Etikettarkiv: Lenin

Marxismen och den nationella frågan

Syftet med följande artikel är att lyfta fram vissa teoretiska och metodologiska aspekter ur den debatt om den nationella frågan som förts inom marxismen. Det är en debatt som tagit sin utgångspunkt i Marx’ och Engels’ något oklara texter i frågan, och som förts vidare av den Andra Internationalen för att slutligen med Lenin utmynna i en framställning av en både realistisk och sammanhängande revolutionär teori om nationernas självbestämmanderätt.

I. MARX OCH ENGELS: NATIONALITET OCH INTERNATIONALISM

l. Marx

Hos Marx kan man vare sig finna en konsekvent teori om den nationella frågan, en exakt definition av begreppet »nation«, eller en allmän politisk strategi för proletariatet på detta område. Hans artiklar i ämnet innehöll huvudsakligen konkreta politiska ställningstaganden till specifika fall.

Vad gäller de verkligt »teoretiska« texterna, är det otvivelaktigen de ganska kryptiska avsnitten i Manifestet som handlar om kommunisterna och nationen som har varit de mest kända och som har haft det största inflytandet. Dessa avsnitt är av historiskt värde därför att de förklarar den proletära rörelsens internationalistiska karaktär på ett djärvt och kompromisslöst sätt. Tyvärr lyckas de inte alltid undgå en viss ekonomism och en förvånansvärd stor mängd frihandelsoptimism. Detta kommer att fortsätta arbetet för att avskaffa de nationella motsättningarna som påbörjats av »bourgeoisins utveckling, handelsfriheten, världsmarknaden osv.« Denna tes strider emellertid mot påståenden i andra texter från samma period, där Marx understryker att »medan bourgeoisien i varje nation fortfarande behöll sina nationella särintressen /så skapade storindustrin/ en klass som i varje nation har samma intressen och som är utan nationalitet.«(1)

I sina senare skrifter (speciellt de om Irlandsfrågan) visade Marx att bourgeoisien inte endast har en tendens att bevara nationella motsättningar, utan att den i själva verket även tenderar att öka dem, eftersom:
a) kampen om marknader skapar konflikter mellan de kapitalistiska makterna,
b) en nations exploatering av en annan skapar fientlighet mellan nationerna,
c) chauvinism är ett av de ideologiska medel som gör det möjligt för bourgeoisien att behålla sitt herravälde över proletariatet.

Marx stod på fast mark när han betonade det kapitalistiska produktionssättets internationalisering av ekonomin, uppkomsten av en världsmarknad som »undantryckt industrin dess nationella grund» genom att skapa »ett allsidigt nationernas beroende av varandra» Det finns emellertid en glidning mot ekonomism i påståendet att »den industriella produktionens likformighet och de därtill svarande levnadsförhållanden» bidrar till att avskaffa gränserna (»Absonderung«) och de nationella motsättningarna – precis som nationella olikheter kunde reduceras till skillnader i produktionsprocessen.

Vad gäller Marx’ berömda och både ironiska och provokativa uttalande »arbetarna har inget fosterland» måste det först och främst tolkas som att proletariatet i alla länder har samma intresse. Detta ansåg Marx vara nästan detsamma som ett avskaffande av nationaliteten (se stycket ur »Den tyska Ideologin» som citeras ovan) eftersom nationen för proletariatet endast är den omedelbara politiska ramen för maktövertagandet. Men Marx’ antipatriotism hade en djupare innebörd:

a) för den proletära humanismen är hela mänskligheten den betydelsefulla helheten, det högsta värdet, ändamålet;
b) för den historiska materialismen kan kommunismen endast upprättas i världsskala, eftersom produktivkrafternas oerhörda utveckling överskrider nationalstatens trånga gränser.

Även om det Kommunistiska Manifestet lade grunden till den proletära internationalismen, angav det knappast någon konkret politisk strategi för den nationella frågan. En sådan strategi utvecklades först senare, särskilt i Marx’ skrifter om Polen och Irland (liksom den kamp han skulle komma att föra mot Mazzinis liberal-demokratiska nationalism och mot Proudhonisternas nationella nihilism).

Det var en tradition i 1800-talets demokratiska arbetarrörelse att stödja Polens kamp för nationell frigörelse. Samtidigt som Marx och Engels anslöt sig till denna tradition, uttalade de sig för Polen mindre i namn av den allmänna demokratiska principen om nationellt självbestämmande än p g a den kamp polackerna förde mot det tsaristiska Ryssland, reaktionens högborg i Europa och en fasa (»béte noire«) för den vetenskapliga socialismens grundare. Detta betraktelsesätt är i viss mån tvetydigt: om man skulle stödja Polen endast p g a att hennes nationella kamp också var anti-tsaristisk, innebar det att de pro-ryska slaverna (som t ex tjeckerna) inte hade någon rätt till nationellt självbestämmande? Det var just detta problem Engels brottades med 1848-49.

Skrifterna om Irland, å andra sidan, har en betydligt mer omfattande tillämpning, och de slår indirekt fast vissa allmänna principer i fråga om förtryckta nationer. I ett tidigt skede var Marx för att Irland skulle bli självstyrande inom en union med Storbritannien, och han trodde att problemet med de stora engelska godsägarnas förtryck av irländarna skulle få en lösning i och med en seger för arbetarrörelsen (Chartisterna) i England. På 1860-talet, däremot, ansåg han att befrielsen av Irland var en förutsättning för det engelska proletariatets befrielse. Hans skrifter om Irland från denna period utvecklade tre temata som skulle bli viktiga för den framtida utvecklingen av den marxistiska teorin om det nationella självbestämmandet och dess dialektiska förhållande till den proletära internationalismen. Dessa temata var:

1. Enbart genom en nationell befrielse av den förtryckta nationen är det möjligt att övervinna de nationella splittringarna och motsättningarna, och först då kan arbetarklassen i de båda länderna enas mot sin gemensamma fiende, kapitalismen.
2. Ett förtryck av en annan nation stärker bourgeoisiens ideologiska hegemoni över arbetarna i förtryckarnationen: »Varje nation som förtrycker en annan smider sina egna bojor».
3. Befrielsen av den förtryckta nationen försvagar de härskande klassernas ekonomiska, politiska, militära och ideologiska grund i förtryckarnationen och bidrar till arbetarklassens revolutionära kamp i detta land

2. Engels

Engels åsikter om Polen och Irland påminner om Marx’. l hans skrifter finns det emellertid en egendomlig teoretisk konstruktion, begreppet »icke-historiska nationer», som för mig ter sig i grund och botten främmande för marxismen.(2) Detta begrepp är ändå väl värt att analysera som ett exempel på de misstag som kan begås vad gäller den nationella frågan, även när utgångspunkten är revolutionär, demokratisk och socialistisk.

När Engels 1848-49 analyserade den demokratiska revolutionens misslyckanden i Centraleuropa, skyllde han på den kontrarevolutionära roll som de sydslaviska nationerna (tjecker, slovaker, kroater, serber, rumäner, slovener, mährer, osv.) hade spelat. Dessa hade värvats i massiv skala till de kejserliga österrikiska och tyska arméerna och de hade utnyttjats av reaktionens krafter för att krossa den liberala revolutionen i Ungern, Polen, Österrike och Italien.

I själva verket bestod den kejserliga österrikiska armén av både slaviska och tysk/österrikiska bönder. Kontrarevolutionens seger blev möjlig av en viktig anledning: revolutionens borgerligt-liberala ledarskap var alltför tveksamt, alltför »måttligt», alltför ängsligt för att sätta igång en nationell jordbruksreform. Följaktligen var det oförmöget att vinna massan av bönder och nationella minoriteter till sin sida och hindra dem från att bli reaktionens blinda verktyg.

Revolutionen 1848 är ett klassiskt exempel på en revolution som misslyckats p g a att den inte löste jordfrågan och den nationella frågan på ett radikalt sätt (precis det som gjorde att Oktoberrevolutionen 1917 blev framgångsrik.). Detta misslyckande var en följd av ledarskapets snäva sociala bas, av det faktum att den centraleuropeiska liberala bourgeoisien på 1800-talet inte var en konsekvent revolutionär klass.

Eftersom han inte lyckades inse de verkliga klassorsakerna till misslyckandet 1848-49, försökte Engels förklara det med en metafysisk ideologi: teorin om kontrarevolutionära »icke-historiska folken» — ett begrepp som omfattade sydslaver, bretagner, skottar, och basker, huller om buller. Enligt Engels blir dessa »rester av nationer som, med Hegels ord, obarmhärtigt krossas av historiens gång. denna nationella bråte, alltid en fanatisk förespråkare av kontrarevolution, och den förblir det tills dess den fullständigt tillintetgörs eller avnationaliseras, eftersom dess hela existens i sig själv är en protest mot en historisk revolution.«(3)

Hegel, som var upphovsman till denna teori, hade argumenterat att nationer som inte hade lyckats skapa en stat, eller vars stater sedan länge var krossade, är »icke-historiska« och dömda att försvinna. Som exempel nämnde han just sydslaverna — bulgarerna, serberna, osv.
Engels utvecklade denna pseudohistoriska metafysik i en artikel från 1855, där han skrev att »pan-slavismen är en rörelse som försöker sopa undan vad tusentals års historia har skapat, en rörelse som inte kan uppnå sina mål utan att sudda ut Turkiet, Ungern och halva Tyskland från Europas karta…» (4) Vi behöver inte tillägga att sådana argument har den historiska juridiska skolans (Savigny m fl) konservativa principer mer att tacka för, än den historiska materialismens revolutionära teorier. Paradoxalt nog hade samme Engels i en artikel från samma period (1853), understrukit att det turkiska imperiet var dömt att falla sönder som ett resultat av Balkanländernas frigörelse. Detta förvånade honom inte alls, eftersom han, som god dialektiker, i historien beundrade »de ständiga förändringarna i mänsklighetens öde…där ingenting är stabilt utom instabiliteten, ingenting är orörligt utom rörelsen».(5)

Artikeln från 1866 om Polen(6) vittnar om den ideologiska kontinuiteten i Engels tänkande som ihärdigt ställde »Europas stora historiska nationer» (Italien, Polen, Ungern, Tyskland), vars rätt till nationell enhet och självständighet han erkände, i motsats till de »många rester av nationer» utan »europeisk betydelse» och utan »nationell livskraft» (rumäner, serber, kroater, tjecker, slovaker, osv.), som var verktyg i tsarens och Napoleon den lll:s händer. Låt oss till Engels försvar tillägga: a) att det rörde sig om tidningsartiklar, som inte hade det vetenskapliga arbetets noggranna karaktär, och som således hade en annan status än hans teoretiska skrifter; b) att grunden till Engels ståndpunkt var demokratisk och revolutionär: målet var att besegra tsarismen och det österrikiska imperiet. Han drevs på intet sätt av någon slags slavofobi. l en artikel som han skrev före 1848 års revolution agiterade han för det österrikiska kejsardömets störtande för att »rensa undan alla hinder l vägen för italienarnas och slavernas frigörelse».(7) Inte heller var Engels påverkad av den tyska chauvinismen. Detta framgår av hans angrepp på den tyska minoriteten i Ungern (Siebenbürger Sachsen) som »framhärdar i att upprätthålla en absurd nationalitet mitt i ett främmande land.«(8)

II. DEN RADIKALA VÄNSTERN MOT NATIONELL SEPARATISM.

Den »radikala vänster«strömningen (Linksradikale), som företräddes av Luxemburg, Pannekoek, Trotskij (före 1917) och Strasser, kännetecknades, i varierande grad och ibland i mycket varierande form, av det motstånd mot nationell separatism, som den gjorde i namn av den proletära internationalismens principer. Dessutom var inställningen till den nationella frågan en av de viktigaste meningsskiljaktigheterna mellan denna strömning och Lenin, som den stod nära tack vare sitt marxistiska och revolutionära perspektiv.

Rosa Luxemburg.

1893 grundade Rosa Luxemburg Polens Socialdemokratiska Parti (PSDP), med ett marxistiskt och internationalistiskt program, som en motvikt till det Polska Socialistpartiet (PSP), vars mål var att kämpa för Polens oberoende. Rosa och hennes kamrater i PSDP, som (med viss rätt) stämplade PSP som ett socialpatriotiskt parti, var helt och hållet emot parollen om oberoende för Polen, och betonade istället de nära banden mellan de ryska och polska proletariaten och deras gemensamma öde. Det »polska kungadömet» (den del av Polen som införlivats i det tsaristiska kejsardömet), borde sträva efter territoriell autonomi, inom ramen för en framtida rysk demokratisk republik, och inte efter oberoende.

1986 representerade Luxemburg PSDP vid den Andra Internationalens kongress. De ståndpunkter hon argumenterade för där, lade hon senare fram i en artikel(9):

Polens befrielse är lika utopisk som befrielsen av Tjeckoslovakien, Irland eller Elsass-Lothringen… Proletariatets enande politiska kamp ska inte skuffas undan av en »rad sterila nationella strider». Den teoretiska grunden till denna ståndpunkt skulle hon få genom den forskning hon bedrev för sin doktorsavhandling, »Polens industriella utveckling», från 1898(10). Det centrala temat i detta arbete var att Polen, ur ekonomisk synpunkt, redan var integrerat i Ryssland. Polens industriella tillväxt ägde rum tack vare den ryska marknader, och följaktligen kunde den polska ekonomin inte existera isolerad från den ryska ekonomin. Det var den feodala polska adeln som drömde om Polens oberoende; nu hade den industriella utvecklingen ryckt undan grunden för denna dröm. Varken den polska bourgeoisin, vars ekonomiska framtid hängde på den ryska ekonomin, eller det polska proletariatet, vars historiska intressen låg i en revolutionär allians med det ryska proletariatet, var nationalistiska. Bara småbourgeoisin och de förkapitalistiska skikten närde fortfarande den utopiska drömmen om ett enat, oberoende Polen, l detta avseende ansåg Luxemburg att hennes bok var den polska motsvarigheten till Lenins »Kapitalismens utveckling i Ryssland«(11), som riktade sig mot de ryska populisternas utopiska och bakåtsträvande drömmar.

Hennes mest kontroversiella uttalande i den nationella frågan (som speciellt Lenin angrep) var den rad artiklar från 1908 som under titeln »Den nationella frågan och autonomin” publicerades i det polska socialdemokratiska partiets tidning (partiet hade för övrigt blivit PLSDP sedan en litauisk marxistisk grupp hade anslutit sig). De viktigaste — och de mest tvivelaktiga — tankegångarna som fördes fram i dessa artiklar var:

a) Självbestämmanderätten är en abstrakt och metafysisk rättighet, som t ex den s k »rättighet att arbeta» som förordades av 1800-talets utopister, eller den skrattretande »rätt för varje människa att äta på guldtallrik» som proklamerades av författaren Tjernysjevskij;
b) Ett stöd åt varje nations rätt att avskilja sig innebär i verkligheten ett stöd åt den borgerliga nationalismen: nationen som en enhetlig och homogen enhet existerar inte — varje klass i nationen har motstridiga intressen och »rättigheter»;
c) Små länders självständighet i allmänhet, och Polens i synnerhet, är utopisk ur ekonomisk synvinkel och dömd av historiens lagar. För Luxemburg fanns det bara ett undantag till denna regel: Balkanländerna i det turkiska imperiet (greker, serber, bulgarer, armenier). Dessa nationer hade uppnått en ekonomisk, social och kulturell utvecklingsnivå som var överlägsen Turkiets, ett dekadent kejsardöme som förtryckte dem med sin döda tyngd. Från och med 1896 (efter ett grekiskt nationellt uppror på Kreta) ansåg Luxemburg — i motsats till den uppfattning som Marx försvarade under Krimkriget — att det turkiska imperiet inte var livskraftigt, och att dess sönderfall i nationalstater var nödvändigt för den historiska utvecklingens skull.

För att understödja sin åsikt om de små nationernas avsaknad av framtid använde Luxemburg Engels artiklar om »icke-historiska nationer» (artiklar som hon tillskrev Marx; deras verkliga ursprung bestämdes först 1913, i och med att man återfann opublicerade brev av Marx och Engels). I synnerhet använde hon artikeln från januari 1849 om ungrarnas kamp, och hon citerade det stycke som vi redan nämnt: »rester av nationer, som obarmhärtigt krossas av historiens gång». Hon insåg att Engels uppfattningar om sydslaver var felaktiga, men hon ansåg att hans metod var korrekt, och hon prisade hans »nyktra realism, fri från all sentimentalitet» liksom hans förakt för den metafysiska ideologin om nationernas rättigheter(12).

Det är välkänt att Luxemburg var en av de få ledare inom Andra Internationalen som 1914 inte dukade under för den mäktiga socialpatriotiska våg som i och med krigsutbrottet slukade Europa. Fängslad av de tyska myndigheterna p.g.a. sin internationalistiska och antimilitaristiska propaganda, skrev hon och smugglade 1915 sin berömda Juniuspamflett ut ur fängelset. I denna skrift anammade Luxemburg i viss utsträckning principen om självbestämmande: »socialismen erkänner varje folks rätt till oavhängighet och frihet, varje nations rätt att forma sitt eget öde» (13). För henne kunde emellertid inte detta självbestämmande utövas inom de existerande kapitalistiska staterna, speciellt inte kolonialstaterna. Hur skulle man kunna tala om »fritt val« i förhållande till imperialistiska stater som Frankrike, Turkiet eller Tsarryssland? Under imperialismens tidsålder är kampen för »nationella intressen» en mystifikation, inte bara i förhållande till de stora kolonialmakterna, utan också för de små nationerna som »endast /är/ shackpjäser i stormakternas imperialistiska spel«(14).

Luxemburgs teorier om den nationella frågan, som utvecklades mellan 1893 och 1917, bygger på fyra grundläggande teoretiska, metodologiska och politiska misstag.

1. Särskilt före 1914 hade hon en ekonomisk inställning till problemet: Polen är ekonomiskt beroende av Ryssland, alltså kan det inte vara politiskt oberoende — ett argument som tenderar att förbise det speciella och relativt unika i varje situation. Denna både deterministiska och ekonomiska metod är speciellt framträdande i hennes doktorsavhandling och hennes tidiga skrifter om den polska frågan. Polens industriella utveckling, som var knuten till den ryska marknaden, bestämmer »med den historiska nödvändighetens järnstyrka» (ett uttryck som Luxemburg ofta använde vid denna tidpunkt, tillsammans med ett annat av samma sort: »med en naturlags oundviklighet») å ena sidan den utopiska karaktären på det polska oberoendet, och å andra enheten mellan de ryska och polska proletariaten. Ett typiskt exempel på detta oförmedlade likställande av politik och ekonomi finns i en artikel som hon 1902 skrev om socialpatriotismen. I denna betonade hon att den ekonomiska trenden — »och därmed» den politiska trenden — i Polen var för enhet med Ryssland; orden »och därmed» var ett uttryck för denna avsaknad av förmedling, som inte påvisades utan helt enkelt antogs vara självklar.(15) Denna typ av argument började emellertid försvinna allteftersom Luxemburg alltmer lyckades undvika den ekonomistiska fallgropen, dvs. speciellt efter 1914, när hon myntade begreppet »socialism eller barbari» (Juniuspamfletten), som innebar ett avgörande metodologiskt brott med den ödestroende, Kautsky-artade ekonomismen. Hennes argument angående den nationella frågan i Juniuspamfletten var i huvudsak politiska och inte grundade på några mekaniska förutfattade meningar.

2. För Luxemburg var nationen huvudsakligen ett kulturellt fenomen. Återigen tenderar detta att tona ned nationens politiska innebörd, som inte kan likställas vare sig med ekonomi eller ideologi, och vars konkreta form är den självständiga nationalstaten (eller kampen för att upprätta den). Det var därför Rosa Luxemburg ville avskaffa det nationella förtrycket genom att tillåta en »fri kulturell utveckling», men vägrade att godkänna separatism eller rätten till politiskt oberoende. Hon förstod inte att förnekandet av rätten att bilda oberoende nationer just är en av de viktigaste formerna av nationellt förtryck.

3. Luxemburg såg bara de föråldrade, småborgerliga och reaktionära sidorna hos de nationella befrielserörelserna och insåg inte deras revolutionära potential gentemot tsarismen (och senare, i ett annat sammanhang, gentemot imperialism och kolonialism). Hon insåg med andra ord inte den invecklade och motsägelsefulla dialektiken hos dessa nationalistiska rörelsers dubbla karaktär. Vad gäller Ryssland kan man allmänt påstå att hon underskattade den revolutionära rollen som arbetarklassens icke-proletära allierade; bönderna, de förtryckta nationerna, spelade. Hon såg den ryska revolutionen som en arbetarrevolution, och inte — som Lenin — som en revolution ledd av proletariatet.(16)

4. Hon lyckades inte förstå att de förtryckta nationernas nationella frigörelse inte bara är den »utopiska», »reaktionära« och »förkapitalistiska« småbourgeoisins krav, utan också ett krav från massorna i sin helhet, inbegripet proletariatet; och att det ryska proletariatets erkännande av nationernas rätt till självbestämmande därför var ett oundgängligt villkor för dess solidaritet med de förtryckta nationernas proletariat.

Vad var orsaken till dessa misstag, luckor och brister? Det vore enligt vår uppfattning fel att tro att det fanns ett logiskt samband mellan dessa och Luxemburgs metod (frånsett ekonomismen före 1914) eller hennes politiska ståndpunkt i sin helhet (dvs. om partiet, demokratin, etc.), l själva verket var inte dessa teorier om den nationella frågan något utmärkande för Luxemburg, utan de delades av andra PLSDP-ledare, t o m sådana som, likt Dzerzjinskij, stödde bolsjevismen. Det mest troliga är att Luxemburgs ensidiga åsikt i sista hand var en ideologisk biprodukt av PLSDP:s fortlöpande, intensiva och bittra ideologiska kamp mot PSP.(17)

Meningsskiljaktigheterna mellan Lenin och Luxemburg var därför, i viss mån (åtminstone vad gäller Polen), resultatet av de ryska internationalisternas (som kämpade för att besegra den storryska chauvinismen) och de polska internationalisternas (som kämpade för att besegra den polska socialpatriotismen) olika ståndpunkter. Lenin verkade vid ett tillfälle godta en viss »arbetsdelning” mellan de ryska och polska marxisterna i denna fråga. När han sagt detta, var hans huvudkritik av Luxemburg den, att hon från en viss situation (Polen vid en bestämd tidpunkt i historien) försökte göra generaliseringar, och därför inte bara förnekade ett polskt oberoende, utan även alla andra små förtryckta nationers oberoende.

I en artikel behandlade emellertid Luxemburg problemet på ett sätt som var mycket likt Lenins: i inledningen från 1905 till samlingsverket »Den polska frågan och den socialistiska rörelsen«(18), l denna essä gjorde Luxemburg en noggrann åtskillnad mellan varje nations obestridliga rätt till självständighet (»som härstammar från socialismens elementära principer»), som hon erkände, och det önskvärda i denna självständighet för Polen, som hon förnekade. Detta är också en av de få texter där hon erkände vikten, djupet och tom det rättfärdiga i nationella känslor (även om hon behandlade dem som enbart ett »kulturellt« fenomen), och underströk att ett nationellt förtryck är det »mest outhärdliga förtrycket p.g.a. sin barbari», och att det bara kan ge upphov till »fientlighet och uppror». Detta verk, och vissa delar av Juniuspamfletten, visar att Luxemburgs tänkande var alltför realistiskt, i ordets revolutionära mening, för att utgöra ett linjärt, metafysiskt och stelt system.

2. Trotskij.

Trotskijs skrifter om den nationella frågan före 1917 kan definieras som »eklektiska» (det ord som Lenin använde för att kritisera dem) eller osammanhängande, och de intog en ståndpunkt mitt emellan Luxemburg och Lenin. Det var speciellt efter 1914 som Trotskij blev intresserad av den nationella frågan. Han tog upp den i sin pamflett Kriget och Internationalen (1914) — ett polemiskt arbete som riktade sig mot socialpatriotismen ur två olika, om än inte motsägande, synvinklar.

a) Ett historiskt/ekonomiskt synsätt. Världskriget är en produkt av motsättningen mellan produktivkrafterna, som tenderar mot en världsekonomi, och mot nationalstatens begränsningar. Trotskij förkunnade därför »krossandet av nationalstaten som självständig ekonomisk enhet» — vilket ur strikt ekonomisk synvinkel var ett fullständigt berättigat förslag. Ur denna premiss drog han emellertid slutsatsen att nationalstaten skulle »bryta samman» (Zusammenbruch} och »förstöras» (Zertrummerung} helt och hållet; nationalstaten som sådan, själva nationsbegreppet, skulle i framtiden bara kunna existera som ett »kulturellt, ideologiskt och psykologiskt fenomen». Givetvis kan man inte dra denna slutsats ur dessa premisser. Att en nationalstats ekonomiska självständighet upphör är ingalunda detsamma som att nationalstaten som politisk enhet försvinner. Liksom Rosa Luxemburg tenderade Trotskij att inskränka nationen antingen till ekonomi eller till kultur, och således förlorade han problemets specifikt politiska aspekt ur sikte dvs. nationalstaten som ett politiskt fenomen, skilt såväl från den ekonomiska som från den ideologiska sfären (även om det naturligtvis hade indirekta band till båda).

b) Ett konkret politiskt synsätt.
Till skillnad från Luxemburg slog Trotskij uttryckligen fast nationernas rätt till självbestämmande som ett av villkoren för »fred mellan nationer», som han ställde i motsättning till »diplomaternas fred». Dessutom försvarade han perspektivet på ett självständigt och enat Polen (dvs. fritt från tsaristiskt, österrikiskt och tyskt herravälde) såväl som självständighet för Ungern, Rumänien, Bulgarien, Serbien, Böhmen, osv. Han såg befrielsen av dessa länder och deras sammanslutning i en Balkanfederation som det bästa hindret mot tsarismen i Europa. Vidare påvisade Trotskij, med anmärkningsvärd skarpsinnighet, det dialektiska förhållandet mellan proletär internationalism och nationella rättigheter. Socialpatrioternas utplåning av Internationalen var inte bara ett brott mot socialismen, utan också mot de »nationella intressena i dess vidaste och verkliga mening”, eftersom den splittrade den enda kraft som var förmögen att åter bygga upp Europa på grundval av demokratiska principer och nationernas rätt till självbestämmande(19).

l en artikelserie från 1915 (»Nationen och ekonomin»»(20)), försökte Trotskij definiera den nationella frågan på ett mer exakt sätt, men undgick inte en viss tvetydighet. Den motsägelsefulla utvecklingen av hans resonemang är typisk för ett tänkande som ännu inte tagit fast form. Han inledde med en polemik mot socialimperialisterna, som rättfärdigade sin ståndpunkt med behovet att utöka marknaderna och produktivkrafterna. Ur metodologisk synvinkel föreföll denna polemik förkasta ekonomismen: ja, marxister är för största möjliga expansion på det ekonomiska området, men inte på bekostnad av arbetarrörelsens splittring, förvirring och försvagning. Trotskijs argument var en aning förvirrade i det att han skrev om arbetarrörelsen som »den viktigaste produktivkraften i det moderna samhället»; icke desto mindre fastställde han de politiska kriteriernas avgörande vikt. l båda artiklarna återvände han emellertid till den »ekonomiska utvecklingens behov av centralisering», vilket kräver att man avskaffar nationalstaten som ett hinder för produktivkrafternas utveckling. Hur kunde dessa »behov» förlikas med nationernas rätt till självbestämmande, som Trotskij också erkände?

Han undvek detta dilemma med hjälp av en teoretisk kullerbytta, som gjorde att han återföll i ekonomism: »staten är en huvudsakligen ekonomisk organisation, den kommer oundvikligen att anpassa sig till den ekonomiska utvecklingens behov». Därför skulle nationalstaten upplösa sig i »Europas republikanska förenta stater», medan nationen, skild från ekonomin och befriad från statens föråldrade ramar, skulle få självbestämmanderätt…på den »kulturella utvecklingens» område.

1917 övergav Trotskij denna »eklektiska» ståndpunkt och antog den leninistiska uppfattningen i den nationella frågan, som han på ett briljant sätt försvarade vid Brest-Litovsk i egenskap av Folkkommissarie för Utrikes affärer(21).

3. Pannekoek och Strasser

Pannekoeks Klasskampen och nationen och Strassers Arbetarna och nationen gavs båda ut 1912 i Reichenburg (Böhmen) som ett internationalistiskt svar på Otto Bauers teser(22). Författarnas gemensamma, centrala tankegång var klassintressenas överlägsenhet över de nationella intressena. Den praktiska slutsatsen blev det österrikiska socialdemokratiska partiets enhet och vägran att dela upp det i separata eller autonoma nationella sektioner. Båda jämför de nationen med religionen, som en ideologi dömd att försvinna i och med socialismens uppkomst, och de förkastade Bauers lära om den nationella frågan som ohistorisk, idealistisk och nationellt-opportunistisk.

För Pannekoek var det »nationella fenomenet ett borgerligt ideologiskt fenomen». Bauers tro att denna ideologi kunde vara en självständig kraft var typisk för en kantiansk och inte för en materialistisk metod.

Det intressanta att Pannekoek och Strasser godtog huvuddragen i Bauers och den österrikiska socialdemokratins nationella program: nationell autonomi inom ramen för en multinationell österrikisk-ungersk stat. Pannekoek betonade vidare att detta var en autonomi som grundades på individuell och inte geografisk basis, vilket låg helt i linje med hans uppfattning om nationen som ett rent ideologiskt och kulturellt fenomen. Det är sant att Pannekoek och Strasser, till skillnad från Bauer, inte ansåg att programmet kunde förverkligas inom kapitalismens ramar, utan tillskrev det snarare ett rent propagandistiskt och skolande värde.

Ekonomismen fanns indirekt närvarande i de två författarnas gemensamma grundläggande premiss: klassintressenas företräde framför de nationella intressena berodde på de förras ekonomiska ursprung, I ett mycket underhållande stycke i sin pamflett förklarar Strasser att den gode tysk-österrikiske patrioten fortfarande skulle handla i tjeckiskt ägda affärer om de var billigare än sina tyska motsvarigheter. Men är det verkligen nog för att man, som Strasser, så kategoriskt skall kunna påstå, att när nationella och ekonomiska intressen kolliderar, så kommer de ekonomiska intressena alltid att segra?

Pannekoeks och Strassers polemik mot Bauer sattes in i ett revolutionärt perspektiv, men den var ofullständig i så motto som den begränsades till att ställa internationalismen i motsättning till austro-marxisternas national reformism, utan att erbjuda ett alternativt konkret politiskt synsätt på den nationella frågan och i synnerhet på de förtryckta nationernas kamp.

III. AUSTRO-MARXISTERNA OCH DEN KULTURELLA AUTONOMIN.

Austro-marxisternas viktigaste tankegång var kulturell autonomi inom ramen för en multinationell stat. Denna skulle bildas genom att man inordnade nationaliteterna i offentliga juridiska förbund, med en hel rad kulturella, administrativa och legala befogenheter. Vad gäller den nationella frågan, liksom alla politiska frågor, så kännetecknades deras läror av »centrism», halvvägs mellan reform och revolution, nationalism och internationalism. De ville både erkänna de nationella minoriteternas rättigheter och samtidigt bibehålla den österrikisk-ungerska statens enhet. Även om austro-marxisterna, liksom den radikala vänstern, tenderade att förkasta separatismen som en lösning på den nationella frågan, så gjorde de det inte enbart av andra, utan även av nästan rakt motsatta, skäl.

l. Karl Renner

Före 1917 gav Österrikes blivande kansler (1918-20) ut flera studier om den nationella frågan, av vilka den första och mest kända är Staten och nationen (1899). Hans metod var i grunden juridisk/konstitutionalistisk, och hans uppfattning om staten hade mer gemensamt med Lassalle än med Marx (vilket av Mehring, Kautsky och den borgerliga advokaten Hans Kelsen helt riktigt påpekades). Inflytandet från Lassalles statsinterventionism var tydligt redan i hans tidiga skrifter, men det blev avsevärt tydligare efter 1914, t ex i hans verk Marxismen, kriget och Internationalen (1917), som innehöll följande tankar (deras förhållande till marxismen är något problematiskt):
»Ekonomin tjänar mer och mer uteslutande kapitalistklassen; å andra sidan tjänar staten alltmer proletariatet»

— »Frön till socialismen kan idag återfinnas i den kapitalistiska statens samtliga institutioner».(23)
Det är i ljuset av denna »statssocialism» som Renners ståndpunkt i den nationella frågan måste ses. Hans viktigaste syfte var att hindra »kejsardömets sönderfall» och »Österrikes upplösning», dvs. att rädda den »historiska österrikiska staten». Den österrikisk-ungerska kejserliga staten blev därför den grundläggande ramen för Renners politiska tänkande, en ram som måste bevaras med hjälp av ett antal demokratiska reformer och eftergifter (kulturella, juridiska, osv.) till de nationella minoriteterna.

Paradoxalt nog var det p g a denna statsinterventionism som Renner försökte avpolitisera den nationella frågan, inskränka den till en administrativ och konstitutionell fråga(24), att omvandla den till ett juridiskt problem. Han försökte neutralisera faran för politisk separatism och den multinationella statens sammanbrott med hjälp av en spetsfundig och invecklad juridisk-institutionell apparat: nationella förbund på individuell basis, ett »nationellt register» över alla personer som hade valt en nationalitet, separata vallängder för varje nationell minoritet, territoriella och/eller nationella organ med administrativ autonomi, osv.

l verkligheten befann sig Renners ståndpunkter, som trots författarens påståenden saknade varje klassperspektiv och revolutionär inriktning, till största delen utanför marxismens teoretiska sfär.

2. Otto Bauer.

Bauers stora verk Den nationella frågan och socialdemokratin (1907) hade betydligt större teoretisk tyngd och inflytande än Renners skrifter. Bauer delade emellertid austro-marxismens grundläggande premiss med Renner: bevarandet av den multinationella staten. Bauer uppfattade lösningen på den nationella frågan i reformistiska termer (»nationell utveckling») var de ord han använde för att beskriva sin strategi), som en successiv påverkan av den österrikisk-ungerska statens institutioner: »Det är föga sannolikt att den nationella autonomin kommer att bli resultatet av ett stort avgörande av en djärv handling. Under en långsam utvecklingsprocess, under hårda strider… kommer Österrike steg för steg att utveckla sig i riktning mot nationell autonomi. Den nya författningen kommer inte att skapas genom en enda stor, lagstiftande handling, utan genom en rad provinsiella och lokala lagar.»(25)

Det som kännetecknade Bauers analys var den psyko-kulturella karaktären av hans teori om den nationella frågan, som byggde på ett vagt och mystiskt begrepp om »nationella särdrag», definierade i psykologiska termer: »olika föresatser, det faktum att samma stimulus kan frambringa olika rörelser, och att samma yttre situation kan leda till olika beslut».
I själva verket var denna uppfattning rent metafysisk, av ny-kantianskt ursprung. Det var knappast överraskande att den kritiserades hårt av Bauers marxistiska motståndare (Kautsky, Pannekoek, Strasser, etc.).

Det andra nyckelbegreppet i Bauers teoretiska konstruktion var givetvis den nationella kulturen, grunden för hela hans strategi om nationell autonomi. Att ställa analysen på en kulturell nivå gör givetvis att man förbiser det politiska problemet: självbestämmande genom att skapa nationalstater. I denna mening spelade Bauers »kulturalism» samma roll som Renners »juridism», den avpolitiserade den nationella frågan.

Å andra sidan uteslöt Bauer nästan fullkomligt klasser och klasskampen från den nationella kulturens område. Hans program syftade till att ge arbetarklassen tillgång till »kulturella värden» till »den gemensamma nationella kulturen” som kapitalismen utesluter dem från. Han föreföll m a o anse att »kulturella värden» är helt neutrala och utan klassinnehåll. Han gjorde sålunda rakt motsatt misstag till det som »Proletkult«-anhängarna gjorde som förbisåg den kulturella världens relativa självständighet och ville hänföra den direkt till sin sociala bas (»proletär kultur» kontra »borgerlig kultur»). Det var således lätt för Pannekoek att i sin polemik mot Bauer understryka att proletariatet läser in helt andra saker i Goethe och Schiller (eller Freiligrath och Heine) än bourgeoisin. Proletariatets komplicerade förhållande till det borgerliga kulturella arvet, ett dialektiskt förhållande av Aufhebung (bevarande — negation — överskridande), reducerades av Bauer till en enkel tillägnelse, eller snarare till ett passivt mottagande.

Bauer hade uppenbarligen rätt när han betonade kulturens avgörande betydelse för definitionen av det nationella fenomenet, men hans teori ledde honom till att göra den nationella kulturen till en fetisch. Det mest slående uttrycket för detta är tanken att socialismen leder till en ökande kulturell differentiering mellan nationerna(26).

Tack vare hans benägenhet att »nationalisera» socialismen och arbetarrörelsen, tack vara avvisandet av vad han kallade för det unga proletariatets »naiva kosmopolitiska uppfattning», och tack vara hans oförmåga att föreställa sig en internationell socialistisk kultur, var Bauers teori i viss utsträckning besmittad av den nationalistiska ideologi som den försökte besegra. Det är sålunda inte överraskande att den blev doktrin för de »nationalistisk/kulturella» strömningarna i arbetarrörelsen, inte bara i Österike-Ungern utan också i det ryska imperiet (Bund, de kaukasiska socialdemokraterna, etc.) och på andra ställen.

Trots dessa begränsningar hade emellertid Bauers verk ett otvivelaktigt teoretiskt värde, speciellt vad gäller den historiska; karaktären på hans metod. När Bauer definierade nationen som en produkt av ett gemensamt historiskt öde (vars materiella grund är människans kamp mot naturen), som ett »aldrig avslutat resultat av en ständig process», som en kristallisering av tidigare händelser, ett »fruset stycke historia”, så stod han på den historiska materialismens grund och i direkt motsättning till den borgerliga nationella konservatismen, de reaktionära myterna om den »eviga nationen» och de rasistiska ideologierna.

Denna historiska metod gav Bauers bok en metodologisk överlägsenhet, inte bara över Renner, utan över de flesta marxistiska författarna från den perioden, vars skrifter om den nationella frågan ofta hade en abstrakt och rigid karaktär. I så måtto som Bauers metod innehöll inte bara en historisk förklaring av den existerande nationella strukturerna, utan också en uppfattning av nationen som en process, en rörelse i ständig förändring, så kunde han undvika Engels misstag från 1848-49: det faktum att en nation (som t ex tjeckerna) »inte har haft någon historia» betyder inte nödvändigtvis att den inte kommer att ha någon framtid. Kapitalismens utveckling i Centraleuropa och Balkanländerna leder inte till att de »icke-historiska» nationerna assimileras, utan till att de vaknar.(27)

IV. LENIN OCH RÄTTEN TILL SJÄLVBESTÄMMANDE.

Den nationella frågan är ett av de områden där Lenin verkligen utvecklat den marxistiska teorin, genom att (utifrån Marx’ skrifter, men genom att gå långt utöver dem) lägga fram en sammanhängande, revolutionär strategi för arbetarrörelsen, baserad på den grundläggande parollen om nationellt självbestämmande.

Genom sin realism och logiska sammanhållning skilde sig de leninistiska lärosatserna på ett fördelaktigt sätt från de flesta andra marxistiska författares ståndpunkter, även från de som stod Lenin närmast i denna fråga: Kautsky och Stalin.

Kautskys ståndpunkter före 1914 var densamma som Lenins, men den karaktäriserades av sin ensidiga inriktning på språket som nationens grundval, och av en avsaknad av klarhet och djärvhet i formuleringen av nationernas rätt till avskiljande. Efter 1914 förkastade Lenin Kautskys tvetydiga och motsägelsefulla åsikter om nationernas rättigheter under krigsförhållanden som »hycklande» och »opportunistiska«.

l. Stalin

Vad gäller Stalins berömda artikel »Marxismen och den nationella frågan»(28), så är det riktigt att det var Lenin som skickade Stalin till Wien för att skriva den, och att han i ett brev till Gorkij i februari 1913 talade om den »fantastiska georgier som har satt sig ner för att skriva en stor artikel»(29). Men när artikeln var var färdig, så verkar det (tvärtemot en långlivad myt) inte som om Lenin var speciellt entusiastisk över den, eftersom han inte nämner den i någon av sina talrika skrifter om den nationella frågan, bortsett från en kort, parentetisk hänvisning i förbigående i en artikel från den 28:e december 1913. Det är uppenbart att huvudidéerna i Stalins verk var bolsjevikpartiets och Lenins. Men Trotskijs påstående att artikeln inspirerades, granskades och rättades »rad för rad« av Lenin verkar något tvivelaktig.(30) Tvärtom, på ett antal ganska viktiga punkter skiljer sig Stalins verk underförstått och uttryckligen från, och t o m motsäger, Lenins skrifter.

1. Uppfattningarna om »nationalkaraktärer», »gemensamma psykologiska drag», eller nationernas »psykologiska särdrag», är ingalunda leninistiska. Dessa begrepp är ett arv från Bauer, som Lenin uttryckligen kritiserade för hans »psykologiska teori»(31). I själva verket har tanken på en nationell psykologi mer gemensamt med vissa ytliga och förvetenskapliga folktraditioner än med en marxistisk analys av den nationella frågan.

2. Genom att slå fast att »det är först när alla dessa kännetecken /ett gemensamt språk, territorium, ekonomiskt liv och /»andlig fysionomi»/ finns för handen samtidigt som vi har en nation», så gav Stalin sin teori en dogmatisk inskränkt och rigid karaktär som man aldrig återfinner hos Lenin. Det stalinistiska nationsbegreppet var en verklig ideologisk tvångströja. Enligt Stalin var därmed Georgien ingen nation före den andra halvan av 1800-talet, eftersom det inte hade något »gemensamt ekonomiskt liv» och var uppdelat i ekonomiskt självständiga furstendömen. Men behöver inte tillägga att med detta kriterium skulle inte heller Tyskland före tullunionen ha varit någon nation… Ingenstans i Lenins skrifter kan vi finna en sådan ultimativ, stelbent och godtycklig »definition» av nationen.

3. Stalin vägrade uttryckligen gå med på att det var möjligt att ena eller förena nationella grupper som var utspridda i en multinationell stat: »Man frågar sig: är det möjligt att i ett enhetligt nationellt förbund sammansluta sådana grupper som blivit så främmande för varandra… Är det tänkbart att i en nation sammansluta exempelvis de baltiska och transkaukasiska tyskarna?». Svaret blev givetvis att allt detta var »otänkbart», »omöjligt» och »utopiskt»(32). I motsats till detta försvarade Lenin energiskt »friheten att bilda förbund, inbegripet förbund mellan alla samhällen oavsett nationalitet, i varje given stat», och han anförde som exempel just tyskarna i Kaukasus, de baltiska staterna och Petrogradområdet. Han tillade att rätten till varje sorts förbund mellan nationens medlemmar som var utspridda i olika delar av landet eller t o m världen, var »oomtvistlig, och den kan endast ifrågasättas om man har en inskränkt byråkratisk uppfattning».(33)

4. Stalin gjorde ingen åtskillnad mellan den storryska tsaristiska förtryckande nationalismen och de förtryckta nationernas nationalism. l ett mycket avslöjande stycke i hans artikel förkastade han i samma andetag tsarernas »kamplystna» nationalism »ovanifrån» och polackernas, judarnas, tatarernas, georgiernas, ukrainarnas, etc. »våg av nationalism nedifrån, vilken tidtals övergick i brutal chauvinism». Han inte bara misslyckades med att göra åtskillnad mellan nationalism »ovanifrån» och »nedifrån», utan han riktade också sin hårdaste kritik mot de socialdemokrater i de förtryckta länderna som inte hade »stått fast» mot den nationalistiska rörelsen.

Lenin, å andra sidan, ansåg inte bara att skillnaden mellan förtryckarnationens och den förtryckta nationens nationalism var helt avgörande, utan han angrep också alltid hårdast de som medvetet eller omedvetet kapitulerade för den storryska nationella chauvinismen. Det är ingen slump att ett av huvudmålen för hans polemik var de marxistiska socialdemokraterna i en förtryckt nation, Polen, som genom sin »fasta» hållning mot den polska nationalismen slutar med att förneka Polens rätt att avskilja sig från det ryska imperiet. Denna skillnad mellan Lenin och Stalin var i allra högsta grad betydelsefull, och den innehöll redan fröet till deras senare våldsamma motsättning om den nationella frågan i Georgien (december 1922) — Lenins berömda »sista strid».(34)

2. Lenin

Lenins utgångspunkt när han utarbetade en strategi i den nationella frågan var densamma som Luxemburgs, Trotskijs och Pannekoeks: den proletära internationalismen. Lenin insåg emellertid bättre än sina kamrater i den revolutionära vänstern det dialektiska förhållandet mellan internationalismen och rätten till nationellt självbestämmande:

a) endast rätten att avskilja sig möjliggör en fri och frivillig enhet, ett förbund, ett samarbete och, på lång sikt, en sammanslagning mellan nationerna.
b) endast om arbetarrörelsen i den härskande nationen erkänner den förtryckta nationens rätt till självbestämmande kan de förtrycktas fientliga inställning och misstänksamhet undanröjas, och båda ländernas proletariatet enas i den internationella kampen mot bourgeoisin.

Likaså hade Lenin insett det dialektiska förhållandet mellan den nationellt-demokratiska kampen och den socialistiska revolutionen. Folkmassorna (inte bara proletariatet, utan även bönderna och små-bourgeoisin) i den förtryckta nationen upptäckte han en bundsförvant till det medvetna proletariatet: ett proletariat som skulle ha till uppgift att leda dessa »olika, oeniga och heterogena massor» som omfattar småborgare och efterblivna arbetare med »fördomar, reaktionära fantasier, svagheter och misstag», i deras kamp mot kapitalismen och den borgerliga staten(35). Det är emellertid riktigt att det var först efter april 1917, då Lenin anammade den permanenta revolutionens strategi, som han, vad gäller Ryssland, började se de förtryckta nationernas nationella befrielsekamp inom det ryska imperiet inte bara som en demokratisk rörelse, utan som en allierad till proletariatet i den sovjetiska socialistiska revolutionen.

Ur metodologisk synpunkt var Lenin överlägsen de flesta av sina samtida framförallt p.g.a. hans förmåga att »sätta politiken främst», dvs. p g a hans envisa, orubbliga, konstanta och ihärdiga tendens att ta tag i och belysa de politiska aspekterna i varje problem och varje motsättning. Denna tendens var framträdande i hans polemik mot ekonomisterna i frågan om partiet 1902-03; i hans diskussion med mensjevikerna i frågan om den demokratiska revolutionen 1905; i det nyskapande i hans skrifter om imperialismen 1916; i den inspirerande svängning som aprilteserna representerade 1917; i hela hans viktigaste verk, Staten och revolutionen, och givetvis i hans skrifter om den nationella frågan. Det är bl a denna metodologiska aspekt som förklarar de leninistiska teoriernas uppenbara aktualitet för det tjugonde århundradet, imperialismens tidsålder, som faktiskt ser den politiska nivån alltmer dominerande (även om den i sista hand givetvis bestäms av ekonomin).

Medan de flesta andra marxistiska författare bara såg den ekonomiska, kulturella eller »psykologiska» sidan av den nationella frågan, så slog Lenin klart fast att frågan om självbestämmande »helt och uteslutande hänför sig till den politiska demokratins område»(36), dvs till rätten till politisk avskiljande och upprättande av en självständig nationalstat. Dessutom var Lenin fullständigt medveten om meningsskiljaktigheternas metodologiska grund:
»En ’autonom nation åtnjuter Inte samma rättigheter som en ’suverän’ nation; våra polska kamrater skulle inte ha kunnat undgå att uppmärksamma detta om de Inte (likt våra gamla ekonomister) envetet hade undvikit att göra en analys av politiska begrepp och kategorier.»(37) Som A.S.Nair och C.Scalabrino så viktigt påpekar var det tack vare hans förståelse av den politiska processens relativa självständighet, som Lenin var förmögen att undvika både subjektivism i sin analys av den nationella frågan och ekonomism(38).

Det är onödigt att påpeka att den nationella frågans politiska aspekter för Lenin ingalunda var detsamma som kansliernas diplomaternas och arméernas verksamhet. Han var fullkomligt likgiltig till huruvida den ena eller andra nationen hade en självständig stat, eller vilka gränser det fanns mellan två stater. Hans mål var demokrati och proletariatets internationalistiska enhet, som båda kräver att man erkänner nationernas rätt till självbestämmande.

Å andra sidan visar Lenins förkastande av Bauers och hans ryska lärjungars Teser om »nationell, kulturell autonomi», som han anser som en kapitulation inför den borgerliga och klerikala nationella kulturen att hans syn på rätten till självbestämmande. Just p.g.a. att den koncentrerar sig på den politiska sidan av saken, inte innebär några som helst eftergifter till nationalismen. Den är helt och hållet begränsad till den demokratiska kampen och den proletära revolutionens område.

Det är sant att dessa två mål i Lenins ögon inte har samma vikt; demokratiska krav måste alltid underordnas världsproletariatets revolutionära klasskamps intressen. Om t ex den republikanska rörelsen i ett speciellt fall visar sig vara ett instrument för reaktionen (Kambodja 1971!), så kommer marxisterna, enligt Lenin, inta att stödja den. Det innebär inte att arbetarrörelsen måste stryka kravet på republik från sitt program. Samma sak gäller självbestämmandet. Även om det finns vissa undantag, så är den allmänna regeln varje nations rätt till avskiljande, l själva verket tenderar Lenins analys att erkännandet av rätten till självbestämmande är av yppersta vikt för att skapa förutsättningarna för en internationalistisk enhet mellan arbetarna att underförstått utesluta t o m möjligheten till »undantag«, dvs av möjligheten till motsättningar mellan proletariatets intressen och nationernas demokratiska rättigheter.

AVSLUTNING: LÄRDOMAR FRÅN HISTORIEN

En del av debatterna mellan marxister om den nationella frågan har lösts av historien. Den österrikisk-ungerska multinationella staten splittrades i flera nationalstater efter Första Världskriget. Baskerna, enligt Engels »en huvudsakligen reaktionär nation», står idag på höjden av revolutionär kamp i Spanien. Polens enande, som Luxemburg kallade småborgerliga utopier, blev verklighet 1918. Den »icke-historiska» tjeckiska nationen, som p.g.a. brist på »nationell livskraft” var dömd att försvinna (Engels), bildade faktiskt en stat, genom att frivilligt bilda en federation med den slovakiska nationen.
Erfarenheterna från historien efter 1917 visar också att:

1) Nationen inte bara är en samling abstrakta, yttre kriterier. Den subjektiva faktorn, dvs medvetandet om en nationell identitet, en nationell politisk rörelse, är inte mindre viktig. Uppenbarligen kommer inte dessa »subjektiva faktorer» ur det blå: de är resultatet av vissa historiska förutsättningar — förföljelser, förtryck, etc. Men detta innebär att självbestämmandet måste få en vidare tillämpning; det måste gälla inte bara avskiljande, utan också själva den »nationella verkligheten». Det är inte en lärd »expert», utrustad med en lista av »objektiva kriterier» (av Stalins typ), som kommer att bestämma om ett samhälle är en nation eller inte, utan samhället självt(39).

2) Ändå sedan Woodrow Wilsons dagar, har stormakternas nationalism moderniserat sin ideologiska arsenal genom att tillägna sig paroller om demokrati, nationell jämlikhet och rätt till självbestämmande. Dess principer tillkännages nu av borgerliga statsmän överallt. Lyndon Johnson förkunnade 1966, när han var president i Förenat Staterna, högtidligt: »Vi kämpar för att upprätthålla principen om självbestämmande, så att det sydvietnamesiska folket kan bli fritt att bestämma sin egen framtid.«(40) Sannerligen har stormakternas politik gentemot de små nationerna förändrats till oigenkännlighet sedan 1800-talet, när Treitschke, vid tiden för ett uppror i Afrika skrev: »Det vore ett rent hån att tillämpa normala krigsprinciper i krig mot vildar. En negerstam måste tuktas genom att man sätter deras byar i brand, ty detta är den enda kursen som är effektiv.«(41)

Dagens verkliga hot mot arbetarrörelsens politiska hälsa är inte den barnsjukdom som Luxemburgs många misstag representerade, utan sjukliga fenomen av en betydligt farligare sort: stormakts-chauvinismens virus och den opportunistiska kapitulation för den borgerliga nationalismen som sprids av de ryska och kinesiska byråkratierna och deras lärjungar internationellt. »Ultravänsterismen« i den nationella frågan finns knappast idag. Bara inom vissa delar av den revolutionära vänstern återfinner man ibland ett avlägset eko från Luxemburgs texter, i form av ett abstrakt avståndstagande från de nationella befrielserörelserna i namn av »arbetarklassens enhet» och internationalismen. Samma sak gäller Engels uppfattning om »reaktionära nationer«. Om man sålunda tittar på vissa av de nationella frågorna idag, invecklade frågor där nationella, koloniala, religiösa och etniska aspekter sammanblandas och flätas samman — t ex konflikten mellan araber och israeler eller kampen mellan katoliker och protestanter i Nordirland — kan man se att det finns två motsatta frestelser som hemsöker den revolutionära vänstern. Den första frestelsen är att förneka det rättfärdiga i palestiniernas eller katolikernas i Ulster nationella rörelser: att fördöma dem som »småborgerliga» och splittrande för arbetarklassen, och abstrakt mot den proklamera principen om den nödvändiga enheten mellan proletärer av alla nationaliteter, raser eller religioner. Den andra frestelsen är att okritiskt ansluta sig till dessa rörelsers nationalistiska ideologi och fördöma de härskande nationerna (israeliska judar eller nordirländska protestanter) i klump, utan att göra skillnad mellan klasser, som »reaktionära nationer« — nationer som förnekas rätten till självbestämmande.

Den uppgift revolutionära marxister står inför är att undvika dessa två blindskär och — genom en konkret analys av varje konkret situation — hittar en verkligt internationalistisk inriktning, som hämtar sin inspiration från Kominterns politik i den nationella frågan under Lenin och Trotskij (1919-23) och från den berömda resolutionen från Andra Internationalens kongress 1986, som hade det ovanliga privilegiet att stödjas av både Lenin och Luxemburg: »Kongressen förkunnar alla nationers fullständiga rätt till självbestämmande; och den uttrycker sin sympati med arbetarna i alla de länder som för närvarande dignar under enväldets militära, nationella eller andra sorters ok; kongressen uppmanar arbetarna i dessa länder att sluta sig till de medvetna arbetarna i hela världen, för att jämte dem kämpa för att besegra den internationella kapitalismen och uppnå den internationella socialdemokratins mål

Michael Löwy

NOTER:
X) Ur »Les marxistes et la question nationale 1848-1914«, en antologi av Georges Haupt, Michael Lowy, ClaudeWeill, Maspero, PARIS 1974. Översatt till engelska med ett kort tillägg i slutordet i New Left Review nr 96.
1) Karl Marx, »Den tyska ideologin», Människans frigörelse, Aldus 1965, s.165. Se t ex Friedrich Engels, »Dos Fest der Nation in London». (1846), i Marx, Engels, Lasalle, Aus dem literarische Nachlass, Stuttgart 1902, vol.2, s.408: »Drömmarna om en europeisk Republik, om en varaktig fred under politisk organisation, har blivit lika groteska som fraser om nationernas enhet under den universella handelsfrihetens skydd… l varje land har bourgeoisin sina egna speciella intressen och den kan inte överskrida nationaliteten… Men i alla länder har proletariatet ett enda och gemensamt intresse, en enda och gemensam fiende, en enda och gemensam kamp. Endast proletariatet kan avskaffa nationaliteten, endast det vaksamma proletariatet kan möjliggöra nationernas broderskap,.»
2) Angående denna fråga, se den polske marxisten Roman Rosdolskys anmärkningsvärda essä, »Friedrich Engels und das Problem der ’geschichtlosen Völker’», Archiv fur Sozialgeschichte IV, 1964.
3)Engels. »The Magyar Struggle», i Marx, The Revolutions of 1848, London 1973, s.221-2.
4) Engels, »Deutschland und der Panslawismus», (Neue Öder Zeitung 1855), Marx/Engels XI, citerat i Rosdolsky, op.cit, s.174.
5) Engels, »What is to Become of Turkey In Europé?» (New York Daily Tribune 1853), Werke IX, citerat i Rosdolsky, op.cit., s.174.
6) Engels, »What Have the Working Classes to Do with Poland?», i Marx, The First International and Ätter, London 1974, s.378-88.
7) Engels, »Anfang des Endes in Österreich» (1847), Weke IV, s.510.
8) Engels, »The Magyar Struggle», op.cit., s.219.
9) Rosa Luxemburg, »Sozialpatriotische Programakrobatik”, Internationalismus und Klassenkampf.
10) Se Paul Frölich, Rosa Luxemburg, Monthly Review Press, New York 1972.
11) V.I. Lenin, Collected Works, vol.3.
12) Luxemburg, »Nationalität und Autonomie», i Internationalismus und Klassenkampf, Neuwied 1971, s.236, 239.
13) Luxemburg, Socialdemokratins kris, Gidlunds 1971, s.134.
14) Luxemburg, »Riktlin/er för den internationella socialdemokratins uppgifter», ibid., s.178.
15) Luxemburg, »Sozialpatriotische Programakrobatik», i Internationalismus und Klassenkampf, op.cit.
16) Se t ex Georg Lukacs, »Kritiska kommentarer till Rosa Luxemburgs kritik av ryska revolutionen» i Historia och klassmedvetande, Cavefors 1971, s.353-378.
17) Se t ex Lenin, »Om nationernas självbestämmanderätt». Valda verk i tre band, bok 1, s.572: »Det är fullständigt förståeligt, att kampen mot Polens nationalistiskt förblindade småbourgeoisi förmått de socialdemokratiska polackerna att med särskilt (ibland kanske litet överdrivet) nit ’ta till i överkant’.»
18) Luxemburg, »Vorwort zu dem Sammelband ’Die polnische Frage und die sozialistische Bewegung’», i Internationalismus und Klassenkampf, op.cit.
19) Leo Trotskij, The Bolsheviki and World Peace, New York 1918, s.21, 230-31, etc.
20) Nashe Slovo 130, 135 (3:e och 9:3 juli 1915), återgivna i vol.9 (1927) av Trotskijs Samlade verk på ryska.
21) Se t ex Trotsky, History of the Russian Revolution, London 1967, vol.3, s.62: »Oavsett Sovjetunionens framtida öde… så kommer Lenins nationella politik att få en plats bland mänsklighetens eviga skatter.»
22) Anton Pannekoek, Klassenkampf und Nation, Reichenberg 1912.
23) Josef Strasser, Der Arbeiter und die Nation, Reichenberg 1912.
23) Karl Renner, Marxismus, Krieg und Internationale, Stuttgart 1917, s.26.
24) Se t ex Arduino Agnelli, Questione nazionale e socialismo: K.Renner e O.Bauer, Bologna 1969, s.109.
25) Otto Bauer, Die Nationalitätenfrage und die Sozialdemokratie, Wien 1924, s.404.
26) Ibid., s.105-8.
27) Ibid., s.239-72. Det bör tilläggas att Bauers program för kulturell autonomi hade ett visst värde som komplement — inte som alternativ — till en politik som grundades på ett erkännande av självbestämmanderätten. Sovjetunionens första konstitution införlivade faktiskt i viss mening principen om de nationella minoriteternas kulturella autonomi.
28) Josef Stalin, »Marxismen och den nationella frågan», Moskva 1950.
29) Lenin, Collected Works, vol.35, s.84.
30) Se t ex Trotskij, Stalin, London 1969, vol.1,s.233.
31) Lenin, »Om nationernas självbestämmanderätt», Valda verk i tre band, bok 1, s.546.
32) Stalin, »Marxismen och den nationella frågan», op.cit., s.49.
33) Lenin, »The National Programme of the RSDLP», Collected Works, vol.19, s.543 och »Critical Remarks on the National Question», CW 20, s.39, 50.
34) Om »Lenins sista strid», se »Fjärde Internationalen nr 7-8/-72 (»Lögnens renässans”), s.11 ff.
35) l denna fråga är Lenins analys av 1916 års uppror på Irland ett utmärkt exempel på revolutionär realism: se »The Discussion of Self-determination Summed Up«, Collected Works, vol.22, s.353-58.
36) Lenin, »The Socialist Revolution and the Right of Nations to Self-determination», Collected Works, vol.22, s.145.
37) Lenin, »The Discussion on Self-determination Summed up«, op.cit. s.344.
38) Som A.S Nair och C. Scalabrino betonade i sin utmärkta artikel, »La question nationale dans la théorie marxiste révolutionnaire», Partisans 59-60, maj-augusti 1971.
39) Se t ex Trotskij om de svarta i USA: »Det är inte abstrakta kriterier som är avgörande i detta fall: betydligt viktigare är det historiska medvetandet och känslorna.» Trotsky on Black Nationalism and Self-determination, New York 1967, s.16.
40) Citerat i A. Schlesinger jr., The Bitter Heritage, Boston 1967, s. 108.
41) Heinrich von Treitschke, Politics, London 1916, vol.2, s.614.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1980

Från Hegels ”Logik’ till Finlandsstationen i Petrograd

En man som talar sådan smörja är inte farlig. (Stankevitj, socialist; april 1917)
Det är fantasier, en dåres fantasier! (Bogdanov, mensjevik; april 1917)
Det är galna drömmar… (Plechanov, mensjevik; april 1917)
I många år har Bakunins plats i den ryska revolutionen varit vakant; nu har den intagits av Lenin. (Goldenberg, före detta bolsjevik; april 1917)
Den dagen (4 april) kunde kamrat Lenin inte hitta några uttalade sympatisörer, inte ens inom våra egna led. (Zaleskij, bolsjevik; april 1917)
Vad gäller Lenins allmänna schema, menar vi att det är oacceptabelt genom att det utgår från antagandet att den borgerligt demokratiska revolutionen ändar i och innefattar en omedelbar omvandling av denna revolution till en socialistisk revolution. (Kamenev i en ledare i Pravda, Bolsjevikpartiets tidning; 8 april 1917)

Så samstämmigt mottog de officiella företrädarna för den ryska marxismen de kätterska teser – Aprilteserna – som Lenin framlagt, först för den stora skara som samlats på Finlandsstationens gård i Petrograd, från taket på en pansarbil, och sedan, i gryningen, för de bolsjevikiska och mensjevikiska sovjetdelegaterna. Suchanov (mensjevik och senare sovjetfunktionär) vittnar i sina berömda memoarer om att Lenins centrala politiska paroll – all makt åt sovjeterna – ”ekade som en blixt från en klar himmel” och ”bedövade och förvirrade till och med de trognaste bland hans lärjungar.” Enligt Suchanov hade en ledande bolsjevik till och med deklarerat ”att (Lenins) tal inte hade skärpt motsättningarna inom socialdemokratin utan tvärtom dämpat dem, där- för att bolsjevikerna och mensjevikerna bara kunde vara ense gentemot Lenins ståndpunkter!”1 Ledaren i Pravda den 8 april bekräftade vid den tiden intrycket av en samstämmig enighet gentemot Lenin; enligt Suchanov ”verkade det som om Bolsjevikpartiets marxistiska medlemmar stod starka och orubbliga, att hela partiet revolterade gentemot Lenin i försvaret av de elementära principerna för det förgångnas vetenskapliga socialism; ändå misstog vi oss!”-

Hur skall vi kunna förklara den oerhörda storm som Lenins ord piskade upp, och denna kör av allmänna fördömanden som hördes mot dem? Suchanovs enkla men avslöjande beskrivning ger oss svaret: Det var just vad Lenin hade gjort – han hade brutit med ”det förgångnas vetenskapliga socialism”, med ett särskilt sätt att förstå marxismens ”elementära principer”. Ett sätt som, i viss mån, var gemensamt för alla strömningar inom den marxistiska socialdemokratin i Ryssland. Den rådlöshet, förvirring, indignation eller hånfullhet med vilken Aprilteserna hade mottagits av både de mensjevikiska och bolsjevikiska ledarna är bara symptom på det radikala brott det leder till med Andra Internationalens tradition av ”ortodox marxism” (vi avser den ledande strömningens ”ortodoxa marxism” och inte den radikala vänsterns: Rosa Luxemburg med flera), en tradition för vilken materialism (mekanisk, deterministisk, evolutionär) kristalliserades i en rigid och paralyserande politisk slutledning:

Ryssland är ett efterblivet, barbariskt, halvfeodalt land. Det är inte moget för socialismen.
Den ryska revolutionen är en borgerlig revolution. Vilket skulle bevisas.

Sällan har en teoretisk vändning varit rikare på historiska konsekvenser än den som inleddes av Lenin i hans tal på Finlandsstationen i Petrograd. Vilka var de metodologiska källorna för denna helomvändning? Vilken var den specifika skillnaden i metod jämfört med den historiska marxistiska ortodoxins rättesnören?

Här är Lenins eget svar, skrivet i polemik riktad just mot Suchanov, i januari 1923:

Alla kallar sig själva marxister som förstår sig på marxismen på det mesta möjliga pedantiska sätt. De har inte allt förstått det väsentliga i marxismen, nämligen dess revolutionära dialektik.3

Dess revolutionära dialektik: i ett nötskal är det just på denna punkt som Lenin bryter med Andra Internationalens marxism och i viss mån med sitt eget ”förflutnas” filosofiska medvetenhet. Med början i första världskrigets upptakt, närdes brytningen av återvändandet till den marxistiska dialektikens hegelianska källor, och ställdes på sin spets i den monumentala, ”tokiga”, ”galna” utmaningen på natten den 3 april 1917.

l. ”Gammalbolsjevism” eller ”det förgångnas marxism”: Lenin före 1914

En av de viktigaste källorna till Lenins politiska tänkande före 1914 hade varit Karl Marx Den heliga familjen4 (1844), vilken han hade läst och sammanfattat i en anteckningsbok 1895. Han hade varit särskilt intresserad av kapitlet med titeln ”Kritiskt slag mot den franska materialismen”5, vilket han beskrev som ”ett av de mest värdefulla i boken”.6 Detta kapitel utgör den enda skrift av Marx i vilken han på ett okritiskt sätt ”hakar sig fast” vid 1700-talets franska materialism, vilken han presenterar som kommunismens ”logiska hörnsten”. Citaten hämtade från detta kapitel ur Den heliga familjen utgör en av dessa förlegade doktriner som möjliggör identifieringen av en ”metafysisk” materialism i en marxistisk strömning.

Å andra sidan är det ett klart och välkänt faktum att Lenin vid den tiden var mycket influerad av Plechanovs politiska åskådning. Samtidigt som Lenin var mer politiskt flexibel och radikal än sin läromästare, som efter brytningen 1903 blev mensjevismens ledande teoretiker, accepterade Lenin vissa grundläggande ideologiska antaganden i Plechanovs ”fördialektiska” marxism och hans strategiska slutsats: den ryska revolutionens borgerliga karaktär. Med denna ”allmänna grund” är det svårt att förstå hur det hade varit möjligt för Lenin, trots hans härda och oförsonliga kritik av mensjevikernas ”svansande” efter det liberala borgerskapet, att acceptera – från 1905 till 1910 – flera försök att återförena de två fraktionerna inom den ryska socialdemokratin. Dessutom var det då han politiskt närmade sig Plechanov som mest (mot likvidationismen 1908-09) som han skrev Materialism och empiriokriticism, ett verk i vilket inflytandet från ”den ryska marxismens fader” kan ses och läsas.

Vad som är anmärkningsvärt och utmärkande för Lenin före 1914 är att den marxistiska auktoritet han ofta refererade till i sin polemik mot Plechanov var ingen mindre än… Karl Kautsky. Han finner till exempel i en artikel av Kautsky om den ryska revolutionen (1906) ”ett slag riktat direkt mot Plechanov” och han understryker entusiastiskt att Kautskys och bolsjevikernas analys sammanfaller:

Den borgerliga revolutionen, genomförd av arbetarklassen och bönderna, trots borgarklassens instabilitet, är en grundläggande tes i bolsjevikernas taktik som helt och hållet bekräftas av Kautsky.7

En noggrann analys av Lenins viktigaste politiska skrift från denna period, Socialdemokraternas två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen8 (1905), avslöjar med oerhörd klarhet spänningen i Lenins tänkande mellan hans rika, revolutionära realism och de begränsningar som påtvingats honom av den ”ortodoxa” marxismens tvångströja. Å ena sidan finner vi i skriften en upplysande och ingående analys av den ryska borgarklassens oförmåga att framgångsrikt leda en demokratisk revolution, vilken bara kan genomföras av en allians mellan arbetare och bönder som utövar sin revolutionära diktatur; han talar till och med om arbetarklassens ledande roll i denna allians och tycks, ibland, ha klart för sig idén om en oavbruten övergång till socialismen: denna diktatur ”kommer att vara oförmögen (utan en rad mellanliggande stadier av revolutionär utveckling) att angripa kapitalismens grundvalar.”9Med denna lilla parentes öppnar Lenin fönstret på glänt mot den socialistiska revolutionens okända land, bara för att genast stänga det och återvända till det slutna område som kringgärdas av ortodoxins begränsningar. Dessa begränsningar finner vi i otaliga varianter i Två taktiska linjer, där Lenin återigen kategoriskt bekräftar den ryska revolutionens borgerliga karaktär, och fördömer ”idén om att söka frälsning för arbetarklassen någon annanstans än i kapitalismens vidareutveckling som reaktionär.”10

Det främsta argumentet han påvisar för att utveckla sin tes är den ”fördialektiska” marxismens ”klassiska” tema: Ryssland är inte moget för en socialistisk revolution:

Nivån på Rysslands ekonomiska utveckling (ett objektivt villkor) och nivån på klassmedvetande! och organiseringen av arbetarklassens breda massa (ett subjektivt villkor, oupplösligt förbundet med det objektiva villkoret) gör den omedelbara och fullständiga befrielsen av arbetarklassen omöjlig. Bara de mest okunniga kan blunda inför den nu pågående demokratiska revolutionens borgerliga karaktär.11

Det objektiva bestämmer det subjektiva; ekonomin är förutsättningen för medvetandet; i dessa två meningar ligger Moses och de Tio budorden i Andra Internationalens materialistiska evangelium, vilket vägde tyngre än Lenins rika, politiska intuition.

Den formel som var bolsjevismens kärna före kriget – ”Gammalbolsjevismen” – avspeglar inom sig själv alla tvetydigheter i den första leninismen: ”arbetarnas och böndernas revolutionära diktatur”. Lenins grundläggande revolutionära nyskapelse (som radikalt särskiljer den från den mensjevikiska strategin) uttrycks i den flexibla och realistiska formeln: arbetarnas och böndernas makt, en formel av ”algebraisk” karaktär (enligt Trotskij) där varje klass’ specifika betydelse inte på förhand är avgjord. Å andra sidan, den uppenbart paradoxala termen ”demokratisk diktatur”, är ortodoxins slagord, den synliga närvaron av de begränsningar som satts av den ”förgångna” marxismen: revolutionen är bara demokratisk, det vill säga borgerlig, en utgångspunkt som, som Lenin skrev i en avslöjande passage, ”nödvändigtvis härstammar från hela den marxistiska filosofin”, det vill säga marxistisk filosofi som den uppfattades av Kautsky, Plechanov och andra ideologer inom, som det vid den tiden samstämmigt kallades, den ”revolutionära socialdemokratin”.12

Ett annat tema i Två taktiska linjer… som vittnar om det metodologiska hinder som skapats av marxismens analytiska natur är det outtalade och formella avvisandet av Pariskommunen som förebild för den ryska revolutionen. Enligt Lenin misslyckades Kommunen på grund av att den var ”oförmögen /att/ särskilja mellan den demokratiska revolutionens uppgifter och den socialistiska revolutionens uppgifter”, på grund av att den ”förväxlade uppgifterna i kampen för en republik med uppgifterna i kampen för socialismen… Således utgjorde den ett styre som vår (den framtida provisoriska revolutionära regeringen MJL) inte kommer att bli”.13 Vi kommer senare se att detta är just en av de skärningslinjer där Lenin i april 1917 kommer att genomföra en hjärtskärande revidering av ”Gammalbolsjevismen”.

II. ”Brottet” 1914

”Det är en förfalskning från den tyska försvarsstaben”, sade Lenin när de visade honom ett exemplar av Vorwärts (Framåt, den tyska socialdemokratins tidning) med nyheten om de tyska socialdemokraternas röster för krigskrediter den 4 augusti 1914. Denna berömda historia (liksom hans styvnackade vägran att tro på att Plechanov hade stött det ”nationella försvaret” av Tsarryssland) illustrerar på en och samma gäng de illusioner Lenin hade om den ”marxistiska” socialdemokratin, hans förvåning när han konfronterades med den Andra Internationalens misslyckanden, och den avgrund som öppnade sig mellan honom själv och de ”före detta ortodoxa” som hade blivit socialpatrioter.

Katastrofen den 4 augusti var för Lenin ett slående bevis på att det var ”något ruttet i staten Danmark”14 inom den officiella ”ortodoxa” marxismen. Denna ortodoxis politiska bankrutt ledde honom därför till en djupgående revidering av de filosofiska ramar som bestämde Kautskys och Plechanovs marxism.

Andra Internationalens misslyckanden under krigets första dagar, sporrade Lenin att fundera över de teoretiska grunderna till ett så stort förräderi.15

Det kommer en dag att vara nödvändigt att spåra upp den exakta väg som ledde Lenin från traumat i augusti 1914 till Hegels Logik en knapp månad senare. Var det helt enkelt önskan om att återvända till det marxistiska tänkandets källa? Eller var det en klar intuition om att den metodologiska akilleshälen för Andra Internationalens marxism var en oförståelse av dialektiken?

Oavsett orsaken råder det inget tvivel om att hans vision av den marxistiska dialektiken förändrades på ett genomgripande sätt Beviset på detta är just skriften Filosofiska anteckningsböcker, samt det brev han avsände den 4 januari 1915, kort efter att ha läst färdigt Logikens vetenskap (17 december 1914), till redaktionssekreteraren för Granatförlaget för att fråga om ”det fortfarande fanns tid att göra några ändringar (i hans Karl Marx16) i avsnittet om dialektiken”.17 Och det var absolut inte med en ”övergående entusiasm” som han sju år senare i en av sina sista skrifter. Om den stridbara marxismens betydelse (1922), uppmanade ”redaktörerna och medarbetarna i partiets teoretiska tidskrift” (Under marxismens baner) att ”utgöra ett sorts Sällskap av materialistiska vänner till den hegelianska dialektiken”. Han understryker behovet av ”en systematisk studie av den hegelianska dialektiken från en materialistisk utgångspunkt”, och föreslår till och med att ”i tidskriften trycka utdrag ur Hegels viktigaste verk, tolka dem materialistiskt och kommentera dem med hjälp av exempel på hur Marx tillämpade dialektiken”.18

Vilka var tendenserna (eller åtminstone, ansatserna) i Andra Internationalens marxism som gav den dess fördialektiska karaktär?

1. För det första tendensen att sudda ut distinktionen mellan Marx dialektiska materialism och Helvetius’, Feuerbachs med fleras ”uråldriga”, ”vulgära”, ”metafysiska” materialism. Plechanov, till exempel, kunde skriva följande förbluffande rader

I Marx Teser om Feuerbach…19 vederläggs ingen av de grundläggande idéerna i Feuerbachs filosofi; de förbättras snarare… Marx och Engels materialistiska åskådning har utarbetats i den riktning som anges av den inre logiken i Feuerbachs filosofi.

Dessutom kritiserade Plechanov Feuerbach och 1700-talets franska materialister för att också ha… idealiserat en historieuppfattning.20

2. Den tendens som följer av den första: att reducera den historiska materialismen till mekanisk ekonomisk determinism i vilken det ”objektiva” alltid är orsaken till det ”subjektiva”. Exempelvis insisterar Kautsky outtröttligt på uppfattningen om att ”arbetarklassens herravälde och den sociala revolutionen inte kan äga rum innan de nödvändiga förutsättningarna , såväl ekonomiska som psykologiska, för det socialistiska samhället är helt uppfyllda.” Vilka är dessa ”psykologiska förutsättningar”? Enligt Kautsky, ”intelligens, disciplin och en organisatorisk talang”. Hur skall dessa förutsättningar skapas? ”Det är kapitalismens historiska uppgift” att skapa dem. Historiens sensmoral:

Det är bara där det kapitalistiska produktionssystemet har uppnått en hög utvecklingsgrad som de ekonomiska förutsättningarna möjliggör omvandlingen, genom folkets makt, av kapitalistiskt ägande av produktionsmedlen till samhälleligt ägande.21

3. Försöket att reducera dialektiken till en darwinistisk evolution, där de olika stadierna i mänsklighetens historia (slaveri, feodalism, kapitalism, socialism) sker i en strikt ordningsföljd som förutbestäms av ”historiens lagar”. Kautsky, till exempel, definierar marxismen som ”det vetenskapliga studiet av den sociala organismens utveckling”.22 Kautsky hade i själva verket varit darwinist innan han blev marxist, och det är inte utan orsak som hans lärjunge Brill definierade hans metod som ”bio-historisk-materialism…”

4. En abstrakt och naturalistisk uppfattning om ”historiens lagar”, vilken illustrerades på ett slående sätt av det fantastiska uttalande som Plekhanov gjorde då han hörde nyheterna om Oktoberrevolutionen: ”Men det är en förbrytelse mot alla historiens lagar!”

5. En tendens att återfalla till den analytiska metoden, att bara förstå ”distinkta och separata” objekt, där skillnaderna oåterkalleligen ligger fast: Ryssland – Tyskland; borgerlig revolution – socialistisk revolution; parti – massor; minimiprogram – maximiprogram, etc. Det är helt klart att Kautsky och Plechanov noggrant hade läst och studerat Hegel; men de hade inte, så att säga, upptagit och ”smält” honom i deras föregående system av evolutionism och historisk determinism.

I hur hög grad utgjorde Lenins anteckningar om Hegels Logik en utmaning mot den fördialektiska marxismen?

l. Först och främst vidhåller Lenin den avgrund som skiljer ”dåraktig”, det vill säga ”metafysisk, outvecklad, död, grov”, materialism från marxistisk materialism, vilken tvärtom ligger närmare den ”intelligenta”, det vill säga dialektiska, idealismen. Följaktligen kritiserar han Plechanov hårt för att inte ha skrivit någonting om Hegels storartade Logik, ”det innebär framför allt om dialektiken som filosofisk kunskap”, och för att ha ”kritiserat Kant ur en vulgärmaterialistisk utgångspunkt och inte på Hegels sätt.”23

2. Han uppnår för egen del en dialektisk förståelse av kausalitet (orsak och verkan):

Orsak och verkan är, alltså, endast delar av ett universellt ömsesidigt beroende, av (universell) förening, av ömsesidig förening av händelser…

Samtidigt godtar han den dialektiska process genom vilken Hegel upplöser ”motsättningen mellan reellt och abstrakt” i det subjektiva och det objektiva och bryter ner deras ensidighet24

3. Han understryker den avgörande skillnaden mellan den vulgärt evolutionistiska uppfattningen och den dialektiska uppfattningen om utvecklingen:

Den första, /utveckling som ökning och minskning, som upprepning/ är livlös, blek och torftig; den andra /utveckling som motsatsernas enhet/ ger ensam nyckeln till ”sprången”, till ”brotten i kontinuitet”, till ”omvandlingen till det motsatta”, till nedbrytandet av det gamla och framväxten av det nya.25

4. Tillsammans med Hegel kämpar han ”mot att göra begreppet lag absolut, mot att förenkla det, mot att det görs till en fetisch” (och tillägger ”märk väl för modem fysik!!!”). Han skriver på samma sätt att ”lagar, alla lagar är trångsynta, ofullständiga, approximativa”.26

5. Han ser i totalitetskategorin, i rörelsen hos helheten av verklighetens delar, den dialektiska kunskapens innersta väsen.27 Vi kan se hur Lenin omedelbart tog denna metodologiska princip i bruk i den pamflett han skrev vid den tiden. Andra Internationalens Sammanbrott. Han utsätter försvararna av ”det nationella försvaret” för en allvarlig kritik – dessa försöker förneka första världskrigets imperialistiska natur med hänvisning till ”den nationella faktorn” i serbernas krig mot Österrike – genom att understryka att Marx’ dialektik ”helt riktigt utesluter en isolerad undersökning av ett objekt, det vill säga en som är ensidig och fruktansvärt förvriden.”28 Detta är av avgörande betydelse eftersom, som Lukacs säger, den dialektiska kategorin ”helheten” omvandlar den revolutionära principen till vetenskap.

Isoleringen, fastlåstheten, separationen och den abstrakta motsättningen mellan olika delar av verkligheten upplöses delvis genom kategorin helheten, delvis av Lenins uttalande om att ”dialektiken är den teori som visar… varför människan inte ska förstå motsatser som döda och förstenade, utan som levande, betingade, rörliga, genomträngande varandra”.29

Det som uppenbart intresserar oss här är mindre studien av det filosofiska innehållet i Anteckningsböckerna ”i sig själva” än deras politiska konsekvenser. Det är inte svårt att hitta den röda tråd som leder från de metodologiska förutsättningarna för Anteckningsböckerna till Lenins teser 1917; från kategorin helheten till teorin om den svagaste länken i den imperialistiska kedjan; från genomträngandet av motsatserna till omvandlingen av den demokratiska revolutionen till den socialistiska revolutionen; från det dialektiska begreppet kausalitet till vägran att definiera den ryska revolutionens natur enbart genom Rysslands ”ekonomiskt efterblivna bas”; från kritiken av den vulgära evolutionismen till ”brottet i kontinuitet” 1917: och så vidare… Men det viktigaste är helt enkelt att den kritiska läsningen, den materialistiska läsningen, av Hegel hade befriat Lenin från Andra Internationalens förment ortodoxa marxism, från de teoretiska begränsningar den utsatte hans tänkande för. Studiet av Hegels logik hjälpte Lenin att röja den teoretiska väg som ledde fram till Finlands-stationen i Petrograd. I mars-april 1917 kunde Lenin, befriad från det hinder som utgjordes av den fördialektiska marxismen, under händelsernas tryck, kunde göra upp med den politiska slutsatsen: den abstrakta och rigida principen enligt vilken ”den ryska revolutionen bara kunde vara borgerlig – att Ryssland inte var ekonomiskt moget för en socialistisk revolution”. När han väl gått över floden Rubicon, gjorde han sitt bästa för att närma sig problemet från en praktisk, konkret och realistisk utgångspunkt: vilka är de åtgärder, som i verkligheten utgör övergången till socialismen, som kan göras acceptabla för majoriteten av folket, det vill säga massan av arbetarna och bönderna?

III. Aprilteserna 1917

Sanningen är att Aprilteserna tillkom i mars, mer exakt mellan den 11 och 26 mars, det vill säga mellan det tredje och femte Brevet från fjärran. En noggrann analys av dessa två dokument (vilka för övrigt inte publicerades 1917), gör det möjligt att begripa själva rörelsen i Lenins tänkande. På den viktigaste frågan – kan den ryska revolutionen vidta åtgärder som leder fram till en övergång till socialismen – svarar Lenin på två sätt: i det första (Brev 3) ifrågasätter han det traditionella svaret; i det andra (Brev 5) ger han ett nytt svar.

Brev 3 innehåller i sig självt två på varandra följande delar som står i en olöslig motsättning till varandra. Lenin beskriver vissa konkreta åtgärder för kontroll över produktion och distribution som han anser vara oundgängliga för att revolutionen skall kunna ta ett steg framåt. Han understryker först att dessa åtgärder ännu inte innebär socialism, eller proletariatets diktatur; de går inte utöver gränsen för ”arbetarklassens och böndernas revolutionära demokratiska diktatur”. Men han lägger omedelbart till följande paradoxala korta stycke som tydligt bär tvivel om vad han just sagt, det vill säga ett klart ifrågasättande av de ”klassiska” teserna:
Det handlar inte om att hitta en teoretisk klassificering. Vi skulle begå ett stort misstag om vi försökte tvinga in de komplexa, skyndsamma, snabbt utvecklande, praktiska frågorna i revolutionen till den avskurna och torra teorins prokustesbädd3031

Femton dagar senare, i det femte brevet, har avgrunden överskridits, det politiska brottet fulländats:

Sammantagna och i utvecklingen av dem, kommer dessa steg (kontroll över produktion och distribution etc) att utgöra övergången till socialismen, vilken inte kan uppnås omedelbart i Ryssland, i ett enda slag, utan övergångsåtgärder, men ar helt uppnåeliga och skyndsamt nödvändiga som ett resultat av sådana övergångsåtgärder.32

Lenin vägrar inte längre att göra en ”teoretisk klassificering” av dessa åtgärder och definierar dem, inte som ”demokratiska”, utan som en övergång till socialismen.

Under tiden förblev bolsjevikerna i Petrograd det gamla schemat trogna (de försökte att lägga den ryska revolutionen, denna ohanterliga, oerövrade och frigjorda jungfru, i den förstenade teorins prokrustesbädd…) och satt tätt ihop under försiktig tystnad. Pravda gav den 15 mars till och med villkorligt stöd åt den Provisoriska (kadett!) regeringen ”i den utsträckning som den bekämpar reaktionen och kontrarevolutionen”; enligt bolsjevikledaren Sjaljapnikovs öppenhjärtiga uttalande i mars 1917. ”höll vi med mensjevikerna om att vi genomgick en period där de feodala förhållandena bröts sönder, och att i deras plats alla sorters ’friheter’ som utmärkte borgerliga styren skulle växa fram.”33

Det är då lätt att förstå deras förvåning när de första orden Lenin riktade ull samlingen av arbetare, soldater och matroser, var en uppmaning att kämpa för den socialistiska revolutionen.34

På kvällen den 3 april och nästa dag, avslöjade han Aprilteserna, som enligt bolsjeviken Zalezshky, medlem av Petrogradkommittén, orsakade samma verkan som en exploderande bomb. Den 8 april avvisade samma Petrogradkommitté dessutom Lenins teser med 13 röster mot 2, och en nedlagd.35 Och det måste sägas att Aprilteserna i viss utsträckning var en reträtt från de slutsatser som redan dragits i det femte Brevet från fjärran; de talar inte direkt om övergången till socialismen. Det verkar som om Lenin, inför förvåningen och förvirringen bland sina kamrater, tvingades att moderera sina ord något. Aprilteserna nämner faktiskt övergången mellan revolutionens första stadie och det andra ”som måste ge makten till proletariatet och skikten av fattigbönder”, men det står inte nödvändigtvis i motsättning till gammalbolsjevismens traditionella formel” (förutom nämnandet av ”skikten av fattigbönder” i stället för bönderna i sin helhet, vilket klart är anmärkningsvärt) eftersom innehållet i de uppgifter denna makt (bara demokratisk eller redan socialistisk?) står inför inte är definierade. Lenin understryker till och med att ”det är inte vår omedelbara uppgift att införa socialismen, utan bara att med en gång föra samhällets produktion och distributionen av produkterna under kontroll av sovjeterna av arbetardeputerade” – en flexibel formel där karaktären av innehållet i denna ”kontroll” inte är definierad.36 Det enda tema som åtminstone underförstått innebär en revidering av den tidigare bolsjevikiska uppfattningen är Kommunstaten som förebild för sovjetrepubliken, och det av två skäl:

a) Traditionellt har Kommunen i marxistisk litteratur definierats som det första försöket till proletariatets diktatur;

b) Lenin hade karaktäriserat Kommunen som en arbetarregering som eftersträvat att samtidigt genomföra en demokratisk och en socialistisk revolution. Det var därför som Lenin, fången i den ”förgångna marxismen”, hade kritiserat den 1905. Av samma skäl tog Lenin, den revolutionäre dialektikern, den som sin förebild 1917. Historikern E. H. Carr har därför rätt när han betonar att Lenins första artiklar efter hans ankomst till Petrograd ”innefattade övergången till socialismen, även om de gjorde uppehåll kort före de uttryckligen proklamerade den”.37 Förklaringen kom under april månad allt eftersom Lenin vann medlemmarna inom bolsjevikpartiet för sin politiska linje. De vanns främst kring två frågor: revideringen av ”gammal-bolsjevismen” och perspektivet på övergången till socialismen. Den viktigaste texten inom denna fråga är en relativt okänd, kort pamflett Brev om taktiken,som ställdes samman mellan den 8 och 13 april, troligen under trycket från den ledare i Pravda som riktades mot Lenin den 8 april. Häri finner vi nyckelmeningen som sammanfattar den historiska vändning Lenin gjorde och hans definitiva, uttryckliga och radikala brott med det som blivit ”förlegat” i den ”förgångna bolsjevismen”:

Den som, idag, endast talar om arbetarklassens och böndernas revolutionärt demokratiska diktatur är överspolad, och har genom detta faktum i praktiken gått över till småborgerskapet och förtjänar att bli förvisad till museet för förrevolutionär ”bolsjevikisk” kuriosa – man skulle kunna säga till museet för ”gammalbolsjeviker.38

I samma pamflett deklarerar Lenin, samtidigt som han försvarar sig gentemot önskan att införa socialismen ”omedelbart”, att sovjetmakten skulle kunna ta steg ”på marsch mot socialismen”. Till exempel:

kontroll över bankerna, sammanslagningen av alla banker till en enda innebär ännu inte socialism, men är ett steg i riktning mot socialismen.39

I en artikel publicerad den 23 april, definierade Lenin med följande ord det som särskiljde bolsjevikerna från mensjevikerna: medan de senare ”är för socialism, men tror att det vore för tidigt att tänka på den och i detta nu vidta praktiska åtgärder för att genomföra den”, menar de förra att ”sovjeterna omedelbart borde vidta alla åtgärder som i praktiken är genomförbara för att säkerställa socialismens triumf’.40

Vad innebär ”åtgärder som i praktiken är genomförbara”? För Lenin innebär det framför allt de åtgärder som kan vinna stöd från majoriteten av befolkningen. Det vill säga inte bara från arbetarna utan också från bondemassorna. Lenin, befriad från den teoretiska begränsning som på- tvingats av det fördialektiska schemat -”övergången till socialismen är objektivt ogenomförbar” – upptas nu de av verkliga, politiskt-sociala villkoren för att garantera ”stegen mot socialismen”. I hans tal till bolsjevikpartiets åttonde kongress (24-29 april) framställer han problemet på ett realistiskt och konkret sätt:

Vi måste tala om handlingar och praktiska åtgärder… Vi kan inte vara förkämpar för ’införandet’ av socialismen. Befolkningsmajoriteten i Ryssland bestar av bönder, små jordägare som inte på något vis vill ha socialism. Men vilka invändningar kan de resa mot upprättandet av en bank i varje by som skulle göra det möjligt för dem att förbättra sina arrendegårdar? De kan inte ha några invändningar mot det. Vi måste förespråka dessa åtgärder över hela landet och stärka dem i medvetenheten om detta behov.41

”Införandet” av socialismen innebär, i detta sammanhang, det omedelbara påbudet om socialismen ”från ovan”, mot befolkningsmajoritetens vilja. Lenin förespråkar, tvärtemot, att man måste vinna stöd från bondemassorna för vissa konkreta åtgärder, av en objektivt socialistisk natur, som genomförs med stöd av sovjeternas makt (under arbetarnas ledning). Det är inte mycket som skiljer denna uppfattning som är förvånansvärt lik den som Trotskij försvarat sedan 1905: ”proletariatets diktatur stödd av bönderna”, som leder till den oavbrutna övergången från den demokratiska revolutionen till den socialistiska. Så det är inte för inte som Lenin betraktades som en ”trotskist” av ”gammalbolsjeviken” Kamenev i april 1917…42

Slutsatser

Det råder inget tvivel om att Aprilteserna utgör ett teoretiskt och politiskt ”bron” med bolsjevismens förkrigstradition. Med detta sagt är det icke desto mindre sant att – i så motto att Lenin sedan 1905 hade förespråkat den revolutionära alliansen mellan proletariatet och bönderna (och den radikala fördjupningen av revolutionen utan eller till och med mot den liberala borgarklassen) – den ”nya bolsjevismen”, som föddes i april 1917, är den sanna arvtagaren och det äkta barnet till ”gammalbolsjevismen”.

Å andra sidan, om det inte går att förneka att Anteckningsböckerna ’utgör ett filosofiskt brott med den ”första leninismen”, måste det erkännas att metoderna i handling i de politiska skrifterna av Lenin före 1914 var mer ”dialektiska” än Plechanovs eller Kautskys.

Slutligen, och för att undvika allt missförstånd, förespråkar jag på intet sätt att Lenin ”härledde” Aprilteserna från Hegels Logik… Aprilteserna är resultatet av ett revolutionärt, realistiskt tänkande inför en ny situation: världskriget, den objektivt revolutionära situation det skapade i Europa, Februarirevolutionen, tsarismens hastiga nederlag, den omfattande framväxten av sovjeter. De är resultatet av det som utgör själva kärnan i den Leninistiska metoden: en konkret analys av en konkret situation. Den kritiska läsningen av Regel hjälpte Lenin att frigöra sig själv från en abstrakt, färdigsmält och förtorkad teori som utgjorde ett hinder för hans konkreta analys: Andra Internationalens fördialektiska förmenta ortodoxi: Det är i denna mening och bara i denna mening som vi kan tala om den teoretiska färd som ledde Lenin från studiet av den Stora Logiken i biblioteket i Bern i september 1914 till det utmanande tal som ”skakade världen”, för första gången framfört på natten den 3 april 1917 på Finlandstationen i Petrograd.

Michael Löwy

Översättning: Lars Kaage Översatt ur Critique v 6, våren 1976

Noter
1 Suchanov, The Russian Revolution of 1917, Stock, Paris 1965, kapitel 12, ss 139, 140 142.
2 Ibid, s 143.
3 Lenin On Our Revolution (On the Memoirs of N. Sukhanov).
4 Marx&Engels, Collected Works, vol 4, Progress Publishers, Moskva, 1975.
5 Ibid, s 124
6 Lenin, Philosophical Notebooks, Collected Works, vol 38, s 41.
7 Lenin, Selected Works, (1970), vol 2.
8 Lenin, Valda Verk, band l, ss 408-506, Progress Publishers, Moskva, 1974. Se även Collected Works, (CW). vol 9. Sidhänvisningar i efterföljande noter gäller Collected Works.
9 Ibid, s 56.
10 Ibid, s 49 f, även s 48: ”Marxister är fullkomligt övertygade om den ryska revolutionens borgerliga karaktär. Vad innebär det? Det innebär an de demokratiska reformerna inom det politiska systemet, och de sociala och ekonomiska reformerna som blivit en nödvändighet för Ryssland, inte i sig själva leder till en underminering av kapitalismen, en underminering av det borgerliga styret; tvärtom kommer de, för första gången, att röja vägen för en omfattande och hastig, europeisk och inte asiatisk, kapitalistisk utveckling; de kommer, för första gången, att göra det möjligt för borgarklassen att härska som klass.”
11 Ibid, s 2S.
12 Det enda (eller nästan det enda) undantaget från denna järnlag var Trotskij, som i ”Resultat och framtidsutsikter” (1906) var den förste att gå utöver dogmen om den framtida ryska revolutionens borgerligt-demokratiska karaktär; han var emellertid politiskt neutraliserad genom sin försonliga inställning i organisationsfrågan. /”Resultat och framtidsutsikter” finns utgiven på svenska på Röda Rummets Bokförlag, Stockholm, 1983. ö.a./
13 Lenin. öp cit, ss 80-81.
14 Ett Shakespearecitat ur Hamlet /ö.a./
15 Roger Garaudy. Lénine, P. U. F., Paris 1969, s 39.
16 Finns i Lenin, Valda Verk, vol l, s 9. Progress, Moskva, 1974.
17 Ibid, s 40.
18 Lenin, Selected Works, Moskva 1970, vol 3, ss 672/(1967) ss 667-8. Det är mycket aktuellt i dag när försök Återigen görs att avskriva gamle Hegels inflytande över Lenin.
19 Finns i M ar x & Eng el s Skrifter i urval. Filosofiska skrifter. Bo Cavefors Bokförlag, DDR 1977.
20 Plechanov, Fundamental Problems of Marxism. Martin, Lawrence, ss 21-22. ”Marx teori om kunskapen kan direkt härledas från Feuerbachs. Om ni vill, kan vi till och med säga att den, uppriktigt talat, är Feuerbachs teori… som givits en mer djupgående betydelse i allmänhet av Marx.”
21 Kautsky, The social Revolution.
22 The Agrarian Question. Plechanov å andra sidan hade, åtminstone i princip, kritiserat den vulgära evolutionismen och grundat sig på Hegels ”Science of Logic”, jämför, öp. cit, s 27.
23 Lenin, Philosophic Notebooks, ss 179, 276, 277.
24 Ibid, ss 159, 187. 260.
25 Ibid. s 360.
26 Ibid, s 151.
27 Ibid. ss 157-8. Jämför också ss 171, 196, 218.
28 Lenin, The Collapse of the Second International. CW. vol 21, s 235.
29 Lenin, Karl Marx, CW. vol 21, s 23, Även på svenska i ”Valda Verk” vol l.
30 Enligt den grekiska mytologin var Prokrustes ett av de väsen som kungasonen Teseus dödade. Prokrustes lade sina offer i sin säng och stympade dem eller tänjde ut dem, allteftersom de var för korta eller för långa, /ö.a./
31 Lenin: Letters from Afar, CW, sol 21, s 33.32 Ibid, s 341.
33 Trotskij, The History of the Russian Revolution. Vol l, kapitel 15.
34 Se, ”Memoirs of Lenin, av F. Somilov, i Lénine tel qu’il fut. Ed. Livré Etranger, Moskva 1958, s 673. Se även de stenograferade anteckningarna från Lenins tal av bolsjeviken Bonch-Bruevich vid jämvägsstationen: ”Ni måste kämpa för den socialistiska revolutionen, kämpa till slutet, till proletariatets fullständiga seger. Leve den socialistiska revolutionen!” i G. Golikov, La Revolution d’0ctobre. Ed du Progres, Moskva, 1966.
35 Trotskij, öp. cit, vol l, kapitel 14. Jämför E. H. Carr, Den ryska revolutionen. Vol l, Cavefors, Stockholm 1970, (sidan 77 i The Bolshevik Revolution, vol l, Macmillan, London): ”Ingen hade ännu bestridit uppfattningen att den ryska revolutionen inte var, och inte kunde vara, annat än en borgerlig revolution. Detta var den solida och accepterade ramen för doktrinen inom vilken politiken skulle passa in. Det var ännu svårt att inom denna ram uppräcka någon övertygande orsak att avvisa den Provisoriska regeringen, som otvivelaktligen var borgerlig, eller åtminstone en överföring av makten till sovjeterna, vilka i grunden var proletära, eller – minst av allt – att fördöma strävan efter en ”demokratisk” fred och förespråka inbördeskrig och nationellt nederlag. Det lämnades åt Lenin, inför hans förvånade följeslagares ögon, att bryta sönder denna ram.” Jämför också bolsjeviken Olminskijs vittnesmål, citerad av Trotskij, öp. cit., s 335: ”Den kommande revolutionen skulle bara vara en borgerlig revolution… Det var en obligatorisk förutsättning för varje partimedlem, partiets officiella åsikt, dess fortsatta och oföränderliga paroll fram till februarirevolutionen 1917, och dll och med en tid efteråt.”
36 Lenin, Selected Works, vol 2. s 45.
37 E. H. Carr, öp. cit. s 82
38 Lenin, CW, vol 24, Letters on Tactics. ”Kamrat Kamenevs formel, inspirerad av gammalbolsjevism: Den demokratiska revolutionen är ännu inte avslutad, tar den denna verklighet med i beräkningen? Nej, denna formel har blivit för gammal. Den duger inte längre till någonting. Den är död. Det är meningslöst au försöka återuppliva den.”
39 Ibid.
40 Lenin, The Political Parties in Russia and the Tasks of the Proletariat.
41 Lenin, öp. cit., s 241.
42 Trotskij, Den permanenta revolutionen, kapitel 3 och 4. Det får å andra sidan inte glömmas bort att det för Lenin lika väl som för Trotskij fanns en ”objektiv gräns” för socialismen i Ryssland, i den utsträckningen att ett fullgånget socialistiskt samhälle • klassernas avskaffande etc – inte kunde upprättas i ett Isolerat och efterblivet land.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1987

 

Den ryska socialdemokratins organisationsfrågor

FÖRORD

I början av detta århundrade var Ryssland ett efterblivet land. Den övervägande delen av befolkningen fick sin utkomst från jordbruket. Industrin som fanns var starkt koncentrerad. Den var till största delen statsägd eller kontrollerad av utländskt kapital, och hade inte som i västeuropa vuxit upp som en fortlöpande stegring av en kapitalistisk produktion. I Ryssland hade istället storindustrin grundlagts med hjälp av ”främmande” västeuropeiskt kapital. På grund av detta fanns inte någon stark borgarklass att räkna med. Ryssland styrdes av en absolutistisk regim och staten och dess byråkrati spelade en central roll med stöd av adeln och storbönder. I marxistiska termer skulle Ryssland kunna beskrivas som en blandning av asiatiskt, feodalt och imperialistiskt dominerat kapitalistiskt produktionssätt.

Den ryska intelligensian hade en lång tradition av kamp mot den absolutistiska regimen, i t ex narodnikerrörelsen. I arbetarklassen – fåtalig i förhållande till den övriga befolkningen, men starkt koncentrerad – såg intelligensian en allierad.

”Som kamp mot absolutismen, storgodsägande och prästerskap var kampen i Ryssland lik den som bourgeoisin och intelligensian var tvungen att föra i väst- och centraleuropa under 1800- talet. Därför uppträder hos Lenin samma tankegångar och grundåskådningar som tidigare under namn av borgerlig materialism så djupt upprörde de ”bildade” klickarna i väst. Han känner sig besläktad med dess förespråkare. Men i Ryssland var det arbetarklassen som måste föra denna kamp. Därför måste organet för denna kamp vara ett socialistiskt parti som bekände sig till marxismen och övertog så mycket från den – läran om den nödvändiga u-vecklingen från feodalismen över kapitalismen till kommunismen, läran om klasskampen som drivande kraft – som var nödvändig för en rysk revolution. Därför kallade Lenin sin materialism för marxism och trodde att hans materialism var marxism.” Ur Anton Pannekoek ”Lenin som filosof

Lenin, ledare för bolsjevikpartiet och därmed för ryska revolutionen och den unga sovjetstaten, ”anpassade” marxismen till det ryska samhället, men lyckades samtidigt med att förvränga teorin. Denna förvrängning tog sig flera uttryck: i synen på filosofin, synen på arbetarklassen, synen på den revolutionära organisationen, på fackföreningarna och parlamentet, förhållandet till nationalismen.

Rosa Luxemburg, fostrad i den mer avancerade europeiska arbetarrörelsen, reagerade på några delar av denna förvrängning, och kritiserade i sin artikel ”Organisationsfrågan i den ryska socialdemokratin” Lenins partiuppfattning. Hennes artikel är ett direkt bemötande av Lenins skrift ”Ett steg framåt två gå steg tillbaka”. F.ö. kan man konstatera att Lenin fick stöd av väldigt få teoretiker inom den revolutionära delen av den europeiska arbetarrörelsen. Desto fler utvecklade, i likhet med Rosa Luxemburg en annan syn på marxismen än den Lenin stod för; t ex Anton Pannekoek, Karl Korsch, Georg Lukacs och Paul Mattick.

Lenins verk tog upp bolsjevikernas syn på händelserna under Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiets 2:a kongress år 1903 och månaderna därefter, då partiet splittrades på bolsjeviker och mensjeviker. ”Ett steg framåt, två steg tillbaka behandlar speciellt hur kongressminoriteten, mensjevikerna, efter kongressen vägrat rätta sig. efter dess beslut och på olika vägar fått in egna kandidater i partiets ledande organ, så att dessa kom att bli mensjevikdominerade. Lenin för härvid fram synen att partiledningen ska ha kontroll över de lägre instanserna i partiet, t ex över lokalavdelningarna.

Rosa Luxemburg skriver sin kritik bl a utifrån sitt medlemskap i Polska och Litauiska Socialdemokratiska Partiet (Polen och Litauen lydde då under Tsar- ryssland). Det var meningen att det Polsk-Litauiska partiet skulle gå samman med det Ryska. Så blev nu inte fallet, och det berodde inte bara på motsättningarna kring partidemokratin. Rosa Luxemburg hade också en annan syn än Lenins på frågan: om ”den natione11a självständigheten”, där hon var avvisande till parollen om ”nationellt självbestämmande” (bl a för Polen).

Den artikel av Rosa Luxemburg som vi publicerar nu, kritiserar bara en del av den leninistiska revolutionsteorin, nämligen frågan om partiets organisering. Därför är den titel som bl a anarkister och syndikalister har gett artikeln när de publicerat denMarxism kontra Leninism”, både oegentlig och felaktig.

Rosa Luxemburgs artikel har snart 80 år på nacken, men så länge leninisterna dominerar över andra strömningar som också kallar sig revolutionära och marxistiska, är den aktuell.

Red.

I.

En uppgift utan motstycke i den socialistiska rörelsens historia har fallit på den ryska socialdemokratins lott. Det är uppgiften att bestämma vilken som är den bästa socialistiska taktiken i ett land där det fortfarande råder absolut monarki. Det är ett misstag att dra en strikt parallell mellan den nuvarande situationen i Ryssland och de förhållanden som rådde i Tyskland under åren 1878-90, då Bismarcks antisocialistiska lagar gällde. I övrigt är de på intet sätt jämförbara.

De hinder som den socialistiska rörelsen möter genom att det inte finna några demokratiska friheter är av en ganska sekundär betydelse (sic!). Även i Ryssland har den folkliga rörelsen lyckats med att komma över de barriärer, som staten satt upp. Folket har funnit en egen ”konstitution” (men en ganska osäker sådan) i gatans parlament. Om det ryska folket håller denna kurs, kommer det så småningom att vinna fullständig seger över självhärskardömet.

Den främsta svårigheten som den socialistiska verksamheten i Ryssland ställs inför, kommer sig av att borgarklassens herravälde i detta land döljs av en absolutistisk makt. Detta ger den socialistiska propagandan en abstrakt karaktär, medan däremot den kortsiktiga politiska agitationen antar en demokratisk-revolutionär förklädnad.

Bismarcks antisocialistiska lagar ställde vår rörelse utanför den konstitutionella ramen i ett högt utvecklat borgerligt samhälle, där klassmotsättningarna redan slagit ut i full blom i de parlamentariska striderna (häri låg för övrigt det absurda i Bismarcks plan). Situationen är helt annorlunda i .Ryssland. Problemet där är hur man skall kunna skapa en socialdemokratisk rörelse vid en tidpunkt, då staten ännu inte är i händerna på borgarklassen.

Denna omständighet har betydelse för agitationen och för sättet att omplantera den socialistiska läran i rysk jord. Den leder också direkt och på ett speciellt sätt till frågan om partiorganisationen.

Under normala förhållanden – dvs när borgarklassens politiska herravälde har föregått socialiströrelsen – får arbetarklassen den första början till politisk solidaritet till skänks av bourgeoisien. På detta stadium är enligt Kommunistiska Manifestet arbetarnas enande inte resultatet av deras egna strävanden efter enhet utan en följd av borgarklassens handlande ”som för att nå sina egna politiska mål tvingas att sätta proletariatet i rörelse…”

Men i Ryssland måste socialdemokratin genom egna ansträngningar skapa en hel historisk period. Den måste leda de ryska proletärerna från deras nuvarande fullständiga splittring, som förlänger enväldet, till en klassorganisering som kommer att hjälpa dem att bli medvetna om sina historiska mål och förbereda dem för kampen att nå dessa mål.

De ryska socialisterna tvingas att genomföra en sådan organisering utan att kunna dra nytta av de formella garantier, som man ofta har under en borgerligt demokratisk regim, De förfogar inte över det politiska råmaterial, som i andra länder bestås av det borgerliga samhället självt. Liksom Gud Fader måste de så att säga låta sin organisation växa fram ur intet.

Hur skall man åstadkomma en övergång från den organisationstyp som är kännetecknande för det förberedande stadiet inom socialiströrelsen – vanligen präglat av fristående lokala grupper och klubbar med propaganda som huvudsaklig verksamhet – till enheten hos en stor nationell sammanslutning som lämpar sig för gemensam politisk verksamhet över hela det vidsträckta landområde, som behärskas av den ryska staten? Det är de speciella problem som den ryska socialdemokratin har grubblat över en tid tillbaka.

Autonomi och isolering är de mest utmärkande dragen hos den gamla organisationstypen. Det är därför lätt att förstå att ”centralism!” har blivit slagordet för dem som vill ha en omfattande nationell organisation.

Centralism blev temat i den kampanj som har bedrivits av Iskra-gruppen de senaste tre åren. Det var den kampanjen som gav upphov till kongressen i augusti 1903, en kongress som har kallats ryska socialdemokratiska partiets andra kongress, men i själva verket var dess konstituerande församling.

Vid partikongressen blev det klart, att termen ”centralism” inte helt täcker organisationsfrågan inom det ryska socialdemokratiska partiet. Åter igen har vi fått lära oss, att ingen strikt formel kan erbjuda lösningen på något problem inom den socialistiska rörelsen.

”Ett steg framåt – två steg tillbaka”, författad av Lenin, en framstående medlem av Iskra-gruppen, är en metodisk framställning av de idéer som framförts av ultracentralisterna i den ryska rörelsen. Den ståndpunkt som i denna bok förs fram med ojämförlig styrka och logik, är den skoningslösa centralismen. .Den första princip som slås fast är att det är nödvändigt att välja ut alla aktiva revolutionärer och av dem bilda en särskild kår. Detta för att skilja dem från den revolutionära men oorganiserade massan som omger denna elit.

Lenins tes är att partiets centralkommitté måste få privilegiet att utnämna alla lokala partikommittéer. Den ska ha rätt att förordna verkställande organ i alla lokalavdelningar, från Genéve till Liége, från Tomsk till Irkutsk. Den ska också ha rätt att påtvinga alla dessa sina egna färdiga regler och stadgar. Den ska ha rätt att döma i sådana frågor som upplösning och bildande av lokala organisationer utan att någon kan överklaga besluten. På detta sätt skulle centralkommittén efter eget behag kunna bestämma sammansättningen av både partiets centrala organ och partikongressen. Centralkommittén skulle bli den enda tänkande delen i partiet. Alla andra grupperingar skulle bli dess lydiga lemmar.

Lenin menar, att föreningen av den socialistiska massrörelsen och en sådan strängt centraliserad organisationstyp är en specifik princip i den :revolutionära marxismen. För att stödja denna tes lägger han fram en hel rad argument som vi nu ska se litet närmare på.

Allmänt talat kan man inte förneka, att den socialdemokratiska rörelsen har en stark inneboende tendens till centralisering. Denna tendens kommer från kapitalismens ekonomiska struktur, som huvudsakligen är en centraliserande faktor. Den socialdemokratiska rörelsen verkar inom den stora borgerliga staten. Dess uppgift är att inom nationalstatens gränser representera proletariatets klassintressen och att ställa gemensamma intressen mot alla lokala intressen och gruppintressena.

Därför är socialdemokratin i regel motståndare till alla yttringar av lokalism och federalism. Den strävar efter att förena alla arbetare och alla arbetarorganisationer till ett enda parti oavsett nationella, religiösa och yrkesmässiga skillnader. Socialdemokratin överger denna princip till förmån för federalismen endast i undantagsfall, som t.ex. i kejsardömet Österrike-Ungern.

Det är klart att den ryska socialdemokratin inte bör organiseras som en federativ klump, bestående av en massa nationella grupper. Det bör snarare bli ett enhetligt parti för hela tsarriket. Men det är inte det, som vi ifrågasätter här. Vad vi diskuterar, är hur stark centralisering som är nödvändig inom ett enat ryskt parti i perspektivet av de speciella förhållanden, som partiet har att verka under.

Socialdemokratiska partiet har ju vissa uppgifter som organ för klasskampen. Och ser man problemet ur denna synvinkel, så verkar det först som om partiets makt och styrka är direkt beroende av, att man kan centralisera det. Men dessa formella uppgifter finna inom alla aktiva partier. När det gäller socialdemokratin, betyder de mindre än de historiska förutsättningarna.

Den socialdemokratiska rörelsen är den första i klassamhällets historia, som i alla sina utvecklingsskeden hela tiden räknar med massornas organisering och direkta, självständiga handlande.

Härigenom skapar socialdemokratin en typ av organisation som helt och hållet skiljer sig från den som fanns hos tidigare revolutionära rörelser, som t ex. jakobinernas och Blanqui-anhängarnas rörelser.

Lenin tycks nonchalera detta faktum, när han i sin bok (sid. 140) påstår att,. den revolutionäre socialdemokraten inte är någonting annat än ”en jakobin som är oupplösligt förenad med det organiserade proletariatet, ett. proletariat som har blivit medvetet om sina klassintressen”.

För Lenin är skillnaden mellan socialdemokrati och blanquism inte särskilt stor. Han menar, att vi istället för en handfull konspiratörer har fått ett klassmedvetet proletariat. Då glömmer han att hans uppfattning av denna skillnad kräver en fullständig omvärdering av våra organisationsidéer och även en helt annan innebörd i begreppet centralism och i förhållandet mellan partiet och själva kampen.

Blanquismen räknade inte med att arbetarklassen skulle delta med direkt handlande. Därför behövde man inte heller organisera folket för revolutionen. Folket skulle spela sin roll bara i själva revolutionsögonblicket. Förberedelserna skulle skötas av en liten grupp revolutionärer som hade rustat sig för kuppen, ,Ja, det var till och med så, att för att den revolutionära konspirationen, skulle. lyckas så ansågs det vara bäst att hålla massan på avstånd från konspiratörerna. Orsaken till att blanquisterna kunde hitta på något sådant var, att det. inte fanns någon närmare kontakt mellan organisationens konspirationer och folkmassornas dagliga kamp.

Blanquistrevolutionärernas taktik och konkreta uppgifter hade inte mycket med den grundläggande klasskampen att göra. De improviserade fritt. Och därför kunde de bestämma i förväg. De blev ti11 en färdigarbetad plan. Som en följd av detta blev organisationens ordinarie medlemmar reducerade till verkställande organ, som utförde på förhand givna order, bestämda av någon utanför deras verksamhetsområde. De blev centralkommitténs redskap. Här ser vi en annan egendomlighet hos konspirationscentralismen – partisektionernas absoluta och blinda underkastelse under styrelsens vilja, och utbredningen av styrelsens auktoritet till alla delar av organisationen.

Socialdemokratin, däremot, arbetar på ett radikalt annorlunda sätt. Den växer fram som en historisk nödvändighet ur den grundläggande klasskampen. Och den sprider sig och utvecklas i enlighet med följande dialektiska motsägelse: den proletära armén rekryteras och blir medveten om sina mål under själva striden. Partiorganisationens verksamhet, proletärernas växande medvetande om kampens mål, kampen själv – dessa tre ting kan inte skiljas åt tidsmässigt och mekaniskt De är bara olika aspekter på samma process. Socialdemokratin har bara allmänna principer för kampen och inte någon färdig strategi som en centralkommitté kan lära medlemmarna i partiet på samma sätt som man utbildar militära förband. Dessutom varierar det socialistiska partiets inflytelsesfär ständigt med kampens framgångar och motgångar, under. det att organisationen skapas, och växer.

Därför kan inte en socialdemokratisk centralism grundas på partimed1emmarnas blinda lydnad och mekaniska underkastelse under partistyrelsen. Därför kan inte den socialdemokratiska rörelsen tillåta, att man bygger en lufttät skiljemur mellan å ena sidan proletariatets klassmedvetna kärna som redan finns inom partiet och å andra sidan de delar av proletariatet som finns utanför partiet, ute bland folket.

Lenin bygger sin centralism på följande två principer:

1. Alla partiorgan skall in i minsta detalj blint underkasta sig partistyrelsen, som ensam har att tänka, leda och besluta.

2. Kärnan av organiserade revolutionärer skall omsorgsfullt skiljas från sin sociala och revolutionära miljö.

En sådan typ av centralism är enbart ett överflyttande av blanquismens organisationsprinciper till den socialistiska arbetarklassens massrörelse.

I enlighet med denna uppfattning definierar Lenin sin ”revolutionära socialdemokrat” som en jakobin som är förenad med det organiserade proletariatet, ett proletariat som har blivit medvetet om sina klassintressen”.

I själva verket är inte socialdemokratin förenad med det organiserade proletariatet. Det är proletariatet självt. Och därför är socialdemokratisk centralism helt och hållet olik blanquistisk centralism. Den kan bara vara vissa gruppers och individers samlade vilja, nämligen de grupper och individer som är representativa för arbetarklassens mest klassmedvetna, militanta och avancerade delar. Den är, så att säga det avancerade proletariatets ”själv-centralism”. Det är majoritetens styre inom partiet.

De nödvändiga villkoren för ett förverkligande av socialdemokratisk centralism är: 1. Existensen av en stor skara arbetare som utbildats för den politiska kampen. 2. Möjlighet för arbetarna att utveckla sin egen politiska verksamhet genom inflytande på det offentliga livet, partipressen, offentliga kongresser, etc.

Dessa villkor är ännu inte helt uppfyllda i Ryssland. När det gäller det första villkoret, kan man nu bara se embryot till en proletär förtrupp medveten om sina klassintressen och med förmåga till självstyrelse i den politiska verksamheten. All socialistisk agitation och organisation borde syfta till att påskynda bildandet av en sådan förtrupp. Det andra villkoret kan bara uppfyllas under en regim som tillåter fri politisk verksamhet.

Lenin förkastar helt och hållet dessa slutsatser. Han är övertygad om att det i Ryssland redan finns alla nödvändiga förutsättningar för ett mäktigt och centraliserat parti. Han förklarar, att ”det är inte längre är proletärerna utan istället vissa intellektuella i vårt parti som behöver undervisas i organisations- och disciplinfrågor” (sid. 145). Han förhärligar fabrikens uppfostrande betydelse. Fabriken, säger han, vänjer proletariatet vid ”disciplin och organisation” (sid. 147).

När Lenin säger detta, visar han åter, att hans uppfattning om socialistisk organisation är helt mekanisk. Den disciplin som Lenin talar om inhamras i arbetarklassen inte bara av fabriken utan också av den militära apparaten och den statliga byråkratin – av hela den auktoritära borgerliga staten.

Vi gör oss skyldiga till självbedrägeri och missbruk av ord, om vi använder en och samma term – disciplin – för att beskriva så olika företeelser som: 1. avsaknaden av tanke och vilja hos en tusenlemmad robot, som rör sig automatiskt, och 2. den spontana samordningen av medvetna politiska handlingar hos en grupp människor. Vad finns det gemensamt mellan den lydiga undergivenheten hos en förtryckt klass och den organiska självdisciplinen hos en klass som kämpar för sin frigörelse?

Självdisciplin inom socialdemokratin betyder inte, att man ersätter de borgerliga härskarnas herravälde med den socialistiska centralkommitténs herravälde. Arbetarklassen kommer att få en annan sorts disciplin, den socialistiska, frivilligt påtagna självdisciplinen. Och den har ingenting att göra med den disciplin som kapitaliststaten tvingat på arbetarna. Nej, den kommer när man utrotar det gamla samhällets lydnad och servilitet.

Centralism är i socialistisk mening inte något absolut, som kan tillämpas i vilken fas som helst i arbetarrörelsens utveckling. Den är en tendens, som förverkligas i samma takt som den utveckling och politiska träning som arbetarmassorna uppnår under sin kamp.

Det finns inte de nödvändiga förutsättningarna för att denna typ av centralism helt och hållet skall kunna förverkligas i den ryska rörelsen. Och utan tvivel är detta ett svårt hinder för rörelsen.

Absolut makt åt centralkommittén (som på något mystiskt sätt skulle representera de andras vilja) istället för det majoritetsvälde bland partiets medvetna arbetare som än så länge inte går att förverkliga – detta skulle innebära, att arbetarmassorna inte kunde få någon öppen kontroll över partiorganen. Istället skulle det bli så att centralkommittén kontrollerade det revolutionära proletariatet. Det är ett misstag att tro, att detta skulle kunna bli endast ett ”provisorium”.

Den ryska arbetarrörelsens historia visar det tvivelaktiga värdet av en sådan centralism. Lenin vill ha en allsmäktig centralmakt med obegränsad rätt att kontrollera och intervenera. Givetvis kommer denna makt inte att inskränkas till rent tekniska frågar som förvaltning av fonder, fördelningen av uppgifter inom propaganda och agitation och distributionen av trycksaker. Det politiska syftet med ett organ med så stor makt är förståeligt endast om det gäller utarbetandet av en enhetlig aktionsplan, i det fall centralorganet tar initiativet till en omfattande revolutionär verksamhet.

Men vad har man hittills gjort för erfarenheter inom den ryska socialistiska rörelsen’? De mest lyckade och fruktbärande förändringarna i den taktiska politiken under de senaste tio åren har inte varit några påfund som kommit från vissa ledare och ännu mindre från några centrala organ. De har alltid varit spontana produkter av en jäsande rörelse. Så var det under den ryska arbetarrörelsens första stadium, som började med den spontana generalstrejken i S:t Petersburg i mars 1901, Generalstrejken i Rostov Don 1903, som utgjorde nästa taktiska vändpunkt i det ryska proletariatets rörelse, var också en spontan handling. ”Helt av sig själv” utvidgades strejken till att omfatta även politiska demonstrationer gatuagitation och stora utomhusmöten. Inte ens den mest optimistiske revolutionär hade kunnat drömma om något sådant några år tidigare.

Vår sak gynnades mycket av dessa händelser. Men när det gällde initiativ och ledning spelade inte de socialdemokratiska organisationerna någon större roll för utvecklingen. Visserligen var det så att dessa organisationer inte var särskilt förberedda för sådana händelser men detta faktum kan inte förklara revolutionärernas obetydliga roll. Inte heller kan det förklaras ’av att det inte fanns någon sådan allsmäktig central partiapparat som Lenin vill ha. Om en sådan dirigerande institution funnits, skulle förmodligen lokalkommittéernas oordning ökat ytterligare genom att skillnaden mellan massans häftiga angrepp och den officiella socialdemokratins försiktiga hållning betonats. Samma fenomen – att de centrala partiorganen spelar en mycket obetydlig roll när det gäller att utarbeta kampformerna – kan man se i Tyskland och andra länder idag. Socialdemokratins kampformer är överhuvudtaget inte någonting som man kan ”hitta på”. De är resultatet av en rad skapande handlingar i den ofta helt spontana klasskampen, medan man prövar sig fram.

Det medvetna kommer efter det omedvetna. Den subjektiva logiken hos de. mänskliga varelser som deltar i det historiska skeendet kommer efter det historiska skeendets logik. Ledarinstitutionerna i socialistpartiet utgör alltid en konservativ kraft. Erfarenheten visar att varenda gång som arbetarrörelsen vinner terräng så utnyttjas detta till det yttersta av dessa institutioner. Och samtidigt förvandlar de framgångarna till det slags fästning, som understödjer vidare framsteg.

Det tyska socialdemokratiska partiets nuvarande taktiska politik har vunnit allmän uppskattning, eftersom den är både smidig och fast på en gång. Detta är ett tecken på partiets fina anpassning in i minsta detalj i vardagens arbete. Partiet har metodiskt studerat alla tänkbara möjligheter under dessa förhållanden. De vet hur man ska utnyttja dem utan att behöva ändra på sina principer.

Men just fulländningen av denna anpassning förhindrar nu vidare utblick. Det finns en tendens inom partiet att betrakta den parlamentariska taktiken som den socialistiska verksamhetens enda och oföränderliga taktik. Folk vägrar t.ex. att överväga den möjligheten (som förespråkats av Parvus) att vi måste ändra taktik, om den allmänna rösträtten skulle avskaffas i Tyskland. Och det trots att den tyska socialdemokratins ledare anser att en sådan förändring är tänkbar.

En sådan tröghet beror till stor del på att det är mycket besvärligt att i de abstrakta hypotesernas tomrum göra sig en föreställning om politiska situationer som ännu inte existerar. Det står klart, att det viktiga för socialdemokratin inte är att göra i ordning en uppsättning direktiv, som är klara att användas i alla kommande situationer. I stället gäller det, att för det första uppmuntra till en riktig historisk värdering av de kampformer som svarar till de givna situationerna, och för det andra att skapa en förståelse för dels föränderligheten i det nuvarande skedet och dels den oundvikliga ökningen av den revolutionära spänningen när klasskampens slutliga mål närmar sig.

Om vi, i enlighet med Lenins önskemål, tillåter att partiets centrala organ får en sådan absolut makt av negativ karaktär, så stärker vi den konservatism som alltid finns hos sådana organ, och det kommer att bli farligt. Men om vi vill att det socialistiska partiets taktik skall utformas inte av en centralkommitté utan av hela partiet, eller ännu bättre av hela arbetarrörelsen, då är det klart att partiets sektioner och federationer behöver handlingsfrihet. Och en sådan frihet är det enda som kan få dem att utveckla sin revolutionära initiativkraft och att utnyttja alla en situations möjligheter. Lenins auktoritära ultracentralism är full av dödas ben. Den är inte någon positiv eller skapande idé. Lenin försöker inte göra partiets verksamhet mera fruktbärande. I stället är hans mål att själv kunna kontrollera partiet. Han vill krympa rörelsen, inte utveckla den. Han vill slå rörelsen i bojor, inte ena den.

För närvarande skulle ett sådant experiment bli dubbelt farligt för den ryska socialdemokratin. Den står inför en rad avgörande slag mot tsarismen. Den skall just gå in, eller har just gått in, i ett skede av skapande verksamhet i ökande takt. Och under denna period kommer den att. (som van1igt under en revolutionär period) utöka sitt område, och den kommer att spontant gå framåt med stora steg. Att i detta ögonblick försöka binda partiets initiativkraft, att omge det med taggtrådsstängsel, det är att göra det oförmöget att genomföra dagens stora uppgifter.

De allmänna idéer som vi här har lagt fram om den socialistiska centralismen räcker inte som bas för ett förslag till stadgar som kan passa det ryska partiet. Slutgiltigt kan sådana stadgar bestämmas bara av de förhållanden under vilka en organisation verkar under en viss epok. Problemet för rörelsen i Ryssland är hur man skall sätta en stor proletär organisation i rörelse. Inga stadgar kan vara ofelbara. De måste gå igenom eldprovet.

Men utifrån vår allmänna uppfattning om socialdemokratins organisationsprinciper tycker vi det är viktigt att säga, att den socialistiska andan kräver – särskilt när masspartiet nyss har börjat bildas – att det blir samordning och enighet inom rörelsen och inte en stel underkastelse under en rad förordningar. Om partiet har förmåga till politisk rörlighet kombinerad med en orubblig lojalitet till våra principer och en strävan efter enighet, då kan vi lita på att alla brister i partiets stadgar kommer att bli avhjälpta. Det som bestämmer värdet av den eller den organisationsformen är för oss inte bokstaven utan den levande ande som tillförs organisationen genom medlemmarna.

II.

Så långt har vi behandlat problemet centralism med utgångspunkt från socialdemokratins allmänna principer, och i viss utsträckning även i perspektivet av de speciella ryska förhållandena. Men den militära ultracentralism Lenin och hans vänner talar för är inte en följd av tillfällig meningskiljaktligheter. Det sägs, att den har att göra med en kampanj mot opportunismen som Lenin har fört på alla nivåer.

”Det är viktigt”, säger Lenin (sid. 52) ”att smida ett mer eller mindre effektivt vapen mot opportunismen”. Han tror, att opportunismen härstammar från de intellektuellas karaktäristiska böjelse för decentralisering , från deras motvilja mot sträng disciplin och ”byråkrati”, trots att detta är nödvändigt för att partiet skall kunna fungera.

Lenin säger, att de intellektuella förblir individualister och strävar efter nihilism även efter det att de anslutit sig till det socialdemokratiska partiet. Enligt honom är det bara bland de intellektuella som man kan se ett avståndstagande från centralkommitténs absoluta makt. Lenin menar, att den verklige proletären genom att följa sin klassinstinkt finner ett slags vällustig njutning i att överlämna sig i det fasta ledarskapets och den skoningslösa disciplinens järngrepp. ”Att motsätta sig byråkrati och sträva efter demokrati”, skriver Lenin, ”är att förkasta den revolutionära socialdemokratins organisationsprincip och godta opportunismens organisationsmetoder”. (sid. 151)

Han säger, att en sådan konflikt mellan centralstyre och självstyre finns i alla länder där reformism och revolutionär socialdemokrati möts ansikte mot ansikte. Han pekar särskilt på den senaste striden inom den tyska socialdemokratin, som gällde frågan om hur mycket handlingsfrihet som partiet kan ge till socialistiska ledamöter av lagstiftande församlingar.

Låt oss se lite närmare på de här parallellerna som Lenin dragit upp.

Först och främst måste vi betona, att förhärligandet av proletärernas förmodade medfödda genialitet i fråga om socialistisk organisation inte i och för sig måste vara tecken på ett ”revolutionärt marxistiskt” sinnelag, Inte heller behöver den allmänna misstron mot intellektuella vara det. Det är mycket lätt att visa att sådana argument själva är ett uttryck för opportunism.

Motsättningen mellan de rent proletära elementen och de icke-proletära intellektuella i arbetarrörelsen framställs som en ideologisk stridsfråga av följande riktningar: De franska syndikalisternas halvanarkism. som har ”Varning för politikern!” som lösenord. De engelska fackföreningarna som är fulla av misstro mot de ”socialistiska visionärerna”. Och, om vi är korrekt informerade, den ”rena ekonomismen”, för en tid sedan representerad inom den ryska socialdemokratin av Rabotjaja Mysl, som trycktes i hemlighet i S:t Petersburg.

I de flesta västeuropeiska socialistiska partier finns det utan tvekan ett samband mellan opportunism och de ”intellektuella”, lika sant som det finna ett samband mellan opportunism och decentralistiska tendenser inom arbetarrörelsen.

Men ingenting är mera främmande för det marxistiska tänkesättets historiskt-dialektiska metod än att skilja sociala företeelser från sitt historiska sammanhang, och att lägga fram dessa företeelser som abstrakta formler, som kan tillämpas på alla tänkbara förhållanden.

Om vi resonerar i abstrakta termer, kan vi säga, att den intellektuelle” är ett socialt element som kommer från borgarklassen och därmed är främmande för proletariatet. Han går med i den socialistiska rörelsen inte på grund av sina naturliga klassintressen utan trots dessa. Och av denna anledning har han lättare att göra opportunistiska avvikelser än proletären. Av den sistnämnde kan vi vänta, att han finner en säker revolutionär stödjepunkt i sina klassintressen, så länge han inte lämnar sin ursprungliga miljö, den arbetande massan. Men den konkreta form som denna den intellektuellas böjelse åt opportunismen får, och framförallt på vilket sätt denna tendens kommer till uttryck i organisatoriska frågor, beror alltid på hans särskilda sociala miljö.

Borgerlig parlamentarism utgör den sociala grunden för de företeelser som Lenin observerat i de tyska, franska och italienska socialistiska rörelserna. Denna parlamentarism är grogrunden för alla opportunistiska tendenser som nu finns inom den västeuropeiska socialdemokratin.

Det svaga parlamentarism som vi nu har i Frankrike, Italien och Tyskland skapar en grund för sådana villfarelser hos den nuvarande opportunismen som övervärdering av sociala reformer klass- och partisamarbete, hopp om fredlig utveckling mot socialismen etc. Och detta är möjligt genom att intellektuella i sin verksamhet som parlamentariker placeras ovanför huvudena på proletariatet och genom att intellektuella och proletärer skiljs åt inom det socialistiska partiet. Allt efter som arbetarrörelsen växer, blir parlamentarismen en språngbräda för politiska karriärister. Det är därför så många av borgarklassens ambitiösa men misslyckade politiker samlas under de socialistiska partiernas fanor. En annan källa till opportunismen av idag är de stora socialdemokratiska organisationernas väldiga inflytande och materiella tillgångar.

Partiet är ett bålverk som skyddar klassrörelsen mot avvikelser i riktning mot mera borgerlig parlamentarism. För att kunna segra måste dessa tendenser förstöra bålverket. De måste upplösa proletariatets aktiva, klassmedvetna del till den formlösa massa, som ”väljarkåren” utgör.

Det är så idéer om ”självstyre” och decentralisering uppstår i våra socialdemokratiska partier. Vi märker, att dessa idéer tjänar bestämda politiska syften. Man kan inte, som Lenin, förklara dem genom att hänvisa till den intellektuelles psykologi och hans förmodade brist på stabilitet. Man kan endast förklara dem genom att betrakta den borgerliga parlamentariske politikerns behov, det vill säga genom opportunistisk politik.

Läget är helt annorlunda i det tsaristiska Ryssland. Opportunismen i den ryska arbetarrörelsen är allmänt sett inte en biprodukt till socialdemokratins styrka eller borgarklassens sönderfall. Den är en följd av det ryska samhällets efterblivenhet i politiskt avseende.

I Ryssland rekryteras de intellektuella till socialismen från en enklare och betydligt mindre borgerlig miljö än i Västeuropa. I förening med den ryska proletära rörelsen omognad åstadkommer denna omständighet ett teoretiskt kringflackande, som sträcker sig från ett fullständigt förnekande av den politiska aspekten på arbetarrörelsen till den enfaldiga tron på effektiviteten av enstaka terroristdåd, eller till och med fullständig politisk likgiltighet dränkt i liberalismens och Kant-idealismens träsk.

Men den intellektuelle inom den ryska socialdemokratiska rörelsen kan endast med svårighet lockas till oordning och upplösning. Det strider nämligen mot det allmänna synsättet i den intellektuelles miljö i Ryssland. Det finns inget borgerligt parlament i Ryssland som kan stödja en sådan tendens.

Den Västeuropeiska intellektuelle som för närvarande bekänner sig till ”kulten av jaget” och som färgar även sin längtan efter socialism med en aristokratisk moral, han är inte representativ för den borgerliga intelligentian ”i allmänhet”. Han representerar bara en viss fas i den sociala utvecklingen. Han är resultatet av det borgerliga förfallet.

I Ryssland däremot, brukar den intellektuelle som gått med i socialiströrelsen låta sina utopiska eller opportunistiska drömma livnära sig på teoretiska formler i vilka jaget inte upphöjs utan trycks ner, i vilka självförnekelsens och försoningsoffrets moral är den ledande principen.

Narodniki (”populisterna”) av 1875 uppmanade den ryska intelligentian att försvinna i bondemassan. De överciviliserade efterföljarna till Tolstoj talar idag om att fly bort till ”det enkla folkets” liv. På samma sätt vill ”den rena ekonomismens” förkämpar i den ryska socialdemokratin, att vi ska böja oss för arbetets ”valkiga hand”.

Om vi i stället för att på Ryssland mekaniskt tillämpa formler som utarbetats i Västeuropa närmar oss organisationsproblemen utifrån de särskilda ryska förutsättningarna, så kommer vi till slutsatser som är diametralt motsatta Lenins.

Att pådyvla opportunismen en oföränderlig kärlek till en viss organisationsform, dvs. decentralism, det är att tappa själva kärnan i opportunismen.

När det gäller organisationsfrågan, eller vilken annan fråga som helst, så känner opportunismen bara till en princip: frånvaron av principer. Opportunismen väljer sitt sätt att handla med syftet att det skall passa med de förutsättningar som finns för tillfället, förutsatt att dessa ser ut att leda till målet i fråga.

Om vi i likhet med Lenin definierar opportunismen som den tendens som förlamar arbetarklassens oberoende revolutionära rörelse och förvandlar den till en grupp ambitiösa borgerliga intellektuella, då måste vi också erkänna, att i en arbetarrörelses första stadium sker detta mycket lättare genom sträng centralisering (sic!) än genom decentralisering. Det är genom extrem centralisering som en ung outbildad proletär rörelse mest fullständigt kan komma i händerna på de intellektuella ledare som sitter i en centralkommitté.

Även i Tyskland möttes förkämpar för de två motsatta organisationstyperna i diskussioner. Det var i den socialdemokratiska rörelsens begynnelse innan det uppstått en fast kärna av medvetna proletärer och innan man fått en taktisk politik grundad på erfarenhet. ”Allmänna tyska arbetarföreningen”, grundad av Lassalle stod för extremt centralstyre. /Allgemeine Deutsche Arbeitervereing bildad 1863 – ö,a./ Självstyrelsens princip stöddes av det parti som bildades vid kongressen i Eisenach under medverkan av W. Liebknecht och A. Bebel. /Deutsche Sozialdemokratische Arbeiter Partei. bildad 1869 – ö.a./

”Eisenach-männens” taktik var helt förvirrad: Men ändå bidrog de betydligt mer till väckande av klassmedvetande hos de tyska massorna än vad Lassalle-anhängarna gjorde. Mycket tidigt spelade arbetarna en framträdande roll i detta parti (vilket visades genom de många arbetarpublikationerna i provinserna), och rörelsen utbredde sig snabbt. Samtidigt ledde Lassalle-anhängarna sina trogna från det ena misslyckandet till det andra – trots alla sina experiment med diktatorer.

Allmänt talat föredrar de opportunistiska intellektuella en sträng, despotisk centralism vid en tidpunkt då de revolutionära elementen bland arbetarna ännu saknar sammanhållning och då rörelsen trevar sig fram, som i Ryssland idag. I ett senare utvecklingsskede under ett parlamentariskt styre och då det finns ett starkt arbetarparti då framträder de opportunistiska tendenserna hos de intellektuella som en böjelse för ”decentralisering”.

Om vi antar den ståndpunkt som Lenin påstår är hans egen, och är rädda för de -intellektuellas inflytande i den proletära rörelsen så kan vi inte tänka oss någon större fara för det ryska partiet än Lenins organisationsplan. Ingenting kommer mera säkert att förslava en ung arbetarrörelse under en makthungrig intellektuell elit än denna byråkratiska tvångströja. som kommer att förlama rörelsen och förvandla den till en robot som styrs av en centralkommitté. Å andra sidan finns det ingen säkrare garanti mot opportunistiska intriger och personlig maktsträvan än proletariatets fria revolutionära handlande. Och det ger också arbetarna politisk ansvarskänsla och självtillit.

Det som idag bara är ett spöke som jagar Lenin i hans fantasi, kan bli verklighet i morgon.

Låt oss inte glömma bort, att den revolution som snart kommer att bryta ut i Ryssland blir en borgerlig och inte en proletär revolution. Detta förändrar radikalt villkoren för den socialistiska kampen. Även Rysslands intellektuella kommer snabbt att genomsyras av borgerlig ideologi. Socialdemokratin är för närvarande det ryska proletariatets enda vägledare. Men med detsamma efter revolutionen kommer vi att få se, hur borgarklassen, och framförallt de borgerliga intellektuella, försöker utnyttja massorna som ett trappsteg till makten.

De borgerliga demagogernas gyckelspel underlättas bara, om det på nuvarande stadium blir så att spontant handlande, initiativkraft och politiskt medvetande hålls tillbaka och hämmas i sin utveckling genom förmynderskap av en auktoritär centralkommitté.

Ännu viktigare är, att den idé som ligger till grund för den odugliga centralismen är grundfalsk – idén att vägen till opportunism kan spärras genom paragrafer i partistadgarna.

Påverkade av de senaste händelserna i de socialistiska partierna i Frankrike, Italien och Tyskland, tror de ryska socialdemokraterna, att opportunism är något främmande som införts i arbetarrörelsen av representanter för den borgerliga demokratin. Om det är så, kan inga bestraffningar som är föreskrivna i partistadgarna hejda detta intåg. Tillströmningen av icke-proletära rekryter till proletariatets parti har djupliggande sociala orsaker. t.ex. småborgerlighetens ekonomiska sammanbrott, den borgerliga liberalismens bankrutt och den borgerliga demokratins urartning. Det är naivt att tro, att denna ström kan stoppas av en formel som är nedskriven i stadgarna.

En handbok med regler kan leda verksamheten i en liten sekt eller en privat klubb. Men den historiska strömmen forsar utan vidare genom ett nätverk av de mest utstuderade paragrafer. Vidare är det inte sant, att man försvarar arbetarklassens intressen, om man stöter bort de element som slungas mot socialiströrelsen, när det borgerliga samhället faller sönder. Socialdemokratin har alltid hävdat, att den representerar inte bara proletariatets klassintressen utan också hela det nuvarande samhällets framstegssträvanden. Den representerar alla deras intressen som förtrycks av det borgerliga samhället. Detta får man inte förstå enbart i den bemärkelsen, att alla dessa intressen är inneslutna i det socialistiska programmet. Den historiska utvecklingen förvandlar teorin till verklighet. I egenskap av politiskt parti blir socialdemokratin en fristad för alla missnöjda element i vårt samhälle, dvs. för hela folket. Och det står i kontrast mot de kapitalistiska herrarnas ynkliga minoritet.

Men socialisterna måste alltid veta, hur man skall underordna lidandet, hatet och hoppet hos denna brokiga blandning under arbetarklassens högsta mål. Socialdemokratin måste innesluta den icke-proletära oppositionens uppror mot det nuvarande samhället inom gränserna för proletariatets revolutionära handlande. Den måste i sig införliva de element som kommer till rörelsen.

Detta är möjligt endast om socialdemokratin har hunnit få en stark, politiskt skolad proletär kärna som är tillräckligt klassmedveten för att, som hittills skett i Tyskland, ta på släp de klasslösa och småborgerliga element som går med i partiet. I detta fall kan strängare centralisering och hårdare disciplin formulerad i partistadgarna, bli en effektiv vakt mot den opportunistiska faran. Det var så den revolutionära socialistiska rörelsen i Frankrike försvarade sig mot jauréisternas kaos. En förändring av den tyska socialdemokratins stadgar i denna riktning skulle vara en mycket 1ämplig åtgärd.

Men även här är det fel att tänka på partistadgarna som ett vapen som är självtillräckligt. De kan bli ett kraftfullt medel som förstärker den proletära majoritetens vilja inom partiet. Men om det inte finns en sådan majoritet, så är alla hot på papperet, även de mest fruktansvärda straff, av noll och intet värde. Men tillströmningen av borgerliga element till partiet är långt ifrån den enda orsaken till de opportunistiska tendenser gom nu börjar synas inom socialdemokratin. En annan orsak är själva naturen av den socialistiska verksamheten och de motsägelser som finns i den.

Proletariatets internationella rörelse mot sin fullständiga befrielse är något unikt. För första gången i civilisationens historia uttrycker nämligen folket sin vilja medvetet och i opposition mot alla styrande klasser. Men denna vilja kan inte tillfredställas inom det nuvarande systemet.

Men nu kan massan uppnå och stärka denna vilja enbart under den dagliga kampen mot den rådande sociala ordningen – dvs. inom gränserna för det kapitalistiska samhället.

Dels har vi massan – och dels massans historiska mål som ligger utanför det rådande samhället. Dels har vi den dagliga kampen – och dels den sociala revolutionen. Det är under sådana dialektiska motsättningar som socialiströrelsen arbetar.

Det visar sig, att denna rörelse avancerar bäst genom att hålla en kurs mitt emellan de båda faror som ständigt hotår den. Den ena faran är masskaraktärens försvinnande – den andra att den överger sitt mål. Den ena att den går tillbaka och blir en sekt – den andra faran att den blir en borgerlig socialreformistisk rörelse.

Det är därför meningslöst att i motsättning till den historiska erfarenheten en gång för alla försöka fastställa den revolutionära socialistiska kampens inriktning med formella metoder, som man tror ska skydda arbetarrörelsen mot alla möjligheter till opportunistiska avvikelser. Den marxistiska teorin är ett pålitligt hjälpmedel som ger oss möjlighet att känna igen och slå ner typisks yttringar av opportunism. Men den socialistiska rörelsen är en massrörelse. Fårorna inom fen kommer inte från lömska stämplingar av individer och grupper. De uppstår ur oundvikliga sociala förhållanden. Vi kan inte i förväg försäkra oss mot alla möjligheter av opportunistiska avvikelser. Sådana faror kan bara övervinnas av rörelsen själv – och då med hjälp av den marxistiska teorin, men först efter att dessa faror blivit påtagliga.

Från denna utgångspunkt tycks opportunismen vara resultatet av och en oundviklig fas i arbetarrörelsens historiska utveckling.

Den ryska socialdemokratin uppstod för en kort tid sedan. De politiska förhållanden under vilka den proletära rörelsen utvecklas i Ryssland är helt egenartade. I detta land är opportunismen till stor del en biprodukt till en trevande och experimenterande socialistisk verksamhet, som söker sig fram på mark som inte liknar någon annan i Europa.

I belysning härav är vi mycket förvånade över att höra påståendet att det skulle vara möjligt att undvika varje möjlighet till opportunism i den ryska rörelsen genom att skriva ner vissa ord – istället för andra – i partistadgarna. Ett sådant försök att driva ut opportunismen med besvärjelser på en bit papper kan visa sig bli mycket farligt – inte för opportunismen utan för den socialistiska rörelsen.

Om man stör den naturliga rytmen hos en levande varelse, så försvagar man den, och man minskar dess motståndskraft och stridslust – i detta fall inte bara mot opportunismen utan också (och det är säkert mycket viktigt) mot den rådande sociala ordningen. De metoder som föreslagits vänder sig mot det som de skulle försvara.

I Lenins ängsliga strävan att upprätta den allvetande och allsmäktige centralkommitténs förmyndarskap över en lovande och livskraftig arbetarrörelse för att skydda den mot varje felsteg, känner vi igen symptom på samma subjektivism som mer än en gång lagt hinder i vägen för det socialistiska tänkandet i Ryssland.

Det är roande att tänka på de egendomliga kullerbyttor som det aktningsvärda mänskliga ”jaget” har fått göra i den moderna, ryska historien. Slagen till marken och nästan söndersmulad av den ryska absolutismen tar ”jaget” hämnd genom att ägna sig åt revolutionär verksamhet. I skepnaden av en grupp konspiratörer och under namnet av den icke existerande Folkviljan sätter den sig på en tron och förklarar sig vara allsmäktig. /Förf. syftar på perioden 1879-1883 med terroristdåd och mordet på Alexander II. – ö.a./ Men motståndaren visar sig vara starkare. Knutpiskan triumferar, och den tsaristiska makten tycks vara det ”legitima” uttrycket för historien.

Så småningom uppträder på scenen ett ännu legitimare barn till historien – den ryska arbetarrörelsen. För första gången läggs grunden till en verklig ”folkvilja” på rysk mark.

Men här kommer ”jaget” hos den ryske revolutionären fram igen! Det står på huvudet och förklarar sig åter vara historiens allsmäktige ledare – denna gång med titeln Hans Excellence det Ryska Socialdemokratiska Partiets Centralkommitté.

Den vige akrobaten tycks inte fatta, att den ende som idag förtjänar att vara ledare är arbetarklassens kollektiva ”Jag”. Arbetarklassen kräver rätten att få göra sina egna misstag och själv lära sig av historiens dialektik.

Låt oss tala rent ut. De misstag som en verkligt revolutionär arbetarrörelse begår är historiskt sett omätligt mycket fruktbarare och värdefullare än ofelbarheten hos den dugligaste centralkommitté.

Rosa Luxemburg (1904)

Om strejker

Inledning

Som revolutionärer har vi mycket att lära av marxismens klassiker, vilka innehåller en rik fond av kunskaper och erfarenheter som är ovärderliga för vårt politiska arbete. En föraktfull inställning till marxistisk teori och ”klassikern är därför oss fullständigt främmande. Tvärtom är det en plikt för den proletäre revolutionären att på ett konstruktivt sätt studera och tillägna sig de lärdomar som ”klassikerna” i ett så rikt mått innehåller.

Den klassiker vi här återger, ”Om strejker”, skrevs av Lenin i slutet av 1899 (men publicerades inte förrän 1924). Den omedelbara anledningen till att vi tyckte det var på sin plats att ge spridning åt Lenins uppsats är givetvis den arbetsmarknadskonflikt vi denna vår upplevt i Sverige. Men vad kan vi då lära oss av en artikel om strejkerna i Ryssland i slutet av förra seklet? Är inte det svenska samhällets utvecklingsnivå och statsskick, arbetarrörelsens utseende osv helt olik motsvarigheterna i det Ryssland Lenin beskriver? Och vad har de ryska arbetarnas hårda kamp mot ”sina” kapitalister gemensamt med den byråkratiskt toppstyrda strejken i Sverige våren 1980?

Jo, visst är skillnaderna mellan Sverige 1980 och Ryssland 1899 mycket, mycket stora. Lenins Ryssland har fler likheter med ”tredje världens” diktaturstater än dagens Västeuropa. Det innebär emellertid inte att ”Om strejker” saknar intresse för oss. För det första ger den oss kunskap om vår historia, något som inte ska föraktas. Den visar hur arbetarrörelsen växte fram och vilka historiska framsteg existensen av fackföreningar, politiska rättigheter osv trots allt innebär för arbetarklassen, något som ibland de som saknar det historiska perspektivet lätt kan glömma vid en konfrontation med den tröga byråkratiska koloss som dagens svenska fackföreningsrörelse och socialdemokrati utgör. För det andra ger uppsatsen politiska lärdomar som fortfarande är giltiga och i detta ligger artikelns största värde.

I ”Om strejker” klargör Lenin både de ekonomiska strejkernas betydelse och deras begränsning. Strejker är ett nödvändigt vapen för arbetarklassen i kampen mot kapitalet, i synnerhet för försvaret av levnadsstandarden. Strejkerna utgör dessutom en skola i klasskampen, de lär arbetarna att känna sin kollektiva styrka och vilka deras motståndare är. Varje strejk som växer fram ur massan själv, kan i synnerhet om den är militant och demokratiskt organiserad, väcka och höja arbetarnas klassmedvetenhet. Tankar om ett annat samhällssystem utan utsugare och förtryckare – ett socialistiskt samhälle -kan födas.

Men den spontana ekonomiska strejken har som sagt också sina begränsningar. För att arbetarnas frigörelse ska kunna förverkligas, måste den ekonomiska kampen kompletteras och efterhand sammansmälta med den politiska kampen i alla dess former. Och för att klasskampen på detta sätt ska kunna stegras och slutligen kulminera i att arbetarklassen störtar utsugarsystemet – en socialistisk revolution – behöver arbetarna förutom fackliga organisationer, strejkorganisationer osv också ett politiskt parti. Detta parti måste vara ett revolutionärt, socialistiskt parti beväpnat med en avancerad teori: marxismen, som man sade på Lenins tid, marxismen-leninismen, som man brukat säga efter Lenins död.

Red.

Under senare år har arbetarstrejker blivit ytterst vanliga i Ryssland. Det finns numera inte ett enda industridistrikt, där det inte förekommit flera strejker. Och i de stora städerna pågår ständigt strejker. Det är därför förståeligt att klassmedvetna arbetare och socialister i allt större utsträckning bör intressera sig för frågan om strejkernas betydelse, metoderna att leda dem och uppgifterna för de socialister som deltar i dem.

Vi vill försöka skissera en del av våra åsikter i dessa frågor, I vår första artikel tänker vi behandla strejkernas betydelse för arbetarrörelsen i allmänhet, I den andra ska vi behandla antistrejklagarna i Ryssland och, i den tredje, det sätt på vilket strejker har genomförts och genomförs i Ryssland samt den inställning klassmedvetna arbetare bör ha till dem.

För det första måste vi söka klarlägga orsakerna till strejkernas utbrott och spridning. Var och en som drar sig till minnes egna erfarenheter eller kamraters och tidningars rapporter om strejker, ser omedelbart att strejker bryter ut och sprids varhelst stora fabriker växer fram och ökar i antal. Bland de större fabrikerna med hundratals (ibland till och med tusentals) arbetare skulle det knappast vara möjligt att hitta en enda där det inte inträffat strejker. På den tiden det bara fanns ett fåtal stora fabriker i Ryssland var strejkerna få, men allteftersom antalet stora fabriker snabbt börjat öka, både i de äldre industridistrikten och i nya städer och byar, har strejkerna blivit allt vanligare.

Varför leder alltid storskalig produktion till strejker? Därför att kapitalismen oundvikligen leder till arbetarkamp mot arbetsköparna – en kamp som de produktionen sker i stor skala, oundvikligen tar sig uttryck i strejker.
Låt oss förklara detta.

Lön och profit

Kapitalism benämner man det samhällssystem under vilket jorden, fabrikerna, redskapen osv tillhör ett litet antal godsägare och kapitalister, medan massan av folket är egendomslös eller äger mycket lite och tvingas sälja sin arbetskraft. Jordägarna och fabriksägarna anställer arbetare och får dem att producera varor av ett eller annat slag som säljs på marknaden. Vidare betalar fabriksägarna arbetarna endast så mycket i lön att de kan skrapa ihop en mager bärgning åt sig och sina familjer, medan allt som arbetarna producerat utöver denna summa hamnar i fabriksägarens ficka, som dennes profit. Under den kapitalistiska ekonomin är därför den stora massan av folket lönearbetare åt andra, de arbetar inte för sig själva utan för arbetsköpare mot lön. Det är förståeligt att arbetsköparna alltid försöker minska lönerna. Ju mindre de ger arbetarna, desto större blir deras profit. Arbetarna försöker få så höga löner som möjligt för att kunna ge sina familjer tillräcklig och närande mat, kunna bo i bra bostäder och kunna klä sig som andra människor och inte som tiggare. Därför pågår en ständig kamp om lönerna mellan arbetsköparna och arbetarna. Det står arbetsköparen fritt att anställa vilken arbetare som helst som han anser vara lämplig och därför väljer han den som begär minst. Det står arbetaren fritt att ta anställning hos vilken arbetsköpare han vill och därför söker han den som betalar mest. Oavsett om arbetaren arbetar på landet eller i staden, oavsett om han tar anställning hos en godsägare, en rik bonde, en entreprenör eller hos en fabriksägare, så köpslår han alltid med arbetsköparen och kämpar med honom om lönen.

Den enskilde arbetarens maktlöshet

Men är det möjligt för en enskild arbetare att ensam gå till kamp? Antalet arbetande människor ökar, bönder ruineras och flyr från landsbygden till staden eller fabriken. Godsägarna och fabriksägarna installerar maskiner som berövar arbetarna deras arbeten, l städerna finns det ett växande antal arbetslösa och i byarna finns det allt fler tiggare. Dessa som hungrar pressar ner lönerna mer och mer. Det blir omöjligt för arbetaren att ensam kämpa mot arbetsköparen. Om arbetaren kräver ordentlig lön eller försöker kämpa mot en lönesänkning, säger arbetsköparen åt honom att ge sig och att det utanför grindarna finns gott om hungriga som med glädje skulle arbeta för låga löner.

När folket är utplundrat i sådan omfattning att det alltid finns ett stort antal arbetslösa i städerna och byarna, när fabriksägarna samlar enorma förmögenheter och småföretagarna trängs ut av miljonärerna, då blir den enskilde arbetaren totalt maktlös gentemot kapitalisten. Det blir då möjligt för kapitalisen att fullständigt krossa arbetaren, att hetsa honom till döds med slavarbete och i själva verket inte bara honom, utan även hans hustru och barn. Om vi till exempel ser på de yrken där arbetarna ännu inte lyckats vinna lagligt skydd och där de inte kan bjuda kapitalisterna något motstånd, finner vi onormalt långa arbetsdagar, ibland upp till 17-19 timmar. Vi finner barn i fem, sexårs-åldern som överanstränger sig i arbetet. Vi finner en generation av ständigt hungrande arbetare som gradvis tynar bort av svält. Ett exempel är de arbetare som i sina hem arbetar åt kapitalisterna. Vilken arbetare som helst kan dra fram ett stort antal andra exempel. Inte ens under slaveriet eller livegenskapen förekom ett sådant fruktansvärt förtryck av det arbetande folket som under kapitalismen i de fall arbetarna inte kan göra motstånd och inte få lagligt skydd som begränsar arbetsköparnas godtyckliga handlande.

Arbetarnas vrede

Därför börjar arbetarna en desperat kamp för att avvärja denna totala utarmning. Eftersom de förstår att de som enskilda individer är fullständigt maktlösa och att kapitalets förtryck hotar med att krossa dem, börjar arbetarna att gemensamt göra uppror mot sina arbetsköpare. Arbetarstrejker börjar. Först vet oftast inte arbetarna vad de försöker uppnå, eftersom de är omedvetna om orsakerna till deras handlingar. De slår helt enkelt sönder maskinerna och förstör fabrikerna. De vill endast visa sin vrede mot fabriksägarna, de prövar sin gemensamma styrka för att komma ur en outhärdlig situation, utan att ännu förstås varför deras läge är så hopplöst och vad de bör kämpa för.

I alla länder tar sig arbetarnas vrede först uttryck i isolerade uppror – polisen och fabriksägarna i Ryssland kallar dessa »myterier», l alla länder har dessa revolter givit upphov å ena sidan till mer eller mindre fredliga strejker, å andra sidan till arbetarklassens allsidiga befrielsekamp.

Vad är strejker?

Vilken betydelse har strejker (eller arbetsnedläggelser) för arbetarklassens kamp? För att besvara denna fråga måste vi först ha en klarare bild av vad strejker är.

En arbetares lön bestäms, som vi har sett, genom en överenskommelse mellan arbetsköparen och arbetaren. Om den enskilda arbetaren under dessa omständigheter är fullständigt maktlös är det uppenbart att arbetarna måste kämpa gemensamt för sina krav. De är tvingade att organisera strejker, antingen för att hindra arbetsköparna från att sänka lönerna, eller för att få högre löner. Det är ett faktum att det i varje land med ett kapitalistiskt system förekommer arbetarstrejker. Överallt, i alla de europeiska länderna och i Amerika, känner sig arbetarna maktlösa då de är splittrade. De kan endast göra motstånd mot arbetsköparna om de går samman, antingen genom att strejka eller genom att hota med strejk. Allteftersom kapitalismen utvecklas, stora fabriker startas i allt snabbare takt och småkapitalisterna alltmer konkurreras ut av storkapitalisterna, blir behovet av arbetarnas samfällda motstånd desto mer påträngande, ty arbetslösheten ökar, konkurrensen mellan kapitalisterna som strävar efter att producera sina varor så billigt som möjligt (och därför vill betala sina arbetare så litet som möjligt) ökar, industrins konjunkturväxlingar blir allt påtagligare och kriserna allt djupare.(1) Då industrin blomstrar gör fabriksägaren stora profiter men han har inte en tanke på att dela dessa med arbetarna. Men, då en kris bryter ut, försöker fabriksägaren skjuta över förlusterna på arbetarna. Strejkernas oundviklighet i det kapitalistiska samhället har blivit allmänt erkänd i de europeiska länderna i sådan utsträckning att lagen i dessa länder inte förbjuder organiserandet av strejker. Endast i Ryssland gäller ännu de barbariska lagarna mot strejker (vi kommer att tala om dessa lagar och deras tillämpning i annat sammanhang).

Men strejker, som uppstår på grund av det kapitalistiska systemets själva väsen, betecknar början på arbetarklassens kamp mot detta samhällssystem. Då storkapitalisterna konfronteras med enskilda, egendomslösa arbetare är det ett tecken på arbetarnas totala förslavning. Men när dessa egendomslösa arbetare förenar sig förändras situationen. Det finns inga rikedomar som kan vara till nytta för kapitalisterna om de inte kan finna arbetare som är villiga att ägna sin arbetsförmåga åt kapitalisternas redskap och råmaterial för att producera ny rikedom.

Så länge som arbetarna tvingas uppträda gentemot kapitalisterna som enskilda individer, förblir de faktiskt slavar som oavbrutet måste arbeta för en annans räkning för att få en brödkant och som hela tiden måste förbli fogliga och stumma anställda tjänare. Men där arbetarna gemensamt framlägger sina krav och vägrar underkasta sig penningpåsarna, upphör de att vara slavar och blir mänskliga varelser. De börjar kräva att deras arbete inte bara ska användas för att göra en handfull lättingar rika, utan också göra det möjligt för de som arbetar att leva som mänskliga varelser. Slavarna börjar kräva att få bli härskare, istället för att arbeta som godsägarna och kapitalisterna vill att de ska göra, utan som det arbetande folket självt vill.

Ett vapen

Strejker ingjuter därför alltid fruktan hos kapitalisterna eftersom de börjar underminera deras makt. »Alla hjul står still, om er mäktiga arm så vill”, säger en tysk arbetarsång om arbetarklassen — och så är det faktiskt. Fabrikerna, godsägarnas jord, maskinerna, järnvägarna osv osv, alla kan de liknas vid hjul i en väldig maskin som utvinner olika produkter, bearbetar dem och levererar dem till sina destinationsorter. Hela denna maskin sätts i rörelse av arbetaren som brukar jorden, utvinner malm, tillverkar varor i fabrikerna, bygger hus, verkstäder och järnvägar. Då arbetarna vägrar arbete, hotar hela maskinen att stanna.

Varje strejk påminner kapitalisterna om att det är arbetarna och inte de själva som är de verkliga herrarna – dessa arbetare som allt mer högljutt kräver sina rättigheter.

Solidaritet

Varje strejk påminner arbetarna om att deras läge inte är hopplöst, att de inte är ensamma. Se vilken kolossal effekt strejker har både på de strejkande själva och på arbetarna i fabrikerna i samma grannskap eller i samma industrigren. Under normala, lugna tider gör arbetaren sitt jobb utan att knysta, säger inte emot arbetsköparen och ifrågasätter inte sina villkor. Under strejktider lägger han med hög röst fram sina krav, påminner arbetsköparna om alla deras missgärningar, kräver sin rätt, tänker inte bara på sig själv och sin lön, utan också på alla sina arbetskamrater som tillsammans med honom lagt ned sina verktyg och kämpar för arbetarnas sak utan att frukta några umbäranden.

Varje strejk betyder många umbäranden för det arbetande folket, fruktansvärda umbäranden som endast kan jämföras med krigets olyckor – hungrande familjer, förlorade löner, ofta återkommande arresteringar, förvisning från de städer där de har sina hem och arbeten. Trots alla dessa lidanden föraktar arbetarna dem som överger sina arbetande kamrater och gör avtal med arbetsköparen. Trots alla dessa lidanden som strejkerna för med sig, får arbetarna i närliggande fabriker nytt mod då de ser att deras kamrater har gått till kamp. ”Människor som uthärdar så mycket för att få en enda borgare på knä, kommer att kunna krossa hela borgarklassens makt”, sade en av de socialismens stora lärare, Engels, apropå de engelska arbetarnas strejker. Det är ofta tillräckligt att en enda fabrik strejkar för att strejker omedelbart ska uppstå i ett stort antal fabriker. Vilket starkt moraliskt inflytande strejkerna har! Så de påverkar arbetare som upptäcker att deras kamrater har upphört att vara slavar och, om så bara för stunden, kommit på jämställd fot med de rika!

Socialism

Varje strejk för tankar om socialismen med kraft till arbetarnas sinnen, tankar om hela arbetarklassens kamp för frigörelse från kapitalets förtryck. Det har ofta varit så, att arbetarna i en viss fabrik, bransch eller stad knappats visste någonting alls och nästan aldrig tänkte på socialismen före en stor strejk. Men efter strejken blir studiecirklar och föreningar mycket mer spridda bland dem och allt fler arbetare blir socialister.

En strejk lär arbetarna att förstå vari arbetsköparnas respektive arbetarnas styrka består. Den lär dem att inte bara tänka på sin egen arbetsköpare och sina egna närmaste arbetskamrater utan på alla arbetsköpare, hela kapitalistklassen och hela arbetarklassen.

Då en fabriksägare som samlat ihop miljoner på flera generationer arbetares slit vägrar att godta en blygsam lönehöjning eller till och med försöker sänka lönerna till en ännu lägre nivå och kastar ut tusentals hungriga familjer på gatan om arbetarna försöker göra motstånd, blir det lätt för arbetarna att klart inse att kapitalistklassen som helhet är hela arbetarklassens fiende och att arbetarna endast kan lita till sig själva och till sin gemensamma kamp.

Det händer ofta att en fabriksägare gör sitt bästa för att lura arbetarna, att han spelar välgörare och döljer sin utsugning av arbetarna genom värdelösa mutor eller lögnaktiga löften.

En strejk gör alltid slut på detta bedrägeri i ett enda slag genom att visa arbetarna att deras ”välgörare” är en ulv i fårakläder.

Politiskt medvetande

En strejk öppnar dessutom arbetarnas ögon inte bara för kapitalisternas utan också för regeringen och lagarnas natur. På samma sätt som fabriksägarna försöker ge sig ut för att vara arbetarnas välgörare, försöker också regeringstjänstemännen och deras lakejer inbilla arbetarna att tsaren och hans regering, så som lagen föreskriver, visar samma omsorg om både fabriksägarna och arbetarna. Arbetaren känner inte till lagarna, har ingen kontakt med regeringstjänstemännen, särskilt inte med de högst uppsatta och tror följaktligen ofta på dessa lögner. Sedan inträffar en strejk. Allmänne åklagaren, fabriksinspektören, polis och i många fall även militärtrupper infinner sig vid fabriken. Arbetarna får veta att de brutit mot lagen: arbetsköparna har enligt lag rätt att samlas och öppet diskutera olika sätt att sänka arbetarnas löner, men arbetarna stämplas som kriminella om de gör en gemensam överenskommelse! Arbetarna drivs ur sina hem, polisen stänger de butiker där arbetarna kan få mat på kredit och man försöker hetsa soldaterna mot arbetarna till och med då arbetarna uppträder lugnt och fredligt. Soldaterna beordras till och med att skjuta mot arbetarna och när de dödar obeväpnade arbetare genom att bakifrån skjuta mot en flyende folkmassa, skickar tsaren personligen ett tackbrev till trupperna (på detta sätt uttryckte tsaren sin tacksamhet mot de trupper som mördade strejkande arbetare i Jaroslavl 1895 (2)). Varje arbetare kommer därigenom till insikt om att den tsaristiska regeringen är hans värsta fiende eftersom den försvarar kapitalisterna och klavbinder arbetarna. Arbetarna börjar förstå att lagarna är stiftade uteslutande i enlighet med de rikas intressen, att regeringstjänstemännen försvarar dessa intressen, att det arbetande folket är nedtystat och förbjuds göra sina behov kända, att arbetarklassen själv måste tillkämpa sig strejkrätt, rätten att ge ut arbetartidningar, rätten att delta i ett nationellt parlament som stiftar lagar och övervakar att dessa följs. Regeringen själv vet mycket väl att strejker öppnar arbetarnas ögon och är därför rädd för strejker och gör allt för att stoppa dem så snabbt som möjligt.

En tysk inrikesminister, som var ökänd för sin ihärdiga förföljelse av socialister och klassmedvetna arbetare, sade inför folkets representanter: ”Bakom varje strejk lurar revolutionens hydra (monster)”. Varje strejk stärker och utvecklar arbetarnas förståelse för att regeringen är deras fiende och att arbetarklassen måste förbereda sig för kamp mot regeringen för folkets rättigheter.

En krigsskola

Strejker lär därför arbetarna att ena sig och visar dem att de endast kan kämpa mot kapitalisterna då de är enade. Strejker lär arbetarna att tänka på hela arbetarklassens kamp mot fabriksägarklassen och mot den egenmäktiga polisstaten. Detta är anledningen till att socialister kallar strejker ”en krigsskola”, en skola där arbetarna lär sig föra krig mot sina fiender för att befria hela folket, alla som arbetar, från regeringstjänstemännens och kapitalets ok.

”En krigsskola” är emellertid inte kriget självt. Då strejker blir vanliga bland arbetarna, börjar en del arbetare (bland dem även vissa socialister) att tro att arbetarklassen kan begränsa sig enbart till strejker, strejkfonder och strejksammanslutningar, att arbetarklassen enbart genom strejker kan uppnå väsentliga förbättringar av sina förhållanden eller till och med uppnå sin befrielse. Då de ser vilken maktfaktor en enad arbetarklass eller till och med en strejk är, tror somliga att arbetarklassen endast behöver organisera en generalstrejk i hela landet för att arbetarna ska få allt de begär av kapitalisterna och regeringen. Denna uppfattning uttrycktes också av arbetarna i andra länder i de tidigare skedena av arbetarrörelsen utveckling då arbetarna ännu var mycket oerfarna. (Det är en felaktig uppfattning.)

Ett medel

Strejken är ett av de medel som arbetarklassen använder i kampen för sin befrielse, men det är inte det enda medlet och om arbetarna inte riktar sin uppmärksamhet mot övriga sätt att föra denna kamp kommer de att fördröja arbetarklassens utveckling och framgångar.

Det är riktigt att det krävs fonder för att försörja arbetarna under strejker om strejkerna ska kunna bli framgångsrika. Sådana arbetarfonder (vanligtvis fonder inom enskilda industrigrenar, enskilda yrken eller verkstäder) finns i alla länder, men här i Ryssland finns speciella svårigheter eftersom polisen bevakar dem, beslagtar pengarna och arresterar arbetarna. Arbetarna kan naturligtvis hålla sig undan för polisen. Självklart är dessa fonder värdefulla och vi vill inte avråda arbetarna från att upprätta dem. Men man får inte tro att arbetarfonderna drar till sig något större antal bidragsgivare så länge de är i lag förbjudna och så länge dessa organisationer endast har ett fåtal medlemmar kommer arbetarfonderna inte att bli till stor nytta. Vidare kan inte arbetarna, ens i de länder där fackföreningarna existerar öppet och har enorma fonder att tillgå, enbart begränsa sig till strejker som kampmedel. Allt som krävs är att någon störning uppstår inom industriverksamheten (som den kris som idag är på väg i Ryssland) för att fabriksägarna till och med medvetet ska orsaka strejker, dels därför att det är fördelaktigt för dem att arbetet för en tid upphör och dels därför att de vill uttömma arbetarnas fonder. Arbetarna kan därför inte under några omständigheter begränsa sig till enbart strejker och strejksammanslutningar.

För det andra kan strejker endast bli framgångsrika om arbetarna är tillräckligt klassmedvetna, om de förmår välja rätt ögonblick för att strejka, om de vet hur de ska lägga fram sina krav och om de har förbindelser med socialister och kan ge ut flygblad och pamfletter genom dem. Det finns fortfarande mycket få sådana arbetare i Ryssland och alla ansträngningar måste inriktas på att öka deras antal för att göra arbetarsaken känd för arbetarmassorna och för att göra dem bekanta med socialismen och arbetarkampen. Detta är en uppgift som socialisterna och de klassmedvetna arbetarna gemensamt måste lösa genom att organisera ett socialistiskt arbetarparti med en sådan målsättning.

För det tredje visar strejker, som vi sett, arbetarna att regeringen är deras fiende och att de är nödvändigt att föra en kamp mot regeringen. Faktum är att det är strejkerna som så småningom har lärt arbetarklassen i alla länder att kämpa mot regeringarna för arbetarnas rättigheter och för rättigheter för folket som helhet. Som vi sagt är det endast ett socialistiskt arbetarparti som kan föra denna kamp vidare genom att bland arbetarna sprida en riktig uppfattning om regeringen och om arbetarsaken.

Ett socialistiskt arbetarparti

I ett annat sammanhang ska vi i detalj behandla hur strejker genomförs i Ryssland och hur klassmedvetna arbetare bör använda sig av dem. Här måste vi framhålla att strejker, som ovan sagts, är en ”krigsskola” och inte kriget självt; att strejker endast är en kampform, endast en sida av arbetarrörelsen. Från enskilda strejker kan och måste arbetarna övergå till, som också sker i alla länder, en hela arbetarklassens kamp för befrielse av alla som arbetar. Då alla klassmedvetna arbetare blir socialister, dvs då de kämpar för denna befrielse, då de enas i hela landet för att sprida socialismen bland arbetarna, då de bygger upp ett socialistiskt arbetarparti som kämpar för hela folkets befrielse från kapitalets ok, först då kommer arbetarklassen att bli en fullvärdig del av den stora arbetarrörelse i alla länder som enar alla arbetare och höjer det röda baneret med inskriften ”Arbetare i alla länder, förena er!«.

VI Lenin

Noter
(1) Vi kommer att i annat sammanhang mer ingående behandla kriserna inom industrin och deras betydelse för arbetarna. Här vill vi bara konstatera att industriföretagen i Ryssland under de senaste åren gått bra, industrin har ”blomstrat”, men att det nu (mot slutet av 1899) redan finns tecken på att denna ”blomstring kommer att sluta med en kris: svårigheter att få avsättning för varorna, fabriksägarkonkurser, småkapitalisters undergång och fruktansvärda svårigheter för arbetarna (arbetslöshet, sänkta löner, osv)
(2) Strejken vid stora fabriken i Jaroslavl ägde rum i april-maj 1895. Över 4 000 arbetare lade ner arbetet på grund av att det nya ackord som infördes av ledningen sänkte deras löner. Strejken slogs obarmhärtigt ned av trupper som inkallats till Jaroslavl. Följden blev att en arbetare dödades, fjorton skadades och elva åtalades. (Ryska utgivarens anmärkning.)

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1980

Röda stjärnor

Det finns inga fristäder bortom eller utanför klassamhället. När man väl blivit tillräckligt politiskt involverad och ständigt maniskt analyserar sin omvärld, så är detta den bistra verkligheten.

Det finns helt enkelt ingenstans att bekvämt fly till när man tröttnat på att ens vänner blir diskriminerade, trakasserade och utvisade, att de vidrigt rika dessutom inbillar sig att de förtjänar att vara just vidrigt rika, att lön eller bidrag inte räcker till att göra mycket mer än man måste. Eller att det tydligen är mer medialt acceptabelt för regeringen att samarbeta med oljekrigets blodsbefläckade statschefer, än att räkna ihop en viljelös statsbudget med en partiledare som gillade Lenin på 80-talet.

Det finns heller ingenstans att ta vägen när man blir trött och illamående av eviga sociala forum, ritualdemonstrationer, möten, stödfester, åtal och revolutionära rättrådighetstävlingar. Eller av en ”ny social rörelse” man skulle kunna utrota på en lunchrast genom atÅt förstrött låta likvidera de fåtal personer som faktiskt kontinuerligt och utan lön arbetar för jämlikhet och socialism.

Fotbollen på Gamla Ullevi är givetvis inget undantag från marknadslagar, profitintressen, krypande för överheten och politik i största allmänhet. Men på något sätt kan den fortfarande utgöra en välbehövlig verklighetsflykt, när behovet av att skita i alltihop är stort. När det är match är det just match i två timmar, och man kan försvinna bort. Uppslukas av en något mindre komplex batalj än klasskampen, där oddsen för seger känns bättre. Höga biljettpriser, ett antal fascister på ståplatsläktaren, tragisk halvtidsreklam på storbildsskärmen och en ointressant bolagspadda, som envisas med att förkunna vilken spelare ICA-koncernen anser har varit bäst för dagen, lyckas inte rasera upplevelsen.

Idrotten, som den frodigt rundmagade herr Marx för övrigt sägs ha kallatÑ för ”borgarklassens substitut för arbete”, är lite vacker på det sättet. Jag vill nog egentligen inte ha någon utförligare granskning av mina blåvita hjältars partisympatier eller kvinnosyn, på samma sätt som att jag inte vill att någon utreda de slitna, alkoholiserade herrar som dominerar min skivsamling. Det är helt enkelt säkrast att hålla välbehövliga ventiler i livet åtskiljda från politiken för att inte riskera att förlora magin.

Ibland blir dock föreningen mellan idrott och politik påträngande. Hitlers förvrängda propaganda-OS i Berlin 1936, som för övrigt bojkottades av blåvita landslagsuttagna fotbollspelare av just politiska skäl, var ett sådant tillfälle.

Andra gånger framstår kombinationen av de två som något fantastiskt och hoppingivande för en kommunist, svältfödd på hjältemod att romantisera kring. I en väldigt modest och lyxbefriad lägenhet i Havanna bor exempelvis en av världens genom tiderna bästa boxare, Teofilo Stevenson. Stevenson dominerade amatörboxningen fullständigt under 70-talet och vann bland annat tre olympiska guldmedaljer. Han räknades som en värdig utmanare till Mohammed Ali och erbjöds fem miljoner dollar för att gå en proffsmatch mot ”den störste”. Men Stevenson tackade nej till alla lukrativa proffserbjudanden för att kunna slåss för det kubanska lanslaget. ”Varför skulle jag behöva fem miljoner dollar när jag har tio miljoner kubaners kärlek?” , frågade Stevenson världspressen.

Inom fotbollen hittar vi några av de största spelarna bland socialismens försvarare. Diego Maradona, som bosatt sig på Kuba hos sin vän Fidel Castro (som han kallar ”den enda politiska ledarna med kuk i”) för att behandla sitt drogmissbruk, har aldrig helt glömt sin klassbakgrund. men dennes politiska utspel och liv bleknar dock i jämförelse med den västtyske landslagsspelaren Paul Breitner. ”Röde Paul”, som under sin karriär lyckades bli en av tre spelare som gjort mål i två olika VM-finaler, struntade i det avpolitiserade klimat som skulle omgärda den tyska fRotbollen under det kaotiska 70-talet. Förutom upprepade lyriska uttalanden om Mao, försvarade Bayern Münchens stjärna även stadsgerillan Röda Arméfraktionen inför pressen och hävdade att de behandlades orättvist i media. Exemplen Maradona och Breitner är kanske mer bisarra än inspirerande, men framförallt är de fantastiskt underhållande.

Även idag, när fotbollsstjärnor tjänar lika mycket som korrumperade Skandia-direktörer, blir hela världen då och då då så där vackert rosenröd av mindre men likväl fantastiska politiska handlingar. Som när Liverpools välavlönade skyttekung Robbie Fowler, mitt under rasande hamnstrejk, gjorde . : en engelsk kuppmatch och drog upp sin matchtröja för att visa upp en T-shirt med texten ”Stöd de 500 sparkade hamnarbetarna”. Fowler straffades med dryga böter för sin solidaritetsyttring, men statuerade ett exeìmpel. Bara veckor senare upprepade West Hams stjärnanfallare lan Wright handlingen, denna gång till stöd för brandmännens pågående strejk. Helt plötsligt och utan egentlig anledning får sådana små gester himlen att spricka upp. Revolutionen känns inte bara möjlig igen, utan nästan trolig och nära förestående.

Jag föddes nog bitter och skeptisk till allt vad internationella politiska ikoner. heter. Myterna kring Che Guevara och Mao hade smulats sönder av en bister verklighet redan innan jag lärde mig läsa. Den väldigt välvillige kan påstå att det bidragit till en sund kritisk hållning mot partielitism och förtruppsmentalitet i arbetet för socialism och människovärde. Samtidigt lämnar den en ganska torftig värld att hämta inspiration ifrån. Kanske är det därför några få ljusglimtar från idrottsvärlden känns så väldiga i alla sin anspråkslöshet.

Erik Helgeson är blåvitt-fan och trött oreda-medarbetare.

Från Tidskriften Oreda 3-4/2004

Pierre Frank om ”Stalinfenomenets historia”

Pierre Frank recenserar: Jean EllensteinStalinfenomenets historia,  Arbetarkulturs, förlag, 1977. Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1980.

Äntligen kan vi säga, utan att bli anklagade för antisovjetism, att de i Moskva fängslar folk på grund av deras politiska åsikter. Äntligen kan vi säga att ”Bekännelsen” inte är en antikommunistisk film. Äntligen kan vi protestera mot det fula trick som regeringen i Östtyskland spelat Wolf Biermann. Detta är möjligt idag, sedan Marchais givit klarsignal. Men varför är det så, att det som igår fortfarande var antikommunism och antisovjetism, inte längre är det idag? Från Marchais och ledarskapet i Franska kommunistpartiet (fortsättningsvis PCF) får vi, idag liksom igår, bara tvärsäkra uttalanden, inga förklaringar. Idag som igår, har vi bara att tro på deras ord.

Vill vi veta mer om stalinismen får vi vända oss till Jean Ellenstein. Han är idag PCFs auktoriserade historiker och dessutom prorektor inom C.E.R.M. (Centrum för marxistiska studier och forskning – en institution som officiellt drivs av PCF), vilket har till en av sina uppgifter att skola PCF-kadern i Sovjetfrågan. Dessutom var han nyligen PCFs kandidat i fyllnadsvalet i femte arrondissementet i Paris, där han speciellt symboliserade ”tjugoandra PCF-kongressens linje”. Rustad med så många titlar gav han för inte så länge sedan ut en redogörelse för ”Chrusjtjevrapportens begränsningar och betydelse.” För ungefär ett år sedan publicerade han en bok med titeln ”Histoire du phénoméne Stalinien”(1), vilken gör det möjligt för oss att förstå betydelsen av och begränsningarna hos antistalinismen, om inte hos författaren så åtminstone hos PCF. För Ellenstein publicerar inte en bok om ett så känsligt ämne utan att först fått klartecken från Place du Colonel Fabien (PCFs huvudkvarter).

Denna bok innehåller många fakta som gör den användbar när man skall övertyga en medlem i kommunistpartiet som inte vill tro på fakta om Stalins oräkneliga brott, om Trotskijs roll både under Oktoberrevolutionen och som skapare av Röda armén och om de lögner som Moskva sänder ut om Sovjetunionen o.s.v. Vilken enorm skillnad jämfört med tidigare skrifter! Otvivelaktigt skulle den chocka vem som helst som under åratal fullständigt svalt den apologetiska prosan och bländats av en ljusblå himmel utan moln.

För detta ändamål är det nödvändigt att flitigt använda boken, vilket rekommenderades i en artikel i tidskriften ”Quatrieme Internationale”.(2 ) Vi skall också diskutera den, men inte för att visa vad den kan användas till, utan för att visa vad som måste förkastas i den. För alla dem som inte inväntade att Ellenstein skulle upptäcka många av dessa saker, är hans bok fortfarande inte en sanningsenlig historik över Sovjetunionen och stalinismen. Precis som en halvfull flaska också är halvtom, är en bok som behandlar historia, även om den bara innehåller några halvsanningar, lögnaktig. Vi skall inte gå igenom ”Stalinfenomenets historia” sida för sida för att peka på alla de punkter som behöver klargöras eller korrigeras – de är för många. Inte heller skall vi diskutera den åtskillnad som Ellenstein gör mellantermerna ”stalinfenomen” och ”stalinism”. Vi är inte intresserade av semantiska frågor, utan av hur han använder termerna när han skall förklara vad som hänt och vad som händer i Sovjetunionen.

Det han har bibehållit av stalinismen

En sak bör stå klar från första början: samtidigt som Ellenstein erkänner Trotskijs roll i Oktoberrevolutionen är han lika oärligt antitrotskistisk nu som förr: ”Vi måste betänka att trotskismen av år 1931 inte var densamma som i våra dagar när den utmärks av antisovjetism och en dogmatisk tillbakablickande strategi”(3) Han bevisar inte sina påståenden, särskilt inte anklagelsen om antisovjetism. För honom är helt enkelt vår revolutionära strategi ”förlegad” till skillnad från den reformistiska vägen till socialismen.

Men det är inte bara antitrotskismen som Ellenstein bibehållit av stalinismen. Till denna måste läggas metoden att välja de opponenter som passar honom, vilket är helt i stil med de ”marxistiska veckor” under vilka stalinisterna roar sig med att diskutera med alla slags filosofiska, historiska och ekonomiska riktningar, samtidigt som man systematiskt struntar i de marxister som inte politiskt ställer upp på PCFs gällande linje. Ellenstein är bara något skickligare; han väljer det som passar honom hos t.ex. Trotskij eller Deutscher för att nedsabla en Bettelheim.(4 ) Han tvekar inte att ta till förvanskningar för att bekämpa trotskismen. T.ex. talar han om ”Rizzi, en italiensk trotskist” när det är allmänt känt att den senare bekämpade Trotskijs analys av Sovjetunionen som en arbetarstat och att Trotskij utförligt vederlade Rizzis teorier om ”byråkratisk kollektivism”, vilka senare togs upp av Burnham. Med utgångspunkt från en olycklig formulering hos Rakovskij om Sovjetunionen fastslår Ellenstein felaktigt att Trotskij själv i ”Den förrådda revolutionen” var osäker om Sovjetunionen skulle kunna betecknas som en arbetarstat.(5)

Vad Stalins person beträffar, gör han sitt bästa för att ställa honom i ljusan dager: ”… Stalin vid revolutionens början var rik på erfarenheter av skilda slag, däribland internationella relationer”(6) Detta sista påstående är helt enkelt osant! Stalin lämnade Ryssland bara för två, tre korta utlandsvistelser, i samband med ryska partikongresser och för att skriva en broschyr om den nationella frågan. Det är en överdrift att kalla detta ”internationella relationer.” Ellenstein gör också Stalin till ”en begåvad popularisator” av marxismen.(7) Som kontrast fastslår han att Trotskij ”var aldrig annat än medelmåttig taktiker, och trivdes bättre i krislägen än i perioder av relativt lugn”(8) Ungefär som Alice i Underlandet, har Ellenstein ett slags uppochnervänt kriterium för talang och medelmåttighet – och även när det gäller naturen hos historiska perioder. Revolutionsperioden, 1917-23, är för vår författare en period av ”krislägen ”, medan den stalinistiska perioden, när alla gamla bolsjeviker och miljoner sovjetmedborgare likviderades (han medger antalet), är en period av ”relativt lugn ”.

Förvanskad historia

Vi kan sträcka oss så långt att vi ger Ellenstein rätt att missta sig om personer och historiska perioder. Han har full rätt att ogilla revolutionära stormar och föredra lugna vatten. Men är det möjligt att grövre förvränga de händelser som utmärkte stalinismens framväxt än att skriva: ”Det är mycket betecknande att inte en enda av partiledarna – trots den oenighet som fanns mellan dem under åren 1923-27 – hade ifrågasatt de politiska institutioner som upprättats år 1922”.(9)

Detta är ren lögn! Trotskij å ena sidan och 46 andra bolsjevikledare å andra sidan krävde redan 1923 att partiet skulle demokratiseras. Den Förenade oppositionen upprepade detta krav 1926 och -27 i en plattform där man också förespråkade att statsapparaten kraftigt skulle nedskäras. Om detta viktiga dokument har Ellenstein inte ett enda ord att säga. Han talar inte heller om för läsaren att Oppositionen redan 1923 (i Trotskijs fall så tidigt som 1922 i hans rapport till SUKPs 11:e kongress) krävde industrialisering och planering. När det gäller denna tidsperiod betonar han bara det faktum att Bucharin, till skillnad från Stalin, ville gå långsamt fram med att industrialisera landet och uttrycker sin förvåning över att Stalin skulle ha satt den i full rullning. I stället för att hänvisa till Trotskij eller Deutscher, som Ellenstein måste anse vara alltför vänligt inställd till Trotskij, kunde Ellenstein ha använt sig av professor E.H. Carr (vars verk han bara nämner när de passar hans teorier) – en icke marxistisk historiker, men en historiker som mycket samvetsgrann! samlat ihop en enorm mängd dokument som han mycket skickligt använt sig av för att skriva Sovjetunionens historia. Han skulle ha upptäckt:

(a) att planering och industrialisering accepterades först efter det att Oppositionen under fem år fört kamp mot Stalin och Bucharin, den senare gjorde t.o.m. gällande att man byggde socialismen ”med snigelns hastighet” (10),

(b) att både Stalin och Bucharin förnekade kulakfaran ända till slutet av 1927,

(c) att Stalin, som den kortsynte byråkrat han var, började ändra kurs först när han stötte på hindret och då anammade han en politik som föreföll nära Oppositionens, men med metoder och en rytm som denna inte alls förespråkat. Längre fram skall vi ge ytterligare exempel på Ellensteins sätt att skriva historia.

Det är å andra sidan sant att han helt riktigt betonar de otillräckliga ansträngningarna som gjordes för att förverkliga demokratin, något som snart skulle sätta sin prägel på den fortsatta utvecklingen av den ryska revolutionen: ”… bristen på demokrati ligger bakom Stalinfenomenets uppkomst och triumf”.(11) Ellenstein säger också, helt korrekt, att förhållandena under inbördeskriget tillsammans med Rysslands historiska efterblivenhet, inverkade negativt på den demokratiska utvecklingen i landet. Men han framhärdar alltför mycket på denna punkt och tillgriper då, avsiktligt eller ej, ett gammalt argument av socialdemokratiskt ursprung som använts av alla fiender till bolsjevismen.

Det var också Lenins fel!

Förutom de objektiva förutsättningarna hävdar Ellenstein att ett visst ansvar för denna avsaknad av demokrati och därmed också stalinfenomenet, faller på Lenin:

Det ryska och sovjetiska… experimentet utvecklades inte via någon politisk demokrati. .. Även Lenin, som angrep dessa frågor utifrån en sund teoretisk insikt, underskattade alltid demokratins betydelse, eftersom han utgick från sina egna ryska erfarenheter och assimilerade de demokratiska enbart utifrån… (Han) kan åskådliggöra de revolutionära processerna enbart genom sina egna erfarenheters förvända och förvändande lins …”(12) ”År 1918, och kanske inte heller år 1923, kunde Lenin veta att socialismen, även om den utgjorde en övergång från kapitalism till kommunism, skulle vara i många decennier och att staten skulle få en allt större roll.”(13)

Vilka orimliga felaktigheter döljer sig inte i dessa få meningar. Lenin, som ville att varje kokerska skulle kunna fylla styrandefunktioner, underskattade således alltid, enligt Ellenstein, demokratins betydelse p.g.a. att han bar ryska glasögon som förvrängde hans egen erfarenhet! Inte som dessa duktiga franska demokrater, (i stil med Marchais) som har god syn och klart kan urskilja saker och ting i demokratins och den borgerliga parlamentarismens klara atmosfär. Och stackars Rosa Luxemburg, som samtidigt som hon polemiserade mot Lenin om bland annat arbetardemokrati, förlöjligade de som ansåg ”den borgerliga demokratins hönsgård vara den institution som var kallad att genomföra den mest fantastiska sociala omvälvningen i historien”.

Det andra citatet från Ellensteins bok innehåller en fullständig stalinistisk revidering av marxismen. Varken Marx eller Lenin (i ”Staten och revolutionen ”} sade att ”socialismen utgjorde en övergångsperiod från kapitalism till kommunism, under vilken staten skulle komma att spela en allt större roll”. De talade om två stadier hos det kommunistiska samhället – ett lägre stadium som de betecknade som socialistiskt och ett annat, högre, som de kallade för det genuina kommunistiska samhället. De gjorde följande åtskiljning mellan dessa två stadier:
(a) i det lägre stadiet är fördelningsprincipen ”samma mängd produkter för samma mängd arbete” vilket fortfarande förutsätter ”den borgerliga rättens trånga synsätt”, medan det högre stadiet karakteriserades av maximen ”av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”;
(b) i kommunismens högre stadium, d.v.s. i överflödets rike, kommer staten att försvinna helt, medan den i det lägre stadiet, från och med proletariatets maktövertagande, bara kommer att börja vittra bort:

”Statens ”bortdöende” i den gängse, allmänt utbredda – om man så får uttrycka sig – massomfattande föreställningen innebär otvivelaktigt att undanskymmande, om inte rent av ett förnekande av revolutionen. En sådan tolkning är emellertid den grövsta förvrängningen av marxismen. .. Engels (tatar) här om att den proletära revolutionen ”upphäver” bourgeoisins stat, medan orden om bortdöendet hänför sig till resterna av det proletära statsväsendet efter den socialistiska revolutionen. Den borgerliga staten ”dör” inte ”bort” enligt Engels utan ”upphäves” av proletariatet under revolutionen. Det som dör bort efter denna revolution är den proletära staten eller halvstaten… Om ”bortdöendet… talar Engels alldeles klart och bestämt då det gäller epoken efter ”statens besittning av produktionsmedlen i samhällets namn ”d.v.s. efter den socialistiska revolutionen…’ ”Den borgerliga statens avlösning av den proletära är omöjlig utan en våldsam revolution. Den proletära statens upphävande d.v.s. upphävandet av varje stat överhuvudtaget, är omöjlig på ett annat sätt än genom ”bortdöendet””(15)

Det stämmer att Marxs och Engels teori om den proletära diktaturens stat, under den period som följer omedelbart efter maktövertagandet, utgick ifrån, uppfattningen att revolutionen skulle äga rum i ett utvecklat kapitalistiskt samhälle. Problemet komplicerades av det faktum att varken Ryssland eller de andra länder där kapitalismen avskaffats, var utvecklade kapitalistiska länder (utom Tjeckoslovakien och Östtyskland, där dock omvälvningen framförallt åstadkoms genom militär intervention). Det är på grund av detta som dessa samhällen, i vilka det var nödvändigt att först åstadkomma den ”primitiva ackumulation” som de föregående regimerna inte lyckats med, idag fortfarande är övergångssamhällen till socialismen (det lägre stadiet av kommunismen) snarare än riktiga socialistiska samhällen.

Viktigast av allt är att varken Marx eller Lenin föreställde sig att den sociala ojämlikheten skulle öka och att staten skulle spela en mer och mer betydande roll efter maktövertagandet – vilket skedde under Stalin, som försökte rättfärdiga sin politik teoretiskt. Det var han som så tidigt som 1935 framhöll att ”socialism” hade fullbordats i Sovjetunionen och att man nu skulle gå vidare till nästa fas, kommunismen. Det var också han som uppfann ”teorin ” att ju längre man kommer i det socialistiska uppbygget, desto mer skärps klasskampen, vilket inte leder till att staten ”vittrar bort” utan till att den stärks som repressiv apparat, för vilket Moskvarättegångarna var ett uttryck. På detta plan har Ellenstein uppenbarligen bibehållit hela den stalinistiska ”teorin” men, och här är han inkonsekvent, han vill inte ha repressionen. Vi kanske har misstagit oss, men vi har inte träffat på en enda hänvisning till statens bortvittrande i hans bok.

Att kosta på sig lyxen av en revolution…

De omständigheter som fick Lenin att underskatta demokratin och att betrakta övergrepp på denna som en norm för den socialistiska revolutionen ledde enligt Ellenstein också till Kominterns strategiska misstag i fråga om de utvecklade kapitalistiska länderna:

Det som år 1919 framstod som en norm skulle under de följande åren framstå som ett undantagsfall, och som en följd därav kom den av den Kommunistiska Internationalen (ursprungligen) antagna strategin att visa sig stämma dåligt överens med den faktiska situationen i de kapitalistiska länderna. Den stämde å andra sidan mycket bättre överens med situationen i de koloniala länderna, där den nationella befrielserörelsen kunde föra människorna mot den socialistiska revolutionen utmed vägar som historiskt skiljde sig från den ryska revolutionens, men liknade den däri att de demokratiska processerna spelade en liten roll. ”(16)

Det strategiska schemat, eller i klartext, den revolutionära vägen förmodas vara undantaget. Men, har den andra lösningen, den parlamentariska vägen av gradvis utveckling av den borgerliga demokratin, som anges vara lagen och inte undantaget, någonsin lett till en seger för socialismen? Detta är en fråga som Ellenstein inte ställer sig. Borde den revolutionära vägen ha följts i Frankrike och Italien efter Andra världskriget? Låt oss lyssna till vår socialistiska strateg:

Dessa båda länder hade befriats av anglosaxerna, och även om deras folk så hade önskat, vilket inte var fallet, kunde de inte unna sig lyxen av en revolution, som amerikanarna och engelsmännen skulle ha dränkt i blod, utan att Sovjet kunde ha ingripit… ”(17)

”Lyxen av en revolution”- för att unna sig den måste man vara vietnames, och ställas ansikte mot ansikte med en halv miljon amerikanska soldater, efter att ha kämpat mot japanska och franska trupper. Goda européer, vars förfäder erövrade några ganska bräckliga demokratiska rättigheter som inte uppskattas av Ku Klux Klan och nazister inte uppskattar), kan inte nå socialismen genom revolution. I stället kommer de att köras dit i lyxvagnar.

Vad kan man säga om den ”ringa betydelsen av demokratiska processer” för de länder som var kolonialiserade innan kapitalismen störtades? De kan nöja sig med en EPA-socialism. Det är inte ett direkt rasistiskt uttalande, men det stinker likväl.

Thermidor

Vi kommer nu till ett annat exempel där Ellenstein i egenskap av historiker försöker framställa stalinismen som någonting som stärker den socialistiska revolutionen, något som Trotskij, inte skulle ha förstått

… han (Trotskij) förstod inte att Thermidor var en förlängning av den borgerliga revolutionen med andra metoder, i andra former och även med andra personer. Bonaparte konsoliderade den borgerliga revolutionen på samma sätt som Stalin genomförde den socialistiska”.(18)

Under de år stalinismen var på uppgång användes begreppet Thermidor i Sovjetunionen på ett sätt som ofta var förvirrat. Trotskij erkände detta och i februari 1935 skrev han en självkritisk pamflett för att ge sin slutgiltiga åsikt i frågan. Där kan vi läsa följande:

l794 års Thermidor åstadkom ett överförande av makten från vissa grupper i Konventet till andra, från en sektion av det segerrika ”folket” till andra skikt. Var Thermidoren kontrarevolutionär? Svaret på denna fråga beror på hur vid betydelse vi, i ett givet fall, ger begreppet ”kontrarevolution”. Den sociala omvälvningen 1789-93 var borgerlig till sin natur. Till innehållet begränsade den sig till att ersätta det statiska feodala ägandet med det ”fria” borgerliga ägandet. Den kontrarevolution som skulle ha ”motsvarat” denna revolution borde ha strävat efter att uppnå ett återupprättande av de feodala ägandeförhållandena. Men under Thermidoren gjordes inte ens ett försök i denna riktning. Robespierre sökte sitt stöd bland hantverkarna, Direktoriet inom mellan-bourgeoisin. Bonaparte allierade sig med bankerna. Alla dessa förändringar- vilka naturligtvis inte bara hade en politisk utan också en social innebörd – ägde emellertid rum på det nya borgerliga samhällets och den nya borgerliga statens grundval. Thermidoren var en reaktion som verkade på revolutionens sociala grundval… Naturligtvis jämför vi dagens Kremlbonapartism med bonapartismen under bourgeoisins uppgång och inte under dennas nedgång… Ur den synvinkel som vi är intresserade av, är skillnaden i den sociala grundvalen för de båda typerna av bonapartism, den med jakobinskt och den med sovjetiskt ursprung, mycket viktigare. I det förra fallet handlade det om att befästa den borgerliga revolutionen genom att utrota dess principer och dess politiska institutioner. I det senare fallet rör det sig om att konsolidera arbetar- och bonderevolutionen genom att krossa dess internationella program, dess ledande parti, dess sovjeter… Napoleon förde en kamp inte bara mot den feodala världen utan också mot ”packet” och mot små- och medelbourgeoisins demokratiska sammanslutningar… Stalin försvarar Oktoberrevolutionens erövringar inte bara mot den feodala och borgerliga kontrarevolutionen utan också mot arbetarnas krav, deras otålighet och missnöje. Han krossade vänsterflygeln som uttryckte de oprivilegierade arbetande massornas lagbundna historiska och framstegsvänliga tendenser. Han skapade en ny aristokrati genom extrema löneskillnader, privilegier, titlar o.s.v. ”(19)

Vi kan se att Trotskij inte ”förstod” innebörden av den stalinistiska Thermidoren respektive av den borgerliga Thermidoren. Han skulle ha behövt en Ellensteins skarpsinne för detta! ”Med andra metoder, i andra former och även med andra personer” säger Ellenstein. Men hur? Stalin ”fortsatte” den socialistiska revolutionen genom att utplåna varje atom av demokrati i Sovjetunionen och genom att avrätta den överväldigande majoriteten av ledarna och deltagarna i Oktoberrevolutionen. Var och en konsoliderar revolutionen på sitt sätt.

”Stalinfenomenets” natur

Men vad är det då som enligt vår historiker ligger bakom detta ”stalinfenomen”? Han skriver en mening som förtjänar att bevaras åt eftervärlden,: ”Företeelsen var alltså begränsad i tiden och rummet och inte någon för den historiska, nutida eller framtida socialismen historiskt given nödvändighet”(20)

En företeelse som är ”begränsad i tiden och rummet”. Vad finns det för något i denna vår värld på jorden, förutom den Helige ande, fantomer, ektoplasmer och liknande, som inte är ”begränsade i tiden och rummet”. Socialismen och kommunismen kommer också att vara det. Stalinismen var naturligtvis inte ens i Sovjetunionen en oundviklig, ödesbestämd nödvändighet – trotskisterna sade detta för länge sedan, och det var just därför Trotskij och Oppositionen kämpade mot stalinismen från det ögonblick den tog sina första steg. Var är då den sociala naturen hos detta fenomen som är begränsat ”i tiden och rummet”? Ellenstein ifrågasätter partiet och statsbyråkratin men han gör det i termer som måste studeras noga:

”Antalet statstjänstemän ökade starkt och närmade sig en improduktiv nivå. Heltidssysselsatta partiarbetare och funktionärer inom statsapparaten åtnjöt ofta materiella, politiska och intellektuella fördelar, vilket gav dem vissa privilegier jämfört med folket. Del skulle emellertid stå i strid med fakta att tala om en ny klass av ”privilegierade” byråkrater, vilket vissa trotskister gjorde på trettiotalet och senare”(21)

Det kan medges att en – minimal – del av arbetsprodukten, vilken inte fördelades bland lönearbetarna (i form av löner) utan som staten tog hand om. i oproportionerlig grad monopoliserades av stats- och partifunktionärerna. Detta är förvisso en konsekvens av byråkratifenomenet, men skillnaden mellan det och talet om mervärde och en byråkratklass är enorm… Dessa. . . förmåner… tillät vissa att leva bättre än andra sovjetmedborgare.. . men detta räcker verkligen inte till att konstituera skapandet av en ”byråkratklass”. Det existerar förvisso sociala orättvisor under socialismen, men hur utopiskt vore det inte att tro att det inte kunde göra det!(22)

Det är förvisso sant att stalinfenomenet var byråkratiskt, men därmed menas att byråernas roll var viktigare än massornas och att administrativa beslut vägde tyngre än ekonomiska stimulanser. Detta innebär att ekonomin kunde vanskötas, att städerna kunde administreras illa och kolchoserna skötas dåligt till följd av beslut av tjänstemän som var inkompetenta, oansvariga, inte kunde leva upp till sitt ansvar eller var korrupta… Denna sjuka var inte specifikt socialistisk… Den kan återfinnas i alla kapitalistiska länder”(23)

För det första: det som är ”motsatsen till sanningen” är att tillskriva Trotskij och trotskisterna, inberäknat dagens, åsikten att sovjetbyråkratin är en klass. Hur många dispyter och splittringar har inte Fjärde Internationalen erfarit p.g.a. denna fråga om huruvida byråkratin är en ny klass eller en privilegierad social kategori i arbetarstaten. Armén och kyrkan representerar inte klasser utan sociala kategorier. Men det hindrar dem inte att under vissa omständigheter styra en stat baserad på t.ex. kapitalistiska ägandeförhållanden. I Sovjetunionen är ägandeförhållandena av socialistisk karaktär. Trots detta är det inte proletariatet, utan byråkratin som ända sedan Stalin på ett despotiskt sätt styr samhället.

För det andra: Ellenstein förringar medvetet de fördelar och privilegier som byråkratin åtnjuter i Sovjetunionen. Han säger dessutom att man måste vara utopisk om man tror att sociala orättvisor inte kan finnas under socialismen. Det är riktigt, men det är inte det saken gäller. Under Stalin kämpade regimen inte, som den borde ha gjort, mot sociala orättvisor under uppbygget av socialismen: den ökade dem. Hela dess politik gick i den riktningen – på arbetarnas bekostnad. Här reviderar Ellenstein återigen Marx och Lenin och glömmer att de entusiastiskt applåderade Pariskommunens beslut att, som ett led i kampen mot byråkratin, betala sina valda representanter och funktionärer en lön som inte överskred en yrkesskicklig arbetares. Den unga sovjet-regimen förmådde, trots att den var uppbyggd på arbetar- och bonderåd, inte göra så mycket. Under de första åren var den p.g.a. knappheten och kaderflykten från staten och ekonomin bara förmögen att upprätthålla denna norm bland medlemmarna i kommunistpartiet. Till och med denna regel avskaffades när Stalin fick makten över partiet.

Ytterst ser Ellenstein i byråkratin inte en privilegierad social kategori utan bara dåliga metoder och inkompetenta och oansvariga människor – precis som i ett kapitalistisk samhälle. Men varken, under ett kapitalistiskt styre eller i Sovjetunionen, är det brist på kompetenta, ansvarsfulla och okorrumperade byråkrater. Man kan inte förklara en social regim eller politiska strukturer med individuella misstag. Ellensteins ståndpunkt står fullständigt i strid med troskister-nas uppfattning om Sovjetunionen som en regim baserad på en privilegierad byråkrati, som för att vidmakthålla sig själv och för att utvidga sina privilegier, obarmhärtigt slog till och avrättade de som försvarade arbetarklassens krav. Då denna byråkrati misslyckades att finna en stabil social position som svarade mot de nya produktionsförhållandena, fann den sig självt tvingad att försöka utse en högsta skiljedomare materialiserad i en person, runt vilken de utövade en kult.

Socialism i ett land

Ellenstein försvarar ”teorin” om ”socialism i ett land”:

Oppositionen – den från 1923 eller 1925-26 – hade begått det stora misstaget att inte inse nödvändigheten av detta slagord vilket kunde fattas av bondemassorna, därför att det implicerade ett fördömande av ett offensivt revolutionärt krig och därför av all äventyrspolitik”.(24) ”Socialism i ett enda land var den enda möjliga vägen omedelbart efter revolutionens nederlag i Europa.”(25)

Han hänvisar inte till de hårklyverier som Bucharin kom med för att rättfärdiga ”socialism i ett land”, utan till mera jordnära saker. Att vara anhängare av den internationella revolutionen är för honom framför allt att vara en äventyrare som förespråkar offensiva revolutionära krig – vilket är en oärlig förvrängning av Oppositionens ståndpunkter. Enligt Ellenstein var det nödvändigt att skapa en ideologi för bönderna och för de utmattade massorna i allmänhet – en ideologi som uppenbarligen passade byråkraterna, som tyckte att revolutionen hade varat tillräckligt länge och att det var dags att rädda de privilegier och andra fördelar som var nödvändiga för ett bättre liv.

Ellenstein erkänner att Hitlers maktövertagande ”var ett område på vilket Stalin hade ett stort ansvar”(26) Men han inser inte att den stalinistiska politiken under den s.k. ”tredje perioden”, vilken påskyndade Hitlers seger genom att gå emot arbetarnas enhetsfront mot nazismen. var en av de mest förödande frukterna av ”teorin” om ”socialism i ett land”. Stalin insåg att, för att kunna bygga denna socialism inom Sovjetunionens gränser, var nazismens maktövertagande (som han trodde skulle skapa en instabil regim) att föredra framför en regering som inbegrep världsimperialismens socialdemokratiska bihang.

Låt oss i denna fråga lägga till att Ellenstein framställer det som om Bucharin, till skillnad från Stalin, hade insett det nazistiska hotet mot Sovjetunionen. Som stöd för detta påstående inflikar han några rader från ett tal som hölls på SUKPs 17:e kongress 1934 (d.v.s. efter Hitlers maktövertagande) – rader, som för övrigt dränks i en hyllning till Stalin och som inte kommer med någon alternativ politik. Å andra sidan ägnar Ellenstein inte en rad, inte ett ord i sin bok åt Trotskijs talrika texter från åren mellan 1929 och 33, värda all uppmärksamhet, där han varnar för hotet från Hitler och propagerar för en enhetsfront av de kommunistiska och socialdemokratiska partierna för att bekämpa detta hot. Texter som ådrog honom den mest avskyvärda stalinistiska förtalskampanj, vilken banade väg för de kommande ”Moskvarättegångarna ”.(27)

Låt oss till sist när det gäller Stalins utrikespolitik nämna ytterligare en lögn, det finns inget annat ord för det, från ”stalin-fenomen”- historikern. Enligt honom var det efter Hitlers maktövertagande nödvändigt att anamma en annan politik: ”… den enda strategi som tycktes kunna spärra vägen för nazismen och andra slag av fascism, nämligen ”demokrati eller fascism”.(28) Resultatet av detta var folkfrontspolitiken. Men, tillägger han:

Kominterns sjunde kongress konfirmerade denna politik. Olyckligtvis försvårade stalinfenomenet tillämpningen av denna nya politik och förhindrade i stor utsträckning att den gavs den nödvändiga teoretiska dimensionen”(29)

Detta är helt fel. Folkfrontspolitiken hindrades aldrig av Stalin. speciellt inte i Frankrike och Spanien. Vi hittar ingen hänvisning i Ellensteins bok till spanska revolutionen, där folkfrontspolitikens strategi ”demokrati eller fascism” användes med känt resultat. De som vid den tiden, på ett mer eller mindre ingående sätt, hävdade att det var nödvändigt att inte lita till den borgerliga demokratin för att besegra fascismen eftersom fascismen närdes av den borgerliga demokratins oförmåga att vidmakthålla det kapitalistiska systemet; de som sade att fascismen bara kunde besegras genom en socialistisk revolution, de anklagades då för att vara ”hitlertrotskister”. Moskvarättegångarna, den första inträffade praktiskt taget samtidigt med utbrottet av spanska inbördeskriget, var knivhugg som Stalin riktade lika mycket mot den spanska revolutionen, som mot Sovjetunionen självt.

Stalinismens kvarlevor … på mentalsjukhusen

Innan vi börjar undersöka stalinismen närmare in på knutarna, bör vi fråga oss vad det blivit av Sovjetunionen idag. Följande är vad Ellenstein har att säga:

De yttringar av ”nystalinism” som kan finnas är rester från det för gångna: de är en följd av vanor, etablerade administrativa strukturer och attityder vilka det som bekant är svårt att förändra”.(30)

Publikationer förbjudna av censuren, deportationer till läger, landsförvisningar, internering av oppositionella på mentalsjukhus, den militära interventionen i Tjeckoslovakien för att installera en ny centralkommitté i kommunistiska partiet etcetera… allt detta är bara kvarlevor från det förgångna. Liksom hela stalinfenomenet beror dessa kvarlevor på ryssarnas vanor – de som aldrig upplevt demokrati. Dessutom är det ju så svårt att ändra på folks läggning och sinnelag… Det är precis som om jag lyssnat till min specerihandlare: i dessa ord avslöjas Ellensteins småborgerliga mentalitet i hela sin nakenhet. Är det inte målet för arbetarrörelsen att ändra samhället och på så sätt även vanor, attityder och moral? Om ledarna i Sovjetunionen är så osedvanligt ljumma i denna fråga, vad skall då de arbetande massorna i detta land göra? Vilket program föreslår Ellenstein dem? Vi hittar ingenting om detta i hans bok. Vi far väl anta att boken är skriven i namn av ickeinblandning i broderpartiets inre angelägenheter, denna hycklande formel som tillåter kommunistpartierna i väst att sjunga Sovjetunionens lov i varje fråga hur obetydlig den än är, men att inte säga någonting om de brott som begåtts: det längsta de kan gå idag, flera årtionden efteråt, är att på ett föga övertygande sätt säga att de inte längre instämmer i en del av Kremlledarnas handlingar, det är allt.

Det är Kominterns och de andras fel!

Låt oss lämna den stalinska in- och utrikespolitiken på regeringsnivån, för stalinfenomenet rör mer än det. För trots ”teorin” om socialism i ett land begränsade sig stalinismen inte till Sovjetunionen och drog sig inte för att blanda sig i broderpartiernas affärer. Tvärtom, den drabbade alla kommunistpartier i världen. Det Ellenstein skriver om denna fråga är minst lika felaktigt som det han t.ex. skriver om Sovjetunionen. Varför följde kommunistpartierna Stalin så träget i alla hans lögner och brott? För Ellenstein var det helt enkelt Kominterns fel:

De utländska kommunistpartierna deklarerade att det rörde sig om lögner och borgerlig propaganda… Informationen filtrerades i huvudsak via sovjetiska överlöpare som flytt till väst (Krivitskij, Orlov, Kravtjenko), via Trotskij och trotskisterna och via forskningscentra vid universiteten i de imperialistiska länderna… De kommunistiska partierna och deras ledare hade alla skolats av Komintern. Den Kommunistiska Internationalen hade gjort det villkorlösa försvaret av Sovjetunionen till en av hörnpelarna i sin politik”(31)

Stalins offer hade också del i detta:

Hur kunde man tvivla på komplotten när man hört Zinovjev och Kamenev förklara att de var agenter åt Gestapo och hade planerat att mörda medlemmar av politbyrån?(32)

Lägg till det ”kalla kriget” och ni förstår varför ”så många välmenande människor, särskilt utomlands ”under så lång tid kunde luras av Stalin.(33) Det är sant att en väldig massa arbetare trodde på alla dessa lögner, trodde på alla dessa stalinistiska skändligheten Men vad ska man säga om dessa ”välmenande” kommunistpartiledare som, t.o.m. långt efter det att Komintern hade upplösts, inte visste, inte visste ett skvatt! När vi ögnar igenom dessa sidor har just PCFs politiska byrå sagt att den höll tyst om Chrusjtjevrapporten därför att deras delegation på SUKPs 22:a kongress ombads att inte säga något. Idag är det deras tur att bekänna, att göra ”bekännelse” som ingen eller ingen terror har framtvingat ur dem. De visste, men de sade ingenting och det hela började inte 1956. Det är säkert så att alla medlemmarna i centralkommittén ”inte visste” på precis samma sätt. Kanske t.o.m. några speciellt ointelligenta inte förstod någonting av vad som hände. Men de riktiga ledarna, de i politiska byrån, visste. De visste mycket väl vad som hände i Sovjetunionen och de skänkte sitt bifall. Dessa fina människor, som gjorde anspråk på att vara välkvalificerade, t.o.m. de enda kvalificerade ledarna av arbetarrörelsen, var icke desto mindre oförmögna att förstå att Kreml begick brott mot socialismen i Sovjetunionen. De visste – vi skulle vilja framlägga ett bevis som förmodligen förbigick den som lade fram det. Under den diskussion som följde visningen av filmen ”Bekännelsen” i fransk television tillfrågades bokens författare, Arthur London, av en tittare varför han inte hade bedyrat sin oskuld inför den domstol som dömde honom, varför han inte hade förnekat de uttalanden som hade framtvingats ur honom under tortyr. Kontentan i hans svar:

En sådan handling skulle ha varit meningslös. Jag kommer ihåg att när Krestinskij -f.d. Berlinambassadör och tidigare sekreterare i bolsjevikpartiet – hade försökt ta tillbaka sina uttalanden så hade de stängt av mikrofonen och fört ut honom ur rättegångssalen; och under nästa session erkände han allt som de tvingat honom att säga. Detta hände under den tredje ”Moskva-rättegången” 1938, där Krestinskij var svarande tillsammans med Bucharin och andra. London hade alltså noterat denna händelse och kom fortfarande ihåg den tjugo år efteråt, och visade därmed att han verkligen kände till vad som hade hänt i Moskva under de år då stalinismen stod på sin höjdpunkt. I likhet med andra kommunistledare förstod han förmodligen inte motiven bakom Stalins politik – hans bok visar att han begripit regimens mekanik men inte vad stalinismen är; men det var en situation i vilken han ansåg sig själv maktlös och som han hoppades att han skulle klara sig igenom utan att något skulle hända honom personligen.

De visste och de använde samma metoder

Det var inte bara så att toppledarna, t.ex. Thorez, visste, de tillämpade också liknande metoder och en liknande politik som Stalin förutom det att man inte hade statsmakten. Ellenstein försöker i görligaste mån tona ner PCFs politik och metoder till den grad att de grundläggande dragen ändras:

Kommunistpartierna i väst tillämpade den (Stalinkulten) i mildare form… ”Det fanns otvivelaktigt en viss glidning i PCFs attityd gentemot Stalin, vars kult de hade övertalats att hylla vid flera tillfällen… På teoretisk nivå hade det inte förskonats från stalinistisk dogmatism, men det vore motsatsen till sanning att utifrån det härleda argument mot PCFs följda politik, vilken faktiskt hade djupt grundad demokratisk praktik.”(34)

Det är som fallet med den olyckliga oskulden som födde ett barn, men bar ett litet ett… Ellensteins formler är så förvridna att läsaren kan tro att PCF har utövat en Stalinkult och inte någon Thorezkult. Bara han har glömt bulletinerna och rekryteringskampanjen till ”Maurice Thorez’parti”, betjänterna, villorna och andra små gåvor till ”Frankrikes första stalinist”.

Tidningen ”Rouge” har redan påmint om de metoder som användes mot Marty och Tillon, metoder som beskrivits av den senare i en bok med den passande titeln ”En Moskvarättegång i Paris”. Tillon ”bekände” efter att ha tvingats att skriva text efter text tills dess han skrev en som passade ledarskapet. På detta sätt säkrade han, om än med svårigheter, en ömklig benådning. Senare, när han åter tog mod till sig och försvarade ”Marcellinvänstern ”35, och avslöjade den behandling han utsatts för, uteslöts han. Marty, som konsekvent vägrade att ge vika för denna behandling, denna moraliska tortyr, drevs ut ur partiet som en ”polisagent”. Idag säger de, med dämpad röst, att han hade en dålig karaktär. Polisman eller dålig karaktär, en sån futtig skillnad! ”Fallen” Marty och Tillon hade inget att göra med ”försvaret av SSSR”. Ändå är det som Ellenstein säger oss, att PCF alltid respekterat demokratin…

Låt oss ta ett annat exempel. Ellenstein skriver i sin bok:
Inom biologin blev Lysenko överstepräst i en antivetenskaplig ”kyrka” som kritiserade Mendels teser och betraktade dem som idealistiska.”(36)

Lysenko ”kritiserade ” Mendels teser. En sån försköning! En ’ ’kritik” som bestod i att driva ett helt toppskikt av sovjetiska vetenskapsmän från laboratorierna och till och med i att fängsla dem. Men är PCF vitt som nyfallen snö i denna fråga? I brist på kunskap om vad som hände i Sovjetunionen borde ”historikern ” Ellenstein åtminstone veta vad som hänt i hans eget parti. När Lysenkos stjärna uppenbarade sig på Moskvas himmel fanns det bland centralkommittémedlemmarna i PCF en biolog och sorbonneprofessor. som dessutom tillhörde Francs-Tireurs generalstab under motståndstiden. Denne hette Marcel Prenant. Han protesterade mot Lysenkos teser och sade att de inte var vetenskapligt grundade. En annan medlem av centralkommittén, Aragon, vars kvalifikationer inom biologin fortfarande är okända för världen, publicerade ett specialnummer av ”Europé” som stödde Lysenkos teser. Det var Prenant som uteslöts från centralkommittén, det var första steget mot hans avskiljande från partiet. Men Aragon är fortfarande med, och ingen har ännu hört den minsta ”självkritik” från honom eller från partiet i Lysenkofrågan. Vi skulle lätt kunna skriva sida efter sida om olika ämnen, med mängder av citat som stöd, för att visa i vilken grad PCF följde Stalin – detta parti som länge (åtminstone till för en två. tre år sedan), även bland andra kommunistpartier ansågs vara Kremls favoritadept, precis som Frankrike var katolska kyrkans favorit. Vi skall begränsa oss till ett enda exempel.

”Laissez-lez Vivre”(37)

På grund av att det finns bättre och sämre exempel så är det en smakfråga. Under sitt ”uppbygge” och sin ”konsolidering” av socialismen, fick Stalin Sovjetunionen att ta ett stort steg bakåt i frågor som gällde kvinnan, familjen och barnen, och bland annat förbjöd abort på det mest skandalösa sätt, och övergav på detta sätt den unga revolutionära regimens djärva försök. Trotskij uttryckte sin indignation i kraftfulla ord i ”Den förrådda revolutionen”: ”Filosofin hos en präst som också utrustats med gendarmens makt”, för att fördöma ett uttalande från en stalinistisk jurist, Soitz, som förklarat att en kvinna inte hade någon rättighet att avstå ifrån ”moderskapets glädje ”eftersom det inte fanns några arbetslösa i ett socialistiskt samhälle.(38) Och vad gjorde PCFs ledare, under inflytande av Maurice Thorez och Jeannette Vermeersch, i denna fråga? De följde oförbehållsamt i Stalins fotspår och fördömde abort och preventivmedel på ett sätt som – förutom de socialistiska referenserna – skulle ha hedrat de som publicerar ”Laissez-lez Vivre” (fransk organisation som är emot abort).

På femtiotalet attackerade Jeannette Vermeersch abort och preventivmedel i följande ordalag: ”Arbetarklassens kvinnor vill inte ha tillgång till bourgeoisins laster”. I en artikel i ”FranceNouvelle”, kallad ”Rättigheten till moderskap”, uttryckte sig Francois Billoux så här:

Vi förklara för mödrar och for blivande mödrar att lösningen på deras svårigheter inte ligger i den illegala aborten av idag, lika lite som i legal abort imorgon och inte heller i att använda preventivmedel”. Maurice Thorez lyfte upp frågan till ett ”teoretiskt” plan: ”Partiet kan inte anta en anarkistisk teori vid en tidpunkt när det gör stora framsteg som nationens vägvisare och bär vårt folks hopp”.

Vid PCFs 14:e kongress (Le Havre 1956) hade Thorez övertalat partiet att anta teser där vi kan läsa:

”... den härskande klassen föredrar att propagera för nymalthusianismens inhumana doktriner som är degraderande for individen och ödesdigra for landet. Nymalthusianismen, ett ultrareaktionärt begrepp som den amerikanska imperialismens ideologer åter gjort till mode, är ett vapen i bourgeoisins tjänst för att avleda arbetarna från kampen för omedelbara krav, för bröd, för socialism ”.

Nymalthusianska begrepp är en sak, abort och preventivmedel något helt annat. Man kan försvara de senare utan att det minsta dela nymalthusianska idéer. Hur som helst hade läkare och journalister, som var medlemmar i PCF, stora svårigheter med ledarskapet under denna period. Det skedde till och med uteslutningar ur partiet p.g.a. denna fråga. Idag håller PCF på att inta nya positioner för att inte hamna i bakvattnet på den allmänna opinionen. Men vi har inte hört av någon som helst ”självkritik” frun PCFs sida. Så var fanns PCFs demokratiska politik? Dessutom, trots alla förändringar i dessa frågor, befinner sig PCF fortfarande på nivå med den simplaste småborgarmoral.

Thorez… antistalinist

I sina ansträngningar att försköna sitt parti och dess ledare går Ellenstein lite väl långt när han nämner Thorez’ uttalanden till ”The Times ”(av den 19:e november 1946), där Thorez förutsåg att marschen mot socialismen skulle ta andra vägar än den som de ryska kommunisterna följde. Ellenstein skriver:

Detta uttalande… utgjorde ändå en viktig milstolpe i förkastandet av den stalinistiska teorin, eftersom det fälldes av generalsekreteraren i ett av de mäktigaste kommunistpartierna i den kapitalistiska världen”.(39)

Thorez, mästare i kampen mot stalinismen på teoretisk nivå – nu har vi sett och hört allt. Detta uttalande förkastade inte stalinismen vare sig teoretiskt eller praktiskt. Det fastslog helt enkelt efter många års praktik att den politik som PCF följde inte var revolutionär, som ryssarnas 1917, utan reformistisk. Såsom i fallet med socialdemokratin, kom denna teoretisering flera år senare, som en bekräftelse på den dagliga praktiken.

Vi tror att vi gett tillräckligt med exempel på de politiska begränsningarna i PCFs ”antistalinism”, utan att ha glömt bort att Ellenstein är den som hitintills kommit längst på detta område. I vilket fall som helst skall vi behandla en typisk aspekt av ”förändringarna” hos PCF-ledarna innan vi går vidare och undersöker den politiska innebörden av deras nya uttalanden i Stalinfrågan.

Ingen moralisk kris

När man läser Ellensteins bok och följer de ofta grova förklaringarna och förvrängningarna skrivna av någon som läst en hel del, förmodligen mer än han verkligen skulle vilja kännas vid, frestas man att tro att han spelar idiot för att dölja åsikter som han inte vill ge uttryck för, eller ännu inte vill uttrycka offentligt, för att hjälpa PCF. Å andra sidan har han utsatts för kritik från vissa element inom själva PCF. Men både Ellenstein och hans kritiker agerar under ledarskapets skydd, av inte fullt kända skäl. I PCF-toppen existerar förmodligen meningsskiljaktigheter – som uppenbarligen inte kan förklaras i termer av sökande efter vetenskaplig sanning – angående vad som kan och måste sägas i sovjetfrågan. Om Ellenstein nu gravt komprometterar sig själv och partiet till en del, måste ledarskapet vara osäkert på de följder som dessa avslöjanden skulle kunna få för partiet.

Oavsett hans egen framtid försöker Ellenstein nu tjäna partiet väl med alla metoder det ärvt från stalinismen. Precis som PCF-ledaren Kanapa – som när han i den tidigare nämnda TV-debatten om ”Bekännelsen” tillfrågades om han någonsin skrivit en överdriven mening i stalinistisk anda svarade: förmodligen, jag kan inte vara säker och jag skäms inte för det – precis så säger Ellenstein:

År 1975 är det lättare att göra en sansad bedömning av dessa ting… I motsats till vissa andra anser jag inte att jag förslösade min ungdom och uppoffrade den för ett tomt ideal”.(40)

Med uttalanden som detta visar PCFs Kanapar och Ellensteinar att ingen moralisk kris har anfäktat dem. De höll på i åratal som förfalskare, köpte och sålde socialistisk högvaluta, och nu kommer de och säger: Vi gjorde det och vi känner ingen ånger, vi gjorde rätt som gjorde det. Det var nog bra med moraliska kriser hos några medlemmar i PCFs centralkommitté efter att de läst Chrusjtjevrapporten. Naturligtvis delar vi inte Robrieuxs höga tankar om Servin, Casanova, Pronteau etcetera.. eller tror att de kunde ha lyckats med att förändra sitt parti. Men det står klart att de verkligen försökte ändra PCFs hållning, för vilket Thorez med hjälp av kanapar av olika slag, bröt ned dem eller uteslöt dem. Moraliska kriser är också fint för dessa ”medresenärer”, dessa intellektuella och dessa artister, som utan några som helst krav på politiskt ledarskap, vill stödja arbetarnas kamp för mänsklighetens befrielse genom att ge av sig själva och sina talanger. Dessa personer, grymt lurade av stalinisterna, vars kriser beskrivs mycket rörande i Simone Signorets bok ”La nostalgis n’est plus ce quelle étatit” (Nostalgin är inte längre vad den brukade vara) och vilka inte hade något att förebrå sig själva personligen – dessa personer led en hel del. Men de män som verkligen var skyldiga, därför att de visste att de ljög, säger idag utan att skämmas: vi ljög, men vi gjorde rätt i att ljuga för det var för Partiets skull.

Detta ”Parti” blir till ett väsen som står över dem som utgör det och över samhället. En sådan attityd avslöjar att PCFs metoder, trots vissa förändringar i partiets dagspolitik, i grunden är desamma som stalinismens, även om de är än mer hycklande. Den senaste deklarationen från PCFs politiska byrå om ”Chrusjtjevrapporten” som förklara att 20:e kongressens franska delegation kände till denna rapport men lät på ryssarnas begäran bli att tala om den, är av en exempellös fräckhet. Med detta uttalande erkänner de att de lydde under Kreml och höll tyst om de brott som begåtts i Sovjetunionens, därför att de hade blivit ombedda om det. Vem skall tro dem när de säger att de inte visste? Hade de inte hållit tyst förut på ryssarnas begäran? Och vem skall tro dem när de säger: vi skall inte göra om det?

PCFs ”aggiornamento”

Detta gör det möjligt för oss att begripa PCFs nuvarande ”antistalinism” i dess djupaste mening. Just som påven Johannes den 23:e inkallade det andra Vatikankonciliet för att stävja krisen i katolska kyrkan genom en ”aggiornamento ”, liksom Chrustjev försökte göra samma sak för Sovjetunionen vid den 20:e partikongressen: så är det också en ”aggiornamento” och inte en pånyttfödelse som PCF genomgår just nu. Med en ganska nämnvärd skillnad i Chrustjevs favör i jämförelse med Marchais och hans kanapar och Ellensteinar. Därför långt ifrån att ta avstånd från Thorez’ oreserverade deltagande i Stalins alla missdåd och politiska brott, försöker de förringa dem eller förpassa dem till tystnaden. I detta avseende står de mycket närmare en Bresjnev än en Chrustjev.

PCF-ledningens argument, enligt vilket Partiet har erkänt sina fel och inte längre bör lastas för dem, är helt enkelt skrattretande. (Låt oss i förbigående notera hänvisningen till ”Partiet” i allmänhet – vilken sprider ledarskapets skuld till alla medlemmar, vilka inte var direkt ansvariga). Kan ett partis ledarskap förkasta, inte bara en eller annan av partiets speciella politiska ställningstaganden utan hela dess politik och metoder under flera årtionden, precis som man kastar bort ett par utslitna strumpor? Kan det göra detta, samtidigt som det förebrår Socialistpartiet (PS)(41) för dess förgångna? Det kan inte på samma gång anklaga PS för att hålla fast vid Blums arv och själva förneka arvet från Stalin. Inget av de två massarbetarpartierna kommer någonsin att kunna skaka av sig de förräderier de begått mot socialismens sak. Ända tills nu är deras historia historien om dessa förräderier och brott.

Utan att göra anspråk på att ha uttömt ämnet PCFs nuvarande ”antistalinism”, måste vi också undersöka varför detta ”aggiornamento ” inträffar just nu. Många personer har observerat att PCFs ledarskap, som så länge var det ledarskap bland kommunistpartierna som envist följde Moskvas linje, idag är ett av dem som med förvånade snabbhet söker markera sina skiljaktigheter på vissa punkter. Marchais förefaller idag, så långt det är möjligt, vara ännu skarpare mot Moskva än Berlinguer är. Vad har fått honom att bita i det sura äpplet? Marchais ”kvaliteter ”-hans vulgaritet, hans oförmåga att uppskatta nyanser, en brutalitet som han med svårighet kontrollerar – har säkert betydelse för formen, men de förklarar inte sakens kärna. Han har inte en politisk byrå som lyder hans minsta vink i likhet med Thorez. Beslut i frågan om ”stalinismen ”tillhör förmodligen dem som diskuterats mest i denna församling. PCF-ledningens nuvarande attityd måste framförallt förklaras av den speciella politiska situationen i Frankrike. PCF har bara uppfört sig så här i två, tre år. Varför?

En spik i skon

När vänsterunionens gemensamma program undertecknades ropade PCF ”seger”. Var inte detta resultatet av femton års ansträngningar för att åstadkomma en sådan överenskommelse med Socialistpartiet? Det enda möjliga resultatet verkade vara en kraftigare tillväxt av partiet. PCF hade för tredje gången lyckats förena sig med PS, efter 1935 års Folkfront och efterkrigstidens tripartism. Alla de tidigare koalitionerna hade lett till ett stärkande av eller en stabilisering av PCF, medan PS hade gått tillbaka, speciellt inom arbetarklassen. PCF hade blivit ”första arbetarpartiet” i Frankrike och t.o.m. så långt att det gjorde anspråk på att vara det enda arbetarpartiet. Vänsterunionen skulle ge samma resultat, trodde partiets ledarskap.

Men det resultat de räknat med förverkligades inte. Strax efter undertecknandet av det gemensamma programmet inträffade motsatsen. Från fyllnadsvalen i september 1974 och framåt visade PS att det var det som återhämtade styrka och vann röster, medan PCF stagnerade och faktiskt gick tillbaks något. Dessa tendenser har stärkts sedan dess och PS har i röster mätt blivit, ”Frankrikes första parti”. Förvisso är PCF fortfarande hegemoniskt på fabrikerna. Men för ett parti som inte varit revolutionärt på länge och som ser fram emot att tillträda regeringsmakten genom parlamentariska medel, och t.o.m. ser detta perspektiv som realiserbart inom en nära framtid, är det en olycka att förlora röster och att bli lämnad på efterkälken av sin politiska bundsförvant. För sådana saker påverkar antalet och fördelningen av ministerposter. PCF har inget alternativ till Vänsterunionens politik. Både PCF och PS sitter fast i den och den som tog initiativ till en brytning skulle stå inför en katastrof.

Vad kunde PCF göra under sådana omständigheter? Som ni kanske minns var ledarskapets första reaktion att kraftfullt och rakt på sak attackera PS på en rad med punkter men det gav inget resultat. Ledarskapet påstod under polemikens förlopp att de inte behövde ta lektioner i demokrati av någon. Det var då som det insåg sin brist på trovärdighet i denna fråga och började uppleva sina band till Moskva som en spik i skon, vilken orsakade ordentlig smärta varje gång det tog ett steg. Från och med detta ögonblick har det, något högljutt, formulerat sina meningsskiljaktigheter med Moskva, och Ellenstein har kunnat skriva en bok ”om 22:a PCF-kongressens linje”. För denna linje består faktiskt i att de i stad och på land proklamerar sin kritik av stalinismen i den mest vulgära borgerliga demokratis namn. Att hejda stagnation och röstnedgång hur små de än är – detta är PCF-ledningen politiska målsättning. Men vad den vill åstadkomma är en sak, konsekvenserna av deras linje gentemot Moskva kommer att bli en helt annan.

Vem tjänar på PCFs antistalinism

I många år har PCF lyckats hålla flera järn i elden och gör det fortfarande. Kommunistiskt för en person, det var och det är demokratiskt för en annan, internationalistiskt för en tredje, revolutionärt för en fjärde, reformistiskt för en femte… etcetera. Men det kan inte hålla för evigt. Under händelsernas gång är ledsamma bakslag oundvikliga. På det patriotiska fältet föreföll de Gaulle mycket mera trovärdig i många röstares ögon, som tidigare röstat på PCF – det är väl känt att partiet förlorade nära en miljon röster 1958. Idag svänger pendeln åt vänster och vare sig vi gillar det eller inte, förefaller de Mitterand, trots sitt olyckliga politiska förflutna vara mer trovärdig än Marchais i frågor som rör demokrati och parlamentarism. Dessutom kommer PCFs ”antistalinistiska ”kampanj att långt ifrån stärka PCF, den kommer framförallt att hjälpa Socialistpartiet. När Ellenstein skriver att Lenin hade fel i frågan om demokratin, att PCFs revolutionära perspektiv blev felaktigt efter 1923, att Komintern borde ha upplösts redan 1935, häller han, i skepnad av ideologiska argument, vatten på någras kvarn, de som vill ”upphäva domen från Tours”.(42) Han gynnar uppkomsten av en tendens inom PCF som så småningom vill återförenas med PS. Det är troligt att det inom PCFs ledarskap finns de som ser faran med ”22:a kongressens linje” och som försöker tona ner eller totalt utplåna några av Ellensteins argument – vilket förklarar en del av den kritik som riktats mot honom från partiets inre.

Hur som helst, inom ramen för vänsterunionens reformistiska politik – och PCF kan inte komma ifrån den – är det framförallt PS som kommer att skörda frukterna, särskilt bland de breda massorna. Dessa massor kommer absolut inte att påverkas av Ellensteins argument, som de är okunniga om, utan av betydligt mera påtagliga saker. De står idag inför två reformistiska partier vars politiska linjer i huvudfrågorna är nästan lika om inte identiska och vars skiljaktigheter, hur som helst, inte rättfärdigar existensen av två skiljda partier. Båda dessa partier har ett ganska skumt förflutet men Socialistpartiets förflutna förefaller dem vara lite mindre skumt än kommunistpartiets, som innehåller både Stalins ondskefulla namn och hans efterföljares illdåd. Ur valsynpunkt är det dessutom Socialistpartiet som har de största chanserna att ta röster från de borgerliga partierna och tjänar därför på ”rösta klokt”- tanken: Mitterand, republikens president, kanske; Marchais, absolut inte.

Men ”antistalinismen” kommer inte bara att hjälpa PS: PCF har också förlorat mark vänster ut alltsedan 1968 och det är bara början. Historien, denna gamla dam med en så nyckfull gång, så oväntad, så tvekande, som alltför ofta haltar, går in i återvändsgränder eller sjunker ner i kvicksand, gör slutligen vid vissa tillfällen revolutionära språng som för henne framåt. Vi kan med säkerhet förutsäga, i ljuset av juni 1936 och den stora krisen maj 68, att när hon åter tar sådana språng kommer PCF, även om det skulle vilja manövrera med hjälp av ’ ’revolutionära ” förslag – vilket inte skulle vara en lätt sak för det att göra – inte kommer att kunna dra fördel av dem. Precis som fallet var med de Gaulle och patriotismen eller Mitterand och demokratin, så kommer dess manövrer att få motsatt effekt. Det kommer att vara de som Partiet och Ellenstein idag stämplar som dogmatiska och förlegade och som de förut behandlade som ”hitlertrotskister”, som kommer att vinna de arbetande massornas uppmärksamhet.

Pierre Frank

Noter:
(1) Editions Bernard Grasset 1975. På svenska ”Stalinfenomenets historia”.
(2) Se J. F. Godchaus kritik i Quatrieme Internationale nr 22 hösten 1975
(3) Stalinfenomenets historia sid. 112 not 13
(4) a.a. sid. 214
(5)a.a. 214
(6) a.a. sid 48
(7) a.a.sid 76
(8) a.a. sid 63-64
(9) a.a. sid. 62
(10)SUKPs 15:e kongress (l l) a.a. sid. 120
(12) a.a. sid. 145
(13) a.a. sid. 147
(14) Lenin, Staten och revolutionen, i Valda verk band 2, sid. 236-237, Progress, Moskva/arbetarkultur,
Stockholm 1974
(l 5) Ibid., sid. 239
(16) Stalinfenomenets historia sid. 148
(l 7) a.a. sid. 168
(l 8) a.a. sid. 103
(19) Trotskij, Writings 1934-5, sid. 168, 181
(20) Stalinfenomenets historia sid. 7 L
(21) a.a. sid. 99, not utlämnad ö.a.
(22) a.a. sid. 215-16
(23) a.a. sid. 216
(24) a.a. sid. 67
(25) a.a. sid. 224
(26) a.a; sid. 109
(27) I fråga om nazismen gör Ellenstein också en rad, i ett helt annat område än stalinismens. Han skriver ”De stora demokratiska kapitalistiska staterna i väst hade inte förstått nazismens nya karaktär och det hot mot civilisationen som den stod for” (a.a. sid. 143). Okunniga stackare som vi var, trodde vi att det existerande kapitalistiska imperialistiska demokratier, som var ute efter mervärde, och inte ”demokratiska kapitalistiska stater”, intresserade av civilisation. Det är förmodligen ”trotskistisk dogmatism” att säga att Churchill, Roosevelt och de Gaulle (satte igång krig) för att försvara sina egna imperialisters positioner mot de tyska imperialisternas anspråk.
(28) a.a. sid. 262-63
(29) a.a. sid. 181, 182
(30) a.a. sid. 130
(31) a.a. sid. 103
(32) Se Arthur London Bekännelsen, Stockholm 1973
(33) Stalinfenomenets historia, sid. 240
(34) Franska upplagan, sid. 245
(35) Detta var de smädande tillmäle som av PCF-ledningen användes för att karakterisera yttersta vänstern 1968. Marcellin var då de Gaulles inrikesminister.
(36) Stalinfenomenets historia, sid. 178
(37) ”Laissez-lez Vivre” ”Låt dem leva”
(38) Den förrådda revolutionen Partisan 1969, s. 110
(39) Stalinfenomenets historia, sid. 247
(40) a.a. sid. 182 och 183
(41) PS = Parti Socialiste, Frankrikes socialdemokratiska parti
(42) Franska Socialistpartiets kongress i Tours i december 1920 röstade för att anta namnet ”kommunistiska” och ansluta sig till Komintern med en majoritet av två mot en. En liten högerminoritet avsplittrades och behöll namnet Socialistiska Partiet.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1980.

Revolutionär utrikespolitik: ”Fredlig samexistens” eller proletär internationalism?

Allt sedan sin uppkomst har den marxistiska kommunismen uppfattats som ett dödligt hot av kapitalismens främsta försvarare: det internationella borgerskapet och de imperialistiska stormakterna. Framför alla andra aspekter är det marxismens oförsonliga internationalism – den proletära internationalismen – som försatt världskapitalet i skräck. Visionen om en slutlig anstormning mot kapitalismen från den internationella arbetarklassens sida har, trots att det perspektivet totalt övergivits av byråkratierna i Sovjet och Kina m fl ”socialistiska stater”, emellertid inte övergivits av kapitalistklassen och dess politiska företrädare. Hotet om ett ”kommunistiskt världsherravälde” utgör fortfarande utgångspunkten för all kontrarevolutionär strategi i världsformat. Imperialisterna må sedan uttrycka den i högljudda och paranoida fraser som t ex 50-talets McCarthyism i USA, ”kalla kriget”, eller i andra mer ”realpolitiska” föresatser som t ex ”Nixondoktrinen” under 70-talet.

Världskapitalets kontrarevolutionära instinkter och dess fruktan för världsrevolutionen, är ett slående bevis på den potentiella sprängkraften i arbetarklassens internationalism, trots att denna sprängkraft ständigt desarmerats av de ledarskap som påstått sig handla i arbetarklassens intresse. Ty trots raden av förräderier och utsålda revolutioner misstror alltjämt imperialismen byråkratierna i de ”socialistiska staterna”. Dessa länders existens som arbetarstater, de må sedan vara hur byrå- kratiserade som helst, utgör ett ständigt hot mot värdskapitalismens krav på ökat livsrum. Hur än byråkratierna i dessa stater försökt beveka imperialismen med den ”fredliga samexistensens” lockelser, hur de än försökt hålla tillbaka arbetarklassens kampvilja, och hur de än försökt begränsa nationella och sociala revolutioner, så har ändå aldrig imperialismen övergivit sina strävanden att bryta ner arbetarstaterna och återupprätta kapitalismen.

Världskapitalet har alltid utvecklat sin internationalism bättre än arbetarrörelsen gjort. Detta ligger förvisso i kapitalismens själva natur: den alltmer internationaliserade handeln, den globala kapitalackumulationen, kapitalets internationella organ (Världsbanken, Valutafonden osv.) och de multinationella bolagens framväxt. Kapitalismen skyr inga gränser, allra minst de nationella, för sin utsugning. Men så har också kapitalets politiker, utifrån kapitalismens behov, vidtagit medvetna åtgärder – ekonomiska, politiska och militära – för att befrämja utsugningen i världsskala. I sin Kritik av Gothaprogrammet anmärkte också Marx med bitter ironi, när han jämförde detta program med det kapitalistiska frihandelspartiets, att ”i själva verket står programmets internationella bekännelse ännu oändligt djupt under frihandelspartiets. Även det (dvs frihandels- partiet) påstår, att resultatet av dess strävan är den ‘internationella förbrödringen’. Men det gör också något för att göra handeln internationell och nöjer sig visst inte med medvetandet, att alla folk driver handel hemma hos sig.” 1

Marx och Engels svar på detta var att organisera den internationella arbetarrörelsen bakom ett enhetligt klassprogram. 1864 föddes den Första Internationalen (Internationella Arbetarassociationen) som en direkt följd av Marx och Engels stridsrop: ”Proletärer i alla länder förena er!” När denna international splittrades av oenigheterna mellan Marx’ anhängare och Bakunins anarkister, bildade marxisterna den Andra Internationalen. Dess bankrutt i och med första världs- krigets utbrott ledde till den Tredje Kommunistiska Internationalens (Kominterns) grundande 1919 under Lenins och Trotskijs ledning. Kominterns urartning under Stalin tvang Trotskij och den internationella Vänsteroppositionen att 1938 utropa den Fjärde Internationalen, den international som alltsedan dess, och under mycket svåra omständigheter, fört det revolutionära arvet och marxismen vidare i den internationella arbetarrörelsen.2

Men en international kan inte bara vara en formell sammanslutning som då och då proklamerar sitt allmänna ”stöd åt kampen i alla länder”. En international måste vara en kämpande organisation, ett revolutionärt Världsparti som handlar och griper in i den internationella kampen. Det måste, med Lenins ord, visa att

”internationalism i handling innebär ett och endast ett: självuppoffrande arbete för att utveckla den revolutionära rörelsen och den revolutionära kampen i eget land, stöd (genom propaganda, sympati och materiella medel) åt samma kamp, samma kurs – och endast denna – i alla länder utan undantag”.3

Det tidiga Komintern försökte också leva upp till dessa föresatser. Komintern sågs som det kommunistiska Världspartiet som skulle erövra och leda den internationella arbetarklassen till seger, och därmed också säkra sovjetstatens (och de blivande arbetarstaternas) väg mot socialismen.4 Genom Kominterns försorg dirigerades allt tänkbart stöd till dess olika sektioner: finansiell hjälp, moraliskt stöd, ledare och organisatörer sändes iväg för att hjälpa upp de nybildade kommunistpartiernas arbete o s v.

Förutom det nödvändiga i att möta en internationellt organiserad fiende fanns det också en annan dimension i dessa ihärdiga försök att organisera den internationella arbetarklassens kamp. Denna dimension bestod i marxisternas djupa förståelse av omöjligheten av att fullborda socialismen inom ramen för ett enda land.

Om någon i den revolutionära marxistiska rörelsen före 1924 hade yttrat att socialismens fullbordande – d v s ett klasslöst samhälle – var möjligt i ett enda land, speciellt i ett så efterblivet land som Ryssland (eller Kina), skulle det med all säkerhet ha tagits som ett stort skämt. Det var en allmänt vedertagen ståndpunkt att socialismen först kunde förverkligas sedan arbetarklassen tagit makten i åtminstone majoriteten av de utvecklade kapitalistiska länderna. Socialismens fullbordan förutsatte, enligt Marx. en avsevärd utveckling av de övriga ländernas produktivkrafter till i nivå med dessa avancerade kapitalist länders, och självfallet också revolutionens seger i världsskala.5

Detta var också Lenins och bolsjevikernas perspektiv. Ståndpunkten var så självklar, att det är omöjligt att finna någon som helst diskussion och kritik i den frågan i den dåtida marxistiska arbetarrörelsen! Däremot poängterades ofta, och speciellt 1917 och åren strax efter, att den ryska revolutionen bara var första steget i den socialistiska världsrevolutionen. Så skrev t ex Lenin 1920 följande:

”När bolsjevikerna började revolutionen, sade de att vi kunde och borde inleda den; men samtidigt glömde vi inte att man endast kunde fullborda den, bringa den till slutlig seger genom att inte begränsa sig till Ryssland, utan att besegra det internationella kapitalet med hjälp av en rad länder…” 6

och:

”… vi har alltid understrukit att vi står på en internationell ståndpunkt och att det är omöjligt att i ett enda land fullborda ett sådant företag som den socialistiska revolutionen.” 7

Exemplen kunde mångfaldigas.8 Bildandet av Komintern 1919 var således en självklarhet, helt i linje med traditionen från Marx och Engels, vilket också framgår av den målsättning som fastslogs i Kominterns stadgar:

”Det nya internationella arbetarförbundet har skapats för att organisera gemensamma aktioner från proletärerna i de olika länderna, aktioner vars enda mål är: kapitalismens störtande, upprättandet av proletariatets diktatur och en internationell Sovjetrepublik för klassernas fullständiga avskaffande och socialismens förverkligande, det första stadiet i det kommunistiska samhället.” 9

Någon ordentlig boskillnad mellan parti (International) och stat i detta avseende gjordes inte annat än av rent praktiska skäl.10 Båda sågs som instrument för att påskynda världsrevolutionen, och bå-das verksamhet var naturligtvis underordnad den internationella klasskampens och världsrevolu-tionens intressen. Tillkomsten av en arbetarstat ändrade inte på en enda beståndsdel i den proletära internationalismen, utan försvaret av denna stat fick aldrig ske på bekostnad av klasskampen eller revolutionen i övriga delar av världen! Däremot tillkom en ny kampterräng för bolsjevikerna: de mellanstatliga förbindelserna vad gäller diplomati, handel, tillfälliga överenskommelser av olika slag osv. Men detta var en terräng man på grund av styrkeförhållanden och objektiva faktorer mest såg sig intvingad i. Det skulle aldrig ha fallit Lenin och bolsjevikerna in att betrakta den som en speciellt åtråvärd huvudarena eller hävstång för den proletära internationalismens och revolutionens intressen. Man betraktade istället de styrkeförhållanden och de objektiva omständigheter som rådde efter oktoberrevolutionen som ständigt stadda i förändring, och också alltmer till revolutionens fördel. I början av 1918 kunde således Lenin skriva att ”det råder inget tvivel om att en socialistisk revolution måste och kommer att bryta ut i Europa. Alla våra förhoppningar om en slutgiltig seger för socialismen är grundade på denna övertygelse och på denna vetenskapliga förutsägelse”.11 Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå att det aldrig utarbetades några speciella ut- rikespolitiska ”principer”, eller system av principer (vilket senare blev fallet under Stalins och sovjetbyråkratins maktkonsolidering). Den proletära internationalismen var ledstjärnan för Sov- jetstatens utrikespolitik, och eventuella kompromissåtgärder – som t ex undertecknandet av freds- avtalet i Brest-Litovsk 1918 – sågs som en högst ”tillfällig taktik”, underordnad världsrevolutionens intressen. Utifrån klasskampens och socialismens principer närmade sig alltså Lenin, Trotskij och bolsjevikerna på ett praktiskt sätt de nya problem som utrikespolitiken innebar.12

I. Den ”fredliga samexistensen”…

Vad vi sålunda har att falla tillbaka på, när det gäller praktisk revolutionär utrikespolitik, är den unga sovjetstatens prövoperiod 1917-1924. En kort tid, kan det tyckas. Men å andra sidan ställdes bolsjevikerna under den tiden inför en så lång rad allvarliga problem och hotande faror, att det gör det minst sagt berättigat att påstå att ingen arbetarstat därefter ställts inför en sådan anhopning av inre och yttre svårigheter på så kort tid: ett tärande inbördeskrig, sabotage mot produktionen från resterna av de tidigare härskarklasserna, hungersnöd, militär intervention av ett dussintal stater och en massiv internationell hetskampanj från imperialismen. Mot bakgrund av detta är de sex-sju åren av revolutionär utrikespolitik ”unika”.

Det innebär inte att alla den nya sovjetstatens olika beslut och åtgärder på detta område var helt exemplariska och oproblematiska. Tvärtom begicks en rad allvarliga misstag och missbedöm- ningar, t ex när Röda Armén gick in i Polen 1920 för att ”påskynda revolutionen”.13 Eller den okritiska hållningen till vissa av nationaliströrelserna, som t ex Kemals i Turkiet, Riza Khans i Persien och Amanullahs i Afghanistan. Men å andra sidan vore det ren idealism att tro att ett revolutionärt ledarskap, på väg in i ett nytt och okänt område – utan tidigare liknande historiska erfarenheter – i alla lägen skulle fatta felfria och ”principfasta” beslut, eller inte låta sig frestas av realpolitikens kortsiktiga ”fördelar”. Tvärtom är det nödvändigt för dagens revolutionärer att kritiskt värdera tidigare erfarenheter, för att inte om och om igen göra samma misstag, likt de stalinister och maoister som trampar vidare i historielöshetens ekorrhjul.14

Där Lenin och bolsjevikerna på gott och ont tvangs ”improvisera” fram en revolutionär politik fastslog stalinismen ett tidlöst system av fastlåsta ”principer”. I den maoistiska varianten har det tagit sig uttryck i ”de fem principerna om fredlig samexistens” som ständigt förts fram av den kinesiska ledningen. Dessa ”fem principer” uppstod på papperet i samband med de kinesisk-indiska förhandlingarna om Tibet i april 1954. Det betydde dock inget annat än en formalisering av en politik som i praktiken tillämpats av sovjetbyråkratin och de stalinistiska kommunistpartierna i nära 30 år. De sovjetiska kollegorna invände heller aldrig mot att Zhou Enlai 1954 dristade sig till att sammanfatta decennier av klassamarbetspolitik till ett uttalat system av principer:

  • ömsesidig respekt för varandras suveränitet och territoriella integritet
  • icke-aggression
  • icke-inblandning i varandras angelägenheter
  • jämlikhet och ömsesidig fördel
  • fredlig samlevnad 15

Från just stalinistiskt och maoistiskt håll har man försökt framställa Lenin som fadern till dylika tankegångar och ”principer”. Ofta har också denna myt ställts mot en annan: Trotskij som förespråkare för en ”omedelbar, samtidig revolution” i alla länder med Röda Arméns hjälp. Ingen av denna mytbildningar har någon som helst förankring i verkligheten. Tvärtom står dessa mytbilder och legender i klar motsatsställning till Lenins, Trotskijs och bolsjevikernas uppfattning om revolutionär utrikespolitik.16

Vanlig formallogik räcker till för att inse att mao-stalinismens ”fem principer” är rent motsägelse-fulla, och en direkt produkt av teorin om ”socialism i ett land” – en i sin tur kapitulation inför den borgerliga ideologin. Om socialismen kan fullbordas i ett enskilt land, under förutsättning att detta land får vara i fred, vad är då inte naturligare än att formalisera dess relationer till yttervärlden just på detta sätt?

Denna logiska och enkla tanke har bara ett fel: den tar inte hänsyn till verkligheten. För i verkligheten låter inte de kapitalistiska staterna arbetarstaterna vara ifred! Och än mer attackerar kapitalet de rörelser och partier som överallt i världen kämpar – eller bara säger sig kämpa – för att störta kapitalismen och upprätta nya arbetarstater! Den internationella kapitalismen arbetar ständigt för att underminera de antikapitalistiska landvinningarna och uppger aldrig hoppet att återta vad den förlorat. Tanken på ett isolerat socialistiskt samhälle utan klasser, med ett överflöd på nyttigheter och samhällelig service, utan polis och militärmakter sig i det perspektivet som fullkomligt absurd och utopisk.

II. Klasskampens behov avgörande

Men vad är då alternativet? Är det en arbetarstat som ständigt befinner sig i strid med den kapitalistiska omgivningen, och som är dömd till undergång om inte Den Stora Världsrevolutionen kommer? Svaret är både ja och nej. Nej, om man med strid menar att arbetarstaten alltid i alla lägen är indragen – eller riskerar att dras in —i militära konflikter med imperialismen. Ja, om man menar strid på ekonomisk, politisk och ideologisk nivå. Den kapitalistiska konkurrensen och den borgerliga ideologin är krafter som varje minut hamrar mot arbetarstaten. Likaså det militära hotet; hotet om ett nytt imperialistiskt världskrig där arbetarstaten förr eller senare tvingas agera militärt. Och förr eller senare är också kriget självt en oundviklighet.17

Under sådana omständigheter —dvs de som idag gäller – är det helt verklighetsfrämmande att tala om ”fredlig samexistens” som en princip från arbetarstatens sida. ”Fredlig samlevnad” råder under vissa perioder, längre och kortare, till följd av de internationella styrkeförhållandena, mellan dels bourgeoisin och arbetarklassen, dels mellan olika kapitalistiska stater. Under andra perioder dras arbetarstaten in i militära konflikter, mindre som större, med imperialismen. Utgången av dessa konflikter beror också de av de internationella styrkeförhållandena, men som konflikter är de oundvikliga.18

Just därför att militära konflikter är oundvikliga kan vi inte heller formulera problemet i termer av att ”fredlig samlevnad” är ”alltid önskvärt” eller ”aldrig önskvärt”. I verkligheten tvingas arbetarstaten leva både ”fredligt” och ”fientligt”. Och oavsett vilket tillstånd som råder måste arbetarstatens inriktning alltid vara att utnyttja situationen till klasskampens och revolutionens fördel!

I klartext innebär detta att arbetarstaten bryter mot sådana ”principer” som t ex ”icke-inbland- ning…”, ”…suveränitet och territoriell integritet” om det kan gynna klasskampen och världsrevolu- tionen. Och den inte bara bryter, den är i sådana lägen t o m förpliktad att bryta, och förklara detta inför arbetarklassen och den internationella opinionen! 19

1921 fattade sovjetstaten beslutet att låta Röda Armén gå in i Georgien för att hjälpa till att störta den mensjevikiska regimen. Georgien hade alltmer upplåtits åt imperialismen som ett uppmarsch- område för attacker mot sovjetstaten. De georgiska kommunisterna förföljdes brutalt. Röda Arméns aktion var naturligtvis ett brott mot ”icke-inblandning” och ”territoriell suveränitet”. De georgiska mensjevikerna och den internationella socialdemokratin larmade högljutt över detta brott mot ”principerna om nationell självbestämmanderätt” osv. På dessa anklagelser svarade Trotskij:

”Dagens ‘realpolitik’ innebär att vi måste sätta arbetarstatens intressen i relation till de förhållanden som skapats av det faktum att den är omringad av stora och små borgerliga nationaldemokratiska stater. Det var utifrån sådana överväganden, baserade på en korrekt värdering av fakta, som vi upprätthöll vår tålmodiga inställning gentemot Georgien. Men när denna vår inställning, efter en lång prövotid, inte gav oss de minsta elementära säkerhetsgarantier – när principen om självbestämmande, i händerna på gene- ral Walker och amiral Dumesnil, blev en juridisk garanti för kontrarevolutionen som förberedde en ny attack på oss såg vi inte, och kunde inte se, något moraliskt hinder i att låta Röda Armén, på uppmaning av Georgiens revolutionärer, gå in och hjälpa arbetarna och fattigbönderna att, med minsta möjliga fördröjning och offer, störta den sorgliga demokrati som förstört sig själv med sin egen politik.” 20

Vidare:

”Vi inte bara erkänner, utan vi ger också fullt stöd till principen om självbestämmande, närhelst den rik- tas mot feodala, kapitalistiska och imperialistiska stater. Men varhelst myten om självbestämmandet, i bourgeoisins händer, blir till ett vapen riktat mot den proletära revolutionen, har vi ingen anledning att behandla denna myt annorlunda än de övriga av demokratins `principer’ som kapitalismen har förvrängt.” 21

Detta är bara ett av de otaliga exempel på bolsjevikernas inställning till de ”principer” som de omgivande kapitaliststaterna höll sig med för att dölja det egna förtrycket och det kapitalistska rofferiet. Arbetarstaten och de revolutionära partierna kan inte för sin egen del betrakta sådana principer som ”absoluta” eller ”heliga”. Det vore att binda ris för egen rygg. De kapitalistiska staterna överger och trampar dagligen sina egna ”principer” i smutsen Vi skulle kunna göra en liknelse. Kollektivavtalens ”fredsplikt” mellan arbetsköparnas organisationer och arbetarnas kan vi betrakta som en sådan ”princip”. Vi vet att kapitalisterna, på det ena eller andra sättet, alltid kommer att bryta dessa avtal i praktiken. Detta vet vi på förhand. Vore det en revolutionär linje att mot kapitalisternas avtalsbrott hävda att arbetarna för sin del alltid ska och kommer att hålla avtalen? Nej, det vore direkt underkastelse. En revolutionär inställning måste utgå från klasskampens behov, inte från något mytiskt ”absolut” värde i abstrakta principer:

”Kollektivavtalet är ingenting annat än ett vapenstillestånd. Arbetsköparna bryter alltid kollektivavtalen, så snart minsta möjlighet därtill erbjuder sig. Den djupa vördnaden inför kollektivavtalen bevisar att arbetarklassens ledare är djupt genomträngda av den borgerliga ideologin. De revolutionära fackföreningarna skall inte förkasta kollektivavtalen, utan erkänna deras relativa värde, men de måste alltid ha fullkomligt klart för sig sättet att bryta dessa avtal, närhelst detta skulle vara till fördel för arbetar- klassen.” 22

Till de ”arbetarklassens ledare” som nämns i citatet kan vi t ex föra LO-byråkratin, den internationella socialdemokratin, de stora ”kommunist”-partiernas ledningar, Moskva- och Pekingbyråkratin – alla inpyrda av ”djup vördnad” inför den borgerliga ideologins ”principer”…

Arbetarstatens utsatthet för militära attacker från imperialismens sida är, liksom arbetarstatens egna militära operationer, ett slående bevis för orimligheten i att förespråka permanent ”fredlig samlevnad” med imperialismen. En konsekvent genomförd ”fredlig samexistens”-politik leder till ett övergivande av klasskampen och att revolutioner som hotar ”samlevnaden” offras. Och var går t ex gränsen för vad som ska anses som ”ickeinblandning i varandras angelägenheter”? Är inte varje uttalat stöd till klasskampen mot en kapitalistisk regim en ”inblandning” i detta kapitalistiska lands inre angelägenheter?

Naturligtvis är det så. Här hjälper det föga med det vanliga motargumentet att man måste ”skilja på stat och parti”, där arbetarstaten skulle stå för ”diplomatin” (som dessutom kallas ”revolutionär”) medan partiet ägnar sig åt klasskampen i världen. Som redan tidigare sagts är det omöjligt att upptäcka någon sådan distinktion under den unga sovjetstaten. Då var de ryska ambassaderna stencilcentraler och kontaktpunkter för Kominterns sektioner. I Storbritannien utnämndes t o m den skotske arbetarledaren John McLean till rysk konsul!

Bolsjevikledare skickades runt om i världen för att öppet delta i ledningen för arbetarklassens kamp. Så skickades t ex Karl Radek till Tyskland. Samme Radek deltog tillsammans med Trotskij vid fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk 1918. Omedelbart vid ankomsten vände han helt sonika ryggen åt de celebra kejserliga dignitärerna och höga officerarna och började dela ut revolutionära flygblad bland soldaterna i hedersvakten. Detta för de tyska diplomaterna så ”chockerande” beteende hade en allvarlig mening. Som Trotskij senare deklarerade för centralmakternas representanter; ”Vi medlemmar i den ryska delegationen tillhör inte den diplomatiska skolan utan betraktar oss som revolutionens soldater”. Och Trotskij använde en stor del av förhandlingarna till att upp- mana arbetarna i Tyskland och Centraleuropa att störta regeringarna!24 Allt detta var naturligtvis högst flagranta brott mot ”icke-inblandningens princip”, om man ser till den borgerliga diplomatins regler. Men bolsjevikerna behandlade också den borgerliga utrikespolitiska konvenansen med den respektlöshet som var nödvändig för att skola den internationella arbetarklassen och genomdriva de revolutionära målsättningarna.25

III. Den proletära internationalismens principer

Ledningen för en arbetarstat kan naturligtvis välja att följa ”spelets regler”, och på så vis säkerligen vinna en rad fördelar på kort sikt, genom att inte stöta sig med de kapitalistiska staterna. Men på lång sikt skulle detta äventyra arbetarstatens existens, eftersom ledningens agerande skulle leda till en systematisk felskolning och ideologisk avväpning av den internationella arbetarklass som ytterst utgör arbetarstatens verkliga bundsförvant och garanti. Trotskijs egen summering av denna problematik förtjänar att återges i ett längre stycke:

”Under de åren (1918-23) slöt den sovjetiska regeringen en rad fördrag med borgerliga regeringar: Brest-Litovsk-freden i mars 1918; ett fördrag med Estland 1920; Rigafreden med Polen i oktober 1920, Rapallo-pakten med Tyskland i april 1922; och övriga mindre viktiga diplomatiska avtal. Det kunde emellertid aldrig ha fallit sovjetregeringen som helhet in, ej heller någon av dess medlemmar, att fram- ställa sina borgerliga motparter som ‘vänner av fred’, och än mindre uppmana kommunistpartierna i Tyskland, Polen och Estland att med sina röster stödja de borgerliga regeringar, som hade undertecknat dessa fördrag. Det är för övrigt precis denna fråga som är avgörande för den revolutionära undervisningen av massorna. Sovjeterna kunde inte underlåta att underteckna Brest-Litovskfreden, på samma sätt som utmattade strejkare inte kan underlåta att skriva under de grymmaste villkor, som kapitalisterna påtvingar dem. Men den röst som de tyska socialdemokraterna stödde denna fred med genom att hycklande ‘lägga ned sin röst’, fördömdes av bolsjevikerna som ett stöd åt stråtröveri och stråtrövare. Även om Rapallopakten med det demokratiska Tyskland undertecknades fyra år senare på den formella grund- valen av ‘lika rättigheter’ för båda parter, så skulle det tyska kommunistpartiet ha utstötts ur Komintern om det hade gjort detta till en förevändning för att uttrycka förtroende för sitt lands diplomati. Den grundläggande linjen i sovjeternas internationella politik vilade på det faktum att den ena eller andra kommersiella, diplomatiska eller militära överenskommelsen mellan den sovjetiska regeringen och imperialisterna, inte skulle i något avseende begränsa eller försvaga proletariatets kamp i de aktuella kapitalistiska länderna, för i sista hand kunde arbetarstatens egen säkerhet endast garanteras av världs- revolutionens tillväxt. När Tjitcherin under förberedelserna för Genèvekonferensen föreslog införandet av vissa ‘demokratiska’ förändringar i den sovjetiska konstitutionen, för att behaga den ‘allmänna opinionen’ i Amerika, rekommenderade Lenin i ett officiellt brev av den 23 januari 1922 att Tjitcherin omedelbart skulle sändas till ett sanatorium. Om någon på den tiden hade vågat föreslå att vi skulle köpa den ‘demokratiska’ imperialismens positiva inställning genom att ansluta oss till t ex den falska och ihåliga Kellogpakten eller genom att försvaga Kominterns politik, skulle Lenin utan tvekan ha föreslagit att upphovsmannen skulle sändas till ett sinnessjukhus – och han skulle knappast ha mött något motstånd inom politbyrån.” 26

Till detta kunde vi bara tillägga att om någon, under den period Trotskij beskriver, hade lagt fram ”de fem principerna om fredlig samlevnad” som riktlinjer för Sovjets utrikespolitik, så hade denne också med all säkerhet rekommenderats en vistelse på något ”sanatorium”.

”De fem principerna om fredlig samlevnad” uttrycker i själva verket byråkratins strävan till klassamarbete och status quo på internationell nivå, och har inget med revolutionär marxism att göra.

Marxismens alternativ är den proletära internationalismen. Vi skulle kunna belysa dess innebörd utifrån fem sammanhängande utgångspunkter:

1. Den internationella klasskampen och utvecklingen inom arbetarrörelsen.

Denna aspekt innebär – som vi tidigare sagt – att arbetarklassens internationella enhet och kamp står över alla nationella gränser och inskränkningar, att klasskampen alltid står över all nationell kamp, Den för många välbekanta passagen i Kommunistiska Manifestet – ”… Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdigt med sitt eget lands bourgeoisi” – betyder helt enkelt att arbetarna först måste börja klasskampen i ”sitt eget” land, mot ”sin egen” borgarklass, innan den kan föras internationellt. Stalinister och maoister har tvärtemot denna självklara tolkning använt dessa Marx’ ord för att rättfärdiga en nationellt inskränkt och reaktionär politik; att arbetarklassen först skulle – tillsammans med ”den nationella borgarklassen” – försvara det ”nationella oberoendet” och möjligtvis sedan bedriva klasskamp för socialismen, i varje land för sig.27

Utifrån en sådan hållning är det inte heller svårt att förstå varför dagens stalinister och maoister inte förespråkar något uppbygge av en Kommunistisk International. För revolutionära marxister är däremot denna fråga livsavgörande för socialismen.

2. Kampen mot imperialismen och för nationellt oberoende i de koloniala och halvkoloniala länderna.

Att marxisterna sätter klasskampen före den ”nationella kampen” betyder inte att all nationell kamp är oväsentlig. Tvärtom. Lenin och bolsjevikerna ägnade, speciellt efter den revolutionära ebben i Västeuropa, stor uppmärksamhet åt de nationellt demokratiska rörelserna i den koloniala världen. De kommunistiska partierna och grupperna förpliktades att delta i och utveckla dessa rörelser i alltmer socialistisk riktning. Under inga omständigheter fick dock klasskampen och arbetarklassens organisationer – framför allt det kommunistiska partiet – underordnas de borgerliga och småborgerliga krafter som till en början oftast tar ledningen i nationella befrielsekamper. Kommunisterna måste alltid upprätthålla sin egen självständiga organisation, och hela tiden agera för att kampen i så hög utsträckning som möjligt tar sig uttryck i proletära klasskampsmetoder och organisationsformer, t ex strejker, fabriksockupationer, arbetar- och bondemilis, arbetar- och bonderåd osv.28 Om arbetarstaten och den kommunistiska rörelsen agerar korrekt i den kampen så kommer de nationella revolutionerna att växa över i socialistiska revolutioner. De nationella befrielserörelserna är alltså – vilket också historien visat – potentiella bundsförvanter till den internationella arbetarklassen. Men de kan också – om ett kommunistiskt parti saknas, eller om det befintliga partiet i praktiken för en underdånig linje – ta andra vägar. I många fall har utvecklingen stannat vid en formell befrielse, medan landet i praktiken ånyo knutits till imperialismen.

3. Försvaret av arbetarstaten mot imperialistiska attacker av olika slag.

Här har vi redan avhandlat en rad aspekter. Det räcker att – igen! – understryka:

Arbetarstaternas främsta stöd är den internationella arbetarklassen. Alla försök att överge denna ståndpunkt i teorin och praktiken och istället skaffa sig ”vänner” bland kapitalistiska stater, dess politiker och byråkrater, leder på sikt till att banden till arbetarklassen bryts, och att arbetarstaten och revolutionen äventyras!

Vi kan låta Trotskijs ord om sovjetbyråkratins inställning contra den unga sovjetstatens politik belysa denna grundläggande aspekt:

”Den sovjetiska byråkratin – vi måste göra den denna rättvisa —har skaffat sig stor erfarenhet när det gäller att dirigera folkets massor, genom att söva ned dem, dela och försvaga dem eller genom att öppet bedraga dem för att kunna få obegränsad dominans över dem. Men av just denna anledning har den förlorat varje spår av förmåga till revolutionär undervisning av massorna. Genom att strypa självständighet och initiativ i folkets lägre led hemma, kan det naturligtvis inte framkalla kritiskt tänkande och revolutionärt mod på världsarenan. Dessutom, i egenskap av härskande och privilegierat skikt, värderar den oändligt mer hjälp och vänskap från dem som är mer av dess sociala typ i väst – borgerliga radikaler, reformistiska parlamentariker, fackföreningsbyråkrater – än de vanliga arbetarna som är skild från den genom en social avgrund.

(…..)

Den främsta erfarenheten var att sovjetmakten inte kunde ha hållit ut i tolv månader utan direkt hjälp från internationalen och särskilt det europeiska proletariatet samt utan en revolutionär rörelse bland de koloniserade folken. Den enda anledningen till att de tysk-österrikiska militärmakterna inte fullföljde sitt angrepp på Ryssland till slutet var att de kände revolutionens heta andedräkt i ryggen. På ungefär nio månader gjorde upproren i Tyskland och Österrike-Ungern slut på Brest-Litovsk-freden. De franska sjömännens revolt på Svarta havet i april 1919 tvingade tredje republikens regering att avstå från sina militära operationer på Sovjets sydfront. Den brittiska regeringen drog i september 1919 bort sina expeditionsstyrkor från den sovjetiska nordfronten under direkt tryck från sina egna arbetare. Efter Röda Armens reträtt från trakten av Warszawa 1920, förhindrade endast en mäktig våg av revolutionära protester Ententen från att komma till Polens undsättning och krossa Sovjet. Då Lord Curzon överlämnade sitt hotfulla ultimatum till Moskva 1923 var hans händer i det avgörande ögonblicket bundna av de brittiska arbetarorganisationernas motstånd. Dessa tydliga episoder är inte märkvärdiga. De beskriver hela karaktären hos den första och svåraste perioden i Sovjets existens. Även om revolutionen inte seg- rade någonstans utanför Rysslands gränser, var förhoppningen om dess seger långt ifrån fruktlös.” 29

4. Uppbygget av arbetarstaten, planekonomin och övergången till socialismen.

Framväxten av nya arbetarstater innebär givetvis alltid ett steg framåt för världsrevolutionen och den internationella arbetarklassen. Detta även om dessa arbetarstater råkar vara deformerade och byråkratiserade ända från början, som t ex varit fallet med stater som Polen, Ungern, Tjeckoslovakien m fl vilka skapats ”uppifrån” med Röda Arméns hjälp. Det gäller även Kina och Vietnam, där byråkratiseringsprocessen främst har inhemska rötter genom kommunistpartiernas stalinistiska organisation, politik och tradition.

Revolutionära marxister måste alltid försvara dessa stater mot imperialismen, samtidigt som de kämpar för att byråkratin ska krossas och för att proletär demokrati och arbetarmakt ska ta över i dess ställe.

Men försvaret av dessa stater får inte innebära att det ”socialistiska uppbygget” – sådant det förs fram av byråkratin själv – skönmålas och behandlas som en fetisch vilken all världens arbetare skall tillbedja. Eftersom en fullt utvecklad socialism inte kan uppbyggas i ett enda isolerat land måste alla teorier om och försök till ”socialism i ett land” bekämpas.

Den stalinistiska (och maoistiska) byråkratins politik har varit den motsatta: den internationella arbetarklassen, liksom andra arbetarstater har fått underordna sig den ”socialistiska bastionen.” Uppbygget i t ex 30-, 40-och 50-talets Sovjetunionen framställdes i den mest skimrande dager. Arbetslöshet fanns inte på något vis, produktiviteten ökade ständigt, femårsplanerna överskreds alltid, alkoholism och dekadans hade utrotats och klassamhället var borta osv in absurdum…

Istället för att delge världens arbetarklass problemen i det socialistiska uppbygget, försökte sovjetbyråkratin få världens arbetare att tro att ett socialistiskt paradis upprättats på jorden. Det gällde bara att försvara detta, sedan skulle ”exemplets makt” göra sitt. Allt prat om missförhållanden och svårigheter, nöd och förtryck i Sovjet skulle avfärdas som ”borgerliga och imperialistiska lögner” osv. Inget har skadat socialismens rykte så mycket som sovjetbyråkratins teori om ”socialism i ett land” och de krampaktiga försöken att framställa Sovjetunionen som en Edens lustgård i proletär tappning!

Givetvis måste det socialistiska uppbygget i en arbetarstat drivas vidare, men i samordning med den internationella arbetarklassens kamp, och naturligtvis också med andra arbetarstater. Det socialistiska uppbygget och planekonomin kan inte isoleras från den kapitalism som fortfarande omger arbetarstaterna och dominerar världen utanför. Eller som Trotskij påpekar:

”Ett realistiskt program för en isolerad arbetarstat kan inte ha som målsättning att uppnå ‘självständighet’ från världsekonomin, än mindre att bygga upp ett nationellt socialistiskt samhälle ‘på kort tid’. Uppgiften kan inte bestå i att uppnå ett abstrakt maximitempo, utan det optimala, dvs det bästa tempot, det som följer ur förhållandena för den egna ekonomin och för världsekonomin, som stärker proletariatets ställning, förbereder de elementen för det framtida socialistiska samhället, och samtidigt, och framför allt, systematiskt förbättrar proletariatets levnadsstandard och stärker dess allians med de icke-exploaterande massorna på landsbygden. Detta mål måste vara i kraft för hela den förberedande perioden, dvs till dess den segerrika revolutionen i de utvecklade länderna frigör Sovjetunionen från dess nuvarande isolerade ställning.” 30

5. Risken för krig bland de kapitalistiska staterna.

I kampen om profiter och marknader drivs de olika kapitalistiska blocken och länderna oundvikligt i krig med varandra, antingen mindre ”lokala” krig eller så världskrig. Lika mycket som dessa krig utgör ett hot mot arbetarstaten – den segrande kapitalistiska parten vill gärna ”gå vidare”… – så utgör de också en möjlighet att bryta upp den kapitalistiska omgivningen och bana väg för socialistiska revolutioner.

I sådana krigssituationer tvingas säkerligen arbetarstaten att tillfälligt alliera sig med den ena eller den andra kapitalistiska parten, och att på det sättet spela ut dem mot varandra. Om detta ”spel” ska vara till någon nytta för den internationella arbetarklassen förutsätter detta taktiska agerande att kapitalistblocken ”nämns vid sitt rätta namn”. Deras kapitalistiska och imperialistiska natur och strävanden kan in te strykas bort ur analyserna, bara för att behaga dem. Under andra världskriget agerande Stalin och sovjetbyråkratin tvärtom. När nonaggressionspakten med Hitler ingicks 1939 blev Tyskland ”fredsälskande” i den sovjetiska propagandan, medan England-Frankrike förklarades vara ”aggressiva” och ”krigshetsande”. Efter Hitlers anfall mot Sovjet i juni 1941 kastades etiketterna om. Tyskland var nu —rätteligen! – en ”fascistisk angripare”, medan de allierade nu plötsligt representerade ”freden” och ”demokratin”.

Följden av detta makabra smicker gentemot de stater man sökte allians med blev en enorm felskolning av den kommunistiska världsrörelsen och bidrog till att vilseleda arbetarklassen och dess kamp i de aktuella länderna. Klasskampen hölls tillbaka av kommunistpartierna i de länder som sovjetbyråkratin för tillfället allierat sig med, ”Hur skulle det se ut att attackera det kapitalistiska väldet och regeringarna i dessa länder, när vi ju har fördrag med dem?” – resonerade Stalin & Co.

IV. Världsbourgeoisins ”neutralisering” – en illusorisk idé

Man kan naturligtvis diskutera huruvida det är möjligt med en allians med en kapitaliststat om arbetarstaten fortfarande öppet stödet klasskampen i landet i fråga, och likaledes lägger ansvaret för det pågående kriget på dess regering. För att få till stånd en icke-angreppspakt med Hitler-Tyskland var det förmodligen nödvändigt att dämpa ner sådana aspekter av propagandan. Att gå så långt som sovjetledarna gjorde är dock fullständigt oacceptabelt och skadade i själva verket både Sovjetunionen och den internationella arbetarrörelsen. Under omständigheter då en defensiv allians kräver sådana eftergifter är det utan tvivel det enda riktiga att avvisa dem, vilket skulle kunna öka arbetarstatens prestige enormt bland arbetarna i det kapitalistiska landet, och i övrigt. Och där har arbetarstaten sitt främsta stöd, inte bland borgerliga regeringar, diplomater och militärer. Det är arbetarklassens kamp om makten som slutligen avgör om ett krig leder till attack mot arbetarstaten eller inte.

Stalin och sovjetbyråkratin försåg sin klassamarbetspolitik med kapitaliststaterna med ett försåtligt överdrag av ideologi: teorin om världsbourgeoisins ”neutralisering”. Med ett lämpligt ”tryck” från arbetarklassens sida mot den borgerliga staten skulle denna fås att avstå att intervenera mot arbetarstaten. Sovjetbyråkratins dröm var – och är! – alltså ett mer eller mindre permanent tillstånd av jämvikt – men som av någon underlig anledning skulle gynna arbetarstaten även i det långa loppet. Men detta är en illusorisk idé. Klasskampen – och den revolutionära kampen om makten – har drivkrafter som inte låter sig hållas tillbaka av en byråkratis konservativa strävan till status quo på det internationella planet. Vi låter återigen Trotskij ta till orda:

”En situation där proletariatet ännu inte kan gripa makten, men likväl hindra bourgeoisin från att utnyttja sin makt för ett krig, är en situation av instabil klassjämvikt i dess skarpaste form. Ett jämviktsförhållande kallas instabilt just därför att det inte kan vara länge. Det måste slå åt ena eller andra hållet. Antingen kommer proletariatet till makten eller också försvagar bourgeoisin genom en serie slag det revolutionära trycket tillräckligt för att återfå handlingsfriheten, framför allt vad gäller frågan om krig och fred.

Endast en reformist kan beskriva proletariatets tryck på den borgerliga staten som en ständigt ökande faktor och som en garanti mot interventionen. Det är just ur denna syn som teorin om att bygga socialismen i ett land växte fram, genom världsbourgeoisins neutralisering (Stalin). Liksom ugglan flyger bort i gryningsljuset uppstod den stalinska teorin om bourgeoisies neutralisering genom trycket från proletariatet endast när de förhållanden som födde denna teori redan hade börjat försvinna.

Medan den felaktigt tolkade erfarenheten från efterkrigsperioden ledde till det bedrägliga hoppet om att vi kunde fortsätta utan en revolution från det europeiska proletariatets sida genom att ersätta den med `stöd’ i allmänhet – har världsläget under tiden genomgått stora förändringar. Proletariatets nederlag har jämnat vägen för en kapitalistisk stabilisering. Kapitalismens sammanbrott efter kriget har övervunnits. Nya generationer har vuxit upp som inte känt på den imperialistiska slaktens fasor. Resultatet är att bourgeoisin nu har större frihet att utnyttja sin krigsmaskin än den hade för fem eller åtta år sedan.

De arbetande massornas svängning till vänster kommer i sin fortsatta utveckling onekligen att åter öka trycket på den borgerliga staten. Men detta är ett tveeggat vapen. Just den växande faran från arbetarklassen kan vid ett senare stadium driva bourgeoisin till ett avgörande steg för att visa att den är herre i eget hus, och försöka att förstöra huvudcentrum för smittan, sovjetrepubliken. Kampen mot kriget bestäms inte av trycket på regeringen utan genom den revolutionära kampen för makten. Den proletära klasskampens ‘pacifistiska’ effekter är liksom dess reformistiska effekter endast biprodukter av den revolutionära kampen för makt; de har endast en relativ styrka och kan lätt förvandlas till sin motsats, dvs de kan driva bourgeoisin in på krigets väg.” 31

De ovan nämnda fem punkterna representerar alltså de områden som en revolutionär utrikespolitik – internationell politik – en arbetarstats ledning måste utgå från när den agerar. Läget idag – med en rad byråkratiserade arbetarstater – komplicerar bilden avsevärt. (Vi har ju här utgått från hur en ”frisk” arbetarstat ska agera principiellt.) Men när det gäller de grundläggande frågorna och principerna ändrar detta inget annat än taktiken och pedagogiken i hur den revolutionära utrikespolitiken tillämpas. Rent objektivt innebär ju existensen av dagens arbetarstater de facto en förskjutning av de internationella styrkeförhållandena till det bättre jämfört med t ex 1917, medan de existerande stalinistiska (maoistiska) ledarskapen i dessa stater utgör en styrkeförskjutning till nackdel för den internationella klasskampen.

Stig Eriksson

Noter:

1 Marx, Karl, Till kritiken av det socialdemokratiska Gothaprogrammet, s. 22. Jmfr. Lenin: ”Våra taktiska och strategiska metoder (om vi bedömer dem i internationell skala) är ännu underlägsna bourgeoisiens utmärkta strategi, vilken har lärt av Rysslands exempel och inte kommer att låta sig ‘överrumplas’”. Citerat i Claudin, Fernando, Krisen i den kommunistiska rörelsen, del 1, Barrikaden/Röda Rummet, 1980.

2 En bra antologi om de tre första internationalerna är Novak, G., Frankel, D. och Feldman, F., First Three lnternationals, Pathfinder, N.Y. 1974. För en kritisk genomgång av Kominterns politik se Claudín, op.cit. Om Fjärde Internationalens historia se Frank, Pierre, Fjärde Internationalen.

3 Lenin, Valda verk i tre band, Progress Moskva/Arbetarkultur, Stockholm 1974, band 2, s. 44.

4 För att understryka bolsjevikpartiets internationalism föredrog Lenin att namnet skulle ändras från Rysslands Kommunistiska Parti till bara kommunistiska partiet. Förslaget avslogs (Trotskij var den ende som stödde Lenin i centralkommittén). Se Trotsky, The Third International after Lenin, Pathfinder Press, New York, 1972, s. 23. [sv. översättning: Tredje internationalen efter Lenin ]

5 ”Empiriskt sett är kommunismen möjlig endast som en handling av de ledande folken ‘alla på en gång’ eller samfällt, därför att den förutsätter en universell utveckling av produktivkrafterna och den världshandel som är förbunden med den”. (Marx, Karl, Människans frigörelse, Liedman, Sven-Eric (red.), Aldus, 1965, s. 140.)

6 ”Tal vid konferensen för representanter från exekutivkommittéerna för distrikt, häraden och byar” (15 okt. 1920). Citeras i Stalin mot Trotskij (red. Procacci) Rabén & Sjögren, Stockholm 1971, s.199.

7 ”Tal vid Moskvasovjetens plenarmöte”, (27 nov. 1920), ibid., s.199.

8 En citatspäckad dokumentation av Lenins och bolsjevikernas syn finns i appendix i Trotsky, Leon, History of the Russian Revolution, vol.3, s.349-386. Detta appendix finns publiceras på svenska under titeln ”Socialism i ett land”. Trotskijs Ryska revolutionens historia finns numera i sin helhet översatt till svenska (anm MF -06)

9 Citerat ur Teser om taktiken, fackföreningsinternationalen och de kommunistiska partiernas struktur och organisationsarbete, Röda Häften 3/4, Partisan 1970, s. 8.

10 Om detta se Carr, E.H., Ryska revolutionen 1917-1923, del. 3, s. 12-72.

11 Lenin, ”Teser om freden” (21 jan.1918), Collected Works, vol 26, s. 433.

12 Om detta se Carr, op.cit. Se även Liebman, Marcel, Leninism under Lenin, Merlin Press, 1980, s.359-384. [svensk översättning på marxistarkivet: Lenins leninism ]

13 Se t ex Deutscher, I., Den väpnade profeten, René Coeckelberghs Partisanförlag, 1973, s.334-352.
Clara Zetkin citerar Lenin:

”Hur framstående Budjennij och andra revolutionära ledare än var, kunde det inte uppväga våra tekniska och militära brister, än mindre våra politiska felberäkningar – hoppet om en revolution i Polen. Radek förutsåg utgången. Han varnade oss. Jag var mycket förbittrad på honom och beskyllde honom för ‘defaitism’. Men i huvudsak hade han rätt. Han känner till förhållandena utanför Ryssland, i synnerhet Centraleuropa, bättre än vi, och han är begåvad. Vi har stor nytta av honom…” (Clara Zetkin, Reminiscenses of Lenin, London 1929, s.20).

Och Lenin:
”Vår offensiv, vår alltför snabba framryckning nästan ända fram till Warszawa, var otvivelaktigt ett misstag /…/ Fakta kvarstår att vi gjorde ett definitivt misstag i kriget mot Polen.” (Lenin, Collected Works, vol.32, s.173).

14 ”Redan 1922 avsnoppades en turkisk kommunist på Kominternkongressen när han skildrade sina av Kemal förfölj- da kamraters lidanden; de skulle stödja den ‘nationella befrielsen’, dvs Kemal, och därmed basta. I praktiken betydde det att de skulle hålla mun och låta sig förtryckas”. Citerat i Ansprenger, Franz, Kolonialväldenas upplösning, s. 146- 47.

En kommentar till citatet: Det vore naturligtvis lätt att utifrån detta dra slutsatsen att Kominterns agerande 1922 gentemot Kemals rörelse är likvärdigt med t ex Pekings inställning till Shahen av Iran, Mobuto eller någon annan ”anti-imperialistisk” regim i ”tredje världen”. Skillnaden är dock att Kemals nationaliströrelse för det första inte var statsbärande, och för det andra förde den verkligen en väpnad kamp mot imperialismen, och fyllde på så sätt en – om begränsad – antiimperialistisk betydelse. Trots detta är den nonchalans som vissa Kominternledare, inkl. Lenin och Trotskij visade gentemot de turkiska kommunisternas situation helt oförsvarbar. Se även Claudín, F., op.cit., del I, s. 335-447. 15 Andersson, Sten; Ericsson, Nils-Olof & Widstrand, Torbjörn, Förkrigstid – Bakgrund och principer för Kinas utrikespolitik, Svensk-kinesiska vänskapsförbundet, Stockholm 1976, s. 42-44.

16 Om dessa myter se t ex Mandel, E., Världsrevolution eller fredlig samexistens, Rött Forum 5, s. 3-8 och Liebman, op.cit., s. 366-384.

17 ”Vi kan inte för ett ögonblick tro på några varaktiga handelsförbindelser med de imperialistiska makterna, respiten är tillfällig. Historiens erfarenheter av revolutioner och stora konflikter lär oss att krig… är oundvikliga…” (Lenin citerad i Liebman, op.cit., s.371.).

18 Trotskij, Leon, Den förrådda revolutionen, Partisan, 1969, s. 236-239.

19 Trotskij, op.cit., s. 137.

20 Trotskij, Leon, Socialdemocracy and the Wars of Intervention. Russia 1919-1921, New Park publ., 1975, s. 94.

21 Ibid.

22 Teser om taktiken, fackföreningsinternationalen och de Kommunistiska partiernas struktur och organisationsarbete, Röda Häften 3/4, Partisan 1970, s. 56.

23 Se Uldricks, Teddy,J., Diplomacy and Ideology. The Origins of Soviet Foreign Relations 1917-30, Sage Publications, 1979, s. 23.

24 Med tanke på de fraser om ”vänskap” osv., med imperialismen som Moskva och Beijing idag brukar skriva in i diplomatiska uttalanden (och inte bara där) kan det vara lärorikt att observera hur den sovjetiska brestdelegationen reagerade inför liknande formuleringar. Tyskarna lade nämligen fram ett utkast till fredsförslag som innehöll den traditionella klichén att avtalsparterna önskade ”upprätta fred & vänskap”. Trotskij invände omedelbart att hans delegation inte kommit för att upprätta ”vänskap” med imperialismen, utan bara fred och att frasen därför måste strykas. För ytterligare detaljer om den revolutionära diplomatin som fördes under Brest-Litovsk-förhandlingarna, se Deutscher, I. Den väpnade profeten, op.cit., s.268 ff.

25 ”Jag ska bara utfärda några revolutionära deklarationer till världens folk, sen stänger jag butiken”
Med ”butiken” menade här Trotskij Kommissariatet för Utrikes Affärer. Ett typiskt uttalande från ryska bolsjevik- ledare efter revolutionen. Diplomatin togs ned på jorden, och dess borgerliga, dvs hemliga variant avskaffades. Se Liebman, op.cit., s. 366-384 och Carr, op.cit., del.3, s. 21-31.

26 Trotskij, Den förrådda revolutionen, op.cit., s.137-138.

27 Marx & Engels, Kommunistiska Manifestet, citerat i Marx, Människans frigörelse, op.cit., s. 190-191.

28 Kommunisternas oberoende gentemot nationella rörelser markerades hårt av Komintern:
”Kommunistiska Internationalen ska stödja revolutionära rörelser i kolonierna och i de efterblivna länderna endast under förutsättning att kärnor till verkliga kommunistiska partier – och verkliga kommunister – finns grupperade och är insatta i sina speciella uppgifter, dvs att bekämpa den borgerliga och demokratiska rörelsen. Kommunistiska Internationalen bör upprätta tillfälliga förbindelser, och även bilda unioner, med de revolutionära rörelserna i kolonierna och de efterblivna länderna – men utan att gå samman med dem och alltid i bevarande av den proletära rörelsens oberoende, även i dess embryonala form”. (Citerat i Teser om den borgerliga demokratin, Internationalens huvuduppgifter, Röda Häften 6/7, Partisan 1970, s. 108-109.)

29 Trotskij, Den förrådda revolutionen, op.cit., s.139, 136-137.

30 Trotskij, Leon, Den permanenta revolutionen, Partisan 1973, s. 42-43.

31 Ibid., s.174-175.

Från Fjärde Internationalen 4/1981

Partibygget på arbetsplatserna – från socialdemokratin till kommunisterna

Inledning

När vi ställer oss uppgiften att bygga upp ett nytt socialistiskt parti är en självklar utgångspunkt for oss att det partiet måste vara ett arbetarparti. Det är bara arbetarklassen som inte har någonting att förlora på kapitalismens undergång och allt att vinna på en ny socialistisk ordning. Det handlar inte för oss bara om ett arbetarparti i programmatisk betydelse, utan vi försöker, vi vill, bygga ett arbetarparti i ordets mest direkta mening: ett parti som bärs upp av arbetare, leds av arbetare och i första hand har sina röner och bastioner i arbetarvärlden.

Vi vet att vi ännu är en bra bit frän den målsättningen. Men när vi ser oss omkring inser vi lätt att vi måste uppnå den, att själva nyckeln till det socialistiska partiets uppbygge ligger här. Ty, arbetarklassen står idag utanför det politiska livet i en utsträckning som saknar motstycke. Inom socialdemokratin har arbetarna trängts undan, inom vpk likaså. Vän eget parti byggdes i början upp helt utanför arbetarklassen.

Det är tveksamt om vi kan hitta någon tidsperiod sedan sekelskiftet där arbetarbefolkningen i Sverige i praktiken varit så utestängd från det politiska livet som idag.

Därför är det nödvändigt för oss att tänka på arbetarpartiet inte bara i programmatisk mening utan i lika hög grad social: Hur ska arbetare dras in i det politiska livet och kampen? Det är något av samma uppgift som de socialdemokratiska pionjärerna ställde sig för nu över hundra år sedan.

Följande är ett föredrag som hölls av Håkan Blomqvist på Socialistiska Partiets fackliga konferens i april 1987. Blomqvist är redaktör för Socialistiska Partiets tidning Internationalen.

Partibygget på arbetsplatserna – från socialdemokratin till kommunisterna
Håkan Blomqvist

Pionjärårens uppbygge

Det var under August Palms första agitationsresor på 1880-talet som en handfull intellektuella, litet udda och vinddrivna existenser, försökte bilda socialdemokratiska föreningar och agitera i en hav av politisk passivitet. Det handlade om några hundratal socialister som ofta fick på skallen, såg sina föreningar falla ihop och vred sina händer över svårigheterna att få med arbetarna.

Förändringen skedde i mitten av 1880-talet. Då hade socialdemokraterna börjat arbeta inom de fackföreningar som växte fram under samma tid. Fackföreningarna var oftast ”opolitiska”, vilket i verkligheten betydde att de leddes av liberalt inriktade arbetare. Socialdemokraterna förde politisk kamp inom dessa fackföreningar och mot slutet av årtiondet hade man vunnit majoritet i några. Det var då , efter nära tio års verksamhet, man tog initiativ till att bilda det socialdemokratiska arbetarpartiet, SAP.

Av de sjuttio organisationer som sände ombud till grundningskongressen 1889 var så många som femtio fackföreningar. Av de tretusen medlemmarna i det parti som då grundades var bara några hundra individuellt anslutna i de socialdemokratiska föreningarna, resten var medlemmar genom sina fackföreningar. Tio år senare var hela 97 procent av partiets då 40 000 medlemmar kollektivt anslutna genom sina fackföreningar.

Fackföreningarna var alltså partiets grundorganisationer för arbetare.

De lokalorganisationer som bar upp partiet – arbetarkommunerna – utformades oftast som representantskap där de olika medlemsorganisationerna var representerade utifrån sitt medlemsantal. Därigenom fick arbetarna genom sina fackföreningar ett dominerande inflytande över partiet och dess politik. Än idag föreställer sig en del fackföreningsrepresentanter att arbetarinflytandet inom socialdemokratin garanteras av kollektivanslutningen och vänder sig mot att den avskaffas. I själva verket handlar det om deras eget inflytande i partiorganisationerna, som fackfunktionärer.

Ty, detta sätt att bygga upp det socialdemokratiska partiet garanterade inte alls att arbetarna kontrollerade rörelsens politik. Tvärtom blev det så att de tusentals passivt anslutna arbetarna kom att ge de fackliga funktionärerna en oerhörd auktoritet i partiet. Dessa funktionärer blev snabbt ett ganska konservativt skikt. De skulle representera både den lilla minoriteten socialistiskt inställda arbetare och den stora majoriteten opolitiska. De skulle försvara det fackliga organisations- och apparatintresset liksom längre fram den egna gynnade funktionärsställningen. De kom därför efter en tid att utgöra basen för de politiker inom rörelsen som förespråkade samförstånd med kapitalet istället för partiets ursprungliga klasskampssyn. Dessa politiker, varav Branting var en ledande företrädare, kom ofta från medelklassen och hade ett förflutet som borgerliga liberaler. De förde med sig sin klassamarbetssyn in i arbetarrörelsen och välkomnades av den alltmer konservativa fackföreningsbyråkratin.

Istället för att garantera arbetarnas makt över socialdemokratin blev ”fackföreningspartiet” en oerhörd bastion för konservativa krafter inom arbetarrörelsen som drog den revolutionära gadden ur socialdemokratin.

Den unga kommunismen

När den Kommunistiska Internationalen, Komintern, bildades 1919 var den avgörande frågan för dess nya partier inte hur man rent praktiskt , på ett organisatoriskt sätt, skulle garantera arbetarnas kontroll över organisationerna. Det avgörande var att samla kring det proletära program man ansåg hade övergetts av de socialdemokratiska ledarna. De nya partiernas karaktär av arbetarpartier kunde bara säkras politiskt genom programmet och arbetarnas aktiva politiska liv i partierna för det programmet

Ofta framställs det som om Lenin förespråkade uppbygga av en liten organisation av yrkesrevolutionärer där den sociala basen bland arbetarna garanterades endast av att partiet anförde arbetarnas massorganisationer. Det är en felaktig bild. Lenin såg det som helt avgörande att partiets ryggrad bestod av arbetare från storindustrin. Men det fanns inget organisatoriskt knep att garantera deras ledning i partiet, bara deras egen politiska aktivitet.

När de nya kominternpartierna började formas var alltså programmet det centrala: för eller emot klasskamp, för eller emot revolution, för eller emot proletariatets diktatur och den nya sovjetstaten.
Det var mängder av vitt skilda organisationer som anslöt sig till internationalen. Små revolutionära kadergrupper som Rosa Luxemburgs spartakister, revolutionära fackföreningar som de franska och italienska syndikalisterna, radikala socialistiska masspartier som det norska arbeiderpartiet och delar av de gamla socialdemokratiska partierna som det svenska socialdemokratiska vänsterpartiet.

Det var partier och grupper som inte bara hade skilda politiska ursprung. De bar också med sig helt olika organisationstraditioner. Samtidigt med uppgiften att skapa politisk klarhet började därför Komintern från och med sin andra kongress 1920 strama upp partierna organisatoriskt med syfte att skapa demokratiska och centraliserade kamporganisationer.

Socialdemokratiska vänstern

Det svenska socialdemokratiska vänsterpartiet hade uppstått genom en splittring inom SAP i februari 1917. SAP hade då 105 000 medlemmar varav troligen över 80 000 var kollektivanslutna. Vänstern sade sig ha fått 40 procent av rösterna inför den avgörande partikongressen och vid splittringen trodde man att cirka 40 000 medlemmar följde med till det nya partiet. I det organisatoriska kaoset vid brytningen visste ingen riktigt säkert. Dessutom tog vänstern med sig i stort sett hela det socialdemokratiska ungdomsförbundet med 15 000 medlemmar. Endast 500 ungdomar stannade med det gamla partiet och bildade dagens SSU.

Enligt vänsterns egna bedömningar borde den alltså haft anslutning av kanske majoriteten av de aktiva socialdemokraterna. På grund av kollektivanslutningen märktes emellertid knappast splittringen i SAP:s medlemssiffror. Partiet förlorade ett par hela distrikt och några arbetarkommuner men kontrollerade alltjämt fackföreningarna då de fackliga funktionärerna i allmänhet stannade kvar i det gamla partiet. Genom att den fackliga anslutningen detta revolutionsår var på starkt uppåtgående kunde SAP, på grund av kollektivanslutningen, vid slutet av året faktiskt peka på en ökning av sitt medlemstal trots splittringen.

Det nya socialdemokratiska vänsterpartiet var ett litet massparti. Det hade säkerligen fler aktiva medlemmar än SAP och det var ett genuint arbetarparti. Endast en handfull medlemmar kom från andra samhällsskikt. Men partiet levde ännu inom de socialdemokratiska idé- och organisationstraditionen. Partiets grundorganisation vararbetarkommunen som ofta liksom tidigare var formad som ett representantskap för de organisationer på orten som var anslutna. På några få håll rörde det sig även om kollektivt anslutna fackföreningar. Partiverksamheten sköttes av styrelserna och genom medlemmarnas individuella aktiviteter i fackstyrelser. Folkets husföreningar, kooperationen osv.

På arbetsplatserna samlades många av medlemmarna inom det så kallade Fackliga Propagandaförbundet för art propagera en mer radikal facklig inriktning.

Upporganiseringen

Det var vid Kominterns tredje kongress 1921 som världsrörelsen ställde uppbygget av kommunistiska masspartier i centrum och på allvar tog itu med den organisatoriska uppryckningen och med att försöka skapa den nya typ av kamppartier man drömde om. Medlemmarna i de kommunistiska partierna skulle ha ”arbetsplikt” och överallt organiseras i arbetslag, celler och grupper, allt utifrån vilka uppgifter som skulle genomföras. För de partier som, i likhet med det svenska, bar med sig den socialdemokratiska organisationstraditionen underströks att omorganisationen inte fick ske administrativt eller tvångsmässigt Det handlade om att mobilisera och motivera medlemmarna till ökad aktivitet. Komintern underströk också att de organisatoriska formerna måste anpassas efter varje partis förutsättningar. Huvudsaken var inte formen utan att organiserad kommunistisk aktivitet bedrevs där partimedlemmarna levde och verkade.

Utifrån denna inriktning började Sveriges Kommunistiska Parti, SKP, som vänsterpartiet kallade sig från 1921, att på allvar ta itu med att organisera medlemmarna i dagligt arbete. Det var faktiskt först nu som tankarna på en särskild kommunistisk organisering på arbetsplatserna började ta form! I fyrtio år hade den politiska arbetarorganiseringen på arbetsplatserna uppfattats som synonym med den fackliga organiseringen. Det var fackföreningarna som varit arbetarpartiets organisationer på arbetsplatserna. Det var fackföreningarna som anslöt sig till partiet. Och vänstersocialisterna hade verkat inom den traditionen. Nu , 1922, ställde man sig uppgiften att organisera kommunistiska fackföreningsgrupper.

I början handlade det egentligen inte om att skapa någon partiorganisation
på arbetsplatserna utan mer om att skapa kampanjgrupper som skulle ”propagera en omläggning av den reformistiska fackföreningsrörelsen till en revolutionär klasskampsorganisation”. Alltså samma uppgift som Fackliga Propagandaförbundet tidigare hade ställt sig. I de första instruktionerna för dessa kommunistiska grupper framgår det också att de inte skulle omfatta alla partimedlemmar. Nej, arbetarkommunen på orten skulle välja ut cirka tjugo kommunister frän de olika fackföreningarna på platsen. Dessa tjugo skulle fungera som en propaganda- och ledningsgrupp för det kommunistiska fackföreningsarbetet. De skulle ge skolning, sprida partiets material, mobilisera de kommunistiska medlemmarna till facklig aktivitet och sätta upp kommunistiska kandidater i det fackliga valen.

Instruktionerna ändrades emellertid redan samma är till att partiets samtliga medlemmar inom olika fackföreningar skulle sammanslutas i kommunistiska grupper. Detta skulle inte bara ske inom LO-fackföreningar utan också inom syndikalisternas lokala samorganisationer, LS. Syndikalisterna samlade vid denna tid omkring 25 000 av Sveriges mest radikala och kampinriktade arbetare. En stor del av SKP:s medlemmar var också anslutna till syndikalisterna, där de kände sig mer hemma, istället för till LO-fack. På en organisationskonferens inom SKP 1924 rapporterade exempelvis ett ombud från Norrbotten: ”Två tredjedelar av Norrbottens organiserade syndikalister är kommunister”.

De kommunistiska grupperna skulle se till att kommunisterna deltog vid fackföreningsmötena, hälla egna förberedande möten innan fackmötena och nominera kommunistiska kandidater. Man kan säga att grupperna var fackliga fraktioner för de kommunistiska arbetarna. Deras målsättning var att göra LO-fackföreningarna och de syndikalistiska LS till ”medvetna organ för kapitalismens tillintetgörelse” samt att ”skapa kommunister av fackföreningsmedlemmarna”.

Den första stora sprängningen av det unga partiet 1921, när omkring 6 000 medlemmar vägrade gå vidare på den kommunistiska organisationsvägen, medförde emellertid stora svårigheter redan i inledningen av den organisatoriska uppstramningen. Förlusterna bestod i första hand av fackföreningsfolk i Västerbotten och Västernorrland där partiet nästan helt raderades ut. Det var ett svårt sargat parti som skulle göras till en kamporganisation av aktiva medlemmar 1922. Året präglades också av den fruktansvärda arbetslöshetskris som följt på världskriget.

Den verklighet som kommunisterna levde i kan illustreras av Blekingedistriktets årsrapport från 1922:

”Inget distrikt torde i så hög grad drabbas av arbetslösheten som värt. Av våra 66 partimedlemmar ha endast 7 st inom hela distriktet varit i arbete hela året, övriga ha varit arbetslösa alltsedan hösten 1920. Härtill kommer att på de flesta platser inget understöd utbetalas vare sig från stat eller kommun; dessa medlemmar ha följaktligen ej kunnat offra ett öre på rörelsen, varför distriktet fullständigt saknar ekonomi” Trots dessa förhållanden menade man att vissa framgångar nåtts i att organisera medlemmarnas aktivitet.

Vad gäller partiet som helhet rapporterades i slutet av 1922 drygt 12 000 medlemmar. Av dessa var 6 000 verksamma inom fackföreningarna, 2 000 i nykterhetsrörelsen, l 200 i kooperationen och 800 inom Folkets hus- och Folketsparkrörelsen. 883 arbetslag hade bildats och 393 varaktiga celler. Celler var det nya namnet på de kommunistiska fackföreningsgrupperna och- bostadsgrupperna. Att arbetsplatscellerna bedrev en ganska framgångsrikt arbete visades under LO-kongressen samma år då ett 70-tal av de 250 ombuden var kommunister eller närstående.

”Bolsjeviseringen”

1924 sprängdes partiet på nytt när Zäta Höglund och dennes omkring 5 000 anhängare uteslöts. Det innebar att mycket slogs sönder. Partiet förlorade, som en av partiledarna uttryckte det, ”hela underbefälet” och fick börja om det svära och strävsamma organisationsarbetet med omkring 7 000 kvarvarande medlemmar Och nu, när man började på nytt, var det med helt andra organisationsmönster än tidigare.

Komintern hade tidigare formulerat sig: ”Huvudsaken är att organisera medlemmarna i kommunistisk verksamhet”. Utgångspunkten var att alla medlemmar var inskrivna i en gemensam lokal medlemsorganisation. Utifrån denna skulle sedan medlemmarna aktiveras i såväl tillfälliga som varaktiga arbetsgrupper, utskott och celler. Nu, med Kominterns femte världskongress 1924 skulle partierna ”bolsjeviseras” och byggas upp med driftcellerna som grundval. Uppbygget utifrån driftceller motiverades principiellt enligt följande resonemang: Det är arbetarklassen som är revolutionens drivkraft både genom sitt historiska klassintresse och genom sin ställning i produktionen. Därför är det just här, iproduktionen där klassens sociala ställning uttrycks tydligast som fundamentet för det kommunistiska partiet måste ligga. Här måste grundorganisationerna byggas och det politiska arbetet i första hand utföras.

I verkligheten fungerade ”bolsjeviseringskampanjen” från Moskvas sida som ett verktyg för att utplåna oppositionens ställningar såväl i det ryska partiet som inom övriga Komintern. Dels riktades fördömanden mot alla de krafter som motsatte sig en ytterligare centralisering av internationalen. Dessa sades sabotera uppbygget av verkliga kamppartier och vägra göra sig av med sitt socialdemokratiska förflutna. Dels innebar själva omorganisationen minskade möjligheter för oppositionen att uppträda inför breda forum. De breda medlemsmötena slogs ju sönder till förmån för små celler med att fåtal medlemmar i varje.

Man kan också säga att ”bolsjeviseringen” med driftcellerna som partiets grundval innebar att kommunisterna drog närmast syndikalistiska konsekvenser av synen på arbetarklassen som den enda konsekvent revolutionära klassen. Den närmast fixerade synen på att bygga partiets organisationer ”i produktionen” var något nytt inom Komintern.

Så här var systemet tänkt:
På varje arbetsplats med minst 2 partimedlemmar (ändrades senare till 3) upprättas en driftcell. Driftcellen är partiets grundorganisation. Den väljer in medlemmar, tar upp medlemsavgifter och ansvarar för det politiska arbetet på arbetsplatsen. Det var bara dessa driftceller som skulle betraktas som grundorganisationer, inte by-, gärds-, gatu- eller kvarterscellerna. Detta motiverades helt enkelt med ”industriarbetarklassens betydelse som revolutionens drivkraft”.

Vad skulle då driftcellerna göra, hur skulle de arbeta? Ja, de skulle uträtta allt det arbete som förväntades av allsidigt verkande kommunistiska partimedlemmar. De skulle sprida partiets litteratur, om möjligt ge ut en fabrikstidning där både små frågor på arbetsplatsen och stora politiska spörsmål behandlades. Cellerna fick ”under inga förhållanden bli yrkes- eller fackorganisationer i den meningen att de endast sysslar med yrkets, fackets eller arbetsplatsens avgränsande frågor.” Partiet fick inte bli, skrev man, ”en samlingspunkt för allehanda specialiteter. Vi får icke utbilda våra medlemmar till metallarbetarkommunister, träarbetarkommunister, järnvägskommunister, kommunalarbetarkommunister etc utan rät och slätt till kommunister med sin synvidd utsträckt utöver arbetsplatsens järngrindar eller träplank.” Cellen skulle därför syssla med alla politiska problem, både dagsaktuella, utifrån småfrågor på arbetsplatsen eller ute i samhället och mer principiella. Vid varje möte (som skulle hållas en gång i veckan eller var fjortonde dag) skulle cellordföranden hålla en ”veckorevy” där ”de viktigaste händelserna under veckan, nationellt och internationellt sammanfattas och belyses från kommunistisk synpunkt”.(Dessa revyer fick inte bara bestå i att cellordföranden i sista stund före mötet rafsade igenom en bunt gamla dagstidningar, klagade en verksamhetsrapport. De skulle vara ordentligt förberedda). Cellerna skulle också bedriva skolning med föredrag i ”teoretiska frågor” som den materialistiska historieuppfattningen, leninismen, kommunismens historia. Och så skulle förstås cellerna föra ut partiets olika kampanjer och aktioner på arbetsplatserna, sälja partipressen osv.

Vad var då skillnaden gentemot de tidigare kommunistiska fackföreningsgrupperna (som senare kommit att kallas fackklubbar). Jo, dessa var ju en form av fackliga fraktioner. Vid denna tid var ännu inte industriförbundsprincipen genomförd inom LO, utan många olika fackföreningar kunde verka på en och samma arbetsplats. Fackklubbarna blev nu fackliga fraktioner medan cellerna samlade partimedlemmarna över de fackliga gränserna.

Framgångar och problem

Hur gick då denna omorganisering? Ja, dll en början ganska bra. Rätt snart avskaffades emellertid driftscellens ”privilegierade” ställning. Alla celler blev grundorganisationer. Många kommunister kunde ju inte naturligt placeras in i en driftscell och man fick problem med dubbelorganiseringen.
Partiet växte kraftigt efter 1924. Det berodde säkerligen inte endast på att organisationen fick en stunds arbetsro efter alla sprängningar utan också på högkonjunkturen från 1925 och strejkvågen. När partiet höll en organisationskonferens 1926 hade medlemsantalet ökat till cirka 11 000. 650 celler var organiserade varav 170-180 driftsceller på arbetsplatser inom industrin. Ett år senare räknade partiet 13 000 medlemmar och 700 celler varav 191 inom industrin. Sommaren 1928 konstaterades att landets största kommunistiska arbetarkommun, den i Stockholm, hade ökat från 500 medlemmar 1924 till nu 2 400. En av förklaringarna till den goda frammarschen såg partiledningen i att driftsceller hade bildats på 82 företag i staden och därtill kom 48 bostadsceller. Då var det, menade partiledningen, lätt att rekrytera och behålla folk.

Partiets förankring i arbetarklassen var under denna tid nära nog hundraprocentig. På organisationskonferensen -26 rapporterade partisekretaren att ”endast ett tiotal av våra 11 000 medlemmar har akademisk examen”. I slutet av 20-talet hade SKP sin starkaste ställning någonsin inom den svenska fackföreningsrörelsen. Så här fördelade sig stödet för kommunisterna i de fackliga valen inom några av de största LO-förbunden 1929:

Grov och Fabriks 20 %
Gruv 35
Kommunal 13
Livs 25
Pappers 26
Textil 12
Transport 17
Metall 15

(Kommentar: partiet hade inom Metall tappat sitt starkaste fäste. Metall 41 i Göteborg och gått tillbaka från som mest 30 %)

Under 20-talets andra hälft organiserade kommunisterna den så kallade Enhetskommittén, en facklig klasskampsopposition som omfattade mer än en femtedel av LO:s samlade medlemstal som då låg kring en halv miljön.

Men det var också problem med cellorganiseringen. Det första problemet var att den bara genomfördes på en del håll i partiet. Av partiets 200 största kommuner – där man överhuvudtaget bedömde det som möjligt att införa cellsystemet (de övriga 160 kommunerna ansågs vara för små) hade bara hälften reorganiserats 1929. Ofta, menade partisekreteraren Oskar Samuelsson vid en organisationskonferens 1926, var reorganisering dessutom rent formell utan att aktiviteten ökade. Samuelsson menade att cellerna inte diskuterade partiets politiska paroller:

– Man sväljer dem helt utan att blinka, man accepterar dem fixa och färdiga såsom de kommer från particentralen, utan att också lyckas att lokalt anpassa parollerna.
– Man skummar bara på ytan, tränger icke ned på djupet av ett enda problem. Underlåter att diskutera viktiga politiska problem.
– Vad gäller veckorapporterna, ledarna förbereder icke en noggrann behandling av dessa revyer och underlåter ganska ofta att beröra de for arbetarna på den lokala platsen viktigaste problemen.
– Vi löper den faran att våra medlemmar utbildar sig till specialister i världspolitik men till mycket dåliga kännare av de enklaste problem på den lokala arbetsplatsen.

Han klagade över brister i ”självverksamheten”, medlemmarna ”ligger och väntar på order, tar inte egna lokala initiativ”.
– Kamraterna på många platser är för beskedliga, för tillbakadragna. Det skulle sannerligen icke skada med ett något järvare uppträdande åtskilliga gånger.

Partisekreteraren tog också upp problemet med svaga celledningar och att ett fåtal kamrater fick dra hela lasset:
– Man hopar ofta en rad viktiga uppgifter på en eller ett par tre kamrater därför att dessa har namn om sig att kunna utföra ett uppdrag tillfredsställande. Detta är fullständigt oriktigt. För det första överanstränges dessa kamrater och kan icke gå iland med att på ett tillfredsställande sätt fullgöra alla sina uppdrag på grund av den överbelastning de utsattes för. För det andra hindrar denna metod framskapandet av nya kvalificerade krafter och hindrar massan av partimedlemmar att komma i dagligt partiarbete. För det tredje är det ju icke alltid så saken att de ledande kamraterna är lämpliga att utföra allt slags arbete, att de är kvalificerade för varenda uppgift för att de är duktiga på något område.

– Vi måste också, underströk Samuelsson, med storslägga hamra medvetandet hos varje distriktsledning, hos varje lokal ledning att de har högsta ansvaret för sitt område, att de valts till ledning och att de alltså allvarligen begrundar detta ansvar och vad det ligger i att vara ledning. Varken partiledningen eller kommunerna kan tolerera att man inom vissa distrikt har en ledning som knappast är mer än en dåligt fungerande brevlåda.

Och så kom världskrisen efter börskraschen 1929.

Ny sprängning

Partiet sprängdes på nytt 1929 när det stod på toppen av sitt inflytande i arbetarvärlden. Ett par tusen partimedlemmar följde Moskva och Stalin medan omkring 7 000 tröttnade och, lämnade åtminstone för tillfället, den kommunistiska rörelsen. Det kvarvarande partiet som senare skulle ta sig namnet Socialistiska Partiet, fick åter starta från en nivå på cirka 7 000 medlemmar. Men man hade en erfaren kärna av kader liksom erfaret fackföreningsfolk och inom fem år hade man fördubblat sitt medlemstal. I mitten av 30-talet hade Socialistiska Partiet ungefär samma medlemstal som SKP före partisprängningen 1929; 16 -17000.

Problemet med cellsystemet hade emellertid förvärrats. Dels förstås på grund av splittringen med förlusten av erfarna organisatörer och lokala ledare (liksom med rivaliteten på arbetsplatserna mellan de två kommunistiska partierna). Dels på grund av depressionen.

När ”bolsjeviseringen” inleddes 1924 och driftscellsreformen påbörjats hade parollen varit: ”Varje fabrik vår fästning”. Och tanken var an partiet skulle byggas upp på driftsceller just för den revolutionära situationens skull. Driftscellerna skulle inte bara ”garantera partimedlemmarnas rätta sociala sammansättning och partiets proletära karaktär”. De skulle också möjliggöra för partiet att bedriva en ”verksam kamp för kontroll över produktionen, och efter övertagandet av makten, behärskandet av produktionen på arbetsplatsen”. Problemet var att den revolutionära situation man kunde ana 1931 i samband med morden i Ådalen och generalstrejken i Söderhamnsområdet, sammanföll med kapitalismens ekonomiska sammanbrott. Nedläggningar, avsked och massarbetslöshet blev följden. Partiets ”fästningar” försvann. Partisekreterare Emil Andersson kunde därför konstatera på kongressen 1932:

”Driftscellen såsom grundorganisation på arbetsplatsen har visat sig vara en god organisatorisk form under kapitalismens så kallade normala tider. Men kapitalismens utveckling har i stor utsträckning raserat möjligheterna för driftscellernas arbete. Vi bygger upp en bra driftscell. Arbetsgivaren permitterar och avskedar arbetare. Cellen slås sönder. Arbetsplatserna har blivit gästgivargårdar.”

Istället for att till varje pris bita sig fast i driftscellsystemet började partiet övergå till att lägga större vikt vid den geografiska organiseringen (stadsdelsföreningar osv) och vidfackklubbar. Fackklubbarna var helt enkelt de tidigare fackliga fraktionerna, som nu blev grundorganisationer. Partiledningens förslag om en viss form av ”kollektivanslutning” där de som reserverade sig mot medlemsskap i SAP gemensamt kunde ansluta sig till Socialistiska Partiet genom så kallade ”reservantklubbar” avvisades av socialistmedlemmarna. Vad var då skillnaden mellan en fackklubb och den tidigare cellen. Ta exempelvis byggnadsarbetarna i Stockholm. Där försökte partiet tidigare bygga upp driftsceller som förenade alla kommunistiska arbetare vid olika byggen. Nu satsade man istället på att bilda fackklubbar för målarna, murarna, snickarna osv. Då hölls partimedlemmarna samman även när en bygge var färdigt.

Fördelen med det här sättet att organisera var att det gav större kontinuitet och innebar mindre problem med den ständiga bristen på ledare och erfaret folk. I de små cellerna krävdes ju en oerhörd mängd ledande krafter, för att sköta sekretar- och kassörsuppgifter, inleda på mötena med veckorevyer osv. Ofta hade man inte de krafterna varför cellerna föll ihop. Fackklubbarna innebar en kaderbesparing eftersom klubbarna i allmänhet var större än cellerna.

Men man kan förstås också se en svaghet. Där cellsystemet hade fungerat – genom att det helt enkelt fanns tillräckligt många aktiva och erfarna kommunister för att bära upp dem – hade det varit en oerhörd tillgång och gett kommunisterna ett närmast oproportionerligt inflytande bland arbetarna. Cellerna blev verkligen i vissa fall partiets ögon och öron i hjärtat av arbetarklassen och en allsidig revolutionär skola för många arbetare. Cellmedlemmarna tvingades lära sig att organisera och prata politik i stort som i smått. Fackklubbarna var mer inriktade på fackföreningens frågor – och hela deras verksamhet förhöll sig till fackföreningen. Man kan säga att cellerna i första hand hade syftet attbygga partiet på arbetsplatsen medan fackklubbens syfte först och främst var att vinna ledningen över fackföreningen.

Det var också ganska följdriktigt att efter splittringen 1929 de moskvatrogna sillénarna fortsatte sina försök med driftscellsystemet – de såg kampen om fackföreningarna som en andrahandsfråga. Den revolutionära kampen skulle, menade de, bryta igenom och utöver de gamla fackliga strukturerna. Vilda strejker med strejkkommittéer valda utanför facket var några av de viktigaste kampmetoderna. Kilbomarna, Socialistiska Partiet, å andra sidan höll fast vid den gamla leninska synen att till varje pris stanna i och kämpa om fackföreningarna. De såg detta som en långsiktig kamp inom ramarna för försvaret av de existerande fackliga organisationerna. Deras gamla och oerhört erfarna fackliga kader var verkligen ”fackföreningskommunister”, både i ordets positiva mening: de tog ansvar för arbetarnas dagliga intressen och vägrade acceptera att de fackliga organisationerna inte tillhörde arbetarna. Och i den mera negativa bemärkelsen: de utvecklade en konservativ inställning till utomfacklig kamp, vände sig mot ”vilda strejker” och drevs ibland av sitt ansvar för fackföreningen till att ta ansvar för organisationen istället för medlemmarna.

Kilbomarna fick också rätt snart en del politiska problem med högt uppsatt facklig kader. Metalls vice ordförande Oscar Westerlund tvingades partiet utesluta 1932 för att denne, mot partilinjen, gått med på ett lönesänkningsavtal. Ombudsmannen Sten Andersson frän Sko & Läders avdelning 17 i Örebro stödde ett medlingsförslag som partiet hade fördömt och skrev på. Erik Jansson i Pappers förhandlingsdelegation 1930 gick med på att bryta den gemensamma fackliga fronten för en generell avtalsuppgörelse och godkände ett separatavtal. Sågverksavtalet 1932 undertecknades av förbundsledningen trots att medlemmarna i en allmän omröstning sagt nej. Sillénarna i ledningen för avdelning 35 i Svartvik följde omröstningsresultatet och tog ut avdelningen i strejk men uteslöts förstås av förbundsledningen. Kilbomarna protesterade men gjorde ingenting i praktiken för att hindra uteslutningen.

Strejken inom Pappers våren -32 fördes som punktstrejker mot lönesänkningar men arbetarna ville gå ut på bred front. Sillénarna gick ut med ett par avdelningar vilket kritiserades av kilbomarnas Folkets Dagblad. Ett brev från en SP-medlem i Pappers avdelning i Essvik till partiledningen berättade om arbetarnas raseri och krav på att hela förbundet skulle ut i strejk, och att de själva skulle gå ut om Pappers ledning sa nej. Han varnade för att arbetarna tyckte att partiet var för beskedligt och om partiet inte skulle stödja den vilda strejken ”kommer arbetarna icke längre att betrakta vårt parti som i något avseende olikt sossepartiet”.

Vad har då detta med celler och fackklubbar att göra. Bara en sak: övergången till fackklubbar var ett litet uttryck för att Socialistiska Partiet såg partiinsatserna på arbetsplatserna i första hand i förhållande till fackföreningen, att de som parti hade länkat sitt öde ull fackföreningarna. Detta, som var en oerhörd styrka i ett skede (som för den unga socialdemokratin när den valde att strid och den framväxande fackföreningsrörelsen) blev en svaghet i den förrevolutionära situationen 1932 när stora massor av arbetare var beredda att bryta med byråkratin – och därmed också med dess centrala organisationer – i handling.

Den följande utvecklingen är känd: Socialistiska Partiet gick under med man och allt. Sillénarna blev Linderotare och övergav driftscellsystem och vänsterperiod för folkfront och mer svenska beteckningar som fackklubbar. Dessa lades till stor del ned under 50- och 60-talet i samband med att partiet avstod ifrån att kandidera på partisedlar i de fackliga valen. 1962 avskaffades posten som facklig sekreterare i SKP och det fackliga utskottet bytte namn till ”arbetsmarknadsutskottet”. Kommunisterna gav upp kampen om arbetsplatsen som partiets ”fästning”.

Slutsatser?

Kan vi dra några slutsatser ur allt detta? Jag vet inte säkert, men jag tror att några allmänna slutsatser för partibygget är dessa:

* Det nya socialistiska partiet måste byggas överallt bland arbetarbefolkningen, för att på bästa sätt känna vad som sker i klassen, för att kunna samordna de socialistiska krafterna och göra dem effektiva samt för att på bästa sätt kunna dra in och lära upp nya arbetare till aktiva socialister.
* Uppbygget av partiet på arbetsplatserna och inom fackföreningarna spelar här en avgörande roll. Exakt vilken form man väljer är en rent praktisk fråga. Den har ingenting att göra med att det ena eller andra vore ”bolsjevikiskt”. Som Kominterns tredje världskongress uttryckte det: ”Namnet är inte det viktigaste. Viktigast är att kommunistisk aktivitet bedrivs”.

Just detta måste vara mattstocken: att en allsidig socialistisk verksamhet bedrivs och att organiseringen underlättar och stimulerar alla medlemmars aktivitet i stort som i smått.Här har erfarenheterna frän såväl driftscellsystemets bästa sidor som fackklubbsorganiseringen sin givna plats.

Nu är det ju så att dagens Socialistiska Partiet är av en helt annan typ än de partier som nämnts här. De var proletära masspartier i vardande. Vi står mycket mer i början. Det betyder inte att vi kan nonchalera dessa föregångares erfarenheter – vi brottas ibland själva med ett ston partis problem, ty lokalt är vi ”stora” och har inflytande. Även om det vore skönt kan vi inte först bygga upp en grupp av sammansvurna heltidsrevolutionärer och slippa grubbla över masspartiets problem. För att i övermorgon galant klara av att organisera tusenden. Nej, vi måste både bygga kärnan och masspartiet. Det är också det behovet som måste prägla vår organisering på arbetsplatserna.

Avslutningsvis några diskussionstrådar

* Hur naturligt är det för oss an föra ut partiet på arbetsplatserna? Tidigare har vi ibland sagt: ”Vi är bra på att göra partimedlemmar individuellt kända, men det handlar också om att göra vän parti som helhet och alternativ känt, inte något udda och främmande.”

* Ett av de viktigaste medlen för detta är att sälja Internationalen på arbetsplatserna. Vågar vi det? Och fungerar tidningen, är den först och främst riktad till era arbetskamrater som börjar ifrågasätta det gamla? Kan ni sälja Internationalen till dem med gott samvete och tänka: ”Fint, nu får Stina en bra bild av vad värt parti står för”. Eller smusslar ni undan tidningen och tänker: ”Hoppas inte gubbarna ser den här!” Vad är det för annat material ni behöver, vad kan ni framställa själva och vad måste vi göra centralt?

* Hur offentligt förmår ni bedriva partiarbetet? Anslås era möten och cirklar på arbetsplatsen, får ni presentera er som personalklubb i personaltidningen? Om ni har denna offentlighet, hur förbereder ni försvaret av arbetsplatsorganisationen inför den dagen då de svarta listorna, uteslutningarna och avskeden kommer – ty att de kommer måste vi alla ta som en utgångspunkt.

* Hur fördelar ni krafterna mellan fackliga insatser och partibygge? Utan att vara drivande i facket får ingen förtroende för det parti vi vill bygga. Men utan att ha kamrater som bygger partiorganisationen kan förtroendet aldrig omvandlas till något bestående.

Håkan Blomqvist

Åren då Fjärde Internationalen grundas(1933-38)

Det finns två skäl att studera åren 1933-38, den period då Fjärde Internationalen bildas. För det första ur historisk synvinkel: för att känna till och förstå de strider som formade oss och det programmatiska arv på vilket vi grundar oss. För det andra av mer praktiska skäl:

en stor del av vår nuvarande inriktning och problem i partibygget härstammar ur de förhållanden under vilka Fjärde Internationalen formerades.

Jag tänker i denna rapport inte gå in på den internationella utvecklingen under dessa år. Men de val och de åtgärder jag skall diskutera hade sin direkta grund i händelser i klasskampen. Dessa händelser bör vi ständigt ha i åtanke.(Se ”kronologi”.)

För att friska upp minnet behöver vi bara påpeka att kampen för att grunda Fjärde Internationalen ägde rum under den korta perioden mellan Hitlers seger i Tyskland och förberedelserna inför andra världskriget. Under dessa få år ägde samhällsomvälvningar och kriser rum med en hastighet som är svår att tänka sig idag: nazismens framväxt i Tyskland och Österrike, den spanska revolutionen och inbördeskriget, sammanbrottet för Folkfronten i Frankrike, den dystra raden av Moskvarättegångar och förföljelser i Sovjetunionen, den Långa Marschen och inledningen av befrielsekriget mot Japan i Kina, för att bara nämna några.

På några år genomgick länderna i Europa, världens politiska karta och arbetarrörelsen en fullständig omvälvning. Hela traditioner och kulturer försvann precis som samhällen som svaldes av havet.(1)

Med denna bakgrund i åtanke skall vi behandla de stora politiska frågor som ställdes i och med den Kommunistiska internationalens byråkratisering och bildandet av en ny revolutionär International:

1. När? Utifrån vilka kriterier beslutade Trotskij och Vänsteroppositionens ledning att tiden var mogen att övergå från kampen att reformera Tredje internationalen till att proklamera behovet av en ny International?

2. På vilka grundvalar? Vilka programmatiska frågor skiljde denna nya internationella strömning från resten av den organiserade arbetarrörelsen, och hur skulle de presenteras?

3. Hur? Vilken metod användes för att försöka samla så många som möjligt kring detta projekt?

4. Med vilka? Vi kommer att analysera det komplicerade förhållandet mellan att bygga nationella sektioner och byggandet av en internationell organisation, liksom de olika taktiker som användes: omgrupperingar och sammanslagningar, ”entrism”, ett arbetarparti grundat i fackföreningarna, etc..

I. Från kampen att reformera Tredje internationalen till behovet av en Fjärde International: Det historiska testet

l. Andra internationalen blev inte chauvinistisk och för ”nationell enhet” över en natt i augusti 1914. Den hade börjat degenerera mycket tidigare. Det saknades inte symptom på denna process. Redan vid sekelskiftet kunde man se de teoretiska och ideologiska symptomen i den stora debatten om revisionismen (i vilken Luxemburg, Bernstein, Labriola och Sorel deltog). Även de politiska symptomen hade blivit fler, från frågan om deltagande i borgerliga regeringar (som restes av affären med Millerand i Frankrike) till anammandet av chauvinistiska ståndpunkter i den koloniala frågan och krigsfrågan vid internationella kongresser.(2)

Men för att kunna förklara Andra internationalen för ohjälpligt död behövdes mer än motioner vid kongresser, oavsett hur stora skillnaderna var, och mer än en anhopning av allvarliga symptom. Det krävdes en prövning i levande livet, ett avgörande historiskt test.

Vad säger mer om en International än dess ståndpunkt i krigsfrågan, då den tvingas välja mellan princip nummer ett ”Proletärer i alla länder, förena er!” och dess raka motsats ”Gå och döda varandra!”? Den 4 augusti 1914 var de stora socialdemokratiska partierna för allmän mobilisering, och de hyllade nationell enhet i sina respektive länder. I och med det beseglade de Andra internationalens öde, och ställde behovet av en Tredje international på dagordningen.

Det var den otvetydiga slutsats Lenin drog i sin pamflett Andra internationalens sammanbrott. Han drog inte slutsatsen att man helt enkelt kunde proklamera en ny International, men att man måste ställa sig den omedelbara uppgiften att bygga en, att skapa villkoren för en. De internationella konferenserna i Zimmerwald och Kienthal skulle bli de första stegen i denna riktning. Men den historiska händelse som slutgiltigt slog fast den axel kring vilken den organiserade arbetarrörelsen kunde omgruppera sig, och konkret ställde grundandet av den Kommunistiska internationalen på dagordningen, var den ryska revolutionens seger.

2. Kommunistiska internationalen grundades 1919. Men t.o.m. då fanns det vissa tvivel. En majoritet av det unga tyska kommunistpartiet var mot bildandet. Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht hade just avrättats. Kongressdeltagarnas invändningar övervanns bara tack vare bolsjevikledarnas stora auktoritet och nyheterna om den explosiva situationen i Österrike-Ungern.3

Byråkratiseringen av Sovjetunionen och den Kommunistiska Internationalen började också ganska tidigt, på 1920-talet. Trotskij daterade ”inledningen av Termidor”, dvs. den byråkratiska kontrarevolutionen, till 1924. Men innan man kunde dra några slutgiltiga praktiska och organisatoriska slutsatser måste man till fullo förstå processen, i synnerhet de olika förändringar i inriktning och kvalitativa språng som skulle definiera de nya uppgifterna.

Det hade varit oansvarigt att lättsinnigt förklara en rörelse av så stor historisk betydelse för definitivt bankrutt. Det som stod på spel var inte bara teorier, doktriner och principer, utan en enorm omvälvning som hade satt miljontals arbetare i gemensam rörelse under inverkan av den första segerrika proletära revolutionen i ett efterblivet och snart isolerat land. Liksom fallet hade varit för Andra internationalen behövdes ett avgörande historiskt test.

Ännu 1932 försvarade Trotskij linjen att reformera Komintern i ett programmatiskt dokument med titeln ”Den internationella Vänsteroppositionen, dess uppgifter och metoder”. Han kallade därför oppositionen en fraktion, inte ett fullödigt framtida parti. Men han framförde en varning:

En sådan historisk katastrof som Sovjetstatens sammanbrott skulle naturligtvis även dra med sig Tredje internationalen. Likaså skulle Komintern knappast överleva konsekvenserna av sin katastrofala politik om fascismen segrade i Tyskland och det tyska proletariatet krossades.4

Den 5 mars 1933, knappt ett år senare, förverkligades tyvärr den andra av dessa hypoteser. Som en följd av sina två ledarskaps, socialdemokraternas och stalinisternas, kriminella politik krossades det tyska proletariatet utan strid. Trotskijs slutsats var omedelbar. Han sammanfattade den i en slående formulering: ”Det tyska proletariatet kommer att resa sig igen, men aldrig det tyska kommunistpartiet!” Han tillkännagav öppet: det behövdes ett nytt parti i Tyskland; men han begravde ännu inte hela Komintern tillsammans med dess tyska parti.

Vid denna tidpunkt, i mars 1933, och fram till juli detta år, var linjen om ett nytt parti ett undantag som bara var tillämpligt på Tyskland, medan den allmänna linjen fortfarande var att ”reformera” Kommunistiska Internationalen och dess sektioner.

Eftersom vårt främsta syfte här är att förstå och tillgodogöra oss den metod man använde, så bör man betona hur svåra dessa beslut var. Byråkratiseringen av Sovjet och Komintern var en internationell process. De unga kommunistpartierna var inte bara bihang till Kominterns apparat. Vart och ett hade sin egen historia och sina distinkta drag. Som ett resultat av detta var degenererings-processen ojämn. I vissa länder kom staliniseringen tidigt och kvävde den unga kommunistiska rörelsen. Det var exempelvis fallet i Spanien. I andra länder hade tillämpningen av den s.k. ”tredje periodens” äventyrspolitik redan orsakat stora splittringar eller utbrytningar i en del av Kommunistiska Internationalens sektioner. Detta gällde t.ex. Sverige, där kommunistpartiets majoritet, under ledning av Kilbom, hade lämnat Komintern.

Det gällde även, om än i mindre utsträckning, i Tyskland, där uppkomsten av Brandlers strömning (KPD-O) var en liknande utveckling. Slutligen var den av Joaquin Maurin ledda Katalanska Federationens utbrytning en parallell till dessa splittringar.

I andra länder genomfördes staliniseringen av kommunistpartierna och underordnandet av deras ledarskap under Sovjetdiplomatins intressen först efter våldsamma strider som höll på under hela 30-talet. I vissa fall blev processen aldrig helt genomförd. Medan stalinistiska ledarskap kunde formera sig i Frankrike kring Maurice Thorez, och i Italien kring Palmiro Togliatti, så formades det kinesiska kommunistpartiets ledning kring Mao under den Långa marschen i strid med gruppen kring Wang Ming, som stöddes av Komintern. Det vietnamesiska kommunistpartiet upprätthöll en viss självständighet, och det jugoslaviska kommunistpartiets ledning drabbade redan före kriget samman med Komintern-ledningen i vissa frågor. I båda fallen verkar Georgij Dimitrov ha spelat rollen av medlare.(5)

Så det var först i juli 1933, efter att ha märkt att det inte blev någon reaktion inom Komintern på tragedin i Tyskland,som Trotskij tog itu med frågan om Internationalen och förklarade sig vara för en ny international.

Man kan naturligtvis diskutera det kriterium han ansåg vara avgörande – nederlaget i Tyskland 1933 – och fråga sig om inte Tredje internationalens öde var beseglat redan 1927, i och med tragedin för den kinesiska revolutionen, massakrerna i Kanton och Shanghai, och de första förföljelserna i Sovjet. I senare artiklar visade Trotskij att han var medveten om frågan, men han rekommenderade att man skulle låta historikerna lösa den. Vi bör nog följa detta råd och hålla oss till den metodologiska frågan: tanken att det krävdes ett verkligt test, ett där Komintern hade det direkta ansvaret.

Det test han valde, nazismens maktövertagande i Tyskland, var inte en händelse vilken som helst. Det handlade om ett nederlag för det näst Sovjetunionen mäktigaste kommunistpartiet i världen, i just det land där det ansågs mest troligt att världsrevolutionen först skulle breda ut sig. Utan tvivel innebar det en skarp förändring av situationen.

Men det finns en avsevärd skillnad mellan den Andra och den Tredje internationalens förfall. Det har att göra med Sovjetstatens existens. Under lång tid ställdes Trotskij inför en avgörande svårighet: att uppmana till skapandet av ett nytt internationellt revolutionärt parti, inklusive i Sovjetunionen, innebar att man uppmanade till en ny revolution i Sovjetunionen. Men i början av 30-talet ansåg han att det inte gick att kräva detta innan det byråkratiska styret hade medfört att Sovjetstaten inte längre var en arbetarstat. Enligt van Heijenoort var det först mellan mars och juli 1933 som han tänkte sig att ett förändrat perspektiv kunde lösa detta problem. 6

I mars 1933 var den allmänna linjen fortfarande att reformera Kommunistiska Internationalen och dess sektioner, utom i Tyskland där behovet av ett nytt parti stod på dagordningen. Sedan Kominterns möte i april 1933 utan några större reaktioner eller svårigheter hade skrivit under på den politik som hade förts i Tyskland, frågade Trotskij sig om det inte var nödvändigt att mana till bildandet av en ny International, utom i Sovjetunionen, där perspektivet fortfarande skulle vara reformer. I mars var alltså uppmaningen att bilda ett nytt parti i Tyskland fortfarande ett undantag; i början av juli var det linjen att reformera Sovjetunionen som var undantaget.

Denna villrådighet berodde på de genomgripande omprövningar han tvingades till i och med den kolossala händelseutvecklingen, i synnerhet frågan om degenereringen av den första stat som skapats av en segerrik proletär revolution. Lösningen av denna motsättning var begreppet ”politisk revolution”. En ny revolution stod förvisso på dagordningen i Sovjetunionen, utan att man behövde vänta på att arbetarstaten kollapsade och kapitalismen återupprättades. Men det var en politisk revolution mot den byråkratiska kastens maktövertagande, en revolution som syftade till att återupprätta den socialistiska demokratin. Behovet av en ny international blev därmed ett följdriktigt svar, även i Sovjetunionen.

3. En annan svårighet härrörde ur de allmänna förhållandena och själva karaktären på det historiska test som nederlaget i Tyskland utgjorde. För socialdemokratin fullbordade den 4 augusti 1914 en opportunistisk utveckling som hade pågått i flera år, en gradvis anpassning till de kommunala och parlamentariska institutionerna, under vilken den parlamentariska och fackliga byråkratin inom den Andra Internationalens stora partier definitivt utkristalliserades.

Men i slutet av 20- och början av 30-talet var bilden av Komintern, den bild på vilken den rekryterade, inte en bild av institutionaliserat klassamarbete, utan tvärtom av ”den tredje perioden”. Det var en militant bild som tilltalade de mest kampglada och hängivna bland unga proletärer som väckts av den ryska revolutionen. Tillons, Vallins, Bergers och Fourriers böcker innehåller värdefulla minnen från denna period.(7) Isaac Deutscher talar med rätta om Tredje Internationalens ”byråkratiska heroism” under denna tidsepok.

Det fanns därför goda skäl att tänka sig för två gånger innan man förklarade denna International för misslyckad, en International som inte likt sin föregångare sjönk i chauvinismens träsk när den ställdes inför kriget, utan istället förföll till byråkratisk äventyrspolitik i Tyskland, där världsrevolutionens öde stod på spel.

Medan testet var omedelbart giltigt för det tyska partiet och Komintern som sådan, så var det logiskt nog mycket mindre avslöjande för partier som hade mycket mer avlägsna och lösliga band till Kommunistiska Internationalen, som exempelvis det kinesiska partiet efter inledningen av den Långa Marschen.

4. Trots dessa svårigheter är metoden i grunden riktig och vi bör lägga den på minnet. Utgångspunkten för att bedöma en organisations karaktär är stora historiska händelser och inte subjektiva kriterier. Den utgår från fakta (även om urvalet av ”betydelsefulla” fakta alltid kan diskuteras) och inte förutsägelser.

1930 skrev Trotskij:

Det är uppenbart att /vår inhemska Bonapartisms/ möjligheter och sannolikheter minskar chansen att lyckas med reformer. Men oddsen kan inte mätas på förhand… I detta grundläggande avseende är vi fortfarande för reformer.

1933, efter att testet hade ägt rum, skrev han:

Även om vissa av oss sedan en tid har varit övertygade om att Komintern var dömt att förlora, så hade det varit omöjligt för oss att utropa oss själva till en ny International… Vi talade om en teoretisk utveckling, där historiska händelser … kunde leda till en radikal förändring av Kominterns politik. Dessa stora händelser har ägt rum. Det var Kina… Det var Tyskland… Den väg som Komintern har slagit in på är nu definitiv. Den är dömd till undergång. Tanken på reformer måste förkastas, i nationell och internationell skala.(8)

Denna metod är i grunden riktig, även för små organisationer. När det gäller små organisationer med bara obetydliga och sköra band till massrörelsen, kan teoretiska misstag och programmatiska avvikelser leda till mer omedelbara och katastrofala resultat än när det är fråga om masspartier. Men även för de senare visar sig de praktiska konsekvenserna av misstag eller teoretiska revideringar snabbt när de ställs inför avgörande händelser i klasskampen.

1952-53 splittrades Fjärde Internationalen. I efterhand kan man ifrågasätta om Michel Pablo, som då satt i organisationens ledning, om hans ståndpunkt i frågan om stalinismen och byråkratin var farlig och lutade åt revisionism. Men den avgörande prövningen var hans politiska inställning till de viktiga händelser som följde, dvs. revolutionen i Ungern 1956, då han ovillkorligt stödde arbetarråden i Budapest mot den stalinistiska byråkratin. Alla de som 1953, enbart på grundval av de dokument han skrev, drog slutsatsen att Pablo definitivt hade degenererat, tvingades tre år senare revidera sina ståndpunkter på grundval av hans praktiska handlingar.(9)

Likaså var det riktigt av Fjärde Internationalen att återförenas 1963, eftersom man var överens om så viktiga händelser som den politiska revolutionens uppgång (de antibyråkratiska rörelserna i Polen och Ungern 1956), befrielsekriget i Algeriet och den kubanska revolutionens seger 1959.(10)

Man bör faktiskt vara ännu mer försiktig när man karaktäriserar eller bedömer små organisationer. Faktum är att deras begränsade kontakter med aktivister och avsaknad av internationella band, betyder att de saknar de tentakler som gör det möjligt att snabbt och korrekt bedöma alla skiftningar i världsrevolutionens utveckling. Innan man ger ett bestämt och förhastat utlåtande om deras karaktär, bör man ge dem tid att samla all nödvändig information, tänka igenom den och korrigera sina misstag. Annars kan varje större händelse bli en ny skiljelinje. Det är det snabbaste sättet att orsaka en oändlig uppsplittring i en mängd strömningar och trosförsamlingar.

II. En ny International: på vilken grundval?

”Det är inte partiet som skapar programmet utan programmet som skapar partiet.” Trotskijs ord härstammade direkt ur den bolsjevikiska traditionen. Programmet är den grundval kring vilket partiet definierar sig, väljer sina medlemmar, och skolar sina kadrer. Det är en sammanfattning av klasskampens viktigaste lärdomar.

När man 1933 antog perspektivet på en ny international, var hänvisningarna till Kommunistiska Manifestet och Kommunistiska Internationalens fyra första kongresser en visserligen nödvändig men inte längre tillräcklig grund för partiets programmatiska identitet. På bara tio år hade klasskampens stormiga utveckling givit nya avgörande erfarenheter: den byråkratiska kontrarevolutionen i Sovjetunionen, fascismens seger i Italien och Tyskland, tragedin för den andra kinesiska revolutionen.

Lärdomarna från dessa erfarenheter sammanfattas på ett skickligt sätt i Den Internationella Vänsteroppositionens elva punkter. Utkastet till detta dokument skrevs i februari 1933, och den tionde punkten reviderades i juli samma år. Dokumentet utgör den nya Internationalens första programmatiska grundval. (Dokumentet finns i sin helhet i appendix.)

Det behandlar i ett kort uttalande alla viktiga punkter:

1) Ett obetingat försvar av det proletära partiets oberoende. Det var den lärdom som drogs efter det kinesiska kommunistpartiets underordnande under Guomindang, och mer allmänt från den teori om ”arbetar- och bondepartier” som var på modet i Komintern under 20-talets andra hälft.

2) Ställandet av teorin om den permanenta revolutionen mot teorin om ”socialism i ett land”, och i vidare mening hävdandet av den proletära revolutionens internationella karaktär.

3) Karaktäriseringen av Sovjetunionen som en degenererad arbetarstat, av vilket följde att den måste försvaras mot imperialismen och mot alla försök till kapitalistiskt återupprättande.

4) Fördömandet av stalinisternas ekonomiska politik och äventyrliga ”tvångskollektiviseringar”.

5) Behovet att arbeta i de reformistiska fackföreningarna, vilket innebar an man fördömde den ”tredje periodens” sekteristiska politik att splittra fackföreningarna.

6) Förkastandet av begreppet ”proletariatets och böndernas demokratiska diktatur”, vilket enligt Kominterns ledande kretsar var ett stadium skilt från proletariatets diktatur. Även här var tanken att dra lärdomar från den ryska och den kinesiska revolutionen.

7) Behovet att mobilisera massorna kring övergångsparoller, och i de koloniala länderna och diktaturer kring demokratiska paroller. Denna punkt avslutade den långa debatt om paroller som inleddes vid Kommunistiska Internationalens femte och sjätte kongresser, i synnerhet frågan om demokratiska paroller som kravet på en konstituerande församling i de koloniala och beroende länderna.

8) Behovet av en arbetarnas enhetsfront, både mot klassamarbete och den ”tredje periodens” sekterism.

9) Fördömandet av teorin om ”social-fascism”, vilken likställde de socialdemokratiska partierna med fascisterna.

10) Behovet av en verkligt revolutionär international fastslogs.

11) Behovet av en demokratisk regim i partiet ställdes mot byråkratiseringen av Kommunistiska Internationalens och det Sovjetiska Kommunistpartiets apparater.

Dessa elva punkter är ingalunda överspelade. De måste ytterligare klargöras och berikas i ljuset av nya erfarenheter. I själva verket inleddes detta drygt fem år senare, i samband med utarbetandet av Övergångsprogrammet, i synnerhet frågan om en politisk revolution mot byråkratin. Man kan alltid lära sig något av erfarenheterna, och det går alltid att dra programmatiska slutsatser från nya händelser, på så sätt som Kommunistiska Internationalens första kongresser drog slutsatser från den ryska revolutionen och som Trotskij och Vänsteroppositionen tog lärdom av händelserna på 20- och 30-talet. Vårt program är aldrig komplett. Kommunistiska Manifestet berikades tjugo år senare av erfarenheterna från Pariskommunen. Sovjeterna var en levande erfarenhet för arbetarklassen 1905 innan de blev en programmatisk erövring.

På samma sätt kan och måste vi lära av revolutionens internationella utveckling, från dess segrar (Kina, Jugoslavien, Kuba, Vietnam) såväl som dess nederlag (Tyskland, Spanien, Grekland, Indonesien). Vi måste idag lära av Centralamerika, Filippinerna och Polen, liksom från massrörelserna i de utvecklade kapitalistiska länderna. Inte bara från arbetarnas kamp, utan också från uppsvinget för den oberoende kvinnorörelsen och från miljökampen och kämkraftsmotståndet.

Femtio år senare kan vi vara mer exakta och taktiskt flexibla. Men frågan kvarstår: har det skett en händelse av sådan betydelse att den kräver en radikal förändring, en kvalitativ revidering av de riktlinjer som skisserades i de Elva punkterna?

Med risk för att verka konservativ tror vi tvärtom att dessa punkter, tillsammans med Kommunistiska Internationalens fyra första kongresser, sammanfattar de avgörande programmatiska dagsfrågor kring vilka de viktigaste strömningarna inom den internationella arbetarrörelsen – socialdemokratin, stalinismen, den revolutionära marxismen – måste ta ställning.

Som ett resultat av stalinismens kris, den internationella kommunistiska rörelsens sammanbrott, de segerrika revolutionerna i Kina, Kuba, Vietnam och Nicaragua, befrielserörelsens uppsving i de beroende länderna och den spirande kampen mot byråkratin, så har den internationella scenen inom arbetarrörelsen idag blivit betydligt mer komplicerad. Allehanda mellanpositioner och nyanser har mångfaldigats, förfinats och delats i mindre enheter.

Vissa strömningar vacklar mellan stalinismen och socialdemokratin (de vänstersocialistiska strömningarna och ”eurokommunisterna”). Andra vacklar mellan socialdemokratin och den revolutionära marxismen, eller mellan stalinism och revolutionära marxism.(11) Det som gör Fjärde Internationalen så viktig, jämfört med majoriteten av de strömningar som existerade när den bildades, men vilka sedan dess har försvunnit, är att dess allmänna program fortfarande är giltigt.

Frågan om enhetsfronten kanske inte längre ställs i likadana termer som under den ”tredje perioden”, men den ställs gentemot den splittrande och klassamarbetande politik som förs idag. Den står i centrum för våra diskussioner med de vänstersocialdemokratiska och eurokommunistiska strömningarna i Europa. Frågan om Sovjetunionens karaktär, om den politiska revolutionen, om vår inställning till de byråkratiserade arbetarstaterna, ställs osvikligt vid varje större sammandrabbning i den internationella klasskampen. Frågan om den permanenta revolutionen (det faktum att den demokratiska kampen i de dominerade länderna växer över i socialistisk kamp) står i centrum för lärdomarna från de kubanska, vietnamesiska och nicaraguanska revolutionerna, i OLAS teser från 1967, i diskussionen om det Argentinska Kommunistpartiets självkritik, i inflytandet från Schafik Handals teser på vissa latinamerikanska kommunistpartier.12 Frågan om uppbygget av en revolutionär massinternational och behovet av inre demokrati i de revolutionära partierna är lika aktuell som någonsin.

III. Mot en ny International. Hur?

Hittills har vi diskuterat två problem: l) När och under vilka omständigheter skall frågan om en ny international ställas? 2) På vilka programmatiska grundvalar skall den byggas? Det tredje problemet som berör oss än idag är: med vilka och hur skall den byggas?

Trotskijs personlighet, hans idéer, analyser och litterära talanger prisas och väcker respekt i de mest skilda läger. Men en sak är inte populär i dessa kretsar: Fjärde Internationalen. När frågan kommer upp övergår refrängen från beröm till klagolåt: Varför kämpade en så stor man under de sista åren av sitt liv för ett så ynkligt mål? Andra kritiker väljer en annan infallsvinkel. De angriper inte behovet av en ny international, utan metoden att bygga den. De frammanar bilden av en Trotskij som förbittrats av nederlagen, och som hade blivit brutal, överilad, ultimativ. Resultatet, påstår de, är en ”självutnämnd” International, som dömts till långvarig isolering och minoritets-tillvaro, och därför har märkts av denna arvsynd.

Vi skall inte uppehålla oss vid denna anklagelse för självutnämnande, som är så kär för personer som alltid kommer att vackla. Om vi inte beslutar oss för att gå framåt och bygga de organisationer som vi anser är nödvändiga för vårt dagliga arbete och revolutionära perspektiv, då kommer ingen att göra det för oss. Men viktigare är att denna åsikt ofta återspeglar en olycklig okunnighet om de rika erfarenheter som döljs av legenderna.

Verkligheten är att under fem år, från 1933 till 1938, så var kampen för att bygga Fjärde Internationalen ett utomordentligt exempel på en både tålmodig, öppen och principfast politisk metod. Trotskij var redan i juli 1933 helt övertygad om behovet av en ny international, precis som Lenin hade utropat behovet av en tredje international så fort han var övertygad om Andra Internationalens sammanbrott. Men när målet väl var uppsatt dröjde det fem år innan grundningskongressen hölls, fem år som ägnades åt ihärdiga ansträngningar att vinna nya krafter till tanken på en ny International och till dess program, att samla styrkor som antingen var utspridda eller fientligt inställda till varandra. Dessa fem år var en fruktansvärd kamp mot klockan mitt under Moskvarättegångarna, spanska inbördeskriget, nazismens uppkomst och det alltmer definitiva hotet om ett nytt världskrig.

Två metoder

I sin inledning och sina noter till den franska upplagan av Trotskijs verk, har Michel Dreyfus och Pierre Broué försökt beräkna den Internationella Vänsteroppositionens styrkor i de viktigaste länderna 1933.(13) De nämner cirka 500 medlemmar i Tyskland, 800 i Tjeckoslovakien, 300 i Polen, 300 i Frankrike, 100 i Belgien, 500 i Förenta Staterna, 300 i Spanien, 2000 i Grekland – uppdelade på två grupper. Dessutom fanns Vänsteroppositionen i Sovjetunionen, en styrka på några hundra eller några tusen medlemmar, utspridda i fångläger och svåra att bedöma. Huvuddelen av dessa siffror verkar optimistiska.

Jämte dessa revolutionärt marxistiska kärnor existerade andra styrkor, oftast betydligt starkare numerärt, som höll på att bryta eller hade brutit med socialdemokratin eller den Kommunistiska Internationalen.

Bland de styrkor som hade sitt ursprung i Komintern fanns i synnerhet majoriteten av Svenska Kommunistpartiet under Kilbom, DNA i Norge, Sneevliets RSP i Holland, Maurins Arbetar- och Bondeblock (Bloque Obrero y Campesino – BOC) i Katalonien, Urbahns (Lenin-bund) och Brandlers (KPD-O) grupper i Tyskland. Bland de grupper som hade sitt ursprung i socialdemokratin bör man nämna det tyska SAF, OSP i Holland, Independent Labour Party i Storbritannien, och de landsflyktiga italienska ”maximalisterna”.

Med början 1933 ställdes två metoder att lösa denna situation mot varandra. Den första var outtröttliga ansträngningar att bygga en ny international på en klart avgränsad programmatisk grund. Den andra syftade till att upprätta endast samordningskommittéer på grundval av minimiplattformar och diplomatiska kompromisser. De två metoderna förkroppsligades i kampen för Fjärde Internationalen respektive ”Internationella Arbetarsamfundets” (IAG – mer känt som Londonbyrån) vacklan och halvmesyrer.

När Vänsteroppositionen övergav linjen att reformera Komintern till förmån för linjen att bygga en ny International, vände sig Trotskij till samtliga oberoende organisationer med vilka man tidigare haft meningsskiljaktigheter i denna fråga. Han argumenterade att frågan inte längre var att bestämma vem som hade haft rätt igår eller förrgår, utan att komma överens om uppgifterna idag och imorgon.(14)

De fyras block (augusti 1933)

I augusti 1933 skrev endast tre organisationer (det tyska SAP, samt de holländska OSP och RSP) under uppropet för Fjärde Internationalen tillsammans med den Internationella Vänsteroppositionen (som just hade bytt namn till Internationella Kommunistiska Förbundet – ICL). Deras upprop bestod av tio punkter (se även i slutet av artikeln):

1) Erkännande av reformismens misslyckande och hävdande av behovet av proletariatets diktatur.

2) Försvar av internationalismen mot teorin om socialism i ett land.

3) Förkastande av den vänta-och-se-politik, som ledde till att man missade tillfällen att gripa makten i en nation med motiveringen att man måste vänta på att världsrevolutionen gjorde nya framsteg.

4) En karaktärisering av Sovjetunionens byråkratiska degenerering
och den Kommunistiska Internationalens misslyckande.

5) Erkännande att fascismens maktövertagande hade bekräftat socialdemokratins misslyckande.

6) Det samtidiga erkännandet att fascismens maktövertagande hade avslöjat Kominterns misslyckande.

7) Behovet av en ny International.

8) Behovet av strategiska avgränsningar, omfattande i synnerhet frågan om upproret, proletariatets diktatur och den på sovjeter eller arbetarråd grundade statsformen.

9) Försvar av Sovjetunionen som en arbetarstat trots dess degenerering.

10) Frågan om partidemokratin.

Jämfört med Vänsteroppositionens elva punkter är dessa tio punkter uppenbarligen mycket mindre kompletta och exakta. De anammar inte lika klart uppfattningen om den permanenta revolutionen, klassens oberoende, arbetarnas enhetsfront och övergångsparoller. Trotskij var fullständigt medveten om att De fyras deklaration skilde sig från ICL:s program. Ändå menade han att den utgjorde en tillräckligt stabil grund för att ta de första stegen mot den nya Internationalen, att skriva ett Manifest och strategiska teser, och på det hela taget förbereda den nya Internationalen organisatoriskt. Den var därför en kompromiss, i ordets positiva mening, som möjliggjorde gemensamt arbete med strömningar av olika ursprung – zinovjeviter och buchariniter – utan att kräva en balansräkning över 20-talet som en absolut förutsättning. Denna metod var inte ultimativ. Tvärtom var dess mål att föra samman folk.

Några få dagar efter bildandet av ”De fyras block” hade Londonbyrån också ett möte i Paris. Med på mötet var det svenska kommunistpartiet, DNA, det brittiska ILP, BOC, SAP, OSP, RSP. ICL deltog vid detta möte under eget namn, för att försvara sin uppfattning om behovet av en ny International.

Mötet antog mycket allmänna ståndpunkter i kampen mot fascismen och tog ställning för ”organisk enhet” (sammanslagning) mellan Andra och Tredje Internationalerna.

Trotskij kallade ironiskt denna Londonbyrå för en ny Två-och-en-halv International (en del socialistpartier som hade brutit med Andra internationalen men som vägrade att ansluta sig till den Tredje, som t.ex. det Österrikiska Socialistpartiet, försökte mellan 1921 och 1923 återuppliva en enda enad international, ”som den före kriget”), eller en Tre-och-en-fjärdedels eller Tre-och-en-åttondels International. Vid konferensen försvarade SAP och OSP De fyras deklaration, men de skrev trots det under slutresolutionen. Trotskij ansåg det vara ett gravt misstag, men långt från att tappa tålamodet föreslog han att SAP så fort som möjligt skulle gå samman med den tyska Vänsteroppositionen. Enligt hans uppfattning var det viktigaste att smida medan järnet var varmt, att ta tag i pendeln när den svängde åt hans håll och spika fast den innan den började svänga åt andra hållet. Framtiden visade att han hade rätt och att frågan om rätt tidpunkt kan vara avgörande inom politiken.

Det öppna brevet (1935)

1934 ägde viktiga politiska händelser rum. I februari krossades arbetarnas Schutzbunds uppror i Wien och stora fascistdemonstrationer genomfördes i Paris.

Trotskij insåg klart vilka konsekvenser fascismens uppgång skulle få för socialdemokratin. Genom att hota den parlamentariska demokratin hotade den socialdemokratins själva existens, eftersom socialdemokratin levde på parlamentarismens institutioner. Detta hot skulle leda till reflexer av självförsvar bland socialdemokratiska medlemmar, vilket i sin tur skulle leda till radikalisering och vänsterströmningar. Några månader senare deltog de spanska socialisterna i upproret i Asturien, och bekräftade därmed denna analys.

Trotskij drog genast politiska och organisatoriska slutsatser för Spanien, Belgien och i synnerhet Frankrike, nämligen att Vänsteroppositionens små styrkor skulle gå in i de socialdemokratiska partierna. Denna linje kallades den ”franska vändningen”.

Medan den föregående plötsliga förändringen, dvs. när man övergick från linjen att reformera Komintern till att bygga en ny International, hade antagits nästan fullkomligt enhälligt av den Internationella Vänsteroppositionens medlemmar, så stötte denna nya taktiska vändning mot socialdemokratin knappt ett år senare på många invändningar.

Ett år senare, i augusti 1935, ändrade undertecknandet av Stalin-Laval-pakten och Kommunistiska Internationalens sjunde kongress, som generaliserade Folkfrontslinjen, återigen villkoren. Kominterns nya inriktning ställde inte bara samarbete med den antifascistiska bourgeoisin på dagordningen, utan även perspektivet på organisatorisk enhet mellan socialister och kommunister (Dimitrovs rapport till sjunde kongressen). För Trotskij var detta en byråkratisk enhet mellan partiapparater, vilken förutsatte att de revolutionära elementen först rensades ut. Än en gång bekräftades hans förutsägelse inom några veckor med kampanjen för att utesluta ”bolsjevik-leninisterna” ur det franska socialistpartiet (SFIO).

Budskapet var tydligt: man måste åter ändra inriktningen och ge uppbygget av självständiga organisationer högsta prioritet.

Under de följande åren tillämpades de två metoder som beskrevs tidigare av sina respektive förespråkare:

– 1935 höll Londonbyrån ett nytt möte. För att slippa ta ställning i grundläggande frågor – vilket kunde splittra den – beslöt sammankomsten att den inte hade tid att diskutera och anta någon principresolution. I och med att ICL var frånvarande – de vägrade nu delta på dessa konferenser – lade RSP och OSP fram ett förslag om en Fjärde International. Men SAPs pendel hade redan börjat svänga åt höger.

– Vad gäller ICL innebar den nya svängningen i världssituationen att nya initiativ skulle tas för uppbygget av en Fjärde International. På grundval av de framgångar man rönt i Holland (där sammanslagningen av RSP och OSP just hade givit upphov till RSAP) och Förenta Staterna (där Vänsteroppositionens Communist League of America just hade gått samman med Muste’s American Workers Party (AWP) och bildat Workers Party of the United States (WPUS)), kämpade Trotskij i augusti för att man skulle publicera ettÖppet brev för Fjärde Internationalen, undertecknat av ICL, RSAP, WPUS, den kanadensiska organisationen och ”bolsjevik-leninisterna” i SFIO.

I sina brev klagade han över att han redan hade förlorat två år tack vare OSP:s hummande och harklingar. Men han var fortfarande för att RSAP kunde ha dubbla medlemskap: de kunde stanna kvar i Londonbyrån samtidigt som de skrev under det Öppna brevet, under förutsättning att de verkligen engagerade sig i uppbygget av Fjärde Internationalen. I linje med detta fick holländarna ansvaret för att förbereda den internationella konferens som skulle hållas i februari 1936. Å andra sidan vägrade Trotskij skjuta på utgivningen av det Öppna brevet för att hålla sig på god fot med SAP och försöka få med dem i detta projekt. Det vore ett tecken på bristande självförtroende och beslutsamhet. De som redan nu tvivlar på uppbygget av Fjärde Internationalen kommer att tveka att ta andra viktiga beslut i avgörande ögonblick av klasskampen.

Gång på gång förklarade Trotskij att ICL:s alla organisatoriska initiativ utgjorde en sammanhängande helhet, som gick utöver de uppenbart skilda nationella taktikerna – sammanslagning med centristiska grupper som var på väg åt rätt håll i Holland och Förenta Staterna; inträde i socialdemokratin i Belgien och Frankrike; ett Öppet brev för uppbygget av Fjärde Internationalen och oförsonlig kamp mot SAPs vacklan och diplomatiska politik. Med andra ord uteslöt inte dess beslutsamhet att nå sitt mål, och dess oförsonlighet mot de som vacklade, att de gav prov på taktisk flexibilitet i sina relationer till massorna och öppenhet mot centrister som var på väg mot revolutionära ståndpunkter.

Rörelsen för Fjärde Internationalen

Men knappt hade det Öppna brevet publicerats, i slutet av 1935, förrän kampen för en ny International stötte på en rad nya hinder och svårigheter. På hösten 1935 splittrades den franska sektionen på frågan om förutsättningarna för och tempot i utträdet ur SFIO. I mars 1936 splittrades WPUS på frågan om man skulle gå in i Förenta Staternas socialistparti. Den brasilianska sektionen drabbades hårt av det förtryck som följde på revolten 1935.

Men viktigast var brytningen, i januari 1935, med Andres Nin och majoriteten av den spanska Vänsteroppositionen, därför att de via sitt medlemskap i POUM hade skrivit under Folkfronts-överenskommelsen inför de allmänna valen i februari. Slutligen började holländarna bli oeniga igen. De tog sina meningsskiljaktigheter med förberedelserna för en ”amerikanska vändning” som förevändning för sina åtgärder, men den mer grundläggande motiveringen var deras solidaritet med POUM och välvillighet gentemot Londonbyrån. De förberedde inte den konferens som skulle hållits i februari 1936. Den kunde inte genomföras förrän i juli 1936.

Trotskijs oro växte och i början av året anmärkte han att ”det blåser hård motvind”. Han var den förste som insåg konsekvenserna av den byråkratiska kontrarevolutionen i Sovjetunionen (vid denna tidpunkt skrev han Den förrådda revolutionen), av fascismens maktövertagande och det allt mer närvarande hotet om ett nytt världskrig. Han insåg helt klan vad som stod på spel i den jakt mot klockan som nu hade börjat. Han förstod att händelserna i Frankrike och Spanien kanske var den sista chansen. Man måste göra allt för att gripa dessa möjligheter, även om chansen att lyckas var mycket små.

Hans medvetenhet om motsättningarna, det som stod på spel, dröjsmålen gav upphov till en känsla av förbittring som mer och mer visade sig i hans skrifter. Idag, många år efteråt, chockeras man ibland av den polemiska tonen och brutaliteten i hans argument. Utan att fördenskull rättfärdiga alla fall, måste man förstå sammanhangen, hans förtvivlan över sina allra närmaste medarbetares (som t.ex. Nin och Sneevliet) tvekan och otillräcklighet i de strider som var så viktiga för framtiden.

I juli 1936 hölls slutligen konferensen för Rörelsen för Fjärde Internationalen. Nio organisationer var direkt representerade: Frankrike, Belgien, Holland, Storbritannien, Schweiz, Tyskland, Italien, Sovjetunionen och Förenta Staterna. Tyskarna och italienarna var främst flyktingar. Den sovjetiska sektionen var en sektion av landsförvisade, utspridda i Stalins ”isoleringsläger”. Vad gäller holländarna, så lämnade de mötet innan det var slut.

Grupper som var inbjudna men inte kunde delta var: Österrike, Tjeckoslovakien, Rumänien, Polen och Grekland. Protokollen från konferensen nämner andra länder där grupper fanns: Danmark, Spanien, Kanada, Mexico, Argentina, Chile, Peru, Kuba, Bolivia, Brasilien, Kina, Indokina, Australien och Sydafrika. Av dessa var i synnerhet grupperna i Kina och Indokina betydande.

Konferensen antog klara ståndpunkter angående Folkfronten, Sovjetunionens karaktär, arbetet i fackföreningarna och relationerna till Londonbyrån.

Men den utropade inte Fjärde Internationalen. I sin bok om Internationalens historia, och i introduktionen till den första delen i serien om Fjärde Internationalens kongresser, hävdar Pierre Frank att Trotskij ville att den skulle utropas vid detta tillfälle. George Breitman kallar detta påstående för en sägen, och menar att det inte finns minsta bevis för det, varken i protokollen från mötet eller i något av Trotskijs brev från denna period.(15)

Faktum är att delegaterna vid Fjärde Internationalens grundningskongress två år senare, vilka nästan enhälligt stödde bildandet av Internationalen, hade svan att förklara varför de inte hade gjort det två år tidigare. Några hävdade att det var p.g.a.. att de fortfarande hoppades kunna övertyga vissa centristiska strömningar. Andra förklarade att det skulle ha varit svårt att göra det då, eftersom vissa sektioner fortfarande var inbegripna i entristiskt arbete i socialistiska partier.

Grundningskongressen 1938

Så den kongress som bildade Fjärde Internationalen hölls 1938, strax efter Stalins stora utrensningar och vid en tidpunkt då nederlagen i Spanien och Frankrike nästan var fullbordade.

Elva sektioner var direkt representerade: Frankrike, Förenta Staterna, Italien, Storbritannien, Holland, Grekland, Brasilien, Sovjetunionen, Polen, Belgien och Tyskland. Andra nämns i protokollen:

Kanada, Spanien, Schweiz, Tjeckoslovakien, Rumänien, Österrike, Kuba, Dominikanska Republiken, Argentina, Bolivia, Uruguay, Kina, Indokina. På det hela taget var de styrkor som var representerade mycket svaga. POUM och Marceau Piverts PSOP (som just hade lämnat SFIO) bad att få deltaga vid mötet. Deras begäran avslogs med hänvisning till säkerhetsskäl.

Grundningskongressen antog det dokument som kom att bli känt som Övergångsprogrammet, och stadgarna, vilka formaliserade grundandet av Fjärde Internationalen som den ”socialistiska revolutionens världsparti”: en enda världsomfattande organisation som underkastades en gemensam disciplin.

Endast tre röster höjdes mot beslutet. Deras talesman var polacken Hersch Mendel-Stockfisch, vars grundläggande argument var detta:

Marx, Engels och Lenin undvek att bilda de Första, Andra och Tredje internationalerna under perioder av motgångar. De väntade klokt nog på att proletariatets kamp spred sig innan de gjorde det. 1938 fanns det inte ett enda massparti kring vilket den nya Internationalen kunde byggas, medan den Första kunde basera sig på en brittisk sektion, den Andra på en tysk och den Tredje på en sovjetisk. Att skapa Fjärde Internationalen i en situation av ebb, som en minoritet i kamp mot strömmen, riskerade att förstöra hela tanken. Det var bättre att helt enkelt öppet förespråka dess nödvändighet, medan man undvek att utropa den. ”Det är proletariatet som kommer att skapa Fjärde Internationalen”, avslutade han.(16)

Den överväldigande majoriteten av delegaterna var för ett grundande. Att bara upprätthålla perspektivet på en massinternational och göra det till ett slagord för framtiden utan att ge den en omedelbar organisatorisk form vore att slå sig till ro med en vänta-och-se-attityd. Tvärtom måste man inleda det hårda arbetet att bygga denna Intemational med de krafter som stod till buds. Fem års tålmodiga ansträngningar och trevare till de centristiska strömningarna hade visat, att det var meningslöst att vänta längre på personer som inte kunde ta några beslut under omständigheter som var gynnsammare än de omständigheter som kunde väntas i en nära framtid.

IV. Från en kaderinternational till en massinternational

De villkor under vilka Fjärde Internationalen bildades var helt utan tidigare motstycke och ytterst svåra. Trotskij var fullkomligt medveten om detta.

– Den var i minoritet, utan en enda massektion, en situation som han kallade en ”kaderinternational”.

– Denna international uppstod ur en rad nederlag för världsproletariatet, inklusive den byråkratiska degenereringen av den första arbetarstaten.

– Den trädde fram på scenen under en period då arbetarrörelsen i många länder inte var på jungfrulig mark, utan redan organiserad i stor skala och uppdelad i två strömningar, vilka ömsesidigt befordrade varandras brister, nämligen socialdemokratin och stalinismen.

– Stalinismen hade en mäktig och speciell materiell bas, nämligen den byråkratiserade arbetarstaten.

Under dessa förhållanden ”är det inte möjligt att gå rakt framåt”, varnade Trotskij gång på gång. De som ville överbrygga klyftan mellan denna minoritetsinternational och den framtida massinternationalen (för vars uppbygge minoritetsinternationalen var ett oundgängligt verktyg) måste leta efter varje öppning och stödjepunkt.(17)

Denna metod skulle tillämpas både i internationell och nationell skala – både på hur man betraktade den nya internationalens roll och hur man tog itu med uppbygget av sektionerna.

Trotskij menade alltid att Fjärde Internationalen kunde omfatta krafter som gick utöver bara de revolutionära marxisterna. Skulle detta framtidsperspektiv förverkligas, så skulle de bli en av internationalens delar eller en fraktion. Det var denna tanke som vägledde inriktningen på ”De fyras block”. Det var också denna idé han tänkte på när han skrev till Vereeken:

Fjärde Internationalen kommer inte bara att bestå av bolsjevik-leninister. För egen del är jag helt för att godkänna din medlemsansökan. Men du representerar en strömning som skiljer sig från vår.(18)

Och han försvarade samma perspektiv när han skrev till Marceau Pivert:

Bolsjevik-leninisterna ser sig som en fraktion i den international som byggs upp. De är fullständigt beredda att arbeta hand i hand med andra verkligt revolutionära fraktioner.19

Det var samma sak som att erkänna möjligheten att andra ”revolutionära fraktioner” kunde samexistera utan att fullständigt hålla med om det bolsjevik-leninistiska programmet.

Trotskij hade tillämpat samma metod i nationell skala redan 1933, när han förklarade varför man skulle bygga ett nytt parti i Tyskland:

Vändningen består naturligtvis inte av att utropa oss själva till det nya partiet. Det kan inte vara fråga om det. Men vi tillkännager följande: Det officiella tyska partiet är politiskt dött, det kan inte återuppstå. De tyska arbetarnas förtrupp måste bygga ett nytt parti. Vi bolsjevik-leninister erbjuder dem vårt samarbete.(20)

Samma metod tillämpades i Förenta Staterna 1934, när det trotskistiska CLA försökte gå samman med AWP. I sin History of American Trotskyism förtäljer James P. Cannon, en av den amerikanska trotskistiska rörelsens ledare, följande:

Vi skrev en ledare i mycket vänlig anda, och uppmanade dem att vid sitt konvent ta upp vår inbjudan till samtliga radikala politiska grupper att diskutera frågan om att bilda ett enat parti, och föreslog i synnerhet att de intresserade sig för frågan om internationalismen.

Cannon förde en oförsonlig kamp mot sekteristerna i CLA i denna fråga. Efter sammanslagningen och bildandet av Workers Party upprepade han än en gång:

Enandet mellan trotskister och musteiter, bildandet av Workers Party representerar otvivelaktigt ett stort steg framåt, men bara ett steg. Det blev snart uppenbart för oss -åtminstone för de mest inflytelserika ledarna i det tidigare Communist League – att omgrupperingen av de revolutionära krafterna bara hade börjat.” ”Vi kan inte nöja oss med att säga: ’Här är Workers Party. Det har ett bra program. Kom med i det!’…(21)

Trotskij höll med: ”Mustes grupp kallade sig redan före sammanslagningen för ett parti, utan att vara det. Workers Party är fortfarande inget parti.”(22)

Organisationen bar namnet parti, men var i massornas ögon ännu inget parti; den måste bli ett. Förvisso var det hela problemet.

De omständigheter under vilka Fjärde Internationalen grundades, dvs. som en kaderinternational i minoritet, ledde till ytterligare en säregenhet. Det är med hjälp av kvalitativa och kvantitativa ombildningar, sammanslagningar, språng, som den kommer att kunna bli en massinternational eller skapa de villkor som krävs för att bilda en massinternational. Men även dess sektioner måste bli masspartier i sin egen nationella verklighet. Det finns ett förhållande mellan dessa två processer i så måtto som Internationalen givetvis har sitt eget program, men detta program är också en återspegling av de olika sektionernas verklighet.

Men det finns inte nödvändigtvis ett omedelbart och mekaniskt samband mellan de olika sektionernas kvalitativa omvandling och hela Internationalens förvandling.

Beroende på klasskampens nationella villkor skulle vissa sektioner kunna uppnå genombrott i riktning mot ett massparti samtidigt som Internationalen i sin helhet fortfarande var en minoritetsinternational, med allt vad detta innebär i form av begränsad dragningskraft. Efter Pariskommunens nederlag och utvecklingen av det tyska partiet, fick redan Första Internationalen erfara den sortens spänningar. Enligt Franz Mehring var detta en bidragande orsak till Första Internationalens kris och upplösning. (23)

Dessa motsättningar kan skapa många speciella situationer och problem som man måste vara beredd att lösa från fall till fall, samtidigt som man är orubblig i sina grundläggande principer och flexibel i sin organisatoriska taktik.

De förhållanden under vilka Fjärde Internationalen bildades innebär en ständig spänning mellan faran för att anpassa sig till större styrkor genom att offra sitt program, och faran för sekteristisk förstening. Det finns ingen bred motorväg mellan dessa två fallgropar, utan bara oförtrutna, omsorgsfulla, outtröttliga ansträngningar att finna de medel som krävs för att bygga en massinternational. Redan på 30-talet ställdes frågan att hitta dessa medel i praktiken under erfarenheterna av relationer och sammanslagningar med centristiska strömningar å ena sidan, och erfarenheterna av entrism i socialdemokratiska partier å den andra.

V. Frågan om entrism och sammanslagning

Under dessa år då Fjärde Internationalen bildades ägnade Trotskij ett minutiöst intresse och flera större dokument åt vad han kallade den ”moderna centrismen”. I början av 20-talet hade Kommunistiska Internationalens ledare ställts inför en annan sons centrism: den massiva strömning som under oktoberrevolutionens mäktiga inverkan bröt med socialdemokratin och närmade sig bolsjevismen. Det mest kända och främsta exemplet är USPD, de tyska oberoende socialisterna, ett parti med hundratusentals medlemmar, där majoriteten gick samman med spartakisterna och bildade det Förenade Kommunistpartiet.

30-talets ”moderna centrism” var annorlunda. De nya kriserna i de socialdemokratiska och de stalinistiska partierna hade givit upphov till strömningar som bara var en liten minoritet jämfört med dessa stora organisationer. Denna centrism var svår att nagla fast med en bestämd definition. I sina dokument skriver Trotskij att centrismen aldrig tidigare hade ”skinit med fler av regnbågens färger”. Hans liknelse var mer profetisk än han kunde ana. Ty den organiserade arbetarrörelsen hade aldrig tidigare upplevt så många mellanformer mellan de två ytterligheterna reform och revolution. Detta gamla spektrum komplicerades nu ytterligare av den stalinistiska degenereringen, så att det uppstod alla möjliga mellanliggande, oberäkneliga och vacklande ståndpunkter.

Hellre än att definiera den ”moderna centrismen” föredrog Trotskij att beskriva dessa gemensamma drag:

– centristerna tycker om att ställa pragmatism mot teoretisk stringens, allt i realismens namn;
– de använder anti-sekterismen som alibi för allehanda principlösa diplomatiska manövrer;
– de låtsas inte om de avgörande internationella problemen;
– de tömmer enhetsfronten på allt revolutionärt innehåll, och förvandlar den till en abstrakt princip, etc.

Trotskij valde därför att inte lägga fram fixa kategorier eller skapa en ny klassifikation, utan rekommenderade istället ett antal metoder att använda när man politiskt tog itu med de centristiska strömningarna:

1) För det första skulle man inte blanda ihop de verkliga masströmningarnas medvetenhetsnivå med hur denna på ett begränsat och ibland deformerat sätt återspeglades i organisationer och ledarskap. Med andra ord skulle man noggrant skilja mellan massornas ståndpunkter, som kunde utvecklas på grundval av nya erfarenheter, och vissa ledarskaps professionella, utkristalliserade centrism, som blivit dessa ledares andra väsen.

2) Det avgörande var att finna en centristisk organisations rörelseriktning, vartåt den utvecklades. Skillnader som vid första anblick kunde verka likartade, kunde i verkligheten ha olika innebörd och praktisk betydelse, beroende på om det handlade om organisationer som var på väg frän reformism i riktning mot revolutionär marxism, eller organisationer som var förlamade, som hade kört fast i förvirring.

3) Man fick inte blanda samman kampen för enhetsfronten, dvs. massornas enade handlingar, med kampen att få ihop de krafter som krävdes för att bygga ett revolutionärt parti.

4) Ingen potentiell allierad, oavsett hur svag, fick försummas, och sådana grupper skulle följas noggrant och hjälpas framåt, utan att för den skull göra några eftergifter.

5) Man skulle hela tiden ha en klar uppfattning om nästa praktiska initiativ för att i handling föra händelserna framåt.

Den tredje punkten är tillräckligt viktig för vår egen praktik för att förtjäna ytterligare uppmärksamhet. Det gäller skillnaden mellan en enhetsfrontsinriktning och partibygget i egentlig mening.

Trotskij klargjorde denna fråga första gången i ett brev till Internationella Sekretariatet angående förberedelserna inför Londonbyråns konferens i augusti 1933.

Enhetsfrontspolitiken syftade till att uppnå en överenskommelse om gemensamt arbete för begränsade praktiska mål, och krävde inte någon övergripande enhet om program och principer.

Det skulle vara en klar distinktion mellan sådana tillfälliga överenskommelser och det systematiska arbetet att bygga ett parti. Enhetsfrontspolitiken förutsatte alltid att det fanns tydliga programmatiska avgränsningar. Att kämpa tillsammans betydde inte att man vattnade ur sin egen identitet – det skulle bara leda till förvirring. Londonbyråns konferens 1933 uppehöll sig just i det förvirrade området halvvägs mellan en enhetsfront för antifascistiska aktioner och kampen för en ny billighets-International med ett minimiprogram.

Projektet var dömt till nederlag på båda fronter. Det skulle inte leda till verkliga enhetsmobiliseringar som nådde de breda massorna, fackföreningarna och arbetarrörelsens majoritetspartier. Inte heller skulle det leda till framsteg för uppbygget av en ny International:
frånvaron av stabila programmatiska principer dömde Londonbyrån till ett liv på sköra kompromisser.

Denna grundläggande skillnad mellan enhetsfronten och partibygget återupprepades så småningom systematiskt och illustrerades med ett flertal konkreta erfarenheter, såväl i det lilla som i det stora.

1936 kritiserade Trotskij således hårt Raymond Moliniers, en av hans franska anhängare, försök att bilda en Revolutionär Aktionsgrupp (GAR) i ett distrikt i Paris. Trotskij ansåg att denna grupp varken var en kommitté för massaktioner – ett enhetsfrontsorgan som skulle kunna bli ett enat lokalt och pluralistiskt råd – eller en programmatisk omgruppering i riktning mot uppbygget av ett parti. Det var något mitt emellan som bara befäste förvirringen och var ett hinder för både enade massaktioner såväl som nödvändiga programmatiska klargöranden.

På samma sätt besvarade Trotskij de bolsjevik-leninister som förespråkade en enhetsfront med SFIO:s vänstertendens:

I grund och botten är detta att missbruka terminologin. Enhetsfronten förutsätter massorganisationer, och ni är bara propagandagrupper. Om era uppfattningar är identiska borde ni gå samman…(24)

Om det å andra sidan fanns principiella skiljaktigheter var gemensam propaganda en dålig idé, eftersom det bara skulle öka förvirringen.

Samma tankegång upprepades angående det brittiska ILP. För Trotskij var ”enhetsfronten” mellan det Brittiska Kommunistpartiet och Independent Labour Party idiotisk. Permanenta enade aktionskommittéer mellan dessa två organisationer skulle bara vara detsamma som ”propaganda-sovjeter”, varnade han. Han förnekade dock inte möjligheten av begränsade punktvisa (”ad hoc”) överenskommelser:

Enhetsfronter för vissa speciella aktioner kunde givetvis ha varit av visst värde, men den enda viktiga enhetsfronten för ILP är med Labourpartiet, fackföreningarna, kooperativen. För tillfället är ILP för svagt för att få till stånd dessa; det måste först erövra rätten till en enhetsfront genom att vinna massornas stödas

I ett brev till Daniel Guérin i mars 1939 skrev Trotskij än en gång:

En ”enhetsfront” är meningsfull när det handlar om massorganisationer. Men så är inte fallet. Med tanke på att det finns olika organisationer är tillfälliga överenskommelser vid det ena eller andra tillfället förvisso oundvikliga. Men det som intresserar oss är inte isolerade exempel utan politiken i sin helhet. Den centrala uppgiften är att arbeta i fackföreningarna, tränga in i de socialistiska och kommunistiska partierna. Denna uppgift kan inte lösas med hjälp av en ’enhetsfront’, dvs. med hjälp av det diplomatiska spelet mellan två kraftlösa organisationer. Vad som krävs är att krafterna koncentreras på ett definitivt program för att tränga in bland massorna med gemensamma krafter.(26)

Även om han tonade ned deras betydelse, har vi sett att Trotskij inte uteslöt möjligheten av partiella, ad hoc, enhetsfronter mellan minoritetsorganisationer. Detta är ett komplicerat taktiskt problem som vi stöter på än idag, men som var nytt på 30-talet. Enhetsfrontspolitiken utarbetades av Kommunistiska internationalens första kongresser för att användas av kommunistiska masspartier, medan Fjärde Internationalens sektioner, igår såväl som idag, är små organisationer.

Men vissa av dem är, även om de ännu inte är masspartier, inte längre bara ”propagandagrupper”, för att använda den formulering som Trotskij tillämpade på bolsjevik-leninisterna 1936. Det är därför det i den dubbla kampen för enhetsfronten och för en fullfjädrad plats i den, kan uppstå en rad mellanliggande situationer som kräver största taktiska flexibilitet från dessa sektioner. Vi har alla erfarenheter av detta problem, som alltid ställs i nya och specifika former, i relationerna mellan vänsterorganisationer eller mellan revolutionära organisationer och delar av majoritetspartierna.

Även när de för samman enbart revolutionära och centristiska organisationer är de praktiska överenskommelser för handling, inte varaktiga kompromisser på grundval av en minsta gemensam programmatisk nämnare. Överenskommelsernas konkreta mål står i samklang med arbetarmassornas behov, och kan därför också riktas till den organiserade arbetarrörelsens majoritetsorganisationer.

I detta avseende bör vi notera att överenskommelser inför val alltid ställer speciella taktiska problem som kräver en klar distinktion mellan vad som härstammar ur enhetsfrontens metod, och vad som härstammar ur politiken att bygga partiet kring ett strategiskt program. Det kan finnas många olika sorters valkampanjer. Beroende på omständigheterna kan en valkampanj vara en propagandakampanj (vars omedelbara mål är att stärka partiet), eller en agitatorisk kampanj som försöker föra fram bara några få paroller som svarar mot dagsbehoven och som riktas till de breda massorna. Det innebär att det under vissa kampanjer är riktigt att gå ensamma; under andra är det möjligt att slå tillsammans (Trotskij påminde sina läsare om bolsjevikernas överenskommelse med vänstermensjevikerna inför kommunalvalen i Petrograd 1917). Vallagarna kan påverka valet av taktik.

Här finns inga allmängiltiga recept. Man måste välja den taktik som är lämplig i varje konkret situation. En överenskommelse inför ett val kan innebära en begränsad och delvis form av enhetsfront, och den kan utgöra ett steg mot organisatoriska öppningar. Men det vore farligt om den, oberoende av mer påtagliga överenskommelser i massarbetet, bara blev utgångspunkten for en permanent front som skulle vara varken ett parti eller en enhetsfront.

Vi tvingas ofta sluta delvisa överenskommelser om enhetsfronter, och de konkreta fallen är alltid mer varierande och komplicerade än vad några instruktioner kan förutse. Men det skall inte få oss att överge alla planer till förmån för en gränslös pragmatism, och i synnerhet inte överge den kompass som skall leda oss i dessa spörsmål: skillnaden mellan enhetsfronten och partibygget.

Denna distinktion innebär inte någon form av sekterism gentemot centristiska organisationer. Tvärtom kan klarhet på denna punkt göra det möjligt att komma överens om det mål man eftersträvar med sina förbindelser och tillåta mer djärvhet vad gäller de sätt på vilka de genomförs. Om saker och ting förändras i positiv riktning, om de inblandade parterna närmar sig varandra i sin praktik, eller i viktiga programmatiska frågor, kan vi möta situationen öppet och rättframt och ställa den verkliga frågan: Är en gemensam organisation möjlig? Under vilka förhållanden? Hur kan vi få till stånd dessa förhållanden? Istället för att permanenta förvirringen på grundval av halvhjärtade överenskommelser som varken gynnar effektiva aktioner eller klargörande propaganda (p.g.a. bristande programmatiskt innehåll), föreslår vi att man går framåt mot att bygga ett gemensamt parti.

Denna inriktning mot omgrupperingar och sammanslagningar har inte som utgångspunkt att söka hitta en minsta gemensam nämnare. Den utgår från att man, om än i begränsad omfattning, närmar sig varandra i det praktiska arbetet, och sedan arbetar sig fram mot de grundvalar och principer som är en oundgänglig plattform för ett stabilt och varaktigt gemensamt parti, som kan agera kollektivt i klasskampens stora tester. Den kräver därför en seriös djupgående programmatisk diskussion som kan följas av alla.

I en diskussionsartikel rörande linjen att gå samman med det tyska SAP skrev Trotskij:
Innan vi definitivt avgör om det är möjligt med samarbete mellan oss, ett samarbete som vi hoppas blir närmast möjliga, måste vi vara helt säkra på att vi har samma inställning till den proletära strategins grundläggande frågor. Vi lägger fram våra uppfattningar när kampen är till ända i olika länder. Vad har ni för inställning till dessa frågor? Om ni ännu inte bestämt er hållning till dem, låt oss då försöka undersöka dem gemensamt, och börja med de klaraste och mest brännande politiska problemen.(27)

Efter en ärlig och djupgående diskussion kan man mer exakt bedöma vilka gemensamma uppfattningar som har bekräftats och hur stora de kvarvarande meningsmotsättningarna är. De senare kan ringas in och möjliga kompromisser hittas, fullständigt medvetna om och klara över deras karaktär. Sådana kompromisser är ett slutresultat av en process och inte en dålig och förvirrad utgångspunkt.

Erfarenheterna på 30-talet uppvisar många exempel på organisatorisk flexibilitet, när klarhet om de viktigaste principiella frågorna väl uppnåtts. Denna flexibilitet tillämpades både när det gällde uppbygget av politiska styrkor i ett enskilt land, och när det gällde den ojämna utvecklingen mellan de nationella sektionerna och den international som höll på att byggas. Således ansåg Trotskij att man måste ”vara beredd på stora uppoffringar” för att få till stånd en sammanslagning mellan RSP och OSP i Holland:

Eftersom vi inte har för avsikt att tvinga OSP att ansluta sig direkt till Vänsteroppositionen, kan vi acceptera att RSP bryter sina organisatoriska band till vårt Internationella Sekretariat. Vi anser detta vara en rent organisatorisk eftergift.28

Senare skrev Trotskij angående förslaget att den lilla brittiska sektionen skulle gå in i ILP:
Vårt förslag till den engelska sektionen att den skall gå in i ILP medför naturligtvis att de skall bryta sina förbindelser med oss. Vi har allt att vinna, och inför det är detta tillbakadragande en andrahandsfråga.(29)

Under sammanslagningen mellan Kommunistiska förbundet (CLA) och Amerikanska Arbetarpartiet i Förenta Staterna, accepterade CLA, trots att de var i majoritet, ett jämbördigt ledarskap och avbrytande av diskussionerna under sex månader för att man i det praktiska arbetet skulle kunna uppnå en viss enhet. Trotskij höll med om denna metod och föreslog tre möjligheter vad gällde den internationella frågan: att den enade organisationen skulle ansluta sig till ICL, eller till de fyras block, eller till båda.

Slutligen: när den Kommunistiska vänstern (ICE) gick samman med BOC och bildade POUM i Spanien, kritiserade Trotskij i sitt första brev inte den politiska kompromissen eller att den enade organisationen anslöt sig till Londonbyrån. Däremot kritiserade han hårt att den spanska sektionen fullständigt hade misslyckats att föra någon politisk kamp, och det faktum att den utan strid hade avsagt sig rätten att bilda en fraktion, något som skulle gjort det möjligt för den att, när händelserna gav upphov till nya frågor, fortsätta kampen för sina egna internationella ståndpunkter i den enade organisationen.

Observera att dessa försök till kompromisser misslyckades. Ändå vidhöll Trotskij samma linje 1938 och 1939 när Piverts strömning lämnade SFIO och bildade PSOP (Socialistiska Arbetar- och Bondepartiet). Vid denna tidpunkt hade en ny omskakande historisk händelse ägt rum: München-avtalet. I sin brevväxling med Daniel Guérin och Marceau Pivert anmärkte Trotskij att PSOP var en ny organisation (med uppskattningsvis 10.000 medlemmar, även om siffrorna är osäkra) och att man skulle göra allt för att hjälpa den att röra sig i rätt riktning. När den franska sektionen väl beslutat sig omformulerade Trotskij det på ett radikalt och ultimativt sätt, som skulle överraska många idag. I sitt brev till POI (Internationalistiska Arbetarpartiet, Fjärde Internationalens franska sektion vid denna tidpunkt), satte han en tidsgräns på en vecka för att gå in i PSOP. En vecka! Detta var en 180-graders omsvängning om något! Och de som inte var övertygade fick två månader på sig att fundera över det hela, inte mer. 30

Detta reser för övrigt en allmän metodologisk fråga. Trotskij var troligen ett geni när det gällde att uppfatta om en situation var mogen, att förutse den övergripande politiska utvecklingen, att hitta ett lämpligt organisatoriskt svar på varje förändring av situationen. Han drog konsekvenserna från sina analyser i organisatoriska planer som var uträknade in i minsta detalj. Men man kan undra om denna flexibilitet, denna taktiska vighet, inte stod i motsättning till den politik som krävs för att bygga en organisation.

Alla känner till att det krävs tid för viktiga beslut att mogna, att förklara dem för ledande organ på mellannivå och för medlemmarna, att börja omsätta dem i praktiken. När händelserna blir mycket stormiga, så påskyndas allting, inklusive beslutsprocessen.

Men faktum är att Trotskijs anhängare i Frankrike genomgick fem större taktiska omsvängningar mellan 1932 och 1939: 1932 skulle de kvarstanna i kommunistpartiet som vänsteropposition; 1933 skulle de lämna det efter den avgörande prövningen med nazismens seger i Tyskland; 1934 skulle de ansluta sig till SFIO i förväntan på att vänsterströmningar uppstod där; 1935 skulle de lämna det för att bygga en egen organisation i motsättning till den byråkratiska partienhet som förberedde Folkfronten; 1939 skulle de gå med PSOP… Det är mycket, troligen alltför mycket.

Dessa exempel visar att det är möjligt med största organisatoriska flexibilitet, men på ett villkor: programmatisk fasthet, politisk enhet, klarhet om målen och förtröstan på den ursprungliga revolutionära gruppen. Tvärtom uppammar bristande fasthet och självförtroende i de stora strategiska och internationella frågorna en sekterism i taktiska frågor. Beslutsamhet i de viktiga frågorna gör det möjligt att ta de allra djärvaste organisatoriska initiativ.

VI. Frågan om ”entrismen”

Själva begreppet ”entrism” har fått en omfattande tillämpning under årens lopp. Det omfattar nu mycket skilda verkligheter och erfarenheter. Det kan därför vara av värde att kort gå igenom de ursprungliga erfarenheterna och konkreta fallen på 30-talet.

Den ”franska vändningen”

Vi har redan nämnt förändringen av situationen i Europas i början av 1934, med krossandet av upproret i Wien, de fascistiska demonstrationerna i Paris, den mognande situationen i Spanien, och de slutsatser Trotskij drog angående vilka återverkningar dessa händelser skulle få på de socialdemokratiska partiernas medlemmar. I Frankrike utlöste svaren på de fascistiska demonstrationerna enhetssträvanden mellan medlemmar i de kommunistiska och de socialdemokratiska partierna.

Detta tvingade den unga oberoende bolsjevik-leninistiska organisationen att försöka kämpa för en plats i den enhetsfront som höll på att uppstå, annars skulle den oåterkalleligen fösas åt sidan.

Och i synnerhet, vilken plats skall Förbundet ta, en liten organisation som inte kan göra anspråk på en självständig roll i den kamp som utvecklas framför våra ögon, men vilken är beväpnad med en riktig lära och dyrbara politiska erfarenheter? Vilken plats skall den ta för att genomsyra enhetsfronten med ett revolutionärt innehåll? Att ställa denna fråga klart är i grund och botten att svara på den. Förbundet måste omedelbart inta sin plats i enhetsfronten för att aktivt kunna bidra till den revolutionära omgrupperingen och samla styrkorna i denna omgruppering. Under nuvarande förhållanden kan det bara spela denna roll genom att gå in i Socialistpartiet.(31)

Här upprepade han oupphörligen att den viktigaste uppgiften var att krossa fascismen, annars skulle den krossa oss. För att kunna göra det måste styrkeförhållandena ändras. Även om vi inte kunde låtsas spela en självständig roll, så kunde vi inte stå utanför kampen. Vi måste därför inta vår plats i enhetsfronten som fraktion och komma i närmare kontakt med massornas praktiska erfarenheter och pröva våra idéer i praktiken istället för bara i propagandan. Priset för detta blev en relativ förlust av det organisatoriska oberoendet.

Detta inträde i masspartierna skulle dessutom innebära en chock-behandling mot faran för sekterism, mot utvecklingen av en stämning av inskränkt smågruppstillvaro, ett öde som hotade alla nya organisationer i den Internationella Vänsteroppositionen. De som gick mot vändningen var i Trotskijs ögon personer som vägrade lämna sin trånga välbekanta tillvaro för en mer vidsträckt verksamhet, men som ändå var redo ”att anpassa sig till enhetsfronten från utsidan”. Ett samvetsgrant upprätthållande av det organisatoriska oberoendet och en oförsonlig propaganda var inte alltid fritt från svanspolitik i praktiken, i synnerhet när styrkeförhållandena omöjliggjorde att ens idéer omsattes i handling.

En majoritet av den franska sektionen beslutade sig slutligen för att gå med i SFIO. Man gick med i mitten av 1934 under exceptionellt goda omständigheter. Det var ett inträde ”med flygande fanor”, med Socialistpartiets lednings godkännande. La Vente fortsatte att komma ut öppet som ”organ för den bolsjevik-leninistiska gruppen i SFIO”.

När bolsjevik-leninisterna gick med i SFIO uppgick de till ett hundratal personer. Ett år senare. Vid Seine-förbundets möte i juni 1935, fick deras motion om inriktningen 1037 röster, mot 2370 för vänsterströmningen Bataille socialiste och 1570 för Leon Blums motion för en folkfront. Vid SFIOs nationella kongress i Mulhouse en månad senare fick bolsjevik-leninisterna 105 röster, mot nästan 800 för Bataille socialiste och över 2000 för majoritetens motion om folkfront.

Men uteslutningarna hade redan inletts. Under tiden hade Trotskij upptäckt en ny svängning i den internationella situationen. De dokument som cirkulerade inför Kommunistiska Internationalens sjunde kongress, undertecknandet av Stalin-Laval-pakten, förebådade en byråkratisk enhet mellan de stalinistiska och socialdemokratiska partiapparaterna på bekostnad av och t.o.m. mot de revolutionära strömningarna. Man kunde förutse en våg av byråkratiskt förtryck. Trotskij förespråkade därför en ny taktisk vändning mot en oberoende organisation. När den bildades 1936 uppgav POI, den nya franska sektionen, att den hade 615 medlemmar.

Den ”amerikanska vändningen”

Med början 1934 uppstod en spricka och en vänsterströmning i det Amerikanska Socialistpartiet. I juni 1935 la Cannon och Shachtman, som var i minoritet, fram en motion i det nya WPUS’ nationella kommitté, där man försynt bad att man uppmärksamt skulle bevaka Socialistpartiet i pressen, att man systematiskt skulle söka kontakt med dess medlemmar, och att ett trettiotal kamrater skulle ansluta sig som fraktion.

I december samma år splittrades Socialistpartiet. Högern lämnade partiet. Man måste smida medan järnet var varmt. Cannon betonade att man måste dra en skarp skiljelinje mellan partipatriotism och organisationsfetischism. Den senare uppfattningen kunde vara ödesdiger för en liten organisation, som i praktiskt arbete måste bevisa och rättfärdiga sina anspråk på att spela en ledande roll i den framtida revolutionen.(32) Man började därför en kamp mot klockan när det gällde Socialistpartiet. För Cannon var det nödvändigt med en snabb och beslutsam offensiv mot dess ledning innan den byråkratiserades eller blev pro-stalinistisk (på samma sätt som i Santiago Carrillos Socialistiska Ungdomsförbund i Spanien).

De villkor som Socialistpartiets ledning satte upp för WPUS:s inträde i partiet var betydligt mer drastiska än vid den ”franska vändningen”. Samtliga oberoende partiorgan måste överges och WPUS:s medlemmar skulle ansluta sig till Socialistpartiet individuellt under de lokala partiledningarna överinseende. Deras syfte var att helt enkelt upplösa WPUS:s medlemmar i Socialistpartiet. WPUS:s majoritet beslutade att godta dessa villkor och anslöt sig i mars 1936, med förhoppningen att snabbt vinna lokala positioner i partiet och ge ut lokala socialistpartitidningar där man skulle behandla nationella frågor.

Den strömning som hade sitt ursprung i WPUS uteslöts efter cirka ett och ett halvt år, i december 1937. SWP bildades den l januari 1938. Det bokslut som den amerikanska ledningen drog av dessa erfarenheter var positivt. Men det skilde sig avsevärt från bokslutet av den ”franska vändningen”, eftersom det Amerikanska Socialistpartiet inte var något massparti. Dess förmåga att suga upp de nyanslutna medlemmarna var betydligt mindre och vice versa var de senares attraktionsförmåga på resten av medlemmarna betydligt större. Trotskij stödde WPUS-majoritetens inställning till vändningen och skrev:

Givetvis kommer vissa grupper i Europa att försöka tolka ett eventuellt inträde som en avvikelse från Fjärde Internationalen. Men vi skall inte fästa minsta avseende vid dem. Frågan är inte att verka lite starkare, utan att bli mycket starkare.(33)

Trots sitt namn var Förenta Staternas Arbetarparti ännu inte ett verkligt parti; det måste hitta sätten att bli ett.

Fraktioner, entrism, inträde…

Man måste dra en klar skiljelinje mellan fraktionsarbete i en fientligt inställd organisation, dvs. entrism i egentlig mening (vilken medför en förskjutning av organisationens tyngdpunkt mot det parti i vilken den genomförs, och en sammanhängande ny definition av de olika arbetsområdena, som t.ex. fackligt arbete och ungdomsarbete, i linje med den nya inriktningen), och sammanslagning med vänligt inställda organisationer som vi vill hjälpa att röra sig i rätt riktning i sin helhet eller åtminstone till sin majoritet. Både stalinistiska och socialdemokratiska partier är odugliga i ett revolutionärt perspektiv och är inte möjliga att reformera, och skall därför inte i den revolutionära pressen framställas som de instrument vilka arbetarklassen behöver, inte ens när man bedriver entristiskt arbete.

Det är en helt annan sak när revolutionära marxister lojalt arbetar för att bygga upp ett arbetarnas massparti, vilket t.ex. är fallet med Arbetarpartiet (PT) i Brasilien idag. Ett sådant parti är ett verktyg med hjälp av vilket proletariatets oberoende som klass kan göra sig gällande. Dess programmatiska grundvalar klargörs inte genom förutbestämda ideologiska diskussioner, utan genom de viktiga beslut det måste ta allteftersom klasskampen utvecklas. Revolutionära marxister kan besluta sig för att bilda en klasskampstendens i vissa avgörande frågor, eller om majoriteten vid något tillfälle skulle gå mot de principer om klassens oberoende på vilka partiet ursprungligen byggdes. Men de ser inte sitt arbete i PT som ett arbete i en fientligt inställd organisation som har gått över till den härskande klassens sida. Tvärtom försöker de efter bästa förmåga bygga och utveckla den.

Denna inställning kommer inte att ändras bara på grundval av skiljaktigheter, ens allvarliga sådana, som uppstår i partiets interna diskussioner. Partiet måste göra grava misstag och framhärda i dem tills det slutligen lider nederlag i avgörande skeden i klasskampen, för att de radikalt skall ändra sin hållning.

I sådana fall ställs man alltid inför konkreta problem som kräver en exakt analys av historien och det aktuella läget i ett givet land. Historiska jämförelser kan göra det lättare att skissera problemet, men de kan aldrig vara ”modeller” eller instruktioner som man skall följa. De uppmuntrar oss bara att använda vår fantasi, och bekräftar att en orubblig inställning i principfrågorna inte utesluter taktisk flexibilitet, utan tvärtom underlättar det.

När Trotskij uppmanade den lilla brittiska vänsteroppositionen att gå med i ILP, så kritiserade han de kamrater som till varje pris ville behålla en kärna utanför ILP med en oberoende tidning. Ni måste inse, förklarade han, vilken misstro ILP:s medlemmar har mot denna främmande grupp som anlänt bland dem:

Denna misstro kan endast övervinnas om van folk går in i ILP med inställningen att påverka partiet i sin helhet och bli mäktiga där, men inte arbeta för att bryta loss en liten del från hela partiet… An under dessa omständigheter ge ut en liten månadstidning vore vettlöst…(34)

Kamraterna kunde hursomhelst utnyttja den internationella organisationens engelska press, och om nödvändigt ändra sin inställning i ljuset från nya förändringar av situationen. Men det var viktigt att undanröja varje möjlighet till missförstånd, varje hinder för att få till stånd tillitsfulla band mellan aktivisterna, ömsesidig respekt i handling, vilket skulle förbättra partets utveckling i sin helhet.
Pudelns kärna var att bolsjevik-leninisterna skulle försvara sina ståndpunkter i ILP, inom ramen för deras stadgar, samtidigt som de fullt ut deltog i organisationens uppbygge. Allt är relativt. ILP var ingen massorganisation, utan en grupp med några få tusen medlemmar som hade genomgått en positiv utveckling och kunde utgöra en mycket kraftigare hävstång för att påverka Labourpartiet än Vänsteroppositionens lilla grupp. I detta fall, tillade Trotskij till de brittiska kamraterna:

Huruvida ni går med i ILP som en fraktion eller som enskilda medlemmar är en rent formell fråga. I grund och botten kommer ni givetvis att vara en fraktion som lyder under en gemensam disciplin. 35

VII. Frågan om arbetarnas massparti.

Denna fråga har återuppstått idag, men ofta i en ganska abstrakt form. När Trotskij lade fram detta perspektiv hänvisade han till historiska föregångare. Chartisterna i Storbritannien på 1840-talet, eller Arbetarnas Riddare (Knights of Labour) i USA på 1880-talet, eller diskussionen om att Arbetar- och bondeparti 1924, också i USA. En arbetarklass som just uppstått och börjat agera socialt måste kunna hävda sin egen självständiga politiska existens. Det som är viktigt, mycket viktigare än strategisk och programmatisk klarhet, är att den skall få till stånd en politisk organisation som är oberoende från borgerliga eller populistiska organisationer, att den ställer upp egna kandidater i valen.

När Trotskij tog upp denna fråga på nytt för Förenta Staterna på 1930-talet, mot det borgerliga tvåpartisystemet med Republikaner och Demokrater, så gav han inte ett svar som gällde för all tid och alla platser. Han påminde om att 1924, under inflytande från den ryska revolutionen, var möjligheten och uppgiften att bygga ett kommunistiskt parti med massinflytande. 1936 ställdes frågan på ett annat sätt. Den ekonomiska krisen hade brutit ut och givit upphov till en militant och radikal facklig rörelse, CIO (Congress of Industrial Organisations), som inte hade någon politisk företrädare eller motsvarighet. Det var detta som gjorde det nödvändigt och möjligt med ett arbetarparti grundat på dessa fackföreningar.

Till de revolutionära militanter som frågade honom varför de skulle bidra till att grunda ett reformistiskt parti, svarade han att det inte var frågan om att grunda ett reformistiskt parti, utan ett klassparti, självständigt från bourgeoisien. Därefter var framtiden en öppen fråga. Vad som skulle hända detta parti berodde på klasskampen, på styrkeförhållandena, på dess erfarenheter, på revolutionärernas arbete i det. Till de som sade: vi måste bilda ett arbetarparti på en revolutionär grundval, svarade han att detta var något formellt och abstrakt. Av 500 arbetare som vid den tiden deltog i ett möte och var beredda att förstå att de behövde ett oberoende arbetarparti, var kanske fem, inte fler, beredda att förstå att staten måste krossas och stalinismen bekämpas. Dessa fem kunde rekryteras till Fjärde Internationalens sektion och de 500 till arbetarpartiet. De två formuleringarna motsvarade olika medvetenhetsnivåer. Bortom detta var frågan öppen. Om det skulle uppstå ett revolutionärt eller ett reformistiskt parti var inte förutbestämt på förhand utan berodde på många faktorer. Det var meningslöst att genast försöka sätta en stämpel på ett parti som föddes under en för klassen avgörande erfarenhet. Ett sådant parti skulle utgöra ett stort steg framåt. Allteftersom det samlade erfarenheter och genomförde de konkreta uppgifter det ställdes inför, skulle dess identitet bli mer exakt. Varje ny prövning skulle hjälpa till att avgöra partiets karaktär.

Det var just i denna anda de revolutionära marxisterna i Brasilien inledde uppbygget av Arbetarpartiet (PT) 1979.

Märk väl att alla dessa hypoteser gäller massarbetarpartier. I länder där arbetarklassen traditionellt är organiserad massivt på det politiska området, ofta utifrån en lång parlamentarisk tradition, är saker och ting helt annorlunda.

Redan i diskussionen om ett massarbetarparti baserat på fackföreningarna i Förenta Staterna, insåg Trotskij att medan detta partis framtid var en öppen fråga, så var det också ett utomordentligt övergående fenomen. Så fort det existerade och måste agera, skulle det tvingas ta ställning i de stora dagsfrågorna: den ekonomiska krisen, krigsfaran, Sovjetunionen och stalinismen. Allt skulle äga rum mycket snabbt.

Samma sak gäller idag med det brasilianska PT, som inledningsvis definierades runt ganska elementära frågor. Men inom kort var det tvunget att tackla frågan om val: Skulle det ställa upp själv eller inte? Vilka allianser skulle det söka? Skulle det gå i koalition med den borgerliga oppositionen mot diktaturen eller ej? Det måste ta ställning i frågan om facklig enhet och självständighet. Det måste svara på frågan om utlandsskulden. Det måste avgöra sin solidaritet med Nicaragua, säga något om Polen, besluta om sina relationer till Kuba, klargöra sina relationer till kyrkan och den internationella socialdemokratin, upprätta kontakter med resten av kontinenten, etc..

Till en början var PT ett fenomen som växte fram ur den massradikalisering som följde på arbetarklassens motstånd mot diktaturen i Brasilien. Genom det s.k. ”ekonomiska undret” hade arbetarklassen blivit starkare och yngre, och för den var PT den första politiska erfarenheten, i ett land där det (trots existensen av ett kommunistparti) aldrig hade funnits något starkt oberoende arbetarparti som tävlade med populismen. PT baserades strängt taget inte på fackföreningarna, utan var ett resultat av att fackliga aktivisters radikalisering kolliderade med de fackliga strukturer som diktaturens arbetslagstiftning påtvingade dem.

Hur skulle denna dynamik kunna uppstå i utvecklade kapitalistiska länder där arbetarklassen har en lång, ofta pluralistisk, tradition av självständig politisk och facklig organisering? Man har föreslagit två möjliga utvecklingsvägar: ett nytt arbetarparti och ”organisk enhet”.

I det första fallet uppstår en historisk klyfta mellan massorna och deras traditionella organisationer, och ställer därmed i praktiken skapandet av ett ”verkligt” arbetarparti på dagordningen. Det går att tänka sig en sådan situation, men med svårighet. Banden mellan rörelserna i samhället och de traditionella politiska och fackliga ledningarna blir förvisso allt svagare. Men denna process ger inte helt enkelt upphov till tomrum som kan fyllas av andra. De existerande apparaterna dominerar fortfarande de parlamentariska och sociala områdena.

Även om denna process skulle bli tillräckligt djup, så skulle den dessutom inte innebära samma tillströmning av krafter för uppbygget av ett revolutionärt parti som i de tidigare nämnda fallen. I detta fall vore ett bortslumpande av programmatiska principer särskilt olyckligt, ty i en sådan situation kan man inte på ett stabilt och varaktigt sätt samla en revolutionär kraft utan att besvara de viktigaste politiska dagsfrågorna och de strategiska projekt som ställs upp av de befintliga – om än försvagade – masspartier man konkurrerar med i arbetarrörelsen. Mellan revolutionära strömningar kan det förekomma debatter och kompromisser. Men i det stora hela kan en livaktig revolutionär organisation inte klara sig utan en klar identitet som skiljer den från de existerande stora partierna.

Samma problem ställs även förespråkarna för den andra utvecklingsvägen inför, dvs. de som tror på en återgång till en ”organisk enhet” inom arbetarrörelsen, i synnerhet om de de syftar till att återuppbygga en omfattande enad socialdemokrati i likhet med det tyska socialdemokratiska partiet före 1914. Detta perspektiv förs idag fram i Frankrike av de som säger att det är tid att avsluta den parentes som inleddes i och med Tours-kongressen 1920, där splittringen mellan Socialistpartiet och Kommunistpartiet har sitt ursprung.

Förvisso har denna fråga ställts även tidigare. Låt oss läsa i ett dokument:

Kamrater, utvecklingen av de kommunistiska och socialdemokratiska arbetarnas enhetsfront för gemensam kamp mot fascismen och Kapitalets offensiv ställer också frågan om politisk enhet, om ett enda politiskt parti för arbetarklassen…. Men medan det räcker att vara överens om kampen mot fascismen och Kapitalets offensiv och kriget för att upprätta det kommunistiska och socialdemokratiska partiets enhetsfront, så är det möjligt att få till stånd politisk enhet endast på grundval av en rad bestämda förhållanden av principiell natur. Detta enande är möjligt endast

– för det första på villkor att man står fullständigt oberoende från borgarklassen och helt bryter med socialdemokratins block med bourgeoisin.
– för det andra på villkor att man först uppnår enade aktioner.
– för det tredje på villkor att man erkänner behovet av ett revolutionärt störtande av borgarklassens styre och upprättandet av proletariatets diktatur i form av sovjeter.
– för det fjärde på villkor att man vägrar stödja ett lands bourgeoisie i händelse av krig.
– för det femte på villkor att partiet byggs på den demokratiska centralismens grund, vilken garanterar enhet i vilja och handling, och vars betydelse visades i och med de ryska bolsjevikernas erfarenheter.

Vilken revolutionär kan vara oense med innebörden i detta dokument? Vem som skrev det? Dimitrov, till Kommunistiska Internationalens sjunde kongress 1935.(36)

Redan 1934 hade Trotskij räknat med att denna hypotes om ”organisk enhet” skulle kunna kröna kampen för enhetsfronten. Han hade en positiv, om än något förbehållsam, syn på den:

Vi marxister måste medge att för tillfället vore en sammanslagning av de två partierna ett framsteg, inte med avseende på Lenins paroller från 1914, eller med avseende på Tours-kongressen, utan med avseende på den nuvarande situationen, sådan den är. En sammanslagning av de två partierna skulle innebära en möjlighet att börja på nytt. Däri ligger allt.

Arbetarrörelsen har hamnat i en historisk återvändsgränd…. En sammanslagning av de två partierna skulle oundvikligen bereda vägen för diskussioner, analyser, studier, fraktionsstrider i stor skala, och samtidigt för att ett nytt revolutionärt parti, en sektion av Fjärde Internationalen, skulle kunna ta form…. Den historiska reträtten – jag upprepar och betonar det – består inte bara i det faktum att den stalinistiska byråkratin tvingas anpassa sig till arbetarklassens behov genom att förbrödra sig med socialdemokraterna, utan också i det faktum att denna förbrödring – som är banal, sentimental, utan innehåll – utgör ett oerhört steg framåt jämfört med gårdagens absoluta återvändsgränd… [en] utomordentlig dialektik…(37)

Ja, verkligen en utomordentlig dialektik. I en sådan omfattning att man undrar om denna ”möjlighet att börja på nytt”, att sudda ut allting, att starta från noll igen, i själva verket inte är en historisk abstraktion, ett exempel på önsketänkande. Det kan finnas ett mått av desperation i hans accepterande av denna dialektiska snara.

Ett år senare släckte den hårda verkligheten dessa önskedrömmar. Allteftersom de två partierna närmade sig varann blev frågan mer konkret. Trotskij svarade då i termer av konkret politik: i detta sammanhang vore en organisk sammanslagning bara ett byråkratisk förberedande av nationell enhet. Vilken till varje pris skulle förkastas och bekämpas , även om det innebar att man förlorade hoppet om att ”starta om på nytt”.

I själva verket måste vacklan mellan hans första och andra svar ha att göra med hans bedömning av de samhälleliga och internationella styrkeförhållandena, och omfattningen på det ”historiska bakslag” som var under uppsegling i mitten av 30- talet. Ett ofantligt ämne.

Låt oss, som avslutning på denna punkt, anmärka att de olika huvudpersonernas ståndpunkter i dessa diskussioner ofta korsade varandra på ett uppseendeväckande sätt, beroende på om de diskuterade entrism eller omgruppering och sammanslagning med centristiska strömningar.

– Således var Sneevliet, Nin och Vereeken hela tiden mot entristiska operationer, vilka de stämplade som likvidatoriska företag. I motsats till detta var de alltid ytterst öppna för försök att omgruppera med centristiska strömningar, försök som ofta slutade med fiasko. De ”likviderades” inte av entrism, utan av äventyrliga omgrupperingar och sammanslagningar.

– Tvärtom hamnade de strömningar som var känslomässigt fientliga mot centrismen, och vilka hävdade att de ville vända sig till de breda massorna, ofta i djup entrism i de stora reformistiska partierna, från vilka de ibland aldrig återvände. Det gällde t.ex. den brittiska bolsjevik-leninistiska gruppen, som var mot att gå in i ILP, och som två år senare begravde sig i Labourpartiet.

Detta är ingen anspelning på dagens situation. Det är helt enkelt en ganska bitter iakttagelse av historiens ironi. Under de fruktansvärda förhållanden som existerade på 30-talet, härstammade denna ironi ur de mäktiga, strukturella motsättningar som fanns inneboende i de styrkeförhållanden och former som arbetarrörelsens kris antog. Uppenbarligen har denna motsättning inte ett lika starkt grepp längre, i och med stalinismens kris, de förändrade förhållandena mellan massorna och de traditionella apparaterna, arbetarklassens förnyelse, etc.. Men den har inte försvunnit helt.

VIII. Några slutsatser och tankeställare

Så här i efterhand är det uppenbart att den process då Fjärde Internationalen grundades reser en rad frågor som ofta diskuteras inom och utom våra led.

1. För det första, var det inte 1933 redan för sent att visa på Tredje internationalens misslyckande och gripa sig an uppbygget av en Fjärde?

Vi har redan betonat svårigheterna att besvara denna fråga. Att lägga tonvikten på de två ödesdigra dagarna 4 augusti 1914 och 5 mars 1933, vilka antas symbolisera Andra respektive Tredje Internationalens slutliga sammanbrott, ger ett falskt intryck av symmetri. Komintern på 30-talet var inte samma sak som den socialdemokratiska internationalen före 1914, och fascismens seger i Tyskland fungerade inte som en avslöjare inför hela den internationella arbetarrörelsen på samma sätt som inledningen av första världskriget gjorde. Förekomsten av en byråkratiserad arbetarstat var också ett nytt problem.

Man kan försöka sätta sig in i detta sammanhang och skriva om historien med ”om”. Men det är inte särskilt fruktbart. Faktum är att Vänsteroppositionen redan före 1933 hade en egen politisk och offentlig existens, och uttryckte sina ståndpunkter och utvecklade sina svar på de stora händelserna.

En helt annan sak är om linjen ”att reformera” Kommunistiska Internationalen och kommunistpartierna inte till en början skapade hinder för att bygga betydande självständiga partier i länder som Spanien, där det officiella kommunistpartiet i början av 30-talet knappast var mer än en sekteristisk liten grupp. Linjen att ena alla kommunister i en enda Komintern-sektion, som skulle omfatta kommunistpartiet, BOC och Kommunistiska vänstern (ICE), kanske kunde ha drivits effektivare om den senare hade agerat som en självständig organisation istället för som en fraktion i ett marginellt och ynkligt kommunistparti.

Men ur övergripande synvinkel är den viktiga punkten att ha en metod som undviker lättsinniga aktioner, grundade på gissningar och prognoser, och istället söker bekräftelse i stora historiska händelser.

2. Grundades Fjärde Internationalen på grundval av en felaktig förutsägelse vad gäller andra världskrigets följder och den byråkratiska diktaturens sammanbrott i Sovjetunionen?

Det är sant att Trotskij verkligen gjorde sådana förutsägelser angående händelseförloppet efter kriget, och drog paralleller till situationen efter första världskriget och den övergripande omgruppering av arbetarrörelsen som ägde rum då, men det är helt fel att Fjärde Internationalen skapades på grundval av dessa förutsägelser. Tvärtom härstammade behovet att bygga den ur klassförhållandena i internationell skala, ur de stora uppgifter som världssituationen ställde, och ur krisen för arbetarrörelsens ledning på randen till kriget.

Skulle Fjärde Internationalen ha lagts på is och fått vänta på bättre tider, därför att kriget inte skulle leda till socialistiska revolutioner i Europa och till stalinismens sammanbrott? Frågan är abstrakt och vilseledande. Varje större historisk korsväg öppnar en rad möjligheter. Kriget ledde inte till den stalinistiska byråkratins sammanbrott. Inte heller ledde det på ett mekaniskt sätt till en fredlig stabilisering av kapitalismen och det byråkratiska systemet. Efterdyningarna till kriget avbröts av revolutionära kriser, av Sovjetunionens införlivning av de östeuropeiska arbetarstaterna, av så triviala händelser som den jugoslaviska och i synnerhet den kinesiska revolutionen, av inledningen på stalinismens kris. Under dessa världsomfattande omvälvningar var Internationalen nödvändigare än någonsin.

Gårdagens och dagens frågor är avsevärt mer direkta och mindre spekulativa.

Är tanken på en revolutionär international föråldrad? Nej. Tvärtom, är den det nödvändiga organisatoriska tolkningen av den proletära revolutionen som en internationell helhet, av förkastandet av chauvinismen och teorin om socialismen i ett land, av arbetsdelningens, produktionsprocessens och produktivkrafternas allt större internationalisering. Utan ständiga ansträngningar att omsätta och konkretisera denna förståelse i ett försök att bygga en organisation, kan inte ens den mest uppriktiga internationalism gå utöver aktiv solidaritet och förhoppningar om seger. Om varat bestämmer medvetandet, så bestämmer den internationella organisationens existens ett internationalistiskt medvetande som försöker förstå klasskampens olika aspekter i internationell skala.

Är denna Internationals, den Fjärdes, program fortfarande tillämpligt och giltigt i ljuset av klasskampens stora händelser, eller har det förvandlats till ett hinder som förhindrar vår strömning att komma i kontakt med massorna? Givetvis kan klasskampens erfarenheter alltid berika och klargöra ett program, oavsett hur förfinat det är. Men frågan om den permanenta revolutionen, enhetsfronten, övergångsparoller, kampen mot byråkratin, partiteorin, alla står de än idag i centrum för den revolutionära strategin. Utvecklingen under och efter andra världskriget har bekräftat detta programs giltighet. Långt från att vara ett hinder för förståelsen av nya fenomen som uppkomsten av nya arbetarstater, den koloniala revolutionens uppsving, senkapitalismens nya drag, så hjälpte det oss att hitta vägen bland dem.

Har, slutligen, denna existerande International, som grundades på ett riktigt program som är tillämpligt än idag, ändå inte misslyckats i praktiken, trots detta program? För att kunna besvara denna fråga måste man hålla sig till de största prövningar som den internationella klasskampen ger upphov till: nämligen krig och revolutioner. Under det stora chauvinistiska bakslag som andra världskriget utgjorde, undvek Internationalen både defaitism och sekteristisk neutralitet i länder som ockuperades av de fascistiska staterna, och den chauvinistiska yra av nationell enhet som härskade på andra håll. Med sina svaga styrkor upprätthöll den en internationalistisk politik. Den stod i förgrunden i försvaret av revolutionerna i Jugoslavien, Algeriet och Kuba, och nu i Nicaragua, även när dess medlemmar, som t.ex. i Vietnam och Kina, förföljdes av dessa revolutioners ledarskap, vilka hade övats i den stalinistiska skolan.

Ibland erkänner våra motståndare att detta är mycket meriterande, men tillägger att det inte löser frågan om Internationalens användbarhet. Vad är det för nytta med en International som inte vunnit några stora segrar? När vi gör anspråk på arvet från den första historiska segern, Oktoberrevolutionen, skämtar vi inte. Vi kämpar politiskt mot de byråkratiska inkräktare som gör anspråk på samma arv, och därmed identifierar den socialistiska revolutionen med en byråkratisk kontrarevolution som är en parodi och oäkta revolution. Men vårt svar stoppar inte där. Ty i verkligheten, såväl inom politiken som historien, är segerrika revolutioner inte de enda segrarna. Vissa är mindre spektakulära. Vi har vunnit andra segrar, och inte några små heller. I synnerhet har vi vunnit segern att ha varit de första inom arbetarrörelsen som tog strid mot stalinismen.

Vi vet genom många vittnesmål att det oftast var ”trotskisterna” som inte vek sig och kapitulerade för den stalinistiska terrorn. Det var inte fråga om psykologi eller karaktär, utan om politiskt medvetande och övertygelse. De var svårare att knäcka därför att de förstod situationens mekanismer och logik. Detta är inte bara en symbolisk eller moralisk seger, utan en fullfjädrad politisk seger. Den har lett till att vårt århundrades fruktansvärda historia kan förstås med hjälp av marxismens verktyg; att vi fortfarande kan frammana detta sekels mest avskyvärda händelser utan att misströsta om arbetarklassen eller socialismen. Utan denna oavbrutna kamp skulle kvacksalvare, andra klassens skojare, nya filosofer och imperialismens nya korsfarare idag ha monopol på att fördöma Sovjets gulag.

Tack vare Vänsteroppositionens och Fjärde Internationalens heroiska kamp utarbetades ända från början vägvisare och riktpunkter för en marxistisk opposition till stalinismen, som man idag kan dra stor nytta av.

Om det finns ett behov av en international, om den existerar, om dess program är korrekt, om den inte har misslyckats, då måste man kämpa för att bygga och utveckla den. Ingen kommer att göra det åt oss.

Ett negativt bevis på Fjärde Internationalens relevans och användbarhet är att andra försök till internationell samordning ständigt har misslyckats, försök som sade sig vara mer gradvisa, starta från gräsrötterna och bättre respektera de verkliga processerna. I början av 30-talet försökte sig Londonbyrån på denna metod, och senare, 1938, försökte den Internationella Arbetarfronten sig på samma sak: båda företagen led skeppsbrott och förlorade.38 Idag har organisationer som Lutte Ouvriére i Frankrike, eller Socialist Workers Party i Storbritannien valt att som mest ha några få band, och upprätthålla diplomatiska förbindelser med grupper i andra länder. Har denna metod fått dem att göra större framsteg? Långt därifrån faktiskt.

Om man hade antagit Mendel-Stockfishs ståndpunkt vid Fjärde Internationalens grundningskongress 1938, nämligen att förkunna dess historiska nödvändighet men vara mot dess bildande, så skulle det i bästa fall ha varit ett trick för att byta etikett på samma sak, och i värsta fall skulle man ha gjort projektet mer diffust vid en tidpunkt då det annalkande kriget tvärtom gjorde det extra nödvändigt med en fast programmatisk beväpning och klara gränsdragningar. Tanken att det är proletariatet som skall skapa Internationalen innehåller ett kom av historisk sanning, men den går emot leninismens stora framsteg, nämligen att en förtrupp som handlar medvetet utifrån ett klart markerat program är ett medel för att stärka proletariatets kamp, inte bara en spontan produkt av det senare.

Fjärde Internationalen, som grundades 1938, gick in i kriget med ytterst begränsade styrkor. Bara tio länder hade representanter vid kriskongressen 1940, vilken hölls i Förenta Staterna. Ett första avgörande politiskt test var undertecknandet av den tysk-sovjetiska pakten och krigsutbrottet i Europa. En tredjedel av den amerikanska sektionen och majoriteten av det Internationella Sekretariatet lämnade Internationalen. Den franska sektionen gick in i kriget splittrad. Andra världskrigets utbrott bröt också förbindelserna mellan många sektioner och gjorde de mest elementära funktioner särskilt svåra, vid en tidpunkt när nya och speciellt svåra politiska frågor ställdes (de nationella problemens inbördes sammanhang med det imperialistiska kriget och kriget mot den byråkratiserade arbetarstaten). De grupperingar som inte grundades på stabila principer, som t.ex. Londonbyrån, sprang i bitar och deras främsta nationella organisationer försvann praktiskt taget från den politiska kartan. Fjärde Internationalen lyckades klara provet och gick ur kriget trogen sina politiska ståndpunkter och med sin kontinuitet obruten.

3. Var begreppet centrism, som hade en så stor plats i Trotskijs politiska tänkande på 30-talet, politiskt användbart eller en teoretisk täckmantel för sekteristiska manövrer?

Vissa personer chockeras av att man använder detta begrepp, som de anser vara nästan en förolämpning av ringa politisk nytta. Vi skall skingra dessa uppfattningar. Det är ingen förolämpning utan en politisk karaktärisering som inte hindrar politisk högaktning, respekt för hängivelse i handling och ett vänskapligt utbyte av ståndpunkter. Det är uppenbart att en organisation eller strömning som rör sig i positiv riktning, och med vilken praktiska närmanden sker, inte skall bemötas med skällsord. Det finns ingen orsak att ifrågasätta uppriktigheten i deras perspektiv innan man diskuterat med dem. Tvärtom skall man betrakta båda sidors respektive svar på de nyckelfrågor situationen ställer och försöka föra uppfattningarna närmare varandra.

Än en gång beror allt på den aktuella organisationen, hur politiskt seriös och aktiv den är, i vilken riktning den rör sig. Vissa stadgade grupper kan vara hinder på vägen till uppbygget av ett revolutionärt parti. Andra kan utvecklas åt rätt håll.

Om Trotskij menade att 30-talets ”moderna centrism” var ett brokigt sällskap, vad skall vi då säga om dagens ”post-moderna centrism”? Detta nya fenomen är resultatet av den historiska krisen för arbetarrörelsens ledning och stalinismens långt framskridna sönderfall. I internationell skala vacklar den mellan avsevärt fler internationella poler än sina föregångare: sovjetbyråkratin och socialdemokratin, naturligtvis, men nu också den kinesiska byråkratin, Castros ledarskap, det vietnamesiska ledarskapet. Begreppet centrism omfattar grupper som är ärliga revolutionärer vad gäller deras eget land liksom grupper som står på randen till att vara reformister. Det finns organisationer som är revolutionära i frågan om att gripa makten i sitt eget land, men har en felaktig ståndpunkt i internationella frågor och, åtminstone delvis, sluter upp bakom sovjetbyråkratins diplomati.

På den tid då Tredje Internationalen var revolutionär kallades de strömningar centristiska som, enligt den hyllade formuleringen, helt enkelt vacklade mellan reform och revolution. I och med Kominterns degenerering och den därav följande krisen för världsproletariatets ledarskap har frågan blivit mer komplicerad. De av oss som vägrar erkänna att det finns organisationer som är revolutionära i sin konkreta verksamhet i sitt eget land men centristiska i sina ståndpunkter på ett internationellt plan, och vägrar medge att deras internationella ståndpunkter kan få verkliga konsekvenser för deras inhemska allianser och politik, riskerar att bli överrumplade. Nya händelser kan få dem att vackla mellan sekterism och opportunism, att utan övergång hoppa från den ena till den andra. Om vi förnekar att dessa organisationer överhuvudtaget är revolutionära, så underskattar vi dem. Och när vi senare upptäcker att sådana organisationer faktiskt kan spela en revolutionär roll, som t.ex. i Centralamerika och många andra länder, så innebär oförmågan att urskilja nyanserna mellan rött och svart att vi inte ser någon skillnad på oss själva och dessa strömningar.

Gentemot sådana strömningar är 30-talets metod fortfarande giltig i sina huvuddrag: Föreslå gemensamma aktioner så ofta och så regelbundet som möjligt för att utveckla gemensamma erfarenheter; och samtidigt söka få till stånd ett klart och djupgående programmatiskt utbyte för att utröna möjligheterna att få till stånd ett gemensamt parti.

4. Kan man idag lyckas bättre än tidigare och gå fram mot en massinternational tillsammans med andra strömningar?

Som svar på det kan vi upprepa Trotskijs ord att vi är beredda att vara en minoritetsströmning i en revolutionär intemational.39 Det innebär, naturligtvis, att undersöka i vilken omfattning strömningarna ifråga är revolutionära. Men det finns först ett ännu mer elementärt kriterium. För att slå in på denna väg måste man hitta kompanjoner som uppfyller ett första villkor: de måste faktiskt vilja bygga en international. Det är inte frågan om vilja. Det är i grund och botten en politisk och programmatisk fråga. De förpliktelser och det engagemang som uppbygget av en international kräver är i sig själv en fullfjädrad programmatisk fråga, eftersom den innebär en avgränsning från andra strömningar inom den organiserade arbetarrörelsen i de stora internationella frågorna. För att kunna ta ställning för uppbygget av en internationell organisation måste man därför vara överens i de programmatiska frågorna.

Om några betydande strömningar ställde sig uppgiften att bygga en international, och bygga den tillsammans med oss, då vore det i sig själv en avgörande utveckling av deras ståndpunkter. Vi skulle tvingas att analysera den nya situationen. Men vi är inte där ännu.

Under tiden kan vi agera som en verklig internationell strömning, medveten om vikten hos sin tradition och sina bidrag, men öppen för dialog och vänskapligt samarbete, för utbyten och gemensamt arbete med andra strömningar i nationell, kontinental eller internationell skala, strömningar som också söker sig fram bland de omgrupperingsprocesser som nu äger rum inom den internationella arbetarrörelsen. Jämfört med 70-talet har redan en hel del sekteristiska avvikelser försvunnit, och det har upprättats förbindelser som var otänkbara igår. Detta är det tålmodiga och försiktiga arbetet att bereda vägen för ett återupprättande av en demokratisk och pluralistisk revolutionär massinternational.

5. Slutligen, finns det inga risker för sekteristiskt förfall när man under så lång tid är en minoritets-international?

Givetvis. Att kämpa mot strömmen kan vara en dygd. Men det kan också bli ens andra natur och en dålig vana. Vilken bot finns det mot denna fara? Finns det något vaccin? Det enda vapnet, som ingalunda är absolut, är att skola samtliga medlemmar, ledare och gräsrötter i Kommunistiska Manifestets anda, enligt vilket verkliga kommunister inte har några intressen skilda från proletariatets. Vi har aldrig betraktat revolutioner som vi inte ledde som cyniska kommentatorer. Även när vi kritiserade deras ledarskap, så hyllade vi deras segrar som segrar för proletariatet i dess helhet.

Även här kan vi stödja oss på Trotskijs inställning på 30-talet:

Jag vet inte i vilket skede den Fjärde kommer att anlända. Ingen vet. Det är möjligt att vi än en gång måste gå samman i en enad International tillsammans med den Andra och den Tredje. Det går inte att tänka sig Fjärde Internationalens öde skiljt från de nationella sektionernas öde och vice versa…. I detta fall måste vi förutse situationer utan motstycke i historien. Om vi bara ser Fjärde Internationalen som en internationell ’firma’ som tvingar oss att under alla förhållanden förbli självständiga propagandaklubbar, då är vi förlorade. Nej, Fjärde Internationalen är ett program, en strategi, kärnan till ett internationellt ledarskap. Dess värde måste bestå av en inte alltför juridisk inställning.40

Trotskij själv var helt inställd på att tillämpa denna princip i praktiken, att minska faran för sekteristisk förstening genom de allra djärvaste organisatoriska initiativ, den trots ogynnsamma förhållanden allra närmaste kontakten med massrörelsens levande erfarenheter. Han var medveten om det stora gap som fanns mellan den första lilla kärnan och målet att bygga en massinternational och ett massparti, och om behovet av förmedlingar för att nå detta mål.
Om man skall ställa en fråga så är det snarare om inte detta intresse drevs alltför långt. Kanske ledde praktiken att besvara varje svängning i den politiska situationen lika för lika, i sådan utsträckning att man bytte taktik för partibygget fem gånger på fem år i fallet den franska sektionen mellan 1933 och 1938, till ofrånkomliga organisatoriska avbrott och problem att upprätta en politisk och organisatorisk tradition, vilket i stort sett uppvägde de vinster man uppnått med dessa initiativ.

6. Är inte själva tanken på ”den socialistiska revolutionens världsparti” en myt som är dömd att vittra sönder när den kommer i kontakt med verkligheten?

Trotskijs starka betoning av att Internationalen behövdes som ett världsparti motiverades av det historiska bakslag för internationalismen som skulle leda från den stalinistiska teorin om ”att bygga socialismen i ett land” till att Kommunistiska Internationalen helt enkelt upplöstes 1943, av hänsyn till sovjetbyråkratins övermäktiga stat och diplomatiska intressen.

För Trotskij var uppbygget av ett världsparti den mest brännande politiska och organisatoriska tolkningen av ett strategiskt projekt. Det krönte hans teori om den ojämna och sammansatta utvecklingen, hans uppfattning av världen som en uttalad helhet, i sin tur resultatet av varuproduktionens generalisering, och hans teori om den permanenta revolutionen som den proletära revolutionens internationella utbredning.

Ur denna synvinkel är uppbygget av en revolutionär international inte mindre brännande idag än på hans tid. Produktionens, kapitalets, arbetsdelningens, marknadens och nu tjänsternas internationalisering har gjort enorma framsteg. Borgarklassens verktyg för internationella överläggningar, militära och finansiella pakter och internationella organisationer har mångfaldigats. Till skillnad från detta har den organiserade arbetarrörelsen, som i sin barndom såg längre och klarare än sin klassfiende när den skapade den Första Internationalen, nu hamnat långt på efterkälken inte bara på det internationella planet, utan även i europeisk skala.

Problemet finns någon annanstans. Tanken på ett världsparti kan vara vilseledande om man tänker sig ett parti som styrs på samma sätt som ett nationellt parti med större medlemskader och räckvidd. Denna frestelse är inte rent teoretisk. Den fick en praktisk tillämpning i Tredje Internationalens uttalade centralisering, i synnerhet efter dess femte kongress under Zinovjevs auktoritära ledning.

Faktum är att ett nationellt revolutionärt partis och ett världspartis funktion inte är densamma. Det förstnämnda har som strategisk uppgift att leda kampen för att gripa makten från en särskild härskande klass och stat, på grundval av specifika revolutionära traditioner. Den andra har som uppgift att utveckla ett gemensamt medvetande om de viktigaste händelserna och uppgifterna i den internationella klasskampen, och underlätta förståelsen av de gemensamma intressen som finns utöver de nationella särdragen.

Ur denna grundläggande skillnad i funktion härstammar skillnader i den interna regimen och ledningens roll. Ett nationellt ledarskap är ansvarigt för sina beslut; det har ansvaret för att genomföra dem. Ett internationellt ledarskap kan bara uttala sig om den allmänna linjen;
det har varken till uppgift eller möjlighet att tillämpa en strategi i verkligheten. Det är därför de grundläggande elementen i en international, enligt vår uppfattning, varken är dess medlemmar eller dess celler utan de nationella sektioner som utgör dess strategiska enheter och har den suveräna rätten att bestämma sin nationella taktik och välja sina egna ledningar.

Daniel Bensaid
Översatt ur: Notebooks for Study and Research nr 9
Översättning: Göran Källquist

Noter:
(1) Angående Centraleuropa under mellankrigstiden, se Alain Brassat och Sylvia Klingberg, ”Le Yiddishland revolutionäre”, Halland,Paris1983.
(2) Motsättningarna fick sin återspegling i de stora diskussioner som fördes inom den internationella socialistiska rörelsen vid sekelskiftet, efter utgivningen av Eduard Bernsteins ”Evolutionär socialism (1899) och Rosa Luxemburgs svar i ”Reform eller revolution?” (1900) – återgiven i ”Rosa Luxemburg Speaks”, Path-finder, New York 1970. Dessa debatter hade föregåtts av en teoretisk tvist om ”marxismens sönderfall”, vilken kan sägas vara den första i en lång rad av ”kriser för marxismen”. Dessutom hade framstående ledare som David och van Kol fört fram uppfattningar om kolonialismens ”civiliserande roll” vid några av Andra internationalens kongresser (se Héléne Carrére d’Encausse och Stuart Schram, ”Marxism and Asia 1854 – 1914”, Allen Lane, London 1969).
(3) Se Theses, Resolutions and Manifestos of the First Four Congresses of the Third Internationell, InkLinks/Humanities Press, London/Atlantic Highlands 1980;
och ”Founding of the Communist International, Proceedings and Documents of the First Congress, March 1919”, ur The Communist International in Lenins Time, red. John Riddell, Pathfinder, New York 1987.
(4) ”The International Left Opposition, Its Tasks and Methods” (december 1932), Writings 1932-33, s 54. Detta är en av de 14 delarna i serien Writings of Leon Trotsky som publicerats av Pathfinder, New York, och vilka täcker åren 1929 -1940. Härefter kallade Writings.
(5) De vietnamesiska och kinesiska kommunistpartiernas utveckling diskuteras i Pierre Rousset: ”Le Parti communiste vietnamien”, Maspero, Paris 1975, och ”The Chinese Revolution, Part I: The Second Chinese Revolution and the Shaping of the Maoist Outlook” och ”Part II: The Maoist Project tested in the Struggle for Power”, Notebooks for Study and Research, nr 2 och 3, Paris 1987. Wang Ming vittnar om vidden på dessa sammandrabbningar inom den kinesiska ledningen på 30-talet i sina memoarer, ”Medio Siglo del Partido Comunista de China y la Traicion de Mao Tse-tung”, Progresso, Moskva 1975.
(6) Se Jean van Heijenoort, ”How the Fourth International Was Conceived”, i Notebooks for Study and Research, nr 9, Paris 1988.(
(7) Vittnesmål på franska om denna period finns t.ex. i: Charles Tillon: ”On chantait rouge”, Laffont, Paris; Joseph Berger: ”Le naufrage d’une generation”, Denoel, 1974; Jan Vallin: ”Sans patrie ni frontiéres”, Lattés, Paris; och Elizabeth K. Potreskij: ”Les Nötres”, Denoel, Paris 1985.
(8) Citaten är tagna ur ”Tasks in the USSR” (l oktober 1930) Writings 1930-1931, s 53, respektive ”For New Communist Parties and the New International” (27 juli 1933), Writings 1933-1934, s 26-27.
(9) Michel Pablo, som då ingick i Fjärde Internationalens ledning, menade att ett nytt världskrig närmade sig, och förutspådde 1953 att det skulle ske stora skiktningar inom sovjetbyråkratin, när den tvingades försvara de samhälleliga grundvalar ur vilka den hämtade sin styrka mot imperialismens angrepp. Hans ståndpunkt lämnade dörren öppen för hypotesen att en sektor av den härskande byråkratin kunde reformera sig själv.
(10) Fjärde Internationalen återförenades vid en kongress 1963. En del av dokumenten från denna diskussion finns i ”The Development and Disintegration of World Stalinism”, Education for Socialists, New York 1970. De två främsta dokument från återföreningskongressen som behandlar de frågor som diskuteras här är Dynamics of World Revolution Today och For Early Reunification of the World Trotskyist Movement.(
(11) Det är uppenbart att en stor del av stalinismens och socialdemokratins inflytande beror på deras tunga materiella bas; den revolutionära marxismens inflytande beror enbart på deras medlemmars och teoriers tyngd.
(12) OLAS var en Latinamerikansk Solidaritetsorganisation som höll ett möte i Havanna 1967. Kubas delegation till OLAS lade fram en rapport som öppet kritiserade den traditionella stalinistiska teorin om ”revolution i stadier” för Latinamerika. Samma slutsatser drogs på nytt i kölvattnet från de nicaraguanska och salvadoranska revolutionerna, i ett dokument skrivet av det salvadoranska kommunistpartiets generalsekreterare Schafik Handal. För en analys av omfattningen och begränsningarna på detta dokument se Daniel Bensaid ”Revolution permanente ett revolution par étapes en Amérique latine: 1’autocritique timorée de Jorge Schafik Handal” (Permanent revolution och revolution i stadier i Latinamerika: Jorge Schafik Handals försagda självkritik), Quatriéme Internationelle, juni-augusti 1983.(
(13) Se ”Inledning” i Leon Trotsky: (Euvres l och 2, ILT/EDIU, Paris 1978.
(14) Detta gällde särskilt de vänstersocialistiska strömningar som tidigare legat utanför den internationella Vänsteroppositionens direkta intressesfär: ”Resultaten av en stor katastrof utvecklas mycket snabbt, ställer nya frågor, och kräver klara svar. Framförallt gäller detta de vänstersocialistiska organisationernas utveckling. De pressas också av både de senaste händelserna och av massorna, som tvingar dem att söka efter politisk klarhet. Vi kan och måste spela en viktig roll i denna process, och hjälpa de vänstersocialistiska organisationerna att finna den verkligt bolsjevi-kiska vägen.” (”A Plenum is Needed to Deal with the Paris Conference” (7 augusti 1933), Writings 1929- 1933 Supplement, s 265).(
(15) Angående denna viktiga historiska fråga se George Breitman: ”The Rocky Road to the Fourth International”, Education for Socialists, New York 1979; anteckningarna från Pierre Broués inlägg vid Follonica-symposiet i Italien (Rouge nr 943, 6-13 nov 1980); Pierre Franks svar, ”Un point d’histoire sur la fondation de la IVéme Internationale”, Rouge nr 944, 14-20 nov 1980; och Livio Maitan, ”Le colloque international sur Trotsky”, Quatriéme Internationale, jan-mars 1981.
(16) Se sammanfattningarna av Mendels och Lameds inlägg i Notebooks for Study and Research, nr 9 1988, s 44.(
(17) ”ICL kan inte handla som ett proletariatets självständiga parti, det är enbart ett verktyg för att skapa självständiga partier. Detta verktyg måste brukas i enlighet med situationen i varje land…. Och för att kunna det måste men betrakta sig inte som ett surrogat för det nya partiet, utan bara som ett verktyg för dess skapande…. man måste bestämt göra sig av med alla sekteristiska kvarlevor….”(”The Present Situation in the Labour Movement and the Tasks of the Bolshevik-Leninists”, resolution från ICL:s utvidgade plenarmöte 1934, Documents of the Fourth Internationell, 1933-40, s 62-62).
Ett sätt att lösa detta var den formulering som skrevs in i WPUS stadgar, artikel III: ”Vid sitt bildande är partiet inte anslutet till någon annan grupp eller organisation i USA eller någon annanstans. Dess Nationella kommitté har befogenhet att upprätta vänskapliga förbindelser med grupper och partier i andra länder, och om de har samma grundläggande program som vi kan vi samarbeta med dem i utarbetandet av ett fullfjädrat världsprogram och snarast möjligt bilda en ny revolutionär International. Beslut om organisatorisk anslutning måste tas av partiets Nationella konvent.”((26 februari W5),Writings 1934-35, s 192). Enligt Trotskij innebar det faktum att WPUS hade undertecknat det ”Öppna brevet” att de hade förbundit sig att bygga Fjärde Internationalen, men med de metoder som den objektiva situationen dikterade. Innan man kunde bygga en verklig International skulle många sektioner fortfarande tvingas göra flera kursändringar
(18) ”For Practical Steps Towards Rapprochement” (11 oktober 1935), Writings 1935-1936, s 151
(19) Leon Trotskij: ”Labels and Numbers” (Om Marceau Piverts brev till de uteslutna ungsocialistiska kamraterna) (7 augusti 1935), The Crisis in the French Section (1935-36), Pathfinder, New York 1977.
(20) ”KPD or New Party” (12 mars 1933), Writings 1932-33, s 138.
(21) James P. Cannon: History of American Trotskyism, Pathfinder, New York 1972, s 123, 192 och 195.
(22) ”A Crisis in the Workers Party” (6 februari 1936), Writings 1935-36, s 258.
(23) Se Franz Mehring: ”Karl Marx. Hans livs historia”, Gidlunds 1983.
(24) ’Tum to the Masses’ (25 november 1935), L Trotsky: ”The Crisis in the French Section” s79.
(25) ”Once Again the ILP” (november 1935), Writings 1935-36, s 204.
(26) ”Centrism and the Fourth International” (10 mars 1939), Leon Trotsky on France, Monad, New York 1979, s 213.
(27) ”The Left Opposition and the SAP” (27 april 1933), Writings 1932-33, s 213.
(28) Citatet är översatt från franska (”Plan d’action” november 1933, (Euvres 3, s 69). Denna text återfanns i Sneevliets arkiv i Amsterdam och finns inte med i protokollen från ICL:s plenarmöte (för vilket den verkar vara skriven). Den nämns dock: ”(Kamrat Trotskij förklarar handlingsplanen och ett utkast till dagordning for konferensen med De fyras block). ”(Writings Supplement 1929- 33, s 328.)
(29) ”Minutes of the ICL Plenum” (18-19 november 1933), Writings Supplement 1929-33, s 328. ändå ansåg Trotskij ett sådant inträde vara ”otillåtligt om ILP:s centralkommitté skulle kräva av våra vänner att de skulle avsäga sina teorier, eller en öppen kamp för dessa teorier i partiet.”(”Principled Considerations on Entry” (16 september 1933), Writings 1933-34, s 86). Dessutom, ”i jämförelse med er lilla grupp är ILP en stor organisation. Er lilla hävstång räcker inte för att rubba Labourpartiet, men den kan ha en betydande effekt på ILP.”(”The Lever of a Small Group” (2 oktober 1933), Writings 1933-34, s 125).
(30) ”Letter to the Political Committee of the SWP” (18 april 1939), Writings 1938-39, s 312.
(31) ”The Way Out” (augusti 1934), Writings 1934-35. s 86.
(32) ”Organisatorisk lojalitet och stolthet är en oundgänglig egenskap i en revolutionär rörelse. Men organisatorisk fetischism, i synnerhet från en liten organisations sida, som ännu har att rättfärdiga sin rätt som ledarskap, kan vara en vilseledande tendens. ”(James P. Cannon: History of American Trotskyism, s 219).(
(33) ”For Entry in the U.S.” (24 januari 1936), Writings 1935-36, s 252.
(34) ”how to Influence the ILP” (3 september 1933), Writings 1933- 34, s 71.
(35) ”The Lever of a Small Group” (2 oktober 1933), Writings 1933- 34, s 126.
(36) Övers, från franskan. Se L’Internationale communiste et la lutte contre le fascisme et la guerre, Progress, Moskva 1980, s 189-90.
(37) ”The Stalinists and Organic unity” (19 juli 1934), Writings Supplement 1934-40, s 504.
(38) Den Internationella arbetarfronten (FOI) var en plan att bilda en internationell organisation mot kriget, som kom till på initiativ från PSOP:s vänsterflygel mellan 1938 och 1940. Den skulle organiseras från Norge av Daniel Guérin.
(39) ”Bolsjevik-leninisterna anser sig vara en fraktion i den International som håller på att byggas. De är helt redo att arbeta hand i hand med andra revolutionära fraktioner.”(Se fotnot 19).
(40) A Conversation with Maurice Spector” (8 februari 1936), Writings Supplement 1934-40, s 649.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1988

Var Lenin en massmördare?

”Det går ett spöke runt världen, Lenins spöke. Alla den gamla världens makter har slutit sig samman till en helig hetsjakt mot detta spöke…”

Så kunde man i dessa 1900-talets yttersta dagar travestera kommunistiska manifestets inled- ningsrader. Kanonaden mot Lenin och den ryska Oktoberrevolutionen 1917 mullrar fram med tilltagande styrka över offentligheten i öst som väst. På universitet och tidningsredaktioner, inom kulturlivet och politiken håller en revidering av historien på att cementeras som syftar till att helt omvärdera förståelsen av seklet.

Där den tidigare dominerande, även borgerliga, historieskrivningen gjorde en skillnad mellan våldet i samband med den ryska revolutionen och inbördeskriget och å andra sidan 30-talets institutionaliserade terror, handlar det idag om att belägga kontinuiteten.’ Ja, om att fastställa det bolsjevikiska maktövertagandet i november 1917 (oktober enligt den dåvarande ryska almanackan) som big bang inte bara för framväxten av Stalins totalitära terrorstat i Ryssland utan även för Hitlers Tredje Rike och de folkmord som följde över planeten.

Naturligtvis är denna historieskrivning i sig inte ny. Bland Europas mest hårdföra aristokra- tiska och borgerliga kretsar, inte minst de tyska nazisterna – och även från undertryckta vänsterkrafter – flödade beskrivningarna över omedelbart efter revolutionen om den bolsje- vikiska terrorstaten och om Lenin, Trotskij, Zinovjev och Kamenev som mänsklighetens onda genius. Tillsammans med en seriös kritik av bolsjevikernas inriktning och metoder har denna typ av ren kampagitation fortgått genom seklet med mer eller mindre – eller ibland obefintligt – underbyggda anklagelseakter. Det tillhörde krigen, såväl de heta som kalla.

Propagandistiska arbeten

Förändringen idag är att agitationen omformats till lärda utredningar som inte sällan menar sig bygga på nya källor och fakta sedan de sovjetiska arkiven öppnats. I strömmen av dessa åter- finns såväl propagandistiska arbeten som mer seriösa försök att ta till sig det nya källmaterialet. Till de förra bör räknas den forne Reagan-rådgivaren Richard Pipes stora arbete ”Den ryska revolutionen”, utgiven på svenska 1997, och Dmitri Volkogonovs ”Lenin – Life and Legacy” från 1994. De tillhör genren som underskattar – eller bortser ifrån – den ryska revolutionen som gigantisk folklig flodvåg, där mars och november 1917 (alltså tsarens störtande på våren och bolsjevikernas maktövertagande på hösten) bara var politiska stationer längs vägen. De ansluter sig snarast till den klassiskt konservativa skola som i revolutionen såg ett verk av extremistisk agitation och folkligt oförstånd i en svår tid, en tragisk återvändsgränd som exploaterades av Lenins bolsjeviker i eget syfte.

Volgokonovs verk

Vad gäller Volkogonovs verk, som väckt uppseende genom blodtörstiga Lenin-citat på temat ”Inget prat, skjut de trilskande bönderna direkt” och framställningar av Lenin som dement, bör läsaren ha i minnet att Volkogonov, som avled 1995, var en av sovjetstatens officiella historieskrivare, eller typisk ”hovskrivare”, som en bedömare uttryckte det. Som sådan tillhörde han det ledande byråkratiska sovjetskiktet och förändrade sina versioner i takt med att politbyrån bytte fot. I sin stora Stalin-biografi från 1988 framställde han, i linje med den officiella politiken, Lenin som den store hjälten. I biografin över Trotskij 1991, när Jeltsin tagit makten och privatiseringarna påbörjats, började han ifrågasätta revolutionen. Och med Leninbiografin tre år senare hade tsaren Nikolaus II förvandlats till en fredsälskare som förgäves sökte stoppa världskriget. De källor han fick tillgång till har därefter åter stängts för forskningen och har i många fall inte kunnat kontrolleras.

Annorlunda är det med exempelvis historikern Nicolas Werths bidrag till den omtalade ”Le livre noir du communisme”, en mycket omfattande vidräkning med den internationella kommunismen som utgavs i Paris i fjol och som under våren -99 kommer på svenska. Denna ”Kommunismens svarta bok” har flitigt åberopats av dem som kräver en ”Nürnbergprocess mot kommunismen” efter rannsakningen av nazismen. Den franska upplagan av boken var också försedd med undertiteln ”Förbrytelser, terror, repression” och en röd banderoll med texten: ”85 miljoner döda”. I såväl förord som efterord ramades verket in av Stéphane Courtois’ uppfattning att kommunismens och nazismens dåd måste jämställas inför historiens domstol. Ja, Courtois, som en gång var troende så kallad ”maoist”, beklagade till och med att Auschwitz, och föreställningen om det unika i Tredje Rikets industriella folkutrotning, så länge fått skymma sikten för ”kommunismens brott”.

Historierevisionism

De politiska motiven bakom Courtois’ bok och strömmen av historierevisionism i synen på Lenin och Oktoberrevolutionen är närmast övertydliga. I marknadens och liberalismens tidsålder ska inte sten på sten lämnas kvar av försöken att finna alternativ till den etablerade världsordningen. I synnerhet idag, när bortåt hälften av jordens befolkning lever i spillrorna av sammanstörtade nyliberala experiment och varningarna om nya krascher avlöser varandra. För oss svenskar illustreras detta med sedvanlig provinsiell bondkomik av tumultet kring IB- affären och åsiktsregistreringen. Ju starkare krav på sanningskommission och alla papper på bordet, desto fastare planer på skolkampanjer ”om kommunismen” och attacker mot exempel- vis vänsterpartiet för ”leninism”. Folkpartiledaren Lars Leijonborg gör (i Dagens Nyheter 8 dec -98) inte ens något försök att dölja sambandet. ”Det är ju bara i den belysningen som IB:s och angränsande verksamheter kan diskuteras på ett rimligt sätt”.

Schyman och Lindahl

Inför dessa uppenbara motiv kan en frestande – och enkel – utväg för socialister vara att vända ryggen åt den nya litteraturen och istället ägna sig åt att attackera dess politiska syften eller funktion. Detta vore emellertid lika illa som Gudrun Schymans och v-ledningens uppläxning av ungdomsförbundets Jenny Lindahl. Inställsamheten kan vara ett bekvämt sätt att undvika det svåra och den egna rörelsens historiska ansvar. Men det kommer att betinga sitt pris. Inte bara i form av växande brist på förståelse för vår tids realiteter. När vänsterpartisterna i exempelvis Stockholms kommunfullmäktige ska föra ut en ”upplysningskampanj” på skolorna om Oktoberrevolutionens förbrytelser sätter de samtidigt yxan till roten för sin egen rörelse – som ju själv var ett barn av denna revolution. Istället för att med vämjelse vända ryggen åt Pipes, Volkogonov, Courtois med flera bör socialister ta tjuren vid hornen; bemöta det som måste bemötas, sopa undan det som redan tidigare tillhört historiens skräphögar och ta på allvar de nya fakta och samband som röjts när sovjetiska källor öppnats – eller när vi så här i slutet av seklet har en annan utsiktspunkt.

Det är i det sammanhanget Nicolas Werths bidrag till ”Kommunismens svarta bok” känns som det kanske mest angelägna att behandla.

Werth skiljer sig från Pipes med flera liberala historiker, ”vulgärliberalism” som han kallar deras historiesyn, i det att han utgår ifrån den folkliga ryska revolutionsrörelsen som en följd inte av några fanatikers agitation utan av en objektiv nödvändighet. Tsardömet var som statsbildning och samhällsformation på väg mot sin undergång. De monumentala krigsnederlagen, den olösta jordfrågan, de undertryckta nationaliteterna, utsugningen av den hastigt växande industriarbetarklassen, borgerskapets brist på rättigheter och inflytande… fick obönhörligen den gamla aristokratiska ordningen att spricka sönder.

Tsarismens kaos

Och i gliporna växte det sociala myteriet. Werths genomgång av hur den tsaristiska statsmakten redan i slutet av 1916 inte längre kunde styra landet, hur den ekonomiska infrastrukturen bröt samman, den tolv miljoner man starka krigsmakten upplöstes av deserteringar på tiotusentals man – per dag – och hur kaoset grep omkring sig i ett av jordens största riken står i skarp kontrast till vurmen för tsardömet hos andra revisionister. Likaså hans skildringar av den växande självorganiseringen i råden – eller sovjeterna – bland miljontals arbetare, soldater och bönder under våren och sommaren 1917. Werth ser också hur den provisoriska regering som tillsattes av duman vid tsarens abdikation i mars inte är i stånd att kanalisera upproret. När miljoner bönder, i de klassiska ryska bondeupprorens efterföljd, stormar godsen och börjar fördela jorden, när soldater i tätnande skaror lämnar fronten för att återvända till sina byar och få sin del av de nya jordlotterna, när tsardömets nedtryckta nationaliteter – ukrainare, polacker, balter, finnar – kräver självständighet, när städernas arbetare vägrar acceptera nya umbäranden, står den provisoriska regeringen maktlös. Dess avsikt att fortsätta kriget på de allierades sida, att åstadkomma en reglerad jordreform och bevilja minoriteterna viss autonomi har ingen chans mot flodvågen. Trots regeringens formella radikalisering, där socialdemokratiska mensjeviker träder in i vid sidan av de landsbygdsbaserade socialrevolutionärerna, SR, driver den, som Werth noterar, alltmer in i en konfrontation med den stormande rörelsen.

Redan vid denna punkt försvagas emellertid Werths historieskrivning i och med att han utelämnar en rimlig beskrivning av konfrontationen: ingenting om den provisoriska regeringens katastrofala försök till militäroffensiv på östfronten med ytterligare hundratusentals offer. Försöken att med våld undertrycka arbetarprotesterna i städerna och olagligförklara bolsjevikerna förvandlas till en bisats. De allt hårdare militära ultimata som riktades mot de finska och ukrainska kraven på självständighet har utelämnats. Några få ord i förbigående om tsargeneralen Kornilovs försök att störta provisoriska regeringen i augusti – en kupp som bara kunde stoppas av bolsjevikerna.

Parodi

Därmed blir upproret i november, Oktoberrevolutionen, parodierat även i Werths version. Och han torgför den nu vanliga nidbilden av en Lenin vars enda syfte – ”den enda raka linjen” – var hans eget stålhårt disciplinerade partis makterövring genom inbördeskrig. Den bilden tillhör definitivt skräphögen. Att Lenin före 1917 förfäktade den traditionella socialdemokratiska synen om att Ryssland måste passera igenom en revolution i stadier, där det först var en borgerligt demokratisk ordning som gällde, är allmängods. Liksom att det var den väldiga revolutionslavinen själv som under våren 1917 fick honom att ändra uppfattning. Myten om det ”stålhårda partiet” är en efterhandskonstruktion som inte minst Tony Cliff i sin Lenin-trilogi från 70-talet skjutit i sank. När de revolutionära arbetarna i Petrograd brände sina medlemskort i juli 1917 i protest mot att bolsjevikerna inte tog makten, när frågan om en andra revolution diskuterades offentligt för och emot i partiets press, när den provisoriska regeringen inte kunde försvara revolutionen mot Kornilovs tsarister utan allt kom att hänga på bolsjevikerna – handlade det knappast om någon stålhård liten sekt.

Bolsjevikmajoritet

Att Werth inte vill nämna att bolsjevikerna i valen till Andra Allryska Sovjetkongressen i oktober 1917 fick egen majoritet bland de cirka 20 miljoner väljarna, 390 av de 650 valda ombuden, är logiskt. Det passar knappast in i bilden av den lilla gruppen sammansvurna som på morgonen den 7 november ställde sovjetkongressen ”inför fullbordat faktum”. I själva verket hade, som Werth också noterar, den provisoriska regeringen upphört att styra Ryssland. Det var i händerna på den dittills bredaste demokratiska församling som någonsin sammanträtt på rysk jord – vald av de arbetar-, soldat- och bondesovjeter som också Werth förstår utgjorde ”revolutionens självorganisering” – som bolsjevikerna lade makten. Den historiska tragedin är att både socialrevolutionärerna och mensjevikerna i det skedet valde att inte acceptera denna församlings suveränitet. Mensjevikerna bland annat av sin övertygelse om att arbetarstyre och socialism tillhörde ett annat ”stadium” i en oöverblickbar framtid. Socialrevolutionärerna bland annat av sin vägran att uppge kriget mot Tyskland.

Likt övriga historierevisionister avstår Werth från att redovisa Oktoberrevolutionens och den nya sovjetregeringens politiska och sociala program. Orsaken är att han bara ser det som en kuliss. Lenin var, menar Werth, ”makterövringens teoretiker och strateg”, ingenting annat. Därför lyckades han placera sitt parti mitt i skärningspunkten av de i själva verket helt olika revolutionära förlopp som präglade Ryssland 1917. En och en halv miljon myterister i krigsmakten ville bara hem, några ytterligare miljoner ville slippa sina officerare och några föra krig för egna syften. De tiotals miljoner bönder som försökte erövra storgodsens jordar ville bli av med såväl godsägarnas som militärens och städernas utsugning. Arbetarna ville äta sig mätta och bestämma på sina arbetsplatser. De förtryckta nationaliteterna ville bryta sig loss från Storryssland, och så vidare…

”Fred med Tyskland”

Under sommaren och hösten 1917, konstaterar Werth, slungade bolsjevikerna ut just de paroller som passade var och en av dessa upplösningsprocesser. Omedelbar fred med Tyskland, jorden åt den som brukar den, arbetarkontroll över industrin, nationernas självbestämmanderätt. Dessutom reste man parollen ”All makt åt sovjeterna!”, som kunde rikta in hela den brokiga självorganiseringen med dess olika viljeinriktningar mot en enda springande punkt.

Men, menar Werth, massornas växande stöd åt bolsjevikerna byggde på flera ”missförstånd”. Bolsjevikernas stöd åt bönderna var bara taktiskt, egentligen var ju bolsjevikernas gamla program kollektivisering av jorden. Arbetarkontroll betydde egentligen statsstyre, nationernas självbestämmanderätt bara de bolsjevikledda nationernas, sovjetmakt betydde enpartidiktatur och så vidare.

Det är egentligen synd att Werth här vulgariserar sin egen analys. För i själva verket rymmer hans tal om ”missförstånden” den väldiga problematik som bolsjevikerna snart fick konfrontera. Som Werth antyder, drog inte de olika revolutionära förloppen med nödvändighet åt samma håll. Tvärtom var de ofta helt motstridiga – i synnerhet när den obekanta faktorn, ”kontrarevolutionen”, gav sig in i leken. För de bönder som erövrat en jordlott var det ingen självklarhet att avstå något ”jordbruksöverskott” till städernas halvsvältande arbetare – i synnerhet som dessa knappast kunde lämna något i utbyte. För arbetarna hade revolutionen å andra sidan först och främst handlat om mat på bordet. De miljoner bondpojkar som övergav fronten hade ingen som helst önskan att låta sig rekryteras till en ny ”röd” krigsmakt. Den nationella frågan visade sig hastigt klyvas av den sociala. Snart kämpade finska och ukrainska arbetargarden med stöd av sina kamrater i Moskva mot finska och ukrainska nationalister med rötter bland bönder och borgerlighet och med stöd från Tyskland eller forna tsargeneraler.

Olöslig ekvation

Inför denna olösliga ekvation hade, bör man förstå Werth, bolsjevikerna egentligen inget annat program än sin egen makt. Den följande utvecklingens formidabla blodighet berodde, menar han, ytterst på detta. Lenins folk tvingades efter hand att bekämpa alla de revolutionära processer man taktiskt gjort sig till tolk för. Det kunde inte ske utan den terror som till sist förintade självaktiviteten och efterlämnade de ödelagda civila samhällen som den stalinistiska monsterstaten kunde växa i.

För var och en som studerar den ryska revolutionen känns denna bild igen. ”När Trotskij började bygga Röda Armén, föreföll han bränna allt han hade dyrkat och dyrka allt han hade bränt… För att kunna skapa den armé, som var ett villkor för deras egen överlevnad, tvingades de bryta ner den inställning som de själva byggt upp”, skrev Isaac Deutscher i en av sina berömda skildringar. Formuleringen hade kunnat gälla vilken som helst av bolsjevikledarna; inte minst Lenin och hans syn på statens bortvittrande, arbetarklassens makt över produktionen, nationernas självbestämmanderätt och så vidare.

Ty, Werth tar fullkomligt fel i att bolsjevikerna saknade annat program än det egna partiets makt. Tvärtom var rörelsen en del av den internationella socialdemokrati som hade det rikaste politiska liv den tidens värld skådat.

Kvinnans rätt till abort

Det demonstrerades också i den unga sovjetregeringens deklarationer och lagar på livets olika områden; från ekonomi till kultur, från kvinnornas rätt till abort, skilsmässa, ekonomiskt oberoende och medborgerliga friheter till bannlysningen av antisemitism och ras- och nationshat.

Men, det är sant – och motbevisar historierevisionismens favorittes – de saknade program för barbariet.

I vårt relativt sett ombonade västeuropeiska 90-tal, med krigsförbytarrättegångar och föreställningar om mänskliga rättigheter, är första världskrigets folkslakt närmast omöjlig att leva sig in i. Nivån på de styrandes förakt för människoliv även i de så kallade demokratierna kanske kan illustreras av tyskarnas militära order i det ockuperade Belgien, där varje skott mot en tysk soldat från någon motståndsman, franctireur, betydde arkebuseringar av tiotals, ibland hundratals civila som plockades ut på måfå, eller redan på förhand tagits som gisslan i oroliga byar eller kvarter. Eller av den engelske överbefälhavaren Douglas Haigs dagboks- anteckningar från slaget vid Somme 1916. Under de första morgontimmarnas brittiska anfall mot de tyska linjerna massakrerades 19 240 oskyddade engelska soldater i ingenmansland. Ändå tvingades kompani på kompani upp ur skyttegravarna för att marschera rakt mot kulsprute- och artillerielden. Dagen efter summerade Haig: ”Totala förlustsiffrorna för idag och igår ska enligt rapporterna vara 40 000. Jag tycker inte det verkar farligt.” På ett av hundratals frontavsnitt, på den mest ”civiliserade” sidan, i ett krig som inte gällde demokrati, yttrandefrihet, nationella och mänskliga rättigheter – utan världens koloniala uppdelning…

Om ett människoliv vägde lätt som en gevärskula i väster, vägde det mindre än en brödkant i öster. Tsarens självhärskardöme befann sig inte en mansålder från livegenskapen där kropps- arbetare betraktades som en råvara. Den lilla aristokratins självklara våld och rätt att ta kål på underlydande och misshagliga, hade genom seklen mötts av vulkaniska utbrott av motvåld i ryska och ukrainska bondejacquerier, uppror som inte lämnade sten på sten eller huvud på hals kvar av dem som föll i rebellernas händer.

”Våldet allestädes närvarande”

Tre och ett halvt år av storkrig med bortåt 1,7 miljoner dödade och 5 miljoner sårade ryska soldater bara vid fronterna hade injicerat en ny laddning i det på våld uppbyggda ryska tsardömet. Nicolas Werths formulerar i sammanhanget några mycket tänkvärda ord:

”Från sommaren 1917 var våldet allestädes närvarande i det ryska samhället. Detta våld var inte nytt, men händelserna under året 1917 hade låtit de olika formerna av våld, närvarande och latent, sammanstråla: ett urbant motvåld mot kapitalisternas våld inom industrin, ett traditionellt bonde- våld, det första världskrigets moderna våld som förde med sig en extrem tillbakagång och oerhörd brutalisering av mänskliga förhållanden. Blandningen av dessa tre former av våld utgjorde en explosiv cocktail vars effekt kunde bli ödesdiger i det extrema läge som den ryska revolutionen

utgjorde, markerat både av sammanbrottet för ordningens och auktoritetens olika institutioner, av den växande sociala frustration som så länge ansamlats och av utnyttjandet av det folkliga våldet som politiskt verktyg”.

För detta barbari hade bolsjevikerna inget eget program, bara 1700- och 1800-talets revolutionära erfarenheter; av den Stora Franska revolutionen 1789, 1848 års europeiska revolutionsår, Pariskommunen 1871, den första ryska revolutionen 1905…

Staffan Skott

För Leninjägare som Staffan Skott, vars anklagelseakt mot bolsjevikerna numera även om- fattar ansvaret för första världskriget, innebar Lenins paroll om omedelbart eldupphör i världskriget och strävan att förverkliga den för ryskt vidkommande, i själva verket en förlängning av storkriget! Tanken hos Skott är att separatfreden i öster tillät tyskarna att flytta flera jättearméer till västfronten där de inledde den så kallade Mikaeloffensiven i mars 1918 – alltså alldeles efter freden med Bolsjevikryssland i Brest-Litovsk. Bortsett från att krigs- aktivister alltid brukar anklaga fredsmäklare för att ”i själva verket” försvåra och förlänga krigen, är Skotts anklagelse rent sakligt sett absurd. Det krig som 1914 var tänkt att handla om månader visade sig snart växa med geometriska tal – i fråga om allt från inblandade resurser till offer och geografisk omfattning. Egentligen upphörde det aldrig av rent militära skäl – utan först när den mänskliga råvaran, vid och bakom fronterna, vägrade fortsätta det. Och just denna vägran upptändes i kontinental skala av den ryska revolutionen och bolsjevikernas fanatiska motstånd mot att föra kriget vidare. Många är de historiker som skildrat hur fredsappellernas farsot från öster undergrävde stridsmoral och militär disciplin först och främst bland de trupper från centralmakterna som direkt kämpat mot Ryssland. ”Likt sin forna ryska fiende knäppte också den tyske soldaten upp sin vapenrock, slutade göra honnör och ägnade sig åt sina leriga stövlar”, sammanfattar George Stewart i sin ”The White Armies of Russia”. Stora delar av de tyska armékårer som skulle föras över till västfronten smalt bort på vägen och desertörernas myterier lades till den växande sociala oron på hemmaplan.

Målsättning: inbördeskrig

Bolsjevikernas föreställning att världskrigets barbari bara kunde stoppas av det sociala inbördeskriget – något som Werth tolkar som Lenins målsättning och dogm om inbördeskrig – var därmed inte bara förståelig. Den bekräftades till fullo av utvecklingen själv. Ja, när det sociala upproret i centrala Europa långt senare till sist krossades av den framväxande nazismen, startade ju också som bekant världskrigets akt 2, det andra världskriget.

Bara revolutionen kunde stoppa detta ändlösa barbari, menade bolsjevikerna. Därför fick chansen, när de olika revolutionsprocesserna löpte samman, inte försittas. I just den meningen reducerades också bolsjevikernas program – i det givna historiska ögonblicket – till frågan om makten. Bara genom att erövra makten och avsluta kriget fanns skuggan av en chans att öppna dörren för det system av åtgärder som kunde tillgodose de olika intressen – arbetarnas, böndernas, soldaternas, nationaliteternas… – som annars skulle förgöra varandra.

Att makten måste bäras fram av den folkliga revolutionsrörelsen som den kommit till uttryck i sovjeterna var bolsjevikernas utgångspunkt. Bara sovjeterna var det sammanfattande organiserande uttrycket för den massiva men motsägelsefulla folkrörelsen. Bara de kunde ge den nya makten legitimitet. Att lägga makten i sovjetkongressens händer och hävda auktoriteten hos den regering som kongressen utsåg, folkkommissariernas råd, blev därför bolsjevikernas första uppgift. Till varje pris – och med alla medel.

Pariskommunen

De europeiska revolutioner som Lenin med flera hämtade sina erfarenheter ifrån lärde att de gamla härskarklasser som störtades inte skulle sky några medel för att slå tillbaka. När de upproriska parisarbetarna krossades i juni 1848 hade tusentals av dem skjutits på gatorna och än fler deporterats till den tidens koncentrationsläger – straffkolonier på andra sidan haven. När Pariskommunen besegrades ett kvarts sekel senare skedde samma sak, bara i en helt annan skala, då de massakrerade kommunardernas antal räknades till minst trettiotusen. Och detta i den europeiska kontinentens mest moderna och civiliserade huvudstad. Vad som väntade en besegrad revolution i det medeltidspräglade Ryssland som just vadat genom den krigets våldscocktail Werth talar om, torde få ens våga tänka på. Att segra blev lika med att överleva.

Många har skildrat den hårdhet och beslutsamhet som från första stund präglade bolsjevikernas försök att hävda den nya regeringsmakten. Men de flesta tillstår också att den massiva repressionen tillhör ett senare stadium, ja att bolsjevikerna inledningsvis också levde i en romantiserad föreställning om vad som väntade. Frigivandet av tsaristiska officerare mot ”hedersord” på att de inte skulle ta till vapen mot republiken, brukar anföras som exempel.

Under själva maktövertagandet i november var antalet offer också förhållandevis litet, även om de veckolånga striderna i Moskva kunde räkna dem i hundratal. Vid sammanstötningar efter upplösningen av konstituerande församlingen i januari dödades ett tjugotal människor. Även plundrare och vandaler sköts under de första veckornas försök att upprätta den nya ordningen på storstädernas gator.

Fredsförhandlingarna

När Moskvas anarkistgrupper upplöstes i april 1918 – av sovjetstyret uppfattat mer som en samlingspunkt för plundrare än en politisk formation – ska också ett tjugofemtal anarkister ha dödats. Men i själva verket var då redan den första fasen på väg att övergå i en snabb upp- trappning av våldet. Från februari, när tyskarna avbrutit fredsförhandlingarna och gått till förnyade attacker på östfronten, försattes den nya staten i krigstillstånd och Trotskijs prokla- mation från den 21 februari om ”Det socialistiska fosterlandet i fara” vibrerade av kamp på liv och död: ”Alla fiendeagenter, spekulanter, plundrare, kontrarevolutionära agitatorer och tyska spioner kommer att skjutas på fläcken”.

Bolsjevikernas kontroll

Även ute i provinserna förekom våld och motvåld när den nya makten försökte etablera sig. Sovjetregeringen bemästrade långt ifrån situationen i hela landet. Tvärtom var makten koncentrerad till de viktigaste industristäderna, medan mängder av olika grupperingar stred i vacuumet efter den gamla statsmaktens sammanbrott på andra håll: komponenterna i den forna provisoriska regeringen – socialrevolutionärer, mensjeviker och kadeter – tsarlojala militärer, upproriska bönder, kosacker med flera. Att dessa strider inte var mindre blodiga efter november än före säger sig självt, även om man bör förhålla sig kritisk till de källor som härrör från de olika inblandade parterna. Nicolas Werths resumé över bolsjevikiska bestialiteter – med massarkebuseringar, lemlästningar och styckningar av officerare, kosacker och borgerskap i sydryska städer vid och på Krim – redan under vårvintern 1918 får honom att reflektera över klyftan mellan antalet inblandade styrkor, som ännu var mycket litet, och den ”oerhörda nivån av våld som utövades av bolsjevikerna”. Kanske den klyftan till en del kan förklaras av valet av källa. Werths uppgifter har hämtats från den vite generalen Denikins så kallade undersökningskommission från 1919. Denikin var en av de mest hårdföra bland de vita härförarna. Hans kommission lade fram sin rapport under inbördeskrigets mest blodiga fas och syftade till att mobilisera allt och alla mot Röda armén. En sådan källa kan knappast utan vidare betraktas som sanningsvittne.

Samtidigt kan dock inte alla uppgifter om sådana våldsutbrott bara viftas bort. Att revolutionära matroser från Svarta havsflottan i februari 1918 gick bärsärkagång i Sevastopol och mördade hundratals civila, inklusive kvinnor och barn, i de borgerliga kvarteren är belagt. Liksom att rödgardister vid olika tillfällen agerade lynchmobbar och stormade sjukhus med sårade vitgardister eller plundrade borgerliga kvarter i ryska provinsstäder.

Social revanschlystnad

Men det handlade om övergrepp som inte sanktionerats uppifrån, om utbrott som inte ingick i någon plan utan uttryckte allt ifrån blint klasshat och social revanschlystnad till moraliska sammanbrott av brutalitet, fylleri och kaos.

Med den nya sovjetregeringens appeller om att överallt hävda den nya auktoriteten gavs de lokala maktorganen, oftast under bolsjevikisk ledning, en närmast konstitutionell legitimitet, åtminstone i deras egna ögon. En legitimitet de försökte hävda även rent polisiärt. Problemet var förstås att de oftast saknade motsvarande legitimitet i motståndarnas ögon, för att inte tala om medel att sanktionera sina beslut.

Det paradoxala inträffade därmed att medan sovjetregeringen i Moskva beordrade skoningslösa repressalier mot plundrare, provokatörer, anarkister med flera, tvingades de lokala sovjetstyrena inte sällan rida på just denna typ av ”spontana” vedergällare och rebeller för att kunna hävda sin makt. I takt med att motståndet mot den nya regeringen ansamlade kraft under våren 1918, ökade också bolsjevikernas appeller till de upproriskas klasshat och rena sociala revanschlystnad..” I brist på statsmakt och institutioner måste vi förlita oss på massornas egen revolutionära upprorskraft”, brukade det heta från Lenin och i synnerhet Trotskij. Och det var sant. Den nya statsmakten förfogade endast över något tiotusental man i arbetargarden och trupper som ställt sig till förfogande. Bara den folkliga urkraften var i besittning av styrka att knäcka tsarister, borgerlighet, spekulanter och andra som omedelbart trotsade den nya ordningen. Men den kraften var förstås inte alltid sporrad av ädla mål om mänsklig frigörelse, som i de stolta parollerna, utan lika ofta av personlig vinningslystnad och blint hat utan ett uns av ideologi eller medvetenhet. Det vill säga just så som, enligt det gamla kommunistiska manifestet, också den objektiva intressekampen mellan klasser tar sig uttryck i vardagligare förhållanden mellan anställda och arbetsgivare – i kampen mellan den enes lön och den andres vinst. Socialdemokratin, internationellt liksom Lenins ryska, hade byggts upp på föreställningen om att detta blinda klassintresse utgjorde den motor kring vilken en socialistisk medvetenhet kunde formas, det gamla brytas ned och ett socialistiskt samhällsprojekt byggas. Så när bolsjevikerna vädjade till ”massorna” och sanktionerade deras revansch föreställde de sig att den spontana kompassnålen pekade i den socialistiska riktning de själva strävade. Att saken var betydligt mer komplicerad skulle de snart bli varse.

Finland 1917

Redan under vårvintern stod det klart att de olika revolutionsprocesser som burit fram bolsjevikerna till makten ett par månader tidigare bara korsat varandra och nu var på väg åt skilda håll. Tydligast var detta i Finland, där de finska socialdemokraterna som sommaren 1917 hotats av den provisoriska ryska regeringen för sina krav på oberoende, tvingades söka stöd från det bolsjevikiska Moskva och de radikaliserade ryska garnisonerna i Finland. Att det var bolsjevikregeringen som i början av januari 1918 erkände Finlands oberoende hindrade inte landets borgerliga och militära kretsar från att starta ett ”nationellt frihetskrig” mot de ännu inte evakuerade ryska styrkorna och den socialdemokratiska regeringen i Helsingfors. Följden blev det allt blodigare inbördeskriget mellan röda och vita där hela provkartan av ett sådant krigs bestialiteter förvandlades till vardagsmat: gisslantagande, ståndrätter, massakrer, epidemier och svält. Mannerheims seger med hjälp av tyska trupper i april/maj, och med massavrättningar och koncentrationsläger i släptåg visade vad som väntade revolutionens förlorare.

Sovjetryssland under attack

Det var under samma vårmånader som Sovjetryssland förlorade en tredjedel av sitt territorium och huvuddelen av sina industriella råvaror och kornbodar till tyskarna vid freden i Brest- Litovsk. En fred som knappt hade undertecknats innan den välrustade tjeckiska legion som kämpat på Rysslands sida mot tyskarna nu med fransk hjälp vändes mot bolsjevikstyret, mitt i det sovjetryska territoriets hjärta. Samtidigt hade de tsargeneraler, Kornilov, Denikin och Wrangel, som en kort tid efter Oktoberrevolutionen hållits fängslade, redan i december 1917 begivit sig till Sydryssland för att börja skrapa ihop resterna av tsarens officerskår till den vita så kallade ”Frivillig-armén”. Denna gjorde gemensam sak med kosacksamhällena kring Don och i Ukraina. Långt ifrån den folkloristiska romantiken kring kosackerna var dessa samhällen ett slags militära sköldar för tsarismen i ett pärlband av bosättningar längs imperiets periferi. De hade erhållit jord och privilegier i utbyte mot att ställa väpnade styrkor till regimens förfogande och användes flitigt till att undertrycka social oro både på landsbygden och i städerna. Kosackledarna, atamanerna, fungerade i praktiken som lokala krigsherrar vilka inte sällan också försökte bryta sig loss från beroendet av Moskva.

Trupper i Murmansk

I öster försökte socialrevolutionärernas högerflygel återsamla krafterna och formade längre fram en egen regering i Samara, som åberopade sig på den konstituerande församlingen. Den forne tsargeneralen Koltjak erbjöd sina tjänster och sina vita trupper som alternativ- regeringens väpnade arm. Därmed var det sociala innehållet i Samara-regeringens position bestämd och Koltjak kom ett halvår senare att bli det östra frontavsnittets oinskränkte ledare och till slut dess diktator. I norr skeppades de första engelska trupperna in till Murmansk för att ta kontroll över ententmakternas förråd – till en början med den lokala sovjetens goda minne för att hindra Mannerheims finska vitgardister från att erövra den nord-sydgående järnvägen, men efterhand som ett stöd åt den vita uppladdningen i Archangelsk. Under tiden förlades fransk trupp i Odessa, och snaran började dras åt kring den knappt halvårsgamla sovjetmakten.

Samtidigt började det stå klart att bonderevolutionen på landsbygden inte alls utvecklades mot en växande harmoni med städernas proletariat. Under senvintern 1918, när svälten var ett faktum i arbetarhemmen och regeringens uppköpare av livsmedel från landsbygden inte hade någonting att erbjuda bönderna i utbyte inleddes rekvisitionerna. För bolsjevikerna var saken ofrånkomlig.

Tjugofem miljoner bondehushåll hade genom revolutionen fått en bit jord. Sovjetregeringen hade lagfäst denna omvälvning och försvarat den mot godsägare och tsarister. Nu måste bönderna i gengäld avstå ifrån jordbruksprodukter till städernas revolutionära arbetare i ett strängt jämlikt ransoneringssystem för att övervinna nöden. Om inte, skulle svälten slita sönder sovjetmakten och även böndernas nya ställning gå förlorad. För stora bondemassor, långt från det politiska livet på industrier och i städer var detta fjärran frågeställningar. De hade erövrat sin jord och tänkte försvara den. Och rekvisitionsgrupperna från sovjeterna drabbades snart på flera håll av just den bonderevolution och de maningar till oförsonlighet de själva hade backat upp mot tsarismen. De lokala bonderevolterna kunde ofta påräkna ett taktiskt stöd från Denikins och andra vita styrkor – vilkas strategiska syfte egentligen var att återställa de gamla ägoförhållandena. Likaså sammanföll tillfälligt Don- och Kuban-kosackernas strävan att kasta loss från centralmakten i Moskva med de storryska vita styrkornas motstånd mot sovjetstyret. Ja, även ukrainska högernationalister – som egentligen var de tsaristiska storryssarnas dödsfiender – kunde i det aktuella läget kortsiktigt förena sina krafter mot samma fiende.

Om de olika revolutionsprocesserna under hösten 1917 kunde sammanstråla kring mål- sättningen om makten till sovjeterna – uttryckt av bolsjevikernas paroller och kamp – var den motsatta utvecklingen ett faktum ett drygt halvår senare, då alltfler motståndskrafter, av vitt skilda skäl, strålade samman kring målsättningen att störta bolsjevikerna och sovjetmakten, en makt vars dagar tycktes räknade.

Den Röda Terrorn

Det är mot den bakgrunden den annalkande våldsorkanen under sensommaren 1918 måste förstås.

Den slog inte ner som en blixt från klar himmel. Ingredienserna i Werths våldscocktail hade rörts samman länge och nya tillkommit efterhand. I takt med att snaran drogs åt skärptes också bolsjevikernas åtgärder. Ihjälslagna rekvisitionsmän på landsbygden möttes av stånd- rätter och arkebuseringar. Politisk och ekonomisk obstruktion från borgerligheten besvarades med konfiskation och arresteringar, myterier från tsarofficerare av repressalier mot deras an- höriga. Repressionen riktades även mot rivaler inom de delar av folkrörelsen som inte accep- terat sovjetregeringen. Under våren stängdes flera mensjevikiska tidningar, exempel finns även på strejker som undertrycktes. I juni uteslöts mensjevikerna och socialrevolutionärerna från landets högsta sovjetförsamling, den sovjetiska riksdagen. I juli brast alliansen mellan bolsjevikerna och den socialrevolutionära vänstern de hade samregerat med under våren. SR-vänstern hade vägrat godta fredsuppgörelsen med Tyskland och inledde ett uppror med en serie attentat mot tyska intressen. Den tyske ambassadören mördades liksom ett antal bolsjevikledare och ett attentat genomfördes mot Lenin i augusti. De vita arméerna hade satt sig i rörelse liksom de röda. Inbördeskriget var ett faktum.

Massivt våld

Det är under sommaren 1918 som tröskeln passeras mellan det mer eller mindre spontana våldet och den organiserade terrorn i det ryska revolutionsdramat. Den 3 september proklamerade sovjetregeringen den röda terrorn.

Att bruka organiserad terror under krigs- och revolutionsförhållanden var ingen uppfinning av bolsjevikerna. Den liberala borgerlighetens stora revolutioner, i 1600-talets England och 1700-talets Frankrike, använde sig i de mest kritiska skedena av massiv terror mot sina motståndare. I krigföringen mellan stater var metoden vardag. Borgerliga historiker som tidigare tecknat Oktoberrevolutionens historia har i allmänhet också noga skiljt på sina bedömningar av terrorn i krigstid och när den utnyttjades i fredstid. ”1930-talets hemska slakt”, skrev Robert Conquest om Stalinterrorn, ”utfördes inte som Lenins och Robespierres terror under en period av kriser, revolution och krig”. Bolsjevikterrorn 1918-21 påminde mer om jakobinernas i Frankrike, menade Conquest. ”Saint-Just, ja till och med den frånstötande Robespierre, håller sig till något av samma begränsade, hederliga våld som Lenin”.

Egentligen lägger varken Werth, Pipes eller Volkogonov till någonting när det gäller den principiella innebörden av bolsjevikernas terror under inbördeskriget – i förhållande till vad som redan framkommit hos klassiska historiker, pro- eller antibolsjevikiska, som Carr, Deutscher eller Chamberlain. De mest skräckinjagande uttalandena av Trotskij eller Lenin och de brutala metoderna har skildrats många gånger. Men vad de nygamla skildringarna nu gör är att, i likhet med dåtidens stridsskrifter, dissekera terrorn; det var detta den innebar för människor av kött och blod, det var så här människor valdes ut, gisslan sköts och byar brändes. Det var så här man värvade dem som skulle utföra dåden, det var detta som hände med dem själva…

Viktig tankeställare

Och läsningen blir en viktig tankeställare för alla, både människor som tar lätt på krig och bombningar i fjärran land i demokratins namn, och för romantiskt lagda vänsterrebeller. När Werth radar upp torra rapporter ur de sovjetiska arkiven från säkerhetsstyrkornas massarkebuseringar, från repressalier mot kosacksamhällen eller tagandet av gisslan bland borgerskapets familjer vecklar det verkliga inbördeskrigets fasor ut sig.

I december 1917 hade den polskfödde bolsjeviken Felix Dzersjinski fått i uppdrag att formera sovjetmaktens egen säkerhetsstyrka – den Allryska Specialkommissionen för kamp mot kontrarevolution, spekulation och sabotage – V Tj K, eller Tjekan som den kom att kallas, föregångaren till den sovjetiska säkerhetstjänstens olika förkortningar, som NKVD, GPU och KGB. Tjekan, som i början bara förfogade över något hundratal man, växte under våren 1918 till en styrka på omkring tiotusen som användes för repressalier mot sovjetmaktens fiender. Det kunde handla om polisiära uppgifter som att arrestera förrädiska officerare, slå ner på spekulanter eller hindra motstånd mot jordbruksrekvisitioner. Den skulle fungera som sovjetregimens, proletariatets diktaturs, väpnade arm och växte i takt med uppgifterna. Werths korta skildring visar, genom Tjekans egna arkivuppgifter och dess offentliga tidning som utkom under några månader med helt offentliga rapporter, med vilken hårdhet tjekisterna slår till mot motståndare, hur de arresterar och arkebuserar med växande själv- förtroende.

Vidden av uppgiften att demonstrera en orubblig makt i det ryska kaoset 1918 kan exemplifieras av Trotskijs försök att bygga upp den nya statens krigsmakt, Röda Armén.

Forna tsarofficerare

För att överhuvudtaget kunna gå i land med uppgiften måste officerare från Rysslands gamla väpnade styrkor förmås att delta. Detta skedde både genom försök att politiskt övertyga och genom hot. När Röda Armén invecklades i inbördeskriget 1918 bestod, berättar Deutscher, tre fjärdedelar av dess officerskår av forna tsarofficerare. För att försäkra sig om att dessa inte förrådde revolutionen var deras familjer statens gisslan, antingen genom att bara vara registrerade eller genom att placeras i koncentrationsläger. För att få ett begrepp om hur många människor detta kunde gälla kan nämnas att Röda Armén i början av 1919 omfattade cirka 30 000 forna tsarofficerare. Gisslan-systemet utnyttjades även på annat sätt; städers borgerliga familjer kunde tas som gisslan i ett slags terrorbalans gentemot de hot som riktades mot sovjeternas folk i de vitas territorier. Bondbyar kunde, med hot om att brännas ned, göras ansvariga för att vapen inte gömdes undan, att rebeller inte fick förnödenheter eller att spannmål inte undanhölls. Werth citerar till och med ett exempel på hur Lenin beordrar lokala makthavare att hota skjuta gisslan bland bönder som ålagts att ploga en järnvägssträcka fri från snö – en uppgift som under krigsförhållanden kunde handla om liv eller död.

Tjekans verksamhet

Med beslutet i september 1918 om den röda terrorn fick Tjekans verksamhet en helt ny dimension. Terrorn innebar inte bara att ta och hålla gisslan, utan att skjuta den, att kallblodigt kunna avrätta mängder av människor som kanske inte personligen behövde ha gjort sig skyldiga till något som helst brott – annat än att vara släkt med en officer, tillhöra stadens borgerlighet eller bo i en fattig bondby nära en oplogad järnväg. I Petrograd sköt Tjekan över 500 ur sin fängslade gisslan samma dag beslutet om terrorn fattades. Ytterligare 300 sköts innan månaden var slut. Från provinserna kunde rapporterna i Tjekans tidning se ut så här.

Nishni-Novgorod: från 31 augusti 141 ur gisslan arkebuserade, på tre dagar har 700 arresterats som gisslan. Viatka: 23 f d gendarmer arkebuserade, 154 kontrarevolutionärer, 8 monarkister, 28 medlemmar i Kadetpartiet, 186 officerare, 10 mensjeviker och höger-SR inom en vecka. Ivano-Voznessensk: 181 gisslan tagna, arkebusering av 25 kontra- revolutionärer och skapandet av ett koncentrationsläger med 1000 platser…

Ohyggligheten i de mänskliga öden som fångades av terrorns kniptänger är uppenbar. Konsekvenserna, både för dem som drabbades och även för den makt som genomförde besluten var förstås oöverskådliga. Och Werth rapporterar om hur diskussionens vågor går höga bland bolsjevikledarna själva om ”brutaliseringen” av Tjekans folk, däremot avstår han ifrån att skildra hur också initiativ togs för att lätta och trappa ned på repressionen, inte minst under slutet av 1918, då mensjeviker och socialrevolutionärer i inbördeskrigets stund tog ställning för sovjetmakten och åter kunde verka öppet. Men hur i olika skeden nya offensiver från de vitas sidor åter drog in regimen i krigets virvel.

Vad som ändå reducerar Werths skildring till agitation är hans val att ensidigt undersöka den röda terrorn, inte för att han förnekar den vita, men ”detta är inte en undersökning av den vita terrorn”. Dilemmat är att den röda terrorn inte kan förstås för sig. Den ingrediensen i Werths cocktail kan inte isoleras från den brygd den reagerade i.

Den vita terrorn

Och trots att Werth påstår sig ha gjort en rent vetenskaplig avgränsning är hans skildring smockfull av chockerade kommentarer och bedömningar som skulle ha sett annorlunda ut i ljuset av den vita terrorn. Tjekarapporterna om 140, 78 eller 500 arkebuserade är förstås skrämmande även för den som läser om den vita terrorn: ”Varje person vet att mer än 2 000 män sköts av Ataman Kalmykov. Alla dessa dödades utan rättegång eller dom. Alla dessa mord kan inte motiveras med försvar för landet eller patriotism, de tjänade bara egenintresset hos en terroristisk regering”, skrev exempelvis trehundra myterister från Kalmykovs vita sibiriska kosacktrupper i januari 1919. Tillsammans med japanska interventionstrupper skövlade sig kosackgeneralen västerut under massakrer på tusentals människor, inte minst egna myterister (Stewart). Det gör inte den röda terrorn mindre brutal, men ger proportioner och förståelse av på vilken nivå våldet låg i inbördeskriget.

”Varje gräslighet av röda eller vita i inbördeskriget hade sin motsvarighet i den tsarryska historien”, skriver Stewart. Men likt en del andra historiker (exempelvis Chamberlain) menar Werth att bolsjevikernas organiserade terror stod i särklass gentemot den vita som, menar han, ofta mer var uttryck för okontrollerat våld från soldatesker som löpte amok. Och han summerar Tjekans egna rapporter till mellan 10 000 och 15 000 arkebuserade under två höstmånader 1918. Det ska, menar Werth, ställas mot 6 321 tsaristiska dödsdomar under hela perioden från 1823 till 1917, varav inte ens alla verkställdes.

Våldscocktail

Självklart har ingen rätt att nonchalera sådana siffror, men saken är långt mer komplicerad än siffra mot siffra. Dels handlar den om tillblandningen av hela den våldscocktail Werth själv talat om. Våldet i inbördeskriget var som ett vulkanutbrott av de laddningar som anbringats under lång tid. Dels döljer siffrorna viktiga delar av verkligheten. När tsarens trupper sköt hundratals obeväpnade män och kvinnor på väg till Vinterpalatset 1905 krävdes förstås inga dödsdomar. När flera hundra arbetare sköts ihjäl vid strejken på guldfälten vid floden Lena 1912 hamnade de inte rättsapparatens statistik över dödsdomar.

Rapporteringen om Tjekans avrättningar härrör från den tid när den bolsjevikiska terrorn i allt mindre grad tog skepnaden av ”spontan” bärsärkagång som när matroserna stormade Sevasto- pol i februari. Under Trotskijs ledning hade irreguljära röda garden och partisangrupper införlivats i den nya Röda Armén som utvecklat en allt strängare disciplin där plundringar och massakrer på civila och krigsfångar straffades strängt. Att bolsjevikernas terror i högre grad än den vita var uttryck för beslut och organisation låter förstås extra belastande men innebar i det aktuella skedet att den också kunde stoppas. Ja, den omgavs inte av hycklande bortförklaringar utan deklarerades öppet inför världen, även om Conquests ord ”hederlig” knappast känns välfunnet i sammanhanget.

Om att de vitas ”irreguljära” terror inte var mindre än bolsjevikernas medvetna, utan i flera avseenden långt mer skräckinjagande, handlar ett av kontrarevolutionens svartaste kapitel.

Med tanke på Staffan Skotts och Per Ahlmarks allt vanligare slagord: ”Utan Lenin ingen Hitler”, bör detta kapitel inte falla i glömska. ”Om detta må ni berätta…” hette informationskampanjen på landets skolor om förintelsen av det judiska folket under Tredje Riket. Att förspelet till den förintelsen inte regisserades av Lenin utan av just de krafter som den nuvarande kampanjen mot kommunismen brukar urskulda, är också något som bör berättas. Det märkliga är egentligen att det har gjorts många gånger utan att det tycks påverka de liberala historiedomarna en tum.

”Ner med judebolsjevikerna”

Werths skildring återkommer gång på gång parollen ”Ner med judebolsjevikerna!” i redo- visningen av revolter mot sovjetmakten från kosacker, vita officerare, ukrainska bönder och ibland till och med hungriga arbetargrupper. Och han nämner närmast i förbigående – inom en enda mening i ett samlingsverk på 850 sidor – resultatet av den ukrainske nationalistledaren Simon Petljuras och de vitas general Denikins framfart i Ukraina och Sydryssland sommaren och hösten 1919. Under några få vårmånaders tid slaktades tiotusentals judar i den största vågen av antisemitiska pogromer före Hitler och Förintelsen. Bedömningen av antalet mördade judar under denna terror har skiftat. Men de undersökningar och kommittéer Chamberlain redovisar hamnar på siffror mellan 100 000 och 120 000. Werth själv nämner i sin korta mening 150 000. Till och med talet 200.000 mördade har angetts (Nathan Ausubels judiska historia).

En detaljerad skildring, från by till by och stad till stad som av detta folkmord, som när det gällde Tjekans terror, hade givit delvis andra proportioner åt bolsjevikernas agerande. Den 9 augusti 1918 utfärdade sovjetregeringen ett dekret författat av Lenin som instruerade ”alla sovjetdeputerade att ta till kompromisslösa åtgärder för att rycka upp den antisemitiska rörelsen med rötterna. Pogrommakare och de som agiterar för pogromer står utanför lagen”.

Svarta hundraden

Dekretet riktades mot den vita terror som på klassiskt tsartids-manér hetsade sina ”Svarta Hundraden” mot arbetare och socialister under slagordet om att krossa judarna. Bolsjevikerna framställdes som judiska despoter och blodsugare vilka skulle bryta ned Moder Ryssland och skinna bönder och arbetare in på bara kroppen. Eftersom många av bolsjevikledarna också var judar – Sverdlov, Trotskij, Kamenev, Sinovjev… – kunde agitationen lätt slå rot där antisemitismen länge plöjt upp marken. I synnerhet gällde detta Ukraina där klyftan mellan stad och land var djup även i etniskt avseende. För Richard Pipes är en av förklaringarna till det antisemitiska inslaget i oppositionen mot bolsjevikerna att Lenin avsiktligt använde sig av judar i antireligiösa kampanjer för att göra dem till syndabockar (s.393 svenska upplagan). Dmitri Volkogonov går emellertid ett rejält steg längre och tycker sig, efter ett invecklat släktforskningsresonemang, finna att Lenin själv egentligen hade judiskt blod i ådrorna. Det skulle, menar Volkogonov, ha varit en bidragande orsak till att judar placerades i framskjuten position och till Lenins ”hat mot ryssar”. Ja, Volkogonov ansluter sig i realiteten, om än med mer sofistikerade vetenskapliga fraser, till de vitas agitation när det begav sig att Lenin och bolsjevikerna ”sålde ut Ryssland” för att de var judar!

Den antisemitiska antibolsjevismen i Ukraina utgick ifrån att medan landsbygdsbefolkningen var ukrainsktalande bestod arbetarklassen i städerna av ryssar – och judar. Den judiska befolkningen i Ukraina på cirka 1,2 miljoner var nämligen en ren stadsbefolkning, eftersom judar fram till revolutionen inte haft rätt att äga jord. Handel och köpenskap dominerades av judar och judar hade använts som uppbördsmän av den avskydda polska lågadeln som länge utsugit de ukrainska bönderna. Att bolsjevikerna organiserade många judar hängde samman med att de betraktades som det enda pålitliga partiet för de radikala judar som så ofta utsatts för förföljelse. Bland arbetare i småverkstäder, arbetslösa och tillfällighetsarbetare utgjorde också judar en betydande del.

För många ukrainska bönder var därmed kopplingen inte svår att göra, i synnerhet inte om man fick lite hjälp av de vitas agitatorer: rekvisitionsgrupperna som kom och tog en del av deras spannmål var bolsjeviker. Bolsjevikerna var judar. Och judarna hade bara bytt mössa från den polske uppbördsmannens till kommunistens. När upproriska bönder plundrade byar och städer var det ofta judiska affärer och varuhus de stötte på, och röveriet – som förstås rättfärdigades av rekvisitionsgruppernas ageranden – utvecklades till pogromer. Pogromer som underblåstes och användes av bolsjevikernas motståndare. Om de drabbade judarna var bolsjeviker – som de upproriska arbetarna i Proskurov i Ukraina vilka i februari 1919 drabbades av en av krigets värsta pogromer – så mycket bättre. Om de inte var det – som de judiska antibolsjeviker som flytt till Sibirien –mördades de ändå i tusental av Koltjaks och Wrangels folk.

Nej, den vita terrorn kanske inte var lika ”strukturerad” som den röda. Den kunde inte medges öppet, den kunde inte redovisas inför världen, ty den kunde inte legitimeras ens av kriget självt. Den var till viktig del bara plundring och massmord mot de svaga i tsarens, nationens, rasens eller bara den personliga vinningens namn.

”Ingen Hitler utan Lenin”

Att på grund av ”vetenskaplig avgränsning” bortse från det historiska sammanhanget handlar inte om prioritering utan om mörkläggning vars enda slutresultat måste bli historieförfalsk- ning. En förfalskning som våra svenska Staffan Skott och Per Ahlmark, medvetet eller omedvetet, utnyttjar för sin kampanj om ”Ingen Hitler utan Lenin”. ”Hitler” uppträdde i själva verket i en mängd skepnader redan under det ryska inbördeskriget. Under namn som Petljura, Denikin, Semesenko, Grigoriev och Wrangel inledde han förövningarna till det som skulle bli Förintelsen i Polen, Litauen, Vitryssland och Ukraina. Hans mest skoningslösa dödsfiende var Lenins bolsjeviker. Det är mot den bakgrunden man måste förstå många av de uttalanden och åtgärder som vibrerar av raseri och hänsynslöshet och som idag används för att framställa bolsjevikerna som en bunt blodtörstiga dobermans.

Kanske var det ingen slump att Stephane Courtois som är huvudredaktör för ”Kommunismens svarta bok” beklagade att Auschwitz så länge fått skymma sikten för bolsjevikernas brott. I hans eget verk tillåts ingen sikt i världen att skymmas av en sådan sak som massmorden på något hundratusental judar i antibolsjevismens namn. Nicolas Werth har offentligt (i Le Monde 14 nov -97) tagit avstånd från Courtois’ likställande av nazismen och kommunismen liksom från hans formulering om Auschwitz. Men Werth har själv placerat sig i en politisk kampanj och låtit sina vetenskapliga ambitioner förvandlas till agitation.

Och det är egentligen mycket synd.

För diskussionen om Sovjetunionen, Lenin och bolsjevismen borde vara en ocean av lärdom att ösa ur för alla som vill en rättvisare värld. De som nu rannsakas utgjorde ju spjutspetsen av den rörelse som en gång utmanade barbariet när det var som svartast och tycktes för evigt.

Ödesdigra missgrepp

De begick mängder av fel, ödesdigra missgrepp – och övergrepp, de var sprungna ur 1800- talet och kunde inte överblicka det sekel vi har upplevt. När de tog till den franska revolutionens Terreur mot sina terroristiska motståndare kunde de ännu inte – likt första världskrigets generaler som använde föråldrade militärdoktriner mot kulsprutor – bedöma innebörden av att använda 1800-talets metoder med 1900-talets teknik. Den nya sovjetstat de byggde upp med Tjekan som väpnad arm, skulle aldrig bli Lenins bortvittrande och gräsrotskontrollerade halvstat – där ”varje köksa” kunde delta i styret – utan efter hand en av de mest totalitära diktaturer 1900-talet skådat. Och det vore barnsligt att förneka att den stalinistiska stat som befästes på 30-talet hämtade motiveringar och metoder från inbördeskrigets dagar.

Ändå är det historiskt oriktigt att sätta likhetstecken mellan Stalinterrorns stat och den sovjetmakt som kämpade för sin överlevnad 1917-21. Werth och andra historierevisionister nämner det förstås inte, men i varje skede under inbördeskriget böljade frågeställningar och debatter om metoder och framtid utifrån att den socialistiska fredstiden skulle innebära andra alternativ och möjligheter än dem som kriget gav.

I flera skeden när kriget tycktes över, före de fjorton allierade arméernas intervention, eller före Pilsudkis polska anfall 1920 och så vidare fattades beslut om att börja återgå till den socialistiska demokratin, med frihet för sovjetpartierna, nedtrappning av Tjekans repression, avskaffande av dödsstraffet med mera. Men varje gång drog kriget bara ett nytt andetag.

När det till sist var över sommaren 1921 stod bolsjevikerna som ensamma segrare på en ruinhög. De hade nedgjort kontrarevolutionen men drivits, eller låtit sig drivas, till att också krossa rivalerna inom revolutionsrörelsen, till sist symboliserat genom kuvandet av Kronstadtmatrosernas uppror några gråkalla marsdagar just innan de första vårtecknen bröt fram.

Det märkliga är egentligen kanske, att trots mardrömmen, trots brutaliteten, lidandet och offren hade ännu inte all kraft från den självorganisering och de revolutionsprocesser Werth talade om stampats ut. Minnena från förhoppningarna 1917 glödde fortfarande i miljoner människor. Kunde den kraften ha fogats till ett samhällsbygge i ökande frihet och folkförankrad jämlik demokrati, kunde den ha funnit former att läka det som varit, på vägen mot ett samhälle där människa kan möta människa utan socialt eller etniskt hat? Under 20-talet kunde det ännu diskuteras av revolutionärer som sade sin uppriktiga mening, innan de tystades i Stalins nya slavstat.

Deras erfarenheter är alldeles för dyrbara att begravas när nyliberalerna nu försöker sopa igen spåren efter sitt eget historiska fiasko.

Håkan Blomqvist

Håkan Blomqvist är historiker knuten till Södertörns Högskola och var under många år ansvarig utgivare för Socialistiska Partiets tidning Internationalen.

Ursprungligen publicerad i Lenin massmödareMoteld nr 1, 1999