Etikettarkiv: Leninism

Den ryska socialdemokratins organisationsfrågor

FÖRORD

I början av detta århundrade var Ryssland ett efterblivet land. Den övervägande delen av befolkningen fick sin utkomst från jordbruket. Industrin som fanns var starkt koncentrerad. Den var till största delen statsägd eller kontrollerad av utländskt kapital, och hade inte som i västeuropa vuxit upp som en fortlöpande stegring av en kapitalistisk produktion. I Ryssland hade istället storindustrin grundlagts med hjälp av ”främmande” västeuropeiskt kapital. På grund av detta fanns inte någon stark borgarklass att räkna med. Ryssland styrdes av en absolutistisk regim och staten och dess byråkrati spelade en central roll med stöd av adeln och storbönder. I marxistiska termer skulle Ryssland kunna beskrivas som en blandning av asiatiskt, feodalt och imperialistiskt dominerat kapitalistiskt produktionssätt.

Den ryska intelligensian hade en lång tradition av kamp mot den absolutistiska regimen, i t ex narodnikerrörelsen. I arbetarklassen – fåtalig i förhållande till den övriga befolkningen, men starkt koncentrerad – såg intelligensian en allierad.

”Som kamp mot absolutismen, storgodsägande och prästerskap var kampen i Ryssland lik den som bourgeoisin och intelligensian var tvungen att föra i väst- och centraleuropa under 1800- talet. Därför uppträder hos Lenin samma tankegångar och grundåskådningar som tidigare under namn av borgerlig materialism så djupt upprörde de ”bildade” klickarna i väst. Han känner sig besläktad med dess förespråkare. Men i Ryssland var det arbetarklassen som måste föra denna kamp. Därför måste organet för denna kamp vara ett socialistiskt parti som bekände sig till marxismen och övertog så mycket från den – läran om den nödvändiga u-vecklingen från feodalismen över kapitalismen till kommunismen, läran om klasskampen som drivande kraft – som var nödvändig för en rysk revolution. Därför kallade Lenin sin materialism för marxism och trodde att hans materialism var marxism.” Ur Anton Pannekoek ”Lenin som filosof

Lenin, ledare för bolsjevikpartiet och därmed för ryska revolutionen och den unga sovjetstaten, ”anpassade” marxismen till det ryska samhället, men lyckades samtidigt med att förvränga teorin. Denna förvrängning tog sig flera uttryck: i synen på filosofin, synen på arbetarklassen, synen på den revolutionära organisationen, på fackföreningarna och parlamentet, förhållandet till nationalismen.

Rosa Luxemburg, fostrad i den mer avancerade europeiska arbetarrörelsen, reagerade på några delar av denna förvrängning, och kritiserade i sin artikel ”Organisationsfrågan i den ryska socialdemokratin” Lenins partiuppfattning. Hennes artikel är ett direkt bemötande av Lenins skrift ”Ett steg framåt två gå steg tillbaka”. F.ö. kan man konstatera att Lenin fick stöd av väldigt få teoretiker inom den revolutionära delen av den europeiska arbetarrörelsen. Desto fler utvecklade, i likhet med Rosa Luxemburg en annan syn på marxismen än den Lenin stod för; t ex Anton Pannekoek, Karl Korsch, Georg Lukacs och Paul Mattick.

Lenins verk tog upp bolsjevikernas syn på händelserna under Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiets 2:a kongress år 1903 och månaderna därefter, då partiet splittrades på bolsjeviker och mensjeviker. ”Ett steg framåt, två steg tillbaka behandlar speciellt hur kongressminoriteten, mensjevikerna, efter kongressen vägrat rätta sig. efter dess beslut och på olika vägar fått in egna kandidater i partiets ledande organ, så att dessa kom att bli mensjevikdominerade. Lenin för härvid fram synen att partiledningen ska ha kontroll över de lägre instanserna i partiet, t ex över lokalavdelningarna.

Rosa Luxemburg skriver sin kritik bl a utifrån sitt medlemskap i Polska och Litauiska Socialdemokratiska Partiet (Polen och Litauen lydde då under Tsar- ryssland). Det var meningen att det Polsk-Litauiska partiet skulle gå samman med det Ryska. Så blev nu inte fallet, och det berodde inte bara på motsättningarna kring partidemokratin. Rosa Luxemburg hade också en annan syn än Lenins på frågan: om ”den natione11a självständigheten”, där hon var avvisande till parollen om ”nationellt självbestämmande” (bl a för Polen).

Den artikel av Rosa Luxemburg som vi publicerar nu, kritiserar bara en del av den leninistiska revolutionsteorin, nämligen frågan om partiets organisering. Därför är den titel som bl a anarkister och syndikalister har gett artikeln när de publicerat denMarxism kontra Leninism”, både oegentlig och felaktig.

Rosa Luxemburgs artikel har snart 80 år på nacken, men så länge leninisterna dominerar över andra strömningar som också kallar sig revolutionära och marxistiska, är den aktuell.

Red.

I.

En uppgift utan motstycke i den socialistiska rörelsens historia har fallit på den ryska socialdemokratins lott. Det är uppgiften att bestämma vilken som är den bästa socialistiska taktiken i ett land där det fortfarande råder absolut monarki. Det är ett misstag att dra en strikt parallell mellan den nuvarande situationen i Ryssland och de förhållanden som rådde i Tyskland under åren 1878-90, då Bismarcks antisocialistiska lagar gällde. I övrigt är de på intet sätt jämförbara.

De hinder som den socialistiska rörelsen möter genom att det inte finna några demokratiska friheter är av en ganska sekundär betydelse (sic!). Även i Ryssland har den folkliga rörelsen lyckats med att komma över de barriärer, som staten satt upp. Folket har funnit en egen ”konstitution” (men en ganska osäker sådan) i gatans parlament. Om det ryska folket håller denna kurs, kommer det så småningom att vinna fullständig seger över självhärskardömet.

Den främsta svårigheten som den socialistiska verksamheten i Ryssland ställs inför, kommer sig av att borgarklassens herravälde i detta land döljs av en absolutistisk makt. Detta ger den socialistiska propagandan en abstrakt karaktär, medan däremot den kortsiktiga politiska agitationen antar en demokratisk-revolutionär förklädnad.

Bismarcks antisocialistiska lagar ställde vår rörelse utanför den konstitutionella ramen i ett högt utvecklat borgerligt samhälle, där klassmotsättningarna redan slagit ut i full blom i de parlamentariska striderna (häri låg för övrigt det absurda i Bismarcks plan). Situationen är helt annorlunda i .Ryssland. Problemet där är hur man skall kunna skapa en socialdemokratisk rörelse vid en tidpunkt, då staten ännu inte är i händerna på borgarklassen.

Denna omständighet har betydelse för agitationen och för sättet att omplantera den socialistiska läran i rysk jord. Den leder också direkt och på ett speciellt sätt till frågan om partiorganisationen.

Under normala förhållanden – dvs när borgarklassens politiska herravälde har föregått socialiströrelsen – får arbetarklassen den första början till politisk solidaritet till skänks av bourgeoisien. På detta stadium är enligt Kommunistiska Manifestet arbetarnas enande inte resultatet av deras egna strävanden efter enhet utan en följd av borgarklassens handlande ”som för att nå sina egna politiska mål tvingas att sätta proletariatet i rörelse…”

Men i Ryssland måste socialdemokratin genom egna ansträngningar skapa en hel historisk period. Den måste leda de ryska proletärerna från deras nuvarande fullständiga splittring, som förlänger enväldet, till en klassorganisering som kommer att hjälpa dem att bli medvetna om sina historiska mål och förbereda dem för kampen att nå dessa mål.

De ryska socialisterna tvingas att genomföra en sådan organisering utan att kunna dra nytta av de formella garantier, som man ofta har under en borgerligt demokratisk regim, De förfogar inte över det politiska råmaterial, som i andra länder bestås av det borgerliga samhället självt. Liksom Gud Fader måste de så att säga låta sin organisation växa fram ur intet.

Hur skall man åstadkomma en övergång från den organisationstyp som är kännetecknande för det förberedande stadiet inom socialiströrelsen – vanligen präglat av fristående lokala grupper och klubbar med propaganda som huvudsaklig verksamhet – till enheten hos en stor nationell sammanslutning som lämpar sig för gemensam politisk verksamhet över hela det vidsträckta landområde, som behärskas av den ryska staten? Det är de speciella problem som den ryska socialdemokratin har grubblat över en tid tillbaka.

Autonomi och isolering är de mest utmärkande dragen hos den gamla organisationstypen. Det är därför lätt att förstå att ”centralism!” har blivit slagordet för dem som vill ha en omfattande nationell organisation.

Centralism blev temat i den kampanj som har bedrivits av Iskra-gruppen de senaste tre åren. Det var den kampanjen som gav upphov till kongressen i augusti 1903, en kongress som har kallats ryska socialdemokratiska partiets andra kongress, men i själva verket var dess konstituerande församling.

Vid partikongressen blev det klart, att termen ”centralism” inte helt täcker organisationsfrågan inom det ryska socialdemokratiska partiet. Åter igen har vi fått lära oss, att ingen strikt formel kan erbjuda lösningen på något problem inom den socialistiska rörelsen.

”Ett steg framåt – två steg tillbaka”, författad av Lenin, en framstående medlem av Iskra-gruppen, är en metodisk framställning av de idéer som framförts av ultracentralisterna i den ryska rörelsen. Den ståndpunkt som i denna bok förs fram med ojämförlig styrka och logik, är den skoningslösa centralismen. .Den första princip som slås fast är att det är nödvändigt att välja ut alla aktiva revolutionärer och av dem bilda en särskild kår. Detta för att skilja dem från den revolutionära men oorganiserade massan som omger denna elit.

Lenins tes är att partiets centralkommitté måste få privilegiet att utnämna alla lokala partikommittéer. Den ska ha rätt att förordna verkställande organ i alla lokalavdelningar, från Genéve till Liége, från Tomsk till Irkutsk. Den ska också ha rätt att påtvinga alla dessa sina egna färdiga regler och stadgar. Den ska ha rätt att döma i sådana frågor som upplösning och bildande av lokala organisationer utan att någon kan överklaga besluten. På detta sätt skulle centralkommittén efter eget behag kunna bestämma sammansättningen av både partiets centrala organ och partikongressen. Centralkommittén skulle bli den enda tänkande delen i partiet. Alla andra grupperingar skulle bli dess lydiga lemmar.

Lenin menar, att föreningen av den socialistiska massrörelsen och en sådan strängt centraliserad organisationstyp är en specifik princip i den :revolutionära marxismen. För att stödja denna tes lägger han fram en hel rad argument som vi nu ska se litet närmare på.

Allmänt talat kan man inte förneka, att den socialdemokratiska rörelsen har en stark inneboende tendens till centralisering. Denna tendens kommer från kapitalismens ekonomiska struktur, som huvudsakligen är en centraliserande faktor. Den socialdemokratiska rörelsen verkar inom den stora borgerliga staten. Dess uppgift är att inom nationalstatens gränser representera proletariatets klassintressen och att ställa gemensamma intressen mot alla lokala intressen och gruppintressena.

Därför är socialdemokratin i regel motståndare till alla yttringar av lokalism och federalism. Den strävar efter att förena alla arbetare och alla arbetarorganisationer till ett enda parti oavsett nationella, religiösa och yrkesmässiga skillnader. Socialdemokratin överger denna princip till förmån för federalismen endast i undantagsfall, som t.ex. i kejsardömet Österrike-Ungern.

Det är klart att den ryska socialdemokratin inte bör organiseras som en federativ klump, bestående av en massa nationella grupper. Det bör snarare bli ett enhetligt parti för hela tsarriket. Men det är inte det, som vi ifrågasätter här. Vad vi diskuterar, är hur stark centralisering som är nödvändig inom ett enat ryskt parti i perspektivet av de speciella förhållanden, som partiet har att verka under.

Socialdemokratiska partiet har ju vissa uppgifter som organ för klasskampen. Och ser man problemet ur denna synvinkel, så verkar det först som om partiets makt och styrka är direkt beroende av, att man kan centralisera det. Men dessa formella uppgifter finna inom alla aktiva partier. När det gäller socialdemokratin, betyder de mindre än de historiska förutsättningarna.

Den socialdemokratiska rörelsen är den första i klassamhällets historia, som i alla sina utvecklingsskeden hela tiden räknar med massornas organisering och direkta, självständiga handlande.

Härigenom skapar socialdemokratin en typ av organisation som helt och hållet skiljer sig från den som fanns hos tidigare revolutionära rörelser, som t ex. jakobinernas och Blanqui-anhängarnas rörelser.

Lenin tycks nonchalera detta faktum, när han i sin bok (sid. 140) påstår att,. den revolutionäre socialdemokraten inte är någonting annat än ”en jakobin som är oupplösligt förenad med det organiserade proletariatet, ett. proletariat som har blivit medvetet om sina klassintressen”.

För Lenin är skillnaden mellan socialdemokrati och blanquism inte särskilt stor. Han menar, att vi istället för en handfull konspiratörer har fått ett klassmedvetet proletariat. Då glömmer han att hans uppfattning av denna skillnad kräver en fullständig omvärdering av våra organisationsidéer och även en helt annan innebörd i begreppet centralism och i förhållandet mellan partiet och själva kampen.

Blanquismen räknade inte med att arbetarklassen skulle delta med direkt handlande. Därför behövde man inte heller organisera folket för revolutionen. Folket skulle spela sin roll bara i själva revolutionsögonblicket. Förberedelserna skulle skötas av en liten grupp revolutionärer som hade rustat sig för kuppen, ,Ja, det var till och med så, att för att den revolutionära konspirationen, skulle. lyckas så ansågs det vara bäst att hålla massan på avstånd från konspiratörerna. Orsaken till att blanquisterna kunde hitta på något sådant var, att det. inte fanns någon närmare kontakt mellan organisationens konspirationer och folkmassornas dagliga kamp.

Blanquistrevolutionärernas taktik och konkreta uppgifter hade inte mycket med den grundläggande klasskampen att göra. De improviserade fritt. Och därför kunde de bestämma i förväg. De blev ti11 en färdigarbetad plan. Som en följd av detta blev organisationens ordinarie medlemmar reducerade till verkställande organ, som utförde på förhand givna order, bestämda av någon utanför deras verksamhetsområde. De blev centralkommitténs redskap. Här ser vi en annan egendomlighet hos konspirationscentralismen – partisektionernas absoluta och blinda underkastelse under styrelsens vilja, och utbredningen av styrelsens auktoritet till alla delar av organisationen.

Socialdemokratin, däremot, arbetar på ett radikalt annorlunda sätt. Den växer fram som en historisk nödvändighet ur den grundläggande klasskampen. Och den sprider sig och utvecklas i enlighet med följande dialektiska motsägelse: den proletära armén rekryteras och blir medveten om sina mål under själva striden. Partiorganisationens verksamhet, proletärernas växande medvetande om kampens mål, kampen själv – dessa tre ting kan inte skiljas åt tidsmässigt och mekaniskt De är bara olika aspekter på samma process. Socialdemokratin har bara allmänna principer för kampen och inte någon färdig strategi som en centralkommitté kan lära medlemmarna i partiet på samma sätt som man utbildar militära förband. Dessutom varierar det socialistiska partiets inflytelsesfär ständigt med kampens framgångar och motgångar, under. det att organisationen skapas, och växer.

Därför kan inte en socialdemokratisk centralism grundas på partimed1emmarnas blinda lydnad och mekaniska underkastelse under partistyrelsen. Därför kan inte den socialdemokratiska rörelsen tillåta, att man bygger en lufttät skiljemur mellan å ena sidan proletariatets klassmedvetna kärna som redan finns inom partiet och å andra sidan de delar av proletariatet som finns utanför partiet, ute bland folket.

Lenin bygger sin centralism på följande två principer:

1. Alla partiorgan skall in i minsta detalj blint underkasta sig partistyrelsen, som ensam har att tänka, leda och besluta.

2. Kärnan av organiserade revolutionärer skall omsorgsfullt skiljas från sin sociala och revolutionära miljö.

En sådan typ av centralism är enbart ett överflyttande av blanquismens organisationsprinciper till den socialistiska arbetarklassens massrörelse.

I enlighet med denna uppfattning definierar Lenin sin ”revolutionära socialdemokrat” som en jakobin som är förenad med det organiserade proletariatet, ett proletariat som har blivit medvetet om sina klassintressen”.

I själva verket är inte socialdemokratin förenad med det organiserade proletariatet. Det är proletariatet självt. Och därför är socialdemokratisk centralism helt och hållet olik blanquistisk centralism. Den kan bara vara vissa gruppers och individers samlade vilja, nämligen de grupper och individer som är representativa för arbetarklassens mest klassmedvetna, militanta och avancerade delar. Den är, så att säga det avancerade proletariatets ”själv-centralism”. Det är majoritetens styre inom partiet.

De nödvändiga villkoren för ett förverkligande av socialdemokratisk centralism är: 1. Existensen av en stor skara arbetare som utbildats för den politiska kampen. 2. Möjlighet för arbetarna att utveckla sin egen politiska verksamhet genom inflytande på det offentliga livet, partipressen, offentliga kongresser, etc.

Dessa villkor är ännu inte helt uppfyllda i Ryssland. När det gäller det första villkoret, kan man nu bara se embryot till en proletär förtrupp medveten om sina klassintressen och med förmåga till självstyrelse i den politiska verksamheten. All socialistisk agitation och organisation borde syfta till att påskynda bildandet av en sådan förtrupp. Det andra villkoret kan bara uppfyllas under en regim som tillåter fri politisk verksamhet.

Lenin förkastar helt och hållet dessa slutsatser. Han är övertygad om att det i Ryssland redan finns alla nödvändiga förutsättningar för ett mäktigt och centraliserat parti. Han förklarar, att ”det är inte längre är proletärerna utan istället vissa intellektuella i vårt parti som behöver undervisas i organisations- och disciplinfrågor” (sid. 145). Han förhärligar fabrikens uppfostrande betydelse. Fabriken, säger han, vänjer proletariatet vid ”disciplin och organisation” (sid. 147).

När Lenin säger detta, visar han åter, att hans uppfattning om socialistisk organisation är helt mekanisk. Den disciplin som Lenin talar om inhamras i arbetarklassen inte bara av fabriken utan också av den militära apparaten och den statliga byråkratin – av hela den auktoritära borgerliga staten.

Vi gör oss skyldiga till självbedrägeri och missbruk av ord, om vi använder en och samma term – disciplin – för att beskriva så olika företeelser som: 1. avsaknaden av tanke och vilja hos en tusenlemmad robot, som rör sig automatiskt, och 2. den spontana samordningen av medvetna politiska handlingar hos en grupp människor. Vad finns det gemensamt mellan den lydiga undergivenheten hos en förtryckt klass och den organiska självdisciplinen hos en klass som kämpar för sin frigörelse?

Självdisciplin inom socialdemokratin betyder inte, att man ersätter de borgerliga härskarnas herravälde med den socialistiska centralkommitténs herravälde. Arbetarklassen kommer att få en annan sorts disciplin, den socialistiska, frivilligt påtagna självdisciplinen. Och den har ingenting att göra med den disciplin som kapitaliststaten tvingat på arbetarna. Nej, den kommer när man utrotar det gamla samhällets lydnad och servilitet.

Centralism är i socialistisk mening inte något absolut, som kan tillämpas i vilken fas som helst i arbetarrörelsens utveckling. Den är en tendens, som förverkligas i samma takt som den utveckling och politiska träning som arbetarmassorna uppnår under sin kamp.

Det finns inte de nödvändiga förutsättningarna för att denna typ av centralism helt och hållet skall kunna förverkligas i den ryska rörelsen. Och utan tvivel är detta ett svårt hinder för rörelsen.

Absolut makt åt centralkommittén (som på något mystiskt sätt skulle representera de andras vilja) istället för det majoritetsvälde bland partiets medvetna arbetare som än så länge inte går att förverkliga – detta skulle innebära, att arbetarmassorna inte kunde få någon öppen kontroll över partiorganen. Istället skulle det bli så att centralkommittén kontrollerade det revolutionära proletariatet. Det är ett misstag att tro, att detta skulle kunna bli endast ett ”provisorium”.

Den ryska arbetarrörelsens historia visar det tvivelaktiga värdet av en sådan centralism. Lenin vill ha en allsmäktig centralmakt med obegränsad rätt att kontrollera och intervenera. Givetvis kommer denna makt inte att inskränkas till rent tekniska frågar som förvaltning av fonder, fördelningen av uppgifter inom propaganda och agitation och distributionen av trycksaker. Det politiska syftet med ett organ med så stor makt är förståeligt endast om det gäller utarbetandet av en enhetlig aktionsplan, i det fall centralorganet tar initiativet till en omfattande revolutionär verksamhet.

Men vad har man hittills gjort för erfarenheter inom den ryska socialistiska rörelsen’? De mest lyckade och fruktbärande förändringarna i den taktiska politiken under de senaste tio åren har inte varit några påfund som kommit från vissa ledare och ännu mindre från några centrala organ. De har alltid varit spontana produkter av en jäsande rörelse. Så var det under den ryska arbetarrörelsens första stadium, som började med den spontana generalstrejken i S:t Petersburg i mars 1901, Generalstrejken i Rostov Don 1903, som utgjorde nästa taktiska vändpunkt i det ryska proletariatets rörelse, var också en spontan handling. ”Helt av sig själv” utvidgades strejken till att omfatta även politiska demonstrationer gatuagitation och stora utomhusmöten. Inte ens den mest optimistiske revolutionär hade kunnat drömma om något sådant några år tidigare.

Vår sak gynnades mycket av dessa händelser. Men när det gällde initiativ och ledning spelade inte de socialdemokratiska organisationerna någon större roll för utvecklingen. Visserligen var det så att dessa organisationer inte var särskilt förberedda för sådana händelser men detta faktum kan inte förklara revolutionärernas obetydliga roll. Inte heller kan det förklaras ’av att det inte fanns någon sådan allsmäktig central partiapparat som Lenin vill ha. Om en sådan dirigerande institution funnits, skulle förmodligen lokalkommittéernas oordning ökat ytterligare genom att skillnaden mellan massans häftiga angrepp och den officiella socialdemokratins försiktiga hållning betonats. Samma fenomen – att de centrala partiorganen spelar en mycket obetydlig roll när det gäller att utarbeta kampformerna – kan man se i Tyskland och andra länder idag. Socialdemokratins kampformer är överhuvudtaget inte någonting som man kan ”hitta på”. De är resultatet av en rad skapande handlingar i den ofta helt spontana klasskampen, medan man prövar sig fram.

Det medvetna kommer efter det omedvetna. Den subjektiva logiken hos de. mänskliga varelser som deltar i det historiska skeendet kommer efter det historiska skeendets logik. Ledarinstitutionerna i socialistpartiet utgör alltid en konservativ kraft. Erfarenheten visar att varenda gång som arbetarrörelsen vinner terräng så utnyttjas detta till det yttersta av dessa institutioner. Och samtidigt förvandlar de framgångarna till det slags fästning, som understödjer vidare framsteg.

Det tyska socialdemokratiska partiets nuvarande taktiska politik har vunnit allmän uppskattning, eftersom den är både smidig och fast på en gång. Detta är ett tecken på partiets fina anpassning in i minsta detalj i vardagens arbete. Partiet har metodiskt studerat alla tänkbara möjligheter under dessa förhållanden. De vet hur man ska utnyttja dem utan att behöva ändra på sina principer.

Men just fulländningen av denna anpassning förhindrar nu vidare utblick. Det finns en tendens inom partiet att betrakta den parlamentariska taktiken som den socialistiska verksamhetens enda och oföränderliga taktik. Folk vägrar t.ex. att överväga den möjligheten (som förespråkats av Parvus) att vi måste ändra taktik, om den allmänna rösträtten skulle avskaffas i Tyskland. Och det trots att den tyska socialdemokratins ledare anser att en sådan förändring är tänkbar.

En sådan tröghet beror till stor del på att det är mycket besvärligt att i de abstrakta hypotesernas tomrum göra sig en föreställning om politiska situationer som ännu inte existerar. Det står klart, att det viktiga för socialdemokratin inte är att göra i ordning en uppsättning direktiv, som är klara att användas i alla kommande situationer. I stället gäller det, att för det första uppmuntra till en riktig historisk värdering av de kampformer som svarar till de givna situationerna, och för det andra att skapa en förståelse för dels föränderligheten i det nuvarande skedet och dels den oundvikliga ökningen av den revolutionära spänningen när klasskampens slutliga mål närmar sig.

Om vi, i enlighet med Lenins önskemål, tillåter att partiets centrala organ får en sådan absolut makt av negativ karaktär, så stärker vi den konservatism som alltid finns hos sådana organ, och det kommer att bli farligt. Men om vi vill att det socialistiska partiets taktik skall utformas inte av en centralkommitté utan av hela partiet, eller ännu bättre av hela arbetarrörelsen, då är det klart att partiets sektioner och federationer behöver handlingsfrihet. Och en sådan frihet är det enda som kan få dem att utveckla sin revolutionära initiativkraft och att utnyttja alla en situations möjligheter. Lenins auktoritära ultracentralism är full av dödas ben. Den är inte någon positiv eller skapande idé. Lenin försöker inte göra partiets verksamhet mera fruktbärande. I stället är hans mål att själv kunna kontrollera partiet. Han vill krympa rörelsen, inte utveckla den. Han vill slå rörelsen i bojor, inte ena den.

För närvarande skulle ett sådant experiment bli dubbelt farligt för den ryska socialdemokratin. Den står inför en rad avgörande slag mot tsarismen. Den skall just gå in, eller har just gått in, i ett skede av skapande verksamhet i ökande takt. Och under denna period kommer den att. (som van1igt under en revolutionär period) utöka sitt område, och den kommer att spontant gå framåt med stora steg. Att i detta ögonblick försöka binda partiets initiativkraft, att omge det med taggtrådsstängsel, det är att göra det oförmöget att genomföra dagens stora uppgifter.

De allmänna idéer som vi här har lagt fram om den socialistiska centralismen räcker inte som bas för ett förslag till stadgar som kan passa det ryska partiet. Slutgiltigt kan sådana stadgar bestämmas bara av de förhållanden under vilka en organisation verkar under en viss epok. Problemet för rörelsen i Ryssland är hur man skall sätta en stor proletär organisation i rörelse. Inga stadgar kan vara ofelbara. De måste gå igenom eldprovet.

Men utifrån vår allmänna uppfattning om socialdemokratins organisationsprinciper tycker vi det är viktigt att säga, att den socialistiska andan kräver – särskilt när masspartiet nyss har börjat bildas – att det blir samordning och enighet inom rörelsen och inte en stel underkastelse under en rad förordningar. Om partiet har förmåga till politisk rörlighet kombinerad med en orubblig lojalitet till våra principer och en strävan efter enighet, då kan vi lita på att alla brister i partiets stadgar kommer att bli avhjälpta. Det som bestämmer värdet av den eller den organisationsformen är för oss inte bokstaven utan den levande ande som tillförs organisationen genom medlemmarna.

II.

Så långt har vi behandlat problemet centralism med utgångspunkt från socialdemokratins allmänna principer, och i viss utsträckning även i perspektivet av de speciella ryska förhållandena. Men den militära ultracentralism Lenin och hans vänner talar för är inte en följd av tillfällig meningskiljaktligheter. Det sägs, att den har att göra med en kampanj mot opportunismen som Lenin har fört på alla nivåer.

”Det är viktigt”, säger Lenin (sid. 52) ”att smida ett mer eller mindre effektivt vapen mot opportunismen”. Han tror, att opportunismen härstammar från de intellektuellas karaktäristiska böjelse för decentralisering , från deras motvilja mot sträng disciplin och ”byråkrati”, trots att detta är nödvändigt för att partiet skall kunna fungera.

Lenin säger, att de intellektuella förblir individualister och strävar efter nihilism även efter det att de anslutit sig till det socialdemokratiska partiet. Enligt honom är det bara bland de intellektuella som man kan se ett avståndstagande från centralkommitténs absoluta makt. Lenin menar, att den verklige proletären genom att följa sin klassinstinkt finner ett slags vällustig njutning i att överlämna sig i det fasta ledarskapets och den skoningslösa disciplinens järngrepp. ”Att motsätta sig byråkrati och sträva efter demokrati”, skriver Lenin, ”är att förkasta den revolutionära socialdemokratins organisationsprincip och godta opportunismens organisationsmetoder”. (sid. 151)

Han säger, att en sådan konflikt mellan centralstyre och självstyre finns i alla länder där reformism och revolutionär socialdemokrati möts ansikte mot ansikte. Han pekar särskilt på den senaste striden inom den tyska socialdemokratin, som gällde frågan om hur mycket handlingsfrihet som partiet kan ge till socialistiska ledamöter av lagstiftande församlingar.

Låt oss se lite närmare på de här parallellerna som Lenin dragit upp.

Först och främst måste vi betona, att förhärligandet av proletärernas förmodade medfödda genialitet i fråga om socialistisk organisation inte i och för sig måste vara tecken på ett ”revolutionärt marxistiskt” sinnelag, Inte heller behöver den allmänna misstron mot intellektuella vara det. Det är mycket lätt att visa att sådana argument själva är ett uttryck för opportunism.

Motsättningen mellan de rent proletära elementen och de icke-proletära intellektuella i arbetarrörelsen framställs som en ideologisk stridsfråga av följande riktningar: De franska syndikalisternas halvanarkism. som har ”Varning för politikern!” som lösenord. De engelska fackföreningarna som är fulla av misstro mot de ”socialistiska visionärerna”. Och, om vi är korrekt informerade, den ”rena ekonomismen”, för en tid sedan representerad inom den ryska socialdemokratin av Rabotjaja Mysl, som trycktes i hemlighet i S:t Petersburg.

I de flesta västeuropeiska socialistiska partier finns det utan tvekan ett samband mellan opportunism och de ”intellektuella”, lika sant som det finna ett samband mellan opportunism och decentralistiska tendenser inom arbetarrörelsen.

Men ingenting är mera främmande för det marxistiska tänkesättets historiskt-dialektiska metod än att skilja sociala företeelser från sitt historiska sammanhang, och att lägga fram dessa företeelser som abstrakta formler, som kan tillämpas på alla tänkbara förhållanden.

Om vi resonerar i abstrakta termer, kan vi säga, att den intellektuelle” är ett socialt element som kommer från borgarklassen och därmed är främmande för proletariatet. Han går med i den socialistiska rörelsen inte på grund av sina naturliga klassintressen utan trots dessa. Och av denna anledning har han lättare att göra opportunistiska avvikelser än proletären. Av den sistnämnde kan vi vänta, att han finner en säker revolutionär stödjepunkt i sina klassintressen, så länge han inte lämnar sin ursprungliga miljö, den arbetande massan. Men den konkreta form som denna den intellektuellas böjelse åt opportunismen får, och framförallt på vilket sätt denna tendens kommer till uttryck i organisatoriska frågor, beror alltid på hans särskilda sociala miljö.

Borgerlig parlamentarism utgör den sociala grunden för de företeelser som Lenin observerat i de tyska, franska och italienska socialistiska rörelserna. Denna parlamentarism är grogrunden för alla opportunistiska tendenser som nu finns inom den västeuropeiska socialdemokratin.

Det svaga parlamentarism som vi nu har i Frankrike, Italien och Tyskland skapar en grund för sådana villfarelser hos den nuvarande opportunismen som övervärdering av sociala reformer klass- och partisamarbete, hopp om fredlig utveckling mot socialismen etc. Och detta är möjligt genom att intellektuella i sin verksamhet som parlamentariker placeras ovanför huvudena på proletariatet och genom att intellektuella och proletärer skiljs åt inom det socialistiska partiet. Allt efter som arbetarrörelsen växer, blir parlamentarismen en språngbräda för politiska karriärister. Det är därför så många av borgarklassens ambitiösa men misslyckade politiker samlas under de socialistiska partiernas fanor. En annan källa till opportunismen av idag är de stora socialdemokratiska organisationernas väldiga inflytande och materiella tillgångar.

Partiet är ett bålverk som skyddar klassrörelsen mot avvikelser i riktning mot mera borgerlig parlamentarism. För att kunna segra måste dessa tendenser förstöra bålverket. De måste upplösa proletariatets aktiva, klassmedvetna del till den formlösa massa, som ”väljarkåren” utgör.

Det är så idéer om ”självstyre” och decentralisering uppstår i våra socialdemokratiska partier. Vi märker, att dessa idéer tjänar bestämda politiska syften. Man kan inte, som Lenin, förklara dem genom att hänvisa till den intellektuelles psykologi och hans förmodade brist på stabilitet. Man kan endast förklara dem genom att betrakta den borgerliga parlamentariske politikerns behov, det vill säga genom opportunistisk politik.

Läget är helt annorlunda i det tsaristiska Ryssland. Opportunismen i den ryska arbetarrörelsen är allmänt sett inte en biprodukt till socialdemokratins styrka eller borgarklassens sönderfall. Den är en följd av det ryska samhällets efterblivenhet i politiskt avseende.

I Ryssland rekryteras de intellektuella till socialismen från en enklare och betydligt mindre borgerlig miljö än i Västeuropa. I förening med den ryska proletära rörelsen omognad åstadkommer denna omständighet ett teoretiskt kringflackande, som sträcker sig från ett fullständigt förnekande av den politiska aspekten på arbetarrörelsen till den enfaldiga tron på effektiviteten av enstaka terroristdåd, eller till och med fullständig politisk likgiltighet dränkt i liberalismens och Kant-idealismens träsk.

Men den intellektuelle inom den ryska socialdemokratiska rörelsen kan endast med svårighet lockas till oordning och upplösning. Det strider nämligen mot det allmänna synsättet i den intellektuelles miljö i Ryssland. Det finns inget borgerligt parlament i Ryssland som kan stödja en sådan tendens.

Den Västeuropeiska intellektuelle som för närvarande bekänner sig till ”kulten av jaget” och som färgar även sin längtan efter socialism med en aristokratisk moral, han är inte representativ för den borgerliga intelligentian ”i allmänhet”. Han representerar bara en viss fas i den sociala utvecklingen. Han är resultatet av det borgerliga förfallet.

I Ryssland däremot, brukar den intellektuelle som gått med i socialiströrelsen låta sina utopiska eller opportunistiska drömma livnära sig på teoretiska formler i vilka jaget inte upphöjs utan trycks ner, i vilka självförnekelsens och försoningsoffrets moral är den ledande principen.

Narodniki (”populisterna”) av 1875 uppmanade den ryska intelligentian att försvinna i bondemassan. De överciviliserade efterföljarna till Tolstoj talar idag om att fly bort till ”det enkla folkets” liv. På samma sätt vill ”den rena ekonomismens” förkämpar i den ryska socialdemokratin, att vi ska böja oss för arbetets ”valkiga hand”.

Om vi i stället för att på Ryssland mekaniskt tillämpa formler som utarbetats i Västeuropa närmar oss organisationsproblemen utifrån de särskilda ryska förutsättningarna, så kommer vi till slutsatser som är diametralt motsatta Lenins.

Att pådyvla opportunismen en oföränderlig kärlek till en viss organisationsform, dvs. decentralism, det är att tappa själva kärnan i opportunismen.

När det gäller organisationsfrågan, eller vilken annan fråga som helst, så känner opportunismen bara till en princip: frånvaron av principer. Opportunismen väljer sitt sätt att handla med syftet att det skall passa med de förutsättningar som finns för tillfället, förutsatt att dessa ser ut att leda till målet i fråga.

Om vi i likhet med Lenin definierar opportunismen som den tendens som förlamar arbetarklassens oberoende revolutionära rörelse och förvandlar den till en grupp ambitiösa borgerliga intellektuella, då måste vi också erkänna, att i en arbetarrörelses första stadium sker detta mycket lättare genom sträng centralisering (sic!) än genom decentralisering. Det är genom extrem centralisering som en ung outbildad proletär rörelse mest fullständigt kan komma i händerna på de intellektuella ledare som sitter i en centralkommitté.

Även i Tyskland möttes förkämpar för de två motsatta organisationstyperna i diskussioner. Det var i den socialdemokratiska rörelsens begynnelse innan det uppstått en fast kärna av medvetna proletärer och innan man fått en taktisk politik grundad på erfarenhet. ”Allmänna tyska arbetarföreningen”, grundad av Lassalle stod för extremt centralstyre. /Allgemeine Deutsche Arbeitervereing bildad 1863 – ö,a./ Självstyrelsens princip stöddes av det parti som bildades vid kongressen i Eisenach under medverkan av W. Liebknecht och A. Bebel. /Deutsche Sozialdemokratische Arbeiter Partei. bildad 1869 – ö.a./

”Eisenach-männens” taktik var helt förvirrad: Men ändå bidrog de betydligt mer till väckande av klassmedvetande hos de tyska massorna än vad Lassalle-anhängarna gjorde. Mycket tidigt spelade arbetarna en framträdande roll i detta parti (vilket visades genom de många arbetarpublikationerna i provinserna), och rörelsen utbredde sig snabbt. Samtidigt ledde Lassalle-anhängarna sina trogna från det ena misslyckandet till det andra – trots alla sina experiment med diktatorer.

Allmänt talat föredrar de opportunistiska intellektuella en sträng, despotisk centralism vid en tidpunkt då de revolutionära elementen bland arbetarna ännu saknar sammanhållning och då rörelsen trevar sig fram, som i Ryssland idag. I ett senare utvecklingsskede under ett parlamentariskt styre och då det finns ett starkt arbetarparti då framträder de opportunistiska tendenserna hos de intellektuella som en böjelse för ”decentralisering”.

Om vi antar den ståndpunkt som Lenin påstår är hans egen, och är rädda för de -intellektuellas inflytande i den proletära rörelsen så kan vi inte tänka oss någon större fara för det ryska partiet än Lenins organisationsplan. Ingenting kommer mera säkert att förslava en ung arbetarrörelse under en makthungrig intellektuell elit än denna byråkratiska tvångströja. som kommer att förlama rörelsen och förvandla den till en robot som styrs av en centralkommitté. Å andra sidan finns det ingen säkrare garanti mot opportunistiska intriger och personlig maktsträvan än proletariatets fria revolutionära handlande. Och det ger också arbetarna politisk ansvarskänsla och självtillit.

Det som idag bara är ett spöke som jagar Lenin i hans fantasi, kan bli verklighet i morgon.

Låt oss inte glömma bort, att den revolution som snart kommer att bryta ut i Ryssland blir en borgerlig och inte en proletär revolution. Detta förändrar radikalt villkoren för den socialistiska kampen. Även Rysslands intellektuella kommer snabbt att genomsyras av borgerlig ideologi. Socialdemokratin är för närvarande det ryska proletariatets enda vägledare. Men med detsamma efter revolutionen kommer vi att få se, hur borgarklassen, och framförallt de borgerliga intellektuella, försöker utnyttja massorna som ett trappsteg till makten.

De borgerliga demagogernas gyckelspel underlättas bara, om det på nuvarande stadium blir så att spontant handlande, initiativkraft och politiskt medvetande hålls tillbaka och hämmas i sin utveckling genom förmynderskap av en auktoritär centralkommitté.

Ännu viktigare är, att den idé som ligger till grund för den odugliga centralismen är grundfalsk – idén att vägen till opportunism kan spärras genom paragrafer i partistadgarna.

Påverkade av de senaste händelserna i de socialistiska partierna i Frankrike, Italien och Tyskland, tror de ryska socialdemokraterna, att opportunism är något främmande som införts i arbetarrörelsen av representanter för den borgerliga demokratin. Om det är så, kan inga bestraffningar som är föreskrivna i partistadgarna hejda detta intåg. Tillströmningen av icke-proletära rekryter till proletariatets parti har djupliggande sociala orsaker. t.ex. småborgerlighetens ekonomiska sammanbrott, den borgerliga liberalismens bankrutt och den borgerliga demokratins urartning. Det är naivt att tro, att denna ström kan stoppas av en formel som är nedskriven i stadgarna.

En handbok med regler kan leda verksamheten i en liten sekt eller en privat klubb. Men den historiska strömmen forsar utan vidare genom ett nätverk av de mest utstuderade paragrafer. Vidare är det inte sant, att man försvarar arbetarklassens intressen, om man stöter bort de element som slungas mot socialiströrelsen, när det borgerliga samhället faller sönder. Socialdemokratin har alltid hävdat, att den representerar inte bara proletariatets klassintressen utan också hela det nuvarande samhällets framstegssträvanden. Den representerar alla deras intressen som förtrycks av det borgerliga samhället. Detta får man inte förstå enbart i den bemärkelsen, att alla dessa intressen är inneslutna i det socialistiska programmet. Den historiska utvecklingen förvandlar teorin till verklighet. I egenskap av politiskt parti blir socialdemokratin en fristad för alla missnöjda element i vårt samhälle, dvs. för hela folket. Och det står i kontrast mot de kapitalistiska herrarnas ynkliga minoritet.

Men socialisterna måste alltid veta, hur man skall underordna lidandet, hatet och hoppet hos denna brokiga blandning under arbetarklassens högsta mål. Socialdemokratin måste innesluta den icke-proletära oppositionens uppror mot det nuvarande samhället inom gränserna för proletariatets revolutionära handlande. Den måste i sig införliva de element som kommer till rörelsen.

Detta är möjligt endast om socialdemokratin har hunnit få en stark, politiskt skolad proletär kärna som är tillräckligt klassmedveten för att, som hittills skett i Tyskland, ta på släp de klasslösa och småborgerliga element som går med i partiet. I detta fall kan strängare centralisering och hårdare disciplin formulerad i partistadgarna, bli en effektiv vakt mot den opportunistiska faran. Det var så den revolutionära socialistiska rörelsen i Frankrike försvarade sig mot jauréisternas kaos. En förändring av den tyska socialdemokratins stadgar i denna riktning skulle vara en mycket 1ämplig åtgärd.

Men även här är det fel att tänka på partistadgarna som ett vapen som är självtillräckligt. De kan bli ett kraftfullt medel som förstärker den proletära majoritetens vilja inom partiet. Men om det inte finns en sådan majoritet, så är alla hot på papperet, även de mest fruktansvärda straff, av noll och intet värde. Men tillströmningen av borgerliga element till partiet är långt ifrån den enda orsaken till de opportunistiska tendenser gom nu börjar synas inom socialdemokratin. En annan orsak är själva naturen av den socialistiska verksamheten och de motsägelser som finns i den.

Proletariatets internationella rörelse mot sin fullständiga befrielse är något unikt. För första gången i civilisationens historia uttrycker nämligen folket sin vilja medvetet och i opposition mot alla styrande klasser. Men denna vilja kan inte tillfredställas inom det nuvarande systemet.

Men nu kan massan uppnå och stärka denna vilja enbart under den dagliga kampen mot den rådande sociala ordningen – dvs. inom gränserna för det kapitalistiska samhället.

Dels har vi massan – och dels massans historiska mål som ligger utanför det rådande samhället. Dels har vi den dagliga kampen – och dels den sociala revolutionen. Det är under sådana dialektiska motsättningar som socialiströrelsen arbetar.

Det visar sig, att denna rörelse avancerar bäst genom att hålla en kurs mitt emellan de båda faror som ständigt hotår den. Den ena faran är masskaraktärens försvinnande – den andra att den överger sitt mål. Den ena att den går tillbaka och blir en sekt – den andra faran att den blir en borgerlig socialreformistisk rörelse.

Det är därför meningslöst att i motsättning till den historiska erfarenheten en gång för alla försöka fastställa den revolutionära socialistiska kampens inriktning med formella metoder, som man tror ska skydda arbetarrörelsen mot alla möjligheter till opportunistiska avvikelser. Den marxistiska teorin är ett pålitligt hjälpmedel som ger oss möjlighet att känna igen och slå ner typisks yttringar av opportunism. Men den socialistiska rörelsen är en massrörelse. Fårorna inom fen kommer inte från lömska stämplingar av individer och grupper. De uppstår ur oundvikliga sociala förhållanden. Vi kan inte i förväg försäkra oss mot alla möjligheter av opportunistiska avvikelser. Sådana faror kan bara övervinnas av rörelsen själv – och då med hjälp av den marxistiska teorin, men först efter att dessa faror blivit påtagliga.

Från denna utgångspunkt tycks opportunismen vara resultatet av och en oundviklig fas i arbetarrörelsens historiska utveckling.

Den ryska socialdemokratin uppstod för en kort tid sedan. De politiska förhållanden under vilka den proletära rörelsen utvecklas i Ryssland är helt egenartade. I detta land är opportunismen till stor del en biprodukt till en trevande och experimenterande socialistisk verksamhet, som söker sig fram på mark som inte liknar någon annan i Europa.

I belysning härav är vi mycket förvånade över att höra påståendet att det skulle vara möjligt att undvika varje möjlighet till opportunism i den ryska rörelsen genom att skriva ner vissa ord – istället för andra – i partistadgarna. Ett sådant försök att driva ut opportunismen med besvärjelser på en bit papper kan visa sig bli mycket farligt – inte för opportunismen utan för den socialistiska rörelsen.

Om man stör den naturliga rytmen hos en levande varelse, så försvagar man den, och man minskar dess motståndskraft och stridslust – i detta fall inte bara mot opportunismen utan också (och det är säkert mycket viktigt) mot den rådande sociala ordningen. De metoder som föreslagits vänder sig mot det som de skulle försvara.

I Lenins ängsliga strävan att upprätta den allvetande och allsmäktige centralkommitténs förmyndarskap över en lovande och livskraftig arbetarrörelse för att skydda den mot varje felsteg, känner vi igen symptom på samma subjektivism som mer än en gång lagt hinder i vägen för det socialistiska tänkandet i Ryssland.

Det är roande att tänka på de egendomliga kullerbyttor som det aktningsvärda mänskliga ”jaget” har fått göra i den moderna, ryska historien. Slagen till marken och nästan söndersmulad av den ryska absolutismen tar ”jaget” hämnd genom att ägna sig åt revolutionär verksamhet. I skepnaden av en grupp konspiratörer och under namnet av den icke existerande Folkviljan sätter den sig på en tron och förklarar sig vara allsmäktig. /Förf. syftar på perioden 1879-1883 med terroristdåd och mordet på Alexander II. – ö.a./ Men motståndaren visar sig vara starkare. Knutpiskan triumferar, och den tsaristiska makten tycks vara det ”legitima” uttrycket för historien.

Så småningom uppträder på scenen ett ännu legitimare barn till historien – den ryska arbetarrörelsen. För första gången läggs grunden till en verklig ”folkvilja” på rysk mark.

Men här kommer ”jaget” hos den ryske revolutionären fram igen! Det står på huvudet och förklarar sig åter vara historiens allsmäktige ledare – denna gång med titeln Hans Excellence det Ryska Socialdemokratiska Partiets Centralkommitté.

Den vige akrobaten tycks inte fatta, att den ende som idag förtjänar att vara ledare är arbetarklassens kollektiva ”Jag”. Arbetarklassen kräver rätten att få göra sina egna misstag och själv lära sig av historiens dialektik.

Låt oss tala rent ut. De misstag som en verkligt revolutionär arbetarrörelse begår är historiskt sett omätligt mycket fruktbarare och värdefullare än ofelbarheten hos den dugligaste centralkommitté.

Rosa Luxemburg (1904)

Leninism eller centrism i enhetstaktiken

Förbundet Kommunist har under hela sin existens varit oförmöget att utveckla en systematisk politisk kritik av RMF. l stället har förbundet lagt sig till med en struntförnäm attityd parad med stickkommentarer och buskagitation. Nu har organisationen ändrat sig. l nr 15 av FK:s teoretiska organ »Kommunist» behandlas RMF i tre av artiklarna. Av dessa tre har vi t o m förärats en egen som under rubriken »Leninism eller trotskism i enhetstaktiken» försöker göra upp med RMF:s enhetsfronttaktik. Detta är utmärkt! För första gången drar FK blankt.

Blev vi överväldigade av detta vapenskrammel? Nej, snarare blev vi förstärkta i vår tidigare värdering av FK:s teoretiska oförmåga att ge sin antitrotskism kött på benen.

Leninism eller centrism i enhetstaktiken

I den här artikeln har vi synat detta FK:s första ordentliga försök att »göra upp» med en aspekt av vår politik. Men vi har inte inskränkt oss till det. »Kommunists» 2 1/2 sidor om vår enhetstaktik är inte i sig värda ett svar på flera sidor. Den föreliggande artikeln syftar därför längre.

De problem som FK ytligt har vidrört i sin artikel ställer nämligen frågor av mer allmänt intresse för politiskt avancerade arbetare och dessa har vi tagit till utgångspunkt för en diskussion av element i den leninistiska strategin och taktiken som ofta har varit totalt frånvarande i debatten.

De frågeställningar vi berör hoppas vi ska inspirera till en givande debatt. Vi hoppas att provocera, inte bara FK, utan också andra delar av vänstern. Ta artikeln som en utmaning!

»Utan en revolutionär teori kan det inte finnas en revolutionär rörelse.» (Lenin)

Än slank dom hit, än slank dom dit

Den ledande tesen i »Kommunist» är att RMF inte baserar »sin påstådda enhetstaktik på en konkret analys» utan enbart »övertagit vissa resolutioner» från Komintern på 20-talet. Mot detta uppställs FK:s analys av samhällsläget: »Om RMF lever avskilt från klasskampen så gör inte Förbundet Kommunist det. Tvärtom, själva grunden för vår enhetstaktik är vår analys av samhällsläget». (»Kommunist», s 36)

Var återfinner vi då denna konkreta analys av samhällsläget»? Inte i FK:s grundsatser i alla fall. Inte heller i »Kommunist», där man i samma nummer som det vi citerar ur finner följande (på sid 11): »Det som fortfarande är den stora bristen är att vi saknar en acceptabel analys av läget och utvecklingen i världen och Sverige.» (»Kommunists» kursiv). Och i Arbetarkamp 5/74 får vi veta att »lägesanalysen dras i gång…».

RIDÅ.Här skulle vi egentligen kunna sluta, eftersom Kommunists kritik därmed faller ihop som ett korthus. Men som vi tidigare sagt reser denna kritik frågor där svaren måste ställas på en stabilare grund än en hög kortlappar.

Komintern och enhetsfronttaktiken

»Kommunist» påstår att Komintern skapade denproletära enhetsfronten i »en period av defensiv,av försvarskamp för arbetarklassen, för att sätta stopp för bourgeoisins reaktionära anstormning. Och därför hade kommunisterna till målsättning att »försvara så många av de positioner de tillkämpat sig som möjligt, och söka dämma upp fanflykten till reformismen». (»Kommunist», s 36)

Med denna beskrivning vill FK styrka tesen att enhetsfronttaktiken i dag inte kan ställas på liknande sätt som Komintern gjorde. Detta eftersom »samhällsläget» då var helt annorlunda (»defensivt») i motsats till nu, där det är frågan om en »offensiv» och »det gäller att på alla områden flytta fram arbetarklassens positioner). (»Kommunist» s 36)

Vi återkommer till dagsläget och dess konsekvenser för tillämpningen av enhetsfronttaktiken, men låt oss stanna ett tag vid FK:s beskrivning av Kominterns politik.

Vi påstår att »Kommunists» framställning av omständigheterna kring, och syftet med, enhetsfronttaktiken är felaktig.

Det är riktigt att den proletära enhetsfronten skapades i ett läge då den tidigare »revolutionära offensiven» var bruten och att det gällde att möta bourgeoisins offensiv. Men Komintern hade inte bara »defensiva» syften med sin enhetsfronttaktik. Tvärtom var det en taktik som syftade till att samla arbetarklassen i försvarsstrider som i och med att den kom i rörelse skulle kunna omvandlas till offensiv.

Detta är lätt att bevisa med ett par Korninterncitat:

»I de allmänna förhållanden i vilka arbetarrörelsen nu befinner sig, kommer varje allvarlig massaktion, även om den enbart utgår från delkrav, ofelbart att ställa revolutionens mer allmänna och grundläggande frågor på dagordningen. Det kommunistiska avantgardet kan bara vinna om de nya arbetarskikten genom sina egna erfarenheter övertygas om reformismens illusioner och kompromissmakeriets framtida öde.» (Den proletära enhetsfronten, s 11)

»Enhetsfronttaktiken är kommunisternas erbjudande av gemensam kamp med alla arbetare som tillhör andra partier och grupper och med alla partilösa arbetare i och för försvarandet av arbetar klassens mest elementära livsintressen gentemot bourgeoisin. Varje kamp för det minsta dagsaktuella krav utgör en källa till revolutionär upplysning och skolning, ty kampens erfarenheter kommer att övertyga arbetarna om revolutionens oundviklighet och om kommunismens betydelse.» (A A s 46)

Enhetsfronttaktiken förutsatte således inte att arbetarna var hänvisade till att bara föra en defensiv kamp. Tvärtom hade Komintern målsättningen att med denna taktik sätta arbetarklassen i rörelse och i och under denna klasskamp skulle arbetarna revolutioneras och kommunisternas positioner stärkas.

Det är en ren lögn att påstå att syftet var att »söka dämma upp fanflykten till reformismen»! Enhetsfronttaktiken syftade till att öka fanflykten från socialdemokratin till kommunisterna!

Ett annat exempel på en förvrängning av Kominterns linje återfinns i följande uttalande: »I vissa fall kunde även stöd till ’arbetar­regeringar’ (d v s av socialdemokrater domi­nerade regeringar) tänkas». (»Kommunist» s 36)

Med detta vill »Kommunist» styrka sitt påstående att Kominterns enhetsfronttaktik endast syftade till defensiv. Man vill att läsaren ska tänka ungefär så här: »Om kommunisterna tom kunde stödja en socialdemokratisk regering, då måste de verkligen ha intagit en defensiv position.» (Not 1)

Kommunists beskrivning av Kominterns linje är falsk eftersom man inte redogör för vilket innehåll Komintern gav parollen om »arbetarregering». Målsättningen med parollen om »arbetarregering» var att i enhetsfronttaktikens tecken ge en övergångsparoll som skulle kunna leda till proletari­atets diktatur!!! (är detta defensivt??). För att en gång för alla likvidera »Kommunists» milt sagt slappa tolkning av Komintern ska vi citera ett längre avsnitt ur Kominterns »Teser om Internationalens taktik»:

»Som allmän propagandaparoll kan kravet på arbetarregering (ev. arbetar- och bonderegering) användas nästan överallt. Men som aktuell politisk lösen har arbetarregeringen den största betydelsen i de länder där det borgerliga samhället befinner sig i en särskilt osäker situation, där styrkeförhållan­dena mellan arbetarpartierna och bourgeoisin sätter avgörandet av regeringsfrågan på dagordningen som praktisk nödvändighet. I dessa länder blir parollen ’arbe­tarregering’ en oundviklig slutsats av hela enhetsfronttaktiken.

II Internationalens partier söker i dessa länder ’rädda’ situationen genom att propagera för och förverkliga en koalition mellan bourgeoisin och socialdemokratin. De senaste försöken av några partier inom II Internationalen (t ex i Tyskland) att tillbakavisa ett öppet deltagande i en sådan koalitionsregering och samtidigt i smyg genomföra den, betyder endast en försiktighetsmanöver gentemot de protesterande massorna – ett ännu mera raffinerat bedrägeri mot arbetarna. Mot en öppen eller maskerad borgerlig-socialdemokratisk koalition ställer kommunisterna enhetsfronten av alla arbetare och en koalition av alla arbetarpartier på det ekonomiska och politiska området till kamp mot den borgerliga makten och för dess slutgiltiga störtande. Genom en förenad kamp av alla arbetare mot bourgeoisin skall hela statsapparaten komma i arbetarregeringens händer och därigenom skall arbetarklassens position stärkas.

Arbetarregeringens mest elementära uppgifter måste vara att beväpna proletariatet, att avväpna de borgerliga kontra­revolutionära organisationerna, att införa en produktionskontroll, att lägga huvudparten av skattebördan på de rikas skuldror och att bryta den kontrarevolutionära bourgeoisins motstånd.

En sådan arbetarregering är möjlig blott om den födes genom massornas egen kamp och stöder sig på kampdugliga arbetarorgan, vilka skapas av de undertryckta arbetarmassornas understa lager. Även en arbetarregering som uppstått genom en parlamentarisk konstellation och alltså är av rent parlamentariskt ursprung, kan åstadkomma en uppryckning för den revolutionära arbetarrörelsen. Det är självklart att uppkomsten av en verklig arbetarregering och det vidare upprätthållandet av en regering som bedriver revolutionär politik kommer att leda till en förbittrad kamp, ev till inbördeskrig med bourgeoisin. Redan proletariatets försök att bilda en dylik arbetarregering kommer på förhand att stöta på det skarpaste motstånd från bourgeoisins sida. Parollen arbetarregering är därför ägnad att samla proletariatet och utlösa revolutionär kamp.

Kommunisterna måste under vissa omständigheter förklara sig beredda att bilda regering tillsammans med icke-kommunistiska arbetarpartier och -organisationer. Men de San göra detta först då garantier finnes för att denna arbetarregering verkligen kommer att föra en kamp mot borgardömet i ovannämnda mening.» (Den proletära enhetsfronten, s 46-47)

Defensiv eller offensiv?

»Kommunist» skriver att enhetsfronttaktiken är avhängig »vår analys av samhällsläget: är det fråga om offensiv eller defensiv» (s 36) Utgångspunkten för FK:s »enhetsfronttaktik» är att det är frågan om en »offensiv».

Detta upprepas gång på gång:

»Vårt strategiska delmål(?) att skapa en revolutionär arbetarrörelse kräver just en väldig offensiv från alla stridbara ar­betares sida. Samhällsläget är alltså (??? vår anm.) av en helt annan karaktär än det var då Komintern formulerade den ’proletära enhetsfrontens’ taktik.» (s 36)

Givetvis måste en användning av enhetsfronttaktiken ta sin utgångspunkt i »samhällsläget». Att påstå något annat vore att förfalla till en dogmatisk idealism. Men vi hävdar att FK:s mekaniska uppdelning i »offensiv» och »defensiv» är en mystifikation som enbart lämnar vägen öppen för grova politiska misstag. Genom att hänvisa till att läget häver »defensiv» eller »offensiv» kan man motivera vilka strategiska eller taktiska vänd­ningar som helst. Begreppen bör utrotas i den mening FK använder dem.

Vi behöver inte bara peka på detta som en möjlig användning av begreppen. »Kommunist» diskuterar öppet sådana tolkningar.

Om SKP skriver »Kommunist» t ex att dess klassamarbetslinje » är logisk» utifrån en värdering av samhällsläget som »defensivt» (s 36). Vi förkastar FK:s ståndpunkt. Obe­roende av samhällsläget är SKP s »folkfrontslinje» felaktig. Vi ska diskutera detta prob­lem i nästa avsnitt, varför vi tills vidare läm­nar denna frågeställning.

I det här avsnittet vill vi bara understryka att mekaniska resonemang ä la FK om defensiv och offensiv i klasskampen försvårar en förståelse för klasskampens dynamik. Klasskampen startar nämligen alltid utifrån mer eller mindre defensiva positioner, för att under klasskampens gång — under gynnsam­ma omständigheter — ledas över i offensiv. Detta måste vara utgångspunkten för varje revolutionär strategi. Den som inte har förstått detta kan heller aldrig utforma en verkligt revolutionär strategi. Oktoberrevolu­tionen är det bästa exemplet på detta. Ett revolutionärt användande av enhetsfront­taktiken syftar just till att öppna sådana möjligheter.

»Kommunists» ovilja att rent ut beteckna den innevarande epoken som offensiv gör framställningen ännu virrigare (not 2). Eftersom »Kommunist» i stället talar om nödvän­digheten av en »offensiv för att bryta reformismens grepp», »för att flytta fram arbetarklassens positioner» blir egentligen FK:s ståndpunkt obegriplig. Ty sådana »offensiver» bedriver kommunisterna alltid, oberoende av de radande samhällsförhållandena. I denna meningav begreppet »offensiv» skulle också SKP kunna skriva under på detsamma, ty vad syftar SKP:s folkfrontspolitik till om inte »bryta reformismens grepp», »flytta fram arbetarklassens positionen» etc.

Motsägelsen i »Kommunist» på denna fråga finner sin »lösning» i att utkastet till »Kommunist-artikeln (skriven av signaturen CB) betecknade epoken som offensiv. Detta kunde tydligen inte accepteras av »Kommunist»-redaktionens majoritet, varför dessa satser omarbetades. Men i och med dessa förändringar förlorade artikeln också en del av sin inre logik.

Folkfront eller proletär enhet?

»Kommunists» resonemang om »defensiv» och »offensiv» har också sina historiska röt­ter. Det var under stalinismen som »samhällsläget» började analyseras i dessa termer och strategin och taktiken bestämmas utifrån dessa abstrakta kategorier. Politiken under Kominterns sekteristiska s k tredje period (1928 -34) motiverades sålunda med att »perioden var offensiv». Folkfrontspolitiken (34 – 39) med att läget krävde »defensiv».

I och med att FK bygger upp sitt resonemang kring dessa begrepp har det också lämnat vägen öppen för både sekterism och folkfronteri (se ovan om SKP).

I artikeln säger Kommunist rent ut att FK kan tänka sig situationer då stöd till borgerliga grupper kan bli aktuellt (folkfrontspolitik):

«När det i valkampanjen står två block mot varandra, där det ena står för en direkt fascistisk efter ultrareaktionär politik, medan det andra för någon variant av liberal borgerligt-demokratisk politik, måste vi stödja det senare i valkampanjen (såvida inte det redan existerar ett starkt kommunistiskt parti. I så fall blir frågan mer komplicerad (???vår anm) och kan inte besvaras på förhand här.» Detta är inget annat än en variant av den argumentation som de traditionella stalinis­tiska kommunistpartierna använde (och använder) för att motivera folkfrontspolitiken (Spanien, Frankrike, Kuba, Portugal etc). Vi avvisar sådana resonemang.

Hur många blodiga nederlag ska arbetarklassen behöva uppleva innan varje variant av folkfrontspolitik en gång för alla överges?

Den bruna pesten kan enbart stoppas av en proletär kampenhet. Fascisterna måste bekämpas på gatorna, på arbetsplatserna genom arbetarklassens egen kamp. Fascismen bygger inte på parlamentarisk verksamhet, utan på en utomparlamentarisk, småborgerlig massrörelse och kan därför endast stoppas av en proletär massrörelse.

Vi får aldrig lita till (eller sprida illusioner om) att en »borgerligt-demokratisk» parlamentarisk konstellation ska kunna stoppa en utomparlamentarisk fascistisk rörelse. Detta måste vara A och O i kampen mot fascismen. Att inte låta sin politik genomsyras av denna insikt innebär att man försvårar för arbetarna att själva ta upp kampen.

Politiken att stödja (eller bilda koalition med) borgerliga partier i ett läge av djupgående kris och med en växande fascistisk rörelse, brukar oftast motiveras med att borgerlig demokrati är »det mindre onda» jämfört med fascismen. Det var med sådana argument som också den tyska socialdemo­kratin motiverade sin politik under nazismens framväxt i Tyskland. Den enda effek­ten av denna politik blev (och kommer alltid i liknande situationer att bli) att arbetar­klassen avväpnades, splittrades och demorali­serades. Genom att med tal om »det mindre onda» stödja borgerliga partier och ledare som var icke-nazister, tvingade reformisterna sig själva och arbetarklassen på defensiven. Genom denna politik tvingades man – för att upprätthålla enheten med borgarna – att ta ansvar för och i praktiken stödja de arbetarfientliga åtgärder som de tyska borgarna genomförde för att bekämpa den kapitalistiska krisen.

Fascism kan aldrig stoppas med klassamarbete, Att socialdemokrater väljer klassamarbetets väg, det är inget att förvåna sig över, men att en organisation som PK, som tom säger sig ha brutit med stalinismen, förespråkar klassamarbete, det är mer anmärkningsvärt.

Det grundläggande felet som Kommunist gör i sitt resonemang, det är att de bortsett från de samhälleliga förhållanden som betingar uppkomsten av ultrareaktionära och fascistiska rörelser. Sådana uppstår inte när som helst. De uppkommer då samhället befinner sig i djup kris, (socialt, ekonomiskt, politiskt). Fascistiska rörelser är en produkt av ett sjukt kapitalistiskt samhälle, en produkt av en kapitalism som kämpar för sitt liv. I dessa situationer ställs frågan alltmer på sin spets: antingen måste alla arbetarklas­sens organisationer krossas — dvs arbetarklassen atomiseras – för att kapitalismen ska kunna repa sig, eller så krossar arbetarna kapitalismen.

Att som »Kommunist» gör bortse från detta är rent katastrofalt. I tillstånd av ytter­ligt djupgående samhällskris måste alla kraf­ter användas till att visa på nödvändigheten av att arbetarna totalt måste bryta med bourgeoisin på alla nivåer, dvs ställa frågan klass mot klass. Att i dessa situationer stödja olika delar av den »demokratiska» delen av bourgeoisin är detsamma som att stödja de arbetarfientliga åtgärder som varje borgerlig regering måste vidta för att bekämpa kapitalis­mens kris.

Många medlemmar i FK protesterar tro­ligtvis mot ovanstående resonemang. De kommer troligen att försvara sig genom att säga att FK inte stödjer den politik som socialdemokratin förde i Tyskland och att de »gjort upp med» Kominterns folkfrontspoltitik. I en viss mening har de rätt. Det är riktigt att FK inte har gått lika långt som de stalinistiska partierna i sin klassamarbetspolitk. De omgärdar sitt klassamarbete med fler reservationer, de har inte tagit steget fullt ut i den reformistiska och stalinistiska gungflyn. l verkligheten vacklar FK mellan revolutionära och icke-revolutionära ståndpunkter i frågan. FK:s hållning är typisk för centrister. FK:s historiska motsvarighet är organisationer som det spanska POUM, som under det spanska inbördeskriget gav »kritiskt stöd» åt den spanska folkfronten i stället för att använda sina krafter till att skapa ett revolutionärt alternativ till folkfronten. Liknande vacklande hållning hade också MIR i Chile, som f ö »Kommunist» uttryckligen stödjer utan några politiska reservationer. (Om detta, se nedan.)

I avsnittet om val till borgerliga parlament ska vi utreda frågan om den revolutionärt marxistiska hållningen till olika folkfrontskombinationer närmare. Men innan vi gör detta så ska vi först kortfattat ta upp frågan om kommunisternas hållning till den borgerliga demokratin.

Försvarar vi borgerlig demokrati gentemot reaktionen?

Vi avvisar stod till öppet borgerliga partier i val. Vad betyder detta? Betyder det att vi är ointresserade av att försvara den borgerliga demokratin mot reaktionen? Nej, det betyder det inte! Kommunister försvarar alltid den borgerliga demokratin, men med proletära metoder!

För att beskriva vår ståndpunkt skall vi ta upp ett historiskt exempel, som kan åskådliggöra problemen och dess lösning. Det exempel som vi skall behandla är Kornilov-upproret i Ryssland 1917.

Från februari till oktober 1917då bolsjevikerna grep makten regerades Ryssland av en provisorisk regering. Denna innehöll både representanter för de reformistiska arbetarpartierna och från de borgerliga partier­na, dvs regeringen var av folkfrontstyp. Bolsjevikerna drev gentemot denna regering en »dubbeltaktik». Dels krävde de att »de kapitalistiska ministrarna» skulle kastas ut ur regeringen, dels att all makt skulle gripas av sovjeterna (arbetarråden). Med denna politik syftade de till två saker: Dels dra upp en klasslinje och visa på nödvändigheten av att bryta med bourgeosin, dels att avslöja den provisoriska regeringen och att upprätta proletariatets diktatur byggd på sovjeter.

I september försökte general Kornilov genom en militärkupp störta den provisoriska regeringen (ledd av Kerenskij). Hur handlade då bolsjevikerna? Jo, de fortsatte sin kamp mot den provisoriska regeringen, man visade att det var en borgerlig regering och att den var oförmögen att slå tillbaka reaktionen. De påvisade att det endast var arbetar­klassen som kunde besegra Kornilov. Lenin brännmärkte dem som i denna situation blivit »principlösa» och stödde den proviso­riska regeringen. »Deras attityd är helt fel­aktig och principlös». Lenin skrev:

»inte ens nu får vi stödja Kerenskijs re­gering. Det är principlöst. Vi kanske ställs inför frågan: Ska vi inte kämpa mot Kornilov? Givetvis måste vi det!…Vi ska slåss, vi kämpar mot Kornilov, precis som Kerenskjjs trupper gör, men vi stödjer inte Kerenskij. Tvärtom, vi avslöjar hans svaghet. Det är skillnaden. Det är en ganska subtil skillnad, men den är högst väsentlig och får inte glömmas.» (Lenin: Collected Works 25, s 285-6) Lenin var således beredd att samverka med Kerenskij enbart i en militär-teknisk mening, att sida vid sida med Kerenskijs trupper slåss mot Kornilov. Men samtidigt förvägrade Lenin Kerenskijregeringen varje politiskt stöd.

Så ställer en revolutionär frågan om försvaret av den borgerliga demokratin mot reaktionen. (Se också nedan om fallet Chile.) (Not 3)

Val till borgerliga parlament

»Kommunist»-artikeln demonstrerar en stor förvirring när det gäller förhållningssättet till parlamentet. Å ena sidan försvarar den MIR:s stöd till Allende vid valen i Chile, å andra sidan skriver man »skulle vi inte likt trotskisterna stött Wilson i valet eller den franska ’folkfronten’ förra året.» I det första fallet stod nämligen Allende — enligt FK — för en »radikalreformistisk politik som öppnar stora möjligheter för utveckling av arbetarnas självständiga kamp och organisering». I det andra fallet skulle det franska kommunistpartiet »tryckt tillbaka all arbetarkamp».

Kommunists ståndpunkt bygger dels på en felaktig politisk analys och felaktig politisk inställning, dels på en falsk beskrivning av Fjärde Internationalens linje och agerande i de olika fallen.

Låt oss ta upp fallen ett och ett.

1. Chile

Unidad Populär kom till makten efter valet den 4 september 1970. Breda sektorer av vänstern i Latinamerika (inklusive kubanerna) och de Moskvaorienterade kommunistpartierna framställde detta som en seger för socialismen.

Unidad Populär var sammansatt av sex partier. De viktigaste var Socialistpartiet, Kommunistpartiet och det borgerliga radikalpartiet. Allende fördes inte till makten genom en utomparlamentarisk massrörelse. Faktum är att Allende inte heller hade en majoritet av väljarna bakom sig, utan blev president med hjälp av det största borgerliga partiet – kristdemokraterna – som stod utanför UP (not 4).

Kristdemokraterna godkände Allende som president därför att de hade förtroende för att Allende skulle avhålla sig från att initiera någon avgörande utmaning mot det kapitalistiska systemet. Och det var uttryckligen också Allendes egen inställning. UP:s och Allendes målsättning var inte alls att »utveckla arbetarkampen» utan att reformera kapitalismen och kapsla in arbetarkampen. Det var också därför som Allende försökte samarbeta med den inhemska bourgeoisin och slutligen också tog med representanter för den borgerliga armén i sin regering, något som fick katastrofala konsekvenser.

Under dessa förutsättningar var det revolutionärernas huvuduppgift att försöka bryta arbetarnas förtroende för UP och gynna ar­betarnas självorganisering och beväpning inför den oundvikliga kommande konfrontationen.

Det faktum att UP kunde väljas var bara detta ett uttryck för en djupgående radikalisering och det var också detta som gjorde att bourgeoisin erbjöd reformisterna att ta hand om regeringen. Den hoppades på detta sätt att Allende skulle lyckas med att lugna ner arbetarklassen och förhindra att radikaliseringen gick alltför långt innan bourgeoisin var beredd att ta till hårdare metoder.

De reformer som Allende-regimen tvingades till att genomföra under trycket från massorna i början av sin regeringstid var givetvis positiva och ökade massornas vilja att gå vidare. Reformerna var en »biprodukt av den revolutionära klasskampen» (Lenin), inte Allendes goda vilja. Enda möjligheten att gå vidare var att bryta med UP, som fungerade bromsande i kampen. Därför måste revolutionärerna vägra ta ansvar för UP-regimen och arbeta för att avslöja den och ange ett politiskt alternativ.

Vid varje tillfälle måste revolutionärerna »gynna massornas självorganisering ochkampför sina egna behov. I Chile var det revolutionärernas uppgift att propagera och agitera för en arbetar- och bonderegering grundad på de framväxande klassorganen. Dessa klassorgan stod i motsättning till borgarklassen – kort sagt, de och endast de utgjorde grunden för ett politiskt alternativ till UP!

Så och endast så hade det chilenska »experimentet» kunnat sluta i en proletär revo­lution och inte i ett blodigt nederlag.

Detta betyder inte att revolutionärerna inte skulle ha stött UP:s progressiva åtgärder (nationaliseringar osv). Det betyder inte heller att revolutionärerna inte skulle ha för­svarat Allende mot reaktionära kuppförsök. (Jfr Kornilovupproret i Ryssland.) Men varje politiskt stöd till UP var felaktigt. Revolu­tionärerna borde i stället öppet ha propagerat för bildandet av självständiga klassorgan: arbetarråd, bondekommittéer osv, och agi­terat för att all makt skulle gripas av dessa.

Under hela den period i den chilenska klasskampen som öppnades av Allenderegimens tillkomst var det nödvändigt för revolutionärerna att på alla sätt visa arbetarklassen på nödvändigheten av att bryta alla band med bourgeoisin och visa på en revolutionär lösning av kapitalismens kris. Som vi sagt ovan betydde detta politisk kamp mot UP och för en organisering av arbetarklassen och de fattiga bönderna oberoende av bourgeoisin.

Taktiken vid valen i Chile (främst marsvalet -73) måste ses i förhållande till denna politiska kamp. Efter oktoberkrisen -72 samarbetade det chilenska Kommunistpartiet och Allendes Socialistparti öppet med delar av bourgeoisin i form av de militärer som drogs in i regeringen. Tidigare hade UP fått ett stöd av de dominerande delarna av Kristdemokraterna, däremot satt inte repre­sentanter för de dominerande borgerliga partierna i regeringen. Militärens inmarsch i regeringen var ett mycket påtagligt och kon­kret bevis för arbetarmassorna om UP-regeringens oförmåga att bryta med bourgeoisin. Marsvalen till parlamentet var därför ett utomordentlig användbart och viktigt tillfälle för revolutionärerna att inför massorna av­slöja denna regim samt visa på ett politiskt alternativ. Att i det läget rösta på Allende», som FK rekommenderar i efterhand, var förkastligt. Hade exempelvis MIR ställt upp egna kandidater, som förvandlat valkampanjen till en klasstribun för behovet av en arbetarregering byggd på klassens självorganisering och självförsvar, hade detta kunnat få en stor betydelse. I valet hade det varit inopportunt, men de lärdomar som då hade såtts kunde å andra sidan ha blivit avgörande i den kommande klasskonfrontationen.

2. Frankrike

»Kommunist» skriver att FK inte skulle »likt trotskisterna stött Wilson i England eller den franska ’folkfronten’ förra året». (s 38) Därmed demonstrerar Kommunist att man varken förstått vad frågan gäller eller undersökt hur Fjärde Internationalens sektioner agerade.

Låt oss ta det från början.

Frankrike hade under en lång rad av år regerats av gaullistpartiet, som särskilt under de senaste åren fört en konfrontationspolitik gentemot den franska arbetarklassen. Klasskampen skärptes. I detta läge bildade det franska socialistpartiet och kommunistpartiet en »vänsterunion» med ett förhållandevis radikalt program, som de gick till val med. I denna situation spändes förväntningarna hos det franska proletariatet, som fortfaran­de till sin absoluta majoritet trodde på de traditionella arbetarpartierna. Detta visar i sin tur att den franska arbetarklassen fort­farande domineras av parlamentariska illu­sioner.

Vad gjorde då våra kamrater? Jo, givetvis ställde man upp i valet med egna kandidater (tillsammans med en annan »trotskistisk» organisation, Lotte Ouvrière). l sin valkampanj försökte man avslöja »vänsterunionens» illusionsmakeri. Man fick tillsammans två procent av rösterna. Detta i den första valomgången.

I den andra valomgången fördelas enligt den franska valordningen enbart de mandat som inte uppnått majoritet i första valomgången. Det går så till att endast de två kandi­dater som fått högsta röstetalet i första val­omgången äger rätt att ställa upp. Konkret betydde det att endast kandidater från gaullisterna och »vänsterunionen» fanns med i andra valomgången.

Våra kamrater hade alltså endast två alternativ: Valbojkott eller rösta på »vänsterunionen». Man valde det senare. Varför? Berodde det på att man plötsligt stödde »vänsterunionens» politik? Nej, givetvis inte!

Frågan om man ska bojkotta eller inte beror på Vänsterunionens klasskaraktär och på vilken effekt det ena eller andra får på klasskampen. Kommer en seger för Vänsterunionen att ge öppningar för klasskampen eller inte? Vilket alternativ är det bästa för att vi revolutionärer bäst ska nå ut till arbetarna med vår propaganda? Vilket alternativ är det bästa för att skapa gynnsamma för­utsättningar för att avslöja och bekämpa Vänsterunionen och arbetarnas parlamenta­riska illusioner?? Osv, osv.

Det är sådana frågor som måste besvaras innan det kan avgöras hur man konkret bör agera i ett valförfarande. Det kan aldrig av­göras genom en abstrakt hållning att det är felaktigt att »stödja» reformister i val. Enligt våra franska kamrater hade det varit fördel­aktigt för klasskampen om Vänsterunionen kommit till makten. Arbetarklassen skulle ha haft stora förväntningar på »sin» regering som då de inte infriades, snabbare och effektivare än hur många stolta revolutionära proklamationer som helst skulle ha demon­strerat för arbetarklassens majoritet vad Vän­sterunionen var värd. En sådan situation – med den franska arbetarklassen i rörelse -skulle ha varit fördelaktigare för revolutionärerna och arbetarklassen än en gaullistisk regim.

Detta är den ena sidan av saken. Den andra gäller Vänsterunionens karaktär. Varför är det principiellt möjligt att lägga sin röst på (OBS inte stödja!) reformistiska arbetarpartier men inte folkfrontskonstellationer? Det hänger samman med att de social­demokratiska och kommunistiska partierna till historiskt ursprung och klassbas är arbetarpartier. De organiserar stora delar av arbetarklassen, men inte bourgeoisin. Det innebär att partierna av arbetarna också uppfattas som »arbetarpartier» i motsats till de öppet borgerliga partierna. En röst på sådana partier utgör därför en »klassröst» i motsats till en röst på t ex gaullistpartiet. Detta gör det möjligt att »dra upp klasslinjer» i valen, dvs en för arbetarnas massa förståelig »klass mot klass»-linje. Genom att i vissa lägen uppmana till en röst på sådana »arbetarpartier» kan man alltså peka på nödvändigheten av arbe­tarklassens enhet mot bourgeoisin.

En uppmaning till röstning på icke-revolutionära arbetarpartier har alltså två syften: att försöka visa på nödvändigheten av att bryta med bourgeoisin (dra upp klasslinjer) och att försöka skapa gynnsamma förutsättningar för att avslöja dessa arbetar­partier inför arbetarmassorna. Detta är en klassisk leninistisk taktik. (Se Lenins »Radikalismen…» och not l och not 4).

Taktiken kan givetvis inte användas när som helst. I princip bör revolutionärer alltid ställa upp själva i val för att i denna politiserade situation föra ut hela sin politik och för att få en gradmätare på sitt politiska inflytande. Valbojkott är i princip bara ak­tuellt i lägen då »valet är en taskig fälla», d v s då valet har en uppenbar funktion att avbryta en revolutionär process. (T ex i juni -68 i Frankrike.) Uppmaning till röstning på andra »arbetarpartier» är aktuellt i lägen då den egna organisationen inte har möjlighet att ställa upp själv och då en sådan röstning kan få en positiv funktion i klass­kampen.

Här har vi förklaringen till att det är felaktigt att rösta på t ex den svenska socialde­mokratin. Denna har suttit och förvaltat den svenska imperialismen i över 40 år. En röst på socialdemokratin skulle därför inte få några som helst positiva effekter på klass­kampen. Tvärtom skulle det endast uppfattas som ett stöd till den förda politiken oberoende av vilka reservationer vi skulle göra. En sådan röst skulle enbart fungera uppbromsande på klasskampen.

Vpk då? »Kommunist» skriver att vi »rimligen» borde »stött Vänsterpartiet i valet 73». För att komma fram till denna slutsats har »Kommunist» dragit parallellen med Kominterns »arbetarregeringar» (en falsk parallell — se ovan) och påstår att vi »godtyckligt stoppat in» Vänsterpartiet på socialdemokra­tins plats i den proletära enhetsfronten. (FK försöker styrka sin tes att vi skulle anse att Kominterns resolutioner »är allmänt gil­tiga» med undantaget att Vpk ersätter Kominterns socialdemokrati.)

Vi ska göra FK besvikna. Då vi diskuterar möjligheten av olika ageranden i valsammanhang, utgår vi inte alls från Kominterns teser utan från den leninistiska metoden.

Vad gäller eventuell röstning på Vpk, så måste den bestämmas utifrån klasskampens läge och de strömningar som finns i arbetarklassen. Vi avhänder oss inte alls möjligheten av att rösta på Vpk (inte heller socialdemo­kratin för den delen), om förhållandena är sådana att det skulle spela en positiv roll i klasskampen.

När skulle vi i så fall kunna uppmana till röstning på Vpk? Jo, för det första om vi av olika anledningar inte skulle kunna ställa upp själva och för det andra om en röst på Vpk skulle gynna klasskampen. Ett sådant läge skulle uppstå om t ex en radikalisering i arbe­tarklassen åtföljdes av en allt snabbare ström av radikaliserade arbetare till Vpk. I en sådan situation skulle en valbojkott orsaka att man ställde sig utanför radikaliseringsprocessen. I en sådan situation skulle vi kunna uppmana till röstning på Vpk, samtidigt som vi naturligtvis går till hårt angrepp mot Vpk:s politik.

Det var också så våra kamrater i Frankrike agerade i andra valomgången. Samtidigt som man uppmanade till röstning på Vänsterunionen gick man ut i en stor kampanj för att avslöja dess politik och för att försöka visa att Vänsterunionen inte skulle kunna lösa arbetarklassens problem. På detta sätt ställde man sig inte (som FK:s broderorganisation Revolution! som bojkottade — se Not 6) vid sidan av radikaliseringsprocessen, utan kastade sig in i den för att påverka och förändra den. Man agiterade och propa­gerade mot parlamentariska illusioner och påvisade att endast arbetarklassens egen revolutionära kamp skulle kunna leda fram till so­cialismen.

Röstningen på Vänsterunionen motiverade man ungefär så här:

»Ni har fortfarande illusioner om Vänster­unionen. Den kommer inte att lösa era problem. Men vi ska inte förhindra er från att själva — av egen erfarenhet — övertyga er om det. Vi ska inte stå i vägen för detta. Ni får våra röster. Ingen ska efteråt kunna säga att det var vårt fel om Vänsterunionen inte vinner valet och därmed inte kan »genomföra sitt program». Men lägg våra ord på minnet: Vän­sterunionen kommer inte att ge er socialis­men. Den måste ni tillkämpa er med egen kamp.»

Vi anser att FCR:s agerande var riktigt. I den situation av tilltagande radikalisering som i första hand kapitaliserades av Vänsterunionen skulle en valbojkott på ett felaktigt sätt avskärmat FCR från arbetarklassen. (Hur är det FK? Ska man vara sekteristisk gente­mot arbetarklassen?) Vi är också övertygade om att FCR med denna taktik också på bästa sätt lagt grunden till att effektivt kunna avslöja Vänsterunionen.

3. Storbritannien

Här kan vi vara kortfattade eftersom principerna för valagerande i stort sett har behandlats i föregående avsnitt.

Vår brittiska sektion IMG ställde upp med egna kandidater i en del av valdistrikten. I de övriga distrikten uppmanade man till röstning på de övriga vänstergrupperna (Revolutionary Workers Party och två maoistiska grupper) och först i tredje hand, där inga »revolutionära kandidater» ställde upp upp­manade man till röstning på Labour.

Enhetstaktiken – en abstrakt dogm?

»Kommunist» säger att vi ser Kominterns teser om den proletära enhetsfronten som »generellt riktiga». Detta är egentligen så dumt att det är onödigt att argumentera mot det. Vi skulle ha ansett det betydligt mer intressant om »Kommunist» försökt sig på en konkret polemik mot det vi skrivit i ämnet i stället för att tillskriva oss uppfattningar som endast existerar i FK:s föreställningsvärld. Man bör lägga märke till att »Kommunist» i sin kritik av vår »enhetsfronttaktik» inte har försökt underbygga sina resonemang med ett enda citat från någon av våra publikationer. Därför är också »Kommu­nists» kritik fullständigt i det blå. Svammel är rätta ordet!

Vi har därför ingen anledning att här i detalj utreda frågan om hur vi ser på enhetsfronttaktikens användning i dag, dess strate­giska betydelse osv. Dessa frågor diskuteras i t ex »Söndrade vi stå, enade vi falla» (r-broschyren) och så länge FK inte försökt tillbakavisa oss i sak har vi ingen anledning att gå i svaromål.

När vi använder oss av enhetsfronttaktiken försöker vi tillämpa den metod som ligger till grund för Kominterns enhetsfronttaktik och inte teserna som sådana. Och metoden är generell. Enhetstaktiken som metod är lika gam­mal som marxismen. Det enda som är speciellt med Kominterns teser från 1922 är att det är första gången som enhetsfronttaktiken behandlas på ett systematiskt sätt. All enhetsfronttaktiken som metod (inte som abstrakt dogm) fortfarande är användbar skulle vi kunna ge otaliga exempel på. Låt oss bara erinraom att den i Frankrike både visatsig kunna gynna uppkomsten av breda och kraftfulla mobiliseringar och bli ett effektivt vapen i kampen mot speciellt franska kommunistpartiet. (Kampen mot Debré-lagen, förbudet mot Ligue Communiste, Chilerörelsen, kampen mot fascismen, solidaritetsarbetet för vikti­ga arbetarstrider osv. ) En värdering avdessa erfarenheter från FK skulle vara önsk­värd.

Men låt oss granska FK:s egen syn på enhetsfronttaktiken som den framställs i »Kommunist».

Förbundet Kommunist och enhetstaktiken

Vi har ovan redan påpekat att FK byg­ger sin »enhetsfronttaktik» på ett felaktigt offensiv/defensiv-resonemang och att detta har parats med en allmänt oklar hållning till borgerliga partier och rörelser. I det här avsnittet ska vi ge exempel på hur FK:s centrism också satt sina spår i den »kon­kreta» delen av FK-artikeln, d v s då man diskuterar enhetsfronttaktikens tillämpning.

Enhetsfronttaktiken är en metod för att dra in maximalt antal individer i aktioner riktade mot olika yttringar av kapitalismen och för olika mer eller mindre långtgående mål. För att kunna dra med de reformistiska arbetarna i kampen, förhandlade Lenin och Komintern på sin tid med allsköns arbetarförrädare, bl a ledningen för den tyska socialdemokratin, Rosa Luxemburgs och Karl Liebknechts mördare. Man lät således inte politiken bestämmas utifrån moraliska värderingar. Tvärtom avvisade man uttryckligen »moraliserande» i politiken.

Målsättningen med enhetsfronttaktiken var inte att »sluta upp bakom reformisternas politik» utan att bryta igenom socialdemo­kratins försvarsmur och komma i kontakt med de av socialdemokratin influerade arbe­tarmassorna för att dra med dem i olika aktioner. Komintern var övertygat om att kommunisterna i kraft av sin riktiga politik hade allt att vinna på ett sådant agerande medan socialdemokratin hade allt att förlora (under förutsättning att kommunisterna upprätthöll sin politiska självständighet).

Vi menar att detta är giltigt i princip även i dag och kommer att vara giltigt så länge som arbetarklassen är politiskt upp­splittrad. Därför får man inte uppställa mo­raliska värderingar mot enhetsfronttaktiken. Men det gör FK! Hör bara:

»Första maj är inte något avskilt från vår övriga praktik. En enhet första maj måste bygga på en enhet i klasskampen. Därför är det självklart att vi aldrig kan ha enhet på Vpk s politik. l maj måste avspegla vår offensiva kamp för en ny, kämpande arbetarrörelse. Vänsterpartiet är ett av hind­ren för denna kamp. Hur skulle det gå att skapa en manifestation för den självstän­diga arbetarkampen och arbetarmakten med vänsterpartisten Rantatalo som sprang benen av sig för att bryta strejken i Malmfälten efter det lokala avtalet? Eller med de vänsterpartister i Hamnarbetarförbundets ledning som var drivande för att övertidsblockaden i mars skulle hävas, för att få komma till förhandlingsbordet trots att arbetsköparna inte hade givit ett enda bud?» (s 37)

Sättet att resonera är inte leninistiskt utan liknar Kominterns under dess sekteristiska »tredje period» 1928-34. Den period då socialdemokratin betecknades som »socialfascistisk» . Då kunde man inte »ena sig» med »socialfascisterna» som förrådde kampen, utan enbart med enskilda socialdemokrater och ev lokala avdelningar. Allt detta under parollen »enhetsfront underifrån».

»Vi avvisar enhet med arbetarbyråkratin i Vpk», säger FK. Med detta har organisatio­nen avslöjat att den inte förstått ett smack av syftet med enhetsfronttaktiken. Om det vore så att vi bara genom att appellera direkt till de Vpk-sympatiserande arbetarna kunde få dem att ställa upp bakom våra fanor och banderoller, då skulle det inte vara något problem. Då vore överhuvudtaget inte enhetsfronttaktiken aktuell längre. Ty det be­tyder att arbetarna i praktiken redan brutit med Vpk. Enhetsfronttaktiken är användbar innan detta stadium nåtts och är ett av med­len för att komma dit. FK avvisar genom sina moralkakor denna taktik.

FK brukar tala om att man inte får vara »sekteristisk gentemot arbetarna». Detta är riktigt. Men om man är sekteristisk gentemot de organisationer som arbetarna betraktar som sina, då är man också sekteristisk gent­emot dessa arbetare. Och att avvisa enhetsfronttaktikens användning gentemot Vpk är just inte något annat än ett uttryck för en sådan felaktig sekterism. (Obs. vi förespråkar inte politiska eftergifter gentemot Vpk och andra organisationer.)

Om man menar allvar med försöken att vinna bredare skikt av Vpk-are för en kommunistisk politik, då är det felaktigt att redan från början ställa Vpk-byråkratin åt sidan, att försöka gå förti denna. För att nå Vpk:s baskader på ett effektivt sätt räcker det inte med att appellera direkt till basen utan man måste också utnyttja möjligheterna att gå omvägen via ledningen. Det är en av enhetsfronttaktikens grundläggande sanningar.

FK talar om »enhet i klasskampen» som en nödvändig grund för första maj-agerande. Men en l maj-demonstration blir inte en »enhet i Klasskampen» bara därför att man organisatoriskt avskiljer sig från »Vpk-byråkratin» och genom att ställa upp paroller om »självständig arbetarkamp». Det enda man demonstrerar är en ytterligt naiv uppfattning av vad »enhet i klass­kampen» är för något och särskilt hur man uppnår en sådan. Det enda resultatet av en sådan politik är att den försvårar ansträng­ningarna att vinna Vpk:s bas för en klasskampspolitik. De arbetare som fortfarande sympatiserar med Vpk kommer bara att gå tillsammans med Vpk-byråkratin i stället och utan att konfronteras med revolutionärer och en revolutionär politik. Dessutom kom­mer arbetare som har svårt att ta ställning mellan de olika tågen att bara stanna hemma eller stå och titta på. Gynnar detta »skapan­det av en revolutionär, kämpande arbetarrö­relse»?

»Kommunist» vill inte ha enhet »på Vpk:s politik». Varken första maj eller någon annan dag. Vpk:s politik är klassamarbete, parlamen­tarisk kretinism och inget annat. Det är inte heller detta enhetstaktiken gäller, varken Första maj eller någon annan dag. FK:s argument är av samma »kvalitet» som r:s före den senaste »vändningen» då r försökte avvisa enhetsfronttaktiken i princip.

En aktionsenhet är något helt annat än en enhet kring ett visst partis politik. Vi trodde att dettavar elementärt. En enhetsdemonstration eller någon annan form av aktionsenhet är en enhet i handling i en viss fråga (eller flera frågor) vid en viss tidpunkt. Att demonstrera tillsammans med Vpk med bibehållen självständighet (t ex med egen kolonn) innebär inte alls att man »enat sig på Vpk:s politik».

Låt oss t ex se på årets Första majdemonstration i Stockholm. Där inbjöd Vpk till en demonstration på en plattform kring paroller mot kapitalismen, klassamarbetet, imperialismen och för socialismen. Är detta det verkliga innehållet i Vpk:s politik, då tycker vi att Vpk:s politik inte är så pjåkig. / praktiken står ju inte Vpk för dessa paroller ens. Ska vi då avvisa enhet med Vpk i en sådan demonstration genom att säga att parollerna är felaktiga? Nej, givetvis inte. I stället säger vi »utmärkt, låt oss demonstrera tillsammans för dessa saker» och sedan kom­mer vi – genom att ge dessa paroller ett konkret innehåll och genom att avslöja Vpk i praktiken – att visa vad Vpk står för.

Varje enhetsinitiativ, t ex en Första majdemonstration, måste ses i relation till klass­kampen. Detta säger också »Kommunist». Men i praktiken propagerar FK för en linje som innebär att t ex Första maj åtskiljs från den dagliga praktiken. Ty ett av syftena med att initiera enhetsdemonstrationer är att un­derlätta upprättandet av aktionsenheter i andra sammanhang (på arbetsplatser, i solidaritetsarbete etc.)

Låt oss t ex förutsätta att vi Första maj demonstrerat tillsammans med Vpk kring en viss acceptabel minimiplattform. Under den­na förutsättning är det lättare att argumentera med Vpk:arna på arbetsplatserna. I prin­cip kan man resonera på följande sätt: »Första maj demonstrerade vi tillsammans mot kapitalismen och klassamarbetet…osv, osv. Vi borde inte nöja oss med detta. Vi borde göra något på den här arbetsplatsen också. Här finns ju mycket som vi borde göra något åt. Osv, osv.»

Vpk:arna har givetvis svårare att neka samarbete under dessa förutsättningar än om vi tidigare har intagit en sekteristisk ståndpunkt och vägrat aktionsenheter. På detta sätt underlättas vårt arbete att få till stånd rörelser. Dessutom ökar våra möjligheter att vinna Vpkare för vår politik liksom att av­slöja Vpk:s.

Så bör man använda enhetstaktiken.

Men FK resonerar inte på detta sätt. Att demonstrera tillsammans med Vpk Första maj innebär ju att »ha enhet på Vpk:s politik», säger man och det vill FK givetvis inte veta av. Därför ställer FK upp en hel räcka med paroller som man försöker tvinga på alla and­ra och hoppas därmed att Vpk och »småborgarvänstern» ska vägra att ställa upp bakom dessa paroller. På detta sätt tror man att man »avskiljt sig» på ett effektivt sätt. I verklighe­ten har man dock bara hjälpt byråkraterna i Vpk att behålla kontrollen över sina medlem­mar och sympatisörer. Både Vpk-byråkrater­na och FK är nöjda och belåtna, de förra därför att de slipper konfronteras med revolutionärerna. Resultatet blir att kampen för att undanröja hindret Vpk försvåras.

FK kan tänka sig enhet med lokala Vpk-avdelningar säger man. Men »den kan endast byggas genom att vi tvingar över de lokala Vpk:arna på en revolutionär politik», (s 37. Varför inte kräva ritt dessa Vpkare går in i FK först???)

Detta är återigen ett argument som skulle ha kunnat hämtas från Kominterns tredje period. »Enhetsfront underifrån» kallade man det då. Denna politik var felaktig då och den är det fortfarande. Tror FK att det är möjligt att skapa enhet inom arbetarklassen på klasskampens grund på detta sätt? Tror FK att denna metod överhuvudtaget är ett effektivt medel att vinna Vpk:are för en revo­lutionär politik?

Om FK tror det, då ger vi inte mycket för FK:s uppfattning av vad »enhet i klasskampen», »revolutionär politik» osv egentligen innebär. Att ställa upp bakom FK:s arbetarmaktsparoller första maj förpliktigat nämligen inte till mycket mer än att ställa upp bakom Vpk:s huvudparoller (se ovan). Däremot är det ett utomordentligt exempel på sekterism. (Not 7)

Dessutom är »Kommunists» sätt att reso­nera idealistiskt. Det är genom att tvinga in Vpk-ledningen (på lokal och central nivå) i gemensamma aktioner på något så när accep­tabla plattformar (d v s i både objektiv och för Vpk:s del subjektiv mening) som vi verkligen kan skapa förutsättningar för att vinna Vpk:s bas för en revolutionär politik. Genom att visa på nödvändigheten av bred kampenhet kring arbetarklassens objektiva behov och genom att ta praktiska initiativ i denna riktning kan vi övertyga Vpk:s bas (och andra ar­betare) om vår politiks förträfflighet och Vpk:s ruttenhet.

FK och den proletära demokratin

Enhetstaktiken bygger på principen om enhet i handling med bibehållen politisk och organisatorisk självständighet för de deltagande politiska strömningarna.

Detta är inte någon obetydlig fråga, utan den har strategisk betydelse. Syftet är att skapa en förståelse för och en praktisk erfarenhet av proletär demokrati, något som inte minst är av oerhörd vikt under den proletära diktaturen, dvs under uppbygget av socialismen.

Det är bl a av denna anledning som vi bekämpar den maoistiska principen om maximiplattformar, som förbjuder deltagande politiska strömningar att gå utöver vad som står i plattformen. Mot detta ställer vi enhetsplattformar av »minimikaraktär», dvs plattformar som utgör den grund på vilken enheten vilar, men tillåter de deltagande politiska strömningarna att upprätthålla sin självständighet och gå utöver plattformen (men givetvis inte bryta mot plattformen). Detta brukar vi beteckna tendensfrihet.

FK brukar vanligen erkänna tendensfriheten, men då vi läser Kommunists artikel undrar vi om FK egentligen förstått varför tendensfriheten är så betydelsefull (Not 8)

Å ena sidan säger man sig vara emot maximiplattforrnar och för tendensfrihet.

Å andra sidan är man i praktiken inte speciellt angelägen att slåss för detta.

Detta kan vi bäst demonstrera genom att ta upp FK:s syn på solidaritetsarbetet.

1. Solidaritet med kampen i Italien

»Kommunist» understryker vikten av att solidarisera sig med arbetarkampen och att demonstrera för frigivande av alla politiska fångar. Om det senare skriver man:

»Massiv mobilisering kring detta krav är av stor betydelse. Därför kan det vara nödvändigt med maximiplattformar, d v s att avstå från tendensfrihet. En så­dan maximiplattform måste givetvis ge utrymme för att föra fram den proletära internationalismens nödvändighet.» (s 37)

Detta är rena rama gallimatiasen. För det första inställer sig genast frågan varför det plötsligt i denna fråga kan vara »nödvändigt» att avstå från tendensfriheten, då det inte gäller Chile, Indokina osv. För det andra varför kräver »Kommunist» samtidigt rätten att föra fram »den proletära internationalismens nödvändighet»? Står inte kravet på »massiv mobilisering» (som sägs kräva maximiplattform) i motsättning till kravet på att den proletära internationalismen ska få föras fram? Just detta brukar ju vara något som »småborgarvänstern» vill utestänga från sina demonstrationer. (Se t ex DFFG:s Vietnam-demonstrationer.) Nej, »Kommunists» resonemang är ohållbart. Även i detta samman­hang bör vi slåss för tendensfrihet. Det skul­le t ex vara möjligt att i en sådan demonstra­tion bygga enheten kring t ex frigivande av de politiska fångarna samtidigt som tendens­friheten garanterar rätten att föra fram t ex den proletära internationalismen. Så bör en massiv solidaritetsrörelse byggas upp.

2. Solidaritetsarbetet för Indokinas folk

FK vägrar delta i »borgerligt-demokratiska humanitetsdemonstrationer typ DFFG:s». Detta motiveras med två argument:

För det första därför att DFFG »vägrar tendensfrihet» och »går mot alla försök att föra in den proletära internationalismen» (jfr ovan). För det andra därför att DFFG »söker enhet med socialdemokratin».

Sedan skriver »Kommunist»: »Det sista är i sig tillräckligt för att omöjliggöra enhet, solidaritetsdemonstrationer får aldrig bygga på enhet med SAP…» (s 37)

Lägg märke till att »Kommunist» gör en demagogisk fint. Att DFFG söker enhet med SAP är inte samma sak som att DFFG:s demonstrationer bygger på enhet med SAP. Att DFFG söker enhet med SAP (på SAP:s vill­kor) borde ju i stället för att vara ett argu­ment mot att befatta sig med DFFG:s demon­strationer, vara ett argument för att söka en­het med DFFG for att vrida organisationen från SAP. »Kommunist» tänker emellertid inte så långt. I stället moraliserar man över DFFG:s opportunism.

På samma sätt är argumentet att FK inte kan demonstrera tillsammans med DFFG därför att organisationen vägrar tendensfrihet felaktigt. Om »Kommunist» resonerat logiskt, borde man istället skrivit att det är nödvändigt att ta upp kampen för att tvinga DFFG att acceptera tendensfrihet.

»Kommunists» argument visar sig således enbart vara defaitistiska och innebära en kapitulation inför de politiska uppgifter som den revolutionära rörelsen står inför. I stället för att gå i närkamp med DFFG för en riktig politik, uppmanar »Kommunist» till en sekteristisk passivitet.

Men inte nog med det. Några rader läng­re ner skriver an att om kampen i Indo­kina skärps, kan »enhet med småborgarvänstern» tänkas, men endast om SAP hålls utanför och rätten att föra fram den prole­tära internationalismen tryggas».

Lägg märke till att man här ställer sam­ma krav på demonstrationens utformning som ovan (när det gäller socialdemokratin och den proletära internationalismen). I sådana lägen ska man alltså ta upp kampen för det man tidigare inte ansåg det värt besväret att försöka ens. Snacka om kortsynt politik. Hur inbillar sig FK att man då kampen i Indokina skärps, plötsligt ska kunna tvinga DFFG till att acceptera en riktig enhetsfrontssyn? Just detta, att FK under nuvarande förhållanden frivilligt avstår från att slåss för en riktig inriktning på aktionsenheter försvårar skapandet av sådana i framtiden då även DFFG skulle vara villiga att acceptera dem. Resultatet av FK:s inställning blir troligen att DFFG i en sådan situation blir ännu ivrigare att söka enhet med socialdemokratin. Detta underlättas av att DFFG inte nu utsätts for påtryckningar från «vänster«. FK:s moraliserande inställning till DFFG underlättar för DFFG:s ledning att ostört driva sin flirt med socialdemokratin.

En riktig linje gentemot DFFG måste vara principfast. Man måste ständigt framhålla nödvändigheten av att inte underordna sig socialdemokratin och ständigt slåss för tendensfriheten i demonstrationer och andra aktionsenheter. Detta både i propaganda och om så styrkeförhållandena tillåter i praktisk handling. Därför är RMF alltid i princip berett att delta i Indokinademonstrationer tillsammans med DFFG och andra organisationer om minimiplattformen är acceptabel och med bibehållen politisk självständighet (tendensfrihet). (Not 9)

Avslutning

»Enhetstaktik är inget mystiskt» skriver »Kommunist» i början av sin artikel. Vi instämmer! Men inte får man det intrycket då man läser »Kommunist».

För att reda ut frågeställningarna har vi tvingats skriva en förhållandevis lång artikel. Ändå har vi inte behandlat alla aspekter av enhetsfronttaktiken utan har försökt koncentrera oss på de frågor av mer principiell natur, som aktualiseras av »Kommunist».

Vi hoppas som vanligt att FK ska ta sig samman och försöka sig på en seriös polemik. Det är inte utan att man börjar misstänka att FK är fullständigt oförmöget till detta. Hittills har FK:s »teoretiska kamp» mot oss till 99 procent bestått i en allmänt grinig hållning och en överlägsen attityd, som är ovärdig kommunister. Någon konkret polemik mot några av våra »provokationer» mot FK har vi i skrivande stund inte sett röken av. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge – säger ordspråket.

30.5 74 Martin Fahlgren

  1. NOTER

1.I sammanhanget försöker Kommunist göra sig lustig över att vi inte är »det minsta konsekventa»:

»När hörde vi dem tala om enhetsfront med socialdemokratin eller stöd åt ’arbetarregeringen’? RMF har helt godtyckligt stoppat in Vänsterpartiet på socialdemokratins plats i den proletära enhetsfronten. Men inte ens här är RMF konsekvent. I så fall borde det ju rimligtvis stött Vänsterpartiet i valet -73»

Har då inte FK fattat ett skvatt? Vi kommer aldrig att ge politiskt stöd åt någon annan regering än en verklig arbetarregering, d v s i den meningen vi diskuterar i texten. Däremot kan vi mycket väl tänka oss taktiska röstningar på både Vpk och SAP. Men då är det fråga om en kampmetod mot dessa partier. Det »stöd» man ger till dessa partier är då av samma typ »som repet stödjer den hängde» (Lenin). För en diskussion av dessa problem, se avsnittet om val till parlamentet.

2. Motsägelserna fullbordas om vi jämför med ledaren i samma nummer av »Kommunist». Där läser vi:

»Den rörelse vi i dag kan skönja har en helt annan karaktär. Den är framför allt defensiv, en försvarskamp.» (Kommunist s 3)

Minst sagt halsbrytande manövrer vi förses med i FK:s teoretiska organ.

3. l det här sammanhanget kan det också vara lärorikt att studera Trotskijs hållning till den spanska folkfronten under andra hälften av 30-talet. Problemet liknade det i Ryssland 1917. Folkfronten utsattes för angrepp från fascister (Franco). Så här framställde Trotskij revolutionärernas hållning till folkfrontsregeringen:

»Vi kan och måste försvara den borgerliga demokratin, inte med borgerligt demokratiska medel, utan med klasskampens metod som i sin tur banar väg för ersättandet av den borgerliga demokratin med proletariatets diktatur. Detta betyder särskilt att under det att vi försvarar den borgerliga demokratin, tom med vapnen i hand, tar proletariatets parti inte ansvar för den borgerliga demokratin, inträder inte i regeringen, utan upprätthåller full kritikfrihet och handlingsfrihet gentemot alla partier i Folkfronten och förbereder på detta sätt störtandet av den borgerliga demokratin i nästa stadium.

Varje annan politik är ett kriminellt och hopplöst försök att använda arbetarnas blod som cement för att hålla samman en borgerlig demokrati som oundvikligen är dömd till att kollapsa oberoende av den omedelbara utgången av inbördeskriget.» (Trotsky: The Spanish Revolution 1931-39. s 257)

Historien har inget egenvärde. Vi studerar den för att lära av den. Vi kan inte använda historien som ett uppslagsverk, där vi finner svaren på alla frågor, men däremot kan vi få anvisningar om på vilket håll vi ska söka svaren. l de fall där arbetarpartier resonerat på FK:s sätt har resultatet blivit kontrarevolutionens seger, som arbetarklassen dyrt fått betala med sitt blod. Det spelar här ingen roll att FK, liksom sin centristiska föregångare spanska POUM, intar en »vänsterhållning» till folkfronter av olika slag – i praktiken kommer de likafullt att fungera som folkfronternas flankskydd till vänster i stället för att fungera som ett klart alternativ till folkfronten. (Se avsnittet om Chile, som är ett aktuellt exempel.)

4. I det här sammanhanget kan det vara lärorikt att studera hur Komintern såg på block med delar av bourgeoisin. I Frankrike 1922 hade det bildats ett »vänsterblock» bestående av reformister och borgerliga partier. Komintern gav stränga direktiv om att denna valkombination måste bekämpas. Låt oss citera några avsnitt om detta från Kominterns exekutiv:

»26. Reformisterna-avvikarna är ’vänsterblockets’ agentur inom arbetarklassen. Deras framgångar kommer att bli större, ju mindre arbetarklassen som helhet fångas av idén av och praktiken av enhetsfronten mot bourgeoisin. Arbetarskikt som förvirrats av kriget och revolutionens dröjsmål, kan våga sig på att stödja ’vänsterblocket i tron att de därigenom inte riskerar någonting eller att de inte ser någon annan väg för närvarande.

27. En av de mest tillförlitliga metoderna för att inom arbetarklassen bekämpa stämningar för och idéerna om ’vänsterblocket’, d v s ett block mellan arbetarna och en viss del av bourgeoisin mot en annan del av bourgeoisin, är att ihärdigt och beslutsamt främja idén om ett block mellan alla delar av arbetarklassen mot hela bourgeoisin.

32. Den ovannämnda politiken förutsätter naturligtvis fullständigt organisatoriskt oberoende, ideologisk klarhet och revolutionär fasthet hos det kommunistiska partiet självt.

Det skulle således t ex vara omöjligt att med fullkomlig framgång föra en politik med syfte att göra idén om ’vänsterblocket’ förhatlig bland arbetarklassen, om det i våra partiled finns anhängare till detta ’vänsterblock’ som är fräcka nog att försvara detta bourgeoisins uppgjorda program. En ovillkorlig och skoningslös uteslutning till vanheder för dem som talar för ’vänsterblocket’ är en självklarhet för Kommunistpartiet. Detta kommer att befria vår politik frän alla tvetydiga och oklara element; detta kommer att dra till sig uppmärksamheten från de avancerade arbetarna om frågan om ’vänsterblockets’ akuta karaktär och kommer att visa att Kommunistpartiet inte leker med frågor som äventyrar proletariatets revolutionära aktionsenhet mot bourgeoisin.» (Den proletära enhetsfronten s 31-33)

5. FK:s vacklan återspeglas också i deras beskrivning av El Teniente-strejken. »De (trotskisterna) vägrade Allende stöd (och stödde tom rent reaktionära aktioner mot honom, t ex den av tjänstemän dominerade och av kristdemokraterna understödda strejken vid koppargruvan El Teniente.)» (s 38)

Hur blåögd får man egentligen bli? Har FK aldrig reflekterat över varför borgarpressen t e x särskilt i början ganska friskt stödde den stora gruvstrejken i de svenska malmfälten 69-70 eller varför Expressen »stödde» Hamnarbetarförbundet i vår? Vad kan det bero på?

El Teniente-strejken började med att 13000 gruvarbetare gick i strejk för att försvara den glidande löneskala de redan hade tillkämpat sig, men som regeringen nu ville avlägsna med argument om nationens ekonomi. etc. Regeringen försökte till en början bagatellisera strejkens omfattning genom att påstå att »majoriteten av arbetarna gått till­baka till arbetet» osv och att det enbart var »tjänstemän» som fortsatte .den.

Men strejken fortsatte. Då började UP beteckna strejken som reaktionär och t o m »fascistisk». Är det så underligt att reaktionen i detta läge såg sin chans att utnyttja strejken och att de då började stödja den?

En fråga till FK: Vem bar skulden till att strejken blev ett vapen i reaktionens händer? Arbetarna eller Unidad Popular-regeringen?

6. l årets presidentval gjorde Revolution! dock helt om och röstade på Vänsterunionens kandidat Mitterrand. Nu plötsligt »gynnade det klasskampen» om Vänsterunionen vann valet. Hur detta går ihop, det förklarar inte Revolution! Det var snarare mer tvivelaktigt att rösta på Mitterand i årets val än på vänsterunionen förra året eftersom Mitterrands valprogram i år låg åtskilliga grader till höger om vänsterunionens 1973.

7. FK:s arbetarkommittéer organiseras också efter modellen »enhetsfront underifrån». På arbetsplatserna arbetar FK huvudsakligen genom dessa, medan organisationen FK oftast inte alls framträder, l stället möter vi »Röda Elverksgruppen», »Volvo-gruppen» osv.

RMF:are är inte speciellt välkomna i dessa grupper. Helst ser FK att vi står utanför om vi inte accepterar FK:s syn på dessa gruppers inriktning.

l samband med den av FK organiserade »Arbetarkonferensen» visade det sig tydligt. Samtliga RMF:are som anmält sig till denna, och som FK kunde identifiera, blev tillsända brev, där de avkrävdes »självkritik» på RMF:s kritik av FK:s taktik på arbetsplatserna och speciellt synen på »arbetarkommittéerna». Att det inte stod ett enda ord om att man måste acceptera huvuddragen i FK :s »arbetsplatspolitik» i den offentliga inbjudan till konferensen glömdes hastigt och lustigt, då FK upptäckte att man troligen skulle fä en revolutionär opposition på konferensen. Så därför beslöt man att utestänga RMF:arna.

8. Denna misstanke förstärks när man drar sig till minnes FK:s nonchalanta inställning till kampen för proletär demokrati i arbetarstaterna (speciellt Kina). Se föregående nummer av Fl.

9.»Kommunist» kritiserar också RMF:s Göteborgsavdelning för att den deltog i en IB-demonstration förra året »helt på småborgarnas villkor» och »skrev t o m under deras flygblad med krav på fempartiutredning». För en gångs skull har »Kommunist» rätt! Det var ett opportunistiskt agerande. Det är väl också den enda kritik som är välbefogad i Kommunists artikel. Men vi anser ändå att det är bättre att riskera sådana opportunistiska felsteg, än att ställa sig vid sidan av och enbart kommentera »småborgarvänsterns» aktioner, som FK gör i 99 fall av 100.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1974

Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar

Sedan 9:e Världskongressen (3:e kongressen efter Återföreningen) har diskussionen inom 4:e Internationalen utvidgats och fördjupats. Efter att ursprungligen ha uppstått kring frågan om den väpnade kampens plats i den revolutionära politiken för Latinamerika, har den nu spridits till frågan om förhållandet mellan väpnad kamp och revolutionär masskamp i förrevolutionära och revolutionära situationer i allmänhet, den nuvarande inriktningen mot uppbygget av revolutionära partier i det kapitalistiska Europa, värderingen av den nuvarande perioden och våra uppgifter såsom dessa framställs i 9:e Världskongressens politiska resolution. Medan vi besvarar såväl de argument kamrat Hansen utvecklar i sitt dokument In Defense of the Leninist Strategy of Party-Building (Till försvar av den leninistiska strategin för partibygget) som minoritetens argument i dokumentet till IEC-mötet i december 1972, Argentina och Bolivia – Ett bokslut, skall vi försöka klargöra vad som, enligt vår åsikt, är de nuvarande meningsskillnadernas innehåll och ursprung.

Läs hela Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar

Inledning: Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar

Följande inledning skrevs av Martin Fahlgren inför publiceringen av Ernest Mandels (E. Germain) Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar inför publicering på Marxistarkiv år 2007.

Inledning

Vid 4:e Internationalens 9:e världskongress 1969 antogs en inriktning mot gerillakrigföring i Latinamerika (se Den revolutionära vägen för Latinamerika som förutom resolutionen om Latinamerika innehåller ytterligare texter om detta). Denna inriktning innebar att man övergav den traditionella trotskistiska strategin som byggde på masskamp i stället för gerillakamp. Det är därför inte så underligt att denna fråga blev mycket debatterad i 4:e Internationalen. ”xxx Argentina och Bolivia – Ett bokslut” är ett av de viktigaste inläggen i denna diskussion. Kring detta dokument samlades oppositionen, ”minoriteten”, mot den förda linjen.

E. Germains (=Ernest Mandel) Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar är ett försök att försvara majoritetslinjen. En noggrann läsning visar dock att Mandel är på reträtt när det gäller huvudfrågan, gerillainriktningen (däremot plockar han en hel del poäng när det gäller andra frågor) och debatten i 4:e Internationalen slutade med att oppositionen mot gerillalinjen i det stora hela vann, åtminstone såtillvida att gerillainriktningen till övergavs. Idag torde de ”trotskister” f ö vara överens om att oppositionen i det stora hela hade rätt.

(Samtidigt med detta dokument publicerar vi minoritetsdokumentet Argentina och Bolivia – Ett bokslut)

6 maj 2007 Martin Fahlgren

Läs hela Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar

Klassmedvetenhet och det leninistiska partiet

Varför är arbetarklassen beredd att ta strid vid vissa tillfällen men undviker att göra det vid andra? Vad är det som styr tanken och handlingen? Frågan är lika aktuell nu som på 1800-talet när arbetarrörelsen kom till.

Ernest Mandel redogör i ett tal han höll, vid ett offentligt möte i London, som organiserades av International Marxist Group Fjärde Internationalens dåvarande sektion i England på hundraårs- dagen av Vladimir Lenins födelse den 22 april 1970, att grunden för klassmedvetenhet – tanken – är att söka i den reella existensen men att handlingen – partiet – är en politisk fråga. Han förklarar hur.

Översättning, inledning och noter Per-Erik Wentus.

Läs hela artikeln.

Klassmedvetenhet och det leninistiska partiet

Hundraårsdagen av Lenins födelse firades igår, den firas idag och den kommer att firas i morgon, på många håll i världen. Men det sker med tillställningar som är oss främmande för att inte säga motbjudande. De har – för att citera våra franska kamrater i Communiste League – tänt böneljus intill en mäktig revolutionär för att beveka den existerande makten. Med andra ord de önskar förklara sig; titta kvarlevorna vi ställer till beskådande är, när allt kommer omkring, kvarlevor av en väldigt trevlig person, socialisten som trodde på den gradvisa politiken och på den parlamen- tariska vägen. För att sedan å hans vägnar med ett ‘men ursäkta mig’ lägga ut texten, att han inte var så usel som borgerliga historiker velat måla honom. Och därefter fortast möjligt släcka, ty även i ett flämtande ljussken är denne store revolutionärs kvarlevor en aning generande för dem och för deras politiska målsättning. Den vi känner – från majdagarna i Frankrike och från andra håll i världen – den fredliga samexistensen

Vi tror inte det är möjligt att fira Lenins födelsedag med spektakel och samtidigt vara honom värdig. Vad Lenin förtjänar är inga stearinljus utan verklighetens flammor; revolutionära flammor. Det enda sättet att leva, och visa respekt för vad Lenin gjort mänskligheten, är att vara revolutionär. Och Lenin hade detta gemensamt med Marx, han begrep det nödvändiga i att förena teori och praktik på en förhöjd nivå; en revolutionerande teori och en revolutionär praktik.

Så istället för att ikväll uppvigla er med vad ni redan vet – Lenins imperialismteori och hans stats- och revolutionssyn – ska jag uppehålla mig vid hans överlag viktigaste bidrag till Marx teori. Bidraget som i själva verket kom att avslöja glapp, ja några outvecklade sidor hos Marx och Engels.

Jag ska försöka hålla andemeningen och analysen på ett något högre plan än vad som vanligtvis brukas i debatten kring teorin om den revolutionära organisationen. En debatt som pågår sextio år efter Vad bör göras skrevs och som antagligen kommer att fortgå under många år. Jag hoppas jag gör Lenins praktik begriplig ifall jag inriktar mig på vad som kunde kallas teorins rötter. Ty idag kan Lenins praktiska verksamhet begripas om den betraktas utifrån den ryska revolutionen; utifrån den Tredje Internationalen; utifrån de revolutionära rörelser som uppstod efter att den ryska arbetarstaten urartat; och utifrån revolutionärt marxistiska organisationer utanför sovjetbyråkratins grepp, som vår. Kontinuiteten i detta är organisationsteorins kontinuitet.

Läs hela artikeln.

Översättningen är gjord från pamfletten: Ernest Mandel. Class consiusness and the Leninist Party. Colombo: Spark Publications, 1971. Översättningen är gjord 1982. Cirka 25 år senare publicerat av Marxistarkiv.

Om leninismen

Den leninistiska organisationsteorins aktualitet

En allvarlig diskussion om den leninistiska organisationsteorins historiska betydelse och aktualitet är endast möjlig om man fastställer denna teoris exakta ställning i marxismens historia – eller närmare bestämt, i den historiska process där marxismen framträder och utvecklas. Som varje annan process måste denna reduceras till sina inre motsättningar genom det nära inbördes förhållandet mellan teorins utveckling och utvecklingen av den egentliga klasskampen.

Sedd på detta sätt blir den leninistiska organisationsteorin till en dialektisk enhet med tre element: en teori om revolutionens aktualitet i de underutvecklade länderna under den imperialistiska tidsåldern (vilken senare vidgades till att gälla hela världen under en tidsålder av allmän kris för kapitalismen); en teori om den osammanhängande och motsägelsefulla utvecklingen av det proletära klassmedvetandet och av dess viktigaste nivåer, vilka bör skiljas från varandra; och en teori om det grundläggande i marxistisk teori och dess specifika förhållande till vetenskap å ena sidan och till proletär klasskamp å den andra.

Läs hela boken. Ursprungligen publicerad i Röda Häften nr 10, 1971.

Apropå organisationsfrågan: Lenin och Rosa Luxemburg

”Frågan om organisationen av ett revolutionärt parti kan endast utvecklas organiskt ur en teori för själva revolutionen. Det är först när revolutionen blivit en dagsfråga, som frågan om den revolutionära organisationen med tvingande nödvändighet kommer att tränga in i medvetandet hos massorna och deras teoretiska talesmän.” (Georg Lukacs – Historia och klassmedvetande (s. 381-382).

Den antistalinistiska strömningen som idag utvecklar sig i de nya avantgardegrupperna återupprättar Rosa Luxemburg som arbetarrörelsens teoretiker. Kritiken mot arbetarbyråkratierna hämtar hänvisningar och citat ur hennes verk.

Dyrkandet av henne sträcker sig ibland till att man plockar isär och vrider på Rosa för att i hennes verk finna en organisationsteori som kan vara ett alternativ till den leninistiska teorin. Den samfällda inriktningen av hennes arbeten förklarar denna strävan – nästan alla Rosa Luxemburgs skrifter ägnas åt kampen mot den starkt byråkratiserade tyska socialdemokratin. Nödvändigheten att idag förstå arbetarbyråkratiernas existens, deras sociala rötter och deras internationella sammanhållning leder till Luxemburgs teser så som den enklaste tolkningen, till tesen om teorin som befriar massornas energi.

Likväl kan man hos Rosa Luxemburg inte finna något annat än en fragmentarisk replik till den leninistiska argumentationen – känslomässiga kast och trivialiteter är invävda, resultatet blir brokigt narrspel, som kanske är förförande för fantasin men som inte kan tas för en organisationsteori. I en debatt där tillfälliga modenycker ibland skadar den politiska klarheten kan det vara nyttigt att återvända till texterna. Utan att förringa Rosa, kan man på det sättet göra henne mest rättvisa.

Läs hela artikeln. Ursprungligen publicerad i Röda Häften nr 5, 1970.