Etikettarkiv: Arbetarrörelsen

Löntagarfonder – rörelse kontra politik

Av Per-Erik Wentus och Roy Karlsson

Högern är på frammarsch; den har övertag för att inte säga hegemoni i den politiska debatten. Marknadsekonomi och privat äganderätt till produktionsmedlen sägs vara lösningen på människornas och samhällets problem.

Vi märker det i nedskärningarna inom det offentliga.1 Vi ser det i den vidgade klyftan mellan arbete och kapital. Stora skattesänkningar, som gynnat de kapitalstarka, har genomdrivits.2 Aktieutdelningen beräknas för 2005 uppgå till astronomiska 110 miljarder kronor.

Borta är den fulla sysselsättningen, bostad åt alla, en utbyggnad av vårdcentraler, fritidsgårdar och en lika-för-alla socialpolitik. Men framför allt, borta är fackförenings- och arbetarrörelsens initiativkraft och krav till försvar för landets löntagare. Hur kunde det bli så här?

Den efterkrigstida svenska modellen

Vid sin kongress 1946 såg Landsorganisationen (LO) positivt på framtiden trots den stora metallkonflikten året innan. Och framtiden skulle helt riktigt karakteriseras av en långvarig högkonjunktur. 1945-51 sjönk arbetslösheten med arbetskraftsbrist som följd. Den fulla sysselsättningen hade infunnit sig.

På LO-kongressen 1951 lanserade LO-ekonomerna Gösta Rhen och Rudolf Meidner vad som kallats Rehn-Meidnermodellen. Modellen, som uttryckligen utgår från full sysselsättning, bestod av fyra huvudpunkter.

  1. 1)  Stram finanspolitik (prisstabilitet) för att hålla stora vinstmarginaler och inflationstryck tillbaka.
  2. 2)  Selektiv ekonomisk politik för att motverka arbetslöshet, som den ekonomiska politiken kan ha skapat.
  3. 3)  Aktiv arbetsmarknadspolitik för att befrämja arbetskraftens rörlighet mellan yrken och lands- delar. Samhället betalar kostnaderna.
  4. 4)  Solidarisk lönepolitik som innebar att löntagare ska ha samma lön för lika arbete oavsett hur vinstrikt ett företag är, (dvs mot bärkraftsprincipen).3

Det var denna politik som berikade det svenska samhället, och som i debatten förklarades vara ett perpetum mobile i att förena behovet av ett samhälles sociala planering med kravet på ekonomisk frihet. Men i denna utvecklade svenska modell låg ett flertal motsättningar.

De två främsta var den fackliga demokratin och kapitalackumulationen. Förutsättningen för att Rehn-Meidnermodellen skulle lyckas var att lönerna kunde kontrolleras.4 Det innebar att löntagarnas rätt att i rikstäckande medlemsomröstningar godta eller förkasta avtal försvann och att fackliga företrädare övertog beslutsrätten allt mer. Fackföreningsrörelsen centraliserades.5

Den andra förutsättningen var den solidariska lönepolitiken. Dess effekt var att de tekniskt out- vecklade företagen, som inte kunde täcka sina rörliga produktionskostnader, slogs ut från marknaden fortare än vad marknadskrafterna ensamma hade klarat av det. Dvs den solidariska lönepolitiken ledde till subventionering av lönsamma företag, som uppnådde ohämmat stora s.k. övervinster.6

Löntagarfonder

Det var övervinsterna som allt mer kom att väcka frågan om hur fackföreningsrörelsen skulle realisera sin målsättning om ökad jämlikhet. I Metall växte frågan – som kom att kallas branschfonder – till att löntagarna, utan att den fulla sysselsättningen och näringslivets strukturrationaliseringar äventyrades, måste ges större inflytande över företagens investeringar. På LO- kongressen 1971 lade Metall fram motionen 305 med bl.a. krav på löntagarkontroll över investeringarna.7 Motionen antogs och landssekretariatet fick i uppdrag att utreda frågan och utsåg Rudolf Meidner till ansvarig för utredningen.

Kongressen angav tre mål för löntagarfondsystemet.

– att lösa de problem som skapades av den solidariska lönepolitikens effekt att outtaget löneutrymme tillfaller kapitalägaren.
– att motverka förmögenhetskoncentrationen till de traditionella ägargrupperna.
– att löntagarna skulle öka sitt inflytande över de ekonomiska besluten i företagen.

Meidners förslag blev; 20 procent av den årliga vinsten skulle stanna inom företagen och genom s.k. löntagaremissioner omsättas till aktier. På sikt skulle löntagarna via fondsystemet bli ägare till det privata näringslivet. Småföretag undantogs.8

Den svenska fackföreningsrörelsen

Rudolf Meidner hävdade att Löntagarfondsförslaget ingick väl i den tradition som utmärkte svensk arbetarrörelse, som i mycken liten grad påverkats av marxismen. Det svenska social- demokratiska arbetarpartiet (s) övertog i princip Gothaprogrammet, som Karl Marx kritiserade så hårt. Fackföreningsrörelsen hade till stor del sitt ursprung i hantverkarorganisationer och var influerad av den liberala ideologin.

Med Saltsjöbadsavtalet (1938) i ryggen och frånvaron av att ha deltagit i kriget kunde arbetar- rörelsen med Efterkrigsprogrammet (1944) påbörja en reformpolitik och ett välfärdsstats- uppbygge utifrån gynnsammare villkor än för de övriga västeuropeiska staterna. Nu befästes den svenska modellen, som bestod av de tre huvudaktörerna.

– Näringslivet (Svenska arbetsgivarföreningen), som tillerkändes makten i företagen och att den privata äganderätten till produktionsmedlen garanterades

– Fackföreningsrörelsen (Landsorganisationen), som garanterades organisations-frihet och rätten att sluta kollektivavtal.

– Staten, som (med det socialdemokratiska partiet) blev garanten för en progressiv välfärdsstat.

Men menade Meidner: det blev fackföreningsrörelsen som övertog uppgiften som ideologisk motor för arbetarrörelsen. Och i och med detta kom frågan om att lösa motsättningen mellan arbete och kapital alltmer på den samhälleliga dagordningen.9

I en debattskrift klargjorde han målsättningen med löntagarfonderna. Industrikapitalismens uppkomst och utveckling var intimt förknippad med motsättningen mellan kapital och arbete. Den stora massan kan sälja sin arbetskraft endast till ägarna av produktionsmedlen. Västvärldens industrinationer hade dock utvecklats till välfärdsstater med ett gediget socialförsäkringssystem. Starka fackliga organisationer hade genomdrivit goda löner och bra arbetsvillkor. Men produktionsmedlen ägdes fortfarande av ett fåtal personer. Denna maktkoncentration måste brytas. Och med löntagarfondsystemet lades tyngdpunkten hos arbetarna och inte hos staten och vi skulle undgå utvecklingen i de “socialistiska” staterna, som blivit alltmer odemokratisk.10

Handels radikaliseras

Utvecklingen som ledde till Löntagarfondsförslaget var i realiteten djupt förankrad i löntagarled. Och utvecklingen inom Handelsanställdas förbund mellan 1966 och 1981 speglar denna radikalisering.11 Vid kongressen 1981 som representerade höjdpunkten behandlades två mycket snarlika motioner, som till sitt innehåll närmade sig kravet på näringslivets socialisering.

Motionerna 320 (från avdelning 11 i Örebro) och 321 (från avdelning 20 i Stockholm) krävde att LO:s 1976 års löntagarfondsförslag genomförs och de formulerade flera förslag och att-satser för att flytta fram LO-kollektivets politiska positioner visavi ägande och makt.

– att förbundet driver kravet på en realisationsvinstbeskattning intill gränsen av konfiskation. (Stockholmsmotionen utelämnade meningen om konfiskation).

– att förbundet driver kravet på ett förstatligande av affärsbankerna.

– att förbundet driver kravet på att löntagarfonder inrättas i enlighet med LO-kongressens syfte att bryta kapitalets makt.

– att företagens kapitalbildningsbehov löses på ett sådant sätt att makt- och inflytandefrågor för löntagarna löses på ett fullt tillfredsställande sätt.

Dessa att-satser jämte tilläggsyrkandet att uppdra åt förbundsstyrelsen att verka för att den samlade arbetarrörelsen tar fram ett långsiktigt krisprogram grundat på motion nr 321 godkändes av kongressen.

Däremot avslog kongressen att-satserna.

– att Handels ska verka för att samhällets kapitalinsatser i näringslivet oavvisligen måste kopplas till motsvarande ägarinflytande.

– att vanhävdslagar och tvångsförvaltning tillämpas av staten vid reorganisering av krisföretag samt som motverkan av kapitalflykt, i samråd med facket.

Den förra avslogs med 148 mot 136 och den senare med 137 mot 134, alltså mycket knappt.12

Kapitalismen erfor en ekonomisk kris mot slutet av 1970-talet. Det var således betecknande för den radikalisering som pågick i Handels att den ville motionärerna möta med ännu kraftfullare åtgärder mot marknadsekonomin än fondförslaget, genom bl.a. att förstatliga affärsbankerna och en hårdare realisationvinstbeskattning.

Det starka stöd som socialiseringssträvandena hade på kongressen representerade en faktiskt opinion. Förbundet hade genomfört ett rådslag där 5000 medlemmar deltagit. 93.7 procent ansåg att Handels skulle arbeta för löntagarfonderna, och då är att märka att många av rådslagsdel- tagarna var butiksanställda som inte själva direkt skulle beröras av dem. Över 80 procent ansåg att det viktigaste var att bryta den rådande makt- och ägarkoncentrationen i näringslivet.13 Handels hade 150 000 medlemmar 1977.14

Socialdemokraternas fondförslag

Fackföreningsrörelsen och den politiska arbetarrörelsen var ingalunda eniga i synen på löntagarfonder. Det kom till uttryck i beslutet på socialdemokraternas kongress 1978 då LO gick med på att låta en arbetsgrupp ånyo utreda frågan inför LO:s och socialdemokraternas kongress 1981. Ordförande blev handels-/finansministern Kjell-Olof Feldt.

Arbetsgruppen godtog LO:s förslag från 1976 men lade till ett nytt krav

– att bidra till ett ökat kollektivt sparande.

Man hävdade att den ekonomiska kris som rådde krävde en kraftig ökning av sparandet för att säkerställa företagens investeringar. Och detta riskkapital skulle tas via höjda ATP-avgifter och skulle slussas via löntagarfonderna in i företagen.15

Men tilläggsattsatsen hade inget att göra med logiken i LO:s löntagarfondsförslag. Om tanken hos Meidner var att använda övervinsterna – vilka de facto var ett outtaget löneutrymme, som löntagarna inte kunde tillkämpa sig fackligt p.g.a. av den solidariska lönepolitiken – till att genom löntagarfonderna överföra detta kapital till aktieinköp och därmed göra löntagarna till ägare av företagen dvs produktionsmedlen, så var det socialdemokratiska partiets tanke enbart att ytterligare ta av den befintliga lönen, eftersom ATP-avgifter dras från den existerande löne- summan.

Det blev i realiteten denna sista att-sats som blev innehållet i Löntagarfondsförslaget som regeringen Palme drev igenom i riksdagen, just därför att till förslaget hade lagts att löntagarfonderna inte skulle få äga mer än 8 procent av ett företags aktier. Frågan om arbetarnas inflytande i produktionen – den ekonomiska demokratin – var därmed död.16

Till vänster om (s)

Partierna till vänster om socialdemokratin sa nej till LO:s löntagarfondförslag.17 Men det skedde inte utifrån egna förslag eller förslag som skulle radikalisera det befintliga Löntagarfondsförslaget. Argumenten blev därför omskrivningar av vänsterpartiernas program. Och eftersom det existerande fondförslaget inte var jämförbart med programmen blev argumenten i huvudsak negativa.

Här några av de oftast förekommande argumenten. Löntagarfonderna skulle fördjupa klassam- arbetet och motverka arbetarklassens kamp mot kapitalet. Relationen vinstens storlek och till- växten av löntagarfonderna var i realiteten kapitalägarnas och LO-ledningens sätt att bekämpa den lokala lönekampen och strejkbenägenheten. Fackföreningsrörelsen skulle hamna på två stolar, som förtroendevalda men också som kapitalägare. Det är omöjligt att inom marknads- ekonomins ram nå ett inflytande i företagen.18

VPK som från början var motståndare till fondförslaget kom senare med ett eget förslag. Fonderna skulle ägas av staten men förvaltas av fackföreningarna.19

Vad representerade löntagarfonderna?

* Löntagarfonderna var höjdpunkten för utvecklingen i Sverige, som inträdde efter det andra världskriget, och som i hela Västeuropa inledde ett välfärdsuppbygge. Fondförslaget hade således historiskt bestämda förutsättningar.

– Marshallhjälpen som snabbade på det europeiska återuppbygget och som innebar att Sverige som icke-krigförande nation vid krigsslutet hade en intakt industri, som kunde börja exportera.

– Fackföreningsrörelsen, som trots det demokratiska underskottet p.g.a centraliseringen, blev den ideologiska motorn i välfärdsuppbygget.

Det var främst dessa två faktorer som möjliggjorde att den förkrigstida klasskompromissen (Saltsjöbadsavtalet) – väl att märka även innebar en eftergift från kapitalägarna – fick den betydelse den fick.20

* Löntagarfonderna kom att blottlägga de två underliggande huvudriktningarna som finns i arbetarrörelsen. Å ena sidan den som har sin tyngdpunkt i rörelsen och som strävar efter att lösa motsättningen mellan arbete och kapital. Det var denna demokratiska socialism som kom till uttryck i LO:s löntagarfondförslag. Å andra sidan dess motpart, som manifesterade sig i (s), som var både en politisk position (att främst lösa frågorna inom statsmaktens ram) som en s.k. funktionssocialism dvs uppfattningen att kapitalismen ska inskränkas och urholkas men inte upphävas.21

* Det är i förhållande till denna realitet som vänsterns (om socialdemokratin) agerande ska bedömas. Den hävdade att den förfäktade arbetarintressen, alltså utan bindningar till andra intressenter. Men vad som utmärkte vänstern som helhet var att den saknade bindningar till den reellt existerande arbetarklassen. Det ses p.g.a

– att den inte såg (eller hade kunskap om) att det politiska skeendet försiggick i ett bestämt historiskt skede där arbetarklassen hade den medvetenhet den hade.

– att just frånvaron av ett krigsdeltagande, inte gav den radikalisering i Sverige som skedde i Storbritannien, Frankrike m.f. länder där stora basindustrier förstatligades, utan till att det starkt koncentrerade svenska kapitalet lämnades intakt, vilket sen bl.a. yttrade sig i lättheten hos borgarna att enas i sitt fondmotstånd.

– likställde LO och (s)

– inte begrep att de kunde ha ingripit och ytterligare skärpt och konkretiserat Löntagarfondsförslagets i en mer antikapitalistisk riktning (som exempelvis skedde inom Handels).22

Då hade vänstern visat sig sin uppgift vuxen och kunnat vara en av rörelsens ledare. Som vänstern de facto ställde sig kom den istället att stödja det borgerliga motståndet.23

* Arbetarklassens nuvarande defensiva läge har väckt tanken på att förnya kraven på löntagarfonder.24 Tyvärr är den tanken idag lika felaktig som nejet till fonderna var på sin tid och av samma skäl; en frånvaro av en analys av det samhälleliga tillståndet.

Förhållandena karakteriseras idag av globalisering med fri rörlighet för produktionsfaktorer, en finanspolitik och penningpolitik som anpassats till den. Och sen 1980-talets början har arbetsgivarna sagt upp den tidigare klasskompromissen (som var en förutsättning för Löntagarfondsförslagets uppkomst). De ledande exportföretagen vill inte ha några centrala samordnade för- handlingar utan decentraliserade och individuella löner25 En ny svensk modell eller klasskompromiss kan idag – under massarbetslösheten – enbart ske på arbetsgivarnas villkor. Löntagarfondernas fader Rudolf Meidner var entydig här vid lag.26

P.S. Mera realistiskt är att driva kravet på full sysselsättning. En utgångspunkt vore Vänster- partiets krav att återanställa de 200 000 som blev arbetslösa inom den offentliga sektorn under 1990-talet, som en följd av skatteomläggningen.27

Förslaget är inget kontroversiellt. Irene Wennemo chef för LO:s näringspolitiska enhet, säger “…kravet ligger inte på något oändligt avstånd från dagens socialdemokratiska linje”.28

Roy Karlsson & Per-Erik Wentus

Roy Karlsson (*1953) är gymnasielärare. Från 1976 till 1987 var han anställd på Volvo Person- vagnar i Göteborg och aktiv för den Fackliga oppositionen inom Volvo Verkstadsklubb (VVK).

Per-Erik Wentus (*1944) är sjöingenjör och fil.kand. Han var 1978-81 anställd på Volvo Person- vagnar och aktiv för Facklig opposition inom VVK. Forskar om “1968-vänstern och den fackliga demokratin”.

Noter

1 Daniel Ankarloo. Kris i välfärdsfrågan. Vänstern, välfärden och socialismen. Linköping: Nixon, 2005., sid 25-57. Han visar att nedskärningarna inte varit nödvändiga av finansiella skäl, utan att välfärdskrisens grundorsak är statens stora inkomstbortfall p.g.a skatteomläggningen 1990.

Se även artiklarna “Till frågan om nedskärningarna i vård, skola och omsorg” (05-12-15) och “Skatterna som försvann…och inte blev det bättre för det” (06-01-03) i: Dagens ETC nätupplaga <http://www.etc.se/radikala/templates/template_272.asp?searchstring=ankarloo>

2 Karin Wennermark. Husen som blev över. Om bostadskrisen i industriorter. Rapport 2:2003. Stockholm: Hyres- gästföreningen, 2003. Hon påvisar hur bostadsbristen och de högre boendekostnaderna isynnerhet för hyresgästerna har sin orsak i skatteomläggningen 1990.

3 En god kortfattad översikt – enligt Rudolf Meidner själv – finns hos Klas Eklund. Vår ekonomi. En introduktion till samhällsekonomin. Åttonde upplagan. Stockholm: Prisma, 1997., sid 369-70. För grundligare genomgång se Lars Ekdahl. Mot en tredje väg. En biografi över Rudolf Meidner I. Tysk flykting och svensk modell. Lund: Arkiv, 2001., sid. 289-326. Och Lars Ekdahl. “Mellan fackligt och politiskt dilemma. En bakgrund till Rehn- Meidnermodellen.” i: Lennart Erixon (red). Den svenska modellens ekonomiska politik. Rehn-Meidnermodellens bakgrund, tillämpning och relevans i det 21:a århundradet. Stockholm: Atlas & FIEF & ARAB, 2003., sid 13-32. Se också Lars Magnusson. m.fl. LO andra halvseklet. Fackföreningsrörelsen och samhället. Stockholm: Atlas, 1998., sid. 77-108. För en översikt av fackligt inflytande se Birger Simonson. Arbetarmakt och Näringspolitik. LO

4 Den belgiske nationalekonomen Ernest Mandel säger att fackföreningsledningens integrering med en statlig inkomstpolitik har varit särskilt stark i Nederländerna och i de nordiska länderna. Ernest Mandel. “Systemkonforme Gewerkschaften?” i: Gewerkschaftliche Monatshefte. Herausgegeben vom Bundesvorstand des Deutschen Gewerkschaftsbundes. (Köln). 21 Jahrgang. Juni 1970, Nr 7. Sid 10. (Tidskriften är den tyska landsorganisationens officiella organ). <http://www.gmh.dgb.de/main/jahresin/1970/Leseproben/Leseprobe_96-1970_Mandel.html>

5 Axel Hadenius. Facklig organisationsutveckling. En studie av Landsorganisationen i Sverige. Ny korrigerad upplaga. Uppsala: Statsvetenskapliga föreningen, 1976. Se tabell över medlemmarnas minskade avtalsomröstningar sid 176.

6 Den statliga Koncentrationsutredningen V (Ägande och inflytande inom det privata näringslivet) (SOU 1968:7) visade tydligt på den allt kraftigare monopoliseringen och förmögenhetskoncentrationen. Se populärutgåvan Vem äger Sverige? Fakta om makt och ägande ur koncentrationsutredningen. Stockholm: Prisma, 1968

7 Bo Stråth. Mellan medbestämmande och medarbetare. Metall och samhällsutvecklingen 1957-1976. Stockholm: Svenska Metallarbetarförbundet, 2000.

8 Hela förslaget på 334 sidor finns i: Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder. Rapport till LO-kongressen 1976. Stockholm: Prisma & Landsorganisationen i Sverige, 1976.

och inflytandefrågorna 1961- 1982. Serie: Arbetarna, arbetsgivarna och den industriella demokratin. Stockholm: Arbetsmiljöfonden, 1988.

9 Rudolf Meidner. I arbetets tjänst. Stockholm: Tiden, 1984. Se särskilt kapitlet “Våra tankar om en tredje väg. Några kommentarer till den svenska arbetarrörelsens samhällspolitiska uppfattning” sid 419-446.

10 Rudolf Meidner. (i samarbete med Anna Hedborg och Gunnar Fond). Löntagarfonder. Stockholm: Tiden & Landsorganisationen, 1975.

11 Det finns få undersökningar över hur fackliga förbund, avdelningar, klubbar och sektioner ställde sig i löntagarfondsfrågan. Förutom denna korta redogörelse av Handelsanställdas förbundskongress 1981 finns bara undersökningen om Metall, se not 6. Jmf. Klas Åmarks kommentar “Den starka centraliseringen av arbetsmarknaden har gjort att forskarna haft relativt lätt att behandla problemen på central nivå, medan utvecklingen på förbunds- och branschnivå respektive den lokala nivån mer sällan studerats ingående” i: Klaus Misgeld & Klas Åmark (red) Arbetsliv och arbetarrörelse. Modern historisk forskning i Sverige. Stockholm: ARAB, 1991., sid. 42. Och så är det fortfarande.

12 “Hård debatt om ekonomisk demokrati”. i: Handelsnytt nr 6 (1 juni) 1981., sid 23. Se i övrigt Protokoll fört vid Handelsanställdas förbunds 18:e kongress 1981. Stockholm: Handelsanställdas förbund, 1981.

13 “Handels rådslag om framtiden. Förkrossande övervikt för löntagarfonder” i: Handelsnytt nr 1 (12 jan.) 1981, sid 14.

14 Karl-Olof Andersson. Handels 100 år. Stockholm: Handelsanställdas förbund, 2005. (stencil)., sid 28.

15 Arbetarrörelsen och löntagarfonderna. Rapport från en arbetsgrupp inom LO och socialdemokraterna. Ny upplaga, med LO- och SAP-kongressernas beslut. Stockholm: Tiden, 1981.

16 Se Stefan Sjöberg. Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunkt. En marxistisk analys. Uppsala: Sociologiska institutionen / Uppsala universitet, 2003.

17 Det är Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) (numera Vänsterpartiet) och den s.k. 68-vänstern dvs Sveriges kommunistiska parti (SKP), Kommunistiska partiet marxist-leninisterna (revolutionärerna) (KPMLr), Förbundet kommunist (FK) och Socialistiska partiet (SP) (tidigare Kommunistiska arbetarförbundet KAF).

18 Se t.ex. Facklig kamp – inga aktier. Nej till löntagarfonder. Stockholm: Oktoberförlaget, 1978 och Kan fonderna rädda Sverige? En socialistisk kritik av löntagarfonderna. Stockholm; Socialistiska partiet, 1982.

För en allmän översyn av vänstern och löntagarfonderna se Christer Lund. Löntagarfondsdebatt under 1970-talet. Lund: Lunds universitet / ekonomisk-historiska institutionen, 1979, sid 32-50

19 Arbetarrörelsen och fonderna. VPK:s fondförslag. Stockholm, VPK, 1982.

Se även Carl Henrik Hermansson. Socialism eller löntagarfonder? Självbestämmande för lönarbetaren eller bara medbestämmande? Stockholm: VPK, 1977.

20 Se Lars Ekdahl & Alf Johansson. “Den historiska kompromissen som tillfällig maktallians. Perspektiv på arbetarrörelsens kris” i: Häften för kritiska studier (Stockholm) 2/1996.

21 Den klassiska utgåvan i svensk tappning är Nils Karleby. Socialismen inför verkligheten. Studier över socialdemokratisk åskådning och nutidspolitik. (1926). Efterskrift av Tage Erlander och Björn von Sydow. Stockholm: Tidens förlag, 1976. En sentida version se Anne-Marie Lindgren. “Historien tar aldrig slut. Därför kommer heller inte “den sista striden” eller den definitiva samhällsomvandlingen” i: Tvärdrag (Stockholm) nr 3/2005., där hon beskriver “bestämmanderätten” kontra “äganderätten” genom (s)-historien utan att ens nämna löntagarfonderna. <http://www.tankesmedjan.sap.se/artiklar_under.asp?id=30>

För en ingående redogörelse av motsättningen mellan funktionssocialister och demokratiska socialister se Lars Ekdahl. Mot en tredje väg. En biografi över Rudolf Meidner II. Facklig expert och demokratisk socialist. Lund: Arkiv, 2005.

22 Se not (11)

23 Nyligen hävdade en av dåtidens 68-vänsterledare att nej:et till löntagarfonderna var politiskt korrekt. Göte Kildén. “Revolution på svenska? – löntagarfondstriden i backspegeln” i: Röda Rummet (Göteborg) nr 4/2005. <http://www.rodarummet.org/>

24 Debatten tog fart med Vänstern, ägandet och makten. Ett diskussionsunderlag från partistyrelsens makt- och ägandegrupp. Stockholm: Vänsterpartiet, 2001. <http://web.telia.com/~u18100049/v_aktuellt.html>

25 Jmf Jonas Pontusson, Peter Swenson. “Varför har arbetsgivarna övergivit den svenska modellen”. i: Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia (Stockholm) nr 53-54. För en internationell jämförelse se David Harvey. A Brief History of Neoliberalism. Oxford: Oxford University Press, 2005., där även utvecklingen i Sverige behandlas

26 Se Rudolf Meidner “Några tankar vid ett seminarium” i: Lennart Erixon (red). Den svenska…, sid 218-220. Och Rudolf Meidner. Spelet om löntagarfonder. Stockholm: Atlas, 2005., 154-156

27 Se Daniel Ankarloo. “Vad kostar 200 000 jobb i offentlig sektor?” (05-10-25) och “Visst kan 200 000 nya jobb finansieras” (05-11-28) i: Dagens ETC nätupplaga.

28 “Regeringen hjälpte v” i: Östran/Nyheterna (Kalmar) 13 jan 2006

Artikeln tagen från Marxistarkiv. Publicerad 2005.

Liberalerna och arbetarrörelsen

Av Kjell Östberg

”Kanske blir en och annan som står närmast den brusande och virvlande strömmen, yr i huvudet och kastar sig i böljan. Det finnes väl knappast någon bland oss som inse storheten av arbetarskarornas organisation och oemotståndliga frammarsch, som icke haft stunder då man längtat att kunna helt sluta sig till det parti, som hittills varit bärare av denna väldiga rörelse. Men man stötes tillbaka av deras partityranni, deras ofta förkastliga stridsmedel och av deras frihetsfientliga handlingar. Därtill kommer ju deras ohållbara ekonomiska teori. Den gör dock mindre, ty den är numera egentligen en vacker drömbild, hägrande vid horisonten. Dess rosiga skimmer faller blott fjärran ifrån över dagens strider, vilka utkämpas i helt andra tecken än produktionsmedlens förstatligande.”
Ur Ernst Beckmans dagboksanteckningar 1909(1)

Inledning

Årtiondet före första världskriget tillhör de mer dramatiska i Sveriges politiska historia. Perioden har, som Bernt Schiller påpekat, ofta setts i ljuset av de demokratiska krafternas, och framför allt arbetarrörelsens, framväxt och framgångar, med den allmänna rösträttens seger efter kriget som slutlig bekräftelse. I själva verket är den politiska bilden mer komplicerad. Den kännetecknas av en tilltagande samhällelig polarisering, och i några av de största kraftmätningarna, storstrejken 1909 och försvarsstriden med kulmen 1914, segrade högern.(2) I den kamp om de borgerliga rösterna som hårdnade fram till 1914, drog också högern det längsta strået. Denna utveckling är viktig som bakgrund för följande uppsats, som undersöker vissa aspekter av borgerlighetens, och framförallt liberalernas, inställning till socialdemokratin mellan 1902 och 1914. Framför allt fokuseras intresset på vänstern inom liberalerna. Dels vill jag se vilken attraktionskraft socialdemokraterna hade på partiet, och särskilt den frisinnade vänsterflygeln, dels vill jag undersöka i vilken mån man kan tala om en brygga mellan liberalism och socialism vid denna tid.

Tidigare forskning

Det nära samarbetet mellan liberaler och socialdemokrater i den tidiga rösträttsrörelsen finns noterad i flera verk, liksom den betydelse kampen för rösträtt hade för socialdemokratin under denna tid. ”Den väsentliga förutsättningen för utvecklingen mot pacifism, reformism och demokrati var själva arbetet för rösträttens erövring”, skriver Tingsten, och fortsätter: ”Samarbetet med borgerliga demokrater tedde sig naturligt i den föreliggande situationen och ett sådant samarbete var ägnat att hos socialdemokratin ingjuta något av den principiella demokratism som kännetecknade liberalismen”.(3)

Seppo Hentilä har också noterat hur socialdemokratins taktik i rösträttskampen påverkades av hänsynstagande till liberalerna,(4) även om han lägger en betydande del av förklaringen till storstrejkstankens övergivande hos arbetararistokratins framväxt. En mer konsekvent förespråkare för liberalernas inverkan på den förändrade rösträttstaktiken är Knut Bäckström.'(5)

Men Hentilä tar även upp liberalernas beroende av socialdemokraterna.

Den mest betydande faktorn för arbetarrörelsens verksamhetsförutsättningar
var den politiska konjunkturen; borgerlighetens inre konflikter lade grunden till liberalernas och arbetarrörelsens samarbete redan på 1890-talet. Liberalerna behövde SAP som bundsförvant i sina försök att försvara den lägre medelklassens, småföretagarnas och småbrukarnas intressen, fastän det var uppenbart, att partierna i själva verket senare skulle tävla om samma befolkningslagers stöd.(6)

Hentilä diskuterar också om man kan hitta någon samlad bild av den svenska borgerlighetens syn på socialdemokratin, konstaterar forskningens brister på detta område, men menar sig ändå kunna hävda att borgerskapet öppet uttryckte sina klassintressen genom att erkänna att åtminstone en reformistisk riktning inom arbetarrörelsen var en berättigad institution i samhället.(7)

I sitt försök att ge en beskrivning av skiktningen inom den svenska borgerligheten hänvisar Hentilä till Söderpalm. Denne noterar att under det moderna industriella och kommersiella genombrottet under 90-talet kunde gemensamma arbetsgivarintressen och farhågor för socialism inte dölja motsättningarna mellan mer eller mindre expansiva företagare. Framstegsvänliga företagsledare kom att i riksdagen söka sig till det nybildade Liberala samlingspartiet, Söderpalm nämner ett tiotal. Som en följd av ökad polarisering under storstrejken och framförallt under den stora försvarsstriden fram till 1914 kom förhållandet mellan liberaler och storföretagare att försämras.(8)

I de inte särskilt många verk som behandlar den svenska liberalismen under denna period, kan konstateras att Rönblom gör ett försök att bestämma varifrån de liberala leden rekryterades vid denna tid. Han menar att tyngdpunkten låg i ”nederklassen”.(9) Från överklassen kom i huvudsak kulturradikaler, från medelklassen nykterhetsradikaler. Rönblom behandlar också det betydelsefulla valsamarbetet mellan liberaler och socialdemokrater.(10) Vallinder har redogjort för det nära samarbetet mellan liberaler och socialdemokrater i den tidiga rösträttsrörelsen.(11) Hos Kihlberg kan man följa socialdemokratins ’allt mer tydliga benägenhet att gå fram på den parlamentariska bogen’ i samverkan med de liberala.(12) Han noterar också tendenserna till vänster- och högerfraktioner inom det liberala partiet, och vilken roll relationerna till socialdemokraterna har för detta.

Jarl Torbacke undersöker i sin avhandling Afton-Tidningen, ett organ med stark förankring i vänsterliberala kretsar, där samverkan med arbetarrörelsen ofta framstod som önskvärd. Denna målsättning hade en tendens att endast framträda med större aktivitet under tider, då motsättningar mellan socialister och borgerliga rådde, eller då risk förelåg att liberalerna skulle drivas åt höger. ”De flesta radikala politiker insåg även, att den tilltagande inrutningen av det politiska livet återverkade på möjligheterna att verka i mellanrummet mellan vänsterpartierna; de tog antingen steget över till socialdemokratin eller anpassade sig inom det liberala partiet till den politiska realiteten.(13)

I Sven Ulric Palmes Karl Staaff och storstrejken görs en ingående studie av den kris det liberala partiet genomgick etter 1909 års storstrejk. Palme lägger tyngdpunkten i sin förklaring av Staaffs agerande, fr a hans kraftiga gränsdragning mot socialdemokratin, på behovet av att motverka försök till utbrytning på partiets högra flygel. Motsvarande tendenser på vänsterkanten hade Staaff lättare att hantera.(14)

Liberala partibildningar

Den liberala rörelsen formerades organisatoriskt kring sekelskiftet, som en följd av det svenska partiväsendets allmänna modernisering. Det rör sig i själva verket om två olika organisationer.(15)

Det liberala samlingspartiet bildades 1900 som ett riksdagsparti genom en sammanslutning av olika liberala strömningar som funnits i riksdagen under 1890-talet. Frisinnade landsföreningen, som konstituerades två år senare, var däremot en liberal riksorganisation, bland annat med uppgift att organisera de liberala krafterna i valarbetet. Den hade betydande rötter i 1890-talets rösträttsrörelse, där liberaler och socialdemokrater nära samarbetat.

Orden ”liberal” och ”frisinnad” var inte slumpartat valda för respektive sammanslutning. Liberal hade vid denna tid fått en något negativ klang i radikala öron, som hellre föredrog en beteckning som frisinnad. Orden uttrycker alltså också en nyansskillnad i politiskt hänseende.(16) Skillnaderna tenderade emellertid att suddas ut, och när Karl Staaff 1907 valdes till riksdagsgruppens ledare och samtidigt formellt tog plats i frisinnade landsföreningens verkställande utskott, kan man säga att den liberala rörelsen stod under en gemensam ledning.

När man försöker beskriva den liberala rörelsen, socialt, geografiskt eller på annat sätt, är det alltså viktigt att skilja mellan dess företrädare i riksdagen, dess väljare och frisinnade landsföreningens medlemmar och ledning. Med uttrycket ”liberaler” eller motsvarande menar jag i fortsättningen företrädare för den liberala rörelsen, associerade med Frisinnade landsföreningen eller Liberala samlingspartiet.

Liberalerna utgör borgarklassens vänstra politiska flygel, med ett traditionellt stöd bland städernas och landsbygdens småfolk. Tidigt fanns också band till ett kulturradikalt skikt i städerna liksom till frikyrkliga och nykterhetsvänliga kretsar.(17) Som en följd framförallt av socialdemokraternas fastare grepp över den växande arbetarklassen, förlorade de liberala allt mer sitt traditionella fäste i städerna. Denna utveckling kompenserades av ett ökat stöd för partiet på landsbygden, inte bara från lantbrukare utan också från småföretagare. De nya rösträttsbestämmelserna som tillämpades från 1911 ökade kraftigt antalet valmän på landsbygden och liberalerna fick, åtminstone i början, ett visst stöd hos dessa, framförallt i områden där partiet tidigare var starkt. Däremot verkar inte liberalerna haft något organisatoriskt fäste hos dessa grupper,(18) socialdemokraterna kom att vinna allt starkare inflytande även här.(19)

Om man tittar på liberalernas inflytande i samhällspyramidens topp har Söderpalm konstaterat att man strax efter sekelskiftet kan se en skiktning bland storföretagarna och att en grupp mer framstegsvänliga sökte sig åt vänster. Flera av dem kom också att företräda liberalerna i riksdagen.(20) I kölvattnet av de tilltagande sociala striderna, med storstrejken 1909 som kulmen och polariseringen av försvarsdebatten under åren före första världskriget, kom emellertid allt fler av dessa att åter gå åt höger.(21) Man skulle alltså här kunna konstatera en smalnande social förankring för de liberala idéerna under perioden fram till första världskriget.

Geografiskt kom partiet att tå sitt starkaste fäste i norr, där ”norrlands-frisinnet” kom att bli ett viktigt politiskt begrepp. Partiet var svagast i landets sydligaste delar.(822) För partiets representation i andra kammaren, ca 100, innebar detta att antalet företrädare för ”stadsyrken” som redaktörer, litteratörer och vetenskapsmän sjönk drastiskt (från 21 till 9 mellan 1902 och 1908), medan antalet jordbrukare och småföretagare ökade från 26 till 30 (plus fem godsägare) respektive från sex till tolv (inklusive några ”anställda”). 39 tillhörde 1908 gruppen ”allmän tjänst” (tio av dem var folkskollärare).(23)

De ledande i riksdagsgruppen, dess förtroenderåd, har en delvis annan sammansättning. Där dominerar 1910 helt gruppen ”allmän tjänst”, dit också förts dem som i huvudsak sysslat med politisk verksamhet, de utgör 10 av 20, sex är lantbrukare (plus en godsägare) och tre är företagare.

En motsvarande jämförelse av sammansättningen av Frisinnade landsföreningens ledning under samma period visar också en intressant utveckling. 1902 fördelar sig den sociala sammansättningen i förtroenderådet rätt jämt mellan fyra grupper: företagsledare och direktörer (sju), småföretagare och tjänstemän, fr a privat anställda (sex), utövare av fria yrken samt allmänt och politiskt anställda (sju) samt lantbrukare och motsvarande (nio). Tio år senare har de två förstnämnda grupperna halverats (till fyra resp tre), den tredje fördubblats (till fjorton) medan antalet jordbrukare i stort är oförändrat (tio).(24)

Man kan alltså, trots att partiets stöd i valmanskåren utvecklas i en helt annan riktning, se hur företrädare för typiska stadsyrken ökar sitt inflytande över partiets ledning. Detta kan också förklaras av en tilltagande professionalisering av partiet; i denna grupp hittar man de flesta i partiets dagliga ledning: Staaff (advokat, statsråd), Schotte (landssekreterare, statsråd), Eden (professor, gruppledare i andra kammaren), David Bergström (redaktör, generalkonsul, statsråd). Ledarna för den liberala bonderepresentationen, Daniel Persson i Tallberg och från 1910 Alfred Petersson i Påboda, kom också att allt mer knytas till ett dagligt politiskt arbete; Påboda genom regeringsuppdrag i flera omgångar. Tallberg genom tunga utskotts- och kommittéuppdrag och från 1913 vice talmanskap. Som representanter i partitoppen för affärs- och småborgarintressena kan nämnas Erik Röing och Herman Kvarnzelius.

Den heterogena geografiska och sociala sammansättningen var en viktig orsak till de politiska spänningar som kännetecknar den liberala rörelsen under denna tid. Traditionellt ansågs ett ökat inflytande av bönder och småföretagare stärka högerflygeln,(25) medan stadsliberalerna stod för radikalism. Samtidigt utvecklades en storstadsbaserad högerflygel i kretsen runt Aftonbladet, som bl a kom att ställa sig kritisk till ett närmare samarbete med socialdemokratin.(26) Karl Starbäck gjorde 1910 ett försök att dela in riksdagsgruppens förtroenderåd i en höger, en center och en vänster. I högergruppen, ledd av Tallberg, placerade han så gott som uteslutande jordbrukare; till vänstern, ledd av Schotte, förs i huvudsak stadsradikaler, inklusive Starbäck själv, medan Staaffs centergrupp innehåller såväl jordbrukare och företagare som personer i offentlig tjänst.(27) I många av denna periods viktiga frågor kan dessa interna motsättningar studeras, det gäller inte minst beredvillighet att samverka med socialdemokraterna.

Men problemet med liberalernas politiska stratifiering är mer komplicerat än så. I försvarsfrågan, t ex, ser förhållandet höger/vänster med den tidens ögon helt annorlunda ut. Stadsradikalerna var samtidigt ofta varma försvarsvänner, och de drevs i stor utsträckning till höger på grund av sin inställning – Starbäck längst av dem alla. Lantmannarepresentanterna å andra sidan stod traditionellt för en försiktig linje också när det gällde statens försvarskostnader – kanske var de också i närmre kontakt med stämningarna bland småfolket på landsbygden – och hamnade därför på vänsterkanten i partiet 1914, några av dem Starbäck nämnt som ledande högerliberaler befann sig på gränsen till övergång till socialdemokratin.(28)

Samverkan och konkurrens i rösträttskamp och fackföreningar

Politiska och organisatoriska kontakter – både samarbete och rivalitet – mellan liberaler och socialdemokrater går tillbaka till socialdemokratins barndom.

De ledande fackföreningar i Stockholm som först attraherades av August Palms försök att introducera socialdemokratin i huvudstaden, prövade också friskt de olika liberala alternativ som erbjöds innan fackföreningsrörelsen i huvudsak övergick till socialismen 1885-86.(29) Också flera av de ledande i den socialdemokratiska föreningen i Stockholm vid denna tid hade erfarenheter från den liberala rörelsen – och främst då Branting själv. Inte minst genom sin nära kontakt med den studentmiljö som skapade Verdandi i Uppsala i början av 1880-talet kom Branting att knyta livslånga vänskapsband med flera av dem som senare kom att utgöra den liberala rörelsens förgrundsgestalter: Karl Staaff, David Bergström, Mauritz Hellberg, Henrik Hedlund, Otto von Zweigbergk, även om dessa relationer tidvis kom att bli nog så ansträngda.(30)

Under 1890-talets rösträttsrörelse utvecklades vidare ett organisatoriskt samarbete mellan de bägge politiska rörelserna. Trots betydande skillnader i taktiska frågor, trä inställningen till den politiska storstrejken, var samarbetet i stor utsträckning framgångsrikt, den interna kritik som kom att riktas mot Axel Danielssons påstådda avfall åt höger antyder att några socialdemokrater ansåg det alltför nära.(31) Samarbete under valrörelser i Stockholm på 1890-talet och Brantings inval och första riksdagsår hör också till denna bild.(32) Det kan nämnas att det socialdemokratiska partiets främste funktionär med arbetarbakgrund, partisekreteraren och -kassören CGT Wickman, hade erfarenhet från 1880- och 90-talens liberala arbetarrörelse.(33)

Den liberala rörelsen hade nämligen under lång tid också förhoppningar att organisera den växande arbetarklassen. Liberala arbetarmöten och arbetarföreningar fanns innan socialdemokratin introducerades. Enskilda företrädare för liberalismen drev tidigt arbetarnas sak – Adolf Hedin var det första stora namnet.(34) Arbetarfrågans lösning blev ett honnörsord för radikala liberaler. Sven Ulric Palme skriver att det var en grundtanke i Staaffs socialreformatoriska inställning att bryta ner murarna mellan de två nationerna, fattiga och rika, gynnade och missgynnade.(35) I en valbroschyr utgiven 1902 av Frisinnade landsföreningen om de sociala frågorna, betonas vikten av en social lagstiftning, behovet att lösa bostadsnöden, skydd mot bolagsvälde och nödvändigheten av att tå en tillfredsställande lönereglering åt de lägre tjänstemännen.(36) Radikala ”arbetarvänliga” liberaler motsatte sig Åkarpslagen, värnade om arbetarnas föreningsrätt osv. Däremot låg det i liberalismens grundidé att man motsatte sig självständiga arbetarpartier, att arbetarna skulle organiseras som klass.

Det kan därför vara intressant att dröja något vid liberalernas fackliga strävanden. I den första kampen om fackföreningarna mellan liberaler och socialister i mitten av 80-talet led liberalerna ett totalt nederlag, CGT Wickman kom förresten från en av de få fackföreningar som vägrade följa med över till socialdemokratin, och som därför också förtvinade.(37) I samband med LO:s bildande och beslutet om kollektivanslutning till SAP gjordes ett nytt liberalt försök.(38) Genom några liberala arbetare och med stöd av framträdande liberaler, David Bergström, Adolf Hedin och Ernst Beckman har nämnts, bildades vid några verkstäder i Stockholm Svenska arbetareförbundet.(39) Organisationen lyckades inte med sina föresatser att bli ett alternativ till den socialistiskt ledda fackföreningsrörelsen. Som mest torde den på sin höjd haft 10000 medlemmar.(40) Organisationen anklagades för att gå arbetsgivarnas ärenden och att vara en strejkbrytarorganisation. Forskare har visat att förbundet fick ekonomiskt stöd från arbetsgivarna(41) och 1905 ”öppet ställt sig på Verkstadsföreningens sida i den första verkliga storkonflikten på arbetsmarknaden. Detta ställningstagande kom i längden att misskreditera organisationen.”(42) Storstrejken 1909 blev dödsstöten för Svenska arbetareförbundet.

Mindre uppmärksammade tycks förbundets relationer till Frisinnade landsföreningen varit. Till en del kan detta bero på att källmaterialet kring förbundet är mycket magert. Enligt en uppgift brändes det av dess siste ordförande omkring 1920.(43) Rönblom nämner blå att förbundets ordförande och sekreterare. Axel Ceder och Josef Nilsson, var medlemmar i Landsföreningen, Ceder ingick också en tid i dess verkställande utskott.(44) I Frisinnade landsföreningens handlingar för 1910 finns emellertid några dokument som belyser de nära relationerna.

Som ett led inför förberedelserna av 1911 års val, när en stor del av lantarbetarna för första gången hade fått rösträtt och på initiativ av CG Ekman(45) tillsattes en kommitté för att öka lantarbetaragitationen, med bl a Ekman, Ceder och ombudsmannen Arvid Grundel.(46) Ett par månader senare resulterade arbetet i ett förslag till bildandet av ett särskilt lantarbetarförbund, samtidigt som det ”belyses det olämpliga i den socialdemokratiska partipolitiska rörelsens sammankopplande med fackföreningsrörelsen.”

Kommittén föreslog en låg medlemsavgift. Administrationen skulle finansieras på annat sätt de första åren; hur sägs försiktigtvis inte, men det nya förbundet skulle anslutas till Svenska arbetareförbundet. Och i samband härmed beskrivs relationerna mellan Arbetareförbundet och Frisinnade landsföreningen i tydliga ordalag:

Svenska arbetareförbundets styrelse är skyldig att vid behov utsända Frisinnade landsförbundets tryckalster till alla förbundets avdelningar. Portot härför betalas dock av FL.
I förbundets organ Arbetar-Tidningen, skall, synnerligen vid valtillfällen, uppmärksamhet riktas på att medlemmarna följer de frisinnade principerna. .. Förbundets agitatorer skola även vid sina besök i avdelningarna taga reda på och inrapportera ställningen i politiskt avseende, ävensom alltid offentligt och enskilt, framhålla betydelsen av politisk vakenhet till gagn för arbetarna.(47)

Så olämplig var sammankopplingen mellan fackförening och politiskt parti. Något beslut om att sätta planerna i verket fattades emellertid aldrig.(48) Inte heller vidtogs några åtgärder med anledning av en skrivelse från Svenska arbetareförbundet 1913, där man begärde närmare samarbete mellan förbundet och landsföreningen.(49) Den liberala fackföreningsrörelsens saga gick mot sitt slut.

Faran med en allt för arbetsgivarvänlig facklig rörelse hade redan tidigare uppmärksammats av Henrik Hedlund. 1907 klagade han över att Arbetareförbundet verkat ha försummat att göra front mot arbetsgivarintressena. Han hänvisade till Tyskland, där den katolska fackföreningsrörelsen visat sig kunna stå i ledningen för strejker. Hedlund ivrade för övrigt i samma brev för att landsföreningen mer kraftfullt skulle intressera sig för den kooperativa rörelsen, vilket skulle kunna hjälpa till att dra folk till liberalismen, istället för att låta socialdemokraterna ensamma ta hand om ledningen där.(50)

Liberalerna och den växande socialdemokratin

Om det i början kunde vara de socialistiska utopierna som drog intellektuella till arbetarrörelsen tillkom så småningom ett annat skäl, som citatet ur Ernst Beckmans dagbok i kapitelingressen åskådliggör: Fascinationen inför den väldiga, väldisciplinerade, och på samma gång nog så hotfulla, organiserade arbetarmassan. Det är därför knappast förvånande att det under den frisinnade rörelsens första årtionde förekommer åtskilliga personer och grupper, som med skilda motiv attraheras av, och i bland ansluter sig till socialdemokratin. Motiven för detta närmande kan emellertid vara mångskiftande. Kanske kan man urskilja fyra olika, inte nödvändigtvis varandra uteslutande, syften.

1. Närmandet kan uttrycka viljan hos den liberala rörelsen att mer aktivt befatta sig med arbetarna och arbetarfrågan. Detta kan i sin tur basera sig på ett genuint intresse för ”arbetarfrågan” och arbetarnas situation, i bland kopplat till en ambition att leda och uppfostra dessa arbetarmassor i önskad riktning, eller på ett medvetande om arbetarrösternas betydelse för det liberala partiet då och i en framtid.

2. Att närma sig arbetarrörelsen kan också vara ett sätt att markera missnöje med högerströmningarna inom det liberala partiet eller uttrycka en förhoppning att där hitta stöd för en radikalisering av liberalismen.

3. För vissa liberaler blev en omvandling av det liberala partiet till ett mer renodlat vänsterparti – genom utstötning av högern eller egen utbrytning -något eftersträvansvärt eller nödvändigt. För några av dem blev målet ett icke-proletärt socialistiskt parti, skilt från socialdemokratin, men i nära samverkan, och ofta med viljan att påverka den.

4. För somliga blev slutligen konsekvensen att helt bryta med liberalismen, åtminstone organisatoriskt, och ansluta sig direkt till det socialdemokratiska partiet.

Vi ska i detta avsnitt studera denna sammansatta rörelse i riktning mot socialdemokratin.

Grupp Lindhagen och dess efterföljare

Det törsta betydande exemplet på vad vi ovan beskrivit, och som väl innefattar alla dess delar, är ”grupp Lindhagen”. Carl Lindhagen gjorde sin riksdagsdebut vid samma riksdag som Branting och Staaff, 1897. Han kom snart att tillhöra det liberala partiets vänsterflygel, och i och med den första Staaff-ministärens tillkomst 1905 kom Lindhagen att i allt fler frågor bilda en opposition mot partiledningen, ofta med en grupp vänsterradikala kring sig.(51) Norrlandslagarna 1905 och fr a de sk Staafflagarna 1906 är exempel där Lindhagengruppen öppet fronderade; när det gäller Staafflagarna samlade Lindhagen över en tredjedel av de liberala riksdagsmännen mot regeringsförslaget, och ett stort antal avstod från att rösta. Även i rösträttsdebatten 1907 förenade sig Lindhagen och en grupp kring honom med socialdemokraterna för en mer radikal linje. Till denna ”Grupp Lindhagen” räknades tidigt blå riksdagsmännen Knut Kjellberg, Jakob Pettersson, Curt Wallis och Edward Wavrinsky. Också den framträdande frisinnade redaktören Mauritz Hellberg i Karlstad uttryckte sin anslutning till denna strömning.(52) Någon fast organiserad opposition med uttalade gemensamma mål, utgjorde inte gruppen kring Lindhagen. När denne i juli 1907 begärde sitt utträde ur den liberala riksdagsgruppen, åtföljd av en lättnadens suck från Staaff,(53) blev följden ingen massflykt. Inte heller verkar Lindhagen eftersträvat någon sådan. Under flera år uppträdde han i riksdagen som ”vänstervilde”, och han återvaldes också som sådan.

Lindhagen kom alltså tidigt att samarbeta med socialdemokratin i riksdagen, och även på andra sätt kom han att förknippas med arbetarrörelsen; 1906 höll han t ex ett uppmärksammat tal för en socialdemokratisk ungdomsklubb i Leksand.(54) Samtidigt tvekade han länge före sin övergång. Han fruktade en alltför hård disciplin hos socialdemokraterna. ”Socialdemokraterna, vilka nu ensamma sitta inne med bärande vyer, och vilkas åskådningssätt i stort sett närmast överensstämmer med mitt, bliva dock allt mer en inpiskad massa, där man likaväl som hos regeringsliberalerna måste tjuta med ulvarna”, skrev han till Gustaf Steffen redan 1906,(55) och innan han tog det formella steget och ansökte om medlemskap i den socialdemokratiska riksdagsgruppen i januari 1909, hade han ingående diskuterat sitt steg med såväl Steffen som Fredrik Ström.(56) Han var rädd att man i det stora kollektiva partiet skulle komma att ställa krav på honom, som han inte ville underordna sig; att han skulle behöva be om lov att skriva motioner, tvingas att hålla tal, att inte kunna rå sin tid.(57) Lindhagen lugnades av Ströms svar, och begärde sitt inträde. Som främsta skäl till sitt beslut att formellt ansluta sig till socialdemokratin angav han i brev till Gustaf Steffen de ökade svårigheterna att stå ensam i den aktuella politiken.(58) Det har också framförts som en orsak till Lindhagens formella övergång att han var orolig för att förlora sin plats i riksdagens lagutskott.(59) Det dröjde emellertid inte länge förrän han i fråga om frihet att agera själv kände samma vantrivsel inom det socialdemokratiska partiet som tidigare inom det liberala.(60)

Även om flera i ”Grupp Lindhagen” också fortsättningsvis kom att stå på det liberala partiets vänsterflygel, och anklagas för socialdemokratiskt medlöperi,(61) är det bara ytterligare en av dem som tar ”det formella steget”, nämligen Edvard Wavrinsky. Att Lindhagen lämnade liberala samlingspartiet innebar emellertid inte ”grupp Lindhagens” upplösning. Det förekom regelbundna sammankomster mellan de befryndade i riksdagen, även om de efter Lindhagens anslutning till socialdemokratin fick mötas utan sin främste inspiratör. ”Inom partiet har bildat sig en radikal grupp på ca 30 personer”, men det föreligger ingen fara för splittring så länge kursen inte ligger åt höger, skrev Axel Schotte när han överblickade läget i den nyvalda riksdagsgruppen 1909.(62) början var det Knut Kjellberg som i Lindhagens frånvaro tog på sig att samla gruppen, men han fick snart hjälp av nyvalde radikalen Erik Palmstierna. I Palmstiernas arkiv finns ett papper utan datum, som med all säkerhet hänför sig till denna tid.(63) Det innehåller en förteckning över socialradikaler som ”samlas vanligen av Julie [Kjellberg] eller mig”.(64) Gruppen synes till övervägande del bestå av dels ett antal stadsradikaler, dels ett antal representanter för det sk norrlandsfrisinnet. Som vi ska se lyckades gruppen hålla ihop rätt väl vid åtminstone ett par viktiga tillfällen. Flera i denna grupp hade, eller påstods ha, sympatier för socialdemokratin, Palmstierna nämner t ex i sina memoarer Lundström, Karlsson i Fjäl och Jansson i Edsbäcken. Palmstierna själv och Åkerman utpekas av andra.(65)

Sista gången denna grupp agerade kollektivt syns vara våren 1910 när fortfarande svallvågorna efter storstrejken var påtagliga inom det liberala partiet. Riksdagen skulle då behandla det omdiskuterade förslaget till arbetslagstiftning, och ett särskilt avtalsutskott skulle tillsättas. Det liberala partiet var splittrat; högern eftersträvade ett avtal, vänstern ville hjälpa socialdemokraterna att hindra förslaget och centrala partiledningen tvekade om rätta lösningen.(66) Vänstern lanserade Assar Åkerman som ledamot, ett förslag som högern inom partiet, och även Staaff, blankt avvisade; Åkerman skulle bara gå socialdemokratins ärenden, menade Staaff. Övertalningsförsök från Beckman och Schotte misslyckades,(67) och förtroenderådet fastställde Staaffs linje. Frågan visade sig emellertid mycket infekterad, och med Palmstierna, vars nära förtrogne Åkerman var,(68) som pådrivare lanserade en grupp radikaler en spränglista, som på grund av det proportionella valsystemet till riksdagens utskott med 23 röster lyckades placera Åkerman i utskottet.(69)

Händelsen väckte stor uppmärksamhet, och betydande ansträngningar gjordes att spåra överlöparna; enligt en uppgift av Erik Röing skulle Palmstierna agiterat i smyg, och flitigt givit löften i den mest bestämda form att deltagarnas namn ej skulle komma ut. Röing menar sig dock ha identifierat de allra flesta. Den lista på 20 namn han presenterar är emellertid inte mer uppseendeväckande än att samtliga namn utom ett återfinns i den grupp Palmstierna räknat till sin och Kjellbergs samling radikaler ett år tidigare, en grupp som inte varit okänd för partiledningen.(70)

Också i själva behandlingen av avtalslagarna splittrades liberalerna; socialdemokrater och liberalernas vänster lyckades tillsammans fälla lagförslaget.

Den liberala pressen. Afton-Tidningen

Uttryck för missnöje med partiets ledning och en önskan att driva partiet åt vänster förekom också på andra håll.

Flera ledande tidningsmän vädrade sitt missnöje. Hösten 1907 tog Dagens Nyheters redaktör Otto von Zweigbergk initiativet till ett vänsterpressmöte, med udden blå riktad mot högerliberalismens flaggskepp Aftonbladet.(71) Något år senare beklagade sig vänsterpressens förtroenderåd, med Zweigbergk som ledande företrädare, över Staaffs bristande radikalism. Bland de punkter man särskilt tog upp märks flera där man efterlyste ett agerande i riktning mot socialdemokraterna; man kritiserade att liberalerna inte deltog i kritiken av ”systemet Petersson”(72) i riksdagen, att de inte stödde petitionen om Anton Nilssons benådning samt voteringstaktiken i rösträttsfrågan.(73)

I sitt svar på Zweigbergks inbjudan 1907 beklagade sig Mauritz Hellberg över högerelementens styrka och uttryckte sin beundran för Lindhagen.(74) Hellberg och hans Karlstad-Tidningen hade vid denna tid en stämpel av socialistvänlig, ett påstående som växte till anklagelse under storstrejken några år senare. Hellberg hade också under åren ett gott personligt förhållande till Branting.(75)

Ett projekt som förtjänar särskilt omnämnande är Valfrid Spångbergs strävanden att skapa en ”verkligt frisinnad aftontidning” i Stockholm. Spångberg uttryckte tidigt sympatier för samverkan mellan liberaler och socialdemokrater, och han ska även ha erbjudits redaktörskapet för Arbetet efter Axel Danielsson. Brantings uppfattning var att män med Spångbergs inriktning förr eller senare skulle återfinnas inom arbetarrörelsen.(76) Spångberg, i början tillsammans med David Bergström, gjorde upprepade försök att skapa förutsättningar för utgivandet av en sådan tidning. Svårigheterna att uppbringa erforderligt aktiekapital var emellertid betydande. 1906 fick man nöja sig med att börja med halvveckotidningen Svenska Folket; först 1909 kom det första numret av Afton-Tidningen som dock levde på ekonomiskt högst osäkra boliner under hela Spångbergs redaktörstid, vilken sträckte sig fram till 1912.

Torbacke menar att Spångbergs redaktörskap från början kännetecknades av två huvudlinjer, ”vänstersamverkan och front mot Aftonbladet”, allt mer ett organ för högern inom det frisinnade partiet.(77) Det är därför knappast förvånande att man bland Afton-Tidningens uppbackare och aktietecknare hittar en rad av de vänsterliberaler som vi också återfinner i andra sammanhang; åtskilliga i Lindhagengruppen och Palmstiernas klubb t ex. I flera av de kontroversiella frågorna inom det liberala partiet drev Spångberg öppet den radikala vänsterns frågor, t ex i debatten om storstrejken och Staaffs Eskilstunatal och valet av Åkerman till avtalsutskottet. Torbacke menar emellertid att man inte kan se Afton-Tidningen och dess föregångare som något ”organ” för en bestämd grupp eller riktning inom partiet i någon snävare mening. Tillkomsten av Afton-Tidningen var frukten av en mans arbete. Torbacke placerar in den i gränszonen mellan socialister och liberaler.(78)

Det finns inget som tyder på att Spångberg på allvar övervägt att ansluta sig till det socialdemokratiska partiet, men han samverkade tidvis nära. Så var han aktiv i arbetet på att förankra Gustaf Steffens förstakammarmandat hos socialdemokraterna 1910 och skriver till Steffen varför han först legat lågt: ”Att propagera den mera positivt i tidningen, innan socialdemokraterna själva klarerat sin ställning, kunde möjligen fått sken av opåkallad inblandning, eftersom jag ju formellt tillhör ett annat parti.”(79)

Nu kunde emellertid den verksamhet som Spångberg stod för också upplevas som ett hot även från socialdemokratin. Särskilt känslig var konkurrensen om tidningsläsare, något som även t ex Mauritz Hellberg fick känna på. När Social-Demokraten kritiskt granskar Afton-Tidningens utveckling, inte minst ekonomiskt, skrev Spångberg bittert 1912 till Branting att om Social-Demokraten ansåg sig böra bekämpa som särskilt skadlig den liberalism, som stod socialdemokratin närmast, kunde den väl ändå behandla dess målsmän som hederligt folk, som inte laborerar med ”ihåliga värden”.(80)

Socialradikala strömningar

Frågan om en vänsterutbrytning ur det liberala partiet fanns hela tiden aktuell som en åtminstone tänkbar möjlighet hos åtskilliga kritiker. En skärmytsling inträffade hösten 1909 i samband med den kraftiga polariseringen i storstrejkens kölvatten och Staaffs Eskilstunatal, där en grupp kring Palmstierna uppenbarligen konspirerade för att undersöka möjligheterna av en vänsterrevolt, dock utan framgång.(81)

Blir det ingen vänsterutsöndring har vänstern inom partiet ingen framtid, skrev Hellberg 1907(82) och 1910 gav han som argument för att han låtit invälja sig i riksdagen ”att jag kände liksom en kallelse att vid den uppgörelse som tydligen stundar mellan Staaffliberalismen och den rena vänstern vara med i centrum, eftersom den uppgörelsen nog blir mycket avgörande för framstegsarbetet i vårt land”.(83) Hur pass fasta var dessa planer, vem skulle ta initiativet , särskilt när Lindhagen hade lämnat liberalerna – kanske ”blivit rädd för makten”?(84)

Man kan placera in Mauritz Hellberg i ett politiskt kotteri med mer eller mindre realistiska och homogena planer på ett ”rent” vänsterparti. Där ingick också personer som JJ Gibson, Karl Starbäck, Erik Palmstierna och Ellen Key. Även Gustav Steffen deltog i denna grupps lösliga diskussioner. Någon klar bild av det parti man ville skapa hade man inte. Steffen ville snarast bygga ett fabianskt elitparti, JJ Gibson formulerade tankar på ett utopiskt inriktat ’socialevolutionistiskt’ parti,(85) Ellen Key talade om att vara socialist på egen hand(86) och Hellberg och Starbäck tänkte sig nog mer ett traditionellt vänsterbetonat politiskt parti.(87) När Lindhagen inte längre fanns till hands, och Schotte efter storstrejken definitivt svikit eventuella förhoppningar på att ta ledningen i en vänsterrevolt, verkar blickarna allt mer riktas mot Palmstierna. Ellen Key myntade uttrycket de sju Palmstiernorna som skulle kunna utgöra stommen i ett sådant parti.(88) Men inte heller Palmstierna levde upp till förväntningarna härvidlag utan anslöt sig till socialdemokraterna sommaren 1910. Ännu en tid fanns tankarna levande, och så sent som i januari 1911 räknade Starbäck styrkeförhållandena i förtroenderådet för den händelse liberalerna skulle riskera bli ”ett bleknosigt frimicklets centerparti” – Starbäck slickar såren efter att ha blivit ratad som liberal kandidat till första kammaren av just de frikyrkliga inom partiet. ”Om högerflygeln ska bestämma direktionen ha vi kommit till korsvägen, och jag undrar om icke då majoriteten ginge med åt vänster”, skriver han. Han uppskattar att av förtroenderådets medlemmar tio fanns till höger om Staaff och nio till vänster. Till vänstern, ”Schotte-gruppen”, räknar han, förutom sig själv, också Jansson i Edsbäcken, Bromée i Bärslöf, Bonde, Pettersson i Södertälje och Söderbergh i Karlshamn.(89) Vid det laget torde emellertid få fortfarande ha trott på något nytt vänsterparti.

Palmstierna och hans ”Vi-klubb”

Erik Palmstiernas centrala roll i ett par av de vänstergrupper som formerades inom det liberala partiet har redan framgått. Men Palmstierna hade många järn i elden inom den liberala världen och han försökte även bygga upp direkta relationer till socialdemokratin.

Erik Palmstierna hade en ovanlig bakgrund för en radikal politiker.(90) Han var född 1877 i Stockholm och uppvuxen i en adlig miljö; fadern var bl a överceremonimästare vid hovet. Genom sin moder kom han i kontakt med den läsarväckelse som i början av 1890-talet också spreds i Stockholms överklass. Han sattes i sjöofficersskola, en utbildning som började redan i 12-årsåldern, och tjänstgjorde som sjöofficer i Karlskrona i början av seklet. Där kom han i kontakt med den liberala rörelsen, beslöt att överge den officersbana han aldrig trivts med och tog åter i Stockholm den oavlönade tjänsten som sekreterare i Centralförbundet för socialt arbete, CSA. Sådant var möjligt för personer ur den burgnare miljön vid denna tid. Palmstierna kom också att bli en av initiativtagarna till Svenska Stadsförbundet, och dess första sekreterare. Genom dessa organisationer kom han rakt in i den stockholmska liberala rörelsen och utvecklade en omfattande politisk och social verksamhet.

Inom CSA kom Palmstierna att arbeta med en grupp socialt engagerade liberaler, bland mycket annat inspirerade av fabianism och tysk kateder -socialism.(91) Där fanns också viktiga kontakter att lära känna, blå Henning Elmgren, GH von Koch, Jakob Pettersson och Erik Rinman, chefredaktör på Stockholmstidningen. Han fanns med bland kristna liberaler i en grupp kring Natanael Beskow,(92) i Stockholms jordreformförening där han kom i kontakt med georgismens idéer och blå Carl Lindhagen, i Frisinnade klubben med radikaler – bland alla, överallt, finner man Palmstierna. Han invaldes för liberalerna i Stockholms stadsfullmäktige och 1908 i andra kammaren.(93)

Sin inställning till arbetarrörelsen vid denna tid formulerade han på det typiska sätt vi redan känner från andra socialt intresserade liberaler; Beckman, som citerades inledningsvis, var en av dem han lärde känna genom CSA.

Det var naturligt, att jag, som önskade ägna mitt liv åt socialt reformarbete,
måste dragas till den mäktiga strömning i tiden, som, ehuru på annan väg, ägnade sig åt samma uppgifter. Massan som företeelse skrämde emellertid likt en blind naturkraft. Individen försvinner i mängden. Han blir till för det hela, för att fylla ett nummer och med tiotusen andra markerar han takten vid massans uppmarsch. Han hör ej ljudet av egna steg.

citerar han i sina memoarer sig själv i en tidningsartikel vid denna tid.(94)

Palmstierna ansåg att tiden fordrade samverkan mellan frisinnade och socialdemokrater, och det var en uppgift för socialradikalerna att förena de bägge riktningarna. Han nöjde sig inte bara med att delta i de grupperingar som fanns, han ville också själv ge sitt bidrag.

Vi-klubben

I februari 1908 skrev den unge socialdemokraten Yngve Larsson till sin nära förtrogne, likaledes socialdemokratiske, Otto Järte, som vid tillfället studerade i Tyskland, att han tillbringat mycket tid med Palmstierna. De hade blå kommit i kontakt med varandra i jordreformrörelsen. ”Han är nog som du observerat, inte så ovanligt begåvad som. intellekt… men som vilja och handlingsmänniska, organisatör och taktiker är han ovanlig. Därtill frisk och trevlig, i bästa mening demokratisk”. På Palmstiernas initiativ har, fortsätter Larsson, bildats en liten sammanslutning av tvättäkta radikaler som kommer tillsammans var fjortonde dag för att ”utbilda en gemensam och enhetlig åskådning och uppmuntra varandra till kamp mot högern.” Som deltagare i gruppen nämnde Larsson med anknytning till CSA GH v Koch och Moritz Marcus, nationalekonomen Sven Brissman, framträdande vänsterliberaler som Eliel Löfgren och Odal Ottelin, bankmannen Gustaf Lagercrantz. Socialdemokraterna var förutom Larsson, och när han återvände, Järte, inledningsvis representerade av riksdagsmannen Bernhard Eriksson och redaktören och kooperatören Karl Eriksson samt dito kooperatören Anders Örne.(95)

Järte svarade att den radikala juntan lät inbjudande, och såg också möjligheterna för det socialdemokratiska partiet. Hans dröm var att alla politiskt intresserade radikaler med socialt intresse gick över, blå för att kunna någorlunda bota vad han kallade partiets betänkliga intellektuella blodsbrist.(96) I nästa brev hade Larssons entusiasm emellertid svalnat något, och han beskrev nu samlingen som egentligen bara en pratklubb av många alltför heterogena element, förenade av en viss fördomsfrihet. Det är inte så lätt att stå på en gemensam botten för [arbetarna] Örne, Karl Eriksson och Bernhard Eriksson å ena sidan och akademikerna Lagercrantz eller Löfgren å andra, menade Larsson och exemplifierade med en diskussion om samarbete mellan liberaler och socialdemokrater, som han själv inlett.(97)

När Palmstierna själv ett par år senare presenterade sin klubb för en tilltänkt medlem hette det så här:

Hösten 1907 tog jag initiativet till en privat och hemlig sammanslutning mellan ett antal ”tvättäkta” radikaler och socialdemokrater med bildning. Syftet var att söka skapa ett för framtiden varande vänskapsförbund mellan dem, som p.g.a.. sina åsikter vore ”dömda” att samarbeta med varann för landets framtid. Endast de som på ett eller annat sätt stå i det direkta samhällsarbetet medtogs. Bara unga män… Tendensen ekonomisk-politisk. Spetsen riktad mot unghögerjuntan.

Bland medlemmarna nämner Palmstierna, förutom dem Larsson räknat upp, läkaren Alfred Petrén, författaren Ernst Didring, kapten Sten Dehlgren och socialdemokraten Sigfrid Hansson. Palmstierna är mån om att understryka att inga protokoll förs och att allt är konfidentiellt.(98)

Ordet ”konfidentiellt” är f.ö. hans politiska karriär igenom, ett Palmstiernskt signum. Otaliga är de brev han avslutar så, och det ger en antydan om hur Palmstierna ville verka, också med sin klubb. Den kom att samlas fram till 1918, alltså långt efter det att Palmstierna 1910 gått över till socialdemokratin, och ytterligare ett antal personer kom att knytas till gruppen, med i huvudsak samma rekryteringsbas; på en medlemslista från 1915 eller -16 har tillkommit Andreas Bjerre, dr Hugo Heyman, fil dr Fredrik Hjelmqvist, kammarrådet Axel Klockhoff, fil kand Helge Lindholm, professor Wilhelm Lundstedt, fil dr Vilhelm Nordenson, aktuarie NO Nilsson, revisionssekreterare A Rodhe, redaktör E Rosenborg, fil lic Simon Runemark, professor Torgny Segerstedt, Seth Silow, och fil kand John Sundqvist från den borgerliga sidan och Hjalmar Branting, Arthur Engberg, Per Albin Hansson, Gustav Möller, Värner Rydén, Rickard Sandler, fil lic Einar Thulin, hovrättsjuristen Karl Schlyter, aktuarie Erik Sjöstrand och redaktör Olof Sundström från socialdemokratiskt håll.(99) Senare tillkom blå Östen Linden.(100) Särskilt socialdemokraterna måste väl sägas indikera en viss förmåga hos Palmstierna att hitta också kommande nyckelpersoner inom arbetarrörelsen – eller kan möjligtvis orsaksförhållandet mellan karriär och deltagande i denna miljö vara det omvända?

Det har inte varit möjligt att hitta några närmare uppgifter om klubbens diskussionsämnen under de törsta åren, även om vi genom Larssons redogörelse vet att man redan första säsongen diskuterade samverkan mellan liberaler och socialdemokrater samt försvarsfrågan; Palmstiernas två hjärtefrågor framför andra. De förteckningar som har varit möjliga att göra från 1912 visar att det fördes en bred samhällspolitisk debatt med tyngdpunkten på aktuella politiska spörsmål; ämnen som det nya socialdemokratiska partiprogrammet, parlamentarismen i praxis och, under 1914, regeringskrisen och den parlamentariska situationen blandas med kommunalförvaltningens organisering, aktuella vattenrättsfrågor och Haagdomstolens uppgifter.(101) Men med all säkerhet förekom också en rad informella överläggningar. Palmstiernas uppfattning om klubbens betydelse är mycket hög. ”Åtskilliga riksdagsmotioner, utnämningsfrågor och administrativa uppslag härledde sig från diskussionerna kring vårt avlånga bord”, skriver han i sina memoarer och konstaterar stolt att fjorton kommande regeringsledamöter, varav tre statsministrar och fyra utrikesministrar, tillhört medlemmarna, vidare att två blev generaldirektörer, två överdirektörer, en hovrättspresident, en envoyé, en borgarråd, fyra professorer, en bankdirektör, tre chefredaktörer och två landshövdingar. Ca 2/3 var eller blev riksdagsmän. Han menar också att Edens koalitionsregering mellan liberaler och socialdemokrater 1917 knappast kommit till ”såvida årens samverkan mellan oss icke förberett dess tillkomst.”(102)

Klart är att klubben, ”en bred intellektuell krets [som] genom regelbundet personligt umgänge och debatt försökte åstadkomma viktiga personliga lösningar”,(103) genom sin verksamhet vid flera tillfällen spelade en betydande roll i konkreta politiska situationer och under en central period fungerade som en mycket viktig kontaktyta mellan liberaler och socialdemokrater.

När Palmstierna väl i juni 1910 bestämt sig för att ansluta sig till socialdemokraterna verkar han ha fattat beslutet utan att närmare rådgöra med många, om ens någon, av sina liberala förtrogna. Däremot tycks han ha förberett övergången väl genom kontakter med Branting och andra socialdemokrater.(104) I breven till vännerna underströk han att han fortfarande stod kvar vid sitt program, men de avgörande motiv han anförde för partibytet varierar något. I brev till Steffen pekade han på det nya valsättet:

Den brygga mellan arbetarna och de borgerliga vi hittills förmått bilda inom det liberala partiet slås undan genom städernas vingklippning och den nya valformen. Enda möjligheten att fullfölja vårt program är därför att på socialdemokraternas högra flygel förmedla övergången.(105)

I brev till Gibson menade han att den väntade liberala regeringen skulle komma att leda till moderation. Här hänvisade han till det nyss avslutade frisinnade landsmötet, som inneburit en samling kring det centrala ledarskapet.(106) Till Schotte skrev han bara att ”mina motiv behöver jag ej redogöra för. Du och Mauritz Hellberg känner dem bättre än andra”.(107) StockhoIms-Tidningens Erik Rinman försäkrade han sin vilja att vara förbindelselänk mellan socialdemokrater och liberaler.(108)

De flesta kommentarer han fick från sina vänner var positiva. Några, Schotte och Henning Elmqvist, beklagade förlusten för de liberala.(109) Andra, som Beskow och Rinman, gladdes över att socialdemokratin tillfördes kristna och kultiverade människor och ”att inom socialdemokratin åtminstone finns en som icke skall predika hat och som icke skall ockra på arbetarnas okunnighet och mänskliga avundsjuka”.(110)

Den ende som Palmstierna aktivt verkat försöka få med sig var Steffen; Gibson snarast avrådde han.(111) Prästen Ernst Klefbeck beklagade tom att han inte blivit informerad i förväg, så han kunde gjort Palmstierna sällskap.(112) Nu inträdde ändå Klefbeck strax därpå, och det talades till och med om en ”koloni Palmstierna” på väg in i socialdemokratin, men det hela verkar just då ha begränsat sig till Klefbeck och Steffen.(113)

Liberaler som blir socialdemokrater

Det skedde verkligen en massiv övergång från liberaler till socialdemokratin under åren före första världskriget. Tiotusentals väljare bytte parti och en hel del tidigare liberaler anslöt sig säkerligen också lokalt till socialdemokraterna. Men på den nivå vi här studerar var övergångarna inte fler än att det är möjligt att kort nämna de viktiga. Vi har redan, förutom Lindhagen och Palmstierna, konstaterat tre, Steffen, Klefbeck och Wavrinsky.

Gustav Steffen hade aldrig formellt varit medlem i det liberala partiet, han tillhörde en politisk miljö i gränslandet mellan liberalism och socialdemokrati och var en introduktör av fabianska idéer i Sverige. Steffen, som var professor i sociologi och nationalekonomi i Göteborg från 1901, hade fått sin vetenskapliga skolning i Tyskland och framförallt England.(114) Där hade han kommit i kontakt med, och tagit starka intryck av fabianerna, en reformistisk riktning i gränslandet mellan socialdemokrati och liberalism i England. I korrespondens fr a med Lindhagen, utvecklade Steffen sina idéer, och han försökte också vinna honom för bildandet av en motsvarande grupp i Sverige. Det behövs ”en intelligenssocialistisk förening, som utarbetar konkret, real socialism, oberoende av, men i högsta möjliga grad i samverkan med det arbetarsocialistiska partiet. Detta senares socialism behöver ju pånyttfödelse, vidgas, höjas, konkretiseras – och krafterna härtill måste komma utifrån, från intelligensen”, skrev han,(115) och utvecklade därefter sin åskådning på ett sätt som kan vara intressant att följa i ett längre citat:

Vi måste få fram en socialistisk demokratism bland kulturmänniskor, vid sidan av och i samverkan med det socialdemokratiska arbetarpartiet. Detta senare är, så vitt jag kan se, det enda som har tillräcklig politisk stötkraft för att stadigt driva på det politiska reformarbetet. Otvivelaktigt sammanhänger denna styrkan med en viss klassensidighet, som beror på det i partiet dominerande människomaterialets utvecklingsnivå och livsförhållanden, snarare än på partiläran. Vanställande utväxter på denna klassensidighet måste naturligtvis direkt bekämpas genom lämplig kritik, men ensidighetens kärna måste respekteras såsom oundviklig, så länge lönarbetarens sociala läge förblir väsentligt sådant det nu är. Därför är det kanske, ännu så länge, icke rätt att utspäda arbetarpartiet med självständiga (d.v.s. icke såsom arbetarledare fungerande) politiker ur överklassen – icke ens om dessa i grunden äro lika djupt demokratiska och socialistiska som arbetarnes egna politiker. Det torde snarare böra komma därhän, att vi i och utanför riksdagen få tvänne socialistisk-demokratiska politiska organisationer. Den av dessa, som utgår ur överklassen, måste naturligtvis lägga sitt program så högt som möjligt över alla klassensidigheter och torde få sin icke minst viktiga uppgift däruti, att den, genom ett slags konkurrens, tvingar det socialdemokratiska arbetarpartiet att hålla sig socialvetenskapligt och kulturellt uti framåtskridande…
Jag tror nu närmast på en ”grupp Lindhagen” och på upparbetandet av en systematisk samverkan mellan den och socialdemokraterna. Denna metod bör nog grundligt prövas, innan de självständiga politiska tänkarna låta stämpla sig med socialdemokratins delvis något nötta och felaktiga klichéer och riskeras att hämmas av ett kroppsarbetarpartis oundvikliga intellektuella långsamhet eller ensidiga sociala perspektiver.(116)

Steffens försök att skapa detta fabianska intelligensparti misslyckades. Lindhagen inträdde i det socialdemokratiska partiet i samma veva han fick Steffens brev. Steffen själv kom, bl a efter uppmaningar från Erik Palmstierna, att ansluta sig till socialdemokratin 1910. Under våren detta år erbjöd han Branting sina tjänster som förstakammarledamot. Branting svarade ’glad och en smula stolt’ positivt på erbjudandet, men måste senare konstatera att det inte var möjligt att få Steffen vald, om han först inte lovade formellt ansluta sig till partiet. Efter en viss tvekan, Steffen var orolig för att ett partimedlemskap skulle påverka hans vetenskapliga rykte negativt – något man kan förstå efter den syn på sitt tillkommande parti han utvecklat ett år tidigare – accepterade han emellertid villkoren. På hösten valdes han till senator av socialdemokraterna i Stockholms län.(117)

Kanske bör här också nämnas att Steffen i sin korrespondens uttryckte en oerhörd vantrivsel i ”avkroken” Göteborg, och han utvecklade en mycket stor, men föga framgångsrik, aktivitet för att söka vinna en professur vid Stockholms högskola, vars inspektor Lindhagen var fram till 1914. Första-kammarmandatet gav åtminstone möjlighet att periodvis bryta denna isolering.(118)

Edvard Wavrinsky kom till riksdagen som liberal redan 1890. Han var mycket aktiv inom fredsrörelsen och IOGT, och var Godtemplarordens internationelle chef under många år. Han räknades som vi sett tidigt till Lindhagen-gruppen. Av hans korrespondens framgår bitterhet över hur han behandlats av ledande liberaler, Staaff, Bergström och Sven Palme, han kände sig ringaktad för ”nykterhetsfanatism” och ”undermålighet” och under 15 års tid utestängdes han från förtroendeuppdrag, klagar han. Han var vidare orolig för att det inte skulle finnas något utrymme för honom på en liberal lista 1911. Samma år lämnade han också formellt det liberala partiet, och anslöt sig till socialdemokraterna, dock törst sedan en riksdagsplats för socialdemokraterna ställts i utsikt av Branting.(119)

Det kan noteras att även Ernst Klefbeck valdes in i törsta kammaren en tid efter sin övergång.
Det skedde ytterligare några övergångar från den liberala miljön som bör nämnas i detta sammanhang. Läkaren och professorn Alfred Petrén tillhörde Palmstiernas klubb. 1911 invaldes han av socialdemokraterna i första kammaren för Kopparbergs län, utan att tidigare ha tillhört partiet. Enligt uppgifter både av Palmstierna och partivänstern var det genom Palmstiernas ingripande som valet kom till stånd.(120) Professor Helge Bäckström tillhörde också liberalernas vänsterflygel, och spelade bland annat en betydande roll vid Afton-Tidningens tillkomst.(121) Även han gick över till socialdemokraterna i samband med att han 1911 valdes in i första kammaren.

Assar Åkerman följde inte Palmstierna 1910. När emellertid hans bohuslänska valkrets 1911 inte nominerade honom för omval, valde Åkerman att lämna det liberala partiet, vilket var det villkor de lokala socialdemokraterna ställde för att i stället sätta upp honom på sin lista. Han anslöt sig inte till den socialdemokratiska riksdagsgruppen förrän 1919.(122)

Även bland den mer lösliga gruppen ”socialradikala” som beskrivits ovan fanns nog tidvis en önskan att ”kasta sig i den virvlande strömmen”. Den utopiskt lagde ’socialevolutionisten’ Gibson, som också uppenbarligen var påverkad av umgänget med Steffen, övervägde kring 1910 allvarligt om han skulle ansluta sig till socialdemokraterna, trots att det fortfarande föreföll honom vara ”ett speciellt arbetareklassparti” och inte det verkligt sociala parti han eftersträvade. Han följde Steffens anslutning mycket noga. Om den artikel Steffen publicerade i Tiden i samband med sin övergång, och som Branting berömde och kallade ”det märkligaste revisionistiska dokument som skrivits i Norden”,(123) var uttryck för en socialdemokratisk omsvängning, trodde han att den fortsatta överströmningen till socialdemokratin skulle bli mycket stor.(124) Han fick emellertid av Branting uppmaningen att inte ansluta sig till arbetarpartiet. Det verkar alltså inte som Branting hade något intresse av att starta någon massflykt till socialdemokraterna. De han verkligen ville få över, som Palmstierna och Steffen, ägnades däremot stor omsorg. Palmstierna skrev också avvärjande till Gibson: ”Du är ej ekonomisk socialist, liksom flera av våra närmsta vänner. Ni är kulturella radikaler – men ej i ekonomiskt hänseende”.(125)

Den beskrivningen kunde väl kanske i än högre grad gälla för Karl Starbäck. Ändå bekände han för Gibson 1910 hur han alldeles efter det förstakammarval där han blev utestängd av frireligiösa liberaler allvarligt funderade på att söka sig till socialdemokraterna – som då stödde hans val. Nu hette det emellertid att ”det socialdemokratiska partiet är en jesuiter-orden… Med den skillnaden att ledarna äro ledda. Jag menar, att partiets hela konstruktion och taktik och pretentionerna på de olika medlemmarna är sådana, att jag för min del omöjligen kan binda mig för dem.(126) Detta hindrade inte att Starbäck mindre än ett år senare – när även hans andra-kammarmandat var i tara – på nytt övervägde en anslutning till ’jesuiter-partiet’.(127) Någon övergång blev det inte nu heller – och sedan gick det snabbt åt ett helt annat håll.

Den liberala vänstern efter 1911

Det är påfallande vilken förändring i inställningen till det liberala partiet, och inte minst partiledaren, många av vänsteropponenterna genomgick efter Staaffs regeringstillträde 1911. Gibson skrev en hyllning etter valsegern, och tackade för den klara gränsdragningen mellan höger och vänster (och får till svar att man ”får ej ge de vännerna [socialdemokraterna] bara sötsaker, riset måste fram ibland”.(128) Ellen Key ”tror på den liberala regeringen som på gud”, skrev en besviken Fredrik Ström; de unga socialdemokraterna hade haft förhoppningen att kunna göra Key till en kvinnlig Lindhagen.(129) Många av den liberala partivänsterns anhängare fick nu ökade parlamentariska uppdrag, i regering, utredningar och utskott, vilket kan ha påverkat deras lojalitet. När sedan försvarsstriden bröt ut i det liberala partiet, på allvar 1913-14, befann sig flera av de ledande vänsterliberalerna på högerkanten; Starbäck så långt att han nästan förenat sig med högern genom sitt arbete för Försvaret främst-rörelsen.(130) Men även män som Hellberg, Jakob Pettersson och Zweigbergk fick finna sig i att placeras som högermän inom sitt parti.

Den liberala partiledningen och partivänstern

Karl Staaff var ingen vän av interna oppositioner. När Lindhagen efter flera års kritik, inte minst mot Staaff själv, lämnat liberala samlingspartiet och frisinnade landsföreningen skrev han belåtet till Henrik Hedlund att det var bra att Lindhagen manövrerat sig ut; ”vi bör ej ha givna fiender inom oss.”(131) Det var nog fler än Staaff som drog en lättnadens suck när Lindhagen något år senare formellt anslöt sig till socialdemokraterna. Det var lugnt för partiet, skrev Schotte och hoppades att det skulle bli svårare att bilda det socialradikala parti som så många trängtade efter. Tydligen upphävde detta faran som Schotte såg ligga i att hela Norrlands småbönder genom Lindhagens utträde skulle hemfalla åt socialismen.(132)

Även andra anhängare av Lindhagengruppen fick sin del av skopan. Frisinnade landsföreningens ordförande Ernst Beckman kallade i sin dagbok Wavrinsky och Wallis för medlöpare, som ”stått med ena foten i vårt parti, med den andra i Lindhagen-gruppen och med någon i den socialdemokratiska.” Han ifrågasatte också om de skulle återväljas till nästa riksdag.(133)
Staaff var noga med att kontrollera var han hade sin kroniska vänsteropposition och efter Eskilstunatalet tog han en rad kontakter för att kartlägga situationen. Han kunde då konstatera att de flesta även inom partivänstern verkade pålitliga.(134) Borgmästarna Söderbergh och Pettersson var klart för Staaff, liksom Erik Röing och Dan Broström. Kobb och Kjellberg uppgavs väga och Starbäck vara något vacklande. Om Palmstierna, Åkerman och Eliel Löfgren hyste han dock föga hopp; de beskrivs som tämligen ohjälpliga, för att inte tala om den omöjlige Hellberg. Karlstad-Tidningen är vansinnig och har ”använt tillfället att anbefalla – ödmjukhet inför sossarna!” Annars var det bara Afton-Tidningen och Falköpings-posten som inte slutit upp bakom Staaff av de liberala organen.(135)

Nu ställdes Palmstierna och Åkerman i centrum för Staaffs irritation, och de uppmanades direkt att lämna partiet. I Staaffs korrespondens med sin näre vän, Handelstidningens korrespondent i Stockholm, Ragnar Fehr, utvecklades under 1910 en jargong som närmast måste beskrivas som hatisk mot de bägge vänsteropponenterna. Beträffande Åkerman, skrev Staaff, ”har jag i det avseendet alldeles samma mening som Schotte, att han är ’naiv’ ehuru det kanske vore mer träffande att säga ’dum’ helt enkelt. Kan också bero på högfärd. Till karaktären står han dock över den andre.” (= Palmstierna).(136)

Och Fehr rapporterade i samma anda hem till Henrik Hedlund om Staaffs önskan att få de bägge uteslutna: ”Det är ju här mindre en fråga om åsikter – av sådana har Palmstierna på en gång alla och inga – än om vanliga mänskliga umgängesseder inom ett parti. Åkerman och Palmstierna måste på något sätt visas bort… Jag har sett så mycket på sista tiden av den lille halvjudebaronen Palmstiernas småaktiga intriger, att jag för min del måste betrakta hans utestängande från partiet och sedan från riksdagen som en betydande vinst för svensk politik.”(137)

Det är alltså tydligt att det fanns något i relationerna till Palmstierna och gruppen närmast socialdemokratin inom det liberala partiet som i högsta grad berörde Staaff. Det är kanske inte alldeles utan historiskt intresse att notera att Staaffs hälsa kollapsade i direkt anslutning till de uppslitande striderna våren 1910.(138)

Ledarna för bondeliberalismen upprördes däremot betydligt mindre av affären Åkerman och Palmstiernas olika turer. För dem var det betydligt mer skadligt med Starbäcks motioner om hädelseparagrafens avskaffande och liknande uttryck för stadsradikalism; det var sådant som skadade relationerna till partiets väljare på landsbygden.(139)

Sammanfattning

Det är uppenbart att den snabbt växande arbetarrörelsen både fascinerade och skrämde den svenska borgarklassen, också de mest radikala. Många attraherades av den, av olika skäl. Med dess hjälp kunde avgörande reformer genomföras, det egna partiet tvingas åt vänster eller kunde ett nytt, verkligt radikalt vänsterparti få en uppgift. Andra såg som sin uppgift att inom eller nära arbetarpartiet fostra dess medlemmar i ansvarsfull riktning.

Någon mer omfattande övergång från ledande liberalers sida skedde aldrig. Det var för personer från en borgerlig miljö ett stort steg att ta, som kunde medföra risker för karriären och brutna sociala kontakter. De som gick över hade påfallande ofta personligt utbyte av det, i regel i form av riksdagsmandat. När Staaffs andra regering formerades på den fruktbärande samverkans grund blev motiven för en övergång svagare, när samhällsmotsättningarna skärptes blev steget längre. Inte heller verkar socialdemokraterna, på några undantag när, varit särskilt pådrivande. Däremot kunde den grupp av radikaler som fanns i gränszonen mellan liberalism och socialdemokratins höger fungera som en viktig brygga när planerna på vänstersamverkan skulle omsättas i praktiken. Intresse av en sådan förbindelse fanns från bägge håll.

Kjell Östberg

Noter
1. Ernst Beckmans dagbok 27.1.09. Frisinnade landsföreningens mångårige ordförande Ernst Beckman förde en, ofta detaljerad, dagbok, i regel utformad som brev till familjemedlemmarna.
2. Bernt Schiller, Krisår 1906-1914 (1973).
3. H Tingsten, Den svenska socialdemokratins idéutveckling. Del 2 (1967), s 57 f.
4. Seppo Hentilä, Den svenska arbetarklassen och reformismens genombrott inom SAP före 1914 (1979), s 130f, 161.
5. K Bäckström, Arbetarrörelsen i Sverige, andra delen s 49 ff.
6. Hentilä aa s 298.
7. Aa s 302.
8. Sven Anders Söderpalm, Storföretagarna och det demokratiska genombrottet (citerad i pocketversion Wallenberg och Branting, Lund 1970) s 9ff.
9. Renblom, Frisinnade landsföreningen 1902-27 (1929), s 171 f.
10. Aas 184 ff, 193 f.
11. Torbjörn Vallinder, I kamp för demokratin (1962).
12. L Kihlberg, Karl Staaff, (1963) s 162.
13. Jarl Torbacke, Journalistik på osäkra villkor, (1966) s 130.
14. Sven Ulric Palme, Karl Staaff och storstrejken 1909, i dens.. På Karl Staaffs tid (Stockholm 1964).
15. Renblom aa s 89 tf.
16. Torbjörn Vallinder, Folkpartiets ideologiska och organisatoriska bakgrund 1866-1934, i Liberal ideologi och politik (1984) s38.
17. Rönblom aa s 169 ff samt Lundkvist, Politik, nykterhet och reformer (1974) s 233 H.
18. Det är påtagligt vilka problem partiet hade att hitta lämpliga kandidater från dessa grupper, se tex Grundel-Bergström 20.(6.(11.
19. Jörgen Weibull, Yrke och parti (manus 1964), Olle Johansson, Socialdemokratins väljare 1911 och 1914, HT 1967 s351.
20. Söderpalm nämner tex Gustav Wallenberg, Staaffs bägge finansministrar Elof Biesért och Theodor Adelswärd, Sven Palme. I Göteborgs bank- och företagarvärld fanns påtagligt starka liberala sympatier, som hos Otto Mannheimer, Hjalmar Wijk och Dan Broström. Söderpalm aa s 21. Aas 13 ff.
22. Per Frånberg, Umeåsystemet (1983) s 47 ff, Weibull aa s 28, Rönblom aa s 175 H.
23. Palme aa s 272.
24. Rönblom aa s 107 f och 211 samt 401 ff.
25. Palme aa s 272.
26. Torbacke 1966 s 31, Palme aa s 222 ff.
27. Brev Starbäck – Gibson 5.1.(11, Göteborgs landsarkiv.
28. Lundkvist 1974 aa s 318ff.
29. Lindgren 1927 s 135 ff.
30. Z Höglund, Hjalmar Branting och hans livsgärning. Första delen (1928) s 118 H.
31. Per-Olof Zennström, Lucifer. En bok om Axel Danielsson s 180 tt.
32. Ragnar Edenman, Brantings första riksdagsår 1897-1903 i Statsvetenskapliga studier 1944.
33. Kjell Östberg, Stockholm träarbetarförening 1880-97 (1974).
34. Se Leif Kihlberg, Folktribunen Adolf Hedin (1972).
35. Palme aa s 214.
36. Frisinnade landsföreningens meddelande nr 6 1902.
37. Östberg 1974.
38. Ingvar Flink, Strejbryteriet och Arbetets frihet (1978) s 36.
39. Rönblom aa s 172.
40. I Flink aa s 30, som i sin tur bygger på Sven Athley seminarieuppsats Svenska arbetareförbundet 1899-1911.
41. Yngve Myrman, Maktkampen på den svenska arbetsmarknaden 1905-07 (1973) s 99-110.
42. Aa s 206.
43. Flink aa s 28.
44. Rönblom aa s 204.
45. Torbacke 1966 s 168.
46. Frisinnade landsföreningens VU 13.7.10, i Frisinnade arkivet, KB.
47. PM föredraget vid landsföreningens VU 16.10.10.
48. VU27.11.10.
49. VU 18.4.13.
50. Hedlund – Frisinnade landsföreningen 9.11.07.
51. Om Lindhagen se Svenskt biografiskt lexikon, som dock innehåller några faktafel.
52. Hellberg – Zweigbergk 5.10.07, RA.
53. Staaff-Hedlund20.12.07, GUB.
54. Se Lars Björlin, Jordfrågan i svensk arbetarrörelse 1890-1920, i Arbetarrörelsens årsbok 1973 (1974) s84ft.
55. Lindhagen – Steffen 24.10.06, GUB.
56. Frågan om Lindhagens övergång har utretts av S U Palme i Det formella steget, i På Karl Staaffs tid (1964). Se också Björlin 1974 s 86 ff.
57. Lindhagen – Ström 7.1., 14.2 09, GUB.
58. Lindhagen – Steffen 11.1.09.
59. Palme aa s 61.
60. Se debatt i frisinnade klubben 15.5.13, i Frisinnade landsföreningens arkiv.
61. Beckmans dagbok 19.6.08.
62. Schotte – David Bergström 24.1.09 Se även Beckmans dagbok 27.1.09.
63. De sammanfaller helt med den uppräkning Palmstierna gör av gruppen i sina memoarer. Palmstierna 1951 s 100 f.
64. Den upptar namnen Assar Åkerman, Strömstad, Gustaf Kobb, Thorvald Furst, Fr Söderberg, Karlshamn, Berglund i Luleå AThylander, Malmö, Oscar Bogren, Falköping, Jansson i Edsbäcken, JJ Gibson, Jonsered, J Thynell, Trelleborg, Linus Lundström, Långnäs, Berndt Wilsson, Söderhamn, JA Lundgren, Varberg, PE Hedström, Helgum, J Bengtsson, EF Hellberg, Lycksele, J Crafoord, Hällekind, Sixten Mogren, Bollsta, Berg, Bromée i Bårslöf, Karlsson i Fjäl och Dan Broström, Göteborg. Saknad på listan, men nämnd av Palmstierna är Södertäljes borgmästare Jaob Pettersson.
65. F Palmstierna 1951 s 100 samt nedan.
66. Kihlberg 1963 s 200.
67. Beckmans dagbok 14.2.10.
68. Palmstierna – Gibson 8.1.10.
69. Kihlberg 1963 s 201.
70. Röing – Schotte 6.4.10, UUB.
71. Zweigbergk – Hellberg 2.10.07, Folkrörelsearkivet Karlstad.
72. Syftar på justitieministern i Lindmans regering.
73. Zweigbergk – Bergström 12.2.09.
74. Hellberg – Zweigbergk 5.10.07.
75. Schotte – Bergström 5.9.06. Se också Manne Ståls biografi över Hellberg (ms, Karlstad folkrörelsearkiv).
76. Torbacke 1966 s 18ff. Hela framställningen av Spångbergs verksamhet baseras på detta verk.
77. Aa s71.
78. Torbacke 1966 s 78.
79. Spångberg – Steffen 4.9.10.
80. Spångberg – Branting 14.11.12, ARAB. Uttrycket syftar på kritik mot tidningens äventyrliga ekonomi.
81. Se Palme aa s 236ff.
82. Hellberg – Zweigberk 5.10.07
83. Hellberg – Ellen Key 27.9.10. KB.
84. Uttrycktet från Palmstierna 1951 s 67.
85. Se tex Gibson-Palmstierna 24-6.10. Palmstierna-Gibson 29.6.10.
86. J Torbacke 1966 s 80)
87. Starbäck-Gibson 5.1.11, Hellberg-Key 27.9.10.
88. Key – Palmstiernal 1910 – Hon nämner förutom Palmstierna, Åkerman, Gibson, Kjellberg, Wavrinsky, Söderberg eller Thylander samt Wallis. Se också brev J J och Lizzi Gibson – Palmstierna 28.10.09.
89. Starbäck-Gibson 5-1-11. Jfr också anfört brev Hellberg-Key 27.(9.10.
90. För biografiska uppgifter, se Palmstierna 1951.
91. Lindeberg. CSA och arbetslöshetsfrågan (1983) s 17f och flera andra ställen.
92. Palmstierna 1951 s 44.
93. Palmstierna 1951 samt Agne Gustafsson, Mellan höger och vänster, i Lindhagen <redi. Bilden av Branting (1975).
94. Palmstierna 1951 s 41.
95. Larsson – Järte 6.2.08. Bland Larssons papper, SSA.
96. Järte – Larsson 16.4.08.
97. Larsson – Järte 18.4.08. Hos Larsson.
98. Palmstierna – Erik Hedén 12.1.09, KB.
99. ”Palmstiernas klubb”, lista bland Yngve Larssons papper.
100. Palmstierna 1951 s 75.
101. Främst bland Schlyters papper, RA.
102. Palmstierna 1951 s 72, 79.
103. Gustafsson aa s 270.
104. Palmstierna -Branting u.d o 22.6.1910, Palmstierna – Jane 29.6 och 15.7.10, KB.
105. Palmstierna – Steffen 14.6.10.
106. Palmstierna – Gibson 29.6.10 Beträffande landsmötet se tex Fehr – Staaff 4.6.10.
107. Palmstierna – Schotte 15.6.10.
108. Palmstierna – Rinman 14.6.10, KB.
109. Schotte – Palmstierna 17.6.10, Elmqvist – Palmstierna ud 1910.
110. Natanael Beskow – Palmstierna 18.6.10, Rinman – Palmstierna 15.6.10. Elmqvist tyckte det var bra att socialdemokraterna tillfördes goda krafter istället för deras ”undermåliga folkrepresentanter”, se noten ovan.
111. Palmstierna – Steffen 14.6.10, Palmstierna – Gibson 29.6.10.
112. Klefbeck – Palmstierna 27.6.10.
113. Palmstierna – Jane 15.7.10.
114. För biografiska uppgifter, se Åke Lilliestam, Gustaf Steffen som samhälls-teoretiker och idépolitiker (1960).
115. Steffen-Lindhagen 30.1.1907, SSA.
116. Steffen – Lindhagen 13.1.09.
117. Branting-Steffen 30.4 och 16.(8 1910.
118. Detta framgår av en omfattande korrespondens Steffen – Lindhagen.
119. Wavrinsky – Carl Carlson Bonde 7.12.08, RA, Wavrinsky – Anders Mattson 30.10.11, (kopia hos Wavrinsky, RA) Branting – Wavrinsky 8.7.11, Wavrinsky -Ström 4.4.12.
120. Palmstierna 1951 s 205. Fallet Petrén väckte också Stormklockegruppens ilska, och togs som exempel på hur Palmstierna och hans liberala vänner vann allt större inflytande i partiet, Stormklockan tex 48/1911.
121.Torbacke 1966 s49f.
122. R Edenman, Den socialdemokratiska riksdagsgruppen 1903-1920 (1946) s295.
123. Branting – Anna Branting 18.8.1910, ARAB, Branting – Steffen 18.8.10.
124. Gibson – Steffen 16.9.10.
125. Ibid. 29.6.10.
126. Starbäck-Gibson 24.10.10.
127. Se Grundels dagboksanteckningar 16.7.11, Folkpartiets riksorganisation.
128. Gibson – Staaff 10.10.11, Staaff – Gibson 13.10.11.
129. Ström – Nerman 26.3.12. ARAB.
130. Torbacke, ”Försvaret främst” (1983) s 143.
131. Staaft – Hedlund 20.12.07.
132. Schotte – Bergström 24.1.09.
133. Beckmans dagbok 19.6.08.
134. Palme aa s 2401.
135. Staaff – Bergström 11.1.10, se även Staaff – Beckman 16.12.09.
136. Staaff – Fehr 15.5.11 (UUB).
137. Fehr – Hedlund 10.4.10.
138. Kihlberg 1963 s 199f.
139. Persson i Påboda – Persson i Tallberg 13.4.10, UUB.

Ursprungligen publicerad i Arkiv – för studier i Arbetarrörelsen historia nr 46-47, 1990

LO-byråkratins löntagarfonder ett dödligt hot mot fackföreningsrörelsen

Av Göte Kildén och Gert-Inge Johnsson

»I den mån bestämda delar av arbetarklassen går med på att ta del i ledningen för ’sin’ särskilda fabrik genom yttranderätt eller genom ’rätt till en del av vinsten’ kan de endast ta på sig ’företagets intressen’ gentemot dess konkurrenter, dvs acceptera att den kapitalistiska konkurrensen åter introduceras i arbetarklassens mitt och följaktligen avväpnar sig inför de objektiva effekterna av denna konkurrens när den drabbar detta särskilda företag»
/Ernest Mandel i Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre/

I Fjärde Internationalen nr 5/76 publicerades första delen av vårt svar på Tom Hanssons och Per Reichards artikel »Arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken». Denna första del behandlade på ett allmänt plan grundläggande strategiska frågor som klassmedvetenhetens utveckling, arbetarklassens revolutionära potential och förtruppspartiets uppgifter.

I denna andra del »tar vi tjuren vid hornen» och diskuterar det konkreta fondförslaget från LO-kongressen ur en del olika aspekter. Vi försöker ange åtminstone några av de viktigaste orsakerna till att LO-byråkratin introducerat detta förslag, bl a genom en jämförelse med utvecklingen i Västtyskland, vi diskuterar dess framtid samt tar upp konsekvenser vid ett hypotetiskt genomförande av förslaget. Vår genomgång i denna andra del mynnar till sist ut i en bestämning av kommunisternas taktiska förhållningssätt till fondprojektet.

Utgångspunkten för materialet i detta avsnitt är vår teori om klassmedvetenhetens utveckling. De politiska svaren på de frågor som ställts i och med den fonddebatt som rullat igång måste ha som målsättning att främja utvecklingen av de arbetande massornas klassmedvetenhet till en »klass för sig», till att lita till den egna styrkan, sina egna organisationer och sina egna metoder.

Individuell andel i vinsten

Genom historiens gång har det vimlat av diskussioner, förslag och experiment som rör olika system med andel i vinsten. Grovt talat går det att tala om två tendenser i denna fråga. Den ena har utgått ifrån individuell andel i vinsten och har främst haft sina förespråkare i konservativa och patriarkaliskt sinnade kretsar. I sin studie »Kapital till den anställda?» har Åke Wredén visat att de viktigaste argumenten för denna inriktning framfördes redan 1895 av det svenska justitierådet Herslow. Enligt honom skulle vinstandelar:

»… åt driftägaren skapa en duglig, pålitlig och för frestelser till arbetsinställelse otillgänglig arbetarstam, kraftigt sporra arbetarna till flit och noggrannhet i arbetet samt till aktsamhet om arbetsmaterial, maskiner och verktyg m m, ävensom förmå dem att i dessa hänseenden ömsesidigt öva kontroll på varandra, vilket allt skulle högst väsentligt bidraga till ökande av affärens nettoavkastning och därigenom… bereda driftägaren riklig ersättning för den vinstandel som han avstod åt personalen.»
/Citerat efter Wredén, Kapital till de anställda?/

Det nya som har tillkommit är att vinstandelssystem skulle kunna ha en positiv inverkan på företagens kapitalbildning, deras grad av finansiell självförsörjning.

System med individuell andel i vinsten har prövats och förkastats genom decennierna, både i Sverige och i andra länder. För det mesta har deras omfattning och betydelse varit ringa. Det tycks som om de vunnit insteg främst i länder eller branscher med en klen facklig organisering, och då inom mindre och halvstora företag med patriarkaliska relationer mellan företagsledning och anställda.

Idag är det endast i USA som företagen praktiserar system av detta slag i någon större omfattning. Där har de t o m vunnit ett mycket stort inflytande under de senaste åren. Framför allt då för just de mindre och medelstora företagen. 1969 fanns det 86 957 vinstdelningsplaner i USA. 1975 hade antalet sprungit upp i 205 000. Förklaringen till denna utveckling går att söka i den amerikanska skattelagstiftningens utformning samt i frånvaron av ett ATP-system av svensk typ. Enligt Wredén har helt enkelt vinstdelningen börjat användas för att ordna tjänstepensioneringen.

Kollektiv andel i vinsten

Den andra tendensen har utgått från kollektiva andelar i vinsten. Ett otal förslag har funnits enligt denna modell. Förslag som i första hand har härstammat från den ledande byråkratin i socialdemokratiskt kontrollerade fackföreningar. Efter det andra imperialistiska omfördelningskriget är det i länder som Västtyskland. Nederländerna, Österrike, Danmark och Sverige som löntagarfonder av olika slag har varit på tapeten. Södra Europas stora fackliga massorganisationer – som leds av kommunistpartierna – har kategoriskt avvisat fondsystemen. I Storbritanniens stridbara – men socialdemokratiskt ledda – fackföreningsrörelse har inte heller löntagarfonder varit aktuella.

Kollektiva löntagarfonder tycks alltså vara något mycket specifikt för den socialdemokratiska rörelsen – och då först och främst för dess fackliga gren.

Ett sätt att belägga denna hypotes är att studera exemplet Västtyskland lite mer ingående, för där har förslag om kollektiva löntagarfonder fått både större plats i debatten och i politiken.

Exemplet Västtyskland

»Inte i något land har debatten om förmögenhetsfördelningen och ägandestrukturen förts med sådan intensitet och under så lång tid som i Västtyskland», heter det t ex hos Rudolf Meidner i Bilaga 7 till rapporten om »Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder». Och Meidner fortsätter: »Oräkneliga är de skrifter – både från politiskt, fackligt och vetenskapligt håll -som behandlar ämnet. Antal förslag, planer och rekommendationer för att lösa problemet med den sneda förmögenhetsutvecklingen är överväldigande stort. Det kan utan överdrift påstås, att frågan om lämpliga vägar för förmögenhetspolitiken under större delen av efterkrigstiden har stått i förgrunden för den offentliga debatten i Västtyskland».

Den materiella grunden till denna digra offentliga debatt var helt enkelt det så kallade tyska undret, dvs den »sneda förmögenhetsutvecklingen». Eller för att fortsätta med att tala med Meidner: »Löntagarna möjliggjorde detta ekonomiska under genom en medveten återhållsamhet beträffande kraven på standardhöjning. Hundratals miljarder DM plöjdes tillbaka till nya investeringar och en kapitalackumulation av enorma mått kom till stånd hos en liten grupp av kapitalägare».
Den västtyska efterkrigsperioden utmärktes också av en så gott som oavbruten tillväxt. Så här träffande beskriver Winifred Wolf klimatet i Inprecor nr 61/62 1976:

»Så länge som där var ’tillväxt’ /dvs från 1948 till 1973 med undantag för de sexton månader av recession som gällde 1966-67/ var det nästan omöjligt för revolutionära marxister att övertyga breda massor om det västtyska samhällets klasskaraktär. Eftersom tillväxten var generell/även tillväxten av lönerna/, handlade den offentliga debatten i huvudsak om problem i samband med fördelningen, dvs om det var lönerna eller profiterna som steg snabbast.»

Vi ska tillägga ett annat mycket utmärkande drag för perioden:
De svaga och extremt förborgerligade fackföreningarna! Kriget hade inte bara förstört kapital och produktionsmedel utan också den tyska arbetarrörelsen. Nazismen och kriget malde sönder fackföreningarna helt och hållet. Arbetarnas inbördes solidaritet, deras sammanhållning, upplöstes. De mest medvetna och stridbara arbetarledarna dödades, osv. Klassmedvetenheten kastades årtionden tillbaka.

Nederlaget under kriget parat med en till synes helt oproblematisk ekonomisk tillväxt gynnade reorganiseringen av den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen. Arbetarnas upplevelser av stalinismen, bland annat i form av det sovjetiska pansar-övergreppet på Öst-Berlins arbetare 1953, gjorde resten. Helt ohotad kunde socialdemokratin breda ut sig på arbetsplatserna och ta ansvar för just »en medveten återhållsamhet beträffande kraven på standardhöjning». En uppgift som inte krävde så mycket under 1940-talets sista år samt under 1950-talet. Demoraliseringen från kriget samt den stora industriella reservarmén/flykten från jordbruket och Östtyskland/ var effektiva medel för att hålla tillbaks lönekraven. Men när upplevelserna från kriget blev mindre påtagliga och den industriella reservarmén nära eliminerad, då uppstod helt nya villkor för kapitalbildningen. Eftersom arbetslösheten inte längre kunde fungera som den sociala mekanism vilken höll tillbaka arbetarnas lönekrav, blev den socialdemokratiska fackbyråkratin tvingad att svara för ett större mått av ideologisk och politisk kontroll.

Nödvändigt med ett större mått av ideologisk kontroll

Förslaget om kollektiva lönefonder svarade mot dessa nya behov, följaktligen växte de också i antal och styrka när arbetslösheten avtog mot slutet av 1950-talet och 1960-talets första år. Fondförslagen sprang också helt organiskt fram ur den socialdemokratiska ideologin, som i mångt och mycket arbetar med en vulgär tolkning av den materialistiska historieuppfattningen.

Mycket, mycket schematiskt ser denna ideologi ut enligt följande:
Kapitalismen måste mogna, ja till och med bli övermogen innan den kan plockas bort och ersättas med socialismen. När detta är fallet kan den stora massan av producenter ta över från kapitalisterna lika lugnt som när en löpare tar emot stafettpinnen från en annan i ett stafettlopp. Men loppets tempo ses inte som ödesbestämt, löntagarnas organisationer kan påverka tiden. De ska inte bara sitta som en hop passiva åskådare utan ta aktiv del i tävlingen – genom hejarop och applåder…

Eller med andra ord: Arbetarrörelsen ska satsa hårt på de mest expansiva storföretagen, underlätta rationaliseringar och alla andra åtgärder som gynnar kapitalismens mest framskjutna och dynamiska sektorer:

Till detta handlingsprogram kopplas så jämlikhetstanken:
Det är de mest expansiva företagen som kan betala de bästa lönerna och berika den arbetande klassen, den högre produktiviteten hos dessa företag lämnar dessutom ett överskott som kan fördelas till den sociala sektorn via en »jämlik skattepolitik».

Men när »förmögenhetsutvecklingen» blir för sned uppstår naturligtvis ett viktigt krux. Framför allt om då arbetslösheten är ringa och konkurrensen mellan arbetarna liten. De frågor som Winifried Wolf pekade på dyker då upp automatiskt:

Återhållsamhet eller inte? Ska lönerna verkligen inte öka mer, nu när vinsterna rakar i höjden vareviga dag?

I detta läge blir förslag om kollektiva löntagarfonder helt naturliga. Socialdemokratins argument är givna ur det föregående:

– Visst ska löntagarna ha sin rättvisa del av kakan, men företagens kapitalbildning måste tryggas, för det går inte att komma ifrån att det är den som garanterar tillväxten, så att det blir en större kaka att dela på nästa gång.

-Men det är samtidigt inte rätt att arbetsgivarparten ska få så stora vinster. Låt oss helt enkelt avsätta en del av vinsten till löntagarorganisationerna, då blir inte förmögenhetsbildningen så sned och dessutom skaffar vi oss ett större inflytande över företagens ledning och skötsel.

I en situation av ekonomisk tillväxt, stor kapitalackumulation och obetydlig arbetslöshet uppstår förslag om kollektiva löntagarfonder som en ganska självklar ideologisk reflex hos den socialdemokratiska fackföreningsbyråkratin när denna konfronteras med högljudda krav på löneökningar. Fondförslagen förmedlar helt enkelt »en medveten återhållsamhet» från arbetarnas sida på den ideologiska nivån.

Kollektiva fondförslag specifika för fackbyråkratin

Det faktum att det är socialdemokratins fackliga gren som är mest benägen att laborera med dessa förslag hänger samman med de tre följande faktorerna:

– För det första är det den fackliga kadern som befinner sig närmast verkstadsgolvet, det är den och inte partiapparatens funktionärer som pressas hårdast av arbetarnas lönekrav.

– För det andra tilltalas fackpamparna helt naturligt av det »inflytande» som skulle förlänas dem enligt förslagen. Den parasitära fackliga byråkratin skulle helt enkelt tillskansa sig en del fördelar på kapitalets bekostnad! Fondstyrelserna och andra institutionaliserade organ som följer i spåren på dessa projekt måste besättas med bl. a. »arbetardirektörer». som då kan njuta sötman av höga arvoden, middagar o s v. D v s nya materiella privilegier och högre social status. Ett statligt »inflytande» är inte lika attraktivt eftersom det bara ger småsmulor åt de fackliga ledningarna, de privilegier som följer med detta »inflytande» hamnar i stället i fickorna hos socialdemokratins politiska funktionärer.

– För det tredje är den fackliga grenen inte lika känslig som partiapparaten i övrigt för vad som är gångbart politiskt. På grund av det sociala trycket från fackföreningarnas medlemsmassor reagerar inte denna kader lika följsamt på den politiska nivån.

Exemplet Västtyskland ger oss också en god möjlighet att studera den process som utlöses när de faktorer förändras som utgjort jordmånen för förslag om kollektiva löntagarfonder.

När den ekonomiska tillväxten bromsas upp eller tom upphör blir inte problemen om en mer jämlik fördelning lika akuta. Fondförslagen är anpassade som hand i handske för att lösa motsättningen mellan en mer jämlik fördelning och en fortsatt kapitalbildning för företagen. När tillväxten stannar upp skjuts denna motsättning i bakgrunden. Frågan om det är lönerna eller profiten som ökat mest ställs inte längre lika uttalat. För arbetarna är det nya frågeställningar som kommer i förgrunden: anställningstrygghet, bevarad köpkraft, bra social service osv.

Fondförslagen ger inga omedelbara svar på dessa frågor, de tillfredsställer därmed inte behoven hos fackföreningarnas breda medlemsmassor. För vem är intresserad av andel i vinsten när det egna företaget kanske kan komma att gå omkull?

Men visionen om ett framtida »inflytande»? I det långa loppet sägs ju att fondsystemen ska betyda en bättre branschplanering, mer övergripande styrmedel och därmed strukturella förändringar av industrin. Kan inte dessa förändringar trygga en fortsatt tillväxt och på så sätt trygga jobben?

I det långa loppet?

När arbetarnas problem är omedelbara! När arbetslösheten står vid knuten och när arbetsköparna går till attack på bred front med lönestopp, rationaliseringar, ökad arbetstakt och en minskning av den offentliga sektorns utbyggnad, då blir faktiskt fondförslagen blott och bart skrivbordskonstruktioner!

Dessa ändrade förhållanden betyder ändå inte att förslagen försvinner över en natt. Ekonomin utvecklas ojämnt, konjunkturcyklerna består även om den långsiktiga ekonomiska trenden har vänt, och de motsättningar som vi tidigare har angett kan leva kvar inom vissa branscher eller återupplivas periodvis för andra.

Argumenten förskjuts

Här finns dessutom en viktig tröghetsfaktor: Fackföreningsbyråkratins relativa självständighet som ett parasitärt skikt inom arbetarrörelsen! Sitt hopp om ett framtida »inflytande» med allt vad detta skulle innebära av materiella fördelar och andra tillbehör ger byråkratin inte upp i första taget. Särskilt inte som detta »inflytande» har en bra täckning i den egna ideologin, tankarna på en ökad insyn i industrins förvaltning från fackets sida osv.

Detta betyder att fackbyråkratin tenderar att förflytta tonvikten från jämlikhetsaspekten över till de frågor som mer rör inflytandet över produktionen, när de ekonomiska och sociala faktorer förändras som ursprungligen skapade förutsättningar för förslagen om kollektiva fondsystem. Debatten blir omedelbart mer laddad på den politiska nivån och då blottas oundvikligen fondförslagens svagheter!

Kamraterna TH/PR talar om att den kommunistiska taktiken i förhållande till löntagarfonderna måste vara som en politisk »aikido» där vi utnyttjar motståndarnas egen styrka för att bringa honom på fall. Detta låter sig naturligtvis sägas. Men inte genomföras! – för fondförslagen är inte socialdemokratins styrka, politiskt är de i stället mycket svaga kort, och då kan det gå illa värre…

Tar man miste i aikido och försöker fälla motståndaren med ett grepp som bygger på hans styrka – när det i själva verket är hans svaga punkt – då kan det hela nämligen sluta med att man rasar omkull tillsammans med motståndaren…

Avgörande politiska brister

Det finns två avgörande politiska brister med fondförslagen. Den första är så enkel som att den stora mängden löntagare helt korrekt uppfattar att dessa förslag inte på något sätt tillfredsställer deras omedelbara behov (tryggade jobb, bevarad köpkraft, bra service o s v). Detta till skillnad från den traditionella reformistiska rekvisitan.

Den andra bristen gäller förslagens bärkraft som en entusiasmerande vision, dess klena ideologiska kaliber. Vi vet – och här är vi överens med TH/PR – att det i dag är helt omöjligt att vinna bredare grupper för socialismen genom att föra fram länder som Sovjetunionen och Östtyskland som konkreta föredömen, som exempel på den socialism vi kämpar för. Senast visade Wolf Biermann på detta i en intervju för tidskriften Der Spiegel.

– Är det möjligt att det som dom kallar socialism i din stat blir ett allt större hinder för socialistiska rörelser i västra Europa, frågade der Spiegel. Biermanns svar löd:

– Det är inte bara möjligt, detta är redan fallet. Vad som står i vägen för vänstern, förutom dess egna dumheter, är det frånstötande exemplet på ett byråkratiskt deformerat samhälle som kallar sig socialistiskt inför alla människor.

Fondförslagen – och de samhällsvisioner som de kopplas till – är på samma sätt ett hinder för den socialistiska rörelsen. För »löntagarmakten» identifieras inte med demokratiska massorganisationer utan med ett snävt byråkratiskt skikt inom fackföreningsrörelsen. Fondernas byråkratiska uppbyggnad och deras smak av korporativism skrämmer både de stora arbetarmassorna och de små men avancerade skikten av arbetare som letar efter antikapitalistiska lösningar. De senare misstror också de planer som föreslås för fondernas gradvisa övertagande av makten över industrin. Med rätta anar de farorna för en splittring inom de egna leden.

För borgarklassen betyder fondförslagen att den får ett utmärkt mål att skjuta in sig på: »Friheten är hotad», »fonderna skapar en jättelik central byråkrati» osv. Smakprov på detta upplevde vi inte minst under den svenska valrörelsen 1976. Arbetsköparna gick ut i mer frispråkiga termer än på många år. SAF dundrade och vem minns inte de upprörda scenerna på småföretagarnas möte i Jönköping? Också de borgerliga partierna varpå hugget.

Löntagarfonderna livade upp den samlade borgerligheten. Den var helt enkelt klipsk nog att inse att dessa inte utgjorde’ »motståndarnas styrka» utan i stället deras svaghet…

Västtysk epilog

Men tillbaka till Västtyskland. En sammanfattning av fondförslagens uppgång, nedgång och fall i det västtyska riket ger följande cykel:

Förslagen om löntagarfonder tränger sig fram i debatten och politiken under slutfasen av en period med oavbruten tillväxt, d v s i det läge där arbetslösheten reducerats till ett minimum. Förslagens funktion blev att förmedla »en medveten återhållsamhet» från arbetarnas sida när det gällde lönekraven.

När det ekonomiska och sociala läget slog om fortsatte debatten så att säga »av bara farten». Men inte åt samma håll som tidigare, utan på ett stickspår. Nu var det nämligen den fackliga byråkratins särintressen och specifika ideologi som tog överhanden. Fördelningsaspekterna sköts i bakgrunden och i stället betonades de frågor som mer hängde samman med »inflytandet».

Resultatet blev ett större mått av politisk polarisering kring dessa frågor. Socialdemokratin drevs på reträtten, oförmögen att svara och följden blev en batalj inom »rörelsen». Den politiska grenen ansåg att förslagen var negativa för partiets röststöd medan delar av fackbyråkratin höll fast vid kraven.

Kulmen kom 1974 när partiledningen gjorde upp om en »kompromiss» med koalitionspartnern FDP. Citationstecknen är väl på sin plats för i praktiken var det FDP:s fondförslag som antogs. Ett liberalt förslag som rörde »fördelningspolitiska aspekter» och inte »inflytandet»…

Därefter har debatten sjunkit i glömska. Saknad endast av en del fackliga företrädare. Det nya läget för Västtysklands ekonomi har ställt helt andra frågor i förgrunden för den politiska kampen.

Detta slutomdöme delar vi med andra. Meidner menar t ex att »Mycket tyder nu på, att en lång och intensiv debatt om ’förmögenhetspolitik’ har nått en slutpunkt – åtminstone för en överskådlig framtid.» Wredén konstaterar torrt samma sak:
»Den tyska fackföreningsrörelsen tycks f n vara helt ointresserad av löntagarfonder».

I sin uppsats menar TH/PR helt sonika att det är ett »faktum att fackföreningarna inom en snar framtid kan komma att stå som ägare till de 200 största företagen» i Sverige. »Skillnaden» mellan vår inriktning på »förstatligande under arbetarkontroll» och deras förslag sägs också vara att löntagarfondernas »införande är fullt möjligt, ja på sikt sannolikt». Vid flera seminarier har kamraterna också understrukit att de har uppfattningen att SAP- och LO-ledningen verkligen kommer att försöka driva igenom fondförslagen från LO-kongressen.

Vi tror att TH/PR skulle ha varit mindre benägna att dra dessa förhastade slutsatser om de studerat bl a det västtyska exemplet. Det säger en hel del om den politiska dynamiken i denna typ av fondförslag. Samma cykel som vi sett i Västtyskland har dessutom i huvudsak utvecklats i andra länder. T ex i Danmark.

Är fondförslagen »neutrala» för lönebildningen?

Vi liksom många med oss har menat att fondförslagen inte är »neutrala» när det gäller lönebildningen. Detta avvisar TH/PR bestämt. »Utan analys, utan tankeverksamhet upprepades papegojlikt samma argument», skriver man och menar själva att förslaget är explicit »löne- och kapitalbildningsneutralt». Dvs upprepar å sin sida papegojlikt Meidners egna ord…

Men ändå inte riktigt, kamraterna gör trots allt ett försök att visa varför det är så, de försöker peka på de faktorer som bestämmer löneutvecklingen:

»Hur bestäms då lönerna? Om man studerar löneutvecklingen under normala kapitalistiska förhållanden finner man att de ramar som sätts för lönens storlek primärt är avhängiga dels profitutvecklingen, dels arbetslöshetsgraden, det vill säga den är konjunkturberoende, och primärt bestämd av marknaden i vid mening. Dessutom påverkas lönen klart av inflationen… Löneglidningen verkar statistiskt som en »anpassare» av den förhandlade lönen, så att lönesumman anpassas till marknaden… Så länge kapitalismen består tar marknaden ut sin rätt

Dessutom gör TH/PR undantag för »onormala» situationer som »i Chile under Allende» eller »Portugal året efter kuppen». Formellt är detta resonemang inget att klaga på. Men som förklaring av de mekanismer som bestämmer lönebildningen är det helt otillräckligt. Påståendet om att löneutvecklingen är »primärt bestämd av marknaden» avslutas nämligen inte. Vi får inte reda på vad det finns för sekundära faktorer som påverkar lönerna också under s k normala förhållanden.

Kamraterna TH/PR tycks tro att arbetsmarknaden i dag är lika »fri» som under manchesterliberalismens glada dagar. De glömmer att ta upp att också »styrkeförhållandet mellan de kämpande» har stor betydelse. Dvs bland annat arbetarklassens grad av organisering, kampförmåga och klassmedvetande. Vi ska påminna om några viktiga meningar från Marx skriftLön, pris och profit:

»Det är klart, att en oerhörd skala av variationer är möjlig inom de båda gränserna av denna maximiprofit. Dess faktiska storlek bestäms bara av den oavbrutna kampen mellan kapital och arbete. Kapitalisten försöker ständigt reducera arbetslönen till dess rent fysiska minimum och utsträcka arbetsdagen till dess fysiska maximum, medan arbetaren ständigt utövar ett tryck i motsatt riktning. Det hela utmynnar i frågan om styrkeförhållandet mellan de kämpande.»

I den oavbrutna kampen mellan kapital och arbete har existensen av fackföreningar en central betydelse. Kollektivavtal t ex upphäver ju t ex på sätt och vis den »fria arbetsmarknaden». Det ligger säkert mycket i detta påstående från Per Holmbergs bok »Arbete och löner i Sverige»:

»Att dessutom fackförbundens organisationsgrad syns ha spelat en stor roll framgår bl a av att under lönesänkningsperioden 1930-33 då de svenska industriarbetarnas medeltimförtjänst på grund av det fackliga motståndet reducerades med ’blott’ 5 till 5 1/2 procent, medan de betydligt svagare organiserade industriarbetarna i USA med i stort sett lika hög arbetslöshet upplevde ca 20 procents lönesänkningar under motsvarande period.»

Men det är inte bara graden av fackliga organisering som spelar in. Medvetenheten hos de många medlemmarna och hos de fackliga ledningarna är också av central betydelse. Vid en bedömning av lönernas utveckling är det nödvändigt att också diskutera de fackliga organisationernas politik! Det räcker inte att likt TH/PR bara se till det primära, dvs profitutvecklingen, arbetslöshetsgraden och inflationen.

När vi kommit så här långt kan vi blicka tillbaka på Västtyskland en sista kort stund. Ur det tidigare har det framgått att den västtyska socialdemokratins politik under efterkrigstiden bl a handlade om att medverka till den snabba kapitalackumulationen. Det rörde sig om »en medveten återhållsamhet» i avtalsförhandlingarna. En attityd som drog på sig kritik från massan av arbetare. Fackbyråkratins svar, som lyckades »neutralisera» en del protester, blev dimridåerna om kollektiva löntagarfonder. Blotta förslagen hade i sig en politisk funktion: En undanglidande manöver för att få till stånd en dämpning av lönekraven!

I Nederländerna har vinst delningssystem haft en liknande funktion. Där fungerade de som avledare för missnöjet med en hård statlig inkomstpolitik.

Samma sak i Sverige

Naturligtvis påverkar »styrkeförhållandet mellan de kämpande» löneläget också i Sverige. Vi delar i stort följande bedömning av Per Holmberg:

»Varför ett och samma arbetsmarknadsläge inneburit så varierande löneökningar har med största sannolikhet främst att göra med olikheter i lönepolitiken under skilda perioder. Att löneutvecklingen enbart skulle vara en passiv reflex av läget på arbetsmarknaden är därför en grov förenklings
Ett av de mer klassiska exemplen på svensk lönepolitik är det lönestopp som LO-ledningen accepterade 1949/50. Ett annat mera aktuellt är vad som från reformistiskt håll kallats för »solidarisk lönepolitik

Otvivelaktigt har denna reaktionära politik påverkat löneläget. Det har visserligen skett en »sammanpressning av löneolikheterna inom LO-kollektivet» som det brukar heta. Men detta har skett på bekostnad av en relativ lönenedpressning för traditionella höglönegrupper inom LO-kollektivet. Eller uttryckt med den socialdemokratiske ekonomen Willy Bergströms egna ord:

»Man kan lite tillspetsat säga att LO med den solidariska lönepolitiken köpt utjämning inom de egna leden till priset av vidgade klyftor mellan LO-grupperna och andra grupper i samhället.»

TH/PR håller med om denna effekt. I sin artikel citerar de okritiskt Meidners ord om »den nu så missriktade solidariska lönepolitiken». Därmed erkänner de indirekt att de själva har fel när de påstår att löneläget är nära nog oberoende av politiska faktorer under »normala» förhållanden.

Solidarisk lönepolitik – påverkar lönerna!

Den ständigt missriktade solidariska lönepolitiken har varit mycket betydelsefull när det gällt alla förslag om kollektiv kapitalbildning på svensk mark. Visserligen frågade redan Ernst Wigforss så här redan för drygt 50 år sedan:

»Är det så självklart att kapitalägarna skall ha all vinsten, sedan arbetarna fått sin lön? Skulle inte löntagarna kunna få vinsten, sedan kapitalet fått sin andel?»

Men denna fråga kom inte från så många andra håll och den besvarades inte på ett konkret plan. Det är först under de senaste tjugo åren som förslag om kollektiv kapitalbildning på allvar vunnit terräng. I detta avseende har Gunnar Nilsson helt rätt när han säger att »fackföreningsrörelsen först nu har hunnit i kapp Ernst Wigforss».

Vi är i stort överens med TH/PR om de grundläggande tendenser i den svenska kapitalismens utveckling som utgör grunden för denna förändring så vi återupprepar inte här deras analys. Däremot vill vi betona en del fenomen mer än andra, vi vill också se det mesta ur ett annat perspektiv…

För det första verkar det klart att de olika projekten om kollektiv kapitalbildning bl a har utgjort en del av den missriktade solidariska lönepolitiken!

Detta har inte TH/PR insett eftersom de arbetat med en mycket mekanisk analys där politiken haft en undanskymd plats.

När TH/PR diskuterar innebörden i fondförslaget ser de inte överhuvudtaget till dess funktion i dag (och i går!) . De diskuterar bara Meidners uttalade målsättning för morgondagen.

När socialdemokratin genomfört sin »solidariska lönepolitik» har detta hela tiden inneburit stora påfrestningar för den lokala fackbyråkratin. Det är den som har haft bördan att försvara det outtagna löneutrymmet inför alla missnöjda medlemmar. För att klara detta har det inte räckt med klasslagstiftning samt en hårdför och odemokratisk regim inom fackföreningsrörelsen självt. Det har också behövts en godtagbar och något så när logisk ideologi. Alla förslag av typen bransch- eller löntagarfonder har haft denna funktion, de har utgjort nödvändiga komplement till den missriktade (eller riktade om man så vill) solidariska lönepolitiken.

Den reformistiska politiken förankras inte bara genom höger hand (solidarisk lönepolitik) utan lika mycket med den vänstra (fondprojekten). Meidners beskrivning av upprinnelsen till förslaget är ett lysande bevis på detta:

»Slutligen kunde under andra delen av 60- talet framgångar skönjas för den solidariska lönepolitiken. En sammanpressning av löneolikheterna inom LO-kollektivet kunde statistiskt påvisas, delvis beroende på en relativt svag löneutveckling för vissa traditionella höglönegrupper. Tankarna kring ’uppoffringsvärde’, försummade chanser till löneuttag och orättfärdiga vinster fick därmed ny aktualitet.
Det är bl a mot bakgrunden av dessa förhållanden som man bör se de uttalande om åtgärder mot ojämnheten i vinstutvecklingen, ändrad vinstbeskattning och branschfonder som återfinns i den lönepolitiska rapporten till 1971 års LO-kongress
»

Vilda strejker – bränslet bakom den uppblossade debatten

Vi vet också att den »solidariska lönepolitikens framgångar» provocerade fram en omfattande strejkvåg under 1969-70. Klasslagstiftning, facklig byråkratisering och reformistisk ideologi förslog inte till att hålla tillbaka all bitterhet mot den »solidariska lönepolitiken».

De delegater som samlades på LO:s kongress hade en press på sig att »hitta på något» som kunde minska antalet strejker. Ett av resultaten blev den utredning om kollektiv kapitalbildning som tillsattes.

Främst den ekonomiska konjunkturen 1972-73 innebar att antalet strejker minskade drastiskt, problemen med »outtagna löneutrymmen» var inte lika akuta och debatten falnade av. Den kom mer att handla om möjliga svar på de brant stigande arbetslöshetssiffrorna. AP-fondernas möjligheter diskuterades liksom introduktionen Till det som i dag blivit medbestämmandelagen. Så här sammanfattar t ex Wréden dessa år:

»Under åren närmast efter 1971 brydde sig knappast någon om Meidners utredning. LO och regeringspartiet var fullt upptagna först med den 4:e AP-fonden och sedan med den nya arbetsrätten.»

Åren 1974-75 med deras vinstfyrverkeri fick dock debatten att blossa upp igen med våldsam fart. Tanken på löntagarfonder väckte omedelbar genklang hos fackbyråkratin. Främst då inom de branscher där »övervinsterna» var som fetast och arbetarna som mest missbelåtna med den »solidariska återhållsamheten».

En artikel från Skogs tidning SIA från hösten -74 visar väl vilken mylla det var som fick idéerna att växa till sig så snabbt:

»De flesta konflikterna på arbetsmarknaden uppstår just inom branscher och företag med relativt höga löner. Genom att suga upp övervinsterna skulle del starkaste argumentet till strejk falla bort. Det är i den jordmånen tanken med löntagarägda fonder har växt fram»

Också Meidner var påverkad av denna konjunktur vilket inte minst visar sig vad han betonar i sitt utredningsarbete när han intervjuvas i SIA 1974:

»Att få ett socialistiskt samhälle är gott och väl, men vi skall inte gå de här krokvägarna för att nå dit.
… Mitt kongressuppdrag avser… frågan hur de övervinster som uppstår som en följd av den solidariska lönepolitiken skall komma löntagarna tillgodo…
… För oss som har en stark facklig rörelse är (fonderna) snarast ett komplement till den solidariska lönepolitiken och inte en metod att förändra maktförhållandet mellan arbete och kapital. Det har vi andra metoder för..

Maktfrågorna i centrum

Nu hade utredningens slutgiltiga förslag, det som antogs vid LO-kongressen i juni 1976 en helt annan betoning! Vi är helt överens med Wredén när han skriver att »den solidariska lönepolitiken /hade/ skjutits i bakgrunden och huvudmotivet var ägarinflytandet över större delen av näringslivet», eller med TH/PR när de menar »att det dock är den tredje punkten i förslaget – som är kardinalfrågan – frågan om makten – står i takt med den fortsatta debatten allt klarare».

Varför denna förändring? Ja, för det första måste det understrykas att vår skiss av bakgrunden till LO-kongressens beslut medvetet behandlat bara den faktor som var mest betydelsefull vid förslagets många år av »förarbete». Men när detta är gjort måste det tilläggas att fonddiskussionen hela tiden ackompanjerats av en annan melodi, nämligen tanken på inflytande eller bestämmande över produktionen. Men den var mycket tunn och svag ända fram till 1975.

Yl måste alltså förklara denna förskjutning. En viktig faktor var naturligtvis det ändrade ekonomiska läget. LO-kongressen föregicks och omgavs av siffror på ekonomisk stagnation. Det fanns inte längre något omedelbart behov av att värja sig mot ett missnöje bland medlemmarna, med s k övervinster. Men denna enda faktor räcker inte som förklaring, vi måste vända blicken åt ett annat håll: Behovet av en mer rationell »planering» av kapitalismens planlöshet och fackbyråkratins aptit på egna materiella privilegier och en högre social status.

Behov som tidigare fått sitt utlopp främst i intresset för AP-fondernas roll. Meidner har träffande fångat de stämningar som tidigare fanns hos fackbyråkratin:

»Många inom fackföreningsrörelsen (torde) ha betraktat AP-fonderna just som ’löntagarfonder’, dvs löntagarnas medel, vars användning skulle bestämmas av löntagarna själva. Det skulle dröja ett drygt decennium innan man inom LO blev klart medveten om att fonderna inte fyllde – och inte heller var avsedda att fylla – denna funktion. Men det är naturligt att man, så länge illusionen fanns, inte fann det angeläget att bygga upp löntagarfonder med snarlika målsättningar.»

Intresset kom när AP-fonderna visade sig vara vad dom var…

Några år in på 70-talet hade dessa illusioner gått om intet och LO-byråkratin sökte med ljus och lykta efter ett nytt projekt som svarade mot dessa förväntningar. »Övervinstdebatten» 1974 riktade dess blickar mot fonderna. Här fanns lösningar på ett otillfredsställt materiellt och ideologiskt behov! De annalkande krisfenomenen inom många branscher ökade intresset för fonderna, byråkratins egna särintressen sammanföll ju därmed med objektiva behov i kapitalismens egen utveckling. Eller snarare: Byråkratin upplevde att dessa behov sammanföll!

Besvikelserna med Christer Wickmans statliga näringspolitik drog säkert också mer än ett strå till stacken. Det ideologiska momentet kunde kopplas till »löntagarna» i stället för den knappast attraktiva associeringen till LKAB och AB Statsföretag. Stämningar som Tage Erlander gjorde sig till tolk för i en intervju för LO-tidningen:

»Jag är övertygad om att Meidners förslag, när det i en eller annan form (!) ska förverkligas, kan locka fram människornas bästa egenskaper. Mycket mer än om vi skulle socialisera hela produktionen (!). För då finns det risk för en byråkrati som kan bli farlig.»

Det mesta var som synes bäddat för att en enhällig LO-kongress skulle anta Meidners förslag.

Och kapitalbildningen?

Här ska till sist fogas in några argument när det gäller kapitalbildningen. För också där upprepar TH/PR »papegojlikt» Meidners argument utan »analys, utan tankeverksamhet»:

»Naturligtvis kan man tänka sig att borgarna behöver plöja ner en ökad mängd kapital i företagen, men i så fall kan detta inte tillföras via den Meidnerska konstruktionen. Det behövs inte heller någon ny konstruktion för detta, staten har redan försett borgarna med investeringsbank, AP-fonder och speciella selektiva åtgärder för att vid behov öka kapitalmängden.»

Här glömmer kamraterna två saker. För det första är fonddebatten; sig ett sätt att försöka få arbetarna att acceptera den kapitalbildning som redan pågår inom industrin och som bl a redovisades genom 1974 års stora vinster. Dvs den andra sidan av lönenedpressningen inom vissa höglönesektorer. Ett urgröpt men genomfört fondförslag får samma funktion. För det andra kan fackbyråkratin parasitera på löntagarfonder – oavsett konstruktion – mer än vad den kan t ex vid kapitaltillskott från Investeringsbanken eller vid s k selektiva åtgärder.

Fondernas vara eller inte vara…

Så är vi då framme vid den centrala frågan om löntagarfondernas framtid. Är det ett »faktum att fackföreningarna inom en snar framtid kan komma att stå som ägare till de 200 största företagen»?

Definitivt inte! Av följande skäl skulle vi vilja svara att detta perspektiv är det minst sannolika för den kommande utvecklingen:

Ett av TH/PR:s argument för att försöka förklara fondernas plats i en mer eller mindre nödvändig utveckling av kapitalismen är kort och gott:

»Alltså minskar utdelningen till aktieägarna, aktieindex har ökat långsammare än vanliga prisindex. Detta ställer krav på en ny slags aktieägare

Ett annat är att:
»De strukturella problem kapitalismen ställts inför kräver markant utökad planering. De strukturer som kan bära upp en sådan inomkapitalistisk planering har fått sin första preliminära form i det Meidnerska förslaget.»

Låt oss dröja vid dessa frågor ett tag och se hur arbetsköparna försöker svara på denna situation. De är knappt alls närvarande i TH/PR:s text, bara som några vilka för »en hätsk kamp mot LO och Meidner, och för fram reaktionära motförslag»…

Ett angreppssätt som är fruktbart därför att det fortfarande är klasskampen som kommer att avgöra utgången av de problem kapitalismen står inför.

Arbetsköparna accepterar naturligtvis inte stillatigande att deras aktier ger en dålig utdelning. Deras svar på den uppkomna situationen är det traditionella. Det som de ger vid varje ekonomisk kris. När profitkvoten sjunker då gör arbetsköparna allt för att motverka denna tendens. Arbetstakten drivs upp, lönerna pressas ner och produktionen rationaliseras. Försök görs att omfördela kapital från den »improduktiva» offentliga sektorn till exportindustrin osv.

Statlig intervention av visst slag och inom vissa sektorer tas emot med tacksamhet och tillfredsställer behovet av en bättre planering.

På denna situation ger inte löntagarfonderna några svar ens på pappret. Ingen facklig funktionär med självaktning kan hänvisad till dessa fondförslag inför alla de problem som idag tornar upp sig. Han frågar i stället efter statliga subventioner, förstatliganden osv.

Som vi visat tidigare innebär detta att fondförslagen inte är en röstdragande fråga.

Socialdemokratins traditionella masstöd har alltid byggt på dess förmåga att ge omedelbara svar på omedelbara problem. Reformismens styrka ligger i dess »dagliga segrar», möjligheten att hela tiden hänvisa till konkreta resultat.

Ideologiskt entusiasmerar förslaget i huvudsak den hårda reformistiska kärnan, de många tusen fackliga funktionärerna.

Den genomförda löntagarfondsenkäten drog katastrofalt lite folk. Endast 17 342 LO-medlemmar deltog. Från det militanta gruvarbetarförbundet kom bara 69 personer. Från Skogs 160. D v s ett betydligt mindre antal än det antal fackliga ombudsmän som finns inom dessa förbund. Och trots att man i enkäten inte hade med någon direkt fråga om man överhuvudtaget ville ha löntagarfonder eller ej, svarade omkring 400 enkätdeltagare nej därför att de menar att fonderna splittrar arbetarnas solidaritet, fackföreningarna måste bli kamporganisationer i stället osv.

Det är nog inte för djärvt att våga påstå att den stora merparten av de positiva enkätsvaren kom från de socialdemokratiska ombudsmännen inom LO. Vi vågar också tippa att de 400 LO-medlemmar som sa nej står i motsättning till dessa ombudsmän ute på sina respektive arbetsplatser därför att de försöker föra fram hela klassens intressen och därför vänder sig mot byråkratin och dess klassamarbete.

När detta är sagt betyder det att vi menar att det är alltför djärvt av TH/PR att dra till med följande påstående:

»Och återigen gör sig basen gällande: 90 procent av deltagarna (18 000) i remissarbetet prioriterade frågan om ägandet, vilket inte LO kan negligera

Vi förmodar att TH/PR här menar LO-apparaten när man talar om LO. Om så är fallet skulle vi föreslå följande omskrivning av meningen:

»Och återigen gör sig apparaten gällande: 90 procent av deltagarna (18 000) i remissarbetet prioriterade/rågan om ägandet, vilket inte LO kan negligera.»

Den nödvändiga slutsatsen av bl a enkäten, men också av KAF:s erfarenheter på de flesta arbetsplatser, är att fondförslagen inte häller som socialistisk vision.

Alla dessa politiska begränsningar med fondförslaget ur SAP:s och LO-ledningens synpunkt är naturligtvis en fördel ur borgarnas utgångspunkt. I syfte att uppnå sina sociala mål, lönenedpressning m m, kan de använda fondförslaget som ett politiskt slagträ. Valrörelsen var ett handfast uttryck för just denna möjlighet.

Dessa politiska begränsningar har SAP:s partiledning varit medveten om mycket länge. Dess företrädare har aldrig tagit ställning för förslaget, bara framfört sitt allmänna gillande men samtidigt betonat att den slutgiltiga formen kan se ut lite hur som helst. Se t ex Palmes uttalande om att »det fina med den här modellen är att den kan tänjas åt olika håll».

Självprövningen inom partiet har dock säkerligen lett till hårda interna dispyter och mycket talar för att det var den definitiva reträtten vi såg i mitten av januari när Gunnar Nilssons intervju från en framtida bok släpptes:

»LO måste underordna sig socialdemokratin och uppge en del av sin fria ställning för att partiet skall återvinna regeringsmakten. … Ibland har vi kanske betonat självständigheten lite väl hårt…. Därför har vi visat upp lite olika ansikten…. Det gäller debatten om den ekonomiska demokratin och löntagarfonderna, där LO låg före. Medan partiet ännu bara talade i allmänna termer gav vi praktiska exempel på ekonomisk demokrati.»

Lägg märke till att LO-kongressens beslut, dess lagda förslag, här kallas för ett praktiskt exempel’. Lägg också märke till att Gunnar Nilsson antyder att LO-ledningen kan sluta med att ge exempel också, och göra som partiet och bara tala om löntagarfonderna i »allmänna termer».

Vid en utfrågning av SSU:are några dagar senare gick han på samma linje och betonade flera gånger att det bara handlade om ett »basmaterial som finns färdigt och att det kommer att ta lång tid innan man finner en lösning».

Gunnar Nilsson kommer säkert inte att följa Per Ahlmarks uppmaning och kasta fondförslaget i papperskorgen. Men allt talar för att han, och LO-ledningen med honom, har lagt det på hyllan. Hjalmar Mehrs utredning om löntagarfonder (som arbetar efter gemensamma direktiv från SAP och Folkpartiet! ) får arbetsro några år framöver och blir det något fondförslag verkar det troligt att det kommer att handla om en västtysk ’kompromiss’. Dvs någon variant på det som TH/ PR kallat »borgarnas reaktionära motförslag»…

Men blir det då inte ett ramaskri från SAP:s fackliga gren? Knappast. Det blir knorr men inte mer. I förhållande till ombudsmännens medvetenhet och deras behov är SAP-ledningens argument förödande:

-OK, ni har att välja. Ska vi driva fondförslaget i nästa valrörelse, förlorar vi valet. Då blir det dels inga fonder, för vi har ingen riksdagsmajoritet bakom oss. Dels missar vi möjligheten att på allvar gå in i de krisdrabbade branscherna. Borgarna kan fortsätta med sin löntagarfientliga regeringspolitik.

Dessa argument kommer TH/PR själva att få höra om de försöker vinna lägre (eller högre) fackföreningsfunktionärer för sin linje, som väl skulle få följande uttryck idag: Kompromissa inte med fonderna! Gör upp med SAP:s ledning!

Då hänvisar dessa funktionärer bara till regeringsfrågan och TH/PR hamnar i en hopplös motsättning om vilken reformistisk taktik som är den bästa…

Trots att vi menar att löntagarfonder a la Meidner är föga troliga de närmaste decennierna vill vi ändå svara på varför de måste avvisas även om de var möjliga att driva igenom politiskt. Det är inte för inte som vi valt an kalla fondförslagen för ett dödligt hot mot fackföreningsrörelsen i rubriken till denna del av vårt svar.

Först ska vi peka på en motsättning i kamraternas text. I ett tidigt avsnitt menar de att:

»Den inomkapitalistiska kampen ger arbetarna som klass däremot aldrig upp (annat än under fullständig underkastelse under maximal repression).»

Samtidigt menar de. som vi tidigare tagit upp, att lönebildningen knappt alls är avhängig den fackliga organisationsgraden och medvetenheten. De menar uppenbart att fackföreningarnas roll inte har något att göra med den inomkapitalistiska kamp arbetarna aldrig ger upp.

Ståndpunkten är helt orimlig, vilket vi kan se när kamraterna kommer fram till frågan om »ansvarstagande!». »Felet är att ansvarstagandet är för passivt», menar man och glömmer helt att det faktiskt är skillnad på ansvarstagande och ansvarstagande. Det är nödvändigt att ange klasskriterier för vad man talar om.

När man så kommer till knutpunkten om att löntagarfondernas viktiga funktion är att ta på sig kapitalismens behov av utökad planering, kringgås problemet genom att viktiga aspekter av denna planering helt enkelt utelämnas!

Den planering som konkretiseras i TH/PR:s text handlar bara om kontrollerad lagerutveckling, större integration av olika produktionsenheter m m. Men varje företag som lyder under marknadslagarna tvingas vidare att också planera faktorer som arbetsintensiteten, lönebildningen och personalpolitiken.

Både under den kanske upp till 50 år långa övergångsperioden och under fullt fondstyre tvingas fondstyrelserna eller alla andra korporativa institutioner som sätts upp att ta ansvar för också dessa sidor.

Fackföreningen slås helt enkelt sönder. Dess ledning tvingas fatta beslut om lönesänkningar, avsked osv samtidigt som dess medlemmar naturligtvis inte ger upp »den inomkapitalistiska kampen», som TH/PR själva valt att understryka.

Fackföreningarna bildades för att upphäva konkurrensen mellan arbetarna, ett halvt eller helt ansvar för företag på en kapitalistisk marknad omintetgör denna historiska landvinning. När det »egna företaget», eller den »egna branschen» drabbas av marknadens krav på ytterligare rationaliseringar m m så står arbetarna splittrade inför detta hot, dess försvarsorganisationer är helt upplösta.

I Israel har vi detta förhållande redan i dag. LO, eller Histadrut som det kallas, är landets största arbetsköpare. När arbetarna försöker försvara sina intressen vid dessa företag tvingas de att kämpa mot sin »fackledning» med näbbar och klor. På dagordningen i Israel står självfallet uppbygget av verkliga fackföreningar. Histadrut är endast en korporation.

En försmak av vad som skulle kunna bli en daglig verklighet vid ett eventuellt fondstyre har vi sett vid de BPA-ägda byggnadsarbetsplatserna i Polen under de senaste månaderna. BPA med hot om massavsked…

Ett undantag? Nej, ett oundvikligt rutinärende vid ett fondstyre.

Fackledningarnas strävan efter att maximera profiten skulle bl a introduceras av företagets punkt om att avkastningens verksamhet skulle finansiera »facklig verksamhet». Bakom denna fras anar man lätt högre löner, feta arvoden, studiekonferenser i varmare länder osv.

Fackföreningarnas samlade verksamhet skulle utgå ifrån marknadens behov, medlemmarna skulle skolas i att uppfatta sig som »aktieägare» och inte som producenter vilka måste förena sig med alla andra producenter. Borgerliga värderingar skulle få en helt annan materiell grund än i dag. Vi ska illustrera detta med ett exempel från rapporten till LO-kongressen som handlar om det »fackliga» arbetet under de många åren av övertag av företagen:

»Vid en nyemission skaffar företagen nytt kapital genom att ge ut nya aktier. De nya aktierna erbjuds normalt de gamla aktieägarna, så att de genom att betala sin andel av nyemissionen kan behålla samma totalandel av företaget som före emissionen. Löntagarfonden måste alltså för att inte tappa andelar kunna delta i de nyemissioner som företas. Fonden bör därför använda en del av de utdelningar som det samlade aktieinnehavet kommer att medföra för att delta i nyemissioner. Man kan naturligtvis teoretiskt tänka sig att aktieägarna för att uppskjuta fondens övertagande nyemitterar aktier i en sådan omfattning att fonden inte orkar följa med. Men det torde snarast vara ett teoretiskt problem. Att så mycket nytt riskvilligt kapital skulle kunna mobiliseras för att uppskjuta ett övertagande som ändå till slut blir oundvikligt är föga troligt… osv i all oändlighet.»

Klasskamp i form av jakt på nyemissioner? Detta resonemang visar bra vilken medvetenhet som skulle fostras genom en övergång till fondstyre. Som en parantes kan vi också säga att detta stycke visar att Meidner faktiskt är så naiv att han tror att det går att lura borgarna på makten. Var finns t ex faran för borgarnas ekonomiska sabotage? Det sabotage vi lärt känna från Chile och Portugal. Med skillnad att där fanns åtminstone början till självständiga massrörelser, cordones respektive folkkommittéer, att ställa mot borgarnas attacker. I Sverige skulle det bara finnas en splittrad fackföreningsrörelse full med idéer om att vägen till socialismen går över bättre börsnoteringar…

En annan fara med fondstyret tar Meidner upp själv. Vi citerar:

»Att införa löntagarfonder i svenska multinationella koncerner kan leda till stora svårigheter för den fackliga internationella solidariteten. I takt med att löntagarfondernas inflytande över en svenska multinationella koncernernas investeringar, produktion och sysselsättning i Sverige och utomlands ökar får den svenska fackföreningsrörelsen alltmer av en arbetsgivarposition gentemot sina kamrater utomlands. Den känsla av ’våra’ fackliga gemensamma intressen över gränserna gentemot ’de’ multinationella företagen som är så viktig för ett framgångsrikt internationellt fackligt samarbete kommer inte längre att vara för handen. Det är en utmaning som svensk fackföreningsrörelse måste möta.»

Hur ska då denna utmaning mötas? Jo, genom att »kontakter tas med de fackliga organisationerna vid de svenska dotterbolagen utomlands och fackliga samarbetsorgan etableras där investeringsutveckling, produktion och sysselsättning i koncernens olika delar kan diskuteras».
Diskuteras? Men hur ska de lösas?

En annan nödvändig kommentar gäller naiviteten också i detta stycke. Vilken facklig organisation vid AGA i Chile ska man »diskutera» med? Vid LM-Eriksson i Brasilien? Eller vid Volvos framtida fabriker i Shahens Iran (kanske Shahens löntagarfond som sägs likna Meidners!)? Vad göra med den fascistiska fack- _. föreningen i Italien… o s v, o s v. I de flesta länder upprättahåller den svenska imperialismen sina profiter med hjälp av polisiär terror, strejkbrytarband och andra liknande metoder. Det finns helt enkelt inga fackliga organisationer att »diskutera» med! Den internationella klassolidariteten skulle försvåras genom ett fondstyre. Nationell chauvinism skulle i stället få en utmärkt jordmån.

Fondstyret ställer också fackförbund mot fackförbund i Sverige. För trots en frikostigt utlovad styrelsepost hit eller dit t ex det jättelika Kommunal vid sidan om. Kooperationens anställda likaså. Alla statsanställda, liksom alla som arbetar vid utlandsägda företag. Troligtvis alla småföretag osv.

Metall får å andra sidan en total dominans över fondstyret. Till sist ska sägas att projektet säkerligen omintetgör viktiga allianser med en del viktiga småborgerliga grupper? Fiskare, småbönder, mindre egna företagare och en del andra grupper.

De flesta av de problem som vi tecknat här har kamraterna TH/PR inte berört. Men vi vill till sist visa att de ändå inte utesluter dem. Så här säger man t ex om fackets roll:

»Det byråkratiska facket kommer dock att mer omedelbart ställas mot väggen, och kan lättare tvingas ta beslut som försvarar arbetarnas intressen om de sitter i direktionsrummen emellanåt, som ansvariga för arbetarna.»

Här finns många problem. För det första måste vi precisera den första satsen något och snarast tala om fackledningen i stället för »facket». För det andra finns det inga argument som säger att denna fackledning lättare skulle ta beslut som försvarar arbetarnas intressen, om den sitter i en styrelse. Framförallt eftersom sen sitter där som ansvarig för företaget och inte för arbetarna.

Men kamraterna tycks ändå hålla med om att fackledningen lättare ställs mot väggen om vi får ett fondstyre. Vår fråga blir då: Vad göra om denna fackledning företräder arbetarnas intresse, vad göra om det t ex är KAF:are?

Till sist ett påpekande. Kamraterna värjer sig febrilt i sin text när det gäller fondstyrets konsekvenser för lönebildningen. Förslaget är »neutralt» på denna punkt, menar man. Men i en artikel i Dagens Nyheter har Per Reichard skrivit att förslaget om löntagarfonder innebär bl a »kontrollerad lönebildning». Hur hänger det ihop?

När det gäller vår taktik i förhållande till fondförslaget har mycket framgått av det tidigare. Vi ska dock försöka sammanfatta denna i ett par koncentrerade punkter. Taktiken blir naturligtvis avhängig vad debatten handlar om, vad våra motståndare väljer att driva.

Hänvisar de till fonderna för att försöka hålla tillbaka lönekrav måste svaret bl a handla om att Meidner, ja faktiskt hela LO-kongressen, har erkänt att den solidariska lönepolitiken har misslyckats. Den är »missriktad», menar man. Diskussioner i morgon, kommande kompromisser med Ahlmark eller korporativt fondstyre år 2 010 har inte ett dyft med dagens lönekrav att göra. Nu gäller det att »ta ut vad som går att ta ut».

Hänvisar de till fonderna som sin väg till »löntagarmakten» kan vi för det första svara att de förbereder en ynklig reträtt från sitt eget förslag. För det andra handlar detta förslag inte ens om »löntagarmakt» utan om byråkratiska privilegier och en splittring av fackföreningarna. Menar de allvar med sitt tal om löntagarstyre, kan detta bara börja i fackföreningarna genom att medlemmarna tar bestämmanderätten över sina egna organisationer.

Varje tillfälle som ges måste dessutom tillvaratas för att lägga fram vår syn på socialismen och vägen dit. Mot byråkratin i facket och det korporativa fondsystemet ställer vi arbetardemokratin och rådsrepubliken!

Det här är givetvis bara en skiss som anger en metod men inte mer. Vi tror inte vi hamnar »utanför» debatten som kamraterna menar. Om nu frågan om »makten» ställs till diskussion, varför ska vi inte då svara med vårt eget program när det ges ett tillfälle. Varför ska vi ge samma svar som fackbyråkratin? Det leder bara till en isolering från de arbetare som vi kallade för »avancerade» i vårt förra inlägg. Dynamiken i att stödja LO-kongressens förslag är att medverka till att driva igenom ett »reaktionärt borgerligt motförslag». Dvs det troliga resultatet av Mehrs och andras kommande vedermödor. Dynamiken i vår taktik är att utveckla arbetarnas antikapitalistiska medvetande och ett brott med den så kallade socialistiska reformismen, dvs ett brott med vänsterreformismens program.

Av det tidigare framgår vidare att vår taktik på sätt och vis måste betyda att nedprioritera debatten om löntagarfonder över huvud taget. Vad vi i stället måste göra är att ställa maktfrågorna i förhållande till de frågor som utgör socialdemokratins verkliga styrka, dvs svaren på branschkriserna och den stagnerande ekonomiska utvecklingen överhuvudtaget.

Det vill säga. det är nödvändigt att komma in på svar som: fördelning av allt tillgängligt arbete mellan alla arbetande, konfiskering av alla krisdrabbade branscher, indexreglerad fast månadslön, facklig vetorätt över företagens anställningsförhållande, över deras investeringar när det gäller lokalisering, ändamål mm.

Väljer vi denna taktik och denna typ av programmatisk inriktning, kamrater, då kanske det är ett faktum inom en snar framtid att arbetarna kan komma att utöva styret över en centraliserad planekonomi!

Göte Kildén och Gert-Inge Johnsson

Från Fjärde Internationalen 1/1977

Den proletära demokratin

Den proletära demokratin har alltid varit en av arbetarrörelsens grundprinciper. Socialismens och kommunismens tradition var fast förankrad i denna princip, under Marx och Engels epok som under Lenins och Trotskijs. Det behövdes den stalinistiska diktaturen i Sovjetunionen för att skaka denna tradition. Även fascismens tillfälliga seger i Väst- och Centraleuropa bidrog härtill. Men orsakerna till detta ifrågasättande av den proletära demokratin är djupare och äldre. De sammanhänger med byråkratiseringsfenomenen i de stora arbetarorganisationerna.

BYRÅKRATIN MOT DEN PLROLETÄRA DEMOKRATIN

De första till att undergräva den proletära demokratins principer var socialdemokratins och fackföreningsrörelsens byråkrater, som började öka intervallerna mellan de allmänna medlemsmötena, manipulera dessa eller undertrycka dem helt. De började även begränsa eller undertrycka den fria debatten och kritiken inom sina organisationer. Och de tvekade inte ens att appellera till polisen (inklusive den hemliga polisen) för att bekämpa revolutionära minoriteter. Här gav den tyska socialdemokratin alltifrån första världskriget ett bedrövligt exempel, som under de följande åren följdes överallt.

I detta avseende har den sovjetiska byråkratin och de stalinistiska kommunistpartiernas (eller de stalinistiskt ledda fackföreningarnas) byråkratier endast följt samma exempel och vidgat det mer och mer: undertryckande av fri ™diskussion och meningsbrytning, förtal och förolämpning av meningsmotståndare i stället för argumentering och debatt, massivt fysiskt våld för sätta motståndarna ”ur stånd att skada”. Således utrotade Stalin under den ”stora utrensningens” dystra år (1935—38) hela det gamla bolsjevikgardet, som hade lett oktoberrevolutionen, och majoriteten av Lenins centralkommitté.

Den unga generation av antiimperialistiska och antikapitalistiska militanter som nu vaknar till revolutionärt medvetande återknyter spontant till den proletära demokratins traditioner. Detta kunde man i maj och juni konstatera i Frankrike, där vid revolutionära student- och arbetarmöten alla riktningars yttranderätt svartsjukt bevakades. Men denna generation är icke alltid medveten om alla de princip- och effektivitetsskäl som talar för denna proletära demokrati.

Därför kan den vara mottaglig för en demagogi av stalinistisk ursprung, for närvarande spridd av viÀssa prokinesiska sekter, som söker göra troligt att den proletära demokratin strider mot ”revolutionens intressen”. Det är därför nödvändigt att åter med skärpa framhålla dessa skäl.

EN GRUNDPRINCIP FÖR ARBETARRÖRELSEN

Arbetarrörelsen kämpar för arbetarnas befrielse. Men denna befrielse innebär avskaffande av alla former av exploatering och förtryck som arbetarna är utsatta för. Ett avvisande av den proletära demokratin innebär helt enkelt att man vill bevara den för arbetarmassorna rådande omöjligheten att ge uttryck åt sina egna uppfattningar.

Den marxistiska kritiken av den borgerliga demokratin utgår från tanken att den endast är formell, eftersom arbetarna icke förfogar över de nödvändiga materiella medlen för att begagna sig av de rättigheter som de borgerliga författningarna formellt tillerkänner alla medborgare. Pressfriheten är bara formell när endast kapitalisterna och deras agenter ar i stånd att mobilisera det kapital som krävs för att starta  en dagstidning.

Men den slutsats som följer av denna kritik av den borgerliga demokratin är tydligen att förutsättningar måste skapas som ger alla arbetare tillgång till idéspridningens medel (tryckerier, möteslokaler, radio och television, affischer osv.). Om man däremot drar slutsatsen att ett enda parti som proklamerar sig som ”proletariatets ledande parti” — eller till och med en liten sekt som proklamerar sig ensam som ”renlärigt revolutionär” — har rätten till ordet, till pressen, till spridningen av sina idéer, under uteslutning av alla andra riktningar inom arbetarklassen, då riskerar man att öka det politiska förtryck som arbetarna är utsatta för i stället för att avskaffa det.

Stalinisterna svarar ofta: arbetarnas befrielse består i avskaffandet av det kapitalistiska systemet. Vi är överens däri att avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedlen, av den på profit grundade ekonomin och den borgerliga staten är nödvändiga förutsättningarÀ för arbetarnas befrielse. Men nödvändiga förutsättningar är ännu icke tillräckliga förutsättningar.

Ty sedan det kapitalistiska systemet avskaffats uppstår frågan: vem kommer att administrera fabrikerna, ekonomin, kommunerna, staten, skolorna och universiteten? Om denna rätt tas i anspråk för ett enda parti, om detta genom terror monopoliserar maktutövningen, om det icke tillåter arbetarnas massa att uttrycka sina åsikter, sin kritik, sina farhågor och sina krav, om det utesluter dem från administrationen — då är det ofrånkomligt att en allt djupare klyfta uppstår mellan denna allsmäktiga byråkrati och arbetarmassorna. Då blir arbetarnas befrielse endast ett bländverk. Och utan verklig proletär demokrati på alla områden inklusive organisations- och pressfrihet är ett verkligt proletärt självstyre inom ekonomi och samhälle, en verklig befrielse av arbetarna en omöjlighet.

UTAN PROLETÄR DEMOKRATI INGEN PROLETÄR AKTIONSENHET

Dessa principskäl stöds av effektivitetsskäl.

Som varje annan social klass i historien är arbetarklassen icke homogen. Den har gemensamma klassintressen, både omedelbara och historiska. Men denna intressegemenskap är genomvävd av intressedifferenser, som har olika orsaker:

förekomsten av omedelbara särintressen (på grund av yrke, gruppering, lokalisering, facklig organisation osv.) och förekomsten av olika medvetenhetsnivåer. Betydande proletära skikt har ännu icke blivit medvetna om sina historiska intressen. Andra har influerats av borgerliga och småborgerliga ideologier. Ännu andra har böjts av det förflutnas motgångar och nederlag, av skepticism eller till och med av den förnedring som utgår från det kapitalistiska samhället.

Det kapitalistiska systemet kan emellertid endast störtas om arbetarna mobiliseras mot det i samfälld aktion. Och denna aktionsenhet kan endast uppnås om olikheterna i fråga om särintressen och medvetenhetsnivå kan komma till uttryck och genom diskussion och övertygelse successivt neutraliseras. Att förneka dem eller att brutalt undertrycka dem kan endast leda till att aktionsenheten bryts och att arbetargrupper successivt drivs in i passiviteten eller till och med över till motståndarsidan.

Var och en som varit med om en strejkrörelse vet av erfarenhet att den strejk lyckas bäst som förberetts och letts genom talrika möten med alla berörda arbetare, där alla skäl som talar för strejken kunnat utvecklas, där alla meningar kunnat komma till uttryck, där klassfiendens alla argument kunnat desarmeras. Om en strejk utlöses utan en sådan demokratisk process ökas risken att många arbetare endast motvilligt följer strejkparollen — om de följer den alls.

Vad som gäller för en isolerad strejk gäller i mycket högre grad för en generalstrejk eller en revolution. Alla stora revolutionära rörelser i arbetarnas historia — från den ryska revolutionen över den tyska och den spanska revolutionen till den revolutionära rörelsen i maj och juni 1968 i Frankrike, för att nämna endast dessa exempel — alla har kännetecknats av veritabla explosioner av den proletära demokratin. Talrika proletära riktningar existerade bredvid varandra, uttryckte sig fritt i tal och skrift, diskuterade inför hela klassen.

Ordet sovjet — arbetarråd — uttrycker denna motsatsernas enhet: arbetarnas enhet i mångfalden av deras riktningar. På de ryska sovjeternas 2:a kongress, som i oktoberrevolutionen tog makten, fanns ett dussintal olika riktningar och organiserade partier. Varje försök att undertrycka denna proletära demokrati (det gjordes t. ex. av socialdemokratin i Tyskland, av stalinisterna i Spanien) varslade eller uttryckte revolutionens nedgång och nederlag.

UTAN PROLETÄR DEMOKRATI INGEN KORREKT POLITISK ORIENTERING

Frånvaron av proletär demokrati hindrar inte bara arbetarnas aktionsenhet; den hindrar även en korrekt politisk orientering.

Det är sant att arbetarrörelsenz för sin orientering i den ekonomiska, sociala och politiska striden förfogar över ett utsökt instrument: den revolutionära marxismen. Men instrumentet måste även användas korrekt, och detta är ingens monopol.

Marx och Lenin var utan tvivel geniala personligheter. Men livet och historien ställer oupphörligt nya problem som icke helt enkelt kan lösas med hjälp av heliga texter.

Stalin, som före sin död av många hederliga kommunister betraktades som ”ofelbar”, har i verkligheten begått otaliga misstag, för att icke tala om hans förbrytelser, av vilka några — beträffande jordbrukspolitiken — medfört olycksdigra konsekvenser för hela det sovjetiska folket under tre decennier. Mao Tse-tung, som av andra naiva själar betraktas som ”ofelbar”, samtyckte till den indonesiske kommunistledaren Aidits politik ända fram till den indonesiska militärens statskupp; denna politik är åtminstone delvis ansvarig för 500 000 indonesiska arbetares och kommunisters död.

Myten att ett partis centralkommitté eller centralkommitténs majoritet ”alltid har rätt” tillbakavisade Mao själv i den kinesiska centralkommitténs berömda resolution om kulturrevolutionen från april 1967.

Men om ingen människa och ingen grupp har monopol på sanningen och visheten, då är debatten oumbärlig då det gäller att fastställa en korrekt politisk orientering. Genom att vägra debatt under någon som helst förevändning (och förevändningen att meningsmotståndaren är ”kontrarevolutionär” eller rent av ”fiendens agent” är lika gammal som byråkratin), genom att ersätta debatten med förolämpningar, eller fysiskt våld dömer man sig själv till att förbli fången i felaktiga föreställningar, otillräckliga analyser och misstag med olyckliga — om icke förödande — konsekvenser ..

I själva verket är saken mycket enkel. Den som har förtroende för sina idéer och för massorna, den som är övertygad om att ha rätt kommer inte att frukta debatten med någon …

På det psykologiska planet är vägran att diskutera och tendensen att ta sin tillflykt till invektiv och handgripligheter ett uttryck för bristande självförtroende, rädsla, sjukliga mindervärdes- eller skuldkomplex.

Men när dessa individualpsykologiska fenomen framträder hos grupper och riktningar fogas sociologens dom till psykiaterns: det rör sig undantagslöst om riktningar som är rädda för massorna, som icke har förtroende för massorna, som vill sätta sig själva i mässornas ställe, som vill hindra arbetarna från att befria sig själva, som söker privilegierade gruppers förmåner. Och som sådana bör de bekämpas, ty deras handlande är ödesdiger för de exploaterades befrielsekamp.

Ernest Mandel

Ursprungligen; E. Mandel, Pour la démocratie ouvriere (La Gauche, arg. 12 nr 43—44).
På svenska i Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1969

Arbetarklassens självorganisering i Portugal

Efter den europeiska arbetarrörelsens stora nederlag på 20-, 30- och 40-talen försköts världs­revolutionens centrum under 50-och 60-talen till de koloniala och halvkoloniala länderna, där de formerade sociala folkrevolutioner ägde rum, såsom den jugoslaviska, kinesiska, vietname­siska och kubanska revolutionen. Deformerade revolutioner var de i så måtto att deras led­ningar antingen pga sitt stalinistiska ursprung (Jugoslavien, Kina, Vietnam) eller pga sin prag­matiska politik (Kuba) var ovilliga eller oförmögna att fullt utveckla arbetarnas och fattig­böndernas demokratiska former av självorganisering. De uppkomna arbetarstaterna blev där­för från början mer byråkratiskt deformerade än den ryska arbetarstaten varit vid sin födelse.

Denna utveckling förträngde ett av de viktigaste kännetecknen för en segerrik socialistisk revolution: den massiva insatsen av arbetarklassens kreativa möjligheter och organisatoriska förmåga i uppbygget av ett nytt och mänskligare samhälle. Den gjorde det också svårare att mot det kalla krigets antikommunistiska hets- och förtalskampanj ställa ett positivt exempel på arbetarklassens historiska roll som den skapande kraften av en ny tidsålder.

Den revolutionära processen i Portugal ställde återigen dessa den revolutionära teorins grundprinciper i förgrunden. I jämförelse med liknande processer i de koloniala och halvkoloniala länderna de senaste 50 åren ställs proletariatet i ett imperialistiskt land i dag inför ett mycket större ansvar, ty fienden som det konfronteras med är mycket bättre förberedd. Det är inte möjligt för arbetarklassen att komma till makten med ett ofullständigt parti, en bristanden politisk ledning och organisation. Ty om inte förr så från och med den chilenska arbetarrörelsens nederlag, som framför allt var ett politiskt nederlag för dess reformistiska ledning, står det klart att de internationella imperialistiska krafterna har nu definitivt dragit sina slutsatser av det kubanska exemplet. De är idag beredda att med de mest brutala och blodiga medel slå ned varje försök att erövra någon av deras bastioner.

Mer än någonsin tidigare behöver proletariatet sitt nödvändiga instrument för de avgörande sammandrabbningarna (om det ska kunna förändra styrkeförhållandena mellan sig och borgarklassen till sin egen fördel). Utvecklandet av detta instrument – och inte motsätt­ningarna inom den borgerliga statsapparaten – är bestämmande för den revolutionära processens utveckling i Portugal. Förutom problemet med det revolutionära partiet, proletariatets ledning i den revolutionära processen, blir uppbygget och samordningen av självorganiseringen avgörande tör utgången av den portugisiska revolutionen. Den politiska kris som uppstod med den fjärde provisoriska regeringens fall i juli 1975 och som uppenbarade statsapparatens och bourgeoisins djupa splittring, gav proletariatet en objektiv möjlighet att omvandla den förrevolutionära situationen till en revolutionär. Det betyder att det uppstått en situation i vilken den borgerliga maktstrukturen alltmer faller sönder och makten underifrån, dubbelmakten, börjar utvecklas. Just frågan om struktureringen av denna makt underifrån kommer att bli avgörande för om proletariatet ska lyckas utnyttja detta historiska tillfälle för en socialistisk revolution.

Utan att behandla den grundläggande frågan om styrkeförhållandet såsom det framstår organisatoriskt och medvetandemässigt i arbetarklassens autonoma organ, kan man inte göra en tillfredsställande analys av den portugisiska processens övriga aspekter; av MFA, den konstituerande församlingens eller de politiska partiernas roll.

Arbetarrörelsen före den 25 april 1974

För att förstå organisations- och kampformernas säregenheter räcker det inte att börja analysen med händelserna den 25/4.1 Portugal fanns redan före fascismens maktövertagande, speciellt i arbetarrörelsens barndom, en militant och starkt anarkosyndikalistiskt präglad tradition inom arbetarrörelsen, som visserligen förtrycktes under diktaturen, men likväl inte kunde helt likvideras. Salazarregimen hade systematiskt berövat arbetarna alla lagligt förankrade rättigheter som femdagarsveckan, uppsägningsskydd, företagsråd, sociala förmåner, församlingsfrihet, strejkrätt och rätten till oberoende fackföreningar. Men trots detta kunde arbetarna under dessa repressiva förhållanden om och om igen genomföra strejk- och protestaktioner. Under Salazars tid lär det ha ägt rum 518 strejker.

Vid dessa strejker handlade det för det mesta om spontana och otillräckligt samordnade aktioner. Att den nödvändiga samordningen mellan företagen inte kom till stånd, sörjde de av regimen grundade fackföreningarna för. Till dessa var arbetarna tvångsanslutna på yrkesbasis. Under diktaturens sista år stärktes kampberedskapen, speciellt i Lissabon, Setubal och Porto. Detta hade en av sina grunder i den ekonomiska omvandlingen på 60-talet, då Salazar övergav sin protektionistiska politik och öppnade dörren för utländskt kapital: Andelen verksamma inom industrin steg från 25% 1950 till 35,8% 1970. Trots detta gick utbyggnaden av den industriella verksamheten inte snabbt nog för att suga upp alla de som slängdes ut på arbetsmarknaden. Hand i hand med tillväxten av levnadsstandarden i en sektor utvecklades pauperiseringen i andra. (Not 1) Lantarbetarna hade en arbetstid på 75 timmar i veckan. Timlönen varierade från 90 öre inom textilindustrin till 3,75 kr för en utbildad metallarbetare. Mellan 1969 och 1974 steg priserna med 100%. Skolplikten är (i teorin) 6 år. Portugal har också Europas högsta barnadödlighet.

… Exemplet Cometna

Cometna är ett järn- och stålverk som ligger i utkanten av Lissabon. De 1 950 arbetarna, fördelade på tre fabriker, producerar bl a järnvägsvagnar, buffertar, pannor till gjuterier och turbinaxlar. Redan 1962 under Salazars regim hörde arbetarna vid Cometna till det omliggande industriområdets pionjärer i kampen för de mest elementära rättigheterna. Den politiska polisen (PIDEDGS), polisen (PSP) och det Republikanska Nationalgardet (GNR) grep systematiskt in i arbetskonflikterna. Strejker förbjöds. I maj 1962 fängslades flera arbetarmilitanter.

På 60-talet hade kampen också en politisk karaktär. Redan på denna tid hade arbetarna skapat ad-hoc-kommissioner vilka av säkerhetsskäl nyvaldes inför varje speciellt problem. 1969 krävde arbetarna vid Cometna, som de första i området, en nationell minimilön på 6 000 escudos. De andra fabrikerna anslöt sig till kravet. Efter denna kamp förvägrades 17 arbetare den lönehöjning som uppnåtts i kampen. Motiveringen var att deras arbetsprestation var för dålig. Efter en två månader lång och segdragen kamp och en arbetsnedläggning lyckades arbetarkommissionen tvinga igenom löneförhöjningen också för dessa 17 arbetare. 1972 tillkämpade man sig 45 timmars arbetsvecka. I slutet av 1973, då strejkvågen började tillta över hela landet stod Cometna i spetsen för de kämpande arbetarna. De krävde en löneförhöjning med 1 500 escudos. I januari bröt det därför ut en strejk som stod under kontroll av arbetarnas stormöte. Ett förslag om att arbetarkommissionen skulle få förhandla med en kommitté bestående av regeringsrepresentanter och företagsledningen avvisades och istället krävdes öppna förhandlingar. På detta sätt skyddades arbetaravantgardet, som i sin tur ställdes under hela arbetarstyrkans kontroll.

Dessa exempel visar, att arbetarnas kampberedskap under fascismen inte fullständigt kunde brytas. De klargör emellertid också två viktiga kännetecken på den portugisiska arbetarrörelsen:

1. Arbetarnas uppsplittring, som var en effekt av de fascistiska fackföreningarna, kunde inte övervinnas av de enskilda arbetarkommissionerna (speciellt inte då de var ad-hoc-kommissioner, dvs tillfälliga kommissioner). 1 motsats till förhållandena i Spanien förblev samordningen av kampen på en mycket låg nivå. Genomförandet av samordnade strejker eller generalstrejker var inte möjligt på grund av repressionen och arbetarklassens låga politiska medvetenhet.

Reformisternas ringa inflytande är också påfallande. Orsaken härtill ligger i avsaknaden av en samordningsstruktur som kunde kanalisera de spontana och från varandra isolerade strider som utvecklades efter den 25/4.

Formerna för arbetarnas självorganisering efter den 25 april 1974

Arbetarkommissionerna

Första fasen: 25 april till 28 september 1974

Bourgeoisin välkomnade den 25 april. Men varken borgarna eller MFA hade räknat med den faktor som kom att bestämma den vidare utvecklingen: massrörelsen. En stor demonstrations- och strejkvåg översvämmade landet. Det var inte någon förbittrad kamp mot kapitalismen eller mot MFA-regeringen. Tvärtom, det var en glädjefest över de nyvunna friheterna och för bestämda krav som man höll för självklara och som stod i samklang med 25-aprilandan: slut på kolonialkrigen och hemtagande av soldaterna, utrensning av fascister från statsapparaten och företagen, löneökningar, osv.

Först i början av juni lyckades regeringen åter få grepp över situationen. Massornas mest trängande behov uppfylldes. I en regelrätt kampanj från regeringen, MFA, PCP och Inter­sindical gjordes det nu klart för arbetarna: mer är inte möjligt. Landet är fattigt. Nu gäller det att bita ihop tänderna och bygga upp det nya Portugal, istället för att låta tiden gå förlorad genom strejker och demonstrationer. Kampanjen hade framgång, därför att den portugisiska arbetarklassens medvetenhet endast långsamt skärptes och MFA:s och PCP:s anseende var ogrumlat. Endast i enstaka företag bröt förnyade strejker ut. Kraven var samma som i maj 1974 – men nu skedde kampen på andra villkor: arbetarna måste kämpa såväl mot regeringen/MFA som mot PCP/Intersindical, mot Copcoli-enheternas militära intervention och mot PCP-mobiliserade demonstrationer. På så sätt uppstod hos de arbetare som gick ut i kamp efter maj 1974 en utpräglad misstro mot MFA, PCP och arbetarbyråkratin och ett starkt förtroende för sina egna krafter och för de självständiga arbetarorganen.

Det var visserligen en isolerad minoritet av den portugisiska arbetarklassen som gjorde den erfarenheten under sommaren 1974. Men när stora delar av arbetarklassen under vintern och början av 1975 åter tog upp kampen var denna minoritet inte längre en isolerad förtrupp utan avantgardet till en bred rörelse.

De portugisiska företagarna tog efter kuppen den 25 april ganska snart sin tillflykt till samma åtgärder som deras kapitalistiska bröder använt sig av i Chile under Allendes regering: de började forsla ut sitt kapital till utlandet, föröva sabotage mot fabrikerna, lagra varor och demontera arbetsplatser.

Då fackföreningarna även efter den 25 april behöll sin gamla struktur med yrkesfack och genom en rent byråkratisk handling i toppen tillsatte en ny ledning lyckades de aldrig dra till sig de radikaliserade arbetarna. Dessa började istället skapa sina egna instrument. I nästan alla företag slöt sig de mest medvetna arbetarna spontant samman. Detta skedde inte bara i stor­företag som luftfartsbolaget TAP, Lisnavevarvet och järn- och stålverken utan också i små företag som Sogantal eller i relativt efterblivna sektorer. Ja, t o m i områden som är ganska isolerade från stora industricentra såsom vid gruvorna i Panasqueria bildades arbetar­kommissioner för att upprätta en lista på de krav man tänkte kämpa för. Förutom rent ekonomiska krav ställdes redan i denna första fas politiska krav. De koncentrerade sig kring följande områden:

Löneökningar, framför allt för de sämst betalda skikten. Minimilön på 6 000 esc., bibehållen lön vid sjukdom. (Vid Cometna erhöll de undre lönegrupperna 1.900 escudos i lönehöjning; frän 11.000 esc. i månaden och uppåt gavs ingen ökning).

  • Arbetets organisering. Sänkning av bandhastigheten; bort med ackorden.
  • Återanställning av alla avskedade. I många företag offentliggjordes avskedningslistorna och man kämpade mot varje fall av avskedande.
  • Utrensning av fascisterna. På stormöten bestämdes i samarbete med MFA-kommissionen, som hade undersökt PIDE:s arkiv, vilka som skulle slängas ut. På detta sätt genomdrev arbetarkommissionen vid Cometna att fabrikens ägare såväl som en av hans förvaltare fängslades, då man kunde bevisa att de bedrivit sabotage, transporterat ut kapital till utlandet samt haft nära förbidelser med CIA. Den utsparkade förvaltaren hade talrika gånger besökt en internationell arbetsgivarförenings kurser i Versaille, vilka hade som tema hur man förhindrar arbetarnas kamp och splittrar de anställda.

Under denna period stod framför allt arbetarkommissionerna inom textilindustrin i spetsen för utvecklingen (Sogantal, Charminha, Tapetes de Arraisolos, Naturana).

Exemplet Sogantal (2)

Den kamp som de 150 kvinnliga arbetarna vid Sogantal i Montijo (Alentejo) förde framstår som exemplarisk för denna fas. Sedan 1968 knogade de unga arbetarna för sin franske chef till en lön på mellan 90 öre och 1,80 kr. För en lönekostnad på 450 kronor lät företagaren Pierre Lardat framställa 400 klädesplagg varje dag som han sedan sålde för ca 15 000 kronor i Frankrike.

Arbetarna krävde en löneförhöjning på ca 300 kronor i månaden för alla. För att sätta kraft bakom sina krav började de den 20 maj att minska produktionstakten. Den 30 maj stängde ägaren företaget och flyttade till Frankrike. Arbetarna svarade med att ockupera fabriken och återuppta produktionen. De valde en produktionskommission och en strejkkommission – båda två avsättbara. De delade upp sig i produktionsavdelningar och försäljningsavdelningar som for runt i landet med lastbilar och sålde de framställda plaggen. De gav också ut en strejk­tidning som spreds över hela landet. Den ständiga kontakten med befolkningen och den utbredda kunskapen om deras problem gav de kämpande arbetarna ny luft under vingarna.

I slutet av augusti kom det emellertid till nya sammanstötningar. Med arbetsministerns medgivande och med stöd av inrikesministern och GNRs (Republikanska Nationalgardet) polistrupper trängde på natten den 24 augusti en med pistoler, tårgas och batonger beväpnad kommandostyrka bestående av 15 fransmän in i fabriken och började utrymma den.

Kl. 19 började befolkningen i Montijo strömma in i fabriken. Fransmännen barrikaderade sig på kontoret. Då grep armen in, utrymde företaget och häktade fransmännen som dock åter frigavs efter några dagar. Arbetarna krävde att företaget skulle förstatligas – men förgäves. Av ekonomiska skäl blev de tvungna att slå igen företaget.

Fram till september ägde ytterligare några betydande strejker rum: först postarbetarnas strejk från den 18-20 juli vilken var den första nationella strejken, sedan strejkerna vid flygbolaget TAP, tidningen Journal de Comercio, vid Lisnave, Timex och Effacec Inel. Inte desto mindre gjorde under hösten en lätt »kamptrötthet» sig märkbar. Den kunde övervinnas törst i december.

Ett väsentligt inflytande härvidlag hade PCP:s demobiliseringskampanj. Under de stora strejkerna under sommaren slöt PCP helt upp bredvid regeringens repressiva krafter. De använde sig av de mest skiftande metoder för att undertrycka kampen – skrämselpropaganda, förtal, hot och angivelser. PCP riktade mer sitt intresse mot att erhålla funktionärsposter i fackföreningarna och de lokala myndigheterna än att driva kampen i fabrikerna vidare. För att inte förlora sin ställning i regeringen anklagade de de strejkande arbetarna för att spela reaktionen i händerna.

Den 4 september 1974 förkunnade de i en kommuniké att »objektivt har arbetarna på Journal de Comercio och de andra tidningarna som av solidaritetsskäl vill delta i strejken förvandlat sig till reaktionens och fascismens verktyg! Kamrater, man måste djärvt säga: Nej till solidaritetsaktioner som tar formen av strejker» (3).

PCP gick i denna fas t o m så långt att de stödde anti-strejklagen av den 27 augusti – en av de mest reaktionära antistrejklagarna i Europa. Enligt denna lag var det t ex tillåtet att svartlista strejkande och förbjuda spontana strejker.

Andra fasen: från 28 september till den 11 mars 1975

Efter reaktionens första misslyckade kuppförsök går arbetarrörelsen in i en ny radikaliserings­fas, som blir tydlig framför allt fr o m december 1974. Arbetarna fick nu känning av den utveckling som statistikerna på ekonomiministeriet upptäckte först i maj 1975: Att de kraftiga löneökningarna från maj 1974 till årsskiftet (nominellt 25-28%) så när som på en eller två procent hade ätits upp av prisstegringarna. I slutet av 1974 kände sig arbetarna lurade på konfekten från den 29 april. Men deras självmedvetande hade genom händelserna den 28 september blivit enormt mycket starkare och med hjälp av sina självständiga organ försökte nu arbetarna vinna det som de förgäves förväntat sig av MFA-regeringen.

Under den föregående fasen hade demokratiskt valda och kontrollerade arbetarkommissioner bildats, framför allt på de företag som genomfört strejker också efter maj 1974. I de andra företagen hade kommissionerna för det mesta bildats spontant av de avancerade arbetarna. Dessa kommissioner hade många gånger förblivit isolerade då de inte lyckats dra in en majoritet av arbetarna i kampen. Nu däremot sammankallades i många fabriker stormöten där delegater till kommissionerna väljs. De är ansvariga inför stormötet och avsättbara av detta.

I denna fas framträder också tydligt den olikartade utvecklingen av arbetarkommissionerna. En del bryter snabbt med den reformistiska praktiken, som exempelvis några kommissioner inom den kemiska industrin, vid TAP och Lisnave. Ofta kommer de under inflytande av maoisterna (UDP, OCMLP, MRPP), centristerna (MES) eller ultravänstern (PRP, LUAR). Till en början framträder detta arbetaravantgarde i Lissabon, Almada och Setubal. Först senare växer det också fram i Porto och andra industristäder. Då detta avantgarde saknar en klar uppfattning lyckas emellertid många gånger PCP vinna tillbaka en del av sitt inflytande. Så skedde vid Lisnave efter den 11 mars då företrädarna för den extrema vänstern inte återvaldes.

Andra kommissioner utvecklade en praxis av medbestämmande (framför allt i små- och mellanstora företag), andra åter tog sig an funktionen av en fackföreningskommission.

Tredje fasen: från den 11 mars 1975

Mobiliseringen mot den andra misslyckade kuppen den 11 mars betydde ett nytt språng framåt för arbetarklassens medvetande och organisering, ty den klargjorde för breda skikt vilket hot det är för den revolutionära processen att kapitalet är i händerna på de privata företagarna. Bankutdrag avslöjade monopolkapitalets stöd till kuppmakarna.

Det var de anställda vid bankerna och försäkringsbolagen som tog initiativet och krävde förstatligande. Bankerna Espirito Santo, Totta e Acores Pinto Maoyor, Portugues do Atlantico, Borges e Irmao, Banco Nacional Ultramarino (BNU), Fonsecas e Burnay gick i spetsen för vågen av förstatliganden. I dess kölvatten följde el- och oljeföretagen, de kemiska företagen, transportväsendet, järnvägarna och sjöfarten, flygbolaget TAP och Sidururgia Nacional – landets största stålproducent. Under arbetarnas tryck nationaliserades på så sätt ungefär 60% av industrin.

PCP stödde förstatligandena då de motsvarade partiets antimonopolistiska program, även om de snart gick utöver detta. PCP:s mål är att centralisera krediterna och neutralisera de stora monopolen för att kunna understödja de små och mellanstora företagen, vilka räknas till den gynnade partnern vid det »nationella återuppbygget». Detta perspektiv, som i PCP:s program medför nationaliseringar, visar att förstatliganden i sig inte är revolutionära. De utvecklar en revolutionär dynamik först då arbetarna är medvetna om att det kapitalistiska produktions­sättet, produktionsanarkin, kommer att leva kvar i de nationaliserade företagen såvida de inte ställs under deras, arbetarnas, kontroll. För att på ett verksamt sätt kunna inskrida mot avskedanden, kapitalflykt, investeringsstopp, varulagring och understöd till de reaktionära krafterna från arbetsgivarnas sida, är det nödvändigt att arbetarna tillskansar sig en noggrann kontroll över bokföringen, varulagret och över produktionen (4). Två exempel:

Företagsledningen vid Lisnavevarvet hade under fascismen fastlagt en plan för investeringar i Brasilien. Om den gick i verket betydde det oundvikligen avskedanden vid de portugisiska varven. Efter den 25 april förhindrade arbetarkommissionen tillsammans med arbetar­kommissionen på Bank Totta e Acores att planen gick i verkställighet och bestämde att kapitalet istället skulle användas till att skapa arbetstillfällen i Portugal.

De anställda vid flygbolaget TAP upptäckte att de tog emot varor från England som lika gärna kunde framställas i Portugal. De satte sig därför i förbindelse med arbetarkommissionen i en fabrik som kunde producera motsvarande vara.

Med arbetarkontrollens införande nådde arbetarnas självorganisering en kvalitativt högre nivå. De första månaderna efter den 25 april hade arbetarkommissionerna i första hand försvarat arbetarklassens omedelbara intressen. Nu blev de tvungna att på grund av händelsernas utveckling direkt gripa in i företagens och statens bestämmanderätt. Detta var bara möjligt genom en ny organisationsprincip, enligt vilken det största möjliga antalet arbetare deltog i utövandet av kontrollen. Principen om arbetardemokrati blev en grundfråga för om produktionens omorganisering skulle lyckas eller ej. Arbetarnas organisationsformer blev därför centrala i diskussionen. Enbart vid Lisnave finns det tre olika projekt:

.. Rådet för arbetarnas försvar (CDT)

2. Det revolutionära arbetar- och soldatrådet (CRTSM); utropat av PRP-BR.

3. Ett projekt av UDP

Av dessa tre projekt är det bara det första som är i full funktion.

Rådet för arbetarnas försvar (CDT) består av 20 arbetare som valts på stormöten på sina respektive avdelningar. Tillsammans med andra arbetare, som också är valda på stormöten, bildar de dessutom olika underkommissioner:

  • den tekniska kommissionen, som satt som sitt mål att i samverkan med det nationella projektet omstrukturera hela industribranschen.
  • informationskommissionen
  • skolningskommissionen
  • saneringskommissionen.

För att göra produktionskontrollen verkligt fungerande väljs inom varje arbetssektor ett kontrollråd (allt som allt 10 st.). Dessa står i nära förbindelse med varandra och med centrala CDT såväl som med representanter för regeringen. Kontrollrådens uppgift är att kontrollera företagens ekonomiska och sociala aktivitet. Det betyder fullständig kontroll över finanserna, avskaffande av affärshemligheten.

Den 14 juli lade CDT fram ett dokument i vilket det slog fast sina två huvuduppgifter:

1. Arbetarna måste ha ledningen i fabrikerna, makten på landsbygden och överta ledningen för hela samhället. Därför föreslår CDT:

a) att en planerings- och kontrollkommission grundas för hela varvsindustrin. För att neutralisera grunden för den kapitalistiska ackumulationen, föreslår vi att en nationell kommission bildas bestående av delegerade arbetare från samtliga industrier. Denna kommission måste ha makt att i nationell skala utarbeta och samordna en politik för varvsindustrin.

b) En nationell kontrollkommission för samtliga företag som tillhör CUF-koncernen. (CUF var delägare av Lisnave.)

c) En nationell kontrollkommission för hela den portugisiska industrin.

2. En grundläggande omvandling av varvsindustrin. Det betyder att produktionen skall regleras efter den arbetande befolkningens behov och inte efter profitprincipen. Arbetarna skall bestämma vad, hur, när och för vem de skall producera. Detta kan bara ske när kampen i fabrikerna sammanlänkas med den allmänna kampen mot kapitalismen och imperialismen. Det får inte finnas någon ekonomisk kamp som inte tjänar revolutionens politiska mål.

De revolutionära arbetar- och soldatråden (CRTSM). CRTSM i Marinha Grande bildades den 11 mars efter förebild av det första arbetar- och soldatrådet, vilket utropades som en själv­ständig och icke-partibunden front mot reaktionen. CRTSM var inte tänkt att ersätta CDT utan att komplettera det. I dess andra manifest angavs CRTSM:s mål till att erövra makten på det ekonomiska, politiska och militära området, ty »man utövar verkligen inte kontroll över ett företag om man inte löser frågan hur makten ska utövas av arbetarna». Det är denna tanke som ligger till grund för bildandet av två strukturer som inte ingår i CDT: de politiska och militära kontrollråden. Till skillnad från CDT så skall, genom dessa råd, styrelsens bestämmande­rätt inskränkas hårdare.

  • Det politiska kontrollrådets uppgifter är att utifrån en klass-ståndpunkt och på ett osekteristiskt sätt diskutera samtliga politiska problem som angår arbetarna, samt att politiskt analysera de handlingar som utförs av råden och kommissionerna.
  • Det militära kontrollrådet är det instrument med vilket arbetarnas landvinningar skall försvaras och maktövertagandet förverkligas. Dessa miliser skall kontrolleras av arbetare och soldater samt bilda basen för folkarmén. Den roll dessa miliser spelar beror för vissa företag på den betydelse deras fabrik har för den nationella ekonomin, för andra på nödvändigheten att militärt försvara befolkningen.

CRTSM:s struktur: På ett stormöte väljer arbetarna rådsförsamlingen. De väljer likaså underkommissioner för det ekonomiska, politiska och militära områdena, inom vilka de tre kontrollkommissionerna bildas. Dessa kontrollerar de tre »sekretariaten för den ekonomiska, politiska och militära makten», vilka väljs av rådsförsamlingen och är de samordnande och verkställande organen. Tillsammans bildar de rådssekretariatet. Råds församlingen och rådssekretariatet har kontakt med interna såväl som utomstående institutioner (styrelsen, stadsförvaltningen). CRTSM gör anspråk på att dra in ett större antal arbetare i makt-utövandet och kontrollen än vad CDT är förmöget till.

Den tredje varianten av de vid Lisnave företrädda självorganisationsformerna initierades av UDP. Den medförde endast en smärre modifiering av CDT genom att man bildade baskommissioner med kontrollfunktioner samt lokala folkförsamlingar. Av CRTSM anklagades de för att inte bilda någon organisation som gjorde det möjligt för arbetarna att överta och utöva makten.

Tre faror för projektet med arbetarkontroll

1. De reformistiska krafterna, PCP och Socialistpartiet, försökte utnyttja principen om arbetar­kontroll till att driva upp arbetsansträngningarna. Med paroller som »bygg socialismen i arbetet» försökte de vinna arbetarna för »slaget om produktionen» genom vilket man skulle närma sig socialismen. Den 12 juni offentliggjorde PCP:s politiska kommission en förklaring i vilken den uttalade detta särskilt tydligt: »Slaget om produktionen kommer inte att vinnas med ord…. utan genom den organisatoriska dugligheten, den revolutionära disciplinen, den revolutionära kreativiteten och genom de revolutionära offren». I vems fickor som arbetarnas offer hamnar så länge kapitalisterna besitter förfogande-rätten över industrin och staten för­blev dock en obesvarad fråga. Parollen om »slaget över produktionen» måste snart överges, då endast en obetydlig del av arbetarna efterkom deras uppmaning.

2. Ytterligare en fara består däri, att arbetarkontrollen under ledning av de reformistiska krafterna länkas in på självförvaltnings- eller medbestämmandeprincipens banor. Om arbetarna på det sättet övertar ansvaret för sitt eget företag förlorar de sin självständighet – dvs de underordnar sina egna intressen under det enskilda företagets. Ett exempel härpå utgör försäkringsbolaget Garantia Funchalense där en representant för företagsägaren deltar i den tillsatta styrelsekommissionen.

3. Den tredje illusionen, vilken understöds av Socialistpartiet, består i antagandet att det genom arbetarkontrollen och självförvaltningen skulle vara möjligt att skapa nya produktionsförhållanden i de nationaliserade företagen, innan den politiska makten i sin helhet övertagits av arbetarklassen.

I kampen mot dessa illusioner fyller arbetarkontrollen en dubbel och mycket viktig peda­gogisk funktion. Å ena sidan kan man i praktiken visa att arbetarkontrollen faktiskt inte är möjlig förrän i en revolutionär period, en period av dubbelmakt, ty först då, då bourgeoisin redan förlorat viktiga områden, kan dess motstånd neutraliseras och den tvingas till att överge en del av sin bestämmanderätt.

Å andra sidan måste exemplariska aktioner genomföras redan under den förrevolutionära perioden, ty den stora massan av arbetare utvecklar inte sitt medvetande genom allmän propaganda, utan endast genom det praktiska exemplet.

Logiken i kraven på arbetarkontroll består i att de utgör en förbindelselänk mellan arbetarnas omedelbara intressen och frågan om arbetarklassens makt. Arbetarnas medvetande utvecklas genom att de i kampen för sina omedelbara intressen i praktiken ifrågasätter företagarens makt. Det är klart, att denna process inte genomförs plötsligt för alla arbetare från den ena dagen till den andra. Den förutsätter att den mest medvetna delen av klassen tidigare samlat praktiska erfarenheter i utövandet av arbetarkontrollen (6).

När arbetarkommissionerna kommer i konflikt med statsapparaten erfar de att arbetar­kontrollen endast är möjlig: under förutsättning att styrkeförhållandena mellan klasserna förändras. Endast med hjälp av våld – i så motto att de erövrar all bestämmanderätt över produktionsmedlen – kan arbetarna påtvinga borgarklassen sin kontroll.

En allmän arbetarkontroll kan alltså bara motsvaras av en proletär offensiv som upprättar dubbelmakten. Det betyder, att arbetarkontrollen endast kan konsolideras genom organisatoriska förankringar – genom att samordningen och centraliseringen av självorganiseringens former alltid drivs vidare.

Samordningen av arbetarkommissionerna

Vid utövandet av arbetarkontrollen uppstår dagligen behovet av en samordning med arbetar­kommissioner i andra företag. De enskilda kommissionernas trånga gränser bevisar att de ekonomiska problemen inte kan lösas inom ramen för de enskilda företagen.

Så fastslog t ex fackföreningskommissionen vid en pappersfabrik i Santarem, att den cellulosaförädlande industrin inte längre levererade tillräckligt med råmateriel, trots att den samtidigt sålde 8 % av sin produktion i utlandet. Kommissionen vädjade då till solidariteten hos arbetarna vid en cellulosaförädlande fabrik och uppmanade dem att bilda en kommission för att kontrollera produktionen och företaget.

Ett annat exempel på hur medvetandet utvecklas genom praktisk erfarenhet finner vi hos de bankanställda. För att kunna förhindra företagarnas kapitalflykt måste bankkommissionerna upprätta ett nära samarbete med fabrikskommissionerna. En kontroll av kontoutdragen vore ju meningslös om den isolerades från en kontroll av den verklighet som döljer sig bakom siffrorna. Det är bara fabriksarbetarna som känner varulagrets verkliga storlek, varornas reella värde. Det är bara de som t ex kan avgöra om de i bokföringen upptagna nyanskaffningarna är äkta, eller om de gamla maskinerna endast har reparerats för att på så sätt föra ut icke bokfört kapital till utlandet.

Arbetarkommissionerna inom några industrigrenar är sedan en tid redan samordnade. För­utom inom den cellulosaförädlande industrin (Sotel, Celnorte, Celtejo) finns en samordning mellan nio företag inom den tunga metallindustrin – bl a deltar Lisnave, Cometna och Sorefame. Denna samordning legaliserades den 27 juli. De nio arbetarkommissionerna fram­ställde en gemensam produktionsplan enligt vilken produktionen för samtliga nio företag skulle struktureras om på ett enhetligt sätt. Därigenom har man undvikit att arbetarna i en fabrik har behövt avskedas medan övriga fabriker har haft extraskift.

Parallellt med denna samordning finns det en kommission för små och mellanstora företag, med vilken storföretagens samordningskommission samarbetar.

En regional och nationell samordning av alla kommissioner är tydligen mycket svår att uppnå. Arbetarna hyser, inte minst på grund av sina erfarenheter av Intersindical, ett ganska stort misstroende mot centralisering och mot partierna, som de förknippar med byråkratism och mani­pulation. Nationella samordningskongresser och -strukturer har hittills alltid samman­kallats och dominerats av den ena eller andra politiska organisationen. Därför har de själv­ständiga organen inte kunnat känna igen sig i dessa strukturer, utan i stället fjärmat sig från dem.

Redan i september lät en samordningsstruktur för olika industrigrenar, Interempresas, höra talas om sig. Den deltog i organiserandet av demonstrationerna den 28/9 och den 7/2 mot avskedanden resp. mot NATO. Den stod under starkt maoistiskt inflytande. Dess sekterism och bristande klarsyn hindrade den från att ge ett adekvat svar på kuppförsöket den 11 mars. Den förföll till passivitet, och splittrades kort därefter upp i den obetydliga Interempresas, som i fortsättningen stått under inflytande av OCMLP (FEC) och CMLP, samt i Inter­commisiones som är influerad av UDP, MES, och MRPP (7). Intercommisiones provisoriska sekretariat förberedde inför den 27-28 september en kongress till vilken man försökte integrera reformistiska kommissioner och kommissioner från andra regioner.

De av PRP/BR stödda Revolutionära Arbetarråden lyckades med sin 2:a nationella kongress den 2-3 augusti få till stånd en snävare samordning med representanter från ca 50 fabriksråd och 20 soldatråd. På dagordningen stod en rapport från nationella sekretariatet, en analys av den politiska, ekonomiska och militära situationen, arbetarklassens organisationsformer för maktövertagandet, proletariatets diktatur, arbetarråden och partierna, rådens samordning samt de omedelbara uppgifterna.

Bostadskommissionerna

En viktig händelse i den revolutionära processen i Portugal är kampen inom reproduktionens område. Den starka radikaliseringen inom detta område har sina rötter i en typisk företeelse hos en av andra länder beroende stat. På grund av den ojämna ekonomiska utvecklingen av landets olika delar (vilket hänger samman med strävan att tillgodose det utländska kapitalets behov) framträder en stark skillnad mellan land och stad. Landsbygdsbefolkningens breda massor blir fattigare. Resultatet blir en omfattande flykt till städerna. 1 städerna är emellertid den svaga portugisiska bourgeoisin vare sig villig eller förmögen att skapa de nödvändiga infrastrukturerna.

Efter den 25 april tog därför kraven på människovärdigare bostäder och bättre hygieniska förhållanden sig snart organisatorisk gestalt i form av bostadskommissioner. Regeringen lanserade ett projekt (S.A.A.L.) enligt vilket bostäder skulle byggas för de av staten under­stödda bostadsföreningarna. Genom att försöka dra in stadsdelarnas invånare i förvaltningen av eländet försökte staten bromsa befolkningens egen mobilisering. Som svar härpå uppstod emellertid, med början ungefär i juli 1974, bostadskommissioner. Ofta har de bara formen av aktionskommittéer, men under vänsterns inflytande har rörelsen erhållit en organisatorisk fasthet och blivit alltmer utbredd.

Hur bildades kommissionerna? 1 allmänna församlingar i stadsdelarna valdes en kommission på 10 – 20 medlemmar. Under kampens gång utvidgades den för det mesta och bildade underkommissioner. Reaktionära medlemmar gick för det mesta ur automatiskt: Då de inte hörde till de som handlade, förlorade de raskt i trovärdighet och tappade sitt inflytande.

..exemplet med en husockupation

I Calcada da Ajuda ockuperade aktivister ur befolkningen i en av Lissabons fattigare stadsdelar den 9 mars 1975 en stor villa. Omedelbart efter ockupationen ställde man ihop möblerna och samtliga privata föremål för att lämna över dem till ägaren. I källaren hittade man t o ni gamla tyska Hitlertrogna tidskrifter från 1935! Man kallade in en allmän folkförsamling för att organisera ockupationen och för att välja en ockupationskommission. Många kvinnor deltog, gamla, unga.., utarbetade ansikten och händer, med barnen på armen.

De första som störde församlingen var militärpolisen från den intilliggande kasernen. Soldaterna bekymrade sig om trädgården som höll på att omvandlas till lekplats för barnen. Den andre som störde var husägaren som plötsligt dök upp. Han jagades bort. Man diskuterade häftigt. Vad skulle man göra med huset? Skulle det bara bli en barnkrubba, eller skulle det också bidra till befolkningens politiska fortbildning genom att huset användes som kontaktcentrum för de omkringliggande fabrikerna och genom att en stadsdelstidning producerades? Det sistnämnda förslaget gick igenom.

Skulle huset vara självförvaltande eller skulle det underställas stadsdelsförvaltningen? Det första förslaget vann och en kommission valdes som genast började notera de närvarande invånarnas yrken för att kunna använda dem i skötseln av barnkrubban.

På liknande sätt upplever alltfler invånare hur livet i de enskilda stadsdelarna genom de gemensamma initiativen gestaltar sig efter helt nya principer. De enskilda familjernas isolering bryts och relationerna mellan invånarna blir mänskligare och mer solidariska. Gemensamt för människorna är kampen för en människovärdigare bostadsmiljö. Man övertar kontrollen över de hygieniska förhållandena och man organiserar teaterföreställningar och andra kulturella evenemang.

Liksom i fabrikerna finns också här faran att arbetet övergår till ett ansvarstagande för regeringens inkompetens i dessa frågor. Denna fara var en bostadskommission i Setubal medveten om. När de satte igång att bygga om en sedan länge förfallen gata, så krävde de att bli avlönade av staten.

Bostadskommissionernas samordning

Bostadskommissionernas samordning på stadsnivå har tagit sin början i Porto. Den 5 april ägde det första mötet rum på vilket c:a 1 000 delegater som representerade 40 000 invånare deltog. Härda motsättningar hade övertygat invånarna om nödvändigheten av ett sådant arbete.

Veckorna före hade man kämpat mot Socialistpartiet som gått emot deras krav i stadens styrelse. Inte heller PCP ställde, med hänsyn till sina förhållanden till de lokala myndigheterna, upp bakom invånarnas intressen. 1 några stadsdelar ägde fysiska sammanstötningar rum mellan stadens förtroendemän och arbetarkommissionen. Kommissionen krävde i det läget att ett möte för samtliga kommissioner skulle inkallas två dagar senare. Så skedde också och 1 000 deltagare mobiliserades. Deras krav var:

  • inga hyror för dåliga hus
  • de nationaliserade bankerna skall ge krediter för byggandet av bättre bostäder
  • expropriation av marken som förvaltas av kommissionerna
  • utrensning ur stadsförvaltningen av tidigare fascister
  • legalisering av ockupationer av obebodda hus

Efter den 5 april ägde i Porto regelbundet samordningsmöten mellan bostadskommissionerna rum. Varje kommission var representerad med två delegater. I några fall framkom klart genom bostadskommissionens praktik nödvändigheten av en samordning med arbetarkommissionerna. Så t ex tog man tillsammans med kommissionerna inom byggnadssektorn initiativ till lokala projekt. Under sommarmånaderna 1975 tilltog därför tendensen till upprättande av samarbetsorgan. Publicerandet av MFA:s »ledningsdokument» den 8 juli utgjorde en viktig impuls. Detta dokument erkände och gynnade bildandet av den arbetande befolkningens självorganisering (arbetarkommissioner, bostadskommissioner, folkförsamlingar). Samtidigt eftersträvade MFA att integrera dessa i den borgerliga statsapparaten. Dessa båda aspekter bildar tillsammans den motsägelsefulla karaktären hos MFA:s initiativ.

Folkförsamlingarna

I folkförsamlingarna deltar samtliga bostads- och arbetarkommissioner inom en stadsdel såväl som delegater från den »militära enhetsförsamlingen» (ADU) som är stationerad där. De mest betydelsefulla folkförsamlingarna i Lissabon är de i Olivais, Galinherias och Pontiha.

..exemplet Pontinha

Grundningsmötet ägde rum den 4 juli inom regementet RE 1:s kaserner. Närvarande var regementest ADU samt 45 arbetar- och bostadskommissioner. Kl 9 på morgonen dök delegaterna upp. De kontrollerades av det provisoriska sekretariatet och fick ett bevis på sin rösträtt (varje arbetar- och bostadskommitté ägde en röst var). Dagordningen förbereddes av de partier som var representerade: en diskussion om stadgarna stod högst upp. Till presidiet valdes ADU-representanten samt två representanter var för arbetar- och bondekommissionerna. Hela dagen diskuterade man i olika arbetsgrupper för att sedan presentera sina slutsatser på ett gemensamt möte. Heta debatter utspann sig: Bör bara bostadskommissioner från de fattiga delarna ha rösträtt? Kommissionerna från de rikare områdena företräder ju inte den arbetande befolkningens intressen utan är bara sysselsatta med att organisera fester! Deras inflytande betraktades emellertid som ofarligt. Som exempel nämnde man Olivais, där en PPD- och CDS-kontrollerad kommission hade uttalat sig emot att inrätta en lekskola i ett tomt hus. Kommissionen hade inte kunnat driva igenom sin vilja i bostadsförsamlingen, utan ockupationen genomfördes av ca 400 män och kvinnor.

Hur ska man reglera fackföreningens och stadsförvaltningens deltagande i folkförsamlingen? De äger rätt att delta, men har ingen rösträtt.

En strid uppstod mellan representanter för maoistiska grupper och den revolutionära vänstern, som ville ge fabrikskommissionerna högre rösträtt än bostadskommissionerna, på grund av deras större politiska betydelse. Diskussionen gick vidare. Skarp kritik riktades mot MDP därför att desamma dag sammankallat ett möte för arbetar- och bondekommissionerna i syfte att bojkotta folkförsamlingen. Detta initiativ klargjorde PCP:s motsägelsefulla hållning visavi de folkliga maktorganen – Poder Popular. Å ena sidan betraktar man dem med en viss reservation, å andra sidan är man tvungen att arbeta i dem för att inte förlora sitt inflytande.

Folkförsamlingarna – embryot till en framtida dubbelmakt –koncentrerar i sig några av de starkaste motsättningarna i den nuvarande utvecklingen i Portugal. Å ena sidan uttrycker de massornas vilja och ifrågasätter statsapparatens maktbefogenheter. Å andra sidan uppstår de inom byråkratins kanaler, delvis till och med under diskret kontroll av MFA (Amadora).

I detta sammanhang får kravet på oberoende från MFA och de politiska partierna samt kravet på en generalisering och nationell centralisering av församlingarna en viktig betydelse. Endast genom en sådan centralisering kan ett instrument skapas som möjliggör en total konfrontation med den borgerliga statsapparaten. För att garantera att den revolutionära processen utvecklas i riktning mot en generalisering och centralisering av de arbetande massornas själv­organisering och för att ge dem ett globalt perspektiv, reser LCI – Fjärde Internationalens broderorganisation – övergångsparollen »För En Nationell Folkförsamling».

Proletariatets beväpning

Efter det misslyckade kuppförsöket den 11 mars insåg stora delar av arbetaravantgardet nödvändigheten av en beväpning. Under själva kuppdagen hade MFA i vissa stadsdelar delat ut vapen för självförsvar, men dessa vapen samlade man sedan in igen. Den 19 maj 1975 diskuterade man i MFA-församlingen två projekt:

  • Kommittéer till försvar av revolutionen (CDR)
  • Revolutionära arbetar- och soldatråd (CRTSM)

De första utgår framför allt från den kubanska modellen och initierades av PCP. CDR skulle vara hemliga strukturer som inte står under arbetar- och bondekommissionernas kontroll. I MFA-församlingen framfördes följande kritik mot dem:» Denna organisationsform är inspirerad av några partier ur den traditionella vänstern, vilka har för avsikt att förringa betydelsen av arbetarnas och soldaternas revolutionära råd, de råd som i stor utsträckning redan upprättat sin egen struktur. CDR är underkastad partiernas kontroll och manipulation.» (11) På MFA:s delegatsförsamling i juni föreslogs att man skulle bilda »Kommittéer för det nationella återuppbygget» (CRN) – en kombination av CDR och CRTSM – för att dessa som bas kunna lösa den ekonomiska krisen under mottot »slaget om produktionen». Detta projekt motsvarar strategin att på fredlig väg bygga socialismen. (12)

I motsats till detta framhåller LCI arbetarorganisationernas självständighet gentemot statsapparaten och MFA. Försvaret av denna självständighet får inte vara avhängigt av en aldrig så »progressiv» kraft.

LCI föreslår bildandet av beväpnade övervaknings- och självförsvarskommittéer. Dessa ska utses av arbetar- och bostadskommissionerna, vars förtroende de alltså måste ha. Där en folkförsamling finns ska de underställas denna. Den militära utbildningen ska erhållas i samarbete med de revolutionära soldaterna och officerarna. Kommissionerna skall ha följande funktioner:

  • revolutionär övervakning av de reaktionära bandens samtliga aktiviteter.
  • ge hjälp och understöd åt all arbetarkamp, speciellt vid ockupationer av hus och storgods.
  • ge militära övningar åt alla arbetare i syfte att upprätta reservgrupper, vilka ständigt ska finnas i beredskap.
  • anskaffa vapen
  • upprätta en försvarsplan för området. Förbereda försvar mot ett ev. angrepp så att strategiska punkter kan besättas samt produktion och transport snabbt stoppas.

Självförsvarsorganen har alltså en defensiv karaktär. Deras huvuduppgift är att försvara utvecklingen av arbetarnas självorganisering. Därigenom utgör de samtidigt en del av proletariatets offensiv för att erövra makten.

Vid en bestämd nivå av utvecklingen måste självförsvarsorganen upprätta arbetar- och bonde­miliser. Av den anledningen kan de inte vara hemliga som CDR eller likt CRTSM huvudsak­ligen existera med stöd av avantgardet. De måste uppnå det som CRTSM genom sin ultra­vänsteristiska politik misslyckats med; att fylla igen graven mellan avantgardet och arbetar­massorna.

För att arbetarmiliserna skall kunna existera och kämpa måste de ha stöd av de breda arbetarmassorna. Därför är det en trängande nödvändighet att de underordnas dubbelmaktens organ. De första cellerna av den framtida proletära armen måste vara sammanbunden med de första cellerna av den framtida arbetarstaten

När frågan om maktövertagandet ställs för arbetarklassen, måste arbetarna under ledning av folkförsamlingarna och andra former av självorganisering genast ge ett militärt svar. Det gäller att utnyttja existensen av arméenheter som redan från början ställt sig på revolutionens sida, för att genom deras insats dra till sig ytterligare grupper av revolutionära soldater och officerare och krossa bourgeoisins makt.

Julieta Gomes September 1975, på svenska i Fjärde Internationalen 1/76

1. Jmf. Kritik der Politischen Ökonomie bd 3/4: »Reform und Revolution in Portugal» W-Berlin 1975, s. 6
2. Se »Portugal: un enjeu revolutionaire pour l’Europe. CEDITIM, brochure nr. 35-36, Paris, Mai 1975, s. 50
3. CEDITIM, ibid. s. 44
4. Ur Expresso den 9/8-75.
5. Ur Revolucao, PRP/BRs veckotidning, nr. 46, den 1/8 -75
6. Jmf Controle Operaio, E. Mandel. Edicao da LCI s. 2
7. Ur Documentos Socilogia e Critica nr. 32, s. 13 (Dokument från LCI)
8. A Capital den 4 augusti 1975, s. 9
9. Rouge, nr. 298
10. A Capital 6 juli 1975
11. Was tun, nr. 79, 26 juni 1975, s. 6
12. Manifesto (Lissabon) 3-17 juli 1975, s. 29

Klargörandets tid

Mellan 2 000 och 3 000 demonstrerade lördagen den 20/11 när koalitionen mot krig och terrorism för tredje lördagen i rad samlades i Stockolm.

En av de som talade var Håkan Blomqvist från Socialistiska Partiet och ansvarig utgivare av veckotidningen Internationalen. Här följer talet i sin helhet.

Demonstrationsdeltagare!
Fredsvänner!

Det sägs att vi lever i förvirringens tid, en tid med dolda samband och osynliga hot – där gränserna mellan verkligheten och ”virtual reality” har lösts upp.

Jag vet inte det.

Vi lever snarare i klargörandets tid, där ljusskenen från bombkrevaderna lyser upp den nuvarande världsordningens anletsdrag i all dess skrämmande bestialitet.

När de rikaste människorna som någonsin levat på den här planeten använder all den makt dom kan samla för att krossa jordens fattigaste människor…

När de miljontals dollar de kan spendera på en enda bombnatts missiler, sprängämnen, flygbränsle och högteknologi skulle kunna bekosta mat och varma kläder till alla afghanska flyktingar.

När den rika världens makthavare, från höger till stora delar av dom som kallar sig vänster, ställer in sig bakom Bush’ bombterror…då är det inte förvirringens tid. Då är det klargörandets.

Då dras konsekvenserna ut av halvkvädna visor. Då kläs kejsarens nya och gamla kläder av.
Då skiljs agnarna från vetet.
Då visar den västerländska imperialismen upp sig inför världen i all sin hänsynslösa maktfullkomlighet. Då ställs den onyanserade politiska och mediala följsamheten i blixtljus, liksom hyckleriet, fegheten och medlöperiet.

Mjältbrandshysteri

Ta mjältbrandshysterin som inspirerar varje dåre att handla ett kilo vetemjöl för att komma på TV.

I den mediala förljugenhetens tid ställer ingen politiker eller massmediaröst den självklara frågan; ”Vänta nu, vad är det här? Var det president Bush som så sent som i juli i år avvisade en skärpt internationell lagstiftning mot produktion av biologiska stridsmedel?

Och var det inte just Pentagon som den fjärde september – exakt en vecka före terrorattacken i USA – lät meddela att man inlett utvecklingen av en ny, dödligare form av anthrax – mjältbrandsbakterier?”

Måste inte varje kritiskt tänkande människa ställa sig frågan om det inte var tjuven som ropade ”ta fast tjuven”?

FN:s förre vapeninspektör i Irak – Scott Ritter – säger att det både är oansvarigt och strider mot alla kända fakta att påstå att Irak har kapacitet att framställa biologiska vapen. Men vad gör det Pentagon, media och Washingtons medlöpare? Den uppiskade mjältbrandshysterin blir ett perfekt vapen för att dölja de egna krigsförbrytelserna – och hota dem som inte dansar efter Washingtons pipa.

För oss inom den socialistiska arbetarrörelsen är det självklart att fackföreningar och folkrörelser som bygger på de maktlösa och arbetande människornas krafter – måste våga gå rakt emot strömmen, mot både krigshetsen och terrorismen, mot både imperialistiska övergrepp och hatfylld religiös fundamentalism för att försvara humanitet, rättvisa och solidaritet mellan alla maktlösa människor. För som en i sångkören sa vid förra lördagens demonstration: Kriget kommer alltid uppifrån men freden kommer alltid nerifrån.

Därför vill jag uppmana alla inom arbetarrörelsen, i den fackliga världen, i arbetarkommuner och folkrörelser: Låt oss bidra till att bygga freden – nerifrån. Acceptera inte det skamliga medlöperiet och stödet från svenska regeringen åt USA:s krig och bombmattor.

Göran Persson säger: ”Vi ställer in oss i den breda enighet inom EU och FN:s säkerhetsråd som stöder USA:s aktion”.

Vi säger: ”Göran Persson, ditt namn är feghet och din titel hycklare!

Sedan när blev det ärofyllt att yla med vargarna? Sedan när blev det hedervärt att lyda de mäktigas order och följa minsta motståndets lag?

Var det detta som var den stolta erfarenheten från 1900-talet, när Hitler och Stalin styrde Europa? Är det det vi lär våra barn efter förintelsen, gulag och världskrig – ”Ställ in dig i ledet – gör som de mäktiga säger”.

Innebörden i demokrati

För vår del, för oss som samlats här idag är det motsatsen. Vi har försökt lära våra barn och oss själva, så gott vi kunnat, att leva efter maningen. ”Stå för vad du innerst vet är rätt, även om du har alla emot dig, från mobbande klasskamrater till FN:s säkerhetsråd, sittande på Allsmäktig Gud Faders högra sida!”

Det är ju själva innebörden i demokrati, det är förutsättningen för att kunna se sig i spegeln, det är själva kärnan i mänsklig respekt och självrespekt.

Det här är inte förvirringens tid – det är klargörandets.

Medan skrupelfria och fega makthavare klänger i klasar kring världens rikaste nation och världens mäktigaste krigsmakt samlas allt fler människor världen över för att säga: Nej detta är fel, detta är orimligt, detta är omänskligt, detta är bara en monumental spegelbild av terrorgruppernas hänsynslöshet. Mot terrorismen duger bara växande global rättvisa!

Låt oss föra ut den klarheten till alla vi känner – och inte känner, alla vi möter – och inte möter. För med klarheten följer insikten: Vi måste ändra världens gång! Det kan vi bara göra om vi möter planetens mäktigaste makthavare med planetens väldigaste massrörelse.

För fred, för människors lika värde, för humanitet och global rättvisa!

Vi har börjat ta de första stegen och idag når våra protester allt fler öron och överröstar stundtals krigshets och kryssmissiler. I morgon skakar vi världen!

Håkan Blomqvist, tal vid demonstration 20 november 2001

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001

Praktisk integration, inte abstrakta begrepp

I förra numret skrev Agnes Callewaert och Stefan Öberg ett debattinlägg som kritiserade den inriktning för ett radikalt antirasistiskt arbete som Christer Norlin föreslog i sin artikel Den svenska krutdurken i numret innan. Callewaert och Öberg vände sig mot Norlins synsätt att ”vi” svenskar ska integrera ”dom” – invandrarna – och hävdade också att ”de gamla” folkrörelserna inte är möjliga redskap i kampen. Här svarar Christer Norlin. Tidskriften Röda Rummet 3-4/2003.

Agnes Callewaert och Stefan Öberg (AC&SÖ) svarade på min artikel om integration och segregation i Röda rummet nr 1-03. En replik som gör mig väldigt konfunderad. De två debattörerna motsäger sig själva på nästan varje punkt i sina försök att vederlägga mig. De refererar inte till en enda undersökning eller vetenskaplig studie utan ägnar sig mest åt abstrakt tyckande som tycks hämtat ur ett vacuum där sociala och etniska problem inte tycks existera. Dessutom tillskriver de mig åsikter jag inte har, bland annat att svenskar för sig och invandrare för sig är homogena grupper. Det är något jag aldrig uttryckt och i sak givetvis nonsens. Likaså försöker AC&SÖ tillskriva mig ett borgerligt nationalistiskt perspektiv, vilket bara blir tomma ord. Den internationella utblicken upptar en stor del av min Röda rummet-artikel medan AC&SÖ:s inskränker sig till en abstrakt mening om globaliseringsrörelsen. Jag kan, för att ge ett slags balans, rekommendera AC&SÖ att studera den inställning en så icke-borgerlig och icke-nationalistisk personlighet som Rosa Luxemburg hade i dessa frågor.

Jag ska försöka göra diskussionen tydlig genom att gå igenom de två debattörernas argumentation i den ordning den kommer.

AC&SÖ inleder med att slå fast att de är oense med mig om att ”invandrarnas vardagliga kontakt med det svenska samhället blir mycket sporadisk”, och skriver i repliken att ”I Sverige idag är invandrarna en del av det svenska samhället”. Bara för att några rader senare påpeka att invandrarna har ”sämre förutsättningar, som till exempel svårigheter att få jobb,”.

I de vetenskapliga studier som gjorts är utanförskapet, segregationen, det som framför allt de utomeuropeiska invandrarna upplever som mest fruktansvärt, varför jag bara vill hänvisa till de forskningsresultat jag omnämner i min artikel. Utanförskapet är inte bara fruktansvärt att utsättas för, utan också ett långt mer komplext problem än vad AC&SÖ verkar förstå.

De siktar in sig på formuleringar och ordval och bygger upp sin argumentation runt detta. De anser exempelvis att jag använder fel ord när jag försöker beskriva klanernas roll i många av tredje världens länder. Ord som klan och kultur är i deras öron ”etnifierande”.

Begreppet kultur innefattar mycket. Det anger i sin ordagranna betydelse att det är något som, liksom samhällen, förändras över tid. Det bottnar delvis i hur långt och under vilka förutsättningar produktivkrafterna utvecklats i ett visst geografiskt område, till exempel ett land. Det var bland annat av den orsaken som den ryske revolutionsledaren Trotskij, för att länka frihetskampen för sitt land med den internationella arbetarkampen utvecklade teorierna om ”den permanenta revolutionen” och den ”ojämna och sammansatta utvecklingen”. De blev verktyg för att förstå den ryska revolutionens specifika karaktär och diskussionerna vid tiden för revolutionen handlade bland annat om att överbrygga de kulturella skillnaderna både inom Ryssland och i förhållande till omvärlden. En sådan analysmetod, med vetenskap och forskning som grund, måste också dagens socialister bemöda sig med att mejsla fram.

Ett specifikt samhälles kulturella utvecklingsnivå präglar i allra högsta grad människornas vardag och påverkar i stort sett hela vår livsföring – vårt sätt att kommunicera, vår bild av världen, hur och om vi ska bekämpa orättvisor – och oss själva. Den bilden ser fantastiskt olika ut beroende på var vi befinner oss. Att visa ett långfinger i Kirkutsk kan till exempel betyda något helt annat än att göra det i Stockholm. Familjestrukturen kan se häpnadsväckande olika ut i Sudan och i Sveg. Att därför få ta del av de ”koder” i socialt umgänge som är gångbara i Sverige är en önskan som inte kommer från mig utan anses som så viktig att invandrare själva har publicerat handböcker i ämnet.

Till exempel har en turkisk man berättat att han inte kunde förstå varför han aldrig fick något arbete i Sverige. I sitt hemland var han ansedd som en mycket skicklig yrkesmänniska. Vid varje anställningsintervju argumenterade han livligt om sin yrkesskicklighet. När den som intervjuade ställde frågor, avbröt mannen och inflikade allt han för tillfället kunde komma på. Allt för att visa sitt intresse och sina kunskaper. Resultatet? Tja, han ansågs vara av den jobbiga sorten.

Av största vikt är ändå att påpeka att man lär sig dessa ”koder” främst i ett socialt umgänge, där det blir ett viktigt sätt att kommunicera, ibland långt viktigare än ord. Och är det broar vi ska bygga så!

AC&SÖ ser på kultur som att ”det är en identitet som skapas när människor kommer hit och som inte är någon färdig kultur människor bär med sig”. Men det är väl självklart så att var och en som kommer hit har sin alldeles speciella historia, sin bakgrund, sitt kulturella arv med sig. Och det är just vad det handlar om. Att visa att dessa erfarenheter har ett värde, att denna särskilda individ kan få fortsätta att utvecklas som individ också när han/hon kommit hit.

Därför är det viktigt att göra en seriös utvärdering – en validering – av den invandrade individens kunskaper för att sedan på bästa möjliga sätt tillsammans med denne lägga upp en studieplan som möjliggör ett värdigt arbete och en utveckling av de kunskaper han/hon redan har samt anpassa dem efter förhållandena just här. AC&SÖ vänder sig med kraft emot detta, inte genom att visa på forskning eller ens någon form av undersökning. Istället argumenterar de kryptiskt att ”De frågor CN tycker är viktiga i en introduktionskurs återskapar dessutom det dominerande samhällets syn på invandraren som reaktionär och konservativ”. De säger sig vilja vederlägga denna min förkastliga hållning genom att ta upp exempel på något helt annat – att invandrade män ofta anställs i kvinnodominerade yrken. Jag förstår inte kopplingen. Dessutom tillägger de att ”Vem begär att vi ska göra en kunskapstest bara för att vi finns till?”

Begäran om kunskapstest är en mycket klar önskan från invandrarna själva, vilket jag återgett forskningsresultat på i min tidigare artikel. Skälet är att de ska kunna anpassa sina tidigare kunskaper till förhållanden som passar här och i slutänden att få ett arbete de har utbildning och kunskaper för. I nuvarande system måste all utbildning, ofta från grundskolenivå, göras om på nytt. För de flesta är detta ogörligt på grund av försörjningsbörda med mera. Resultatet blir att vi får tekniska ingenjörer som får gå till ett arbete som städare och vantrivas med sitt liv varje dag.

AC&SÖ:s argumentation blir obegriplig eftersom de själva senare i artikeln hävdar att ”Det skulle likaså vara bra om alla invandrare fick göra en utbildningsutvärdering med möjlighet till skräddarsydd komplettering”. Alltså det jag argumenterar för.

Slutligen ifrågasätter AC&SÖ om vi verkligen ska kämpa inom folkrörelserna, eftersom dessa stelnat och ”blivit en del av makten”. De tycker, trots att de tillhör ett parti som säger sig vilja göra fackföreningarna till kamporganisationer, att vi ska vända dessa ryggen. De uttrycker att ”I CN´s vision är det genom arbetarrörelsens organisationer som invandrarna ska bli integrerade. Vi vänder oss mot detta, bland annat därför att vi tycker det finns risk för envägstänkande”.

AC&SÖ:s hållning blir här mycket förvirrande. De anser att invandrares låga representation i fackliga organisationer, hyresgästföreningar och så vidare beror på att det är organisationer med inflytande och makt. Men denna underrepresentation beror, enligt AC& SÖ, ”inte på invandrares bristande organisering. Tyvärr begränsas invandrarföreningarnas roll till kulturaktiviteter (!) de används när majoritetssamhället vill föra ut ett budskap och inte har andra kanaler”. Vad menar AC&SÖ med ”majoritetssamhället”? Varför diskuterar de invandrarföreningarna i en diskussion om arbetarrörelsens organisationer? Menar de verkligen att invandrarföreningarna bara är ett redskap åt det de kallar ”majoritetssamhället”? Vem begränsar deras roll och hur i så fall? Och vad menar de med ”kulturaktiviteter”? För mig låter dessa meningar bara som en mystisk konspirationsteori där AC&SÖ reducerat invandrare till en slags boskapshjord som endast förmår handla på initiativ av ”majoritetssamhället”. Dessutom får de inte tilldelat sig någon makt.

Poängen med att arbeta inom arbetarrörelsens organisationer är inte att vare sig Socialistiska Partiet eller invandrare ska tilldelas några särskilda roller eller någon särskild makt. Poängen är just att det är i dessa organisationer som arbetarklassen organiserar sig för att skapa en kollektiv styrka som kan flytta fram deras positioner en smula. Enade vi stå! Att medvetet integrera invandrare i dessa organisationer tjänar två syften. Dels givetvis att dra in invandrare i en kamp tillsammans med arbetarklassen. Dels att det skulle tillföra arbetarrörelsen nya erfarenheter, kollektivet skulle stärkas och integrationen skulle bli en naturlig del av vardagen i stället för något alldeles särskilt i sig. Ungefär som att lära känna varandra, helt enkelt. Dessutom skulle invandrarna kunna befrukta rörelsen med en internationalistisk utblick och en allmän social inblick i deras liv här som skulle göra det mycket svårt för till exempel Sverigedemokraterna att göra de inbrytningar i arbetargrupper som de har lyckats med på sina håll och som utgör den stora faran för en fascistisk utveckling.

AC&SÖ skriver själva på slutet att ”vi revolutionärer måste sträva efter att föra ut och förankra idéer inom arbetarklassen och bland arbetarungdomar”. Något innan har de skrivit att de tycker att jag ser för pessimistiskt på framtiden och att ”vi inte ska underskatta kraften i rörelser som antikrigsrörelsen, World Social Forum, kampen mot EU, mot Världsbanken och så vidare”. Ja men snälla, det är ju precis vad jag skrev i min förra artikel! Att förankra idéer inom klassen är att delta, att finnas på plats, att kämpa tillsammans med. Jag har i min artikel också ett långt resonemang om hur viktigt det är att knyta denna vardagliga kamp med en internationell utblick och tar med just World Social Forum som exempel.

Där handlar det kanske inte så mycket om, som i AC&SÖ:s slutkläm, att ”söka efter krav och paroller”, som att i första hand delta mitt i rörelsen. Att kämpa för att klassens olika skikt enas i vardaglig kamp så att den kan bryta kräftgången och börja ta några stapplande steg framåt. Parollerna i sig måste vi formulera tillsammans, och inte ”åt” rörelsen.

Somaliska kvinnor

Om vi tror att vi (bara) på ett abstrakt sätt kan kalla den tilltagande oron i breda befolkningsskikt för rasism och nöja oss med det så är vi farligt ute. Man kan inte rycka på axlarna och skylla på någon annan när det bara är vi själva som kan axla ansvaret. Den nyliberala låt gå-politiken har inte varit särskilt framgångsrik i ekonomiskt avseende och är det än mindre socialt. Vi måste börja bry oss, dra med, ingripa, lära oss och även lära ut. För som socialister har vi skaffat oss erfarenheter som vi måste kunna delge också den invandrade delen av befolkningen. Det är väl själva andemeningen med en politisk organisation?

Jag kan ta ett exempel. Somaliska kvinnor åker ofta hiss även om trappan de ska gå inte är särskilt lång. Detta retar en del av den befolkning som inte förstår varför till vansinne.

Orsaken till att kvinnorna tar hissen är oftast att de är omskurna, uppsprättade och ihopsydda om vartannat med infektioner och trasiga underliv som följd. Det gör helt enkelt för ont att gå i trappor. Det finns då, lite hårddraget, tre sätt att bemöta detta problem:

1. Undvik kvinnorna, tala om din irritation över deras lättja, skäll ut dem eller i värsta fall ge dig på dem fysiskt.
2. Undvik dem som skäller på de somaliska kvinnorna, skäll ut dem eller, i värsta fall, möt dem med ett basebollträ på en demonstration. På det sättet har Sveriges kanske livaktigaste och största antirasistiska organisation, Stoppa Rasismen, slagit ihjäl sig själv i min hemstad Örebro. Huvudsaken blir att du säger till de somaliska kvinnorna att omskärelse inte har med kultur att göra. Eller att kvinnor världen över är förtryckta och att hon därför inte är mer utsatt än någon annan.
3. Ett tredje sätt att förhålla sig är att om du själv känner till orsaken till att kvinnorna använder hissen, så tala om det för den indignerade. Bjud en somalisk kvinna på kaffe och försök ta reda på vad hon vill. Kan ni tillsammans starta upp matlagningskurser i Hyresgästföreningens regi? I ABF:s? Vad har deras barn för intressen, är det något du kan göra? Finns det någon fotbollsklubb du känner till som skulle ta emot dem? På det sättet kan du bygga en social bro som gör att du också kan diskutera frågan om omskärelse. Att det är fråga om stympning och att de förstör sina döttrars liv om de stympar också dem. Att det av det skälet dessutom är belagt med stränga straff i Sverige. Kvinnlig omskärelse är tyvärr ganska vanligt bland dessa grupper av invandrare även i Sverige.

Om sedan mannen till en av dessa kvinnor tar sig en ny första hustru, vilket heller inte är ovanligt, så hamnar kvinnan i ett utanförskap som vi har svårt att ens föreställa oss. Och lösningen på det kan ju inte vara, som några ljushuvuden i SSU föreslagit, att tillåta bigami. Lösningen måste heta folkbildning, information och social integration. Inte uppifrån, inte från något ”majoritetssamhälle”, utan just av oss själva i vår vardag, i våra bostadsområden, på våra arbetsplatser och så vidare.

Det gäller att återknyta till den röda tråd som Elise Ottesen Jensen och Hinke Bergegren lade ut med sitt fantastiska pionjärarbete i sexualupplysningsfrågan i tidigt 1900-tal. Ett arbete som betytt så oerhört mycket och i vars förlängning bland annat sexualupplysningen i skolan gjordes obligatorisk. Obligatorisk just för att alla skulle få del av upplysningen.

Jag hoppas slutligen att vi i fortsättningen kan föra en diskussion mer baserad på verklighet, forskning och vetenskapliga studier än att kivas om begrepp eller tillskriva varandra egenskaper och åsikter vi inte har. Det skulle föra diskussionen framåt.

Christer Norlin

Den tredje vägens politik – socialdemokratisk politik i kris

Den tredje vägens politik – socialdemokratisk politik i kris

Från tidskriften Zenit nr 90, 1985.

Tom Gustafsson och Sten Ljunggren gör i denna artikel en politisk och ekonomisk lägesbestämning – efter själva valet, med den första eftervalsdebatten, och inför de kommande årens fördjupade svårigheter för svensk ekonomi, välfärdspolitik och svensk arbetarrörelse.

Dessa svårigheter härleds ur det genomslag som den internationella krisen måste få på ett samhällssystem som det svenska och effekterna av en alltmer högerin riktad och marknadsanpassad socialdemokratisk regeringspolitik.

Artikeln är en kritisk genomgång av läget inom svensk arbetarrörelse, där innebörden och konsekvenserna av socialdemokraternas ’tredje vägens politik’ granskas. Slutsatsen är att den av socialdemokraterna förda ekonomiska politiken inneburit en ytterligare försämring av arbetarklassens ekonomiska och politiska ställning.

Författarna försöker avslutningsvis skissera brytpunkterna för en ny socialistisk arbetarvänster.

En sådan seger till och de är förlorade

’En stor seger. Det är den officiella historieskrivningen på socialdemokratiskt håll. ’Några förlorade riksdagsmandat på marginalen.’ Men viktigare, om man får döma av (s)-organet Aktuellt i Politiken (26.9.1985), är att man kunde ’behålla regeringsmakten trots att ribban höjts (genom samverkan mellan centern och kds)’ och att man ’lyckades slå tillbaka den kanske värsta högeranstormningen sedan kosackvalet 1928’.

Vad det nu handlar om är. enligt Aktuellt i Politikens ledarskribent, att slå vakt om ’väljarnas förtroende för den tredje vägens politik – att vi ska både arbeta och spara oss ur krisen. Grunden är lagd. Nu handlar det om att konsekvent fullfölja denna politik. Det blir en svår men ingalunda omöjlig uppgift.’

Även om bilden har nyanserats något efter hand – och framför allt efter det att den offentliga debatten har trängt sig fram genom socialdemokratins egna grundorganisationer – är det denna bild av segern som är (s)-ledningens dominerande bidrag till eftervalsdebatten.

Nyanseringen har handlat om att man inte tillräckligt nått ut med och kunnat förankra sin politik på basnivå. Det var till exempel (s)-ledningens viktigaste slutsats, när man vid valutvärderingen på Bommersvik konfronterades med den mycket markanta nedgången i röststöd i industriområden, arbetarförorter och invandrarstadsdelar.

Med denna ’nyansering’ vill man också slå ett nytt slag för en aktivering av socialdemokratins grundorganisationer och deras initiativförmåga. Men man gör därmed i praktiken en kringgående politisk rörelse runt huvudproblemet – burman skall kunna bygga ut och aktivera grundorganisationerna med en politik som i allt högre grad står i motsättning till de traditionella arbetarväljarnas intressen.

Vi skall alldeles strax komma tillbaka till detta med politikens innehåll och dokumentera vår kritik. Men låt oss för ett ögonblick dröja vid detta med att ’nå ut’. Här slås man ofelbart av parallellerna med (s)-ledningens utvärdering av valnederlaget 1976 eller sättet att tackla den alltmer utbredda kritiken mot den eftergiftsfyllda oppositionspolitiken i slutet på 1970-talet.

Former och innehåll

Också då handlade det om att förbättra arbetsformerna – ’att hinna vara ute mer bland folk och inte ägna så mycket tid åt ’arbete på riksdagsmotioner, som hamnat i papperskorgen direkt och som partifolket inte haft en aning om’ (Sten Andersson, Veckans Affärer 23.10 1979). Man kan bara upprepa den fråga som Veckans Affärer den gången skickade med sitt intervjuoffer, apropå den tidens ’nyanseringar’:

Om partiet nu lägger om kurs i näringspolitiken, accepterar att olönsamma företag måste läggas ner (och får en växande kritik för det inifrån den egna rörelsen) – hur skall man då (med Sten Anderssons ord) gå ut till människorna som sätter allt hopp till socialdemokraterna och tala om detta? Hur skall socialdemokraterna tala till arbetarna på Öresundsvarvet (i Landskrona) eller till (de avskedade) stålarbetarna i Spännarhyttan?

Med denna – obesvarade – fråga satte den borgerliga Veckans Affärer också fingret på socialdemokratins ömma punkt inför det 1980-tal vi nu är mitt uppe i.

Samma fråga kan i dag ställas med förnyad kraft. Det var inte i första hand svagheten i socialdemokraternas lokalorganisationer i Uddevalla och Borlänge och bristande kommunikationsproblem som gjorde att (s) tappade l 200 respektive nära 2 400 av de avgivna rösterna i kommunalvalen (till vilket också det ökande antalet soffliggare skall fogas).

Grundorganisationerna blev svaga därför att de fick den otacksamma uppgiften att försvara en politik som i allt högre grad kommit att strida mot varvsarbetarnas, stålarbetarnas och andra arbetarväljares intressen. Det säger sig självt att dessa grundorganisationer därmed också kommer att ha svårt att rekrytera nya medlemmar i framtiden – och att det, om det sker. då främst kommer att gälla de marginalväljare och andra som direkt gynnas av den förda regeringspolitiken.

Att socialdemokraterna överlag klarade sig bättre i villa- och överklassdistrikt än i utpräglade arbetarstadsdelar och hyresområden (jfr till exempel LO-tidningen 1985:38. 39). är en händelse som också motsvarar en tanke bland väljarna på båda sidor om klassgränserna.

Verklig självprövning

Nu är det ganska naturligt så – och i högre grad än 1976 – att socialdemokrater ute i landet och många (s)-röstande fackliga aktivister är betydligt mer oroade av utvecklingen än vad partiledningen är – eller ger sken av.

Man behöver här inte bara gå till den rätt så utfryste (s)-ideologen Jan Lindhagens utskåpning av det egna partiets politik alltsedan Hjalmar Brantings tid: ’Maktpolitiken har trätt i stället för idépolitiken; fraserna och klyschorna, de utbytbara skämten har ersatt talekonsten: taktiken har relativiserat sanningen; enväldet har införts i partiet och fegheten satts i system! Det är illa nog, men dubbelt fördärvligt i en tid med nya hjältar och en ny elitism, och då vi skymtar en ny fattigdom och på nytt ett förakt för de svaga’ (Aftonbladet, 9.11 1985).

En mycket vanligare och närliggande typ av kritik är den som man finner i lokaltidningar. lokalradiodebatter eller mer eller mindre rättframma självprövningar i olika (s)-märkta arbetarkommuner.

Ta dessa båda exempel från Norrländska Socialdemokraten, av den 29.10 1985: Olle Ed, socialdemokrat i Boden, skriver apropå den lokala partiledningens försök att lägga locket på. att detta inte får hindra en nödvändig kritisk utvärdering: ’Den socialdemokratiska valförlusten i Boden är förklarlig. Orsaken är alltför många okloka beslut. Det underlag som man fattat besluten på är ofta ofullständigt. Väsentliga frågor som ställs före besluten blir ofta obesvarade. De som ifrågasätter besluten uppfattas som obekväma. De får sällan stöd från andra medlemmar som är rädda om de egna politiska karriärerna. Lojaliteten mot parti- och kommunledning väger alltför tung’.

Och hans partikollega i Kiruna, gruvarbetaren Lars Törnman, fortsätter lite längre ned på samma tidnings ledarsida: ’De socialdemokratiska föreningarna måste bli fullständigt demokratiska. Föreningsordförandena skall inte ges möjlighet att leka ”småpampar”. Vad är det för fel när valdeltagandet är så lågt i de östra byarna (i Kiruna kommun)? Kan det vara så att folk där rent av har tappat tron på (s)-politikerna? Av vilken anledning skall exempelvis Soppero-borna gå och rösta på socialdemokraterna? Vad har socialdemokraterna uträttat för Soppero-borna? Nu verkar det som om de är intressanta för- partiet enbart som kommunalskattebetalare’.

Ja, så ser de lokala rännilar av kritik ut som nu tar sig fram på många olika håll i landet:
en blandning av kritik i sakfrågor och ett missnöje med att de egna partiledarna börjar bli för mycket myndighetspersoner.

Det är tydligen så att den ’tredje vägen’ – själva grundpelaren i socialdemokratins regeringspolitik – är något helt annat än vad SAP-ledningen ger sken av. och att den fått ett betydligt mera blandat mottagande än vad partipressens språkrör basunerat ut alltsedan valdagen den 15 september.

Låt oss då komma tillbaka till det (s)egervissa konstaterandet att arbetarrörelsen lyckats slå tillbaka den värsta högeranstormningen sedan 1928 – ett konstaterande som SAP-ledningen för övrigt delar med VPKs talesmän och kommentatorer från de mindre stalinistpartierna KPML(r) och APK.

Tyvärr är det ett uttalande som måste relativiseras betydligt. Från att slå fast att det var en framgång att moderaterna och skränhögern tillfogades ett kännbart bakslag och att Ulf Adelsohns planer på att bli ny statsminister effektivt släcktes, är det en lång väg till en sådan slutsats. Högern föll faktiskt mer på eget grepp än på en bred folklig mobilisering under den etablerade arbetarrörelsens ledning. Och arbetsgivarna – med SAFs Olof Ljunggren i spetsen – lät inte hejda sig för en minut. Redan den 16 september var de i farten igen med nya arbetarfientliga förslag, för att pressa regeringen från höger!

Trots tre års socialdemokratiskt grepp om regeringsmakten, trots en flera år lång ekonomisk högkonjunktur före valet 1985, trots en djup oro och vrede inför de ’nyliberala’ nedskärningsplanerna hos breda samhällsgrupper, trots centerpartiets fortsatta utförsrutschning efter 70-talets rekordår och svårigheterna för de andra borgerliga partierna att kompensera detta med nya väljare i det givna läget – trots allt detta höll borgarna på att ta över ledningen strax före mållinjen.

Man behöver inte någon övermänsklig fantasi för att föreställa sig att borgarna kunde ha nått fram till sitt gemensamma mål med en annan taktisk uppläggning av det gemensamma uppträdandet.

I det läget finns det större anledning för den samlade arbetarrörelsen att bekymra sig över utsikterna för den närmaste treårsperioden än att gotta sig åt att man kom undan med blotta förskräckelsen. Vi gjorde ändå en fantastisk upphämtning under halvåret före valet, replikerar (s)-ledningen med partisekreteraren Bo Toresson i spetsen. Rätt! En stark upphämtning från ett urdåligt läge! Men vad orsakade då denna djupa vågdal? Skulle man inte kunna våga pröva hypotesen att uppgången skedde som ett resultat av att många människor till slut valde sida i ett läge med en skarp politisk polarisering och inte efter en aktiv och medveten uppslutning bakom socialdemokraternas egen regeringspolitik.

Vi är övertygade om det förra och tror också att det bekräftas av själva valresultatet – med dess markanta skillnader på riksdags- och landstings- eller kommunalvalsnivå – och den följande eftervalsdebatten. Vi tror också att det är härifrån vi måste staka ut kursen för de närmaste åren.

Den ’tredje vägen’ – en återvändsgränd!

Låt oss nu gå rakt på den socialdemokratiska pudelns • politiska kärna: vart pekar den ’tredje vägen?

När SAP åter kunde äntra regeringstaburetterna i september 1982 var det med mycket bestämda föresatser. Det skulle ’återskapa en handlingskraftig regering och ’röja upp i den ekonomiska härva de borgerliga partierna ställt till med under två mandatperioder’.

Med sin ’tredje väg’ lovade socialdemokraterna att få ekonomin på fötter igen, en tredje väg förbi skyhög arbetslöshet och oacceptabla prisstegringar. Det skulle ske utan att ’Välfärdssverige’ raserades, utan att klyftorna växte mellan välbeställda och låginkomsttagare, utan att arbetslösheten sköt i höjden… I stället för en ensidig åtstramningspolitik skulle vi gemensamt, solidariskt, bära bördorna efter förmåga. Hur gick det då efter 1982?

Jämför man med den sista borgerliga majoritetsperioden (1979-82) verkar det som om socialdemokraterna också delvis lyckades infria sina löften – reallönerna minskade mindre, och arbetslösheten ökade mindre. Däremot växte klyftan mellan rika och fattiga mer.

Fast folk bryr sig ändå mer om sin egen situation än om andras. Och det är otvivelaktigt så att det under denna regeringsperiod gick mindre dåligt för vanligt folk. än under den närmast föregående treårsperioden. Det berodde emellertid inte på att socialdemokraternas politik gynnade arbetare och låginkomsttagare – till skillnad från borgarregeringarnas löntagarfientliga politik – utan på att SAP höll regeringsmakten under mycket mer fördelaktiga förhållanden.

Med facit i hand …

Valet 1982 skedde precis när ekonomin befann sig vid ett bottenmärke i lågkonjunkturen. Borgarna hade före valdagen 1982 i mer än två år dragits med en fortlöpande ekonomisk nedgång. Socialdemokraterna hade fram till valet 1985 åtnjutit mer än två år av ekonomisk uppgång. Det är föga förvånande att SAP i sin propaganda framställde konjunkturnedgången 1980-82 som en följd av borgerlig klantighet – och uppgången efter årsskiftet 1982/83 som ett resultat av sunt socialdemokratiskt fögderi.

Den socialdemokratiska agitationen gick förstås hem på många håll. Men den var egentligen absurd. För tolkad till sin bokstav ger den det lilla Sverige – med sina åtta och en halv miljoner invånare – en avgörande betydelse för den ekonomiska utvecklingen i hela västvärlden! Så är det naturligtvis inte. Sverige följer med när de kapitalistiska jättarna rör sig – uppåt såväl som nedåt. Varje regering som låter det privata kapitalet sätta ramarna för sin politik tvingas följa med i denna ekonomiska berg- och dalbana.

Att, som den ena socialdemokratiska vältalaren efter den andra, ständigt jämföra resultatet av den socialdemokratiska politiken under en konjunkturuppgång med resultatet för borgarna under en konjunkturnedgång var och förblir missvisande. Det vann en del poäng hos dem som ville – och vill – tro på SAP-regeringens politik. Men det är sakligt ohederligt. och för ett parti som månar om sin trovärdighet lägger denna metod ett politiskt ’fälleben’ för framtiden. Objektivt sett riktigare är då att jämföra resultatet av den senaste SAP-regeringens vägval med borgarnas regeringspolitik under den förra konjunkturuppgången 1978-79 (för att sedan komma tillbaka och undersöka hur den politik SAP-ledningen skisserat för de närmaste åren kan komma att falla ut under den förväntade ekonomiska utförslöpan).

En sådan jämförelse visar hur långt åt höger politiken vridits på bara några år. Socialdemokraterna har under de senaste tre åren bedrivit en politik som varit betydligt hårdare mot arbetare och låginkomsttagare än vad borgarnas var 1978-79.

På punkt efter punkt har socialdemokraterna faktiskt fört mer av högerpolitik. Det som var ogenomförbart för borgarna 1978-79 lyckades socialdemokraterna genomdriva 1982-85. Några exempel:

– Den disponibla inkomsten för en vanlig arbetarfamilj ökade med drygt 3 000 kronor 1979. Den minskade med drygt 2 000 kronor under 1984!
– Den samlade arbetslösheten minskade med 109 000 personer 1978-79. Den har minskat med ungefär lika mycket hittills under 1984 och 1985 (107000). Minskningen är dock procentuellt mindre (20 mot 27 procent), och i absoluta tal är arbetslösheten nu mycket hög (465 000 mot 291 000)!
– Klyftan mellan den genomsnittlige höginkomsttagarens och den genomsnittlige arbetarens inkomst efter skatt minskade med 3 000 kronor under 1980-82. Den ökade med 11 000 under 1983 och 1984.
– Förmögenhetsöverföringen från hushållen och den sociala servicesektorn till det privata näringslivet låg på 13 miljarder kronor under 1979. Under 1983 tjänade bankerna, företagen och de rika hushållen närmare 100 miljarder kronor på den omvända Robin Hood-politiken!
– När borgarna kom igång med sina ’sparplaner lyckades de under 1980 och 1981 ’strama åt’ ekonomin med 6 miljarder kronor i den statliga budgeten. Den socialdemokratiska åtstramningen kostade sammantaget 20 miljarder kronor under 1983-84. (Alla siffror är uttryckta i fasta, ’inflationsrensade’, priser.)

Denna jämförelse baserar sig på tillgängligt officiellt material.(1) Lägre inkomster för arbetare och låginkomsttagare, högre arbetslöshet, mindre jämlikhet, större omfördelning till de rika och mer åtstramning – det är facit av den så kallade ’tredje vag som den svenska socialdemokratiska ledningen följt sedan valet 1982.

Försämrat utgångsläge
Det faktum att en borgerlig regering skulle ha vetat, skulle ha försökt och möjligen också skulle ha lyckats driva en ännu hårdare högerpolitik, ändrar ingenting i detta dystra facit: Socialdemokraterna har i regeringsställning drivit politiken långt åt höger.

Nu står vi snart inför en ny lågkonjunktur; exakt när kan vi i dag bara spekulera över. Kanske börjar nedgången redan i början av 1986, kanske något senare. Hur som helst kommer den regering som valdes vid riksdagsvalet den 15 september att sitta under en mandatperiod präglad av ekonomisk lågkonjunktur.

Inför den ekonomiska nedgången är läget för arbetare och låginkomsttagare betydligt värre än vad det var när konjunkturen vände nedåt förra gången – 1980:
– En arbetarfamilj har cirka 14 000 kronor mindre att röra sig med per år, efter skatt och de nödvändigaste utgifterna.
– Den öppna och dolda arbetslösheten(2) är i dag 174 000 personer högre än vad den var när konjunkturen vände nedåt hösten 1980. Samtidigt har storföretagen, bankerna och de rika större ekonomiska resurser – och därmed också större politisk tyngd – än tidigare. Vad kommer då att hända i fortsättningen med inkomster, arbetslöshet och social service?

Som vi sett har försämringarna för arbetare och låginkomsttagare under den förra lågkonjunkturen långt ifrån kompenserats under den senare konjunkturuppgången. Under den förra lågkonjunkturen
– förlorade en vanlig arbetarfamilj 10 000 kronor av sin årsinkomst
– ökade den öppna och dolda arbetslösheten med 200 000 personer och
– växte statens budgetunderskott med 30 miljarder kronor.

Om samma utveckling upprepas denna gång kommer- en vanlig arbetarfamilj med två barn inte att ha någonting kvar av sin inkomst efter skatt och de nödvändigaste utgifterna. Den öppna och dolda arbetslösheten kommer att öka från dagens 465 000 till 700 000 människor. Budgetunderskottet kommer att passera 100 miljarder kronor. Det kommer att bli ännu fler socialhjälpstagare till följd av minskade inkomster och ökad arbetslöshet. Nyfattigdomen och antalet socialhjälpstagare kommer att fortsätta att öka i en takt som aldrig förr i ’välfärdssamhället’.

Men det kommer att bli fler miljonärer på grund av den fortlöpande omfördelningspolitiken till de rikas förmån – genom skatteomläggningar och ökade ränteutbetalningar till följd av statsskulden.
Det kommer vidare att bli mer sjukdomar och social utslagning till följd av den ökade arbetslösheten. Samtidigt kommer det växande budgetunderskottet att användas som argument för ’rationaliseringar inom sjukvård och social omsorg. Satsningarna på miljöskydd och alternativa energikällor kommer i kläm, liksom förbättringarna av bostadsmiljön och fritidsverksamheten. Vad gör socialdemokraterna då?

Skrytvalsen

Det finns det ingen som vet, för SAP-ledningen förnekar i det längsta att det kan gå så. I stället målar den socialdemokratiska regeringen fortfarande upp en idyllisk bild av ett Sverige på rätt kurs, om än i något mindre bjärta färger än under valrörelsen!

Ända till i februari 1985 förnekade finansminister Kjell-Olof Feldt att det över huvud taget skulle bli någon regelrätt konjunkturnedgång. Senare modifierade han sig på den punkten och började i våras att tala om en ’konjunkturavmattning’ någon gång i början av 1986. Men under hela perioden fram till valdagen vidhöll Feldt att om bara han och Olof Palme fick förnyat förtroende att skynda vidare på den ’tredje vägen’ skulle det bli möjligt att under den kommande mandatperioden trygga både välfärden och en positiv inkomstutveckling. Länkarna i argumentationskedjan var följande positiva förbättringar som socialdemokraterna genomfört under sin treåriga regeringsperiod:

– En framgångsrik inflationsbekämpning har stärkt den svenska ekonomin och gör att vi även under en ’konjunkturavmattning’ kan hävda oss i den internationella konkurrensen.
– Den ’nya industripolitiken’ har minskat bidragen till förlustindustrier och krisbranscher och i stället stimulerat ’mer utvecklingsbara delar av näringslivet’.
– Devalveringen hösten 1982 har medfört ett ’kraftigt nivålyft för exporten’.
-’Utvecklingen mot ständigt stigande budgetunderskott har brutits och underskottet har bringats ned väsentligt.’
– ’En industriell expansion har inletts med kraftigt ökande lönsamhet, produktion och investeringar.’

Detta, förklarade regeringen, visar klart att den ’tredje vägens’ ekonomiska politik varit rätt utformad för att stegvis föra den svenska ekonomin i riktning mot full sysselsättning och ekonomisk jämvikt, och med bevarad välfärd. (3)

Denna ljusa framställning kom stundom under valrörelsen att benämnas skrytvalsen. Och det med rätta, för man kan för varje durstrof i skrytvalsen också finna en mer verklighetsanknuten variant i moll…

Sprängt pristak

Till de mer iögonfallande misslyckandena hör regeringens ’prispress’. Regeringens inflationsmål för 1984 på 4 procent blev i stället 8,2 procent! Årets mål på 3 procent har redan passerats.

Det finns inga övertygande tecken på att regeringen lyckats ens dra ned inflationstakten. Under de tre senaste åren har inflationen i maj månad stigit på följande sätt sedan föregående år:

– Maj 1983: 7,6 procent
– Maj 1984: 7,9 procent
– Maj 1985: 8,4 procent.

Inflationsbekämpningen har misslyckats -även om man tar hänsyn till att priserna ’normalt’ stiger extra mycket i högkonjunktur.

Lönerna – och särskilt då lönerna för industriarbetare och lägre tjänstemän – har tilldelats hela skulden för inflationen. Men hur fel denna ständigt upprepade tes är framgår helt klart om man undersöker sambandet mellan löntagarnas löner och inflationen och andra ekonomiska faktorer.(4) De verkliga bovarna bakom inflationen är företagen som höjt sina priser för att öka vinsterna, regeringen som höjt mervärdeskatten och annat för att betala statens skuldräntor till de rika samt priserna på importerade varor som ökat extra mycket genom chockdevalveringen hösten 1982. Men mot dessas prishöjare är regeringen totalt kraftlös. Resultatet kan naturligtvis då bara bli ett – inflationen fortsätter att vara hög.

Det enda bestående resultatet av den uppreklamerade inflationsbekämpningen är regeringens unika ’bedrift’ att – mitt under en högkonjunktur – lyckas sänka realinkomsterna för vanliga arbetarfamiljer.

’Jobb på 90-talet’

Den ’nya industripolitiken’ har skapat bättre förutsättningar för framtiden genom att krisbranscherna ’sanerats’ – det vill säga folk har avskedats i tusental och bankerna har fått miljardtals kronor i ersättning. Nu skall staten i stället satsa på ’framtidsföretag’ heter det – företag som ’kommer att klara konjunkturavmattningen bättre’. Det är möjligt, men långtifrån säkert, att just de företag som 1977 till 1982 var krisföretag kommer att klara nästa lågkonjunktur bättre.

Men nya ’strukturproblem’ står hursomhelst för dörren. Redan 1982 skrev Industridepartementet: ’Den strukturomvandling inom industrin som kan förutses ske under 1980-talet kommer i hög grad att ske i orter som domineras av enstaka arbetsställen’. ’Det finns i dag inemot 200 orter som helt domineras av en bransch och i åtskilliga av dessa förestår stora personalförändringar [läs personalminskningar]. Många av dessa orter har också ett så isolerat läge att annan sysselsättning för arbetskraften inte kan erbjudas inom rimligt pendelavstånd.’

Konjunkturuppgången har – med en del undantag som Uddevallavarvet och stålverken i Fagersta och Avesta – dolt dessa problem för stunden. Nu står de emellertid återigen för dörren. Och det enda regeringen har att komma med är löften om framtidssatsningar. Industriminister Thage G Peterson kunde nyligen ge Bergslagenborna beskedet att regeringens åtgärder inför Avesta ABs planerade avsked av många hundra arbetare ’kommer att bära frukt först i mitten på 90-talet’. Bergslagens 18-åringar skall få jobb när de börjar närma sig 30-årsåldern! Bara detta exempel visar att regeringens ’nya industripolitik’ inte kommer att hjälpa under den lågkonjunktur vi nu står inför.

Ökad export

Till socialdemokraternas framgångar hör ’nivålyftet för exporten’, även om de naturligtvis gärna också överdriver resultatet. Exporten har sedan 1982 ökat med drygt 20 procent. Det är bättre än de 14 procent som exporten ökade med under förra konjunkturuppgången, men att man med dessa extra 6 procent skulle ha lagt sig på en ’ny nivå’ torde vara svårt att bevisa.

Starka exportföretag ligger naturligtvis bra till – när konjunkturen går uppåt internationellt. Finns det också starka fackföreningar, kan även arbetarna dra nytta av situationen. Går däremot facket i finansministerns strypkoppel tillfaller vinsterna bara ägarna och de höginkomsttagare som förmått ta för sig.

När den internationella konjunkturen vänder kan ett mycket stort exportberoende däremot bli en förbannelse. Ett litet räkneexempel för att visa detta:

Exporten svarade 1976 för 27 procent av den samlade produktionen av varor och tjänster i det svenska samhället (BNP). En minskning av exporten med 5 procent innebar då att BNP minskade 1.4 procent. I dag svarar exporten för 36 procent av BNP. Fem procents minskning av exporten betyder idag att BNP minskar med 1,8 procent. Skillnaden mellan minus l,4 procent och minus 1.8 procent kan tyckas liten. Men den kan omräknas till ungefär 20 000 jobb!

Satsningen på exportföretagen har inte bara gett miljardvinster (som denna gång enbart tillfallit ägarna och de högre tjänstemännen). Den har också gjort svensk ekonomi känsligare för en internationell konjunkturnedgång. ’Nivålyftet för exporten’ kan sålunda under den kommande perioden också visa sig ha en verkligt kostsam baksida.

Mer svångrem, mindre svängrum

Också när det gäller budgetunderskottet har den socialdemokratiska regeringen kunnat inhösta vissa framgångar. Det har minskat från 83 miljarder 1982 till 70 miljarder i år. Denna bantning har naturligtvis positiva följder. Men återigen har medaljen en baksida. Det är nämligen arbetarna och låginkomsttagarna som fått betala det minskade budgetunderskottet med skattehöjningar och sämre social service. Skattehöjningarna har bidragit till sänkt realinkomst. Det betyder i sin tur mindre köpkraft, mindre produktion för den del av svensk industri som producerar för hemmamarknaden, och mindre försäljning för handeln. Den del av svenskt näringsliv som är inriktad på hemmamarknaden har helt enkelt ett sämre utgångsläge inför den kommande lågkonjunkturen än vad den hade inför den förra konjunkturnedgången. Minskningen av budgetunderskottet har dessutom också minskat den offentliga sektorns betydelse. Denna sektor av den svenska ekonomin har vid varje lågkonjunktur haft en bromsande effekt, så att nedgången inom det privata näringslivet inte slagit fullt igenom inom ekonomin i dess helhet. Det är faktiskt förekomsten av en stor offentlig sektor som är en viktig orsak till att lågkonjunkturerna under 70- och 80-talen inte utvecklats till regelrätta depressioner som i 20- och 30-talens Sverige då arbetslösheten uppgick till flera tiotal procent.

Denna ’bromskloss på krisen’ som utgörs av den offentliga sektorns verksamhet har minskat från 36.3 procent av BNP 1980 till 31,6 procent 1985. Den minskningen betyder att nedgången inom det privata näringslivet under den kommande lågkonjunkturen får ett större genomslag på hela ekonomin. Därmed ökar risken för att till exempel arbetslösheten skall öka ännu mycket kraftigare än förra gången. Budgetbesparingarna kan under rådande villkor leda till att det enda som uppnås är en omfördelning av de offentliga utgifterna – från kostnader för fasta jobb till kostnader för arbetslöshet!

Myten att vinster = jobb

Pärlan, till sist. bland de påstådda socialdemokratiska framgångarna är den så ’positivt kraftigt ökade lönsamheten’. Och visst har lönsamheten ökat…

Vinstexplosionen har gjort att företagen i juli 1985 hade 270 miljoner kronor i sina kassakistor. Bankerna och andra finansföretag har en sammanlagd förmögenhet på 300 miljarder kronor. Innan den dåvarande borgerliga regeringen 1976 inledde den omfördelningspolitik som socialdemokraterna sedan fortsatt och intensifierat, hade företagen 35 miljarder och bankerna med flera finansföretag 75 miljarder. Deras förmögenhet är nu sammanlagt 460 miljarder större!

Låt oss granska de argument som ser detta som positivt med hänvisning till att höga vinster och stora reserver ger många nya jobb. När konjunkturen vänder nedåt minskar efterfrågan på företagens produkter. Behovet av arbetskraft minskar. När efterfrågan minskar och möjligheterna att sälja , de framställda produkterna med en tillräckligt god profitmarginal också de minskar – ter sig nyinvesteringar mindre lockande. Kommer företagen då ändå att ta av sina miljarder i kassakistorna för att hålla sysselsättningen uppe, fast efterfrågan och produktion dalar? Kort sagt: kommer företagen att visa ’samhällsansvar inför krisen eller kommer de att satsa sina miljarder på mer lönande spekulation? Den socialdemokratiska politiken bygger på det förra antagandet.

Med den jättelika omfördelning som socialdemokratisk politik har medfört har företagen och de rika i samhället fått ännu mycket större resurser och ’svängrum’. Om man inte skall börja tala i konspirativa termer måste man utgå ifrån att de socialdemokratiska ekonomerna och politikerna här förutsätter att den privata företagsamheten skall använda sin makt och sina resurser så att även socialdemokratins nuvarande och potentiella väljare gynnas. Infrias inte denna förhoppning faller socialdemokratins ekonomiska politik samman och SAP går emot en parlamentarisk självstympning.

Kjell-Olof Feldt har nyligen uttryckt ungefär denna tanke i vad som rubricerades som en duell med folkpartiets Bengt Westerberg, men som i stället utvecklade sig till ett fredligt samtal i utpräglad samförståndsanda (Veckans Affärer1985-39):

Vi står inför ett vägval eller sanningens minut för den tredje vägens politik, som Olof Palme uttryckt det. Om vi inte under de närmaste ett till två åren klarar av att slutgiltigt besegra inflationen och få ned kostnadsstegringarna till de nivåer vi har talat om. ja då har den tredje vägens, eller den svenska vägens, politik misslyckats. Då återstår bara den väg som många andra länder tvingats gå. dvs hård åtstramning och en mycket stor del av befolkningen i AMS-jobb och beredskapsarbeten. Kan vi inte lösa problemen med inkomstbildningen och uppfylla kraven på konkurrenskraft och effektivitet. ja då kan vi inte heller driva en politik som avviker från de övriga industriländernas. Eller så kan vi driva iväg med fortsatta underskott, expansion och inflation till dess att det brakar ihop på annat sätt.

Låga löner för att dra ned kostnadsstegringen, gynnsamma villkor för företagen och tillit till att de utnyttjar allt detta till produktiva investeringar – det är alltså den hypotes som hela den ’tredje vägens’ politik vilar på. Om denna hypotes visar sig felaktig – då slutar den ’tredje vägen’ vid ett stup!

Samhällsansvar?

Det finns verkligen inte mycket som talar för att företagarna kommer att motsvara finansministerns högt ställda förhoppningar:

– Samtidigt som storföretagarna predikade återhållsamhet och samhällsansvar för andra, höjde de sina egna löner med i genomsnitt 17 procent enbart under 1983.
– För att tjäna några hundra miljoner extra passade storföretagen på att spekulera ut miljarder ur landet och drev med det fram en chockhöjning av räntan i våras.
– Trots relativt sett sjunkande kostnader för arbetskraften har de svenska företagen höjt sina priser och blivit många miljarder rikare, samtidigt som inflationen hålls kvar på en hög nivå.

Aftonbladet kommenterade förra våren (22.5. 1985) fakta som dessa i följande ordalag:
– En del företag har enligt SAF-tidningen höjt sina priser så mycket att de håller på att helt prissätta sig ur marknaden. Andra har spekulerat i att kunna göra stora, snabba
pengar på valutaspekulationer. – Kortsiktiga vinster som undergräver möjligheten till långsiktig lönsamhet är ingen klok politik.

Nej, men det behövs nog starkare styrmedel än fromma förhoppningar och milda pekpinnar. om den ’tredje vägen” skall kunna bli det den utger sig för. Därmed ter sig utgångsläget mycket mörkt inför den kommande konjunkturnedgången.

’80-talets besvikelse’

Det främsta resultatet av den ’tredje vägens’ politik har varit att den ökat företagens och de rikas möjligheter att möta den kommande lågkonjunkturen på sitt sätt. De olycksbådande molnen hopar sig och med dem risken för att den kommande lågkonjunkturen – enligt mönster av den förra -kommer att leda till en ytterligare minskning av realinkomsten för en vanlig arbetarfamilj, med cirka 10 000 kronor. Risken kvarstår att den öppna och dolda arbetslösheten kommer att nå nya rekordhöjder på uppemot 700 000 personer. Hotet består om att budgetunderskottet kommer att växa till mer än 700 miljarder.

Detta om man följer mönstret från den föregående internationella lågkonjunkturen. Blir lågkonjunkturen nu ännu värre kan siffrorna försämras i motsvarande grad. Allt om den påbörjade politiken kommer att fullföljas. ’Det absolut grundläggande är att återföra Sverige till ekonomisk balans med bevarad sysselsättning’, konstaterar Kjell-Olof Feldt (i Veckans Affärer 1985:21). ’Misslyckas vi med det finns bara en väg. Det är Adelsohns recept… och då får vi också den höga arbetslöshet man har runt omkring oss.’ Om finansministerns förhoppningar skulle komma på, skam – ja, då ger han helt enkelt upp.

Vi minns författaren Karl Vennbergs ord om att 1980-talet i mycket skulle handla om hur vänstern förmådde hantera sin besvikelse. Inför det perspektiv vi här målat upp skulle detta kunna omformuleras till: Mycket av det fortsatta 1980-talet kommer att handla om hur dagens socialdemokratiska väljare kommer att hantera sin besvikelse.

Alla de som med sin röst för socialdemokratin velat välja solidaritetens, jämlikhetens och välfärdens samhälle – vart tar de vägen när ’tredje vägen’ når fram till sin politiska ättestupa? Det är den fråga så stora delar som möjligt av svensk arbetarrörelse nu måste ställa – och försöka besvara i en bred dialog och nya organisationssträvanden.

I land efter land i Västeuropa har missnöjda arbetarväljare vänt ryggen åt sina tidigare partier. I flera fall har det också skett strömhopp från fackliga organisationer. Att det i dagens Spanien finns fler arbetslösa än fackligt organiserade hör i högsta grad samman med det spanska socialistpartiets politik i regeringsställning och fackliga ledares följsamhet mot denna. Desperata protester, som förstörelsen av det lokala franska socialistpartiets partikontor på sina håll i Lorraine-provinsens ståldistrikt, är bara toppen på ett isberg av missnöje och tröstlöshet. Vad säger att den svenska arbetarrörelsen skulle förskonas från en – efter svenska förhållanden -motsvarande utveckling.

I en intervju i Internationalen (6.6.1985) uttrycker Åke Söderberg – ordförande för Statsanställdas avdelning 4013 i Uppland och kommunstyrelseledamot för (s) i Östhammar – hur mycket ont blod regeringens sparpaket och familjepolitik väckt ute i partiorganisationer och fackföreningar:

Politiken blir alltmer underlig. Det finns inget trovärdigt alternativ. Röstar man på vpk blir det (också) på en socialdemokratisk politik. Samma sak med det borgerliga blocket. Röstar man på folkpartiet eller centern blir det moderat politik man får. Resultatet blir då givet att fler och fler kommer att rösta blankt.’

Och så drar Åke Söderberg en missriktad slutsats av sitt resonemang. Inte så att den skulle vara oförståelig. Men när Söderberg och hans avdelningskamrater motionerade till Statsanställdas förbundskongress om att förbundet skulle lämna LO för att förbättra samordningen bland de offentliganställda – då slår det snett. Ett bättre alternativ är ju en skärpt kamp inom LO för en förändrad facklig politik och en samordnad opposition med andra LO-anställda. både bland industrins och den sociala servicesektorns folk.

Om det är denna typ av stämningar som börjar växa fram i dag – och Söderberg och avdelning 4013 är långtifrån ensamma – då kan man bara fantisera om var svensk arbetarrörelse kommer att hamna om tre år, när den skall göra bokslut över valet 1988!

Kanske ser en Stig Malm – från sin upphöjda utsiktspunkt och med sina samhällslojaliteter – lika lite som Kjell-Olof Feldt något som helst alternativ till den förda kursen. Sedan må den bära eller brista. Men när han bannar sina LO-medlemmar för att de vill använda sin fackliga organisering till att värna om köpkraft och sysselsättning i aktiv kamp, då är det fråga om facklig självmordspolitik. LO-medlemmar, som blir kallade ’motparter för att de går ut i öppen lönekamp,(5) kanske tar Malm på orden och konstaterar att ’tja, om det är så, då får vi väl se oss om efter en annan organisation’.
Så börjar avlövningen av en av världens organisatoriskt sett starkaste fackföreningsrörelser. Spåren från andra länder förskräcker.

Det socialistiska alternativet byggs i vardagen

Vi tror oss i det tidigare ha visat att den ’tredje vägens’ politik i stället för att leda oss mot full sysselsättning och bevarad välfärd riskerar att alltmer undergräva båda. Då faller också grundpelaren i socialdemokraternas hela argumentation mot moderaternas krav på systemskifte.

Om det visar sig att socialdemokratins ekonomiska system inte kan säkra välfärdssystemet. så kommer följande fråga alltmer att ställas: Skall vi skrota det nuvarande välfärdssystemet för att bevara samma ekonomiska kurs – eller skall vi pröva ett nytt ekonomiskt system för att kunna rädda och förbättra välfärden?

I och med att socialdemokratin omgett sin ekonomiska politik med ett ljust ideologiskt skimmer – alstrat ur honnörsord som ’solidaritet’. ’gemenskap’ och ’ansvar – kommer den tredje vägens politiska ättestupa att ge nyliberalerna en stark draghjälp i deras offensiv mot arbetarrörelsens grundvärderingar och ambitioner.

Hade socialdemokratin beskrivit den ’tredje vägen’ som exakt vad den är – ett försök att föra en lite mera moderat åtstramningspolitik inom de givna kapitalistiska ramarna – så hade man å andra sidan, med sitt misslyckande, gett näring åt dem av oss som så fort som möjligt vill byta ekonomiskt system. För detta är ju den enda solidariska och medmänskliga lösningen på den motsättning som socialdemokratin målar upp i sin praktiska politik: ett socialistiskt alternativ för att bevara och utveckla välfärden. Det är ett opinions- och organisationsarbete mot strömmen – i massmedia och inom det politiska och fackliga etablissemanget. Men det har styrkan att bygga på förhållanden i människornas vardag – och en ökande medvetenhet om roten till dessa förhållanden.

Vardagen efter valdagen

Drygt en månad efter valdagen hade massmedia återhämtat sig och återvände till vardagen från valrörelsens glättade journalistik. Den skrämmande siffran på en halv miljon socialhjälpstagare blev förstasides-stoff. Socialminister Gertrud Sigurdsen fick kalla fötter och lät snabbt inkalla en ”analysgrupp’ – för att gå igenom redan befintligt utredningsmaterial och. ’om så skulle behövas’, komplettera det med lite stickprovsundersökningar … Redan det är ett halvt erkännande av att man undanhållit existerande brännbart stoff från valdebatten. För Gertrud Sigurdsen visste förstås långt före slutet av oktober att siffrorna på socialhjälpstagare höll på att skena i väg alldeles förskräckligt och att många kommuner våndades inför problemet hur man skulle kunna komma åt ökningstakten.

Socialdemokraterna lusläste alla moderaternas valutredningar – och det med rätta -för att kunna slå larm om deras brutala nedskärningsplaner. Men moderatutredningen om ’Den nya fattigdomen’ från 1984 – som faktiskt pekade på att 400 000 barnfamiljer hamnat under konsumentverkets normer -missade man. Olof Palme slingrade sig i valdebatterna undan med det ganska ynkliga konstaterandet ’att ökningstakten höll på att minska’. Man kan undra hur många av dessa hundratusentals socialhjälpstagare som helhjärtat röstade för den ’tredje vägen? Det är i denna trista verklighet som det socialistiska alternativet måste mejslas fram. De som instinktivt känner att utvecklingen går på tok, att det är galet att folk som inte gjort ett ärligt dagsverke i hela sitt liv bara skall kunna fly fältet med sina miljoner och åter miljoner, att det är vanvettigt att det skapas tusentals nya jobb för välbeställda toppbyråkrater samtidigt som tiotusentals arbetstillfällen slaktas för vanligt folk – de kommer inte att nöja sig med politisk retorik! De kommer att söka sig egna vägar ut ur den etablerade politikens rävgryt. En del kommer kanske att ’stånga sina pannor blodiga och misströsta. Andra kommer att söka sig fram till den ljusstrimma som för dem ut i fria luften, och genom sitt exempel visa vägen för åter andra.

För oss många organiserade och oorganiserade socialister som fortfarande har hjärtat till vänster finns det en enorm omedelbar livsuppgift. Vi som deltar i opinionsbildningen på arbetsplatser och i bostadsområden eller har tillgång till tidningsspalter och tidskriftssidor måste samordna vårt arbete för att vrida arbetarrörelsen på ny kurs.

Det handlar inte – som många av VPKs för – och eftervalsdebattörer trott – om att finna de mest gångbara argumenten för en ’realistisk’ kompromisslinje kring en modifierad regeringspolitik. Med den linjen försätter sig VPK inte alls i ett bättre styrkeläge, som det framställts, utan hamnar i en renodlad utpressningssituation och blir ett ständigt offer för (s)-ledningens hot om att frånta VPK dess ’parlamentariska immunitet’. Nej, det socialistiska alternativet grundläggs i vardagen och det ges sin näring i vår ständiga ’låginkomstutredning i folkhemmet’.

Per Holmberg – ansvarig för 60-talets låginkomstutredning – har lagt fram förslag om en ny sådan undersökning i socialhjälpsdebattens kölvatten. Men väl medveten om riskerna för att en sådan utredning förflackas – om den inte rent av amputeras som hans egen utredning, när den blev allt för politiskt obekväm – skickar han med några ord på vägen (Aftonbladet 2.11.1985):

Tillsättandet av en ny låginkomstutredning förutsätter politiskt mod, innebärande att fördelningsfrågorna återigen ges hög prioritet. Det innebär samtidigt att den klara tendensen sedan 70-talets början runtom i samhället att tolerera och acceptera vidgade inkomstklyftor, stegrad arbetslöshet och ökad social utslagning avbryts och medvetet motarbetas. Jag är övertygad om att de senaste årens modlöshet och pessimism inom svensk arbetarrörelse – liksom hos den borgerliga vänstern – därmed kommer an brytas.

Tyvärr är det just därför som denna låginkomstutredning aldrig kommer att tillsättas av (s)-ledningen utan problemet plöjas ner i en ’analysgrupp’ från socialdepartementet – eller vilka departement som nu kan ha behov av att kanalisera människornas oro tillbaka in i det politiska rävgrytet.

Som av en händelse har också Olof Palme i dagarna börjat tala om en syneförrättning ’på fältet’. I en stort uppslagen intervju med (s)-högerns ideolog Berndt Ahlqvist förklarar han att det nu (!) är dags för det socialdemokratiska partiet att ute på fältet göra en grundlig ’syneförrättning’ just i syfte att ta ’reda på hur det verkligen är’ och vilka förändringar som människorna vill ha.

– ’Men’, undrar Berndt Ahlqvist, ’hur skall den ”syneförrättningen” praktiskt genomföras?’
– ’Det återstår att se,’ menar Palme. Vi ska nu fortsätta att diskutera det här och se vilka vägar som är praktiskt framkomliga.’
Ahlqvist invänder: ’Det låter ju lite märkligt att ett stort parti som det socialdemokratiska med sin djupa förankring i folkdjupet ska behöva vidta speciella åtgärder för att ta reda på ”hur det är”. Partiet borde ju mer eller mindre automatiskt vara engagerat i en ständigt pågående ”syneförrättning”.’
– ’Joo, det är det naturligtvis också, men samtidigt måste vi bekänna att våra känselspröt inte varit perfekta. En hel del viktiga underströmmar i folkdjupet har helt enkelt undgått oss därför att partiarbetet på olika plan har varit behäftat med brister. Det där ska vi nu ändra på genom att förnya partiorganisationernas arbete’ (Östra Småland, 9.11.1985) .

Och så var vi då tillbaka i problemet med grundorganisationernas skavanker. Risken är att antalet socialhjälpstagare kommer att växa till 600 000 innan (s)-ledningen lyckas ta ett enda steg för att häva den bristen. Det troliga är att klyftan efter hand kommer att fördjupas inom den socialdemokratiska rörelsen och väljarkåren mellan dem som framträder som det alltmer klassuppdelade samhällets förvaltare och dem som vill söka en annan kurs byggd på den svenska arbetarrörelsens bästa traditioner.

Det är en oundviklig process. Ju snabbare och djupare den går. desto bättre. Ju fler som kan räddas undan den socialdemokratiska ’tredje vägens’ resa mot avgrunden, desto större chans att den borgerliga anstormningen stoppas. Om denna långa artikel något lite kunnat bidra till den processen så har den tjänat sitt syfte – åtminstone i våra ögon.

Tom Gustafsson & Sten Ljunggren

Noter
l. För den som söker exakta referenser är siffrorna för utvecklingen av den disponibla inkomsten hämtade från Konsumentverkets tidning Råd och Rön (1985:5). Utvecklingen av arbetslösheten framgår av Meddelanden från Arbetsmarknadsstyrelsens utredningsenhet. Jämförelsen mellan olika befolkningsgruppers realinkomster kan hämtas ur Arbetsmarknadsstyrelsens tidning Arbetsmarknaden samt aktuell lönestatistik från Statistiska Centralbyrån och Landsorganisationen. Omfördelningen framgår ur officiellt material från Statistiska Centralbyrån och Finansdepartementet. Effekterna av statsbudgetens åtstramning slutligen kan utläsas ur Konjunkturinstitutets rapportKonjunkturläget Januari 1985.
2. Bland de dolt arbetslösa inräknas här människor i ’arbetsmarknadspolitiska åtgärder’ (till exempel omskolning och beredskapsarbeten), ’latent arbetslösa’ (personer som inte sökt arbete, men skulle velat och kunnat arbeta) samt ’partiellt arbetslösa’ (människor som arbetade mindre än 35 timmar, men skulle ha velat arbeta heltid).
3. Citaten om den ’tredje vägen’ är från regeringens budget, januari 1985. och kompletteringspropositionen från april 1985.
4. Se Löneökningarna – Roten till allt ont? En undersökning av de etablerade sanningarna om löneökningarnas skadegörelse. av Sten Ljunggren
5. Svenska Dagbladet. 6 augusti 1985.
6. Citerat från Industridepartementets Industri och industripolitik 1982.

Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom

Inledning

Hösten -73 påbörjade kamrat Kenth-Åke Andersson ett omfattande historiskt projekt; Den svenska socialdemokratins utveckling fram till 1931. Genom hans tragiska bortgång kom projektet aldrig att fullbordas. Vi publicerar här de avsnitt som blev klara. De behandlar den tidiga socialdemokratins framväxt och de ekonomiska och sociala villkoren för den tidiga arbetarrörelsen.

Greppet på ämnet är inte det vanliga, d v s en kronologisk redogörelse för vad som hände, l stället är utgångspunkten funktionell, det gäller att reda ut de aspekter och särdrag i den historiska utvecklingen som kan hjälpa oss att förstå (och bekämpa) dagens socialdemokrati. En av de viktigaste teserna är just att det finns en kontinuitet mellan den tidiga socialdemokratin och dagens, en tes som utmanar den mängd romantiska föreställningar som existerar kring detta. Illusioner om att den svenska arbetarrörelsen en gång i tiden var revolutionär, och som lätt leder till felaktiga konspirationsteorier om att ledarna sedan mutades av kapitalisterna och efter detta ägnat sin tid åt att medvetet dupera och lura arbetarrörelsen. Ett sådant synsätt är helt idealistiskt och kan inte förklara den svenska socialdemokratins snart sekellånga dominans inom arbetarklassen. Men vi ska inte föregripa texten utan överlämnar den med varm hand till läsarna.

Red.

Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom

Socialdemokratin har en unik ställning i den svenska samhällsstrukturen; det finns inget kapitalistiskt land som kan uppvisa någon som helst motsvarighet. Ett land där ett parti med starka rötter i arbetarklassen och med en säker parlamentariskt ställning kunnat hålla regeringsmakten i 40 år utan att för den skull genomföra sitt eget program; ett parti som bokstavligt talat nöjt sig med att administrera den kapitalistiska ekonomin utan några starkare ingrepp. Det saknas naturligtvis inte exempel på att socialdemokratiska partier kommer till makten i ett kapitalistiskt land, men då sker det endast som undantag i en besvärlig parlamentarisk situation, där socialdemokratin efter ett tag får lämna ifrån sig makten igen.

I Sverige är situationen annorlunda. Här är socialdemokratins regeringsinnehav inte ett undantag utan en regel. Man kan t o m gå längre och säga att ett ev. valnederlag för socialdemokratin skulle försätta den svenska kapitalismen i en svår politisk kris. Redan genom att räkna på fingrarna kan man få fram att de tre borgerliga partierna skulle få svårt att uppnå en stabil parlamentarisk majoritet – vi skulle i stället hamna i samma situation som under 20-talet med ständiga regeringskriser och invecklade piruetter på taburetterna. Man kan förstå att fallande opinionssiffror för socialdemokratin omedelbart utlöser oro på börsen och att ledande svenska finansmän öppet uttalar sig mot en växling av regeringsmakten.

Läs hela Röda Häften 25