Kategoriarkiv: Mellanöstern

Varför imperialisterna bombar Irak

USA och Storbritannien bombar nu hänsynslöst Irak återigen, under förevändningen att Irak hindrar inspektörerna från UNSCOM. Men det är inte de verkliga orsakerna till den imperialistiska aggressionen mot Irak.

Det är viktigt att betona det hyckleri och den arrogans som USA-imperialismen och dess knähund Storbritannien visar upp i och med den senaste attacken. Den formella ursäkten för den var en rapport från UNSCOM:s inspektörer som påstods säga att regimen i Irak hade hindrat dem. I själva verket var rapporten sammansatt av kommissionens ordförande Butler tillsammans med höga tjänstemän i Pentagon, utan att konsultera de franska och ryska UNSCOM-rådgivarna. Bombningarna började medan FN:s säkerhetsråd fortfarande diskuterade rapporten och medlemmarna måste använda sina mobiltelefoner för att få reda på vad som hände. Samma möte höll på att diskutera en annan rapport från den internationella atomenergikommissionen, vilken rekommenderade att uppgradera Iraks status från inspektion till långsiktig kontroll, med andra ord ett medgivande att Irak inte har kapacitet att framställa atomvapen for tillfället.

Falska förespeglingar

Att Irak skulle ha hindrat UNSCOM:s arbete är en lögn. Under perioden mellan 15 november och 14 december inspekterades 427 ställen (av vilka 299 var återbesök). Av alla dessa, säger de sig ha stött på hinder vid fem! I ett fall uppehölls inspektörerna i 45 minuter, i ett annat ombads de minska antalet inspektörer till fyra och vid två andra tillfällen nekades de tillträde till byggnader eftersom de som jobbade där redan slutat inför helgen. Dessa förespeglade ”obstruktioner” krymper till en fjäder, speciellt som en av USA:s inspektörer, Scott Rider, var tvungen att sluta efter att man kommit på att han vidarebefordrade information till den israeliska underrättelsetjänsten!

Att Storbritannien och USA har genomfört angreppen på egen hand och har blivit totalt isolerade har understrukit att det är imperialismens intressen som står på spel. Det är inte omtanke om ”Iraks grannars nationella säkerhet”. Ingen av dessa har givit sitt stöd till bombningarna.

Kamp om makt och oljepengar

Ryssland, Frankrike och Kina har opponerat sig mot Washington. Ryssland har till och med dragit tillbaka sina ambassadörer från Washington och London, nånting som inte ens hände under det kalla krigets kyligaste period. Men skälen till dessa protester är långt ifrån humanitära. Det är kampen om marknader, inflytandesfärer och makt mellan olika imperialistmakter som driver Moskva och Paris opposition. Striden om de lukrativa oljekontrakt som blir möjliga om sanktionerna mot Irak hävs har en nyckelroll i att bestämma Frankrikes och Rysslands politik i regionen. USA å sin sida är angeläget att skydda intressena hos sina allierade oljeproducerande länder som Saudi-Arabien och andra reaktionära monarkier i området. Iraks återinträde på oljemarknaden skulle tvinga fram ytterligare prisfall på råolja och på så sätt skada dessa länders ekonomier.

Den amerikanska imperialismen ville att flygangreppen skulle tjäna som en varning till folken i de före detta koloniala länderna: ”Se vad som händer den som vågar sätta sig upp mot oss”. Detta är särskilt viktigt just nu då den omfattande plundringen av tredje världen genom IMF och Världsbanken redan orsakar stora protester mot ”den globala kapitalismens” politik.

Bombningarna slår tillbaka

Men bombningarna kommer att ge motsatt resultat. Redan har en protestvåg börjat över världen, med början i de arabiska länderna. Bombningarna kommer bara att förstärka hatet mot imperialismen bland folken i Mellanöstern liksom i övriga Asien, Afrika och Latinamerika. Rädslan för massprotester är vad som fått reaktionära regimer i arabländer att antingen opponera sig mot attackerna eller hålla tyst. Vid ett visst stadium kan dessa känslor leda till uppror som störtar dessa regimer.

Protester kommer också att komma från arbetarklassen i väst, särskilt i detta fall då skälen till och målen för angreppen ifrågasätts öppet i massmedia.

FN USA:s redskap

Högerflygeln inom den brittiska arbetarrörelsen har som vanligt gett sitt ovillkorliga stöd till imperialismens utrikespolitik. Några av Labours parlamentsledamöter på vänsterkanten har öppet motsatt sig attackerna. Tyvärr har de intagit en rent pacifistisk hållning och appellerar till ”den internationella legitimiteten” och FN:s roll. Denna hållning spelar i slutänden imperialismen i händerna. De o-Förenade Nationerna är inte en självständig institution som står över gott och ont. FN återspeglar bara USA-imperialismens förkrossande dominans i världen. Vi bör inte glömma att Irak-kriget 1991 där hundra tusen irakier dödades (vissa uppskattar antalet offer till en kvarts miljon), fördes under FN-flagg. Också exempelvis 1965 användes FN-soldater i Kongo för att störta Lumumba och ersätta honom med den hatade diktatorn Mobutu. Nedanstående citat är en ytterligare indikation på FN:s verkliga karaktär:

”När FN förklarade krig mot general Mohamed Farah Aidid, mellan juni och oktober 1993, öppnade amerikanska helikoptrar eld mot sjukhus, bostadshus och civila folksamlingar, och dödade hundratals obeväpnade människor. Efter en attack som dödade 71 personer, sade chefen för FN-uppdraget, amiral Jonathan Howe: ‘Vi visste vad vi träffade – det var välplanerat.'” (Alex de Vaal i the Guardian, 30 oktober 1997)

Bara genom en tydlig klassopposition mot imperialisternas handlingar utomlands (oavsett vilken flagga de gömmer sig bakom) och den storföretagsvänliga politiken hos arbetarrörelsens ledare på hemmaplan kan man tjäna intressena hos folken i den tredje världen och arbetarrörelsen i väst.

Några har pekat på samtidigheten hos attackerna och riksrättsprocessen mot Clinton som ett skäl till angreppet. Vad vi än anser om Clintons uppträdande i Lewinsky-affären, är detta helt klart inte den verkliga orsaken till bombningarna i Irak. Orsakerna ligger djupare och är rotade i intressena hos de amerikanska storföretagen, för vilka Clinton bara är en representant.

De ”smarta” vapnen missar målet

Återigen matas vi med propaganda om ”smarta laserstyrda missiler”. Förra sommaren publicerade ”US General Accounting Office” (GAO), en undersökningskommission under den amerikanska kongressen, en rapport som krossade myten om ”smarta” bomber. Enligt denna rapport var träffsäkerheten hos laserstyrda bomber som släpptes av ”stealth”-bombplanen F-117 så låg som 41%. Pentagon hade hävdat att precisionen låg på 80%! Enligt samma rapport, missade F-117-planen 40% av luftförsvarsmålen under den första natten av Irak-kriget 1991. Pentagon insisterade på att hemlighålla de verkliga siffrorna för Tomahawk-missilerna, men GAO-rapporten hävdar att träffsäkerheten var ”lägre än vad som i allmänhet förespeglades”. Rapporten välter också Pentagons påstående ”ett mål, en bomb” för dess laserstyrda bomber, och antyder att det krävdes mellan fyra och tio bomber för att förstöra mål som broar.

När bombningarna nu startade igen den 16 december påstod general Sir Charles Guthrie, i ledningen för Storbritanniens militärförsvar, att de vapen som bara hade 50% träffsäkerhet under kriget 1991 nu hade förbättrats till 90% träffsäkerhet. Det är bara det att de påstod 1991 att vapnen hade 99-procentig precision om inte mer! Redan den första natten av de senaste bombningarna, missade ironiskt nog en av dessa ”intelligenta” missiler sitt mål med flera mil och landade i den iranska staden Khorramshah.

Oskyldiga får lida

Det är oskyldiga kvinnor, barn och civila som får lida mest, i vanlig ordning. Efter tre dagars bombningar, har redan stora delar av Bagdad förvandlats till ruiner. Detta kommer bara att stärka stödet för Saddam Hussein i Irak och övriga arabvärlden, eftersom han kommer att ses som någon som ställer sig upp mot imperialistisk aggression.

Detta är statsterrorism av värsta sort. Långt ifrån att lösa något av regionens problem, kommer den att öka spänningarna enormt, och kan till och med leda till att återuppväcka individuell terrorism mot amerikanska och brittiska mål. Socialister stöder inte individuell terrorism, som inte på något sätt flyttar fram positionerna för de förtryckta folken i världen utan tvärtom spelar imperialismen i händerna. Men vi är samtidigt helt emot statsterrorism.

Imperialisternas mål inte att störta Saddam

USA och Storbritannien medger att bombningarna inte kommer att leda till något av deras uppsatta mål. Vad gäller att störta Saddam Hussein, har Clinton och Blair redan klargjort att detta inte är ett av operationens mål. De har öppet slagit fast att detta skulle kräva att man sätter in hundratusentals soldater på marken, och det är de inte beredda att göra. Detta visar imperialismens begränsningar. De är rädda för en intervention med markstridskrafter eftersom detta säkerligen skulle väcka massprotester hemma och till och med inom trupperna. De vill inte ha ett nytt Vietnam.

Bombningarna av Irak kommer istället för att skrämma massorna i de f.d. koloniala länderna att avslöja begränsningarna hos en amerikansk militär intervention och blotta motsättningarna mellan olika imperialistmakter.

Folkets uppgift att göra sig av med regimen

Många arbetare världen över frågar sig fortfarande: ”Ja, detta är ett försök från imperialismen att visa vem som bestämmer i världen. Men Saddam Hussein är en diktator. Hur kan vi bli av med honom?” På detta svarar socialister att störtandet av Saddam Hussein är en uppgift för de irakiska arbetarna, bönderna och ungdomen. Redan 1991 visade de sin beslutsamhet i massupproret vid krigets slut. De allierade styrkorna ledda av USA stod och tittade på medan Saddams nationalgarde massakrerade de upproriska. Washington och London vill tusen gånger hellre ha Saddam kvar vid makten än att riskera en äkta folklig revolution i Irak som skulle spridas med blixtens hastighet till omkringliggande länder. Även om de skulle vilja störta honom uppstår frågan med vem han skulle ersättas. I bästa fall skulle det bli en instabil pseudodemokratisk regom under Washingtons direkta kontroll. I värsta fall skulle det bli en mer pålitlig diktator, kanske från de ”moderata” delarna av Saddams armé. Detta skulle inte vara någon som helst lösning för det irakiska folket.

När massorna en gång väl börjar röra sig finns det inget som kan stoppa dem. Om arbetarna i regionen, börjande med de mäktiga oljearbetarna, skulle gå i strejk och samordna sina styrkor, skulle alla reaktionära regimer i området falla som ett korthus. Efter att ha avlägsnat de hatade diktatorerna (allihop, inte bara de som är impopulära i väst) skulle de kunna ta Mellanösterns enorma naturresurser och planera deras användning för befolkningsmajoritetens behov och skapa basen för tidigare inte skådade framsteg i hela befolkningens levnadsstandard.

Naturligtvis måste en sådan revolution spridas till resten av världen för att överleva, i synnerhet måste den söka solidaritet hos arbetarna i väst. Imperialismens makt är ingenting jämfört med de beslutsamma handlingarna hos arbetarrörelsen i väst och i tredje världen.

Vi har gått in i en epok av revolution och kontrarevolution. Det är viktigt att socialister över hela världen diskuterar och lär sig förstå den nuvarande situationen och, inte mindre viktigt, erbjuder ett tydligt alternativ.

London 18 december 1998

Ted Grant

Från Tidskriften Socialisten

Kampen i Mellanöstern

1. Imperialismen

Det man först och främst kommer att tänka på, när talet faller på imperialismens yttringar i Mellersta Östern, är oljan. Oljan ger fantastiska profiter. Den fasta kapitalinvestering som krävs för att utvinna en tunna råolja om dagen är i Mellersta Östern 190 dollar, mot 730 dollar i Venezuela och i 500 i Förenta staterna.(1) Kostnaderna för att producera en tunna råolja ligger i Mellersta Östern vid bara femton cent, mot i: 63 dollar i Förenta staterna.(2) Och de åtta stora oljebolag som kontrollerar världens olja bestämmer priset på världsmarknaden efter produktionskostnaderna vid Mexikanska bukten. Så Mellersta Östern är rena guldgruvan. Vinsterna på oljan därifrån uppgick, enligt de officiella siffrorna (som givetvis är tilltagna i underkant), under perioden 1948-60 till i genomsnitt 67 procent om året på det investerade kapitalet, mot 21 procent i Venezuela och 10,8 i Förenta staterna.(3)

Om vår diskussion hade gällt Mellersta österns olja före andra världskriget, skulle vi i första hand ha måst tala om en brittisk oljeimperialism. På den tiden kontrollerade Storbritannien 100 procent av den iranska oljan och 47,5 procent av oljan från Irak;

de amerikanska intressena hade bara 23,75 procent av Iraks olja (samma som de franska). Men sedan dess har läget undergått en radikal förändring. År 1959 steg USA:s andel till 50 procent av all olja från Mellersta Östern, medan Storbritanniens sjönk till 18 procent (Frankrike hade fem procent, Nederländerna tre procent och övriga, lokala arabiska regeringar medräknade, 24 procent). Numera är oljeimperialismen i realiteten lika med den amerikanska imperialismen.

Oljan kan knappast sägas ha haft någon positiv inverkan på utvecklingen i länderna här. I stället har den felinriktning av deras ekonomiska, sociala och politiska utveckling som orsakas av feodalismen och kapitalismen bara förstärkts ännu mer. Den sysselsättning oljeindustrin ger är mycket obetydlig; i Iran är bara en procent av landets arbetstagare sysselsatta inom oljeindustrin, i Irak är siffran en procent, i Saudiarabien två procent, i Kuwait 19 procent och i Aden sex procent.(4) Sammanlagt sysselsätter hela samlade oljeindustrin över hela Mellersta Östern färre människor än den egyptiska textilindustrin ensam.

De rikaste oljetillgångarna finns i de stater som har de allra mest föråldrade regimerna. Den imperialistiska gränsdragningen i Mellersta östern – och samtliga gränser de olika arabstaterna emellan har helt enkelt påtvingats dem av imperialisterna – drog upp murar och barriärer mellan de stora befolkningscentra, som också är de i särklass socialt och politiskt mest avancerade områdena, och de stora naturtillgångarna i den arabiska regionen.

2. Zionismen

Det var en serie mänskliga tragedier som förde judarna till Palestina: pogromer i tsartidens Ryssland, förföljelser i Östeuropa och nazismens vanvettiga massaker. De kom till ett Palestina som redan var befolkat av araberna. Och oavsett vilka orsaker som förde judarna dit, var det oundvikligt att det kom till en oavbrutet allt hårdare konflikt mellan de zionistiska nybyggarna och araberna.

De arabiska bönderna med sin ytterligt låga levnadsstandard, som därtill hela tiden led av öppen eller dold arbetslöshet, erbjöd sitt arbete och sina produkter för en mycket billig penning. Hur skulle en europeisk arbetare under sådana omständigheter alls kunna finna arbete? Den enda lösning man kunde komma på var att förbjuda de judiska arbetsgivarna att alls anställa någon arabisk arbetskraft. I Tel-Aviv, som när staten Israel grundades hade närmare 300 000 invånare, fanns det inte en enda – jag upprepar inte en enda – arabisk arbetare, och inte någon arab i övrigt heller. År 1944 spreds vid ett tillfälle ett rykte om att ett par arabiska arbetare skulle vara anställda i köksavdelningen på ett café i Tel-Aviv. Resultatet: en folkmassa på tusentals människor slog ut alla caféets fönster och förstörde hela inredningen. Eftersom de arabiska bönderna, fattiga som de var, var fullt villiga att sälja sina produkter långt under de priser som begärdes av de judiska jordbrukarna, hindrade zionisterna helt enkelt fellaherna att sälja sina produkter på de judiska salutorgen. Om en fellah driven av hunger tog risken att bryta mot denna bojkott, blev han misshandlad och fick sina varor förstörda. Alla medlemmar av den zionistiska fackföreningsrörelsen – Histadruth – måste betala två speciella tvångsavgifter: i) – ”För judiskt arbete” – pengar som gick till att organisera strejkvakter etc. mot anställandet av arabiska arbetare, och 2) ”För judiska varor” – där pengarna användes till en bojkott mot alla arabiska produkter.

Inte ett enda zionistiskt parti – inte ens den allra extremaste ”vänstern” i hashomer hatzair, numera mapam – vände sig mot bojkotten mot arabiska arbetare i judiska fabriker på judiska byggplatser och i judiska fruktträdgårdar. Ingen vägrade att betala de där båda avgifterna till Histadruth. I hela kibbutzrörelsen fanns det inte en enda arab (sedan staten Israel upprättats har läget på denna punkt dock undergått en radikal förändring: nu finns det en arabisk medlem i kibbutsen En-Dor!). Inte ett enda arabiskt barn fick tillträde till någon judisk skola eller barnträdgård.

Denna bojkott mot araberna ingick som en integrerande del i zionismen; den förutan skulle ingen europeisk arbetare eller bonde ha kunnat överleva ekonomiskt. I konfrontationen med den lokala arabiska befolkningen måste zionismen försöka tjäna den härskande imperialistiska makten. Den vägledande principen för den zionistiska diplomatin har alltid varit att liera sig med den världsmakt som råkat ha inflytande över Palestina. Herzl, den politiska zionismens grundare, flirtade huvudsakligen med den turkiske sultanen och tyske kejsaren. Efter första världskriget orienterade sig zionismen i riktning mot den brittiska imperialismen. Efter andra världskriget överförde den i stället sin tillgivenhet till den amerikanska imperialismen.

Det var ingen tillfällighet att haganah – zionismens viktigaste militära organisation på 1920-talet och i än mera utpräglad grad på 30-talet – samarbetade intimt med den brittiska ockupationsarmén och polisen. Så till exempel upprättade man våren 1936 en kår av hjälppoliser. Genom att använda sig av denna kår kunde en stor och betydelsefull del av haganah och också en del medlemmar av etzel (den andra zionistiska militärorganisationen) förvandlas till en lagligen tillåten väpnad styrka. Våren 1939 var denna styrka uppe i cirka 21 000 man. Givetvis släpptes inte en enda arab in i denna kår. Moshe Dayan var en av de ledande männen i hjälpkåren, som energiskt ägnade sig åt att terrorisera arabiska byar, ordna med summariska avrättningar av ”misstänkta personer” och jämna bondstugor och hela byar med marken. Något år senare enrollerades femtiotusen zionister i brittiska armén. Den nuvarande israeliska armén är en naturlig fortsättning på den gamla brittiskkontrollerade hjälppoliskåren.

Inte ens ”vänsterorganisationen” hashomer hatzair brydde sig vid denna tid om att dölja sambandet mellan den zionistiska kolonisationen och den zionistiska militarismen. En av dess talesmän, Epstein, förklarade vid en vapenrättegång den 28 juni 1944:

Ni som kommer från England måste ju kunna inse och uppskatta de svårigheter och faror som alltid åtföljer utvecklings- och kolonisationsföretag i efterblivna länder. Genom mänsklighetens hela historia har det aldrig hänt att ett kolonisationsföretag har kunnat genomföras utan att mötas av hat från infödingarnas sida. Det tar år, ibland generationer, innan dessa människor äntligen lär sig uppskatta och förstå de välsignelser ett sådant företag innebär också för deras egen framtid. Men brittiska folket ryggade inte tillbaka inför uppgiften att utveckla dessa efterblivna länder, eftersom ni var medvetna om att ni därmed fullgjorde en historisk och mänsklig uppgift. Ni offrade era bästa söner på framåtskridandets altare.

Är Israel ett kolonialland? De drag som karakteriserar ett kolonialland är följande: i) Det är ett efterblivet land, vars ekonomiska utveckling hindras och hämmas av utländska imperialister, samtidigt som det utnyttjas in på bara benen av samma imperialism. 2) Det behöver en jordbruksreform som överför marken i dess brukares ägo. 3) Det behöver frigöra sig från de konstgjorda gränser som påtvingats det av imperialismen och dess feodala förflutna, för att kunna skapa en fri och enad nationell stat.

Israels näringsliv är ingalunda efterblivet och utsuget av den västerländska imperialismen; tvärtom får det mycket starkt stöd av kapitalismen i väst. Man behöver ju bara tänka på de hundratals miljoner mark som Västtyskland har betalat i skadestånd. Det där skadeståndet är ingalunda en följd av att Bonn kände någon speciell ånger och förkrosselse över de nazistiska brotten mot judarna; när allt kommer omkring mördade ju nazisterna också tjugo miljoner ryssar. Det var Washington som bestämde att Bonn skulle betala Israel. Allt som allt fick Israel mellan 1949 och 1964 in närmare sex miljarder dollar i form av tyska skadestånd, ekonomisk hjälp från amerikanska regeringen och bidrag från judar i Förenta staterna och på andra håll.(5) Det innebär en penningsumma på cirka 3 000 dollar per invånare i staten Israel, mer än 15 000 kronor per man! Det är en rent fantastisk summa – till och med när Brittiska imperiet stod på sin höjdpunkt uppgick nettovinsten på investeringarna i imperiet aldrig till över 150 kronor per invånare och år! Till och med under ett år av ekonomisk depression och med nästan ingen invandring alls (1966) nådde kapitalimporten till Israel upp till 505 miljoner dollar, cirka l 080 kronor per invånare.(6)

Är Israel intresserat av någon bonderevolution, av några radikala jordreformer? Naturligtvis inte. Zionismen gjorde sig av med de arabiska fellaherna. En jordbruksrevolution – det vill säga återställande av jorden till de som ursprungligen odlade upp den – är det sista Israel skulle önska.

Slutligen – har Israel något intresse av att de arabiska länderna förenas till en stat? Naturligtvis inte.

Israel är ingalunda någon koloni som förtrycks av imperialismen, utan i stället en colon, ett citadell av kolonister, en startplatta för imperialismen. Det är en tragedi att sönerna till just det folk som förföljts och massakrerats på ett så bestialiskt sätt, nu själva drivits till en sådan chauvinistisk, militaristisk glöd och blivit imperialismens blinda redskap för undertryckandet av de arabiska massorna. På samma sätt som den rådande samhällsordningen bär skulden till den katastrof som drabbade judarna, måste de nu också ta skulden för att deras katastrof nu utnyttjas för reaktionära, repressiva syften. Zionismen frälser inte judendomen från dess lidanden. Tvärtom utsätter den judarna för nya faror, för faran att bli till en buffert mellan imperialismen och de arabiska massornas kamp för nationell och social frigörelse.

Israel stöder och stöds självklart av imperialismen över hela världen. Det stödde fransmännens krig i Algeriet 1954-61, levererade vapen till den portugisiska regimen i Angola, och gick så långt att det accepterade trevare från Saigonregeringen, som begärde dess hjälp med råd om hur den skulle kontrollera viet-cong. Den 20 mars 1966 meddelade Judiska telegrambyrån (ITA) detaljerna i en specialintervju som ITA-reportern Milton Friedman fått med den sydvietnamesiske ambassadören i Washington Vu Van Thai. Nyheten gavs en framskjuten plats i de israeliska tidningarna; och inte bara i Israel. Ambassadören avslöjade att det pågick förhandlingar om israelisk hjälp till hans land, särskilt beträffande förhandlingar om utsändande av några nahalinspektörer (Nahal är en kombinerad militär/civil enhet som upprättat en serie kolonier längs utsatta delar av Israels gräns). ”Ingen kan vara bättre rustad än israelerna att lära vårt folk hur man upprättar försvarskolonier för att utveckla landet, ena folket och bekämpa infiltration och aggression”, förklarade ambassadör Vu Van Thai. Israel ombads med andra ord inte bara att leverera hjälp, utan också att om ock indirekt delta i Saigons krigsansträngning. Ambassadören gick till och med så långt att han avslöjade att den amerikanske vicepresidenten Humphrey hade diskuterat saken med israeliska diplomater i Bangkok (Israel har diplomatiska förbindelser med Thailand). Detta var en tydlig och klar antydan – om nu en sådan antydan behövdes – om att detta inte var någon ”privat affär” mellan Jerusalem och Saigon.(7) Man kan inte låta bli att undra vad Moshe Dayan egentligen ägnade sig åt i Sydvietnam då han var där som tidnings-”korrespondent”. Var det för att lära sig hur man använder napalm, eller för att lära amerikanerna och marskalk Ky hur man använder palmach och nahal?

Läxan från 1956

Till zionisternas argument hör påståendet om att Israels motstånd mot den arabiska nationella rörelsen helt enkelt bara är en produkt av arabernas motstånd mot Israel. Men faktiskt är orsakssammanhanget ett annat. Se på den israeliska aggressionen -tillsammans med Storbritannien och Frankrike – mot Egypten år 1956. När Nasser nationaliserade Suezkanalen tycktes egyptierna befinna sig i en försonlig sinnesstämning. Den 6 augusti 1956 framfördes i en radioutsändning på hebreiska från Kairoradion ”varma lyckönskningar till Israel för landets behärskade hållning i Suezfrågan och för att man där vägrat att låta sig utnyttjas som ett redskap för västmakterna i den nuvarande konflikten”. Tjugo dagar senare förklarade president Nassers utrikesminister Ali Sabri helt överraskande i Geneve att ”så länge det inte blir något hett krig, kommer Egypten att tillåta israeliska fartyg att använda Suezkanalen, så länge de inte fraktar något krigsmaterial.”(8)

Men Israel, imperialismens ”gendarm”, gjorde sin plikt mot sin husbonde och gick till angrepp mot Egypten.

Kan colons vara revolutionära?

Den judiska befolkningen i Israel är delad i klasser och landet sönderslits av en klasskamp. Men detta betyder inte i och för sig att något mera betydande antal israeliska arbetare skulle vara redo, eller kunna bli redo, att förena sina krafter med de arabiska kämparna mot imperialismen. De vita arbetarna i Sydafrika har strejkat många gånger. Man behöver bara påminna om de vita gruvarbetarnas strejk 1922, som kuvades först sedan Smuts satt in flygvapnet och låtit det bombardera de strejkande. Men de vita arbetarna förenade sig ändå aldrig med de svarta i kampen mot det förtryck de led under! Ju fattigare de vita arbetarna är, dess större är deras hat mot de svarta arbetarna: det är de icke utbildade järnvägsarbetarna som är Vorsters mest fanatiska anhängare och före honom stödde Verwoerd och före honom Malan.

I Algeriet visade den miljon europeiska kolonister som fanns där ungefär samma hållning. Majoriteten av dem var arbetare och hantverkare. Innan FNL gjorde uppror 1954 stödde många av dem det kommunistiska partiet. ”Algers förstäder Bal el Oued och Belcourt var omedelbart efter andra världskriget klart ‘röda’; det stora spanska befolkningsinslaget i Alger och Oran hade tveklöst sympatiserat med de spanska republikanerna och bildade kärntruppen bland kommunistpartiets europeiska medlemmar.”(9) Men allt detta förändrades helt när araberna inledde sitt nationella uppror: ”.. . ju längre ner man kom på samhällsstegen bland européerna i Algeriet, dess större var rädslan för de muslimska massorna, som stod redo att överta de arbeten som inte krävde någon utbildning och beröva också de fattigaste européerna deras levebröd.”(10)

Medan judarna var strykpojkar i Europa är det araberna som är strykpojkar i Mellersta Östern, och israelerna är de privilegierade och förtryckarna, imperialismens allierade.

Flyktingproblemet

När staten Israel upprättades år 1948 flydde eller fördrevs cirka 900 000 araber från de orter där de själva och deras fäder och förfäder hade levat och verkat i över tusen år. Zionisterna påstår att de flydde bara för att araberna följde sina ledare som uppmanade dem att fly. Då förbiser man helt massakerna i Deryasin (i denna by massakrerades samtliga bybor, män, kvinnor och barn – utan undantag – av en extremistisk zionistisk militärorganisation) och det som hände i städerna Ramle och Lydda, där Moshe Dayan tvingade städernas alla invånare att lämna sina hem under vapenhot (och de där vapnen avfyrades också). Och framför allt – hur skall man alls kunna förklara varför den överväldigande majoriteten av araberna här flydde om de inte var rädda för zionisterna? Om, för att ta ett exempel, kardinal Heenan uppmanade alla katoliker att fly från Storbritannien, tror någon då på allvar att katolikerna skulle reagera på en sådan uppmaning? Vilken förkastelsedom uttalar man inte över zionismen, när man påstår att de arabiska massorna flydde sin kos bara därför att de lyssnade till sina ledares uppmaningar!

Kommer Israel att lösa de arabiska flyktingarnas problem? Sedan staten Israel upprättades har antalet judar i landet ökat med 1,5 miljoner. Antalet arabiska flyktingar och deras barn uppgår till i 1/3 miljon. Kommer verkligen det kapitalistiska Israel att uppoffra stora ekonomiska tillgångar – först och främst den jord som tidigare tillhörde araberna och nu koloniseras av zionisterna – för att ta hand om de arabiska flyktingarna? Den zionistiska kolonisationen 1949-64 kostade sex miljarder dollar i tyska skadestånd, amerikansk-judiska insamlingar etc. Enbart arbetet med att hålla det israeliska näringslivet i gång kostar för närvarande cirka 600 miljoner dollar årligen i bidrag utifrån. Att låta de arabiska flyktingarna återvända skulle därför – även om man räknar med att den judiska befolkningen i Israel stannar på sin nuvarande nivå – tarva något i stil med i 200 000 dollar årligen. Finns det någon enda människa som verkligen tror på att den judiska storfinansen i Förenta staterna och Storbritannien skulle vara beredd att satsa alla sina tillgångar för att hjälpa araberna(11) För att skapa en subversiv ”femte kolonn” för den arabiska nationaliströrelsen? Man förstår mycket väl mapais arab-expert Michael Assaf när han skriver: ”Min uppfattning är att med en tjugoprocentig arabisk minoritet… och med vårt land så litet och omgivet av hat, skulle staten Israel inte kunna fortsätta att existera.”(12)

Hur framgångsrik den zionistiska propagandan i väst har varit, framgår bäst av hur frågan om de arabiska flyktingarna har dämpats ner och skjutits i bakgrunden: det var knappast någon som alls märkte att antalet judar som immigrerat till Israel bara var obetydligt större än antalet araber som drivits ut därifrån.

3. Den arabiska nationella rörelsen

Arabstaternas härskare kan, grovt räknat, delas upp i två olika grupper. Den första utgörs av de feodala kungarna och schejkerna – kung Feisal av Saudiarabien, kung Hussein av Jordanien, schejken av Kuwait och de andra härskarna i schejkdömena vid Persiska viken. De är tillsammans med Iran pålitliga allierade till imperialismen. De stater som har socialt och politiskt relativt mer progressiva regimer är Egypten, Syrien, Algeriet och Irak. Naturligtvis finns det inte något slags kinesisk mur som skiljer regimerna i dessa båda statsgrupper åt, men det finns en signifikativ skillnad mellan dem. Den första gruppen kan (liksom Israel) få vapen från Förenta staterna och Storbritannien; den andra får inga vapen därifrån. Det är ingen tillfällighet att arbetarna i Aden – troligen den mest avancerade delen av den arabiska arbetarklassen – inte har några bilder av kung Feisal eller imamen av Jemen på väggen, utan i stället porträtt av Nasser. (Det skulle vara rena klyschan att säga att det naturligtvis skulle ha varit mycket bättre om de i stället hade haft porträtt av Marx, Lenin och Trotskij.)

Och hur inkonsekvent och tveksamt Nasser än må röra på sig, så har han dock genomfört en del åtgärder riktade mot imperialismen och feodalismen. År 1956 nationaliserade han Suezkanalen. I februari 1960 nationaliserades Bank Misr och Egyptiska riksbanken. I juni 1960 nationaliserades tidningarna och busstrafiken i Kairo övertogs av staden. Men det verkligt stora steget togs i juni och juli 1961. Då nationaliserades samtliga banker och försäkringsbolag, och cirka trehundra industri- och handelsföretag övertogs helt eller delvis av staten. Under tiden oktober 1961 -februari 1962 fick sexhundra av Egyptens rikaste familjer, varav en stor procent kopter och judar, sin egendom kvarstadsbelagd av staten. I augusti 1963 följde en ny serie nationaliseringar av en del företag som redan var delvis nationaliserade, några delvis privatägda kvarstadsbelagda bolag och diverse privata bolag. Cirka trehundra koncerner berördes, däribland det holländsk-brittiska Lever Brothers, fjorton delvis nationaliserade rederier och tjugonio transportföretag. I april 1964 kom ett lakoniskt regeringsmeddelande om att Shell-BP:s intressen i Förenade arabrepubliken hade nationaliserats.(13)

Beträffande jordreformen: år 1958 kungjordes en maximigräns för familjeegendomar på 300 feddan (1 feddan = 0,4 har), och i juli 1961 sänktes denna gräns till 100 feddan. Följden blev att medan bönder med mindre än fem feddan år 1943 ägde 33,2 procent av all odlad jord, hade deras andel 1964 stigit till 54,7 procent. Men även om jordreformen eliminerade de verkligt stora godsägarna var den absolut inte radikal nog. Fortfarande hade man två miljoner familjer som ägde mindre än en feddan vardera, medan många godsägare fortfarande hade kvar hundra feddan eller mer (det fanns storgodsägare som hittade kryphål också i denna lag). Och antalet jordlösa bönder har inte minskat utan tvärtom ökat sedan 1952.

Nasserregimen genomförde också andra reformer. Av utrymmesskäl skall jag här bara ta upp en av dem. Ar 1951-52 balanserade budgeten för den allmänna hälso- och sjukvården i Egypten på 10,1 miljoner egyptiska pund. Budgetåret 1963-64 var den uppe i 31,2 miljoner egyptiska pund, och 1964-65 låg den på 44,3 miljoner. År 1951 hade landet 5200 läkare, en på fyratusen invånare. År 1964 hade man trettontusen, en på tvåtusen invånare. Är 1962 fanns det över 57 000 bäddar i sjukhus, sjukstugor etc. i landet, vilket innebar en på 482 invånare, jämfört med en på sex hundra år I952.(14) Undervisningsministeriets budget har stigit från 1600000 egyptiska pund år 1920 till 40,2 miljoner egyptiska pund år 1951 och 96,5 miljoner år 1964.(15)

Den syriska Ba’athregimen har drivit en radikalare jordreformspolitik än Nasser. Men varken Nassers regim eller Ba’athregimen kan någonsin bli revolutionär, kan någonsin växa ifrån sin egen medelklassbas av arméofficerare, statstjänstemän och lärare, söner till köpmän och framgångsrika hantverkare, välbärgade bönder och smågodsägare. Detta skikt av det arabiska samhället står mellan feodalherrarna och högborgerligheten å ena sidan och arbetarna och bönderna å den andra. Faktiskt står denna lägre medelklass precis lika långt från de sistnämnda som från de förstnämnda. Ar 1958 beräknades fördelningen på olika klasser av den egyptiska statsbefolkningen såsom följer:(16)

Procent av befolkningen Genomsnittlig årsinkomst per capita (eg. pund)
Bourgeoisie och aristokrati 3 845,8
Medelklassens lägre skikt
a. Tjänstemän i mellanställningar, akademiska yrken 8 133,5
b. Hantverkare (med egna anställda) 9 122,7
c. Lägre tjänstemän 14 105,6
Proletariatet
a. Industri- och transportarbetare l 0 60,8
b. Anställda i hantverket 5 40,0
Trasproletariat
a. Oskolad arbetskraft med fast anställning 2 26,8
b. Tjänstefolk 12 21,4
c. Permanent arbetslösa 37

Klyftan mellan medelklassen – nasserismens bas i samhället -och arbetarna och bönderna är lika bred som den mellan medelklassen och högborgerligheten och storgodsägarna. Det är denna tvetydiga ställning som ger ”den arabiska socialismen” dess speciella karaktär.
Nasser och Ba’athpartiet accepterar kritik mot feodalismen, imperialismen och monopolkapitalismen. De förkastar den borgerliga parlamentariska demokratin som lögn och bedrägeri. De godtar behovet av radikala förändringar, om man skall kunna bryta storgodsägarnas och storkapitalets makt. De pläderar för att nyckelpositionerna i näringslivet skall överföras i statlig ägo och satsar helhjärtat på planekonomi. Men de skiljer sig från den äkta socialismen i två viktiga avseenden: Nasser och Ba’ath förkastar arbetarklassen som medverkande part och förkastar internationalismen.

Eftersom Nasser i praktiken förkastar arbetarklassens medverkan, har hans nationaliseringar och planhushållning inte mycket med socialism att göra.

Medelklassens inställning till den statliga företagsamheten och planeringen är synnerligen ambivalent. Eftersom den själv ingår som en del i den statliga byråkratin är den intresserad av ett snabbt framåtskridande på denna front. Men i sin egenskap av söner, bröder och kusiner till småkapitalister, är medelklassens män endast alltför villiga att låta den privata sektorn sko sig på den statliga sektorns bekostnad. Resultatet har blivit att det egyptiska näringslivet drabbats både av den byråkratiska tröghet som utmärker statskapitalismen och privatkapitalismens spekulationsinriktade sätt att arbeta. För att ge bara ett exempel på den statliga misshushållningen: ett företag som enligt de uppgjorda planerna skulle kräva investeringar på två miljoner egyptiska pund visade sig, när uppbyggnaden var klar, ha kostat 32 miljoner egyptiska pund.(17)

Nasserismens bas i samhället har hindrat Nasser att göra sig av med den gamla byråkratin från Farouks tid. Ovanpå denna byråkrati har en ny, svällande sådan gjort sig bred. Officerarna har vidgat sin maktställning till att omfatta allt fler och fler områden Inom landets ekonomiska, sociala och politiska liv. Under åren 1952-64 har cirka femtonhundra officerare placerats på olika ledande poster utanför krigsmakten.(18)

Eftersom nasserismen sålunda saknar ordentliga rötter hos folket är den mycket bräcklig, mycket känslig för fraktionsbildningar (vilket åstadkom Förenade arabrepublikens sönderfall – med Syriens utträde ur republiken – 1961, de bittra konflikterna med Kassims Irak osv.). Nasserismens sociala fäste har lett till att den vacklat mellan republikanism och oanständig flirt med ”vår arabiske broder” kung Hussein av Jordanien eller kung Feisal av Saudiarabien. Nasserismen vacklar också mellan angrepp på ”Muhammedanska brödraskapet”, så hårda att man rentav avrättat några av brödraskapets ledare, och muslimsk trosglöd.

Till de viktigaste lärdomar man kan dra av Ben Bellas fall i Algeriet och Kassems i Irak (och samma sak gäller också för Nkrumah i Ghana och Sukarno i Indonesien) hör att sådana bonapartistiska regimer i efterblivna länder, som försöker gå balansgång mellan arbetarklassen och bönderna å ena sidan och imperialismen å den andra, och mellan de olika stormakterna (den ”positiva neutralismens” politik) alltid är ytterst instabila. För en verkligt framgångsrik revolutionär kamp mot imperialismen är nasserismen redan vägd och befunnen för lätt: den står alltför långt bort från massorna och dess möjligheter att ta saken i egna händer. För att den kampen skall kunna genomföras kravs att den nationella revolutionen är nära sammanflätad med en social revolution, där arbetarna övertar oljefälten, fabrikerna, järnvägarna etc. och bönderna genomför en genomgripande jordreform.

4. De ”kommunistiska” partierna

De så kallade kommunistiska partierna har spelat en synnerligen ynklig roll i Mellersta Östern. De arabiska kommunistpartierna har gjort fullständig bankrutt. I stället för att hålla sig oberoende av Nassers, Ba’athpartiets och Kassems regimer, kapitulerade de fullständigt för dem. Helt enligt Moskvas riktlinjer accepterade de kommunistiska partierna här idén om en fredlig övergång till socialismen i den tredje världen och förkastade den marxistisk-leninistiska analysen med dess klara anvisningar om behovet av att krossa det borgerliga statsmaskineriet. De kommunistiska partierna följde i stället den ”nationella enighets”-linjen, den linje som innebar att man särskilde den nationella kampen mot imperialismen från kampen för social frigörelse.

Den klart främste kommunistiske ledaren i Mellersta Östern har i decennier varit det syriska partiets generalsekreterare Khaled Bakdash. Denne förklarade redan 1944 i ett mycket viktigt principuttalande om de arabiska kommunisternas allmänna politik; ”Uppenbart är att den nationella befrielsens problem är ett problem för nationen i dess helhet, och därför går det också att utan minsta debatt få hela nationen att samla sig kring detta stora slagord, för att förverkliga en fullständig nationell enighet. Den nationella befrielsen ligger i de inhemska jordägarnas intresse;

den ligger i både små- och storköpmännens intresse.”(19) Han förklarade också: ”…vi uppskattar och hyllar den fosterlandsälskande kapitalisten som troget arbetar för fosterlandets befrielse precis lika mycket som vi uppskattar och hyllar den fosterländske arbetaren som troget arbetar för fosterlandets befrielse.”(20) Och utan minsta skamkänsla förklarade han också: ”Läser man vårt ‘Nationalprogram’, det program som antogs vid kongressen med de syriska och libanesiska kommunistpartierna (31/12-43-i/i -44), finner man att det inte nämner något om socialism. Det rymmer inte ett enda uttryck, inte ett enda krav som är socialistiskt färgat. . .. Det är uppenbart att man inte kan ställa ett land som suckar under imperialismens ok och är svårt efterblivet både ekonomiskt, agrikulturellt och industriellt, inför frågan om att bygga upp ett socialistiskt samhälle. Vad det först och främst gäller är att befria fosterlandet från de medeltida relikter som fortfarande lever kvar i dess ekonomiska och kulturella liv.”(21)

Helt i enlighet med denna handlingslinje har kommunistiska partiet i Syrien och Libanon för länge sedan gjort sig av med den röda fanan som partiets flagga ochInternationalen som dess högtidssång. Det syriska partiets fana är nu den syriska nationalflaggan, dess sång är den syriska nationalsången; och det libanesiska partiet har valt Libanons nationalflagga och nationalsång. Och för att göra sig värdiga rätten att få sitta vid samma bord som de fosterländska kapitalisterna och godsägarna har kommunisterna här bytt tilltalsord från ”kamrat” till ”herr”. Och Bakdash gör förvisso sitt bästa för att lugna de där herrarna:

Vi försäkrar härmed godsägarna att vi varken nu eller senare i parlamentet kräver eller kommer att kräva konfiskering av deras gods och jordegendomar, utan att vi tvärtom ämnar hjälpa och stödja dem genom att kräva genomförandet av bevattningsföretag i stor skala och lättnader i importen av gödningsmedel och moderna lantbruksmaskiner. . . . Allt vi begär i utbyte mot detta är att man visar medlidande mot fellahen, att man räddar honom ur hans fattigdom och analfabetism och att kunskaper och sjukvård sprids över byarna. . . . Detta är våra ekonomiska eller, om man nu kan uttrycka det så, våra sociala krav. De är demokratiska och mycket blygsamma. .. . Det enda vi begär… är införandet av vissa demokratiska reformer som alla talar om och vars nödvändighet alla parter är ense om. Vi varken kräver eller kommer att kräva, och har inte heller infört i vårt program, att man skall konfiskera inhemskt kapital eller inhemska fabriker. Vi lovar det inhemska kapitalet och den inhemske fabriksägaren att vi inte kommer att se med avund eller hat på hans fabrik, utan att vi tvärtom önskar och hoppas att den måtte blomstra och gå framåt. Allt vi begär är att man lindrar arbetarens lott och genomför en demokratisk arbetslagstiftning som kan reglera förhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare på en grundval av rättvisa och nationell solidaritet.(22)

Vad arbetarnas klasskamp angår är vi alltså mycket hovsamma, mycket försonliga, redo att av hela vårt hjärta försvara kapitalet, den arabiska bourgeoisien! Då kan väl ni också vara hovsamma och försonliga! Det är den argumenteringen som upprepas gång på gång i den stalinistiska propagandan.

Det är den partilinjen som har fått det syriska kommunistpartiet att krypa för Ba’athpartiet i Syrien. Den drev de irakiska kommunistledarna att ge general Kassem sitt oreserverade stöd ända tills han år 1959 undertryckte partiet, varefter hans efterträdare, general Aret, så småningom massakrerade många av partiets medlemmar och fängslade och torterade en mängd andra. Samma opportunistiska politik drev in de egyptiska kommunisterna i en tid av splittring och vacklan, som slutade med att det viktigaste av de kommunistiska splitterpartierna upplöste sig självt och gick in i Nassers ”socialistiska union”.

5. Sexdagarskriget

Kriget mellan Israel och dess arabiska grannar kom efter en mycket signifikativ serie händelser. Kampen mot imperialismen i Aden hade skärpts allt mera. Denna kamp, och den revolutionära kampen mot imamen av Jemen, framstod som ett hot mot kung Feisal i grannstaten Saudiarabien, ett av världens rikaste oljeländer och liksom oljefurstendömena vid Persiska viken behärskat av Förenta staterna. Som ytterligare olja på elden kom så en tvist mellan Syrien och Iraq Petroleum Company. Sedan Syrien först nationaliserat samtliga oljefält inom landets gränser (december 1964), drabbades IPC mot slutet av år 1966 av ännu ett hårt slag. Damaskus begärde (och fick) 5 shilling och 10 pence per ton i stället för de tidigare 4/- per ton för de trettio miljoner ton olja som årligen rann fram genom landets oljeledningar. Därtill krävde Syrien en höjning av lastningsskatten från i/i till två shilling per ton. IPC ville emellertid bara gå med på 1/7. Det verkade som om man snart skulle nå en överenskommelse. Syrien förfäktade emellertid också att utbetalningarna enligt den tidigare överenskommelsen av 1955 hade beräknats fel och att landet därigenom hade gått miste om 110 miljoner syriska pund. Under förhandlingarna reducerade de syriska myndigheterna sina krav till 40 miljoner syriska pund för åren 1956-65. IPC gick emellertid av allt att döma med på att ändra beräkningsgrunderna i framtiden, men vägrade benhårt att alls diskutera en utbetalning av de förfallna beloppen. Följden blev att syriska regeringen stoppade oljetransporterna genom landet. Sedan dess har man visserligen nått fram till en kompromiss mellan syriska regeringen och IPC, men hotet mot oljebolagen kvarstår fortfarande.

Förenta staterna och Storbritannien svarade med att vräka in fantastiska mängder av vapen i Saudiarabien. Man bildade en islamsk liga bestående av Iran, Saudiarabien, Kuwait och Jordanien, och den 15 maj förklarade Israels premiärminister att om inte raiderna mot Israel upphörde skulle den israeliska armen marschera mot Damaskus.

Sedan följde det ena steget obevekligt på det andra i denna fruktansvärda tragedi. Den egyptiska armén koncentrerades till Sinai, och man utropade ett jihad (heligt krig) för alla arabstater – både republikerna och monarkierna. Resten är historia. En sak står emellertid klar: Israel hotades aldrig (vad den arabiska, zionistiska och imperialistiska propagandan än må påstå) av fullständig förintelse. Förenta staterna och Storbritannien skulle med absolut säkerhet ha ingripit om den egyptiska armén trängt bara några kilometer in på israeliskt territorium. Det är inte utan att man blir påmind om skräckhistorierna om hur Mau-Mau skulle mörda alla vita i Kenya. När sedan den verkliga balansräkningen gjordes upp, stod man inför några dussin dödade vita mot tusen sinom tusen massakrerade afrikaner. Den brittiska kapitalistpressen påstod den gången att Mau-Mau hotade med ”folkmord”; de vita kolonisterna och militären däremot sökte bara bevara freden och skydda ”status quo”.

Vem var det som tjänade på Israels seger? Först och främst den västerländska imperialismen. När kriget bröt ut skrev Christian Pineau, som varit fransk utrikesminister under Suezkriget 1956, i en artikel med rubriken ”Från Suez till Akaba”: ”. .. det som nu händer kan i stor utsträckning ses som ett rättfärdigande av de brittiska och franska försöken för elva år sedan att sätta stopp för Nassers maktutövning.”(23) En ledare i Daily Telegraph vid samma tid, som bar rubriken ”Kriget i Mellersta Östern”, satte verkligen ordentliga prickar över i-na: ”Storbritannien har förvisso åtskilliga gäss oplockade med Nasser: Tiransundet, Jemen, hans subversiva kampanjer mot de arabiska regeringar som är vänskapligt inställda till västmakterna och i sådana regioner där Storbritannien har intressen och ansvar. … En egyptisk seger.. . skulle innebära ett absolut oantagligt nederlag för väst i Mellersta Östern och skulle betyda slutet för alla de arabiska regeringar som är vänligt inställda till väst.”

Den 9 juni klargjorde Daily Telegraph i en ledare som bar rubriken ”Israels triumf” tydligt och klart hur och varför väst tjänade på arabernas nederlag: ”Som en följd av Israels häpnadsväckande seger, har hela maktbalansen i Mellersta Östern på ett avgörande sätt förändrats. … På det hela taget har väst all orsak att vara Israel ytterst tacksamt. . .. President Nasser har länge framstått som en fara både för väst och för världsfreden. Det gör han kanske inte så länge till.”

Den 10 juni uttryckte The Economist samma slutsats i följande ordalag: ”Det är inte bara Israels egna kastanjer de har krafsat ur elden, utan också Förenta staternas och Storbritanniens.”

Den ii juni höjde sig Peregrine Worsthorne till verkligt poetiska höjder i en politisk och historisk generalisering i en artikel i Sunday Telegraph som bar titeln ”De civiliserades triumf”:

”Under veckan visade sig ett litet västerländskt samhälle, omgivet av en rent numerärt oerhört överlägsen grupp underutvecklade folk, i stånd att påtvinga dagens araber sin vilja nästan lika lätt och utan ansträngning som de första vita kolonisterna påtvingade de afro-asiatiska infödingarna sin vilja under imperialismens glansdagar.”

Sam White rapporterade från Paris i en artikel i Evening Standard för den 9 juni: ”Den traditionellt antisemitiska franska yttersta högern blev i en handvändning passionerat zionistisk. Veteraner från ‘Låt Algeriet förbli franskt’-kampanjerna paraderade på boulevarderna och mässade ‘Israel skall segra’ lika rytmiskt som de en gång skanderade ‘Algerie Française‘.”

Och City reagerade helt i samklang härmed: detta hade stärkt pundet för lång tid framåt. Som The Economist för den 10 juni så fint uttryckte det: ”Den israeliska framryckningens strålande snabbhet räddade pundet.”

6. Vägen framåt

De enda som har rätt att strängt kritisera de koloniala folkens ledare, politik och taktik är de som verkligen helhjärtat stöder dem i deras frihetskamp mot imperialismen. Men dessa kritiker har helt rätt när de strängt kritiserar den arabiska nationalistiska rörelsen i den form den har fått under Nassers ledning.

Varje befrielsekamp mot imperialismen har sin verkliga styrka i de massor av arbetare och bönder den mobiliserar, å ena sidan genom deras självverksamhet och å den andra genom deras förmåga att korrekt välja ut den svagaste länken i den imperialistiska kedjan. Följaktligen har FNL i Vietnam fullständigt rätt när den förlitar sig på massguerillan och de reguljära förbanden och i första hand stör och irriterar den amerikanska armén och dess medlöpare – marskalk Kys armé ute på landsbygden – i avvaktan på en regelrätt strid kring städerna, framför allt Saigon.

Den arabiska frigörelsekampen mot imperialismen har sin potentiella styrka i den stora massan av arbetare och bönder. Målen för dess attacker borde vara oljefälten, oljeledningarna och raffinaderierna. Bönderna borde själva genomföra revolutionära jordreformer och på så sätt skapa grundvalarna för ett guerillakrig. Nassers militära konfrontation med Israel är raka motsatsen till FNL:s politik och taktik. Det moderna och privilegierade Israel är en ännu starkare bastion för imperialismen än Saigon. Därtill kan en antiisraelisk kampanj endast alltför lätt degenerera till ett jihad, där de allra reaktionäraste regimerna kan rädda sig genom att kanalisera in kampen i rasfåror.

Varken Nasser i Egypten eller Ba’athpartiet i Syrien, som båda bygger sin maktställning på den lägre medelklassen, har någon som helst möjlighet att följa samma politik som FNL i Vietnam, för att inte tala om de kampmetoder de ryska bolsjevikerna använde. Följaktligen kan inga nasseriter någonsin leda några guerillastrider eller några arbetarangrepp mot oljefälten; följaktligen måste de sistnämnda förlita sig på stridsvagnar och flygfält, där FNL förlitar sig på kanoner och granatkastare. Politiker som Kosygin, dessa ledare för ytterst byråkratiserade samhällen, står knappast som den bästa sortens vänner och hjälpare för en massbefrielserörelse i ett kolonialt land. De stridsvagnar, flygplan, robotar och tekniker de levererade till Nasser blev ingen som helst hjälp för den arabiska nationaliströrelsen, utan tvärtom ett hinder, som hjälpte den nasseritiska militärkasten att leda in rörelsen på alldeles fel väg.

De arabiska arbetare och bönder som varit förtryckta så länge, behöver en politik som är revolutionär på både det sociala och det nationella planet. Nationell frigörelse och social frigörelse kan inte skiljas från varandra. Den teori om att de ju skulle kunna skiljas åt i olika stadier, som förs till torgs av Nasser, Khaled Bakdash och andra av samma skrot och korn, är alltigenom reaktionär och utopisk. Först när arbetarna ockuperar nyckelindustrierna och bönderna själva övertar jorden, kan man börja genomföra en verkligt segerrik strid mot imperialismen och dess medlöpare, hur långvarig och blodig och växlingsrik en sådan strid än må komma att bli.

Den enda möjliga lösningen på Mellersta Österns problem och behov representeras av en arbetar- och bonderevolution för att upprätta en socialistisk republik, med fullständiga medborgerliga rättigheter för judar, kurder och alla andra nationella minoriteter.

Tony Cliff

Noter:
1 C. Issawi och M. Yeganeh, The Economics of Middle Eastern Oil (1962), s. 53.
2 Ibid., s. 54.
3 Ibid., s. 112.
4 Ibid; s. 152.
5 S. Zarhi, ”Peace and the Israeli Economy”, New Outlook (Tel-Aviv februari 1967). 6 Ibid:
7 New Outlook (Tel-Aviv, maj 1966), s. 15-16. 16 AU
8 Le Monde (28 augusti 1956).
9 E. Behr, The Algerian Problem (1961), s. 227.
10 Ibid., s. 214.
11 Den 8 juni 1967 gick en välgörenhetsmiddag av stapeln på Claridge’s i London. Lord Rothschild var värd och antalet gäster trettio stycken, och man samlade in sju miljoner pund till Israel, varav en halv miljon till två kibbutzim. (Daily Telegraph den 8 juni 1967) Föreställ er en sådan insamling för att låta de arabiska flyktingarna återvända till Israel!
12 ”Solving the Arab Refugee Problem”, New Outlook (Tel-Aviv, juli/augusti 1962), s. 21.
13 P. Mansfield, Nasser’s Egypt, s. 137-40.
14 Ibid., s. 111.
15 Ibid., s. 120.
16 Källor: Tiers Monde (juli-september 1960); A. Abdel Malek, Egypte – société militaire (Paris (962); C. Issawi, Egypt in Revolution (1963).
17 Rus el Yussuf (6 juli 1964).
18 A- Abdel Malek, ”Nasserism and Socialism”, The Socialist Registrar (1964), s. 45,
19 The Communist Party in the Struggle for Independence and National Sovereignty (Beirut 1944), s. 74 (på arabiska).
20 Ibid., s. 75.
21 Ibid. s. 73.
22 Ibid., s. 23.
23 Daily Telegraph (6 juni 1967).

Ur antologin De nya revolutionärerna, utgiven 1969 på svenska av Aldus Aktuellt. Redaktör för antologin var Tariq Ali.

Våldets världsmakt – vart går USA efter Irak

Intervju med Noam Chomsky gjord av David Barsamian. Publicerad i Tidskriften Röda Rummet nr 2/03

Våldets världsmakt – vart går USA efter Irak

Hur kommer Mellanöstern som region att påverkas av USA:s invasion och ockupation av
Irak?

– Jag tror inte att enbart regionen utan hela världen rent allmänt – och helt riktigt – såg Irakkriget som ett lätt prövotest, vars syfte var att legitimera en ny norm för användandet av militär styrka som redskap för konfliktlösning. I september 2002 tillkännagav Bushadministrationen sin nationella säkerhetsstrategi, en ovanligt extrem doktrin med fokus på just den militära styrkemakten i vår värld. Det är inte svårt att se att denna doktrins födelse sammanföll med att man började slå på krigstrummorna gentemot Irak. Det sammanföll också med starten för kongressvalskampanjen. Allt det här hänger ihop.

Den nya doktrinen handlade inte om föregripande krig (preemptive war), vilket man kan hävda ryms inom en vid tolkning av FN-stadgan, utan om ett fenomen som inte har tillstymmelse till grund i internationell rätt – förebyggande krig (preventive war). Doktrinen understryker att USA med sin militära makt har rätt att slå tillbaka alla former av utmaningar, som det uppfattar som ett hot mot dess dominans, redan innan det materialiserats som hot. Det är det som är skillnaden mellan förebyggande och föregripande. En mäktig stat har kapaciteten att utifrån en doktrin knäsätta en ny norm. Om Indien invaderar Pakistan, för att sätta stopp för monstruösa grymheter, blir det inte normbildande, till skillnad mot när USA på tvivelaktiga grunder bombar Serbien. Det är det som är makt.

Det lättaste sättet att skapa en ny norm är att välja ut en fullständigt värnlös motståndare som måltavla, en motståndare som kommer att bli totalt övermannad av den starkaste militära kraft som den mänskliga historien skådat. Men för att det hela ska bli trovärdigt, åtminstone inför den egna befolkningen, är du tvungen att skrämma den. Så den värnlösa måltavlan framställs som ett formidabelt hot mot vår överlevnad, ansvarig för 11:e september och redo att attackera oss gång på gång. Det var faktiskt också så man gick till väga. Med början i september 2002 lades det ner en väldig energi på att övertyga amerikanerna om att Saddam Hussein inte bara var ett monster utan ett reellt hot mot deras existens, något som också – till skillnad mot i övriga världen – verkligen lyckades.

Idag tror ungefär hälften av amerikanerna att det var han som låg bakom 11:e september. Alla pusselbitar faller på plats. Du har den uttalade doktrinen. Du har utifrån ett lätt prövofall fastslagit en norm. Befolkningen tror på fantasipropagandan, injagas i fruktan och är villig att ställa sig bakom den militära aktionen som en akt av självförsvar. Det lätta fallet får tjäna som en form av utgångspunkt och prejudikat, med syftet att när den lättare manövern väl är överstånden gå vidare med större och mer komplicerade operationer. Det är bakgrunden till att så stora delar av världen vände sig så starkt mot kriget. Det handlar inte bara om attacken mot Irak. Många människor uppfattar det helt korrekt som ett steg på vägen mot fler och större krig. Det är därför som kanske lejonparten av jordens befolkning idag ser USA som det farligaste hotet mot freden.

George Bush har inför världsopinionen inom loppet av ett år lyckats med konststycket att omvandla bilden av USA till ett land som injagar fruktan, ogillande och till och med hat.

På World Social Forum i Porto Alegre i slutet av januari beskrev du Bush och människorna runt omkring honom som en grupp ”radikala nationalister” som hänger sig åt ”imperievåld”. Skiljer sig i så måtto det nuvarande styret i Washington på ett avgörande sätt från tidigare amerikanska administrationer?

– Det är viktigt att se det hela i ett historiskt perspektiv. Så låt oss gå till den motsatta ändan av det politiska spektrumet, Kennedyliberalerna. Dean Acheson, en respekterad äldre statsman och rådgivare till Kennedyadministrationen, skickade 1963 en skrivelse till institutionen Amerikanska samhället för internationell rätt, där han påpekade att det inte fanns några lagliga hinder för USA när det gällde dess rätt att försvara sin position, status och auktoritet.

Vad var bakgrunden till att Achesæon uttryckte sig i dessa ordalag? Vad handlade det
om? Jo, han talade om USA:s krig mot terrorismen och dess ekonomiska krigföring gentemot Kuba. Val av tidpunkt för detta utspel är slående. Det var kort efter den ”robotkris” som drev vår värld till randen av ett kärnvapenkrig ( Den amerikanska underrättelsetjänsten upptäckte 1962 att ryssarna var i färd med att på Kuba montera upp robotar som kunde bära kärnvapen, översättarens anmärkning). Att ryssarna skickade dessa robotar var i hög grad en konsekvens av den kampanj som Kennedyadministrationen förde – mot internationell terrorism och för ett regimskifte på Kuba.

Acheson underströk att USA hade rätten till förebyggande krig, och då inte bara om dess existens var hotat utan även om dess status och position utmanades. Han gick faktiskt till och med längre i sin extremism än Bushadministrationen. Dock måste vi beakta att det här var en proklamation från en enskild hög tjänsteman, och inte ett officiellt regeringsdokument. Det är troligen inte heller varken den första eller sista deklarationen av det slaget. Doktrinen från september 2002 är emellertid, förutom att den är speciell med sitt fräcka och pretentiösa tonfall, dessutom ett officiellt dokument.

På fredsmanifestationerna skallade ropen ”inget blod för olja”. Oljan brukar också ofta ses som den primära drivkraften bakom USA:s attack och ockupation av Irak. Hur avgörande är den för den amerikanska strategin?

– Den är otvivelaktigt avgörande. Jag tror inte att någon som är vid sina sinnes fulla bruk hyser tvivel om det. Området kring Persiska viken är, och har varit det ända sedan andra världskriget, den viktigaste energiproducerande regionen i världen. Den väntas också så förbli för åtminstone en generation framåt. Det är en enorm källa till strategisk makt och materiell rikedom. Irak är otvetydigt beläget i dess själva fokus.

Det har världens näst största oljereserver (endast Saudiarabien har större tillgångar, ö.a). Dess olja ligger nära jordytan och utvinningskostnaderna är låga. Den som kontrollerar Irak har bemäktigat sig en stark ställning för att diktera prisnivåerna och produktionsvolymerna, undergräva OPEC:s position och påverka hela världsekonomin. Det är inte nödvändigtvis kopplat till ett direkt ägande av oljekällorna, USA strävar verkligen inte efter det, men det handlar om kontroll. Om Irak hade varit beläget någonstans i Centralafrika hade det inte blivit utsatt för detta prövotest. Så oljan finns – liksom i exempelvis Centralasien – hela tiden där i bakgrunden, som en konstant strategisk variabel.

UD beskrev 1945 i ett dokument Mellanösterns olja som ”en kolossal källa till strategisk makt ” och ”en av världshistoriens största rikedomar”. I dag importerar USA 15 procent av sin olja från Venezuela. Det importerar också olja från Colombia och Nigeria. Alla dessa länder är dock för tillfället – utifrån Washingtons perspektiv – på olika sätt problematiska. Chavez Venezuela anfäktas av allvarliga interna konflikter, i Colombia råder det praktiskt taget inbördeskrig och i Nigeria hotas oljeutvinningenav folkliga jäsningar. Hur ser du på dessa sakernas tillstånd?

– Situationen är mycket känslig. Enligt underrättelserapporter är USA:s planer att utöva en mer direkt bevakning över oljekällorna i det Atlantiska bäckenet och i första rummet lita till dessa leveranser. Bäckenet – där Latinamerika och Västafrika ingår som delar – uppfattas av USA som mer säkra under dess kontroll – än den instabila regionen kring Persiska viken. Bristande följsamhet från regeringarna i området eller olika former av social oro och splittring uppfattas därför av USA som allvarliga hot, hot som kan leda fram till liknande militär aktion som i Irak. Om utvecklingen i Irak går i de banor som de civila planläggarna i Pentagon hoppas; att man efter den lätta militära segern lyckas skapa stabilitet och kan installera en
regim med ett skimmer av demokratisk legitimitet, kommer de att få blodad tand att gå vidare med nästa steg. Detta nästa steg inbegriper flera olika möjligheter. En av dem är självklart den Andinska regionen. Genom sina baser har USA redan nu direkta militära enheter i området.

Förutom att Venezuela och Colombia är stora oljeproducenter har vi även avsevärda tillgångar i Ecuador och Brasilien. Ja, det är verkligen en möjlighet att nästa steg av förebyggande krig, nu när den så kallade normen är etablerad och accepterad, kommer att tas här. En annan möjlighet är Iran.

Ja, vad kommer egentligen att hända med Iran, ett land som av USA utpekats som ett av ”ondskans axelmakter” och som har stora mängder olja?Dagen efter att Baathregimen i Bagdad föll manade också Ariel Sharon USA att gå vidare med Iran.

– I den mån Israel är bekymrat har aldrig Irakvarit någon stor sak. De har alltid sett det som en maktlös motståndare, en barnlek. Med Iran ter det sig annorlunda. Det är en betydligt starkare militär- och ekonomisk kraft. Sen flera år tillbaka har Israel tryckt på USA att ta itu med Iran. Iran är alltför stort för att Israel ska kunna göra det själv. Det är också mycket möjligt att det redan planeras för ett krig. Sedan ett år tillbaka är över 10 procent av Israels flygstridskrafter permanent stationerade i Turkiet, på de väldiga amerikanska baserna i landets östra del. Det rapporteras även att de utför spaningsflygningar över den iranska gränsen.

Därtill hävdar trovärdiga rapporter att USA, Israel och Turkiet försöker att få nationalistiska azerier i norra Iran att resa sig, med målet att på något sätt bryta loss delar av Iran och länka det samman med Azerbadjan. Axeln USA-Turkiet-Israel, med udden riktad mot Iran, skulle slutligen kunna leda fram till en uppsplittring av Iran och kanske en militär attack. Men det kommer bara att hända om det tas för givet att Iran i stort sett är värnlöst. USA går inte i krig med någon som kan slå tillbaka.

Med amerikanska stridskrafter i Afghanistan och Irak och militärbaser i såväl Turkiet som˚ Centralasien är Iran nu bokstavligen omringat. Kommer inte denna kallhamrade realitet driva Iran till att i självförsvarssyfte utveckla kärnvapen, om de inte redan har gjort det?

– Det är mycket möjligt att detta faktum kommer att driva på Irans försök att skaffa sig kärnvapen. Vi har flera indikationer som pekar mot att Israels bombning av den irakiska kärnkraftsreaktorn i Osirak initierade och stimulerade det irakiska kärnvapenprogrammet. Irakierna var vid detta tillfälle i full färd med att bygga denna kärnkraftsreaktor. Enligt en välkänd kärnfysiker från Harvard, som gjorde en studie på plats efter bombningen vars resultat publicerades i den vetenskapliga tidskriften Nature, var det också enbart frågan om ett kärnkraftverk och ingenting annat. Irakiska exilkällor har inte heller några belägg för att någonting var på gång, men de har ställt sig frågan om inte bombningen fungerade likt en katalysator för det irakiska kärnvapenprogrammet.

Det verkar också tämligen logiskt att länder som hotas att bli aıttackerade av en överlägsen angripare, som vet att de inte har någon möjlighet att försvara sig med konventionella vapen, praktiskt taget blir drivna till att försöka utveckla massförstörelsevapen och organisera terrornätverk. Allt är så tydligt och förutsägbart.

Hur påverkas palestinierna av kriget och ockupationen av Irak?

– Det är liktydigt med katastrof för dem.

Så det är inte frågan om någon vägkarta som leder till fred?

– Det är intressant att iakttaga medias roll i det här sammanhanget. En av den nuvarande journalistikens oskrivna lagar är att om George Bushs namn nämns i en artikel talar rubriken om hans vision och själva artikeln uppehåller sig vid hans drömmar. Ibland är dessutom en bild på honom infälld där han blickar mot framtiden. Jag kan inte riktigt förstå hur detta fenomen uppstått, men man håller fast vid det med en orubblig konsekvens. En av George Bushs visioner handlar om skapandet av en palestinsk stat – någonstans, någon gång, vart vet ingen, kanske i öknen. Det tas därtill för givet att vi ska falla på knä och prisa denna strålande vision. Det har blivit något av en konvention inom journalistskrået. Det var exempelvis en framträdande artikel i Wall Street Journal 21 mars som jag tror upprepade orden ”vision” och ”dröm” ett tiotal gånger.

Visionen och drömmen skulle möjligen kunna handla om att USA bestämt sig för att upphöra med att undergräva alla ansträngningar från den övriga världen att komma fram till någon form av adekvat politisk lösning av Palestinafrågan.

Fram till dags dato har USA blockerat alla sådana försök i snart 30 år. Bushadministrationen har i det fallet till och med varit ännu värre än sina föregångare. Ta Jerusalemtvisten, bara ett av många exempel: i december 2002 reviderade den nuvarande administrationen den linje som USA åtminstone i princip alltid tidigare ställt sig bakom; att Israel – i enlighet med Säkerhetsrådsresolutionen från 1968 – ska upphöra med sin ockupation, annektering och uppförandet av bosättningar i östra Jerusalem. För att föra opinionen bakom ljuset kallas därtill försöken att föra fredsprocessen vidare för ett amerikanskt initiativ, trots att den som ägnat den verkliga historien minsta uppmärksamhet vet att USA:s bidrag till de långvariga europeiska och arabiska ansträngningarna har varit att förvandla dem till något som inte har någon större relevans. Att Ariel Sharon, en av de värsta terroristdirigenterna som vår värld de senaste femtio åren skådat, nu i USA tilldelats epitetet ”stor statsman” är nog så talande och avslöjande om den verkliga hållningen.

Så i mitten av mars i år gjorde då Bush vad som kom att kallas för hans första viktiga uttalande om Mellanöstern och Palestinafrågan. Han höll ett tal, ett hopkok på gammal skåpmat, med undantag av en mening, den meningen som anger vägkartans själva ackord: ”Under det att fredsprocessen framskrider ska Israel begränsa sitt program för uppförandet av nya bosättningar”. Vad betyder det? Jo, det betyder att fram till dess att fredsprocessen nått en viss punkt, en punkt som definieras av Bush och som kan dröja långt in i framtiden, kan Israel fortsätta med sin bosättarpolitik. Det här är ett politiskt lappkast. Fram tills nu har åtminstone USA:s officiella hållning varit att motsätta sig det illegala bosättarprogram som omöjliggör en politisk lösning. Men nu är det ett helt annat ljud i Bushadministrationens skälla: Fortsätt med bosättningarna. Vi kommer att betala för det ända fram till dess att vi bestämmer att fredsprocessen nått fram till en specifik strategisk punkt. Så det var verkligen en avgörande förändring i riktning mot mer aggression, undergrävande av internationell rätt och möjligheterna för fred. Det är inte så det framställs, men det är bara att ta det skrivna ordet ad notam.

Upplever du att Europa och Ostasien på något sätt håller på att växa fram som motkrafter gentemot USA:s globala hegemoni?

– Det är otvivelaktigt så att Europa och Asien är ekonomiska aktörer jämförbara med Nordamerika, med egna specifika intressen. Det är inte på något sätt självklart för dem att traska patrull bakom USA, samtidigt som dessa ledande aktörer i dagens globaliserade värld är starkt sammanvävda. Framför allt har bolagen i USA, Europa och största delen Asien, nära sammanlänkade som de på alla sätt och vis är, gemensamma intressen. Men det finns även spänningar och motsättningar, något som specielltt blottläggs i relationen mellan USA och Europa.

USA har alltid haft en motsägelsefull inställning till Europa. Å ena sidan har man varit en tillskyndare av Europas enande, som en stor och än mer lukrativ marknad för amerikanska bolag. Å andra sidan har man alltid hyst en latent oro för att Europa ska utvecklas i en annan riktning. En hel del av spänningarna runt omkring de östeuropeiska ländernas inkorporering i EU bottnar i det. USA ser sig här ha en stor fördel, i så måtto att man har förhoppningar om att dessa länder kommer att vara starkt mottagliga för amerikanska influenser och därmed kommer att undergräva det europeiska centrat – Frankrike och Tyskland. Dessa stora industriella bjässar skulle därmed kunna bli mer löskopplade och oberoende av varandra.

Under ytan finns också sedan lång tid tillbaka en amerikansk motvilja gentemot den europeiska socioekonomiska modellen – med anständiga löner, arbetsvillkor och sociala förmåner. Den skiljer sig starkt från den amerikanska och USA, som ser den som farlig i den meningen att den är grogrund för att människor får en massa underliga ideér, vill ha bort den. Det är också väldigt tydligt att inkorporeringen av de östeuropeiska länderna – med sina låga löner, undertryckta arbetarklass och så vidare – skulle kunna undergräva det sociala systemet och arbetarklassens läge i västra Europa och spela USA i händerna.

Med tanke på att den amerikanska ekonomin är inne i en negativ process, hur ska Bushadministrationen kunna upprätthålla det som vissa kallar för ett belägringstillstånd – med oavbrutet krig och ockupation av ett flertal länder?
Hur ska de kunna driva sitt projekt framåt?

– De har som mål att köra vidare på den inslagna vägen i ytterligare sex år. Vid den tiden hoppas de att de har lyckats nita fast sin synnerligen reaktionära agenda. De kommer att lämna över en ekonomi i ett ytterst eländigt tillstånd, med precis som under 1980-talet väldiga underskott, och det kommer att bli någon annans huvudvärk att städa upp efter dem. Dessutom hoppas de att de har lyckats undergräva de sociala programmen och försvagat demokratin, som de givetvis avskyr, genom att flytta bort politiska beslut från den offentliga sfären till privata aktörer. De kommer också att ha gjort det på ett sätt som gör det svårt att återställa det hela. De efterlämnar ett för majoriteten av befolkningen smärtsamt arv, en majoritet som de inte bryr sig om.

På det internationella planet hoppas de att ha lyckats institutionalisera doktrinen om imperiehegemoni genom rå styrka och förebyggande krig. Idag kanske USA:s militära utgifter överskrider hela den övriga världens sammantaget. Dessutom är man teknologiskt överlägsen och Bushadministrationen försöker att dra vinning av denna överlägsenhet på ett ytterst farligt sätt, som i projektet att militarisera rymden. De förmodar, tror jag, att oavsett vad som än händer med den amerikanska ekonomin kommer deras överväldigande styrka helt enkelt tvinga människor till att göra det de säger.

Intervju med Noam Chomsky gjord av David Barsamian. Publicerad i Tidskriften Röda Rummet nr 2/03
Översättning och redigering: Anders Karlsson

Den globala anarkin och barbariets återkomst

Del 4 av 4 i serien Barbariernas kamp

Attacken den 11 september 2001 och det efterföljande “kriget mot terrorismen” är ingen kamp mellan en västerländsk och en islamsk kultur utan ett barbarernas inbördeskrig. Det hävdar Gilbert Achcar*.

Gilbert Achcar. Barbariernas kamp. 11 september och den nya världsordningen. Med tillägg av Brev till en lättdeprimerad krigsmotståndare. Översättning Maria Sundvall.

Stockholm: Röda rummet, 2003. Hft -210 s.

Islamfundamentalisternas angrepp var ett reaktionärt barbariskt svar på den amerikanska hegemonin i världen. Achcar gör dock klart att USAs utrikespolitik är lika barbarisk. Han lyfter fram tre saker som kännetecknar det nya barbariet.

Politisk manipulering

Opinionen i Väst förbereds för krig. USAs politiska ledning tog tillfället i akt att trissa upp en krigsstämning. Osama bin Laden och terrornätverket al-Qaida var inte enbart fienden. De var superkriminella och andra förklaringar – dvs ett sökande efter orsakssammanhang – stämplades omedelbart som medbrottslighet. Ett klassiskt maktmedel för att förhindra eftertanke och en demokratisk diskussion konstaterar Achcar. Och, säger han, retoriken kring ‘det onda’ – som är ett fundamentalistiskt kristet begrepp – är täckmanteln, för att förhindra att USAs och industristaternas egen terrorism kommer upp till ytan.

Attackmålet World Trade Center skyskraporna, som var symbolen för den globaliserade livsstilen, förklarar de hätska utfallen. Att TV-bilderna återutsänts om och om igen är just för att befrämja känslan av ett krigstillstånd. Krigshetsarnas ‘assistant toppdog’ den brittiske statsministern Tony Blair, uttrycker det mycket tydligt. “Sett ur alla aspekter är rättfärdigheten och rätten på vår sida, och vi har en strategi att följa. Det är viktigt att vi inte glömmer varför vi gör det. Det är viktigt att vi inte glömmer det vi kände, när vi såg flygplanen köra in i tvillingtornen”.

USA skapade den islamistiska fundamentalismen. Achcar visar på hur inte endast terrorchefen Osama bin Laden, utan hela islamfundamentalismen, är intimt förbunden med USAs utrikespolitik. bin Laden, CIAs älskling i Afganistan, är i realiteten en avfallsprodukt från det kalla kriget. Den religiösa fundamentalismen växte i födelselandet Saudiarabien och bredde ut sig i islamska länder endast tack vare det decennielånga stödet från USA. Islam var ett av de medel som USA använde för att – efter det andra världskriget – bekämpa den framvällande vänstern och den arabiska nationalismen. Det är denna politiserade islam som idag fyller det ideologiska vakuumet, som uppstod efter att de demokratiska krafterna förlorade.

En proletariserad medelklass. Till slut visar Achcar på att islamfundamentalismen – klassanalytiskt sett – är en småborgerlig rörelse. Det är en radikaliserad medelklass’ och ett förarmat småfolks reaktionära svar på de politiska följderna, som den kapitalistiska globaliseringen fört med sig. Den islamska fundamentalismen är inte de fattigas uppror.

Militarisering eller…

De båda barbarierna har växt fram mot bakgrund av den tillagande världsekonomiska krisen och Västmakternas geopolitiska nyordningspolitik efter Sovjetunionens upplösning, säger Achcar.

Vi har den opolitiska och människoföraktande terrorn från de “heliga soldaterna”, som med ett oförsonligt hat angriper USA och dess lokala hantlangare. Mot dem har vi USA med sina allierade, som i kraft av sin överväldigande makt cementerar sig fast i synen på “kriget mot terrorismen” och i logiken av att utvidga det. Således det “heliga kriget”, där beundrarna av självmordspiloterna den 11 september jublade och ropar på mera. Och det “berättigade preventiva kriget”, där beundrarna av USAs stridskrafter ylade vid bombningarna av Afghanistan och kräver mera. Båda hållningarna är ett brott med folkrättsprincipen och har som följd en avdemokratisering och att samhällena militariseras.

Achcar sammanfattar att vi står inför en orolig framtid. Mot risken för att glida in i barbariet pläderar han för “ett framstegsvänligt och trovärdigt alternativ till den nyliberala kapitalismen, som är i stånd att tvinga den reaktionära politiken tillbaka, och omvandla den samhälleliga otillfredsställelsen till en kamp för demokrati och rättfärdiga förhållanden”.

Gilbert Achcar är skarp i sin analys, många frågetecken rätas ut. Det är ett sant nöje att läsa hans bok när han dissekerar världspolitiken.

Christoph Jünke

Översättning från tyskan Per-Erik Wentus. Tidigare publicerad i SoZ (Köln) och i Internationalen (Stockholm) nr 1/2003.

* Gilbert Achcar är professor i internationella relationer vid L’Université de Paris VIII (Saint Denis). Hans senaste böcker är La Nouvelle guerre froide (1999) och redigeringen av antologin The Legacy of Ernest Mandel (1999). Achcar medarbetar i Le Monde diplomatique.

Brev till en lätt deprimerad krigsmotståndare

Del 3 av 4 i serien Barbariernas kamp

Kära vän,

Jag tycker inte att den besvikelse du känt sedan du hörde om den irakiska regimens fall är befogad.

Det är klart att jag kan förstå den. Det som framförallt bedrövade dig var att detta fall gjort det möjligt för gamarna i Washington och London att hissa sina flaggor. Det var ett halvkolonialt krig som drevs av tandemparet Bush och Blair (låt oss kalla dem B2 – det passar bra att döpa dem efter ett bombplan!) i trots mot en klar majoritet av världsopinionen. Ändå kan de nu kalla det ett ”befrielsekrig”, inspirerat av demokratiska ideal. Ja, det kan göra en vansinnig!

Men kom ihåg vad vi förutsade månad efter månad. Det kan sammanfattas som några få hypoteser:

Att B2:s lättaste uppgift skulle bli att störta Saddam Husseins regim, som de skulle kunna besegra utan alltför stor möda. Deras verkliga problem skulle börja därefter. Att de vågade trotsa den allmänna opinionen eftersom de räknade med att åsynen av irakiska massor som jublade över Saddam Husseins fall skulle vinna över den. Vi var tvungna att förbereda oss för den åsynen. Med tanke på hur hatad Baath-partiets diktatur var – och med all rätta -skulle en sådan utveckling vara oundviklig.

B2 är äventyrare, spelare; de gick ut i krig och satsade på det bästa möjliga scenariot. De satsade på att kunna ta över huvuddelen av den irakiska statsapparaten, särskilt armén, då den skulle vända sig mot Saddam Hussein, och på att de skulle kunna använda den för att kontrollera Irak efter segern. Men det troligaste scenariot var att deras intervention – som skulle börja med ett försök att döda Saddam Hussein och ockupera de irakiska oljefälten -skulle leda till sammanbrott för statsapparaten och resultera i ett omfattande kaos präglat av blodiga uppgörelser.

Alla dessa förutsägelser har bekräftats. Ingenting av det som hänt kan, när allt kommer till kritan, ha förvånat dig. Allt var förutsägbart. Låt oss titta närmare på händelserna under de senaste dagarna.

Segern

¨På ena sidan hade vi en ”koalition” mellan världens främsta militärmakt, som själv svarar för mer än 40 procent av världens militärutgifter, och en av de större vasallmakterna. På andra sidan hade vi ett tredje världenland där två tredjedelar av stridskrafterna förstördes 1991 och den resterande tredjedelen under åren därefter nöttes ned av blockaden som hindrade landet från att underhålla sina vapen. Dess vapenmakt försvagades ytterligare av flera år av FN-övervakad nedrustning. Hur skulle någon under dessa omständigheter kunna bli förvånad över sammanbrottet i Irak?

Samma regim hade redan lidit ett förkrossande nederlag 1991, då de irakiska stridskrafterna i Kuwait och södra Irak bröt samman. Det är sant att den här gången hade Washington som mål att inta städerna och ockupera hela landet; det är givetvis ett svårare mål att uppnå. Men under tiden hade landet åderlåtits, och var utmattat efter mer än tjugo år av krig, bomb˝ningar och blockad. Sådant var tillståndet för det land som Washington gav sig ut för att erövra. Och år 2003, liksom år 1991, var det ett faktum att den stora majoriteten av irakierna, som förmodades utföra orderna från Bagdad, i själva verket hatade Baath-regimen. Hur kunde någon vänta sig en folklig mobilisering under sådana villkor?!

Det som i själva verket var förvånande var inte den snabba segern för USA:s och Storbritanniens trupper, utan det motstånd som den irakiska regimens styrkor bjöd under offensivens första dagar. Kom ihåg att under de där första dagarna gjorde alla kommentatorer i kör narr över förutsägelserna om en snabb seger! Många trodde att offensiven skulle köra fast så som man förutspått redan 1991. De tog fel om orsaken till det första motståndet. Det berodde på att markoffensiven startade samtidigt som de intensiva bombningarna, medan Washington 1991 hade utsatt den irakiska armén för fem veckors häftig bombning innan man satte in sina egna trupper i strid. Det innebar att regimensÊ styrkor i årets krig fortfarande var beredda att kämpa när markoffensiven startade – mycket mer än 1991, då de irakiska trupper som överlevt bombningarna var utmattade och förvirrade, och kapitulerade i massor till koalitionstrupperna.

Men det handlade om regimens styrkor, ingenting annat! Den som tog händelserna i Irak för ett verkligt folkligt motstånd, den som blandade ihop regimtruppernas försvar av Bagdad med folkets försvar av Beirut under den israeliska belägringen 1982, tog allvarligt miste både om de militära utsikterna och om det irakiska folkets förhållande till Saddam Husseins tyranniska regim. Det största bakslaget för Pentagons plan var faktiskt att de bombningar de chansade på under offensivens första dag missade sitt mål: Saddam Hussein. Och när Saddam Hussein senare upphörde att fungera som överbefälhavare, var det förmodligen det som direkt utlöste det hastiga sammanbrottet i Bagdads försvar – antingen han nu dödades av en bomb eller lyckades fly fältet. I en så cÁentraliserad persondiktatur räcker det alt göra sig av med diktatorn för att förstöra regimens grundvalar när de väl sätts under intensivt tryck.

Reaktionerna i Irak

Hur kan någon bli förvånad över att det irakiska folket reagerade med lättnad och glädje över diktaturens fall? Jag kände själv verklig lättnad, även om jag aldrig har upplevt vad irakierna varit med om. Baath-partiet kom till maktelit i Irak i juli 1968, då jag själv, som så många i min generation i många delar av världen, befann mig mitt uppe i min egen radikalisering. Den nya regimens första prioritering var att krossa det irakiska uttrycket för den radikaliseringen – en radikalisering som i Mellanöstern tagit fart efter arabregimernas nederlag mot Israels angrepp i juni 1967.

Det terrorvälde som upprättades i Bagdad fortsatte med att hänsynslöst krossa gerillafronten som öppnats i södra Irak av den Che Guevara-inspirerade Khaled Ahmed Zaki, liksom den vänsterflygel som brutit med det irakiska kommunistpartiet. De nÍya kuppmakarna fick snabbt ett rykte som regionens mest våldsamma regim. Irakiska aktivister visste att det var bättre att dö i strid med regimens styrkor än att gripas och dö under en tortyr av oöverträffad grymhet. Baath-regimen krossade den irakiska vänstern, den starkaste kraften inom vänstern i arabvärlden, i blod. På så sätt bidrog regimen till att bana väg för den islamiska fundamentalismens hegemoni över folkliga proteströrelser i Mellanöstern. Av alla diktatorer som jämförts med Hitler under det senaste halva århundradet – oftast på det mest tendentiösa sätt och för propagandistiska ändamål – är Saddam Hussein den som närmast motsvarar beskrivningen. Det gäller inte bara regimens inrikespolitik (med undantag för det faktum att nazismen hade en ideologiskt motiverad massbas) utan också dess expansionspolitik som vägleds av blint storhetsvansinne.

I 35 år har jag väntat och hoppats på att denna förfärliga regim ska falla! Så jag var lättad när den äntligen föll, på samma sätt somÊ miljoner irakiska män och kvinnor var lättade. Inte heller var det irakiska folkets lättnad förvånande; den var helt förutsägbar. Det som var förvånande, åtminstone för Washington och London, var att de arabiska irakierna gav deras trupper ett så ljumt välkomnande, ofta med en udd av fientlighet. Det gällde även i den shiitiskt dominerade södra landsdelen, där de trodde att de hade övertaget.

Det är inte heller svårt att förstå. Det som Washington och London inte lyckades förstå är att det här folket, som har så många skäl att hata Saddam Hussein, har ännu fler skäl att hata dem själva. Irakierna kommer ihåg hur koalitionen lämnade ut dem till Saddam Hussein 1991. De lider fortfarande av effekterna av tolv års folkmordsblockad som genomdrivits av Washington och London med samtycke från deras partner i FN:s säkerhetsråd. Och de kan inte välkomna USA som befriare, när landet samtidigt ses som den främsta förtryckaren i Mellanöstern och staten Israels sponsor. Inte heller kan de välkoÁmna de medföljande britterna, kolonialherrarna från iförrfjol, som lämnat så många bittra minnen efter sig.

Följaktligen var irakiernas glädjeyttringar rätt återhållsamma. Washington måste tillgripa propagandatrick för att kunna ge intrycket av att koalitionens trupper välkomnades som ”befriare”. Visst hyllades de, men framförallt av plundrarna, som med famnen full av sitt byte hade alla skäl att säga ”Bush very good”. Ockupationstrupperna gav avsiktligt dessa plundrare fria tyglar. Militärledningen trodde att den på så sätt skulle skydda ockupationen mot folklig fientlighet, när det i själva verket ledde till kraftigt ökad misstro. (Den enda offentliga byggnaden i Bagdad som bevakades väl var oljeministeriet, precis som de enda ”säkra* områdena i Irak var oljefälten.) De nya invasionstrupperna blev ansvariga för en plundring av Bagdad som i historien kominer att framstå som den moderna motsvarigheten till plundringen av Bagdad under mongolernas invasion på 1200-talet.

Den enda del ıav den irakiska befolkningen som förenades med ockupationstrupperna och massivt uttryckte an glädje över deras närvaro var kurderna. Än en gång har de kurdiska ledarskapen i Irak visat sin eviga kortsynthet, den som så ofta lett dem till att söka sig usla allierade: Israelit, shahen av Iran, den turkiska regeringen, de iranska mullorna – och till och med Saddam Hussein! De hade inte vett att undvika att kompromettera sig med en ockupationsstyrka som är dömd att bli måltavla för de arabiska irakiernas missnöje, trots att de arabiska irakierna är de enda allierade som i slutänden kommer att kunna ha en avgörande betydelse för irakiska Kurdistans framtid. Det skulle vara förödande för kurderna om deras ledare befäster bilden av sig själva som ockupationsmakternas hängivna medarbetare. USA och Storbritannien har i själva verket ingen avsikt att försvara det kurdiska folkets rätt till självbestämmande. De kommer inte att tveka att offra de irakiska kurderna om det gynnar deras syfte att stärka sitt grep∆p över landet.

Kontrollera Irak, dominera världen

De som plundrar Iraks städer i liten skala har redan nu gjort uppgiften mycket mer komplicerad för de storskaliga plundrarna, ockupationsmakterna. Varje dag som går bekräftar ytterligare hur svårt det kommer att bli för B2 att kontrollera Irak och en befolkning som hjärtligt avskyr dem. Deras handgångne man Ahmed Chalabi och hans handfull av legoknektar som fördes in i landet i USA-truppernas packning kommer med all säkerhet inte att kunna ändra på den situationen.

USA:s problem är att de inte kommer att hitta någonting mer pålitligt i Irak än resterna av Saddam Husseins apparat – i ännu högre grad än i Tyskland och Japan efter 1945, där de ändå kunde använda hela skikt inom den gamla regimens statsapparat, och i Japan till och med kejsaren själv. De är bara bland den gamla regimens tjänare som det finns tillräckligt många som är så moraliskt förfallna att de kan tänkas bli ockupanternas hängivna tjä˛nare. Det är bara de som kommer att vilja tjäna landets nya herrar, med desto större entusiasm som de på det sättet kan rädda sina egna skinn, samtidigt som de släcker sin törst efter makt. Det kommer att göra ockupationen ännu mer förhatlig för den stora majoriteten av irakier.

När USA sprider ut sin närvaro al!t mer i arabvärlden, blir dess styrkor allt mer utsatta. Det hat som USA väcker i alla Mellanösterns länder och i hela den islamiska världen har redan exploderat i dess ansikte flera gånger, n september var bara det mest spektakulära, mest dödliga uttrycket hittills för det hatet. Ockupationen av Irak kommer att öka det allmänna missnöjet till det yttersta. Det kommer att påskynda förruttnelsen av den regionala ordning som stöds av Washington. Det kommer inte att bli någon Pax Americana. Det kommer snarare att bli ytterligare ett steg ned mot barbari, med det främsta barbariet i Washington och dess allierade som göder den religiösa fanatismens motsatta barbari – så länga som inga nya progressiva krafter träder fram i den här delen av världen.

Projektet att bygga ett världsimperium dominerat av USA med brutalt våld är oundvikligen dömt att misslyckas. I det avseendet har Washington redan lidit stora politiska bakslag, tvärtemot det intryck som dess militära seger i Irak tillfälligt kan ge. Aldrig sedan kalla krigets slut har USA:s hegemoni ifrågasatts så allmänt i världen; aldrig har det funnits så litet stöd för denna hegemoni. Det gäller relationerna mellan länder: aldrig har länder som Washington betraktat som sina lojala allierade varit så motsträviga och trilska. Till och med den turkiska regeringen vägrade att låta USA-trupperna passera dess territorium. Washington lyckades inte köpa dess stöd, precis som det inte lyckades köpa tillräckligt många medlemmar av FN:s säkerhetsråd för att få nio ynka röster för sitt krig mot Irak!

Det är klart, att dessa stater inte är några pålitliga allierade för antikrigsrörelsen, eller ens överhuvudtaget allierade – särskilt när de som FrankrikÎe och Ryssland beter sig precis lika brutalt och avskyvärt på sina egna imperiedomäner som USA på sina. Men detta mummel i ledet från raden av stater som är förbundna med det stora imperium som styrs från Washington har på sitt sätt avspeglat ett annat betydande bakslag för imperialismens projekt. Jag tänker förstås på framväxten av den nya stormakten, ”den allmänna världsopinionen”, som New York Times så riktigt kallade det efter 15 februari 2003, dagen för de största världsomspännande folkliga mobiliseringarna i historien. ”Den allmänna världsopinionen” – eller rättare sagt den verkliga rörelsen, antikrigsrörelsen, för opinionssiffror demonstrerar ju inte.

Under 1990-talet trodde många att denna rörelse var dömd att aldrig övervinna sin svaghet. De trodde att Vietnamåren en gång för alla var glömda och begravda, särskilt sedan Washington lärt läxan från Vietnam och tillämpat den i senare krig (med början i Panama 1989). Från hösten 2002. har vi sett ett förbluffande uppsving för en ny ]antikrigsrörelse, som snabbt slagit nya historiska rekord i allt fler länder och även svept över USA. Det senaste är absolut avgörande; den viktigaste mobiliseringen är förstås den som sker i USA självt. Antikrigsrörelsen i USA har ännu inte nått sin styrka från Vietnamåren, men den har redan visat sig kunna nå masskala, trots traumat från 11 september och trots Bushregeringens utnyttjande av det traumat.

Många krigsmotståndare har tagit intryck av noggrant utvalda bilder från den så kallade befrielsen av Irak och av de Pentagon-regisserade scenerna. Men varje dag som går visar hur rätt antikrigsr3örelsen hade. De oräkneliga döda, den massiva förstörelsen och plundringen av Iraks nationella rikedomar utgör ett enormt pris för det irakiska folket att betala för en ”befrielse” som leder till utländsk ockupation. När Washington kör fast i ett land som inte kan gömmas för världen – till skillnad från Afghanistan, där situationen idag är mer kaotisk än någonsin – kommer antikrigsrörelsen att kunna växa till nya höjder.

Denna rörelses spektakulära tillväxt har bara varit möjlig därför att den växte fram ur tre års framsteg för den rörelse mot nyliberal globalisering som föddes i Seattle. Dessa två rörelser kommer att fortsätta att stärka varandra och öka människors medvetenhet om att nyliberalism och krig bara är två sidor av samma härskarsystem – en system som måste störtas.

Gilbert Achcar
14 april 2003

Ursprungligen publicerat på svenska som ett tillägg i boken Barbariernas kamp av Gilbert Achcar.

Från ett 11 september till ett annat

Del 2 av 4 i serien Barbariernas kamp

Inledning till boken Barbariernas kamp, utgiven 2003

Den 11 september 1990 höll George Herbert Walker Bush, USA:s 41:e president, ett historiskt tal till den samlade kongressen. Iraks armé hade invaderat Kuwait sex veckor tidigare. Fyra dagar efter invasionen hade presidenten givit order om att placera ut USA-trupper på Saudiarabiens territorium: det var början på Operation Ökensköld. Det var mycket som stod på spel då presidenten framträdde inför kongressen. George Bush såg det som sin uppgift att ta vid, där hans föregångare Ronald Reagan, vars vicepresident han hade varit från 1981 till 1989, misslyckats.

Trots Reagans upprepade försök och till hans stora besvikelse hade han inte lyckats bota USA från Vietnamsyndromet. Landet var fortfarande djupt märkt av detta handlingsförlamande trauma, förvärvat i det ”smutsigaste” kriget i landets historia.

Reagans största utlandsoperation hade slutat med ett misslyckande på den punkten: resultatet blev istället att ett ”Beirut-syndrom” lades till Vietnamsyndromet, sedan självmords-attacker för första gången riktats direkt mot USA. Det var 1983, aderton år före attackerna mot New York och Washington. Sedan 63 personer dödats 18 april i en attack mot USA-ambassaden i Beirut, förolyckades ytterligare 242 marinsoldater, från den multinationella styrka som placerats i Libanon efter Israels invasion 1982, när det flerfamiljshus de använde som förläggning rasade samman 23 oktober.(1)

Reagan berättar i sin självbiografi om hur ”våra erfarenheter i Libanon (ledde) till att regeringen antog en rad principer som skulle vägleda Förenta Staterna när det gällde att sätta in militära kraftåtgärder utomlands”.(2) Caspar Weinberger, som då var försvarsminister, formulerade den nya doktrinen i ett uppmärksammat ta! i november 1984. Den femte av de sex principerna har; formulerade lyder som följer: ”Innan USA sätter in stridande styrkor utomlands, måste det finnas en rimlig försäkran om att vi har stöd från det amerikanska folket och deras valda representanter i kongressen… Vi kan inte utkämpa en strid med kongressen på hemmaplan och samtidigt begära att våra trupper ska vinna ett krig på andra kontinenter.” (3)

George H W Bush höll sig samvetsgrant till denna princip. Den första militära operation som utfördes under denne före detta ClA-chefs överinseende förbereddes noggrant genom en intensiv mediekampanj mot den tidigare CIA-agenten och diktatorn i Panama, Manuel Noriega (och han var onekligen en utmärkt måltavla för svartmålning). För att grundligt hamra in budskapet döptes operationen som inleddes på natten mellan 19 och 20 december 1989 – tio år efter Sovjettruppernas invasion av Afghanistan, tio månader efter deras reträtt från det förödda landet – till Just Cause, ”Rättvis sak”.

Experimentet blev en framgång för Washington, även om kidnappningen av general Noriega (med en försiktig uppskattning) kostade 300 döda, 3 000 sårade och 15 000 fördrivna bland den panamanska civilbefolkningen, för att inte tala om de militära förlusterna.(4) Ändå gav experimentet inget avgörande utslag. I allmänhetens ögon i USA var operationen snarare en polisraid mot en brutal tyrann och knarkhandlare än ett krig. Det kunde inte ses som en pålitlig måttstock på hur mycket av Vietnamsyndromet som levde kvar.

När Kuwait invaderades några månader senare, 2 augusti 1990, av diktatorn Saddam Husseins trupper, utgjorde det ett idealiskt tillfälle att försöka bryta USA:s hämningar när det gällde att föra krig. President Bush förstod omedelbart vilken stor fördel han skulle kunna få av en militär aktion, som var så legitim i den internationella juridikens ögon. Det var den första militära aktionen i FN:s historia som fick aktivt eller passivt stöd från alla de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet och den stora majoriteten av generalförsamlingen. Bush måste fortfarande övertyga även den inhemska opinionen, och framförallt kongressen, där han väntade sig att de två kamrarna skulle anta en resolution till stöd för hans aktion i Persiska viken.(5) Det var detta som stod på spel vid hans tal 11 september 1990.

Presidenten tillgrep två olika slags argument i sitt tal:

”idealistiska” argument och ”realistiska” argument, för att använda termer som används i teorier om internationella relationer. Det var som om två talskrivare med olika inställning delat upp uppgiften att skriva olika delar av talet. Först vände sig Bush till ”idealisterna”, som det fanns många av bland kongressens demokrater, och hängav sig åt en högtravande retorik på ett tema som senare blivit omtalat – den ”nya världsordningen”.

”Vi befinner oss idag i ett unikt och extraordinärt ögonblick. Krisen i Persiska viken är allvarlig, men den ger oss också ett sällsynt tillfälle att gå vidare i en historisk period av samarbete. Ur dessa plågade tider… kan en ny världsordning framträda: en ny era – friare från hotet om terror, starkare i sökandet efter rättvisa, och tryggare i strävan efter fred. En era i vilken världens nationer, i Öst och Väst, Nord och Syd, kan blomstra och leva i harmoni.

Hundra generationer har sökt efter den gäckande vägen till fred, samtidigt som tusen krig rasade med insats av all upptänklig mänsklig möda. Idag kämpar den nya världen för att födas. En värld helt annorlunda än den tidigare. En värld där lagarnas styre ersätter djungelns lag. En värld där länder tar på sig sin del av ansvaret för frihet och rättvisa. En värld där de starka respekterar de svagas rättigheter.”(6)

Därefter vände sig Bush till ”realisterna”, som sätter ”det nationella intresset” högre än någon annan hänsyn, och som anser att USA;s världsherravälde ingår i varje sund definition av det nationella intresset. Det var med adress till dem som Bush förklarade vad som stod på spel ekonomiskt och när det gällde USA:s hegemoni:

”Vitala ekonomiska intressen står också på spel. Enbart Irak kontrollerar ungefär 10 procent av världens kända oljereserver. Irak och Kuwait kontrollerar tillsammans det dubbla. Ett Irak som tillåts att svälja Kuwait skulle få tillräcklig ekonomisk och militär makt, liksom arrogans nog, att skrämma och tvinga sina grannar – grannar som kontrollerar merparten av världens återstående oljereserver. Vi kan inte tillåta att en så vital resurs behärskas av någon så hänsynslös. Och vi kommer inte att tillåta det.
Nyliga händelser har tydligt visat att det inte finns någon ersättning för amerikanskt ledarskap. Inför tyranniet må ingen betvivla Amerikas trovärdighet och pålitlighet.”
(7)

Samtidigt som Bush medgav att det kalla krigets slut – vid en tidpunkt då Tyskland höll på att genomföra sin återförening – gjorde det möjligt att minska USA:s militära budget från toppnivån under Reagan, tillade han att han ändå ”aldrig skulle acceptera” en militärbudget som riskerade ”vår nödvändiga säkerhetsmarginal”.

”Världen är fortfarande farlig. Det står helt klart nu. Stabiliteten är inte säkrad. Amerikanska intressen är vittomfattande. Det ömsesidiga beroendet har ökat. Regional instabilitet kan få globala konsekvenser. Det är inte rätt tidpunkt att riskera Amerikas förmåga att försvara sina vitala intressen.” (8)

När två sådana resonemang, den mest lyriska idealism och den mest prosaiska realism, svetsas samman i ett enda budskap, kan man knappast betvivla att det är realpolitiken som segrat. Rättskaffenhet och ärlighet är ”idealistiska” dygder, medan svek och hyckleri är grundläggande delar av de dygder Machiavelli beskrev:

”Trots detta vet man av erfarenhet att de furstar i vår tid som har uträttat storverk är de som inte har hållit så mycket på troheten, utan som med sin illistighet har förstått att förvrida huvudet på folk och slutligen har fått övertag över dem som förlitat sig på ärligheten… För närvarande finns det en furste – vilken är inte lämpligt att nämna här – som aldrig predikar annat än fred och trohet, men som är synnerligen fientligt inställd till båda delarna… ”(9)

Om vi läser talet än en gång uppmärksamt, kommer vi emellertid att se att George H W Bush inte gjorde några utfästelser i den ”idealistiska” delen av det. Han begränsade sig till att beskriva vad som var möjligt 1990 – men bara möjligt – utan att lova att det skulle ske. Världen befann sig verkligen i ett ”unikt och extraordinärt ögonblick” då. med ”ett sällsynt tillfälle att gå vidare ; en historisk period av samarbete”. En ”ny världsordning” kunde ha blivit resultatet av det kalla krigets upphörande: ”en ny era – friare från hotet om terror, starkare i sökandet efter rättvisa. och tryggare i strävan efter fred”. Det kunde ha varit en era då ”världens nationer, i Öst och Väst, Syd och Nord, kan blomstra och leva i harmoni” samtidigt som ”lagarnas styre ersätter djungelns lag” och ”de starka respekterar de svagas rättigheter”.

Det var anmärkningsvärda ord: de erkände att det fanns ett samband mellan att å ena sidan kunna minska terrorhotet och göra framsteg mot fred, och att å andra sidan skapa förutsättningar för välstånd i varje enskild del av världen, för att internationella lagar ska råda och de starkare respektera de svagas rättigheter.

I det perspektivet kan händelserna 11 september 2001 med rätta tolkas som bottenpunkten hittills på vägen mot terrorism. De visar på det gap som under de elva mellanliggande åren vuxit mellan verkligheten och de villkor för global fred och rättvisa som Bush själv beskrev i talet ii | september 1990. I en värld där ojämlikheten obönhörligen ökar, inom varje samhälle såväl som mellan nationer, där djungelns lag och principen att ”makt ger rätt” härskar oinskränkta, kommer den ena sidans barbari oundvikligen att föda barbari från den andra sidan. ”Hotet om terror” i alla dess olika former kommer i slutänden att vara drabba oss alla.

Striden mellan dessa tvillingharbarier kommer inte att leda till en värld i fred. Snarare än att neutralisera varandra, stärker barbarierna varandra, i en spiral av ömsesidig upptrappning som då och då leder till utbrott i enlighet med Clausewitz’ tankar om stegringen till det yttersta: ”Sålunda påtvingar den ene den andre sin lag och en växelverkan skapas, som för begreppet krig till dess yttersta gräns.”(10) Det finns ingen bättre beskrivning i en mening av det som brukar kallas ”våldets onda cirkel” i en rid då två klaner, fångna i en global vendetta, ropar i kör att de inte tänker avstå från några medel i sitt krig för ömsesidig förintelse.

Gilbert Achcar

Noter
1i.Vid samma tidpunkt dödades 58 fransmän i en annan attack mot samma multinationella styrka.
2. Ronald Reagan, Ett amerikanskt liv: memoarer, Norstedts 1991, ».465.
3. Caspar Weinberger, ”The Uses of Military Power”, tal till nationella pressklubben, Washington DC, 28 november 1984. Tryckt som bilaga riil Richard Haas, Intervention: The Use of American Military Force in the Post Cold War World, reviderad upplaga, Brookings, Washington DC 1999, s. 2.03. De fem övriga principerna var: i) Inga trupper sätts in i strid om inte USA:s och dess allierades vitala intressen står på spel. 2) Inget deltagande utan den klara avsikten att vinna och de nödvändiga resurserna för att göra det. 3) Klart definierade mål för interventionen. 4) Ständig utvärdering av villkoren för deltagandet och förhållandet till USA:s vitala intressen. 5) Militär intervention endast som sista utväg.
4. Läkare för mänskliga rättigheter, ”Panama: ‘Operation Just Cause’: The Human Cost of the US Invasion”, pressmeddelande, Boston, 16 december 1990.
5. Senaten och representanthuset antog samstämmiga resolutioner i början av oktober 1990 med stöd för presidentens agerande ”med anledning av Iraks angrepp mot Kuwait”.
6. Den här delen av talet har tryckts i George Bush och Brent Scowcroft, A World Transformed, Knopr, New York 1998, $.370. För der. fullständiga texten se ”President Bush’s Adress to Congress on the Persian Gulf Situation”, Washington Filé, Washington DC, utrikesdepartementei. 1990.
7. Se ovan.
8. Se ovan.
9. Niccolo Machiavelli, Fursten, Natur och Kultur 1997, s.88, 91.
10. Carl von Clausewitz, Om kriget, Bonniers 1991, s.51.

Läs hela boken, Barbariernas kamp av Gilbert Achcar.

Förord till Gilbert Achcars bok ”Barbariernas kamp”

Del 1 av 4 i serien Barbariernas kamp

Den 15 februari 2003 demonstrerade uppskattningsvis tolv miljoner människor jorden runt mot USA:s planer på krig mot Irak. Gilbert Achcar, författaren till denna bok, har kallat det ”dagen för de största världsomspännande folkliga mobiliseringarna i historien”. New York Times döpte den allmänna världsopinionen till en ny stormakt.

När den här boken kommer ut, sensommaren 2003, vet vi att den nya stormakten inte kunde förhindra kriget, även om den fortsätter att påverka de styrande denna sommar när det blivit uppenbart både att kriget egentligen inte är över, och att regeringarna ljugit för att tvinga med sina länder i kriget.

Oavsett detta, innebar och innebär den nya massrörelsen mot krig att miljoner människor – utan att vara tillfrågade – tagit sig rätten att säga sin mening om världspolitiken. De har tagit sig rätten att ifrågasätta inte bara de styrandes handlingar, utan också deras motiv, ja själva deras världsbild.

Gilbert Achcars bok kom ut 2002. Den är alltså ingen direkt kommentar till kriget mot Irak, men den tecknar en bakgrund och söker svar på de stora frågor som den nya massrörelsen ställts inför och kommer att fortsätta att ställa sig.

I den ström av böcker om Mellanöstern, islam och USA som nu ges ut fyller denna bok en funktion, just för sin radikala analys av bägge sidorna – bägge barbarierna. USA:s politik och dess bakomliggande motiv beskrivs i polemik mot de officiella förklaringarna. Politiken i arabvärlden och den islamiska fundamentalismen förklaras mot bakgrund av den sociala upplösningen i Mellanöstern.

Boken växer också till en beskrivning av hela världsläget under perioden efter kalla kriget. Achcar beskriver med ett brett grepp förändringar i militära och politiska styrkeförhållanden, i människors medvetande, i samhälleliga normer. Han beskriver också hur detta påverkat de etablerades teorier om världen.

I det sammanhanget är det särskilt två teoribildare som Achcar har ett gott öga till – två forskare och författare från USA som under det gångna årtiondet framträtt i den internationella debatten som oerhört betydelsefulla uttolkare av världsläget. De har aldrig blivit lika kända i den allmänna debatten i Sverige, och fordrar kanske redan här en kort presentation.

Den förste är Francis Fukuyama, som i början på 90-talet blev känd för sin tes att det västerländska samhället är slutmålet i människans historiska utveckling. Kommunismens fall hade visat att marknadsekonomin och den liberala demokratin var överlägsna alla andra system.

Det andra namnet är Samuel Huntington, vars bok om ”civilisationernas kamp och omskapandet av världsordningen” från 1996 inspirerat Achcar till polemik redan i själva boktiteln. Huntington drev där tesen att kampen mellan stormakter och ideologiska system i vår tid ersatts av en kamp mellan civilisationer, kulturer, till exempel den islamiska civilisationen och den – överlägsna – västerländska.

Achcar polemiserar mot dessa debattörer och visar hur deras teorier i sjäÕlva verket har till funktion att rättfärdiga världsordningen.

Gilbert Achcar är född i Libanon men bor sedan länge i Paris, där han undervisar i statsvetenskap och internationella relationer vid universitetet i Paris-VIII. Han skriver ofta i Le Monde diplomatique och har gett ut flera böcker om samtidspolitik. Han har redigerat boken The Legacy of Ernest Mandel (Verso, London 1999). På engelska utkommer under hösten 2003 Fastern Cauldron på Monthly Review Press.

Boken är översatt i huvudsak från den engelska utgåvan, The Clash of Barbarisms. Sept 11 and the Making of the New World Disorder (Monthly Review Press, New York zooz). Citat återges dock från ursprungskällan, ifall det rör sig om böcker/tidskrifter på franska eller engelska. Undantaget är då den ena källan (oftast den engelska) är lättare att få tillgång till för läsaren i Sverige.

I den svenska utgåvan har vi lagt till en artikel från april 2003, ”Brev till en lätt deprimerad krigsmotståndare”. Där beskrivs utgången av kriget i Irak på ett sätt som återknyter till analysen tidigare i boken. Där knyts också slutligen kampen mot kriget samman med kampen mot den nylibe-rala globaliseringen.

Vi har också lagt till ord- och narnnförklaringar i slutet av boken.

Maria Sundvall juli 2003

Läs hela boken, Barbariernas kamp av Gilbert Achcar.

Amerikanernas och saudiernas kärleksbarn – Osama bin Ladin

Osama bin Ladin och förövarna av terrorattacken den 11 september kommer från Saudiarabien. Trots detta är det tyst i massmedia om varför just det saudiska samhället är det som fött fram dem. Likaså lyser analyser om förhållandet mellan USA och Saudiarabien med sin frånvaro.

Saudiarabien – och många andra stater i Mellanöstern – skulle idag vara i klass med Västvärlden om oljeinkomsterna hade investerats i industriell utveckling. Att det inte skett beror på att då vore den arabiska världen till stor del självförsörjande. De behövde importera avsevärt färre industrivaror och de var mindre avhängiga oljeexporten. Det vore således en utveckling, som inte endast gick emot Västmakternas ekonomiska intressen, utan även gick på tvärs med det saudiska kungahuset. För en industrialisering skulle hota det saudiska samhällets patriarkala kvinnoförtryck, frånvaro av demokratiska rättigheter och troligtvis kungahusets själva existens.

USA:s äldsta allierade

Det saudiska kungahuset är avskärmat från den egna befolkningen och är idag beroende av amerikanernas stöd. Både kungahuset och USA undflyr varje tanke på en demokratisering. Uppenbarligen fruktar man att även den minsta reformering riskerade att kungamakten skulle falla ihop.

USA vill på intet sätt diskutera diktaturen i Saudiarabien. För USA har, liksom EU och Japan, blivit allt mer avhängig den saudiarabiska oljan. Och Saudiarabien är i sin tur en viktig avsättningsmarknad för amerikansk vapenindustri, liksom för USA:s statsobligationer.

Det amerikanska Standard Oil (nuv Chevron) blev det första företaget som lyckades få en oljekoncession i landet. Samma år, 1933, slöts också diplomatiska förbindelser mellan länderna. Saudiarabien är faktiskt en av USA:s äldsta allierade. Varför det blev amerikanerna och inte engelsmännen som tog hand om oljan, fast britterna funnits i Arabien mycket längre, berodde på att det puritanska USA förstod sig bättre på islams religiösa seder, än britterna med sin cigarrökande och pimplande Winston Churchill.

Religion kontra anti-imperialism

Fenomenet Osama bin Ladin har sin förklaring i den politiska utvecklingen efter andra världskriget. När den arabiska nationalismen uppstod på 1950-talet och fick sin portalfigur i Gamal Nasser i Egypten fick vi i dess efterföljd två politiska riktningar. Den första representerades av just Nasser som 1952 störtade kungahuset i Egypten och som inte stack under stol med sin sympati för Sovjetunionen. Det andra lägret kom att utgöras av arabvärldens furstehus.

Den religiösa fundamentalismen i Saudiarabien – wahhabismen – som funnits där sen 1800-talet fick därefter en betydelse som var vida större än Saudiarabien självt. Wahhabismen blev bålverket mot den arabiska anti-imperialismen med dess sympati för den ateistiska kommunismen. Religiös fundamentalism blev det främsta ideologiska vapnet mot nationalism och kommunism. USA ställde med glädje upp i den kampen tillsammans med Saudiarabiens feodala elit.

Det är ingen hemlighet att al-Qaida-nätverket med sin finansiär och ledare Osama bin Ladin på 1980-talet var USA:s allierade, då amerikanerna hade nytta av dem i kriget i Afghanistan. Den andre allierade var den pakistanska militärdiktaturen som med ekonomisk hjälp från Saudiarabien gjorde allt för att fördjupa konflikten.

Missnöjd medelklass

Dagens rop på hämnd i amerikanska massmedia skyler det faktum att det var USA självt som skapat terrormonstret. För när Sovjet drog sig ur Afghanistan hade USA inte längre behov av al-Qaida och Osama bin Ladin. De tidigare CIA-lärlingarna dök istället upp i sina hemländer Saudiarabien, Egypten, Tjetjenien, Tunisien, Algeriet osv och vände sig mot sina forna herrar.

Att al-Qaida fått stöd i dessa länder är inget överraskande. Saudiarabien är ett gott exempel. Kungafamiljen använder sina miljardinkomster främst till lyxkonsumtion. Men även en stor grupp ämbetsmän och militärer får del av välfärden. Det är i denna nya medelklass som en otillfredsställelse gror över hur beroende landet är av oljeexporten och indirekt av USA. Och det är även bland dem som man alltmer tar avstånd från kungahusets moraliska dekadans.

USA är i dubbel mening ansvarig för tillväxten av den anti-västerländska religiösa fundamentalismen i den arabiska världen. Först i och med det aktiva stöd USA gav för att nerkämpa den progressiva nationalismen på 1950 och 60-talen. För det andra USA:s roll visavi Irak och Palestina.

Den religiösa revolutionen i Iran 1979 och terrorangreppet på USA 2001 är således höjdpunkterna i anti-västerländskheten och inga isolerade händelser.

Den andra vågen

Sedan den ekonomiska krisen fördjupats och resulterat i stigande social osäkerhet – realinkomsten för befolkningsflertalet har i den arabiska världen sjunkit med mellan 30 och 40 procent – har den religiösa islam som USA hjälpte fram förvandlats till en uttalad politisk islam, som i sig innesluter en massbaserad och explosiv anti-västlig hållning. Det är denna anti-västerländska fundamentalism som också hotar kungahuset i Saudiarabien. Det blev synligt 1979 i samband den iranska revolutionen, som ledde till shiamuslimernas uppror i östra Saudiarabien, och till oroligheter i Mecka. Men inte minst till upproret 1994 i staden Burayda.

Det är i denna andra fundamentalismvåg som det tidigare ”kärleksbarnet” Osama bin Ladins roll i motståndet mot kungahuset i Saudiarabien blir förklarlig. Och han har ett försprång som de religiösa fundamentalisterna inte hade förut, det vill säga USA:s träning av omkring 30 000 islamister i vapens bruk i Afghanistan och på CIA:s läger. ”Potentiella terrorister” som nu finns utspridda i den islamska världen.

Gilbert Achcar

Bearbetad och förkortad översättning Per-Erik Wentus

Tidigare publicerad i Grenzeloos (Amsterdam).
Gilbert Achcar är Mellanösternexpert. Han kommer ursprungligen från Libanon och är idag verksam i Frankrike.

Från Internationalen 23/2002

I IVF-krigens och marknadskolonialismens era

– om en nygammal världsordning

Ämnet är den nya världsordningen och behovet av en ny antiimperialistisk rörelse. Låt mig börja med att ifrågasätta ämnet! Är inte världsordningen i själva verket den gamla vanliga, tragiskt, orubbligt gammal? Och varför tala om en ny antiimperialistisk rörelse? Har det inte funnits en sådan rörelse hela tiden, och är inte allt tal om det nya i själva verket en eftergift åt borgerlighetens internationella ideologer med deras tal om historiens slut?

Termen ”ny världsordning” kom i bruk i USA vid tiden för kriget i Persiska viken 1991. Den blev en av de där ”doktrinerna” som USA-presidenter sammanfattar sina politiska linjer i, i en nyare eras anda klatschigt marknadsförd med förkortningen ”NWO”. Mest lakoniskt och på spiken presenterades den av president Bush själv som: ”What the US says, goes.” Det vill säga, vad USA säger, sker också.

Det fanns verkligen fog för att tala om en ny världsordning i det ögonblicket: västalliansen under USA:s ledning kunde starta krig mot Irak, utan protester från någon kraft av betydelse i världen. Det var tvärtom så att kriget stöddes av det Sovjetunionen som några år tidigare betraktats omväxlande som konkurrerande supermakt, och omväxlande som de fattiga folkens försvarare mot USA-imperialismen.

Är inte världen sig lik?

Det finns även fog för att tala om en ny världsordning i vidare mening, en världsordning av relationer mellan fattiga och rika länder som inte började i Persiska viken utan snarare växte fram under 80-talet. Det är temat för den här artikeln, men innan jag utvecklar det skulle jag vilja fånga upp min skepsis från inledningen. För även om mycket är nytt, finns det skäl att fråga sig: vad är sig likt?

Väldigt mycket, egentligen. Världen kännetecknas fortfarande, idag som för 100 år sedan, av en grotesk misär för de flesta av dess invånare. Vid sekelskiftet beräknas det bo 6 miljarder människor på jorden, och 5 miljarder av dem kommer att bo i fattiga länder.

20 procent av världsbefolkningen – mer än en miljard människor – räknas till kategorin ”absolut fattiga”. I Afrika söder om Sahara gäller det 60 procent av befolkningen. Enligt en FN-rapport från i år har en miljard människor aldrig fått ta del av någon sjukvård överhuvudtaget, mer än två miljoner barn dör varje år på grund av smittsamma sjukdomar som kunde undvikas.

192 miljoner barn är undernärda. 1,3 miljarder människor saknar dricksvatten. 900 miljoner är analfabeter. Kvinnornas läskunnighet uppgår bara till 70 procent av männens. 80 miljoner barn går inte i någon form av skola.

Världen är sig lik på ytterligare ett sätt: misären – eller rikedomarna – är ojämlikt fördelad. 15 procent av världsbefolkningen har 80 procent av världens inkomster. De 56 procent fattigaste har 5,4 procent.

Fler siffror: Afrika söder om Sahara har en bruttonationalprodukt på 464 miljoner dollar – det är halva Texas BNP. En medelklassfamilj i Paris förorter har en inkomst som är hundra gånger så stor som ett bondehushåll i Sydostasien. En filippinsk bonde måste arbeta i två år för att tjäna det en New York-advokat tjänar på en timme.

På ett år säljs i USA Pepsi och Coca Cola på fast food-ställen och i supermarkets för en summa som är dubbelt så stor som bruttonationalprodukten i Bangladesh, med dess mer än 100 miljoner invånare.

Världen är sig lik i ännu ett avseende, och där upphör min, och förmodligen också många läsares, samstämmighet med de flesta officiella beskrivningarna av världsläget: misären är avsiktlig,idag lika väl som för 100 år sedan. Den är inget olycksfall i arbetet. Den beror inte på att vi inte ”ännu” hunnit hjälpa u-länderna tillräckligt mycket. Den beror inte på att de släpar efter oss och kommer att komma ikapp. Misären är tvärtom ett passande uttryck för kapitalismen i vår
tid.

Misslyckad frigörelse

För 30 år sedan i år kom Frantz Fanons klassiska verk ”Jordens fördömda” ut i Sverige. Det började talas om imperialism som en orättfärdig världsordning. Stödet för koloniernas frigörelsekamp – som börjat med stödet till Algeriets krig mot Frankrike mellan 1954 och 1962 – ökade. Kolonierna blev fria och breda antiimperialistiska rörelser inspirerades av exemplen från Vietnam, Kuba, Angola.

Vad har ändrats under de trettio år som gått? Ja, för det första är det uppenbart att exemplen misslyckats och förbrukats.Det gäller de kolonier som frigjorde sig med i huvudsak fredliga medel och som inledde milda reformförsök. Dit kan Tanzania räknas. Den brittiska kolonin Tanganyika blev självständig 1961, och gick 1964 samman med östaten Zanzibar till det nuvarande Tanzania.

Den självständiga staten byggdes upp med tankar om självtillit och kollektiva lösningar, med satsningar på skolor, sjukvård och andra sociala förbättringar. Idag har industriprojekten havererat och skolorna förfaller. Varubrist, svart marknad, köer och ransonering kännetecknar landet. En utredning tillsatt av Bildtregeringen – visserligen med det lätt genomskådade syftet att angripa svenskt bistånd till tredje världen – visade nyligen att Tanzania är fattigare än vid frigörelsen.

Om vi med avkolonisering inte bara menar rätten till en egen flagga och en egen president, utan drömmen om ett värdigt liv utan utsugning utifrån – då är det uppenbart att avkoloniseringen i Tanzania misslyckats.

Det gäller också de länder där det genomfördes antiimperialistiska revolutioner med nationalistiska förtecken, som i Portugals afrikanska kolonier Moçambique, Angola och Guinea-Bissau. Det gäller till och med i de länder där det genomfördes antiimperialistiska revolutioner med socialistiska förtecken som i Vietnam och i Nicaragua. Det enda exempel i den raden som fortfarande existerar är Kuba. Men till vilket pris!

Varför misslyckades exemplen? Den frågan, bland andra, diskuteras av Anders Ehnmark i essäboken ”Resan till Kilimanjaro” som utkom förra året. Han är kritisk mot en del vänsterteser, bland annat mot idén att det var världskapitalismen som var hindret för de forna koloniernas frigörelse. Han citerar med gillande en bok av Afrikaforskaren Göran Hydén, som hävdar att hindret för utveckling inte var kapitalism utan frånvaro
av kapitalism.

Jag är böjd att hålla med Ehnmark så här långt: världskapitalismen var inte enda hindret.

Underordningen grunden

Men grunden måste ändå vara att de frigjorda kolonierna ärvde en underordnad plats i världsekonomin och på världsmarknaden. Ända sedan kapitalet sköljde över de fattiga länderna i en våg som tog sin början mot slutet av 1800-talet, har dessa förlänats en speciell roll i världsekonomin. Oftast har det handlat om rollen av råvaruproducent.

Under kolonialiseringens år var underordningen uppenbar. Utländska bolag ägde gruvorna och plantagerna, och deras tillgångar försvarades av kolonialmaktens statsapparat och militär. Med tiden har underordningen blivit mer sofistikerad.

Råvarutillgångarna ägs ofta av inhemska intressen. Viktiga exportprodukter som kaffe i Centralamerika och kokos i Filippinerna produceras av bönder med små eller medelstora
jordbruk. Men handeln, krediterna, jordbrukspolitiken och patenten på sädesslag och ogräsbekämpningsmedel kontrolleras fortfarande av det internationella kapitalet och dess regeringar.

Råvarupriserna fastställs på råvarubörser långt från odlarna eller gruvarbetarna i det fattiga landet, och priserna bestäms av styrkeförhållanden hundrafalt till de rikas fördel. Industrierna i de fattiga länderna kan tillägna sig teknologi från industrier i väst, men utvecklingen av ny teknologi kontrolleras av storföretagen i de rika länderna.

Den underordnade rollen övergavs alltså inte när den egna nationsflaggan hissades. Världen var redan uppdelad av kapitalismen, och några värmande nischer stod inte att finna.

De frigjorda kolonierna ärvde också statsapparaten, ja till och med själva statsgränserna, från kolonialmakten. Anders Ehnmark beskriver det ironiska i att det var engelsmännen som hittade på att afrikanerna levde i stammar, när de verkliga sociala relationerna var mycket mer komplicerade, och att de nya afrikanska ledarna sedan blev nationalister, när det i själva verket inte fanns några andra nationer i Afrika än de som kolonialisterna skapat.

Bland arvegodset i statsapparaten fanns korruptionen. Så resultatet av 1900-talets frigörelsekamp har inte blivit den drömda friheten utan en övergång från kolonial utsugning till nykolonial utsugning och biståndsberoende.

Kritik mot ledarna

Men går det då inte att rikta någon kritik mot de nya ledarna? Ehnmark talar om inkompetens och korruption. Han kritiserar också revolutionärerna i den portugisiska kolonin Guinea-Bissau för att de bara hade politiska visioner, men inga ekonomiska program för frigörelsen.

Ja, visst är kritiken möjlig, ifall vi är medvetna om att vi gör det inom ramen för en kritik av hela världsordningen. En radikal kritik skulle då kunna formuleras så här: De nya ledarnas fel var att de inte förstod att det fordrades verkligt demokratiska och mycket mer djupgående förändringar för att ha någon chans att stå upp mot det imperialistiska världssystemet.

Eller, mindre blåögt, att de inte själva hade några intressen av att genomföra sådana revolutionära förändringar. Anders Ehnmark för till exempel en intressant diskussion om förhållandet mellan industrialisering och jordbruk. Han citerar Arushadeklarationen från 1967, där den dåvarande tanzaniske presidenten Julius Nyerere förklarade att det var fel att industrialisera landet så tidigt, och att utvecklingen nu istället måste baseras på böndernas frivilliga uppslutning. I själva verket visade sig bönderna ovilliga såväl att finansiera industrialiseringen som att sluta upp i de kollektiva jordbruken. Staten misslyckades att ”infånga” bönderna, med den citerade Göran Hydéns formulering.

En regeringsrepresentant i Guinea-Bissau, som intervjuas av Ehnmark, kritiserar det egna landets politik i liknande ordalag. ”Men jordbruket är enda vägen till utveckling. Det förstod vi inte då, men nu förstår vi det.”

Liknande diskussioner har såvitt jag vet förts i en lång rad revolutioner, från den ryska till den nicaraguanska. Skulle den revolutionära sandinistledningen ha kunnat överleva med ett djupare folkligt stöd genom att gå långsammare fram och bygga upp landets ekonomi på en småbondebas?

Det finns en parallell till sextiotalets antiimperialistiska rörelser, där man talade om självtillit och självhushållning som ett sätt att bryta det imperialistiska beroendet. Å ena sidan var det en till synes självklar slutsats av den så kallade beroendeskolans beskrivning av underordningen som den grundläggande orsaken till underutvecklingen. Om periferin kunde frigöra sig från det imperialistiska centrum, skulle det finnas en möjlighet till en självständig utveckling. Å andra sidan närdes sådana idéer av det kinesiska exemplet, som inspirerade en hel radikal generation, inte minst i Sverige. I Kina, ett land som är en kontinent, var det meningsfullt att tro på självhushållning och förlitande på inhemska resurser. I Albanien, ett land med helt andra förutsättningar, kunde en sådan delvis påtvingad och delvis efterhandsrationaliserad isolering bara leda till en polisstat för att administrera det delade armodet.

Skillnaden mellan sextiotalets och dagens diskussioner, är att det idag inte finns någon som hyser samma optimism om självtilliten. Det är ingen som tror att u-länder i isolering ska kunna industrialiseras. Därtill har internationaliseringen av världsekonomin gått för långt. Därför blir de ”lösningar” som förs fram av karaktären ”att gå långsammare fram”. Att inte genomföra snabba revolutionära förändringar, att inte utmana borgerligheten internationellt eller i det egna landet, att göra sig mindre beroende av världsmarknaden genom att satsa mer på inhemsk produktion av basgrödor och avstå från djärva industrialiseringsprojekt som fordrar stöd utifrån.

Självtillit en lösning?

Min egen erfarenhet av diskussionen, framförallt som den fördes i Nicaragua, övertygar mig inte om att det slags självtillit är en universallösning. Utan tvivel måste alla radikala experiment i dagens världsordning räkna med och förbereda sig för isolering. Givetvis måste varje revolutionär regering i tredje världen i någon mån bryta med exportraseriet och garantera produktionen av basgrödor. Men att tro att en återgång till eller ensidig satsning på en jämlikt fattigt bondeekonomi skulle vara en lösning, är en
illusion.

Det som avgör revolutionens framtid är i sista hand politiken, förmågan att behålla en mobilisering av den fattiga befolkningsmajoriteten för revolutionens syften. Skulle sandinistregeringen ha överlevt ens så länge, om inte satsningen på kaffeexporten gett möjlighet till stora sociala satsningar?

Så min poäng här är snarare hur besluten fattas. Bara den rörelse eller den revolution som har verkligt folkliga rötter kan fatta beslut om de viktiga samhällsvalen. Bara en sådan rörelse kan ha de känselspröt överallt i befolkningen som behövs för att förstå hur folkmajoriteten ska vinnas för förändringarna.

I de afrikanska kolonierna var de nya ledarna sällan särskilt folkliga. Snarare utgjorde de representanter för en svart småborgerlighet, som bara alltför entusiastiskt anpassade sig till de gamla strukturerna och som skissade på sina reformförslag på storstadskontor, geografiska mil och klassmässiga ljusår från fattigböndernas jordlotter. De uppfyllde Fanons profetia och gjorde sig till ”en bourgeoisie i ordets mest banala, idiotiska och cyniska bemärkelse”.

Därför är det rätt att, som Anders Ehnmark gör, kritisera den så kallade tredje-världismen, det okritiska stödet till rörelser i tredje världen och tron att deras kamp mot utländskt förtryck upphäver allt annat förtryck. De forna koloniernas historia har lärt oss att det fanns och finns klasser även inom de fattiga länder, som till synes enigt frigjort sig från kolonialt välde.

Men varför misslyckades i så fall revolutionerna och särskilt de socialistiskt inspirerade revolutionerna? De var folkliga, annars skulle de aldrig ha segrat mot övermakten. Riktigt, men historien i länder som Vietnam och Nicaragua visar att folklig förankring inte är detsamma som folklig demokrati, och att inte ens den mest demokratiska revolutionära rörelse förblir så utan en ständig kamp.

I Vietnam leddes den gigantiska krigsmobiliseringen mot USA av ett kommunistparti som forstrats i Stalins anda. Därför kan samma parti idag genomföra nyliberala reformer under bevarat enpartistyre.

I Nicaragua leddes revolutionen mot diktatorn Somoza av en revolutionär front, som inte tänkte kompromissa om makten med den nicaraguanska borgarklassen, men som inte heller fullt ut förstod att det var de arbetande själva som måste genomföra samhällsförändringarna. Det fanns alltid kvar en tendens att se folket som gerillaarméns tross, snarare än som en del av den.

Vad mera är, utvecklingen i alla dessa länder visar hur snabbt, hur lätt och hur till synes motståndslöst det utkristalliseras nya skikt av ledare, nya byråkrater med egna positioner, egna hus, egna små men ändå betydelsefulla privilegier att försvara. Klyftan ökar mellan ledarna och de ledda, även när de förra talar i de senares namn.

Ökad misär

Det andra som förändrats på tre decennier är att misären ökat. Det är framförallt 80-talets historia, det decennium som kallats den globala utarmningens årtionde. Och det i sin tur är historien om skuldkrisen.

Fram till 80-talets början kunde man trots allt se en viss uppgång i u-ländernas ekonomier. Det tycktes finnas grund för en viss utvecklingsoptimism.

Vid mitten av 1970-talet uppstod den så kallade oljekrisen, då oljepriserna drastiskt steg. Det skapade katastrofstämning i Sverige, där temperaturen sänktes i lägenheterna. Det skapade också ett rejält överskott i oljeägarnas bokföring. Samtidigt var det lågkonjunktur i västvärlden, vilket med kapitalismens besynnerliga logik betyder att det inte ”behövs” pengar. Det var inte lönsamt att investera oljedollarna i den rika världens industrier, och finansorganen började se sig om efter andra intressenter. De fann dem i u-länderna. Under 1970-talet erbjöds de fattiga länderna lån till fabulösa villkor. U-landsregeringarna tvekade sällan att ta emot lånen – även om vi idag har all anledning att vara tveksamma till hur de använde dem.

Lånebubblan växte och växte – fram till 1982. Då hade flertalet u-länder börjat få allvarliga problem med att betala tillbaka lånen. Dels hade räntorna stigit så att lånen blivit dyrare. Dels hade råvarupriserna börjat sjunka, så att u-ländernas betalningsförmåga krympt. År 1982 hotade Mexiko med att inte betala skulden, och man började tala om risken för stora bankkrascher, ifall många u-länder skulle ställa in betalningarna. I Mexiko beslöt regeringen att nationalisera bankerna, vilket ytterligare ökade fasan hos världens mäktiga.

Idag talas det inte längre om någon skuldkris. Det är inte så märkligt – för de mäktiga är det inte längre kris. Bankerna har under de tolv år som gått skyddat sig mot effekterna av inställda betalningar från u-ländernas sida. Västvärldens regeringar har skyddat sig. Den rika eliten i tredje världen har skyddat sig. Alltså
är det tyst.

Samtidigt har de lyckats tvinga de fattiga i tredje världen att betala tillbaka skulden. År 1982 sade man att skulden inte kunde betalas, idag har u-länderna betalat mer än de var skyldiga då. Ändå är de 60 procent mer skuldsatta än de var 1982! År 1993 uppgick u-ländernas samlade utlandsskuld till 1 600 miljarder dollar.

Under dessa tolv år har u-länderna blivit nettoexportörer av kapital till de rika i-länderna. Drastiskt uttryckt, biståndet går idag från syd till nord! Det är i själva verket så att u-länderna betalat ett ”bistånd” i form av räntor på utlandsskulden, som motsvarar sex gånger det belopp som USA plöjde ned i Europa i form av Marshallhjälp efter andra världskriget. Det sågs då som ett gigantiskt stöd och ett bevis på USA-makthavarnas oerhörda generositet.

Effekterna av den påtvingade skuldåterbetalningen har varit enorma på u-ländernas politiska och ekonomiska förhållanden. De har blivit mer ofria. Man talar om en återkolonialisering eller en marknadskolonialism. För skuldavbetalningen har gått hand i hand med förstärkandet av marknadsmekanismer.

Långivarnas program

Hur har man kunnat tvinga dem som inget har att betala sådana gigantiska belopp? Det är historien om Internationella Valutafondens (IVF) och Världsbankens ingripanden. IVF och Världsbanken erbjuder u-länderna två typer av ”program” i utbyte mot att de får låna till att betala räntorna på de gamla lånen.

För det första handlar det om program för makroekonomisk stabilisering. Länderna får direktiv om att devalvera sina valutor, minska sina offentliga budgetar och avskeda offentliganställda, ta bort matsubventioner och indexregler för löner. Effekten av det senare har i flera u-länder blivit att matpriserna stigit till världsmarknadsnivå samtidigt som reallönerna minskat!

Makroekonomisk stabilisering handlar helt enkelt om brutala åtstramningsprogram, som de fattiga länderna tvingas införa för att kvalificera sig för lån. Den andra typen av program är det som kallas för strukturanpassningsprogram. Det handlar om att undanröja hinder för de multinationella företagen.

Så tvingas länderna att acceptera att öppnas för världsmarknaden under slagord om frihandel. Det nyligen framförhandlade GATT-avtalet handlar bland annat om detta. NAFTA, den nordamerikanska frihandelsorganisationen mellan USA, Kanada och Mexiko, har också till syfte att ta bort handelshinder mellan länderna.

Effekterna av öppningen mot världsmarknaden för de fattiga länderna är att den industri som producerar för den inhemska marknaden hotas av kollaps. Utländska, billigare industrivaror konkurrerar ut den.

En annan effekt är att det inhemska jordbruket hotas, när billiga livsmedel från rika länder svämmar in över gränserna. Det var bland annat detta hot som fick indianerna i Chiapas i Mexiko att göra väpnad resning för snart ett år sedan.

Andra inslag i strukturanpassningsprogrammen är att u-länderna tvingas privatisera sina banker, sälja ut statligt eller gemensamt ägd jord (med en dramatiskt ökning av antalet jordlösa som effekt) och privatisera sina statliga företag. Dessa tas över av företag och finansinstitutioner i väst. Om vi dessutom betänker att IVF och Världsbanken har strukturanpassningsprogram på gång i ett sjuttiotal länder, innebär det att en väldig massa statliga företag bjuds ut samtidigt på världsmarknaden. Priset blir följaktligen en spottstyver.

Kravet på u-länderna att privatisera har blivit en förfinad och cynisk mekanism för utplundring av deras ekonomier. Ett exempel är att de privata pensionsfonder, som växer sig allt starkare i Europa i takt med att gemensamma trygghetssystem raseras, håller på att bli stora kapitalägare i u-världen! Så är det till exempel ett schweiziskt företag, som håller i privatiseringen av elverket i Argentina.

Program för makroekonomisk stabilisering och strukturanpassning införs idag även i de tidigare så kallade socialistiska länderna i Östeuropa och Asien. I Ryssland har IVF tvingat regeringen att halvera socialbidragen. I Vietnam steg rispriset med 300 procent mellan 1989 och 1990, som en följd av regeringens marknadsreformer. Under samma tid steg lönerna med endast 40 procent. I Polen och Ungern har hundratusentals människor förlorat sina jobb på grund av IVF:s politik.

Ny arbetsdelning

Den kanadensiske ekonomiprofessorn Michel Chossudovsky har beskrivit den nya världsordningen på följande sätt: ”Inte vid något tillfälle i historien har den ’fria’ marknaden – med hjälp av makroekonomisk politik i världsskala – spelat en så stor roll för att forma ’suveräna’ nationers öde.” Han talar om uppkomsten av en global billig-arbetskraftsekonomi, ett internationellt marknadssystem med vattentäta skott mellan två skilda slags arbetsmarknader. Varupriserna blir alltmer ”internationaliserade” i takt med att varumarknaden integreras mer, medan lönerna i tredje världen och Östeuropa rasar ned mot 1/70 av lönerna i de rika länderna.

Samtidigt blir det allt tydligare att de program som tvingas på u-länderna är ett misslyckande. Representanter för västvärldens finansorgan medger det själva. Åtstramnings- och privatiseringsprogrammen leder i själva verket till fördjupad ekonomisk kris. Det är inte förvånande: om man genomför en brutal åtstramningspolitik minskar människors köpkraft drastiskt och ekonomin tenderar att gå in i en nedåtgående spiral.

Dessutom leder programmen till ökad skuld för u-länderna, till sociala katastrofer och till en destruktiv exportfeber. Endast genom att öka exporten, kan u-länderna hoppas att hålla jämn takt med räntebetalningarna på utlandsskulden. Det leder dem till kortsiktiga satsningar på exportvaror. Allt fler u-länder satsar på produktion av exportgrödor, istället för av baslivsmedel. Länderna tvingas att importera livsmedel, trots att de lever av jordbruk. Fler människor svälter. Satsningen på export leder till en skövling av miljön. Regnskogarna i Amazonas offras utan betänkligheter för att ge plats åt biffkofarmer, som ska leverera kött till hamburgerkedjorna i den rika världen.

En intern studie inom IVF visar att resultaten av strukturanpassningsprogrammen varit mycket negativa i 24 afrikanska stater. I Världsbankens och IVF:s idealvärld ska nedskärningar av offentliga sektorn och av statliga subventioner stimulera en aktiv privatsektor och på så sätt få hjulen att snurra.

Men i Afrika – liksom i Östeuropa – där denna ideala kapitalism definitivt inte existerar, blir resultatet istället enbart nedrivning av det ofta informella solidaritetsnät som hållit samhället uppe. På senaste tiden har det talats om att Världsbanken och IVF skulle vara i färd med att bryta med sin nyliberala, monetaristiska hållning. Sedan UNICEF 1987 gav ut en rapport om ”anpassning med mänskligt ansikte”, har Världsbanken hamnat på defensiven. Banken har gett ut en rad rapporter om fattigdom, miljöförstörelse, hälsa. Den har förespråkat ”transfereringssystem” för att skydda de fattiga och uppmanat u-länderna att ”öka de offentliga satsningarna på sjukvården”.

Samtidigt behåller Världsbanken alla de krav den hittills ställt på låntagarländerna. En rapport inom FN från i år går så långt att den säger att långivarna verkar ”föredra auktoritära regimer, och menar på fullt allvar att sådana regimer gynnar politisk stabilitet och är bättre för att leda ekonomin. När Bangladesh och Filippinerna upphävde sina undantagslagar, minskade deras andel av det totala antalet lån Världsbanken gav.” (Rapport för 1994 från FN:s utvecklingsprogram UNDP, s 80)

Inte misslyckad för alla

Varför envisas finansorganen med att genomdriva en misslyckad ekonomisk åtstramning i de fattiga länderna?

Ja, den är ju inte bara misslyckad – inte för alla. För storföretagen och bankerna är den ekonomiskt fördelaktig. Den leder till en omfördelning av världens resurser till de redan rika och till en ny arbetsdelning, där vinnarna finns bland de mäktiga i väst.

Chossudovsky beskriver hur industriproduktionen delas upp på allt fler länder och hur U-länderna allt mer får rollen som leverantörer av billig arbetskraft till vissa faser i den uppdelade produktionen. De tidigare satsningarna på ”importsubstitution”, det vill säga uppbygge av industrier för en inhemsk marknad, har havererat i takt med den att den inhemska marknaden rasat ihop.

Dessutom är skuldbetalningsprogrammen politiskt nyttiga. Det u-land som gått in i ett skuldsaneringsprogram blir fogligare gentemot sina fordringsägare. Tydligare har det aldrig synts än under kriget i Persiska viken. Arabland efter arabland ställde upp på USA:s sida, i strid med traditionella lojaliteter. Bakgrunden var inte att arabländernas ofta despotiska härskare plötsligt insett de demokratiska rättigheternas betydelse i Kuwait. Det handlade om pengar. Egypten fick sammanlagt 14 miljarder dollar i lån och efterskänkta skulder som tack för stödet till västalliansens krig.

Strukturanpassningsprogrammen är dessutom användbara även för de lokala härskarna. Det finns mycket få exempel på att regeringar mobiliserat den egna befolkningen i protester mot IVF:s krav. Det beror på att kraven i grunden förändrar samhällena till de lokala eliternas fördel. Kanske kan man göra en – endast lätt haltande – jämförelse med EU och dess planer på en ekonomisk monetär union. Kraven för att gå med i EMU tvingar varje enskild borgarklass att genomföra en nyliberal politik med allvarliga effekter på den inhemska ekonomin. Varje borgarklass lägger mer än gärna på sig det tvånget uppifrån och utifrån, som ger den chansen att genomföra brutala åtstramningspaket utan att ställas till svars av det egna landets arbetare.

Muren föll

Den tredje viktiga förändringen i världsskala är Sovjetunionens fall. Sedan 1989, då Berlinmuren föll, har det inte funnits någon världsmakt som motsatt sig USA:s och västvärldens ambitioner. Ingen har lagt veto i FN:s säkerhetsråd.

Jag beklagar inte att Berlinmuren föll. Tvärtom, den lätthet med vilken regimerna i Östeuropa rasade ihop visade att det rörde sig om vidriga system utan stöd i den egna befolkningen. Det hindrar inte att sättet raset skedde på har förvärrat världsläget.

Kommandodiktaturerna rasade utan att det fanns något alternativ som företrädde folkmajoritetens intressen. De miljontals arbetare som under årtionden demonstrerat, strejkat och gjort uppror i länder som Polen, Ungern, Tjeckoslovakien, demonstranterna som tände ljus på torget i Leipzig och skramlade med nycklar i Prag, de frusna arbetarsoldater som tog över gatorna när Ceausescuregimen föll i Rumänien – det var inte de som kom till makten. Tanken på socialistiska, kollektiva lösningar hade dragits så i smutsen av de gamla härskande att ett nytt folkligt alternativ inte kunde uppstå. Istället kom den råa marknaden invällande, med cigarettreklam och mer varor i affärerna – men också med nedläggning av hela företagsbranscher och skyhöga priser.

Vi har sett en utveckling som skulle kunna kallas en ”tredjevärldisering” av Östeuropa. De fattiga länderna försvagades också efter Sovjetunionens fall. Den biståndspolitik som byggdes upp av västvärlden efter andra världskriget motiverades i hög grad av säkerhetspolitiska intressen. USA-presidenten Truman beskrev fattigdomen som ett hot, och hans efterträdare Eisenhower varnade för att kommunismen kan utnyttja fattigdomen.

Alltså är det logiskt att de rika länderna nu ger färre gåvor till de fattiga. Gåvorna behövs inte för att hålla upproren nere. Resultatet är att de fattiga länderna glöms bort. I delar av tredje världen ser vi en upplösning av hela samhällsstrukturen utan att det leder till ramaskrin i väst. I Senegaldalen finns det byar, där det bara är gamlingar kvar. Alla arbetsföra har lämnat byn på jakt efter jobb och utkomst. Anders Ehnmark säger att staten i Kongo krympt ihop som ett chagrängskinn, och citerar en fransk författare som hävdar att Afrika håller på att ”oupptäcka” sig självt.

Ehnmark uttrycker det också som att Afrika blivit ”betydelselöst”. Det är en tveksam tes, som jag vill återkomma till.

Slut på Vietnamsyndromet

Den fjärde förändringen, som beror av de föregående, är att de imperialistiska regeringarna fått större spelrum. Kriget i Persiska viken blev det avgörande test, som visade att USA:s styrande överkommit det så kallade Vietnamsyndromet. Med det menar man den usaiska allmänhetens djupt rotade motvilja mot att skicka ut sina söner i krig bara för att få dem hem i plastsäckar.

I och med kriget i Persiska viken blev det möjligt för USA att gå ut i krig igen, på andra sidan jordklotet, för intressen som inte hade något att göra med flertalet USA-medborgares behov.

Det nya med denna krigföring är att den, i avsaknad av hotet från kommunismen, legitimeras med ”ädla” motiv. Vid invasionen i Panama strax före jul -89 gällde det kampen mot knarket. I Persiska viken intervenerade USA bara för att säkra demokratin och Kuwaits nationella rättigheter. I Somalia var det en rent humanitär intervention – av samma slag som diskuterats i det forna Jugoslavien.

Ju ädlare motiven blir, desto lättare att dra in FN som fullvärdig part i kriget på USA:s sida. Sedan 1989 har FN blivit allt mer lydigt gentemot ordergivarna i Vita Huset. Det har varit svårt att förstå, eller ens upptäcka, för de vänsterkrafter i väst, som under 70- och 80-talen vande sig vid att se FN som ett forum för de alliansfria staternas krav. I själva verket är det inget märkligt. FN, som består av alla världens stater, uttrycker inte och kan inte uttrycka något annat än styrkeförhållandena mellan dessa stater. Och i ett politiskt läge där ”what the US says, goes”…

De ädla motiven är emellertid i fall efter fall förevändningar för en imperialistisk politik av mer traditionellt snitt.

Exemplet Somalia

Vi kan bara ta exemplet Somalia, där USA-trupper landsattes inför världspressens och TV-bolagens kameror år 1992. Den omedelbara förevändningen var att inbördeskriget mellan olika klaner hindrade livsmedelsleveranserna och hotade stora delar av befolkningen med svält.

Men hur skapades kriget i Somalia? Ja, det är historien om den allmänna krisen för tredje världens länder under 80-talet. Även Somalia hade en utlandsskuld. Landet tvingades in i ett strukturanpassningsprogram i början av 80-talet. Det ledde till att Somalia som tidigare varit självförsörjande med mat, fick börja importera baslivsmedel. Regeringen tvingades devalvera, och införa skatt på vatten. Marknadsreformerna ledde till att det traditionella herdesamhället slogs sönder. Veterinärvården privatiserades, och boskap dog för att boskapsägarna inte längre hade råd att behandla djuren för sjukdomar.

Liksom i andra länder med strukturanpassningsprogram försämrades skolor och sjukvård. Lönerna sjönk. År 1989 uppgick räntorna och amorteringarna på utlandsskulden till ungefär
200 procent av exportinkomsterna. Resultatet blev social kollaps och därefter att själva staten började sönderfalla, under trycket av sociala motsättningar. Inbördeskriget var ett faktum.

In på scenen kunde USA-soldaterna anlända i sina fallskärmar och marinbåtar, som imperialismens riddare. De verkliga orsakerna till USA-operationen var inte de humanitära. De handlade istället om att militärbudgeten i USA vid denna tid hotades av nedskärningar, och att regeringen på så sätt fick argument för att försvara den. Den amerikanske språkforskaren och samhällsdebattören Noam Chomsky har kallat interventionen för en ”PR-operation för Pentagon”. Han menar att militära satsningar är den klassiska formen för ”stimulanspolitik” i USA. Vid den här tiden befann sig ekonomin i en djup recession, men det kalla krigets slut gjorde det svårare än tidigare att få igång hjulen med Pentagons hjälp. Inbördeskriget i Somalia blev ett välkommet tillfälle.

Andra orsaker till USA-operationen var att Somalia ligger i ett strategiskt viktigt område, där det går vitala oljetransporter. Fyra stora oljebolag hade rätten att utvinna olja i två tredjedelar av Somalia. Ytterligare ett skäl för USA:s intresse var närheten till Sudan, där det fanns en islamistisk regim som sågs som ett hot mot väst.

Rwanda och de nya IVF-krigen

Mönstret från Somalia upprepades i Rwanda, där regeringen tvingades genomföra strukturanpassningsprogram under brinnande krig. I november 1990 tvingades landet devalvera med 50 procent. Inflationen steg kraftigt som en följd av devalveringen.

Regeringen fick inte längre betala fasta priser till kaffeproducenterna. Kaffeproduktionen rasade. Gränserna öppnades för import av billig mat, ibland förklädd som ”humanitär hjälp” och småbönder slogs ut.

Kanske blir Somalia och Rwanda de två första exemplen på en ny era av IVF-krig, som utlöses när land efter land drives över avgrundens rand av västvärldens utsvältningspolitik.

När vi talar om imperialismens ökade spelrum, är det samtidigt viktigt att inte falla för alltför konspirativa resonemang. Imperialismen styr inte allt som händer i världen. Det är inte ens så givet att imperialistmakterna blivit starkare.

Det går mycket väl att hävda att kriget i Persiska viken berodde på USA:s svaghet. USA är en stormakt på nedgång, med en åldrande produktionsstruktur, och ökade svårigheter att
hävda sig mot huvudkonkurrenterna Tyskland och Japan. Då blev kriget mot Saddam ett sätt att stärka den egna positionen. I detta krig, liksom i andra under 1900-talet, ställdes frågan: vem är verkligen världsledande? Ekonomiskt, militärt och politiskt?

Just USA:s svaghet ger ökade skäl att frukta krig. Historiskt är det inte unikt att sårade imperialistmakter visat sig vara de farligaste!

Motsättningarna mellan stormakterna fortsätter att öka.

Nyligen såg vi hur det ledde till handelssanktioner mellan USA och Japan. Det är inte någon liten diplomatisk skärmytsling utan betydelse. Det var bland annat sådana motsättningar som ledde till de bägge världskrigen.

Den ökade konkurrensen mellan de rika länderna ser vi också i fallet Jugoslavien. Man brukar tala om att västvärlden inte haft någon klar linje där. Det handlar bland annat om att de olika västländerna hela tiden agerat med sina egna intressen för ögonen och därför dragit åt olika håll – även om de varit nog så eniga på en punkt: att förvägra bosnierna rätten att försvara sig.

Explosion av nationalism

De femte förändringen i världsläget är den framvällande nationalismen.

Visst fanns det en nationalism även på 70-talet. Det växte fram rörelser för nationell frigörelse med udden riktad mot kolonialmakterna eller de nykoloniala imperialistiska utsugarna. Det var en progressiv kamp som stöddes av vänsterkrafter i väst.

Idag ser vi mängder av nya nationer och nya nationella motsättningar. Det är uppenbart att de inte uttrycker några som helst progressiva krafter. Explosionen av nationalism framstår som extra absurd, eftersom världen idag är mer internationell än någonsin.

I Europas hjärta förs ett broderkrig med nationalistiska förtecken, i det forna Jugoslavien. Det är på många sätt ett typexempel som kan säga oss något om den växande nationalismen i u-länderna, liksom om ”nationalism” här hemma.

Jag tror att det är rätt att säga att Jugoslavien var ett verkligt försök att bygga ett mångnationellt samhälle, att det försöket hade stöd av befolkningsmajoriteten under efterkrigstiden och att samhället inte baserade sig på öppet och massivt nationellt förtryck. Undantaget är behandlingen av albanerna, som efter andra världskriget med vapenmakt tvingades in i Jugoslavien.

Hur kunde detta försök gå om intet? Beror det, som vi ofta får höra, på att mångnationella samhällen inte kan bli stabila, att drömmen förr eller senare måste gå i kras?

Det är en oerhört reaktionär tolkning av historien. Med större rätt tror jag att man kan säga att Jugoslavien inte dog av naturnödvändighet, utan att landet dödades. Det mångnationella experimentet förstördes av krafter med stor förstörelsepotential.

Den tidigaste av dessa krafter var Titobyråkratin under åren från 1945 till 1980. Uppbygget av ett mångnationellt, socialistiskt samhälle hämtade sitt stöd ur partisankampens traditioner. Men den nya regimen blev en enpartidiktatur, där oliktänkande förföljdes och en byråkrati fattade besluten. Visserligen erkändes hela tiden statens federala karaktär och många beslut decentraliserades till delrepublikerna.

Men decentralisering är inte demokrati. Istället för den klassiskt stalinistiska centraliserade byråkratin fick man nu se lokala maktklickar, som invecklades i strider med varandra. Tillväxten av dessa sociala skikt ökade de spänningar som senare kom att sönderslita samhället.

Efter Titos död kom nya dödgrävare av det mångnationella samhället till makten. Den ekonomiska krisen ökade. Striderna mellan delrepublikerna om fördelningen av resurserna skärptes. Arbetarnas stöd till regimen minskade, antalet strejker ökade.

Regimens grundpelare – arvet från den revolutionära kampen mot tyskarna och stödet från arbetarna – började vackla. Vid mitten av 80-talet vände sig en del av den härskande
byråkratin, med Milosevic i spetsen, medvetet till serbiska nationalister på yttersta högerkanten i försök att skaffa sig en ny social bas. Från den tiden startar regimen i Belgrad en medveten kampanj för storserbiska intressen. Jugoslaviens sönderslitning har inletts.

Den tredje – men långt ifrån mest obetydliga – kraften som bidragit till Jugoslaviens fall är världsmakterna. Det jugoslaviska samhällssystemets kris berodde inte på krisen i Sovjet eller perestrojkan. Den hade tydliga inhemska orsaker. Men när Sovjetunionen föll, minskade det trovärdigheten för alternativa, genuint socialistiska lösningar även i Jugoslavien.

Marknaden tog över. Marknadskapitalismen hade skaffat sig ordentliga fästen i Jugoslavien redan i början på 80-talet, då landets utlandsskuld växte till samma krisnivå som i u-länderna. Med hjälp av skulden har världsmarknadens politiska representanter, som IVF och Världsbanken, kunnat pressa Jugoslavien till en drastisk åtstramningspolitik. Detta bidrog till regimens fall och till de solidariska värdenas upplösning.

En vakuumideologi

Den jugoslaviska krisen illustrerar att nationalismen mer än något annat är en vakuumideologi. Den växer som ett uttryck för samhällskris och för bristen på andra trovärdiga alternativ.

Vi har i upprepade krisperioder sett hur varje borgarklass drivs till att försvara sina egna intressen i en skärpt konkurrens, och hur detta rättfärdigas med en nationalistisk propaganda, som i desperationens djup ”går hem”. Det räcker med att jämföra med 30-talskrisen, då nazism och fascism kunde växa sig starka.

Idag kan vi se krisens uttryck i tillväxten av nationalistiska, rasistiska, fundamentalistiskt religiösa rörelser. Därför är det så vilseledande, när en vänsterman som Jan Myrdal (i Aftonbladet 31 december 1994) hävdar att den islamska fundamentalismen måste stödjas, därför att det är den enda organiserade kraft som står på folkets sida mot marknaden. Fundamentalisterna har kunnat bli en så mäktig social kraft, endast därför att radikala sociala rörelser svikit, misslyckats och sålt sig till härskarna. Inte minst gäller det de stalinistiska partier, med vilka Myrdal solidariserat sig.

Fundamentalisterna säger sig stå på folkets sida mot marknaden. Men de har inget politiskt program som i grunden utmanar kapitalismen, och de regimer de upprättat har i praktiken visat sig skärpa förtrycket just mot folket – mot arbetarna, mot kvinnorna, mot dem som kräver yttrandefrihet, mot nationella minoriteter.

Om försöken att bygga nya radikala rörelser ställs in på grund av fundamentalisternas styrka idag, innebär det således att prisge samhällets mest fattiga och mest utsugna till en ny elit med ett gammalt förtryck.

På ett måhända mer trivialt plan uttrycks samhällskrisen i den ökade trovärdigheten för alla slags mörkerförklaringar. Uppsvinget för ockultism, astrologi och nyandlighet ska inte ses som oskyldiga söndagsnöjen, utan som tecken på att krisen nått så djupt att människor söker lösningar som berövar dem själva och andra såväl ansvar som möjlighet att förändra det samhälle där de lever.

Antiimperialistiskt perspektiv

Vad fordras för att bygga en antiimperialistisk rörelse idag? I tredje världens länder? I Sverige?

I de fattiga länderna är frågan definitivt inte akademisk. Där finns en kamp. Den föds gång på gång på nytt och tar sig olika uttryck, från organiseringen av det massiva arbetarpartiet PT i Brasilien, till upproret i Chiapas i Mexiko i början av 1994, till den fortsatta kampen mot världsbankens dammbygge i Narmada i Indien.

Den här kampen utmanar den uppfattning som bland annat Anders Ehnmark gör sig till tolk för: att världsutvecklingen gjort u-länderna mer betydelselösa. Hos Ehnmark blir detta något gott: Afrika är mer ensamt och det är Afrikas räddning, nu finns en chans att bygga upp något nytt utan att kanonbåtarna anländer. Handlingsfriheten blir större. ”Då Afrika glöms bort kan det tvingas förverkliga den enhet som panafrikanisterna drömde om.”

Det är både för optimistiskt och för pessimistiskt. För optimistiskt, för det är en sak att det ökade lidandet och tömningen av Afrikas landsbygd inte leder till många höjda ögonbryn på regeringssammanträdena i väst. Men i det ögonblick då sönderfallet och misären hotar strategiska intressen och stabilitet, kommer engagemanget att infinna sig. Regimer och rörelser i Afrika som verkligen ger sig in i kampen för en rättvisare världsordning, mot de internationella finansorganens diktat, för verklig folkmakt i sina länder, kan tyvärr inte räkna med att få husera i fred.

Därför är Ehnmarks tes också för pessimistisk. Chiapas är en typisk utkantsregion av fattigbönder i Mexiko. Ändå kunde upproret där skaka om politiken även i Mexiko City. När de fattiga protesterar beror inte utfallet bara på deras ekonomiska styrka, utan på ringarna på vattnet in i det politiska systemet.

30 års lärdomar

Efter trettio år av segrar och misslyckanden, hur skulle man kunna sammanfatta lärdomarna för antiimperialistiska rörelser i tredje världen? Kanske så här:

Det gäller att bygga verkligt folkliga rörelser. Inga välvilliga, medvetna, avantgardistiska ledarskap kan ersätta att miljoner människor dras in i en egen kamp för att förändra sina livsvillkor.

Det gäller att bygga verkligt demokratiska rörelser och samhällen. Enda långsiktiga chansen att överleva under imperialismens kanonad är att folkflertalet förstår och väljer de uppoffringar som måste göras.

Ytterligare en uppgift som allt fler antiimperialistiska rörelser i tredje världen ställer sig är att utarbeta nya utvecklingsmodeller. Den gamla biståndsberoende modellen har inte fungerat, och nu sinar dessutom biståndet.

Så, vilka andra vägar finns? På 70-talet fanns en vänsterdröm om en mer självcentrerad utveckling i länder som frigjort sig från kolonialt förtryck. Det var en dröm som kunde verka rimlig i Kina, ett land som är stort som en kontinent. För de allra, allra flesta av den fattiga världens medborgare är det en utopi. Så långt har internationaliseringen gått att en utveckling i isolering för de flesta länder skulle innebära ingen utveckling alls.

Det verkliga alternativet måste vara samarbete mellan länderna, och framförallt mellan folkrörelserna, i syd. Endast så kan de tilltvinga sig bättre villkor för handel med västvärlden. Endast de revolutioner som sprider sig kan ha utsikter att överleva.

Här hemma fordras en antiimperialistisk rörelse som inte tycker synd om. Humanism och medkänsla i all ära, men det enda som kan hålla stånd mot yttersta högerns propaganda om att vi måste se om vårt eget hus, är upplevelsen av likhet och vad jag skulle vilja kalla det upplysta egenintresset.

Villkoren i världen är fasansfullt olika. Invandrare från tredje världen upplever ofta svenska arbetare som lyxkonsumenter och svenska arbetsplatser som paradisiska. Ofta har de illusioner om att de snabbt ska kunna jobba ihop till en smärre förmögenhet här i Sverige. I bästa fall upptäcker de att skillnaderna är gradskillnader, inte artskillnader: att svenska arbetare precis som chilenska och filippinska inte har något annat val än att sälja sin arbetskraft och att de överskott de producerar beslagtas av en liten elit kapitalägare.

Likheten utgångspunkt

För den som vill stärka den internationella solidariteten och bygga en antiimperialistisk rörelse, är det likheten som måste vara utgångspunkten. Trots de ohyggliga skillnaderna i levnadsvillkor delar majoriteten av världsbefolkningen ett gemensamt intresse av att bekämpa kapitalismen och av att stoppa imperialismens härjningar.

Våra villkor är lika u-landsbefolkningarnas, på så sätt att vi drabbas av samma miljöförstöring. När regnskogar huggs ner i Amazonas förstörs deras omedelbara utkomstkälla och vår gemensamma överlevnadschans.

Vi drabbas av samma marknadsliberalism. Ju mer Kjell-Olof Feldt och andra talar om att marknaden segrat överallt, desto tydligare kan det bli att marknadens krav leder till samma samhällsfördärv här som där.

Vi drabbas av samma storbolag med deras möjligheter att sekundsnabbt flytta resurser från kontinent till kontinent och att dela upp produktionen i allt finare moment mellan olika länder.

Inte minst är det dags att fackföreningar i väst börjar inse att de måste samordna sig, inte med sina bolagschefer, utan med sina fattigare kollegor i u-länderna. Svenska fackledningar har en lång och smutsig historia, när det gäller att försvara kapitalägarnas härjningar i tredje världen.

Med det upplysta egenintresset menar jag insikten om att den ökade misären slår tillbaka här hemma. Det finns i längden inga idylliska öar i en värld av katastrofer. Den amerikanska debattören Susan George har i sin bok ”The Debt Boomerang” (Skuldbumerangen) skildrat på vilket sätt skuldkrisen slår tillbaka i de rika länderna. U-länderna förstör världens miljöresurser allt snabbare i sin hetsjakt för att betala av på skulden. När råvarupriser sjunker och kraven på exportinkomster ökar, blir det mer och mer lockande att exportera knark till köpstarka konsumenter i USA och Västeuropa. När u-ländernas ekonomi sjunker ned i depression, minskar deras efterfrågan av västvärldens industrivaror och jobb försvinner här hemma. När människor inte längre kan livnära sig i sina hemländer, flyr de hals över huvud under allt mer kaotiska former över gränserna till de rika länderna. När länder skakas av kris ökar inhemska motsättningar och risken för krig i världen växer.

Särskilt viktigt i den nya världsordningen är att antiimperialister vare sig i nord eller i syd låter sig luras av imperialismens goda ansikte. När FN ställer upp bakom USA:s maktpolitiska intressen, när EU-länderna säljer ut bosnierna i forna Jugoslavien i sin interna uppgörelse, när USA drar ut i krig för demokrati i Persiska viken – då måste det finnas krafter som inte genast hukar, som inte genast får dåligt samvete för tillvitade eller verkliga dåtidssynder utan som avslöjar imperialism vilka ord den än höljer sig i.

Pånyttfödd internationalism

Den framväxande nationalismen kan bara bekämpas med en internationalistisk pånyttfödelse. En gång i tiden var arbetarrörelsen internationell till sitt väsen. Internationalismen var dess livsluft. Det var ingen slump att Kommunistiska Manifestet förklarade att proletärerna inte har något fosterland – det var en nödvändig insikt för att kunna börja bygga arbetarrörelsen i land efter land.

I takt med att arbetarrörelsen blev mer byråkratiserad, mer toppstyrd, mer inlemmad i det borgerliga samhällsmaskineriet – i samma takt blev den mer svag för nationalismen. Det visade sig med förödande tydlighet vid första världskrigets utbrott, då Första Internationalens ledare slöt upp bakom sina respektive regeringars krigsansträngningar.

För att kunna återuppliva internationalismen fordras ett erkännande av nationella rättigheter. Endast så kan misstro och skräck övervinnas. Om socialism och antiimperialism förknippas med nationellt förtryck – ja, då har högern vunnit.

Det fordras också ett långvarigt gemensamt arbete för att återuppbygga en internationell arbetar-, folk-, miljö-, antiimperialistisk rörelse. Gemensamma kampanjer mot miljöförstöring och skuldkris är nödvändiga inslag.

I september 1994 höll hundra solidaritetsorganisationer ett motmöte mot IVF:s årliga möte i Madrid. Det är i år 50 år sedan överenskommelsen i Bretton Woods, där IVF, Världsbanken och GATT grundades, och ett motto för motmötet var ”50 år är nog!”.

Där deltog bland annat representanter för motståndsrörelsen i Indien mot IVF och det nya GATT-avtalet, och samtidigt med mötet lamslogs banker, gruvor, metallindustrier, försäkringsbolag och postkontor i Indien av omfattande strejker mot de strukturella anpassningsprogram regeringen skrivit på. Mötet slutade med ett krav på att tredje världens skuld ska avskrivas och att Bretton Woods-institutionerna ska upplösas.

Just nu ser vi ett annat exempel på en nödvändig gemensam kampanj i Europa i form av Internationella Arbetarhjälpen till Bosnien. För första gången på länge solidariserar sig arbetare i handling med andra arbetare i ett annat land, i en kampanj som byggs underifrån och inte bara handlar om fraser från fackföreningspamparna däruppe.

Det fordras även en politisk samordning av de vänsterkrafter som står emot den nya världsordningen med dess skörd av krig och misär. Inför sådana utmaningar som kriget i Persiska viken eller kriget i forna Jugoslavien måste socialister förenas över gränser, i trots mot den hatpropaganda som utvecklas i extrema kristider. Mitt eget parti, Socialistiska Partiet, tillhör Fjärde Internationalen, som är ett sådant försök till politisk samordning.

Tyvärr är det en liten minoritets samordning – ändå har just den samordningen visat sig oundgänglig, till exempel när fredsvänner i Västeuropa riskerade att hamna på andra sidan barrikaden mot rebeller i arabvärlden under kriget i Persiska viken. Hur skulle revolutionära krafter kunna kämpa mot USA-alliansens krig utan att vare sig stödja Saddams diktatur eller illusioner om FN:s fredliga roll?

Den frågan ställdes samtidigt, men på väldigt olika sätt för vänstergrupper i Västeuropa och USA å ena sidan och i Mellanöstern å den andra. Personligen är jag övertygad om att Fjärde Internationalens diskussioner hjälpte oss i Sverige att förhålla oss till den traditionella fredsideologin i vårt samhälle utan att för den skull glömma bort att det var ett imperialistiskt krig. Och det hjälpte kamrater i arabländerna att bygga rörelser utifrån den spontana, folkliga vreden mot imperialistisk intervention utan att för den skull ge ett lillfinger åt Saddams anspråk att vara antiimperialist.

Under de senaste åren har vi också sett ökade ansatser till en bredare politisk samordning, i form av möten mellan vänstergrupper i Latinamerika och Europa.

De fattigas International

Jag läste nyligen i en artikel av den mexikanske socialisten Sergio Rodríguez Lascaño att till och med den poststrukturalistiske filosofen Derrida talat om behovet av en ny International för världens fattiga och lidande. Så här beskriver Rodríguez behovet:

”Ekonomins globalisering har inte bara lyckats avreglera arbetskraften, störta majoriteten av världens befolkning djupare ned i misären och öka cynismen hos tidigare marxister eller revolutionärer. Den har också fördjupat banden mellan stamstriderna i Rwanda, zapatistindianernas kamp i Mexiko, möjligheten att hålla hoppet vid liv i El Salvador och det som händer på exempelvis Fiatfabriken i Turin.”

Slutligen är jag övertygad om att nationalismen bara kan bekämpas genom en ideologisk kamp för socialism. Om vi ser nationalismen som alternativlöshetens politiska uttryck, då gäller det att skapa alternativ! Då gäller det att ge en strimma av trovärdighet åt andra politiska lösningar än nationalism, högerextremism eller fundamentalism i alla religioner. Det gäller att kombinera en skoningslös kritik av marknaden med visionen om att samhället skulle kunna organiseras helt annorlunda, utifrån mänskliga behov istället för penningens diktat. Om vi inte tar den bataljen mot marknadens predikanter, öppnar sig avgrunden.

Maria Sundvall, 1994

Detta är en bearbetad och aktualiserad version av ett föredrag
som hölls på ett antiimperialistiskt seminarium i februari -94. Publicerad på destroyimf.org (sajt som inte längre finns).

Böcker, uppsatser och tidskrifter jag använt:

Anders Ehnmark, Resan till Kilimanjaro – en essä om Afrika efter befrielsen (Stockholm, 1993).
Michel Chossudovsky, Global Poverty and the New World Economic Order (uppsats från juli 1993).
Susan George, The Debt Boomerang – How Third World Debt Harms Us All (London, 1992).
Noam Chomsky, The Prosperous Few and the Restless Many (Berkeley, 1993).
Tidskrifterna International Viewpoint och Inprecor para América Latina.

Tal på första maj 1991 i Göteborg

Av Göte Kildén

Kära första maj-demonstranter! Saddam Hussein lever ännu – i högsta välmåga och utan en enda skråma. Men Iraks barn – dess kvinnor och män – araber, kurder och assyrier fortsätter att dö.,
USAs terrorbombningar är över. Nu är det Saddam som fortsätter sitt blodiga hantverk. Som fortsätter att döda sitt eget folk. Han fortsätter att mörda därför att USA-alliansen gett honom fria händer.

Vissa kemiska stridsmedel har förbjudits. Men han får bränna landets barn med napalm. Han får flytta sina elittrupper för att slå ner uppror. Han/ar flytta sina attackhelikoptrar och sitt pansar.
Hyckleriet från det som kallades det nya världssamfundet är kväljande!

Visst. Bush älskar inte Saddam. Men han föredrar honom framför ett demokratiskt Irak. Bush skulle gärna ge Saddam respass – men inte hans regim.

Bush, Major, Mitterand och Kohl. De korrupta schejkfamiljerna i Saudiarabien och Kuwait, Syriens diktator Assad, militärens Özal i Turkiet. Prästernas och handelsmännens Rafsanjani.

Alla är de överens om att regimen i Irak skall bestå. Ett demokratiskt Irak skulle hota kapitalismen i hela regionen.

För några veckor sedan såg många av oss kurdernas triumferande massdemonstrationer i det befriade Kirkut. Något generade tvingades TVs reportrar konstatera att det var väldigt mycket röda fanor i dessa folkliga glädjeutbrott…

Det är därför den kurdiska nationen alltmer förvandlas till ett fångläger! Saddam lever – men Iraks barn dör.

Gorbatjov förråder

Även Gorbatjov har förrått kurderna. Vi hör inga protester. Vi ser inga maktmedel. Ändå var det den ryska revolutionen 1917 som gav såväl Finland som de baltiska staterna nationell frihet. Det var varken tsaren eller Karl XII, utan just den ryska revolutionen.

Det var stalinismen som ersatte den frivilliga sammanhållningen med stövlar och gevär. Revolutionen gav frihet och nationell självbestämmanderätt – stalinismen tog den.

Och i dag orkar inte Gorbatjov – eller vill inte – ge frihet. I stället har balterna fått svarta baskrar och Gorbatjov tiger om kurderna. Ingen kastar sten i glashus.

Krupit och svassat

Oavsett en hård kritik i övrigt vet vi att Olof Palme skulle ha haft en annan roll än den som Ingvar Carlsson haft i Gulf-krisen och kurdfrågan. Ända sedan mordet på Palme har Ingvar Carlsson krupit och svassat för Reagan och Bush. Palme var över huvud taget aldrig inbjuden all Vita huset.

Den svenska regeringen lät Saddam Hussein slå ner Iraks folkliga uppror – innan man började prata om ens humanitär hjälp. Denna undfallenhet internationellt – mot imperialismen – svarar väl mot kapitulationen på hemmaplan.

Besvärande barlast

Under åttiotalet – med Kjell-Olof Feldt, socialdemokraternas egen Bror Duktig, i ledningen – har den socialistiska ideologin blivit till en besvärande barlast.

• rättvisan har blivit ränta
• solidariteten en fråga om soliditet
• friheten blev fria A-aktier
• jämlikheten blev till konvertibler för alla
• av optimismen blev det optioner
• av visionerna blev det vinster.

Under Bror Duktigs ledning blev vi löntagare till blott låntagare.

Tydligare kan det inte bli. Ändå försöker socialdemokraterna att förklara sin historiska sammanklappning med att man varit otydliga.

När sanningen är den att man varit obarmhärtigt tydliga i sitt stöd åt storföretagen och åttiotalets spekulationsekonomi.

Palme utanför

Titta bara på Odd Engström. Vice statsminister och l majtalare uppe på Götaplatsen. För några veckor sedan bröt SKFs bolagsledning mot gamla traditioner och släppte in honom på ett besök innanför grindarna. Erlander och Palme fick alltid stå utanför.

Vad var det då denne l majtalare hade att säga jobbarna på SKF? Vad var det som föll bolagsledningen så i smaken att den sade sig dela varje ord som Engström hade att säga?

Jo, inne i verkstaden lät Engström som en gammal barsk brukspatron:
– Sluta gå omkring och ställ krav! Sätt igång och jobba!

Och vår fråga till socialdemokraterna uppe på Götaplatsen blir helt enkelt: Kan arbetsgivarnas budskap sägas tydligare än så här? Är det då så konstigt att hundratusentals socialdemokrater inte längre känner igen sig? Och är Ödd Engströms budskap värt en flygbiljett? Eller ens en tågbiljett? Hade det inte varit bättre om han stannat i Stockholm?

Radio Citys lögner

Jag arbetar och lever en stor del av mitt liv på Volvo och hör ständigt arbetsgivarnas radio City 103 dunka fram sitt ‘Visste du att…” – och så en massa lögner. Tänk om det skulle låta så här i stället:

• Visste du att under åttiotalets åtta goda år så hårde svenska löntagarna inte fått någon påtaglig förbättring av sin levnadsstandard. För första gången i fredstid har löntagarna inte fått del av en högkonjunktur. ..
• Visste du att allt mindre resurser går till den offentliga sektorn? Under åttiotalet har den tappat från 36 till 32 procent av BNP.
• Visste du att det som tagits från sjukvård och skolor gått till reklam, butiksgallerior, banktjänster och finansbolag?
• Visste du att svenska kapitalister fortsätter att toppa listan över utländska fastighetsköpare i Tyskland?
• Visste du att Bror Duktigs skattereform fördubblat inflationen de senaste två åren?
• Visste du att de länder i Europa som har lägst lön också har högst arbetslöshet? Ju högre lön desto lägre arbetslöshet.
City hundratre…

Nej. Nej. Naturligtvis kan inte arbetsgivarradion låta så här. Men det skulle kunna vara socialdemokraternas budskap.

Stryker flagg

Men de kapitulerar. De stryker flagg utan motstånd. Utan prut flåsar de med i språngmarschen högerut.

Sjuttiofem procents sjukersättning de tre första dagarna, sade Bror Duktigs folk.

En karensdag, rapar Alf Svensson. Han som kastat både kärnkrafts- och EG-motstånd överbord, liksom neutraliteten. Han som är så hungrig på att vara med i en borgerlig regering och ge oss arbetare stryk att han glömt både etik och moral. Undrar just vad han skall säga den dag han möter sankte Per?

Två karensdagar! Bildt och Westerberg i högeralliansen höjer budet.

Rappa mest

Nej, vi är bäst – vi vill ha tre karensdagar, ropar greven och betjänten. Vi vill rappa arbetarna mest. Det ska kosta en svensk arbetare ett par tusenlappar att bli förkyld. De rika ska få det roligare och
köra hur fort de vill. Alla andra kan trängas ute på vägrenen.

Och vem vet? När galoscherna dansat färdigt? När de slitits ut? Kanske är det då Sverigedemokraternas stövlar som trampar? Kanske är det då rasismen och våldet som härskar på våra gator? Samma våld som redan i dag ockuperat våra TV-kanaler.

Stark vänster

Nej, för den stora massan av människor, för oss alla ute på vägrenen krävs en stark vänster. Nu när socialdemokratin bryter samman.

Det som föll med Berlinmuren var stalinismen – inte socialismen! I DDR härskade säkerhetspolisen STASI. I östra Tyskland härskar massarbetslösheten. Kohls och Bildts drömmar om marknadens triumf blev i verkligheten till mardrömmar.

Det är demokratin – vår rätt att bestämma över våra egna liv – som ska bli det lösenord som förändrar världen. Det är inte marknadens eller det enda partiets diktatur som ska bestämma över oss människor. Vi säger nej både till kapitalism och stalinism. Vi säger ja till socialismen. Ja till demokratin och friheten!

Inga högerpoeter

Och vi tror inte att det kommer att komma en Victor Jara, någon Wiehe eller Afzelius, för att besjunga den klassegoism som högeralliansen, ja hela bokstavshögern, strider för.
Ingen sångare, ingen poet, ingen författare kommer att tjusas a v deras budskap.

Greven och betjänten kanske kan köpa några Herreys till att göra en svensktopps-trudelutt om sina gyllene galoscher.

Men sångerna om frihet och rättvisa och dikterna om solidaritet och jämlikhet kommer vi i vänstern att skapa!

Göte Kildén

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1991