Etikettarkiv: Antisemitism

Död åt judebolsjevismen

– ett bortglömt kapitel om antikommunismen

Myten om att bolsjevismen var en del av en judisk världskonspiration var utbredd i konservativa kretsar under 1900-talets första decennier. Det blev så småningom också en draksådd som gav rika skördar åt nazismen, genom att många antikommunistiska rörelser gav sitt aktiva stöd åt Förintelsen under mytens täckmantel

När de tyska styrkorna invaderade Sovjetunionen sommaren –41 inleddes den avgörande fasen i det vi idag kallar Förintelsen av det judiska folket i Europa.(1) Den utlöstes inte bara för att tyskarna där på sovjetterritoriet stötte på stora judiska befolkningskoncentrationer, eller för att man förde striderna med ett kolonialkrigs hänsynslöshet där den germanska övermänniskan antogs ha rätt – och skyldighet att krossa ”underlägsna” folk och raser.

Kriget i öster var ett kombinerat ideologiskt, geopolitiskt och socialt krig för att förinta sovjetsystemet och kommunismen. Det fördes med (för att använda ett uttryck av Andrés Gerrits) ”en av 1900-talets kraftfullaste myter” som motiv; myten om ”jude-bolsjevismen”.(2)

Under de senaste årens två historiska rannsakningar, av kommunismen och dess förbrytelser samt av Förintelsen och dess förutsättningar i europeisk kristen kultur, har inga beröringspunkter verkat finnas mellan de två: annat än i deras egenskap av två parallella exempel på 1900-talets extremism och folkmord. Den enda kontaktpunkten av annat slag har varit föreställningen (med rötter i den tyska historikerstriden på 1980-talet) att nazismen och dess folkutrotningar i huvudsak var en följd av bolsjevismens terror i Ryssland och kommunismens hot i Centraleuropa och Tyskland efter första världskriget.(3) Men att nazismens ideologiskt uttalade måltavla just var bolsjevismens och kommunismens judiskhet, att det var mot den ”judiska världskonspirationens bolsjevistiska centrum” som Förintelsen släpptes lös, har knappast alls uppmärksammats.(4) Möjligen har en sådan koppling verkat störande, eftersom den komplicerar förståelsen av såväl Förintelsen som Sovjetkommunismen.

RYSK ANTISEMITISM

När de tyska SS-styrkorna trängde österut upptäckte de snabbt att formeln ”Död åt Jude-bolsjevismen!” – alltså likvideringen av partisaner, kommunister och sovjetiska myndighetsrepresentanter, liksom konfiskering av egendom och rensning av städer och byar från motstånd under parollen om att förinta judisk kommunism – var ett oslagbart verktyg; från Estland till Ukraina. Det var, understryker exempelvis Anton Weiss-Went vid avdelningen för studier i Judaism på universitetet i Tartu, just kopplingen judiskt – kommunistiskt som möjliggjorde mobiliseringen av estniska nationalister och högeraktivister för att massakrera Estlands judar efter 1941(5).

John Garrard noterar att när de tyska SS-trupperna lanserade sitt tema om jude-bolsjevismen mottogs de omedelbart av en redan djupt rotad och äldre antikommunistisk antisemitism – med rötter i 20-talets och det tidiga 1900- talets motrevolutionära föreställningsvärldar i det forna ryska imperiet.(6)

Sedan pogromerna på 1880-talet, hade antisemitismen varit ett framträdande tema i försvaret av tsarismen mot liberala, demokratiska, socialistiska och revolutionära strömningar.(7) För den reaktionära Ryska Folkunionen och dess Svarta Hundraden blev Sions Vises Protokoll – de förfalskade handlingarna från en påstådd judisk världskomplott, som producerats av den ryska Ochranan vid tiden för Dreyfus-affären – en bibel mot utmanare som representerade det moderna.(8) Med nederlaget mot Japan och revolutionen 1905, bakslagen i första världskriget och Februarirevolutionen 1917, cementerades tanken på en judisk världskonspiration hos den ryska motrevolutionen. Bolsjevismens maktövertagande och utvecklingen mot inbördeskrig gav demoniseringen av revolutionens olika krafter ett gemensamt och tydligt fokus.

Att flera ledande bolsjeviker var judar är ett faktum, liksom att sovjetregimen innebar en judisk emancipation.9 Visserligen drabbades judar, varav många livnärde sig på handel och småhantverk, i högre grad av bolsjevikernas krigskommunism än många andra etniska grupper. (10) Kampanjerna mot kyrkan och religionen stängde även synagogor och talmudskolor och det judiska socialistpartiet Bund förbjöds i likhet med övriga oppositionspartier. Ändå innebar sovjetmaktens första år dramatiskt förändrade möjligheter för den judiska befolkning som inom det forna tsarimperiet varit förvisade till särskilda territorier, yrken och utsatt för andra särbestämmelser – samt ständigt riskera förföljelse och pogromer. ”För första gången, och under ett ytterst dramatiskt skede i områdets historia”, skriver Gerrits, ”fick judar, eller åtminstone individer som betraktades så, politisk makt.”(11)

20-talets Sovjetryssland såg en uppblomstring av judisk kultur utan like i form av yiddish-kulturen – med skolor, teatrar, tidningar och judiska sektioner – inom det maktägande bolsjevikpartiet. (12) Redan före revolutionen hade Lenin uttryckligen deklarerat att alla restriktioner av judarnas rättigheter skulle avskaffas.(13) I januari 1918 tillsatte sovjetregeringen ett särskilt kommissariat för judiska nationella frågor och sommaren samma år förbjöds i lag alla antisemitiska organisationer och yttringar av antisemitism. (14) Vid tionde partikongressen 1921 nämndes särskilt judarna när ”de nationella minoriteternas rätt till fri nationell utveckling” fastslogs och i vitryska sovjetrepubliken, med största andelen judiska samhällen i Sovjetunionen, upphöjdes yiddish till ett av republikens fyra officiella språk.(15)

ANTISEMITISK KONTRAREVOLUTION

På den motrevolutionära sidan växte samtidigt övertygelsen om bolsjevismens judiska karaktär, i synnerhet bland forna militärer, aristokrater och tsaranhängare som redan tidigare brännmärkt alla opposition med antisemitiska tillhyggen. ”Antisemitism och kontrarevolution var en och samma sak”, sammanfattar André Gerrits.(16) Bland de ”vita” styrkorna distribuerades propaganda och litteratur på temat om den judisk-bolsjevikiska konspirationen, en idé som hade blivit till ”en besatthet” hos många av de vitas ledare och som även drabbade flera av bolsjevismens motståndare på den icke-tsaristiska sidan, som mensjeviker och socialrevolutionärer .(17)

Men föreställningen om bolsjevismen som judisk och det antisemitiskt präglade motståndet mot sovjetregeringen var emellertid inte begränsat till de ”vita” styrkorna. Nicolas Werth ger i ”Kommunismens Svarta bok” ett stort antal exempel på hur motståndet mot bolsjevikregimen från helt andra grupper också ofta formulerades i antijudiska termer. Det kunde handla om arbetarrevolter som i Putilovverken mars 1919 samt i Orel, Briansk och Astrakan under samma vår.(18) Det kunde gälla bondeupproren i Sydryssland och Ukraina där Grigorievs, Machnovs och Zelenys anarkistledda bondearméer svepte fram.(19) Det kunde representeras av Simon Petliuras ukrainska nationalister samt av de upproriska kosackerna i Kuban och vid Don.(20) Werth noterar hur de alla drog i fält bakom slagord som ”död åt de judiska kommissarierna”, men reflekterar inte kring någon vidare innebörd av detta än att arbetare och judar i allmänhet var stadsbefolkning medan de upproriska (med undantag för ett antal arbetarstrejker) levde på landsbygden. (21) Men bara motrevolutionärernas antijudiska pogromer i Ukraina och Sydryssland skördade bortåt 150 000 offer och ”kampen mot judebolsjevismen” fördes från Judenitj i Baltikum till Koltjak i Sibirien.(22) Just det temat – judarnas roll… och själva existens! – var en av inbördeskrigets dominerande motsättningar; där bolsjevikerna i huvudsak försvarade judarna och en judisk emancipation, medan stora delar av motrevolutionen grupperade sig kring antisemitiska föreställningar och lösningar. Även röda arméförband kunde göra sig skyldiga till övergrepp och mord, inte minst Budennitjs röda kosackrytteri. Men, skriver Peter Kenez: ”Medan detta är delvis sant, är det likaså klart att de sovjetiska ledarna var villiga att bekämpa pogromer och bestraffa förövarna. Som ett resultat räknades Röda Arméns offer endast i några få hundra jämfört med de tusentals som slaktades av de vita.”(23) Efterhand drog judarna slutsatsen, skriver Kenez, att trots dess ekonomiska politik och enstaka pogromer från illa disciplinerade röda arméstyrkor, erbjöd sovjetmakten ”störst chans för överlevnad”.(24)

VÄRLDSKONSPIRATIONEN

Också den europeiska antibolsjevismen från tiden kring det ryska inbördeskriget och den tyska revolutionen 1918-19 till åtminstone in i mitten av 20-talet, formulerades ofta utifrån temat om bolsjevismens judiskhet. De ryska tsaranhängare som redan 1918 tvingades till landsflykt i Tyskland bildade ett ideologiskt nav kring vilket den tyska extremhögern efter kejsardömets fall kom att formera sig – och formulera sin världsbild.(25) Inte minst genom naziideologen Alfred Rosenberg, som själv utgjorde en del av denna ryska exilmiljö (han var ursprungligen rysk medborgare som 1918 förenade sig med de tyska truppernas reträtt från Ryssland efter Brest-Litovskfreden.)(26) I den miljön flöt Sion Vises protokoll och föreställningen om bolsjevismens judiskhet samman till den ”judisk-bolsjevikiska världskonspirationen”.

Spartakistupproret i Berlin, den bayerska och ungerska rådsrepubliken – med flera judiska revolutionärer som Rosa Luxemburg, Ernst Toller och Bela Kun på framskjuten plats – tycktes bekräfta bilden av vad som stod på spel.(27) Under sommaren 1920, när den sovjetiska Röda Armén efter Pilsudskis polska anfall trängde in över Polens gränser, sände den polska biskopsstyrelsen en flammande maning om hjälp till den romersk katolska kyrkan, som lästes upp i kyrkor över hela världen: ”Bolsjevismens verkliga mål är världsherravälde. Den ras som har ledningen över bolsjevismen i sina händer, har redan i det förflutna underkuvat hela världen genom guldet och bankerna, och nu, driven av den eviga imperialistiska girighet som flyter i dess ådror, syftar den redan till att slutgiltigt lägga nationerna under sitt härskarok. (…) Bolsjevismens hat riktas mot Kristus och Hans kyrka, i synnerhet eftersom de som är ledare för bolsjevismen i sitt blod bär det traditionella hatet mot kristendomen. Bolsjevismen är i sanning förkroppsligandet och inkarnationen av Antikrist på jorden.”(28)

Genom Sion Vises Protokoll och mängder av liknande dokument som sade sig ”avslöja” förekomsten av en judisk-bolsjevikisk världskomplott, skapades under de första efterkrigsåren en veritabel hetsstämning inom pressen och politiken även i väst. Det brittiska Foreign Office publicerade 1919 en officiell vitbok som fastslog att bolsjevismen hade sitt ursprung i tysk propaganda och utövades av internationella judar med syfte att paralysera näringslivet så att detta kunde köpas upp av judarna.(29) Den ansedda tidningen The Times ägnade samma år stort utrymme åt att diskutera om bolsjevismen kunde tolkas som en judisk hämnd. Men tidningens korrespondent i Ryssland, Robert Wilton, tvekade inte att fastslå att bolsjevikerna var judiska agenter.(30) Sion Vises Protokoll utgavs 1920 på det ansedda förlaget Eyre & Spottiswoode – His (or Her) Majesty’s Printers – och anmäldes positivt av The Times som ställde frågan om nationen utkämpat dessa tragiska krigsår mot den tyska faran bara för att hamna i en ”Pax Judaeica”, vars följder inte skulle bli mildare än kaiser Wilhelms bödlars.(31) Andra stora brittiska tidningar, som The Spectator och The Morning Post inledde formliga kampanjer mot den judisk-bolsjevikiska ”konspirationen gentemot civilisationen” och krävde en Kunglig kommission för att undersöka det världsjudiska ledarskapets förehavanden: ”Vi måste dra ut konspiratörerna i ljuset, riva av dem deras anskrämliga masker och visa världen hur löjliga och ondskefulla och farliga sådana samhällets plågoandar är.”(32) Samma tongångar spreds till Frankrike och de flesta andra europeiska länder där inte bara extremhögern utan även etablerade media, förlag och politiker förde ut konspirationsbudskapen från Sion Vises Protokoll och andra ”avslöjande” dokument.(33)

Men också på andra sidan Atlanten grep paniken omkring sig. Från hösten 1919 började enstaka utdrag ur konspirationsdokumenten spridas i amerikansk press under rubriker som ”Röd Bibel manar till våld” och ”Röda konspirerar för att krossa världen”.(34) Snart duggade larmsignalerna om ett världsbolsjevikiskt maktövertagande tätt. Amerikanska senatsförhör 1919 underströk att bolsjevikrevolutionen leddes av judar.(35) Och tidningsrubrikerna smattrade: ”Trotsky Leads Jew-Radicals to World Rule. Bolshevism only a Tool for His Scheme.”(36) Bilkungen Henry Fords tidning The Dearborne Independent med en upplaga på trehundratusen exemplar, började på hösten 1920 hamra ut temat från Sions Vises Protokoll om klasskampens, strejkernas, fackföreningarnas och bolsjevismens roll i den judiska världskomplotten.(37)

Artiklarna publicerades också i bokform under rubriken The International Jew, boken som i USA trycktes i en halv miljon exemplar, översattes till 16 olika språk och nådde under 20- talet, enligt Cohn, uppskattningsvis flera miljoner läsare(38) – med sitt budskap att bolsjevismen var en produkt av en judisk världskonspiration. Att ett idolporträtt av Henry Ford länge flankerade Hitlers skrivbord var ingen slump. ”Vi ser till Henry Ford som ledare för den växande fascistiska rörelsen i Amerika….. Vi har just låtit översätta och publicera hans antijudiska artiklar. Boken sprids i miljontals över hela Tyskland”, citerades Hitler i amerikansk press.(39)

SVENSK SÄKERHETSPOLIS VARNAR

Även i Sverige fanns, som Mattias Tydén har visat, tidiga föreställningar inom handelns organisationer och i bonderörelsen om att socialism och demokratiska sekulära idéer överhuvudtaget, var något judiskt. ”Låt oss aldrig glömma att liksom socialismen är en judisk uppfinning, så är ock de moderna slagorden frihet, jämlikhet, broderskap, individualism, hela denna störtflod av förvirrade fraser och teorier judarnes verk”, ansåg Bondeförbundets tidning Landsbygden på ledarplats så sent som 1924.(40) Och för tidningen Köpmannen var det självklart att sovjetstaten dirigerades av judar som inte minst var ”de ryska butikernas nya herrar”. (41) Inom den tidiga svenska arbetarrörelsen var det däremot vanligare att förknippa det judiska med bank- och handelskapitalism, inte minst i den populär- och skämtpress, Naggen, Karbasen mfl som riktade sig till de breda lagren.(42)

Med bolsjevikrevolutionen, det ryska inbördeskriget och revolutionerna i Tyskland och Ungern efter världskriget, fick föreställningen om ”judebolsjevismen” fäste även här. I tidningsartiklar, politiska pamfletter och litteratur spreds uppfattningen att den ryska bolsjevismen bars upp av judar och att ”proletariatets diktatur” hade en judisk karaktär. Det var de etablerade förlagen som publicerade böcker som Fords ”Den internationelle juden” (Almqvist & Wiksell 1924)(43), Hilaire Bellocs ”Judarna och vi andra” (Natur & Kultur 1923)(44) eller arbetarliberalen Anton Nyströms böcker ”Judarna förr och nu” 1919 samt ”Polen förr och nu” 1925 där kopplingen bolsjevismen och det judiska var rent självklar.(45)

Bolsjevismens specifikt judiska karaktär bestod, hävdades det, av dess nationslöshet, messianism och tro på apokalypsen. I marxistiska termer uttrycktes det hela ”kommunistisk international”, ”världsrevolution” och ”kapitalismens undergång” – som i första Mosebok, men med andra ord. Den representerade en monoteistisk idé om den enda sanna guden leninismen – och med tanken på det utvalda folket i centrum (det bolsjevikiska avantgardepartiet och proletariatet)… osv. Denna ”judiska anda” hos bolsjevismen var ett uttryck inte bara för gammeljudisk religion utan också för den judiska rasens särdrag, såsom dessa kommit att utvecklas under tidernas lopp.(46) Det kan understrykas att inte alla dessa beskrivningar av judebolsjevismen var hatiskt fientliga, ibland kunde de tvärtom uttryckte en slags ”förståelse”, på temat: ’eftersom det judiska folket, eller rasen, förtryckts så hårt och förvägrats alla rättigheter, är det inte att förvåna att den tagit en sådan gruvlig hämnd som i Ryssland.’(47)

I mer brutal och handfast form överfördes antagligen tanken på ”judebolsjevismen” som fiende, till svensk mark, av Svenska kåren som våren 1919 kämpade i Estland under Martin Ekströms ledning mot bolsjevikerna. Några av kåristerna fortsatte som frivilliga i Vita svenska legionen som kämpade i Judenitj nordvästarmé för att från Estland inta Petrograd hösten 1919. Svenskarna deltog i ockupationen av Pskov där judar och misstänkta röda massakrerades i två månader innan Trotskijs motoffensiv drev tillbaka dom till Narva.848) Att de svenskar som kämpade i svenska legionen eller på Balttyskarnas sida i Lettland fick direktkontakt med föreställningen om bolsjevismen som judisk måste varit ofrånkomligt eftersom just i de balt-ryska gränsområdena ägde många ”vita” pogromer mot judar rum med bolsjevikiska vedergällningar som följd.(49)

En annan kanal var den svenska säkerhetspolisen som genom sitt samarbete med tyska kollegor kunde rapportera från en studieresa till München i november 1921 om hur ledarna för revolutionsförsöket 1919 varit judar som formligen invaderat Bayern och drivits av ett ”gränslöst rashat” att mörda personer ur borgerligheten. ”Det torde näppeligen numera kunna bestridas”, skrev rapportören, ”att det var judar som planlade och ledde revolutionen i Ryssland, Tyskland och Ungern. Detta såväl som det förhållande, att judarna stå i spetsen för arbetet på en tilltänkt världsrevolution, är även bevisat.”(50)

Myten om judebolsjevismen upptogs inte bara inom den svenska borgerligheten, militären och säkerhetspolisen utan kunde få en återklang även i arbetarrörelsen där Arthur Engberg i s-tidningen Arbetet under 20-talets första år kunde brännmärka bolsjevismens påstådda judiskhet med ord som: ”Överallt i ’kommissariernas värld’ möter man juden. Det finns fog för påståendet att proletariatets diktatur i Ryssland i själva verket betyder judens diktatur över ryssen.”(51) I Engbergs antibolsjevism fanns under den perioden inflätat en antijudiskhet enligt ungefär samma tankeslingor som hos Henry Ford och andra – minus, förstås, den fiendskap mot arbetarrörelse i allmänhet som rådde i högerkretsar. För Engberg var bolsjevismens judiskhet snarare ett uttryck för att kommunismen inte hade någonting med den jordbundna nationella svenska arbetarrörelsen att göra.(52)

JUDISKA INFLYTANDET UTPLÅNAS

När pansarkolonnerna rullade in över sovjetterritoriet 1941 och Einzatsgruppen tillsammans med lokala hjälppoliser och frivilliga inledde sin klappjakt på ”judebolsjeviker”, påbörjades i verkligheten andra akten av det drama som inletts drygt tjugo år tidigare. Den tyska nationalsocialismen och Tredje Riket utgjorde den ideologiska och materiella brygga som förband motrevolutionens antisemitiska antisocialism från det ryska inbördeskrigets dagar, med det europeiska korståget mot Sovjetunionen. Stora delar av den opinion som i början av 20-talet hade tagit till sig myten om den judebolsjevikiska världskonspirationen hade efterhand fått andra skräckvisioner att oroa sig över.

Den tyska nazismens frammarsch mot slutet av 20-talet med växande nationalistiska diktaturhot i flera europeiska länder blockerade den antisemitiska sidan av antibolsjevismen inom den demokratiska borgerlighet som inte accepterade klappjakt på judarna. Tidningen The Times hade redan 1921 publicerat en artikel som avslöjat Sion Vises Protokoll som förfalskning och 1927 svor sig Henry Ford fri från sin egen bok och The Dearbornes kampanjer.(53) I sammanhanget bör heller inte Stalins maktövertagande i Sovjetunionen, som mot slutet av 20-talet rensade ut många av de ledande judiska bolsjevikerna och avskaffade de judiska partisektionerna nonchaleras.(54) ”Judebolsjevismen”, framstod inte längre som så judisk och Stalins socialism ”i ett enda land” blev alltmer nationellt rysk.

Men sådden var i jorden och den tyska nationalsocialismen garanterade att ingenting glömdes. Vid Hitlers maktövertagande hade redan trettiotre tyska upplagor utgivits av Sion Vises Protokoll(55) och inom stora delar av den tyska medelklassen var sambandet judiskt-bolsjevikiskt fastslaget.(56) När Tredje Rikets tryckpressar på 30-talet började pumpa ut konspirationslitteraturen om judebolsjevismen i nya och än större massupplagor fanns rika källor att ösa ur.(57) Och även om förlagen utanför Tredje Riket nu inte alltid var kungliga eller väletablerade, kunde standardverk som Herman Fehsts ”Bolsjevism och judendom” från 1934 nå läsare som lätt kunde övertyga sig om verkens förankring i till synes digra undersökningar och avslöjande dokumentationer som utförts bara ett decennium bort av då högst respekterade personer och institutioner.(58)

Med Förintelsen i öster förverkligades inte bara det program som motrevolutionens antisemitiska krafter uppställt under det ryska inbördeskriget. Bakom myten om den judiskbolsjevikiska världskonspirationen utrotades också verklighetens starka judiska inslag i den central- och östeuropeiska socialismen. Om det nazistiska korståget misslyckades med att besegra Sovjetunionen skördades samtidigt en närmast total seger mot den judiska socialism som gick upp i Auschwitz rökar. Innebörden av det för såväl världspolitiken som socialismen, återstår att söka.

Håkan Blomqvist

Från Röda Rummet 1/2002. Artikeln är tidigare publicerad i Tidskriften Arbetarhistoria Nr 4, 2001

Noter

1 Det var först när Wehrmacht invaderade Sovjetunionen som mördandet av judar blev ”massivt och systematiskt”, understryker exempelvis John Garrard i artikeln ”The Nazi Holocaust in the Soviet Union: Interpreting Newly Opened Russian Arhives, East European Jewish Affairs vol 25, no 2, winter 1995 s 3f. Det var där tyskarna fann ”ett stort antal offer och även villiga kolloboratörer, särskilt i Litauen och Ukraina.” ibid

2 Gerrit, André ”Antisemitism and Anti-communism: The Myth of ’Judeo-Communism’ in Eastern Europé”, East European Jewish Affairs vol 25 no 1, summer 1995 s 49 “Kampen mot ‘judisk bolsjevism’, förstörelsen av Sovjetunionen och utrotningen av Europas judar /var/ för naziregimen oupplösligt sammantvinnad till den grad att de utgjorde en och samma målsättning”, menar Enzo Traverso i Understanding the Nazi Genocide. Marxism after Auschwitz London 1999 s 105

3 För den tyska historikerstriden, Historikerstreit, 1987 se bl a Knowlton, J och Cates T (ed) Forever in the shadow of Hitler? Originaldocuments of the Historikerstreit Atlantic Highlands 1993. En aktuell diskussion kring Ernst Noltes tolkning utgörs av brevväxlingen mellan Nolte och dennes kritiker Francois Furet i Furet Francois, Nolte Ernst Fascisme et communisme Plon (Paris) 1998 I den svenska politiska debatten kring de historiska rannsakningarna har debattörer som Staffan Skott gjort sig till tolk för uppfattningen ”Utan Lenin hade vi inte haft någon Hitler”. Expressen 16/11 1998

4 Några av invändningarna mot Daniel Goldhagens Hitler’s Willing Executioners har just kretsat kring dennes bristande uppmärksamhet på kopplingen antisemitism-antikommunism. ”Då de studerat Hitlers antisemitiska tirader har flera historiker, bortsett från Goldhagen, slagits av det faktum att hatet mot judarna nästan alltid är kopplat till hatet mot kommunismen”, skriver historikern Dominique Vidal i en kritik, Le Monde Diplomatique October 1998 www.monde-diplomatique.fr /en/1998/10/14vidal.html

5 Anton Weiss Went Preconditions for the Holocaust: Estonian Jews and the ‘Judeobolshevik’ Myth, föredrag vid 3rd Conference on Baltic Studies in Europe, Södertörns Högskola 17 juni 1999

6 ”Den tyska armén och SS förde med sig känslor av extrem fientlighet mot ’judisk bolsjevism’ och de igenkände snabbt ett liknande synsätt bland många av judarnas grannar på ockuperat sovjetiskt territorium”. Garrard ibid

7 En grundlig studie av de antijudiska pogromerna i Tsarryssland och deras funktion som verktyg mot oppositionella krafter, utgörs av Klierand John D och Lambroza Shlomo ed. Pogroms. Anti- Jewish Violence in Modern Russian History. Cambridge University Press 1992. Hur den “judiska bolsjevismen” blev den ryska extremhögerns främsta måltavla under mellankrigstiden analyseras av Laqueur, Walter Black Hundreds: The Rise of the Extreme Right in Russia New York 1994

8 Historien kring protokollens tillkomst, spridning och användning har undersökts av Cohn, Norman Warrant for Genocide. The myth of the Jewish world-conspiracy and the Protocols of Elders of Zion New York 1967

9 I den omfattande litteraturen om judarna i Sovjetunionen utgör Gitelman Zvi Y Jewish Nationality and Soviet Politics. The Jewish sections of the CPSU, 1917-1930 Princeton New Yersey 1972, en balanserad och detaljerad framställning av perioden före den stalinistiska reaktionen. Enligt Gitelman var bolsjevikerna den falang av den ryska socialdemokratin där judar innehade förhållandevis få ledande poster. Ändå var sex av den bolsjevikiska centralkommitténs tjugoen ledamöter 1917 judar och på partikongresserna 1917 och 1922 var mellan femton och tjugo procent judar. Ibid s 106. Se också Leonard Schapiros ”The Role of the Jews in the Russian Revolutionary Movement” The Slavonic and East European Review, XL 1960.

10 Enligt Cohn ibid s 122 var mer än en tredjedel av den judiska befolkningen i Sovjetryssland på 20-talet utan medborgerliga rättigheter mot 5-6 procent av den icke-judiska befolkningen. Tillhörighet till den forna aristokratin och bourgeoisin diskvalificerade under dessa år från medborgerliga rättigheter.

11 Gerrits ibid s 60

12 Gitelman s 321ff I sin vidräkning med stalintidens anti- Semitism; Stalin against the Jews New York 1994, beskriver Arkady Vaksberg den judiska emancipationen under bolsjevikregimens första år vid makten: ”Där var ett häpnadsväckande antal judar (…) i jämförelse med andelen judar i det förrevolutionära Rysslands politiska liv, det vill säga bara två eller tre år tidigare. Och den enorma och fullständigt oväntade förändring var så slående, så uppenbar, att den skapade en förvrängd uppfattning om judarnas verkliga roll i regeringskretsarna, en förvrängning även bland de fördomsfria, och ett behov bland de fördomsfulla att vända detta nya fenomen i rysk historia till något negativt.” ibid s 24

13 Rubin, Ronald I The Unredeemed: Antisemitism in the Soviet Union Chicago 1968 s 61

14 Dekret mot antisemitism 27/7 1918, refererat i Lindgren, Stefan, Lenin Stockholm 1999 s 182

15 Rubin ibid s 62

16 Gerrits ibid s 65

17 Cohn ibid s 121

18 Werth, Nicolas ”Un état contre son peuple. Violences, répressions, terreurs en Union soviétique” i Courtois, Stéphane (ed) Le livre noir du communisme Paris 1997 s 99f

19 Werth s 109f

20 Werth s 114

21 Werth s 109

22 Peter Kenez ”Pogroms and white ideology in the Russian Civil War” i Klierand, Lambroza ibid s 293 ff. Enligt Kenez dödades tio procent av Ukrainas judiska befolkning, ibid s 302. Den judiska forskaren Benjamin Pinkus anser att siffran för Ukraina kan vara 75 000 dödade i 2000 pogromer. Siffrorna över det totala antalet offer för motrevolutionens antisemitiska pogromer 1918-20 tycks mycket svåra att fastställa. ”De enorma massakrer mot judar som nazisterna genomförde”, skriver Cohn, ”har överskuggat allt som ägde rum tidigare, så att få människor nu känner till förspelet som ägde rum i Ryssland mellan 1918 och 1920.” Cohn ibid s 123

23 Kenez ibid s 301

24 Kenez ibid. För en ledigt skriven skildring av den judiska socialismen och bolsjevismen i Östeuropa och Ryssland, se Salomon Schulmans Jiddischland. Bland rabbiner och revolutionärer Nora 1996

25 Cohn s 128 ff

26 Cohn s 194

27 I den ungerska rådsrepubliken 1919 utgjordes bortåt trettio av de fyrtioåtta folkkommissarierna av judar eller socialister med judisk bakgrund, hävdar William McCagg jr som undersökt Ungerns urbana revolution, citerat i Gitelman ibid s 106

28 citerat efter Cohn s 164f

29 Cohn s 150f

30 ibid s 151

31 ibid s 152f

32 ibid s 155

33 ibid s 165ff

34 The Public Ledger I Philadelphia, oktober 1919, citerad av Cohn s 156

35 Cohn s 158

36 Chicago Tribune 19/6 1920 citerad av Cohn s 156

37 Cohn s 158 ff

38 ibid s 162

39 Chicago Tribune, citerad av J R Carlson ”Under Cover”, New York 1943 s 210, återgivet av Cohn s 162.

40 Tydén, Mattias Svensk antisemitism 1880-1930 Uppsala Multiethnic Papers 8, Uppsala 1986 s 45

41 Citerat av Tydén, ibid s 42

42 Se den monumentala undersökningen av Lars M Andersson En jude är en jude är en jude Lund 2000

43 Henry Den internationelle juden Stockholm 1924

44 Belloc, Hilaire Judarna och vi andra. En gammal konflikt och dess lösning Stockholm 1923.

45 Nyström, Anton Judarne förr och nu, samt Judefrågan i östra Europa och dess lösning Stockholm 1919, Nyström, Anton Polen förr och nu. Skildringar ur Polens historia från statens grundläggning till 1925 Stockholm 1925

46 Typexemplet är kapitlet ”Är det judiska Kahal det moderna Sovjet?” i Ford s 190ff samt ”Den all-judiska prägeln på det röda Ryssland” ibid s 248ff

47 Se exempelvis Hilaire Belloc som menade att ”grund finnes för påståendet att denna komplott av judar mot det gamla ryska samhället var tillkommen som hämnd av en förtryckt ras. Däri ligger en god del sanning. Säkert är att de flesta av de judar, som efter revolutionen fingo makten i de ryska städerna, törstade efter hämnd på den ryska statskroppen lika häftigt som vilket annat förtryckt folk som helst önskat sina förtryckares fördärv.” Belloc s 110. Även Nyström 1919 s 264 som menar att ”hämnd för flydda tiders judeförföljelser i ej ringa mån låg bakom denna judarnes aktivitet för omstörtningen af Ryssland o. a. kristna stater”.

48 Ericson, Lars Svenska frivilliga. Militära uppdrag i utlandet under 1800- och 1900-talet Lund 1996 s 188f

49 ibid

50 ”Iakttagelser och rön under en vistelse i Tyskland november månad 1921” Lista 5, Handlingar rörande Övetståthållarämbet. Krimavd. 6 roteln. Sakdossier. RA

51 Arthur Engbergs ledare i s-tidningen Arbetet 12 mars 1921.

52 För en undersökning av Engbergs syn på bolsjevismen och det judiska se Blomqvist, Håkan Socialdemokrat och antisemit? Den dolda historien om Arthur Engberg Stockholm 2001

53 Cohn s 155 och 161

54 Gitelman s 443ff

55 Cohn s 138

56 Angående den tyska medelklassens förhållande till antisemitismen se Cohn s 137ff och 173ff

57 André Gerrits pekar på det väldiga antal titlar kring bolsjevismen som judiskt hot, vilka utgavs under 20- och 30-talet i Tyskland och på andra håll. Ibid s 54

58 Fehst, Herman Bolsjevism och judendom utgavs i en förkortad upplaga på svenska av Svea Rikes förlag Stockholm 1935, och utgör en aktualiserad kvasivetenskaplig provkarta på 20-talets antisemitiska konspirationsmyt.

Antisemitismen och vänstern

– Inte alltid som eld och vatten
Håkan Blomqvist

Antisemitism placeras gärna på den politiska högerkanten, men antisemitiska uttryck har historiskt förekommit även inom vänstern och den socialistiska arbetarrörelsen. Det menar Håkan Blomqvist, samtidshistoriker vid Södertörns högskola och ansvarig utgivare för veckotidningen Internationalen, som forskar kring arbetarrörelse, nationalism och antisemitism, ett tema som återkommit i flera böcker, bl a Gåtan Nils Flyg och nazismen 1999 samt Socialdemokrat och antisemit? Den dolda historien om Arthur Engberg 2001. Till årsskiftet utkommer hans doktorsavhandling Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen.

”Det ligger i judendomens hela kynne att vara ‘cell’-byggare, att fräta sönder, inifrån uppluckra och förbränna. Ty judendomen har i sällspord grad varit parasitär. Den är lik dessa underliga växter, som icke ha sina rötter i jorden utan i andra växter, vilkas must och saft utgöra deras näring. Judendomen har varit och är den indoariska folkstammens mistel. Den kräver en ädel ras som näringskälla, och det vore orättvist att förneka, att den har klar blick för det bästa och livsdugligaste. Så har den judiska rasen blivit historiens förnämsta exploatör.”

Första gången jag stötte på orden var i ett litet silkestunt flygblad från föreningen ”Svenskhetens bevarande i Sverige”, tryckt 1940. Bladet var inlagt i den antisemitiska tidningen Dagens Eko som tillhörde floran av pronazistiska språkrör under kriget. Men citatet härrör inte från någon dåtida nazist utan från en av den svenska socialdemokratins klassiska hövdingar under mellankrigstiden, Arthur Engberg, av många ansedd som nummer två efter Hjalmar Branting. Orden hade en gång varit stort uppslagna på s-tidningen Arbetets förstasida där Arthur Engberg under tidigt 20-tal tjänstgjorde som chefredaktör. ”Om judarna”, löd rubriken över ledarartikeln som tog sin utgångspunkt i kritik av sovjetbolsjevismen: ”Överallt i ‘kommissariernas’ värld möter man juden. Det finns fog för påståendet att proletariatets diktatur i Ryssland i själva verket betyder judens diktatur över ryssen.” Bolsjevikrevolutionen var, varnade Engberg sina socialdemokratiska läsare, ett led i judendomens försök att erövra världen. Och den nybildade Kommunistiska Internationalens undermineringsarbete handlade, fortsatte han, just om judendomens ”kynne” att inifrån uppluckra, förbränna och fräta sönder de övriga raserna och den ”nationella folkstocken. (1)

Vad var detta? En klassisk antisemitisk agitationsartikel om hotet från den ”judiska världskonspirationen” på första sidan av den svenska socialdemokratins kanske främsta språkrör! Dessutom författad av tidningens chefredaktör och en av rörelsens mest framstående ledare. Studier av tidningens och partiets arkiv har inte kunnat röja några invändningar eller motreaktioner. Och artikeln var inte ensam i sitt slag. Engberg återkom då och då till temat och brännmärkte inte bara bolsjevismen som judisk. Även storfinansen, liberaler, konservativa. Dagens Nyheter, skönlitterära författare och den fördärvliga jazzmusikens upphovsmän kunde inkassera åthutningar om ”hebréer”, ”semiter” eller ”judar”.

Antisemitism placeras gärna på den politiska högerkanten, men att antisemitiska uttryck förekommit även inom vänstern och den socialistiska arbetarrörelsen har inte riktigt verkat höra till historien. Den tolkningen har dessvärre utgått ifrån en viss redigering av det historiska minnet i ljuset av fascismen, Tredje Riket och förintelsen av det judiska folket i Europa. Det var inte i bara människor, stater och samhällssystem som gick under när ”det korta 1900-talets” stormar av revolutioner, kriser och krig svepte över kontinenten från 1914 till -45. Hela idévärldar följde med rasmassorna och begravdes i bråten, för att bara sticka fram här och där som soliga flagor inför eftervärlden. Några av dessa härrörde från . arbetarrörelsen.

Antijudisk antikapitalism

”När allt kommer omkring”, skrev historikern Peter Pulzer en gång drastiskt, ”var antikapitalism en av de äldsta och mest naturliga formerna för antisemitism.” Orsaken låg i grundmurade föreställningar hos Europas kristna befolkningar om att det rådde ett oupplösligt samband mellan penningekonomin och judarna. Efter fördrivningen från Palestina utvecklades judarna till ett handelsfolk som upprätthöll handeln mellan Europa och Orienten efter den antika världens undergång. Genom den medeltida kristna kyrkans beslut isolerades judarna efterhand till näringar med anknytning till penninghantering, otillåtna för kristna. På så sätt kom judarna att tjäna en dubbel funktion. Ekonomiskt kunde de utföra uppgifter som gick på tvärs mot kyrkans förkunnelse men var viktiga för den medeltida ekonomin. Ideologiskt kunde de tjäna som varnande exempel på följderna av avfallet från den rätta tron. ”Penningjuden’ – från mytologin om Judas’ trettio silverpenningar till den medeltida penningutlånaren och schackraren – förankrades som en kraftfull stereotyp i europeiskt medvetande. Denna låg, med Henrik Bachners ord, ”färdigformulerad” vid kapitalismens genombrott.(2) Även om detta genombrott från slutet av 1700-talet innebar att judar relativt sett fick mindre betydelse inom den växande handels- och penningsektorn levde stereotypen vidare. Att judiska köpmanna- och finansfamiljer spelade en viktig roll i borgerliga kretsar som under 1800-talet vann ökat inflytande i centrala och västra Europa tycktes för många bekräfta stereotypen. Massorna hade, skrev den marxistiske historikern Isaac Deutscher, vant sig vid att identifiera juden först och främst med köpmän, mäklare, procentare och kapitalister och judarna hade blivit symbolen för dessa företeelser i folkens medvetande. ”Slå upp det engelska Oxford Dictionary”, manade Deutscher, och den vanliga betydelsen av ordet ”jude”. Det är en ”person av den hebreiska rasen” och ”snål procentare, som gör bra affärer.” Att handla som en jude betyder enligt uppslagsverket, citerade han, att ”lura och bedra”. Svenska uppslagsböcker och ordlistor formulerade sig inte annorlunda. ”Jude” kunde vara ”mosaisk trosbekännare” och tillhörig den judiska nationen eller, från 1870-tal, den ”semitiska rasen”, men också stå för ”utsugare” eller ”ockrare” i allmänhet. Att vända sig mot penningekonomins ökande inflytande, låneräntor, bankverksamhet och indrivning kunde ofta formuleras som att motsätta sig ”juden” — oavsett om den aktuella tvistefrågan inblandat judiska trosbekännare eller ej.

Det tidiga 1800-talets folkliga rörelser och protester från hantverkare, småbönder och andra vilkas villkor försämrades av näringsfriheten och industrikapitalismen riktades inte sällan mot ”judarna”, i samtliga av bemärkelserna ovan. 1820-talets antikapitalistiska tyska så kallade ”Hep! Hep! – upplopp”(3)-, vände sig mot judiska kreaturshandlare och finansmän och spred sig över såväl landsbygd som storstäder. En del av den folkliga franska radikalismen under revolutionerna kring 1830 och 1848 riktade sig mot ”judarna” i egenskap av den nya storbourgeoisie som under perioden växte i makt och rikedom. På våra breddgrader attackerades judiska butiker och bostäder i samband med hantverkarupploppen i Stockholm 1839 och 1848 och en starkt antijudisk radikalism kom att prägla den upproriska s k ”rabulistpressen”. Den kristet socialistiska Folkets Röst och mer liberalt jakobinska Fäderneslandet attackerade inte bara namngivna judiska företagare som ”juden Leja” och ”juden Berns”. Även enskilda medlemmar av den ”judiska nazionen”, som formuleringen hånfullt löd, kunde offentligt förföljas med anklagelser om incest, omoral och lurendrejeri. Detta samtidigt som tidningarna agiterade för hantverkarnas medborgerliga rättigheter och sociala trygghet gentemot överhetens maktfullkomlighet.

Denna typ av folklig antikapitalism i ett Europa som präglades av det äldre ståndssamhällets upplösning befann sig i stark kontakt med den kristna tron och symbolvärlden. ”Socialism” eller ”kommunism” uppfattades, då termerna användes, ofta som förverkligandet av evangeliets löften och moraliska lagar vars motsida utgjordes av det brott mot Guds vilja som judarnas eviga vandring på jorden var uttrycket för. I stereotypen ”penningjuden” sammanlöpte utsatta hantverkares och bönders motstånd mot penningekonomin med deras kristna tros uppfattningar om gott och ont. Antikapitalism och antijudiskhet kunde sammanfalla och inte sällan återfinnas i de tidiga s k ”utopiska socialisternas” budskap. Den franska socialismens föregångare Fourier, Proudhon, Toussenel och Leroux var visserligen inte alla kristna men förenade sin antikapitalistiska förkunnelse med uttalad antijudiskhet.

Marxismen

Med industrialismens triumf kom hantverkar- och ståndssamhället att tillhöra det förflutna. 1800-talets sista tre årtionden upplevde genombrotten för konstitutionella nationalstater, modernitet och kapitalism över stora delar av västra och centrala Europa. Kyrkans grepp försvagades till förmån för vetenskapens. Den nya sammanhållningsideologin nationalismen sökte hålla ihop moderniserade territorialstater där religionen knakade i fogarna. Sociala motsättningar kläddes inte längre främst i trons språk. Nationellt intresse och vetenskap var den nya tidens motiv. Även folkligt oppositionella idéströmningar som socialism och kommunism ömsade skinn. Istället för att utgöra radikala hantverkarläror på kristen grund förvandlades de till politiska doktriner med vetenskapliga anspråk. Med ”marxismen”, det idésystem som utvecklades inom den tyska socialdemokratin på 1880- och 90-talet, förvandlades antikapitalismen från tillbakablickande eller utopisk vision till radikal utvecklingsidé för proletariatets gränsöverskridande gemenskap. Därmed förändrades också synen på det judiska och kolliderade med den forna antijudiskheten.

Marx, själv från en judisk familj, hade som ung vänt sig ifrån det judiska med stark motvilja riktad mot både religionen och föreställningar om en judisk gemenskap värd att bevara. Han menade, i en numera omdiskuterad artikel, Zür Judenfrage från 1843, att judarna överlevt som en särskild kategori genom historien, inte för att de utvalts av Gud utan på grund av sin ekonomiska roll som handelsfolk. Den judiska religionen var, enligt den unge Marx, det ideologiska uttrycket för den rollen och skulle släppa sitt grepp först när människan kunde befria sig från religionens sociala orsaker. ”Juden”, i egenskap av penningutlånaren och ockraren, skulle likaså försvinna när penningen inte längre hade någon central betydelse för det mänskliga samhället. Marx formuleringar skulle idag betraktas som antisemitiska, men hindrade inte Marx själv från att vara anhängare av lika rättigheter för judar i ett Europa där dessa rättigheter ännu låg i framtiden. Ut ur ghettot, religionen och avgränsade nationaliteter till mänsklighetens universella förening, löd Marx och andra radikala judiska intellektuellas budskap före den stora nationaliseringen av Europas befolkningar.

För den europeiska marxistiska arbetarrörelse som växte fram på 1880-talet utgjorde den unge Marx’ funderingar kring ”judefrågan” ingenting av särskild vikt. Centralt var istället det universella budskapet och den sekulär utvecklingsidén som överskred liberalismen och istället för att avvisa industrialismen hoppades förverkliga dess möjligheter. Därmed placerade sig den nya arbetarrörelsen, socialdemokratin, i motsättning till äldre riktningar. I den franska socialismen ägde brytningen med en uttalat antijudisk socialism rum först i samband med Dreyfus-affären på 1890-talet. I Tyskland ägde skilsmässan rum på 1870-talet då antijudiska och kristna socialister under ledning av Adolf Stöcker bildade ett socialkristet arbetarparti som sökte vinna inflytande bland arbetarna. I Sverige visar en jämförelse mellan den unga svenska socialdemokratins politiska agitation och rabulisternas fyrtio år tidigare på en markant skillnad. Där Folkrösten 1850 envetet attackerade namngivna judiska ”capitalister” och ”penningemän”, handlade August Palms och efterföljarnas agitation om ”kapital” och ”samhällssystem”. Där ledande hantverkarsocialister som Frans Sjöberg 1850 vände sig helt mot medborgerliga rättigheter för judar var sådana rättigheter självklara för Palm och Branting och även Arthur Engberg.

Nationalism och rastanke

Det betyder emellertid inte att vi, när det gäller socialismens förhållande till judarna, kan teckna ”slutet gott, allting gott” efter introduktionen av marxismen i den europeiska arbetarrörelsen. Först, för att äldre religiöst präglade synsätt och språkbruk länge levde kvar i olika länders socialdemokratiska arbetarrörelser. ”Penningjuden” var en stereotyp som ibland återkom i agitationen både från kontinentens socialdemokratier och den svenska. När agitatorn Atterdag Wermelin på 1880-talet i den berömda pamfletten Kan sparsamhet rädda proletariatet brännmärkte roffarsamhället var måltavlan ”den rike judens begära och skrumpna ”procentarhjärta.” När upprorsskalden Leon Larsson ramade in den socialdemokratiska ungdomskongressen 1907 med dikten ”Vårt land” löd några av raderna:

Vårt land, o vårt väldiga fädernesland
Det äges av ockrande judar
Och landet är fjättrat i kedjor och band
Och lämnat åt penningens gudar.(4)

Av sammanhanget framgår betydelsen av det nationella i den socialdemokratiska arbetarrörelsens budskap efter sekelskiftet. Med nationalismens oinskränkta herravälde kunde få politiska rörelser längre undvika temat. Vem representerade bäst Sverige, ja, vem var egentligen mest svensk? I kapplöpningen om svenskhet hamnade judar och judiskhet återkommande i skottgluggen, från olika håll. August Strindberg hade på 1880-talet gycklat med ”penningjuden” men också med ”hovjuden”, stereotypen för inställsamma s k skyddsjudar som sökte hålla sig väl med fursten. Framträdande svenska judar inom den konservativa högern eller litterära etablissemanget kunde angripas på liknande sätt från vänster. Under Strindbergsfejden 1910 attackerades kritikern Oskar Leveran för sin ”hebreiska oförmåga” att greppa det äktsvenska djupet hos folkets främste diktare. Och högermannen Sven Hedin hånades för sin storsvenska rustningsagitation av den unge Arthur Engberg som 1914 skrev:

Sven Hedin som svenskhetens tolk! Hör du inte, hur det äkta i svenskt folklynne skrattar ironiskt och hånfullt? Ser du icke det medlidsamma löjet på den svenske allmogemannens läppar, när hovbugaren Sven von Hedin presenterar sitt halvsemitiska väsen såsom äktsvenskhetens fullödigaste uttryck?

Till nationalismens tid hörde också rastänkandet som i över ett sekel, från mitten av 1800-talet till 1970-talet, utgjorde en dominerande vetenskapligt grundad föreställning. Få betydelsefulla politiska och ideologiska strömningar kunde stå utanför den idéstrukturen utan stred om tolkningar och prioritet. För vänstern i bred mening – från socialister till liberaler – vette tolkningarna i allmänhet mot en önskan att minska skillnaderna eller betona andra frågor, som politiska rättigheter och sociala förändringar. Men även hos det tidiga 1900-talets arbetarrörelse och liberaler finner man lätt djupgående rasresonemang, ofta i replik mot konservativa synsätt. I striden om svenskheten kunde även hänvisningen till ras riktas mot det judiska. Botanikprofessorn Bengt Lidforss, socialdemokratins förste framstående akademiker, förenade tidens rasvetenskapliga rön med det socialistiska budskap han förde ut i tidningen Arbetets spalter kring sekelskiftet. Att den svenska socialismen måste bygga på ”germansk grund” såg han som givet, liksom att judarna representerade något artfrämmande i förhållande till detta germanska. I hans artiklar återkom de bekanta framställningarna om den ”judiska andans” oroliga rotlöshet, ytliga kosmopolitiska och parasitära karaktär såsom de utvecklats genom förvandlingen av den äldre religiösa antijudiskheten till dess sekulära uttryck från 1870-talet, den moderna rasinriktade antisemitismen.

Klasskamp och judisk socialism

Den marxistiska arbetarrörelsens syn på denna moderna antisemitism utgjorde den tredje faktorn av betydelse. Länge betraktades antisemitism som uttryck för äldre förhållanden dömda att försvinna i takt med upplösningen av det medeltida skråsamhället och judarnas ghettotillvaro. Med lika medborgerliga rättigheter, sekularisering och proletariatets internationella förening skulle såväl antijudiskhet som judisk – liksom annan nationell – egenart tona bort. Kampen mot antisemitism kunde vid enstaka tillfällen lyftas fram mer. spelade i allmänhet ingen framträdande roll. Det var proletariatets gemensamma klasskamp tvärs över nationella och andra skillnader som på köpet skulle förpassa alla andra former av förtryck till historien. När den internationella socialdemokratiska kongressen i Bryssel 1891 manades av amerikanska judiska socialister att fördöma antisemitismen i Europa beslutade ombuden prompt att gå vidare på dagordningen. Proletariatet hade gemensamma intressen och skulle inte splittra sig i ras och nation, argumenterade man.

Genom nationaliseringen av Europas befolkningar förändrades emellertid förutsättningarna och de socialdemokratiska. arbetarrörelserna bekände sig till nationalitetens värde och självbestämmanderätt. Vanligen knöts dock denna nationalitet till territorium varför transnationella folk som judarna hamnade utanför. Här framträdde en fjärde faktor av betydelse i sammanhanget. Med det växande genomslaget för national- och raskategorier kunde, som vi såg hos Lidforss, nationella stereotyper kring det judiska produceras även från vänster. Som svenskt, tyskt och franskt försågs också judiskt med sina national- eller rasegenskaper. Men dessa formulerades inte ur den judiska gemenskapen själv utan från ett överordnat majoritetsperspektiv. Därmed kunde judiskhet förses med många av antisemitismens kännemärken av den typ Lars M Andersson observerat i den vänsterinriktade skämtpressen på 1910-talet.(5) Det var först när den judiska arbetarrörelsen själv växte ut till en socialistisk massfaktor efter första världskriget som äldre och nyare antijudiska stereotyper tenderade att försvinna ur socialdemokratins offentlighet.

Både socialdemokratin och kommunismen fördömde antisemitism under mellankrigstiden, en hållning som skärptes när deras huvudmotståndare, fascismen, placerade rasrenhet och judehat överst på sin agenda. Den judiska socialismen utvecklade också sin kraft inom de båda riktningarna, i form av s k bundister och vänstersionister på den socialdemokratiska sidan och genom betydande grupper judiska kommunister bland revolutionärerna. Uttryck för .antisemitism eller nonchalans inför denna, kunde trots det sippra in i dåtidens vänster så att säga ”från sidan”, under trycket av mellankrigstidens radikalisering av nations- och rastänkandet. När tyska kommunister i början på 20-talet försökte vinna ungdomar från den framväxande nationalsocialistiska rörelsen argumenterade en av partiledarna, Ruth Fischer själv judinna, att den som kämpade mot judiskt kapital redan var en klasskämpe ”även om han inte vet om det.” Och den svenska socialdemokratins första folkhemstid på 30-talet lämnade inte stort utrymme för solidaritet med förföljda judar från Tyskland. I Sovjetryssland upplöste Stalin 1929 kommunistpartiets judiska sektioner och satte punkt för perioden av en mer självständig radikal jiddishkultur. Även om judar också i fortsättningen kunde inneha ledande positioner inom det sovjetiska politiska, ekonomiska och kulturella livet kunde stalinismen återkommande spela ut det antisemitiska kortet i interna partistrider och utrensningar. Den s k ”läkarkomplotten” strax före Stalins död 1953, var det mest framträdande exemplet, men långtifrån ensamt. 1948, året då staten Israel utropades som självständig stat, med sovjetiskt stöd, och det kalla kriget efter den s k ”Pragkuppen” eskalerades, slog repressionen till mot den autonoma judiska regionen Birobidzjan och en antisemitisk kampanj mot judisk kultur och judiska intellektuella inleddes över hela Sovjetunionen. Arresteringsvågorna svepte bort Birobidzjans ledare och uttryck för judisk kultur fördömdes som ”nationalism”. Även i det sovjetockuperade Östeuropa efter kriget kunde antisemitiska tendenser tidtals få genomslag, som under Slanskyprocessen i Tjeckoslovakien och Gomulkas ”antisionistiska” kampanj i Polen 1968.

Ändå är det ingen överdrift att påstå att antisemitismen under det korta 1900-talet i huvudsak utvecklades till i första hand den extrema högerns och fascismens vapen gentemot inte bara judarna utan hela det politiska fält som i någon mening kunde betraktas som vänster, demokratiskt eller liberalt, socialistiskt eller kommunistiskt.

Arthur Engbergs formuleringar under 1920-talets första hälft befann sig ännu i den historiska skarv där antisemitism utan större konvulsioner kunde uttryckas från alla politiska läger. Tjugo år senare, när Engberg själv hörde till nazismens och antisemitismens motståndare i Sverige, fiskades hans formuleringar begärligt upp av nazistbladen som inte hade någon svårighet att hitta i de äldre förråden. Att dessa nyttjas flitigt än idag är ingen nyhet. När Ahmed Ramis Radio Islam 1989 fälldes för hets mot folkgrupp var det just för att ha citerat Arthur Engbergs artikel från 1921. Och det räcker med en blick i svenska nynazisters och antisemiters arsenal för att finna återbrukade inventarier även från äldre vänstersammanhang.

En synnerligen verkningsfull egenskap hos antisemitismen genom tiderna tycks nämligen ha varit dess fundamentala lösaktighet: fågel eller fisk, höger eller vänster? I historiens väldiga magasin tycks det ha funnits en variant för alla.

Håkan Blomqvist

(En kortare version av artikeln finns i tidskriften Expo nr 2/2005)

1. Arbetet -”Om judarna” 12 mars 1921
2. Henrik Bachner Återkomsten. Antisemitismen i Sverige efter 1945 Stockholm 1999. En långtifrån invändningsfri men viktig undersökning av vänstern och antisemitismen/HB
3. Betydelsen av termen ”Hep, hep” är osäker, men kan ha avsett vallpojkarnas rop vid indrivning av fåren.
4. Leon Larsson ”Vårt land.” Fram Kongress-nummer 1907, s 3
5. Lars M Andersson, En jude är en jude är en jude. Representationen av ”juden” i svensk skämtpress omkring 1900— 1930 Lund 2000

Från Tidsignal 2/2005

Antisemitism och sionism – i vänsterperspektiv

Inledning
Håkan Blomqvist

Israel-Palestinakonflikten utgör en skärningslinje i världspolitiken och avtvingar alla politiska krafter ställningstaganden. Striden om palestiniernas rättigheter och den judiska staten ställer frågor om gränser; mellan människor, mellan rättfärdigt och orättfärdigt, legitimt statsintresse och övergrepp, motstånd och terrorism – men också mellan politisk opposition, rasism och antisemitism. Tidsignal låter i föreliggande nummer ett antal olika vänsterröster uttrycka sig kring antisemitism, sionism och Israel-Palestinakonflikten.

-Man kan inte vara hård nog mot dom där. Om bara Hitler hade fått hållas litet till hade vi sluppet eländet nu.
Jag tappade förvirrat hakan – oförberedd, svarslös. Det är länge sedan nu. Jag arbetade som vaktmästare på ett storsjukhus i Stockholm, första jobbet efter skolan, och hade tagit mod till mig. Flygbladet från den lilla vänstergrupp jag gått med i under 68-vågen fördömde massakern på palestinier i Jordanien under den s k svarta september 1970. ”Feodalfascisten Hussein har axlat Dayans blodiga mantel”, minns jag än de första raderna som anspelade på Jordaniens kung och Israels överbefälhavare. Några av gubbarna på vaktmästeriet, eller ”utearbetet”, verkade politiskt intresserade så harklande överräckte jag mitt blad med ett ”det kanske är lite hårt skrivet, men…”

Israels ställning i den svenska opinionen var på den tiden mycket stark, något palestinskt folk fanns aldrig med i bilden under mina skolår. Även inom stora delar av vänstern i bred mening var stödet för Israel närmast självklart. Inom socialdemokratin förstås, vars israeliska broderparti länge satt vid regeringsmakten och som gärna framhöll Israel som exempel på demokratisk socialism. Det var den israeliska fackföreningsrörelsens, Histadruts, starka ställning med arbetarinflytande och fackföreningsägda företag, det var kollektivistiska jordbrukskibbutzer. Att resa på kibbutz kunde för ungdomar i väst vara ett sätt att se världen och praktisera internationell solidaritet i någon form av socialistiskt perspektiv, inte olikt att senare resa som brigadist till Kuba eller Nicaragua. Syndikalisterna och deras tidning Arbetaren var tidtals närmast kampanjorgan för Israelsolidaritet och den arabiska nationalism som riktades mot Israel betraktades som reaktionär eller närmast feodal. Sexdagarskriget 1967 inledde en uppluckring av sympatin liksom bildandet av palestinska PLO och de olika palestinska gruppernas anslutning till vänstervågens sätt att betrakta imperialism och nationell befrielsekamp utifrån sekulära vänsterperspektiv. Naturligtvis hade även Sovjetunionens och Kinas ställningstaganden betydelse. Aret 1970 hade den radikala ”68-vänstern” sedan länge identifierat sina internationella strävanden med nationella befrielserörelser i tredje världen och räknade även palestinierna dit. Men ännu var den etablerade opinionen proisraelisk och hade svårt att ens erkänna ”palestinaproblemets” existens. Att fördöma massakrer på palestinier krävde hårda ord för att höras. Positivt mottagande av ett rasande flygblad till stöd för palestinierna var oväntat. Men kommentaren chockerande.

I Henrik Bachners idéhistoriska avhandling Återkomsten söker författaren leda i bevis att det var vänstervågen på 60- och 70-talet som genom ovarsam israelkritik öppnade dörren för återkomsten av antisemitiska teman i den offentliga debatten.’ Det är ett vanskligt företag. Sammanflätningen av enskilda formuleringar och exempel till en sammanhängande antisemitisk diskurs lider av klassiska svagheter. Representativitet, intensitet och avsikt kommer i skymundan. Forskaren tenderar att konstruera ett eget mönster och samband som knappast var synliga eller levande för aktörerna själva. Formuleringar laddas med eftervärldens betydelser. Ändå finns flera viktiga observationer — och reflektioner, i synnerhet kring avsaknaden av minne eller den bristande beredskapen.

Erfarenheten av antisemitismen och förintelsen hade under de första efterkrigsdecennierna i både väst och öst knutits tätt och unikt till nazismen. Antisemitism och nazism var en och samma sak. Över den brett accepterade och lösare europeiska antisemitism som under mellankrigstiden närvarat i många politiska och kulturella läger hade en slöja av glömska dragits. Auschwitz gjorde även konventionella rasbiologiska betraktelser, religiösa förkunnelser och vardagsuttryck kring ”penningjudar” och ”schackrare” misskrediterade. I stället för en djupgående uppgörelse med ett betydelsefullt europeiskt arv trädde den politiska lojaliteten med den nybildade staten Israel. Antisemitismen skyfflades undan med Tredje Rikets bråte.

För den generation som drogs med i 60- och 70-talets vänsterpolitik fanns inga starka egna minnen från en tid då skolläraren talade rasegenskaper, prästen judarnas skuld och butiksföreståndaren om ”schackerjudar.” Ibland kunde en gammal farmor undslippa sig ord eller en uppslagsbok lägga ut texten som rostiga lämningar från en annan tid. På skolgården kunde någon vara ”kuljude” — men vare sig judar eller antisemitism närvarade i de flesta icke-judars vardag. 68-generationen kände sällan till antisemitismens bredare kodspråk. Antisemitism förstods genom nazismen.

Det var på gott och ont. Uttalad antijudiskhet och förföljelser av judar betraktades som höger och reaktionärt och något att bekämpa. Men det bidrog också till bristande beredskap inför antisemitismens andra ansikten – och till häpenheten. Som inför den gamle vaktmästaren på ”utearbetet”. Va, var karln nazist? Nej, han talade med nostalgi i rösten om Stalin och ogillade kapitalismen. Eller som inför de härliga killarna med ”mellanösternbakgrund” i centralköket som skänkte av sina sista ören till palestinainsamlingen, men tillade ”ner med judarna!” Vi försökte övertyga oss att de menade Israel och sionisterna, att det var en språkfråga… Och visst, de hörde till undantagen. I allmänhet var vänsterfolk och palestinavänner, även från Mellanöstern, noga. Motståndet gällde sionismen, imperialismen och den israeliska statens förtryck, inte judarna. Ja, många av de mest aktiva var sj älva judar. Flygbladet om svarta september hade skrivits av Marcel Cohen, tysk judisk trotskist i svensk landsflykt sedan 30-talet och en av eldsjälarna både i vänstern och i kritiken av sionismen.(2) Därför var det också med förvirrat obehag vår egen grupp, ”trotskisterna”, tvingades erfara hur just Marcel och andra kamrater vid några tillfällen angreps av politiska vänsterrivaler för sin judiskhet. Eller snarare för sin ”kosmopolitism” och ”utländskhet” som knöts till deras judiska namn. Det var inte allmänt, inte det centrala, men kunde formuleras som en sarkasm eller politisk gliring mot vad som ansågs vara deras överdrivna internationalism. ”Mar-cäll Ko-äng”, ”Rä-ne Köck-äl-bärs” eller ”Känn Lo-is” var ”importprodukter” som på så sätt skulle betraktas som främmande fåglar och osvenska inslag man inte behövde ta på riktigt allvar — eller i värsta fall som utländska agenter för främmande intressen.(3) Återigen, det var inget överordnat tema i vänsterns strider, men förekom – och fick flera i vår egen strömning att söka ökad kunskap om antisemitismen och höja garden. För några, bland andra Marcel själv, bidrog erfarenheten till att slutligen — när vänsteruppsvinget bedarrade och alternativen upplöstes — söka sig till sionismen som en slags sista judisk försvarslinje inför det han erfarit i ett liv.

Konflikten Palestina-Israel utgör en skärningslinje i världspolitiken, där det israeliska statsintresset understöds av världens starkaste militära och politiska makt, USA, medan de fördrivna palestinierna möter stark sympati från människor, inte minst i tredje världen, som vänder sig mot imperialism, kolonialism och rasism. Frågor kring antisionism och antisemitism kommer därmed ofrånkomligen att tvingas hantera ställningstaganden kring Palestina-Israel konflikten. Samtidigt utgör antisemitismen ett europeiskt arv och en europeisk idéstruktur med djupa rötter. Det är i spänningsfältet mellan dessa faktorer föreliggande nummer av Tidsignal formulerats i ett försök att från vänster närma sig frågor kring antisemitism och antisionism, ur både dagsaktuellt och historiskt perspektiv. I en inledande historisk betraktelse visar Håkan Blomqvist att antisemitism och vänsterkrafter inte alltid varit som eld och vatten. Både i reformistiska och mer revolutionära socialistiska sammanhang har historiskt förekommit uttalat antisemitiska företrädare och uttryck. Något som också bör finnas med i vårt kollektiva minne inför dagens problematik. Och som en högst aktuell påminnelse om vad som kan ske när ett vänsterinriktat antiimperialistiskt tänkande ”vittrar sönder”, varnar Staffan Beckman, en av den svenska palestinarörelsens pionjärer på 60-talet, mot antisemitiska konspirationsteorier som nu sprids av reaktionära arabiska och andra krafter kring Palestinafrågan. Samma typ av frågor som diskuterades i början av 70-talet har åter fått brännande aktualitet, både genom denna reaktionära agitation och Sharonregimens hållning: Kan man bekämpa den israeliska statens och sionismens politik utan att ge uttryck för antisemitism?

Samtliga författare som berör saken tar på ett eller annat sätt ställning för palestinska rättigheter och befinner sig i opposition till den israeliska politiken. Däremot har de olika synsätt på sionismen, från Enzo Traverso som inte vill ”ifrågasätta dess historiska legitimitet som judisk nationell rörelse” till Lennart Grosin som vill beteckna även arbetarsionismen som en högerriktning besläktad med nationalsocialism. Här finns Judith Butter som ”investerat känslomässigt i staten Israel” men är kritisk mot dess nuvarande uttryck och vill ha en grundläggande förändring av den israeliska staten, just för att hon har ”dessa starka känslor”. Medan Grosin lyfter fram just icke-nationella strömningar inom judendomen.

Likt Michael Warschawski, israelisk fredsaktivist, vänder de sig mot att anklagelser om antisemitism riktas mot kritik av Israel och stöd åt palestinska krav — men oroas även i olika grad av reell antisemitism, i arabvärlden och Europa. Att, av rädsla för denna antisemitism, trappa ner protester mot den israeliska ockupationspolitiken vore emellertid, hävdar de, en ogärning som skulle ge antisemitismen kort på hand. ”Inte i mitt namn”, har istället blivit lösenordet för judiska kritiker som vänder sig mot Israels politik. Endast genom att bekämpa all rasism och allt förtryck – antiislamism som antisemitism, förtryck av palestinier och förföljelser av judar – kan, framhåller Traverso och Warzawski, vänstern bana väg för en annan utveckling.

I polemik mot dem som, av kritik eller stöd, gör judiskhet och sionism till en ofrånkomlig kombination, framhåller Lennart Grosin andra strömningar inom judendomen, både religiösa och sekulära. Till uttryck för ”reformjudendom” räknar han även den judiska socialiströrelsen Bund som fram till andra världskriget organiserade betydande judiska massor i Polen och det forna ryska imperiet. Jiddischkulturen, vars radikala uttryck utvecklades bland annat kring Bund, berörs av musikern Dror Feiler, ordförande i European Jews for a Just Peace. I en personligt hållen intervju berättar han om sitt förhållande till jiddischkeit och den brokiga östjudiska kultur som ofta präglades av radikalism och rebelliska vänstertraditioner. Hur dessa vänstertraditioner attackerades av mellankrigstidens antisemitism och framställdes som uttryck för en judisk världskonspiration. skildrar Håkan Blomqvist i en glimt från en kommande bok. Föreställningen om bolsjevikrevolutionen 1917 som uttryck för ett judiskt maktövertagande utgjorde en vanlig hotbild under de första mellankrigsåren som även återspeglades i svensk offentlighet. När antisemitiska röster, från nynazister till islamister och nationalister av Radio Islams typ, idag sprider myter om l judiska konspirationer bakom ii september och västmedias lojaliteter, går de i gamla hjulspår. Nyss var det kommunismen som, i antisemitens ögon, var judarnas verk.

Den tyske historikern Mario Kessler, specialist på arbetarrörelsens förhållande till antisemitismen, granskar kritiskt den tyska arbetarrörelsens svagheter i bemötandet av de antisemitiska rörelser som till sist besegrade den. Bidraget påminner om att vänster och socialism ingalunda utgjorde några automatiska ideologiska garantier i detta sammanhang. En påminnelse som hade varit till min egen hjälp för trettio år sedan och bör ha sin plats även bland dagens aktivister. ”Den verkliga vänstern, som är antirasistisk och antikolonialistisk, behöver inte bevisa sitt engagemang i kampen mot den antisemitiska pesten”, skriver Warschawski i en stridslysten formulering. Kesslers bidrag rubbar möjligen den historiska tillförsikten i det påståendet.

Anne Hedéns betraktelse över hur förintelsen skildrats genom filmen pekar här på en omständighet värd att reflektera över, som går långt utöver filmens värld. Från att i äldre produktioner ha fått symbolisera något annat och bredare — imperialismens konsekvenser eller antikommunismens hänsynslöshet — har folkmordet på judarna i senare filmiska berättelser koncentrerat sig till det judiska lidandet självt. Den observationen fick mig att minnas ett störande samtal med Lena Einhorn på hemväg efter en gemensam bokpresentation för några år sedan. ”Jovisst, har vänstern uppmärksammat förintelsen och judeförföljelser, men alltid för att peka på något annat! Aldrig för att uppmärksamma det judiska lidandet i dess egen rätt.” Något i den stilen. Jag tyckte det var orättvist och kunde vid hemkomsten påminna mig flera historiska exempel.

Ändå finns här en reell problematik som inte heller detta tidskriftsnummer annat än snuddande berör – eller rentav återspeglar, genom sitt val av utgångspunkter Det var när den tyska arbetarrörelsen sj älv attackerades och hotades av den organiserade antisemitismen som den uppmärksammade antisemitismen och började gå till motangrepp. Det var, som den uppmärksamme läsaren redan noterat, närvar egen lilla gruppering angreps, flera av oss började ta frågan på större allvar. Och det är när palestinasolidariteten och vänstern kritiseras för antisemitism, vi publicerar ett tidskriftsnummer i frågan. Det var ju också den judiska socialismen själv, i form av framväxten av Bund och andra, som fick ta itu med att organisera sitt självförsvar och efter hand väckte den internationella arbetarrörelsens intresse och sympati. Men den mekanismen gällde inte enbart judarna. Först när förtryckta grupper själva gjorde sig synliga och sökte hävda sig kunde deras ”egen rätt” också börja inkluderas av andra. Universalistiska budskap, som de från vänster, bärs alltid fram ur begränsade omständigheter och får sin räckvidd bestämd genom dessa. Vidden utökas vid mötet med andra som förenar budskapet med sitt eget. Kring förra sekelskiftet var det judarna i centrala och östra Europa, på 1960-talet de fördrivna palestinierna. Inte minst judiska radikaler och internationalister som bar upp universella program om demokrati och mänskliga rättigheter vidgade cirkeln. Och till paradoxen i sammanhanget kan läggas att det ofta varit just radikaler av judiskt ursprung som inom socialismen representerat det universella och sökt motstå rekylerna mot återgång till isolerande gruppidentitet och rivalitet. Ja, att transformera det judiska lidandet till en mänsklighetsfråga, att söka förstå det i vidare sammanhang och låta det bränna som påminnelse om oförrätter och misshandel av andra förtryckta har tillhört det rikaste i judisk tradition. ”Älska din nästa såsom dig själv – ty han är som du”. påminner Grosin om en tolkning av torans huvudprincip. Betyder det att författarna i detta häfte glömt det judiska ”självet” eller tvärtom — att de uttrycker något i dess kärna?

Håkan Blomqvist

1. Henrik Bachner Återkomsten. Antisemitismen i Sverige efter 1945 Stockholm 1999.
2. För en liten biografisk hågkomst om Marcel Cohen se ”Marcel Cohen är död” i Håkan Blomqvist Socialismens sista sommar. Essäer om 1900-talets förhoppningar och sorger Stockholm 2002.
3. De raljanta fonetiska omskrivningarna för Marcel Cohen, René Coeckelberghs och K Lewis är från Lars Gustafsson, Kurt Wickman Marxism eller trotskism. Oktobers förl. Uppsala 1972, s 246.

Från Tidsignal 2/2005