Författararkiv: Ernest Mandel

Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar

Sedan 9:e Världskongressen (3:e kongressen efter Återföreningen) har diskussionen inom 4:e Internationalen utvidgats och fördjupats. Efter att ursprungligen ha uppstått kring frågan om den väpnade kampens plats i den revolutionära politiken för Latinamerika, har den nu spridits till frågan om förhållandet mellan väpnad kamp och revolutionär masskamp i förrevolutionära och revolutionära situationer i allmänhet, den nuvarande inriktningen mot uppbygget av revolutionära partier i det kapitalistiska Europa, värderingen av den nuvarande perioden och våra uppgifter såsom dessa framställs i 9:e Världskongressens politiska resolution. Medan vi besvarar såväl de argument kamrat Hansen utvecklar i sitt dokument In Defense of the Leninist Strategy of Party-Building (Till försvar av den leninistiska strategin för partibygget) som minoritetens argument i dokumentet till IEC-mötet i december 1972, Argentina och Bolivia – Ett bokslut, skall vi försöka klargöra vad som, enligt vår åsikt, är de nuvarande meningsskillnadernas innehåll och ursprung.

Läs hela Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar

Marxismens plats i historien

För att förstå marxismen måste vi först sätta in den i sitt historiska sammanhang. Vi måste förstå när den föddes och hur den uppstod. Vi måste förklara dess framväxt och utveckling genom samverkan mellan sociala krafter: deras ekonomiska karaktär, materiella intressen, ideologi och de människor som utformade deras strävanden. Vi måste med andra ord tillämpa den materialistiska historietolkningen på marxismen själv; inte betrakta dess framträdande som en självklarhet, utan förstå att den kräver en förklaring och försöka tillhandahålla en sådan. Dessutom kommer bestämmandet av marxismens plats i historien att göra det möjligt för oss att mer exakt beskriva dess innehåll och historiska betydelse.

Läs hela boken Marxismens plats i historien. Utgiven 1995 av Bokförlaget Röda Rummet och Tidskriften Fjärde Internationalen (nr 3 1995).

Marx ekonomiska teori och Tredje världens industrialisering

En förvånande invändning mot Marx’ ekonomiska teori är formulerad av Joseph Schumpeter: nämligen att den skulle vara ur stånd att utveckla en teori om kapitalets ursprungliga ackumulation som vore kongruent med dess ‘ränte’- (dvs. mervärde-) teori.(1) I själva verket är det just en av de viktigaste fördelarna med den marxska ekonomiska teorin att den lyckas integrera teori och historia; och skälet härtill är inte bara att Marx utgick från insikten i den historiskt förgängliga, dvs. samhälleligt bestämda karaktären hos de s.k. ‘kategorierna i den politiska ekonomin’, utan också att hans undersökningsmetod var genetisk och alltså förstod dessa kategoriers uppkomst, utbredning och försvinnande som en historisk process. Och inom ramen för denna undersökningsmetod lade han särskild vikt vid kapitalets historiska och ekonomiska ursprung och vid mervärdets historiskt olika former, beroende på om vi har att göra med ett mervärde som uppstått ur cirkulationen i det förkapitalistiska samhället eller ett som skapats i produktionsprocessen i det kapitalistiska samhället.(2)

Marx’ kapitalteori (kapital är värde som frambringar mervärde) grundar sig på en dialektisk insikt i den ekonomiska utbytesprocessen. I den enkla varuproduktionen, som uppstår i ett samhälle vilket ännu företrädesvis är grundat på naturahushållning, utvecklas sida vid sida dels en process av enkel varucirkulation (V-P-V) som bärs upp av hantverkare och bönder, dels en process av penningcirkulation (P-V-P1) som ger upphov till de första formerna av mervärde – en process byggd på ojämt utbyte och förkroppsligad i ocker- och köpmans- kapital. Den första fasen av kapitalets ursprungliga ackumulation – penningkapitalets ursprungliga ackumulation – som för Europas del försiggår i tidig medeltid, innebär att man tillägnar sig mervärde med hjälp av det kapital som skapas genom att det avhändes andra samhällsklasser: feodalherrar och kungar byter naturainkomster mot ockerkapital; efterblivna områden eller främmande folk byter varor mot en summa pengar som är mindre än vad dessa varor inbringar på Europas årliga marknader. Kapitalets ursprung ligger i detta ojämna byte, som med penninghushållningens utbredning kommer att omfatta allt fler samhällsskikt, tills resultatet blir att befolkningen underkastas en allmän skuldsättning till penningkapitalet.(3)

I det kapitalistiska produktionssättet slår denna process över i sin motsats. Nu är utbyte av lika värden regel; bedrägeri blir undantag och hänvisas till det ekonomiska livets periferi. Tillägnandet av mervärdet (P-V-P1) sker inte längre i den enkla cirkulationen, utan innefattar i sig hela produktionsprocessen. I cirkulationsprocessen förvandlas pengar till kapital först genom att pengarna ges ut för inköp av maskiner, råvaror osv. (konstant kapital) och för köp av arbetskraft (variabelt kapital), därefter genom omvandlingen till producerade varor i produktionsprocessen, och slutligen genom att varorna säljs och kapitalet återställs i sin ursprungliga form, förstorat genom det realiserade mervärdet.

Om nu det produktiva kapitalets användning i den kapitalistiska produktionsprocessen alstrar mervärde på grundval av byte av lika värden, så är det likväl inte fråga om jämbördigt byte. Utbytet av kapital och arbete (köp av arbetskraft med kapital) är ett ojämt byte av lika värden: arbetskraften har det speciella bruksvärdet för kapitalet att skapa mer värde än det värde den själv kostar.4) Dessutom utspelas i den kapitalistiska världsekonomin en process där till storleken olika värden byts, vilken är bestämd genom att de olika nationer som driver handel med varandra befinner sig på olika produktivitetsnivåer.(5)

I ljuset av Marx’ ekonomiska teori utgör alltså den historiska process som består av mervärdets uppkomst och dess tillägnande, en dialektisk enhet av tre olika moment: ojämt byte av olika värden, jämbördigt byte av lika värden, ojämt byte av lika värden. Endast om man tar hänsyn till dessa tre historiska moment, är det möjligt att besvara frågan hur kapital har bildats i den västliga världen, hur det har vuxit och brett ut sig. Vid två tillfällen – såväl vid det ojämna utbytet i den förkapitalistiska epoken som vid det ojämna utbytet i den nutida världshandeln – stöter vi därvid omedelbart på ett specifikt förhållande mellan det västliga kapitalet och de s.k. utvecklingsländerna, och till detta finns det anledning att återkomma längre fram i denna uppsats.

Läs hela artikeln.

Ur Zenit 3-1968. Av Ernest Mandel.

Marx ekonomiska tänkande

1. Från kritiken av privategendomen till kritiken av kapitalismen

Marx och Engels nådde på olika vägar fram till en gemensam uppfattning. ‘De hade samma filosofiska utgångspunkt: Hegels dialektik, Bauers självmedvetande, Feuerbachs humanism. Sedan hade de lärt känna den engelska och den franska socialismen. Men därefter blev det för Marx den franska revolutionen och för Engels den engelska industrin som ledde till förståelse av tidens strider och strävanden.’(1) Skillnaden hade utan tvivel sin grund i olikheter i fråga om karaktär och begåvning: å ena sidan det teoretiska geniet hos Marx, å andra sidan häftigheten i Engels’ intellektuella kynne. Men även slumpen och yttre omständigheter spelade sin roll. Medan Marx emigrerar från Tyskland till Frankrike skickas Engels till England, för att där orientera sig i landets affärsliv. Han kommer i kontakt med den kapitalistiska storindustrins vardag, och konfrontationen med det borgerliga samhällets motsägelser blir i fortsättningen bestämmande för utvecklingen av hans tänkande intill slutet av hans liv.(2)

Även om Marx i det närmaste självständigt utvecklar den marxistiska teorins hela ekonomiska sida, så är det dock Engels som ger Marx den första impulsen till ett studium av den politiska ekonomin och som i sina ‘geniala skisser’ anger denna vetenskaps centrala betydelse för kommunismen.(3) Dessa ‘skisser’ som skrevs i slutet av år 1843, är de båda vännernas första ekonomiska arbete. ‘Denna uppsats är av utomordentligt stor betydelse för marxismens skapelsehistoria’ skriver Rjasanov med rätta(4) och han framhåller att det likaledes var den två år yngre Engels som först öppet uttalade sig för kommunismen och förklarade att en radikal revolution för avskaffandet av privategendomen var nödvändig och oundviklig.

Läs hela boken av Ernest Mandel, Marx ekonomiska tänkande, ursprungligen publicerad på nätet av Marxistarkiv år 2007. Utgiven av Zenit som bok 1973.

Klassmedvetenhet och det leninistiska partiet

Varför är arbetarklassen beredd att ta strid vid vissa tillfällen men undviker att göra det vid andra? Vad är det som styr tanken och handlingen? Frågan är lika aktuell nu som på 1800-talet när arbetarrörelsen kom till.

Ernest Mandel redogör i ett tal han höll, vid ett offentligt möte i London, som organiserades av International Marxist Group Fjärde Internationalens dåvarande sektion i England på hundraårs- dagen av Vladimir Lenins födelse den 22 april 1970, att grunden för klassmedvetenhet – tanken – är att söka i den reella existensen men att handlingen – partiet – är en politisk fråga. Han förklarar hur.

Översättning, inledning och noter Per-Erik Wentus.

Läs hela artikeln.

Klassmedvetenhet och det leninistiska partiet

Hundraårsdagen av Lenins födelse firades igår, den firas idag och den kommer att firas i morgon, på många håll i världen. Men det sker med tillställningar som är oss främmande för att inte säga motbjudande. De har – för att citera våra franska kamrater i Communiste League – tänt böneljus intill en mäktig revolutionär för att beveka den existerande makten. Med andra ord de önskar förklara sig; titta kvarlevorna vi ställer till beskådande är, när allt kommer omkring, kvarlevor av en väldigt trevlig person, socialisten som trodde på den gradvisa politiken och på den parlamen- tariska vägen. För att sedan å hans vägnar med ett ‘men ursäkta mig’ lägga ut texten, att han inte var så usel som borgerliga historiker velat måla honom. Och därefter fortast möjligt släcka, ty även i ett flämtande ljussken är denne store revolutionärs kvarlevor en aning generande för dem och för deras politiska målsättning. Den vi känner – från majdagarna i Frankrike och från andra håll i världen – den fredliga samexistensen

Vi tror inte det är möjligt att fira Lenins födelsedag med spektakel och samtidigt vara honom värdig. Vad Lenin förtjänar är inga stearinljus utan verklighetens flammor; revolutionära flammor. Det enda sättet att leva, och visa respekt för vad Lenin gjort mänskligheten, är att vara revolutionär. Och Lenin hade detta gemensamt med Marx, han begrep det nödvändiga i att förena teori och praktik på en förhöjd nivå; en revolutionerande teori och en revolutionär praktik.

Så istället för att ikväll uppvigla er med vad ni redan vet – Lenins imperialismteori och hans stats- och revolutionssyn – ska jag uppehålla mig vid hans överlag viktigaste bidrag till Marx teori. Bidraget som i själva verket kom att avslöja glapp, ja några outvecklade sidor hos Marx och Engels.

Jag ska försöka hålla andemeningen och analysen på ett något högre plan än vad som vanligtvis brukas i debatten kring teorin om den revolutionära organisationen. En debatt som pågår sextio år efter Vad bör göras skrevs och som antagligen kommer att fortgå under många år. Jag hoppas jag gör Lenins praktik begriplig ifall jag inriktar mig på vad som kunde kallas teorins rötter. Ty idag kan Lenins praktiska verksamhet begripas om den betraktas utifrån den ryska revolutionen; utifrån den Tredje Internationalen; utifrån de revolutionära rörelser som uppstod efter att den ryska arbetarstaten urartat; och utifrån revolutionärt marxistiska organisationer utanför sovjetbyråkratins grepp, som vår. Kontinuiteten i detta är organisationsteorins kontinuitet.

Läs hela artikeln.

Översättningen är gjord från pamfletten: Ernest Mandel. Class consiusness and the Leninist Party. Colombo: Spark Publications, 1971. Översättningen är gjord 1982. Cirka 25 år senare publicerat av Marxistarkiv.

“Begripa världen för att kunna förändra den”

På ett offentligt möte om socialismens framtid som hölls 1993 i staden Liège i södra Belgien kom Ernest Mandel, på förfrågan från publiken, att sammanfatta vad ungdomar bör veta, ifall de vill förändra världen till det bättre.

Det första budskapet. “Utan att engagera sig politiskt kan man i denna förskräckliga värld – inte leva som människa och samtidigt vara människonamnet värdigt. Vart fjärde år har 60 miljoner barn i tredje världen dött i sjukdomar, som inte är dödliga! Det är lika många döda som dog totalt under det andra världskriget. Det är det förskräckliga idag; vart fjärde år har ett världskrig förts mot barnen. Att engagera sig politiskt för att bekämpa denna politik, att slåss så att vart barnaleende kan försköna vår värld, är för varje man, varje kvinna den enda värdiga hållningen. Engagera er politiskt!”

Det andra budskapet. “Mitt andra budskap är svårare. Det är ett budskap om vetenskaplig realism. Studera human- och samhällsvetenskaperna, försök att begripa de huvudsakliga linjerna i en vetenskaplig förklarning av historien. Av vad som är följderna av en social och en politisk ordning… allt vad du vill, men gör det i en vetenskaplig anda, i Marx anda som säger ‘tvivla på allt’. Men tvivla på ett konstruktivt sätt, dvs se din kunskap som tillfällig, som öppen för nya fakta, som kan sätta ifråga den kunskap du har”.

Det tredje budskapet. “Det tredje budskapet är det viktigaste, det är vad Karl Marx – vilket inte är så känt – kallade en moralregel. Ett kategoriskt imperativ till kamp – villkorslöst mot allt slags förfrämligande, underkuvande, förtryck, och utsugning av människorna – alltid och överallt. Det är något bländande i denna moraliska absoluthet. Här ges inget utrymme för tvivel, här måste du vara helt säker. Alltid mot etablissemanget, alltid mot orättfärdigheten. Om det finns hopp eller inte, oberoende av hur det sägs eller om det ligger rätt i tiden, alltid mot!

Detta moraliska engagemang, jag försäkrar er och jag talar av personlig erfarenhet av 55 års kamp, att håller du fast vid det, är engagemanget en källa till individuell lycka. Du slipper dåligt samvete, du slipper skuldkänslor. Du kan missta dig, alla kan vi missta oss. Men du misstog dig för en rättvis sak. Du har inte misstagit dig i sak, du har inte gett ditt stöd åt cyniska torterare, mördare, utsugare – nej aldrig, under inga som helst villkor!”

Ernest Mandel.

Översättning Per-Erik Wentus

Varukategorierna i övergångsskedet

Bidrag av Ernest Mandel i boken Planeringsdebatten på Kuba, utgiven av Rabén & Sjögren år 1972. Två av bidragen i boken har Socialistiska Partiet den svenska utgivningsrätten för efter att man övertagit rättigheterna från Partisanförlaget på 1970-talet. Det gäller denna artikel av Ernest Mandel och Charles Bettelheims bidrag, Former och tilvägagångssätt för den socialistiska planeringen mot bakgrunden av produktivkrafternas utvecklingsnivå.

Ekonomiska begrepp och historisk verklighet

De ekonomiska begreppen har uppkommit ur studiet och förståelsen av ett visst ekonomiskt system i dess helhet. Varukategorierna är en följd av insikten i hela den process, som låter varor tillverkas och fördelas och som når sin högsta utveckling med det kapitalistiska produktionssättet. I denna mening utgör de ekonomiska begreppen obestridligen följdföreteelser till den historiska utvecklingen. Marx underströk, att varans själva natur aldrig kunde träda tydligare i dagen än under det skede, då varan redan utvecklat alla sina inneboende motsättningar, det vill säga under det kapitalistiska produktionsskedet (Karl Marx, ’Einleitung zur Kritik der Politischen ökonomie’, MEW, Berlin, Tyska Demokratiska Republiken, 1953; bd 13, sid 634 ff).

Men fastän de utgör följdföreteelser till den historiska utvecklingen, är de ekonomiska begreppen samtidigt resultatet av en ur den oändligt sammansatta och mångskiftande historiska verkligheten abstraherad tankeprocess. För att kunna följa denna i dess dialektiska utveckling, för att kunna förstå lagarna härför och få grepp om de inneboende motsättningar, ur vilka tankeprocessen uppkommit, måste man i själva verket börja med att från denna verklighet avskilja allt som är biverkningar och oväsentligheter, allt som är en röra av kvarlevor från det förgångna och varsel om vad komma skall, för att så kunna återställa den historiska verkligheten i dess ’omfattande helhet av skiftande strävanden och samband’ (Karl Marx, a.a.; sid 631).

Sambandet mellan den ekonomiska föreställningsvärlden och den historiska verkligheten är alltså mycket mera invecklat än det vid en första anblick kan förefalla. Begreppen föds ur verkligheten, men denna verklighet låter sig aldrig sammanfattas enbart i dessa begrepp. Verkligheten är alltid rikhaltigare, mera sammansatt och mångtydig än begreppen; och likväl förmår man teoretiskt bemästra den blott med hjälp av dessa begrepp. I själva verket är det hela det dialektiska sambandet mellan det abstrakta och det konkreta som återspeglas i förhållandet mellan den ekonomiska begreppsvärlden och den historiska verkligheten.

Det bäst kända exempel, som kan anföras i detta sammanhang, är själva det kapitalistiska produktionssättet. Var och en som läst ’Kapitalet’ vet, att Marx i sitt mästerverk inte analyserar den verkliga kapitalismen sådan den historiskt sett utvecklas i ett antal länder, alltså i samband med förkapitalistiska, halvfeodala produktionssätt, inberäknat den på slavdrift grundade ekonomin i Förenta Staterna fram till inbördeskrigets slut, och inte heller sådan den i sak utvecklats, alltså inspunnen i ett nät av bytesförbindelser på världsmarknaden; utan att han i ’Kapitalet’ undersöker den ’rena’, ’abstrakta’ kapitalismen, vilket gör det möjligt för honom att få grepp om de i varan, kapitalet och kapitalismen inneboende motsättningarna och följa upp dem ända till deras yttersta konsekvenser.

När man ställs inför detta dialektiska samband mellan den ekonomiska begreppsvärlden och den historiska verkligheten, bör man undvika två grundläggande felaktigheter i sättet att ta itu med det. Man bör undvika att förväxla den sammansatta verkligheten med dess förenklade återspegling i det teoretiska tänkandet, det vill säga inte sluta ögonen inför alla de skiftningar i en verklighet, som alltid är oändligt mycket rikare än teorin, vilken ju till sin natur måste vara förenklad. Men samtidigt måste man undvika ett återfall i eklekticism; det vill säga undvika, att tillämpningen över huvud taget av abstrakta begrepp på den konkreta verkligheten avvisas just under förevändningen, att verkligheten är så mycket rikare och mera mångskiftande än begreppen. Ty hur sammansatt verkligheten än är så kan den i sin helhet, alltså med sina motsättningar fullt utvecklade, förstås blott med hjälp av de abstrakta begreppen. Annars ersätts insikten i verkligheten av en osammanhängande beskrivning, det vill säga av ett uppradande av ett stort antal detaljer sida vid sida, vilket gör det omöjligt att få grepp om ett fenomens inre sammanhang.

Man måste först anställa dessa inledande betraktelser för att riktigt förstå, hur felaktigt kamrat Bettelheim gått till väga i sin artikel ’Former och tillvägagångssätt för den socialistiska planeringen och produktivkrafternas utvecklingsnivå’, som var införd i nr 32 av tidskriften ’Cuba Socialista’; och trots att vi är införstådda med många av de i denna artikel redovisade tankegångarna blir i alla fall flera av författarens slutsatser missvisande, ja alltigenom missvisande, på grund av detta metodfel, alltså hans vägran att – under förevändningen, att några begrepp inte manifesterat sig i sin ’renodlade’ form i en viss historisk situation – tillämpa dessa begrepp på en bestämd historisk verklighet.

Således försäkrar kamrat Bettelheim, att man kan tala om samhälleligt ägande av produktionsmedlen endast ifall ’ett enda och enhetligt rättssubjekt verkligen är i stånd att effektivt förfoga över alla produktionsmedel och besluta om deras användning och produktionens inriktning’.

Och längre fram understryker han, att den samhälleliga produktions- och utbyggnadsprocessen inte ens i de längst framskridna socialistiska länderna hunnit utvecklas ’till en i sin helhet integrerad, organiskt samordnad process, där de olika faktorerna växelvis betingar varandra och där de följaktligen skulle kunna fullständigt behärskas av samhället’. Det är utifrån denna iakttagelse kamrat Bettelheim kommer fram till slutsatsen, att det samhälleliga ägandet av produktionsmedlen inom den socialiserade sektorn är ett rent juridiskt fenomen, att produktionsförhållandena inte helt motsvarar denna juridiska form, att företagen i viss utsträckning måste förfoga över äganderätten till produktionsmedlen och att dessa produktionsmedel utgör verkliga varor, eftersom de byter ägare när de övergår från ett socialiserat företag till ett annat.

Litet längre fram skall vi återkomma till själva kärnan i kamrat Bettelheims bevisföring, alltså till produktionsmedlens ställning i ett socialistiskt näringsliv vid tiden för proletariatets diktatur. För ögonblicket önskar vi granska blott det tillvägagångssätt, med vars hjälp denne kamrat resonerat sig fram till den ovan redovisade slutsatsen.

Läs hela Ernest Mandels bidrag i boken.

Världsrevolution och fredlig samexistens

I och med oktoberrevolutionen 1917 antog den världsomfattande klasskampen en dubbelsidig karaktär: kampen mellan sociala klasser i varje land, med dess oundvikliga internationella återverkningar, sammanflätades med förhållandena mellan Sovjetunionen (och efter 1945, de andra länder som störtat kapitalismen) och de borgerliga staterna.

Den marxistiska teorin, som traditionellt utgått från det allmänna antagandet att den socialistiska revolutionen först skulle segra i de mest utvecklade länderna i världen(1), hade inte utarbetat riktlinjer för revolutionärer under dessa nya förhållanden. Den hade ägnat liten uppmärksamhet åt den innebörd som erövrandet av statsmakten skulle ha för den revolutionära politikens utförande. Sovjetiska och icke-sovjetiska kommunistledare tvingades med avseende på detta utarbeta ad-hoc (speciellt avpassade) teorier under den period som följde omedelbart på Oktoberrevolutionen.

Stora kontroverser har omgärdat dessa problem, alltifrån sovjetmaktens första dagar fram till den nuvarande perioden. Debatten om förhållandet mellan fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk och revolutionen i Centraleuropa; kontroverserna på 20-talet kring den permanenta revolutionens teori och om möjligheten att bygga socialismen i ett land; diskussionerna vid kommunistpartiernas internationella konferenser 1957 och 1960, och deras utbrott i den officiella sino-sovjetiska brytningen på frågorna kring ”fredlig samexistens” – alla dessa problem kan i sista hand härledas ur en och samma problemställning.

Utgiven i skriftserien Rött Forum som nummer 5. Läs hela Världsrevolution och fredlig samexistens.

Långa vågor i den kapitalistiska utvecklingen

Denna bok är en utvidgning av 1978 års Alfred Marshall-föreläsning som jag inbjöds att hålla vid Faculty of Politics and Economics i Cambridge. Själva ämnet har fängslat mig mer och mer sedan mitten av 1960-talet, när de första tecknen började visa att efterkrigstidens högkonjunktur gick mot sitt slut. Jag har redan tagit upp ämnet i min bok Senkapitalismen. Begreppet långa vågor har under den kapitalistiska ekonomins utveckling definitivt varit i onåd bland de flesta marxister under åtskilliga decennier, och inte heller i akademiska kretsar har det ägnats någon större uppmärksamhet. Det krävdes en omsvängning i det faktiska ekonomiska läget innan ekonomerna återigen började uppmärksamma de långa vågorna, en uppmärksamhet som, vilket knappast behöver påpekas, var betydligt intensivare under mellankrigsperioden. Genom att försöka ge en marxistisk förklaring av de långa vågorna, som huvudsakligen är grundad på långsiktiga rörelser i profitkvoten, vilken i sista hand bestämmer kapitalackumulationens (den ekonomiska tillväxten och expansionen på världsmarknaden) långsiktiga ökning och minskning, anser jag att jag också lämnat ett bidrag till den nu allt intensivare debatten bland akademiska ekonomer om de grundläggande orsakerna till att dessa långa vågor uppstår. Det skall bli intressant att se om kommande försök att ”marginalisera” profitens och kapitalackumulationens roll till förmån för monetära, psykologiska eller i fantasin påhittade faktorer kommer att fortsätta att vara regeln bland de ekonomer, som i allt högre grad börjar studera de långsiktiga rörelserna i den ekonomiska tillväxten under kapitalismen. Det minsta man kan säga är att ”praktiska” ekonomer sannolikt kommer att ha lättare att hålla med de marxistiska ”teoretikerna” på denna grundläggande punkt än många akademiska ekonomer.

Jag vill tacka Andre Gunder Frank, David M. Gordon, Dick Roberts och Anwar Shaikh för många fruktbara och kritiska anmärkningar om originalmanuskriptet, av vilka en del haft inflytande på den slutliga versionen. Men jag vidhåller starkt min avvikande mening gentemot de två förstnämnda, som tror att de långa vågorna kan förklaras utifrån internt framväxande mekanismer i den kapitalistiska ekonomin.

E. M. 

Läs hela boken Långa vågor i den kapitalistiska utvecklingen som gavs ut på svenska av Röda Bokförlaget år 1982. Översättning Nisse Sjödén.

Från klassamhälle till kommunism

Denna introduktion till marxismen är resultatet av en långvarig erfarenhet av föreläsningsserier för unga militanter vid olika tillfällen under de senaste femton åren. Den försöker uppfylla de pedagogiska behov som vi har lagt märke till, och som kan variera från land till land och från miljö till miljö. Den har alltså inga pretentioner på att tjänstgöra som »modell».

Den innehåller de grundläggande beståndsdelarna av den historiska materialismens teori, marxismens ekonomiska teori, arbetarrörelsens historia och frågor om strategi och taktik för våra dagars arbetarrörelse. Men den innehåller också en vid första anblicken förvirrande »nyhet»: kapitlet om den materialistiska dialektiken kommer sist och inte först.

Orsaken till det är naturligtvis inte en »metodologisk revidering», utan ett erfarenhetsmässigt konstaterande: en redogörelse för dialektiken som inledning till marxismens grundläggande problem passar bättre i en föreläsning på en kaderskola än i en inledande skolning för militanter. De senare tillgodogör sig teorin lättare, om den framställs så konkret som möjligt. Därför är det bättre att utgå från det som är direkt bevisbart – den sociala ojämlikheten; klasskampen; den kapitalistiska utsugningen. När man klarlagt samhällets utveckling och motsättningarna som söndersliter det, kan man sedan övergå till de mer abstrakta och grundläggande begreppen i dialektiken, såsom rörelsens och motsättningarnas universella logik.

Detta är en åsikt som bygger på personlig pedagogisk erfarenhet. Givetvis kan andra erfarenheter leda till andra slutsatser. Vi är beredda att återgå till en mera traditionell uppbyggnad av introduktionen, om man med erfarenhetens stöd visar att den traditionella uppläggningen gör det lättare för basmilitanterna att tillgodogöra sig marxismens väsen. Men för ögonblicket tillåter vi oss att betvivla det.

December 1975
E.M.

Läs hela boken som utgavs på svenska år 1976 av Bokförlaget Röda Rummet. Översättning av Bengt Andersson.