Etikettarkiv: Marxism

Den socialistiska demokratin kan endast slutgiltigt konsolideras om arbetarråden tar makten

IV Internationalens Centralsekretariat hälsar den Tjeckoslovakiska Socialistiska Republikens studenter, intellektuella och arbetare, vilka sedan månader drivit fram en mäktig rörelse för den socialistiska demokratin i sitt land. Vi hälsar studenternas initiativ att gå ut på gatan för att framföra sina omedelbara krav och för att protestera mot polisbrutaliteten; de har avsevärt påskyndat differentieringsprocessen inom det tjeckoslovakiska kommunistpartiet. Vi hälsar de intellektuella som krävt frihet för det konstnärliga och kulturella skapandet liksom pressfrihet och rätt till fri kritik; dessa friheter bör i varje samhälle som avskaffat kapitalismen vara en elementär rättighet för alla riktningar som respekterar den socialistiska författningen och den kollektiva äganderätten till produktionsmedlen. Vi hälsar arbetarnas ansträngningar att eliminera den fackliga byråkratin och välja sina egna fackliga ledare både på företags- och industrinivå.

Vi hälsar de tjeckoslovakiska studenternas vietnammarsch, deras solidaritet med Polens studenter och intellektuella liksom deras stödaktioner för Västberlins och Västtysklands studenter, aktioner som tydligt avgränsar dem från deras falska ”vänner” i den borgerliga västpressen och i de prosovjetiska kommunistpartierna och som öppnar vägen till internationalismens förnyelse.

Tjeckoslovakien är moget för en verklig socialistisk demokrati

Av alla stater som avskaffat kapitalismen är Tjeckoslovakien, jämte Tyska Demokratiska Republiken, den vars struktur är mest gynnsam för socialismen. Bönderna bildar endast en mycket begränsad minoritet av den aktiva befolkningen; proletariatet utgör folkets stora majoritet. Dess klasstradition och dess klassmedvetande är sedan länge fast grundade. Den borgerliga regimens rester är svaga, skingrade och demoraliserade.

Visserligen har även i detta industrialiserade land marxism-leninismen hos stora ungdoms- och arbetargrupper blivit djupt diskrediterad genom stalinisternas försök att i stället för proletariatets diktatur upprätta byråkratins medelst terror, häxprocesser, internering av oppositionella, brutalt undertryckande av alla arbetar- och studentkrav, manipulering av statsapparaten medelst korruption, valfarser. Men ett handlingskraftigt avantgarde som är beslutet att slåss för den socialistiska demokratin har börjat förändra situationen. Den amerikanska imperialismens nederlag i Vietnam och den kapitalistiska världsekonomins rubbade jämvikt har i den Tjeckoslovakiska Socialistiska Republiken, ökat chanserna för pånyttfödelsen av en revolutionär internationalistisk kommunism som resolut stödjer sig på den socialistiska demokratin. Arbetarna och ungdomen kommer under kommande veckor och månader åter att lära sig att den verkliga marxism-leninismen icke har något gemensamt med den frånstötande karikatyr som en Novotny och en Lenart har tecknat. De kommer snabbt att söka sig till källorna för att återupptäcka den socialistiska revolutionens sanna, djupa innebörd, framför allt hos Marx och Lenin själva.

Objektivt och subjektivt mognar Tjeckoslovakien för en verklig socialistisk demokrati, som skulle öva ett djupt inflytande på samtliga arbetarstater och ge en mäktig impuls åt den revolutionära antiimperialistiska och antikapitalistiska kampen i väst.

Men det skulle vara en illusion att tro att en sådan socialistisk demokrati uppstår automatiskt, att den kan uppstå ur interna strider mellan byråkratins klickar, att den slutgiltigt kan befästas mot sina inre och yttre fiender genom mindre reformer av det styrelsesätt som sedan 1948 råder i landet.

IV Internationalen, som grundades av Leo Trotskij, Lenins närmaste medarbetare i den stora Oktoberrevolutionen, och som under den stalinistiska reaktionens mörkaste år höll leninismens och sovjetdemokratins fana högt, vill i detta sammanhang framföra en allvarlig varning.

Att konsolidera den socialistiska demokratin – som icke har någonting med den borgerliga demokratin att skaffa – innebär att slå vakt om 1948 års positiva landvinningar, att slå vakt om det kollektiva ägandet av produktionsmedel och utbytesanordningar, att slå vakt om planekonomin och det statliga utrikeshandelsmonopolet. Om man inte obrottsligt slår vakt om dessa landvinningar löper den Tjeckoslovakiska Socialistiska Republiken risk att åter gradvis falla under världskapitalets välde, och de tjeckoslovakiska arbetarna att åter få arbeta för att berika trusterna i Ruhrområdet, Paris, Wall Street och Londons City.

Att konsolidera den socialistiska demokratin innebär under inga förhållanden att en fotsbredds mark återlämnas till representanterna för den gamla bourgeoisin och de borgerliga partierna, som förblivit beslutsamma motståndare till socialiseringen av landets ekonomi.

Men att konsolidera den socialistiska demokratin innebär att medge rätten till fri kritik, press-, organisations- och demonstrationsfrihet för alla riktningar som ställer sig på den socialistiska författningens grund, som har försvaret av det socialistiska produktionssättet på sitt program, och som icke inför domstol, i enlighet med den skrivna lagen, kan anklagas för samröre med den inre eller yttre kontrarevolutionen.

Att konsolidera den socialistiska demokratin betyder framför allt att säkra maktens direkta utövning genom det arbetande folket självt. Det betyder att tillämpa det program som Lenin har utformat i ”Staten och revolutionen” och ge all makt åt en kongress av arbetarråd (sovjeter), valda i landets alla företag.

Endast en regim av äkta sovjetkaraktär kommer att samla folkets majoritet kring arbetarstaten och bilda en oövervinnelig barriär mot varje försök till kontrarevolution, i nationell eller internationell skala.

Vilka faror hotar den socialistiska demokratins födelse i Tjeckoslovakien

Den tjeckoslovakiska kontrarevolutionen är utomordentligt svag, och den internationella situationen gynnar knappast ökningen av dess styrka. Faran kunde uppstå genom frustrering av det tjeckoslovakiska folkets enorma förhoppningar, ifall rörelsen för den socialistiska demokratin kvävs i sin linda i stället för att vidgas, i stället för att generaliseras och utvecklas från reformer till djupgående revolutionära förändringar inom den statliga sfären och hela överbyggnaden.

Sovjetbyråkratins direkta representanter, Kremls och Novotnys män, vet detta mycket väl. Deras syfte är att inom befolkningen utså tvivel på den socialistiska demokratin och till och med i fullkomligt isolerande företeelser söka förevändningar för en intervention som krossar massrörelsen. Den sovjetiska armens manövrer vid Tjeckoslovakiens gränser är i detta sammanhang en vältalig varning.

Sovjetbyråkratin fruktar att en seger för den socialistiska demokratin i Tjeckoslovakien kunde påverka massorna i de övriga arbetarstaterna, framförallt i Polen, i Tyska Demokratiska Republiken och i Sovjetunionen själv. Brezjnevs moskvatal över det sovjetiska kommunistpartiets senaste planarförhandlingar reflekterade en panisk rädsla inför Sovjetunionens icke-konformistiska intellektuella. Denna rädsla kan knappast förklaras med den bredd och styrka som rörelsen för sovjetdemokratin hittills kan ha antagit i Sovjetunionen. Denna rörelse är i dag ännu svag och i sitt begynnelseskede. Men Brezjnevs attityd förklaras mycket väl av Kremls fruktan (särskilt efter erfarenheterna 1956 och sedan den rysk-kinesiska konfliktens utbrott) för ett jordskred inom den statsgrupp som ännu i går utgjorde Sovjets ”läger”.

I dag har sovjetbyråkratin redan förlorat kontrollen över hälften av de länder som har avskaffat kapitalismen: Kinesiska Folkrepubliken, Demokratiska Republiken Vietnam, Koreanska Folkrepubliken, Kuba, Jugoslavien, Rumänien och Albanien. Denna utveckling har visserligen icke alltid varit enbart gynnsam. Det finns inte bara äkta revolutionära krafter, som de vilka i dag styr Vietnam och Kuba, och krafter som introducerat för den socialistiska demokratin historiskt gynnsamma reformer. Det finns även gott om återhållande krafter som gynnar kompromisser med imperialismen och manifesterar sig i flera av de nämnda länderna.

Men Kremls representanter ljuger, och ljuger medvetet, när de påstår att denna upplösning av deras auktoritära kommandostyre över världens antikapitalistiska och antiimperialistiska krafter försvagat dessa i förhållande till imperialismen. Motsatsen bevisas klart av Kuba och Vietnam – två länder vars ledare knappast accepterar några ideologiska och politiska påbud från Moskva och som inte heller deltog i den senaste Budapest-konferensen. Vad som framför allt försvagar de revolutionära krafterna inför imperialismen är bristen på en global antiimperialistisk strategi, och huvudansvarig för denna brist ä sovjetbyråkratin med sin samexistenspolitik och sitt försvar av status quo. Vad som likaledes försvagar de revolutionära krafterna är den trånga, egoistiska nationalismen hos en rad arbetarstaters styrande byråkratier, som hindrar en verklig antiimperialistisk, beslutsamt revolutionär enhetsfront mot yankee-aggressionen i Vietnam.

Det är hela detta internationella sammanhang som förklarar varför Kreml till denna grad fruktar frihetsrörelsen och söker hejda den med alla medel den förfogar över. Favoritvapnet bland dessa är försöket att skapa en motsättning mellan å ena sidan arbetarna och å andra sidan de studenter och intellektuella som har igångsatt den aktuella reformrörelsen. Det tjeckoslovakiska avantgardet som står främst i kampen för den socialistiska demokratin bör vara medveten om de reella förutsättningarna för denna manöver och finna medel att motverka den i tid.

För proletariatets demokratiskt centraliserade självstyre

Arbetarna hyser knappast någon sympati för Novotny och den klick av profitörer som hjälpt honom styra landet och systematiskt kväva varje uttryck för arbetarnas vilja. Men de misstror samtidigt teknokraterna som förbereder sig att ta hand om ekonomins ledning i enlighet med Ota Siks ”ekonomiska reformer”.

Novotnyklicken och kremlagenterna å ena sidan och den ”liberala” teknokratin å den andra framställer läget som om de tjeckoslovakiska arbetarna endast hade valet mellan en hypercentraliserad, byråkratisk ledning av den socialistiska ekonomin eller återgången till en ”marknadsekonomi”, som för tillfället kallas ”socialistisk”. Novotnyklicken saboterar denna ”marknadsekonomi” därför att den till varje pris vill återupprätta den byråkratiska centraliseringen. Men dennas motståndare, ärliga eller ej, säger att det inte finns något annat alternativ än ”marknadsekonomin”.

I själva verket är arbetarna icke attraherade av vare sig den ena eller den andra modellen. I det första fallet vet de vad de har att vänta: måttlig levnadsstandard, knappa konsumtionsvaror av låg kvalitet, få eller inga rättigheter i företagen. I det senare fallet fruktar de med rätt (det bevisar Jugoslaviens exempel) att arbetslöshet och dyrtid kommer tillbaka och att de sociala skillnaderna ökas. Dessutom hotar de av den nuvarande ledningen förordade ekonomiska reformerna att öka direktörernas makt i företagen, inklusive makten att avskeda arbetare och att reservera huvudparten av de förutsedda premierna för den ledande personalen.

Men lösningen ligger icke i valet mellan dessa två onda ting. En rörelse som syftar till en verklig socialistisk demokrati i Tjeckoslovakien kan och måste kullkasta den byråkratiska, konservativa styrelseform som etablerades under den stalinistiska epoken. Men den kan och måste göra detta i kraft av arbetarnas initiativ och makt i stället för att satsa på den privilegierade teknokratins ledarskap.

Val av arbetarråd i alla företag, utövning av den högsta ekonomiska makten genom dessa råd i fabrikerna (däri inbegripet makten att utnämna och avskeda direktörer och ledande personal), fabrikskollektivets delaktighet i de resultat som uppnås (icke genom marknadskonkurrens utan genom systematiska försök att nedbringa produktionskostnaderna), garanti för full sysselsättning åt alla arbetare, planering genom fri debatt på en arbetarråd-kongress med rätt att modifiera i företagen utarbetade projekt vilka strider mot de tjeckoslovakiska arbetarmassornas kollektiva intressen, underordning av planeringsmyndigheterna under denna kongress vars stora majoritet bör bestå av arbetare som inte tjänar mer än en yrkesarbetarlön (för att undvika kongressens manipulering genom teknokrater), mobilisering av en bred rörelse för, kontroll och förteckning av industrins lager och reserver genom arbetarna vid basen, garantier för en ökning av arbetarnas levnadsstandard i proportion med ökningen av nationalinkomsten, och, som alla dessa förändringars grundval, mobilisering av arbetarklassens initiativ och skapande entusiasm – detta är den verkliga lösningen av ekonomins problem i ett Tjeckoslovakien som beslutsamt går fram på den socialistiska demokratins väg.

För leninismen, den autentiska revolutionära marxismen

De tjeckoslovakiska massorna har i sin kamp för den socialistiska demokratin instinktivt förstått att segern inte kan säkras utan att man gör rent hus med alla de brott och rättskränkningar som har besudlat Tjeckoslovakiens senaste historia. Revolutionära folk har gott minne. Därför är det rätt att sprida ljus över Slansky-processen och alla de övergrepp (inklusive Slanskys egna) som efter 1948 begåtts mot proletära militanter. Därför är det rätt att rehabilitera alla offer för den stalinistiska terrorn. Därför bör särskild vikt fästas vid rehabiliteringen av revolutionära militanter som Kalandra[1], vilka riktat en vänsterkritik mot regimen och för vilkas rehabilitering den nuvarande regeringen gör sig betydligt mindre brådska än för den liberala bourgeoisins representanter.

Det finns redan en lång tradition för den kamp som efter kapitalismens avskaffande måste föras för en socialistisk demokrati med revolutionär internationalistisk orientering. De tjeckoslovakiska massorna kommer icke att kunna kämpa effektivt för sina progressiva mål om de icke på nytt tillägnar sig det förflutnas lärdomar. I synnerhet ungdomen, som törstar efter sanning och tillbakavisar officiella legender, myter och lögner, vill återknyta till den pånyttfödda kommunismens revolutionära internationalistiska tradition.

Den bör kräva publicering av och fri tillgång till Tjeckoslovakiska kommunistpartiets, Kommunistiska Internationalens och den internationella revolutionära kommunistiska rörelsens samtliga historiska dokument. Det är nödvändigt att i full utsträckning publicera och studera icke bara Lenin utan även Trotskij, författaren till de manifest som antogs av den Kommunistiska Internationalens fyra första kongresser, Rosa Luxemburg, den första som före första världskriget höjde den revolutionära demokratiska socialismens fana i Centraleuropa, Sinovjev och Bucharin, Kommunistiska Internationalens två första presidenter, Fidel Castro och Che Guevara, som i dag symboliserar den revolutionära andan i de halvkoloniala länderna. Ingen författare och inget verk som inspirerats av marxismen och socialismen bör falla under förbud. Den unga generationen bör, som den sovjetiske atomfysikern Kapitza har sagt, på nytt lära sig att diskutera hos sina stora fäder som gjorde Oktober-revolutionen. Och dessa stora fäder kände icke till någon censur av politiska och teoretiska verk som inspirerats av marxismen.

Politisk regim av sovjettyp; arbetarnas demokratiskt centraliserade självstyre inom ekonomin; förenings-, press-, mötes- och demonstrationsfrihet för alla riktningar inom den internationella kommunistiska rörelsens stora strömningar; fullt ljus över den stalinistiska epokens processer och förföljelser; självbestämmanderätt för alla nationaliteter och upprättande av en verklig federal ordning; solidaritet med de polska och sovjetiska studenter, intellektuella och arbetare som kämpar för den socialistiska demokratin i sina respektive länder; solidaritet i handling med den vietnamesiska revolutionen och med antikapitalistiska rörelser i världen –- det är huvudelementen i det aktionsprogram som IV Internationalen föreslår de tjeckoslovakiska arbetande massorna. Genom att adoptera och beslutsamt mobilisera sig för detta program kommer de att göra den socialistiska demokrati som de söker uppnå oövervinnelig.

IV Internationalens Centralsekretariat 18 april 1968


Noter:

[1] Zavis Kalandra, sekreterare i IV Internationalens tjeckoslovakiska sektion, avrättades 1950 av stalinisterna.

Ur Fjärde Internationalen 1/1969.

Ekologiska produktivkrafter

Denna text publicerades ursprungligen i Danmark, Hoffmeyer, Jesper: Ökologiske produktivkræfter. København: Förlaget Klods-Hans, 1977. ISBN 87-427-2-6.
I tidskriften Fjärde Internationalen var den uppdelad på två nummer, nr 3-4/81 och 5/81. De två delarna har här sammanförts och notapparaten är omnumrerad och något omstrukturerad. Texten gavs senare (1982) även ut som broschyr (av Miljöförbundet).

Ordförklaringar av ord/uttryck markerade med * finns efter artikeln.

Inledning

Ekologi är som självständig vetenskap över hundra år. Om denna upplysning är förvånande även för den allmänbildade så behöver han knappast förvånas över sin okunskap. Samma hundra år har kännetecknats av en djupt orättvis fördelning av jordens rikedomar med svält, krig och maktomvälvningar som naturlig följd. Det är detta som hitintills utgjort historien, sant eller osant skriven. I jämförelse med det framstod ekologin bara som ett akademiskt problemfält.

Men sedan omkring tio år tornar sig nya orosmoln, miljöfrågorna oroar dagligdags, och inte utan anledning.

1979 skedde en uppmärksammad kärnkraftsolycka i Harrisburg, USA. I år har en annan allvarlig olycka skett i Japan. I Italien skedde 1976 en olycka vid en kemisk fabrik, som i pressen med rätta kallats katastrof. Detta axplock av händelser är allom välbekant. Att det är fråga om misshushållning i vidaste mening, därom tycks alla vara ense. Men den erfarenheten har inte givit svar på frågorna om vad som är orsaken. Frågan blir hur systematisera erfarenheterna och kunskapen? De senaste åren har en del försök gjorts.

Wolfgang Harich, östtysk filosof, har tagit upp diskussionen om vad som är mänskliga behov. Men det tyngsta i hans argumentering om hur ett framtida samhälle ska se ut är: hård ransonering av resurser för att uppnå en jämlik fördelning. Vägen dit går via en världsregering.

Den fransk-österrikiske miljöstrategen André Gorz/Michel Bosquet har alltmera kretsat kring en lösning i form av samhällenas självförvaltning.

Det mest omdiskuterade i Norden har varit H Saetras kritik av Marx’ mervärdesteori. Saetra menar att inte bara det mänskliga arbetet producerar värde, utan att också naturens egen produktion bör föras in i värdeläran.

”Radical Technology” är namnet på en inriktning i England som bl a innefattar David Dickson och Dave Elliot samt Mike Cooley. Frågorna har för dem varit, hur kunna styra teknologiutvecklingen och hur utveckla en teknologi för en bättre balans med naturen. Påverkan från arbetarnas alternativa produktionsplan för Lucas Aerospace är märkbar.

Kemikatastrofen i Seveso, Italien är bakgrunden till Laura Contis arbete. Hon definierar ekologins ämnesområde i tre punkter: människans hälsa, att upprätthålla di naturliga kretsloppen och att tillvarata de icke-förnyelsebara tillgångarna. Praktiskt för hon fram förslag som på kort sikt hör genomföras. T ex att ge bönderna betalt efter arbete istället för producerad mängd, något som skulle göra det möjligt att begränsa giftanvändningen i jordbruket.

Miljörörelsen i Sverige har under de senaste åren genomgått en utveckling, som har inneburit stora framsteg. Folkomröstningskampanjen om ja eller nej till kärnkraft innebar en kraftig tillväxt i antal aktivister och slagkraft. Miljöförbundet, miljögruppernas landsomfattande organisation, har stabiliserats organisatoriskt. Men den utomparlamentariska aktiviteten har totalt sett försvagats, trots att det lokala motståndet mot uranbrytning och provborrningar har blossat upp och hållit sina ställningar.

Tyngdpunkten har svängt från kampen till förmån för ”alternativt” tänkande. En uppsplittring av handlingsvägar har blivit följden, vilket är en delorsak till att exempelvis Barsebäcksmarscherna har fått stryka på foten.

Inom den fastare organiserade delen av miljörörelsen har därför intresset för teoretiska klargöranden och strategiska linjer vuxit. Det är bl a mot denna bakgrund vi tackar Hoffmeyer för hans, som han själv kallar det, diskussionsunderlag.

Hoffmeyer beräknar och fastslår att den ökande användningen av tillskapad energi kommer att avgörande rubba klimatet om ökningen fortsätter som hittills. Själva livets möjligheter på jorden är ifrågasatta.

I artikelns andra del skisserar han en modell, som innehåller fyra plan vilka är varandra avhängiga: medvetenhet, teknologi, organisation och världsåskådning. Denna är tillämpbar för att beskriva mänskliga samhällen och deras utveckling i stort. Den för alla marxister viktiga frågan om historieuppfattningen tar han upp i det därpå följande kapitlet.

Klasskampen härrör ytterst ur motsättningsförhållandet mellan produktiva krafter och produktionsförhållanden. Men eftersom vetenskapen enligt Hoffmeyer bör inräknas i världsåskådningen, så är inte vetenskapen i nuläget framstegsfrämjande. Vilka slutledningar man bör dra, och på vad man redan nu bör rikta in sökarljuset och allvarligt diskutera, tar han upp i den avslutande delen, ”efter kapitalismen”.

Översättarna: Henry Kenamets & Per-Erik Wentus.

Den ekologiska krisen.

Hoten.

Konstgjorda njurar, genetisk rådgivning, barnuppfödning i provrör, genkirurgi, hjärndödskriteriet och mycket annat är problem, som biologer måste känna sig tvungna att ta ställning till. Den biomedicinska teknologin har gett oss en frihet att manipulera med människolivets mest grundläggande sidor och detta samtidigt som den västerländska kulturen saknar en livsåskådning, eller människosyn, som kan leda denna frihet. Detta är verkligen en frihet i blindo.

Men det finns också en helt annan typ av hot som biologer måste ta sig an. Det är den hop av problem, vilka ofta sammanfattas under beteckningen ”den ekologiska krisen”. Eftersom beteckningen har rotat sig väljer också jag att använda den här, fast man kunde invända att det inte är själva ekologin som är i kris, utan naturen — vilken ekologin ensam av alla biologiska vetenskapsgrenar försöker att förstå i sin helhet. Vad som är i kris är naturens funktionella helhet. Ekologin är det som förstår krisens art. Uttrycket ”den ekologiska krisen” täcker i folkmun landskapsödeläggelser, föroreningar och resursproblem och ibland även befolkningsproblematiken. Denna senare vill jag dock räkna som ett särskilt problem, som inte kan behandlas på likartat sätt som resten av den ekologiska krisen.

Då den ekologiska krisen berör oss direkt in på våra kroppar, om än måhända med någon fördröjning, gör detta den till det mest påträngande hotet — medan den biomedicinska teknologin mera reser problem av kulturell och etisk art. Därför kommer jag först och främst att ta min utgångspunkt i den. Inte desto mindre har dessa två typer av kriser något gemensamt. För också den ekologiska krisen är framsprungen ur en frihet i blindo — en frihet som inte leds av något. Nämligen friheten att producera utan annat syfte än att varan skall kunna säljas. Och dessa två former för frihet har mycket med varandra att göra.

Den ekologiska krisens orsaker.

Att en ekologisk kris nu närmar sig, har man försökt förklara på många sätt. Mest gehör har den .förklaring vunnit, som lägger krisens orsaker i den exponentiella ekonomiska tillväxten.[1]. Denna ståndpunkt har dock kritiserats från två håll. För det första har det särskilt från ekonomer framhållits, att det inte finns något nödvändigt samband mellan ekonomisk tillväxt och ekologisk kris. I den utsträckning man överhuvudtaget har en antydan till en ekologisk kris skylls detta på brister i det ekonomiska systemet vilka kan repareras. Härhemma har isynnerhet Mogens Boserup gjort sig till talesman för denna ståndpunkt.[2] Mycket tyder dock på att ståndpunkten är grundad på en bristande insikt i den ekologiska krisens natur och en därmed följande undervärdering av krisens allvar.[3].

Från marxistisk sida har ”tillväxtförklaringen” avvisats med hänvisning till att det inte är tillväxten i sig själv, som är skyldig utan produktionens planlöshet vilken är följden av att produktionen underordnats profitbegäret. De kapitalistiska produktionsförhållandena är den egentliga orsaken[4]. En så smärtfri bortförklaring av tillväxtproblematiken verkar dock betänklig. Borgerliga ekonomer kan t ex lätt peka på att även om Sovjetunionen kanske har större möjligheter att ordna upp problem såsom föroreningar och landskapsödeläggelser, så finns dock dessa problem redan, och intet tyder på att det kan vara tal om annat än kvantitativa skillnader, vilket med tiden kommer att kasta Sovjetunionen in i samma virvel som den kapitalistiska världen om man fortsätter att eftersträva en exponentiellt växande produktion.[5] En mer nyanserad marxistisk kritik av ”tillväxtförklaringen” har framförts av Hartvis Saetra[6], som visserligen ansluter sig till att den materiella produktionens fortlöpande tillväxt är en direkt orsak till den ekologiska krisen, men som ändå inte nöjer sig med denna flyktiga betraktelse. För tillväxter är inte den egentliga drivkraften, den är själv en följd av mekanismer som ligger djupare, vilka är nödvändiga för det kapitalistiska produktionssättet En övergång till socialistiska produktionsförhållanden är för Saetra således bara en förutsättning för att lösa den ekologiska krisen. Men denna förutsättning är inte tillräcklig. Det socialistiska samhället måste leva utan den tillväxt som t ex Sovjetunionen gynnar starkt. Med dessa ståndpunkter har Saetra satt sig i motsättning till ett flertal av de marxistiska teoretiker, vilka vidhåller att produktivkrafternas vidare utveckling måste vara målet framför allt annat.

Denna motsättning väcker hos mig en mycket väsentlig fråga, något jag tidigare har behandlat skissartat i min bok ”Dansen om guldkornet”[7], nämligen frågan om vad man skall mena med produktivkrafternas utveckling. Är utveckling det samma som tillväxt? Det jag kommer att göra i denna artikel är en lång snirklande färd i ett försök att svara på denna fråga, som har den största betydelse för våra föreställningar om den ekologiska krisens eventuella lösningar.

Innan jag börjar min odyssé, är det ändamålsenligt att nämna, att det finns andra typer av förklaringar till den ekologiska krisen än de som diskuterats ovan. Dessa förklaringar kan måhända betecknas som psykologiska eller kulturella. Ett exempel på den första typen är den som framförts av Mogens Jacobsen[8], som tar upp frågan om sambandet mellan den ekologiska krisen och de västerländska kulturernas tankevärld. Det är viktigt att visa på detta samband, men ur en materialistisk synvinkel är det otillfredsställande att stanna där. Tänkesättet är inte något som utvecklas fritt svävande i luften. Också förändringar i tänkesättet måste ha djupare liggande orsaker i människors förändrade materiella betingelser. Slutligen har den engelske ekonomen Schumacher i sin bok ”Litet är vackert” pekat på, att den underliggande orsaken till den ekologiska krisen är samma förhållande, som också har skulden till den västerländska kulturens hela armod och u-ländernas omöjliga läge, nämligen det förhållandet att ekonomi och teknologi har skenat iväg, därför att de har satts att härska över visdomen, fast det borde vara omvänt. Schumachers synpunkt ligger, som det kommer att visa sig, mycket nära min, men han är utifrån sin religiösa ståndpunkt, oförmögen att besvara den djupare frågan, varför har det blivit så? [9]

Tillskapad energi.

Alla kan antagligen ansluta sig till åsikten att den ekologiska krisens omedelbara orsak är att människan har börjat utnyttja naturen på ett annat sätt än tidigare. Det förändrade naturutnyttjandet har både en organisatorisk och en teknologisk sida. Dessa två sidor kan bara förstås i sitt ömsesidiga sammanhang. En stor del av litteraturen om den ekologiska krisen undervärderar komplexiteten, genom att endera befatta sig med den organisatoriska eller den teknologiska sidan. Sammanhanget mellan dessa två sidor eller plan är ett huvudämne för denna artikel, men jag skall i detta stycke kort behandla det teknologiska planet för sig.

Det har blivit en trossats, att av alla tillväxtkurvor, så är tillväxten av vår teknologiska förmåga den som stiger brantast. Rent kvantitativt sett — t ex i antalet patenter per år — är detta antagligen riktigt.[10] Försöker man istället att finna ett kvalitativt mål för den teknologiska utvecklingen, måste man se på vad det är, som den har satt oss i stånd att göra. Det verkar då som om en mycket stor del av de teknologiska nydaningarna kan sättas under en och samma rubrik: de har bibragt oss förmågan att utnyttja de tillskapade energikällorna för ständigt nya ändamål och på allt mer förfinade sätt. Med uttrycket tillskapade energikällor menar jag de energikällor, som inte hade blivit uppdrivna på jorden utan människors aktiva ingripande, dvs kol, olja, naturgas, uran. De fossila energikällorna är helt klart av biologiskt ursprung, men deras uppdrivning är tillskapad, och det är det avgörande i detta sammanhang. Den teknologiska utvecklingen har alltså, sedd i detta ljus, varit något mindre explosiv, än vi i andra sammanhang berömmer oss för.

Uttrycket tillskapad energi är, enligt min mening, att föredra framför uttrycket lagerenergi, som annars används i den ekologiska debatten. Uttrycket lagerenergi leder nämligen till resursproblematiken — det begränsade lagret — vilket är en för snäv synvinkel. Det egentliga problemet är, som vi skall se, just den tillskapade uppdrivningen av energi på jordens yta.

Denna inriktning av den teknologiska utvecklingen mot utnyttjande av tillskapad energi för alla möjliga ändamål utgör den teknologiska grundvalen för vårt förändrade naturutnyttjande. Pimentel m fl anger t ex att den mänskliga arbetskraften i amerikanskt jordbruk (majsodling) är på 4 900 kcal/hektar och år, vilket är mindre än 2 promille av den totala energiförbrukningen på 2 896 800 kcal/hektar och år. Resten härstammar från fossila energikällor.[11] Den största posten i jordbrukets energiförbrukning är f ö konstgödsel, som svarar för över 1 miljon kcal/hektar och år. Även den kemiska industrin lånar, som detta exempel antyder, sin makt från de tillskapade energikällorna.[12]

Dessa upplysningar överrumplar knappast någon efter den energikris vi hade vintern 1974. Det är välkänt att energiförbrukningen har stigit exponentiellt, som allt annat. I början på 70-talet steg den med 5,7% om året[13], vilket ger en femdubbling på 25 år. Efter ett kortvarigt avbrott under energikrisen, ser energiförbrukningen nu ut att stiga i samma takt som förr. Det väsentliga är dock att undersöka, vilket samband som finns mellan förbrukningen av den tillskapade energin och den ekologiska krisen.

Sedda helt från ovan tycks sambanden vara mycket direkta. När vi använder energi är det för att få arbete utfört. Det är energiomvandlingens förmåga att utföra arbete, som utgör energins betydelse för samhället. Alla energiformer är inte lika nyttiga i den betydelsen att de inte i samma grad kan fås att leverera arbete. Elektrisk energi kan t ex utnyttjas till en mängd saker medan värmeenergi bara kan utnyttjas under särskilda förhållanden, där det som i en ångturbin kan upprättas stora temperaturskillnader. Med energiomvandlingarna följer nödvändigtvis ett spill, också av den ”arbetstillgängliga” energin (t ex spillvärme). Det väsentliga i sammanhanget är dock, att det är just för denna arbetsförmågas skull, som vi driver vår energiförbrukning allt högre och högre. Vårt intresse för energi består däri, att denna arbetsförmåga kan användas till att bryta naturens bojor.

Människans muskelkraft och anatomi gör det t ex till ett praktiskt taget omöjligt företag att resa till andra världsdelar utan hjälpmedel. Genom att med segelfartyg utnyttja vindenergin kunde sådana resor förkortas till en överkomlig tidsrymd av ett par år. Med jetmotorn och den tillskapade energin har det blivit en fråga om timmar. På likartat sätt var åkrarnas spannmålsproduktion naturligt förbunden med bakteriernas nedbrytning av döda växtdelar, därigenom att nedbrytningen återskapade de nödvändiga närsalterna i jorden. Med oljan kunde man spränga detta band, därför att oljan kunde användas till att framställa närsalterna i form av konstgödning, och till att transportera ut detta på åkrarna och sprida det så att den långsamma bakteriella nedbrytningen inte skulle försinka spannmålsproduktionen med perioder, då jorden låg i träda.

Att övervinna naturens begränsningar är ett naturligt mål för människan. Men naturens band är emellertid inte enbart hinder för oss, de utgör samtidigt band som är nödvändiga för naturens inre sammanhang, den ekologiska balansen.

Konstgödningsexemplet belyser detta. Användningen av konstgödsel istället för organisk gödning leder till att humusinnehållet i jorden sjunker. Vidare betyder det att jordens förmåga att binda nitratet i konstgödslet nedsätts. Med de stora mängder nitrat som tillförs, kommer en stor del att lakas ur med regnet, för att det binds dåligt, och till slut hamna i vattendrag och sjöar.

Här kan det få algerna att växa kraftigt, av samma orsak som det fick kornet att alstra mera på åkern. Döda alger sjunker till botten, och förtärs av bakterier, vilka då förbrukar stora mängder syre. Slutresultatet kan bli att de större fiskarna dör av syrebrist och sjöarnas ekologiska balans slås i stycken. Liksom i jorden är den bakteriella nedbrytningen också i sjön det begränsande ledet. Naturen har bruk för sådana band.

Sett i detta överordnade ljus är den ekologiska krisen i sista hand en följd av, att vi med de tillskapade energikällorna till vår hjälp har blivit i stånd att spränga naturens band, i en sådan utsträckning att dess inre sammanhang är hotat.

I en mer kvantitativ belysning ser tillståndet ut såhär: förbrukningen av energi från tillskapade energikällor kan uppskattas till 6 miljoner megawatt”. Jämfört med de naturliga energiflödena genom biosfären är detta ett ganska stort tal. Den ström av energi, som omsätts via vindar, luftströmmar, vågor och havsströmmar (det vi normalt kallar klimat) uppskattas till 370 miljoner megawatt'[14]. Mätt i förhållanden till detta tal är den tillskapade energiförbrukningen alltså uppe i 1,6%. Tittar vi istället på den lilla del av energiflödet, som via de gröna växternas fotosyntes avleds in i den levande naturen och alltså står till dess förfogande, så är det talet av storleksordningen 40 miljoner megawatt. Den tillskapade energiförbrukningen är alltså omkring 15% av denna summa. Då det mesta av vår energianvändning äger rum på land, skulle det kanske vara mer ändamålsenligt att jämföra med den del av fotosyntensen som försiggår här, dvs cirka hälften eller 20 miljoner megawatt. Detta tal är endast drygt tre gånger så stort som vår förbrukning av tillskapad energi.

Själva konstaterandet att vi redan i stort sett råder över en arbetsförmåga i form av tillskapad energi, som är lika stor som den levande naturens samlade arbetsförmåga, ger bara en vag bild av tillståndet. För i motsats till naturen använder vi vår arbetsförmåga obestämt och med stort spill. Större delen av vår energiförbrukning slutar således som spillvärme innan vi har fått nytta av den för att upphäva naturens begränsningar. Men spillvärmen kan också komma att störa den levande naturen indirekt, ifall det är i stånd att utlösa klimatiska förändringar — vilket lokalt redan är fallet på flera platser.[15]

Som slutsats kan sägas, att även om användningen av tillskapad energi i kvantitativ mening bara är ett osäkert mått på den ekologiska krisens allvar, så är denna energiförbrukning ändå, antingen den eldas upp direkt vid transporter eller uppvärmning, eller den avleds via kemikalier — dvs föroreningar — via landskapsförändringar av alla slag eller via resursutvinning —roten till den ekologiska krisen. Den makt som dessa energikällor har gett oss är redan nu av samma storleksordning som den levande naturens egen makt, och även om vi kunde spara mycken maktanvändning (energiförbrukning) genom att bära oss mer behärskat och mindre anarkistiskt åt, utan att vi därför behövde uppnå mindre resultat vad gäller att spränga naturens band, så är ändå själva meningen med — drivkraften bakom — vår användning av tillskapad energi, just att spränga dessa band, vilka redan tycks vara så skröpliga att naturen faktiskt håller på att falla isär.

Det finns en orsak till, som gör användningen av tillskapad energi till den ekologiska kärnfrågan. Nämligen den, att vår förbrukning av tillskapad energi oundvikligen kommer att leda till en värmeförorening, som ingen teknologi kan befria oss ifrån. Energi försvinner nämligen inte, den omvandlas bara till andra former och slutar i sista hand obevekligt som värme. Det finns inget annat sätt som detta värme kan komma bort från jorden än via en förhöjd värmestrålning från atmosfärens övre skikt, något som kan ske först när temperaturen har stigit. Frågan är hur mycket energi vi kan tillåta oss att uppdriva innan en sådan temperaturförhöjning förorsakar en ohållbar klimatförändring. Kommer denna energiförbrukning att uppnås om 30 år, 50 år eller om 100 år? Detta verkar vara tidsramarna.[16]

I motsats till denna slutliga gräns för hållbar tillväxt, kan alla andra miljöproblem möjligtvis i princip lösas teknologiskt. Det är för ögonblicket svårt att tro att sådana lösningar kommer att tas i bruk, men det kan knappast förnekas att de teoretiskt finns där. Det är emellertid oundvikligt att dessa teoretiska lösningar måste vara grundade på en starkt ökad energianvändning. Det medges också från tillväxtförespråkarnas sida, att förutsättningen för optimismen på längre sikt är, att fusionsreaktorn blir förverkligad.[17] Mekanismen i tillväxtoptimismen verkar således bestå i att man föreslår alla miljöproblems omformning till värme-föroreningsproblem (här sneglar man inte på vad det kommer att kosta), vilka man därefter skjuter framför sig till en fjärran framtid. Hur fjärran denna framtid är beror antagligen på om man har barn eller inte.

Det har, såvitt jag vet, inte företagits någon samlad analys av den ökade energiförbrukningen, som kommer att krävas bara för att lösa framtidens miljöproblem. Med hänsyn till ämnets vikt skall jag försöka att belysa det med ett par exempel.

Problemställningens väsentlighet framgår kanske tydligast i resursproblematiken. Vad angår icke-förnyelsebara resurser såsom metaller och mineraler, vilka utvinns ur berggrunden, så är problemet — med vissa undantag —inte, att det inte finns nog av dem på jorden, utan däremot att det mesta av resurserna ifråga finns i en så utspädd form, att det inte skulle vara lönande att utvinna dem. Optimisterna har emellertid pekat på, att marknadsmekanismen kommer att sörja för att priset på råvarorna kommer att stiga efter hand som knappheten inställer sig, varför det kommer att bli lönande att utvinna dem ur allt fattigare malmer. Boserup går t o m så långt som till att påpeka, att metallerna ju ingalunda försvinner från jorden: de kommer alltså i princip att kunna återvinnas i det oändliga.[18] Oavsett vad som eventuellt kan sägas om hållbarheten i dessa synpunkter ifrån ekonomisk och politisk synvinkel, så är de energimässiga följderna av en sådan ”lösning” rätt kolossala.

Tar vi en metall såsom bly, så finns den helt riktigt utspridd i jordskorpan med en genomsnittlig halt av 12 ppm (1 ppm = 1/10 000 viktprocent). För ögonblicket betalar det sig inte att bryta bly ur gruvor, där halten är mindre än 40 000 ppm. Förhållandet mellan dessa två tal är 3 300, vilket alltså betyder, att för att utvinna samma mängd bly ur t ex granit, som ur en blygruva, så skulle det krävas 3 300 ton granit för varje ton blymalm, som idag utvinns. Vad detta drar med sig för energiförbrukningen måste vara uppenbart för alla och envar. (Se fig. 1)

Fig 1.

Figur 1 visar energikostnaderna vid framställning av 1 ton koppar som funktion av viktprocenten koppar i malmen.[19] Man kan se, att energiförbrukningen för utvinning stiger exponentiellt för malmer med kopparhalt under 0,35%, vilket idag anses vara gränsen för lönsam kopparbrytning.

Liknande förhållanden gäller för de flesta andra icke-förnyelsebara resurserna, och det verkar rimligt att dra slutsatsen, att om vi inte har ett resursproblem, så har vi i varje fall ett energiproblem, och även om vi skaffar oss obegränsat med energi, så måste vi godta en stegring av värmeföroreningen såsom det slutliga och oundvikliga miljöproblemet.

Låt oss ta livsmedelsproduktionen som ett annat exempel. Som bekant är ett amerikanskt kosthåll i genomsnitt redan så köttrikt, att det långt överskrider vad som skulle vara möjligt att skaffa fram till alla jordens 4 miljarder människor. Detta redan av arealskäl: på hela jorden finns bara 0.38 hektar uppodlad jord per innevånare, det amerikanska kosthållet kräver nästa den dubbla arealen, 0,62 hektar per innevånare. [20] Enligt FAOs beräkningar är bara 11% av jordens landområden användbara för odling, och nästan all denna jord har redan tagits i bruk.[21] Optimisterna anser det dock möjligt att man, bl a med hjälp av konstbevattning, skulle kunna fördubbla de odlingsbara områdena. Om vi återigen bortser från de ekonomiska bedömningsgrunderna för denna ”lösning”,[22] så ställer den oss i vilket fall som helst inför ett enormt energikrav. Pimentel m fl anger, att bara insatserna för att pumpa upp tillräckligt med vatten från ca 90 meters djup skulle uppgå till 20,6 miljoner kcal per hektar, och då det rör sig om 1,5 miljarder hektar kan det beräknas att den nödvändiga oljemängden är av storleksordningen 3 000 miljarder liter, vilket motsvarar 5% av de nu kända oljereserverna. Dessa reserver skulle alltså förbrukas på 20 år, om man enbart utnyttjade oljan för detta ändamål. Dessutom kommer ett ansenligt extra bidrag till energiförbrukningen för att framställa maskineriet. Slutligen skall man också räkna med ett okänt men stort energibehov för att rätta till de omfattande ekologiska biverkningarna av ett sådant företag.

Återigen måste man dra slutsatsen, att om detta överhuvudtaget är en möjlig lösning, så blir notan att man omformar problemet till ett värmeföroreningsproblem. För ordningens skull skall det också understrykas, att detta inte rör sig om att lösa något slutproblem, utan bara om förutsättningarna för att dela den köttrika kosten med människorna i de fattiga länderna. Slutligen skall det nämnas, att problemet inte är löst med att man skaffar nog med brukbar jord. För att skaffa kött nog, skulle denna jord också brukas med modern högenergigrundad teknologi, vilket i sig själv skulle sluka ännu mera olja än det som krävdes för konstbevattningen.

Även föroreningsproblemen går troligen att lösa, om man vill lägga ner den nödvändiga energin på dem. Detta område är ännu otillräckligt klarlagt, men redan om man bedömer det utifrån de investeringar som industrin allt eftersom måste göra i reningsanläggningar — och de kraven kan knappast kallas näringslivsfientliga — måste föroreningsbekämpningen anses vara en väsentlig post i energiräkningen. Investeringarna i föroreningskontroll utgjorde således 9,3 miljoner dollar 1970 i USA, för järn- och stålindustrin handlade det om 10% av de totala årliga kapitalutgifterna.[23]

Ett av de värsta luftföroreningsproblemen är svaveldioxiden från olje- och koldrivna kraftverk. Svaveldioxiden oxideras i luften till svavelsyra, som förutom att vara hälsofarligt förorsakar betydliga skador på alla slags material. 1971 uppskattade det danska Föroreningsrådet de samlade utgifterna för att rätta till dessa skador i Danmark till 400 miljoner dkr om året.[24] Man kan komma åt svaveldioxiden på flera sätt. Man kan t ex avsvavla röken från kraftverken. Men bara för att antyda vidden av detta företag skall det nämnas, att det i ett 1 000 megawatts kraftverk, som körs med olja med en svavelhalt på 2,5%, bildas 12 ton svaveldioxid i timmen. Frågan är inte bara vad det kostar i energi att avskilja all denna svaveldioxid från röken, utan också vad man skall göra av den efteråt. Väljer man att göra gips av den, måste man handskas med avfallsmängder på 200 000 till 400 000 ton per år från ett sådant kraftverk.[25]

Bilavgaserna är på många ställen det värsta luftföroreningsproblemet. Man har i åratal arbetat på att minska denna förorening genom att efterbehandla avgaserna innan de släpps ut. Förutom de teknologiska och ekonomiska problemen med detta, finns däri också den obehagliga biverkningen, att bensinförbrukningen uppskattas att stiga med 15%.[26] Eftersom bilarna i Dan mark slukar 10% av landets totala energiförbrukning är detta inte någon obetydlig post.[27] Och det är ändå bara tal om 90-procentig rening.

Diskussionen i avsnittet ovan kan sammanfattas såhär:

1. Den ekologiska krisen består i att naturens funktionella helhet håller på att brytas ner, med påföljden att de balanser som har säkrat en beständig miljö bryter samman.

2. Den omedelbara orsaken till detta är att vi med vår tillskapade energi har kunnat bryta så många av naturens ”bojor” att dess inre sammanhang är hotat.

3. Teoretiskt kan det inte uteslutas att de omedelbara skadeverkningarna (landskapsödeläggelser, förorening, resursknapphet) skulle kunna motverkas av en ytterligare satsning på teknologisk utveckling av samma typ som hitintills.

4. Denna ”lösning” kommer att göra oss beroende av en stigande energiförbrukning, som är väsentligt snabbare än den nuvarande.

5. Detta kommer att förkorta den tid vi har till förfogande, fram till dess vi når den logiska gränsen för teknologisk utveckling grundad på tillskapad energi som problemlösare: anhopning av oordnad och obrukbar energi i form av värme, till en sådan grad, att vår klimatiska balans slås i spillror.

Det erkänns allmänt, att förstörelsen av den klimatiska balansen, som nämnts i punkt 5 ovan, är en absolut gräns för tillväxten i vår förbrukning av tillskapad energi (däremot inte för förbrukning av sol- och vindenergi). Vad jag har påvisat är att man inte (som Boserup t ex gör[28]) kan påstå, att den ekologiska krisen kan lösas med en fortsatt teknologisk utveckling av samma art, som den vi har sett de senaste tvåhundra åren, och samtidigt påstå att värmeföroreningen är ett problem som ligger bortom den framtid ”vi behöver intressera oss för”. Väljer man att ta risken, dvs låta de ekologiska problemen vara olösta, så kan man eventuellt uppskjuta klimatproblemet i kanske 80 år. Vill man lösa de ekologiska problemen med tillskapade energikällor, så blir det i gengäld allt nödvändigare att ta klimatproblemet allvarligt.

Denna diskussion om den teknologiska grundvalen för den ekologiska krisen pekar på, att en egentlig förståelse av krisens orsaker kommer att kräva en analys av de faktorer som binder samhällsutvecklingen till fortsatt satsning på en teknologisk utveckling, som ensidigt är grundad på den tillskapade energin som problemlösare.

II. Den ideologisk-teknologiska homeostasen

Homeostasen.

Med homeostas[29] menas den särpräglade egenskapen hos levande system (celler, organ, individer eller ekosystem), att de kan upprätthålla ett bestämt stadigvarande tillstånd av ojämvikt, trots stora störningar. Tillståndet av ojämvikt kan upprätthållas tack vare ett fint anpassat nätverk av miljoner motverkande återmatningsslingor*.

När jag i det följande använder uttrycket homeostas om sociala system, är det inte i ett försök att biologisera dessa, utan därför att jag saknar ett bättre ord. Det är alltså inte min avsikt att peka på några likheter mellan biologiska och sociala system, utan endast för att beskriva sociala system på ett sätt, som förefaller fruktbart. För säkerhets skull skall jag med en gång påpeka, att det finns sorgliga exempel på vad som kan hända när man använder ordet homeostas för att beskriva sociala system. (Till min förfäran har jag upptäckt att jag inte är den första biolog, som har fått den iden). I synnerhet har fysiologen L J Henderson utmärkt sig med en biologiserande och reaktionär användning av begreppet.[30] Hendersons fel var, att han nära nog a priori* antog, att det homeostatiska tillståndet var samhällets önskvärda tillstånd. Som man strax kan se, leder en dylik fördom omedelbart till politiska följdriktigheter i linje med beständighet, oföränderlighet, bevarande osv. Kort sagt evinnerlig kapitalism. Om detta finns det två saker att säga. För det första är det en fördom att tro, att sociala mål (att upprätthålla den befintliga balansen i samhället) kan härledas ur biologiska ”mål” (de biologiska systemens homeostas). För det andra är den befintliga homeostasen i naturen, i organismerna och i människan inte något biologiskt mål, även om den är en livsbetingelse för människan. Evolutionen* är faktiskt en lång kedja av skiftande homeostatiska stillestånd. Så skall man ändå biologisera utifrån denna grund, så kan man inte ställa upp den nuvarande sociala homeostasen som ett a priori mål.

Med detta förbehåll, som skall fördjupas senare, menar jag att alla samhällen kan beskrivas som homeostatiska system, vilkas balans upprätthålls av ett sinnrikt samspel mellan teknologi, medvetande, världsuppfattning och samhällsorganisation (se fig 2).

Fig 2.

I varje samhälle finns ett visst nödvändigt sammanhang mellan dessa fyra plan, som strävar att ge stadga åt samhället. I denna mening är systemet homeostatiskt. Samtidigt med detta pågår en oavbruten utveckling, systemet är inte i jämvikt utan bara balanserat och härigenom störs ständigt den samstämmiga enheten mellan de fyra planen. Stundom kan denna störning vara så allvarlig, att homeostasen går förlorad. Då är en maktomvälvning för handen, som kommer att medföra grundläggande förändringar på alla fyra planen. Samhället kommer då att röra sig mot en homeostas på en ny nivå. Jag skall i detta avsnitt beskriva krafterna i det homeostatiska tillståndet, och i det därefter följande ta mig an dessa krafters självverkan vid övergången till ett nytt homeostatiskt tillstånd.

Teknologin.

Teknologin är vårt fysiska maktmedel över naturen — och ibland över varandra. I varje historiskt tidevarv visar teknologin särdrag, vilka bestämmer och bestämmes av den förhärskande produktionen i samhället ifråga. Dessa särdrag har att göra med den typ av makt man råder över eller önskar råda över. Medan det kanske är förhållandevis lätt att beskriva dessa drag i historien, är det genast svårare att göra det när det gäller samtiden, och om man vill se in i framtiden blir det mycket svåröverskådligt.

Ett fysiskt maktmedel är ingenting i sig självt. Det ska dels betjänas, dvs dess inneboende krafter skall förstås, och dels krävs det en viss organisation för att utnyttja det. Teknologins värde kan således inte bedömas oavhängigt av det medvetandemässiga och organisationsmässiga sammanhang det fungerar i. Överljudsplan skulle inte vara något maktmedel i en nomadkultur. På vad vik då påståendet, att de moderna industrisamhällena är högteknologiserade? Är det helt enkelt kvantiteten apparatur, som står mellan oss och naturen, som berättigar att industrisamhällenas teknologiska nivå betecknas som hög?

Som sagts ovan är kapitalismens teknologiska överlägsenhet till sist betingad av förmågan att förvalta tillskapad energi i ständigt större mängder och till ständigt nya ändamål. Den ekologiska krisen har omsider tvingat oss att inse denna makts begränsningar. För att återigen ta exemplet med konstgödning, så är denna ett verksamt maktmedel när det gäller skördeavkastningen, men den kan vändas till vanmakt, om vi samtidigt vill använda de sjöar, där närsalterna slutligen hamnar. Även om en bättre organisation av produktionsförhållandena antagligen kunde förebygga detta missbruk av maktmedlet, så ändrar detta dock inte att maktmedlet har sina begränsningar. I sista hand är dessa begränsningar givna av den direkta proportionaliteten mellan den tillskapade energin och det därav uppkomna värmet.

Åkerbruket var för 10 000 år sedan på samma sätt ett teknologiskt framsteg, som satte människorna i stånd att binda 5-10 gånger mer av solenergin i livsmedelsproduktionen. Detta ledde till en mångdubbling av befolkningen[31], men den nya teknologin hade också sina begränsningar, silket visade sig i förstörelsen av den ekologiska balansen, som följde på överbetning eller överdriven skogsavverkning.

Denna diskussion pekar på, att man med viss rätt kan ge ett mått på den teknologiska nivån med det antal watt, som den gällande teknologin står till tjänst med. Vår frigörelse från naturens tvång måste emellertid vara den egentliga måttstocken på styrkan hos våra fysiska maktmedel. När tillskapad energi inte stod till buds var den övre gränsen för hur mycket man kunde ta ut ur naturen förhållandevis låg. Efter att vi kommit in i den tillskapade energins tidevarv är denna övre gräns inte lätt att bestämma, men mer än 20 000 watt per person kan vi knappast tillåta oss att använda i en värld med 15 miljarder människor.[32] Och detta tal är antagligen farligt tilltaget i överkant.[33] Under alla omständigheter kräver denna energiförbrukning helt andra produktionsförhållanden, än de som råder idag.

Det väsentliga i sammanhanget är dock inte själva gränsen, utan att en sådan gräns finns i det nuvarande skedet, liksom det fanns i det föregående. Historien kan, sett i detta ljus, delas in i tre eller fyra teknologiskt klart avgränsade skeden, bestämda av den maximala energiförbrukningen, som var möjlig och tillåtlig i varje skede: 1) samlar- och jägarkulturer, 2) herdekulturer, 3) jordbrukskulturer, och 4) industrikulturer. Den teknologiutveckling, som har skett inom ramarna för var och ett av dessa skeden har bestått i att utnyttja de inneboende möjligheter, vilka frigjordes vid övergången till den nya grundläggande energianvändningsprincip, som kännetecknade det nya skedet.

Medvetande.

Medvetande används här i sin vidaste betydelse. Alltså inte blott som be- teckning på den ”medvetna” delen av medvetandet — det folk vet, tror osv — utan som totaliteten av en människas tankar, känslor, fantasi osv. Medvetandets historia låter sig inte skrivas så enkelt som teknologins historia, då ju medvetandet dör med människan, medan redskap osv finns bevarade från alla tider. Dessutom kan redskap avbildas och på så sätt lämnas vidare.

Det är en självklarhet att den ”medvetna” delen av medvetandet har förändrats genom tiderna. Bara det att analfabetismen är så gott som utrotad i västvärlden understryker detta förhållande. Ingen kan föra ett normalt socialt liv i de högindustrialiserade länderna utan att veta en massa saker, som ingen hade användning av att veta i det gamla jordbrukssamhället.

Det förbises däremot ofta att hela vår fantasi och vårt sätt att uppleva, är präglad av tiden. Just därför att dessa områden av vårt medvetande är så otillgängliga för vårt förstånd, tas de för så självklara att deras betydelse för våra liv blir osynliga. Emellertid har framförallt antropologin visat att s k primitiva folk — alltså folk som lever med en annan slags teknologi än vår —har en radikalt annorlunda fantasi och upplevelsemönster.[34]

Medan det har funnits mycken marxistisk litteratur om hur medvetandet präglades eller rent av skapades av produktionsförhållandena, har det funnits förvånande lite om hur medvetandet i denna vida betydelse återspeglade de teknologiska möjligheterna och kraven. Det förefallet dock klart att ett barn som föds in i en värld med teve, bilar, snabbköpsvaror av alla de slag, kött i plast, plastleksaker i överflöd och vad det nu mer är som vår teknologi omedelbart förser oss med, måste få en annan uppbyggnad av sitt medvetande än ett barn, som föddes för ett par hundra år sedan. Och väl att märka inte bara ytligt — för detta har att göra med hela vårt sätt att möta världen på, vår sinnlighet.

I ”Dansen om guldkornet” gav jag försöksvis en sammanfattning av medvetandet i vår tid med ordet ”konstgjorthetssyndromet”. Vi dyrkar det konstlade — det livlösa — och är ängsliga för det organiska, båda delarna ner till rötterna av vårt medvetandes osynliga uppbyggnad. Att ett dylikt medvetande är väl ägnat att förvalta tillskapad energi torde vara självklart.

Världsuppfattning.

Med en världsuppfattning menar jag den tolkning av världens sammanhang och mening eller meningslöshet — som vid en given tidpunkt har varit den för härskande. Världsuppfattningens historia är väl utforskad. Den sträcker sig från de primitiva kulturernas animism*, över de stora trossystemen genom kristendomen fram till våra dagars naturvetenskapliga världsuppfattning.

Världsuppfattningen har både en ideologisk och en teknologisk funktion. Den skall å ena sidan rättfärdiga den rådande samhällsordningen, och å andra sidan vara så beskaffad att de teknologiska möjligheterna kan brukas. Exempelvis kunde män inte med den aristoteliska metafysiken nå fram till en beräkning av en projektils bana. För i denna metafysik förklarades ett föremåls accelererande rörelse mot jorden med att föremålet hade en inneboende önskan att vända tillbaka till sin rätta plats i rangordningen mellan himmel och jord, nämligen jorden. På Newtons tid var emellertid en snabb utveckling av krigskonsten starkt påkallad, och för att kunna beräkna något sådant som projektilens bana, måste man istället förklara föremålets rörelse med hjälp av yttre krafter, vilka kunde mätas och extrapoleras matematiskt. Newtons mekanik blev en av stöttepelarna i den världsuppfattning, som under loppet av ett par hundra år blivit i stort sett allenarådande.

Kärnan i denna naturvetenskapliga världsuppfattning är objektivitetskriteriet. Alltså föreställningen om att det finns en individ, en iakttagare som på en och samma gång klarar av konststycket att förstå världen och att vara så oberoende av den, att det han har förstått, inte har något med honom själv att göra. Som grundval för en världsuppfattning är objektivitetskriteriet alltså knutet till en idealiserad oavhängighet, vilken förverkligas i den ideala individen. De mänskliga rättigheternas deklaration om den fria och oavhängiga människan — borgaren.[35]

Organisationen.

Samhällenas ekonomiska och politiska organisation antas, i regel intuitivt liksom teknologin, ha genomgått en utveckling mot ständigt högre former. De industrialiserade kapitalistiska länderna i väst anses således företräda den högsta organisationsformen.

Liksom man kan se en princip bakom den teknologiska utvecklingen i form av ständigt stigande energiförbrukning, kan man rättfärdiga den intuitiva bedömningen av samhällsorganisationens utveckling med hänvisning till den ständigt ökande komplexiteten, exemplifierad av den alltmer omfattande arbetsdelningen.

Redan i det gamla jordbrukssamhället fanns en betydande arbetsdelning. Det är dock först vid övergången till egentlig varuproduktion, som uppspjälkningen av arbetsfunktionerna, vilken kännetecknar de kapitalistiska samhällena, blir möjlig. I och med att varorna produceras med hänsyn till sitt bytesvärde på en marknad, öppnar sig möjligheten för pengarna att göra sig självständiga som kapital i kraft av schemat: pengar -varor – pengar. Intill dess hade pengarna bara uppträtt som förbindelselänk mellan varorna enligt schemat: varat – pengar – varat. Skillnaden ligger däri, att arbetskraften kan betraktas som en vara med den särskilda egenskapen att den kan producera värde. Följden är alltså att det för varje led i cirkulationen blir ett överskott: pengar – vara – pengar + överskott. Det vill säga att pengar kan ackumuleras som kapital.

Denna kapitalackumulation är den huvudsakliga drivkraften för kapitalismen. För att främja den sker det efter hand en uppsplittring av arbetsfunktionerna, vilka på ett oöverskådligt sätt hålls samman i ett nätverk via världsmarknaden.

Kapitalismens homeostas.

Jag har ovan gjort en kortfattad karakteristik av de plan som ingår i modellen samt gett dem ett ”nyckelord” för att beskriva planens särpräglade karaktär under det kapitalistiska skedet. Sätter vi in dessa nyckelord i modellen får vi följande bild. (se fig. 3)

Fig 3.

Jag skall nu kortfattat behandla pilarna i modellen.

Den homeostatiska balansen beror av att var och en av dessa pilar utgör en motverkande återmatning. I sin tur beror detta på att planen är anpassade till varandra på så sätt att förändringar på ett plan framkallar spänningar till de andra. Dessa spänningar kan yttra sig som ineffektivitet, ängslan, oförenlighet eller undertryckande beroende på vilka plan det gäller.

Det kan belysas med makrobiotiken* som exempel. Mikro-makrovågen* lånade sin styrka av behovet att gå utöver det rådande medvetandet, konstgjordhetssyndromet. Istället för att tillbe den konstlade världen, sökte man sig via makrobiotiken till en organisk samhörighet med naturen. Kollisionen blev förstås tydligast med den rådande världsuppfattningen. Näringsexperter påvisade mikro-makrokostens grundläggande osundhet utifrån den objektiva vetenskapens grundvalar. Och omvänt sökte mikro-makrofolket lä under diverse orientaliskt inspirerade världsuppfattningar. Redan detta var antagligen nog för att många människor som intresserade sig för makrobiotiken inte kunde följa med längre. Mikro-makrovågen ledde på det teknologiska planet till ett uppror särskilt mot jordbruket.

Mitt i det gifthärjade danska bondelandskapet sköt en rad biodynamiska jordbruk upp. Även om det är uteslutet att man kan odla giftfria grönsaker under dessa förhållanden, så finns det dock ur ekologisk synpunkt mycket gott att säga om dessa försök att utnyttja insikter i naturens balans till ett maximum, hellre än att med tillskapad energi bereda vägen: kompost istället för konstgödning, växelbruk och blandade grödor istället för pesticider och herbicider, kroppsarbete och små bruksenheter hellre än mekaniserat storjordbruk. Trots detta måste den biodynamiska jordbruksteknologin för närvarande betecknas som underlägsen den moderna.

Att utveckla en tidsenlig ekologiskt inritad jordbruksteknologi är ett krävande företag, vilket kommer att kräva stora ekonomiska resurser, stora förändringar i det vetenskapliga tänkandet och antagligen en annan samhällsorganisation. Det väsentliga i detta sammanhang är att viljan att på medvetandeplanet ersätta konstgjord-hetssyndromet med en organisk samhörighet med naturen, gjorde det nödvändigt att experimentera med nya teknologiska principer. (Att dessa ”nya” teknologiska principer väsentligen var gamla principer, vilka bara tagits upp igen, avspeglar dels svårigheterna med att dylikt företag, dels den bristande radikaliteten i hela mikro-makrotänkandet — men detta rubbar inte exemplets slagkraft).

Makrobiotikens oförenlighet med kapitalismens organisationsform har sin grund i att makrobiotikens värden är absoluta (bruksvärden), medan kapitalismens värden nödvändigtvis är relativa, nämligen bytesvärden. Abstraktionen kapital är för makrobiotiken fullständigt ovidkommande. I sin praktik var mikro-makrofolket klart anti-förbrukare och därmed dåliga tjänare åt kapitalackumulationen. Gruppen var dock för liten för att direkt undertryckande skulle bli nödvändigt. (Man skall emellertid inte vara blind för att kapitalet efterhand har lyckats inrätta en särskilt ”hälsomarknad” åt dem). Därtill kom diverse försök att upprätta produktionskollektiv, och därmed förneka den privata äganderättens princip. Den mest betydelsefulla konflikten med det organisationsmässiga planet uppkom dock antagligen på omvägar. Biodynamikens teknologiska underlägsenhet yttrar sig nämligen däri, att marknadsmekanismen blir ett hinder. Man har istället försökt upprätta andra fördelningssystem, där varorna avsättes mot betalning till andra kollektiv i kraft av ideologisk gemenskap. Här är det alltså tal om en motverkande återmatningsslinga. (se fig. 4)

Fig 4.

Makrobiotiken är ett exempel på ett atypiskt medvetande, vars utbredning hämmas, därför att det är oförenligt framför allt med den rådande världsuppfattningen, men ytterst också med de två andra planen i den homeostatiska modellen. Att de biodynamiska jordbruken ständigt blir fler beror på, att en rad andra motiv än makrobiotiska leder till att de upprättas. Till följd av återmatningsmekanismerna mellan de fyra planen vidmakthålles en homeostas, som inte kan brytas utan att samtliga fyra plan ändras kvalitativt.

De hippies som valde att ”vända samhället ryggen” var så till vida de mest konsekventa (om än onödigt uppgivna). T o m mer konsekventa än de som tror att det hela ordnar sig om man förändrar samhällsorganisationen.

Kapitalismens homeostas har för att ställa in sig behövt flera hundra år.

Teknologi, medvetande, vetenskap och organisation formades inom loppet av detta skede genom ständiga ömsesidiga justeringar som hela tiden strävade att undanröja det illa passande. En egentlig förståelse av homeostasen är därför bara möjlig i ett historiskt ljus.

III. Historien som ett bergslandskap

De fyra skedena.

Det är ett faktum, att djupgående förändringar har ägt rum med jämna mellanrum i historien. En homeostatisk modell kräver alltså att övergångar från ett homeostatiskt tillstånd till ett annat kan förstås utifrån modellen. Homeostasen är, som sagts ovan, inget jämviktstillstånd, utan tvärtom ett ojämviktläge med den särskilda egenskapen, att den bibehålles med hjälp av ett samordnat nät av återmatningsmekanismer som tillsammans motverkar varje förändring.

Om tillräckligt många av dessa återmatningsmekanismer bryts, kommer emellertid homeostasen inte längre att kunna vidmakthållas, och vi sätter igång rörelser som — om de inte slutar i en jämvikt, dvs död (t ex kärnvapenkrig) — kommer att leda till att en ny homeostas inträder. Detta förlopp kan exempelvis iakttagas i ekologin och i evolutionen. Historien tycks uppvisa drag, som kan rättfärdiga en liknande beskrivning.

För att förklara att samhällets homeostas kan brytas, måste vi urskilja en kraft som har kunnat framkalla sådana brott. Då historien är skapad av människor måste det vara en kraft, som skall sökas i det mänskliga medvetandet. Det som följer vilar på antagandet, att denna kraft består i människornas vilja eller strävan efter att befria sig så mycket som möjligt från naturens tvång, eller att tillägna sig största möjliga makt över naturen (utveckla produktivkrafterna).

Den omedelbara verkan av denna strävan visar sig på det teknologiska planet, i att vi ständigt försöker utveckla våra fysiska maktmedel — teknologin. P g a homeostasen kommer denna utveckling att vara benägen att följa mönster, bestämda av att de nya möjligheter, som den teknologiska utvecklingen öppnar, skall kunna förvaltas av den rådande samhällsorganisationen och förstås inom ramarna för den härtill hörande världsuppfattningen. Så länge dessa krav uppfylls kan homeostasen vidmakthållas. I längden kan spänningar och konflikter emellertid inte undvikas, därför att den mänskliga strävan efter frigörelse från naturens tvång, för att utveckla sig, kräver en utveckling av principiellt nya teknologiska möjligheter, vilken mer eller mindre direkt förbjuds/hämmas av den samhälleliga homeostasen. Efter skeden av varaktighet följer därför konfliktperioder. Eventuellt leder dessa till en sprängning av homeostasen.

Ser man det på detta sätt kan människornas framfart i historien jämföras med ett litet tågs resa genom ett bergslandskap. (Se fig. 5)

Fig 5.

Under långa tidsskeden befinner sig tåget i rofyllda dalar, där samhällets stadga inte är i fara, därför att människornas strävan efter att betvinga naturkrafterna kan tillfredsställas av en teknologisk utveckling, som inte hämmas av den samhälleliga homeostasen. I det synsätt, som målats upp här, finns inte de många hindren för tågets framfart nere i dalen medtagna. De finns där självfallet, men det som här är angeläget att behandla är de enorma bergskedjor, som skiljer dalarna från varandra, på så sätt att man i den ena dalen inte kan se in i nästa, vilket alltså gör framtiden osynlig. Vi har passerat tre sådana bergskedjor och enligt min värdering är vi nu långt uppe på den farliga branten på den fjärde. Och genom skårorna i bergskammen kan vi se en glimt av stråken i nästa frodiga dal.

Om de två första bergskedjorna vet vi inte så mycket. Men att deras överskridning har ledsagats av förändringar i såväl organisation, världsuppfattning som allmänt medvetandemönster är givet. Förändringarna kan delvis begripas utifrån studiet av nu levande kulturer, vilka har överlevt i de dalar som vår egen kultur har passerat. Den avgörande teknologiska skillnaden mellan samlarkulturer och herdekulturer ligger i de senares långt mer systematiska utnyttjande av solenergin. Genom kreaturen fick man på ett systematiskt sätt tillgång till upplagrad solenergi i en lång rad växter, vilka inte omedelbart kunde utnyttjas till mänsklig föda. Men 80-90% av kalorierna förlorades ständigt därför att kreaturen utgjorde ett extra led i näringskedjan mellan växt och människa. Vid övergången till åkerbruk, då människan aktivt besådde jorden med växter, vilka var omedelbart ägnade till människoföda, kunde man därför mångdubbla den energimängd som stod till buds (i form av närande kalorier eventuellt omsatta via dragdjur till mekanisk kraft).

För överblickens skull är herdekulturen och jordbrukskulturen i fig 5 avbildade som om de vore åtskilda i tiden. I verkligheten har de funnits tillsammans under tusentals år, men inte desto mindre har de utgjort åtskilda dalar med bergskedjor emellan sig på alla plan i den homeostatiska modellen.

Passagen av den tredje stora bergskedjan ligger i historisk tid, för Europas del under renässansen, då de farligaste passen övervanns, och fram till de borgerliga maktomvälvningarna under det adertonde och nittonde århundradet, vilka slutligen röjde vägen till den nya dalen. Härigenom omdanades ett feodalt jordbrukssamhälle till ett kapitalistiskt industrisamhälle. Jag skall i det följande avsnittet behandla denna bergskedja lite närmare för att kasta ljus över våra möjligheter att övervinna den nästa, vilket förstås är det egentliga syftet med denna artikel.

Dessförinnan skall jag dock kort beskriva vårt fortskattningsmedel.

Tåget.

Tåget består av ett lokomotiv och en vagn. Lokomotivet utgörs av det teknologiska planet och medvetandeplanet, alltså vänstra sidan i fig 2. Medvetandet vill utnyttja de teknologiska möjligheterna och pressar härigenom teknologin framåt. Nya möjligheter uppstår på detta sätt. Det dialektiska samspelet mellan medvetande och teknologi är historiens drivkraft, vagnen. Denna består av samhällsorganisationen och den tillhörande världsuppfattningen (höger sida fig 2).

När dalens möjligheter börjar bli förbrukade och lokomotivet söker sig upp mot bergssidan blir vagnen tung att dra. Den strävar bakåt. Under långa tider går det ömsom upp, ömsom ner. Men medvetandes krav växer i styrka, för varje gång man skymtar den nya dalen. Efter många misslyckade försök når tåget eventuellt fram till ett pass, och när det passerats skiftar läget. Den nya dalen kan överblickas, långt borta men klart. Den gamla världsuppfattningen är övervunnen, den kan inte få något ordning på den nya dalen, och därmed är samhällsorganisationens sista fästning försvunnen. Också samhällsorganisationen blir nu plötsligt förändrad. Förändringen leder till att den nya dalens teknologiska möjligheter rättfärdigas och medvetandet inrättar sig därefter. Homeostasen är bruten och en ny håller på att ställa in sig.

Under nerfarten till den nya dalen är förhållandet omvänt. Vagnen skjuter med sin vikt på lokomotivet, så att det ofta spårar ur och måste repareras. Medvetandet och den teknologiska utvecklingen famlar sig fram, pressade av de nya samhällsförhållandena. Tillståndet är ständigt osäkert och många avgrunder hotar den vidare färden. Först när en ny samhällelig homeostas, som omfattar alla fyra planen har ställt in sig, har historien nått ner i den nya dalen och stadga är säkrad för en tid.

Determinismproblemet.

En historieuppfattning såsom denna kunde uppfattas som deterministisk*. Det är den inte. Den påstår bara att historiens tåg har en riktning, väl att märka, när utvecklingen iakttas över mycket stora tidsrymder, som långt överskrider enstaka släktled. Riktningen kan t ex mycket väl vara omvänd under de tidsskeden, som vi var och en har till förfogande till att utöva vårt inflytande på historien. Den är inte bara avhängig av vilka hinder bergslandskapet lägger i vår väg, utan också av hur duktiga ”vi” (de av oss som vill ha en samhällsförändring) är att hitta den närmaste eller kanske den mest smärtfria vägen. Många ser exempelvis socialdemokratins roll i detta århundrade som urspårande, att vika undan för passet, vilket skiljer oss från nästa dal. Socialdemokraterna kan kanske påstå att de bara leder oss framåt på en säkrare väg, där faran för snedsteg är mindre. Vad de däremot inte kan påstå

— enligt den homeostatiska modellen

— är att det finns ett lägre pass. För passets höjd är bestämd av de homeostatiska krafterna, dvs de samlade motverkande återmatningsmekanismerna i homeostasen, vilka måste brytas för att homeostasen skall upphävas — och de ändrar inte karaktär utav sättet vi bryter dem på. Bergskedjans uppbyggnad beror inte av om vi följer en mer eller mindre brant rutt.

Historien finns. Men den riktning jag ser i den är bara en beskrivning. Folk med andra intressen än mina skulle välja andra beskrivningar, som gör andra förhållanden i historien synliga. T ex betydelsen av goda härförare, eller vad det nu var vi fick oss på-prackat i skolan.

Min beskrivning är dialektisk, genom att historiens riktning tillskrivs en motsättning, vilken ständigt skiftar karaktär och måste förstås på nytt. Denna motsättning ligger inbyggd i antagandet att människors strävan efter att få makt över naturen är historiens drivkraft, det som bestämmer riktningen. Vad människors makt över naturen vill säga, kan inte besvaras en gång för alla. Varje släktled har varit tvunget att lösa problemet på nytt. Motsättningen ligger i att vi är bundna till ett ofrånkomligt beroendeförhållande till det vi vill ha makt över. För vi är själva natur. En längre tid kunde det verka obestridligt att kontrollen över allt större mängder tillskapad energi gav oss makt. Men som jag har understrukit ovan finns det inte mycket mer makt att hämta den vägen — och risken för att vi hamnar i den största vanmakt blir större och större. När det kommer till kritan är klimatet en del av oss, och det gäller också kvicksilvret i vår kost.

Makt kan alltså inte förstås abstrakt. I verkligheten är våra föreställningar om makt i hög grad bestämda av den samhälleliga homeostasen, det medvetande som frodas i den tillskapade energins dal. Men efter hand som hotet om vanmakt rycker närmare, och efter hand som teknologin ställer helt nya maktmedel i utsikt (om än i lindo) så kommer våra föreställningar om makt att förändras. Detta kommer, som sagts ovan, emellertid inte att kunna ske fullständigt förrän den samhällsorganisation och den världsuppfattning, vilka ställer sig i vägen, slutgiltigt röjs undan, alltså då vi är framme vid passet.

Vilken riktning historien kommer att följa i framtiden är alltså inte mera förutbestämt än ”vår makt över naturen” är förutbestämd i samma framtid. Vari vår makt över naturen kommer att bestå av i framtiden är inte förutsägbart på ett påtagligt sätt, men det är inte heller helt omöjligt att förutsäga detta. Vi är så långt uppe på bergssidan att vi kan skymta en ny dal — dvs vi kan i tanken skrida bortom den rådande homeostasen, kapitalismen, och famlande fixera ett par punkter i den nya dalen.

Slutligen finns det i min uppfattning inte någon optimism som nödvändigtvis tillförsäkrar människans strävan någon succ6 Möjligheten finns att homeostasen upphävs utan att en ny kan upprättas, att ojämvikten i brist på tillräcklig mänsklig styrning får lov att omgestaltas till jämvikt. Att vi t ex utrotas oss själva eller i varje fall hela vår kultur med kärnvapenkrig eller en världsomfattande ekologisk katastrof.

Klasskamp

Min modell skiljer sig från den historiska materialismen till följd av ordvalet. Jag har valt ett nutida språk för att vädja till vår omedelbara förståelse, men förlorat lite av det marxistiska språkbrukets klarhet och skärpa. Men det gäller också en något annorlunda vägning av faktorerna.

Där jag ser historien som en följd av skeden bestämda av det inneboende — men samtidigt fredligt samexisterande — motsättningsförhållandet mellan å ena sidan teknologi och medvetande och å andra sidan världsuppfattning och samhällsorganisation, där arbetar marxismen med motsättningsförhållandet mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden. Dessa två motsättningsförhållanden är inte identiska eftersom vetenskapen, alltså världsuppfattningen, i varje fall av nutida marxister, räknas in under produktivkrafterna.

,Jag avser inte att ställa i tvivelsmål, att klasskampen till syvende och sist springer ut ur motsättningsförhållandet mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden, på så sätt att den härskande klassen till det yttersta kommer att försvara de produktionsförhållanden som säkrar dess privilegier, utan hänsyn till om dessa har utvecklat sig till snärjande band för produktivkrafternas fortsatta utveckling.

Det förhindrar emellertid inte att den härskande klassens välde stärks av homeostasen, som jag har försökt att beskriva. Detta är orsaken till att de objektiva betingelserna för att avskaffa de rådande produktionsförhållandena kan vara närvarande innan de subjektiva är det. Mycket talar för att vi befinner oss i ett sådant läge, och därför är det viktigt att förstå homeostasens egenskaper. Alla försök att förändra produktionsförhållandena kommer enligt min värdering att vara förgäves så länge dessa stadgas av återmatningen. (Se fig. 6)

Fig 6.

Först när denna återmatning har blivit skadad, kommer de subjektiva förutsättningarna för klasskampens seger att svara mot de objektiva. Världsuppfattningen är samhällsorganisationens siste förbundne, den hämmar vår fantasi och vilja, och gör det nästan omöjligt för tåget att bana sig väg upp till passet.

Från feodalism till kapitalism

Det tog många hundra år att komma över den förra stora bergskedjan, den som skiljde jordbrukssamhällena från industrisamhällena. Utvecklingen böljade fram och åter i Europa och med olika hastigheter och häftighet i olika länder vid olika tidpunkter. Jag skall nu betona några drag i denna färd, vilket kanske kan användas till att staka ut några principer för nästa resa.

Mot slutet av medeltiden ägde en ganska yppig teknologisk utveckling rum. I utvecklingens mitt stod upptäckten av nya principer för kraftöverföring vid gruvdrift, vind- och vattenkraft, samt de stora skeppen, vilka med vindenergins hjälp kunde segla över större delen av jorden. Orsakerna till denna utveckling kunde vara nog så intressanta att dyka ner i (se t ex not [36]), men man skall börja någonstans. Principen bakom denna teknologiska utveckling är, att naturliga energikällor används till andra syften än jordbruket eller livsmedelsproduktionen. Kryddor, socker och mycket annat transporteras hem från Östern, och det skapas en grund för en begynnande om än blygsam varuproduktion och handel. Frågan är nu, hur detta påverkar den medeltida jordbrukshomeostasen. Om vi använder några nyckelord på de fyra planen kan vi i likhet med fig 2 beskriva denna homeostas i ett schema. (Se fig. 7)

Fig 7.

Efterhand som utvecklingen tog fart, satte återmatningshämningarna in. Mest oförtäckt utifrån organisationsplanet. Handeln försvårades av godsägarnas krav på tullavgifter i tid och otid, samt av plundringar och överfall på marknadsplatserna. Och den religiösa och teleologiska* världsuppfattningen förhindrade en ”fördomsfri” utforskning av världen. Exempelvis kunde den geocentriska världsmodellen inte användas för att åstadkomma ordentliga sjökort.

Men den nya och okända makten, som man här fick tillgång till, måste segra i det långa loppet. Den medeltida kyrkans och godsägarväldets fastlåsning av medvetandet i en oföränderlig och stillastående avhängighet av eller samhörighet med naturen, kunde i längden inte mäta sig med de möjligheter och den frihet, som varuproduktionen och handel gav löfte om. Ju mera makt pengarna fick (via marknaden) på bekostnad av jordägandet, desto mera lockade rörligheten, företagsamheten, handlingskraften. (Pengar lever av att flytta på sig, jord av att bli vänd). Efterhand föds individen: människan som är lösgjord från sin släkt, från sin jord, från bygemenskapen, från hantverkargillet — människan som oavhängigheten förkroppsligad, den frie borgaren.

Det gick inte fridfullt till. Varken kyrkan eller godsägaren kunde finna sig i en sådan individualism. Men i och med att man efter hand också kunde köpa den särskilda varan arbetskraft för pengar, så kunde man köpa soldater för att slå ner godsägaren och naturvetenskapsmän för att bekämpa kyrkan. Köpmännen allierade sig med den största fursten och lånade honom pengar för att lägga under sig de motsträviga godsägarna, så att en dräglig politisk-ekonomisk omgivning kunde säkra en fortsatt utveckling av handeln. Även kyrkan måste i långa loppet böja sig för pengarnas och vapenmaktens samverkande kraft. Det kallades reformation. Reformationen bestod i att vetenskapen fick det avgörande ordet i saker, som berörde denna världen, medan kyrkan måste nöja sig med det hinsides.

Därmed var den medeltida homeostasen i praktiken överskriden, även om det ännu skulle ta flera hundra år innan en ny blev fast upprättad genom de borgerliga maktomvälvningarna. 1 skydd av envälde och merkantilism kunde de ledande staterna säkra en begynnande inhemsk kapitalackumulation och naturvetenskapens stigande auktoritet förhindrade att religiösa fördomar stack alltför många käppar i hjulet för denna utveckling. Passet var passerat och den enda vägen framåt var mot den nya dalen, kapitalismen.

Det blir nu i hög grad samhällets organisation, som pressar det teknologiska planet framåt, där den tidigare hade hämmat den. Riktningen bestäms av behovet av ytterligare varuproduktion, dvs en större frigörelse av energiförbrukningen från sin träldom i jordbrukets tjänst. Det kan vara upplysande att tänka på den dubbla betydelsen som ordet att ”handla” har. Å ena sidan hänvisar det till något aktivt, en handling, alltså något med energi. Å andra sidan täcker uttrycket en verksamhet, genom vilken någon tjänar pengar. Det som har skett är, att energiförbrukningen i handelssamhället har spänts för kapitalackumulationen. Där vår energiförbrukning och makt hitintills hade hållits i tömmarna av den omedelbara meningsfullheten, som låg i lantbruket och de därtill knutna ekologiska balanserna, där blir de nu tjänare åt en abstrakt ekonomisk lagbundenhet, vilken med Vår Herres fördrivning till den hinsides världen blir dirigent för den mänskliga verksamheten på jorden: kapitalets behov av att ackumulera. Energins frigörelse från jordbruket är betingelsen för maktens frigörelse från meningsfullhetens band.

Denna utveckling på de teknologiska och samhälleliga planen motsvaras på medvetandeplanet av en allt mer utbredd individualism och ett främlingskap inför naturen. Den som innehar kapital och handlingsfrihet är inte en människa, utan en individ. Med pengarnas abstraktion till kapital följer människans abstraktion till individ, dvs en människa uppfattad som självständig varelse oavhängig av såväl natur som gemenskap. Förhållandena mellan dessa individer kan idealt begränsas till två: utsugning och konkurrens. Det är denna människouppfattning som till sist får sin kontroll i och med Deklarationen om de mänskliga rättigheterna, vilken skall säkra människans frihet att vara individ, endast styrd av de samhälleliga lagarna. Mot energins frigörelse från jorden svarar alltså individens frigörelse från kroppen. Självfallet låter sig ingetdera förverkligas fullständigt, men kapitalismen blir väl knappast historiens sista dal.

Det fanns emellertid ett avgörande hinder på det teknologiska planet för hela denna utveckling. De flödande energikällorna var nämligen med den teknologi som stod till buds långt ifrån tillräckliga för att i längden kunna understödja kapitalackumulationen, som grundades på den växande varuproduktionen. Snart var större delen av Englands skogsområden uppbrända. Först i och med kolet fick man en energikälla som på allvar gjorde det möjligt att förverkliga den oförlösta makt, som hade skapats redan vid energiförbrukningens frigörelse från jordbruket. Därmed var vägen fri för köpmännen och fabriksägarna, och kort därefter stadfästes deras slutgiltiga maktövertagande med de borgerliga maktomvälvningarna.

Med detta var den frodiga dalbotten nådd, en ny homeostas hade upprättats.

IV. Efter kapitalismen

Krisen.

Jag placerade tåget i fig. 5 högt uppe på bergskanten. Min värdering är att vi nog sitter fast i den kapitalistiska homeostasen, men att spänningarna mellan de fyra planen för länge sedan har blivit så kraftiga att den harmoniska dalen, där stadgan var orubbad har övergetts.

Kapitalismens auktoritet är kraftigt utmanad på alla plan i den homeostatiska balansen. På organisationsplanet har världens största land befriat sig från kapitalackumulationens herravälde och stora minoriteter i alla andra länder bestrider rättfärdigheten i dennas överhöghet över mänskliga angelägenheter, såsom den yttrar sig i utsugning och meningslös produktion. Detta århundrades allt våldsammare krig, återkommande kriser och arbetslöshet, avslöjar det i grunden irrationella i att låta sig ledas av en godtycklig självverkan, som nödvändigheten av att ständigt ackumulera mer kapital alstrar, och ställer sig med en allt större styrka i vägen för den teknologiska utvecklingens behov av planering. Den förhärskande världsuppfattningen verkar mer och mer ha gått i konkurs. Naturvetenskapens förmåga att förstå eller beskriva världen på ett sätt, som vi kan använda, verkar demonstreras endast av dess blindheter, som de visar sig t ex i den ekologiska krisen. Alla slags läror, som förnekar objektivitetskriteriets ensamrätt till att göra skillnad på sant och osant breder ut sig, och den kommunistiska oppositionen hävdar en dialektisk-materialistisk världsuppfattning. Måhända ser vi den största krisen på medvetandeplanet. Håglös likgiltighet och brist på förtroende präglar inställningen till samhällsorganisationen hos flertalet människor i de kapitalistiska länderna. Förbrukningen av droger, nervpiller och alkohol talar sitt tydliga språk om hur medvetandet klarar konstgjordhetssyndromet — individualismens och främlingskapets logiska ändhållplats. Och samtidigt har upproret varit starkast just på detta plan, såsom det yttrade sig i det s k ungdomsupproret, kollektiven, musiken, kvinnorörelsen, slumstormarna*, miljörörelsen etc. Alltsammans uppror mot konstgjordheten: den konstgjorda auktoriteten, den konstgjorda privatiseringen, den konstgjorda okroppsligheten, den konstgjorda rolluppdelningen, den surrogatartade boendemiljön, den konstgjorda skilsmässan från naturen.

På det teknologiska planet slutligen har angreppen på den västerländska superteknologin varit mångfaldiga, och försök med alla slags alternativa teknologier florerar. Redan det kraftfulla motståndet mot kärnkraft belyser det växande tvivlet mot en blind teknologisk utveckling i riktning mot en centraliserad kraftanvändning i allt större skala. Det blir allt mera uppenbart att denna superteknologi är benägen att skapa fler problem än den löser, och efterhand som dessa biverkningar växer — i takt med energiförbrukningen — blir det mer och mer omöjligt att blunda för dem. Deras lösningar längs samma teknologiska banor skapar nya biverkningar osv. Jag har tidigare utförligt diskuterat de slutgiltiga gränserna för denna utveckling mot större och större förbrukning av tillskapad energi.

Den kris vi är mitt uppe i, är således inte blott ekonomisk och politisk — i så fall skulle den kapitalistiska homeostasen inte vara hotad (kapitalismen har överlevt värre ekonomiska kriser). Krisen omfattar tvärtom samtliga plan i den homeostatiska modellen, och det är därför vi befinner oss i en övergångstid.

Det medfödda problemet

Att övergången från den feodala homeostasen till den kapitalistiska, som ovan beskrivits, förde med sig stora vinster är knappast ägnat att förvåna.

Dessa vinster måste emellertid betalas, detta var antagligen nödvändigt, men detta har under tidernas lopp utvecklat sig till en konflikt, som är olöslig inom den kapitalistiska homeostasen. För att tvinga fram den makt över naturen, som befrielsen av energiförbrukningen från jordbruket lovade, var det nämligen nödvändigt att använda denna energiförbrukning till kapitalackumulationens självförstärkande himlaflykt. För att överskrida jordbrukssamhällenas begränsade makt över naturen var människan dömd till att trampa ner den koppling, som befriade makten från dess förankring i meningsfullheten. Meningsfullheten försvann ur synen tillsammans med Vår Herre och ersattes av underkastelsen under den abstrakta rikedomens självständiggörande som kapital.

Skilsmässan mellan makt och mening är kapitalismens historiska väsen. Den krävde en organisation, som underkastade all mänsklig företagsamhet en abstraktion av verkligheten, kapitalackumulationen. Den krävde en världsuppfattning, som tolkade världen, såsom en från oss åtskild summa naturlagar, vars enda betydelse var att fungera som underlag för kapitalackumulationens hinderlopp bort från klotet. Den krävde ett medvetande, som upplever naturen och gemenskapen som hot mot den abstrakta individens frihet att tillägna sig mesta möjliga makt, d v s frihet från naturen m a o konstgjordhet. Den krävde slutligen en teknologi som ständigt kunde maximera utbudet av fysisk makt, i sin slutända tillskapad energi.

Vid födseln var detta företag frigörande. Och så länge vår makt var liten kunde man komma över problemen med löftet om mer makt. Själva utvecklingen i vårt rent fysiska herradöme rättfärdigade den bristande meningsfullheten. Från att ha varit en strävan blev det växande herraväldet över naturen till själva livets mening. Att detta herravälde ledsagades av förtryck och utsugning, slum och farsoter var inte nog för att rubba den kapitalistiska homeostasen.

Men i det långa loppet är skilsmässan mellan makt och mening en omöjlighet. För den maktlöse kan makten vara meningsfull, men den blir inte för den skull meningen. Kapitalismen har fått utveckla våra fysiska maktmedel till sådana omfång, att ett fortsatt meningslöst brukande av dem slutar med att kasta oss ut i vanmakt. En utvidgning vår faktiska makt, vår faktiska frigörelse från naturens tvång, låter sig inte längre praktiseras utan att vi börjar respektera nödvändigheten av en överordnad mening med vår maktutövning. Kapitalismens sätt att skaffa oss makt håller på att tömmas ut. Den grundläggande konflikten i kapitalismens homeostas har blivit till en gräns.

Medvetandet hos vår tids människor har för länge sedan förstått den meningslösa maktens vanmakt. Masskonsumtionen är ett rent skådespel, en fetischhandling, som tjänar till att glömma meningslösheten. Men den kan inte glömmas — den kommer igen som ängslan, sömnlöshet, aggressioner, självmord, hjärtsjukdomar och ruttna fantasier. Man kan måhända göra den konstgjorda tillvaron till Gud, så länge den inte kan uppnås, men efterhand som den har blivit en verklighet, blir den en tvångsneuros. Men uppgiften att befria medvetande är ännu för stor, för det är fastlåst av homeostatiska krafter. Hur kan homoestasen brytas?

Nästa dal

Utifrån resonemanget i denna artikel består uppgiften att peka på en möjlig framtid i att beskriva en homeostas, som 1) kommer att ge oss större makt (i betydelsen frihet från naturens tvång) och 2) som det är möjligt att nå (den skall utvecklas i dalen på andra sidan passet). Kunde man begripa denna homeostas blott antydningsvis skulle chanserna att förena den teknologiska, medvetandemässiga, vetenskapliga och den egentliga politiska kampen finnas. En sådan förening är just vad som krävs för att spränga homeostasen, finna bergspasset. Bristen på en sådan helgjuten förståelse är huvudorsaken till att vi famlar oss fram på den farliga bergskanten, under ständigt hot om att falla i avgrunder som fascismens. För vagnen i vårt tåg är tung att dra och den vill helst dra oss ner i allt som liknar den gamla dalen.

Med andra ord: kan vi se ett medel till makt som den kapitalistiska organisationsformen förhindrar oss att utveckla?

Analysen i denna artikel hjälper mig att se en riktning klart. Det som avskräcker oss från den faktiska makten över naturen är, att vi har identifierat en sådan makt med rent fysisk makt — någorlunda proportionell mot det antal megawatt vi förvaltar — och ”glömt” att ta hänsyn till den andra sidan av maktens väsen: balansen, behärskningen, syftet, meningen. (Vi har utnyttjat energins väsen till det yttersta, men vi har inte intresserat oss för den andra av fysikens tillståndsfunktioner: entropin — den som har med processernas riktning att göra).

Om inte lösningen på krisen skall vara att ge avkall på vår makt — och vem med historisk insikt kan föreställa sig en sådan lösning — så måste lösningen alltså vara, att vi lär oss att förvalta mening med samma grad av fullkomlighet som vi nu förvaltar makt. En teknologi, som är inrättad för detta ändamål skulle jag kalla informationsteknologi. Utvecklingen av en informationsteknologi förefaller mot denna bakgrund att vara nyckelbegreppet på det teknologiska planet i den framtida homeostasen.

Det kan knappast längre undgå att irritera, att jag umgås med orden makt respektive mening så lösaktigt. Till detta måste jag säga, att omogen stringens — som är ett av tidens gissel — är förlamande för den dialektiska fantasin, vilken redan från början är en bristvara i västerländskt tänkande. Jag föredrar att inskränka min definition av orden makt och mening till deras dialektiska avhängighet av varandra: meningslös makt slutar med maktlöshet och maktlös mening slutar med meningslöshet. Det första är materialisternas svaghet, det senare idealisternas. Med detta sammanhang i minnet kan vi fortsättningsvis säga, att information förhåller sig på samma sätt till begreppet mening, som energi förhåller sig till begreppet makt. Information är meningens substrat*, lika mycket som energin är maktens substrat.

Vad är då informationsteknologi?

I vid utsträckning har vi redan utvecklat en informationsteknologi, nämligen den elektroniska teknologin: datorer och databanker, fotokopieringsmaskiner, teve och video osv. Nyckelordet bakom hela denna teknologi är information. I överensstämmelse med sitt ändamål är denna teknologi inte bara i sig själv utomordentligt resurs- och energisnål[37], utan genom sin användning kan den samtidigt spara in på resursanvändningen för alla andra ändamål. Med sensorer, mikro-processorer och servomekanismer avpassas, kontrolleras och verkställs den största möjliga precision, dvs minsta möjliga spill.

Men begreppet informationsteknologi, måste förstås i en vidare betydelse som teknologi, som är inrättad att hantera stora mängder information. Exempelvis kan man nämna något sådant som biologisk bekämpning i jordbruket (istället för pesticider). Informationsinnehållet i en kemikalie såsom DDT är inte stort jämfört med informationsinnehållet i de insekter eller virus, vilka man kunde tänka sig att använda i biologisk skadedjursbekämpning. Basen för DDT-teknologin utgörs först och främst av oljan, för att framställa ämnet och för att sprida det — det rör sig om miljoner ton DDT, som nu från syd- till nordpol cirkulerar i levande varelser[38], medan vi för att behärska de biologiska bekämpningsmedlen måste besitta en djupgående kunskap om de lokala ekosystemen i vilka de skall användas. Typiskt nog gav oss DDT bara en kortfristig makt, som snart förvandlades till vanmakt: insekterna blev motståndskraftiga, fåglar och andra djur började att dö ut, och vi själva är kanske kroniskt förgiftade med bl a hormonrubbningar och ökad cancerfrekvens som följd. Den stora fördelen däremot med biologiska bekämpningsmedel är deras precision och att de är självhämmande. Bara en art av skadedjur drabbas och bara under ett kort skede inom ett avgränsat område.

Informationsteknologins utveckling har redan kommit långt, under kapitalistiska produktionsförhållanden. Kapitalismen var faktiskt tvungen att utveckla en dylik teknologi redan i slutet av förra århundradet, för att hålla samman sin fria handlingskraft (telegrafen, jmf. not 10 sid.188). Det svarar mot att energiförbrukningens frigörelse från jordbruket redan var långt gången, när nödvändigheten av en slutlig omvälvning av den medeltida homeostasen inställde sig, och därmed de borgerliga maktomvälvningarna.

Hur förhindrar den kapitalistiska organisationsformen oss från att utveckla informationsteknologin?

På ett mycket abstrakt plan ligger svaret i det redan sagda. Informationsteknologins frigörande men ännu oför-lösta kraft ligger däri, att den kommer att vara ett oumbärligt hjälpmedel för våra ansträngningar att återförena makt och mening, ansträngningar som kapitalismen genom hela sitt väsen är förhindrad att främja. Informationsteknologin kan således mycket väl utvecklas under kapitalismen, men det måste då ske i en form, som inte löser våra problem utan som bara effektiviserar den fysiska makten, vilken kapitalismen ensidigt förvaltar. Kapitalismen kan inte ta till vara informationsteknologins egentliga möjligheter, och den kan bara utveckla en sådan teknologi i förvrängd form, dvs som hjälpmedel till den superteknologi, som bara kan tjäna kapitalackumulationen.

Härur uppstår också den ängslan, som får de flesta att frukta en vidare utveckling av den elektroniska teknologin: storebror ser dig. Övervakning och kontroll från en anonym och otillgänglig statsmakts sida eller från företagsledningens sida. Monopoliseringen av teve och radio – vare sig monopolet är statsmaktens eller kapitalmaktens i reklamteve. IBMs herravälde över hela datorbranschen och därmed över de program som är möjliga att arbeta med osv. Det finns en mängd grunder till förskräckelse över följderna av informationsteknologins utveckling under de samhällsförhållanden som råder. Föreningen av känslokontroll via psykofarmaka och åsiktskontroll via monopol på informationskanalerna kommer att ge de härskande en mycket stor makt.

Men detta är informationsteknologin använd för att befästa utsugnings-förhållandet. Uppgiften består emellertid just i att tänka utöver detta utsugningsförhållande, som hör till den kapitalistiska homeostasen. Det behövs inte så mycken fantasi för att föreställa sig, att om denna utsugning avskaffades, så kunde man få ut långt mer av informationsteknologin. Till en sådan grad att det kanske just är informationsteknologin, som gör det möjligt att tänka sig att upphäva utsugningen.

Vi är tillbaka vid problemet, att en teknologi inte kan förstås oberoende av det samhälle som skall förvalta den. Låt oss därför ställa frågan om vilken samhällsorganisation, som skulle krävas för att frigöra informationsteknologins oförlösta möjligheter eller kanske också vilken samhällsorganisation just informationsteknologin skulle tillåta oss att inrätta.

Information är en immateriell storhet. Äganderätt till information är en absurditet och emot dess väsen. Detta illustreras utmärkt av den rådande konflikten om copyright och fotokopiering. Problemet med att patentera information plågar i allt högre grad utvecklingen av produktiva datanät i USA.[39] Informationsinsamling hämmas i det nuvarande samhället i orimlig grad av produktionshemligheter, av monopolintressen och av partiska finansieringsformer. Förvaltningen av information hämmas av, att en bild av förhållandena, som allt för klart skulle antyda lösningar, som kunde skada kapitalackumulationen, oundvikligen skulle framträda. Dessa argument talar bara de för att en fruktbar förvaltning av informationsteknologin skulle kräva en eller annan form av kommunistisk samhällsorganisation, där den privata äganderätten hänvisades till områden utanför produktionen, och där kapitalackumulationen kunde avsättas som ledande princip för mänsklig företagsamhet och ersättas med en medveten planering.

Men kan vi utöver dessa allmänna ståndpunkter bestämma organisationsformen i en framtida homeostas, grundad på information, som den teknologiska utvecklingsprincipen? Vad skulle vi närmare bestämt använda informationen till?

Med denna artikels utgångspunkt, den ekologiska krisen, är svaret uppenbart: att samordna vårt behärskande av naturen och att vägleda det med ett ändamål, som härleds direkt ur mänskliga behov. Alltså till att återförena makt och mening på ett högre plan.

Med informationsteknologin till vårt förfogande kunde vi lösa problemet med, att på en och samma gång ha en hög förbrukning av fysisk makt i form av tillskapad energi och bevara naturens ekologiska balans, vår egen fysiska hälsa inberäknad. Ju större mängder information vi är i stånd att hantera på ett ändamålsenligt sätt, desto mer precist kan vi använda vår energi och desto mindre skada skulle vi behöva ställa till med.

Liksom i jordbrukskulturerna håller naturen på att bli en så allvarlig skranka för vår utveckling — fast på ett mycket högre plan — att vår verksamhet på jorden måste underkastas nödvändigheten av att inte underminera dess beskyddande rikedom. Men den nödvändiga informationen för att klara den uppgiften är så mycket större än i jordbrukssamhällena, att samordningen bara kan klaras med en högt utvecklad vetenskaplig teknologi.

En princip, som den ekologiska insikten nästan obetingat tycks peka på som inslag i en ekologiskt sund utveckling, är övergången till en teknologisk utveckling, som ställer större krav på mänsklig arbetskraft. Först och främst kommer det i lantbruket att behövas långt mer kroppsarbete. En återvändo till odlingsprinciper, som gällde före oljan, och därmed konstgödningen, pesticiderna, växthormonerna osv, vilka för en tid gjorde det möjligt att kortsluta alla ekologiska överväganden, kommer förmodligen att bli nödvändig. Men förfinad biologisk teknologi har under övergångstiden utvecklats och kunde därför om samhällsorganisationen tillät det utvecklas ännu mycket mer. Det skulle nog vara möjligt att åstadkomma en större avkastning i jordbruket. De biologiska bekämpningsmedlen, som det talades om ovan, är ett exempel, som antyder denna utvecklings karaktär. Användningen av ekologiskt anpassade högavkastande spannmålssorter är ett annat. Det kommer att behövas mer arbets-kraft, därför att den utnyttjade teknologin inte låter sig användas överallt och vid alla tidpunkter, och därför att förfiningen är så mycket större, än när man t ex från luften sprutar ett lager insektsmedel över ett jätteområde. Detta, i sista hand därför att vår överlägsenhet över naturen kommer att vara beroende av att vi inrättar oss efter dess förfining — utnyttjar vår information om den ända ner på det lokala planet, istället för att bara övermanna den med brutal energianvändning.

Det är detta företag: att varje enskild människa åter skulle bli en skapande enhet i den stora gemenskapen; som informationsteknologin djupast sett öppnar vägen för, därför att den skall sättas in lokalt och nära kopplas till naturens mångfald. Informationssynsättets ökande betydelse innebär i sin yttersta ända, att mänsklig arbetskraft måste och kan utnyttjas mångsidigt.

Den enskilda människans erfarenheter, iakttagelser och idéer kommer att bli ett nödvändigt led i den återmatningsslinga mellan natur och vetenskap, som den fortsatta produktionen måste grundas på.

Bedömt utifrån vårt samhälles villkor, kunde det verka reaktionärt att föreställa sig framtidens samhälle som ett samhälle, i vilket det skulle utföras mer kroppsarbete. Men det beror på att vår uppfattning av kroppsarbete som en pest är bestämd av den kapitalistiska homeostasen, där arbetskraften är nedvärderad till en opersonlig vara, och arbetet därför roten till vårt främlingskap. Det är i verkligheten helt förnuftsvidrigt. Schumacher beräknar, att endast 3,5% av den samlade ”samhällstiden” används till egentlig produktion (se not 12 sid 153). Han kommenterar sin beräkning så här: ”Den utveckling som har dragit ned den produktiva tiden till 3,5% av den totala samhällstiden, har haft den oundvikliga verkan, att den har rensat bort varje normal mänsklig glädje och tillfredsställelse ur den tid, som tillbringas i arbetet. All egentlig produktion har blivit ett omänskligt slit, som inte berikar människan, utan utarmar henne”. Ett fruktbart utnyttjande av informationsteknologin förutsätter däremot att arbetskraftens varukaraktär upphävs, och att varje enskild människas skapande produktiva förmåga utnyttjas.

I detta resonemang ligger redan, att samhällsorganisationen måste vara vittgående föregrenad (decentraliserad), både vad gäller produktion, boende och beslutsfattande. Och detta är precis det företag, som informationsteknologin tycks vara inrättad för att hjälpa oss att klara på ett nytt sätt. Videonät mellan större grupper av samarbetande enheter, fabriker, byar eller vad man nu kan föreställa sig, utvidgat med dataterminaler i var och en av dessa enheter, öppnar vägen för några organisatoriska möjligheter, som kunde göra den linjära beslutsprocessen — den s k kommandovägen — till en otidsenlighet. Den ”centralt placerade” ledningen skulle mista sin funktionella behörighet — även om ledning i en eller annan utformning, som vi för ögonblicket inte kan diskutera mer precist, självfallet skulle inrättas.

En eller annan form av inte hittills förverkligad decentraliserad kommunism framstår alltså som organisationsprincipen i en framtida homeostas, grundad på informationsteknologin. Men en egentlig förståelse av organisationen kan inte uppnås utan att samtidigt förstå de andra planen i homeostasen. Vilken världsuppfattning kan leda oss i ett sådant samhälle och vilket medvetande kan trivas fruktbart i det? Jag skall nöja mig med några få synpunkter om dessa plan, som trots allt måste vara ganska spekulativa, sedda från den här sidan av bergskammen.

Det kommer att bli nödvändigt att tolka världen på ett sådant sätt, att man kan se den som ett skeende. Världen finns inte en gång för alla till otyglat utnyttjande, den förändras i förhållande till våra handlingar, och vi förändras av den i en oavbruten ömsesidig återverkan mellan människa och natur. Objektivitetstänkandets ansträngningar att förstå denna världen, i sig själv, är förnuftsvidriga bara av det skälet, att vi inte kan använda denna förståelse till att förutsäga vad som kommer att hända, om vi väljer att göra det ena eller det andra. Den nödvändiga informationsmängden skulle högt överstiga datorernas förmåga. Vi är tvungna att välja att se världen genom oss själva, d v s genom de handlingar gentemot den, som vi kan tänka oss att företa.

På det mest grundläggande planet består uppgiften i att tolka världen på ett sätt, som förmår oss att lösa motsättningen mellan verksamhet och balans. Vi har inte längre som under medeltiden någon gränslös Gud som tyglar våra handlingar, och vi har inte längre, som i det kapitalistiska skedet en gränslös natur som upprätthåller balansen. Vi måste omsider lägga ansvaret för lösningen på oss själva, d v s vi måste upphäva gränsen mellan natur- och samhällsvetenskap. Naturen kan inte förstås oberoende av samhället och samhället inte oberoende av naturen.

Detta att förstå världen som beroende av oss kräver en dialektisk beskrivning. För vi förändras, och därmed världen och därmed beskrivningen. Denna förändring kan inte placeras i de eviga sanningarnas liga. Den kan bara förstås utifrån de motsättningar, som är drivkraften bakom förändringen, därigenom att vi ständigt tvingas lösa motsättningarna, och därvid sätter oss i ett nytt tillstånd bestämt av nya motsättningar och således ny rörelse o s v. Att tänka i motsättningar är dialektik och har att göra med att förstå en utveckling, i vilken vi själva är indragna. Att världen är beroende av ass, betyder emellertid inte att den är liktydig med oss. I varje ögonblick finns världen omkring oss (detta kan inte bevisas men måste uppfattas som ett sannolikt antagande) och vår dialektik måste därför ha en materiell förankring. Om de motsättningar vi be-skriver är sanna måste bedömas utifrån vad som faktiskt sker — praktiken. Om det som sker inte kan förklaras utifrån de motsättningar vi har beskrivit har det varit falska motsättningar. Detta är dialektisk materialism. Om vi själva vill styra utvecklingen och inte överlåta det till gudar eller till kapitalackumulation, kommer detta att vara det enda sättet att förstå världen på.

Låt oss till slut försöka pejla in det medvetande, som livet i ett sådant samhälle skulle kräva/tillåta. Det är till sist medvetandets aningar, som driver historien. Men samtidigt som medvetandet är drivkraften är det också den mest beroende parametern i den samhälleliga homeostasen, i all sin obändighet, dömd att inrätta sig efter verklighetens hårda krav. Konstgjord-hetssyndromets upphävande kan således inte ske genom att vända tillbaka till naturbunden samhörighetskänsla, vilket t ex makrobiotiken anvisar. Ett sådant medvetande skulle inte kunna förvalta informationsteknologin. Individen har kommit för att stanna. Konstgjordhetssyndromets överskridande måste ske genom att upphäva individens fetischering i individualismen. Det som skall upphävas är tillbedjandet av individen i oss, tolkad som abstraktionen ”oberoende maktcentrum” och itutad i oss sedan barnsben av prestationskravet och konkurrensförhållandet.

Att leva med informationsteknologin kommer att kräva att vi förstår oss själva som handlande och ansvariga individer, men inte som oberoende vinnare eller förlorare i kampen om makt. Vi kan måhända sätta uttrycket ömsesidighet på denna livskänsla, för att skilja den från jordbrukssamhällets passiva och beroende samhörighetskänsla. I grunden är kravet på ömsesidighet grundad på självständighet, radikalt förhållande till det nuvarande medvetandet, som när det når högt kan drivas till samarbete eller trivsam samvaro. Med ömsesidighet menar jag också den kvalitet som med ett uttryck från drogkulturen kallas ”att vara hög”, alltså att nå ut över sig själv, att uppleva världen som ett fält, som inte består av några människor och några föremål, utan av något som finns dem emellan, som verklighet. Men väl att märka; man skall vara ”hög” utan att förlora sinnet för proportioner. Det finns inget behov av att byta den ena patientrollen mot den andra.

Mitt försök att karakterisera homeostasen i nästa dal kan alltså summeras om i fig. 8.

Fig 8.

Passet

Tillbaka är då frågan om denna dal överhuvudtaget finns, eller om den finns på andra sidan av den bergskam, som står i vägen för vår färd. Och frågan om, hur vi vid ett givet tillfälle skrider över passet.

Vad det gäller den första frågan, måste jag nöja mig med att hänvisa till att min föreställning om den framtida homeostasen är härledd, dels ur en analys av hur kapitalismens landvinningar måste betalas, och dels ur en analys av den nuvarande krisen, båda delarna med hänsyn till alla fyra planen, vilka enligt min mening är sammanhållna av homeostatiska krafter. Den framtida homeostasen är så att säga uppställd som möjliga lösningar på de motsättningar, som den nuvarande krisen i den historiska utvecklingen tecknar på alla plan.

Frågan om att överskrida passet är dels en fråga om att finna det, och så slutligen frågan om att passera det. Det överväldigande intresset hos de flesta marxister för den senare frågan, d v s för klasskampens maktsida, förefallet att vara uttryck för en undervärdering av svårigheterna att överhuvudtaget klara ut, vad det är för en dal, vi skall ner i. Otillfredsställelsen med den nuvarande dalen verkar i allt för hög grad bestämma vägen.

Min avsikt har däremot varit att bestämma vad som menas med den vidare utvecklingen av produktivkrafterna, och därmed klasskampens mål. Det är min övertygelse att endast en förståelse av detta kan leda oss mot det rätta passet, där maktsidan så blir den centrala. Samtidigt är förståelsen av maktsidan också oskiljaktig från frågan om vad samhällsförändringen överhuvudtaget skall leda fram till.

Min beskrivning av produktivkrafternas utveckling kan enligt de tidigare avsnitten sammanfattas som något helt annat än fortsatt höjning av vår förmåga till tillväxt. Produktivkrafternas utveckling måste vara en utveckling av en informationsteknologi i vid mening, utvecklingen av ett medvetande kännetecknat av ordens ömsesidighet och fältupplevelse, och slutligen av en dialektisk-materialistisk världsuppfattning. Sådana produktivkrafter har jag beskrivit som ekologiska produktivkrafter [40], därför att de kommer att tjäna till att bevara eller utvidga herraväldet över naturen, utan att slå den ekologiska balansen i stycken.

Att de kapitalistiska produktionsförhållandena innebär utsugning och förtryck har inte varit tillräckligt för att avskaffa dem. Men omständigheten, att de ställer sig i vägen för att nå upp till en ny och bättre homeostas, grundad på de ekologiska produktivkrafterna, underminerar på allvar dessa produktionsförhållandens berättigande. Först när vi kan få syn på den nya dalen, kommer vi att hitta medlen att nå dit.

Teknologisolenergi   
åkerbruk
tillskapad energiinformation
Medvetandenaturbunden samhörighetkonstgjordhets-syndrometömsesidighet fältupplevelse
Världsuppfattningreligiös    
teleologi*
objektivitetskriterierdialektisk materialism
Organisationjordbruksekonomi
godsägarvälde
kapitalackumulationdecentraliserad kommunism

Efterskrift

Författaren bad att vi skulle lägga till en efterskrift, som han skrivit. Han vill förtydliga två saker, den historiska materialismen och begreppet tillskapad energi.

När jag blev uppringd av Henry Kenamets som berättade att han höll på att översätta ”Ekologiska produktivkrafter” för att ge ut den på svenska, var jag lite tvivlande. Det har gått över fyra år sedan jag utarbetade denna lilla skrift, som ett underlag till ett sommarseminarium, och den skrevs inte med avsikten att nå en bredare krets. Följden blev dock den att det danska förlaget Klods-Hans tryckte upp skriften i en begränsad upplaga, som försågs med ett förord, där jag kom med de sedvanliga brasklapparna, att det här sannerligen inte var nåt annat än…

När jag ändå går med på en svensk utgivning, beror det på två saker. För det första menar jag fortfarande att artikelns grundläggande poänger gäller — även om jag idag skulle korrigera dem på vissa punkter. För det andra föreligger det en skriande brist på litteratur, som försöker att tänka samman ekologi och marxism, utan att snöpa vare sig den ena eller den andra av dem. Min lilla skrift kunde kanske — i all sin otillräcklighet — alltjämt bidra till att framkalla den obefintliga diskussionen.

Redan i förordet till den danska utgåvan lovade jag att utarbeta en mera grundlig och detaljerad analys av problemen. Denna plan har försinkats, men är ändå så långt framskriden, att en bok skulle kunna bli klar under loppet av 1982.[41] Mot bakgrund av detta arbete står det mig nu klart, att den historieuppfattning, som kommer till uttryck i ”Ekologiska produktivkrafter” är tämligen otillfredsställande.

Där talas det om den historiska materialismen i en rätt så fyrkantig upplaga, enligt vilken produktivkrafterna utvecklar sig — närmast som en slags naturlag — och därmed allteftersom tvingar fram produktionsförhållanden att upprättas, som vid en given tidpunkt svarar mot dem. Om detta skall vara något annat än metafysik, så måste det motiveras, varför produktivkrafterna utvecklar sig, och klargöras, vad man överhuvudtaget skall förstå med detta begrepp.

I ”Ekologiska produktivkrafter” för jag fram att produktivkrafterna utvecklas därför att människan strävar efter att förbättra sina villkor. Efter att ha tittat närmare på antropologi och historia är jag nu övertygad om, att den tekniska utvecklingen snarare beror på nödtvång. Införande av ny teknik sker genomgående vara motsträvigt, och därför att det inte finns någon väg förbi. En del av min plan i den kommande boken är att visa, att detta gäller än idag, hur överraskande det än kan låta.

Det är också viktigt att förstå, att begreppet produktivkraft inte är entydigt när det används på kapitalismen. Från det ögonblick, när tekniken fanns till att producera varor, vilka säljs på en marknad, så uppstår dubbelhet, som svarar mot varans dubbla natur; å ena sidan representerar varan ett bytesvärde, å den andra sidan utgör den också ett bruksvärde. Man måste fråga då: betyder produktivkrafternas utveckling en förbättrad förmåga att producera bytesvärden eller till att producera bruksvärden?

Vi måste med andra ord bestämma oss för, om produktivkraft begreppet är ett ekonomiskt hanterligt begrepp, eller om det är knutet till de mänskliga behoven. Jag menar att i en historieteori måste man välja den senare förståelsen. Och just därför blir det meningsfullt att tala om ett begrepp som ”ekologiska produktivkrafter”, produktivkrafter som kapitalismen inte tycks kunna utveckla, därför att den bara kan maximera bytesvärde, medan den är blind för bruksvärdet — behoven.

Trots denna betydande korrigering i jämförelse med ursprungstexten, så tror jag dock alltjämt på denna texts grundtanke: en samhällsförändring är nödvändig och möjlig inte bara för att avskaffa lönearbetets utsugning, utan också för att ändra en hel civilisation, vars dagar under alla omständigheter är räknade. Förutom profitjakten är konstgjordheten, fruktan för naturen, kroppsförnekelsen och en överdriven tilltro till teknik och vetenskap grundläggande värden i denna civilisation. Dessa grundläggande värden hänger samman och betingar varandra ömsesidigt, och därför kan uppgörelsen med det nuvarande samhället inte bara rikta sig mot en enda av dem.

De många rörelserna, miljörörelsen, de sexualpolitiska rörelserna, kollektivrörelserna, dårarnas rörelse o s v, har just vuxit fram burna av en protest mot en eller flera av dessa grundläggande värden. Därvid har de fyllt ut ett vakuum, som de sedvanliga politiska grupperingarna ihärdigt har vägrat att ta allvarligt på. För att bli starka, måste vi förstå, att dessa kamper hänger samman genom att de förnekar kapitalismen som civilisationsform.

Nyckeln till framtiden ligger i utvecklingen av helt nya produktivkrafter, som kan bära en civilisation som inte till den grad är präglad av naturmässig, psykologisk och social nöd. Måhända att ett världskrig förhindrar oss att någonsin göra detta, eller att en ny form av korporativism för en tid kan dämma upp protesterna (jfr. André Gorz[42]).

Men vi måste i vart fall förstå, att det är så omfattande uppgiften är.

Låt mig till sist precisera ett begrepp i analysen, som har missförståtts, begreppet ”tillskapad energi”. Det borde rätteligen vara ”tillskapat energiflöde”, men jag har tillåtit mig det enklare uttrycket för läslighetens skull. Det som skiljer det tillskapade energiflödet från det naturliga är inte att det är skapat av människan, utan det att utan människors insats skulle det inte ha funnits till. Det kan låta som samma sak, men det är det inte. När man t ex bränner trä i takt med att skogen förnyar det, så är det inte ett tillskapat energiflöde, därför att det trä som bränns upp, skulle likväl omvandlas till värme vid förruttnelseprocesserna i naturen. Vi sätter alltså inte ett extra energiflöde i omlopp genom att bränna upp det. När vi däremot bränner olja så sätter vi ett tillskapat energiflöde i omlopp, därför att denna olja inte skulle ha omvandlats till värme utan vår insats — i vart fall inte under en överskådlig geologisk tidsrymd.

Jesper Hoffmeyer (Köpenhamn, 25.8.1981)

Följande böcker åsyftas i diskussionen om försöken att gripa sig an miljöfrågorna mera teoretiskt.

Harich, Wolfgang, Kommunismus ohne Wachstum? Reinbek bei Hamburg: Rowolt, 1975.
Gorz, A./Bosquet. M, Ekologi och politik. Stockholm: Bokomotiv, 1979.
Saetra, H. Ekologi och socialism. Stockholm: Forum, 1977.
Dickson, D. Alternativa teknologier. Stockholm: Tiden, 1977.
Boyle, G., Elliott, D. & Roy, R., The Politics of Technology. London: Long-man, 1977.
Conti, L. Vad är ekologi. Stockholm: Bokomotiv, 1981 (utkommer hösten -81)

Ordförklaringar

Animism, en beteckning för den urtida folktron, att naturen och alla naturföremål är besjälade. Kännetecknande för den animistiska uppfattningen är, att naturkrafterna betraktas som självständiga viljor, vilka åstadkommer naturföreteelserna genom viljeakter, analoga med de mänskliga. Animismen blir således en tro eller en lära om levande orsaker, en livskraft eller viljekraft i eller bakom själva föremålen.

A priori. Apriorisk kunskap är av erfarenheten oberoende (förnuftskunskap), i motsats till aposteriorisk kunskap, som grundar sig på erfarenheten (erfarenhetskunskap). Dessa är filosofiska begrepp, vilka ofta återkommer i den formella logiken. 1 en vidare bemärkelse används a priori för en på förhand antagen uppfattning, som inte behöver prövas av erfarenhet.

Deterministisk. Determinism och indeterminism (lat. determinare, begränsa, fastslå). Två olika filosofiska uppfattningar om orsak och verkan. Enligt determinismen har varje företeelse och utvecklingsförlopp (process) sin orsak, medan indeterminismen numera övergett ett fullständigt förnekande av orsaksbundenhet och oftast istället hävdat att orsaksförhållande finns endast subjektivt, dvs i människornas föreställningar men inte objektivt i verkligheten. Den mekaniska determinismen hävdar att människan inte kan påverka processers orsaker och verkan, utan allt sker med naturnödvändighet. (J Hoffmeyer menar uppenbarligen i sin artikel den mekaniska determinismen).

Evolution, (lat. evolutio) småningom skeende förändring i ett tillstånd. I biologin, utvecklingen från lägre till högre former enl. teorin om de olikartade livsformernas härkomst och utveckling.

Makrobiotik = Mikro-makro: Företrädesvis danska beteckningar på en filosofisk lära om harmonin mellan människolivet och universums laghundenheter.

Slumstormare är det danska ordet för det som makthavare och tidningspress i detta land vill kalla husockupation. Tanken är just den att det är förslumning man går till storms mot.

Substrat = underlag, grundval. I biologin i betydelse näringsbas. Där man för att kunna odla bakterier nyttjar konstgjorda sådana.

Teleologi. Den naturfilosofiska uppfattningen enl. vilken allt skeende skall förklaras ur ändamål. Typiska företrädare för denna uppfattning är bl a Platon och Aristoteles. I biologin har funnits inriktningar som varit påverkade av en teleologisk uppfattning, eftersom organismerna ofta gett intryck av ändamålsbestämdhet.

Återmatning, svenskt uttryck för eng. feed-back. Ett annat ord i tekniskt språkbruk är återkoppling. S k motverkande återmatning (eng. negative feedback) har en stadgande verkan. Ett exempel är varvtalsregulatorn på en ångmaskin. Denna regulator minskar ångtillförseln om maskinens varvtal är på väg att öka, och tvärtom. Den stadgar på så sätt maskinens arbete. En regulator med förstärkande återmatning (eng. positive feedback) i detta exempel skulle istället släppa på mer ånga, så att varvtalet ökar ytterligare, varvid regulatorn släpper på ännu mer ånga, dvs maskinen skulle skena iväg. Förstärkande återmatning används i många tekniska sammanhang för att åstadkomma självsvängning.


Noter:

[1] ”A Blueprint for Survival” i: The Ecologist, Vol.2., No.l., 1972 ; Meadows, D.H., Meadows, D.L., Randers,J., Behrends, W.W., Grænser for vækst. København: Gyldendal, 1973 ; Mesarovic, M., Pestel, E., Hvilke grænser for vækst? København: Gyldendal, 1975.

[2] Boserup, M., Vor voksende verden. København: Forum, 1974.

[3] Hoffmeyer, J., ”Atomkraft – ekologisk set” I: Kyrø, Ø., red., Med fremtiden som indsats. København: Gyldendal, 1975 ; Hoffmeyer, J., ”Mennesket og biosfæren” i: Witt-Hansen, J. & Sorensen, A., red., Fremtidens verden. København: Politikens Forlag, 1975.

[4] Nørlund. I., Energi og fremtid. København: Forlaget Tiden, 1975.

[5] Heilbroner, R.L., Har mennesket en fremtid. København: Gyldendal, 1975.

[6] Saetra, H., Ekologi och socialism, Stockholm: Forum, 1977.

[7] Hoffmeyer, J., Flykten från det levande. Stockholm: Bokförlaget PAN/Norstedts, 1976. (Originalets titel är Dansen om guldkornet.)

[8] Jacobsen, M., ”Socialpsykologiske overvejelser om atomkraft” i: Kyrø, Ø., red., a.a., se not 3.

[9] Schumacher, E.F., Litet är vackert. Stockholm: Prisma, 1975.

[10] Starr, C., & Rudman, R., ”Parameters of technological Growth.” i: Science 182, (1973) s. 358-364.

[11] Pimental, D., Hurd, L.E., Bellotti, A.C., Foster, M.J., Oka, I.N., Sholes, O.D., & Whitman R.J., ”Food Production and the Energy Crises” i: Science 182, (1973) s. 443.

[12] Hayes, E.T., ”Energy Implications of Materials Processing”. i: Science 191, (1976) s. 661-665.

[13] Report of the Study of Mans Impact on Climate. lnadvertant Climate Modification. London: MIT Press, 1971. (Vanligen kallad ”SMIC-rapporten”).

[14] Energioplysningsudvalgets grundbog nr 4. Utgiv. av Handelsministeriet i Danmark, 1975. s. 26.

[15] Schneider, S.H. & Dennet, R., ”Climatic Carriers to Long-Term Energy Growth”. i: Ambio 4 (1975) s. 65-74 ; Landsberg, H.E., ”Man-made Climatic Changes”. i: Science 170, (1970) s. 1265-1274.

[16] Schneider, S.H. & Dennet, R., a.a. ; Weinberg, A.M. & Hammond, R.P. ”Global Effects of Increased Use of Energy”. i: Bulletin of Atomic Scientists, March 1972, s. 5.

[17] Boserup, M., Vor voksende verden. a.a.

[18] Boserup, M., Vor voksende verden. A.a.

[19] Cook, E., ”Limits to Exploitation of Nonrenewable Resources”. i: Science 191, (1976) s. 677-682.

[20] Pimental, D., Dritschilo, W., Krummel, J., Kutzman. J., ”Energy and Land Constraints in Food Production”. i: Science 190, (1975) s. 754-761

[21] FAO. Production Yearbook 1972. Rom: FAO, 1973.

[22] Ehrlich, P.R., Ehrlich, A.H. & Holdren, J.P., Human Ecology. San Francisco: Freeman, 1973. s. 89-93.

[23] Lincoln, G.A., ”Energy Conservation”. i: Science 180, (1973) s. 155-162.

[24] Energioplysningsudvalgets grundbog nr 4. A.a. se not 17. s. 63.

[25] A.a. s. 78.

[26] Lincoln, G.A., ”Energy Conservation”. A.a.

[27] Energioplysningsudvalgets grundbog nr 1. Utgiv. av Handelsministeriet i Danmark, 1975. s. 29.

[28] Boserup, M., ”En feberfantasi”. i: Politikens kronik den 16 juli 1974.

[29] Cannon, W.B., The Wisdom of the Body. New York: Norton, 1932.

[30] Henderson, L.J., Pareto’s General Sociology. A Physiologist’s Interpretation. Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 1935.

[31] Coale, A.J., ”The History of the Human Population”. i: Scientific American, Septembre 1974.

[32] Weinberg, A.M. & Hammond, R.P. ”Global Effects of Increased Use of Energy”, A.a.

[33] Schneider, S.H. & Dennet, R., ”Climatic Carriers to Long-Term Energy Growth”. A.a.

[34] Levi-Strauss, C., Den vilde tanke. København: Gyldendal, 1969 (t ex).

[35] Marx, K., Ungdomsskrifter. I udvalg ved V. Sorensen. København: Gyldendal, 1962. s. 44.

[36] Ambjörnsson, R., & Elzinga, A., Tradition och revolution. Stockholm: Bo Cavefors, 1969.

[37] Chynoweth, A.G., ”Electronic Materials: Functional Substitutes”, i: Science 191, (1976) s. 725-732.

[38] Woodwell, G.M., Craig, P.P., Johnson, H.A., ”DDT in the Biosphere: Where Does It Go?” i: Science 174, (1971) s. 1101-1107.

[39] Henry, N.L., ”Copyright: Its Adequacy in Technological Societies”, i: Science 186, (1974) s. 993-1004.

[40] Hoffmeyer, J., Flykten från det levandeA.a. ;  Hoffmeyer, Jesper, ”Ökologiske produktivkræfter” i: Informationskronik den 7/7 1975.

[41] Svensk översättning: Jesper Hoffmeyer. Samhällets naturhistoria. Översättning Mikael Mörling. Stockholm: Gidlund, 1984.  -275 sid.

[42] Gorz, Andre, Ekologin och friheten, Stockholm: Federativ, 1979.

Utan en revolutionär teori inte heller någon revolutionär praktik

1. Att skriva enkelt är inte så enkelt

Det är en vedertagen tradition bland marxister att söka popularisera den marxistiska teorin, dvs. göra den tillgänglig för var och en. Det gäller alltifrån filosofi, ekonomi, historieteori till frågan om staten, partiet, strategin etc. Även om detta alltid är eftersträvansvärt, så känner dock historien alltför många exempel på katastrofala misslyckanden, för att vi skall ta lätt på den uppgiften[1]. Tvärtom.

Det svåraste inom skrivkonsten och författarskapet, och då i synnerhet inom den revolutionära rörelsen, är just att på ett förhållandevis enkelt och överskådligt sätt visa samhälleliga förhållanden och rörelselagar. Men detta får aldrig ske på bekostnad av den marxistiska teorins grundläggande konsistens. Ty, om man inte anstränger sig att ge en strikt materialistisk förklaring – dvs. använda den dialektiskt materialistiska metoden[2] – med alla dess förmedlingar mellan olika abstraktionsnivåer, så leder det hela till en elektrisk soppa, som varken är marxistisk eller skolande i någon bemärkelse.

Vad jag vill säga är alltså, att försök att skriva enkelt kan leda till de största svårigheter (för läsaren), om författaren tar för givet att det är antalet teser som avgör svårighetsgraden. Förhållandet är snarare ofta det motsatta, nämligen att ”många idéer” underlättar, medan för få omöjliggör förståelsen av ett svårt ämne.[3]

2. Slarv eller helt enkelt okunnighet?

Innan jag helt kort går in på vad en teoretisk artikel om krisen bör innehålla för att kunna fylla en politisk funktion, vill jag nämna några direkta felaktigheter i TG:s artikel.

Redan i avslutningen till avsnitt 1 ”’Krismedvetande’ eller klassmedvetande” upprepar TG det gamla bucharinska misstaget från 1929[4]:

”Tron att minskade resurser för löner och social service och ökade överföringar till kapitalägarna och exportindustrin i sig skulle häva krisen är just en tro, som strider mot allt vetande.”

Det finns alltså ingen plats för en borgerlig lösning på krisen, om man får tro TG. Men det är lika fel idag som 1929. Lyckas borgarna genomdriva drastiska höjningar av mervärdeskvoten, som stått i centrum för klasstriderna i de imperialistiska staterna sedan omkring 1967-68, devolarisera (dvs. värdeförringa) det konstanta kapitalets båda element, omstrukturera kapitalet genom nedläggningar, utveckla eller återerövra profitabla investeringssfärer, rusta ned den offentliga sektorn till ett minimum, bygga upp en tillräcklig reservarmé av arbetskraft, etc., ja då får vi uppleva ännu en period av kapitalistisk expansion.

Att basen för hela systemet väsentligen krympt, som ett resultat av den mycket starkt stigande organiska sammansättningen av kapitalet (automatisering, industrirobotar, datorisering osv.) och den därmed förbundna minskningen av antalet produktiva arbetare i kombination med ihopkrympningen av den kapitalistiska världsmarknaden, försvårar givetvis en borgerlig lösning på krisen, men utesluter den inte.

Det som färgar hela TG:s artikel är hans felaktiga och icke-marxistiska kristeori.[5] I början av avsnitt 2 ”Myten om lönekostnaderna” säger han så här:

”Men den internationella krisen är inte en ”knapphets”-kris. Tvärtom är det en överproduktionskris. Den beror på att det inte finns en tillräcklig marknad – inom ramen for den nuvarande internationella marknadsekonomin -för att köpa allt det som skulle kunna produceras i den kapitalistiska världen.”

Detta är inget annat än det femtioelfte försöket att förklara krisen med hjälp av den reformistiska underkonsumtionsteorin.[6] Och för samma gång i ordningen lämnar vi här följande invändningar mot denna teori:

a) enligt underkonsumtionsteorin har arbetarna för liten köpkraft och följaktligen kapitalisterna för stora profiter. Om en ”arbetarregering” via en progressiv skattepolitik återställer den störda jämvikten, så skulle alltså hjulen komma igång igen.

En ”arbetarregering” skulle alltså kunna garantera en krisfri kapitalism!!!!

b) Om det hela (överproduktionen av varor) vore avhjälpt om man fick sålt överskottet, varför sänker man då inte priserna och säljer hela skiten till ett lägre pris?

c) Om det hängde på arbetarnas köpkraft, varför löser då borgarna krisen bl.a. genom att just sänka lönerna och öka arbetslösheten?[7]

Detta är bara några av de mer snusförnuftiga invändningar, som förekommer i den marxistiska litteraturen. Det finns många fler. Men de är tillräckliga för att bevisa att underkonsumtionsteorin är falsk.

Tyvärr kan jag inte här gå in på den marxistiska kristeorin. Så mycket kan dock sägas, då det är allmängods bland marxister, att överproduktionen av varor inte i sig är orsaken till krisen. Det är snarare så, att överproduktionen av kapital driver fram överproduktionen av varor. Eller med ett annat uttryckssätt: överproduktionen av kapital framträder i form av en försäljningskris av varor.

Den grundläggande (yttersta) orsaken ligger alltså i själva produktionsledet, dvs. i den undergrävande effekt som produktivitetsstegringarna (den ökade organiska sammansättningen) har på profitkvoten.

Men inte ens detta är någon förklaring till krisens utbrott i form av en försäljningskris, som i sig endast är ett ytfenomen. Nej, för att förklara krisen måste vi göra den långa resan från abstraktionsnivån kapitalet i allmänhet (kapital im allgemeinen), där vi återfinner analysen av den motsägelsefulla värdeproduktionen, till abstraktionsnivån de många kapitalen (vielen kapitalen), dvs. konkurrensen, krediten, profiten etc.[8]

Utan att för den skull ha någon större insikt i marxistisk kristeori förstår man lätt denna dialektik, när man konfronteras med följande två frågeställningar[9]:

a) skulle någonsin en kapitalist producera varor om han inte realiserade åtminstone genomsnittsprofiten, vilken frambringas i produktionsledet?

b) skulle någonsin en kapitalist producera varor, som i och för sig produceras under sådana villkor som garanterar genomsnittsprofiten, men som inte kan säljas?

Svaret på dessa frågor är naturligtvis nej, vilket förklaras av det faktum att kapitalismen både är en profitproduktion och en varuproduktion, vilka förutsätter varandra och alltså inte kan åtskiljas.

TG:s underkonsumtionsteori får som alltid ödesdigra konsekvenser för den övriga framställningen av ekonomin, vilket förklaras av att varje kristeori är ett koncentrat av hela ens politiska ekonomi – det må sedan vara underkonsumtions-, s.k. disproportions- eller ricardiansk teori. Följdriktigt snärjer TG in sig i motsägelser både i fråga om lönekostnader[10] och löntagarfonderna, för att bara nämna två exempel. Om löntagarfonderna säger TG:

”Mot den här bakgrunden blir också den så kallade löntagarfondsdebatten något overkligt. Socialdemokraternas återkommande tal om att ”det behövs riskvilligt kapital” imponerar knappast på dagens företagsledare. De vet av egen erfarenhet att det inte är kapitalbrist i och for sig som är huvudproblemet. Det är de otillräckliga marknaderna för svensk produktion.”

Inom ramen för underkonsumtionsteorin blir det självfallet ”overkligt” att tala om löntagarfonder. Utifrån marxistisk teori däremot, blir frågan om löntagarfonder lika självklar som den om lönesänkningar, ökad arbetslöshet, nedläggningar av landsändar och företag etc.

Ty det tvångssparande åt kapitalisterna som löntagarfonder skulle innebära skulle få en liknande inverkan på profitkvoten som en ökning av aktiekapitalet[11], men indirekt också öka själva mervärdeskvoten och därmed profitkvoten ceteris paribus. Det är hela hemligheten bakom frågan om löntagarfonder i sin obeslöjade borgerliga form.

3. Krismedvetande är klassmedvetande

En teoretisk artikel om den nuvarande kapitalistiska krisen bör utgå från en analys av kapitalets inre motsägelser, för att sedan genom förmedlingar visa hur detta slår igenom i krisförloppet. Endast så kan vi förklara varför efterkrigskapitalismens långa blomstring i och med nedgången 1974–75 slår om i en strukturell och mer eller mindre permanent kris, som varken krisens eget reningsverk eller keynesiansk skatte- och penningpolitik kan lösa, utan endast en brutal borgerlig offensiv.

Vidare kan vi med hjälp av en sådan analys direkt härleda den borgerliga offensivens olika fronter och förklara vad de syftar till var och en för sig. Inte nog med det: Vi kan ge läsaren övertygande bevis för – och inte bara till synes godtyckliga påståenden, som i och för sig kan grunda sig på hundratals referenser -, att vi är på väg mot ett verkligt barbari om kapitalismen består.

Genom att börja analysen precis som Marx, dvs. på nivån kapitalet i allmänhet, kan vi således förena klassmedvetenheten med en insikt om vad den kapitalistiska krisen är och vad den inte är. Därmed har vår teoretiska artikel både lyckats lägga grunden för den proletära motoffensivens revolutionära program och motivera klassmedvetna arbetare att sluta upp bakom just detta program – alltså bygga partiet.

Bo Almunger

Ur Fjärde Internationalen nr 3/1980


Noter

[1] Tre exempel ur denna hög av ”populariserande” alster, som är lika berömda for sin enkelhet som sin icke-marxism, är Huberman/May Socialismens ABC, Sweezy Teorin om den kapitalistiska utvecklingen och Stalins Den historiska och dialektiska materialismen.

[2] Tre böcker som på ett utomordentligt sätt avhandlar den marxistiska metoden och som finns på svenska är Lundkvist Introduktion till metoden i Kapitalet, Rosdolsky Kapitalets tillkomsthistoria och kapitel l i Mandels Senkapitalismen.

[3] Detta visar redan Kommunistiska manifestet – den revolutionära arbetarrörelsens första programskrift – där just en mångfald idéer diskuteras. Idéer som inte var och inte heller kunde vara bekanta för dåtidens publik. Ett annat exempel är Engels Anti-Dühring, som Lenin i en artikel om marxismen kallade ”varje klassmedveten arbetares handbok.”

[4] Under Kominterns tredje period (1928-34), då socialdemokratin utmålades som huvudfienden och betecknades som socialfascism, lanserade bland andra Bucharin teorin om att kapitalismen inte längre hade någon återvändo. Nu återstod bara socialismen. Trotskij kritiserade denna uppfattning, som i grunden var fatalistisk, och framhöll att det visst fanns utvägar för den imperialistiska bourgeoisin. Andra världskriget och den efterföljande ekonomiska utvecklingen var en tragisk bekräftelse på Trotskijs kritik.

[5] Marx efterlämnade inte någon systematisk teori om den kapitalistiska krisen. Däremot finns utförliga diskussioner, som sammantaget bildar ett tillräckligt underlag för en marxistisk kristeori. De viktigaste avsnitten är kapitel 17 i ”Teorier om mervärde” (finns i Caveforsutgåvan Ekonomiska skrifter i urval), kapitel 14, 15 och 30 i Kapitalets 3:e band, kapitel 16, 20 och 21 i Kapitalets 2:a band. Därutöver finns endast korta uttalanden i tidiga 50-tals artiklar, i Grundrisse och i en passage i Engels Anti-Dühring.

[6] Se framför allt Mandels Marxist economic theory kapitel 11, Senkapitalismen kapitel l och 14 och ”The Second slump” kapitel 5. Dessutom kan rekommenderas Yaffes artikel i den på Röda bokförlaget utgivna Kristeori och statsutgifter.

[7] Ett i raden av ställen där Marx gör sig löjlig över anhängarna av den reformistiska underkonsumtionsteorin, är följande:
  ”Det är en ren tautologi att påstå, att kriserna uppkommer av brist på köpkraftig konsumtion eller köpkraftiga konsumenter. Några andra konsumtionsformer än betalande känner det kapitalistiska systemet inte till, undantaganden de sub forma pauperis/fattiga understödstagares konsumtionsform/eller ”tjuvarnas ”Att varor är osäljbara, betyder inget annat än att inga solventa köpare eller konsumenter funnits (vare sig nu produkterna i sista hand är avsedda för den produktiva eller den’ enskilda konsumtionens behov). Men om man vill ge denna tautologi ett sken av djupare motivering genom att säga, att arbetarna får för liten del av sin egen produkt, och att det onda alltså bleve avhjälp, om de finge en större andel av produkten, alltså högre lön, så kan denna åsikt bemötas med anmärkningen, att varje kris föregås just av en period med stigande arbetslöner, då arbetarklassen i verkligheten får en större andel i den del av årsprodukten, som är avsedd för konsumtion. Denna period måste tvärtom – som dessa riddare av del sunda och ”enkla ”(!) människoförnuftet ser saken – förhindra krisen. Det verkar alltså, som om den kapitalistiska produktionen innesluter betingelser, oberoende av den goda eller onda viljan, vilka endast tillfälligt medger denna relativa förbättring för arbetarklassen och alltid endast såsom en stormvarning inför den annalkande krisen.” (Kapitalet band 2, kapitel 20 avsnitt 4/Cavefors sid. 361).

[8] En lika vårdslös och felaktig hantering av den marxska metoden återfinns i Benny Åsmans Varför är det kris?.

[9] Dessa två suggestiva frågeställningar är hämtade från kapitel 11 i Mandels Marxist economic theory.

[10] Så här säger TG under rubriken ”Myten om lönekostnaderna”:
  ”Förlorade marknadsandelar för svenska varor beror på att de mist konkurrenskraft i förhållande till samma varor producerade i andra länder. Och konkurrenskraften bestäms nästan enbart av styckekostnaderna i produktionen, dvs. hur mycket det kostar att framställa en vara i en serie, exempelvis vad det kostar att producera en av de bilar som lämnar Volvos band under en månad.
  – Lönerna utgör bara en del av den kostnaden. Ja, i själva verket utgör de vanligen inte mer än 25-30 % av den totala styckekostnaden i en normal exportindustri. De övriga 65-77 % är råvarukostnader, övriga driftkostnader, kapitalavskrivningar, reklam och annat. Då står det också klart att styckekostnaden bestäms i mycket högre grad av sådana faktorer som produktivitet, stordrift med långa serier, teknologiska nyheter, tillgången på krediter m.m. – än av lönernas totala storlek eller tillväxt.”
  Av detta följer att automatisering och robotteknologi skulle dämpa krisen för exportindustrin, medan det i själva verket är just sådana åtgärder som under den nuvarande överhettningsfasen skärper krisen. Så går det när man överger marxismen till förmån för den ricardianska skolan, vilket TG gör i ovanstående input-output resonemang.

[11] Se avsnittet om de motverkande faktorerna till profitkvotens fall i Kapitalets 3:e band, kapitel 14.

Inledning till ”Che Guevara” av Michael Löwy

Inledning av Maria Sundvall till den svenska utgåvan av Che Guevara av Michael Löwy.

Samma dag som jag satte mig vid datorn för att börja översätta den här lilla boken, såg jag tre ynglingar på sta’n med T-shirts med Che Guevara på.

Är det betydelselöst? ”En myt utan mening” som Janette Habel befarar i sitt förord. Kanske, kanske inte. Det väcker i vart fall en önskan, att den här boken ska ha något av substans att ge åt dem som bär Ches bild på magen, men som inte ens var födda när Löwy skrev den 1969.

I strömmen av artiklar och böcker inför trettioårsdagen av Ches död, är det här ett av de få verken som analyserar Ches tänkande, inte bara hans spektakulära liv. Det är en lättillgänglig och systematisk genomgång, och oundgänglig för att kunna besvara frågan, om vad Che Guevara har att ge oss idag.

Michael Löwy föddes 1938 i Brasilien, sedan hans föräldrar flytt från det tysk-ockuperade Österrike. Sedan 1961 har han levt i Paris, där han idag är universitetslärare. Han har gett ut en lång rad böcker om Marx, Rosa Luxemburg, Georg Lukacs, marxismen i Latinamerika, befrielseteologin med mera. Han har också hållit täta kontakter med radikala rörelser i Latinamerika, från arbetarpartiet PT i Brasilien till sandinistregeringen i Nicaragua.

På svenska finns böckerna Förtvivlan, förhoppning, försoning (Arkiv, Lund 1986) och Förlossning och utopi (Daidalos, Göteborg 1990). Flera artiklar av honom har publicerats i tidskriften Fjärde Internationalen (numera Röda Rummet), bland annat ”Marxism, modernism och det nya århundradet” (Fjärde Intemationalen 1/1994).

Janette Habel, som skrivit förordet, har deltagit i solidaritetsrörelsen med Kuba sedan sextiotalets början. Hon gav 1989 ut en bok om krisen i Kuba.

Det politiska språket har förändrats mycket sedan 1969. Marxistiska termer som man då kunde använda i dagstidningsartiklar är idag bortglömda. Händelser som då var dagsaktuella är sannolikt okända av dagens Che-tröjebärare. Vi har därför i den svenska utgåvan lagt in ett kapitel med Ord- och namnförklaringar. Vi hänvisar också till kapitlet Några årtal, som vi utvidgat för att ge en något fylligare bakgrund till den tid då Che levde och verkade.

Maria Sundvall september 1997

Marxism, modernism & det nya århundradet


Intervju med Michael Löwy

Efter stalinismens fall har en omfattande debatt uppstått inom vänstern om den traditionella marxismen fortfarande håller måttet. Den handlar om arbetarklassen och dess roll, miljön, kvinnoförtrycket, plan och marknad och om hur produktionen och konsumtionen kommer att se ut i ett socialistiskt samhälle.

Michael Löwy, har skrivit en rad böcker om marxistisk teori — och har även flera gånger medverkat i denna tidskrift. Han är född i Brasilien, men undervisar på universitetet i Paris. Han är dessutom en av de ledande inom den socialistiska världsrörelsen Fjärde Internationalen. Den brasilianska tidningen Em Tempo träffade honom för en intervju på temat har marxismen en chans att överleva?

Vilken roll spelar den omvandling av kapitalismen som stalinismens fall har medfört för marxismen?

– Just nu spelar den en mycket negativ roll. Vi går mot en allt snabbare ideologisk upplösning. Omvärderingen är inte bara teoretisk – vilket i sig är bra – utan också politisk, filosofisk och etisk. Detta leder till en nästan fullständig urvattning av alla grundläggande värderingar, även de som med rätta inspirerat arbetar- och den socialistiska rörelsen.

– Å ena sidan alla de som så ofta försöker förena det marxistiska tänkandet med det borgerliga; utilitarianism, rationalism i sin individualistiska variant, positivism eller politisk och ekonomisk liberalism. Denna tendens är mycket attraktiv för många strömningar eller partier med massbas, från det forna kommunistpartiet i Italien (PDS) till små intellektuella grupper i Europa och Latinamerika (t ex den så kallade analytiska marxismen).

– Å andra sidan förstärks dogmatismen, även om det inte är en dominerande tendens. En mekanisk återgång till marxismens, marxismen-leninismens och trotskismens grundläggande principer, där samtidigt varje försök att fundera över dagens verklighet, händelser och förändringar fullständigt avvisas.

– Till viss del innebär det en vulgarisering av marxismen. När de ställs inför någonting nytt som ifrågasätter de etablerade teorierna, svarar de med abstraktioner. Vissa delar av vänstern söker efter enkla, dogmatiska, klassiska och monolitiska sanningar som inte orsakar några problem.

Men pågår det försök att förnya marxismen?

– Jo, det har skett en viss förnyelse. Ett positivt exempel är återupptäckten av Frankfurtskolan: en ny generation intellektuella från Europa, USA och Latinamerika omvärderar i dag den kritik som en gång gjorde Frankfurtskolan till den västerländska modernismens dominerande ideologiska eller vetenskapliga riktning.

– Det innebär en fördjupning och radikalisering av marxismen, ett avvisande av all negativism och ett ökat motstånd mot försvagning och försoning med det borgerliga tänkandet. Marxismen behöver konfrontera dagens problem för att kunna radikalisera sin kritik av de tongivande ideologierna – alla paradigmer inom västvärlden, industrin, det moderna, det borgerliga, civilisationen.

– Den ekologiska frågan är ytterligare en faktor som radikalt förändrar perspektiven och som åter kan stärka den marxistiska världsuppfattningen. Det är oerhört viktigt; vi ifrågasätter många uppfattningar, som t ex att produktivkrafternas utveckling alltid innebär något positivt, eller om människornas herravälde över naturen utgör en del av vår frigörelse från arbete. Detta var något som vi tog i arv från upplysnings- och framstegsideologerna bland marxisterna, och som ifrågasätts i dag.

– De politiska konsekvenserna är mycket viktiga. Den ekologiska krisen i dag innebär ett direkt hot mot varje livsforms överlevnadsmöjlighet på vår planet, inte bara för vårt eget lilla tvåbenta däggdjur, homo sapiens. Det är ett nytt problem som inte Marx eller Engels var medvetna om.

– Därför måste vi t ex omvärdera begreppen produktivkraft, utveckling, teknologi som något neutralt och uppfattningen om herraväldet över naturen.

– Det krävs ett nytänkande som verkligen leder till en radikalisering av vår kritik av den moderna industricivilisationen och ett stärkande av motståndet mot den. Detta är också någonting mycket brådskande: vår civilisation leder oss till ett massomfattande självmord.

Vad är din uppfattning om den teori som är så på modet i dag och som säger att kapitalismen befinner sig i ett nytt stadium där arbetet inte längre spelar en så betydelsefull roll?

– Det finns två aspekter på detta. Den första är ekonomisk, där kapitalets organiska sammansättning – vetenskap, teknologi, maskiner, robotar och datorer – spelar en större roll och där kapitalets variabla kapital och lönearbetet är mindre betydande. Denna process har pågått länge, med den så kallade tredje industriella revolutionen.

– Men att av detta dra några sociologiska konsekvenser, som t ex André Gorz gör när han påstår att de arbetande inte längre har någon tyngd och att de försvunnit, det är ekonomism. Han gör ingen åtskillnad mellan hela löntagarkollektivet och en specifik del av dem — industriarbetarna som står vid sitt löpande band. Sådana uppfattningar blir alltmer otidsenliga och de politiska konsekvenserna är mycket farliga.

– Det finns fortfarande en stor arbetarklass och kapitalismen genomtränger kontinuerligt och med allt större kraft nya och gamla områden där den hittills varit frånvarande. Den belgiske marxistiske ekonomen Ernest Mandel har rätt när han säger att vi ser en enorm utökning av arbetarklassen, av dem som tvingas sälja sin arbetskraft för att kunna överleva.

– Den andra aspekten är att det finns en omfattande underklass av människor som marginaliseras eller stöts ut av systemet. I Europa liksom i hela Första världen finns det i dag ett stort antal människor som lever i samhällets utkant. Upproren i Los Angeles är ett exempel på detta.

– Men problemen är mycket större i Latinamerika och Tredje världen. I dag står det klart att det inte bara är arbetarklassen som blir större – det finns också ett växande antal fattiga, människor som permanent eller tillfälligt ställts utanför produktionen, konsumtionen och hela samhället.

– Många lever på en liten affärsverksamhet, som kringresande eller gatuförsäljare, på prostitution, brottslighet eller narkotikahandel; allt blir bara värre.

– Detta är en stor utmaning inte bara för teorin om utan också för själva den praktiska frigörelsen. Problemet är att nå enighet mellan dessa grupper, som jag kallar The ”pooretariat”, (de fattigaste bland proletärerna), och den organiserade arbetarklassen.

På vilket sätt kan socialismen betraktas som en del av den industriella moderniteten, det västerländska tänkandet och i vilken mån delar den dess världsbild, värderingar och perspektiv?

– Detta är en komplex fråga. Enligt marxismen kommer arbetarklassen att ta i arv alla stora landvinningar som det borgerliga samhället, rationalismen, filosofin under upplysningstiden och den franska revolutionen nått.

– Arbetarklassen kan förverkliga de mål som borgerskapet, trots de framsteg de stått för, inte uppnått. Detta är en väsentlig uppfattning — vi kan inte förstå socialismen om vi inte tar till oss detta element från upplysningsfilosofin.

– Den marxistiske filosofen Ernst Bloch har sagt att begrepp som frihet, jämlikhet och broderskap innehåller ett utopiskt gränsöverskridande som sträcker sig långt bortom det borgerliga perspektivet och som kommer att förverkligas under socialismen.

– Å andra sidan finns det inom den socialistiska rörelsen och inom hela Karl Marx tänkande en vision i vilken kontinuiteten mellan det moderna industrisamhället och socialismen ses på ett oerhört ensidigt sätt. De inser inte tillräckligt väl hur nödvändigt det är att bryta med denna samhälls- eller civilisationsmodell.

– Socialismen innebär inte bara att det existerande produktions-, industri- och ekonomiska systemet ska fäs att fungera mer förnuftigt och effektivt; det räcker inte med att produktivkrafterna utvecklas genom planering.

– I denna bemärkelse är socialismen inte tillräckligt kritisk mot den västerländska industriellt rationalistiska paradigmen och det existerande produktionssystemet.

– Ett välkänt exempel på detta är hur Lenin och andra marxister i taylorismen såg en fantastisk innovation, som de införde i Sovjetunionen.

– Visionen om teknologin, produktionsapparaten och produktionsförhållandena i allmänhet är inte lika kritisk som när det gäller kritiken av privategendomen. Frågan gäller inte bara hur produktionen ska utvecklas, utan också om hur vi ska göra livet i städerna mer civiliserat, om förhållandet människor emellan eller förhållningssättet till Naturen.

– Problemet är att veta huruvida socialismen i sig representerar ett nytt samhällsparadigm eller om den snarare strävar efter att göra det existerande samhället mer perfekt.

– Det utrymme som bilen tar i det moderna samhället är ett bra exempel på det ovannämnda. Det är otroligt att hela det ekonomiska och sociala livet i storstäderna, bostäder, fritid, ideologi osv bestäms av bilarna och massbilismen.

– Det är som en gudomlig existens som kräver människors uppoffringar: i varje huvudstad världen över kan man varje helg göra en ändlös uppräkning av skadade genom olyckor; en slakt på män, kvinnor barn som accepteras som ofrånkomlig, som ett naturfenomen. Antalet döda är större än i många krig. Det finns vissa konsumtionsmodeller, endemiska i det moderna samhället, som är dödliga ur ekologisk, mänsklig och social synpunkt.

– Detta leder till andra problem. Socialismen är ett försök att skapa en ny samhällsmodell, i den ligger föreställningen om återskapandet, återupptäckten eller omformulerandet av vissa element från den förkapitalistiska historien som förstörts av den borgerliga moderniteten. Det är vad jag kallar marxismens romantiska element, som framträder i Marx filosofi och i vissa delar av den marxistiska traditionen under 1900-talet.

– Det handlar inte om att återvända till det förgångna utan om att föreställa sig en framtid där historiskt giltiga delar – ur en mänsklig, kulturell, social och etisk synvinkel – som förstördes av den kapitalistiska moderniteten, kan återupprättas, om än i helt nya former.

– Marx talar själv om detta när han skriver om det statslösa, på kollektiv gemenskap grundade samhälle som existerade historiskt och som förstördes av kapitalismen och privategendomen. Socialismen kommer att bli ett nytt statslöst, kollektivt samhälle, men naturligtvis något helt annat än den primitiva kommunismens. Det samma gäller också för andra fenomen i det kulturella och sociala livet.

Men står inte detta i motsättning till uppfattningen att det socialistiska tänkandet är upplyst, vetenskapligt, rationellt och att det avmystifierar världen? Och upplöste inte kapitalismen i praktiken de värden som ledde till en känsla av gemenskap för människorna?

– Socialismen har tagit del av såväl rationalismen och upplysningsfilosofin som den romantiska kritiken av upplysnings- och modernismens filosofi. Dessa två komponenter är närvarande inom det socialistiska tänkandet.

– Ernst Bloch har rätt när han säger att det existerar två strömningar inom marxismen: en ”kall”, rent rationell, analytisk, skoningslös, vetenskaplig, objektiv strömning som ägnar sig åt vad kapitalismen är, hur den fungerar som system och vilka motsättningar den föder.

– Den andra strömningen, som han betecknar ”varm”, grundas på hoppets princip, utopin och en pånyttfödelse av världen. Dessa två dimensioner är lika nödvändiga och kompletterar varandra.

– Det råder en spänning mellan dem, men den är positiv, dialektisk och måste hela tiden hållas under uppsikt av marxismen så att den inte utvecklas till en positivistisk övertro på vetenskapen eller sentimental romanticism.

– Konkret i förhållandet till samhället innebär kapitalismens logik atomiseringens logik, nedbrytningen av band människor och system emellan, individens isolering, förhärligandet av separationen, egoismen och den rena nyttofilosofin, utilitarismen. Det är inte bara en fråga om ideologi utan om hur hela det system som stöter ut individer fungerar. För att återvända till exemplet med bilismen – bara genom att svänga in på en gata ger sig individen, oavsett subjektiv uppfattning, in i ett allas krig mot alla.

– Det finns exempel på motstånd. Ursprungligen stod hela arbetarrörelsen för ett gemensamt alternativ till individualismen grundat på praktisk solidaritet och kollektiv rekreation. Det var t ex fallet med de fackföreningar som byggde upp ett djupare mänskligt förhållande mellan arbetare från samma fabrik. Vi ser det också i de revolutionära organisationernas idealitet. I dag försöker kyrkans bassamfund, sammanslutningar i bostadsområden, kvinnogrupper och kulturrörelser bli kollektiva, självstyrande alternativ till kapitalismens individualism.

– Dessa strukturer grundar sig åtminstone delvis (beroende på det enskilda landet och dess traditioner) på sätt att tänka och vissa gemensamma gamla minnen och sedvänjor som grundar sig på förmoderna, förkapitalistiska, i huvudsak landsbygdstraditioner.

– I Tredje världen, där majoriteten av befolkningen har sina rötter på landsbygden kan denna gemensamma potential återupplivas av fackföreningarna, partierna, arrendatorsorganisationer och andra rörelser i basen.

– Dessa organisationer eller rörelser har inte bara bildats utifrån vissa gemensamma intressen – visst är det så också, men de måste stimulera olika sorters förhållanden och solidaritet grundad på denna gemenskap.

Men i dag ser vi hur arbetarklassens motkultur slagit till reträtt. Kapitalismen bryter ner alla kopplingar till det förkapitalistiska livet. l Brasilien kommer de att ha försvunnit inom en eller två generationer.

– Det är sant, men kapitalismen provocerar på det sätt som den fungerar fram en reaktion mot atomiseringen och ett sökande efter detta gemensamma liv. Samtidigt är det uppenbart att detta sökande ofta inte leder någonstans.

– Det är en av orsakerna till de protestantiska sekternas enorma framgångar i Latinamerika — de försöker skapa en känsla av kollektiv gemenskap för dem som övergivits i denna kapitalistiska öken, där de inte känner sig delaktiga i någonting. Det hänger på oss om vi ska kunna erbjuda några andra alternativ.

Vilka problem står vi inför när vi inte bara ska återupprätta utan också förverkliga det socialistiska projektet och ett utopiskt perspektiv om vi ser på deras trovärdighet och den roll de spelar i samhället?

– Marx och Engels levde i en tid då utopins problem verkade vara en anakronism:
För dem var det främsta problemet att utveckla motsättningarna inom kapitalismen, klasskampen. Det är fortfarande lika sant. Men i dag befinner vi oss inte längre i en situation där vi kan säga att ”vi vet inte hur socialismen kommer att gestalta sig”. Vi kan inte behålla en sådan inställning när vi ser vad de sjuttio åren av ”reellt existerande socialism” har ställt till med.

– Det socialistiska projektets trovärdighet kräver av oss att vi kan presentera en attraktiv vision av socialismen, att vi förklarar att den inte har någonting att göra med den så kallade ”reellt existerande socialismen”.

– För att återvända till Ernst Bloch, måste dagens vetenskapliga socialism också vara en utopisk socialism, i ordets kvasi-etymologiska bemärkelse, som för närvarande inte existerar någonstans i världen.

– Om vi vill att vårt svar ska vara trovärdigt måste vi förklara vad det där vi kallar socialismen faktiskt är, hur den även skiljer sig från ett mer humant kapitalistiskt ansikte eller den förment ”reellt existerande socialismen” och varför det är värt att vi riskerar våra liv i den kampen.

– Vi måste förklara detta för alla aktiva, för alla arbetare, kvinnor och ungdomar. Utan en revolutionär utopi kommer det heller inte att bli någon revolution i praktiken. Vi måste vidareutveckla detta.

– Vi börjar inte från noll, det är klart. Det finns en oerhörd kunskap samlad i själva marxismen som vi måste utveckla. Det finns också historiska erfarenheter med alla sina begränsningar och misstag, med våra diskussioner om den socialistiska demokratins natur under övergången till socialismen etc.

– Men vi måste vara öppna och beredda att lära oss av andra såsom de utopiska socialisterna och alla andra socialister, liksom anarkisterna. De har uppfattningar och erfarenheter som är mycket viktiga i diskussionen om den socialism som vi vill ha.

– Vi måste förhålla oss till de idéerna, liksom till nya problem som uppstår, som ekologi och feminism. Vi måste börja utarbeta, antingen i program eller i böcker och skrifter, våra tankar, reflektioner, drömmar – att förverkliga våra drömmar, som Bloch säger – om hur en socialistisk framtid skulle kunna te sig.

– Detta förhållningssätt har varit viktigt i återupptäckten av den utopiska dimensionen i en del marxistiska idéer – t ex på vilket sätt som produktionen under socialismen ska vara inriktad på bruksvärden och inte på bytesvärden. Detta har en enorm potential för utopin.

– Vad innebär detta för produktionen, eller för konsumtionen? Problemet är hur vi ska kunna bortse ifrån en etablerad uppfattning och försöka se på saken ur en helt annan synvinkel. Slutligen måste vi erkänna att vi inte har svar på allting — i vissa frågor famlar vi bara omkring i mörkret.

Michael Löwy
Ur: Socialist Outlook Översättning: Lars Gus Kaage

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1994

Marxismen och den nationella frågan

Syftet med följande artikel är att lyfta fram vissa teoretiska och metodologiska aspekter ur den debatt om den nationella frågan som förts inom marxismen. Det är en debatt som tagit sin utgångspunkt i Marx’ och Engels’ något oklara texter i frågan, och som förts vidare av den Andra Internationalen för att slutligen med Lenin utmynna i en framställning av en både realistisk och sammanhängande revolutionär teori om nationernas självbestämmanderätt.

I. MARX OCH ENGELS: NATIONALITET OCH INTERNATIONALISM

l. Marx

Hos Marx kan man vare sig finna en konsekvent teori om den nationella frågan, en exakt definition av begreppet »nation«, eller en allmän politisk strategi för proletariatet på detta område. Hans artiklar i ämnet innehöll huvudsakligen konkreta politiska ställningstaganden till specifika fall.

Vad gäller de verkligt »teoretiska« texterna, är det otvivelaktigen de ganska kryptiska avsnitten i Manifestet som handlar om kommunisterna och nationen som har varit de mest kända och som har haft det största inflytandet. Dessa avsnitt är av historiskt värde därför att de förklarar den proletära rörelsens internationalistiska karaktär på ett djärvt och kompromisslöst sätt. Tyvärr lyckas de inte alltid undgå en viss ekonomism och en förvånansvärd stor mängd frihandelsoptimism. Detta kommer att fortsätta arbetet för att avskaffa de nationella motsättningarna som påbörjats av »bourgeoisins utveckling, handelsfriheten, världsmarknaden osv.« Denna tes strider emellertid mot påståenden i andra texter från samma period, där Marx understryker att »medan bourgeoisien i varje nation fortfarande behöll sina nationella särintressen /så skapade storindustrin/ en klass som i varje nation har samma intressen och som är utan nationalitet.«(1)

I sina senare skrifter (speciellt de om Irlandsfrågan) visade Marx att bourgeoisien inte endast har en tendens att bevara nationella motsättningar, utan att den i själva verket även tenderar att öka dem, eftersom:
a) kampen om marknader skapar konflikter mellan de kapitalistiska makterna,
b) en nations exploatering av en annan skapar fientlighet mellan nationerna,
c) chauvinism är ett av de ideologiska medel som gör det möjligt för bourgeoisien att behålla sitt herravälde över proletariatet.

Marx stod på fast mark när han betonade det kapitalistiska produktionssättets internationalisering av ekonomin, uppkomsten av en världsmarknad som »undantryckt industrin dess nationella grund» genom att skapa »ett allsidigt nationernas beroende av varandra» Det finns emellertid en glidning mot ekonomism i påståendet att »den industriella produktionens likformighet och de därtill svarande levnadsförhållanden» bidrar till att avskaffa gränserna (»Absonderung«) och de nationella motsättningarna – precis som nationella olikheter kunde reduceras till skillnader i produktionsprocessen.

Vad gäller Marx’ berömda och både ironiska och provokativa uttalande »arbetarna har inget fosterland» måste det först och främst tolkas som att proletariatet i alla länder har samma intresse. Detta ansåg Marx vara nästan detsamma som ett avskaffande av nationaliteten (se stycket ur »Den tyska Ideologin» som citeras ovan) eftersom nationen för proletariatet endast är den omedelbara politiska ramen för maktövertagandet. Men Marx’ antipatriotism hade en djupare innebörd:

a) för den proletära humanismen är hela mänskligheten den betydelsefulla helheten, det högsta värdet, ändamålet;
b) för den historiska materialismen kan kommunismen endast upprättas i världsskala, eftersom produktivkrafternas oerhörda utveckling överskrider nationalstatens trånga gränser.

Även om det Kommunistiska Manifestet lade grunden till den proletära internationalismen, angav det knappast någon konkret politisk strategi för den nationella frågan. En sådan strategi utvecklades först senare, särskilt i Marx’ skrifter om Polen och Irland (liksom den kamp han skulle komma att föra mot Mazzinis liberal-demokratiska nationalism och mot Proudhonisternas nationella nihilism).

Det var en tradition i 1800-talets demokratiska arbetarrörelse att stödja Polens kamp för nationell frigörelse. Samtidigt som Marx och Engels anslöt sig till denna tradition, uttalade de sig för Polen mindre i namn av den allmänna demokratiska principen om nationellt självbestämmande än p g a den kamp polackerna förde mot det tsaristiska Ryssland, reaktionens högborg i Europa och en fasa (»béte noire«) för den vetenskapliga socialismens grundare. Detta betraktelsesätt är i viss mån tvetydigt: om man skulle stödja Polen endast p g a att hennes nationella kamp också var anti-tsaristisk, innebar det att de pro-ryska slaverna (som t ex tjeckerna) inte hade någon rätt till nationellt självbestämmande? Det var just detta problem Engels brottades med 1848-49.

Skrifterna om Irland, å andra sidan, har en betydligt mer omfattande tillämpning, och de slår indirekt fast vissa allmänna principer i fråga om förtryckta nationer. I ett tidigt skede var Marx för att Irland skulle bli självstyrande inom en union med Storbritannien, och han trodde att problemet med de stora engelska godsägarnas förtryck av irländarna skulle få en lösning i och med en seger för arbetarrörelsen (Chartisterna) i England. På 1860-talet, däremot, ansåg han att befrielsen av Irland var en förutsättning för det engelska proletariatets befrielse. Hans skrifter om Irland från denna period utvecklade tre temata som skulle bli viktiga för den framtida utvecklingen av den marxistiska teorin om det nationella självbestämmandet och dess dialektiska förhållande till den proletära internationalismen. Dessa temata var:

1. Enbart genom en nationell befrielse av den förtryckta nationen är det möjligt att övervinna de nationella splittringarna och motsättningarna, och först då kan arbetarklassen i de båda länderna enas mot sin gemensamma fiende, kapitalismen.
2. Ett förtryck av en annan nation stärker bourgeoisiens ideologiska hegemoni över arbetarna i förtryckarnationen: »Varje nation som förtrycker en annan smider sina egna bojor».
3. Befrielsen av den förtryckta nationen försvagar de härskande klassernas ekonomiska, politiska, militära och ideologiska grund i förtryckarnationen och bidrar till arbetarklassens revolutionära kamp i detta land

2. Engels

Engels åsikter om Polen och Irland påminner om Marx’. l hans skrifter finns det emellertid en egendomlig teoretisk konstruktion, begreppet »icke-historiska nationer», som för mig ter sig i grund och botten främmande för marxismen.(2) Detta begrepp är ändå väl värt att analysera som ett exempel på de misstag som kan begås vad gäller den nationella frågan, även när utgångspunkten är revolutionär, demokratisk och socialistisk.

När Engels 1848-49 analyserade den demokratiska revolutionens misslyckanden i Centraleuropa, skyllde han på den kontrarevolutionära roll som de sydslaviska nationerna (tjecker, slovaker, kroater, serber, rumäner, slovener, mährer, osv.) hade spelat. Dessa hade värvats i massiv skala till de kejserliga österrikiska och tyska arméerna och de hade utnyttjats av reaktionens krafter för att krossa den liberala revolutionen i Ungern, Polen, Österrike och Italien.

I själva verket bestod den kejserliga österrikiska armén av både slaviska och tysk/österrikiska bönder. Kontrarevolutionens seger blev möjlig av en viktig anledning: revolutionens borgerligt-liberala ledarskap var alltför tveksamt, alltför »måttligt», alltför ängsligt för att sätta igång en nationell jordbruksreform. Följaktligen var det oförmöget att vinna massan av bönder och nationella minoriteter till sin sida och hindra dem från att bli reaktionens blinda verktyg.

Revolutionen 1848 är ett klassiskt exempel på en revolution som misslyckats p g a att den inte löste jordfrågan och den nationella frågan på ett radikalt sätt (precis det som gjorde att Oktoberrevolutionen 1917 blev framgångsrik.). Detta misslyckande var en följd av ledarskapets snäva sociala bas, av det faktum att den centraleuropeiska liberala bourgeoisien på 1800-talet inte var en konsekvent revolutionär klass.

Eftersom han inte lyckades inse de verkliga klassorsakerna till misslyckandet 1848-49, försökte Engels förklara det med en metafysisk ideologi: teorin om kontrarevolutionära »icke-historiska folken» — ett begrepp som omfattade sydslaver, bretagner, skottar, och basker, huller om buller. Enligt Engels blir dessa »rester av nationer som, med Hegels ord, obarmhärtigt krossas av historiens gång. denna nationella bråte, alltid en fanatisk förespråkare av kontrarevolution, och den förblir det tills dess den fullständigt tillintetgörs eller avnationaliseras, eftersom dess hela existens i sig själv är en protest mot en historisk revolution.«(3)

Hegel, som var upphovsman till denna teori, hade argumenterat att nationer som inte hade lyckats skapa en stat, eller vars stater sedan länge var krossade, är »icke-historiska« och dömda att försvinna. Som exempel nämnde han just sydslaverna — bulgarerna, serberna, osv.
Engels utvecklade denna pseudohistoriska metafysik i en artikel från 1855, där han skrev att »pan-slavismen är en rörelse som försöker sopa undan vad tusentals års historia har skapat, en rörelse som inte kan uppnå sina mål utan att sudda ut Turkiet, Ungern och halva Tyskland från Europas karta…» (4) Vi behöver inte tillägga att sådana argument har den historiska juridiska skolans (Savigny m fl) konservativa principer mer att tacka för, än den historiska materialismens revolutionära teorier. Paradoxalt nog hade samme Engels i en artikel från samma period (1853), understrukit att det turkiska imperiet var dömt att falla sönder som ett resultat av Balkanländernas frigörelse. Detta förvånade honom inte alls, eftersom han, som god dialektiker, i historien beundrade »de ständiga förändringarna i mänsklighetens öde…där ingenting är stabilt utom instabiliteten, ingenting är orörligt utom rörelsen».(5)

Artikeln från 1866 om Polen(6) vittnar om den ideologiska kontinuiteten i Engels tänkande som ihärdigt ställde »Europas stora historiska nationer» (Italien, Polen, Ungern, Tyskland), vars rätt till nationell enhet och självständighet han erkände, i motsats till de »många rester av nationer» utan »europeisk betydelse» och utan »nationell livskraft» (rumäner, serber, kroater, tjecker, slovaker, osv.), som var verktyg i tsarens och Napoleon den lll:s händer. Låt oss till Engels försvar tillägga: a) att det rörde sig om tidningsartiklar, som inte hade det vetenskapliga arbetets noggranna karaktär, och som således hade en annan status än hans teoretiska skrifter; b) att grunden till Engels ståndpunkt var demokratisk och revolutionär: målet var att besegra tsarismen och det österrikiska imperiet. Han drevs på intet sätt av någon slags slavofobi. l en artikel som han skrev före 1848 års revolution agiterade han för det österrikiska kejsardömets störtande för att »rensa undan alla hinder l vägen för italienarnas och slavernas frigörelse».(7) Inte heller var Engels påverkad av den tyska chauvinismen. Detta framgår av hans angrepp på den tyska minoriteten i Ungern (Siebenbürger Sachsen) som »framhärdar i att upprätthålla en absurd nationalitet mitt i ett främmande land.«(8)

II. DEN RADIKALA VÄNSTERN MOT NATIONELL SEPARATISM.

Den »radikala vänster«strömningen (Linksradikale), som företräddes av Luxemburg, Pannekoek, Trotskij (före 1917) och Strasser, kännetecknades, i varierande grad och ibland i mycket varierande form, av det motstånd mot nationell separatism, som den gjorde i namn av den proletära internationalismens principer. Dessutom var inställningen till den nationella frågan en av de viktigaste meningsskiljaktigheterna mellan denna strömning och Lenin, som den stod nära tack vare sitt marxistiska och revolutionära perspektiv.

Rosa Luxemburg.

1893 grundade Rosa Luxemburg Polens Socialdemokratiska Parti (PSDP), med ett marxistiskt och internationalistiskt program, som en motvikt till det Polska Socialistpartiet (PSP), vars mål var att kämpa för Polens oberoende. Rosa och hennes kamrater i PSDP, som (med viss rätt) stämplade PSP som ett socialpatriotiskt parti, var helt och hållet emot parollen om oberoende för Polen, och betonade istället de nära banden mellan de ryska och polska proletariaten och deras gemensamma öde. Det »polska kungadömet» (den del av Polen som införlivats i det tsaristiska kejsardömet), borde sträva efter territoriell autonomi, inom ramen för en framtida rysk demokratisk republik, och inte efter oberoende.

1986 representerade Luxemburg PSDP vid den Andra Internationalens kongress. De ståndpunkter hon argumenterade för där, lade hon senare fram i en artikel(9):

Polens befrielse är lika utopisk som befrielsen av Tjeckoslovakien, Irland eller Elsass-Lothringen… Proletariatets enande politiska kamp ska inte skuffas undan av en »rad sterila nationella strider». Den teoretiska grunden till denna ståndpunkt skulle hon få genom den forskning hon bedrev för sin doktorsavhandling, »Polens industriella utveckling», från 1898(10). Det centrala temat i detta arbete var att Polen, ur ekonomisk synpunkt, redan var integrerat i Ryssland. Polens industriella tillväxt ägde rum tack vare den ryska marknader, och följaktligen kunde den polska ekonomin inte existera isolerad från den ryska ekonomin. Det var den feodala polska adeln som drömde om Polens oberoende; nu hade den industriella utvecklingen ryckt undan grunden för denna dröm. Varken den polska bourgeoisin, vars ekonomiska framtid hängde på den ryska ekonomin, eller det polska proletariatet, vars historiska intressen låg i en revolutionär allians med det ryska proletariatet, var nationalistiska. Bara småbourgeoisin och de förkapitalistiska skikten närde fortfarande den utopiska drömmen om ett enat, oberoende Polen, l detta avseende ansåg Luxemburg att hennes bok var den polska motsvarigheten till Lenins »Kapitalismens utveckling i Ryssland«(11), som riktade sig mot de ryska populisternas utopiska och bakåtsträvande drömmar.

Hennes mest kontroversiella uttalande i den nationella frågan (som speciellt Lenin angrep) var den rad artiklar från 1908 som under titeln »Den nationella frågan och autonomin” publicerades i det polska socialdemokratiska partiets tidning (partiet hade för övrigt blivit PLSDP sedan en litauisk marxistisk grupp hade anslutit sig). De viktigaste — och de mest tvivelaktiga — tankegångarna som fördes fram i dessa artiklar var:

a) Självbestämmanderätten är en abstrakt och metafysisk rättighet, som t ex den s k »rättighet att arbeta» som förordades av 1800-talets utopister, eller den skrattretande »rätt för varje människa att äta på guldtallrik» som proklamerades av författaren Tjernysjevskij;
b) Ett stöd åt varje nations rätt att avskilja sig innebär i verkligheten ett stöd åt den borgerliga nationalismen: nationen som en enhetlig och homogen enhet existerar inte — varje klass i nationen har motstridiga intressen och »rättigheter»;
c) Små länders självständighet i allmänhet, och Polens i synnerhet, är utopisk ur ekonomisk synvinkel och dömd av historiens lagar. För Luxemburg fanns det bara ett undantag till denna regel: Balkanländerna i det turkiska imperiet (greker, serber, bulgarer, armenier). Dessa nationer hade uppnått en ekonomisk, social och kulturell utvecklingsnivå som var överlägsen Turkiets, ett dekadent kejsardöme som förtryckte dem med sin döda tyngd. Från och med 1896 (efter ett grekiskt nationellt uppror på Kreta) ansåg Luxemburg — i motsats till den uppfattning som Marx försvarade under Krimkriget — att det turkiska imperiet inte var livskraftigt, och att dess sönderfall i nationalstater var nödvändigt för den historiska utvecklingens skull.

För att understödja sin åsikt om de små nationernas avsaknad av framtid använde Luxemburg Engels artiklar om »icke-historiska nationer» (artiklar som hon tillskrev Marx; deras verkliga ursprung bestämdes först 1913, i och med att man återfann opublicerade brev av Marx och Engels). I synnerhet använde hon artikeln från januari 1849 om ungrarnas kamp, och hon citerade det stycke som vi redan nämnt: »rester av nationer, som obarmhärtigt krossas av historiens gång». Hon insåg att Engels uppfattningar om sydslaver var felaktiga, men hon ansåg att hans metod var korrekt, och hon prisade hans »nyktra realism, fri från all sentimentalitet» liksom hans förakt för den metafysiska ideologin om nationernas rättigheter(12).

Det är välkänt att Luxemburg var en av de få ledare inom Andra Internationalen som 1914 inte dukade under för den mäktiga socialpatriotiska våg som i och med krigsutbrottet slukade Europa. Fängslad av de tyska myndigheterna p.g.a. sin internationalistiska och antimilitaristiska propaganda, skrev hon och smugglade 1915 sin berömda Juniuspamflett ut ur fängelset. I denna skrift anammade Luxemburg i viss utsträckning principen om självbestämmande: »socialismen erkänner varje folks rätt till oavhängighet och frihet, varje nations rätt att forma sitt eget öde» (13). För henne kunde emellertid inte detta självbestämmande utövas inom de existerande kapitalistiska staterna, speciellt inte kolonialstaterna. Hur skulle man kunna tala om »fritt val« i förhållande till imperialistiska stater som Frankrike, Turkiet eller Tsarryssland? Under imperialismens tidsålder är kampen för »nationella intressen» en mystifikation, inte bara i förhållande till de stora kolonialmakterna, utan också för de små nationerna som »endast /är/ shackpjäser i stormakternas imperialistiska spel«(14).

Luxemburgs teorier om den nationella frågan, som utvecklades mellan 1893 och 1917, bygger på fyra grundläggande teoretiska, metodologiska och politiska misstag.

1. Särskilt före 1914 hade hon en ekonomisk inställning till problemet: Polen är ekonomiskt beroende av Ryssland, alltså kan det inte vara politiskt oberoende — ett argument som tenderar att förbise det speciella och relativt unika i varje situation. Denna både deterministiska och ekonomiska metod är speciellt framträdande i hennes doktorsavhandling och hennes tidiga skrifter om den polska frågan. Polens industriella utveckling, som var knuten till den ryska marknaden, bestämmer »med den historiska nödvändighetens järnstyrka» (ett uttryck som Luxemburg ofta använde vid denna tidpunkt, tillsammans med ett annat av samma sort: »med en naturlags oundviklighet») å ena sidan den utopiska karaktären på det polska oberoendet, och å andra enheten mellan de ryska och polska proletariaten. Ett typiskt exempel på detta oförmedlade likställande av politik och ekonomi finns i en artikel som hon 1902 skrev om socialpatriotismen. I denna betonade hon att den ekonomiska trenden — »och därmed» den politiska trenden — i Polen var för enhet med Ryssland; orden »och därmed» var ett uttryck för denna avsaknad av förmedling, som inte påvisades utan helt enkelt antogs vara självklar.(15) Denna typ av argument började emellertid försvinna allteftersom Luxemburg alltmer lyckades undvika den ekonomistiska fallgropen, dvs. speciellt efter 1914, när hon myntade begreppet »socialism eller barbari» (Juniuspamfletten), som innebar ett avgörande metodologiskt brott med den ödestroende, Kautsky-artade ekonomismen. Hennes argument angående den nationella frågan i Juniuspamfletten var i huvudsak politiska och inte grundade på några mekaniska förutfattade meningar.

2. För Luxemburg var nationen huvudsakligen ett kulturellt fenomen. Återigen tenderar detta att tona ned nationens politiska innebörd, som inte kan likställas vare sig med ekonomi eller ideologi, och vars konkreta form är den självständiga nationalstaten (eller kampen för att upprätta den). Det var därför Rosa Luxemburg ville avskaffa det nationella förtrycket genom att tillåta en »fri kulturell utveckling», men vägrade att godkänna separatism eller rätten till politiskt oberoende. Hon förstod inte att förnekandet av rätten att bilda oberoende nationer just är en av de viktigaste formerna av nationellt förtryck.

3. Luxemburg såg bara de föråldrade, småborgerliga och reaktionära sidorna hos de nationella befrielserörelserna och insåg inte deras revolutionära potential gentemot tsarismen (och senare, i ett annat sammanhang, gentemot imperialism och kolonialism). Hon insåg med andra ord inte den invecklade och motsägelsefulla dialektiken hos dessa nationalistiska rörelsers dubbla karaktär. Vad gäller Ryssland kan man allmänt påstå att hon underskattade den revolutionära rollen som arbetarklassens icke-proletära allierade; bönderna, de förtryckta nationerna, spelade. Hon såg den ryska revolutionen som en arbetarrevolution, och inte — som Lenin — som en revolution ledd av proletariatet.(16)

4. Hon lyckades inte förstå att de förtryckta nationernas nationella frigörelse inte bara är den »utopiska», »reaktionära« och »förkapitalistiska« småbourgeoisins krav, utan också ett krav från massorna i sin helhet, inbegripet proletariatet; och att det ryska proletariatets erkännande av nationernas rätt till självbestämmande därför var ett oundgängligt villkor för dess solidaritet med de förtryckta nationernas proletariat.

Vad var orsaken till dessa misstag, luckor och brister? Det vore enligt vår uppfattning fel att tro att det fanns ett logiskt samband mellan dessa och Luxemburgs metod (frånsett ekonomismen före 1914) eller hennes politiska ståndpunkt i sin helhet (dvs. om partiet, demokratin, etc.), l själva verket var inte dessa teorier om den nationella frågan något utmärkande för Luxemburg, utan de delades av andra PLSDP-ledare, t o m sådana som, likt Dzerzjinskij, stödde bolsjevismen. Det mest troliga är att Luxemburgs ensidiga åsikt i sista hand var en ideologisk biprodukt av PLSDP:s fortlöpande, intensiva och bittra ideologiska kamp mot PSP.(17)

Meningsskiljaktigheterna mellan Lenin och Luxemburg var därför, i viss mån (åtminstone vad gäller Polen), resultatet av de ryska internationalisternas (som kämpade för att besegra den storryska chauvinismen) och de polska internationalisternas (som kämpade för att besegra den polska socialpatriotismen) olika ståndpunkter. Lenin verkade vid ett tillfälle godta en viss »arbetsdelning” mellan de ryska och polska marxisterna i denna fråga. När han sagt detta, var hans huvudkritik av Luxemburg den, att hon från en viss situation (Polen vid en bestämd tidpunkt i historien) försökte göra generaliseringar, och därför inte bara förnekade ett polskt oberoende, utan även alla andra små förtryckta nationers oberoende.

I en artikel behandlade emellertid Luxemburg problemet på ett sätt som var mycket likt Lenins: i inledningen från 1905 till samlingsverket »Den polska frågan och den socialistiska rörelsen«(18), l denna essä gjorde Luxemburg en noggrann åtskillnad mellan varje nations obestridliga rätt till självständighet (»som härstammar från socialismens elementära principer»), som hon erkände, och det önskvärda i denna självständighet för Polen, som hon förnekade. Detta är också en av de få texter där hon erkände vikten, djupet och tom det rättfärdiga i nationella känslor (även om hon behandlade dem som enbart ett »kulturellt« fenomen), och underströk att ett nationellt förtryck är det »mest outhärdliga förtrycket p.g.a. sin barbari», och att det bara kan ge upphov till »fientlighet och uppror». Detta verk, och vissa delar av Juniuspamfletten, visar att Luxemburgs tänkande var alltför realistiskt, i ordets revolutionära mening, för att utgöra ett linjärt, metafysiskt och stelt system.

2. Trotskij.

Trotskijs skrifter om den nationella frågan före 1917 kan definieras som »eklektiska» (det ord som Lenin använde för att kritisera dem) eller osammanhängande, och de intog en ståndpunkt mitt emellan Luxemburg och Lenin. Det var speciellt efter 1914 som Trotskij blev intresserad av den nationella frågan. Han tog upp den i sin pamflett Kriget och Internationalen (1914) — ett polemiskt arbete som riktade sig mot socialpatriotismen ur två olika, om än inte motsägande, synvinklar.

a) Ett historiskt/ekonomiskt synsätt. Världskriget är en produkt av motsättningen mellan produktivkrafterna, som tenderar mot en världsekonomi, och mot nationalstatens begränsningar. Trotskij förkunnade därför »krossandet av nationalstaten som självständig ekonomisk enhet» — vilket ur strikt ekonomisk synvinkel var ett fullständigt berättigat förslag. Ur denna premiss drog han emellertid slutsatsen att nationalstaten skulle »bryta samman» (Zusammenbruch} och »förstöras» (Zertrummerung} helt och hållet; nationalstaten som sådan, själva nationsbegreppet, skulle i framtiden bara kunna existera som ett »kulturellt, ideologiskt och psykologiskt fenomen». Givetvis kan man inte dra denna slutsats ur dessa premisser. Att en nationalstats ekonomiska självständighet upphör är ingalunda detsamma som att nationalstaten som politisk enhet försvinner. Liksom Rosa Luxemburg tenderade Trotskij att inskränka nationen antingen till ekonomi eller till kultur, och således förlorade han problemets specifikt politiska aspekt ur sikte dvs. nationalstaten som ett politiskt fenomen, skilt såväl från den ekonomiska som från den ideologiska sfären (även om det naturligtvis hade indirekta band till båda).

b) Ett konkret politiskt synsätt.
Till skillnad från Luxemburg slog Trotskij uttryckligen fast nationernas rätt till självbestämmande som ett av villkoren för »fred mellan nationer», som han ställde i motsättning till »diplomaternas fred». Dessutom försvarade han perspektivet på ett självständigt och enat Polen (dvs. fritt från tsaristiskt, österrikiskt och tyskt herravälde) såväl som självständighet för Ungern, Rumänien, Bulgarien, Serbien, Böhmen, osv. Han såg befrielsen av dessa länder och deras sammanslutning i en Balkanfederation som det bästa hindret mot tsarismen i Europa. Vidare påvisade Trotskij, med anmärkningsvärd skarpsinnighet, det dialektiska förhållandet mellan proletär internationalism och nationella rättigheter. Socialpatrioternas utplåning av Internationalen var inte bara ett brott mot socialismen, utan också mot de »nationella intressena i dess vidaste och verkliga mening”, eftersom den splittrade den enda kraft som var förmögen att åter bygga upp Europa på grundval av demokratiska principer och nationernas rätt till självbestämmande(19).

l en artikelserie från 1915 (»Nationen och ekonomin»»(20)), försökte Trotskij definiera den nationella frågan på ett mer exakt sätt, men undgick inte en viss tvetydighet. Den motsägelsefulla utvecklingen av hans resonemang är typisk för ett tänkande som ännu inte tagit fast form. Han inledde med en polemik mot socialimperialisterna, som rättfärdigade sin ståndpunkt med behovet att utöka marknaderna och produktivkrafterna. Ur metodologisk synvinkel föreföll denna polemik förkasta ekonomismen: ja, marxister är för största möjliga expansion på det ekonomiska området, men inte på bekostnad av arbetarrörelsens splittring, förvirring och försvagning. Trotskijs argument var en aning förvirrade i det att han skrev om arbetarrörelsen som »den viktigaste produktivkraften i det moderna samhället»; icke desto mindre fastställde han de politiska kriteriernas avgörande vikt. l båda artiklarna återvände han emellertid till den »ekonomiska utvecklingens behov av centralisering», vilket kräver att man avskaffar nationalstaten som ett hinder för produktivkrafternas utveckling. Hur kunde dessa »behov» förlikas med nationernas rätt till självbestämmande, som Trotskij också erkände?

Han undvek detta dilemma med hjälp av en teoretisk kullerbytta, som gjorde att han återföll i ekonomism: »staten är en huvudsakligen ekonomisk organisation, den kommer oundvikligen att anpassa sig till den ekonomiska utvecklingens behov». Därför skulle nationalstaten upplösa sig i »Europas republikanska förenta stater», medan nationen, skild från ekonomin och befriad från statens föråldrade ramar, skulle få självbestämmanderätt…på den »kulturella utvecklingens» område.

1917 övergav Trotskij denna »eklektiska» ståndpunkt och antog den leninistiska uppfattningen i den nationella frågan, som han på ett briljant sätt försvarade vid Brest-Litovsk i egenskap av Folkkommissarie för Utrikes affärer(21).

3. Pannekoek och Strasser

Pannekoeks Klasskampen och nationen och Strassers Arbetarna och nationen gavs båda ut 1912 i Reichenburg (Böhmen) som ett internationalistiskt svar på Otto Bauers teser(22). Författarnas gemensamma, centrala tankegång var klassintressenas överlägsenhet över de nationella intressena. Den praktiska slutsatsen blev det österrikiska socialdemokratiska partiets enhet och vägran att dela upp det i separata eller autonoma nationella sektioner. Båda jämför de nationen med religionen, som en ideologi dömd att försvinna i och med socialismens uppkomst, och de förkastade Bauers lära om den nationella frågan som ohistorisk, idealistisk och nationellt-opportunistisk.

För Pannekoek var det »nationella fenomenet ett borgerligt ideologiskt fenomen». Bauers tro att denna ideologi kunde vara en självständig kraft var typisk för en kantiansk och inte för en materialistisk metod.

Det intressanta att Pannekoek och Strasser godtog huvuddragen i Bauers och den österrikiska socialdemokratins nationella program: nationell autonomi inom ramen för en multinationell österrikisk-ungersk stat. Pannekoek betonade vidare att detta var en autonomi som grundades på individuell och inte geografisk basis, vilket låg helt i linje med hans uppfattning om nationen som ett rent ideologiskt och kulturellt fenomen. Det är sant att Pannekoek och Strasser, till skillnad från Bauer, inte ansåg att programmet kunde förverkligas inom kapitalismens ramar, utan tillskrev det snarare ett rent propagandistiskt och skolande värde.

Ekonomismen fanns indirekt närvarande i de två författarnas gemensamma grundläggande premiss: klassintressenas företräde framför de nationella intressena berodde på de förras ekonomiska ursprung, I ett mycket underhållande stycke i sin pamflett förklarar Strasser att den gode tysk-österrikiske patrioten fortfarande skulle handla i tjeckiskt ägda affärer om de var billigare än sina tyska motsvarigheter. Men är det verkligen nog för att man, som Strasser, så kategoriskt skall kunna påstå, att när nationella och ekonomiska intressen kolliderar, så kommer de ekonomiska intressena alltid att segra?

Pannekoeks och Strassers polemik mot Bauer sattes in i ett revolutionärt perspektiv, men den var ofullständig i så motto som den begränsades till att ställa internationalismen i motsättning till austro-marxisternas national reformism, utan att erbjuda ett alternativt konkret politiskt synsätt på den nationella frågan och i synnerhet på de förtryckta nationernas kamp.

III. AUSTRO-MARXISTERNA OCH DEN KULTURELLA AUTONOMIN.

Austro-marxisternas viktigaste tankegång var kulturell autonomi inom ramen för en multinationell stat. Denna skulle bildas genom att man inordnade nationaliteterna i offentliga juridiska förbund, med en hel rad kulturella, administrativa och legala befogenheter. Vad gäller den nationella frågan, liksom alla politiska frågor, så kännetecknades deras läror av »centrism», halvvägs mellan reform och revolution, nationalism och internationalism. De ville både erkänna de nationella minoriteternas rättigheter och samtidigt bibehålla den österrikisk-ungerska statens enhet. Även om austro-marxisterna, liksom den radikala vänstern, tenderade att förkasta separatismen som en lösning på den nationella frågan, så gjorde de det inte enbart av andra, utan även av nästan rakt motsatta, skäl.

l. Karl Renner

Före 1917 gav Österrikes blivande kansler (1918-20) ut flera studier om den nationella frågan, av vilka den första och mest kända är Staten och nationen (1899). Hans metod var i grunden juridisk/konstitutionalistisk, och hans uppfattning om staten hade mer gemensamt med Lassalle än med Marx (vilket av Mehring, Kautsky och den borgerliga advokaten Hans Kelsen helt riktigt påpekades). Inflytandet från Lassalles statsinterventionism var tydligt redan i hans tidiga skrifter, men det blev avsevärt tydligare efter 1914, t ex i hans verk Marxismen, kriget och Internationalen (1917), som innehöll följande tankar (deras förhållande till marxismen är något problematiskt):
»Ekonomin tjänar mer och mer uteslutande kapitalistklassen; å andra sidan tjänar staten alltmer proletariatet»

— »Frön till socialismen kan idag återfinnas i den kapitalistiska statens samtliga institutioner».(23)
Det är i ljuset av denna »statssocialism» som Renners ståndpunkt i den nationella frågan måste ses. Hans viktigaste syfte var att hindra »kejsardömets sönderfall» och »Österrikes upplösning», dvs. att rädda den »historiska österrikiska staten». Den österrikisk-ungerska kejserliga staten blev därför den grundläggande ramen för Renners politiska tänkande, en ram som måste bevaras med hjälp av ett antal demokratiska reformer och eftergifter (kulturella, juridiska, osv.) till de nationella minoriteterna.

Paradoxalt nog var det p g a denna statsinterventionism som Renner försökte avpolitisera den nationella frågan, inskränka den till en administrativ och konstitutionell fråga(24), att omvandla den till ett juridiskt problem. Han försökte neutralisera faran för politisk separatism och den multinationella statens sammanbrott med hjälp av en spetsfundig och invecklad juridisk-institutionell apparat: nationella förbund på individuell basis, ett »nationellt register» över alla personer som hade valt en nationalitet, separata vallängder för varje nationell minoritet, territoriella och/eller nationella organ med administrativ autonomi, osv.

l verkligheten befann sig Renners ståndpunkter, som trots författarens påståenden saknade varje klassperspektiv och revolutionär inriktning, till största delen utanför marxismens teoretiska sfär.

2. Otto Bauer.

Bauers stora verk Den nationella frågan och socialdemokratin (1907) hade betydligt större teoretisk tyngd och inflytande än Renners skrifter. Bauer delade emellertid austro-marxismens grundläggande premiss med Renner: bevarandet av den multinationella staten. Bauer uppfattade lösningen på den nationella frågan i reformistiska termer (»nationell utveckling») var de ord han använde för att beskriva sin strategi), som en successiv påverkan av den österrikisk-ungerska statens institutioner: »Det är föga sannolikt att den nationella autonomin kommer att bli resultatet av ett stort avgörande av en djärv handling. Under en långsam utvecklingsprocess, under hårda strider… kommer Österrike steg för steg att utveckla sig i riktning mot nationell autonomi. Den nya författningen kommer inte att skapas genom en enda stor, lagstiftande handling, utan genom en rad provinsiella och lokala lagar.»(25)

Det som kännetecknade Bauers analys var den psyko-kulturella karaktären av hans teori om den nationella frågan, som byggde på ett vagt och mystiskt begrepp om »nationella särdrag», definierade i psykologiska termer: »olika föresatser, det faktum att samma stimulus kan frambringa olika rörelser, och att samma yttre situation kan leda till olika beslut».
I själva verket var denna uppfattning rent metafysisk, av ny-kantianskt ursprung. Det var knappast överraskande att den kritiserades hårt av Bauers marxistiska motståndare (Kautsky, Pannekoek, Strasser, etc.).

Det andra nyckelbegreppet i Bauers teoretiska konstruktion var givetvis den nationella kulturen, grunden för hela hans strategi om nationell autonomi. Att ställa analysen på en kulturell nivå gör givetvis att man förbiser det politiska problemet: självbestämmande genom att skapa nationalstater. I denna mening spelade Bauers »kulturalism» samma roll som Renners »juridism», den avpolitiserade den nationella frågan.

Å andra sidan uteslöt Bauer nästan fullkomligt klasser och klasskampen från den nationella kulturens område. Hans program syftade till att ge arbetarklassen tillgång till »kulturella värden» till »den gemensamma nationella kulturen” som kapitalismen utesluter dem från. Han föreföll m a o anse att »kulturella värden» är helt neutrala och utan klassinnehåll. Han gjorde sålunda rakt motsatt misstag till det som »Proletkult«-anhängarna gjorde som förbisåg den kulturella världens relativa självständighet och ville hänföra den direkt till sin sociala bas (»proletär kultur» kontra »borgerlig kultur»). Det var således lätt för Pannekoek att i sin polemik mot Bauer understryka att proletariatet läser in helt andra saker i Goethe och Schiller (eller Freiligrath och Heine) än bourgeoisin. Proletariatets komplicerade förhållande till det borgerliga kulturella arvet, ett dialektiskt förhållande av Aufhebung (bevarande — negation — överskridande), reducerades av Bauer till en enkel tillägnelse, eller snarare till ett passivt mottagande.

Bauer hade uppenbarligen rätt när han betonade kulturens avgörande betydelse för definitionen av det nationella fenomenet, men hans teori ledde honom till att göra den nationella kulturen till en fetisch. Det mest slående uttrycket för detta är tanken att socialismen leder till en ökande kulturell differentiering mellan nationerna(26).

Tack vare hans benägenhet att »nationalisera» socialismen och arbetarrörelsen, tack vara avvisandet av vad han kallade för det unga proletariatets »naiva kosmopolitiska uppfattning», och tack vara hans oförmåga att föreställa sig en internationell socialistisk kultur, var Bauers teori i viss utsträckning besmittad av den nationalistiska ideologi som den försökte besegra. Det är sålunda inte överraskande att den blev doktrin för de »nationalistisk/kulturella» strömningarna i arbetarrörelsen, inte bara i Österike-Ungern utan också i det ryska imperiet (Bund, de kaukasiska socialdemokraterna, etc.) och på andra ställen.

Trots dessa begränsningar hade emellertid Bauers verk ett otvivelaktigt teoretiskt värde, speciellt vad gäller den historiska; karaktären på hans metod. När Bauer definierade nationen som en produkt av ett gemensamt historiskt öde (vars materiella grund är människans kamp mot naturen), som ett »aldrig avslutat resultat av en ständig process», som en kristallisering av tidigare händelser, ett »fruset stycke historia”, så stod han på den historiska materialismens grund och i direkt motsättning till den borgerliga nationella konservatismen, de reaktionära myterna om den »eviga nationen» och de rasistiska ideologierna.

Denna historiska metod gav Bauers bok en metodologisk överlägsenhet, inte bara över Renner, utan över de flesta marxistiska författarna från den perioden, vars skrifter om den nationella frågan ofta hade en abstrakt och rigid karaktär. I så måtto som Bauers metod innehöll inte bara en historisk förklaring av den existerande nationella strukturerna, utan också en uppfattning av nationen som en process, en rörelse i ständig förändring, så kunde han undvika Engels misstag från 1848-49: det faktum att en nation (som t ex tjeckerna) »inte har haft någon historia» betyder inte nödvändigtvis att den inte kommer att ha någon framtid. Kapitalismens utveckling i Centraleuropa och Balkanländerna leder inte till att de »icke-historiska» nationerna assimileras, utan till att de vaknar.(27)

IV. LENIN OCH RÄTTEN TILL SJÄLVBESTÄMMANDE.

Den nationella frågan är ett av de områden där Lenin verkligen utvecklat den marxistiska teorin, genom att (utifrån Marx’ skrifter, men genom att gå långt utöver dem) lägga fram en sammanhängande, revolutionär strategi för arbetarrörelsen, baserad på den grundläggande parollen om nationellt självbestämmande.

Genom sin realism och logiska sammanhållning skilde sig de leninistiska lärosatserna på ett fördelaktigt sätt från de flesta andra marxistiska författares ståndpunkter, även från de som stod Lenin närmast i denna fråga: Kautsky och Stalin.

Kautskys ståndpunkter före 1914 var densamma som Lenins, men den karaktäriserades av sin ensidiga inriktning på språket som nationens grundval, och av en avsaknad av klarhet och djärvhet i formuleringen av nationernas rätt till avskiljande. Efter 1914 förkastade Lenin Kautskys tvetydiga och motsägelsefulla åsikter om nationernas rättigheter under krigsförhållanden som »hycklande» och »opportunistiska«.

l. Stalin

Vad gäller Stalins berömda artikel »Marxismen och den nationella frågan»(28), så är det riktigt att det var Lenin som skickade Stalin till Wien för att skriva den, och att han i ett brev till Gorkij i februari 1913 talade om den »fantastiska georgier som har satt sig ner för att skriva en stor artikel»(29). Men när artikeln var var färdig, så verkar det (tvärtemot en långlivad myt) inte som om Lenin var speciellt entusiastisk över den, eftersom han inte nämner den i någon av sina talrika skrifter om den nationella frågan, bortsett från en kort, parentetisk hänvisning i förbigående i en artikel från den 28:e december 1913. Det är uppenbart att huvudidéerna i Stalins verk var bolsjevikpartiets och Lenins. Men Trotskijs påstående att artikeln inspirerades, granskades och rättades »rad för rad« av Lenin verkar något tvivelaktig.(30) Tvärtom, på ett antal ganska viktiga punkter skiljer sig Stalins verk underförstått och uttryckligen från, och t o m motsäger, Lenins skrifter.

1. Uppfattningarna om »nationalkaraktärer», »gemensamma psykologiska drag», eller nationernas »psykologiska särdrag», är ingalunda leninistiska. Dessa begrepp är ett arv från Bauer, som Lenin uttryckligen kritiserade för hans »psykologiska teori»(31). I själva verket har tanken på en nationell psykologi mer gemensamt med vissa ytliga och förvetenskapliga folktraditioner än med en marxistisk analys av den nationella frågan.

2. Genom att slå fast att »det är först när alla dessa kännetecken /ett gemensamt språk, territorium, ekonomiskt liv och /»andlig fysionomi»/ finns för handen samtidigt som vi har en nation», så gav Stalin sin teori en dogmatisk inskränkt och rigid karaktär som man aldrig återfinner hos Lenin. Det stalinistiska nationsbegreppet var en verklig ideologisk tvångströja. Enligt Stalin var därmed Georgien ingen nation före den andra halvan av 1800-talet, eftersom det inte hade något »gemensamt ekonomiskt liv» och var uppdelat i ekonomiskt självständiga furstendömen. Men behöver inte tillägga att med detta kriterium skulle inte heller Tyskland före tullunionen ha varit någon nation… Ingenstans i Lenins skrifter kan vi finna en sådan ultimativ, stelbent och godtycklig »definition» av nationen.

3. Stalin vägrade uttryckligen gå med på att det var möjligt att ena eller förena nationella grupper som var utspridda i en multinationell stat: »Man frågar sig: är det möjligt att i ett enhetligt nationellt förbund sammansluta sådana grupper som blivit så främmande för varandra… Är det tänkbart att i en nation sammansluta exempelvis de baltiska och transkaukasiska tyskarna?». Svaret blev givetvis att allt detta var »otänkbart», »omöjligt» och »utopiskt»(32). I motsats till detta försvarade Lenin energiskt »friheten att bilda förbund, inbegripet förbund mellan alla samhällen oavsett nationalitet, i varje given stat», och han anförde som exempel just tyskarna i Kaukasus, de baltiska staterna och Petrogradområdet. Han tillade att rätten till varje sorts förbund mellan nationens medlemmar som var utspridda i olika delar av landet eller t o m världen, var »oomtvistlig, och den kan endast ifrågasättas om man har en inskränkt byråkratisk uppfattning».(33)

4. Stalin gjorde ingen åtskillnad mellan den storryska tsaristiska förtryckande nationalismen och de förtryckta nationernas nationalism. l ett mycket avslöjande stycke i hans artikel förkastade han i samma andetag tsarernas »kamplystna» nationalism »ovanifrån» och polackernas, judarnas, tatarernas, georgiernas, ukrainarnas, etc. »våg av nationalism nedifrån, vilken tidtals övergick i brutal chauvinism». Han inte bara misslyckades med att göra åtskillnad mellan nationalism »ovanifrån» och »nedifrån», utan han riktade också sin hårdaste kritik mot de socialdemokrater i de förtryckta länderna som inte hade »stått fast» mot den nationalistiska rörelsen.

Lenin, å andra sidan, ansåg inte bara att skillnaden mellan förtryckarnationens och den förtryckta nationens nationalism var helt avgörande, utan han angrep också alltid hårdast de som medvetet eller omedvetet kapitulerade för den storryska nationella chauvinismen. Det är ingen slump att ett av huvudmålen för hans polemik var de marxistiska socialdemokraterna i en förtryckt nation, Polen, som genom sin »fasta» hållning mot den polska nationalismen slutar med att förneka Polens rätt att avskilja sig från det ryska imperiet. Denna skillnad mellan Lenin och Stalin var i allra högsta grad betydelsefull, och den innehöll redan fröet till deras senare våldsamma motsättning om den nationella frågan i Georgien (december 1922) — Lenins berömda »sista strid».(34)

2. Lenin

Lenins utgångspunkt när han utarbetade en strategi i den nationella frågan var densamma som Luxemburgs, Trotskijs och Pannekoeks: den proletära internationalismen. Lenin insåg emellertid bättre än sina kamrater i den revolutionära vänstern det dialektiska förhållandet mellan internationalismen och rätten till nationellt självbestämmande:

a) endast rätten att avskilja sig möjliggör en fri och frivillig enhet, ett förbund, ett samarbete och, på lång sikt, en sammanslagning mellan nationerna.
b) endast om arbetarrörelsen i den härskande nationen erkänner den förtryckta nationens rätt till självbestämmande kan de förtrycktas fientliga inställning och misstänksamhet undanröjas, och båda ländernas proletariatet enas i den internationella kampen mot bourgeoisin.

Likaså hade Lenin insett det dialektiska förhållandet mellan den nationellt-demokratiska kampen och den socialistiska revolutionen. Folkmassorna (inte bara proletariatet, utan även bönderna och små-bourgeoisin) i den förtryckta nationen upptäckte han en bundsförvant till det medvetna proletariatet: ett proletariat som skulle ha till uppgift att leda dessa »olika, oeniga och heterogena massor» som omfattar småborgare och efterblivna arbetare med »fördomar, reaktionära fantasier, svagheter och misstag», i deras kamp mot kapitalismen och den borgerliga staten(35). Det är emellertid riktigt att det var först efter april 1917, då Lenin anammade den permanenta revolutionens strategi, som han, vad gäller Ryssland, började se de förtryckta nationernas nationella befrielsekamp inom det ryska imperiet inte bara som en demokratisk rörelse, utan som en allierad till proletariatet i den sovjetiska socialistiska revolutionen.

Ur metodologisk synpunkt var Lenin överlägsen de flesta av sina samtida framförallt p.g.a. hans förmåga att »sätta politiken främst», dvs. p g a hans envisa, orubbliga, konstanta och ihärdiga tendens att ta tag i och belysa de politiska aspekterna i varje problem och varje motsättning. Denna tendens var framträdande i hans polemik mot ekonomisterna i frågan om partiet 1902-03; i hans diskussion med mensjevikerna i frågan om den demokratiska revolutionen 1905; i det nyskapande i hans skrifter om imperialismen 1916; i den inspirerande svängning som aprilteserna representerade 1917; i hela hans viktigaste verk, Staten och revolutionen, och givetvis i hans skrifter om den nationella frågan. Det är bl a denna metodologiska aspekt som förklarar de leninistiska teoriernas uppenbara aktualitet för det tjugonde århundradet, imperialismens tidsålder, som faktiskt ser den politiska nivån alltmer dominerande (även om den i sista hand givetvis bestäms av ekonomin).

Medan de flesta andra marxistiska författare bara såg den ekonomiska, kulturella eller »psykologiska» sidan av den nationella frågan, så slog Lenin klart fast att frågan om självbestämmande »helt och uteslutande hänför sig till den politiska demokratins område»(36), dvs till rätten till politisk avskiljande och upprättande av en självständig nationalstat. Dessutom var Lenin fullständigt medveten om meningsskiljaktigheternas metodologiska grund:
»En ’autonom nation åtnjuter Inte samma rättigheter som en ’suverän’ nation; våra polska kamrater skulle inte ha kunnat undgå att uppmärksamma detta om de Inte (likt våra gamla ekonomister) envetet hade undvikit att göra en analys av politiska begrepp och kategorier.»(37) Som A.S.Nair och C.Scalabrino så viktigt påpekar var det tack vare hans förståelse av den politiska processens relativa självständighet, som Lenin var förmögen att undvika både subjektivism i sin analys av den nationella frågan och ekonomism(38).

Det är onödigt att påpeka att den nationella frågans politiska aspekter för Lenin ingalunda var detsamma som kansliernas diplomaternas och arméernas verksamhet. Han var fullkomligt likgiltig till huruvida den ena eller andra nationen hade en självständig stat, eller vilka gränser det fanns mellan två stater. Hans mål var demokrati och proletariatets internationalistiska enhet, som båda kräver att man erkänner nationernas rätt till självbestämmande.

Å andra sidan visar Lenins förkastande av Bauers och hans ryska lärjungars Teser om »nationell, kulturell autonomi», som han anser som en kapitulation inför den borgerliga och klerikala nationella kulturen att hans syn på rätten till självbestämmande. Just p.g.a. att den koncentrerar sig på den politiska sidan av saken, inte innebär några som helst eftergifter till nationalismen. Den är helt och hållet begränsad till den demokratiska kampen och den proletära revolutionens område.

Det är sant att dessa två mål i Lenins ögon inte har samma vikt; demokratiska krav måste alltid underordnas världsproletariatets revolutionära klasskamps intressen. Om t ex den republikanska rörelsen i ett speciellt fall visar sig vara ett instrument för reaktionen (Kambodja 1971!), så kommer marxisterna, enligt Lenin, inta att stödja den. Det innebär inte att arbetarrörelsen måste stryka kravet på republik från sitt program. Samma sak gäller självbestämmandet. Även om det finns vissa undantag, så är den allmänna regeln varje nations rätt till avskiljande, l själva verket tenderar Lenins analys att erkännandet av rätten till självbestämmande är av yppersta vikt för att skapa förutsättningarna för en internationalistisk enhet mellan arbetarna att underförstått utesluta t o m möjligheten till »undantag«, dvs av möjligheten till motsättningar mellan proletariatets intressen och nationernas demokratiska rättigheter.

AVSLUTNING: LÄRDOMAR FRÅN HISTORIEN

En del av debatterna mellan marxister om den nationella frågan har lösts av historien. Den österrikisk-ungerska multinationella staten splittrades i flera nationalstater efter Första Världskriget. Baskerna, enligt Engels »en huvudsakligen reaktionär nation», står idag på höjden av revolutionär kamp i Spanien. Polens enande, som Luxemburg kallade småborgerliga utopier, blev verklighet 1918. Den »icke-historiska» tjeckiska nationen, som p.g.a. brist på »nationell livskraft” var dömd att försvinna (Engels), bildade faktiskt en stat, genom att frivilligt bilda en federation med den slovakiska nationen.
Erfarenheterna från historien efter 1917 visar också att:

1) Nationen inte bara är en samling abstrakta, yttre kriterier. Den subjektiva faktorn, dvs medvetandet om en nationell identitet, en nationell politisk rörelse, är inte mindre viktig. Uppenbarligen kommer inte dessa »subjektiva faktorer» ur det blå: de är resultatet av vissa historiska förutsättningar — förföljelser, förtryck, etc. Men detta innebär att självbestämmandet måste få en vidare tillämpning; det måste gälla inte bara avskiljande, utan också själva den »nationella verkligheten». Det är inte en lärd »expert», utrustad med en lista av »objektiva kriterier» (av Stalins typ), som kommer att bestämma om ett samhälle är en nation eller inte, utan samhället självt(39).

2) Ändå sedan Woodrow Wilsons dagar, har stormakternas nationalism moderniserat sin ideologiska arsenal genom att tillägna sig paroller om demokrati, nationell jämlikhet och rätt till självbestämmande. Dess principer tillkännages nu av borgerliga statsmän överallt. Lyndon Johnson förkunnade 1966, när han var president i Förenat Staterna, högtidligt: »Vi kämpar för att upprätthålla principen om självbestämmande, så att det sydvietnamesiska folket kan bli fritt att bestämma sin egen framtid.«(40) Sannerligen har stormakternas politik gentemot de små nationerna förändrats till oigenkännlighet sedan 1800-talet, när Treitschke, vid tiden för ett uppror i Afrika skrev: »Det vore ett rent hån att tillämpa normala krigsprinciper i krig mot vildar. En negerstam måste tuktas genom att man sätter deras byar i brand, ty detta är den enda kursen som är effektiv.«(41)

Dagens verkliga hot mot arbetarrörelsens politiska hälsa är inte den barnsjukdom som Luxemburgs många misstag representerade, utan sjukliga fenomen av en betydligt farligare sort: stormakts-chauvinismens virus och den opportunistiska kapitulation för den borgerliga nationalismen som sprids av de ryska och kinesiska byråkratierna och deras lärjungar internationellt. »Ultravänsterismen« i den nationella frågan finns knappast idag. Bara inom vissa delar av den revolutionära vänstern återfinner man ibland ett avlägset eko från Luxemburgs texter, i form av ett abstrakt avståndstagande från de nationella befrielserörelserna i namn av »arbetarklassens enhet» och internationalismen. Samma sak gäller Engels uppfattning om »reaktionära nationer«. Om man sålunda tittar på vissa av de nationella frågorna idag, invecklade frågor där nationella, koloniala, religiösa och etniska aspekter sammanblandas och flätas samman — t ex konflikten mellan araber och israeler eller kampen mellan katoliker och protestanter i Nordirland — kan man se att det finns två motsatta frestelser som hemsöker den revolutionära vänstern. Den första frestelsen är att förneka det rättfärdiga i palestiniernas eller katolikernas i Ulster nationella rörelser: att fördöma dem som »småborgerliga» och splittrande för arbetarklassen, och abstrakt mot den proklamera principen om den nödvändiga enheten mellan proletärer av alla nationaliteter, raser eller religioner. Den andra frestelsen är att okritiskt ansluta sig till dessa rörelsers nationalistiska ideologi och fördöma de härskande nationerna (israeliska judar eller nordirländska protestanter) i klump, utan att göra skillnad mellan klasser, som »reaktionära nationer« — nationer som förnekas rätten till självbestämmande.

Den uppgift revolutionära marxister står inför är att undvika dessa två blindskär och — genom en konkret analys av varje konkret situation — hittar en verkligt internationalistisk inriktning, som hämtar sin inspiration från Kominterns politik i den nationella frågan under Lenin och Trotskij (1919-23) och från den berömda resolutionen från Andra Internationalens kongress 1986, som hade det ovanliga privilegiet att stödjas av både Lenin och Luxemburg: »Kongressen förkunnar alla nationers fullständiga rätt till självbestämmande; och den uttrycker sin sympati med arbetarna i alla de länder som för närvarande dignar under enväldets militära, nationella eller andra sorters ok; kongressen uppmanar arbetarna i dessa länder att sluta sig till de medvetna arbetarna i hela världen, för att jämte dem kämpa för att besegra den internationella kapitalismen och uppnå den internationella socialdemokratins mål

Michael Löwy

NOTER:
X) Ur »Les marxistes et la question nationale 1848-1914«, en antologi av Georges Haupt, Michael Lowy, ClaudeWeill, Maspero, PARIS 1974. Översatt till engelska med ett kort tillägg i slutordet i New Left Review nr 96.
1) Karl Marx, »Den tyska ideologin», Människans frigörelse, Aldus 1965, s.165. Se t ex Friedrich Engels, »Dos Fest der Nation in London». (1846), i Marx, Engels, Lasalle, Aus dem literarische Nachlass, Stuttgart 1902, vol.2, s.408: »Drömmarna om en europeisk Republik, om en varaktig fred under politisk organisation, har blivit lika groteska som fraser om nationernas enhet under den universella handelsfrihetens skydd… l varje land har bourgeoisin sina egna speciella intressen och den kan inte överskrida nationaliteten… Men i alla länder har proletariatet ett enda och gemensamt intresse, en enda och gemensam fiende, en enda och gemensam kamp. Endast proletariatet kan avskaffa nationaliteten, endast det vaksamma proletariatet kan möjliggöra nationernas broderskap,.»
2) Angående denna fråga, se den polske marxisten Roman Rosdolskys anmärkningsvärda essä, »Friedrich Engels und das Problem der ’geschichtlosen Völker’», Archiv fur Sozialgeschichte IV, 1964.
3)Engels. »The Magyar Struggle», i Marx, The Revolutions of 1848, London 1973, s.221-2.
4) Engels, »Deutschland und der Panslawismus», (Neue Öder Zeitung 1855), Marx/Engels XI, citerat i Rosdolsky, op.cit, s.174.
5) Engels, »What is to Become of Turkey In Europé?» (New York Daily Tribune 1853), Werke IX, citerat i Rosdolsky, op.cit., s.174.
6) Engels, »What Have the Working Classes to Do with Poland?», i Marx, The First International and Ätter, London 1974, s.378-88.
7) Engels, »Anfang des Endes in Österreich» (1847), Weke IV, s.510.
8) Engels, »The Magyar Struggle», op.cit., s.219.
9) Rosa Luxemburg, »Sozialpatriotische Programakrobatik”, Internationalismus und Klassenkampf.
10) Se Paul Frölich, Rosa Luxemburg, Monthly Review Press, New York 1972.
11) V.I. Lenin, Collected Works, vol.3.
12) Luxemburg, »Nationalität und Autonomie», i Internationalismus und Klassenkampf, Neuwied 1971, s.236, 239.
13) Luxemburg, Socialdemokratins kris, Gidlunds 1971, s.134.
14) Luxemburg, »Riktlin/er för den internationella socialdemokratins uppgifter», ibid., s.178.
15) Luxemburg, »Sozialpatriotische Programakrobatik», i Internationalismus und Klassenkampf, op.cit.
16) Se t ex Georg Lukacs, »Kritiska kommentarer till Rosa Luxemburgs kritik av ryska revolutionen» i Historia och klassmedvetande, Cavefors 1971, s.353-378.
17) Se t ex Lenin, »Om nationernas självbestämmanderätt». Valda verk i tre band, bok 1, s.572: »Det är fullständigt förståeligt, att kampen mot Polens nationalistiskt förblindade småbourgeoisi förmått de socialdemokratiska polackerna att med särskilt (ibland kanske litet överdrivet) nit ’ta till i överkant’.»
18) Luxemburg, »Vorwort zu dem Sammelband ’Die polnische Frage und die sozialistische Bewegung’», i Internationalismus und Klassenkampf, op.cit.
19) Leo Trotskij, The Bolsheviki and World Peace, New York 1918, s.21, 230-31, etc.
20) Nashe Slovo 130, 135 (3:e och 9:3 juli 1915), återgivna i vol.9 (1927) av Trotskijs Samlade verk på ryska.
21) Se t ex Trotsky, History of the Russian Revolution, London 1967, vol.3, s.62: »Oavsett Sovjetunionens framtida öde… så kommer Lenins nationella politik att få en plats bland mänsklighetens eviga skatter.»
22) Anton Pannekoek, Klassenkampf und Nation, Reichenberg 1912.
23) Josef Strasser, Der Arbeiter und die Nation, Reichenberg 1912.
23) Karl Renner, Marxismus, Krieg und Internationale, Stuttgart 1917, s.26.
24) Se t ex Arduino Agnelli, Questione nazionale e socialismo: K.Renner e O.Bauer, Bologna 1969, s.109.
25) Otto Bauer, Die Nationalitätenfrage und die Sozialdemokratie, Wien 1924, s.404.
26) Ibid., s.105-8.
27) Ibid., s.239-72. Det bör tilläggas att Bauers program för kulturell autonomi hade ett visst värde som komplement — inte som alternativ — till en politik som grundades på ett erkännande av självbestämmanderätten. Sovjetunionens första konstitution införlivade faktiskt i viss mening principen om de nationella minoriteternas kulturella autonomi.
28) Josef Stalin, »Marxismen och den nationella frågan», Moskva 1950.
29) Lenin, Collected Works, vol.35, s.84.
30) Se t ex Trotskij, Stalin, London 1969, vol.1,s.233.
31) Lenin, »Om nationernas självbestämmanderätt», Valda verk i tre band, bok 1, s.546.
32) Stalin, »Marxismen och den nationella frågan», op.cit., s.49.
33) Lenin, »The National Programme of the RSDLP», Collected Works, vol.19, s.543 och »Critical Remarks on the National Question», CW 20, s.39, 50.
34) Om »Lenins sista strid», se »Fjärde Internationalen nr 7-8/-72 (»Lögnens renässans”), s.11 ff.
35) l denna fråga är Lenins analys av 1916 års uppror på Irland ett utmärkt exempel på revolutionär realism: se »The Discussion of Self-determination Summed Up«, Collected Works, vol.22, s.353-58.
36) Lenin, »The Socialist Revolution and the Right of Nations to Self-determination», Collected Works, vol.22, s.145.
37) Lenin, »The Discussion on Self-determination Summed up«, op.cit. s.344.
38) Som A.S Nair och C. Scalabrino betonade i sin utmärkta artikel, »La question nationale dans la théorie marxiste révolutionnaire», Partisans 59-60, maj-augusti 1971.
39) Se t ex Trotskij om de svarta i USA: »Det är inte abstrakta kriterier som är avgörande i detta fall: betydligt viktigare är det historiska medvetandet och känslorna.» Trotsky on Black Nationalism and Self-determination, New York 1967, s.16.
40) Citerat i A. Schlesinger jr., The Bitter Heritage, Boston 1967, s. 108.
41) Heinrich von Treitschke, Politics, London 1916, vol.2, s.614.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1980

Från Hegels ”Logik’ till Finlandsstationen i Petrograd

En man som talar sådan smörja är inte farlig. (Stankevitj, socialist; april 1917)
Det är fantasier, en dåres fantasier! (Bogdanov, mensjevik; april 1917)
Det är galna drömmar… (Plechanov, mensjevik; april 1917)
I många år har Bakunins plats i den ryska revolutionen varit vakant; nu har den intagits av Lenin. (Goldenberg, före detta bolsjevik; april 1917)
Den dagen (4 april) kunde kamrat Lenin inte hitta några uttalade sympatisörer, inte ens inom våra egna led. (Zaleskij, bolsjevik; april 1917)
Vad gäller Lenins allmänna schema, menar vi att det är oacceptabelt genom att det utgår från antagandet att den borgerligt demokratiska revolutionen ändar i och innefattar en omedelbar omvandling av denna revolution till en socialistisk revolution. (Kamenev i en ledare i Pravda, Bolsjevikpartiets tidning; 8 april 1917)

Så samstämmigt mottog de officiella företrädarna för den ryska marxismen de kätterska teser – Aprilteserna – som Lenin framlagt, först för den stora skara som samlats på Finlandsstationens gård i Petrograd, från taket på en pansarbil, och sedan, i gryningen, för de bolsjevikiska och mensjevikiska sovjetdelegaterna. Suchanov (mensjevik och senare sovjetfunktionär) vittnar i sina berömda memoarer om att Lenins centrala politiska paroll – all makt åt sovjeterna – ”ekade som en blixt från en klar himmel” och ”bedövade och förvirrade till och med de trognaste bland hans lärjungar.” Enligt Suchanov hade en ledande bolsjevik till och med deklarerat ”att (Lenins) tal inte hade skärpt motsättningarna inom socialdemokratin utan tvärtom dämpat dem, där- för att bolsjevikerna och mensjevikerna bara kunde vara ense gentemot Lenins ståndpunkter!”1 Ledaren i Pravda den 8 april bekräftade vid den tiden intrycket av en samstämmig enighet gentemot Lenin; enligt Suchanov ”verkade det som om Bolsjevikpartiets marxistiska medlemmar stod starka och orubbliga, att hela partiet revolterade gentemot Lenin i försvaret av de elementära principerna för det förgångnas vetenskapliga socialism; ändå misstog vi oss!”-

Hur skall vi kunna förklara den oerhörda storm som Lenins ord piskade upp, och denna kör av allmänna fördömanden som hördes mot dem? Suchanovs enkla men avslöjande beskrivning ger oss svaret: Det var just vad Lenin hade gjort – han hade brutit med ”det förgångnas vetenskapliga socialism”, med ett särskilt sätt att förstå marxismens ”elementära principer”. Ett sätt som, i viss mån, var gemensamt för alla strömningar inom den marxistiska socialdemokratin i Ryssland. Den rådlöshet, förvirring, indignation eller hånfullhet med vilken Aprilteserna hade mottagits av både de mensjevikiska och bolsjevikiska ledarna är bara symptom på det radikala brott det leder till med Andra Internationalens tradition av ”ortodox marxism” (vi avser den ledande strömningens ”ortodoxa marxism” och inte den radikala vänsterns: Rosa Luxemburg med flera), en tradition för vilken materialism (mekanisk, deterministisk, evolutionär) kristalliserades i en rigid och paralyserande politisk slutledning:

Ryssland är ett efterblivet, barbariskt, halvfeodalt land. Det är inte moget för socialismen.
Den ryska revolutionen är en borgerlig revolution. Vilket skulle bevisas.

Sällan har en teoretisk vändning varit rikare på historiska konsekvenser än den som inleddes av Lenin i hans tal på Finlandsstationen i Petrograd. Vilka var de metodologiska källorna för denna helomvändning? Vilken var den specifika skillnaden i metod jämfört med den historiska marxistiska ortodoxins rättesnören?

Här är Lenins eget svar, skrivet i polemik riktad just mot Suchanov, i januari 1923:

Alla kallar sig själva marxister som förstår sig på marxismen på det mesta möjliga pedantiska sätt. De har inte allt förstått det väsentliga i marxismen, nämligen dess revolutionära dialektik.3

Dess revolutionära dialektik: i ett nötskal är det just på denna punkt som Lenin bryter med Andra Internationalens marxism och i viss mån med sitt eget ”förflutnas” filosofiska medvetenhet. Med början i första världskrigets upptakt, närdes brytningen av återvändandet till den marxistiska dialektikens hegelianska källor, och ställdes på sin spets i den monumentala, ”tokiga”, ”galna” utmaningen på natten den 3 april 1917.

l. ”Gammalbolsjevism” eller ”det förgångnas marxism”: Lenin före 1914

En av de viktigaste källorna till Lenins politiska tänkande före 1914 hade varit Karl Marx Den heliga familjen4 (1844), vilken han hade läst och sammanfattat i en anteckningsbok 1895. Han hade varit särskilt intresserad av kapitlet med titeln ”Kritiskt slag mot den franska materialismen”5, vilket han beskrev som ”ett av de mest värdefulla i boken”.6 Detta kapitel utgör den enda skrift av Marx i vilken han på ett okritiskt sätt ”hakar sig fast” vid 1700-talets franska materialism, vilken han presenterar som kommunismens ”logiska hörnsten”. Citaten hämtade från detta kapitel ur Den heliga familjen utgör en av dessa förlegade doktriner som möjliggör identifieringen av en ”metafysisk” materialism i en marxistisk strömning.

Å andra sidan är det ett klart och välkänt faktum att Lenin vid den tiden var mycket influerad av Plechanovs politiska åskådning. Samtidigt som Lenin var mer politiskt flexibel och radikal än sin läromästare, som efter brytningen 1903 blev mensjevismens ledande teoretiker, accepterade Lenin vissa grundläggande ideologiska antaganden i Plechanovs ”fördialektiska” marxism och hans strategiska slutsats: den ryska revolutionens borgerliga karaktär. Med denna ”allmänna grund” är det svårt att förstå hur det hade varit möjligt för Lenin, trots hans härda och oförsonliga kritik av mensjevikernas ”svansande” efter det liberala borgerskapet, att acceptera – från 1905 till 1910 – flera försök att återförena de två fraktionerna inom den ryska socialdemokratin. Dessutom var det då han politiskt närmade sig Plechanov som mest (mot likvidationismen 1908-09) som han skrev Materialism och empiriokriticism, ett verk i vilket inflytandet från ”den ryska marxismens fader” kan ses och läsas.

Vad som är anmärkningsvärt och utmärkande för Lenin före 1914 är att den marxistiska auktoritet han ofta refererade till i sin polemik mot Plechanov var ingen mindre än… Karl Kautsky. Han finner till exempel i en artikel av Kautsky om den ryska revolutionen (1906) ”ett slag riktat direkt mot Plechanov” och han understryker entusiastiskt att Kautskys och bolsjevikernas analys sammanfaller:

Den borgerliga revolutionen, genomförd av arbetarklassen och bönderna, trots borgarklassens instabilitet, är en grundläggande tes i bolsjevikernas taktik som helt och hållet bekräftas av Kautsky.7

En noggrann analys av Lenins viktigaste politiska skrift från denna period, Socialdemokraternas två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen8 (1905), avslöjar med oerhörd klarhet spänningen i Lenins tänkande mellan hans rika, revolutionära realism och de begränsningar som påtvingats honom av den ”ortodoxa” marxismens tvångströja. Å ena sidan finner vi i skriften en upplysande och ingående analys av den ryska borgarklassens oförmåga att framgångsrikt leda en demokratisk revolution, vilken bara kan genomföras av en allians mellan arbetare och bönder som utövar sin revolutionära diktatur; han talar till och med om arbetarklassens ledande roll i denna allians och tycks, ibland, ha klart för sig idén om en oavbruten övergång till socialismen: denna diktatur ”kommer att vara oförmögen (utan en rad mellanliggande stadier av revolutionär utveckling) att angripa kapitalismens grundvalar.”9Med denna lilla parentes öppnar Lenin fönstret på glänt mot den socialistiska revolutionens okända land, bara för att genast stänga det och återvända till det slutna område som kringgärdas av ortodoxins begränsningar. Dessa begränsningar finner vi i otaliga varianter i Två taktiska linjer, där Lenin återigen kategoriskt bekräftar den ryska revolutionens borgerliga karaktär, och fördömer ”idén om att söka frälsning för arbetarklassen någon annanstans än i kapitalismens vidareutveckling som reaktionär.”10

Det främsta argumentet han påvisar för att utveckla sin tes är den ”fördialektiska” marxismens ”klassiska” tema: Ryssland är inte moget för en socialistisk revolution:

Nivån på Rysslands ekonomiska utveckling (ett objektivt villkor) och nivån på klassmedvetande! och organiseringen av arbetarklassens breda massa (ett subjektivt villkor, oupplösligt förbundet med det objektiva villkoret) gör den omedelbara och fullständiga befrielsen av arbetarklassen omöjlig. Bara de mest okunniga kan blunda inför den nu pågående demokratiska revolutionens borgerliga karaktär.11

Det objektiva bestämmer det subjektiva; ekonomin är förutsättningen för medvetandet; i dessa två meningar ligger Moses och de Tio budorden i Andra Internationalens materialistiska evangelium, vilket vägde tyngre än Lenins rika, politiska intuition.

Den formel som var bolsjevismens kärna före kriget – ”Gammalbolsjevismen” – avspeglar inom sig själv alla tvetydigheter i den första leninismen: ”arbetarnas och böndernas revolutionära diktatur”. Lenins grundläggande revolutionära nyskapelse (som radikalt särskiljer den från den mensjevikiska strategin) uttrycks i den flexibla och realistiska formeln: arbetarnas och böndernas makt, en formel av ”algebraisk” karaktär (enligt Trotskij) där varje klass’ specifika betydelse inte på förhand är avgjord. Å andra sidan, den uppenbart paradoxala termen ”demokratisk diktatur”, är ortodoxins slagord, den synliga närvaron av de begränsningar som satts av den ”förgångna” marxismen: revolutionen är bara demokratisk, det vill säga borgerlig, en utgångspunkt som, som Lenin skrev i en avslöjande passage, ”nödvändigtvis härstammar från hela den marxistiska filosofin”, det vill säga marxistisk filosofi som den uppfattades av Kautsky, Plechanov och andra ideologer inom, som det vid den tiden samstämmigt kallades, den ”revolutionära socialdemokratin”.12

Ett annat tema i Två taktiska linjer… som vittnar om det metodologiska hinder som skapats av marxismens analytiska natur är det outtalade och formella avvisandet av Pariskommunen som förebild för den ryska revolutionen. Enligt Lenin misslyckades Kommunen på grund av att den var ”oförmögen /att/ särskilja mellan den demokratiska revolutionens uppgifter och den socialistiska revolutionens uppgifter”, på grund av att den ”förväxlade uppgifterna i kampen för en republik med uppgifterna i kampen för socialismen… Således utgjorde den ett styre som vår (den framtida provisoriska revolutionära regeringen MJL) inte kommer att bli”.13 Vi kommer senare se att detta är just en av de skärningslinjer där Lenin i april 1917 kommer att genomföra en hjärtskärande revidering av ”Gammalbolsjevismen”.

II. ”Brottet” 1914

”Det är en förfalskning från den tyska försvarsstaben”, sade Lenin när de visade honom ett exemplar av Vorwärts (Framåt, den tyska socialdemokratins tidning) med nyheten om de tyska socialdemokraternas röster för krigskrediter den 4 augusti 1914. Denna berömda historia (liksom hans styvnackade vägran att tro på att Plechanov hade stött det ”nationella försvaret” av Tsarryssland) illustrerar på en och samma gäng de illusioner Lenin hade om den ”marxistiska” socialdemokratin, hans förvåning när han konfronterades med den Andra Internationalens misslyckanden, och den avgrund som öppnade sig mellan honom själv och de ”före detta ortodoxa” som hade blivit socialpatrioter.

Katastrofen den 4 augusti var för Lenin ett slående bevis på att det var ”något ruttet i staten Danmark”14 inom den officiella ”ortodoxa” marxismen. Denna ortodoxis politiska bankrutt ledde honom därför till en djupgående revidering av de filosofiska ramar som bestämde Kautskys och Plechanovs marxism.

Andra Internationalens misslyckanden under krigets första dagar, sporrade Lenin att fundera över de teoretiska grunderna till ett så stort förräderi.15

Det kommer en dag att vara nödvändigt att spåra upp den exakta väg som ledde Lenin från traumat i augusti 1914 till Hegels Logik en knapp månad senare. Var det helt enkelt önskan om att återvända till det marxistiska tänkandets källa? Eller var det en klar intuition om att den metodologiska akilleshälen för Andra Internationalens marxism var en oförståelse av dialektiken?

Oavsett orsaken råder det inget tvivel om att hans vision av den marxistiska dialektiken förändrades på ett genomgripande sätt Beviset på detta är just skriften Filosofiska anteckningsböcker, samt det brev han avsände den 4 januari 1915, kort efter att ha läst färdigt Logikens vetenskap (17 december 1914), till redaktionssekreteraren för Granatförlaget för att fråga om ”det fortfarande fanns tid att göra några ändringar (i hans Karl Marx16) i avsnittet om dialektiken”.17 Och det var absolut inte med en ”övergående entusiasm” som han sju år senare i en av sina sista skrifter. Om den stridbara marxismens betydelse (1922), uppmanade ”redaktörerna och medarbetarna i partiets teoretiska tidskrift” (Under marxismens baner) att ”utgöra ett sorts Sällskap av materialistiska vänner till den hegelianska dialektiken”. Han understryker behovet av ”en systematisk studie av den hegelianska dialektiken från en materialistisk utgångspunkt”, och föreslår till och med att ”i tidskriften trycka utdrag ur Hegels viktigaste verk, tolka dem materialistiskt och kommentera dem med hjälp av exempel på hur Marx tillämpade dialektiken”.18

Vilka var tendenserna (eller åtminstone, ansatserna) i Andra Internationalens marxism som gav den dess fördialektiska karaktär?

1. För det första tendensen att sudda ut distinktionen mellan Marx dialektiska materialism och Helvetius’, Feuerbachs med fleras ”uråldriga”, ”vulgära”, ”metafysiska” materialism. Plechanov, till exempel, kunde skriva följande förbluffande rader

I Marx Teser om Feuerbach…19 vederläggs ingen av de grundläggande idéerna i Feuerbachs filosofi; de förbättras snarare… Marx och Engels materialistiska åskådning har utarbetats i den riktning som anges av den inre logiken i Feuerbachs filosofi.

Dessutom kritiserade Plechanov Feuerbach och 1700-talets franska materialister för att också ha… idealiserat en historieuppfattning.20

2. Den tendens som följer av den första: att reducera den historiska materialismen till mekanisk ekonomisk determinism i vilken det ”objektiva” alltid är orsaken till det ”subjektiva”. Exempelvis insisterar Kautsky outtröttligt på uppfattningen om att ”arbetarklassens herravälde och den sociala revolutionen inte kan äga rum innan de nödvändiga förutsättningarna , såväl ekonomiska som psykologiska, för det socialistiska samhället är helt uppfyllda.” Vilka är dessa ”psykologiska förutsättningar”? Enligt Kautsky, ”intelligens, disciplin och en organisatorisk talang”. Hur skall dessa förutsättningar skapas? ”Det är kapitalismens historiska uppgift” att skapa dem. Historiens sensmoral:

Det är bara där det kapitalistiska produktionssystemet har uppnått en hög utvecklingsgrad som de ekonomiska förutsättningarna möjliggör omvandlingen, genom folkets makt, av kapitalistiskt ägande av produktionsmedlen till samhälleligt ägande.21

3. Försöket att reducera dialektiken till en darwinistisk evolution, där de olika stadierna i mänsklighetens historia (slaveri, feodalism, kapitalism, socialism) sker i en strikt ordningsföljd som förutbestäms av ”historiens lagar”. Kautsky, till exempel, definierar marxismen som ”det vetenskapliga studiet av den sociala organismens utveckling”.22 Kautsky hade i själva verket varit darwinist innan han blev marxist, och det är inte utan orsak som hans lärjunge Brill definierade hans metod som ”bio-historisk-materialism…”

4. En abstrakt och naturalistisk uppfattning om ”historiens lagar”, vilken illustrerades på ett slående sätt av det fantastiska uttalande som Plekhanov gjorde då han hörde nyheterna om Oktoberrevolutionen: ”Men det är en förbrytelse mot alla historiens lagar!”

5. En tendens att återfalla till den analytiska metoden, att bara förstå ”distinkta och separata” objekt, där skillnaderna oåterkalleligen ligger fast: Ryssland – Tyskland; borgerlig revolution – socialistisk revolution; parti – massor; minimiprogram – maximiprogram, etc. Det är helt klart att Kautsky och Plechanov noggrant hade läst och studerat Hegel; men de hade inte, så att säga, upptagit och ”smält” honom i deras föregående system av evolutionism och historisk determinism.

I hur hög grad utgjorde Lenins anteckningar om Hegels Logik en utmaning mot den fördialektiska marxismen?

l. Först och främst vidhåller Lenin den avgrund som skiljer ”dåraktig”, det vill säga ”metafysisk, outvecklad, död, grov”, materialism från marxistisk materialism, vilken tvärtom ligger närmare den ”intelligenta”, det vill säga dialektiska, idealismen. Följaktligen kritiserar han Plechanov hårt för att inte ha skrivit någonting om Hegels storartade Logik, ”det innebär framför allt om dialektiken som filosofisk kunskap”, och för att ha ”kritiserat Kant ur en vulgärmaterialistisk utgångspunkt och inte på Hegels sätt.”23

2. Han uppnår för egen del en dialektisk förståelse av kausalitet (orsak och verkan):

Orsak och verkan är, alltså, endast delar av ett universellt ömsesidigt beroende, av (universell) förening, av ömsesidig förening av händelser…

Samtidigt godtar han den dialektiska process genom vilken Hegel upplöser ”motsättningen mellan reellt och abstrakt” i det subjektiva och det objektiva och bryter ner deras ensidighet24

3. Han understryker den avgörande skillnaden mellan den vulgärt evolutionistiska uppfattningen och den dialektiska uppfattningen om utvecklingen:

Den första, /utveckling som ökning och minskning, som upprepning/ är livlös, blek och torftig; den andra /utveckling som motsatsernas enhet/ ger ensam nyckeln till ”sprången”, till ”brotten i kontinuitet”, till ”omvandlingen till det motsatta”, till nedbrytandet av det gamla och framväxten av det nya.25

4. Tillsammans med Hegel kämpar han ”mot att göra begreppet lag absolut, mot att förenkla det, mot att det görs till en fetisch” (och tillägger ”märk väl för modem fysik!!!”). Han skriver på samma sätt att ”lagar, alla lagar är trångsynta, ofullständiga, approximativa”.26

5. Han ser i totalitetskategorin, i rörelsen hos helheten av verklighetens delar, den dialektiska kunskapens innersta väsen.27 Vi kan se hur Lenin omedelbart tog denna metodologiska princip i bruk i den pamflett han skrev vid den tiden. Andra Internationalens Sammanbrott. Han utsätter försvararna av ”det nationella försvaret” för en allvarlig kritik – dessa försöker förneka första världskrigets imperialistiska natur med hänvisning till ”den nationella faktorn” i serbernas krig mot Österrike – genom att understryka att Marx’ dialektik ”helt riktigt utesluter en isolerad undersökning av ett objekt, det vill säga en som är ensidig och fruktansvärt förvriden.”28 Detta är av avgörande betydelse eftersom, som Lukacs säger, den dialektiska kategorin ”helheten” omvandlar den revolutionära principen till vetenskap.

Isoleringen, fastlåstheten, separationen och den abstrakta motsättningen mellan olika delar av verkligheten upplöses delvis genom kategorin helheten, delvis av Lenins uttalande om att ”dialektiken är den teori som visar… varför människan inte ska förstå motsatser som döda och förstenade, utan som levande, betingade, rörliga, genomträngande varandra”.29

Det som uppenbart intresserar oss här är mindre studien av det filosofiska innehållet i Anteckningsböckerna ”i sig själva” än deras politiska konsekvenser. Det är inte svårt att hitta den röda tråd som leder från de metodologiska förutsättningarna för Anteckningsböckerna till Lenins teser 1917; från kategorin helheten till teorin om den svagaste länken i den imperialistiska kedjan; från genomträngandet av motsatserna till omvandlingen av den demokratiska revolutionen till den socialistiska revolutionen; från det dialektiska begreppet kausalitet till vägran att definiera den ryska revolutionens natur enbart genom Rysslands ”ekonomiskt efterblivna bas”; från kritiken av den vulgära evolutionismen till ”brottet i kontinuitet” 1917: och så vidare… Men det viktigaste är helt enkelt att den kritiska läsningen, den materialistiska läsningen, av Hegel hade befriat Lenin från Andra Internationalens förment ortodoxa marxism, från de teoretiska begränsningar den utsatte hans tänkande för. Studiet av Hegels logik hjälpte Lenin att röja den teoretiska väg som ledde fram till Finlands-stationen i Petrograd. I mars-april 1917 kunde Lenin, befriad från det hinder som utgjordes av den fördialektiska marxismen, under händelsernas tryck, kunde göra upp med den politiska slutsatsen: den abstrakta och rigida principen enligt vilken ”den ryska revolutionen bara kunde vara borgerlig – att Ryssland inte var ekonomiskt moget för en socialistisk revolution”. När han väl gått över floden Rubicon, gjorde han sitt bästa för att närma sig problemet från en praktisk, konkret och realistisk utgångspunkt: vilka är de åtgärder, som i verkligheten utgör övergången till socialismen, som kan göras acceptabla för majoriteten av folket, det vill säga massan av arbetarna och bönderna?

III. Aprilteserna 1917

Sanningen är att Aprilteserna tillkom i mars, mer exakt mellan den 11 och 26 mars, det vill säga mellan det tredje och femte Brevet från fjärran. En noggrann analys av dessa två dokument (vilka för övrigt inte publicerades 1917), gör det möjligt att begripa själva rörelsen i Lenins tänkande. På den viktigaste frågan – kan den ryska revolutionen vidta åtgärder som leder fram till en övergång till socialismen – svarar Lenin på två sätt: i det första (Brev 3) ifrågasätter han det traditionella svaret; i det andra (Brev 5) ger han ett nytt svar.

Brev 3 innehåller i sig självt två på varandra följande delar som står i en olöslig motsättning till varandra. Lenin beskriver vissa konkreta åtgärder för kontroll över produktion och distribution som han anser vara oundgängliga för att revolutionen skall kunna ta ett steg framåt. Han understryker först att dessa åtgärder ännu inte innebär socialism, eller proletariatets diktatur; de går inte utöver gränsen för ”arbetarklassens och böndernas revolutionära demokratiska diktatur”. Men han lägger omedelbart till följande paradoxala korta stycke som tydligt bär tvivel om vad han just sagt, det vill säga ett klart ifrågasättande av de ”klassiska” teserna:
Det handlar inte om att hitta en teoretisk klassificering. Vi skulle begå ett stort misstag om vi försökte tvinga in de komplexa, skyndsamma, snabbt utvecklande, praktiska frågorna i revolutionen till den avskurna och torra teorins prokustesbädd3031

Femton dagar senare, i det femte brevet, har avgrunden överskridits, det politiska brottet fulländats:

Sammantagna och i utvecklingen av dem, kommer dessa steg (kontroll över produktion och distribution etc) att utgöra övergången till socialismen, vilken inte kan uppnås omedelbart i Ryssland, i ett enda slag, utan övergångsåtgärder, men ar helt uppnåeliga och skyndsamt nödvändiga som ett resultat av sådana övergångsåtgärder.32

Lenin vägrar inte längre att göra en ”teoretisk klassificering” av dessa åtgärder och definierar dem, inte som ”demokratiska”, utan som en övergång till socialismen.

Under tiden förblev bolsjevikerna i Petrograd det gamla schemat trogna (de försökte att lägga den ryska revolutionen, denna ohanterliga, oerövrade och frigjorda jungfru, i den förstenade teorins prokrustesbädd…) och satt tätt ihop under försiktig tystnad. Pravda gav den 15 mars till och med villkorligt stöd åt den Provisoriska (kadett!) regeringen ”i den utsträckning som den bekämpar reaktionen och kontrarevolutionen”; enligt bolsjevikledaren Sjaljapnikovs öppenhjärtiga uttalande i mars 1917. ”höll vi med mensjevikerna om att vi genomgick en period där de feodala förhållandena bröts sönder, och att i deras plats alla sorters ’friheter’ som utmärkte borgerliga styren skulle växa fram.”33

Det är då lätt att förstå deras förvåning när de första orden Lenin riktade ull samlingen av arbetare, soldater och matroser, var en uppmaning att kämpa för den socialistiska revolutionen.34

På kvällen den 3 april och nästa dag, avslöjade han Aprilteserna, som enligt bolsjeviken Zalezshky, medlem av Petrogradkommittén, orsakade samma verkan som en exploderande bomb. Den 8 april avvisade samma Petrogradkommitté dessutom Lenins teser med 13 röster mot 2, och en nedlagd.35 Och det måste sägas att Aprilteserna i viss utsträckning var en reträtt från de slutsatser som redan dragits i det femte Brevet från fjärran; de talar inte direkt om övergången till socialismen. Det verkar som om Lenin, inför förvåningen och förvirringen bland sina kamrater, tvingades att moderera sina ord något. Aprilteserna nämner faktiskt övergången mellan revolutionens första stadie och det andra ”som måste ge makten till proletariatet och skikten av fattigbönder”, men det står inte nödvändigtvis i motsättning till gammalbolsjevismens traditionella formel” (förutom nämnandet av ”skikten av fattigbönder” i stället för bönderna i sin helhet, vilket klart är anmärkningsvärt) eftersom innehållet i de uppgifter denna makt (bara demokratisk eller redan socialistisk?) står inför inte är definierade. Lenin understryker till och med att ”det är inte vår omedelbara uppgift att införa socialismen, utan bara att med en gång föra samhällets produktion och distributionen av produkterna under kontroll av sovjeterna av arbetardeputerade” – en flexibel formel där karaktären av innehållet i denna ”kontroll” inte är definierad.36 Det enda tema som åtminstone underförstått innebär en revidering av den tidigare bolsjevikiska uppfattningen är Kommunstaten som förebild för sovjetrepubliken, och det av två skäl:

a) Traditionellt har Kommunen i marxistisk litteratur definierats som det första försöket till proletariatets diktatur;

b) Lenin hade karaktäriserat Kommunen som en arbetarregering som eftersträvat att samtidigt genomföra en demokratisk och en socialistisk revolution. Det var därför som Lenin, fången i den ”förgångna marxismen”, hade kritiserat den 1905. Av samma skäl tog Lenin, den revolutionäre dialektikern, den som sin förebild 1917. Historikern E. H. Carr har därför rätt när han betonar att Lenins första artiklar efter hans ankomst till Petrograd ”innefattade övergången till socialismen, även om de gjorde uppehåll kort före de uttryckligen proklamerade den”.37 Förklaringen kom under april månad allt eftersom Lenin vann medlemmarna inom bolsjevikpartiet för sin politiska linje. De vanns främst kring två frågor: revideringen av ”gammal-bolsjevismen” och perspektivet på övergången till socialismen. Den viktigaste texten inom denna fråga är en relativt okänd, kort pamflett Brev om taktiken,som ställdes samman mellan den 8 och 13 april, troligen under trycket från den ledare i Pravda som riktades mot Lenin den 8 april. Häri finner vi nyckelmeningen som sammanfattar den historiska vändning Lenin gjorde och hans definitiva, uttryckliga och radikala brott med det som blivit ”förlegat” i den ”förgångna bolsjevismen”:

Den som, idag, endast talar om arbetarklassens och böndernas revolutionärt demokratiska diktatur är överspolad, och har genom detta faktum i praktiken gått över till småborgerskapet och förtjänar att bli förvisad till museet för förrevolutionär ”bolsjevikisk” kuriosa – man skulle kunna säga till museet för ”gammalbolsjeviker.38

I samma pamflett deklarerar Lenin, samtidigt som han försvarar sig gentemot önskan att införa socialismen ”omedelbart”, att sovjetmakten skulle kunna ta steg ”på marsch mot socialismen”. Till exempel:

kontroll över bankerna, sammanslagningen av alla banker till en enda innebär ännu inte socialism, men är ett steg i riktning mot socialismen.39

I en artikel publicerad den 23 april, definierade Lenin med följande ord det som särskiljde bolsjevikerna från mensjevikerna: medan de senare ”är för socialism, men tror att det vore för tidigt att tänka på den och i detta nu vidta praktiska åtgärder för att genomföra den”, menar de förra att ”sovjeterna omedelbart borde vidta alla åtgärder som i praktiken är genomförbara för att säkerställa socialismens triumf’.40

Vad innebär ”åtgärder som i praktiken är genomförbara”? För Lenin innebär det framför allt de åtgärder som kan vinna stöd från majoriteten av befolkningen. Det vill säga inte bara från arbetarna utan också från bondemassorna. Lenin, befriad från den teoretiska begränsning som på- tvingats av det fördialektiska schemat -”övergången till socialismen är objektivt ogenomförbar” – upptas nu de av verkliga, politiskt-sociala villkoren för att garantera ”stegen mot socialismen”. I hans tal till bolsjevikpartiets åttonde kongress (24-29 april) framställer han problemet på ett realistiskt och konkret sätt:

Vi måste tala om handlingar och praktiska åtgärder… Vi kan inte vara förkämpar för ’införandet’ av socialismen. Befolkningsmajoriteten i Ryssland bestar av bönder, små jordägare som inte på något vis vill ha socialism. Men vilka invändningar kan de resa mot upprättandet av en bank i varje by som skulle göra det möjligt för dem att förbättra sina arrendegårdar? De kan inte ha några invändningar mot det. Vi måste förespråka dessa åtgärder över hela landet och stärka dem i medvetenheten om detta behov.41

”Införandet” av socialismen innebär, i detta sammanhang, det omedelbara påbudet om socialismen ”från ovan”, mot befolkningsmajoritetens vilja. Lenin förespråkar, tvärtemot, att man måste vinna stöd från bondemassorna för vissa konkreta åtgärder, av en objektivt socialistisk natur, som genomförs med stöd av sovjeternas makt (under arbetarnas ledning). Det är inte mycket som skiljer denna uppfattning som är förvånansvärt lik den som Trotskij försvarat sedan 1905: ”proletariatets diktatur stödd av bönderna”, som leder till den oavbrutna övergången från den demokratiska revolutionen till den socialistiska. Så det är inte för inte som Lenin betraktades som en ”trotskist” av ”gammalbolsjeviken” Kamenev i april 1917…42

Slutsatser

Det råder inget tvivel om att Aprilteserna utgör ett teoretiskt och politiskt ”bron” med bolsjevismens förkrigstradition. Med detta sagt är det icke desto mindre sant att – i så motto att Lenin sedan 1905 hade förespråkat den revolutionära alliansen mellan proletariatet och bönderna (och den radikala fördjupningen av revolutionen utan eller till och med mot den liberala borgarklassen) – den ”nya bolsjevismen”, som föddes i april 1917, är den sanna arvtagaren och det äkta barnet till ”gammalbolsjevismen”.

Å andra sidan, om det inte går att förneka att Anteckningsböckerna ’utgör ett filosofiskt brott med den ”första leninismen”, måste det erkännas att metoderna i handling i de politiska skrifterna av Lenin före 1914 var mer ”dialektiska” än Plechanovs eller Kautskys.

Slutligen, och för att undvika allt missförstånd, förespråkar jag på intet sätt att Lenin ”härledde” Aprilteserna från Hegels Logik… Aprilteserna är resultatet av ett revolutionärt, realistiskt tänkande inför en ny situation: världskriget, den objektivt revolutionära situation det skapade i Europa, Februarirevolutionen, tsarismens hastiga nederlag, den omfattande framväxten av sovjeter. De är resultatet av det som utgör själva kärnan i den Leninistiska metoden: en konkret analys av en konkret situation. Den kritiska läsningen av Regel hjälpte Lenin att frigöra sig själv från en abstrakt, färdigsmält och förtorkad teori som utgjorde ett hinder för hans konkreta analys: Andra Internationalens fördialektiska förmenta ortodoxi: Det är i denna mening och bara i denna mening som vi kan tala om den teoretiska färd som ledde Lenin från studiet av den Stora Logiken i biblioteket i Bern i september 1914 till det utmanande tal som ”skakade världen”, för första gången framfört på natten den 3 april 1917 på Finlandstationen i Petrograd.

Michael Löwy

Översättning: Lars Kaage Översatt ur Critique v 6, våren 1976

Noter
1 Suchanov, The Russian Revolution of 1917, Stock, Paris 1965, kapitel 12, ss 139, 140 142.
2 Ibid, s 143.
3 Lenin On Our Revolution (On the Memoirs of N. Sukhanov).
4 Marx&Engels, Collected Works, vol 4, Progress Publishers, Moskva, 1975.
5 Ibid, s 124
6 Lenin, Philosophical Notebooks, Collected Works, vol 38, s 41.
7 Lenin, Selected Works, (1970), vol 2.
8 Lenin, Valda Verk, band l, ss 408-506, Progress Publishers, Moskva, 1974. Se även Collected Works, (CW). vol 9. Sidhänvisningar i efterföljande noter gäller Collected Works.
9 Ibid, s 56.
10 Ibid, s 49 f, även s 48: ”Marxister är fullkomligt övertygade om den ryska revolutionens borgerliga karaktär. Vad innebär det? Det innebär an de demokratiska reformerna inom det politiska systemet, och de sociala och ekonomiska reformerna som blivit en nödvändighet för Ryssland, inte i sig själva leder till en underminering av kapitalismen, en underminering av det borgerliga styret; tvärtom kommer de, för första gången, att röja vägen för en omfattande och hastig, europeisk och inte asiatisk, kapitalistisk utveckling; de kommer, för första gången, att göra det möjligt för borgarklassen att härska som klass.”
11 Ibid, s 2S.
12 Det enda (eller nästan det enda) undantaget från denna järnlag var Trotskij, som i ”Resultat och framtidsutsikter” (1906) var den förste att gå utöver dogmen om den framtida ryska revolutionens borgerligt-demokratiska karaktär; han var emellertid politiskt neutraliserad genom sin försonliga inställning i organisationsfrågan. /”Resultat och framtidsutsikter” finns utgiven på svenska på Röda Rummets Bokförlag, Stockholm, 1983. ö.a./
13 Lenin. öp cit, ss 80-81.
14 Ett Shakespearecitat ur Hamlet /ö.a./
15 Roger Garaudy. Lénine, P. U. F., Paris 1969, s 39.
16 Finns i Lenin, Valda Verk, vol l, s 9. Progress, Moskva, 1974.
17 Ibid, s 40.
18 Lenin, Selected Works, Moskva 1970, vol 3, ss 672/(1967) ss 667-8. Det är mycket aktuellt i dag när försök Återigen görs att avskriva gamle Hegels inflytande över Lenin.
19 Finns i M ar x & Eng el s Skrifter i urval. Filosofiska skrifter. Bo Cavefors Bokförlag, DDR 1977.
20 Plechanov, Fundamental Problems of Marxism. Martin, Lawrence, ss 21-22. ”Marx teori om kunskapen kan direkt härledas från Feuerbachs. Om ni vill, kan vi till och med säga att den, uppriktigt talat, är Feuerbachs teori… som givits en mer djupgående betydelse i allmänhet av Marx.”
21 Kautsky, The social Revolution.
22 The Agrarian Question. Plechanov å andra sidan hade, åtminstone i princip, kritiserat den vulgära evolutionismen och grundat sig på Hegels ”Science of Logic”, jämför, öp. cit, s 27.
23 Lenin, Philosophic Notebooks, ss 179, 276, 277.
24 Ibid, ss 159, 187. 260.
25 Ibid. s 360.
26 Ibid, s 151.
27 Ibid. ss 157-8. Jämför också ss 171, 196, 218.
28 Lenin, The Collapse of the Second International. CW. vol 21, s 235.
29 Lenin, Karl Marx, CW. vol 21, s 23, Även på svenska i ”Valda Verk” vol l.
30 Enligt den grekiska mytologin var Prokrustes ett av de väsen som kungasonen Teseus dödade. Prokrustes lade sina offer i sin säng och stympade dem eller tänjde ut dem, allteftersom de var för korta eller för långa, /ö.a./
31 Lenin: Letters from Afar, CW, sol 21, s 33.32 Ibid, s 341.
33 Trotskij, The History of the Russian Revolution. Vol l, kapitel 15.
34 Se, ”Memoirs of Lenin, av F. Somilov, i Lénine tel qu’il fut. Ed. Livré Etranger, Moskva 1958, s 673. Se även de stenograferade anteckningarna från Lenins tal av bolsjeviken Bonch-Bruevich vid jämvägsstationen: ”Ni måste kämpa för den socialistiska revolutionen, kämpa till slutet, till proletariatets fullständiga seger. Leve den socialistiska revolutionen!” i G. Golikov, La Revolution d’0ctobre. Ed du Progres, Moskva, 1966.
35 Trotskij, öp. cit, vol l, kapitel 14. Jämför E. H. Carr, Den ryska revolutionen. Vol l, Cavefors, Stockholm 1970, (sidan 77 i The Bolshevik Revolution, vol l, Macmillan, London): ”Ingen hade ännu bestridit uppfattningen att den ryska revolutionen inte var, och inte kunde vara, annat än en borgerlig revolution. Detta var den solida och accepterade ramen för doktrinen inom vilken politiken skulle passa in. Det var ännu svårt att inom denna ram uppräcka någon övertygande orsak att avvisa den Provisoriska regeringen, som otvivelaktligen var borgerlig, eller åtminstone en överföring av makten till sovjeterna, vilka i grunden var proletära, eller – minst av allt – att fördöma strävan efter en ”demokratisk” fred och förespråka inbördeskrig och nationellt nederlag. Det lämnades åt Lenin, inför hans förvånade följeslagares ögon, att bryta sönder denna ram.” Jämför också bolsjeviken Olminskijs vittnesmål, citerad av Trotskij, öp. cit., s 335: ”Den kommande revolutionen skulle bara vara en borgerlig revolution… Det var en obligatorisk förutsättning för varje partimedlem, partiets officiella åsikt, dess fortsatta och oföränderliga paroll fram till februarirevolutionen 1917, och dll och med en tid efteråt.”
36 Lenin, Selected Works, vol 2. s 45.
37 E. H. Carr, öp. cit. s 82
38 Lenin, CW, vol 24, Letters on Tactics. ”Kamrat Kamenevs formel, inspirerad av gammalbolsjevism: Den demokratiska revolutionen är ännu inte avslutad, tar den denna verklighet med i beräkningen? Nej, denna formel har blivit för gammal. Den duger inte längre till någonting. Den är död. Det är meningslöst au försöka återuppliva den.”
39 Ibid.
40 Lenin, The Political Parties in Russia and the Tasks of the Proletariat.
41 Lenin, öp. cit., s 241.
42 Trotskij, Den permanenta revolutionen, kapitel 3 och 4. Det får å andra sidan inte glömmas bort att det för Lenin lika väl som för Trotskij fanns en ”objektiv gräns” för socialismen i Ryssland, i den utsträckningen att ett fullgånget socialistiskt samhälle • klassernas avskaffande etc – inte kunde upprättas i ett Isolerat och efterblivet land.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1987

 

Romantisk och marxistisk utopi

Går marxism ihop med utopier? Innebär »utopi» förnekande av vetenskapen? Inte nödvändigtvis, eftersom den konkreta utopin — socialismen — innebär en strikt vetenskaplig analys av de objektiva möjligheterna av en framtid i frihet, av de faktiska villkoren för en radikal omformning av samhällslivet.

Samtidigt går det inte att förneka att den socialistiska utopin också bär i sig en »samhällelig valmöjlighet» ett val av grundläggande inställning, ett sammanhängande system av värdeomdömen, vars utgångspunkter vi kan finna i Marx och Engels egna verk, tätt sammanlänkad med deras kritisk-vetenskapliga analys.

Lenin skrev 1903:

«0m människan helt saknade förmågan att drömma, om hon inte då och då kunde nå utöver de närvarande och i sin fantasi se en färdig bild av det verk hon just påbörjat, då skulle det vara omöjligt att förstå varför hon skulle ta itu med ett så hårt och jättelikt arbete.»

Har inte detta ännu större giltighet för vår egen tid där vi ställs inför den så kallade ”verkligt existerande socialismens» djupa kris, det vill säga inför en bild av det efterkapitalistiska samhället som verkligen inte är tilltalande.

I våra dagar kan det, mindre än någonsin förut, finnas revolutionär handling i nuet, utan en revolutionär dröm om framtiden.

Den vetenskapliga socialismen måste (också) bli utopisk1 och söka efter alternativa modeller för en fri sammanslutning av producenter — som Marx talade om — bortom de byråkratiska ”socialistiska staterna». Socialismen existerar (ännu) inte som en verklighet i nuet:

Vi måste uppfinna den på nytt som ett mål i kampen för framtiden.

Att formulera en sådan socialistisk utopi innebär inte att spekulera abstrakt och godtyckligt utan att föreställa sig en universell och fri mänsklig samhällsgemenskap, på grundval av de objektiva möjligheter som motsägelserna i den industriella civilisationen skapat, liksom den samtidiga krisen för den nutida kapitalismen och de byråkratiska efterkapitalistiska samhällena.

Marx kritiserade sin tids utopiska socialister, främst för att han förkastade deras syn på sig själva som arbetarnas välgörare snarare än för det socialistiska innehållet i deras utopier. Ändå innehåller det han skrivit, om än i fragmentarisk form, denna utopisk-revolutionära dimension som alltid avfärdats av alla hans akademiska och/ eller reformistiska kritiker, i »realismens» namn.

För Bernstein* var Marx stora misstag att det fanns kvar en «rest av utopism» i hans verk, i synnerhet i Kommunistiska Manifestet*.

»Faktum är» skrev Bernstein, «att Marx var överens med de lösningar som utopisterna föreslog, och enbart underströk det otillräckliga i deras metoder och argument».

Ett av de utmärkande dragen när socialdemokrater och stalinister utarmat och förflackat marxismen under 1900-talet var just att detta utopiska förebådande av framtiden doldes och avlägsnades. I stället sattes en snäv och inskränkt syn på social förändring, begränsad till att gälla enbart juridiska och ekonomiska frågor och till produktionen. I dag kan vi, med en omskrivning av en gammal formel som Lenin använde, säga att utan revolutionär utopi — ingen revolutionär praktik.2

Enligt min åsikt är det viktigt att, i denna kamp för att återställa den explosiva utopiska sprängkraften hos marxismen ta upp en underjordisk tradition till omprövning. Det gäller den romantiska kritiken av den kapitalistiska civilisationen som skulle kunna vara en de mest intressanta källorna för en radikal syn på den socialistiska framtidens innehåll.

De första som kritiserade det moderna borgerliga samhället, den kapitalistiska civilisationen som den industriella revolutionen skapade var — ett halvt århundrade före Marx — de romantiska författarna. Den romantiska antikapitalismen föddes under andra halvan av 1700-talet, men den har förblivit en väsentlig beståndsdel i den moderna kulturen fram till i dag. Det som brukar betecknas som »Romantiken» inom konst och litteratur och som hade sin höjdpunkt i början av 1800-talet är bara en av dess många och extremt olikartade uttryck. Som en allt omfattande världsåskådning, ett sätt att tänka, en grundläggande struktur av känslor finner man den inte bara hos det fantastiskas diktare och poeter-, utan också bland ekonomer som Sismondi*, sociologer som Tönnies*, politiska rörelser som de ryska populisterna (narodnikerna)*

Det som väsentligen utmärker den romantiska antikapitalismen är en genomgripande kritik av den moderna industriella (borgerliga) civilisationen (inklusive arbets- och produktionsprocessen) i vissa förkapitalistiska sociala och kulturella värdens namn.

Att man hänvisar till ett (verkligt eller inbillat) förflutet innebär inte nödvändigtvis att inriktningen är reaktionär eller bakåtsträvande:
Den kan vara revolutionär lika väl som konservativ. Båda dessa inriktningen har funnits inom romantiken, från dess uppkomst till det närvarande.4 Ibland kan det revolutionära och det konservativa till och med mötas hos samma tänkare.5

Den första vågen av romantisk antikapitalism var en reaktion på den industriella revolutionen och dess ekonomiska, sociala och kulturella följdverkningar under 1800-talet. Men dess kritik av industrisamhället och industriarbetet har intresse och giltighet långt utöver det rent historiska. Det gäller inte bara till speciella missförhållanden, övergrepp och orättvisor som var begränsade till denna första period — som utarmningen av arbetarna, barnarbetet, barbarisk laissez-faire*, de omänskligt stränga Fattiglagarna* — utan gäller också mer allmänna, genomgående, väsentliga och bestående kännetecken hos den moderna (industriella/ kapitalistiska) civilisationen, från slutet av 1700-talet till den dag som i dag är, 1985.

Den romantiska kritiken är sällan systematisk eller klart uttryckt och det är inte ofta den hänvisar direkt till kapitalismen som sådan. I tysk sociologi och samhällsfilosofi vid slutet av 1800-talet kan vi finna några trevande försök att systematisera: De ställer «kultur», en uppsättning traditionella sociala, moraliska eller kulturella värderingar ur det förflutna, i motsats till »civilisationen», den moderna, »själlösa», materiella, tekniska och ekonomiska utvecklingen. Eller »Gemeinschaft» (Gemenskap), den gamla samhällsgemenskapen av direkta sociala relationer, mot «Gesellschaft» (Samhälle), en samling människor hopförda på ett mekaniskt och onaturligt sätt av begränsade nyttoskal.

Det centrala drag hos den industriella (borgerliga) civilisationen som Romantiken kritiserar är inte utsugningen av arbetarna eller den sociala ojämlikheten, även om dessa också kan fördömas, i synnerhet av romantiker med vänstersympatier, utan det är kvantifieringen av livet, det vill säga att bytesvärdet, det kalla beräknandet av pris och profit och marknadslagarna fån ett totalt herravälde över hela samhällskroppen. De flesta av de antikapitalistiska romantikerna känner intuitivt att alla de andra negativa dragen hos det moderna samhället härrör ur denna avgörande källa till ruttenhet. Det kan vara kulten av guden Pengar, nedgången för alla kvalitativa värden — sociala, religiösa, etiska, kulturella eller estetiska — upplösningen av kvalitativa band mellan människorna, fantasins och romantikens död, den trista likriktningen av livet, de rent nyttoinriktade relationerna människorna emellan, och mellan natur och människor — alltså sådana som går att kvantitativt beräkna. Att samhällslivet förgiftades av pengar och luften av industrirök uppfattades av många romantiker som parallella företeelser, med samma onda rötter.

Låt oss ta ett exempel på hur romantiken dömde ut kapitalismens moderna tider: Charles Dickens, som var en av Karl Marx favoritförfattare trots att han inte hade något som helst med socialistiska idéer att göra.

Enligt Marx tillhör Dickens »nutidens lysande brödraskap av skönlitterära författare i England, vilkas målande och vältaliga texter har bringat världen mer politiska och sociala sanningar än alla yrkespolitikerna, skriftställarna och moralisterna tillsammans…!» Marx lägger fram denna uppfattning i en artikel i New York Daily Tribune i augusti 1854. Samma år gavs Dickens bok »Hårda tider» (Hard Times) ut. Den uttrycker ovanligt klart den romantiska kritiken av industrisamhället. I Hårda tider finns ett magnifikt porträtt av industriåldernskvantifierande och kyliga anda. Den kapitalistiske fabriksägaren och parlamentsledamoten Thomas Gradgrind har alltid en «linjal, måttstock och multiplikationstabellen … i fickan». Han är alltid »beredd att mäta och väga varje stycke människonatur och tala om exakt vad den är värd». För Gradgrind är allt »enbart en fråga om siffror, om enkel aritmetik» och han organiserar uppfostran av barn strikt enligt den sunda principen att «vad som inte kan anges i siffror, eller köpas på den billigaste marknaden och säljas på den dyraste, fanns inte och skulle aldrig finnas.» Gradgrinds filosofi, nationalekonomins, nyttofilosofins och den klassiska liberalismens kärva världsåskådning, sade att »allting skulle betalas. Ingen skulle någonsin bistå någon annan utan vederlag. Tacksamheten skulle avskaffas och de dygder som stammar från den skulle icke finnas. Varje tum av mänsklighetens tillvaro, från födelse till död, skulle vara en försäljning över disk».

Men Hårda tider handlar inte bara om hur själen mals sönder. Den berättar också hur den industriella (kapitalistiska) civilisationen har fördrivit egenskaper som romantik, färg och fantasi från människors materiella tillvaro och bara lämnat kvar en trist, tröttsam, enformig, tråkig och grå rutin. Den moderna industristaden Coketown (Koksstaden) beskriver Dickens som «en stad av maskiner och höga skorstenar ur vilka oändliga ormar av rök ringlade sig». Där fanns «flera stora gator, alla mycket lika varandra, och många små gator, ännu mera lika varandra, där det bodde människor, i samma grad lika varandra, som alla gick ut och in på samma tider… för att göra samma arbete, och för vilka varje dag var likadan som gårdagen och morgondagen och varje år var maken till det förra och det följande.»

Tid och rum verkar ha mist all kvalitativ omväxling, varje kulturell mångfald för att bli en enda kontinuerlig struktur som formats av maskinernas oupphörliga verksamhet.

Det är i ett sådant sammanhang som arbetets problem i det moderna kapitalistiska samhället undersöks. Romantikerna sörjer det gamla förkapitalistiska hantverket som gått tillbaka och försvunnit, där skaparkraft och fantasi var nödvändiga beståndsdelar av arbetet. De beskriver och analyserar hur rent kvantitativ produktion är förhärskande, det döda maskineriets herravälde över levande människor, arbetsdelningens själsdödande effekter, det motbjudande, mekaniska och livlösa slitet, förnedringen hos arbetaren som berövas sin mänsklighet.

Den romantiska utopin är väsentligen bakåtblickande: den avser att återupprätta de gamla sätten att leva, förkapitalistiska produktionssätt, hantverksarbete, organiska småsamhällen, åldriga moraliska, religiösa, eller kulturella värden. För romantiska revolutionärer gäller det emellertid inte så mycket att återvända till det förflutna som att ta en omväg genom det förgångna till framtiden, till en Ny Moralisk Värld6.

Till synes har Marx inget med romantiken att göra. Han avfärdar alla drömmar om att återvända till förkapitalistisk produktion som »reaktionära». Han hyllar industrikapitalismens historiskt progressiva roll, inte bara för att den utvecklat gigantiska produktivkrafter utan tidigare motstycke, utan också för att den skapat allmängiltighet, den enhetliga världsekonomin som är en nödvändig förutsättning för den framtida, socialistiska mänskligheten.

Han hyllar också kapitalismen för att den slitit isär de slöjor som döljer utsugningen i förkapitalistiska samhällen, med applåder av detta slag har en ironisk udd: Genom att införa mer brutala, öppna och cyniska utsugningsformer främjar det kapitalistiska produktionssättet utvecklingen av de förtrycktas klassmedvetande och klasskamp. Marx antikapitalism är inte en abstrakt negation”” av den moderna industriella (borgerliga) civilisationen utan syftar till överskridandet av den, det vill säga att den avskaffas samtidigt som det bästa den åstadkommit bevaras i en utveckling fram mot ett högre produktionssätt och en högre livsform (socialismen).

Hans angreppssätt är dialektiskt*: Han ser kapitalismen som ett system som »förvandlar varje ekonomiskt framsteg till en social katastrof». Det är i analysen av de sociala katastrofer den kapitalistiska industrin framkallar (liksom i sitt intresse för förkapitalistiska samhällsgemenskaper) som han, åtminstone i någon utsträckning, återförenar sig med den romantiska traditionen.

Både Marx och Engels uppskattade och stod i intellektuell tacksamhetsskuld till de romantiska kritikerna av industrikapitalismen. Deras arbete var i betydande grad påverkat av, inte bara romantiska ekonomer som Sismondi* — som ofta ställs mot och jämförs med Ricardo* i Marx ekonomiska skrifter — eller den ryske populisten Michajlovskij* som de brevväxlade med i tjugo år, utan också av författare som Dickens och Balzac*, av samhällsfilosofer som Carlyle* och historiker som Morgan* som undersökt antika samhällen — för att inte tala om romantiska socialister som Fourier* eller Moses Hess*.

Marx och Engels intresse för primitiva jordbrukssamhällen hänger samman med deras övertygelse att dessa åldriga samhällsbildningar hyste samhälleliga kvalitéer som den moderna civilisationen förlorat, kvalitéer som förebådar vissa drag hos det framtida kommunistiska samhället.

I ett brev till Engels från 1868 förklarar Marx både likheten och skillnaden mellan sin historieuppfattning och den traditionella romantiska: Medan romantikens reaktion mot Upplysningen* satte medeltiden som ideal, bestod den nya reaktionen i att nå bortom medeltiden till varje nations primitiva tidsålder, det vill säga till de gamla jämlika samhällsgemenskaperna.

Marx kritik av den industriella/kapitalistiska civilisationen inskränker sig inte till det privata ägandet av produktionsmedlen. Den är mycket mer genomgripande, radikal och allomfattande. Det är hela den rådande formen för industriell produktion och hela det moderna borgerliga samhället som sätts i fråga. Och det är här vi finner många argument och attityder som liknar romantikernas. Faktum är att den romantiska antikapitalismen är Marx bortglömda källa, en källa som är lika betydelsefull för hans arbete som tysk ny-hegelianism* eller fransk materialism*

Kritiken av hur livet delas in i mätbara delar i (det borgerliga) industrisamhället är väsentlig i Marx ungdomsskrifter.7 Han hävdar att under kapitalismen tenderar pengarna att förstöra och lösa upp alla omänskliga och naturliga egenskaper», genom att underordna dem under deras strikt kvantifierbara mått: »mängden av pengar blir mer och mer sin egen mäktigautmärkande egenskap, då den reducerar varje annan storhet till sin egen abstraktion reducerar den sig själv till sin rörelse som kvantitativ storhet.» Utbytet mellan mänskliga egenskaper — kärlek för kärlek, förtroende för förtroende — ersätts av det abstrakta utbytet av pengar mot en vara. Arbetaren själv blir enbart en vara, en eländig varelse som »både fysiskt och andligen berövats sin mänsklighet» och tvingas leva i moderna hålor som är värre än de primitiva eftersom de »förgiftats av civilisationens dödsbringande andedräkt».

Precis som en affärsägare som säljer ädla stenar ”bara ser dess handelsvärde och inte stenens skönhet och dess speciella natur», förlorar människor i det kapitalistiska samhället sina materiella och andliga sinnen och ersätter dem helt med en känsla av ägande. Att vara, att fritt uttrycka livets rikedom genom social och kulturell verksamhet, offras mer och mer för attha, att hopa penningar, gods eller kapital.

Dessa motiv i den unge Marx skrifter är mindre påfallande i Kapitalet, men de finns även där: I flera avsnitt jämför Marx den moderna kapitalistiska civilisationens anda, som enbart intresserar sig för att tillverka flera varor, förbilliga dem och ackumulera kapital — det vill säga för »kvantitet och bytesvärde» — med den klassiska antikens som uteslutande fäste sig vid »kvalitet och bruksvärde».8

Kapitalets huvudämne är naturligtvis utsugningen av arbetet, hur de kapitalistiska ägarna av produktionsmedel utvinner mervärde. Men den innehåller också en radikal kritik av det moderna industriarbetets själva väsen. Anklagelsen mot det kapitalistiska/industriella arbetets omänskliga karaktär är ännu klarare uttryckt i Kapitalet än i ungdomsskrifterna. Utan tvivel finns det en koppling mellan denna kritik och den romantisk-antikapitalistiska. Till skillnad från många romantiska tänkare drömmer inte Marx om att återupprätta det medeltida hantverket, men likväl uppfattar han industriarbetet som socialt och kulturellt underlägset jämfört med de mänskliga kvalitéerna hos det förkapitalistiska arbetet: »Kunskapen, omdömet och viljan som, om än i aldrig så liten utsträckning, utövas av den självständige bonden eller hantverkaren … har gått förlorade för» den möderne industriarbetaren som bara utför en liten del av arbetet.

I liknande anda skriver han i Grundrisse* att under industrikapitalismen »förlorar arbetet alla konstens kännemärken … /och/ blir mer och mer en rent abstrakt verksamhet*, en rent mekanisk verksamhet».

När han analyserar denna förnedring pekar Marx först på arbetsdelningen, som »förvandlar arbetaren till ett förkrympt missfoster, genom att tvinga fram skicklighet i en detalj på bekostnad av en värld av produktiv förmåga och instinkt.»

I detta sammanhang citerar han den konservative romantiske ekonomen David Urqhart*: «Att splittra upp en människa är att avrätta honom om han förtjänar en sådan dom, att lönnmörda honom om han inte gör det … Uppsplittringen av arbetet är lönnmord på ett helt folk». Sedan kommer maskinen, i sig ett framsteg, men under det nuvarande produktionssättet en förbannelse för arbetaren: Den »berövar arbetet allt intresse» och »konfiskerar varje atom av frihet, både i kroppslig och intellektuell verksamhet». Tack vare den kapitalistiska maskinen blir arbetet «en form av tortyr» och en «eländig rutin av slit och släp utan ände, där samma mekaniska process gås igenom om och om igen, ett Sisyfosarbete*».

Arbetaren förvandlas till blott en levande bihang till en livlös mekanism och är tvungen att arbeta «med regelbundenheten hos en maskindel».

I det moderna industriella/kapitalistiska systemet förvandlas hela uppläggningen av arbetet till «ett organiserat sätt att krossa arbetarens individuella livskraft, frihet och oberoende». Till denna dystra bild lägger han en beskrivning av de materiella villkor som fabriksarbetet utförs under: Här saknas utrymme, luft och ljus, miljön är fylld av damm och bedövande oväsen, mängder med människor dödas, lemlästas eller skadas av maskinerna och ännu fler blir sjuka av den »industriella patologins”» moderna åkommor.

Kort sagt, kapitalet offrar de kulturella och naturliga kvaliteter arbetaren har som människa för det rent kvantitativa målet att producera mer och mer varor för att göra större och större vinst.

Marx socialistiska utopi är nära knuten till hans radikala kritik av den moderna industriella/kapitalistiska civilisationen. Den är mycket mer än kollektiv egendom och planerad ekonomi. Den innebär en kvalitativ förändring, en ny samhällskultur, en ny livsform, en annorlunda sorts civilisation som skulle återupprätta «de sociala och naturliga egenskapernas» roll i människolivet och bruksvärdets roll i produktionsprocessen. Den kräver arbetets frigörelse, inte bara genom att «expropriatörerna exproprieras*» och genom att de förenade producenterna kontrollerar produktionsprocessen, utan också genom en total omvandling av arbetets själva natur.

Hur skulle detta kunna uppnås? Ett av de viktigaste dokumenten som visar Marx åsikter om detta är Grundrisse. Här skriver Marx att i ett socialistiskt samhälle skulle maskiner och tekniska framsteg drastiskt minska den »nödvändiga arbetstiden» — det arbete som behövs för att tillfredsställa människornas grundläggande behov. Större delen av dagen kommer därför att vara fri för vad han, med Fouriers*’ ord, kallar »attraktivt arbete» — det vill säga i verklig mening fritt arbete, arbete som är självförverkligande för individen. Sådant arbete, sådan produktion — som kan vara materiell likväl som andlig — är inte en ren lek (här är Marx oense med Fourier) utan kan kräva den största ansträngning och allvar — Marx nämner komposition av musik som ett exempel. Vidare förutsätter det allmän konstnärlig och vetenskaplig utbildning av folket.

Det skulle vara fullständigt missvisande att av det som sagts här dra slutsatsen att Marx var en romantisk utopist. Han hämtade lika mycket — eller snarare mer — från Upplysningen och den klassiska politiska ekonomin som från Romantikens kritik av den industriella civilisationen. Marx egen syn är varken romantikens eller den liberala nyttofilosofins, utan det dialektiska överskridandet av dem båda i en ny, kritisk och revolutionär världsåskådning.

Marx varken kommer med ursäkter för den borgerliga civilisationen eller ställer sig blind för vad den åstadkommit. Han strävar mot en högre samhällsform som förenar både det moderna samhällets tekniska framsteg och en del av de mänskliga kvalitéerna hos förkapitalistiska samhällsgemenskaper — och samtidigt öppnar ett nytt och gränslöst fält för att berika och utveckla människolivet. En ny föreställning om arbetet som en fri, icke-alienerad*” och skapande verksamhet — i motsats till det trista och inskränkta slitet i mekaniskt industriarbete — är en kärnpunkt i hans socialistiska utopi.

Efter Marx död har den förhärskande tendensen i marxismen varit »moderniserande». Den har bara tagit upp den ena sidan av arvet efter Marx och utvecklat en okritisk dyrkan av tekniska framsteg, industrialism, maskinism, fordism* och taylorism*. Stalinismen, med dess alienerade produktivism och fixering vid den tunga industrin är den sorgliga karikatyren av denna «kalla ström» inom marxismen.

Men det finns också en «varm ström» vars radikala och allomfattande kritik av den moderna civilisationen stödjer sig både på Marx och på den romantiska antikapitalistiska traditionen. Denna »romantiska marxism» hävdar att den socialistiska utopin innebär ett väsentligt brott med det nuvarande industrisamhället — som ett kvalitativt annorlunda sätt att leva och arbeta — och den ser med en viss nostalgi på somliga förkapitalistiska sociala eller kulturella former.

Var på sitt sätt har William Moms* och Rosa Luxemburg*, György Lukacs* och Ernst Bloch*, Walter Benjamin* och Herbert Marcuse*, Rudolf Bahro* och E P Thompson* tagit in delar av den romantiska traditionen i sin marxistiska teori.10

Denna halv-romantiska marxistiska kritik av den industriella civilisationen har satt djupa spår i dagens Tyskland, England och USA. Den har inte bara påverkat den nya vänstern och 60-talets studentrörelse utan också (på ett mer diffust och indirekt sätt) nyare sociala rörelser som miljörörelsen, kvinnorörelsen och fredsrörelsen.

Därför är marxismens «varma ström» på intet sätt anakronistisk, Otidsenlig. Tvärtom har den nått som högst just i vår tid och i synnerhet i Tyskland, England och USA, det vill säga i de länder där den moderna kapitalistiska civilisationen har nått sin renaste, mest systematiska och hänsynslösa utveckling. En av orsakerna till detta förnyade intresse är naturligtvis att den byråkratiska (efterkapitalistiska) industriella despotismen är så föga upplyftande. Den så kallade »reellt existerande socialismen» i Östeuropa är så ivrig att härma västlig teknokrat! och produktivism att den knappast framstår som något verkligt alternativ till det moderna borgerliga samhällets plågor.

Michael Löwy
Översättning Katarina Katz

Noter

1. Marx och Engels talade om sin »vetenskapliga socialsim» i motsats till den »utopiska» hos tidigare socialister som bara kunnat basera sina förhoppningar om ett bättre samhälle på sina förnuftiga och tilldragande idéer om hur detta skulle se ut (ö a).
2. Lenins formel lyder »Utan revolutionär teori – ingen revolutionär praktik».
3. Som Novalis, ETA Hoffman och surrealisterna.
4. Det räcker att nämna Burne och Rousseau, Coleridge och Blake, Balzac* och Fourier, Carlyle och William Morris*, Heidegger och Marcuse*.
5. Som hos Sorel.
6. Denna beteckning användes av bl a den brittiske socialisten Robert Owen (1771 – 1858) och den owenitiska socialistiska rörelsen. Den gav också namn åt deras tidning New Moral World (ö a).
7. I synnerhet i de s k Parismanuskripten från 1844. (På svenska i Människans frigörelse redigerad av Sven-Eric Liedman, Aldus 1965.)
8. Längre fram i Kapitalet diskuterar Marx den innebörd den grekiske diktaren Antipatros ger maskinen: Att skänka slavarna frihet och att panytt-föda den Gyllene tidsåldern — i motsats till det moderna användandet av maskiner för att förslava arbetarna och öka kapitalets värde.
9. Här citerar Marx från Engels bok Den arbetande klassens läge i England.
10. Se Michael Löwy »Marcuse och Benjamin: the Romantic Dimension» i tidskriften Telos nr 44, 1980 och »Marxism and Revolutionary Romanticism», Telos nr 49, 1981

Ord och namnförklaringar

alienation — främlingsskap, omöjlighet an förstå, överblicka och kontrollera. Uppkommer i kapitalistisk produktion, där de som producerar inte bestämmer vare sig vad som skall göras, hur det skall göras eller vad som sker med produkten, och färgar alla sociala relationer i det kapitalistiska samhället.
Arbete — Marx skiljer mellan konkret arbete, det vill säga ett arbete som utförs för att nå ett visst resultat, och abstrakt arbete, det vill säga arbete betraktat enbart som en process som skapar en viss mängd bytesvärde. För det abstrakta arbetet — som bara kan finnas i en varuekonomi — spelar hur, varför och av vem arbetet utförs ingen roll.
Bahro, Rudolf— (f. 1935) östtysk intellektuell. Dömdes till fängelse för sin bok Alternativet — en av de få marxistiska analyser av de efterkapitalisriska samhällen som gjorts i Östeuropa. Utvisades till Västtyskland, gick med i de Gröna och har på senare år fjärmat sig från socialismen.
Balzac, Honoré de — (1799 – 1850) mycket framstående fransk författare. En av pionjärerna för den realistiska romanen. S)älv konservativ och rojalist var han en skarp och klarsynt kritiker av den giriga borgarklassen.
Benjamin, Walter — (1892 – 1940) känd framför allt för sina essäer. Växte upp i en välbärgad och kulturintresserad judisk familj i Berlin. Bedrev studier i filosofi, i vilket han doktorerade, samt i litteraturhistoria, i München i början av detta århundrade. Blev marxist på 20-talet. Kom som litteraturkritiker på 30-talet i kontakt med Brecht, vars vän och trätobroder han blev.
Bemstein, Edward — (1850 – 1932) ledande tysk socialdemokrat. En av marxismens och den revolutionära vänsterns främsta motståndare inom Andra Internationalen.
Blake, William — (1757 – 1827) engelsk konstnär och diktare, mystiker och radikal. Hans visioner väver samman en religiös känsla och symbolik med ett förändrings- och samhällsideal som inspirerade den tidiga arbetarrörelsen.
Bloch, Ernst — (1885 – 1977). Se artikel, »Marxism och revolutionär utopi hos Bloch», längre fram i detta nummer av tidskriften.
Burke, Edmund — (1729 – 1797) engelsk politiker, skriftställare och konst-filosof. Förespråkade betydande mått av politisk frihet, men inte våldsamma omvälvningar för att nå den. Hans skarpa angrepp på den franska revolutionen hade stort inflytande bland konservativa men mötte genmäle från vänster — som t ex William Godwin påpekade hade även den av Burke prisade engelska friheten nåtts genom en revolution.
Carlyle, Thomas — (1795 – 1881) mycket läst skotsk essäist och historiker. Hans mest kända bok är Franska Revolutionen (1837). Carlyle vände sig mot de gängse ekonomiska laissez-faire idéerna. Hans ideologi innehåller en märklig balndning av radikala och reaktionära element.
Coleridge, Samuel Taylor — (1722 – 1834) inledde tillsammans med diktarkollegan Wordsworth romantiken i engelsk litteratur med Lyrical Ballads. Som många intellektuella av sin generation entusiasmerades Coleridge av den franska revolutionen, men avsvor sig sina radikala idéer under den raktionstid som satte in i mitte av 1790-talet.
expropriera expropriatörema — kapitalistklassens egendom bygger på att lönearbetaren berövas produktionsmedlen och frukten av sitt arbete (både historiskt vid kapitalismens uppkomst och dagligen i produktionen). Att beröva kapitalisterna produktionsmedlen (expropriera dem) är alltså, säger Marx att «expropriera expropriatörema».
Fattiglagarna — syftar speciellt på de grymma Poor Laws som infördes i Storbritannien 1836. Den som inte kunde försörja sig stängdes in i »arbetshus» under så vidriga förhållanden att det skulle avskräcka fattiga från att söka hjälp från myndigheterna.
fordism — efter den amerikanske industriägaren Henry Ford (1863 – 1947) vars bilfabriker var de första an använda löande bands-produktion.
Fourier, Charles — (1772 – 1837) betydande fransk socialistisk författare. Många inslag i hans utopi har inspirerat senare socialister och feminister.
fransk materialism — syftar på Upplysningsfilosofer som Denis Diderot (1713 – 1784) och Jean d’Alemben (1717 – 1783).
Grundrisse — en samling anteckningar a Marx om bl a ekonomi och filosofi. Återupptäckta och utgivna på 1900-talet.
Heidegger, Martin — (1889 – 1976) berömd konservativ, tysk filosof.
Arbetade med existentiella frågo och påverkade bl a Sartre. I centrum för hans syn på människolivets innersta väsen står ångesten inför döden, medvetandet om livets ändlighet.
Hess, Moses — (1812 – 1875) tysk socialfilosof. Vänsterhegelian som samarbetade med Marx men bröt med denne 1848. Blev senare en föregångare till den sionistiska ideologin. (Främs med boken Rom und Jerusalem.)
Hoffman, E.T.A. — (1776 – 1822) tysk författare, musikkritiker, kompositör, målare och advokat. En av Den tyska Romantikens främste författare, berättare, med fantasifulla och fantastiska historier framför allt i realistisk berättarstil.
laissez-faire — egentligen «låt gå», beteckning på en klassisk liberal politik där staten skulle reglera så lite som möjligt, i synnerhet av ekonomin.
Lukacs, György —(1885 – 1971) ungersk marxist, litteraturvetare och filosof. Har påverkat moderna ungerska humanistiska marxistiska filosofer som Heller och Väjda.
Luxemburg, Rosa (1870 – 1919) marxistisk teoretiker, en av de ledande inom den tyska och internationella arbetarrörelsens flygel. Lade jämfört med Lenin större tonvikt på arbetarnas massrörelser och massornas kamp och mindre på partiets roll som förtrupp.
Marcuse, Herbert — (1898 – 1979) tysk-amerikansk filosof, byggde på marxism, psykoanalys och den s k Frankfurtskolans Kritiska filosofi en teori om ideologi, estetik och medvetande i «konsumtinskapitalismen». Påverkade 60-talets studentrörelse.
Michajlovskij, Nikolaj — (1842 – 1904) rysk skriftställare och ekonom.
Morgan, Levais Henry — av en del betraktad som antropologins fader. Mest känd för den beskrivning av den mänskliga historiens utveckling i tre på varandra följande stora faser: vildhet, barbari och civilisation, som han gör i Ancient Society (1877) — en bok som Marx studerade ingående och Engels utgick ifrån då han skrev Familjems, Privategendomens och Statens ursprung (1884).
Morris, William — (1834 – 1896) brittisk konstnär och författare, socialist och utopisk visionär. Försökte återupliva medeltida hantverkstraditioner som alternativ till den industriella «skräpkulturen» och utarmningen av arbetets innehåll.
narodniker — främs unga intellektuella i tsartidens Ryssland som försökte gå ut till »folket» (narod) för att arbeta för de förtryckta böndernas befrielse. Lade ofta stor tonvikt vid att leva i enlighet med sina ideal vilket bidrog till att kvinnor spelade en framträdande roll. Mötte föga gensvar bland bönderna, urartade i terrorism och krossades.
ny-hegelianism — idealistisk filosofisk skola, efterföljare till filosofen Hegel (1770 – 1831) vars dialektik också påverkade Marx.
patologi — läran om sjukdomar och sjukliga processer.
Ricardo, David — (1772 – 1823) den störste inom den klassiska borgerliga politiska ekonomin. Ägnade sig åt frågor som senare borgerlig ekonomi undviker: totalinkomstens fördelning mellan olika samhällsklasser och sambandet mellan arbete och pris (arbetsvärdeteori). Har moderna efterföljare, ”nyrikardianer”, främst Piero Sraffa (1898-1983).
Sismondi, Leonard Simon de — (1773 – 1842) schweizisk ekonom och historiker. Talade för småborgerlig produktion men krävde också statliga ingripanden till arbetarnas förmån.
Sisyfos — dömdes enligt den grekiska mytologin av gudarna att i evighet rulla ett stenblock uppför en sluttning. Varje gång han når krönet rullar stenen ner igen.
Sorel, Geoge — (1847 – 1922) fransk skriftställare. Bidrog till att utveckla den revoltuionära syndikalismens teorier. Kom genom sitt förakt för demokrati och sin vålds- och övermänniskoromantik att slå över till idéer som inspirerade fascismen.
taylorism — efter Frederick W. Taylor (1856 – 1915) skapare av system för mätning och kontroll av den tid som åtgår i arbete. Föregångare till t ex MTM.
Thompson, E.P. — brittisk marxistisk historiker. Har skrivit om den brittiska arbetarklassens historia och polemiserat mot riktningar påverkade av den franske filosofen Althusser. Ledande inom fredsrörelsen och har på senare år avlägsnat sig från dess vänsterflygel.
Tönnies, Ferdinand (1855 – 1936) tysk filosof. Betraktade den sociologiska utvecklingen som en övergång från Gememschaft, en organisk levnadsnonn där individerna är nära föbundna med varandra till Gesellschaft, en alltmer mekanisk sammanslutning där gemenskapen upplöses.
Upplysningen — internationell tankeströmning under 1700-talet (starkast i Frankrike och i viss mån i England) som hävdade förnuftets, kunskapens och erfarenhetens företräde gentemot självgivna (främst religiösa) auktoriteter.
Urqhart, David — (180S – 1877) reaktionär brittisk diplomat och skriftställare, och torypolitiker.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1985

Marxism och religion: befrielseteologins utmaning

De kristnas deltagande i den revolutionära kampen är inte något nytt fenomen, åtminstone inte i Latinamerika. Den ”traditionella” marxismen har reagerat med en analys som ställer kristna arbetare som stödjer revolutionen i motsatsställning till kyrkan (”prästerskapet”), en alltigenom reaktionär organisation. Den colombianske prästen och gerillakämpen Camillo Torres död i en skärmytsling med armén, kan ses som ett undantagsfall. Men de kristnas och prästernas växande engagemang i den massomfattande kampen och deras omfattande deltagande i den sandinistiska revolutionen gör det klart och tydligt nödvändigt för oss att förändra denna förenklade analys.

Att sätta kyrkans bas i motsättning till dess konservativa hierarki är inte längre tillräckligt när ett stort antal biskopar har deklarerat sin solidaritet med folkliga rörelser. Detta engagemang har stundom kostat dem deras liv, vilket var fallet med San Salvadors ärkebiskop Monsignor Oscar Romero, som dödades av dödsskvadronerna i mars 1980. Marxister som är förbryllade eller förvirrade av denna utveckling tillgriper fortfarande distinktionen mellan dessa kristnas värdefulla sociala handlingar och en religiös ideologi som definieras som nödvändigtvis bakåtsträvande och idealistisk. Vi har emellertid genom befrielseteologin sett framväxten av ett religiöst tänkande som använt sig av marxistiska begrepp och inspirerat en social befrielsekamp…

Det är hög tid att marxister inser au del sker något nytt. Dess betydelse är världshistorisk. En betydelsefull del av ”Guds folk” och dess (kristna) kyrka befinner sig i en process av förändrad position i klasskampen, genom att med vapen (andliga) och utrustning (materiella resurser) gå över till det arbetande folkets sida.

Detta nya fenomen har litet samband med den tidigare ”dialogen” mellan kristna och marxister – uppfattade som två skilda läger – och ännu mindre med de trista, diplomatiska förhandlingarna mellan byråkratiska apparater. Ett karikerande exempel på detta var det nyligen hållna ”mötet mellan kristna och marxister” i Budapest – det vill säga mellan företrädare för Vatikanen och de östeuropeiska staterna. Vad som händer i Latinamerika (och på annat håll) kring befrielseteologin är något helt annat’ Vi ser ett nytt broderskap mellan revolutionärer som tror på Gud och de som inte gör det, med en frigörande sprängkraft som ligger utanför såväl Roms som Moskvas kontroll.

Utan tvivel kännetecknar allt detta ett ifrågasättande av den ”klassiska” marxistiska uppfattningen om religionen – speciellt i dess vulgariserade version, reducerad till artonhundratalets borgerliga filosofers materialism och fientlighet mot prästerskapet. Vi kan dock i Karl Marx och Friedrich Engels – och i en del av de moderna marxisternas – skrifter finna begrepp och analyser som kan hjälpa oss att förstå dagens ganska förvånande verklighet.

Folkets opium?

Vi kan börja med den berömda frasen ”religionen är folkets opium”, vilken i ögonen på de flesta av av marxismens anhängare och fiender tycks sammanfatta den marxistiska uppfattningen om det religiösa fenomenet. Först och främst måste vi komma ihåg att detta uttalande inte är speciellt marxistiskt. Samma fras kan, i olika sammanhang, återfinnas i Immanuel Kants, Johann Gottfried von Herders, Ludwig Feuerbachs, Bruno Bauers och Heinrich Heines1 skrifter. Ett noggrant studium av Marx text visar att han är mer nyanserad än någon skulle kunna tro. Han tog den dubbla karaktären på detta fenomen med i beräkningen:

Religiöst betryck är på samma gång uttrycket för verklig nöd och en protest mot den verkliga nöden. Religionen är den förtryckta varelsens längtan, hjärtat i en hjärtlös värld, på samma sätt som den är anden i en andefattig situation. Den är folkets opium. 2

Denna analys har mer vänsternyhegelianismen2, som ser religionen som det mänskliga väsendets förfrämligande, att tacka än Upplysningsfilosofin3 (religionen som prästerskapets sammansvärjning). Marx var i själva verket fortfarande nyhegelian och lärjunge till Feuerbach när han skrev stycket ovan. Hans analys av religionen var följaktligen ”för-marxistisk”. Men den är icke desto mindre dialektisk eftersom han förstår det religiösa fenomenets motstridiga natur: ibland ett rättfärdigande av det existerande samhället och ibland en protest mot det. Det var först senare – framför allt i Den Tyska Ideologin (1846) – som den strikt marxistiska studien av religionen som en social och historisk verklighet började. Med andra ord en analys av religionen som en av många ideologiska former, av folkets andliga produktion, produktionen av idéer, deltagande och medvetande – nödvändigtvis bestämda av den materiella produktionen och de motsvarande samhällsförhållandena.4

Friedrich Engels visade mycket större intresse för religiösa fenomen och deras historiska roll än Marx. Engels främsta bidrag till den marxistiska undersökningen av religionen är hans analys av förhållandet med det religiösa deltagandet i klasskampen. I det han ställde sig över den filosofiska polemiken (materialism mot idealism) försökte han förstå och förklara religionens konkreta samhälleliga uttryck. Kristendomen framträdde inte längre som ett tidlöst ”väsen”, utan som en kulturell form som utsattes för omdaningar i olika historiska perioder: först som slavarnas religion, sedan som det Romerska rikets statsideologi, sedan anpassad till den feodala hierarkin och slutligen omvandlat för att passa in i det borgerliga samhället. På så sätt framträder det som ett symboliskt tomrum att träta om för antagonistiska samhällskrafter: feodal teologi, borgerlig protestantism och plebejiska kättare. Då och då tenderar denna analys till en trångsynt militaristisk, instrumenten vision av problemet:

(…) varje klass använder sin egen tillämpade religion… och det spelar mindre roll om dessa gentlemän tror på sina respektive religioner eller inte.5

Engels verkar bara finna det ”religiösa döljandet” av klassintressena i de skilda trosformerna.

Engels insåg – till skillnad från Upplysningsfilosoferna – tack vare sin klasskampsmetod att konflikten mellan materialism och religion inte alltid är identisk med kampen mellan revolution och reaktion. I England försvarade exempelvis 1700-talets materialism i namn av Thomas Hobbes6 den absoluta monarkin medan protestantiska sekter använde sig av religionen som sitt baner i den revolutionära kampen mot Stuartarna…7 På samma sätt gör han, långt ifrån att se kyrkan som en samhälleligt homogen helhet, en anmärkningsvärd analys som visar hur den i vissa historiska konjunkturer söndras i enlighet med sin klassammansättning. Under Reformationen fanns det alltså på ena sidan det högre prästerskapet, den feodala hierarkins lärda toppskikt, och på den andra sidan det lägre prästerskapet, som slöt sig till Reformationens ideologer och den revolutionära bonderörelsen.8

Trots att Engels var materialist, ateist och en orubblig fiende till religionen, förstod dock varken han eller den unge Marx fenomenets dubbla natur: religionen som dels rättfärdigade den rådande ordningen, men som också utifrån de sociala omständigheterna spelade en kritisk, protesterande och revolutionär roll. Dessutom koncentrerades de flesta av de konkreta studier han skrev på denna andra aspekt. Främst med avseende på den primitiva kristendomen, slavarnas, de bannlystas, de fördömdas, de förföljda och förtrycktas religion.9 De första kristna kom från samhällets bottenskikt – förutom slavarna innebar detta också de fria män som hade berövats sina rättigheter och små bönder som var nedtyngda av skulder.

Engels gick till och med så långt att han drog upp en överraskande parallell mellan denna primitiva kristenhet och den moderna socialismen: a) de två stora rörelserna är inte skapade av hövdingar och profeter – även om det inte råder någon brist på profeter för någon av dem – utan är massrörelser; b) båda är de förtrycktas rörelser som förföljs, deras medlemmar görs fredlösa och förjagas av de härskande auktoriteterna; c) båda förkunnar en nära förestående befrielse från slaveri och misär. För att försköna sin jämförelse citerade Engels lite provokativt något som Ernest Renan10 sagt:

”Om ni vill få en bild av hur de första kristna samfunden såg ut så ta och titta på en lokal avdelning av International Workingmen’s Association.”11

Den avgörande skillnaden är naturligtvis att de primitivt kristna uppsköt befrielsen till livet efter detta, medan socialismen menar att den äger rum i denna världen.12

Är denna skillnad så klar och tydlig som den ser ut vid första anblicken? I sin studie av den andra stora kristna proteströrelsen – de medeltida kättarna och bondekrigen i Tyskland – tycks den suddas ut: Thomas Münzer, teolog och ledare för de revolutionära bönderna och plebejerna under 1500-talet, ville omedelbart upprätta Guds rike, profeternas tusenåriga rike, på jorden. Enligt Engels var Guds Rike för Münzer ett samhälle utan klasskillnader, privat egendom och en statsmakt oberoende av och främmande för samhällets medborgare. Engels tenderade emellertid återigen att reducera religionen till en krigslist: han talar om Münzers kristna fraseologi och bibliska täckmantel.13 Den specifikt religiösa dimensionen i Münzers tusenårsdröm, dess andliga och moraliska kraft, dess autentiskt erfarna mystiska djup, verkade undgå honom.

Efter att ha sagt detta förde Engels genom sin analys av det religiösa fenomenet ur klasskampens synvinkel fram dess möjliga källa till protester och öppnade vägen för ett nytt sätt att närma sig – särskiljt från både upplysningsfilosofernas och de tyska nybegelianernas – förhållandet mellan religion och samhälle.

Blochs och Goldmans bidrag

De flesta av de marxistiska undersökningarna av religionen under det nittonde århundradet är begränsade till en utveckling av de uppfattningar som skisserades av Marx och Engels, eller att tillämpa dem på en faktisk verklighet. Detta var fallet med exempelvis Karl Kautskys historiska studie av den primitiva kristendomen, de medeltida kättarna och Thomas Münzer. Samtidigt som han förser oss med intressanta detaljer om den samhälleliga och ekonomiska grundvalen för dessa rörelser och deras kommunistiska strävanden, inskränker han helt enkelt deras religiösa tro till ett ”skal” (Hulle) eller ”skrud” (Gewand) som döljer det sociala innehållet.14 Såväl Lenin som Trotskij och Luxemburg behandlar i sina skrifter det taktiska problem som religionen ställer för arbetarrörelsen – deras viktigaste uppfattning var att den ateistiska striden gentemot religionen måste underordnas klasskampens konkreta behov, vilket kräverenighet mellan arbetare som tror på Gud och de som inte gördel

Ernst Bloch15 förändrade radikalt ramen för marxismens förhållande till religionen. På ett liknande sätt som Engels skiljde han mellan två samhälleligt motsatta strömningar: den officiella kyrkans teokratiska religion, folkets opium, en mystifierande organisation i de mäktigas tjänst, och den underjordiska, undergrävande religionen hos Katharerna, Hussiterna Joakim av Flore, Thomas Münzer, Baader, Weitling och Leo Tolstoj. Till skillnad från Engels vägrar dock Bloch att uteslutande se religionen som en ”täckmantel” (eller något som döljer) klassintressena (han kritiserar indirekt denna tes, men tillskriver Kautsky den…) I form av proteströrelse är religionen en av de mest kännetecknande formerna för ett utopiskt medvetande,ett av de rikaste uttrycken för ”Hoppets” princip. Genom sin förmåga till kreativa förhoppningar utstakar den judiskt-kristna eskatologin16 – Blochs önskade religiösa universum – det föreställda utrymmet för det-som-ännu-inte-existerar.17

Genom att utgå från dessa förutsättningar utvecklar Bloch en kättersk och bildstormande tolkning av Bibeln – både Nya och Gamla Testamentet – den av Påven oriktigt framställda bibeln(Biblia Pauperum), och brännmärker faraonerna och uppmanar var och en av välja aut Cesar aut Christus (antingen Kejsaren eller Kristus).

Bloch framställde som religiös ateist – enligt Bloch kan bara en ateist vara en god kristen och vice-versa – en marxistisk tolkning av tusenårsriket (här följde han Engels), men också – och detta var nytt – en tusenårig uttolkning av marxismen. De eskatologiska och kollektivistiska kättarna i det förgångna utgör för honom inte bara just ”socialismens föregångare” (vilket var titeln på Kautskys bok) – ett avslutat kapitel ur det förgångna – utan ett subversivt arv än i denna dag.

Givetvis insåg Bloch, likt den unge Marx i ett berömt citat från 1844, det religiösa fenomenets dubbla natur, dess förtryckande sida och dess möjliga källa till uppror. Det första kräver att vi använder oss av vad han kallar marxismens ”insupande av kall luft”, den obarmhärtiga materialistiska analysen av ideologier, gudabilder och avgudadyrkan. Det andra uppammar å andra sidan marxismens ”inbjudande vänlighet” för att försöka rädda religionens kulturellt utopiska överflöd undan dess kritiska och föregripande kraft. Bortom varje ”dialog” drömde Bloch om en verklig förening mellan kristendom och religion, på samma sätt som under de medeltida bondekrigen.

Lucien Goldmanns18 verk är en annan intressant och originell tillämpning av den marxistiska studien av religionen. I sin bok The Hidden God (1955)19 jämförde han (utan att jämställa den ena med den andra) den religiösa tron med den marxistiska tron: båda har det gemensamt att de motsätter sig individualism (rationalistiskt eller empiricistiskt) och tror på värden som går bortom individen20 – Gud för religionen, det mänskliga samhället för socialismen. En liknande analogi kan göras mellan Pascals vadslagning om Guds existens21 och den marxistiska vadslagningen om den befriade historiska framtiden: båda är en risktagning, faran för att misslyckas och förhoppningen om framgång. Båda ändar i frågan om tron och är inte påvisbara uteslutande på en nivå av faktiska bedömningar. Det som skiljer dem åt är naturligtvis den övernaturliga eller överhistoriska religiösa översinnliga naturen. Utan att på något sätt vilja ”kristna marxismen”, har Lucienn Goldmann på ett nydanande sätt närmat sig det konfliktfyllda förhållandet mellan religiös tro och marxistisk ateism.

Marx och Engels trodde att religionens subversiva roll hörde till det förflutna och inte hade något inflytande i den moderna klasskampens epok. Denna förutsägelse har mer eller mindre (med ett fåtal viktiga undantag) bekräftats av historien under ett sekel. Men för att kunna förstå vad som har hänt i mer än tjugo års tid i Latinamerika – likväl som på Filippinerna och i mindre utsträckning i delar av Europa – måste vi i vår analys ta till oss Blochs (och Goldmanns) föraningar om den judiskt-kristna traditionens utopiska potential.

Vad är befrielseteologin?

Vad är befrielseteologin? Varför förorsakar den oro inte bara i Vatikanen utan också i Pentagon; inte bara för Den Heliga Sjöns kardinaler utan också för Ronald Reagans rådgivare? Helt klart för att det som står på spel sträcker sig vida bortom den traditionella ideologiska debattens ramar: för de som stöder den rådande ordningen i både kyrkan och samhället är det en fråga om en utmaning av deras makt i praktiken.

Som Leonardo Boff har förklarat är befrielseteologin en avspegling av, och tankar om, en praxis som ännu inte existerar. Mer exakt är det uttrycket och legitimerandet av en omfattande samhällsrörelse som växte fram i början av 1960-talet – långt före de nya teologiska skrifterna. Den drog med sig betydande delar av kyrkan (biskopar, präster, religiösa ordnar), religiösa lekmannarörelser (Catolic Action, Christian University Youth, Young Christian Workers)22, folkligt förankrade ingripanden av präster (bland arbetare, i stadsförsamlingar och bland bönder) och undervisning i ”bas”-samhällen. Utan denna rörelse (man kan kalla den för Kristna för befrielse) kan vi inte förstå så betydelsefulla samhällsfenomen som den centralamerikanska revolutionens uppsving eller framväxten av en ny arbetarrörelse i Brasilien.

Denna rörelse (här kommer vi bara att undersöka den katolska varianten, även om den också existerar i protestantisk miljö) bekämpas kraftfullt av Vatikanen och hierarkin inom kyrkan i Latinamerika – CELAM (det Latinamerikanska Biskopsmötet) ledd av den colombianske biskopen Alfonso Lopez Trujillo. Kan man säga att det pågår en klasskamp inom kyrkan? Ja och nej. Ja, i så motto att vissa ståndpunkter tenderar att svara mot de härskande klassernas eller de förtrycktas intressen. Nej, för att biskoparna, jesuiterna eller prästerna som går i spetsen för ”De fattigas kyrka” inte själva är fattiga. Deras uppslutning bakom de för -tryckta motiveras av andliga och moraliska skäl som inspireras av deras religiösa kultur, kristna tro och katolska tradition. Vidare utgör denna moraliska och religiösa dimension en betydelsefull faktor i motivationen för tusentals kristna aktivister i fackföreningarna, kvartersföreningarna, bassamhällena och den revolutionära fronten. Fattiga människor blir medvetna om sina villkor och organiserar sig för att kämpa som kristna som tillhör en kyrka och inspireras av en tro. Om vi betraktar denna tro och religiösa identitet, djupt rotade i den folkliga kulturen, som ett enkelt ’hölje’ eller ’skrud’ av de samhälleliga och ekonomiska intressena, hemfaller vi till ett sorts inskränkt närmandesätt som hindrar oss från att förstå den verkliga rörelsens mångfald och autenticitet

Befrielseteologin är den andliga produkten – begreppet andlig produktion kommer, som bekant, från Marx i Den Tyska Ideologin – av denna rörelse. Men genom att den legitimerat rörelsen genom att förse den med en sammanhängande religiös lära, har den på ett avgörande sätt bidragit till dess utbredning och stärkande. Även om den kristna befrielseströmningen fortfarande är en minoritet och majoriteten av den latinamerikanska kyrkan förblivit moderat eller konservativ (med i grunden reaktionära fästen i Colombia och Argentina), är dess inflytande långt ifrån negligerbart – framför allt i Peru och Brasilien där Biskopsmötena, trots ihärdiga påtryckningar från Vatikanen, vägrat att fördöma befrielseteologin.

Marxismen och befrielseteologin

Varför oroar befrielseteologin den ortodoxa Vatikanen så mycket? Av alla de synder som Rom tillskriver de nya teologerna finns det en som är den överlägset farligaste och oroande: den marxistiska synden. Enligt Monsignor Lopez Trujillo (ordförande för CELAM), den konservativa strömningens representant, är den kritiklösa användningen av den marxistiska analysen i färd med att löpa den kyrkliga organisationen ur händerna och underminera den.23

Det råder ingen tvivel om att marxismen är tvistens kärna i polemiken om befrielseteologin. Hur kommer det sig att romerskt katolska teologer attraherats av en sådan kättersk lära? Kardinal Ratzinger (den främste vatikanske teologen), vars politiska insikt inte bör under -skattas, hade följande att säga om den: ”(under 1960-talet) utvecklades en definitiv känsla av ett innehållsligt vakuum i västvärlden.” I denna situation ”genomgick olika nymarxistiska former en förvandling, slog igenom med en moralisk entusiasm och utgjorde ett löfte om ett verkligt innehåll som framträdde som nästan oemotståndligt för universitetsungdomen.” Dessutom ”kunde fattigdomens och förtryckets moraliska utmaning inte längre ignoreras i en tid då Europa och Nordamerika nått en nivå av ett hittills aldrig skådat överflöd. Denna utmaning krävde helt uppenbart nya svar som inte kunde sökas i de då existerande traditionerna. Det förändrade teologiska och filosofiska läget stimulerade direkt sökandet efter svar inom en kristenhet som själv utlämnades att ledas av marxistiska filosofers till synes vetenskapligt grundade föreställning om hoppet”24

Resultatet har blivit uppkomsten av befrielseteologer som ”anslutit sig till en huvudsakligen marxistisk metod”. Det allvarliga i den fara som utgjordes av denna nya lära underskattades ”på grund av att den inte passade in i något tidigare existerande kätterskt mönster; dess utgångspunkt föll utanför ramarna för vad som kunde behandlas inom de traditionella diskussionsschemana.” Kardinalen erkänner att det inte går att förneka att den nya teologin, i sin uttalade kritik av Bibeln och användandet av en marxistisk analys, är ”förförisk, med en nästan fulländad logik” – den verkar svara mot ”såväl vetenskapliga anspråk som dagens moraliska utmaningar”. Men detta gör den bara än mer fantastisk: ”i själva verket är ett fel än mer farligt ju större dess kärna av sanning är.”24

Vi vet vad som hände sedan – några månader senare publicerade Den Heliga Kongregationen för Trons Lära25 ett dokument, undertecknat av dess ”prefekt” (Kardinal Ratzinger själv) som för första gången officiellt fördömde befrielseteologin som en ”avvikelse”. Den främsta kritiken mot de nya latinamerikanska teologerna i denna Förhållningsorder angående vissa aspekter i ”befrielseteologin” riktas mot deras – ”på ett icke tillräckligt kritiskt sätt” – användande av begrepp ”lånade av olika strömningar inom det marxistiska tänkandet”. Som ett resultat av dessa begrepp – i synnerhet begreppet klasskamp – blir de fattigas kyrka i den kristna traditionen i befrielseteologins skepnad ”en klassbaserad kyrka, nu medveten om behovet av den revolutionära kampen som ett steg mot befrielse och som i sin liturgi hyllar denna befrielse som nödvändigtvis leder till ett ifrågasättande av Kyrkans sakramentala och hierarkiska struktur… ”26

Dessa formuleringar är uppenbart polemiska, men det går inte att förneka att befrielseteologer har tagit analyser, begrepp och synvinklar från marxismens teoretiska arsenal, vilket spelar en betydelsefull roll i deras förståelse av den samhälleliga verkligheten i Latinamerika.

Befrielseteologin har på ett genomgripande sätt omskakat det politiska och kulturella livet just genom att på ett positivt sätt förhålla sig till vissa särdrag i marxismen – oberoende av dess innehåll. Härigenom bryter den mot ett tabu och uppmuntrar ett stort antal kristna att se med nya ögon på inte bara marxisternas teori utan också deras praktik. Ett sådant förhållningssätt kan vara kritiskt, men det var vitt skilt från den traditionella bannlysningen av ”den ateistiska marxismen, den kristna civilisationens djävulska fiende” – som vi å andra sidan kan finna nämnd i militärdiktatorernas tal, från Argentinas Jorge Videla till Chiles Agostin Pinochet…

En närmare undersökning av de historiska villkoren (ekonomiska, sociala och politiska) som möjliggjort denna öppning av den katolska kulturen gentemot de marxistiska idéerna går utanför ämnet för denna artikel. Vi kan dock bara notera den roll två olika sammanlöpande händelser spelar: den nya europeiska teologin och det Andra Vatikanrådet, vilket öppnade kyrkan för nya modernt tänkande strömningar, och å andra sidan, den stalinistiska monolitismens uppbrytande efter den Tjugonde partikongressen i Sovjetunionen och sprickan mellan Sovjet och Kina. I Latinamerika fanns också den kubanska revolutionens inflytande och slutet för kommunistpartiernas hegemoni: Marxismen sågs inte längre som ett slutet och stelbent system, underordnat Moskvas ideologiska auktoritet, utan blev återigen en tanke i rörelse, öppen för olika tolkningar och därigenom åtkomlig för en ny kristen tolkning.27

Det är svårt att framställa en övergripande syn på befrielseteologins inställning och förhållning till marxismen, därför att det å ena sidan finns ett mycket brett spektrum av förhållningssätt – alltifrån det försiktiga användandet av vissa beståndsdelar till en sammanhängande syntes -och å andra sidan har en viss förändring ägt rum mellan de åsikter som kom till uttryck i den mer radikala perioden 1968 till 1980 och dagens mer reserverade inställning (enligt Roms kritik). Men på grundval av de mest representativa befrielseteologernas skrifter (som Gutierrez och Boff) och av vissa dokument från biskopar, kan man identifiera några grundläggande referenspunkter.

Vissa latinamerikanska teologer (influerade av den franske filosofen Louis Althusser) refererar på ett enkelt sätt till marxismen som en (eller den enda) samhällsvetenskapen, att användas som ett strikt hjälpmedel att förbättra vår kunskap om den latinamerikanska verkligheten. Detta är på samma gång en alltför vid och alltför inskränkt definition. Alltför vitt eftersom marxismen inte är den enda samhällsvetenskapen… Alltför inskränkt därför att marxismen inte bara är en vetenskap utan också är grundad på en i handling valt alternativ. Dess syfte är inte bara att känna till världen utan också förändra den.

I verkligheten är befrielseteologernas intresse – många författare talar om ”fascinationen” – för marxismen större och mer djupgående än ett heuristiskt28 lånande av några få analytiska begrepp.

Det inbegriper också värden (samhälleliga), etiska/politiska val (solidaritet med de fattiga) och framtidsutopier (ett samhälle utan klasser och förtryck). Gustavo Gutierrez menar att marxismen inte bara utgör en vetenskaplig analys utan även ett utopiskt strävande efter samhällsförändringar. Han kritiserar Althussers vetenskapliga vision, vilken ”förhindrar oss att se den djupgående enheten i Marx verk och i konsekvens därav att lätt förstå dess kapacitet att inspirera en radikal och permanent revolutionär praxis.”29

Vilken marxism inspirerar befrielseteologerna? Absolut inte den marxism som återfinns i de sovjetiska dialektisk-materialistiska texthäftena och inte heller de latinamerikanska kommunistpartiernas marxism. De attraheras snarare av ”den västerländska marxismen” – ibland kallad ”ny-marxismen” i deras dokument. I Befrielseteologi – Framtidsutsikter, Gustav Gutierrez stora introduktionsverk, är den oftast citerade marxistiske författaren Ernst Bloch. Där finns också referenser till Louis Althusser, Herbert Marcuse, Georg Lukasc, Antonio Gramsci, Henri Lefebvre, Lucien Goldmann och… Ernest Mandel (som ställs gentemot Althusser för sin bättre förståelse av Marx alienationsbegrepp).

Men dessa Europeiska hänvisningar är mindre betydelsefulla än de latinamerikanska: José Carlos Mariategui, som en källa till den ursprungliga marxismen, anpassad till verkligheten på kontinenten, den Kubanska revolutionen, som en sporrande händelse i den latinamerikanska historien, och slutligen beroendeteorin: Kritiken av den beroende kapitalismen som framförts av Fernando Henrique Cardoso, André Gunder Frank, Theotonio dos Santos, Anibal Quijano (alla omnämnda många gånger i Gutierrez bok). Det behöver knappt sägas att Gutierrez och hans medarbetare prioriterar vissa marxistiska ämnen (humanism, alienation, praxis, utopi) och avvisar andra (”materialistisk ideologi”, ateism).

Fattigdomen är utgångspunkten

Utgångspunkten för denna upptäckt av marxismen är ett ofrånkomligt samhälleligt faktum, en brutal verklighet för massor av människor i Latinamerika: fattigdomen. Fattigdom har helt uppenbart funnits på kontinenten i århundraden, men med den kapitalistiska utvecklingen i städerna och på landsbygden, flykt från städerna, arbetslöshet, den explosiva tillväxten av slumområden i städernas utkanter, har en ny, mer dramatiskt och omfattande fattigdom brett ut sig. I många avseenden är den värre än tidigare. För befrielseteologerna framstår marxismen som den mest systematiska, sammanhängande och världsomfattande förklaringen till denna fattigdoms orsaker och som det enda tillräckligt radikala förslaget att avskaffa den.

Omsorgen om de fattiga är en tusenårig tradition inom Kyrkan som sträcker sig tillbaka till kristendomens evangeliska rötter. Latinamerikanska teologer sluter upp bakom denna traditions kontinuitet, vilken ger dem med såväl referenser som inspiration. Men i en väsentlig fråga bryter de skarpt med det förgångna: för dem är det fattiga folket inte längre baravälgörenhetsobjekt, de är de som skall genomföra sin egen befrielse. Faderlig hjälp eller understöd ersätts av solidaritet med de fattigas kamp för sin egen befrielse. Det är här som en förgrening med en grundläggande marxistisk politisk princip görs – arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk. Denna förändring är kanske befrielseteologernas viktigaste nya politiska bidrag. Det medför också de största konsekvenserna i förhållande till kyrkans samhällsuppfattning.

Vatikanen anklagar Gutierrez och hans allierade för att ha ersatt de fattiga i den kristna traditionen med den marxistiska arbetarklassen. Denna kritik är inte helt giltig. För de latinamerikanska teologerna är de fattiga ett begrepp med moraliska, bibliska och religiösa betydelser. Gud definieras av dem som ”de fattigas Gud” och Kristus återuppstår i dagens korsfästa fattiga. Det är också socialt ett mer vitt begrepp än arbetarklassen: det innefattar, enligt Gutierrez, både de utsugna klasserna och de ringaktade raserna och de marginaliserade kulturerna (i sina senaste skrifter lägger han till kvinnorna som är dubbelt förtryckta).

En del marxister kommer otvivelaktigt att kritisera detta ersättande av det ”materialistiska” begreppet arbetarklassen med ett sådant vagt, känslomässigt och oprecist begrepp. /verkligheten motsvarar denna term situationen i Latinamerika, där man både i städerna och på landsbygden kan finna en oerhörd mängd f ätliga människor – arbetslösa, halvt-om-halvt arbetslösa, säsongsarbetare, gatuförsäljare, utstötta, prostituerade etc – som utesluts från det ”formellt” produktiva systemet De kristna, marxistiska fackföreningsaktivisterna i El Salvador har uppfunnit ett ord som täcker in alla dessa delar av den förtryckta och utsugna befolkningen: pobresiado.30

Beslutet att välja de fattiga sida som togs på de latinamerikanska biskoparnas konferens i Puebla (1979) var i praktiken ett kompromissförslag, uttolkat på ett traditionellt (socialt understöd) sätt av kyrkans mer moderata eller konservativa strömningar, utläst på ett mer radikalt sätt av befrielseteologerna och de mer framåtskridna prästerna – som ett engagemang för de fattigas organisering och kamp för sin egen befrielse. Med andra ord blev den marxistiska klasskampen, inte bara som ett ”verktyg för analyser”, utan som en vägledning för handling,ett utmärkande kännemärke för denna nya Kyrka för de fattiga. Som Gustavo Gutierrez säger:

”att förneka klasskampens verklighet innebär i praktiken att man tar ställning för de härskande samhällssektorerna. Att ställa sig neutral i denna fråga är omöjligt.”

Det som krävs är:

”att tillägnandet av en del av det mervärde som framställs av den stora majoritetens arbete upphävs, och inte lyriska appeller till förmän för samhällsharmoni. Vi måste skapa ett socialistiskt samhälle som är mer rättvist, friare och mänskligare och inte ett samhälle av falsk försoning och skenbar jämlikhet.”

Detta leder till följande praktiska slutsats:

”Att skapa ett rättvist samhälle i dag innebär nödvändigtvis att man man är medvetet och aktivt indragen i den klasskamp som utspelas inför oss.”31

Hur går detta ihop med med det kristna åtagandet att älska alla människor. Gutierrez svar utmärks av dess stora politiska stränghet och moraliska generositet: vi hatar inte våra förtryckare, vi vill befria dem också genom att frigöra dem från deras eget främlingsskap, deras strävanden, deras egoism, med ett ord från deras omänskliga villkor. Men för att göra det måste vi resolut valda de förtrycktas sida och konkret och effektivt bekämpa den förtryckande klassen…

Kristenhet för befrielse och revolutionen

Att välja de fattigas sida är inte bara för de kristna som kämpar för befrielse en tom fras: det kommer till uttryck i handling genom hundratusentals kristnas engagemang – medlemmar av bassamfund, lekmän indragna i prästernas arbete, präster och medlemmar av religiösa ordnar.

De syns i uppbygget av grannskapskommittéer i slumområdena, formeringen av oppositionella klasskampsströmningar i fackföreningarna, organiseringen av jordlösa bonderörelser och försvaret av politiska fångar mot tortyr. Det inspirerar deras aktiva deltagande i arbetarkampen och den folkliga kampen över hela kontinenten, uppbygget av Arbetarpartiet (PT) i Brasilien, den Sandinistiska revolutionen i Nicaragua och FMLNs revolutionära kamp i El Salvador.

Om detta uppfattas, som det görs av en del kortsiktigt tänkande marxister, som bara ett ”trick” av kyrkan, en ”populistisk manöver” för att behålla kontrollen över massorna eller en skicklig taktik för att hålla tillbaka kommunismen, blundar man inför den faktiska verkligheten och förstår ingenting av vare sig den subjektiva motivationen eller fenomenets objektiva betydelse. Det var inte ett ”trick” utan en djupgående andlig vändning, en verklig moralisk och politisk omvändelse till de fattigas sida, som fick prästerna Domingo Lain (dödad 1974) och Gasper Garcia Laviana (dödad 1978) – båda av spanskt ursprung – att förena sig med guerillakämpama i Colombia och Nicaragua. Detta inspirerade den brasilianske Jesuiten, Joao Bosco Penido Bumier (dödad 1976) och den salvadoranske Jesuiten Rutilio Grande (dödad 1977) till att arbeta i solidaritet med fattigbönderna och hjälpa deras organisation. En sådan omvändelse fick Monsignor Oscar Romero (dödad 1980), trots att han redan stod under dödshot från armén, att uppmana soldaterna att vägra lyda sina överordnade officerare när de beordrades att skjuta mot folket.32

För att på ett effektivt sätt kunna kämpa mot fattigdomen måste vi förstå dess orsaker. Det är här som befrielseteologin återigen förenas med marxismen. Den överväldigande majoritetens fattigdom och det privilegierade fåtalets motbjudande överflöd stöttas upp av samma ekonomiska grundvalar – det kapitalistiska systemet. Mer exakt talar vi angående Latinamerika om en beroende kapitalism, underordnad de stora imperialistiska ländernas multinationella monopolbolag.

Den moraliska kritiken av kapitalismens orättvisor och fientlighet gentemot dess kalla och opersonliga väsen är en gammal tradition inom kyrkan. Max Weber, religionssociologen, har redan riktat vår uppmärksamhet på den grundläggande motsättningen mellan katolicismens etiska rationalitet och kapitalismens ekonomiska rationalitet. Detta hindrade givetvis inte kyrkan från att försonas med den borgerliga samhällsordningen från 1800-talet och framåt, men kritiken av den ”liberala kapitalismen” förblir en del av den katolska kulturen.

På 1960-talet började denna tradition förenas med den marxistiska analysen av kapitalismen (vilken också innefattar ett moraliskt fördömande av orättvisan) i synnerhet genomberoendeteorin. Beroendeteoretikernas främsta förtjänst (främst André Gunder Frank och Anibal Quijano) var att de bröt med de illusioner om ”utveckling” som var förhärskande inom den latinamerikanska kommunismen under 1950-talet (i synnerhet kommunistpartiernas ideologi), genom att påvisa att orsaken till misären, underutvecklingen, av den växande ojämlikheten och militärdiktaturerna inte var ”feodalism” eller otillräcklig modernisering, utan den beroende kapitalismens struktur. I konsekvens med detta hävdade de att någon sorts socialistisk omvandling kunde vrida de latinamerikanska länderna ur beroendets och fattigdomens grepp. Vissa drag av denna analys skulle omfattas inte bara av befrielseteologerna utan också av biskopsmöten, främst i Brasilien.

I maj 1980 förberedde en expertgrupp från USAs Republikanska Parti ett dokument vilket blev en viktig politisk ”bönebok” för partiets presidentkandidat, Ronald Reagan – Santa Fé-dokumentet. I andra delen av dokumentet, med titeln ”Inhemsk omstörtning”, slår förslag nummer 3 fast att:

”Förenta staternas utrikespolitik måste börja konfrontera (och inte bara i efterhand reagera) befrielseteologin. I Latinamerika är kyrkans roll vital för uppfattningen om politisk frihet. Olyckligtvis har marxist-leninistiska krafter utnyttjat kyrkan som ett politiskt vapen mot privategendomen och det kapitalistiska produktionssystemet och infiltrerat de religiösa samfunden med uppfattningar som är mer kommunistiska än kristna.”

Om det Republikanska Partiets experter å andra sidan med ”kommunistiska uppfattningar” menar kommunistpartiernas, missar deras analys fullkomligt det som verkligen sker. De fattigas Kyrka, i första hand påverkad av religiösa och etiska överväganden, visar prov på en mycket mer radikal, oförsonlig och kategorisk antikapitalism – eftersom den innehåller en tillbakagång för den moraliska dimensionen – än kommunistpartierna på kontinenten, vilka fortfarande tror på industriborgerskapets progressiva egenskaper och den industriella utvecklingens (kapitalistiska) historiska ”anti-feodala” roll. Blott ett exempel visar denna paradox. Det brasilianska kommunistpartiet förklarade i resolutionerna från dess Sjätte kongress (1976) att:

”en socialisering av produktionsmedlen motsvarar inte motsättningen mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena i det nuvarande läget.”

Med andra ord, den industriella kapitalismen måste först utveckla ekonomin och modernisera landet. 1973 publicerade emellertid biskoparna och abbotarna från västra-centrala Brasilien ett dokument (Kyrkornas klagan) med följande slutsats:

”Vi måste besegra kapitalismen: den är den största ondskan, en anhopad synd, de ruttna rötterna, det träd på vilket alla de frukter vi så väl känner växer: fattigdom, hunger, sjukdom och död. …för att kunna göra detta är det nödvändigt att sträcka sig bortom det privata ägandet av produktionsmedlen (fabriker, handel och banker)…”33

Ett annat biskopsdokument är än klarare. Deklarationen från Biskoparna i Nordöstra Brasilien (1973) förklarar.

”den orättvisa som frambringas av detta samhälle är ett resultat av det kapitalistiska produktionsförhållandet, vilket oundvikligen skapar ett klassamhälle som kännetecknas av diskriminering och orättvisa (…) Den förtryckta klassen hade inget annat alternativ för sin frigörelse än att följa den långa och svåra vägen (färden har redan börjat) som leder till samhällets ägande av produktionsmedlen. Detta är den principiella grundvalen för det gigantiska historiska projektet för en världsomfattande omvandling av det nuvarande samhället till ett nytt samhälle i vilket det blir möjligt att skapa de objektiva villkor som gör det möjligt för de förtryckta att återvinna den mänsklighet de berövats… Evangelisterna manar alla kristna och alla goda människor att förena sig med denna profetiska strömning.”

Detta dokument undertecknades av 13 biskopar (däribland Hector Camara), och av de Fransiscanska, Jesuitiska, Redemptionistiska provinsabbottarna och av Abboten för St. Benoit-klostret i Bahia.,.34

Vilken socialistisk modell?

Som vi ser genom dessa utdrag – och av mycket mer som kommit från den kristna/befrielseströmningen – leder solidariteten med de fattiga all ett fördömande av kapitalismen och därigenom till en strävan efter socialismen. Vilken sorts socialism? Det finns en mer eller mindre allmän och outtalad kritik av ”de i dag existerande” socialistiska modellerna bland revolutionära kristna och befrielseteologer. Gutierrez insisterar på att latinamerikas förtryckta folk måste lämna de vägar till socialismen man tidigare slagit in på och kreativt söka sin egen väg till socialismen. Hans inställning är påverkad av Mariateguis skrifter, för vilken socialismen i Latinamerika inte kan vara en ”ren imitation” eller ”kopia” av andra erfarenheter utan ett ”heroiskt nyskapande”:

”Vi måste, ur vår egen verklighet, vårt eget språk, skapa en indo-amerikansk socialism.”35

Det behöver knappast sägas att socialismen, eller någon annan form av mänsklig frigörelse, för befrielseteologerna bara är en förberedelse eller förhoppning om en total frälsning, för det kommande Guds rike på jorden.

Vi skall inte ur allt detta dra slutsatsen att befrielseteologerna helt och klart stöder marxismen. Som Leonardo och Clodovis Boff understryker i sitt svar till Kardinal Ratzinger, används marxismen som en förmedlare av trons spridning:

”…den har bidragit till att klargöra och berika vissa avgörande teologiska begrepp: folk, fattig historia och till och med handling och politik. Detta innebär inte att vi har reducerat det teologiska innehållet i dessa begrepp till den marxistiska formens gränser. Tvärtom har vi utnyttjat det giltiga teoretiska innehållet (vilket överensstämmer med sanningen) i de marxistiska begreppen inom ramen för teologin.”36

Kritik av kyrkan

Bland de delar av marxismen som de avvisar finns, som vi kunde förvänta oss, den materialistiska filosofin, den ateistiska ideologin och karaktäriseringen av religionen som ”folkets opium”. De förkastar emellertid inte den marxistiska kritiken av kyrkan och den religiösa utövningen av ”i dag”. Som Gustavo Gutierrez sagt, har den latinamerikanska kyrkan bidragit till att omge den rådande ordningen med ett heligt skimmer:

”Det skydd den får från den samhällsklass som tjänar på och försvarar det kapitalistiska samhälle som är förhärskande i Latinamerika, har gjort den institutionaliserade kyrkan till en del av systemet, och det kristna budskapet till en del av den härskande ideologin.”37

Dessa hårda omdömen delas av en del av de latinamerikanska biskoparna. De peruanska biskoparna slog exempelvis i en resolution som antogs på deras Trettiosjätte Biskopsmöte fast:

”Framför allt måste vi kristna erkänna att vi genom bristande tro, i ord och handling, genom vår tystnad och försummelse, bidragit till dagens orättvisor.”

Ett av de mest intressanta dokumenten i denna fråga är en resolution som antogs av CELAMs Utbildningsdepartement i slutet av 60-talet:

”Den kristna religionen har använts och används fortfarande som en ideologi som rättfärdigar de mäktigas herravälde. Kristenheten i Latinamerika har varit en funktionell religion för systemet. Dess riter, dess kyrka och dess arbete har bidragit till att kanalisera det folkliga missnöjet till livet efter detta, helt bortkopplat från världen. På så sätt har kristenheten hållit tillbaka folkliga protester mot ett orättvist och förtryckande system. ”38

Självklart görs denna kritik i namn av en autentisk evangelisk kristenhet, i solidaritet med de fattiga och förtryckta, och har ingenting gemensamt med ett materialistiskt ifrågasättande av religionen som sådan.

Utan tvivel har bland alla befrielseteologerna Leonardo Boff formulerat den mest systematiska och radikala kritiken av den katolska kyrkans auktoritära struktur, från Konstantin till i dag. Enligt Boffs mening avspeglar dessa strukturer en Romersk och feodal auktoritär modell: en pyramidliknande hierarki, lydnaden görs helig, vägran till varje intern kritik, personlig påvekult. Boffs ”vanvördighet” går så långt som att jämföra (han citerar från den brasilianske, kristne vänsteranhängaren Marcio Moreira Alves) kyrkans institutionaliserade och byråkratiska struktur med Sovjetunionens Kommunistparti:

”Parallellerna i deras strukturer och praktik avslöjar varje centraliserad makts logik.”

Denna sorts analys tillfredsställde absolut inte Vatikanen, för efter att hans bok publicerades, fördömdes Boff av de romersk-katolska undervisningsmyndigheterna till ett års tystnad… Efter att ha sagt detta, bör vi lägga märke till att Boff inte förkastar kyrkan som sådan. Han kräver en grundläggande omdaning av den, dess pånyttgrundande från periferi till centrum, av de fattiga, av de som lever i ”mänsklighetens källare”.39

De kristna i den revolutionära rörelsen

Som dessa utdrag från teologernas skrifter och biskopsmötena visar, har en betydande del – om än en minoritet – av den latinamerikanska kyrkan tagit till sig vissa grundläggande marxistiska idéer i sin nya förståelse av kristendomen. En del kristna fackföreningsaktivister, kristna som är medlemmar av vänsterorganisationer och vissa mer radikaliserade rörelser som Kristna för socialism har en mer omedelbar inställning att godta en syntes eller fusion mellan kristendom och marxism. Här talar vi om en kristen strömning inom den revolutionära rörelsen. I många länder utgör den i själva verket en av de viktigaste beståndsdelarna av den revolutionära rörelsen. Det finns mer eller mindre direkta förbindelser mellan denna strömning och befrielseteologin, men det vore ett misstag att blanda samman dem. En av de mest kända företrädarna för detta radikala medvetande är den brasilianske prästen Frei Betto, en ledare för bassamfundsrörelsen, som blivit berömd genom sin dialog om religionen med Fidel Castro.

När befrielseteologerna har lärt sig en hel del frän marxismen, har marxisterna då någonting att lära av dem? Vissa intressanta frågor kan ställas, både från teoretisk och praktisk synvinkel. Till exempel:

1) Bör man fortfarande – som de flesta ”läroböcker i marxismen-leninismen” gör – anse att motsättningen mellan ”materialism” och ”idealism” är den grundläggande filosofiska frågan? Är det fortfarande möjligt, som Den kortfattade filosofiska uppslagsboken40 gör, att hävda att den dialektiska materialismen var överlägsen den metafysiska materialismen, eftersom denna var underutvecklad, död, primitiv och ”idiotisk”? Är det inte sant att den befrielseteologernas revolutionära idealism är överlägsen de borgerliga ekonomernas och vissa stalinistiska ”marxisters” idiotiska materialism? I synnerhet då denna teologiska idealism har visat sig överförbar till ett historiskt materialistisk förhållningssätt till den samhälleliga verkligheten…

2) Varför kan inte befrielseteologin hjälpa oss att bekämpa de reduktionistiska, ekonomistiska och vulgärmaterialistiska tendenser som finns inom den marxistiska traditionen? Vi måste ta den moraliska och ”andliga” motivationens roll i övervägande om vi vill förstå varför ett helt skikt av medelklassintellektuella och enskilda individer (det radikaliserade prästerskapet) bröt med sin klass och nu stöder de förtrycktas sak. På samma sätt måste vi, för att kunna förklara varför de kristna massor drar sig ur apatin och reser sig mot sina förtryckare, undersöka inte bara deras objektiva samhälleliga villkor, utan också deras subjektivitet, kultur, tro, deras nya sätt att leva ut sin religion. Genom att på nytt anknyta till ingivelserna hos latinamerikanska marxister som José Carlos Mariategui, hjälper oss också att omvärdera vissa förkapitalistiska gemensamma traditioner som hålls vid liv i den folkliga traditionen (främst bland bönderna) och att tvivla på den trångsynta ”ekonomiska framåtskridandets” kultur, kapitalistisk modernisering och ”produktivkrafternas utveckling” som sådana. Revolutionära kristna har varit mer medvetna om de samhällskonsekvenserna av ”underutvecklingens utveckling” under de multinationella bolagens dominans än många marxister som är insnärjda i den rena ekonomiska ”utvecklingens” logik.

3) I revolt mot kyrkans auktoritära system, är de kristna för befrielse vaksamma mot ett politiskt autoritärt styre i fackföreningarna och de politiska partierna. Deras mån om ”gräsrötterna” och ”medlemmarna på basplanet” tar sig tillfälligtvis naiva och överdrivna uttryck men är en förståelig reaktion mot de populistiska eller stalinistiska apparaternas antidemokratiska, korrupta eller manipulativa praktik. Korrekt formulerad, är inte denna antiauktoritära känslighet och denna strävan mot demokrati i basen ett vitalt bidrag till de förtrycktas självorganisering och mot en antibyråkratisk omvandling av arbetarrörelsen?

4) Befrielseteologerna stimulerar oss att begrunda den revolutionära hängivelsens moraliska dimension, kampen som orättvisor i samhället, och uppbygget av ett nytt samhälle. Jesuiterna ansågs av sina fiender stödja den amoraliska maximen ”ändamålen helgar medlen”. Leo Trotskij försvarar dem i Deras moral och vår mot denna anklagelse och påpekar att en sådan doktrin, i termens strikta bemärkelse, ”skulle strida mot sig själv och vara psykologiskt absurd.”41 I vilket fall har de nya revolutionära Jesuiterna, som de sandinistiska regeringsmedlemmarna Ernesto och Fernando Cardenal, inte mycket gemensamt med denna sorts machiavellism: deras politiska engagemang är oskiljbart från vissa etiska värderingar. Det är i stor utsträckning tack vare de sandinistiska kristnas roll som den Nicaraguanska revolutionen är den första autentiska sociala revolutionen sedan 1789 som har avskaffat dödsstraffet. Ett exempel värt att följa!

5) Slutligen tvingar befrielseteologin marxismen att omvärdera dess traditionella uppfattning om religionen: om denna på många håll har spelat, och fortfarande spelar, rollen av ”folkets opium”, kan den inte också uppträda som en varningssignal för folket, som en uppmaning som eggar de förtryckta från deras liknöjdhet, deras passivitet, fatalism och gör dem medvetna om deras rättigheter, deras styrka och framtid?

Tillsammans med de kristna eller inte alls!

Vilken är då kritiken vi kan rikta mot befrielseteologerna? De mest trängande samtalen med de kristna för befrielse är inte en debatt om materialism, religiös alienation eller om Kyrkans historia (och än mindre om Guds existens), utan om de i högsta grad praktiska och brännande frågorna i dag: till exempel, skilsmässa, abort, preventivmedel och kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Det är faktiskt en debatt som angår hela den latinamerikanska arbetarrörelsen som är långt ifrån att ha en enhetlig inställning i dessa frågor. Det är svårt att förutse vad resultatet av denna konflikt mellan Vatikanen och befrielseteologin, mellan den konservativa kyrkan och de fattigas kyrka blir. I vilket fall kan vi vara övertygade om en sak – revolutionen i Latinamerika kommer att genomföras tillsammans med de kristna eller också kommer den inte alls äga rum!

Michael Löwy
Översättning: Lars Kaage
Översatt ur: International Marxist Review, vol 2 nr 3, sommaren 1987

Noter:
1 Louis S. Feuer red. K. Marx, Toward the Critique of Hegel’s Philosophy of Right, 1844, återgiven i Marx and Engels, Basic Writings on Politics and Philosophy, (London: Collins/Fontana, 1969), s 304. /Finns på svenska i Karl Marx och Friedrich Engels, Skrifter i urval – Filosofiska skrifter (Bo Cavefors bokförlag, DDR 1977), ssl5-62. ö.a./
2 Nyhegelianism – idealistisk filosofisk skola, efterföljare till filosofen
Georg Wilhelm Friedrich Hegel (l 770-1831), vars dialektik också påverkade Marx. /ö.a./
3 Upplysningsfilosofin en allmäneuropeisk kulturell rörelse under 1700-talet. En i opposition mot auktoritetstvång och kyrklig tradition framträdande militaristisk rörelse vilken främst eftersträvade praktiska reformer, /ö.a./
4 K. Marx, German Ideology 1846 (London:Lawrence and Wishart 1974.)
5 F. Engels ”Ludwig Feuerbach and the end of Classical German Philosophy” i Feuer a a, s 281. /På svenska i Skrifter i urval, a a, ss 545-570. ö.a./
6 Thomas Hobbes (1558-1679) engelsk filosof. I skrifter som Leviathan (1651) hävdar Hobbes att den absoluta monarkin är det enda medlet att trygga samhället, /ö.a./
7 Engels, ”On Materialism”, i Feuer, a a, s 99. /Stuart gammal skottsk kungaätt. Vid tronen under den engelska revolutionen 1688. ö.a./
8 Engels, ”The Peasant War in Germany”, 1850, i Feuer a a, ss 452-475.
9 Engels Anti-Dühring, (London: Lawrence and Wishart, 1969), ss 121-2 och 407. /Finns på svenska Anti-Dühring, (Lund: Arbetarkultur, 1976). ö.a./
10 Ernest Renan (1823-1895) fransk författare, religionshistoriker, filosof och orientalist, /ö.a./
11 International Workingmens Association eller Första Internationalen bildades 1864. Bland grundarna fanns Karl Marx. Upplöstes formellt 1876.
12 Engels ”Contribution to a history of Primitive Christianity”, Marx and EngelsOn Religion” (London: Lawrence and Wishart).
13 Engels, ”The Peasant War in Germany” a o, s 464.
14 K. Kautsky, Vorlaufer des neueren sozialismus, Erster Band, ”Kommunistische bewegungen im Mittelalter” (Stuttgart: Dietz Verlag, 1913) ss 170, 198. /Karl Kautsky (1854-1938) tysk socialistisk teoretiker och politiker ö.a./
15 Ernst Bloch (1885-1977), tysk filosof och marxist. Se Fjärde Internationalen nr 3 1985 för en presentation av Bloch. /ö.a./
16 Eskatologi läran om de yttersta tingen. Läran om de händelser som bildar det dramatiska slutet på världshistorien i judendomen, kristendomen, den ursprungliga islam och nordisk mytologi, /ö.a./
17 E. Bloch, Le Principe Esperance, (Paris: Gallimard 1976) och L’atheisme dans le christianisme, (Paris: Gallimard, 1978).
18 Lucien Goldmann, framstående fransk marxistisk 1900-talsfilosof. /ö.a./
19 Routledge and Kegan Paul, London 1964
20 ”transindividual values”
21 Blaise Pascal (1623-1662) fransk vetenskapsman och tänkare /ö.a./
22 Katolsk handling. Kristen Universitetsungdom, unga kristna arbetare /ö.a/
23 A. Lopez Trujillo, Theologies de la liberatlon, (Paris: Cert 1985) s 113.
24 Kardinal Ratzinger, ”Les consequenses fondamentales d’une option marxiste”, Theologies, a a, ss 122-130.
25 ”The Sacred Congregation for the Doctrine of Truth”. Kongregation
betyder i kyrkans värld ungefär församling, /ö.a./
26 ”Riktlinjer om vissa drag i befrielseteologin'”, 1984, Theologies a a,
ss 156, 171-174. Detta dokument följdes 1985 av de mer koncilianta och ”positiva” ”Riktlinjer för Kristen frihet och befrielse”.
27 Om detta se den utmärkta studien av Guy Petitdemange ”Theologie(s) de la liberation et marxismen(s)” i Porquoi la theologie de la liberation?, Cahiers de l’actualité réligieuse et sociale, 1985, bilaga till nr 307. För en historisk studie om denna process se även den intressanta essän av Enrique Dussel, ”Encuentros de christianos y marxistas en America Latina”, Christianismo y Sociedad, nr 74, 1982.
28 Heuristik (av grekiska Heuri’skein, finna) uppfinningskonst, en del av den praktiska logiken, /ö.a./
29 Gustavo Gutierrez, Theologie de la liberation – Perspectives, (BrUssel:
Lumen Vitae 1974, s 244). Efter kritik från Vatikanen tycktes Gutierrez emellertid göra en reträtt till en mindre utsatt position i vilken han begränsade närmandet till marxismen till en förening mellan teologi och samhällsvetenskaperna. Se G. Gutierrez, ”Theology et Sciences Sociales”, 1984 i Theologies, a a, ss 189-193.
30 Ungefär ”de fattiga” /ö.a./
31 G. Gutierrez, Theologie de la liberatlon, a a, ss 276-7.
32 För en talandeuppräkning av kristna som fallit offer som ett resultat av deras hängivenhet i kampen, se La Sangre por el Pueblo. Nuevos martires de America Latina publicerad av Jesuiterna vid Managuas centralamerikanska historiska institut, (IHCA) Managua 1983.
33 Documentos do Partido Comunista Brasileiro, (Lissabon: Ed Avante, 1976) s 71. Los Obispos Latinoamericanos entré Medellin Y Puebla, (San Salvador: Universidad Centroamericana, 1978) s 71.
34 ”Jag har hört mitt folks klagorop” (Andra Mosebok 3.7). Dokument antaget av biskoparna och religiösa abbotar i nordöstra Brasilien, Brussel, Entralde et Fraternite, 1973, 22 42-43.
35 B. Gutierrez, Théologie, a a, s 102, 320. Citatet från Mariategui är taget från Ideologia y politica (Lima: s 249).
36 Leonardo och Clodovis Boff, ”Fattigdomens klagan”, artikel 1984 i Theologies de la Liberation, s 139.
37 Citerad av Gutierrez, a a, s 117-118. I en not nämner Gutierrez ett flertal andra dokument som antagits av latinamerikanska biskopsmöten som intar en liknande ståndpunkt.
38 Juventud y christianismo en America Latlna, citerad av G. Gutierrez, a a, s 266.
39 Leonardo Boff, Igreja, Carisma e Poder, Petropolis, Vozes, 1982, ss. 70-72, 91-93.
40 Iudin och Rosenthal, The Coacise Philosophical Dictionary, Moskva, 1955 ss 256, 360.•
41 L. Trotskij, Their Morals and Ours, (London: New Park Publications, 1986), s 10.

Från Fjärde Internationalen 1/1988

Stagnation och framsteg inom marxismen

I sitt ytliga men ibland intressanta kåseri betitlat »Die soziale Bewegung in Frankreich und Belgien» (Den sociala rörelsen i Frankrike och Belgien), anmärker Karl Grün nog så träffande att Fouriers och Saint-Simons teorier fick helt skilda effekter på deras respektive anhängare. Saint-Simon blev andlig fader till en hel generation briljanta vetenskapsmän och skriftställare på skilda områden av intellektuell aktivitet, medan Fouriers efterföljare, med några få undantag var personer som slaviskt apade efter sin herres ord, och inte förmådde utveckla hans lära. Grüns förklaring till denna skillnad är att Fourier gav världen ett slutet system, noga utarbetat in i minsta detalj; Saint-Simon däremot överlämnade bara till sina lärjungar ett löst nystçan av stora tankar. Det tycks mig som om Grün ägnar alltför liten uppmärksamhet åt den inre, den centrala, skillnaden mellan teorierna hos de två klassiska auktoriteterna inom den utopiska socialismen, men på det hela tror jag att hans observation har en sund kärna. Onekligen är det så att ett system idéer som endast tecknats ned i stora drag visar sig mer stimulerande än en avslutad och symmetrisk struktur som inte kräver några tillägg och som inte ger utrymme för en tänkande människas självständiga insatser.

Kan detta förklara den stagnation som varit märkbar inom marxismen under så många år? Faktum är ju – med undantag för ett och annat självständigt bidrag som innebär ett visst teoretiskt framsteg – att det sedan publiceringen av tredje volymen av Kapitalet och Engels sista skrifter inte har kommit fram annat än några få utmärkta populariseringar och utläggningar av marxistisk teori. Men sjäílva teorin har inte flyttats fram en tum sedan de två grundläggarna dog.

Beror detta på att det marxistiska systemet har blivit en alltför rigid ram för tänkandets självständiga aktiviteter? Det kan inte förnekas att Marx har haft ett visst hämmande inflytande på teorins fria utveckling när det gäller många av lärjungarna. Både Marx och Engels fann det nödvändigt att avsvära sig ansvaret för de uttalanden som gjordes av många av dem som kallade sig själva marxister! De petiga försöken att hala sig inom »marxismens gränser» kan ibland ha varit lika förödande för tankeprocessens integritet som den andra extremen – ett totalt avvisande av det marxistiska perspektivet och beslutet att visa »självständigt tänkande» till varje pris.

Men likväl är det endast i ekonomiska spörsmål som vi kan tala om en mer eller mindre utarbetad struktur av doktriner som överlämnats av Marx. Det allra värdefullaste i hans lÆära, den materialistisk-dialektiska historieuppfattningen, finns endast i form av en undersökningsmetod, som några inspirerande ledtrådar, som ger oss en blick in i en helt ny värld, som öppnar oändliga perspektiv av självständig verksamhet för oss, som sporrar vår ande till djärva flykter in i oupptäckta områden.

Men – också nu med några få undantag – även på detta område ligger det marxistiska arvet obrukat. Detta fantastiska vapen får rosta i förrådet; och den historiska materialismens teori förblir lika obearbetad och skissartad som då den först formulerades av sina skapare.

Man kan därför inte säga att det är den marxistiska byggnadens rigiditet och fullständighet som förklarar misslyckandet för Marx efterföljare att bygga vidare.

Vi får ofta höra att vår rörelse saknar de talangfulla personer som skulle kunna vidareutveckla Marx teorier. En, sådan brist finns förvisso. Men denna brist måste också finna sin förklaring. Dƒen utgör inte i sig ett svar på den första frågan. Vi måste komma ihåg att varje epok formar sitt eget mänskliga material, om det under en period finns ett genuint behov av teoretiker kommer perioden själv att skapa de krafter som behövs för att tillfredsställa detta behov.

Men finns det då ett genuint behov, ett verkligt krav, att vidareutveckla den marxistiska teorin?

I en artikel om kontroversen mellan den marxistiska och jevonistiska skolan 1) i England hånar Bernard Shaw – den talangfyllde exponenten för den fabianska pseudosocialismeri – Hyndman 2) för att denne sagt att den första volymen av Kapitalet hade gjort att han fullständigt förstått Marx, och att det inte fanns några gap i den marxistiska teorin – trots att Engels i förordet till andra delen av Kapitalet strax efteråt förklarade att den första delen med värdeteori inte hade löst ett grundläggande ekonomiskt problem, vars lösning inte skulle klargöras förrän den tredje delen publiceréades. Shaw lyckades förvisso få Hyndmans ställningstagande att verka en smula löjligt, även om Hyndman kunde finna tröst i det faktum att hela den socialistiska världen satt i samma båt!

Tredje delen av Kapitalet med dess lösning av profitkvotens problem (det grundläggande problemet i marxistisk ekonomi) kom inte ut förrän 1894. Men i Tyskland likaväl som i alla andra länder hade agitationen förts ut med hjälp av det ofullständiga material som finns i första delen; den marxistiska läran hade populariserats och accepterats på basis av enbart denna första del; den ofullständiga marxistiska teorins framgång hade varit exempellös; och ingen var medveten om att det fanns några gap i läran.

Än mer: när den tredje delen såg dagens ljus väckte den i början en viss uppmärksamhet inom experternas begränsade krets och orsakade en mängd kommentarer. Men den nya delen gjorde inget som helst intryck på den soócialistiska rörelsen som helhet och den fördes inte ut i de vidare kretsar där tankarna från första bandet blivit dominerande. De teoretiska slutsatserna i del 3 har hittills inte blivit föremål för någon popularisering, och inte heller spridits i någon större upplaga. Tvärtom: tom bland socialdemokrater kan man ibland höra ekon av den »besvikelse» som borgerliga ekonomer erfarit från tredje delen av Kapitalet – och därigenom visar dessa socialdemokrater endast hur fullständigt de hade accepterat den ofullständiga utläggningen av värdeteorin i den första delen.
Hur kan vi förklara ett så märkligt fenomen?

Shaw som tycker om att »flina» åt andra (för att använda hans eget uttryck) må ha god anledning att här skämta med hela den socialistiska rörelsen, eftersom det grundas på Marx! Men då skulle han »flina» åt ett mycket allvarligt uttryck av vårt sociala liv. Det underliga öde som andra och tredje bandet aív Kapitalet rönt är ett avgörande prov på vad som hänt med den teoretiska forskningen inom vår rörelse.

Ur vetenskaplig synpunkt måste tredje bandet av Kapitalet tveklöst betraktas som en fullbordan av Marx kritik av kapitalismen. Utan denna tredje del kan vi varken förstå den verkligt dominerande lagen om profitkvoten eller hur mervärdet delas upp i profit och ränta eller värdelagens funktion på konkurrensens område. Men – och detta är själva huvudpunkten – alla dessa problem är, hur viktiga de än må vara utifrån den rena teorins synvinkel, jämförelsevis oviktiga utifrån klasskampens praktiska behov. Vad gäller denna klasskamp är mervärdets ursprung det grundläggande teoretiska problemet, d v s en vetenskaplig förklaring av utsugningen, tillsammans med ett klarläggande av tendensen till produktionsprocessens socialisering, d.v.s. en vetenskaplig förklaring av den objektiva grundvalen för den socialiºstiska revolutionen.

Båda dessa problem löses i första delen av Kapitalet, vilket kommer fram till att »expropriatörernas expropriering» är det oundvikliga och slutgiltiga resultatet av produktionen av mervärde och kapitalets fortskridande koncentration. Därigenom är, vad teorin beträffar, arbetarrörelsens huvudsakliga. behov fyllda. Arbetarna som är aktivt engagerade i klasskampen, har inget direkt intresse för frågan om hur mervärdet fördelas mellan de olika grupperna av exploatörer; eller för frågan om hur konkurrensen under denna fördelning framtvingar förändringar av produktionen.

Därför är tredje delen av Kapitalet för oss socialister en oläst bok.

Men inom vår rörelse gäller samma för teoretiskt arbete i allmänhet som för Marx ekonomiska läror. Det är en ren illusion att tro att arbetarrörelsen under sin frammarsch av egen kraft kan vara omätligt skapande på det teoretiska området. Det är förvisso riktigt, som Engels sade, att enda‘st arbetarklassen i dag har bevarat en förståelse och ett intresse för teorin. Arbetarnas kunskapssträvanden är i dag en av de mest påtagliga kulturella manifestationerna. Också ur moralisk synpunkt innebär arbetarklassens kamp en kulturell förnyelse av samhället. Men arbetarnas aktiva deltagande på vetenskapens område är beroende av om mycket bestämda sociala förhållanden uppfylls.

I varje klassamhälle skapas den intellektuella kulturen (vetenskapen och konsten) av den härskande klassen. Målsättningen för denna kultur är delvis att tillfredsställa de andliga behoven hos medlemmarna i den härskande klassen.

I tidigare klasskampers historia kunde uppåtsträvande klasser (som tredje ståndet i forna dagar) föregripa den politiska dominansen genom att upprätta en intellektuell dominans. De kunde, samtidigt som de var undertryckta som klass, upprätta en ny vetenskap och en ny konst gentemot den nedåtgående periodens föråldrade kultur.

Proletariatet befinner sig i en helt annan position. Som en icke-ägande klass kan den inte under kampens gång spontant skapa en andlig kultur, samtidigt som den befinner sig inom det borgerliga samhällets ram. Inom detta samhälle – och sºå länge som dess ekonomiska grundvalar bevaras – kan det inte finnas någon annan kultur än borgerlig kultur. Även om vissa »socialistiska» professorer hävdar att bärandet av slips, bruket av visitkort och cykelutflykter från proletärernas sida är märkvärdiga exempel på kulturellt deltagande, förblir arbetarklassen som sådan utanför den samtida kulturen. Oaktat det faktum att arbetarna med egna händer skapar hela den sociala grunden för denna kultur, får de endast själva njuta av den i den mån de behöver det för att kunna utföra sina funktioner inom det kapitalistiska samhällets ekonomiska och sociala process.

Arbetarklassen kan inte skapa en egen vetenskap och konst förrän den fullständigt har befriat sig från sin nuvarande ställning som klass.

Det enda den kan göra idag är att rädda den borgerliga kulturen från den borgerliga reaktionens vandalism, och skapa de sociala förhållanden som krävs för en fri kulturell utveckling. Även längs dessƒa linjer kan arbetarna inom samhällets nuvarande form endast framskrida i den mån de skapar sina egna intellektuella vapen i befrielsekampen.

Men denna reservation påtvingar arbetarklassen (dvs arbetarnas intellektuella ledare) mycket snäva gränser inom den intellektuella aktiviteten. Fältet för deras skapande energi begränsas till ett specifikt område av vetenskapen, nämligen socialvetenskapen. Ty, på grund av »den säregna sammankopplingen av fjärde ståndet med vår historiska period» har kunskap om den sociala utvecklingens, lagar blivit nödvändig för arbetarna i klasskampen. Denna sammankoppling har burit stor frukt inom samhällsvetenskapen, och utgör monumentet över proletär kultur i våra dagar – den marxistiska läran.

Men Marx’ skapelse, som i sin egenskap av vetenskapligt arbete är rent titanisk, överflyglar de direkta behoven i den proletära klasskampen, för vars tjänst den skapades. Både i sin detaljerade och översiktliga analys av den kapitalistiska ekonomin, och i sin metod för historisk forskning med omätliga tillämpningsområden, har Marx skänkt oss mer än vad som var direkt nödvändigt för klasskampens praktiska behov.

När vår rörelse framskrider och kräver lösningar på nya praktiska problem tvingas vi än en gång tränga in i det marxska tänkandets skattkammare, för att därur dra fram och utnyttja nya fragment av hans lära. Men eftersom vår rörelse, liksom alla de praktiska livets rörelser, har en tendens att fortsätta gå i gamla hjulspår och klänga sig fast vid principer långt efter de upphört att gälla, fortskrider det teoretiska utnyttjandet av det marxistiska systemet mycket långsamt.

Om vi därför idag ser en stagnation i vår rörelse i teoretiska frågor, är det inte på grund av att den marxistiska teori vi lever »på inte skulle kunna utvecklas eller blivit föråldrad. Tvärtom: det beror på att vi ännu inte lärt oss hur vi skall utnyttja de viktiga andliga vapen som vi tagit ur den marxistiska arsenalen och som vi tog därför att de svarade mot de skriande behoven i de första stadierna i vår kamp. Det är inte alls sant att Marx är föråldrad för den praktiska kampen, och att vi överskridit Marx. Tvärtom. Marx har i sin vetenskapliga skapelse sprungit förbi oss, vi som främst är ett parti av praktiska kämpar. Det är inte sant att Marx inte längre räcker för våra behov. Tvärtom. Våra behov är ännu inte tillräckliga för att utnyttja alla Marx’ tankar.

På detta sätt återverkar de sociala förhållandena i det nutida samhÚället, förhållanden som först klarlagts av den marxistiska teorin, på det öde som drabbat själva denna marxistiska teori. Trots att denna teori är ett oöverträffat instrument för en intellektuell kultur, förblir den obrukad därför att den inte kan tillämpas av den borgerliga klasskulturen och samtidigt fullständigt överskrider arbetarklassens behov som vapen för den dagliga kampen. Först då arbetarklassen har befriats från sina nuvarande existensvillkor kommer den marxistiska undersökningsmetoden att socialiseras tillsammans med andra produktionsmedel. Först då kan den tillfullo utnyttjas för mänsklighetens väl, och först då kan den utvecklas i full utsträckning och efter sin egen kapacitet.

Rosa Luxemburg 1903

Noter:
1: Jevons lanserade i slutet av 1800-talet en ny teori för att bestämma värdestorleken, »gränsnytteteorin». De klassiska nationalekonomerna, och även Marx utgick från »arbetsvärdeläran», dvs att värdet i en vara bestämdes av det arbete som nedlagts i den. Jevons menade istället att värdet bestämdes av antalet varor, så att värdet successivt sjönk ju mer varor som framställdes. Denna »gränsnyttolära» ligger till grund för den moderna nationalekonomin. Inom denna ram blir begrepp som »mervärde» och »utsugning» helt uteslutna. Den blev grunden för den »revisionistiska skolan».
2: Henry M. Hyndman var en av den engelska socialdemokratins grundläggare. I början av 1860 -talet grundade han Socialdemocratic Federation och ledde rörelsen under dess första period.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1973