Etikettarkiv: Kamp

Världsrevolutionens nya uppsving

Teser antagna av 9:e Världskongressen

Vid den återföreningskongress som hölls 1963 antog den internationella trotskistiska rörelsen teserna om ”Världsrevolutionens aktuella dialektik”, som behandlade förhållandet mellan världsrevolutionens tre stora sektorer i dagens värld – den koloniala revolutionen, den politiska revolutionen i de byråkratiskt degenererade arbetarstaterna och den proletära revolutionen i imperialistländerna. Under de fem år som förflutit sedan dess har världsrevolutionen lidit många allvarliga motgångar men även vunnit nya segrar, av vilka den mest betydelsefulla var den revolutionära resningen i Frankrike i maj 1968. Som en följd härav fortsätter det globala styrkeförhållandet att förändras till imperialismens nackdel, en ännu tydligare växelverkan mellan världsrevolutionens tre huvudsektorer har framträtt, och deras inbördes dynamik har undergått en viktig förändring – den revolutionära kampen inom imperialistländerna själva intar i dag en viktigare plats i denna globala process än den har gjort under de senaste tjugo åren.

Det gäller att fastställa innebörden av dessa förändringar och därav dra slutsatser rörande världsrevolutionens huvudsakliga perspektiv under den period som ligger framför oss. Samtidigt har den senaste tidens utveckling gjort det möjligt att detaljerat besvara en lång rad ideologiska frågor vilka diskuteras inom den internationella revolutionära rörelsen.

I. Den imperialistiska motoffensivens nederlag och de nya relationerna mellan världsrevolutionens tre sektorer

Efter den kubanska revolutionens seger råkade den koloniala revolutionen utan tvivel i ett dödläge. Ingen ny arbetarstat tillkom på tio år.

I själva verket led den koloniala revolutionen från början av sextiotalet en rad uppseendeväckande motgångar: militärdiktaturernas maktövertagande och massrörelsernas tillfälliga tillbakagång i Brasilien och Argentina (de båda största latinamerikanska staterna), störtandet av Lumumbas regim i Kongo, av Nkrumahs i Ghana och av Ben Bellas i Algeriet, den indonesiska kontrarevolutionens seger i oktober 1965, Förenade Arabrepublikens och Syriens militära nederlag under sexdagarskriget i juni 1967 – det är de främsta milstolparna inom vart och ett av den koloniala revolutionens epicentra: Latinamerika, det svarta Afrika, arabvärlden och Sydöstasien.

Vilka specifika orsaker dessa motgångar än hade, så fanns det två generella orsaker till att den koloniala revolutionen kom till ett stillestånd i början på sextiotalet. Å ena sidan hade den koloniala bourgeoisins och de småborgerliga nationalistregeringarnas förmåga att för en viss tid leda massornas antiimperialistiska kamp – en från början av välkända historiska skäl mycket begränsad förmåga – nått sitt slut.

Den koloniala revolutionen hade nått den punkt varifrån den inte kunde utvecklas vidare utan att övergå i en socialistisk revolution – och härför saknades den subjektiva faktorn. Å andra sidan hade den amerikanska imperialismen dragit sina egna slutsatser av den kubanska revolutionens seger och övergick alltmer öppet till att med militärt våld slå ned alla revolutionära rörelser i vilka den skymtade risken för en permanent revolution. Den mötte sådana revolutioner allt mer metodiskt med en global kontrarevolutionär strategi.

Fångade i en fälla mellan massorna, som sökte klart revolutionära, socialistiska lösningar, och imperialismen, som sökte krossa sådana tendenser, nådde ledare av Sukarnos, Nkrumahs, Nassers och Nehrus typ, som under femton år hade dominerat scenen i de halvkoloniala länderna, slutet av sin era.

Eftersom bildandet av nya revolutionära avantgarden (t. o. m. av fidelistisk typ) låg långt efter denna process, så övergick initiativet under lång tid till den amerikanska imperialismen med dess CIA-finansierade komplotter, dess kontrarevolutionära interventioner och dess alltmer omfattande aggressionskrig.

Ett ekonomiskt uppsving i USA, som sammanföll med dessa mer direkta och öppna kontrarevolutionära initiativ, gjorde det möjligt för imperialisterna att utan någon samtidig attack mot USA-proletariatets levnadsstandard under fem-sex år med tiotals miljarder dollar finansiera dessa projekt, från ”militärmissioner” och ”antigerilla” i Latinamerika till kriget i Vietnam, inklusive vidmakthållandet av dussintals flyg- och flottbaser över hela världen.

Yankee-imperialismens makt, expansion och arrogans tycktes etter dess misslyckanden på femtiotalet nå nya höjder, både i förhållande till den koloniala revolutionen och i maktkampen med Sovjetunionen.

Vietnamkriget blev höjdpunkten på denna imperialistiska kontraoffensiv. Det blev även situationens vändpunkt. De vietnamesiska massornas okuvliga motstånd gav den koloniala revolutionen tillfälle att omgruppera sina styrkor och komma igen inom flera viktiga sektorer, samtidigt som de interimperialistiska motsättningarna samt motsättningarna inom USA:s imperialistiska samhälle skärptes. Till och med återupplivandet av direkta massaktioner mot byråkratin i de byråkratiskt degenererade arbetarstaterna stimulerades delvis av den vietnamesiska revolutionens djupa inflytande på de politiskt mest medvetna arbetarmassorna världen över. Genom att eskalera sin aggression mot den vietnamesiske revolutionen sökte den amerikanska imperialismen inte bara blockera revolutionens frammarsch inom ett område av uppenbar ekonomisk och strategisk betydelse (Thailand, Malaysia, Indonesien), den försökte inte bara stävja en segerrik revolution i Asien, vilken skulle innebära en katastrof i världsskala för det internationella imperialistiska systemet. Den ville skrämma de exploaterade massorna i alla koloniala och halvkoloniala länder, ja i hela världen, och genom ett avskräckande exempel klargöra att de inte kunde beträda revolutionens väg utan att ställas öga mot öga med världens mäktigaste militärmaskineri och betala ett fruktansvärt pris i blod och lidande för varje försök att befria sig från kapitalismens ok. Sålunda antog utgången av konfrontationen i Vietnam avgörande betydelse.

I dag har de vietnamesiska massornas revolutionära stridbarhet, som är utan motstycke i nutidshistorien, blockerat imperialisterna och hindrat dem från att uppnå sin aggressions främsta mål. Och de vietnamesiska massorna har uppnått denna seger trots den helt otillräckliga hjälp de fått från arbetarstaterna (med den mäktigaste bland dem, Sovjetunionen, som huvudansvarig), trots det oupphörliga tryck som Kreml och dess agenter utövar för att tvinga den vietnamesiska revolutionen att visa sig mera ”resonlig” gentemot sin angripare och låta honom ”rädda ansiktet”, trots den icke mindre otillräckliga omfattningen av den internationella solidaritetsrörelsen för den vietnamesiska revolutionen, vilken inte har lyckats förmå avgörande skikt av imperialistländernas proletariat till handlingar som effektivt kunde blockera det imperialistiska krigsmaskineriet.

Tetoffensiven 1968 visade att den vietnamesiska revolutionen förfogar över enorma offensivstyrkor, även bland massorna i städerna, och att de kontrarevolutionära interventionsstyrkornas militära situation har försämrats. Samtidigt fick de amerikanska imperialisterna genom aggressionens upptrappning vidden av sitt dilemma klar för sig.

Ty om det är sant att ett strategiskt återtåg inför de vietnamesiska revolutionsstyrkorna endast kan uppmuntra de revolutionära krafterna i kringliggande stater och över hela världen, så har krigets förlängning samma effekt i de kringliggande länderna, i Thailand och Burma, där gerillarörelsen märkbart utvecklats, lika väl som i Indonesien, där vietnamkriget paradoxalt nog börjat underminera resultatet av imperialismens största framgång på senare tid – den indonesiska revolutionens nederlag i oktober 1965. Samtidigt har nu en sektor av den amerikanska bourgeoisien med bestörtning insett att inte ens USA:s kolossala resurser är tillräckliga för att samtidigt finansiera kärnvapenkapprustningen med Sovjetunionen, det ”konventionella” vietnamkriget, konsolideringen av kapitalismens världssystem och det minimum av reformer som krävs för att mildra de sociala spänningarna inom själva moderlandet. Det pris som imperialismen i ekonomiskt hänseende fått betala för vietnamkrigets fortsättning har varit en accelererad inflation med åtföljande kris i det internationella valutasystemet, skärpta inbördes motsättningar mellan imperialiststaterna, reducerad ”hjälp” till bourgeoisien i kolonialländerna och ett bakslag i ”kriget mot fattigdomen” i USA, som avsågs mildra det afro-amerikanska problemets explosiva karaktär. Utöver den subjektiva stimulans som de vietnamesiska massornas segerrika motstånd kom att innebära för ett avantgarde av svarta och studenter i USA, har vietnamkriget haft objektiva effekter som möjliggjort både en exempellös breddning av fredsrörelsen och en radikalisering av de svarta massorna, vilket tillsammans skapat den mest explosiva situation som USA upplevt sedan 1929-36.

Det står sålunda klart att den amerikanska imperialismen misslyckats i sitt försök att hejda världsrevolutionens flodvåg.

Det finns ett trefaldigt historiskt skäl till detta misslyckande. Som redan framhållits i ”Världsrevolutionens aktuella dialektik” innebär imperialismens oförmåga att stabilisera det ekonomiska och politiska läget i de halv-koloniala länderna objektiva möjligheter till massrörelsernas snabba återhämtning. Indonesien – där det allvarliga nederlaget i oktober 1965 följdes av ännu allvarligare inflation, tillbakagång av produktivkrafterna, hungersnöd och allmän fattigdom – erbjuder ett typiskt exempel på imperialismens oförmåga att under någon längre tid undertrycka den koloniala revolutionen. Imperialistländernas egna sociala och ekonomiska system är laddade med gamla och nya motsättningar, som med jämna mellanrum alstrar spänningar och kriser, vilka kan stimuleras av den koloniala revolutionens frammarsch. Slutligen kan inte ens historiens mäktigaste stat ha tillräckliga resurser att effektivt spela rollen av världspolis i en värld där det kapitalistiska systemet ifrågasätts av majoriteten av människosläktet, i synnerhet som alla försök till varaktig militär, diplomatisk, ekonomisk och finansiell samverkan imperialiststaterna emellan strandar på de kvarstående interimperialistiska motsättningarna, dvs. ytterst på konsekvenserna av den kvarlevande privata äganderätten till produktionsmedlen och den kvarlevande borgerliga nationalstaten.

Vietnamkriget har vederlagt sovjetbyråkratins bedrägliga argument att den fredliga samexistensens strategi skulle medföra ett fredligt framträngande av revolutionen i världen, enbart som ett resultat av förändringen i den globala maktbalansen, medan revolutionskrig eller väpnade uppror skulle medföra risk för ett världsomfattande kärnvapenkrig. I verkligheten har ingen revolution kunnat avancera eller segra utan att kollidera med imperialismens militära intervention. Revolutionens internationella utvidgning förblir det enda sättet att tvinga imperialismen att sprida sina styrkor och att försvaga den över hela världen. Hotet om ett kärnvapenkrig kvarstår ovedersägligt – inte på grund av det ena eller andra revolutionskriget, utan på grund av förekomsten av kärnvapen i imperialistländerna, och främst i USA. Detta hot kommer att kunna utplånas en gång för alla endast genom att kapitalismen i USA störtas.

Den imperialistiska motoffensivens misslyckande uttrycker ytterst det faktum att den globala maktbalansen redan är alltför ogynnsam för imperialismen för att denna skall kunna vända strömmen i periferin. Det råder inget tvivel om att den internationella situationen skulle ha kunnat utvecklas på ett för revolutionen betydligt gynnsammare sätt om det funnits ett internationellt revolutionärt ledarskap, i stånd att organisera alla antiimperialistiska och antikapitalistiska styrkor i en enad front och sätta en global revolutionär strategi mot imperialismens globala kontrarevolutionära strategi. Men t. o. m. utan att konfronteras med ett effektivt internationellt revolutionärt ledarskap var imperialismen oförmögen att stjälpa maktbalansen. Så snart de förtryckta och exploaterade klasserna i världen (eller åtminstone deras mest medvetna grupper) blivit varse det avgörande faktum, att i dagens värld ett hjältemodigt litet land som Vietnam förmår hålla historiens största imperialistiska krigsmaskineri i styr, började en ny och allvarlig ytterligare försämring av maktbalansen ur imperialismens synpunkt.

För det första har dess motsättningar och svårigheter ökats på många fronter, den koloniala revolutionen i Sydöstasien har på nytt stimulerats, och imperialiststaternas inbördes motsättningar har skärpts. För det andra har det nederlag som imperialismen lidit i periferin av sitt system bidragit till att på nytt aktualisera den revolutionära krisen i systemets centrum inklusive USA (tack vare de svarta massornas kamp). Det första exemplet härpå var det revolutionära uppsvinget i Frankrike i maj 1968.

Det råder ett uppenbart subjektivt och objektivt samband mellan den vietnamesiska revolutionens segerrika motstånd och den revolutionära kampens uppflammande i imperialismens centra.

Subjektivt stimulerade detta motstånd bildandet av ett nytt ungt avantgarde i imperialistländerna, bidrog till att göra detta oberoende av de traditionella reformistiska och stalinistiska apparaterna, att utveckla dess stridbarhet och allt större djärvhet under ständigt vidgade konfrontationer med de traditionella partierna, med bourgeoisien och den borgerliga statsapparaten.

Objektivt har vietnamkrigets ekonomiska och finansiella konsekvenser förvärrat dollarkrisen, ökat spänningarna inom det internationella valutasystemet, skärpt motsättningarna mellan imperialiststaterna och på så sätt absorberat de reserver med vilka den internationella bourgeoisien skulle ha kunnat mildra effekterna av 1966-67 års recession. Under trycket av alla dessa ekonomiska faktorer har bourgeoisien i nästan alla imperialiststater tvingats gå till attack mot arbetarnas levnadsstandard och mot en del landvinningar som av arbetarna betraktades som säkrade (särskilt den fulla sysselsättningen och icke-konventionella förmåner). Detta stimulerade i sin tur en åter uppflammande klasskamp i sektorer som mindre effektivt kontrollerades av fackföreningsbyråkratin och skakade den relativa sociala stabilitet som under den föregående perioden rått i de flesta imperialistländer.

Det är denna skärpning av de sociala motsättningarna inom det imperialistiska samhället – stimulerad av de objektiva och subjektiva effekterna av den misslyckade imperialistiska motoffensiven mot den koloniala revolutionen – som svarar för den objektiva möjligheten av ett nytt revolutionärt uppsving i Västeuropa. Detta uppsving, som sammanfaller med slutet på de reformistiska illusionernas era samt med slutet på massornas politiska apati i de byråkratiskt degenererade eller deformerade arbetarstaterna i Öst- och Centraleuropa, har på djupet förändrat de inbördes relationerna mellan världsrevolutionens tre huvudsektorer. De första tecknen på detta var de jugoslaviska studenternas aktion i juni 1968, dess bredd och dess höga politiska nivå, och de tjeckoslovakiska arbetarnas växande stridbarhet och politiska radikalisering från augusti 1968.

Under två decennier hade världsrevolutionens tyngdpunkt flyttats till de koloniala och halvkoloniala länderna: den kinesiska revolutionens seger sammanföll med nederlaget för den revolutionära efterkrigsvågen i Västeuropa och McCarthyismens uppgång i USA. I dag varslar majrevolutionen i Frankrike 1968 en historisk vändpunkt. Den djupgående krisen i England, som påverkat samhället, ekonomin och den parlamentariska demokratin, det förrevolutionära läget i Spanien, de västtyska arbetarnas uppvaknande ur deras långa passivitet, den växande massrörelse som skakar Italiens sociala och politiska struktur – allt detta är tecken på att det inte rör sig om ett isolerat eller flyktigt fenomen. Att man t. o. m. i USA bevittnar en radikaliseringsvåg utan motstycke sedan trettio år tillbaka visar att det rör sig om ett djupgående och universiellt fenomen.

Det nya revolutionära uppsvinget i Västeuropa innebär inte att den koloniala revolutionen har förlorat sin betydelse. Tvärtom, en av de mest dramatiska följderna av detta revolutionära uppsving skulle kunna bli att imperialismen tvingas till en global omfördelning av sina finansiella och militära resurser, vilket skulle kunna reducera trycket på många av den koloniala revolutionens fronter och gynna dess återuppflammande och förnyade frammarsch.

Det nya revolutionära uppsvinget medför att styrkor av huvudsakligen proletär karaktär samt avantgardeströmningar som återknyter till den revolutionära marxismens och den proletära demokratins traditioner kommer att befinna sig i stridens centrum, att deras organisations- och aktionsformer kommer att avsevärt närma sig de proletära revolutionernas leninistiska norm. Härigenom kommer proletariatet och dess mest värdefulla och karakteristiska traditioner att anta ökad betydelse inom världsrevolutionens totala process. Detta kommer att utöva ett djupt inflytande på förloppet och formen av både den koloniala revolutionen och den politiska revolutionen i de byråkratiskt degenererade eller deformerade arbetarstaterna. Det kommer även att bidra till att väcka det amerikanska proletariatet, vars inträde på scenen kommer att bli den avgörande faktor som hindrar imperialismen att utlösa ett kärnvapenkrig i det ögonblick då den konfronteras med den slutgiltiga krisen av sitt behärskningssystem. Det kommer att gynna uppbyggandet av IV Internationalen, av de nya revolutionära masspartier vars tillkomst den söker främja och av dess egna sektioner och broderorganisationer.

Il. Det nya revolutionära uppsvinget i Frankrike och dess internationella konsekvenser

Den revolutionära kris som i Frankrike i maj 1968 utlöstes av studentstrejken och de nattliga barrikadstriderna den 10-11 maj var den mest omfattande revolutionära mobiliseringen i Västeuropa på trettio år. Den nådde ut till befolkningens mest utpräglade marginalgrupper och drog med sig en betydande del av den nya medelklassen. Den borgerliga staten var under nästan två veckor paralyserad. Demonstranternas stridbarhet ledde till många direkta konfrontationer med säkerhetsstyrkorna. Det förekom många spontana initiativ att sätta massornas makt och kontroll mot statliga myndigheters, företagsledningars och andra i det kapitalistiska systemet integrerade institutioners.

Under några dagar (24-30/5) ställde majrevolutionen faktiskt objektivt den borgerliga regimens fall och maktens erövring på dagordningen. Bristen på ett alternativt ledarskap eller element till ett sådant med tillräcklig auktoritet bland arbetarna tillät de traditionella ledningarna, främst CGT:s och franska KP:s, som hade majoriteten av arbetarna bakom sig, att förråda rörelsen och inrikta den på ekonomiska mål. I kampen för dessa visade arbetarna en stridslust som vid flera tillfällen undandrog sig det officiella fackliga ledarskapets kontroll. Utom genom sin omfattning skiljer sig majrörelsen 1968 från det franska proletariatets tidigare mobiliseringar (1936 och 1944-47) genom följande karakteristika:

1. Den utlösande faktorn var denna gång inte en valseger (”Folkfrontens”) eller den militära segern av en arbetarstat i allians med imperialistdemokratierna, utan en kamp som fördes av studenterna, gymnasisterna och stora grupper unga arbetare. Denna kamp var revolutionär till sin form (konfrontation med statsmakten) och till sin politiska nivå (kamp för socialism och internationalism).

2. Det revolutionära avantgardet, som var politiskt oberoende av de traditionella ledningarna (inklusive den stalinistiska), antog vid flera demonstrationer i Paris massdimensioner.

3. Den internationella kontexten. 1936 utvecklade sig massornas kamp i Spanien och Frankrike under hotet av nazismens utbredning i Europa och stalinismens utveckling i dess mest monstruösa form i Sovjetunionen. Majkrisen 1968 inträffade efter den vietnamesiska Tet-offensivens seger, och sammanföll med studentrevolter i flera imperialistländer, samt med en ny antibyråkratisk rörelse i arbetarstaterna (Novotnys fall).

4. Den speciella roll som den studerande och arbetande ungdomen spelade som rörelsens utlösande faktor och spjutspets. Under den traditionella arbetarrörelsens stagnation, apati och reformism, de politiska och fackliga apparaternas mer eller mindre långtgående integrering i den borgerliga staten, missförstod eller ignorerade det etablerade samhället ungdomens behov och förväntningar. Resultatet blev att ungdomen förkastade det traditionella ledarskapet, inklusive stalinisternas. De senares prestige hade dessutom i stor utsträckning underminerats under de föregående åren genom ”avstaliniseringen”, konflikten mellan Kina och Sovjetunionen, och slutligen genom deras otillräckliga försvar av den vietnamesiska revolutionen mot den amerikanska imperialismens aggression. Neokapitalismens oförmåga att tillfredsställa denna ungdoms materiella och kulturella behov och arbetslöshetens återuppträdande bland ungdomen skapade de objektiva förutsättningarna för denna radikalisering. Ett av dessa striders nya karakteristika var massdeltagandet av de mycket unga.

Trots sin bredd hade det politiskt oberoende avantgardet vid rörelsens början inga andra organisationer till sitt förfogande än små politiska gruppbildningar (trotskister, maoister och anarkister). Dess fotfäste inom företagen var obetydligt – där saknades visserligen inte stridslystna, men den fackliga apparaten hade under årtionden undertryckt alla minoriteter och utestängt alla som misstänktes gå emot KP:s linje t. o. m. från de lägsta fackliga befattningarna. Dessutom hade studenterna och gymnasisterna å ena sidan och de unga arbetarna å den andra före rörelsens början ingen kontakt med varandra. Det var först under loppet av de studentledda aktionerna som de unga arbetarna i avsaknad av någonting att samlas kring i fabrikerna dagligen i allt större skaror slöt upp kring studentaktionerna.

KP- och CGT-ledarnas förräderi kan sammanfattas sålunda:

– De motsatte sig studenternas revolutionära kamp, och gjorde allt som stod i deras makt för att hindra studenterna att politiskt och organisatoriskt få kontakt med arbetarna.

– De delade upp de olika arbetarkategorierna (det enskilda näringslivets, den förstatligade sektorns, de statsanställda) i stället för att förena dem under ett gemensamt program.

– De vägrade proklamera allmän generalstrejk under förevändning att en sådan redan de facto existerade. Deras verkliga skäl var att de ville undvika föra fram den enda paroll som motsvarar en sådan strejk – den politiska parollen om kamp om makten.

– De underhandlade utan hänsyn till arbetarnas önskemål och antog ovärdiga avtal, som arbetarna på stående fot förkastade.

– De tog aldrig det ringaste initiativ för att mobilisera de strejkande, utan nöjde sig med att antingen hålla dem instängda i fabrikerna eller skicka dem hem för att göra ingenting.

– De angrep och förtalade oupphörligen ”vänsterextremisterna” och uppmuntrade i förtäckta ordalag fysiskt våld mot dem, som i det förflutna, men de organiserade aldrig arbetarna till självförsvar mot de reaktionära banden och statens förtryckarstyrkor.

– De ställde aldrig parollen om upplösning av de förtryckarstyrkor som insatts mot studenterna (Mobilgardet, CRS).

– De svek försvaret av ”utländska” militanter mot regimens förtryck (affären Cohn-Bendit) och satte sålunda sina fraktionsintressen före den proletära internationalismen. – De tog aldrig offentligt avstånd från Mitterands och Mendès-Frances manöver och fortsatte att springa efter Vänsterfederationen för att åstadkomma ett ”gemensamt program”, som inte hade något att göra med den politiska situationen.

– De intog en tvetydig hållning till det referendum som de Gaulle vid ett tillfälle proklamerade.

– De försökte aldrig störta de Gaulle, och de var de första att acceptera hans beslut om allmänna val.

– De ville inte utnyttja en rörelse i socialistisk riktning utan eftersträvade i stället en ”ny demokrati” av borgerlig typ.

Detta KP:s förräderi var den franska kapitalismens trumkort sedan denna hade varit paralyserad i över femton dagar och dess väpnade styrkor inte kunnat komma tillrätta med ens en del av rörelsen, som förutom större och mindre städer svept med sig stora delar av bondebefolkningen.

Trots detta förräderi har de franska arbetarna inte besegrats. De ekonomiska strejker i vilka rörelsen splittrades upp blev i regel framgångar, av olika omfattning inom olika industrier men på det hela taget avsevärda. Majoriteten av arbetarna är inte frustrerade. Dessutom inser en växande minoritet det traditionella ledarskapets förräderi. Under rörelsens förlopp lärde sig arbetarna på nytt klasskampens metoder som inte hade använts på femton-tjugo år (militanta gatudemonstrationer, trots mot lagen rörande strejkvarsel, demonstrationsvarsel o. d.) samt dessa metoders överlägsenhet gentemot petitioner och andra lagliga tillvägagångssätt, parlamentariska åtgärder osv. Arbetarna förbigick vid flera tillfällen sina ledare, speciellt när de förkastade Grenelle-överenskommelserna; ledarnas auktoritet led avbräck. De fortsatta strejkerna karakteriserades av påtaglig stridbarhet i många viktiga sektorer, och de provokationer som organiserades av regeringen och företagen utlöste ofta, ledarskapet till trots, militanta gensvar (Renaultfabrikerna i Flins).

Till majrevolutionens viktigaste framgångar hör, förutom uppkomsten av ett avantgarde till vänster om kommunistpartiet, olika former av maktdualism. Dessa företeelser, av varierande omfattning och varaktighet, är beviset på att majrörelsen gick långt utöver en kamp för enbart ekonomiska och sociala krav, och att en del av dem som deltog i den medvetet hade satt målet betydligt högre.

Majrörelsen 1968 var ett första ännu ofullkomligt verkställande av ett övergångsprogram. Det började förverkligas i fabrikerna (där frågan om arbetarkontroll och arbetarstyre ställdes i flera fall), för att inte tala om den offentliga servicesektorn, som helt eller delvis styrdes av sin personal. En liknande utveckling ägde rum i de fria yrkena, specialistyrkena, inom idrottsvärlden, alltid i motsättning mot de officiella institutionerna. Tendensen fick sitt starkaste uttryck inom undervisningsväsendet på alla stadier.

Ett bokslut på detta område kommer att ge många bidrag till ett konkret övergångsprogram för Frankrike. I fabrikerna bör frågan om arbetarkontrollen såsom förövning till arbetarstyre stå i centrum för avantgardisternas intresse. Den sammanhänger direkt med frågan om demokratiskt valda kommittéer. En av rörelsens största svagheter var att i nästan alla fall bakom namnet ”strejkkommitté” dolde sig de lokala fackliga exekutivkommittéerna, inbördes förbundna medelst fackföreningarnas byråkratiska apparat. I de flesta fall förmedlade de CGT-ledningens politik till arbetarna. Men verkliga strejkkommittéer, demokratiskt valda av alla strejkande (organiserade eller ej), kunde ha blivit ett äkta uttryck för basens vilja och länkats samman i ett icke-byråkratiskt nätverk, där ett verkligt revolutionärt ledarskap kunnat göra sig gällande.

En annan viktig landvinning av majrörelsen 1968 representeras av de traditionella arbetarpartiernas minskade inflytande på universitets- och läroverksungdomen. För första gången sedan stalinismens uppkomst är de revolutionära krafterna i dag istånd att vinna politisk och t. o. m. organisatorisk hegemoni över ett helt socialt skikt, visserligen ett numerärt svagt marginalskikt jämfört med industriproletariatet men icke utan förbindelser med detta (yrkesskolor, sysselsättning av studenter och akademiker inom näringslivet osv.), för att inte tala om möjligheten till subjektivt inflytande, särskilt på de unga arbetarna. Det är en vital uppgift för de franska revolutionärerna att utforma ett övergångsprogram som kan befästa denna politiska hegemoni och detta massinflytande oaktat oundvikliga variationer som följer av studentmiljöns sociala natur.

Dessa två väsentliga landvinningar av majrevolutionen 1968 har skapat betydligt gynnsammare villkor för upprättande av ett revolutionärt parti. Detta kan ännu inte vara något massparti. men är redan mer än en vanlig propagandagrupp, det är redan istånd att mobilisera och aktivera större styrkor vilka kan öva inflytande på ett begränsat proletärt avantgarde. I denna förbättring av villkoren för tillkomsten av ett revolutionärt parti ligger majrevolutionens viktigaste resultat, den bästa garantin för att det inte rör sig om en isolerad explosion utan om början till en serie våldsamma strider, som kommer att utbreda sig under en period av några år. Genom att åter aktualisera den socialistiska revolutionen på den europeiska kontinenten har den revolutionära resningen i Frankrike skapat nya relationer mellan världsrevolutionens tre sektorer (den proletära revolutionen i de imperialistiska länderna, den koloniala revolutionen och den politiska revolutionen i arbetarstaterna). Den har börjat skapa möjligheter att övervinna de deformeringar och motsättningar som kännetecknat världsrevolutionens utveckling under de senaste tjugofem åren. Den har på ett dramatiskt sätt förnyat den revolutionära marxismen, som IV Internationalen ensam aldrig upphört att försvara. Den har även berikat oss med många erfarenheter inom de mest skilda områden.

Den revolutionära krisen i Frankrike har redan haft följder i de halvkoloniala länderna, främst i Latinamerikas stora städer (Rio de Janeiro, Buenos Aires, Santiago de Chile, Mexico City) och i länder där den franska imperialismen ännu utövar ett stort inflytande (Dakar). Detta uppsving gav Vietnam och det socialistiska Kuba den största hjälp de hittills har fått.

Den revolutionära krisen i Frankrike har redan haft viktiga återverkningar i Jugoslavien. Solidaritetsdemonstrationer för de franska studenterna har också ägt rum i Tjeckoslovakien. I egna syften organiserade den kinesiska ledningen stora demonstrationer för solidaritet med det franska proletariatets aktioner. I de andra arbetarstaterna, dvs. Sovjetunionen och de östeuropeiska arbetarstaterna, förvrängde regeringarna den franska revolutionsrörelsen på ett ännu skamligare sätt än l’Humanité; de lade uteslutande tonvikten på arbetarnas ekonomiska krav, förtalade ”vänsterextremisterna” och stödde de Gaulle i de mest kritiska ögonblicken. De började inte kritisera honom förrän efter det att rörelsen hade blivit förrådd av de stalinistiska ledarna.

Men det kommer inte att dröja länge förrän sanningen om händelserna i Frankrike blir känd, och de stalinistiska lögnerna kommer bara att öka motståndet mot byråkratin. Förtrycket mot de intellektuella och universitetsstuderande under senare år visar att även i Sovjetunionen studenterna kommer att spela en mycket viktig roll vid en revolutionär massresning mot det byråkratiska väldet. Maj 1968 har avsevärt påskyndat den politiska revolutionens process i Sovjetunionen.

Den revolutionära krisen i Frankrike gav uttryck åt och stimulerade tendenser som föreligger i nästan alla europeiska länder.

Den socialistiska revolutionen i Europa frystes sedan den revolutionära efterkrigsvågen brutits genom Stalins överenskommelser med imperialistdemokratierna i Jalta, Teheran och Potsdam. Den socialistiska revolutionen i Europa var tyngd av den ryska revolutionens stalinistiska degeneration, den tyska arbetarklassens nederlag 1933, den spanska revolutionens nederlag strax före andra världskriget. Nu har för första gången en mäktig revolutionär framstöt öppnat nya perspektiv för Europas arbetare. Krisen drabbade Frankrike först på grund av dess ekonomiska situation (vilken förblivit prekär trots de förändringar som den franska kapitalismen genomfört under efterkrigstiden) och den politiska situation som gaullistregimen hade skapat, där man utåt åstadkom ett intryck av ”stark stat” men i praktiken dagligen eliminerade de buffertar som en representativ parlamentarisk regim kunnat erbjuda. På de mest väsentliga områdena härskade en enda mans eller en ytterst liten grupps oinskränkta vilja.

I grund och botten uppvisar neokapitalismen samma bräcklighet i alla Europas länder; resningen i Frankrike var bara ett varsel om alla de kriser som snart kommer att uppstå i Europa.

Objektiv nödvändighet tvingade de europeiska kapitalisterna till en koncentration av produktivkrafterna inom den gemensamma marknadens snäva, reaktionära ram. Samma objektiva nödvändighet kommer inom den europeiska arbetarrörelsen att aktualisera den revolutionära marxismens högsta uttryck, den revolutionära massinternationalen. De uttryck för proletär internationalism som kännetecknade det revolutionära avantgardets gatudemonstrationer i maj bevisar att skapandet av den revolutionära massinternationalen snart kommer att bli ett huvudproblem för det revolutionära avantgardet i Europa och i hela världen.

III. Slutet på den långa imperialistiska högkonjunkturen

Imperialismen genomgick – i USA sedan början av andra världskriget, i Västeuropa och Japan sedan efterkrigstidens återanpassningsperiod – en långvarig ekonomisk expansion, som kunde jämföras med kapitalismens mest framgångsrika tidigare perioder, om den ej överträffade dem.

Visserligen var den globala kontexten nu en annan: expansionen sammanföll denna gång inte med en utvidgning utan med en krympning av det geografiska område där kapitalet fritt kunde exploatera arbetskraften. Det rörde sig inte om en oavbruten högkonjunktur. Den imperialistiska ekonomin vidkändes under denna period (utom i Västtyskland) många recessioner, vilka alla utgjorde påminnelser om kapitalismens oförmåga att lösa sina inneboende ekonomiska motsättningar. Parallellt med den expanderande imperialistiska ekonomin fanns en ännu snabbare växande ekonomi i arbetarstaterna och en närmast stagnerande ekonomi i de koloniala och halvkoloniala länderna; både dessa företeelser underströk krisen i det världskapitalistiska systemet.

Slutligen bör man hålla i minnet att den imperialistiska ekonomins expansion, framför allt i Västeuropa, inte alstrades automatiskt av spontant verkande ekonomiska krafter. Tvärtom, den var ett resultat dels av de reformistiska och stalinistiska ledningarnas förräderi mot den europeiska arbetarklassens revolutionära möjligheter efter kriget, dels av den massiva hjälpen från USA-imperialismen, som omedelbart efter krigsslutet koncentrerade alla sina krafter på att konsolidera och återuppbygga kapitalismen i Västeuropa.

Men dessa reservationer förtar inte på något sätt omfattningen och vikten av denna långvariga expansion av den imperialistiska ekonomin. Det faktum att den imperialistiska ekonomin kunde genomgå en sådan högkonjunktur trots att fjorton länder befriat sig från kapitalistisk exploatering, att kolonialväldenas upplösning och en minskande betydelse av koloniala överprofiter för den imperialistiska ekonomin kunde sammanfalla med en osedvanlig expansion av denna, måste erkännas och förklaras.

Att förneka sådana uppenbara fakta är inte att ”bevara den orubbliga tilltron till arbetarklassens revolutionära möjligheter” – det är att omvandla grundvalen för detta förtroende, en strikt vetenskaplig verklighetsuppfattning, till dogmatisk, religiös humbug, ovärdig marxismen. Men att begränsa analysen till aktuella fakta utan att påvisa de djupgående, långsiktiga tendenserna, utan att klargöra de grundläggande motsättningarna och därmed påvisa deras historiska begränsning, skulle betyda att man fallit offer för vulgärempirism. Det skulle betyda att man blev fången i en borgerlig och småborgerlig ideologi, som i alla tonarter förklarat att kapitalismen upptäckt hemligheten med den kontinuerliga, ”stabiliserade” expansionen och den garanterade fulla sysselsättningen.

De revolutionära marxisterna har lyckats undvika detta dubbla misstag. De har gett en totalanalys av anledningarna till den imperialistiska ekonomins långvariga expansion, en analys i överensstämmelse med den allmänna marxistiska teorin.

Denna expansion framkallades av en accelererad teknologisk förnyelse, stimulerad av exceptionellt höga rustningsutgifter under en följd av mer än 20 år (30 år i USA) – ett unikt fenomen i kapitalismens historia. Detta resulterade i en mera systematisk industrialisering inom de flesta imperialistiska stater, som medförde en verklig revolution av den sociala strukturen i länder som Frankrike, Italien, Japan och Spanien, där böndernas betydelse, befolkningsmässigt och ekonomiskt, snabbt sjönk. Denna expansion skyddades mot allvarliga periodiska överproduktionskriser genom en systematisk och avsiktligt organiserad permanent kredit- och penninginflation. Högkonjunkturen upprätthölls medelst en enorm, exempellös skuldsättning. Överproduktionen avskaffades inte; dels doldes den av den inflationistiskt alstrade köpkraften, dels frystes den i form av en växande överkapacitet inom en rad industrier (kol, varvsindustri, stål, textil, petrokemiska produkter, och inom en snar framtid utan tvekan bilindustrin.)

Denna marxistiska analys ledde till tre slutsatser: För det första att huvuddrivkrafterna i denna långvariga expansion successivt kommer att mattas, vilket kommer att framkalla en allt häftigare konkurrens imperialistländerna emellan. För det andra att en medveten tillämpning av den keynesianska ”antirecessionella” tekniken kommer att skärpa den världsomfattande inflationen och det konstanta nötandet på valutornas köpkraft samt slutligen ge upphov till en mycket allvarlig kris i det internationella valutasystemet. För det tredje att dessa två faktorer tillsammans kommer att ge upphov till ökande, begränsade recessioner som kommer att leda utvecklingen i riktning mot en allmän recession i den imperialistiska ekonomin, visserligen ej jämförbar med den stora depressionen 1929-32 vare sig i omfattning eller varaktighet, men dock omfattande alla imperialistiska länder och betydligt allvarligare än de senaste 20 årens recessioner. Två av dessa förutsägelser har redan inträffat. Den tredje kommer att göra det i början av 70-talet.

Oundvikligheten av den kapitalistiska ekonomins cykliska konjunkturväxlingar bekräftades på ett slående sätt av Västtysklands första verkliga recession 1966-67. Denna, som sammanföll med Storbritanniens femte recession efter kriget, påverkade nästan alla länder i det kapitalistiska Europa; endast Italien undgick den, eftersom landet redan haft en allvarlig cyklisk nedgång 1964. Denna recession, den allvarligaste i Europa sedan andra världskriget, ökade det totala antalet arbetslösa till tre miljoner. Men eftersom den inträffade samtidigt med en högkonjunktur i Japan och med en utveckling i den amerikanska ekonomin som karaktäriserades av början till en högkonjunktur, följd av en lätt, kortvarig nedgång, kunde en allomfattande recession i den imperialistiska världen med knapp nöd avvärjas.

Trots att recessionen förblev begränsad till de främsta imperialistiska länderna i Västeuropa har den redan allvarligt skärpt rivaliteten inom imperialismen. Pundets devalvering, de åtgärder Johnson-administrationen vidtog för att ”försvara dollarn”, den maskerade devalveringen av den franska francen i november 1968, de japanska bilindustriernas invasion på de europeiska och amerikanska marknaderna, konkurrensen mellan de europeiska och nordamerikanska trusterna inom EEC, det kapitalistiska Europas egna besvärligheter med den ekonomiska integrationen (skenbart beroende på att gaullismen vägrade Storbritannien inträde i EEC, men i själva verket på de främsta bourgeoisiernas fruktan och tvekan inför en allmän avmattning i den internationella imperialistiska ekonomins expansion) – detta är de viktigaste uttrycken för denna interimperialistiska rivalitet. Den leder otvetydigt mot en ny och mer avancerad fas av kapitalkoncentration – i många fall internationell kapitalkoncentration –och tenderar därigenom generellt att höja överproduktionskapaciteten, öka skulderna och minska profiterna för de monopolistiska trusterna. Konkurrensen och kapitalkoncentrationen, som är ett resultat av en första avmattning i tillväxttakten, måste i sin tur leda till dess ytterligare avmattning.

Alla dessa faktorer samverkar till att nöta bort den grund på vilken det i 30 år varit möjligt att bygga en kolossal pyramid av skulder och inflation. Förtroendet för den internationella kapitalistiska ekonomins två så kallade ”reservvalutor”, dollarn och pundet, har grundligt skakats. Detta har tenderat att hämma expansionen av kapitalismens internationella handel och de internationella betalningsmedlens expansion. En återgång till guldmyntfot är omöjlig i en kapitalistisk värld på nedgång, i kamp med starka antikapitalistiska krafter. Man skulle riskera att framkalla en ekonomisk kris som systemet inte kan bära.

Men samtidigt strider en fortsatt internationell inflation allt tydligare mot intressena hos en växande del av den internationella bourgeoisien. Det minskade förtroendet för dollarn tenderar att successivt begränsa den internationella likviditetens expansion vid en tidpunkt då denna är i högsta grad nödvändig för att återuppliva högkonjunkturen. Denna motsättning belystes av New Delhi-konferensens misslyckande och de imperialistiska ländernas oförmåga att öka sin ”hjälp” till de halvkoloniala länderna (vilken i första hand är en hjälp till deras egen exportindustri), samtidigt som de första tecknen visar att den interimperialistiska handelns expansion är på upphällningen.

Utan tvekan förfogar den amerikanska imperialismen över tillräckliga reserver och resurser för att kunna använda keynesianska metoder en tid till utan direkta angrepp mot den amerikanska arbetarklassens levnadsstandard. Men nödvändigheten att göra slut på den kroniska bristen i betalningsbalansen tvingar fram en allvarlig begränsning av det internationella valutasystemets inflationistiska expansion. Detta ökade allmänna deflationistiska tryck påtvingar ett växande antal imperialistiska länder en gemensam disciplin inom finans- och penningväsen, som i stor utsträckning är oberoende av den ekonomiska politik deras tillfälliga regeringar väljer att föra. Därigenom dras de, den ena efter den andra, in i en allmän strömning som inom några år leder till en allmän recession.

Ett av den imperialistiska ekonomins mest slående drag efter andra världskriget var frånvaron av någon internationell synkronisering av recessionerna. De amerikanska recessionerna 1949, 1953, 1957 och 1960, som fick mer eller mindre direkta följder i Storbritannien och en rad mindre imperialistiska länder, sammanföll med en ihållande högkonjunktur i Västtyskland. Den japanska recessionen inträffade inte förrän 1965, då den franska och italienska ekonomin redan åter var på uppgång. Och de tyska och brittiska recessionerna 1966-67 åtföljdes av en högkonjunktur i Italien och Japan och en åtminstone delvis vidmakthållen högkonjunktur i USA.

Denna recessionernas uppsplittring i tid och rum har uppenbarligen effekten att minska omfattningen och varaktigheten av ekonomins nedgång. Exportökningen kompenserar vid varje tillfälle den minskade försäljningen på hemmamarknaden. Orsaken härtill är, att om än recessionen ytterst beror på nedgång av investeringar, dvs. utveckling av överkapacitet och således ”fryst” överproduktion, så framkallas den dock omedelbart av statliga åtgärder: kreditrestriktioner och en deflationistisk politik, som antingen avser att utjämna betalningsbalansen eller att ”dämpa den överhettade ekonomin” eller bådadera. Det var den allmänna expansionstendensen och den internationella inflationen, vilka tillsammans möjliggjorde denna allmänt tillämpade monetära och finansiella manipulering i den imperialistiska världen.

Dessa båda stimuli har redan börjat försvagas och väsentligt börjat reducera varje imperialistisk regerings marginaler för egna manövrer. Wilson-regeringen fick sig en dyr läxa när den internationella storfinansen praktiskt taget påtvingade den en devalvering som var otillräcklig för att den brittiska bourgeoisien skulle kunna vinna tillbaka sina förlorade internationella marknader. Som följd av det nära internationella samarbetet mellan centralbankerna tenderar nedgången av dessa två stimuli att framtvinga en allt striktare penningpolitisk disciplin. Detta medför en närmare samordning av penningpolitiken i de viktigaste imperialistiska länderna, vilket förr eller senare gör en synkronisering av de ekonomiska recessionerna ofrånkomlig.

Synkroniseringen av recessionerna har sina rötter i själva produktionsprocessen. Den avspeglar ytterst kapitalets ökande internationalisering och utjämningen av de olika imperialistiska ekonomiernas produktivitetsnivåer och konkurrenskraft. Under dessa villkor krymper utrymmet för finansiella och monetära manövrer avsevärt. Varje manöver, vare sej det gäller deflation, devalvering eller protektionism, medför omedelbart negativa konsekvenser för ekonomin i andra imperialistiska länder och tvingar dem till en liknande kurs. I själva verket uttrycker det nära samarbetet mellan centralbankerna på en medveten nivå den objektiva oförmågan hos de imperialistiska staterna, t. o. m. de starkaste, att samtidigt undandra sig den interimperialistiska rivalitetens krav och undgå den monetära vedergällning som ofrånkomligen följer av varje försök att förbättra de egna konkurrenspositionerna med hjälp av lämpliga finansiella åtgärder.

Historiskt sett har det annalkande slutet på den internationella imperialistiska ekonomins långvariga expansion 1940-65 djupare orsaker än monetära problem, kreditsystem eller de borgerliga staternas interventionistiska politik. Det innebär att den motsättning som råder mellan produktivkrafternas expansion och det privata ägandets bromseffekt, och som kapitalismen under en hel period med olika hjälpåtgärder lyckades undertrycka, åter mäktigt stiger till ytan. Effektiviteten av dessa åtgärder sviktar. Den permanenta inflationens stimulerande effekt neutraliseras av de negativa verkningar som denna inflation har på världshandeln. Den stimulerande effekten från rustningsindustrin minskar i en situation där denna industri nått kolossala proportioner, och där en återupplivning av högkonjunkturen skulle kräva en höjning av militärutgifterna som inte ens den amerikanska ekonomin skulle kunna bära. Den allt tydligare relativa utarmningen av de halvkoloniala länderna reducerar mer och mer den del av imperialismens totala industriella produktion som de kan absorbera. Handeln mellan de imperialistiska länderna, som växte enormt under den långvariga expansionen, begränsas alltmer av konkurrensen mellan de imperialistiska länderna och den tilltagande utjämningen av deras tekniska nivå .

Sammanfattningsvis kan sägas att den enorma produktionskapacitet som skapats i dessa länder alltmer kommer i konflikt med behovet av kapitalrealisation. Endast arbetarstaternas expanderande ekonomi kan komma att erbjuda en tillfällig säkerhetsventil, men deras handel med de imperialistiska länderna är, trots att den konstant ökar, fortfarande för liten för att hindra en allmän recession. Begränsningarna i denna handel, som beror både på arbetarstaternas knappa exportpotential och på det allmänna internationella läge som gör långvariga krediter mycket riskabla, kommer inte att övervinnas i någon större omfattning under den närmaste framtiden.

IV. Den nya fasen i de byråkratiserade arbetarstaternas kris och innebörden i de ”ekonomiska reformerna”

Efter att den ungerska revolutionen krossats 1956 hade krisen i de byråkratiserade arbetarstaterna i Östeuropa och Sovjetunionen tillfälligt hejdats eller kanaliserats. Detta förhållande uttrycktes bland annat av att de flesta reformer som uppnåddes under den ”polska oktobern” avskaffades, att avstaliniseringen i Sovjetunionen avstannade efter SUKP:s 22:a kongress, att arbetarmassornas passivitet och politiska apati, som kortvarigt bröts av den kubanska revolutionens seger och dess sammandrabbningar med den amerikanska imperialismen, senare inte påverkades ens av den kinesisk-sovjetiska konflikten. Chrusjtjov, vars ekonomiska politik blivit impopulär bland arbetarmassorna, eliminerades under allmän likgiltighet. Till och med den amerikanska imperialismens aggressionskrig mot den vietnamesiska revolutionen, som väckte så djupa och våldsamma protester hos det unga avantgardet i de imperialistiska länderna, mötte i de europeiska arbetarstaterna en mycket mer liknöjd attityd – även om modiga och självständiga aktioner bland studenterna i Östtyskland, Tjeckoslovakien Polen och framförallt Jugoslavien måste nämnas.

Flera samverkande faktorer förklarar denna utdragna politiska apati och den förnyade relativa stabiliteten hos arbetarstaternas byråkratiska regimer under nästan ett decennium efter de våldsamma skakningarna 1952 –57. I allmänhet karaktäriserades slutet av 50-talet och början av 60-talet av en konstant höjning av massornas levnadsstandard. Detta gäller länder som Sovjet, Östtyskland och Jugoslavien i högre grad än exempelvis Polen och Tjeckoslovakien. Men det räckte ändå till att skapa ett klimat som väckte reformistiska illusioner. Krossandet av den ungerska revolutionen gav också näring åt detta klimat. Hägringen av en successiv ”demokratisering” ovanifrån, stimulerad av stötvisa, korta liberaliseringsfaser på kulturens område och av ett växande intresse för den jugoslaviska formen av arbetarsjälvstyre skapade en allmän grund för konsolideringen av detta klimat.

Det fanns emellertid en mera grundläggande faktor för denna apati. Under den stalinistiska perioden hade arbetarklassen i alla dessa stater (med en begränsad reservation för Jugoslavien) politiskt exproprierats och atomiserats. Den uppenbara motsättningen mellan å ena sidan den officiella doktrinen, en apologetiskt deformerad ”marxism”, och å andra sidan det politiska förtrycket och den sociala ojämnlikheten, skapade hos arbetarklassen en djup misstro och stigande skepsis mot marxism-leninismen. Under perioder av stark ekonomisk expansion kombinerades denna misstro med optimism beträffande möjligheterna till ”personlig framgång”, under perioder av stagnation med pessimism i samma avseende. Men bristande tro på det av byråkratin prostituerade kommunistiska idealet var den grundläggande orsaken till arbetarnas politiska apati. Varken ”liberaliseringsperioderna” eller de intellektuellas kamp för ökad socialistisk demokrati har kunnat reducera denna faktor, eftersom arbetarna, inte utan grund, betraktar dessa intellektuella som en del av den privilegierade byråkratin och det ”liberala” programmet knappast erbjuder några omedelbara fördelar för arbetarna.

Under flera år har emellertid en rad faktorer börjat underminera de byråkratiska regimernas relativa stabilitet efter 1957. Krisen i dessa regimer sätter på nytt ett flertal skikt inom befolkningen i rörelse i Jugoslavien, Polen och Tjeckoslovakien. Sovjetbyråkratin drabbas av panik inför möjligheten av ett dylikt uppvaknande i Sovjetunionen. Av de faktorer som bidrar till denna utveckling bör fyra framhållas: En avmattning av den ekonomiska tillväxten kombinerad med de menliga verkningar som de senaste årens ”ekonomiska reformer” medfört för massorna; krisen i det ”socialistiska världslägret”, dvs. krisen i arbetarstaternas och kommunistpartiernas inbördes relationer; byråkratins oförmåga att utveckla en något så nära konsekvent politisk linje som ersättning för den stalinistiska doktrinen; samt slutligen de intryck som inom arbetarstaterna framkallats av den amerikanska imperialismens aggressiva eskalering och de vietnamesiska arbetande massornas segerrika motstånd samt av den revolutionära agitationens och kampens pånyttfödelse i Västeuropa.

Den ekonomiska tillväxtens stadiga nedgång i de byråkratiskt degenererade eller deformerade arbetarstaterna under 60-talet är uttryck för en djupgående kris i ekonomins byråkratiska ledning. Det är allmänt erkänt att överbyråkratiserad planering misslyckas när tiden är inne att från industrialiseringsskedet, under vilket man inte tog hänsyn till kostnader, gå vidare till utvecklandet av en ny teknologi (elektronik, petrokemiska produkter, automatiserade mekaniska system) och produktion av kapitalvaror. Men eftersom byråkratin inte kan byta ut sig själv mot ett demokratiskt centraliserat arbetarsjälvstyre, så söker den efter ”automatiska” mekanismer som kan ersätta de motsägande, förvirrade och allt mindre effektiva direktiven ovanifrån. Härav dess gynnsamma inställning till ”ekonomiska reformer” som återupplivar tanken på en ”socialistisk marknadsekonomi”. Bakom byråkratins benägenhet att ta sin tillflykt till marknadsmekanismer ligger en rivalitet inom själva byråkratin mellan en huvudsakligen teknokratisk grupp och den politiska apparatens konservativa tendens av stalinistiskt ursprung.

Denna konflikts inombyråkratiska karaktär framträder klarast i det program för relationerna till arbetarklassen som de ”liberala” teknokraterna har utvecklat. Ingenstans uttalar de sig ens i princip för arbetarnas självstyre. Genomgående förordar de ökad makt åt direktörerna och större självständighet för de enskilda industrierna. Denna ökade makt åt direktörerna gäller inte bara deras förhållande till de centrala planeringsinstanserna utan även deras förhållande till arbetarna. Teknokraterna förespråkar en stramhet och ekonomisk rationalitet som blir så mycket mer suspekt i arbetarnas ögon som den innebär en återgång till utbredd arbetslöshet och slopandet av fria eller billiga sociala förmåner (t. ex. bostad), samtidigt med en ökning av den sociala ojämlikheten och av byråkraternas löner och premier.

Det är en sak att konstatera att de ”liberala reformerna” trots allt skapar en atmosfär som är gynnsam för återupplivandet av arbetarnas initiativ och politiska aktivitet. Men detta betyder inte att de revolutionära marxisterna stödjer de ”liberala” teknokraterna mot de ”konservativa” politiska byråkraterna. Utan tvekan har denna inombyråkratiska konflikt och de liberala eftergifterna åt författare, journalister och studenter i Tjeckoslovakien ökat möjligheterna till ett återuppvaknande av arbetarnas aktivitet. Och det bör tilläggas att arbetarnas aktivitet även kan vändas mot ”reformernas” för arbetarklassen ogynnsamma ekonomiska följder. Man skulle konstruera ett olösbart dilemma för det unga avantgardet i dessa länder om man sökte begränsa dess aktion till ett val mellan ”ett mindre ont” (den liberala teknokratiska byråkratin) och ”en återgång till stalinismen”. Endast ett djärvt program för återupprättande av en socialistisk demokrati, baserad på arbetarrådens maktutövning, alltså den politiska revolutionens program, kan föra arbetarmassorna tillbaka till den politiska scenens centrum. Arbetarklassens förhållande till byråkratin är alltför antagonistiskt för att den skulle låta sig användas som hjälptrupp i konflikten mellan två riktningar inom den härskande kasten.

Att de intellektuella och ungdomen inom de byråkratiskt degenererade och deformerade arbetarstaterna är de skikt som först börjat röra på sig beror inte bara på arbetarnas fortfarande mycket utbredda politiska apati. Det återspeglar också det mera direkta missnöje som byråkratins diktatur väckt i dessa kretsar. Arbetarna kunde i nödfall tillfälligt låta sig nöja med en höjning av sin levnadsstandard och en marginell ökning av sina fackliga rättigheter i företagen. För de intellektuella och ungdomen utgör frihet i det konstnärliga och litterära skapandet, i den vetenskapliga och därmed även den politiska debatten vitala villkor, utan vilka de hotas av kvävning. Genom att likvidera stalinismens mest extrema aspekter utan att skapa en verklig socialistisk demokrati har byråkratin endast gjort sig av med de mest extrema medlen att undertrycka de intellektuellas och studenternas krav utan att tillfredställa dessa. Detta kunde endast framkalla en allt häftigare kris, som ofrånkomligt leder fram mot explosionen.

Utvecklingen i denna riktning har blivit så mycket mera oundviklig som byråkratins ideologiska misslyckande är mycket tydligare än dess – endast partiella – ekonomiska. Byråkratin har inte varit i stånd att ersätta stalinismen med någon egen doktrin av ens minimalt sammanhang. Den har inte ens klarat av att omarbeta sin egen historia. Dess totala misslyckande på detta område har framstått med all tydlighet genom den mödosamma omskrivningen år efter år av dess ”handböcker” i filosofi, politiska ekonomi och SUKP:s historia, som sedan revideras igen för att slutligen dras in. Detta misslyckande framstår än mer tydligt om man jämför det med Sovjetunionens otvetydiga framgångar inom naturvetenskap och teknologi.

Byråkratins ideologiska oförmåga manifesteras också av den växande krisen inom det ”socialistiska lägret” och den världskommunistiska rörelsen. Denna kris bestäms ytterst av intressemotsättningarna mellan de nationella byråkratierna och återspeglar deras olika relationer till imperialismen. Men byråkratins, och framförallt sovjetbyråkratins, oförmåga att formulera någonting som liknar en doktrin vilken alla arbetarstater kan acceptera, både i fråga om förhållandet till imperialismen och om vägarna till uppbyggandet av socialismens ekonomi och samhälle, stimulerar ofrånkomligen de centrifugala tendenserna inom lägret.

Från denna synpunkt har Kosygin-Bresjneveran varit ännu mer förödande för sovjetbyråkratin än Chrusjtjovs. Av fjorton arbetarstater har åtta glidit ur Kremls kontroll (i kronologisk ordning Jugoslavien, Kina, Demokratiska republiken Vietnam, Demokratiska republiken Korea, Albanien, Kuba, Rumänien, Tjeckoslovakien). Med Tjeckoslovakiens växande självständighet hotar självständighetens lockelse att växa även i Polen och Ungern. Om detta inte kommit till uttryck även i Tyska demokratiska republiken så beror det på att den byråkratiska regimen i detta land är direkt beroende av militärt stöd från Sovjet.

Den ”fredliga samexistensens” och ”ekonomiska tävlans” politik har kostat Kreml kontrollen över de flesta kommunistiska rörelser i södra och syöstra Asien och dömt de latinamerikanska rörelser som förblivit lojala mot Kreml till allt mindre inflytande. Då denna politik gillas av de flesta imperialistländers kommunistpartier förpassas dessa till en återvändsgränd i förhållande till de hastigt uppväxande ungdomsrörelserna i dessa länder och får endast ett mycket begränsat inflytande över detta nya avantgarde.

Dialektiken i byråkratins politiska kris har inte verkat på ett direkt eller rätlinjigt sätt. De maoistiska och t. o. m. fidelistiska strömningarna inom kommunistpartierna och de unga upproriska grupperna inom de byråkratiskt deformerade arbetarstaterna är fortfarande obetydliga och svaga. Detta beror i stor utsträckning på att dessa strömningar inte lyckats föra fram ett konkret program, medryckande förslag som hänför sig till dessa länders egna problem. Maoisternas fasthållande vid stalinkulten avskär dem från alla möjligheter till inflytande över de intellektuella och studerande i Östeuropa.

Men byråkratins internationella politiska kris har indirekt påverkat och fortsätter att påverka utvecklingen mot förnyad aktivitet i de östeuropeiska arbetarstaterna. Mångfalden av ”officiella” resolutioner alstrar en allmän skepsis mot varje form av ”ortodoxi” och gynnar återgången till kritiskt tänkande. Varje internationell konfrontation blir ett tillfälle till debatter, som återupplivar den polemik som tillfälligt avstannade när avstaliniseringen avbröts i Sovjet. Även de mest blygsamma framgångar i kampen för socialistisk demokrati får internationella återverkningar och sätter igång en kedjereaktion. Tjeckiska studenter kommer till polska studenters försvar då dessa utsätts för förtryck, och både tjecker och polacker visar sin sympati med de förföljda icke-konformistiska intellektuella i Sovjetunionen.

Vidare har Pekings propagandakampanj mot Moskva obestridligt bidragit till att underminera de byråkratiska kommunistpartiledarnas auktoritet både i de kapitalistiska länderna och i Sovjetunionen. I enlighet med polemikens krav har maoisterna sagt förödande sanningar om ”revisionisterna” och gett viktiga exempel på prosovjetiska kommunistpartiets agerande för att bevisa sina påståenden. Medan denna propaganda mött enbart begränsat gensvar i Sovjetunionen och Östeuropa, främst beroende på Mao-kulten och de därmed förbundna hyllningarna till Stalin, har den varit en bidragande faktor vid tillkomsten och aktiveringen av det unga avantgardet i de kapitalistiska länderna, vilket i sin tur har bidragit till växande oppositionella rörelser bland ungdomen och de intellektuella i de degenererade och deformerade arbetarstaterna. Från denna utgångspunkt hade propagandan om kulturrevolutionen, hur falsk den än var, en särskild betydelse, eftersom den så öppet var riktad mot byråkratin och proklamerade nödvändigheten att ungdomen ”tar makten”. Det slutliga resultatet av detta blev ett bidrag till undermineringen av den stalinistiska rörelsens stabilitet i världsskala.

De vietnamesiska massornas segerrika motstånd mot den imperialistiska aggressionen har kommit att utöva ett positivt inflytande på återupplivandet av ett politiskt avantgarde i arbetarstaterna. Det har kylt av en del av de upproriska intellektuellas och studenternas sympati för den borgerliga ”demokratin” och diskrediterat den amerikanska imperialismen i deras ögon. Det har framkallat en strömning av aktiv solidaritet, som förstärkts genom närvaron av många studenter från kolonialländerna i arbetarstaterna. Det fungerar i dag i arbetarstaterna – på samma sätt som i västvärlden – som en vattendelare mellan å ena sidan reaktionärer och högerelement – vilka beklagar sig över de östeuropeiska folkens uppoffringar ”till vietnamesernas och kubanernas förmån”, förklarar att vietnamkriget bara är ett gräl mellan stormakter, intar en neutral och indifferent hållning inför det vietnamesiska folkets heroiska motstånd – och å andra sidan de progressiva strömningarna, som med spontana demonstrationer och krav på mera direkt och massiv hjälp går utöver de officiella, rent verbala ”solidaritetsförklaringarna”. Det sagda gäller i ännu högre grad den hållning som de olika strömningarna i arbetarstaterna intar till den revolutionära resningen i Frankrike: högerelementen beklagar försvagningen av gaullismen, som ”gynnar den internationella avspänningen”, och riktar en högerkritik mot det franska kommunistpartiet, medan de verkliga vänsterströmningarna solidariserar sig med ungdomsrevolten och kritiserar det franska kommunistpartiet från vänster.

Tydligast avslöjade den politiska revolutionen i Tjeckoslovakien tendenserna och motsättningarna i denna successivt vaknande massaktivitet i de byråkratiskt degenererade arbetarstaterna. Arbetarmassorna, som under en hel period intagit en avvaktande attityd, började mot slutet av våren 1968 bli aktiva, framförallt genom att föra fram sina egna krav. Deras ingripande påskyndades genom Kremls och dess satelliters öppna inblandning i kraftmätningen inom det tjeckoslovakiska kommunistpartiet, därefter genom det politiska och militära tryck som sovjetbyråkratin började utöva på den tjeckoslovakiska regeringen, för att nå sin höjdpunkt omedelbart innan väpnade styrkor i Kremls tjänst invaderade Tjeckoslovakien. Man bevittnade i detta ögonblick den största eruption av revolutionär massaktivitet som Östeuropa har upplevt sedan oktober-november 1956 i Ungern.

Arbetarmassorna, som slagit in på den politiska revolutionens väg, började allt klarare föra fram parollen om arbetarnas självstyre, den direkta ledningen av företagen och hela ekonomin genom arbetarnas valda representanter. Trots all ideologisk förvirring, vilken som resultat av det stalinistiska förflutna och Dubcek-ledarskapets karaktär rådde inom studenternas och arbetarnas avantgarde, började inom kommunistpartiet, massorganisationerna och arbetarklassen kristallisationen av en tredje riktning, som förkastade både de med Kreml lierade konservativa nystalinisterna och den ”liberala ekonomiska reformens” högerflygel.

Dubcek-ledarskapets kapitulation inför Kreml och dennes försök att – till en början med Dubcek-gruppens egen hjälp – återupprätta den byråkratiska kontrollen över de samhällssektorer som började undandra sig denna kontroll, satte arbetar- och studentavantgardets stridbarhet och självförtroende på ett hårt prov. Kremls främsta mål var att åstadkomma en demobilisering av de tjeckoslovakiska massorna, varefter det skulle bli lätt att ersätta gruppen kring Dubcek med mer fogliga tjänare. Under sex månader har massornas beundransvärda stridbarhet hindrat detta. Men i det långa loppet kan denna stridbarhet inte upprätthållas om rörelsen inte sprids till grannländerna, framför allt till Sovjetunionen självt.

Vad som antagligen fick kremlmajoriteten att fatta beslut om en militär intervention i Tjeckoslovakien var inte så mycket rädslan för att det tjeckiska experimentet skulle upprepas i grannländerna som fruktan att det skulle spridas till Sovjetunionen. Särskilt bland Sovjetunionens nationella minoriteter (ukrainare, georgier, krimtatarer och balter) stimulerade vissa av de tjeckiska massornas progressiva erövringar i januari–augusti 1968 den politiska differentieringen och uppkomsten av oppositionella strömningar. Stort intryck gjorde att censuren avskaffades, att en äkta federal statsstruktur utlovades och att de demokratiska normerna för partilivet delvis återställdes, vilket bl. a. inkluderade rättigheten att framföra avvikande åsikter. Genom att reagera så brutalt som man gjorde, till och med till priset av en förvärrad kris inom den världskommunistiska rörelsen, avslöjade Kreml sin rädsla inför sovjetmassorna. Att invasionen i Tjeckoslovakien förmådde väcka en (visserligen svag) offentlig politisk opposition – den första på trettio år –visar att Kremls fruktan inte är ogrundad. I Sovjetunionen, lika väl som i Tjeckoslovakien, Polen, Östtyskland, Jugoslavien och Ungern, samlas långsamt ett nytt revolutionärt ungdomsavantgarde, som under tusen svårigheter och ökande förtryck söker sig fram till återupptäckten av den revolutionära marxismens teori och praktik.

Det ökande (även militära) tryck som Sovjetunionen utövade i april 1969 var dess reaktion både på de tjeckoslovakiska massornas stridbarhet och på den ökande oppositionen inom själva Sovjetunionen. Kremls ”seger” i Tjeckoslovakien har långtifrån stabiliserat byråkraternas makt utan bara förvärrat stalinismens kris i de östeuropeiska arbetarstaterna.

Nyckelproblemet för avantgardet i arbetarstaterna är att åstadkomma förbindelsen mellan de studenter och intellektuella, som börjat den direkta kampen för den socialistiska demokratin, och arbetarna som kan och måste vinnas för denna kamp. Förbindelsen kan inte uppnås om man inte tar hänsyn till arbetarklassens aktuella medvetande, dess materiella intressen och dess historiska mål. Att förbereda denna förbindelse innebär att man i dessa länder arbetar för en pånyttfödelse av revolutionära marxistiska organisationer som företräder den politiska revolutionens totala program.

De ekonomiska och sociala följderna av vissa östeuropeiska arbetarstaters ”ekonomiska reformer” har under senare tid gett upphov till riktningar i den internationella revolutionära rörelsen som hävdar att dessa länder är på väg att återinföra kapitalismen. Den mycket spridda maoistiska propagandan har haft en obestridbar effekt. Vissa av dessa länders utrikespolitiska utveckling, t. ex. Rumäniens och framförallt Jugoslaviens, har objektivt stärkt dessa farhågor, vilket sovjetbyråkratin har utnyttjat till att rättfärdiga en strikt kontroll över dessa länder. Detta upprepades i Tjeckoslovakien, där Kremls stöd åt den konservativa nystalinistiska Novotnyriktningen rättfärdigades med den påstådda risken för en återgång till den borgerliga demokratin.

De revolutionära marxisterna bör avvisa denna argumentering och försvara en korrekt tillämpning av den marxistiska analysens metod. Inte bara därför att försvaret av marxismens teoretiska landvinningar utgör en integrerande del av kampen för världsrevolutionen, utan även därför att det är en oeftergivlig förutsättning för ett ingripande i arbetarstaternas pågående kris. För att kunna främja den politiska revolutionen bör detta ingripande bygga på en korrekt analys av de existerande sociala krafterna, deras respektive betydelse och deras dynamik. Eftersom Jugoslavien förts fram som typexempel, med hänsyn till den privata sektorns expansion i detta land, måste vi undersöka tesen om kapitalismens återinförande i ljuset av de verkliga förhållandena i detta land.

Ur metodologisk synpunkt företräder anhängarna av tesen om kapitalismens återinförande i Jugoslavien en omvänd reformistisk uppfattning. Eftersom det tydligen aldrig förekommit någon social kontrarevolution i detta land, eftersom partiet vid makten trots alla tecken på högerdegeneration fortfarande är detsamma som 1945 fullständigt exproprierade den tidigare ägarklassen och förstörde dess stat, innebär tesen om kapitalismens återupprättande möjligheten av en gradvis och omärklig övergång från en arbetarstat till en borgerlig stat, från en icke-kapitalistisk till en kapitalistisk ekonomi, på samma sätt som reformisterna tror på möjligheten av en omärklig och gradvis övergång från en borgerlig stat till en arbetarstat, från en kapitalistisk till en icke-kapitalistisk ekonomi.

För marxister finns ingen kapitalism utan en borgarklass vid makten, i ordets ekonomiska betydelse. Det kan inte finnas en borgarklass vid makten utan privat ägande av produktionsmedlen och samhällets produktionsöverskott. Från denna utgångspunkt är det omöjligt att påvisa att den jugoslaviska byråkratin tagit något avgörande steg mot något privat tillägnande av de väsentliga produktionsmedlen. Tvärtom, systemet med arbetarnas självstyre representerar ett ytterligare politiskt och psykologiskt hinder på vägen mot ett sådant privat tillägnande: arbetarna är mycket mindre villiga att till privata ägare överlämna fabriker i vars ledning de direkt deltar. Utvecklingen av den primitiva privata ackumuleringen har antagit betydande proportioner inom jordbruket, handeln, hantverket och servicesektorn. Men denna process äger rum inom sådana klasser eller sociala skikt som de rika bönderna eller de privata köpmännen, inte i byråkratin. Vad sedan byråkratins privata tillägnande av en del av det sociala produktionsöverskottet beträffar, så kan det inte påvisas att detta fenomen är kvantitativt mera betydande än i Sovjetunionen under stalintiden.

Det är sant att en korrumperad byråkratis symbios med bönderna och en köpmanna- och hantverkarklass i snabb ekonomisk tillväxt skapar stora ekonomiska och sociala spänningar i en socialistisk ekonomi och medför allvarliga motsättningar. Dessa är dock bara en upprepning av analoga motsättningar i Sovjetunionen under NEP-perioden. De hotar ekonomins plankaraktär och dess socialiserade grundval, och de skärps av det jugoslaviska kommunistpartiets beslut beträffande ökad ekonomisk decentralisering och successivt slopande av utrikeshandelsmonopolet. Detta är odiskutabelt. Man den enda slutsats som kan dras härav är att en process av skarpa politiska och sociala strider håller på att utvecklas i Jugoslavien. Detta visar även den politiska krisen sedan 1966, strejkvågen 1966-67 och framförallt studentdemonstrationerna och den fackliga kongressen i juni 1969. Jugoslaviska kommunistiska förbundets kongress i mars 1969 kunde bara notera de problem som framkallat dessa strider och möter det härskande skiktet, inte lösa dem. För ett återupprättande av kapitalismen skulle det krävas att den jugoslaviska arbetarklassen – den enda som har genomfört en segerrik socialistisk revolution i Europa sedan 1917 – skulle besegras och de sociala krafter som representerar ett nytt privat tillägnande av de väsentliga produktionsmedlen skulle segra. Att säga att kapitalismen redan återupprättats, utan massivt motstånd från proletariatets sida – det är att proklamera nederlaget innan slaget har stått och ge prov på en defaitism som efter den senaste tidens händelser framstår som totalt ogrundad.

De revolutionära marxisterna avvisar varje föreställning om att en ekonomis eller ett samhälles sociala struktur fundamentalt kan ändras av ideologiska faktorer eller politiska uppfattningar. De avvisar med än större kraft maoisternas teser att kapitalismens återinförande ”automatiskt” följer om inte kapitalismens alla ideologiska spår elimineras. Detta är en idealistisk och voluntaristisk revision av den historiska materialismen. Återupprättandet av kapitalismen i ett land där den störtats är endast möjligt om en ny borgarklass, vars existens klart kan påvisas medelst ekonomiska och sociala fakta, tillägnar sig de väsentliga produktionsmedlen och störtar arbetarstaten. Ingenting dylikt har inträffat i Jugoslavien.

Jugoslavien representerar lika litet som Sovjetunionen eller Kina någon slutgiltig idealmodell för ekonomins och samhällets övergång från kapitalismen till socialismen. I alla dessa fall har allvarliga nya, oförutsedda deformeringar i förhållande till den teoretiska modellen framträtt. Men detta är ingen anledning till att överge de grundläggande marxistiska kriterierna för bedömningen av en stats sociala karaktär, att fästa sig enbart vid deformeringarna och bortse från det väsentliga. Överdriven ekonomisk decentralisering, förnyad arbetslöshet, ökande privat primitiv ackumulering inom servicesektorn är i Jugoslaviens fall allvarliga missbildningar. men de är det lika mycket som avskaffandet av arbetarkontroll och arbetarstyre i Sovjetunionens fabriker under Stalin-epoken, som Chrusjtjovs blodiga krossande av de ungerska arbetarråden, som den ekonomiska stagnationen i Tjeckoslovakien under Novotny och som den omfattande utbredningen av en svart parallellmarknad i Sovjetunionen under 50-talet. I inget av dessa fall avskaffades arbetarstatens grundval –storbourgeoisiens eliminering, statens ägande av de väsentliga produktionsmedlen, planeringskontrollen över de väsentliga investeringsprojekten, bankerna och storindustrin. Så länge denna grundval kvarstår och arbetarna inte besegrats av en ny bourgeoisie, så länge har kapitalismen inte återinförts.

V. Problem i samband med den koloniala revolutionens återupptagande

I alla den koloniala revolutionens huvudcentra – Sydöstasien, Latinamerika, arabstaterna och Afrika – mångdubblas tecknen på revoltens förnyelse och utbredning. Samtidigt varslar den förrevolutionära situationen i Västbengalen om ett nytt centrum av vital betydelse för den koloniala revolutionen: den indiska revolutionen. Därför måste man precisera de principiella problem som den återupptagna koloniala revolutionen möter i dessa centra, och de villkor under vilka nya revolutionära ledningar framgångsrikt kan lösa dem.

Den vietnamesiska revolutionens segerrika motstånd har skapat gynnsamma betingelser för en utbredning av revolutionen i Sydöstasien till de viktigaste omkringliggande länderna: Laos, Thailand, Burma och Indonesien. T. o. m. i Malaysia, det relativt sett mest stabila landet inom denna zon, har masskampen åter börjat, samtidigt som det på Filippinerna förekommer kraftigare oppositionell aktivitet i städerna i samband med återupptagna gerillastrider.

Hittills har den vietnamesiska revolutionens utbredning i Sydöstasien inte varit ett spontant massfenomen. Den har främst varit ett resultat av nord- och sydvietnamesiska revolutionära styrkors aktivitet (framför allt i Laos) och av det kinesiska kommunistpartiets dominerande inflytande över de sydöstasiatiska kommunistpartierna. Efter Aidit-politikens katastrof i Indonesien och i samband med ”kulturrevolutionen” gjorde den maoistiska ledningen en taktisk vänstergir i sin attityd till Asiens ”nationella bourgeoisie”. Nästan överallt förordar den igångsättande av väpnade strider under kommunistisk ledning, i enlighet med modellen för en gerillakrigföring som transformeras i ett folkkrig. Ett anmärkningsvärt undantag är Pakistan, där de maoistinfluerade kommunistkrafterna har letts till att fortsätta en moderat vänta-och-se-politik gentemot den härskande regimen, som Peking av diplomatiska skäl vill behandla hänsynsfullt men som i alla fall skakas av en allt häftigare kris.

De flesta av dessa länder är väsentligen agrarländer med ringa eller ingen industri. Deras social-ekonomiska utveckling är avsevärt underlägsen den som Kina hade uppnått 1949, eller t. o. m. Vietnams 1954. Deras folk har antingen ringa erfarenhet av strider (det gäller Thailand) eller genomgått långa konfliktperioder centrerade kring nationella frågor, där massorna i städerna spelade en ringa roll. Det innebär att situationen är särskilt gynnsam för en gerillataktik, som kan leda till seger om ett minimum av gynnsamma villkor kan säkras, inklusive en ledning som är fristående gentemot både Peking och Moskva.

I sitt desperata sökande efter en minimal politisk och social stabilitet har Burmas officerskast gått mycket långt för att motverka imperialismen i denna region. Praktiskt taget all imperialistisk egendom och större delen av den burmanska ”nationella” bourgeoisiens egendom i städerna har nationaliserats. Det har dock visat sig att nyckeln till landets sociala framtid, som i alla länder av denna typ, finns på landsbygden, att det utan en äkta agrarrevolution är omöjligt att mobilisera massorna och, framför allt, att skapa de grundläggande förutsättningarna för att (om än stegvis) övervinna underutvecklingens verkliga orsaker. På detta område har Burmas militärregim misslyckats. Detta misslyckande har underlättat återupptagandet av gerillakriget, som tvingat Rangoon att begära militär och ekonomisk hjälp från imperialismen.

Den omorientering mot gerillakrig och agrarrevolution som de flesta kommunistpartier i detta område företagit gynnar otvivelaktigt urvalet av ett nytt revolutionärt avantgarde, fientligt mot den ”fredliga samexistensen” och illusionerna om långsamma förändringar, berett att inleda den ”oavbrutna revolutionens” process. Så långt har deras förbindelser med Peking främjat deras utveckling i en mera revolutionär riktning. Denna utveckling är emellertid ej irreversibel. Såsom igår i Indonesien och idag i Pakistan kan byråkraterna i Peking åter försöka att använda den revolutionära rörelsen i det ena eller andra sydasiatiska landet som skiljemynt i sina diplomatiska manövrer. För att de mest gynnsamma villkoren för ett utnyttjande av alla möjligheter att främja revolutionen skall föreligga är det därför nödvändigt att kommunistpartierna i dessa länder lösgör sig från varje beroende av någon av de byråkratier som i dag är vid makten i arbetarstaterna.

Den amerikanska imperialismen är medveten om det hot mot dess intressen som den vietnamesiska revolutionens internationella utbredning innebär. Därför har den byggt upp en väldig militärbas i Thailand, ett asiatiskt kontrarevolutionärt fäste, från vilket den skall kunna slå tillbaka så hårt som det behövs överallt, från Manilla till Karachi.

Indonesien är tydligen nyckellandet i detta område. Det är där imperialismens kontrarevolutionära intervention i Sydöstasien fått de mest ödesdigra konsekvenserna och gett en grupp indonesiska generaler det nödvändiga självförtroendet att krossa den kommunistiska rörelsen. Men det är också där som den ”nationella” bourgeoisiens oförmåga att skapa ens den ringaste politiska och sociala stabilitet framstått klarast. Trots blodbadet i oktober 1965 och omfattningen av imperialismens politiska seger har imperialismens militära och ekonomiska hjälp (med sovjetbyråkratins diskreta stöd), kombinerad med den inhemska härskande klassens korruption och kroniska inkompetens, inte kunnat hejda den ekonomiska upplösningen och en ny katastrofal sänkning av massornas levnadsstandard, som redan vid slutet av Sukarnos era var mycket låg. Denna objektiva utveckling har möjliggjort återupptagandet av den väpnade kampen.

Det indonesiska kommunistpartiet topphöggs; det förlorade merparten av sina ledande kadrer. Men dess mellankadrer var redan för talrika för att kunna utrotas. Bland dessa kadrer försiggår för närvarande en differentiering och omgruppering. Medan en defaitistisk högerflygel av Aidit-politikens misslyckande drar slutsatser i en nychrusjtjovistisk riktning, orienterar sig majoriteten av de överlevande kadrerna åt vänster, åt den väpnade kampen. De revolutionära marxistiska kadrerna måste tillfullo delta i denna utveckling och stödja den med all sin kraft. De måste främja en kritisk granskning av Aiditlinjens alla fel, vare sig de inspirerades av Moskva eller av Mao. Och genom att bilda en egen kärna måste de bidra till att utveckla den indonesiska revolutionens nya ledarskap.

Med OLAS-konferensen öppnades likaledes en ny fas i utvecklingen av ett nytt revolutionärt ledarskap i Latinamerika. Ett särskilt dokument behandlar de lärdomar som i Latinamerika vunnits under ett årtiondes kamp efter den kubanska revolutionens seger. Här är det tillräckligt att peka på de traditionella marsrörelsernas borgerliga och småborgerliga ledningars bedrövliga misslyckanden (AD i Venezuela, APRA i Peru, MNR i Bolivia, peronisterna i Argentina, ”liberalerna” i Colombia). De mest typiska exemplen är utan tvekan Goulartregeringens kollaps i Brasilien och Vandorgruppens integrering i den argentinska militärdiktaturen. Fången mellan den kubanska revolutionen och imperialismens tryck har dessa krafter överallt lierat sig med proimperialistiska tendenser, även om detta inte kunnat ske utan påfrestande upprepade splittringar och minskat folkligt stöd.

Kommunistpartierna har inte på något avgörande sätt ändrat sin politik från tiden före den kubanska revolutionens seger. De hänger sig fortfarande åt illusionen om en ”allians med den nationella bourgeoisien” och en ”konstitutionell väg” till befrielse från det imperialistiska oket. Även när trycket underifrån tvingat dem till väpnad kamp, som i Venezuela, Colombia och Guatemala, har denna omsvängning varit kortvarig, ofullständig och pragmatisk, och de har tenderat att falla tillbaka i en strategi som domineras av idén om ”fredlig samexistens”. Det ökande antalet konflikter mellan dessa kommunistpartier och de kubanska ledarna jämte de lokala anhängarna av dessas revolutionära linje understryker motsättningens djup.

Det fidelistiska ledarskapet försökte före och under Tricontinentalkonferensen att verka via de traditionella kommunistpartierna för att dra ett maximum av krafter över till sin linje att utlösa den väpnade kampen i flera länder samtidigt och aktualisera den socialistiska revolutionen för hela kontinenten. Nu har man gjort upp räkningen med de latinamerikanska kommunistpartierna och deras medfödda oförmåga att inordna sig i den revolutionära processen. Därför organiserades OLAS-konferensen helt oberoende av de traditionella kommunistpartierna. Utan att utestänga någon söker man, i nationell och kontinental skala, omgruppera alla revolutionära krafter som är beredda att delta i den revolutionära kampen och accepterar den latinamerikanska kampens socialistiska målsättning, dess kontinentala karaktär och den väpnade kampens dominerande roll.

Det fidelistiska ledarskapets ursprungliga uppfattning av den väpnade kampens strategi och taktik har inte förblivit statisk. En rad modifieringar har vidtagits i ljuset av dyrköpta och smärtsamma erfarenheter. Den viktigaste är att man erkänt att förhoppningarna om en snabb seger i en rad länder var för optimistiska, att man måste räkna med att kampen blir långvarig, och att imperialisterna lärt sig sina läxor, vilket ökar svårigheterna för gerillan. Av särskilt intresse är de fidelistiska ledarnas uppfattning om en nödvändig distinktion mellan revolutionära villkor i allmän mening och en revolutionär situation som är gynnsam för en resning.

Kubanerna har även utvecklat en mera komplex strategisk konception än den ursprungliga idén om ”gerillahärden”, som snabbt orsakar den reaktionära regimens och borgerliga statens fall. Deras konception inkluderar numera nödvändigheten att organisera ett masstöd bland bönderna och att utvidga den väpnade kampen till att även omfatta breda skikt inom stadsbefolkningen. Detta är viktiga framsteg. Vad som fortfarande saknas är en revolutionär marxistisk bedömning av behovet av ett övergångsprogram för städernas massor så att dessas explosiva krafter kan sättas i rörelse via deras egna behov. Vidare saknas fortfarande en revolutionär marxistisk bedömning av den roll som ett parti av bolsjevikisk typ skulle kunna spela för att så snabbt som möjligt föra kampen till ett framgångsrikt slut.

Den arabiska revolutionen led ett kraftigt avbräck när den algeriska revolutionens reträtt inleddes strax före Ben Bellas fall. Nya progressiva utvecklingsmöjligheter uppenbarade sig i Syrien 1966-67, och det var för att hejda denna utveckling som den israeliska aggressionen i juni 1967 utlöstes. Egyptens och Syriens nederlag, som orsakades av detta aggressionskrig, ökade för ögonblicket de reaktionära arabregeringarnas betydelse. Men samtidigt höjde den massornas antiimperialistiska medvetande, vilket i Egypten drev dem att handla självständigt för första gången på tio år.

Det mest lovande revolutionära uppvaknandet i den arabiska världen sker för närvarande i Palestina. Den revolutionära kamp genom vilken massorna i Aden och Sydjemen kunde driva ut imperialisterna, de halvfeodala shejkerna och de flesta av neokolonialismens verktyg, samt det gerillakrig som inleddes av de palestinska massorna i de territorier som ockuperats av Israel tände på nytt ett revolutionärt hopp och en revolutionär entusiasm i hela arabvärlden. För att konsolidera dessa vinster krävs dels en utveckling av revolutionära kadrer, mycket mer disciplinerade och medvetna än under decenniet 1956-66, dels att kampen sträcks ut och koncentreras till allt bredare sektorer inom arabvärlden i dess helhet.

Solen håller på att gå ner för den generation arabiska revolutionärer som dominerats av den borgerlig-nationella nasserismen och den småborgerliga baathismen. Villkoren mognar för bildandet av den arabiska revolutionens sanna parti, som baserar sig på den revolutionära marxismen och förenar en beslutsam anti-imperialistisk orientering med äkta proletär internationalism. Detta kommer att underlätta lösandet av det israeliska och det kurdiska problemet. Elementen i detta parti kommer inte bara att tas från de palestinska och jemenitiska kämparna utan även från ett avantgarde av marockanska, algeriska, tunisiska, egyptiska, syriska och irakiska studenter och arbetare, vilka nu håller på att göra en summering av de traditionella kommunistpartiernas, nasserismens och Baath-partiets erfarenheter och misslyckanden.

Också i det svarta Afrika har initiativet under en hel period legat i händerna på imperialismen och dess neokolonialistiska agenter. Militärkupperna har i allmänhet konserverat eller rent av konsoliderat de neokolonialistiska strukturerna. Nkrumahs fall i Ghana, elimineringen av Oginga Odinga i Kenya, regimförändringarna i Mali och i Kongo-Brazzaville innebar markerade högervridningar i dessa länders styrelse. Den självständighetsförklaring som de vita kolonisterna i Zimbabwe (Sydrhodesia) utfärdade, skärpningen av apartheidpolitiken och det halvfascistiska förtrycket i Sydafrika är några indikationer på den afrikanska revolutionens fördröjning under de senaste åren. OAU:s växande förlamning, eller snarare dess fortgående förvandling till ett neokolonialismens instrument, fullbordar denna tillfälliga nedgång.

Samtidigt har emellertid krafter, som spelar en avgörande roll för den afrikanska revolutionens återuppvaknande, börjat samlas. Konsolideringen av gerillan i det s. k. Portugisiska Guinea och i Eritrea; gerillakrigets uppflammande i Angola och Mozambique, dess första uppträdande i Zimbabwe och en allt mer utpräglad gerillariktning inom antiapartheidrörelsen i Sydafrika är de klaraste uttrycken för detta.

Det afrikanska samhällets säregenheter innefattar tribalismens kvarlevor och bourgeoisins rudimentära karaktär, vilket försvagar neokolonialismen men samtidigt ställer nya hinder i vägen för en genuint antikapitalistisk revolution. Under neokolonialismens skydd har den privata kapitalackumulationen fortsatt i accelererat tempo i nästa alla länder i det svarta Afrika. Denna process har stimulerat uppkomsten av moderna sociala klasser ur den gamla stamstrukturen, vilket med särskild klarhet framgått vid Biafras utbrytning, som organiserats av de borgerliga krafterna under utnyttjande av stamstrukturer och -farhågor.

Detta kan endast öka betydelsen av den sydafrikanska revolutionen, den enda som kan basera sig på en proletariserad arbetar- och bondemassa, i stor utsträckning avtribaliserad i den kapitalistiska exploateringens och apartheidförtryckets ”skärseld”. Den historiska betydelsen av hela den väpnade kamp som nu pågår på den afrikanska kontinenten och långsamt rör sig söderut, är att förbereda, underlätta och stimulera den sydafrikanska revolutionens utbrott, med utgångspunkt i ett gerillakrig.

Den indiska revolutionen kommer att spela en avgörande roll i den koloniala revolutionen under 1970-talet. Kongresspartiets valnederlag 1967 avslöjade en bankrutt för de indiska massornas traditionella ledarskap, som etablerats i början av självständighetskampen mot den brittiska imperialismen. Den indiska bourgeoisien sökte förgäves hindra nedvittringen av sin makt genom två militära äventyr, mot Kina resp. Pakistan, avsedda att skapa ett chauvinstiskt klimat av ”nationell enighet”. Den sökte också förgäves att förbereda alternativa borgerliga ledarskap – till ”höger” med Swatantrapartiet och Jan Sangh, till ”vänster” med Banglakongressen (som försökte regera i koalition med de opportunistiska arbetarpartierna). Den sociala krisen visar sig starkare än politiska manövrer. Den indiska grytan, där så mäktiga krafter är i kokning, närmar sig nu oundvikligen explosionspunkten.

Indiens industrialisering kan inte ses som ett totalt misslyckande, trots den industriella recession som nu varat i mer än två år. Industrins produktivkrafter har utvecklats. Proletariatets mängd och kvalifikation har stigit. Städernas monstruösa tillväxt har fortsatt. Men vad som visat sig vara en bluff och en fars var propaganda om denna industrialiserings ”socialistiska” eller ”icke-kapitalistiska” karaktär. I själva verket såg vi en klassisk process av primitiv ackumulation till den indiska bourgeoisiens nytta. Och i dagens globala sammanhang har denna primitiva kapitalackumulation i ännu större skala reproducerat samma fenomen som åtföljde denna process i Europa under 17- och 1800-talen: – den lantliga småegendomen förstörs, tio miljontals bondefamiljer berövas sina jordbruks- eller hantverksmedel, landsbygdens avfolkning accelereras, folkets massa blir allt mer skuldsatt, städernas proletariat och trasproletariatet pressas av låga löner, arbetslöshet och misär, bor i en fruktansvärd slum –om de överhuvudtaget kan finna tak över huvudet – och är utlämnade åt perioder av ren svält.

Explosionspunkten i dagens Indien är jordbruksfrågan – frågan om jordbruksarbetarna som endast arbetar var tredje dag, frågan om bönder som berövats sin jord, frågan om små arrendatorer och självständiga bönder som krossats av ränta, skatter och ocker. Den tekniska frågan om konstbevattning – varav livsmedelsproduktionen beror – kan inte lösas så länge den sociala frågan förblir olöst. Ingen revolution kan lyckas i Indien såvida inte tio miljontals arbetare och fattiga bönder i byarna reser sig. Men ett bondeuppror vore inte tillräckligt i sig; det måste utmynna i störtandet av bourgeoisiens politiska makt och upprättandet av en ny makt av sovjet-typ. Endast en sådan makt kan i denna subkontinents enorma skala förverkliga och konsolidera konfiskeringen av godsägarnas och kapitalisternas jord, skuldernas annullering, jordens uppdelning till förmån för de fattiga bönderna, skapandet av produktionskooperativer genom lönarbetarna på landet. Den historiska erfarenheten har visat att varje allians med bourgeiosiens ”liberala” eller ”vänstra” flygel, varje accepterande av den parlamentariska vägen, varje oklarhet beträffande karaktären hos den stat och regering som blir revolutionens resultat omintetgör lösandet av dessa viktiga uppgifter.

Kommunistpartiet under Danges ledning har sedan länge trasslat in sig i ett klassamarbete med den indiska bourgeoisien. Häri har den följt instruktioner från Kreml, som vill behålla sin politiska allians med New Delhi, och orerar om ”den icke-kapitalistiska utvecklingsvägen” som valts av Kongresspartiets ”ledande kretsar”.

Det s. k. vänsterkommunistiska partiet, på vilket massornas hopp överfördes och som leder dem i de två nyckelstaterna Bengalen och Kerala, har följt Dange på klassamarbetets väg. Det har inte tvekat att delta i koalitionsregeringar inom den borgerliga statens ram, att hjälpa till att upprätthålla den borgerliga ”ordning” som ifrågasätts av de hungrande massorna, att t. o. m. använda undertryckningens medel mot dem. De senaste årens politiska, sociala och ekonomiska kriser har framfört ett nytt revolutionärt avantgarde, som drar till sig kadrerna från det vänsterkommunistiska partiets vänsterflygel och där de kan ge ett viktigt bidrag. SWP, Fjärde Internationalens indiska sektion, kommer att arbeta för detta genom programmatiska klargöranden och urval av kadrer samt genom att ge exemplet av en ny kampform.

Ty om än detta avantgarde kan utvecklas genom programmatiska klargöranden, så kommer det dock först och främst att ta gestalt genom massornas direkta kamp. Denna nådde redan stadiet för upprorsförsök under de stora hungerstriderna 1966.

1967 tändes bondeupprorets första gnista under kampen i Naxalbari. Kampen måste noggrant förberedas, breddas, radikaliseras och organiseras av revolutionärer till dess den leder till skapandet av maktdualismens organ – beväpnade arbetare- och bondekommittéer.

Utan tvekan kommer denna maktdualism i ett territorium av Indiens omfattning också att få karaktären av geografisk delning. Den ojämna utvecklingen i olika delar av landet möjliggör en splittring av unionen i en tidig fas. För övrigt söker reaktionära krafter i regionalismen en sista tillflykt mot revolutionen, framför allt i regioner vilka, som t. ex. Bombay, i mindre grad är angripna av svälten. Men i dagens värld kommer den indiska revolutionen att finna mäktigare allierade än den kinesiska kunde finna under 20-och 30-talen. Och de härskande klassernas motstånd kommer att bli svagare i samma utsträckning som styrkeförhållandena förändrats i revolutionens favör och fortsätter att göra det.

Den pakistanska revolutionen kommer att bli den indiska revolutionens pålitligaste bundsförvant. Ett av den indiska bougeoisiens främsta medel för att behålla kontrollen över avsevärda delar av de arbetande massorna var i det förflutna appellen till chauvinistiska känslor gentemot Kina och Pakistan. Ayub Khans diktatur underlättade objektivt, trots sin flirt med Peking, dessa avledningsmanövrar. Uppkomsten av studentrörelsen i Pakistan efter november 1968 ändrade detta förhållande i grunden. I sin kamp för demokratiska rättigheter har studenterna redan uppnått viktiga mål. I februari 1969 lyckades de utlösa en serie arbetarstrejker, som kvalitativt förändrade kampens natur och resulterade i Ayub Khans fall. Detta var första gången som alliansen mellan studenter ock arbetare lett till en regims fall. Den armékupp som följde på denna framgång kommer inte att kunna undertrycka rörelsen under längre tid. Då arbetarklassens avantgarde-sektorer särskilt järnvägsarbetarna, gick till aktion dök öppet antikapitalistiska paroller upp i Pakistan. Denna revolutionära utveckling i Pakistan, som sammanföll med Kongresspartiets nya valnederlag i Indien i början av 1969, kan endast accelerera utvecklingen mot en revolutionär kris i Bengalen.

VI. Den traditionella arbetarrörelsens kris och uppkomsten av ett nytt ungdomsavantgarde i de imperialistiska länderna

Redan innan den stora expansionsperioden i den kapitalistiska ekonomin nått sitt slut, hade de sociala motsättningarna sakta skärpts i de västeuropeiska länderna. Högkonjunkturen själv hade möjliggjort relativt höga lönekrav tack vare en utsträckt period av full sysselsättning. Dessa löneökningar, i kombination med de faktorer som redan nämnts, kringskar den genomsnittliga profitnivån. Kapitalisterna reagerade på två sätt: a) en allt större begränsning av fackföreningarnas handlingsfrihet genom en påtvingad ”inkomstpolitik”, frivillig eller legal begränsning av löneökningarna genom ”ömsesidig överenskommelse”, och b) den accelererade automatiseringen och kreditrestriktionerna, som insätts i välberäknade ögonblick i syfte att återskapa en industriell reservarmé, försvaga arbetarnas reaktion och sprida förvirring i arbetarleden genom fruktan för massiva friställningar.

En stark och aggressiv arbetarrörelse som utrustats med ett program av övergångskrav och därigenom förberetts för just en sådan situation, en rörelse som hade skolat arbetarna i en anda av beslutsam antikapitalism och bevarat deras reaktionsförmåga och stridbarhet, kunde ha dragit nytta av slutet på den fulla sysselsättningens period i Västeuropa för att rikta mycket hårda slag mot det kapitalistiska systemet. Med växande förakt för ett system som tvingades att självt avliva de myter och illusioner som det fostrat, kunde arbetarna ha vägrat att acceptera arbetslöshet och lönefrysningar, kunde ha organiserat mäktiga strejker och demonstrationer, ockuperat fabriker, tvingat regeringarna till reträtt och skapat en objektivt sett förrevolutionär eller till och med revolutionär situation.

I flera västeuropeiska länder hade de revolutionära marxisterna, som förutsett denna vändning i den objektiva situationen, under flera år koncentrerat sina ansträngningar på att förbereda en sådan motstöt mot storkapitalets offensiv. De förstod att detta inte bara krävde ett korrekt politiskt program, kadrar, en revolutionär organisation som kämpade för att skapa ett nytt revolutionärt ledarskap, utan också djupa rötter i massrörelsen och adekvata organisatoriska förbindelselänkar för att dra med sig de breda massorna i en beslutsam, samordnad, allmän motstöt mot den kapitalistiska offensiven.

Den alltmer uttalade integrationen av den reformistiska byråkratin i det kapitalistiska systemet, den sociologiska förvandlingen av en del av den reformistiska apparaten, som övergav sin massbas inom arbetarrörelsen för att mer och mer basera sig enbart på den borgerliga statsapparaten, de chrusjtjovistiska kommunistpartiernas högervändning och successiva socialdemokratisering, den politiska oförmågan och centristiska tvekan inom fackföreningsbyråkratins vänsterflygel lyckades än en gång i stor utsträckning förstöra möjligheterna för ett uppvaknande av den västeuropeiska arbetarrörelsen under perioden 1963-67. Resultatet av detta står klart. Nästan överallt lyckades den kapitalistiska offensiven i dessa länder återinföra en massiv arbetslöshet utan att väcka våldsamma reaktioner från arbetarnas sida. Tillsammans med intrycket av denna kapitalistiska seger har arbetslöshetens objektiva konsekvenser drabbat och demoraliserat vissa skikt inom proletariatet. Förvirringen försvagade arbetarrörelsens fackliga och valpositioner, framkallade en politisk högervind och stärkte högerextremistiska, rasistiska och chauvinistiska tendenser som delvis drog sin näring ur demoraliseringen inom arbetarklassens marginalgrupper.

CGIL:s och CGT:s oförmåga att föra någon konsekvent kamp mot följderna av den italienska resp. den franska recessionen 1964 –65 var redan signifikativ. Två år senare stod den brittiska och den västtyska arbetarrörelsen inför samma prov, fast i mycket större skala. Wilsons politik att frysa lönerna och återskapa en industriell reservarmé möttes endast av osammanhängande och spridda reaktioner. Den allvarliga Ruhr-krisen i Västtyskland framkallade inte den minsta reaktion från arbetarrörelsen. Än värre: genom att gå in i ”den stora koalitionen” skyndade den tyska socialdemokratin till kapitalismens bistånd i ett ögonblick då denna, efter tjugo år av ekonomiska framgångar som gjort djupt intryck på de arbetande massorna, än en gång avslöjade sin historiska bankrutt.

Men samtidigt som de traditionella arbetarrörelserna led nya avbräck på grund av de reformistiska och chrusjtjovistiska byråkratapparaternas förräderi, framträdde på Västeuropas politiska scen en ny generation militanter, fria från den skepticism och demoralisering som var resultatet av de föregående generationernas nederlag och misslyckanden: unga studenter i de flesta västeuropeiska länder, men även unga arbetare, som introducerade en större stridbarhet i strejkerna i Besançon, Le Mans och Caen i Frankrike, hos Fiat och Pirelli i Italien, vid demonstrationerna mot den monopolistiska Springer-pressen efter mordförsöket mot Dutschke i Västtyskland. Denna nya generation har en mycket större handlingsfrihet och initiativförmåga eftersom den i stor utsträckning undsluppit de traditionella organisationernas kontroll. Den revolutionära rörelsen i Frankrike i maj 1968 var ett slående exempel på detta. IV Internationalen har i andra dokument analyserat den sociala, ekonomiska och politiska bakgrunden till detta nya ungdomsavantgarde, som är ett internationellt fenomen. I Västeuropa har det olika källor: rörelser som utmanar det borgerliga universitetet på grund av dess skärpta kris i universitetsexplosionens tidsålder och under den fortlöpande teknologiska revolutionen; antiimperialistiska rörelser som huvudsakligen inspirerats av den vietnamesiska revolutionens segerrika motstånd mot den amerikanska imperialistiska aggressionen samt av den kubanska revolutionen, en bitter reaktion mot den självbelåtna, hycklande, ultrakonformistisk a generation som funnit sig till rätta i i neokapitalismens ”konsumentsamhälle” etc. Alla dessa rörelser har, trots sin sociala sammansättning och sina politiska och teoretiska motsättningar, i stor utsträckning utvecklat ett antikapitalistiskt, revolutionärt medvetande. Det är de revolutionära marxisternas plikt att delta i främsta ledet i den direkta aktion som spelar en utslagsgivande roll vid bildandet av detta avantgarde, samtidigt som de klargör innehållet i de erfarenheter som vunnits och erbjuder ett större perspektiv som leder nya skikt att delta i proletariatets revolutionära kamp om makten.

Det faktum att det nya avantgardets framträdande sammanfaller med en ny försvagning av de traditionella arbetarorganisationerna, ökar onekligen faran för negativa företeelser inom den eldiga ungdomens led –en skepsis gentemot det västerländska proletariatets objektiva revolutionära kapacitet, svärmeri för den tredje världen, äventyrarpolitik av anarkistisk karaktär, vägran att ta hänsyn till nödvändigheten att dra in allt bredare massor i den antiimperialistiska och antikapitalistiska aktionen. Fanons, Marcuses och Sweezys ideologier representerar endast en anpassning till denna mentalitet, vilken objektivt sett är småborgerlig även om den är inspirerad av de ärligaste revolutionära motiv. Också en tillfällig förälskelse hos en del av ungdomsavantgardet i ”den stora kinesiska kulturrevolutionen” och maoismen återspeglar i grunden endast samma skeptiska mentalitet i förhållande till det västerländska proletariatets revolutionära potential.

Men livet självt, liksom klasskampens obevekliga logik, har snabbt gett den unga generationen den nödvändiga erfarenheten som visat den att den skulle hamna i en återvändsgränd om den fortsatte på ”elituppfattningens” väg. Överallt, i Västtyskland, Italien, Belgien, Storbritannien, Nederländerna, Danmark, har studentavantgardet efter en inledande fas av protest och revolt inriktats på rent politiska mål eller universitetsreformer, återupptäckt nödvändigheten av att orientera sig mot fabrikerna och arbetarna, att etablera en solid allians, först med avantgardet inom gymnasierna och yrkesskolorna och sedan med de unga arbetarna, vilkas funktion blir att återförena studentrevolten med arbetarrevolten. De revolutionära marxisterna vilka konfronteras med det kritiska problemet att sammanlänka student- och arbetaravantgardet får inte inta en steril, polemisk förmyndarattityd, inte framställa ultimatum, utan försvara marxismen på ett fast och skapande sätt och framför allt: föra fram konkreta initiativ och söka nya aktionsformer, orienterade mot fabrikerna.

Stagnationen i den ekonomiska tillväxten, massarbetslöshetens återuppträdande framförallt bland ungdomen, socialdemokratins nedgång, den borgerliga demokratins nedslitning och allt tydligare kris och kommunistpartiernas lossnande grepp om arbetarungdomen i Frankrike och Italien samverkar till att skapa en mycket mer instabil situation i hela Västeuropa. Det revolutionära uppsvinget i Frankrike i maj 1968 var det första och klaraste uttrycket för detta. Utbredningen av detta revolutionära uppsving till resten av Västeuropa kommer att bero på den franska krisens vändpunkter och dess resultat, dess objektiva återverkningar (faktorer som hindrar ekonomisk återhämtning och accentuerar krisen inom det internationella betalningssystemet) och dess subjektiva återverkningar (en mäktig stimulans av det nya ungdomsavantgardets aktivitet i resten av Europa, vilket fördjupar krisen inom de traditionella arbetarpartierna) samt det sätt på vilket avantgardets kärna i varje land löser det specifika problemet att finna fram till den aktion som kan dra med sig breda lager av arbetarklassen i den antikapitalistiska kampen.

I detta sammanhang borde relativt skarpa skillnader i utvecklingen i de stora kapitalistiska länderna i Europa noteras. Italien har inte blott bevittnat ett massivt uppsving i de stora arbetarstriderna sedan 1968 utan även en klar radikalisering av ett avsevärt arbetaravantgarde, manifesterad i mer avancerade kampmetoder, en våg av militanta demonstrationer och viktiga tillfällen då arbetarna undsluppit kommunistpartiets kontroll och genomfört sina egna aktioner. Ur detta perspektiv är situationen mera avancerad i Italien än den var i Frankrike i början av maj 1968. Huvudmotsättningen i detta uppsving är att massornas ökande stridbarhet ännu inte finner någon politisk attraktionspunkt till vänster om kommunistpartiet, i stånd att koordinera de många initiativen och leda dem mot preciserade, antikapitalistiska övergångsmål.

I Storbritannien finns bland arbetarna ett allmänt missnöje med Wilsonkabinettets cyniska antiproletära och antifackliga politik. Men arbetarnas stridbarhet har endast helt nyligen passerat stadiet för skärmytslingar på fabriksnivå. De politiska strejkerna den 27 februari och 1 maj 1969 mot regeringspolitiken representerade dock ett viktigt steg framåt i detta avseende. Den mycket låga radikaliseringstakten tillåter ”vänsterinriktade” fackföreningsbossar att begränsa sig till rent verbal opposition mot Wilson men stimulerar samtidigt studenter och unga arbetare att utanför arbetarrörelsens traditionella ram söka möjligheter att slåss mot alla sina fiender. Detta förklarar den utomordentliga framgången för Vietnamdemonstrationen i oktober 1968, vilken var mycket mer proletär till sin sammansättning än antikärnvapenmarscherna i början av 60-talet. Frånvaron av ett effektivt alternativt ledarskap inom arbetarrörelsen medför risken att Torypartiet till en början kommer att dra nytta av den politiska kris som orsakas av den brittiska arbetarklassens växande missnöje med de traditionella reformistiska och parlamentariska strukturerna. Ä andra sidan kan strejkrörelsens uppsving, om än med inledningssvårigheter, erbjuda ett tillfälle att börja bygga ett alternativt ledarskap.

Västtyskland förblir det relativt mest stabila av de stora kapitalistiska länderna i Västeuropa. Detta beror dels på dess industriella och finansiella styrka, som överträffar alla dess europeiska konkurrenters, dels på att arbetarnas klassmedvetande och stridbarhet är lägre än i andra större västeuropeiska länder – ett resultat av den tyska arbetarklassens och arbetarrörelsens tragiska historia under de senaste 40 åren. På så sätt är gapet mellan det nya ungdomsavantgardet och massan av äldre arbetare större i Västtyskland än i resten av Europa. Men även här har recessionen 1966-67 och studentavantgardets aktiviteter haft återverkningar bland arbetarungdomen, vilket sedan hösten 1968 har lett till stormigare fackföreningskongresser än på mycket länge i Tyskland. Den västtyska regeringens beslut att legalisera kommunistpartiet vid denna tidpunkt är uppenbarligen inte resultatet av några starka påtryckningar från massorna utan av förhoppningen att det kan tjäna till att splittra och moderera det nya avantgardet.

Överallt, inklusive Västtyskland, har det förändrade sociala och politiska klimatet skapat en djup kris för ledarskapet inom de traditionella politiska partierna, vare sig de är borgerliga eller proletära. Denna kris, som t. o. m. skakat det brittiska partisystemets 60-åriga stabilitet, kommer inte att kunna lösas på många år. För tillfället tillåter inte styrkeförhållandet i klasskampen bourgeoisien att tillgripa extrema arbetarfientliga lösningar. De första effekterna från det revolutionära uppsvinget i maj 1968 och stagnationen i den kapitalistiska ekonomins internationella expansion kommer att verka i samma riktning.

Men den politiska kris som skakar det kapitalistiska Europa (där svårigheten att ”ena” det kapitalistiska Europa endast är en aspekt) kommer slutligen att nå en klimax, särskilt om en ny försämring av den ekonomiska situationen skulle inträffa. De revolutionära marxisterna måste hålla i minnet att om arbetarklassens upprepade framstötar inte leder till revolutionära resultat, så kommer arbetarna att utmattas och gripas av missmod, och i sådana fall är borgerliga kuppförsök i syfte att upprätta eller konsolidera ”starka stater” inte bara möjliga utan i ett flertal länder till och med oundvikliga.

Grekland, Portugal och Spanien representerar specialfall inom den europeiska kapitalismen. Trots att även de, på olika sätt, profiterat på kapitalismens långa uppgångsperiod sedan ”Korea-konjunkturen” och på olika sätt genomgått en industrialiseringsprocess – som dock endast i Spanien resulterat i djupa förändringar i den ekonomiska strukturen – innehåller alla tre explosiva motsättningar av helt annat slag än de andra kapitalistiska länderna i Europa. I Portugal förblev dessa motsättningar under ytan under hela det sista decenniet. Men bördan av Portugals kolonialkrig kommer långsamt att driva fram dem i ljuset. I Grekland exploderade massrörelsen, vilken under flera år befunnit sig i en uppgångsperiod, våldsamt på gatorna när kungen avskedade Papandreouregeringen 1965. En förrevolutionär situation uppstod, som rörelsens borgerligt-liberala och Chrusjtjovistiska ledarskap dock lyckades kväva. Men den underliggande instabiliteten ledde en flygel av bourgeoisien (bankirerna och redarna) att införa en militärdiktatur. Upprättandet av denna diktatur utan våldsam reaktion från massorna utgjorde också ett nederlag för den europeiska arbetarklassen. Men det var ett tillfälligt nederlag och inte lika avgörande som nazisternas seger 1933 eller den spanska revolutionens misslyckande 1936-39. Diktaturen, som infördes genom en typisk militärkupp och genomfördes i enlighet med NATO:s ”Prometheusplan”, saknar en massbas som kan jämföras med de fascistiska regimernas. Vad det gäller är en bonapartisk militärdiktatur som utnyttjar vissa fascistiska metoder. Det långsamma och ihärdiga organiserandet av en motståndsrörelse som först orienterar sig mot väpnad motstånd och sedan inte bara mot en antimonarkistisk utan en klart antikapitalistisk lösning kommer i vilket fall att skapa ett permanent hot mot den kapitalistiska regimen i sydöstra Europa och stimuleras av det revolutionära uppsvinget i resten av Europa.

Men det är i Spanien som utvecklingen av de förrevolutionära villkoren har nått längst i södra Europa. Francoregimens långsamma upplösning, som pågått i mera än ett decennium, har inte lett till ”konstitutionella” eller ”europeiska” lösningar. Detta beror inte i första hand på det motstånd som resterna av falangistapparaten bjudit, utan på de alltför explosiva sociala motsättningarna, som i de spanska kapitalisternas ögon gör till och med kommunalval, pressfrihet och föreningsrätt till ett hot mot systemets fortbestånd. Vi har sålunda inte sett den gradvisa ”liberalisering” och progressiva ”legalisering” av ”oppositionen” som inte bara den liberala bourgeoisien, de kristna demokraterna och socialdemokraterna utan även kommunistpartiet hoppats på. Tvärtom har vi sett en ständig tillväxt av arbetar- och studentrörelserna, mot vilken regeringen har reagerat med ett allt hårdare förtryck, kulminerade i undantagstillståndet som proklamerades i början av 1969. De kristna demokraterna, reformisterna och kommunistpartiet sökte förgäves desarmera massoppositionens explosiva karaktär genom att leda in den på enbart fackliga och halvlegala vägar. Massorna reagerade på regeringens allt hårdare förtryck på det enda effektiva sättet, nämligen genom att samtidigt bredda aktionen och radikalisera dess former. På så sätt kom även i Spanien ett nytt ungdomsavantgarde, som härdats i universitetskampen, att spela och skall fortsätta att spela en viktig roll i comisiones obreras (arbetarkommittéerna) genom att röra upp en ström som tenderar att spränga den rent fackliga ramen och orientera sig mot en revolutionär aktion för att störta franco-fascismen och kapitalismen.

Växelverkan mellan det nya ungdomsavantgardets framträdande och arbetarrörelsens gradvisa befrielse från de gamla reformistiska och chrusjtjovistiska apparaternas paralyserande grepp är uppenbar även i Japan och USA. Den börjar utvecklas på samma sätt i Kanada och Australien.

I Japan konfronteras arbetarrörelsen med en utomordentligt snabb kapitalistisk tillväxt, vars slut inte nödvändigtvis kommer att sammanfalla med slutet för den långa ekonomiska expansionsperioden i Västeuropa och USA. Den har fastnat i fällan mellan maximalistisk propaganda och aktioner som är strikt begränsade till dagsaktuella krav. Detta har skapat en växande kris som slitet sönder både SP och KP och även fått sina återverkningar inom SOHYO (Japans LO). Själva den ekonomiska strukturens utveckling och den växande betydelsen av en ultramodern industri vars teknologi är en av världens mest avancerade, kräver en förändring av hela det fackliga mönstret.

Studentavantgardet som huvudsakligen kristalliserades under den antiimperialistiska kampen, först 1960 och senare i kampen emot Vietnamkriget, har kunnat överbrygga den splittring inom Zengakuren som försvagat den under många år. Dess alltmer militanta aktioner för en universitetsreform, mot amerikanska baser och för Okinawas återlämnande till Japan har kommit att dra med sig skikt av unga arbetare och även påverkat bondeskikt. De japanska revolutionära marxisternas uppgift är att ta del i denna kamp och tvinga den framåt under strävan att ge den en klart antikapitalistiska orientering: uppbyggandet av ett revolutionärt parti med syftet att leda det japanska proletariatet till ett maktövertagande på revolutionär väg.

Men det är i USA som världsrevolutionens utveckling kan bli djupast påverkad genom växelverkan mellan den svarta befrielsekampen, det framträdande ungdomsavantgardet, och en vaknande arbetarklass. Under mer än två decennier av feberaktig krigskonjunktur har den amerikanska kapitalismen åtnjutit en hög ekonomisk stabilitet. Detta, tillsammans med McCarthyismens epok jämte fackföreningsbyråkratins brottsliga anpassning till storkapitalets utrikespolitik och det demokratiska partiets politiska maskineri, fick klasskampen att bedarra i USA. Den amerikanska arbetarklassen i dess helhet förblev relativt passiv på den ekonomiska fronten och insåg inte det objektiva behovet att bryta med tvåpartisystemet.

Det första samhällsskikt som började utmana USA:s politiska och sociala stabilitet var den svarta befolkningen. Denna utmaning började på det juridiska och parlamentariska planet och koncentrerades på det diskriminerande undervisningssystemet och den sociala segregationen. När dessa metoders ineffektivitet blev mer och mer uppenbar, tillgrep den svarta befolkningen direkt aktion i olika former, inklusive bojkotter, vakthållning, protestdemonstrationer, marscher etc. Detta ledde till en debatt om det relativa värdet av ”ickevålds”-aktioner resp. mer militanta metoder, en lidelsefull debatt som symboliserades av den svarta befolkningens två martyrer, Martin Luther King och Malcolm X. Uppror i ghettona – det första massiva i Watts – tillförde debatten ett nytt element. På så sätt inleddes ett nytt kapitel i den svarta befrielsekampen, innebärande samfälld kamp av ett helt ghetto. Nu står på dagordningen uppgiften att strukturera och i nationella skala samordna dessa elementära krafter som visat en sådan explosivkraft i det amerikanska samhället.

Den svarta befrielsekampen har haft en avsevärd effekt på klasskampen i USA, men i en viss mening har den endast börjat, ty än har den inte framträtt som en självständig kraft på den politiska scenen. Detta kan mycket väl hända under den kommande perioden; den fart med vilken slagordet ”black power” accepterades är utomordentligt symptomatiskt.

Två drivkrafter i denna utveckling bör särskilt noteras. Den första utgörs av de radikala förändringarna i den amerikanska industrin – automatiseringens expansion och den massiva omlokaliseringen av industrier från de gamla industriregionerna – som har drabbat den amerikanska arbetarklassens fattigaste skikt hårdast och skapat en vitt utbredd och varaktig arbetslöshet i ghettona. Den andra utgörs av påverkan från den afrikanska och kubanska revolutionen och det vietnamesiska folkets motstånd mot den amerikanska imperialistiska aggressionen, som har höjt de svarta massornas medvetenhet om den outhärdliga förnedring i att vara utsatt för rassegregation och inte ha någon talan i det egna landets styrelse.

Den svarta befrielsekampen uppmärksammades av de revolterande ungdomarna på universiteten i USA, och denna ungdom började aktivt delta i kampen. Den svarta befrielsekampen spelade sålunda en nyckelroll i radikaliseringsprocessen på universiteten. Den kubanska revolutionen medverkade i denna process genom att rikta den aktiva och kritiska ungdomens uppmärksamhet på frågor såsom den amerikanska imperialismens roll i dagens värld, kolonialvärldens revolutionära tendens, det historiska alternativet mellan det kapitalistiska barbariet och det socialistiska planekonomisystemet, ”fredlig samexistens” kontra revolutionens utbredning, ”den fredliga och parlamentariska vägen till socialismen” kontra väpnad kamp etc. Slutligen skapade eskaleringen av den amerikanska interventionen i inbördeskriget i Vietnam en utbredd revolt på universiteten, vilken kristalliserades i en antikrigsrörelse, som i sin tur har fortsatt att expandera och fördjupas och som karakteriseras av mobiliseringar i en skala utan tidigare motsvarighet i USA. Denna mobilisering har haft internationella återverkningar, stimulerat klasskampen i andra länder, där den särskilt påverkat universitetsungdomen och hjälpt till att återuppväcka den internationella solidaritetens anda och praktik.

Kombinationen av en dynamisk svart befrielsekamp och en ung generation som alltmer utmanar kapitalismens ideologi, institutioner och politik – om än fortfarande på ett förvirrat sätt– har åstadkommit en djupgående radikaliseringsprocess i USA. I förening med krigets ekonomiska konsekvenser och inflationen, det teknologiska framåtskridandets tryck, nedskärningen av socialutgifterna, oppositionen mot kriget och fruktan för vart det kan leda håller den på att skaka bort de vita arbetarnas apati. Det finns talrika tecken på detta: basens påtryckningar på fackföreningsbyråkratin i löneförhandlingarna, beredvillighet till strejk, en sektor av fackföreningsbyråkratin som börjar delta i antikrigsrörelsen, en splittring mellan de två flyglar av fackföreningsbyråkratin vilka leds av George Meany och Walter Reuter. De växande svårigheter som det internationella kapitalistiska systemet tvingas genomlida som resultat av den ökade konkurrensen, av ett instabilt betalningssystem, politisk rivalitet, revolutionär utveckling etc., kan endast accelerera denna process.

Dessa förändringar och framträdandet av nya krafter som hotar att skaka det amerikanska samhällets politiska och sociala stabilitet som aldrig förr har orsakat meningsskiljaktigheter inom den härskande klassen i USA, särskilt i fråga om taktiken i det krig den har startat i Vietnam. Men tills nu har detta endast lett till försök att reintegrera massans upproriska sektorer i det traditionella tvåpartisystemet. Detta är avsikten med den ”fredspropaganda” som bedrivs av vissa republikanska eller demokratiska kandidater vid valen och med politiken att ge ytterligare några poster inom administrationen åt svarta som skulle kunna påverka ett visst antal väljare.

Dessa demagogiska gester kan för en kort tid få en avledande effekt, men de kan inte lösa ett enda av de akuta problem som orsakat den nya massradikaliseringen i USA. Avsevärda eftergifter vore nödvändiga för att lugna det växande missnöjet för en längre period. Men sådana eftergifter tycks uteslutna, ty de skulle kräva avsevärda förändringar i den amerikanska kapitalismens struktur och en drastisk reträtt på den internationella arenan. Framför allt skulle de innebära att man övergav sin roll som internationell polis i många områden, offrade utlevade reaktionära regimer vilka Pentagon och State Departement nu håller om ryggen över hela världen, och tillät nya revolutionära framsteg för de upproriska folken.

Den kommande perioden i USA kommer att bli stormig, och det kommer inte att saknas tillfällen att smida en solid allians mellan de svarta massorna, de miljoner otåliga ungdomarna på universiteten, och den mäktigaste styrkan av alla – den amerikanska arbetarklassen.

VII. Skapa ett nytt revolutionärt ledarskap

Under dessa sista år har en enorm förbättring inträtt i de förhållanden under vilka revolutionära marxister träget arbetat för att bygga upp ett nytt revolutionärt ledarskap. Detta gäller i så hög grad att man t. o. m. kan tala om en kvalitativ förändring. Detta ledarskaps genombrott har ännu inte skett, men ett viktigt stadium av kvantitativ förstärkning och förnyelse av kadern har avslutats, vilket kommer att medge ett språng under nästa fas, såvida politiska och organisatoriska misstag undvikes.

Konkret sett har denna fundamentala förbättring berott på samtidigheten av Vietnamkriget, de kubanska ledarnas omorientering mot uppbyggnaden av nya revolutionära styrkor i Latinamerika, och den praktiskt taget världsomfattande framväxten av ett nytt ungdomsavantgarde. Historiskt sett återspeglar dessa faktorer en mer fundamental förändring: en kraftig förstärkning av de sociala skikt som längs en bred väg kontinuerligt rör sig mot en socialistisk världsrevolution. För första gången sedan perioden 1945-48, om inte för första gången sedan sin tillkomst, har den internationella trotskistiska rörelsen på bred front kunnat bryta sin relativa isolering. I många länder behöver den inte längre simma mot strömmen utan bärs fram av folkliga strömningar, som, även om de fortfarande är minoriteter i samhället, redan är mycket kraftigare än de revolutionära marxistiska organisationerna i egentlig mening.

Den världsomfattande kampanjen för att avvärja dödsdomen mot Hugo Blanco var ett förebud om förändringen, och denna kampanj kan sägas ha räddat den peruanske revolutionäre ledarens liv. De socialdemokratiska och kommunistiska partiernas liksom fackföreningsapparaternas brottsliga passivitet inför den imperialistiska aggressionen mot den vietnamesiska revolutionen, och de ömkliga ultraopportuniska chrusjtjovistiska kampanjerna för ”fred i Vietnam” och ”förhandlingar”, som ungdoms avantgardet med avsky avvisat, skapade ett organisatoriskt vakuum för den radikala oppositionen mot detta smutsiga krig och den aktiva solidariteten med den vietnamesiska revolutionen. Detta vakuum fylldes i många länder genom ad hoc- eller ungdomsrörelser, där revolutionära marxister kunde spela en viktig och i många fall avgörande roll (antikrigsrörelsen i USA, Kanada, Australien, Zengakuren i Japan, CVN och JCR i Frankrike, SDS i Västtyskland, VSC i Storbritannien, Vietnamkommittéerna i Belgien och Danmark etc.).

Det revolutionära uppsvinget i maj 1968 bekräftade den kvalitativa förändringen i styrkeförhållandena mellan detta nya avantgarde och de traditionella organisationerna liksom de avsevärt förbättrade arbetstillfällena för revolutionära marxister inom detta avantgarde. Sedan sin födelse har vår rörelse aldrig tidigare haft möjligheter till inflytande på de revolutionära händelserna i ett imperialistiskt land som kan jämföras med JCR:s i maj 1968.

Det kubanska ledarskapets vändning åt vänster mellan Tricontinentalen och OLAS-konferenserna skapade möjligheter till en enhetsfront mellan de olika strömningarna i den latinamerikanska revolutionära rörelsen vilka omfattar OLAS’ linje. De revolutionära marxistiska styrkorna har kunnat dra fördel av denna möjlighet för att bredda sitt aktionsfält i länder som Argentina, Bolivia, Peru, Chile och Guatemala. Överensstämmelsen mellan Ernesto Che Guevaras sista budskap och Fjärde Internationalens teser gjorde djupt intryck på revolutionära militanter i många länder. Det är ingen tillfällighet att revolutionära marxistiska militanter och organisationer efter mordet på den kubanske ledaren stod i främsta ledet bland dem som startade den internationella solidaritetsrörelsen för Che och OLAS. I många länder var de praktiskt taget de enda.

Den begynnande ”avstaliniseringen” i Sovjetunionen, tjugonde partikongressen, Chrusjtjovs rapport och den sino-sovjetiska konflikten har successivt brutit ned de gamla antitrotskistiska fördomarna i den internationella revolutionära och kommunistiska rörelsen. Den roll revolutionära marxister spelat i försvaret av de algeriska och kubanska revolutionerna, deras medverkan i främsta ledet vid försvaret av den vietnamesiska revolutionen och den latinamerikanska revolutionens utbredning har lett till den punkt där dessa gamla fördomar upplöses och försvinner.

Men försvinnandet av dessa gamla antitrotskistiska fördomar innebär endast eliminationen av ett hinder för byggandet av ett nytt revolutionärt ledarskap. Framgång beror på positiva kvaliteter – på en ständigt förnyad och à jour-förd marxistisk analys av en ständigt föränderlig verklighet, på sammansmältning av styrkor som stiger fram ur olika miljöer, på deltagande i aktion. Dessa kvaliteter måste först bevisas i praktiken och bekräftas genom framgångar och genombrott i åtskilliga länder innan styrkebalansen inom den internationella arbetar- och revolutionära rörelsen börjar att definitivt förändras till de revolutionära marxisternas förmån.

Samtidigt som uppkomsten av ett nytt ungdomsavantgarde utgör en viktig möjlighet för revolutionära marxister att vidga sitt aktivitetsområde, att föras samman med nya sociala skikt, öka sin numeriska styrka och skola många unga kadrar, ställs de också inför fördomar och invändningar av en ny typ som de inte är vana att behandla. Från och med nu kommer de inte så mycket att mötas av gammalt skvaller och historieförfalskning som av en viss likgiltighet gentemot de problem som uppkom under perioden 1923-48, av ett generellt fördömande av den klassiska arbetar- och kommuniströrelsen (detta fördömande innefattar i många unga revolutionärers ögon även den trotskistiska strömningen), av tvivel på några av marxismens grundläggande begrepp, såsom den avgörande roll som arbetarna i de imperialistiska länderna måste spela i den världsrevolutionära processen eller det revolutionära partiets roll för att säkra revolutionens seger. Revolutionära marxister måste lära sig att besvara dessa utmaningar utan arrogans eller otålighet genom teoretisk debatt på hög nivå, ett ständigt berikande av marxismen, och, framför allt, genom att bevisa sina kvaliteter som revolutionärer och ledare för grupper och skikt vilka är inbegripna i en bestämd antiimperialistisk och antikapitalistisk aktion.

Två problem förtjänar särskilt uppmärksamhet i detta avseende: bekräftelsen av proletariatets revolutionära roll, och en korrekt tillämpning av enhetsfrontstaktiken i den antikapitalistiska och antiimperialistiska kampen.

Proletariatets avgörande revolutionära roll för den socialistiska revolutionens seger beror ytterst på den plats som proletariatet intar i produktionsprocessen, på dess förmåga att paralysera hela det ekonomiska och sociala livet genom sin beslutsamma aktion, på den initiativ- och organisationsförmåga som det kan utveckla i bredaste skala sedan väl de byråkratiska apparaternas fjättrar brutits genom återgång till spontan klassaktion. Erfarenheterna från Frankrike i maj 1968 bekräftar detta dramatiskt och desavuerar Sweezys, Marcuses och andras pessimistiska analyser. Denna erfarenhet visade att den relativa standardhöjningen, proletariatets differentiering, dess utsträckning till ”tekniska” och ”intellektualiserade” skikt, massmedias inflytande – i korthet alla de faktorer som dessa teoretiker åberopar för att förklara arbetarnas påstådda växande integration i det neokapitalistiska samhället – i verkligheten inte representerade några objektiva hinder, att de tvärtom t. o. m. kunde bli faktorer som återuppväckte proletariatets revolutionära kraft. Det var de traditionella politiska organisationernas systematiska avväpning av proletariatet och frånvaron av ett konsekvent avslöjande av den borgerliga ideologin för massorna som tillät dessa faktorer att tillfälligt framkalla en nedgång i stridbarhet. Men så snart villkor som gynnade en vaknande stridbarhet (och t. o. m. revolutionära explosioner) inträtt, visade sig verkligheten överskugga spökbilderna. Och verkligheten är att det västerländska proletariatet bevarat sin revolutionära potential, som beror på de olösta grundläggande motsättningarna i det borgerliga samhället.

Under tre decennier har aktionsenhetens problem – vilket inte får sammanblandas med en enhetsfront av massorganisationer –till stor del varit ett propagandistiskt och litterärt problem för revolutionära marxister. Under den senaste perioden har det alltmer blivit en fråga om praktisk handling, särskilt i kampen för den vietnamesiska revolutionens försvar inom ramen för det nya ungdomsavantgardet. Det är nödvändigt att visa på två missförstånd som revolutionära marxister måste undvika vid tillämpningen av denna taktik.

Att se aktionsenheten enbart som ett instrument för att bygga det revolutionära partiet genom att ”avslöja” andra strömningar och visa deras misstag och brott inför massorna är en sekteristisk avvikelse. Enhetskommittéer kan lika litet reduceras till medel för att avslöja opportunister, centrister, eller ultravänsterströmningar, som strejkkommittéer kan reduceras till blotta instrument för att bygga ett revolutionärt parti hellre än att vinna seger i strejken – dvs. i en konkret episod i klasskampen. I enhetskommittéer för den vietnamesiska revolutionens försvar, för försvaret av studentrevolter, för återupptagandet av arbetarklassens kamp, måste revolutionära marxister inta en ansvarig attityd och alltid sätta klassrörelsens behov och dess seger före snäva gruppintressen.

Å andra sidan är avvisandet av uppgiften att bygga nya revolutionära partier under förevändningen att helt ägna sig åt aktionsenheten en opportunistisk avvikelse. Framgång för sådana aktiviteter är oundgänglig för seger i konkreta episoder i klasskampen. Men vår historiska uppgift är inte bara att uppnå tillfälliga segrar utan att leda arbetarklassen till seger genom att störta det internationella kapitalistiska systemet och kapitalismen i varje enskilt land. Om vi enbart begränsade oss till enhetsaktioner, skulle vi löpa risken av ett allmänt nederlag i släptåget på episodiska och flyktiga framgångar. Detta skulle alltmer undergräva möjligheten av framtida framgångar, ty dessa kräver framförallt ett korrekt teoretiskt och praktiskt grepp om verkligheten, vilket är ouppnåeligt utan det revolutionära partiets ojämförliga instrument.

Att bygga ett parti är nödvändigt för att utveckla en kontinuerlig ackumulation av de krafter som leder revolutionen till seger. Enhetsaktioner, vilka enligt sakens natur är osammanhängande och fragmentariska, kommer mest att bidra till partibyggandet om de revolutionära kadrerna genom dem lär sig att handla som de mest hängivna och dugliga försvararna av sin klass’ allmänna intressen. I denna betydelse är aktionsenhetens taktik (med bevarad kritikrätt gentemot andra strömningar, varvid dock kritiken för att vara effektiv måste röra enhetsaktionens mål) långt ifrån motsatt uppgiften att bygga det revolutionära partiet; tvärtom kompletterar och förstärker dessa två aspekter varandra.

Det nya ungdomsavantgardets snabba utveckling till en massrörelse har återupplivat spontanistiska föreställningar, som utgör ett nytt hinder för de revolutionära marxisternas genombrott. Dessa föreställningar utgår, liksom den opportunistiska tillämpningen av aktionsenheten, implicit eller explicit från illusionen att de tusentals studenter och unga arbetare som kämpar sida vid sida mot Vietnamkriget, för en ”konfrontation” med det borgerliga universitetet eller till och med det kapitalistiska samhället i dess helhet, redan nått samma ideologiska nivå som de revolutionära marxisterna, och att därför ett revolutionärt marxistiskt parti och en International inte längre är nödvändiga.

Verkligheten är naturligtvis helt annorlunda. I ett givet ögonblick kan en skenbart total överensstämmelse utvecklas mellan det nya massavantgardet och de revolutionära marxisterna i fråga om vissa specifika kampmål. Men ingenstans har man bevittnat någon kristallisering av massungdomsrörelser som tar upp det revolutionära marxistiska programmet i dess helhet eller i fråga om de väsentliga strategiska och taktiska problem som måste lösas för att världsrevolutionen skall segra. Att sluta bygga partiet under förevändning att ungdomsavantgardets massa redan vunnits för de revolutionära marxistiska idéerna innebär att man ersätter marxismens revolutionära program och teoretisk stränghet med tillfälliga och ytliga överensstämmanden, vilka kan brytas vid nästa vändpunkt eller då de första svårigheterna visar sig. Därför kommer de revolutionära marxisterna, utan sekterism och under samtidigt förordande av största möjliga aktionsenhet för välbestämda mål (inbegripet, vid vissa tidpunkter, revolutionära mål), mer än någonsin att försvara behovet att fostra revolutionära marxistiska kadrer och outtröttligt fullfölja detta syfte.

Den världsomfattande imperialistiska motoffensiven vann både på den utomordentliga koncentration av styrkorna som utvecklats av det amerikanska storkapitalet och på den beklagansvärda splittringen och desorienteringen av de internationella anti-imperialistiska och antikapitalistiska styrkorna. Aldrig har behovet av en global antikapitalistisk strategi (som uttryckts av Che Guevara och nordvietnameserna) varit klarare än under Vietnamkriget. För tio år sedan, när inte så få styrkor inom den internationella arbetarrörelsen flirtade med ”polycentrismen”, avvisade även många avantgardeströmningar tanken på en International. I dag, då vi står ansikte mot ansikte med imperialismens globala strategi, är behovet av ett världscentrum för utformning av politik, strategisk orientering och samordnad aktion uppenbart. De nya relationerna mellan världsrevolutionens tre sektorer garanterar att frågan om Internationalen kommer att skiljas från polariseringen kring Sovjetunionen, som varit i kraft ända sedan oktober 1917 och som efter att ha varit en gynnsam faktor när Sovjetunionen leddes av Lenin och Trotskij fick en förödande effekt sedan Kremls politik kommit i direkt motsättning till världsrevolutionens utvidgning.

IV Internationalen har visat att även med fortfarande svaga styrkor viktiga resultat kan nås. Genom att envetet fortsätta bygga sina egna partier och sin egen International vet sig de revolutionära marxisterna samtidigt lämna det effektivaste bidraget till skapandet av den revolutionära marxistiska massinternational som är oundgänglig för att transformera alla de revolutionära möjligheter som nu kan skönjas i lika många segrar.

Ur Fjärde internationalen 2-69

Paris. Från studentoroligheter till en proletär socialistisk revolution

Av Pierre Frank. Från antologin De nya revolutionärerna, Aldus Bonniers 1969, red Tariq Ali.

Paris. Från studentoroligheter till en proletär socialistisk revolution

Maj 1968 har gått till den franska socialismens historia som den månad då Quartier Latin gjorde ”revolt”. ”Upploppen” här ledde till storstrejken den 13 maj, på dagen tio år efter generalernas och les pieds noirs (de franska kolonisternas) kupp i Alger, som föregick de Gaulles uppstigande till makten. ”Upploppen” innebar också inledningen till den period som kommer att likvidera den gaullistiska regimen. Hur skedde det och vad var det egentligen som hände?

Dag för dag

För att finna rötterna till den intensiva politiseringen av student- och universitetsvärlden måste man gå tillbaka till kriget i Algeriet. Kriget i Algeriet, inflytandet från Kuba, Che Guevaras martyrdöd och i viss utsträckning också ”kulturrevolutionen” i Kina skärpte denna politiska utveckling och drev den allt mer och mer bort från den ”fredliga samexistensens” politik, från den ”fredliga och parlamentariska vägen” till socialismen.

Det var i detta sammanhang de speciella universitetsproblem som skapades av det franska undervisningsväsendets och dess metoders föråldrade karaktär kom att sättas in som pådrivande medel. Den senaste händelseutvecklingen inleddes den 22 mars i Nanterreuniversitetet, detta nya universitet i en förstad till Paris som var avsett att bli landets allra modernaste undervisningsanstalt, utrustad med alla tänkbara moderna hjälpmedel.
Men det förlades till en plats där det kom att exponeras för en rad sociala motsägelser. Det uppfördes med en kåkstad som närmaste granne. Kommunen behärskas av kommunistiska partiet, och det lokala KP såg med stort ogillande på den agitation, den politiska debatt och den splittrande jäsning som grupper, som i stor utsträckning leddes av aktivister som vid olika tidpunkter uteslutits ur UEC (Union des Étudiants Communistes), drev igång i förstaden. Och en stor del av studenterna kom från sextonde arrondissementet och andra områden i västra Paris, som hör till de högborgerligaste i hela staden. Till skillnad från sina kamrater vid Sorbonne hade studenterna i Nanterre inte någon befryndad miljö utanför universitetsområdet, utan tvangs att diskutera sina undervisnings- och samhällsproblem sinsemellan. Och de sammanförde snart dessa båda grupper av problem.

Myndigheternas syn på vad som skedde framgår rätt väl av vad undervisningsministern yttrade i parlamentet, sedan sammandrabbningarna på gatorna hade pågått några dagar: ”Vad är det egentligen för intriger de här ’galningarna’ i Nanterre ägnar sig åt dag ut och dag in? … Under samlingsbeteckningen ’det kritiska universitetet’ framfördes de vansinnigaste snillefoster i hörsalar som för att hylla Saken döpts om till Fidel Castro, Che Guevara, Mao Tse-tung och Leo Trotskij.(1)

Universitetsmyndigheterna bestämde sig för att ingripa mot en grupp studenter, bland dem Daniel Cohn-Bendit. Den sistnämnde hade redan haft en sammandrabbning med en minister som kommit till universitetet för att inviga en simbassäng. Studenterna vid Sorbonne beslöt att solidarisera sig med sina kamrater i Nanterre, som hotades med relegering, och att hålla ett stödmöte för dem fredagen den 3 maj på Sorbonnes gård. Samtidigt förklarade en fascistisk grupp, Occident (Västerlandet) – gruppen är numerärt obetydlig men har så goda förbindelser att den ostraffat kan genomföra vilka attacker som helst – att den skulle ”rensa” Quartier Latin.

På eftermiddagen den 3 maj samlades ledarna och större delen av aktivisterna inom universitetsrörelsen på Sorbonnes gård. Gruppens ordningsmän hade också kommit, för att stoppa eventuella fascistiska attacker. Men mot slutet av mötet, som försiggått helt utan intermezzon, invaderade polisen Sorbonne och arresterade flera hundra av de närvarande. Polisen hade berett sig tillträde till universitetsområdet i enlighet med en skriftlig anhållan från universitetets rektor, Roche. Men även om den saken inte befriar honom från hans ansvar för de aktioner som företogs, kan det inte råda något tvivel om att polisoperationen ingick i en plan som kläckts ut på ännu högre ort.

Myndigheterna räknade med att oron bland studenterna åstadkommits av smågrupper utan stöd bland studenterna i stort. Man var övertygad om att allt som behövdes för att göra slut på oron var några beslutsamma åtgärder, och detta inte minst som examensperioden snart skulle vara inne. Därtill hade organisationssekreteraren i Frankrikes kommunistiska parti, Marchais, i våldsamma ordalag brutit staven över dessa ”smågrupper” i l’Humanité och bland annat talat om ”den där tysken Cohn-Bendit”. Myndigheterna måste därför ha räknat med att lugnt kunna slå ner studenterna, utan risk för att arbetarorganisationerna skulle provoceras att solidarisera sig med dem.

Arresteringen av studentaktivisterna, som fördes bort i polispikéter mitt för ögonen på alla som befann sig på Boulevard St Michel, ledde emellertid till omedelbara motaktioner. Studenterna gick till angrepp mot polisbilarna och det kom till spontana sammandrabbningar, våldsammare än vad man hade upplevt i Frankrike på åratal. Många partilösa studenter spelade ledande roller i dessa sammandrabbningar.

Dagen därpå utlyste UNEF (Union Nationale des Étudiants de France) och SNES (Syndicat National de l’Enseignement Supérieur) obegränsad strejk till måndagen den 6 maj. Sedan en snabbt sammankallad domstol dömt flera demonstranter till kännbara fängelsestraff, inleddes strejken på utsatt dag och man förde fram tre krav som måste uppfyllas innan man alls gick med på förhandlingar: de dömda studenterna skulle friges och få amnesti, polisen skulle dras tillbaka från Sorbonne och universitetet skulle öppnas igen med fullständiga politiska och fackliga rättigheter för studenterna.

Den 6 maj blev en stormig dag från tidigt på morgonen. På eftermiddagen kom det till ännu hårdare sammandrabbningar än de som hade ägt rum veckan innan. Och på kvällen hade man i St Germain des Prés sammanstötningar som varade i flera timmar och krävde offer på båda sidor. Distriktets invånare upprördes över polisbrutaliteten och visade klart sin sympati för demonstranterna.

Ingen av de borgerliga tidningar som kom ut dagen därpå stödde polisen. Ledarna för UNEF och SNES kallade till ett möte klockan i3.30 på Place Denfert-Rochereau. De strejkande ockuperade torget vid den anbefallda tidpunkten och höll sitt möte. Polisen meddelade via pressen att den inte hade givit sitt tillstånd till mötet (det var ingen som hade begärt något tillstånd) men att man ändå hade ”tolererat” det! Efter mötet samlades man till ett demonstrationståg, som under flygande röda fanor marscherade cirka tjugo kilometer genom Paris gator och tågade Champs Elysées fram upp till Place de l’Étoile.

Både den borgerliga pressen och l’Humanité undvek att nämna ett visst bestämt inslag i denna demonstration. Men vid parlamentets sammanträde dagen därpå kunde en representant för UNR (Union pour la Nouvelle République) inte hålla tillbaka sin indignation: ”. . . Internationalen sjöngs där [vid den okände soldatens grav under Triumfbågen] och man tillverkade röda fanor genom att riva sönder blå-vit-röda [den franska trikoloren] .(2)

Som så ofta under de här striderna improviserade demonstranterna också denna dag, och vilken improvisation sedan! Natten till den 8 maj kom det till häftiga sammanstötningar i området mellan St Germain des Prés och Montparnasse.

Den 8 maj gjorde undervisningsministern för regeringens räkning diverse tvetydiga uttalanden inför nationalförsamlingen. Man kom med diverse falska löften utan några bestämda åtaganden och ställde som villkor att ordningen skulle återställas i Quartier Latin. Ställda inför en synnerligen svår situation tvekade ledarna för UNEF och SNES och dagen avslutades med en demonstration som upplöstes i brist på mål.

Fredagen den 9 maj samlades studenterna på nytt på Boulevard St Michel, inte för att demonstrera utan för att diskutera vad man skulle göra nu. Fram på eftermiddagen stod det klart att rörelsen inte hade knäckts av regeringens manövrer och att den också höll på att sprida sig till landsorten.

De ledande organisationerna sammankallade till ett nytt möte på fredagen, återigen på Place Denfert-Rochereau och klockan 18.30, och bekräftade att man inte tänkte inlåta sig på några förhandlingar förrän man fått sina tre preliminära krav godtagna. Detta nya uppsving för rörelsen fortsatte fram till kvällen dm 9 maj. En månad tidigare hade JCR (Jeunesse Communiste Révolutionnaire) bestämt att just den 9 maj hålla ett möte över temat ”Från revolt till revolution” i Salle de la Mutualité. Meningen var att diskutera orsakerna till och målsättningarna hos den studentrörelse som höll på att växa fram i flera olika länder. Händelsernas utveckling gav detta möte en alldeles särskild aktualitet.

Under dagen meddelade JCR att sedan de talare som stod på listan hållit sina anföranden, skulle mötet överlämnas åt studenterna för fortsatt diskussion. De fyra-femtusen personer som samlats fick genom sin entusiasm och stridbarhet mötet att verka som en revolutionsförsamling. Italienska, holländska, belgiska, tyska och spanska studenter förklarade sig solidariska med de franska studenternas kamp. Talarna underströk att deras kamp inte var reformistisk, att den utmanade själva det kapitalistiska samhället och att den inte skulle upphöra förrän arbetarklassen gick till aktion genom en revolutionär kamp för socialismen.

Den senare delen av mötet som anslagits till diskussioner blev inte mindre viktig. I närmare två timmars tid förde talare med divergerande politiska uppfattningar fram sina synpunkter, förslag och perspektiv. Detta var visserligen inte någon församling av valda representanter, men man föreslog ändå att man skulle inrätta en student-sovjet. Utöver och bortom de speciella problem som gällde den egna kampen var det framför allt två begrepp som dominerade diskussionen: i) Studenternas kamp kunde bara ingå som ett led i kampen för socialismen; den fundamentala samhälleliga basen för denna kamp måste vara arbetarklassen. Man lät sig inte påverkas av repliker och påståenden av Marcuse-typ eller liknande. Däremot diskuterade man energiskt vilka medel som skulle kunna användas för att förena studenternas kamp med arbetarnas, a) Demokratin var livsnödvändig för rörelsens utveckling.

Åsiktsskiljaktigheter var något normalt och existensen av olika politiska grupper en självklarhet. Men dessa grupper fick inte försöka påtvinga rörelsen sin ledning eller splittra den genom att ta upp ovidkommande frågor.

När de församlade vid ettiden på natten åtskildes hade flera tusen aktivister enats politiskt inför den stora dagen den 10 maj, den dag som skulle bli avgörande.

Den 10 maj

Dagen karakteriserades av tre olika på varandra följande faser, alla med helt oförgätliga karakteristika. Det började på morgonen med att rörelsen spred sig också till de medicine studerandena och därtill och vad än viktigare var också med den gymnasiestrejk som hade kungjorts vid mötet i Mutualité den 9 maj. Varifrån kom denna gymnasiströrelse? Vietnamkriget hade gjort stort intryck på gymnasisterna. De anslöt sig till Comité National Vietnam. Men när de försökte föra in denna fråga i sina skolor’ stötte de på patrull hos en skolförvaltning – och endast alltför ofta också bristande förståelse hos många lärare, också sådana på vänsterflygeln – som betraktade gymnasierna som blott och bart kaserner för tonåringar, som absolut inte fick intressera sig för politik.

Det kom till intermezzon på gymnasierna. När en elev tvingades lämna Lycée Condorcet, ledde detta till en demonstration av elever från flera hundra gymnasier utanför denna skola och därtill och framför allt till CAL:s (Comités Action Lycéens) bildande i november 1967. Denna organisations aktivitet utvecklades mer och mer under de månader som följde. Organiserandet av gymnasisterna underlättades av det faktum att de är tillsammans hela dagarna i sina skolor, precis som arbetarna i sina fabriker. Man borde skriva en broschyr om just denna rörelse -om allvaret och uthålligheten hos dessa unga aktivister i fjorton- till sextonårsåldern.

Deras strejk började i viss mån som arbetarnas. Några få skolor ”visade vägen”. Klockan nio på morgonen marscherade eleverna vid dessa skolor ut på Paris gator och gick från skola till skola för att mana eleverna till strejk och höll möten med mellan tusen och tvåtusen gymnasister på stadens torg och öppna platser. Deras grundkrav rörde rätten att diskutera politik och samhälleliga frågor i allmänhet i gymnasierna. De beslöt att hålla ett stormöte klockan 18 på Place de Gobelins och marschera mot Place Denfert-Rochereau för att delta i studenternas aktion. ”Era problem är ju våra problem i morgon”, förklarade de. På eftermiddagen anslöt sig cirka åttatusen gymnasister till en procession, som kom fram till Place Denfert-Rochereau klockan arton.

Därmed inleddes dagens andra etapp. Efter ett möte som snarare blev till en församling för att diskutera rörelsen och dess fortsatta handlande, tågade man ut på Boulevard Arago och marscherade förbi Santéfängelset för att demonstrera sin solidaritet med de som arresterats eller dömts för sin andel i de föregående dagarnas demonstrationer. Demonstrationståget marscherade fram genom arbetarstadsdelarna och vände sedan, för att återvända längs Rue Monge och Boulevard St Michel.

Detta blev en demonstration vars like Paris inte hade skådat på mycket länge. Tåget var redan från början cirka trettiotusen man starkt, och förstärktes hela tiden mer och mer; mot slutet var det tydligt och klart dubbelt så stort. Det utstrålade en entusiasm och ungdom, som stod helt i samklang med den förnyade vår som redan hade återskänkt boulevardernas träd deras blad. De demonstrerande var till stor del studenter, gymnasister och strejkande akademiska lärare. Men tåget fick också anslutning av många unga arbetare, som i ständigt stigande antal hade deltagit i de strejkandes demonstrationer och av revolutionära arbetare och aktivister som i många, långa år lidit under den stalinistiska munkavlen på den organiserade arbetarrörelsen. Äntligen fick Paris på nytt uppleva demonstrationer som planerats utan polisens deltagande, som hölls utan tidigare inhämtat tillstånd och som inte var underkastade kontroll av ordningsmän från KP och CGT (Confédération Générale de Travail – den kommunist -behärskade fackföreningsrörelsen), som förbjöd alla sådana slagord och banderoller som betraktades som ”subversiva”. Äntligen fick man uppleva en demonstration som gav massans initiativ fria tyglar.

Denna demonstration med femtiotusen deltagare, varav den överväldigande majoriteten ungdom, hade en mycket stark politisk tendens. Där fanns röda fanor, en svart flagga, Vietnams fana, men inte en enda trikolor. Man sjöng Internationalen och andra gamla revolutionssånger. Revolutionära slagord blandades med de strejkandes omedelbara krav: ”Mot polisstaten”, ”Mot borgerligheten och den borgerliga undervisningen”. I arbetarstadsdelarna vädjade demonstranterna om solidaritet mellan studenter och arbetare.
När demonstrationståget återvände till Quartier Latin ställdes det på nytt inför ett Sorbonne omringat av poliser i flera täta led, gendarmer (paramilitär polis) och framför allt det gangsterliknande CRS (Compagnies Républicains de Sécurité, den halvmilitära eliten inom säkerhetspolisen). Hatet mot ”ordningens upprätthållare” svallade upp i osedvanligt stark form; ropen och förolämpningarna haglade över dem. UNEF:s ordningsmän kunde knappt hejda demonstranterna. En konfrontation, en sammandrabbning verkade oundviklig.

Eftersom demonstranterna inte släpptes in på Sorbonne, beslöt de att stanna kvar på Quartier Latins gator tills man gick med på deras krav. Efter några sammanstötningar började de kasta upp barrikader. Vem som helst kunde se hur spontan hela aktionen var. Studerar man en karta över Paris märker man genast att ingen ”specialist” på guerillastrid och gatukamper säkert ens skulle ha kunnat drömma om att besätta ställningar som var så lätta att innesluta. Men här fanns inga ”specialister”. Däremot fanns det gott om spontanitet och folkligt initiativ.

Man tog snabbt hand om några bilar, redskap och material hämtades från närbelägna byggplatser och man använde till och med tryckluftsborrar för att lossa på gatstenarna. Arbetarna var studenterna till mycken och god hjälp i det sistnämnda arbetet. Ett vittnesbörd om hur väl denna verksamhet stod i samklang med den allmänna upprördheten ges av följande fakta. Det område där barrikaderna uppfördes är ett i huvudsak borgerligt och småborgerligt sådant. Men ingen protesterade när demonstranterna tog bilarna för att uppföra sina barrikader. Ändå vet vi ju alla vad en bil betyder för sin ägare. Därtill gav samma människor demonstranterna, som varit ute på gatorna ända sedan klockan fem och sex på morgonen, mat och dryck och transistorapparater så att de kunde följa vad som hände i radion. Och när polisen under natten ingrep med hela sin brutalitet, fick ett stort antal barrikadkämpar i flera timmars tid skydd och tillflykt i lägenheterna inom området.

Några dagar senare, under jättedemonstrationen den 13 maj, ropade en stor kontingent ”barrikadkämpar” när den marscherade fram längs Rue Gay-Lussac i talkör: ”Tack, tack. Gay-Lussac”. Och från fönstren kom svaret; ”Bravo, bravo!” Det var en mycket gripande episod.

Från barrikaderna till generalstrejken

Det vore fel att påstå att Frankrike vaknade upp till allt detta på lördagsmorgonen, för alla hade följt händelseutvecklingen minut för minut under hela natten, allt eftersom den rapporterades i icke-officiella radiosändare. Journalister på platsen beskrev den våldsamma repression som sattes in och deras kommentarer interfolierades av ljudet av exploderande handgranater. Vreden steg.

Kvällen innan hade CGT och CFDT (Confédération Française et Démocratique du Travail) beslutat om en demonstration på kvällen nästföljande tisdag. De sammanträdde nu på nytt, eftersom det kändes outhärdligt att bara stå vid sidan av ända till dess och inte engagera sig starkare. På lördagskvällen kom det på nytt till demonstrationer i Quartier Latin, där många av gatorna redan såg ut som rena slagfält – rester av barrikader, sönderbrända bilar, uppriven gatubeläggning. . .. Skulle kampen på gatorna börja på nytt?

Vid niotiden på kvällen framträdde premiärminister Pompidou i radio och TV. Blek och med spända drag, och utstrålande en nervositet som stod i våldsam kontrast till hans vanliga sätt att uppträda, kom han med några allmänna erbjudanden och antydde sedan direkt att regeringen kapitulerat och gått med på de tre villkor som de strejkande studenterna och lärarna hade uppställt. Alla demonstranter skulle friges, polisen skulle dras tillbaka och Sorbonne skulle öppnas igen på måndagen. Men vid det laget hade utvecklingen redan gått för långt. Deklarationen fick helt andra konsekvenser än ett undvikande av nya konfrontationer ute på gatorna. CGT och CFDT hade redan beslutat att utlysa generalstrejk och en stor demonstration i Paris på måndagen. De höll fast vid dessa beslut. UNEF och SNES tog upp regeringens eftergifter och löften och underströk att detta bevisade att det var regeringen som bar hela ansvaret för det som hänt de föregående dagarna. De beslöt att fortsätta kampen intill dess de där löftena verkligen infriades.

Söndagen användes till förberedelserna för måndagens generalstrejk och demonstrationer. Framemot kvällen meddelades att studenterna och lärarna skulle samlas vid Gare de 1’Est, att tåget skulle utgå därifrån fram till Place de la République där fackföreningarna skulle samlas och att också de fackföreningar som tillhörde Force Ouvriére (FÖ) i Parisregionen nu för första gången skulle delta tillsammans med de andra. Från Place de la République skulle en väldig demonstration dra fram tvärs genom Paris och genom Quartier Latin fortsätta till Place Denfert-Rochereau. Man skulle kunna uttrycka det sålunda att segrarna ämnade besöka slagfältet.

Diskussionen mellan organisationerna tog flera timmar. Vi kan avslöja en del inside information om vad som hände.

De stalinistiska ledarna för CGT ville att demonstrationen skulle utgå från Place St Michel och gå fram till Bourse du Travail vid Place de la République. De var med andra ord ute efter att undvika Quartier Latin och avsluta tåget utanför byråkraternas port. UNEF:s och SNES: s talesmän förklarade att de inte kunde gå med på ett sådant förslag; om fackföreningarna vägrade att ändra på det, skulle de i så fall organisera en egen demonstration från Place de la République till Place Denfert-Rochereau. CGT:s ledare tvingades ge med sig, precis som regeringen hade måst göra kvällen innan. Därtill tvingades de också acceptera ledaren för ”22 marsrörelsen”, samme Daniel Cohn-Bendit som1’Humanité så sent som den 3 maj hade kallat ”den där tysken”. Hälften av ordningsmannen skulle tas från fackföreningarna och hälften från studentorganisationerna.

Tilläggas bör att ledarna för de stalinistiska organisationerna – och framför allt ordningsmannen, som dittills aldrig hade använts mot polisen (organisationerna böjde sig alltid för polisens befallningar) utan bara mot ”vänsterelementen” – på söndagen varnades av sina chefer att de inte fick ge sig på ”vänsterelementen” ens om dessa provocerade dem. Man märkte tydligt att de måste lägga band på sig åtskilliga gånger under demonstrationen. Men det skulle vara ett stort misstag att tolka detta sålunda att stalinisterna i fortsättningen ämnar respektera arbetardemokratin. De genomförde denna demonstration mot sin vilja, och man kan tryggt räkna med att de säkert kommer att försöka hämnas i något lämpligt ögonblick.
Det är omöjligt att med bara några korta ord beskriva söndagens demonstration. Vi får nöja oss med några antydningar. De flesta av de arbetare som marscherade med fackföreningarna hade förvisso långt kvar till den politiska nivå och aktivismen hos de grupper som samlats kring studenterna och lärarna och deras slagord, som genomgående var antikapitalistiska, revolutionära, riktade mot den borgerliga statsmakten och för den socialistiska revolutionen, för arbetarmakt, för internationalismen (”Rom, Berlin, Warszawa, Paris!”). Men arbetarnas politiska temperament stod på en avsevärt högre nivå än någonsin tillförne. Här fanns inte längre några ovärdiga slagord i stil med ”des sous, Charlot” (”några ören, Kalle”).

Det viktigaste draget hos denna demonstration var dess anti-gaullism. Att demonstrationen genomfördes på dagen tio år efter den militärkupp i Paris som förde de Gaulle till makten, medförde att ett slagord som man hörde överallt blev ”Tio år är för mycket”. De politiska partiernas ledare (Federation de la Gauche Démocrate Socialiste och Partie Communiste Francaise), hade på UNEF:s och SNES:s bestämda begäran utestängts från de främsta leden och marscherade inne bland folket. De fick mycket svaga applåder.

För de revolutionära aktivisterna blev detta en dag som väckte stora förhoppningar. Deras grupper blev allt större allt eftersom demonstrationen drog fram genom staden. De behövde inte ens tolerera några trikolorer i tåget. Och än mera – en av demonstranterna klättrade upp på polisprefekturens annex och slet ner en flagga som vajade från dess fönster. Samma sak hände vid Justitiepalatset, där en demonstrant slet ner trikoloren och ersatte den med anarkismens svarta flagga. Surrealisterna bar på en docka föreställande en medlem av CRS dinglande i ett rep. Här fanns bara revolutionära slagord och dramatiska handlingar. Vid Place Denfert-Rochereau manade CGT-ledarna via en högtalare massan att skingras. Men avantgardet (22 marsrörelsen, JCR osv.) beslöt att fortsätta demonstrationen. Några grupper under ledning av bland andra anarkisterna drog sig mot Elysée-palatset – en satsning som var både utopisk och äventyrlig. Men de flesta fortsatte till Champ de Mars, där man höll ett massmöte med cirka 20-25 000 deltagare.

Detta möte var det i särklass mest imponerande som hände den 13 maj 1968. I vissa avseenden och i en långt större skala var det på sätt och vis en fortsättning av den diskussion som ägde rum den 9 maj, först på Boulevard St Michel och sedan på JCR-mötet. När grupperna på från något dussintal personer till flera hundra eller rentav tusentals fortsatte från Place Denfert-Rochereau till Champ de Mars, och fyllde trottoarerna på flera kilometers längd, trodde många åskådare att det drog ihop sig till en ny revolt. Men i själva verket var de flesta av deltagarna klart medvetna om att detta inte var rätta ögonblicket för nya strider, utan att det nu i stället gällde att dra lärdom av det som hänt och göra upp planer för framtiden. I över två timmar diskuterade man demokratiskt allehanda olika idéer och förslag, på ett sätt som direkt förebådade en demokratiskt fungerande sovjet-församling. Slutligen bestämde man att studentstrejken skulle fortsätta och att man skulle ockupera Sorbonne redan samma kväll, och så skedde också. Studentrörelsen hade trätt in i en ny fas. Fortfarande är det alltför tidigt att göra upp en verklig balansräkning över vad som hänt, men några slutsatser kan dock dras.

En ny period

Här rör det sig inte om tillfälligheter och intermezzon utan om en nedbrytning av den politiska jämvikten i Frankrike och början till en ny era. Det är naturligtvis inte svårt att göra upp en lista över de ”misstag” regeringen begick (ockupationen av Sorbonne, de omfattande repressiva åtgärderna, undervärderingen av ”smågrupper” helt enligt stalinistiskt mönster etc.), men rörelsen skulle aldrig ha fått den bredd den fick, aldrig ha vunnit sådan sympati, aldrig blivit den tändande gnistan till en generalstrejk från fackföreningarnas sida (CGT, CFDT och FÖ), trots att dessa bara några dagar tidigare inte ens hade kunnat drömma om sådana åtgärder, om det inte hade utvecklats ett läge där många sociala motsättningar redan börjat drivas till sin spets. Den franska studentrörelsen var sent ute i jämförelse med liknande studentrörelser i andra länder; men fördröjningen berodde ingalunda på att de franska studenterna utvecklats långsammare, utan korresponderade i stället med den långt våldsammare explosiviteten hos krafter som ackumulerats på en långt bredare politisk nivå än någon annanstans.

För närvarande förbereder myndigheterna med en viss feberaktighet diverse olika åtgärder. ”I dag vädjar jag till alla om samarbete, framför allt till studenterna, och kommer också att vidta nödiga åtgärder”, förklarade Pompidou inför ett parlament som visade upp svaga livstecken just därför att händelserna till en viss grad visar på vad som skall efterträda gaullismen.
Men låt oss bortse från gaullisterna och säga några ord om den demokratiska och socialdemokratiska oppositionen. Herrarna i FGDS kommer säkert att tillsammans med kommunistpartiet bli de som vinner mest på de val som eventuellt kan komma att hållas inom en nära framtid. De skulle i så fall föras till makten ”legalt”. Under revolten gav de knappt minsta livstecken ifrån sig. Nu åstadkommer de allt möjligt buller på den parlamentariska nivån, men utan att någonsin nämna det faktum att de står inför möjligheten av att komma till makten genom påtryckningar från gatan.

Kommunistiska partiet är av speciellt intresse. Det gör allt för att ”återvinna” ledningen över rörelsen. Dagen efter demonstrationen uppträdde det som om byråkraterna inte hade upplevt något obehagligt alls under marschen. Det yttrade inte ett ord om mötet på Champ de Mars. En deklaration från politiska byrån höll fortfarande hårt på samarbetet med den demokratiska borgerligheten och varnade ”arbetarna och studenterna för sådana äventyrliga slagord, som under nuvarande omständigheter kan bryta ner den breda kampfront som har skapats och ge den gaullistiska regimen en förevändning att konsolidera sitt vacklande välde”.

Så lät det visserligen inte riktigt förr, men själva andan har inte förändrats. Nu talas det inte om ”provokatörer” längre, utan om risken av att vara äventyrlig. Tanken att på fredlig och parlamentarisk väg återupprätta en demokrati, som sedan antas gradvis utveckla sig vidare till socialism, lever fortfarande kvar. Inte desto mindre skulle det vara rätt förvånande om inte den senaste tidens händelser snart skulle få sina följdverkningar också inom det kommunistiska partiet. Detta partis politik bland ungdomen har gjort fullständig bankrutt. I cirka sex år uteslöt KP-ledningen ur de organisationer och demonstrationer som stod under dess kontroll – och ofta tämligen våldsamt – dessa ”vänsterradikala” som nu har återvänt i spetsen för tiotusentals ungdomar. Genom en aktion som inte hade ett dugg gemensamt med parlamentarism och pacifism, tvingade dessa ”vänsterradikala” regeringen att kapitulera och hela det byråkratiska maskineri som upprättats i det borgerliga samhället att genomföra en tjugofyra timmars generalstrejk.

I flera månader har kommunistiska partiets ledning varit sysselsatt med att förbereda en ny politisk kombination tillsammans med vissa fraktioner av borgerligheten, ägnad att åstadkomma ett alternativ som kan överta makten från gaullismen. Den roll som tilldelats KP i sammanhanget var som garant mot att den nya regimen störtades från vänster. Det spelade samma roll intill perfektion både 1936 och 1945-47. Både 1936 och 1945-47 fanns det ”smågrupper” (den gången var termen fullt riktig) till vänster. Ledarna åtnjöt stor prestige. (Socialdemokraterna utmanades, men stöddes ganska länge av de stalinistiska ledarna, som hjälpte till att kväva protesterna.) Även om vänstern inte var obetydlig, nådde dess utveckling på den tiden aldrig en sådan nivå att den innebar en praktisk utmaning mot dessa ledare.

I dag är läget helt annorlunda. Redan innan man skapade FGDS/KP-kombinationen, fanns det en kraft till vänster som inte var så lätt att handskas med, beroende på att den faktiskt hade förstått själva kärnan i både den klassiska reformismen och den efterstalinistiska reformismen. Alla de olika problemen i det franska samhället, denna kombination av gamla problem som uppstått genom diverse maskätna strukturer som levde kvar från 1800-talet och nya problem som skapats genom moderniseringen efter andra världskriget, lades fram på ett trängande angeläget sätt. De stridande lägren blir nu tvungna att ge klart besked om var de står, organisera sig och bestämma sin politik. Studenternas initiativ öppnade dörren för en väldig massrörelse i riktning mot socialismen. Man kan vara övertygad om att det kommer att ske politiska omgrupperingar på högerkanten och att det snart kommer att organiseras profascistiska styrkor till kapitalistregimens försvar. Under sådana omständigheter blir skapandet av ett massrevolutionärt marxistiskt parti av avgörande betydelse. Det finns stora krafter som kan genomföra den uppgiften, men de är splittrade både politiskt och organisationsmässigt. Man måste göra en kraftansträngning för att bemästra detta sakernas tillstånd och så snabbt som möjligt samla de många aktivister som nu framträder bland ungdomen och de många äldre personer som i åratal har väntat på att få se bättre dagar gry.
Vi återkommer så småningom till dessa problem och till de följder som denna vändning i det politiska läget i Frankrike inte kan undgå att få också internationellt – i första hand i Västeuropa.

Pierre Frank

Noter:
1 Journal Officiel, nr 26, A.N. (9 maj 1968), s. 1606.
2 Ibid., s. 1620. Detta att man slet sönder trikolorer för att få röda fanor var ett helgerån som ingen dagstidning vågade avslöja.

Utmana politikens förutsättningar

Att förutsättningarna för den parlamentariska politikens möjligheter beror av de sociala kraftförhållandena ute i samhället är ett etablerat synsätt bland vänsterkrafter. Men hur djupt denna insikt går, diskuterar Håkan Blomqvist i en reflektion kring vänsterns syn på betingelserna för välfärdssystemens genombrott under efterkrigstiden, deras snabba nedrustning och de folkliga rörelsernas möjligheter när nationalstaten överskrids.

Den svenska vänstern befinner sig i en motsägelsefylld situation. Å ena sidan griper en vildvuxen radikalisering kring sig bland unga människor som vänder sig mot nyliberalismens kommersialisering av mänskliga relationer och engageras av den alternativa globaliseringsrörelsens paroll om att en annan värld är möjlig. Sociala forumdebatter och antikrigsmanifestationer har fyllts av deltagare, den politiska och ekonomiska eliten fick storstryk i EMU-omröstningen, moderater och kristdemokrater är hopplöst ute bland skolelever och det forna svenska kommunistpartiet har tidvis, som reforminriktat vänsterparti, nått en helt annan ställning i det parlamentariska livet än tidigare. Å andra sidan glesas de traditionella arbetar- och folkrörelserna ut, partisystemet urholkas och fjärmar sig från medborgarna, de stora organisationernas toppskikt gör upp om fortsatt marknadsomvandling med växande klyftor och fortsatta sociala nedskärningar i släptåg. Den parlamentariska vänstern fjättras av uppgörelser och partibeslut motiverade det mindre onda – på vägen bort från det goda samhället.

Trots den tidvisa medvinden i opinionen slits vänsterkrafter av motsättningar som inte tycks minska utan snarare skärpas under trycket av möjligheten för en antikapitalistisk renässans. Det gäller i högsta grad för den svenska vänsterns organisatoriska huvudstråk. Vänsterpartiet och dess ungdomsorganisation Ung Vänster. Striden med den kommun- och riksdagspolitiskt förankrade ”partihögern” på vänsterpartiets kongress i fjol tillsammans med Ung Vänsters komplicerade internkris under samma period efter ett av förbundets mest framgångsrika skeden någonsin, skvallrar om djupgående perspektivskillnader – eller snarare om hur den politiska utvecklingens behov ställer krav på klargöranden och vägval. Dessa rör fundamentala frågor kring vänsterns målsättningar och strategi, roll och organisation. Här ska ett par av dem beröras.

Kamp och kompromisser

En av de mest grundläggande frågor vänstern brottas med idag rör förhållandet mellan vad som brukar benämnas utomparlamentarisk kamp och de uppgörelser i parlamentariska församlingar som utgör partisystemets förutsättningar på riksdags- och kommunnivå. Vänsterpartiets rollförändring under 90-talet har beskrivits som att det forna kommunistpartiet till sist accepterade den parlamentariska demokratins spelregler och intog rollen som pålitlig förhandlingspart. ”Plakatpolitik” hade till sist ersatts av realism, ”överhud” av budgetansvar och ”klasskamp” av uppgörelser utifrån det normala politiska livets debatter, opinionsbildning och valrörelser. Den paradoxala följden av detta skifte blev å ena sidan en mer framträdande plats för partiet i kommunstyrelser och som regeringsunderlag. Partiets politiska förslag kunde i högre utsträckning än tidigare påverka uppgörelser och uppmärksammas i offentligheten. I det alltmer mediestyrda politiska livet var partiet inne i ljuskretsen och dess företrädare, inte minst Gudrun Schyman på sin tid, hade större utrymme än kanske någonsin tidigare att nå ut med sina budskap. Å andra sidan ägde uppgörelserna rum i ett politiskt landskap som vad gäller fördelnings-, social- och omsorgspolitik, demokrati och löntagarinflytande oavlåtligt försköts högerut. Ju närmare makten desto större medansvar för de avregleringar, bolagiseringar, sociala nedskärningar och marknadsomvandlingar som under de senaste femton åren drivits fram av den globaliserade kapitalismens maktrealiteter. Efter trekvarts sekel fick det forna svenska kommunistpartiet till sist smaka på en knivsudd av den politiska makten, men först efter att ha mönstrat ut varje systemfrämmande praktik – eller hot om en sådan. Resultatet blev glädjande för några, bittert för andra.

Partifolket och den politiska generation som tillbringat 70-talet med att dela flygblad och bära banderoller drogs in i det parlamentariska politiska livets nämnder, styrelser, utredningar och utskott i en utsträckning som aldrig tidigare. Vad som tidigare kallats ”partikadern” blev i hög utsträckning det parlamentariska systemets kader. Säkert har detta medfört en tillväxt av kunskap och erfarenhet av hur vårt samhälle fungerar – eller inte fungerar – på politiska, förvaltande och styrande områden dit vänsterkritiker sällan når, åtminstone inte försedda med makt. Att radikala socialister inte bara kräver starka gemensamma välfärdssystem och sociala rättigheter utan också i daglig praktik tar ansvar för dem – från kommunala simhallar till storsjukhus och socialförsäkringssystem – är logiskt.

Den arbetarrörelse och vänster som vill erövra samhället kan inte tveka att ta ledningen över de gemensamma tillgångarna, lära sig att sköta dem och svartsjukt försvara dem mot kapitalets kortsiktiga vinstintressen. Men utan starka folkliga massrörelser med erfarenhet av en samhällskamp för att förändra, som partiprogrammet skriver, ”styrkeförhållandena i samhället som sätter ramarna för vad som är möjligt att uppnå parlamentariskt”, har den parlamentariska vänsterkadern hamnat i en rävsax. Beroende av samarbetet med en socialdemokrati som aktivt verkar för marknads- och EU-anpassning och utan ett starkt folkligt mottryck drivs vänsterparlamentarikerna att prioritera bland sociala nedskärningar istället för bland framåtsyftande reformer. ”Utan ett brett folkligt engagemang och människors aktiva deltagande kan ingen vänsterstrategi lyckas”, förklarar programmet insiktsfullt vidare med ord som förpliktigar till att delta i och bygga upp ett sådant engagemang – men som också kan användas urskuldande: eftersom den folkliga rörelsen saknas tvingas vi godta och välja bland försämringar.

Ett skärande dilemma

Här ligger ett skärande dilemma för vänstern. Uppslukade av ansvar och ”konstruktivt arbete” i de parlamentariska maskinerierna har en mycket stor del av partiets relativt fåtaliga aktiva medlemmar helt enkelt inte tid och kraft över för att ”vara en del av och bidra till alla de rörelser som kämpar för demokrati, människovärde och social rättvisa”, som partiprogrammet uttrycker det. De parlamentariska uppdragen, strategierna och insatserna på lokal eller riksnivå tenderar till att bli politikens mål och medel – just så som envisa antiparlamentariker på vänsterkanten alltid varnat för. Svårigheten att hantera dubbelrollen med att verka både ”i och utanför parlamenten” leder vänsterparlamentariker till skilda slutsatser: å ena sidan de som manar till utomparlamentariska opinioner mot beslut de själva medverkar till – och därmed riskerar att framstå som opålitliga vindflöjlar. Å andra sidan de som i ökande utsträckning anammar den rådande politiska dagordningen och av växande övertygelse anpassar de sociala systemen till krympande resurser och marknadslösningar. Och vilka därmed står lika anklagade som det övriga politiska etablissemanget när folket i bygderna tågar till försvar för sina sjukhus och vårdcentraler.

V-kongressen kunde tolkas som en reaktion mot denna senare hållning och mot en utveckling där partiet i allt högre grad identifieras med de parlamentariska kompromisserna och resultaten. Men att hejda den är lättare sagt än gjort.

Det parlamentariska systemets själva mening är att filtrera samhällets motsättningar genom överenskommelsernas och kompromissernas filter för att motverka sociala strider och garantera ett mått av samhällelig stabilitet. Det är ett kraftfullt maskineri för integration genom ansvar tagande, beroende och identifikation. Genom partistöd och generös tillgång till det politiska livets arbetsverktyg som lokaler, tryckerier och annan infrastruktur blir partierna mer beroende av kommunala och statliga institutioner än av den folkliga medlemsaktiviteten. Genom arvoden, löner, utbildningar och annat uppodlas systematiskt en förenande yrkesidentitet som ”politiker”, vilken är ägnad att skilja ut de förtroendevalda och funktionärerna från ”väljarna”. Genom lagstiftning som reglerar politikernas och församlingarnas beslutsrätt och räckvidd avgränsas en definierad politikerroll som med svårighet överskrids.

Utan grundmurade insikter om systemets funktion och begränsningar och den avgörande betydelsen hos ”styrkeförhållandena i samhället”, utan medvetna strategier och insatser för att förändra dessa styrkeförhållanden som själva förutsättningen för det parlamentariska arbetet, utan folklig gräsrotskontroll av de politiska representanterna och kamp mot den etablerade ”politikerrollen” – kommer integrationsmekanismerna att göra sitt och fläta in vänsterparlamentarikerna i den rådande ordningen.

Om dessa därtill redan i processens inledning – för att skudda av sig varje misstanke om släktskap med den sovjetiska erfarenheten – deklarerar sin fulla lojalitet med den parlamentariska praxisen finns få spärrar. Om kongressen i fjol markerade mot ”partihögerns” bejakande av en sådan utveckling framstår emellertid inte problemet med den parlamentariska lojaliteten och innebörden iv ”styrkeförhållandena i samhället” i sin rulla vidd. Ett uttryck för det är tolkningen av ramarna för dagens politik och välfärdsprojektets förutsättningar efter kriget.

Förändrade politiska styrkeförhållanden

Dagens ekonomiska utrymme har blivit mindre, hävdades i programmet. Men det beror förstås på hur man räknar. BNP och produktivitet har under de senaste decennierna inte minskat utan ökat kraftigt i de flesta västliga industriländer. Värdet av den samlade produktionen av varor och tjänster är idag nära dubbelt så stort per invånare i OECD-länderna som 1970. Det är fördelningen som förändrats. Från 1990-talet har den offentliga sektorns andel av utgifterna pressats tillbaka, den privata förmögenhetstillväxten ökat på bekostnad av den gemensamma och skillnaderna mellan inkomsttagare vuxit. Genom denna förändring har det ”ekonomiska utrymmet” för offentlig verksamhet genom stat och kommuner liksom för en stor del av befolkningen blivit smalare, det är riktigt. Men den förändringen är ett resultat av politiska förskjutningar, det är i grunden opolitiska utrymmet för gemensam välfärd och social utjämning som blivit mindre, inte det faktiskt ekonomiska. Och den minskningen är resultatet av de politiska omvälvningar i styrkeförhållandena mellan de breda arbetar- och folkrörelserna å ena sidan och kapitalintressena å den andra som ägt rum de senaste två årtiondena.

Internationellt handlade det om hur 80-talets nyliberala offensiv under Reagan och Thatcher lyckades dämma upp och rulla tillbaka 60- och 70-talets vänstervåg, välfärdsreformer och antiimperialistiska frigörelser. Det handlade om en organiserad och tidvis mycket våldsam politisk kamp som innefattade allt ifrån kärnvapenupprustning och militära konfrontationer med koloniala befrielserörelser och vänsterregimer (Angola, Moçambique, Nicaragua, Grenada och Afghanistan) till antifackliga offensiver, uppbrytning av sociala välfärdssystem, privatiseringar och avregleringar. Thatcherregeringens närmast militärt planerade angrepp på det brittiska kolgruvefacket för drygt tjugo år sedan utgjorde här ett märkesdatum.

För svensk del handlade motsvarande process om 80-talets stora avregleringar av finansmarknaderna och skattesänkningar, det tidiga 90-talets krispaket med upprivning av socialförsäkringssystemen, bolagiseringarna av statliga verk och skrotandet av ATP-systemet. Men den genomfördes här i huvudsak längs korporativa vägar i samförstånd mellan de stora organisationsapparaternas toppskikt. Genom den informationsteknologiska revolutionen och djupgående individualiseringen av västvärldens kulturella mönster kunde det som handlade om en politisk omvälvning av styrkeförhållandena mellan arbete och kapital framstå som en nödvändig anpassning till förändrade samhälleliga förutsättningar. Därav en av förklaringarna till de traditionella och pragmatiskt inriktade svenska arbetar- och folkrörelsernas anmärkningsvärda brist på motstånd. Men här fanns också mer djupgående orsaker till den lätthet med vilken kapitalintressena och borgerliga strategier kunde få överhanden.

Det finns en passus i vänsterprogrammet som skvallrar om bristen på förståelse av dessa orsaker – och följaktligen också av oförmågan att identifiera vidden av de problem dagens vänsterkrafter står inför liksom av uppgifterna. Det är när expansionen av välfärdsstaten och den offentliga sektorn under efterkrigstiden förklaras. Denna antas ha utvecklats på grund av fem faktorer: ”en gammal insikt” om behovet av socialpolitik, arbetarnas krav, kapitalets behov av effektiv arbetskraft, en långsiktig arbetsfred samt ett ekonomiskt utrymme. På ekonomiskt ”utrymme”, arbetsfred och kapitalets behov torde det emellertid knappast heller idag råda någon brist. Tvärtom är den fackliga rörelsen helt förlamad av fredsplikt och regeringslojalitet, kapitalets behov har ett närmast fritt spelrum och samhällsekonomin växer alltjämt. Den gamla ”insikten” om socialpolitikens behov har däremot säkert försvagats, för att inte tala om arbetarnas möjligheter att ställa krav. Men vari ligger orsakerna till detta? Vid närmare betraktande av välfärdsstaternas framväxt efter andra världskriget framstår några andra utvecklingar än de som nämns i vänsterprogrammet, ha varit av avgörande betydelse. De kan sammanfattas i fem rubriker:

Börskraschen och 30-talsdepressionen med kollapsen för marknadsliberalismen.
Fascismens framväxt och andra världskriget.
Existensen av Sovjetunionen som en hotande skugga över liberalkapitalismen.
Den koloniala revolutionen med frigörelsen hos världens folkrikaste länder, det vill säga Indien och Kina.

Starka arbetar- och folkliga rörelser

Med 30-talsdepressionen och sammanbrottet för 20-talets korta uppvisning av skenande marknadskapitalism, led den borgerliga liberalismen ett historiskt nederlag. Massarbetslöshetens och det sociala armodets återkomst, inte tio år efter den ekonomiska kristid som följt på första världskriget, drev folkmiljoner i riktning mot kollektiva lösningar. Behovet av att ta kommandot över de ekonomiska resurserna, sätta människor i arbete, mildra den sociala nöden och styra det ekonomiska livet efter samhälleliga behov kunde inte nonchaleras av någon politisk rörelse som sökte folkligt stöd. Utifrån den förutsättningen kunde såväl radikal socialism och kommunism som konservativ nationalism och auktoritära borgerliga lösningar vinna masstöd. Fascismen var en av dessa lösningar.

Genom fascismens seger över dåtidens arbetar- och folkliga rörelser brast hindren för de kapitalistiska stormakterna att, med Tredje Riket i spetsen, försöka expandera sig ut ur kriserna och omfördela det ekonomiska livet genom krig, erövring och etnisk rensning. Andra världskriget, med 50 miljoner döda, förintelsen av det judiska folket i Europa, Hiroshima och Nagasaki samt sönderslagningen av det moderna Europas och Japans städer, infrastruktur och produktion försvagade för en period nationalistiska borgerliga riktningar i det politiska livet. Att återupprätta 20-talets liberalkapitalism som kastat ned industrinationerna i depressionen utgjorde inte heller det ett möjligt alternativ.

Som segrare i världskriget stod den tidigare omöjliga kombinationen av USA:s och Storbritanniens ledande borgerliga kretsar tillsammans med sin traditionellt värsta motståndare Sovjetunionen samt de arbetar- och folkliga rörelser som bekämpat fascismen. Existensen av Sovjetunionen som en mäktig faktor i världspolitiken hade en dubbel funktion för den ordning som växte fram under efterkrigstiden. Å ena sidan verkade det stalinistiska förtrycket som ett effektivt hinder för de stora folkliga massornas vilja och förmåga, både i väst och öst, att aktivt omvandla samhällena i socialistisk riktning. Priset för att avskaffa kapitalismen kunde med stalinismen som exempel med rätta framställas som demokratins och den personliga frihetens död till förmån för den totalitära byråkratins diktatur. A andra sidan utgjorde den sovjetiska återuppbyggnaden som gjorde landet till en av världens två supermakter efter kriget både en realpolitisk faktor och ett varnande alternativ. Den kapitalism som inte förmådde tillgodose befolkningens behov av arbete, bostäder, utbildning, social trygghet och växande konsumtion riskerade att inte överleva.

Störst betydelse fick detta alternativ i den koloniala världen vars frigörelse efter andra världskriget ställde de gamla imperialistiska stormakterna inför helt nya globala förhållanden. När flerhundraåriga koloniala band slets av och den europeiska och amerikanska industrikapitalismens råvarukällor hotades av rörelser som gjorde gemensam sak eller samarbetade med ”världskommunismen”, skakades både den internationella borgerliga ordningens materiella förutsättningar och världsbild. De socialistiska anspråken hos antiimperialistiska rörelser i Kina, Afrika, Sydostasien och Centralamerika utgjorde inte bara militära, maktpolitiska och ekonomiska hot mot den gamla världens borgerliga intressen. De bidrog också till att misskreditera och underminera legitimiteten hos dessa intressen bland efterkrigstidens unga generationer i väst.

Det var under dessa förutsättningar som starka arbetar- och folkrörelser i industrivärlden kunde pressa fram utvecklingen av välfärdsstater och en utjämnande offentlig trygghetssektor efter andra världskriget, ibland formulerad som den s k ”välfärdskompromissen”. Upplösningen av den kompromissen hängde samman med förändringen av dessa förutsättningar samtidigt som arbetar- och folkrörelserna själva kommit att präglas av kompromissens villkor.

Med Sovjetunionens slut och den s k realsocialismens fall – vilket varslats redan av den sovjetiska stagnationen på 70-talet, de politiska katastroferna i tredje världen, inte minst i Afghanistan, samt av Jaruzelskis militärstyre i Polen – bortföll ett av de främsta varnande alternativen för västkapitalismens överlevnad.

De koloniala befrielseregimernas försök att kopiera den sovjetiska modellens enpartisystem och statsekonomier hade lett dem in i svåra återvändsgränder av diktatur och byråkrati.
Investeringarna i återuppbyggnaden av världskrigets sönderslagna industrinationer var mot slutet av 60-talet ett avslutat kapitel och konkurrensen om världsmarknaderna skärptes – samtidigt som de växande offentliga välfärdssystemen, arbetstidsförkortningar och andra sociala reformer tyngde på privatkapitalets lönsamhet.

När den internationella borgerliga politiska motoffensiven inleddes mot slutet av 70-talet uppbackad av det privata näringslivets lönsamhetsintresse var inte bara det varnande sovjetiska alternativet redan en koloss på lerfötter och det koloniala frigörelseskedet på väg över i en svår fas av samhällsbygge. Erfarenheterna från vari kriget, fascismen och 30-talsdepression bleknade bort med det historiska avstäm medan Europas arbetar- och folkrörelser integrerats i välfärdskompromissens arbetsmetoder, lojaliteter, ideologier och tungt hierarkiska organisationsapparater. Det gällde för såväl arbetar- och tjänstemannafackföreningar som för folkliga politiska partier av socialdemokratisk eller kommunistisk typ. När kompromissen under 80-talet sades upp från det borgerliga hållet och i det kapitalistiska näringslivet fanns inget motståndskraft i de gamla arbetar- och folkrörelserna, ja ingen som helst insikt om vad som var å färde, inget minne av arbetsmetoder och stridssätt som tillhört det skede när villkoren för kompromissen en gång grundlades, ingen annan ideologi än den fredliga förhandlingens utifrån tron på en gemensamt intresse mellan ”parterna”. Där en gång medlemmarnas eller ”gräsrötterna” engagemang, vilja och beslut utgjort själva förutsättningen för verksamheten hade den växande kår av anställda funktionärer och företrädare som möjliggjorts genom statliga och kommunala bidragssystem utvecklat en ny organisationskultur. Från att se sig själva som stridbara representanter för sina uppdragsgivare bland arbetare, låginkomsttagare och människor med små resurs trädde ett allmänt formulerat ”samhällsintresse” in som i första hand krävde lojalitet med de etablerade systemen. Den centrala uppgiften, att bygga upp och ingjuta kraft i sociala rörelser som kunde förändra styrkeförhållandena – och en gång gjorde det – till de breda lagrens fördel och kapitalets nackdel, hade begravts. Med tanke på vilka förutsättningar som krävdes för efterkrigstidens välfärds- och jämlikhetsutveckling framstår den begravningen som ödesdiger.

Uppbyggnad av den tredje världen, de forna öststaterna och de nedrivna välfärdssystemen i väst, utrotande av världsfattigdomen, nöden och folksjukdomarna, utveckling av förmågan att bemästra naturkatastrofer, ekologiska utmaningar, energibrist och klimatförändringar – allt detta kräver minst lika stora produktiva ansträngningar som att övervinna 30-talsdepressionens och världskrigets förödelse. Kollapser iv samhällen inför naturens makter, krig eller ekonomiskt kaos ställer samma krav på drastiska förändringar av rådande politiska maktordningar och världssystem som då. Vad som ännu saknas är övermäktiga folkrörelser inför vilka ingenting kan förbli som förut, vilka inga politiska och sociala krafter kan nonchalera.

Att sådana rörelser inte kan återuppstå genom åkallan av det förflutna eller försök att imitera 1900-talshistorien är uppenbart. De måste utgå ifrån nuets realiteter och 2000-talets sociala och kulturella förhållanden. Bland dessa framstår globaliseringen med dess internationaliserade ekonomiska och politiska förhållanden som central.

Nation och gränsöverskridande

”Demokrati byggs i ett historiskt givet politiskt, socialt och ekonomiskt sammanhang”, förklarar det nya v-programmet och anger detta sammanhang till utvecklingen av ”nationalstaten”. Försvaret av nationalstaten utgör därmed, tänker sig v-programmet, en nödvändig del i försvaret av demokratin. Härmed avses inte, försäkras det, att förespråka nationalism eller nationell isolering. Nationalismens negativa funktion är, understryks det, att dölja klass- och könsmotsättningar med ”myter om kulturell och etnisk gemenskap”, försök att ”bygga enhetsstater i en mångkulturell värld” innebär ofta nationellt förtryck av minoriteter och tvångsassimilering. Vänstern ska istället vara internationalistisk och utgå från det arbetande folkets behov ”oavsett nationsgränser eller kulturella skillnader.”

Med dessa formuleringar lyckas v-programmet förena två skilda strategiska perspektiv. A ena sidan förespråkas en inriktning som sätter ”folkets behöva över nationalstaternas. A andra sidan anses försvaret av den politiska demokratin – med rätta betraktad som ”ovärderliga – förutsätta ett försvar av samma nationalstater. På kort sikt kan därmed två olika hållningar rättfärdigas; en vars utgångspunkt utgörs av den gemensamma internationella arbetar- och folkrörelsens behov, och en annan vilken ser försvaret av demokratiska och sociala rättigheter utifrån ett mer nationellt perspektiv. Det är inte svårt att identifiera dessa skilda hållningar bland vänsterfolk idag;
med å ena sidan, globaliseringsaktivister och världsförändrare som naturligt tar sina Utgångspunkter i rörelser och behov över gränserna. Och å andra sidan många EU-motståndare och välfärdsförsvarare, inte minst i fackliga sammanhang, som söker rädda vad som räddas kan av det nationella ”folkhemmets” reformbygge undan marknadsglobaliseringens härjningar. Ja, den svenska vänstern slits här mellan vad som tycks vara de två givna strategiska huvudalternativen: Antingen bekämpa europeisk överstatlighet och försvara den parlamentariska demokratin och välfärdsstaten på nationell grund, eller ta aktiv del i EU-projektet för att försöka ge den framväxande europastaten en så stark social prägel som möjligt.

I det praktiska politiska livet genomkorsas dessa renodlade huvudalternativ av ett otal slingervägar och sidospår som till storlek och inflytande är mer betydande. Miljöpartiet och vänsterpartiet anser programmatiskt att Sverige ska lämna EU och vänder sig allmänt mot utvecklingen av en europeisk överstat men deltar i EU-val och omröstningar i EU-parlamentet om överstatlig lagstiftning. Socialdemokratin antingen bedyrar sin trohet till den nationalstatliga suveräniteten men är samtidigt fullt upptagen med att bygga de överstatliga institutionerna. Eller svär trohet åt den gränslösa friheten men söker ”övergångsregler” och annat skydd för nationalstatliga sociala system. Men dessa pragmatiska avvikelser eller dubbla budskap till trots tenderar den politiska logiken hos de båda huvudvägarna att dra vänsterkrafterna isär.

Ut ur EU-vänstern

För den första vägen engagerar sig många som klart ser hur själva grundvalen för EU-projektet utgörs av kapitalets och marknadens frihet på bekostnad av demokrati och social välfärd. På den grundvalen växer, menar man, en ny maktfullkomlig europaelit fram, förskansad bakom superstatens privilegier och lagstiftning som håller folkligt inflytande på betryggande avstånd. Den drar i riktning åt ett mer nationellt perspektiv som idealiserar ”folkhemmet” och fördömer varje deltagande i EU-sammanhang som svek och anpasslighet. ”Ut ur EU”, mot varje framväxande överstatlighet och kanske även bojkott av val till EU-institutioner lyder dess politiska logik. Ideologiskt motiveras den med försvaret av den nationella självständigheten och i förlängningen skymtar risken för en nynationalism vars vänsterretorik inte kommer att göra den mindre destruktiv för arbetarrörelsen. Både genom att den själv leder arbetarrörelsens uppmärksamhet bort från nödvändiga gemensamma lösningar och för att den legitimerar en nationell dagordning som hävdas mer konsekvent av nationalister som inte hindras av arbetarrörelsens solidaritetsidéer. Vi har redan sett åtskilliga exempel på hur socialdemokrater, fackföreningsfolk och vänsteraktiva i försvaret av arbetsrätt och kollektivavtal åkallat nationalstatens skyddsbarriärer mot exempelvis arbetskraftsinvandring. Vänstergruppen KPMLr:s namninsamlingskampanj ”mot arbetskraftsimport” utgör exempel på hur en sådan inriktning i värsta fall kan te sig.(1) Budskapet kan uttryckas mer profilerat av Sverigedemokrater och andra nationalists med orden ”Svenska jobb åt svenska arbetare” eller dylikt. Just så som det dessvärre formulerades även av socialdemokratin för ett sekel sedan när denna följde en alltmer nationell linje i kampen om jobb och löner Den inriktningen var uttryck för den internationella socialdemokratins nationalisering som slutade med sammanbrottet inför nationalismens triumf 1914. Och därefter hölls Europas arbetarrörelser åtskilda i de nationella projektens ryssjor under hela 1900-talet.

Man behöver inte frammana den nationella splittringens och krigens värsta hotbilder för att idag se hur hämmande och inskränkande den nationella vägens dagordning verkar. Hur många arbetstimmar lägger svensk arbetarrörelse och svensk vänster ner på att utbyta erfarenheter och samordna sin kamp med lettiska, polska och ungerska fackföreningar och folkliga rörelser? Hur stora resurser används för att hantera språkfrågor, knyta gemensamma band och upprätta vänorganisationer, stötta organisering och kamp mot massarbetslösheten, fattiglönerna och de människovidriga bostads- och sociala förhållanden i de sammanbrutna industrisamhällena på andra sidan Östersjön? När miljoner europeiska arbetare i fjol demonstrerade mot social dumpning och arbetslöshet på initiativ av Europafacket ETUC hördes inte en viskning i svensk fackförenings- och arbetarrörelse. Den nationellt orienterade vägens hållning avskärmar från det upplevda behovet av gemensam kamp och spelar därmed de krafter som söker anpassa svenska välfärdssystem och arbetsrätt till europeiska marknadslösningar i händerna. Höstens och vinterns kollektivavtalskamp på svenska byggarbetsplatser gentemot lönedumpande baltiska företag understryker betydelsen av facklig organisering över gränserna. Om svensk fackföreningsrörelse gör gemensam sak med den lettiska gentemot svenska företags antifackliga hållning i Baltikum underlättas den fackliga organiseringen och samarbetet på arbetsplatser i Sverige.

Eurovänstern

Kring den andra vägen grupperar sig en, i Sverige ännu svag, s k ”Eurovänster” gärna med placering högre upp i rörelsehierarkierna som tar fasta på den ekonomiska integrationens och det politiska gränsöverskridandets realiteter. Nationalstatens institutioner är, enligt ”Eurovänstern”, sedan länge kringrända av det internationella kapitalet. Detta måste mötas av övernationella politiska institutioner och EU-projektet är ett politiskt faktum där den politiska överbyggnaden anpassas till den internationaliserade ekonomiska basen. Att abdikera från kampen om denna europeiserade överbyggnad ar att ge kapitalets politiska företrädare fritt spelrum. Istället måste vänstern, precis som när den kämpade för demokrati och social välfärd i förhållande till nationalstatens institutioner för hundra år sedan, ta striden om EU-projektet. Här tillkommer även ett antiimperialistiskt argument om behovet av att bygga upp en motmakt gentemot den amerikanska supermakten i världspolitiken. Ideologiskt hämtar denna strömning argumenten ur arbetarrörelsens klassiska internationalism och målsättning att övervinna nationalstaten till förmån för en gränsöverskridande mänsklig gemenskap. Ett förenat socialistiskt Europa sågs traditionellt av arbetarrörelsens mest radikala och internationalistiska delar som ett steg på vägen mot en förenad mänsklighet.

Men när dagens EU-projekt idealiseras och framställs som en motvikt till kapitalet medan medborgarna dagligen upplever växande maktlöshet, sociala nedskärningar och kapitalets växande makt framstår Eurovänsterns idéer som verklighetsfrämmande luftslott. Liksom när EMU – den monetära union vars själva förutsättning är kapitalets frihet och marknadens dominans – utmålas som en politisk motmakt. När uppbygget av Eurostatens nya kontinentala krigsmakt, dominerad av ett par av jordens mäktigaste kärnvapenmakter med imperialistiska politiska och ekonomiska intressen över hela klotet, tolkas som utvecklingen av en samordnad demokratisk försvarspolitik mot USA:s världsherravälde(2) framstår ”Eurovänsterns”. verklighetsbeskrivning inte bara som illusorisk utan rent bedräglig – och som en ytterligare anpassning av arbetarrörelse- och vänsterkrafterna till den nyliberala marknadsomvälvning som slagit sönder så mycket av vad de breda folkrörelserna en gång uppnådde. Dess tendens att identifiera sig med eller låta sig utnyttjas av den framväxande europaeliten minskar också trovärdigheten inför breda massor som lever allt längre från superstatens maktcentra – och under helt andra villkor än den nya europeiserade medelklassen. ”Eurovänstern” tenderar att utgöra EU-etablissemangets vänsteralibi gentemot folkopinioner och rörelser som i grunden uttrycker vänsterorienterade reaktioner mot sociala nedrustningar och kapitalets övermakt. Dess ödesdigra funktion kan bli att driva eller överlämna dessa opinioner åt reaktionära nationalistiska krafter, just så som idag sker i många länder, från Belgien och Frankrike till Österrike och Polen.

En annan utgångspunkt

Bortom dessa två huvudalternativs pressande logik finns emellertid ett helt annat förhållningssätt som ofta bärs fram inom den alternativa globaliseringsrörelsen. Detta utgår inte ifrån valet av institutionella alternativ som nationalstat eller europeisk överstatlighet, utan från andra lika hårda realiteter: de sociala styrkeförhållandena mellan samhällsklasser.

Här ses institutionerna som föränderliga och mer eller mindre tillfälliga resultat av sociala processer och kraftmätningar. Fokus för arbetar- och folkrörelsernas uppmärksamhet är riktat mot att söka stärka arbetarklassens och folkliga samhällets transnationella ställning och inflytande. De ungerska, polska eller lettiska arbetarnas svaga ställning är i detta perspektiv en källa till svaghet även för svensk arbetarrörelse, inte till dess fördel. Billig arbetskraft från öst eller utflyttning av företag till låglöneländer ses inte som en fråga om nationellt kontra internationellt utan om löntagares sammanhållning mot maktlöshet och fattigdom. För svenskt fackföreningsfolk och vänsteraktiva riktas energin då mot organisera över gränserna och kämpa för arbetande människors lika rättigheter oavsett plats och nationalitet. Bland svenska byggjobb och restaurangkök består då jakten i att fackligt organisera och försvara allas lika rättigheter – inte i att jaga ”papperslösa”. Istället för ”övergångsregler” mot utländsk arbetskraft krävs varaktiga regler till försvar för kollektivavtal och arbetsrätt över gränserna. Istället för att principiellt bekämpa överstatlighet – eller verka för federala institutioner – härleds uppgifterna ur vad som i varje moment gynnar och stärker arbetares och idag maktlösa människors sociala och politiska rättigheter.

Det principiella och centrala på dagordningen blir inte om nationalstaten eller de nationella regelverken försvaras eller försvagas, utan om arbetarklassen, om kvinnor, ungdomar och maktlösa människor förstärks eller försvagas. Ja, i förhållande till den institutionella formen är denna hållning rent likgiltig och principlös.

Överstatlig lagstiftning som ”kränker” den nationella suveräniteten vad gäller sexhandeln med kvinnor och barn eller genom att lagskydda fackliga rättigheter, kollektivavtal och social välfärd gentemot kapitalets vinstkrav är i det perspektivet självklara åtgärder att understödja och verka för. Marknadsfrihet, militär och polisiär uppbyggnad, framodlingen av en ny europeisk överklass och avdemokratisering processer att lika självklart bekämpa. Principfastheten handlar om sociala relationer, inte institutionella.

I grunden kan folklig kamp för välfärd och demokrati i olika länder ses som uttryck för en gemensam strävan att sätta människors behov före kapitalistiskt vinstintresse och demokratiska beslut över marknaden. När arbetarna i Västervik demonstrerade mot företagsflytten av Electrolux reagerade de, enligt det synsättet, mot samma mekanism och utveckling som ursprungsbefolkningen Cuzco eller ungdomarna i Seattle. Byggnadsfackets försvar av svenska kollektivavtal mot lönedumpning utgör en del av samma fackliga strävan som försöken att organisera fattiga textilarbetare i Kerala. Men för att inte det sambandet ska reduceras till klyschor i en socialistisk retorik måste det bäras upp av medvetande och övertygelse där, med v-programmets ord, det ”arbetande folkets behov” mot den kapitalistiska marknadens, utgör den förenande utgångspunkten.

Tvärtemot att representera eller låta sig fångas in av någon bakåtsträvande ”nationalism” – den liberala borgerlighetens ständiga anklagelse – måste strävan att försvara utjämnande socialförsäkringssystem eller att slippa transnationella agroföretags genmanipulation handla om demokrati kontra marknad, mänskliga behov kontra bolagsvinster. Motståndets fundamentala och uppenbara svaghet är emellertid ännu idag de folkliga rörelsernas just nationella eller lokala isolering, medan de transnationella bolagen och deras politiska företrädare opererar sekundsnabbt över hela planeten. Och i synnerhet den svenska befolkningen lider här av en stor brist på internationella erfarenheter. Samtidigt är tilltron till den egna gemensamma kraften svag liksom föreställningen om att den förändrande resursen ligger hos befolkningen själv. Istället har förhoppningarna så länge fästs till den ”svenska modellen”, det system där den socialdemokratiska arbetarrörelsens toppar, företagen och staten genom en nationell kompromiss tycktes garantera välstånd, ett hyfsat mått av jämlikhet och social trygghet. De förhoppningarna är idag illusoriska. Efterkrigstidens välfärdskompromiss inom ramen för det s k ”folkhemmet” är uppsagd av det privata näringslivet och dess företrädare. Endast de folkliga rörelsernas och motopinionernas gemensamma kraft, över gränserna, har en chans att påverka styrkeförhållandena på avgörande sätt.

Mot den bakgrunden utgör den föreställda sammankopplingen mellan demokratin och nationalstaten i vänsterprogrammet en försåtminering gentemot det nödvändiga internationalistiska perspektivet och arbetsinriktningen.

”Demokrati byggs i ett historiskt givet politiskt, socialt och ekonomiskt sammanhang”, visst. Men det sammanhanget är uppenbarligen inte längre det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets då den svenska nationalstatens parlamentariska institutioner och demokratiska rättigheter utvecklades under trycket av breda folkrörelser och en växande välorganiserad arbetarklass. Då strukturerades Europas ekonomiska, sociala, politiska och kulturella liv av allt mäktigare territoriella stater med återverkan på allt och alla. Och det var inte bara den goda ”folksuveräniteten” som historiskt formades genom nationalstaten utan också krigsmakterna, rasvetenskapen, nationalismen, fascismen och historiens största folkmord. Den internationella rivaliteten, etnocentriska blindheten och imperialistiska världsordningen är även de barn av nationalstaten – liksom den traditionella arbetarrörelsens återkommande misslyckanden att hävda sin internationalism i avgörande skeden. Att idyllisera den ”ovärderliga” demokratin som en produkt av nationalstaten är ett minst sagt riskabelt företag som inte bara riskerar att svepa en försonande slöja över de berg av offer som krävdes när mänsklighetens krafter kanaliserades genom nationen. Utan än värre att blockera den nödvändiga orienteringen i riktning mot ökande folkliga samverkan över gränserna.

Det motsägelsefyllda läger för svenska vänsterkrafter kommer inte att hävas på kort sikt. Viktiga perspektivskillnader drar åt olika håll eller gnager outredda på handlingskraften och möjligheterna till en en offensiv. Samtidigt känner vänstersinnade ett starkt behov av att fylla det ideologiska och politiska vacuum som breder ut sig bland stora befolkningsgrupper i takt med försämrad välfärd och otryggare levnadsvillkor. Utmaningen framöver är att med gemensamma krafter bidra till renässansen för folkliga sociala rörelser gentemot nyliberalismens och kapitalets asociala framfart – samtidigt som perspektiven prövas och reds ut i en vildvuxen och bred debatt som hellre inkluderar än utestänger. Endast så kan ett folkligt förankrat vänsteralternativ växa fram till en samhällelig kraft med förmåga att utmana politikens själva förutsättningar.

Håkan Blomqvist

1. Utvidgat EU driver fram lönedumpning. Kräv stopp för arbetskraftsimport Flygblad
KPMLr 2004.
2. Se exempelvis Dagens Nyheter 6 april -04 ”EU behöver samordnad försvarspolitik” av nätverket Vänster för Europa.

Från Tidsignal 1/2005

“Begripa världen för att kunna förändra den”

På ett offentligt möte om socialismens framtid som hölls 1993 i staden Liège i södra Belgien kom Ernest Mandel, på förfrågan från publiken, att sammanfatta vad ungdomar bör veta, ifall de vill förändra världen till det bättre.

Det första budskapet. “Utan att engagera sig politiskt kan man i denna förskräckliga värld – inte leva som människa och samtidigt vara människonamnet värdigt. Vart fjärde år har 60 miljoner barn i tredje världen dött i sjukdomar, som inte är dödliga! Det är lika många döda som dog totalt under det andra världskriget. Det är det förskräckliga idag; vart fjärde år har ett världskrig förts mot barnen. Att engagera sig politiskt för att bekämpa denna politik, att slåss så att vart barnaleende kan försköna vår värld, är för varje man, varje kvinna den enda värdiga hållningen. Engagera er politiskt!”

Det andra budskapet. “Mitt andra budskap är svårare. Det är ett budskap om vetenskaplig realism. Studera human- och samhällsvetenskaperna, försök att begripa de huvudsakliga linjerna i en vetenskaplig förklarning av historien. Av vad som är följderna av en social och en politisk ordning… allt vad du vill, men gör det i en vetenskaplig anda, i Marx anda som säger ‘tvivla på allt’. Men tvivla på ett konstruktivt sätt, dvs se din kunskap som tillfällig, som öppen för nya fakta, som kan sätta ifråga den kunskap du har”.

Det tredje budskapet. “Det tredje budskapet är det viktigaste, det är vad Karl Marx – vilket inte är så känt – kallade en moralregel. Ett kategoriskt imperativ till kamp – villkorslöst mot allt slags förfrämligande, underkuvande, förtryck, och utsugning av människorna – alltid och överallt. Det är något bländande i denna moraliska absoluthet. Här ges inget utrymme för tvivel, här måste du vara helt säker. Alltid mot etablissemanget, alltid mot orättfärdigheten. Om det finns hopp eller inte, oberoende av hur det sägs eller om det ligger rätt i tiden, alltid mot!

Detta moraliska engagemang, jag försäkrar er och jag talar av personlig erfarenhet av 55 års kamp, att håller du fast vid det, är engagemanget en källa till individuell lycka. Du slipper dåligt samvete, du slipper skuldkänslor. Du kan missta dig, alla kan vi missta oss. Men du misstog dig för en rättvis sak. Du har inte misstagit dig i sak, du har inte gett ditt stöd åt cyniska torterare, mördare, utsugare – nej aldrig, under inga som helst villkor!”

Ernest Mandel.

Översättning Per-Erik Wentus

Social Movement Unionism

Allt väldigare företag får i dagens värld allt större svängrum. Regeringarna varken vill eller förmår inskränka deras rörelsefrihet och kapitalet gör sig mer och mer oberoende av kompromisser med de arbetade. Finns det i denna värld något utrymme för fackliga organisationer som konfronterar arbetsgivarna eller är vi dömda att tigga om smulorna från den globala företagsfesten? Hur skulle de fackliga metoder i så fall se ut som fungerar i den globaliserade ekonomin? Så ser frågeställningarna ut för många som försöker finna en ny väg för fackföreningarna idag.

Den situation vi befinner oss i och de diskussioner om facklig och politisk strategi som förs idag är resultat av två olika trender. För det första den långvariga tillbakagång av facklig organisationsgrad, löner och arbetsvillkor som varit kärnan i den nyliberala offensiven. När ”det långa undantaget” ”30 år av obruten kapitalistisk expansion ”bröts på 70-talet saknade arbetarklassen i de industrialiserade länderna styrka och erfarenhet att slå tillbaka borgarklassens angrepp.

Den andra trenden är det motstånd som börjat växa till under det 90-tal då den nyliberala offensiven accelererade under namn av ”globalisering”. Grupper av arbetare kom sakta över 80-talets chock och en ny generation började träda in på scenen. Samtidigt har motståndet mot nyliberalismen tagit fart i hela samhället och nya rörelser vuxit fram utanför de fackliga organisationerna. Denna trend är ännu i sin linda. De motgångar som drabbat arbetande människor över hela jorden är på inget sätt över och borgarklassen fortsätter att flytta fram sina positioner, men det sker ingenstans utan protester. Nyliberalismens totala ideologiska dominans är bruten och det skapar ett nytt utrymme för diskussion om nya vägar, inte minst för fackföreningsrörelsen.

I skärningen mellan dessa båda motstridiga tendenser av svaghet och motstånd har ”Social Movement Unionism”(SMU) ”facklig verksamhet som knyter an till folkliga rörelser i samhället, vunnit insteg. Där den ”rena” fackliga styrkan inte räckt till har man kompletterat den genom allianser med krafter utanför fabrikerna.

De fackföreningar man ofta framhåller som positiva exempel på detta är Cosatu i Sydafrika, CUT i Brasilien och KCTU i Sydkorea. Tre unga organisationer som vuxit fram under vittrande diktaturer i Tredje världen där den fackliga kampen varit nära knuten till breda rörelser för demokrati och sociala rättigheter.

I de flesta industriländer finns helt andra fackliga förutsättningar och traditioner. Kan då SMU vara en möjlig facklig linje även i där?

Ett av de bästa exemplen på detta som jag kommit i kontakt med är CAW, det kanadensiska bilarbetarförbundet, även detta en ung fackförening som bildades på 80-talet efter en utbrytning ur det USA-baserade UAW. CAW tog sig redan i slutet av 80-talet målmedvetet an den offensiv som ”med japanska företag som förebild ”innebar nya metoder för disciplinering och ökad utsvettning där facklig sammanhållning skulle ersättas med lojalitet mot arbetsgivaren.

CAW linje var att backa upp de lokala fackliga organisationer som tog strider för att återerövra makt från arbetsgivarna på fabriksgolvet och knöt på ett obyråkratiskt sätt länkar över gränserna för att utbyta erfarenheter och utforma en strategi för motståndet.

Men CAW har inte nöjt sig med att hävda sina medlemmars intressen innanför fabriksgrindarna. De har drivit avtalsrörelser där de medvetet formulerat krav för att gynna hela arbetarklassen och kunna dra med andra grupper i striden, så som arbetstidsförkortning och ökad anställning i de samhällen där fabrikerna ligger.

En av de stora frågorna för CAW och de arbetande i Nordamerika var det nordamerikanska frihandelsavtalet, NAFTA. Genom sin aktivitet i arbetet mot NAFTA kom CAW:s medlemmar i kontakt med aktivister inom miljö-, kvinno- , solidaritetsorganisationer. Folk som de så småningom kom att uppfatta, inte som tillfälligt allierade utan som delar av arbetarklassens organisering inom många olika områden som de kunde bygga långsiktiga allianser med. Detta tror jag är ett fruktbart sätt att se på SMU.

Men vad betyder det i Sverige idag? De svenska LO-facken är inte nybildade, sjudande organisationer som de sydkoreanska eller brasilianska. Inte heller är de traditionellt fast i ”bussiness unionism”, den fackliga linje som innebär att man tar hand om de egna medlemmarna och struntar i vad som händer i resten av samhället. Sådana fack finner vi i USA där de redan tidigt valde att framför allt driva de egna medlemmarnas intressen genom avtal med arbetsgivarna. Så har t.ex. amerikanska bilarbetare utmärkta villkor för pension och sjukvård samtidigt som står tiotals miljoner utanför all form av social trygghet.

I Sverige har den fackliga linjen tvärtom varit generell välfärd i fråga om t.ex. arbetslöshetsförsäkring, pension och sjukförsäkring. Sedan begynnelsen var samarbetet med det socialdemokratiska arbetarpartiet intimt. En mer heltäckande ”Social Movement Unionism” är svår att tänka sig än den svenska ”rörelsen” som med sina Unga Örnar, HSB, Folkets Hus, Konsum och Fonus bokstavligt talat hade ambitionen att följa arbetaren från vaggan till graven.

Sedan 30-talet har den fackligt-politiska strategin varit ett samarbete med arbetsgivarna där facken har levererat arbetsfred, stabilitet, orubbat ägande och säkra vinster i utbyte mot ökande levnadsstandard. Allt med en socialdemokratiskt styrd stat som garant.

(Mycket kan sägas om denna strategi och dess konsekvenser för arbetarrörelse och samhälle men det skulle bli en annan artikel.)

Detta klassamarbete bröts definitivt vid storkonflikten 1980. Arbetsgivarna har sedan dess dragit sig tillbaka från såväl samordnade förhandlingar med LO som de flesta korporativa organ i staten. LO-ledningen var inte förmögen att försvara sin inriktning genom att tvinga arbetsgivarna till förhandlingsbordet, än mindre att försvara arbetarklassens intressen. Istället har vi sett en uppsplittring där facken inom industrin, med Metall i spetsen, slutit ett samarbetsavtal med ”sina” arbetsgivare där nyckelorden är ”konkurrenskraft”, ”lönebildning” och ”samverkan”. Det även lokalt dykt upp avtal om privata pensionsförsäkringar så att de som jobbar inom lönsamma sektorer skall kunna klara sitt eget skinn när de sociala trygghetsnäten blir allt glesare.

Trenden är tydlig, bort från samarbete med andra arbetare och istället ett steg i riktning mot ”bussines unionism”. Lojaliteten skall vara gentemot den egna nationen, branschen, företaget och till sist den egna arbetsplatsen, tillsammans med de egna kapitalisterna. Motståndaren blir då ”konkurrenterna” det vill säga i sista hand arbetare i andra länder, branscher och företag. Ett säkert recept för fortsatt nederlag och tillbakagång för hela klassen.

Alternativet är knappast en återgång till ”den svenska modellens” samarbetspolitik. Oavsett vad man tycker om denna byggde den på förutsättningar som inte längre existerar, en stabil kapitalistisk ekonomi stadd i ständig expansion, och ”vilket ofta glöms bort ”en rädsla från borgarklassens sida för förkrigstidens militanta arbetarklass med ekot från den ryska revolutionen ännu mullrande i bakgrunden. Idag är kapitalismen ständigt mer eller mindre i kris, Sovjet är borta och arbetarklassen förmår inte utgöra något allvarligt hot. Borgarna har varken anledning eller möjlighet att etablera någon ny kompromissa. Inför detta står den fackliga byråkratin handlingsförlamad. Behovet av en ny facklig kurs är akut. Kan en pånyttfödd ”Social Movement Unionism” vara vägen ut ur fortsatta reträtter för svensk fackföreningsrörelse?

Till en början skulle jag vilja försöka mig på att översätta begreppet till svenska. Även om det kanske inte täcker precis detsamma föreslår jag begreppet folkrörelsesamverkan. Ett sätt att arbeta där olika folkliga rörelser finner gemensamma fält att arbeta i för att stärka sina positioner och även idémässigt komplettera och utveckla varandra.

De frågor som globaliseringen sätter på dagordningen ”utförsäljning, social dumpning, uttunnad arbetsrätt, privatisering, nedskärningar och så vidare ”kan inte lösas på den enskilda arbetsplatsen. Behovet av kampmetoder som svarar mot kapitalets globaliserade strategi blir akut. Mot detta räcker ofta inte strejker på en enskild arbetsplats utan det krävs omfattande sociala rörelser. Men när allt fler samhällsfrågor knyts samman får också fler grupper gemensamma intressen, arbetande, arbetslösa, andra sociala grupper i liknande situationer. Allt talar för behovet och möjligheten av olika typer av folkrörelsesamverkan.

De olika rörelserna kan hjälpa fackliga organisationer som tar strid att få ett bredare stöd i samhället och fackföreningarna kan tillföra ett nödvändigt klassperspektiv i dessa sociala rörelser. Fackföreningens styrka är att det är en klassorganisation där medlemmarna har objektiva intressen av att vara med och hålla samman. Men framför allt kan fackföreningarna tillföra verklig makt. Genom sin ställning i produktionen kan de med hjälp av arbetarrörelsens mest grundläggande vapen, strejken, ge en helt annan tyngd åt de sociala rörelserna än vad bara opinionsyttringar kan göra.

Men fackliga initiativ som gör anspråk på att vara ”folkrörelsesamverkan” kan aldrig stanna vid upplysta ledningars initiativ eller utspel. De måste börja och sluta bland medlemmarna, på arbetsplatsen. Inte heller är det möjligt att hoppa över de vardagliga fackliga frågorna för att ta itu med de stora, globala. Fackföreningar är organisationer som förenar anställda gentemot arbetsgivaren med syftet att upphäva konkurrensen mellan arbetare. All facklig verksamhet måste ta sin utgångspunkt i detta faktum, annars är det inte fackligt arbete.

Eftersom saker som storföretagens makt och globalisering känns så stora, är det väldigt lätt att man delar upp det fackliga arbetet i två delar som aldrig möts: Det vardagliga gnetandet på arbetsplatsen med löner, försäkringar, arbetstider, arbetsmiljö, besvärliga chefer, arbetstakt och så vidare. Och å andra sidan: de STORA FRÅGORNA. Dessa hänvisas oftast till kongressrapporter, Första majtal eller kurser och konferenser då man stiger utanför vardagens lunk en stund.

Här kan det finnas en fallgrop. Om man av olika skäl inte klarar av att enas på arbetsplatsen och hävda sina intressen mot arbetsgivaren kan det ligga en lockelse i att ge upp den egna, ”hopplösa” arbetsplatsen och tillsammans med likasinnade söka forum utanför arbetsplatsen eller fackföreningen där man kan ta upp mer ”avancerade” frågor. Konferenser, demonstrationer och seminarier är redskap för att utveckla politiken och skapa opinion men kan inte ersätta den dagliga verksamheten på arbetsplatsen. Det är där medlemmarna finns, kraften som kan förändra samhället.

Det motsatta är ännu lättare: att fastna innanför grindarna, att uppslukas av det myller av frågor som ständigt kräver ens uppmärksamhet på arbetsplatsen.

Så länge vi inte kan hitta några länkar mellan vardagens fackliga arbetet och de långsiktiga målen blir vi ofarliga. Detta är den verkliga utmaningen idag: att knyta samman de dagliga striderna och frågorna med de övergripande, långsiktiga.

Det finns otaliga frågor där man kan tänka sig en sådan samverkan. Det kan gälla att bekämpa social dumpning genom att stödja fackligt uppbygge i Östeuropa eller Asien. Att bekämpa privatiseringar eller nedskärningar i den offentliga sektorn genom allianser mellan offentligfack, föräldranätverk, patientorganisationer och andra berörda. Att stödja strejkande arbetare här eller i andra länder genom konsumentbojkotter tillsammans med andra sociala rörelser. Att försvara den egna arbetsplatsen mot nedläggning genom allianser med lokala, regionala, nationella och internationella organisationer inom och utom fackföreningsrörelsen. Att bygga upp Attac-grupper på arbetsplatserna, att förankra protesterna mot USA:s krig, att bygga upp motståndet mot EMU inom fackföreningarna. Och så vidare…

Men, återigen, om sådana initiativ inte skall stanna vid tomma gester krävs att de kopplas till den dagliga fackliga verksamheten. Att de organiseras på golvet, tillsammans med arbetskamrater. Det betyder inte att man alltid måste ha med sig en majoritet för att ta initiativ men att syftet alltid skall vara detta, inte att nöja sig med att vara en radikal röst.

Den viktigaste delen när det gäller att börja vinna fackföreningarna för en folkrörelsesamverkan blir därför att få fackföreningarna att fungera som folkrörelser.

Det är ett arbete på många nivåer. Den mest grundläggande är att engagera arbetskamraterna i att ta strid för de omedelbara intressena på arbetsplatsen. Där finns den mest grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital och där man kan göra sina första erfarenheter av den gemensamma styrka. Direkt knuten till detta är striden för återta kontrollen över de egna fackliga organisationerna. Det demokratiska underskottet i de flesta svenska fackförbund är bedövande.

Demokratiska, och stridbara fackföreningar som knyter an till de olika rörelser som uppkommer i samhället kan bli mer än bara försvarsorganisationer. Långsiktigt kan man till och med tänka sig att en sådan samverkan av starka folkrörelser kan komma att bli den kraft som utmanar borgarklassens om makten i samhället.

Lars Henriksson, ursprungligen publicerat i Arbetaren 2004?

Medlemmar vill ha tuffare fack

Strax innan semestern släppte fackförbundet SEKO en undersökning som visade att över 80% av LO-medlemmarna tycker att deras fackförening borde vara tuffare mot arbetsgivarna. Även om det länder SEKO till heder att man offentliggör en så svidande kritik är det lite märkligt att det krävs opinionsinstitut för att få reda på vad medlemmarna tycker. Att en så utbredd kritik inte slår igenom i fackens formella strukturer visar att det inte bara är vad fackföreningarna gör och inte gör som är problemet utan minst lika mycket hur de fungerar internt. Vi vanliga medlemmar har helt enkelt för lite verklig makt i våra egna organisationer.

Detta är inget nytt. Arbetsgivarna upptäckte tidigt att det var betydligt lättare att komma överens med ombudsmän och heltidsfunktionärer än med de stora grupperna av medlemmar och satte som mål att avskaffa de allmänna omröstningarna om avtalen. Med Saltsjöbadsavtalet 1938 och LO:s normalstadga 1941 försvann de beslutande omröstningar eftersom avtal och stridsåtgärder skulle godkännas av förbunds- och LO-ledningarna. Snart gick de rådgivande omröstningarna samma väg. Inom Metall hölls den senaste omröstningen om ett centralt avtal 1954. Idag fattas besluten av representanter, valda av representanter för representanter och de flesta medlammar har ingen aning om vem som beslutar, hur dessa utses eller hur vi skulle kunna byta ut dem.

I en tid av hårdnande krav och tuffare arbetsgivare fungerar denna modell allt sämre. SEKO:s undersökning visar också att närmare en miljon ”i synnerhet kvinnor och visstidsanställda ”inte vågar säga till om missförhållanden på jobbet. Även det en skarp kritik mot fackens oförmåga att stå upp mot arbetsgivarna.

Dessvärre har byråkratiseringen på många håll gått så långt att de flesta inte har något hopp eller kunskap om hur man skall kunna förändra sin fackliga organisation.

Årtionden av toppstyre har även skapat ett samspel där ledningens vilja att ostörd få sköta ruljansen fått en motsvarighet i att många att ser på facket som en försäkringsförening; man betalar avgiften och överlåter verksamheten till andra.

En facklig ledning som uppfattas som alltför mesig av en stor majoritet lever farligt och riskerar inte bara sig själv utan hela organisationen. SEKO:s undersökning visar att det finns en stark grogrund för en förändring och kanske är den ett tecken på en ledning som söker mandat för en mer stridbar hållning. Skall det bli en verklig förändring krävs dock en omfattande demokratisering av de flesta fackliga organisationer, liksom att vi på golvet börjar se facket som vår egen organisation och lägger oss i hur den sköts.

Lars Henriksson, krönika i GP juli 2006

Samförstånd eller kamp, två linjer i facket

På Volvo i Göteborg finns sedan mitten av 1970-talet en fackligt oppositionell rörelse inom den stora metallklubben med drygt 10 000 medlemmar. Nedanstående rader är några synpunkter på tillståndet inom svensk fackföreningsrörelse, och förslag till alternativ inriktning, från en av dessa oppositionella

Banden mellan det socialdemokratiska partiet och LO och de olika LO-förbunden är fortfarande oerhört täta. Att detta samarbete inte löses upp i en handvändning är nog självklart, men de täta banden måste börja luckras upp för att åter ge facket slagkraft. Ett utslag av detta täta samarbete, är att man måste vara partimedlem för att bli vald till högre fackliga uppdrag i de olika LO-förbunden. Det innebär att man stänger ute alla goda krafter som inte är socialdemokrater. Allt fler LO-medlemmar vänder också det socialdemokratiska partiet ryggen. Om vi jämför med ett land som Tyskland där fackföreningsrörelsen, bland annat det mäktiga IG Metall, också leds av socialdemokrater, finner vi dock en skillnad jämfört med Sverige. Facken intar trots detta en betydligt mer självständig hållning gentemot det socialdemokratiska partiet. Och det är nog ingen slump att de tyska facken mycket mer aktivt försvarar sin välfärd och sina rättigheter.

Detta skall inte uppfattas som att fackföreningarna skall bli opolitiska och strikt inrikta sig på löne- och avtalsfrågor. Tvärtom, facken måste lyfta blicken över fabriksgrindarna och tänka politiskt mer än någonsin. Men det traditionella samarbetet mellan fackföreningarna och det socialdemokratiska partiet har överlevt sig själv, och måste ersättas av ett samarbete mellan fackföreningarna och ett brett spektrum av politiska och sociala rörelser.

Fackföreningarnas medlemmar måste återfå kontrollen och makten över sina fackföreningar. Den hårda toppstyrningen och centraliseringen leder till byråkrati och passivitet. På papperet har vi världens starkaste fackföreningar men verkligheten talar ett annat språk. Låg lokal facklig aktivitet, svårt att rekrytera folk till förtroendeuppdrag och ett svagt förtroende för de fackliga ledningarna är utslag av detta. En fackföreningsrörelse  som sjuder av aktivitet, förutsätter en bred demokrati   underifrån, där medlemmarna på lokal nivå har stort inflytande. Medlemsomröstningar om avtal, lokal strejkrätt, val av ombudsmän, arbetsplikt i produktionen för förtroendevalda är några krav som pekar i den riktningen.

Ledningen för våra fackföreningar har i många fall tappat den självklara fackliga grundinställningen att facket och företagen företräder olika intressen. Företagets mål är största möjliga vinst, medan fackets uppgift är att kämpa för högsta möjliga lön, anständiga arbetsförhållanden och bra arbetsmiljö för sina medlemmar. Dessa olika mål innebär att man oundvikligen kommer att hamna i konflikt med varandra. Hur man sedan hanterar konflikterna är en taktisk fråga som avgörs av fackets styrka eller svaghet. Att denna grundinställning inte är självklar i dag bland våra fackliga ledare, leder till att gränsen mellan fack och företag suddas ut. Många medlemmar förstår inte meningen med ett fack som nästan resonerar som företagsledningarna. Att återskapa dessa grundläggande fackliga ABC är nödvändigt.

I dagens internationaliserade ekonomi är det många gånger enkelt att flytta produktion och fabriker. Ofta till låglöneländer där facken inte finns eller är svaga. Det pratas mycket om internationellt fackligt samarbete, men det händer väldigt lite i verkligheten. Ledningen för fackföreningsrörelsen tycks stå helt handfallen och saknar i dag en strategi för hur man agerar mot det internationella kapitalet. Att stödja uppbyggnaden av fack i andra länder, och samarbeta i praktisk verklighet med dessa fack, måste bli mycket viktigare än vad det är i dag. Först då har vi möjligheter att bromsa upp företagens flytt av fabrikerna. Just nu ser vi en avskyvärd variant av detta då General Motors ställer arbetarna och deras fackföreningar i Trollhättan och tyska Rüsselsheim mot varandra, när man hotar att flytta produktionen av Saab-bilar till Tyskland. Taktiken går ut på pressa löne- och anställningsvillkor och locka med jobb till dem som bjuder lägst. Att i dag kämpa för internationella kollektivavtal blir inte bara en akademisk fråga utan en fråga om att rädda jobb, löner och anställningsvillkor.

Sverige är det land i världen som har den högsta produktiviteten. Bra tycker många, men det finns en baksida. Och den är arbetsplatser där rationaliseringarna gått för långt, med stress och ökad utsvettning som följd. På många arbetsplatser och fabriker införs nu återigen det löpande bandet. Våra fackföreningar är alldeles för tysta och oklara i dessa frågor. Under 70- och 80-talet fördes intensiva diskussioner på våra arbetsplatser om hur arbetet skulle organiseras. Metall lanserade ”det goda arbetet”. Mer demokrati och inflytande över arbetsprocessen samt en lön som är kopplad till kunskap är det centrala i det goda arbetet. Att plocka ner böckerna från hyllorna om det goda arbetet för att bekämpa de hysteriska rationaliseringskampanjerna ute i arbetslivet, är också viktigt.

1997 skrev Metall och sju andra fackförbund under det som kom an kallas   ”industrins samarbetsavtal”. Det finns mycket att säga om detta avtal men en effekt av avtalet var an det dödade så gott som all lokal löneglidning. Ett centralt avtalsutrymme fastställs, som inga lokala fack får överskrida. De lokala avtalsrundorna tappade nästan all sin kraft, och för de vanliga medlemmarna blev avtalsrörelsen något som man inte hade ett dugg av inflytande över. Och knappt de lokala verkstadsklubbarna heller, då det lokala avtalsarbetet i stort går att fördela en given lönepott. Därför bör detta avtal sägas upp så fort som möjligt för att åter göra de lokala fackföreningarna till arenor för lokal facklig lönekamp.

Allt det jag berört låter sig inte ske automatiskt, utan måste sättas in i ett sammanhang. Och den enkla sanningen år an ledningen för fackföreningsrörelsen i dag är motståndare till i stort sett allt det jag föreslår. Därför måste också allting gå hand i hand med att ta strid om de fackliga ledningarna och välja in folk som omfattar en demokratisk och oberoende fackförening.

Tomas Johansson är Gruppordförande på Volvo Lastvagnars Tuvefabrik i Göteborg.

Läs hela numret av Oreda nr 11 (3-4) / 2004, Facklig organisering & privatisering

Glöm inte nationen, socialister!

Från tidskriften Röda Rummet 3/98.

Många ivriga socialister gör idag misstaget att undervärdera nationens roll när det gäller arbetarrörelsens strategi. Man gör det genom att hävda att utrymmet för nationell politik skulle vara slut. I stället behövs – enligt det synsättet – internationell facklig samordning kring enande krav på gemensamma villkor; exempelvis gemensam arbetstidslagstiftning, gemensamma villkor för arbetsmiljö och minimilöner. Det behövs gemensamma kollektivavtal, en likartad social trygghet, och så vidare. Kort sagt allt som enar arbetarklassen, om så ock en gemensam valuta. Frågan om förhållandet till den egna regeringen och politiska byråkratin blir härvid underordnat.

Man kan sammanfatta denna syn med att det krävs ett arbetarklassens eget EU-projekt! En inriktning som tar sin utgångspunkt i kampen mot de så kallade konvergenskraven, men som har till syfte att ena Europas arbetare istället för att splittra dem nationellt. Europa är fokus för kampen och klassens maktövertagande gäller makten i en gemensam europastat, och den går över formerandet av en samlad europeisk arbetarrörelse med gemensamma organisationer.

Mot detta synsätt ställer jag ett traditionellt revolutionärt program, till exempel som det skissas i Socialistiska Partiets programskrifter: reorganisera arbetarrörelsen och bygg breda folkliga rörelser, bygg kamp kring krav som enar hela arbetarklassen såsom förkortad arbetstid, utveckla i all kamp förståelsen för att arbetarklassen ska ta över hela samhällsmakten. Notera att det traditionella programmet gäller lokal och centraliserad kamp i varje land för sig. Därtill kommer att stödja och hämta inspiration från kamp i andra länder, att ta de chanser som erbjuder sig att samordna kamp över landsgränser, gärna sluta gemensamma kollektivavtal i olika företag tillhörande samma koncern när detta råkar gå, att visa upp sin kampberedskap inför portalhändelser som regeringskonferensen i Amsterdam.

Kampen är lokal

Men för oss är det alltså de svenska fackklubbarna och förbunden som ska reformeras och försättas på stridsfot. Där jobbar vi lojalt inom de organ som finns för att medlemmarna ska göra dem till sina föreningar. Utifrån reorganiserade fackföreningar och andra folkliga rörelser tänker vi oss – enligt den traditionella revolutionära teorin – att de klassorgan som utmanar de borgerliga makten lokalt och nationellt ska samlas. När jag skriver ”traditionellt”avser jag bland annat Tredje Internationalen (som bildades 1919 för att ta kamp mot socialdemokratins knäfall för var sitt nationella kapital) och Fjärde Internationalen (som bildades efter den tredjes knäfall för sovjetbyråkratins rysknationella projekt).

”Internationalisterna” inom arbetarrörelsen samlades i dessa partier. Deras alternativa linje var alltså inte en global kamp med enande internationella krav. De hävdade att socialismen är global, och inte kan upprättas förrän kapitalismen har besegrats i alla sina huvudfästen. Men de klargjorde också att kampen huvudsakligen är lokal och med god politik kan förenas på den nationella scenen och krönas med erövrandet av den nationella politiska makten. Så uppstår ett övergångssamhälle lett av en arbetarstat – en bräcklig konstruktion som (förutom av sitt eget folk) måste skyddas av att arbetarklassen i de kvarvarande kapitalistiska fästena förlamar sina borgares försök att gå till angrepp.

Man kan påminna om bolsjevikernas stöd till Norges frigörelse från Sverige 1905, trots att separationen bara kunde leda till en ny borgerlig stat, och om att den viktigaste enande parollen mot den mångnationella tsaristiska staten var att störta tsaren, avbryta den ryska krigsinsatsen och ge alla nationer och regioner som så önskade rätt att avskilja sig från den nya stat som skulle byggas på tsarväldets ruiner. Det är en paroll som liknar parollen att upplösa EU!

Men, är inte detta bara historia? Har inte kapitalet knutits mycket mer samman över världen och finanskapitalets makt kommit att överstiga de flesta borgerliga staters? Nja, jag menar nog att kapitalet var väl sammanflätat också under epoken 1880-1930. Och börskraschen 1929 möjliggjordes faktiskt av att finanskapitalet även då frigjorts från politiska regleringar. Den hårda klasskampen från 1917 till trettiotalets mitt och depressionen skapade därefter nya utrymmen för nationell borgerlig politik med medverkan också av partier sprungna ur arbetarklassens organisationer. I och med krigen och depressionsbekämpningen blev även kapitalet något mer nationellt i några decennier. Nu är vi kanske ungefär tillbaka i läget vid seklets början.

För att illustrera vad jag menar kan jag ta SKF som exempel: företaget startades 1908, på grundval av en nydanande kullagerkonstruktion och var, innan världskriget satte hinder för expansionen, etablerat i ett tjugotal länder vad gäller försäljningsorganisation och ett tiotal vad gäller tillverkning. Snacka om internationellt verksamt kapital, och om att flytta produktion snabbt mellan länder…

Lenin och Tredje Internationalen talade som många vet om kapitalismens imperialistiska epok som inleddes under 1870- och 80-talets krisår. I den epoken hade investeringskapital blivit mer rörligt över världen, och även till länder där borgerligheten inte hade lyckats erövra politisk makt från feodala och andra historiskt givna klasser. Därmed hamnade i alla länder varje större uppror i konflikt med kapitalet och de starka kapitalistiska staterna. Därmed var det slut med uppror och revolutioner med en i huvudsak borgerlig karaktär, de blir istället antikapitalistiska. Alla revolutioner blir oavslutade och en del av en stående utmaning av den globala kapitalismen. Om de inte blir tillbakaslagna, förstås, vilket ju hänt på många håll under de senaste decennierna.

EU som kejsardöme

Det är värt att påminna om detta i en tid när det talas mycket om ”globalisering” och när hemmamarknader allt tydligare byggs upp i världsdelar snarare än inom nationer. Globaliseringen studerades alltså av marxister för över hundra år sedan, och då drog man viktiga slutsatser om otillräckligheten i nationella segrar. Men det kvarstod att klasskampen måste ledas över i att arbetarklassen störtar den borgerliga staten i det egna landet och bygger sin egen stat. Varför? Jo, dels för att den borgerliga statsmakt man ska störta och ersätta väsentligen är nationellt organiserad, dels för att arbetarklassen mest tänker och känner inom sin egen nations ramar eller ännu snävare.

I dagens globaliseringsdiskussion finns en tendens att tala om all gammal kapitalism som mer nationell, och att framställa internationaliseringen som en väsentligen ny företeelse. Därmed skulle följa ett behov att organisera kampen mer över landsgränserna än förr. Detta menar jag är en förvrängning av verkligheten. Orsaken till ett nationellt fokus har aldrig varit att kapitalet skulle ha varit i övervägande grad bundet till varje nation.

För Sveriges del är det tydligt att det fanns en förkapitalistisk stålproduktion som ackumulerade kapital med staten som beskyddare, att det mesta av sågverksindustrin byggdes upp av engelskt kapital (betalningsförskott från kunder) och att järnvägar och en del andra statliga satsningar som var viktiga för industrialiseringen byggdes med kapital som staten lånade upp i utlandet. Fram till början av 1910-talet var svensk industrialisering beroende av utländskt kapital. Under det decenniet blev ”Sverige” nettoexportör av kapital och det handlade då mycket om att svenska storföretag deltog i den investeringsverksamhet i koloniala områden som brukar kallas den moderna imperialismen. Sverige har alltså glidit direkt över från läget som beroende land till läget som en del av det imperialistiska centrum.

I den mån EU verkligen blir den viktigaste delen av europeisk borgerlig statsmakt – det är en bit kvar – så blir det självklart att rikta politiska krav även till denna stat. Men eftersom dynamiken inom arbetarklassen kommer att fortsätta vara nationell ett bra tag till, kan dessa krav komma att bli krav om upplösning och avskiljande. För mig verkar det självklart att i dagspolitiken vara emot att ett nytt kejsardöme byggs.

Björn Eriksson