat samt att polis och militär utgör ryggraden i denna.

Den är förvillande därför att den döljer det faktum att Allenderegimen och dess högerkraft Chilenska Kommunistpartiet inte delade denna uppfattning.

Vi menar att det inte är särskilt meningsfullt att rabbla citat för att bevisa detta. Ty Allende- regimens illusioner om staten kan beläggas i varje tal och varje artikel som utformades av dess ledande representanter åren före kuppen, alltifrån den stående rutan i fackföreningspressen om »folket i uniform» till grammofonskivor där armén hyllas för att den är lojal mot konstitutionen. Vi avstår alltså från att rabbla och nöjer oss i stället med ett enda citat. Då från Kommunistpartiets generalsekreterare Luis Corvalán hämtat från »Chile Hoy» den 31 juli -73:

»På grund av att arbetarna vidtog en del omedelbara säkerhetsåtgärder mot kuppförsöket och bibehöll dessa försiktighetsåtgärder har en del reaktionärer börjat yla i tron att de funnit en ny fråga att använda i försöket att slå in en kil mellan folket och de väpnade styrkorna/kuppförsöket syftar på kuppen den 29 juni/ De påstår att vi syftar till att ersätta den professionella armén /med en arbetarmilis, vår anm./…Nej, mina herrar, vi fortsätter och vi kommer att fortsätta med att upprätthålla våra väpnade institutioner strikt professionella…»

Nu behöver vi inte längre förvillas. Nu blir det betydligt enklare att rulla upp alla motsägelserna i Ny Dags artikel. Här avtecknar sig omedelbart två skilda och oförenliga synsätt. Mensjevism och bolsjevism. Allenderegimen ansåg att staten var neutral. Detta synsätt blev också utgångspunkten för en reformistisk strategi.

Den ser i korthet ut så här: Det är möjligt att vinna en majoritet bakom en »arbetarregering» i ett borgerligt demokratiskt val. Det är också möjligt att därefter genomföra alla de åtgärder som krävs för en övergång till socialismen utan att den borgerliga staten sätter sig i rörelse i en konfrontation mot denna regering och dem som stödjer den. Detta strategiska tänkande tror att armé och polis ska försvara den konstitution som har gett »arbetarregeringen» en möjlighet att komma i majoritetsställning. Om imperialisterna och oligarkin går till strid mot »arbetarregeringen» förväntar sig detta tänkande att arme och polis ska försvara dem mot denna fara. Detta är en strategi som förutsätter att de slutsatser Marx drog av Pariskommunens nederlag var felaktiga: Staten, d v s den härskande klassens våldsapparat, måste krossas. Allende såg inte parlamentet som »en av fronterna i klasskampen». Han såg det som fronten, till vilken man hämtade reserver från både fabriker och officerskårer! Vi, d v s en av »sekterna», erkänner att en kamp i parlamentet kan vara en stödjepunkt för den utomparlamentariska kampen. Allende vände på det hela och såg den utomparlamentariska kampen som en stödjepunkt för kampen i parlamentet.

Vi ser en parlamentsfraktion av kommunister eller en cell av arbetarsoldater som en trojansk häst vi skickat till fiendens läger. Allende såg både parlament och armé som en stor trojansk häst vilken han kunde sätta in mot imperialister och oligarki…

Slutsatserna av denna revisionistiska statsuppfattning är att det är felaktigt att verka för en arbetarmilis. Ty detta kan skrämma armén och fösa över den till imperialisternas läger. Det gäller att hålla de »väpnade styrkorna strikt professionella». Vidare gäller att se till att arbetarklassens självorganisering i form av fabrikskommittéer och arbetarråd (i Chile fr a cordones) inte iscensätts då denna gynnar just uppkomsten av en rörlig och offensiv milis.

Nu kan vi gå tillbaka till sammanblandningen mellan situation och process. Vi delar alltså inte artikelns påstående att vi »aldrig bedömer en konkret politisk situation». Däremot är det sant att vårt resonemang alltid kretsar kring »en tänkt revolutionär process». Även om denna process intet har gemensamt med artikelns vrångbild. Vi analyserar en konkret situation och ser hur kommunister kan ingripa i den för att utveckla den i riktning mot en revolutionär situation. Vi utgår alltså från existerande »kraftförhållanden» för att med hjälp av en strategi och taktik (som utgår från statens klasskaraktär) kunna förändra dessa till proletariatets fördel. Det är alltså falskt att påstå att vi anser att det rådde en revolutionär situation under de tre åren Allende regerade. Däremot existerade det en förrevolutionär kris som förr eller senare skulle leda till en oundviklig konfrontation mellan den borgerliga statens våldsapparat och den chilenska arbetarklassen.

Vi skulle inte ha förberett arbetarklassen genom att »ställa en paroll» om inbördeskrig. Hur gör man det? Däremot skulle den bl a bestått i att oupphörligen varna massorna för den kommande konfrontationen. Under alla förhållanden skulle vi inte i likhet med Chilenska Kommunistpartiet startat en namninsamling mot inbördeskrig. Nej, alltifrån oktoberkrisen -72 var uppbygget av en arbetarmilis en nödvändighet och möjlighet. Det motstånd, dem kampvilja som då utvecklades av arbetarna fann spontant kampformer och en organisering som kunde utgjort grodden till arbetarråd och dess väpnade arm: arbetarmilisen. Strejkvakterna kund samordnats och tränats, vilket skulle skapat en grund för en rörlighet, d v s en övergång från defensiv till offensiv. Under perioden mellan oktober -72 fram till kontrarevolutionens seger i september var inte heller borgarklassen tillräckligt samlad för att kunna slå till. Dess enhet, dess masstöd från småbourgeoisin byggdes upp under detta år. Och det var före denna enhet arbetarklassen skulle ha handlat. Det var före offensiven som den skulle rustat sig. Hade en militär rustning motsvarats av en politisk rustning, hade arbetarklassens partier brutit med bourgeoisin och förvägrat den varje möjlighet till politiskt samarbete, hade det troligtvis också varit möjligt att vinna en del av de småborgerliga grupperna över till arbetarklassens sida. Ty småbourgeoisin vacklar mellan huvudklasserna! De mest hysteriska elementen hade kanske kunnat passiviseras inför åsynen av rådens centralisering och milisens självförsvar och offensiva parader och attacker mot de då svaga (!) fascistgrupperna. Möjligheterna att splittra armén hade också ökat. De soldater och sjömän som före kuppen i Chile gjorde motstånd mot de reaktionära officerarna försvarades först inte alls och sedan oerhört blygsamt av Allendes regering. De torterades och förhördes inför borgerliga domstolar. De domstolar som Allende lovat respektera!

Detta förhållningssätt demoraliserade det omstörtande arbetet inom armén och marinen. Vilken soldat eller sjöman vågar gå emot order om han vet att han inget stöd har av vad han upplever som sin regering och ifall han samtidigt vet att denna regering dagligen och stundligen tillåter armé och militär att beslagta vapen från arbetarna? Ja, inte kan det vara många. Ty att vägra lyda order i armén eller marinen kan leda till arkebusering. En nödvändig förutsättning för att kunna demoralisera, passivisera och splittra upp en armé är existensen av ett kraftfält utanför dessa institutioner. Och detta kraftfält kan bara vara milisen. Det kan aldrig vara »väpnade styrkor som hålls strikt professionella»…

Leninismen arbetar med ett begrepp som vanligtvis kallas för revolutionär kris. Lenin har definierat denna som en situation där förtryckarna inte kan styra som förut och de förtryckta inte vill styras som förut. En sådan kris, där borgarklassen är förlamad och arbetarmassorna i rörelse erbjuder enorma möjligheter för att klassens medvetenhet ska ta ett språng framåt. Genom de erfarenheter den gör i kraft av sin egen kollektiva handling har klassen för ett tag till stora delar befriat sig från den borgerliga ideologins förlamande tryck. Är klassens förtrupp, arbetaravantgardet, förberedd på denna situation genom erfarenheter från smärre konfrontationer i ett tidigare läge kan dessa förberedelser vara tillräckliga för att alla åtgärder ska vidtas som krävs för att det revolutionära upproret ska bli möjligt. Men detta förutsätter en medvetenhet hos avantgardet om självorganiseringens betydelse, dess samordning och beväpning. Det förutsätter också ett minimum av tekniska förberedelser.

Omedelbart efter det misslyckade försöket till kupp den 29 juni nådde massornas självorganisering en kulmen.

I detta läge, i denna avgörande situation, hade det varit helt nödvändigt att storma vidare.

Detta gjorde inte Allenderegimen. Den bromsade i stället massornas egen verksamhet. Den vädjade till militären att gå in i regeringen, vilket den också gjorde. Samtidigt satte de reaktionära och de fascistiska krafterna fart. Strejker, attentat och vapenbeslag ökade i omfattning för varje dag. Kupplanerna finslipades.

Tack vare erfarenheterna från det misslyckade kuppförsöket visste också militären vilka i de egna leden som skulle komma att tveka när det skulle bli allvar av. De visste vilka kolleger som skulle arresteras och skjutas.

Den ekonomiska krisen (som var ett resultat av att den chilenska ekonomin arbetade inom den imperialistiska marknadens ramar samtidigt som den inte i sin helhet ville acceptera dess villkor, vilket ledde till en politisk bojkott) förvärrades dag för dag och drev alltfler små- handlare, tekniker, små jordägare o s v över till bourgeoisins sida.

Konfrontationen var oundviklig. Men inte ens när den kom var det på något sätt givet att det var bourgeoisin som skulle gå segrande ur striden. Bourgeoisins resurser var inte tillfreds- ställande. Arbetarna hade vissa vapenresurser. Visserligen höll Kommunistpartiet dem till stora delar inom lås och bom. Den taktik som bourgeoisin använde sig av med rådande »kraftförhållanden» var enkel.

Arbetarna isolerades från varandra genom att alla statliga kommunikationscentra omedelbart togs. Därefter sattes stora styrkor i mot en fabrik i taget, först den mest stridsberedda, därefter nästa o s v.

I detta läge hade inte Kommunistpartiet, för att inte tala om Socialistpartiet, en organisatorisk struktur som omedelbart kunde upprätthålla en central sambandscentral. Ingen av de viktiga kommunikationscentra var försvarad. Ingen »illegal» radiostation togs i bruk. Detta trots enorma kadermässiga och ekonomiska resurser. Massorna lämnades helt utan ledning, helt utan direktiv.

Kort sagt, det fanns inget revolutionärt parti byggt för klasskampens villkor. Detta blev det bittra slutet i Chile.

Till slut: Författaren till Ny Dags artikel anser att det är lätt »att uppfatta den /vår hållning/ som ovanligt vidrig men samtidigt löjeväckande». Vi ska inte servera samma rätt i gengäld. Det enda vi kan säga är att vi uppfattar artikeln i Ny Dag som tragisk.

Allendes reformism

Vi kan nu gå vidare och granska Hans Arvidssons artikel om »Allendes reformer». Vi behöver inte vara lika långrandiga än en gång då mycket av det som sagts ovan också gäller Arvidsson.

Arvidsson börjar naturligtvis med att säga att vi »okvädar folkfronten och Allende och kallar deras politik för reformistisk». Sedan konstaterar han att »stundom står många människor inom solidaritetsrörelsen svarslösa inför sekternas häftiga angrepp». »I praktiken är det emellertid inte fråga om annat än billiga illusionistiska trix» och »Granskar man sekternas ‘revolutionära marxism’ finner man att den är både tarvlig och bedräglig».

Låt oss då titta på Arvidssons granskning! Metoden är välkänd. Först börjar han med att själv tala om vad »sekterna» står för:

»Allende satte sig i ledningen för staten. Allende genomförde reformer. Alltså var Allende reformist. Så enkelt och så schematiskt resonerar sekterna. Och det framförs av dem på ett sätt att det ibland låter bestickande.»

Riktigt bra lät ju inte detta. Sätta sig i ledningen för staten? Några rader längre fram krymper Arvidsson »sekternas» bestickande argument ytterligare en rad. Nu heter det att »man är inte reformist bara för att man arbetar för reformen>. Det låter ju bättre! Sedan kan då Arvidsson citera Lenin i syfte att slå mot oss.

»Marxisterna erkänner till skillnad från anarkisterna kampen för reformer, d v s åtgärder som förbättrar det arbetande folkets villkor utan att direkt bryta ner den härskande klassens makt. Samtidigt bekämpar emellertid marxisterna på det mest beslutsamma sätt reformisterna som direkt inskränker arbetarklassens strävanden och aktivitet till reformer…Därför blir reformismen också när den är helt uppriktig i praktiken ett vapen som bourgeoisin demoraliserar och försvagar arbetarna med.»

Arvidssons citat är litet längre. Här är bara medtaget Lenins kärnpunkter. De slutsatser Arvidsson nu drar är att reformerna kan vara utformade på tre sätt. Dels kan de vara riktade mot arbetarklassen. Dels kan de gälla enbart en omfördelning inom klassen. Till sist kan det också vara fråga om samhällsförändringar som är riktade mot borgarklassen.

Allendes reformer var av den senare typen tillägger Arvidsson. Därefter ger han sig in på ett försök att visa att Allende inte var en »parlamentarisk kretinist». Med kretinist ska vi förstå någon som enbart sysslar med något eller bara ser en sak, t ex parlamentet. Arvidssons bevis är magra. De går ut på att Allende arbetade på att får en mobilisering bakom kraven: »Varje ingrepp han och folkfronten försökte göra i samhällslivet följdes av största möjliga mobili- sering för de krav man ställde».

Det som skiljer reformisten från revolutionären är enligt Arvidsson att den förra grundar sig på en passivitet hos klassen och den andra på en aktivitet. Vad var det nu Lenin sa? Jo, »Samtidigt bekämpar emellertid marxisterna på det mest beslutsamma sätt reformisterna som direkt inskränker arbetarklassens strävanden och aktivitet till reformer». Det gick alltså inte att slå oss i huvudet med Lenin. För han har aldrig givit en så fånig definition på reformismen som att den grundar sig på passivitet. Reformism är att inskränka aktiviteten bara till reformer. Inte att inskränka aktiviteten.

När detta ostadiga korthus fallit finns det inte mycket kvar av Arvidssons artikel. Endast ett par galenskaper.

För det första: Arvidsson citerar Allende: »För min del betyder revolutionen inte nödvändigt- vis blod och omstörtningar». Därefter säger han att Allende förde en mönstergill politik som förde fram klassen mot »en ökad politisk erfarenhet, medvetenhet och kampvilja. Med andra ord smidde Allende stommen till den politiska insikt som arbetarklassen i Chile behöver i sin kamp i dag. /A:s kursiv/». Logiken i detta kan bara vara följande. Allende lärde att en fredlig väg är möjlig. Många arbetare trodde honom och gick vapenlösa ut och krävde arbetarstyre. Därefter sköts tjugotusen. Tusentals andra sårades och fängslades. Tack vare detta vet arbetarna i dag hur de ska bekämpa Latinamerikas blodigaste diktatur…

Kommentarer överflödiga.

Arvidsson avslutar sin artikel med att stödja sig på Che Guevara. Denne har nämligen dedicerat sin bok om »Gerillakriget» till Allende med följande visdomsord: »Till Salvador Allende som med andra medel söker uppnå samma mål». Tyvärr var Kuba ett isolerat och enstaka exempel på en proletär revolution iscensatt under relativt förmånliga styrkeför- hållanden. Guevaras stora fel var att han mekaniskt försökte överflytta de särskilda kubanska erfarenheterna i form av en strategi giltig i kontinental skala. Guevaras felsyn var att han inskränkte klasskampen till en teknisk och militär nivå. Allendes felsyn var att han inskränkte klasskampen till att gälla reformer. Ingen av dem hade medlet för att uppnå det mål de bägge kämpade för.

»Man är inte reformist bara för att man arbetar för reformer» sa Arvidsson. Det är sant. Men man är reformist om »man bara arbetar för reformer».

Arvidsson komplimenterade oss inledningsvis och sa att våra argument ibland låter »bestickande» och att många inom solidaritetsrörelsen står »svarslösa inför sekternas häftiga angrepp». Låt oss då till sist säga följande.

Chilekommittéerna har nu enats; glädjande nog stod Vpk-ledningens talesmän svarslösa på den nationella kongressen och hamnade tillsammans med SKP i minoritet, mycket tack vare att så många Vpk:are deserterade från den egna partilinjen. Arvidssons prat om att »en rad vänstersekter frenetiskt arbetar för att splittra solidaritetsrörelsen… Alltmedan solidaritetsrörelsen för Chile arbetar för att ena alla krafter i Sverige» har nu sopats in i en återvändsgränd. För Arvidsson kan väl inte mena att solidaritetsrörelsens minoritet ensam och allen gör anspråk på att vara rörelsen, samtidigt som dess majoritet, »sekterna» och desertörerna, står utanför? Ja, rentav arbetar för att splittra?

Menar han det, ja, då är inte argumenten särskilt bestickande och än fler kommer säkert att stå svarslösa inför våra häftiga angrepp….

Göte Kildén 

Publicerad i en broschyr om Chile, 1974

Frågor kring den chilenska revolutionen

Inledning

Militärregimen i Chile försöker nödtorftigt städa upp efter sig. Bombmattor och napalm sprids inte längre över proletära bostadsområden, fabriker eller andra områden där arbetarklassen samlas. Liken i Santiagos kanaler har draggats. Masslägret i Chiles Nationalstadion har utrymts till förmån för andra, mindre uppseendeväckande uppsamlingsplatser och tortyrläger. Omklädningsrummen, läktarna och fotbollsplanen kan åter tas i bruk – av idrottsmännen…

Men terrorn mot arbetarklassen är inte över. Den första våldsamma konfrontationen har ersatts med en mer utvald och uppsökande taktik. Om morgnarna hämtar gendarmer arbetarledare som angivits och fått sina gömställen avslöjade. BAUTISTA VON SCHOWEN, en av den revolutionära organisationen MIR:s ledare, arresterades den 14 december och har sedan dess torterats med hjälp av all den vidriga teknik som det chilenska våldsmaskineriet kan uppbringa. OSCAR GARRETON, ledare för det revolutionära MAPU, är belägrad på den colombianska ambassaden där han lyckats få en tillfällig tillflyktsort. LUIS CORVALÁN och LUIS VITALE, ledare för respektive Kommunistpartiet och Fjärde Internationalens chilenska sektion, hålls fängslade och utsätts troligtvis för tortyr…

Tusentals andra, arbetarledare och intellektuella, hålls fängslade och utsätts troligtvis för tortyr…

Solidaritetsarbetet med den chilenska arbetarklassen måste fortsätta. Våra arbetsuppgifter är nu ännu mer omfattande än tidigare, nu när nyhetsmaterialet från borgerliga massmedia blir allt mer tunnsått och ännu mer otillförlitligt. Den fråga som i dag måste utgöra ett centrum för solidaritetsarbetet är kampen för att frige de tusentals politiska fångarna i Chile. Slagen mot arbetarklassen har varit hårda eftersom klassens förberedelser var helt otillräckliga.

I centrum för motståndskampen i Chile står just nu en omfattande reorganisering av de egna styrkorna. Breda kampanjer till försvaret av de politiska fångarna står i samklang med denna uppgift. När motståndskampen kan börja överge de resta försvarslinjerna och gå på offensiven måste också solidaritetsarbetet delvis skifta karaktär. En reell och kontinuerlig väpnad kamp i Chile måste innebära att solidaritetsrörelsen förskjuter tyngdpunkten i sitt arbete till att gälla just ett stöd till denna väpnade kamp.

Om solidaritetsrörelsen ska förstå dessa skiftningar, om den ska förstå vad som är dess främsta uppgift i olika lägen, krävs en fortlöpande utvärdering av den chilenska klasskampen. Det krävs politiska klargöranden och preciseringar. En politisk förståelse för de villkor som gäller för den chilenska klasskampen är också en förutsättning för att inte solidaritetsarbetet i Sverige ska fångas upp i reformismens garn, dessa garn som inte bara snärjde arbetarklassen i Chile utan som också läggs ut inom solidaritetsrörelsen. och som ersätter självständiga diskussioner och politisk klarhet med politisk grumlighet.

Denna broschyr ges ut i syfte att bidra till sådana klargöranden.

Chilekommittéerna i Europa har tagit initiativ till en gemensam konferens i Frankfurt den 24- 26 april i år. Konferensen kommer att räkna många hundra deltagare. Ett tiotal länder är redan med i det s k koordinationskollektivet, bl a den svenska Chilekommittén. På konferensen kommer olika politiska strömningar att konfronteras i utvärderingen av de frågor som står på dagordningen. De fem teman som tas upp är vittomfattande:

a) Klasskampens fördjupning under Unidad Popular. Vilka slutsatser kan man dra av förhållandet mellan den reformistiska regeringens politik och klasskampen?

b) Bourgeoisins uppror och den väpnade konfrontationen. Borgarnas olika strategier för att ta makten, först defensiv och sedan en offensiv till fascismen. Här ska också arméns roll, förberedelserna för kuppen och beväpningen av arbetarklassen diskuteras.

c) Konfrontationen mellan de två linjerna. Vilken väg till socialismen? Problemet om övergång till socialismen; medelklassens roll, relationen mellan massrörelsen och statsapparaten, motsättningen mellan Unidad Populars program och dess politik.

d) Innebörden för Europa av det chilenska experimentet. e) Formerna för stödet till det chilenska folkets motstånd.

Dagordningen är ambitiös, kanske för ambitiös. Men en förutsättning för att konferensen tillfredsställande ska kunna svara på åtminstone de viktigaste av dessa frågor är naturligtvis ett omfattande förberedelsearbete. Den samling artiklar och resolutioner som är medtagna i broschyren kan här fylla en viktig roll. Vi hoppas därför att de ska studeras i lokalgrupperna i Chilekommittéerna och då naturligtvis i konfrontation mot de andra politiska strömningar som arbetar inom solidaritetsrörelsen.

Chilekommittéernas dagliga och praktiska solidaritet på arbetsplatser, gator och torg utsätts naturligtvis för en påfrestning av detta slag av studier. Diskussionerna kan – om de inte organiseras på ett bra och ansvarigt sätt –leda till en försummelse av just det arbete som motiverar kommittéernas existens: solidariteten. Att avstå från diskussionerna vore ändå en större risk. I perspektivet av en motståndskamp i Chile som under en längre period inte äger rum i mer »spektakulära» former än de som nu tagits i bruk finns det onekligen stora faror för en avmattning i breda lagers intresse för vad som händer i Chile. Faror som naturligtvis också gäller medlemmarna i Chilekommittéerna, som kan tappa modet på grund av ett vikande gensvar från just de breda lagren. En viss avmattning är troligtvis oundviklig, men den kan motverkas om medlemmarna i Chilekommittéerna besitter en förståelse för klasskampens villkor i Chile, på den latinamerikanska kontinenten i sin helhet och för solidaritetsarbetet i det egna landet.

Dessa diskussioner kan också träna medlemmarna i den demokrati som är grundläggande för att en gemensam handling i solidaritet med den chilenska arbetarklassen ska vara möjlig även om de underliggande analyserna till dessa handlingar inte nödvändigtvis är gemensam.

En viktig del av broschyren utgörs av tre artiklar skrivna av kamrat Jean-Pierre Beauvais. Kamrat Beauvais var medlem i den politiska byrån för Fjärde Internationalens franska sektion, Ligue Communiste, innan regeringen Pompidou förbjöd denna organisation. I dag är han medlem i redaktionskollektivet för sektionens gamla huvudorgan ROUGE vilken fortfarande ges ut. Kamrat Beauvais har under många år arbetat med frågor kring den latinamerikanska revolutionen. Han har vid ett flertal tillfällen rest i olika länder, främst Argentina och Chile. Dagarna efter kontrarevolutionens seger i Chile tog han sig dit och kunde under ett par veckor skaffa sig en viktig information i diskussioner inte bara med medlemmar från Internationalens chilenska sektion, PSR, (Partido Socialista Revolucionario) utan också från den mest betydelsefulla revolutionära organisationen MIR, (Movimiento de la Izquierda Revolucionaria) samt med representanter från Kommunistpartiets centralkommitté. Kamrat Beauvais ställer och besvarar en rad frågor om regimens karaktär, de olika vänsterpartiernas roll inför kuppen, Chiles ekonomiska utveckling o s v. De svar som kamrat Beauvais ger representerar inte nödvändigtvis en politisk linje antagen av Fjärde Internationalen. De två resolutioner som finns med gör det däremot. De diskuterar den chilenska arbetarklassens strategiska och taktiska uppgifter i Chile, dels före kuppen (resolutionen från 1971), dels efter. Resolutionen efter kuppen anger också den linje i solidaritetsarbetet som Fjärde Internationalens medlemmar arbetar efter.

Utöver detta material har vi valt att ta med ett dokument som på ett tragiskt sätt blottlägger alla Allenderegimens svagheter inför kuppen. En kamrat som deltog i en del av motståndet i cordonen Vicuna Mackenna berättar i en intervju om sina egna erfarenheter.

Politiska Byrån januari 1974

Läs hela broschyren.

Portugal, socialdemokratin och den svenska revolutionen

Utvecklingen sedan april 1974 i Portugal, liksom utvecklingen på hela den iberiska halvön, bekräftar på ett dramatiskt sätt den bärande tesen i den politiska resolution som antogs vid Fjärde Internationalens 10:e världskongress: Efter att i drygt 20 år haft sitt centrum i de koloniala och halvkoloniala länderna har världsrevolutionen också fått ett uppsving i de imperialistiska staterna. Från att ha varit relativt väl integrerad i olika klassamarbetsformer under efterkrigstiden har arbetarkampen i Europa utvecklats i allt snabbare takt sedan 60-talets slut. I ett flertal av Europas länder står idag förrevolutionära kriser på dagordningen.

Efter den kinesiska revolutionen upplevde vi revolutionära situationer och explosiva strider i en rad imperialistiskt dominerade länder: Korea, Algeriet, Kuba, Vietnam…

Klasstriderna i dessa länder tog sig formen av ett befrielsekrig, som en kamp mellan befrielse- styrkor och imperialistiska inkräktare. Kampen ställde därför inte ohöljt frågorna i klass- mässiga termer, dvs som en kamp mellan socialism och kapitalism. Klassinnehållet i vietna- mesernas befrielsekamp var t ex under en lång period inte uppenbar för många av dem som solidariserade sig med deras kamp. Också FNL/PRR var mycket försiktiga och lade utåt sett oftast inga klassmässiga synpunkter på sin kamp, något som den svenska solidaritetsrörelsen – DFFG – gjorde en dygd av. De som här i Sverige talade om socialism i Vietnam – t ex trotskisterna – försökte DFFG till och med utestänga från solidaritetsarbetet trots att också de ansåg att det breda solidaritetsarbetet måste ske utifrån paroller som inte krävde ett ställnings- tagande för socialismen. I dag finns det dock ingen som tvivlar på vad vietnamesernas kamp hela tiden ytterst har gällt: För en förening med DRV; för ett socialistiskt Vietnam.

Vår solidaritet med kampen i de imperialistiskt dominerade länderna hade under denna period liksom idag en speciell betydelse. Vietnamesernas kamp var för oss ett heroiskt bevis på möj- ligheten att besegra imperialismen. Men de erfarenheter vi drog av befrielsestyrkornas strider hade en begränsad tillämpbarhet på den svenska klasskampen. Vietnamesernas kamp sågs som ett föredöme utan att dess former tillät oss dra direkta paralleller med situationen i Sverige.

Idag, när en explosiv kamp mot kapitalismen och imperialismen fördjupas också i Europa, med en förrevolutionär kris i Portugal och upptakten till en likartad utveckling i Spanien, Italien och kanske också Frankrike, ställs vi inför en ny situation i minst två avseenden:

För det första kommer solidaritetens omfång såväl som dess former att fördjupas och förnyas. Orsaken härtill är inte bara den geografiska närheten utan också den likartade ekonomiska, sociala och politiska strukturen. Många är de band som gör att det svenska folket och den svenska arbetarklassen noggrant kommer att följa utvecklingen i de sydeuropeiska länderna. Vad gäller Spanien finns också en historisk tradition av solidaritet med den antifascistiska kampen. Den svenska fackföreningsrörelsen uppmanar och kommer i än högre grad att upp- mana till solidaritet med klassbröderna i Spanien – om än på ett stympat sätt. De olika svenska arbetarpartierna har eller kommer att finna broderorganisationer i de berörda länderna och här i Sverige mana till ett aktivt stöd för dessa organisationer. Det Socialdemokratiska partiet driver idag en insamling till sin spanska broderorganisation – PSOE – såväl inom partiet som inom fackföreningsrörelsen (att insamlingen rubriceras ”För Spaniens folk” visar på SAP:s falska sätt att utveckla solidariteten). Alla partier, inklusive de borgerliga, kommer att tvingas ta ställning till utvecklingen i södra Europa och allt efter den egna ideologin lyfta fram de förebildliga eller varnande exemplen från dessa länder. Debatten om utvecklingen i Spanien, Italien eller Frankrike kommer att i än högre grad än den gångna sommarens dis- kussioner om Portugal kunna bli en ”politisk fråga” i Sverige. Massmedia kommer att öka sin bevakning och med reportage analyser och sensationsmättade ”glimtar” försöka täcka upp utvecklingen.

Genom existensen av de multinationella företagen kommer informationen om strejker och ockupationer att snabbt sprida sig till arbetarna i Sverige. Därmed kommer frågan om en aktiv klassolidaritet att ställas mer konkret än under t ex den vietnamesiska befrielsekampen. Strejken vid LM i Spanien för en tid sedan och de svenska arbetarnas solidaritet med den är bara ett första exempel. Det nya uppsvinget i den europeiska arbetarkampen öppnar stora möjligheter för en bred och aktiv klassolidaritet och en ökad politisering av den svenska arbetarrörelsen.

För det andra kommer utvecklingen i södra Europa att konkret aktualisera frågan om den revolutionära strategin för kampen i de imperialistiska länderna. Kampen i Spanien Italien och Frankrike utspelar sig, liksom den i Portugal, med samma medverkande som i den svenska klasskampen: en traditionsrik arbetarrörelse med en organiserad fackföreningsrörelse, social- demokrater, traditionella kommunistpartier och en extremvänster. Kampen i dessa länder kommer att ge upphov till problemställningar som har direkt relevans för den svenska revolutionen och den ställer därför inte bara förnyade krav på vår solidaritet, utan ger oss också en rik erfarenhetskälla att ösa ur för arbetet i Sverige.

Om kampen ute i Europa i dag lägger grunden för en aktiv solidaritet och en nödvändig teoretisk diskussion så kan den i morgon vara den utlösande faktorn för en förrevolutionär eller revolutionär kris i Sverige. Ty det är endast i samband med en revolution i Europa som vi kan föreställa oss en revolutionär kris i Sverige.

Klasskampen i Portugal har öppnat den första ådern i Sydeuropas revolutionära källa. Det är en strid åder och frågan måsta ställas: vad i dagens Portugal är viktigt att diskutera och vinna klarhet i? Vad är relevant för den svenska revolutionen?

Vi tänker göra några anmärkningar kring fyra viktiga områden och problem som vi menar på ett slående sätt har illustrerats av den förrevolutionära krisen i Portugal:

  1. Arbetarklassens självständighet.
  2. Socialdemokratins och arbetarklassens enhet.
  3. Regeringsfrågan i den revolutionära strategin.
  4. Är det revolutionära masspartiet möjligt?

1. Arbetarklassens självständighet

Detta enkla med avgörande villkor för ett revolutionärt maktövertagande kan konkretiseras: Med självständighet avser vi arbetarklassens politiska och organisatoriska oberoende av borgarklassen; en självständighet som finner sitt organisatoriska uttryck i upprättandet av arbetarklassens egna maktorgan: fabriksråden, bostadskommittéerna, soldatråden, bonderåden och arbetarråden.

Historien har på det mest brutala sätt visat vilka katastrofala nederlag som följt i spåren på en politik som har övergivit denna tanke, för att i stället inleda ett samarbete med borgarklassen: Frankrike -36, Spanien 1936-39, Italien 1945-46, Indonesien 1966-67, Chile -73…

Ett av de mest utmärkande dragen i Portugal har varit den självorganisering som utvecklats bland arbetarna, bönderna och under hösten -75 också bland soldaterna. I en annan artikel i detta nummer gör Julieta Gomez en konkret genomgång av formerna för och utbredningen av denna självorganisering. Låt oss dock peka på några centrala punkter. De arbetar-, bonde- och bostadskommissioner som idag finns i Portugal har i de flesta fall uppkommit ”spontant” – dvs på arbetarnas och böndernas egna initiativ och utan disciplinerade ingripanden från de olika partierna.

Delvis har detta sin förklaring i den historiskt sett starka anarkosyndikalistiska traditionen inom den portugisiska såväl som spanska arbetarrörelsen – en tradition för vilken rådstanken är central. Den spanska revolutionen 1936 utgör det överväldigande exemplet på hur denna tanke materialiserades på den iberiska halvön.

En av revolutionens oundgängliga grunder är alltid massornas ”spontana” uppbrott från det gamla samhället och sökandet efter nya livsformer. Men spontanism är inte lika med revolution. Spontanismen kan också leda in i en återvändsgränd. Att självorganiseringen inte generaliserats och samordnats i Portugal beror i stor utsträckning på att de olika partierna saknat en förståelse för vad folkmaktsorganen representerade. I stället för att se arbetar- och bostadskommissionerna som potentiella representanter för hela arbetarklassens makt, som en framväxande parallellmakt i förhållande till den borgerliga staten, har partierna haft en tendens att manipulera med dem i egna snäva partiintressen.

MFA insåg som många andra självorganiseringens betydelse och i juli -75 lade de därför fram ett dokument – det s k vägledningsdokumentet – som avsåg att legalisera dessa s k folkmaktsorgan och förse dem med viss befogenheter. Men samtidigt ville dokumentet just frånta organen dess rådsfunktioner. Så skulle exempelvis inte partier få verka inom dess ramar och folkmaktsorganens uppgifter begränsades i huvudsak till lokal nivå. Något förslag om en allmän och centraliserad rådsstruktur innebar inte vägledningsdokumentet. Avsikten var helt enkelt att integrera självorganiseringen i MFA:s maktapparat och förhindra att en parallell- makt utvecklades.

Också Soares såg vilka potentiella möjligheter som fanns gömda i folkmaktsorganen … och skrämdes av dem. Det portugisiska socialistpartiet existerade inte som en politisk kraft under Caetanoregimen. Dess organiserade närvaro inom arbetarklassen är därför mycket svag. Partiet tillhör dessutom en tradition inom arbetarrörelsen som på det senaste halvseklet med ytterst få undantag ägnat frågan om rådsregeringar och självstyre något större intressen (diskussionerna inom det franska socialistpartiet under de senaste två åren utgör ett intressant undantag, som skapat intresse för socialistpartiet hos breda grupper av arbetarmilitanter).

Den portugisiska socialdemokratins strävan har istället hela tiden varit att ”stabilisera” den portugisiska situationen och upprätta en auktoritativ borgerligt demokratisk stat. Soares reaktion på de folkmaktsorgan som utvecklats i Portugal har därför varit direkt reaktionär. De var för honom ett tecken på anarki och upplösning av statens auktoritet – tecken som måste stävjas, även om detta inte kunde ske genom att SP uppmanade till en direkt mobilisering mot självorganiseringen.

Kommunistpartiets – PCP – hållning till folkmaktsorganen har hela tiden varit motsägelsefull. Dess strategiska inriktning på ministerposter och lokala myndigheter har gjort det oförmöget att förstå eller acceptera den revolutionära dynamiken hos dessa organ. Samtidigt har det, för att inte förlora sitt inflytande bland arbetarklassen och för att stärka sina positioner gentemot SP, tvingats till att aktivt arbeta i folkmaktsorganen. Men det har varit ett arbete som kännetecknats av stalinismens sedvanliga egoism och trångsynthet.

Också den revolutionära vänstern har långt ifrån förstått den centrala betydelsen av en enad klassorganisering. Så försökte t ex FUR under dominans av MES och PRP/BR att förvandla soldatorganiseringen SUV till sitt eget instrument (i konkurrens med kommunistpartiets soldatorganisering) istället för att omedelbart se fördelarna med en organisering som tjänade alla soldater.

Trots sina begränsningar och brister har självorganiseringen utgjort styrkan i den portugisiska revolutionen. Vi måste analysera erfarenheterna av den, inklusive dess begränsningar. Och vi måste se den inte bara i relation till det portugisiska samhället utan också i ljuset av vår kunskap om det samhälle vi själva verkar i.

Arbetarrörelsens olika traditioner i olika europeiska länder har medfört att förutsättningarna för framväxten av en rådsrörelse varierar från land till land. Vid en jämförelse mellan Sverige och förhållandena i södra Europa vill vi peka på två skillnader:

För det första den nästan totala frånvaron av en rådstradition inom den svenska arbetarrörelsen. Den svenska arbetarrörelsen kom mycket snabbt att hegemoniseras av socialdemokratin. Dess idétraditioner gick tillbaka till Lasalles ministersocialism och inte till Marx tankar om den revolutionära kommunens uppbyggnad. Endast under exceptionella förhållanden, som under strejkvågen 1917-18 och under inflytande av den ryska oktober- revolutionen och händelserna på kontinenten, kunde rådstanken överhuvudtaget vinna insteg i den svenska arbetarklassen och då i stympad form: potatisrevolutionen i Västervik, upproret på Seskarö, soldatorganiseringen i Stockholm. Men det fanns ingen stark organiserad del inom arbetarrörelsen som förmådde hålla den traditionen vid liv.

Det nybildade kommunistpartiet saknade en leninistisk tradition och kom mycket snabbt att inrangera sig under den framväxande sovjetbyråkratins vingar. Den syndikalistiska traditionen har alltid varit liten (även om den tidvis upplevt en uppgång) inom den svenska arbetarrörelsen. Idag är också den, med undantag av dess vänsterflygel, lika fast förankrad i den borgerliga demokratin som SAP. Under 70-talets strejker har dock vissa centrala element i rådstraditionen blivit aktuella genom att arbetarna valt stor-mötesformen för att knyta samman alla arbetare i kamp i en demokratisk beslutsform. SAP-ledningens hets mot stor- mötena, nu senast i samband med skogsarbetarstrejken, visar också vilken utmaning de är gentemot den nuvarande byråkratin inom fackföreningarna.

För det andra vill vi peka på skillnaderna vad gäller den fackliga organiseringen – en skillnad som inte saknar samband med den förstnämnda punkten. I såväl Portugal, Spanien, Italien och Frankrike existerar en facklig splittring som vi tror kan gynna uppkomsten av olika typer av kommittéer och råd under den öppna kampen. Också den låga fackliga organisationsgraden i dessa länder kan verka i samma riktning. (Därmed inte sagt att vi är positiva till vare sig facklig splittring eller låg facklig organisering). I Sverige däremot fick fackföreningsrörelsen tidigt en stark ställning – bl a beroende på socialdemokratins hegemoni och den svenska kapitalismens specifika utveckling – vilket resulterade i en enhetligt centraliserad klassorganisation: Landsorganisationen. Idag organiserar LO-kollektivet närmare 2 miljoner arbetare!

Den portugisiska utvecklingen har lärt oss, och sannolikheten är stor att också en förrevolutionär situation i Sverige kommer att lära oss, att råden inte behöver eller kommer att vara rena, obefläckade institutioner, med ett fullständigt demokratiskt funktionssätt i förhållande till alla arbetare. Julieta Gomez visar i sin artikel om självorganiseringen i Portugal hur en mängd olika förslag diskuterats och prövats. Denna slags experiment och variationer kommer naturligtvis också att göra sig gällande under en revolutionär kris i Sverige, och då med utgångspunkt i de förhållanden som är specifika för klasskampen i Sverige. Givet de viktiga skillnaderna mellan förhållandena i Sverige och de sydeuropeiska länderna som vi diskuterat ovan vågar vi kasta fram följande antagande om den svenska självorganiseringens form och uppkomst.

Rådsorganiseringen kommer i flera fall och kanske t o m i de flesta fall att ske med utgångspunkt från den fackliga organiseringen och de fackliga strukturerna. Orsakerna till detta är att dagens fackliga organisering (hög organisationsgrad, enhetliga fackliga organisationer) med stor sannolikhet innebär att en kraftigt stegrad arbetarradikalisering i första hand ökar aktiviteten i fackföreningarna och på många håll leder till dramatiska konfrontationer mellan medlemsmassorna och byråkratin, med stärkta fackföreningar och klubbar som resultat. Oavsett om de senare tvingas lämna de stora fackförbunden eller ej är det sedan just dessa kämpande fackföreningar som tillsammans med olika strejk- och kampkommittéer kommer att utgöra utgångspunkten för en framväxande rådsrörelse. Om och när de olika nivåerna inom SAP/LO-byråkratin kommer att sanktionera, delta eller gå emot denna utveckling kommer att vara beroende av de politiska styrkeförhållandena, både i Sverige och internationellt. Även om fackföreningarnas funktion av att permanent upprätthålla klassens organisering och utgöra en dagligt kämpande organisation, inte kan fullföljas under arbetardemokratins djupaste former p g a det kapitalistiska samhällets hämmande inverkan finns det ingen absolut motsättning mellan en rådsorganisering och en facklig organisering på fabriksnivån. Vi kan därför mycket väl få se fabriksråd som är identiska med eller utses av lokala fackklubbar. Det specifika med rådsorganiseringen är att den uppkommer i en starkt politiserad situation – i en förrevolutionär kris – och bryter igenom de skrankar som den normala fackliga organiseringen alltid bär med sig och anpassats till.

En rådsorganisering förmögen att på hela det politiska fältet utmana den borgerliga statsapparaten måste förutom en organisering på fabriksnivå samordnas och centraliseras på olika geografiska nivåer, i arbetarråd, där också andra samhällsområden – utbildnings- och sjukvårdsinstitutioner, regementen, osv – finns representerade. I detta sammanhang kan det vara lämpligt att påminna om att de svenska fackföreningarna också har skapat en geografisk struktur som skulle kunna spela en viss roll vid bildandet av dessa lokala sovjeter; De Fackliga Centralorganisationerna (FCO), som sammansluter alla avdelningar på lokal nivå.

Har vi genom dessa resonemang förfallit till legalism? De svenska fackföreningarna är ju i högre grad än kanske i något annat ”västdemokratiskt” land omgärdat av och innästlat i en lagstiftning som lägger makten i fackbyråkratins händer och omöjliggör en demokratisk organisering. Vi vet att det förhåller sig så. Men varje djupare samhällelig kris med en åtföljande kraftig radikalisering och kamp leder till att arbetarklassen och andra kämpande rörelser försöker bryta igenom denna reaktionära lagstiftning. I vilken form detta sker kommer att vara beroende av hur styrkeförhållandena inom arbetarrörelsen utvecklas, mellan medlemsbas, lägre fackföreningsfunktionärer och den centrala ledningen, mellan vänster- och högerströmningar inom socialdemokratin och mellan SAP och den revolutionära vänstern. Det vi gör här är enbart att peka på en av de troligaste och viktigaste formerna för en framtida kraftig arbetarradikalisering i Sverige: uppkomsten av kämpande fackföreningar och fackklubbar i bred skala, vilka kommer att ta på sig eller stödja uppbygget av fabriks- och arbetarråden. Huruvida denna ”fackliga utgångspunkt” är bra eller dålig är en ointressant fråga som endast kan besvaras av den framtida utvecklingen själv. Det vi gör är att antyda en process som till en början i huvudsak är oberoende av ingripanden från olika revolutionära organisationer. De senare kommer endast ha en marginell positiv eller negativ inverkan på denna utvecklings första fas.

Med sin troliga utgångspunkt i huvudsakligen fackföreningarna riskerar emellertid en framtida rådsrörelse och självorganisering att få en deformerad och byråkratisk karaktär, där, också beroende på svenska förhållanden, behovet av arbetarklassens självständighet och enhet inte förstås på ett klart sätt. Revolutionärernas bästa sätt att motverka detta är att redan från början vara närvarande i den massiva rörelsen av stegrad facklig aktivitet (och inte försöka lansera några ”rena”, ”genuint klasskampsinriktade” kommittéer som organisatoriska alternativ). Ett eventuellt brott med LO-byråkratin eller förbundsbyråkratierna måste antingen föreslås ske i en situation då det kan förstås av en majoritet av de kämpande arbetarna eller då LO-byråkratin efter kamp utestänger arbetarna från LO. Endast med en sådan taktik kan vi bidra till att den ”specifikt svenska” rådsrörelsen blir framgångsrik och utan alltför stora ihåligheter och deformationer.

2. Socialdemokratin och arbetarklassens enhet

Vi skrev tidigare att arbetarklassens självständighet är en nödvändig förutsättning för ett revolutionärt maktövertagande. Ett annat villkor som är lika centralt är arbetarklassens enhet. Den är nödvändig därför att en revolution utan stöd av en majoritet av arbetarklassen är en utopi. Enheten och självständigheten är ömsesidigt beroende av varandra. En ökad enhet i handling mellan arbetarpartierna gynnar självorganiseringens och dubbelmaktsorganens utveckling. En stark självorganisering som drar in allt större arbetargrupper i aktivitet gynnar enheten. Vi måste i själva verket se de utvecklade arbetarråden som den högsta formen av arbetarklassens enhet.

Om vi sade att styrkan i den portugisiska utvecklingen var dess självorganisering, så måste vi säga att en av dess stora brister är splittringen inom arbetarklassen och de otillräckliga försök som gjorts att komma över denna splittring. Framför allt har splittringen gått mellan socialdemokrater och PCP-anhängare, men också mellan dessa två grupper och den yttersta vänstern – främst då de relativt starka grupperna iden f d revolutionära enhetsfronten FUR.

Splittringen fick sitt mest dramatiska uttryck under sommaren 75 när socialdemokraterna genom sin antikommunistiska propaganda kom att utgöra en samlingspunkt för reaktionen och dess mobiliseringar, vilka t o m tog sig formen av rena pöbelupplopp mot kommunist- erna. Den portugisiska socialdemokratins kännetecken har varit antikommunismen. Denna har dock misskrediterat Soares parti i många arbetares ögon och medfört att partiet under hela perioden efter valet förlorat stöd inom arbetarklassen.

Kommer den svenska socialdemokratin att kunna använda antikommunismen på ett likartat sätt? Kommer antikommunismen att bli en lika stor kraft i den svenska som den portugisiska revolutionen? Kan vi förhindra det?

Låt oss först peka på några viktiga olikheter. Med MFAs uppkomst, framträdande och genombrott fick också det portugisiska kommunistpartiet från början en stark maktställning (oproportionerligt stor om vi ser till styrkeförhållandena inom arbetarklassen). Cunhals parti fungerade dock som ett klassiskt stalinistiskt parti och utnyttjade inte sin ställning till att stärka arbetarklassens positioner genom att utveckla självorganiseringen och den proletära demokratin. Under sommaren 74 gick istället partiet hårt ut mot de stora strejker som genomfördes. Partiet sög sig fast i den borgerliga maktens boningar genom att buga sig och ta emot de ministerposter MFA erbjöd det. PCP gick i bräschen för en byråkratisk styrning av den fackförening – Intersindical – det kontrollerade och godkände en lag som förbjöd andra fackföreningar. Kommunistpartiets syn på Socialistpartiet låg dessutom många gånger nära teorierna om ”socialdemokratin som socialfascistisk”. När exempelvis socialdemokraterna kallade till sitt stora möte i Lissabon i somras för att fördöma ”den kommunistiska diktaturen” talade PCP om ”marschen till Lissabon” för att erinra om Mussolinis marsch till Rom. Därigenom förstärkte kommunisterna sin motsatsställning till de socialdemokratiska arbetarna, som det naturligtvis blev ännu svårare att vinna för en enhet i olika aktioner.

Kommunistpartiets starka ställning, liksom deras politik, utgjorde alltså en viktig grund till att Socialistpartiet kunde sätta igång sin reaktionära offensiv. Vid en skärpt klasskamp i Sverige kommer styrkeförhållandena mellan socialdemokrater och kommunister närmast att vara de omvända. Det är SAP som har den största makten. Det är de som kommer att se sitt inflytande utmanat genom att kommunister vinner ett ökat inflytande vid olika strejker och inom fackföreningar och andra rörelser.

Hur kommer SAP att reagera i en liknande situation? SAP är ett arbetarparti i den meningen att det sociologiskt och politiskt är beroende av och baserat på ett stöd från den svenska arbetarklassen. Samtidigt har partiet politiskt accepterat det borgerliga samhällets ramar, och t.o.m. satt sig i ansvarsställning för detta samhälle. Det är spänningen mellan dessa två uppgifter – att förvalta det ruttnande senkapitalistiska samhället och samtidigt försöka tillgodose arbetarklassens mest trängande behov – som förklarar mycket av socialdemokratins politik.

Låt oss dessutom säga att den situation vi skisserat ovan – med en djup radikalisering i det svenska samhället – inte är möjlig utan att ett massivt misstroende börjat skapas inom arbetarklassen mot socialdemokratins misslyckade försök att tillgodose arbetarnas intressen. Socialdemokratins svar på den sociala krissituationen får därför inte bara vara ett svar mot kommunismens ökade inflytande, utan också ett svar för att hejda det egna partiets sönderfall. Vi tror därför att det socialdemokratiska partiets ledning kommer att svara på flera olika sätt.

Vi måste vara medvetna om att SAP har kontroll över statsapparaten, över viktiga delar av massmedia och ett starkt grepp över flera av de s k folkrörelserna. Denna styrka kommer man med all sannolikhet att utnyttja både i en bred antikommunistisk propaganda och i en selektiv repression mot den revolutionära vänstern. Vi måste vara klara över att SAP-ledningen inte drar sig för att utnyttja de antikommunistiska stämningar som sedan årtionden av borgerlig propaganda finns hos de flesta svenskar. SAP har gjort detta förr och med utgångspunkt från den internationella situationen – exempelvis finska vinterkriget eller kalla kriget – drivit igång antikommunistiska kampanjer och därigenom rensat ut kommunister från hyresgäströrelsen och fackföreningarna, för att inte tala om interneringen av kommunister i koncentrationsläger under andra världskriget.

Vi vet också att denna medvetna antikommunism fortfarande frodas inom den social- demokratiska apparaten. Vid varje strejk eller konflikt söker LO-byråkraterna ivrigt efter ”hemliga kommunistiska celler”. IB-affären, avslöjandena av SAPO och agentverksamheten på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg är mer än tydliga tecken. Deras högljudda och totala uppslutning bakom Soares antikommunistiska kampanj i somras är lika talande som deras skamlösa tystnad inför den reaktionära våldsvåg som idag drar fram i Portugal. Det är en tystnad som klart anger vilken demokrati SAP försvarar: det är den borgerliga demokratin och de parlamentariska institutionerna som försvaras mot massornas självorganisering, kamp och experiment; mot den demokrati arbetarna själva utvecklar i kampen.

Därmed är vi också inne på en annan del i SAP:s svar på den förrevolutionära krisen. Liksom Soares kommer de att framställa sig som demokratins försvarare, som skaparna av den ordning som ska stiga fram ur ”kaoset” – om bara arbetarna förenar sig med Olof Palme – likt ordningen i den babyloniska skapelseberättelsen när Tiamat förenade sig med Apsu.

Men det är Olof Palme och den socialdemokratiska ledningen som är beroende av arbetarna och inte tvärtom. För att åstadkomma den ”nödvändiga” föreningen kommer SAP:s ledning därför också att svara på krisen med en radikalisering av sin politik. Socialdemokratins känslighet för en radikalisering inom det svenska samhället har illustrerats mer än en gång det senaste decenniet. Dess svar på olika missnöjesyttringar framstår ofta som taktiskt välöver- vägda för att tillgodose behovet hos medlemsbasen och den radikala oppositionen. Genom §32-utredningen och Meidners förslag om löntagarfonder har man gripit in i de viktiga maktfrågorna och försökt ge bilden av socialdemokratin som arbetarklassens verkliga parti. Under de uppmärksammade städerske- och skogsarbetarstrejkerna höll sig SAP-ledningen taktiskt utanför och överlät det byråkratiska manövrerandet på LO-ledningen. De radikala reaktionerna mot USA:s interventioner i Vietnam och mot kuppen i Chile har kontrats med socialdemokratiska insamlingar och solidaritetskommittéer. Även om SAP-ledningens olika utspel inte saknar taktiska överväganden (långt därifrån) får vi inte uppfatta dess förhållande till ”rörelsen” som en fråga om ren manipulation. Det socialdemokratiska partiets politik vägleds inte bara av den objektiva situationen i samhället utan också av den socialdemokratiska ideologin; en ideologi som genom sin anknytning till arbetarklassen skiljer partiet från ett genuint borgerligt parti.

Alla ovannämnda exempel visar att socialdemokratin kommer att svara på varje bred radikalisering i samhället med eftergifter och med egna ”radikala” reformförslag. Och precis som Soares kommer Olof Palme att göra läpparnas bekännelse till socialismen och arbetarmakten. Endast på så sätt kan socialdemokratin behålla eller återvinna kontrollen över ”rörelsen” och avskilja den från den revolutionära vänstern. Hur stora eftergifter SAP kommer att göra är beroende av den internationella scenen, av radikaliseringens omfång och djup samt av styrkeförhållandena inom arbetarrörelsen.

Hur ska då vänstern bemöta socialdemokratins utspel och kampanjer? Låt oss än en gång peka på problemets vidd: en revolution är inte möjlig utan stöd från en majoritet av arbetarklassen. Det betyder självfallet att den svenska revolutionen inte är möjlig utan att de arbetare som idag har sina sympatier hos SAP bryter med partiet politiskt och organisatoriskt. Vänsterns svar får därför inte bara vara ägnat att rädda sig själv undan Socialdemokratins hetsjakt utan måste ha som sitt syfte att politiskt slå undan benen för SAP genom att vinna över deras arbetarbas till revolutionens sida. Det är därför som varje seriös diskussion om den svenska revolutionen måste sätta problemet med socialdemokratins roll i den revolutionära processen i centrum.

Vi ska i detta avsnitt bara ta upp en fråga som vi menar är central för att vänstern ska lyckas i sin utmaning av socialdemokratin. Det gäller frågan om demokratin. Vi har sett i den portugisiska utvecklingen hur arbetarnas kamp hela tiden gått utöver den borgerliga legalitetens ramar. Därför har Soares och socialistpartiet höjt stridsfanan och framställt sig som demokratins försvarare mot den rådande anarkin. De har inte varit sena att utnyttja varje (taktiskt) misstag som begåtts av massorna i kampen för att slå ned på kampen som odemokratisk. Fallet Republica utgör det mest slående exemplet härpå. På samma sätt har vi sagt att den svenska Socialdemokratin kommer att agera.

Men demokratiproblemet ger också den revolutionära vänstern den bästa möjligheten att driva socialdemokratin tillbaka. I en skärpt klasskampssituation kommer de kämpande arbetargrupperna inte i första hand att ”mäta” demokratin kommer att vara en del av själva den revolutionära processen. Vi har sagt att SAP är ett arbetarparti och därmed menat både att det har sin sociala och politiska bas bland ar-golvet, bostadsområdet och kampkommittéerna.

De kommer att främst se ”demokratiproblemet” som en fråga inom arbetarrörelsen. Det är därför som kommunisterna genom en riktig taktik, som förmår ena hela arbetarklassen kring de konkreta och nödvändiga kraven, har stora möjligheter att visa att de är betydligt ”bättre demokrater” än Socialdemokratin. Men kampen om demokratin och för dess utvidgning kommer inte att vara begränsad till fackföreningarna. Det kommer att vara nödvändigt att också kämpa för andra rörelsers – såsom kvinnorörelsen, anti-kärnkraftsrörelsen etc – själv- klara rätt att agitera och propagera. Och vi måste inom alla dessa rörelser slåss för en bred demokrati – för arbetardemokratins principer.

De stalinistiska partierna – med sina byråkratiska organisationsformer och sin lojalitet till byråkratierna i den ena eller andra arbetarstaten – framstår i sina relationer till andra grupper och partier som lika manipulativa som socialdemokratin. De är därför oförmögna att i praktiken utmana socialdemokratin. Endast den kommunistiska riktning som ser demokratin inom arbetarrörelsen som en huvudfråga, som ser den som ett nödvändigt instrument för kampen och för att stärka arbetarklassens enhet i handling och som därmed ger den ett reellt innehåll – dvs erkänner varje arbetarorganisations rätt att existera på lika villkor – kommer att ha möjlighet att inför de socialdemokratiska arbetarna visa att det är de och inte byråkraterna som står för den proletära demokratin.

Vi har i diskussionen utgått från att den svenska socialdemokratin kommer att vara en del av själva den revolutionära processen. Vi har sagt att SAP är ett arbetarparti och därmed menat både att det har sin sociala och politiska bas bland arbetarklassen och att det äger sin egen ”ideologi”. Kort sagt: vi säger att socialdemokratin är en del av arbetarrörelsen. Detta måste nödvändigtvis få konsekvenser för vårt taktiska förhållningssätt gentemot SAP, för vår pedagogik att vinna de breda arbetarmassorna.

De socialdemokratiska ledarna kommer att säga att de kämpar för arbetarnas intressen, att de är för ett rättvist och jämlikt samhälle utan klasskillnader, att de är för socialismen. En stor del av arbetarklassen kommer fortfarande att uppfatta SAP som sitt parti, som det instrument med vars hjälp deras problem ska lösas. Vi kan inte vifta bort någon av dessa sidor med påståenden om vår vetskap om socialdemokratins ”sanna” karaktär. Tvärtom måste vi i viss mening ta både de socialdemokratiska ledarna och de breda arbetarmassorna på orden.

Till SAP måste vi säga: ni säger er kämpa för arbetarnas intressen och för socialismen. Bra! Det gör vi med, och vi anser att arbetarklassen just nu måste ta kamp för följande krav. Låt oss gemensamt kämpa för att dessa genomförs. Låt oss för det ändamålet bygga gemensamma kamporgan där vi har rätt att existera och lägga fram vår politik på lika villkor.

Till de socialdemokratiska arbetarna måste vi säga: I vår kamp har vi tagit strid för högre löner, för makt över produktionen, för makt i samhället. I den kampen har ni som tillhör eller stöder SAP kämpat sida vid sida med oss som tillhör Kommunistiska Arbetarpartiet. I vår kamp, som är en kamp för hela arbetarklassens intressen, har vi upprättat våra egna demo- kratiska organ. Vi vet också att för att lösa de problem den sociala krisen ställt oss inför måste vi gå vidare. Vi måste utvidga och centralisera våra maktorgan och vi måste omedelbart ta itu med att förverkliga ett aktionsprogram som svarar mot arbetarklassens behov och intressen. Kamrater i SAP, och kamrater som sympatiserar med SAP; ert partis ledning säger att den stödjer våra intressen, och att den är för arbetarmakten och socialismen. Måste ni då inte kräva av ert parti att det aktivt stödjer vår kamp och vår organisering; att det tillsammans med andra strömningar inom arbetarrörelsen ska kämpa för det nödvändiga aktionsprogrammet och den nödvändiga samordningen av våra maktorgan. Det är detta synsätt – medvetenheten om socialdemokratins närvaro i och betydelse för den revolutionära processen – som i sin förlängning också reser frågan öm kravet på en arbetarregering.

3. Regeringsfrågan

En aspekt av den portugisiska utvecklingen som är angelägen att ta upp är ”regeringsfrågan” och behovet av att ge ett samlat nationellt svar på den ekonomiska och politiska krisen i landet. Det är en aspekt som hänger intimt samman med samordningen och centraliseringen av ”rådsrörelsen” och självorganiseringen.

Den portugisiska utvecklingen har, som alla förrevolutionära situationer, utmärkts av ekonomiska kriser och en bred kämpande massrörelse som urgröpt de borgerliga institutionernas auktoritet och medfört instabila regeringar. Frågor som endast kan få en klar lösning på den nationella nivån, genom åtgärder i nationell skala, har ställts i centrum, t ex krediter till de arbetarstyrda företagen och jordbrukskollektiven, en nationell jordbruksreform, kontroll över utrikeshandeln, osv. Flera av dessa frågor kan utgöra och har också utgjort utgångspunkten för en kamp på det lokala planet, – kamp mot inflationen, kamp för jordbruksreformens praktiska genomförande, kamp för arbetarkontroll. Men hela tiden har det funnits ett behov av att organisatoriskt och politiskt samordna kampen i nationell skala. Dvs att på alla fabrikerna, jordbrukskooperativen och i kvarteren utveckla bredast möjliga mobilisering kring gemen- samma politiska krav – krav av nationell karaktär, krav som är gemensamma för hela arbetarklassen och som kunnat bidra till att ge klassens mobilisering en bestämd inriktning.

Pga den politiska splittringen och olika partiers oförståelse eller rädsla för en sådan nationellt inriktad mobilisering, men också pga sociala skillnader, mellan storindustri och småindustri, stad och land, norr och söder osv, har inte detta behov tillgodosetts tillräckligt väl. Vi kan se det negativa resultat detta haft på den portugisiska utvecklingen.

Ett problem som automatiskt aktualiseras i samband med försöken att mobilisera till kamp kring nationella politiska krav är vilka organ och institutioner som skall genomföra kraven. Till vilka eller vem riktar massrörelsen kraven? Inom vänstern finns en del syndikalistiska och anarkistiska grupper som aldrig insett detta problem utan i alla situationer enbart manar att ”arbetarklassen skall, bör eller måste göra det eller det”, en ganska meningslös inställning eftersom arbetarklassen som maktorgan inte är särskilt konkret. Vi måste se det annorlunda.

P.g.a. kravens nationella karaktär är det logiskt att någon form av central instans måste falla i blickpunkten. Regeringen? Ja! Men vilken typ av regering?

Svaret aktualiserar alltså regeringsfrågan, vars lösning måste ses i relation till klasskampens läge och en politik som befrämjar arbetarklassens självständighet och enhet.

När det gäller regeringsfrågan måste vi peka på några centrala punkter. Varje förslag på regering som skall genomföra de krav vi kämpar för måste täckas av begreppet ”arbetarregering”. Vi kämpar alltså för de traditionella arbetarpartiernas självständighet gentemot de borgerliga partierna (ut med PPD ur regeringen, nej till Hagaöverenskommelser osv), eftersom vi vet att varje folkfrontsallians försvagar arbetarklassens kampmöjligheter. I en situation då det finns en antikapitalistisk mobilisering och en borgerlig regering sitter vid makten riktar vi inte kraven till denna regering, utan kräver att arbetarpartierna eller fackföreningarna skall bilda en regering på basis av ett aktionsprogram. Vi riktar alltså i det läget inte kraven till den sittande regeringen då det endast skulle bidra till att skapa illusioner om en regim som arbetarklassen tidigare haft liten tilltro till.

Annorlunda förhåller det sig när den sittande regeringen består av ett eller flera arbetarpartier, partier som arbetarklassen fortfarande har illusioner om och vilka det är vår avsikt att bryta. Att i en sådan situation få med socialdemokratiska arbetare i en kamp kring krav som riktas till den sittande regeringen kan antingen få till resultat att regeringen tvingas vidta de krävda åtgärderna, vilket är bra och troligen stimulerar arbetarna till ytterligare aktivitet, eller att regeringen låter det stanna vid ord, löften och vädjan om lugn, varvid besvikna social- demokratiska arbetare får anledning att leta efter ett politiskt och organisatoriskt alternativ till socialdemokratin.

Varje förslag på arbetarregering som vi agiterar för måste också betyda en regering som av majoriteten av arbetarna uppfattas som en arbetarklassens regering. I annat fall är inte agitationen verkningsfull. Att i ett läge där t ex fortfarande socialdemokratin har ett betydande inflytande inom arbetarklassen agitera för en regering som inte ger socialdemokraterna någon representation bidrar endast till att öka splittringen inom arbetarklassen. Denna funktion hade t ex FUR:s krav på en ”revolutionär enhetsregering” som just uteslöt socialdemokraterna, eftersom dessa enligt FUR:s felaktiga bedömningar sades sakna inflytande inom arbetarklassen och viktiga löntagargrupper.

Kravet på en arbetarregering är dels en logisk förlängning av de nationella krav arbetarna kämpar för, det fokuserar frågan om den centrala makten i samhället. Men kravet på en arbetarregering har också till uppgift att bidra till att förändra styrkeförhållandena inom arbetarrörelsen till revolutionärernas fördel genom att försöka tvinga de traditionella arbetarpartierna till att följa eller sanktionera en viss handlingsinriktning hos arbetarklassen. Kravet på en arbetarregering med uppgiften att genomföra de krav rörelsen kämpar för kan, precis som kampen för en proletär enhetsfront kring samma krav, därigenom bli ett redskap för att utveckla kampen och hjälpa fram självorganiseringen. Ännu större möjlighet att uppnå detta har vi om kampen sker kring krav som är oförenliga med kapitalismen och som för att tillgodoses kräver en ständigt ökad aktivitet, kontroll och självorganisering av arbetarna – krav som fungerar som ”övergångskrav” i den aktuella situationen (i Portugal t ex kravet på indexreglerade löner nationaliseringar av de stora företagen under arbetarkontroll etc).

Denna inriktning och en diskussion om den, är speciellt viktig i de västeuropeiska länderna där de traditionella arbetarpartierna har en stark ställning och de revolutionära organisationerna med största sannolikhet kommer att gå in i den förrevolutionära situationen med svaga styrkor.

Den taktiska frågan om exakt vilken typ av arbetarregering som revolutionärerna bör agitera för vid en given tidpunkt – t ex ”För en PCP/SP-regering baserad på fackföreningarna” (konstituerande församlingen, arbetarkommissionerna eller kombinationer av dessa), ”För en arbetarregering vald av en nationell församling som sammankallats av arbetarkommissionerna/råden”, osv – måste avgöras av klasskampens läge. Vi kan därför inte redogöra för alla olika ”regeringsformler” som förts fram vid olika tidpunkter i Portugal, där också regerings- frågan komplicerats från början genom MFA:s självpåtagna roll som absolut maktcentrum bakom de olika regeringsbildningarna. Ett par exempel får räcka för att illustrera problemet.

I en situation med en framväxande rådsrörelse; där en samordning och centralisering av ”råden” till ett nationellt maktcentra – en nationell parallellmakt i förhållande till den borgerliga statsapparaten – framstår som möjlig, dvs i en situation där dubbelmakten är möjlig, måste regeringsfrågan ses i direkt relation till denna rörelse. Agitationen måste ske kring krav som siktar till en omedelbar samordning och centralisering av de existerande maktorganen och till att dessa förbereder och genomför en nationell kongress utifrån vilken en arbetarregering utses med uppgiften att driva igenom de krav kampen och självorganiseringen i första hand utvecklats kring. Det är denna inriktning som Fjärde Internationalen och KAF ansett vara den riktiga i Portugal sedan sommaren 1975 och fram till novemberhändelserna.

I en situation när ”rådsrörelsen” är svagt utvecklad och varje agitation för en arbetarregering baserad på dessa ”råd” enbart skulle uppfattas som ren propagandism, måste diskussionerna om arbetarregeringen ges en annan utgångspunkt. De kan förvisso alltid innehålla en, propaganda för en viss typ av regering, precis som revolutionärerna alltid propagerar för en arbetarregering baserad på arbetarklassens egna kamporgan – arbetarråden. Men i agitationen för vilken omedelbar lösning som krävs på regeringsfrågan måste klasskampsläget utgöra utgångspunkten.

Om vi som exempel utgår från Portugal efter aprilvalen, som resulterade i en regering bestående av SP, PCP och PPD och med Gonzalves (MFA/PCP) som regeringschef och där ”rådsrörelsen” ännu inte gått in i en mer stegrad fas, är det troligt att en paroll som ”Ut med PPD” var korrekt att föra fram för att stimulera kampen och ge den en centraliserande inriktning. Kravet, som i realiteten innebar en SP/PCP-regering och med nödvändighet måste ha kopplats till krav riktade mot MFA:s ”maktfullkomliga” ställning, pekar dels på nödvändigheten av en arbetarregering utan borgerliga partiers deltagande, dels på den nödvändiga enheten mellan arbetarpartierna. Om det hade förankrats hos de portugisiska massorna hade den kommande periodens politiska splittring mellan främst SP och PCP delvis kunnat motverkas.

Det är också händelser under den kommande perioden, med början i juni -75 som gör att frågan om regeringen måste ställas på ett annorlunda sätt än vad som tidigare varit fallet. Dels utvecklades ”rådsrörelsen” i positiv riktning, dels ökade ”sprickan” mellan SP och PCP snabbt. Rådsrörelsens utveckling ställde regeringsfrågan i ett nytt ljus, socialistpartiets offensiv omöjliggjorde den förra periodens regeringsparoll.

Socialistpartiet gick ut i en bred kampanj mot arbetarnas självorganisering och till försvar för den borgerliga demokratin. Med valresultatet som utgångspunkt gick man därvid också till attack mot MFA:s och därmed i den aktuella situationen, PCP:s starka inflytande i statsapparaten. ”För demokrati, ner med den kommunistiska diktaturen” och ”ut med Goncalves” var Socialistpartiets slagord. Socialistpartiet gjorde inget för att politiskt och organisatoriskt skilja sig från de borgerliga partierna och grupperna, vilka med SP:s stora manifestationer på försommaren och sommaren fick ett utomordentligt tillfälle att framträda offentligt med massiva och organiserade styrkor, något som de överhuvudtaget inte vågat tidigare. Ur Socialistpartiets manifestationer föddes regelrätta attacker och aktioner mot PCP:s lokaler och medlemmar. Att under denna period bevara kravet på en SP/PCP-regering, vilket i parollform under demonstrationerna skulle ha formulerats ”Ut med Goncalves, in med Soares”, hade fått en motsatt verkan än vad vi som revolutionärer skulle ha avsett. Kravet var identiskt med det som massorna och pöbeln önskade, samtidigt som det naturligtvis aldrig skulle ha mött någon som helst förståelse hos alla de arbetare som sympatiserade med PCP och den yttersta vänstern. Det skulle ha fungerat splittrande, och då dessutom till reformisternas fördel.

Vilken typ av arbetarregering skulle revolutionärerna då ha arbetat för? En regering bestående av PCP och yttersta vänstern, dvs partierna som senare bildade FUR, samt UDP? Nej, också en sådan regeringsformel skulle i agitationen fått en direkt splittrande effekt, eftersom den inte inneslöt arbetarmajoriteten. I stället måste vi konstatera att det var omöjligt med den här typen av agitatoriska regeringsparoller under denna period, något som det naturligtvis inte är något att förvåna sig över.

Den centrala uppgiften under denna period var att försöka bygga upp ett enat försvar mot de av SP initierade upploppen. Samtidigt förberedde utvecklingen en annan infallsvinkel på regeringsfrågan. Självorganiseringen utvecklades kraftigt och fick ett viktigt tillskott i början av hösten i och med att vissa soldatgrupper bröt sig loss från beroendet av MFA och bildade kamporgan för soldaterna. Rådsrörelsens utvecklingsgrad blev nu helt central för frågan om den centrala makten, och det gällde att avgöra om den var tillräcklig för att revolutionärerna, som centralt krav i agitationen skulle föra fram frågan om en centralisering och samordning av rådsrörelsen.

Utvecklingen i Portugal har på ett konkret sätt visat hur den förrevolutionära situationen alltmer ställer nationella politiska frågor i förgrunden och förlägger arbetarklassens politiska intresse till den centrala, nationella nivån (vilket förvisso också sker punktvis under lugnare perioder, t ex vid val). Den revolutionära organisation som hade insett detta och haft en tillräcklig politisk förankring i arbetarklassen hade här haft stora möjligheter att förändra styrkeförhållandena inom den portugisiska vänstern och attrahera många av arbetarna med tidigare sympatier för t ex SP.

I Sverige kommer antagligen ovanstående att demonstreras i ännu högre grad. Detta bl a beroende på strukturella – ekonomiska och sociala – skillnader mellan Portugal och Sverige, t ex den centraliserade ekonomin, den kvalitativt och kvantitativt bättre utbildningen och en tradition med ett arbetarparti som länge suttit i regeringsställning.

Ovanstående resonemang kommer därför att vara av utomordentlig betydelse för en taktik gentemot socialdemokratin. Ty för den revolutionära organisation som söker en plats på den nationella politiska scenen och eftersträvar att bli en strömning inom den svenska arbetarrörelsen är ett nationellt svar på klasskampens huvudfrågor en absolut nödvändighet, ett aktionsprogram som både anger kampinriktning och precisa krav, och som fungerar på den centrala nivån, dvs som är det svar som måste ges på frågan: ”vad skulle ni göra om ni satt vid makten idag”. Att vi understryker betydelsen av detta beror bl a på att det dominerande SAP efter 40 års regeringsinnehav och taktiska utmanövreringar av SKP/Vpk just hade förstått betydelsen av att ge ”nationella politiska svar” för att vinna trovärdighet inom arbetarklassen. Varje organisation som inte ställer sig uppgiften att utforma ett sådant ”svar”, utan inskränker sig till att stödja den lokala kampen och rent allmänt och slagordsmässigt uttrycka sin ideo- logiska hemvist och nationella inriktning kommer aldrig att kunna utmana det socialdemo- kratiska inflytandet inom arbetarklassen, allra minst i en förrevolutionär situation när arbetarna och de kämpande rörelserna kommer att söka en nationell, enande och centrali- serande kampinriktning. SAP/LO kommer att ge sitt svar, ett reformistiskt, lugnande och enande svar som med reformförslag och begränsad välvilja avser att dämma upp kampen och integrera den i de vanliga institutionerna.

Regeringsfrågan kommer också i Sverige att få sin speciella betydelse p g a socialdemokratins tyngd och närvaro. Redan idag riktar vi krav mot regeringen: ”Ni talar om internationell solidaritet, ni säger er vara en arbetarregering, genomför då en effektiv bojkott av den spanska diktaturen”, osv. I en skärpt klasskampssituation, med en avsevärt ökad radikalisering i samhället och i fackföreningarna förändras läget, eventuellt kan det bli aktuellt att stödja agitationen för en speciell typ av arbetarregering, t ex en arbetarregering baserad på och kontrollerad av fackföreningarna och med upp giften att genomföra de viktigaste krav fackföreningarna utvecklat sin kamp kring (arbetslösheten, inflationen, miljöfrågorna t ex, allt formulerat i precisa krav som direkt uttrycker klassens intressen – arbete åt alla – sextimmarsdag, index- reglerad lön osv). En sådan regeringsformel kan komma att bli just det krav som griper in i arbetarklassens aktuella medvetenhet och diskussioner och utlöser en enhetlig och massiv kamp.

4. Är det revolutionära masspartiet möjligt?

”Det finns ännu ingen klar bild av en möjlig organisation
och den finns ännu heller inte
i verkligheten.

Den möjliga organisationen finns bara som bild.”

G. Sonnevi; Det oavslutade språket.

Den möjliga organisationen är också den nödvändiga. Nödvändig för att ena, konsolidera och leda arbetarklassens kamp fram mot revolutionens seger, till början av ett nytt liv, ett liv där klasser och klassers kamp ska dö – ty enbart genom den döden kan livet bestå:

”Det kommer att ta lång tid innan en möjlig organisation blir verklig!

Och vi vet inte om det finns någon tid kvar innan allt språk, all verklighetutplånas.
De härskande klasserna är i stånd till detta.

Det kanske inte finns någon tid kvar
Utom för meningslösa demonstrationer mot döden De oavslutade serierna av språk
skulle då redan
vara avslutade, i det
existerande samhällets
kalkyl.

Men den kalkylen bygger på sannolikhet och inte på levande människor
Varje enskild människa
kan i ett enda begrepp upphäva

summan av alla
tidigare begrepp, och slå undan
grunden för all sannolikhet
Det gör livets möjlighet större
men också förtvivlans!
Det gör allt livs utplåning mera sannolik men också
allt livs möjligheter allt större.”

Sonnevi; Det omöjliga, första delen

Händelserna under sommaren och hösten 1975, liksom det som idag sker i Portugal, åskådliggjorde på ett drastiskt sätt den revolutionära organisationens nödvändighet för att bryta det existerande samhällets barbariska sannolikhetskalkyl. Vi såg en situation där den borgerliga statsapparaten – inklusive dess våldsdel – började falla sönder samtidigt som arbetare, bönder och soldater började upprätta sina egna maktorgan. Men den borgerliga statens sönderfall var inte total och den uppväxande proletära parallellmakten led av en rad svagheter. Den var ojämnt utvecklad, den saknade i hög grad den nödvändiga samordningen och den klass vars makt självorganiseringen representerade var djupt politiskt splittrad. Ingen organisation inom arbetarklassen var förmögen att överbrygga dessa svagheter. 1 stället kunde borgarklassen samla sina styrkor och utnyttja händelserna kring 25 november till en första motoffensiv. En motoffensiv som kan – om de mest tragiska farhågor besannas – visa sig ha varit upptakten till en reaktion liknande den i Tyskland efter januarinederlaget 1919.

Historievetenskapen är inte laborativ och något säkert svar kan inte ges; likväl måste frågan ställas om det som skett var ”nödvändigt”; om möjligheten till en annan utveckling var och är förhanden; om det i den givna situationen var och är möjligt att förverkliga den nödvändiga organisationen?

Det är en fråga som är avgörande inte bara för den portugisiska revolutionen, utan för utvecklingen i hela Europa. I samtliga europeiska länder kommer den revolutionära vänstern att gå in i den förrevolutionära krisen med mycket begränsade styrkor. Om inte dessa styrkor förmår att växa och att erövra en majoritet av arbetarklassen för sin politik kommer med all sannolikhet ett historiskt tillfälle att krossa kapitalismen att ånyo förspillas.

Men ännu är inte den portugisiska arbetarklassen slagen. Fortfarande finns möjligheten att ”i ett enda begrepp upphäva summan av alla tidigare begrepp, och slå undan grunden för all sannolikhet”. Det är en möjlighet som vi menar existerat åtminstone sedan våren 1975. Den portugisiska utvecklingen – liksom alla förrevolutionära kriser – har nämligen lett inte bara till att yttersta vänstern stärkt sin ställning, utan också till uppkomsten av ett omfattande arbetaravantgarde och en politisering av de breda massorna. Med en politik som gett de nödvändiga svaren på de objektiva behov den revolutionära krisen ställer och som samtidigt tar med i beräkningen (och knyter an till) den revolutionära processens svagheter – kampens och medvetandets ojämna utveckling, arbetarklassens splittring – skulle arbetaravantgardet ha kunnat vinnas till en revolutionär organisation. Det är nödvändigt att förstå att det i kampen uppkomna arbetaravantgardet är nyckeln till de breda massorna. Men det är också viktigt att förstå att för att vinna detta arbetaravantgarde och genom det en majoritet av arbetarklassen, måste den lilla revolutionära organisationen ha en politik som inte bara riktar sig till det mest medvetna skiktet i samhället utan som förmår att sätta massorna i rörelse. Det är på det planet som det historiska ansvaret kan komma att falla tungt på de organisationer som ingick i den Revolutionära Enhetsfronten – FUR. FUR förmådde nämligen inte lägga fram ett konkret aktionsprogram för att lösa den sociala krisen i det portugisiska samhället; än mindre att med hjälp av ett sådant program försöka ena arbetarklassen. Istället intog FUR en sekteristisk hållning gentemot såväl Socialistpartiet som PCP. FURs politik riktade sig bara till en minoritet i samhället, och genom att förväxla stämningarna hos den minoriteten med med- vetandet hos de kämpande massorna och genom att helt underskatta de traditionella arbetar- partiernas inflytande och betydelse kom FUR:s politik att utgöra en av grunderna för att möjliggöra borgarnas 25:e november.

Vi har åtskilliga gånger påpekat att en revolution inte är möjlig utan en medveten och aktiv medverkan från en majoritet av arbetarklassen, och att detta för den svenska revolutionen betyder att SAPs politiska och organisatoriska grepp över arbetarklassen måste brytas. Vi har ställt frågan hur detta är möjligt och vi har reducerat den till frågan om det är möjligt att bygga ett revolutionärt massparti. Vilket svar kan vi ge på den frågan med hjälp av bl a erfarenheterna från dagens Portugal?

Vi menar att man först måste avvisa tesen – om nu någon tror på den – att det är möjligt att under detta samhälles normala tillstånd bit-för-bit erövra socialdemokratins bas. Istället måste vi slå fast att det är enbart i förspelet till och under den revolutionära krisen som stora arbetargrupper i handling kommer att bryta med reformismen och som den revolutionära organisationen har möjlighet att bli ett massparti. Detta påstående är idag, under senkapitalismen, mer giltigt än någonsin tidigare i historien. Ty aldrig förr har samhället under sina stabila perioder präglats av en så effektiv privatisering – genom massmedia, boende, stadsbygge, utbildning, etc – vilken ständigt driver intresset bort från lösningar utanför det givna samhällets ramar. Endast en radikal omvälvning i samhället, endast en förrevolutionär kris kan förmå den borgerliga ideologins grepp över massorna att lossna. Men under den revolutionära och förrevolutionära krisen räknas normala år och månader i dagar och timmar. Vad som inte varit möjligt på årtionden kan vara möjligt inom loppet av några veckor.

De breda massorna kommer att aktivt bryta in på den politiska scenen, ett arbetaravantgarde av bred karaktär kommer att utvecklas. Inom fackföreningarna och det socialdemokratiska partiet kommer detta med all säkerhet leda till brytningar och uppkomsten av ett nytt vänster- socialdemokratiskt parti är långt ifrån otrolig.

Det är i en sådan situation som en liten revolutionär organisation om den förmår ta korrekta politiska initiativ kan spela en avgörande roll för den revolutionära processens utveckling. För att vi en gång i framtiden ska kunna ta till vara den möjligheten krävs det att vi idag diskuterar de erfarenheter vi kan dra av utvecklingen i de länder som ligger före oss i den europeiska revolutionen. Vi har – utan att göra anspråk på några definitiva lösningar – velat peka på det centrala problemet med socialdemokratins närvaro i den revolutionära processen och de politiska och taktiska slutsatser som måste dras av detta.

Under den förrevolutionära krisen kommer massorna att som aldrig förr aktivera sig. Det kommer att synas som om en väldig spontan kampvåg väller fram över landet. Men arbetarklassens kamp är sällan eller aldrig spontan i ordets rätta bemärkelse. Den förrevolutionära krisens utbrott och utkomsten av en massiv mobilisering och ett omfattande arbetaravantgarde förutsätter såväl att stora arbetargrupper tidigare skolats i öppen kamp som att ett åtminstone mindre omfattande arbetaravantgarde vuxit fram. Utan att dessa erfarenheter gjorts och utan att denna radikalisering av vissa arbetargrupper ägt rum är förutsättningarna för en revolutionär kris små. Det är därför grunden för morgondagens seger läggs i dagens strider.

Vi skrev tidigare att fackföreningarna troligen kommer att spela en inte obetydlig roll under den revolutionära processen, och att arbetaravantgardets framväxt idag till största delen kommer att ske inom ramen för de fackliga organisationerna. Många tecken tyder också på att – efter de första strejkvågor sedan gruvstrejken 69 vilka närde antifackliga tendenser inom vissa arbetargrupper – så är fallet. Slaget om massorna kommer därför också att vara slaget om fackföreningarna. I det slaget, som påbörjas här och nu, är en korrekt taktik gentemot social demokratin lika nödvändig som under den förrevolutionära krisens massiva strider.

Lars Fredriksson

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1976

Den röda rosetten – om den internationella socialdemokratins historia

Vad är socialdemokratin? Vilka är dess rötter, socialt, historiskt? Har den någonsin varit revolutionär? Det är några av de frågor jag skall försöka besvara i denna artikel. Den tes jag driver är att socialdemokratin aldrig varit en revolutionär rörelse. Den har inte »blivit reformistisk». Den har alltid varit en reformistisk strömning inom arbetarklassen med en specifik målsättning. Den skiljer sig från den kommunistiska rörelsen, inte bara genom sina medel (reform i stället för revolution) utan också genom sina mål, eller rättare sagt: genom sin föregivna mål Tvärtemot vad man föreställer sig är socialdemokratin inte en rörelse som urartat, den är en deformerad rörelse, en rörelse som redan från födseln hade sina defekter, sina missbildningar.

Låt oss därför börja med att gå tillbaka till det ögonblick när fröet sattes i jord, låt oss göra en historisk tillbakablick för att finna själva roten till det socialdemokratiska trädet. När vi undersökt denna rot kan vi också förklara de betingelser som måste råda för att det skall växa, vilken mylla som behövs, vilka samhälleliga betingelser som ger socialdemokratin näring. Det är utifrån denna utgångspunkt som vi också kan förklara själva växandets process, den historiska utvecklingen. Min utredning kommer därför att försiggå i tre stadier: i det första undersöker jag socialdemokratins historiska rötter och klarlägger dess funktion, i den andra undersöker jag de samhälleliga betingelserna för socialdemokratins uppkomst, i den tredje avdelningen, slutligen, undersöker jag den internationella socialdemokratins historia i stora drag. Vissa faktorer lämnas medvetet utanför undersökningen; det gäller ex. vis de konkreta styrkeförhållanden mellan klasserna som krävs för en framgångsrik socialdemokratisk rörelse. Dessa faktorer undersöks i ett annat sammanhang.

I. Exemplet Louis Blanc

År 1840 utkom det i Paris en liten tunn broschyr. På titelbladet stod det Organisation du travail – »Arbetets organisation». Den hade skrivits av en 29-årig advokat och journalist vid namn Louis Blanc.

Det var en av de många hundratals broschyrer som vid denna tidpunkt såg dagens ljus i Paris och som alla behandlade »den sociala frågan» dvs den ökade massfattigdomen som följde i kapitalismens spår. Hur kunde man förklara att fattigdomen ökade samtidigt som produktionen steg explosionsartat? Varför blev vissa allt rikare medan de redan fattiga fick det sämre? Vad kunde man göra åt situationen? Vart skulle den leda? Vad innebar egentligen de rörelser som börjat inom den nya klassen, proletariatet? Det var några av de frågor som ältades i dessa broschyrer. Alla tycktes ha en åsikt i frågan. Präster och poeter, hantverksgesäller och adelsmän, specerihandlare och börshajar – alla debatterade »den sociala frågan».

Det var något särskilt med Louis Blancs broschyr, något som gjorde att samtiden ställde den framför alla dess konkurrenter. Den trycktes om i ständigt nya upplagor. Under åren fram till 1848 utkom den inte mindre än fem gånger enbart i Paris. Den översattes till främmande språk och idéerna fördes ut över hela Europa, (l) »Arbetets organisation» blev ett slagord som hördes på gator och torg; det ekade mellan husväggarna vid demonstrationer; i de litterära salongerna diskuterade man termens innebörd; den fångades upp av följetongsförfattarna och gatusångarna. Kring Louis Blanc flockades snart en brokig skara liberala journalister, folkligt-radikala författare, småborgerliga teoretiker. Men han vann också anklang hos en del av den parisiska arbetarklassen, särskilt dess mest aktiva och intellektuellt vakna del, hantverkarna. På några få år byggde Louis Blanc upp en stark arbetar- och småborgarrörelse kring sin bok.

I dag är Louis Blanc närmast okänd. Det har rått en hundraårig tystnad kring hans person. Hans lilla broschyr har aldrig tryckts om efter 1848. Han har knappast utövat något direkt inflytande på den senare arbetarrörelsen. Varför då ta upp denna kuriösa figur som verkar har fört endast dagsländans liv? Varför inte låta honom ligga begraven bland de andra hundra broschyrförfattarna från 1840-talet. Svaret kommer att ge sig när vi går igenom Louis Blancs teori och praktik, hans ideologiska uppfattning och hans praktiskt-politiska handlande. Vi kommer då att se att vi i Louis Blanc har funnit en närmast ren form av den socialdemokratiska ideologin och praktiken, ett slags »ur-socialdemokrat». Utifrån exemplet Louis Blanc blir mycket i den moderna socialdemokratin begripligt.

Arbetets organisering

Louis Blancs utgångspunkt var att kapitalismen skapade en ständig undersysselsättning av arbetskraften och att profiten berodde på de låga löner som hängde samman med denna undersysselsättning. Kapitalismens grövsta synd var inte att den sög ut arbetskraften utan att den vägrade använda sig av arbetskraften. Kapitalismen berövade ständigt arbetarna »rätten till arbete». (Vid sidan av parollen om arbetets organisation blev denna term, »rätten till arbete», ett av hans flitigast brukade slagord).

För att återge arbetarklassen dess existens och rätt till arbete, krävde Louis Blanc en omorganisering av hela arbetsprocessen. Konkurrensen mellan enskilda kapitalister skulle avskaffas. och därigenom jakten efter profit. Arbetarna skulle få medbestämmande över produktionen. Företagen skulle drivas gemensamt av arbetarna och arbetsköparen utan att privatäganderätten i sig upphävdes. Varje arbetslag skulle omvandlas till en »association» av producenter, vilken själv utsåg sin arbetsledning. Om denna organisering av arbetet ägde rum skulle kapitalismen avskaffas. Alla skulle få full sysselsättning. Alla de forna orättvisorna skulle avskaffas. Blanc skiljer här mellan fyra stadier i historien. Först kom slaveriet, sedan livegenskapen och därefter det stadium som nu rådde, löneslaveriet. Detta stadium skulle avlösas av att lönearbetaren blev – »medarbetare» (asocie). Detta stadium kallar Louis Blanc för »socialism», som i hans mun sålunda inte innebär en omorganisering av hela samhället, utan endast i en omorganisering av själva arbetsprocessen (frågor som ägandeförhållanden, distribution, planekonomi etc tar Blanc överhuvud taget inte upp).

Staten – »de fattigas bankir»

Men hur skulle denna organisation av arbetet ske? Vilka medel skulle man använda för att nå denna »socialism»? Blanc avvisade skarpt varje tanke på att man skulle använda våldsamma medel, på att nå målet genom en revolution. Han trodde i stället starkt på sin och sina anhängares övertalningsförmåga och på exemplets makt. Här tilldelade han staten en avgörande roll. Staten skulle vara arbetarklassens verktyg för att omorganisera arbetet. Den stod, enligt hans uppfattning, utanför produktionen och var en medlande makt. Visserligen utnyttjades den i den konkreta situationen av kapitalisterna. Men det berodde på att endast bourgeoisin hade politiskt inflytande. Detta inflytande skulle arbetarna tillkämpa sig. Den ekonomiska reformen var målet, men för att nå dit måste man först reformera staten. Därför skulle man börja med att kämpa för allmän rösträtt. Om man fick igenom detta krav skulle staten ändra karaktär. Den skulle inte längre vara ett redskap i bourgeoisins händer. Tvärtom skulle arbetarna erövra staten eftersom man utgjorde majoriteten i national. Man skulle upprätta ett eget parti, vilket skulle komma till makten genom val. Därefter skulle det börja omorganisera arbetet, genomföra socialismen. »Det proletariatet saknar fås m frigörelse är arbetsverktygen och det är statens uppgift att ge dem till arbetarna. Om vi måste definiera staten, då säger vi: Staten är de fattigas bankir.»

När staten demokratiserats skulle den också motverka rörande misstänksamheten och avogheten mellan de olika klasserna. I stället skulle en stark »solidaritet» – ett nyckelord hos Louis Blanc – råda mellan olika klasser och inom samhället som helhet. Alla skulle behärskas av en god vilja. Samhället skulle värna om alla, ge dem »trygghet» och befrämja »jämlikheten» – en gammal paroll från den stora i evolutionen 1789.

Hur tänkte sig då Louis Blanc att omorganiseringen skulle ske nu när staten blivit de fattigas bankir och samhället fått en så harmonisk prägel?

Blanc menar att staten aktivt skall gripa in i det ekonomiska livet. Den skall inte med våld expropriera de kapitalistiska företagen eller försöka tvinga på de kapitalistiska företagsägarna någonting de inte vill ha. I stället skall staten upprätta egna mönsterföretag. »nationalverkstaden), som skall tjäna som en modell för den ekonomiska omorganiseringen. Dessa skulle samtidigt motverka undersysselsättningen. Vissa ekonomiska företag i nyckelpositioner skulle visserligen köpas upp av staten (ej exproprieras) – Blanc nämner uttryckligen posten, järnvägarna, gruvorna – men i övrigt skulle företagen lämnas kvar i privat ägo.

Nationalverkstäderna blir i stället hävstången i den vidare utvecklingen. De bästa arbetarna i landet dras till dessa verkstäder, där de har möjlighet till en friare utveckling och där de får vara med och bestämma. Kapitalisterna får nöja sig med den undermåliga arbetskraften. Nationalverkstäderna blomstrar och kapitalisternas företag vissnar. Antingen tvingas de senare lägga ner sin verksamhet (då köper staten upp dem) eller också följer man nationalverkstädernas exempel och omorganiserar arbetet. Sakta men säkert försvinner de kapitalistiskt skötta företagen. Till slut blir varje företag »socialistiskt» och då har också »socialismen» förverkligats.

Detta är Louis Blancs tankar i sammandrag. (2) Hur ser då hans praktiska handlande ut? Hade han någonsin möjlighet att pröva sina idéer i praktiken?

Louis Blanc och verkligheten

När broschyren kom ut 1840 hade Frankrike skakats av flera proletära uppror. (1832, 1834, 1839, 1840). De hemliga kommunistiska sällskapen i Paris hade upplösts eller krossats av ordningsmakten och den proletära ledaren Auguste Blanqui satt i fängelse. Dessa nederlag för de revolutionära strävandena skapade desillusion inom arbetarklassen. Den väg Louis Blanc föreslog verkade vara ett alternativ, en möjlighet att genom lagliga medel nå de framgångar man inte kunnat nå genom konspirationer och uppror. Slagord som »arbetets organisation» och »rätten till arbete» appellerade till arbetarklassen, inte minst i ett skede då det fanns en omfattande överbefolkning i städerna. Med hjälp av sina anhängare kunde Louis Blanc nu starta en politisk verksamhet inom arbetarklassen och småbourgeoisin. Han startade tidningen La Reforme (1834) och bildade det s k socialdemokratiska partiet – han kallade det så för att markera att han ville nå socialismen med »demokratiska medel»; han använde också just uttrycket »socialism» för att markera att han tog avstånd från de kommunistiska sällskapen.

I och med februarirevolutionen 1848 fick Blanc och hans anhängare den chans man väntade på. Nu fick han möjlighet att testa sina idéer i praktiken. Låt oss följa Louis Blanc från idéernas sfär till handlingens hårdtrampade mark!

Frankrike hade upplevt flera tidigare revolutioner. Den senaste hade varit julirevolutionen 1830. Den hade inte lett till de avsedda målen. Den regim som slutligen växte fram var en ny dynasti, där Louis Philippe, »borgarkungen», styrde tillsammans med en fraktion av borgarklassen, finanskapitalet. Utanför de härskande skikten stod inte bara proletariatet utan också bönderna, hela småbourgeoisin och betydande sektorer av industribourgeoisin. De strävade i stället efter en ny revolution. Den gemensamma nämnare som kunde appellera till dessa olika klasser var parollen om den demokratiska republiken, en statsform som kunde ge dem ett visst inflytande genom allmänna val. Agitationen för detta mål drevs allt mer intensivt under 1840-talet. Slutligen kulminerade agitationen i flera reformbanketter i slutet av 1847 och början av det nya året. Agitationen underlättades också av den ekonomiska och finansiella kris som drog in över landet i början av det nya året.

I slutet av februari var det så dags. Efter några demonstrationer och upplopp i Paris tvingades kungen att avgå och en ny provisorisk regering tillsattes.

Hur långt skulle man nu gå? Den nya regeringen visade redan från början stor räddhåga och stor försiktighet. Ännu tre dagar efter revolutionens seger hade man inte proklamerat republiken. Bourgeoisin strävade efter en kompromiss med finanskapitalet. Om man proklamerade republiken skulle det kanske stötas bort. Bourgeoisin skulle då tvingas in i en allians med proletariatet som man inte ville ha.

Det var proletariatet i Paris som spelat den aktiva rollen i revolutionen. Vid gatustrider och demonstrationer avgörs alltid utgången av de grupper som är störst och genom sin aktivitet kan lamslå de andra klasserna. Men när revolutionen väl segrat kommer andra klasser att få dominansen, de som håller äganderätten över produktionen och sålunda kan utöva störst påtryckningar på den provisoriska regeringen. Den nya franska regeringen hamnade mellan två krafter som arbetade med olika medel. Å ena sidan proletariatet som kunde göra sitt inflytande märkbart så länge frågorna avgjordes vid demonstrationer, strejker och gatustrider. Å andra sidan finanskapitalet och industribourgeoisin som strävade efter lag och ordning och ville ha tillbaka arbetarna i den gamla rollen igen. Arbetarna strävade efter en utsträckt revolution medan bourgeoisin ville ha snabbast möjliga förlossning utan att för den skull framkalla missfall.

Den röda rosetten

Under den första tiden kunde proletariatet ännu påverka den nya regeringen. Den 25 februari tvingade man den an proklamera republiken genom att hota med en ny revolution. Man tvingade också igenom att den provisoriska regeringen fick några representanter från proletariatet vid sidan av bourgeoisin. Dessa representanter blev Louis Blanc och arbetaren Albert.

Men detta betydde naturligtvis inte att den provisoriska regeringen representerade två klasser. Den representerade bourgeoisins samlade intressen. Men för att rädda dessa långsiktiga intressen tvingades man till vissa eftergifter för arbetarklassens dagsintressen. Styrkeförhållandena var givna och låg helt till bourgeoisins fördel. Man kan illustrera dessa genom att peka på »flaggstriden». Arbetarna krävde att deras fana, den röda fanan, skulle erkännas som revolutionens symbol. Bourgeoisin fasade: Detta skulle ju spräcka folkets front! Vad var det nu för fel på trikoloren med dess vackra färger? Den ville man inte släppa! Som en kompromiss beslöt man dock att – fästa en röd rosett vid trikolorens fanstång. Det anger styrkeförhållandena i 1848 års franska revolution.

Det var också så som Louis Blanc och Albert fungerade i den provisoriska revolutionära regeringen – en röd rosett fastknuten vid bourgeoisin. De var regeringens kontaktmän med arbetarklassen. De blev de främsta instrumenten för att passivisera arbetarna och tvinga dem tillbaka till fabrikerna.

Det skedde genom nationalverkstäderna. Som en eftergift till kraven på en »social republik» beslöt regeringen att tillsätta en speciell utredning, Luxemburgkommissionen, för att studera »arbetarfrågan». Den skulle försöka finna en lösning på frågor som arbetslösheten och arbetarnas medbestämmande i produktionen. För att kommissionen skulle bli så bred och representativ som möjligt satte man dit representanter för både arbetsköparna och arbetarna och dessutom några »neutrala experter». Ordförande i kommissionen blev Louis Blanc. Det var en gest från den provisoriska regeringens sida ’-r och ingenting mer än en gest. Kommissionen fick mycket begränsade funktioner – ingen egen beslutanderätt eller egen budget. Den skulle endast vara en undersökningskommission som »objektivt» skulle undersöka olika förslag och lägga fram lösningar inför regeringen för vidare beslut.

Kommissionens främsta uppgift blev att försöka få bort arbetarna från gatan igen. Enigheten i »det demokratiska lägret» fick inte hotas genom några specifikt proletära krav. Vad skulle hända med revolutionen om arbetarna gick i strejk mot de arbetsköpare som stödde den provisoriska regeringen? Och hur skulle småbourgeoisin reagera inför alla demonstrationer? Stötte man dem inte ifrån sig om man uppträdde för offensivt?

Det menade Louis Blanc och hans anhängare. Den harmoni. den solidaritet och den trygghet de drömt om hade inte förverkligats. Klasskampen inte bara fortsatte – den intensifierades också för varje dag. Allt oftare fick Louis Blanc avbryta kommissionens sammanträden, skynda från slottet i Luxembourg-trädgården och ge sig ut på arbetsplatserna eller boulevarderna för att tala arbetarna till rätta. Tålamod, tålamod – det var hans nya paroll. Lugnt och sansat förklarade han för de strejkande eller demonstrerande arbetarna att man nu nått det första delmålet – den demokratiska republiken. Nu skulle staten gripa in i produktionen och genom sitt goda exempel visa att socialismen var överlägsen kapitalismen. Att strejka och bråka i det läget kunde endast tjäna kontrarevolutionens intressen. Var det måhända inte utländska agitatorer bakom? Polisagenter? Louis Blanc uppmanade arbetarna att avbryta strejkerna och inställa demonstrationerna. Man fick ta en reform i taget. Låt nu kommissionen komma med sitt betänkande, så får vi fatta beslut sedan!

Louis Blancs inflytande över arbetarna var såpass stort att han ofta blev åtlydd. Han kunde återvända till kommissionen och fila vidare på sina idéer om nationalverkstäderna.

Nationalverkstäderna upprättas

Slutligen beslöt också regeringen att upprätta dessa nationalverkstäder. Det var en åtgärd som väckte uppmärksamhet över hela Europa och även – det skall erkännas – bestörtning inom bourgeoisin. Många ledande borgerliga ideologer inom och utom Frankrike blev oroliga. Lekte man inte med elden? Men snart lugnade man sig. Nationalverkstäderna blev inte alls vad Louis Blanc hade tänkt sig. De blev inga redskap för socialismen. De påskyndade inte arbetarnas övertagande av produktionen. De bidrog inte ens till någon »arbetets organisation». I stället svalde de endast en del av undersysselsättningen i Paris. De arbetslösa, som varit ett ständigt orosmoment. sattes i nationalverkstäderna – de hamnade i enorma fabriker där de tvingades utföra monotona och meningslösa arbeten till låga priser. Dessa nationalverkstäder fyllde endast en funktion: Att hålla arbetarna borta från Paris gator (för säkerhets skull lade man också nationalverkstäderna ute på landsbygden). Många av medlemmarna i arbetslöshetsarméerna och trasproletariatet utbildades i nationalverkstäderna till extra ordningsvakter De blev en styrka som kunde sättas in mot demonstrerande arbetare. Nationalverkstäderna blev på detta sätt ett effektivt instrument för att minska den sociala oron, få bort arbetarna från gatorna.

Slagkraften i Parisproletariatets kamp minskade också. T»* proletära angrepp mot den provisoriska regeringen i mars och april misslyckades. Den nationalförsamling som samlades i början av maj fick en stabil borgerlig majoritet. Det blev signalen för en motoffensiv från bourgeoisins sida. Arbetsministeriet drogs in och alla offentliga möten och demonstrationer förbjöds. Den 22 juni blev det slut på arbetarnas tålamod. De gick till kamp igen och försökte nu genom ett direkt uppror mot bourgeoisin återvinna den förlorade marken. Upproret slogs ned av inkallad militär under general Cavaignac. 3000 arbetare massakrerades och 15.000 slogs i bojor. Därefter krossades arbetarnas organisationer – både de revolutionära och de reformistiska. Junimassakern blev också den första spiken i den borgerliga republikens kista. Frankrike slog nu in på den väg som skulle leda fram till statskuppen i december 1851, vilken upprättade en bonapartistisk diktatur i landet.

När Parisproletariatets uppror krossats stängdes också nationalverkstäderna. De hade fyllt sin uppgift. Louis Blanc fick också gå – han hade gjort sin plikt. Han hade givit den franska bourgeoisin det masstöd den inte själv kunde uppbringa – han hade givit bourgeoisin den kraft som behövdes för att välta julimonarkin över ända. Regeringen hade fått proletära stödtrupper och den vacklande kapitalistiska ekonomin hade fått en uppryckning genom statens intervention. När det värvet var uppfyllt behövde man inte längre socialdemokraten Louis Blanc. Han fick lämna plats för Louis Bonaparte.

Louis Blancs vidare öden är av mindre intresse. Efter revolutionen flydde han till England där han slog sig ned som historiker och journalist. Här genomgick han en viss ideologisk utveckling. Under intryck från den engelska fackföreningsrörelsen och kooperationen började han nu förespråka produktionskooperativ som ett komplement till den demokratiska staten. Det var det som hade saknats i hans vackra plan! Arbetarna måste, hävdade han nu. föregripa och förbereda statsingripandena genom att bygga egna kooperativ. 1870 återvände han till Pariskommunens korta men heroiska historia. Louis Blanc tog avstånd från så ansvarslösa äventyr. Under de sista åren av sitt liv var han riksdagsledamot med sociala reformer på sitt program. Han fick dock aldrig möjlighet att än en gång pröva sina idéer. Han dog 1882.

Louis Blanc – en Ur-socialdemokrat

När man läser Louis Blancs skrifter och studerar hans agerande får man ofta anledning att slå sig för pannan. Detta är ju Branting upp i dagen! Precis vad Palme säger! Men är det inte Sträng? Det där låter ju som Arne Geijer! Eller Tage Erlander? Och Blancs agerande i den revolutionära situationen – det är ju en exakt förlaga till en Kerenskij i den ryska revolutionen, en Largo Caballero i det spanska inbördeskriget, en Allende i Chile. Här har vi ju exakt samma inslag både vad gäller samhällelig ideologi och politiskt agerande! Och skillnaden är ju inte heller så- stor mellan Louis Blanc och dagens »kommunist»-partier, som ju numera blivit vänstersocialdemokrater. Eller är steget så långt mellan Blancs »rätten till arbete» och vpk:s »rätten till meningsfullt arbete», mellan nationalverkstäderna och Hermanssons »statliga basindustrier»?

Ja förvisso, Louis Blanc verkar vara socialdemokratins urfader och barnen har sannerligen inte vansläktats. Som i trance upprepar de urfaderns ord och handlingar.

Men vad beror dessa likheter på? Palme, Geijer etc har troligen inte läst Louis Blanc, kanske inte ens hört talas om honom. Vad är det som gör att denna socialdemokratiska ideologi från Frankrike på 1800-talet nästan ordagrant återupprepas i Sverige på 1880-talet, i Tyskland på 1920-talet, i Spanien på 1930-talet och i Chile på 1970-talet? I så många olika tider och så många olika länder?

Man kan naturligtvis kringgå frågan genom att ge ett pseudosvar: Göra en idéhistorisk utredning över hur Louis Blancs idéer överfördes till Ledru-Rollin, som i sin tur påverkade den unge Lassalle, som i sin tur påverkade Schweitzer, som i sin tur påverkade Vollmar, som i sin tur påverkade Branting och Bernstein, som i sin tur… Men den successionsordningen är bräcklig och svag. Och framför allt: Den besvarar inte frågan hur och varför denna påverkan skedde, varför man kunde nöja sig med en gammal ideologi och inte behövde formulera nya ideologier för att möta förhållandena i olika länder och olika tider.

I själva verket har socialdemokratin ingen idéhistoria i egentlig mening. Dess ideologi uppstår spontant i det kapitalistiska samhället. Det är en process av samma enkla natur som fackföreningsrörelsens uppkomst. Fackföreningarnas utbredning i alla kapitalistiska länder beror inte på att den och den hantverkaren eller skräddaren råkade läsa den och den broschyren; den beror på att arbetarklassen spontant upplever behovet att sammansluta sig och kämpa för högre löner. På fackföreningarnas grund skapas en spontan trade-unionistisk, en facklig ideologi inom arbetarklassen. På exakt samma grund skapas också spontant en politisk ideologi. Denna politiska ideologi är socialdemokratin. Vi skall nu utreda denna fråga närmare.


II. Socialdemokratin och arbetarklassens samhälleliga medvetande

Det är inte medvetandet som bestämmer existensen, utan existensen som bestämmer medvetandet. Detta är grundsatsen i den marxistiska historieuppfattningen. (4) Medvetandet kan endast förstås utifrån en analys av de samhälleliga betingelserna; det är ingen självständig enhet; det förändras när det samhälleliga varat förändras. Låt oss utgå från denna enkla och självklara sats. när vi nu undersöker vilka olika former av medvetanden – ideologier – som det kapitalistiska produktionssättet skapar och reproducerar.

Kapitalismens grunddrag: en kort sammanfattning

För att få ett grepp om dessa ideologier måste vi först erinra oss hur det kapitalistiska samhället fungerar. Kapitalismen bygger på två grundpelare: på produktionen av varor som tillverkas för byte mot andra varor, och på privat äganderätt över produktionsmedlen. Detta innebär att varje enskild producent endast bestämmer över sin egen produktion. Han tillverkar sin vara i enskildhet. Han arbetar inte efter någon bestämd samhällelig plan. Han vet inte bestämt hur många varor han skall tillverka. Först på- marknaden vet han om han överhuvud taget tillverkat rätt vara och i rätt mängd.

Kanske har någon annan producent under tiden kommit på en förbättring av tillverkningsprocessen så att denna kan byta sin vara till ett lägre pris; kanske har någon annan höjt kvaliteten på sin produkt genom en ny uppfinning. Då kanske vår producent inte kan bli av med alla sina egna varor. Han har tillverkat för mycket och får en överproduktion vars värde inte kan förverkligas.

Den enskilde producenten kan inte få någon översikt över hela omgivningen. Han är isolerad och hans medvetande blir isolerat, begränsat till hans egen produktion. Det som finns utanför den egna verkstaden blir an samling främmande makter och fientliga viljor: konkurrenter, spekulanter, konjunkturer etc. Omvärlden blir fientlig mot hans egen produktion, han vet inte om han skall kunna förverkliga värdet i sin egen produktion. Det tillkommer inte honom att bestämma det, endast hans omgivning. Hans medvetande blir »atomiserat». Det enda han kan överblicka är sitt eget arbete.

Detta i sig atomiserade medvetande förstärks dessutom av ätt produktion av varor för byte mot andra varor (eller mot pengar) gör att produktionen får två sidor: en abstrakt och en konkret sida. Å ena sidan kommer man att få den konkreta produkten med ett bestämt bruksvärde, skapad genom konkret mänskligt arbete, i en bestämd arbetsprocess. Men i kapitalismen skapas inte produkterna för sin egen skull eller for att fylla mänskliga behov. Vid sidan av den konkreta processen står jakten på profiten, den process som bestämmer kapitalismens rörelselagar. Detta skapar en serie abstrakta processer, vilka inte är synliga för blotta ögat. Det krävs ett visst mitt av abstrakt tänkande för att tränga in i kapitalismens innersta skrymslen. Denna abstrakta sida av kapitalismen är dess egentliga hemlighet; det är här vi kan förstå mekanismerna bakom varans värde vilken bestäms av det abstrakta mänskliga arbetet och vars drivkraft är jakten på mervärde, Den värdeskapande processen kommer att vara övergripande och bestämma över den konkreta arbetsprocessen.

Vi kan åskådliggöra dessa två sidor i kapitalismen i följande skiss:
Den värdeskapande processen innefattar skapandet av mervärde. Men detta kan endast förverkligas i det ögonblick som den enskilde producenten låter någon annan arbeta för sig mot betalning, dvs när arbetskraften förvandlas till en vara for att producera andra varor. Det skedde inte i det exempel vi tidigare studerade. Den producent vi mötte där var självägande och självproducerande. Han ägde sina egna arbetsverktyg, sina egna produktionsmedel och arbetade endast själv i verkstaden. Han anställde ingen som arbetade för honom. Men när detta sker, ex.vis genom att någon producent konkurreras ut och tvingas sälja sin arbetskraft, då skapas arbetaren, en person som inte äger några produktionsmedel utöver sin egen arbetskraft.

För att kunna leva tvingas han sälja sin arbetskraft till en producent och arbeta på hans villkor. Därmed förvandlas den enkla varuproduktionen till kapitalism, till ett system som delar upp befolkningen i två huvudklasser: De som äger produktionsmedel och de som äger arbetskraft. (5) De förra behöver de senare. De vill köpa arbetskraften så billigt som möjligt. Ur detta tillstånd kan vi nu härleda de olika rörelselagarna i det kapitalistiska produktionssättet – mervärdet, den värdeskapande processen, profiten, monopoliseringen etc.

Men vi kan också härleda olika ideologier ur det samhälleliga vara som uppstår för olika individer.

Det borgerliga medvetandet

Det som kännetecknar alla individer i detta kapitalistiska produktionssätt är att de inte behärskar hela samhället, inte kan skapa sig en överblick över det och styra det efter sin egen vilja. De är underordnade de lagar som verkar under ytan och som inte omedelbart syns.

Allas medvetande kommer att vara fragmentariskt. De kommer att uppleva lagarna som obarmhärtiga naturkrafter som inte kan kontrolleras eller behärskas. Den som äger produktionsmedlen, kapitalisten, kommer att ha en viss frihet – friheten att bestämma över sina egna arbetare. Han kan enväldigt avgöra hur länge de skall arbeta, till vilka priser de skall arbeta och i vilken takt de skall arbeta. Han kan kontrollera produktionsprocessen i sina egna företag. Men därmed upphör hans frihet. Han kan inte bestämma över sina konkurrenters företag. Han kan inte heller bestämma över marknaden där hans produkter säljs. Han kan inte avgöra om varan säljs eller inte, om det blir överproduktion eller inte, om det blir betalningskriser, om det blir konjunkturuppgångar eller konjunkturnedgångar. Alla dessa krafter antar övermänskliga proportioner, de verkar vara naturkrafter som inte kan kontrolleras av människor trots att de härrör ur det mänskliga samhället.

Proportionerna mellan kapitalistens frihet och ofrihet kommer naturligtvis att bero på olika faktorer: Storföretagaren har större inflytande och större möjligheter att påverka utvecklingen, småföretagaren med få eller inga anställda har mindre möjligheter. (6)

Det proletära medvetandet

Men det finns en grupp som inte har någon frihet alls. Det är de som säljer sin arbetskraft till andra – arbetarklassen. För dem är inte bara det omgivande samhället fientligt och okontrollerbart. Också själva arbetsprocessen, det mänskliga arbetet, står utanför deras egen kontroll och överblick. De kan inte bestämma vad de skall producera eller hur de skall producera. De har bara att lyda order. Mot dem står två fientliga och främmande makter: samhället och arbetet.

De kontrollerar bara en enda sak: sin egen arbetskraft, den enda vara de äger och kan sälja till andra. Det är också här som deras samhälleliga medvetande, deras klassmedvetande, börjar utvecklas. Kapitalisten strävar efter att få köpa denna vara, arbetskraften, så billigt som möjligt och få utnyttja den så mycket som möjligt. Arbetaren kommer tvärtom att sträva efter att kunna sälja varan så dyrt som möjligt. Han måste ha pengar för att kunna köpa de varor han själv tillverkar och det kan han endast få genom att sälja sin arbetskraft. Ju dyrare han kan sälja den, desto mer kan han förverkliga sig själv på fritiden, utanför arbetet. Han kämpar också för att hans enda vara, arbetskraften, inte skall slitas ut i förtid. Han kommer därför samtidigt att kämpa för högre pris (lön), kortare arbetstid och mindre förslitning av arbetskraften.

Detta är det medvetande som spontant kommer att uppstå hos arbetarna ur deras samhälleliga existens. Automatiskt kommer de att kämpa för arbetskraftens värde och pris. Medvetandet kommer att utvecklas av det som omedelbart finns inför ögonen, arbetet på det »egna» företaget Man kommer att kräva av »sin» kapitalist att han höjer lönerna, minskar arbetstakten, förkortar arbetsdagen. Man kommer också att uppfatta att orättvisorna mot arbetarna, mot att de ständigt är i underläge, beror på den arbetsorganisation som byggts upp på företaget, på den hierarki som skapats med ett maktcentrum i toppen och med olika arbetsuppgifter (förmän, tidsstudiemän etc). Det är den fiende som står närmast, det område där den dagliga kampen utspelas. Det är detta fält som arbetarna ständigt har inför ögonen. Själva deras arbete står främmande inför dem. De kommer att motsätta sig den låga lönen, den ständiga förslitningen av arbetskraften, den usla arbetsmiljön, den hierarkiska arbetsprocessen, hemlighetsmakeriet på toppnivån, den auktoritära andan på fabrikerna. Kort och gott: De för en daglig kamp för arbetskraftens värde och pris.

Detta är också ett område där man kan nå omedelbar framgång. Arbetskraften är under kapitalismen en vara som köps och säljs. Men liksom alla andra varor kan priset variera. Köparen och säljaren kan genom olika åtgärder höja och sänka priset Om inte annat så kan de förhandla om frågan, ge bud och motbud. Detta faktum skiljer kapitalismen från alla tidigare samhällen. (En slav kan t ex inte förhandla, endast revoltera mot själva systemet.) Detta har givit kapitalismen en större rörlighet. Man kan också göra eftergifter för arbetarnas krav. Det finns utrymme för reformer och förändringar inom systemets ram.

Fackföreningarnas funktion

Det är kring detta faktum som arbetarna spontant sammansluter sig, som de bildar fackföreningar. Deras syfte är att höja arbetskraftens värde. Detta sker genom förhandlingar direkt med arbetsköparen på den enskilda fabriken (i kombination med olika påtryckningsmedel som strejk, bojkott). Men vissa w de krav som arbetarna måste ställa för att skydda vordet i sm arbetskraft är sådana att de inte kan genomföras i en fabrik i taget. En överenskommelse måste här slutas med hela kapitalistklassen och överenskommelsen måste stadfästas i lag. Ett sådant klassiskt krav som 8 timmars arbetsdag kan inte genomföras i en enda fabrik. Det måste tvingas på hela kapitalistklassen för att inte konkurrensens lagar helt skall urholka kravet. Det krävs en lag om arbetsdagens längd.

Detsamma gäller andra krav: bättre skolutbildning, pensionsförmåner. bättre arbetsmiljö, arbetarskydd – alltsammans krav som syftar till att höja kvaliteten på arbetskraften. Därmed går fackföreningarnas kamp över till att bli en politisk kamp, en kamp för politiska reformer. Den inomkapitalistiska, fackliga kampen får sitt komplement i en politisk, reformistisk arbetarrörelse. Det är denna spontana reformistiska rörelse som utgör grogrunden för det socialdemokratiska partiet eller partier med ett socialdemokratiskt perspektiv (t ex dagens officiella kommunistiska partier).

Synen på staten

Därmed når vi fram till det som är själva knutpunkten både i det spontana medvetandet och i den socialdemokratiska ideologin: synen på staten.

Vi nämnde tidigare att verkligheten både i och utanför fabriken kommer att vara främmande krafter som arbetaren/arbetarna inte kan kontrollera; både samhället och arbetet kommer att stå utanför hans kontroll. Men dessa två krafter kommer att ha olika värde i det spontana medvetandet. Det är arbetet som uppfattas som den fientlig! kraften och arbetaren kommer att kämpa för att vinna kontroll över arbetsprocessen. Men samhället kommer främst att uppfattas som en utanförstående, en främmande organisation. Det kommer att uppfattas som en kraft som inte har något samband med verkligheten på fabriken, tom som en kraft i direkt motsättning till arbetet. Samhället och särskilt staten, kommer att uppfattas som en kraft som är neutral i kampen mellan kapital och arbete. Den skriver lagarna och ser till att de efterlevs.

Spontant kommer man att vända sig till denna kraft och begära hjälp i förhandlingarna om arbetskraftens värde och pris. På så sätt växer statsapparaten, i det spontana medvetandet fram som en neutral instans som står över kampen i fabrikerna och som kan intervenera på arbetarnas sida. Man kommer också att uppfatta den som ett instrument i den lång siktiga omvandlingen av arbetsorganisationen. För det spontana medvetandet blir staten, som Louis Blanc uttryckte det, »de fattigas bankir». Man kommer då att inrikta sig på att erövra statsapparaten och genomföra de reformer som behövs för att säkra arbetskraftens kvalitet.

Det är ett av det kapitalistiska produktionssättets karakteristika att den döljer verkligheten, att världen kommer att se annorlunda ut än den verkligen är. Man kan här dra en analogi med vissa företeelser i naturen. Det verkar som om solen rör sig kring jorden, som om den gick upp ; i öst och ned i väst. Så trodde man ju också länge. Först en vetenskaplig undersökning kunde visa att det var tvärtom, att det var jorden som gick kring solen, att rörelselagen fungerade på rakt motsatt sätt mot hur det uppfattades av »det sunda förnuftet». Det är samma sak med kapitalismen. Rörelselagarna kommer att manifesteras på ett sådant sätt att orsakssammanhangen kastas om. Världen ställs på huvudet.

Det kommer att verka som om kapitalismen endast har en sida, den konkreta process som arbetaren varje dag har för ögonen. Det kommer att verka som om denna konkreta arbetsprocess bestämde kapitalismens lagar, medan det i själva verket är tvärtom är kapitalismens abstrakta sida, dess värdeskapande process som bestämmer arbetsorganisationen. Det är genom sin uppknytning till kapitalismens konkreta sida som socialdemokratin vunnit sin styrka, så lätt vunnit insteg i arbetarklassen. Men det är också här dess verkliga svaghet ligger, dess oförmåga att krossa kapitalismen eftersom den aldrig angriper dess verkliga sida, dess värdeskapande process.

Det krävs en vetenskaplig undersökning för att utreda hur rörelselagarna verkligen fungerar i det kapitalistiska produktionssättet. Världen är inte vad den synes vara. Socialdemokratin anknyter till det spontana medvetandet, inte till den vetenskapliga socialismen. Den är kvacksalveri, inte verklig läkekonst.

Detta gäller inte bara synen på arbetsorganisationen , utan också synen på staten. För socialdemokratin är staten en neutral instans utanför klasskampen. Men i själva verket är staten inte alls en kraft som står vid sidan av den materiella produktionen, utanför ekonomin.

Tvärtom. Den materiella produktionen är en bas och den bestämmer hela samhällets utseende. De samhälleliga förhållandena blir en överbyggnad på den materiella produktionen. De förhållanden som råder i fabriken återkommer i hela samhället, om än i andra förklädnader. De lagar som bestämmer den materiella produktionen kommer också att bestämma ramarna för samhällets agerande. Den som har makten i fabriken har också makten i samhället.

Detta gäller också statsapparaten. Den är ingen neutral instans som står utanför kampen i fabrikerna. Tvärtom är den ett redskap för att bevara de rådande makt- och ägandeförhållandena. Överheten bär inte svärd förgäves. Den har till funktion att jämna ut motsättningarna i samhället, både de som kan råda mellan olika fraktioner inom den härskande klassen (mellan olika arbetsköpare, mellan produktion och distribution, mellan produktionsledare och administratörer etc) och de som råder mellan den härskande klassen som helhet och arbetarklassen. Dessa motsättningar kan endast jämnas ut genom att den ena eller andra parten tvingas till eftergifter samtidigt som de rådande ägandeförhållandena bevaras. Det är detta som avgör statens klasskaraktär. Den är i själva verket ingen neutral instans utan en aktiv pari som griper in för att skydda kapitalismen och hålla kvar arbetarklassen i samma position.

Här har vi den avgörande skiljelinjen mellan kommunister och socialdemokrater. För kommunister är staten ingen neutral instans som kan utnyttjas for att genomföra socialismen. Kommunisterna strävar inte efter att erövra den borgerliga staten utan efter att krossa den och ersätta den med en annan statsform (arbetarråden) under övergångsperioden. Vi kommunister strävar inte ; första hand till arbetets organisation utan till samhällets omorganisation, till expropriering av fabrikerna och skapandet av ett nytt produktionssätt.

Socialdemokratins karaktär

Vi kan nu närmare definiera socialdemokratin och förstå varför exakt samma tankegångar kan dyka upp i 1840-talets Frankrike och 1970-talets Chile. Socialdemokratin hämtar sin näring ur arbetarklassens spontana medvetande i det kapitalistiska produktionssättet, ur det fackliga medvetandet. Vi står här inför en paradox: Den enda klass som kan störta kapitalismen, arbetarna, far inte ett revolutionärt medvetande till skänks av denna kapitalism. (7) Det måste erövras. Man hindras från att förstå kapitalismens egna lagar. Det krävs en intensiv politisk skolning och propaganda för att till tillföra arbetarklassen en marxistiskt medvetande, att skapa ett perspektiv över hela samhället, att politisera det fackliga medvetandet, att visa de verkliga orsakssammanhangen och peka på att hela samhället, inte bara arbetsorganisationen, måste ändras, och att detta kräver att den borgerliga statsapparaten krossas. Men endast vissa skikt av arbetarklassen kan tillföras marxismen genom propaganda – för den stora massan uppstår det revolutionära medvetandet först i den revolutionära situationen, d v s då existensen förändrats på ett så radikalt sätt att den kräver en motsvarande förändring av medvetandet.

Den fackliga ideologin är en första försvarslinje mot kapitalet, en kamp för arbetskraftens värde och pris. Det ger också fackföreningarna ett självklart existensberättigande, de är arbetarklassens försvarsorganisationer. Men saken kommer i ett annat läge när detta fackliga medvetande generaliseras till en politisk ideologi. Det är då socialdemokratin skapas med illusioner om att fredligen erövra statsapparaten för att omorganisera arbetsprocessen. Socialdemokratin är en deformerad ideologi som bygger på ett fragmentariskt medvetande. Den vill göra alla till småborgare. Eller för att använda en formulering från Kommunistiska Manifestet: Den vill skapa en bourgeoisi utan ett proletariat. (8)

Det är denna anknytning till det spontana medvetandet inom arbetarklassen som utgör dess (skenbara) styrka och dess (reella) svaghet. Den kan vara flexibel och aggressiv så länge det finns något att hämta, så länge det finns utrymme för reformer. Men dess prövostunder kommer då manöverutrymmet krymper samman och man inte längre kommer att få igenom kraven. Då kommer socialdemokratin öppet att ställa sig på bourgeoisins sida, då kastas alla ideologiska demarkationslinjer åt sidan; än tydligare kommer det att visa sig att socialdemokratin är ett instrument för bourgeoisins historiska intresse: Bevarandet av det kapitalistiska produktionssättet utan vilket vare sig bourgeoisi eller socialdemokrati kan existera! Detta kommer tydligare fram i revolutionära eller förrevolutionära situationer. Socialdemokratin kommer att fungera som Louis Blanc i 1848 års revolution: Som en röd rosett i bourgeoisins fana, som en kontrarevolutionära kraft.

Vi har här kunnat konstatera att socialdemokratin förändrats föga under 130 år, att dess existens inte så mycket förklaras av historien i sig, utan av kapitalismen i sig, att den egentligen måste studeras strukturellt och inte historiskt. Genom att på detta sätt lägga den gamle Louis Blancs skrifter vid sidan av den moderna socialdemokratin har vi kunnat visa på de slående likheterna. Men en fråga återstår: Hur har socialdemokratin kunnat få en revolutionär patina? Hur skall man förklara dess revolutionära språk och det efter 1848 års revolution, dess »revolutionära period» mellan 1848 och 1917? För att få ett svar på denna fråga måste vi göra en historisk undersökning. Vi måste nu växla perspektiv och analysera dess relation, inte till kapitalismens struktur, utan till dess historia, till kapitalismens utvecklingskurva. Detta skall vi nu göra genom att i nästa avsnitt undersöka hur förhållandet mellan kommunism och socialdemokrati växlat under olika perioder.

III. Kommunism och socialdemokrati

I dagligt tal låter vi numera begreppen »socialism», och »kommunism» vara synonymer, betyda samma sak. I den mån man skiljer på begreppen låter man dem numera beteckna olika stadier i det efterkapitalistiska samhället.

Men det finns också en annan innebörd i begreppen »socialism» och »kommunism», en innebörd som blev tydlig när Lenin i april 1917 föreslog att det ryska bolsjevikpartiet skulle byta namn, att man skulle återuppliva uttrycket »kommunistisk)» som använts av Marx-Engels före 1848 års revolution (t ex »Kommunistiska förbundet», »Kommunistiska manifestet».) (10)

Åter tvingas vi göra en historisk tillbakablick, gå till rollerna, for att kunna utreda begreppsskillnaden i orden »socialism» och »kommunism».

»Socialism» och »kommunism»

När man går igenom 1840-talets politiska och sociala debatt ser man också snart en tydlig skillnad. Uttrycket »socialism» användes genomgående av olika utopiska skolor, av om utarbetat sinnrika och orealistiska system. Det gemensamma för dessa tänkare var att de ville genomföra sina projekt genom de härskandes goda vilja, genom att övertyga dem om det rättfärdiga i sina idéer eller genom olika statliga reformprojekt. Socialismen blev en antikapitalistisk strömning inom olika samhällsklasser; inom adeln; inom vissa storborgerliga skikt, inom småbourgeoisin, inom intelligentsian och inom vissa arbetargrupper. (11)

Det var i direkt och medveten motsatsställning till dessa välmenande reformerande och orealistiska samhällsutopier som vissa teoretiker i början av 1840-talet började använda termen »kommunism» för att markera sina egna ståndpunkter. Så gjorde t ex Blanquis hemliga sällskap, som genom konspirativa uppror hoppades kunna störta kapitalismen och upprätta »proletariatets diktatur» (en term som Blanqui lanserade), och så gjorde olika arbetargrupper som tog avstånd från reformistiska projekt och i stället förespråkade revolution mot kapitalismen.

I 1840-talets samhällsdebatt kom termerna »socialism» och »kommunism» att knytas till helt olika sociala rörelser: Socialismen var en reformistisk rörelse med »arbetets organisation» och besläktade projekt på sitt program, medan kommunismen var en revolutionär rörelse som angrep själva äganderättsförhållandena, en rörelse som inte bara ville skapa en gemensam produktion utan också en gemensam fördelning av produkterna. Låt oss se hur en skarpsynt samhällskritiker från 1840-talet definierar de två termerna. Vi väljer Erik Gustaf Geijer som 1844 höll sina berömda föreläsningar i Uppsala, »Om vår tids inre samhällsförhållanden». I dessa berör han även moderna socialpolitiska rörelser:

»Proletären, vars massa i det moderna samhället oupphörligt växer, protesterar mot egendomen; han gör det i gärning, han har begynt göra det i lära och övertygelse. Brottmålsstatistiken lämnar bevisen på det förra; kommunismen, vars enda trosartikel är fordran på egendomens gemensamhet eller likhet ger beviset på det senare. Socialismen står ett steg högre och åtminstone inom förnuftighetens område. Den arbetar med vad man kallar arbetets organisation, enligt den i sig riktiga förutsättningen: Att de små kapitalen, sammanlagda och rätt förvaltade, borde verka såsom de stora och till alla deltagares vinst. Och det är sant: Associations-principen är ett tidens räddningsmedel.» (12)

Marx och Engels

Skillnaderna bör dock inte överdrivas. Kommunismen var fortfarande på 1840-talet bemängd med olika idealistiska inslag. Samhällsanalysen var luddig och närmast moralistisk (»egendom är stöld» etc) och framtidsperspektiven oklara. Först Marx och Engels gav den kommunistiska rörelsen en vetenskaplig inriktning. Den marxska teorin växte fram i Paris under senare delen av 1840-talet, först som en polemik mot olika riktningar inom kommunismen (Filosofins elände 1847).

1846 anslöt sig Marx och Engels till ett av de hemliga kommunistiska sällskapen. Det var »Det rättfärdigas sällskap», en organisation som huvudsakligen bestod av tyska hantverksgesäller, men som genom gesällresorna hade utbredning i olika länder bl a i Frankrike och England. De genomdrev snabbt att sällskapet bytte namn till »Kommunistiska förbundet» och började därefter arbeta för att infora den vetenskapliga teorin i sällskapet. Denna process kan sägas vara avslutad i och med att förbundet i februari 1848 antog »Kommunistiska manifestet som sin programskrift.

Därmed var det programmatiska arbetet slut Men frågan är inte uttömd. Vi måste nu vända oss från teorins och programmets område till taktikens och strategins för att se vilken attityd Marx och Engels här intog till de socialistiska rörelserna.

Här upptäcker vi något som vid första ögonkastet kan tycks motsäga det programmatiska arbetet. Medan Marx och Engels programmatiskt avskärmade sig från socialismen och i verk efter verk gick till angrepp mot dem, närmade de sig den socialistiska rörelsen rent organisatoriskt. I »Kommunistiska manifestet» kan vi finna följande uttalande:

»Kommunisterna utgör inget särskilt parti gentemot de andra arbetarpartierna… De kämpar för uppnåendet av arbetarklassens omedelbart närliggande mål och intressen, men de representerar inom den nuvarande rörelsen samtidigt rörelsens framtid. I Frankrike ansluter sig kommunisterna till det socialist-demokratiska partiet mot den konservativa och radikala bourgeoisin, utan att därför uppge rätten att intaga en kritisk ställning gentemot de fraser och illusioner vilka härrör från den revolutionära traditionen.» (vår kursiv) (13)

Hur kunde Kommunistiska förbundet ta avstånd från socialismen som en falsk lära, och samtidigt ansluta sig till det parti som var det tydligaste uttrycket för denna lära, Louis Blancs parti?

Taktik och strategi i revolutionen 1848

Förklaringen ligger i de förväntningar Marx och Engels hade på den kommande revolutionen. För dem var denna revolution i första hand en borgerlig revolution som i Frankrike skulle sopa bort de sista resterna av feodalismen och i andra europeiska länder (särskilt Tyskland) bana väg för kapitalismen vilken var en progressiv rörelse i förhållande till feodalismen. I denna borgerliga revolution skulle proletariatet deltaga för att säkra dess seger: De skulle kritisera bourgeoisin, men samtidigt göra gemensam sak med dem mot feodalismen. Först senare kunde det bli aktuellt med en proletär revolution riktad mot bourgeoisin.

»Kommunistiska manifestet» hade knappast hunnit lämna tryckpressarna förrän denna revolution var ett faktum. Den började i februari 1848 i Paris, spred sig sedan i mars till Tyskland, Ungern, Polen, Tjeckoslovakien, Italien och fick slutligen också efterbörder i andra länder i Europa (t ex Sverige).

Kommunistiska förbundet följde sin taktik och strategi för revolutionen: Att deltaga i den som bourgeoisins allierade. I den avsikten publicerade förbundet i mars 1848 en programskrift som innehöll 17 krav som borde ställas i revolutionen. Bland dessa krav fanns sådana punkter som ett enat Tyskland, allmän rösträtt, folkbeväpning, avskaffande av alla feodala pålagor, förstatligande av transportväsendet och skapandet av en statsbank. Men man förde också fram krav som uttryckligen hänförde sig till »arbetets organisation», och bland dessa finner man även det blancska receptet »Upprättandet av nationalverkstäder. Staten skall garantera alla arbetares existens och ta hand om dem som inte kan arbeta.» Programmet slutar: »Det ligger i det tyska proletariatets, småbourgeoisins och böndernas intresse att energiskt verka för att ovannämnda krav förverkligas.» (14)

I början av revolutionen flyttade Marx och Engels tillbaka till Tyskland där de började ge ut tidskriften »Neue Rheinische Zeitung» för att kunna ingripa i revolutionens vidare förlopp. Tidningen blev »organ för demokratin» för att citera dess undertitel. Under det närmast halvåret deltog de aktivt i den tyska revolutionen och försökte förgäves få bourgeoisin att fullfölja sin egen. revolution.

Men de hade överskattat bourgeoisin. Den Nationalförsamling som upprättats i revolutionens spår blev en ren pratkvarn som aldrig vågade ta ens den formella makten i landet, än mindre den reella. Feodalherrarna satt kvar i orubbat bo. Efter några månader rullade kontrarevolutionen fram och sopade undan den borgerliga revolutionen. (15)

Därmed misslyckades revolutionen i Tyskland liksom den misslyckats i alla andra länder. Och orsaken till misslyckandet låg inte i de subjektiva faktorerna, utan i bourgeoisins oförmåga att ta över rodret på revolutionär väg. Den tyska bourgeoisin var alltför sammanknuten med feodalherrarna för att längre kunna uppträda självständigt; den var alltför rädd för massorna för att våga mobilisera dem för sina egna syften.

En omprövning av taktiken och strategin

Misstyckandet i revolutionen 1848 visade att Kommunistiska förbundet hyst alltför höga förhoppningar om bourgeoisin. Det gjorde också att man tvingades ompröva hela taktiken och strategin. Denna omprövning kom i en rundskrivelse från Kommunistiska förbundets centralkommitté i mars 1850 (skriven av Marx och Engels). I denna analyserade Marx och Engels orsakerna till misslyckandet och lade fram en helt ny revolutionsstrategi.

Man konstaterar först att Förbundets lokalavdelningar upplösts under revolutionen i stället för att stärkas och att de lokala avdelningarna hamnat under småbourgeoisins »välde och ledning». »Det måste bli ett slut på detta tillstånd; arbetarnas självständighet måste återställas.»

Detta är så mycket nödvändigare, fortsätter man, som en ny revolution står för dörren. I denna måste arbetarpartiet vara väl organiserat och enat. Det måste »kunna uppträda så självständigt som möjligt, om det inte åter skall exploateras av bourgeoisin och tas i dess släptåg som 1848.» I denna nya revolution kommer de demokratiska småborgarna att spela samma roll som den liberala bourgeoisin 1848, dvs förrädarnas roll. En del av dessa småborgare är de »som nu kallar sig röda och socialdemokratiska, därför att de hyser det fromma önskemålet att avskaffa storkapitalets tryck på småkapitalet och storbourgeoisins på småbourgeoisin.» Dessa demokratiska småborgare strävar inte efter ett kommunistiskt samhälle, de vill inte ändra ägandeförhållandena utan endast reformera det bestående samhället och lätta trycket på sig själva.

Kapitalets herravälde och snabba förökning skall vidare motarbetas av socialdemokraterna, dels genom inskränkning i arvsrätten, dels genom överförandet av så många arbeten som möjligt till staten. Vad arbetarna angår så fastslås framför allt, att de skall förbli lönearbetare som hittills. De demokratiska småborgarna önskar endast arbetarna bättre lön och en säkrad existens och hoppas uppnå detta genom att de delvis skall sysselsättas av staten och genom välgörenhetsåtgärder. De hoppas kort sagt att kunna besticka arbetarna genom mer eller mindre dolda allmosor och att kunna bryta deras revolutionära kraft genom att momentant göra deras situation uthärdlig.

Den permanenta revolutionen

»Medan de demokratiska småborgarna vill få ett slut på revolutionen så snabbt , som möjligt och under genomförande av på sin höjd de ovan anförda kraven, så är det i vårt intresse och vår uppgift att göra revolutionen permanent ända tills alla mer eller mindre besuttna klasser har trängts undan från makten, tills proletariatet har erövrat statsmakten (17) och sammanslutningen av proletärer inte bara i ett land utan i alla världens härskande länder har framskridit så långt, att proletärernas konkurrens i dessa länder har upphört och åtminstone de avgörande produktivkrafterna har koncentrerats i proletärernas hände».

Därefter går Marx och Engels över till den närmast liggande taktiken. Vilken hållning skall man inta till de småborgerliga demokraterna under de nuvarande förhållandena? »För ögonblicket, då de demokratiska småborgarna överallt är undertryckta, predikar de på det hela taget enighet och försoning för proletariatet, räcker det handen och strävar efter att skapa ett stort oppositionsparti, som skall omfatta alla schatteringar inom det demokratiska partiet, dvs. strävar efter att insnärja arbetarna i den partiorganisation, där de allmänt socialdemokratiska fraserna är förhärskande, bakom vilka småborgarna döljer sina särskilda intressen, och i vilken proletariatets bestämda fordringar för fridens skull inte får föras till torgs. -Proletariatet skulle förlora hela sin självständiga, mödosamt förvärvade ställning och på nytt sjunka ned till ett bihang till den officiella borgerliga demokratin. Denna förening måste alltså på det bestämdaste tillbakavisas».

För att bekämpa de gemensamma fienderna behöver man ingen gemensam organisation; i en sådan skulle proletariatet bindas av småbourgeoisin i stället för att uppträda som en självständig kraft. Arbetarna får inte hålla tillbaka sina egna krav eller underlåta att skapa egna organisationer. »De måste vid sidan av de nya officiella regeringarna samtidigt upprätta egna, revolutionära arbetarregeringar (18). antingen i form av verkställande råd eller kommittéer eller också i form av arbetarklubbar och arbetarkommittéer.»

För att dessa nya råd skall få någon makt måste arbetarna beväpna sig och avväpna bourgeoisins garden. »Där detta senare inte låter sig göra, måste arbetarna försöka organisera sig självständigt som ett proletärt garde med självvalda chefer och en egen självvald generalstab och underordnade inte statsmakten utan av arbetarna framtvingade revolutionära lokala råd… Vapnen och ammunitionen får man under inga förhållanden lämna ifrån sig och varje avväpningsförsök måste i nödfall omintetgöras med våld».

Arbetarna måste nu i väntan på revolutionens utbrott organisera sig självständigt och föra ut sina egna klasskrav oberoende av småbourgeoisins tycken och smak. I valen måste de ställa upp sina egna kandidater. »Till och med där det inte finns någon som helst utsikt till framgång, måste arbetarna sätta upp sina egna kandidater för att bevara sin självständighet, räkna sina styrkor och bringa sin revolutionära inställning och sina partiåsikter inför offentligheten. De får härvid inte låta låta prata omkull sig av demokraterna, t.ex. med påståendet att man på så sätt splittrar det demokratiska partiet och ger reaktionen möjlighet till seger. Alla sådana fraser går till sist ut på att bedraga proletariatet».

Efter ytterligare anvisningar om hur proletariatet skall agera i konkreta situationer gentemot jordbruksarbetarna och gentemot en demokratisk regering, betonar Marx och Engels än en gång nödvändigheten att arbetarna uppträder som ett självständigt parti och de slutar sin skrivelse med orden: »Deras /dvs arbetarnas/ fältrop måste bli: Den permanenta revolutionen». (19)

Vi har tillåtit oss dessa långa utdrag ur skrivelsen från mars 1850 för att visa hur Marx-Engels’ syn på socialdemokratin hänger nära samman med själva revolutionsstrategin. Så länge de trodde på en självständig borgerlig revolution var de beredda till samverkan med socialdemokratin, och tom. direkt underordnande under den. Men i och med att de 1850 utarbetade teorin om den permanenta revolutionen kom också synen på socialdemokratin att genomgå en förändring. Nu räckte det inte längre med programmatiska avståndstaganden; också organisatoriskt taktiskt och strategiskt måste proletariatet vinna självständighet gentemot de småborgerliga demokraterna. Om inte denna självständighet uppvanns skulle revolutionen inte kunna segra. Den självständiga borgerliga revolutionen var inte längre en realitet; den måste sammanlänkas med den proletära revolutionen och den måste ledas av proletariatet.

Perioden 1858-1917: Kapitalismens uppåtgående kurva

Som vi kunnat se knyts teorin om den permanenta revolutionen direkt till en ny näraliggande revolution. Marx-Engels väntade sig att denna revolution skulle bryta ut inom det närmaste året och att den nya taktiken och strategin då skulle vara framgångsrik. I själva verket skulle det dröja ända till 1917-18 innan en ny revolutionsvåg svepte fram över Europa. Kapitalismen fick en uppåtgående utveckling, en enorm expansion under nära 70 år. Under nära 70 år inträffade inte några revolutionära situationer i Europa, (med undantag för Pariskommunen, som dock framsläpades genom kriget och inte genom en kapitalistisk kris).

Detta innebär dock inte att Marx-Engels »hade fel». Deras perspektiv på den permanenta revolutionen har visat sig vara det enda realistiska perspektivet på revolutionerna efter 1917-18. Men vid sidan av analysen av klasskrafterna – vilken visat sig vara riktig – gjorde de en felaktig värdering av tidsperspektivet. Kapitalismen befann sig inte i en kronisk kris – tvärtom gick den in i en expansion utan like. Perioden från 1850 till 1917-18 utgör kapitalismens uppåtgående kurva. Detta hindrar naturligtvis inte kriser under denna tid, men dessa kriser var relativt lindriga och oftast begränsade till en sektor i det kapitalistiska samhället. Hela samhällsformationen befann sig inte i kris samtidigt. Situationen är radikalt annorlunda efter 1917-18. Alltsedan dess befinner sig kapitalismen i en nedåtgående kurva. Vi lever nu i en epok av ständiga kriser, revolutioner och krig. Kapitalismens progressiva period är för evigt till ända. (Detta utesluter naturligtvis inte tillfälliga högkonjunkturer – genom den teknologiska utvecklingen kan dessa högkonjunkturer t o m få karaktären av en kraftig expansion – men dessa är kortvariga och avlöses av ständigt förvärrade kriser.)

Men även om Marx-Engels strategiska perspektiv i dag är aktuellare än någonsin löser det inte frågan om vad man skulle göra 1850 när revolutionen uteblev och kapitalismen i stället började sin expansion. Hur skulle man undvika att kommunismen isolerades från arbetarklassen under denna uppåtgående period? Hur skulle man driva kampen för att arbetarklassen fick så stor del som möjligt av det värde som nu skapades? Hur skulle man kunna stärka den för det framtida revolutionära maktövertagandet?

Det var frågor som inte omedelbart kunde lösas och som inte heller löstes i en teoretisk analys, utan rent pragmatiskt Åren efter 1850 föll Kommunistiska förbundet sönder i olika kämpande fraktioner; det var inte väpnat att möta den nya situationen. Underliggande motsättningar bubblade upp och förstärktes genom olika provokationer utifrån (rättegångar, infiltration av polisagenter etc). Förbundet drabbades av de politiska sjukdomar som härjar i alla organisationer som är socialt isolerade (emigrantsällskap o dyl). 1852 hade Förbundet upplösts.

Därefter började en period av politisk isolering för Marx och Engels. Under de närmast tio åren ägnade de sig främst åt teoretiska analyser och politiskt brödskriveri. De fick nu den tid som behövdes för att tränga in på djupet i det kapitalistiska produktionssättets lagar. Detta arbete kulminerade slutligen i publiceringen av Kapitalet.

Den nya arbetarrörelsen

Men när den publicerades 1867 hade de redan börjat åter återuppta det politiska arbetet. I början av 1860-talet återkom radikala tankegångar inom arbetarklassen, efter mer än tio års stiltje. Marx och Engels främsta engagemang gällde skapandet av en internationell revolutionär sammanslutning. Första Internationalen. Denna International blev kortlivad – efter Pariskommunens fall föll den sönder. Dess viktigaste resultat – vid sidan av de programmatiska klargörandena och polemiken mot anarkisterna – blev uppkomsten av nationella sektioner, vilka förde ut de marxska idéerna till arbetarklassen. I Tyskland skapades en arbetarrörelse under 1860-talet av Liebknecht och Bebel. en rörelse som stod Marx-Engels nära. Den var starkast ’ södra Tyskland.

Men den var inte den enda rörelsen inom arbetarklassen vid denna tid. Också andra ideologier spreds inom klassen och vann tom större anknytning hos arbetarna tack vare de objektiva möjligheter till eftergifter som de goda tiderna gav och tack vare sin anknytning till arbetarnas spontana medvetande. En av dem som direkt anknöt till Louis Blancs teorier var Ferdinand Lassalle som i slutet av 1850-talet och början av 1860-talet gjorde bejublade talarturnéer över Tyskland och fick i gäng en kraftig rörelse kring sitt program. De viktigaste punkterna i detta var erövrandet av den borgerliga statsmakten och skapandet av statliga associationsföretag, dvs exakt de punkter som vi fann i centrum av Louis Blancs ideologi. Liknande tendenser uppstod spontant i andra kapitalistiska länder (England).

Arbetarklassens möjligheter att få ut eftergifter från bourgeoisin var beroende av att den var enig i fackföreningar och parti. Den allmänna splittring som fanns mellan reformister och revolutionärer på 1860-talet skadade detta arbete och var dessutom svår att försvara eftersom några nya revolutionstillfällen inte dök upp. För att inte isolera den kommunistiska rörelsen från arbetarklassens majoritet verkade Marx och Engels därför för att de olika partigrupperingarna inom arbetarrörelsen skulle gå ihop. Detta samgående skedde under 1870-talet, efter Första Internationalens upplösning. Dess mest kända uttryck var samgåendet mellan de två tyska partierna, vilket skedde i Gotha 1875. Det program som där antogs och som blev riktningsgivande för alla senare socialdemokratiska partiers program var starkt präglat av lassalleanska tankegångar – det säger en del om styrkeförhållandena vid samgåendet. Programmet utsattes for en förintande kritik av Marx, en kritik som hemlighölls i femton år av den tyska partiledningen (20). Det blev också vanligt att de nya partierna antog namnet »socialdemokraterna» – också det en eftergift till de reformistiska strömningarna.

Från 1870-takt blev tendensen allmän: det uppstod nu en enad arbetarrörelse, ett enat parti och enade fackföreningar. Inom partiet fanns det två strömningar som aldrig helt dog ut och efter sekelskiftet markerades de ännu starkare: En stark ’ reformistisk strömning med förankring bland fackföreningsfunktionärerna, riksdagsmännen och med stöd från de övre skikten inom arbetarklassen (»arbetararistokratin»), och en revolutionär strömning med förankring i en del av partiets intelligentsia och lägre proletära skikt, vilka inte kunde få samma eftergifter frän bourgeoisin. Styrkeförhållandena var hela tiden till reformisternas förmån, eftersom man skaffade sig en marxistisk fraseologi som dolde den verkliga politiken. Först i slutet av 1890-talet skedde det ett genombrott också på det ideologiska området, då revisionismen växte fram som en ideologi för partiets reformistiska praktik. Denna uppdelning av reformister och revolutionärer inom partiet förekom i alla socialdemokratiska partier – i Frankrike hade man en uppdelning mellan »guesdister» (marxister) och »possibilister» (reformister), i Tyskland mellan »lassalleaner» och »eisenachare» (marxister), i England mellan partiets ledning och den anarkomarxistiska gruppen kring tidskriften »Commonweal» (en del av dessa revolutionära strömningar urartade f ö snart till rena anarkismen). Svaga, men ytterst svaga, återspeglingar av denna uppdelning i reformister och revolutionärer har vi också i Sverige i striden mellan Branting och Axel Danielsson i slutet av 1880-talet.

Kapitalismens nedåtgående kurva

Först efter sekelskiftet uppstod nya förhållanden. Då växte den revolutionära rörelsen åter i styrka. Kapitalismen hade nått sin höjdpunkt. Imperialismen hade delat upp jordens yta i olika intressesfärer. Det fanns inget mer att ta. Kapitalismen började stagnera och så sakta gå in på sin nedåtgående kurva. Det drog ihop sig till en våldsam urladdning, ett världskrig mellan olika imperialistiska makter.

1903 splittrades det ryska partiet i två bestående fraktioner: majoritet (bolsjeviker) och minoritet (mensjeviker), även om bolsjevikerna inte bildade ett eget parti förrän 1912. I det tyska partiet uppstod en revolutionärt-marxistisk grupp kring Rosa Luxemburg vilken alltmer kritiserade partiledningens opportunism. I Sverige fick vi en splittring mellan partiets ledning (reformisterna) och ungdomsförbundet, som förde en revolutionär om än något grumligt-fraseologisk politik. Socialdemokratins agerande vid krigsutbrottet 1914, då de nationella partierna stödde sitt eget lands bourgeoisi, blev signalen för en allmän splittring av arbetarrörelsen. Denna splittring har sedermera bestått.

Efter 1914 har socialdemokratin återigen spelat samma roll som på Louis Blancs tid, som en röd rosett kring den nationella fanan. Under perioden 1850-1914 befann sig socialdemokratin i ledningen för arbetarrörelsen; dess program var detsamma som nu, men funktionen var annorlunda. Den krävde reformer i en period då det fanns utrymme för reformer. Den var aldrig en revolutionär strömning. Men genom att leda kampen för rösträtt, föreningsrätt, yttrandefrihet, höjda löner och kortare arbetstid fick den en prestige i arbetarklassen. Dess program verkade realistiskt och dess »socialistiska» perspektiv behövde aldrig konfronteras med verkligheten.

Det är annorlunda efter 1914. Nu tvingas socialdemokratin att agera reformistiskt i en period av ständiga revolutioner. Den söker samarbete med bourgeoisin och blir dess förlängda ann inom arbetarklassen. Den vill ha »fred på arbetsmarknaden» för att kunna genomföra sina reformer. Liksom Louis Blanc tvingas den gå ut och krossa arbetarnas självständiga rörelse. Den startar otaliga kommissioner för att »utreda» frågor. De reformer man genomför far en annan funktion än man avsett, liksom Louis Blancs nationalverkstäder. De stödjer kapitalismen, ger bourgeoisin andrum och förbereder dess motangrepp. De passiviserar och förlamar arbetarklassen och avväpnar den inför bourgeoisins motangrepp. Har man sagt B får man säga C. Bakom Blanc väntar alltid en Cavaignac. Bakom socialdemokratin väntar alltid bourgeoisins väpnade styrkor – det må gälla den borgerliga repressiva apparaten eller direkt fascistiska styrkor.

Slutsatser

Vad är då socialdemokratin? Är den fascism som en del »vänstergrupper» påstår?
Nej, socialdemokratin är inte fascism. Den är inte heller socialfascism. Den är helt enkelt – socialdemokrati, en specifik samhällelig ideologi som uppstår inom arbetarklassen genom det spontana medvetandet och knyts till den borgerliga hegemonin över samhället. Som institution blir socialdemokratin bourgeoisins redskap inom arbetarklassen, en i ordets verkliga mening kontrarevolutionär kraft, eftersom den används för att krossa den revolutionära rörelsen inom arbetarrörelsen. Detta arbete utförs särskilt av den socialdemokratiska byråkratin, dvs fackföreningsledarna, ombudsmännen, teknokraterna, utredningsexpertema, kort sagt av lössen i den röda rosetten.

När socialdemokratin utfört sin plikt är det dess egen tur att falla. Louis Blanc fick åka till England, de tyska socialdemokraterna försmäktade i nazistiska koncentrationsläger, Allende sköts i presidentpalatset.

Intet är nytt under solen. Inte heller socialdemokratin. Genom att beskriva den som »socialfascism» eller »korporativism» försöker stalinisterna (KFMLr, SKP, Vpk) i själva verket ge socialdemokratin ett ärorikt och revolutionärt förflutet som den aldrig haft. Stalinisterna säger att socialdemokratin nu blivit fascistisk genom att förespråka klassamarbete i stället för klasskamp. Vi säger: Socialdemokraterna har alltid förespråkat klassamarbete, det är just det som är det karakteristiska för socialdemokratin, dess särdrag. Det är en rörelse inom arbetarklassen som söker samarbete med bourgeoisin. Den står i bourgeoisins tjänst och riktar spetsarna mot arbetarnas självständiga revolutionära kamp. Men socialdemokratin är också en rörelse som är förankrad i arbetarklassen. Den bygger sålunda på en bestämd klasskombination. Det gör att vi kan förutse att dess öde kommer att vara annorlunda än en fascistisk rörelses.

I en skärpt situation kommer socialdemokratin att splittras, medan en fascistisk rörelse kommer att stärkas. Att yla om »socialfascism» innebär endast en underskattning av den ideologiska kampen mot socialdemokratin, kampen för att vinna de socialdemokratiska arbetarna. Detta innebär också att man måste utarbeta en annan taktik mot socialdemokratin än mot fascismen. Socialdemokratin står på den borgerliga demokratins grund. Det innebär att det går att utmana socialdemokraterna i en enhetsfront inför ett växande fascistiskt hot (eller mot hot om andra former av auktoritära, diktatoriska regimer). Det är förvisso sant att fascismen lurar bakom socialdemokratins rygg. Men för att den skall komma fram måste socialdemokratin också ställas åt sidan; den står i vägen.

Låt oss sluta detta kapitel med att erinra om Karl Marx utomordentliga och uttömmande karakteristik av socialdemokratin. Den är skriven 1853, men lika giltig 1973 som någonsin tidigare. I skriften »Louis Bonapartes 18 Brumaire» kommenterar Marx den socialdemokratiska rörelse som uppstått i Frankrike i februari 1849 genom ett samgående mellan Louis Blancs parti och diverse olika småborgerliga sekter. »Den revolutionära udden i proletariatets sociala krav avtrubbades och gavs en demokratisk formulering, den enbart politiska formen för småborgerskapets demokratiska krav suddades och deras socialistiska udd vändes utåt. Så uppstod socialdemokratin…. Socialdemokratins egendomliga karaktär kan sammanfattas så att man krävde demokratisk-republikanska institutioner som medel, inte för att upphäva två ytterligheter, kapital och lönearbete, utan för att försvaga motsättningen mellan dem och förvandla den till harmoni.»

Finns det egentligen något mer att tillägga?

Kenth-Åke Andersson

Noter

(1) Inte minst i Sverige väckte Louis Blancs idéer sympati. Svenska liberala och radikala författare snappade upp hans idéer och förde ut dem i dåliga tendensromaner. Man behöver här bara nämna några exempel: Almquists »Gabrielle Mimanso», i Fredrika Bremers »Syskonliv, i Blanches »Sonen av söder och nord». I den mera direkta broschyrlitteraturen är Louis Blanc också en ofta åberopad auktoritet, t ex hos Erik Gustaf Geijer. Även högst konservativa författare snappade upp parollen om arbetets organisation och såg i den en garanti mot radikalare läror. Så kunde t ex en så konservativ tänkare som biskop Agardh i ett tal inför Wermländska föreningen för vanvårdade barn utbrista: »Chartismens sammankomster, Rebeccaismen samt communismen med sin press och sitt nya samhällssystem, äro allt endast preludier för hvad som måste följa om ej en ny och annan organisation av arbetet införes än daglönaresystemet….Endast i Frankrike jäser inom nationen en omogen tanke på en ny organisation av arbetet.» Propagandan för Louis Blanc gick så långt i Sverige att en liberal skriftställare som Swederus år 1847 såg sig föranlåten att tala om »Den snart äckliga frasen om arbetets organisation».

Citaten är hämtade ut Alf Kjellén: Sociala idéer och motiv hos svenska författare I- II. (Sthlm 1937 och 1950) Orsaken till att Louis Blancs reformsocialism så kvickt vann anklang i Sverige kommer att utredas i min broschyr om den svenska socialdemokratins historia.

(2) Denna sammanfattning av Louis Blancs Blancs idéer bygger på en genomläsning av följande källor: 1848 års franska upplaga av Organisation du travail – tyvärr har jag inte kunnat få tag i någon av de tidigare upplagorna – och en tysk översättning av samma skrift från 1850. Vidare på Louis Blancs föreläsningar om »Socialismens historia» översatta till svenska 1850, och »Socialisternas Katekismus» utgiven på svenska 1886. Kortare utdrag ur Louis Blancs skrifter finns i antologierna »Die Frühsocialisten 1789 – 1848», bd l (1970) och Gunnar Gunnarsson (red): De stora utopisterna, 2 (1973). Dessutom har jag använt två framställningar av Louis Blancs teorier: G.D.H. Cole, A History of Socialist Thought, bd l, (1953) och Hjalmar Branting, Socialdemokratins århundrade, bd L (1904).

(3) Framställningen av Louis Blancs roll i februarirevolutionen bygger på P Keller: Louis Blanc und die Revolution von 1848 (1926). Analysen av februarirevolutionens Masskrafter följer Marx framställning i »Klasstriderna i Frankrike 1848-1850» (sv övers. 1971)

(4) Marx historiesyn finns skisserad av honom själv i Förordet i Till kritiken av den politiska ekonomin från 1859. Där säger han bl a : »Det är inte människomas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.» Förordet finns t ex i Arbetarkulturs utgåva 1970 av Till Kritiken… Historiesynen läggs fram avsevärt utförligare i Marx-Engels gemensamma skrift »Den tyska ideologin» från 1845.

(4) Man måste här skilja mellan kapitalismens strukturella framväxt och den konkreta historien. Det har aldrig existerat något samhällssystem där varje producent ägde sina egna arbetsverktyg. Det är endast en modell för att kunna förklara kapitalismens karakteristika. Det kapitalistiska produktionssättet har i den konkreta historien övertagit tidigare produktionssätts människomaterial, inklusive gamla klasser och omvandlat dem.

(6) Marx skrifter innehåller ingen utförlig analys av medvetandet hos olika klasser under kapitalismen, men han ger flera anvisningar i sina arbeten. Denna analys bygger främst på Kapitalet (särskilt kapitlet om varufetischismen) och delar av Grundrisse, den berömda förstudien till Kapitalet från 1857-58. Skiktningen mellan vetenskapligt-marxistiskt medvetande och fackligt-spontant medvetande är hämtat frän Lenins Vad bör göras?.

(7) Så heter det t ex i Den tyska ideologin: »För att i masskala skapa detta kommunistiska medvetande – likaväl som att säkra segern för själva saken – är det nödvändigt att människorna själva förändras i omfattande skala. Denna förändring kan bara ske i en praktisk rörelse, i en revolution. Revolutionen är nödvändig inte bara därför att den härskande klassen endast kan störtas på detta sätt, utan också därför att den klass som störtar den befria sig från det förflutnas samlade skräp och omvandla samhället.»

(8) Kommunistiska Manifestet, ex vis i Marx-Engels i urval (W&W 1965), s 43.

(9) Så ex.vis i Marx, Kritik av Gothaprogrammet (sv. övers. Arbetarkultur 1938)

(10) Detta förslag framförde Lenin i sina sk Aprilteser 1917. Se Lenin, Valda verk 11:1 (Moskva 1956), s 11. Jfr. även ss 50-55.

(11) I Kommunistiska Manifestet skiljer Marx-Engels mellan feodal, småborgerlig, konservativ eller borgerlig socialism och slutligen kritiskt utopisk socialism.

(12) Geijer, Samlade skrifter, band 3, Sthlm 1874, s 342 f. Stavningen här moderniserad.

(13) Kommunistiska Manifestet i: Marx-Engels i urval (W&W1965), s 28, 46 f. De citat som här sammanställts skiljs som synes åt hos Marx-Engels. Men det framgår dock uttryckligen av sammanhanget att de hör samman och författarna hänvisar själva till det tidigare stycket när de tar upp tråden i framställningen.

(14) »Kommunistiska Partiets krav i Tyskland» t ex i: Karl Marx, The Revolution of 1848, 152 £ (Penguin 1973), s 109-111.

(15) Representativa urval av Marx-Engels skrifter från revolutionsåret 1848 finns dels i den Penguin-antologi som nämnts i föregående not, dels i den tyska antologin: Marx-Engels. Die Revolution von 1848 (Berlin 1971). Framställningen av den marxska strategin och taktiken 1848 är efter ett uppslag från David Fernbachs inledning till Penguin-antologin.

(16) Denna viktiga text finns i: Marx-Engels i urval (W&W 1965), s 175-186.

(17) Som synes använder Marx-Engels här fortfarande formuleringen »erövra statsmakten», en formulering som står i logisk motsättning till deras uppmaning strax därefter att arbetarna skall bilda egna arbetarregeringar vid sidan av den officiella regeringen. Först efter Pariskommunens erfarenheter korrigerade Marx och Engels sin ståndpunkt i denna fråga. I ett förord till Manifestet från 1872 heter det sålunda: »Särskilt bevisade kommunen att arbetarklassen icke kan helt enkelt ta den färdiga statsmaskinen i besittning och sätta den i rörelse för sina egna mål.» Detta vidareutvecklas i Marx analys av Pariskommunen (sv övers. 1946).

(18) Det är ganska fantastiskt att se hur Marx och Engels talar om dubbelmakt och upprättandet av arbetarråd – redan 1850! Det finns ju faktiskt folk som kallar sig marxister och som ännu inte – år 1973! – fattat nödvändigheten av dessa råd. Vad Marx- Engels syftade på i sin text var troligen de klubbar som arbetarna i Paris upprättade under revolutionen! 1848 och som fungerade som en form av stormöten. Om dessa, se »Klasstriderna i Frankrike 1848-50» (s^’ övers. 1971) s 127 f.

(19) Begreppet »den permanenta revolutionen» används så vitt jag kunnat finna första gången av Engels, i artikeln »Magyarernas kamp», daterad den 13 januari 1849. Samma slutsats hade dock redan dragits av Marx-Engels i artikelserien »Bourgeoisin och kontrarevolutionen» från dec. 1848. Slutorden i denna artikel lyder: »Den preussiska bourgeoisins historia visar – liksom hela den tyska bourgeoisins historia från mars till december – att en rent borgerlig revolution med upprättandet av borgerlig hegemoni i form av en konstitutionell monarki är omöjlig i Tyskland. Det som är möjligt är antingen en feodal och absolutistisk kontrarevolution eller den social-republikanska revolutionen.» (Penguin-antologin, s 212). Begreppet »permanent revolution» återkommer även i »Klasstriderna i Frankrike 1848-50».

(20) Marx, Kritik av Gothaprogrammet (w. övers. 1938) Den offentliggjordes först 1891.

(21) Marx, Louis Bonapartes 18 Brumaire, s 52f.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1973

Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar

Sedan 9:e Världskongressen (3:e kongressen efter Återföreningen) har diskussionen inom 4:e Internationalen utvidgats och fördjupats. Efter att ursprungligen ha uppstått kring frågan om den väpnade kampens plats i den revolutionära politiken för Latinamerika, har den nu spridits till frågan om förhållandet mellan väpnad kamp och revolutionär masskamp i förrevolutionära och revolutionära situationer i allmänhet, den nuvarande inriktningen mot uppbygget av revolutionära partier i det kapitalistiska Europa, värderingen av den nuvarande perioden och våra uppgifter såsom dessa framställs i 9:e Världskongressens politiska resolution. Medan vi besvarar såväl de argument kamrat Hansen utvecklar i sitt dokument In Defense of the Leninist Strategy of Party-Building (Till försvar av den leninistiska strategin för partibygget) som minoritetens argument i dokumentet till IEC-mötet i december 1972, Argentina och Bolivia – Ett bokslut, skall vi försöka klargöra vad som, enligt vår åsikt, är de nuvarande meningsskillnadernas innehåll och ursprung.

Läs hela Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar