Etikettarkiv: Kamp

Paris. Från studentoroligheter till en proletär socialistisk revolution

Del 1 av 1 i serien Paris 1968

Av Pierre Frank. Från antologin De nya revolutionärerna, Aldus Bonniers 1969, red Tariq Ali.

Paris. Från studentoroligheter till en proletär socialistisk revolution

Maj 1968 har gått till den franska socialismens historia som den månad då Quartier Latin gjorde ”revolt”. ”Upploppen” här ledde till storstrejken den 13 maj, på dagen tio år efter generalernas och les pieds noirs (de franska kolonisternas) kupp i Alger, som föregick de Gaulles uppstigande till makten. ”Upploppen” innebar också inledningen till den period som kommer att likvidera den gaullistiska regimen. Hur skedde det och vad var det egentligen som hände?

Dag för dag

För att finna rötterna till den intensiva politiseringen av student- och universitetsvärlden måste man gå tillbaka till kriget i Algeriet. Kriget i Algeriet, inflytandet från Kuba, Che Guevaras martyrdöd och i viss utsträckning också ”kulturrevolutionen” i Kina skärpte denna politiska utveckling och drev den allt mer och mer bort från den ”fredliga samexistensens” politik, från den ”fredliga och parlamentariska vägen” till socialismen.

Det var i detta sammanhang de speciella universitetsproblem som skapades av det franska undervisningsväsendets och dess metoders föråldrade karaktär kom att sättas in som pådrivande medel. Den senaste händelseutvecklingen inleddes den 22 mars i Nanterreuniversitetet, detta nya universitet i en förstad till Paris som var avsett att bli landets allra modernaste undervisningsanstalt, utrustad med alla tänkbara moderna hjälpmedel.
Men det förlades till en plats där det kom att exponeras för en rad sociala motsägelser. Det uppfördes med en kåkstad som närmaste granne. Kommunen behärskas av kommunistiska partiet, och det lokala KP såg med stort ogillande på den agitation, den politiska debatt och den splittrande jäsning som grupper, som i stor utsträckning leddes av aktivister som vid olika tidpunkter uteslutits ur UEC (Union des Étudiants Communistes), drev igång i förstaden. Och en stor del av studenterna kom från sextonde arrondissementet och andra områden i västra Paris, som hör till de högborgerligaste i hela staden. Till skillnad från sina kamrater vid Sorbonne hade studenterna i Nanterre inte någon befryndad miljö utanför universitetsområdet, utan tvangs att diskutera sina undervisnings- och samhällsproblem sinsemellan. Och de sammanförde snart dessa båda grupper av problem.

Myndigheternas syn på vad som skedde framgår rätt väl av vad undervisningsministern yttrade i parlamentet, sedan sammandrabbningarna på gatorna hade pågått några dagar: ”Vad är det egentligen för intriger de här ‘galningarna’ i Nanterre ägnar sig åt dag ut och dag in? … Under samlingsbeteckningen ‘det kritiska universitetet’ framfördes de vansinnigaste snillefoster i hörsalar som för att hylla Saken döpts om till Fidel Castro, Che Guevara, Mao Tse-tung och Leo Trotskij.(1)

Universitetsmyndigheterna bestämde sig för att ingripa mot en grupp studenter, bland dem Daniel Cohn-Bendit. Den sistnämnde hade redan haft en sammandrabbning med en minister som kommit till universitetet för att inviga en simbassäng. Studenterna vid Sorbonne beslöt att solidarisera sig med sina kamrater i Nanterre, som hotades med relegering, och att hålla ett stödmöte för dem fredagen den 3 maj på Sorbonnes gård. Samtidigt förklarade en fascistisk grupp, Occident (Västerlandet) – gruppen är numerärt obetydlig men har så goda förbindelser att den ostraffat kan genomföra vilka attacker som helst – att den skulle ”rensa” Quartier Latin.

På eftermiddagen den 3 maj samlades ledarna och större delen av aktivisterna inom universitetsrörelsen på Sorbonnes gård. Gruppens ordningsmän hade också kommit, för att stoppa eventuella fascistiska attacker. Men mot slutet av mötet, som försiggått helt utan intermezzon, invaderade polisen Sorbonne och arresterade flera hundra av de närvarande. Polisen hade berett sig tillträde till universitetsområdet i enlighet med en skriftlig anhållan från universitetets rektor, Roche. Men även om den saken inte befriar honom från hans ansvar för de aktioner som företogs, kan det inte råda något tvivel om att polisoperationen ingick i en plan som kläckts ut på ännu högre ort.

Myndigheterna räknade med att oron bland studenterna åstadkommits av smågrupper utan stöd bland studenterna i stort. Man var övertygad om att allt som behövdes för att göra slut på oron var några beslutsamma åtgärder, och detta inte minst som examensperioden snart skulle vara inne. Därtill hade organisationssekreteraren i Frankrikes kommunistiska parti, Marchais, i våldsamma ordalag brutit staven över dessa ”smågrupper” i l’Humanité och bland annat talat om ”den där tysken Cohn-Bendit”. Myndigheterna måste därför ha räknat med att lugnt kunna slå ner studenterna, utan risk för att arbetarorganisationerna skulle provoceras att solidarisera sig med dem.

Arresteringen av studentaktivisterna, som fördes bort i polispikéter mitt för ögonen på alla som befann sig på Boulevard St Michel, ledde emellertid till omedelbara motaktioner. Studenterna gick till angrepp mot polisbilarna och det kom till spontana sammandrabbningar, våldsammare än vad man hade upplevt i Frankrike på åratal. Många partilösa studenter spelade ledande roller i dessa sammandrabbningar.

Dagen därpå utlyste UNEF (Union Nationale des Étudiants de France) och SNES (Syndicat National de l’Enseignement Supérieur) obegränsad strejk till måndagen den 6 maj. Sedan en snabbt sammankallad domstol dömt flera demonstranter till kännbara fängelsestraff, inleddes strejken på utsatt dag och man förde fram tre krav som måste uppfyllas innan man alls gick med på förhandlingar: de dömda studenterna skulle friges och få amnesti, polisen skulle dras tillbaka från Sorbonne och universitetet skulle öppnas igen med fullständiga politiska och fackliga rättigheter för studenterna.

Den 6 maj blev en stormig dag från tidigt på morgonen. På eftermiddagen kom det till ännu hårdare sammandrabbningar än de som hade ägt rum veckan innan. Och på kvällen hade man i St Germain des Prés sammanstötningar som varade i flera timmar och krävde offer på båda sidor. Distriktets invånare upprördes över polisbrutaliteten och visade klart sin sympati för demonstranterna.

Ingen av de borgerliga tidningar som kom ut dagen därpå stödde polisen. Ledarna för UNEF och SNES kallade till ett möte klockan i3.30 på Place Denfert-Rochereau. De strejkande ockuperade torget vid den anbefallda tidpunkten och höll sitt möte. Polisen meddelade via pressen att den inte hade givit sitt tillstånd till mötet (det var ingen som hade begärt något tillstånd) men att man ändå hade ”tolererat” det! Efter mötet samlades man till ett demonstrationståg, som under flygande röda fanor marscherade cirka tjugo kilometer genom Paris gator och tågade Champs Elysées fram upp till Place de l’Étoile.

Både den borgerliga pressen och l’Humanité undvek att nämna ett visst bestämt inslag i denna demonstration. Men vid parlamentets sammanträde dagen därpå kunde en representant för UNR (Union pour la Nouvelle République) inte hålla tillbaka sin indignation: ”. . . Internationalen sjöngs där [vid den okände soldatens grav under Triumfbågen] och man tillverkade röda fanor genom att riva sönder blå-vit-röda [den franska trikoloren] .(2)

Som så ofta under de här striderna improviserade demonstranterna också denna dag, och vilken improvisation sedan! Natten till den 8 maj kom det till häftiga sammanstötningar i området mellan St Germain des Prés och Montparnasse.

Den 8 maj gjorde undervisningsministern för regeringens räkning diverse tvetydiga uttalanden inför nationalförsamlingen. Man kom med diverse falska löften utan några bestämda åtaganden och ställde som villkor att ordningen skulle återställas i Quartier Latin. Ställda inför en synnerligen svår situation tvekade ledarna för UNEF och SNES och dagen avslutades med en demonstration som upplöstes i brist på mål.

Fredagen den 9 maj samlades studenterna på nytt på Boulevard St Michel, inte för att demonstrera utan för att diskutera vad man skulle göra nu. Fram på eftermiddagen stod det klart att rörelsen inte hade knäckts av regeringens manövrer och att den också höll på att sprida sig till landsorten.

De ledande organisationerna sammankallade till ett nytt möte på fredagen, återigen på Place Denfert-Rochereau och klockan 18.30, och bekräftade att man inte tänkte inlåta sig på några förhandlingar förrän man fått sina tre preliminära krav godtagna. Detta nya uppsving för rörelsen fortsatte fram till kvällen dm 9 maj. En månad tidigare hade JCR (Jeunesse Communiste Révolutionnaire) bestämt att just den 9 maj hålla ett möte över temat ”Från revolt till revolution” i Salle de la Mutualité. Meningen var att diskutera orsakerna till och målsättningarna hos den studentrörelse som höll på att växa fram i flera olika länder. Händelsernas utveckling gav detta möte en alldeles särskild aktualitet.

Under dagen meddelade JCR att sedan de talare som stod på listan hållit sina anföranden, skulle mötet överlämnas åt studenterna för fortsatt diskussion. De fyra-femtusen personer som samlats fick genom sin entusiasm och stridbarhet mötet att verka som en revolutionsförsamling. Italienska, holländska, belgiska, tyska och spanska studenter förklarade sig solidariska med de franska studenternas kamp. Talarna underströk att deras kamp inte var reformistisk, att den utmanade själva det kapitalistiska samhället och att den inte skulle upphöra förrän arbetarklassen gick till aktion genom en revolutionär kamp för socialismen.

Den senare delen av mötet som anslagits till diskussioner blev inte mindre viktig. I närmare två timmars tid förde talare med divergerande politiska uppfattningar fram sina synpunkter, förslag och perspektiv. Detta var visserligen inte någon församling av valda representanter, men man föreslog ändå att man skulle inrätta en student-sovjet. Utöver och bortom de speciella problem som gällde den egna kampen var det framför allt två begrepp som dominerade diskussionen: i) Studenternas kamp kunde bara ingå som ett led i kampen för socialismen; den fundamentala samhälleliga basen för denna kamp måste vara arbetarklassen. Man lät sig inte påverkas av repliker och påståenden av Marcuse-typ eller liknande. Däremot diskuterade man energiskt vilka medel som skulle kunna användas för att förena studenternas kamp med arbetarnas, a) Demokratin var livsnödvändig för rörelsens utveckling.

Åsiktsskiljaktigheter var något normalt och existensen av olika politiska grupper en självklarhet. Men dessa grupper fick inte försöka påtvinga rörelsen sin ledning eller splittra den genom att ta upp ovidkommande frågor.

När de församlade vid ettiden på natten åtskildes hade flera tusen aktivister enats politiskt inför den stora dagen den 10 maj, den dag som skulle bli avgörande.

Den 10 maj

Dagen karakteriserades av tre olika på varandra följande faser, alla med helt oförgätliga karakteristika. Det började på morgonen med att rörelsen spred sig också till de medicine studerandena och därtill och vad än viktigare var också med den gymnasiestrejk som hade kungjorts vid mötet i Mutualité den 9 maj. Varifrån kom denna gymnasiströrelse? Vietnamkriget hade gjort stort intryck på gymnasisterna. De anslöt sig till Comité National Vietnam. Men när de försökte föra in denna fråga i sina skolor’ stötte de på patrull hos en skolförvaltning – och endast alltför ofta också bristande förståelse hos många lärare, också sådana på vänsterflygeln – som betraktade gymnasierna som blott och bart kaserner för tonåringar, som absolut inte fick intressera sig för politik.

Det kom till intermezzon på gymnasierna. När en elev tvingades lämna Lycée Condorcet, ledde detta till en demonstration av elever från flera hundra gymnasier utanför denna skola och därtill och framför allt till CAL:s (Comités Action Lycéens) bildande i november 1967. Denna organisations aktivitet utvecklades mer och mer under de månader som följde. Organiserandet av gymnasisterna underlättades av det faktum att de är tillsammans hela dagarna i sina skolor, precis som arbetarna i sina fabriker. Man borde skriva en broschyr om just denna rörelse -om allvaret och uthålligheten hos dessa unga aktivister i fjorton- till sextonårsåldern.

Deras strejk började i viss mån som arbetarnas. Några få skolor ”visade vägen”. Klockan nio på morgonen marscherade eleverna vid dessa skolor ut på Paris gator och gick från skola till skola för att mana eleverna till strejk och höll möten med mellan tusen och tvåtusen gymnasister på stadens torg och öppna platser. Deras grundkrav rörde rätten att diskutera politik och samhälleliga frågor i allmänhet i gymnasierna. De beslöt att hålla ett stormöte klockan 18 på Place de Gobelins och marschera mot Place Denfert-Rochereau för att delta i studenternas aktion. ”Era problem är ju våra problem i morgon”, förklarade de. På eftermiddagen anslöt sig cirka åttatusen gymnasister till en procession, som kom fram till Place Denfert-Rochereau klockan arton.

Därmed inleddes dagens andra etapp. Efter ett möte som snarare blev till en församling för att diskutera rörelsen och dess fortsatta handlande, tågade man ut på Boulevard Arago och marscherade förbi Santéfängelset för att demonstrera sin solidaritet med de som arresterats eller dömts för sin andel i de föregående dagarnas demonstrationer. Demonstrationståget marscherade fram genom arbetarstadsdelarna och vände sedan, för att återvända längs Rue Monge och Boulevard St Michel.

Detta blev en demonstration vars like Paris inte hade skådat på mycket länge. Tåget var redan från början cirka trettiotusen man starkt, och förstärktes hela tiden mer och mer; mot slutet var det tydligt och klart dubbelt så stort. Det utstrålade en entusiasm och ungdom, som stod helt i samklang med den förnyade vår som redan hade återskänkt boulevardernas träd deras blad. De demonstrerande var till stor del studenter, gymnasister och strejkande akademiska lärare. Men tåget fick också anslutning av många unga arbetare, som i ständigt stigande antal hade deltagit i de strejkandes demonstrationer och av revolutionära arbetare och aktivister som i många, långa år lidit under den stalinistiska munkavlen på den organiserade arbetarrörelsen. Äntligen fick Paris på nytt uppleva demonstrationer som planerats utan polisens deltagande, som hölls utan tidigare inhämtat tillstånd och som inte var underkastade kontroll av ordningsmän från KP och CGT (Confédération Générale de Travail – den kommunist -behärskade fackföreningsrörelsen), som förbjöd alla sådana slagord och banderoller som betraktades som ”subversiva”. Äntligen fick man uppleva en demonstration som gav massans initiativ fria tyglar.

Denna demonstration med femtiotusen deltagare, varav den överväldigande majoriteten ungdom, hade en mycket stark politisk tendens. Där fanns röda fanor, en svart flagga, Vietnams fana, men inte en enda trikolor. Man sjöng Internationalen och andra gamla revolutionssånger. Revolutionära slagord blandades med de strejkandes omedelbara krav: ”Mot polisstaten”, ”Mot borgerligheten och den borgerliga undervisningen”. I arbetarstadsdelarna vädjade demonstranterna om solidaritet mellan studenter och arbetare.
När demonstrationståget återvände till Quartier Latin ställdes det på nytt inför ett Sorbonne omringat av poliser i flera täta led, gendarmer (paramilitär polis) och framför allt det gangsterliknande CRS (Compagnies Républicains de Sécurité, den halvmilitära eliten inom säkerhetspolisen). Hatet mot ”ordningens upprätthållare” svallade upp i osedvanligt stark form; ropen och förolämpningarna haglade över dem. UNEF:s ordningsmän kunde knappt hejda demonstranterna. En konfrontation, en sammandrabbning verkade oundviklig.

Eftersom demonstranterna inte släpptes in på Sorbonne, beslöt de att stanna kvar på Quartier Latins gator tills man gick med på deras krav. Efter några sammanstötningar började de kasta upp barrikader. Vem som helst kunde se hur spontan hela aktionen var. Studerar man en karta över Paris märker man genast att ingen ”specialist” på guerillastrid och gatukamper säkert ens skulle ha kunnat drömma om att besätta ställningar som var så lätta att innesluta. Men här fanns inga ”specialister”. Däremot fanns det gott om spontanitet och folkligt initiativ.

Man tog snabbt hand om några bilar, redskap och material hämtades från närbelägna byggplatser och man använde till och med tryckluftsborrar för att lossa på gatstenarna. Arbetarna var studenterna till mycken och god hjälp i det sistnämnda arbetet. Ett vittnesbörd om hur väl denna verksamhet stod i samklang med den allmänna upprördheten ges av följande fakta. Det område där barrikaderna uppfördes är ett i huvudsak borgerligt och småborgerligt sådant. Men ingen protesterade när demonstranterna tog bilarna för att uppföra sina barrikader. Ändå vet vi ju alla vad en bil betyder för sin ägare. Därtill gav samma människor demonstranterna, som varit ute på gatorna ända sedan klockan fem och sex på morgonen, mat och dryck och transistorapparater så att de kunde följa vad som hände i radion. Och när polisen under natten ingrep med hela sin brutalitet, fick ett stort antal barrikadkämpar i flera timmars tid skydd och tillflykt i lägenheterna inom området.

Några dagar senare, under jättedemonstrationen den 13 maj, ropade en stor kontingent ”barrikadkämpar” när den marscherade fram längs Rue Gay-Lussac i talkör: ”Tack, tack. Gay-Lussac”. Och från fönstren kom svaret; ”Bravo, bravo!” Det var en mycket gripande episod.

Från barrikaderna till generalstrejken

Det vore fel att påstå att Frankrike vaknade upp till allt detta på lördagsmorgonen, för alla hade följt händelseutvecklingen minut för minut under hela natten, allt eftersom den rapporterades i icke-officiella radiosändare. Journalister på platsen beskrev den våldsamma repression som sattes in och deras kommentarer interfolierades av ljudet av exploderande handgranater. Vreden steg.

Kvällen innan hade CGT och CFDT (Confédération Française et Démocratique du Travail) beslutat om en demonstration på kvällen nästföljande tisdag. De sammanträdde nu på nytt, eftersom det kändes outhärdligt att bara stå vid sidan av ända till dess och inte engagera sig starkare. På lördagskvällen kom det på nytt till demonstrationer i Quartier Latin, där många av gatorna redan såg ut som rena slagfält – rester av barrikader, sönderbrända bilar, uppriven gatubeläggning. . .. Skulle kampen på gatorna börja på nytt?

Vid niotiden på kvällen framträdde premiärminister Pompidou i radio och TV. Blek och med spända drag, och utstrålande en nervositet som stod i våldsam kontrast till hans vanliga sätt att uppträda, kom han med några allmänna erbjudanden och antydde sedan direkt att regeringen kapitulerat och gått med på de tre villkor som de strejkande studenterna och lärarna hade uppställt. Alla demonstranter skulle friges, polisen skulle dras tillbaka och Sorbonne skulle öppnas igen på måndagen. Men vid det laget hade utvecklingen redan gått för långt. Deklarationen fick helt andra konsekvenser än ett undvikande av nya konfrontationer ute på gatorna. CGT och CFDT hade redan beslutat att utlysa generalstrejk och en stor demonstration i Paris på måndagen. De höll fast vid dessa beslut. UNEF och SNES tog upp regeringens eftergifter och löften och underströk att detta bevisade att det var regeringen som bar hela ansvaret för det som hänt de föregående dagarna. De beslöt att fortsätta kampen intill dess de där löftena verkligen infriades.

Söndagen användes till förberedelserna för måndagens generalstrejk och demonstrationer. Framemot kvällen meddelades att studenterna och lärarna skulle samlas vid Gare de 1’Est, att tåget skulle utgå därifrån fram till Place de la République där fackföreningarna skulle samlas och att också de fackföreningar som tillhörde Force Ouvriére (FÖ) i Parisregionen nu för första gången skulle delta tillsammans med de andra. Från Place de la République skulle en väldig demonstration dra fram tvärs genom Paris och genom Quartier Latin fortsätta till Place Denfert-Rochereau. Man skulle kunna uttrycka det sålunda att segrarna ämnade besöka slagfältet.

Diskussionen mellan organisationerna tog flera timmar. Vi kan avslöja en del inside information om vad som hände.

De stalinistiska ledarna för CGT ville att demonstrationen skulle utgå från Place St Michel och gå fram till Bourse du Travail vid Place de la République. De var med andra ord ute efter att undvika Quartier Latin och avsluta tåget utanför byråkraternas port. UNEF:s och SNES: s talesmän förklarade att de inte kunde gå med på ett sådant förslag; om fackföreningarna vägrade att ändra på det, skulle de i så fall organisera en egen demonstration från Place de la République till Place Denfert-Rochereau. CGT:s ledare tvingades ge med sig, precis som regeringen hade måst göra kvällen innan. Därtill tvingades de också acceptera ledaren för ”22 marsrörelsen”, samme Daniel Cohn-Bendit som1’Humanité så sent som den 3 maj hade kallat ”den där tysken”. Hälften av ordningsmannen skulle tas från fackföreningarna och hälften från studentorganisationerna.

Tilläggas bör att ledarna för de stalinistiska organisationerna – och framför allt ordningsmannen, som dittills aldrig hade använts mot polisen (organisationerna böjde sig alltid för polisens befallningar) utan bara mot ”vänsterelementen” – på söndagen varnades av sina chefer att de inte fick ge sig på ”vänsterelementen” ens om dessa provocerade dem. Man märkte tydligt att de måste lägga band på sig åtskilliga gånger under demonstrationen. Men det skulle vara ett stort misstag att tolka detta sålunda att stalinisterna i fortsättningen ämnar respektera arbetardemokratin. De genomförde denna demonstration mot sin vilja, och man kan tryggt räkna med att de säkert kommer att försöka hämnas i något lämpligt ögonblick.
Det är omöjligt att med bara några korta ord beskriva söndagens demonstration. Vi får nöja oss med några antydningar. De flesta av de arbetare som marscherade med fackföreningarna hade förvisso långt kvar till den politiska nivå och aktivismen hos de grupper som samlats kring studenterna och lärarna och deras slagord, som genomgående var antikapitalistiska, revolutionära, riktade mot den borgerliga statsmakten och för den socialistiska revolutionen, för arbetarmakt, för internationalismen (”Rom, Berlin, Warszawa, Paris!”). Men arbetarnas politiska temperament stod på en avsevärt högre nivå än någonsin tillförne. Här fanns inte längre några ovärdiga slagord i stil med ”des sous, Charlot” (”några ören, Kalle”).

Det viktigaste draget hos denna demonstration var dess anti-gaullism. Att demonstrationen genomfördes på dagen tio år efter den militärkupp i Paris som förde de Gaulle till makten, medförde att ett slagord som man hörde överallt blev ”Tio år är för mycket”. De politiska partiernas ledare (Federation de la Gauche Démocrate Socialiste och Partie Communiste Francaise), hade på UNEF:s och SNES:s bestämda begäran utestängts från de främsta leden och marscherade inne bland folket. De fick mycket svaga applåder.

För de revolutionära aktivisterna blev detta en dag som väckte stora förhoppningar. Deras grupper blev allt större allt eftersom demonstrationen drog fram genom staden. De behövde inte ens tolerera några trikolorer i tåget. Och än mera – en av demonstranterna klättrade upp på polisprefekturens annex och slet ner en flagga som vajade från dess fönster. Samma sak hände vid Justitiepalatset, där en demonstrant slet ner trikoloren och ersatte den med anarkismens svarta flagga. Surrealisterna bar på en docka föreställande en medlem av CRS dinglande i ett rep. Här fanns bara revolutionära slagord och dramatiska handlingar. Vid Place Denfert-Rochereau manade CGT-ledarna via en högtalare massan att skingras. Men avantgardet (22 marsrörelsen, JCR osv.) beslöt att fortsätta demonstrationen. Några grupper under ledning av bland andra anarkisterna drog sig mot Elysée-palatset – en satsning som var både utopisk och äventyrlig. Men de flesta fortsatte till Champ de Mars, där man höll ett massmöte med cirka 20-25 000 deltagare.

Detta möte var det i särklass mest imponerande som hände den 13 maj 1968. I vissa avseenden och i en långt större skala var det på sätt och vis en fortsättning av den diskussion som ägde rum den 9 maj, först på Boulevard St Michel och sedan på JCR-mötet. När grupperna på från något dussintal personer till flera hundra eller rentav tusentals fortsatte från Place Denfert-Rochereau till Champ de Mars, och fyllde trottoarerna på flera kilometers längd, trodde många åskådare att det drog ihop sig till en ny revolt. Men i själva verket var de flesta av deltagarna klart medvetna om att detta inte var rätta ögonblicket för nya strider, utan att det nu i stället gällde att dra lärdom av det som hänt och göra upp planer för framtiden. I över två timmar diskuterade man demokratiskt allehanda olika idéer och förslag, på ett sätt som direkt förebådade en demokratiskt fungerande sovjet-församling. Slutligen bestämde man att studentstrejken skulle fortsätta och att man skulle ockupera Sorbonne redan samma kväll, och så skedde också. Studentrörelsen hade trätt in i en ny fas. Fortfarande är det alltför tidigt att göra upp en verklig balansräkning över vad som hänt, men några slutsatser kan dock dras.

En ny period

Här rör det sig inte om tillfälligheter och intermezzon utan om en nedbrytning av den politiska jämvikten i Frankrike och början till en ny era. Det är naturligtvis inte svårt att göra upp en lista över de ”misstag” regeringen begick (ockupationen av Sorbonne, de omfattande repressiva åtgärderna, undervärderingen av ”smågrupper” helt enligt stalinistiskt mönster etc.), men rörelsen skulle aldrig ha fått den bredd den fick, aldrig ha vunnit sådan sympati, aldrig blivit den tändande gnistan till en generalstrejk från fackföreningarnas sida (CGT, CFDT och FÖ), trots att dessa bara några dagar tidigare inte ens hade kunnat drömma om sådana åtgärder, om det inte hade utvecklats ett läge där många sociala motsättningar redan börjat drivas till sin spets. Den franska studentrörelsen var sent ute i jämförelse med liknande studentrörelser i andra länder; men fördröjningen berodde ingalunda på att de franska studenterna utvecklats långsammare, utan korresponderade i stället med den långt våldsammare explosiviteten hos krafter som ackumulerats på en långt bredare politisk nivå än någon annanstans.

För närvarande förbereder myndigheterna med en viss feberaktighet diverse olika åtgärder. ”I dag vädjar jag till alla om samarbete, framför allt till studenterna, och kommer också att vidta nödiga åtgärder”, förklarade Pompidou inför ett parlament som visade upp svaga livstecken just därför att händelserna till en viss grad visar på vad som skall efterträda gaullismen.
Men låt oss bortse från gaullisterna och säga några ord om den demokratiska och socialdemokratiska oppositionen. Herrarna i FGDS kommer säkert att tillsammans med kommunistpartiet bli de som vinner mest på de val som eventuellt kan komma att hållas inom en nära framtid. De skulle i så fall föras till makten ”legalt”. Under revolten gav de knappt minsta livstecken ifrån sig. Nu åstadkommer de allt möjligt buller på den parlamentariska nivån, men utan att någonsin nämna det faktum att de står inför möjligheten av att komma till makten genom påtryckningar från gatan.

Kommunistiska partiet är av speciellt intresse. Det gör allt för att ”återvinna” ledningen över rörelsen. Dagen efter demonstrationen uppträdde det som om byråkraterna inte hade upplevt något obehagligt alls under marschen. Det yttrade inte ett ord om mötet på Champ de Mars. En deklaration från politiska byrån höll fortfarande hårt på samarbetet med den demokratiska borgerligheten och varnade ”arbetarna och studenterna för sådana äventyrliga slagord, som under nuvarande omständigheter kan bryta ner den breda kampfront som har skapats och ge den gaullistiska regimen en förevändning att konsolidera sitt vacklande välde”.

Så lät det visserligen inte riktigt förr, men själva andan har inte förändrats. Nu talas det inte om ”provokatörer” längre, utan om risken av att vara äventyrlig. Tanken att på fredlig och parlamentarisk väg återupprätta en demokrati, som sedan antas gradvis utveckla sig vidare till socialism, lever fortfarande kvar. Inte desto mindre skulle det vara rätt förvånande om inte den senaste tidens händelser snart skulle få sina följdverkningar också inom det kommunistiska partiet. Detta partis politik bland ungdomen har gjort fullständig bankrutt. I cirka sex år uteslöt KP-ledningen ur de organisationer och demonstrationer som stod under dess kontroll – och ofta tämligen våldsamt – dessa ”vänsterradikala” som nu har återvänt i spetsen för tiotusentals ungdomar. Genom en aktion som inte hade ett dugg gemensamt med parlamentarism och pacifism, tvingade dessa ”vänsterradikala” regeringen att kapitulera och hela det byråkratiska maskineri som upprättats i det borgerliga samhället att genomföra en tjugofyra timmars generalstrejk.

I flera månader har kommunistiska partiets ledning varit sysselsatt med att förbereda en ny politisk kombination tillsammans med vissa fraktioner av borgerligheten, ägnad att åstadkomma ett alternativ som kan överta makten från gaullismen. Den roll som tilldelats KP i sammanhanget var som garant mot att den nya regimen störtades från vänster. Det spelade samma roll intill perfektion både 1936 och 1945-47. Både 1936 och 1945-47 fanns det ”smågrupper” (den gången var termen fullt riktig) till vänster. Ledarna åtnjöt stor prestige. (Socialdemokraterna utmanades, men stöddes ganska länge av de stalinistiska ledarna, som hjälpte till att kväva protesterna.) Även om vänstern inte var obetydlig, nådde dess utveckling på den tiden aldrig en sådan nivå att den innebar en praktisk utmaning mot dessa ledare.

I dag är läget helt annorlunda. Redan innan man skapade FGDS/KP-kombinationen, fanns det en kraft till vänster som inte var så lätt att handskas med, beroende på att den faktiskt hade förstått själva kärnan i både den klassiska reformismen och den efterstalinistiska reformismen. Alla de olika problemen i det franska samhället, denna kombination av gamla problem som uppstått genom diverse maskätna strukturer som levde kvar från 1800-talet och nya problem som skapats genom moderniseringen efter andra världskriget, lades fram på ett trängande angeläget sätt. De stridande lägren blir nu tvungna att ge klart besked om var de står, organisera sig och bestämma sin politik. Studenternas initiativ öppnade dörren för en väldig massrörelse i riktning mot socialismen. Man kan vara övertygad om att det kommer att ske politiska omgrupperingar på högerkanten och att det snart kommer att organiseras profascistiska styrkor till kapitalistregimens försvar. Under sådana omständigheter blir skapandet av ett massrevolutionärt marxistiskt parti av avgörande betydelse. Det finns stora krafter som kan genomföra den uppgiften, men de är splittrade både politiskt och organisationsmässigt. Man måste göra en kraftansträngning för att bemästra detta sakernas tillstånd och så snabbt som möjligt samla de många aktivister som nu framträder bland ungdomen och de många äldre personer som i åratal har väntat på att få se bättre dagar gry.
Vi återkommer så småningom till dessa problem och till de följder som denna vändning i det politiska läget i Frankrike inte kan undgå att få också internationellt – i första hand i Västeuropa.

Pierre Frank

Noter:
1 Journal Officiel, nr 26, A.N. (9 maj 1968), s. 1606.
2 Ibid., s. 1620. Detta att man slet sönder trikolorer för att få röda fanor var ett helgerån som ingen dagstidning vågade avslöja.

Utmana politikens förutsättningar

Att förutsättningarna för den parlamentariska politikens möjligheter beror av de sociala kraftförhållandena ute i samhället är ett etablerat synsätt bland vänsterkrafter. Men hur djupt denna insikt går, diskuterar Håkan Blomqvist i en reflektion kring vänsterns syn på betingelserna för välfärdssystemens genombrott under efterkrigstiden, deras snabba nedrustning och de folkliga rörelsernas möjligheter när nationalstaten överskrids.

Den svenska vänstern befinner sig i en motsägelsefylld situation. Å ena sidan griper en vildvuxen radikalisering kring sig bland unga människor som vänder sig mot nyliberalismens kommersialisering av mänskliga relationer och engageras av den alternativa globaliseringsrörelsens paroll om att en annan värld är möjlig. Sociala forumdebatter och antikrigsmanifestationer har fyllts av deltagare, den politiska och ekonomiska eliten fick storstryk i EMU-omröstningen, moderater och kristdemokrater är hopplöst ute bland skolelever och det forna svenska kommunistpartiet har tidvis, som reforminriktat vänsterparti, nått en helt annan ställning i det parlamentariska livet än tidigare. Å andra sidan glesas de traditionella arbetar- och folkrörelserna ut, partisystemet urholkas och fjärmar sig från medborgarna, de stora organisationernas toppskikt gör upp om fortsatt marknadsomvandling med växande klyftor och fortsatta sociala nedskärningar i släptåg. Den parlamentariska vänstern fjättras av uppgörelser och partibeslut motiverade det mindre onda – på vägen bort från det goda samhället.

Trots den tidvisa medvinden i opinionen slits vänsterkrafter av motsättningar som inte tycks minska utan snarare skärpas under trycket av möjligheten för en antikapitalistisk renässans. Det gäller i högsta grad för den svenska vänsterns organisatoriska huvudstråk. Vänsterpartiet och dess ungdomsorganisation Ung Vänster. Striden med den kommun- och riksdagspolitiskt förankrade ”partihögern” på vänsterpartiets kongress i fjol tillsammans med Ung Vänsters komplicerade internkris under samma period efter ett av förbundets mest framgångsrika skeden någonsin, skvallrar om djupgående perspektivskillnader – eller snarare om hur den politiska utvecklingens behov ställer krav på klargöranden och vägval. Dessa rör fundamentala frågor kring vänsterns målsättningar och strategi, roll och organisation. Här ska ett par av dem beröras.

Kamp och kompromisser

En av de mest grundläggande frågor vänstern brottas med idag rör förhållandet mellan vad som brukar benämnas utomparlamentarisk kamp och de uppgörelser i parlamentariska församlingar som utgör partisystemets förutsättningar på riksdags- och kommunnivå. Vänsterpartiets rollförändring under 90-talet har beskrivits som att det forna kommunistpartiet till sist accepterade den parlamentariska demokratins spelregler och intog rollen som pålitlig förhandlingspart. ”Plakatpolitik” hade till sist ersatts av realism, ”överhud” av budgetansvar och ”klasskamp” av uppgörelser utifrån det normala politiska livets debatter, opinionsbildning och valrörelser. Den paradoxala följden av detta skifte blev å ena sidan en mer framträdande plats för partiet i kommunstyrelser och som regeringsunderlag. Partiets politiska förslag kunde i högre utsträckning än tidigare påverka uppgörelser och uppmärksammas i offentligheten. I det alltmer mediestyrda politiska livet var partiet inne i ljuskretsen och dess företrädare, inte minst Gudrun Schyman på sin tid, hade större utrymme än kanske någonsin tidigare att nå ut med sina budskap. Å andra sidan ägde uppgörelserna rum i ett politiskt landskap som vad gäller fördelnings-, social- och omsorgspolitik, demokrati och löntagarinflytande oavlåtligt försköts högerut. Ju närmare makten desto större medansvar för de avregleringar, bolagiseringar, sociala nedskärningar och marknadsomvandlingar som under de senaste femton åren drivits fram av den globaliserade kapitalismens maktrealiteter. Efter trekvarts sekel fick det forna svenska kommunistpartiet till sist smaka på en knivsudd av den politiska makten, men först efter att ha mönstrat ut varje systemfrämmande praktik – eller hot om en sådan. Resultatet blev glädjande för några, bittert för andra.

Partifolket och den politiska generation som tillbringat 70-talet med att dela flygblad och bära banderoller drogs in i det parlamentariska politiska livets nämnder, styrelser, utredningar och utskott i en utsträckning som aldrig tidigare. Vad som tidigare kallats ”partikadern” blev i hög utsträckning det parlamentariska systemets kader. Säkert har detta medfört en tillväxt av kunskap och erfarenhet av hur vårt samhälle fungerar – eller inte fungerar – på politiska, förvaltande och styrande områden dit vänsterkritiker sällan når, åtminstone inte försedda med makt. Att radikala socialister inte bara kräver starka gemensamma välfärdssystem och sociala rättigheter utan också i daglig praktik tar ansvar för dem – från kommunala simhallar till storsjukhus och socialförsäkringssystem – är logiskt.

Den arbetarrörelse och vänster som vill erövra samhället kan inte tveka att ta ledningen över de gemensamma tillgångarna, lära sig att sköta dem och svartsjukt försvara dem mot kapitalets kortsiktiga vinstintressen. Men utan starka folkliga massrörelser med erfarenhet av en samhällskamp för att förändra, som partiprogrammet skriver, ”styrkeförhållandena i samhället som sätter ramarna för vad som är möjligt att uppnå parlamentariskt”, har den parlamentariska vänsterkadern hamnat i en rävsax. Beroende av samarbetet med en socialdemokrati som aktivt verkar för marknads- och EU-anpassning och utan ett starkt folkligt mottryck drivs vänsterparlamentarikerna att prioritera bland sociala nedskärningar istället för bland framåtsyftande reformer. ”Utan ett brett folkligt engagemang och människors aktiva deltagande kan ingen vänsterstrategi lyckas”, förklarar programmet insiktsfullt vidare med ord som förpliktigar till att delta i och bygga upp ett sådant engagemang – men som också kan användas urskuldande: eftersom den folkliga rörelsen saknas tvingas vi godta och välja bland försämringar.

Ett skärande dilemma

Här ligger ett skärande dilemma för vänstern. Uppslukade av ansvar och ”konstruktivt arbete” i de parlamentariska maskinerierna har en mycket stor del av partiets relativt fåtaliga aktiva medlemmar helt enkelt inte tid och kraft över för att ”vara en del av och bidra till alla de rörelser som kämpar för demokrati, människovärde och social rättvisa”, som partiprogrammet uttrycker det. De parlamentariska uppdragen, strategierna och insatserna på lokal eller riksnivå tenderar till att bli politikens mål och medel – just så som envisa antiparlamentariker på vänsterkanten alltid varnat för. Svårigheten att hantera dubbelrollen med att verka både ”i och utanför parlamenten” leder vänsterparlamentariker till skilda slutsatser: å ena sidan de som manar till utomparlamentariska opinioner mot beslut de själva medverkar till – och därmed riskerar att framstå som opålitliga vindflöjlar. Å andra sidan de som i ökande utsträckning anammar den rådande politiska dagordningen och av växande övertygelse anpassar de sociala systemen till krympande resurser och marknadslösningar. Och vilka därmed står lika anklagade som det övriga politiska etablissemanget när folket i bygderna tågar till försvar för sina sjukhus och vårdcentraler.

V-kongressen kunde tolkas som en reaktion mot denna senare hållning och mot en utveckling där partiet i allt högre grad identifieras med de parlamentariska kompromisserna och resultaten. Men att hejda den är lättare sagt än gjort.

Det parlamentariska systemets själva mening är att filtrera samhällets motsättningar genom överenskommelsernas och kompromissernas filter för att motverka sociala strider och garantera ett mått av samhällelig stabilitet. Det är ett kraftfullt maskineri för integration genom ansvar tagande, beroende och identifikation. Genom partistöd och generös tillgång till det politiska livets arbetsverktyg som lokaler, tryckerier och annan infrastruktur blir partierna mer beroende av kommunala och statliga institutioner än av den folkliga medlemsaktiviteten. Genom arvoden, löner, utbildningar och annat uppodlas systematiskt en förenande yrkesidentitet som ”politiker”, vilken är ägnad att skilja ut de förtroendevalda och funktionärerna från ”väljarna”. Genom lagstiftning som reglerar politikernas och församlingarnas beslutsrätt och räckvidd avgränsas en definierad politikerroll som med svårighet överskrids.

Utan grundmurade insikter om systemets funktion och begränsningar och den avgörande betydelsen hos ”styrkeförhållandena i samhället”, utan medvetna strategier och insatser för att förändra dessa styrkeförhållanden som själva förutsättningen för det parlamentariska arbetet, utan folklig gräsrotskontroll av de politiska representanterna och kamp mot den etablerade ”politikerrollen” – kommer integrationsmekanismerna att göra sitt och fläta in vänsterparlamentarikerna i den rådande ordningen.

Om dessa därtill redan i processens inledning – för att skudda av sig varje misstanke om släktskap med den sovjetiska erfarenheten – deklarerar sin fulla lojalitet med den parlamentariska praxisen finns få spärrar. Om kongressen i fjol markerade mot ”partihögerns” bejakande av en sådan utveckling framstår emellertid inte problemet med den parlamentariska lojaliteten och innebörden iv ”styrkeförhållandena i samhället” i sin rulla vidd. Ett uttryck för det är tolkningen av ramarna för dagens politik och välfärdsprojektets förutsättningar efter kriget.

Förändrade politiska styrkeförhållanden

Dagens ekonomiska utrymme har blivit mindre, hävdades i programmet. Men det beror förstås på hur man räknar. BNP och produktivitet har under de senaste decennierna inte minskat utan ökat kraftigt i de flesta västliga industriländer. Värdet av den samlade produktionen av varor och tjänster är idag nära dubbelt så stort per invånare i OECD-länderna som 1970. Det är fördelningen som förändrats. Från 1990-talet har den offentliga sektorns andel av utgifterna pressats tillbaka, den privata förmögenhetstillväxten ökat på bekostnad av den gemensamma och skillnaderna mellan inkomsttagare vuxit. Genom denna förändring har det ”ekonomiska utrymmet” för offentlig verksamhet genom stat och kommuner liksom för en stor del av befolkningen blivit smalare, det är riktigt. Men den förändringen är ett resultat av politiska förskjutningar, det är i grunden opolitiska utrymmet för gemensam välfärd och social utjämning som blivit mindre, inte det faktiskt ekonomiska. Och den minskningen är resultatet av de politiska omvälvningar i styrkeförhållandena mellan de breda arbetar- och folkrörelserna å ena sidan och kapitalintressena å den andra som ägt rum de senaste två årtiondena.

Internationellt handlade det om hur 80-talets nyliberala offensiv under Reagan och Thatcher lyckades dämma upp och rulla tillbaka 60- och 70-talets vänstervåg, välfärdsreformer och antiimperialistiska frigörelser. Det handlade om en organiserad och tidvis mycket våldsam politisk kamp som innefattade allt ifrån kärnvapenupprustning och militära konfrontationer med koloniala befrielserörelser och vänsterregimer (Angola, Moçambique, Nicaragua, Grenada och Afghanistan) till antifackliga offensiver, uppbrytning av sociala välfärdssystem, privatiseringar och avregleringar. Thatcherregeringens närmast militärt planerade angrepp på det brittiska kolgruvefacket för drygt tjugo år sedan utgjorde här ett märkesdatum.

För svensk del handlade motsvarande process om 80-talets stora avregleringar av finansmarknaderna och skattesänkningar, det tidiga 90-talets krispaket med upprivning av socialförsäkringssystemen, bolagiseringarna av statliga verk och skrotandet av ATP-systemet. Men den genomfördes här i huvudsak längs korporativa vägar i samförstånd mellan de stora organisationsapparaternas toppskikt. Genom den informationsteknologiska revolutionen och djupgående individualiseringen av västvärldens kulturella mönster kunde det som handlade om en politisk omvälvning av styrkeförhållandena mellan arbete och kapital framstå som en nödvändig anpassning till förändrade samhälleliga förutsättningar. Därav en av förklaringarna till de traditionella och pragmatiskt inriktade svenska arbetar- och folkrörelsernas anmärkningsvärda brist på motstånd. Men här fanns också mer djupgående orsaker till den lätthet med vilken kapitalintressena och borgerliga strategier kunde få överhanden.

Det finns en passus i vänsterprogrammet som skvallrar om bristen på förståelse av dessa orsaker – och följaktligen också av oförmågan att identifiera vidden av de problem dagens vänsterkrafter står inför liksom av uppgifterna. Det är när expansionen av välfärdsstaten och den offentliga sektorn under efterkrigstiden förklaras. Denna antas ha utvecklats på grund av fem faktorer: ”en gammal insikt” om behovet av socialpolitik, arbetarnas krav, kapitalets behov av effektiv arbetskraft, en långsiktig arbetsfred samt ett ekonomiskt utrymme. På ekonomiskt ”utrymme”, arbetsfred och kapitalets behov torde det emellertid knappast heller idag råda någon brist. Tvärtom är den fackliga rörelsen helt förlamad av fredsplikt och regeringslojalitet, kapitalets behov har ett närmast fritt spelrum och samhällsekonomin växer alltjämt. Den gamla ”insikten” om socialpolitikens behov har däremot säkert försvagats, för att inte tala om arbetarnas möjligheter att ställa krav. Men vari ligger orsakerna till detta? Vid närmare betraktande av välfärdsstaternas framväxt efter andra världskriget framstår några andra utvecklingar än de som nämns i vänsterprogrammet, ha varit av avgörande betydelse. De kan sammanfattas i fem rubriker:

Börskraschen och 30-talsdepressionen med kollapsen för marknadsliberalismen.
Fascismens framväxt och andra världskriget.
Existensen av Sovjetunionen som en hotande skugga över liberalkapitalismen.
Den koloniala revolutionen med frigörelsen hos världens folkrikaste länder, det vill säga Indien och Kina.

Starka arbetar- och folkliga rörelser

Med 30-talsdepressionen och sammanbrottet för 20-talets korta uppvisning av skenande marknadskapitalism, led den borgerliga liberalismen ett historiskt nederlag. Massarbetslöshetens och det sociala armodets återkomst, inte tio år efter den ekonomiska kristid som följt på första världskriget, drev folkmiljoner i riktning mot kollektiva lösningar. Behovet av att ta kommandot över de ekonomiska resurserna, sätta människor i arbete, mildra den sociala nöden och styra det ekonomiska livet efter samhälleliga behov kunde inte nonchaleras av någon politisk rörelse som sökte folkligt stöd. Utifrån den förutsättningen kunde såväl radikal socialism och kommunism som konservativ nationalism och auktoritära borgerliga lösningar vinna masstöd. Fascismen var en av dessa lösningar.

Genom fascismens seger över dåtidens arbetar- och folkliga rörelser brast hindren för de kapitalistiska stormakterna att, med Tredje Riket i spetsen, försöka expandera sig ut ur kriserna och omfördela det ekonomiska livet genom krig, erövring och etnisk rensning. Andra världskriget, med 50 miljoner döda, förintelsen av det judiska folket i Europa, Hiroshima och Nagasaki samt sönderslagningen av det moderna Europas och Japans städer, infrastruktur och produktion försvagade för en period nationalistiska borgerliga riktningar i det politiska livet. Att återupprätta 20-talets liberalkapitalism som kastat ned industrinationerna i depressionen utgjorde inte heller det ett möjligt alternativ.

Som segrare i världskriget stod den tidigare omöjliga kombinationen av USA:s och Storbritanniens ledande borgerliga kretsar tillsammans med sin traditionellt värsta motståndare Sovjetunionen samt de arbetar- och folkliga rörelser som bekämpat fascismen. Existensen av Sovjetunionen som en mäktig faktor i världspolitiken hade en dubbel funktion för den ordning som växte fram under efterkrigstiden. Å ena sidan verkade det stalinistiska förtrycket som ett effektivt hinder för de stora folkliga massornas vilja och förmåga, både i väst och öst, att aktivt omvandla samhällena i socialistisk riktning. Priset för att avskaffa kapitalismen kunde med stalinismen som exempel med rätta framställas som demokratins och den personliga frihetens död till förmån för den totalitära byråkratins diktatur. A andra sidan utgjorde den sovjetiska återuppbyggnaden som gjorde landet till en av världens två supermakter efter kriget både en realpolitisk faktor och ett varnande alternativ. Den kapitalism som inte förmådde tillgodose befolkningens behov av arbete, bostäder, utbildning, social trygghet och växande konsumtion riskerade att inte överleva.

Störst betydelse fick detta alternativ i den koloniala världen vars frigörelse efter andra världskriget ställde de gamla imperialistiska stormakterna inför helt nya globala förhållanden. När flerhundraåriga koloniala band slets av och den europeiska och amerikanska industrikapitalismens råvarukällor hotades av rörelser som gjorde gemensam sak eller samarbetade med ”världskommunismen”, skakades både den internationella borgerliga ordningens materiella förutsättningar och världsbild. De socialistiska anspråken hos antiimperialistiska rörelser i Kina, Afrika, Sydostasien och Centralamerika utgjorde inte bara militära, maktpolitiska och ekonomiska hot mot den gamla världens borgerliga intressen. De bidrog också till att misskreditera och underminera legitimiteten hos dessa intressen bland efterkrigstidens unga generationer i väst.

Det var under dessa förutsättningar som starka arbetar- och folkrörelser i industrivärlden kunde pressa fram utvecklingen av välfärdsstater och en utjämnande offentlig trygghetssektor efter andra världskriget, ibland formulerad som den s k ”välfärdskompromissen”. Upplösningen av den kompromissen hängde samman med förändringen av dessa förutsättningar samtidigt som arbetar- och folkrörelserna själva kommit att präglas av kompromissens villkor.

Med Sovjetunionens slut och den s k realsocialismens fall – vilket varslats redan av den sovjetiska stagnationen på 70-talet, de politiska katastroferna i tredje världen, inte minst i Afghanistan, samt av Jaruzelskis militärstyre i Polen – bortföll ett av de främsta varnande alternativen för västkapitalismens överlevnad.

De koloniala befrielseregimernas försök att kopiera den sovjetiska modellens enpartisystem och statsekonomier hade lett dem in i svåra återvändsgränder av diktatur och byråkrati.
Investeringarna i återuppbyggnaden av världskrigets sönderslagna industrinationer var mot slutet av 60-talet ett avslutat kapitel och konkurrensen om världsmarknaderna skärptes – samtidigt som de växande offentliga välfärdssystemen, arbetstidsförkortningar och andra sociala reformer tyngde på privatkapitalets lönsamhet.

När den internationella borgerliga politiska motoffensiven inleddes mot slutet av 70-talet uppbackad av det privata näringslivets lönsamhetsintresse var inte bara det varnande sovjetiska alternativet redan en koloss på lerfötter och det koloniala frigörelseskedet på väg över i en svår fas av samhällsbygge. Erfarenheterna från vari kriget, fascismen och 30-talsdepression bleknade bort med det historiska avstäm medan Europas arbetar- och folkrörelser integrerats i välfärdskompromissens arbetsmetoder, lojaliteter, ideologier och tungt hierarkiska organisationsapparater. Det gällde för såväl arbetar- och tjänstemannafackföreningar som för folkliga politiska partier av socialdemokratisk eller kommunistisk typ. När kompromissen under 80-talet sades upp från det borgerliga hållet och i det kapitalistiska näringslivet fanns inget motståndskraft i de gamla arbetar- och folkrörelserna, ja ingen som helst insikt om vad som var å färde, inget minne av arbetsmetoder och stridssätt som tillhört det skede när villkoren för kompromissen en gång grundlades, ingen annan ideologi än den fredliga förhandlingens utifrån tron på en gemensamt intresse mellan ”parterna”. Där en gång medlemmarnas eller ”gräsrötterna” engagemang, vilja och beslut utgjort själva förutsättningen för verksamheten hade den växande kår av anställda funktionärer och företrädare som möjliggjorts genom statliga och kommunala bidragssystem utvecklat en ny organisationskultur. Från att se sig själva som stridbara representanter för sina uppdragsgivare bland arbetare, låginkomsttagare och människor med små resurs trädde ett allmänt formulerat ”samhällsintresse” in som i första hand krävde lojalitet med de etablerade systemen. Den centrala uppgiften, att bygga upp och ingjuta kraft i sociala rörelser som kunde förändra styrkeförhållandena – och en gång gjorde det – till de breda lagrens fördel och kapitalets nackdel, hade begravts. Med tanke på vilka förutsättningar som krävdes för efterkrigstidens välfärds- och jämlikhetsutveckling framstår den begravningen som ödesdiger.

Uppbyggnad av den tredje världen, de forna öststaterna och de nedrivna välfärdssystemen i väst, utrotande av världsfattigdomen, nöden och folksjukdomarna, utveckling av förmågan att bemästra naturkatastrofer, ekologiska utmaningar, energibrist och klimatförändringar – allt detta kräver minst lika stora produktiva ansträngningar som att övervinna 30-talsdepressionens och världskrigets förödelse. Kollapser iv samhällen inför naturens makter, krig eller ekonomiskt kaos ställer samma krav på drastiska förändringar av rådande politiska maktordningar och världssystem som då. Vad som ännu saknas är övermäktiga folkrörelser inför vilka ingenting kan förbli som förut, vilka inga politiska och sociala krafter kan nonchalera.

Att sådana rörelser inte kan återuppstå genom åkallan av det förflutna eller försök att imitera 1900-talshistorien är uppenbart. De måste utgå ifrån nuets realiteter och 2000-talets sociala och kulturella förhållanden. Bland dessa framstår globaliseringen med dess internationaliserade ekonomiska och politiska förhållanden som central.

Nation och gränsöverskridande

”Demokrati byggs i ett historiskt givet politiskt, socialt och ekonomiskt sammanhang”, förklarar det nya v-programmet och anger detta sammanhang till utvecklingen av ”nationalstaten”. Försvaret av nationalstaten utgör därmed, tänker sig v-programmet, en nödvändig del i försvaret av demokratin. Härmed avses inte, försäkras det, att förespråka nationalism eller nationell isolering. Nationalismens negativa funktion är, understryks det, att dölja klass- och könsmotsättningar med ”myter om kulturell och etnisk gemenskap”, försök att ”bygga enhetsstater i en mångkulturell värld” innebär ofta nationellt förtryck av minoriteter och tvångsassimilering. Vänstern ska istället vara internationalistisk och utgå från det arbetande folkets behov ”oavsett nationsgränser eller kulturella skillnader.”

Med dessa formuleringar lyckas v-programmet förena två skilda strategiska perspektiv. A ena sidan förespråkas en inriktning som sätter ”folkets behöva över nationalstaternas. A andra sidan anses försvaret av den politiska demokratin – med rätta betraktad som ”ovärderliga – förutsätta ett försvar av samma nationalstater. På kort sikt kan därmed två olika hållningar rättfärdigas; en vars utgångspunkt utgörs av den gemensamma internationella arbetar- och folkrörelsens behov, och en annan vilken ser försvaret av demokratiska och sociala rättigheter utifrån ett mer nationellt perspektiv. Det är inte svårt att identifiera dessa skilda hållningar bland vänsterfolk idag;
med å ena sidan, globaliseringsaktivister och världsförändrare som naturligt tar sina Utgångspunkter i rörelser och behov över gränserna. Och å andra sidan många EU-motståndare och välfärdsförsvarare, inte minst i fackliga sammanhang, som söker rädda vad som räddas kan av det nationella ”folkhemmets” reformbygge undan marknadsglobaliseringens härjningar. Ja, den svenska vänstern slits här mellan vad som tycks vara de två givna strategiska huvudalternativen: Antingen bekämpa europeisk överstatlighet och försvara den parlamentariska demokratin och välfärdsstaten på nationell grund, eller ta aktiv del i EU-projektet för att försöka ge den framväxande europastaten en så stark social prägel som möjligt.

I det praktiska politiska livet genomkorsas dessa renodlade huvudalternativ av ett otal slingervägar och sidospår som till storlek och inflytande är mer betydande. Miljöpartiet och vänsterpartiet anser programmatiskt att Sverige ska lämna EU och vänder sig allmänt mot utvecklingen av en europeisk överstat men deltar i EU-val och omröstningar i EU-parlamentet om överstatlig lagstiftning. Socialdemokratin antingen bedyrar sin trohet till den nationalstatliga suveräniteten men är samtidigt fullt upptagen med att bygga de överstatliga institutionerna. Eller svär trohet åt den gränslösa friheten men söker ”övergångsregler” och annat skydd för nationalstatliga sociala system. Men dessa pragmatiska avvikelser eller dubbla budskap till trots tenderar den politiska logiken hos de båda huvudvägarna att dra vänsterkrafterna isär.

Ut ur EU-vänstern

För den första vägen engagerar sig många som klart ser hur själva grundvalen för EU-projektet utgörs av kapitalets och marknadens frihet på bekostnad av demokrati och social välfärd. På den grundvalen växer, menar man, en ny maktfullkomlig europaelit fram, förskansad bakom superstatens privilegier och lagstiftning som håller folkligt inflytande på betryggande avstånd. Den drar i riktning åt ett mer nationellt perspektiv som idealiserar ”folkhemmet” och fördömer varje deltagande i EU-sammanhang som svek och anpasslighet. ”Ut ur EU”, mot varje framväxande överstatlighet och kanske även bojkott av val till EU-institutioner lyder dess politiska logik. Ideologiskt motiveras den med försvaret av den nationella självständigheten och i förlängningen skymtar risken för en nynationalism vars vänsterretorik inte kommer att göra den mindre destruktiv för arbetarrörelsen. Både genom att den själv leder arbetarrörelsens uppmärksamhet bort från nödvändiga gemensamma lösningar och för att den legitimerar en nationell dagordning som hävdas mer konsekvent av nationalister som inte hindras av arbetarrörelsens solidaritetsidéer. Vi har redan sett åtskilliga exempel på hur socialdemokrater, fackföreningsfolk och vänsteraktiva i försvaret av arbetsrätt och kollektivavtal åkallat nationalstatens skyddsbarriärer mot exempelvis arbetskraftsinvandring. Vänstergruppen KPMLr:s namninsamlingskampanj ”mot arbetskraftsimport” utgör exempel på hur en sådan inriktning i värsta fall kan te sig.(1) Budskapet kan uttryckas mer profilerat av Sverigedemokrater och andra nationalists med orden ”Svenska jobb åt svenska arbetare” eller dylikt. Just så som det dessvärre formulerades även av socialdemokratin för ett sekel sedan när denna följde en alltmer nationell linje i kampen om jobb och löner Den inriktningen var uttryck för den internationella socialdemokratins nationalisering som slutade med sammanbrottet inför nationalismens triumf 1914. Och därefter hölls Europas arbetarrörelser åtskilda i de nationella projektens ryssjor under hela 1900-talet.

Man behöver inte frammana den nationella splittringens och krigens värsta hotbilder för att idag se hur hämmande och inskränkande den nationella vägens dagordning verkar. Hur många arbetstimmar lägger svensk arbetarrörelse och svensk vänster ner på att utbyta erfarenheter och samordna sin kamp med lettiska, polska och ungerska fackföreningar och folkliga rörelser? Hur stora resurser används för att hantera språkfrågor, knyta gemensamma band och upprätta vänorganisationer, stötta organisering och kamp mot massarbetslösheten, fattiglönerna och de människovidriga bostads- och sociala förhållanden i de sammanbrutna industrisamhällena på andra sidan Östersjön? När miljoner europeiska arbetare i fjol demonstrerade mot social dumpning och arbetslöshet på initiativ av Europafacket ETUC hördes inte en viskning i svensk fackförenings- och arbetarrörelse. Den nationellt orienterade vägens hållning avskärmar från det upplevda behovet av gemensam kamp och spelar därmed de krafter som söker anpassa svenska välfärdssystem och arbetsrätt till europeiska marknadslösningar i händerna. Höstens och vinterns kollektivavtalskamp på svenska byggarbetsplatser gentemot lönedumpande baltiska företag understryker betydelsen av facklig organisering över gränserna. Om svensk fackföreningsrörelse gör gemensam sak med den lettiska gentemot svenska företags antifackliga hållning i Baltikum underlättas den fackliga organiseringen och samarbetet på arbetsplatser i Sverige.

Eurovänstern

Kring den andra vägen grupperar sig en, i Sverige ännu svag, s k ”Eurovänster” gärna med placering högre upp i rörelsehierarkierna som tar fasta på den ekonomiska integrationens och det politiska gränsöverskridandets realiteter. Nationalstatens institutioner är, enligt ”Eurovänstern”, sedan länge kringrända av det internationella kapitalet. Detta måste mötas av övernationella politiska institutioner och EU-projektet är ett politiskt faktum där den politiska överbyggnaden anpassas till den internationaliserade ekonomiska basen. Att abdikera från kampen om denna europeiserade överbyggnad ar att ge kapitalets politiska företrädare fritt spelrum. Istället måste vänstern, precis som när den kämpade för demokrati och social välfärd i förhållande till nationalstatens institutioner för hundra år sedan, ta striden om EU-projektet. Här tillkommer även ett antiimperialistiskt argument om behovet av att bygga upp en motmakt gentemot den amerikanska supermakten i världspolitiken. Ideologiskt hämtar denna strömning argumenten ur arbetarrörelsens klassiska internationalism och målsättning att övervinna nationalstaten till förmån för en gränsöverskridande mänsklig gemenskap. Ett förenat socialistiskt Europa sågs traditionellt av arbetarrörelsens mest radikala och internationalistiska delar som ett steg på vägen mot en förenad mänsklighet.

Men när dagens EU-projekt idealiseras och framställs som en motvikt till kapitalet medan medborgarna dagligen upplever växande maktlöshet, sociala nedskärningar och kapitalets växande makt framstår Eurovänsterns idéer som verklighetsfrämmande luftslott. Liksom när EMU – den monetära union vars själva förutsättning är kapitalets frihet och marknadens dominans – utmålas som en politisk motmakt. När uppbygget av Eurostatens nya kontinentala krigsmakt, dominerad av ett par av jordens mäktigaste kärnvapenmakter med imperialistiska politiska och ekonomiska intressen över hela klotet, tolkas som utvecklingen av en samordnad demokratisk försvarspolitik mot USA:s världsherravälde(2) framstår ”Eurovänsterns”. verklighetsbeskrivning inte bara som illusorisk utan rent bedräglig – och som en ytterligare anpassning av arbetarrörelse- och vänsterkrafterna till den nyliberala marknadsomvälvning som slagit sönder så mycket av vad de breda folkrörelserna en gång uppnådde. Dess tendens att identifiera sig med eller låta sig utnyttjas av den framväxande europaeliten minskar också trovärdigheten inför breda massor som lever allt längre från superstatens maktcentra – och under helt andra villkor än den nya europeiserade medelklassen. ”Eurovänstern” tenderar att utgöra EU-etablissemangets vänsteralibi gentemot folkopinioner och rörelser som i grunden uttrycker vänsterorienterade reaktioner mot sociala nedrustningar och kapitalets övermakt. Dess ödesdigra funktion kan bli att driva eller överlämna dessa opinioner åt reaktionära nationalistiska krafter, just så som idag sker i många länder, från Belgien och Frankrike till Österrike och Polen.

En annan utgångspunkt

Bortom dessa två huvudalternativs pressande logik finns emellertid ett helt annat förhållningssätt som ofta bärs fram inom den alternativa globaliseringsrörelsen. Detta utgår inte ifrån valet av institutionella alternativ som nationalstat eller europeisk överstatlighet, utan från andra lika hårda realiteter: de sociala styrkeförhållandena mellan samhällsklasser.

Här ses institutionerna som föränderliga och mer eller mindre tillfälliga resultat av sociala processer och kraftmätningar. Fokus för arbetar- och folkrörelsernas uppmärksamhet är riktat mot att söka stärka arbetarklassens och folkliga samhällets transnationella ställning och inflytande. De ungerska, polska eller lettiska arbetarnas svaga ställning är i detta perspektiv en källa till svaghet även för svensk arbetarrörelse, inte till dess fördel. Billig arbetskraft från öst eller utflyttning av företag till låglöneländer ses inte som en fråga om nationellt kontra internationellt utan om löntagares sammanhållning mot maktlöshet och fattigdom. För svenskt fackföreningsfolk och vänsteraktiva riktas energin då mot organisera över gränserna och kämpa för arbetande människors lika rättigheter oavsett plats och nationalitet. Bland svenska byggjobb och restaurangkök består då jakten i att fackligt organisera och försvara allas lika rättigheter – inte i att jaga ”papperslösa”. Istället för ”övergångsregler” mot utländsk arbetskraft krävs varaktiga regler till försvar för kollektivavtal och arbetsrätt över gränserna. Istället för att principiellt bekämpa överstatlighet – eller verka för federala institutioner – härleds uppgifterna ur vad som i varje moment gynnar och stärker arbetares och idag maktlösa människors sociala och politiska rättigheter.

Det principiella och centrala på dagordningen blir inte om nationalstaten eller de nationella regelverken försvaras eller försvagas, utan om arbetarklassen, om kvinnor, ungdomar och maktlösa människor förstärks eller försvagas. Ja, i förhållande till den institutionella formen är denna hållning rent likgiltig och principlös.

Överstatlig lagstiftning som ”kränker” den nationella suveräniteten vad gäller sexhandeln med kvinnor och barn eller genom att lagskydda fackliga rättigheter, kollektivavtal och social välfärd gentemot kapitalets vinstkrav är i det perspektivet självklara åtgärder att understödja och verka för. Marknadsfrihet, militär och polisiär uppbyggnad, framodlingen av en ny europeisk överklass och avdemokratisering processer att lika självklart bekämpa. Principfastheten handlar om sociala relationer, inte institutionella.

I grunden kan folklig kamp för välfärd och demokrati i olika länder ses som uttryck för en gemensam strävan att sätta människors behov före kapitalistiskt vinstintresse och demokratiska beslut över marknaden. När arbetarna i Västervik demonstrerade mot företagsflytten av Electrolux reagerade de, enligt det synsättet, mot samma mekanism och utveckling som ursprungsbefolkningen Cuzco eller ungdomarna i Seattle. Byggnadsfackets försvar av svenska kollektivavtal mot lönedumpning utgör en del av samma fackliga strävan som försöken att organisera fattiga textilarbetare i Kerala. Men för att inte det sambandet ska reduceras till klyschor i en socialistisk retorik måste det bäras upp av medvetande och övertygelse där, med v-programmets ord, det ”arbetande folkets behov” mot den kapitalistiska marknadens, utgör den förenande utgångspunkten.

Tvärtemot att representera eller låta sig fångas in av någon bakåtsträvande ”nationalism” – den liberala borgerlighetens ständiga anklagelse – måste strävan att försvara utjämnande socialförsäkringssystem eller att slippa transnationella agroföretags genmanipulation handla om demokrati kontra marknad, mänskliga behov kontra bolagsvinster. Motståndets fundamentala och uppenbara svaghet är emellertid ännu idag de folkliga rörelsernas just nationella eller lokala isolering, medan de transnationella bolagen och deras politiska företrädare opererar sekundsnabbt över hela planeten. Och i synnerhet den svenska befolkningen lider här av en stor brist på internationella erfarenheter. Samtidigt är tilltron till den egna gemensamma kraften svag liksom föreställningen om att den förändrande resursen ligger hos befolkningen själv. Istället har förhoppningarna så länge fästs till den ”svenska modellen”, det system där den socialdemokratiska arbetarrörelsens toppar, företagen och staten genom en nationell kompromiss tycktes garantera välstånd, ett hyfsat mått av jämlikhet och social trygghet. De förhoppningarna är idag illusoriska. Efterkrigstidens välfärdskompromiss inom ramen för det s k ”folkhemmet” är uppsagd av det privata näringslivet och dess företrädare. Endast de folkliga rörelsernas och motopinionernas gemensamma kraft, över gränserna, har en chans att påverka styrkeförhållandena på avgörande sätt.

Mot den bakgrunden utgör den föreställda sammankopplingen mellan demokratin och nationalstaten i vänsterprogrammet en försåtminering gentemot det nödvändiga internationalistiska perspektivet och arbetsinriktningen.

”Demokrati byggs i ett historiskt givet politiskt, socialt och ekonomiskt sammanhang”, visst. Men det sammanhanget är uppenbarligen inte längre det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets då den svenska nationalstatens parlamentariska institutioner och demokratiska rättigheter utvecklades under trycket av breda folkrörelser och en växande välorganiserad arbetarklass. Då strukturerades Europas ekonomiska, sociala, politiska och kulturella liv av allt mäktigare territoriella stater med återverkan på allt och alla. Och det var inte bara den goda ”folksuveräniteten” som historiskt formades genom nationalstaten utan också krigsmakterna, rasvetenskapen, nationalismen, fascismen och historiens största folkmord. Den internationella rivaliteten, etnocentriska blindheten och imperialistiska världsordningen är även de barn av nationalstaten – liksom den traditionella arbetarrörelsens återkommande misslyckanden att hävda sin internationalism i avgörande skeden. Att idyllisera den ”ovärderliga” demokratin som en produkt av nationalstaten är ett minst sagt riskabelt företag som inte bara riskerar att svepa en försonande slöja över de berg av offer som krävdes när mänsklighetens krafter kanaliserades genom nationen. Utan än värre att blockera den nödvändiga orienteringen i riktning mot ökande folkliga samverkan över gränserna.

Det motsägelsefyllda läger för svenska vänsterkrafter kommer inte att hävas på kort sikt. Viktiga perspektivskillnader drar åt olika håll eller gnager outredda på handlingskraften och möjligheterna till en en offensiv. Samtidigt känner vänstersinnade ett starkt behov av att fylla det ideologiska och politiska vacuum som breder ut sig bland stora befolkningsgrupper i takt med försämrad välfärd och otryggare levnadsvillkor. Utmaningen framöver är att med gemensamma krafter bidra till renässansen för folkliga sociala rörelser gentemot nyliberalismens och kapitalets asociala framfart – samtidigt som perspektiven prövas och reds ut i en vildvuxen och bred debatt som hellre inkluderar än utestänger. Endast så kan ett folkligt förankrat vänsteralternativ växa fram till en samhällelig kraft med förmåga att utmana politikens själva förutsättningar.

Håkan Blomqvist

1. Utvidgat EU driver fram lönedumpning. Kräv stopp för arbetskraftsimport Flygblad
KPMLr 2004.
2. Se exempelvis Dagens Nyheter 6 april -04 ”EU behöver samordnad försvarspolitik” av nätverket Vänster för Europa.

Från Tidsignal 1/2005

“Begripa världen för att kunna förändra den”

På ett offentligt möte om socialismens framtid som hölls 1993 i staden Liège i södra Belgien kom Ernest Mandel, på förfrågan från publiken, att sammanfatta vad ungdomar bör veta, ifall de vill förändra världen till det bättre.

Det första budskapet. “Utan att engagera sig politiskt kan man i denna förskräckliga värld – inte leva som människa och samtidigt vara människonamnet värdigt. Vart fjärde år har 60 miljoner barn i tredje världen dött i sjukdomar, som inte är dödliga! Det är lika många döda som dog totalt under det andra världskriget. Det är det förskräckliga idag; vart fjärde år har ett världskrig förts mot barnen. Att engagera sig politiskt för att bekämpa denna politik, att slåss så att vart barnaleende kan försköna vår värld, är för varje man, varje kvinna den enda värdiga hållningen. Engagera er politiskt!”

Det andra budskapet. “Mitt andra budskap är svårare. Det är ett budskap om vetenskaplig realism. Studera human- och samhällsvetenskaperna, försök att begripa de huvudsakliga linjerna i en vetenskaplig förklarning av historien. Av vad som är följderna av en social och en politisk ordning… allt vad du vill, men gör det i en vetenskaplig anda, i Marx anda som säger ‘tvivla på allt’. Men tvivla på ett konstruktivt sätt, dvs se din kunskap som tillfällig, som öppen för nya fakta, som kan sätta ifråga den kunskap du har”.

Det tredje budskapet. “Det tredje budskapet är det viktigaste, det är vad Karl Marx – vilket inte är så känt – kallade en moralregel. Ett kategoriskt imperativ till kamp – villkorslöst mot allt slags förfrämligande, underkuvande, förtryck, och utsugning av människorna – alltid och överallt. Det är något bländande i denna moraliska absoluthet. Här ges inget utrymme för tvivel, här måste du vara helt säker. Alltid mot etablissemanget, alltid mot orättfärdigheten. Om det finns hopp eller inte, oberoende av hur det sägs eller om det ligger rätt i tiden, alltid mot!

Detta moraliska engagemang, jag försäkrar er och jag talar av personlig erfarenhet av 55 års kamp, att håller du fast vid det, är engagemanget en källa till individuell lycka. Du slipper dåligt samvete, du slipper skuldkänslor. Du kan missta dig, alla kan vi missta oss. Men du misstog dig för en rättvis sak. Du har inte misstagit dig i sak, du har inte gett ditt stöd åt cyniska torterare, mördare, utsugare – nej aldrig, under inga som helst villkor!”

Ernest Mandel.

Översättning Per-Erik Wentus

Social Movement Unionism

Allt väldigare företag får i dagens värld allt större svängrum. Regeringarna varken vill eller förmår inskränka deras rörelsefrihet och kapitalet gör sig mer och mer oberoende av kompromisser med de arbetade. Finns det i denna värld något utrymme för fackliga organisationer som konfronterar arbetsgivarna eller är vi dömda att tigga om smulorna från den globala företagsfesten? Hur skulle de fackliga metoder i så fall se ut som fungerar i den globaliserade ekonomin? Så ser frågeställningarna ut för många som försöker finna en ny väg för fackföreningarna idag.

Den situation vi befinner oss i och de diskussioner om facklig och politisk strategi som förs idag är resultat av två olika trender. För det första den långvariga tillbakagång av facklig organisationsgrad, löner och arbetsvillkor som varit kärnan i den nyliberala offensiven. När ”det långa undantaget” ”30 år av obruten kapitalistisk expansion ”bröts på 70-talet saknade arbetarklassen i de industrialiserade länderna styrka och erfarenhet att slå tillbaka borgarklassens angrepp.

Den andra trenden är det motstånd som börjat växa till under det 90-tal då den nyliberala offensiven accelererade under namn av ”globalisering”. Grupper av arbetare kom sakta över 80-talets chock och en ny generation började träda in på scenen. Samtidigt har motståndet mot nyliberalismen tagit fart i hela samhället och nya rörelser vuxit fram utanför de fackliga organisationerna. Denna trend är ännu i sin linda. De motgångar som drabbat arbetande människor över hela jorden är på inget sätt över och borgarklassen fortsätter att flytta fram sina positioner, men det sker ingenstans utan protester. Nyliberalismens totala ideologiska dominans är bruten och det skapar ett nytt utrymme för diskussion om nya vägar, inte minst för fackföreningsrörelsen.

I skärningen mellan dessa båda motstridiga tendenser av svaghet och motstånd har ”Social Movement Unionism”(SMU) ”facklig verksamhet som knyter an till folkliga rörelser i samhället, vunnit insteg. Där den ”rena” fackliga styrkan inte räckt till har man kompletterat den genom allianser med krafter utanför fabrikerna.

De fackföreningar man ofta framhåller som positiva exempel på detta är Cosatu i Sydafrika, CUT i Brasilien och KCTU i Sydkorea. Tre unga organisationer som vuxit fram under vittrande diktaturer i Tredje världen där den fackliga kampen varit nära knuten till breda rörelser för demokrati och sociala rättigheter.

I de flesta industriländer finns helt andra fackliga förutsättningar och traditioner. Kan då SMU vara en möjlig facklig linje även i där?

Ett av de bästa exemplen på detta som jag kommit i kontakt med är CAW, det kanadensiska bilarbetarförbundet, även detta en ung fackförening som bildades på 80-talet efter en utbrytning ur det USA-baserade UAW. CAW tog sig redan i slutet av 80-talet målmedvetet an den offensiv som ”med japanska företag som förebild ”innebar nya metoder för disciplinering och ökad utsvettning där facklig sammanhållning skulle ersättas med lojalitet mot arbetsgivaren.

CAW linje var att backa upp de lokala fackliga organisationer som tog strider för att återerövra makt från arbetsgivarna på fabriksgolvet och knöt på ett obyråkratiskt sätt länkar över gränserna för att utbyta erfarenheter och utforma en strategi för motståndet.

Men CAW har inte nöjt sig med att hävda sina medlemmars intressen innanför fabriksgrindarna. De har drivit avtalsrörelser där de medvetet formulerat krav för att gynna hela arbetarklassen och kunna dra med andra grupper i striden, så som arbetstidsförkortning och ökad anställning i de samhällen där fabrikerna ligger.

En av de stora frågorna för CAW och de arbetande i Nordamerika var det nordamerikanska frihandelsavtalet, NAFTA. Genom sin aktivitet i arbetet mot NAFTA kom CAW:s medlemmar i kontakt med aktivister inom miljö-, kvinno- , solidaritetsorganisationer. Folk som de så småningom kom att uppfatta, inte som tillfälligt allierade utan som delar av arbetarklassens organisering inom många olika områden som de kunde bygga långsiktiga allianser med. Detta tror jag är ett fruktbart sätt att se på SMU.

Men vad betyder det i Sverige idag? De svenska LO-facken är inte nybildade, sjudande organisationer som de sydkoreanska eller brasilianska. Inte heller är de traditionellt fast i ”bussiness unionism”, den fackliga linje som innebär att man tar hand om de egna medlemmarna och struntar i vad som händer i resten av samhället. Sådana fack finner vi i USA där de redan tidigt valde att framför allt driva de egna medlemmarnas intressen genom avtal med arbetsgivarna. Så har t.ex. amerikanska bilarbetare utmärkta villkor för pension och sjukvård samtidigt som står tiotals miljoner utanför all form av social trygghet.

I Sverige har den fackliga linjen tvärtom varit generell välfärd i fråga om t.ex. arbetslöshetsförsäkring, pension och sjukförsäkring. Sedan begynnelsen var samarbetet med det socialdemokratiska arbetarpartiet intimt. En mer heltäckande ”Social Movement Unionism” är svår att tänka sig än den svenska ”rörelsen” som med sina Unga Örnar, HSB, Folkets Hus, Konsum och Fonus bokstavligt talat hade ambitionen att följa arbetaren från vaggan till graven.

Sedan 30-talet har den fackligt-politiska strategin varit ett samarbete med arbetsgivarna där facken har levererat arbetsfred, stabilitet, orubbat ägande och säkra vinster i utbyte mot ökande levnadsstandard. Allt med en socialdemokratiskt styrd stat som garant.

(Mycket kan sägas om denna strategi och dess konsekvenser för arbetarrörelse och samhälle men det skulle bli en annan artikel.)

Detta klassamarbete bröts definitivt vid storkonflikten 1980. Arbetsgivarna har sedan dess dragit sig tillbaka från såväl samordnade förhandlingar med LO som de flesta korporativa organ i staten. LO-ledningen var inte förmögen att försvara sin inriktning genom att tvinga arbetsgivarna till förhandlingsbordet, än mindre att försvara arbetarklassens intressen. Istället har vi sett en uppsplittring där facken inom industrin, med Metall i spetsen, slutit ett samarbetsavtal med ”sina” arbetsgivare där nyckelorden är ”konkurrenskraft”, ”lönebildning” och ”samverkan”. Det även lokalt dykt upp avtal om privata pensionsförsäkringar så att de som jobbar inom lönsamma sektorer skall kunna klara sitt eget skinn när de sociala trygghetsnäten blir allt glesare.

Trenden är tydlig, bort från samarbete med andra arbetare och istället ett steg i riktning mot ”bussines unionism”. Lojaliteten skall vara gentemot den egna nationen, branschen, företaget och till sist den egna arbetsplatsen, tillsammans med de egna kapitalisterna. Motståndaren blir då ”konkurrenterna” det vill säga i sista hand arbetare i andra länder, branscher och företag. Ett säkert recept för fortsatt nederlag och tillbakagång för hela klassen.

Alternativet är knappast en återgång till ”den svenska modellens” samarbetspolitik. Oavsett vad man tycker om denna byggde den på förutsättningar som inte längre existerar, en stabil kapitalistisk ekonomi stadd i ständig expansion, och ”vilket ofta glöms bort ”en rädsla från borgarklassens sida för förkrigstidens militanta arbetarklass med ekot från den ryska revolutionen ännu mullrande i bakgrunden. Idag är kapitalismen ständigt mer eller mindre i kris, Sovjet är borta och arbetarklassen förmår inte utgöra något allvarligt hot. Borgarna har varken anledning eller möjlighet att etablera någon ny kompromissa. Inför detta står den fackliga byråkratin handlingsförlamad. Behovet av en ny facklig kurs är akut. Kan en pånyttfödd ”Social Movement Unionism” vara vägen ut ur fortsatta reträtter för svensk fackföreningsrörelse?

Till en början skulle jag vilja försöka mig på att översätta begreppet till svenska. Även om det kanske inte täcker precis detsamma föreslår jag begreppet folkrörelsesamverkan. Ett sätt att arbeta där olika folkliga rörelser finner gemensamma fält att arbeta i för att stärka sina positioner och även idémässigt komplettera och utveckla varandra.

De frågor som globaliseringen sätter på dagordningen ”utförsäljning, social dumpning, uttunnad arbetsrätt, privatisering, nedskärningar och så vidare ”kan inte lösas på den enskilda arbetsplatsen. Behovet av kampmetoder som svarar mot kapitalets globaliserade strategi blir akut. Mot detta räcker ofta inte strejker på en enskild arbetsplats utan det krävs omfattande sociala rörelser. Men när allt fler samhällsfrågor knyts samman får också fler grupper gemensamma intressen, arbetande, arbetslösa, andra sociala grupper i liknande situationer. Allt talar för behovet och möjligheten av olika typer av folkrörelsesamverkan.

De olika rörelserna kan hjälpa fackliga organisationer som tar strid att få ett bredare stöd i samhället och fackföreningarna kan tillföra ett nödvändigt klassperspektiv i dessa sociala rörelser. Fackföreningens styrka är att det är en klassorganisation där medlemmarna har objektiva intressen av att vara med och hålla samman. Men framför allt kan fackföreningarna tillföra verklig makt. Genom sin ställning i produktionen kan de med hjälp av arbetarrörelsens mest grundläggande vapen, strejken, ge en helt annan tyngd åt de sociala rörelserna än vad bara opinionsyttringar kan göra.

Men fackliga initiativ som gör anspråk på att vara ”folkrörelsesamverkan” kan aldrig stanna vid upplysta ledningars initiativ eller utspel. De måste börja och sluta bland medlemmarna, på arbetsplatsen. Inte heller är det möjligt att hoppa över de vardagliga fackliga frågorna för att ta itu med de stora, globala. Fackföreningar är organisationer som förenar anställda gentemot arbetsgivaren med syftet att upphäva konkurrensen mellan arbetare. All facklig verksamhet måste ta sin utgångspunkt i detta faktum, annars är det inte fackligt arbete.

Eftersom saker som storföretagens makt och globalisering känns så stora, är det väldigt lätt att man delar upp det fackliga arbetet i två delar som aldrig möts: Det vardagliga gnetandet på arbetsplatsen med löner, försäkringar, arbetstider, arbetsmiljö, besvärliga chefer, arbetstakt och så vidare. Och å andra sidan: de STORA FRÅGORNA. Dessa hänvisas oftast till kongressrapporter, Första majtal eller kurser och konferenser då man stiger utanför vardagens lunk en stund.

Här kan det finnas en fallgrop. Om man av olika skäl inte klarar av att enas på arbetsplatsen och hävda sina intressen mot arbetsgivaren kan det ligga en lockelse i att ge upp den egna, ”hopplösa” arbetsplatsen och tillsammans med likasinnade söka forum utanför arbetsplatsen eller fackföreningen där man kan ta upp mer ”avancerade” frågor. Konferenser, demonstrationer och seminarier är redskap för att utveckla politiken och skapa opinion men kan inte ersätta den dagliga verksamheten på arbetsplatsen. Det är där medlemmarna finns, kraften som kan förändra samhället.

Det motsatta är ännu lättare: att fastna innanför grindarna, att uppslukas av det myller av frågor som ständigt kräver ens uppmärksamhet på arbetsplatsen.

Så länge vi inte kan hitta några länkar mellan vardagens fackliga arbetet och de långsiktiga målen blir vi ofarliga. Detta är den verkliga utmaningen idag: att knyta samman de dagliga striderna och frågorna med de övergripande, långsiktiga.

Det finns otaliga frågor där man kan tänka sig en sådan samverkan. Det kan gälla att bekämpa social dumpning genom att stödja fackligt uppbygge i Östeuropa eller Asien. Att bekämpa privatiseringar eller nedskärningar i den offentliga sektorn genom allianser mellan offentligfack, föräldranätverk, patientorganisationer och andra berörda. Att stödja strejkande arbetare här eller i andra länder genom konsumentbojkotter tillsammans med andra sociala rörelser. Att försvara den egna arbetsplatsen mot nedläggning genom allianser med lokala, regionala, nationella och internationella organisationer inom och utom fackföreningsrörelsen. Att bygga upp Attac-grupper på arbetsplatserna, att förankra protesterna mot USA:s krig, att bygga upp motståndet mot EMU inom fackföreningarna. Och så vidare…

Men, återigen, om sådana initiativ inte skall stanna vid tomma gester krävs att de kopplas till den dagliga fackliga verksamheten. Att de organiseras på golvet, tillsammans med arbetskamrater. Det betyder inte att man alltid måste ha med sig en majoritet för att ta initiativ men att syftet alltid skall vara detta, inte att nöja sig med att vara en radikal röst.

Den viktigaste delen när det gäller att börja vinna fackföreningarna för en folkrörelsesamverkan blir därför att få fackföreningarna att fungera som folkrörelser.

Det är ett arbete på många nivåer. Den mest grundläggande är att engagera arbetskamraterna i att ta strid för de omedelbara intressena på arbetsplatsen. Där finns den mest grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital och där man kan göra sina första erfarenheter av den gemensamma styrka. Direkt knuten till detta är striden för återta kontrollen över de egna fackliga organisationerna. Det demokratiska underskottet i de flesta svenska fackförbund är bedövande.

Demokratiska, och stridbara fackföreningar som knyter an till de olika rörelser som uppkommer i samhället kan bli mer än bara försvarsorganisationer. Långsiktigt kan man till och med tänka sig att en sådan samverkan av starka folkrörelser kan komma att bli den kraft som utmanar borgarklassens om makten i samhället.

Lars Henriksson, ursprungligen publicerat i Arbetaren 2004?

Medlemmar vill ha tuffare fack

Strax innan semestern släppte fackförbundet SEKO en undersökning som visade att över 80% av LO-medlemmarna tycker att deras fackförening borde vara tuffare mot arbetsgivarna. Även om det länder SEKO till heder att man offentliggör en så svidande kritik är det lite märkligt att det krävs opinionsinstitut för att få reda på vad medlemmarna tycker. Att en så utbredd kritik inte slår igenom i fackens formella strukturer visar att det inte bara är vad fackföreningarna gör och inte gör som är problemet utan minst lika mycket hur de fungerar internt. Vi vanliga medlemmar har helt enkelt för lite verklig makt i våra egna organisationer.

Detta är inget nytt. Arbetsgivarna upptäckte tidigt att det var betydligt lättare att komma överens med ombudsmän och heltidsfunktionärer än med de stora grupperna av medlemmar och satte som mål att avskaffa de allmänna omröstningarna om avtalen. Med Saltsjöbadsavtalet 1938 och LO:s normalstadga 1941 försvann de beslutande omröstningar eftersom avtal och stridsåtgärder skulle godkännas av förbunds- och LO-ledningarna. Snart gick de rådgivande omröstningarna samma väg. Inom Metall hölls den senaste omröstningen om ett centralt avtal 1954. Idag fattas besluten av representanter, valda av representanter för representanter och de flesta medlammar har ingen aning om vem som beslutar, hur dessa utses eller hur vi skulle kunna byta ut dem.

I en tid av hårdnande krav och tuffare arbetsgivare fungerar denna modell allt sämre. SEKO:s undersökning visar också att närmare en miljon ”i synnerhet kvinnor och visstidsanställda ”inte vågar säga till om missförhållanden på jobbet. Även det en skarp kritik mot fackens oförmåga att stå upp mot arbetsgivarna.

Dessvärre har byråkratiseringen på många håll gått så långt att de flesta inte har något hopp eller kunskap om hur man skall kunna förändra sin fackliga organisation.

Årtionden av toppstyre har även skapat ett samspel där ledningens vilja att ostörd få sköta ruljansen fått en motsvarighet i att många att ser på facket som en försäkringsförening; man betalar avgiften och överlåter verksamheten till andra.

En facklig ledning som uppfattas som alltför mesig av en stor majoritet lever farligt och riskerar inte bara sig själv utan hela organisationen. SEKO:s undersökning visar att det finns en stark grogrund för en förändring och kanske är den ett tecken på en ledning som söker mandat för en mer stridbar hållning. Skall det bli en verklig förändring krävs dock en omfattande demokratisering av de flesta fackliga organisationer, liksom att vi på golvet börjar se facket som vår egen organisation och lägger oss i hur den sköts.

Lars Henriksson, krönika i GP juli 2006

Samförstånd eller kamp, två linjer i facket

På Volvo i Göteborg finns sedan mitten av 1970-talet en fackligt oppositionell rörelse inom den stora metallklubben med drygt 10 000 medlemmar. Nedanstående rader är några synpunkter på tillståndet inom svensk fackföreningsrörelse, och förslag till alternativ inriktning, från en av dessa oppositionella

Banden mellan det socialdemokratiska partiet och LO och de olika LO-förbunden är fortfarande oerhört täta. Att detta samarbete inte löses upp i en handvändning är nog självklart, men de täta banden måste börja luckras upp för att åter ge facket slagkraft. Ett utslag av detta täta samarbete, är att man måste vara partimedlem för att bli vald till högre fackliga uppdrag i de olika LO-förbunden. Det innebär att man stänger ute alla goda krafter som inte är socialdemokrater. Allt fler LO-medlemmar vänder också det socialdemokratiska partiet ryggen. Om vi jämför med ett land som Tyskland där fackföreningsrörelsen, bland annat det mäktiga IG Metall, också leds av socialdemokrater, finner vi dock en skillnad jämfört med Sverige. Facken intar trots detta en betydligt mer självständig hållning gentemot det socialdemokratiska partiet. Och det är nog ingen slump att de tyska facken mycket mer aktivt försvarar sin välfärd och sina rättigheter.

Detta skall inte uppfattas som att fackföreningarna skall bli opolitiska och strikt inrikta sig på löne- och avtalsfrågor. Tvärtom, facken måste lyfta blicken över fabriksgrindarna och tänka politiskt mer än någonsin. Men det traditionella samarbetet mellan fackföreningarna och det socialdemokratiska partiet har överlevt sig själv, och måste ersättas av ett samarbete mellan fackföreningarna och ett brett spektrum av politiska och sociala rörelser.

Fackföreningarnas medlemmar måste återfå kontrollen och makten över sina fackföreningar. Den hårda toppstyrningen och centraliseringen leder till byråkrati och passivitet. På papperet har vi världens starkaste fackföreningar men verkligheten talar ett annat språk. Låg lokal facklig aktivitet, svårt att rekrytera folk till förtroendeuppdrag och ett svagt förtroende för de fackliga ledningarna är utslag av detta. En fackföreningsrörelse  som sjuder av aktivitet, förutsätter en bred demokrati   underifrån, där medlemmarna på lokal nivå har stort inflytande. Medlemsomröstningar om avtal, lokal strejkrätt, val av ombudsmän, arbetsplikt i produktionen för förtroendevalda är några krav som pekar i den riktningen.

Ledningen för våra fackföreningar har i många fall tappat den självklara fackliga grundinställningen att facket och företagen företräder olika intressen. Företagets mål är största möjliga vinst, medan fackets uppgift är att kämpa för högsta möjliga lön, anständiga arbetsförhållanden och bra arbetsmiljö för sina medlemmar. Dessa olika mål innebär att man oundvikligen kommer att hamna i konflikt med varandra. Hur man sedan hanterar konflikterna är en taktisk fråga som avgörs av fackets styrka eller svaghet. Att denna grundinställning inte är självklar i dag bland våra fackliga ledare, leder till att gränsen mellan fack och företag suddas ut. Många medlemmar förstår inte meningen med ett fack som nästan resonerar som företagsledningarna. Att återskapa dessa grundläggande fackliga ABC är nödvändigt.

I dagens internationaliserade ekonomi är det många gånger enkelt att flytta produktion och fabriker. Ofta till låglöneländer där facken inte finns eller är svaga. Det pratas mycket om internationellt fackligt samarbete, men det händer väldigt lite i verkligheten. Ledningen för fackföreningsrörelsen tycks stå helt handfallen och saknar i dag en strategi för hur man agerar mot det internationella kapitalet. Att stödja uppbyggnaden av fack i andra länder, och samarbeta i praktisk verklighet med dessa fack, måste bli mycket viktigare än vad det är i dag. Först då har vi möjligheter att bromsa upp företagens flytt av fabrikerna. Just nu ser vi en avskyvärd variant av detta då General Motors ställer arbetarna och deras fackföreningar i Trollhättan och tyska Rüsselsheim mot varandra, när man hotar att flytta produktionen av Saab-bilar till Tyskland. Taktiken går ut på pressa löne- och anställningsvillkor och locka med jobb till dem som bjuder lägst. Att i dag kämpa för internationella kollektivavtal blir inte bara en akademisk fråga utan en fråga om att rädda jobb, löner och anställningsvillkor.

Sverige är det land i världen som har den högsta produktiviteten. Bra tycker många, men det finns en baksida. Och den är arbetsplatser där rationaliseringarna gått för långt, med stress och ökad utsvettning som följd. På många arbetsplatser och fabriker införs nu återigen det löpande bandet. Våra fackföreningar är alldeles för tysta och oklara i dessa frågor. Under 70- och 80-talet fördes intensiva diskussioner på våra arbetsplatser om hur arbetet skulle organiseras. Metall lanserade ”det goda arbetet”. Mer demokrati och inflytande över arbetsprocessen samt en lön som är kopplad till kunskap är det centrala i det goda arbetet. Att plocka ner böckerna från hyllorna om det goda arbetet för att bekämpa de hysteriska rationaliseringskampanjerna ute i arbetslivet, är också viktigt.

1997 skrev Metall och sju andra fackförbund under det som kom an kallas   ”industrins samarbetsavtal”. Det finns mycket att säga om detta avtal men en effekt av avtalet var an det dödade så gott som all lokal löneglidning. Ett centralt avtalsutrymme fastställs, som inga lokala fack får överskrida. De lokala avtalsrundorna tappade nästan all sin kraft, och för de vanliga medlemmarna blev avtalsrörelsen något som man inte hade ett dugg av inflytande över. Och knappt de lokala verkstadsklubbarna heller, då det lokala avtalsarbetet i stort går att fördela en given lönepott. Därför bör detta avtal sägas upp så fort som möjligt för att åter göra de lokala fackföreningarna till arenor för lokal facklig lönekamp.

Allt det jag berört låter sig inte ske automatiskt, utan måste sättas in i ett sammanhang. Och den enkla sanningen år an ledningen för fackföreningsrörelsen i dag är motståndare till i stort sett allt det jag föreslår. Därför måste också allting gå hand i hand med att ta strid om de fackliga ledningarna och välja in folk som omfattar en demokratisk och oberoende fackförening.

Tomas Johansson är Gruppordförande på Volvo Lastvagnars Tuvefabrik i Göteborg.

Läs hela numret av Oreda nr 11 (3-4) / 2004, Facklig organisering & privatisering

Glöm inte nationen, socialister!

Från tidskriften Röda Rummet 3/98.

Många ivriga socialister gör idag misstaget att undervärdera nationens roll när det gäller arbetarrörelsens strategi. Man gör det genom att hävda att utrymmet för nationell politik skulle vara slut. I stället behövs – enligt det synsättet – internationell facklig samordning kring enande krav på gemensamma villkor; exempelvis gemensam arbetstidslagstiftning, gemensamma villkor för arbetsmiljö och minimilöner. Det behövs gemensamma kollektivavtal, en likartad social trygghet, och så vidare. Kort sagt allt som enar arbetarklassen, om så ock en gemensam valuta. Frågan om förhållandet till den egna regeringen och politiska byråkratin blir härvid underordnat.

Man kan sammanfatta denna syn med att det krävs ett arbetarklassens eget EU-projekt! En inriktning som tar sin utgångspunkt i kampen mot de så kallade konvergenskraven, men som har till syfte att ena Europas arbetare istället för att splittra dem nationellt. Europa är fokus för kampen och klassens maktövertagande gäller makten i en gemensam europastat, och den går över formerandet av en samlad europeisk arbetarrörelse med gemensamma organisationer.

Mot detta synsätt ställer jag ett traditionellt revolutionärt program, till exempel som det skissas i Socialistiska Partiets programskrifter: reorganisera arbetarrörelsen och bygg breda folkliga rörelser, bygg kamp kring krav som enar hela arbetarklassen såsom förkortad arbetstid, utveckla i all kamp förståelsen för att arbetarklassen ska ta över hela samhällsmakten. Notera att det traditionella programmet gäller lokal och centraliserad kamp i varje land för sig. Därtill kommer att stödja och hämta inspiration från kamp i andra länder, att ta de chanser som erbjuder sig att samordna kamp över landsgränser, gärna sluta gemensamma kollektivavtal i olika företag tillhörande samma koncern när detta råkar gå, att visa upp sin kampberedskap inför portalhändelser som regeringskonferensen i Amsterdam.

Kampen är lokal

Men för oss är det alltså de svenska fackklubbarna och förbunden som ska reformeras och försättas på stridsfot. Där jobbar vi lojalt inom de organ som finns för att medlemmarna ska göra dem till sina föreningar. Utifrån reorganiserade fackföreningar och andra folkliga rörelser tänker vi oss – enligt den traditionella revolutionära teorin – att de klassorgan som utmanar de borgerliga makten lokalt och nationellt ska samlas. När jag skriver ”traditionellt”avser jag bland annat Tredje Internationalen (som bildades 1919 för att ta kamp mot socialdemokratins knäfall för var sitt nationella kapital) och Fjärde Internationalen (som bildades efter den tredjes knäfall för sovjetbyråkratins rysknationella projekt).

”Internationalisterna” inom arbetarrörelsen samlades i dessa partier. Deras alternativa linje var alltså inte en global kamp med enande internationella krav. De hävdade att socialismen är global, och inte kan upprättas förrän kapitalismen har besegrats i alla sina huvudfästen. Men de klargjorde också att kampen huvudsakligen är lokal och med god politik kan förenas på den nationella scenen och krönas med erövrandet av den nationella politiska makten. Så uppstår ett övergångssamhälle lett av en arbetarstat – en bräcklig konstruktion som (förutom av sitt eget folk) måste skyddas av att arbetarklassen i de kvarvarande kapitalistiska fästena förlamar sina borgares försök att gå till angrepp.

Man kan påminna om bolsjevikernas stöd till Norges frigörelse från Sverige 1905, trots att separationen bara kunde leda till en ny borgerlig stat, och om att den viktigaste enande parollen mot den mångnationella tsaristiska staten var att störta tsaren, avbryta den ryska krigsinsatsen och ge alla nationer och regioner som så önskade rätt att avskilja sig från den nya stat som skulle byggas på tsarväldets ruiner. Det är en paroll som liknar parollen att upplösa EU!

Men, är inte detta bara historia? Har inte kapitalet knutits mycket mer samman över världen och finanskapitalets makt kommit att överstiga de flesta borgerliga staters? Nja, jag menar nog att kapitalet var väl sammanflätat också under epoken 1880-1930. Och börskraschen 1929 möjliggjordes faktiskt av att finanskapitalet även då frigjorts från politiska regleringar. Den hårda klasskampen från 1917 till trettiotalets mitt och depressionen skapade därefter nya utrymmen för nationell borgerlig politik med medverkan också av partier sprungna ur arbetarklassens organisationer. I och med krigen och depressionsbekämpningen blev även kapitalet något mer nationellt i några decennier. Nu är vi kanske ungefär tillbaka i läget vid seklets början.

För att illustrera vad jag menar kan jag ta SKF som exempel: företaget startades 1908, på grundval av en nydanande kullagerkonstruktion och var, innan världskriget satte hinder för expansionen, etablerat i ett tjugotal länder vad gäller försäljningsorganisation och ett tiotal vad gäller tillverkning. Snacka om internationellt verksamt kapital, och om att flytta produktion snabbt mellan länder…

Lenin och Tredje Internationalen talade som många vet om kapitalismens imperialistiska epok som inleddes under 1870- och 80-talets krisår. I den epoken hade investeringskapital blivit mer rörligt över världen, och även till länder där borgerligheten inte hade lyckats erövra politisk makt från feodala och andra historiskt givna klasser. Därmed hamnade i alla länder varje större uppror i konflikt med kapitalet och de starka kapitalistiska staterna. Därmed var det slut med uppror och revolutioner med en i huvudsak borgerlig karaktär, de blir istället antikapitalistiska. Alla revolutioner blir oavslutade och en del av en stående utmaning av den globala kapitalismen. Om de inte blir tillbakaslagna, förstås, vilket ju hänt på många håll under de senaste decennierna.

EU som kejsardöme

Det är värt att påminna om detta i en tid när det talas mycket om ”globalisering” och när hemmamarknader allt tydligare byggs upp i världsdelar snarare än inom nationer. Globaliseringen studerades alltså av marxister för över hundra år sedan, och då drog man viktiga slutsatser om otillräckligheten i nationella segrar. Men det kvarstod att klasskampen måste ledas över i att arbetarklassen störtar den borgerliga staten i det egna landet och bygger sin egen stat. Varför? Jo, dels för att den borgerliga statsmakt man ska störta och ersätta väsentligen är nationellt organiserad, dels för att arbetarklassen mest tänker och känner inom sin egen nations ramar eller ännu snävare.

I dagens globaliseringsdiskussion finns en tendens att tala om all gammal kapitalism som mer nationell, och att framställa internationaliseringen som en väsentligen ny företeelse. Därmed skulle följa ett behov att organisera kampen mer över landsgränserna än förr. Detta menar jag är en förvrängning av verkligheten. Orsaken till ett nationellt fokus har aldrig varit att kapitalet skulle ha varit i övervägande grad bundet till varje nation.

För Sveriges del är det tydligt att det fanns en förkapitalistisk stålproduktion som ackumulerade kapital med staten som beskyddare, att det mesta av sågverksindustrin byggdes upp av engelskt kapital (betalningsförskott från kunder) och att järnvägar och en del andra statliga satsningar som var viktiga för industrialiseringen byggdes med kapital som staten lånade upp i utlandet. Fram till början av 1910-talet var svensk industrialisering beroende av utländskt kapital. Under det decenniet blev ”Sverige” nettoexportör av kapital och det handlade då mycket om att svenska storföretag deltog i den investeringsverksamhet i koloniala områden som brukar kallas den moderna imperialismen. Sverige har alltså glidit direkt över från läget som beroende land till läget som en del av det imperialistiska centrum.

I den mån EU verkligen blir den viktigaste delen av europeisk borgerlig statsmakt – det är en bit kvar – så blir det självklart att rikta politiska krav även till denna stat. Men eftersom dynamiken inom arbetarklassen kommer att fortsätta vara nationell ett bra tag till, kan dessa krav komma att bli krav om upplösning och avskiljande. För mig verkar det självklart att i dagspolitiken vara emot att ett nytt kejsardöme byggs.

Björn Eriksson