Etikettarkiv: Nationalism

Marxismen och den nationella frågan

Syftet med följande artikel är att lyfta fram vissa teoretiska och metodologiska aspekter ur den debatt om den nationella frågan som förts inom marxismen. Det är en debatt som tagit sin utgångspunkt i Marx’ och Engels’ något oklara texter i frågan, och som förts vidare av den Andra Internationalen för att slutligen med Lenin utmynna i en framställning av en både realistisk och sammanhängande revolutionär teori om nationernas självbestämmanderätt.

I. MARX OCH ENGELS: NATIONALITET OCH INTERNATIONALISM

l. Marx

Hos Marx kan man vare sig finna en konsekvent teori om den nationella frågan, en exakt definition av begreppet »nation«, eller en allmän politisk strategi för proletariatet på detta område. Hans artiklar i ämnet innehöll huvudsakligen konkreta politiska ställningstaganden till specifika fall.

Vad gäller de verkligt »teoretiska« texterna, är det otvivelaktigen de ganska kryptiska avsnitten i Manifestet som handlar om kommunisterna och nationen som har varit de mest kända och som har haft det största inflytandet. Dessa avsnitt är av historiskt värde därför att de förklarar den proletära rörelsens internationalistiska karaktär på ett djärvt och kompromisslöst sätt. Tyvärr lyckas de inte alltid undgå en viss ekonomism och en förvånansvärd stor mängd frihandelsoptimism. Detta kommer att fortsätta arbetet för att avskaffa de nationella motsättningarna som påbörjats av »bourgeoisins utveckling, handelsfriheten, världsmarknaden osv.« Denna tes strider emellertid mot påståenden i andra texter från samma period, där Marx understryker att »medan bourgeoisien i varje nation fortfarande behöll sina nationella särintressen /så skapade storindustrin/ en klass som i varje nation har samma intressen och som är utan nationalitet.«(1)

I sina senare skrifter (speciellt de om Irlandsfrågan) visade Marx att bourgeoisien inte endast har en tendens att bevara nationella motsättningar, utan att den i själva verket även tenderar att öka dem, eftersom:
a) kampen om marknader skapar konflikter mellan de kapitalistiska makterna,
b) en nations exploatering av en annan skapar fientlighet mellan nationerna,
c) chauvinism är ett av de ideologiska medel som gör det möjligt för bourgeoisien att behålla sitt herravälde över proletariatet.

Marx stod på fast mark när han betonade det kapitalistiska produktionssättets internationalisering av ekonomin, uppkomsten av en världsmarknad som »undantryckt industrin dess nationella grund» genom att skapa »ett allsidigt nationernas beroende av varandra» Det finns emellertid en glidning mot ekonomism i påståendet att »den industriella produktionens likformighet och de därtill svarande levnadsförhållanden» bidrar till att avskaffa gränserna (»Absonderung«) och de nationella motsättningarna – precis som nationella olikheter kunde reduceras till skillnader i produktionsprocessen.

Vad gäller Marx’ berömda och både ironiska och provokativa uttalande »arbetarna har inget fosterland» måste det först och främst tolkas som att proletariatet i alla länder har samma intresse. Detta ansåg Marx vara nästan detsamma som ett avskaffande av nationaliteten (se stycket ur »Den tyska Ideologin» som citeras ovan) eftersom nationen för proletariatet endast är den omedelbara politiska ramen för maktövertagandet. Men Marx’ antipatriotism hade en djupare innebörd:

a) för den proletära humanismen är hela mänskligheten den betydelsefulla helheten, det högsta värdet, ändamålet;
b) för den historiska materialismen kan kommunismen endast upprättas i världsskala, eftersom produktivkrafternas oerhörda utveckling överskrider nationalstatens trånga gränser.

Även om det Kommunistiska Manifestet lade grunden till den proletära internationalismen, angav det knappast någon konkret politisk strategi för den nationella frågan. En sådan strategi utvecklades först senare, särskilt i Marx’ skrifter om Polen och Irland (liksom den kamp han skulle komma att föra mot Mazzinis liberal-demokratiska nationalism och mot Proudhonisternas nationella nihilism).

Det var en tradition i 1800-talets demokratiska arbetarrörelse att stödja Polens kamp för nationell frigörelse. Samtidigt som Marx och Engels anslöt sig till denna tradition, uttalade de sig för Polen mindre i namn av den allmänna demokratiska principen om nationellt självbestämmande än p g a den kamp polackerna förde mot det tsaristiska Ryssland, reaktionens högborg i Europa och en fasa (»béte noire«) för den vetenskapliga socialismens grundare. Detta betraktelsesätt är i viss mån tvetydigt: om man skulle stödja Polen endast p g a att hennes nationella kamp också var anti-tsaristisk, innebar det att de pro-ryska slaverna (som t ex tjeckerna) inte hade någon rätt till nationellt självbestämmande? Det var just detta problem Engels brottades med 1848-49.

Skrifterna om Irland, å andra sidan, har en betydligt mer omfattande tillämpning, och de slår indirekt fast vissa allmänna principer i fråga om förtryckta nationer. I ett tidigt skede var Marx för att Irland skulle bli självstyrande inom en union med Storbritannien, och han trodde att problemet med de stora engelska godsägarnas förtryck av irländarna skulle få en lösning i och med en seger för arbetarrörelsen (Chartisterna) i England. På 1860-talet, däremot, ansåg han att befrielsen av Irland var en förutsättning för det engelska proletariatets befrielse. Hans skrifter om Irland från denna period utvecklade tre temata som skulle bli viktiga för den framtida utvecklingen av den marxistiska teorin om det nationella självbestämmandet och dess dialektiska förhållande till den proletära internationalismen. Dessa temata var:

1. Enbart genom en nationell befrielse av den förtryckta nationen är det möjligt att övervinna de nationella splittringarna och motsättningarna, och först då kan arbetarklassen i de båda länderna enas mot sin gemensamma fiende, kapitalismen.
2. Ett förtryck av en annan nation stärker bourgeoisiens ideologiska hegemoni över arbetarna i förtryckarnationen: »Varje nation som förtrycker en annan smider sina egna bojor».
3. Befrielsen av den förtryckta nationen försvagar de härskande klassernas ekonomiska, politiska, militära och ideologiska grund i förtryckarnationen och bidrar till arbetarklassens revolutionära kamp i detta land

2. Engels

Engels åsikter om Polen och Irland påminner om Marx’. l hans skrifter finns det emellertid en egendomlig teoretisk konstruktion, begreppet »icke-historiska nationer», som för mig ter sig i grund och botten främmande för marxismen.(2) Detta begrepp är ändå väl värt att analysera som ett exempel på de misstag som kan begås vad gäller den nationella frågan, även när utgångspunkten är revolutionär, demokratisk och socialistisk.

När Engels 1848-49 analyserade den demokratiska revolutionens misslyckanden i Centraleuropa, skyllde han på den kontrarevolutionära roll som de sydslaviska nationerna (tjecker, slovaker, kroater, serber, rumäner, slovener, mährer, osv.) hade spelat. Dessa hade värvats i massiv skala till de kejserliga österrikiska och tyska arméerna och de hade utnyttjats av reaktionens krafter för att krossa den liberala revolutionen i Ungern, Polen, Österrike och Italien.

I själva verket bestod den kejserliga österrikiska armén av både slaviska och tysk/österrikiska bönder. Kontrarevolutionens seger blev möjlig av en viktig anledning: revolutionens borgerligt-liberala ledarskap var alltför tveksamt, alltför »måttligt», alltför ängsligt för att sätta igång en nationell jordbruksreform. Följaktligen var det oförmöget att vinna massan av bönder och nationella minoriteter till sin sida och hindra dem från att bli reaktionens blinda verktyg.

Revolutionen 1848 är ett klassiskt exempel på en revolution som misslyckats p g a att den inte löste jordfrågan och den nationella frågan på ett radikalt sätt (precis det som gjorde att Oktoberrevolutionen 1917 blev framgångsrik.). Detta misslyckande var en följd av ledarskapets snäva sociala bas, av det faktum att den centraleuropeiska liberala bourgeoisien på 1800-talet inte var en konsekvent revolutionär klass.

Eftersom han inte lyckades inse de verkliga klassorsakerna till misslyckandet 1848-49, försökte Engels förklara det med en metafysisk ideologi: teorin om kontrarevolutionära »icke-historiska folken» — ett begrepp som omfattade sydslaver, bretagner, skottar, och basker, huller om buller. Enligt Engels blir dessa »rester av nationer som, med Hegels ord, obarmhärtigt krossas av historiens gång. denna nationella bråte, alltid en fanatisk förespråkare av kontrarevolution, och den förblir det tills dess den fullständigt tillintetgörs eller avnationaliseras, eftersom dess hela existens i sig själv är en protest mot en historisk revolution.«(3)

Hegel, som var upphovsman till denna teori, hade argumenterat att nationer som inte hade lyckats skapa en stat, eller vars stater sedan länge var krossade, är »icke-historiska« och dömda att försvinna. Som exempel nämnde han just sydslaverna — bulgarerna, serberna, osv.
Engels utvecklade denna pseudohistoriska metafysik i en artikel från 1855, där han skrev att »pan-slavismen är en rörelse som försöker sopa undan vad tusentals års historia har skapat, en rörelse som inte kan uppnå sina mål utan att sudda ut Turkiet, Ungern och halva Tyskland från Europas karta…» (4) Vi behöver inte tillägga att sådana argument har den historiska juridiska skolans (Savigny m fl) konservativa principer mer att tacka för, än den historiska materialismens revolutionära teorier. Paradoxalt nog hade samme Engels i en artikel från samma period (1853), understrukit att det turkiska imperiet var dömt att falla sönder som ett resultat av Balkanländernas frigörelse. Detta förvånade honom inte alls, eftersom han, som god dialektiker, i historien beundrade »de ständiga förändringarna i mänsklighetens öde…där ingenting är stabilt utom instabiliteten, ingenting är orörligt utom rörelsen».(5)

Artikeln från 1866 om Polen(6) vittnar om den ideologiska kontinuiteten i Engels tänkande som ihärdigt ställde »Europas stora historiska nationer» (Italien, Polen, Ungern, Tyskland), vars rätt till nationell enhet och självständighet han erkände, i motsats till de »många rester av nationer» utan »europeisk betydelse» och utan »nationell livskraft» (rumäner, serber, kroater, tjecker, slovaker, osv.), som var verktyg i tsarens och Napoleon den lll:s händer. Låt oss till Engels försvar tillägga: a) att det rörde sig om tidningsartiklar, som inte hade det vetenskapliga arbetets noggranna karaktär, och som således hade en annan status än hans teoretiska skrifter; b) att grunden till Engels ståndpunkt var demokratisk och revolutionär: målet var att besegra tsarismen och det österrikiska imperiet. Han drevs på intet sätt av någon slags slavofobi. l en artikel som han skrev före 1848 års revolution agiterade han för det österrikiska kejsardömets störtande för att »rensa undan alla hinder l vägen för italienarnas och slavernas frigörelse».(7) Inte heller var Engels påverkad av den tyska chauvinismen. Detta framgår av hans angrepp på den tyska minoriteten i Ungern (Siebenbürger Sachsen) som »framhärdar i att upprätthålla en absurd nationalitet mitt i ett främmande land.«(8)

II. DEN RADIKALA VÄNSTERN MOT NATIONELL SEPARATISM.

Den »radikala vänster«strömningen (Linksradikale), som företräddes av Luxemburg, Pannekoek, Trotskij (före 1917) och Strasser, kännetecknades, i varierande grad och ibland i mycket varierande form, av det motstånd mot nationell separatism, som den gjorde i namn av den proletära internationalismens principer. Dessutom var inställningen till den nationella frågan en av de viktigaste meningsskiljaktigheterna mellan denna strömning och Lenin, som den stod nära tack vare sitt marxistiska och revolutionära perspektiv.

Rosa Luxemburg.

1893 grundade Rosa Luxemburg Polens Socialdemokratiska Parti (PSDP), med ett marxistiskt och internationalistiskt program, som en motvikt till det Polska Socialistpartiet (PSP), vars mål var att kämpa för Polens oberoende. Rosa och hennes kamrater i PSDP, som (med viss rätt) stämplade PSP som ett socialpatriotiskt parti, var helt och hållet emot parollen om oberoende för Polen, och betonade istället de nära banden mellan de ryska och polska proletariaten och deras gemensamma öde. Det »polska kungadömet» (den del av Polen som införlivats i det tsaristiska kejsardömet), borde sträva efter territoriell autonomi, inom ramen för en framtida rysk demokratisk republik, och inte efter oberoende.

1986 representerade Luxemburg PSDP vid den Andra Internationalens kongress. De ståndpunkter hon argumenterade för där, lade hon senare fram i en artikel(9):

Polens befrielse är lika utopisk som befrielsen av Tjeckoslovakien, Irland eller Elsass-Lothringen… Proletariatets enande politiska kamp ska inte skuffas undan av en »rad sterila nationella strider». Den teoretiska grunden till denna ståndpunkt skulle hon få genom den forskning hon bedrev för sin doktorsavhandling, »Polens industriella utveckling», från 1898(10). Det centrala temat i detta arbete var att Polen, ur ekonomisk synpunkt, redan var integrerat i Ryssland. Polens industriella tillväxt ägde rum tack vare den ryska marknader, och följaktligen kunde den polska ekonomin inte existera isolerad från den ryska ekonomin. Det var den feodala polska adeln som drömde om Polens oberoende; nu hade den industriella utvecklingen ryckt undan grunden för denna dröm. Varken den polska bourgeoisin, vars ekonomiska framtid hängde på den ryska ekonomin, eller det polska proletariatet, vars historiska intressen låg i en revolutionär allians med det ryska proletariatet, var nationalistiska. Bara småbourgeoisin och de förkapitalistiska skikten närde fortfarande den utopiska drömmen om ett enat, oberoende Polen, l detta avseende ansåg Luxemburg att hennes bok var den polska motsvarigheten till Lenins »Kapitalismens utveckling i Ryssland«(11), som riktade sig mot de ryska populisternas utopiska och bakåtsträvande drömmar.

Hennes mest kontroversiella uttalande i den nationella frågan (som speciellt Lenin angrep) var den rad artiklar från 1908 som under titeln »Den nationella frågan och autonomin” publicerades i det polska socialdemokratiska partiets tidning (partiet hade för övrigt blivit PLSDP sedan en litauisk marxistisk grupp hade anslutit sig). De viktigaste — och de mest tvivelaktiga — tankegångarna som fördes fram i dessa artiklar var:

a) Självbestämmanderätten är en abstrakt och metafysisk rättighet, som t ex den s k »rättighet att arbeta» som förordades av 1800-talets utopister, eller den skrattretande »rätt för varje människa att äta på guldtallrik» som proklamerades av författaren Tjernysjevskij;
b) Ett stöd åt varje nations rätt att avskilja sig innebär i verkligheten ett stöd åt den borgerliga nationalismen: nationen som en enhetlig och homogen enhet existerar inte — varje klass i nationen har motstridiga intressen och »rättigheter»;
c) Små länders självständighet i allmänhet, och Polens i synnerhet, är utopisk ur ekonomisk synvinkel och dömd av historiens lagar. För Luxemburg fanns det bara ett undantag till denna regel: Balkanländerna i det turkiska imperiet (greker, serber, bulgarer, armenier). Dessa nationer hade uppnått en ekonomisk, social och kulturell utvecklingsnivå som var överlägsen Turkiets, ett dekadent kejsardöme som förtryckte dem med sin döda tyngd. Från och med 1896 (efter ett grekiskt nationellt uppror på Kreta) ansåg Luxemburg — i motsats till den uppfattning som Marx försvarade under Krimkriget — att det turkiska imperiet inte var livskraftigt, och att dess sönderfall i nationalstater var nödvändigt för den historiska utvecklingens skull.

För att understödja sin åsikt om de små nationernas avsaknad av framtid använde Luxemburg Engels artiklar om »icke-historiska nationer» (artiklar som hon tillskrev Marx; deras verkliga ursprung bestämdes först 1913, i och med att man återfann opublicerade brev av Marx och Engels). I synnerhet använde hon artikeln från januari 1849 om ungrarnas kamp, och hon citerade det stycke som vi redan nämnt: »rester av nationer, som obarmhärtigt krossas av historiens gång». Hon insåg att Engels uppfattningar om sydslaver var felaktiga, men hon ansåg att hans metod var korrekt, och hon prisade hans »nyktra realism, fri från all sentimentalitet» liksom hans förakt för den metafysiska ideologin om nationernas rättigheter(12).

Det är välkänt att Luxemburg var en av de få ledare inom Andra Internationalen som 1914 inte dukade under för den mäktiga socialpatriotiska våg som i och med krigsutbrottet slukade Europa. Fängslad av de tyska myndigheterna p.g.a. sin internationalistiska och antimilitaristiska propaganda, skrev hon och smugglade 1915 sin berömda Juniuspamflett ut ur fängelset. I denna skrift anammade Luxemburg i viss utsträckning principen om självbestämmande: »socialismen erkänner varje folks rätt till oavhängighet och frihet, varje nations rätt att forma sitt eget öde» (13). För henne kunde emellertid inte detta självbestämmande utövas inom de existerande kapitalistiska staterna, speciellt inte kolonialstaterna. Hur skulle man kunna tala om »fritt val« i förhållande till imperialistiska stater som Frankrike, Turkiet eller Tsarryssland? Under imperialismens tidsålder är kampen för »nationella intressen» en mystifikation, inte bara i förhållande till de stora kolonialmakterna, utan också för de små nationerna som »endast /är/ shackpjäser i stormakternas imperialistiska spel«(14).

Luxemburgs teorier om den nationella frågan, som utvecklades mellan 1893 och 1917, bygger på fyra grundläggande teoretiska, metodologiska och politiska misstag.

1. Särskilt före 1914 hade hon en ekonomisk inställning till problemet: Polen är ekonomiskt beroende av Ryssland, alltså kan det inte vara politiskt oberoende — ett argument som tenderar att förbise det speciella och relativt unika i varje situation. Denna både deterministiska och ekonomiska metod är speciellt framträdande i hennes doktorsavhandling och hennes tidiga skrifter om den polska frågan. Polens industriella utveckling, som var knuten till den ryska marknaden, bestämmer »med den historiska nödvändighetens järnstyrka» (ett uttryck som Luxemburg ofta använde vid denna tidpunkt, tillsammans med ett annat av samma sort: »med en naturlags oundviklighet») å ena sidan den utopiska karaktären på det polska oberoendet, och å andra enheten mellan de ryska och polska proletariaten. Ett typiskt exempel på detta oförmedlade likställande av politik och ekonomi finns i en artikel som hon 1902 skrev om socialpatriotismen. I denna betonade hon att den ekonomiska trenden — »och därmed» den politiska trenden — i Polen var för enhet med Ryssland; orden »och därmed» var ett uttryck för denna avsaknad av förmedling, som inte påvisades utan helt enkelt antogs vara självklar.(15) Denna typ av argument började emellertid försvinna allteftersom Luxemburg alltmer lyckades undvika den ekonomistiska fallgropen, dvs. speciellt efter 1914, när hon myntade begreppet »socialism eller barbari» (Juniuspamfletten), som innebar ett avgörande metodologiskt brott med den ödestroende, Kautsky-artade ekonomismen. Hennes argument angående den nationella frågan i Juniuspamfletten var i huvudsak politiska och inte grundade på några mekaniska förutfattade meningar.

2. För Luxemburg var nationen huvudsakligen ett kulturellt fenomen. Återigen tenderar detta att tona ned nationens politiska innebörd, som inte kan likställas vare sig med ekonomi eller ideologi, och vars konkreta form är den självständiga nationalstaten (eller kampen för att upprätta den). Det var därför Rosa Luxemburg ville avskaffa det nationella förtrycket genom att tillåta en »fri kulturell utveckling», men vägrade att godkänna separatism eller rätten till politiskt oberoende. Hon förstod inte att förnekandet av rätten att bilda oberoende nationer just är en av de viktigaste formerna av nationellt förtryck.

3. Luxemburg såg bara de föråldrade, småborgerliga och reaktionära sidorna hos de nationella befrielserörelserna och insåg inte deras revolutionära potential gentemot tsarismen (och senare, i ett annat sammanhang, gentemot imperialism och kolonialism). Hon insåg med andra ord inte den invecklade och motsägelsefulla dialektiken hos dessa nationalistiska rörelsers dubbla karaktär. Vad gäller Ryssland kan man allmänt påstå att hon underskattade den revolutionära rollen som arbetarklassens icke-proletära allierade; bönderna, de förtryckta nationerna, spelade. Hon såg den ryska revolutionen som en arbetarrevolution, och inte — som Lenin — som en revolution ledd av proletariatet.(16)

4. Hon lyckades inte förstå att de förtryckta nationernas nationella frigörelse inte bara är den »utopiska», »reaktionära« och »förkapitalistiska« småbourgeoisins krav, utan också ett krav från massorna i sin helhet, inbegripet proletariatet; och att det ryska proletariatets erkännande av nationernas rätt till självbestämmande därför var ett oundgängligt villkor för dess solidaritet med de förtryckta nationernas proletariat.

Vad var orsaken till dessa misstag, luckor och brister? Det vore enligt vår uppfattning fel att tro att det fanns ett logiskt samband mellan dessa och Luxemburgs metod (frånsett ekonomismen före 1914) eller hennes politiska ståndpunkt i sin helhet (dvs. om partiet, demokratin, etc.), l själva verket var inte dessa teorier om den nationella frågan något utmärkande för Luxemburg, utan de delades av andra PLSDP-ledare, t o m sådana som, likt Dzerzjinskij, stödde bolsjevismen. Det mest troliga är att Luxemburgs ensidiga åsikt i sista hand var en ideologisk biprodukt av PLSDP:s fortlöpande, intensiva och bittra ideologiska kamp mot PSP.(17)

Meningsskiljaktigheterna mellan Lenin och Luxemburg var därför, i viss mån (åtminstone vad gäller Polen), resultatet av de ryska internationalisternas (som kämpade för att besegra den storryska chauvinismen) och de polska internationalisternas (som kämpade för att besegra den polska socialpatriotismen) olika ståndpunkter. Lenin verkade vid ett tillfälle godta en viss »arbetsdelning” mellan de ryska och polska marxisterna i denna fråga. När han sagt detta, var hans huvudkritik av Luxemburg den, att hon från en viss situation (Polen vid en bestämd tidpunkt i historien) försökte göra generaliseringar, och därför inte bara förnekade ett polskt oberoende, utan även alla andra små förtryckta nationers oberoende.

I en artikel behandlade emellertid Luxemburg problemet på ett sätt som var mycket likt Lenins: i inledningen från 1905 till samlingsverket »Den polska frågan och den socialistiska rörelsen«(18), l denna essä gjorde Luxemburg en noggrann åtskillnad mellan varje nations obestridliga rätt till självständighet (»som härstammar från socialismens elementära principer»), som hon erkände, och det önskvärda i denna självständighet för Polen, som hon förnekade. Detta är också en av de få texter där hon erkände vikten, djupet och tom det rättfärdiga i nationella känslor (även om hon behandlade dem som enbart ett »kulturellt« fenomen), och underströk att ett nationellt förtryck är det »mest outhärdliga förtrycket p.g.a. sin barbari», och att det bara kan ge upphov till »fientlighet och uppror». Detta verk, och vissa delar av Juniuspamfletten, visar att Luxemburgs tänkande var alltför realistiskt, i ordets revolutionära mening, för att utgöra ett linjärt, metafysiskt och stelt system.

2. Trotskij.

Trotskijs skrifter om den nationella frågan före 1917 kan definieras som »eklektiska» (det ord som Lenin använde för att kritisera dem) eller osammanhängande, och de intog en ståndpunkt mitt emellan Luxemburg och Lenin. Det var speciellt efter 1914 som Trotskij blev intresserad av den nationella frågan. Han tog upp den i sin pamflett Kriget och Internationalen (1914) — ett polemiskt arbete som riktade sig mot socialpatriotismen ur två olika, om än inte motsägande, synvinklar.

a) Ett historiskt/ekonomiskt synsätt. Världskriget är en produkt av motsättningen mellan produktivkrafterna, som tenderar mot en världsekonomi, och mot nationalstatens begränsningar. Trotskij förkunnade därför »krossandet av nationalstaten som självständig ekonomisk enhet» — vilket ur strikt ekonomisk synvinkel var ett fullständigt berättigat förslag. Ur denna premiss drog han emellertid slutsatsen att nationalstaten skulle »bryta samman» (Zusammenbruch} och »förstöras» (Zertrummerung} helt och hållet; nationalstaten som sådan, själva nationsbegreppet, skulle i framtiden bara kunna existera som ett »kulturellt, ideologiskt och psykologiskt fenomen». Givetvis kan man inte dra denna slutsats ur dessa premisser. Att en nationalstats ekonomiska självständighet upphör är ingalunda detsamma som att nationalstaten som politisk enhet försvinner. Liksom Rosa Luxemburg tenderade Trotskij att inskränka nationen antingen till ekonomi eller till kultur, och således förlorade han problemets specifikt politiska aspekt ur sikte dvs. nationalstaten som ett politiskt fenomen, skilt såväl från den ekonomiska som från den ideologiska sfären (även om det naturligtvis hade indirekta band till båda).

b) Ett konkret politiskt synsätt.
Till skillnad från Luxemburg slog Trotskij uttryckligen fast nationernas rätt till självbestämmande som ett av villkoren för »fred mellan nationer», som han ställde i motsättning till »diplomaternas fred». Dessutom försvarade han perspektivet på ett självständigt och enat Polen (dvs. fritt från tsaristiskt, österrikiskt och tyskt herravälde) såväl som självständighet för Ungern, Rumänien, Bulgarien, Serbien, Böhmen, osv. Han såg befrielsen av dessa länder och deras sammanslutning i en Balkanfederation som det bästa hindret mot tsarismen i Europa. Vidare påvisade Trotskij, med anmärkningsvärd skarpsinnighet, det dialektiska förhållandet mellan proletär internationalism och nationella rättigheter. Socialpatrioternas utplåning av Internationalen var inte bara ett brott mot socialismen, utan också mot de »nationella intressena i dess vidaste och verkliga mening”, eftersom den splittrade den enda kraft som var förmögen att åter bygga upp Europa på grundval av demokratiska principer och nationernas rätt till självbestämmande(19).

l en artikelserie från 1915 (»Nationen och ekonomin»»(20)), försökte Trotskij definiera den nationella frågan på ett mer exakt sätt, men undgick inte en viss tvetydighet. Den motsägelsefulla utvecklingen av hans resonemang är typisk för ett tänkande som ännu inte tagit fast form. Han inledde med en polemik mot socialimperialisterna, som rättfärdigade sin ståndpunkt med behovet att utöka marknaderna och produktivkrafterna. Ur metodologisk synvinkel föreföll denna polemik förkasta ekonomismen: ja, marxister är för största möjliga expansion på det ekonomiska området, men inte på bekostnad av arbetarrörelsens splittring, förvirring och försvagning. Trotskijs argument var en aning förvirrade i det att han skrev om arbetarrörelsen som »den viktigaste produktivkraften i det moderna samhället»; icke desto mindre fastställde han de politiska kriteriernas avgörande vikt. l båda artiklarna återvände han emellertid till den »ekonomiska utvecklingens behov av centralisering», vilket kräver att man avskaffar nationalstaten som ett hinder för produktivkrafternas utveckling. Hur kunde dessa »behov» förlikas med nationernas rätt till självbestämmande, som Trotskij också erkände?

Han undvek detta dilemma med hjälp av en teoretisk kullerbytta, som gjorde att han återföll i ekonomism: »staten är en huvudsakligen ekonomisk organisation, den kommer oundvikligen att anpassa sig till den ekonomiska utvecklingens behov». Därför skulle nationalstaten upplösa sig i »Europas republikanska förenta stater», medan nationen, skild från ekonomin och befriad från statens föråldrade ramar, skulle få självbestämmanderätt…på den »kulturella utvecklingens» område.

1917 övergav Trotskij denna »eklektiska» ståndpunkt och antog den leninistiska uppfattningen i den nationella frågan, som han på ett briljant sätt försvarade vid Brest-Litovsk i egenskap av Folkkommissarie för Utrikes affärer(21).

3. Pannekoek och Strasser

Pannekoeks Klasskampen och nationen och Strassers Arbetarna och nationen gavs båda ut 1912 i Reichenburg (Böhmen) som ett internationalistiskt svar på Otto Bauers teser(22). Författarnas gemensamma, centrala tankegång var klassintressenas överlägsenhet över de nationella intressena. Den praktiska slutsatsen blev det österrikiska socialdemokratiska partiets enhet och vägran att dela upp det i separata eller autonoma nationella sektioner. Båda jämför de nationen med religionen, som en ideologi dömd att försvinna i och med socialismens uppkomst, och de förkastade Bauers lära om den nationella frågan som ohistorisk, idealistisk och nationellt-opportunistisk.

För Pannekoek var det »nationella fenomenet ett borgerligt ideologiskt fenomen». Bauers tro att denna ideologi kunde vara en självständig kraft var typisk för en kantiansk och inte för en materialistisk metod.

Det intressanta att Pannekoek och Strasser godtog huvuddragen i Bauers och den österrikiska socialdemokratins nationella program: nationell autonomi inom ramen för en multinationell österrikisk-ungersk stat. Pannekoek betonade vidare att detta var en autonomi som grundades på individuell och inte geografisk basis, vilket låg helt i linje med hans uppfattning om nationen som ett rent ideologiskt och kulturellt fenomen. Det är sant att Pannekoek och Strasser, till skillnad från Bauer, inte ansåg att programmet kunde förverkligas inom kapitalismens ramar, utan tillskrev det snarare ett rent propagandistiskt och skolande värde.

Ekonomismen fanns indirekt närvarande i de två författarnas gemensamma grundläggande premiss: klassintressenas företräde framför de nationella intressena berodde på de förras ekonomiska ursprung, I ett mycket underhållande stycke i sin pamflett förklarar Strasser att den gode tysk-österrikiske patrioten fortfarande skulle handla i tjeckiskt ägda affärer om de var billigare än sina tyska motsvarigheter. Men är det verkligen nog för att man, som Strasser, så kategoriskt skall kunna påstå, att när nationella och ekonomiska intressen kolliderar, så kommer de ekonomiska intressena alltid att segra?

Pannekoeks och Strassers polemik mot Bauer sattes in i ett revolutionärt perspektiv, men den var ofullständig i så motto som den begränsades till att ställa internationalismen i motsättning till austro-marxisternas national reformism, utan att erbjuda ett alternativt konkret politiskt synsätt på den nationella frågan och i synnerhet på de förtryckta nationernas kamp.

III. AUSTRO-MARXISTERNA OCH DEN KULTURELLA AUTONOMIN.

Austro-marxisternas viktigaste tankegång var kulturell autonomi inom ramen för en multinationell stat. Denna skulle bildas genom att man inordnade nationaliteterna i offentliga juridiska förbund, med en hel rad kulturella, administrativa och legala befogenheter. Vad gäller den nationella frågan, liksom alla politiska frågor, så kännetecknades deras läror av »centrism», halvvägs mellan reform och revolution, nationalism och internationalism. De ville både erkänna de nationella minoriteternas rättigheter och samtidigt bibehålla den österrikisk-ungerska statens enhet. Även om austro-marxisterna, liksom den radikala vänstern, tenderade att förkasta separatismen som en lösning på den nationella frågan, så gjorde de det inte enbart av andra, utan även av nästan rakt motsatta, skäl.

l. Karl Renner

Före 1917 gav Österrikes blivande kansler (1918-20) ut flera studier om den nationella frågan, av vilka den första och mest kända är Staten och nationen (1899). Hans metod var i grunden juridisk/konstitutionalistisk, och hans uppfattning om staten hade mer gemensamt med Lassalle än med Marx (vilket av Mehring, Kautsky och den borgerliga advokaten Hans Kelsen helt riktigt påpekades). Inflytandet från Lassalles statsinterventionism var tydligt redan i hans tidiga skrifter, men det blev avsevärt tydligare efter 1914, t ex i hans verk Marxismen, kriget och Internationalen (1917), som innehöll följande tankar (deras förhållande till marxismen är något problematiskt):
»Ekonomin tjänar mer och mer uteslutande kapitalistklassen; å andra sidan tjänar staten alltmer proletariatet»

— »Frön till socialismen kan idag återfinnas i den kapitalistiska statens samtliga institutioner».(23)
Det är i ljuset av denna »statssocialism» som Renners ståndpunkt i den nationella frågan måste ses. Hans viktigaste syfte var att hindra »kejsardömets sönderfall» och »Österrikes upplösning», dvs. att rädda den »historiska österrikiska staten». Den österrikisk-ungerska kejserliga staten blev därför den grundläggande ramen för Renners politiska tänkande, en ram som måste bevaras med hjälp av ett antal demokratiska reformer och eftergifter (kulturella, juridiska, osv.) till de nationella minoriteterna.

Paradoxalt nog var det p g a denna statsinterventionism som Renner försökte avpolitisera den nationella frågan, inskränka den till en administrativ och konstitutionell fråga(24), att omvandla den till ett juridiskt problem. Han försökte neutralisera faran för politisk separatism och den multinationella statens sammanbrott med hjälp av en spetsfundig och invecklad juridisk-institutionell apparat: nationella förbund på individuell basis, ett »nationellt register» över alla personer som hade valt en nationalitet, separata vallängder för varje nationell minoritet, territoriella och/eller nationella organ med administrativ autonomi, osv.

l verkligheten befann sig Renners ståndpunkter, som trots författarens påståenden saknade varje klassperspektiv och revolutionär inriktning, till största delen utanför marxismens teoretiska sfär.

2. Otto Bauer.

Bauers stora verk Den nationella frågan och socialdemokratin (1907) hade betydligt större teoretisk tyngd och inflytande än Renners skrifter. Bauer delade emellertid austro-marxismens grundläggande premiss med Renner: bevarandet av den multinationella staten. Bauer uppfattade lösningen på den nationella frågan i reformistiska termer (»nationell utveckling») var de ord han använde för att beskriva sin strategi), som en successiv påverkan av den österrikisk-ungerska statens institutioner: »Det är föga sannolikt att den nationella autonomin kommer att bli resultatet av ett stort avgörande av en djärv handling. Under en långsam utvecklingsprocess, under hårda strider… kommer Österrike steg för steg att utveckla sig i riktning mot nationell autonomi. Den nya författningen kommer inte att skapas genom en enda stor, lagstiftande handling, utan genom en rad provinsiella och lokala lagar.»(25)

Det som kännetecknade Bauers analys var den psyko-kulturella karaktären av hans teori om den nationella frågan, som byggde på ett vagt och mystiskt begrepp om »nationella särdrag», definierade i psykologiska termer: »olika föresatser, det faktum att samma stimulus kan frambringa olika rörelser, och att samma yttre situation kan leda till olika beslut».
I själva verket var denna uppfattning rent metafysisk, av ny-kantianskt ursprung. Det var knappast överraskande att den kritiserades hårt av Bauers marxistiska motståndare (Kautsky, Pannekoek, Strasser, etc.).

Det andra nyckelbegreppet i Bauers teoretiska konstruktion var givetvis den nationella kulturen, grunden för hela hans strategi om nationell autonomi. Att ställa analysen på en kulturell nivå gör givetvis att man förbiser det politiska problemet: självbestämmande genom att skapa nationalstater. I denna mening spelade Bauers »kulturalism» samma roll som Renners »juridism», den avpolitiserade den nationella frågan.

Å andra sidan uteslöt Bauer nästan fullkomligt klasser och klasskampen från den nationella kulturens område. Hans program syftade till att ge arbetarklassen tillgång till »kulturella värden» till »den gemensamma nationella kulturen” som kapitalismen utesluter dem från. Han föreföll m a o anse att »kulturella värden» är helt neutrala och utan klassinnehåll. Han gjorde sålunda rakt motsatt misstag till det som »Proletkult«-anhängarna gjorde som förbisåg den kulturella världens relativa självständighet och ville hänföra den direkt till sin sociala bas (»proletär kultur» kontra »borgerlig kultur»). Det var således lätt för Pannekoek att i sin polemik mot Bauer understryka att proletariatet läser in helt andra saker i Goethe och Schiller (eller Freiligrath och Heine) än bourgeoisin. Proletariatets komplicerade förhållande till det borgerliga kulturella arvet, ett dialektiskt förhållande av Aufhebung (bevarande — negation — överskridande), reducerades av Bauer till en enkel tillägnelse, eller snarare till ett passivt mottagande.

Bauer hade uppenbarligen rätt när han betonade kulturens avgörande betydelse för definitionen av det nationella fenomenet, men hans teori ledde honom till att göra den nationella kulturen till en fetisch. Det mest slående uttrycket för detta är tanken att socialismen leder till en ökande kulturell differentiering mellan nationerna(26).

Tack vare hans benägenhet att »nationalisera» socialismen och arbetarrörelsen, tack vara avvisandet av vad han kallade för det unga proletariatets »naiva kosmopolitiska uppfattning», och tack vara hans oförmåga att föreställa sig en internationell socialistisk kultur, var Bauers teori i viss utsträckning besmittad av den nationalistiska ideologi som den försökte besegra. Det är sålunda inte överraskande att den blev doktrin för de »nationalistisk/kulturella» strömningarna i arbetarrörelsen, inte bara i Österike-Ungern utan också i det ryska imperiet (Bund, de kaukasiska socialdemokraterna, etc.) och på andra ställen.

Trots dessa begränsningar hade emellertid Bauers verk ett otvivelaktigt teoretiskt värde, speciellt vad gäller den historiska; karaktären på hans metod. När Bauer definierade nationen som en produkt av ett gemensamt historiskt öde (vars materiella grund är människans kamp mot naturen), som ett »aldrig avslutat resultat av en ständig process», som en kristallisering av tidigare händelser, ett »fruset stycke historia”, så stod han på den historiska materialismens grund och i direkt motsättning till den borgerliga nationella konservatismen, de reaktionära myterna om den »eviga nationen» och de rasistiska ideologierna.

Denna historiska metod gav Bauers bok en metodologisk överlägsenhet, inte bara över Renner, utan över de flesta marxistiska författarna från den perioden, vars skrifter om den nationella frågan ofta hade en abstrakt och rigid karaktär. I så måtto som Bauers metod innehöll inte bara en historisk förklaring av den existerande nationella strukturerna, utan också en uppfattning av nationen som en process, en rörelse i ständig förändring, så kunde han undvika Engels misstag från 1848-49: det faktum att en nation (som t ex tjeckerna) »inte har haft någon historia» betyder inte nödvändigtvis att den inte kommer att ha någon framtid. Kapitalismens utveckling i Centraleuropa och Balkanländerna leder inte till att de »icke-historiska» nationerna assimileras, utan till att de vaknar.(27)

IV. LENIN OCH RÄTTEN TILL SJÄLVBESTÄMMANDE.

Den nationella frågan är ett av de områden där Lenin verkligen utvecklat den marxistiska teorin, genom att (utifrån Marx’ skrifter, men genom att gå långt utöver dem) lägga fram en sammanhängande, revolutionär strategi för arbetarrörelsen, baserad på den grundläggande parollen om nationellt självbestämmande.

Genom sin realism och logiska sammanhållning skilde sig de leninistiska lärosatserna på ett fördelaktigt sätt från de flesta andra marxistiska författares ståndpunkter, även från de som stod Lenin närmast i denna fråga: Kautsky och Stalin.

Kautskys ståndpunkter före 1914 var densamma som Lenins, men den karaktäriserades av sin ensidiga inriktning på språket som nationens grundval, och av en avsaknad av klarhet och djärvhet i formuleringen av nationernas rätt till avskiljande. Efter 1914 förkastade Lenin Kautskys tvetydiga och motsägelsefulla åsikter om nationernas rättigheter under krigsförhållanden som »hycklande» och »opportunistiska«.

l. Stalin

Vad gäller Stalins berömda artikel »Marxismen och den nationella frågan»(28), så är det riktigt att det var Lenin som skickade Stalin till Wien för att skriva den, och att han i ett brev till Gorkij i februari 1913 talade om den »fantastiska georgier som har satt sig ner för att skriva en stor artikel»(29). Men när artikeln var var färdig, så verkar det (tvärtemot en långlivad myt) inte som om Lenin var speciellt entusiastisk över den, eftersom han inte nämner den i någon av sina talrika skrifter om den nationella frågan, bortsett från en kort, parentetisk hänvisning i förbigående i en artikel från den 28:e december 1913. Det är uppenbart att huvudidéerna i Stalins verk var bolsjevikpartiets och Lenins. Men Trotskijs påstående att artikeln inspirerades, granskades och rättades »rad för rad« av Lenin verkar något tvivelaktig.(30) Tvärtom, på ett antal ganska viktiga punkter skiljer sig Stalins verk underförstått och uttryckligen från, och t o m motsäger, Lenins skrifter.

1. Uppfattningarna om »nationalkaraktärer», »gemensamma psykologiska drag», eller nationernas »psykologiska särdrag», är ingalunda leninistiska. Dessa begrepp är ett arv från Bauer, som Lenin uttryckligen kritiserade för hans »psykologiska teori»(31). I själva verket har tanken på en nationell psykologi mer gemensamt med vissa ytliga och förvetenskapliga folktraditioner än med en marxistisk analys av den nationella frågan.

2. Genom att slå fast att »det är först när alla dessa kännetecken /ett gemensamt språk, territorium, ekonomiskt liv och /»andlig fysionomi»/ finns för handen samtidigt som vi har en nation», så gav Stalin sin teori en dogmatisk inskränkt och rigid karaktär som man aldrig återfinner hos Lenin. Det stalinistiska nationsbegreppet var en verklig ideologisk tvångströja. Enligt Stalin var därmed Georgien ingen nation före den andra halvan av 1800-talet, eftersom det inte hade något »gemensamt ekonomiskt liv» och var uppdelat i ekonomiskt självständiga furstendömen. Men behöver inte tillägga att med detta kriterium skulle inte heller Tyskland före tullunionen ha varit någon nation… Ingenstans i Lenins skrifter kan vi finna en sådan ultimativ, stelbent och godtycklig »definition» av nationen.

3. Stalin vägrade uttryckligen gå med på att det var möjligt att ena eller förena nationella grupper som var utspridda i en multinationell stat: »Man frågar sig: är det möjligt att i ett enhetligt nationellt förbund sammansluta sådana grupper som blivit så främmande för varandra… Är det tänkbart att i en nation sammansluta exempelvis de baltiska och transkaukasiska tyskarna?». Svaret blev givetvis att allt detta var »otänkbart», »omöjligt» och »utopiskt»(32). I motsats till detta försvarade Lenin energiskt »friheten att bilda förbund, inbegripet förbund mellan alla samhällen oavsett nationalitet, i varje given stat», och han anförde som exempel just tyskarna i Kaukasus, de baltiska staterna och Petrogradområdet. Han tillade att rätten till varje sorts förbund mellan nationens medlemmar som var utspridda i olika delar av landet eller t o m världen, var »oomtvistlig, och den kan endast ifrågasättas om man har en inskränkt byråkratisk uppfattning».(33)

4. Stalin gjorde ingen åtskillnad mellan den storryska tsaristiska förtryckande nationalismen och de förtryckta nationernas nationalism. l ett mycket avslöjande stycke i hans artikel förkastade han i samma andetag tsarernas »kamplystna» nationalism »ovanifrån» och polackernas, judarnas, tatarernas, georgiernas, ukrainarnas, etc. »våg av nationalism nedifrån, vilken tidtals övergick i brutal chauvinism». Han inte bara misslyckades med att göra åtskillnad mellan nationalism »ovanifrån» och »nedifrån», utan han riktade också sin hårdaste kritik mot de socialdemokrater i de förtryckta länderna som inte hade »stått fast» mot den nationalistiska rörelsen.

Lenin, å andra sidan, ansåg inte bara att skillnaden mellan förtryckarnationens och den förtryckta nationens nationalism var helt avgörande, utan han angrep också alltid hårdast de som medvetet eller omedvetet kapitulerade för den storryska nationella chauvinismen. Det är ingen slump att ett av huvudmålen för hans polemik var de marxistiska socialdemokraterna i en förtryckt nation, Polen, som genom sin »fasta» hållning mot den polska nationalismen slutar med att förneka Polens rätt att avskilja sig från det ryska imperiet. Denna skillnad mellan Lenin och Stalin var i allra högsta grad betydelsefull, och den innehöll redan fröet till deras senare våldsamma motsättning om den nationella frågan i Georgien (december 1922) — Lenins berömda »sista strid».(34)

2. Lenin

Lenins utgångspunkt när han utarbetade en strategi i den nationella frågan var densamma som Luxemburgs, Trotskijs och Pannekoeks: den proletära internationalismen. Lenin insåg emellertid bättre än sina kamrater i den revolutionära vänstern det dialektiska förhållandet mellan internationalismen och rätten till nationellt självbestämmande:

a) endast rätten att avskilja sig möjliggör en fri och frivillig enhet, ett förbund, ett samarbete och, på lång sikt, en sammanslagning mellan nationerna.
b) endast om arbetarrörelsen i den härskande nationen erkänner den förtryckta nationens rätt till självbestämmande kan de förtrycktas fientliga inställning och misstänksamhet undanröjas, och båda ländernas proletariatet enas i den internationella kampen mot bourgeoisin.

Likaså hade Lenin insett det dialektiska förhållandet mellan den nationellt-demokratiska kampen och den socialistiska revolutionen. Folkmassorna (inte bara proletariatet, utan även bönderna och små-bourgeoisin) i den förtryckta nationen upptäckte han en bundsförvant till det medvetna proletariatet: ett proletariat som skulle ha till uppgift att leda dessa »olika, oeniga och heterogena massor» som omfattar småborgare och efterblivna arbetare med »fördomar, reaktionära fantasier, svagheter och misstag», i deras kamp mot kapitalismen och den borgerliga staten(35). Det är emellertid riktigt att det var först efter april 1917, då Lenin anammade den permanenta revolutionens strategi, som han, vad gäller Ryssland, började se de förtryckta nationernas nationella befrielsekamp inom det ryska imperiet inte bara som en demokratisk rörelse, utan som en allierad till proletariatet i den sovjetiska socialistiska revolutionen.

Ur metodologisk synpunkt var Lenin överlägsen de flesta av sina samtida framförallt p.g.a. hans förmåga att »sätta politiken främst», dvs. p g a hans envisa, orubbliga, konstanta och ihärdiga tendens att ta tag i och belysa de politiska aspekterna i varje problem och varje motsättning. Denna tendens var framträdande i hans polemik mot ekonomisterna i frågan om partiet 1902-03; i hans diskussion med mensjevikerna i frågan om den demokratiska revolutionen 1905; i det nyskapande i hans skrifter om imperialismen 1916; i den inspirerande svängning som aprilteserna representerade 1917; i hela hans viktigaste verk, Staten och revolutionen, och givetvis i hans skrifter om den nationella frågan. Det är bl a denna metodologiska aspekt som förklarar de leninistiska teoriernas uppenbara aktualitet för det tjugonde århundradet, imperialismens tidsålder, som faktiskt ser den politiska nivån alltmer dominerande (även om den i sista hand givetvis bestäms av ekonomin).

Medan de flesta andra marxistiska författare bara såg den ekonomiska, kulturella eller »psykologiska» sidan av den nationella frågan, så slog Lenin klart fast att frågan om självbestämmande »helt och uteslutande hänför sig till den politiska demokratins område»(36), dvs till rätten till politisk avskiljande och upprättande av en självständig nationalstat. Dessutom var Lenin fullständigt medveten om meningsskiljaktigheternas metodologiska grund:
»En ’autonom nation åtnjuter Inte samma rättigheter som en ’suverän’ nation; våra polska kamrater skulle inte ha kunnat undgå att uppmärksamma detta om de Inte (likt våra gamla ekonomister) envetet hade undvikit att göra en analys av politiska begrepp och kategorier.»(37) Som A.S.Nair och C.Scalabrino så viktigt påpekar var det tack vare hans förståelse av den politiska processens relativa självständighet, som Lenin var förmögen att undvika både subjektivism i sin analys av den nationella frågan och ekonomism(38).

Det är onödigt att påpeka att den nationella frågans politiska aspekter för Lenin ingalunda var detsamma som kansliernas diplomaternas och arméernas verksamhet. Han var fullkomligt likgiltig till huruvida den ena eller andra nationen hade en självständig stat, eller vilka gränser det fanns mellan två stater. Hans mål var demokrati och proletariatets internationalistiska enhet, som båda kräver att man erkänner nationernas rätt till självbestämmande.

Å andra sidan visar Lenins förkastande av Bauers och hans ryska lärjungars Teser om »nationell, kulturell autonomi», som han anser som en kapitulation inför den borgerliga och klerikala nationella kulturen att hans syn på rätten till självbestämmande. Just p.g.a. att den koncentrerar sig på den politiska sidan av saken, inte innebär några som helst eftergifter till nationalismen. Den är helt och hållet begränsad till den demokratiska kampen och den proletära revolutionens område.

Det är sant att dessa två mål i Lenins ögon inte har samma vikt; demokratiska krav måste alltid underordnas världsproletariatets revolutionära klasskamps intressen. Om t ex den republikanska rörelsen i ett speciellt fall visar sig vara ett instrument för reaktionen (Kambodja 1971!), så kommer marxisterna, enligt Lenin, inta att stödja den. Det innebär inte att arbetarrörelsen måste stryka kravet på republik från sitt program. Samma sak gäller självbestämmandet. Även om det finns vissa undantag, så är den allmänna regeln varje nations rätt till avskiljande, l själva verket tenderar Lenins analys att erkännandet av rätten till självbestämmande är av yppersta vikt för att skapa förutsättningarna för en internationalistisk enhet mellan arbetarna att underförstått utesluta t o m möjligheten till »undantag«, dvs av möjligheten till motsättningar mellan proletariatets intressen och nationernas demokratiska rättigheter.

AVSLUTNING: LÄRDOMAR FRÅN HISTORIEN

En del av debatterna mellan marxister om den nationella frågan har lösts av historien. Den österrikisk-ungerska multinationella staten splittrades i flera nationalstater efter Första Världskriget. Baskerna, enligt Engels »en huvudsakligen reaktionär nation», står idag på höjden av revolutionär kamp i Spanien. Polens enande, som Luxemburg kallade småborgerliga utopier, blev verklighet 1918. Den »icke-historiska» tjeckiska nationen, som p.g.a. brist på »nationell livskraft” var dömd att försvinna (Engels), bildade faktiskt en stat, genom att frivilligt bilda en federation med den slovakiska nationen.
Erfarenheterna från historien efter 1917 visar också att:

1) Nationen inte bara är en samling abstrakta, yttre kriterier. Den subjektiva faktorn, dvs medvetandet om en nationell identitet, en nationell politisk rörelse, är inte mindre viktig. Uppenbarligen kommer inte dessa »subjektiva faktorer» ur det blå: de är resultatet av vissa historiska förutsättningar — förföljelser, förtryck, etc. Men detta innebär att självbestämmandet måste få en vidare tillämpning; det måste gälla inte bara avskiljande, utan också själva den »nationella verkligheten». Det är inte en lärd »expert», utrustad med en lista av »objektiva kriterier» (av Stalins typ), som kommer att bestämma om ett samhälle är en nation eller inte, utan samhället självt(39).

2) Ändå sedan Woodrow Wilsons dagar, har stormakternas nationalism moderniserat sin ideologiska arsenal genom att tillägna sig paroller om demokrati, nationell jämlikhet och rätt till självbestämmande. Dess principer tillkännages nu av borgerliga statsmän överallt. Lyndon Johnson förkunnade 1966, när han var president i Förenat Staterna, högtidligt: »Vi kämpar för att upprätthålla principen om självbestämmande, så att det sydvietnamesiska folket kan bli fritt att bestämma sin egen framtid.«(40) Sannerligen har stormakternas politik gentemot de små nationerna förändrats till oigenkännlighet sedan 1800-talet, när Treitschke, vid tiden för ett uppror i Afrika skrev: »Det vore ett rent hån att tillämpa normala krigsprinciper i krig mot vildar. En negerstam måste tuktas genom att man sätter deras byar i brand, ty detta är den enda kursen som är effektiv.«(41)

Dagens verkliga hot mot arbetarrörelsens politiska hälsa är inte den barnsjukdom som Luxemburgs många misstag representerade, utan sjukliga fenomen av en betydligt farligare sort: stormakts-chauvinismens virus och den opportunistiska kapitulation för den borgerliga nationalismen som sprids av de ryska och kinesiska byråkratierna och deras lärjungar internationellt. »Ultravänsterismen« i den nationella frågan finns knappast idag. Bara inom vissa delar av den revolutionära vänstern återfinner man ibland ett avlägset eko från Luxemburgs texter, i form av ett abstrakt avståndstagande från de nationella befrielserörelserna i namn av »arbetarklassens enhet» och internationalismen. Samma sak gäller Engels uppfattning om »reaktionära nationer«. Om man sålunda tittar på vissa av de nationella frågorna idag, invecklade frågor där nationella, koloniala, religiösa och etniska aspekter sammanblandas och flätas samman — t ex konflikten mellan araber och israeler eller kampen mellan katoliker och protestanter i Nordirland — kan man se att det finns två motsatta frestelser som hemsöker den revolutionära vänstern. Den första frestelsen är att förneka det rättfärdiga i palestiniernas eller katolikernas i Ulster nationella rörelser: att fördöma dem som »småborgerliga» och splittrande för arbetarklassen, och abstrakt mot den proklamera principen om den nödvändiga enheten mellan proletärer av alla nationaliteter, raser eller religioner. Den andra frestelsen är att okritiskt ansluta sig till dessa rörelsers nationalistiska ideologi och fördöma de härskande nationerna (israeliska judar eller nordirländska protestanter) i klump, utan att göra skillnad mellan klasser, som »reaktionära nationer« — nationer som förnekas rätten till självbestämmande.

Den uppgift revolutionära marxister står inför är att undvika dessa två blindskär och — genom en konkret analys av varje konkret situation — hittar en verkligt internationalistisk inriktning, som hämtar sin inspiration från Kominterns politik i den nationella frågan under Lenin och Trotskij (1919-23) och från den berömda resolutionen från Andra Internationalens kongress 1986, som hade det ovanliga privilegiet att stödjas av både Lenin och Luxemburg: »Kongressen förkunnar alla nationers fullständiga rätt till självbestämmande; och den uttrycker sin sympati med arbetarna i alla de länder som för närvarande dignar under enväldets militära, nationella eller andra sorters ok; kongressen uppmanar arbetarna i dessa länder att sluta sig till de medvetna arbetarna i hela världen, för att jämte dem kämpa för att besegra den internationella kapitalismen och uppnå den internationella socialdemokratins mål

Michael Löwy

NOTER:
X) Ur »Les marxistes et la question nationale 1848-1914«, en antologi av Georges Haupt, Michael Lowy, ClaudeWeill, Maspero, PARIS 1974. Översatt till engelska med ett kort tillägg i slutordet i New Left Review nr 96.
1) Karl Marx, »Den tyska ideologin», Människans frigörelse, Aldus 1965, s.165. Se t ex Friedrich Engels, »Dos Fest der Nation in London». (1846), i Marx, Engels, Lasalle, Aus dem literarische Nachlass, Stuttgart 1902, vol.2, s.408: »Drömmarna om en europeisk Republik, om en varaktig fred under politisk organisation, har blivit lika groteska som fraser om nationernas enhet under den universella handelsfrihetens skydd… l varje land har bourgeoisin sina egna speciella intressen och den kan inte överskrida nationaliteten… Men i alla länder har proletariatet ett enda och gemensamt intresse, en enda och gemensam fiende, en enda och gemensam kamp. Endast proletariatet kan avskaffa nationaliteten, endast det vaksamma proletariatet kan möjliggöra nationernas broderskap,.»
2) Angående denna fråga, se den polske marxisten Roman Rosdolskys anmärkningsvärda essä, »Friedrich Engels und das Problem der ’geschichtlosen Völker’», Archiv fur Sozialgeschichte IV, 1964.
3)Engels. »The Magyar Struggle», i Marx, The Revolutions of 1848, London 1973, s.221-2.
4) Engels, »Deutschland und der Panslawismus», (Neue Öder Zeitung 1855), Marx/Engels XI, citerat i Rosdolsky, op.cit, s.174.
5) Engels, »What is to Become of Turkey In Europé?» (New York Daily Tribune 1853), Werke IX, citerat i Rosdolsky, op.cit., s.174.
6) Engels, »What Have the Working Classes to Do with Poland?», i Marx, The First International and Ätter, London 1974, s.378-88.
7) Engels, »Anfang des Endes in Österreich» (1847), Weke IV, s.510.
8) Engels, »The Magyar Struggle», op.cit., s.219.
9) Rosa Luxemburg, »Sozialpatriotische Programakrobatik”, Internationalismus und Klassenkampf.
10) Se Paul Frölich, Rosa Luxemburg, Monthly Review Press, New York 1972.
11) V.I. Lenin, Collected Works, vol.3.
12) Luxemburg, »Nationalität und Autonomie», i Internationalismus und Klassenkampf, Neuwied 1971, s.236, 239.
13) Luxemburg, Socialdemokratins kris, Gidlunds 1971, s.134.
14) Luxemburg, »Riktlin/er för den internationella socialdemokratins uppgifter», ibid., s.178.
15) Luxemburg, »Sozialpatriotische Programakrobatik», i Internationalismus und Klassenkampf, op.cit.
16) Se t ex Georg Lukacs, »Kritiska kommentarer till Rosa Luxemburgs kritik av ryska revolutionen» i Historia och klassmedvetande, Cavefors 1971, s.353-378.
17) Se t ex Lenin, »Om nationernas självbestämmanderätt». Valda verk i tre band, bok 1, s.572: »Det är fullständigt förståeligt, att kampen mot Polens nationalistiskt förblindade småbourgeoisi förmått de socialdemokratiska polackerna att med särskilt (ibland kanske litet överdrivet) nit ’ta till i överkant’.»
18) Luxemburg, »Vorwort zu dem Sammelband ’Die polnische Frage und die sozialistische Bewegung’», i Internationalismus und Klassenkampf, op.cit.
19) Leo Trotskij, The Bolsheviki and World Peace, New York 1918, s.21, 230-31, etc.
20) Nashe Slovo 130, 135 (3:e och 9:3 juli 1915), återgivna i vol.9 (1927) av Trotskijs Samlade verk på ryska.
21) Se t ex Trotsky, History of the Russian Revolution, London 1967, vol.3, s.62: »Oavsett Sovjetunionens framtida öde… så kommer Lenins nationella politik att få en plats bland mänsklighetens eviga skatter.»
22) Anton Pannekoek, Klassenkampf und Nation, Reichenberg 1912.
23) Josef Strasser, Der Arbeiter und die Nation, Reichenberg 1912.
23) Karl Renner, Marxismus, Krieg und Internationale, Stuttgart 1917, s.26.
24) Se t ex Arduino Agnelli, Questione nazionale e socialismo: K.Renner e O.Bauer, Bologna 1969, s.109.
25) Otto Bauer, Die Nationalitätenfrage und die Sozialdemokratie, Wien 1924, s.404.
26) Ibid., s.105-8.
27) Ibid., s.239-72. Det bör tilläggas att Bauers program för kulturell autonomi hade ett visst värde som komplement — inte som alternativ — till en politik som grundades på ett erkännande av självbestämmanderätten. Sovjetunionens första konstitution införlivade faktiskt i viss mening principen om de nationella minoriteternas kulturella autonomi.
28) Josef Stalin, »Marxismen och den nationella frågan», Moskva 1950.
29) Lenin, Collected Works, vol.35, s.84.
30) Se t ex Trotskij, Stalin, London 1969, vol.1,s.233.
31) Lenin, »Om nationernas självbestämmanderätt», Valda verk i tre band, bok 1, s.546.
32) Stalin, »Marxismen och den nationella frågan», op.cit., s.49.
33) Lenin, »The National Programme of the RSDLP», Collected Works, vol.19, s.543 och »Critical Remarks on the National Question», CW 20, s.39, 50.
34) Om »Lenins sista strid», se »Fjärde Internationalen nr 7-8/-72 (»Lögnens renässans”), s.11 ff.
35) l denna fråga är Lenins analys av 1916 års uppror på Irland ett utmärkt exempel på revolutionär realism: se »The Discussion of Self-determination Summed Up«, Collected Works, vol.22, s.353-58.
36) Lenin, »The Socialist Revolution and the Right of Nations to Self-determination», Collected Works, vol.22, s.145.
37) Lenin, »The Discussion on Self-determination Summed up«, op.cit. s.344.
38) Som A.S Nair och C. Scalabrino betonade i sin utmärkta artikel, »La question nationale dans la théorie marxiste révolutionnaire», Partisans 59-60, maj-augusti 1971.
39) Se t ex Trotskij om de svarta i USA: »Det är inte abstrakta kriterier som är avgörande i detta fall: betydligt viktigare är det historiska medvetandet och känslorna.» Trotsky on Black Nationalism and Self-determination, New York 1967, s.16.
40) Citerat i A. Schlesinger jr., The Bitter Heritage, Boston 1967, s. 108.
41) Heinrich von Treitschke, Politics, London 1916, vol.2, s.614.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1980

Kan demokrati vara en väg ur barbariet?

Del 5 av 6 i serien Kosovo

Diskussionen om Balkankriget och socialisters syn på kampen för nationella rättigheter går vidare. Senast presenterade Göte Kildén en replikMaria Sundvalls inlägg som fanns i numret innan. Att stödja kosovoalbanernas kamp för nationella rättigheter innebär, hävdade Kildén , att sluta upp bakom imperialismen Här återkommer Maria Sundvall med ett svar.

Kan demokrati vara en väg ur barbariet?

Göte Kildén fortsätter i Röda Rummet 1/2000 debatten om Kosovo och kampen för nationella rättigheter. En del frågor blir definitivt klarare genom det inlägget – men alltför få. Det går för långsamt. Låt oss se om detta inlägg kan bidra till att i frågeform klargöra några motsättningar. En utgångspunkt, och ett avgörande dilemma, för alla oss som kallar oss socialister är: Hur ska vi kunna bekämpa nationalismen, hejda dess uppsving och stoppa den förstörelse som orsakas av nationella krig och konflikter?

1. Kan vi aldrig stödja nationella krav?

Ett ytterlighetssvar skulle vara att säga att vårt motvapen bara är ideologiskt, rakt och oförväget. Vi är mot nationalism och bekämpar den genom att fördöma, avslöja, ta avstånd, markera internationalismens ståndpunkt i alla lägen. Vi tar aldrig ställning i en nationell motsättning eller till ett nationellt förtryck. Så tycker inte jag och säkert inte heller Göte. Dels därför att det finns nationellt förtryck som vi är överens om att ta ställning mot, till exempel (rester av) kolonialt förtryck. Så har jag till exempel inte hört någon motsätta sig …sttimors krav på självständighet. Dels därför att vi nog är överens om att det inte bara är en fråga om ideologi (hur socialister vill att världen ska vara inrättad) utan också om taktik och strategi (hur vi når dit).

2. Stödja nationella krav men aldrig avskiljande?

Ett mer vettigt svar skulle vara ungefär så här: ”Det är klart att vi stödjer kampen mot nationellt förtryck men i vår tid, efter 1900-taletsförfärliga erfarenheter av blodig slakt i nationernas namn, löser det ingenting att kräva nationers rätt till avskiljande och upprättandet av nya stater. ”Så resonerar den brittiske historikern E J Hobsbawm i boken Nationer och nationalism. Lenins linje om stöd till förtryckta folks nationella rättigheter, inklusive rätten till avskiljande, förverkligades i praktiken i freden efter första världskriget. Det ledde bara till nya förtryck och nya nationella motsättningar, menar Hobsbawm. Och så resonerar nog alla socialister idag i någon mån, i högre grad än våra föregångare i arbetarrörelsens barndom. Rätten till avskiljande betyder inte att avskiljande är den bästa lösningen. Socialister förespråkar det alltmer sällan. Nederlaget för nationella rörelser – som det pågående nederlaget för den kurdiska rörelsen – bidrar också till känslan av att det fordras nya svar.

3. Kan stöd till nationella krav vara ett sätt att stärka enheten?

Jag har ett problem med dem som helt tar avstånd från de gamla svaren. Det är i det sammanhanget jag hänvisar till Lenin. Kärnan i hans argumentation, som jag fortfarande finner överraskande övertygande, är att arbetarrörelsen ska stödja nationella rättigheter, inte för att det är en god idé med nationellt avskiljande utan för att det är en politisk nödvändighet för att bevara arbetarklassens enhet. Nationellt förtryck gynnar splittring mellan de arbetande. Det är för att bekämpa nationalismen och stärka internationalismen som arbetarrörelsen måste ta den nationella frågan på allvar.

Jag tycker att Lenins svar fortfarande har sin giltighet, inte därför att han eller bolsjevikerna var ofelbara. Tvärtom, när Göte citerar Lenins rigida utläggning om att den nationella frågan får sin aktualitet därför att världen är på väg in i den ”andra kapitalistiska epoken”, ja då är det väl det minst övertygande i hela Lenins pamflett. Det är en variant av hans stelbenta syn på hur kapitalismen i till exempel Ryssland skulle utveckla sig, den syn som gjorde att han inte förrän 1917 såg möjligheterna av en socialistisk revolution. Lenin använder i sina skriverier om nationella frågan två skilda metoder – å ena sidan denna stela epokindelning med därav följande tankar om specifika uppgifter för arbetarrörelsen, å andra sidan den levande och dynamiska tanken att det är arbetarrörelsens enhet som är avgörande. Jag tror att vi kan dra mer nytta av den andra tråden i Lenins tänkande

4. Har något förändrats i vår tid vad gäller det politiska behovet att stödja nationella krav?

Jag förstår inte argumentet att vi skulle ändra vår hållning till nationella rörelser och krav på nationellt självbestämmande, därför att nationalismen visat sig än mer motbjudande under 1900-talets avslutning. Än en gång, de tidiga socialdemokraterna stödde inte nationella krav därför att de fann nationalismen aptitlig – utan för att avväpna den. Finns inte det behovet längre? Och om socialister inte längre ska ta sig an dessa strategiska problemgenom att stödja kampen mot förtrycket på de förtrycktas villkor – vilken alternativ linje ska de då inta? Tvångssamman-hållning av stater på de förtrycktas bekostnad?

Det här är för mig det verkliga dilemmat. Jag har i något års tid försökt få till stånd en debatt kring det. Göte svarar med att höja röstvolymen när det gäller att beskriva nationalismens fruktansvärda effekter eller hur imperialismen använder nationalismen som vapen mot de arbetande. Men det var vi aldrig oense om.

5. Hur förhåller sig socialister till ”särintressen”?

En frågeställning som är levande för mig är förhållandet mellan vad jag valt att kalla ”partikularism” och ”universalism”. Marxismen är universalistisk till sin natur. Den strävar efter hela mänsklighetens frigörelse, inte det ena eller andra ”särintressets” tillfredsställande. Ändå hamnar marxister ständigt, mer eller mindre motvilligt, i denpositionen att de måste ta hänsyn till partikularismer, just för att gynna helheten. Göte tycks av sitt svar att döma ha blivit stött för att jag kallat honom universalist. Men bara någon spalt senare skriver han: ”Baskernas kamp för en egen stat var och är inte revolutionär utan leder till splittring av den spanska statens arbetarklass!” Ett utmärkt exempel på en universalistisk ståndpunkt! Ett exempel som också visar hur problematisk universalismen kan bli.

För lika gärna kunde man säga att arbetarklassen i staten Spanien försvagas av att en del av den tillhör förtryckta nationer, och att det är bara genom att de spanska arbetarna tar klart avstånd från statens förtryck som de kan enas med de baskiska arbetarna. Syftet är inte att uppmuntra bildandet av en baskisk stat. Men det vore ett hycklande stöd – lika med inget stöd alls – att säga till ett förtryckt folk att ”visst, ni får kämpa för rätten att tala ert språk, men ni får aldrig bilda en egen stat”. I vissa historiska lägen måste till och med socialister inse att tilltron till möjligheten att existera i en gemensam stat gått förlorad

Ett sådant historiskt läge var Kosovo efter tio år av upphävda nationella och demokratiska rättigheter och efter inledd serbisk etnisk rensning. Jag skulle kunna ta ett annat exempel på en ”partikularism” som arbetarrörelsen haft ännu svårare att förhålla sig till. För att lätt parafrasera Götes uttalande om baskerna skulle man kunna säga: ”Kvinnornas kamp för lika rättigheter splittrar bara arbetarklassen!” Och visst, det har också företrädare för den manligt dominerade arbetarrörelsen sagt. Ändå är vi väl i grunden överens om att det som splittrar arbetarna är ojämlikheten, kvinnoförtrycket. Vi stöder vissa uttryck för kvinnlig separatism (som en självständig kvinnorörelse, rätten till separata kvinnomöten inom partiet), vi förespråkar inte andra (som separata kvinnliga fackföreningar) – men vi är alltid noga med att lägga ansvaret för ojämlikheten på det patriarkala systemet och de manliga ledningarna i partier och fackföreningar.

6. Hur avgör man vem som är förtryckt?

Göte har givetvis rätt i att alla nationella rörelsers kamp inte stärker helheten. Vilka nationella rörelser kan vi då tänka oss att stödja? Det traditionella svaret från socialisters sida skulle väl vara att säga: dem och endast dem som representerar förtryckta folk. Göte redovisar ironiskt nog en hållning till nationella rörelser som är nästan rakt den motsatta. Han stöder inte de baskiska nationalisterna, inte de irländska republikanerna mot den brittiska imperialismen – men uttrycker stor förståelse för den serbiska nationalismen, som han enbart tecknar som en begriplig försvarskamp.

Göte glider också in på att mäta och väga olika historiska rättigheter .Han talar om Bosniens avsaknad av ”nationella eller historiska rötter” men om ”den faktiska realitet” som utgjordes av ett serbiskt ”starkt dokumenterat kungadöme under tidig medeltid”. Bortsett från att historieskrivningen är minst sagt godtycklig kan det inte vara avgörande för ställningstagande till här-och-nu-existerande folks kamp mot förtryck. Annars hamnar socialister som något slags överdomare i den internationella rättvisans tribunal med checklistan i handen för att se vem som ska ha rätt att kalla sig nation och åtnjuta vissa rättigheter.

7. Är förtrycket av albanerna en myt?

Den oenighet mellan mig och Göte som blivit tydligast, och sorgligast, i hans senaste inlägg är utan tvivel när han påstår att albanerna i Kosovo inte är förtryckta! Nej, de är så förblindade av etnisk nationalism att de frivilligt avstår från skolgång. Visst ska vi misstro borgerliga media. Från krigen i Vietnam, Nicaragua, Persiska viken och nu senast på Balkan har vi lärt oss att alla slags fakta går att förfalska i imperialismens intresse. Men det måste finnas proportioner.

När universitetsstudenter startar omfattande protester 1981 för bättre levnadsförhållanden och för att Kosovo ska få en republikstatus inom Jugoslavien (men inte för förening med Albanien) möts de av undantagstillstånd och massivt förtryck. 1989 upphävs den autonomi som Kosovo haft under påtryckningar från stridsvagnar på Pristinas gator. Gruvarbetarna i Trepca hungerstrejkar under åtta dagar i gruvgångarna (inte med storalbanska paroller utan med Titoporträtt!) för att beslutet att upphäva autonomin skulle bli föremål för demokratisk debatt och för att albaner inte skulle behandlas som andra klassens medborgare i sitt eget land. Alla strejkande avskedas. Många grips, misshandlas och får fängelsestraff. Det talas om att 100 000 albaner avskedas av politiska och etniska skäl, många av dem sedan de vägrat skriva på en lojalitetsförsäkran mot regimen. Radio och TV ockuperas av säkerhetspolisen och de albanskspråkiga programmen upphör (eller snarare reduceras till snuttar med propagandasändningar). Albanska dagstidningar överlämnas till serbiska tidningsföretag. Polistrakasserierna är dagliga. Är allt detta inte exempel på förtryck?

8. Är massgravarna avgörande för frågan om nationella rättigheter?

Kosovoalbanerna, tycks Göte resonera, är inte förtryckta eftersom uppgifterna om antalet dödade albaner i de västliga media var kraftigt överdrivna. Själv vet jag inte om det fanns några massgravar. Men jag vet att det alldeles oavsett förföljelsernas omfattning och art fanns ett nationelltförtryck av albanerna. Det förtas inte heller av att serber nu skändligen förföljs i Kosovo. Vi stöder inte något folks nationella rättigheter därför att vi tror att de förkroppsligar någon högre grad av godhet än andra. Ondskan är säkert ungefär jämnt och tyvärr rundhänt fördelad i mänskligheten. Ondskan göds bland annat av att folk förvägras medborgerliga, demokratiska rättigheter. Som albanerna i Kosovo förvägrades den tidigare rätten till autonomi, yttrande-, organisations-, pressfriheten, demonstrationsrätten, rätten att använda sitt eget språk och så vidare.

9. Finns det en kollektiv skuld?

Att albanska nationalistiska ledare är inskränkta nationalister, som inte stöder demokratin utan bara sin egen etnicitet, tar Göte som argument för att inte stödja albanernas nationella rättigheter. För det första tror jag inte alls att det är sant att den albanska rörelsen är så homogen att man kan göra ett så svepande uttalande. Gruvarbetarna i Trepca visar vilka som kunde ha stått i spetsen för rörelsen. För det andra är det just för att vränga vapnen ur händerna på inskränkta nationalistiska ledare som de nationella kraven måste tas på allvar. Kosovos historia från 1989 och framåt visar vad som händer annars – mer reaktionära nationalister stärks och tar ledningen. Det är en reaktionär idé att döma ut folks och folkgruppers rättigheter därför att deras ledare betett sig illa genom historien. Den franska socialisten Catherine Samary har i sina skrifter upprepade gånger visat just hur denna idé om kollektiv skuld blivit ett instrument för att bryta ned Jugoslavien. Kroatiska människor har ingen kollektiv skuld för Ustasjaregimen under andra världskriget, serber ingen för cetnikernas härjningar – och, i strid med vad Göte antyder, har kosovoalbanerna ingen kollektiv skuld för att deras ledare stött fascistregimer.

10. Har en del mer rättigheter än andra?

Det finns en idé hos Göte om att vissa folk är mer framåtsträvande och andra mer efterblivna. Givetvis är olika kulturer och olika ekonomier olika utvecklade. Det som är oacceptabelt är om det på ett glidande sätt tas som intäkt för att de mer outvecklade inte har samma rättigheter. I vår tid, efter 1900-talets erfarenheter, kan ingen vänster vara trovärdig om den inte tar klar ställning för mänskliga rättigheter, det vill säga för alla människors lika rättigheter. Då är det inte trovärdigt att avfärda albanernas nationella rättigheter med att det är ett primitivt herdefolk.

Göte genmäler säkert att han bara yttrat sig om deras förmåga att bilda en nationalstat med överlevnadskraft. Givetvis finns det inget underlag för ett etniskt rent Kosova (en lösning som vi alldeles oavsett dess livskraft är bestämda motståndare till). Men sanningen är ju att det gäller alla nationalismerna i forna Jugoslavien. Det var i själva verket det främsta, och det fortfarande oslagbara argumentet för Jugoslavien: endast tillsammans kunde dessa folk utveckla sitt land och förverkliga sin frihet. Det är tragiskt att den möjligheten slagits sönder och att största ansvaret för det bärs av storserbiska nationalister.

11. Vad finns det för politiska svar?

Det tidiga 1900-talets socialister uttryckte ingen förståelse för den serbiska myten om Kosovo. På samma sätt som den radikala arbetarrörelsen i Sverige inte uttryckte något stöd åt de svenska härskarna när de åberopade historien i sina försök att dra ut i krig för att bevara Norges venskt. Inför den typen av nationalism, de härskandes instrument för att splittra de behärskade, finns det ett nödvändigt svar: att säga att det är dumheter. Fast det räcker inte. Det var därför som det tidiga 1900-talets socialister förde fram kravet om en Balkanfederation, som ett sätt att undvika att gamla förtryck ersätts med nya. Det är därför en linje i forna Jugoslavien idag också måste vända sig till den serbiska befolkningen – inte dess ledare, men befolkningen. Inte heller den ska drabbas av någon kollektiv skuld. Det finns ingen lösning för Jugoslavien som inte också garanterar deras medborgerliga rättigheter.

Vad betyder den linjen för nationalitetsfrågan i Kosovo? Någon gång vore det roligt om vi kunde ha en debatt där vi hann fram till framtidsfrågorna före sista manuslappen. Nu får jag nöja mig med att presentera några funderingar: En grund måste vara att vi är mot NATO-protektoratet i forna Kosovo. Att vi dessutom stöder kosovoalbanernas rätt till självbestämmande(inklusive rätten till avskiljande) samtidigt som serbernas minoritetsrättigheter måste garanteras. Men hur skulle några steg kunna tas i den riktningen? Genom en inriktning på kamp för demokrati, tänker jag mig. Om kosovoalbanerna ska kunna välja, då måste de först ha tidningar, TV, radio och egna organisationer som kan presentera de olika alternativen. Olika politiska krafter måste få mötas i öppen debatt. Om inte kosovoalbanernas organisationer och yttringar undertryckts, kanske inte så många hade drivits i UCK:s armar.

Att stödja demokratiska krav är inte bara en paroll vi kan svinga i den här tidskriftens spalter. Det innebär också en möjlig inriktning i vardagen: på kontakter med representanter för fackföreningar, tidningar, offentliganställda, mänskliga-rättighetsorganisationer i såväl Kosovo som Serbien. Utbyten, delegationer, konferenser. Särskilt viktigt är det stöd vi kan ge till den lilla och undertryckta icke-nationalistiska oppositionen i Serbien. Redan att berätta att den finns och ge den en röst vore en revolution.

Catherine Samary skriver (i den fortfarande utmärkta artikelserien ”Fem frågor om den jugoslaviska modellen”, publicerad i Fjärde Internationalen 2/1993): ”Vi får ofta höra att folken på Jugoslaviens territorium bara har samexisterat när de tvingats till det av ett yttre ”ok” (ett imperium, den serbiska monarkin, Titos regim). Men varför inte pröva ett inre kitt: demokratin? Det är bara om olika folkgrupper som lever på det här territoriet får ta det fulla ansvaret, det är bara på basen av deras gemensamma intressen, som samexistens åter kommer att bli möjlig, inom de statsformer de själva väljer. Gränsernas betydelse kommer då att bli omvänt proportionell till graden av individuella och kollektiva demokratiska rättigheter. Ju mer alla mäns och kvinnors, alla individers rättigheter kan garanteras, desto mindre kommer gränserna att betyda.”
Är en sådan utveckling osannolik? Jo, tyvärr, barbariet är fortfarande det mest sannolika. Men en hållning som tar avstånd från nationellt förtryck och ställning för demokratiska rättigheter kan bli ettlitet bidrag för att göra gränserna mindre betydelsefulla.

Maria Sundvall

Från Tidskriften Röda Rummet 2/2000

Slutsatser om Balkankriget och nationalismen

Del 4 av 6 i serien Kosovo

I Röda Rummet nr 3/99 skrev Göte Kildén en artikel om bombkriget på Balkan, där han gav sin syn på hur socialister skulle förhålla sig till kosovoalbanernas kamp för nationella rättigheter. Kraven på ”nationell självständighet” som ställs av olika folkgrupper på Balkan är reaktionära, menade Kildén.

Han fick starkt mothugg av Maria Sundvall i förra numret, 4/99 . Hon hävdade i sitt debattinlägg att Göte Kildén blundar för det nationella förtrycket av kosovoalbanerna och pläderade för att socialister bör stödja Kosovos rätt till självbestämmande, en politik som också Fjärde Internationalens ledning tagit ställning för

Här återkommer Göte Kildén med en replik där han polemiserar mot den uppfattningen.
Ett vanligt talesätt är att i krig – är sanningen det första offret. Visst är det så. Men för det mesta offras sanningen även i fredstid. I en krönika, i Aftonbladet den 21 november 1999, slår exempelvis Staffan Heimerson (som för övrigt fick något stort journalistpris för sina totalt okunniga skriverier under inbördeskriget i Bosnien-Hercegovina) fast att: ”Kosovo? Det är inte mycket vi längre hör därifrån. Hälsan tiger still. Grymheterna har upphört”.

Slutsatser om Balkankriget och nationalismen

Detta samtidigt som det i Kosovo har skett en så gott som fullständigt klinisk rensning av alla människor som inte etniskt är albaner. Uppemot 250 000 serber, montenegriner, romer , goranis (omkring 12 000 muslimska slaver), judar, turkar, bosnier och kroater har drivits bort med hjälp av mord, mordbränder, plundring, våldtäkter och misshandel. 1) De som fallit offer för UCK:s mördarband är inte heller några kvardröjande medlemmar i serbiska frikårer eller chauvinistiska serbiska poliskårer. Nej. Det handlar inte om hämnd. De serber som var skyldiga till våldsdåd mot oskyldiga albaner har sedan länge lämnat Kosovo. Nej. Nu handlar det bara om att UCK – först med hjälp av NATO:s bombningar och sedan med KFOR:s 40 000 soldater – fått en praktisk möjlighet att genomföra sitt politiska program: ett Kosovo med bara ett folk – etniska albaner – som senare ansluts till ett Stor-Albanien. Robert Fisk från den brittiska tidningen Independent, som var en av de få journalister, som stannade kvar när bomberna slutat falla och CNN åkt hem, har exempelvis rapporterat att man i staden Zupa hittat en 96 år gammal man, bunden och med munkavle, ihjälskjuten i huvudet. I Kamenica brändes en 82 år gammal kvinna ihjäl inne i sitt hus. En nittioårig serbisk kvinna Ljubica Vujovic hittades dränkt i sitt eget badkar. Nitton fattiga småjordbrukare avrättades på sina fält…2)

Nyligen skulle ett litet kroatiskt samhälle vid Lecnice fira sin sjuhundraåriga närvaro i provinsen. Men dess innevånare fick fly hals över huvud och är nu flyktingar i Dubrovnik. Nyligen fick också en av de sista judarna, ordföranden för Pristinas församling, Cedra Prlincevic, fly till Belgrad. ”Det pågår en pogrom mot alla icke-albaner”, underströk han. Av Pristinas 40 000 serber finns det nu bara 400 kvar. De albanska terrorbanden riktar också in sig på ”den serbiska kulturens och religionens Jerusalem”, som tidningen Le Figaro uttrycker det. I november var snart 150 ortodoxa kyrkor, kloster eller begravningsplatser förstörda. 3)

I mitten på november började också den Internationella Krisgruppen (ICG) slå larm. ICG leds av senatsledaren i USA, George Mitchell, och är grundad av EU, USA och tretton andra länder och kan nog inte med all möda i världen räknas som ett proserbiskt forum. I ICG:s rapport hette det bland annat :

”Det aktuella kriget är över, men dödandet fortsätter på den nivå som fanns före NATO:s bombningar. Då dödades i snitt 10-15 serber i veckan och ett liknande antal UCK-soldater. Nu i augusti uppskattas att omkring 30 människor i veckan blir mördade (lägg märke till att ICG nu inte talar om de dödas etniska härkomst). I två månader har siffran varit ungefär densamma.” 4)

Alla tillgängliga siffror fram till januari vittnar om samma våld. I sin rapport är ICG också mycket kritisk till att UCK bytt uniformer och förvandlats till en femtusen man stark Kosovo Protection Corps. Det kommer inte att hindra våldet eller att den etniska rensningen blir hundraprocentig utan snarare ”förstärka serbernas skräck och isolering”, skriver man i sin rapport.

Heimerson, liksom ”världssamfundet”, media i stort eller våra ”humanitära” politiker, talar också lika tyst om Haagtribunalens sensationella rapport i höstas. En rapport från fyrahundra medicinska experter från fjorton länder, där dessa i månader finkammat Kosovo på jakt efter massgravar från mördade albaner. Men inte hittat en enda. Där USA:s försvarsminister William Cohen talade om ”upp till 100 000 dödade albaner”. Där har tribunalens experter ’bara’ hittat 2018 kroppar sedan 1992. Många av offren är också serber ( lika många serber som UCK-soldater sa ICG ). Doktor Emilio Perez Pujol, som ledde den spanska gruppen, sa så här till Sunday Times: ”Jag beräknar att slutsumman av döda i Kosovo kommer att bli högst 2 500. Det inkluderar en rad märkliga dödsfall som inte kan läggas någon part till svars”. I El Pais beklagar sig också Pujol över att han och hans kollegor ”blivit offer för en semantisk piruett av krigets propagandamaskiner. Vi hittade inte en – inte en enda massgrav.” 5)

Under bombningarna av Jugoslavien hävdade NATO och UCK exempelvis att serberna dumpat upp till tusen kroppar om dagen i Trepcas gruvschakt. I brittisk press jämfördes gruvområdet med de nazistiska döslägren. De grönas ledare i Tyskland, Joschka Fischer, fick sitt partis färger att gå över i allt mer brunt när han sa att tyska bombplan, efter femtiofem år, kunde lyfta och sättas in i ”kampen mot Auschwitz”

Ingen etnisk rensning

Haagtribunalens rapport är samstämmig med de uppgifter vi fått från de jugoslaviska myndigheterna. NATO och västvärldens ledare bedrog världsopinionen för att få mandat för sina terrorbombningar. Punkt slut. I sin replik skriver Maria Sundvall: ”Men vi behöver väl inte vänta på albanska massgravar för att kunna slå fast att det funnits och finns ett nationellt förtryck mot albaner…ett av de klaraste exemplen i Europa i vår tid på nationellt förtryck”. Nej, vi behöver inte vänta. Det finns inga massgravar i Kosovo. Inget Auschwitz. Sommaren 1998 kontrollerade UCK 25-30 procent av Kosovo. Med egen administration , vägblockader och militära värn. Om nätterna kontrollerade de albanska nationalisterna långt större ytor. UCK hade kanske upp till 50 000 beväpnade män i ryggen, mer eller mindre organiserade, och genomförde över tvåtusen militära operationer under åren före NATO:s luftstöd. Innan NATO:s bomber började att falla, drevs ett fåtal albaner ut ifrån Kosovo. Albanernas exodus kom efter NATO:s bombmattor. Serbisk polis, militär och serbiska högernationalistiska frikårer fick tiotusentals albaner att fly upp i skogs- och bergsområden i den egna staten. Men det fanns ingen medveten och planerad serbisk ”etnisk rensning” av Kosovos albaner. Inte heller några organiserade våldtäktspogromer eller koncentrationsläger. Däremot en militär konflikt mellan UCK:s militära uppror mot den jugoslaviska staten och motangreppen från polis och militär. Det tycks klarlagt att huvudparten av de offer som hittats kommer från dessa strider. 6) Ett första bokslut tycks klart. Det fanns inget serbiskt ”Holocaust” i Kosovo.

Ett andra bokslut är lika klart. En av de största amerikanska militärbaserna sedan USA:s invasionskrig i Vietnam har nu upprättats i det jugoslaviska Kosovo. 7) Här finns allt för de femtusen soldaterna. Flygfält och helikopterplattor kors och tvärs. Två kapell, rörliga toaletter, bibliotek. Både Mac Donalds och Burger King. (Trehundra miljoner svenska kronor har också investerats). Militärt är flygbasen strategisk för vidare uppdrag norr- och österut. FN har i Kosovo också ersatt den jugoslaviska dinaren med deutsche mark. Den albanska nationalismen har segrat. Men kan bara överleva i den politiska spisvärmen från den amerikanska och tyska imperialismen.

Så har vi ett tredje bokslut. Det civila samhället har kollapsat. Överallt fattigdom, kriminalitet, knarkoffer eller offer från trafikolyckor. Eller bara vanliga mord. Kosovo är nu laglöst land. Maffia från Turkiet, Montenegro, Italien och inte minst från Albanien slåss med varandra om kontrollen över bland annat herointrafiken till Europa. Här finns mängder med prostituerade. Den marknaden är så het att det importeras prostituerade från Ryssland och Baltikum. 8) Albanskorna räcker inte till. Kanske kan någon ”humanitär organisation” ge oss några TV-bilder på nöden hos dessa kvinnor? Här ser vi Internationella valutafondens land. IMF Country. Här är Clintons New Frontier. Långt viktigare än bakgården i någon centralamerikansk bananrepublik. I grunden är programmen från alla Balkans nationalister visitkort till imperialismen. Amerikansk- eller tysk imperialism blir blott en fråga om taktik.

Ett fjärde bokslut: Regionens ekonomi, dess sociala liv kollapsar. USA och dess allierade bombade Jugoslavien tillbaka om inte till stenåldern, så nästan till tiden efter Andra Världskriget. Enligt Human Rights Watch dog 527 civila jugoslaver. Tusentals andra invalidiserades. Floder, vägar, broar, järnvägar, fabriker, sjukhus, skolor, barnhem, bostadsområden, vattenverk, kraftverk och kraftledningar totalförstördes i en omfattning som Europa inte sett sedan Andra Världskriget. 9) Det ”humanistiska världssamfundet” ristade knappt den jugoslaviska armén – men slog medvetet ut civil infrastruktur och dödade medvetet mer än femhundra civila. I Jugoslavien finns det också 800 000 flyktingar från Bosnien och Kroatien. Liksom snart 300 000 flyktingar från den egna provinsen Kosovo.

Karavanen mot Azerbajdzjan

Inte bara Kosovo, utan också hela Jugoslavien, dvs i stort sett hela Balkan, har rivits sönder i småstycken. Ekonomiska band har klippts av. Samarbete har ersatts av etniskt hat. Arbetarklass har blivit nation. Det finns inga dinarer. Bara D-Mark, dollar, automatgevär, NATO och IMF. För massan av arbetare, bönder och tjänstemän på Balkan har livets möjligheter kastats decennier tillbaka.

Nåväl, nu har inte USA och dess allierade bara tänkt sig att stanna vid att utplundra Balkan på råvaror och billig arbetskraft. Den imperialistiska karavanen drar vidare mot Azerbajdzjan och Kaspiska havet. Det kan också bli stridigheter om vem som ska leda den. Det var ingen tillfällighet att EU beslöt att stärka, eller snarare bygga upp, sina egna militära muskler, efter USA:s stora kliv in i det senaste balkankriget. De 80 000 man elitrupper, som bland andra Sverige nu är med och skapar, är en ren reflexrörelse från europeisk imperialism.

Detta är det femte bokslutet: ”Vi vill också ha del av oljan, naturgasen, alla andra råvaror, billig arbetskraft och marknader i det centrala Eurasien”, är budskapet från de europeiska kapitalgrupperna. De vet vad USA vill. De vet vad Zbigniew Brezezinski, en av den amerikanska presidentmaktens viktigaste rådgivare, skrev i Foreign Affairs september/oktobernummer 1997:

”Förenta Staternas roll som världens ledande makt kommer med säkerhet att inte ifrågasättas på en generation. Ingen nation kommer troligen att kunna utmana USA på maktens fyra nyckelområden – militärt, ekonomiskt, teknologiskt, kulturellt – vilka sammantagna leder till global politisk kontroll”.

Brezezinski fortsätter om vad som gäller för den euroasiatiska superkontinenten:
”efter Förenta staterna finns de sex största ekonomierna och militära styrkorna där, liksom alla utom en av de erkända kärnvapenmakterna, liksom alla utom en av de dolda. Euroasien omfattar 75 procent av jordens befolkning, 60 procent av dess ekonomiska tillgångar och 75 procent av dess kända energitillgångar…..ett mer utsträckt Europa och ett utvidgat NATO (kommer ) att tjäna USA:s både kortsiktiga och långsiktiga intressen. Ett större Europa kommer att utvidga det amerikanska inflytandet, utan att samtidigt skapa ett Europa så politiskt integrerat att det kan utmana Förenta Staterna i frågor av geopolitisk betydelse, särskilt i Mellanöstern”.

I den kaspiska regionen finns några av de största återstående reserverna av olja och naturgas i världen. En energi som också är drivkraften i USA:s hela ekonomi, samtidigt som dess egna resurser kommer att tryta. Därav krigen mot Irak. Därav karavanen mot Azerbajdzjan. Mängder med ekonomiska och militära avtal har slutits mellan USA, dess oljebolag och olika regeringar i regionen. Blairs brittiska bolag är också med på ett hörn. Allt görs för att få makt över energitillförseln genom länder utanför Rysslands, Irans och Jugoslaviens kontroll.

Tjetjenienkriget

Det finns också ett sjätte bokslut. Rysslands militära nederlag i Tjetjenien 94 -95 tillsammans med en ekonomisk, ideologisk, politisk, militär och moralisk förruttnelse av det gamla stalinistiska sk sovjetsamhället blev inte den droppe som fick den ryska bägaren att rinna över. Stanken och nedbrytningen fortsatte som förut. Utan politiska massrörelser. Men situationen i dagens Ryssland visar skrämmande likheter med den i Tyskland efter Första Världskriget då krigsnederlaget och de oerhörda ekonomiska skadestånd, som segrarmakterna avkrävde Tyskland, bokstavligen blev ”blut und boden” för Hitler och nationalsocialismen. USA:s beslut att bomba sönder Jugoslavien ( med hjälp av UCK:s och OSSE:s satellittelefoner ) utan hänsyn till Rysslands protester, blev till sist den droppe, som kom den ryske bägaren att skvalpa över rejält. Därför fick vi se de ryska fallskärmsjägarna på plats ute på Pristinas flygfält innan NATO:s styrkor hann dit. Kanske en symbolisk räd för att göra på samma sätt som när de sovjetiska soldaterna stormade Hitlers Berlin, innan de allierade hann fram. Men framförallt ett budskap från den ryska militären: – Nu är det nog. Nu sätter vi ner våra stövelklackar. Många uppgifter talar om att USA försökte få Storbritanniens trupper att skjuta bort ryssarnas trupper på Pristinas flygfält. Britterna svarade bara att de vägrade att gå med på ett tredje världskrig. Det är också därför vi fick se hur den ryska ledningen fattade en lång rad beslut om militära upprustningar och brytningar med USA. Bland annat meddelade Putin världen att Ryssland är berett att använda kärnvapen som första land – om dess intressen hotas. När USA så tydligt visade att man ville ha fri sikt fram till Kaspiska Havet, samtidigt som de tjetjenska rebellerna försökte sig på en militär erövring av Dagestan – där Ryssland projekterat och börjat bygga en ny oljeledning runt Tjetjenien, då kom beslutet att till varje pris krossa den tjetjenska rebellstaten. I vågskålarna , när vi bedömer det senaste Balkankriget, ska vi definitivt väga in åtminstone en del av krigets fasor i Tjetjenien. Utan UCK:s och NATO:s krig mot Jugoslavien kanske det senaste kriget i Tjetjenien inte blivit av.

Samma slutsatser

Så till Maria Sundvalls svaromål på min artikel om just det senaste balkankriget. Först till två märkligheter. Den första börjar så här: ”Att som Göte reducera hela denna utveckling till en fråga om tysk konspiration blir alltför torftigt enögt”.

Så skriver Maria. Varför? I min artikel finns ett långt stycke som handlar om Jugoslaviens sönderfall. Maria ”rättar mig” genom att sammanfatta med det sammandrag från Chossudovsky’s artiklar om bland annat IMF:s roll som jag redan försökt beskriva. Därpå refererar hon till Samary’s artiklar om den ojämna ekonomiska utvecklingen i Titos Jugoslavien. En del av en grundläggande materiell förklaring till den sydslaviska statens sammanbrott. Javisst. Det var därför jag försökte understryka detta genom en lång sammanfattning av Samary’s tankegångar. 10) Efter Marias referat av det jag redan refererat drar hon så slutsatsen att ”kanske kan man säga att den viktigaste inhemska faktorn som störtade Jugoslavien i avgrunden var det byråkratiska styret”. Vad jag skrev var följande: ”Den ekonomiskt så ojämna regionala utvecklingen på Balkan blev politiskt outhärdlig med hjälp av IMF:s reformer,. I avsaknaden av en socialistiskt, solidarisk rörelse med ett program av förbrödring och samarbete, fick vi dåraktiga politiker som hundra år för sent försökte pröva nationella lösningar. Men i början på 1990-talet var det fortfarande inte klart hur kartan skulle se ut. Vad kom att bestämma att exempelvis Bosnien-Hercegovina kom att göra anspråk på en egen statsbildning? Något som i stort sett saknade nationella eller historiska rötter…”

Drar vi inte samma slutsatser? Om än inte med exakt samma ord. Var är Marias poäng? Jag begriper ingenting.

Så till den andra märkligheten. Maria läser min artikel som om att jag trodde att nationalismen dog i Första Världskrigets skyttegravar och påpekar lite skolläraraktigt att så är det naturligtvis inte. Hon skriver till och med att detta är ”en universalists önskedröm”. Men i min artikel stod det så här: ”Under Första Världskriget – i Europas huvudländer – dog nationalismen som progressiv idé eller politiskt program. Den slets sönder tillsammans med de fyra imperier som hade ansvaret för kriget. Den är lika död och förmultnad som de miljoner och åter miljoner arbetare och bönder som under de egna nationernas fanor dödades och ruttnade bort i krigets stinkande skyttegravar.”
Vad jag skriver och menar är naturligtvis att nationalismen i Europas huvudländer är död, stendöd, som en progressiv ide«. Punkt slut.

Kapitalismens fjärde epok

Så till vårt program och dagens Balkan. Maria har många referenser till Lenin och till Michael Löwy, till Internationalernas historiska program om nationell självbestämmanderätt. Färre till Balkan och framförallt färre till imperialismens roll i dag.

För mig är det som stundom kallas ”leninismen” framförallt två enkla citat. Dels ”en konkret analys av konkreta förhållanden”. Dels ”Det gäller att lära känna alla klasser och alla klassers rörelse”. Här är några viktiga stycken från Lenins ”Om nationernas självbestämmanderätt”:

”Den marxistiska teorin kräver vid analysen av varje social fråga ovillkorligen att denna ställs inom en bestämd historisk ram och vidare, ifall det är fråga om ett land (exempelvis om det nationella programmet för ifrågavarande land), att hänsyn tages till de konkreta särdrag som skiljer detta land från andra under en och samma epok.
Vad innebär detta marxismens ovillkorliga krav, tillämpat på vår fråga?

Det betyder framförallt att två, ur den nationella rörelsens synpunkt i grunden olika kapitalistiska epoker måste strängt särskiljas.  ena sidan har vi epoken för feodalismens och absolutismens sammanbrott, epoken för det borgerliga demokratiska samhällets och den borgerligt demokratiska statens uppkomst, då de nationella rörelserna för första gången blir massrörelser och på ett eller annat sätt, genom pressen, genom deltagande i representationsorganen osv; drar in alla befolkningsklasser i politiken.  andra sidan har vi en epok som kännetecknas av fullt utvecklade kapitalistiska stater med ett för länge sedan stabiliserat konstitutionellt system, med en stark utvecklad antagonism mellan proletariatet och bourgeoisien – en epok som kan betecknas som inledningen till kapitalismens sammanbrott…

Naturligtvis är den förra och senare epoken inte åtskilda genom någon mur utan förbundna genom talrika övergångslänkar, varvid de olika länderna dessutom skiljer sig från varandra genom den nationella utvecklingens snabbhet, befolkningens nationella sammansättning och lokala fördelningar osv. Det kan inte ens vara tal om att marxisterna skulle börja utarbeta ett nationellt program i ett visst land utan att ta hänsyn till alla dessa allmänt historiska och konkreta statliga betingelser.” 11)

Det här är alldeles förträffliga utgångspunkter för en marxistisk analys av den nationella frågan. Lenins oerhört konkreta ochpolitiska inställning måste vara den rätta utgångspunkten när vi hanterar den så explosiva nationalismen. Men Lenin beskriver Europa för snart hundra år sedan. Hans kritik då (och Marias nu) av exempelvis Rosa Luxemburgs syn på den ”polska frågan” delar jag till fullo. Men vårt problem när vi i dag ska hantera nationalismen på Balkan, är att vi vare sig står inför kapitalismens första eller andra epok. Använder vi vår traditionella begreppsapparat ser vi en tredje, eller mer troligt en fjärde epok, (den tredje epoken tror jag att vi ska kalla perioden mellan oktoberrevolutionen 1917 fram till Berlinmurens fall 1989) där vi ska försöka förstå de ekonomiska och politiska rörelserna när en ”deformerad arbetarstat” bryter samman.

Rekolonialisering

Jugoslavien var en stat som föddes ur det revolutionära motståndet mot nazismen. ”Titoismen” betonade också att en verklig politisk självständighet bara var möjlig genom en federation av Balkans alla nationer. Endast den enigheten skulle ge tillräcklig kraft att stå emot den ena eller andra stormakten. Under det senaste decenniet har denna statsbildning kollapsat. De stora imperialistiska staterna är samtidigt i färd med en rekolonialisering av Balkan (och delar av Euro-Asien) . En rekolonialisering där de nya lilleputtstaterna obönhörligen blir till imperialistiska protektorat. Motsättningarna i regionen mellan Tyskland/EU och USA har också skärpts. Det finns ingen större spännvidd mellan E.J.Hobsbawm och Lenin. Hobsbawm använder samma utgångspunkter, samma metod, som Lenin. Skillnaden är att han i sin lysande bok om ”Nationer och nationalism” försöker förstå världen hundra år senare. Vi måste försöka förstå en helt ny epok. Ta Michael Löwys analys av ”Marxismen och den nationella frågan”. (Fjärde internationalen nr 2 1980). Löwy gör alldeles förträffliga referat och kloka analyser – fram till Första Världskriget. Men han gör inga konkreta analyser av konkreta förhållanden av ”kapitalismens fjärde epok”, men låter ändå någon ”modern” ståndpunkt slinka med: ”Baskerna enligt Engels ”en huvudsakligen reaktionär nation”, står i dag på höjden av en revolutionär kamp i Spanien”. Nej och åter nej. Baskernas kamp för en egen stat var och är inte revolutionär utan leder till en splittring av den spanska statens arbetarklass! Vi känner till Francos och den spanska fascismens oerhörda förtryck av den baskiska nationen. Men och åter men. Det betyder inte att det är en politiskt lyckad taktik från oss socialister att säga att vi stödjer baskernas rätt till att skilja av sig och upprätta en egen stat. Den statens huvudstad skulle t ex bli Bilbao, där arbetarklassen i huvudsak inte är baskisk, utan kommer från andra nationer i den spanska staten.

Ser vi nu till de ”konkreta särdragen” när det gäller serbisk och albansk nationalism tycker jag att en del viktiga faktorer sammanfattas på ett bra sätt av Diana Johnstone:

”Konflikten mellan serber och albaner utvecklades tre århundraden senare. En kristen massutvandring från södra Serbien (Kosovo), som också innefattade albaner, och som av Habsburgsmonarkin togs emot i Krajina där de kunde få nya bosättningar, var resultatet av krigen mellan Habsburg och det ottomanska imperiet. Bergsborna som under 17-talet bosatte sig på Kosovos slättland, konverterade till islam under aktiv påverkan från turkarna…De etniska albaner som hade konverterat till islam fick under 18-talet privilegier ( att bära vapen, tjänstgöra i administrationen, driva in skatter). Privilegier som förnekades den kristna befolkningen. Dessa privilegier stod i vägen för att utveckla en albansk nationalism parallell med 1800-talets serbiska, grekiska och bulgariska nationella befrielserörelser. När albanska feodala godsägare revolterade, var det snarare för att försöka återta dessa privilegier än för att uppnå en oberoende stat med jämlika medborgare. Denna historiska skillnad har haft ideologiska konsekvenser. Eftersom serberna förnekades lika rättigheter under det ottomanska styret, kom de serbiska ledarna att anamma en egalitär politisk filosofi lånad från Frankrike… detta betydde att man argumenterade för en stat med jämlika medborgare som åtnjöt lika rättigheter.” 12)

Proletariatets enhet

I Michael Löwys sammanfattning av Lenins synsätt skriver han att ”Han var fullkomligt likgiltig till huruvida den ena eller andra nationen hade en självständig stat, eller vilka gränser det fanns mellan två stater. Hans mål var demokrati och proletariatets internationalistiska enhet, som båda kräver att man erkänner nationernas rätt till självbestämmande”. Utsökt formulerat. Just detta är problemet med den albanska nationalismen. Dess kroppspulsåder är inte demokratin utan etnicitet. Den albanska nationalismen har inte betonat lika medborgerliga rättigheter, dvs just det som Lenin tog fasta på i sin taktik för kapitalismens första epok.

De jugoslaviska myndigheterna har heller aldrig berövat albanerna dessa rättligheter. Diana Johnstone igen (samma källa som ovan):

”Hela världen, alla dessa mästare i mänskliga rättigheter säger att albanerna har blivit bannlysta från skolorna. Detta är en ren lögn! Nej, det är de som vägrar att närvara i skolor som styrs av den serbiska statens skolprogram, som hursomhelst också garanterar dem kurser i albansk historia och kultur och användningen av sitt språk. De insisterar på att skolor som upprätthålls och betalas av den serbiska republiken ska ha scheman och skolböcker som kommer från Albanien. I diplom och betyg ska det i huvudet stå ”Republiken Kosovo”! Argumentet om mänskliga rättigheter är inte längre något annat än ett ideologiskt vapen för de som vill avskilja Kosovo och för deras utländska beskyddare.”

Vad jag förstår var det så här över hela fältet. Både Rugovas« LKD och UCK bojkottade medvetet alla sina rättigheter i syftet att bilda ett Stor-Albanien. Hade albanerna utnyttjat exempelvis sin rösträtt hade de kunnat ta plats i 42 av det serbiska parlamentets stolar – och på så sätt också röstat bort Milosevic. Dessa rörelser har medvetet valt att utelämna arbetarrörelsens kamp för ”rättigheter” till förmån för den egna nationens etnicitet.

Förtryckta samer

Så till det mest ledsamma. När Maria skriver så här:

”Göte skriver om detta i ett avsnitt mot slutet av sin artikel, i ett avsnitt som skulle kunna användas i studier av politisk retorik. Det är ett skenbart faktafyllt avsnitt, som dignar av olika förklenande värdeomdömen om albanernas nationella anspråk. Man får bilden av en liten, nomadiserande, outvecklad folkspillra i ett område av ” av randstatskaraktär”; Quislingar” som stött ockupationsregimer, ja till och med fascister och försvarat sina privilegier. Serberna däremot hade sitt ”historiska sköte” i Kosovo och ett ”starkt” kungadöme under medeltiden, de var ”fasta” jordbrukare under medeltiden och numerärt övermäktiga….men Götes användning av ordet ”samisk” får väl oss snarare att tänka på en grupp som går att räkna i ett par tusental.”

Javisst. Jag är glad över att kunna använda retoriken. Men samtidigt bara om den är sann. Inte om den är falsk. Så till fakta. När jag använder ordet ”samisk” går denna folkgrupp inte bara att räkna i tusental . Snarare finsk-ugriska stammar, bortåt 100 000 människor i norra Skandinavien och på Kola-halvön. När jag ser lillpojken Karl hemma , hans blåsvarta kalufs , är jag både glad och stolt över hans och min hustrus och mina andra barns starka samiska ursprung. Samiskt ursprung från den norska staten, som bröt med den svenska staten. Men lika förbaskat samer, vidrigt förtryckta av fyra stater, bland andra den svenska och sedan den norska(!), men också lika förbaskat en nation, som jag aldrig skulle rekommendera att kämpa för en egen statsbildning. Den typen av nationalism skulle jag t o m bekämpa, just som en splittring av de arbetande klasserna i denna nordregion, trots sonens blåsvarta kalufs.

Vidare tecknar Maria in ordet ”outvecklad”. Det omdömet har jag aldrig använt. Här använder hon falsk retorik. ”Samisk” använder jag för att beskriva de ekonomiska produktionsförhållanden då albanerna levde i bergsområden genom frigående betande djur. Idén om en albansk stat fanns överhuvudtaget inte i huvudet på dess herdar. Snarare priset per kilo för det kött de kunde sälja eller byta bort. ”Randstatskaraktär” är också en del av en analys av en nation, som var klämd mellan romare, bysans, ottomaner, habsburgare, ungrare osv och aldrig hade en tillräckligt ekonomisk, politisk eller militär kraft för att av egen kraft skapa en nationalstat. Varje försök har betytt ett visitkort till en stormakt fientlig till den serbiska nationen. I Enver Hoxhas Albanien försökte man det motsatta genom en nästan psykotisk nationalism. Ett försök som oundvikligen var dömt till ett haveri. Sedan radar Maria på med ”quislingar, som stött ockupationsregimer, ja till och med fascister och (?) som försvarat sina privilegier”. Javisst. Dessa ord eller denna analys är korrekt. Därför finns det enorma problem, inte med albanerna utan med den albanska nationalismen. Det är detta som är problemet med de konkreta förhållanden, som gäller för en nation av ”randstatskaraktär”, om dess innevånare vill bilda en egen stat.

Blindtarmsstat

Om serbernas nationalism skriver Maria sedan att :
”de matas ständigt med berättelsen om Kosovo som en helig plats för serberna, en plats vars förlust skulle såra deras nationalkänsla. Men den berättelsen kan bara bemötas med analys som visar att det är en myt”.

Den mest reaktionära serbiska nationalismen, med rötter från cetniks och den serbiska monarkin, Arkans arv och delvis Milosovic«s, ser gärna sin födelse i Kosovos serbiska sköte. Må så vara. Om detta är vi överens. Men om vi marxister förnekar detta ”historiska minne” spelar vi bara dessa reaktionärer i händerna. Ett starkt dokumenterat kungadöme under tidig medeltid och en nästan etthundraårig statsbildning under 1900-talet är inte bara något man ”matas med” utan en faktisk realitet. Den reaktionära serbiska nationalismen, Arkans vänner, dundrar mot Tito för att han i förbrödringens och stabilitetens namn, förbjöd 40- 50 000 serber att återvända till Kosovo efter Andra Världskriget. Ett förbud i den etniska jämviktens namn. Efter världskriget, utan att räkna dessa tiotusentals serber, som flytt från Kosovo undan nazismen, var serberna 40 procent av Kosovos befolkning. I jämvikt med albanerna. Resten var romer, turkar, kroater mm. Om de andra nationerna 1999 var 20 procent och de etniska albanerna 80, tyder inte detta direkt på en etnisk diskriminering eller fördrivning av den albanska befolkningsgruppen. Jag ber också Maria och många andra att studera ikonernas plats i den ortodoxa kristendomen och hos serberna, och i dess nationalism, för att bättre förstå innebörden av att de nu i Kosovo slås sönder eller bränns ner av UCK:s blindtarmsstat. Blindtarm därför att statens militära grovtarm , KFOR-styrkorna och USA:s jättelika militärbas, är det enda skälet till att UCK kan regera.

Maria menar också att ”Göte Kildén motsätter sig Kosovos rätt till avskiljande och tonar ner det serbiska förtrycket av albanerna”.

Det är kanske är korrekt. Jag ”tonar ner”. Men i Kosovo fanns det flera tusen kameror och TV-filmare som tonade upp. Ofta med förfalskade bilder eller filmer. Tonar ner? Finns det i dag en enda TV- kamera från några av det sk världssamfundets stater som filmar helvetet för de över en miljon flyktingarna i Serbien? Inga gråtande kvinnor, inga skrikande spädbarn får vi se. Inte ett ord om att insulinet nu snart är slut vid alla jugoslaviska sjukhus. Det är så här den imperialism, som Maria knappt berör, spelar upp sin världsbild i alla de mediala utrymmen som finns. När jag då ska daska ner en motbild på några få sidor i en tidskrift som läses av några tusental, inte katten kan jag då ta utrymme för en helt allsidig bild. Maria har säkert rätt. I förhållande till utrymmet i min artikel kanske jag tonar ner den reaktionära serbiska nationalismen. Men egentligen möter jag strålkastare med det fladdriga skenet från ett ynka litet stearinljus! Dessutom är jag oerhört ledsen och förtvivlad över att hundratusentals människor, som uppfattar sig som socialister av någon kulör, var eller är beredda att stödja UCK militärt och därmed krypa ner i imperialismens trygga bunkrar. Allt i namn av mänskliga rättigheter eller i ett försvar av det internationella samfundet

Innan jag avslutar med några viktiga, mycket avgörande politiska frågor, ska jag än en gång citera Diana Johnstone (källa som ovan) för att visa rasismen hos ”världssamfundet”, dvs imperialismen. Här i dess senaste skepnad av en rapport från 1998 från ICG (som presenterats tidigare i min artikel). Läs och dra politiska slutsatser:

”Den vanligtvis väldokumenterade vårrapporten 1998 från den inflytelserika Internationella Krisgruppen (ICG), ger här en kommentar till varför man genomgående refererar till etniska albaner i Kosovo som ”kosovarer”: ”Serber som lever i Kosovo kallas också ibland för kosovarer. I denna rapport betyder emellertid kosovarer alltid etniska albaner som lever i Kosovo. Serbernas uttryck för etniska albaner, är antingen ”Albanci” eller det nedsättande uttrycket ”Siptar”..”. För det första, genom att ge de etniska albanerna och inte serberna, ett namn rotat i regionen, påstår man att att albanerna verkligen tillhör regionen, medan serberna är outsiders, kommer utifrån. detta har gjorts förut genom att ta till sig uttrycket ”bosniak” och t o m ”bosnisk”, exklusivt för de muslimska innevånarna i Bosnien-Hercegovina. I Kosovo är affischeringen av platsnamnet ännu mer anslående och ifrågasatt, med tanke på att en mycket stor, men oklar mängd albaner, helt nyligen har immigrerat till provinsen. Antingen under den fascistiska ockupationen under andra världskriget, eller därefter när det etniska Albanska Partiet tolererade albansk illegal immigration från det egentliga Albanien… Ståndpunkten att ”serberna använder det fördomsfulla begreppet ”Siptar” är lika fördomsfullt. Det albanska uttrycket eller ordet för en alban är just Shqiptar, som på serbiska skrivs Siptar. Det är så som albanerna alltid namngett sig själva. Det betyder ”örnmän” och är knappast nedsättande. I ICG:s rapport finns inga av de nedsättande termer som albanerna använder om serberna…..I början av ICG-rapporten, tar man upp betydelsen av Kosovo för serberna och för ”kosovarerna”. När man talar om Kosovos betydelse för serberna börjar man med: ” Enligt den serbiska mytologin är Kosovo, skötet för deras nation”. När man talar om kosovarerna ( egentligen albanerna ) börjar man med ” Som arvtagare till de gamla illyrierna”.

Alltså: När det gäller det rakt igenom dokumenterade serbiska kungadömet, beskrivs detta som mytologi. När det gäller det albanska antagandet ( om Illyrien. Min anm.) beskrivs detta som fakta.”

ICG:s språkbruk, som sannerligen är politiskt, borde få Maria, att fundera ett par gånger till över sin beskrivning av serbernas relation till Kosovo .

Så till de frågor vi alla söker svar på när vi försöker förstå kapitalismens fjärde epok.

För det första. Om vi nu ser till hur Lenin såg det hela. Har då albanernas kamp för att avskilja sig från Jugoslavien gynnat arbetarklassen och småbönderna i regionen? Nu när ockupationen av Kosovo är ett faktum vill vare sig Maria Sundvall eller Fjärde internationalens ledning (exekutivkommittén), erkänna albanernas rätt i Kosovo att bilda en egen stat, dvs ett Stor-Albanien. Argumenten är i princip att UCK var NATO:s marktrupper och att vi var emot NATO:s bombkrig och därmed nuvarande ockupation. Exekutivkommitténs resolution är den svagaste, snurrigaste och mest politiskt felaktiga jag läst under mina snart fyrtio års medlemskap i Internationalen. Bland annat beklagar man sig över att inte de facto UCK har ledningen över KFOR-styrkorna… I ingen annan debatt har jag under min politiska levnad upplevt sådana skarpa motsättningar. Maria och Exekutivkommittén kan inte när det kommer till kritan, stödja UCK, på grund av politiska tveksamheter. De avgör alltså vad det albanska folket i Kosovo ska tycka. Inte albanerna själva. De stödjer en abstraktion och i verkligheten är de politiskt i fritt fall. Bra ändå. Hade de valt den väg som var stöd åt UCK, då hade jag valt en annan väg.

För det andra: Är vi för montenegrinernas rätt att bilda en egen stat ? Tar vi då ansvar för det inbördeskrig som bryter ut. Liksom ett större balkankrig? För kanske halva befolkningen är Montenegro mer serbiskt än Serbien.

För det tredje: Är vi för albanernas rätt i Makedonien att bilda en egen stat och sedan ansluta sig till ett Stor-Albanien. Tar vi då ansvar för ett totalt krig på Balkan. Ett krig där Grekland och Bulgarien omedelbart blir nya stridande parter.

För det fjärde: Är vi för att serberna i Republika Serpska ska kunna avskilja sig från Bosnien-Hercegovina och ansluta sig till Jugoslavien.

För det femte. Är vi för att kroaterna i Bosnien-Hercegovina ska kunna ansluta sig till Kroatien? Liksom att de 150 000 serbiska flyktingarna från Krajina ska kunna återerövra sitt hemland och ansluta detta område till Jugoslavien.

För det sjätte: Är vi för ungrarnas rätt att bilda en egen stat i den serbiska provinsen Vojvodina? Tar vi då ansvar för det inbördeskrig och de krig som då bryter ut?

För det sjunde: Är vi för ungrarnas och romernas rätt att bilda egna stater i Tjeckien? Om så. Gynnar detta arbetarklassen i regionen?

För det åttonde: Är vi för baskernas rätt att bilda en egen stat? Skulle en sådan baskisk kamp verkligen gynna enigheten mellan den spanska statens olika nationer

För det nionde: Ska vi socialister ska ge fullt stöd åt de delar av IRA som militärt vill ansluta Nord-Irland till republiken Irland? Skulle detta gynna arbetarnas rörelse på Irland i stort eller i Storbritannien?

Mitt svar på alla dessa frågor är ett bestämt nej. Vad tycker du, Maria?

Jag kunde fortsätta att rada frågor sida upp och sida ner. Men då blir det för liturgiskt. Framförallt om vi lämnade Europa och gick till Ryssland, till den indiska subkontinenten eller till republiken Kina. Det verkar troligt att vi socialister kommer att tvingas att besvara frågor om nationalism och sociala revolutioner som rör alla dessa landområden. Därför är det så nödvändigt att vi börjar med att ta itu med de frågor som ligger närmast och där vi är någorlunda hemmastadda. En viktigare debatt har vi sällan fört.

I skrivande stund försöker de albanska nationalisterna , med stjärnbaneret i topp, att driva bort den sista större befolkningsgruppen i Kosovo, från den delade staden Mitrovica. De har också inlett en väpnad kamp i södra Serbiens dalar. Därför avslutar jag detta inlägg med att citera ett gammalt serbiskt ordspråk:

”Det är lätt att kasta sten i Donau. Det är svårare att plocka upp dem. ”

Göte Kildén

Noter:
1) Senast bekräftat av Dennis Mc Namara, FN:s flyktingsändebud, vid en presskonferens i Tirana: ”Tragedin är att vi har nästan en miljon ( etniska albaner ) tillbaka och en kvarts miljon nya (serber och andra minoriteter ) utanför ( BBC.news. 20.3.00 ). Enligt samme Mc Namara är det också för tidigt för icke-albanerna att komma tillbaka. ”Vi är inte för att de kommer tillbaka om detta betyder att ta folk i bepansrade bilar in i militärt skyddade enklaver.”
2) Uppgifterna finns i en artikelserie av Robert Fisk i den brittiska tidningen Independent. Bland annat från den 24.11. På OSSE:s hemsidor,www.osce.org/kosovo/, finns också ett otal uppgifter om alla övergrepp.
3) Uppgifterna är hämtade från en ”dossier” i Le Figaro Magazine från den 15 oktober.
4) ICG:s rapport från v.45 -99 citeras extensivt på www.wsws.org:s hemsida ( World Socialist Web site).
5) Pujols kommentarer citeras efter bland andra John Pilger i New Statesman 15 november. Haagtribunalens chefsåklagare Carla del Pontes presskonferens återgavs i internationell press. Hennes talesman, Paul Risley hävdade att man inte kunde fortsätta jakten efter massgravar på grund av tjälen. I Le Mondes stora marsnummer om Kosovo visade man att detta var bedrägeri. För när Risley gjorde sitt uttalande var det tio plusgrader i Kosovo. Detta marsnummer med en lång ”Chronique dœn génocide annonce” och ett ”Adieu au Kosovo multiethnique” är för övrigt en ren journalistisk slåtter av alla dem som hävdat en serbisk förintelse av Kosovos serber.
6) Söndagen den 12 mars i år visade BBC en sensationell dokumentär om NATO:s och OSSE.s stöd åt och samarbete med UCK. Samma dag dubblerades och utvidgades materialet i tidningen The Sunday Times. Där säger den albanska förhandlaren Dug Gorani att ”ju mer civila som dödades, desto större är chansen till en internationell intervention”. Det var en utländsk diplomat som sa till mig, fortsätter han: ”Se här. Om ni inte passerar en kvot på femtusen döda, får ni aldrig någon permanent närvaro från den utländska diplomatin”. Tidningen fortsätter ”När OSSE lämnade Kosovo en vecka före flygattackerna, lämnade många av dem sina satellittelefoner och globala navigationssystem till UCK-ledare. Många UCK-ledare hade telefonnumret till General Clark, NATO:s befälhavare”.
7) Citerat efter Internationalen 50/99.
8) Från ett reportage i TV-aktuellt samt från Robert Fisks novemberserie i Independent.
9) 7 februari. Citerat efter Le Monde Diplomatique, mars/2000.
10) Som en parentes har i veckan en gammal lärobok i historia, R R Palmers världshistoria, gett mig en förklaring till detta. Den region som var och är så förtvivlat ekonomisk efterbliven, dominerades av den magyariska, totalt improduktiva godsägarklassen. Den region som ekonomiskt sprudlade dominerades av den tyska borgarklassen i …sterrike. Dubbelmonarkin var inte minst dubbel när det gällde produktionsförhållandena. Desto mer makt och styrka som Bismarcks Tyskland kämpade sig till, desto svagare blev …sterrike, vilget gjorde magyarerna starkare i deras inbördes relation. Ekonomiskt och politiskt påminner relationen om den mellan Amerikas nord- och sydstater.
11) Lenins Valda Verk. Progress Moskva 1979. Sid. 549.
12) Diana Johnstone. Jugoslavienkännare. Tidigare de Grönas presstalesman i Bryssel. Här från ”Notes on the Kosovo Problem and the International Community, http//kosovo.serbhost.org/diana_johnstone.html. Ett uttryck för denna betoning av de medborgerliga rättigheterna är att det i Jugoslavien står varje människa fritt att deklarera och registrera sin nationalitet. Vid folkräkningen 1994 kallade sig då tusentals av de romer som drivits bort, för egyptier, eftersom de har uppfattningen att de kommit därifrån. Se ”Les Tziganes, indésirables au Kosovo”, Le Monde Diplomatique, nov -99.

Från Röda Rummet 1/2000