Etikettarkiv: Socialdemokraterna

Klasser och partier i Sverige inför 80-talet

Under de senaste sex åren har Sverige styrts av olika borgerliga regeringar. Efter mer än fyrtio års regeringsinnehav fick socialdemokratin stiga åt sidan. Maktskiftet sammanföll med en långvarig och djupgående kris för världsekonomin och därmed för den svenska ekonomin. För första gången på tre generationer har en majoritet av arbetarna drabbats av långvariga och kraftiga standardsänkningar; arbetslösheten hotar att få massomfattning. Vart tionde hushåll i en stad som Malmö måste under året söka socialhjälp. Under socialdemokratins sex sista år vid makten steg reallönen för en vanlig industriarbetare med 21,7 %. Under de senaste sex åren har den sjunkit med 7,9%. En genomsnittlig arbetarfamilj (verkstadsarbetare heltid, kassörska halvtid, två barn) fick sin disponibla inkomst (årsinkomsten-skattebidrag) höjd med 13 500 kr (15,9%) 1972- 76. De följande sex åren sänktes den med 14 400 (- 14,6 %).(1) En tvåbarnsfamilj med en inkomst ligger idag enligt alla utredningar under existensminimum.

Trots detta lyckades socialdemokratin inte återta regeringsmakten 1979. Inför årets val kommer socialdemokratin att få kämpa hårt för att få majoritet. Om Miljöpartiet åker in i och VPK åker ut ur riksdagen är det osäkert om SAP kommer att få egen majoritet. Aldrig förr har SAP haft ett sådant grepp över facket (LO). Aldrig förr har partiet fått så många miljoner att röra sig med för sin valpropaganda. Den borgerliga regeringens oförmåga att skapa sysselsättning och åtminstone en bibehållen levnadsstandard för breda löntagargrupper står i öppen dag.

Varför lyckas då inte socialdemokratin köra över borgarpartierna?

Följande artikel skall försöka ge en bakgrund och förklaring till denna socialdemokratins misslyckade oppositionspolitik och också ge perspektiven för SAP:s fortsatta utveckling under 80-talet.

Några grundläggande fakta

En vetenskaplig, marxistisk analys av politiska partier utgår från det grundläggande faktum att politiska partier har sina rötter i de sociala klasserna. Att de sociala klasserna i sin tur växer fram ur ekonomins mylla. Det svenska partiväsendet illustrerar detta med skärpa. För att påminna om att ord som monopolkapitalist, imperialism, maktkoncentration, klasspolarisering inte är tomma begrepp utan nödvändiga redskap för att förstå vårt samhälles struktur, funktionssätt och utveckling skall vi först ge några torra siffror.

Maktkoncentration? 26 familjer (tjugosex) äger tillsammans aktier värda mer än 10 000 000 000 (tio miljarder) kronor. Ingen av dessa familjer har aktier för mindre än 100 miljoner kronor.

Monopolkapital? 1-6 personer har majoritet på bolagsstämman för de börsnoterade företagen. Dessa företag svarar för mer än hälften av landets industriproduktion.

Imperialism? De 25 största verkstadsföretagen har idag 263 000 anställda i Sverige. En minskning med 21 000 från 1976. Samma företag har 253 000 anställda utomlands. En ökning med 7 500 under samma tid.

Kapitalister? 0,4% av alla hushåll äger hälften av alla aktier. (Den andra halvan är spridd på en niondel av befolkningen). Dessa 0,4 % (ca 15 000 hushåll) tjänade enbart på värdestegringen på sina aktier under 1980 och -81 i snitt nära 700000 kr per hushåll.

Klasspolarisering? Under två år (1980 – 81) skedde med hjälp av inflation och skatteregler en förmögenhetsöverföring från de som sparar (i första hand pensionärer, småsparande arbetare, lägre tjänstemän) till de som lånar (i första hand företagare, högre tjänstemän, spekulanter av olika slag) på 100 miljarder kronor. Även om en liten marginell utjämning skett genom att t ex arbetare har belånade villor, så är det i samhällelig skala frågan om en jättelik inkomstöverföring från arbetare och lägre tjänstemän till företagare och högre medelklass.

Massarbetslöshet? Enligt LO-tidningen 24/25-82 är idag den verkliga arbetslösheten 580 000 personer (l 3,4 %) av arbetskraften. (”Om vi slår samman dem som står i arbetslöshetskön… med de som blivit föremål för AMS-åtgärder och till detta lägger dem som är hjälpta med förtidspension får vi en siffra på 580 000. ”)(2)

I KLASS OCH PARTI

Vi har på annat håll i tidningen tecknat den ekonomiska bakgrunden till den politiska utvecklingen. (Se Sten Ljunggrens och Ernest Mandels artiklar i detta nummer). Vi skall här ge den klassmässiga bakgrunden. Siffrorna ovan visar på ett samhällssystem där ägandet och därmed den verkliga makten koncentrerats till ett extremt fåtal av befolkningen. Några dussin finansfamiljer (och inom dessa dominerar en handfull) kontrollerar stora delar av industri och näringsliv. De förekommer inte så ofta i radio och TV som de politiker som administrerar landet åt dem. Men de finns där: Wallenberg, Klingspor, Wehtje, Bonnier, Kempe och de andra. Det är de som har sista ordet när det gäller investeringar, nerläggning och expansion av fabriker.

De kontrollerar grunden för vårt samhälle. Ytterligare 15 000 familjer kan skörda frukterna av att de äger aktier och företag. Det är den härskande klassen i vårt land. Uppknutna till dem och delvis en del av dem är militärer, högre statsbyråkrati och företagsledare.

På den andra ändan av samhällsstegen står de två miljoner arbetare som är anslutna till fackförbunden inom LO. Deras arbete bär upp hela samhället. Men de står utan makt och inflytande. T.o.m. i sina egna fackföreningar saknar de inflytande över de avgörande besluten.
En halv miljon människor vill ha arbete men får inte. Längst ner, på botten, finns de tiotusentals utslagna – alkoholisterna, knarkarna – alla de som inte orkat mer, alla de som aldrig fått en chans. De blir sällan över 35. Nerslitna, tandlösa, blåslagna, raglande ser man dem framför systembutiker, socialbyråer och storsjukhusens akutintag. Deras skaror fylls oavbrutet på av dem som sparkats ut från arbetsmarknaden eller aldrig kommit in på den.

Och mellan dessa samhällets två huvudpoler – Arbete och Kapital -återfinns ”medelklassen”, ”marginalväljarna”, småföretagare, tekniker, småbönder, lärare, tjänstemän. De som med sin statusjakt, sin konformism och sitt arbetarförakt är de 26 familjernas sociala bas. Ur dessa hämtas merparten av borgarpartiernas väljare och medlemmar.

Det svenska partisystemet har hållit sig stabilt under nära femtio år. Sedan mitten av trettiotalet är det samma politiska partier som agerat på den politiska scenen. Med ett avgörande undantag: Socialistiska partiet – den svenska arbetarradikalismens parti -som gick under på slutet av trettiotalet.

Det svenska partisystemet är en konstellation som överlevt en väldig social omvandling och omstrukturering av klasserna i Sverige

Den sociala omvandlingen

De viktigaste aspekterna på denna omvandling mellan 1930 och 1975 kan sammanfattas till följande:

Böndernas antal har gått ner från 390000 1930 till 95000 1975. (De sista sex åren har ytterligare tiotusen bönder slagits ut).

Mellanskikten har ökat från 8 % av befolkningen till 1/4, vilket i siffror innebär från 310 000 till ca 1 395 000.(3)
Kvinnornas andel på arbetsmarknaden har ökat kraftigt. Av samtliga kvinnor arbetade 33 % 1930 och 61 % 1979.

De offentligt anställda har ökat från 11 % till 36 % av den förvärvsarbetande befolkningen.

Industriarbetarnas andel av befolkningen ökade långsamt fram till 1965. De sista femton åren har den minskat från 1/3 av befolkningen till 1/4. Samtidigt har själva industriarbetarklassens kärna omvandlats genom att andelen invandrare framförallt inom storindustrin ökat från nästan ingenting till att i vissa industrier omfatta majoriteten av arbetarna. Svenskt kapital tillverkar alltmer sina produkter utomlands eller med hjälp av utländska arbetare i Sverige.(4)

Arbetarpartiernas sociala bas

Trots denna utveckling har den sociala basen för arbetarpartierna ökat. Enligt Göran Therborn omfattar arbetarklassen i vid bemärkelse nästan två miljoner och utgör en majoritet av den förvärvsarbetande befolkningen. I den andra samhällspolen har borgarklassen nästan halverats genom monopoliseringen och omfattar enligt Therborn endast 0,6 % av befolkningen. (Att exakt på promillen bestämma borgarklassens numerär är naturligtvis omöjligt. Skall en kirurg som äger aktier för en halv miljon räknas dit eller inte? Gränserna kommer att flyta beroende på vilka beräkningsgrunder man utgår från. Men siffran stannar kring en halv procent av befolkningen.) De egentliga mellanskikten (borträknat de som har en underordnad löntagarposition som t ex telefonister och bankkassörer som tillhör arbetarklassen i vid bemärkelse) uppgår till ca en miljon. Och det är inte självklart att lärare, tekniker, sjuksystrar och liknande yrkesgrupper för all framtid skall stödja borgerligheten. Småborgarna förutom bönder (fiskare, hantverkare, småföretagare osv) är bara omkring 150 – 200 000, varav nästan hälften har inkomster och levnadsförhållanden som är likartade arbetarklassen.

Det finns alltså en bred social bas för en socialistisk politik. Under alla omständigheter borde de två partierna som landets arbetare upplevt som sina stärkt sin ställning bland väljarna. Istället har vi sett en stärkt ställning för de borgerliga partierna och en långsam urgröpning av de s k arbetarpartiernas röststöd. Vid andrakammarvalet 1936 fick de tre arbetarpartierna 53,6 % av rösterna (1940 58 %) och de tre borgerliga partierna 44,8 %, övriga fick l ,6 %. Femtio år senare var siffrorna 47,5 % respektive 50,8 %, och 1,7 %.(5) Vad har hänt med de politiska partierna de sista femtio åren och vad kommer att ske med dem?

Monopol och expansion

Den grundläggande orsaken till denna förvånansvärda stabilitet är den svenska kapitalismens starka ställning på världsmarknaden fram till den begynnande krisen i slutet på sextiotalet.

Under andra hälften av trettiotalet åkte man snålskjuts på den tyska upprustningen. Samtidigt fanns det ett outnyttjat utrymme för keynesiansk budgetpolitik. Genom begränsade sociala reformer åstadkom man samtidigt en viss expansion på hemmamarknaden.

Under kriget parasiterade svenskt kapital på båda sidor och stod efter krigsslutet väl rustat för att tränga in på marknader som de två främsta imperialistmakterna i Europa lämnat efter sig. Tyskland var i ruiner och England försvagat.

Under hela den långa efterkrigsboomen som varade i nästan tjugo år, kunde svensk kapitalism utnyttja sin starka ställning inom en rad av världsekonomins nyckelsektorer som expanderade starkt under denna tid. Varv, stålverk, verkstadsindustri och råvaror som skog och malm, var ryggraden i denna expansion. Landets litenhet kompenserades genom en extrem monopolisering (den högsta i något kapitalistiskt land) inom ekonomins nyckelsektorer. En enda familj (Wallenberg) kontrollerade stora delar av industri och bankväsen.

Ett avgörande element i denna utveckling var att socialdemokratin fick total kontroll över fackföreningsrörelsen. I början av 1900-talet ledde de svenska arbetarna den internationella strejkkampen. Inte inom annat parti inom Andra Internationalen (med undantag för Ryssland och Bulgarien) hade vänstern en sådan stark ställning som inom den svenska socialdemokratin. Vid partisprängningen 1917 hade vänstern troligen majoritet inom partiet men blev utmanövrerade av partibyråkratin. Och till vänster om partiet fanns en stark syndikalistisk rörelse med ett starkt inslag av anarkister (Ungsocialister).

Det tog borgerligheten och arbetarbyråkratin nästan fem decennier att knäcka den svenska arbetarrörelsens stridbarhet. Utan Kominterns stalinisering och därav följande splittring och demoralisering av arbetarrörelsens vänster och den följande isoleringen hade det troligen inte varit möjligt.

Om den ekonomiska expansionen förklarar systemets grundläggande stabilitet så förklarar den inte varför de olika partierna rent röstmässigt, i stort bibehållit sina inbördes styrkeförhållanden. Detta trots den enorma sociala omvandling som skett under efterkrigstiden: landsbygdens avfolkning, utflyttningen från Norrland, framväxten av storstädernas sovstäder, småborgerlighetens förskrumpning och mellanskiktens ansvällning.

Låt oss titta lite närmare på de olika politiska partierna och på partisystemet i sin helhet.

De borgerliga partierna

Parti och klass är inte identiska. Framför allt gäller detta borgerlighetens partier. Deras egen numerär är alltför liten för att de skall kunna regera direkt och oförmedlat. Borgerligheten är inte en enda homogen massa. Storjordbrukare, bankirer, storföretagens chefer kan ha kortsiktiga intressen som strider mot varandra. Där finnes historiskt betingade skillnader av religiös, regional eller politiskt ursprung. Där kan finnas skillnader mellan de som har sina rötter i exportindustrin och de som tillverkar för hemmamarknaden. Skillnaderna mellan de tre borgerliga partierna kan spåras till deras skilda historiska ursprung och skiftande väljarbas. Under dessa femtio år har ställningen som ledande borgerligt parti skiftat, men balansen mellan dem har aldrig ändrats på något avgörande sätt. Inget parti har varit större än de två övriga ihop.

Centerpartiet

Detta är det mest utpräglade klasspartiet bland de borgerliga partierna. Samtidigt som det har den mest folkliga profilen. Partiet i sin nuvarande form bildades 1921 genom en sammanslagning av Bondeförbundet och Jordbrukarnas riksförbund. Centern har sin organisatoriska och klassmässiga bas i lantbrukarnas olika intresseorganisationer och Bondekooperationen. 1970 var fortfarande nästan 3/4 av dess medlemmar jordbrukare. I de lokala styrelserna var hela 86 % jordbrukare eller fiskare. Högre upp i partiapparaten tillkommer som i samtliga partier tjänstemän i olika ställning (22 % mot böndernas 58 % i de regionala styrelserna).(6) Tjänstemannatillskottet kan väl förklaras dels genom centerns inbrytningar i städerna, dels genom tjänstemännen i jordbrukskooperationen och dess olika bolag. Enligt en undersökning från 1979 års val röstade 82 % av lantbrukarna som alltid varit lantbrukare på Centern. De övriga 18% röstade på moderaterna enligt denna undersökning. Bland arbetare vars fäder varit jordbrukare hade Centern 28 % av rösterna. Bland arbetarna på landsbygden hade Centern vid valet 1979 27 % av rösterna.(7)

Centerns klassmässiga kärna är alltså den lantliga borgerligheten och småborgerligheten. Men på grund av dessa gruppers litenhet svarar de bara för en femtedel av Centerns röster. Partiets stora väljarbas är arbetare och lägre tjänstemän. Dessa svarar för över hälften av rösterna på Centern. De är arbetare och tjänstemän som ursprungligen kommit från jordbruket eller småborgerskapet; de är arbetare som jobbar i mindre företag; de är arbetare som är bosatta på landsbygden.

Denna nya väljarbas har medfört att Centern överlevt och stärkt sin ställning i svensk politik trots att dess kärntrupp har reducerats drastiskt de senaste femtio åren. Denna folkliga bas förklarar också Centerns populistiska, folkliga image. Dess egenskap av lantbrukarnas eget intresseparti förklarar också den envishet med vilken den borgerliga regeringen drivit igenom förslag som ensidigt gynnat jord- och skogsägare. Dess politik i regeringsställning har för övrigt kännetecknats av samma stöd till storföretagen som utmärker varje regering som inte bryter med kapitalismen. Dess ”decentraliseringsideologi” har ju sina naturliga rötter i medlemskårens spontana misstro mot stordrift, fackföreningsrörelse och storstäder i allmänhet. Man har på ett skickligt sätt fångat upp det missnöje och den främlingsskap de känner som drabbats av den enorma kapital- och företagskoncentrationen som skett under efterkrigstiden. Rekordårens baksmälla har Centern lovat bota genom att satsa på småföretag, decentralisering och familj. Men aldrig har så många småföretag gått omkull som under Centerns regeringsinnehav, aldrig har centraliseringen och maktkoncentrationen inom ekonomin gått fortare, aldrig har så många familjer upplösts.

Grunden för denna utveckling är naturligtvis inte den ena eller andra regeringspolitiken. Så länge regeringen håller sig inom marknadsekonomins och konkurrensens ramar, så länge tvingas den också hålla de stora bolagen under armarna. Konkurrens och kapitalkoncentration gör samhällsliv och produktion alltmer centraliserat. Varje regering som försöker gå emot de stora bolagen kommer att ”straffa” sig själv ur regeringsställning. Varje djupare ingrepp i dessa bolags rörelsefrihet, varje allvarligt försök att gradvis överföra makten över företagen i fackbyråkratins, statens eller arbetarnas händer skulle omedelbart följas av motåtgärder. Kapitalflykt, investeringsstrejk, massavskedanden skulle bli resultatet.

Under perioder av boom, av stigande produktion, vinster och produktivitet är det möjligt att samtidigt understödja storföretagen och tillåta en långsamt stigande konsumtion av varor från arbetarbefolkningens sida. Under kristider är inte detta möjligt. Regeringen måste välja mellan att attackera löntagarkollektivets konsumtion och sociala förmåner eller expropriera storkapitalet; i ett slag frånta det makten över investeringar och anställningar. Borgerliga regeringar väljer alltid det förra alternativet. Inte på en gång, inte utan vacklan och tvekan. De politiska partierna är inte på något” enkelt sätt monopolkapitalets förlängda arm. Politiken har en egen dimension. Den politik som vore den bästa för kapitalet är inte alltid den som är möjlig att genomföra direkt. I en parlamentarisk demokrati måste den förda politiken på något sätt motiveras inför massorna. Politikerna har ett egenintresse av att bli återvalda.

En attack mot arbetarnas levnadsstandard kan därför aldrig ske fullt ut, öppet och i ett slag i en parlamentarisk demokrati. Den allmänna opinionen måste förberedas. Ett ”krismedvetande” måste frammanas. Attackerna sker trappstegsvis: en procent här på pensionerna, 10 % där på sjukförsäkringen, en serie dåliga avtal som inte ger full kostnadstäckning för inflationen utan smygande gröper ur reallönen, ”skattereformer” som ensidigt gynnar de redan besuttna.

Över tiden kan man den vägen genomföra betydande omfördelningar mellan arbete och kapital – under förutsättning att fackföreningsbyråkratin tar sitt ”ansvar”; håller igen på lönekrav och slår ner på alltför långa och olämpliga strejker. På den vägen kan man också slita ut en rad regeringsalternativ: borgerlig majoritetsregering, socialdemokratisk regering, samlingsregering i olika kombinationer osv.

För storkapitalet är det ingen katastrof om en serie borgerliga politiker och partier förbrukas. Efter Fälldin kommer Palme och efter Palme så kan Adelsohn fä en chans. Och skulle misstron och föraktet mot de svindlande och misslyckade yrkespolitikerna gå så långt att ingen kombination av dem kan vinna befolkningens stöd i val så kan man ju försöka med nya, fräscha kort. När inte det hjälper avskaffas valen helt och hållet.

Storkapitalet kan leva mer eller mindre väl med en förvånansvärt skiftande uppsättning av politiker: allt från rena gangsters till troskyldiga idealister, från fascister till vänsterreformister. Vad storkapitalet inte kan leva med är en stridbar och kämpande arbetarklass och partier som ger uttryck för denna kampvilja. Det visar historien under det tjugonde århundradet alltför väl. Med en sådan arbetarklass och sådana partier rycks nämligen grunden för en effektiv utsugning undan. Och utan utsugning, utan arbetare som accepterar löneslaveriet (mer eller mindre motvilligt) är ingen kapitalism möjlig. Med en sådan arbetarklass och sådana partier går botten ur vårt på löneslaveri, konkurrens och marknadskrafternas fria spel vilande samhälle.

Folkpartiet

Det svagaste av de borgerliga partierna är Folkpartiet. Även detta parti har sitt ursprung i organisationssverige. Det fick sin nuvarande form 1934 genom återföreningen av det Frisinnade folkpartiet (med bas bland nykterhetsrörelser och frireligiösa) och Liberala riksdagspartiet (med rötter i delar av storkapitalet). Idag återstår inte mycket av denna nykterhetsbas. De frireligiösa har skapat ett eget parti KDS. Partiet har idag sitt främsta stöd bland olika tjänstemannagrupper. Men inte i någon yrkesgrupp är det största parti.(8)

Det är de flytande mellanskiktens parti per preference. Dess praktiska politik är i många stycken identisk med den socialdemokratiska. Men istället för toppfunktionärer inom LO är det delar av storkapitalet (Gyllenhammar det mest välkända exemplet) som figurerar på dess kongresser och offentliga jippon. Det kanske kan lyckas få röster av tekniker och ekonomer i karriären eller av universitetslektorer och studierektorer som vill armbåga sig upp ett snäpp till, och som med gapande beundran ser på de snabba klippens män i Gyllenhammars och kompanis gestalt. Men bland de breda löntagargrupperna kan det bara väcka misstro.

Folkpartiet är idag det svagaste av de borgerliga partierna. Dess sociala bas är flytande, dess ideologiska och politiska profil uttunnad till förintelsens gräns och dess partiorganisation är mycket svag. Dess band med det organisationssverige (LO, SAF, LRF osv) som på ett mer oförmedlat sätt ger uttryck för samhällsklassernas intresse är svaga. SAF har större bruk för moderater och socialdemokrati än för Folkpartiet.

Det är inte troligt att Folkpartiet skulle överleva ytterligare en period i regeringsställning utan hjälp av en kraftig konjunkturuppgång. Det skulle hamna på fel sida av 4 % strecket. Detta till skillnad från sin regeringspartner Centern som genom sina fasta band med Bondekooperationen har en fast klassmässig och organisatorisk bas. I en allmän kris för de borgerliga partierna skulle Centern krympa ganska snabbt men så länge vi inte står inför en drastiskt förvärrad ekonomisk och social kris kommer det inte att förlora sin fasta kärna. Och denna fasta kärna kommer fortfarande förmå attrahera närstående grupper, även om arbetare och tjänstemän skulle söka sig ifrån partiet.

Moderata samlingspartiet

Moderaterna har alltid varit den svenska överhetens traditionella parti: det mest arbetarfientliga, det som erkände den allmänna rösträtten först inför hotet om revolution, det som aggressivt bekämpat varje social reform och förbättring av de arbetandes läge. Och på sitt sätt är naturligtvis moderaterna ett mer konsekvent och klassmässigt parti än något annat svenskt riksdagsparti.

Partiet fick sin nuvarande utformning 1935 genom sammanslagning av Första Kammarens nationella parti och den andra kammarens Lantmanna och borgarparti. (Före 1970 fanns det två kamrar i den svenska riksdagen, varav endast den andra valdes i direkta val.) Dessa hade som namnen antyder sina rötter framför allt i den lantliga överklassen och den högre statsbyråkratin. Fortfarande är det de förmögna jordbrukarnas parti. (Den översta femtedelen av jordbrukarna röstar på Moderata samlingspartiet. Det räcker som en tumregel att se på mangårdsbyggnaden för att avgöra om en lantbrukare röstar på moderaterna eller Centern.) Det är de högre tjänstemännens och storföretagarnas parti.

I 1976 års val röstade 2/5 av dessa grupper på moderaterna. Socialdemokrater, Folkpartister och Centern fick dela lika på de resterande tre femtedelar. Socialdemokraterna var till och med lite större än Folkpartiet och Centern bland dessa grupper, vilket i sig inte är så förvånande.(9)

De socialdemokratin närstående företagen (Konsum. Folksam, OK, RESO, HSB osv) har många direktörer i sina led. Den statliga byråkratin inom sjukkasse- och arbetsmarknadssektorn är också till stora delar av socialdemokratiskt ursprung (20 av 24 AMS-direktörer t ex är aktiva socialdemokrater), för att inte tala om alla politiskt utnämnda landshövdingar, general- och byrådirektörer.

Moderata samlingspartiet har av alla partier de bästa banden med SAF (kanske socialdemokraterna undantagna). Dess huvudorgan Svenska Dagbladet stöttas aktivt upp av SAF och storföretagen. Officerskåren är till sin överväldigande del moderat i sina partisympatier.

I takt med att den ekonomiska krisen hårdnat i Sverige har moderaterna alltmer bestämt takten och tonen i den politiska debatten, oavsett om de suttit i regeringen eller inte. Från dem kastas reaktionära förslag fram som med viss eftersläpning antas av de övriga borgerliga partierna – förslag som socialdemokratin idag förkastar, imorgon är tveksam till och i övermorgon är beredd att genomföra. Detta har ingenting med en förskjutning med några procent av väljarsympatierna för moderaterna att göra. Det är istället så att deras arbetarfientliga förslag blir alltmer ”realistiska”, utifrån marknadens och storbolagens behov, i takt med att krisen skärps. En ”lösning” på krisen ”kräver” en kraftig sänkning av arbetarnas reallön, en höjning av utsugningskvoten inom industrin och framdrivandet av en massarbetslöshet genom attacker på den s k offentliga sektorn – om man anser att krisen enbart kan lösas inom kapitalismens ramar. Och det anser både de borgerliga partierna och SAP. VPK, Miljöpartiet, KDS och SKP ger i sin politik uttryck för samma grundinställning. Sedan är det en öppen fråga vilken ”lösning” det är frågan om. En kraftig sänkning av reallönerna skulle ju drastiskt minska den inhemska marknaden och riskera att dra åt krisspiralen ett varv till.

Så länge det inte finns ett socialistiskt alternativ på den politiska scenen kommer moderaterna fortsätta att vara pådrivande i den svenska politiken. De övriga partierna kommer att befinna sig i en defensiv position så länge man inte mot bibehållen kapitalism sätter en planerad ekonomi under de arbetandes kontroll som politiskt alternativ. Men moderaternas klassmässiga kärna är alltför liten till antalet för att moderaterna skall vara säkra på att behålla ett röststöd på över 10 % under hela åttiotalet – oavsett om dess politik stöds av den samlade borgerligheten.

Kris för de borgerliga partierna?

Hela det politiska systemet står inför en djup kris och ett sannolikt sönderfall om den nuvarande nedgången i världsekonomin fortsätter och fördjupas under åttiotalet. Men även om politiken bestäms av ekonomin i sista hand, sker det aldrig direkt och oförmedlat. Gamla politiska institutioner och partier har alltid en viss anpassningsförmåga till nya sociala, ekonomiska och politiska realiteter. Det är alltid en viss tidsförskjutning innan den nya ekonomiska kvantiteten slår om till en ny politisk kvalitet. Det tar tid innan medvetandet om att arbetslösheten inte är tillfällig; att åtstramningen ersatt den ständiga expansionen, trängt in i massorna. Och de överger inte sina gamla politiska partier förrän dessa i handling visat sin oförmåga att lösa den ekonomiska krisen, att få bukt med arbetslösheten och den sönderfallande ekonomin.

För att lösa krisen krävs att den politiska kraft, SAP, som idag klavbinder arbetarnas initiativkraft och kampvilja förlorar sitt grepp över arbetarklassen och efterträds av ett nytt revolutionärt arbetarparti – ett parti som inte baserar sig på parlamentariska kombinationer utan på en arbetarklass i kamp. Men stegen dit är många och mödosamma. Framför allt gäller det att inte glömma bort att det inte är socialdemokratin som kommer att bli det första offret när vårt nuvarande partisystem sparkas iväg till historiens sophög.

Vid en plötslig och katastrofal försämring av den ekonomiska situationen kan några stora företagskonkurser, kraftigt ökad inflation, arbetslöshetssiffror som börjar krypa upp mot en fjärdedel eller en tredjedel av den aktiva befolkningen, drastiskt försämrad lönsamhet för småföretag och jordbruk, en serie politiska skandaler, eller en kombination och ansamling av sådana och liknande faktorer bli den utlösande faktorn för systemets kris. Och då är det de borgerliga partierna som i första hand identifieras med det nuvarande systemet och som snabbast förlorar sitt stöd, oavsett om de sitter i regeringsställning eller inte.

Den tyska Weimarrepublikens undergång i början av trettiotalet är ett intressant och tragiskt exempel. Under loppet av några år förlorade de borgerliga partierna nästan hela sin bas till nazisterna. Arbetarpartierna förlorade bara några procent under den enorma nazistiska anstormningen. Detta trots en rent kriminell politik både från socialdemokraterna och kommunisterna. (Kommunisterna ägnade sig mest åt att bekämpa socialdemokratin och organisera valkampanjer i stället för att organisera en arbetarmilis och kämpa för en enhetsfront mellan arbetarpartierna mot nazismen. Socialdemokraterna klumpade ihop kommunisterna med nazisterna och försökte istället liera sig med historiskt utdömda borgerliga partier mot nazismen.)

1928 hade de två arbetarpartierna 40,4 % av rösterna, nazisterna 2,6 %. 1932 fick de två arbetarpartierna 37,3 % av rösterna, nazisterna 33,1 %.10 Det var de borgerliga partierna som måste gå under för att nazisterna skulle kunna samla de styrkor som krävdes för att krossa den arbetarrörelse som kapitalet inte längre hade råd med, ens i sin socialdemokratiska variant.

Arbetarklassens frånvaro

Vi befinner oss inte ännu ens i början av en sådan utveckling. Men den kan komma mycket snabbt. Under ytan har det skett djupgående förändringar i de politiska partiernas inre struktur och förhållande till de olika samhällsklasserna. Den viktigaste aspekten av denna utveckling, arbetarklassens frånvaro på den politiska scenen, kommer vi att behandla när vi tar upp socialdemokratin och övriga arbetarpartier. (Enligt partiforskningsgruppen är procentandelen regionala förtroendemän i partierna som är arbetare (m) 0 %, (c) 5 %, (f) 5 % och (s) 23 %. Den ”höga” siffran för (s) är en synvilla. Bakom den döljer sig i mycket fackpampar som inte utfört något produktivt arbete de sista tio åren. Andelen högre tjänstemän (35 %) talar den verkliga sanningen om vilka som bestämmer inom socialdemokratin.(11)

Alla opinionsundersökningar som gjorts visar att politikerföraktet ökar hela tiden. Förtroendet för politikerna blir allt lägre. Ett exempel – På frågan: ”De riksdagsmän vi väljer förlorar fort kontakten med vanligt folk?” svarar 67 % av de borgerliga väljarna ja och 75 % av de socialistiska väljarna instämmer. På frågan: ”De som sitter i riksdagen och beslutar tar inte mycket hänsyn till vad vanligt folk tycker och tänker?” instämde 68 % av de socialistiska väljarna (dvs SAP/VPK-röstande).(12)

Det är inte procentsiffrorna i sig som är intressanta. När det gäller opinionssiffror stämmer nog det gamla ordstävet ”som man ropar i skogen får man svar”. Det är förändringarna över tiden som säger något verkligt. Och där är trenden entydig.

Professorerna i statsvetenskap skaffar sig sömnlösa nätter på att grunna över vad i all världen detta kan bero på. Vi för vår del har en enkel förklaring. Yrkespolitikerna har inte kontakt med vanligt folk, och de struntar blankt i vad vanligt folk tycker och tänker så länge deras åsikter inte påverkar deras poster och löner. Klyftan mellan den borgerliga demokratins myter och den krassa kapitalistiska verkligheten börjar bli så stor att vanligt folk börjar få upp ögonen för den.

Politiken centraliseras

Andelen kommuner har minskat mycket kraftigt under efterkrigstiden: från ca 2 500 till 279 (1980).13 Det har medfört en drastiskt minskning av antalet människor med kommunala förtroendeuppdrag. Och inom de nya kommunerna har den politiska makten koncentrerats till heltidsanställda kommun- och landstingsråd, vars lönesättning utgår från vad den högst betalade tjänstemannen inom kommunen har i lön.

1980 gick taket inom landstingen för den direkta politikerlönen vid 226 332 kr.(14) Därtill kommer olika slags traktamenten och sammanträdesarvoden och, naturligtvis, feta politikerpensioner ifall man skulle råka bli utslagen i något val. Idag finns det nästan tusen anställda politiker inom kommunerna och landstingen. (Inberäknat alla som hade minst en halvtidslön direkt från kommunen var siffran 912 st, 1980. Därtill kommer ju riksdagsmännen (350 st) med sina feta löner och trevliga små pensioner.)(15)

Av de omkring 30 000 som sitter i olika kommunala nämnder och fullmäktige ägnar 84 % maximalt 24/tim i månaden åt kommunalfullmäktige.(16) Dvs att det i praktiken är de 900 yrkespolitikerna som sköter kommunalpolitiken. Det finns enligt den Kommunaldemokratiska kommitténs siffror ingen levande kommunal demokrati längre i landet. Det är den enda rimliga tolkningen av deras material.

Banden mellan väljare och valda har alltså blivit svagare genom att de valda minskat i antal, och klyftan mellan väljare och valda har blivit större. Det har vuxit fram en särskild kast av yrkespolitiker med lojaliteter mot den egna yrkeskåren, inte främst mot de som en gång valt dem. Det dröjer väl inte länge innan de bildar sin egen intresseorganisation för att mer effektivt och samlat kunna göra sina personliga intressen gällande – även om det kommer att skära i hjärtat på en fackföreningsfientlig moderat att gå med i ”facket”. Men varför skall bara några landstingsråd få över 200 000 i lön. Varför inte alla? Och varför skall man kunna röstas bort? Även om jag får pension så missar jag ju massvis med arvoden och traktamenten. Nej, de kommer nog att bilda sitt fack bara de får hållas.

De tre borgerliga partierna har officiellt 150 000 (m), 56 000 (Q och 140 000 (c) medlemmar (1978).(17) Men endast var tionde är beredd att arbeta aktivt för partiet inför t ex val. Antalet politiska förtroendeposter är enligt Kommunaldemokratiska kommittén som följer:

Riksdagen

350

Kommuner
fullmäktige

13 369

nämnder

31 325

lokala organ

1 159

Landsting
landstinget

1 705

nämnder

l 789

lokala organ

1 157 (18)

Eftersom de flesta i fullmäktige också sitter i en eller några nämnder torde antalet förtroendevalda politiker ligga på totalt omkring 30 000 i hela landet. Det motsvarar ungefär antalet aktiva partimedlemmar i de borgerliga partierna (åtminstone inför val var tredje år).

Socialdemokratin torde kunna mobilisera fler, framför allt genom sin kontroll över facket. Men det är ingen stor skillnad. Enligt den gängse socialgruppsindelningen så svarar Grupp l för 1/4, Grupp 2 för 1/2, och Grupp 3 för 1/4 av de förtroendevalda politikerna.(19) Det är inte liktydigt med termerna överklass, medelklass och arbetarklass men det pekar ändå på att arbetarklassen är extremt underrepresenterad. Och tittar man närmare på t ex socialdemokraternas listor så visar det sig ofta att bakom titeln arbetare döljer sig en heltidsanställd fackföreningsfunktionär.

Det är en grupp på några promille av befolkningen som sysslar med politik i någon form. Bland dessa dominerar anställda i olika politiska och fackliga organisationer och högre tjänstemän i offentlig tjänst. Partierna har förlorat eller håller i snabb takt på att förlora sina levande, organiska band med de klasser de representerar. Klyftan mellan väljare och valda blir på detta sätt störst inom arbetarpartiet SAP och VPK. För de borgerliga partierna är det ingen katastrof. De håller banden levande med den överklass de representerar; genom att delar av den högre tjänstemanna- och företagarkåren direkt ingår i dess aktiva medlemsbas.

Men för de borgerliga partiernas folkliga förankring utgör detta förhållande ett hot.

Partistöd och TV-monopol

Den bristande medlemsaktiviteten och frånvaron av folklig förankring kompenseras främst genom två förhållanden. För det första att partierna i allt ökad utsträckning får sin verksamhet betald av skattemedel. Och det är inga små summor med tanke på det fåtalet aktiva medlemmar i de olika partierna. De är uppdelade som följer: Partistöd inom landstingen ca 53 miljoner (1981), inom kommunerna ca 102 miljoner (l 980); utbildningsbidrag inom kommunerna 10 miljoner (1980); statligt stöd 70 miljoner (1980); summa direkt partistöd ca 235 miljoner kronor.(20) Därtill kommer presstödet som håller uppe för partierna nödvändiga tidningar. Summan börjar nu närma sig 1 000 miljoner. Därav går några promille till utomparlamentariska partiers tidningar. Arbetet och Svenska Dagbladet som är huvudorgan för socialdemokraternas respektive moderaternas parti får över 30 miljoner vardera.

Antalet yrkespolitiker som får sin lön betald direkt av staten (riksdagsmännen, kommunalråden m fl) ligger på omkring 1250 om man räknar med alla som har mer en halva sin lön för politiska uppdrag från staten. Lönekostnaderna (pensioner, direkt lön, traktamenten, resebidrag osv) ligger gissningsvis på minst 200 000/politiker. Det gör en sammanlagd kostnad tor staten på över en kvarts miljard kronor för politikerlöner. Till detta kommer de statliga bidrag som via studieförbunden slussas in i de politiska partierna, förutom diverse AMS-bidrag, bidrag för ungdomsverksamhet, osv.

Storföretagen stöttar på olika sätt upp de borgerliga partierna via olika bokförlag och reklamfirmor. De direkta bidraget (i kontant form) från storfinansen har de borgerliga partierna officiellt slutat ta emot. Men de har aldrig överstigit tio miljoner per valkampanj for de tre partierna (sammantagna.)(21) De direkta bidragen från medlemmar och väljare till partierna är i dessa sammanhang en droppe i havet.

Utan det statliga stödet skulle de nuvarande partierna inte mäkta med att upprätthålla en bråkdel av den verksamhet de har idag. Det gäller såväl de borgerliga partierna som SAP/VPK. Även om SAP har en säker finansieringskälla från fackföreningsrörelsen, brukar bidragen inte överstiga en tia per LO-medlem och år.(22) LO-medlemmarnas bidrag till SAP går nästan huvudsakligen via skattsedeln, vare sig de vill eller inte.

Den andra faktorn som håller uppe ett partisystem som uttömt stora delar av sin levande kraft är den statskontrollerade radion/Tv:n. I avsaknad av en politisk kultur – möten, debatter på basplanet, i bostadsplanet, i bostadskvarter och stadsdelar – är det Tv:n som formar de stora löntagarskiktens uppfattning av vilka politiska alternativ som finns, av vad som räknas som politik och vad som är politikens gränser. Till Tv:n äger inga nya partier tillträde; deras möten, demonstrationer, kampanjer och uttalanden tigs ihjäl om de inte är riksdagspartier. Under valet 1976 nämndes inte SKP:s, KAF:s eller KPMLr:s valmöten och politiska budskap trots att deras möten besöktes av uppemot tusen personer vardera. När däremot Ola Ullsten talar inför tre pensionärer och en hund på Sergels torg är TV där för att delge tittarna vad han har att säga. Endast de ”etablerade” partierna tillåts bre ut sig i debatter och informationsprogram. Ibland kan ett parti som Socialistiska Partiet i nåder få en kvart eller tjugo minuter för att förklara sina ståndpunkter, under en hel treårsperiod. Men förra valet var även det för mycket. Censuren går så långt att det t ex gått ut direktiv att inte nämna vänsterns demonstrationer vid nyhetstäckningen första maj.

Denna likriktning är naturligtvis en effektiv spärr för att hindra att nya, radikala alternativ tränger in i tittarnas medvetande. Jämför detta med läget för den revolutionära arbetarrörelsen i början av 1900-talet. Då var dagstidningarna det dominerande opinionsbildande mediet. Då kunde varje arbetarparti som nått en viss storlek ha en egen tidning för att föra fram sina åsikter. Idag är Tv:n det viktigaste mediet. Om ett parti som det Socialistiska skulle vara fräckt nog att sätta upp sin egen TV-station (om det till äventyrs skulle få fram pengarna) skulle de ansvariga arresteras och dömas till dryga böter och i sista hand till fängelse. Den verkliga åsiktsfriheten har alltså blivit effektivt beskuren sedan Tv:n gjorde sitt genombrott.

Begynnande instabilitet

Dessa faktorer – det ökande politikerföraktet, partiernas sviktande medlemsbas, dess beroende av understöd från staten, centraliseringen av politiken till allt tunnare skikt av människor – gör hela det politiska systemet instabilt. Det kommer inte att tåla de påfrestningar som en fördjupad ekonomisk kris kommer att ställa på det.

Symtomen börjar redan visa sig. De borgerliga partierna gnags i sina ytterkanter. Kärnan är redan rutten. Det ökande tvivlet på de ”egna” politikerna kommer inte till uttryck genom röstskolk. Tvärtom har röstdeltagandet nått rekordnivå under sjuttiotalet och tycks ha stabiliserats på en nivå på omkring 90 %. Orsakerna till detta är dels att Tv:n och dess debatter tränger in i alla hem på ett sätt som pressen aldrig kunnat göra. Dels har utbildnings- och organisationsnivån stigit under hela sjuttiotalet. Både TCO och LO har expanderat. Framför allt LO har inom många områden lyckats uppnå en nästan hundraprocentig facklig organisationsgrad. Det gör att nästan 100 % av den röstberättigade delen av befolkningen blir medveten om att det skall ske ett riksdagsval.

I själva valen har misstroendet mot politikerna främst kommit till uttryck genom röstning på nya borgerliga partier och genom ökad tendens till blankröstning. Antalet blankröster steg från 1/3 % 1976 till 1/2 % 1979. De borgerliga ”flumpartiernas” röstandel steg från 0,1 % till 0,4 %.” Det finns alltså redan idag en liten rännil av framförallt borgerliga väljare som inte kan förmå sig stödja något av de etablerade borgerliga partierna men ändå vill ha ett ”borgerligt” alternativ. Samtidigt har två nya politiska partier lyckats etablera sig i riksskala. De kan tillsammans räkna med flera hundratusen röster i årets val.

Både KDS och Miljöpartiet är borgerliga partier vars väljarstöd uttrycker ett misstroende mot de etablerade borgerliga partierna från deras folkliga bas. Miljöpartiet uttrycker den misstro mot den kapitalistiska kapitalkoncentrationen som Centern en gång försökte ge uttryck för. Men de tre borgerliga partiernas hårda, direkta uppknytning till storkapitalet gör dem allt mer oförmögna att tillgodogöra sig det missnöje som deras egen politik skapar. Och en förborgerligad socialdemokrati med dess centraliseringsmani och byråkratisering är inget alternativ för dessa borgerliga grupper. Men ännu är det enbart frågan om symtom, om begynnande bristningar i partiernas ställning.

Under samhällets yta sker också en begynnande polarisering av klasskrafterna. Denna polarisering går inte idag att direkt utläsa ut några valresultat. För att denna polarisering skall komma upp till ytan krävs ett kraftfullt nytt vänsteralternativ. Idag kan främst denna polarisering utläsas genom en attitydförändring hos bredare löntagarskikt. Två frågor kan belysa detta.

Andelen socialdemokratiska väljare som föredrar VPK som andra parti har vuxit under hela sjuttiotalet. Från 12% 1968 till 33% 1979.(24) De som hade ett borgerligt parti som andrahandspreferens minskade i motsvarande grad. Allt fler av de socialdemokratiska väljarna vänder alltså blicken åt vänster. Samma utveckling kan ses på den borgerliga sidan.

Moderaterna har ökat från 18% till 35% som andrapreferens för Folkpartiväljare och från 12 % till 27 % för Centerväljare mellan 1968 och 1979. Enbart mellan 1976 och 1979 års val ökade antalet väljare som endera kunde tänka sig att rösta på VPK som andra alternativ eller verkligen röstade på VPK från ca 15 % till 20 %.(25) Samtidigt minskar antalet väljare som kan tänka sig olika typer av regeringar över blockgränserna.(26) Trots denna grundläggande attitydförändring hos en stor minoritet av väljarna så riskerar VPK att åka ur riksdagen i år. Det finns en latent polarisering mot flyglarna i svensk politik men det är en långsiktig trend som inte är tillräckligt kraftig ännu för att ge utslag i förhållandena mellan partierna.

II SOCIALDEMOKRATERNA

Socialdemokratiska Arbetarpartiet är ett borgerligt arbetarparti – borgerligt därför att både dess program och dess praktiska politik är borgerliga. För den tvivlande torde det räcka med att peka på att den svenska kapitalismen under det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet frodades som aldrig förr. Kapital och ägande koncentrerades på allt färre händer. Det är ett arbetarparti därför att det har sina rötter i den organiserade arbetarrörelsen. Hela LO står under en total socialdemokratisk kontroll. Men det är inget arbetarparti på grund av att dess partiaktiviteter i första hand bärs upp av arbetare. Det gör den inte. SAP är till sitt funktionssätt idag ett ganska renodlat funktionärs- och tjänstemannaparti.

Socialdemokratins utveckling

Det går att urskilja fyra avgränsade perioder i socialdemokratins utveckling. Den första från grundandet 1889 fram till partisprängningen 1917 då arbetarvänstern avspjälkades. Det var en tid av organisationsuppbygge och en politisk kamp som framförallt var centrerad kring kampen för den allmänna rösträtten och åttatimmarsdagen. Då bars partiets verksamhet upp av en bred arbetaraktivitet. Dess program var socialistiskt och även om en reformistisk praktik dominerade så fanns det en mycket stark vänster inom partiet. Men under denna tid växte också den funktionärs- och politikerbyråkrati fram som skulle bli kärnan i den socialdemokratiska flygeln av den splittrade arbetarrörelsen. Tjugotalet var en övergångsperiod, då man i praktiken hade övergivit alla planer på att bryta med kapitalet, men då man fortfarande var osäker på vilken politik som skulle föras. I mycket accepterade man den borgerliga nationalekonomins bedömningar och värderingar. Dess storhetstid inföll under det långa fyrtioåriga regeringsinnehavet från trettiotalet fram till sjuttiotalets början.

En expanderande kapitalism skapade de ekonomiska förutsättningarna för att samtidigt tillgodose storkapitalets behov och genomföra sociala reformer. De som fick betala var de utslagna småbönderna och andra mellangrupper som direkt drabbades av den ökade monopoliseringen av ekonomin. Men även stora delar av arbetarklassen fick betala ett högt pris när den rycktes upp från invanda miljöer i brukssamhällen och småorter och skyfflades ut i storstädernas betonggetton. Det kännetecknande för de stora socialdemokratiska reformerna (arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkringen, pensionerna) var att de var omfördelningsreformer inom arbetar- och löntagarkollektivet. De inkräktade inte på kapitalets makt. Tvärtom kunde de enorma ATP-fonderna lånas ut till olika företag och därmed ytterligare stärka de senares ställning. Det var en omfördelning från friska till sjuka arbetare, från unga till gamla, från arbetande till arbetslösa. I och med att reformerna finansierades genom produktivitetshöjningar, ökad produktion – inte genom en sänkning av den friska arbetarens lön utan genom en minskning av löneförhöjningarna efter skatt – så uppstod illusionen att socialdemokraterna omfördelat pengar mellan arbete och kapital.

Genom upprustningen på trettiotalet och den långa boomen efter kriget minskade också arbetslösheten kraftigt. Under sextiotalets rekordår upp stod t.o.m. brist på arbetskraft. Därmed kunde socialdemokratin framstå som skapare av den fulla sysselsättningen när det enbart var världsmarknadens expansion och det svenska kapitalets utmärkta läge på denna som skapade suget efter arbetskraft att exploatera.

Under denna tid hade också storkapitalet ett mycket svalt förhållande till ”sina” partier. SAF och andra borgerliga intresseorganisationer gav de borgerliga partierna ett nästan enbart pliktskyldigast stöd. Genom olika typer av informella överläggningar (”Harpsundsandan”) och samarbetsorgan utvecklades samarbetet mellan storfinansen och SAP:s och LO:s ledningar.

Arbetarvänstern krossades under expansionsåren 1950-65. Fackföreningarna förvandlades av den socialdemokratiska byråkratin till ”slagfält mot kommunismen”. Högkonjunkturen och det kalla kriget förintade nästan en hel generations socialistiska medvetenhet.

”Vänsteralternativet” (även om det inte var mycket till vänster) VPK fick vid valen 1956, 1960 och 1964 O % av förstagångsväljarnas röster. (Underlaget för dessa undersökningar är ganska små men trenden är ändå glasklar.) Vid de fyra valtillfällena 1970 till 1979 fick VPK 11 %, 12 %, 9 % och 11 % av förstagångsväljarnas röster.(27) Omkring 1968 ägde ett kvalitativt omslag i det politiska klimatet rum som fortfarande inte ännu helt har brutits.

70-talets reformer

Under den första halvan av 70-talet genomförde socialdemokraterna en serie reformer inom arbetsrätten. (Även om någon lag formellt antagits efter det att socialdemokraterna lämnat regeringen, rör det sig om ett socialdemokratiskt reformpaket). De införde lagen om anställningstrygghet, MBL, förtroendemannalagen, lagen om styrelserepresentation, arbetsmiljölagen, studieledighetslagen, den nya semesterlagen.

Lagarna hade olikartade syften och ursprung. Dels stadfäste de lagens form, en praxis som vuxit fram på de stora företagen under 1950- och 60-talen och generaliserade den för hela arbetsmarknaden. Dels utgjorde de ett försök att rycka undan grunden för den våg av vilda strejker som kom under början av sjuttiotalet. LKAB-strejken 1969-70 var en traumatisk upplevelse för socialdemokratin. De 5 000 gruvarbetarnas strejk ryckte undan dimridåerna om de ”nöjda” arbetarna, om de oavbrutna förbättringarna på arbetsplatserna, och blottlade ett jäsande missnöje med arbetsvillkor och arbetsförhållanden hos stora arbetsgrupper.

Den efterföljande strejkvågen visade att en farlig klyfta höll på att utvecklas mellan de fackliga medlemmarna och de fackliga ledningarna.

”Reformvågen tillgodosåg också politiska behov hos socialdemokratin mer direkt. MBL (lagen om medbestämmande) utlovades som ”århundradets reform” som radikalt skulle ändra på maktförhållandena inom företagen. Lagen gav fackbyråkratin förhandlingsrätt om allting, beslutanderätten över ingenting. Genom att lagen om Arbetsdomstol införlivades med den nya medbestämmandelagen ställde sig nu socialdemokratin bakom hårdare repressalier mot strejkande arbetare. Denna lag införde av en borgerlig regering, 1928, och som SAP lovade att avskaffa, så fort de kommit i regeringsställning försämrades nu ytterligare. Det blev inte längre tillåtet för andra fackföreningar att stödja arbetare som strejkar vilt. Inte heller var det tillåtet att strejka vilt under avtalslöst tillstånd. Den nya MBL-lagen gav också klartecken för att sparka strejkande arbetare. Även lagen om anställningstrygghet ger klartecken för att sparka strejkande arbetare. I förarbetena till Förtroendemannalagen sägs rent ut att om en facklig förtroendeman uppmanar till ”olagliga” påtryckningsaktioner så är detta skäl nog till avsked. För den politiska kampen under 80-talet kommer dessa lagar att ha stor betydelse. Effekterna av lagarna kan sammanfattas i fyra punkter.

1. Förstärkt ställning för arbetarna

Totalt har de olika lagarna inneburit en förstärkning av den enskilde arbetarens ställning på arbetsplatsen (så länge han inte strejkar eller på annat sätt försöker agera självständigt och’ tillsammans med andra arbetare). Det finns mindre utrymme för godtycke och översitteri från företagets sida och större möjligheter att få ledigt för studier och liknande. Det finns vissa begränsade möjligheter att förbättra arbetsmiljö och arbetsorganisation.

Anställningstryggheten för den enskilde arbetaren har stärkts (så länge företaget inte går dåligt). Den femte semesterveckan är naturligtvis också en förbättring. Inga arbetargrupper upplever lagarna som något slag av omvälvning av deras position på arbetsmarknaden. Men uppenbart stärker lagarna de tendenser som undergräver de ”patriarkaliska” förhållandena på företagen. Den enskilde arbetaren står starkare mot företaget i konflikter med arbetsledning och liknande (under förutsättning att facket stödjer honom).

Reformerna har varit billiga men inte gratis. De har inneburit ett påslag på totalt 4-6% av företagens totala lönesumma. (Semesterlönen har gått upp från 9 till 12 % av lönesumman; lönerna till de fackliga förtroendemännen från 0 % på småföretagen utan någon facklig verksamhet till l % av lönesumman på storföretag som Volvo.)

I mycket har lagarna bara juridiskt bekräftat en praxis som redan fanns på storföretagen. Däremot slår lagarna mot småföretag. Att en viss procent är studielediga, på fackliga förtroendeuppdrag, sjuka eller föräldralediga är överkomliga besvär på ett företag med tiotusen anställda. Ett företag med l O anställda kan få svårigheter att organisera arbetet effektivt om olika typer av ledigheter hopar sig. Dessutom tvingas ägaren, som i små och mellanstora företag också är arbetsledare, motivera och förhandla om alla viktigare beslut om produktionen som han fattar. Och det är naturligtvis inte lätt för en som är van vid att bli åtlydd utan diskussion. Nu blir han åtlydd först efter diskussion och förhandling. Och det upplevs naturligtvis som ett enfaldigt slöseri med tid och förskräckligt byråkratiskt.

SAP:s samförstånd med storföretagen har retat upp de stora företagargrupperna. Även om storföretagen dominerar industrin så är de mellanstora och små företagarna de allt dominerande grupperna till sin numerär.

2. Byråkratin stärks

Den andra effekten har varit att fackföreningsbyråkratins ställning har stärkts, såväl gentemot företaget som gentemot arbetarna.

Innan förtroendemannalagen genomfördes ägnade sig ofta klubbordförandena och andra styrelsemedlemmar i de största verkstadsklubbarna på heltid åt facklig verksamhet – en verksamhet som enligt lokala överenskommelser betalades av företaget. Men det var inte många. Idag har lagen medfört att den fackliga byråkratin kunnat förstärkas (det finns cirka l 200 anställda funktionärer inom LO om byggnadsmättekniker räknas bort)(28) med flera tusen heltidsfunktionärer, som å ena sidan befinner sig direkt på de enskilda företagen, å den andra inte belastar förbundskassorna. Enbart på ett företag som Volvo i Göteborg går det uppemot 50 personer på heltid eller nästan heltid för facklig verksamhet inom Metalls område.

På storföretagen har man under senare delen av 70-talet kunnat bygga upp fungerande organisationer under klubbarna (som innan ofta svävade fritt i luften mycket högt ovanför medlemmarnas huvuden). Gruppstyrelser i verkstäderna, kontaktombud på förmansområdena har vuxit fram. Tiotusentals skyddsombud, kontaktombud och styrelsemedlemmar har kunnat dras in i den socialdemokratiska indoktrineringsapparaten. Studieledighetslagen och förtroendemannalagen har skapat möjligheter till betalda kurser och cirklar för att hårdare knyta upp de som nu väljs till de lägre fackliga posterna. Något ideellt engagemang krävs inte längre. Allt sker på betald arbetstid. Skyddsombudens antal och ställning har stärkts. MBL och arbetsmiljölagen har givit det lokala facket ökat manöverutrymme för att inom klassamarbetets ramar skrapa fram marginella förbättringar för medlemmarna.

3. Klassamarbete

För det tredje har klassamarbetet nått nya höjder eller rättare sagt sjunkit ner ett par nivåer. Olika typer av samarbetsorganisationer som informationskommittéer och styrelserepresentation finns nu långt ner i de enskilda verkstäderna. Förhandlings- och informationsträffarna mellan fackets och bolagets representanter har ökat lavinartat. Detta har blivit ett utmärkt medel, inte för arbetarnas inflytande över företaget, utan för företagets inflytande om inte över arbetarna så över deras representanter. Genom olika kommittéer, styrelsemöten och förhandlingar skolas fackets representanter in till att se sakerna ur bolagets synvinkel. Facket tvingas in i ett läge där allt ses utifrån vinstens och marknadens behov. Det enskilda företaget blir fackets enda referenspunkt för fackliga bedömningar. Klubbordföranden får till slut höra företagets synpunkter hundra gånger medan medlemmarnas åsikter kommer fram en gång eller inte alls. Det finns naturligtvis undantag i denna utveckling. Men detta är den spontana dynamiken.

4. Antifackliga lagar

Den fjärde, viktigaste och mest avgörande effekten på sikt är den förstärkning av den antifackliga lagstiftningen som MBL, Förtroendemannalagen och LAS (lagen om anställningstrygghet) inneburit. Enligt dessa lagar är en vild strejk om den varar under en längre tid ett giltigt skäl för uppsägning. Olika typer av fackliga påtryckningsaktioner som strejk, maskning eller andra kollektiva påtryckningsåtgärder vid förhandlingar medför att arbetarna kan släpas inför arbetsdomstol och dömas till böter och skadestånd. En facklig förtroendeman kan avskedas omedelbart om han uppmanar till vild strejk. Fackliga företrädare som fått information om t ex kommande nerläggningar och avsked kan beläggas med munkavle av företaget. Om facket på en fabrik stödjer en strejk på en annan fabrik kan facket bötfällas. Strejker är inte ens tillåtna under avtalslöst tillstånd (om inte LO-ledningen ger sitt tillstånd, och de lär den inte göra).

Antalet våldsmedel som kan sättas in mot arbetare som slåss för sina intressen utanför den fackliga byråkratins kontroll har kanske inte ökat men de har slagits fast i lagar som föreslagits och formulerats av fackföreningsbyråkratin. Det är ju framförallt LO som drivit på de olika nya lagarna på arbetsmarknaden.

Sekter av KPMLr:s typ bagatelliserar effekten av den här typen av lagstiftning. Sanningen är att den är ett svårt hinder för all facklig kamp. Den är ett fruktansvärt vapen, inte bara för företaget mot arbetarna, utan också för fackbyråkratin mot dess kritiker från vänster. Att betala några hundra i böter är en sak. Att få sparken i en lågkonjunktur utan chans att få ett nytt jobb när man har familj att försörja är en helt annan och betydligt allvarligare sak.

De antifackliga lagarna kommer att sättas ur spel, men inte förrän de strejkandes antal uppgår till hundratusenden och när varje stämning eller avskedanden besvaras med nya strejker. De femtusen strejkande gruvarbetarna på LKAB blev inte släpade inför någon arbetsdomstol, inte heller skogsarbetarna under sin stora och långa strejk -75. Detta fastän bägge var olagliga. De var för många och hade för starkt stöd inom arbetarklassen i stort. Verkligheten tar överhand över juridiken när styrkeförhållandena för arbetarna är gynnsamma, inte annars. Men vägen till ett sådant styrkeförhållande, då företagen inte kan eller vågar använda sig av klasslagstiftningen är lång och hård. Och ett av de svåraste hindren är just denna lagstiftning.

Idag är möjligheterna för företag och fackbyråkrati att slå sönder och splittra en strejk på ett företag stora. Det är nästan omöjligt för fackliga förtroendemän att använda sig av klasskampsmetoder för att driva igenom fackliga krav utan att riskera få sparken och/eller bli uteslutna ur facket. I dagens Sverige går de fackliga förtroendemännen och gömmer sig när det blir strejk – i bästa fall. Annars kan man se dem frenetiskt gå runt för att slå ner den. I andra länder går de fackliga förtroendemännen i spetsen för strejkerna. Det är därför de är valda av sina arbetskamrater. Tröskeln som en svensk arbetare måste passera innan han ser en strejk som den mest effektiva vägen att driva igenom sina fackliga krav är mycket högre.

Reallönesänkningarna och andra attacker på hans sociala rättigheter måste gå mycket längre än i jämförbara länder innan han öppet sätter sig till motvärn. Men genom det högre tryck som ackumuleras under tiden kommer den svenska arbetaren att bli desto våldsammare och snabbare gripa omkring sig och få efterföljd.

Genom den kombinerade verkan av de antifackliga lagarna och fackföreningsbyråkratins stärkta ställning hamnar de som står för socialism och klasskamp på arbetsplatserna i en svår och utsatt position. Klassamarbetet blir ju sin egen belöning. De som försöker kämpa bestraffas omedelbart på olika sätt. Det som nästan aldrig prövas kan heller inte så lätt få någon efterföljd. Men myntet har ju två sidor. En facklig opposition på klasskampsgrund har också möjligheter att utnyttja de lagar och förhandlingsformer som socialdemokratin utnyttjar och dessutom gå lite längre, tänja lite på klasslagstiftningen, alltid understucket vifta med hotet om aktioner inför lägre chefer och underhuggare. Och det finns andra påtryckningsåtgärder än direkt strejk som företaget inte så lätt kan komma åt. Så bilden är inte entydigt mörk.

Socialdemokratins fjärde period

Socialdemokratins fjärde utvecklingsperiod inleddes med regeringsskiftet 1976. Fram till dess hade inte heller Sverige drabbats av den internationella nergången i världsekonomin särskilt hårt. Tvärtom såg ju landets arbetare sin standard kraftigt förbättras under sossarnas sista år vid makten. Vad som är det mest frapperande är kraftlösheten och perspektivlösheten i socialdemokratins oppositionspolitik. Socialdemokraterna har under de sista sex åren inte kunnat samla sig till att utveckla ett seriöst alternativ till den borgerliga regeringspolitiken. För de sex brant stigande kurvorna som de brukar ta fram för att visa den borgerliga regeringens oduglighet har de själva inga botemedel. Det botemedlet som den hårda delen av borgerligheten förespråkar, stora lönesänkningar, social nedrustning, ökad arbetslöshet, kan de med hänsyn till sin väljarbas idag inte förespråka öppet. Därför har de mest blivit frågan om homeopatimedicinering från SAP:s sida.

Budgetunderskottet har man inte på något sätt visat hur man skall kunna reducera. Det rör sig på sin höjd om en förstärkning på några miljarder när underskottet är uppe i 70 miljarder. Tvärtom har man ju spätt på underskottet genom att gå med på en skattereform som kommer att ge höginkomsttagarna nära 9 miljarder.(29) Underskottsbidragen som är uppe i 28 miljarder och ständigt ökar till höginkomsttagarnas fromma, vill man ha kvar osv.

Underskottet i handelsbalansen kan man inte heller anvisa någon annan väg att lösa än genom framviskade paroller om att köpa svenskt. Deras förslag om importrestriktioner inom vissa branscher skulle öka underskottet eftersom det skulle leda till repressalier från andra länder mot svensk export.

Nergången i industriinvesteringar tänker man försöka avhjälpa med löntagarfonder, en liten statlig satsning på investeringar inom byggnads-, transport- och energisektorerna.

Räknar man ihop vad de föreslår skulle det ändå bara hjälpa marginellt och tillfälligt. De grundläggande orsakerna – den vikande efterfrågan på världsmarknaden, den för kapitalet allt låga lönsamheten och den svenska industrins allmänt försämrade konkurrensläge i vissa av ekonomins nyckelsektorer kan man inte anvisa någon väg ur annat än allmänna fraser om behovet att öka vinsterna.

Det enda seriösa alternativet för att få igång industriinvesteringarna är i dagens läge förstatliganden av alla storföretag och banker under fackets kontroll och upprättandet av en ekonomisk plan för hela landet. Då slapp landets arbetare se miljarder av deras skattepengar bortkastade till fåfänga mutor till storföretaget för att förmå dem att investera.

• Inflationen kommer en politik enligt socialdemokratisk modell att direkt förvärra. Genom att höja momsen och inte göra något åt budgetunderskottet kommer inflationen bara att späs på.

• Arbetslösheten. Här vill man tillfälligt stoppa försämringen för de redan arbetslösa, skapa mer beredskapsjobb och ge ytterligare gåvor till företagen för att de skall anställa ungdomar. Några nya jobb skapar inte denna politik. Det enda som direkt skulle dränera den höga arbetslösheten är införandet av sextimmarsdag med bibehållen lön. Detta går de emot fastän det står i deras eget partiprogram. Och mot den stora strukturarbetslösheten som kommer under åttiotalet har de inga åtgärder. Alla de som kommer att sparkas på grund av robotisering, datorisering och automatisering har ingen hjälp att vänta från socialdemokratin. Man går till och med emot införande av ett fackföreningarnas veto mot ny teknik.

• Standardsänkningen. Här har man inga löften alls till arbetarna i produktionen. Tvärtom betonar man att det behövs uppoffringar från alla samtidigt som det är nödvändigt att öka vinsterna. Man vill värna om de ”svaga” grupperna. För de som alltid får betala notan för allting i vårt samhälle – arbetarna – har man inga löften alls om nya reformer.

Om socialdemokraterna vinner valet så gör de det på grund av marginalväljarnas besvikelse över borgarregeringen; inte för något positivt de själva har att komma med. Hela deras politik är defensivt präglad. Tom deras eländiga löntagarfonder som inga andra än fackpampar vill ha och som skulle vara deras offensiva kort inför 80-talet är bara en belastning och ger borgarna ytterligare ammunition.

III SOCIALDEMOKRATI UTAN ETT EGET ALTERNATIV

Socialdemokratin är uppenbarligen inne i en svår perspektivkris. Efter det att regeringsinnehavet förlorades är det oförmågan till omprövning och omvärdering av den hittills förda politiken som är mest slående. Visst finns det en självrannsakan när det gäller sättet att föra ut politiken. Inom SAP:s ledning är man pinsamt medveten om att den bild av partiet som ett pamp- och överhetsparti som många har, är skadligt för röstvärvningen. Men någon djupgående självprövning och uppbrott från gamla positioner som t ex Bennflygeln inom det engelska Labour står för finns inte inom partiet.

Vad som framför allt skakat om SAP är SAF:s och de borgerliga partiernas hätska kampanjer mot löntagarfonderna och deras begynnande kritik av fackföreningarnas ställning. Gunnar Nilsson, LO-ordföranden, sammanfattade arbetarbyråkratins oro inför de nya tiderna på TCO:s kongress.

”Inte på 50 år har den svenska fackföreningsrörelsen varit utsatt för en så intensiv agitation som idag, sade Gunnar Nilsson och tyckte att det känns hemskt.”

”Det känns särskilt angeläget att betona vikten av starka fackliga organisationer just nu när vi upplever hur antifackliga stämningar växer sig starka . . . det som är mest oroande, helt bortsett från löntagarfondsdebatten, är att det från arbetsgivare- och högerhåll sprids en allt mer intensiv propaganda mot facket.”

”Gunnar Nilsson menade att denna utveckling är mycket farlig.”

”Sedan lång tid har vi upprättat noggranna regler för förhållandena på vår arbetsmarknad.
De reglerna innebär att arbetsmarknadsparterna respekterar varandra och tom arbetar för att också motparten skall vara en stark organisation.
Många gånger har fackliga organisationer uppmanat arbetsgivare att ansluta sig till arbetsgivarorganisationer för att det underlättar ett vettigt förhållande.”
(Göteborgs Posten den 30 juni 1982)

Socialdemokratins ställning inom arbetarklassen grundar sig på de sociala reformer man genomfört och på faktumet att man i utbyte mot klassamarbetet fått vissa eftergifter från kapitalet. Det räcker att jämföra arbetarnas sociala rättigheter i länder som har en stark socialdemokrati med USA för att inse skillnaderna. Skydd mot godtyckliga avskedanden, pensioner som går att leva på, semestrar, statliga sjukförsäkringar för alla är inga små saker i en arbetares liv. Att de köps genom att utnyttja utrymmet i en växande ekonomi gör de inte mindre angelägna för den enskilde arbetaren.

Borgerlighetens attacker mot den ”offentliga” sektorn, urgröpningen av de sociala reformer som genomförts (pensioner, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring) och ifrågasättandet av fackbyråkratins starka ställning på arbetsmarknaden är framtvingade av den ekonomiska krisen. För att bevara den svenska kapitalismen krävs en kraftig sänkning av kostnaderna för arbetskraften. Detta kan göras genom att kombinera en sänkning av de direkta reallönerna, men en minskning av företagens ”indirekta” utgifter till staten genom att skära ned utgifterna för sjuka, gamla och arbetslösa, och en disciplinering av arbetskraften för att höja effektiviteten genom att minska anställningstryggheten (genom ökad arbetslöshet, provanställningar etc). Dilemmat för socialdemokratin är att den också ”inser” att vinsterna och effektiviteten behöver höjas för kapitalet. Men om socialdemokraterna skulle höja dessa på det vis som SAF och moderaterna vill skulle de börja förlora sitt stöd i arbetarklassen.

Normalt skulle man ha löst dilemmat genom att ge vänstern inom partiet ökad tyngd och inflytande, genom att anta ett frasradikalt program för att ”bekämpa” kapitalismen och den vägen mobilisera sin folkliga bas. Väl i regeringsställning skulle programmet säljas ut och man skulle under ”hänvisning” till nationalekonomiska realiteter genomföra en egen åtstramningspolitik. Denna väg är stängd för den svenska socialdemokratin. Den har genomgått en så djupgående inre omvandling från ett reformistisk arbetarparti med en aktiv arbetarbas till ett reformistisk arbetarparti utan någon aktiv arbetarbas att tyngdpunkten i partiet förskjutits. Idag är SAP ett parti vars aktiva medlemmar består av tjänstemän, yrkespolitiker, och fackliga funktionärer. Andelen medlemmar som arbetar på verkstadsgolvet åtminstone halvtid är marginell.

Försvagad arbetarbas

Antalet aktiva partiarbetare är litet. Antalet partimedlemmar är idag ca 1,1 miljoner; på papperet en mycket imponerande siffra. Men det är på pappret. Av dessa är ca 300 000 enskilt anslutna. De övriga 800 000 är kollektivanslutna genom sin fackförening.(30) En viss dubbelräkning förekommer säkert också. Andelen av de kollektivanslutna som skulle gå med i partiet som enskilt anslutna om kollektivanslutningen upphört är naturligtvis svår att beräkna. Men en skattning ger en siffra på omkring 50 000. Av de 12000 LO-medlemmarna på Volvo Göteborg är ca 800 medlemmar i den socialdemokratiska fackklubben. Av dessa 800 är bara en liten minoritet politiskt aktiva.(31) Men det skulle ge en snittsiffra på lite över 6 % av arbetsstyrkan som är beredd att gå med i partiet, 6 % av 800 000 är 48 000.

Den socialdemokratiska partiapparaten på Volvo Göteborg är landets största men andelen invandrare och ungdom är mycket större än på en genomsnittlig arbetsplats. Så andelen som är beredd att frivilligt anslutna sig till partiet är säkert större på mindre bruksorter och mellanstora industrier. Men även om man fördubblar procentsatsen blir andelen verkliga partimedlemmar ändå inte större än ca 300 000 + 100 000 av de kollektivanslutna som skulle varit medlemmar utan kollektivanslutning. I rådslaget om löntagarfonder deltog ca 20 000 personer. Enbart var tionde medlem av de parlamentariska partierna är beredd att ställa upp vid valen. För socialdemokratin skulle det innebära ca 40 000 medlemmar som på något sätt skulle vara beredda att arbeta aktivt för partiet åtminstone var tredje år. Andelen som regelbundet går på partimöten, deltar i regelbundna medlemsmöten osv är naturligtvis mycket mindre. På Volvo i Göteborg är antalet som orkar gå på den socialdemokratiska fackklubbens årsmöte inte ens 50 st och motsvarar ganska bra antalet fackföreningsfunktionärer som går heltid eller åtminstone halvtid på olika fackliga uppdrag och som därför har intresse av att bevaka mötet. Andelen arbetare i produktionen som går på medlemsmötena på denna Nordens största arbetsplats, är säkert inte 10 personer, dvs mindre än l promille av arbetsstyrkan.(32)

Andelen förtroendevalda politiker i kommunerna har minskat mycket kraftigt de sista 25 åren. Idag finns det som tidigare nämnts ca 30 000. Knappt hälften av dem är socialdemokrater. Men som vi påpekat är aktiviteten bland de valda till kommunalfullmäktige i de flesta val låg. Det mesta sköts av heltidsanställda yrkespolitiker. I Konsum fanns det 1972 ca 11 000 förtroendeuppdrag. Nästan samtliga vara besatta av socialdemokrater.(33) I hyresgästföreningen är också de flesta platser besatta av socialdemokrater. Det fanns ca 2 000 kontaktkommittéer 1976.(34)

Den stora reserven för socialdemokratin finns ute på arbetsplatserna. Det finns över 20 000 fackliga grundorganisationer och flera hundra tusen fackliga förtroendemän som via den fackliga apparaten skolas in i den socialdemokratiska politiken. Enligt Anners går partitidskriften Aktuellt i Politiken ut i ca 130000 exemplar. Den socialdemokratiska månadstidskriften Tiden kommer ut i ca 9 000 exemplar. Det finns ca l 800 heltidsanställda funktionärer inom LO (därav ca 600 mättekniker inom byggnads). Till detta kommer alla de som största delen av sin arbetstid är av företaget betalda fackliga förtroendemän. Deras antal är svårt att beräkna men en mycket grov skattning ger mellan 2 000 och 5 000 personer. (Volvo’ Göteborg har ca 0,5 % av arbetskraften som arbetar minst halvtid för facket. Men där ligger man antagligen högst i landet. På många medelstora industrier är det kanske bara två, tre stycken.) Till detta kommer funktionärer och förtroendevalda i tjänstemannafacket som i många fall är socialdemokrater. Dessutom tillkommer alla av ”rörelsen” anställda funktionärer och högre tjänstemän. Konsum, OK, RESO, Folksam, ABF, HSB, Hyresgästföreningarna, Verdandi avlönar ganska många högre tjänstemän och funktionärer. Så finns det också redaktörer för A-pressen, Arbetet och Aftonbladet. Antalet heltidsanställda politiker (Riksdagsmän, kommunalråd osv) är ca 600 (ca hälften av alla).

En betydande minoritet av statsförvaltningens toppar, landshövdingar, general- och byrådirektörer är aktiva socialdemokrater. Deras poster är i de flesta fall ett resultat av den socialdemokratiska partiboken. Framförallt är de grenar av statsapparaten som ursprungligen var en del av arbetarrörelsen – försäkringskassorna, akassorna och hela deras överbyggnad (AMS, pensionssystemet osv) – av naturliga orsaker full av aktiva socialdemokrater i beslutande ställningar. Dessa delar av arbetarrörelsen införlivades ju direkt i statsapparaten av de socialdemokratiska regeringarna.

Framför allt under de senaste årtiondena har dessutom ett mångförgrenat utrednings- och samarbetssystem brett ut sig. Gränserna mellan stat, intresseorganisationer och partier har fläckvis börjat suddas ut. Som nämndes förut är redan delar av arbetarrörelsen införlivade med staten. Idag formas lagförslag genom ett vitt förgrenat utredningssystem som sysselsätter hundratals om inte tusentals personer. Statsförvaltningen, de fackliga organisationerna, arbetsgivarföreningarna och tjugotalet andra organisationer ger sina synpunkter, trycker på och kompromissar inför de olika lagförslag som skall antas av riksdagen. I sista hand bestäms ramarna för detta av vad storföretagen kan smälta. Här formas mentaliteten hos de socialdemokratiska politikerna, här formas deras världsbild.

Summerar man ihop detta och ställer det mot en skattning av antalet aktiva medlemmar får man fram ganska förfärande siffror för att komma från ett arbetarparti: Antalet partimedlemmar: l 100000; antalet medlemmar utan kollektivanslutning: 400 000; 10 % aktiva vid val osv: 40 000; deltagare vid rådslag om löntagarfonder: 20 000; prenumeranter på Aktuellt i politiken: 130 000; prenumeranter på Tiden 9 000. En mycket grov skattning skulle placera antalet verkliga partimedlemmar (de som går på partimöten, ställer upp till olika förtroendeposter, försöker påverka partiets politik osv) till ca 20 000. Fördubblar man har man en ordentlig säkerhetsmarginal.

Mot detta skall ställas de som direkt går att på något sätt märka ut som aktivister – ca 15 000 i olika kommunala uppdrag. Överlappningen mellan olika typer av uppdrag är säkert stor, men till detta kommer Verdandi, Unga Örnar, ABF osv. Till de tjugotusen verkliga medlemmarna måste alla de som är yrkesmässigt beroende av ett socialdemokratiskt partiengagemang räknas. Det rör sig om ca 4 000 – 7 000 fackliga funktionärer på olika nivåer, ca 600 yrkespolitiker anställda av stat och kommun – dessa utgör självfallet partiets verkliga kärna. Alla de anställda på högre nivå i de olika socialdemokratiskt kontrollerade affärsföretagen och ideella rörelserna, antalet direktörer, funktionärer och ombudsmän måste uppgå till flera tusen. Till detta kommer tjänstemännen i den högre statliga byråkratin och kommunala förvaltningen vars arbete har en mer politisk karaktär och där många har sitt arbete tack vare politiska meriter. (I detta skikt har naturligtvis de borgerliga partierna stor dominans, men antalet socialdemokrater i detta skikt räknas i tiotals procent. Under alla förhållanden blir det flera hundra personer.) Som kronan på verket kommer alla politiskt anställda i den socialdemokratiska pressen. Räknas dessa grupper samman gör man upptäckten att grupper över tiotusen av socialdemokratins aktivister tillhör dessa grupper. Och antalet aktiva var ju inte alltför stort.

Redan av en sådan schematisk och grov sammanräkning och sammanställning framgår det att antalet aktiva arbetare i arbetarpartiet måste vara försvinnande litet. Frågan är om det bland de som aktivt är med och påverkar politiken genom ett regelbundet engagemang finns några arbetare över huvud taget. Det finns ett antal undersökningar om detta som bekräftar resultatet av en enkel sammanräkning.

LO-tidningen har gjort en stickprovsundersökning som redovisas i nr 4 och 5 -82 av tidningen. LO-tidningen sammanfattar vad de kommit fram till:

”I kommuner och i partier är det medelålders, relativt välutbildade och välbeställda män, ofta tjänstemän i offentlig förvaltning som styr tillsammans med heltidsanställda politiker och ett växande skikt organisationsproffs, som avdelats politiska uppdrag för sin organisations räkning.

För direktörer i handelskamrar och branschföreningar eller ombudsmän i partier och intresseorganisationer har politiken blivit en kvalificerad deltidssyssla, en del av den yrkesmässiga verksamheten. Numera kan man vara förtroendevald i hela sitt liv. Denna utveckling avspeglas i vårt stickprov. Det är yrkespolitiker på hel- och deltid och tjänstemän som har den beslutande makten i de socialdemokratiska församlingarna.- Jag har en känsla av att arbetarna blir färre inte bara i partiarbetet, utan också inom sidoorganisationer som ABF, KF osv säger Skånes LO-ordförande Einar Ericsson.” ”När LO-tidningens siffror publicerades förra gången (för 3 år sedan) var resultatet för Värmlands del nedslående. På poster där det borde ha suttit metall- och skogsarbetare fanns det mest yrkespolitiker, arbetsförmedlare, lärare och läkare”. ”Bara en av totalt undersökta s-församlingar har arbetarmajoritet. I exempelvis partidistriktets styrelse finns inte en enda arbetare. I Skåne är det inte stort bättre. För tre år sedan gjorde LO-tidningen en liknande undersökning. Redan då var arbetarrepresentationen dålig. Sedan dess har den blivit sämre i ungefär hälften av de undersökta församlingarna.”

Dystra som siffrorna är så talar ändå inte LO-tidningen om hela sanningen. De pekar visserligen på hur statistiken överdriver den fåtaliga arbetarrepresentationen i SAP. När de behandlar Skåne skriver de:

”I SAP-distriktets styrelse är bara 2 av 15 arbetare. Det är samma nedslående resultat som i den förra undersökningen. Av fullmäktigeledamöter är det endast 41 % som fortfarande står i produktionen . . . Hälften av ledamöterna är visserligen LO-anslutna men många av dem är inte längre verksamma i sina gamla jobb. 16 har blivit kommunalråd, lika många har blivit ombudsmän, 3 är riksdagsmän, l fastighetschef och en arbetsförmedlare. Även i Skåne innehåller landstingets s-grupp många avhoppare. Hälften av de socialdemokratiska ledamöterna – 55 personer – är LO-anslutna. Men av dessa har 25 blivit kommunalråd, ombudsmän etc. Idag är dock drygt var fjärde landstingsledamot arbetare”.

Men de glömmer bort att de arbetare som är kvar efter att kommunalråd och ombudsmän med falsk varubeteckning rensats ut inte heller står i produktionen i de flesta fall. De är fackliga förtroendemän på betald arbetstid enligt förtroendemannalagen. Artiklarna finns naturligtvis inte publicerade för att driva på ”proletariseringen” av SAP utan som ett led i kampen om de politiska posterna. Fackföreningsbyråkratin håller på att bli undanskuffade av de högre tjänstemännen från SAP:s ledande organ ur de valbara posterna till kommuner, landsting och riksdag. Arbetarparti utan arbetare?

Bilden klarnar ytterligare om vi går till en artikel som publicerats i tidskriften Arkiv nr 7 – 8, ”De fyra demokratiska partierna och den frånvarande arbetarklassen”. Här är underlaget från 1970 men utvecklingen har entydigt gått i samma riktning – arbetarna armbågas ut från socialdemokratin. I några tabeller visar artikelförfattaren klassammansättningen i de olika partierna.

Det kännetecknande för samtliga partier 1970 var att arbetarnas andel sjönk ju högre upp i partiet man kommer. För socialdemokratin var det frågan om en extrem tendens, l % av befolkningen tillhör kategorin större företagare, högre tjänstemän. 35 % av de regionala förtroendemännen inom socialdemokratin tillhörde denna grupp. Dvs att den rena överklassen var överrepresenterad 35 ggr i de ledande organen på denna avgörande nivå. Där avgörs t ex vilka som skall till riksdagen.

Arbetarna var 23 % fastän de är en majoritet av befolkningen. Vad gäller antalet medlemmar var dock arbetarna fortfarande i klar majoritet inom partiet. Men även här döljer rubriken ”arbetare” folk som inte gör ett handtag i produktionen utan är fackliga förtroendemän på heltid, fackliga funktionärer osv. För att klargöra de verkliga förhållanden skulle man tvingas följa upp varje enskild individ som betecknar sig själv arbetare i undersökningen.

Liksom giftet i naturen anrikas överklassen i SAP ju högre upp i näringskedjan man kommer. Bilden bekräftas om man tittar på kommuner och landsting. I kommuner fördelar sig de förtroendevalda till de kommunala uppdragen så att socialgrupp l utgör 1/4, socialgrupp 2 utgör 1/2 och socialgrupp 3 utgör 1/4. Landstingspolitikerna fördelar sig på socialgrupper så att socialgrupp l utgör 44 % av landstingsledamöterna och 35 % av nämndledamöterna, socialgrupp 2 utgör 47 resp 55 %. Socialgrupp 3 utgör 9 resp 10%.35 Uppdelningen är inte partivis men tendensen är ändå så kraftig att SAP måste vara en del av den.

Att fackfunktionärer, redaktörer, riksdagsmän och andra småborgare dominerar den socialdemokratiska partiapparaten och politiken är inget nytt fenomen. Detta faktum är ju den materiella grunden till arbetarrörelsens urartning och övergången till försvar för kapitalism.

Dessa herrar lever i en annan värld än den vanlige arbetaren. De lever av istället för arbetarrörelsen. Vad som hänt under de sista årtiondena är dock något annat. Istället för en parasitär byråkrati och funktionärskår som kontrollerar ett parti av arbetare har vi idag ett parti med en stor arbetarbas men med en djupgående omvandling av förhållandet mellan de olika skikten i partiet. Arbetarna, de som står i produktionen, är inte längre aktiva. Partiets aktiva medlemsbas består istället av fackliga funktionärer, ombudsmän av olik slag, yrkespolitiker och tjänstemannagrupper. I själva ledningen finns ett mycket tungt inslag av ren överklass. Banden till arbetarklassen går dels via den fackliga byråkratin, dels genom en vanlig partiaktivitet som bekostas av stat och kommun. Hela partiets klassammansättning har förskjutits uppåt ett steg samtidigt som banden till arbetarklassen töjts ut och blivit mer administrativa, manipulerande. Arbetarrörelsen har blivit en rörelse för försäljning och manipulering av arbetskraft.

Detta är inget speciellt svenskt. Det italienska kommunistpartiet t ex har inte mer än 25 % arbetare i regionala kommittéer. 19% av delegaterna till en regional kongress nyligen var arbetare. PCI har 40 000 delegater i nationella, regionala och kommunala församlingar. 120000 partimedlemmar lever av partiapparaten eller ”rörelsen” (kooperativ,kulturföreningar etc) eller så är de anställda i förvaltningar som PCI administrerar. Av 12000 sektioner finns 800 i fabrikerna. 1945 kom 90 % av sektionernas sekreterare kom från arbetarklassen, idag kommer ca 20 % från arbetarklassen.(36)

Samma sak återkommer i land efter land. Arbetarklassen har som individer i stor utsträckning lämnat den politiska scenen i Västeuropa, under den låga konjunkturen. De socialdemokratiska och stalinistiska arbetarpartierna håller på att bli folkpartier med en massbas i den fackligt organiserade arbetarklassen. Ibland slår denna utveckling igenom kvalitativt genom högerutbrytningar typ de italienska och engelska socialdemokratiska partierna. Där blir omvandlingen total. De skrumpnar ihop till rent borgerliga partier och klipper av banden till fackföreningsrörelsen.

Socialdemokratins bas

Vad som är speciellt svenskt är att utvecklingen nått så pass långt. Man börjar närma sig slutstationen där skillnaden från ett borgerligt parti som den argentinska peronismen som baserar sig på fackföreningar är utsuddad. Men man är inte där ännu.

Socialdemokratin kan inte drabbas av en total genomklappning av den typ som drabbade de borgerliga partierna i den tyska Weimarrepubliken i början av trettiotalet. Hela deras enorma ideologiska apparat, kontrollen över fackföreningsrörelsen, pensionärerna, alla sido- och underorganisationerna som Konsum, ABF och Reso gör att de har en mycket stabil bas som direkt är beroende av partiets existens. Å andra sidan har de under snart 100 år ackumulerat ett förtroende inom arbetarklassen. Under denna tid har partiet inte haft mer än 4 partiledare. Det är ett symtom på dess hållfasthet. Jämför det med den fart med vilken borgerligheten förbrukar sina partiledare. Det är också typiskt för en byråkrati. Den kräver stabilitet och inga tvära kast inom partiet. För att rasera det förtroendet behövs det mer än några års regeringsinnehav. Till detta krävs långa och hårda klasstrider. Det behövs en ekonomisk och social kris som är mycket hårdare än dagens. Det krävs framför allt att det växer fram ett nytt arbetarparti.

Men denna styrka, och denna karaktär av arbetarklassens parti har som förutsättning den socialdemokratiska kontrollen över fackföreningsrörelsen. En sprängning av fackföreningsrörelsen skulle betyda början till slutet för socialdemokratin. Bryts navelsträngen med facket kommer partiet att bli ett rent borgerligt parti -med borgerligt program och politik, med borgerliga medlemmar och ett folkligt stöd likartat Centerns idag eller Folkpartiets arbetarliberaler under fyrtiotalet.

Förborgerligande och byråkratisering

Socialdemokratins förborgerligande har lett den in i en ond cirkel. Centraliseringen och byråkratiseringen av fackföreningsrörelsen, ersättandet av en socialistisk skolning med borgerliga värderingar, av politisk och facklig kamp med samarbete mellan storföretagen och arbetarrörelsen, har alla samverkat till denna utveckling. Men det finns mer djupgående, samhälleliga förklaringar till varför SAP alltmer förlorar sin karaktär av arbetarparti.

Socialdemokratins sociala bas har långsamt gröpts ur. Antalet svenska arbetare inom storindustrin har minskat ordentligt under 60- och 70-talet. Bruksorterna i Mellansverige och Norrland som varit socialdemokratins stabilaste bas har lagts ner eller minskat i betydelse. Invandrarna utgör ca 15 % av Metalls medlemmar men 20 – 30 %av de största avdelningarna (och ca 40% i Södertälje)37. Under senare hälften av 60-talet stod invandringen för omkring 25 % av nyrekryteringen till industrin.(38) Samtidigt har den sociala rörligheten varit stor. Arbetare har klättrat uppåt på samhällsstegen och delvis ersatts med invandrare och folk från landsbygden.

Samtidigt har de naturliga, samlande arbetarklassmiljöerna brutits ner (som Majorna i Göteborg, Söder i Stockholm), och ersatts av sovstäder och villaförorter. På de stora industriarbetsplatser har personalomsättningen varit enorm. På en stor industri som Volvo-Göteborg har en personalstyrka omsatts som varit många gånger större än antalet anställda under åren efter 1965. Allt detta har sammantagit brutit ner förutsättningarna för en levande, politisk arbetarkultur.

Grundorsaken till arbetarrörelsens förborgerligande har naturligtvis varit den oavbrutna förbättringen av levnadsförhållanden för arbetare. Ett faktum som inom stora delar av arbetarklassen tolkats som ett resultat dels av kapitalismens inneboende styrka och dels en frukt av socialdemokratins klassamarbete. Se timförtjänsten för vuxna arbetare 1914-74 i Therborn ”Klasstrukturen i Sverige”.

Den allvarligaste effekten av denna utveckling har varit att det socialistiska klassmedvetande! nästan utrotats ur arbetarklassen. Vad som återstår hos de bredare skikten inom arbetarklassen är en identifikation med SAP som ett arbetarparti som försvarar deras intressen inom marknadsekonomins ramar.

Den ökade sociala rörligheten och invandringen förklarar också det till synes motstridiga fenomenet att väljarna å ena sidan har polariserats mellan blocken, dels att klassröstningen å den andra har tunnats ut under det sista årtiondet. Arbetare som blivit tjänstemän tenderar till en viss del att fortfarande rösta på SAP/VPK. Samma sak gäller för tjänstemän från arbetarhem. Samtidigt har nytillskottet från landsbygden och andra skikt ökat antalet arbetare som på grund av föregående klassbakgrund röstar på de borgerliga partierna. Klassmedvetande får man inte då man går in genom fabriksporten. Det är snarare en effekt av de totala sociala sammanhangen (social bakgrund, boendemiljö, uppfostran, skola osv.) Den sociala skolningen in i arbetarklassens traditioner och värderingar bröts ner under efterkrigstiden.(40)

Byråkraternas mötesplats

Sammanfattningsvis kan man säga att dagens SAP är en slags byråkratiernas mötesplats. Antalet partifunktionärer är mycket lågt. 1969 fanns endast ca 90 partianställda ombudsmän.(41) Till
detta kommer de ”rena” politikerna, riksdagsmännen och kommunalråden. Runtom dessa grupperas fackföreningsbyråkratin, funktionärer i de olika rörelserna (Konsum m fl), de högre tjänstemännen, och delar av den statliga och kommunala byråkratin.

Det sammanhållande kittet i denna ”rörelse” är inte längre något slags program, vare sig socialistiskt eller reformistiskt, utan dessa skikts egna sociala intressen och behov att försvara och förbättra sin sociala position. Dessa innefattar naturligtvis deras behov av att behålla kontrollen över de olika rörelserna och fackföreningarna och att bli återvalda till de olika parlamentariska församlingarna.

Ett lysande exempel på detta är den ”skattereform” som socialdemokratin kommit överens med mittenpartierna om att genomföra. För inkomstgrupperna under 50 000 innebär överenskommelsen förutom andra pålagor en direkt skattehöjning. Gruppen omfattar framför allt deltidsarbetande arbetarkvinnor, men alla med en normal arbetarinkomst kommer att förlora på ”reformen”. Även om de formellt får några tusen i skattesänkning skall dessa arbetare bekosta den höjning av arbetsgivaravgiften som krävs för att finansiera underskottet på 9 miljarder som uppstår tack vare skattelättnaderna för de rika. De stora vinnarna blir de högre tjänstemännen – ombudsmän, yrkespolitiker, byråkrater i statsförvaltningen, chefredaktörerna. Företagare som har kunnat göra mycket stora avdrag fåren viss försämring,42 men landets arbetare och lägre tjänstemän blir de stora förlorarna.

En sådan ”reform” hade varit omöjlig att genomföra för 20-talets socialdemokrati. Idag har den ingen aktiv partikader från arbetarklassen som säger stopp och protesterar. Det enda som hörs är lite försynt mummel i LO-tidningen och fackförbundspressen om att förslaget har en fördelningspolitisk profil som drabbar breda arbetargrupper på de rikas bekostnad. Men av detta drar man slutsatsen att de rika och högavlönade istället skall hålla igen i nästa avtalsrörelse, en from önskan och fria fantasier.

Fackföreningsbyråkratin vet med sig att ”reformen” kommer att drabba deras medlemmar men de egna fördelarna är för stora för att man skall bekämpa förslaget. Idag finns ändå ingen aktiv, organiserad arbetaropinion, som kan ta effektiv kamp mot förslaget.

IV LÖNTAGARFONDER

Löntagarfondsförslaget är ett annat exempel på ett förslag som enbart kan förstås utifrån socialdemokratins förändrade medlemskår. Det visar att den socialdemokratiska byråkratin fått en sådan tyngd och omfattning att den ställer sig som en social grupp i motsättning inte bara till arbetarklassens historiska strävanden (avskaffandet av kapitalismen och klassamhället) utan också (inom systemets ramar) till borgarklassens strävanden.

Den kampanj som den förenade borgerligheten dragit i gång mot löntagarfonder är ingen ploj för att uppnå kortsiktiga valtekniska fördelar. Den överväldigande delen av borgerligheten, dess partier och andra intresseorganisationer upplever fackföreningsbyråkratins nya framstötar som ett verkligt hot. De är rädda att drängen skall äta dem ur huset.

Socialdemokratins patetiska försäkringar om att de visst inte är ute efter att krossa kapitalismen utan tvärtom vill stärka marknadsekonomin klingar för döva öron. Landets företagare, den enskilde kapitalisten struntar naturligtvis blankt i om de som de tror skall ta ifrån dem makten över företagen härskar över en marknads- eller en planekonomi. De är inte förälskade i någon abstrakt marknadsekonomi utan i sina egna privilegier och sin egen makt.

För den socialdemokratiska byråkratin har löntagarfonderna varit Columbi ägg den – politiska trollformeln som skulle lösa de politiska problem som de hittills inte lyckats lösa. Idéen är skräddarsydd för ombudsmän, fackpampar på heltid, kvartsfigurer i LO-distrikten och i kommunalpolitiken. Fonderna skulle vara ett sätt att flytta fram byråkratins positioner utan att utmana systemet i sig trodde man. Vad man inte tog med i beräkningen var att stora företagargrupper upplevt arbetsrättsreformerna under 70-talet som ett djupt ingrepp i deras suveräna rätt att fritt förfoga över kapital och arbetskraft. Och bakom fackpampen skymtar arbetarna som kan få idéer i huvudet av allt tal om medbestämmande och insyn. Många företagare fruktar att drängen, fackbyråkratin, steg för steg skall göra sig till herre i huset. Rätten att fritt bestämma över investeringarna är den avgörande, den nästan allt annat bestämmande delen av kapitalets makt. Denna rätt känner de till som hotas av fackbyråkrater som kombinerar MBL, styrelserepresentation och andra finesser från arbetsmarknadens juridik med politiskt inflytande via SAP och dessutom aktieinnehav. ”Droppen urholkar stenen, inte genom sin tyngd men genom att ofta falla” säger det gamla romerska ordstävet.

Vad innebär förslaget?

I löntagarfondsdebatten sammanpressas hela socialdemokratins dilemma inför 80-talet. Man har inget alternativt politiskt program till det borgerliga. Socialdemokratin har inget program som skulle kunna bryta de nuvarande utvecklingstrenderna. SAP vill ha en fortsatt hård satsning på marknadsekonomin och storföretagen. Men detta förutsätter en ordentlig omfördelning av landets resurser från arbete till kapital.

I de avgörande politiska frågorna – försvaret, skatterna, skötseln av statliga bolag – finns det en grundläggande enighet mellan de ”fyra demokratiska partierna” som de skämtsamt brukar kallas. Denna enighet kommer säkert att brytas upp när den ekonomiska krisen hårdnar. Redan idag har samförståndet mellan arbetarbyråkratin och de borgerliga partierna brustit vad gäller formerna för omfördelningen från arbete till kapital. Borgarna vill försämra sjukförsäkringen, a-kassan och pensionerna. Idag är det inte politiskt gångbart för socialdemokratin att göra detta. Istället vill socialdemokraterna höja momsen.

En gång i tiden var det otänkbart för socialdemokratin att införa skatt på dagligvaror. Det drabbade den arbetande befolkningen direkt. När man ändå införde den var det först under försäkringar om att den var tillfällig och att den snart skulle avskaffas igen. Utvecklingen gick i en annan riktning. Från en skatt på några procent till över tjugo procent.

En socialdemokrati i regeringsställning kommer att ”tvingas” införa en rad ”tillfälliga” pålagor på arbetarbefolkningen som kommer att utvecklas på samma sätt som momsen. Socialdemokratin inser att de inte kan ha samma politik för en blomstrande och uppåtstigande kapitalism som för en i nedgång och kris. Några nya omfördelningsreformer går inte längre att göra, de är ju redan gjorda på de viktigaste områdena: sjukförsäkringen (från friska till sjuka arbetare), pensionerna (från unga till gamla arbetare) och a-kassan (från arbetande till arbetslösa). Man kan vinna kortsiktiga framgångar genom att gå emot borgarnas nedskärningar på dessa områden. Men som politiskt program är det alltför magert. En sista stor omfördelningsreform skulle vara en omfördelning från arbetare utan barn till arbetare med barn. Men en sådan reform inom barnomsorgens område är idag helt omöjlig om man inte bryter med kapitalet och radikalt ändrar på förhållandet mellan ekonomins offentliga och privata sektorer, genom att göra den privata storföretagsverksamheten till offentlig verksamhet. Att helt kompensera barnfamiljerna för alla kostnader för barnen (en mycket kraftig höjning av barnbidragen, förlängning av föräldrapenningen, utbyggnad av förskolorna till behovstäckning skulle ha utgjort de viktigaste beståndsdelarna i en föräldraförsäkring) skulle kosta tiotals miljarder kronor i dagens ekonomiska system. Det skulle förutsätta en expanderande kapitalism i så fall.

Istället skulle löntagarfonder bli 80-talets reform. Förslaget om löntagarfonder kom från LO i början av 70-talet för att lösa problemen med ”övervinsterna” och den solidariska lönepolitiken. Denna politik gick i korthet ut på att arbetare i framgångsrika och vinstrika företag inte skulle utnyttja hela det ”utrymme” som fanns inom företaget till löneökningar. Istället skulle de vara ”solidariska” med arbetare i andra industrier och se till att de själva inte fick mer än de.

Tre målsättningar

På LO-kongressen 1976 satte man tre mål för löntagarfonderna:

• De skulle stödja den solidariska lönepolitiken. Genom att företagen fick avstå en del av sin övervinst till fonderna skulle det vara lättare att få arbetarna att avstå från löneökningar i de framgångsrika företagen.
• De skulle motverka makt- och förmögenhetskoncentrationen.
• De skulle ge löntagarna medinflytande på de olika arbetsplatserna.

Enligt Meidner som var huvudutredare fanns det ett mer djupgående skäl till löntagarfondsförslaget, nämligen att förhindra en upprepning av strejkvågen som kom i början av 70-talet. Uppenbart såg då fackbyråkratin fonderna som en fortsättning på de olika arbetsrättsreformerna som just genomförts, en fortsatt förstärkning av deras samhälleliga ställning. Så kom förslaget också att uppfattas av stora delar av borgerligheten. Genom den fortsatta nergången i industriinvesteringarna kom under slutet av 70-talet en ny målsättning att dominera debatten, målsättningen att öka det ”kollektiva” sparandet för att öka industrins investeringar. Ett annat, men mindre fint sätt att säga samma sak är att höja utsugningsgraden av den svenska arbetskraften.

Utredningen arbetade utifrån dessa målsättningar och resultatet blev boken Arbetarrörelsen och löntagarfonderna. Den har antagits både på LO:s och SAP:s kongresser under 1981. I denna bok slår man fast grundproblemen, nämligen att kapitalets profiter är för små. Man har tom gjort en deklaration om hur pass små (otillräckliga) de är. Investeringarna måste under 80-talet öka med 30%.43 Det betyder att en normal arbetarfamilj måste avstå ytterligare omkring l 000 kr i månaden för att kapitalismen skall överleva. Naturligtvis uttrycker SAP och LO inte det på det här råa och öppenhjärtliga sättet. Man säger helt enkelt att det arbetarna måste avstå från är l O 000 per år i framtiden. Trots att detta är precis vad landets arbetare gjort sedan 1976 har krisen i investeringarna bara förvärrats.

Vinster m m totalt i miljarder kronor

-74 -75 -76 -77 -78 -79 Totalt Vinstdel. totalt 1974-79 lönt.-fond
Resultat 16,5 11,5 11,7 3,3 9,3 16,4
Eget kapital 83 93 102 104 113 126
Vinster 17 13,8 13,6 10,2 14,2 18,7 =87,5
Vinst över 15 % av eget kapital 6,9 4,4 4,5 2,9 6,2 7,4 =32,3 6,5
Vinst över 20 % av eget kapital 4,9 2,8 3,2 2,0 5,1 5,5 =23,5 4,7

Vinst och eget kapital är beräknade som i LO/SAP:s fondförslag. Den första posten, Resultat, är vinster minus förluster. Den visar bl a att 1977 och -78 var svåra förlustår främst inom de stora krisbranscherna. Det är också förlusterna som svarar för de stora resultatvariationerna vinsterna förändras betydligt mindre 

Fonderna skall finansieras dels genom en höjning av ATP-avgiften, dels genom att 20 % av ”övervinsterna” skulle föras över till fonderna. Med övervinst menar man en avkastning som är över 15-20% på det investerade totalkapitalet. LO/SAP har sagt att det är rimligt med en l 0 % vinst på investerat kapital, men då får man lägga till inflationen. Enligt LO-tidningen 20/21 -82 skulle företagen fått avstå mindre än l miljard om året i övervinstbeskattning om LO/SAP-förslaget varit genomfört under den andra hälften av 70-talet. Mot detta skall ställas de miljarder som löntagarna skulle ha fått avräknat på sina löner om ATP-avgiften höjts.(44)

Varför har man just denna finansieringsmodell? Bert Lundin fd ordförande i Metall svarar på denna fråga i LO-tidningen nr 5 -81. egna anteckningar (citat)

Med bred uppslutning menar här Bertil Lundin uppenbart människor typ sin bror Volvodirektören och inte de som arbetar i företagen. Han vill ha storfinans och företag med på denna nya idé.
Hur skall fonderna byggas upp? 50% skall förvaltas av de anställda på de enskilda företagen, dvs i praktiken de lokala fackföreningarna, både från LO och de olika tjänstemannafacken. Den andra hälften skall förvaltas av 24 regionala fonder uppbyggda länsvis. Sedan har utredningen lagt fram två alternativa förslag om hur representanterna till dessa fonder skall utses. Alternativ 1 är genom löntagarval, dvs i val till fonderna där alla som har ATP-poäng har rösträtt. Alternativ 2 är genom fackliga val. dvs genom den ”demokratiska” beslutsprocessen vi har i våra fackföreningar idag (där t ex fackliga oppositioner är förbjudna att ställa upp med egna samlingslistor) inom Metall.

Vad säger då Bert Lundin om detta i samma intervju?

”Jag uppfattar det som ett alternativ (dvs löntagarval) som kommit till för att lugna de röster som kommit fram under debattens gång och de som gått upp i falsett”.

Under alla förhållanden blir det fackbyråkrater och ev kommunalpolitiker som kommer att få ”förtroendet” att spekulera med arbetarnas pengar på börsen. Egentligen borde ju storföretagsamheten och börsspekulanterna vara nöjda. Miljarder kommer att tillföras börsen. Pengarna kommer att investeras av amatörer på området. Vad har en fackordförande att sätta emot en Wall eller Wallenberg när det gäller att spela på börsen? Men som alla vet är de måttligt intresserade. Istället har SAF gått ut i en ursinnig kampanj mot fonderna.

Kapitalets motattack

Om grundorsakerna till denna kampanj (som också utnyttjas som en rasande kampanj mot allt vad progressiva krafter och arbetarrörelse heter) är rädsla för att fackföreningsbyråkratin skall bli en alltför mäktig faktor i samhället och på sikt undergräva det nuvarande kapitalets makt, finns det saker i förslagets tekniska utformning som skrämmer upp stora företagargrupper. De två viktigaste rör äganderätten och rösträtten till aktier – själva stommen i den enskilde kapitalistens makt.

Enligt det första förslaget ”bör den hittillsvarande möjligheten att ge ut aktier med olika rösträtt upphävas.”(45) Det låter oskyldigt, men om det infördes skulle det få stora negativa återverkningar på möjligheterna att med bara en liten del av ett företags aktiestock kontrollera företaget.

Idag finns olika typer av aktier på börsen. För vissa företag finns t ex A och B-aktierna, som nominellt är lika mycket värda men B-aktien har t ex bara en tusendel av A-aktiens röstvärde. Det möjliggör för finansfamiljerna att med tillräckligt med A-aktier kontrollera företag utan att för den skull ha en särskilt stor del av det totala kapitalet i bolaget.

SAP vill inte i sig undergräva Wallenberg och de andra finansfamiljernas makt på det här sättet utan föreslår att systemet med A- och B-aktier skall förbjudas för framtida nyemitteringar av aktier. Men det kommer att försvåra för nya finanshajar att tränga sig fram. I så motto har förslaget en konservativ tendens. Wallenberg själv har ju också legat mycket lågt i debatten.

Det andra förslaget är att en facklig initiativrätt införs där facket skall kunna tvinga ett företag att nyemittera aktier om det anses företagsekonomiskt nödvändigt att införskaffa mer riskvilligt kapital. Anledningen till att fondförslaget tar med detta är den samma som gör företagarna hysteriska över det. Utredningen skriver:

”Även om alla ekonomiska skäl – såväl företagsekonomiska som samhällsekonomiska – talar för att företagen borde öka sitt aktiekapital, kan de nuvarande ägarnas krav på oinskränkt kontroll i vissa fall leda till att man avstår från en både möjlig och behövlig kapitalförstärkning.(46)

Förslaget hotar alltså de nuvarande ägarna av företag med att de kan förlora kontrollen genom fackets krav på att aktiekapitalet ökas och att löntagarfonderna därefter köper upp dessa nya aktier då de nuvarande ägarna inte kan uppbåda tillräckligt kapital. En kapitalist föredrar naturligtvis ett företag som går dåligt som han själv kontrollerar än ett som går bra men som han inte kontrollerar.

Om det utifrån borgarklassens ståndpunkter finns goda skäl att bekämpa fonderna till förmån för den gamla vanliga aktiemarknaden finns det från socialistiska utgångspunkter ännu bättre skäl att vara emot löntagarfonder.

Arbetarrörelsen har varit emot kapitalismen av fyra huvudskäl:

För det första så snedvrider produktionen för profit sättet på vilket samhällets resurser används. Krigsmateriel, och onödiga lyxprylar tillverkas samtidigt som många i världen lider brist på det nödvändiga. USA:s hundar äter sammanlagt mer kött än alla Indiens svältande hundratals miljoner. Hundarnas husse efterfrågar hundmat och kan betala för den. De svältande barnen i Indien efterfrågar också kött med de kan inte betala för den. Alltså svälter barnen ihjäl och hundarna fetmar. Allt som kan tillverkas med tillräcklig vinst tillverkas, allt som inte kan tillverkas med vinst tillverkas inte. I kapitalets upp och nedvända värld blir reklam och marknadsföring nyttiga och närande verksamheter. Barnomsorg och sjukvård blir onyttiga och tärande.

För det andra ger konkurrensen på marknader mellan de olika kapitalen upphov till en enorm centralisering och koncentration av makt och ägande till ett litet fåtal. Ekonomin kontrolleras till slut av ett mycket litet antal företag. Hela samhällslivet får rätta sig efter dessa företag.

För det tredje sker det ett direkt slöseri med mänskliga och samhälleliga resurser. Miljontals människor går arbetslösa endast därför att deras arbetskraft inte kan utnyttjas med tillräcklig hög vinst för företagen. Konkurrensen på marknaden gör att deras arbetskraft inte efterfrågas, samtidigt som maskiner och fabriker står outnyttjade och det finns stora behov att täcka genom en ökad produktion av nyttigheter.

För det fjärde fördelas konsumtionen ojämnt. De som jobbar hårdast och har de smutsigaste och farligaste jobben får den sämsta lönen. Det är den översta femtedelen av befolkningen som svarar för den största delen av ”överkonsumtionen” utöver det nödvändigaste i samhället.

Löntagarfonderna kommer inte att rucka på någonting av detta. Tvärtom kommer de att förvärra marknadsekonomins och konkurrensens skadliga effekter. Som det står i utredningen: ”Fonderna skall köpa aktier, och skall eftersträva en god avkastning på sitt kapitalinnehav.” Köpa aktier och god avkastning är kursiverade i originalet. Ledande representanter för SAP har vid många tillfällen försäkrat att syftet med fonderna är att stärka näringslivet och marknadsekonomin. En lösning av krisen kräver ett brott på arbetarnas villkor med marknadsekonomi och storföretagsamhet och övergång till en planerad ekonomi under de arbetandes kontroll.

SAP:s och fackföreningsbyråkratins lösning med löntagarfonder innebär en satsning på marknadsekonomin -samma marknadsekonomi som är roten till krisen. Löntagarfonder skulle drabba landets arbetare hårt, sänka deras levnadsstandard, öka arbetslösheten och sätta den sista spiken i fackföreningarnas roll som försvarare av arbetarklassens omedelbara intressen. En analys av förslagets konsekvenser visar detta.

Konsekvenserna

l. Enligt förslaget skall löneavgifter tas från alla företag men bara investeras i de mest lönsamma, de som ger en god avkastning. Pengar kommer att pumpas ur krisbranscherna och pumpas in i de lönsamma företagen. Nedläggningen av krisbranscherna kommer att påskyndas. Eftersom löntagarfonderna inte kan öka den totala efterfrågan kommer investeringarna (om det blir några) i de lönsamma företagen också att plocka bort jobb. Företagen kommer att automatisera, datorisera och robotisera för att utföra samma produktion med mindre mängd arbetare. Löntagarfonderna kommer att stjäla arbeten i två ändar – dels genom snabbare nerläggning av krisföretagen, dels genom att de framgångsrika företagen plockar bort arbetstillfällen genom sina investeringar.

2. Maktkoncentrationen i näringslivet kommer att öka. Oftast är de mest lönsamma företagen de stora och medelstora. Dit kommer löntagarfondspengar att gå i den mån de överhuvudtaget kommer att gå till industriinvesteringar. Småföretagen får betala kakan men inte äta den. Förslaget kommer alltså att ytterligare förstärka koncentrationen och monopoliseringen av näringslivet.

3. Löntagarfonderna kommer inte åt roten till det onda, tvärtom. Företagen vägrar att investera på grund av att efterfrågan på deras produkter inte är tillräckligt stor och därför att vinsten på satsat kapital är för låg. Efterfrågan och därmed utvecklingen inom industrin bestäms i sista hand av utvecklingen på världsmarknaden. Mer än hälften av industriproduktionen går på export och exportefterfrågan kan inga löntagarfonder i världen öka. Istället kommer en svensk åtstramning (genom att arbetarna tvingas avstå en del av sin lön till fonderna) att dra sitt lilla strå till stacken för att få ner den totala efterfrågan i världsekonomin och därmed förvärra överproduktionskrisen.

4. Samtidigt kommer löntagarfonderna att öka den mängd kapital som finns tillgängligt för spekulation. Redan idag har företagen miljarder som de saknar tillräckligt lönsamma investeringsobjekt för. Bolag som sysslar med börsjobberi, fastighetsspekulation och liknande är för närvarande mer lönsamma än produktiva bolag. Och löntagarfonder skall ju investeras i de mest lönsamma företagen. Det finns inga som helst garantier för att löntagarfondernas pengar kommer att gå till produktiva industriinvesteringar.

5. Det finns inga som helst garantier för att pengarna överhuvudtaget kommer att stanna i Sverige. De stora . företagen som styr vår ekonomi investerar en allt större del av sitt kapital utomlands. Det kan visa sig vara mer lönsamt med investeringar i Thailand eller på Sri Lanka och Filippinerna. Det är fortfarande kapitalistiska, företagsekonomiska kriterier som skall styra investeringarna.

6. Löntagarfonderna sänker direkt standarden för arbetarna genom den föreslagna höjningen av ATP-avgiften som kommer att ”räknas av” i kommande avtalsrörelser. SAP har redan intecknat arbetarnas löner ganska kraftigt innan de ens fått regeringsmakten. ”Marginalskattereformen” skall finansieras genom en direkt höjning av skatten för de allra sämst ställda plus att resten av höginkomsttagarnas skattelättnader skall betalas genom höjd arbetsgivaravgift med några eller någon procent som skall räknas av i avtalsförhandlingarna. Momsen har de lovat höja, vilket direkt kapar reallönen. Allt detta i en vikande världsekonomi. Det börjar lukta ganska kraftigt om den socialdemokratiska politiken.

7. Fackföreningarna kommer att utvecklas till en ny slags kapitalgrupp som Israels Histadrut med intressen rakt motsatta arbetarnas. Redan idag har en vanlig arbetare knappt någonting att säga till om i sin egen fackförening. Alla viktiga beslut ligger på LO:s förbundsstyrelse och välbetalda ombudsmän. Fackföreningsbyråkratins omvandling till kapitalförvaltare skulle ge dödsstöten åt fackföreningarna som vi känner dem. Även om det är en process som skulle ta årtionden skulle ändå färdriktningen vara klar. Alla rester av demokrati som fortfarande finns kvar i facket skulle byråkratin tvingas strypa. Hur skall man annars kunna driva igenom nedläggningar och rationaliseringar för att skapa ”den goda avkastningen” som löntagarfonderna och deras förvaltare skall sträva efter?

Om socialdemokratin verkligen menar allvar med sitt prat om att öka arbetarnas inflytande och bryta den privata maktkoncentrationen hade de kunnat göra det flera gånger om utan att det kostat staten eller ens en enskild kapitalist ett öre. De hade kunnat använt ATP-fonderna för att köpa upp företagen istället för att låna ut fonderna till dem. De hade kunnat avskaffa de stora kapitalgruppernas bestämmanderätt över de aktier som de har nergrävda i sina olika familjestiftelser – aktier värda hundratals miljoner som dessa familjer använder för att kontrollera svensk industri utan att de formellt sett äger ett öre av dessa stiftelser. De hade kunnat avskaffa uppdelningen i A- och B-aktier för att något minska den privata maktkoncentrationen. De hade kunnat avskaffa de antifackliga lagarna som kraftigt beskär fackets möjligheter att verkligen arbeta för inflytande och makt. Men något av detta har de uppenbart inte en tanke på att göra och deras prat om löntagarfonder som ett medel att bryta den privata maktkoncentrationen klingar därför falskt. Vad skall man säga om en person som envisas med att använda nagelfil för att fälla ett träd istället för den yxa som ligger framme?

Från socialistiska utgångspunkter är saken enkel. Förstatliga storbolagen och banker under fackets kontroll (och se till att arbetarna får kontroll över facket). Det finns ingen anledning vårtor de stora finansfamiljerna skall ersättas två gånger om: dels genom alla de vinster de sugit ur företagen, dels genom att få betalt för det företag som byggts upp genom arbetarnas slit. Beslagtar man 32 finansfamiljers aktieinnehav så har samhället i praktiken kontroll över storföretagen. De ?-nå aktieägarna kan lösas ut eller till och med få betala aktierna som en slags obligation så att de likställs med de som sparat på bank.

Två masker

Den socialdemokratiska byråkratin har två ansikten, eller rättare sagt två masker en vänd mot arbetarklassen och en annan mot borgarna.

I löntagarfondsfrågan försöker SAP å ena sidan övertyga landets företagare om att förslagets nästan enda syfte är att få landets arbetare att avstå en del av sin lön för att stärka näringslivet och marknadsekonomin genom att aktiemarknaden tillförs friskt kapital. Å den andra vänder sig SAP till landets arbetare för vilka man utmålar fonderna som ett sätt att skaffa löntagarna ökat inflytande på jobbet och bryta den privata maktkoncentrationen i näringslivet.

För den lägre fackliga byråkratin och de förtroendevalda utmålar man dessutom fondförslaget som det som skall lyckas där MBL har misslyckats. Det skall befästa det lokala fackets makt gentemot företagsledningar och nuvarande aktieägare. Till detta ändamål har de också dragit fram en skrämmande dokumentation om den privata maktkoncentrationen. I deras utredningar och skrifter – de två viktigaste är Arbetarrörelsen och Löntagarfonderna och Framtid för Sverige – varnas i nästan socialistiska termer för privatkapitalismens fördärvlighet.

Men när det gäller fondfrågan har den socialdemokratiska byråkratin blivit ett offer för sin egen propaganda. Sådant har hänt förut. När Palme & Co utmålade MBL som århundradets reform som helt skulle kullkasta maktförhållandena på arbetsmarknaden var de också offer för sin egen retorik. De frammanade förhoppningar som förslagen inte kunde infria. Men till skillnad från arbetsmarknadslagarna har de nu storkapitalet emot sig. Och arbetarna klarar de inte av att mobilisera för frågan. Den saknar trovärdighet.

Arbetarna stänger inte av TV:n när Palme beskriver fonderna som ett sätt att få arbetarna att avstå sin lön till aktieköp. Det undgår inte företagarna att Metallarbetaren och LO-tidningen
förutom detta också frammålar förslaget som ett medel för att sätta kapitalet på plats och ge fackbyråkratin en plats i solen. Genom denna dubbla argumentationen förlorar fondfrågan all trovärdighet.

Socialdemokratin kommer att tvingas till reträtt på reträtt för att svära sig fri från alla fula misstankar om att man överhuvudtaget menar någonting med fondförslaget. Det hela är en utmärkt illustration till socialdemokratins dubbla karaktär – ett borgerligt arbetarparti – och en utmärkt illustration till socialdemokratins nya utvecklingsfas. Socialdemokratin saknar förmåga att mobilisera sina anhängare för förslag som endast är ett uttryck för byråkratins snäva kastintressen. Opinionsmätningarna i fråga, som naturligtvis är vinklade beställningsarbeten från olika företagarföreningar, tyder på att endast 5 – 6 % av befolkningen ger förslaget sitt helhjärtade stöd.(47) Och även om mätningarna är vinklade så ger de ett hum om vart vinden blåser. Även om den socialdemokratiska byråkratin har stora ekonomiska resurser väger de lätt när storkapitalet verkligen satsar. Då kan miljarderna rulla i SAF:s propaganda-apparat. Och med radio/TV och stora delar av pressen i borgarnas händer hamnar byråkratin i underläge i kampen om den allmänna opinionen. Det enda som skulle kunna kontra SAF:s offensiv vore en massaktivitet på landets arbetarplatser. Men det går naturligtvis inte att entusiasmera vanliga arbetare för ett förslag som innebär att de skall sänka sin lön till förmån för företagare, fackpampar och yrkespolitiker. Socialdemokratin måste hitta andra frågor att driva under 80-talets valkampanjer.

V ARBETARRÖRELSEN UNDER 80-TALET

Borgarna brukar tala om ”det hemska 80-talet”. Hemskt kommer det att bli. Frågan är om det kan komma någonting gott av det hemska. Kan arbetarklassen utnyttja kapitalismens kris för att själv ta över samhällsmakten eller kommer krisen att sluta i krig, massförstörelse och civilisationens undergång? Det val som en gång Rosa Luxemburg ställde arbetarrörelsen inför är fortfarande aktuellt:

”Vi står inför detta val: antingen imperialismens triumf och förödelse för all kultur som i antikens Rom – förödelse, avfolkning, degeneration, en väldig begravningsplats; eller socialismens seger.”

Den första frågan som måste ställas är:
Kan de nuvarande partierna på något sätt lösa den nuvarande krisen eller kommer andra krafter att träda fram? Det kanske inte finns något utrymme för ett socialistiskt alternativ.

Marxismen är ingen spådomskonst eller den exakta förutsägelsens vetenskap som astronomi. Den kan bara peka ut de olika alternativen som är möjliga och de troliga utvecklingsalternativen. Historien är inte förutbestämd. Den avgörs av styrkeförhållandena mellan klasserna. Och klassernas styrka avgörs i sista hand av vilka partier och organisationer klasserna lyckas skapa åt sig för att tillvarata sina intressen.

Man får inte heller glömma bort att partier och föreningar som en gång bildades av klassen utvecklas och har en egen dynamik som inte är parallell med klassens utveckling. Ett parti är aldrig ett ”rent” uttryck för en klass intressen. Intressena förmedlas alltid av individer och grupper av individer. Och dessa individer och grupper kan utveckla särintressen skilda från klassen, kan spjälkas av från den klass som de en gång kom från eller drogs till. De kan ge uttryck för intressen som är direkt motstridiga de som partiet en gång bildades för att tillvarata. Historien är fylld av sådana omvandlingar. Bolsjevikpartiets urartning och förvandling till sin motsats är ett exempel. Den socialdemokratiska byråkratin med sin bas i individer och skikt som står utanför arbetarklassen och som är främmande för den är ett annat. Istället för att vara en hjälp på vägen har partiet förvandlats till ett hinder som måste övervinnas.

Vi har här pekat på hur de svenska partierna utvecklats och vilken sammansättning de har idag. För de tre borgerliga partierna gäller att de inte har någon form av aktiv, folklig massa. De är statssubventionerade tjänstemannapartier till stor del. Skillnaden mot 30-talet är särskilt stor när det gäller socialdemokratin. Partiet har tappat nästan hela sin aktiva bas av arbetare i produktionen. SAP har säkert en mobiliserbar reserv i alla de hundratusentals fackliga förtroendemän som skolas upp genom de fackliga apparaterna. Men idag återfinns inte dessa som grupp bland de aktiva partiarbetarna. Genom sin nuvarande struktur och sociala sammansättning är samtliga fyra partier knappast livsdugliga i en situation av mycket skärpt klasspolarisering. Idag är det LO och SAF som får träda in som ”surrogat” partier och mer direkt stå för klassintressena. Haken är bara att när det gäller LO så företräder byråkratin inga proletära klassintressen. Byråkratin träder in i klassens ställe och talar i dess namn. Som social grupp står den närmast tjänstemän i mellan och (oppositioner. Sett i ett historiskt perspektiv företräder den kapitalets intressen inom arbetarklassen.

Politisk splittring

Vad vi kan vänta oss på det politiska planet är en ökad differentiering mellan de olika partierna. De små sprickor som finns idag kommer att vidgas. Även om samtliga partier är inbitna försvarare av kapitalismen kommer de att slåss om hur det skall gå till. Redan idag står det klart att den politiska kampen mellan dessa partier kommer att gälla formerna för åtstramningspolitiken – inte om den skall föras utan hur. Den viktigaste skillnaden är att socialdemokraterna idag av historiska skäl är uppknutna till en rad sociala reformer som a-kassa, sjukkassa och pensioner. Deras politiska förtroende bland arbetarna vilar bland annat på att de av arbetarna upplevs som garanter för dessa reformer. Även om socialdemokratierna på tusen och ett sätt är uppknutna till staten, storbolagen och marknadsekonomin så kan de inte gå till frontalangrepp mot dessa reformer. Det skulle kosta för mycket förtroendekapital bland arbetarna. Därför kommer SAP troligen i mycket högre grad än borgarna att lita till att inflationen gröper ur löner och levnadsstandard för de breda löntagargrupperna. Inflationen aren mer svårgripbar fiende än en regering som sänker sjukersättningar och ger skattelättnader till små och stora företagare.

Dessutom kommer de rena gåvorna till företagen att öka under täckmanteln att rädda jobb.
Men genom samtliga politiska partiers över- och medelklassbas har det byggts in en svår motsättning i hela det politiska systemet som står hindrande i vägen. Det hjälper inte företagen att arbetarklassen flås för att pengarna istället skall konsumeras av improduktiva tjänstemän och statsbyråkrater. Och det är vad som håller på att hända. Två exempel är skattereformen och subventionerna till villaägarna.

Skattereformen över för ca 9 miljarder till de redan välbeställda. Men det minskar inga budgetunderskott eller höjer vinstnivån i företagen. Utvecklingen av subventionerna till villaägarna visar på samma sak. Där får de en del av bostadsbidragen, hälften av räntebidragen och alla skattesubventioner när det gäller boendet. Och det är en tredjedel av villaägarna, den mest välbärgade som får lejonparten. Bara under 1982 beräknas kostnaderna bli nästan tjugo miljarder för statskassan i uteblivna skatter och i utbetalda bidrag till villaägare. Och det hjälper inte heller upp några budgetunderskott och inte höjer det några vinster heller.(48)

En annan motsättning som är inbyggd i det politiska systemet är de enorma summor som olika politiska påtryckningsgrupper lyckas utveckla i bidrag till fallfärdiga industrier. Bara mellan åren 74/75 och 79/80 så ökade industristödet med 17 miljarder.(49) Sett från arbetarklassens ståndpunkt är naturligtvis denna skattesubventionering att föredra framför nerläggning eller importtullar. Men på sikt så förvärrar den lönsamheten för totalkapitalet genom att kapital som inte ger tillräcklig eller negativ avkastning inte förstörs. Och det är inte alltid fackföreningarna som går i spetsen när det gäller att pytsa in skattemedel i fallfärdiga företag.

Bankerna riskerar fruktansvärda förluster om ett storföretag inställer betalningarna. Många småföretagare ruineras när en jätte faller. I många fall har de innestående fordringarna på många hundratusen eller miljoner som går förlorade vid en konkurs. Och detta skapar i sin tur en kedja av konkurser och betalningsinställelser. Skogsägarnas hårda grepp över Centern förklaras av detta fenomen. Uteblivna skattemedel till utkonkurrerade massafabriker skulle drabba Centerns partimedlemmar hårt.

Ränteutgifterna för skatteskulden är en annan inbyggd motsättning i systemet. I sig är en stor statsskuld ingen katastrof rent nationalekonomiskt. Men rent politiskt innebär det att en stigande del av skatterna går till att medelst ränteutbetalningar berika de som har råd att låna pengar till statskassan – överklassen och den övre delen av medelklassen. Det ökar klasspolariseringen i samhället. För budgetåret 1982/83 beräknas statens ränteutgifter vara 39 miljarder kronor.(50)

Lägger man ihop bidragen till villaägarna, ökningen av industristödet och ränteutgifterna så har man i praktiken täckt budgetunderskottet på 76 miljarder för 1982/83. Eftersom statsskulden var mycket liten när borgarregeringen trädde till så ser man hur absurt talet om att landet lever över sina tillgångar är. Hela budgetunderskottet kan förklaras av bidrag och räntebetalningar och rena gåvor till företag, medel- och överklassen. Detta samtidigt som landets arbetare i de flesta fall fått reallönen sänkt med mer än tusen kronor i månaden.

En borgerlig regering som såg till systemets långsiktiga intressen och inte till de enskilda borgarnas levnadsstandard skulle självklart ha klämt åt arbetarna t.o.m. hårdare än den nuvarande borgarregeringen. Men den hade inte förstört statsfinanserna genom gåvor och subventioner till medel- och överklassens konsumtion. Man hade inte slängt ut tiotals miljarder på företag som ändå inte kunde överleva, utan sett till att höja vinstnivån drastiskt för de företag som verkligen går bra. Man hade inte heller försökt hålla arbetslöshetssiffrorna nere utan sett till att verkligen använda arbetslösheten som ett medel att sätta pli på arbetarklassen för att öka produktiviteten och minska kostnaderna för företagen. En sådan strategi skulle haft en chans att sätta industrierna på fötter, på kort sikt. Till skillnad från Chiles industri så är ju den svenska till stora delar fortfarande relativt konkurrenskraftig och en mycket kraftig omfördelning mellan arbete och kapital skulle ha kunnat ge exportindustrin en sådan puff att de förlorade hemmamarknaderna skulle ha ersatts och överträffats.

Sex farliga kurvor

Av de sex farliga kurvorna som nationalekonomerna brukar ta upp för att visa på krisen i ekonomin, är det ingen som inte kan föras tillbaka på den internationella utvecklingen. Den faktor som ligger till grund och delvis styr de andra kurvorna i ekonomin är industriinvesteringarna. De har sjunkit i de flesta industriländer som en direkt effekt av att kapitalismen är i en nedåtgående fas. (Se Sten Ljunggrens artikel i detta nummer).

Världsmarknaden stagnerar, det råder överproduktion inom många av ekonomins sektorer, vinsterna är inte tillräckligt höga eller efterfrågan tillräckligt stor för att företagen skall anse det lönsamt att investera i nya fabriker. Istället investeras det i produktivitetsförbättringar (nyare maskiner, datorer, robotar etc). När produktiviteten ökar mer än produktionen gör, då stiger arbetslösheten. Efter varje nergång i konjunkturen under 70-talet har arbetslösheten inte gått tillbaka utan ”stabiliserats” på en högre nivå som i sin tur stigit ännu mer vid den följande lågkonjunkturen. Idag är arbetslösheten 30 miljoner i OECD-området (samtliga imperialistiska stater). Arbetslösheten skapar i sin tur ett tryck på statsbudgeten (vars struktur varit anpassad till en expanderande kapitalism och ökande skatteintäkter) genom att skatteintäkterna från de arbetslösa går förlorade samtidigt som statens sociala utgifter ökar.

Enligt en socialdemokratisk utredning kostar varje försäkrad arbetslös staten ca 90 000 genom bidrag och uteblivna skatter.(51) Förtidspensionerade och ej anslutna till a-kassan kostar inte lika mycket. Men tar man hänsyn till att företagens uteblivna överskott (vinst inom kapitalismen), kapitalförstöringen och andra kostnader på grund av arbetslösheten så måste slutkostnaden för samhället bli i genomsnitt betydligt högre än 100 000 kr per arbetslös. Enligt beräkningar som gjorts skulle varje arbetslös på sikt öka sjukhuskostnaderna med mer än 50 000.(52) Beräknat på LO-tidningens siffror på den verkliga arbetslösheten (580 000) skulle alltså redan nu den svenska arbetslösheten kosta statskassan mer än 50 miljarder kronor.

Kostnaderna för arbetslösheten i västvärlden har alltså stigit fruktansvärt under det sista decenniet. Även om man sätter den genomsnittliga kostnaden för samhället så lågt som 100 000 per arbetslös (en alldeles för låg siffra om man adderar ihop de olika kostnadsposterna) skulle den för hela den imperialistiska världen ligga på 3 000 miljarder kronor.

Budgetunderskottet driver i sin tur på inflationen och ränteläget som gör det än mer olönsamt att investera i industrin. Arbetslösheten, budgetunderskottet och inflationen pressar på så sätt ner arbetarnas reallön. Deras köpkraft minskar, vilket i sin tur ytterligare minskar efterfrågan på världsmarknaden, vilket ytterligare pressar ner industriinvesteringarna osv. I länder med en stark och kämpande fackföreningsrörelse har arbetarna mött pressen på sin köpkraft med facklig kamp och på så sätt lyckats hålla uppe lönerna. LO:s oförmåga (eller snarare ovilja) att försvara LO-kollektivets reallön märks på ett reallönefall på omkring 10%. Åtstramningar för att skära ner budgetunderskottet skapar ytterligare arbetslöshet osv. Hela systemet är inne i en ond cirkel.

I ena änden av cirkeln går industriinvesteringarna ner och driver alltså på alla andra negativa kurvor. I andra änden löses blandningen (inflation, budgetunderskott etc) ut i en ständigt stigande arbetslöshet. För vanliga människor är saker som budgetunderskott, handelsbalans och investeringar, abstraktioner som inte påverkar deras politiska beteende i någon högre grad. Inflation, sjunkande reallöner och arbetslöshet är därmed direkt gripbara storheter.

Inflation och arbetslöshet

Inflationen ger utslag i form av sjunkande reallöner och en omfördelning av samhällets rikedomar från dem som arbetar till dem som lånar och spekulerar, En långsamt sjunkande, istället för en långsamt stigande reallön, rubbar naturligtvis tilltron till det politiska systemet bland breda löntagarskikt. Om det också skall rubba deras tilltro till kapitalismen som ekonomiskt system, krävs ett medvetet ingripande från ett revolutionärt arbetarparti med tillräcklig styrka för att nå ut till de centrala delarna av befolkningen med sitt budskap. Men säkerhetsmarginalerna är höga. Det behövs betydligt mer än en 10 % sänkning av reallönen för att det politiska systemet i sig skall svikta. Smärtgränsen för arbetarklassen som helhet när det gäller reallönesänkningar går nog snarare vid 35 % och en bit bortom än vid 10 %. Annat är illusionsmakeri.

Samma sak gäller arbetslösheten. Redan idag är den verkliga arbetslösheten över 10% i många imperialistiska länderna, utan att det fått katastrofala konsekvenser för de etablerade politiska partierna. Men effekterna här är betydligt mer komplicerade än vid en ”enkel” reallönesänkning.

En ökad arbetslöshet leder till en ökad misstro mot det politiska systemet som sådant och öppnar därmed möjligheterna för en revolutionär politik. Men det leder samtidigt till en försvagning och begynnande upplösning av arbetarkollektivet samtidigt som det minskar arbetarklassens vikt i systemet som helhet.

De verkliga, hårda, massiva attackerna på arbetarna tar sin utgångspunkt just i de arbetslösa. Med stridbara, kämpande fackföreningar är det svårt för kapitalet att slå mot arbetarna i produktionen och pressa tillbaka deras positioner. Företagsägarna går istället omvägen via de arbetslösa. Genom urholkning av arbetslöshetsstödet vinner de ett dubbelt syfte. Dels minskar de totalkostnaderna för arbetskraften, dels kommer arbetslösheten att framtona som ett verkligt hot för de arbetare som har arbete. På detta vis kan de öka pressen på de arbetande genom att motståndet mot omplaceringar, rationaliseringar och andra försämringar minskar. En ökad arbetstakt föredras framför arbetslöshet med kanske en halvering eller mer av den disponibla inkomsten som följd. Företagens utrymme för ren utpressning mot stat, kommun, fack och den enskilde arbetaren ökar. Om vi inte får fortsätta att förpesta miljön, om vi inte får höja arbetstakten, om vi inte får avskeda var tionde, etc, ja, då lägger vi ner så alla blir arbetslösa. Det är den ständiga visan som kommer att sjungas om och om igen. Här kommer det att uppstå en djup klyfta mellan de borgerliga partierna å ena sidan och socialdemokratin å den andra.

De borgerliga partierna är kluvna i sin inställning till arbetslösheten. Å ena sidan är de stigande arbetslöshetssiffrorna en politisk black om foten för dem när de har regeringsansvaret. Å andra sidan inser de att det är ”nyttigt” med stigande arbetslöshet av de förut angivna skälen. Blir arbetslösheten alltför stor kommer de att se stora delar av sin folkliga väljarbas överge dem – för alternativ till höger eller vänster. Dess politik kommer logiskt att gå ut på att i första omgången slå mot de redan arbetslösas understöd och rättigheter. En sänkning av de direkta bidragen, ökade krav på ”rörlighet” för att överhuvudtaget kombinera bidrag med en ökad ovillighet att ”rädda” jobb genom ökade statliga subventioner, kommer att förbli huvuddragen i varje borgerlig regerings arbetsmarknadspolitik.

Den offentliga sektorn

I andra hand kommer en sådan regering att slå mot den s k offentliga sektorn. Dvs inte mot polis, militär, den högre och lägre statliga och kommunala byråkratin, utan mot arbetarbefolkningens sociala rättigheter. ”Vi har inte råd” kommer stridsropen från borgerligheten att ljuda. ”Vi måste satsa på produktiv industri. Vi måste sätta en gräns för den tärande offentliga sektorn – mindre till sjukhus, barnomsorg, pensionärer, skolor etc.” Men denna offentliga sektor är ingen homogen helhet. Grovt kan man urskilja fem sektorer inom den offentliga sektorn:

Den första är rena transfereringar. Barnbidrag, bostadsbidrag, räntebidrag. pensioner, a-kassa etc. Det är bara ett sätt att skattevägen omfördela den privata konsumtionen. På köpet drar de med sig en viss statlig och kommunal byråkrati och administration.

Den andra är transfereringar som går till olika företag. Den vägen har över 100 miljarder vandrat över till sk krisdrabbade industrier under 70-talet. Stödet till jordbruket är ett annat exempel.

Den tredje är kostnaderna för den egentliga borgerliga statens upprätthållande: militär, polis, statsförvaltning, domstolsväsen. Denna sektor är till stora delar rent parasitär och är i sista hand till för att garantera borgarklassens herravälde.

Den fjärde är de affärsdrivande verken och statsföretagen. Exempel televerket, posten (som ger stora vinster i kraft av sin monopolställning) och varven, LKAB och liknande f d privatföretag (oftast kraftiga förlustföretag) som staten köpt av olika politiska skäl. Dessa har den viktiga ideologiska funktionen för borgarna att i praktiken visa på ”socialismens” oförmåga att upprätthålla produktionen effektivt. Genom ett förvandlingsnummer i den högre skolan så förvandlas alltså svenska varvs- och stålföretag från exempel på privat företagsamhets misslyckande till kapitalismens överlägsenhet över socialismen. Mellanledet är miljardöverföringar från de skattebetalande löntagarna till de konkursmässiga kapitalisterna.

Den femte är produktionen av olika slag av nyttigheter som sjukvård. undervisning, åldringsvård, barnomsorg och vägunderhållning. Det är en produktion som till viss del undandragits marknadslagarna och där tjänsterna tillhandahålles i första hand efter behov, gratis eller till mycket starkt subventionerade priser, som inte har någon direkt koppling till marknadspriset.

Borgerlighetens väg

De borgerliga partierna kommer att skära in på sektor l och kommer att dra in på det selektiva stödet i sektor 2 (det räddade ju en del arbetstillfällen, om även till stora kostnader) och istället omfördela det till allmänna, generella bidrag, gåvor och skattelättnader till alla företag. Sektor 3 kommer de istället att stärka. Byråkratin kommer att fortsätta att expandera, i sektor 4 kommer vi få se en ”effektivisering”, krav på vanliga företagsmässiga lönsamhetskriterier skall gälla även för de statliga företagen. Annars riskerar de nerläggning eller utförsäljning till privat kapital. Sektor 5 kommer att utsättas för hårdhänta nedskärningar, bantningar och rationaliseringar för att i största möjliga mån anpassa dem till marknadsekonomin. Delvis undantaget kommer att vara de delar som tjänar företagsamheten mer direkt.

Socialdemokratins väg

Socialdemokratin kommer delvis att ha andra intressen att försvara. Dels har de en bas i byråkratin i de delar som kommer att drabbas av attacken på den offentliga sektorn. Arbetsmarknadsdirektörer, sjukhusdirektörer, rektorer kommer att sitta med kniven i hand för att skära bort sjukvårdsbiträden, lärare och förskollärare. Men inte förrän de tvingas av politiska diktat. De två snabbast expanderande facken, Statsanställda och Kommunal, skulle få se många av sina medlemmar bli arbetslösa vilket skulle slå mot fackföreningsbyråkratin. Dessutom har socialdemokraterna en mycket stor del av sin väljarbas i dessa sektorer. Samma sak gäller ”tjänstemannafacken”. I sista hand kommer även socialdemokratin att skära här. Men alltid ett steg efter borgarna och utbasunerat som ett ”mindre ont” än en borgerlig åtstramningspolitik. Socialdemokratin kommer hela tiden att vara ett steg efter borgarna. Den blir borgarnas skugga. Kontraster mot 50- och 60-talet, då vi egentligen hade fem socialdemokratiska partier i landet, kommer att bli stor.”

Vi kommer att uppleva paradoxen att ju värre krisen blir desto aggressivare kommer de borgerliga partierna att slå fram det kapitalistiska budskapet, samtidigt som socialdemokratin kommer att bli allt blekare om nosen i brist på egna handlingsalternativ.

Hela strukturen på SAP, dess sociala sammansättning, traditioner och band med storföretagssamhet och stat gör att ett handlingsprogram som anvisar en väg ut ur krisen, som överskrider marknadsekonomins ramar, är stängd för dem.

SAP kommer att sakna en politik för att vända den växande arbetslösheten (denna är ju direkt förbunden med den imperialistiska världsekonomins nuvarande utvecklingsfas och kan bara brytas om man bryter med denna). Det kommer att sakna en politik för att angripa det växande budgetunderskottet utan att samtidigt angripa arbetarna. De kommer därmed också att sakna en långsiktig politik för att vända krisen inom den offentliga sektorn, (rättare sagt inom vissa delar av den offentliga sektorn).

Vinst och nytta

Det samhällssystem som vi lever i, en marknadsekonomi dominerad av ett fåtal storföretag och kännetecknat av en extrem ojämlikhet när det gäller ägande, makt och konsumtion, har som drivkraft dessa storföretags strävan efter maximal vinst. För att det skall finnas pengar till ”den offentliga” sektorn – pengar till sjukhusvård, undervisning, daghem etc – måste bomber, bilar och kosmetika tillverkas och försäljas med vinst. Detta har inget att göra med att det ena är varor och det andra är tjänster. Men i en kapitalistisk marknadsekonomi är den privata, vinststrävande sektorn en förutsättning för den offentliga servicen. Det går inte att försvara den offentliga sektorn utan att bryta med marknadsekonomin.

Teoretiskt är det möjligt att vända på hela systemet och fortfarande ha kapitalismen kvar. Skolor, sjukhus och vägverk kan drivas som privata företag som konkurrerar på marknaden och försöker sälja sina tjänster med vinst. Från denna privata, ”produktiva” sektor av ekonomi hämtas de skatter och avgifter som finansierar den offentliga sektorn. En offentlig sektor som består av att bilar, tv-apparater etc tillhandahålles gratis eller till starkt subventionerade priser.

Arbetarrörelsen har drivit igenom att en rad nyttigheter undandragits marknaden. Sjukhusvård avgörs inte idag i Sverige efter betalningsförmåga och om sjukhuset kan göra en vinst på operationen. Borgerligheten själv har i de flesta fall genomfört ett obligatoriskt och gratis undervisningssystem. Sjukvård och skolväsen är planerade och delvis styrda efter sociala behov. Även om naturligtvis kapitalistiska värderingar, prioriteringar och lönsamhetsnormer till stora delar fortfarande präglar denna del av den offentliga sektorn. I takt med att krisen förvärras kommer också kraven från borgerligheten om att omvandla delar av denna offentliga sektor till en direkt del av marknadsekonomin att bli allt högljuddare. Betalningsförmågan kommer då att avgöra om du skall räddas till livet eller inte.

För en människa som inte är fullständigt förgiftad av den dominerande borgerliga lönsamhetsideologin står det klart att sjukhusarbete inte är mindre nyttigt än bombplanstillverkning eller att utförandet av en teaterpjäs inte är improduktiv och onyttig medan tillverkning av cigaretter är produktiv och nyttig. Det är bara den som är fångad i de kategorier och lagar som styr vårt nuvarande samhälle, som kan upphöja dessa perversa värderingar till något naturbeständigt och för alla tider giltigt.

Socialdemokratins tragik är att den ifrågasätter dessa normer utan att ifrågasätta det samhällssystem som ger upphov till dem. Den står inför en konflikt mellan två skilda normsystem som den inte kan lösa annat än genom dess egen undergång.

VI KOMMANDE KRAFTMÄTNINGAR

Under 80-talet kommer den nedåtgående trenden för den kapitalistiska världsekonomin inte att kunna vända utan ett nytt historiskt nederlag för Västeuropas arbetarklass i nivå med 30-talets. Idag har borgerligheten ingen möjlighet till detta. Den försöker istället med de bakvända reformernas väg, att steg för steg rulla tillbaka arbetarrörelsens historiska landvinningar. På detta sätt hoppas de kunna bygga upp ett allt gynnsammare styrkeförhållande inför en slutgiltig kraftmätning. På grund av de oerhörda reserver som imperialismen förfogar över, inte bara materiella utan också politiska, genom arbetarrörelsens förborgerligande och inlemmade i det borgerliga systemet har krisen fått en långdragen och icke-katastrofal karaktär. I det imperialistiska systemets svagaste länkar i Västeuropa – Portugal, Spanien och Grekland – har borgarklassen klarat av övergången från historiskt utlevade diktaturer till mera moderna borgerliga demokratier tack vare de socialdemokratiska och kommunistiska partiernas kontroll över den organiserade arbetarrörelsen i dessa länder. En totalkonfrontation mellan klasserna uppsköts på detta sätt. Men den kommer förr eller senare. I övriga länder i Västeuropa har borgerligheten klarat åttiotalet genom att låta olika regeringsalternativ slitas ut. Danmark och Storbritannien är de mest typiska exemplen – inte bara för att krisen där slagit hårdare än i en rad andra europeiska länder utan p g a den regelbundenhet med vilken de olika regeringsalternativen avlöst varandra. Först nu börjar den engelska krisen ge utslag i form av förändrade politiska konstellationer. En polarisering äger rum i Labourpartiet: dels genom högerutbrytningen SDP (socialdemokraterna) dels genom att vänsterflygeln stärkts och fatt mer organiserade former.

Facket och arbetarvänstern

I Sverige har krisen fortfarande inte slagit igenom med full kraft. En arbetarklass som haft världens högsta levnadsstandard sätts inte i full rörelse för att den mister 10 % av den.

I inget annat land har fackföreningsbyråkratin en sådan stark ställning – både gentemot arbetarna och gentemot kapitalet. I industrins nyckelsektorer är den fackliga organisationsgraden nästan 100%. Fackföreningsrörelsen är inte splittrad efter nationella, religiösa eller politiska grunder. Det som får den borgerliga demokratin, parlamentarismen, att fungera är inte arbetarnas tilltro till den borgerliga demokratins välsignelser i första hand, utan fackföreningsbyråkratins förmåga att dämpa, stävja eller avleda all militant facklig kamp på arbetsplatserna som på kort eller mellanlång sikt hotar systemets stabilitet. Och här har Sverige antagligen världsrekordet.

Den springande punkten är att det idag inte finns någon facklig vänster i bred skala på de svenska arbetsplatserna. Socialdemokratins hegemoni har bara hotats under kortare perioder på ett smärre antal arbetsplatser de senaste åren. Det enda viktiga undantaget är Hamnarbetarförbundet där en traditionellt miltant arbetargrupp kastats ut ur Transport av fackföreningsbyråkratin. Men idag finns det inget politiskt alternativ till socialdemokratin som bärs upp av något slag av arbetarvänster på de stora arbetsplatserna. Och det är den avgörande skillnaden mellan 30-talets och 80-talets situation på den svenska partipolitiska scenen. Därför finns det också ett visst utrymme för en den gradvisa tillvänjningens politik när det gäller att driva tillbaka arbetarna, sänka deras standard, försämra de sociala förmånerna och stärka den lagstiftning och statliga apparat som är direkt riktad mot arbetare som försöker ta tillvara sina klassintressen. Till dess att en sådan arbetarvänster formerats på nytt, och ett nytt arbetarparti byggts upp med denna vänster som grund, har också den svenska borgarklassen och dess drängar inom socialdemokratin, ett relativt stort utrymme för att under varierande former låta arbetarna bära krisens ekonomiska och sociala kostnader.

Ingen av de fyra borgerliga partierna eller socialdemokratin har presenterat, eller kan på allvar presentera ett program som kan få fart på den svenska kapitalismen. Tvärtom kommer arbetslösheten att öka under 80-talet av strukturella skäl. Budgetunderskottet och därmed krisen inom den s k offentliga sektorn har de inget radikalt botemedel för.

Det tryck på lönenivån som de 30-miljonerna de 100-tals miljoner arbetslösa eller undersysselsatta i den s k tredje världen) utövar, kommer att pressa ned de svenska lönerna också. Framför allt genom den senila och förkalkade karaktären på den svenska fackföreningsrörelsen och avsaknaden av ett brett arbetaravantgarde ute på de stora fabrikerna som skulle kunnat organisera ett motstånd. Stora delar av den svenska textil- och varvsindustrin har redan lagts ner utan att någon bred opposition mot fackföreningarnas katastrofala agerande i dessa sektorer uppkommit. Stålindustrin håller på samma sätt att delvis skrotas ner. Gruvnäringen har mörka framtidsperspektiv. Även inom dessa sektorer har frånvaron av ett brett arbetaravantgarde och byråkratins strypgrepp över facket varit avgörande faktorer för utvecklingen. Och det kommer att ta tid innan något sådant växer fram. Eiserockupationen är ett lysande undantag.

Av ingenting blir ingenting. Denna gamla filosofiska devis gäller också för politiken. Ett spontant, desperat uppblossande motstånd, utan politiska perspektiv kan inte rädda några jobb i det långa loppet. Endagarsstrejker, uppvaktningar, demonstrationer är inte tillräckliga kampmetoder för att förhindra nerläggningar av industrier med tusentals anställda. På sin höjd kan de bromsa förloppet. I de flesta fall har de enbart tjänat som säkerhetsventil för fackbyråkratin. Genom att visa att man gör något och detta något inte räcker försöker man hålla ryggen fri från kritiker inom arbetarleden. Utan några arbetarledare som organiserar motståndet så blir det inget motstånd. Ingen kamp till slutet.

80-talets kriser

Den mest troliga utvecklingen under 80-talet kan skissas som följer.

Det gamla politiska systemet kommer att hålla under ytterligare några år. Vissa smärre omkastningar är möjliga, tom troliga. VPK, kanske senare Folkpartiet kan åka ur riksdagen, därmed förlorar de partistöd och andra kryckor vilket gör en comeback svår. Dessa partiers existens är därmed i farosonen. Men säkerhetsselarna är många. Bl a har de ju kvar det kommunala partistödet i åtminstone delar av landet.

Vi kommer att fä se en fortskridande polarisering inom väljarkåren. En radikalisering, från höger och från vänster kommer också att växa fram. De nuvarande partierna är alltför förstenade för att kunna hålla detta inom sina egna ramar.

De politiska kriserna kommer tätare och blir mer svårartade. Det kommer att uppstå svårare sprickor mellan de borgerliga partierna och socialdemokratin om hur åtstramningspolitiken skall motiveras och de direkta formerna för att genomdriva dem. Det utesluter inte nya regeringskombinationer som samlingsregeringar, mittenregeringar, folkparti/SAP-regering, socialdemokratiska minoritets- eller majoritetsregering.

Politikerföraktet och missnöjet med det politiska systemet kommer att spridas och fördjupas allteftersom regeringarna lyckas eller misslyckas i sina uppsatt. (Även en lyckad åtstramningspolitik skapar naturligtvis missnöje.)

Sprickor kommer att uppstå inom fackföreningsbyråkratin när medlemmarnas missnöje växer med de ”gamla beprövade” klassamarbetsmetodernas bankrutt och oförmåga att försvara arbetstillfällen och reallöner. Samtidigt som hela den socialdemokratiska parti- och fackföreningsapparaten under de senaste åren kraftigt högervridits kommer verkningarna av krisen att tvinga arbetarna till mer radikala lösningar. Gapet mellan arbetarbyråkratin och arbetarklassen kommer att vidgas.

Spänningarna kommer att stiga i samhället mellan de olika grupperna och skikten allteftersom krisen slår. Vad som definitivt inte kan hända är att socialdemokratins massbas försvinner under den närmaste treårsperioden. Detta oavsett om de sitter i regeringsställning och administrerar en åtstramningspolitik eller om de förblir i opposition. Så länge det inte finns något klart politiskt alternativ till vänster om den kommer Socialdemokratin att i stort bibehålla sina ställningar. Detta utesluter inte en röstmässig tillbakagång efter mönster av den danska och norska socialdemokratin. Tvärtom är den trolig om de sitter i regeringsställning. Men det kommer att vara en sammantagen effekt av röstskolk, marginalväljares övergång till borgerliga partier och en liten rännil till vänster eller till nya missnöjespartier a la Miljöpartiet.

En begynnande polarisering inom själva socialdemokratin kan inte uteslutas. Tvärtom har en fortskridande högervridning av partiet som nödvändig konsekvens att det finns utrymme för en (impotent) ”vänster”strömning för att den skall behålla sin arbetarbas. Problemet är att det i dagens socialdemokrati är svårt att hitta grupper som skulle kunna bära upp en frasens socialism.

Fackbyråkrati…

Det är inte heller självklart att det är den fackliga flygeln inom byråkratin som börjar med en verklig vänsterfraseologi. Paradoxalt nog sitter dessa mycket säkrare på sina poster än politikerna. I praktiken är de högre fackliga funktionärerna oavsättliga. Det finns inte några praktiska möjligheter för en kritisk medlemsopinion att byta ut en värdelös förbundsstyrelse. För det fordras uppkomsten av ett starkt nytt arbetarparti med masstöd på de flesta större arbetsplatser. Men även för ett sådant parti vore det mycket svårt att åstadkomma en förändring ovanför enstaka avdelningar. Dels kommer de troligen att sparkas ut när byråkratin känner sina ställningar hotas av medlemmarna. Dels innebär byråkratins kontroll över själva apparaten, ombudsmännen, förbundstidningarna och stöd av den borgerliga ”allmänna opinionen” (när fronten går mot kämpande arbetare), att revolutionen i princip står på dagordningen innan de kan sparkas (om ens då).

Motsättningar kan uppstå mellan stora avdelningar och verkstadsklubbar som kommer att känna trycket från ett allt starkare medlemsmissnöje och en allt starkare facklig opposition och den högre byråkratin som ser till ”samhällsintresset”, dvs storföretagens intressen, mer direkt. Men frasradikalisering kommer inte att skjuta fart förrän byråkratin upplever ett hot från ett nytt framväxande arbetaralternativ.

… och politiker

Däremot kan politikerna/delar av dem tvingas ut i en vänsterfraseologi för att säkra sina omval när inte bara arbetarna pressar på för radikala lösningar utan även deras marginalväljare – mellanskikt av olika slag – ser sina anställningar och standard hotad.

En god tumregel är att det är mycket lättare att åstadkomma förändringar i de rent parlamentariska styrkeförhållandena än i de fackliga. Riksdagsmän och kommunalpolitiker väljs utan någon direkt, levande kontakt med sina väljare. Väljarnas åsikter formas av reklamkampanjer, TV och andra massmöten i stor utsträckning utifrån gamla, nedärvda lojaliteter. Det är lång tid mellan vallöftena och deras eventuella infrianden. Den valde står inte direkt, personligt, ansikte mot ansikte, till svars inför dem som valt honom.

För den som ställer upp i fackliga val galler hårdare villkor. Framförallt på den lägsta fackliga nivån – skyddsombud, kontaktombud, styrelser för mindre grupper, sektioner och klubbar – står den valde förtroendemannen i mer direkt kontakt med sina väljare. Och framför allt gäller det mängden och kvalitén på folket som behövs.

För att ett parti skall få 5 – 10 % av rösterna i ett riksdagsval räcker det med ett tusental partimedlemmar som ställer upp för partiet åtminstone inför valen. Kandidaterna kan vara fullständiga nollor. Det räcker med partiledaren och några dussin till som kan uttala sig inför massmedia och hålla låda i riksdagen. För att vinna stöd och leda 1/10 av fackföreningsrörelsen skulle det behövas inte bara ett par tusen utan tiotusentals aktivister -aktivister som utför ett regelbundet basarbete, är beredda att stå emot företag och fackföreningsbyråkrat!, klarar av att inte bara lotsa sig igenom arbetsmarknadens försäkringar, lagar och avtal utan även kan dra med sig arbetskamrater i påtryckningsaktioner mot företaget.

Fackföreningarna är grundbulten i hela systemet. Förlorar socialdemokratin kontrollen över dessa till socialistiska strömningar är en konfrontation mellan samhällets huvudkrafter oundviklig. Utan en arbetskraft som accepterar löneslaveriet är kapitalackumulation omöjlig om kapitalet inte övergår till en blodig diktatur och med öppet och massivt våld håller arbetarna på plats.

Vänsterns kris

Den direkta omedelbara framtiden ser alltså inte alltför ljus ut för landets arbetare. Oavsett vilken regering som kommer till makten skall de tvingas betala räkningen för krisen.

Hur ser då möjligheterna för att ett nytt revolutionärt arbetarparti skall växa fram ut?

Idag talas de ju om ”marxismens kris”. De vänsterorganisationer som bildades i slutet av 60-talet eller början av 70-talet är försvunna eller i upplösning. De enda undantagen är KPMLr och Socialistiska Partiet. Men även de två senare organisationerna har upplevt en medlemsmässig stagnation under den senaste femårsperioden. Förbundet Kommunist och Förbundet arbetarmakt har upplöst sig själva. MLK (Marxist-leninistiska kampförbundet) har bara försvunnit. SKP, före detta KFML som i mitten av sjuttiotalet hade omkring 4 000 aktiva medlemmar befinner sig i upplösning och dess kvarvarande medlemmar kan räknas i hundraden och med ett program som har fler beröringspunkter med moderaternas än med marxismens. VPK riskerar att åka ur riksdagen och lever till stor del på statsunderstöd. Politiskt har VPK uppgivit alla anspråk på en självständig roll i svensk politik och definierar sig öppet som ett stödparti till vänster åt socialdemokratin.

Att denna utveckling har djupare liggande orsaker än fel och missgrepp i den förda politiken förstås om man ser till den internationella utvecklingen. I hela Västeuropa har vänstern genomgått en liknande utveckling. Grovt kan denna utveckling uppdelas i två faser.

Från den sista tredjedelen av 60-talet fram till 1976 såg vi framväxten av ett nytt fenomen på den politiska kartan. Till vänster om de traditionella arbetarpartierna växte det fram nya grupperingar. De hämtade sin främsta inspiration från det vietnamesiska folkets kamp mot USA-imperialismen.

Den kinesiska revolutionen, framför allt kulturrevolutionen fungerade som en ideologisk och. politisk attraktionspol. De traditionella arbetarpartiernas, både de stalinistiska och de socialdemokratiskas passivitet eller direkta medbrottslighet inför USA:s aggression stötte bort en hel generation från dessa partier en generation som väckts till socialistiskt medvetenhet av de nationella befrielsekamperna och sociala revolutionerna i den tredje världen, i Algeriet, på Kuba, i Indokina och det svarta Afrika. Dessa nya gruppers sociala bas fanns framför allt på universitet och gymnasier. De bars fram av en våg av segrar för revolutionen i dessa länder, och växte oavbrutet ända fram till 1975 – 76.1 vissa länder som Italien uppgick dessa grupper till tiotusentals människor och stod på tröskeln till verkliga politiska genombrott i respektive länders politiska liv.

Men sedan vändpunkten -76 har nästan alla av dessa grupper som baserade sig på olika varianter av maoism och stalinism, ibland uppblandad med vissa castristiska, eller rådssocialistiska idéer, upplösts eller reducerats till smågrupper med tiotals eller något hundratal medlemmar. Undantagen är de revolutionärt marxistiska organisationerna, Fjärde Internationalens sektioner, eller den politiskt eller ideologiskt närstående organisationer som det engelska SWP. Även en del av de stora centristiska organisationerna med en viss arbetarförankring (utan klar programmatisk bas, vacklande mellan revolutionär marxism, reformism och stalinism i olika proportioner) i Italien och Spanien har upprätthållit sina organisationer, visserligen med en viss åderlåtning. Även Fjärde Internationalens nuvarande sektioner var i mycket en produkt av samma globala utveckling som skapat de olika maoistiska och centristiska organisationerna.

En rad delvis tillfälliga internationella händelser och utvecklingstrender sammanföll för att bryta denna nya yttersta vänsterns oavbrutna tillväxt. Den första sprickan i fasaden var katastrofen i Chile. För även om Allende-regimens störtande och upprättandet av militärdiktaturen både förutsågs och varnades för av bl a Fjärde Internationalen så var kuppen inte bara ett dråpslag mot hela arbetarrörelsen i Chile utan spelade också i händerna på de krafter inom världens arbetarrörelse som stod för klassamarbete och eftergifter mot kapitalet. För varje medveten socialist som efter kuppen sa – ”Ja, ni hade rätt, det hade behövts en revolutionär politik för att avvärja katastrofen i Chile” så var det hundra inte lika medvetna som blev demoraliserade och ansåg att det är ingen idé, en socialistisk politik leder bara till katastrofer, och med detta lämnade politiken eller drogs mot mer moderata lösningar.

Det var efter kuppen i Chile som Italienska Kommunistpartiet lanserade sin ”historiska kompromiss” med det italienska storkapitalet. Händelserna i Portugal hade liknande effekter. Utvecklingen i Indokina, Pol-potregimens utveckling till en folkmordsregim, kriget Vietnam-Kina, likvideringen av kulturrevolutionen och störtandet av de fyras gäng fick liknande konsekvenser. Istället för att entusiasmera unga människor för socialistisk politik drog utvecklingen i dessa länder dem istället mot demoralisering och cynism.

Samtidigt hade dessa organisationer som stod utanför den traditionella arbetarrörelsens traditioner, både dess socialdemokratiska och dess revolutionärt marxistiska strömning, ingen verklighetsförankrad politik för de uppgifter som Västeuropas arbetarrörelse stod inför.

Dessa politiska orsaker kopplade till den nästan obefintliga eller i bästa fall svaga basen i arbetarklassen ledde fram till upplösningen eller stagnationen. En avgörande orsak var också att stora delar av dessa organisationers sociala bas blivit vuxna, de hade lämnat universitet och gymnasier, blivit läkare, lärare och socialarbetare med en social position som snarare drog dem mot borgerligheten än revolutionen. Den som var ung student och revolutionär 1970 var medelålders läkare och borgare 1980. För stora sociala grupper gäller regeln att det sociala varat bestämmer medvetandet. (Men vad som gäller för summan av individerna behöver inte gälla individen.)

På sätt och vis är det som hänt nyttigt och nödvändigt om ett revolutionärt arbetarparti skall kunna byggas upp. Det ideologiska bagage som de flesta av dessa bankrutta grupper byggs upp på var falskt och genomruttet. Försvar för Stalins terror och Maos byråkratiska diktatur kan aldrig vara någon grund att bygga upp en socialistisk organisation på. I valet mellan socialdemokratins Sverige och Tengs Kina väljer 9 999 arbetare av 10 000 Socialdemokratins Sverige. Genom de revolutionärt marxistiska organisationernas svaghet, som var en direkt följd av avsaknaden av ett socialistiskt arbetaravantgarde i Västeuropa när radikaliseringsvågen inleddes i 60-talets Europa, förgiftades en hel generation av de stalinistiska och maoistiska ideologierna. Deras elittänkande, demokratiförakt och auktoritetstro var direkt anpassade till den rotlösa överklasstudentens behov av en social identitet under sin studietid och åren direkt efter. För att motivera en arbetare att kämpa för ett klasslöst och jämlikt samhälle passar de inte alls.

Alla de tusentals som lämnat den revolutionära politiken, de som nu i lärarrummen, sjukhuskorridorer och kultursidor talar om ”socialismens och marxismens kris” när de i själva verket menar sin egen och stalinismens kris, lämnar ingen försvagad arbetarrörelse efter sig genom sin fanflykt. Den fana de släpade på var så blodsbesudlad att den inte var värd att släpa på – vare sig av arbetare eller läkare. Nej, det mesta av den s k revolutionära vänsterns styrka var luft. Den var inte förankrad i en masspraktik ute på fabriker, sjukhus och skolor. Den var inte förankrad i en klar förståelse för arbetarrörelsens erfarenheter och nuvarande uppgifter. En elakartad sekterism och intolerans var denna i upplösning varande ”vänsters” adelsmärke – en direkt funktion av dess sociala sammansättning och ideologiska fostran.

Allt har dock inte återgått till det vanliga. En avgörande skillnad finns mellan det tidiga 80-talet och det tidiga 70-talet. En skillnad som ger anledning till optimism och framtidstro.

Framtiden

För femton år sedan fanns det inga revolutionära marxister alls i vårt land. Begreppet vänster identifierades av nästan alla arbetare med stalinism. Någon marxistisk debatt och tradition fanns knappt. När vår egen organisation bildades 1969 bestod den bara av en handfull personer, utan djupare erfarenhet av arbetarrörelsen eller politik över huvudtaget. Språnget från en organisation på några tiotal till tusen personer är oändligt svårt att ta. I de flesta fall omöjligt om det redan finns organisationer som lägger beslag på de grupper som är beredda att ta steget in i ett socialistiskt parti. Språnget från tusen till tiotusen är många gånger lättare, förutsatt en korrekt och attraktiv politik, god organisation och ekonomisk och social kris som skakar om arbetarklassen och rycker upp den från sina vanliga rutiner och levnadsvanor. Socialistiska partiets utgångsläge är många gånger bättre inför 80-talet än det var under 70-talet.

Arbetarklassen kommer att pressas tillbaka under de närmaste åren. Men detta lämnar också de första större utrymmena för att bygga upp ett nytt alternativ. De första reserverna är redan förbrukade av borgerliga och socialdemokratiska politiker. Arbetarna har pressats tillbaka och de kanske kommer att pressas tillbaka ytterligare. Men utrymmet är inte obegränsat. Det kommer en punkt där bara kampens väg ses som framkomlig för allt större arbetargrupper. Revolutionärernas propaganda och organisering får ett kvalitativt större utrymme inom arbetarklassen. De kan utvecklas från en med misstänksamhet betraktad liten grupp, över en med viss stöd och än större sympati mindre strömning inom arbetarklassen, till det andra arbetarpartiet, det självklara alternativet för de som vill bekämpa kapitalet på riktigt inte bara på låtsas som socialdemokratin gör vid sina radikala tillfällen.

”Den mest förruttnade delen av det kapitalistiska Europa är den socialdemokratiska byråkratin. Den kom in i historien under Marx’ och Engels’ baner. Den förklarade att dess mål var att störta borgarklassen. Kapitalismens kraftiga uppsving tog tag i den och drog in den i sitt kölvatten. I reformens namn uppgav den revolutionen, först genom sina handlingar och senare i ord . . . Kriget kom. Socialdemokratin stödde kriget i det framtida välståndets namn. Istället för välståndet kom förfallet. Frågan var inte längre om revolutionens oundviklighet kunde härledas från kapitalismens otillräcklighet, eller om man skulle inrikta sig på att med reformernas medel försona arbetarna med kapitalismen. Socialdemokratins nya politik bestod nu i att rädda det borgerliga samhället genom att offra reformerna.

Men inte ens detta var det sista stadiet i förfallet. Den kris som nu skakar kapitalismen tvingade socialdemokratin att offra frukterna av en lång ekonomisk och politisk kamp och sålunda pressa ner de tyska arbetarna till en existensnivå där deras fäder, farfader och farfarsfäder levde. Det finns inget historiskt skådespel som på en gång är så tragiskt och avskyvärt som denna reformismens äckliga upplösning mitt bland vrakspillrorna från alla dess erövringar och förhoppningar
”(54)

Så beskrev Trotskij 1932 den tyska socialdemokratins fega kapitulation inför nazismen. Historien har snart gått varvet runt. Ett nytt världskrig, 50 miljoner döda, stora delar av Europa ödelagda blev resultatet.

Under 80-talet är möjligheterna stora att vi får se socialdemokratins historia upprepa sig, inte som fars utan som en ny tragedi. Om tragedin skall inskränka sig till den socialdemokratiska byråkratin, (i så fall i form av dess uppvaknande i ett arbetarstyrt samhälle) eller om den skall dra med sig arbetarklassen och mänskligheten i sitt fall, ett återupprepande av 30-talets Tyskland i utvidgad skala, beror på om ett nytt revolutionärt arbetarparti skall hinna växa sig tillräckligt stark och massbaserat före den slutgiltiga kraftmätningen mellan klasserna.

Inför årets val kommer Socialistiska Partiet inte att göra några spektakulära genombrott. Tvärtom. Socialistiska Partiet har fortfarande inte samlat tillräckligt mycket styrkor för att kunna kompensera de övriga partiernas miljongåvor från staten och deras monopol på TV-tid och pressbevakning.

Vänsterpartiet Kommunisterna samlar fortfarande ihop ”oberoende” socialisters och radikala arbetares röster i kraft av sina riksdagsmandat och närvaro i press och TV. Men genom vår kampanj lägger vi ytterligare byggstenar till det parti som under 80-talet åter skall ge den svenska arbetarklassen tillträde till politiken – inte som röstboskap eller råmaterial för utsugning utan som kollektivt och aktivt politiskt handlande människor.

För Socialistiska Partiet är 80-talet inte bara det ”hemska 80-talet” utan också socialismens och revolutionens 80-tal.

När reaktionen låg som tätast i Europa efter den franska revolutionens nederlag skrev revolutionens och framåtskridandets skald framför andra: ”If Winter comes, can Spring be far behind.”(55)

Och det är vårt motto också som vi kastar i ansiktet på alla cyniska reaktionärer och demoraliserade fanflyktingar.

Kent Kjellgren

NOTER

En stor del av materialet till diskussionen om förhållandet mellan partier och klasser är hämtat från tre verk som är ett måste för den som vill tränga djupare in i det svenska partiväsendet. Det är »Partier och organisationer i Sverige» av Mats Bäck, »Svenska väljare« av Sören Holmberg och »Klasstrukturen i Sverige 1930-80« av Göran Therborn. Stor flit har lags ner av gruppen kring tidskriften Zenit och Arkiv för att gräva fram material om den svenska socialdemokratin. En stor del av det som finns av vetenskapligt värde i frågan har kommit fram i artiklar i dessa tidskrifter eller i Arkivs avhandlingsserie. Att den empiriska fliten inte motsvaras av någon högre grad av politiskt omdöme är en annan sak. I politiken är gruppen hjälplös. I första hand säkert en fråga om miljöförgiftning på grund av alltför ensidigt vistande i den akademiska världen. Men säg det goda som inte för något ont med sig.

1. Detta vill socialdemokraterna, Stockholm 1982, s 42.
2. Siffrorna är hämtade från socialdemokratiska utredningar och LO-tidningen 1981-82. Främst från Arbetarrörelsen och Löntagarfonderna Tidens förlag/Stockholm 1981, s 39-50.
3. Mellanskikt är ett svårfångat begrepp men jag använder det i artikeln på samma sätt som Therborn i hans »Klasstrukturen i Sverige», s 56-77. Det överväldigande flertalet av mellanskikten återfinns inom de olika tjänstemannafacken (SACO, TCO etc).
4. Alla sifferuppgifter i avsnittet är hämtade från Göran Therborn »Klasstrukturen i Sverige l930-80«, Zenit Förlag.
5. Mats Bäck, Partier och organisationer i Sverige, Liber Förlag/Jurist och Samhällsvetarförbundets Förlags AB, Uddevalla 1980, s 70.
6. Björn Söderfeldt, De fyra demokratiska partierna och den frånvarande arbetarklassen. Arkiv nr 7-8, Lund 1975, s 71-72.
7. Sören Holmberg, Svenska väljare, Liber Förlag, Uddevalla 1981, s 329, s 325, s 352.
8. Holmberg, a.a., s 303.
9. Valundersökningar, Olof Pettersson, Väljare och vätet, SCB 1976, s 39.
10. Leon Trotsky, The Struggle against Fascism in Germany, Pathfinder Press, New York 1971, s 51, s 335,
11. Söderfeldt, a.a., s 72.
12. Torsten Österman, Förtroendet för politiker, Liber förlag. Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, Stockholm 1981, s 27.
13. Betänkande av Kommunaldemokratiska kommittén. Förtroendevalda i kommuner och landsting, SOU 1982:5, Stockholm 1982, 2 57.
14. Ibid., s 159.
15. Ibid., s 89-91.
16. Ibid., s 95.
17. Bäck, a.a.,, s 81.
18. Kommunaldemokratiska. a.a., s 76-77.
19. Ibid., s 80.
20. Ibid., s 104, 115, 127. Bäck, a.a.m s 101.
21. Bäck, a.a., s 99.
22. Ibid., s 100.
22. Ibid., s 100.
23. Holmberg a.a., s 27.
24. Ibid., s 209.
25. Ibid., s 27, s 209.
26. Ibid., s 149.
27. Ibid., s 30.
28. Gunnar Olofsson, Mellan klass och stat. Arkiv, Kristianstad, 1979, s 221.
29. Sven-Ivan Sundquist, Majoriteten förlorar…. Dagens Nyheter 1/11 1981 s 8.
30. Bäck, a.a., s 81.
31. Personlig skattning efter 8 år på Volvo/Göteborg. På vissa fabriker inom Volvo Göteborg har de inte ens folk till att dela ut flygblad utanför portarna.
32. Också en personlig skattning men grundad på långvarigt politiskt arbete på denna arbetsplats. Siffrorna ifrågasätts säkerligen inte av socialdemokraterna själva. De skulle få mycket svårt att visa upp dessa tio personer.
33. Erik Anners, Den socialdemokratiska maktapparaten, Askild & Kärnekull, Borås 1976, s 122.
34. Ibid., s 182.
35. Kommunaldemokratiska kommittén a.a., s 84.
36. Jag saknar uppgift för riksdagens ledamöter. Antalet arbetare är nog formellt sett större där. Dels genom att riksdagsmän som lämnade produktivt arbete för 35 år sedan fortfarande skriver sig som arbetare, dels genom att fackliga funktionärer står som arbetare på valsedlarna, l verkligheten är andelen verkliga arbetare säkerligen nästan lika med noll. Sådana som Kalle Hallgren från VPK är enstaka undantag.
37. Anna Libera, Italie: les fruits amers du compromis historique. Editions la bréche. Paris 1978, s 285-292.
38. Gunnar Persson, Den svenska arbetarklassens förändrade sammansättning och de borgerliga arbetarväljarna. Arkiv 13-14, Lund 1978, s 67.
39. Therborn, a.a., s 133.
40. För en intressant diskussion om detta se den tidigare refererade artikeln av Gunnar Persson, Den svenska arbetarklassens förändrade sammansättning och de borgerliga arbetarväljarna. Arkiv 13-14.
41. Gunnar Olofsson a.a., s 221.
42. Internationalen 44/81 s 3.
43. Arbetarrörelsen och löntagarfonderna a.a., s 64.
44. LO-tidningen 20-21, 1982, s 8.
45. Arbetarrörelsens och löntagarfonderna, a.a., s 92.
46. Ibid., s 94.
47. Dagens Nyheter 11/7 1982 s 6, »Varannan väljare är emot löntagarfonderna.»
48. LO-tidningen 19/1982.
49. Statistiska meddelanden, Budgetutfallet 1979/80. Framräknat efter dessa av Sten Ljunggren.
50. Framräknat av Sten Ljunggren. Internationalen.
51. Odd Engström Utredningsrapport nr 14, »Vi har inte råd med arbetslösheten», Stockholm 1982, s 8.
52. Internationalen 45/81, Sten Ljunggren.
53. Kenth Åke Andersson, Den svenska socialdemokratin. Röda Häften Nr 25, s 4.
54. Leo Trotskij, Permanenta Revolutionens epok. Partisan, Halmstad 1969.
55. »Ode to the WestWind« Shelleys Poems in two volumes, Everyman Library, London 1966.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/82

Palmenostalgi på fel spår

I dessa dagar talas det en hel del om Olof Palmes gärning och hans betydelse för svensk politik. Det mesta som sägs är positivt, kanske enligt mottot ”Om de döda inget annat än gott”. Rätt ofta, inte minst bland kritiska socialdemokrater, hörs också ofta en nostalgisk suck över dagens politik: ”Så hade aldrig Palme gjort.” Och visst kan man, i dagens gråmulna politiska landskap, sakna de retoriska brandfacklor som tände debatten och längta efter en mer visionär politik. Ändå tror jag att många går fel i sin Palmenostalgi.

Dels rent sakligt: kursändringen man suckar över skedde långt före de dimomhöljda skotten på Sveavägen. Den Palmeregering som tillträdde 1982 hade, trots paroller om ”den tredje vägen”, i allt väsentligt anammat de ekonomiska doktriner som utgick från Washington och internationella finansinstitut. Med ”inflationsbekämpning” som främsta lösenord övergavs i rask takt den keynesianska regleringspolitiken till förmån för ökat svängrum för marknaden. Ett avgörande steg togs 1985 när kreditmarknaden i tysthet avreglerades – den så kallade novemberrevolutionen – vilket rivstartade en spekulationskarusell som gav kapitalet en historiskt ökad handlingsfrihet samtidigt som den satte snävare ramar för politiken.

80-talet var också tiden då inkomstklyftorna började växa, liksom spänningarna mellan s-ledningen och fackliga gräsrötter. Politiken som den tidigare framtidsministern och biträdande statsministern Ingvar Carlsson genomförde var långt ifrån något brott med Palmes linje, snarare ett fullföljande.

Men fixeringen vid Palme och hans roll handlar också om en ”herman-lindqvistifiering”, en syn där historien drivs framåt av hjältar och genier. Det leder tanken fel och förminskar i onödan tron på att själva kunna påverka utvecklingen bland oss som inte känner oss som någondera.

För de reformer och den självständiga utrikespolitik som de flesta förknippar med Olof Palmes gärning var inte hans personliga verk. De var en följd av strömningar och rörelser i breda skikt i samhället där hans personliga engagemang kuggade i, och delvis användes av socialdemokratin för att fånga upp anti-imperialistiska stämningar hos en ny ungdomsgeneration och de växande reaktionerna på underordning och rationaliseringar inom arbetarklassen.

Upptagenheten med personer och – som en logisk följd – smutskastningskampanjer, passar väl in i dagens utveckling där personval och mediekampanjer blir det normala för ett krympande och allt mer isolerat skikt av professionella politiker, i avsaknad av tydliga motsättningar eller förankring i folkrörelser.

Lars Henriksson

GP 20060302

Partibygget på arbetsplatserna – från socialdemokratin till kommunisterna

Inledning

När vi ställer oss uppgiften att bygga upp ett nytt socialistiskt parti är en självklar utgångspunkt for oss att det partiet måste vara ett arbetarparti. Det är bara arbetarklassen som inte har någonting att förlora på kapitalismens undergång och allt att vinna på en ny socialistisk ordning. Det handlar inte för oss bara om ett arbetarparti i programmatisk betydelse, utan vi försöker, vi vill, bygga ett arbetarparti i ordets mest direkta mening: ett parti som bärs upp av arbetare, leds av arbetare och i första hand har sina röner och bastioner i arbetarvärlden.

Vi vet att vi ännu är en bra bit frän den målsättningen. Men när vi ser oss omkring inser vi lätt att vi måste uppnå den, att själva nyckeln till det socialistiska partiets uppbygge ligger här. Ty, arbetarklassen står idag utanför det politiska livet i en utsträckning som saknar motstycke. Inom socialdemokratin har arbetarna trängts undan, inom vpk likaså. Vän eget parti byggdes i början upp helt utanför arbetarklassen.

Det är tveksamt om vi kan hitta någon tidsperiod sedan sekelskiftet där arbetarbefolkningen i Sverige i praktiken varit så utestängd från det politiska livet som idag.

Därför är det nödvändigt för oss att tänka på arbetarpartiet inte bara i programmatisk mening utan i lika hög grad social: Hur ska arbetare dras in i det politiska livet och kampen? Det är något av samma uppgift som de socialdemokratiska pionjärerna ställde sig för nu över hundra år sedan.

Följande är ett föredrag som hölls av Håkan Blomqvist på Socialistiska Partiets fackliga konferens i april 1987. Blomqvist är redaktör för Socialistiska Partiets tidning Internationalen.

Partibygget på arbetsplatserna – från socialdemokratin till kommunisterna
Håkan Blomqvist

Pionjärårens uppbygge

Det var under August Palms första agitationsresor på 1880-talet som en handfull intellektuella, litet udda och vinddrivna existenser, försökte bilda socialdemokratiska föreningar och agitera i en hav av politisk passivitet. Det handlade om några hundratal socialister som ofta fick på skallen, såg sina föreningar falla ihop och vred sina händer över svårigheterna att få med arbetarna.

Förändringen skedde i mitten av 1880-talet. Då hade socialdemokraterna börjat arbeta inom de fackföreningar som växte fram under samma tid. Fackföreningarna var oftast ”opolitiska”, vilket i verkligheten betydde att de leddes av liberalt inriktade arbetare. Socialdemokraterna förde politisk kamp inom dessa fackföreningar och mot slutet av årtiondet hade man vunnit majoritet i några. Det var då , efter nära tio års verksamhet, man tog initiativ till att bilda det socialdemokratiska arbetarpartiet, SAP.

Av de sjuttio organisationer som sände ombud till grundningskongressen 1889 var så många som femtio fackföreningar. Av de tretusen medlemmarna i det parti som då grundades var bara några hundra individuellt anslutna i de socialdemokratiska föreningarna, resten var medlemmar genom sina fackföreningar. Tio år senare var hela 97 procent av partiets då 40 000 medlemmar kollektivt anslutna genom sina fackföreningar.

Fackföreningarna var alltså partiets grundorganisationer för arbetare.

De lokalorganisationer som bar upp partiet – arbetarkommunerna – utformades oftast som representantskap där de olika medlemsorganisationerna var representerade utifrån sitt medlemsantal. Därigenom fick arbetarna genom sina fackföreningar ett dominerande inflytande över partiet och dess politik. Än idag föreställer sig en del fackföreningsrepresentanter att arbetarinflytandet inom socialdemokratin garanteras av kollektivanslutningen och vänder sig mot att den avskaffas. I själva verket handlar det om deras eget inflytande i partiorganisationerna, som fackfunktionärer.

Ty, detta sätt att bygga upp det socialdemokratiska partiet garanterade inte alls att arbetarna kontrollerade rörelsens politik. Tvärtom blev det så att de tusentals passivt anslutna arbetarna kom att ge de fackliga funktionärerna en oerhörd auktoritet i partiet. Dessa funktionärer blev snabbt ett ganska konservativt skikt. De skulle representera både den lilla minoriteten socialistiskt inställda arbetare och den stora majoriteten opolitiska. De skulle försvara det fackliga organisations- och apparatintresset liksom längre fram den egna gynnade funktionärsställningen. De kom därför efter en tid att utgöra basen för de politiker inom rörelsen som förespråkade samförstånd med kapitalet istället för partiets ursprungliga klasskampssyn. Dessa politiker, varav Branting var en ledande företrädare, kom ofta från medelklassen och hade ett förflutet som borgerliga liberaler. De förde med sig sin klassamarbetssyn in i arbetarrörelsen och välkomnades av den alltmer konservativa fackföreningsbyråkratin.

Istället för att garantera arbetarnas makt över socialdemokratin blev ”fackföreningspartiet” en oerhörd bastion för konservativa krafter inom arbetarrörelsen som drog den revolutionära gadden ur socialdemokratin.

Den unga kommunismen

När den Kommunistiska Internationalen, Komintern, bildades 1919 var den avgörande frågan för dess nya partier inte hur man rent praktiskt , på ett organisatoriskt sätt, skulle garantera arbetarnas kontroll över organisationerna. Det avgörande var att samla kring det proletära program man ansåg hade övergetts av de socialdemokratiska ledarna. De nya partiernas karaktär av arbetarpartier kunde bara säkras politiskt genom programmet och arbetarnas aktiva politiska liv i partierna för det programmet

Ofta framställs det som om Lenin förespråkade uppbygga av en liten organisation av yrkesrevolutionärer där den sociala basen bland arbetarna garanterades endast av att partiet anförde arbetarnas massorganisationer. Det är en felaktig bild. Lenin såg det som helt avgörande att partiets ryggrad bestod av arbetare från storindustrin. Men det fanns inget organisatoriskt knep att garantera deras ledning i partiet, bara deras egen politiska aktivitet.

När de nya kominternpartierna började formas var alltså programmet det centrala: för eller emot klasskamp, för eller emot revolution, för eller emot proletariatets diktatur och den nya sovjetstaten.
Det var mängder av vitt skilda organisationer som anslöt sig till internationalen. Små revolutionära kadergrupper som Rosa Luxemburgs spartakister, revolutionära fackföreningar som de franska och italienska syndikalisterna, radikala socialistiska masspartier som det norska arbeiderpartiet och delar av de gamla socialdemokratiska partierna som det svenska socialdemokratiska vänsterpartiet.

Det var partier och grupper som inte bara hade skilda politiska ursprung. De bar också med sig helt olika organisationstraditioner. Samtidigt med uppgiften att skapa politisk klarhet började därför Komintern från och med sin andra kongress 1920 strama upp partierna organisatoriskt med syfte att skapa demokratiska och centraliserade kamporganisationer.

Socialdemokratiska vänstern

Det svenska socialdemokratiska vänsterpartiet hade uppstått genom en splittring inom SAP i februari 1917. SAP hade då 105 000 medlemmar varav troligen över 80 000 var kollektivanslutna. Vänstern sade sig ha fått 40 procent av rösterna inför den avgörande partikongressen och vid splittringen trodde man att cirka 40 000 medlemmar följde med till det nya partiet. I det organisatoriska kaoset vid brytningen visste ingen riktigt säkert. Dessutom tog vänstern med sig i stort sett hela det socialdemokratiska ungdomsförbundet med 15 000 medlemmar. Endast 500 ungdomar stannade med det gamla partiet och bildade dagens SSU.

Enligt vänsterns egna bedömningar borde den alltså haft anslutning av kanske majoriteten av de aktiva socialdemokraterna. På grund av kollektivanslutningen märktes emellertid knappast splittringen i SAP:s medlemssiffror. Partiet förlorade ett par hela distrikt och några arbetarkommuner men kontrollerade alltjämt fackföreningarna då de fackliga funktionärerna i allmänhet stannade kvar i det gamla partiet. Genom att den fackliga anslutningen detta revolutionsår var på starkt uppåtgående kunde SAP, på grund av kollektivanslutningen, vid slutet av året faktiskt peka på en ökning av sitt medlemstal trots splittringen.

Det nya socialdemokratiska vänsterpartiet var ett litet massparti. Det hade säkerligen fler aktiva medlemmar än SAP och det var ett genuint arbetarparti. Endast en handfull medlemmar kom från andra samhällsskikt. Men partiet levde ännu inom de socialdemokratiska idé- och organisationstraditionen. Partiets grundorganisation vararbetarkommunen som ofta liksom tidigare var formad som ett representantskap för de organisationer på orten som var anslutna. På några få håll rörde det sig även om kollektivt anslutna fackföreningar. Partiverksamheten sköttes av styrelserna och genom medlemmarnas individuella aktiviteter i fackstyrelser. Folkets husföreningar, kooperationen osv.

På arbetsplatserna samlades många av medlemmarna inom det så kallade Fackliga Propagandaförbundet för art propagera en mer radikal facklig inriktning.

Upporganiseringen

Det var vid Kominterns tredje kongress 1921 som världsrörelsen ställde uppbygget av kommunistiska masspartier i centrum och på allvar tog itu med den organisatoriska uppryckningen och med att försöka skapa den nya typ av kamppartier man drömde om. Medlemmarna i de kommunistiska partierna skulle ha ”arbetsplikt” och överallt organiseras i arbetslag, celler och grupper, allt utifrån vilka uppgifter som skulle genomföras. För de partier som, i likhet med det svenska, bar med sig den socialdemokratiska organisationstraditionen underströks att omorganisationen inte fick ske administrativt eller tvångsmässigt Det handlade om att mobilisera och motivera medlemmarna till ökad aktivitet. Komintern underströk också att de organisatoriska formerna måste anpassas efter varje partis förutsättningar. Huvudsaken var inte formen utan att organiserad kommunistisk aktivitet bedrevs där partimedlemmarna levde och verkade.

Utifrån denna inriktning började Sveriges Kommunistiska Parti, SKP, som vänsterpartiet kallade sig från 1921, att på allvar ta itu med att organisera medlemmarna i dagligt arbete. Det var faktiskt först nu som tankarna på en särskild kommunistisk organisering på arbetsplatserna började ta form! I fyrtio år hade den politiska arbetarorganiseringen på arbetsplatserna uppfattats som synonym med den fackliga organiseringen. Det var fackföreningarna som varit arbetarpartiets organisationer på arbetsplatserna. Det var fackföreningarna som anslöt sig till partiet. Och vänstersocialisterna hade verkat inom den traditionen. Nu , 1922, ställde man sig uppgiften att organisera kommunistiska fackföreningsgrupper.

I början handlade det egentligen inte om att skapa någon partiorganisation
på arbetsplatserna utan mer om att skapa kampanjgrupper som skulle ”propagera en omläggning av den reformistiska fackföreningsrörelsen till en revolutionär klasskampsorganisation”. Alltså samma uppgift som Fackliga Propagandaförbundet tidigare hade ställt sig. I de första instruktionerna för dessa kommunistiska grupper framgår det också att de inte skulle omfatta alla partimedlemmar. Nej, arbetarkommunen på orten skulle välja ut cirka tjugo kommunister frän de olika fackföreningarna på platsen. Dessa tjugo skulle fungera som en propaganda- och ledningsgrupp för det kommunistiska fackföreningsarbetet. De skulle ge skolning, sprida partiets material, mobilisera de kommunistiska medlemmarna till facklig aktivitet och sätta upp kommunistiska kandidater i det fackliga valen.

Instruktionerna ändrades emellertid redan samma är till att partiets samtliga medlemmar inom olika fackföreningar skulle sammanslutas i kommunistiska grupper. Detta skulle inte bara ske inom LO-fackföreningar utan också inom syndikalisternas lokala samorganisationer, LS. Syndikalisterna samlade vid denna tid omkring 25 000 av Sveriges mest radikala och kampinriktade arbetare. En stor del av SKP:s medlemmar var också anslutna till syndikalisterna, där de kände sig mer hemma, istället för till LO-fack. På en organisationskonferens inom SKP 1924 rapporterade exempelvis ett ombud från Norrbotten: ”Två tredjedelar av Norrbottens organiserade syndikalister är kommunister”.

De kommunistiska grupperna skulle se till att kommunisterna deltog vid fackföreningsmötena, hälla egna förberedande möten innan fackmötena och nominera kommunistiska kandidater. Man kan säga att grupperna var fackliga fraktioner för de kommunistiska arbetarna. Deras målsättning var att göra LO-fackföreningarna och de syndikalistiska LS till ”medvetna organ för kapitalismens tillintetgörelse” samt att ”skapa kommunister av fackföreningsmedlemmarna”.

Den första stora sprängningen av det unga partiet 1921, när omkring 6 000 medlemmar vägrade gå vidare på den kommunistiska organisationsvägen, medförde emellertid stora svårigheter redan i inledningen av den organisatoriska uppstramningen. Förlusterna bestod i första hand av fackföreningsfolk i Västerbotten och Västernorrland där partiet nästan helt raderades ut. Det var ett svårt sargat parti som skulle göras till en kamporganisation av aktiva medlemmar 1922. Året präglades också av den fruktansvärda arbetslöshetskris som följt på världskriget.

Den verklighet som kommunisterna levde i kan illustreras av Blekingedistriktets årsrapport från 1922:

”Inget distrikt torde i så hög grad drabbas av arbetslösheten som värt. Av våra 66 partimedlemmar ha endast 7 st inom hela distriktet varit i arbete hela året, övriga ha varit arbetslösa alltsedan hösten 1920. Härtill kommer att på de flesta platser inget understöd utbetalas vare sig från stat eller kommun; dessa medlemmar ha följaktligen ej kunnat offra ett öre på rörelsen, varför distriktet fullständigt saknar ekonomi” Trots dessa förhållanden menade man att vissa framgångar nåtts i att organisera medlemmarnas aktivitet.

Vad gäller partiet som helhet rapporterades i slutet av 1922 drygt 12 000 medlemmar. Av dessa var 6 000 verksamma inom fackföreningarna, 2 000 i nykterhetsrörelsen, l 200 i kooperationen och 800 inom Folkets hus- och Folketsparkrörelsen. 883 arbetslag hade bildats och 393 varaktiga celler. Celler var det nya namnet på de kommunistiska fackföreningsgrupperna och- bostadsgrupperna. Att arbetsplatscellerna bedrev en ganska framgångsrikt arbete visades under LO-kongressen samma år då ett 70-tal av de 250 ombuden var kommunister eller närstående.

”Bolsjeviseringen”

1924 sprängdes partiet på nytt när Zäta Höglund och dennes omkring 5 000 anhängare uteslöts. Det innebar att mycket slogs sönder. Partiet förlorade, som en av partiledarna uttryckte det, ”hela underbefälet” och fick börja om det svära och strävsamma organisationsarbetet med omkring 7 000 kvarvarande medlemmar Och nu, när man började på nytt, var det med helt andra organisationsmönster än tidigare.

Komintern hade tidigare formulerat sig: ”Huvudsaken är att organisera medlemmarna i kommunistisk verksamhet”. Utgångspunkten var att alla medlemmar var inskrivna i en gemensam lokal medlemsorganisation. Utifrån denna skulle sedan medlemmarna aktiveras i såväl tillfälliga som varaktiga arbetsgrupper, utskott och celler. Nu, med Kominterns femte världskongress 1924 skulle partierna ”bolsjeviseras” och byggas upp med driftcellerna som grundval. Uppbygget utifrån driftceller motiverades principiellt enligt följande resonemang: Det är arbetarklassen som är revolutionens drivkraft både genom sitt historiska klassintresse och genom sin ställning i produktionen. Därför är det just här, iproduktionen där klassens sociala ställning uttrycks tydligast som fundamentet för det kommunistiska partiet måste ligga. Här måste grundorganisationerna byggas och det politiska arbetet i första hand utföras.

I verkligheten fungerade ”bolsjeviseringskampanjen” från Moskvas sida som ett verktyg för att utplåna oppositionens ställningar såväl i det ryska partiet som inom övriga Komintern. Dels riktades fördömanden mot alla de krafter som motsatte sig en ytterligare centralisering av internationalen. Dessa sades sabotera uppbygget av verkliga kamppartier och vägra göra sig av med sitt socialdemokratiska förflutna. Dels innebar själva omorganisationen minskade möjligheter för oppositionen att uppträda inför breda forum. De breda medlemsmötena slogs ju sönder till förmån för små celler med att fåtal medlemmar i varje.

Man kan också säga att ”bolsjeviseringen” med driftcellerna som partiets grundval innebar att kommunisterna drog närmast syndikalistiska konsekvenser av synen på arbetarklassen som den enda konsekvent revolutionära klassen. Den närmast fixerade synen på att bygga partiets organisationer ”i produktionen” var något nytt inom Komintern.

Så här var systemet tänkt:
På varje arbetsplats med minst 2 partimedlemmar (ändrades senare till 3) upprättas en driftcell. Driftcellen är partiets grundorganisation. Den väljer in medlemmar, tar upp medlemsavgifter och ansvarar för det politiska arbetet på arbetsplatsen. Det var bara dessa driftceller som skulle betraktas som grundorganisationer, inte by-, gärds-, gatu- eller kvarterscellerna. Detta motiverades helt enkelt med ”industriarbetarklassens betydelse som revolutionens drivkraft”.

Vad skulle då driftcellerna göra, hur skulle de arbeta? Ja, de skulle uträtta allt det arbete som förväntades av allsidigt verkande kommunistiska partimedlemmar. De skulle sprida partiets litteratur, om möjligt ge ut en fabrikstidning där både små frågor på arbetsplatsen och stora politiska spörsmål behandlades. Cellerna fick ”under inga förhållanden bli yrkes- eller fackorganisationer i den meningen att de endast sysslar med yrkets, fackets eller arbetsplatsens avgränsande frågor.” Partiet fick inte bli, skrev man, ”en samlingspunkt för allehanda specialiteter. Vi får icke utbilda våra medlemmar till metallarbetarkommunister, träarbetarkommunister, järnvägskommunister, kommunalarbetarkommunister etc utan rät och slätt till kommunister med sin synvidd utsträckt utöver arbetsplatsens järngrindar eller träplank.” Cellen skulle därför syssla med alla politiska problem, både dagsaktuella, utifrån småfrågor på arbetsplatsen eller ute i samhället och mer principiella. Vid varje möte (som skulle hållas en gång i veckan eller var fjortonde dag) skulle cellordföranden hålla en ”veckorevy” där ”de viktigaste händelserna under veckan, nationellt och internationellt sammanfattas och belyses från kommunistisk synpunkt”.(Dessa revyer fick inte bara bestå i att cellordföranden i sista stund före mötet rafsade igenom en bunt gamla dagstidningar, klagade en verksamhetsrapport. De skulle vara ordentligt förberedda). Cellerna skulle också bedriva skolning med föredrag i ”teoretiska frågor” som den materialistiska historieuppfattningen, leninismen, kommunismens historia. Och så skulle förstås cellerna föra ut partiets olika kampanjer och aktioner på arbetsplatserna, sälja partipressen osv.

Vad var då skillnaden gentemot de tidigare kommunistiska fackföreningsgrupperna (som senare kommit att kallas fackklubbar). Jo, dessa var ju en form av fackliga fraktioner. Vid denna tid var ännu inte industriförbundsprincipen genomförd inom LO, utan många olika fackföreningar kunde verka på en och samma arbetsplats. Fackklubbarna blev nu fackliga fraktioner medan cellerna samlade partimedlemmarna över de fackliga gränserna.

Framgångar och problem

Hur gick då denna omorganisering? Ja, dll en början ganska bra. Rätt snart avskaffades emellertid driftscellens ”privilegierade” ställning. Alla celler blev grundorganisationer. Många kommunister kunde ju inte naturligt placeras in i en driftscell och man fick problem med dubbelorganiseringen.
Partiet växte kraftigt efter 1924. Det berodde säkerligen inte endast på att organisationen fick en stunds arbetsro efter alla sprängningar utan också på högkonjunkturen från 1925 och strejkvågen. När partiet höll en organisationskonferens 1926 hade medlemsantalet ökat till cirka 11 000. 650 celler var organiserade varav 170-180 driftsceller på arbetsplatser inom industrin. Ett år senare räknade partiet 13 000 medlemmar och 700 celler varav 191 inom industrin. Sommaren 1928 konstaterades att landets största kommunistiska arbetarkommun, den i Stockholm, hade ökat från 500 medlemmar 1924 till nu 2 400. En av förklaringarna till den goda frammarschen såg partiledningen i att driftsceller hade bildats på 82 företag i staden och därtill kom 48 bostadsceller. Då var det, menade partiledningen, lätt att rekrytera och behålla folk.

Partiets förankring i arbetarklassen var under denna tid nära nog hundraprocentig. På organisationskonferensen -26 rapporterade partisekretaren att ”endast ett tiotal av våra 11 000 medlemmar har akademisk examen”. I slutet av 20-talet hade SKP sin starkaste ställning någonsin inom den svenska fackföreningsrörelsen. Så här fördelade sig stödet för kommunisterna i de fackliga valen inom några av de största LO-förbunden 1929:

Grov och Fabriks 20 %
Gruv 35
Kommunal 13
Livs 25
Pappers 26
Textil 12
Transport 17
Metall 15

(Kommentar: partiet hade inom Metall tappat sitt starkaste fäste. Metall 41 i Göteborg och gått tillbaka från som mest 30 %)

Under 20-talets andra hälft organiserade kommunisterna den så kallade Enhetskommittén, en facklig klasskampsopposition som omfattade mer än en femtedel av LO:s samlade medlemstal som då låg kring en halv miljön.

Men det var också problem med cellorganiseringen. Det första problemet var att den bara genomfördes på en del håll i partiet. Av partiets 200 största kommuner – där man överhuvudtaget bedömde det som möjligt att införa cellsystemet (de övriga 160 kommunerna ansågs vara för små) hade bara hälften reorganiserats 1929. Ofta, menade partisekreteraren Oskar Samuelsson vid en organisationskonferens 1926, var reorganisering dessutom rent formell utan att aktiviteten ökade. Samuelsson menade att cellerna inte diskuterade partiets politiska paroller:

– Man sväljer dem helt utan att blinka, man accepterar dem fixa och färdiga såsom de kommer från particentralen, utan att också lyckas att lokalt anpassa parollerna.
– Man skummar bara på ytan, tränger icke ned på djupet av ett enda problem. Underlåter att diskutera viktiga politiska problem.
– Vad gäller veckorapporterna, ledarna förbereder icke en noggrann behandling av dessa revyer och underlåter ganska ofta att beröra de for arbetarna på den lokala platsen viktigaste problemen.
– Vi löper den faran att våra medlemmar utbildar sig till specialister i världspolitik men till mycket dåliga kännare av de enklaste problem på den lokala arbetsplatsen.

Han klagade över brister i ”självverksamheten”, medlemmarna ”ligger och väntar på order, tar inte egna lokala initiativ”.
– Kamraterna på många platser är för beskedliga, för tillbakadragna. Det skulle sannerligen icke skada med ett något järvare uppträdande åtskilliga gånger.

Partisekreteraren tog också upp problemet med svaga celledningar och att ett fåtal kamrater fick dra hela lasset:
– Man hopar ofta en rad viktiga uppgifter på en eller ett par tre kamrater därför att dessa har namn om sig att kunna utföra ett uppdrag tillfredsställande. Detta är fullständigt oriktigt. För det första överanstränges dessa kamrater och kan icke gå iland med att på ett tillfredsställande sätt fullgöra alla sina uppdrag på grund av den överbelastning de utsattes för. För det andra hindrar denna metod framskapandet av nya kvalificerade krafter och hindrar massan av partimedlemmar att komma i dagligt partiarbete. För det tredje är det ju icke alltid så saken att de ledande kamraterna är lämpliga att utföra allt slags arbete, att de är kvalificerade för varenda uppgift för att de är duktiga på något område.

– Vi måste också, underströk Samuelsson, med storslägga hamra medvetandet hos varje distriktsledning, hos varje lokal ledning att de har högsta ansvaret för sitt område, att de valts till ledning och att de alltså allvarligen begrundar detta ansvar och vad det ligger i att vara ledning. Varken partiledningen eller kommunerna kan tolerera att man inom vissa distrikt har en ledning som knappast är mer än en dåligt fungerande brevlåda.

Och så kom världskrisen efter börskraschen 1929.

Ny sprängning

Partiet sprängdes på nytt 1929 när det stod på toppen av sitt inflytande i arbetarvärlden. Ett par tusen partimedlemmar följde Moskva och Stalin medan omkring 7 000 tröttnade och, lämnade åtminstone för tillfället, den kommunistiska rörelsen. Det kvarvarande partiet som senare skulle ta sig namnet Socialistiska Partiet, fick åter starta från en nivå på cirka 7 000 medlemmar. Men man hade en erfaren kärna av kader liksom erfaret fackföreningsfolk och inom fem år hade man fördubblat sitt medlemstal. I mitten av 30-talet hade Socialistiska Partiet ungefär samma medlemstal som SKP före partisprängningen 1929; 16 -17000.

Problemet med cellsystemet hade emellertid förvärrats. Dels förstås på grund av splittringen med förlusten av erfarna organisatörer och lokala ledare (liksom med rivaliteten på arbetsplatserna mellan de två kommunistiska partierna). Dels på grund av depressionen.

När ”bolsjeviseringen” inleddes 1924 och driftscellsreformen påbörjats hade parollen varit: ”Varje fabrik vår fästning”. Och tanken var an partiet skulle byggas upp på driftsceller just för den revolutionära situationens skull. Driftscellerna skulle inte bara ”garantera partimedlemmarnas rätta sociala sammansättning och partiets proletära karaktär”. De skulle också möjliggöra för partiet att bedriva en ”verksam kamp för kontroll över produktionen, och efter övertagandet av makten, behärskandet av produktionen på arbetsplatsen”. Problemet var att den revolutionära situation man kunde ana 1931 i samband med morden i Ådalen och generalstrejken i Söderhamnsområdet, sammanföll med kapitalismens ekonomiska sammanbrott. Nedläggningar, avsked och massarbetslöshet blev följden. Partiets ”fästningar” försvann. Partisekreterare Emil Andersson kunde därför konstatera på kongressen 1932:

”Driftscellen såsom grundorganisation på arbetsplatsen har visat sig vara en god organisatorisk form under kapitalismens så kallade normala tider. Men kapitalismens utveckling har i stor utsträckning raserat möjligheterna för driftscellernas arbete. Vi bygger upp en bra driftscell. Arbetsgivaren permitterar och avskedar arbetare. Cellen slås sönder. Arbetsplatserna har blivit gästgivargårdar.”

Istället for att till varje pris bita sig fast i driftscellsystemet började partiet övergå till att lägga större vikt vid den geografiska organiseringen (stadsdelsföreningar osv) och vidfackklubbar. Fackklubbarna var helt enkelt de tidigare fackliga fraktionerna, som nu blev grundorganisationer. Partiledningens förslag om en viss form av ”kollektivanslutning” där de som reserverade sig mot medlemsskap i SAP gemensamt kunde ansluta sig till Socialistiska Partiet genom så kallade ”reservantklubbar” avvisades av socialistmedlemmarna. Vad var då skillnaden mellan en fackklubb och den tidigare cellen. Ta exempelvis byggnadsarbetarna i Stockholm. Där försökte partiet tidigare bygga upp driftsceller som förenade alla kommunistiska arbetare vid olika byggen. Nu satsade man istället på att bilda fackklubbar för målarna, murarna, snickarna osv. Då hölls partimedlemmarna samman även när en bygge var färdigt.

Fördelen med det här sättet att organisera var att det gav större kontinuitet och innebar mindre problem med den ständiga bristen på ledare och erfaret folk. I de små cellerna krävdes ju en oerhörd mängd ledande krafter, för att sköta sekretar- och kassörsuppgifter, inleda på mötena med veckorevyer osv. Ofta hade man inte de krafterna varför cellerna föll ihop. Fackklubbarna innebar en kaderbesparing eftersom klubbarna i allmänhet var större än cellerna.

Men man kan förstås också se en svaghet. Där cellsystemet hade fungerat – genom att det helt enkelt fanns tillräckligt många aktiva och erfarna kommunister för att bära upp dem – hade det varit en oerhörd tillgång och gett kommunisterna ett närmast oproportionerligt inflytande bland arbetarna. Cellerna blev verkligen i vissa fall partiets ögon och öron i hjärtat av arbetarklassen och en allsidig revolutionär skola för många arbetare. Cellmedlemmarna tvingades lära sig att organisera och prata politik i stort som i smått. Fackklubbarna var mer inriktade på fackföreningens frågor – och hela deras verksamhet förhöll sig till fackföreningen. Man kan säga att cellerna i första hand hade syftet attbygga partiet på arbetsplatsen medan fackklubbens syfte först och främst var att vinna ledningen över fackföreningen.

Det var också ganska följdriktigt att efter splittringen 1929 de moskvatrogna sillénarna fortsatte sina försök med driftscellsystemet – de såg kampen om fackföreningarna som en andrahandsfråga. Den revolutionära kampen skulle, menade de, bryta igenom och utöver de gamla fackliga strukturerna. Vilda strejker med strejkkommittéer valda utanför facket var några av de viktigaste kampmetoderna. Kilbomarna, Socialistiska Partiet, å andra sidan höll fast vid den gamla leninska synen att till varje pris stanna i och kämpa om fackföreningarna. De såg detta som en långsiktig kamp inom ramarna för försvaret av de existerande fackliga organisationerna. Deras gamla och oerhört erfarna fackliga kader var verkligen ”fackföreningskommunister”, både i ordets positiva mening: de tog ansvar för arbetarnas dagliga intressen och vägrade acceptera att de fackliga organisationerna inte tillhörde arbetarna. Och i den mera negativa bemärkelsen: de utvecklade en konservativ inställning till utomfacklig kamp, vände sig mot ”vilda strejker” och drevs ibland av sitt ansvar för fackföreningen till att ta ansvar för organisationen istället för medlemmarna.

Kilbomarna fick också rätt snart en del politiska problem med högt uppsatt facklig kader. Metalls vice ordförande Oscar Westerlund tvingades partiet utesluta 1932 för att denne, mot partilinjen, gått med på ett lönesänkningsavtal. Ombudsmannen Sten Andersson frän Sko & Läders avdelning 17 i Örebro stödde ett medlingsförslag som partiet hade fördömt och skrev på. Erik Jansson i Pappers förhandlingsdelegation 1930 gick med på att bryta den gemensamma fackliga fronten för en generell avtalsuppgörelse och godkände ett separatavtal. Sågverksavtalet 1932 undertecknades av förbundsledningen trots att medlemmarna i en allmän omröstning sagt nej. Sillénarna i ledningen för avdelning 35 i Svartvik följde omröstningsresultatet och tog ut avdelningen i strejk men uteslöts förstås av förbundsledningen. Kilbomarna protesterade men gjorde ingenting i praktiken för att hindra uteslutningen.

Strejken inom Pappers våren -32 fördes som punktstrejker mot lönesänkningar men arbetarna ville gå ut på bred front. Sillénarna gick ut med ett par avdelningar vilket kritiserades av kilbomarnas Folkets Dagblad. Ett brev från en SP-medlem i Pappers avdelning i Essvik till partiledningen berättade om arbetarnas raseri och krav på att hela förbundet skulle ut i strejk, och att de själva skulle gå ut om Pappers ledning sa nej. Han varnade för att arbetarna tyckte att partiet var för beskedligt och om partiet inte skulle stödja den vilda strejken ”kommer arbetarna icke längre att betrakta vårt parti som i något avseende olikt sossepartiet”.

Vad har då detta med celler och fackklubbar att göra. Bara en sak: övergången till fackklubbar var ett litet uttryck för att Socialistiska Partiet såg partiinsatserna på arbetsplatserna i första hand i förhållande till fackföreningen, att de som parti hade länkat sitt öde ull fackföreningarna. Detta, som var en oerhörd styrka i ett skede (som för den unga socialdemokratin när den valde att strid och den framväxande fackföreningsrörelsen) blev en svaghet i den förrevolutionära situationen 1932 när stora massor av arbetare var beredda att bryta med byråkratin – och därmed också med dess centrala organisationer – i handling.

Den följande utvecklingen är känd: Socialistiska Partiet gick under med man och allt. Sillénarna blev Linderotare och övergav driftscellsystem och vänsterperiod för folkfront och mer svenska beteckningar som fackklubbar. Dessa lades till stor del ned under 50- och 60-talet i samband med att partiet avstod ifrån att kandidera på partisedlar i de fackliga valen. 1962 avskaffades posten som facklig sekreterare i SKP och det fackliga utskottet bytte namn till ”arbetsmarknadsutskottet”. Kommunisterna gav upp kampen om arbetsplatsen som partiets ”fästning”.

Slutsatser?

Kan vi dra några slutsatser ur allt detta? Jag vet inte säkert, men jag tror att några allmänna slutsatser för partibygget är dessa:

* Det nya socialistiska partiet måste byggas överallt bland arbetarbefolkningen, för att på bästa sätt känna vad som sker i klassen, för att kunna samordna de socialistiska krafterna och göra dem effektiva samt för att på bästa sätt kunna dra in och lära upp nya arbetare till aktiva socialister.
* Uppbygget av partiet på arbetsplatserna och inom fackföreningarna spelar här en avgörande roll. Exakt vilken form man väljer är en rent praktisk fråga. Den har ingenting att göra med att det ena eller andra vore ”bolsjevikiskt”. Som Kominterns tredje världskongress uttryckte det: ”Namnet är inte det viktigaste. Viktigast är att kommunistisk aktivitet bedrivs”.

Just detta måste vara mattstocken: att en allsidig socialistisk verksamhet bedrivs och att organiseringen underlättar och stimulerar alla medlemmars aktivitet i stort som i smått.Här har erfarenheterna frän såväl driftscellsystemets bästa sidor som fackklubbsorganiseringen sin givna plats.

Nu är det ju så att dagens Socialistiska Partiet är av en helt annan typ än de partier som nämnts här. De var proletära masspartier i vardande. Vi står mycket mer i början. Det betyder inte att vi kan nonchalera dessa föregångares erfarenheter – vi brottas ibland själva med ett ston partis problem, ty lokalt är vi ”stora” och har inflytande. Även om det vore skönt kan vi inte först bygga upp en grupp av sammansvurna heltidsrevolutionärer och slippa grubbla över masspartiets problem. För att i övermorgon galant klara av att organisera tusenden. Nej, vi måste både bygga kärnan och masspartiet. Det är också det behovet som måste prägla vår organisering på arbetsplatserna.

Avslutningsvis några diskussionstrådar

* Hur naturligt är det för oss an föra ut partiet på arbetsplatserna? Tidigare har vi ibland sagt: ”Vi är bra på att göra partimedlemmar individuellt kända, men det handlar också om att göra vän parti som helhet och alternativ känt, inte något udda och främmande.”

* Ett av de viktigaste medlen för detta är att sälja Internationalen på arbetsplatserna. Vågar vi det? Och fungerar tidningen, är den först och främst riktad till era arbetskamrater som börjar ifrågasätta det gamla? Kan ni sälja Internationalen till dem med gott samvete och tänka: ”Fint, nu får Stina en bra bild av vad värt parti står för”. Eller smusslar ni undan tidningen och tänker: ”Hoppas inte gubbarna ser den här!” Vad är det för annat material ni behöver, vad kan ni framställa själva och vad måste vi göra centralt?

* Hur offentligt förmår ni bedriva partiarbetet? Anslås era möten och cirklar på arbetsplatsen, får ni presentera er som personalklubb i personaltidningen? Om ni har denna offentlighet, hur förbereder ni försvaret av arbetsplatsorganisationen inför den dagen då de svarta listorna, uteslutningarna och avskeden kommer – ty att de kommer måste vi alla ta som en utgångspunkt.

* Hur fördelar ni krafterna mellan fackliga insatser och partibygge? Utan att vara drivande i facket får ingen förtroende för det parti vi vill bygga. Men utan att ha kamrater som bygger partiorganisationen kan förtroendet aldrig omvandlas till något bestående.

Håkan Blomqvist

Chilekommittén – 3 år av aktiv solidaritet

Den 30 april segrade den vietnamesiska revolutionen. FNL-fanan vajade över Saigon. Marionettgeneralerna, borgarna och de sista imperialistiska »rådgivarna» flydde huvudstaden i panik. Världens mäktigaste imperialiststat hade slagits tillbaka av ett väpnat folk i kamp för sin frihet.

Ett och ett halvt år tidigare inleddes den chilenska kontrarevolutionen. Den 11 september 1973 krossades de chilenska ar betarnas och böndernas förhoppningar om ett annat liv i blod, ett liv befriat från fattigdomen och misären.

I Vietnam, Laos och Kambodja besegrades imperialismen. I Chile bevarar borgarklassen och imperialismen sin frihet, sin frihet att förtrampa de chilenska massorna.

Under de senaste 10 åren har vi i Sverige sett framväxten av två omfattande solidaritetsrörelser till stöd för förtryckta folks kamp för frigörelse från imperialismens ok, Vietnamrörelsen och Chilerörelsen. I denna artikel ska vi diskutera en del frågor i samband med den svenska Chilerörelsens framväxt. Vi ska försöka ange såväl dess svagheter och begränsningar som dess styrka. Vi kommer att lyfta fram det som vi uppfattar som huvudfrågorna i solidaritetsarbetet, och i samband med det försöka blottlägga motsättningarna mellan de politiska krafter inom och utanför den svenska Chilerörelsen som på olika sätt strävat att driva den i den ena eller den andra riktningen.

Man kan lätt ta miste vid en ytlig jämförelse mellan den svenska Vietnamrörelsen och Chilerörelsen: »Kampen mot imperialismen växlar scen. Befrielsekrigen i Indokina avlöses av kampen i Latinamerika. Den internationella solidariteten tar på sig nya uppgifter för stödet åt de förtryckta folkens framgångsrika kamp mot imperialismen.»

Ingenting vore emellertid mer felaktigt än en sådan mekanisk jämförelse. Med de inledande raderna ovan har vi velat peka på en avgörande skillnad vad gäller villkoren för DFFG:s (De förenade FNL-gruppernas) utveckling och Chilekommitténs, de organiserade uttrycken för Vietnamrörelsen respektive Chilerörelsen i Sverige.

Solidariteten med kampen i Indokina kunde vila på en segerrik revolution. Trots de mest barbariska krigsinsatser led imperialismen och marionettarméerna nederlag efter nederlag, område efter område befriades av de revolutionära styrkorna, och i de befriade områdena påbörjades en social omvandling mitt under brinnande krig.

Solidariteten med kampen i Chile har utvecklats i en period då massorna i flera latinamerikanska länder genomlevt förkrossande nederlag, i en period då imperialismen befäst sina positioner i länder som Brasilien, Bolivia, Uruguay, Chile, Argentina …

Anledningen till att vi kort vill ta fram denna skillnad mellan Vietnamrörelsens och Chilerörelsens villkor är inte så mycket att vi tror att det finns en utbredd uppfattning bland Chileaktivister och andra att det verkligen existerar ett »FNL i Chile». Det är sant att illusioner om lysande framgångar för motståndskampen har förekommit tidigare inom Chilekommittén. Men idag tror vi inte att det finns så många kamrater som håller fast vid att det i Chile efter kuppen har utvecklats ett obestritt ledarskap för en alltmer framgångsrik kamp, ett ledarskap med förtroende hos den överväldigande majoriteten av massorna. Däremot vet vi att det finns många kamrater som gärna skulle vilja se något eller några chilenska partier som detta obestridda ledarskap, och som tar denna önskan som utgångspunkt i försöken att ange solidaritetsrörelsens uppgifter.

Så har den ena eller andra kombinationen av partier i Chile godtyckligt betecknats som »motståndsrörelsen» av partierna själva och av deras anhängare i Sverige. På den ena sidan centristiska grupperingar, i första hand MIR, uppbackade av Förbundet Kommunist i Sverige, som talat om tusentals motståndskommittéer över hela landet. På den andra högerflygeln inom UP-alliansen, ivrigt stödd av VPK/KU, som talat om en »anti-fascistisk» front, omfattande allt från »ärliga officerare» och vänsterut, men naturligtvis med en avgränsning mot extremisterna, dvs mirister, maoister, trotskister etc. (not 1)

Det behöver inte vidare påpekas att begreppet »motståndsrörelse» i de båda fallen har betytt helt olika saker. Denna propaganda har medvetet försökt appellera till en spontan och naturlig önskan hos alla dem som tagit del i solidaritetsarbetet att relatera sin praktik till framgångar för kamraterna i Chile.

I stället för att utifrån den politiska medvetenhet hos Chile-aktivisterna som uttrycks bl a i denna önskan, diskutera de grundläggande uppgifterna för Chilerörelsen, har strömningar som FK och VPK bidragit till att fördunkla dessa frågor.

Innan vi närmare går in på en diskussion om den svenska Chile-rörelsens utveckling ska vi ange ytterligare en viktig skillnad i bestämningen av den svenska Vietnamrörelsen respektive Chilerörelsen.

Vietnamrörelsen växte fram i slutet av 60-talet som en del i en omfattande ungdomsradikalisering. Den indokinesiska revolutionens betydelse för det internationella studentuppsvinget under perioden 1965-70 kan inte överskattas. Kampen i Indokina var ett konkret exempel och ett alternativ för alla dem som hoppades på ett människovärdigt samhälle, befriat från kapitalismens förnedring och utarmning i alla dess former. Ett alternativ som den förkalkade reformismen och stalinismen aldrig kunnat erbjuda.

Den sino-sovjetiska konflikten och kulturrevolutionen i Kina bidrog till att skapa den ideologiska formen för ett skenbart alternativ till de etablerade arbetarpartierna. Utan att närmare gå in på förutsättningarna för den svenska maoismens totala dominans som politisk kraft i radikaliseringsprocessen i slutet av 60-talet kan vi dock konstatera att KFML (som så småningom delade sig i KFMLr och det som nu är SKP) kunde ta på sig rollen som ledande politisk strömning inom Vietnamrörelsen.

Maoismen lyftes fram av radikaliseringen och KFML gavs ett utrymme för ett exempellöst manövrerande i bl a DFFG. Organisatorisk och politisk sekterism i solidaritetsarbetet gentemot grupper som ifrågasatte KFML:s uppfattningar kombinerades med hänsynslösa interna manipulationer i DFFG, omflyttningar av »lojala» DFFG-medlemmar för att kväva opposition i FNL-grupper där kritik mot ledningen förekom, uteslutningar av aktivister som framhärdade i sin kritik etc.

Vi ska här inte återuppta vad vi tidigare skrivit om KFML/SKP och dess roll i Vietnamrörelsen (not 2). Men det vi vill betona är att Vietnamrörelsen fick sin kraft trots, och inte tack vare, maoismens dominans inom DFFG. Vi påstår alltså att Vietnamrörelsens styrka vilade på en rad förutsättningar som var kopplade till radikaliseringen i slutet av 60- och början av 70-talet, och inte på DFFG-ledningens politik i solidaritetsarbetet. Den bästa bekräftelsen på detta är Chilerörelsens utveckling.

Naturligtvis måste vi på liknande sätt försöka härleda Chilekommitténs styrka ur sociala och politiska faktorer i samhället som helhet. Men det förhindrar inte att vi kan uppfatta maoismens totala misslyckande i solidaritetsarbetet för Chiles folk under de tre år som förflutit sedan kuppen i september -73. Den viktiga frågan blir varför det varit omöjligt för SKP att tillämpa traditionen från DFFG i uppbygget av en kraftfull solidaritetsorganisation, och vilka principer för solidaritetsarbetet som möjliggjort uppbygget av Chilekommittén som en enhetsorganisation med stöd från skilda politiska strömningar.

Vilken social och politisk bas?

Den uppseendeväckande segern för Unidad Popular vid presidentvalen i Chile 1970 och utvecklingen därefter, imperialismens manövrer, den förrevolutionära krisen, kontrarevolutionen – allt detta ställde Chile och det »chilenska experimentet»

i blickpunkten för viktiga radikaliserade skikt i det svenska samhället, fr a ungdomen.

Kontrarevolutionens blodbad väckte inte i första hand en rektion på rent humanitära grunder bland dessa skikt. Den ledde till en från början relativt politiserad mobilisering. Det krävdes inga ingående analyser av det chilenska samhället för att förstå att massakern på Chiles arbetare och bönder var imperialismens och den härskande klassens svar på massornas kamp för sin frigörelse.

Under några få månader växte den organiserade solidaritetsrörelsen i Sverige lavinartat. Lokala Chilegrupper bildades över hela landet, ibland på initiativ av politiska organisationer, men ofta helt vid sidan av dessa. Vid Chilekommitténs första kongress, i december -73, fanns över 60 lokala grupper representerade. (not 3)

Grunderna för denna organisering svarade mot den politiska nivån hos de skikt som bar upp rörelsen. Det är viktigt att man uppfattar den objektiva sociala basen för den organiserade, mest framskjutna delen av den svenska Chilerörelsen. Chilekommitténs medlemmar är till största delen studenter och skolungdomar samt yngre tjänstemän. En viss del kommer också från arbetarungdomen.

När vi säger att den sociala basen för Chilekommittén fr a finns i ett relativt brett ungdomsskikt, innebär det också att den organiserade vänstern och dess periferi påverkar och påverkas av Chilekommittén. Vid Chilekommitténs första kongress fanns i huvudsak två politiska krafter representerade: VPK/KU och KAF (som då hette RMF). Även SKP fanns i viss utsträckning närvarande. Chilefrågans speciella karaktär och den kinesiska byråkratins inställning lämnade emellertid SKP till en början helt desorienterat. Men den främsta orsaken till att SKF snabbt lämnade Chilerörelsen finner vi i kraftiga förskjutningar i de politiska styrkeförhållandena mellan strömningarna till vänster om socialdemokratin, jämfört med den tidigare perioden under Vietnamrörelsens kulmen. Inte heller i fortsättningen kan vi vänta oss att de s k ml-organisationerna (dvs SKP, KFMLr, MLK och KEG) kommer att satsa på Chilekommittén som organisationer. Styrkeförhållandena är i allmänhet inte till deras fördel, och ur deras synvinkel har de inget som helst intresse eller behov av att inom Chilekommitténs ram ta upp en öppen politisk strid med KAF-are, VPK-are, FK-are och andra på lika villkor, villkor som de själva inte kan diktera. Ett enhetsarbete har för dessa organisationer alltid inneburit en »enhet» som de själva obehindrat kunnat kontrollera, utan konkurrens från andra politiska strömningar (not 4).

FK var i stort sett frånvarande i solidaritetsrörelsen under det första året, vilket speglade en inkrökt ouvrierism (arbetarromantik) hos denna organisation. Så småningom tvingades FK att på ett pragmatiskt sätt överge sin inställning.

Situationen idag är alltså att Chilekommittén inom sig rymmer i huvudsak tre organiserade politiska strömningar, KAF, VPK/KU och FK. Dessutom arbetar Förbundet Arbetarmakt, FAM, i Chilekommittén. En speciell fråga gäller de chilenska exilpartierna, vilka liksom de svenska partierna, på olika sätt arbetar i och kring Chilekommittén och försöker påverka Chilekommittén i den ena eller andra riktningen. Dessa partiers agerande har haft stor betydelse inom Chilekommittén. Denna fråga ska vi dock inte beröra närmare här.

Majoriteten av Chilekommitténs medlemmar är partiobundna, men denna kvantitativa övervikt säger ingenting om de partiorganiserade medlemmarnas politiska och organiserande betydelse inom kommittén. Kamrater från de politiska organisationerna är vana att driva politiska diskussioner och att organisera en daglig praktik. Trots att dessa kamrater utgör en minoritet är deras närvaro i Chilekommittén en förutsättning för själva existensen av Chilekommittén som en stark nationell politisk kraft.

Chilekommittén som organisation uttrycker det speciella förhållande att det mellan den etablerade arbetarrörelsen, byråkratiserad i grunden, och grupperna inom den »yttersta vänstern», med sin relativa sociala isolering, finns ett organisatoriskt vacuum i förhållande till radikaliserade skikt utanför reformismens kontroll. Ett vacuum som i speciella situationer fylls upp av organisationsbildningar som DFFG och Chilekommittén. I detta avseende kan man alltså göra en direkt jämförelse mellan DFFG och Chilekommittén, men det gäller också andra organisationsbildningar med mer eller mindre övergripande målsättningar, kring frågor som t ex miljön och kärnkraften. Även i existensen av en självständig kvinnoorganisation som Grupp 8 finns detta element med.

Stalinismens och reformismens passivitet

Vår bestämning av Chilekommittén som en permanent organisering som svarar mot den politiska nivån hos vissa ungdomsskikt ställer direkt problemet med denna organiserings förhållande till bredare sociala grupper, och fr a till arbetarklassen.

Vilket borde den internationella arbetarklassens svar på den chilenska kontrarevolutionen vara? Total isolering av Chile-juntan! En samordnad internationell blockad av alla transporter till och från Chile, genomförd av världens hamnarbetare, skulle få omedelbara positiva effekter för kampen i Chile. Socialdemokratins och stalinismens dominans inom den internationella arbetarrörelsen har naturligtvis garanterat frånvaron av initiativ i denna riktning. Den slutsats vi måste dra av den aktuella situationen är att den internationella arbetarrörelsens ledning inte är intresserad av att störta juntan.

Arbetarrörelsens parasiter är naturligtvis inte i första hand intresserade av att upprätthålla denna speciella diktatur, eftersom de ser att den form av klassdiktatur som juntan representerar riktar sig inte bara mot arbetarna, utan också mot arbetarrörelsens apparater, hur genombyråkratiserade de än må vara. Men detta är inte huvudfrågan. Diktaturen är ett faktum, och i valet mellan denna och det internationella proletariatets mobilisering för att bidra till de chilenska massornas kamp för att krossa den, väljer reformismen och stalinismen diktaturens fortbestånd.

Reformismens och stalinismens ansvar för nederlaget i Chile får sin logiska fortsättning när den chilenska arbetarklassen lämnas ensam och isolerad åt diktaturens förtryck och imperialismens exploatering.

Den internationella solidaritetsrörelsen har uppenbarligen byggts upp utanför arbetarrörelsen. Dvs den solidaritet som verkligen vilat på en spontan mobilisering till försvar av den chilenska arbetarklassen, och inte den »solidaritet» under reformismens och stalinismens kontroll, omgärdad av många vackra internationalistiska fraser, som syftat till att ytterligare frånta dessa strömningar allt ansvar för de chilenska massornas lidanden.

De faktorer som bestämmer den permanenta frontorganiseringen i solidaritet med kampen i Chile, som den formats i en rad länder, i Sverige, i Frankrike, i Västtyskland etc, kan sålunda sammanfattas:

– den internationella reformismens och stalinismens förräderi – förekomsten av relativt breda radikaliserade ungdomsskikt som kan svara på speciella politiska situationer genom omfattande mobiliseringar

– existensen av revolutionära och centristiska smågrupper vilka har svarat på de krav på en stabilisering av rörelsen som ställdes av den första spontana mobiliseringen, och vilka mer resp mindre konsekvent ställt sig den proletära internationalismens uppgifter (5).

Här, i skärningen mellan den internationella arbetarrörelsens uteblivna svar och den permanenta solidaritetsorganisationen baserad på sociala skikt utanför arbetarklassen, ställs uppgifterna i solidaritetsarbetet.

SAP:s svar på kuppen i Chile

De initiativ som togs av den socialdemokratiska ledningen i Sverige och av arbetarrörelsens byråkratier i andra länder under perioden efter kuppen togs naturligtvis inte oberoende av den reaktion som kontrarevolutionen i Chile väckte bland arbetarna på basplanet. Vi kan säga att byråkratiernas initiativ i förvrängd form speglade verkliga och möjliga genuint internationalistiska aktioner. Sådana aktioner genomfördes på skilda håll i världen, om än begränsat och isolerat. Listan kan göras lång över direkta blockadaktioner och andra former av bojkottåtgärder mot Chilegods, i Nordamerika, i en rad europeiska länder, i Japan och i Australien.

Med sin väldiga apparat kunde socialdemokratin dra igång en insamling som snabbt växte över alla gränser, den kunde sprida Chilemärken och informationsmaterial i enorma mängder, den kunde dra med chilenska exilpartier i sitt projekt.

Med Chilerörelsens utveckling blev det också nödvändigt för SAP-ledningen att bemöta de initiativ som växte fram utanför socialdemokratins kontroll. Chilekommittén visade sig förmögen att mobilisera breda grupper till försvar av de chilenska arbetarna. Med ett stöd i dessa mobiliseringar från politiska grupper till vänster om socialdemokratin fanns det uppenbara risker för att konkreta solidaritetsaktioner kunde sprida sig in i arbetarleden, i fackföreningarna. SAP:s och LO:s ledningar kunde svara på denna situation bara genom att själva demonstrera för arbetarna att det var de, Palme, Nilsson och de andra »arbetarledarna», och inte »tokvänstern i någon Chilekommitté», som kunde ta verkliga initiativ för de svenska arbetarnas solidaritet med det chilenska folket.

Å andra sidan var den socialdemokratiska ledningen tvungen att fördunkla den chilenska klasskampens politiska erfarenheter: I den socialdemokratiska propagandan blev utvecklingen i Chile en bekräftelse (! ) på reformismens möjligheter(6). »Arbetarrörelsens solidaritet» blev stora propagandamöten med Erlander och Edelstam, den blev en sekteristisk insamling där största delen gick till den egna Socialistinternationalens solidaritetsfond och till SAP:s broderorganisation, Radikal-partiet i exil. Den blev den centrala apparatens »solidaritet» med benäget bistånd från chilenska exilpartier.

Den socialdemokratiska ledningen lyckades verkligen att dra undan grunden för en rörelse i fackföreningsbasen, en rörelse som kunde hotat att gå förbi den centrala apparatens kvävande och sekteristiska initiativ och ställa krav på omedelbara åtgärder, som t ex bojkottaktioner, istället för det ständigt upprepade talet om solidariteten med de svaga och de förtryckta.

Men just på grund av att den socialdemokratiska ledningen var tvungen att ta initiativ som åtminstone delvis appellerade till de svenska arbetarnas klasskänsla, har det funnits möjligheter för en organisation som Chilekommittén att komma till tals med de socialdemokratiska arbetarna. Många av dessa möjligheter har försummats. De har försummats i samma utsträckning som den allmänna grunden för Chilekommitténs arbete, klassolidariteten, har förblivit just allmän. Samtidigt var dessa möjligheter långt större under den första perioden efter kuppen än de är nu.

Den aktualitet som gav det chilenska nederlaget återverkningar inom den internationella arbetarrörelsen minskar alltmer. Idag kan socialdemokratin lugnt lägga ner sin Chile-insamling. Skickligt lyckades den reformistiska byråkratin förhindra att frågan om den internationella arbetarrörelsens svar på kuppen i Chile över huvud taget ställdes bland massan av svenska arbetare.

Den nödvändiga klassolidariteten

Socialdemokratins styrka är Chilekommitténs svaghet – den relativa isoleringen från den svenska arbetarklassen och dess stora organisationer. Denna svaghet har, som vi försökt visa, objektiva grunder, men den kan förstärkas eller försvagas beroende på hur Chileaktivisterna ställer uppgifterna i solidaritetsarbetet. När vi säger att Chilekommittén är relativt socialt isolerad, säger vi inte därmed att Chilekommitténs verksamhet ska begränsas av de miljöer och den politiska medvetenhet som definierar de skikt som bär upp Chilekommittén.

Dvs vi säger inte att Chilekommittén i sin praktik enbart ska rikta sig till vissa ungdomsskikt och anpassa sig till dessa skikts subjektiva medvetenhet. Solidaritetens uppgifter måste bestämmas som klassolidaritetens uppgifter. De hinder som finns för den svenska arbetarklassens aktiva solidaritet med arbetarna i Chile måste verkligen konfronteras.

Ett avgörande hinder för Chilekommitténs möjligheter att konkretisera klassolidariteten är, som vi har sett, den reformistiska byråkratin. Å andra sidan finns det för Chilekommittén en möjlighet att i vissa situationer förändra styrkeförhållandena till byråkratins nackdel. När Chilekommittén förmår dra med en stor del av de politiska krafterna till vänster om socialdemokratin i enhetsaktioner kring konkreta frågor, kommer den också utifrån en sådan styrkeposition att kunna överflygla den socialdemokratiska ledningen, i första hand genom att dra med SSU-klubbar och i vissa fall fackföreningar i ett gemensamt arbete. Det finns många exempel på detta under de gångna åren, viktiga exempel även om de inte är uppseendeväckande. Idag tycks det också finnas goda möjligheter att dra in fler och fler SSU-kamrater i solidaritetsarbetet, och att mer framgångsrikt än tidigare få till stånd enhetsaktioner med lokala SSU-klubbar.

Men med Chilekommitténs sammansättning och sociala bas finns det ingen automatisk process som leder Chilekommittén till ett seriöst arbete mot den svenska arbetarklassen och dess organisationer. Majoriteten av dem som organiserar sig i Chilekommittén ställer sig inte spontant uppgiften att försöka bryta kommitténs relativa isolering, att medvetet försöka driva in Chilefrågan på arbetsplatserna och i fackföreningarna. Tvärtom, finns en spontan tendens att förlägga uppgifterna i solidaritetsarbetet på en i huvudsak allmänpropagandistisk nivå, med bössinsamling och tidningsförsäljning som viktigaste inslag. En tendens som bidrar till att befästa Chilekommitténs begränsningar.

I vilken utsträckning Chilekommittén verkligen tar sig an en seriös klassinriktning i solidaritetsarbetet beror i hög grad på hur skilda politiska strömningar som deltar i Chilearbetet agerar. Innan vi går in på denna fråga ska vi kort beröra några andra punkter som är viktiga i en diskussion om Chilekommitténs utveckling.

Vi tror att det är riktigt att påstå att Chilekommittén, centralt och lokalt, under hela den första perioden, fram till den andra kongressen i december 1974, mer eller mindre underförstått accepterade en allmänpropagandistisk inriktning för solidaritetsarbetet. Frågan om de politiska fångarna drevs i första hand i nationella kampanjer, utan att några egentliga försök gjordes för att ge denna fråga en konkret betydelse i lokalkommittéernas dagliga praktik. Varken denna eller andra frågor diskuterades utifrån Chilekommitténs möjligheter att ta konkreta initiativ, lokalt och nationellt, gentemot arbetarklassens organisationer. Vi påstår inte att dessa frågeställningar var helt frånvarande i Chilekommitténs arbete under denna period. Arbetet för kopparbojkotten, t ex, var direkt relaterad till en diskussion om nödvändigheten att koppla detta arbete till lokala initiativ på arbetsplatserna och till initiativ gentemot socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Men solidaritetsarbetet i sin helhet ställdes inte utifrån denna medvetenhet.

Det var först inför den andra kongressen som frågan restes på ett mer övergripande sätt. Men det är en sak att försöka klargöra solidaritetsarbetets klassinriktning i ett handlingsprogram, som det som antogs vid Chilekommitténs andra kongress, en annan att förverkliga denna inriktning.

Det är lätt att konstatera att huvudsidan i Chilekommitténs arbete, ända fram till nu, har varit ett allmänt propagandaarbete. Men det är också viktigt att se att detta inte betyder att Chilekommittén står kvar på exakt samma nivå som vid tiden för första kongressen. Den ökade medvetenheten bland Chilekommitténs medlemmar om arbetarklassens centrala roll för den internationella solidariteten har gått hand i hand med alltfler systematiska försök, både lokalt och centralt, att driva Chilefrågan på arbetsplatser och i fackföreningar, till direkta sam-arbetsinitiativ gentemot SSU-klubbar etc.

Vi menar inte att dessa försök präglat Chilekommitténs arbete i stort, men de förekommer i ökande utsträckning. Inte heller säger vi att Chilekommittén har tagit alla de initiativ som varit möjliga på arbetsplatser och gentemot socialdemokratin och de fackliga organisationerna. Viktiga tillfällen har missats och missas fortfarande, men förståelsen för vikten av sådana initiativ har ökat, även om motsättningarna i denna fråga självfallet finns kvar, och kommer att finnas kvar (7).

Men om förståelsen för en sådan inriktning ökat så har samtidigt förutsättningarna minskat att ge initiativ på arbetsplatser, i fackföreningar och gentemot de socialdemokratiska organisationerna en tillräcklig kraft, av orsaker som vi berört ovan. Den socialdemokratiska byråkratin var naturligtvis inte oberörd av Chilekommitténs framväxt, men den hade inga större svårigheter att integrera Chilefrågan på ett för den tillfredsställande sätt. Socialdemokratin klarar utan vidare en utmaning som i stort sett begränsas till allmän propaganda.

I den utsträckning som de politiska organisationer som arbetat inom Chilekommittén understött denna begränsning har de reducerat Chilekommittén till ett rekryteringsfält. Och omvänt, i den utsträckning som de medvetet motverkat denna begränsning, bl a genom en satsning från dessa organisationers fackliga kader på Chilefrågan, hade också Chilekommittén och Chilesolidariteten kunnat bli en besvärande utmaning för socialdemokratin. I detta ligger naturligtvis en kritik mot främst Vpk:s svaga satsning på Chilearbetet, och i synnerhet i det fackliga arbetet, där Vpk:s förutsättningar borde varit betydligt större än övriga politiska organisationer som arbetat i Chilekommittén. Men kritiken riktar sig också mot en sekteristisk inställning gentemot socialdemokratin i solidaritetsarbetet, bl a uttryckt av FK. Vi kommer strax att återkomma till detta.

När vi säger att Chilekommitténs arbete har dominerats av en allmänpropagandistisk inriktning får detta inte missförstås. En av förutsättningarna för Chilekommittén att kunna uppträda som en nationell kraft av betydelse ligger just i förmågan att på nationell nivå kunna driva breda propagandistiska kampanjer. Båstadskampanjen, t ex, hade en enorm betydelse för Chilekommittén och för solidaritetsarbetet ö h t. Denna kampanj hade inte kunnat få den kraft den fick utan Chileaktivisternas dagliga närvaro på gator och torg med insamlingsbössor och tidningar, under hela denna period från hösten -73 och framåt. Det vi vill betona är emellertid att denna form för arbetet och satsningarna på nationella kampanjer inte är tillräckligt om vi ställer uppgifterna i solidaritetsarbetet i förhållande till den svenska arbetarklassen.

Chilekommitténs bevarade styrka

Chilekommittén har inte genomgått någon märkbar nedgång under de tre år som förflutit sedan första kongressen. Att solidaritetsarbetet stagnerat och minskat under vissa perioder har vägts upp av ökad aktivitet och nytillströmning under andra. Chilekommittén kommer vid fjärde kongressen, i februari 1977, att vara kvantitativt starkare än vid första kongressen och ungefär lika stark som vid andra och tredje kongresserna. Detta är uppseendeväckande nog. En rad Chileorganisationer i andra länder, väl så starka som Chilekommittén under den första perioden, har idag mer eller mindre fallit ihop.

Ett exempel är den franska Comité de Soutien a la Lutte Revolutionnnaire du Peuple Chilien (CSLRPC). Utan att glömma att det existerar många avgörande skillnader i förutsättningarna för solidaritetsarbetet i Frankrike och i Sverige ska vi ändå ange en faktor som vi tror har bidragit till CSLRPC:s snabba nedgång. CSLRPC definierade sina uppgifter mer eller mindre uttalat utifrån ett exklusivt stöd till den chilenska arbetarrörelsens vänstersektorer, bl a partierna MIR, MAPU och LCC. Detta gav i sin tur det franska kommunistpartiet och dess ungdomsförbund en god förevändning att sätta likhetstecken mellan sitt stöd till den chilenska arbetarrörelsens höger och »solidariteten med Chiles folk». Det var lätt att motivera en avgränsning mot ett samarbete med CSLRPC, som ju inte inkluderade de sektorer som kommunistpartiet backade upp i sitt stöd.

Den första periodens mobiliseringar av 10 000-tals människor vilade delvis på illusioner om en alltmer växande massrörelse i Chile, en alltmer framgångsrik motståndskamp, ledd och organiserad av vänstern inom den chilenska arbetarrörelsen. En reell kunskap om den chilenska verkligheten har så småningom brutit ned sådana illusioner, men till priset av att en stor del av de franska Chileaktivisterna demoraliserats. Utan en grundval för solidaritetsarbetet som angett att uppgifterna är desamma för medlemmar i t ex kommunistpartiet och i Ligue Communiste Revolutionnaire, den franska sektionen av Fjärde Internationalen, så har ledningen för det franska kommunistpartiet lämnats oberörd.

Villkoren för Chilekommitténs framväxt i Sverige var från början sådana att medlemmar från Vpk/KU och från KAF arbetade i samma organisation. Detta underlättade att uppgifterna kunde ställas på ett annat sätt än i CSLRPC. Chilekommittén avvisade ett ställningstagande för de ena eller de andra av de chilenska arbetarpartierna. Tillsammans med tendensfrihetens organisationsprinciper skapade detta förutsättningarna för ett brett enhetsarbete mellan skilda politiska strömningar inom ramen för Chilekommittén.

När vi gör denna jämförelse får vi naturligtvis inte bortse från de illusioner om »motståndsrörelsen» som varit utbredd också inom Chilekommittén, men vad som är viktigt i detta sammanhang är att detta inte drivit fram en splittring av rörelsen utefter de skilda partipolitiska uppfattningarna, där olika delar stöder olika »motståndsrörelser».

Inte heller ska vi bortse från att speciella händelser i Sverige, fr a Båstadsmatchen i september -75, har bidragit till att förhindra en märkbar nedgång av Chilerörelsen. Men vi tror att det faktum att Chilekommittén inte ställt sina uppgifter i förhållande till speciella chilenska partier i första hand, utan i huvudsak utifrån den chilenska arbetarklassens intressen och behov, har bidragit till Chilekommitténs stabilitet. Vi ska inte dölja att det har funnits och fortfarande finns oklarheter även i detta inom Chilekommittén. De tendenser som förekommit till att försöka lägga ett ställningstagande för den ena eller andra strömningen inom den chilenska arbetarrörelsen till grund för kommitténs arbete har emellertid neutraliserats.

Vpk och Chilekommittén

Här kan det vara intressant att titta på följande, internationellt sett, unika fenomen: inom en frontorganisation, Chilekommittén, arbetar sedan mer än tre år tillbaka medlemmar ur en trotskistisk organisation tillsammans med medlemmar från det parti som är bärare av den traditionella stalinismen i Sverige. Kamrater från dessa båda organisationer arbetar tillsammans i lokalkommittéer, i regionsstyrelser och i Chilekommitténs nationella ledning.

Vpk och t ex franska kommunistpartiet har i stort sett samma inställning i Chilefrågan, och samma inställning till hur solidaritetsarbetet bör bedrivas. Men möjligheterna för resp parti att förverkliga sin politik skiljer sig något. I grunden finns det inte heller någon skillnad mellan SAP:s förhållningssätt gentemot de chilenska arbetarna och Vpk:s. Den solidaritet Vpk står för har alltid varit en solidaritet med de chilenska reformistiska partiernas ledningar i första hand, en solidaritet som sätter likhetstecken mellan stöd till olika former av exilöverenskommelser och »villkorslöst stöd till det chilenska folket». Men vad som skiljer SAP och. Vpk i detta sammanhang är helt enkelt att Vpk saknar SAP:s sociala tyngd. SAP-ledningen kunde utveckla sitt »solidaritets»-projekt utan att ta hänsyn till Vpk. Vpk å sin sida såg inga möjligheter att resa ett alternativ till vare sig SAP:s projekt eller till Chilekommittén. Samtidigt försvårades möjligheterna att söka tillträde till SAP:s projekt genom framväxten av en bred Chilerörelse utanför reformismens kontroll, ibland med aktiv medverkan från basen i Vpk och fr a KU.

Vpk-ledningen fann sig klämd mellan SAP:s påbjudna »solidaritet» och en växande solidaritetsrörelse utanför dess egen kontroll. En anslutning till SAP:s projekt skulle betyda katastrof för Vpk:s anseende bland de skikt som bar upp Chilekommittén. Säkerligen skulle det också ha inneburit upplösning i KU:s bas. Återstod att satsa på Chilekommittén. Vpk-ledningen var naturligtvis inte överlycklig över perspektivet på ett samarbete med avgrundsgrupperna i Chilerörelsen, där styrkeförhållandena för Vpk:s del inte var särskilt gynnsamma. Men inför risken att helt isoleras i Chilefrågan, liksom partiet delvis tidigare isolerats i Indokinafrågan, och inför risken att beröva fr a KU all trovärdighet både inför dess egna medlemmar och inför militanter utanför organisationen, blev Vpk-ledningen mer eller mindre tvingad till att satsa på Chilekommittén (8).

Trots ogynnsamma styrkeförhållanden gjorde den det förstås i syfte att erövra den kontroll den inte hade. Att Vpk-ledningen misslyckades, trots den kvantitativa styrka den borde ha kunnat mobilisera, förklaras till stor del av att den förlitade sig på traditionella stalinistiska metoder. I detta hade den inte ens sin egen bas med sig. Byråkratiska manövrer, som manipulation med flygblad och affischer, hastigt upprättade lokalkommittéer av partitrogna, och total frånvaro av öppen politisk strid för sina uppfattningar, är användbara instrument bara när man redan har försäkrat sig om kontrollen över rörelsen, dvs när den redan är kvävd. Att ur underläge försöka tillämpa dessa metoder på en levande rörelse är dömt att misslyckas (9).

Utöver de politiska styrkeförhållandena i Sverige fanns det ytterligare en faktor som lade hinder i vägen för en avgränsning från Vpk:s sida gentemot Chilekommittén. Havannaöverenskommelsen mellan UP-partierna och MIR efter kuppen gjorde det svårare för Vpk att motivera en öppen brytning med Chilekommittén. Detta måste ses i ljuset av att Vpk i perioden omedelbart efter kuppen strävade att rikta in Chilerörelsen till ett stöd åt sådana taskspelerier som »exilregeringen» i Rom (10). Med Havannaöverenskommelsen försvårades avgränsningen gentemot MIR, som befann sig utanför UP-alliansen. Men samtidigt öppnade Havannaöverenskommelsen möjligheter att skapa illusioner om »motståndsrörelsen». Ett stöd till »motståndsrörelsen» blev identiskt med ett stöd till Havannaöverenskommelsen, en exilmanöver som från början till slut var ägnad åt att stärka reformismen.

Enhet och tendensfrihet

Chilekommittén organiseras på tendensfrihetens principer. I korthet innebär detta att de huvuduppgifter som ställs i solidaritetsarbetet är den minimiplattform som organisationen vilar på. Inom Chilekommittén arbetar kamrater med helt skilda värderingar av utvecklingen under UP-perioden, av de olika arbetarpartiernas roll i Chile, av militärkuppens karaktär och innebörd, av läget i Chile idag och motståndskampens taktiska och strategiska uppgifter, etc. Men oavsett politiska motsättningar inom Chilekommittén i dessa och andra frågor finns förutsättningar för ett gemensamt arbete till försvar av den chilenska arbetarklassen.

Tillsammans kan kamrater från t ex KAF och Vpk och kamrater som inte är partiorganiserade ta sig an de uppgifter som anges i Chilekommitténs handlingsprogram. Men en sådan enhet förutsätter naturligtvis att ingen politisk strömning tillåts lägga munkavle på andra i solidaritetsarbetet. Varje medlem i Chilekommittén har rätt att inom och utanför organisationen öppet deklarera och argumentera för sin inställning i en rad politiska frågor som ställts av den chilenska klasskampens utveckling, frågor som rör solidaritetsarbetet etc.

De som är emot denna form för enhetsarbete är oftast de politiska strömningar som bara kan tänka sig en »enhet» under sin egen kontroll. Det gäller de s k ml-organisationerna. Det gäller också de traditionella arbetarpartierna i Sverige, SAP och Vpk. Att Vpk trots allt finns med i Chilekommittén under tendensfrihetens villkor hänger samman med de frågor vi tagit upp tidigare.

Huvudargumentet mot tendensfriheten brukar vara att det är enheten som är viktigast, och att därför alla medlemmar i en organisation som Chilekommittén borde stå för en gemensam uppfattning, och inte flera motsatta. Att skylta med politiska motstridigheter uppfattas, enligt tendensfrihetens motståndare, som splittrande och minskar möjligheterna till breda mobiliseringar.

Enklast avvisar vi dessa argument genom att peka på de omfattande mobiliseringar till stöd för Chiles folk som Chilekommittén initierat, mobiliseringar som vilat på tendensfriheten. Dvs Chilekommittén har lyckats samla en rad politiska organisationer och enskilda i t ex stora demonstrationer kring konkreta kampfrågor i form av en minimiplattform, med rätt för dem som deltar i demonstrationen att framföra särskiljande krav och paroller så länge som dessa inte strider mot minimiplattformen. Vi kan också peka på massiva demonstrationer med 10-, 50-, 100-tusentals människor och ett myller av organisationer med egna paroller och emblem, i Paris, London, Rom, New York, Tokyo, etc, etc, kring frågor som rört Indokina, Chile, arbetslösheten, aborträtten etc, etc. Demonstrationer som organiserats med tendensfrihet. I själva verket är tendensfriheten oftast en given princip i sådana manifestationer, om vi bemödar oss att lyfta våra blickar utanför Sveriges gränser.

Att tendensfriheten blivit en kontroversiell fråga inom den svenska vänstern hänger samman med de speciella politiska styrkeförhållanden som följde ur radikaliseringsvågen i slutet av 60-talet, vilket vi kortfattat berörde inledningsvis. Vietnamrörelsens styrka gav maoismens sekteristiska frontpolitik en auktoritet som det tagit tid att bryta ned.

Men även om det är enkelt att avfärda argumentet att tendensfriheten splittrar och omöjliggör breda mobiliseringar kan det vara värt att ta upp frågan närmare. Enheten är viktigast säger tendensfrihetens motståndare. Javisst, men vem bestämmer villkoren för enheten? Och vad gäller den?

Exemplet DFFG är belysande. Formellt kunde alla som anslöt sig till DFFG:s huvudparoller bli medlemmar i lokala FNL-grupper. Men reellt tvingades FNL-aktivisterna att inte ifrågasätta de programskrivningar och analyser som DFFG-ledningen gjorde om t ex utvecklingen av kampen i Indokina, om Sovjetunionens och Kinas roll etc. Formellt hade naturligtvis alla medlemmar i DFFG rätt att diskutera politiska motsättningar inom organisationen och framföra kritik mot ledningen. I praktiken utsattes aktivister som gick emot ledningen och dess ideologiska uppfattningar för en effektiv repression enligt formeln enhet – kritik – uteslutning – enhet. Enheten är förvisso viktig för dem som motsätter sig tendensfriheten, men bara en »enhet» vars villkor de själva kan diktera.

En bred enhet i solidaritetsarbetet är självklart grundläggande för möjligheterna att få till stånd omfattande mobiliseringar. Det är inte det vi ifrågasätter. Men vi säger att först måste vi lägga fast solidaritetens uppgifter. Och vi säger att det är kring dessa konkreta uppgifter som vi måste samla en bred enhet. För Chilekommitténs del gäller det arbetet för de politiska fångarna, arbetet för en bojkott av den chilenska diktaturen, arbetet för fri asyl åt de latinamerikanska flyktingarna etc. I detta arbete är det nödvändigt och möjligt att skapa en bred enhet mellan en rad politiska strömningar i Sverige. Och den enda möjligheten att åstadkomma denna enhet är att vi uttalat klargör att den vilar på just de gemensamma uppgifterna i solidaritetsarbetet, och inte på den ena eller andra politiska strömningens övergripande analyser vad gäller t ex motståndskampen i Chile. Vissa politiska organisationers motstånd mot tendensfriheten är mycket avslöjande. Det speglar en rädsla att ge sig in på ett samarbete med andra organisationer på lika villkor. Det speglar en misstro mot den egna förmågan att i öppen politisk strid med andra strömningar övertyga människor om den egna politikens förträfflighet, och en tilltro till byråkratiska manipulationer och manövrer för att stärka den egna organisationens ställning.

Nu kan tendensfriheten inte begränsas till något som bara rör organiseringen av yttre manifestationer eller förhållandet inom Chilekommittén mellan olika partipolitiska strömningar. Den senare frågan har naturligtvis en vidare betydelse, t ex när vi diskuterar fackföreningsrörelsen och socialdemokratins fraktionsmonopol i denna. I sin förlängning gäller frågan en så grundläggande sak som arbetarklassens enhet i sina massorganisationer gentemot borgarklassen. Men i den här diskussionen om Chilekommittén ska vi peka på tendensfrihetens funktion i samband med den interna debatten och beslutsgången.

Skenbart verkar det ju som om frågan om tendensfriheten numera är väl förankrad inom Chilekommittén. Stadgeskrivningen för tendensfrihet vann med knapp majoritet vid den första kongressen, stor majoritet vid den andra, och vid den tredje var det bara några enstaka Vpk-are som ifrågasatte den. Denna utveckling är naturligtvis viktig. Men det är en sak att förstå betydelsen av ett osekteristiskt enhetsarbete mellan skilda politiska strömningar, en annan att se hur tendensfriheten kan tillämpas och fungera som en integrerad del i Chilekommitténs totala utveckling. Dvs det är en sak att ge ett – delvis formellt – erkännande till tendensfriheten som princip, en annan att aktivt arbeta i enlighet med den och därmed för demokratin inom organisationen.

I den interna diskussionen och speciellt i förkongressperioder ställs Chileaktivisterna inför problemet om hur de ståndpunkter de står för i vissa frågor, mer eller mindre i motsättning till andra kamrater inom kommittén, ska kunna drivas på bästa sätt för att ge utslag i kongressbeslut och val av en ledning som aktivt kan arbeta enligt besluten. Inom KAF och Fjärde Internationalen ser vi det som en självklarhet att kamrater med olika politiska linjer, t ex inför en kongress, har rätt att organisera ett stöd för sina respektive uppfattningar, i tendenser och fraktioner, baserade på politiska plattformar. Oavsett majoritetsförhållanden och ledningens sammansättning i förhållande till de tendenser och fraktioner som bildas, har de senare rätt att på lika villkor (ekonomiskt, utrymme i den skriftliga debatten, inledningar på medlemsmöten, etc) söka stöd för sina respektive plattformar. En minoritetslinje som går emot majoriteten av den politiska ledning som valts vid en tidigare kongress måste ges utrymme att på effektivast möjliga sätt, dvs organiserat, konfrontera sin linje med ledningens inför förbundets samtliga medlemmar.

Den här metoden för den interna debatten står i total motsättning till reformismens och stalinismens metoder, vilka senare har övertagits av en rad vänstergrupper som växte fram ur studentuppsvinget i slutet av 60-talet. Hur många exempel har vi inte sett på dessa metoder att lösa interna motsättningar: tendens- och fraktionsförbud, isolering och uteslutning av oppositionella, offentlig smutskastning etc etc.

Vad har nu detta med Chilekommittén att göra? Vi menar inte att man kan göra mekaniska överföringar av den typ av regler och rättigheter för tendenser och fraktioner som finns inom KAF till en organisation som Chilekommittén. Men metoden att i vissa fall, speciellt inför en kongress, driva politiska diskussioner bland annat genom organiserade tendenser, är fullt användbar också inom Chilekommittén. För till slut handlar det om hur kamrater som inte är partianslutna, men som står för bestämda politiska uppfattningar i solidaritetsarbetet, ska ha möjlighet att driva sina uppfattningar och söka få gensvar för dem inom kommittén. Hittills är det i stort sett partifraktionerna som haft monopol på organiseringen av strömningar till stöd för sina respektive linjer.

Sedan är det en annan sak att Vpk och FK på alla sätt försökt dölja att de är partifraktioner inom Chilekommittén, att de förfallit till hemligt fraktionsmakeri i stället för att öppet förklara varför de agerar samordnat inom kommittén. Det tydligaste exemplet är Vpk:s och FK:s manövrer vid Chilekommitténs tredje kongress, då de hade hemliga överläggningar som resulterade i en blockbildning mellan fraktionerna på frågan om valet till ny styrelse. Detta block hade ingen som helst politisk plattform, dess enda syfte var att slå ut för dessa fraktioner misshagliga kandidater, bland annat KAF-kamrater.

KAF:s medlemmar i Chilekommittén får ta på sig en del av ansvaret för att frågan om tendensfriheten i samband med Chilekommitténs interna diskussioner har stannat på ett allmänt plan, vilket i sin tur gett utrymme för missbruk av den. Tendensfriheten har för oss inneburit bl a frihet att organisera vår permanenta partifraktion och rätt för andra politiska strömningar att göra det samma. Vi har i praktiken satt likhetstecken mellan vår fraktion och den »tendens» vi organiserat inför kongresser. Vi har agerat som en sluten fraktion och utifrån detta har vi försökt få andra kamrater att stödja den linje vi stått för. Vi har inte försökt att tillsammans med andra kamrater inom kommittén som i huvudsak delat våra uppfattningar i solidaritetsarbetet, utarbeta en enkel plattform och organisera ett stöd för den i en lösare tendensbildning. Inom Chilekommittén är det främst kamrater utanför partifraktionerna som börjat konkretisera tendensfriheten som ett instrument för den interna demokratin, inte bara för partipolitiskt organiserade kamrater.

Frågan om tendensfriheten leder oss till frågan om vad solidariteten gäller, dels i förhållande till kampen i Chile, dels i Sverige. Den första frågan kan bara besvaras på ett sätt. Den internationella solidariteten måste utgå frän de chilenska massornas behov. Det kan låta alltför självklart, men ser vi tillbaka på Chilekommitténs tidigare kongressdiskussioner finner vi att det inte är sa självklart.

Vi skrev att det inte är så svårt att se att den chilenska diktaturens terror är direkt riktad mot den chilenska arbetarklassen, att förtrycket i Chile är den brutalaste formen av klassförtryck. Svältpolitiken är varken i Chile eller andra av imperialismen dominerade länder en konsekvens av »överbefolkningskrisen», den är en medveten del i klassförtrycket. Diktaturen fängslar, torterar och mördar politiska och fackliga aktivister just därför att dessa deltar i och leder massornas kamp och organisering för sina rättigheter. Därför kan vi uppfatta att de omedelbara krav som ställs i Chile idag är klasskrav, som kravet på frihet för de politiska fångarna, som kravet på politiska och fackliga rättigheter, som kravet på arbete åt alla.

Vi kan ge det internationella solidaritetsarbetet en klar och entydig klassinriktning endast genom att aktivt verka för de politiska fångarnas frihet och andra klasskrav som utgår direkt från de chilenska massornas intressen, endast genom att obetingat försvara de chilenska arbetarna och bönderna och deras rätt att organisera sig fackligt och politiskt. Chilekommitténs förhållande till de chilenska partierna måste bestämmas ur solidariteten med de chilenska massorna, och inte tvärtom. Vi försvarar de chilenska arbetarnas rätt att själva välja formerna för sin organisering, vi försvarar de olika arbetarpartierna mot repressionen och inskränkningarna i de politiska rättigheterna. Men vi vänder inte på frågan, dvs vi säger inte att de och de partierna har det riktiga programmet och att det är Chilekommitténs uppgift att ställa sig bakom just dessa partier. Vi säger inte att det är Chilekommitténs uppgift att vända sig till de chilenska arbetare och bönder som inte stöder just de och de partierna och förklara att de har fel.

Den andra frågan, som gäller möjligheterna att bredda basen i solidaritetsarbetet, har vi delvis redan behandlat. Som vi sagt ser vi tendensfriheten som ett grundläggande villkor för ett brett enhetsarbete. Men frågan kan inte begränsas till något som bara gäller de strömningar som idag faktiskt arbetar inom Chilekommittén.

När Chilekommittén har rest bojkottkravet har den visat på den internationella arbetarklassens möjligheter att genomföra en total blockad av Chilegods och genom detta bidra till juntans fall. I solidaritetsarbetet har vi vänt oss till de fackliga organisationerna och uppmanat dem att bl a genomföra omedelbara bojkottaktioner. Vi har krävt åtgärder från den socialdemokratiska ledningen, från den förra »arbetarregeringen», åtgärder som kunde svara mot det ständigt upprepade talet om internationell solidaritet. Vi har visat att en aktiv bojkott, för kravet på de politiska fångarnas frihet, en aktiv kamp för asylrätten etc, uttrycker en verklig proletär internationalism, en internationalism som inte stannar vid fraser.

Utifrån detta måste vi säga att var och en som är beredd att kämpa för dessa och andra uppgifter i solidaritetsarbetet kan organiseras i Chilekommittén. Chilekommittén kan naturligtvis inte avgränsa sig mot t ex den socialdemokratiska ledningen genom att hänvisa till »övergripande politiska skiljaktligheter». De avgränsningar som Chilekommittén kan göra mot den socialdemokratiska ledningen gäller en rad konkreta uppgifter i solidaritetsarbetet. De gäller SAP- och LO-ledningens manövrer och passivitet. Men vi kan inte säga till en arbetskamrat som är SSU-are och som är villig att delta i solidaritetsarbetet, att han/hon först måste avsvära sig sin tro på socialdemokratin innan han/hon kan bli medlem i Chilekommittén. Vi tror inte att de SSU-are som redan arbetar i Chilekommittén upplever en motsättning mellan detta arbete och sin socialdemokratiska övertygelse. Vi tror att de menar att de frågor som Chilekommittén driver är viktiga även för socialdemokratin att driva.

Chilekommittén måste självklart vara öppen för alla som är beredda att delta i solidaritetsarbetet. Chilekommittén kan inte utforma sin plattform så att de som vill bli medlemmar tvingas till att ta ställning mellan olika ideologier och strömningar inom arbetarrörelsen. Men det som måste krävas är naturligtvis att alla medlemmar i Chilekommittén kompromisslöst verkar för solidaritetens krav. Vilket bl a innebär att Chilekommitténs medlemmar tillsammans måste kräva omedelbara åtgärder av LO-ledningen. Det innebär också att Chilekommittén samlat, också Vpk-kamraterna inom kommit-ten, borde ställa krav på Vpk-ledningen att kritisera Vpk:s broderpartier, i t ex Östtyskland och Jugoslavien, för att de saboterat bojkottarbetet genom att ta emot Chilegods, bl a koppar som blockerats i västeuropeiska hamnar.

Stridsfrågor inom Chilekommittén

Många diskussioner har förts inom Chilekommittén om huvudparollerna i arbetet. Vi har försökt visa att de uppgifter som uttrycks i paroller som FRIGE DE POLITISKA FÅNGARNA, BOJKOTTA JUNTAN, FRI ASYL etc, måste utgöra tyngdpunkten i solidaritetsarbetet. Chilekommitténs arbete under tre år bekräftar att det är dessa frågor som kunnat ge solidariteten en i grunden politisk inriktning.

På Chilekommitténs andra kongress menade bl a FK-fraktionen att kravet på de politiska fångarnas frihet var en »humanitär» fråga som inte skulle användas som huvudparoll. Kamraterna i FK förstod inte att kravet på de politiska fångarnas frihet är ett grundläggande klasskrav i Chile idag, liksom det är det i Spanien. De förstod inte att själva existensen av politiska fångar i Chile är ett uttryck för Pinochetdiktaturens klasskaraktär.

Många kamrater har hävdat att det är parollen STÖD DET CHILENSKA FOLKETS KAMP MOT FASCISM – FÖR SOCIALISM som garanterar att solidaritetsarbetet inte »urvattnas». Det är en lätt uppgift att visa att denna paroll har använts i minimal utsträckning i solidaritetsarbetet, i bojkottaktioner, i ingripanden på fackmöten, i demonstrationer etc. Klassförtrycket i Chile har klargjorts av Chileaktivisterna i samband med de konkreta krav som ställts, genom att utifrån dessa visa hur förtrycket i dess olika former drabbar arbetarklassen, och varför just arbetarklassen drabbas.

Sedan är det en annan sak vad denna paroll konkret betyder för Chilekommittén som helhet. Själva villkoren för Chilekommittén som organisation är ju sådana att kamrater från flera olika politiska strömningar arbetar tillsammans inom kommittén. Kanske alla kamrater i Chilekommittén hoppas på ett framtida socialistiskt Chile. Men hur denna »socialism» och vägen dit ser ut, det kan Chilekommittén som helhet inte ge ett svar på. Ingen medlem i Chilekommittén kan ge parollen en konkret tolkning utan att hamna i strid med andra kamrater i kommittén. Den enda möjligheten vore om en viss politisk strömning inom kommittén hamnade i majoritet och i kraft av detta drev igenom sin uppfattning av vägen till ett socialistiskt Chile som grund för Chilekommittén. Vilket i sin tur skulle innebära en uppsplittring av kommittén i lika många delar som det finns skilda uppfattningar inom den chilenska arbetarrörelsen och/eller politiska förbund och partier i Sverige. Dvs det skulle innebära en anslutning till SKP:s sekteristiska linje i solidaritetsarbetet, en linje som för SKP:s del är detsamma som att solidariteten bara kan vila på ett uttalat och exklusivt stöd till SKP:s broderorganisation i Chile, PCR, och dess »front», Frente del Pueblo (11). På så sätt skulle varje politisk organisation skapa sin egen lilla »Chilekommitté».

Låt oss jämföra parollen ovan med kravet på fri asyl för alla latinamerikanska flyktingar. Det senare är ett elementärt internationalistiskt krav. Solidaritetsrörelsen måste konsekvent försvara de chilenska kamraternas rätt att fritt verka och arbeta politiskt, inte bara i Chile, utan i hela världen. Vi måste rikta oss mot varje form av politisk förföljelse som kamrater som tvingats i exil utsätts för. Vi måste kräva av alla dem som säger sig företräda de förtrycktas intressen, »arbetarregeringar», arbetarpartiernas och de fackliga organisationernas ledningar etc, att aktivt garantera de chilenska flyktingarnas politiska rättigheter. Kravet på asylrätt för politiskt förföljda är ett lika grundläggande klasskrav som kravet på frihet för de politiska fångarna.

Mot detta krav har återigen kamraterna i FK rest invändningen att det handlar om en »borgerligt-demokratisk» fråga och därför inte kan vara en huvuduppgift för solidaritetsrörelsen. Återigen har dessa kamrater missat klasskaraktären i det förtryck som de chilenska arbetarna utsätts för. Samtidigt utsår de illusioner om att det är borgerliga krafter, och inte arbetarklassen, som förmår försvara arbetarnas rättigheter, bl a rätten till fri asyl. Att vissa rättigheter betecknas som borgerligt-demokratiska därför att de ingår i den borgerliga ideologin om den parlamentariska formen för klassherravälde, innebär inte att det är borgarna som kommer att försvara dessa rättigheter. Tvärtom, de är beredda att överge dem och förtrampa dem i det ögonblick de utgör ett hot mot borgarklassens makt. Det känns lite generande att behöva påpeka att vi lärt oss detta bland annat från exemplet Chile. Vidare innebär inte dessa rättigheters beteckning att arbetarklassen inte har intresse av att försvara dem. Tvärtom, endast arbetarklassen förmår försvara dessa rättigheter som sina, genom kamp och organisering, självständig från borgarklassen.

Vid tiden strax före Chilekommitténs tredje kongress kom en grupp chilenska flyktingar till Sverige, undan förföljelse först i Chile och sedan i Rumänien (12). Vid kongressen motsatte sig Vpk:are, FK:are och andra ett enkelt uttalande till stöd för dessa kamraters krav på asyl. Kongressen avslog uttalandet med några få rösters majoritet. Detta beslut är en skam för Chilekommittén. Det visar att många kamrater varit beredda att sälja ut grundläggande klasskrav med hänvisning till vad som är realistiskt för den svenska regeringen! Chilekommittén ska m a o acceptera att regeringen avvisar politiskt förföljda Chile-flyktingar vid gränsen! Invandrarverket gick emellertid på en annan linje. Kamraterna från Chile fick asyl, trots Chilekommitténs vägran att stödja dem.

Vi tror att detta exempel visar vad som garanterar att solidaritetsarbetet inte »urvattnas». Speciellt som många av dem som var emot asylrätten i detta fall tillhör dem som mest ihärdigt påstår att det är den övergripande parollen STÖD DET CHILENSKA FOLKETS KAMP MOT FASCISM – FÖR SOCIALISM, i all sin abstraktion, som garanterar Chilekommitténs klassinriktning!

Vi ska titta på ytterligare en fråga som varit kontroversiell inom Chilekommittén: insamlingen av pengar till motståndskampen. Vi ska se på de tre linjer som drivits.

Den första linjen företräds av fr a Vpk. Den säger att insamlingen ska kanaliseras via Havanna, och fördelas mellan vissa chilenska partier i enlighet med den överenskommelse som dessa träffat. Enligt denna fördelning går de största potterna till kommunistpartiet och socialistpartiet. MIR får t ex mindre än Radikalpartiet. Denna fördelning uttrycker, enligt Vpk-kamraterna, ett »villkorslöst stöd till motståndsrörelsen». Bakom denna linje ligger uppfattningen att Chilekommittén ska stödja exilöverenskommelser av ett visst slag, dominerade av fr a kommunistpartiet och socialistpartiets högerflygel. Med hänvisning till sådana överenskommelser kan man sedan avvisa allt stöd till andra krafter som tar aktiv del i de chilenska massornas kamp mot diktaturen, t ex socialistpartiets Coordinadora och LCC (13).

Den andra linjen förespråkar den nuvarande fördelningen av insamlade medel. Hälften går till Havanna, en fjärdedel »till stöd för motståndskommittéerna» genom en fördelning 50% till MIR och 25% vardera till MAPU och Kristna Vänstern. Den sista fjärdedelen går till olika former av massarbete i Chile, som folkmatsalar, familjeföreningar, verkstäder etc. De kamrater som stod för denna linje kritiserade Havannalinjen för att denna uttryckte en form av stöd från Chilekommitténs sida till de drivande krafterna inom UP-alliansen. Istället föreslog de en förskjutning av insamlingen till ett stöd för vissa andra krafter, dvs MIR, MAPU och Kristna Vänstern. Denna linje är den som bl a FK står för.

För de strömningar som företrätt de båda linjerna ovan handlar insamlingen om hur man ska kunna rycka åt sig ett så stort stöd som möjligt för »sina» partier. Det blir styrkeförhållandena inom Chilekommittén som i sista hand avgör vilka partier som Chilekommittén ska agera stödtrupp åt. Många kamrater uppfattar Chilekommitténs förhållande till den chilenska arbetarrörelsen som någon slags kompromiss mellan svenska partier och förbund: »låt oss stödja kommunistpartiet och UP-alliansen lite grann, och MIR och motståndskommittéerna lite grann, så är allt bra». På detta sätt ställs sakerna på huvudet. Istället för att bestämma Chilekommitténs förhållande till de chilenska partierna utifrån uppgiften att försvara de chilenska massorna, utgår man från de chilenska partierna och lämnar frågan om de chilenska massornas behov åt sidan. Dvs man gör på exakt samma sätt som SAP-ledningen och SKP-ledningen. Skillnaden är bara att de senare inte har »kompromissat» med sitt stöd till i första hand sina egna broderorganisationer.

Denna inställning ger ett utrymme för att avvisa ett försvar av vissa chilenska partier, nämligen de som inte tillhör dem man kompromissat om. Den innebär att man kan argumentera för ett stöd till en organisation som Radikalpartiet, som ingen har kunnat visa bedriver ett basarbete i Chile idag, och lämna LCC, vars medlemmar dagligen riskerar livet i kampen mot diktaturen, utanför det materiella stödet. Det kan också noteras att i samband med diskussionen om asylrätten för Chileflyktingarna från Rumänien användes argument som att de »godkända» chilenska exilpartiledningarna inte ställde upp för dessa flyktingar eftersom de var »politiskt skumma». I klartext: Chilekommittén ska bara försvara flyktingar från vissa delar av den chilenska arbetarrörelsen. Andra, som t ex militanter som efter erfarenheterna från det »socialistiska» Rumänien brutit med kommunistpartiet, kan Chilekommittén lämna åt politisk förföljelse.

Uppfattningen att Chilekommittén bara ska ge materiellt stöd till vissa »godkända» partier är något som drivits av fr a Vpk och FK och naturligtvis anhängare till partierna i fråga. Den linje KAF har företrätt utgår inte från att de eller de partiernas behov nödvändiggör en förskjutning av insamlingen till förmån för »våra» partier. I insamlingen, liksom i alla frågor som rör solidaritetsarbetet, måste vi utgå från de chilenska massornas behov. Vi menar att insamlade medel i första hand måste gå till olika former av konkret massarbete i Chile, som folkmatsalar, arbetslöshetskommittéer etc. Idag har de flesta kamrater inom Chilekommittén klart för sig att det är genom dessa elementära former för massorganisering som de första stegen tas för ett återuppbygge av den chilenska arbetarrörelsen. Fortfarande finns stora problem när det gäller att hitta kanaler till varaktiga former av massarbete och massorganisering. Det finns t ex inte i Chile idag massorganisationer av samma karaktär som de spanska arbetarkommissionerna. Fortfarande är det svårt att finna möjligheter att ge pengar direkt till ett fackligt arbete. Men trots problemen menar vi att insamlingens huvudinriktning måste var stöd till konkret massarbete i Chile. Med hänsyn till problemen menar vi också att det är nödvändigt att kombinera det materiella stödet enligt denna inriktning med en fördelning mellan de arbetarpartier som deltar i kampen mot diktaturen. En sådan partikvotering kan inte utgå från en värdering från Chilekommitténs sida av det ena eller andra partiets program eller strategiska linje. Den måste utgå ifrån att Chilekommittén inte gör någon skillnad mellan olika partier i försvaret av de chilenska massornas rätt till fri facklig och politisk organisering. Denna inställning uttrycks bäst genom en likafördelning av de pengar som går till arbetarpartier.

Avslutningsvis

När vi gör en bedömning av Chilekommitténs utvecklingsmöjligheter i framtiden måste vi ta hänsyn till en rad faktorer som vi försökt belysa i de föregående avsnitten. Den subjektiva faktorn, dvs det sätt på vilket medlemmarna i Chilekommittén och de olika politiska strömningarna ställer uppgifterna i solidaritetsarbetet, är naturligtvis avgörande på kort sikt. Här ska vi inte försöka oss på att förutsäga hur olika politiska motsättningar inom kommittén kommer att lösas, men vi hoppas att det har framgått av det ovanstående att oklarheter när det gäller grundvalarna för solidariteten kan leda in Chilerörelsen i en återvändsgränd. Ingående diskussioner och klargöranden inom Chilekommittén krävs om organisationen även i fortsättningen ska vara i stånd att utmana den socialdemokratiska ledningen i Chilefrågan och bemöta maoistgruppernas sekterism.

Det som försvårar ett långvarigt arbete har vi också lyft fram. Vi kan inte vänta oss uppseendeväckande segrar för de chilenska massorna på kort sikt. Solidaritetsarbetet kan inte vila på en framgångsrik kamp på samma sätt som solidariteten för Indokinas folk. Säkert kommer vi att få se en mer eller mindre utdragen trend av stagnation och nedgång för den svenska Chilerörelsen, som trots allt har kunnat bibehålla sin styrka i långt högre utsträckning än de Chilerörelser vi känner till i andra länder. Just därför är det desto viktigare att bidra till den aktivering och organisering kring Chilefrågan som fortfarande drar till sig nya aktivister. Att organisationen fortfarande lever och inte uppvisar några allvarliga krissymptom hänger mycket ihop med att Chile-frågan i medvetandet hos de aktivister som rekryteras till och bär upp organisationen, har ställts i ett sammanhang med en rad mer eller mindre uttalade politiska frågeställningar. Det är frågor som hur kuppen var möjlig att genomföra, varför den tog sig så blodiga uttryck, reformismens ansvarighet, Chile och Latinamerika i förhållande till imperialismen etc. Detta är frågor som, när de väl har ställts, lever vidare, de försvinner inte p g a uteblivna framgångar i motståndskampen. För aktivisterna har Chilekommittén en viktig funktion för en utveckling och fördjupning av de politiska frågor de reser.

Också i det senare läggs ett betydande ansvar på KAF och KAF:s medlemmar i Chilekommittén. Vi måste ta del i och driva på diskussionerna kring dessa frågor inom ramen för solidaritetsarbetet, vi måste fördjupa frågeställningarna och bidra till en levande intern debatt inom kommittén. Och framför allt är det viktigt att koppla dessa diskussioner till nödvändigheten av solidaritet i handling, till den proletära internationalismens uppgifter, till arbetet för att mobilisera den internationella arbetarklassen till försvar av bröderna och systrarna i Chile.

Taras Kentrschynskyj

Taras Kentrschynskyj har varit aktiv i Chile-kommittén sedan 1973. Är f.n. medlem av Chilekommitténs nationella styrelse.

Noter
1. De två största partierna i Unidad Popular var kommunistpartiet (PC) och socialistpartiet (PS). De viktigaste partierna i UP-koalitionen, vid sidan av dessa två, var MAPU och Kristna Vänstern, båda utbrytningar ur det kristdemokratiska partiet; MOC, en senare utbrytning ur MAPU; Radikalpartiet, tillhörande den socialdemokratiska Andra Internationalen. Den Revolutionära Vänsterrörelsen, Ml R, som stod utanför UP, bildades 1965 genom en sammanslagning av flera smågrupper.

2. Se t ex »Revolutionär marxism kontra stalinism i Vietnamrörelsen» (Röda Häften 9), ett svar av Kenth-Åke Andersson till »Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen», utgiven av Uppsala FNL-grupp 119711. »Indokina – kampen fortsätter – solidaritet till den slutgiltiga segern» (Rött Forum 10) (19741.

3. Chilekommittén fanns i Sverige redan före kuppen, men lokalt i Stockholm. Organisationen fungerade då främst som en informations- och studiegrupp. Politiskt var Chilekommittén vid denna tid en stödorganisation till Unidad Popular i Chile. Som sådan hade den naturligtvis avgörande svagheter som vi emellertid lämnar här. När vi i fortsättningen talar om Chilekommittén underförstår vi den nationella organisation som skapades vid den första kongressen i december 1973.

4. SKP:s förhållande till Chilerörelsen har präglats av en rad märkliga turer. För att motivera sin passivitet har SKP-ledningen å ena sidan sagt att SKP inte kan stödja Chilekommittén, eftersom Chilekommittén står för ett politiskt stöd till UP (vilket är en ren och skär lögn, Chilekommittén ställer uttryckligen inte sina uppgifter utifrån ett politiskt stöd till den ena eller andra konstellationen av chilenska partier), å andra sidan har SKP-ledningen avstått från deltagande i breda mobiliseringar mot juntan med hänvisning till att den senare utgör en del i fronten mot supermakterna. SKP-ledningens agerande har naturligtvis satt spår i SKP:s bas och periferi, vilket i sin tur pressat in SKP-ledningen i motsägelsefulla positioner. Det tydligaste exemplet är Båstadskampanjen. Innan den var avslutad hade SKP-ledningen hunnit förändra sin inställning minst tre gånger. SKP-ledningens rädsla för ett osekteristiskt enhetsarbete speglas idag i det pappersalternativ till Chilekommittén de ställer upp: en »bred» solidaritetsrörelse till stöd för »Frente del Pueblo», den »front» som SKP:s egen broderorganisation i Chile proklamerat (se Marxistiskt Forum 6/761. KFMLr:s ledning har varit betydligt mer öppenhjärtig. Å ena sidan har den stött en rad av Chilekommitténs initiativ, och t o m uttalat sig om det positiva i Chilekommitténs arbete i allmänhet. Å andra sidan avvisar den ett arbete i Chilekommittén eftersom där finns för mycket trotskister och revisionister.

5. Som vi redan noterat stod FK utanför Chilekommittén i Sverige under den första perioden. Men i t ex Västtyskland och Frankrike har centristiska grupper som Kommunistische Bund och Revolution från början spelat en helt annan roll i organiseringen av Chilerörelsen. Vad gäller Vpk/KU:s plats i den svenska Chilerörelsen återkommer vi till detta. Här gäller frågeställningen Chilerörelsen och arbetarrörelsen, den senare i Sverige totalt dominerad av socialdemokratin. I förhållande till socialdemokratin måste vi betrakta den traditionella stalinismen i Sverige, uppburen av Vpk, som en marginell företeelse i den svenska arbetarrörelsen, vilket i sin tur får konsekvenser för Vpk:s förhållande till Chile-rörelsen.

6. I uppropet för Arbetarrörelsens Chileinsamling (undertecknat av bl a SAP, LO, SSU, Kvinnoförbundet, ABF) som spreds massivt i perioden efter kuppen framförs följande synpunkter:

»Den svenska arbetarrörelsen reagerar med avsky mot det som hänt och händer i Chile. Vi har alltid hävdat det fredliga reformarbetet som vapen mot de besuttnas privilegier. Chile var ett exempel inför världen på att det går att i grunden omdana samhället på reformernas väg och i enlighet med demokratins principer. Det var i fruktan för att Allende skulle lyckas som reaktionära krafter saboterade hans ansträngningar och slutligen etablerade ett blodigt förtryck. Övermäktiga ekonomiska intressen kom Allendes motståndare till hjälp. Rätten för folken att utan inblandning utifrån själva få forma sina samhällen måste därför hävdas med än större kraft.»

Se så långt UP hade kommit, och tänk så mycket längre UP skulle ha kommit om bara inte militären hade slagit till i september! På så sätt reducerades USA-imperialismens och den chilenska borgarklassens konsekventa attacker på den chilenska massrörelsen till grymma tillfälligheter, tillfälligheter som var fräcka nog att kräva ett slut på »experimentet». Att den chilenska borgarklassen med tusen band är förenad med USA-imperialismen, att den chilenska staten var och är en borgarstat, att armén är borgarstatens väpnade arm, att borgarstaten värnar om intressen som är oförenliga med arbetarklassens, att den fördjupade polariseringen mellan huvudklasserna i Chile under UP-perioden obönhörligen pekade fram mot en avgörande kraftmätning, av allt detta fanns naturligtvis inte ett spår i den socialdemokratiska propagandan. Eller snarare, spåren fanns, men så att säga i negativ form, eftersom propagandan bl a syftade till att förhindra att en medvetenhet om dessa saker spreds bland de svenska arbetarna, via politiska krafter utanför socialdemokratin.

Ledaren i Aftonbladet den 12/9 kunde t ex skriva att kuppen »drar ett slutstreck under alla förhoppningar om att genom reformer lösa de sociala och ekonomiska problemen i Latinamerika på parlamentarisk väg», samtidigt som den bekräftar att Allendes politik var helt riktig. Försöken från UP att lösa problemen misslyckades, »inte på grund av Allendes politik, utan därför att dessa militärer (som togs in i regeringen av UP) vägrade att acceptera den reformpolitik som president Allende representerade.»

7. Exempel på detta är olika förslag som rests inom Chilekommittén för initiativ gentemot socialdemokratin i vissa situationer. Bl a avvisades ett förslag att utnyttja tyngden i Båstadskampanjen för ett initiativ gentemot socialdemokratin om en gemensam insamling som skulle kunnat ge stora möjligheter att på basplanet dra med socialdemokratiska organisationer i ett gemensamt arbete. Ett annat förslag som avvisats är initiativ gentemot bl a Arbetarrörelsens Chileinsamling om upprättandet av ett gemensamt fångkontor, för ett enhetsarbete i fång- och flyktingfrågan. Ett tredje exempel rör förhållandet till arbetet för en nordisk bojkottaktion. För många kamrater tycks frågan handla om ett allmänt samarbete mellan nordiska solidaritetsorganisationer, »utbyte av erfarenheter» etc. För oss handlar det om att få till stånd konkreta samarbetsprojekt i bojkottfrågan som kan aktivera medlemmarna i de resp organisationerna i ett arbete på basplanet som kan ge tyngd åt kravet på de nordiska landsorganisationerna att genomföra en samordnad nordisk bojkottaktion mot Chile-juntan.

8. Att Vpk-ledningen inte gav klartecken för sina medlemmar att arbeta i Chilekommittén med lätt hjärta framgår med önskvärd tydlighet av Ny Dags häftiga angrepp mot »sekterna».

Ny Dag 68/73, 10-11/10, tar upp »sekteristernas gemenheter om Chile» eftersom »de säger sig stå solidariska med den chilenska arbetarklassen, men i uttalanden, flygblad, artiklar och debattinlägg för fram påståenden om och värderingar av vad som hänt i Chile som är ägnade att skada det solidaritetsarbete som nu växer fram».

Ny Dag 76/73, 7-8/11, fortsätter:

»Många tar illa vid sig av sekternas propaganda. Många människor som i indignation över vad som hänt i Chile solidariserar sig med landets arbetare och bönder blir oroliga och undrar om de stödjer de chilenska arbetarna och bönderna på ett riktigt sätt. Det är denna osäkerhet som sekterna eftersträvar att uppnå. Osäkerhet, skickligt utnyttjad, splittrar. Den solidaritet som många spontant känner kommer i första hand inte det chilenska folket till del, utan utnyttjas för organisationsegoistiska syften.»

Vpk-ledningens kluvenhet illustreras också av ett mycket lamt försök att ge ett alternativ till Chilekommitténs insamling alldeles efter kuppen. Ny Dag propagerade stilla för att solidaritetsarbetet bl a skulle organisera insamling via Svenska Fredskommitténs postgiro. Vart dessa pengar skulle gå angavs inte, och det tycks som denna insamling begravdes innan den fick liv.

9. Ett exempel: De huvudparoller som Chilekommittén hade under hösten -73, framtill första kongressen, innehöll bl a parollen STÖD DET CHILENSKA FOLKETS KAMP MOT FASCISM – FÖR SOCIALISM. Vpk-ledningen menade dock i ett första skede att den sista delen, FÖR SOCIALISM, skulle strykas. Emellertid förekom inte ett enda inlägg i Chilekommitténs internbulletin inför kongressen som argumenterade för denna linje, eller för den som Vpk-ledningen senare bestämde sig för, nämligen FÖR DEMOKRATI OCH SOCIALISM. Istället kunde det gå till så att i flygbladet och affischen för en av Chilekommitténs mobiliseringar efter kuppen hade den sista delen i Chilekommitténs paroll försvunnit. Det behöver inte påpekas att tryckningen av flygblad och affischer ombesörjdes av Vpk-are. Det hände sig också att Ny Dag intervjuade en kamrat i Chilekommitténs ledning (nr 75/73). Ett beklagligt tryckfel förvandlade dock Chilekommitténs paroll till den som Vpk-ledningen förespråkade… (kamraterna från Chilekommittén påpekade »tryckfelet» i Ny Dag 84/73).

10. Havannaöverenskommelsen innebar bl a att UP-partierna och MIR gjorde upp om en kvotering av pengar som samlades in av solidaritetsrörelser världen runt. Pengarna skulle fördelas på följande sätt: PC -29%, PS – 29%, MAPU – 8%, Kristna Vänstern – 8%, MOC – 8%, Radikalpartiet – 10%, MIR – 8%.

Vissa UP-diplomater och exilpolitiker upprättade någon form av samordningsstruktur i Rom efter kuppen som gjorde anspråk på att företräda det chilenska folket. Denna struktur betecknades ibland som den »chilenska exilregeringen». Att skänka pengar till denna struktur skulle inneburit ett stöd till något som befann sig så långt bort det ö h t var möjligt från att organisera motståndskampen i Chile.

11. PCR, Partido Comunista Revolucionario. PCR hade innan kuppen ett inflytande i vissa fackföreningar och bondeorganisationer. En del av organisationen uppgick strax före kuppen i MAPU. Organisationen är idag mycket liten, och dess »breda anti-fascistiska folkfront», Frente del Pueblo, uttrycker ingenting annat än PCR självt.

12. Hösten -75 kom till Sverige grupper av chilenska flyktingar som under en period haft asyl i Rumänien. I detta land förvägrades de rätten att arbeta politiskt. Den rumänska byråkratin isolerade chileflyktingarna från rumänska arbetare. De förbjöds att arrangera solidaritetsdemonstrationer för Chiles folk den 11 september. Vid Fords besök i Rumänien spärrades de chilenska flyktingarnas bostadsområden av med beväpnad militär. Vissa av flyktingarnas hem genomsöktes också i razzior för att förhindra protester från chilenarnas sida mot Ford. De chilenska exilpartiledningarna i Rumänien håller god min inför dessa politiska förföljelser, mot att de själva tillåts upprätthålla officiella representationer, inom den rumänska byråkratins ramar.

13. Socialistpartiets »Koordinadora» – Partido Socialista/Coordinadora de Regionales, är en heterogent sammansatt vänsterfraktion av PS. Den organiserar troligen majoriteten av de aktiva PS-medlemmarna i Chile. Det »officiella» PS och dess ledning i exil ömsom förnekar Koordinadoras existsens, ömsom påstår de att Koordinadoran är återintegrerad i »officiella» PS.

Från Fjärde Internationalen 6-76

Antisemitismen och vänstern

– Inte alltid som eld och vatten
Håkan Blomqvist

Antisemitism placeras gärna på den politiska högerkanten, men antisemitiska uttryck har historiskt förekommit även inom vänstern och den socialistiska arbetarrörelsen. Det menar Håkan Blomqvist, samtidshistoriker vid Södertörns högskola och ansvarig utgivare för veckotidningen Internationalen, som forskar kring arbetarrörelse, nationalism och antisemitism, ett tema som återkommit i flera böcker, bl a Gåtan Nils Flyg och nazismen 1999 samt Socialdemokrat och antisemit? Den dolda historien om Arthur Engberg 2001. Till årsskiftet utkommer hans doktorsavhandling Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen.

”Det ligger i judendomens hela kynne att vara ‘cell’-byggare, att fräta sönder, inifrån uppluckra och förbränna. Ty judendomen har i sällspord grad varit parasitär. Den är lik dessa underliga växter, som icke ha sina rötter i jorden utan i andra växter, vilkas must och saft utgöra deras näring. Judendomen har varit och är den indoariska folkstammens mistel. Den kräver en ädel ras som näringskälla, och det vore orättvist att förneka, att den har klar blick för det bästa och livsdugligaste. Så har den judiska rasen blivit historiens förnämsta exploatör.”

Första gången jag stötte på orden var i ett litet silkestunt flygblad från föreningen ”Svenskhetens bevarande i Sverige”, tryckt 1940. Bladet var inlagt i den antisemitiska tidningen Dagens Eko som tillhörde floran av pronazistiska språkrör under kriget. Men citatet härrör inte från någon dåtida nazist utan från en av den svenska socialdemokratins klassiska hövdingar under mellankrigstiden, Arthur Engberg, av många ansedd som nummer två efter Hjalmar Branting. Orden hade en gång varit stort uppslagna på s-tidningen Arbetets förstasida där Arthur Engberg under tidigt 20-tal tjänstgjorde som chefredaktör. ”Om judarna”, löd rubriken över ledarartikeln som tog sin utgångspunkt i kritik av sovjetbolsjevismen: ”Överallt i ‘kommissariernas’ värld möter man juden. Det finns fog för påståendet att proletariatets diktatur i Ryssland i själva verket betyder judens diktatur över ryssen.” Bolsjevikrevolutionen var, varnade Engberg sina socialdemokratiska läsare, ett led i judendomens försök att erövra världen. Och den nybildade Kommunistiska Internationalens undermineringsarbete handlade, fortsatte han, just om judendomens ”kynne” att inifrån uppluckra, förbränna och fräta sönder de övriga raserna och den ”nationella folkstocken. (1)

Vad var detta? En klassisk antisemitisk agitationsartikel om hotet från den ”judiska världskonspirationen” på första sidan av den svenska socialdemokratins kanske främsta språkrör! Dessutom författad av tidningens chefredaktör och en av rörelsens mest framstående ledare. Studier av tidningens och partiets arkiv har inte kunnat röja några invändningar eller motreaktioner. Och artikeln var inte ensam i sitt slag. Engberg återkom då och då till temat och brännmärkte inte bara bolsjevismen som judisk. Även storfinansen, liberaler, konservativa. Dagens Nyheter, skönlitterära författare och den fördärvliga jazzmusikens upphovsmän kunde inkassera åthutningar om ”hebréer”, ”semiter” eller ”judar”.

Antisemitism placeras gärna på den politiska högerkanten, men att antisemitiska uttryck förekommit även inom vänstern och den socialistiska arbetarrörelsen har inte riktigt verkat höra till historien. Den tolkningen har dessvärre utgått ifrån en viss redigering av det historiska minnet i ljuset av fascismen, Tredje Riket och förintelsen av det judiska folket i Europa. Det var inte i bara människor, stater och samhällssystem som gick under när ”det korta 1900-talets” stormar av revolutioner, kriser och krig svepte över kontinenten från 1914 till -45. Hela idévärldar följde med rasmassorna och begravdes i bråten, för att bara sticka fram här och där som soliga flagor inför eftervärlden. Några av dessa härrörde från . arbetarrörelsen.

Antijudisk antikapitalism

”När allt kommer omkring”, skrev historikern Peter Pulzer en gång drastiskt, ”var antikapitalism en av de äldsta och mest naturliga formerna för antisemitism.” Orsaken låg i grundmurade föreställningar hos Europas kristna befolkningar om att det rådde ett oupplösligt samband mellan penningekonomin och judarna. Efter fördrivningen från Palestina utvecklades judarna till ett handelsfolk som upprätthöll handeln mellan Europa och Orienten efter den antika världens undergång. Genom den medeltida kristna kyrkans beslut isolerades judarna efterhand till näringar med anknytning till penninghantering, otillåtna för kristna. På så sätt kom judarna att tjäna en dubbel funktion. Ekonomiskt kunde de utföra uppgifter som gick på tvärs mot kyrkans förkunnelse men var viktiga för den medeltida ekonomin. Ideologiskt kunde de tjäna som varnande exempel på följderna av avfallet från den rätta tron. ”Penningjuden’ – från mytologin om Judas’ trettio silverpenningar till den medeltida penningutlånaren och schackraren – förankrades som en kraftfull stereotyp i europeiskt medvetande. Denna låg, med Henrik Bachners ord, ”färdigformulerad” vid kapitalismens genombrott.(2) Även om detta genombrott från slutet av 1700-talet innebar att judar relativt sett fick mindre betydelse inom den växande handels- och penningsektorn levde stereotypen vidare. Att judiska köpmanna- och finansfamiljer spelade en viktig roll i borgerliga kretsar som under 1800-talet vann ökat inflytande i centrala och västra Europa tycktes för många bekräfta stereotypen. Massorna hade, skrev den marxistiske historikern Isaac Deutscher, vant sig vid att identifiera juden först och främst med köpmän, mäklare, procentare och kapitalister och judarna hade blivit symbolen för dessa företeelser i folkens medvetande. ”Slå upp det engelska Oxford Dictionary”, manade Deutscher, och den vanliga betydelsen av ordet ”jude”. Det är en ”person av den hebreiska rasen” och ”snål procentare, som gör bra affärer.” Att handla som en jude betyder enligt uppslagsverket, citerade han, att ”lura och bedra”. Svenska uppslagsböcker och ordlistor formulerade sig inte annorlunda. ”Jude” kunde vara ”mosaisk trosbekännare” och tillhörig den judiska nationen eller, från 1870-tal, den ”semitiska rasen”, men också stå för ”utsugare” eller ”ockrare” i allmänhet. Att vända sig mot penningekonomins ökande inflytande, låneräntor, bankverksamhet och indrivning kunde ofta formuleras som att motsätta sig ”juden” — oavsett om den aktuella tvistefrågan inblandat judiska trosbekännare eller ej.

Det tidiga 1800-talets folkliga rörelser och protester från hantverkare, småbönder och andra vilkas villkor försämrades av näringsfriheten och industrikapitalismen riktades inte sällan mot ”judarna”, i samtliga av bemärkelserna ovan. 1820-talets antikapitalistiska tyska så kallade ”Hep! Hep! – upplopp”(3)-, vände sig mot judiska kreaturshandlare och finansmän och spred sig över såväl landsbygd som storstäder. En del av den folkliga franska radikalismen under revolutionerna kring 1830 och 1848 riktade sig mot ”judarna” i egenskap av den nya storbourgeoisie som under perioden växte i makt och rikedom. På våra breddgrader attackerades judiska butiker och bostäder i samband med hantverkarupploppen i Stockholm 1839 och 1848 och en starkt antijudisk radikalism kom att prägla den upproriska s k ”rabulistpressen”. Den kristet socialistiska Folkets Röst och mer liberalt jakobinska Fäderneslandet attackerade inte bara namngivna judiska företagare som ”juden Leja” och ”juden Berns”. Även enskilda medlemmar av den ”judiska nazionen”, som formuleringen hånfullt löd, kunde offentligt förföljas med anklagelser om incest, omoral och lurendrejeri. Detta samtidigt som tidningarna agiterade för hantverkarnas medborgerliga rättigheter och sociala trygghet gentemot överhetens maktfullkomlighet.

Denna typ av folklig antikapitalism i ett Europa som präglades av det äldre ståndssamhällets upplösning befann sig i stark kontakt med den kristna tron och symbolvärlden. ”Socialism” eller ”kommunism” uppfattades, då termerna användes, ofta som förverkligandet av evangeliets löften och moraliska lagar vars motsida utgjordes av det brott mot Guds vilja som judarnas eviga vandring på jorden var uttrycket för. I stereotypen ”penningjuden” sammanlöpte utsatta hantverkares och bönders motstånd mot penningekonomin med deras kristna tros uppfattningar om gott och ont. Antikapitalism och antijudiskhet kunde sammanfalla och inte sällan återfinnas i de tidiga s k ”utopiska socialisternas” budskap. Den franska socialismens föregångare Fourier, Proudhon, Toussenel och Leroux var visserligen inte alla kristna men förenade sin antikapitalistiska förkunnelse med uttalad antijudiskhet.

Marxismen

Med industrialismens triumf kom hantverkar- och ståndssamhället att tillhöra det förflutna. 1800-talets sista tre årtionden upplevde genombrotten för konstitutionella nationalstater, modernitet och kapitalism över stora delar av västra och centrala Europa. Kyrkans grepp försvagades till förmån för vetenskapens. Den nya sammanhållningsideologin nationalismen sökte hålla ihop moderniserade territorialstater där religionen knakade i fogarna. Sociala motsättningar kläddes inte längre främst i trons språk. Nationellt intresse och vetenskap var den nya tidens motiv. Även folkligt oppositionella idéströmningar som socialism och kommunism ömsade skinn. Istället för att utgöra radikala hantverkarläror på kristen grund förvandlades de till politiska doktriner med vetenskapliga anspråk. Med ”marxismen”, det idésystem som utvecklades inom den tyska socialdemokratin på 1880- och 90-talet, förvandlades antikapitalismen från tillbakablickande eller utopisk vision till radikal utvecklingsidé för proletariatets gränsöverskridande gemenskap. Därmed förändrades också synen på det judiska och kolliderade med den forna antijudiskheten.

Marx, själv från en judisk familj, hade som ung vänt sig ifrån det judiska med stark motvilja riktad mot både religionen och föreställningar om en judisk gemenskap värd att bevara. Han menade, i en numera omdiskuterad artikel, Zür Judenfrage från 1843, att judarna överlevt som en särskild kategori genom historien, inte för att de utvalts av Gud utan på grund av sin ekonomiska roll som handelsfolk. Den judiska religionen var, enligt den unge Marx, det ideologiska uttrycket för den rollen och skulle släppa sitt grepp först när människan kunde befria sig från religionens sociala orsaker. ”Juden”, i egenskap av penningutlånaren och ockraren, skulle likaså försvinna när penningen inte längre hade någon central betydelse för det mänskliga samhället. Marx formuleringar skulle idag betraktas som antisemitiska, men hindrade inte Marx själv från att vara anhängare av lika rättigheter för judar i ett Europa där dessa rättigheter ännu låg i framtiden. Ut ur ghettot, religionen och avgränsade nationaliteter till mänsklighetens universella förening, löd Marx och andra radikala judiska intellektuellas budskap före den stora nationaliseringen av Europas befolkningar.

För den europeiska marxistiska arbetarrörelse som växte fram på 1880-talet utgjorde den unge Marx’ funderingar kring ”judefrågan” ingenting av särskild vikt. Centralt var istället det universella budskapet och den sekulär utvecklingsidén som överskred liberalismen och istället för att avvisa industrialismen hoppades förverkliga dess möjligheter. Därmed placerade sig den nya arbetarrörelsen, socialdemokratin, i motsättning till äldre riktningar. I den franska socialismen ägde brytningen med en uttalat antijudisk socialism rum först i samband med Dreyfus-affären på 1890-talet. I Tyskland ägde skilsmässan rum på 1870-talet då antijudiska och kristna socialister under ledning av Adolf Stöcker bildade ett socialkristet arbetarparti som sökte vinna inflytande bland arbetarna. I Sverige visar en jämförelse mellan den unga svenska socialdemokratins politiska agitation och rabulisternas fyrtio år tidigare på en markant skillnad. Där Folkrösten 1850 envetet attackerade namngivna judiska ”capitalister” och ”penningemän”, handlade August Palms och efterföljarnas agitation om ”kapital” och ”samhällssystem”. Där ledande hantverkarsocialister som Frans Sjöberg 1850 vände sig helt mot medborgerliga rättigheter för judar var sådana rättigheter självklara för Palm och Branting och även Arthur Engberg.

Nationalism och rastanke

Det betyder emellertid inte att vi, när det gäller socialismens förhållande till judarna, kan teckna ”slutet gott, allting gott” efter introduktionen av marxismen i den europeiska arbetarrörelsen. Först, för att äldre religiöst präglade synsätt och språkbruk länge levde kvar i olika länders socialdemokratiska arbetarrörelser. ”Penningjuden” var en stereotyp som ibland återkom i agitationen både från kontinentens socialdemokratier och den svenska. När agitatorn Atterdag Wermelin på 1880-talet i den berömda pamfletten Kan sparsamhet rädda proletariatet brännmärkte roffarsamhället var måltavlan ”den rike judens begära och skrumpna ”procentarhjärta.” När upprorsskalden Leon Larsson ramade in den socialdemokratiska ungdomskongressen 1907 med dikten ”Vårt land” löd några av raderna:

Vårt land, o vårt väldiga fädernesland
Det äges av ockrande judar
Och landet är fjättrat i kedjor och band
Och lämnat åt penningens gudar.(4)

Av sammanhanget framgår betydelsen av det nationella i den socialdemokratiska arbetarrörelsens budskap efter sekelskiftet. Med nationalismens oinskränkta herravälde kunde få politiska rörelser längre undvika temat. Vem representerade bäst Sverige, ja, vem var egentligen mest svensk? I kapplöpningen om svenskhet hamnade judar och judiskhet återkommande i skottgluggen, från olika håll. August Strindberg hade på 1880-talet gycklat med ”penningjuden” men också med ”hovjuden”, stereotypen för inställsamma s k skyddsjudar som sökte hålla sig väl med fursten. Framträdande svenska judar inom den konservativa högern eller litterära etablissemanget kunde angripas på liknande sätt från vänster. Under Strindbergsfejden 1910 attackerades kritikern Oskar Leveran för sin ”hebreiska oförmåga” att greppa det äktsvenska djupet hos folkets främste diktare. Och högermannen Sven Hedin hånades för sin storsvenska rustningsagitation av den unge Arthur Engberg som 1914 skrev:

Sven Hedin som svenskhetens tolk! Hör du inte, hur det äkta i svenskt folklynne skrattar ironiskt och hånfullt? Ser du icke det medlidsamma löjet på den svenske allmogemannens läppar, när hovbugaren Sven von Hedin presenterar sitt halvsemitiska väsen såsom äktsvenskhetens fullödigaste uttryck?

Till nationalismens tid hörde också rastänkandet som i över ett sekel, från mitten av 1800-talet till 1970-talet, utgjorde en dominerande vetenskapligt grundad föreställning. Få betydelsefulla politiska och ideologiska strömningar kunde stå utanför den idéstrukturen utan stred om tolkningar och prioritet. För vänstern i bred mening – från socialister till liberaler – vette tolkningarna i allmänhet mot en önskan att minska skillnaderna eller betona andra frågor, som politiska rättigheter och sociala förändringar. Men även hos det tidiga 1900-talets arbetarrörelse och liberaler finner man lätt djupgående rasresonemang, ofta i replik mot konservativa synsätt. I striden om svenskheten kunde även hänvisningen till ras riktas mot det judiska. Botanikprofessorn Bengt Lidforss, socialdemokratins förste framstående akademiker, förenade tidens rasvetenskapliga rön med det socialistiska budskap han förde ut i tidningen Arbetets spalter kring sekelskiftet. Att den svenska socialismen måste bygga på ”germansk grund” såg han som givet, liksom att judarna representerade något artfrämmande i förhållande till detta germanska. I hans artiklar återkom de bekanta framställningarna om den ”judiska andans” oroliga rotlöshet, ytliga kosmopolitiska och parasitära karaktär såsom de utvecklats genom förvandlingen av den äldre religiösa antijudiskheten till dess sekulära uttryck från 1870-talet, den moderna rasinriktade antisemitismen.

Klasskamp och judisk socialism

Den marxistiska arbetarrörelsens syn på denna moderna antisemitism utgjorde den tredje faktorn av betydelse. Länge betraktades antisemitism som uttryck för äldre förhållanden dömda att försvinna i takt med upplösningen av det medeltida skråsamhället och judarnas ghettotillvaro. Med lika medborgerliga rättigheter, sekularisering och proletariatets internationella förening skulle såväl antijudiskhet som judisk – liksom annan nationell – egenart tona bort. Kampen mot antisemitism kunde vid enstaka tillfällen lyftas fram mer. spelade i allmänhet ingen framträdande roll. Det var proletariatets gemensamma klasskamp tvärs över nationella och andra skillnader som på köpet skulle förpassa alla andra former av förtryck till historien. När den internationella socialdemokratiska kongressen i Bryssel 1891 manades av amerikanska judiska socialister att fördöma antisemitismen i Europa beslutade ombuden prompt att gå vidare på dagordningen. Proletariatet hade gemensamma intressen och skulle inte splittra sig i ras och nation, argumenterade man.

Genom nationaliseringen av Europas befolkningar förändrades emellertid förutsättningarna och de socialdemokratiska. arbetarrörelserna bekände sig till nationalitetens värde och självbestämmanderätt. Vanligen knöts dock denna nationalitet till territorium varför transnationella folk som judarna hamnade utanför. Här framträdde en fjärde faktor av betydelse i sammanhanget. Med det växande genomslaget för national- och raskategorier kunde, som vi såg hos Lidforss, nationella stereotyper kring det judiska produceras även från vänster. Som svenskt, tyskt och franskt försågs också judiskt med sina national- eller rasegenskaper. Men dessa formulerades inte ur den judiska gemenskapen själv utan från ett överordnat majoritetsperspektiv. Därmed kunde judiskhet förses med många av antisemitismens kännemärken av den typ Lars M Andersson observerat i den vänsterinriktade skämtpressen på 1910-talet.(5) Det var först när den judiska arbetarrörelsen själv växte ut till en socialistisk massfaktor efter första världskriget som äldre och nyare antijudiska stereotyper tenderade att försvinna ur socialdemokratins offentlighet.

Både socialdemokratin och kommunismen fördömde antisemitism under mellankrigstiden, en hållning som skärptes när deras huvudmotståndare, fascismen, placerade rasrenhet och judehat överst på sin agenda. Den judiska socialismen utvecklade också sin kraft inom de båda riktningarna, i form av s k bundister och vänstersionister på den socialdemokratiska sidan och genom betydande grupper judiska kommunister bland revolutionärerna. Uttryck för .antisemitism eller nonchalans inför denna, kunde trots det sippra in i dåtidens vänster så att säga ”från sidan”, under trycket av mellankrigstidens radikalisering av nations- och rastänkandet. När tyska kommunister i början på 20-talet försökte vinna ungdomar från den framväxande nationalsocialistiska rörelsen argumenterade en av partiledarna, Ruth Fischer själv judinna, att den som kämpade mot judiskt kapital redan var en klasskämpe ”även om han inte vet om det.” Och den svenska socialdemokratins första folkhemstid på 30-talet lämnade inte stort utrymme för solidaritet med förföljda judar från Tyskland. I Sovjetryssland upplöste Stalin 1929 kommunistpartiets judiska sektioner och satte punkt för perioden av en mer självständig radikal jiddishkultur. Även om judar också i fortsättningen kunde inneha ledande positioner inom det sovjetiska politiska, ekonomiska och kulturella livet kunde stalinismen återkommande spela ut det antisemitiska kortet i interna partistrider och utrensningar. Den s k ”läkarkomplotten” strax före Stalins död 1953, var det mest framträdande exemplet, men långtifrån ensamt. 1948, året då staten Israel utropades som självständig stat, med sovjetiskt stöd, och det kalla kriget efter den s k ”Pragkuppen” eskalerades, slog repressionen till mot den autonoma judiska regionen Birobidzjan och en antisemitisk kampanj mot judisk kultur och judiska intellektuella inleddes över hela Sovjetunionen. Arresteringsvågorna svepte bort Birobidzjans ledare och uttryck för judisk kultur fördömdes som ”nationalism”. Även i det sovjetockuperade Östeuropa efter kriget kunde antisemitiska tendenser tidtals få genomslag, som under Slanskyprocessen i Tjeckoslovakien och Gomulkas ”antisionistiska” kampanj i Polen 1968.

Ändå är det ingen överdrift att påstå att antisemitismen under det korta 1900-talet i huvudsak utvecklades till i första hand den extrema högerns och fascismens vapen gentemot inte bara judarna utan hela det politiska fält som i någon mening kunde betraktas som vänster, demokratiskt eller liberalt, socialistiskt eller kommunistiskt.

Arthur Engbergs formuleringar under 1920-talets första hälft befann sig ännu i den historiska skarv där antisemitism utan större konvulsioner kunde uttryckas från alla politiska läger. Tjugo år senare, när Engberg själv hörde till nazismens och antisemitismens motståndare i Sverige, fiskades hans formuleringar begärligt upp av nazistbladen som inte hade någon svårighet att hitta i de äldre förråden. Att dessa nyttjas flitigt än idag är ingen nyhet. När Ahmed Ramis Radio Islam 1989 fälldes för hets mot folkgrupp var det just för att ha citerat Arthur Engbergs artikel från 1921. Och det räcker med en blick i svenska nynazisters och antisemiters arsenal för att finna återbrukade inventarier även från äldre vänstersammanhang.

En synnerligen verkningsfull egenskap hos antisemitismen genom tiderna tycks nämligen ha varit dess fundamentala lösaktighet: fågel eller fisk, höger eller vänster? I historiens väldiga magasin tycks det ha funnits en variant för alla.

Håkan Blomqvist

(En kortare version av artikeln finns i tidskriften Expo nr 2/2005)

1. Arbetet -”Om judarna” 12 mars 1921
2. Henrik Bachner Återkomsten. Antisemitismen i Sverige efter 1945 Stockholm 1999. En långtifrån invändningsfri men viktig undersökning av vänstern och antisemitismen/HB
3. Betydelsen av termen ”Hep, hep” är osäker, men kan ha avsett vallpojkarnas rop vid indrivning av fåren.
4. Leon Larsson ”Vårt land.” Fram Kongress-nummer 1907, s 3
5. Lars M Andersson, En jude är en jude är en jude. Representationen av ”juden” i svensk skämtpress omkring 1900— 1930 Lund 2000

Från Tidsignal 2/2005

Epoken Olof Palme

– de sociala reformernas skördetid.

Det är nu drygt 23 år sedan Olof Palmes liv ändades av en mördares kula. Det är inte heller bara bokstavligt som Palme gått ur tiden utan han är också märkligt frånvarande i dagens offentliga politiska samtal. Göran Persson nämnde på sin tid nästan aldrig Palme. Mona Sahlin gör på sin höjd pliktskyldiga hänvisningar till honom och det är heller knappast någon i ledande ställning i dagens socialdemokratiska parti som kallar sig för demokratisk socialist, ett uttryck som för Palme var en honnörsbeteckning. Varför har arvet efter Palme bleknat bort till den grad det gjort? Anders Karlsson har läst en omtalad biografi.

När jag läser Kjell Östbergs Palmebiografi i två delar, I takt med tiden – Olof Palme 1927-69 (Leopard förlag 2008) och När vinden vände – Olof Palme 1969-86 (2009) tycker jag mig finna tydliga illustrationer till hur tidsandan i svensk politik har förändrats sedan Olof Palmes dagar.

”Jag tycker att man ska leva som en socialdemokrat när man är det och då anser jag inte att man ska lägga ner sina resurser på yttre ramar som modekläder och kläder som traditionellt uttrycker ett ägande”, så kunde Lisbeth Palme säga i en tidningsintervju. Knappast skulle ett yttrande av det slaget kunna komma från Anitra Steens läppar, som med sin skyhöga generaldirektörslön, sin flärd och sitt herrgårdsboende är en statsministerfru signifikativ för vårt nuvarande millenium. Hur har inte tidsandan förändrats sedan 1970-talets dagar. Och hur har inte politikens innehåll närmast genomgått en metamorfos.

Ta bara begreppet reform. Under Palmes tid symboliserades det av exempelvis införandet av en tandvårdsförsäkring, en femte semestervecka eller lagen om anställningsskydd – förändringar som gav folkflertalet ökad frihet och svängrum. Under den nyliberala eran kom det istället att bli synonymt med ett ökat svängrum för kapitalet i form av avregleringar, privatiseringar och skattesänkningar – så har tecknen bytt plats. Eller uttrycket ”blandekonomi”, som för socialdemokraterna under Palme var den självklara samhällsekonomiska organisationsformen (även om oklarhet och oenighet rådde om blandningens mest lämpliga proportioner), men vem använde senast det begreppet i den politiska debatten?

”Vi kommer inte att tveka att ingripa i marknadshushållningen när detta är nödvändigt, för att tillgodose de krav som växer fram ur människors vardag” Citatet härstammar från Olof Palmes kongresstal 1969, efter att han enhälligt valts till ny partiordförande. Det var vid en tid när den offentliga sektorn var under stark utbyggnad och snart skulle LO börja trycka på för en demokratisering av näringslivet med sitt förslag till löntagarfonder. Det fanns även en yngre generation socialdemokrater – i SSU och i partiet – som på varenda kongress motionerade om att förstatliga bankväsendet och som pressade på för en mer radikal politik:

”Olof Palme är för utslätad. Det är på tiden att på allvar börja diskutera förstatliganden. Men det går väl inte så länge Gunnar Sträng sitter kvar som en propp” (Margot Wallström som 22-årig riksdagskandidat, i en intervju i Dagens Nyheter inför valet 1976). En bjärt kontrast mot den nyliberalism som från 1980-talets början alltmer kom att tillskansa sig problemformuleringsprivilegiet i det offentliga samtalet.

Förra året kom första delen i Kjell Östbergs Palmebiografi, I takt med tiden, som följer honom från tidiga uppväxtår fram till att han i oktober 1969 efterträdde Tage Erlander som partiordförande.

Såväl denna som den nyutkomna När vinden vände, är mycket ambitiösa forskargärningar där författaren inte bara gått igenom arkiv och tryckta källor utan också genomfört en rad intervjuer med människor som stod Olof Palme nära – som exempelvis Sten Andersson, Olle Svenning och inte minst Lisbeth Palme och sonen Joachim. I lämpliga doser väver författaren in betraktelser som vetter mot privatpersonen Palme, vilket ger en mer allsidig och mänsklig bild av honom.

Det går att riktigt se Palme framför sig när han sitter och läser dagens tidningar med pannlampa någon natt i det påvra sommarresidenset på Fårö. Det framkommer också vilken oerhörd arbetsmänniska han var – ofta hemkomst på småtimmarna, men ändock sattes klockan på väckning 06:45. Självklart krävde ett så hårt arbetsschema sin tribut. Förutom under semestern blev det inte så mycket tid över till familjens tre barn. Men även om Palme inte var hemma fanns det möjlighet att se honom i det relativt nya TV-mediet där han figurerade titt som tätt. Det kunde dock få konsekvenser för familjelivet hos Palmes i radhuset i Vällingby: ”Hoppas pappa inte är på TV idag så man kan få se Modiga mindre män”, kunde sonen Mårten undslippa sig, luttrad av alla barnprogram som fått stå tillbaka för program med fadern.

POLITISK VINDRIKTNING

Titeln på första boken, I takt med tiden, träffar mitt i prick. Egentligen var Palme under hela sin politiska bana relativt i fas med den rådande politiska vindriktningen. Under det ljumma, ”ideologilösa” 1950-talet var han, som Tage Erlanders högra hand i kanslihuset, minst av allt en påhejare av en snabbare utbyggnad av den sociala välfärden. Han höll sig inom partiets mittfåra och hade snarare en tendens att ta ett steg åt höger än åt vänster. Att han låg ”i takt med tiden” verkar även fått genomslag i det egna privatlivet. Den Palme som tog initiativ till barnstugeutredningen i slutet av 1960-talet och med 1970-talets daghemsutbyggnad framstod som jämställdhetens banérförare, kunde i en intervju i slutet av 1950-talet, i en tid då fortfarande endast en minoritet av kvinnorna var ute i arbetslivet, säga att ”vi ser det nog som den bästa lösningen att Lisbeth stannar hemma”. Av den studentpolitiker och militära underrättelseman som under första delen av 1950-talet var USA behjälplig med information om svenska kommunister blev det under 1960-talets vänstervåg en skarp kritiker av den amerikanska utrikespolitiken. Under 1980-talets högervridning hade inte Palme mycket att anföra mot de alltmer tydliga inslag av nyliberalism som framför allt finansminister Kjell-Olof Feldt röjde väg för.

I del ett behandlas den fråga som kanske allra mest blivit förknippad med Olof Palme, Vietnamkriget. Här stod verkligen hans opinionsbildande stjärna i zenit. Det är svårt att riktigt föreställa sig vilken enorm global uppmärksamhet hans uttalande i samband med USA:s bombningar över Hanoi och Haiphong julen 1972 rönte, då han jämställde dessa illdåd med nazismens massakrer och koncentrationsläger under andra världskriget. President Nixon gick i taket och ända fram till våren 1974 var inte någon svensk ambassadör välkommen i Washington. Här i Sverige hade dock Palme ett brett stöd för sitt skarpa tonläge. I början av 1973, i svallvågorna efter jultalet, genomfördes en namninsamling där 2,7 miljoner svenskar skrev på för bombstopp i Vietnam, en historiskt sett enastående hög siffra. Det hela var ett initiativ som alla de dåvarande fem riksdagspartierna ställde sig bakom. Till och med högerledaren Gösta Bohman, som tidigare hävdat att ”USA bombade för fred i Vietnam” kände sig nödgad att rätta in sig i ledet.

Vietnamavsnittet kastar även på ett förtjänstfullt sätt ljus över hur starka de historiska banden mellan Sverige och USA är, och över den svenska socialdemokratins roll som en för USA betydelsefull utpost mot kommunismen. Arne Geijer, LO:s ordförande 1956-73, kunde komma och gå som pojken i huset på den amerikanska ambassaden. Gick det för lång tid mellan Geijers visiter kunde ambassadören uttrycka sin beklagan över att han inte fått träffa Geijer på flera veckor. Det är också betecknande hur ambassaden omedelbart hörde av sig till den svenska regeringen – likt en självutvald censor – så fort något statsråd eller tidning uttryckte kritik mot USA. Trots all turbulens kring Vietnam förändrades inte heller relationen mellan Sverige och USA i grunden. ”Utom Vietnam inga problem”, hette det i återkommande rapporter från ambassaden hem till Washington. Vapenhandeln och underrättelsesamarbetet mellan länderna fortgick också precis som förut.

REVOLUTION PÅ SVENSKA

I del två kretsar en hel del kring reformpolitiken under Olof Palmes första statsministerperiod (1969-1976): ”Med en viss tillspetsning skulle kunna hävdas att aldrig har så omfattande reformer genomförts under en så kort tid någonstans som under Olof Palmes första sju år som statsminister”, kommenterar Östberg. Om man skulle räkna upp alla dessa reformer skulle listan bli tämligen lång. Här kan exempelvis nämnas 40-timmars arbetsvecka, pension vid 65 år, förbättrad sjukförsäkring, trygghetslagarna inom arbetslivet, förstatligande av apoteken och så vidare.

En rad reformer kom på jämställdhetens område – med bland annat avskaffande av sambeskattningen för gifta par, fri abort, föräldraförsäkringen och en massiv utbyggnad av barnomsorgen. Denna skördetid för kvinnans emancipation har ibland fått gå under epitetet ”revolution på svenska”. Omfattningen av förändringsarbetet kan illustreras med att statsbudgetens andel av BNP under 1970-talet växte från 26 till 38 procent. Frågan är om ett utvecklat kapitalistiskt system någonsin varit så jämlikt? Från 1945 och fram till 1980 såg vi en tydlig tendens till att klyftorna i det svenska samhället drogs ihop.

Här kunde det dock kanske varit på sin plats med lite mer konkret reflektion kring ofullkomligheter i välfärdsbygget trots den imponerande reformtakten. Fortfarande var det stora grupper i samhället, som exempelvis pensionärer utan ATP, som levde under synnerligen påvra förhållanden. Emellertid tar författaren upp det remarkabla faktum att låginkomstutredningen som självständig enhet lades ner sommaren 1971, av inrikesminister Erik Holmqvist och finansminister Gunnar Sträng, bakom ryggen på den semesterfirande Palme.

MEIDNERFONDERNA

I två betänkanden och sexton delrapporter hade utredningen under fem år i siffror och tabeller framvisat att klassamhället bestod. Framför allt Sträng hade irriterats över den avslöjande statistiken, och undrat över hur de med de lägsta lönerna var ”funtade å huvudet och kroppens vägnar”. Arbetet kom nu istället att slutföras av en grupp i kanslihuset under ledning av Palmes nära medarbetare Anders Ferm. Den ursprungliga utredningens förslag tonades ner som ett ”debattinlägg från forskare”. Därtill underströks att utredningen givit upphov till ”förhastade slutsatser” om den socialdemokratiska politiken.

Olof Palme var ett med det socialdemokratiska reformbygget, men ville han som ”demokratisk socialist” verkligen förändra rådande ägarförhållanden i grunden? Själva lackmustestet blev LO-ekonomerna Rudolf Meidner och Anna Hedborgs löntagarfondsförslag, ett förslag som i sin ursprungliga tappning på lång sikt skulle överföra avgörande makt i näringslivet till kollektiva fonder kontrollerade av LO-facken. LO antog förslaget på sin kongress 1976 och LO-tidningen gick ut med den braskande rubriken att ”nu tar vi över!”.

Palme var dock inte den som välkomnade förslaget. Likt en Pontius Pilatus tvådde han händerna och poängterade gång efter annan att fonderna inte hotade det privata företagsägandet eller den svenska blandekonomin. Inför partikongressen 1978 genomfördes ett rådslag inom partiet om Meidners förslag. De 65 000 partimedlemmar som deltog i rådslaget var framför allt intresserade av en konstruktion som gav löntagarna makt över företagen och vände sig mot den positiva bild av marknadsekonomin som gavs i diskussionsunderlaget. Palmes kommentar var att partiledningen var tvungen att inta en ”tuff attityd mot cirklarna”. Under åren i opposition 1976-82 lyckades också partiledningen att steg för steg urholka fondförslaget. När slutligen en modell för löntagarfonder slussades igenom riksdagen 1983 hade alla de maktöverskridande delarna skurits bort. Palmes strukturella förändringsvilja stannade vid Medbestämmandelagen (MBL), som han i ett riksdagstal 1976 betecknade som ”århundradets reform”.

En sak som slår mig vid genomläsningen av När vinden vände är att 1970-talet för folkrörelserna var ett decennium av segrar. Självklart var FNL-gruppernas genomslag och Vietnams befrielse det mest spektakulära och synliga. Men även den våg av vilda strejker, som efter gruvstrejken 1969-70 i Malmfälten spreds över landet, var till stora delar framgångsrik. Kvinnorörelsen – med Grupp 8 i spetsen – förknippades som sagt var med uttrycket ”revolution på svenska”. Miljörörelsen vann en rad segrar av symbolisk natur: almarna i Kungsträdgården fälldes aldrig, Vindelälvens utbyggnad stoppades, i Göteborg kunde tusentals aktivister förhindra uppförandet av Kungstorgsgaraget – framgångar som i förlängningen innebar att miljöfrågorna oåterkalleligen etablerades i svensk politik.

Vi 60-talister som kom i generationen efter har tvärtom en tunnsådd erfarenhet av att kamper och aktioner ändat i framgång. Vad vi verkligen skulle behöva idag för att stärka självförtroendet och utveckla motståndet är segrar.

Vad bör då vi socialister ta med oss av arvet efter Olof Palme? Ja, framför allt handlar det om synsättet att politiken är något glädjefyllt och att politiken – och inte marknaden – är vägen till samhällsförändring, något som också titlarna på Palmes böcker bar vittnesbörd om: Politik är att vilja, En levande vilja och Att vilja gå vidare. För att skaffa sig kunskap om denna tid, när så mycket av politiken kretsade kring Olof Palmes person, är Kjell Östbergs böcker en utomordentlig introduktionskälla.

Anders Karlsson

Artikelförfattaren är anställd på veckotidningen Internationalen och medlem i Röda Rummets redaktion.

Från Röda Rummet 1/2009, Vad bör göras?

Revolution på svenska?

Del 7 av 7 i serien Löntagarfonder

– löntagarfondstriden i backspegeln 

För snart trettio år sedan öppnades plötsligt och överraskande en ny front i det svenska politiska landskapet. I juni 1976 antog en enig LO-kongress rapporten om löntagarfonder vilken syftade till en långsiktig överföring av vinstmedel från företagen till fackföreningsägda fonder. Ett förslag som om det genomförts i grunden skulle förändrat ägarförhållandena i samhället. Kampen mot ”Meidnerfonderna”, som borgarpressen kom att kalla dem efter fondförslagets huvudarkitekt, enade och eldade borgerligheten i en omfattning som inte skådats på årtionden. Den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen var splittrad i frågan och övergav snart fondförslagets alla radikala delar.

Göte Kildén, facklig gruppordförande på Volvo under denna turbulenta tid och aktiv deltagare i fonddebatten, blickar bakåt med hjälp av de senaste årens böcker om löntagarfondstriden och om den nyligen bortgångne Rudolf Meidner. Men mer än att blott skriva historien ny gäller det att besvara frågor av betydelse för framtidens politik. Missade vänstern en historisk chans när man dömde ut löntagarfondsprojektet?

Industrialismens historia är historien om uppkomsten av och konflikterna mellan klasser: en liten grupp har i ett tidigt skede av industrialismen tillägnat sig och därefter ständigt utvidgat sin äganderätt till produktionsmedlen. Det stora folkflertalet har endast kunnat försörja sig genom att sälja sin arbetskraft till produktionsmedlens ägare (…)

Men hur mycket samhället än har förändrats och hur mycket klassgränser och standardskillnader än har mildrats, så kvarstår dock en grundläggande och för ett industriellt samhälle ofrånkomlig företeelse: den genom ständiga nyinvesteringar skapade ökningen av realkapitalet tillfaller kapitalets ägare. I ett land med privat äganderätt till den överväldigande delen av produktionsmedlen innebär detta, att den ekonomiska tillväxten, förmögenhetsökningen, tillfaller denna grupp av privata ägare ”

Ouvertyren till Rudolf Meidners och hans medförfattares bok Löntagarfonder, som kom från tryckeriet för lite drygt trettio år sedan, var mäktig. Både anslag och komposition var inspirerade av Kommunistiska Manifestet.

”Västvärldens moderna ekonomiska historia vimlar av oräkneliga åtgärder mot monopol, karteller, truster och maktmissbruk av skilda slag. Men samtidigt förnekar ingen, att den ekonomiska utvecklingen i allt väsentligt styrs av kapitalägarna och deras intressen.”

Det är ”ungdomens Marxläsning som plötsligt ljuder igen i Meidners medvetande. I femtio år har de legat vilande. Nu bryter de fram.”, menar Göran Greider i sin bok Rudolf Meidner Skärvor ur ett nittonhundratalsliv, en läsning som helt bekräftas av Lars Ekdahl i hans digra biografi över Meidner Mot en tredje väg.

”Vi försökte läsa Das Kapital som tretton- fjortonåringar. Det var kanske ingen större framgång, men det satte sina spår. Det finns naturligtvis inte en enda lång, röd tråd från diskussionerna på tjugotalet fram till mina skisser på ett löntagarfondsförslag, självklart inte, men det senare låg väl till för mitt sätt att tänka (…..) Den som äger kapitalet bestämmer”, understryker Meidner själv i Greiders bok.

Men var Löntagarfonderna, som LO året därpå i allt väsentligt antog som en kongressrapport, var denna skrift verkligen det Kommunistiska Manifestet på svenska?

Politisk hetta

Detta programmatiska dokument kom nämligen att utlösa de största politiska striderna i Sverige, sedan andra världskriget, med sin kulmen i den samlade borgerlighetens enorma anstormning i en manifestation i Stockholm den fjärde oktober 1983. Med 75 000 deltagare tog här borgerligheten makten över gatans parlament. I led efter led visade man sin avsky för vad man hånade som taggtråds- eller fondsocialism och klargjorde att valet stod mellan Marknaden eller Meidner. Denne försynte, tillbakadragne utredningsman, Rudolf Meidner, som SE-bankens direktör Thunholm tyckte sig spotta i ansiktet genom att vid Arosmässan hösten 1976 ge honom tillmälet kamrat Meidner. Denne utredare skulle nu hängas som samhällsomstörtare. Men egentligen var borgerlighetens hätskhet inte så konstig om man såg till vad denne timide facklige ämbetsman faktiskt hade föreslagit några år tidigare. I en intervju för LO-tidningen slog han utan något som helst omsvep fast:

”Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet. Enbart funktionssocialismen räcker enligt min bestämda mening inte för att åstadkomma en genomgripande samhällsförändring.”

Inte konstigt då att Bonniers i sin Dagens Nyheter blåste upp en väldig helsidesannons för sitt kvällsblad Expressen. Under ett stort personporträtt av Meidner drog man upp texten: ”Är den här mannen farlig för Sverige”. DN:s löpsedel användes också som en politisk affisch och braskade på med det grälla ödesmättade ”REVOLUTION I SVERIGE”. I den militanta tidskriften Fria Företagare hette det, som eftermäle till uppmarschen i Stockholm, att ”Sverige blir sig aldrig likt igen efter den fjärde oktober 1983. Det är inte troligt att alla rörelser i historien kommer att dateras före eller efter just denna fjärde oktober. Men datumet kommer alltid att stanna i minnet”.

Meidnerrapporten formligen vräkte upp alla spjäll och vi fick en intensivt glödande politisk hetta. Nu när allt detta falnat och den samhälle- liga härden där debatterna sprakade sedan länge är helt kall är det dags för att mer kyligt ställa frågan. Vad rörde egentligen löntagarfondsstriden? Var fondförslaget en möjlighet eller gav det bara borgerligheten ett välsignat tillfälle att skjuta på en sittande fågel? Detta var frågorna när redaktionen för Röda Rummet bad mig att för en stund blicka i backspegeln och försöka värdera den delen av det politiska landskap som vi lämnade bakom oss för tre årtionden sedan.

Att budet gick till mig hängde bland annat samman med att jag och Gert-Inge Johnson i Röda Rummets föregångare Fjärde Internationalen åren 1976-77 skrev tre ganska uttömmande artiklar om det som många kallat för reformismens sista strid (eller suck). Mina och Gert-Inges alster var stommen i den analys och de slutsatser som Kommunistiska Arbetarförbundet, alltså Socialistiska Partiets föregångare, kom fram till under dessa år. Artiklarna författades i polemik med Tom Hansson och Per Reichard. De bägge och deras studiegrupp – med bakgrund i KPMLr och med Klas Eklund som huvudideolog – verkade en tid i vårt förbund och försökte genom en minoritetstendens att vinna vår organisation för tanken att LO:s fondförslag skulle möjliggöra en kollektivkapitalism som sedan skulle växa över i socialism. Kamraterna bemöttes väl och kämpade väl, men fick vid en avgörande kongress inte stöd från mer än drygt fyra procent av KAF:s medlemmar. Efter misslyckat värv lämnade de våra politiska domäner. Klas Eklund hamnade så småningom i Finansdepartementet där han politiskt kördes både i grovtvätt, fintvätt, centrifug och torktumlare av Kjell Olof Feldt för att ren och fin till sist hamna på SE-banken. Kamrat Eklund blev Chefsekonom Eklund. Nu är detta historia i marginalen, men debatten har aktualiserats av det senaste numret av tidskriften Tidsignal, (nr 3-05) där finns en uppsats av Lars Ekdahl som inspirerat Åsa Linderborg och Kjell Östberg till en utvärdering som rimmar väl med den analys som var Eklunds för trettio år sedan:

”Dels restes frågan om äganderätten åter med oväntad kraft mitt i rörelsen, genom Meidners och LO:s förslag till löntagarfonder, ett försök till en tredje väg mellan kapitalistisk marknadshushållning och östeuropeisk planhushållningsbyråkrati. Den verkliga kraften i Meidners förslag låg emellertid i det massiva stöd som det inledningsvis mötte inom LO. ’Nu tar vi över’ sa Metallbasen Bert Lundin. En social rörelse med en enorm potential var beredd att investera i ett förslag som ställde frågan om makten över ekonomin. Det är intressant att notera att vänstern till vänster om socialdemokratin aldrig stödde Meidners förslag. Så fast var den i sina förutfattade uppfattningar att socialdemokratin spelat ut sin roll, att den ryggmärgsstyrt avvisade för- slaget som en reformistisk avledningsmanöver. På så sätt avstod denna vänster från att stärka mobiliseringen för förslaget, och missade därmed en chans att komma på talefot med viktiga strömningar inom fackföreningsrörelsen.”

Ekdahl själv vill inte gå så långt. Han nöjer sig med att konstatera att ”det går att ha delade meningar om löntagarfonderna som potentiellt instrument för en långtgående samhällsomvandling”. Men Linderborg och Östberg är djärva och dristar sig i dag till att föreslå en helomvändning när det gäller synen på den tidens teori och praktik för oss som stod till vänster om socialdemokratin. Min historiska läsning blir därför mer än en stunds provsmakning av våra analyser och åsikter från den tiden. Läsningen handlar därför inte bara om att läppja på dessa idéer och se om dessa klarat den långa lagringstiden? Det hela blir allvarligare än så. Har Linderborg och Öst- berg rätt? Missade ”vänstern vänster om socialdemokratin” i blind ultravänsterism en historisk chans?

Om de har rätt då var detta ett oerhört grovt misstag, som i dag borde leda till en genomgripande omprövning från oss som var med och få konsekvenser också för dagens och Ekdahl själv vill inte gå så långt. Han nöjer sig med att konstatera att ”det går att ha delade meningar om löntagarfonderna som potentiellt instrument för en långtgående samhällsomvandling”. Men Linderborg och Östberg är djärva och dristar sig i dag till att föreslå en helomvändning när det gäller synen på den tidens teori och praktik för oss som stod till vänster om socialdemokratin. Min historiska läsning blir därför mer än en stunds provsmakning av våra analyser och åsikter från den tiden. Läsningen handlar därför inte bara om att läppja på dessa idéer och se om dessa klarat den långa lagringstiden? Det hela blir allvarligare än så. Har Linderborg och Östberg rätt? Missade ”vänstern vänster om socialdemokratin” i blind ultravänsterism en historisk chans? Om de har rätt då var detta ett oerhört grovt misstag, som i dag borde leda till en genomgripande omprövning från oss som var med och få konsekvenser också för dagens och morgondagens strider. Då blir Meidner vår röde Rudolf, en ikon för revolutionära socialister. Kanske kommer myten kring hans gärning att bli lika stor som den som skapats kring Axel Danielsson.1

Greiders oerhört fängslande bok om Meidner från 1997, som skildrade både ett psykologiskt och ett politiskt drama – i kombination med Ekdahls tunga akademiska biografi – blir kanske början till denna mytbildning. När Greider med sin oefterhärmliga stil i dag rafsar, räfsar och river i tillvaron anar man en längtan efter ett renoverat löntagarprojekt. Vad är det då vi ser i backsspegeln? Vid sidan av egna minnen, artiklar och tidningsbuntar från den tiden, Ekdahls och Greiders fängslande material, så har Stefan Sjöbergs doktorsavhandling från 2003, Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunkt, gett många ledtrådar i mitt försök att nysta upp den tidens politiska härvor. 

Fondförslaget

Den 27 augusti 1975 kom Meidner, i samarbete med Anna Hedborg och Gunnar Fond, ut med sin skrift. ”Förslagets viktigaste syfte var att successivt föra över företagens kapitaltillväxt i löntagarkollektivets ägo.” Man ville hyvla ner den alltmer ojämna förmögenhetsstrukturen och demokratisera näringslivet. På vägen till detta mål menade man att förslaget samtidigt skulle göra det lättare att acceptera den tidens solidariska lönepolitik, med feta ”övervinster” i en del företag, vilka stack så många anställda i ögonen. En viss del av vinsterna – rapporten föreslog tjugo procent – skulle via riktade obligatoriska aktieemissioner föras över till en fond. Rapporten tänkte sig att den vinstindragning som skulle ske inte skulle hämtas hem utan stå kvar i respektive före- tag i form av aktier och därmed inte störa marknaden. På detta sätt skulle vinstindragningar ske i alla företag med mer än hundra anställda. Sammantaget betydde detta att merparten av den privata sektorns kapitaltillväxt skulle vara med i systemet. Slutsatsen var: ”kapitaltillväxten i vår ekonomi bör inte enbart tillfalla de ursprungliga kapitalägarna utan alla, som deltar i produktionen”. I rapporten hade man gjort beräkningar som visade att löntagarfonderna skulle vara majoritetsägare efter 35 år, om vinsterna låg på 10 procent och avsättningarna till fonderna samtidigt var 20 procent.

I en central utjämningsfond skulle avkastningen från alla aktieinnehav samlas upp. Detta därför att enbart branschfonder helt enkelt skulle missgynna mer eftersatta branscher och indirekt vissa regioner. Men grunden var de olika branschråden, som skulle äga de egna aktieinnehaven. I sin tur skulle dessa sedan utse den centrala utjämningsfondens styrelse. Efterhand skulle detta innebära fler och fler fondrepresentanter på bolagsstämmor och i de olika bolagsstyrelserna. Tanken var att branschfonderna skulle utse dessa representanter efter förslag från de lokala fackklubbarna. Man betonade den lokala självbestämmanderätten i företagen när det gällde arbetets organisation och uppläggning. ”Med tiden skulle fackföreningarna komma att sitta på ’två stolar’”, understryker Stefan Sjöberg i sin avhandling. Han fortsätter: ”Detta berörs av förslagsställarna som dock inte ser svårigheterna som oöverbryggliga. Författarna understryker att löntagarfondernas löntagarmakt genom ägande skulle ses som komplement till, och inte ersättande av, arbetarrörelsens traditionella betoning på medbestämmande och inflytande grundat på arbetet via förhandlingar och avtal med motparten, samt ökad välfärd genom löne- och skattepolitik”.

Efter en runda i förbunden under hösten 1975, genom en informationskampanj och traditionell studieverksamhet, gjordes rapportens mäktiga anslag lite mindre mäktigt, några nyanseringar tillfördes, men i det stora hela var det ett intakt förslag som antogs av LO:s kongress i juni 1976. En upprymd och smått hänförd kongressal ställde sig upp och sjöng tillsammans Internationalen.

”När kongressen antog löntagarfondsförslaget den 15 juni 1976 kom jag på kvällen hem till min fru och var rörd, rörd till tårar och sa: Det här har blivit en stor sak. Aldrig i mina vildaste drömmar hade jag trott, att en LO-kongress enhälligt antar det som vi fört fram på det här sättet”, säger Meidner i Greiders bok.

Sista striden var här. Allt var klart för drabbning.

”Upproret kan komma inom två veckor!” De här orden slungades ut med stora åthävor av Karl Ljungkvist, ledare för Förbundet Kommunist, vid ett möte om revolutionen i Portugal som hölls i Umeå 12 oktober 1975. Den eldiga stämning som fanns vid mötet känns förmodligen fullständigt overklig för de yngre läsare som inte var med vid den tiden. Och nog hade Förbundet Kommunist hamnat i en väl överhettad politisk bastu när de valde att ge stöd åt den portugisiska rörelse som proklamerat att ”i det nuvarande läget representerar ett nationellt uppror baserat på väpnad makt den enda vägen ut ur den revolutionära processens motsättningar i Portugal”. Men tidsandan i stort var ändå brännhet så det förslog. När Rudolf Meidner och Anna Hedborg satt i kammaren sommaren 1975 och sammanställde sin rapport om löntagarfonder hade de som fond den dramatiska portugisiska revolutionen. Med Caetanoregimens fall april -74 störtades Europas äldsta diktatur och för första gången på årtionden var industriproletariatet i ett imperialistiskt land inne i en revolutionär process. Maj- 68 i Frankrike med tio miljoner arbetare ute i en nästan symfonisk generalstrejk och sjuttiotalets långa inledande år av omfattande strejker och arbetarstrider i Italien fanns fortfarande i färskt minne. Under våren hade de bägge utredarna dessutom fått uppleva den vietnamesiska revolutionens seger. Anna Hedborg, själv aktiv i solidaritetsrörelsen för Indokinas folk, måste ha varit lika jublande glad, lika euforisk, som alla vi andra när den amerikanska imperialismen fick se sig besegrad av några av jordens fattigaste folk.

Betydligt närmare Norra Bantorget och LO- borgen hade det under våren, samtidigt med slutstriderna i Vietnam, dragit fram en storm i de svenska skogarna. Det var inte sjuttiotalets Gudrun som härjade, utan en facklig storm nära tre månader lång – där skogsarbetarna segrade i en vild strejk med krav på höga lönelyft och månadslön. Även om de inte nådde ända fram var nog de flesta skogsarbetare överens om att det som uppnåddes var det bästa avtalet som Skogs någonsin skrivit under. Skogsarbetarna tvingades organisera sig inte bara i strid mot skogsbolagen, utan på samma sätt som för så många arbetargrupper under tidigt sjuttiotal fick de kämpa också mot sina egna ombudsmän, sin egen förbundsledning och LO-ledningen. Där LO:s ledning ropade på ”lag och ordning” där svarade man genom att föredömligt organisera sig genom demokratiska stormöten och valda strejkkommittéer. Runt om i landet byggdes en stark solidaritet. Gruvarbetarnas stridsfond skänkte ett stort belopp. I vissa renodlade skogs- distrikt i Norrland var uppslutningen total. Bensinstationer, affärer och kiosker ställde upp och sålde ”skogstior”. I den tidens betydligt lägre penningvärde samlades det in nära tre miljoner solidariska kronor. Striden var en lång plåga för folket i LO-borgen och i dess korridorer sprang författarna till rapporten om löntagarfonder säkert på många både irriterade och förtvivlade funktionärer och ombudsmän.

Nu var den fackliga stormen ute i skogarna ingen engångsföreteelse. Med början i de väldiga hamn- och gruvarbetarstrejkerna i slutet av sextiotalet och en kraftfull våg av vilda strejker 1970-71 hade socialdemokratins fackliga flaggskepp flera gånger rammats av de egna medlemmarnas motstånd mot det nära nog öppna klassamarbetet. Det var inte bara skogsarbetarna som hade satt yxorna i den tärande fackliga byråkratins rötter.

På ett sätt var den vilda strejkvågen en anakronism. Kring decennieskiftet hade den exempellösa långa ekonomiska boomen efter andra världskriget mattats. Den långa vågen av uppgång kom att rulla tillbaka med full kraft. Oljekrisen i sjuttiotalets början innebar att boomen definitivt var över. I global skala handlade rubrikerna nu i stället om sjunkande vinster, minskade investeringar, strukturkriser och stagnation. Reformismens ljuva år var förbi. Åren 1972-73 hade strejkvågen också lagt sig, men trots påtagliga kriser inom gjuteri- , stål-, teko- och varvsindustrin, innebar en ojämn branschutveckling vinstfyrverkerier inom en del sektorer 1973-74 och en högljudd debatt om ”övervinsterna” ute på många arbetsplatser. Som så många gånger förr i historien var den fackliga och sociala kampen dessutom ”fartblind” Skogsarbetarstrejken accentuerade vältaligt den gamla kritiken mot den solidariska lönepolitikens akilleshäl. Till synes helt frivilligt lämnades en stor del av de vinster som genererats i de stora och framgångsrika företagen orörda. Inom skogs- branschen var detta övertydligt, där hade smått fantastiska rationaliseringar skapat skyhöga profiter men lämnat arbetslöshet och bokstavligen knäckta ryggar efter sig. Helt naturligt frågade folket ute på arbetsplatserna ”Vart fan tar pengarna vägen”, som Meidner senare uttryckte det på ett seminarium vid Södertörns folkhögskola 2001.

Facklig opposition

På den politiska scenen var det också en helt ny regi. 1973-76 levde svenska folket med det som kallades ”Lotteririksdagen”. Mandatfördelningen mellan det som kallades de socialistiska och borgerliga blocken var 175-175. Lotteririksdagen tvingade fram ett öppet fysiskt klassamarbete i form av politiska Haga-uppgörelser mellan socialdemokratin och folkpartiet. Ute på arbetsplatserna var detta besvärande, otympligt och mycket generande för den fackliga funktionärskåren.

Framförallt sved det bra i skinnet när denna kår – ovan som den var vid öppen kritik från medlemmarna överhuvudtaget – under dessa år fick en välorganiserad alltmer högljudd opposition på de egna hemmaplanerna, där de skulle försvara det egna öppna samarbetet med folkpartiets Gunnar Helén.

Stämningen i samhället i stort var under dessa år att ”Allt var i rörelse”, skriver Kjell Östberg i sin bok om de så uppsluppna åren efter kulturrevolutionen. Majrevolten-68, Tet-offensiven i Vietnam och Pragvåren. Under sjuttiotalets början bröt dyningarna från denna rörelse in på arbetsplatserna med full kraft och självaktning- en krävde av alla de organisationer som kallade sig för revolutionära – SKP, KPMLr, KAF, FK, APK, FA och MLK – att de i någon form skulle kunna pröva och visa upp ett framgångsrikt fackligt oppositionsarbete. Andarna livades också upp och benen började spritta hos en del äldre medlemmar i Vpk. Den nya konkurrensen tvingade dem vänsterut. Fabriksportar, fikarum och klubbmöten var frodiga drivhusmiljöer för socialistiska idéer av alla de slag.

Under de mest febrila åren vid Volvo Verkstadsklubb i Göteborg minns jag själv att det såldes eller delades ut hundratals olika flygblad eller tidningar bara under ett enda år. Någon dag – vid en häftig vända i en klubbvalskampanj – tror jag att vi räknade ihop sex olika flygblad – angrepp, motangrepp, nytt angrepp, nya motangrepp – debatterna svallade. Någon gång dröjde det innan monteringsbanan kunde rycka i gång. Nere vid axelintaget var diskussionerna så livliga att det inte gick att börja köra. Socialdemokraterna kunde skriva och trycka sina alster i lugn och ro på de egna klubblokalerna. Vi fick ibland stämpla ut och ta oss till förbundslokalen för att kunna leverera svar. Det märkliga var att så få tröttnade. Vid ett tillfälle besökte Olof Palme Volvo Lastvagnars verksamhet i Lundbyverken och hamnade mitt i alla diskussioner. Efter lite trevligt politiskt rundprat tillsammans med en studiecirkel frågade han försynt hur det kom sig att den fackliga oppositionen var starkare där än på Personvagnars anläggningar ute i Torslanda. Folk där ute är mer bundna till jobbet, svarade socialdemokraternas man aningslöst. Här gör arbetets uppläggning att vi hinner prata mer. För Palme var detta naturligtvis nedslående. Där det hanns med att diskutera där förlorade socialdemokraterna diskussionerna…

Tjôtet på golvet var helt enkelt kul. I vår ensidigt manliga värld handlade det inte längre bara om att bygga bil och prata om brudar och fotboll. En ny politisk värld drog in. Under några lyckliga stunder levde vi mitt i en av de mest febrila politiska miljöer man kan föreställa sig. ”Fackgubbarna” däremot tyckte nog många gånger att det hela inte var så särskilt kul. De pressades hårt och på en del håll började de förlora sina förtroendeuppdrag. De ljuva åren var över. Inte bara i samhället i stort, de var över även på deras egna arbetsplatser. Här kan jag inte låta bli att klämma in en anekdot om ”sosse- stolarna” vid Volvo Lastvagnar i Göteborg. När vi vunnit ett gruppval och tog över en facklig expedition fick vi börja med att slänga ut vad vi kallade ”sossestolarna”. Det var kontorsstolar där våra företrädare så länge lutat sig skönt bakåt och njutit av det ”goda arbetet” att stolryggarna vikt sig för gott. Det gick helt enkelt inte att sitta rakt i dem…

Fackbyråkratin

De delegater som samlats vid LO-kongressen 1971 hade en hård press på sig att ”hitta på något” som kunde minska antalet vilda strejker och ge de lokala ombudsmännen och klubbstyrelserna hjälp att värja sig mot de fackliga oppositionsrörelser som börjat bita sig fast runt om i landet. Partiets ledning jobbade intensivt med Förtroendemanna- och Medbestämmandelagarna men de nya hinder man stött på ute på arbetsplatserna krävde ett handfast ideologiskt komplement, därav den utredning om kollektiv kapitalbildning som tillsattes. Lågkonjunkturen 1972-73 gjorde att debatten falnade av. Nu brottades man i stället med de snabbt växande arbetslöshetssiffrorna.

Men vinstfyrverkeriet 1974-75, i vars sken Meidner och Hedborg kom att jobba, gjorde att ”övervinsterna” åter sattes upp på dagordningen. En artikel från Skogs tidning SIA hösten –74 visar väl vilken mylla det var som fick dessa idéer att så snabbt växa till sig:

”De flesta konflikterna på arbetsmarknaden uppstår just inom branscher och företag med relativt höga löner. Genom att suga upp övevinster skulle det starkaste argumentet till strejk falla bort. Det är i den jordmånen tanken med löntagarägda fonder har växt fram”.

Med dörrarna stängda och bandspelaren avstängd kunde Skogs ledning lika gärna ha sagt: ”Ja. Fy fan. Aldrig mer en sån jävla skit- strejk som den i våras. Det klarar vi aldrig. Drar vi in vinsterna till en fond finns det ju inget att strejka för.”

Uppdraget från kongressen –71 dammades av och vi är framme vid det slutskede våren och sommaren –75 när Meidnergruppen till sist tar fram sitt så radikala förslag. Men i ett internationellt perspektiv släpade nu tidsschemat. I de nordeuropeiska länderna med likartad socialdemokratisk hegemoni inom fackföreningsrörelsen hade den politiska cykeln tidigare sett ungefär likadan ut. I en situation av ekonomisk tillväxt, stor kapitalackumulation och obetydlig arbets- löshet uppstod förslag om kollektiva löntagarfonder, en ganska självklar och inte särskilt märklig reflex från den socialdemokratiska fackföreningsbyråkratin när denna konfronteras med högljudda krav på löneökningar. När den ekonomiska tillväxten så sackade av eller riskerade att helt upphöra blev problemen med ”övervinsterna” inte lika akuta. Nya frågor kom i förgrunden: anställningstrygghet, bevarad köpkraft, fortsatt bra social service, med mera. Vem katten är intresserad av en kollektiv kapitalbildning, grundad på det egna företagets vinstutveckling, när man befarar att det egna före- taget håller på att gå i putten? I Europa i övrigt försvann intresset för olika for- mer av löntagarfonder. I Västtyskland satte man punkt 1974 när partiledningen gjorde upp med liberalerna om ett icke-systemöverskridande förslag. Frågan var död och föll i glömska.

För att hämta inspiration reste ironiskt nog Meidner och Hedborg till detta Västtyskland innan de slutförde sin rapport. I Greiders bok berättar Meidner själv:

”Men när vi träffade Metall i Tyskland visade det sig att de numera var helt emot dessa idéer. Jag minns ännu hur en metallare, som vi hade långa diskussioner med och som dessutom hade skrivit en bok som hette Nej till löntagarfonder, sprang efter oss i korridoren efter en sammankomst för att in i det sista varna oss: ’Vad ni än gör – hitta inte på några löntagarfonder i Sverige!’ Det var tyska Metalls officiella besked. I Österrike var det rentav nedslående. Vi talade med folk i österrikiska LO som var mycket förvånade: ’Säger ni verkligen att vi har fattat beslut på vår kongress om att införa löntagarfonder? Det kan inte vara möjligt!’ Och Anna och jag plockade fram kongressprotokollen, visade dem precis var det stod. Deras förvåning bara växte, och någon av dem sa: ’Jaså – ja, det måste vi i så fall göra någonting åt. Vi har några sammanträden i styrelsen nästa vecka. Vi får väl ta upp det då och få ett slut på det där. Det saknar all aktualitet.’”

Men väl hemma ignorerade paret alla varningar. De skrev i stället samman ett förslag med kollektiv inriktning, helt utan individuell anknytning och som i teorin – på kanske trettio års sikt – skulle ge fackföreningsrörelsen i Sverige makten över näringslivet! Till deras egen förvåning antog sedan LO-kongressen i juni –76 hela paketet. Det skälvde till i kongressalen. Spontant ställde man sig upp och sjung unisont Internationalen. Alla spärrar hade släppt! Ja, kongressen till och med lämnade frågan öppen om inte också fåmansföretag skulle vara med i systemet. ”Ja, varenda korvkiosk skulle bli en löntagarfond”, konstaterade Kjell Olof Feldt, finansminister åren 1982-90, på sitt brutala men träffsäkra sätt vid det seminarium som hölls vid Södertörns högskola 2001. När Olof Palme fick klart för sig vad som hänt sa han att ”han aldrig i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att man skulle gå så långt.”.

Oförvitlig tjänsteman

Ja, varför gick det så här? Meidner själv hade räknar med stora kompromisser, men den gamle klassiske nationalekonomen Gunnar Myrdal hade lärt honom att som utredare aldrig själv börja med en kompromiss. Då måste man ju helt enkelt kompromissa två gånger. Men framförallt ville han, på samma sätt som Greider och Ekdahl, förklara det hela med det stora rådslag inom LO som så entydigt och entusiastiskt slöt upp bakom förslaget. Linderborg och Östberg talar om ”det massiva stöd som det mötte inom LO” och syftar nog på samma remiss.

Visst var det så. Men här är det nog en galen slutsats att sätta likhetstecken mellan LO-kongressen och LO:s många medlemmar. Framförallt är det ett helt galet att sätta likhetstecken mellan LO-kongressen -76 och de allt fler grupper av medlemmar, som då börjat söka vägar för att hitta tillbaka till rörelsens ursprungliga idé: en kämpande och demokratisk fackföreningsrörelse!

Här fanns nog också en del psykologiska mekanismer. Greider skriver att Meidner arbetade fackligt i trettiofem år. Men detta är inte sant.

I själva verket arbetade han åt den fack- liga rörelsen, som anställd tjänsteman eller utredare. På mig ger han ett intryck av en oförvitlig och mycket principiell ämbetsman – en teoretiker. Med hög integritet och med en bakgrund i den tyska arbetarrörelsens nederlag i Tyskland under trettiotalet, som präglat honom för livet. Men inte heller där arbetade han politiskt eller fackligt, annat än som gymnasist i den tidens Breslau. I rörelsen var han och Gösta Rehn kända som den svenska modellens byggherrar. Han hade aldrig bråkat, aldrig ställt sig på tvären. Han var vän med de stora kapitalägarnas furste vid den tiden, Marcus Wallenberg, och en uppskattad representant i flera av börsens tunga bolagsstyrelser. Med den höga åldern och med sin prestige var det ingen som räknade med att han skulle fallera, att han skulle gå för långt. Men uppenbart var det den äldre mannen som här såg en möjlighet att innan sin pension för en gångs skull verkligen göra det han så länge funderat över, att sätta på plats det som hela tiden varit den solidariska lönepolitikens felande länk. Denna politik hade förvisso minskat lönespridningen inom LO-området och ökat de framgångsrika företagens möjligheter till kapitalbildning. Men den hade också – till Meidners förtret – accelererat förmögenhetskoncentrationen. Med dagens språkbruk skulle man kunna säga att han på sitt sätt var en gökunge som i åratal levt som inbäddad i LO-borgen. Symboliskt nog hade han under arbetet med LO-rapporten dragit sig tillbaka från sitt större mer representativa tornrum till ett kyffe bakom köket – utan fönster och telefon – där han ostört kunde få färdigt sina ritningar till den totalrenovering av folkhemmet som han ansåg krävdes.

Det vore skändligt att i efterhand anklaga Meidner för total politisk naivitet. Han var ingen politiker utan en tjänsteman som levde i marginalen av den reala politiken. I Ekdahls biografi kan vi till och med läsa att han i en intervju efter den första presentationen av sin skrift helt häpnadsväckande förklarade att det skulle ”vara en stor triumf för parterna på arbetsmarknaden om de kunde lösa frågan avtalsvägen. Men jag är kanske för mycket påverkad av Saltsjöbadsandan”.

Det tycks till sist som om samvaron med Hedborg gav honom den glädje och det mod som behövdes. Hon hade heller ingen traditionell vare sig facklig eller politisk bakgrund i rörelsen. Hon var ung, uppfostrad i en adlig familj, läste som man bör på Handelshögskolan och som så många andra unga studenter under dessa år gjorde hon Vietnams sak till sin. Den febriga omvärlden – skogsarbetarstrejk, seger i Vietnam, revolution i Portugal – under de månader när de skrev färdigt sitt förslag var säkert myck- et smittande och inverkade stort på det slutgiltiga förslaget. Vid seminariet i Södertörn funderade historikern Håkan Blomqvist över alla de problem som kom att stöta till. Men, frågade han, ”Fanns det något skede då denna idé inte var så här komplicerad och besvärlig? Det måste uppenbarligen ha funnits ett skede av élan, av medvind?”. Anna Hedborgs svar bekräftade den höga och av tiden uppskruvade stämning dem emellan som hon och Meidner byggt upp : ”Vi var entusiastiska på kammaren”.

Den nye LO-ordföranden Gunnar Nilssons roll är för mig mycket mer svårgripbar. I Ekdahls,
Greiders och Sjöbergs arbeten är han förvånansvärt anonym. Greider skriver någon gång träffande om fondförslaget som en politisk högspänningsledning. Men ändå sägs Nilsson ha trott att LO kunde behålla detta inom sig som blott en facklig fråga utan större betydelse för de politiska trätorna.

Visst är LO och socialdemokratin olika grenar, men ändå av samma rot och stam, av samma arbetarrörelse. Därför borde han, för att fortsätta att tala med elektrikernas språk, ha insett att det med ett sådant radikalt beslut skulle bli en total kortslutning mellan LO och partiets ledning. Här fanns uppenbart ett stort mått av politisk naivitet. Varför annars först gå in i närkamp för att sedan omedelbart vika ner sig. Kanske var han nonchalant och läste på dåligt i förvissning om att Meidner aldrig skulle gå för långt. Samtidigt var han också självfallet gripen av tidsandan och stämningen på kongressen och ville markera att han som efterföljare till Arne Geijer stod för något radikalt nytt (Tage och Geijer – Nixons lakejer, hade vietnamrörelsen ropat).

LO-kongressen

Så tillbaka till Folkets Hus kongressal där på Norra Bantorget några junidagar 1976. Vad var det för folk som bänkat sig där och så entusiastiskt bar fram idéerna om en tredje väg, en ny typ av folkstyrd marknadsekonomi. Så här sa Dick Åhman några veckor efter besluten. Åhman var då en av KAF:s och den Fackliga Oppositionens viktigaste talesmän vid Volvo Göteborg :

”Ombudsmännen väljs inte längre av medlemmarna. En gång i tiden var det avdelningarna själva som utsåg sina heltidsanställda ombudsmän. I dag ligger den rätten helt och hållet hos förbundsstyrelsen /…./ Tittar man på LO-kongressen som hölls i juni så är det ju uppenbart att den inte på något som helst sätt angick den vanlige medlemmen /…/ I stället var det nu en angelägenhet för ett ytterst litet fåtal – för gräddan av den fackliga byråkratin. För tittar man på sammansättningen på kongressen så bestod den ju nästan enbart av anställda funktionärer från förbund och avdelningar samt heltidsanställda ordföranden för större klubbar och avdelningar. Och som de utsågs sen! Det är ju absurt. I flera förbund är det förbundskongressen som väljer delegater till LO-kongressen. Då förbunden inte har kongress mer än vart femte år så kan delegaterna utses åratal innan de äger rum. Det mest absurda exemplet är antagligen Fabriks delegater till årets LO-kongress. De utsågs på Fabriks kongress 1971 – till och med några månader innan förra kongressen ägde rum! Nej, i en demokratisk och kämpande fackföreningsrörelse så skulle naturligtvis delegaterna till LO:s kongress utses genom allmänna val. Valen skulle kunna organiseras av de fackliga basenheterna, av klubbarna, grupperna och sektionerna. Vi på Volvo skulle exempelvis vara med i ett val inom avd 41:s region för att utse kandidater.” 

Folket i kongressalen var inte budbärare för alla de män och kvinnor som under denna tid gått i spetsen för sina arbetskamraters strävan- den, för dem som tagit törnarna i verkliga arbetarstrider. Nej, djupt nersjunkna i stolarna satt här i stället den allra mest förhärdade fackliga byråkratin – ombudsmän med sin egen kultur och sin egen ideologi, med sina egna plågor och drömmar. Plågorna handlade om företagens ”övervinster”, de egna medlemmarnas vilda strejker – men naturligtvis också om en uppriktig oro för framtiden och alla jobb som var hotade. Drömmarna handlade om att kunna hitta en medelväg mellan den öststatskommunism som de avskydde och den otyglade råa kapitalism som de också var rädda för, en medelväg där de själva gärna kunde få större plats vid maktens bord och dess köttgrytor. För denna fackliga byråkrati föll alla bitar ner på rätt plats när Gunnar Nilsson på kongressen gjorde Meidnerrapporten till sin. Nu kunde drömmarna bli verklighet. Samtidigt skulle de också bli av med allt tjat från medlemmarna om övervinster samt stoppa ett handfast förslag om socialism i halsen på alla kommunistiska skränfockar ute på arbetsplatserna. Inte minst gillade dessa ombudsmän och heltidsanställda funktionärer Meidners hårda betoning av att det var facket som först och främst skulle få ta del av avkastningen från den centrala utjämningsfonden. Här skulle nya, förut nästan otänkbara tjänster, styrelseuppdrag och arvoden flöda i ett sagolikt Schlaraffenland. Meidners omtanke om den fria och självständiga fackföreningsrörelsen, som ständigt måste eftersträva en långtgående demokratisering av de egna organisationerna, brydde de sig mindre om. Ja, och hur skulle de kunna hinna med att ta till sig detta budskap? Samtidigt var de ju i full färd med att förbjuda öppna medlemsmöten på Sveriges största arbetsplatser. ”Ni ska aldrig mer få några jävla medlemsmöten att dansa på”, sa Leif Blomberg till mig vid en facklig ordförandekonferens i Stockholm.

I ryggen hade de en enkät från studiecirklar som de själva arrangerat. ”Vi tog med vem som helst i cirklarna. Det gällde att få in så många svar som möjligt”, sa en ledande medlem från Volvo Verkstadsklubb i Göteborg till mig när jag under arbetet med denna tillbakablick ringde honom och pratade om det som timade för trettio år sedan. Så här kommenterade Gert-Inge Johnson och jag själv enkäten när det begav sig:

”Den genomförda löntagarfondsenkäten drog katastrofalt lite folk. Endast 17 342 LO-medlemmar deltog. Från det militanta gruvarbetarförbundet kom bara svar från 69 personer, från Skogs 160. Det vill säga betydligt mindre än det antal fackliga ombudsmän som finns inom dessa förbund. Och, trots att man i enkäten inte hade med någon direkt fråga om man överhuvudtaget ville ha löntagarfonder eller ej, svarade omkring 400 deltagare nej därför att de menar att fonderna splittrar arbetarnas solidaritet, fackföreningarna måste i stället bli kamporganisationer. Det är nog inte för djärvt att våga påstå att den stora merparten av de positiva enkätsvaren kommer från de socialdemokratiska ombudsmännen inom LO.” 

Vid seminariet i Södertörn bekräfta- de Per-Olof Edin, Metalls dåvarande ekonom, denna uppfattning: ”Det var ju ingen svårighet att åka ut i fackliga sammanhang och få mycket applåder och stöd, hos en aktiv grupp. Däremot på bredden, hos det stora flertalet medlemmar så var frågan inte alls lika engagerande. För en minoritet, men en mycket aktiv minoritet, så var det en starkt engagerande fråga”.

Det mest uppseväckande med dessa siffror är resultaten från LO:s mest stridbara förbund, Gruv och Skogs. Greider, Lindeborg och Östberg borde grubbla en bra stund över detta. Liksom över begreppet byråkrati. Finns det en sådan i fackföreningsrörelsen och om den finns vad har den i så fall för särställning? Vilken strömning var det viktigt att komma på talefot med? Den som på arbetsplatserna ledde sina arbetskamraters försök att åtminstone i handling försöka slita sig loss från reformismens handfängsel eller den som av LO:s toppar sållats ut, befunnits värdig och fått plats i kongressalens stolar.

Grå teori

När det gällde vår konkreta kritik av fondförslaget sammanfattade vi det på den tiden med Goethes berömda ord ”Grå, dyraste vän, är all teori och grönt är livets gyllene träd”. Alltså det schema och den tidplan som Meidner ritat ihop på sin kammare hade ingenting med verklighetens klasskamp att göra. Han fortsatte med sina drömmar från pojkrummet i barndomens Breslau. I sin kritik av fondförslaget hade C H Hermansson talat om att detta var missriktat eftersom det bara var ett sätt att ”halshugga kapitalismens skugga”. I mitt tycke är detta en fullständigt missvisande bild. Vid meningsutbytet i Södertörn träffade däremot Kjell-Olof Feldt mer rätt när han sa att

”Man kan säga att han (Palme) och jag hade samma uppfattning i sakfrågan, att det förslag som lades ursprungligen, det var långsam garrottering av privatkapitalismen.  Vi var övertygade om att det skulle inte patienten låta sig utsättas för. Den skulle förflytta sig utom räckhåll för våra instrument. Att socialisera från idag till imorgon, det går. Men just den metoden som fanns i det ursprungliga LO-förslaget bedömde vi, alldeles oberoende av vilken effekt det skulle ha på opinionen, att de som ägde detta kapital skulle förflytta det någonstans där vi inte kunde komma åt det”.

LO:s förslag innebar att de dömda skulle kvävas i halsjärn, sakta, sakta under trettio år, utan att ens vara bundna till någon tortyrstock. För en av världens rikaste män, Tetra Paks Hans Rausing, räckte det i början på 8o-talet med ett meningsutbyte med Meidner för att han skulle ta sitt pick och pack och flytta sitt ägande till London.

Om än i Tredje världen, och om än under mycket skilda förutsättningar från våra, så hade vi ändå bara några år tidigare fått se hur Pinochet, med Kissingers och USA:s hjälpsamma stöd, än en gång demonstrerat vad kapitalets hårdföra trupper är beredda till när deras makt hotas. Symboliken i ihjälskjutningen av den fredliga vägens Allende i hans brinnande presidentpalats var övertydlig och fanns kvar på näthinnorna. Framförallt som den kulsprutepistol, med vars hjälp han i sista stund försökte försvara sig med, fick lånas från det mer revolutionärt socialistiska MIR. Vem vågade hoppas på en fredlig väg till socialismen? Om den fredliga vägen dess- utom skulle vara den långsamma vägen hur skulle då detta överhuvudtaget vara möjligt?

Långt, långt innan den sista aktieemissionen och utjämningsfondens slutgiltiga maktöverta

gande skulle striden vara över, och då som ett nederlag i ett riksdagsval och/eller en kraftfull allmän borgerlig mobilisering mot förslaget. Skulle borgerligheten komma att misslyckas med detta då skulle den givetvis komma att använda alla möjliga och omöjliga utomparlamentariska metoder – sabotage, våld, kapitalflykt, försälj- ning till internationella koncerner med mera.

Förslaget gav heller inga konkreta svar på de mest brännande fackliga frågorna. Vad göra med övervinsterna? Skulle den fackliga rörelsen stillatigande bara åse detta under ännu en generation? Hur svara på alla frågor kring de nedläggningshotade företagen? När det gällde exempelvis varvens stora sjudande arbetsplatser, vad med dem? Ja, i den svåra verkligheten kom de först att ”socialiseras” för att sedan läggas ner. Hur i all sin dar skulle branschfonden hanterat GM:s och Fords respektive köp av Saab och Volvo Personvagnar?

Framförallt skulle löntagarfonderna ha återintroducerat konkurrensen mellan arbetare i olika företag och i olika branscher. Detta samtidigt som hela den historiska idén och missionen med en fackförening just är att upphäva denna konkurrens. Kommunals och Statsanställdas medlemmar skulle för det första ha hamnat utanför den nya kollektiva gemenskapen. Den viktiga funktionen att successivt ta över företagens planering skulle naturligtvis också ha ställt arbetare mot arbetare. Varje företag som lyder under marknadslagarna skulle givetvis ha tvingats att planera faktorer som lokalisering, arbetsintensitet, lönebildning och personalpolitik. Vem skulle branschfondens facklige direktör förhandla med ute på arbetsplatsen? Sig själv? Ja, vem annars? Det var ju han som skulle sitta på bägge sidor om förhandlingsbordet. Redan utan fondägande är situationen med medlemmar i olika konkurrerande företag en mardröm för alla fackföreningar.

Nu vet vi att den osannolika rapporten antogs och vi fick några år med den intensivt glödande politiska hetta som jag tog upp inledningsvis. Palme och SAP:s partiledning i stort hade gjort misstaget att nonchalera de idéer som höll på att växa fram. Budbäraren mellan Meidnergruppen och SAP:s ledning, Bo Elmgren, tycks helt och hållet ha misskött sitt uppdrag. I ett läge under ett möte med LO-ledningen 1978 gick Palme så långt att han i utbyte mot ett desarmerat fondförslag förde fram ett lagfäst system där löntagarna skulle få hälftenrepresentation i företagens styrelser.

Tidsandan har sannerligen skiftat. I dagens ”klasslösa” Sverige hotar regeringen än en gång lite slentrianmässigt med ett lagförslag om att 40 procent av bolagsstyrelsernas medlemmar ska vara kvinnor. Varför bara genusperspektiv? Varför inte också lite arbetarperspektiv? Kan inte demokrati- och jämställdhetsminister Jens Orback komma ut ur sin klasslösa garderob med ett lagförslag där han drar till med 51 procent kvinnliga arbetare?

Borgerlig motoffensiv

Näringslivet och den politiska borgerligheten var till en början ostrukturerade i frågan. Tanken på någon form av fonder med ”raka rör till medlemmarnas plånböcker” som Leif Blomberg senare skulle komma att säga, var inte ny utan nästan lika gammal som kapitalismens historia. Så här skrev det svenska justitierådet Herslow redan 1895. Enligt honom skulle vinstandelar:

”…åt driftägaren skapa en duglig, pålitlig och för frestelser till arbetsinställelse otillgänglig arbetarstam, kraftigt sporra arbetarna till noggrannhet i arbetet samt till aktsamhet om det arbetsmaterial, maskiner och verktyg mm, ävensom förmå dem att i dessa hänseenden utöva kontroll på varandra, vilket allt skulle högst väsentligt bidraga till ökande av affärens netto- avkastning och därigenom bestå driftägaren riklig ersättning för den vinstandel som han avstod åt personalen.”

Inom TCO och SIF, såväl som inom folkpartiet och centern, diskuterades en modernisering av dessa tankar. Näringslivet höll dörren öppen. Men löntagarfondsförslaget 1976 kom att trigga en fullständig politisk omgruppering. SAF:s ordförande, den mer otydlige och samarbetsinriktade Tryggve Holm, ersattes med Wallenbergs hårdföre Curt Nicolin som likt en magnet snabbt fångade upp de skilda borgerliga klasskrafterna och fick dem att rakt av formulera ett nej till varje form av ”fondsocialism”. En ytterligare skärpning kom något senare när den lugne lagspelaren Curt Steffan Giesecke avlöstes i sin roll som SAF:s vd av den mer aggressive målgöraren Olof Ljunggren. Folkpartiets skinnömsning med Gunnar Heléns sorti efter alla hans uppgörelser med socialdemokratin och knall- pulvret Per Ahlmarks tillträde var en rörelse i samma riktning.

Under de kommande åren tvagades och vaskades LO:s ledning intill bara kroppen i partiledningens tvättstuga. Alla socialistiska visioner gnuggades bort med samma tvättprogram som sen kördes med Klas Eklund. Sedan var det Kjell Olof Feldt som på partiets kongress 1981 presenterade det sista helt rentvättade förslaget. Patetiskt nog försökte man gilla läget genom att än en gång unisont ta upp Internationalen. ”Kan ni tänka er, där stod jag som den förste och siste socialisten”, sa Feldt i Södertörn 2001. Tack vare en påpasslig fotograf vid den riksdagsdebatt 1983, där rapporten sedan blev lag, blev den historiska finalen till den långa fondstriden nog så talande. I ett kladdblock hade samme Feldt klottrat ner sina innersta funderingar: ”Löntagarfonderna är en jävla skit, nu har vi baxat dom ända hit”.

Regeringen Bildt(1991-94) kom sedan att skriva ut den definitiva dödsattesten genom att helt enkelt riva upp hela lagstiftningen. Att under dessa år, efter varje ny reträtt, för- söka komma på talefot med socialdemokratins fackliga elittrupper, genom att gång på gång prata väl om det ursprungliga förslaget, för att sedan kräva ett slut på kompromisserna hade ute på arbetsplatserna varit en patetisk gest. ”Frågan var för oss stendöd”, säger i dag min sagesman i Volvo verkstadsklubb. ”Vi ville bara bli av med borgarna så att en ny regering kunde gå in i krisbranscherna”.

Här vill jag understryka att åtminstone de flesta av oss vänster om vänstern inte var så fjunigt stolliga att vi bara pekade finger mot förslaget om löntagarfonder och orerade om hur orealistiskt eller illa genomtänkt det var. Vid Volvo i Göteborg tog vi med en viss framgång ett initiativ mot ”Direktörsmarschen” i Stockholm 1983, ”Utan arbetare stannar landet”, hette vår kampanj, som i Göteborg året där efter samlade en stor demonstration där Hans Andersson, då ordförande för ASEA-Ludvika, och jag själv angrep högerns uppmarsch mot löntagarfonderna. För den fackliga byråkratin däremot var frågan stendöd. Den lyfte inte ett finger för att försvara sitt eget projekt. Hade det varit så att det funnits en någorlunda bred rörelse i klassen för Meidners förslag – då hade vi definitivt lyssnat till Marx ord om att varje steg av verklig rörelse är viktigare än aldrig så många program och inte brytt oss om allt runt omkring förslaget.

Så till vår epilog. Slogs då ändå inga lärospån loss i denna långa process? Jag lämnar först ordet till Anna Hedborg och då återigen med ett citat från Södertörn:

”Det är väl en historiens ironi att en av effekterna som löntagarfonderna har haft, var att det var det tillfälle när mängder av fackliga företrädare lärde sig massor om kapitalmarknad, finansieringsfrågor och aktier, för första gången överhuvudtaget. Och de gjorde det med en grundläggande acceptans för det ekonomiska system som marknadsekonomin representerar”.

Med denna lärdom är det inte konstigt att hon sedan blev en av de ansvariga för att 1994 likvi- dera och gravsätta den kollektiva kapitalbildning som trots allt fanns i ATP-systemen, den kapitalbildning som hennes gamle partner, Meidner, en gång var så stolt över. Så får Stig Malm ordet. LO:s dåvarande så pratglade ordförande, han som ibland sågs som ganska radikal med sitt prat om finansvalpar. I Företagarförbundets jubileumstidning 2003, vid tjugoårsminnet av fjärde oktoberdemonstrationen 1983, skrev han:

”Vad blev då den stora och bestående effekten av den omfattande löntagarfondsdebatten? För min egen del är jag övertygad om att den mycket kraftfulla utbildningsinsats som gjordes av fackföreningarna – då 10 000-tals fackliga förtroendemän blev klara över behovet av riskvilligt kapital, avkastning på kapital och annat, som var livsviktigt för ett fungerande näringsliv – lade grunden till den positiva syn som finns i dag.”

Tja. Vad säger man. Kanske bäst att avstå från en kommentar. Den positiva syn som skapades möjliggjorde om inte annat det stora intres- set i Sverige för konvertibler, olika former av aktiesparande, pensionsfonder med mera. Den svenska ”fondindustrin” föddes. Metalls Göran Johnsson ska få sista ordet. Han var väl en av de heltidsanställda klubbordförandena som 1976 så euforiskt hyllade kongressrapporten om löntagarfonder. När han nu i höst gick i pension som metallordförande fick han berätta om sitt liv i en stort uppslagen intervju i Aftonbladet. Han fick alltså en möjlighet att själv teckna sitt egna fackliga eftermäle, och då bland annat genom att ge ett exempel på sitt mod under de fackliga åren. När jag lekte som barn frågade vi ibland varandra vad som var det ”modigaste som vi varit” Så här berättar Johnson uppenbart stolt över ”det modigaste han hade varit” under sina år ute på verkstadsgolvet:

”När jag blev fackordförande i Olofström kunde jag ta gubbarna på rätt sätt. Jag stoppade en vild strejk en gång genom att gå ut på golvet och visa mod. Den gången du hukar för medlemmarna är du rökt.”

Var detta verkligen rätt man, för ”vänstern vänster om socialdemokratin” att komma på talefot med? Hade vi som då jobbade fackligt gjort detta. Hade vi hukat för sådana klubbordföranden. Ja, då hade vi varit ordentligt rökta…

NOTER:
1. Axel Danielsson (1863-1899). Den tidiga socialdemokratins viktigaste ideolog och författare till det första partiprogrammet 1893. Danielsson grundade även tidningen Arbetet i Malmö och var under många år dess chefredaktör.

Litteraturlista:
Löntagarfonder – en missad möjlighet ? Ekdahl, Lars. Samtidshistoriska institutet. 2002.
Mot en tredje väg. En biografi över Rudolf Meidner. Ekdahl, Lars. Arkiv förlag. 2005.
Tysk flykting och svensk modell. Ekdahl, Lars. Arkiv förlag. 2001. Rudolf Meidner Skärvor ur ett nittonhundratal. Greider, Göran. Atlas. 1997.
Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunkt. Sjöberg, Stefan. Uppsala Universitet. 2003.

Från Röda Rummet 4/2005, Synvändor.

Löntagarfonder – rörelse kontra politik

Del 6 av 7 i serien Löntagarfonder

Av Per-Erik Wentus och Roy Karlsson

Högern är på frammarsch; den har övertag för att inte säga hegemoni i den politiska debatten. Marknadsekonomi och privat äganderätt till produktionsmedlen sägs vara lösningen på människornas och samhällets problem.

Vi märker det i nedskärningarna inom det offentliga.1 Vi ser det i den vidgade klyftan mellan arbete och kapital. Stora skattesänkningar, som gynnat de kapitalstarka, har genomdrivits.2 Aktieutdelningen beräknas för 2005 uppgå till astronomiska 110 miljarder kronor.

Borta är den fulla sysselsättningen, bostad åt alla, en utbyggnad av vårdcentraler, fritidsgårdar och en lika-för-alla socialpolitik. Men framför allt, borta är fackförenings- och arbetarrörelsens initiativkraft och krav till försvar för landets löntagare. Hur kunde det bli så här?

Den efterkrigstida svenska modellen

Vid sin kongress 1946 såg Landsorganisationen (LO) positivt på framtiden trots den stora metallkonflikten året innan. Och framtiden skulle helt riktigt karakteriseras av en långvarig högkonjunktur. 1945-51 sjönk arbetslösheten med arbetskraftsbrist som följd. Den fulla sysselsättningen hade infunnit sig.

På LO-kongressen 1951 lanserade LO-ekonomerna Gösta Rhen och Rudolf Meidner vad som kallats Rehn-Meidnermodellen. Modellen, som uttryckligen utgår från full sysselsättning, bestod av fyra huvudpunkter.

  1. 1)  Stram finanspolitik (prisstabilitet) för att hålla stora vinstmarginaler och inflationstryck tillbaka.
  2. 2)  Selektiv ekonomisk politik för att motverka arbetslöshet, som den ekonomiska politiken kan ha skapat.
  3. 3)  Aktiv arbetsmarknadspolitik för att befrämja arbetskraftens rörlighet mellan yrken och lands- delar. Samhället betalar kostnaderna.
  4. 4)  Solidarisk lönepolitik som innebar att löntagare ska ha samma lön för lika arbete oavsett hur vinstrikt ett företag är, (dvs mot bärkraftsprincipen).3

Det var denna politik som berikade det svenska samhället, och som i debatten förklarades vara ett perpetum mobile i att förena behovet av ett samhälles sociala planering med kravet på ekonomisk frihet. Men i denna utvecklade svenska modell låg ett flertal motsättningar.

De två främsta var den fackliga demokratin och kapitalackumulationen. Förutsättningen för att Rehn-Meidnermodellen skulle lyckas var att lönerna kunde kontrolleras.4 Det innebar att löntagarnas rätt att i rikstäckande medlemsomröstningar godta eller förkasta avtal försvann och att fackliga företrädare övertog beslutsrätten allt mer. Fackföreningsrörelsen centraliserades.5

Den andra förutsättningen var den solidariska lönepolitiken. Dess effekt var att de tekniskt out- vecklade företagen, som inte kunde täcka sina rörliga produktionskostnader, slogs ut från marknaden fortare än vad marknadskrafterna ensamma hade klarat av det. Dvs den solidariska lönepolitiken ledde till subventionering av lönsamma företag, som uppnådde ohämmat stora s.k. övervinster.6

Löntagarfonder

Det var övervinsterna som allt mer kom att väcka frågan om hur fackföreningsrörelsen skulle realisera sin målsättning om ökad jämlikhet. I Metall växte frågan – som kom att kallas branschfonder – till att löntagarna, utan att den fulla sysselsättningen och näringslivets strukturrationaliseringar äventyrades, måste ges större inflytande över företagens investeringar. På LO- kongressen 1971 lade Metall fram motionen 305 med bl.a. krav på löntagarkontroll över investeringarna.7 Motionen antogs och landssekretariatet fick i uppdrag att utreda frågan och utsåg Rudolf Meidner till ansvarig för utredningen.

Kongressen angav tre mål för löntagarfondsystemet.

– att lösa de problem som skapades av den solidariska lönepolitikens effekt att outtaget löneutrymme tillfaller kapitalägaren.
– att motverka förmögenhetskoncentrationen till de traditionella ägargrupperna.
– att löntagarna skulle öka sitt inflytande över de ekonomiska besluten i företagen.

Meidners förslag blev; 20 procent av den årliga vinsten skulle stanna inom företagen och genom s.k. löntagaremissioner omsättas till aktier. På sikt skulle löntagarna via fondsystemet bli ägare till det privata näringslivet. Småföretag undantogs.8

Den svenska fackföreningsrörelsen

Rudolf Meidner hävdade att Löntagarfondsförslaget ingick väl i den tradition som utmärkte svensk arbetarrörelse, som i mycken liten grad påverkats av marxismen. Det svenska social- demokratiska arbetarpartiet (s) övertog i princip Gothaprogrammet, som Karl Marx kritiserade så hårt. Fackföreningsrörelsen hade till stor del sitt ursprung i hantverkarorganisationer och var influerad av den liberala ideologin.

Med Saltsjöbadsavtalet (1938) i ryggen och frånvaron av att ha deltagit i kriget kunde arbetar- rörelsen med Efterkrigsprogrammet (1944) påbörja en reformpolitik och ett välfärdsstats- uppbygge utifrån gynnsammare villkor än för de övriga västeuropeiska staterna. Nu befästes den svenska modellen, som bestod av de tre huvudaktörerna.

– Näringslivet (Svenska arbetsgivarföreningen), som tillerkändes makten i företagen och att den privata äganderätten till produktionsmedlen garanterades

– Fackföreningsrörelsen (Landsorganisationen), som garanterades organisations-frihet och rätten att sluta kollektivavtal.

– Staten, som (med det socialdemokratiska partiet) blev garanten för en progressiv välfärdsstat.

Men menade Meidner: det blev fackföreningsrörelsen som övertog uppgiften som ideologisk motor för arbetarrörelsen. Och i och med detta kom frågan om att lösa motsättningen mellan arbete och kapital alltmer på den samhälleliga dagordningen.9

I en debattskrift klargjorde han målsättningen med löntagarfonderna. Industrikapitalismens uppkomst och utveckling var intimt förknippad med motsättningen mellan kapital och arbete. Den stora massan kan sälja sin arbetskraft endast till ägarna av produktionsmedlen. Västvärldens industrinationer hade dock utvecklats till välfärdsstater med ett gediget socialförsäkringssystem. Starka fackliga organisationer hade genomdrivit goda löner och bra arbetsvillkor. Men produktionsmedlen ägdes fortfarande av ett fåtal personer. Denna maktkoncentration måste brytas. Och med löntagarfondsystemet lades tyngdpunkten hos arbetarna och inte hos staten och vi skulle undgå utvecklingen i de “socialistiska” staterna, som blivit alltmer odemokratisk.10

Handels radikaliseras

Utvecklingen som ledde till Löntagarfondsförslaget var i realiteten djupt förankrad i löntagarled. Och utvecklingen inom Handelsanställdas förbund mellan 1966 och 1981 speglar denna radikalisering.11 Vid kongressen 1981 som representerade höjdpunkten behandlades två mycket snarlika motioner, som till sitt innehåll närmade sig kravet på näringslivets socialisering.

Motionerna 320 (från avdelning 11 i Örebro) och 321 (från avdelning 20 i Stockholm) krävde att LO:s 1976 års löntagarfondsförslag genomförs och de formulerade flera förslag och att-satser för att flytta fram LO-kollektivets politiska positioner visavi ägande och makt.

– att förbundet driver kravet på en realisationsvinstbeskattning intill gränsen av konfiskation. (Stockholmsmotionen utelämnade meningen om konfiskation).

– att förbundet driver kravet på ett förstatligande av affärsbankerna.

– att förbundet driver kravet på att löntagarfonder inrättas i enlighet med LO-kongressens syfte att bryta kapitalets makt.

– att företagens kapitalbildningsbehov löses på ett sådant sätt att makt- och inflytandefrågor för löntagarna löses på ett fullt tillfredsställande sätt.

Dessa att-satser jämte tilläggsyrkandet att uppdra åt förbundsstyrelsen att verka för att den samlade arbetarrörelsen tar fram ett långsiktigt krisprogram grundat på motion nr 321 godkändes av kongressen.

Däremot avslog kongressen att-satserna.

– att Handels ska verka för att samhällets kapitalinsatser i näringslivet oavvisligen måste kopplas till motsvarande ägarinflytande.

– att vanhävdslagar och tvångsförvaltning tillämpas av staten vid reorganisering av krisföretag samt som motverkan av kapitalflykt, i samråd med facket.

Den förra avslogs med 148 mot 136 och den senare med 137 mot 134, alltså mycket knappt.12

Kapitalismen erfor en ekonomisk kris mot slutet av 1970-talet. Det var således betecknande för den radikalisering som pågick i Handels att den ville motionärerna möta med ännu kraftfullare åtgärder mot marknadsekonomin än fondförslaget, genom bl.a. att förstatliga affärsbankerna och en hårdare realisationvinstbeskattning.

Det starka stöd som socialiseringssträvandena hade på kongressen representerade en faktiskt opinion. Förbundet hade genomfört ett rådslag där 5000 medlemmar deltagit. 93.7 procent ansåg att Handels skulle arbeta för löntagarfonderna, och då är att märka att många av rådslagsdel- tagarna var butiksanställda som inte själva direkt skulle beröras av dem. Över 80 procent ansåg att det viktigaste var att bryta den rådande makt- och ägarkoncentrationen i näringslivet.13 Handels hade 150 000 medlemmar 1977.14

Socialdemokraternas fondförslag

Fackföreningsrörelsen och den politiska arbetarrörelsen var ingalunda eniga i synen på löntagarfonder. Det kom till uttryck i beslutet på socialdemokraternas kongress 1978 då LO gick med på att låta en arbetsgrupp ånyo utreda frågan inför LO:s och socialdemokraternas kongress 1981. Ordförande blev handels-/finansministern Kjell-Olof Feldt.

Arbetsgruppen godtog LO:s förslag från 1976 men lade till ett nytt krav

– att bidra till ett ökat kollektivt sparande.

Man hävdade att den ekonomiska kris som rådde krävde en kraftig ökning av sparandet för att säkerställa företagens investeringar. Och detta riskkapital skulle tas via höjda ATP-avgifter och skulle slussas via löntagarfonderna in i företagen.15

Men tilläggsattsatsen hade inget att göra med logiken i LO:s löntagarfondsförslag. Om tanken hos Meidner var att använda övervinsterna – vilka de facto var ett outtaget löneutrymme, som löntagarna inte kunde tillkämpa sig fackligt p.g.a. av den solidariska lönepolitiken – till att genom löntagarfonderna överföra detta kapital till aktieinköp och därmed göra löntagarna till ägare av företagen dvs produktionsmedlen, så var det socialdemokratiska partiets tanke enbart att ytterligare ta av den befintliga lönen, eftersom ATP-avgifter dras från den existerande löne- summan.

Det blev i realiteten denna sista att-sats som blev innehållet i Löntagarfondsförslaget som regeringen Palme drev igenom i riksdagen, just därför att till förslaget hade lagts att löntagarfonderna inte skulle få äga mer än 8 procent av ett företags aktier. Frågan om arbetarnas inflytande i produktionen – den ekonomiska demokratin – var därmed död.16

Till vänster om (s)

Partierna till vänster om socialdemokratin sa nej till LO:s löntagarfondförslag.17 Men det skedde inte utifrån egna förslag eller förslag som skulle radikalisera det befintliga Löntagarfondsförslaget. Argumenten blev därför omskrivningar av vänsterpartiernas program. Och eftersom det existerande fondförslaget inte var jämförbart med programmen blev argumenten i huvudsak negativa.

Här några av de oftast förekommande argumenten. Löntagarfonderna skulle fördjupa klassam- arbetet och motverka arbetarklassens kamp mot kapitalet. Relationen vinstens storlek och till- växten av löntagarfonderna var i realiteten kapitalägarnas och LO-ledningens sätt att bekämpa den lokala lönekampen och strejkbenägenheten. Fackföreningsrörelsen skulle hamna på två stolar, som förtroendevalda men också som kapitalägare. Det är omöjligt att inom marknads- ekonomins ram nå ett inflytande i företagen.18

VPK som från början var motståndare till fondförslaget kom senare med ett eget förslag. Fonderna skulle ägas av staten men förvaltas av fackföreningarna.19

Vad representerade löntagarfonderna?

* Löntagarfonderna var höjdpunkten för utvecklingen i Sverige, som inträdde efter det andra världskriget, och som i hela Västeuropa inledde ett välfärdsuppbygge. Fondförslaget hade således historiskt bestämda förutsättningar.

– Marshallhjälpen som snabbade på det europeiska återuppbygget och som innebar att Sverige som icke-krigförande nation vid krigsslutet hade en intakt industri, som kunde börja exportera.

– Fackföreningsrörelsen, som trots det demokratiska underskottet p.g.a centraliseringen, blev den ideologiska motorn i välfärdsuppbygget.

Det var främst dessa två faktorer som möjliggjorde att den förkrigstida klasskompromissen (Saltsjöbadsavtalet) – väl att märka även innebar en eftergift från kapitalägarna – fick den betydelse den fick.20

* Löntagarfonderna kom att blottlägga de två underliggande huvudriktningarna som finns i arbetarrörelsen. Å ena sidan den som har sin tyngdpunkt i rörelsen och som strävar efter att lösa motsättningen mellan arbete och kapital. Det var denna demokratiska socialism som kom till uttryck i LO:s löntagarfondförslag. Å andra sidan dess motpart, som manifesterade sig i (s), som var både en politisk position (att främst lösa frågorna inom statsmaktens ram) som en s.k. funktionssocialism dvs uppfattningen att kapitalismen ska inskränkas och urholkas men inte upphävas.21

* Det är i förhållande till denna realitet som vänsterns (om socialdemokratin) agerande ska bedömas. Den hävdade att den förfäktade arbetarintressen, alltså utan bindningar till andra intressenter. Men vad som utmärkte vänstern som helhet var att den saknade bindningar till den reellt existerande arbetarklassen. Det ses p.g.a

– att den inte såg (eller hade kunskap om) att det politiska skeendet försiggick i ett bestämt historiskt skede där arbetarklassen hade den medvetenhet den hade.

– att just frånvaron av ett krigsdeltagande, inte gav den radikalisering i Sverige som skedde i Storbritannien, Frankrike m.f. länder där stora basindustrier förstatligades, utan till att det starkt koncentrerade svenska kapitalet lämnades intakt, vilket sen bl.a. yttrade sig i lättheten hos borgarna att enas i sitt fondmotstånd.

– likställde LO och (s)

– inte begrep att de kunde ha ingripit och ytterligare skärpt och konkretiserat Löntagarfondsförslagets i en mer antikapitalistisk riktning (som exempelvis skedde inom Handels).22

Då hade vänstern visat sig sin uppgift vuxen och kunnat vara en av rörelsens ledare. Som vänstern de facto ställde sig kom den istället att stödja det borgerliga motståndet.23

* Arbetarklassens nuvarande defensiva läge har väckt tanken på att förnya kraven på löntagarfonder.24 Tyvärr är den tanken idag lika felaktig som nejet till fonderna var på sin tid och av samma skäl; en frånvaro av en analys av det samhälleliga tillståndet.

Förhållandena karakteriseras idag av globalisering med fri rörlighet för produktionsfaktorer, en finanspolitik och penningpolitik som anpassats till den. Och sen 1980-talets början har arbetsgivarna sagt upp den tidigare klasskompromissen (som var en förutsättning för Löntagarfondsförslagets uppkomst). De ledande exportföretagen vill inte ha några centrala samordnade för- handlingar utan decentraliserade och individuella löner25 En ny svensk modell eller klasskompromiss kan idag – under massarbetslösheten – enbart ske på arbetsgivarnas villkor. Löntagarfondernas fader Rudolf Meidner var entydig här vid lag.26

P.S. Mera realistiskt är att driva kravet på full sysselsättning. En utgångspunkt vore Vänster- partiets krav att återanställa de 200 000 som blev arbetslösa inom den offentliga sektorn under 1990-talet, som en följd av skatteomläggningen.27

Förslaget är inget kontroversiellt. Irene Wennemo chef för LO:s näringspolitiska enhet, säger “…kravet ligger inte på något oändligt avstånd från dagens socialdemokratiska linje”.28

Roy Karlsson & Per-Erik Wentus

Roy Karlsson (*1953) är gymnasielärare. Från 1976 till 1987 var han anställd på Volvo Person- vagnar i Göteborg och aktiv för den Fackliga oppositionen inom Volvo Verkstadsklubb (VVK).

Per-Erik Wentus (*1944) är sjöingenjör och fil.kand. Han var 1978-81 anställd på Volvo Person- vagnar och aktiv för Facklig opposition inom VVK. Forskar om “1968-vänstern och den fackliga demokratin”.

Noter

1 Daniel Ankarloo. Kris i välfärdsfrågan. Vänstern, välfärden och socialismen. Linköping: Nixon, 2005., sid 25-57. Han visar att nedskärningarna inte varit nödvändiga av finansiella skäl, utan att välfärdskrisens grundorsak är statens stora inkomstbortfall p.g.a skatteomläggningen 1990.

Se även artiklarna “Till frågan om nedskärningarna i vård, skola och omsorg” (05-12-15) och “Skatterna som försvann…och inte blev det bättre för det” (06-01-03) i: Dagens ETC nätupplaga <http://www.etc.se/radikala/templates/template_272.asp?searchstring=ankarloo>

2 Karin Wennermark. Husen som blev över. Om bostadskrisen i industriorter. Rapport 2:2003. Stockholm: Hyres- gästföreningen, 2003. Hon påvisar hur bostadsbristen och de högre boendekostnaderna isynnerhet för hyresgästerna har sin orsak i skatteomläggningen 1990.

3 En god kortfattad översikt – enligt Rudolf Meidner själv – finns hos Klas Eklund. Vår ekonomi. En introduktion till samhällsekonomin. Åttonde upplagan. Stockholm: Prisma, 1997., sid 369-70. För grundligare genomgång se Lars Ekdahl. Mot en tredje väg. En biografi över Rudolf Meidner I. Tysk flykting och svensk modell. Lund: Arkiv, 2001., sid. 289-326. Och Lars Ekdahl. “Mellan fackligt och politiskt dilemma. En bakgrund till Rehn- Meidnermodellen.” i: Lennart Erixon (red). Den svenska modellens ekonomiska politik. Rehn-Meidnermodellens bakgrund, tillämpning och relevans i det 21:a århundradet. Stockholm: Atlas & FIEF & ARAB, 2003., sid 13-32. Se också Lars Magnusson. m.fl. LO andra halvseklet. Fackföreningsrörelsen och samhället. Stockholm: Atlas, 1998., sid. 77-108. För en översikt av fackligt inflytande se Birger Simonson. Arbetarmakt och Näringspolitik. LO

4 Den belgiske nationalekonomen Ernest Mandel säger att fackföreningsledningens integrering med en statlig inkomstpolitik har varit särskilt stark i Nederländerna och i de nordiska länderna. Ernest Mandel. “Systemkonforme Gewerkschaften?” i: Gewerkschaftliche Monatshefte. Herausgegeben vom Bundesvorstand des Deutschen Gewerkschaftsbundes. (Köln). 21 Jahrgang. Juni 1970, Nr 7. Sid 10. (Tidskriften är den tyska landsorganisationens officiella organ). <http://www.gmh.dgb.de/main/jahresin/1970/Leseproben/Leseprobe_96-1970_Mandel.html>

5 Axel Hadenius. Facklig organisationsutveckling. En studie av Landsorganisationen i Sverige. Ny korrigerad upplaga. Uppsala: Statsvetenskapliga föreningen, 1976. Se tabell över medlemmarnas minskade avtalsomröstningar sid 176.

6 Den statliga Koncentrationsutredningen V (Ägande och inflytande inom det privata näringslivet) (SOU 1968:7) visade tydligt på den allt kraftigare monopoliseringen och förmögenhetskoncentrationen. Se populärutgåvan Vem äger Sverige? Fakta om makt och ägande ur koncentrationsutredningen. Stockholm: Prisma, 1968

7 Bo Stråth. Mellan medbestämmande och medarbetare. Metall och samhällsutvecklingen 1957-1976. Stockholm: Svenska Metallarbetarförbundet, 2000.

8 Hela förslaget på 334 sidor finns i: Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder. Rapport till LO-kongressen 1976. Stockholm: Prisma & Landsorganisationen i Sverige, 1976.

och inflytandefrågorna 1961- 1982. Serie: Arbetarna, arbetsgivarna och den industriella demokratin. Stockholm: Arbetsmiljöfonden, 1988.

9 Rudolf Meidner. I arbetets tjänst. Stockholm: Tiden, 1984. Se särskilt kapitlet “Våra tankar om en tredje väg. Några kommentarer till den svenska arbetarrörelsens samhällspolitiska uppfattning” sid 419-446.

10 Rudolf Meidner. (i samarbete med Anna Hedborg och Gunnar Fond). Löntagarfonder. Stockholm: Tiden & Landsorganisationen, 1975.

11 Det finns få undersökningar över hur fackliga förbund, avdelningar, klubbar och sektioner ställde sig i löntagarfondsfrågan. Förutom denna korta redogörelse av Handelsanställdas förbundskongress 1981 finns bara undersökningen om Metall, se not 6. Jmf. Klas Åmarks kommentar “Den starka centraliseringen av arbetsmarknaden har gjort att forskarna haft relativt lätt att behandla problemen på central nivå, medan utvecklingen på förbunds- och branschnivå respektive den lokala nivån mer sällan studerats ingående” i: Klaus Misgeld & Klas Åmark (red) Arbetsliv och arbetarrörelse. Modern historisk forskning i Sverige. Stockholm: ARAB, 1991., sid. 42. Och så är det fortfarande.

12 “Hård debatt om ekonomisk demokrati”. i: Handelsnytt nr 6 (1 juni) 1981., sid 23. Se i övrigt Protokoll fört vid Handelsanställdas förbunds 18:e kongress 1981. Stockholm: Handelsanställdas förbund, 1981.

13 “Handels rådslag om framtiden. Förkrossande övervikt för löntagarfonder” i: Handelsnytt nr 1 (12 jan.) 1981, sid 14.

14 Karl-Olof Andersson. Handels 100 år. Stockholm: Handelsanställdas förbund, 2005. (stencil)., sid 28.

15 Arbetarrörelsen och löntagarfonderna. Rapport från en arbetsgrupp inom LO och socialdemokraterna. Ny upplaga, med LO- och SAP-kongressernas beslut. Stockholm: Tiden, 1981.

16 Se Stefan Sjöberg. Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunkt. En marxistisk analys. Uppsala: Sociologiska institutionen / Uppsala universitet, 2003.

17 Det är Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) (numera Vänsterpartiet) och den s.k. 68-vänstern dvs Sveriges kommunistiska parti (SKP), Kommunistiska partiet marxist-leninisterna (revolutionärerna) (KPMLr), Förbundet kommunist (FK) och Socialistiska partiet (SP) (tidigare Kommunistiska arbetarförbundet KAF).

18 Se t.ex. Facklig kamp – inga aktier. Nej till löntagarfonder. Stockholm: Oktoberförlaget, 1978 och Kan fonderna rädda Sverige? En socialistisk kritik av löntagarfonderna. Stockholm; Socialistiska partiet, 1982.

För en allmän översyn av vänstern och löntagarfonderna se Christer Lund. Löntagarfondsdebatt under 1970-talet. Lund: Lunds universitet / ekonomisk-historiska institutionen, 1979, sid 32-50

19 Arbetarrörelsen och fonderna. VPK:s fondförslag. Stockholm, VPK, 1982.

Se även Carl Henrik Hermansson. Socialism eller löntagarfonder? Självbestämmande för lönarbetaren eller bara medbestämmande? Stockholm: VPK, 1977.

20 Se Lars Ekdahl & Alf Johansson. “Den historiska kompromissen som tillfällig maktallians. Perspektiv på arbetarrörelsens kris” i: Häften för kritiska studier (Stockholm) 2/1996.

21 Den klassiska utgåvan i svensk tappning är Nils Karleby. Socialismen inför verkligheten. Studier över socialdemokratisk åskådning och nutidspolitik. (1926). Efterskrift av Tage Erlander och Björn von Sydow. Stockholm: Tidens förlag, 1976. En sentida version se Anne-Marie Lindgren. “Historien tar aldrig slut. Därför kommer heller inte “den sista striden” eller den definitiva samhällsomvandlingen” i: Tvärdrag (Stockholm) nr 3/2005., där hon beskriver “bestämmanderätten” kontra “äganderätten” genom (s)-historien utan att ens nämna löntagarfonderna. <http://www.tankesmedjan.sap.se/artiklar_under.asp?id=30>

För en ingående redogörelse av motsättningen mellan funktionssocialister och demokratiska socialister se Lars Ekdahl. Mot en tredje väg. En biografi över Rudolf Meidner II. Facklig expert och demokratisk socialist. Lund: Arkiv, 2005.

22 Se not (11)

23 Nyligen hävdade en av dåtidens 68-vänsterledare att nej:et till löntagarfonderna var politiskt korrekt. Göte Kildén. “Revolution på svenska? – löntagarfondstriden i backspegeln” i: Röda Rummet (Göteborg) nr 4/2005. <http://www.rodarummet.org/>

24 Debatten tog fart med Vänstern, ägandet och makten. Ett diskussionsunderlag från partistyrelsens makt- och ägandegrupp. Stockholm: Vänsterpartiet, 2001. <http://web.telia.com/~u18100049/v_aktuellt.html>

25 Jmf Jonas Pontusson, Peter Swenson. “Varför har arbetsgivarna övergivit den svenska modellen”. i: Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia (Stockholm) nr 53-54. För en internationell jämförelse se David Harvey. A Brief History of Neoliberalism. Oxford: Oxford University Press, 2005., där även utvecklingen i Sverige behandlas

26 Se Rudolf Meidner “Några tankar vid ett seminarium” i: Lennart Erixon (red). Den svenska…, sid 218-220. Och Rudolf Meidner. Spelet om löntagarfonder. Stockholm: Atlas, 2005., 154-156

27 Se Daniel Ankarloo. “Vad kostar 200 000 jobb i offentlig sektor?” (05-10-25) och “Visst kan 200 000 nya jobb finansieras” (05-11-28) i: Dagens ETC nätupplaga.

28 “Regeringen hjälpte v” i: Östran/Nyheterna (Kalmar) 13 jan 2006

Artikeln tagen från Marxistarkiv. Publicerad 2005.

En avreglerad socialdemokrati

Åsa Linderborg och Kjell Östberg

I. Socialdemokratin och vänstern

I hundra år har den socialistiska vänstern kritiserat den svenska socialdemokratin för klassförräderi, svikna prioriteringar, glömda ideal och diverse annat ont. Och socialdemokratin har lugnt svarat, att titta på vad vi gjort: Vi har demokratiserat Sverige; vi tog landet ur 1930-talskrisen; vi byggde världens starkaste välfärdsstat; vi sanerade ekonomin efter 1990-talets krascher och vi räddade välfärden. Vi har visat vad handlingskraft, målmedvetenhet, ansvarskännande och en känsla för realiteter vill säga.

Hösten 2005 samlas det socialdemokratiska partiet till kongress i Malmö. Det är, trots vikande opinionssiffror och en kritiserad partiledare, ett parti med stort självförtroende, om man ska tro kongresshandlingarna: Under de senaste tio åren har vi moderniserat och förbättrat välfärden, är det sammanfattande budskapet.

Intressant nog har partæiets politik så som den presenteras i kongresshandlingarna en tydligare vänsterprofil än på länge. I de riktlinjer som partistyrelsen vill ska antas av kongressen krävs att välfärden i huvudsak ska ske i offentlig regi och vinstintressen hållas tillbaka. Det sägs ett tydligt nej till höjda avgifter, privatiseringar och gräddfiler. Världens bästa och mest jämlika familjepolitik ska föras, fler lekparker och fritidsgårdar, en äldreomsorg av hög kvalitet, bostaden ska vara en social rättighet, en tandvårdsförsäkring aviseras. Lönediskrimineringen ska avskaffas och landsting och kommuner ska bli mönsterarbetsgivare. Sverige ska stå upp för internationell rätt och påtala brott mot mänskliga rättigheter — oavsett var de begås. Sverige ska vara folkrättens modigaste försvarare i det internationella samfundet och bedriva en generös och human flyktingpolitik. Dessutom: Globaliseringen ska demokratiseras. Ja, i ett motionssvar ska socialdemokraterna aktiΩvt motverka nyliberaliseringen inte bara i Sverige, utan även i EU, WHO, IMF och i alla andra internationella sammanhang. Socialdemokratin sätter människan före marknaden och slåss för ”det gröna folkhemmet” – den vision som Göran Persson lanserade när han som nybliven partiledare ville skapa sig själv en aura av landsfader Per Albin Hansson.

Så, vad mer kan ni egentligen begära? frågar socialdemokraterna sina vänsterkritiker.
Och ändå stillar sig inte kritikerna. Detta nummer av Tidsignal är ett kritiskt bidrag som syftar till att fördjupa diskussionen om hur den svenska socialdemokratin bäst skall beskrivas, förstås och förklaras. Varför väljer vi ett ifrågasättande anslag?

Ja, svaret är naturligtvis för att alla vi som bidragit med artiklar till Tidsignal är forskare, vilket med nödvändighet kräver ett kritiskt tänkande. Men svaret är också givet ur ett mer handfast perspektiv som inte kräver någon högre akademisk utbildning: partiets vän´sterfraser är helt enkelt inte trovärdiga.

Som Åsa Linderborg visar i sin inledande artikel ”På jakt efter den socialdemokrati som flytt” har partiets politik under de senaste 25 åren sällan motsatt sig, ofta underlättat, ibland drivit på näringslivets önskningar om privatiseringar, vinstintressen i vård och omsorg, nedskärningar i barnomsorg och försämringar i äldreomsorgen. Lönediskrimineringen har inte minskat och inkomstklyftorna har ökat. Samtidigt har socialdemokraterna, innehaft regeringsmakten under 20 av de senaste 23 åren, ofta också på lokal nivå. Sverige har i de allra flesta fall röstat för, och därmed aktivt medverkat till EU:s och IMF:s nyliberala systemskifte – utan att väljarna har bett om det. Och hur falskt klingar inte meningen ”Sverige ska vara folkrättens modigaste försvarare i det internationella samfundet och bedriva en generös och human flyktingpolitik” efter de utvisade egyptierna, alla prickningarn√a och partiets benhårda vägran att gå med på flyktingamnesti ens för barnfamiljer? Nej, Sverige under socialdemokratin har, nationellt och internationellt, precis som sina europeiska systerpartier, varit en garant för, inte mot, nyliberalism. Den tredje vägens socialdemokrati är, som Perry Anderson uttrycker det, nyliberalismens perfekta skal.

2. Parti och rörelse

Den svenska socialdemokratin ansågs länge vara ett unikt fenomen, genom sitt långa regeringsinnehav och sin tydliga profilering av ideologiska honnörsord så som solidaritet, rättvisa och jämlikhet. Socialdemokratins självbild är att partiet aldrig dagtingat med dessa ideologiska fundamenta, när sanningen snarare är att partiet stadigt tvingats ducka för högerns attacker.

I själva verket skiljer sig Sverige bara i liten utsträckning från de flesta industrialiserade västländer, lite mer jämställt, kanske lite mindre ojämlikt. Och socialdemokratin samlar inte längre hälften av rösterna, i édag finns det gott om europeiska partier som ligger kring 30-35-procentsnivån. Det som skiljer Sverige från många andra länder är att väljarna under 1990-talet i sin besvikelse över socialdemokratins högervridning inte — om man bortser från Ny Demokratis interregnum — gick till ett populistiskt högerparti, utan till vänster. Det är ju vänsterpartiet och i viss mån miljöpartiet som paradoxalt nog räddat socialdemokraterna från att drivas i opposition av väljarnas missnöje. Att förstå orsakerna till detta är också att förstå en strategiskt avgörande faktor i svensk samtidshistoria – de sociala rörelsernas betydelse.

Låt oss klart slå fast att vi inte vill skriva ytterligare en hyllningstext till den socialdemokratiska framgångssagan, och inte heller bygga förrädarmyter om syndafall eller avfall. Efterkrigstidens välfärdssamhällen kan lite tillspetsat sägas vara lika mycket en skapelse av brittiska  tories, tyska kristdemokrater, holländska socialliberaler eller nationaldemokrater i Japan som av svenska socialdemokrater. Tidpunkter, tempo, omfattning och organisering kan skilja sig åt, men är i huvudsak variationer på ett gemensamt tema. På ett allmänt plan har drivkrafterna varit desamma: å ena sidan en fordistisk välfärdskapitalism baserad på masskonsumtion som krävt infrastruktur, en välutbildad arbetskraft, en hygglig lönenivå, en effektiv arbetskraftsreproduktion och en känsla hos medborgarna att de med den allmänna rösträttens hjälp kan vara med och påverka samhällsutvecklingen. A andra sidan ett mer eller mindre välorganiserat tryck underifrån med krav på inte bara politiskt utan också socialt medborgarskap i form av trygghet och rättvisa.

Men naturligtvis finns det variationer, och några av dem är viktiga för att förstå förutsättningarna för den svenska socialdemokratins speciella ställning. Den som här är av störst intresse för oss har att gŸöra med socialdemokratins relationer till de sociala rörelserna.

Ett unikt drag i det svenska partiväsendet är att nästan alla partier har sina rötter i olika slags folkrörelser. Det gäller i högsta grad för socialdemokratin som ju bokstavligen växte fram och samman med fackföreningsrörelsen och andra närstående rörelser. Dessa rötter delar de med kommunisterna. Men det gäller också flera borgerliga partier. Bondeförbundet/centern naturligtvis, liksom folkpartiet, vars viktigaste medlemsbas fanns hos frisinnade nykterister och frikyrkliga. Intressant nog har också de nya partier som etablerats denna förankring:

kristdemokraterna i frikyrkorna och miljöpartiet i 1960- och 70-talens alternativrörelser. Och lyckas Feministiskt initiativ etablera sig som politisk kraft har också den nya kvinnorörelsen byggt sig ett politiskt parti. Bara högern står i huvudsak utanför folkrörelseprojektet.

De sociala rörelserna har spelat en betydelsefull, ofta avgörande roll för de flestÏa av de stora politiska och sociala reformerna Sverige under senaste århundradet. (Med begreppet reform avser vi en progressiv politik som syftar till förbättringar för folkflertalet. I dag har den europeiska högern börjat ta över och omforma ordet – liksom de gör med en rad andra av arbetarrörelsens glosor – och avser med reformer försämringar socialförsäkringssystemen och arbetsrätter varför det kan vara värt att påpeka att vi håller fast vid den ursprungliga definitionen.) Ibland har de sociala rörelserna varit nära allierade, ibland mer eller mindre militanta påtryckare, ibland åter konstruktiva nejsägare. Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och kvinnorörelsen ledde det tidiga 1900-talets demokratiseringsprocesser. Fackföreningsrörelsen, hyresgäströrelsen, konsumentorganisationerna, kvinnoklubbarna, fredsrörelsen och folkbildningsförbunden var med och lade grunden till det tidiga folkhemsbygget under 1930-talet. De nya sociala rörelser som växte fram under 1960- och 70-talen spelade en“ avgörande roll för framväxten av internationell solidaritet, jämställdhet, arbetsplatsdemokrati och miljömedvetenhet.

Men dessa sociala rörelser har inte bara påverkat socialdemokratin att genomföra en rad reformer, utan har även tvingat liberalerna att mer eller mindre bidra till välfärdsstaten. Det är när vänstern är stark som liberalerna försvarar demokratin, den generella välfärden, de mänskliga rättigheterna och en generös flyktingpolitik. Att folkpartiet de senaste åren gått kraftigt åt höger är med andra ord ett resultat av arbetarrörelsens försvagning; det är bara vänstern som kan få liberalerna att visa ett mänskligt ansikte.

Denna historia är av stor betydelse för det moderna Sveriges formering. Rörelsernas kollektiva och ofta egalitära karaktär kom att påverka allt från jämlikhetspolitiken till socialförsäkringarnas utformning. socialdemokratin lyckades knyta rörelser till sitt projekt. Ordet rörelse är i sig ett ord som associerar till något som går framåt, som inte stagnerar eller tappar fart — till något som målmedvetet söker framtiden. Försöken att göra begreppet ”Rörelsen” synonymt med den socialdemokratiska organisationsvärlden visar vilken betydelse partiet lagt vid denna koppling. Men samtidigt blev reformismen beroende av dessa rörelsers mobilisering. Rörelserna såg samtidigt ofta de sociala reformerna som sina erövringar, man kan kanske säga att de ansåg sig ha inteckningar i folkhemmet. Att detta skulle få konsekvenser vid en framtida eventuell utförsäljning av folkhemmet var kanske inte svårt att förutse.

3. Reformismens sista suck?

Detta bekräftas i Lars Ekdahls artikel ”Reformismens sista suck”. Ekdahl utgår just från hur det reformistiska uppdraget utformats. Under de gyllene åren i början under 1960-talet ”när allt föll på plats” stod också funktionssocialismen som starkast: ökad tillväxt, sociala reformer, full sysselsättning och statlig planering skulle leda mot ett annat samhälle utan att ett angrepp p≤å den privata äganderätten var nödvändigt. Mot slutet av decenniet började emellertid bilden av den krisfria välfärdskapitalismen krackelera. Många stod fortfarande utanför välfärden, arbetslösheten hade inte försvunnit och industrins rovdrift på människor och miljö stod i ökad kontrast till företagens vinster och ökad ekonomisk maktkoncentration.

Den nya vänstern och de nya sociala rörelserna reste åter frågan om en annan värld, där varken socialdemokratins förvaltarpolitik eller stalinismens förstenade statssocialism utgjorde några alternativ. Organisatoriskt avgränsade sig socialdemokratin snabbt från den nya vänstern, uteslöt dess ledande företrädare ur partiet och förlorade på så sätt en hel generation unga människor.

Ändå påverkade rörelserna socialdemokratin på flera plan. Dels drev den radikala tidsandan partiet åt vänster genom ökad statlig planering, aktiv näringspolitik och sociala reformer. Och genom en utvidgad arbetsrätt, medbestämmandelagar och förslag om ökat konsumentinflytande ville man utveckla den funktionssocialistiska strategin ytterligare. Dels restes frågan om äganderätten åter med oväntad kraft mitt i rörelsen, genom Meidners och LO:s förslag till löntagarfonder, ett försök till en tredje väg mellan kapitalistisk marknadshushållning och östeuropeisk planhushållningsbyråkrati. Den verkliga kraften i Meidners förslag låg emellertid i det massiva stöd som det inledningsvis mötte inom LO. ”Nu tar vi över”, sa Metallbasen Bert Lundin. En social rörelse med en enorm potential var beredd att investera i ett förslag som ställde frågan om makten över ekonomin.

Det är intressant att notera att vänstern till vänster om socialdemokratin aldrig stödde Meidners förslag. Så fast var den i sina förutfattade uppfattningar att socialdemokratin spelat ut sin roll, att den ryggmärgsstyrt avvisade förslaget som en reformistisk avledningsmanöver. På ÿså sätt avstod denna vänster från att stärka mobiliseringen för förslaget, och missade därmed en chans att komma på talefot med viktiga strömningar inom fackföreningsrörelsen.

Resultatet känner vi. Förslaget bidde inte ens en tumme. Och enligt Ekdahl var det kanske inte arbetsgivarnas motattacker utan den socialdemokratiska ledningens agerande som var den verkliga orsaken till att kampen om löntagarfonderna förlorades. Och inte bara den. Med 1980-talets nyliberalism försvann också de funktionssocialistiska överdragen. Palmes tal om demokratisk socialism, konsumentmakt och medbestämmanderevolution på arbetsplatserna ersattes med marknadskrafternas diktatur och politisk vanmakt. Mobiliseringen upphörde. För socialdemokratin blev fackföreningsrörelsen, med den dåvarande finansministern Göran Perssons ord, ”ett särintresse” bland många. Enligt Ekdahl var det reformismens sista suck.

Werner Schmidt driver analysen vidare med utgångspunkt i SPD:s valnederlag i Tyskland. Hur· ska man förklara SPD:s omvandling från ett socialdemokratiskt till ett nyliberalt influerat mainstream-parti?

Det handlar inte bara om brist på idéer eller bristande vilja. Schmidt menar att det är viktigt att förstå att efterkrigstidens välfärdssamhälle inte i första hand var en socialdemokratisk skapelse. Det byggde på det speciella ekonomiska produktionssystem som uppstod i ruinerna av andra världskriget. Kring fordismen skapades ett hegemoniskt maktblock som lyckades upprätthålla en politisk konsensus över klassgränserna där socialdemokratin och fackföreningsrörelsen spelade en framträdande roll, och i viss utsträckning lyckades göra perioden till sin egen. När den materiella grundvalen för fordismen eroderade utvecklades under 1980-talet nya hegemoniska strukturer, där socialdemokratin förvandlats från en kraft med egna politiska ambitioner till ett parti som i bästa fall lyckas dämpa de värsta sociala konsekvenserna av nyliberalismen och där fackföreningsrörelsen utdefinierats som en självständig strategisk aktör. Avsaknaden av alternativa handlingsstrategier från socialdemokratins sida har skapat det djup misstroende SPD mötte i det tyska valet. Väljarna upplever ”det slutliga åtskiljande mellan makt och politik.”

Bilden fördjupas av Urban Lundbergs artikel ”En demokrati värd namnet”. Han diskuterar bland annat hur socialdemokratin bidragit till att förändra formerna för politiskt beslutsfattande och gör en intressant jämförelse mellan två pensionsbeslut: ATP på 1950-talet och den nya premiepensionsreformen från 1990-talet. ATP har länge, och inte minst av partiet självt, setts som själva sinnebilden för en socialdemokratisk reform med samhällsomvandlarambitioner. Den genomfördes i öppen politisk strid, kantad av folkomröstning och flera politiska val, där socialdemokratin mobiliserade en rad folkrörelser, med fackföreningsrörelsen i centrum. ”Klasser, partier och intellektuella ställdes mot varandra”, skriver Lundberg.´ När ATP ersattes av ett system med annan ideologisk bakgrund var tillvägagångssättet det motsatta: Det framförhandlades i slutna sammanträdesrum, varifrån bara lite, och inte sällan felaktig, information, sipprade ut. Stor vikt lades vid att beslutet skulle drivas igenom i riksdagen innan 1994 års val. Medborgarna skulle inte få tillfälle att påverka resultatet. Och framför allt: Beslutet skulle genomföras utan att några rörelser mobiliserades. Inga ”särintressena – inte ens LO:s ledning, vars medlemmar i första hand var föremål för den pensionspolitiken, fick några representanter i arbetsgruppen.

Detta är inte första gången som socialdemokraterna åsidosätter interndemokratin, men det är likväl anmärkningsvärt eftersom beslutet är så stort, av sådan betydelse för socialdemokratins väljare och framför allt innebär en kraftig försämring för LO-kollektivet. Partiet hade allt att vinna på att försöka få med LO som gisslan när b∂eslutet fattades. Sån brukar ju arbetsordningen annars vara.

En central del i det nya pensionssystemet är att det är kliniskt befriat från alla ambitioner att försöka eftersträva ett rättvist resultat mellan kön, åldersgrupper eller inkomstgrupper. Systemet är autonomt och självreglerande. Och detta är i själva verket själva finessen med reformen, sett i politikernas perspektiv. Pensionerna lyfts ut ur den politiska processen. Framtida regeringar tar inget ansvar för pensionernas nivå eller fördelning. Beslutet är fattat, en gång för alla, och i stor politisk enighet. På så sätt slipper någon enskild politiker ställas till svars för framtida nedskärningar. Och det kan inte användas i något samhällsomvandlande syfte.

Politikerna abdikerade alltså, på samma sätt som man gjorde när riksbanken ställdes utanför demokratisk kontroll eller när konstruerade budgettak fick låsa möjligheterna till sociala reformer. Politikerna har kraftfullt anûvänt all sin makt till engångsbeslut som omöjliggör all maktutövning i framtiden. I stället styr — marknaden. Så ser det samhälle ut som socialdemokraterna byggt de senaste tjugo åren.

Denna utveckling skedde som bekant inte utan omfattande protester. Rosornas krig och Dalaupproret visade att varken nya eller gamla sociala rörelser var oskadliggjorda. Men vilka var – och är – förutsättningarna för en nytändning? Utanför partiet har protester och motstånd utvecklats till konstruktiva alternativ framförda i den systemkritiska globaliseringsrörelsen. Men hur ser det ut inom partiet? Finns det några nya tankar? Och vilka är tänkarna?

Kjell Östberg diskuterar i sin artikel relationerna mellan socialdemokratin och de intellektuella, och hävdar att det länge var en success story. Partiet har över tid varit i stånd att producera en rad rörelseintellektuella som på central och lokal nivå har bidragit till att utveckla püartiets reformistiska ideologi och att implementera politiken i såväl kanslihus som kommunalkontor. Inte minst har dessa intellektuellas förankring i rörelser och rörelsearbete – vare sig det nu handlat om fackligt arbete, folkbildning eller kvinnoklubbar – varit av avgörande betydelse för partiets arbete på att göra folkhemmet till ett folkrörelseprojekt. Länge var partiet berett att till sig knyta också andra än strömlinjeformade politruker, obekväma tänkare, inte sällan till vänster. Denna koppling bröts under 1960- och 70-talens turbulenta år. Orsaken kan inte enbart sökas hos socialdemokratin; partiet blev snart en av den nya vänsterns huvudsakliga måltavlor. Men partiet visade mycket lite av lyhördhet inför de nya sociala rörelserna, utan gick på skarp konfrontationskurs, skickade SÄPO på dem och lade till och med ned sitt eget studentförbund för att slippa risk för ”infiltration”. Resultatet blev att partiet missade chansen till nytändning och stod ideologiskt utarmat när de politiska vindarna vände. De vänsterradikalas plats som intellektuella nytänkare kom istället att övertas av 1980-talets nyliberalt influerade ekonomer, ofta med svag förankring i det traditionella rörelsearbetet. Klassiska rörelseintellektuella har successivt bytts ut mot politruker, välfärdsadministratörer mot nyliberala ekonomer.

I sin studie ”KG Ossiannilsson. Några reflexioner kring en omstridd författare” återknyter Per-Olof Mattsson till frågan om socialdemokratins förhållande till sina intellektuella. Ossiannilsson blev under arbetarrörelsen barndom snabbt en uppburen kampdiktare, men hans antikapitalism var av en betydligt mer konservativ art än den socialdemokratiska ungdomsrörelsens. Utrymmet för Ossiannilssons nationalism och försvarsvänlighet var ännu för begränsat.

Hur ser då denna utveckling ut på lokal nivå ute i arbetarkommunerna? Adrienne Sörbom tar i sin artikel ”G⁄lobal solidaritet – är det möjligt? Socialdemokratisk. konsekvenser av den ekonomiska globaliseringen” tempen på den socialdemokratisk. rörelsen på lokal nivå i skuggan av debatten om globaliseringen och dess konsekvenser. Hennes resultat är inte helt uppmuntrande och bekräftar avradikaliseringen av partiet. Den dominerande världsbilden bland de fackliga ledare och lokala politiker som hon intervjuat är å ena sidan att kapitalismen är både given och i huvudsak av godo, å andra sidan att arbetare och löntagare generellt kommer till korta. Att bekämpa kapitalismen är snarast något gammaldags eller en exklusiv verksamhet för den rödvinsvänster som vägrar se verkligheten i synen. Ett genomgående tema är samtidigt uppfattningen att socialdemokratin inte är, och egentligen aldrig varit, systemkritisk. Med sådana lokala ledare är det svårt att bygga en ny värld.

Men hur skulle då en radikal socialdemokrati kunna utveckla sin politik? Stefan Svallfors, professor i sociologi har ≈ägnat mycket uppmärksamhet år arbetarklassens syn på välfärdsstaten. I sin artikel ”Mot en ‘spännande’ politik. Om politikens två dimensioner och dess förändrade landskap” urskiljer han två axlar kring vilka politik kan utvecklas, en med inriktning mot frihet, en annan mot jämlikhet. I Sverige har politiken traditionellt dominerats av jämlikhetsdimensionen, och detta har givit politiken en tydlig klassorientering. I USA däremot har ras, homosexuellas rättigheter, abort och andra moralfrågor dominerat politiken, och där röstar arbetarna konservativt i högre utsträckning än högre tjänstemannagrupper. Idag kan man se hur det politiska samtalet även i Sverige sakta vrids från socioekonomiska till sociokulturella frågor. Detta ger ofta en spännande och oförutsägbar politik. Samtidigt innebär det att socialdemokratin abdikerar från sin traditionellt bästa gren – man avhänder sig medlen för att kunna föra en kraftfull fördelningspolitik.

4. Att förändra världen

De ideologiska motionerna till årets partikongress är inte så många. Något nytt miljardprogram ska ju inte antas, det senaste antogs så sent som 2001. Men i motion G 54 föreslår Lunds arbetarekommun att den programmatiska portalparagraf som antogs 2001 ska bytas ut och ersättas av den som antogs 1944. Vilken är bakgrunden?

Under 1900-talet fanns två versioner av denna paragraf.

Från det första programmet 1897 fram till 1944 hette det, med små förändringar:
”Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier därigenom att den vill omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra de utsugna klassernas sociala frigörelse, till betryggande och utveckling av den andliga och materiella kulturen”.

Det heter också, från 1920 att man vill ”upphäva den privatkapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen och lägga dem under samhällets kontroll och besittning.”
Uppgiften är klar: Samhället ska omvandlas i grunden och kapitalismen avskaffas. Produktionsmedlen ska kontrolleras av samhället.

1944 skedde en omfattande programrevision. Den målsättningsparagraf som antogs då var i stort sett i kraft fram till 2001. Den löd 1944:
”Socialdemokratin /vill/ så omdana samhället att bestämmanderätten över produktionen läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.”

Nu handlar det inte längre (nödvändigtvis) att om att avskaffa kapitalismen och klassamhället, men bestämmanderätten över produktionen ska ligga hos medborgarna.

2001 lyder motsvarande avsnitt:
”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal prägla hela samhällsordningen och människors inbördes förhållanden. Vi strävar efter en samhällsordning, där varje individ kan påverka både utvecklingen i stor}t och samhällsarbetet i vardagen. Vi strävar efter en ekonomisk ordning där varje människa som medborgare, löntagare och konsument kan påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetslivets villkor.”

Ingen bestämmanderätt över produktionen finns nu kvar. Medborgare och löntagare ska kunna påverka, produktionens inriktning och fördelning, men hur mycket sägs inte. Någon funktionssocialism finns inte kvar, möjligtvis skulle man kunna kalla formuleringarna funktionsdemokrati. Men framför allt saknas ambitionen att i grunden omdana samhället. Det handlar inte längre om att lägga makten i folkets händer. Man amputerar de sista delarna av sina ”i grunden samhällsomdanande” ambitioner. Det är just detta Lundamotionärerna skjuter in sig på:

”Denna skrivning formulerades ursprungligen som en kompromiss mellan förespråkarna för samhällelig involveriông inom nyckelsektorer och de med en mer marknadsinriktad vision. De starka reaktioner och den intensiva debatten som åtföljt raderandet av denna skrivning visar att samma konflikt fortfarande finns kvar inom vår rörelse och är oförminskad i styrka. Beslutet att ta bort en så symbolisk kompromisskrivelse är därför mycket destruktivt för enigheten inom partiet, låt istället tusen blommor blomma.”

Men någon kompromiss med historiska strömningar vill partistyrelsen inte höra talas om. I marknadsanpassningens tidevarv avslås motionen utan pardon. I vår tid skall bara varor och arbetskraft konkurrera med varandra, inte idéer, perspektiv, verklighetsbeskrivningar, drömmar och visioner.

Vad vi allt tydligare kan urskilja är en ideologiskt och programmatiskt avreglerad socialdemokrati.

Avslutningsvis

Den sammanfattande bild som artiklarna i detta nummer av Tidsignal ger av den svenska socialdemokratins läge är k∏nappast uppmuntrande. ”Utan perspektiv”, ”idéfattighet”, ”inte i rörelse”, ”ett skal för nyliberalismen” är återkommande slutsatser. I takt med att valrörelsen drar igång och med den en socialdemokratisk vänsterrerorik, kommer vissa att anse denna kritik som njugg. För att parafrasera Niklas Ekdals träffande karaktäristik i Dagens Nyheter av de tyska socialdemokraternas vänstergir inför höstens val: partiet kommer att försöka vinna röster genom att måla upp en skräckbild av den process som det själv startat.

Den svenska socialdemokratin ha mycket att vara stolt över, men utan de sociala rörelsernas mobilisering har socialdemokratin aldrig kunnat genomföra några betydelsefulla sociala reformer. Detta är säkerligen en svår lärdom att svälja för den självgode. Om en bråkdel av den långa önskelista partiet presenterar till sin kongress – alltifrån en human flyktingpolitik och världens bästa familjepolitik till en till utförsäljning av den o”ffentliga sektorn och kamp mot nyliberalism – ska kunna bli verklighet krävs en mobilisering en omfattning som vi inte sett på många decennier. Men samtidigt som partiet samlar sig till kongress pulserar det dagliga regeringsarbetet och omöjliggör på alldeles egen hand önskelistan innan kongressens har öppnat..

Välfärdsstatens förutsättningar är stark arbetarrörelse i rörelse och de för sättningarna finns. De alternativa globaliseringsrörelserna har gått från att försvara befolkningarna i tredje världen mot den nyliberala världsoffensiven till att i ökad utsträckning i varje land ta sig an kampen mot nedskärningar och nyliberalism och för en solidarisk välfärdspolitik. Den har därmed både utmanat och närmat sig de gamla rörelserna och i världsskala blivit mötesplats mellan nya och gamla sociala rörelser, mellan fackföreningar och andra traditionella folkrörelser och unga. Men deras utbredning och sociala förankring är i Sverige fortfarande begränsad.

De traditionella folkrörelserna är ordentligt försvagade både organisatoriskt och ideologiskt. Många av dem, och särskilt fackföreningsrörelsen, har ännu inte övervunnit den strategiska förvirring som den fortgående upplösningen av det reformistiska välfärdsstatsprojektet skapat. Men de har kvar mycket av sitt historiskt baserade självförtroende och är beredda att försvara sina erövringar. På senare tid har Sverige saft några strejker och blockader av principiell betydelse som haft starkt folkligt stöd, till exempel Kommunalarbetarförbundets strejk, byggnadsarbetarnas kamp för kollektivavtal och arbetsrätt i Vaxholm och tunnelbaneförarnas försvar för sin avskedade ordförande i Stockholm. Men i denna kamp har de gång på gång tvingats överskridit de ramar som lojaliteten med socialdemokratin och s- regeringen tidigare ålagt dem, när de ifrågasatt EU-anslutningens effekter, privatiseringspolitiken, nedskärningarna inom offentlig sektor osv.

När dessa två krafter på så sätt utvecklas utöver sitt ursprung och sina tidigare lojaliteter, skapas förutsättningen för att bygga den kraft som kan ta strid mot den nyliberala reaktionen, försvara välfärden och överföra makten i folkets händer — i Sverige och internationellt.

Kjell Östberg och Åsa Linderborg

Från Tidsignal nr 3 2005.

Att institutionalisera demokratin

Socialdemokratin och kommunalpolitiken under mellankrigstiden
Kjell Östberg

Inledning

1944 antog det socialdemokratiska partiet ett nytt kommunalpolitiskt program.(1) Man kunde då utvärdera de 25 år som gått sedan det demokratiska genombrottet. Samtidigt diskuterades kommunernas bidrag till att genomföra 30-talets reformpolitiska offensiv. Resultatet blev inte smickrande för de socialdemokratiska kommunalpolitikerna. När kommunerna allt mer blivit en förutsättning för att föra ut den socialdemokratiska välfärdspolitiken ”hindrades eller i var fall fördröjdes partiets reformsträvanden”, menade partistyrelsens föredragande. En klyfta hade uppstått mellan rikspolitik och kommunalpolitik. ”Kommunalpolitiken har på något sätt blivit efter.” Redan i slutet av 30-talet hade den socialdemokratiska ledningen kallat partiets ledande kommunalpolitiker till en rad konferenser för att se till att regeringens nya socialpolitik inte saboterades genom att även socialdemokratiska kommunalmän runt om i landet gjorde indragningar i den kommunala fattigvårdsbudgeten i samma takt som statens satsningar ökade. Varför hade det blivit så?

Betydelsen av den kommunala rösträttsreformen 1918

Det demokratiska genombrottet 1918-19 kom i väsentlig utsträckning att ändra det politiska landskapet i Sverige, och möjligtvis i större utsträckning på kommunal nivå än på riksnivå. Rösträttsreformen 1907-1909 och Andrakammarparlamentarismens genombrott 1911 och återupprättande 1917 hade redan skapat reella förutsättningar för den borgerliga demokratins befästande och vänstersamverkan mellan socialdemokrater och liberaler hade gjort den politiskt möjlig. Visst utgjorde den plutokratiska första kammaren ett reellt hinder mot viktiga politiska och sociala reformer, men den hade inte kunnat hindra regeringen Edén-Brantings tillkomst och, när det gällde, inte heller de rösträttsreformer som avskaffade dess egna privilegier. Det första riksdagsvalet efter det demokratiska genombrottet fick dessutom det kanske inte helt givna utfallet att högern, som så länge stretat emot den allmänna och lika rösträtten, gick kraftigt framåt på vänsterpartiernas bekostnad. Inte heller innebar kvinnornas politiska rösträtt något revolutionerande genombrott för kvinnornas ställning på den centrala politiska nivån.(2)

Nej, det var den kommunala rösträttsreformen som kunde få omedelbar betydelse för ett stort antal människors politiska vardag. Allmän och lika rösträtt och valbarhet genomfördes för män och kvinnor. De flesta av de rösträttsstreck som tidigare funnits avskaffades, och nu fanns möjlighet för nya klasser och kön att i stor skala befolka de kommunala posterna, som vid denna tid torde ha uppgått till över 100 000.(3)

Det är därför en smula underligt att samtida såväl som nutida debattörer och kommentatorer ägnat konsekvenserna av 1918 års reformer på detta område enbart begränsad uppmärksamhet. En analys av den förda debatten ger nämligen vid handen att frågan om den kommunala demokratins betydelse för den politiska utvecklingen bara diskuterades i förbigående vid den stora riksdagsdebatten ”Om den kommunala rösträtten mm” som fördes i slutet av 1918. De dramatiska yttre betingelserna som inramade riksdagens forcerade beslut inbjöd kanske inte till att fördjupa sig i lokala spörsmål: ”När i land efter land ute i Europa de gamla statsformerna kullkastas inom några dagar eller timmar, känner Sveriges folk ögonblicket vara inne att taga ett avgörande steg för den författningsrevision, som det under åratal funnit alltmera oundgängligt.”, hette det i regeringens proposition från slutet av november 1918.

Det var nu inte heller den kommunala självstyrelsens utformning som stod i centrum för intresset. Det gjorde istället den politiska rösträtten och första kammarens sammansättning och därmed makten över riksdagen, vilket som bekant förutsatte en reformering av de kommunala valbestämmelserna. Reformens tillskyndare, liberaler och socialdemokrater, ägnade sig huvudsakligen åt att försvara reformen, och den hastighet med vilken den genomfördes, och reste enbart smärre invändningar mot resultatet. De som försökte föra en diskussion om reformens konsekvenser för den kommunala verksamheten var högern, och deras grundläggande utgångspunkter sammanfattades av förstakammarhögerns ledare Trygger:

”Tror verkligen regeringen att de nya mån, som säkerligen i stor utsträckning
skulle inträda i kommunalförvaltningen, om regeringens förslag antoges, verkligen komme att äga den kompetens och erfarenhet, som fordras för att de skola kunna bära hela den arbetsbörda, som skulle vila på dem. Jag för min del betvivlar det högeligen”.

Det år i själva verket så att vad som dominerar den lilla debatten om den kommunala rösträtten som ändå förs inte är de möjligheter det demokratiska genombrottet ger för de hittills utestängda massorna att få gehör för sina krav, utan hur man ska kunna motverka konsekvenserna av den kommunala demokratins genombrott, hur man ska kunna skapa garantier för att den nya majoriteten inte skulle kunna använda sin maktställning.

Frågan om konservativa ”garantier” mot rösträttsreformer är väl uppmärksammad når det gäller riksdagsvalen. Vid 1907-09 års beslut var det framförallt genom proportionella val och rösträttsstreck man ville, och även till en del lyckades, slå vakt om konservativa intressen.(4 ) Men vilka var dessa garantier på den lokala nivå, hur genomfördes de och med vilka konsekvenser?
1918 års beslut, liksom motsvarande beslut 1907-09, och för den delen även 1862, är baserat på en kompromiss mellan en rad olika fraktioner. Hur såg denna kompromiss ut, vilka deltog i den och vad blev resultatet? Den fråga som kommer att diskuteras här skulle lite tillspetsat kunna formuleras: I vilken utsträckning genomfördes den kommunala demokratin 1918? Kan man hävda att motståndarna i någon mening lyckades med sitt uppsåt att hindra eller deformera reformen?

Med andra ord, vilken roll spelade utformningen av de lokala politiska institutionerna för den lokala demokratins genomförande, och hur skall man förklara deras uppkomst och utveckling? Finns det något samband mellan den besvikelse partikongressen 1944 uttryckte och utformningen av dessa institutioner?

Politiska institutioner

När det gäller frågan om utvecklingen av politiska institutioner är det naturligt att inledningsvis knyta an till den rikhaltiga internationella debatt och forskning som under det senaste årtiondet utvecklats kring de politiska och samhälleliga institutionerna och deras betydelse för samhällsutvecklingen, av vikt inte minst för frågan om arbetarrörelsens integrering. Som en central utgångspunkt ligger ett ökat intresse för statens roll i vid mening.(5)

Företrädare för denna diskussion hävdar bl a att institutionerna måste behandlas som oberoende variabler, med eget förklaringsvärde. Politiska institutioner svarar inte bara på sina omgivningar och verkställer deras beslut, de skapar samtidigt dessa omgivningar. Detta påverkar naturligtvis de politiska styrkeförhållandena, som med denna utgångspunkt inte bara blir beroende av ekonomiska och sociala förhållanden, eller maktrelationer på dessa fält, utan också av utformningen av politiska institutioner.(6)

Parallellt med denna debatt har förts en diskussion om relationerna mellan konstitution och demokrati, alltså de regler som fastställs för utövandet av de demokratiska processerna. Det hävdas att ett gemensamt drag för dessa konstitutionella bestämmelser är att deltagarna på olika sätt frivilligt begränsar utövandet av demokratin för att vinna andra fördelar, t ex stabilitet och kontinuitet eller garantier för minoriteters rättigheter.(7)

Ett enkelt exempel som kan illustrera de politiska följderna av institutionella begränsningar är konsekvenserna av de parlamentariska institutionernas utformning. Inskränkningar av ekonomisk art i rätten att välja eller väljas påverkade naturligtvis riksdagens sammansättning, men också urvalet av vilka som kunde bli partiernas parlamentariska företrädare. När det gällde urvalet till Första kammaren under rösträttsstreckens tid var diskrepansen mellan de valda socialdemokraterna och partiets valmanskår betydande. Dessa regler fick därför också konsekvenser för sammansättningen av det socialdemokratiska partiets parlamentariska ledning, och därmed av den grupp som i realiteten kom att utforma partiets politiska praxis. Ett näraliggande exempel är formerna för beslutsfattande i riksdagen, där utskottsbehandling i slutna rum osv verkar ha haft en betydelse för partiernas organisatoriska och politiska utveckling.(8)

Hur, i vilken riktning, påverkar då de politiska institutionerna? Här har pekats på institutionernas roll att fungera som norm- och värdeskapare.(9) Detta är inte minst påtagligt när det gäller de parlamentariskt-demokratiska organen, som tar sin utgångspunkt i grundläggande jämlikhets- och frihetsprinciper.(10)

En central funktion som urskiljs är också institutionernas stabiliserande roll, de tillhandahåller viktiga element för ordning och kontinuitet i politiken. Inte minst viktiga är institutionerna vid mer djupgående förändringar; politiska förändringar är en relativt långsam process, och resultatet kan vara osäkert.

Att ersätta ett auktoritärt system med ett demokratiskt är en högst påtaglig politisk förändring, särskilt om man eftersträvar en övergång i ordnade former. Den amerikanske statsvetaren Adam Przeworski menar, utifrån bl a studier av den svenska demokratiseringsprocessen i början av 1900-talet, att denna förändring blir möjlig när de relevanta politiska krafterna kan få fram rimliga garantier för att deras intressen inte påverkas på ett starkt negativt sätt. Lösningen består alltså i att hitta de rätta institutionerna, och han bygger denna tes på tre antaganden: ”l) att institutioner påverkar konflikters utgång, 2) att parterna tror att de gör det och 3) att man under vissa omständigheter kan finna institutioner som skapar rimlig säkerhet för de inblandade krafterna”.(11)

Denna riktning har onekligen inneburit en vitalisering av viktiga delar av samhällsforskningen, inte minst den med historiskt perspektiv. Den ifrågasätter gängse sociologiska idealbilder av det politiska systemet där den rena politiken fastlägger riktlinjerna för samhällets utveckling och verkställandet snarast blir en teknikalitet. Den har också pekat på en del problem hos marxistiskt influerade strömningar; såväl ekonomisk reduktionism och Althusserskolans strukturella låsningar som maktresursteoretikernas tendens att inte alltid problematisera statens roll.(12)

Samtidigt finns problem också med denna riktning. I den ständigt pågående debatten mellan stats- och samhällscentrerade perspektiv på den politiska utvecklingen kan naturligtvis denna inriktning kritiseras för att undervärdera betydelsen av de socioekonomiska ramar inom vilka staten arbetar.(13) Ett statscentrerat synsätt kan tänkas uppvärdera byråkratins roll på bekostnad av politikens.(14) Ett problem som delvis kan hänföras till denna tendens är svårigheterna att definiera och avgränsa de statligt/politiska institutionerna, framför allt genom att underlåta att klargöra förhållandet mellan demokrati, politik och byråkrati.(15)

De flesta företrädare för denna ”new institutionalism” är inte överraskande weberianskt influerade, och ofta är det (den högre) statsbyråkratins organ som står i centrum. Att se byråkratin är denna riktnings styrka, men var finns politiken, och de sociala grupper som kämpar om dess inflytande? Med Webers ord heter det att byråkratins roll börjar där politikerns slutar. Frågan om hur byråkratins makt ska kunna kontrolleras är det centrala politiska problemet för Weber. Hans svar är au byråkratin endast kan styras uppifrån, av särskilt utvalda politiker, men inte ersättas nerifrån. Den politiska demokratin och dess förmodade nav, parlamentet, har en begränsad roll i Webers tänkande. Något hårddraget reducerar Weber parlamentets uppgifter till att frambringa dessa politiska ledare.(16) Det betyder att den kamp som utspelar sig på den statliga arenan är ett försök att nå balans mellan olika eliter, ett organisations- och ledarskapsproblem där politiska motsättningars underliggande sociala och ekonomiska aspekter spelar en underordnad roll.

Problemet att urskilja gränserna mellan byråkrati och politik är inte bara teoretiskt. I Sverige har av tradition åtminstone fram till mitten av 1900 talet den politiska eliten när det gäller de borgerliga partierna i stor utsträckning rekryterats från ett smalt skikt med förankring i högre statsbyråkrati eller vid universiteten (och för de socialdemokratiska politikerna bland ett byråkratiskt kast av heltidspolitiker). Efter avslutad politisk gärning har de ofta (åter) gått till högre statliga funktioner (landshövdingar ambassadörer, generaldirektörer).

Att reproducera den lokala staten

Marxismen erbjuder ett annat sätt att närma sig denna problematik Den borgerliga statens främsta funktion är dels att fungera som regulator för den kapitalistiska ekonomin, dels att garantera det kapitalistisk samhällets reproduktion. Statsmakten uttrycks som ett förhållande mellan sociala klasser och denna makt utövas av statsapparaten. Den grundläggande frågan med denna utgångspunkt, för att tala med Göran Therborn, blir då inte: Vem är det som styr och genom vilka organ, utan Vilket samhälle är det som reproduceras och genom vilka mekanismer Vilken roll spelar statens eller de lokala myndigheternas struktur och handlingar i denna reproduktionsprocess?(17)

Frågan om relationen mellan byråkrati och demokrati får då också en annan innebörd. Det kan istället hävdas att den moderna borgerliga staten har utvecklats två komplementerande organ som uppenbarligen är centrala för tryggandet av en stark statsmakt och för det borgerliga mak’ utövandet: den statliga byråkratin och det borgerliga parlamentet.

Hur ser nu en tillämpning av detta resonemang ut på lokal nivå och, fe våra speciella intressen, i perspektiv av arbetarrörelsens lokala politisk formering?

De relationer som reproduceras är i huvudsak tre: produktivkrafter och produktionsförhållanden (på lokal nivå torde detta fr a innebära utbyggnaden av infrastruktur och ansvar för arbetskraftens reproduktion); statsapparatens karaktär (alltså hur ska den härskande klassen även i fortsättningen kunna dominera den lokala förvaltningen) samt den ideologiska överbyggnaden (där det nedan skall hävdas att parlamentarismens idé är central).

I denna undersökning ägnas huvudintresset åt lokala statliga institutioner och ideologi, eller som det kommer att preciseras, byråkrati och parlamentarism. Detta ska inte ses som någon omvänd reduktionism, något undervärderande av den lokala statens betydelse för den ekonomiska reproduktionen. Avslutningsvis kommer kort att diskuteras vilken roll kommunala investeringar i infrastruktur och arbetskraftens reproduktion spelade i formerandet av en lokal politisk-parlamentarisk praxis. Det gäller frågor som rör villkoren för industriell verksamhet, utbyggnad av lokal infrastruktur, industriella nyetableringar och inte minst olika former för den lokala arbetskraftens reproduktion i allt från arbetslöshetsunderstöd till skolhälsovård. Till konsekvenserna av att arbeta inom de parlamentariska strukturerna måste man också lägga de erfarenheter deltagarna för med sig från kontakter och konfrontationer på andra nivåer, fackliga och sociala. Också av denna anledning är här av intresse att se i vilken utsträckning och i vilken form den lokala arbetarklassen, och inte minst det lokala fackliga ledarskapet, finns representerat på den lokala parlamentariska arenan, liksom motparten, arbetsgivaren och den lokala borgerligheten i vid mening.

Parlamentariska strukturer

Perry Anderson har, inspirerad av, och i debatt om, Gramscis teorier om den borgerliga hegemonin, pekat på parlamentarismens speciella betydelse när han hävdar att det nya med accepterandet av parlamentarismen är

att det tar sig det grundläggande uttrycket i massornas tro att de utövar ett slutligt självstyre inom den existerande sociala ordningen.
Men det är inte alls så att arbetarna kan styra staten; tvärtom år den representativa statens allmänna form – den borgerliga demokratin – i sej själv det viktigaste ideologiska kittet för den västerländska kapitalismen, vars blotta existens berövar arbetarklassen idén om socialismen som en annan sorts stat. Den borgerliga demokratin döljer den ekonomiska olikheten genom en formell likhet i staten -som dock bygger på att massorna separeras från deltagande i parlamentet -genom representativiteten.

Existensen av den parlamentariska staten konstituerar således den formella grundvalen före alla andra ideologiska mekanismer hos den härskande klassen.

Frågan om den ideologisk/kulturella överbyggnadens roll blir, hos Anderson och Gramsci, ett politiskt problem, som måste placeras i centrum av själva det statliga systemet.(18) Stat och samhälle knyts samman i ett ‘hegemoniskt projekt’. För att kunna skapa förutsättningar för ett fortsatt maktutövande baserat på samförstånd försöker den härskande borgarklassen. till skillnad från tidigare härskande skikt, inte bara aktivt och medvetet få sin ideologi att omfattas av så många som möjligt. Den har också förmågan att integrera underordnade gruppers krav och intressen i detta projekt.(19) Den allmänna rösträtten och accepterandet av arbetarklassens representanter i de statliga strukturerna är exempel på denna förmåga.

Betydelsen av socialdemokratins parlamentariska integrering är uppmärksammad och omdiskuterad. Borgerlighetens mest klarsynte samtida politiske iakttagare Weber ansåg att det bästa sättet att garantera samarbete med arbetarklassen låg i att träna dess ledarskap i ansvarsfullt parlamentariskt maktutövande i en omgivning som tillät oberoende från de’ omedelbara trycket från massorna.(20) Samma tanke uttryckte vid samma tid den svenske liberale ledare Karl Staaff, när han beskrev partiets politik som ett unikt försökt att vända socialdemokraterna till ”lojalt parlamentariskt nationellt arbete och få dem med i ansvaret för vad som göres i statslivet.”(21)

Det parlamentariska arbetet kom, tillsammans med det fackliga, tidigt att bli den svenska arbetarrörelsens viktigaste uppgift. I parlamentarismen som idé och politisk arbetsform kom i Sverige åtskilligt av de folkliga rörelsernas viktigaste krav att integreras, fr a kravet på politisk demokrati.(22) Efter demokratins genombrott kom tillväxten av den offentliga sektorn, till en del uttryckt i uppkomsten av välfärdsstaten, att ytterligare bekräfta vikten av att arbetarrörelsen bevakade och förstärkte sina parlamentariska positioner. Det innebar bl a att ”utvidgningen och försvaret av arbetarklassens reproduktionsbetingelser allt mera [förmedlades] statsapparaten”, och arbetarrörelsens organisationer kom som en följd av detta att alltmera inrikta sig mot denna.(23)

Accepterandet av en parlamentarisk inriktning kan på detta sätt beskrivas som ett avgörande strategiskt vägval med långtgående konsekvenser för partiets framtida handlingsmöjligheter. Partiet accepterade samtidigt de premisser för politiskt parlamentariskt arbete som erbjöds.(24) Partiets funktion blev inte bara att organisera arbetarklassen i kamp för socialismen, utan det skulle också anpassas till att fungera i den parlamentariska miljön. Det krävde en förstärkt parlamentarisk ledning, förändrade beslutsstrukturer och arbetsmetoder och en politik som också gav möjligheter till röstmaximering och parlamentariska överenskommelser.(25) Denna utveckling har av forskningen förlagts parallellt med den reformistiska riktningens förstärkta roll inom socialdemokratin.(26)

För att kunna göra detta med bibehållen ställning inom arbetarklassen krävs att den reformistiska politiken bekräftas, på såväl det fackliga som politiska området. Med Gunnar Olofsson kan hävdas att nyckeln till den socialdemokratiska framgången i Sverige ligger i sammanfogningen av den fackliga och politiska reformismen på statlig och kommunal nivå. Den fackliga praktikens bekräftande är ett centralt moment i den reformistiska ideologin. För den fråga som står i centrum för denna undersökning kan hävdas att den lokala, kommunala, parlamentarismen spelar en central roll i reproducerandet av en borgerlig hegemoni. I den kommunala praktiken inryms tiotusentals människor i mer eller mindre krävande förvaltningsuppdrag, och där ”bekräftas löpande en reformistisk ideologi om ‘praktiska lösningar i små steg'”.(27)

… och byråkrati

Detta pekar på den kommunala förvaltningens särdrag, särskilt under den kommunala demokratins uppbyggnadsskede: att en betydande del av de förvaltande uppgifterna utförs av förtroendevalda. Den traditionella kommunala byråkratins utbredning var fram till i mitten av 1900-talet begränsad, och inom de ca 2 000 landskommunerna så gott som helt frånvarande. En rad förvaltande uppdrag, t ex hela fattigvårdsadministrationen inklusive dess tvångsingripande funktioner, låg länge i övervägande utsträckning på fritidspolitiker.

Det bör emellertid noteras att samtidigt och särskilt på lokal nivå, har under 1900-talet utvecklats en slags parastatlig byråkrati som är knuten till välfärdsstatens utveckling; funktionärer inom sjukkassor, arbetslöshetskassor, sociala inrättningar osv. I många länder ligger åtskilliga av dessa uppgifter ofta hos fackföreningar, religiösa eller sociala organisationer. I Sverige idag är de flesta av dessa funktioner förstatligade eller kommunaliserade. Gemensamt för dem år att funktionärerna ofta rekryterats genom arbetarrörelsen eller andra folkliga och ideella organisationer istället för genom den statliga karriärvägen.(28)

Denna byråkratisering är alltså till stor del just en följd av demokratiseringen och nya gruppers inträdande på den politiska arenan. När enbart egendomsägare hade rösträtt, var det självklart att de bad den offentliga makten att fylla en enda grundfunktion: att skydda privategendomen -nattväktarstaten, påpekar den italienske politiske filosofen Norberto Bobbio. När rösträtten utvidgades var det ofrånkomligt att dessa nya grupper begärde undervisning, skydd mot arbetslöshet och ålderdom osv. Välfärdsstaten uppkom som ett svar på krav som kom underifrån, krav som i ordets fulla bemärkelse var demokratiska.(29)

Många av reformerna är ett uttryck för ickekapitalistiska former av social organisering, där behov ställs i motsättning till profit. Det ökade inflytande arbetarklassens företrädare fick i de administrativa organen, på borgerliga representanters bekostnad, bekräftade partiets framgångar.
Samtidigt kan man inte bygga socialismen i en kommun. Administrationen hos sjukkassor eller arbetarledda kommuner kom, för att tala med den marxistiske ekonomen Ernest Mandel, att med tusen och en tråd sammanflätas med de allmänna mekanismerna hos det borgerliga samhället, med mervärdesproduktion och profitrealisering.(30) Detta parabyråkratiska skikt kom att underställas samma dominerande organisationskrav som den statliga byråkratin, samtidigt som funktionärsskiktet fick en stärkt ställning inom arbetarorganisationerna.(31)

Den frågeställning som kommer att vara utgångspunkten för denna undersökning är alltså hur man kan förstå den lokala demokratins etableringsfas i perspektivet av den lokala statens reproduktion. I centrum för intresset står utvecklandet av institutionella former för parlamentarisk demokrati och byråkrati på kommunal nivå. Vilken betydelse hade dessa institutioner för att uppnå ordning och kontinuitet under denna turbulenta tid och för utformandet av mellankrigstidens politiska landskap?

Denna process har beskrivits som en kompromiss mellan olika sociala och ekonomiska grupper. Detta reser ytterligare en fråga som kräver uppmärksamhet, nämligen vilket utrymme de politiska institutionerna lämnar för aktörers agerande. I den ovan relaterade debatten har pekats på de politiska institutionernas dubbla karaktär; de är å ena sida skapade av människor med mer eller mindre rationella syften, å andra sidan är deras funktioner ofta repressiva, ibland även för dem som skapat dem.(32)

Garantier mot demokratin

Besluten om 1918 års kommunala demokrati fattades inte i något institutionellt tomrum. De ramar som uppsattes för det lokala politiska inflytandet i 1862 års kommunala förordningar var omfattande. Beslutsfattarna hade, trots påstådda uppfattningar om kommunerna som en slags närmast privaträttsliga bolag,(33) noga reglerat dessa. Förutom starkt begränsade val- och rösträttsbestämmelser som utgjorde själva grunden, försäkrade man sig om ett antal andra garantier för att vid behov kunna hålla de nya lokala enheterna på plats. Viktigast var de begränsningar som låg i den ”generalklausul” som var grunden för kommunernas verksamhet: Kommunernas uppgift var att ”vårda sina gemensamma ordnings- och hushållsangelägenheter”.

Det innebar för det första att kommunerna skulle hålla sig borta från allt som kunde kollidera med statliga aktiviteter eller fatta beslut som stod i strid med statliga förordningar. Man fick inte skapa en egen armé — eller ens ge ett blygsamt bidrag till den frivilliga skytterörelsen. I början var det i huvudsak skol- och fattigvårdsförordningarna som direkt reglerade kommunal verksamhet, men en rad andra författningar talade om vad som var statligt kompetensområde.

En andra begränsning låg i tolkningen av ”gemensamma”. Kommunal medverkan kunde ifrågasättas och upphävas om inte en tillräckligt stor del av kommunens medlemmar fick nytta av investeringarna.

Ytterligare en begränsning låg, för det tredje, i tolkningen av vad ”ordnings- och hushållsangelägenheter” innefattade. En rad krav på kommunala engagemang kunde avvisas under hänvisning till att det låg utanför den kommunala kompetensen. En viktig fråga där gällde vilken typ av kommunalt företagande som var tillåten. Det ansågs ligga inom den kommunala kompetensen att driva el-, vatten- och gasverk, spårvägar, slakthus, saluhallar och badanläggningar, men det var klart utsagt att man inte fick driva ”spekulativa” företag, och inte heller teckna aktier i enskilda industriföretag.

Genom statliga ämbetsmäns och myndigheters övervakande roll, alltifrån prästens rätt att delta i kommunala nämnder till skyldighet att låta regeringen godkänna upptagandet av lån, kunde staten slutligen, om den ville, övervaka väsentliga delar av kommunernas verksamhet, om än inte detaljstyra den.

Garantier mot demokratin

Debatten om den kommunala och politiska demokratin innebar att den balans som skapats 1862 successivt kom att rubbas. Som en direkt följd av denna kom frågan om ytterligare garantier att resas, nu för att hindra den nya majoriteten, alltså i första hand arbetarrörelsen, att få för stort inflytande. Kopplingarna mellan rösträtt och demokrati är alltså inte entydiga.

Varje eftergift från de politiska makthavarnas sida mot kraven på ökat folkligt inflytande fram till 1918 kom nämligen att kombineras med villkor, ”garantier”, som med andra medel skulle inskränka denna utökade demokrati och därmed förhindra ”mindre välbetänkta förvaltningsåtgärder” från ”de mindre bemedlades” sida, som det hette i högerregeringen Lindmans rösträttsproposition från 1907.

Men det var inte bara den politiska högern som framförde sådana krav. I den gemensamma utredning som liberaler och socialdemokrater lät tillsätta 1917, och som låg till grund för 1918 års beslut, heter det t ex att i ”vårt land liksom i andra länder med kommunal självstyrelse har man ansett det nödvändigt att uppställa vissa garantier mot densammas missbrukande, garantier mot majoritetsförtryck, mot en äventyrlig finanspolitik eller eljest okloka och förhastade beslut.”

För socialdemokraternas del var nog accepterandet av sådana formuleringar en eftergift för att nå målet, rösträtten. De avspeglar emellertid först och främst den kontinuerliga process av kompromisser som ledde fram till det demokratiska genombrottet 1918.

Sammanfattningsvis var det tre former av garantier som drevs igenom för att de tidigare makthavarna fredligt skulle dela med sig av makten: att utvidga den statlig kontrollen; att ge en minoritet veto mot kommunala beslut samt – den representativa demokratin.

1.1862 års generalklausul om den kommunala kompetensen bibehölls formellt oförändrad. Inom flera områden hade det skett en utveckling som vidgat tolkningsramen, inte minst under städernas expansiva period före första världskriget, och det blev möjligt att driva spårvägar, anlägga elverk, stödja bostadsbyggande och järnvägsanläggande. Samtidigt gav rättspraxis vid handen att det fanns en rad uppgifter som en betydande del, och ofta nog en majoritet i kommunens beslutande organ fann angelägna men som inte rymdes inom gällande lagstiftning. Avlopp eller elektrifiering som enbart kom en del av kommunens innevånare kunde förhindras, markinköp kunde upphävas och stöd åt bostadsprojekt förhindras när de kom i strid med myndigheters tolkning av de kommunala kompetensramarna. Med bara en smärre justering 1930 blev denna klausul kvar ända till 1948.

Den stora förändringen låg emellertid i hur den kommunala kompetensen allt mer kom att kringskäras av statliga förordningar och föreskrifter, i takt med att dessa förordningar ökade. ”Kommunens ställning av lokalt samhällsorgan med statsdelegerade uppgifter blev allt tydligare.”(34) Fram till första världskriget var dessa förordningar blygsamma i omfattning. Från 1862 var det framför allt skol- och fattigvårdsförordningarna, strax därpå kompletterade med byggnads- hälsovårds- ordnings och brandstadgor. Från första världskriget skedde en kraftig ökning av statliga åtgärder och lagstiftning med konsekvenser för den kommunala verksamheten, och flera för kommunerna viktiga ämbetsverk inrättades eller reorganiserades, som socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, arbetslöshetskommissionen och länsstyrelserna. Genom den rad förordningar som därmed utfärdades kom expansionen i den kommunala verksamheten samtidigt att inskränka den kommunala självständigheten.(35)

Ett bra mått på utvecklingens omfattning är Halvar Sundbergs Kommunal författningshandbok som 1941 omfattade 1140 tättryckta kvartosidor.

2. För att kunna stoppa en allt för expansiv kommunal politik genomfördes krav på kvalificerad, 2/3-dels, majoritet för en rad kommunala beslut. Varje anslag till nya kommunala ändamål eller behov, upptagande av lån, köp av fast egendom eller mer omfattande skattehöjningar kunde stoppas av en minoritet på 1/3 av de beslutande. Det främsta motivet för dess införande var säkerligen fruktan för omfattande socialdemokratisk ”kommunsocialism”, och det kom under lång tid att fungera som en slags andra försvarslinje mot radikala krav.(36) Bestämmelsen var i kraft under hela mellankrigstiden.

3. Slutligen infördes, fr a efter bestämda krav från högern, ett annat skyddssystem mot majoritetsförtryck, maktmissbruk och okloka kommunala beslut: den representativa demokratin.
Det är här tre olika åtgärder som sammantaget antas ge ytterligare garantier mot ett icke önskat genomslag av folkviljan.

För det första infördes fullmäktigeinstitutioner i alla kommuner större än l 500 innevånare. Sådana hade tidigare nästan enbart funnits i städerna. ”Bland viktiga garantier böra även räknas bestämmelser om kommunal representation”, menar kommittén som utredde, eftersom man av fullmäktigeledamöterna, dessa ”bästa krafter inom olika partier, i långt högre grad än hos deltagarna i primärstämmorna kan förvänta ett handlande och beslutande under verkligt ansvar.” Risken för kupper på stämmorna, där samtliga medborgare hade rösträtt påtalas också.
För det andra skulle valen till fullmäktigeförsamlingarna och de viktigare kommunala nämnderna ske proportionellt om en viss minoritet begärde så.

”Genom den proportionella valmetoden tillförsäkras… de olika fraktionerna inflytande i förhållande till sin numerär, majoritetsförtryck försvåras och den duglige kommunalmannen kan oberoende om han tillhör majoritets- eller minoritetspartiet, insättas i kommunens representation”

Detta skulle också motverka risken för ”förhastade eller obilliga kommunala beslut”, menar utredningen.

En sådan garanti var särskilt viktig då ”partiställningen inom de beslutande kommunala organen kommer att undergå en ej obetydlig förändring. Det ligger… nära till hands, att utan en dylik säkerhetsventil, en nybliven majoritet söker hänsynslöst utnyttja sin ställning genom att i de viktigare nämnderna, särskilt kommunalnämnd samt kyrko- och skolråd insätta uteslutande egna meningsfränder med undanträngande av prövade kommunala krafter från minoriteten, till skada för en kontinuerlig och klok kommunalpolitik.” (Kanske kunde hävdas att detta också var en ganska bra beskrivning av den situation som dittills rått.)

För det tredje beslöts att i princip samtliga ärenden som framläggs till beslut för fullmäktige eller kommunalstämma först skall ha beretts i de proportionellt valda, beredande organen, i kommunerna i regel kommunalnämnden. Samlingsregering blev regel i de kommunala församlingarna., ”Den garanti mot förhastade eller okloka kommunala beslut, som en dylik beredning genom kommunalnämnden innebär, ligger i öppen dag.”, är de sakkunnigas bestämda uppfattning.

För många kan det kanske vara överraskande att den representativa demokratin sågs som de besuttnas främsta skydd mot majoritetsstyre – att själva bli avsatta – efter 1918; idag betraktas väl detta uttryck som synonymt med politisk demokrati över huvud taget. Men genom ett väl reglerat system av proportionellt sammansatta representativa beredande, beslutande och verkställande organ kombinerat med sega sociala strukturer ville man skapa förutsättningar för en odramatisk övergång till tids politiska förhållanden.

Och lyckades man? Vilken roll spelade de politiska institutionerna? Fungerade de, under de omfattande förändringarna i de politiska styrkeförhållandena som kännetecknade demokratiseringen, stabiliserande? Kan man till och med hävda att de bidrog till att skapa de nya politiska landskap som växte fram?

För att kunna besvara den frågan ska vi nu skifta perspektiv till dem som dessa garantier i stor utsträckning var riktade mot, socialdemokraterna.

Kommunsocialism med förhinder
Det kommunsocialistiska utrymmet

Förhoppningarna från arbetarrörelsens sida på den kommunala demokratins möjligheter var omfattande och inte ogrundade.

Det socialdemokratiska programmet för kommunsocialism var kanske det mest avancerade, eller åtminstone mest konkreta, programmet för socialisering som partiet hade ägt. Till skillnad från de högst vaga deklarationerna om ett framtida socialistiskt samhälle som finns att hitta på den rikspolitiska nivån innehåller 1911 års kommunalpolitiska program, vid sidan om försäkringar om att de kommunalsocialistiska företagen så långt som möjligt skulle utvecklas för att undanröja de enskilda företagens maktställning, handfasta riktlinjer för hur vägen mot kommunsocialismen skall anträdas. Det visade sig också möjligt att omsätta programmet i lokala initiativ. Särskilt under 1910-talet framlades ett stort antal kommunala motioner som krävde markexproprieringar, stadsägda saluhallar, kommunala vedgårdar och hamnarbetets kommunalisering.

Nu kom införandet av den kommunala demokratin inte att medföra kommunsocialismens genombrott. Orsakerna är många. De politiska och ekonomiska styrkeförhållandena i mellankrigstidens Sverige var ogynnsamma, världsekonomin genomgick två djupa nedgångar. Merparten av landets 2 500 kommuner var också, bortsett från detta, högst bräckliga ekonomiska enheter. Det dröjde vidare till mitten av 30-talet innan socialdemokratins kommunalpolitiska inflytande blev betydande, och arbetarrörelsen var splittrad i två, periodvis tre, konkurrerande partier. Ideologiskt var 20-talet en komplicerad tid för socialdemokratin. De flesta av socialiseringssträvandena begravdes i socialiseringsutredningar.

1920-talets socialdemokratiska kommunalpolitiska praxis kom i själva verket mer att sammanfattas av parollen Sparsamhet än av kommunalsocialism. Skälen till detta var delvis betingade av en strävan att koncentrera kommunens knappa resurser på ett område: kampen mot arbetslösheten, delvis parlamentariskt taktiska, skattehöjningar var impopulära och försvårade väsentligt valframgångarna. De väljare som partiet var beroende av för att uppnå kommunal majoritet för sina förslag visade ofta begränsat intresse för kommunalsocialistiska experiment. En bidragande orsak till detta var säkert de negativa erfarenheterna av första världskrigets krispolitik, där en rad funktioner som stod på socialdemokraternas kommunala program, som mjölkhantering, folkkök och vedgårdar, lagts i kommunernas händer med byråkrati och folkligt missnöje som följd. De flesta av dessa inrättningar avskaffades eller privatiserades också efter kriget, sörjda av få.

I den mån den lokala socialdemokratin ändå tog sitt program i dessa stycken på allvar, och det var inte ovanligt, var kommunal socialisering för det mesta omöjligt att genomdriva av institutionella orsaker. Det krävdes 2/3 majoritet för att genomföra de flesta kommunsocialistiska försök, och det hade partiet bara i ett fåtal kommunala instanser. Dessutom uteslöt de kommunala förordningarna uttryckligen en mer omfattande socialisering som liggande utanför den kommunala kompetensen.

”Att i en kommun som Spånga föra en revolutionär socialdemokratisk politik låter sig näppeligen göra”, skriver Spånga socialdemokratiska fullmäktigegrupp efter att har fått kommunaliseringen av ett lokalt bageri upphävt av länsstyrelsen i början av 1920-talet, och tillägger istället att ”i allmänhet har sammanblandningen med de borgerliga varit rätt påfallande.”

Nu kan man alltid diskutera i vilken utsträckning generella programmatiska målsättningar av typen Kommunsocialism över huvud taget är avsedda att realiseras. Men det finns uppenbarligen ett antal kommunala frågor vars djupa förankring i partiet är möjliga att fastställa inte bara genom programmet utan även genom den framträdande plats de intar i partiorganisationernas interna överläggningar.

När det gäller de mer konkreta krav som de makttillträdande socialdemokraterna hoppades att kunna realisera i kommunerna är det tre områden som stod i förgrunden: arbetslöshetspolitiken, bostadspolitiken och själva demokratiseringen av de lokala politiska institutionerna. Alla tre komplicerades av de genomtrumfade garantierna, riktade mot den nya majoriteten.

a) Arbetslöshetspolitiken

Grundläggande i det socialdemokratiska partiprogrammet var det ansvar man ansåg att kommunen hade för att motverka arbetslöshet. För det första krävdes att kommunen, särskilt vid arbetslöshet, ordnade arbeten utan försämrade arbetsvillkor, för det andra menade man att arbetslösa hade rätt till arbetslöshetsunderstöd, som inte fick stämplas som fattigvård. Bägge dessa principer förvarades eller omöjliggjordes av den statliga arbetslöshets- och fattigvårdspolitiken, särskilt i den utformning
den fick genom den s k AK-politiken med början under depressionsåren i början av 20-talet. Den var utformad så att ansvaret för att föra ut arbetslöshetspolitiken i hög grad lades i händerna på kommunerna och de lokala arbetslöshetskommittéerna men den ställde samtidigt kommunerna i kraftigt beroende av den statliga arbetslöshetskommissionen. (37) För att kommunerna skulle kunna komma i åtnjutande av statligt stöd krävdes att man accepterade politikens grundtankar. Det innebar bl a att lönen för de statliga eller statskommunala nödhjälpsarbeten som anordnades måste betalas med lägre lön än i öppna marknaden. En arbetslös var också tvungen att ta varje arbete som anvisades av AK, även om det t ex var under facklig blockad.

De som inte kunde placeras i arbete kunde få kontant understöd, men detta var maximerat av AK, i regel till en lägre summa än lönen för nödhjälpsarbeten. Det var inte heller tillåtet för en kommun att själv betala ut högre kontantunderstöd för arbetslösa eller att lägga på några kronor till AK-stödet. Varje försök att sätta sig över dessa krav, för en mer human arbetslöshetspolitik, stod i strid med statliga förordningar, och ledde vid prövning obönhörligt till dess upphävande. Det var fortfarande möjligt för kommuner att bedriva egna arbeten till avtalsenliga löner, men detta blev naturligtvis mycket kostsamt, och kunde bara praktiseras av i huvudsak större städer under kortare perioder.

Dessutom kunde en borgerlig minoritet hindra sådana åtgärder med hänvisning till reglerna om kvalificerad majoritet, eftersom städerna ofta behövde ta upp lån för att finansiera egna arbeten.(38)

Kritiken mot AK-politiken är ändlös i de socialdemokratiska arbetarkommunerna under 20- och 30-talen. På många håll förde de socialdemokratiska fullmäktigegrupperna en intensiv kamp mot AK-politikens konsekvenser. I vissa kommuner förekom t o m en systematisk ”illegal” utdelning av arbetslöshetsunderstöd. Men i åtskilliga fall inkluderar kritiken de egna partikamraternas accepterande och verkställande av en förhatlig politik. ”Debatten blev många gånger ganska häftig och ordföranden måste uppmana talarna att föra diskussionen på ett värdigt sätt, och ej använda lumpna uttryck mot sina partivänner”, heter det i ett betecknande protokollsanteckning från Uddevalla arbetarkommun och flera stora arbetarkommuner, som Göteborg och Halmstad sprängdes på frågan. Kritiken gällde särskilt när de socialdemokratiska representanterna godtog allt för låga löner, lönesänkningar eller arbeten under dåliga förhållanden, långt från hemorten. Ett särskilt problem som vållade åtskillig facklig vrede var de fall när kommuner lät nödhjälpsarbetare få arbeten som normalt skulle ha utförts av kommunalarbetare till avtalsenliga löner.

Ett uttalande från Kalmar socialdemokratiska fullmäktigegrupp belyser de socialdemokratiska politikernas grundläggande dilemma:

”Gruppen uttalar som sill mening att nödhjälpsarbete i enlighet med DK:s direktiv ingalunda kan anses rimliga ur humanitär synpunkt som en samhällshjälp åt arbetslösa, men med det läge som för närvarande i-Åder på arbetsmarknaden är de ett ofrånkomligt ont. I analogi härmed finner sig gruppen böra medverka till sådana arbetens ordnande, dock med förutsättning i den mån det är möjligt verka för höjning av de enligt förutnämnda direktiv orimligt laga arbetslönerna”.

Någon sådan höjning tillät alltså inte AK.

Arbetslöshetspolitiken är ett tydligt exempel på hur lagar och förordningar i praktiken omöjliggjort för socialdemokraterna att föra ut sina kommunalpolitiska strävanden ens i kommuner där de haft en kraftig majoritet. Men det är också ett exempel på hur socialdemokratiska kommunalpolitiker genom den praxis av samarbete och samregerande som utvecklats, suttit och administrerat och därmed tagit ansvar för en politik som stått i direkt motsättning till den lokala arbetaropinionen.

b) Bostadsfrågan

Bostadsfrågans lösning hade intagit en framträdande plats i socialdemokraternas kommunalpolitiska strävanden allt ifrån det allra första programmet 1901, och 1911 hette det att bostadsbyggandet i största möjliga utsträckning skulle ske i kommunal regi och kontroll. Motioner om kommunalt bostadsbyggande var också ofta bland de första nya socialdemokratiska fullmäktigegrupper beslutade lägga fram.

Det ökade socialdemokratiska inflytandet i en rad kommuner efter 1919 går så gott som spårlöst förbi i den kommunala bostadsproduktionen, i början på 20-talet avstannar den helt. För de kommuner som under mellankrigstiden ville bedriva en aktiv bostadspolitik reste sig en rad problem. De viktigaste var förknippade med statens vägran att stödja en samhällelig bostadsproduktion. Även 30-talets satsningar i kris- och familjepolitikens spår hade enbart marginella effekter på bostadsmarknaden.(39)

Kommunernas åtgärder fick inte komma i strid med de förordningar som fanns. Egna kommunala bostadsprojekt utan statliga stöd var mycket kostsamma, och kunde bäras enbart av större kommuner. Och för att genomföra sådana kommunala bostadsprojekt behövde kommunen fatta en rad beslut som krävde kvalificerad majoritet. Det kunde vara fråga om ”nya ändamål” eller borgen åt bostadskooperativa företag; HSB var under denna tid under sitt uppbyggnadsskede och uppvaktade flitigt landets kommuner. Upplåning var antagligen alltid en förutsättning vid kommunalt byggande och kommunen måste ofta inköpa, och ibland sälja fast egendom. Vid samtliga tillfällen kunde 1/3 av fullmäktige stoppa planerna, och det gjordes flitigt.(40)

c) Demokratiseringen av de kommunala instanserna

Någon palatsrevolution innebar inte det, inledningsvis rätt blygsamma. socialdemokratiska maktövertagandet 1919. Man erövrade, ensam eller tillsammans med vänsterpartiet, majoriteten i knappt 200 kommuner. De garantier den representativa demokratin skulle utgöra visade sig överlag fungera.

Kommunalnämnd och drätselkammare kunde p g a valbestämmelserna inte ens formellt helt förnyas förrän efter drygt 3 år. I praktiken kom det i ett mycket stort antal kommuner att ta betydligt längre tid. Det visade sig nämligen att principen att välja om de redan sittande, oavsett partifärg, hade mycket stor spridning.

Ett exempel på detta är att antalet nyvalda kommunalnämndsordförande faktiskt minskade efter 1918.1 många kommuner, även med kraftig arbetarmajoritet, fick den borgerliga kommunalnämndsordföranden sitta kvar i åtskilliga år. Och det samma gällde i minst lika stor utsträckning andra styrelser och nämnder.

Några exempel från några utpräglade arbetarstäder: I Norrköping fick socialdemokraterna egen majoritet i stadsfullmäktige efter 1920 års val. Från 1938 hade partiet tillsammans med kommunisterna kvalificerad majoritet. Här fick högern behålla ordförandeskapet i stadsfullmäktige fram till 1925, och fick det åter mellan 1935—42. Socialdemokraterna tog över majoriteten i drätselkammaren 1925, men lät de borgerliga partierna behålla ordförandeposten och majoriteten i dess viktiga första finansavdelning till 1939. Socialdemokraterna tog över majoriteten i lönenämnden 1923 (ordförandeskapet 1942), skolstyrelsen 1927 (ordförandeskapet 1937), hamnstyrelsen 1931, byggnadsnämnden 1933 (ordförande 1957) och lasarettsdirektionen 1943. I fattigvårdsstyrelsen var bara 1/3 av ledamöterna socialdemokrater 1935, barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd hade borgerliga ordföranden fram till 1946 osv.

I Nyköping fick socialdemokraterna egen majoritet redan 1919. Åtta år senare hade de borgerliga partierna majoriteten i 15 av 21 nämnder, ordförandeskapet i 16. Socialdemokraterna tog över ordförandeposten i drätselkammaren 1931 och i fullmäktige först 1950.1 Västerås, där socialdemokraterna, i böljan med vänsterns hjälp, också hade majoritet från 1919, fick högern ha ledningen i drätselkammaren till 1935.

Vi har alltså att göra med sega strukturer när det gäller personval – och sega gubbar. Det var i mycket liten utsträckning kvinnor som valdes, och de stöttes uppenbarligen snabbt ut. Kvinnorepresentationen i fullmäktige halverades flera gånger under valen efter 1919 från en från början försvinnande låg nivå. 1934 var bara en kommunalfullmäktigeledamot av 100 kvinna. Ingen kvinna valdes till ordförande i stadsfullmäktige före 1935. Inte heller var socialdemokraterna här ledande eller föregångare, tvärt om. När man ska ta ställning till i vilken utsträckning kommunal demokrati genomfördes 1919 måste man inte minst väga in det förhållande att hälften av befolkningen så gott som helt befann sig utanför de beslutande och verkställande organen.(41)

En viktig förklaring som måste lyftas fram när det fördröjda socialdemokratiska maktövertagandet diskuteras år att det naturligtvis tog tid för arbetarrörelsen att skaffa sig erfarenheter för de nya uppgifterna – och självförtroende för att våga utmana de tidigare makthavarna.

När socialdemokraterna i Malmö efter valsegern 1919 tog över ordförandeposten i fullmäktige nominerade man Nils Persson, en av partiets mest erfarna ledare, sedan barnsben skolad i parlamentariskt arbete i nykterhetsrörelse och arbetarrörelse, riksdagsman sedan 1903, förtroendeman för murarförbundet mm. Trots det inledde han sitt arbete med att rikta ”en personlig bön om benäget biträde i arbetet och välvilligt överseende över de brister, som kommo att vidlåda honom, brister som komma att synas så mycket bättre, därför att på ordförandeposten förut suttit personer, som skött sitt kall mönstergillt, ja lysande.” Om en socialdemokrat av Nils Perssons kaliber kände den respekten för sina företrädare och borgerliga motståndare, är det lätt att föreställa sig tveksamheten hos de betydligt mindre erfarna partikamraterna runt om i landet. Att avstå från uppdrag därför att arbetarkommunen ansåg att den ”saknade tillräckligt med skolade krafter”, var inget ovanligt åren efter det kommunala genombrottet.

Det sociala avståndet har en vidare innebörd. Det var inte ovanligt att de borgerliga partiernas företrädare samtidigt var mäktiga lokala arbetsgivare . Särskilt på orter med en dominerande industri var det närmast regel att den kommunalpolitiskt aktive arbetaren fick möta sin arbetsgivare också i fullmäktige och nämnder. Där fanns också ofta som politisk motståndare myndighetspersoner som landsfiskalen, prästen, barnens lärare osv.

Men dessa exempel avspeglar naturligtvis ett mer fundamentalt förhållande: det var dessa motparter man skulle möta i den representativa demokratins arbetsformer, där tyngdpunkten av arbetarrörelsens politiska ingripande förlades i den delvis slutna kommunalpolitiska miljön med permanenta samlingsregeringar och ständiga kompromisser i beredande organ.

Följderna av detta kan avläsas i socialdemokratins interna relationer. I arbetarkommuner runt om i landet uppkom kritik mot pampvälde, mångsyssleri och förborgerligande och mot att allt fler frågor avgjordes i de parlamentariska församlingarna utan att medlemmarna fått tillfälle att påverka besluten.

Den vanligaste kritiken gällde att de kommunala representanterna fjärmade sig från sina partikamrater. I ett betecknande beslut tillställer en arbetarkommun ”de kommunala representanterna i fullmäktige en skrivelse med en begäran att det skulle vara ett nöje att se dem å våra kommunmöten.” En annan, och principiellt viktigare konflikt gäller fullmäktigeledamöternas skyldighet att följa de beslut arbetarkommunen fattar, en fråga som väckte så mycken strid att partistyrelsen slutligen fick gå in och utfärda direktiv för att sett till att partiet ”icke förgiftas genom insmygandet av en anda av misstro”. Mångsyssleriet sägs vidare resultera i slentrian, försummade arbetsuppgifter och bristande initiativkraft och hindrar andra medlemmar från att bli aktiva.

Ibland fördes frågan om kommunalpolitikernas fjärmande från arbetarklassen upp på ett principiellt plan. Under en diskussion i Köping 1951 över temat ”Bör arbetarklassen eftersträva större kommunalt inflytande?’ pekade arbetarkommunens ordförande på ”faran av att genom det kommunala arbetet så småningom arbetarrepresentanternas klassyn så påverkas av kompromissandet att en avtrubbning i det socialistiska tänkandet många gånger blir följden.” Arbetet i de olika nämnderna och det intima samarbetet med olika partiriktningar ledde till ”att man ibland tyckes ha växt in i det gamla samhället i stället för att bekämpa det.”

Det verkar som socialdemokratins helhjärtade uppslutning bakom den representativa, parlamentariska demokratin på avgörande punkter kom att påverka partiets politiska och organisatoriska utveckling.

Socialdemokratin och den lokala byråkratin

Den form av institutionell formalisering av den politiska demokratin som ovan skildrats är naturligtvis i en viss, funktionell, betydelse en byråkratisering. För kommunerna gäller det i alldeles särskild grad, eftersom parlamentariska, beslutande och verkställande funktioner i betydande utsträckning tenderade att flyta ihop i de tusentals landskommuner som långt in i mitten av vårt sekel saknade anställda tjänstemän.

Här styrks Gunnar Olofssons tes om kommunalpolitikens betydelse för den reformistiska politikens bekräftande. Uppskattningsvis hade mellan 50-75 000 av partiets 475 000 medlemmar kommunala uppdrag i slutet av 1930-talet (och relationerna var antagligen desamma i början på 20-talet). Med tanke på den relativt höga omsättningen av sådana uppdrag blir andelen medlemmar som under någon tid haft kommunala uppdrag betydligt större. Lägger man till detta att en stor del av partiets medlemmar var kollektivanslutna, antyder dessa siffror att en mycket stor del av dem som ansåg sig som aktiva socialdemokrater också var kommunalpolitiker i större eller mindre utsträckning. Betydelsen av detta för att löpande kunna bekräfta en reformistisk ideologi är betydande.

Samtidigt är frågan om byråkratin som socialt skikt av avgörande betydelse för att förstå socialdemokratins roll i den process som här skildras. Innan jag går vidare och diskuterar den kommunala byråkratins utveckling skall jag emellertid kort beröra några grundläggande förutsättningar för arbetarrörelsens deltagande i det politiska arbetet, nämligen de sociala mekanismer som påverkade urvalet av arbetarrörelsens företrädare.

Den sociala sammansättningen

Vilka var det då som representerade socialdemokraterna i de kommunala församlingarna? Socialt är det på de flesta orter otvetydigt arbetare ur, med ett modernt ord, LO-kollektivet som helt dominerar t ex fullmäktigelistorna under hela perioden fram till andra världskriget, även om det fanns betydande lokala variationer. Med mycket få undantag var samtliga valda arbetare. Ett konstaterande kan göras vad gäller deras karriärväg: fackliga uppdrag var en avgörande merit för kommunalpolitiska poster. En närmare titt på de nyvalda socialdemokratiska ledamöterna i Köping under perioden 1920-38 illustrerar detta med påtaglig pregnans. Samtliga tillhörde LO-förbund, de flesta var anställda på Köpings mekaniska verkstad. Med få undantag har de 14 männen (ingen kvinna valdes in under den aktuella perioden) också uppdrag som ombud eller styrelseledamöter inom den lokala fackliga centralorganisationen, vilket i sin tur betyder att de intar framträdande platser inom sina resp. fackliga avdelningar. De få som saknar denna plattform blir kortlivade i fullmäktige, och får heller inga andra uppdrag att tala om.(42)

Om man emellertid tittar på den kommunalpolitiska eliten blir bilden delvis annorlunda. De två mest inflytelserika och prestigefyllda kommunala instanserna att tillhöra var drätselkammaren, som var stadens ekonomiska ledning, och fullmäktiges beredningsutskott, där stadens ledande kommunalpolitiker förberedde stadsfullmäktiges sammanträden. Fram till 1939 fanns det 13 socialdemokrater som satt i något av dessa organ för minst en valperiod, alltså fyra år. Men även i detta urval är det möjligt att urskilja två grupper, en som har presidieposter i nämnderna, och åtskilliga andra uppdrag, en annan som har en mindre framskjuten ställning. Över huvud taget visar sammanställningen på en påtaglig ansamling av uppdrag på en mindre grupps händer. Gruppen har därför delats i två, de som under något år har haft minst sex kommunala uppdrag (variationen är mellan sex och tretton uppdrag), och de som har haft fem eller färre (tre till fyra). Deras förändrade yrkesstatus ser ut så här:

1.
Filare – riksdagsman (1921)
Bleckslagare – fabrikör (1920)
Grundläggare – hamnfogde (1923)
Bokbindare – fabrikör (1916)
Järnvägsarbetare – förman – verkmästare
Gjutare – hamnfogde (1937)

2.
Järnsvarvare
Filare – hamnarbetare
Filare
Kommunalarbetare – kranmaskinist — kranförman
Typograf – (kommunalråd)
Filare
Typograf (kommunal bussdirektör 1941 – heltidsanst DK-ordf)

I grupp l finns sex personer, som kan sägas utgöra den socialdemokratiska kommunala eliten i Köping under mellankrigstiden. De är ursprungligen arbetare, men samtliga byter under perioden social ställning. Två blir egna företagare inom sitt eget yrke, en blir riksdagsman och tre får nya anställningar av kommunal karaktär – två blev efter varandra hamnfogdar(43) (gjutaren under en tid också heltidsengagerad som verkställande ledamot i den lokala arbetslöshetskommittén), en verkmästare vid den kommunägda järnvägen.

I den andra gruppen på sju personer behåller tre sin ställning som arbetare, även om en byter från industrijobb till kommunalanställd hamnarbetare och en fjärde avancerar till kranförman vid samma hamn. Av de tre sista på listan, som knappt hinner göra sin debut under den undersökta tiden, flyttar en och de två andra blir under efterkrigstiden heltidsanställda politiker (heltidsanställd DK-ordförande resp kommunalråd).

Intressant är att mer än hälften av samtliga i de bägge grupperna hade kommunala anställningar. Det stora antalet offentligt, fr a kommunalt anställda bland socialdemokratiska kommunpolitiker var också på denna tid ett uppmärksammat fenomen, som dessutom kunde skapa interna motsättningar mellan dessa grupper och industriarbetare, som ansåg sig få stå tillbaka.

Samma bild av socialt avancemang bland ledande kommunpolitiker är genomgående även i de andra studerade kommunerna. En orsak är naturligtvis att socialdemokratin vid denna tid besatt en imponerande reserv av begåvade medlemmar som även utan kommunalpolitiken skulle ha gjort karriär på olika håll i samhället. Ett annat kan vara just att detta byte av arbete var en förutsättning för att kunna fortsätta bedriva omfattande kommunalpolitiskt arbete.

Byråkratisering

Vilka drag kan man nu se i den kommunala byråkratins utveckling?

De kommunala byråkratierna var blygsamma vid det demokratiska genombrottet. Även tämligen stora städer hade få anställda tjänstemän, i landskommunerna saknades de nästan helt. Det finns dock samtidigt klara tecken på tilltagande byråkratiseringstendenser i de kommunala förvaltningarna. Till en del var dessa tendenser av närmast programmatisk karaktär. I en skrift utgiven av Stadsförbundet uttrycks en oro för demokratiseringens konsekvenser med klart släktskap med de konservativa krafter som i riksdagen hade krävt garantier. Lösningen låg i ”stabiliserande anordningar inom själva förvaltningen, anordningar som bättre än de ofta växlande lekmannastyrelserna, valda med hänsyn till partiställning och partiprogram, kan trygga den sakkunskap, stadga och kontinuitet i arbetet som… är oundgängligen av nöden”, alltså i klarspråk att tjänstemännens ställning stärks.(44) Detta skedde också. Antalet högre tjänstemän i städerna ökade med 13 procent 1920-24, medan det samtidigt skedde en påtaglig stagnation av den statliga byråkratin.(45)

Den traditionella byråkratin på kommunal nivå ansågs alltså uppenbarligen ha en stabiliserande funktion. Om man söker ett tilltagande inflytande från den traditionella byråkratin över den lokala förvaltningen bör man emellertid söka åt ett annat håll, nämligen hos det kraftigt ökade inflytande från den statliga förvaltningen som kännetecknade mellankrigstiden (och sedan i ännu större skala efterkrigstiden).

Samtidigt, och i synnerhet på orter där kommunala tjänstemän saknades, tog sig byråkratiseringsprocessen andra vägar, och det accentuerades av arbetarrörelsens ökade politiska inflytande. Förutsättningarna för arbetares deltagande i ledande politiskt arbete skiljer sig i betydande stycken från de som gäller för representanter för andra klasser och skikt. Detta år vad exemplet från Köping så tydligt visar. På grund av den samhälleliga arbetsdelningen mellan manuellt och intellektuellt arbete är förutsättningarna för en arbetare att bedriva ett tidskrävande kommunalpolitiskt arbete väsentligt annorlunda än många företrädare för borgerliga partier – och skikt. De senare har ofta helt andra förutsättningar att kombinera det politiska arbetet med det civila. De har en friare ställning på sina arbetsplatser, och deras arbetsuppgifter som disponenter, ingenjörer, kamrerare, handlande eller lärare, för att ta några av de vanligaste yrkesbeteckningarna i en borgerlig fullmäktigegrupp, låg ofta närmare de frågor som fanns uppförda på en kommunal föredragningslista. Dessutom kunde de borgerliga partierna i betydande utsträckning räkna med politisk sympati, eller mer aktivt stöd, från det växande skiktet kommunala ämbetsmännen inom stadsförvaltningen. Men för arbetarrörelsen ställdes också frågan om en professionalisering av det kommunalpolitiska arbetet i meningen att skapa möjligheter för ledande socialdemokrater att på hel- eller deltid få ägna sig åt kommunalpolitiska frågor.

Ett sätt att lösa detta var att i första hand engagera sådana personer som redan var anställda som funktionärer inom arbetarrörelsen, och som ofta var politiker på heltid. Detta föll sig desto mer naturligt, då dessa personer ju i regel fått sina poster just utifrån en förtroendeställning som lokala eller centrala ledare. Det är få socialdemokratiska riksdagsmän eller tidningsredaktörer som saknar kommunalpolitiska uppdrag, och även t ex fackliga ombudsmän liksom konsum- och folkets hus-föreståndarna finns ständigt med i de kommunala församlingarna.

Ett annat sätt var att välja företrädare med en annan social förankring. Detta var inte helt okomplicerat, partiets bas var ju påtagligt proletär, och många sådana yrkesgrupper sågs med misstro. För socialdemokratin vid denna tid var det i huvudsak lärare som stod till förfogande, och lärargruppen är uppenbarligen överrepresenterade bland de förtroendevalda i lokalt ledande ställning.

När det gällde möjligheterna att anställa socialdemokrater för kommunalpolitiskt arbete var emellertid de formella möjligheterna begränsade. I realiteten hade redan före det demokratiska genombrottet ett hundratal kommuner engagerat kommunalnämndsordföranden på hel- eller deltid.(46) När socialdemokraternas inflytande ökade togs med tiden en hel del av dessa poster över av socialdemokrater.

De första erfarenheterna av kommunalt administrativ anställning fick annars ledande socialdemokrater under första världskrigets kristidsförvaltningar. Kristids- och livsmedelsnämnderna anställde ofta en verkställande ledamot för det dagliga arbetet, och på många håll blev denne en socialdemokrat.(47) På samma sätt var under 20- och 30-talet den lokala arbetslöshetskommitténs föreståndare ofta socialdemokrat.

I landskommunerna kom i åtskilliga fall en ledande socialdemokrat, många gånger just nämndordföranden, att engageras på heltid som kommunens tjänsteman, i takt med att kommunalkamrerarebefattningarna inrättades i ökande takt. Detta gjorde naturligtvis att gränserna mellan tjänsteman och politiker ibland tenderade att flyta samman. E A Edlund i Gudmundrå, som 1924 tagit över posten som i praktiken heltidsanställd kommunalnämndsordförande, sammanförde 1930 denna med ordförandeskapen i fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd och några år senare även hälsovårdsnämnd, till en nyinrättad befattning som efter några år kom att benämnas kommunaldirektör.

I städerna började ledande socialdemokratiska politiker att utses till liknande poster, som kommunalborgmästare, stadsombudsmän eller drätseldirektörer. Socialdemokratiska politiker kunde också anställas inom den kommunala socialvården som t ex syssloman, ibland kombinerat med ordförandeskapet i fattigvårdsstyrelsen.

Kommunerna tillsatte även ett antal andra befattningar som inte direkt var kopplade till politiska uppdrag, men som ändå kunde ha partipolitiskt intresse, t ex för att de kunde vara en bättre anställningsform för kommunalpolitiska aktiva arbetare än industrijobb. Tillsättningen av dessa kunde därför politiseras av denna anledning – men naturligtvis även av andra skäl. Det kunde anses ligga i arbetarrörelsens intresse att uppdraget innehades av en person med sympati för arbetarnas sak, eller att partiet kunde ha intresse av att gynna partiets sympatisörer på detta sätt. Exempel på sådana tjänster som utsågs av kommunala organ vid denna tid är, utanför den sociala sektorn, fjärdingsman, lärare och präster. Även vid anställande av kommunalarbetare, skolvaktmästare osv kunde partitaktiska hänsyn göra sig gällande.

Det kan naturligtvis hävdas att detta skulle kunna vara en svensk variant av det i Sydeuropa och USA utbredda klientsystemet. Jag tror att man istället ska koppla det till skapandet av en materiell bas för arbetarnas deltagande i det dagliga politiska arbetet, en del av ett omfattande parabyråkratiskt skikt. Till detta lokalt baserade byråkratiska skikt, av icke-webersk karaktär, nära knuten till välfärdsstatens framväxt, hör också t ex uppdrag som funktionärer i försäkringskassor eller arbetsförmedlingar.

Sammanfattningsvis kan man alltså redan under mellankrigstiden se uppkomsten av ett relativt omfattande skikt socialdemokratiska kommunalpolitiker som var beroende av sin kommunalpolitiska ställning för sin karriär och utkomst. Till detta skikt koncentrerades kunskap och erfarenheter. Det kännetecknades av en stor kontinuitet, det var mycket ovanligt att man avsattes från en sådan post. Socialt kom det med tiden att skilja sig från de grupper de var tillsatta att företräda. Det kom att påverkas av sina dagliga sociala kontakter med andra samhällsgrupper och av sin roll som arbetsgivare. De ledande delarna av det kom allt mer att sammansmälta med den traditionella lokala byråkratin. Och dess främsta uppgift var att förvalta, och förbättra, den lokala borgerliga staten.

Visst var det överväldigande antalet socialdemokratiska kommunpolitiker fortfarande fritidspolitiker. Men allt fler av de tunga dagliga besluten kom att fattas av ett trängre skikt politiker i nära samverkan. För de ledande socialdemokratiska politikerna gäller att de i allt större utsträckning hade den typen av anställningar att de kunde syssla med politiken som en del av sitt dagliga värv.

Arbete och politik på lokal nivå

Representanter för arbetsmarknadens parter fanns under den undersökta perioden i betydande utsträckning representerade i de kommunal politiska institutionerna. För arbetarrörelsen var ett fackligt engagemang en central merit, även för de borgerliga partierna – och för arbetsgivarna själva – var det uppenbarligen av stort intresse att de ledande arbetsgivarna, eller deras ombud, deltog i det kommunalpolitiska arbetet. Detta var f ö också helt i enlighet med en äldre borgerlig tradition att se de kommunala församlingarna som en slags korporativa organ höjda över kommunalpolitiken. I de kommuner jag specialstuderat är mönstret entydigt. I Köping var disponenterna för stadens viktiga industrier också ledande kommunpolitiker. I Karlskoga fanns såväl Boforschefen Hans Th Holm som dito för Degerfors Odelberg med i kommunfullmäktige under olika perioder. I Gudmundrå fanns kamrerer och förvaltare från flera av kommunens massafabriker och sågar och i Uddevalla fanns t ex den inflytelserika släkten Thorburn regelbundet representerad i kommunens beslutande organ.

Det bör noteras att en naturlig och viktig konsekvens av socialdemokratins parlamentariska integrering blev att partiets företrädare i de ledande kommunala organen också blev arbetsgivare. De t var också vanligt att partiet valde någon av sina ledande fackliga företrädare till de lokala löne- och avtalsnämnderna. Syftet var säkert att låta partiets på dessa områden mest erfarna företrädare föra arbetarrörelsens talan. Konsekvenserna blev allt oftare att man kom i motsättning till dem man var satta att företräda. I Stockholm ledde arbetarkommunens starka kritik mot hur deras representanter i Stadshuset skötte lönefrågorna till att mer än halva fullmäktigegruppen 1938 avsade sig sina uppdrag.

Det kan slås fast att de socialdemokratiska kommunpolitikerna från allra första början var angelägna att skapa ett gott företagspolitiskt klimat, att underlätta för nyetablering och utbyggnad av infrastrukturer. Det är denna typ av kommunala investeringar som prioriteras av de socialdemokratiska fullmäktigegrupperna, ofta på bekostnad av t ex sociala. Når detta någon gång tenderade att kollidera med ideologiska hänsyn fick ofta ideologin vika.(48) Det fanns också ofta ett protektionistiskt drag i den socialdemokratiska näringspolitiken, företag, producenter och arbetare från den egna orten skulle gynnas.

Ett korporativt svar?

Det är naturligtvis möjligt att se denna samverkan mellan lokalt arbete och kapital som ett stöd för tesen om de korporativa strukturernas betydelse för den svenska modellens utveckling. Koppling mellan kommunal utveckling och korporativism ligger nära till hands av flera skäl. I den fördemokratiska synen på de kommunala församlingarna fanns det inte sällan ett korporativt inslag. Representanter för samhällets olika skikt skulle ha sina företrädare, och därför (ut)valdes också ibland en representant för de arbetande klasserna. I vissa kommunala nämnder var det också praxis att den lokala makteliten skulle vara representerad på korporativa grunder, t ex hamnstyrelser och byggnadsnämnder.

Det är på senare tid framför allt Bo Rothstein som hävdat att den korporativa modellen har djupa rötter i Sverige, och att den föregick ett politiskt-parlamentariskt accepterande av socialdemokratin. Han menar att den först på allvar kom till uttryck just på kommunal nivå, i de lokala arbetsförmedlingarna strax efter sekelskiftet, och att modellen sedan lånades, bl a till socialstyrelsen. Sitt stora genombrott fick modellen under andra världskrigets kristidsadministration, som också blev framgångsrik till skillnad från ”den byråkratiska implementeringen av livsmedelsadministrationen under första världskriget som höll på att orsaka revolution.”(49)

Jag tror att det är en omväg att gå över korporativa strukturer när det gäller att förklara den svenska modellens utveckling på den politiska nivån. De traditionella politiskt-parlamentariska är fullt tillräckliga, och de exempel Rothstein anför är faktiskt belägg för detta.

Under riksdagsperioden 1912-14 genomfördes, trots den samtidiga polariseringen i försvarsstridens skugga, några klassiska reformer på det sociala området, t ex pensionsreformen och lagen om arbetarskydd. Gemensamt för dessa reformer är att de tillkom under påtagligt enhälliga former i ett samarbete över den tidens såväl block- som klassgränser, där inte minst socialdemokratins medverkan var intensiv. Hit hör också inrättandet av socialstyrelsen. Reformen hade förberetts av representanter för alla tre partierna i nära samverkan. Högern röstade emot propositionen därför att man ville ha en annan organisering av näringsfrågorna på regeringsnivå, men hade inga invändningar mot de delar av reformen som Rothstein karaktäriserar som korporativa. SAF var i sitt remissvar positivt.(50) Inrättandet av socialstyrelsen bör faktiskt ses som ett viktigt uttryck för att socialdemokratin redan var accepterad på den parlamentariska nivån.(51)

Vad gäller första världskrigets kristidsadministration så är det säkert riktigt att det var livsmedelsbristen som utlöste den svenska ”potatisrevolutionen”, och att den till en del förvärrats av krisbyråkratin. Men frågan är mer komplicerad än så. Samtidig kom nämligen kristiden att innebära ett lokalt parlamentariskt genombrott för socialdemokratin – på krisadministrationens område. De socialdemokrater som länge utestängts från kommunalpolitiskt inflytande blev nu i stora skaror invalda i de lokala livsmedels- och kristidskommittéerna, och åtskilliga socialdemokrater anställdes också som verkställande ledamöter i dessa kommittéer. Syftet med denna plötsliga generositet från det lokala borgerskapet är inte svårt att ana och utgången av ‘den svenska revolutionen’ är känd.

Det kan således på väl så goda grunder hävdas att den lokala implementeringen av första världskrigets krispolitik, att låta arbetarklassens representanter inom ramarna för de lokala parlamentariska strukturerna delta i, och till och med leda, fördelandet av de knappa resurserna, var det som räddade det sociala lugnet. På samma sätt var det parlamentariska överenskommelser i världskrigets slutfas som skapade förutsättningarna för att grundligt renovera den statliga byråkratin.(52)

Avslutning
Lokaldemokrati…

Socialdemokratins lokala politiska genombrott blev i många stycken ett genombrott med förhinder. De förhoppningar och farhågor som hade funnits om att en radikal kommunal politik skulle bli en avgörande stödjepunkt för en socialistisk omvandling infriades aldrig, och även många av de mer modesta kraven hade svårt att realiseras. Den socialdemokratiska kommunalpolitiken utsattes inom flera områden, som bostadspolitik och arbetslöshetspolitik, för hård intern kritik. När 30-talspolitiken skulle sjösättas framstod kommunalpolitiken som efterbliven, och som ett hinder för att realisera den socialdemokratiska regeringens välfärdspolitiska ambitioner.(53)

Vi har ovan pekat på några olika typer av förklaringar till detta: de ekonomiska konjunkturerna, de politiska styrkeförhållandena, arbetarrörelsens politiska splittring, socialdemokratins ideologiska förutsättningar.

Samtidigt verkar det inte vara någon överdrift att påstå att den kommunala demokratin kom att genomföras under omständigheter där de politiskt institutionella strukturerna tillhandahöll former för ordning och kontinuitet, där dessa former också bidrog till att skapa de omständigheter som ledde fram till en fredlig övergång från auktoritärt till demokratiskt styre.

Dessa institutionella former var såväl sedan länge existerande som nyskapade. Det ofta omhuldade och hyllade kommunala självstyret visade sig redan från början omgärdat av statliga förordningar och begränsningar av den kommunala kompetensen. Dessa inskränkningar fick skärpta och delvis nya uttryck i samband med demokratins genombrott, och sedan i ökande grad under mellankrigstiden. Det kommunala handlingsutrymmet var på avgörande punkter begränsat.

Varje gradvis utvidgning av den kommunala rösträtten från sekelskiftet genomfördes i kombination med inskränkningar i den befarade nya majoritetens rättigheter. Kvalificerad majoritet kom att krävas för ett ökat antal frågor, i huvudsak sådana som gällde kommunal expansion. Framför allt var det emellertid den väl reglerade representativa demokratin som blev den lokala institutionella innovation som kom att skapa förutsättningarna för en ordnad övergång till nya politiska styrkeförhållanden. Det visade sig dessutom att de sociala strukturerna var sega.

Dessa nya politiska institutioner hade inte skapats i ett socialt vakuum, utan som en medveten handling av en politiska elit, nära lierad med den statliga byråkratin. Aktörernas roll får till inget pris underskattas. Demokratins genomförande i Sverige kännetecknas av en fortlöpande serie kompromisser mellan folkligt/demokratiska grupper som gjorde anspråk på fulla medborgerliga rättigheter, borgerliga skikt som önskade en modernisering av statsapparaten och den gamla auktoritära maktapparaten, som krävde garantier mot ett alltför kraftigt genomslag för den nya majoriteten. Tilltron till dessa garantier var stor, eller med biskop Billings ord: hellre starkare garantier och långt utsträckt rösträtt än svagare garantier och mer begränsad rösträtt.(54)

Det bör noteras att resultatet verkligen var resultatet av en kompromiss. Det var inte bara arbetarrörelsen som vanns för den parlamentariska demokratin, och ‘berövades idén om en annan slags stat’. Även den auktoritära, icke-demokratiska, högern kom i och med detta att knytas till det parlamentariska projektet. Betydelsen av detta för formerandet av 1900-talets svenska politiska landskap torde knappast kunna överskattas.

… och lokal byråkrati

Den lokala politiska byråkratin är inget lättdefinierat skikt.

Ett framträdande drag i den lokala politiska maktutövningen är ju att beslutande och verkställande funktioner ofta flyter i hop och i betydande utsträckning utövas av lekmän vars maktutövande i funktionell mening kan beskrivas som administrativt/byråkratiskt. En betydande del av socialdemokratins medlemmar hade lokala uppdrag som sådana ”lekmannabyråkrater”, och detta visade sig få avgörande betydelse för ett bekräftande av den parlamentariskt-reformistiska politiken.

I städerna fanns sedan länge en begränsad traditionell byråkrati. Denna växte kontinuerligt bl a i takt med att de kommunala uppgifterna ökade. Den sågs som en stabiliserande faktor i kommuner där majoritetsförhållanden kom att skiftas, och var genom sin sammansättning en naturlig stödjepunkt för lokala borgerliga intressen. Inrättandet av rent politiska kommunala tjänster är i huvudsak ett efterkrigsfenomen. På olika sätt var det ändå möjligt att redan tidigare skapa heltidssysselsättningar för enstaka ledande lokala politiker, som t ex heltidsarvoderad kommunalnämndsordförande, kommunalkamrer, fattigvårdsassistent eller kommunalborgmästare. Denna grupp är allt för obetydlig för att definieras som ett avgränsat socialt skikt. Det är emellertid rimligt att se det som en del av ett växande, lokalt baserat parabyråkratiskt skikt, knutet till välfärdsstatens framväxt och på många håll nära lierat med funktionärer inom arbetarrörelsens olika delar. Det har också visat sig att ett relativt brett skikt tjänster inom den kommunala förvaltningen tillsattes under partipolitiska hänsynstaganden, och att ledande kommunalpolitiker ofta rekryterades bland dessa. Detta gäller i särskild utsträckning för socialdemokratin, och det är möjligt att urskilja en intern maktförskjutning inom partiet från dess medlemsorganisationer till dess fullmäktigegrupper, dominerade av representanter för dessa skikt.

Uppkomsten av detta parabyråkratiska skikt var ett avgörande led i utvecklingen av en stabil lokal förvaltning. Dess förutsättningar och verksamhetsformer kom att i väsentlig grad styras av de institutionella ramar vi ovan diskuterat. Det rekryterades i stor utsträckning från arbetarrörelsen samtidigt som dess sociala förankring i växande utsträckning kom att skilja sig från socialdemokratins väljare.

För socialdemokratin blev konsekvenserna av att acceptera de parlamentariska spelreglerna omfattande. Partiet anpassades för den parlamentariska miljön och verksamheten kom allt mer att styras av kommunala frågor och valaktiviteter. Det var få partimedlemmar som saknade kommunala uppdrag och även om framgångarna inledningsvis var begränsade, bekräftade de små framgångarna partiets politik om gradvisa förbättringar. Ledande partimedlemmarna blev allt mer uppslukade av sina kommunalpolitiska värv och partiets representanter integrerades väl i den lokala politiken. En betydande maktförskjutning från arbetarkommun till fullmäktigegrupp ägde samtidigt rum.

Merparten av socialdemokraternas kommunala företrädare hade samtidigt en facklig förankring, och den lokala kommunala arenan blev en viktig mötesplats för arbetsmarknadens parter.

Genom integrering av facklig och kommunalpolitisk praktik på den lokala politiska arenan tryggades samtidigt förutsättningarna för nödvändiga lokala insatser för infrastruktur och arbetskraftens reproduktion.

Sammanfattningsvis har denna undersökning velat visa hur de lokala politiska institutionerna omvandlades under det demokratiska genombrottsskedet så att de även fortsättningsvis verksamt bidrog till att garantera det kapitalistiska samhällets reproduktion på lokal nivå.

Hur effektivt ramarna för det kommunalpolitiska arbetet påverkat arbetarrörelsens lokala politiska arbete bekräftas kanske tydligast av att den socialdemokratiska regeringen, när man efter andra världskriget behövde kommunerna som redskap för sin offensiva välfärdspolitik, tvingades fastlägga helt nya ramar för den kommunala verksamheten.

För förhoppningsvis har denna text, med sin tyngdpunkt lagd till den institutionella nivån, inte fått någon att tro att den svenska socialdemokratin snabbt och slutligt gav upp alla sina samhällsomvandlande ambitioner i de institutionella irrgångarna. Diskussionen om arbetarrörelsens mål och uppgifter fördes intensivt i arbetarkommuner och kvinnoklubbar. Arbetslöshetsfrågan, bostadsfrågan, den sociala tryggheten, bättre skola och barnomsorg, alla dessa frågor återstod att angripa, inte minst på kommunal nivå, och de kom också snart att stå främst på socialdemokratins politiska dagordning. Men det kommunalpolitiska arbetet under årtionden efter demokratins genombrott kom bara i begränsad utsträckning att bli en stödjepunkt för denna vändning; den fick utvecklas på an dra plan. En avgörande vinning gav det dock: det sociala skikt som kunde leda den kommunala efterkrigsexpansionen, den möderne socialdemokratiske kommunalpolitikern.

Kjell Östberg

Noter
1 Denna text har tillkommit som ett led i arbetet med projektet Socialdemokrati, kommunalpolitik och samhällelig integrering 1910—1935, med syfte att undersöka vilken roll det politiska arbetet på kommunal nivå vid tiden för det demokratiska genombrottet spelade för partiets samhälleliga integration. Resultaten av projektet, som finansierats av Riksbankens jubileumsfond, beräknas kunna publiceras samtidigt ined denna artikel. För referenser till det empiriska materialet i denna artikel hänvisas till detta arbete. Undersökningen är komparativt upplagd och ett antal kommuner är utvalda för särskilda studier. Delta förklarar de flitiga hänvisningarna till Uddevalla, Köping, Kramfors och Karlskoga och Kalmar.
2 Fyra av andra kammarens ledamöter var kvinnor 1923. Tio år senare var de fem.
3 1918 fanns bl a 16 733 kommunalnämndsledamöter, 22 000 i kyrko- och skolråd, 11 000 i taxeringsnämnder, 11 000 i pensionsstyrelser, 10 000 i valnämnder, 5 300 revisorer, 4 100 i olika sociala nämnder. Till detta skall läggas kommunalfullmäktigeledamöterna och uppskattningsvis 10 000 fullmäktige- och nämndledamöter i städerna.
4 Olle Nyman, ”Tvåkammarsystemets omvandling”, Samhälle och riksdag III (1966), s 45 ff.
5 Se Skocpol 1985, betecknande nog med titeln Bringing the State Bark In.
6 James G March &Johan P Olsen, Rethinking Institutions (1989), s 17, 162. Boken år ett bra exempel för denna riktning.
7 ”Constitutionalism refers to limits on majority decisions; more specifically, to limits that are in some sense self-imposed” skriver Jon Elster i inledningen till antologin Constitutionalism and Democracy (1988).
8 För denna utveckling av det socialdemokratiska partiet, se K Östberg, Byråkrati och refor-
OTMOT(1990).
9 Se Anders Berges bidrag i detta nummer.
10 N Poulantzas, Politisk makt och sociala klasser {W O), s 133 f.
11 Adam Przeworski, ”Demokrati som möjligt utfall av konflikter”, i Idéer om demokrati (1992), s 245 ff.
12 Se t ex R Milibands Statsmakten i det kapitalistiska samhället (1970), Poulantzas Politisk makt och sociala klasser (l 970) och Korpis Arbetarklassen i välfärdskapitalismen (1978) som exempel på dessa riktningar.
13 Se flera artiklar i R Torstendahl (ed), State Theory and State History (1992) om avvägningen mellan dessa perspektiv.
14 Se Pempels artikel i Torstendahl (ed) 1992, s 122.
15 För ”konstitutionalisterna” är det motsättningen mellan ”Demokrati” och ”rättsstat” som
utgör motsvarande stötesten, se Sejersted, ”Democracy and the rule ofiaw”, i Elster 1990.
16 D Beetham, Max Weber and the Theory of Modern Politics (1985), s 70 f, 95 ff, (som dock ti lägger alt Weber tilldelade parlamentet en viktig uppgift som försvarare av de grundläggande demokratiska rättigheterna, aa s 113, jfr också nedan); Jfr E Olin Wright, Cla Crisis and the State (1979), s 208 ff. )
17 Therborn, Vad gör den härskande klassen när den härskar (1980), s 131 f, 140 f.
18 P Anderson, ”The Antinomies of Antonio Gramsci”, New Left Rwiew 100 (1984), s 93. Jfr Östberg 1991.
19 A Gramsci, ”State and Civil Society”, i Selecticms from Prisan Notebooks (1971), s 260 w
20 Beetham aa.
21 Östberg 1990, s 258, se också aa kapitel 5.
22 aa kap 4.
23 Olofsson, Mellan klass och stat (1979), s 158 f.
24 A Przeworski, Capitalism and Social Democracy (1985), s 7 ff.Jfr K.Åmark, ”Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i samarbete och på skilda vägar”, i Misgeld (red), Socialdemokratins samhälle (1989), vad gäller motsvarande ställningstagande på den fackliga nivån.
25Przeworski 1985.
26 För Sveriges del, se H Tingsten, Den svenska socialdemokratins idéutveckling l-2 (1941) och S Hentilä, Den svenska arbetarklassen och reformismens genombrott inom SAP före 1914 (1979).
27 Olofsson aa,s 186 f.
28 E Mandel, Money and Power (1992), s 158 ff, B Rothstein, ”Att administrera välfärdsstaten”, i Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia nr 36/37 (1987).
29 N Bobbio, ”Demokratins framtid”, i Idéer om demokrati (1992), s 277 f.
30 Mandel aa, s 158.
31 Jfr S Sunesson, Politik och organisation (1974) s 73 f och Östberg 1990, s 36.
32 N Mouzelis, ”Marxism or Post-Marxism”, New Lefi Review 167 (1988).
33 Se S Kilander, Den nya och den gamla staten. En studie i ideologisk förändring (1991)för denna omdiskuterade syn.
34 E Schalling, Den lantkomnunala författningsregleringens historia, SOV 1944:37, s 215.
35 aa 220 f.
36 Se t ex Karl Hildebrand, Den kommunala rösträtten (1916).
37 Uppgifterna om socialdemokraterna och AK-politiken från N Unga, Socialdemokrat arbetslöshets/rågan 1912-34 (1976) och Statens arbetslöshetskonmisswns berättelse 19-(1937).
38 Detta hände bl a i Malmö och Södertälje.
39 T Strömberg, ”Historien om bostadsmarknadens politisering”, i Misgeld aa, s 158.
40 I Norrköping, där 2/3-kravet användes sju gånger under mellankrigstiden gällde de flesta fallen bostadsbyggande. I Stockholm stoppades 1926 under uppmärksammade former kommunal förmedling av lån av en borgerlig minoritet. Se också de exempel som ges i riksdagsdebatten 1926, där Lindhagen, utifrån exemplet i Stockholm, motionerat om all 2/3-kravet skulle avskaffas åtminstone vid bostadsbyggande.
41 Ett undantag var emellertid fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd, där det var stadgat att en ledamot skulle vara kvinna.
42 För ett vidare resonemang om ett genusperspektiv på detta, se mitt kommande arbete.
43 Vilket innebar att leda arbetet vid den kommunala hamnen. Bägge saknade särskild utbildning för denna funktion.
44 Yngve Larsson, Kommunförvaltningens organisation (1919).
45 SA Söderpalm, ” Stadsförbundet och demokratin 1918-1923, i Historia och samhälle. Stu-‘ dier tillägnade Jerker Rosén (1975), s 168.
46 Bilaga till Kommunalförfattningsakkunnigas betänkande III, 1922.
47 T ex i Karlstad, Kristinehamn, Södertälje, i Trelleborg t o m en socialdemokratisk kvinna, Olivia Nordgren.
48 Särskilda uttryck kunde detta ta sig i kommuner som Karlskoga eller Karlskrona, beroende av försvarsindustrin. ”Ehuru i princip motståndare till stödjandet av militära krav” ansåg sig socialdemokraterna i Karlskrona mitt under pågående nedrustningskampanj 1922 att ett anslag till föreslagna jagare var nödvändigt, om ej ytterligare arbetare kunde befaras bli avskedade.
49 B Rothstein, Den korporativa staten (1992), kap 4.
50 De två utredningar som låg till grund för förslaget var Departementalkomnittén och Konr
merskollegtekomniten, båda tillsatta av regeringen Lindman.
51 För denna utveckling, och fr a pensionsstriden, se Östberg 1990, 284 ff.
52 Se SA Söderpalm, Storföretagarna och det demokratiska genombrottet (1970).
53 Se ingressen till denna text.
54 Citerat i Andrén, Sveriges riksdag2:lX, s 305. 30

Ursprungligen publicerad i Arkiv – för studier i arbetarrörelsens historia nr 63-94, 1995