Etikettarkiv: Kina

Den kinesiska revolutionen 1949

Ted Grants artikel, skriven innan Mao Tse Tungs Röda Armé tog makten för femtio år sedan, är ett lysande exempel på marxismens metod för att analysera nya fenomen. Grant förstod revolutionens enorma effekt på världsrelationerna, men varnade också för att ”det totalitära styret kommer att använda sig av den gamla regimens barbari och grymheter”.

Den kinesiska  revolutionen 1949

Den kinesiska Röda Arméns spektakulära avancemang gör att diplomaterna i USA:s och Storbritanniens utrikesdepartement nu på allvar diskuterar möjligheten av att Chiang Kai Sheks regim kollapsar totalt. Hela den kapitalistiska pressen skriver i nedstämd ton om möjligheten av att norra och centrala Kina till Yangtze hamnar under stalinistiskt styre.

Mindre än tre år efter den japanska imperialismens kollaps har Röda Armén lagt under sig Manchuriet och större delen av norra Kina. Den kinesiska huvudstaden Nanking kan tillsammans med den rikaste staden Shanghai, med fem miljoner invånare, inom kort falla i Röda Arméns händer. Stalinisterna kontrollerar redan nu ett territorium med över 170 miljoner invånare.

De brittiska kapitalisterna, som har investeringar på 450 miljoner pund i Kina, är förskräckta över utsikten att förlora denna enorma investeringsmarknad. Den amerikanska imperialismen, i vars intressesfär Kina kom att ingå i och med att de andra imperialistiska makterna försvagades under kriget (andra världskriget, ö a), har givit Kuomintangregeringen tre miljarder dollar i bistånd i ett fruktlöst försök att bevara Kina för fortsatt imperialistisk utsugning.
De amerikanska imperialisterna inser nu att ytterligare investeringar vore att kasta pengarna i sjön. Trots att de vid krigets början hade alla fördelar vad gäller militär och teknisk styrka har Kuomintang lidit nederlag efter nederlag. Kuomintangregimen under Chiang Kai Sheks diktatoriska styre representerar de feodala godsherrarna och kapitalisterna. Den kontrolleras av en ytterligt korrupt militär klick som förtrycker arbetarna och bönderna.

Stalin och Bukharin

Chiang Kai Shek kom till makten efter nederlaget för den kinesiska revolutionen 1925-27 där han spelade rollen av huvudslaktare av arbetarklassen. Att han lyckades med det berodde på Stalin, Bukharin och det kinesiska kommunistpartiets ledning. Deras linje var att bilda block med de kinesiska godsherrarna, kapitalisterna och feodala krigsherrarna under förevändning av enighetsbehovet i kampen mot imperialismen. Som en konsekvens av detta saboterade de arbetarnas och böndernas försök att ta kontroll över industrierna och jorden. En ”kommunistisk” arbetsminister saboterade strejker och bestraffade strejkande arbetare. En ”kommunistisk” jordbruksminister lät skjuta bönder som försökte ta över jorden.
Det kapitalistiska Kuomintang anslöts som sympatiserande sektion till Kommunistiska internationalen. Trotskij visar i ”Tredje internationalen efter Lenin” stalinisternas roll: ”Kuomintang erkändes som sympatiserande sektion till Komintern i början av 1926 på förslag av SUKP:s politbyrå med Trotskij som enda röst emot. Hu Han-min från Kuomintangs högerflygel deltog på Kominterns VU:s sjätte plenum i februari 1926 i egenskap av besökare från Kuomintang. Chiang Kai Sheks hantlangare Shao Ki-tze var besökare vid det sjunde plenat i november 1926”.

Den 21 och 22 mars 1927 tog Shanghais arbetare över kontrollen över staden. Chiang började genast förbereda för att krossa dem. För detta konspirerade han med imperialisterna.
Istället för att rusta för strid gav stalinisterna fullt stöd till Chiang. I Kominterns officiella bulletin International Press Correspondence franska upplaga stod det den 23 mars 1927: ”Istället för att, som imperialisterna säger, splittra, har Kuomintang stålsatt sina styrkor”.
Den 30 mars: ”En splittring i Kuomintang och stridigheter mellan arbetarna i Shanghai och de revolutionära trupperna är helt uteslutet för tillfället… Chiang Kai Shek… sade själv att han skulle följa partilinjen… En revolutionär som Chiang Kai Shek kommer inte att, som imperialisterna fått för sig, gå över till Chang Tao-lin (en nordkinesisk general) och bekämpa befrielserörelsen…”

Chiang gick vidare med att organisera en kupp, massakrera gräddan av de kämpande arbetarna, förbjuda fackföreningarna och kommunistpartiet och beröva massorna alla rättigheter. De upproriska massorna besegrades grundligt och resterna av kommunistpartiets ledning flydde ut på landsbygden och försökte organisera ett bondekrig.

Bondearmén

Gerillakriget kastade fram ledare med en anmärkningsvärd militär begåvning. Mao Tse Tung, Chu Teh och andra lyckades gäcka de starka arméer som Kuomintang satte in mot dem. Trots den felaktiga politiska linjen, vilken ledde till upprepade katastrofer, lyckades man i en av militärhistoriens större bedrifter genomföra Den långa marschen, en årslång omgruppering på över 10 000 km till bergsmassiven i Yenanprovinsen där man satte upp en ”sovjet”-republik med uppskattningsvis 10 miljoner invånare. Där lyckades man hålla ut mot upprepade anfall av Chiangregimen. Nyckeln till framgång var att man delade ut jorden till dem som brukade den.

Under tiden ökade Chiangregimen ständigt trycket på arbetarna och bönderna. I vissa områden drev korrupta kronofogdar in skatterna från bönderna 80 år i förskott.

Militärutgifterna ökade konstant och den bräckliga Kuomintangregimen visade sig oförmögen att åstadkomma ett revolutionärt motstånd mot den japanska imperialismens härjningar.

En ruttnande regim

Chiangregimen urartade till ett kaos av mutor och polisbrutalitet. På 20 år blev den så totalt degenererad att den förlorade nästan allt stöd även hos medelklassen.

Efter Japans kollaps, påskyndat av Röda Armén i Manchuriet varvid stalinisterna fick tillgång till stora mängder materiel och ammunition, föll stora delar av Manchuriet och norra Kina i de kinesiska kommunisternas händer. Den kinesiska Röda Armén hade bedrivit gerillakrig mot japanerna och kunde smidigt ta över stora områden när den japanska armén kollapsade. Även under kriget mot Japan var Chiangs primära angelägenhet den sociala oron på hemmafronten, kriget mot kommunisterna och arbetarna, och hade det inte stått klart att Japan skulle komma att förlora hade han antagligen kapitulerat och gjort upp med den japanska imperialismen.
Den amerikanska imperialismen hjälpte Chiang med ammunition och andra förnödenheter och t o m med transport av trupper till Manchuriet och norra Kina utförd av USA:s flotta och flygvapen. Chiang hade till en början framgångar men förgäves. Han ledde en döende regim, t o m mer kaotisk än tsarregimen i Ryssland. Den var så rutten att stora delar av förnödenheterna från USA såldes direkt till stalinisterna i utbyte mot guld, och ministrar och ämbetsmän stoppade en stor del av det amerikanska biståndet direkt i sina egna fickor. Bara en mindre del av ammunitionen och förnödenheterna nådde faktiskt fram till trupperna vid fronten.

Som inom alla dödsdömda regimer intrigerade ledarna mot varandra. Chiang själv skar av försörjningslinjerna till general Fu Tso Yi, den ende kompetente militären på nationalistsidan, av ren rädsla för att denne skulle utmanövrera honom. De övriga generalerna visade sig helt underlägsna Röda Armén vad gäller strategi och taktik.

Mao Tse Tung påpekade dock att huvudskälet till stalinisternas seger var de sociala frågorna. ”Jorden till den som brukar den” som i ryska revolutionen innebar dödsstöten för de feodala godsherrarna och deras korrupta regim. I stora delar av landet har de kinesiska stalinisterna genomfört den agrara revolutionen. Det är den stora skillnaden mellan 1927 och idag. Det är detta faktum som gjort att Chiangs arméer har smält samman. De består av de fattigaste bönderna som inte har råd att muta sig fria från militärtjänstgöring. Till och med News Chronicle (11 december 1948) erkänner detta: ”Det råder utbrett missnöje bland manskapet i nationalistarmén. Chiangs meniga soldater får ungefär 50 öre i månaden. I vissa byar leds de värnpliktiga bort till tjänstgöringen i rep och när de transporteras med tåg låser man dörrar och skjutluckor som vid boskapstransporter så att de inte kan fly”.

Naturligtvis deserterar soldaterna med sina vapen, ibland hela divisioner, när de möter stalinisternas program för jordreform.

Jordbruksprogrammet

Vid det kinesiska kommunistpartiets nationella jordbrukskonferens den 13 september 1947 föreslogs ett agrart program med bl a följande punkter:

§ 1. Feodal och halvfeodal utsugning inom jordbruket avskaffas. Principen ”jorden till brukaren” ska råda.
§ 2. Rätten för godsherrar att äga jord avskaffas.
§ 3. Den nedärvda rätten för kloster, tempel, skolor, institutioner och organisationer att äga jord avskaffas.
§ 4. Alla skulder som bönder ådragit sig före jordreformen avskrivs.
Paragraf 10, som riktar sig direkt till Kuomintangs soldater och även officerare lyder i delar:
§ 10c. Allt manskap i Folkets befrielsearmé, demokratiska styrelser och alla folkliga organisationer på landsbygden ska få jord i samma utsträckning som bönder för sin egen och sin familjs behov.
§ 10d. Godsherrar och deras familjer ska få jord i samma utsträckning som bönder.
§ 10e. Kuomintangs officerare och soldaters familjer och andra fientliga styrkors familjer ska om de är bosatta på landsbygden få jord i samma utsträckning som bönder.

En av de utmärkande faktorerna i den kinesiska situationen är arbetarklassens relativa passivitet. Förvisso har som resultat av den nationalistiska arméns sammanbrott utbredda strejker ägt rum i de stora städerna, Shanghai, Kanton, Hanchow och Nanking, trots den omfattande repressionen. Det står dock klart att arbetarna i takt med att stalinisterna avancerar mot de större städerna vid Yangtze bara har att ansluta sig till dem i brist på ett massalternativ. Chiang Kai Sheks regim har aldrig haft stöd hos arbetarklassen.

Varje socialistiskt sinnad arbetare måste välkomna störtandet av kapitalismen och feodalismen i denna viktiga del av Asien, trots att det äger rum under stalinistisk ledning. Dess långsiktiga betydelse är lika stor som den ryska revolutionen. Det finns ingen bättre marxistisk analys av den dystra framtiden för kapitalistklassen i världen än den som står att läsa i The Times’ ledare den 10 november 1948:

Lika stor som 1917

”I bästa fall är detta ett lysande undantag (staden Hsuchow som hölls av nationalisterna och sedan dess har fallit) efter månader av nederlag som ändrat styrkebalansen – militärt, ekonomiskt, politiskt – till kommunisternas fördel. Deras hårdnade grepp över stora delar av norra Kina har en djupare betydelse än den japanska invasionen för tio år sedan, för kommunisterna – hjälpta av Ryssland som de varit och marxister som de är – sammanför och organiserar lokala revolutionära styrkor. I fråga om omfattning och sannolika konsekvenser måste det pågående upproret jämföras med det i Ryssland 1917 – ur vilket det uppenbarligen direkt härstammar. Fortsatta framgångar för de kinesiska kommunisterna skulle innebära utvidgat inflytande och vid rätt tillfälle större framgångar för den makt med vilken de allierar sig. Hyllade sovjetiska planer på att ansluta de asiatiska miljonerna till det läger som redan sträcker sig från Oder till Sakhalin skulle innebära den största förändringen av styrkebalansen hittills.

De kan rekrytera ur bondemassorna till sina arméer, och de har vunnit stöd bland bönderna genom att expropriera godsherreegendomen och omfördela jorden. Hittills har kommunisternas jordreformer skapat ett uppenbart välstånd eftersom de inte har behövt försörja några större städer; livsmedlen har stannat på landsbygden.

I vissa regioner har befälhavare hänsynslöst skjutit eller fängslat de som betraktats som antikommunister, i andra regioner har man visat tolerans och vardagslivet har inte förändrats i någon större utsträckning. Affärsidkare och dylika har t o m fått välja mellan att stanna eller ge sig av.

Denna tolerans verkar vara medveten politik från Mao Tse Tung, den synnerligen sluge kommunistiske ledaren. Hans skrifter och tal visar att han är en orubblig marxist, men som sådan inser han att Marx’ analys av revolutionens möjligheter i det industrialiserade Europa det senaste århundradet inte utan vidare kan appliceras på det huvudsakligen agrara och mer primitiva kinesiska samhället.

Mao verkar ha bestämt sig för att nå sitt kommunistiska mål i två stadier. Först etablerar han ett system av relativt fri handel, liknande den Nya Ekonomiska Politiken som Lenin introducerade efter krigskommunismens sammanbrott i Ryssland. Det är på detta stadium han f n befinner sig, varigenom han inte utan grund hoppas att kunna vinna över bönderna och även dämpa rädslan hos många stadsbor. Därefter, när det första stadiet är genomfört, planerar han att gå vidare i riktning mot ”marxistisk socialism”.

Beteckningarna marxism och kommunistisk om Maos politik är naturligtvis felaktiga. Den stalinistiska politiken i Ryssland, östeuropa och Kina har kallats marxistisk av samtliga kapitalistiska skribenter. I själva verket är stalinismen en perversion av marxismen. Icke desto mindre konstaterar The Times att de kinesiska stalinisternas taktik uppvisar stora likheter med den östeuropeiska varianten.

Två sidor av myntet

Samtidigt som vi välkomnar feodalismens sönderfall i Kina måste det betonas att det stalinistiska ledarskapet innebär en seger för en fruktansvärd karikatyr på en marxistisk revolution. Istället för riktig demokrati kommer en regim lika brutal som den ledd av Chiang Kai Shek att etableras. Precis som ledningarna i östeuropa kommer Mao att betrakta Ryssland som sin förebild. Utan tvekan kommer man att uppnå stora ekonomiska framgångar. Men massorna, både bönder och arbetare, kommer att tvingas inse att byråkratin förslavar dem.

Stalinisterna inlemmar i sin regim exfeodala ministrar, kapitalistiska element och den byråkratiska ämbetsmannakasten i städerna som kommer att suga åt sig privilegier och makt. På basis av en sådan outvecklad ekonomi kommer en differentiering av bondeklassen liknande den i Ryssland efter NEP att äga rum.

I kombination med misslyckandena att nationalisera jorden och de kapitalistiska elementen inom handeln och eventuellt även den lätta industrin kan vägen på så vis komma att beredas för en kapitalistisk kontrarevolution. Man ska komma ihåg att den kinesiska arbetarklassen relativt sett är svagare än bondeklassen jämfört med i Ryssland under NEP, detta p g a Kinas underutveckling.

Till och med i Tjeckoslovakien och övriga östeuropa med sin relativt sett svagare kapitalistklass var faran av ett kapitalistiskt maktövertagande en realitet under en period. Det faktum att arbetarna och bönderna inte kommer att ha någon demokratisk kontroll och att det totalitära styret kommer att använda sig av den gamla regimens barbari och grymheter understryker risken för ett kapitalistiskt maktövertagande.

Det förefaller dock mest sannolikt att kapitalismen kommer att besegras p g a dess försvagning i världsskala. Imperialismens kraftlöshet i den nuvarande situationen visas av det faktum att de intervenerade aktivt mot den kinesiska revolutionen 1925-27, medan den idag bara hjälplöst ser på när Chiangs regim faller sönder.

Det verkar troligt att Stalin kommer att få en ny Tito att räkna med. De mer beräknande borgerliga kommentatorerna spekulerar redan i detta med viss förtjusning. Mao kommer att ha en stark bas i Kina med sin befolkning på 450-500 miljoner, sina stora resurser och det massstöd hans regim tveklöst kommer att åtnjuta i början. De konflikter som kommer att uppstå bör användas för att förklara för och hjälpa arbetarklassen världen över att förstå stalinismens karaktär.

Ted Grant (översättning: Johan Sand)

Från Tidskriften Marxismen Idag.

KPML(r), revisionismen och idealismen

I nr 2/81 skrev Martin Fahlgren och Stig Eriksson om det tragiska förhållandet mellan vänstern och Kina. Den okritiska uppslutningen bakom Kina har blivit alltmer katastrofal och bidragit till den kris och urartning som i Sverige t ex SKP och FK lider av idag. En grupp som kastat loss från Kina under senare år är KPMLr. Det har säkert bidragit mycket till att stoppa den kräftgång som KPMLr var inne i under några år från mitten av 70-talet.

Med en ny syn på Kina har också följt en ny syn på Sovjet. Den som vill ta del av denna nya linjer kan göra det genom två broschyrer i tidningen Proletärens skriftserie: Marxism eller idealism och Front mot revisionismen. Nedanstående artikel är främst en granskning av KPMLrs linje ifråga om Kina och Sovjet så som den framgår i dessa två broschyrer.

Kinas utveckling enligt KPMLr

Vårt parti har både känt av och behandlat den förändringens vind som blåser över världen och förändrar den internationella situationen. Vi har på grundval av dessa förändringar tvingats till bl a en total omvärdering av utvecklingen i Kina och det kinesiska kommunistpartiets politik”.(1)

På detta sätt beskriver r-ledningen inledningsvis sin förändrade politik, som om det bara vore fråga om en anpassning till nya förhållanden. Det hela verkar då ganska rimligt. Men för det första så är det väl minst sagt märkligt att det tagit nästan 10 år för denna r-ledning att känna av denna ”förändringens vind”. För om man ska gå efter deras egna ord nu så började urartningen åtminstone redan i början av 70-talet:

…USA:s erkännande av Kina föregicks av att Kina helt och fullt sålde ut den proletära internationalismen”(2)

Men Baude och co. fick inte upp ögonen för dessa förhållanden förrän i slutet av 70-talet. Och inte nog med det. Kamrater inom (r) som före omsvängningen förde fram försiktigare kritik av Kina än den nuvarande officiella linjen stämplades som trotskister och uteslöts.

För det andra så återstår det att bevisa att denna ”förändringens vind” lett till grundläggande kvalitativa förändringar, dvs att Kina verkligen förvandlats till ett kapitalistiskt land. För det är nämligen vad ”r” påstår idag:

I Kina behärskar för närvarande den nationella bourgeoisin statsmakten, makten inom armén och makten i det kinesiska kommunistpartiet”(3)

Trotskisterna har aldrig haft den naiva synen på Kina som ett socialistiskt lyckorike, som bl a KFML(r) hade tidigare. Men ända från början har Fjärde Internationalen stött den kinesiska revolutionen. Dvs vår rörelse har stött alla landvinningar arbetarna och bönderna gjort gentemot imperialismen såsom jordreform, kapitalets expropriering och alla de fördelar detta medfört för det kinesiska folket ifråga om arbete, mat, bostäder, hälsa, utbildning osv.

Å andra sidan har Fjärde Internationalen redan från början kritiserat KKP:s byråkratism och avsaknad av proletär demokrati, liksom den reaktionära utrikespolitiken. Och den

världsresolution om den kinesiska kulturrevolutionen, som antogs vid 9:e världskongressen 1969, avslutas följdriktigt med en uppmaning till politisk revolution:

Kulturrevolutionens erfarenheter visar än en gång att inte heller i Kina kan byråkratin elimineras genom reformer. Den måste avlägsnas från makten…”(4)

Kina är ett samhälle där kapitalismen krossats, ett övergångssamhälle, men byråkratiskt deformerat, där revolutionen måste gå vidare över byråkratins krossande. Detta gäller fortfarande. Någon social kontrarevolution har inte genomförts enligt vår mening.

Men Frank Baude och co. tycks vid sin omsvängning styras av den typiska småborgerliga mentaliteten att försöka ta igen sina ”förlorade år” retroaktivt.

Oftast brukar detta yttra sej som extrem antikommunism. Här är det istället genom en ”superradikal” hållning. Utvecklingen i Kina sägs ”med ilfart ha fört fram till ett återupprättande av kapitalism och militarism”(5). Förvisso måste utvecklingen verka oerhört snabb för den som blundat så länge och nog har kasten i byråkratins politik varit tvära. Men snabba kast och det som den materialistiska dialektiken kallar språng är emellertid inte samma sak. Enligt KPMLr är alla revolutionära landvinningar krossade i Kina, den ”nationella bourgeoisin” har tagit makten och återupprättat kapitalismen. För arbetare och kommunister skulle det f n inte finnas något kvar att försvara i Kina. Kina och Indien samma sak…? Det anser inte vi trotskister.

Ska vi nu anklagas för att vara ”kina-vänner” av (r)? Förut anklagades vi :för att vara ”socialimperialismens”, dvs Sovjets ”agenter”, därför att vi inte ansåg Sovjet vara kapitalistiskt.

Men saken är den att vi alltid försvarar revolutionens landvinningar i dessa länder — de nya egendomsförhållandena — så länge de består. Men som Trotskij sa till några revisionister i USA 1939:

Försvaret av SSSR innebär på inget vis ett närmande till Kreml-byråkratin, ett accepterande av dess politik, eller en försoning med dess allierades politik”(6)

En omarxistisk linje

KPMLr: s nya syn på Kina som ett kapitalistiskt land är både osaklig, omarxistisk och självmotsägande.

• För det första saknas bevisen. Förgäves letar man i broschyren Marxism eller idealism efter några sådana bevis på kapitalismens återupprättande. Det finns några ynkliga försök på sidorna 38-39, men mer är det inte. Det anförs där att den nya ledningen ”eftersträvar en jugoslavisk modell i uppbygget”, att ekonomin ska bli mindre centraliserad, att vinsten ska användas som motivation till ökad produktion och att jordbruket ska gynnas genom höjda priser. Men dessa exempel kan på inget vis bevisa att kapitalismen redan har återupprättats. Dessa förändringar må vara felaktiga — jag utelämnar det här – men de är inte av den betydelsen att de kan förändra ett helt ekonomiskt system.

• För det andra är den nya linjen lika omarxistisk som den gamla. Eller rättare sagt: det är samma gamla omarxistiska linje som KPMLr tog över från KKP vid ”analysen” av Sovjet som man nu dammar av och tillämpar på de forna vännerna. Dvs borgarna kan ta makten genom en kupp, krossa den proletära statsapparaten och återupprätta kapitalismen med i stort sett rent ideologiska metoder och dessutom utan att massorna reagerar nämnvärt.

Broschyren om Kina bär som sagt titeln: Marxism eller idealism. Vad är idealism, om inte just att överdriva den politiska och ideologiska nivåns relativa självständighet så till den grad att den blir lösryckt från sin materiella grundval och till och med bestämmande för den?! Man konstaterar att ledningen för en reaktionär politik, vilket är lätt att bevisa, alltså är de borgare och således har kapitalismen återupprättats. Sådan är idealismens logik.(7)

• För det tredje har r-ledningen trasslat in sig i nya motsägelser. Eftersom man har kastat den kinesiska ”analysen” av Sovjet över bord — Sovjet är inte längre kapitalistiskt enligt (r) — så framstår deras ”kinesiska” analys av Kina som än mer haltande. För inget av de futtiga exempel på ”kapitalism” i Kina som dras fram är det någon svårighet att hitta även i Sovjet. Det är ju också samma typ av exempel som den kinesiska propagandan drog fram ifråga om Sovjet tidigare. Men då var det inte så viktigt med en seriös ekonomisk analys eftersom Mao sagt att revisionismen vid makten var detsamma som bourgeoisin vid makten. När man bevisat revisionismen så var saken klar. Men nu är det faktiskt knepigare än så, i alla fall om man vill vara logisk. För ‘idag säger (r) att revisionister har makten i Sovjet medan det däremot är borgare i Kina. Man gör alltså en åtskillnad. Men då måste man också bevisa att de är borgare i ekonomisk mening på grundval av privat ägande och kapitalets fria rättigheter.

Att använda KKP:s kontrarevolutionära utrikespolitik som ett bevis på att kapitalismen återupprättats är slutligen farligt för KPMLr av två andra skäl.

För det första borde kontrarevolutionen då genomförts långt tidigare än vad man nu anger. Början och inte slutet av 70-talet utifrån deras egna bedömningar(8).

För det andra: Om ”borgerligt schackrande” och en ”nationellt inskränkt utrikespolitik som är i total avsaknad av ”proletära principer” i sig är bevis på kapitalism så borde kapitalismen segrat i Sovjetunionen redan under Stalins maktperiod. Men mer om det längre fram.

Några vettiga ståndpunkter

Jag ska avsluta den här delen om KPMLr och Kina med några vettiga synpunkter ur broschyren om Kina.

• Apropå kulturrevolutionen:
Tonen gick upp i falsett”(9) ”Den linje som motståndarsidan sades stå för fick aldrig komma till tals, de utpekade ‘borgerliga elementen’ fick inte ens presentera sin linje.”(10)

• Apropå Lin Piaos sorti:
Denna historieskrivning förtjänar inget förtroende. Det är som en historia hämtad från någon billig deckare eller äventyrsroman.”(11)

• Apropå åsiktskampen:
De politiska förändringarna har till sin huvuddel ägt rum inom partitoppen… Det kinesiska partiet har inte heller fört en öppen partistrid där massorna haft möjligheter att orientera sig politiskt… Falsettonerna hos segraren har dikterat historieskrivningen”(12)

• Apropå utrensningarna:
Hela det gamla gardet från befrielsen 1949 är antingen borta eller utrensat”(13)

Baude och de andra kamraterna är alltså mot hysterisk polemik, förkvävande av opposition, toppstyre, historieförfalskning och utrensningar av oliktänkande. Bra! Men kära kamrater, hur kan ni då så totalt undgå att se parallellerna i den sovjetiska utvecklingen efter Lenin? varför inte omstudera falsettonerna i den av er utgivna Stalinboken SUKP:s historia?

KPMLr och Sovjetunionen.

Den ”kinesiska” synen på Sovjetunionen har alltså varit officiell linje i KPMLr under större delen av organisationens existens. I hur hög grad (r) svalde den kinesiska propagandan framgår t ex av den politiska plattformen från kongressen -72 (14) där man i avsnittet om ledarna efter Stalin nästan ordagrant skrev av den kinesiska propagandabroschyren Leninism eller socialimperialism. Dessa formuleringar tar man nu indirekt avstånd från i broschyren Front mot revisionismen.

Ifråga om Kina har KPMLr bara gått från den ena ytterligheten till den andra. När det däremot gäller Sovjetunionen och dess roll i världen har man faktiskt utvecklats i en vettigare riktning. T ex anser man idag att:

USA ensam utgör det främsta hotet mot världsfreden”(15) och ”Givetvis försöker Sovjetunionen som varje stormakt utvidga sitt inflytande i världen på ett sätt som man stundom kan kritisera. Men denna strävan har inte sin grundval i ett ekonomiskt system med internationell räckvidd som bygger på kapitalexport och exploatering”(16)

Bortsett från den VPK-aktigt överslätande beskrivningen av Kremls utrikespolitik, så är det faktiskt ett framsteg att man inte längre ser Sovjet som imperialistiskt. Men vad är det då? Ja, vi får faktiskt vänta till broschyrens sista två sidor innan det kommer ett försök att karakterisera Sovjetsamhället:

Aldrig tidigare i historien har det hänt att ett så högt utvecklat socialistiskt samhälle som, låt oss säga Sovjetunionen 1953, har utvecklat sig bort från socialismen och slagit över i något annat, som en del kritiker av Sovjet påstått har skett där.” ”Revisionisterna kunde erövra den sovjetiska överbyggnaden, men de kunde inte rasera landets ekonomiska grund val…
När vi som proletärer och kommunister ser på det sovjetiska samhället, så instämmer vi med det statliga ägandet och förbudet mot utsugning… Men Sovjetunionen uppvisar en dualism. Överbyggnaden i samhället hålls av revisionisterna och basen är socialiserad med ett avskaffat privat ägande.”(17)

Naturligtvis är denna beskrivning av Sovjetunionen idag oerhört mycket mer avancerad än det tidigare socialimperialisttugget eller för den delen den nuvarande beskrivningen av Kina. Det är givetvis inte en trotskistisk syn på Sovjetunionen, även om Baude ironiskt nog säkert skulle ha ansett det för några år sen, men i alla fall ett steg framåt. Men därmed får det vara slut på vänligheterna. I broschyrens inledning konstaterar man självkritiskt att ifråga om analysen av Sovjetunionen blir det som:

kattens tassande kring het gröt om inte marxismen-leninismens skarpa ljus belyser alla tvetydigheter i vår teori.”(18)

Tyvärr måste man konstatera att tvetydigheterna består eftersom nya har skapats. Om detta sen beror på bristande ljus, om det är p g a taktiska skäl som man inte vill påskynda omställningen i organisationen eller om anledningen är någon annan ska jag inte spekulera över här.

Låt oss tills vidare utgå från att ”socialismen stod starkare än nånsin 1953”. Sen dök revisionismen upp och ‘ grep makten. Följdfrågor som då automatiskt uppstår är bl a: vilka är revisionisterna, vari består deras revisionism och på vilket vis skiljer sej deras maktutövning från den stalinska?
KPMLr tar idag avstånd från den maoistiska beskrivningen av perioden efter Stalin i Sovjet. De skriver;

De (maoisterna) framställer revisionismens seger som en kontrarevolutionär kupp, genomförd av Chrustjev vid 20:e partikongressen… Så är det naturligtvis inte.”(19)

Men deras egen beskrivning av ”revisionismens seger” är rätt snarlik. Vi får veta hur revisionisterna före 1953 tvingades ligga lågt p g av att Stalin hade ”en oerhörd auktoritet”, men att de ändå gjorde vissa försök som dock slogs ner av Ledaren. Men efter Stalins död blev det fart på dem:

I sina attacker mot proletariatets diktatur mobiliserade revisionisterna propagandaapparaten som låg i deras händer”(20)
Eruptionen kom vid SUKP:s 20:e kongress.”(21)
Osv. osv…

Den enda skillnaden i denna beskrivning gentemot den maoistiska är att man talar om revisionister istället för borgare. En sak framgår i alla fall av denna beskrivning, nämligen att ”de politiska förändringarna till sin huvuddel ägt rum inom partitoppen…”(22), som KPMLr uttryckte saken apropå utvecklingen i Kina. Låt oss lägga detta mönster på minnet. Naturligtvis är det inget märkligt med att revisionister tar makten i ett arbetarparti. Det har hänt många gånger i historien och det kommer att hända igen. Men det finns ett gemensamt drag i dessa omvandlingar, nämligen uppkomsten av ett privilegierat, från arbetarna avskilt skikt, som efterhand bildar en byråkrati med egna särintressen. Detta drag går igen i utvecklingen hos den 2:a Internationalens partier som efterhand lämnade klasskampens ståndpunkt. Enligt vår uppfattning kan man också se detta i SUKP:s utveckling”(23′) Men KPMLr talar bara om ”revisionisterna” som om en politisk kamp av det här slaget bara var en fråga om argument och åsikter. Förenklat uttryckt är deras resonemang ungefär så här: Det är nya herrar i toppen. Den avgörande skillnaden mellan dessa och den gamle som lämnade in 1953 är att de nya säger revisionistiska saker medan den gamle sa marxistiska grejer. Man gör inga som helst försök att påvisa några förändringar i maktens karaktär som inskränkningar i den proletära demokratin eller dylikt. Det är visserligen vist att inte göra några sådana försök eftersom det skulle misslyckas. Men det ger samtidigt en skrämmande fingervisning om vilket samhälle det är man önskar sej. Dom rätta fraserna vid makten blir viktigare än arbetarmakten.

Men om vi för en stund skulle acceptera även detta, att det väsentliga är att makthavarna säger ”rätt saker” enligt marxismen, dvs att det främsta beviset för revisionism inom stat och parti är makthavarnas uttalanden och teorier. Vari består då de nuvarande makthavarnas revisionism? Bland de exempel på revisionism som tas upp finns bl a:

Propagandan för ”avspänning och fredlig samlevnad som tar hänsyn till den härskande klassens legitima intressen”, ”stormaktspolitik” och ”…en principlös och pragmatisk utrikespolitik, där Sovjetunionens möjligheter att vinna tillfälliga fördelar sätts över revolutionens intressen i det enskilda landet…” eller teorin om ”hela folkets stat” som är avsedd att ”dölja olikheterna i levnadsbetingelserna inom Sovjetunionen” och ge en illusion av att ”klasskillnaderna är utrotade”(24)

Jaja, det här är naturligtvis revisionism fast vi brukar kalla det en annan sak för att anknyta det till sin uppkomst och tidsperiod, nämligen stalinism. Denna teori och praktik av stormaktspolitik, internationellt klassamarbete och utslätande av klassmotsättningarna såväl inom som utom Sovjetunionen utvecklades nämligen i stor skala redan under Stalin.

Stalin klassamarbetsmannen

Stalinbyråkratins förräderi mot den internationella revolutionen är naturligtvis inte främst en fråga om revisionistiska uttalanden utan gäller i allra högsta grad praktisk politik på liv eller död. Men en genomgång av förräderierna mot den spanska revolutionen, krossandet av proletariatets revolutionära uppsving och möjligheterna till revolutionära utvecklingar i Frankrike och Italien 1944-45, eller det totala sveket mot den grekiska motståndsrörelsen som överlämnades att slaktas av Churchills interventionstrupper, osv, det är en omfattande och detaljrik genomgång om den ska vara förtroendeingivande.(25)

Dessutom brukar tyvärr många medlemmar i KPMLr slå ifrån sig kritiska genomgångar av den kommunistiska rörelsens historia med att det är ”trotskistiskt” eller nåt annat djävulskap. Av dessa anledningar och därför att vi tidigare, för resonemangets skull, accepterade r-metoden att se revisionismen i huvudsak som en fråga om den teoretiska eller fraseologiska nivån, ska vi nu gå över till en källa som ingen medlem i KPMLr kan ifrågasätta, nämligen Stalin själv. Enligt Baude så måste nämligen ”varje allvarlig undersökare” komma fram till att ”…Stalin som Lenins arvtagare förvaltade marxismen-leninismens lära helt i Marx och Lenins anda.”(26) Låt oss se hur detta förvaltande gick till genom att läsa vad Stalin sa om förhållandet till imperialismen, den internationella klasskampen eller klassförhållandena i Sovjet.

Den 10 juni 1943 upphörde som bekant Komintern, den tredje internationalen, att existera ”såsom ledande centrum för den internationella arbetarrörelsen”(27) En upplösning av de kommunistiska partiernas egen internationella organisering i en sådan” komplicerad period som det 2:a världskriget verkar ju mycket besynnerligt utifrån marxismen-leninismen. Vilka var då Stalins argument:

Kommunistiska Internationalens upplösning är en riktig och i rätt tid företagen åtgärd, emedan den underlättar organiserandet av alla frihetsälskande nationers gemensamma anfall mot den gemensamma fienden — hitlerismen.”(28)

Hur nationer delade i klasser såsom helheter betraktade kan vara ”frihetsälskande” är en gåta för marxister. Och det blir inte mera smakfullt om man tänker på att de Stalin främst syftade på var de ledande imperialistmakterna USA och England.

Men varför skulle då upplösningen av kommunisternas världsparti — ”Det internationella förbundet av partier, vilka leder världens mest revolutionära rörelse, proletariatets rörelse för att avkasta kapitalets ok…” som Lenin sa (29) — underlätta det gemensamma anfallet mot Hitler. Jo, enligt Stalin därför att:

Den avslöjar hitlermännens lögn att Moskva skulle ha för avsikt att blanda sig i andra staters liv och ‘bolsjevisera’ dem.”(30)

Enligt Stalins version har det således aldrig varit Kominterns uppgift att leda proletariatets rörelse för att avkasta kapitalets ok, dvs ”blanda sig i” och ”bolsjevisera” den kapitalistiska världen. Så talar en klassamarbetsman som har gett upp stödet åt proletariatets rörelse, en som är nöjd med status quo och inte vill riskera detta med någon okontrollerad klasskamp. Fortsättningen av argumentationen illustrerar detta ännu mer:

Den (upplösningen — min anm.) underlättar i alla länder patrioternas arbete att förena samtliga frihetsälskande folk… och banar därmed väg för det framtida organiserandet av ett på jämlikhet grundat vänskapsförbund mellan folken.”(31)

Att tala om jämlikhet i ett vänskapsförbund mellan folken så länge imperialismen består är naturligtvis ren och skär revisionism. Men detta illusionsmakeri var ingen tillfällig tabbe från Stalins sida. T ex propagerade han i ett tal på Oktoberrevolutionens 27-årsdag 1944 för linjen att:

alliansen mellan Sovjetunionen, Storbritannien och Förenta Staterna grundar sig inte på tillfälliga och övergående motiv utan på livsviktiga och varaktiga intressen.”(32)

För alla som känner till det minsta om den amerikanska efterkrigspolitiken och kalla kriget måste dessa ord framstå som mycket aningslösa. Klassamarbete blidkar aldrig imperialismens fiendskap till arbetarklassen. Men Stalin hade här helt avlägsnat sig från en av marxismens kärnfrågor, klassmotsättningarnas oförsonlighet. och har man väl börjat tala om gemensamma intressen arbetarstat-borgarstat så är fortsättningen logisk. Nästa steg blir då det som Lenin i avsky kallade för ”socialpacifismens bedrägeri. Så här argumenterar Stalin i samma tal för hur nya krig skulle undvikas:

…att bilda en särskild av representanter för de fredsälskande nationerna bestående organisation med uppgift att trygga världens fred och säkerhet, att till dess ledande organs förfogande ställa det minimum av väpnade styrkor som erfordras för att förebygga aggression…”(33)

Jämför ovanstående med Lenins inställning som den framgår t ex i broschyren Front mot revisionismen s. 26-27:

ingen demokratisk reorganisering av Nationernas Förbund kan rädda mänskligheten från nya imperialistiska krig med mindre än att kapitalismen störtas på revolutionär väg.

Chauvinism är naturligtvis också oförenligt med marxismen och uttryck för revisionism i partiet. Men inte heller detta var något som uppkom först med Chrustjev. Ett osmakligt exempel är Stalins skåltal till det ryska folket — en av Sovjetunionens många nationaliteter den 24 maj 1945:

Jag höjer mitt glas först och främst för det ryska folkets välgång, därför att det är den mest framstående av alla de nationer som ingår i Sovjetunionen… Jag utbringar en skål för det ryska folkets välgång, inte bara därför att det är det ledande folket utan också därför att det har ett klart förstånd, en fast karaktär och tålamod.”(34)

Lenin talade om en ledande klass. Men ett ledande folk?! Undrar vad Stalins georgiska landsmän tyckte om det? Outtalat ligger ju i dessa fraser att de mindre ”framstående” eller ledda folken inte hade samma grad av ”klart förstånd”.

Ett annat inte mindre osmakligt, exempel på chauvinism och anti-leninism är Stalins ”hänvändelse till folket” den 2 sept 1945 med anledning av Japans kapitulation. Stalins sätt att ta upp detta var att blicka tillbaka till det rysk-japanska kriget 1904 då, som han uttryckte det, ”Japan inledde sin aggression mot vårt land”.

De ryska truppernas nederlag 1904 i det rysk-japanska kriget kvarlämnade bittra minnen hos vårt folk. Det var en mörk fläck på vårt land. Vårt folk väntade med tillförsikt på den dag då Japan skulle lida nederlag och fläcken avtvås. I fyrtio år har vi, den äldre generationen, väntat på denna dag.”(35)

De ryska trupper som förlorade 1904 var tsarens trupper. Det var en spik i tsarismens likkista, som påskyndade revolutionen. Förhoppningsvis var Stalin ensam ibland bolsjevikerna om att rikta sin hämndlust mot Japan. När en gammal, eller rättare sagt före detta bolsjevik, börjat tala om nationell hämnd, så är det bara en tragisk bekräftelse på att han lämnat den internationella arbetarklassens ståndpunkt.

Nå men teorin om ”hela folkets stat” då, som är till för att ”dölja olikheterna i levnadsbetingelserna inom Sovjetunionen” och ge illusionen att ”klasskillnaderna är utrotade”? Låt oss jämföra med vad Stalin sa 1936 apropå förslaget till ny författning:

Det visar sig således att alla utsugarklasser är likviderade. Kvar är arbetarklassen. Kvar är bondeklassen. Kvar är de intellektuella.” och ”Om vad vittnar dessa förändringar? De vittnar för det första om att gränserna mellan arbetarklassen och bönderna, och likaså mellan dessa klasser och de intellektuella håller på att utplånas… De vittnar för det andra om att de ekonomiska motsättningarna mellan dessa sociala grupper håller på att bortfalla och utplånas. De vittnar slutligen om att också de politiska motsättningarna mellan dem håller på att bortfalla och utplånas…”(36)

Visserligen säger inte Stalin rent ut att det blivit en hela folkets stat, men även han spred illusioner och dolde skillnaderna i levnadsbetingelser. För dessa skillnader var inte mindre utan större under Stalins tid (37). Samma sak med repressionen, 1936 var Moskva-processernas år…

Detta var några exempel på hur en del av det som KPMLr anser vara revisionism hos de nuvarande sovjet-pamparna, utvecklades redan under Stalins maktperiod. I konsekvensens namn bör KPMLr alltså antingen dra tillbaka kritiken av Brezjnev och Co. eller bunta ihop Stalin med hans efterföljare. Brezjnev marxist-leninist i nån sorts 70-30 variant eller Stalin-revisionist? Så står frågan. Och eftersom historien förr eller senare tränger sig på i nuets handlingar kommer KPMLr sannolikt tvingas välja. Låt oss göra vad vi kan för att inte APK ska få en oförtjänt ungdomlig tillökning om några år! För in så mycket ”marxist-leninistiskt ljus” som det är möjligt i det vacklande KPMLr!

Anders Fraurud

Noter
1. Front mot revisionismen, Proletärens skriftserie 1/80, s.5.
2. Marxism eller idealism, s.40.
3. Samma s.40.
4. Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1969, s.48.
5. Marxism eller idealism, s.6.
6. Trotskij, Till Marxismens försvar, Coeckelberghs, s.49.
7. Det är t ex samma metod som används vid analysen av fackföreningarna.
8. I verkligheten går den reaktionära utrikespolitiken betydligt längre tillbaka i tiden — se den påbörjade artikelserien om Kina i Fl — även om det finns variationer. En period under 60-talet, då Kina var extremt isolerat,hade utrikespolitiken en mer radikal framtoning.
9. Marxism eller idealism s.29
10. Samma s.34.
11. Samma s.35.
12. Samma s.48.
13. Samma s. 40.
14. Dokument från KFMLr:s 3:e kongress. Proletärkultur 1972 s.62-63.
15. Front mot revisionismen, s.6.
16. Samma s.7.
17. Samma s.48-49.
18. Samma s.6.
19. Samma s.39-40.
20. Samma s.45.
21. Samma s.46.
22. Marxism eller idealism, s.48.
23. Läs t ex Trotskij — Den förrådda revolutionen, Ernest Germain, Om byråkratin Röda Häften l eller läs Lenin om andra internationalens urartning.
24. Front mot revisionismen, sidorna 17, 18 och 46.
25. För den som vill studera historien finns det en hel del. Jag skulle vilja rekommendera följande:
Om Spanien — Hyllning till Katalonien av G Orwell, Rabén & Sjögren.
Spanien 1931-37 av F Morrow, Bokförlaget Röda Rummet
35 Om krigsslutet — Krisen i den kommunistiska rörelsen av F Claudin, Bokförlaget Röda Rummet och Barrikaden. Främst del 11 kapitel l. Stalin av Isaac Deutscher, Coeckelberghs, kapitel 13
Om Grekland — Kapetan Aris av K Papakongas, Författarförlaget
26. Front mot revisionismen s. 12.
27. För en ordentlig genomgång se Claudins Krisen i den kommunistiska rörelsen del l kapitel I.
28. J Stalin, Sovjetunionens stora fosterländska krig. Förlaget för litteratur på främmande språk — Moskva 1954, s.105.
29 Lenin, Tredje internationalen och dess plats i historien, Valda verk band 11:2 s.202.
30. Stalin, Sovjetunionens stora… s. 106.
31. Samma s.106.
32. Samma s. 159.
33. Samma s. 162.
34. Samma s. 189.
35. Samma s. 197-198.
36. Stalin Om förslaget till Sovjetunionens författning, Leninismens problem,
Förlaget för litteratur på främmande språk — Moskva 1952, sidorna 783 och
786.
37. Se t ex Nove, Sovjets ekonomiska utveckling. Wahlström & Widstrand, sid
392-394.

Från Fjärde Internationalen 5/1981

Rötterna till konflikten mellan Kina och Vietnam

1. Några felaktiga uppfattningar

När den sino-vietnamesiska konflikten bröt ut på allvar i slutet av 70-talet, framfördes många överförenklade och ohistoriska »teorier« om dess orsaker och karaktär. Ofta var det snarare fråga om partsinlagor, som hade till uppgift att rättfärdiga den ena eller andra sidans agerande, än seriösa försök att förklara orsakssammanhangen.

En kategori av sådana »teorier« söker förklara konflikten med den ena eller andra »supermaktens« lömska intriger. Antingen är det Moskva som är roten till det onda och Vietnams roll i det hela reduceras då främst till att vara ett redskap för Sovjets »expansionism« och »hegemonisträvanden« i Sydostasien (ett område som f ö Moskva aldrig betraktat som vitalt). Eller så är det istället Kina som agerat för USA-imperialismens räkning, d v s påtagit sig rollen som Washingtons bandhund i denna del av världen.

Till stöd för den första versionen har man kunnat peka på det faktum att Vietnam uppbackats av Moskva, och till stöd för den andra varianten att Washington (som otvivelaktigt haft intresse av att tvåla dit Vietnam efter det förödmjukande nederlaget 1975) tagit parti för Kina.

Agentteorier av detta slag säger dock mer om förespråkarnas förvrängda världsbild än om verkligheten. De bortser nämligen från det elementära faktum att ingen regim (som inte är en direkt marionettregim eller är tvingad att spela den rollen) utformar sin politik för att tillgodose andra staters intressen. Målsättningen är alltid att främja egna klass- och statsintressen. Däremot kan givetvis olika stater samordna sin utrikespolitik om detta uppfattas vara fördelaktigt för de egna intressena, men detta är en annan sak. Vietnam och Kina utgör inga undantag i dessa avseenden. Båda regimerna har en lång historia av kamp för det egna landets »nationella oberoende« bakom sig och värnandet om detta oberoende utgör fortfarande en central målsättning för deras utrikespolitik.

I Kinas fall räcker det väl med att påminna om att dess vägran att rätta sig efter Moskva var en av huvudanledningarna till sino-sovjetiska konflikten. I Vietnams fall är agentresonemanget om möjligt ännu absurdare. Under årtionden har vietnameserna fört en ytterst hårdnackad kamp för att befria sig från utländsk överhöghet (från Japan, Frankrike och USA) och för att ena landet. Hanois vägran att ta ställning i den sino-sovjetiska konflikten under hela befrielsekriget mot USA är ett uttryck för samma självständighetssträvanden. Målsättningen att värna om Vietnams oberoende försvann inte heller med segern 1975. (1) Tvärtom sökte man öka manöverutrymmet. För att minska sitt beroende av Kina och Sovjet gjordes stora ansträngningar att vidga och fördjupa kontakterna med västvärlden, inklusive USA. Förhoppningen var att i framtiden kunna balansera på fyra ben i stället för två, d v s att inte bara vara hänvisade till sovjetblocket och Kina när det gällde handelsförbindelser, ekonomiskt och tekniskt bistånd o s v, utan också upprätta sådana förbindelser med Västeuropa/Japan och USA. Den ensidiga uppknytningen till Sovjet i slutet av 70-talet var alltså inget eftersträvat, utan något som påtvingades Hanoi av omständigheterna: försämringen av relationerna till Kina, kalla handen från USA och det ytterst magra utbytet av inviterna med övriga kapitaliststater. Beroendet av sovjetblocket var i själva verket ett allvarligt bakslag för den vietnamesiska utrikespolitiken. Detta förklarar varför Hanoi i det längsta försökte hålla en viss distans till Moskva. Vietnam ansökte exempelvis inte om inträde i Comecon förrän konflikten med Kina hade utvecklats mycket långt (Peking hade avbrutit allt bistånd, startat en häftig propagandakampanj mot Vietnam, uttalat offentligt stöd till Pol Pot-regimen i konflikten med Vietnam m m – och detta samtidigt som Washington och Peking utvecklade allt vänskapligare relationer).

Ett annat slags »teorier« är de som förklarar konflikten med antingen Kinas eller Vietnams »expansionism« och »hegemonisträvanden«. (2) Sådana »teorier« innehåller ett korn av sanning, såtillvida att de fokuserar uppmärksamheten på Kinas och Vietnams motstridiga intressen och strävanden i Sydostasien. Men samtidigt är begrepp som »expansionism« djupt missvisande. Förutom att man inte kan påvisa några ekonomiska drivkrafter som skulle göra Kina och/eller Vietnam expansionistiska till sin natur, strider sådana förklaringsmodeller mot historiska fakta. Förvisso har både Kina och Vietnam ådagalagt intresse för utvecklingen i Sydostasien och sökt påverka denna i enlighet med de egna intressena, men att beskriva detta i termer av »expansionism« är att tänja på begreppets innebörd på ett fullkomligt otillåtligt sätt. Inte heller har Kina och Vietnam haft några större territoriella krav på varandra (om vi bortser från båda sidors anspråk på Sydkinesiska havet) eller på några andra stater i Sydostasien. Men Vietnams ockupation av Kampuchea och Kinas invasion i Nordvietnam då? Stödjer inte dessa exempel teserna om »expansionism«? Svaret är nej. Dessa händelser var ett resultat av flera samverkande faktorer, som vi ska titta på nedan, och inte Kinas och/eller Vietnams »expansionism«.

Det man kan tala om i Vietnams och Kinas fall är en strävan efter inflytande och kontroll över utvecklingen i angränsande stater. Detta utgör dock inte något nytt fenomen. Det är lika gammalt som stalinismen. Inte minst är den sino-sovjetiska konflikten (se tidigare artiklar) ett utmärkt exempel på detta (en av konfliktens huvudingredienser var där Moskvas försök att kontrollera och styra Kinas förehavanden).

Vi kan här exemplifiera med Vietnams relationer till Kampuchea. Det är otvivelaktigt sant att de vietnamesiska ledarna länge sökt påverka utvecklingen i Indokina i enlighet med sina egna intressen. Det är också sant att de förespråkat ett intimt samarbete mellan de indokinesiska staterna (f ö – och det bör understrykas – en intim samverkan mellan de indokinesiska staterna står i princip i överensstämmelse med de indokinesiska folkens intressen). Men det är inte sant att den vietnamesiska invasionen och ockupationen av Kampuchea var det logiska slutresultatet av en gammal »plan« att dominera regionen och upprätta en »indokinesisk federation« (vilket Pol Pot-sidan hävdat). Tvärtom var Hanoi i det längsta emot en »militär« lösning av konflikten med Kampuchea. Förmodligen skulle Hanoi ha tolererat vilken regim som helst i Phnom Penh, om den bara inte utgjort ett allvarligt hot mot Vietnams säkerhet (det som gjorde situationen outhärdlig för Hanoi är Pol Pot-regimens fullständigt kompromisslösa hållning i konflikten i kombination med dess mot Vietnam riktade allians med Kina). Om det tvärtom varit så att Hanoi från första början hade varit inställt på att upprätta en marionettregim i Kampuchea, då blir det oförklarligt varför man väntade ända till december 1978 innan man slog till. Vi bör t ex ha i åtanke att 1970 (då befrielsekampen började i stor skala i Kambodja) var »Röda khmererna« mycket svaga och till en början var det vietnamesiska befrielsestyrkor som genomförde de viktigaste militära operationerna mot Lon Nol-trupperna, varefter de så befriade områdena överlämnades till Röda Khmererna. Varför utnyttjade Hanoi inte denna sin styrkeposition för att ta ett fast grepp över utvecklingen? Och varför agerade man inte 1971, då motsättningarna redan var så stora att väpnade sammanstötningar mellan vietnamesiska och kampucheanska styrkor ägde rum. Eller varför slog man inte till 1973, då Röda Khmererna vägrade att ansluta sig till Paris-avtalet och redan börjat rensa ut provietnamesiska element. Och varför utnyttjade inte Hanoi situationen 1975 för att »befria« Phnom Penh först? I början av 1975 skulle förmodligen både de kinesiska och amerikanska reaktionerna på ett sådant företag blivit mycket svaga. I stället väntade Hanoi alltså till någon gång under 1978 innan man beslöt att till varje pris göra sig av med Pol Pot & Co. Fram till dess hade man inte ens konsekvent stött oppositionen i Kampuchea, utan via diplomatiska kanaler sökt komma till tals med Pol Pot-regimen. Inte heller hade man fram till dess kritiserat Pol Pots inrikespolitik. Lägg märke till att 1978 hade Pol Pot-fraktionen konsoliderat sin ställning och var starkare än någonsin tidigare; oppositionen, däribland massor av provietnamesiska kadrer, hade brutalt likviderats, de väpnade styrkorna hade med kinesisk hjälp kraftig utökats och upprustats, Peking stödde öppet Pol Pot-regimen mot Vietnam o s v, o s v. Att Hanoi slog till i denna situation (och inte tidigare) tyder sannerligen inte på att man redan från början haft för avsikt att upprätta en marionettregim i Kampuchea. l stället var det så att beslutet att störta Pol Pot fattades först sedan konflikten med Kina och Kampuchea nått en punkt, där ingen återvändo verkade möjlig: förutom att gränskriget med Kampuchea fått allt större omfattning hade också konflikten med Kina nått en nivå där väpnade gränsintermezzon hörde till dagsrutinen, och Vietnam stod alltså inför hotet av ett långvarigt och kostsamt tvåfrontskrig. (3)

2. Konfliktens verkliga orsaker

Varje försök att ge en enkel förklaring till den uppflammande sino-vietnamesiska konflikten, d v s att tillskriva den en enda orsak, är dömt att misslyckas. För att förstå den måste man ta hänsyn till ett helt komplex av samverkande och ömsesidigt beroende faktorer. Men samtidigt är det klart att konfliktens grundläggande förutsättning är motsättningar mellan Peking och Hanoi, nämligen Kinas och Vietnams motstridiga nationella intressen (statsintressen) och strävanden i Sydostasien. Dessa motsättningar, som till stor del kan spåras tillbaka ända till början av 50-talet (se Stig Erikssons artikel om Genèvekonferensen) skärptes i början av 70-talet, då tövädret mellan Washington och Peking kom igång på allvar, och särskilt från 1975, då de indokinesiska revolutionerna segrade och frågan om inflytande i regionen blev akut. På denna grundval bidrog en lång rad politiska, ideologiska, territoriella, etniska och historiska motsättningar till att skärpa konflikten liksom också socioekonomiska och inombyråkratiska motsättningar inom de två länderna. Med dessa sammanvävdes en rad »yttre« faktorer, utan vilka konfliktens explosiva förlopp och ytterst tillspetsade karaktär skulle vara obegriplig: konflikten mellan Vietnam och Kampuchea, den sino-sovjetiska konflikten och sist men inte minst de allt vänskapligare relationerna mellan Kina och USA. Närmandet mellan Washington och Peking hade nämligen som förutsättning att Kina spelade en »stabiliserande roll« i Asien (d v s bidrog till att stoppa upp den revolutionära dynamik som segrarna i Indokina hotade att utlösa i omgivande stater), samtidigt som det medförde att Washington – till en början diskret, men efterhand allt öppnare – backade upp Peking i konflikten med Vietnam (och Sovjet). Den avgörande betydelse som närmandet mellan USA och Kina hade för konfliktens förlopp kan illustreras av två signifikativa fakta: 1) Pekings öppna brytning med Vietnam skedde bara några dagar efter den amerikanske presidentrådgivaren Brzezinskis Kina-besök i maj 1978, ett besök som markerar inledningen av ett nytt kapitel i de kinesisk-amerikanska förbindelserna; 2) Kinas invasion av norra Vietnam ägde rum strax efter Deng Xiaopings bejublade USA-besök i jan-feb 1979 och skulle aldrig ha blivit av om Washington sagt ifrån – Deng gjorde ju inte precis någon hemlighet av att han tänkte »lära Vietnam en läxa«.

Något som är slående redan vid en ganska ytlig betraktelse är att initiativet när det gällt att upptrappa konflikten har legat hos Peking. En noggrannare studie bekräftar denna iakttagelse: Å ena sidan Peking som, p g a sin allians med Pol Pot, de allt bättre relationerna med Washington o s v, både fick anledningar till och uppmuntrades att skärpa hållningen till Vietnam; å andra sidan Hanoi som, p.g.a. den kinesiska vietnampolitiken, konflikten med Kampuchea och imperialistmakternas de facto-blockad, befann sig i en mycket utsatt position och tillgrep de medel som stod till buds för att sätta sig till motvärn. Men varför vägrade då Hanoi så hårdnackat att ge efter? Ja, för att förstå detta bör vi först och främst undersöka vad den kinesiska politiken i Sydostasien gick ut på.

3. Kina och Sydostasien – bakgrunden

Den kinesiska utrikespolitikens grunddrag har redan behandlats i tidigare artiklar. Som vi sett har den allmänna inriktningen aldrig varit att bidraga till världsrevolutionens seger. Ledstjärnan har istället varit det som gynnat Pekings statsintressen: uppnå fredlig samexistens med imperialismen, säkra Kinas gränser, främja Kinas ekonomiska intressen, stärka Kinas internationella maktställning i stort o s v. Dessa målsättningar har också legat till grund för relationerna till befrielserörelser och kommunistpartier, som Peking i första hand sökt utnyttja till egen fördel. I Sydostasien – och i synnerhet i Indokina – har dessa utrikespolitiska strävanden drivits med särskilt eftertryck, vilket hänger samman med den vikt Peking lagt vid utvecklingen i detta till Kina angränsande område. Sydostasien har helt enkelt setts som vitalt för Kinas säkerhet och ekonomiska-politiska intressen. Pekings speciella intresse för Sydostasien kan givetvis delvis förklaras av det geografiska läget, men det har förstärkts av en rad historiska, kulturella och ideologiska faktorer. Dessutom har i området länge funnits stora kinesiska befolkningsminoriteter med traditionella band till Kina (det var just i frågan om denna grupps ställning som Peking först gick till offentligt angrepp mot Hanoi). (4)

Kinas speciella band till Sydostasien har en historia som sträcker sig över tvåtusen år tillbaka i tiden. Stora delar av området har under långa perioder utgjort provinser i det kejserliga Kina. Därutöver har de under århundraden varit kinesiska vasallstater. Detta sakernas tillstånd bestod ända till det kinesiska imperiet på 1800-talet bröts sönder under trycket från Storbritannien, Frankrike och andra imperialistmakter. Exempelvis förblev Annam (Vietnam) formellt under kinesisk överhöghet ända till 1885, då Kina (genom ett krig) tvingades överlåta Annam till Frankrike. (Året därpå lade f ö Storbritannien beslag på Burma.) (5)

Historien har satt djupa ekonomiska, politiska, kulturella och ideologiska spår i både Sydostasien och Kina självt. I t. ex. Vietnams fall har de historiska relationerna till den stora grannen i norr spelat en stor roll för det vietnamesiska folkets nationella identitet, som formades i kamp mot det kinesiska inflytandet. Detta historiska arv förklarar delvis de vietnamesiska ledarnas känslighet för varje kinesisk åtgärd som kan tolkas som utslag av en strävan att dominera Vietnam.

Även om det »historiska minnet« inte har samma traumatiska karaktär för kinesernas del, så har det påverkat de kinesiska ledarnas uppfattningar om Kinas ställning och mission i Sydostasien. Detta står klart om man tittar på nationalismens rötter och karaktär i det kinesiska kommunistpartiet (KKP).

4. Nationalismens rötter

»Vår nation kommer inte längre att vara en skymfad och förödmjukad nation. Vi har rest oss.« (Mao i september 1949) (6)

Det finns ingen anledning att här diskutera de mer allmängiltiga orsakerna till att byråkratierna i de s k »socialistiska« länderna är »nationalistiska« och ibland t o m chauvinistiska i sina relationer till omvärlden. Dessa frågor, liksom de uttryck de tagit i den kinesiska byråkratins teori och praktik, har redan behandlats i tidigare artiklar. Det som vi här ska ta upp är några mer specifika drag hos Pekings nationalism, och särskilt sådana som rör Sydostasien och andra områden som traditionellt tillhört Kinas »intressesfär«.

Det första vi kan konstatera är att den kinesiska kommunismen (liksom i många andra koloniala och halvkoloniala länder – inklusive Vietnam) växte fram ur nationalistiska strömningar. Det kinesiska imperiets sönderfall, de förödmjukelser och nederlag som imperialistmakterna tillfogade Kina, väckte starka nationalistiska känslor till liv, särskilt bland ungdomen och intelligentian. Inspirerade av Oktoberrevolutionens exempel kom en del av de radikalare elementen i dessa rörelser att överskrida nationalismen och söka sig till marxismen för att finna lösningar på Kinas problem.

Mao Zedong utgör inget undantag från den regeln, l den mycket berömda skildring av sitt liv som Mao gav till Edgar Snow 1936, understryker han själv detta. Mao berättar bl a att han läst ett häfte som beskrev det kinesiska väldets sönderfall:

»Jag minns till och med nu, att detta häfte inleddes med meningen: ‘Ack, Kina kommer att bli underkuvat!’ Det berättade om Japans ockupation av Korea och Taiwan, om förlusten av överhögheten över Indokina, Burma och andra länder. När jag läst detta, kände jag mig deprimerad över mitt lands framtid och började inse, att det var hela folkets plikt att bidra till dess räddning.« (7)

När de blivande kinesiska kommunistledarna kom i kontakt med marxismen och den internationella kommunistiska rörelsen fick den primitiva nationalismen ge vika, men den försvann aldrig helt. En rad faktorer bidrog till att den nationalistiska ideologin kom att få stor betydelse i KKP i framtiden.

På det internationella planet spelade därvidlag stalinismens seger i Sovjetunionen och Komintern en viktig roll. Å ena sidan därför att den stalinistiska ideologin som sådan innehöll element av nationalism, vilket påverkade alla kommunistpartier i större eller mindre grad. I Kinas fall inverkade också de sovjetiska rådgivarnas och Komintern-agenternas verksamhet och inblandning i KKP:s angelägenheter, liksom Stalins negativa förhållningssätt till den kinesiska revolutionen från mitten av 40-talet. Dessa erfarenheter bidrog till att göra KKP-ledarna misstänksamma mot Moskva och utländskt inflytande överhuvudtaget (se tidigare artiklar). I och med att det saknades en stark revolutionärt marxistisk International som kunde fungera som attraktionspol vid sidan av det moskvastyrda Komintern, var det inte så underligt att många KKP-ledare drog nationalistiska slutsatser av sina erfarenheter av Stalins »internationalism«. Inte nog med det. Frånsett Moskva saknade KKP nästan helt internationella kontakter (detta i motsats till vietnameserna – se nedan).

Den kinesiska revolutionens själva förlopp var en annan faktor som bidrog till att stärka de nationalistiska stämningarna i KKP. Från 1927 och fram till slutet av 40-talet höll man nästan uteslutande till på landsbygden och detta dessutom i ganska så avlägsna och isolerade trakter. Därmed avklipptes banden till städerna och kommunisternas naturliga klassbas: arbetarklassen. KKP tvingades alltså att nästan uteslutande basera sig på bönderna och blev till sin klassammansättning väsentligen småborgerligt. Med en småborgerlig klassbas och en kamp som långa tider fördes med främst militära medel på landsbygden, och under rent nationalistiska paroller (anti-japanska befrielsekriget), var det oundvikligt att klassperspektivet fördunklades och nationalismen fick stort svängrum. Om vi dessutom betänker att den kinesiska revolutionen segrade av egen kraft och t o m mot Stalins vilja, så är det lätt att förstå varför internationalismen inte satte några djupare spår i KKP:s ideologi, l stället blev nationalistiska idéer en av grundpelarna i den kinesiska varianten av stalinism: maoismen.

Det är här lämpligt att jämföra nationalismens roll i den vietnamesiska och den kinesiska kommuniströrelsen. När det gäller den allmänna bakgrunden finns många likheter. Det finns emellertid också viktiga skillnader som förklarar varför Hanois nationalism fick en något annorlunda karaktär (även om det nationalistiska elementet även här är starkt).

– De vietnamesiska kommunisterna var aldrig lika avskurna från städerna som kineserna. Även om kampen under långa tider huvudsakligen fördes på landsbygden, fanns hela tiden aktiva kärnor i städerna, och med jämna mellanrum ledde man där resningar. Därför bibehöll det vietnamesiska partiet i större utsträckning än det kinesiska karaktären av ett proletärt parti och blev inte lika bondedominerat.

– Moskva ingrep aldrig lika direkt i det vietnamesiska partiets angelägenheter som i det kinesiska, varför de vietnamesiska ledarnas erfarenheter av detta slags »internationalism« inte var lika negativa som kinesernas. Vidare hade vietnameserna nära kontakter med den västeuropeiska arbetarrörelsen (främst det franska kommunistpartiet), vilket bidrog till alt minska isoleringen och vidga vyerna (därmed inte sagt att dessa kontakter var odelat positiva, snarare tvärtom).

– I motsats till den kinesiska revolutionen var den vietnamesiska revolutio¬nens seger starkt beroende av internationellt stöd: Vapen och annat bistånd från både Sovjet och Kina, liksom antikrigsrörelserna i imperialismens högborgar. Så även om vietnameserna fick uppleva många besvikelser i sina internationella relationer, så hade »internationalismen« (även om den var starkt deformerad) ändå ett reellt innehåll och då inte bara i negativ mening.

– l motsats till Kina med dess enorma befolkning och ytvidd så skulle ett isolerat Vietnam inte heller kunnat överleva någon längre tid efter revolutionens seger. Internationella kontakter och internationellt bistånd var – och är! – ett måste för Hanoi.

Sammantaget har dessa faktorer lett till att nationalismen har blivit mindre utpräglad i den vietnamesiska politiken än i den kinesiska. Hanoi har aldrig haft en lika inskränkt nationell ståndpunkt som Peking. Eftersom Vietnam dessutom, p g a sin relativa litenhet, inte heller kan räkna med att bli någon verklig stormakt (som Kina), så blir givetvis också effekterna av den vietnamesiska nationalismen mer begränsade än av den kinesiska.

5. Några belysande Mao-uttalanden

»Kinas enhet och oberoende« har – som vi visat i tidigare artiklar – alltid varit en ögonsten för de kinesiska ledarna. Vad menas då med »Kina«? Före revolutionens seger (1949) tenderade Mao & Co att identifiera Kinas »historiska gränser« med de som rådde under kinesiska kejsardömets maximala utbredning under 1600- och 1700-talen. Detta storkinesiska imperium inkluderade många icke-kinesiska nationer. I sina samtal med Edgar Snow (1936) förklarade Mao:

»Det är Kinas omedelbara uppgift att återta alla förlorade territorier, inte blott och bart försvara vår suveränitet söder om kinesiska muren.«

Efter att ha exemplifierat med Manchuriet, Taiwan och Inre Mongoliet (som befolkas av kineser och mongoler), sade han följande:

»När folkrevolutionen har segrat i Kina kommer Yttre Mongoliet automatiskt (sic!) att bli en del av den kinesiska federationen efter dess eget önskemål. På samma sätt kommer de mohammedanska och tibetanska folken att bilda autonoma republiker knutna till den kinesiska federationens« (8)

De stormaktschauvinistiska övertonerna i detta uttalande är uppenbara. Man slås omedelbart av det nonchalanta sätt på vilket Mao glider över frågan om dessa nationers rätt till självbestämmande. Detta, som var en av huvudpunkterna i bolsjevikernas program före revolutionen, existerar knappt för Mao. Han tar mer eller mindre för givet att de nämnda nationerna ska ingå i Kina. Så blev det också – med ett undantag. Den Röda armén marscherade helt enkelt in och grep makten. De nationella minoriteterna tillfrågades aldrig om hur de ville ha det. Resultatet blev helt naturligt motstånd från minoritetsfolkens sida. Det mest kända exemplet är Tibet, men svåra oroligheter har också ägt rum i Xinjiang (Sinkiang) – det största muselmanska området – och andra områden.

Det intressantaste i Maos uttalande gäller dock Yttre Mongoliet, som redan 1921 hade utropats till en självständig republik, vilket tydligen inte bekom honom ett dugg. Men ännu intressantare är denna historias efterspel. När den kinesiska revolutionen segrade 1949 gjorde Mao & Co fortfarande anspråk på Yttre Mongoliet. Stalin protesterade dock och krävde som villkor för ett fördrag med Kina att Yttre Mongoliets oberoende erkändes. Kineserna gav vika. Men historien slutar inte därmed. 1954, efter Stalins död, väckte Peking frågan på nytt med Chrusjtjov och Bulganin, men dessa vägrade att diskutera den och hänvisade till Ulan Bator (huvudstad i Yttre Mongoliet). (9)

Ett annat exempel på de stormaktschauvinistiska tankegångar som florerat i KKP är följande citat ur en partilärobok, skriven av Mao 1939:

»Efter att ha tillfogat Kina militära nederlag, tog de imperialistiska länderna med våld ifrån Kina ett stort antal stater som lydde under Kina, liksom delar av dess eget territorium. Japan lade beslag på Korea, Taiwan, Riukiu-öarna, (=Penghu-öarna) och Port Arthur; England tog Burma, Bhutan, Nepal och Hongkong; Frankrike tog Annam (=Vietnam); t o m ett eländigt litet land som Portugal tog Macao från oss.« (10)

Uttalanden som de ovanstående och andra »indicier« (såsom en karta publicerad 1954 i en kinesisk lärobok i historia, där tre sovjetiska republiker, Mongoliet, Burma, Indokina, Korea, Sydkinesiska havet o s v, o s v sägs vara gamla kinesiska territorier) har av Hanoi använts för att underbygga anklagelsen att Peking sedan länge hyst »expansionistiska« avsikter beträffande främst Sydostasien, men även andra områden, (11)

Sådana påståenden bör tas med en nypa salt. De flesta av dessa vidsträckta territorier har Peking aldrig gjort anspråk på sedan 1949. Förutom en del mindre gränsområden är det idag »bara« fråga om Taiwan och Sydkinesiska havet (det sistnämnda nog så kontroversiellt) som anspråken är klart uttalade (vad man nu anser om Yttre Mongoliet är dock svårt att veta). För övrigt har Peking anpassat sig till verkligheten och erkänner de tidigare vasallstaternas suveränitet (med vissa förbehåll – se nedan).

Man skulle förstås kunna hävda att de kinesiska ledarna i hemlighet sitter och gör upp storvulna planer om ett återupprättande av Stor-Kina, men detta är ytterst osannolikt. En »kolonisering« av Sydostasien skulle t ex ta enorma militära, ekonomiska och politiska ansträngningar i anspråk, vilket Kina helt enkelt inte skulle klara av. Dessutom skulle det oundvikligen leda till konflikt med imperialismen som inte skulle acceptera någon sådan kinesisk expansion. (12) Den som tror att de kinesiska ledarna ändå umgås med sådana planer, underskattar grovt de erfarna kinesiska ledarnas politiska förnuft. (Det var en helt annan sak med Pol Pot & Co, som uppenbarligen – det styrks av många källor – inbillade sig att de med kinesiskt stöd skulle kunna »återupprätta« ett Stor-Kampuchea genom att besegra vietnameserna – men detta är en annan historia som vi får återkomma till.) (13) De vietnamesiska anklagelserna att Peking har långtgående expansionistiska målsättningar i Sydostasien bör därför betraktas som grova propagandistiska överdrifter, avsedda att skrämma övriga sydostasiatiska länder för Kina.

Hur bör vi då tolka ovanstående exempel? Ja, vad de uttrycker är det stora inflytande som Kinas stolta förflutna, det kejserliga Kinas storhetstid, haft och har på de kinesiska ledarnas uppfattningar om Kinas plats och roll i världen. De visar att nationalistiska, och t o m chauvinistiska synsätt, länge har ingått i KKP:s ideologiska arsenal. Slutligen illustrerar de det faktum att Peking sedan länge haft ett »speciellt intresse« för utvecklingen i de områden som i de förgångna tillhört den kinesiska maktsfären (dit hör Sydostasien).

6. Pekings strategi i Sydostasien

Det finns alltså en lång rad geografiska, politiska, historiska o s v omständigheter som gör det »naturligt« för de kinesiska ledarna att betrakta Sydostasien som ett område av särskild vikt för Kina, en region där Kina har många intressen att försvara. Den förda politiken från 50-talet fram till idag bekräftar att Peking uppfattar regionen som sin »inflytelsesfär«, där det gäller att hålla andra stormakter utanför och påverka utvecklingen i enlighet med kinesiska intressen. I denna mening kan man säga att Peking har »hegemonistiska« aspirationer, vilket dock inte betyder – detta bör understrykas – att man är ute efter att »sluka« de enskilda länderna eller göra dem till kinesiska vasallstater. Nej, politikens målsättning har varit mer begränsad: att med olika medel, såväl morot som piska, manipulera situationen till Kinas fördel. Från Pekings horisont är ett Sydostasien bestående av små stater som är beroende (ekonomiskt, politiskt o s v) av Kina ett betydligt bättre alternativ än en samling lydstater som ständigt måste hållas i tukt och förmaning (såsom Östeuropa i Sovjets fall). Huvudlinjerna i den strategi som Peking tillämpat för att förverkliga sina målsättningar har därvid varit i stort sett oförändrade alltsedan 50-talets början (se Stig E:s artikel), även om tyngdpunkten på olika aspekter har förändrats till följd av ändrade förhållanden.

De viktigaste elementen i den kinesiska strategin kan sammanfattas i följande tre punkter:

– Begränsa och helst avlägsna stormakternas närvaro och inflytande i regionen. Fram till ungefär 1973 (Paris-avtalet) riktades dessa ansträngningar främst mot USA (och var en av huvudanledningarna till stödet för FNL). Därefter, och särskilt efter 1975, har det istället gällt att begränsa det »sovjetiska inflytandet (se även sista punkten).

– Anledningen till att Peking strävat efter att hålla andra stormakter utanför Sydostasien är lätt att räkna ut. Dels har vi den säkerhetspolitiska aspekten, d v s att häva Kinas militära inringning (särskilt viktigt fram till avspänningen med Washington i början av 70-talet). Dels förutsätter ett ökat kinesiskt inflytande i regionen samma sak.

– Verka för att Sydostasien blir (eller förblir) uppsplittrat i svaga och gärna »neutrala« stater. Att skapa ett sådant bälte av »buffertstater« utgör ett säkerhetspolitiskt intresse, men det underlättar också för Peking att göra sitt inflytande gällande i stort (alliansfria småstater är givetvis känsliga för yttre påtryckningar).

Försöka förhindra uppkomsten av ett starkt och enat Vietnam under Hanois ledning. Ett sådant Vietnam skulle nämligen utgöra en regional »stormakt» och därför blockera Pekings eget inflytande i Sydostasien (särskilt i Laos och Kampuchea). Fram till 1975 (och i själva verket också en tid därefter) försökte därför Peking verka för en fortsatt delning av Vietnam. Den ideala lösningen skulle i detta perspektiv ha varit ett självständigt, men »neutralt« Sydvietnam (d v s alliansfritt och utan utländska trupper), och ett »socialistiskt Nordvietnam«, starkt beroende av Kina. (14) Efter återföreningen har Peking huvudsakligen strävat efter att försvaga Vietnam ekonomiskt och politiskt, begränsa Hanois inflytande i regionen, samt tvinga Vietnam att bryta med Sovjet. (15) Det är i detta sammanhang Pekings stöd till Pol Pot (vars politik Deng Xiaoping & Co f ö inte hade mycket till övers för) bör ses, liksom det ekonomiska, politiska och militära trycket på Vietnam. Till denna helhetsbild hör också det faktum att Pekings intresse av att USA fortsätter sin reträtt från Sydostasien har svalnat betydligt: Samtidigt som man hetsat mot Sovjets »hegemonisträvanden« i Sydostasien (d v s stödet till Vietnam), har USA:s närvaro setts som en motvikt mot det Moskvastödda Vietnams inflytande.

Martin Fahlgren

NOTER
1) Påståendena (uppmuntrade från Peking) att Vietnams uppslutning bakom Sovjet var orsak till den sino-vietnamesiska konflikten har bestämt avvisats av vietnameserna själva:
»Tidigare hävdades det också att USA förde krig mot Vietnam på grund av Sovjetunionen. Detta gjorde det möjligt alt dölja Washingtons ansvar och till och med förneka Vietnams existens. Vietnam skulle således förvandlas till blott en bonde på det internationella schackbrädet, ett land som fritt manipulerades av stormakterna. Vi för en självständig nationell politik som definierats enligt våra nationella intressen och våra grundläggande principer; denna politik kan stämma överens med eller skilja sig från andra länders politik antingen på ett grundläggande plan eller på vissa punkter… Den nuvarande konflikten mellan Kina och Vietnam måste förklaras först och främst genom kinesiska och vietnamesiska fakta, genom Pekings politik mot vårt land och inte av några yttre faktorer.«
(Vietnam, en intervju med Nguyen Khac Vien, Spartakus förlag, Teckomatorp, 1979, s 52.

Intervjun gjord sommaren 1978.) Till frågan om vänskapsavtalet med Sovjet säger samme person i en senare intervju (november 1978):
»Under hela kriget har vi upprättat kortsiktiga avtal med alla socialistiska länder… Även med Kina. Efter 1975 har vi föreslagit långfristiga avtal med alla socialistiska länder. Det enda land som vägrade var Kina. Därför är det nyligen undertecknade avtalet med Sovjet en naturlig förlängning av vår tidigare politik. Detta avtal är till för att hjälpa oss att försvara vårt oberoende, freden och för att utveckla vår ekonomi. Del finns inga sovjetiska militärbaser i Vietnam. Om Kina accepterat hade vi undertecknat samma avtal med dem. Ungefär samma avtal har vi redan undertecknat med Indien. … Vietnams oberoende går inte ut på att vägra gå in i allianser med ett vänskapligt sinnat land och stå helt ensamt mot imperialismen. Eftersom Vietnam är ett ekonomiskt efterblivet land måste vi samarbeta med de länder som är ekonomiskt och industriellt utvecklade. Vi har även samarbetsavtal med kapitalistiska länder och med internationella organ, t ex världsbanken och valutafonden.«
(intervjun återgiven i tidskriften Fred och solidaritet, nr 4/78, s 11)

All den vietnamesiska politiken syftat till att balansera mellan Moskva och Peking för att maximera sitt manöverutrymme har också kineserna insett. Så yttrade exempelvis Zhou Enlai i mars 1973: »(Sovjetrevisionisterna) tävlar med oss huvudsakligen för att utöva inflytande på Vietnam. De vietnamesiska kamraterna kommer att fortsätta alt utverka en ‘sinosovjetisk’ jämvikt.« (King C. Chen, China and the Three Worlds, Macmillan Press Lid, London 1979, s 187.)
Och självaste Mao sade så sent som i september 1975 (i en samtal med brittiske premiärministern Heath): »Vietnameserna har inte bekämpat fransmännen och sedan amerikanarna under trettio år bara för att låta sig styras av ryssarna.« (Citerat i The China Quarterly, nr 64.dec.-75.s 813.)

(2) Del grövsta exemplet på detta är Pol Pot-sidans s k Svartbok om »Vietnams aggressiva och expansiva handlingar mot Kampuchea« (Oktoberförlaget, Stockholm 1979). l detta dokument drivs den rent rasistiska tesen att vietnameserna till sin »natur« är »angripare, annektionister och slukare av andra länders territorium» (s 7). För att leda detta absurda påstående »i bevis» görs en ytterst tendentiös historisk exposé över utvecklingen från 1400-talet fram till idag. Att författarna till detta aktstycke dessutom förhäver sig genom att hävda att segern i Sydvietnam i själva verket var Kampucheas förtjänst (d v s att »erövrarfolket« vietnameserna inte ens var förmögna all befria sitt eget land) gör inte »analysen« mer övertygande. För en kritisk genomgång av detta skandalösa dokument, se Bulletin of Concerned Asian Scholars. vol. 12 nr 4 (1980), s 38-55 (Serge Thion: »The Ingratitude of the Crocodiles” – Obs att författaren till denna artikel inte är provietnamesisk)

(3) Om dessa frågor, se Elliott (ed.), The Third Indochina Conflict, Westview Press, Bouldcr, Colorado 1981, och särskilt då C. Porters artikel »Vietnamese Policy and the Indochina Crisis«, som ger en sansad redogörelse för konflikten.

(4) När del gäller Kinas relationer med Sydostasien i sin helhet från 1949 fram till ungefär 1975, se J. Taylor, China and Southeast Asia, Praeger Publishers, New York 1976. För utvecklingen därefter, se föregående not och Camilleri, Chinese Foreign Policy, Martin Robertson, Oxford 1980, särskilt Chap. 10.

(5) Om Kinas tidigare historia, se A. Henriksson/HuangTsu-Yu, Kinesisk historia, Bonniers, Stockholm 1982.

(6) Selected Works of Mao Tsetung, vol V, Peking 1977, s 17.

(7) Edgar Snow, Röd stjärna över Kina, Askild & Kärnekull, Borås 1977, s 145.

(8) samma, s 114-115.

(9) Om denna historia, se M. Yahuda, China’s Role in World Affairs, Croom Helm, London 1978, s 52 och 71-73.

(10) Återgivet i Schram, The Political Thought of Mao Tse-tung, Penguin 1969, a 375. När man 1951 skulle ge ut Maos Valda verk ansågs tydligen de chauvinistiska övertonerna i originaltexten alltför magstarka, ty avsnittet reviderades. l den omarbetade versionen talas inte längre om stater som »lydde under Kina«, utan om stater som »stått under Kinas beskydd» (sic!). Vidare ströks alla uttryckliga hänvisningar till Korea, Annam, Burma o s v. De områden som fortfarande namnges är sådana som Peking alltsedan dess officiellt hävdat vara »kinesiskt territorium». Dessa ändringar kan ses som en indirekt bekräftelse på att Peking efter revolutionens seger övergett alla anspråk på överhöghet över Korea, Annam o s v. Det reviderade avsnittet lyder:
»Efter att ha besegrat Kina i krig inte bara ockuperade de många grannländer, som tidigare stått under Kinas beskydd, utan tog eller ‘arrenderade’ delar av dess territorium. Så till exempel ockuperade Japan Taiwan och Penghu-öarna och ‘arrenderade’ hamnen Lushun (Port Arthur). England tog Hongkong och Frankrike ‘arrenderade’ Guangzhouhukten.« (Mao, Valda verk, band II, Danelius bokförlag, Göteborg 1970, s 298.)

(11) Se t ex den vietnamesiska »vitboken» The Truth about Vietnam-China Relations over the Last 30 Years, Ministry of Foreign Affairs, Socialist Republic of Vietnam 1979, s 1-12 och Chinese Aggression Against Vietnam – Dossier, Hanoi 1979, s 7-9.

(12) Påståendet att Peking har för avsikt att erövra Sydostasien är inte nytt. På 50- och 60-talet användes detta av Washingtons apologeter för att rättfärdiga USA:s intervention i Indokina. Det var Kina som underblåste befrielserörelserna i expansionistiska syften hette det. Argumentet var inte riktigt då, och talet om »expansionism» ger inte heller idag en riktig förklaring till den kinesiska utrikespolitiken i regionen. Däremot passar det givetvis Hanois syften att anknyta till den skräck för Kina som fortfarande finns kvar bland de härskande skikten i Sydostasien.

(13) Om denna och andra aspekter av Pol Pot-klickens politik, se B. Kiernan and C. Boua, Peasants and Politics in Kampuchea 1942-1981, Zed Press, London 1982, särskilt chap. 9, samt N. Sihanouk, War & Hope – The Case for Cambodia, Pantheon Books, New York 1980.

(14) Pekings negativa inställning till Vietnams återförening tog sig många uttryck under perioden 1954-75 (se t ex Stig E:s artikel i detta nummer). Här ska vi bara nämna att de kinesiska ledarna för det mesta undvek att uttala sig för Vietnams återförening i offentliga sammanhang. Detta står i bjärt kontrast till hållningen i Korea-frågan, där Peking ständigt tagit upp landets återförening i sina offentliga uttalanden. En trolig förklaring till detta är att ett enat Korea under Pyongyangs ledning inte skulle kunna utgöra någon »rival» till Peking (bl a av geografiska skäl), detta i motsats till ett enat Vietnam. Dessutom skulle ett »neutralt» Sydkorea (som övergivits av USA) lätt hamna i Japans grepp.

(15) Redan 1972, d v s tre år innan befrielsekampen segrat, klargjorde kinesiska ledare för västerlänningar att de var motståndare till att »något land i Indokina (i praktiken Vietnam – min anm.) dominerar de andra« (Zhou Enlai citerad i Ross Terrill, 800 000 000 – The Red China, Penguin, 1975, s 235). I ett samtal med Kissinger i november samma år, antydde den kinesiske vice utrikesministern Qiao Guanhua samma sak – se Kissinger, Memoarer, Från krig till fred, Norstedts, Stockholm 1980, s 833.

Från Fjärde Internationalen 6/1982

Kinas utrikespolitik: Grundläggande drivkrafter och mål

I. UTRIKESPOLITIKENS RÖTTER

Att Kina under de senaste åren inte stött eller »underblåst« några sociala revolutioner torde vid det här laget vara uppenbart för de flesta. Tvärtom har ledarna i Beijing aktivt bidragit till att släcka varje revolutionär gnista som blossat upp runt om i världen. Varje gång en revolutionär utveckling, som öppnat perspektivet av genomgripande sociala omvälvningar, sett dagens ljus har de kinesiska ledarna lyft ett varnande finger och hävdat att detta bara gynnat Sovjets »hegemonisträvanden».(1) Vad som är mindre välbekant är att den kinesiska utrikespolitiken aldrig — inte ens under de »radikalaste« faserna — byggt på den »proletära internationalismens principer« (Se Stig Erikssons artikel i föregående nummer av FI). Istället för »stödet till världsrevolutionen« har utrikespolitiken uteslutande haft till uppgift att gynna krasst nationella kinesiska intressen. Allt har underordnats »uppbygget av socialismen i Kina« — som det heter.

Ett uttryck för att den kinesiska utrikespolitiken dikterats av nationalistiska målsättningar är att relationerna till andra stater i första hand bestämts av hur dessa ställt sig till Kina och dess utrikespolitik. Ländernas inrikesförhållanden har härvidlag i stort sett varit ointressanta. Proletariatets intressen och öden i dessa länder har aldrig stått i centrum för de kinesiska ledarnas politik. Det faktum att man från kinesiskt håll aldrig tagit initiativ till att bygga upp en ny Kommunistisk International — ett revolutionärt världsparti — för att samordna och leda kampen mot världskapitalismen, är en logisk följd av denna avsaknad av en internationalistisk inriktning.

Har då aldrig Kina stött några revolutionära rörelser? Jovisst, men detta endast då en sådan politik stått i samklang med Kinas »nationella intressen«. Då dessa har kunnat tillgodoses med andra metoder har Beijing föredragit de senare, upphört med stödet till de revolutionära rörelserna och t o m ofta direkt motarbetat den revolutionära kampen.

När det gäller 70-talet (särskilt dess andra hälft) är nog alla politiskt intresserade utom de mest ideologiskt förblindade beredda att skriva under på ovanstående karakteristik, men — det bör understrykas — den är giltig även för 50- och 60-talen. Det som förändrades på 70-talet var inte de kinesiska ledarnas sinnelag eller något dylikt, utan främst Kinas internationella ställning och existensvillkor, vilket tillät de grundläggande tendenserna i utrikespolitiken att slå ut i full blom. Att hävda att Kinas utrikespolitik genomgick en »kvalitativ förändring« under 70-talet — som en del besvikna »f d« maoister numera gör — är därför felaktigt. Men att bara konstatera detta är givetvis otillräckligt. Det är också nödvändigt att konkretisera ovanstående påstående och dessutom utreda varför den kinesiska utrikespolitiken är nationalistisk och inte revolutionär. Det är dessa frågeställningar vi ska behandla i denna och kommande artiklar.

Eftersom en stats utrikespolitik alltid är en fortsättning av inrikespolitiken, bestäms och omsätts i praktiken av de härskande klasserna eller skikten, utgör frågan om den kinesiska statens klasskaraktär, dvs. vilka klassförhållanden och sociala intressen utrikespolitiken återspeglar, en central fråga för förståelsen av problemet. Vi ska därför börja med att diskutera denna fråga. Att göra en ingående klassanalys av Kina låter sig dock inte göras på några få rader. Därför får vi begränsa oss till att skissera de viktigaste elementen i en sådan analys.(2)

Den kinesiska statens klasskaraktär

Om man förutsätter att arbetarklassen i Kina utövar makten på samhällets alla nivåer, dvs. att det i Kina skulle råda en fullt utvecklad arbetardemokrati, då blir utrikespolitiken obegriplig. En sådan stat skulle inte ha intresse av att offra stödet till de undertryckta massornas kamp i andra länder för mer eller mindre flyktiga allianser med klassfienden förkroppsligad av världens reaktionära regimer och krafter (såsom Chile-juntan, shahen av Iran, Mobutu i Zaire, Strauss i Västtyskland, Nixon eller Reagan i USA osv. — detta kommer att exemplifieras mer i detalj i senare artiklar). En sådan stat skulle inte heller ha något intresse av att bråka med grannstater om var gränsen mellan länderna exakt skulle dras (sådana frågor skulle kunna lösas mer eller mindre av sig självt sedan revolutionen segrat i dessa länder). Istället skulle en sådan arbetarstat sätta sin tillit till världens arbetande massor och i största möjliga mån använda sin utrikespolitik och diplomati för att främja och stödja socialistiska revolutioner världen över. En demokratisk arbetarstat skulle m a o basera sin utrikespolitik på den proletära internationalismens principer, på kampenheten mellan arbetarna i alla länder.

Överenskommelser med imperialister och andra reaktionära krafter skulle enbart ses och förklaras som tillfälliga vapenstillestånd med fienden, kompromisser framtvingade av ogynnsamma styrkeförhållanden. Den grundläggande målsättningen skulle förbli att tillsammans med de revolutionära krafterna i hela världen outtröttligt sträva efter att försvaga och tillintetgöra roten till det onda — världskapitalismen — och ersätta denna med ett samhälle byggt på samarbete och jämlikhet i global skala — kommunismens. (Se SE:s artikel i förra numret av FI).

Det faktum att den kinesiska utrikespolitiken inte har en sådan inriktning utgör i sig ett slående bevis på att Kina inte kan vara den idyll av arbetarmakt som många maoister så länge försökt få oss att tro, ty — vi upprepar — en stats utrikespolitik återspeglar med nödvändighet de inre klass- och maktförhållandena. En undersökning av den kinesiska revolutionens historia och av förhållandena i dagens Kina bekräftar också denna välgrundade misstanke: Alla viktiga beslut rörande den ekonomiska planeringen, utrikespolitiken osv. fattas av en liten krets personer som står utanför massornas kontroll. Därför är det enbart genom att undersöka detta maktbärande skikts — byråkratins — karaktär och roll i det kinesiska samhället som det är möjligt att förstå och förklara utrikespolitikens grundläggande inriktning och svängningar.

Dagens kinesiska samhälle har sitt ursprung i en segerrik social revolution som innebar att kapitalismen krossades och de viktigaste produktionsmedlen överfördes i »samhällelig ägo«.

Men revolutionen var »deformerad« redan från början. Makten över ekonomin och politiken hamnade inte i de arbetande massornas händer, utan greps av ett byråkratiskt skikt vars viktigaste redskap var det strängt hierarkiska och byråkratiska kinesiska kommunistpartiet. Efter revolutionens seger växte detta byråkratiska skikt snabbt genom att till sina led attrahera stora grupper av småborgerliga element (intellektuella, en del av arbetararistokratin m m) som såg sin chans att leva ett gott liv under den nya regimen. Byråkratins maktmonopol gav nämligen byråkratin en möjlighet att tillförsäkra sig en mängd privilegier på bl a privatkonsumtionens område (höga löner, naturaförmåner m m). På detta sätt befäste och stärkte byråkratin sin ställning som ett maktbärande privilegierat socialt skikt.(3)

Byråkratin äger emellertid inte produktionsmedlen — vare sig ekonomiskt eller juridiskt. Den utgör därför ingen ny härskande klass i marxistisk mening. Dess makt och andra privilegier vilar på revolutionens landvinningar: de nationaliserade produktionsmedlen, den kollektiviserade jorden, den ekonomiska planeringen, det statliga monopolet på utrikeshandeln m m.

Eftersom byråkratin inte är en klass och saknar en fast förankring i produktionssättet är dess ställning mycket osäker. Den känner sig därför hotad från både de arbetande massorna — som spontant strävar efter att göra sig av med byråkratins välde och upprätta en verklig arbetardemokrati — och från borgarklassen (i och utanför Kina) — som vill återföra produktionsmedlen i privat ägo, dvs. återupprätta kapitalistiska produktionsförhållanden. För att försvara sin existens måste därför byråkratin föra ett »tvåfrontskrig«: Å ena sidan försvara revolutionens landvinningar mot de krafter som söker återupprätta kapitalismen (det existerande systemet utgör själva grunden för byråkratins privilegier), å andra sidan försvara sig mot massorna genom att utestänga dessa från inflytande över alla viktiga beslut.

Eftersom byråkratin inte är en klass som spelar en nödvändig social funktion i det rådande produktionssättet kan den enbart försvara sin ställning och sina privilegier genom att klamra sig fast vid sitt politiska maktmonopol. Varje opposition utgör en fara för dess maktställning och måste därför skoningslöst bekämpas. Därav enpartisystemet, förföljelsen mot politiskt oliktänkande, censuren och andra polisiära metoder, m m.

Byråkratins allmänna politiska strävan kan karaktäriseras som konservativ. Den sätter bevarandet av det redan uppnådda främst. Den är misstänksam mot förändringar, särskilt sådana som kan sätta massorna i rörelse vilket innebär att byråkratins ställning automatiskt ifrågasätts. Denna konservatism tar sig många uttryck både på det inrikespolitiska planet (t ex när det gäller kultur- och moralfrågor, kvinnans och familjens roll i samhället osv.) och i utrikespolitiken.

Trots sin organiska konservatism tvingas emellertid byråkratin då och då att göra tvära politiska kast för att försvara sig mot inre eller yttre faror. Dessa politiska kursändringar åtföljs ofta av svåra kriser inom byråkratin, med hårda motsättningar mellan olika fraktioner i Partiet. Fraktionskampen slutar oftast med att den segrande fraktionen utser syndabockar för att frikänna Partiet och byråkratin som sådan från ansvaret för den tidigare förda politiken. Den officiella historien skrivs om och cirkeln börjar på nytt.

För att karaktärisera ett sådant motsägelsefullt samhälle brukar revolutionära marxister använda begrepp som »deformerad arbetarstat« och »byråkratiserat övergångssamhälle mellan kapitalism och socialism«.(4)

Med utgångspunkt från en insikt om byråkratins karaktär och ställning i »övergångssamhället är det möjligt att förstå och förklara den kinesiska utrikespolitiken.(5)

»Socialism i ett land«

Den härskande byråkratin spelar således en »dubbel« roll:
— Å ena sidan bygger byråkratins existens (som skikt betraktat) på existensen av ett produktionssätt som är icke-kapitalistiskt och därmed i historisk mening står i motsättning till kapitalismen. Därför har byråkratin intresse av att försvara vissa av revolutionens landvinningar mot kapitalismen.
— Å andra sidan är byråkratin i grunden konservativ, vilket på det utrikespolitiska planet uttrycks i en strävan att upprätthålla status quo och förhindra världsrevolutionens spridning.

Detta därför att dess fortsatta existens är beroende av stabilitet. Sociala omvälvningar kan både medföra konflikter med imperialismen och få stora återverkningar i det »egna« landet. Båda sakerna utgör hot mot byråkratin. (Byråkratins strävan att upprätthålla status quo är emellertid inte absolut. Den gäller inte alltid, överallt och under alla omständigheter. Men det är då återigen inte fråga om att byråkratin skulle ta någon hänsyn till världsrevolutionens intressen, utan dess ställningstaganden och agerande bestäms utifrån byråkratins egna nationalistiska överväganden. Exempelvis är dagens kinesiska ledare inte alls inställda på att acceptera status quo i Indokina eller i Sydkinesiska sjön, vars ögrupper de gör anspråk på.) l sin utrikespolitik försöker byråkratin därför förena två element som egentligen är motstridiga: å ena sidan försvara det icke-kapitalistiska produktionssättet mot yttre och inre (kapitalistiska) fiender och å andra sidan hålla tillbaka arbetarklassen i det »egna« landet och en revolutionär utveckling utomlands.

Teoretiskt rättfärdigas denna politik med »teorin om socialismen i ett land«, som säger att det är möjligt att inom ett lands gränser bygga upp ett fullständigt socialistiskt, dvs. klasslöst samhälle, utan att revolutionen segrat i världsmåttstock. Med denna »teori« bortfaller nämligen nödvändigheten av att stödja andra revolutioner. Den helt avgörande uppgiften blir istället uppbygget av det »egna« landet. I detta perspektiv blir den utrikespolitiska huvudmålsättningen att »neutralisera världsbourgeoisin« så att uppbygget ska kunna fortsätta utan störningar utifrån. När man lyckats uppnå »fredlig samexistens« med den omgivande kapitalistiska världen är det enligt denna grundfalska teori bara en tidsfråga innan »det fullständiga socialistiska samhället« uppbyggts i det »egna« landet.(6)

Att förespråka »socialism i ett land« (det »egna«) innebär i sig att det »egna landet« givits en särställning bland andra stater och implicerar därför ett element av nationalism. I praktiken har byråkratins nationalism ofta drivits mycket långt. Den nationalistiska ideologin har av byråkratin använts dels för att dämpa och undertrycka motsättningarna i det »egna« landet och dels för att rättfärdiga sin cyniska utrikespolitik som går ut på att tillförsäkra det »egna« landet så stora fördelar som möjligt, oavsett vilka konsekvenser detta får för andra länder och folk.

Byråkratin och utrikespolitiken

Det faktum att byråkratin står i ledningen för ett samhälle där kapitalismen avskaffats utgör en ständig källa till konflikter med kapitalismen. Detta ställer byråkratin inför kniviga problem hur balansgången mellan kamp mot och samarbete med kapitaliststaterna ska lösas. De olika svar olika delar av byråkratin ger på dessa frågor leder till uppkomsten av motsättningar mellan »olika linjer« inom byråkratin. Beroende på vilken fraktion som går segrande ur fraktionskampen kan utrikespolitiken därför variera en del inom ramarna för byråkratins allmänna utrikespolitiska strävanden (fredlig samexistens osv.). När det gäller Kina skulle man tex mycket väl kunna tänka sig en utrikespolitik som vore mindre fientlig mot Sovjetunionen än den som dominerar idag. Förespråkare för en sådan alternativ politik har heller inte saknats i det kinesiska kommunistpartiet (KKP). Det är symptomatiskt att de viktigaste opponenterna till den avlidne Mao Zedong (Peng De-huai, Liu Shaoqi och Lin Biao) alla på sin tid anklagades för att ha förespråkat något slags närmande till Sovjet. Detta återspeglar att det funnits — och fortfarande finns — starka krafter som verkar för en avspänning mellan Sovjet och Kina. För många kinesiska ledare har Sovjet, trots obestridliga (nationella) intressemotsättningar mellan Beijing och Moskva, framstått som en mer naturlig allierad än det imperialistiska USA. Sista ordet i denna fråga har säkerligen inte uttalats ännu. Läget idag är mycket annorlunda än det som rådde den sino-sovjetiska konflikten bröt ut (se kommande artikel). I ett längre perspektiv är det svårt att tänka sig att Beijing har något intresse av att behandla Sovjetunionen som »huvudfiende. Att försöka spela ut Moskva och kapitaliststaterna mot varandra för att mjölka båda sidor på så mycket som möjligt (såsom Jugoslavien försökt) skulle på längre sikt vara mycket fördelaktigare för Kina och förhindra upprättandet av ett farligt ensidigt beroende av främst USA.

Utvecklingen av den sino-sovjetiska konflikten och fraktionskampen inom KKP om relationerna till Moskva utgör en illustration av den allmängiltiga »lagen« att inrikespolitiken och utrikespolitiken är intimt beroende av och växelverkar med varandra. Utrikespolitiken tenderar att bli radikalare då inrikespolitiken kännetecknas av stora »omvälvningar« (t ex under kollektiviseringen i Sovjet i slutet på 20-talet och under den kinesiska kulturrevolutionens första år), liksom inrikespolitiken tenderar att bli radikalare då det utrikespolitiska läget »kräver« en »vänsterlinje« (samma som ovan). På samma sätt är dagens kinesiska utrikespolitik avhängig den linje som valts för det ekonomiska uppbygget, liksom omvänt denna linje bara är möjlig då det utrikespolitiskt råder avspända förbindelser med imperialismen.

Utrikespolitiken bestäms inte i första hand av den ena eller andra byråkratiska fraktionens subjektiva viljadet bör betonas, utan av objektiva faktorer: den byråkratiska arbetarstatens ekonomiska och politiska tillstånd och behov, samt det internationella läget. Dessa objektiva betingelser bestämmer ramarna för byråkratins agerande. Utifrån den begränsade målsättningen att bevara och om möjligt stärka sin egen ställning försöker byråkratin utforma en politik inom dessa ramar. När den »egna« staten eller byråkratin själv hotas och möjligheterna att komma till samförstånd med omvärlden förefaller små, då blir utrikespolitiken »radikalare«: Byråkratin stödjer befrielserörelser och manar till uppror för att splittra upp och försvaga imperialismens förmåga och möjligheter att intervenera. Omvänt, när det råder »avspänning«, och då byråkratin anser det vara möjligt att komma överens med imperialismen utan att dess egna vitala intressen äventyras, då blir utrikespolitiken mer »högerinriktad«. Byråkratin tonar ner sin revolutionära fraseologi och minskar stödet till »omstörtande element«. Det är sådan förändringar i världsläget som till stor del förklarar den karakteristiska sicksack-kurs som utmärker de byråkratiserade arbetarstaternas utrikespolitik. I fallet Sovjetunionen kan detta illustreras med övergången från Kominterns ultravänsterpolitiska s k tredje period till folkfrontspolitiken (i mitten av 30-talet), liksom omsvängningen från Jalta-andan (samarbete med imperialisterna) till »vänster«-linjen under det »kalla kriget« (i slutet av 40-talet). Samma mönster går igen i Kinas fall.(7)

Det bör emellertid påpekas att dessa allmänna tendenser inte får tolkas absolut. Världssituationen är ofta mer komplicerad än så, vilket tvingar byråkratin att kombinera olika linjer, liksom att byråkratin måste försöka gardera sig för den händelse att världsläget drastiskt skulle ändras. För det senare syftet försöker byråkratin odla sina förbindelser med utländska kommunistpartier och befrielserörelser även under perioder av »fredlig samlevnad« för att därigenom få tillgång till påtryckningsinstrument på de härskande klasserna i de kapitalistiska länderna och förmå dem till »fredlig samexistens« med den »egna« staten. Och om motsättningarna till imperialismen plötsligt skulle skärpas kan byråkratin snabbt sadla om och mana till kamp mot fienden. Byråkratin strävar således efter att vinna kontroll över de radikala rörelserna för att använda sig av dessa som verktyg i sin utrikespolitik. Detta är huvudanledningen till att Sovjetunionen fortfarande upprätthåller förbindelser med de traditionella kommunistpartierna och ger ett begränsat stöd till olika befrielserörelser. l Kinas fall är detta mycket mindre utpräglat, vilket helt enkelt beror på att de kinaorienterade organisationerna i allmänhet är för små och kraftlösa för att kunna fylla en sådan uppgift. (En av de viktigaste målsättningarna med den kinesiska polemiken mot sovjetrevisionismen på 60-talet var just att vinna över kommunistpartier eller stora fraktioner av dessa till Kinas sida för att få tillgång till »egna« påtryckningsinstrument mot imperialisterna och sovjetbyråkratin. Detta förklarar också den kinesiska flirten med de eurokommunistiska partierna under de senaste åren.)

Byråkratin och sociala revolutioner

Byråkratins utrikespolitiska huvudmålsättning är alltså att bevara status quo och upprätta en varaktig »fredlig samexistens«. Stödet till revolutionära rörelser har främst ett defensivt syfte, dvs. att tvinga kapitaliststaterna att överge konfrontationspolitiken gentemot den »egna« staten. När »fredlig samexistens« upprättats, återkallas de revolutionära rörelserna till ordningen genom att en ny, mindre radikal »linje« proklameras, det materiella och propagandistiska stödet till befrielserörelserna skärs ned osv.

Men hur då förklara det faktum att Moskva, och tidigare också Beijing, faktiskt har givit ett stöd — om än begränsat — till pågående revolutioner, även då den dominerande tendensen i världspolitiken varit fredlig samexistens? Till detta samverkar en rad faktorer, av vilka vi ska nämna följande:

För det första är det riskabelt för byråkratin att helt ta avstånd från revolutionära rörelser. Detta skulle allvarligt kunna skada den byråkratiska arbetarstatens prestige inom den internationella arbetarrörelsen, vars stöd (även om det är begränsat) byråkratin är i behov av. Detta betyder också att byråkratin inte är helt opåverkbar av påtryckningar från den radikala världsopinionen, utan kan tvingas till att stödja pågående revolutioner delvis mot den egna viljan (t ex Moskvas stöd till den vietnamesiska revolutionen från mitten av 60-talet).

För det andra föreligger alltid en »risk« att en revolution segrar av egen kraft, utan stöd från den »socialistiska« staten. Detta ökar risken att den nya arbetarstaten väljer sin egen väg, vilket både utgör en fara för den fredliga samexistensen och — vilket ur byråkratins synvinkel är ännu värre — kan medföra att det upprättas en verkligt demokratisk arbetarstat som skulle kunna utöva ett mycket »skadligt« inflytande på både den internationella arbetarrörelsen och den »egna« arbetarklassen genom att inspirera till valet av andra, mera demokratiska vägar för uppbygget av socialismen. Samtidigt som byråkratin ger befrielserörelserna ett begränsat stöd försöker den därför också skaffa sig ett visst politiskt inflytande för att försäkra sig om en viss kontroll över utvecklingen.

För det tredje befinner sig de olika byråkratierna i ett konkurrensförhållande till varandra och har ett intresse av att öka sitt eget inflytande på de andras bekostnad. De ovannämnda faktorerna, tillsammans med fluktuationerna i byråkratins relationer till imperialismen kan under gynnsamma omständigheter utnyttjas av revolutionära rörelser för att framtvinga ett visst stöd. Ett exempel på detta är det ryska och det kinesiska stödet till den indokinesiska revolutionen.

Slutligen är byråkratin inte heller under alla omständigheter emot att försöka expandera territoriellt. Om den kan utsträcka sin makt och sina privilegier till andra länder eller områden utan större risk för konfrontation med imperialismen eller för andra allvarliga komplikationer (t ex Sovjet i Afghanistan och Kinas strävanden att utvidga sitt inflytande i Sydkinesiska sjön), eller om tvärtom hotet utifrån är mycket stort, då kan byråkratin överskrida sitt lands gränser och genomföra en revolution »uppifrån« (t ex Sovjet under och strax efter andra världskriget).

II. NÅGRA GRUNDDRAG I KINAS UTRIKESPOLITIK.

Den kinesiska utrikespolitiken har under årens lopp genomgått många förändringar. Det kanske mest iögonfallande är de omkastade roller som Sovjet och USA idag, jämfört med 50-talet intar i Beijings internationella relationer. Ett annat exempel är Kinas förändrade relationer till Vietnam. Vid en ytlig betraktelse är det därför lätt att dra slutsatsen att dagens kinesiska utrikespolitik inte har något gemensamt med den på 50- och 60-talen. Men skenet bedrar. I själva verket finns det här en grundläggande kontinuitet. Det som förändrats är inte de grundläggande utrikespolitiska målsättningarna, utan betingelserna för deras förverkligande. Innan vi behandlar den kinesiska utrikespolitikens utveckling är det därför lämpligt att lite mer konkret titta på vad de grundläggande utrikespolitiska strävandena gått ut på.

Den officiella doktrinen

Att vid en analys av de kinesiska ledarnas politik enbart utgå från officiella proklamationer och uttalade målsättningar skulle vara ett grovt fel. För att göra ett korrekt bokslut över den kinesiska utrikespolitiken måste man främst undersöka det praktiska handlandet och de objektiva, materiella drivkrafterna bakom politiken. Men inte desto mindre uttrycker ideologin — fast på ett förvridet och förskönande sätt — de grundläggande politiska strävandena, ty det är omöjligt för byråkratin att under en längre tidsperiod föra en politik som på ett flagrant sätt bryter mot de uttalade »principerna».

Om ideologin och de politiska teserna hamnar i alltför skriande motsättning till den faktiskt förda politiken måste de förra revideras, dvs. bättre anpassas till verkligheten. Detta är också en av de grundläggande orsakerna till den grova förvanskning av marxismen (t ex »teorin om socialismen i ett land«) som företagits av ledarna i de s k »socialistiska« staterna. (Däremot kan byråkratin givetvis under kortare perioder eller i enstaka fall bryta mot de egna »principerna« — och det gör den också.)

Eftersom den officiella ideologin och de officiella teserna — om än på ett ibland mycket deformerat sätt — återspeglar den förda politiken, är det inte ointressant att syna de utrikespolitiska riktlinjer som de kinesiska ledarna själva formulerat. Däremot krävs det en viss kritisk blick och analys för att dra riktiga slutsatser av de ofta ofullbordade och kryptiska formulerade tankegångarna.

Det är inte svårt att finna officiella formuleringar av den kinesiska utrikespolitikens målsättningar. Nästan under hela Folkrepubliken Kinas existens har Beijing hävdat att man strävat efter »fredlig samlevnad på grundval av de Fem principerna med länder som har olika samhällssystem«.(8) Dessa »principer« är: 1) ömsesidig respekt för territoriell okränkbarhet och suveränitet; 2) ömsesidig non-aggression; 3) icke-inblandning i varandras inre angelägenheter; 4) jämlikhet och ömsesidig fördel; samt 5) fredlig samlevnad.(9)

De »fem principerna« formulerades för första gången i det sino-indiska avtalet om Tibet, den 29 april 1954, och inskrevs senare (samma år) i Kinas konstitution, men i sina huvuddrag återfinns de i centrala texter skrivna redan innan den kinesiska revolutionens seger. (10)

Det de kinesiska ledarna velat uttrycka med dessa sina »principer« är något mycket enkelt, nämligen att de är beredda att upprätta »vänskapliga förbindelsen med varje stat vars regering är villig att förhålla sig »vänskapligt« till Kina. Om detta villkor är uppfyllt förbinder sig de kinesiska ledarna att förhålla sig »neutrala« till klasskampen i landet i fråga och inte stödja upprorsrörelser där. I det berömda dokumentet Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje (1963) uttrycktes detta i följande ordalag:
»Det är absolut omöjligt och otillåtligt för länder som tillämpar fredlig samlevnad att ens peta på varandras samhällssystem.« (11)

Det enkla budskapet är: Lämna oss i fred, så ska vi lämna er i fred!
Det finns inget »revolutionärt« i de »fem principerna« Tag t ex principen om »icke-inblandning«. Marxister har aldrig hävdat att man inte ska blanda sig i kampen mellan de arbetande och kapitalisterna, därför att denna kamp skulle utgöra den kapitalistiska statens »inre angelägenhet«. Någon sådan icke-inblandningsprincip har heller aldrig borgarna efterlevt. Tvärtom har världens ledande kapitaliststater alltid intervenerat i klasskampen i andra länder för att försvara sina intressen och det kommer de att fortsätta med så länge de förmår. Att hävda att en arbetarstat inte ska »blanda sig i« innebär därför i bästa fall att de arbetande massorna förs bakom ljuset (kapitalets politiska representanter låter sig inte luras så lätt) och i värsta fall utgör det ett direkt stöd till reaktionen.

Men är vi inte orättvisa nu? Förklarade inte KKP också att man ska »stödja och bistå alla undertryckta folk och nationer i deras revolutionära kamp«?(12) Ja, det är riktigt att sådana högtidliga proklamationer ofta förekom i polemiken mot Sovjetunionens kommunistiska parti (SUKP) under 60-talet, då Beijing förde en »vänster«-linje i ord och även gav ett visst materiellt stöd till vissa befrielserörelser (om politiken idag, se not l) Men studerar vi denna fråga lite närmare finner vi snart att stödet bara gällde befrielserörelser som bekämpade regimer som inte hade »vänskapliga« förbindelser med Kina (dvs. främst sådana regimer som var allierade med eller kontrollerade av Washington). I de fall relationerna till Kina var »goda« gavs inget sådant stöd. Då gällde de »fem principerna« oinskränkt.

Men det är helt klart att det faktiskt råder en motsättning mellan »de fem principerna« och talet om stöd till revolutionär kamp. Hur bar sig byråkratin åt att klara sig ur den motsättningen? Jo, den »löstes« på i huvudsak två sätt. Det ena var att ifrågavarande regims karaktär helt enkelt omdefinierades då »vänskapliga förbindelser« upprättats (detta blev allt vanligare under 70-talet). Det andra var att reducera frågan till en abstrakt principdeklaration, en tom fras, som inte förpliktigar Kina till något. Det konststycket lyckades man med genom att framställa det som om den revolutionära kampen är de förtryckta massornas »ensak«, något som inte Kina har att göra med. De revolutionära rörelserna måste lita till egna krafter, de får inte räkna med stöd utifrån. Den enda »hjälp« de kan räkna med är att Kina inte kommer att påtvinga dem sin egen politik för fredlig samexistens (detta enligt teorin, verkligheten talar på denna punkt dock ett betydligt fulare språk, vilket vi kommer att få anledning att återkomma till i kommande artiklar).

I polemiken mot SUKP bekräftas denna tolkning i skrivningar som följande:

Vi hävdar att fredlig samlevnad betecknar ett förhållande mellan länder med olika samhällssystem, mellan självständiga suveräna stater. Endast efter segern i revolutionen är det möjligt och nödvändigt för proletariatet att föra en politik för fredlig samlevnad. Vad de undertryckta folken och nationerna angår är deras uppgift att sträva för sin egen befrielse och för att störta imperialisterna och deras lakejer och det är inte heller möjligt för dem att göra det. Det är därför felaktigt att tillämpa fredlig samlevnad på förhållandena mellan förtryckta nationer, eller att utsträcka de socialistiska ländernas politik för fredlig samlevnad dithän att den görs till en politik för de kommunistiska partierna och de revolutionära folken i den kapitalistiska världen, eller att göra de undertryckta folkens och nationernas revolutionära kamp underordnad den.

År 1946 skilde kamrat Mao Zedong mellan de bägge problemen och förklarade uttryckligen att kompromisser mellan Sovjetunionen och Förenta Staterna, Storbritannien och Frankrike i vissa frågor »kräver icke att folken i den kapitalistiska världens länder följer efter och gör kompromisser hemma. Folken i dessa länder kommer att fortsätta att föra strider av skilda slag i överensstämmelse med sina olika förhållanden«.(13)

Vi understryker att ovanstående citat härrör från en period då den kinesiska utrikespolitiken var jämförelsevis radikal — av orsaker som vi ska behandla utförligare i kommande artiklar. Trots detta framgår det klart att kineserna inte var villiga att påtaga sig några som helst förpliktelser när det gällde att stödja den revolutionära kampen i andra länder, förutom att avstå från att utöva påtryckningar på de revolutionära rörelserna att upphöra med sin kamp. I själva verket har de kinesiska ledarna under hela Folkrepubliken Kinas existens brutit även mot denna senare »princip« (t ex i fråga om Vietnam på 50-talet, Indonesien på 60-talet, Pakistan alltsedan 1950, samt en lång rad länder på 70-talet — vi återkommer till detta). Men innan vi tittar på den utrikespolitiska praktiken ska vi sammanfatta de principer för det utrikespolitiska agerandet som man kan vaska fram ur Beijings egna deklarationer:

1) Kina strävar efter »fredlig samexistens« med alla länder (oberoende av samhällssystem och övriga inre förhållanden).

2) Innan det upprättats »fredlig samexistens« förbehåller sig Kina rätten att »blanda sig i« landets inre angelägenheter genom att t ex stödja upprorsrörelser.

3) När »fredlig samexistens« tillämpas mellan »länder med olika samhällssystem« kan inte längre upprorsrörelserna där räkna med kinesiskt stöd. Kampen inom de respektive länderna blir då en »inre angelägenhet« som Kina varken »kan« eller »får« påverka i någon riktning.

I det stora hela ger dessa »principen« också en ganska bra allmän beskrivning av den kinesiska utrikespolitikens allmänna inriktning. Men som sagt bör bilden kompletteras, ty den utgör i själva verket en skönmålning av verkligheten. I sin praktiska politik har nämligen de kinesiska ledarna inte tvekat det minsta att på det grövsta sätt ingripa i »andra länders inre angelägenheten — om detta uppfattats stå i överensstämmelse med Kinas nationella intressen. När de kinesiska ledarna ansett att de »vänskapliga förbindelserna« med en regim varit värda att upprätthålla, har de inte tvekat att stödja hur reaktionära mördarregimer som helst mot inhemsk opposition (t ex den pakistanska regimen då det 1971 bröt ut ett massuppror i Bangla Desh, i vilket f ö maoistiskt influerade organisationer hade en framträdande roll, dvs. i kollisionskurs med den kinesiska politiken!)

De kinesiska byråkraterna har således inte bara konsekvent brutit mot den proletära internationalismen, genom att underlåta att »blanda sig i« till stöd för den revolutionära kampen. De har också brutit mot de egna »icke-inblandningsprinciperna«, men bara för att ställa sig på fel sida om barrikaderna och stödja reaktionen! Under de senaste tio åren har vi sett många exempel på sådant direkt sabotage mot massornas kamp (Ceylon/Sri Lanka, Sudan, Iran osv.), men sådana exempel finns alltsedan 1950 (t ex Pakistan).(14)

Detta faktum illustrerar att det är otillräckligt att studera »de fem principerna« eller andra ideologiska trollformler made in Beijing om man vill karakterisera den kinesiska utrikespolitiken. Vi måste titta på verkligheten bakom fraserna, studera den kinesiska utrikespolitikens praktik. Men innan vi gör en sådan studie, som med nödvändighet måste bli historisk, är det lämpligt att peka på några grundläggande element i den kinesiska utrikespolitiken, dvs. de allmänna målsättningar och intressen som går som en röd (?) tråd genom det utrikespolitiska agerandet sedan revolutionens seger 1949. Det vi ska göra är alltså att för Kinas del konkretisera en smula de resonemang som förts i föregående avsnitt. En sådan genomgång kommer att underlätta förståelsen för den historiska utvecklingen.

Några grundläggande drag

Såsom vi redan konstaterat har den kinesiska utrikespolitiken alltid haft fredlig samexistens med de kapitalistiska staterna som en grundläggande målsättning. Stöd till revolutionära rörelser har endast kommit ifråga beträffande stater som uppfattats som fientligt sinnade till Kina och som de kinesiska byråkraterna därför ansett sig ha anledning att bekämpa. »Revolutionära principer« har i detta sammanhang inte spelat någon roll, utan enbart »realpolitiska« överväganden. Det viktigaste har varit hur de olika regimerna ställt sig till Kina i frågor som Beijing ansett väsentliga (inställningen till Taiwan-frågan, Kinas inval i FN, under senare år inställningen till Sovjet och Vietnam osv.).

Att en sådan »pragmatisk« utrikespolitik inte syftar till att »underblåsa revolutionen i andra länder torde vara ganska så självklart. Det är helt enkelt Kinas nationella intressen, såsom dessa uppfattas av de kinesiska ledarna, som varit och är utrikespolitikens ledstjärna.

Inom ramen för denna på nationella eller nationalistiska intressen grundade utrikespolitik kan vi urskilja flera aspekter, varav vi ska peka på några.

För det första spelar ekonomiska intressen en viktig roll. Det har t ex gällt att säkra tillförseln av råvaror som Kina varit i stort behov av såsom t ex koppar och kobolt. (Ansträngningarna att upprätthålla goda förbindelser med Tanzania, Zambia, Zaire och Chile illustrerar detta.) Det har också gällt att få tillgång till utländsk teknologi och utländskt kapital för utvecklingen och moderniseringen av Kinas näringsliv. (Detta är en av de viktigaste drivkrafterna bakom närmandena till imperialistmakterna, särskilt Japan och USA under 70-talet.) Men det finns också mindre spektakulära aspekter av den kinesiska utrikespolitiken, där ekonomiska överväganden helt klart varit tungt vägande. Dit hör det faktum att den kinesiska byråkratin hittills accepterat existensen av den brittiska kolonin Hongkong och den portugisiska motsvarigheten Macao, som båda ligger på det kinesiska fastlandet. Med tanke på den anti-imperialistiska och nationella karaktären av den kinesiska revolutionen (Kinas nationella oberoende och enhet har alltid varit en central fråga för de kinesiska ledarna) kan detta tyckas vara en paradox. Förklaringen är att dessa kolonier (särskilt Hongkong) ansetts vara alltför viktiga kommersiella fönster mot yttervärlden för att kunna undvaras som sådana.

Om vi bortser från »undantagen som bekräftar regeln« (Hongkong och Macao) utgör bevarandet av Kinas nationella enhet och oberoende och vilket bara är den mer »offensiva« sidan av samma mynt — en allmän strävan att hävda och stärka Kinas internationella status och inflytande överhuvudtaget, den andra stora axeln runt vilken utrikespolitiken kretsat. Helt naturligt har Kinas grannar härvidlag haft en särställning. För att säkra landets gränser och öka det kinesiska inflytandet i dessa områden har Beijings politik gått ut på att utestänga eller åtminstone begränsa andra stormakters inflytande där (Beijings Vietnam-fientliga politik idag är ett uttryck för dessa strävanden). Den metod som de kinesiska ledarna tillgripit för att åstadkomma detta har främst varit att vinna allierade bland de »nationella bourgeoisierna« i grannstaterna (Pakistan, Indien fram till slutet av 50-talet, Sukarnos Indonesien, Kambodja under Sihanouk osv.). Det är endast då denna politik lidit skeppsbrott som stöd till befrielserörelser kommit igång. Agerandet i Sydostasien (som de kinesiska ledarna helt uppenbart betraktar som tillhörande Kinas »intressesfär illustrerar detta utmärkt. Eftersom Indokina kommer att behandlas utförligt i en kommande bok ska vi här kortfattat exemplifiera denna politik med fallet Burma.

»Vänskapliga förbindelser mellan Kina och Burma upprättades i juni 1954 och därefter uppmanade den kinesiska ledningen Burmas kommunistparti att lägga ner den väpnade kampen mot regimen och föra en reformistisk linje. Denna politik ändrades inte trots att generalen Ne Win efter en statskupp 1962 utlöste en omfattande förföljelse mot de burmesiska kommunisterna. Politiken ändrades först efter det att Ne Win, i slutet av 1966 och i början av 1967, gjort ekonomiska och militära närmanden till USA. Detta inträffade samtidigt som »kulturrevolutionen« i Kina befann sig i sin mest radikala fas, vilket fick Beijing att med buller och bång ändra linje. Stödet till de burmesiska kommunisterna ökade kraftigt och de manades till väpnad kamp (samtidigt som Liu Shaoqi — vem annars? — gjordes till syndabock för det burmesiska kommunistpartiets reformistiska linje under mer än ett årtionde). När Ne Win efter »kulturrevolutionen« (1970-71) gjorde framstötar för att återställa de »vänskapliga relationerna« med Kina och skar ner sitt militära samarbete med USA, mottogs detta med välvilja i Beijing. Förbindelserna mellan de två staterna förbättrades åter, samtidigt som det kinesiska stödet till den kommunistiska gerillan skars ned. Gerillaaktiviteten fortsatte dock ett tag till (till 1973) vid gränsen till Kina, förmodligen med kinesisk välsignelse. Med ett begränsat stöd till gerillaaktiviteten under dessa år önskade Beijing förmodligen säkra en viss kontroll över gränstrakterna, samt utöva påtryckningar på den burmesiska regeringen. Efter 1973 upphörde i stort sett all gerillakamp, men Beijing upprätthåller fortfarande förbindelser med den kommunistiska rörelsen i Burma. Genom att hålla denna vid liv söker de kinesiska ledarna vidmakthålla ett påtryckningsinstrument som kan komma väl till pass om situationen i området skulle kräva det.(15)

Fram till genombrottet för ansträngningarna att åstadkomma en avspänning mellan USA och Kina i början av 70-talet, var det USA-imperialismens närvaro som de kinesiska ledarna uppfattade som det största hotet i Asien. Nu är det däremot den andra »supermaktens« — Sovjetunionens — »hegemonisträvanden« som de kinesiska ledarna framställer som huvudfaran. Helt logiskt bestäms också Beijings hållning till olika regimer till stor del av dessas förhållningssätt och relationer till Sovjetunionen. Sovjetunionens fiender är Kinas vänner och tvärtom. Några klassmässiga kriterier på valet av allierade tillämpas inte.

Eftersom det är omöjligt att rättfärdiga den faktiskt förda politiken med revolutionära »principer« är det inte så underligt att de kinesiska ledarna istället ofta resonerat i nationalistiska termer.

Ett uttryck för den nationalistiska ådran i utrikespolitiken är det sätt på vilket Taiwan-frågan behandlats. En revolutionärt marxistisk politik skulle inte i första hand tagit itu med problemet utifrån nationalistiska utgångspunkter, utan utifrån klassmässiga. Det senare är dock i det närmaste totalt frånvarande i den kinesiska Taiwan-politiken. Taiwan utgör en »oskiljaktig del av Kina« och måste därför »återförenas med Folkrepubliken«, är det genomgående temat. Propagandan riktad mot befolkningen på Taiwan har också följt nationalistiska riktlinjer. Samtidigt har Beijing strävat efter att internationellt isolera Taiwan-regimen och ända fram till mitten av 70-talet hårdnackat vägrat kompromissa med stater som erkänt Taiwan som en självständig stat. (Under de senaste åren har en viss uppmjukning i detta avseende skett, men målet att återförena Taiwan med Kina ligger fast, liksom det ensidigt nationalistiska sättet att försöka lösa frågan.)

Om man med en viss förståelse och sympati kan överse med de ibland nästan löjligt nationalistiska överslagen i den kinesiska behandlingen av problemet Taiwan — dess existens är ju historiskt ett resultat av imperialismens försök att hålla tillbaka den kinesiska revolutionen och har utgjort ett potentiellt hot mot regimen på fastlandet — så finns det andra nationalistiska överslag som är mindre lustiga. Det gäller t ex de gränstvister som Kina haft med de flesta av sina grannar, varav vissa åtminstone tillfälligt kunnat lösas, medan andra t o m lett till väpnade konflikter (Sovjetunionen, Vietnam och Indien). I dessa frågor har de kinesiska ledarna verkligen demonstrerat att de sätter sin »egen« nations (tvivelaktiga) intressen över alla andra hänsyn. Sådana problem — i synnerhet när det gäller relationerna till andra stater där kapitalismen störtats — kan och måste lösas med andra metoder. (Att t ex sovjetledarna i detta avseende är lika goda kålsupare är ingen ursäkt.)

Sammanfattning

Det finns inget revolutionärt i Beijings utrikespolitiska strävanden. Det utrikespolitiska agerandet styrs istället av nationella (ekonomiska, maktpolitiska) intressen. För att uppnå de nationella ekonomiska och politiska målsättningarna, »bygga socialismen i ett land« (=Kina), och bevara sin egen maktställning offrar de kinesiska ledarna mer än gärna revolutionen i andra länder. Det byråkratin strävar efter är att befästa sin egen makt. I ett sådant perspektiv har världsrevolutionen ingen plats.

Martin Fahlgren

Noter

l. »Sakta i backarna! Kina är visst för verkliga sociala revolutionera, invänder säkert mången »maoist«. Ja, det är givetvis möjligt att finna kinesiska uttalanden som bejakar »socialistiska revolutioner» i princip (även om sådana uttalanden numera är mycket svåra att finna). Kruxet är bara att dessa »principdeklarationer« förvandlats till tomma ord eftersom »socialistiska revolutionera nu inte anses »stå på dagordningen», särskilt inte i de utvecklade kapitalistiska länderna (se t ex Ordförande Maos teori om de tre världarna, Oktoberförlaget, Stockholm, 1978, s 45-46). Anledningen sägs vara att »den revolutionära (läs kinaorienterade) rörelsen« är så svag. Därför måste i stället »kampen mot supermakterna« (läs Sovjetunionen) sättas främst på dagordningen.

Den kinesiska ståndpunkten är i och för sig inte ologisk. Om man accepterar de kinesiska premisserna är det definitionsmässigt bara revolutioner ledda av »marxist-leninistiska« partier som kan godkännas som revolutioner. Och eftersom de »kinesiska« organisationerna idag fullständigt saknar massinflytande och är stadda i tillbakagång eller helt håller på att falla sönder, kommer vi heller inte att få uppleva någon revolution som uppfyller de kinesiska kriterierna. De verkliga sociala revolutioner som ägt rum — och håller på att ske — står fullständigt utanför Beijings kontroll och kan därför inte accepteras ens i »teorin«. De betraktas därför med ogillande och motarbetas (se t ex de mycket kyliga kinesiska reaktionerna inför utvecklingen i Nicaragua, för att inte tala om El Salvador).

I praktiken är det dock ännu värre än så! Beijing är också emot »revolutionär kamp« där kinaorienterade grupper fortfarande skulle kunna spela en roll. Ett aktuellt exempel är Thailand, där Beijing istället för att uppmana till revolutionär kamp försökt få till stånd en försoning med militärjuntan i syfte att bekämpa Vietnam (vilket lett till att gerillan har splittrats).

Men inte nog med att Beijing motarbetar revolutionär kamp i praktiken. Under de senaste åren har också hänvisningar till klasskampen och sociala revolutioner försvunnit alltmer ur propagandistiska och programmatiska uttalanden. »Huvudströmmen i världen idag« är inte längre »revolution«, som det hette i början av 70-talet. Numera saknas även rituella hänvisningar till arbetarklassens och de undertryckta folkens kamp. Ett exempel på detta är det viktiga tal som Ye Jianying höll vid firande av 30-årsdagen av Folkrepubliken Kinas grundande (1979). Talet sägs ha »godkänts enhälligt« av Kinas Kommunistiska Partis (KKP:s) centralkommitté, vilket understryker dess auktoritativa karaktär. I dokumentet sägs inte ett ord om att Kina skulle stödja sociala revolutioner. Däremot deklareras att Kina stödjer en rad borgerliga regeringar (varav många är reaktionära diktaturer) i deras kamp för »oberoende« och för »fredens bevarande«. Det enda tillfälle Ye överhuvudtaget använder begreppet »folken« (till skillnad från de existerande staterna och deras regeringar) är i följande passus: »Vi stödjer beslutsamt folken i Asien, Afrika och Latinamerika i deras kamp för att motsätta sig alla former av imperialism, kolonialism och dominans, vinna nationell frigörelse, konsolidera sitt statliga oberoende, utveckla sina nationella ekonomier och upprätta en ny internationell ekonomisk ordning«. Även här syftar Ye förmodligen på regeringarna. I vilket fall som helst är det omöjligt att upptäcka någon motsättning mellan »folkens« och regeringarnas strävanden.
I samma tal sägs Kinas uppgift vara att »ena sig med alla krafter som kan enas i den gemensamma kampen för att bekämpa hegemonismen (läs:
Sovjetunionen), bevara världsfreden och sträva efter mänskligt framåtskridande«. (Beijing Rewiev, 5 okt, 1979, s. 31-32).

I detta viktiga dokument, som fastlägger Kinas politiska perspektiv, finns alltså de sociala revolutionerna inte ens med i form av till intet förpliktigande fraser.

2. För närmare studier av det kinesiska samhället, se L. Maitan, Party, Army and Masses in China, New Left Books, London, 1976; och L. Evans, China after Mao, Monad Press, New York, 1978.

3. Om den kinesiska byråkratins privilegier m.m se föregående not.

4. Begreppen »byråkratiserat övergångssamhälle«, »deformerad arbetarstat« osv. utvecklades i Sovjetunionen från början av 20-talet. Det problem bolsjevikerna stod inför var att beskriva och definiera Sovjetunionens »klasskaraktär«. Sovjetstatens internationella isolering, inbördeskriget, ekonomins sammanbrott, den ekonomiska och kulturella efterblivenheten osv., hade skapat en mycket svår situation där det decimerade och atomiserade proletariatet inte längre var förmöget att styra landet via sovjeterna (arbetarråden). Statsmakten hamnade i stället i händerna på en liten minoritet och staten började uppvisa tydliga byråkratiska drag. Hur skulle denna stat karakteriseras? Lenin var bland de första som behandlade detta problem. Han började också utveckla en begreppsapparat för detta ändamål. Exempel:

»Ingen som studerat Rysslands ekonomi har väl ännu förnekat dess övergångskaraktär. Ingen kommunist har väl heller bestridit, att namnet socialistisk sovjetrepublik innebär sovjetmaktens beslutsamhet att förverkliga övergången till socialismen, men alls inte ett erkännande av att de nuvarande ekonomiska förhållandena skulle vara socialistiska«. (Lenin, Valda verk, band 3, Progress Moskva/Arbetarkultur, Stockholm, 1975, s. 503).

»En arbetarstat är en abstraktion. Vad vi i verkligheten har är en arbetarstat med följande särdrag, för det första är det inte arbetarklassen utan bondebefolkningen som dominerar i landet, och för det andra är det en arbetarstat med byråkratiska deformationer«. (Lenin, Collected Works, vol. 32, Progress Publishers, Moskva, 1965, s. 48).

Lenin blev tidigt uppmärksam på farorna med sovjetstatens byråkratisering och gjorde under sina sista levnadsår stora ansträngningar för att bekämpa denna. Se t ex hans »Referat om partiprogrammet« (19 mars 1919) i Valda verk, op.cit., band 3, s. 111-117 och artikeln »Hellre mindre men bättre« i ibid., s. 689-701. För en redogörelse för Lenins kamp mot byråkratiseringsfaran, se Fjärde Internationalen, nr 7-8, 1972Lögnens renässans«), s. 18-26.

Efter Lenins död var det främst Leo Trotskij som utvecklade teorin om den byråkratiserade sovjetiska arbetarstaten. Hans viktigaste arbete om denna fråga är Den förrådda revolutionen, René Coeckelberghs Partisan-förlag, 1969. Ut denna bok saxar vi följande definition av Sovjetunionens övergångskaraktär (s. 183): »Sovjetunionen är ett motsägelsefullt samhälle halvvägs mellan kapitalism och socialism, vari: (a) produktivkrafterna fortfarande är klart otillräckliga för att ge statsegendomen en socialistisk karaktär; (b) tendensen till primitiv ackumulering, som skapas av nöd, bryter ut genom oräkneliga porer i den planerade ekonomin; (c) fördelningsnormerna som bevarar en borgerlig karaktär ligger till grund för en ny differentiering av samhället; (d) den ekonomiska tillväxten förbättrar långsamt situationen för arbetarna, men skapar snabbare ett privilegierat skikt; (e) genom att utnyttja sociala motsättningar har byråkratin förvandlat sig till en okontrollerad kast, som är främmande för socialismen; (f) den sociala revolutionen, som förråtts av det styrande partiet existerar fortfarande i egendomsförhållanden och i arbetarmassornas medvetande; (g) en vidare utveckling av de hopade motsättningarna kan lika väl leda till socialism som tillbaka till kapitalism; (h) på vägen till kapitalism skulle kontrarevolutionen tvingas bryta ner arbetarnas motstånd; (i) på vägen till socialism skulle arbetarna tvingas störta byråkratin. I sista hand kommer frågan att avgöras genom en kamp mellan levande sociala krafter, både på den nationella- och världsarenan«.

5. För en mer systematisk diskussion av byråkratibegreppet, se E. Germain. Om byråkratin, René Coeckelberghs Partisanförlag, 1969. Om »övergångssamhällena«, se tidskriften Fjärde Internationalen nr 1-73, s. 21-29 och nr 1-2-74, s. 14-17.

6. Om debatten om »socialism i ett land«,i det sovjetiska kommunistpartiet, se antologin Stalin mot Trotskij, Rabén & Sjögren, Stockholm, 1971. För en grundlig kritik av denna »teori«, se Trotsky, The Third International After Lenin, Pathfinder Press, New York, 1970, s. 3-74; samt Trotsky, History of The Russian Revolution, Sphere Books, London, 1967, vol. 3, Appendix 11, s. 349-386.

7. Om svängningarna i den sovjetiska utrikespolitiken, se F. Claudin, Krisen i den kommunistiska rörelsen. Bokförlaget Röda Rummet/Barrikaden, Surte, 1980; D. Horowitz, Imperialism och revolution. Bokförlaget Prisma, Stockholm 1970.

8. »Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje« i Den stora polemiken, Oktoberförlaget, Stockholm, 1977, s. 37. Den enda period då »de fem principerna« förde en undanskymd tillvaro var under »kulturrevolutionens« höjdpunkt (1966-68), då det revolutionära frasmakeriet var som störst. Detta betyder inte att Kina under dessa år förde en revolutionär utrikespolitik. Det stannade för det mesta vid revolutionärt frasmakeri och det materiella stödet till befrielserörelserna förblev minimalt, l själva verket blev den kinesiska utrikespolitiken under kulturrevolutionen försiktigare än tidigare. Det mest instruktiva i detta avseende är förhållningssättet till Vietnam-kriget (där »kulturrevolutionen« innebar att Mao lyckades utmanövrera dem som krävde ökade kinesiska insatser). Om vi bortser från en del incidenter på den diplomatiska nivån till följd av rödgardisternas härjningar (angrepp på en del utländska ambassader m m) var utrikespolitiken under »kulturrevolutionen» i det stora hela mycket passiv, vilket dels var ett resultat av den rad utrikespolitiska bakslag som Kina råkat ut för tidigare, och dels berodde på att »kulturrevolutionen« riktade blickarna på inre problem i Kina.

9. Den stora polemiken, a.a., s. 210.

10. Samma, s. 209-210 och Lin Biaos rapport till KKP:s 9:e kongress.

11. Den stora polemiken, a.a., s. 36.

12. Samma, s. 37.

13. Samma, s. 218-219.

14. Se China Quarterly nr 63, sept. 1975, s. 463ff; Tariq Ali, Pakistan — Militärvälde eller folkmakt, Rabén & Sjögren, Stockholm 1971; Blackburn (ed.); Explosion in a Subcontinent, Penguin, 1975, s. 252ff.

15. Se Jay Tavlor, China and Southeast Asia, Preager Publishers, New York, 1976, s. 191-250 och China Quarterly nr 77, s. 332ff.

l detta sammanhang kan det vara på sin plats att låta en auktoritet i fråga om relationer mellan Kina och Burma få ordet, nämligen den förre generalsekreteraren i FN, U Thant, som var just från Burma. Vid en presskonferens om Vietnamfrågan i februari 1965 hade han följande att säga: »Som ni vet är Burmas kommunistparti fortfarande efter 17 år underjordiskt och fortfarande olagligt. Men en sak vill jag betona: Inte vid något tillfälle har de burmesiska kommunisterna som opererar inne i Burma fått någon hjälp utifrån under dessa 17 år; inte vid något tillfälle har ett enda gevär eller en enda kula levererats till de burmesiska kommunisterna i Burma under dessa 17 år. Och Burma har upprätthållit och upprätthåller alltjämt de vänskapligaste förbindelser med alla sina grannländer — med Thailand, med Laos, med Folkrepubliken Kina, med Indien och med Pakistan. Som ni vet har Burma en över 160 mil lång gräns mot Kina. Jag är säker på att det hade räckt att den burmesiska regeringen vid något tillfälle beslutat sig för att söka militärt bistånd utifrån för att förtrycka de inre resningsförsöken och revolterna för att Burma därigenom skulle få uppleva ett av dessa alternativ; antingen skulle landet ha delats i två delar eller också skulle hela landet för länge sedan ha blivit kommunistiskt. Detta bevisar ensak, nämligen att Burmas attityd och politik både vad beträffar dess egna angelägenheter och dess utrikespolitik har varit synnerligen lämpliga under de rådanden omständigheterna i Sydostasien«. (Vietnam i dokument, Bokförlaget Prisma, Stockholm 1968, s. 139). Så sant, så sant! Synd bara att inte Ne Win tillämpade U Thants visdomsord när han sökte närma sig USA, då hade Kina aldrig stött gerillarörelsen. Men å andra sidan kom ju Ne Win snart underfund med detta och saken ordnade upp sig.

Från Fjärde Internationalen 5/1981

Kinas utrikespolitik del II 60-talet – På jakt efter nya allierade

Kinas position och roll i världspolitiken genomgick genomgripande förändringar under 60- och 70-talen. Detta skedde givetvis inte i ett vakuum, utan måste ses mot bakgrund av den internationella utvecklingen (där Indokina-konflikten var särskilt betydelsefull) och utvecklingen i Kina självt (inte minst fraktionskampen i KKP: Kulturrevolutionen, Lin Biao-affären, »de fyras gäng« o s v). Vi har här inte gjort något försök att detaljstudera dessa frågor, utan vår målsättning har varit att peka på de stora dragen i utvecklingen. En grundligare och mer detaljerad analys får anstå till senare.
(forts, från föregående nr)

Stig Eriksson/Martin Fahlgren

Kinas utrikespolitik del II 60-talet – På jakt efter nya allierade

Allteftersom den sino-sovjetiska alliansen luckrades upp och till slut fullständigt bröt samman, måste de kinesiska ledarna utarbeta nya riktlinjer för utrikespolitiken. Detta var ingen lätt uppgift. Tvärtom blev det en mycket smärtsam process. Gång på gång blev utrikespolitiken föremål för häftiga fraktionsstrider i det kinesiska kommunistpartiets högsta ledning.

Under 60-talets första hälft tycktes det dock råda en relativ enighet om vilken väg som måste följas. De kinesiska ledarna var överens om att Kina måste gå en självständig väg med följande huvudelement:

1) Självtillit i det ekonomiska uppbygget. Detta var delvis av nödtvång eftersom biståndet från Sovjetunionen upphörde då den sino-sovjetiska konflikten bröt ut på allvar, och vid denna tid var det otänkbart att ersätta detta med kapital och teknologisk hjälp från imperialismen. Den kraftiga satsningen på att anskaffa en kinesisk atombomb för att kompensera bortfallet av det sovjetiska »kärnvapenparaplyet« var en viktig aspekt av denna »lita-till-egna-krafter«-politik. (42)

2) Självständighet i förhållande till Sovjetunionen på det utrikespolitiska området och opposition mot Sovjets »fredliga samexistens«-politik. För att effektivt kunna bekämpa den sovjetiska avspänningspolitiken måste man vinna allierade inom sovjetblocket och bland de kommunistiska partierna i den kapitalistiska världen. Ansträngningarna att vinna inflytande i den kommunistiska världsrörelsen igångsattes på allvar 1961, men blev föga framgångsrika. I det »socialistiska lägret« var det bara Albanien som stödde kineserna och det var endast i Asien som Beijing lyckades vinna över några kommunistpartier av betydelse (främst det indonesiska) på sin sida. För övrigt inskränkte sig de prokinesiska grupperna till obetydliga utbrytningar ur de Moskva-trogna partierna. (43)

3) En inriktning på att upprätta »bredast möjliga enhetsfront« mot USA-imperialismen genom att utnyttja motsättningar mellan USA och övriga kapitalistiska stater. (44) En viktig roll för att ideologiskt motivera en sådan politik spelade det i början av 1964 lanserade begreppet »mellanzon« (länderna mellan det »socialistiska blocket« och USA-imperialismen). Denna indelades i två delar:

»En del består av de oberoende länderna och de som strävar efter oberoende i Asien, Afrika och Latinamerika. Den kan kallas den första mellanzonen. Den andra delen består av hela Västeuropa, Oceanien, Kanada och andra kapitalistiska länder. Den kan kallas den andra mellanzonen. Länder i denna andra mellanzon har en kluven natur. Medan deras härskande klasser är utsugare och förtryckare, är dessa länder själva utsatta för amerikansk kontroll, inblandning och översitteri. De försöker därför göra sitt bästa för att befria sig från amerikansk kontroll. I detta avseende har de något gemensamt med de socialistiska länderna och folken i olika länder.« (45)

I en intervju med en grupp japanska socialister senare samma år (i augusti) förtydligade Mao att även det »japanska monopolkapitalet« hörde till »den andra mellanzonen«. Vidare:
»Alla nationer i Asien, Afrika och Latinamerika reser sig mot imperialismen. Även Europa, Kanada och andra länder reser sig mot imperialismen. Imperialister reser sig tom mot imperialister. Är det inte detta som de Gaulle gör?« (46)

Mellanzons-begreppet indelar alltså länderna med avseende på storlek och ekonomisk utvecklingsnivå. Det har mycket litet att göra med rådande sociala system, politiska förhållanden osv. Därför kan också mellanzons-begreppet fyllas med nästan vilket innehåll som helst. Alltsedan det infördes och fram till slutet av 60-talet fick det ideologiskt motivera en politik som främst gick ut på att finna allianspartners i »den första mellanzonen« och i synnerhet då bland de regimer som sågs som »oberoende« eller »neutrala« (t ex Indonesien, Pakistan, Burma och en rad afrikanska stater). Redan från början gjordes dock framstötar även i den »andra mellanzonen« (Frankrike är det mest anmärkningsvärda exemplet). Efter kulturrevolutionen (från 1969 och framåt) ökade det kinesiska intresset för den »andra mellanzonen« kraftigt, samtidigt som allt större delar av »första mellanzonen« omfamnades (enda kriterium: inställningen till Kina och dess utrikespolitik). På 70-talet »vidareutvecklades« mellanzons-resonemanget till den s k »teorin om de tre världarna« (se avsnittet om 70-talet).

4) En aktiv inriktning på »tredje världen«. Intresset för »tredje världens länder« tog sig två uttryck. Huvudinriktningen var att upprätta goda mellanstatliga förbindelser med dessa länder, men då regimerna uppfattades som Kina-fientliga (dit hörde främst de som var hårt knutna till USA) uppmuntrades ofta befrielserörelser om sådana fanns.

Att Beijing visade ett speciellt intresse för »tredje världen« var ingen tillfällighet. För det första var det endast där som Kina kunde räkna med att vinna några »vänner« när nu dörrarna till både Sovjet-blocket och väst-kapitalismen var stängda. För det andra innebar Kinas geografiska läge, ekonomiska utvecklingsnivå osv att det var främst där, och särskilt då i Asien, som Beijing hade möjligheter att utöva något inflytande. Detta gällde även de traditionella kommunistpartierna, ty i de imperialistiska länderna, förutom i Japan, hade Moskva i stort sett hållit sina ställningar.

I KKP:s programmatiska dokument från 1963 motiverades »tredje världen«-inriktningen (som var dominerande under i stort sett hela 60-talet) på följande sätt:

»De olika typerna av motsättningar i den nutida världen är koncentrerade till Asiens, Afrikas och Latinamerikas väldiga områden. Dessa områden är det imperialistiska väldets mest sårbara och stormcentra för världsrevolutionen, som slår direkt mot imperialismen.
Den nationaldemokratiska revolutionära rörelsen i dessa områden och den internationella socialistiska revolutionära rörelsen är de två stora historiska strömmarna i vår tid.
Den nationaldemokratiska revolutionen i dessa områden är en viktig beståndsdel av den samtida proletära världsrevolutionen.

De antiimperialistiska revolutionära strider som folken i Asien, Afrika och Latinamerika för, slår emot och undergräver grundvalarna för imperialismens och den gamla och nya kolonialismens välde och är nu en mäktig kraft i försvaret av världens fred.« (47)

Vid en första anblick ger dessa rader intryck av en odelat positiv inställning till revolutionär kamp i »tredje världen«. På 60-talet propagerades också stöd till befrielserörelser i flera fall (Vietnam, Thailand, Filippinerna m fl), även om det materiella stödet – utom i fråga om Vietnam – var minimalt. Men det är viktigt att slå fast att inte ens då var stödet till befrielserörelser en allmän linje, utan tillgreps enbart när detta ansågs gynna kinesiska stats- och säkerhetsintressen, dvs när regimerna i ifrågavarande länder hörde till Kinas »fiender« (exempelvis stöddes väpnad kamp i Indien., men inte i Pakistan). (48) En lite mer uppmärksam läsning av de citerade raderna avslöjar också att de ger utrymme för andra tolkningar och att de även kan användas för att motivera stöd till borgerliga regimer. Detta inses om man lägger märke till den vaga terminologin (»den nationaldemokratiska revolutionära rörelsen«, »folken« osv) som kan fyllas med mycket varierande innehåll. Med ett enkelt konstgrepp (genom att definiera en viss regim som »oberoende av imperialismen«, »,antiimperialistisk« o s v), kunde i stort sett vilken borgerlig regim som helst i »tredje världen« adopteras till den »nationaldemokratiska« storfamiljen. Det praktiska kriteriet var om regimerna var »vänskapliga« till Kina eller inte. De »nationella bourgeoisier« som upprättade goda förbindelser med Kina blev hastigt och lustigt en del av den »nationaldemokratiska revolutionära rörelsen«.

Att ovanstående tolkning är korrekt är uppenbart om man studerar den faktiskt förda kinesiska utrikespolitiken under 60-talet. Men vi behöver inte ens gå till Beijings praktik för att få bekräftat att de kinesiska ledarna kunde vara mycket »generösa« när det gällde att gå i god för reaktionära regimers »progressiva« karaktär. I samma dokument sägs nämligen:

»De nationalistiska länder, som nyligen vunnit politiskt oberoende, står alltjämt inför den mödosamma uppgiften att befästa detta, likvidera imperialismens och den inhemska reaktionens krafter, genomföra jordreformer och andra sociala reformer och utveckla sin national-hushållning och sin kultur. Det är av praktisk och livsviktig betydelse för dessa länder att de skyddar sig och kämpar emot den nykolonialistiska politik som de gamla kolonialisterna använder för att bevara sina intressen och särskilt mot den amerikanska imperialismens nykolonialism.

I vissa av dessa länder fortsätter den patriotiska nationella bourgeoisin att stå samman med massorna i kampen mot imperialism och kolonialism och vidtar vissa åtgärder som innebär sociala framsteg. Detta förhållande kräver av det proletära partiet att det gör en fullständig värdering av den patriotiska nationella bourgeoisins progressiva roll och stärker enheten med den…

Mycket breda sektioner av befolkningen i dessa områden vägrar att vara slavar åt imperialismen. De omfattar inte endast arbetarna, bönderna, de intellektuella och småbourgeoisin utan också den patriotiska nationella bourgeoisin och till och med kungar, prinsar och aristokrater, som är patrioter.« (49)

Behöver vi påpeka att Beijing därmed lämnade dörren öppen för att välkomna i princip vem som helst?

Utrikespolitiken i kris

Ansträngningarna att upprätta »allianser« med den »nationella bourgeoisin« i »tredje världen« var alltså huvudsidan i den kinesiska utrikespolitiken under 60-talet. Det var bara då denna inriktning inte fungerade som upprorsrörelser kunde få stöd. I Asien upprätthölls t ex goda förbindelser med Pakistan, Ceylon (senare Sri Lanka), Kambodja, Burma, Indonesien; i Afrika Tanzania, Algeriet, Mali, Guinea och Ghana m fl.

Denna politik drabbades dock av en rad svåra bakslag i mitten av 60-talet. Det värsta var militärkuppen i Indonesien i oktober 1965. Denna gjorde abrupt slut på Kinas goda förbindelser med »den patriotiska nationella bourgeoisin« i Indonesien och krossade nästan fullständigt det Beijing-orienterade indonesiska kommunistpartiet, som fram till militärkuppen hade varit det största utanför »det socialistiska blocket« (mellan en halv och en miljon av dess medlemmar och sympatisörer mördades och ytterligare hundratusentals fängslades). Militärkuppen var det logiska resultatet av den förda politiken. De goda förbindelserna med Sukarno-regimen förutsatte nämligen att det indonesiska kommunistpartiet förde en reformistisk klassamarbetspolitik (det ingick t o m kommunistpartimedlemmar i Sukarnos regering). När de reaktionäraste kretsarna fått nog av reformpolitik och skrämdes av kommunisternas styrka slog armén till (som förevändning användes några mord på högergeneraler). (50)

Ett andra svidande bakslag var störtandet av president Nkrumah i Ghana (genom en militärkupp i mars 1966), vilket följdes av brytning med Kina (i november samma år). Därmed hade Beijing förlorat sin bästa »vän« i det svarta Afrika.

En tredje stor missräkning var sammanbrottet för de kinesiska ansträngningarna att 1965 få till stånd en ny afro-asiatisk konferens (från vilken Moskva skulle utestängas). Denna »andra Bandung-konferens«, som skulle ha öppnats i Alger den 29 juli, uppsköts sedan Ben Bella, tio dagar före detta datum, störtats genom en militärkupp ledd av överste Boumédienne. I ett sista desperat försök att rädda konferensen erkände Beijing omedelbart den nya högerinriktade militär-regimen – ett slag i ansiktet på alla revolutionära och progressiva krafter i Algeriet och resten av Afrika. Detta hjälpte dock inte. Konferensen blev aldrig av.

Som om detta inte skulle ha varit nog, råkade Beijing ut för en rad andra mindre bakslag som bidrog till att öka Kinas internationella isolering. Särskilt illa gick det i Afrika: Brytning med Burundi (januari 1965), Dahomey och Centralafrikanska republiken (januari 1966), samt försämrade förbindelser med Kenya och Egypten.

Även i den kommunistiska världsrörelsen försvagades de kinesiska ställningarna: Relationerna till de vietnamesiska och japanska partierna försämrades (till följd av att Beijing avvisade förslag om »gemensam aktion« med Moskva till stöd för Vietnam); likaså utbröt en häftig dispyt med kubanerna, vilket torde ha varit särskilt retfullt, eftersom Castro & Co tidigare visat stor sympati för de kinesiska ståndpunkterna i den sino-sovjetiska polemiken. (51)

Allt detta som i sig var allvarligt skedde mot bakgrund av en kraftigt upptrappad Vietnam-konflikt vid Kinas södra gräns, vilken riskerade att dra in Kina i en militär konfrontation med USA (från februari 1965 genomförde amerikanskt flyg en ihållande, massiv bomboffensiv mot Nordvietnam, samtidigt som stora amerikanska truppstyrkor insattes i Sydvietnam – dessa skulle under 1966 uppnå en halv miljon man).

I mitten av 60-talet befann sig därför Kina i en mycket svår utrikespolitisk situation. Det är därför heller inte så underligt att utrikespolitiken blev en stridsfråga i KKP. I fraktionskampen utkristalliserades två huvudlinjer:

Den ena (företrädd av generalstabschefen Luo Ruiqing, Liu Shaoqi, Deng Xiaoping m fl) menade att man inför det växande hotet från USA-imperialismen måste bryta Kinas isolering genom att återknyta kontakterna med Sovjet. (Denna fraktion var positiv till idén om »gemensam aktion« till stöd för Vietnam)

Den andra (Lin Biao, Mao m fl) ville inte veta av något närmande till Sovjet. Tvärtom var det nödvändigt att »slutföra kampen mot sovjetrevisionismen«. Kina måste fortsätta att gå sin egen väg, »lita till egna krafter«, och bekämpa både Sovjet och USA. Men för att undvika en militär konfrontation med USA-imperialismen måste man föra en mycket försiktig utrikespolitik och minimera de kinesiska åtagandena gentemot befrielserörelser runt om i världen. Precis som Kina måste också dessa »lita till egna krafter«. (52)

Fraktionskampen om den utrikespolitiska linjen var som häftigast under perioden februari-oktober 1965 och i början av 1966, dvs under kulturrevolutionens inledande skede. Sommaren 1966 stod den andra linjen som obestridd segrare i denna strid. (53)

Det kan förefalla vara en paradox att kulturrevolutionen, som för det mesta brukar förknippas med radikalism, i själva verket knäsatte en mycket försiktig utrikespolitik (som dock till en början maskerades med mycket radikala fraser). Men detta är ett faktum. Det var denna utrikespolitiska inriktning som i sin förlängning ledde fram till det spektakulära närmandet mellan Kina och USA i början av 70-talet.

Men innan det frö som satts kunde blomma ut på allvar måste fraktionskampen slutföras. Under kulturrevolutionens höjdpunkt (1966-68) vändes blickarna inåt. Därför intog Beijing under denna period i stort sett en mycket passiv hållning till omvärlden. Den diplomatiska aktiviteten upphörde nästan helt (stora delar av den diplomatiska kåren kallades t ex hem till Kina). l stället exporterades kulturrevolutionens idéer, vilket ibland gav upphov till internationella förvecklingar. I de fall man uttalade sig om internationella händelser var retoriken ofta mycket frasradikal (t ex tog man ställning för maj-revolten i Frankrike 1968). Det var i detta frasradikala klimat som de maoistiska organisationerna fick sitt uppsving inom främst ungdomsskikt runt om i världen. Men – vi vill betona detta – även i de mest radikala ögonblicken stannade det för det mesta vid revolutionärt frasmakeri och i synnerhet aktade sig Beijing noga för att göra något som skulle kunna leda till en konfrontation med USA. Detta är särskilt tydligt i Indokina-konflikten, där man tidigt gjorde klart att ett kinesiskt ingripande blev aktuellt först om Kina hotades direkt (i praktiken endast om Kina självt angreps). (54) En seger för befrielserörelserna i Indokina var således ingen hjärtesak för Beijing-byråkratin. Utgångspunkten var i stället på vilket sätt konflikten skulle kunna utnyttjas för att gynna de egna intressena. Vietnamkriget erbjöd nämligen unika möjligheter att plocka propagandavinster i polemiken med Moskva, den försvagade och band upp USA, och den satte käppar i hjulet för den sovjetisk-amerikanska avspänningen. På lite längre sikt kunde konflikten också utnyttjas för att reda upp Kinas relationer med Washington.

Samtidigt som faran för en militär konfrontation med USA minskade under 60-talets andra hälft (Washington begrep den kinesiska utrikespolitiken betydligt bättre än Beijings supporterskara i maoistgrupperna utanför Kina), försämrades relationerna till Moskva. Den kinesiska propagandan blev allt hätskare. Från mitten av 60-talet hävdades att kapitalismen »återupprättats« i Sovjetunionen. Efter den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien (augusti -68) och proklamerandet av Brezjnev-doktrinen om »begränsad suveränitet« (dvs det »socialistiska lägrets« ansvar att »kollektivt försvara socialismen« i varje land), vilken princip också var tillämplig på Kina, gick tonläget upp i falsett. Sovjet hade blivit »socialimperialistiskt« och »de nya tsarerna i Kreml« hade upprättat en stat av »hitlertyp«. Upptrappningen av ordkriget beledsagades av kraftigt ökade spänningar vid den sino-sovjetiska gränsen. Dessa kulminerade i mars 1969, då väpnade sammanstötningar ägde rum på den omtvistade ön Zhen Bao (Damanskij på ryska), som ligger i gränsfloden Ussuri.

De amerikanska motgångarna i Vietnam (Tetoffensiven 1968!) och skärpningen av den sino-sovjetiska konflikten fick allt fler amerikanska politiker att börja omvärdera den amerikanska Kina-politiken: Skulle man inte kunna utnyttja motsättningarna mellan Beijing och Moskva till egen fördel och särskilt för att få slut på Vietnam-kriget på ett för Washington »hedersamt« sätt? Redan 1967, dvs ett år innan Nixon valdes till amerikansk president hade han klargjort att han var intresserad av att komma till tals med kineserna. Beijing å sin sida förklarade i slutet av 1968 att man var beredd att ta upp diskussioner med den tillträdande Nixon-regeringen. Den diplomatiska process som skulle leda fram till Kissingers Kina-besök (sommaren 1971) och Nixons dito (i början av 1972) kunde sätta igång. De första stegen var trevande och försiktiga. Ingen av sidorna ville blotta sig i förtid och stå där som en försmådd friare. Man iakttog noga den andra sidans reaktioner innan nästa steg togs(55). Mao och Zhou Enlai tvingades dessutom göra upp räkningen med gruppen kring Lin Biao (som var emot närmandet till Washington) innan de fick fullt svängrum för sin nya inriktning.

70-talet: Nya vänner – nya förräderier

Under 70-talet genomgick Kinas relationer med omvärlden en veritabel omvälvning: Ärkefienden Washington förvandlades till en av Kinas bästa »vänner«, medan den nära »vapenbrodern« Hanoi blev en av Kinas värsta fiender, för att bara nämna två av de mest frapperande exemplen.

Utvecklingen dithän var givetvis inte rätlinjig. Den var ryckig och full av krumbukter. Ibland skedde frontförändringarna med rasande fart, och ibland stod man i stort sett och stampade på stället eller t o m retirerade till gamla positioner. Till de mer spektakulära perioderna hör åren 1969-72 och 1978-80. Den första av dessa markerar inte bara genombrottet i de sino-amerikanska förbindelserna, utan också Kinas diplomatiska genombrott överhuvudtaget (Folkrepubliken erkändes av ett 40-tal stater och invaldes i FN). Scenförändringarna under den andra perioden är inte mindre dramatiska: den öppna brytningen med Vietnam och Albanien, det kinesiska angreppet på Vietnam, för att inte tala om det allt intimare samarbetet mellan Washington och Beijing.

För att förstå denna utveckling är det nödvändigt att beakta ett flertal växelverkande faktorer på det internationella och nationella planet (triangeldramat Washington-Moskva-Beijing, liksom i regional skala Beijin-Hanoi-Phnom Penh, fraktionskampen i KKP m m). Vi ska här inte gå in närmare på de olika turerna och »stadierna« i denna mångfacetterade utveckling (56). Förutom några allmännare reflektioner kring den utrikespolitik som tog form under 70-talet ska vi endast göra ett litet, men belysande urval ur den långa rad av beklämmande exempel på Beijing-regimens internationella agerande som vi fick bevittna under årtiondet. Dessa exempel får illustrera det faktum att inträdesbiljetten till de kapitalistiska salongerna hade ett högt pris. Beijing betalade nämligen med att cyniskt förråda klasskampen runt om i världen.

Teori och praktik

Som vi redan betonat i tidigare artiklar finns det en grundläggande kontinuitet i den kinesiska utrikespolitiken alltsedan 50-talet. De grundläggande målsättningarna och strävandena låg fast. I denna mening utgjorde därför den politik som utvecklades under 70-talet ingalunda något avgörande brott med den tidigare politiken. Så gott som alla grundläggande aspekter hade tidigare funnits som mer eller mindre starka tendenser. Det gäller t ex synen på »den tredje världen« och den strävan att hävda Kina som en stormakt som blev allt uppenbarare under 70-talet, inte minst efter angreppet på Vietnam. Vad som förändrades var »världsläget« så att de inneboende tendenserna fick utrymme att slå ut i full Blom. Och i takt med att Kinas internationella isolering bröts lämnade den kinesiska byråkratin alltmer frasernas och retorikens nivå, till förmån för mer »realpolitiska« och praktiska förpliktelser. Därmed fick den kinesiska utrikespolitiken också alltmer allvarliga och direkt skadliga konsekvenser för klasskampen på den internationella arenan.

Kinas nya roll i utrikespolitiken måste givetvis få effekter på det ideologiska planet. I och för sig är inte de officiella »teorierna« och ideologin bestämmande för politiken. Men eftersom ideologin har till uppgift att legitimera agerandet, måste den åtminstone hjälpligt anpassas till praktiken. Det är därför inte så underligt att vi kan iaktta omformuleringar och tyngdpunktsförskjutningar i den officiella ideologin alltsedan slutet av 60-talet, då Beijings diplomatiska prioritering västerut började. Redan kring 1970 kan den uppmärksamme läsaren iaktta hur Beijing i allt större utsträckning börjar tala om »supermakternas hegemoni« i stället för »imperialism«, om »medelstora och små stater« i stället för »förtryckta klasser« osv. Detta gradvisa övergivande av marxistiska begrepp som för tankarna till klasskamp, revolution osv uttryckte att den kinesiska byråkratin lade större vikt vid goda förbindelser med existerande regimer och alltmer nedtonade befrielserörelsernas betydelse.

Det dröjde dock flera år innan det gjordes något allvarligt försök att formulera ett sammanhängande teorisystem som bättre skulle kunna rättfärdiga den utrikespolitiska kurs man styrt in på. Denna bedrift stod Deng Xiao-ping för, samme figur som utrensats under Kulturrevolutionen, men som nu gjort comeback.

Vid FN:s råvarukonferens i april 1974 presenterade han »teorin om de tre världarna«. Enligt denna »teori« består världen av »tredje världen« (= de s k u-länderna), »supermakterna« eller »första världen« (= USA och Sovjet) och däremellan den »andra världen« (= de medelstora och små utvecklade länderna: Japan, Kanada, Australien och länderna i Europa). Det är inte så svårt att inse att detta egentligen utgör en tillspetsning av teorin om »mellanzonerna«.(57).

Enligt »teorin om de tre världarna« beror allt elände och alla konflikter ute i världen på »supermakternas«, dvs Sovjets och USA: s »aggressiva politik«. Mot dessa två »supermakter« står den »andra och tredje världen«. Det nya i denna »teori«, jämfört med mellanzonsteorin, är att så gott som alla hänvisningar till klasskampen och till ländernas klasskaraktär försvunnit.

– Medan definitionen på mellanzons-begreppet åtminstone utgick ifrån kampen mellan »det socialistiska lägret« och USA-imperialismen (se ovan) innebär »3-världs-teorin« ett fullständigt brott med varje anknytning till klasskriterier. Det »socialistiska lägret« förklarades t o m ha upphört att existera och Kina räknades till »tredje världen«.

– Medan mellanzons-teorin åtminstone lämnade utrymme för »revolutionära strider« och klasskamp (se ovan), proklamerades nu öppet att huvuduppgiften var att ena existerande stater i kamp mot »supermakternas hegemonisträvanden«.

»Teorin om de tre världarna« innebar således att man buntade ihop länder av de mest skilda karaktär. I praktiken blev det avgörande kriteriet för Beijings del i allt större utsträckning graden av antisovjetism hos de aktuella regeringarna (58).

Redan så tidigt som 1971 kan man finna kinesiska uttalanden där Sovjet utnämns till »huvudfiende«(59). Efter befrielserörelsernas seger i Indokina (1975) blev detta ett alltmer markerat inslag i den kinesiska utrikespolitiken. Kampen måste i första hand inriktas mot den »lömskaste och mest aggressiva« av de två »supermakterna«, dvs Sovjetunionen. I kampen mot Sovjet måste man »ena alla krafter som går att ena«. Ju mer antisovjetisk en regim är desto bättre. Därför blev också reaktionära (= antikommunistiska) regimer (t ex Chile, Zaire, Iran under shahen osv) att föredra före sådana som t ex Angola eller Kuba.

I sin strävan efter en »världsomspännande front mot Sovjetunionens hegemonisträvanden« har de kinesiska byråkraterna inte hindrats av några som helst skrupler. Ju reaktionärare en politiker är, desto salongsfähigare blir han i Beijing. Detta gäller inte bara reaktionärer som sitter vid statsrodret. Förbindelserna med Heath och Thatcher när de befann sig i oppositionsställning är välkända, liksom med Strauss (i Västtyskland)(60).

Denna oheliga allians har KKP utåt försökt ideologiskt motivera med hänvisningar till världsläget och »krigsfaran«. Sovjetunionen har jämställts med ett expanderande Hitler-tyskland, berett att kasta sig över Västeuropa. Alla politiker som inte insett detta, och därför inte förespråkat preventiva åtgärder (upprustning o s v), har fått epitetet »eftergiftspolitiker« typ Chamberlain (för dennes agerande i München 1938)(61). Särskilt förkastliga är de som talar om nedrustning, avspänning o s v. I konsekvens med detta har Beijing tydligt demonstrerat att man föredrar högerregeringar framför socialdemokratiska (t ex i Storbritannien och Västtyskland) och öppet förespråkat EG:s ekonomiska och militära upprustning och ett förstärkt NATO. Som ett närmast surrealistiskt faktum kan nämnas att en av dem som första maj 1978 fick äntra talartribunen i Peking var… den brittiske överbefälhavaren (62).

Alla framgångar för de Moskva-orienterade kommunistpartierna representerar i detta perspektiv blott och bart förhatliga hinder i vägen för målsättningen att bekämpa Sovjet. Under det revolutionära uppsvinget i Portugal 1974-75 betecknades Cunhals kommunistparti t ex som »socialimperialismens förlängda arm«. Det gick så långt att diverse maoistgrupper – med Beijings goda minne – applåderade eller tom deltog i högerextremistiska angrepp på kommunistpartiet, där dess möten bröts upp, dess lokaler sattes i brand o s v. (63)

En socialistisk revolution i Europa skulle Beijing-byråkratin betrakta närmast som en katastrof. Dess tillit till den europeiska arbetarklassens revolutionära potential är lika med noll. I-stället gäller det att ena och stärka Västeuropas »små och mellanstora» imperialiststater och inrikta dem mot Sovjets »hegemonism«(64).

KKP-ledningen har inte heller nöjt sig med att förespråka denna inriktning för enbart Europa. Efterhand har man allt uttryckligare klargjort att även USA-imperialismen måste inkluderas i denna »antihegemonistiska enhetsfront«. Det är ingen hemlighet att Beijing föredrog hökarna Schlesinger och Brzezinski före Kissinger resp. Vance, eller Nixon (!) före Carter. Den andra kategorin ansågs inte föra en tillräckligt hård politik mot Sovjet. (Krigshetsaren Nixon fick f.ö. efter han tvingats avgå motta en personlig inbjudan till Kina…(65)

I detta sammanhang bör också nämnas Beijings flirt med extrema högerkretsar inom amerikanska militären. Under juni-juli 1977 mottogs i Kina förre amiralen Elmo R. Zumvalt och fick göra en månads rundresa i landet. Zumwalt är mest känd som kommendant för USA:s sjöoperationer kring Vietnam 1968-70. Att han inbjöds till Kina berodde dock inte på att byråkratin önskade ytterligare förbättra relationerna med Washington, eftersom Zumwalt vid den tidpunkten inte längre representerade USA:s regering. Han mottogs istället som representant för den s k »Kommittén mot den nuvarande faran«, en grupp militärer som kritiserade Washington för att vara för »släpphänt mot kommunismen« och för att inte satsa tillräckligt på upprustningen för att möta »det sovjetiska hotet«. Kommitténs uttalanden citerades knappt i de borgerliga tidningarna. Däremot trycktes de upp i den kinesiska pressen(66).

Denna politik – ett enat militariserat Europa och ett kraftigt upprustat NATO och USA – är inte bara kontrarevolutionär. Den är också extremt korttänkt, när det gäller Beijing-byråkratins egna intressen. Att den – om den blev en realitet – skulle leda till allvarliga konsekvenser för arbetarklassen i väst – ökad repression, ökat skattetryck osv – bekymrar säkert inte potentaterna i Beijing. Däremot borde de inse att ett Europa och USA rustat till tänderna inte bara utgör ett hot mot Sovjet, utan också mot Kina! Om imperialismen är tillräckligt stark för att krossa Sovjet, då kommer den inte heller lämna sten på sten kvar av den kinesiska arbetarstaten! Därför är det en farlig lek med elden som Deng & Co gett sig in på.(67)

Några fallstudier

1971 var det år som den kinesiska utrikespolitiken började slå igenom på det diplomatiska planet. En kortfattad redogörelse för tre speciella händelser i den koloniala världen får markera denna period (Sudan, Ceylon och Palestina). Slutligen tar vi något utförligare upp ett något aktuellare exempel (Iran).

1) Sudan

I juli 1971 gjordes ett försök att störta den sittande reaktionära Numeiry-regeringen. Kuppmännen var vänsterorienterade officerare. Enligt samstämmiga rapporter i massmedia mottogs kuppen positivt av de sudanesiska massorna, som demonstrerade sitt stöd för kuppen och mot Numeirys reaktionära diktatur. Efter tre dagar lyckades dock Numeiry-trogna element inom armén göra en motkupp. En veritabel klappjakt på fackföreningsmilitanter och kommunister inleddes – kommunistpartiet påstods nämligen ligga bakom kuppen. Tusentals dödades eller fängslades. Det starkaste kommunistpartiet i arabvärlden stympades allvarligt. Varje revolutionärs plikt i en sådan situation – oavsett vad man tycker om kommunistpartiets politik! – borde givetvis ha varit att fördöma Numeiry-regimen, dess blodiga terror och göra allt för att stödja de förföljda arbetarna.

Vad gjorde då den kinesiska ledningen? Jo, strax efteråt mottogs en sudanesisk delegation i Beijing och den 24 augusti undertecknades ett ekonomiskt och tekniskt samarbetsavtal. Vidare beviljades Sudan ett lån på 35 miljoner dollar. För att riktigt understryka hur nöjda KKP-byråkraterna var med Numeirys blodsdåd inbjöds ytterligare en sudanesisk regeringsdelegation till Beijing i december samma år och beviljades ytterligare ett lån. Vid sitt hälsningsanförande sade Zhou Enlai bl a följande:

»Vi har med glädje uppmärksammat att sedan Sudans majrevolution har det sudanesiska folket under president Numeirys ledning uppnått fortsatta framsteg i likviderandet av de koloniala krafterna, stärkt sitt nationella oberoende och sin statliga suveränitet och utvecklat sin nationella ekonomi. Detta år har den sudanesiska regeringen och folket segerrikt slagit ner en utländsk omstörtningsplan« (68).

Således betraktade de kinesiska ledarna det sudanesiska kommunistpartiet och dess medlemmar som agenter för en utländsk makt (= Sovjetunionen), och ansåg det därför utmärkt att Numeiry lät mörda och fängsla dem!(69) Kan det kinesiska ledningens totala avsaknad av klasståndpunkt och kommunistisk moral demonstreras tydligare?

Det är att notera att de nordvietnamesiska ledarna och FNL intog en diametralt motsatt ståndpunkt.(70)

2) Ceylon (Sri Lanka)

1970 tillträdde en folkfrontskoalition regeringstaburetterna på Ceylon (numera Sri Lanka). De partier som ingick i koalitionen var Bandaranaikes parti, SLFP, det reformistiska LSSP (f d trotskistiskt, uteslutet ur Fjärde Internationalen 1964) och det moskvatrogna kommunistpartiet. Valet av denna »vänsterfront« stimulerade massornas förväntningar. Men alla problem de hade hoppats att den nya regeringen skulle lösa kvarstod – och förvärrades! Arbetslösheten ökade, levnadsstandarden sjönk o s v (71).

I denna situation fick en nästan nybildad organisation, JVP (Janatha Vimuthki Peramuna – »Folkets Befrielsefront«), ett visst gehör, främst bland studenter och arbetslösa ungdomar. I mars 1971 försökte regeringen krossa organisationen med hjälp av undantagslagar och massarresteringar av dess ledare. Den 6 mars utfördes en attack mot USA:s ambassad i Colombo. Attacken tillskrevs »Den maoistiska ungdomsfronten«, en hittills okänd organisation. Själva attacken anses också ha varit ett provokationsverk av antingen regeringen eller ambassadpersonalen själv.(72)

Det inträffade gav hur som helst Bandaranaike-regeringen en förevändning för repressiva åtgärder i stor skala. Den 16 mars infördes undantagstillstånd och polisen och armén startade klappjakt på JVP:s medlemmar och sympatisörer. JVP ansåg sig i detta läge inte ha något annat val än att försöka slå tillbaka. Under en kort period lyckades också organisationen skapa sig stödjepunkter genom baser i djungeln och tom »befriade områden«. Men i slutet av april hade JVP:s motstånd brutalt slagits ned. Mellan 12 000-50 000 ungdomar uppges ha mördats, åtskilliga tusen sattes i fångläger.(73)

Under tiden, och speciellt efter krossandet, utsattes JVP för en massiv förtalskampanj från Bandaranaike-regimens sida. JVP beskrevs som en del av en väpnad konspiration av vänsterterrorister osv. Hjälpen från imperialismen lät inte heller vänta på sig. Bland de stater som omedelbart ställde vapen, krigsmateriel, trupper och pengar till Bandaranaike-regimens förfogande kan nämnas Storbritannien, USA, Indien, Pakistan och Australien. Så småningom anslöt sig också Sovjet till denna kontrarevolutionära »enhetsfront«.(74)

Mot denna uppslutning skulle varje revolutionär, varje revolutionärt parti, varje stat som anser sig socialistisk ha reagerat med kraft. Argument av typen »JVP är ju inte revolutionärt«, »JVP hade inget masstöd« osv får aldrig i en sådan situation utgöra hinder för en obrottslig solidaritet mot förtrycket.(75)

Vad gjorde då KKP och Beijing? Jo, istället för att uppmana till solidaritet med JVP, såg byråkratin det som ett utmärkt tillfälle att köpa till sig den »progressiva« regimens »vänskap«. Den 26 april utannonserades att Kina givit Ceylon ett lån på 150 miljoner rupies (ungefär 25 miljoner dollar) under mycket fördelaktiga villkor. Dagen efteråt publicerade ceylonesiska tidningar ett brev från Zhou Enlai till Bandaranaike:

»I enlighet med ordförande Mao Zedongs läror, så har det kinesiska folket alltid motsatt sig ultra-‘vänstern’ och högeropportunismen under sin långa revolutionära kamp. Det är glädjande att den kaotiska situation som skapats av en handfull personer vilka kallar sig ‘guevarister’ och till vilka utländska spioner smugit sig har bragts under kontroll tack vare Ers Excellens’ och den ceylonesiska regeringens ansträngningar. Vi tror att dessa upproriska aktioner, anstiftade av inhemska och utländska reaktionärer i avsikt att underminera det ceylonesiska folkets intressen, är dömda att misslyckas till följd av Ers Excellens’ ledarskap och det kinesiska folkets stöd och medverkan«(76)

Är det särskilt förvånande att »maoismen« efter detta inte stått speciellt högt i kurs bland de arbetande massorna och vänstern på Sri Lanka?

3) Pakistan/Bangladesh

Pakistan bildades 1947 av två separata landområden. De båda delarna låg inte bara hundratals kilometer från varandra, de hade inte heller samma språk eller kultur. Den pakistanska statens »enhet« var helt enkelt en konstruktion av den brittiska imperialismen. Och det var i Östpakistan de förtryckta massorna drog det kortaste strået…(77)

Efter gränskriget mellan Kina och Indien 1962 försökte Kina förstärka sin allians med Pakistan. För att möjliggöra detta, avstod Beijing från varje form av kritik av den pakistanska militärdiktaturen.(78)

Beijings linje innebar ett totalt avståndstagande från den bengaliska majoriteten i Pakistan, och dess krav på nationella rättigheter, vilket med tiden växte allt starkare.

I december 1970 hölls nationella val i Pakistan. Det borgerliga Awami-förbundet, som i sitt program lagt stor vikt vid nationella frågan, vann en förkrossande seger i Östpakistan: 167 av de 169 platser som tilldelats Östpakistan i nationalförsamlingen, l själva verket blev dess ställning så stark att dess block skulle få absolut majoritet i nationalförsamlingen, och gav det således rätt att bilda centralregering. Detta skrämde den härskande klassen i Västpakistan som såg sin traditionella dominerande maktställning hotad och fruktade att den pakistanska statsbildningen skulle splittras. Därför uppsköts öppnandet av den konstituerande församlingen till den 3 mars och armén, tillsammans med det ledande västpakistanska partiet (Ali Bhuttos Folkparti), försökte tvinga ledarna för Awami-förbundet att överge de punkter i sitt program som gällde Östpakistans nationella självstyre. Detta gick emellertid dåligt och den l mars 1971 beslöt general Yahya Khan enväldigt att uppskjuta öppnandet av nationalförsamlingen på obestämd tid.

Mot detta revolterade de bengaliska massorna spontant och i stor omfattning. Yahya svarade med ett massivt folkmord. Detta kunde dock inte hindra lösgörandet av Östpakistan från den pakistanska statsbildningen och uppkomsten av en ny stat, Bangla Desh.(79)

Inget hade varit mer självklart för en marxist än att stödja det bengaliska folkets befrielsekamp. Men för Beijing-byråkraterna stod den i vägen för alliansen med Pakistan. Zhou Enlai lade fram byråkratins ståndpunkt i ett brev till Yahya Khan, 12 april 1971:

»Ers Excellens och ledare för skilda läger i Pakistan har utfört ett mycket värdefullt arbete i syfte att upprätthålla Pakistans enhet och hindra Pakistan från att gå mot en splittring. Vi tror säkert att situationen i Pakistan, genom Ers Excellens’ och ledarnas för skilda läger kloka åtaganden och åtgärder, kommer att återgå till det normala. Enligt vår mening är Pakistans enhet och enheten mellan folken i Öst- och Västpakistan de grundläggande garantierna för att Pakistan skall uppnå välstånd och styrka. Här är det av stor vikt att skilja mellan folkens breda massa och en handfull personer, vilka vill sabotera Pakistans enhet. Som genuina vänner till Pakistan vill vi presentera dessa åsikter för Ers Excellens« .(80)

Av detta kan vi konstatera att Beijing inte stödde Östpakistans rätt till självbestämmande, utan tvärtom juntans folkmord (»kloka åtgärder«). Stödet till den pakistanska diktaturen stannade inte heller vid ord. Förutom att de vapen som användes i Östpakistan till stor del var kinesiska (bl a flygplan och stridsvagnar), fick väst-pakistanskt flyg på väg till Östpakistan använda kinesiskt luftrum och mellanlanda på kinesiska flygplatser. Och som kronan på verket späddes tidigare kinesiska lån till Pakistan nu på med ytterligare 20 miljoner dollar.

4) Iran

Alltsedan den ClA-stödda statskuppen 1953, då nationalisten Mossadeq störtades, har Iran intagit en första rangens plats i Washingtons strategi i Persiska Viken, och då speciellt sedan 60-talet.'”‘Shahen själv uttryckte sin regims roll på följande sätt:

»Västeuropa, USA och Japan betraktar Viken som en väsentlig del av sin säkerhet. Men de är inte i stånd att garantera säkerheten i Viken. Det är vi som gör det åt dem… Vi har inte bara ett nationellt och regionalt ansvar utan också en världsroll som beskyddare av 60% av världens oljereserver«(83)

Denna roll upprätthöll shahen troget, alltifrån det brutala förtrycket av Irans arbetare, fattigbönder och intellektuella till funktionen som kontrarevolutionens gårdvar i Persiska Viken, där t ex befrielserörelserna i Oman och Dhofar bekämpats med hjälp av shahens USA-beväpnade armé. Ända till det slutliga fallet i februari 1979 räknades shahens Iran till världens grymmaste och blodigaste diktaturer.

Hur har då Folkrepubliken Kina och KKP förhållit sig till shahens Iran? Under 50- och 60-talen uppträdde de två ländernas regimer som varandras ärkefiender., Kina fördömde mycket snabbt kuppen 1953 och shahens makttillträde: »en regering som är totalt underkastad den amerikanska härskande klicken har bildats… USA använder Irans kungligheter för att uppnå sina egna målsättningar. Kungligheterna har blivit nitiska medlöpare till amerikanerna«. Kuppen hade också enligt samma uttalande »anstiftats av speciella amerikanska agenter«(84)

Och medan Beijing alltså betraktade shahen som en »marionettregim« såg shahen å andra sidan Kina som »den nya jätten i Fjärran Östern, som breder ut sig och som snabbt växer«.(85)

Under denna tid riktade Beijing också skarp kritik mot Sovjet för att det hade »nära förbindelser med den iranska reaktionära regimen» och för att det »propagerar på ett positivt sätt för regimens«(86)

Sex år senare var det helt andra tongångar i den kinesiska pressen. Shahen hade nu, från att ha varit »USA-imperialismens nitiska medlöpare«. blivit en förkämpe för »nationellt oberoende och progressiv utveckling«. Å andra sidan erkände shahen Kina 1971, efter att ha vägrat göra detta i 22 år, och kylde istället ner relationerna med Sovjet ytterligare. Som tack började Beijing-byråkratin alltmer skyla över shahens kontrarevolutionära förehavanden. T ex hade Kina under 1968-71 hjälpt gerillan i Oman och gett publicitet åt dess kamp. Efter att diplomatiska förbindelser upprättats med Iran upphörde Kinas stöd, och istället fördömdes gerillans aktivitet för att vara »sovjetstödd subversion«.(87)

1972 sände Iran Phantom-plan till Sydvietnam, dvs mitt under Vietnamkrigets höjdpunkt. Sydkorea och Taiwan gjorde detsamma. Dessa två stater kritiserades för detta i kinesisk press – men inte Iran…(88) Istället emottogs shahens hustru i Beijing – under USA:s terrorbombningar av DRV i september 1972 – med devota hyllningsfraser till diktaturen:

»Under ledning av shah Pahlavi har regeringen och folket i Iran gjort fortlöpande ansträngningar och åstadkommit framsteg när det gällt att värna om den statliga suveräniteteten, skydda de nationella tillgångarna, utveckla den nationella kulturen och bygga upp landet«.(89)

Bakom dessa rader låg i själva verket ett inbakat stöd till shahens och hans diktaturs vakthundsroll i Persiska Viken. Detta uttalades senare (maj 1973) öppet av Kinas utrikesminister Ji Pengfei, när denne besökte Teheran:

»Iran är en av de viktigaste staterna i Persiska Viken. Er oro över situationen är förståelig och logisk. Vi har konsekvent ansett att varje land självt ska handha sina egna affärer… Iran och en rad andra stater vid Persiska Viken anser att Persiska Vikens angelägenheter ska handhas av länder som ligger där. De motsätter sig inblandning utifrån. Detta är ett rimligt krav. Vi stöder det kraftfullt. Som Shainshah har sagt utgör situationen vid Irans östra och västra sida en mycket allvarlig varning till Iran. Med tanke på det läge som uppstått i området måste Iran stärka sina försvarskrafter« .(90)

Flera liknande uttalanden publicerades i den kinesiska pressen efter detta. I alla dessa uttalanden »glömdes« det bort att shahens makt baserade sig nästan helt på amerikanskt stöd (»statlig suveränitet«?), att shahens armé bidragit till att krossa befrielserörelserna i omkringliggande stater (»icke-inblandning«?), att Irans oljetillgångar exploaterats till imperialismens fromma (»skydda de nationella tillgångarna«?) och att shahens diktatur med polis och SAVAK i spetsen ständigt var sysselsatt med att slå ned all opposition bland arbetare, bönder och intellektuella (»utveckla den nationella kulturen«?).

Det var fientligheten mot Sovjet som knöt Beijing-byråkratin allt närmare till shahen. (Båda använde f ö samma term – »imperialism« – om Sovjetunionen.) I kinesisk press fick omhuldandet av shahens diktatur och anti-sovjetism närmast löjeväckande proportioner. Sålunda kunde man i ett nummer av Hsinhua News Bulletin (den kinesiska nyhetsbyråns dagliga bulletin) finna en artikel med rubriken: »Sovjetiska utsläpp hotar den iranska kaviaren«! (91)

Under 1978-79, då den folkliga kampen mot shahens välde fick enorma proportioner, yttrades i den kinesiska pressen inte ett enda ord till stöd för kampen! Istället gavs publicitet åt shahens bekymmer:

»Shahens öppningsanförande dröjde huvudsakligen vid inre angelägenheter. Med de senaste oroligheterna i åtanke sade shah Pahlavi ‘att under de nuvarande förhållandena i världen, är nationell enhet till försvar av vårt oberoende, vår frihet och territoriella integritet viktigare än någonsin’.«(92)

Endast i undantagsfall gav den kinesiska pressen summariska »rapporter« om »oroligheterna« i Iran. Hyllningarna till shahen fortsatte dock. När han fyllde 59 år den 26 oktober 1978 skickade Beijing ett lyckönskningstele-gram (vilket f ö även Moskva gjorde), d v s vid den tidpunkt då marken höll på att rämna under diktatorns tron. Från Hua Guofeng kunde shahen emotta följande hyllning:

»Det är ett stort nöje för mig att få uttrycka mina uppriktiga lyckönskningar med anledning av Ers Majestäts 59-årsdag. Jag hoppas att Ers Kungliga Höghet kommer att få åtnjuta god hälsa, och att Iran ska uppnå nya framsteg i försvaret av sitt oberoende och sin nationella suveränitet, och också nå nya höjder i framåtskridande och utveckling. Jag hoppas innerligt att de vänskapliga relationerna och samarbetet mellan Iran och Kina ska fortsätta att växa och konsolideras. « (93)

I samband med shahens fall ondgjorde sig de kinesiska ledarna på ett »indirekt«, men ingalunda svårtolkat sätt över att en vän gått förlorad, och att Sovjetunionen skulle kunna vinna på utvecklingen. Detta framgår bl a i den intervju som Deng Xiaoping gav till amerikanska TV-kommentatorer under sitt besök i USA i januari-februari 1979. På en fråga om situationen i Iran kunde gynna Sovjet, svarade Deng:

»Som alla andra länder i världen angår situationen i Iran också oss. Irans strategiska position är extremt viktig. När det gäller Kina, kan vi bara moraliskt uttrycka våra ståndpunkter. Vi kan inte göra mycket därför att vi saknar förmåga där. Och jag tror att de länder som har möjlighet att göra mer borde inta en mycket allvarlig inställning till frågan om Iran, och vidta effektiva åtgärder för att hjälpa till att få en lösning på problemet där«.(94)

Uttalandet kan inte misstolkas. Deng beklagar sig över att Kina, USA m fl länder inte kunnat bistå shahen tillräckligt mycket. Han uppmanar mer eller mindre till amerikanska »ingripandet« i Iran. Det är också anmärkningsvärt med vilken lätthet »principerna« läggs åt sidan när behoven så påkallar. Det är nu inte det iranska folket som självt ska lösa sitt lands inre angelägenheter, utan »de länder som har möjlighet att göra mer«, dvs i praktiken imperialistmakterna. Vart tog principen om »icke-inblandning« vägen?

Beijing-byråkratins och KKP:s förräderi gentemot de iranska massorna bidrog säkerligen till att banden med USA-imperialismen stärktes. Inte för inte lät Deng i slutet av nämnda intervju yttra att »smekmånaden (med USA) kommer att fortsätta«. I Kina-pressen underströks också alliansen med USA allt kraftigare.

»Idag har Kina och USA utvecklat sina relationer. Betydelsen av dessa sträcker sig långt över sfären för bilaterala relationer. Det är i enlighet med intressena och önskningarna hos inte bara det kinesiska och det amerikanska folket, utan hos alla folk i alla världens länder«(95)

Det iranska folket – arbetarna, bönderna och de intellektuella – torde nog ha hyst en annan uppfattning…

Inför 80-talet

Vid detta årtiondes början hade Kinas relationer med omvärlden en helt annan tyngdpunkt än tio år tidigare. Nu låg den inte längre i »tredje världen«, utan i den utvecklade kapitalistiska världen, med växande ekonomiska, politiska och militärstrategiska band med Japan, Västeuropa och… USA!(96)

På det inrikespolitiska planet motsvarades denna vändning mot väst av ett övergivande av den gamla »maoistiska« utvecklingsmodellen (»självtillit«) till förmån för »de fyra moderniseringarna« (av industrin, jordbruket, vetenskapen och teknologin, samt det nationella försvaret).(97)

Dessa omfattande inrikespolitiska och utrikespolitiska förändringar berörde givetvis också den officiella ideologin. »Avmaoisering« blev följden. Inte heller utrikespolitiken klarade sig från denna »kris« för gamla värderingar och slagord.

Ett av de mer iögonfallande resultaten är att Beijing i stort sett upphört med den ideologiska kritiken av Sovjetunionens inrikespolitiska förhållanden. Det talas inte längre om »sovjetrevisionismen« eller om att »kapitalismen återupprättats« i Sovjet (egentligen inte så underligt eftersom mycket av det som tidigare betecknades som »sovjetrevisionismen« nu är Beijings egen politik – t ex har de ekonomiska reformerna i Kina gått längre i »kapitalistisk riktning« än i Sovjet).

Den antisovjetiska propagandan koncentrerar sig numera på utrikespolitiken. Anmärkningsvärt nog används i dessa sammanhang mycket sällan begreppet »socialimperialism«. Istället beskrivs Moskvas utrikespolitiska agerande i termer av »hegemoni-strävanden« och »expansionism«. Sammantaget innebär dessa förskjutningar av sovjetkritiken att Beijing numera inte ens försöker ge sken av att basera sin karakteristik av Moskvas utrikespolitik på en »marxistisk« analys av den sovjetiska samhällsformationen.

Därmed har också i praktiken en stor del av de ideologiska hindren för ett närmande till Moskva avlägsnats: Om bara sovjetledarna överger sin »hegemonism«, dvs gör lämpliga eftergifter till Kina, finns inget som hindrar upprättandet av »goda relationer« mellan de »socialistiska broderländerna«.

Men inte nog med det. I samma mån som Beijing alltmer vänt sig från »tredje världen« och mot »andra världen« och USA, för att där få tillgång till kapital och teknologi för »de fyra moderniseringarna« har självaste »teorin om de tre världarna« blivit allt mindre användbar som ett ideologiskt fikonlöv för utrikespolitiken. Detta är särskilt uppenbart om man beaktar det allt intimare ekonomiska, militära och storpolitiska samarbetet med »supermakten« USA. Enligt »tre-världs-teorin« var ju båda »supermakterna« fiender till alla världens folk (även om den ena – Sovjet – var värre). Hur långt Beijing avlägsnat sig från denna »världsbild« framgår exempelvis av att vice premiärministern Geng Biao under sitt USA-besök i juni 1980 kunde förklara att »Kina och USA har identiska (vår kurs.) uppfattningar när det gäller den generella frågan att beslutsamt möta strategiska utmaningar på 1980-talet.«(98)

Helt följdriktigt har det också skett en »avideologisering« av utrikespolitiken från slutet av 70-talet. Från 1979 hänvisas alltmer sällan till »teorin om de tre världarna« när Beijing formulerar sina utrikespolitiska mål. Istället framstår den kinesiska utrikespolitiken alltmer obeslöjat som den cyniska maktpolitik den är.

Beijings agerande i »tredje världen«, angreppet på Vietnam, stödet till folkmördaren Pol Pot, trycket på Laos, den fientliga inställningen till Kuba, för att inte tala om förhållningssättet till revolutionens Nicaragua och den revolutionära kampen i El Salvador, stödet till reaktionära organisationer i Angola, de hjärtliga förbindelserna med Pinochet-regimen i Chile, stödet till shahen av Iran ända till slutet osv osv har medfört att Kina både fått allt fler fiender i »tredje världen« och förlorat sin attraktionskraft inom »vänstern« (»maoismen« är i det närmaste död som ideologisk riktning). Den kinesiska utrikespolitikens tyngdpunktsförskjutning mot de imperialistiska länderna och nedskärningen av det kinesiska ekonomiska biståndet till länder i »tredje världen« har ytterligare bidragit till att Beijings ställning i »tredje världen« försvagats. Ett symptom på detta, är att Fidel Castros hårda attack mot Kina vid de »alliansfria staternas« toppkonferens i Havanna (i september 1979) bara föranledde ett skarpt genmäle från Kinas allianspartner Pakistan.

Inte oväntat har Moskva sett sin chans att utnyttja situationen. Trots invasionen i Afghanistan och händelserna i Polen har Moskva under de senaste åren både lyckats få ökad prestige inom delar av »vänstern« och i »tredje världen«.

Om vi betraktar frågan i ett historiskt perspektiv kan man nästan säga att Moskvas och Beijings roller i världspolitiken idag är omkastade jämfört med 60-talet. Då angrep de kinesiska ledarna Moskvas »fredliga samexistens« med USA-imperialismen och anklagade sovjetledarna för att konspirera med Washington mot Kina och mot den anti-imperialistiska och revolutionära kampen. Idag är det kineserna själva som hånglar med imperialisterna, och detta med en glöd som får sovjetledarnas prestationer i den vägen att förblekna (Beijing har tom varmt förespråkat amerikansk militär upprustning!).

Vad kommer då att hända i framtiden? Ja, det är faktiskt omöjligt att avgöra i skrivande stund (maj 1982). Det beror givetvis på utvecklingen internationellt och i Kina (inte minst utgången av den fortsatta fraktionskampen). Det finns idag en del tecken på att de kinesiska ledarna överväger olika alternativ. Ett visst missnöje med Reagans politik (t ex stödet till Taiwan) har luftats. Samtidigt har en del trevare utväxlats mellan Beijing och Moskva. Frågan huruvida kineserna kommer att fortsätta sin pro-imperialistiska politik som förut, eller söka avspänning med Sovjet, är inte avgjord och beror givetvis till stor del på vilket pris Washington och särskilt Moskva är villiga att betala för Beijings gunst (i det senare fallet torde ett minskat stöd till Vietnam ligga högt på önskelistan). En sak står i alla fall klar, och det är att det fåtal Kina-entusiaster som fortfarande inbillar sig att den kinesiska utrikespolitiken styrs av »revolutionära principer« även i fortsättningen kommer att få utstå svåra prövningar.

Stig Eriksson / Martin Fahlgren

Noter

42. I KKP:s programmatiska dokument »Ett förslag …« sägs bl a: »Varje socialistiskt land måste i sitt uppbygge lita huvudsakligen till egna krafter.« (Den stora polemiken, a.a., s 42-43). Under kulturrevolutionen kom dessa idéer att ställas på sin spets.

43. Det är i detta sammanhang som man bör se det kinesiska försöket att tillgripa »svärdet Stalin« – se artikeln i föregående nummer. Taktiken att vinna över gamla stalinister på Kinas sida genom att försvara Stalin mot Chrustjtjovs angrepp misslyckades i stort sett. Pi litet längre sikt slog taktiken tillbaka på kineserna själva och gjorde det svårare att vinna gehör för de kinesiska ståndpunkterna. Under 70-talet fick också »frågan om Stalin« i tysthet falla i glömska.

44. I polemiken mot SUKP (1963) uttrycktes denna inriktning i följande ordalag: »Det internationella proletariatet måste och kan ena alla krafter som är möjliga att ena, använda sig av de inre motsättningarna i fiendelägret och upprätta bredast tänkbara enhetsfront mot den amerikanska imperialismen och dess lakejer. « (Den stora polemiken, a.a., s. 22)

45. Peking Review nr 4-64, s. 7. Om begreppet »mellanzon« och dess historia se Gittings, The World and China, a.a., s. 144 och s. 232-235, samt Schurmann, Logics…, a.a., s. 351-354.

46. Intervjun återgiven i Shurmann-Schell, Communist China, a.a., s. 368.

47. Den stora polemiken, a.a. s.23. l Lin Biaos berömda skrift Leve segern i folkkriget, skriven 1965, drivs resonemanget om den »tredje världen« till sin spets: »Motsättningarna mellan Asiens, Afrikas och Latinamerikas folk å ena sidan och imperialisterna och Förenta Staterna å den andra är huvudmotsättningen i världen av idag.« (vår kurs) Lin Piao, Leve segern i folkkriget, Danelius bokförlag, 1970, s.39.

48. Om den kinesiska politiken i fråga om Pakistan, se Tariq Ali, Pakistan – militärvälde eller folkmakt. Rabén & Sjögren, Stockholm 1971.

49. Den stora polemiken, a.a.. s.24 och 25.

50. Kuppen blev en chock för de kinesiska ledarna, vilket bl a visas av att den i tre veckor fullständigt förtegs i kinesiska massmedia (Blumer, Den kinesiska kulturrevolutionen, Pan/Norstedts, Stockholm 1969, s.32). Senare, under kulturrevolutionen, kritiserades den förda politiken (som givetvis skylldes på Liu Shaoqi), och det indonesiska kommunistpartiets ledning gjorde »självkritik«. Faktum är dock att denna reformistiska politik även stöddes av Liu Shaoqis motståndare. Här ska vi citera två exempel. Kang Sheng (en av huvudfigurerna under kulturrevolutionen) yttrade 1963 om Aidit (indonesiska kommunistpartiets främste ledare):

»Indonesiens Kommunistiska Parti, som hela tiden (sedan 1951) hållits på en korrekt kurs av centralkommittén under Aidids ledning, har fört fram och tillämpat en marxist-leninistisk linje och politik, och därigenom garanterat framstegen för kommunistpartiets och det indonesiska folkets revolutionära mål.«

Så sent som den 20 maj 1965 undertecknade självaste Mao Zedong ett budskap till det indonesiska kommunistpartiets centralkommitté, där vi bl a läser:

»Det indonesiska kommunistpartiets centralkommitté, under kamrat D.N. Aidits ledning, har på ett utmärkt och nyskapande sätt tillämpat och utvecklat marxismen-leninismen i skenet av de revolutionära erfarenheterna i sitt land: Den har »indonesifierat« marxismen-leninismen med avsevärd framgång, den har på ett helt självständigt sätt fört fram sin egen linje och sin egen revolutionära politik för att tillvarata det indonesiska folkets grundläggande intressen, och har lett den revolutionära kampen i Indonesien från seger till seger… Vi är helt övertygade om att det indonesiska kommunistpartiet kommer att fortsätta att utöka sina stridskrafter, konsolidera och utvidga den nationella enhetsfronten på grundval av alliansen mellan arbetarna och bönderna, och leda det indonesiska folkets nationella och demokratiska revolution med förnyad kraft och till nya segrar. Ett självständigt, demokratiskt, välmående och utvecklat Indonesien kommer att resa sig upp i världen. «

Båda citaten, som är »officiella« och publicerades i Peking Review, har vi här citerat ur Maitan, Party, Army and Masses in China, a.a., s.314-315. För mer uppgifter om Kinas relationer till Indonesien och det indonesiska kommunistpartiet, se Tsou (ed), China in Crisis, University of Chicago Press, 1968, s.333-394 och J. Taylor, China and Southeast Asia, Praeger, New York 1976, s.82-144.

51. Om motsättningarna mellan Kina och Kuba, se Tutino, Den kubanska oktoberrevolutionen, Rabén & Sjögren, Stockholm 1971, s.283-291, samt K.S. Karol, Castros Kuba, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1971,s.209-220 och 279-280.

52. Detta är en av huvudteserna i Lin Biaos skrift Leve segern i folkkriget, a.a.

53. Om den »strategiska debatten« i Kina, se Uri Ra’anans artikel i »Peking’s Foreign Policy ‘Debate’, 1965-1966« i Tsou (ed.), China in Crisis, a.a., s.23-71 och D. Zagorias dito »The Strategic Debate in Peking«, samma, s.237-268. Dessa båda författare analyserar »debatten« främst utifrån officiella kinesiska dokument.

54. Mao formulerade detta redan i januari 1965 i en intervju med Edgar Snow:
»Krig kunde inträffa endast om amerikanska trupper kom till Kina… Kinas arméer skulle inte överskrida landets gränser för att slåss… Endast om Förenta staterna angrep Kina, skulle kineserna slåss… Att slåss utanför ens egna gränser var brottsligt.« (Snow, Den långa revolutionen, Askild & Kärnekull, Borås 1972, s.219-220)

Det dröjde dock till slutet av september 1965 innan denna linje kan sägas ha fått officiell sanktion. Detta skedde genom ett uttalande av utrikesminister Chen Yi:
»Om kriget skulle spridas till Kina ska landet ståndaktigt göra motstånd och kommer att vara beslutet att besegra USA-imperialismen… Skulle USA-imperialisterna invadera det kinesiska fastlandet ska vi vidta alla nödvändiga åtgärder för att besegra dem. Då kommer kriget inte att ha några gränser.« (Uttalandet i utdrag i Schurmann/Shell, a.a., s.531-543, citatet s.541-543)

Chen Yis uttalande skedde vid en tidpunkt då förespråkarna för en tuffare Vietnam-politik (främst den tidigare omnämnde Luo Ruiqing) pressats tillbaka (Luo utrensades). Hädanefter gick de officiella kinesiska uttalandena i Maos fotspår.

55. Det finns mycket skrivet om detta diplomatiska spel. Här ska vi dock inskränka oss till att nämna Snows »inside«-information (Den långa revolutionen, a.a., s.159-192), samt Kissingers detaljrika redogörelse, som återfinns i hans Memoarer – De första åren i Vita huset, Norstedts, Stockholm 1979, s.196-233 och Memoarer – Från krig till fred, Norstedts, Malmö 1980, s.11-128 och 419-472.

56. Om den kinesiska utrikespolitiken under 70-talets första hälft har det redan skrivits och sammanställts en hel del. På svenska finns Cardorff, Kinas utrikespolitik, RMF-press, Stockholm.. Om »supermaktsteorin« och påståendet att Sovjet är »kapitalistiskt«, se t ex »SKP, den ryska profiten och Karl Xll:s pekfinger« i FI 1-75, samt Eklund-Reichard, Är Sovjetunionen kapitalistiskt?, Bokförlaget Röda Rummet, Stockholm 1976. Se även Stefan de Vylders artikel i Zenit nr 3-1976. På engelska kan nämnas Maitan, a.a., s 309-347 och Evans, China after Mao, Monad Press, New York 1978, s 91-109.

57. Dengs tal publicerades som ett supplement till Peking Review, 12 april 1974 och utgavs som särskild broschyr. Det översattes och publicerades på en mängd språk.
Efter Maos död har de kinesiska ledarna tillskrivit Mao »teorin«. (Se Ordförande Maos teori om de tre världarna – Ett viktigt bidrag till marxismen-leninismen, Oktoberförlaget, Stockholm 1978.) Som vi redan påpekat innehåller påståendet en stor dos sanning. »Teorins« viktigaste element återfinns i den praktik och teori som utformades under Maos ledning under tidigare faser. Deng & Co:s »bidrag« är främst att de systematiserat och renodlat dessa spridda element i en »enhetlig« teori. Många Kina-experter har dock ifrågasatt att Mao verkligen skulle ha omfattat »3-världsteorin« i den utformning den kom att få och särskilt alla dess praktiska konsekvenser. Man kan härvid stödja sig på en rad indicier: 1) Teorin tillskrevs Mao först efter hans död och inskrevs i konstitutionen först vid 5:e folkkongressen (även detta efter Maos död). 2) Teorin nämndes mycket sparsamt (perioden nov. -74 – hösten -75 inte alls) fram till Maos död. 3) »De fyras gäng«, vilka politiskt stod Mao närmast gick emot »teorin« (Se R. Lotta, And Mao Makes 5, Banner Press, Chicago 1978, s 32-33, 158-173). 4) Mao gjorde själv aldrig någon systematisk framställning av »teorin«, utan det enda som man i efterhand lyckats skrapa fram är del flyktiga anmärkningar, varav de mest »konkreta« är följande:

»enligt min mening bildar Förenta staterna och Sovjetunionen den första världen. Japan, Europa och Kanada, mittdelen, tillhör den andra världen. Vi är den tredje världen. Tredje världen har en väldig befolkning. Men undantag av Japan tillhör Asien tredje världen och likaså Latinamerika. « (Ordförande Maos teori…, a.a., s 7)

Inte särskilt mycket att komma med om man önskar tillskriva Mao den utrikespolitiska strategi som benämnts »teorin om de tre världarna«. Det skulle i och för sig vara intressant att diskutera vari Maos eventuella meningsskiljaktigheter med Deng & Co skulle ha bestått, men detta skulle kräva en längre analys, vilken inte ryms inom ramarna för denna artikel och inte heller har någon större vikt för vår studie av den faktiskt förda politiken. Förmodligen rörde det sig i så fall om skillnader i hur långt man borde gå i sina relationer med USA-imperialismen och västkapitalismen överhuvudtaget. Mao skulle alltså liksom »de fyras gäng« ha menat att Kina borde hålla sig mer på sin egen kant (»lita till egna krafter«).

58. Något av det mest absurda är KKP-»teoretikernas« försök att göra Marx och Engels till 1800-talets »supermaktsteoretiker«!! Enligt Beijings virrhjärnor skulle Marx och Engels ha stått för tesen att »det tsarryska imperiet var de europeiska revolutionära rörelsernas huvudfiende« och manat »revolutionära människor i Europa att kasta sig in i striden för att förgöra detta det största av deras gissel«. Så vitt vi vet grundade aldrig Marx och Engels någon »europeisk front mot tsaren«. Däremot bildade de Internationella Arbetarassociationen – en organisation för internationell klasskamp… Inte heller Lenin går fri från de »röda professorerna« i Beijing. Han får stå som anfader till »teorin om de tre världarna«: »Lenin var av den uppfattningen att proletariatet för att rikta slag mot huvudfienden måste göra en skillnad mellan de andra rangens mindre imperialistländerna å ena sidan och de imperialistländer som styrde allt och alla å den andra. Han ansåg också att det var nödvändigt att förknippa proletariatets antiimperialistiska (varför inte anti-kapitalistiska? vår anm.) kamp med de besegrade och de små och medelstora ländernas kamp mot imperialistländernas förslavande.« Varför Lenin satsade allt på att bygga upp Kommunistiska internationalen, en organisation för internationell klasskamp, i stället för en »antihegemonifront« förklaras inte. (Citaten ur Teorin om de tre världarna – en historisk bakgrund. Oktoberförlaget, Stockholm 1978, s 4 resp. 32)

59. Detta gäller bl a ett uttalande av Zhou Enlai i december 1971, cit. i Camilleri, Chinese Foreign Policy, Martin Robertson, Oxford 1980, s 173. Se även Kissinger, Memoarer – Från krig till fred, a.a.

60. Många kinavänner var länge ovilliga att erkänna detta faktum. De mer klarsynta Beijing-papegojorna förstod dock väl hur saken låg till. Detta gäller t ex William Hinton, ordförande i Amerikansk-kinesiska vänskapsförbundet, som i den amerikanska vänstertidskriften Guardian, 5 maj 1976, förklarade:

»Kina bedömer världsledarna efter hur väl de förstår de nya styrkeförhållandena. Sålunda föredrar de Heath före Wilson, Strauss före Brand! och Schlesinger före Kissinger. « (Citerat i Evans, a.a., s 102)

61. Se t ex Shih Li-suo, München 1938 och eftergiftspoliliken, Oktoberförlaget, Uddevalla 1978, vilket kan anses som ett kinesiskt standardverk om »krigsfaran«. Se även Teorin om tre världar…, a.a., s 50-51.

62. DN 2/5 -78.

63. Ta t ex den portugisiska maoistgruppen PCP-ml och dess tidning A Luta. l ett nr av den 3/12 -75 skyr man inga medel och argument för att försöka »bevisa« att Sovjet vill omstörta Portugal. De vänsterorienterade fallskärmsjägarna och deras vänsteräventyr den 25/11 -75 framställs på följande sätt:

»Vi går inte i fällan att tro på någon slags skillnad mellan den s k yttersta vänstern och den cunhalistiska socialfascistiska partiet och att det därmed skulle vara så att kuppen (25 november) genomfördes av vad som vanligen kallas yttersta vänstern… Det var de cunhalistiska socialfascisterna under KGB som, genom att manipulera sina lakejer i UDP och FUR ockuperade flygbaserna och manipulerade Tancos fallskärmsjägare… Detta är givetvis ett klart intrång i vårt lands interna angelägenheter och visar att kuppen planlades i Moskva där hitleristerna förberett världsopinionen… Vi är givetvis överens om arresteringarna av småfiskar typ Costa Martins, Dinis de Almeida, Cuco Rosa, Tomé och andra. Men det avgörande är att arrestera storfiskarna, dvs Cunhal och hans anhang.«

Den yttersta högern i Portugal skulle inte kunna uttrycka det bättre!

64. Följande citat kan väl illustrera Beijings klasslösa och kontrarevolutionära perspektiv på Europas »enhet«:

»I militärt avseende har de västeuropeiska länderna breddat sitt samarbete och sin samordning. Olika former av förbund mellan nationer och regioner fortsätter att bildas. De politiska och ekonomiska förbindelserna mellan EG och länder i tredje världen stärks ytterligare. Det bör framhållas alt alla dessa positiva resultat i den västeuropeiska enheten mot hegemonismen har uppnåtts under mycket svåra betingelser… Men trots att så är fallet, har de gjort framsteg ifråga om att enas mot hegemonismen. Detta är ett övertygande bevis för att ett enande mot hegemonismen är en gemensam önskan hos de västeuropeiska länderna och folken (sic!) och att det representerar en historisk (sic!) strömning. Ett allt mer enat och starkt Europa står i fullständig (sic!) överensstämmelse med dessa länders och folks intressen. Historiskt sett har de större länderna i Västeuropa själva varit (sic!) imperialistmakter som kämpat om hegemonin över Europa. Följaktligen kunde det på den tiden inte bli fråga om någon västeuropeisk enhet mot hegemonismen. Men idag står saken annorlunda… (de utvecklade kapitalistländerna i Europa) trakasseras och hotas av de bägge supermakterna, särskilt av den sovjetiska socialimperialismen. Det är just i dessa historiska omständigheter som de västeuropeiska länderna har behov av att enade försvara sin nationella existens. För de västeuropeiska länderna rör det sig givetvis om att kämpa emot den kontroll som Förenta staterna försöker (sic!) underställa dem, men den största faran kommer från den sovjetiska socialimperialismens aggression och expansion.« (Ur Teorin om de tre världarna…, a.a., s 46-47)

65. Detta besök ägde rum i februari 1976. Ytterligare ett i september 1979! I detta sammanhang bör också nämnas att Watergate-skandalen (1973-74) aldrig kommenterades i kinesisk press! Tvärtom uttryckte de kinesiska ledarna i samtal med västerlänningar oro över att Watergate skulle försvaga presidentens ställning och att detta skulle gynna Sovjet! (Se Maitan, a.a., s. 34) och China Quarterly nr 57 (1974), s.222-223 samt Kissinger, Years of Upheaval, Weidenfeld & Nicolson and Joseph, London 1982, s. 104, 122, 690 och 694.

66. Evans, a.a., s.103.

67. Det skulle inte skada om Deng & Co tog sina egna varningsord (i polemiken mot SUKP på 60-talet) på litet större allvar:

»Här skulle vi gärna vilja ge några uppriktiga råd till SUKP:s ledare. Förenta staterna, det mest rovgiriga imperialistiska landet, har det vanvettiga strategiska målet att erövra världen. Det undertrycker ursinnigt den revolutionära kamp som förs av de förtryckta folken och nationerna och har öppet förklarat sin avsikt att föra Östeuropa tillbaka i den så kallade fria nationernas världsgemenskap. Hur kan ni inbilla er att den amerikanska imperialismen vid genomförandet av sina aggressiva planer för erövring av hela världen kommer att låta de hårdaste slagen falla på andra och inte på Sovjetunionen?
Förenta staterna är ett imperialistiskt land och Sovjetunionen är ett socialistiskt land. Hur kan ni vänta ‘allomfattande samarbete’ mellan två länder med helt skilda samhällssystem?…

Ledande kamrater i SUKP! Tänk över saken nyktert! Är den amerikanska imperialismen att lita på när en storm bryter loss i världen? Nej! De amerikanska imperialisterna är liksom alla imperialister och reaktionärer opålitliga. Sovjetunionens enda pålitliga bundsförvanter är broderländerna i det socialistiska lägret, de marxist-leninistiska broderpartierna och alla undertryckta folk och nationer. « (Den stora polemiken, a.a., s.228)

68. Kina-rapport, nr 15-1971, s.40. Mer om händelserna i Sudan, se Cardorff, a.a., s.57-59.

69. Med hänsyftning på Sudan fördömde Kinas FN-delegat Qiao Guanhua Sovjet för att »underminera den lagliga regeringen i ett afrikanskt land«. Peking Review nr 33 (14 augusti) 1971.

70. Se South Vietnam in Struggle, nr 108 (9 augusti) 1971, och Vietnam Courier nr 332 och 333 (1971).

71. Se Hallidays artikel »The Ceylonese Insurrection« i Blackburn (red.), Explosion in a Subcontinent, Penguin Books, London 1975, s.151-220. Denna artikel är den bästa redogörelsen för förhållandena före, under och eller händelserna 1971.

72. Evans, a.a., s. 100.

73. Halliday, a.a., s.201.

74. Samma, s.203-204.

75. Man kan naturligtvis kritisera JVP:s program och allmänna politik. Det är en sak. Men det är inte det som det var frågan om från KKP:s och maoisternas håll. JVP tvingades till »uppror« för att försvara sig själva! Att i ett sådant läge förvägra dem solidaritet mot repression, med hänvisning till att de är »guevarister«, småborgerliga revolutionärer, o s v, är inget annat än pedantisk sekterism och förräderi.

Marx ansåg t ex från början att Pariskommunen var ett omoget uppror. Det hindrade dock inte honom från att helhjärtat stödja kampen när den väl var ett faktum. Lenin hänvisade också till detta i polemiken mot mensjevikerna om 1905 års revolution i Ryssland (Se Lenin, Samlade skrifter i urval, band 18-19, del 2, s.554-555. Se även Lenin om upproret på Irland 1916 i Collected Works, vol. 22, s.354-356.)

76. Publicerat i Ceylon Daily News, 27 maj 1971. Citerat av Halliday, a.a., s.360-361 och i Cardorff, a.a., s.52.

77. Om den pakistanska statsbildningens uppkomst och historia, se Ali, Pakistan – militärvälde eller folkmakt?, a.a.

78. Ali (samma, s.135-136) skriver om detta:

»Eftersom Kina var den enda stormakt som understödde Pakistan i konflikten (med Indien) var det naturligt att dess popularitet i Pakistan skulle öka kraftigt. Så snart Zhou Enlai syntes i journalfilmerna på lokala biograferna hördes höga och ihållande applåder. När å andra sidan Ayubs ansikte framträdde ljöd visslingar. Den kinesiska regeringen gick emellertid långt utöver vad diplomatin krävde. Efter Ayubs seger i de förfalskade valen mottog han en hälsning från den kinesiske premiärministern vari denne hävdade att hans framgång klart visade att han hade folkets stöd. Och när marskalk Chen Yi efter kriget 1965 besökte Lahore påstod denna att ‘grunddemokratierna’ hade en del gemensamt med folkkommunerna. Dessa opåkallade uttalanden kunde inte annat än skada den kinesiska ledningens anseende i Pakistans radikala kretsar. Kanske var de ämnade för prokinesiska pakistanier, l så fall ha de den önskade effekten, för de prokinesiska grupperna blev helt lyriska i sitt stöd för Ayub. De hade tidigare förklarat att det indisk-pakistanska kriget var ett ‘folkets krig’! Nu anförde de Ayubs utrikespolitik som ursäkt för att nedgöra all opposition mot honom och glömde att för marxister är ‘utrikespolitiken överallt och alltid en fortsättning av inrikespolitiken, för den genomföres av samma härskande klass och fullföljer samma historiska syften’.«

79. Se Alis artikel »Pakistan and Bangladesh: Results and Prospects…« i Blackburn (ed.), Explosion…, a.a., s.293-347.

80. Publicerat i Pakistan Times 13/4-71. Hela brevet återges i Alis ovannämnda artikel (s.358-359).

I kinesisk press under denna period är det omöjligt att finna ett enda uttalande till stöd för kampen mot den pakistanska diktaturen. Jo, ett! Men det är ett citat från den vietnamesiska (!) tidningen Hoc Tap som skriver: »Folken i Vietnam, Laos och Kambodja utkämpar ett stort nationellt befrielsekrig. Folken i Thailand, Filippinerna, Indonesien, Malaysia, Indien och Pakistan utkämpar heroiska strider. « (Peking Review nr 37-71)
Det vanliga är annars lyckönskningar åt diktaturen: »Må den pakistanska regeringen och folket uppnå nya framsteg under Ers Excellens’ ledning.« (Peking Review 13-71)

Ett annat nr av Peking Review (16-71) innehåller okommenterat Yahya Khans svar till den sovjetiska presidenten Podgornij:

»Situationen i Ostpakistan är väl under kontroll och normala förhållanden håller gradvis på att återställas…

Jag skulle vilja tillägga, hr. president, att ingen regering kan överse med eller vika undan för subversiva element som attackerar dess suveränitet och territoriella integritet…

De åtgärder som har vidtagits av regeringen syftar till att försvara äran, livet och egendomen åt majoriteten av våra östpakistanska medborgare, som inte samtycker till de fascistiska metoder som några av Awamiförbundets ledare använder sig av.«

Den enda fråga som verkligen »oroade« Beijing var den indiska inblandningen i konflikten. Detta var också den fråga som vid den tiden maoisterna utanför Kina oftast koncentrerade sig på. Genom att inrikta huvudelden mot »Indiens aggressiva och reaktionära roll« försökte man skjuta den obehagliga frågan om Östpakistans rätt till självbestämmande i bakgrunden. Men vi understryker att Beijings politik inte bestod i att man bekämpade den indiska inblandningen och höll tyst om den nationella självbestämmanderätten, tvärtom tog man klart ställning emot denna:

»För att försvara sin statliga suveränitet, territoriella integritet och sitt nationella oberoende har det (pakistanska folket) kämpat oavbrutet mot utländska interventionister och separatister inom landet…

Vi tror att det pakistanska folkets breda massor är patriotiska och vill värna om den nationella enheten och sammanhållningen av landet, motsätter sig inre splittring och utländsk inblandning. Det är vår förhoppning att det pakistanska folket kommer att stärka sin enhet och göra gemensamma ansträngningar för att övervinna sina svårigheter och lösa sina problem.« (Utrikesminister Ji Pengfei, 7 november 1971 i Peking Review nr 46-71)

81. Se Barnds, »Chinas relations with Pakistan…«, China Quarlerly nr 63, 1975, s.482-483.

82. Om Irans utveckling och dess plats i USA-imperialismens strategi, se Halliday, Iran, uf-föriaget, Stockholm 1980.

83. Ur Newsweek (citerat i Internationalen 12/74)

84. Halliday, a.a., s.273.

85. samma, s.273.

86. samma, s.273.

87. samma, s.271.

88. samma, s.271.

89. Zhou Enlais hyllningstal till shahens hustru återgivet i Peking Review nr 39-72.

90. Cit. i Halliday, a.a., s.272.

91. Hsinhua News Bulletin, 27/8-75.

92. samma, 6/8-78.

93. USA:s, Kinas och Sovjets lyckönskningstelegram publicerades 28 oktober i den iranska tidningen Rastakhiz. De finns citerade i Intercontinental Press/Inprecor, 20 nov. 1978.

94. Beijing Review, nr 7, 16 februari, 1979, s.18-19.

95. Samma, s.20-21.

96. Under åren 1974-77 gjordes mycket få framsteg i relationerna mellan USA och Kina. Dödläget hade både inrikespolitiska och utrikespolitiska orsaker (fraktionskampen i KKP, utvecklingen i Indokina, oenighet i den amerikanska administrationen om vad som borde prioriteras – relationerna med Moskva eller Beijing, o s v). Det var först i maj 1978 som det lossnade på allvar genom den amerikanske presidentrådgivaren Brzezinskis Kina-besök (Brzezinski hade länge varit varm förespråkare för närmare samarbete med Beijing och konfrontationspolitik gentemot Moskva). Det är signifikativt att Brzezinski knappt hann lämna Kina förrän Beijing kraftigt trappade upp konflikten med Vietnam genom att starta en häftig offentlig propagandakampanj.

Efter Brzezinskis Kina-besök utvecklades förbindelserna och samarbetet mellan Kina och USA snabbt. Hållpunkter i denna utveckling är tillkännagivandet att Kina och USA skulle upprätta fullständiga diplomatiska förbindelser (i december -78), Deng Xiapings USA-besök (månadsskiftet jan-feb -79), amerikanske finansministern Blumenthals Kina-besök mitt under Kinas invasion av Vietnam (mars -79), vice-president Mondales Kina-visit (aug. -79), försvarsminister Browns Kina-besök (jan. -80, dvs efter Sovjets invasion i Afghanistan) och Geng Biaos svarsvisit i USA (i maj-juni -80) – de två sistnämnda besöken markerande början till ett militärt samarbete mellan USA och Kina.

Om denna utveckling, se Camilleri, a.a., s.178-195 och 248-260, samt Elliot (ed.), The Third Indochina Conflict, Westview Press, Boulder 1981 s.199-227.

En annan mycket viktig milstolpe i den kinesiska vändningen »västerut« är freds- och vänskapspakten med den traditionelle fienden Japan (undertecknades i augusti 1978). Se Camilleri, a.a., s. 196-219.

97. Se Mandels artikel »Den ekonomiska krisen i Kina« i Fjärde Internationalen nr 3-4/81.

98. Renmin Ribao (»Folkets Dagblad«), 8 juni 1980, citerat i S.S. Kim »Whither post-Mao Chinese global policy?«, International organization 35 (1981):3. s.438. De »strategiska utmaningar« Geng Biao åsyftar är förstås »den sovjetiska hegemonismen«.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4-5/1982

Den kinesiska utrikespolitikens utveckling, del I

Folkrepubliken Kina väljer väg.

»Ni lutar åt en sida. Alldeles riktigt. Sun Yat-sens fyrtioåriga erfarenhet har lärt oss att luta åt en sida, och vi är fast övertygade om att vi för att kunna segra och befästa segern måste luta åt en sida. I ljuset från alla dessa erfarenheter som samlats under dessa fyrtio är och dessa tjugoåtta år, måste alla kineser utan undantag luta antingen åt imperialismens sida eller åt socialismens sida. Det går inte att sitta på staketet, och det finns ingen tredje väg. Vi bekämpar Chiang Kai-shek-reaktionärerna, som lutar åt imperialismens sida och vi bekämpar också illusionerna om en tredje väg.«
Mao Zedong, 30 juni 1949 (1)

Som framgår av ovanstående citat hade beslutet att »luta åt en sida« (åt Sovjetunionen) fattats innan Folkrepubliken Kina utropades (vilket skedde den l oktober 1949). I själva verket hade det förmodligen fattats minst ett år tidigare, en slutsats som bl a kan dras av att partiet i november 1948 publicerat ett antal artiklar, författade av Mao och Liu Shaoqi, där det framhölls att Kina måste ansluta sig till det anti-imperialistiska lägret under Sovjets ledning.

Beslutet var logiskt, men för de kinesiska ledarna var det inte så självklart som det kan förefalla så här i efterhand. Exempelvis gjorde de kinesiska ledarna under åren 1944-45 närmanden till USA, just för att finna en sådan »tredje väg« som Mao i citatet ovan så bestämt avvisar. (2)

Det som fick Mao & Co att »luta sig åt en sida« var bristen på respons från amerikanskt håll. Och sedan dess hade det inte framkommit några tecken på att imperialisterna var beredda att acceptera en kommunistisk regim i Kina. Tvärtom backade de upp Chiang Kai-sheks kontrarevolutionära styrkor. De imperialistiska krafterna med USA i spetsen hade faktiskt gjort allt som stod i deras makt för att stoppa den kinesiska revolutionen — förutom att tillgripa en direkt militär intervention. Och det var ju egentligen inget förvånande i det. En seger för Maos styrkor skulle ju med stor sannolikhet innebära dödsdomen för kapitalismen i Kina, jordens folkrikaste stat, vilket representerade ett gigantiskt nederlag för imperialismen.

En sådan utveckling måste förhindras med alla till buds stående medel. Därför satte Washington in ett massivt stöd till Chiang Kai-shek under inbördeskriget. Om inte Mao & Co ville bli isolerade fanns det därför inget annat val än att »luta åt« andra sidan, dvs Sovjetunionen, som Mao uttryckte det i sin berömda artikel »Om folkets demokratiska diktatur«:

»’Seger är möjlig även utan internationell hjälp.’ Detta är en felaktig föreställning. Under den epok i vilken imperialismen existerar är det omöjligt för en verklig folkrevolution att segra i något land utan hjälp i olika former från de internationella revolutionära krafterna, och även om segern vinns kan den inte befästas… Internationellt sett tillhör vi den antiimperialistiska fronten med Sovjetunionen i spetsen, och vi kan sålunda endast vända oss till den sidan för verklig och vänskaplig hjälp, men inte till den imperialistiska fronten.« (3)

Beslutet att »luta åt« Sovjetunionen var således naturligt, men detta betyder inte att umgänget mellan de kinesiska och sovjetiska ledarna (med Stalin i spetsen) var problemfritt. Tvärtom hade Moskvas inblandning i det kinesiska partiets inre angelägenheter i kinesiska revolutionen alltsedan mitten av 20-talet lett till många konflikter och problem (4). Detta hade gjort de kinesiska ledarna måna om att begränsa det sovjetiska inflytandet och »upprätthålla sin självständighet«.

Moskvas hållning under Andra världskrigets slutskede och därefter gjorde inte saken bättre. Stalin var motståndare till att Kinas Kommunistiska Parti (KKP) förde kampen slutgiltig seger. Detta stod nämligen i motsättning till hans strävan efter fredlig samexistens med imperialisterna på basis av en indelning av världen i inflytelsesfärer. Och Kina — det hade »de tre stora« USA, Sovjetunionen och Storbritannien kommit överens om vid Jalta- och Potsdam-konferenserna — tillhörde inte den sovjetiska inflytelsesfären. Därför måste den kinesiska revolutionen hållas tillbaka. Till detta av konjunkturella orsaker betingade intresse av att hindra den kinesiska revolutionen, bör också läggas sovjetiska byråkratins allmänna strävan att hålla tillbaka revolutionära omvälvningar och särskilt sådana den inte fullständigt kontrollerar — och i Kinas fall fanns det anledning vara på sin vakt.

Att Stalin & Co inte önskade kommunistisk seger i Kina manifesterades på många sätt. Låt oss exemplifiera:

I samband med den sovjetiska offensiven mot japanerna under andra världskrigets slutskede (1945) lät han montera ner industrianläggningar och maskinell utrustning i den kinesiska provinsen Manchuriet och transportera dem till Sovjet som krigsbyte. Knappast en förnuftig åtgärd om han hoppats på en seger för den kinesiska revolutionen, ty därmed gick största delen av den kinesiska industrin förlorad, vilken var oumbärlig för uppbygget av ett modernt Kina.

I stället för att understödja den revolutionära kampen i Kina ansträngde sig Stalin att förbättra relationerna med Chiang Kai-shek. Den 14 augusti 1945 slöts t ex ett vänskaps- och alliansfördrag med Guomindang, och vid ett utrikesministermöte i december samma år signerade Sovjetunionen en deklaration som förespråkade »ett enat och demokratiskt Kina under den nationella regeringens« (dvs Guomindangs) ledning! Sovjetledarna förenade sig också med västmakterna i ansträngningarna att åstadkomma en »förhandlingslösning« mellan kommunisterna och Guomindang. De kinesiska kommunistledarna gav vika för påtryckningarna och förhandlingar inleddes i september 1945. Detta hindrade dock inte Chiang Kai-shek att gå till militär offensiv mot de »röda områdena«. Förhandlingarna fortsatte under fullt inbördeskrig. I januari 1946 slöts en formell överenskommelse om vapenvila, men denna fungerade bara som en rökridå bakom vilken Chiang förberedde en ny militär offensiv. Samtidigt ökade den amerikanska hjälpen till Chiang kraftigt. Något motsvarande sovjetiskt stöd till Mao förekom inte. Moskva satsade också på Chiang Kai-shek.

Under dessa omständigheter var det inte så underligt att Chiang återupptog offensiven i juli 1946. Det yttre trycket på de kinesiska kommunisterna var således enormt. Samtidigt växte det fram en press underifrån, inne i de befriade områdena, nämligen en kraftfull revolutionär bonderörelse som krävde radikala jordreformer. KKP-ledarna ansattes således från två håll. Situationen förvärrades snabbt. Man stod vid ett vägskäl. Det gick inte längre att trampa vidare i gamla fotspår. Alternativen var att kapitulera för Chiang eller att utlösa den revolutionära potentialen och slåss för slutgiltig seger. Efter en tids obeslutsamhet och vacklan valde Mao & Co det senare alternativet. (5)

Det sovjetiska vapenstödet till de röda arméerna var under hela inbördeskriget praktiskt taget obefintligt. T o m huvuddelen av de vapen som de sovjetiska trupperna erövrade från japanerna när dessa kapitulerade i Manchuriet 1945 överlämnades till »nationalistregeringen«.

Försöken att lägga band på den kinesiska revolutionen fortsatte åtminstone till slutet av 1948 eller början av 1949. (6) Moskva upprätthöll diplomatiska förbindelser med Chiang Kai-shek ända till slutet. De sovjetiska konsulaten i de städer som intogs av de röda arméerna stängdes, och när Chiangs huvudstad Nanking föll i april 1949, följde den sovjetiska ambassadören med Guomindang-regeringen till Kanton, medan de andra utländska ambassadörerna stannade kvar! Exemplen skulle kunna mångfaldigas. (7)

Den sovjetiska hållningen under inbördeskriget kunde således inte ha gjort de kinesiska ledarna alltför entusiastiska. Men de hoppades att den ljumma sovjetiska attityden skulle bli lite varmare efter segern. Och hursomhelst var det ju en kvalitativ skillnad mellan imperialistmakternas roll och Sovjetunionens. Medan de förra aktivt stött kontrarevolutionen och fortsatte med det, hade sovjetledarna »bara« försökt bromsa revolutionen.

Vid tidpunkten för segern var dessutom världsläget sådant (»det kalla kriget« hade börjat) att Sovjetunionens möjligheter att fortsätta »avspänningspolitiken« hade lidit skeppsbrott. Smekmånaden efter andra världskriget var nu ett minne blott. De imperialistiska makterna, med USA i spetsen, strävade nu efter att »hålla tillbaka« och »rulla tillbaka kommunismen« i Europa och varhelst den stack upp huvudet. Stalin svarade med att inta er hårdare attityd mot imperialismen. Befrielsearméns maktövertagande i Kina innebar att Sovjetunionen fick en ny allierad i Asien, vilket dramatiskt förbättrade situationen i öst. Dessutom öppnade sig möjligheter att tillförsäkra Sovjet en rad ekonomiska fördelar, särskilt i Manchuriet och Sinkiang.

Men upprättandet av folkrepubliker Kina innebar också att grunden lagts för framväxten av nya motsättningar mellan byråkratierna i Moskva och Beijing. De kinesiska ledarna strävade efter »oberoende«. De hade ingen lust att dansa efter Stalins pipa. Vänskapliga förbindelser med Sovjetunionen, javisst — och i det rådande världsläget var detta t o m livsavgörande — men någon sovjetisk lydstat av östeuropeisk modell, det var de inte beredda att bli. Den kinesiska inrikes- och utrikespolitiken skulle bestämmas av kineserna själva utan sovjetisk inblandning. Redan innan revolutionen segrat slog Mao fast:

»’Vi vill göra affärer.’ Alldeles riktigt, det kommer att göras affärer. Vi är inte emot någon annan än de inhemska och utländska reaktionärerna som hindrar oss från att göra affärer. Envar bör veta att det inte är någon annan än imperialisterna och deras hejdukar Chiang Kai-shek-reaktionärerna som hindrar oss från att göra affärer och även från att upprätta diplomatiska förbindelser med främmande länder. När vi slagit de inhemska och utländska reaktionärerna genom att ena alla inhemska och internationella krafter, kommer vi att bli i stånd att göra affärer och upprätta diplomatiska förbindelser med alla främmande länder på grundval av jämlikhet, ömsesidig fördel och ömsesidig respekt för den territoriella okränkbarheten och suveräniteten.« (8)

Kina och Sovjet — enhet och kamp

Det som de kinesiska ledarna hoppats på var således ett samarbete på någorlunda jämställd fot. Och även om de inte hade förväntat sig ett »osjälviskt stöd« från »den första arbetarstaten så hade de åtminstone räknat med ett ordentligt bidrag till det kinesiska uppbygget.

De skulle bli grymt besvikna. Stalin hade andra planer. Han var inte beredd att acceptera ett Kina som gick in egen väg. (jfr Jugoslavien). (9) Det han var ute efter var ett Kina som lydigt spelade den roll som hans strävan efter »fredlig samexistens« med västimperialismen krävde. Inte heller var han villig att offra något för uppbygget i Kina. Istället hade han som målsättning att tillförsäkra Sovjetunionen självt så stora ekonomiska och andra fördelar som möjligt.

Den nya alliansen sattes på sitt första prov vid de kinesisk-sovjetiska förhandlingarna i Moskva (dec. 1949 – feb. 1950). Dessa led de slutligen fram till undertecknandet av ett sino-sovjetiskt »fördrag om vänskap, förbund och ömsesidig hjälp« (14 februari), och ett s k tilläggsavtal (27 mars) som stipulerade bildandet av samägda företag i Sinkiang. Förhandlingarna var besvärliga och långdragna. Och inte heller blev resultatet särskilt uppmuntrande ur kinesisk synvinkel. Det ekonomiska biståndet t ex (som Kina var i desperat behov av) blev blygsamt (krediter på endast 300 miljoner dollar fördelade på 5 år — detta bör jämföras med att Polen två år tidigare erhållit ett lån på 450 miljoner). Samtidigt fick Beijing överge alla anspråk på Yttre Mongoliet (som formellt erkändes som oberoende av Kina). Vidare skulle den manchuriska järnvägen, samt städerna Dairen och Port Arthur förbli i sovjetiska händer fram till 1952 (i själva verket återlämnades de inte helt till kineserna förrän 1955, d v s efter Stalins död). Till råga på allt stärkte Sovjetunionen sina ekonomiska intressen i Sinkiang genom de s k samägda (eller »blandade«) bolagen (vilka inte heller överlämnades till kineserna förrän efter Stalins död).

Det var således inget fett avtal som de kinesiska förhandlarna hade med sig från Moskva. Detta betydde dock inte att det var värdelöst. Om inte annat så hade det ett politiskt och militärt värde i och med att Sovjetunionen gjort vissa utfästelser om att stödja Kina mot imperialistisk aggression. (10)

Stalin var emellertid inte nöjd. Han gapade efter mer. Som det senare skulle visa sig konspirerade han för att öka det sovjetiska inflytande. Detta gällde i synnerhet Manchuriet. För detta ändamål upprättades »speciella« relationer med provinsens ledning (vars »starke man« var Gao Gang). Gao-Rao-klicken, som denna Stalin-vänliga falang senare kallades av de kinesiska ledarna, utrensades 1954, anklagad för att ha försökt bygga upp ett »oavhängigt kungadöme« i provinsen. (11)

Låt oss emellertid inte rusa händelserna i förväg. I början av 1950 hade alltså Kina och Sovjet slutit en allians som i många avseenden innebar en stor besvikelse för de kinesiska ledarna. Samtidigt betydde den dock att Kinas internationella isolering hade brutits och att Kina skaffat en allierad inför den revanschsugna imperialismen. I det spända internationella läge som rådde vid denna tid var det därför bäst att bita ihop tänderna och hålla god min. Hellre ett dåligt fördrag än inget alls. Och om det till äventyrs skulle ha varit så att man i den kinesiska ledningen lekt med tanken att söka andra vägar för att få hjälp att lösa landets väldiga problem, så fick de snabbt tänka om. I juni 1950 utbröt nämligen Korea-kriget. Under FN:s täckmantel satte USA in trupper.

Dessa ryckte snabbt fram mot kinesiska gränsen. Inför det direkta hotet mot Kina ingrep den kinesiska Röda armén i striderna. Kina befann sig i krig med USA. Detta kittade ihop alliansen mellan Beijing och Moskva. Kinas ekonomiska och militära beroende av Sovjet förstärktes. Sett i ett litet längre perspektiv bidrog emellertid Koreakriget ytterligare till den kommande brytningen mellan de två staterna:

De kinesiska ledarna skulle aldrig glömma att Kina ensamt fick bära de tunga krigsbördorna och att man dyrt fick betala de sovjetiska vapenleveranserna. (12)

1949-1951: »Vänsterlinje« med förhinder

Som redan torde ha framgått bedömdes den kinesiska utrikespolitiken under de första åren efter revolutionens seger av två huvudfaktorer: relationerna till Sovjetunionen och till USA-imperialismen (som stödde Chiang Kai-shek). Då Maos segerrika arméer tågade in i Beijing var »det kalla kriget« redan ett faktum. Nederlaget för Chiang Kai-shek gjorde det internationella klimatet ännu kyligare. Till detta kom Korea-kriget. I detta mycket spända världsläge blev de kinesiska ledarnas manöverutrymme mycket begränsat. De ansåg sig inte ha något val. Kinas desperata ekonomiska situation och det yttre hotet krävde en allians med en stormakt. Sovjetunionen var det enda alternativ som stod till buds.

Omöjligheten av att föra en »fredlig samexistens«-politik med imperialismen medförde att Kina (liksom Sovjet) under denna första period förde en förhållandevis radikal utrikespolitik. I Kinas fall späddes radikalismen på av andra faktorer. Vi bör hålla i minnet att man just avslutat en stor offensiv som medfört att Chiang Kai-shek drivits bort från det kinesiska fastlandet och tvingats ta sin tillflykt till Taiwan. Stora revolutionära omvälvningar skakade det kinesiska samhället. Detta radikala politiska klimat återverkade på utrikespolitiken. Dessutom var inbördeskriget inte helt avslutat. Det återstod fortfarande motståndsfickor att eliminera i en del provinser, och Tibet återstod att befria (vilket skedde i slutet av 1950). Sist men inte minst återstod Taiwan, där Chiang Kai-shek hade bitit sig fast och upprättat ett nytt kontrarevolutionärt brohuvud. Så länge som denna ö inte återförenats med Kina var den »nationella revolutionen« oavslutad. Guomindang-regimen på Taiwan utgjorde ett ständigt oroselement (Chiangs flyg och flotta blockerade den kinesiska kusten, flyget genomförde bombräder och kommandotrupper gjorde sabotageaktioner). Detta var irriterande och i värsta fall kunde ett nytt blodigt inbördeskrig bryta ut (Chiang skrävlade ständigt om att han skulle »befria« Kina), En del tyder också på att de kinesiska ledarna under hösten-vintern 1950-51 planerade att lösa Taiwan-problemet en gång för alla genom att invadera ön. Koreakrigets utbrott satte emellertid stopp för alla sådana planer. Förutom det direkta hot som Koreakriget innebar mot Kina, ökade USA åter kraftigt stödet till Chiang Kai-shek (samma månad som Koreakriget bröt ut beordrades amerikanska Sjunde flottan till Taiwan-sundet för att omöjliggöra en »kommunistkinesisk invasion«). Som ett led i samma politik ökade USA också kraftigt stödet till fransmännens krigföring i Indokina, samt förstärkte de amerikanska styrkorna på Filippinerna.

l detta spända internationella läge intog de kinesiska ledarna en förhållandevis militant hållning till befrielserörelserna, särskilt i Asien (Indokina, Indien, Burma, Malaysia, Filippinerna o s v). Detta gälld i synnerhet propagandan: Del »väpnade kampen« förespråkade allmänt och de »borgerlig. nationalistledarna« (Nehru, Sukar no o s v) kritiserades häftigt. (13) Bortsett från Indokina (och givetvis Korea) var det dock betydligt sämre ställt med det materiella stödet till befrielsekampen. (14)

Men även under dessa Folkrepublikens första år finns exempel som visar att de kinesiska byråkratemas innersta önskan var »fredlig samexistens« om bara imperialiststaterna var villiga att upprätta »vänskapliga« förbindelser med Kina. Exempelvis medförde det brittiska erkännandet av den nya Beijing-regimen (6 Jan. 1950) att Hongkong fick stanna kvar i Storbritanniens händer och att de gamla handelsförbindelserna vidmakthölls.

Innan Korea-kriget tvingade Kina att rätta in sig i ledet, visade den förda utrikespolitiken att alliansen med Sovjet inte innebar att de kinesiska ledarna var inställda på att avstå från att utveckla en självständig, aktiv internationell roll. Beijing krävde t ex att Kina skulle beredas plats i FN som en av »de fem stora«. Den kinesiska regeringen klargjorde vidare att Kina önskade handelsfördrag med den kapitalistiska världen och diplomatiska förbindelser med alla länder som respekterade principen om »jämlikhet« etc. Man vägrade dock kompromissa om sina nationella »rättigheten«. Därför tolererades inga regimer som fortsatte att stödja Chiang Kai-sheks Taiwan och därför vägrade man godkänna överenskommelser som Guomindang-regeringen gjort med andra regeringar. Ytterligare ett tecken på att Folkrepubliken eftersträvade en självständig roll i världspolitiken är att man erkände Demokratiska Republiken Vietnam (DRV) före Sovjetunionen (18 januari 1950 resp 31 januari), och detta trots de negativa konsekvenser det fick för relationerna till Frankrike.

Självständighetsyttringarna tog emellertid abrupt slut vid Koreakrigets utbrott. Utrymmet för sådana strävanden hade försvunnit.

1952-57: »Fredlig samexistens« i centrum

I juli 1951 inleddes förhandlingar om vapenstillestånd i Korea, där striderna alltmer utvecklats till ett blodigt ställningskrig. Därmed hade ‘det akuta hotet mot Kina minskat och utrikespolitiken kunde gå in i en »lugnare« fas. Med sikte på »fredlig samexistens« började Beijing nu utveckla det som kom att kallas »folkdiplomati«.

De första stapplande stegen i denna riktning togs redan 1951. Exempelvis blev attityden till ledare som Nehru och Sukarno (i Indien resp. Indonesien) betydligt positivare (bl a med hänvisning till deras kritiska hållning till USA:s engagemang i Korea-kriget). Men den verkliga islossningen kom först efter Stalins död (mars 1953). Därefter blev det fart på koreaförhandlingarna och sedan vapenstilleståndet undertecknats (juli 1953) fick »avspänningspolitiken« fullt spelrum. (15) Den kinesiska charmoffensiven riktade särskilt in sig på »tredje världens« länder. Nu var det inte längre aktuellt att underblåsa revolutioner (stödet till Vietnam fortsatte dock ytterligare en tid). I stället gällde det att upprätta diplomatiska och andra (i synnerhet ekonomiska) förbindelser med så många länder som möjligt, för att minska Kinas internationella isolering, samt stärka Kinas inflytande i allmänhet och i Asien i synnerhet.
Höjdpunkterna i den diplomatiska offensiven var fördraget med Indien (april 1954), som bl a innehöll de berömda »fem principerna om fredlig samlevnad« (se artikeln i förra numret av Fl); Genève-konferenserna om Korea och Indokina (maj-juli 1954), där kineserna tillsammans med ryssarna pressade den vietnamesiska och de andra befrielserörelserna i Indokina till långtgående eftergifter gentemot imperialisterna; samt Bandung-konferensen (april 1955 — se nedan).

Under samma tidsperiod grundlades också de goda relationerna med Indonesien. Ett fördrag slöts mellan de två länderna i april 1955, och hösten 1956 inbjöds president Sukarno till Beijing, där den indonesiske ledaren mottogs med »vederbörliga« hedersbetygelser (OBS att samme Sukarno häftigt angripits i propagandan några år tidigare). De goda, för att inte säga »hjärtliga« förbindelserna mellan de två staterna (som underförstått förutsatte att det indonesiska Beijing-orienterade kommunistpartiet förde en reformistisk politik och stödde Sukarnos borgerliga regering) upprätthölls ända till 1956. Då slog den indonesiska armén till och gjorde slut på »det kommunistiska inflytandet« genom en blodig militärkupp (mellan en halv och en miljon indonesiska kommunister dödades).

Andra exempel på denna fredliga samexistenspolitik är förbindelserna med Burma och Pakistan, liksom stödet till kung Sihanouk i Kambodja och prins Souvanna Phouma i Laos.

I denna charmoffensiv tillgreps inte bara politiska argument och propaganda. Alltsedan dess har också ekonomiskt bistånd och utrikeshandeln använts (lån och ekonomiskt bistånd gavs vid denna tidpunkt till bl a Kambodja, Nepal, Ceylon, Indonesien och Burma i Asien, liksom till bl a Förenade Arabrepubliken, Yemen och Syrien i Mellanöstern). Den överväldigande merparten av Kinas utlandsbistånd har sedan mitten av 50-talet varit av denna typ, och inte hjälpen till befrielserörelser och »revolutionära organisationer«.

Även om Kinas internationella ställning hade förbättrats något i mitten av 50-talet var den dock fortfarande mycket problematisk. Det som de kinesiska ledarna uppfattade som mest brännande var den imperialistiska inringningen och Taiwan-frågan. En stor del av den diplomatiska offensiven syftade till att begränsa USA:s inflytande och isolera Taiwan-regimen. I dessa strävanden hade Beijing dock föga framgång. Washington fortsatte sin inringningspolitik genom att sluta en rad militärallianser (med Japan, Australien, Nya Zeeland, Sydkorea och Taiwan-regimen). Som kronan på verket bildades i september 1954 SEATO (Southeast Asia Treaty Organization — NATOS:s motsvarighet i Sydostasien). Dessutom fortsatte USA att iscensätta gränskränkningar till sjöss och i luften, göra spionöverflygningar, landsätta sabotörer, luftlandsätta vapen till reaktionära upprorsgrupper (särskilt i Tibet) och stödja de rester av Guomindang-armén som opererade från Burma.

Denna Washingtons Kina-politik byggde på det (falska) antagandet att en diplomatisk och militär blockad skulle leda till att de kinesiska massornas missnöje med den kommunistiska regimen skulle växa till den grad att Chiang Kai-shek slutligen skulle välkomnas tillbaka, eller att han åtminstone skulle kunna återinsättas utifrån utan ett storkrig. Som ett led i denna »strategiska plan« ökade USA stödet till Chiang Kai-shek i kampen mot Beijing-regimen. Exempelvis beslöt Eisenhower-administrationen i februari 1953 att »släppa lös Chiang Kai-shek«, dvs upphäva det tidigare formella amerikanska förbudet mot Guomindang operationer riktade mot fastlandet. Därmed ökad spänningen i Taiwan-sundet. Beijing svarade sommaren 1954 med att utlösa en propagandakampanj för att »befria Taiwan«. Denna följdes upp militärt den 3 september 1954 när man började ett kraftigt artilleribombardemang av Quemoy (= Kinmen, en ögrupp nära fastlandet som fortfarande hölls besatt av Chiang Kai-sheks styrkor). Om beslutet att bombardera Quemoy fattats för att »testa« USA:s, reaktioner, eller om det var tänkt som en preventiv attack föranledd av rädsla för ett USA-stött Guomindang-angrepp på fastlandet. därom tvistar ännu de lärde. Hur som helst svarade Guomindang-styrkorna med luftattacker mot kinesiska fastlandet, och USA med att i december 1954 underteckna en »ömsesidig försvarspakt« med Chiang Kai-shek. Den kompletterades i januari 1955, när USA-kongressen antog den s k »Formosa-resolutionen«, som gav presidenten rätt att insätta amerikanska styrkor för att försvara de omstridda öarna.

De väpnade skärmytslingarna i Taiwan-sundet fortsatte under de första månaderna 1955. I februari tvingades Chiang Kai-shek evakuera de svårförsvarbara Tachen-öarna (en annan ögrupp). Reträtten skedde med hjälp av amerikanska flottan. Som tröst för denna förlust förband sig USA att garantera försvaret av de andra kustöarna (Quemoy och Matsu). För att understryka USA:s beslutsamhet hotade den amerikanske utrikesministern Dulles i mars med att tillgripa taktiska kärnvapen »om inte angreppen upphörde«. Från Moskva, som inte hade någon lust att äventyra den avspänningspolitik som börjat ge resultat, kom inga reaktioner. På detta sätt lämnade i sticket såg sig kineserna tvungna att mjuka upp sin attityd och ändra taktik.

I april 1955 (vid Bandung-konferensen) fick Zhou En-lai tillfälle att spela upp försonligare tongångar. Han underströk att Kina var vänskapligt sinnat till det amerikanska folket och att Kina var berett att förhandla med den amerikanska regeringen i syfte att min spänningen i Taiwan-sundet. (16) Detta utspel ledde senare fram en serie informella samtal med USA på ambassadörsnivå, med början i augusti (i Genève). (17)

De amerikansk-kinesiska samtalen gav dock magert resultat i huvudfrågan: Taiwan. Då tog de kinesiska ledarna ytterligare ett steg åt höger. Våren 1956 inleddes en absurd kampanj där Taiwan-myndigheterna uppmanades att gå med på förhandlingar »om särskilda mått och steg för Taiwans fredliga befrielse«. (18) För att understryka att förhandlingsinviten allvarligt menad och inte ett »taktiskt trick«, erbjöds kända Guomindang-personligheter »amnesti, arbete på fastlandet osv. Redan i början av 1957 nedtrappades denna propaganda som givetvis bara fungerade som ett slag i luften. Taiwan-frågan hade hamnat återvändsgränd.

1953-57: Slitningar i relationerna med Sovjet

Stalins död den 5 mars 1953 åtföljdes av omfattande ommöbleringar i sovjetledningen. Dessa möjliggjorde också förändringar av relationerna mellan Moskva och Beijing. Ända till Stalins död hade förbindelserna varit ansträngda, men det spända världsläget hade hindrat motsättningarna att komma upp på ytan. Det är inte osannolikt att dessa motsättningar skulle ha exploderat i det mer avspända världsläge som följde på vapenstilleståndet i Korea (juli -53), om inte de nya sovjetledarna snabbt vidtagit åtgärder för att förbättra relationerna till Beijing. (19) Att sovjetledarna gjorde en sådan korrigering av politiken berodde inte på att de var »mer internationalistiska« än Stalin, utan bl a på att de p g a maktkampen i Sovjetunionen behövde kinesiskt stöd för att hävda sin auktoritet (både inom och utom Sovjetunionen). Den vikt som de nya sovjetledarna lade vid goda förbindelser med Kina manifesterades med att Zhou En-lai som ende icke-sovjetisk kommunistledare fick »äran« att vara med och bära Stalins kista vid dennes begravning. Moskva ökade nu kraftigt det ekonomiska och tekniska biståndet till Kina och överlämnade de samägda bolagen i Sinkiang, liksom staden Port Arthur. Vidare förband sig Sovjetunionen att hjälpa Kina att utveckla kärnkraften för fredliga ändamål (avtal slutet den 19 april 1955).

Det är ingen överdrift att påstå att åren 1953-56 är den minst konfliktfyllda perioden i de sino-sovjetiska förbindelserna. De kinesiska ledarna visade också sin uppskattning genom att t ex applådera utrensningen och avrättningen av Stalins högra hand Beria (i slutet av 1953). Relationerna mellan de två staterna föreföll nu vara goda och byggda på jämlikhet mellan de två parterna. Men skenet bedrog.

Grunden till de motsättningar som fortsatte att verka under ytan är att de härskande byråkratiska skikten i Kina och Sovjet båda i första hand utgår från den »egna« statens nationella intressen och inte den proletära internationalismen (se artikel i förra numret av Fl). Varje gång den ena byråkratin har att ta ställning till en fråga som på ett eller annat sätt berör den andra parten är det därför upplagt för konflikter. Det råder så att säga ett konkurrensförhållande mellan varje byråkratiserad arbetarstat. I sin förlängning medför detta också att den ena byråkratin strävar efter att dominera den andra,

Det faktum att Kina och Sovjetunionen var så olika, både i fråga om ekonomisk utvecklingsgrad och relationer till kapitalistvärlden, accentuerade dessa inneboende motsättningar. Sovjetbyråkratin hade inget intresse av att bygga upp en potentiell rival, och Moskvas utgångsläge när det gällde att uppnå en för Sovjet fördelaktig »fredlig samexistens« med västmakterna var mycket gynnsammare än Kinas strävan att utveckla och fördjupa avspänningspolitiken var sovjetledarna mycket obenägna att äventyra förbindelserna med imperialiststaterna p g a intressen som sågs som specifikt kinesiska (t ex »befria Taiwan). Tvärtom hade Moskva intresse av att skärpa kontrollen över sin bångstyrige granne och sätta stopp för alla »äventyrligheter«. Detta ledde oundvikligen till inblandning i Kinas utrikes- och inrikespolitik.

Ett exempel på ovanstående vi redan berört: sovjetledarnas agerande under »Quemoy-krisen« 1954-55. Chrusjtjov & Co var vid denna tid mest intresserade av utvecklingen i Västeuropa (NATO), och behövde största möjliga lugn vid sin gräns. Att råka i konflikt med USA för Taiwans skull, det hade Moskva inte det ringaste intresse av. Därför vägrade de att backa upp kineserna och manade istället till moderation. (20)

Moskvas strävan att uppnå ett stabilt tillstånd av »fredlig samexistens« med imperialismen (på bekostnad av Kinas önskemål och intressen — som Beijing såg det) skulle bli en av de viktigaste konfliktanledningarna mellan de två sidorna. Sovjetledarnas agerande under Quemoy-krisen var ett uttryck för detta. Toppkonferensen mellan »de fyra stora« i Genève sommaren 1955 (dit kineserna inte inbjöds var ett annat. Beijings missnöje med Moskvas politik mot imperialismen växte.

Ytterligare en intressemotsättning började ta form när Sovjetunionen från sommaren 1955 började utveckla en aktiv politik i »tredje världen« (föranledd av politiska och ekonomiska motiv, vilka vi redan berört i not 15, men också för att kontra Beijings charmoffensiv i området, se ovan). För att öka sitt inflytande i denna del av världen tillgrep Moskva bl a ekonomiskt och militärt bistånd (detta gällde framförallt Egypten och Indien).

Så kom Sovjetunionens kommunistiska partis (SUKP:s) »historiska» 20:e partikongress (februari 1956), som kineserna hävdat vara upprinnelsen till »meningsskiljaktigheterna«. (21) Vid denna kongress höll Chrusjtjov två rapporter. I den första lade han ut texten om »den fredliga samexistensens politik« och »teorin om den fredliga vägen till socialismens Detta var första gången som .Moskva formulerade sina ståndpunkter i dessa frågor som ett enhetligt, sammanhängande »teoretiskt» system. Syftet därmed var att ideologiskt slå fast och motivera den internationella klassamarbetspolitik som man redan var i full färd med att utveckla. Även om också den kinesiska utrikespolitiken hade som huvudinriktning att »lösa« internationella konflikter förhandlingsvägen, så var Beijing inte villigt att gå lika långt som sovjetledarna. Beijings farhågor att Moskva var redo att sälja ut Kinas intressen för att uppnå »avspänning« fick ny näring. Att som Chrusjtjov hävda att världsläget »radikalt ändrats«, att krig inte längre var oundvikliga, att en fredlig övergång till socialismen var möjlig och att bevarandet av freden var det överordnade målet, samtidigt som Kinas möjligheter att reda upp sina förehavanden med imperialisterna genom förhandlingar (Taiwan-frågan, den imperialistiska inringningen) var minimala, ansåg kineserna vara liktydigt med en kapitulation.

I sin andra »hemliga« rapport gick Chrusjtjov till häftigt angrepp mot Stalin och »personkulten«. Även denna fråga var känslig för kineserna. Det betyder dock inte att den var så central som Beijing senare, i polemiken mot SUKP på 60-talet, gjorde gällande. Ur en del aspekter var Chrusjtjovs angrepp på Stalin tom välkommet — de kinesiska ledarna hade ju själva fått vidkännas en del av Stalins »misstag«. Därför uttryckte den kinesiska pressen sitt gillande av många sidor av »avstaliniseringen«, bl a i två viktiga artiklar; »Om de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur« (5 april 1956) och »Mera om de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur« (29 december 1956). (22) Men å andra sidan ansåg sig kineserna ha anledning att protestera. I sin senare polemik mot SUKP nämner KKP tre sådana punkter: »en fullständig brist på grundlig analys«, »brist på självkritik» och »underlåtenhet att i förväg överlägga med broderpartierna«. (23)

Bakom de kinesiska anklagelserna låg bl a det faktum att de kinesiska ledarna själva under lång tid bidragit till myten om Stalins »storhet« Ett »fullständigt förkastande av Stalin« innebar därför implicit ett angrepp på deras egen (och särskilt Maos) auktoritet. Att Chrusjtjov, utan att ens rådfråga Mao, på detta sätt ryckte undan den gemensamma plattformen de stod på, uppfattades som en grov brist på takt och reson. Kampanjen mot »personkulten var dessutom känslig i och med att kulten av Mao var utbredd i Kina. (Betecknande nog nedtonades Maos roll vid KKP:s 8:e partikongress i september 1956).

Ännu en bidragande faktor till de negativa kinesiska reaktionerna var att ett fördömande av Stalin i deras ögon innebar att den kommunistiska rörelsen i sin helhet misskrediterades, vilket »imperialisterna och reaktionärerna« kunde utnyttja i sin kommunisthets.(24) Händelserna 1956 i Polen och särskilt i Ungern bekräftade, som den kinesiska ledningen såg det, dessa onda aningar.(25)

Slutligen var Beijings aktiva försvar av Stalin senare under polemiken mot Moskva taktiskt betingat (en fråga som vi återkommer till).

1957: Ett ödesår.

I sin rapport till KKP:s 8:e partikongress i september 1956 karakteriserade Liu Shaoqi världsläget på följande sätt:

»Allmänt talat är den nuvarande internationella situationen gynnsam för värt socialistiska uppbygge. Det beror på att socialismen, det nationella oberoendet, demokratins och fredens krafter har tillväxt i en utsträckning som saknar motstycke sedan andra världskriget, medan den politik som bedrivs av det aggressiva imperialistiska blocket i syfte att aktivt expandera, att gå emot fredlig samlevnad och att förbereda ett nytt världskrig, har blivit alltmer impopulär. Under dessa omständigheter kan världsläget enbart leda till att spänningen minskar; en varaktig världsfred börjar bli möjlig«.(26)

Under 1957 skulle det bli allt uppenbarare för de kinesiska ledarna att denna bedömning av världsläget saknade verklighetsförankring. Under detta år försämrades nämligen Kinas inrikes- och utrikespolitiska situation på ett dramatiskt sätt. Inrikespolitiskt ställdes man både inför mycket svåra ekonomiska problem (bl a till följd av missväxt 1956) och inför en allvarlig politisk kris som följde i kölvattnet på kampanjen »låt hundra blommor blomma, låt hundra åsiktsriktningar tävla« våren 1957 (då en våldsam kritikstorm vällde fram mot det rådande systemet). Det utrikespolitiska klimatet blev också åter kärvare. I maj 1957 beslutade Washington att stationera Matador-robotar (som kunde utrustas med atombombsstridsspetsar) på Taiwan och den 28 juni höll utrikesminister Dulles i San Francisco ett tal med ett av de häftigaste angrepp mot Kina som någonsin uttalats av en amerikansk regeringstalesman. Dessutom hårdnade den amerikanska attityden i ambassadörssamtalen med Kina (i Genève) och dessa avbröts slutligen i december.

Hotbilden förstärktes av USA:s japanska allianspartner. I början av juni besökte den japanske premiärministern Taiwan och yttrade där offentligt att »jag tycker att det skulle vara mycket bra om ni kunde återta Fastlandet« (27)

Som kronan på verket överförde Chiang Kai-shek (under amerikanska flottans beskydd) stora truppstyrkor, beväpnade med de modernaste vapen, till ögrupperna Quemoy och Matsu (från sommaren 1957). Flygvapnet hade t ex utrustats med amerikanska s k Sidewinder-robotar (vilka under de strider som bröt ut i september 1958 skulle ge Guomindang-flyget överlägsenhet i luften).

I detta svåra inrikes- och utrikespolitiska läge vidtog de kinesiska ledarna en rad åtgärder som sammantaget innebar ett skarpt brott med den tidigare förda politiken. Inrikespolitiskt ströps först brutalt den för byråkratin så farliga kritiken (genom en rad kampanjer mot »högerelement« med början sommaren -57); sedan genomdrevs en radikalt ny politik för att ekonomiskt och socialt omvandla Kina (»det stora språnget«, inlett 1958). Omläggningen av inrikespolitiken beledsagades av en betydligt hårdare utrikespolitisk attityd(28).

Denna politiska nyorientering gick naturligtvis inte att genomföra utan hårda motsättningar i det kinesiska kommunistpartiet och utan ökade slitningar i relationerna med Moskva. Den kinesiska utrikespolitiken kom f o m sommaren 1957 att i stor sträckning domineras av eller återspeglas i relationerna till Sovjet, varför vi ska koncentrera oss till att studera dessa.

1957-63. Sovjet-Kina — från allians till brytning.

I det bistrare utrikespolitiska klimatet f o m sommaren 1957 kom frågan om att stärka landets försvarsförmåga att bli allt viktigare för de kinesiska ledarna. Stor vikt lades vid att skaffa Kina en egen atombomb. Med en egen atombombsarsenal skulle Kina bli mindre beroende av Sovjetunionen och dess »kärnvapenparaply« och därmed också kunna driva en självständigare utrikespolitik. Med tiden blev detta en viktig stridsfråga i den sino-sovjetiska konflikten, men i oktober 1957 verkade det fortfarande vara frid och fröjd. Då lyckades nämligen Beijing få Moskva att underteckna en överenskommelse om att bistå Kina i utvecklandet av detta vapen. Detta var höjdpunkten i de sino-sovjetiska förbindelserna. Hädanefter skulle parterna glida allt längre isär och Chrusjtjov & Co skulle bittert ångra att de skrivit under ett sådant avtal (som de slutligen ensidigt upphävde i juni 1959).

Den första större »konfrontationen« mellan de två sidorna ägde rum i november 1957, vid det internationella kommunistpartimötet i Moskva, då frågan om »den fredliga övergången« och »den fredliga samexistensen« åter kom upp på dagordningen. För att kontra den sovjetiska synen på världsläget målade de kinesiska ledarna upp ett panorama, där några av de viktigaste punkterna var:

1) »Östanvinden förhärskar över Västan vinden«. Med detta slagord sammanfattade kineserna sin tes att världsläget inte minst efter de stora sovjetiska framgångarna på kärn- och robotvapnens område, på ett avgörande sätt hade förbättrats till det socialistiska lägrets fördel. Därmed var det nu både möjligt och nödvändigt att skärpa hållningen till imperialismen.(29)

2) För att den anti-imperialistiska kampen skulle bli effektivare var det nödvändigt att den kommunistiska världsrörelsen ideologiskt och organisatoriskt slöt leden och att SUKP och Sovjetunionen axlade rollen som ledare i denna kamp.(30)

3) Sovjetunionen och hela »det socialistiska lägret« måste stödja Kina i kampen mot imperialismen och särskilt mot Taiwan-regimen.

För sovjetledarna var ett sådant perspektiv oacceptabelt. De hade ingen lust att föra en hårdare politik mot imperialismen, särskilt inte för att tillgodose nationella kinesiska intressen. Deras »generallinje« var och förblev »fredlig samexistens».

Efter Moskva-konferensen skulle detta manifesteras gång på gång och därmed också motsättningarna mellan Beijing och Moskva fördjupas alltmer. Här ska vi göra en lång historia kort genom att kortfattat ta upp några av de viktigaste frågorna och händelserna.

1. »Det stora språnget« och folkkommunrörelsen

I maj 1958 höll KKP partikongress. Där beslutades det att satsa på en ny ekonomisk politik, det s k »stora språnget«. Tanken var att i ett slag rycka upp Kina ur efterblivenheten medelst omfattande massmobiliseringar och genom att »lita till egna krafter«.

Beslutet var betingat av slitningarna med Moskva och särskilt av otillräckligheten av den sovjetiska ekonomiska hjälpen. »Det stora språnget« skulle bli ett stort ekonomiskt misslyckande och medföra hårda motsättningar i KKP. Den inre partikampen ledde bl a till utrensningar av de hårdaste kritikerna (vars främste talesman var försvarsminister Peng Dehuai) och till att Maos ställning försvagades.

Sovjetledarna protesterade mot »äventyrspolitiken«. Chrusjtjov framförde personligen kritik i sina samtal med Mao i augusti 1958. Redan detta retade givetvis de kinesiska ledare som satsat sin prestige på »det stora språnget«, men ännu värre var att Chrusjtjov inte nöjde sig med att framföra sina synpunkter direkt till de kinesiska ledarna. Han nedlät sig också till att driva med »stora språnget« i sina samtal med den amerikanske senatorn Hubert Humphrey i december 1958. Chrusjtjovs klavertramp uppfattades av Beijing som att sovjetledarna »konspirerade« med USA mot Kina.

Och inte nog med det. Moskva tog också öppet parti för Peng Dehuais opposition mot den förda politiken. (31) Och till råga på allt drog Moskva 1960 tillbaka sina experter från Kina under den svåra ekonomiska kris se blivit följden av misslyckandet m »det stora språnget«.

2. Quemoy-krisen 1958

I juli 1958 ökade spänning åter i Taiwan-sundet efter tids uppladdning på båda sidor. Den kinesiska pressen inledde ny propagandakampanj för att »befria Taiwan«. Detta fick Chrusjtjov och försvarsminister Malinovskij att göra blixtbesök till Beijing för försöka dämpa ner kineserna. Det lyckades inget vidare (däremot tvingades Chrusjtjov återta sitt den 28 juli framlagda förslag om en toppkonferens mellan USA, Storbritannien, Frankrike, Sovjetunionen o Indien för att lösa krisen i Mellanöstern, ett förslag som retade kineserna mycket).(32) Krisen i Taiwan-sundet förvärrades och den augusti inleddes bombardemanget av Quemoy. USA skickade sin Sjunde flotta för att förse Guomindang-sidan med förnödenheter och förstärkningar. I början av september hade läget tillspetsats till den grad att risken krig mellan Kina och USA började teckna sig vid horisonten. Då föreslog Zhou Enlai att Kina och USA skulle återuppta de avbrutna ambassadssamtalen. Därmed ville Beijing minska riskerna för ett direkt USA-ingripande (samtalen kom igång den 15 september i Warszawa). Fram till Zhous utspel hade sovjetledarna inte med ett ord solidariserat sig med Kina. Men nu, då kineserna själva erbjudit sig förhandla om konflikten och det börjat stå klart att amerikanerna inte skulle intervenera direkt, tog Moskva bladet det från munnen, och uttalade (7 september) stöd för Kina.

Krisen var dock inte över. Bombardemangen fortsatte och den 22 september hotade Taiwan-regimen att bomba fastlandet om inte beskjutningen Quemoy stoppades inom två veckor. Den 5 oktober, dagen innan tidsfristen gick ut, kom nästa kalldusch för kineserna; Den sovjetiska nyhetsbyrån TASS deklarerade att Sovjetunionen inte skulle ingripa i det kinesiska »inbördeskriget«. I klartext: Om bara USA avstod från att öppet delta i striderna skulle Sovjet inte ingripa oavsett vad som skedde för övrigt. Dagen därpå tillkännagav Beijing en veckas eld
upphör.(33)

Moskvas agerande under Quemoy-krisen bekräftade ytterligare kinesernas misstankar att Moskva inte tänkte ta några risker för Kinas skull och stärkte Beijings beslutsamhet att påskynda utvecklandet av en egen atombomb.

3. Sino-indiska gränskonflikten 1959

En väpnad upprorsrörelse, stödd av CIA, hade opererat i östra Tibet sedan 1958. l mars 1959 utvecklades detta till en allmän revolt i Tibet. Den kinesiska armén slog med kraft ned upproret och den tibetanske religiöse ledaren Dalai Lama flydde till Indien tillsammans med tusentals anhängare. Nehru-regimen tog emot rebellerna med öppna armar och erbjöd dem asyl. Detta, tillsammans med en rad meningsskiljaktigheter om gränsdragningen mellan Kina och Indien, ledde till att de tidigare goda förbindelserna mellan de två länderna snabbt försämrades.

Under andra hälften av 1959 hade spänningarna blivit så stora att väpnade gränsstrider utbröt mellan de två staterna. Sovjetledarna vägrade låta dessa händelser påverka sina relationer till New Delhi och fortsatte sin massiva ekonomiska hjälp till Indien. Den 9 september, då Zhou Enlai och Nehru börjat diskutera gränsfrågan och gränsintermezzona, sände TASS ut ett meddelande där man beklagade det inträffade och rådde »båda de berörda regeringarna« att anstränga sig för att lösa »missförstånden«. Moskva förhöll sig således »neutralt« i konflikten, vilket Beijing uppfattade som en ett rent förräderi. l polemiken mot SUKP skrev man senare:

»Sedan, alldeles före Chrusjljovs besök i Förenta Staterna, skyndade SUKP:s ledning, utan att fästa avseende vid Kinas upprepade invändningar, all publicera Tass-uttalandet av den 9 september om det kinesisk-indiska gränsintermezzot och ställde sig därmed på de indiska reaktionärernas sida. På detta sätt gjorde SUKP:s ledning meningsskiljaktigheterna mellan Kina och Sovjetunionen offentliga inför hela världen.(34)

4. Sovjets avspänningspolitik med USA

Sovjetledarna gjorde under 1959 stora ansträngningar att förbättra relationerna med USA. Som ett led i dessa strävanden och som ett resultat av skärpningen av motsättningarna mellan Beijing och Moskva, sade Chrusjtjov den 20 juni 1959 upp avtalet om att hjälpa Kina med att konstruera en atombomb. I en officiell kinesisk regeringsdeklaration från 15 augusti 1963 kommenterades delta på följande sätt:

»Så långt tillbaka som den 20 juni 1959, då del inte fanns minsta tecken på ett provstoppsavtal, rev sovjetregeringen ensidigt upp den överenskommelse om ny teknologi för det nationella försvaret, som ingicks mellan Kina och Sovjetunionen den 15 oktober 1957, och vägrade förse Kina med en prototyp av en atombomb och tekniska dala beträffande dess tillverkning. Detta gjordes som en presentationsgåva vid den tidpunkt då sovjetledaren i september reste till Förenta Staterna för samtal med Eisenhower.« (35)

Chrusjtjovs ansträngningar att komma på talefot med Washington kröntes med framgång. Under kinesiska protester reste han till Camp David för att sammanträffa med den amerikanske presidenten. Den atmosfär av vänskap och ömsesidig förståelse som mötet mellan de två statsledarna gav intryck av och som Chrusjtjov skulle döpa till »Camp David-andan«, såg Beijing som ett nytt förräderi. Att, som Chrusjtjov, beteckna den amerikanske presidenten som »fredsälskande«, samtidigt som denne höll Chiang Kai-shek under armarna och i största allmänhet förde en Kina-fientlig politik, var oförlåtligt. Och inte blev det bättre då Chrusjtjov efter sina överläggningar i USA kom till Beijing (formellt för att fira Folkrepubliken Kinas tioårsjubileum — 30 okt). I sitt tal vid den officiella banketten gick han nämligen till angrepp mot dem som försökte »pröva det kapitalistiska systemets stabilitet med våld«. Vilka Chrusjtjov syftade på stod helt klart. Som ett senare kinesiskt uttalande uttryckte det »insåg hela världen att detta var en insinuation att Kina betedde sig ‘krigiskt’ mot Taiwan och vid den kinesisk-indiska gränsen«.(36) I de slutna överläggningarna med de kinesiska ledarna gick Chrusjtjov så långt att han föreslog att de skulle acceptera Taiwans tillfälliga avskiljande från Kina, d v s han gjorde sig till talesman för Washingtons ståndpunkt om »två Kina«.

Detta blev droppen. För Beijing framstod det alltmer som att Moskva höll på att bilda en de facto-allians med USA, en allians som hade udden riktad mot de kinesiska intressena.

När Chrusjtjov återkom till Moskva inleddes i den sovjetiska en kampanj mot »vänsteropportunismen«. Vilka man syftade på är inte särskilt svårt att begripa.

I april gick kineserna i svaromål genom att publicera en artikel med titeln »Länge leve leninismen«. Denna översattes till många språk (bl a svenska) och spreds i stora upplagor.(37) Den offentliga polemiken hade börjat, även om det skulle dröja ytterligare några år innan man angrep varandra öppet, utan omskrivningar.

Den sino-sovjetiska konflikten trappades upp månad för månad. Vi ska här inte följa utvecklingen i detalj, vilket skulle kräva åtskilliga sidor, utan inskränker oss till att nämna de allra viktigaste milstolparna på vägen mot den totala brytningen.

— juni 1960. Rumänska arbetarpartiets 3:e kongress i Bukarest. Chrusjtjov drabbar samman med den kinesiske delegaten Peng Zhen och angriper Mao.
—juli 1960. De sovjetiska teknikerna hemkallas från Kina och den sovjetiska hjälpen avbryts.
— hösten 1960. Den kinesiska ekonomin i allt svårare kris. Hungersnöd hotar. Kina imponerar vele Iran Kanada och Australien.
— november 1960. Internationellt kommunistpartimöte i Moskva. Hård debatt om imperialismens natur och problem som sammanhänger med denna fråga: krig, avrustning osv. Mötet antar en deklaration byggd på kompromisser.

— vintern 1960-61. Den kinesiska ekonomin i oordning. Jordbruksproduktionen så låg att det i många områden råder nära svält.
— april 1961. Alla sovjetiska tekniker och allt ekonomiskt bistånd dras tillbaka från Albanien (Kinas enda allierade i östblocket).
— okt-nov 1961.SUKP:s 22:a kongress. Chrusjtjov till hårt angrepp på Albanien, som försvaras av Zhou Enlai.

— april-maj 1962. Svåra oroligheter i den kinesiska provinsen Sinkiang. Tiotusentals människor flyr till Sovjetunionen, uppenbarligen med sovjetledarnas goda minne.
— sommaren 1962. Försörjningssituationen i Kina fortfarande kritisk. Beijing fruktar angrepp från Taiwan. Washington försäkrar att man inte kommer att stödja ett sådant angrepp.
— augusti 1962. Sovjetregeringen meddelar att man (trots kinesiska protester) ämnar skriva under ett icke-spridningsavtal gällande kärnvapen.
— okt-nov 1962. Efter en lång tid av gränsintermezzon gör Kina en massiv blixtattack mot Indien och drar sig sedan tillbaka igen. Sovjetunionen intar till en början en försiktig pro-kinesisk hållning, men svänger efterhand över åt att stödja indierna. Ungefär samtidigt utbryter Kuba-krisen. Till en början stödjer Kina Moskva, men övergår efter en tid till att angripa sovjetledarna för »äventyrspolitik« när de stationerade kärnvapenrobotar på Kuba och samtidigt för »kapitulationspolitik« då de inför president Kennedys hot drog tillbaka dem. (38)

— början av 1963. Polemiken blir allt öppnare och fränare i den kinesiska och sovjetiska pressen. Efter att under lång tid ha förts mot »tredje person« (Moskva mot Albanien, Beijing mot jugoslaverna, italienarna osv) börjar man nu tala i klartext och nämna måltavlan vid dess rätta namn.
— juni 1963. KKP publicerar sitt berömda »Förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje« som lägger ut texten om kinesernas syn på världsläget och den politik som den kommunistiska rörelsen bör föra.
— juli 1963. Överläggningar mellan de sovjetiska och kinesiska ledarna (hålls i Moskva), men de avbryts utan att man lyckats komma överens. Fem dagar sedan de kinesiska förhandlarna lämnat Moskva undertecknar Sovjetunionen, USA och Storbritannien ett avtal om partiellt stopp för kärnvapenprov (innefattar ej underjordiska prov). Kineserna vägrar underteckna.(39)
september 1963. Kineserna börjar publicera en rad allt hätskare offentliga angrepp på sovjetledarna. Propagandaoffensiven inleds med en redogörelse för Beijings version av konfliktens framväxt.(40)

Konfliktens karaktär — några kommentarer

Brytningen mellan Kina och Sovjet var i slutet av 1963 definitiv. Om man bortser från det lilla Albanien stod Kina isolerat i »det socialistiska blocket«. Försöken att vinna allierade bland »de socialistiska länderna« hade misslyckats. Inte heller hade Mao & Co varit särskilt framgångsrika i att vinna anhängare bland de kommunistiska partierna utanför sovjetblocket. Relationerna till imperialismen hade heller inte förbättrats, snarare tvärtom i och med att Vietnam-kriget börjat trappas upp. I denna situation sökte de kinesiska ledarna efter nya allierade. Den politiska kurs som Kina nu styrde in på och dess resultat ska vi diskutera i den andra delen av denna artikelserie (nästa nummer av Fl). Här ska vi avrunda med att diskutera den sino-sovjetiska konfliktens karaktär, dess väsen om man så vill uttrycka det.

Den skriftliga polemiken mellan de två huvudaktörerna är omfattande. Den rör en mängd viktiga frågeställningar, som imperialismens natur, »den fredliga vägen«, »den fredliga samlevnaden«, »krig och fred« osv. Det är obestridligt att kineserna intog en radikalare hållning än sovjetledningen i dessa frågor. Men detta betyder inte att konflikten till sitt väsen var en kamp mellan »marxismen-leninismen« och revisionismen, som kineserna hävdade. I grunden var det i stället fråga om nationella intressekonflikter mellan byråkratierna i Sovjet och Kina. Det är endast utifrån en insikt om detta som det är möjligt att förstå vad den ideologiska debatten i grund och botten handlade om.

Men hur ska man då förklara de ständiga hänvisningarna till »marxismen-leninismen« principer«, till Marx’, Engels’ och Lenins verk osv? Det beror på att båda byråkratierna officiellt bekände sig till marxismen-leninismen och därför måste formulera sina intressen i »marxistisk-leninistisk« förklädnad. För att förstå konfliktens verkliga natur är det således nödvändigt att titta bakom fraserna och undersöka vilka intressen som de döljer.

Vari intressemotsättningarna mellan byråkratierna i Moskva och Beijing bestod har vi redan diskuterat. Vi ska här bara åter understryka olikheterna mellan de två länderna beträffande sociala förhållanden, ekonomisk utvecklingsnivå och internationella ställning. Både Moskva och Beijing handlade med utgångspunkt från målsättningen att »bygga socialismen« i det »egna« landet, d vs utgick från de egna förutsättningarna och inte från världsrevolutionens, eller ens båda parters gemensamma intressen. Detta är grundorsaken till att Beijing och Moskva formulerade olika förhållningssätt till imperialismen, olika »generallinjer« för den världskommunistiska rörelsen, olika ekonomiska utvecklingsmodeller osv. Det är också detta som uttrycks i den ideologiska polemiken.

Tag t ex den »röda« tråd, som går igenom hela den sino-sovjetiska konflikten på 50- och 60-talen, nämligen frågan om »den fredliga samexistensen« (och därmed sammanhängande frågor). Som vi redan flera gånger betonat, var kineserna inte alls principiellt emot tanken på »fredlig samexistens». Problemet var att imperialisternas politik mot Kina krävde en mer militant utrikespolitik. Beijing fruktade (med rätta) att en avspänning mellan USA och Sovjet skulle ske på de kinesiska nationella intressenas bekostnad (t ex i Taiwan-frågan). Beijing förstod mycket väl att Moskvas beredskap att stödja kinesiska intressen skulle minska i takt med att avspänningen fördjupades. Och inte nog med det. Sovjetledarna blev också alltmer angelägna att förhindra att kineserna själva företog sig saker som skulle kunna skada avspänningen.

För Moskva skulle den ideala lösningen ha varit både en avspänning med Washington och en fortsatt allians med Beijing (under sovjetiskt ledarskap förstås). Därför använde Chrusjtjov både piskan och moroten för att tvinga resp. blidka och övertala kineserna att acceptera avspänningspolitiken. Avtalet om att hjälpa Kina att konstruera en atombomb var ett lockbete för att göra alliansen så aptitlig som möjligt. Ett annat exempel på en morot var att Moskva 1957 och 1959 tillfälligt skärpte kritiken mot Jugoslavien. Men USA:s uppladdning i Asien och ökade tryck mot Kina tvingade sovjetledarna att välja: alliansen med Kina eller avspänning med USA, Chrusjtjov & Co valde det senare alternativet.

Kineserna stod givetvis också inför två alternativ: antingen bevara alliansen med Sovjet, vilket förutsatte ett accepterande av avspänningspolitiken, eller inte. Det första alternativet skulle emellertid under de rådande omständigheterna ha varit liktydigt med att acceptera Moskvas ledarskap i »det socialistiska lägret« och — vilket var ännu värre — att underordna Kinas intressen under Sovjetunionens övergripande intressen. Denna beska medicin kunde majoriteten av KKP-ledningen inte svälja. Därför kämpade de emot avspänningspolitiken och för en hårdare linje mot USA-imperialismen. Detta var kontentan av Beijings ideologiska »kamp mot sovjetrevisionismen«. (41)

Att frågan om avspänningspolitiken och därmed sammanhängande frågor (»fredlig samexistens», »fredliga vägen« osv) hade en framträdande plats betyder inte att de var de enda frågeställningar som hade betydelse för splittringen. Den bristfälliga och otillräckliga sovjetiska ekonomiska och militära hjälpen till Kina, den sovjetiska inblandningen i Kinas »inre angelägenheter« och inre partikamp. Gränstvister (som senare skulle utvecklas till väpnade sammanstötningar) osv, bidrog till att fördjupa och tillspetsa motsättningarna.

Hur hänger då frågor av mer ideologisk karaktär (frågan om Stalin, »kapitalismens återupprättande«, Jugoslavien osv) ihop med detta?

Tag t ex »frågan om Stalin«. De kinesiska ledarna hade sannerligen ingen anledning till att betrakta Stalin som en »stor revolutionär«, vilket hävdades o polemiken mot Moskva. Nej försvaret av Stalin hade andra bevekelsegrunder:

För det första var det en självförsvarsåtgärd: Eftersom de kinesiska ledarna själva så länge hade prisat Stalin offentligt, innebar ett förkastande av Stalin en prestigeförlust. En kritik av »personkulten« innebar dessutom en indirekt kritik av Mao-kulten.

För det andra såg man i »svärdet Stalin« ett verktyg som kunde användas för att vinna allierade bland de gamla stalinistiska ledarna runt om i Östeuropa och den världskommunistiska rörelsen i stort. Det fanns alla anledning att förmoda att många i det gamla stalinistiska gardet nu kände marken gunga under sina fötter och därför uppskattade de kinesiska ansträngningarna att försvara Stalin.

För det tredje fruktade de kinesiska ledarna att kritiken mot Stalin skulle ge reaktionärerna runt om i världen vatten på kvarn och därmed försvaga den kommunistiska rörelsen i stort och försvåra Kinas möjligheter att bryta sin isolering och hävda sina intressen.

För det fjärde var det möjligt att hämta en del ammunition mot de nya Kreml-ledarnas politik i Stalins skrifter, ty Stalin hade aldrig gått så långt som Chrusjtjov & Co när det gällde att formulera den »fredliga samexistensen», »fredliga vägen« osv som en enhetlig teori.

Det kinesiska försvaret av Stalin var således taktiskt betingat. Med tiden lät man också frågan alltmer hamna i bakgrunden. (Numera är det nästan uteslutande kritiska synpunkter som framförs).

Beijings häftiga kritik mot Jugoslavien hade liknande taktiska bevekelsegrunder:

För det första — och detta var otvivelaktigt viktigast för Beijings del — var Jugoslavien det »socialistiska land« som gått längst när det gällde »fredlig samexistens« med väst. Kampanjen mot Jugoslavien var därför ett led i kampen mot avspänningspolitiken. Genom att misskreditera den »jugoslaviska revisionismen« försökte man hindra att en sådan politik spreds till andra länder i det »socialistiska blocket«.

För det andra såg Kinas allianspartner Albanien Titos Jugoslavien som en huvudfiende.

För det tredje hängde frågan om Jugoslavien intimt samman med frågan om Stalin (som ju brutit med Jugoslavien).

Behöver vi upplysa om att Jugoslavien idag tillhör Kinas »bästa vänner«?

Stig Eriksson / Martin Fahlgren 

Läs också del II.

Noter
1. Mao, Valda verk, band 4, Stockholm 1963, s 389. Citatet ut »Om folkets demokratiska diktatur«

2. Ett exempel på denna USA-vänliga inställning är en ledare i Befrielsens Dagblad den 4 juli 1944, som förhärligar den demokratiska traditionen i USA och drar paralleller mellan kampen för demokrati och nationellt oberoende i Amerika under 1700-talet och kampen i Kina på 1900-talet. Vi läser bl a följande:

»Det demokratiska Amerika har redan funnit en följeslagare, och Sun Yat-sens sak en fullföljare i det kinesiska kommunistpartiet och de övriga demokratiska krafterna … Det verk som vi kommunister arbetar på idag är exakt samma verk som Washington, Jefferson och Lincoln tidigare arbetade på i Amerika. Det verket kommer med säkerhet alt vinna, ja har redan vunnit det demokratiska Amerikas sympati.«

(Se S. Schram, Mao Tse-tung, Pan/Norstedts, Stockholm 1968, s 232-36)
Med tanke på den historiska utvecklingen mellan 1944 och 1949, för att inte tala om efter revolutionens seger (Korea-kriget m m) framstår detta uttalande som minst sagt märkligt.

3. Mao, Valda verk, a.a., s 390, 391.

4. Om händelserna på 20-talet, som var så betydelsefulla för den kinesiska kommunismens senare utveckling, finns mycket skrivet. Här ska vi rekommendera två utmärkta historiska arbeten: H.R. Isaacs, The Tragedy of the Chinese Revolution, Stanford University Press, Stanford, California, 1961 och J.P. Harrison, The Long March to Power, Praeger Publishers, New York, 1972. När det gäller den sovjetiska oppositionen mot Stalins Kina-politik är Trotsky, On China, Monad Press, New York 1976, ovärderlig. På svenska är det betydligt sämre ställt. Det lysande undantaget är K-Å Anderssons utmärkta artikel »Den kinesiska revolutionen 1925-27« i Fjärde Internationalen nr 7-8-72 (»Lögnens Renässans«), s 42-64.

5. De kinesiska kommunistledarna försökte i det längsta tillämpa Stalins politik och hålla tillbaka bonderörelsen för att komma överens med Chiang. Guomindang-ledaren lät sig emellertid inte blidkas. Därmed blev Mao & Co fastklämda i rävsaxen mellan den kontrarevolutionära »nationella bourgeoisin«, som vägrade följa »spelets regler«, och den revolutionära bonderörelsen, som vägrade ge avkall på sina krav på radikal jordreform. Denna process beskrivs på ett levande sätt i amerikanen Jack Beldens berömda bok China shakes the World, Penguin Books, 1972. Belden, som befann sig i de befriade områden vid den aktuella tidpunkten, stödde Stalins och KKP:s klassamarbetspolitik, trots att hans egna observationer klart visar att den höll på att sluta med en katastrof. Eftersom Belden knappast kan beskyllas för att ha framställt verkligheten på ett för KKP ofördelaktigt sätt är hans vittnesmål särskilt värdefullt. Han skriver:

»…jordägare undertryckte aktivt bönder som hade stort behov av jord och vars krav blev alltmer påträngande. De bönder som hotades av jordägarna skulle förlora allt hopp om det inte vidtogs åtgärder för att omedelbart befria dem. Men kravet på jord ställde kommunisterna inför ett besvärligt dilemma. De hade fört en reformistisk politik under åtta år. Nu krävde omständigheterna att de praktiserade en revolutionär politik. Att byta spelplan är inte lättare i politiken än i fotboll. Om de gav efter för böndernas krav kunde kommunisterna mycket väl stöta bort många antijapanska jordägare som hade blivit ledare i lokala och t o m regionala regeringar; de kunde förlora sympatin från liberaler inom Guomindang och det stora respektkapital de hade byggt upp utomlands, där de ofta betraktades som en korsning av upplysta demokrater och senare tiders helgon. Men om de inte gav efter för böndernas krav kunde de förlora sitt masstöd. Vid denna tid hade Marshalls fredsförhandlingar börjat bryta samman; inbördeskriget var oundvikligt. Att utkämpa ett krig utan stöd från bönderna var omöjligt för kommunisterna, och ändå – att kasta stridshandsken mot ett samhälle som existerat i tvåtusen år, att riskera att stöta bort alla utom fattigbönderna och lantarbetarna, detta föreföll också svårt.

Kommunistpartiet dröjde … Hösten 1945 gick. Kraven från bönderna växte allt starkare. Vintern 1946 kom och gick. Ännu inte något beslut. Våren korn. Såningstid. Tid för beslut. Fortfarande höll kommunisterna igen. Dröjsmålet gav alla en intensiv känsla av hotet från Chiangs arméer som stampade på tröskeln till gränsregionerna…

Sommaren 1946 förde budbärare fram de förlösande orden till distriktskommissarierna: ‘fördela jorden’. Partiet hade kastat tärningen. Från och med nu fanns ingen återvändo.« (Belden, a.a., sid 231-32)

Beldens beskrivning är otvivelaktigt riktig, men vi bör tillägga att den jordreform han hänvisar till var förhållandevis försiktig och KKP reste ännu inte parollen om att störta Chiang. Det var först i oktober 1947 som all »försiktighet« kastades överbord genom ett manifest i Folkets befrielsearmés namn, där det för första gången öppet förespråkades att Chiang måste störtas och ett betydligt radikalare jordreformprogram proklamerades. (Om detta se Harrison, a.a. s 406-414)

6. En makaber liten detalj i sammanhanget är att den kända kinavännen och journalisten Anna Louise Strong 1948 utvisades ur Sovjetunionen som »amerikansk spion«. (Hon var redan vid denna tidpunkt personlig vän med Mao och en passionerad anhängare av den kinesiska kommunismen.)

Andra exempel på den sovjetiska hållningen:
I december 1947 erbjöd sig Sovjetunionen att medla mellan de stridande. Flera oberoende källor hävdar att sovjetledarna 1947-48 förespråkade en kompromisslösning som gick ut på delning av landet. Enligt vissa rapporter höll Stalin fast vid denna linje ända till sommaren 1949!! Detta stöds bl a av att Sovjetunionen så sent som i maj 1949 (!) förhandlade med Guomindang-guvernören i Sinkiang om ett avtal gällande handels- och gruvrättigheter (för 50 år!). Under dessa förhandlingar påstås den sovjetiske konsuln ha föreslagit att Sinkiang skulle förklaras oberoende enligt samma modell som Yttre Mongoliet. Det sovjetiska sändebudet sägs ha yttrat: »Om ni vill göra detta ska vi beordra de kinesiska kommunisterna att inte fortsätta frammarschen in i Sinkiang«. Förslaget avvisades och kort efteråt erövrade de röda arméerna provinsen. (Sehwartz, Tsars, Mandarins and Commisars, Anchor Books, New York 1973, s 152.) Sovjetledarna har aldrig officiellt tillbakavisat dessa uppgifter. (Se också följande not)

7. Stalins opposition mot ett slutförande av kampen mot Chiang Kai-shek är väldokumenterad (se t ex de nedan nämnda arbetena). Den officiella kinesiska kritiken mot Stalin har dock för det mesta varit mycket svepande och okonkret. I t ex »Till frågan om Stalin« (1963) sägs bara att Stalin gjorde »misstag« i fråga om den kinesiska revolutionen och att de kinesiska kommunisterna »i slutet av 20-talet, under 30-talet samt i början och mitten av 40-talet bekämpade… de stalinska misstagens inflytande«. (Den stora polemiken, s 114-15).
Ett undantag från denna regel är följande citat ur Maos Selected Works, vol. V, som publicerades i Beijing efter Maos död (vi citerar den svenska översättningen, Valda verk, band 5, Oktobers förlag 1981):

»Stalin begick ett antal fel beträffande Kina. Den ‘vänster’-äventyrspolitik som Wang Ming bedrev under senare delen av andra revolutionära inbördeskriget, och hans högeropportunism under de första dagarna av försvarskriget mot Japan kan båda spåras till Stalin. Vid tiden för befrielsekriget ville Stalin först inte låta oss pressa på med revolutionen och hävdade att om inbördeskriget flammade upp, löpte den kinesiska nationen risk att förinta sig själv. Sedan, då strider utbröt, tog han oss halvt på allvar, halvt med misstro. Då vi vann kriget, misstänkte Stalin att vår seger var av samma slag som Titos, och 1949 och 1950 var trycket på oss verkligen mycket starkt.« (Talet »Om tio viktiga förhållanden« den 25 april 1956, Valda verk band 5, s. 289.)

I kinesiska dokument av mer »inofficiell« karaktär kan vi dock finna mer kött på benen. I Stuart Schrams urval av »icke-auktoriserade« Mao-tal och -skrifter finner vi exempelvis följande:

»Den kinesiska revolutionen segrade genom att handla i motsättning till Stalins vilja. Den falske utländske djävulen (uttrycket hämtat ur Lu Xuns »Den sanna berättelsen om Ah Q«) tillät inte folk att göra revolution. Men vår sjunde kongress förespråkade att vi alla skulle gå ut och mobilisera massorna och bygga upp alla tillgängliga revolutionära krafter för att skapa ett nytt Kina. (Här tummar Mao på sanningen – i själva verket förespråkade KKP:s 7:e kongress en koalitionsregering med Guomindang, helt i enlighet med Stalins linje, vilket t o m framgår av titeln på Maos rapport vid kongressen: »Om koalitionsregering« Se Mao, Valda verk, a. a. band 2, s 195ff. Vår anm.) …Om vi hade följt Wang Mings metoder, eller med andra ord Stalins, kunde den kinesiska revolutionen inte ha segrat. När vår revolution segrade påstod Stalin att den var en bluff.« (Ur ett tal hållet i mars 1958, Mao Tse-Tung, Politiska skrifter, Pan/Norstedts, Stockholm 1974, s 91).

»De tillät inte Kina att göra revolution. Det var 1945. Stalin ville förhindra Kina att göra revolution. Han sade att vi inte borde föra inbördeskrig och borde samarbeta med Chiang Kai-shek, annars skulle den kinesiska nationen fördärvas. Men vi gjorde inte som han sade. Revolutionen var segerrik.« (Ur ett tal den 24 sept.1962, samma s. 177).

»Stalin kände på sig att han begått misstag när det gällde de kinesiska problemen och det var inga små misstag. Vi är ett stort land med åtskilliga hundra miljoner innevånare, och han bekämpade vår revolution och vårt maktövertagande.« (Tal i aug. 1964, samma s 201).

De ovan citerade kinesiska påståendena om sovjetledarens inställning bekräftas av det faktiska händelseförloppet och uppgifter som fås ut en rad andra källor. Till de senare hör rapporter från de samtal som hölls mellan sovjetledare och olika utländska »sändebud« i Moskva 1944-48. Till raden av »prominenta« personer som bekräftar detta hör den amerikanske diplomaten Hopkins (samtal med Stalin i maj 1944), amerikanske ambassadören Harriman (samtal med Stalin i juni 1944 – det var vid detta tillfälle som Stalin påstås ha fällt den beryktade kommentaren att »kineserna är inga riktiga kommunister, de är ‘margarinkommunister’«), generalmajoren Patrick Hurley (samtal med Molotov i aug. 1944 och med Stalin i april 1945), Guomindang-sändebudet T.V. Soong (juli -45), samt de jugoslaviska kommunistledarna Djilas och Kardelj (samtal med Stalin 1948). Enligt den sistnämnde skulle Stalin i februari sagt till honom och Dimitrov:

»Efter kriget bjöd vi de kinesiska kamraterna att komma hit och diskutera situationen i deras land. Vi sade dem rakt på sak att enligt vår uppfattning hade upproret i Kina inga utsikter att lyckas och att de borde försöka nå en överenskommelse med Chiang Kai-shek, gå in i hans regering och upplösa sin armé. De kinesiska kamraterna sade att de höll med om våra synpunkter, men väl tillbaka i Kina gjorde de precis tvärtom. De återsamlade sina styrkor, organiserade sina arméer och som alla idag kan se håller de på att besegra Chiang Kai-shek. Beträffande Kina har vi misstagit oss och det erkänner vi.« (Citerat i F. Claudin, Krisen i den kommunistiska rörelsen, del 2, Röda Rummet/Barrikaden, 1980, s 339. Se också Djilas, Samtal med Stalin, Natur och Kultur, Stockholm 1962, s 162, som återger deklarationen i delvis andra ordalag, men innehållsmässigt identiskt. För vidare studier i de frågor som behandlats i denna not, se Horowitz (red.), Kontrarevolution, Tidens förlag, Stockholm 1969, s 172-210, Schram, Mao Tse-tung, a.a., s 232-254, Claudin, a.a., s 329-345. För den som är kunnig i engelska finns förstås betydligt mer skrivet. Här ska vi bara nämna Harrison, The Long March…, a.a. 348-431, samt Schwartz, a.a., s 256-312.

8. Mao, Valda verk band 4, a.a., s 390. Två veckor tidigare (15 juni) hade Mao gjort ett liknande uttalande:

»Vi är villiga att, på grundval av principerna om jämlikhet, ömsesidig fördel och ömsesidig respekt för territoriell integritet och suveränitet diskutera upprättandet av diplomatiska förbindelser med varje utländsk regering, förutsatt att den är villigt att bryta förbindelserna med de kinesiska reaktionärerna, slutar upp att konspirera med dem eller att hjälpa dem och intar en verklig och inte hycklande vänskaplig hållning till Folkets Kina.« (samma, s 382-383)
Dessa principer slogs officiellt fast i en programmatisk deklaration vid en politisk konferens i september -49.

9. Om Jugoslavien, se Claudin, a.a., s. 235-326.

10. I den tidigare citerade samlingen av »icke-auktoriserade« Mao-texter finner vi bl a följande uttalande om Moskva-förhandlingarna:

»1950 diskuterade jag med Stalin i Moskva under två månaders tid. När det gällde avtalet om ömsesidigt bistånd, den östkinesiska järnvägen, de gemensamt ägda företagen och gränsfrågan intog vi två olika attityder. Den ena var att diskutera när den andra sidan förde fram förslag som vi inte höll med om, och den andra var att acceptera deras förslag om de insisterade. Detta var av hänsyn till socialismens sak. Sedan gällde det frågan om de två ‘kolonierna’, d v s Nordöstra och Sinkiang, där folk från något tredje land inte tilläts slå sig ner. Nu har detta upphävts. Efter kritiken mot Stalin har offren för den blinda tilltron fått upp sina ögon lite grann. För att våra kamrater ska förstå att ‘den gamle anfadern’ också hade sina fel bör vi analysera honom och inte ha en blind tilltro till honom«. (Tal i mars 1958, Mao Politiska skrifter, a. a, s. 90).

Vidare:

»Efter revolutionens seger misstänkte han (Stalin) att Kina var ett Jugoslavien, och att jag skulle bli en andra Tito. Senare när jag åkte till Moskva för att underteckna det sino-sovjetiska allians- och ömsesidiga hjälpfördraget, var vi tvungna att genomgå ytterligare en strid. Han var inte villig att underteckna ett fördrag. Efter två månaders förhandlingar undertecknade han ändå till slut. När började Stalin få förtroende för oss? Det var vid tiden för bekämpa Amerika — hjälp Korea-kampanjen, från vintern 1950. Han började då bli övertygad om att vi inte var som Tito, som Jugoslavien«. (Tal i sept. 1962, samma, s 177)

Om dessa förhandlingar och relationerna mellan Kina och Sovjet under denna period, se vidare Claudin, a.a., s. 346-360, samt Schurmann, The Logic of World Power, Pantheon Books, New York, 1974, s 205-236. I detta sammanhang noterar vi slutligen följande rader hämtade ur en artikel med titeln »Mera om de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur« publicerad i Folkets Dagblad i december 1956:

»I samband med lösandet av vissa konkreta frågor visade Stalin en tendens till stormaktschauvinism, och han tog inte tillräckligt hänsyn till likhet i rättigheter. Han skolade inte kadrerna i en anda av blygsamhet och ibland blandade han sig orättfärdigt i grannstaternas och broderpartiernas interna angelägenheter, vilket fick stora och allvarliga konsekvenser«.

Se också de följande noterna!

11. Tillsammans med Gao Gang utrensades ett dussintal höga partiledare. Gao Gang var politbyråmedlem och ordförande i den statliga plankommissionen. Hans viktigaste allierade, Rao Shushi, var chef för partiets organisationsbyrå. I CK-resolutionen om Gao Gangs och Rao Shushis »antipartiblock« från mars 1955 nämns inget om relationerna med Stalin, utan bara att de sysslat med »konspiratoriska aktiviteter syftande till att gripa ledningen i partiet och staten« och att Gao Gang upprättat ett eget »oavhängigt kungadöme« i Manchuriet osv. Anklagelser om »olovliga förbindelser med utlandet«, framförs dock i en rad andra dokument. I Maos Valda verk, band 5 (s 323) läser vi t ex följande:

»Här ska jag tala i frågan om att ‘ha otillåtna förbindelser med främmande länder’. Finns det sådana människor i vårt land, som förser utlänningar med information bakom Centralkommitténs rygg? Jag tror de finns. Gao Gang är ett aktuellt fall. Många fakta har bevisat detta. (Ur ett tal 15 nov. 1956).

För vidare uppgifter om Gao Gang-affären, se Schurmann, a.a., s 244ff; Essential Works of Chinese Communism, Bantam Books, New York 1972, s. 319-323 (innehåller den ovan citerade CK-resolutionen); Lewis (ed.), Party Leadership and Revolutionary Power in China, Cambridge University Press, London 1970, s 205-211, samt tidskriften China Quarterly, nr 57, s Ml

12. Om Koreakriget, se Gittings, The World and China, Eyre Methuen, New York 1974, a.a., s 384-387. och Schram, Mao Tse-Tung, a.a., s 269-274 Shurmann, a.a. s. 237-243 samt på svenska Claudin, a.a., s 384-387.

13. 1949 kunde det låta så har: »Nehru är en bekämpare av rörelsen för nationellt oberoende, en mörkerman som underminerar framstegen för folkens befrielserörelse, en lojal slav åt imperialismen«. Några år senare var det ett helt annat ljud i skällan, och så sent som våren 1959 (då relationerna mellan de två staterna åter hade börjat försämras) kunde man få sig följande till livs i Peking Review (12.5.59): »Nehru är en vän till Kina och motståndare till den imperialistiska krigs- och aggressionspolitiken«. (Citerat efter Journal of Contemporary Asia, vol. 2, No. 4, 1972, s 405-406).

14. Fram till 1954 erhöll Vietminh i Vietnam ett förhållandevis kraftfullt stöd från Kina. Vi bör dock komma ihåg att Beijing i fallen Korea och Indokina hade ett säkerhetspolitiskt egenintresse av att stödja kampen, ty en framgång för imperialismen i dessa två länder innebar ett stort hot mot Kina självt. Dessa två fall kan därför inte användas som bevis för att de kinesiska ledarna hade en allmän inriktning på stöd till befrielserörelser vid denna tid.

15. Svängningen i Kinas utrikespolitik sammanföll i det stora hela med en liknande vändning i den sovjetiska utrikespolitiken. I Sovjets fall skedde denna förändring snabbt efter Stalins död. Bakom Moskvas ändrade politik låg både ekonomiska och politiska motiv. Den politik som förts under Stalins sista år hade inte förmått att utnyttja det faktum att de gamla kolonialväldena befann sig i upplösning och det uppkommit en rad »alliansfria« stater som låg öppna för ett ökat sovjetiskt inflytande. Stalins politik hade tvärtom drivit dessa stater i armarna på USA och därmed underlättat den imperialistiska inringningen av Sovjet. De nya sovjetledarna tog itu med att försöka bryta denna tendens. Samtidigt växte den sovjetiska ekonomins behov av råvaror som kunde erhållas från de f d kolonierna. Sovjetledarna började således anstränga sig för att förbättra relationerna med »tredje världen«.

16. Längre utdrag ur två av Zhous tal vid konferensen finns i Lawrence, China’s Foreign Relations since 1949, Routledge 1975, s 161-167. I sitt andra tal sade Zhou bl a (samma, s 167): »Vad gäller relationerna mellan Kina och USA, så önskar det kinesiska folket inte krig med USA. Vi är villiga att lösa internationella konflikter på fredlig väg. Om ni här skulle vilja underlätta att konflikter mellan Kina och USA löses med fredliga medel, så skulle det vara högst välgörande för avspänningen i Fjärran Östern och likaså för att uppskjuta och förhindra uppkomsten av ett världskrig«.

17. Samtalen fortsatte till december 1957, då de avbröts av anledningar som vi återkommer till, och återupptogs i Warszawa 1958 under en ny »Quemoy-kris«.

18. Gittings, a.a., s 204. Gittings återger också ett citat från Zhou Enlais tal vid Nationella folkkongressen i juli 1955. Han sade där att »det kinesiska folket är berett att försöka befria Taiwan med fredliga medel… Förutsatt att USA inte blandar sig i Kinas inre angelägenheter kommer möjligheterna att på fredlig väg befria Taiwan fortsätta att öka«. Det var därför helt följdriktigt att kineserna i de efterföljande ambassadörssamtalen krävde att USA skulle »häva ockupationen av Taiwan». Washington vägrade göra några sådana utfästelser. Det är mot denna bakgrund som Beijing startade sin absurda propagandakampanj för att »befria Taiwan med fredliga medel«.

19. Horowitz, a.a., s 207, återger några självkritiska sovjetiska kommentarer till relationerna mellan Sovjet och Kina under Stalins sista år. Bl a lär självaste Chrusjtjov ha deklarerat 1956: »Hade det inte varit för USA:s hårda politik mot Kommunistkina, är det mycket möjligt att Beijing-regeringen beslutat sig för en öppen brytning med Moskva, precis som marskalk Tito gjorde 1948. Situationen ansågs ha förbättrats genom Maos besök i Ryssland under 1949-50. Men det spända förhållandet varade ända fram till Stalins död 1953«. (Citatet ur en inofficiell rapport och är således ingen ordagrann återgivning av Chrusjtjovs uttalande).

20. Gittings, a.a., s 196-201, ger en rad exempel på de uttryck denna motsättning tog sig. Bl a kontrasteras olika uttalanden från de två regeringarna, Moskvas och Beijings olika hållning till FN-resolutionerna i frågan osv. Gittings relaterar också hur sovjetledarna (bl a vid Genèvekonferensen 1955) inför västdiplomater beklagade sig över kinesernas »oresonliga« hållning.

21. Se Den stora polemiken, a.a., s 71 ff.

22. Att de kinesiska reaktionerna inför »avstaliniseringen« till en början var i huvudsak positiva bekräftas från många håll. Ett sådant vittne är den albanske ärkestalinisten Enver Hoxha, som i sina Reflections on China, Tirana, 1979, vol. 1, ondgör sig över detta. Hoxha nämner t ex (s. 85) att Mao 1956 kritiserade Stalins »misstag« beträffande Jugoslavien och hävdade att jugoslaverna i själva verket var »goda marxister«. Några år senare skulle Mao & Co företräda en helt annan ståndpunkt och försvara Stalins Jugoslavien-politik.

23. Den stora polemiken, a.a., s 76.

24. I januari 1957 kommenterade Mao frågan om Stalin på följande sätt:

»I och med sammankallandet av SUKP:s tjugonde kongress vände sig en del människor som tidigare varit ytterst entusiastiska för Stalin, mycket häftigt emot honom. Enligt min åsikt håller dessa människor inte fast vid marxismen-leninismen, de intar inte en analytisk syn på tingen och de saknar revolutionär moral. Marxismen leninismen omfattar proletariatets revolutionära moral. Eftersom ni alla förr stödde Stalin, borde ni åtminstone ge något skäl till att ni vänt så tvärt. Men ni anger inga skäl alls för denna plötsliga helomvändning, som om ni aldrig i era liv stött Stalin, fastän ni tidigare faktiskt stödde honom helt och fullt. Frågan om Stalin rör hela den internationella kommunistiska rörelsen och angår de kommunistiska partierna i alla länder«. (Mao, Valda verk, band 5, s 336-7).

I ett annat tal (mars 1958) sade Mao:

»När Stalin kritiserades 1956 var vi å ena sidan nöjda, men å andra sidan oroliga. Det var absolut nödvändigt att lyfta på locket, att bryta ner den blinda tilliten, att lätta på trycket och frigöra tänkandet. Men vi samtyckte inte om det gällde att i ett enda slag krossa honom fullständigt«. (Mao, Politiska skrifter, a.a., s 90).

I polemiken mot SUKP 1963 skrev man apropå de internationella konsekvenserna av Stalin-kritiken:

»Efter (20:e) kongressen piskade imperialisterna och reaktionärerna allestädes, svällande av övermod, upp en världsomsvepande tidvattenvåg mot Sovjetunionen, kommunismen och folken. De amerikanska imperialisterna såg i SUKP-ledningens med alla krafter företagna attack mot Stalin något som ‘mer än någonsin passade våra syften’ och talade öppet om att använda Chrusjtjovs hemliga rapport såsom ett ‘vapen till att förstöra den kommunistiska rörelsens prestige och inflytande’ och de tog tillfället att förorda en ‘fredlig omvandling av Sovjetunionen’«. (Den stora polemiken, a.a., s 78).

Vidare:

»Den 20:e kongressens misstag skapade stor ideologisk förvirring inom den internationella kommunistiska rörelsen och åstadkom att den översvämmades av revisionistiska idéer. Tillsammans med imperialisterna, reaktionärerna och Tito-klicken gick kommunismens renegater i många länder till angrepp mot marxismen-leninismen och den internationella kommunistiska rörelsen«. (samma, s 78).

25. I polemiken 1963 skriver KKP:

»Mest påfallande bland de händelser som ägde rum under denna period var episoden i de sovjetisk-polska relationerna och den kontrarevolutionära revolten i Ungern. Dessa två händelser var av olika karaktär. Men SUKP:s ledning begick grova fel i bägge fallen. Genom att föra fram trupper i avsikt att betvinga de polska kamraterna gjorde de sig skyldiga till stormaktschauvinism. Och i det kritiska ögonblick, då de ungerska kontrarevolutionärerna ockuperat Budapest, hade de en tid för avsikt att gå in för en kapitulationspolitik och överlämna det socialistiska Ungern till kontrarevolutionärerna«. (samma, s 78-79).

Beijing utnyttjade dessa två händelser för att hävda sin självständighet gentemot Moskva. Å ena sidan drev man på ryssarna att intervenera i Ungern, å den andra stödde man polacken Gomulkas självständighetsträvanden gentemot Sovjet. (se Schwartz, a.a., s 172-73.) För ytterligare uppgifter om denna period, se t ex Hinton, Chinas Turbulent Quest, Indiana University Press, Bloomington & London, 1972, s 78-85.

26. Cit. i Gittings, a.a, s 206. 27. Cit i Schurmann, a.a., s 264. 28. Detta åtföljdes av en »vänstervridning« i propagandan. Språkbruket blev militantare. Talet om »enhet« ersattes med »kamp« och istället för att tala om »försvaret av det nationella oberoendet« övergick man nu till parollen om »kamp för nationell frigörelse«. Under denna period började man också göra en åtskillnad mellan olika slags stater i den »tredje världen«, något som man inte gjort under den föregående perioden. Om den utrikespolitiska kursändringen, se den intressanta och tankeväckande redogörelsen i Schurmann, a.a., s 253-283.

29. På konferensen yttrade Mao: »Det är kännetecknande för läget idag, tror jag, att Östanvinden förhärskar över Västanvinden. Det vill säga, att socialismens krafter är förkrossande överlägsna imperialismens krafter«. (Cit. i Den stora polemiken, a.a., s 188).

30. Vid ett möte på Moskva-universitetet den 17 november (i samband med konferensen), förklarade Mao: »Det socialistiska lägret måste ha ett huvud, och detta huvud är Sovjetunionen… De kommunistiska partierna och arbetarpartierna i alla länder måste ha ett huvud och detta huvud är SUKP«. (Cit. i Schwartz, a.a., s 178).

31. Att »det stora språnget« var ett stort misslyckande har de flesta icke-kinesiska bedömare varit eniga om sedan länge. Detta gäller såväl marxister som sovjetiska »experter« och borgerliga kinakännare. Det är emellertid först under de senaste åren som detta erkänts även från officiellt kinesiskt håll.

Den stora sammandrabbningen mellan oppositionen och Mao ägde rum vid den s k Lushan-konferensen i juli-aug. 1959. I spetsen för oppositionen stod Peng Dehuai, som bl a skrivit ett brev till Mao med en svidande vidräkning med »det stora språnget«. Peng stöddes bl a av partiets f d generalsekreterare Zhang Wentian. Konferensen antog en resolution som fördömde oppositionen som en »högeropportunistisk antiparti-klick« och Peng & Co förlorade sina poster. De utrensades dock inte helt, beroende på att det fanns en stor grupp, som även om den inte var beredd att stödja Pengs kritik till hundra procent, ändå hade sympati för den. Därför slutade Lushan-konferensen bara i en halv seger för Mao, och resolutionen om »Peng-klicken« publicerades inte ens förrän långt senare (under »kulturrevolutionen«). Idag är Peng och hans allierade återupprättade: »Under partikampen 1959 genomförde vi felaktigt en kamp mot den s k högeropportunismen« (Beijing Review, 15 okt 1979, s 14). Om det »stora språnget« se t ex Shurmann-Schell (ed), Communist China, Penguin 1968, s 396-411 och L. Maitan, Party, Army and Masses in China a.a., s 37-51.

Om Peng Dehuai-affären, se Lewis, a.a., s 212-220, Essential Works on Chinese Communism, a.a., s 330-337 (innehåller resolutionen om Pengs »anti-partiklick«).

32. Enligt kinesiska uppgifter skulle Chrusjtjov vid sitt blixtbesök ha föreslagit upprättandet av ett gemensamt flottkommando i Fjärran Östern. Detta sågs av de kinesiska ledarna som ett sovjetiskt försök att skaffa sig kontroll över de kinesiska stridskrafterna. I polemiken 1963 skrev Beijing om detta:

»År 1958 framförde SUKP:s ledning orimliga krav, som avsåg att lägga Kina under sovjetisk militärkontroll. Dessa orimliga krav avvisades beslutsamt och med rätta av den kinesiska regeringen«. (Den stora polemiken, a.a., s 84).

I ett tal inför 8:e centralkommitténs tionde plenum i september 1962 preciserade Mao: »Från andra halvåret 1958 ville han blockera den kinesiska kusten. Han ville sätta upp en förenad flotta för att ta kontrollen över vår kustlinje och på så sätt försätta oss i blockad«. (Mao, Politiska skrifter, a.a., s 176).

33. Quemoy-krisen, se A.S. Whitings artikel »New Light on Mao« i China Quarterly, nr 62, juni -75, s 263-270.

34. Den stora polemiken a.a., s 84. 35. Cit i Schurmann, a.a., s 302-3. 36. Cit i Schram, a.a., s 309.

37. Leve leninismen, Inapress, Stockholm 1960.

38. Om Kubakrisen, se K.S. Karol, Castros Kuba, Wahlström & Widstrand, 1971, s 182-193.

39. Den officiella kinesiska ståndpunkten formulerades i ett uttalande från den kinesiska regeringen i augusti 1963: »Borde eller borde inte Kina självt bemästra metoderna för att motstå USA:s kärnvapenutpressning? Det är sant att om de sovjetiska ledarna verkligen tillämpade den proletära internationalismen, så skulle kanske Kina anse det onödigt att själv framställa egna kärnvapen. Men det är lika sant att om sovjetledarna verkligen tillämpade proletär internationalism, så borde de inte ha något som helst skäl till att hindra Kina att tillverka kärnvapen«. (Cit. i Shurmann, a.a., s 318).

40. De kinesiska artiklarna finns samlade i Den stora polemiken, a.a. För en grundligare behandling av den sino-sovjetiska konflikten se Zagoria, The Sino-Sovjet Conflict 1956-1961, Princeton University Press, 1962; Gittings, Survey of the Sino-Sovjet Dispute, Oxford University Press, London 1968. I Schurmann-Schell, Communist China a.a., finns också några läsvärda artiklar om ämnet (s 233-284 och s 483-494).

41. Vårt resonemang skulle emellertid förbli ensidigt, och därmed odialektiskt, om vi bortsåg från att den kinesiska polemiken mot »sovjetrevisionismen« i praktiken, oberoende av den kinesiska byråkratins egoistiska syften, också hade en objektivt sett progressiv funktion (särskilt under åren 1962-68). Kritiken av sovjetledarnas avspänningspolitik och de radikala fraserna fungerade trots allt som en inspirationskälla för många befrielserörelser och radikala människor.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1-2/1982

Vänstern och Kina

Parallellerna mellan utvecklingen i Sovjetunionen efter Stalin och i Kina efter Mao är ur många aspekter slående: marknadsinriktade ekonomiska reformer, skarp kritik mot »personkulten« och den politik den döde ledaren fört, utrensningar av de inom partiledningen som stått den döde ledaren närmast (i Sovjet gällde detta Beria, Molotov, Malenkov, Kaganovitj m fl, i Kina »de fyras gäng« och deras an­hängare). Men det finns givetvis också viktiga skillnader mellan Deng Xiaopings Kina och Chrusjtjovs Sovjet. Exempelvis är det Maos f d motståndare (med Deng i spetsen) som i Kina leder uppgörelsen med det förgångna, medan det i Sovjet var delar av Stalins eget garde som skötte den detaljen. Helt följdriktigt är också den kursändring som de kinesiska ledarna vidtagit betydligt mer genomgripande än den som genomfördes under Chrusjtjov. Idag har i stort sett allt som förknippas med Mao förkastats och kritiserats: »det stora språnget«, »kulturrevolutionen» den ekonomiska utvecklingsmodellen m m . Även om de kinesiska ledarna fortfarande är relativt återhållsamma i sin kritik av Mao (han sägs ha gjort stora »misstag«, men inga »brott«) står det klart att »maoismen« nu förpassats till historiens skräphög i Kina.

De genomgripande förändringarna i Kina efter Maos död har helt naturligt bidragit till att fördjupa den kris som den maoistiskt influerade vänstern befunnit sig i sedan början av 70-talet. Den ideologiska och politiska förvirringen och det organisatoriska sönderfallet har redan idag nått så långt att de kinaorienterade grupperna antingen redan upplösts eller håller på att förvandlas till fullständigt marginella sekter. De enda organisationer av maoistiskt ursprung som — åtminsto­ne tillfälligt — i viss mån lyckats stå emot denna kris är en del av de grupper som haft tillräckligt med sunt förnuft och självbevarelsedrift för att bryta banden med Kina.

I denna situation är det på sin plats att göra ett bokslut över maoismen. Inte därför att de kinatrogna organisationer­na numera skulle ha någon dragningskraft på radikala människor, utan för att fördjupa förståelsen för och dra lärdo­mar av det skedda. Den internationella maoismens dödskamp är ett lärorikt exempel på hur det kan gå när man läm­nar den kritiska vetenskapliga socialismen för att i stället bygga på tro och önsketänkande.

I detta nummer av Fjärde Internationalen inleder vi en artikelserie om Kina. Denna kommer först och främst behand­la den kinesiska utrikespolitiken, vilken haft stora (negativa) återverkningar på den internationella revolutionens utveck­ling och spelat stor roll för de kinaorienterade organisatio­nernas kris. Den inledande artikeln (i detta nummer) är dock ägnad den maoistiskt influerade vänsterns (främst i Sverige) förhållande till utvecklingen i Kina. (De följande artiklarna — som alltså är ägnade åt den kinesiska utrikespolitiken — utgör egentligen ett förarbete till ett större verk om de kinesisk-vietnamesiska relationernas historia. Detta är emellertid för omfattande för att publiceras i vår tidskrift och kommer förhoppningsvis att ges ut i bokform.)

Förutom denna artikelserie kommer vi i Fjärde Internationalen och på annat sätt publicera artiklar och dokument rö­rande den inrikespolitiska utvecklingen i Kina. Vi planerar bl a att ge ut en dokumentsamling om oppositionsrörelserna i Kina.

Red.

Kina och Vietnam. Sällan har två länder tillskrivits den kämpande socialismens ideal i så lyriska tongångar — för att sedan på rekordtid avmystifieras, utsättas för den bistraste kritik, ja tom totalt förkastas!

Under 60-talets andra hälft spred sig »Den Stora Proletära Kulturrevolutionens« förföriska locktoner över hela världen. De påstådda experimenten med »revolutionär demokrati«, »masslinjen« som metod att lösa samhällsfrågorna, »självkritiken« och »kritiken« (»Bombardera högkvarteret!«) i och mot Kina Kommunistiska Parti (KKP) — allt detta ansågs av de förförda stå i bjärt kontrast mot Sovjetunionens och övriga öststaters förkalkade och historiskt misskrediterade »kommunism«. Att sovjetledarna dessutom förrått Kina — se den s k sino-sovjetiska konflikten — gav ännu mer näring åt att Kina stod för en ny livskraftig och internationellt attraktiv socialism.

Den uppfattningen gav inte bara upphov till nya »marxist-leninistiska« partier (som visserligen oftast var små utbrytningar ur moskvapartierna, men ändå…), utan hänförelsen över Kina och »kulturrevolutionen« trängde långt in i de kapitalistiska ländernas intellektuella kretsar, från yttersta vänstern, delar av socialdemokratin till den borgerliga liberalismen. Här i Sverige skulle vi kunna exemplifiera detta fenomen med personer som Jan Myrdal, Joachim Israel, Sven Lindqvist och Olof Lagercrantz.

Fenomenet »kinavänner« — för man kan verkligen tala om ett socialt-ideologiskt fenomen! — förtjänar att uppmärksammas. Dess huvudpersoner har trots allt betytt mycket för att ska­pa den bild av Kina som på sätt och vis varit etablerad i opinionen, åtminstone till för ett par år sedan. Fenomenet är inget nytt. På 30-talet gick det under benämningen »sovjetvänner«, ett icke föraktligt antal intellektuella — författare, artister, konstnärer och vetenskapsmän — som nästan alla besökte Sovjetunionen, för att därefter i skimrande dager beskriva utvecklingen där. Kring dessa fenomenets förgrundsfigu­rer fylkades parnassens B-lag. Leo Trotskij hade ofta det tvivelaktiga nöjet att polemisera mot olika figurer i denna illustra samling, t ex »paret Webb« (Sidney Webb med fru). Trotskijs beskrivning av sällskapet är värd att återges:

För många inom småborgerligheten som varken bemästrar penna eller pensel, är en officiellt registrerad »vänskap« med Sovjetunionen en slags attest på högre andliga intres­sen. Medlemskap i frimurarloger eller pacifistklubbar har mycket gemensamt med medlemskap i föreningen för »Sovjetunionens vänner«, för den gör det möjligt att leva två liv på samma gång: ett vardagsliv i en umgängeskrets med allmänna intressen och ett semesterliv som är upplyftande för själen. Då och då besöker »vännerna« Moskva. De antecknar i minnet trakto­rer, barnkrubbor, pionjärer, para­der och fallskärmshoppande flickor — med ett ord allting utom den nya aristokratin..(1)

I mångt och mycket kunde denna beskrivning gälla 60- och 70-talets »kinavänner«. Ta t ex Han Suyin vars böcker (varav flera är översatta till svenska) utgör tragiska exempel på intellektuell förnedring. Att byta åsikt — beroende på vem inom den kinesiska byråkratin som för tillfället har makten — har för henne varit lättare än att byta skjorta.(2) Samma låga moraliska kvalitet måste också tillskrivas Jan Myrdal, som tränger sig allt djupare in i sin politiska återvändsgränd.

Suyin och Myrdal utgör naturligtvis två av de grövsta och oärligaste exponenterna för kinatrogenheten. En an­nan variant har varit den som bl a Charles Bettelheim, Rossana Rossanda och Maria Antoinette Macciochi stått för. En riktning som visserligen inte fullständigt lagt sig på knäna för den kinesiska utvecklingen, men som övervärderat och förskönat vissa drag i den, och som skapat illusionsspäckade pseudoteorier vilka utgjort den ideolo­giska näringen för en rad centristiska strömningar i Europa, t ex f d Il Manifesto och Avanguardia Operaia i Itali­en och Förbundet Kommunist i Sverige.(3)

Men många f d »kinavänner« har alltmer kommit att ta avstånd från den »kinesiska modellen« sådan som den kommit att utvecklas. Den kinesiska utrikespolitikens skändligheter i början av 70-talet (Ceylon, Pakistan, Sudan osv), KKP:s ansiktslyftningar av diverse reaktionära politiker (Strauss, Heath, Pinochet, Mobutu m fl), den numera totala avsågningen av »kulturrevolutionen« de ständiga ommöbleringarna i ledargarnityret, det politiska och militära angreppet på Vietnam, stödet till folkmördaren Pol Pot, och nu senast den farsartade skådeprocessen mot de överlevande Lin Biao-anhängarna och mot »de fyras gäng« — allt detta har för många »kinavänner« blivit en allt för stark anrättning att svälja. Myterna har bleknat, och »kinavännerna« med dem. Vi har idag ett antal anmärkningsvärda avhopp att notera:

Charles Bettelheim, f d ordfö­rande i »Fransk-Kinesiska Vän­skapsförbundet«. Lämnade förbundet 1976 i protest mot KKP:s behandling av de »fyras gäng«: »Det är omöjligt att hysa förtroende för ledare som förleder folket medan de eliminerar dem som de är oense med«, skrev han i sitt avskedsbrev.(4)

Claude och Jacques Broyelle, författare till den uppmärksammade Kinaboken »Halva Himlen«, ett resultat av ett första besök i Kina. Den andra boken, »China: a Second Look«, är en bitter uppgörelse med deras egna tidigare ståndpunkter. (Tyvärr finns bara den första till­gänglig på svenska.)

Wilfred Burchett, australiensisk författare, som skrivit åtskilliga böcker om Kina (på svenska: »Vändpunkt i Kina« och »Arbete och liv i Kina«) och Indokina (på svenska: »Det andra indokinakriget« och »1975 — Saigon befriat«). Burchett var också till en början sympatiskt inställd till Pol Pot-regimen i Kampuchea, men har nu helt omvärderat sin syn på Pol Pot och Kina.(5)

Listan skulle numera kunna göras mycket lång, och vi kan bara kort peka på ytterligare tre namn: Paul Sweezy, redaktör för den kända amerikanska tidskriften Monthly Review, dansken Jan Bredsdorff, vars bok, »Revolution — tur och retur«, innebär en omvärdering av tidigare ståndpunkter om Kina, samt svensken Joachim Israel som fortfarande lever kvar i »kulturrevolutionens« förlorade paradis.

Att dessa personer nu omvärderat Kina behöver nödvändigtvis inte betyda att de marxistisk orienterade av dem övergivit maoismen. Bettelheim är t ex fortfarande övertygad maoist. Hans ståndpunkt är att den nuvarande ledningen kastat Maos »marxistiska lära« på sophögen, fängslat »revolutionärerna« (dvs »de fyras gäng«) och mer eller mindre påbörjat återupp­rättandet av kapitalismen i Kina…

Maoismens kris, som ovannämnda fall är ett uttryck för, blir ännu tydliga­re om vi betraktar de maoistiska vänsterorganisationernas utveckling, både här i Sverige och i övriga världen. Flera av de f d maoisttrogna grupperna har nu mer eller mindre upplösts, t ex PCP-ml i Portugal och KPD i Väst­tyskland. Svenska SKP plågas också av en förlamande inre kris där förändringarna i Kina tillhör stridsfrågorna.

Ja, inte ens det prokinesiska flaggskep­pet i Europa — norska AKP-ml tycks kunna reda ut begreppen längre. Den nuvarande ledningens totala förkastelsedom mot »kulturrevolutionen« och annat som utgjort maoismens adelsmärke underminerar ju själva grunden och ursprunget till dessa kinatrogna grupperingar. Det är en historiens ironi att dessa organisationer kommer att dö av samma orsak som födde dem…

Andra organisationer kände med tiden att de osade bränt, tog sina händer från Kina, och tar idag avstånd från den kinesiska politiken. Bland de första att göra detta var Progressive Labor Party i USA som redan i början av 70-talet hävdade att kapitalismen »återupprättats« i Kina. Resterna av tyska KPD-ml har antagit en liknande syn, liksom KPMLr i Sverige. Det ki­nesiska svärmeriet är nu över. Istället utgör Albanien, Vietnam och Kuba nya »fyrbåkar för socialismen«. Mån­ga av dessa f d kinatrogna organisationer håller dock fast vid rester av maoismen och tidigare kinesisk politik. Det gäller t ex KPMLr och Förbundet Kommunist, FK (som dock inte var kinatroget på samma enfaldiga sätt som SKP och KPMLr). Trots alla skillna­der dessa organisationer emellan har de ändock haft en gemensam nämnare: Maos påstådda »utveckling av marxismen« och det »revolutionära KKP« fram till början av 70-talet.

Det är därför nödvändigt att bryta ytterligare en myt: myten att det kine­siska (maoistiska) utrikespolitiken någonsin baserat sig på marxismen, på den proletära internationalismen och omsorgen att befrämja världsrevolutionen. Ty den myten lever fortfarande, trots — eller tack vare? — den nuva­rande kinesiska ledningens öppet kontrarevolutionära politik.

Den enda organisation i Sverige (och f ö i världsskala) — förutom VPK (p g a sina bindningar till sovjetblocket — dock fanns det strömningar inom VPK som var mycket influerade av maoismen) — som inte lät sig förföras av de kinesiska locktonerna var RMF (nuvarande KAF), den svenska sektio­nen av den trotskistiska Fjärde Internationalen. Den trotskistiska världsrörelsens resolution om »kulturrevolutionen var nog ett av de mest inopportuna dokument som publicerades i slutet av 60-talet. Trots vissa brister har huvuddelen av dess analys visat sig vara helt korrekt.(6) I början av 70-talet fick vi trotskister också utstå otaliga angrepp från maoistiskt håll för vår »smutskastning« av Kina, vårt »förtal« av den kinesiska utrikespolitiken och våra »attacker« på det kämpande FNL. Hela denna historia ställs nu i en rätt absurd dager. Numera angrips vi antingen för att vi inte smutskastar och förtalar Kina tillräckligt, eller så för att vi inte anser Vietnam vara en »hitleristisk stat« (vilket t ex SKP »upptäckt«). Om vi tidigare fört fram ens hälften av sådana argument mot Kina och Vietnam, då hade vi fått utstå inte bara politiska och ideologiska angrepp, utan förmodligen också rent fy­siska trakasserier.(7)

Den revolutionära marxismen har aldrig åtnjutit någon stark ställning i den svenska icke-socialdemokratiska rörelsen. Stalinismens förfalskade version har istället hängt som en kvarnsten runt rörelsens hals. Perioden 1968-69 innebar visserligen att en ny ung generation upptäckte marxismen som världsbild och analysinstrument. Men dess tillämpning kom — med några få undantag — mycket snart att förtvina under det starka inflytandet från maoismen i Kina och den stalinistiska historieskrivningen. I den svenska vänstern har således den kinesiska utveck­lingen aldrig analyserats på allvar. Det som finns att tillgå är tillstuvade kine­siska blåkopior som publicerats i de teoretiska organen (SKP:s Marxistiskt Forum och KPMLr:s f d Klasskampen) eller i olika utgåvor från Svensk-Kinesiska Vänskapsförbundet. Inte ens det enormt upphaussade verket Kina — klasskampen går vidare (1974), som författades av två medlemmar i Förbundet Kommunist (FK), lyckades höja debatten eller analysmetoderna speciellt nämnvärt. Få FK-medlemmar torde idag uppleva boken som något »nyskapande« eller »originellt«. En enkel genomgång av boken gav vid handen att dessa fraser snarast var reklamslogans och billiga säljargument.(8)

Vi kan alltså konstatera att det saknas en ordentlig marxistisk analys av utvecklingen i Kina från den maoinfluerade vänsterns sida, något som heller inte är särskilt förvånande. Det gäller f ö också i hög grad den indokinesiska revolutionens historia som var en an­nan viktig inspirationskälla för de vänstergrupper som växte fram på 60-talet. Även den är belamrad och dold bakom stalinistiskt bråte. De maoistiska organisationerna trasslar ibland in sig i sådant bråte under sina politiska svängningar och gör därmed smärtsamma upptäckter. Men den maoistiska »självkritiken« tycks för det mesta ha till uppgift att fungera som smärt­stillande medel. Under rituella formler som »misstag«, »70 procent rätt, 30 procent fel«, »oklar syn på motsättningarna« osv, kan de ibland oroliga leden rättas till. Men inte alltid. Den svenska maoismen är visserligen inte samma råttbo som t ex den tyska, men dess historia kantas ändå av åtskilliga utbrytningar, omgrupperingar och omsvängningar. Det kan vara värt att göra en kort översikt över hur de svenska maoistgruppernas uppfattning om Kina förändrats:

KFML/SKP

KFML/SKP är det direkta resultatet av den sino-sovjetiska konflikten och »kulturrevolutionen« och bildades 1967 genom att en mindre utbrytning ur gamla SKP smälte samman med »kineserna« i Clarté-förbundet och i den nybildade FNL-rörelsen. KFML/SKP har aldrig utåt kritiserat Kina och KKP i den minsta fråga! Troget har den — likt sina föregångare: de stalinistiska kominterpartierna — följt med i svängarna. Det har inte spelat någon roll vilken del av byråkratin som haft makten i Beijing. »Den som har makten har rätt« har varit SKP:s rättesnöre. SKP är m a o Beijings Röst i Sverige. Själv ogillar man den benämningen. SKP är ett »självständigt parti«, heter det. Men vari denna »självständighet« består när det gäller Kina kan nog ingen förtälja. Dess mer finns det att säga om SKP:s underkas­telse och dess uppfattning av »självkritik«. Ett exempel: 1973 började Deng Xiaoping sin väg tillbaka till makten efter flera år i skuggan. Under åratal hade Deng symboliserat ondskan (»kapitalistfarare«, »reaktionär« osv). SKP hade sjungit med i den kören. Efter att den första förvåningen släppt konstaterade Gnistan att Deng inte var »reaktionär» längre. Han hade ju gubevars begått… »självkritik«. Chefsredaktören Stefan Lindgren lät lite skamset meddela att »många av Kinas vänner i världen, inte minst Gnis­tan, svalt propagandan mot Deng med hull och hårs Och vidare: »Utan att ha några egna undersökningar att stödja sig på upprepades officiella ki­nesiska argument«. Så sant! Så sant!

Men upphörde SKP och Gnistan med papegojeriet? Icke. Efter händelserna på Tian An Men — Den Himmelska Fridens Torg — i april 1976, då tiotu­sentals människor använde sina hyllningar till den avlidne Zhou Enlai som en protest mot politiken i Beijing, var det dags för nästa expresshiss nedåt för Deng. Händelserna stämplades som »reaktionära« och Deng fick gå som en av huvudinspiratörerna till dessa »kontrarevolutionära handlingar«. Gi­vetvis stämde SKP och Gnistan oför­behållsamt in i de nya tongångarna. Deng hade alls inte gjort bättring. Han var och förblev en »revisionist« och »kapitalistfarare«. Sedan dog Mao och »de fyras gäng« arresterades. Och vem dök nu upp igen om inte… Deng Xiaoping! Återigen togs han till nåder i Gnistans spalter. Kan SKP:s brist på politisk moral illustreras tydligare?

Idag är Deng-fraktionens politik den »officiella kinesiska« linjen, efter avpolleteringen av Hua Guofeng är detta helt uppenbart, och den upprepar SKP lika okritiskt och naivt som de tidigare. Summan av kardemumman blir att alla »kontrarevolutionära« linjer blir »korrekta« när de blir den officiella linjen! Längre än så i politisk underkastelse och intellektuell självförnedring kan man knappast komma. Idag, när »kulturrevolutionens« huvudfien­de — »Kinas Chrustjtjov« — Liu Shaoqi liksom hans idéer återupprättats postumt, när avmaoiseringen är ett faktum, ja då torde marken börja svik­ta ordentligt under SKP-ledningens fötter.(9)

Vi lämnar här SKP. Det är onödigt att tränga in djupare i bedrövelsen, ty för att veta SKP: s ståndpunkt i en fråga som Beijing uttalat sig om behöver vi inte tillfråga Gnistan. Det räcker med att läsa Beijing Review. De enda diskrepanser som är möjliga att urskilja beror på att de svenska språkrören inte tillräckligt snabbt lyckats hänga med i svängarna eller missuppfattat signalerna från Beijing.(10) Låt oss därför istället lite utförligare behandla två organisationer som övergivit den idylliserade bilden av Kina: KPMLr och FK.

KFML(r)/KPML(r)

När Frank Baude & Co bröt sig ur KFML 1970 och bildade KFML(r) var inte utrikespolitiken den viktigaste brytningsfrågan. Fastän »r-arna« i ord anslöt sig till »KKP:s analys av världsläget«, intog dock organisatio­nen i praktiken ståndpunkter i en rad frågor som definitivt inte låg i linje med Beijings politik. Det gällde t ex synen på kampen mot EEC (där (r) av­visade det »nationella oberoendet« som kampkrav) och inställningen till klassförsvaret (där »försvaret av fosterlandet« bestämt avfärdades).

Anslutningen till KKP:s världsbild ledde ändock till att (r) accepterade analysen av Sovjet som »socialimperialistiskt« (som en följd av detta karaktäriserades t ex Kuba som »ett mindre betydande imperialistland«!). När den kinesiska utrikespolitiken i början av 70-talet vreds åt höger försvarade (r) detta, även om det inte var med samma glöd som KFML/SKP.(11) De första tecknen på att Baude & Co internt våndades över den kinesiska politiken var ett antal återkommande gliringar i Proletären över SKP och Gnistan för deras »osjälvständiga« hållning till den kinesiska politiken. I början av 1976 kom Baude/Carlssons bok, Borgerlig eller proletär politik — en kritisk granskning av SKP, där KKP:s »supermaktsteori« kritiserades indirekt genom en kritik av SKP. Ännu vågade man inte öppet ge sig på Kina. »Vad den kinesiska propagandan under alla olika förhållanden för ut kan inte i varje bokstav tas för politisk teori«, påpekade författarna förtröstansfullt. Vidare:

»KKP har säkert fullt godtagbara (!) skäl för att bedriva sin politik så som idag sker. Alldeles säkert har KKP:s ledning mycket noggrant analyserat världen av idag och därav dragit upp sitt globala agerande. Det är en sak som kineserna bäst (!) kan avgöra och det vore oss helt främmande (!) att söka vända oss mot den kinesiska politiken såsom den utformas av KKP; till det är vårt kunnande alldeles för litet.«

Efter denna närmast masochistiska självbekännelse över sin egen okunnighet, valde författarna att i slutet av bo­ken förklara sin och (r):s »högsta respekt« för den »korrekta politik som KKP fört och alltjämt för«.(12)

Men allteftersom utvecklingen i Ki­na fortgick tvingades även Baude & Co att börja bekänna färg. Kinas stöd till Pinochet, Strauss m fl, turerna kring Dengs två återupprättelser, den albanska kritiken mot och brytningen med Kina, och slutligen Kinas angrepp på Vietnam — alla dessa händelser pressade KPMLr till öppen kritik. Men det är en kritik som saknar varje förankring i en marxistisk analys. KKP:s för­räderier har bara blivit för grova och oförsvarbara i Baudes & Co:s ögon. »Kritiken« från (r):s sida har således nästan enbart resulterat i ett flöde av skällsord och hets i Proletärens spalter. »Undantaget« är en artikelserie — »Marxism eller idealism?« — i Proletären nr 12-25, 1979. (Finns även utgi­ven som broschyr i Proletärens skriftserie, nr 1-79.) Här slängs utan större omsvep vad som en gång var en stor del av (r):s ideologiska grundval i graven:

»Av Kinas politik på 60-talet har inte lämnats kvar sten på sten, den är i grunden raserad och den är raserad på grundval av de inre förändringarna i Kina. Och i dessa förändringar har massorna inte spelat nå­gon annan roll än eftertruppens. De politiska förändringarna har till sin huvuddel ägt rum inom partitoppen där olika grupperingar genom en kuppolitik har manövrerat ut va­randra.«

Slutsatsen av detta blir enligt (r):

»Som segrare efter en tjugo år lång strid står nu den kinesiska nationella bourgeoisin ensam vid makten.«

Så lätt är det alltså att slänga ut barnet med badvattnet! Genom en »kuppolitik« har »bourgeoisin« tagit makten utan att »massorna« rört ett finger! KPMLr-ledningen är säkerligen stolt över sin nyfunna »självkritik« och »självständiga analys«. Men lika lite som den har att göra med marxismen, lika mycket har den gemensamt med KKP:s gamla »analys« av hur »kapitalismen återupprättades« i Sov­jetunionen…

I själva verket har (r) bara på nytt fastnat i stalinismens ofruktbara teoribildningar och metoder. Enfaldigt vidhåller man teorierna om »socialism i ett land« och »revolution i stadier«. Man fortsätter att sprida myten om att Mao var marxist och att KKP tidigare »tillämpat marxismen-leninismen«. (En annan myt, vilken vi kommer att avrätta i vår bok om konflikten Kina-Vietnam, men som (r) fortfarande tror på, är att Lin Biaos skrift, Leve segern i folkkriget, var »ett uttalat stöd för undertryckta och koloniala folk i kampen mot imperialism och nykolonialism…«)

Den revolutionära världskartan har så blivit ett »socialistiskt land« fattigare, enligt KPMLr. Till de som fortfarande »håller den proletära internatio­nalismens och socialismens fana högt« räknar man nu bara Albanien, Vietnam och den tidigare »mindre betydande imperialiststaten« Kuba!

Att KPMLr lyckats genomföra denna genomopportunistiska omvärdering av Kina har sina randiga skäl. För det första har (r):s ledning ideologiskt alltid varit mer stalinistisk än maoistisk. Den »folkpolitik« man frigjorde sig ifrån i och med brottet med KFML/SKP måste ändå av r-ledningen ha upplevts som möjlig att härleda till just de maoistiska formlerna. För det andra har (r) alltmer kommit att intressera sig för arbetarkadern i APK (dvs »gammelstalinisterna« kring Norrskensflamman). Ett stöd till Kinas politik har upplevts som ett direkt hinder för att kunna påverka den gruppen. Uppenbarligen ligger denna strävan också bakom den »förändrade syn« på Sovjet som under 1980 har krystats fram i Proletärens spalter. Intressant nog heter det numera »borgarna i Kina« och »revisionisterna i Sovjet«, en definitionsfråga som lär få — och redan har fått — vittgående konsekvenser för (r):s politiska ställningstaganden. För det tredje har KPMLr genomfört en teoretisk nedrustning i stor skala i hela organisationen. Dess teoretiska tidskrift har lagts ner, bokutgivningen minskat betydligt och försök till analyser blir allt sällsyntare i organisationens press. Mot den bakgrunden framstår också (r):s an­språk på en »nykter och självständig analys av världskommunismens uppgifter« som en såpbubbla, ett uppblåst hyckleri…

Förbundet Kommunist, FK

I motsats till de trotskistiska grupperingarna anser vi det emellertid vara betydligt fruktbarare att söka bygga vidare på KKP:s brytning med stalinismens avvikelser.

Med dessa ord i sin första politiska plattform försökte det nybildade FK orientera sig gentemot både stalinismen och trotskismen. Båda sågs som ofruktbara traditioner. Istället var det KKP:s och Maos »brott med stalinismen« som ansågs vara det teoretiska och ideologiska näringsmedel med vars hjälp det framtida Kommunistiska Partiet skulle växa upp och frodas. FK:s kritik av kinatrogna grupper som KFML/SKP och KPMLr fördes mest på en abstrakt teoretisk/ ideologisk nivå. Båda ansågs, och naturligtvis i och för sig ofta med rätta, vara »empiriodogmatiska« och hålla sig med förvanskade och vulgariserade tolkningar av KKP:s och Maos teorier och politik (en kritik som i själva verket också gällde FK självt).

FK:s ansträngningar att vaska fram en egen, »självständig« revolutionär teori med utgångspunkt i den kinesiska politiken måste oundvikligen leda in i motsägelser och teoretisk förvirring. Det FK försökte göra var att bygga upp en »ny« teori genom att på ett ofta mycket godtyckligt sätt blåsa upp vissa aspekter av den kinesiska utvecklingen och helt enkelt blunda för andra. I praktiken när det gällde att ta konkret ställning till t ex den kinesiska utrikespolitiken (eller byråkratiseringen i Kina) svävade FK på målet och retirerade till sofistikerade och utspekulerade försvarspositioner. (Byråkratin erkändes förvisso som ett existerande feno­men i Kina, men ansågs mer eller mindre vara nödvändig, ja tom oundviklig i det stadium det kinesiska samhället befann sig. Istället (!) för att bekämpa byråkratin skulle de kinesiska massorna bryta ner den »borgerliga arbetsdelningen…«De kinesiska massorna hade givetvis en helt annan inställning än FK, vilket den senare ut­vecklingen visat och kommer att demonstrera även i fortsättningen.)

Men liksom de okritiska kinagrupperna alltmer ansattes av den kinesiska utrikespolitikens förräderier, undgick inte heller FK:s sofistikerade »kritiker« detta öde. Yrvaket frågade sig FK i tidningen Röda Arbetet, 1-73: »Har Kina övergett sina revolutionära ideal och gått in för en försoningspolitik med USA?«. Detta samtidigt som all tidigare och samtida kritik av Kina från trotskistiskt håll avfärdades som »hets mot Kina«! I och för sig är detta förståeligt. En organisation som då an­såg KKP vara »den världskommunistiska rörelsens ledande kraft« (!) kan knappast förväntas förstå kritik (hur den än ser ut!) på annat sätt. FK fort­satte därför att skönmåla maoismen och utvecklingen i Kina, och utvecklade sina försvarspositioner till extremt patetiska och löjeväckande proportioner. Allra klarast och mest systema­tiskt skedde detta i boken Kina — klasskampen går vidare, som förmodligen skrevs under 1973 men gavs ut våren 1974. Låt oss återge några av de mer besinningslösa betraktelser över maoismen ur denna bok:

Maoismen är bolsjevismens jämlike i revolutionär livskraft och dynamik, men med ett nationellt be­gränsat synfält…

Men medan bolsjevismen förföll, tappade entusiasmen och perspekti­vet efter en relativ kort tid, så har det revolutionära uppbygget i Kina öppnat ständigt nya horisonter och väckt ständigt nya idéer till liv… 

På så sätt har den kinesiska revo­lutionen inneburit bestående land­vinningar för den internationella kommunismen, medan bolsjevismens landvinningar och experiment alla urholkades eller förvreds till oi­genkännlighet…

Bolsjevismen var en klart lysande stjärna som steg upp på en svart himmel och slocknade på en ännu svartare. Maoismen har lyst mindre klart, men stadigare och längre. Den fortsätter att lysa…(13)

Detta dravliga blomsterspråk utgjorde faktiskt några av de viktigaste slutsatserna om maoismen i en bok som utgav sig för att vara »nyskapande« och »originell«!

Men FK hade naturligtvis upptäckt att det var svårt att försvara den offici­ella kinesiska politiken, och i boken påpekade man reserverat att »Kinas nuvarande ledning inte för någon proletärt-internationalistisk politik«, men att det »självfallet (!) finns…. progressiva inslag i Kinas utrikespolitik, t ex stödet åt befrielserörelserna i Indokina« (vars karaktär och syften i förbigående sagt tål att diskuteras). Att det kunde finnas någon materiell grundval bakom den kinesiska politiken, att den uttryckte de nationella särintressena hos en byråkrati det stod FK helt främmande inför. I stället reducerades den kontrarevolutionära utrikespolitiken till »felbedömningar« och »underskattningar«:

Har Kina korrekt bedömt huvudsidan i de imperialistiska motsättningarnas utveckling, i Sovjetunionens roll, i tendenserna i den nykoloniala världen?

Allmänt kan man säga att Kina underskattar klasskampens och rörelsernas betydelse för utvecklingen i världen och kraftigt överbetonar vikten av förbindelserna på statsnivå.(14)

För att komma ifrån diskussionen om byråkratin och dess roll sökte FK fram en strömning inom byråkratin som påstods vara »den äkta revolutionära vänstern« (»de fyras gäng«):

»Vi framhåller att det är vänstern i KKP:s ledning vi stödjer. Att okri­tiskt stödja den nuvarande politiken i alla dess delar är i själva verket ett stöd åt högern och de opportunistiska krafterna i Kina«.

Men inget tyder på att »vänstern« stod för någon kvalitativt annorlunda linje i de avgörande frågorna, allra minst när det gällde den socialistiska demokratin och utrikespolitiken.

FK:s totala oförståelse för den kine­siska utrikespolitikens konsekvenser och orsaker kan belysas med följande exempel:

Våren 1974 utbröt en debatt i fr a Aftonbladet om Vietnam och »supermakterna«. I ett antal inlägg försökte ledande SKP:are och medlemmar i FNL-grupperna (DFFG) bereda marken för att omvandla Vietnamrörelsen till en «front mot supermakterna«. Andra, t ex Sara Lidman, talade emot en sådan utveckling. Det gjorde även vi trotskister. Men vi för­sökte också förklara varför SKP- och DFFG-ledningen agerade på detta sätt, liksom vi i många artiklar och skrifter försökte peka på den kinesiska utrikes­politikens katastrofala konsekvenser.

FK:s kommentarer till våra varningar utgör ett typiskt exempel på en småborgerlig akademisk inställning:

För trotskisterna har hela denna debatt varit mums för måns. Men trots den gälla tonen har deras kritik mot Kina förblivit märkligt ytlig. De har tagit upp olika exempel på kinesisk opportunism, slagit sig för bröstet och skrikit: Titta vilka förräderier! Men då man inte sökt konfrontera den kinesiska synen på världsläget med ett teoretiskt marx­istiskt arbete, har kritiken stannat på ett empiriskt och moraliserande plan. (15)

»Mums för måns«! FK var uppenbart oroat över att KAF eventuellt kunde göra politiska vinster (naturligtvis oförtjänta!) på sin kritik av den kinesiska politiken. Men vad ville FK själva göra åt den allvarliga situationen med Indokina och solidaritetsarbetet? FK:s »alternativ« måste betraktas som en ren politisk skandal inom vänstern. Samtidigt som FK vädjade till alla antiimperialister i Vietnamrörelsen att avvisa supermaktsteorin, frånsade man sig öppet allt ansvar att i praktiken befatta sig det minsta med praktiskt solidaritetsarbete:

Vår bedömning är att vi inte kan tillföra mycket i stödarbetet med kampen i Indokina. Dels täcks detta upp av andra (!), och dels har vi ett dåligt utgångsläge för satsningar.(16)

Istället skulle FK »satsa« på »områden som andra organisationer underlåter att stödja, och… där det är kritiskt«. (Arbetarkamp 10-74). Utan omsvep överlät FK hela frågan åt de personer och organisationer de själva kritiserat för att vilseleda arbetet, dvs SKP, DFFG, KAF osv. För vilka var de »andra« som ansågs täcka upp frågan så bra?

Vidare är det anmärkningsvärt hur aningslöst FK betraktade situationen i Indokina och den kinesiska utrikespo­litikens effekter i Sydostasien. I skenet av händelserna i Indokina efter 1974 blir den fråga vi ställde i FK i samband med supermaktsdebatten snarast ett bekräftat påstående:

Och framför allt, är inte Indoki­na det kampavsnitt som på senare tid hårdast (i förhållande till sina re­volutionära förutsättningar) drab­bats av supermaktsteorins konsek­venser?(17)

Efter 1974, och framför allt efter det att »de fyras gäng« eliminerats från den politiska scenen i Kina, har FK alltmer kommit att ta avstånd från den officiella kinesiska politiken, både inrikes- och utrikespolitiken. Men fortfarande har man inte gjort upp med myterna om »de maoistiska försöken att finna en annan utvecklingsväg än Sovjetunionen«. Den utvecklings­vägen försvann med »vänstern« i KKP, dvs »de fyras gäng«, anser FK. Och för inte så länge sedan skrev Arbe­tarkamp resignerat att Kina »lika lite går mot socialismen som Stalins Sovjet…«

Ett stående argument från dessa organisationer — SKP, KPMLr, FK osv — har varit att vi trotskister »saknat analyser av Kina och KKP«. Detta är en helt falsk anklagelse. Den trotskistiska världsrörelsen har i själva verket en lång rad analyser av hela området, liksom av olika delaspekter.

Dessutom har vår rörelse den meriten att ha följt upp utvecklingen i Kina ända sedan slutet av 1920-talet. Visserligen har den absoluta merparten av detta material inte översatts till svenska — tyvärr. Men detta har mer varit en fråga om bristande resurser och avväganden i prioriteringar från den svenska organisationens sida. (Det finns ju också andra områden i klasskampen som varit nödvändiga att täcka upp.)

I ett stort antal världskongressresolutioner har Kina tagits upp, och bakom dessa resolutioner ligger många analyser och diskussioner. Ett flertal böcker har skrivits, av vilka vi här bara ska nämna Livio Maitans bok om »kulturrevolutionens (18) I de olika nationella sektionerna av Fjärde Internationalen har det publicerats massor av artiklar i de teoretiska tidskrifterna, liksom i organ som Intercontinental Press/Inprecor.

Argumentet om vår »teorilöshet« eller »obefintliga analyser« är således inget annat än struntprat. De bidrag till analysen av Kina som producerats av medlemmarna i vår världsrörelse är både kvantitativt och kvalitativt tusenfalt överlägsna t ex FK:s egna grovt överreklamerade insatser på området.

Det är ingen tillfällighet att SKP, KPLMr och FK idag nog helst skulle vilja ha mycket av det strunt de skrivit om Kina under 60- och 70-talen osagt, medan det som sprungit fram ur vår världsrörelse fortfarande står sig i överraskande hög grad. Men vilka lärdomar har man dragit av detta?

 Stig Eriksson / Martin Fahlgren

NOTER

1. Trotskij, Den förrådda revolutionen, Partisanförlaget, 1969, s 220.

2. En exposé över Han Suyins beklämmande vindflöjelfilosofi görs i Simon Leys artikel i den franska tidningen L’Express, 9 aug, 1980, där han helt enkelt ställer utdrag ur tidigare och senare delar av hennes produktion mot va­randra. Läsningen är mycket lärorik som en fallstudie över intellektuell ohederlighet.

3. Som exempel på dessa personers pseudoteorier kan vi nämna Bettelheims Kulturrevolution och industriell organisering i Kina, Rossandas artikel Maos marxism, i Zenit nr 3-71 och Macciochis bok Daily life in Revolutionary China.

För en kritik av Bettelheim, se Grimborgs rescension i Fjärde Internationalen 1-2, 1974, s 47-48.

För en kritik av Macciocho, se Les Evans artikel i International Socialist Review, Jan 1973, s 26-33.

4. Avskedsbrevet samt en längre text där han utvecklar sin kritik av utvecklingen i Kina finns i Bettelheim/Burton, China Since Mao, Monthly Review Press, New York 1978.

5. Se t ex Kommentar 1-79, s 7-11.

6.Resolutionen återfinns i Fjärde Internationalen nr 2 1969.

7.Ett milt exempel på hur maoisterna i vietnamrörelsen försökte »bekämpa» trotskismen är följande »råd« från FNL-gruppen i Umeå: »Vi på detta sätt be alla våra sympatisörer och vänner på Umeå universitet att så fort någon trotskist försöker stoppa till er ett flygblad eller sälja något så avvisa det bestämt». (Studenttidningen Vertex 2/73, s 18).

8. En kritisk recension av boken återfinns i Fjärde Internationalen 4-74, s. 39. Se även KAF-stencilen, Förbundet Kommunist, Kina, Sovjet och supermakterna, 1974.

9. I en intervju publicerad i Beijing Review nr 51-80 säger exempelvis partiets nye generalsekreterare Hu Yaobang att den »s k kulturrevolutionens årtionde mellan 1966 och 1976 var en katastrofal period. Det fanns inget korrekt eller positivt med dessa tio år. Allt var negativt». Vad säger t ex Jan Myrdal om detta?

10. I rättvisans namn bör vi dock tillägga att det finns vissa tecken på att det även i SKP:s ledande skikt nu insmugit sig viss tveksamhet om utvecklingen i Kina. Det har varit svårt för även de mest notoriska Beijing-papegojorna att hänga med i svängarna under de senaste åren. Kan vi hoppas på ett gradvis politiskt tillnyktrande på denna punkt? Eller är tendenserna till att hålla viss distans till utvecklingen i Kina bara ett uttryck för en opportunistisk strävan att motverka organisationens tilltagande isolering och inre söderfall (oppositionen mot papegojeriet är idag utbredd i SKP)?

11. Ett i många avseenden groteskt undantag i värsta SKP-stil var Aant Elzingas artikel i Klasskampen 1-73: »Kinas utrikespolitik — ett värn för freden».

12. Baude/Carlsson, Borgerlig eller proletär politik, 1976, s38-39, s 116.

13. Börjesson-Svensson (pseud.) Kina — klasskampen går vidare, 1974, s 132-133.

14. Ibid. s 118.

15. Kommunist nr 17, s 13.

16. Ibid. s 6.

17. KAF-stencilen, Förbundet Kommunist, Kina, Sovjet och supermakterna, 1974.

18. Maitan, Party, Army and Masses in China. A Marxist Interpretation of the Cultural Revolution and its Aftermath, New Left Review Books, London 1976. För en positiv, men kritisk — dvs ännu mer antimaoistisk recension av Maitans bok, se F. Hallidays artikel i New Left Review nr 100, s 165-192.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/81

Den ekonomiska tillbakagången

Den andra efterkrigsrecessionen och den ekonomiska krisens framtidsutsikter

Liksom recessionen 1974-75 började den nuvarande i USA, där en nedgång i industriproduktionen och sysselsättningen började under första halvåret 1980.

Efter en del fluktuationer, som felaktigt kallades »återhämtning« av de flesta experter, tog denna nedgång återigen fart med början av tredje kvartalet 1981. Den kommer utan tvekan att fortsätta under större delen av, om inte hela, 1982.

Mellan juli 1981 och februari 1982 minskade industriproduktionen med mer än tio procent. Omfattningen av 1980-82 års recession i USA står klar framför allt i ljuset av hur utnyttjandegraden av installerad produktiv kapacitet utvecklats, d v s av hur överkapaciteten vuxit. (Se tabell l)

Vid början av 1980 var orderna för kapitalvaror som mottogs av producenterna i de imperialistiska länderna sju procent lägre än i januari 1981, vilket innebär ett fall på 15 procent i reala termer.

I Västtyskland började nedgången i industriproduktionen i början av 1980, nästan vid samma tidpunkt som i USA. Fallet fortsatte under hela 1980 och 1981 och stannade inte förrän i början av 1982.

I Frankrike minskade industriproduktionen under nästan hela 1980 och under första halvåret 1981. En lätt uppgång skedde under andra halvåret 1961 och början av 1982. Men det är inte klart, givet effekterna av den amerikanska recessionen om den kommer att fortsätta under 1982.

Medan Japan drabbats mindre hårt av recessionen än dess huvudsakliga konkurrenter, upplevde landet inte desto mindre en nedgång i industriproduktionen under andra kvartalet 1981. Produktionen föll igen första kvartalet 1982.

I Italien började industriproduktionen falla under andra kvartalet 1980; denna nedgång fortsatte under hela 1981.

I Kanada gick industriproduktionen ner andra halvåret 1979. Denna recession fortsatte under hela 1980. Medan industriproduktionen visade ett uppsving under första halvåret 1981, gick den ner igen andra halvåret 1981, och fortsatte att sjunka under första halvåret 1982.

Synkroniseringen av denna recession över hela den kapitalistiska världen framhävs ytterligare av det faktum att nästan alla mindre imperialistiska länder dragits in i industriproduktionens nedgång.

Industriproduktionen gick ned för första gången i Österrike (under 1981 minskade produktionen med två procent; vid början av 1982 fanns det 150 000 arbetslösa). Det blev också nedgångar i Belgien (1980 och 1981). Nederländerna (1980 och 1981), Sverige (1981) och Schweiz (1982).

Det enda imperialistiska land som förefaller att ha undgått recessionen denna gång är Australien, där ekonomin hölls uppe av en »råvaruboom«. Men mot bakgrund av fallet i priserna på dessa råvaror, som skärptes under 1981 och i början av 1982, är det möjligt att Australien också kommer att drabbas av recessionen någon gång under 1982.

Experterna hade återigen fel då de förutsade ett allmänt uppsving under 1982. Med tanke på hur recessionen förvärrats i USA råder det ingen tvekan om detta. Den fråga som ställs är den omvända. Kommer den amerikanska recessionen att fördjupa nedgången i de flesta imperialistiska länder och därigenom provocera fram en försämring av den internationella ekonomiska situationen? I vilket fall är ett allmänt uppsving inte troligt före fjärde kvartalet 1982, eller början av 1983.

Liksom under recessionen 1974-75 drabbades bilindustrin, byggnadsindustrin, stål- och petrokemiska industrin hårdast av 1980-82 års recession. Den har avslöjat existensen av överkapacitet inom dessa sektorer, vilka har ökats genom uppdykandet av nya produktions- och exportcentra på världsmarknaden.

Verkstadsindustrin har drabbats mindre av krisen. Många av dess underbranscher har fortsatt att blomstra. Det skall emellertid noteras att även en tillväxtbransch som halvledar- och mikroprocessor-industrin har påverkats av recessionen. I USA minskade dess omsättning under 1981. (Sunday Times, 28 feb. 1982).

På ett allmänt plan speglar recessionens inträde och fortsättning, nedgången i den genomsnittliga profitkvoten, kombinerat med ett fall i produktiva investeringar. Den monetära (deflationistiska) politik som praktiserats av de flesta imperialistiska regeringar har förvärrat nedgången, men inte orsakat den.

Den krympning av den inhemska marknaden som har åtföljt nedgången i produktion, sysselsättning och de ”slutliga konsumenternas” inkomster (justerad eller ej för smärre fluktuationer i sparkvoten) i nästan alla imperialistiska länder har inte nödvändigtvis överallt gått hand i hand med en krympning av utlandsförsäljningen, även om världshandelns volym gick ner med en procent under 1981.

Några imperialistiska länder, i första hand Japan och i andra hand Västtyskland (med start under tredje kvartalet 1981), har ökat sin andel av världsexporten på sina konkurrenters bekostnad och har därigenom kompenserat sig för stagnationen eller nedgången i inhemsk efterfrågan. Andra, speciellt Frankrike, försöker återta en del av den inhemska marknad som de förlorat till konkurrenter de senaste åren. Men det är ännu inte klart om de kommer att lyckas.

Tabell l
Kapacitetsutnyttjande inom tillverkningsindustrin i USA

Augusti 1980 72.2 %
Dec. 1980 78.1 %
Augusti 1981 76.0 %
Sept. 1981 75.0 %
Oktober 1981 74.1 %
Nov. 1981 71.1 %
Dec. 1981 68.9 %
Januari 1982 66.4 %

(Källa: Successiva nummer av Business Week till och med 8 mars, 1982.)
Liksom recessionen 1974-75 har den nuvarande stimulerat sökandet efter ersättningsmarknader. Under den senaste konjunkturcykeln innehades denna funktion huvudsakligen av OPEC-länderna och de s.k. socialistiska länderna, liksom av en rad halvkoloniala länder. Dessa marknader finansierades till stora delar av lån, utom i fallet med OPEC-länderna.

Linder denna recession sammanfaller krisen i den kapitalistiska världsekonomin med framträdandet av en inneboende kris i de postkapitalistiska ländernas ekonomier, liksom med en sensationell omsvängning i utvecklingen av oljepriserna och OPEC-ländernas betalningsbalanser.

Under den sammantagna inverkan av recessionen och de långsiktiga effekterna av sökandet efter alternativa energikällor (olja utanför OPEC-länderna, naturgas, kol, kärnenergi, solenergins början, etc.), fick de överdrivna stegringarna i oljepriset ett resultat som var lätt att förutse. Ett fall i OPEC:s andel av den totala världsexporten (till mindre än 50 procent) har åtföljts av ett allmänt överskott på olja, vilket lett till ett fall i priserna och produktionen (till 50 procent under det historiska maximumet). Den totala efterfrågan på olja kommer otvivelaktigt att falla med mer än sju procent under 1982. Priset per fat i Rotterdam minskade från 42 dollar i början av 1981 till 28 dollar vid slutet av februari 1981.

Så OPEC-ländernas betalningsbalansöverskott började snabbt rasa. De gick från 100 miljarder dollar 1980 till 60 miljarder 1981, och det är möjligt att de helt försvinner 1982. (De överskott som Saudiarabien och Gulfemiraten hade motverkas av underskotten hos andra stater, vilka nu inkluderar Kuwait.)

Så nu hotar denna »ersättningsmarknad« att krympa avsevärt. Östasien och Sydvästasien kvarstår fortfarande, och framför allt upprustning, den klassiska »ersättningsmarknaden«.

Interimperialistisk rivalitet

Under det att nedgången i dollarns värde 1978, 1979 och första halvåret 1980 gjorde det möjligt för den amerikanska industrin att något förbättra sin ställning på världsmarknaden, har den senare dollarstegringen, som stimulerats av de höga räntesatserna i USA, lett till en försämring i USA:s handelsbalans. Det är huvudsakligen Japan och Västtyskland som gynnats av detta, i det att de har ökat sin andel på världsmarknaden på USA:s bekostnad.

Under dessa fluktuationer, som skapats av monetär instabilitet, ligger ett mer grundläggande faktum. Produktiviteten inom industrin i USA fortsätter att falla relativt, jämfört med USA:s viktigaste konkurrenter.

Uppmärksamheten har fokuserats på Japans ekonomiska prestation, som flera av det kapitalistiska systemets försvarare har sett som förebådandet av en ny expansion. Det viktiga är här inte så mycket att den högre tillväxttakten i Japan de senaste åren huvudsakligen varit en effekt av en högre profitkvot, vilken framför allt berott på det faktum att för arbete med samma produktivitet fortfar lönerna att vara lägre i Japan än i Västeuropa och USA. Detta utan att nämna någonting om det faktum att arbetsgivare- och offentliga utgifter för social trygghet ligger trettio år efter Japans konkurrenters.

Det är väsentligt att förstå att Japan inte utgör något undantag, även om det kan te sig så. Det drabbades av den nuvarande recessionen under tredje kvartalet 1980 och andra kvartalet 1981. Och det löper risken att drabbas igen under andra kvartalet 1982, som ett resultat av nedgången i dess export till USA, beroende på den amerikanska recessionen.

Faktum är att luften håller på att gå ur den japanska export-boomen. Bilindustrin kan inte öka sin utlandsförsäljning längre. Den protektionism som stimulerats av recessionen börjar kännas, liksom svårigheterna i att finna nya produkter för masskonsumtion, såsom färg-TV-apparater. Japan har uppnått en stark ledarställning inom videokassetter, men marknaden för denna produkt är fortfarande begränsad och kan inte spela samma roll i stimulerandet av ett uppsving, som de produkter som bar fram export-boomens ljusaste dagar.

Den japanska ekonomin blir alltmer beroende av offentlig konsumtion och ett avsevärt budgetunderskott, vilket indikeras av följande kommentar:

»Bank of Japan-rapporten ägnar speciell uppmärksamhet åt stagnationen i exporten som har blivit synlig de senaste månaderna. Den pekar också på stagnationen i industriproduktionen… i privat konsumtion och byggande.« (The Japan Economic Journal, 23 feb. 1982)

Den gemensamma marknaden har prövats hårt av den nuvarande recessionen. Det europeiska monetära systemet har utsatts för två chocker — den första i oktober 1981, med devalveringen av den franska francen; den andra i februari 1982, med devalveringen av den belgiska francen (den danska kronan var vid båda tillfällena knuten till den valuta som devalverades).

Återgången till »nationella« lösningar har varit framträdande inom stålindustrin. I händelse av en labourseger i Storbritannien är det stor risk för att landet lämnar EG, vilket naturligtvis vore mycket viktigare än om Grekland går in i gemenskapen.

Emellertid så förblir EG: s förmåga att motstå centrifugala tendenser stark, beroende på den vikt som exporten till medlemsländerna nu har för alla deltagande stater. Vad mer är, integrationen inom området för militärproduktion, såväl militärflyg som tankers, visar att det på den politiska nivån är svårt att tänka sig ett uppbrytande av den gemensamma marknaden.

Samtidigt som Mitterand uppmanar den franska industrin att »återerövra hemmamarknaden« försöker han ersätta »duumviratet« med ett »triumvirat — Västtyskland, Frankrike, Italien. Om detta försök skulle bli framgångsrikt skulle det betyda en definitiv konsolidering och mer fasthet gentemot USA och Japan.

USA:s speciella situation uttrycks framför allt i motsättningarna i Reagan-administrationens ekonomiska och monetära politik. Reagan-regeringen står i främsta ledet i kapitalets internationella satsning på att återupprätta en hög profitkvot med hjälp av en åtstramningspolitik, dvs. med hjälp av ett angrepp på direkta och indirekta löner (sociala utgifter). Men den står också i främsta ledet i den internationella satsningen på att expandera den viktiga »ersättningsmarknad« som militärutgifterna utgör i en kapitalistisk ekonomi i kris.

Åtstramningspolitiken förstärks av omsvängningen från sociala till militära utgifter. Å andra sidan går skattelättnader för mellan- och storbourgeoisien hand i hand med en mycket stor upphaussning av militära utgifter. Detta resulterar i ett kolossalt budgetunderskott, som är oöverträffat i fredstid, hundra miljoner dollar under innevarande år, och tveklöst ännu mer under de kommande två åren.

Detta är anledningen till att räntesatserna höjs genom att minska penningutbudet i en situation av stark efterfrågan på kredit både från den privata och den offentliga sektorn. Det är också anledningen till att varje chans till uppsving stryps, åtminstone på kort sikt.

En ny »coprosperity-zon« i Östasien?

Den japanska imperialismen drev sin erövringskampanj under andra världskriget under parollen om skapandet av en »coprosperity-zon« i Östasien. Denna paroll var endast en cynisk täckmantel för den överexploatering som den utsatte folken i de ockuperade länderna för. Den implicerade att den japanska kolonialismen — en asiatisk makt  skulle vara mer fördelaktig för Östasiens folk än de gamla europeiska makternas eller Förenta Staternas kolonialism.

Tabell 2 BNP-tillväxt i procent

1980 1981 1982
Hong Kong 9,0 8,0 7,0
Singapore 10,2 9,7 10,0
Sydkorea -5,7 7,1 7,0
Taiwan 6,7 7,5 7,3
Malaysia 7,6 6,9 7,2
Indonesien 9,6 6,5 6,5
Filippinerna 6,5 6,5
Thailand 6,4 6,9 6,9

(Far Eastern Review, 1 januari, 8 jan, 19 februari, 26 feb, 1982)

Under de senaste 20 åren förefaller den japanska imperialismen att med fredliga medel, dvs. med hjälp av finansiell och kommersiell penetration, ha uppnått de målsättningar som den tidigare försökte uppnå med hjälp av militär erövring, och som den förlorade när den gick under i militärt nederlag 1945.

Den har blivit den ledande exportören till nästan hela Stilla Havsområdet, inklusive Australien. Dess operationer sträcker sig från Mexico till Chile, och den har även haft en märkbar inverkan på Kanadas och USA:s västkuster. Efter två decennier av sådan imperialistisk expansion förefaller någonting liknande en »coprosperity-zon« att växa fram i Östasien.

Medan de genomsnittliga tillväxttakterna faller i den kapitalistiska världsekonomin som helhet, ökar de för en rad länder i Östasien och Sydostasien. Under 1980-82, vid en tidpunkt då nästan alla industrialiserade och halvindustrialiserade kapitalistiska länder genomgick en recession har de östasiatiska länderna genomgått en snabb expansion, vilket visas av siffrorna i Tabell 2.

Vid en närmare granskning blir bilden mer varierad. Sydkorea upplevde en svår recession 1980 och detta är naturligtvis det mest industrialiserade av de åtta länder som nämnts.
1981 drabbades textilindustrin tillsammans med andra tillverkningsindustrier i Hongkong av en recession som åtföljdes av en kollaps på aktiemarknaden. (Far Fastern Economic Review 29 juli och 2 okt. 1981)

Den underutvecklade och fortfarande väsentligen agrara karaktären på länder som Indonesien och Thailand eller Filippinerna gör att deras siffror över bruttonationalprodukt och tillväxt knappast är jämförbara med motsvarande siffror för industrialiserade eller halvindustrialiserade länder.

Dessutom har den ekonomiska tillväxten på Filippinerna starkt avtagit. Betalningsbalansunderskottet nästan dubblerades mellan 1979 och 1981. Utlandsskulden steg från 5,5 miljarder dollar 1976 till 15,5 miljarder 1981, och den kommer otvivelaktigt att nå 19 miljarder 1982. Det har förekommit en rad spektakulära konkurser inom gruvindustrin och banksektorn. (Far Eastern Economic Review 11 dec. 1981, 4 sep. 1981; The Economist, 12 dec. 1981; Financial Times, 21 jan. 1982)
Vad Taiwan beträffar har där varit en veritabel recession inom en rad industribranscher, vilket har lett till omfattande avskedanden. (Far Eastern Economic Review, 26 feb. 1982)

Emellertid, med alla dessa reservationer, så är det icke desto mindre sant att den ekonomiska tillväxten i Östasien långt överskridit den genomsnittliga på andra ställen. Detta är så uppseendeväckande att det lett författare som Jacques Attali till att se denna ökning som en av de viktigaste faktorerna i kapitalismens världsomfattande omstrukturering. (l).

Detta erinrar om en gammal förutsägelse av Friedrich Engels för ungefär hundra år sedan, som förutspådde en omflyttning av världsekonomins centrum från Atlanten till Stilla Havet, efter kapitalets inträngande i Kina.

Kommer den kapitalistiska ekonomins expansion i Östasien verkligen att bli en motor i hela den internationella kapitalistiska ekonomin? Vad är förklaringarna bakom en sådan tillväxt samtidigt med recessionerna 1974-75 och 1980-82, och mot bakgrund av den »långa vågen med depressiv grundton« i den internationella kapitalistiska ekonomin under 1970- och 1980-talet?

De omnämnda ländernas vikt i den kapitalistiska världsekonomin är alldeles för begränsad för att de skall kunna förändra den övergripande dynamiken. 1981 var deras totala import 135 miljarder dollar, eller 6,1 procent av den totala världsimporten, mindre än Storbritanniens och Kanadas sammanlagda andel. Deras totala bruttonationalprodukt översteg knappast Italiens. Och det står klart att vare sig Italien eller Storbritannien av sig själva kan förorsaka en omsvängning i den internationella konjunkturen.

Vad gäller orsakerna till den Östasiatiska boomen så är det inget mystiskt med dem. De innefattar följande: avsaknaden av jordfrågan i Hongkong och Singapore, eller dess partiella lösning i Taiwan och Sydkorea. Överexploatering av industriell arbetskraft, möjliggjord av ett arbetskraftsöverskott (flykt från landsbygden, kinesiska flyktingar) och despotisk kontroll (avsaknaden av fria fackföreningar, existensen av auktoritära politiska regimer, blodig repression). Och slutligen har vi det utländska kapitalets bidrag, huvudsakligen i form av bankkrediter (mer än direktinvesteringar) vilket har möjliggjort en industrialisering i direkt konkurrens med de imperialistiska länder som har tillhandahållit dessa fonder. (2) Detta är förenat med den viktiga roll som staten spelar i industrialiseringsprocessen, vilket för övrigt har varit fallet också i Mexico, Argentina och Brasilien.

Lösningen på den agrara frågan är emellertid endast mycket partiell. Detta leder till att den interna marknaden förblir mycket begränsad och ekonomisk tillväxt huvudsakligen baseras på export. Således är det, paradoxalt nog, inte den speciella ekonomiska tillväxtökningen i Östasien som kommer att driva på den kapitalistiska världsekonomin mot en ny fas av ihållande snabb tillväxt. Det är tvärtom den kapitalistiska världsekonomins långsiktiga tillväxttakt som kommer att bestämma den östasiatiska boomens framtida öde.

Än så länge har denna boom, i motsats till ytliga intryck, understött produktion och sysselsättning i Västeuropa och i de imperialistiska länderna i allmänhet, snarare än haft en ogynnsam effekt. På sin höjd har det försiggått en överflyttning av investeringar och sysselsättning från textilindustrin, skoindustrin, elektronisk sammansättning, klockindustri och leksaker till verkstads- och elektroteknisk industri, samt de industrier som levererar färdiggjorda fabriker.

Men nu har en vändpunkt nåtts. Detta illustreras av det andra »multifiberavtalet« som satt restriktioner på den asiatiska textilindustrins avsättning i Europa. (Far Eastern Economic Review, l jan 1982; The Economist, 12 dec. 1981). Chanserna att fylla speciella nischer på världsmarknaden minskar. Det är inte troligt att något av de åtta länderna i fråga, inklusive Sydkorea som för ögonblicket har den bästa positionen, kommer att kunna följa den »japanska vägen« till slutet. (Dvs den väg som består av textil- och sammansättningsindustrier, stål och skeppsbyggnad, bilar, maskiner, elektroteknisk industri; de teknologiskt avancerade sektorerna.)

Exemplen varv och bilindustri är signifikanta i detta avseende. Sydkorea har gjort en stor ansträngning för att skapa en mäktig varvsindustri (dess nuvarande produktion är näst störst i den kapitalistiska världen). Taiwan följer efter i hälarna.

Men 1981 upplevde hela varvsindustrin en nedgång i aktivitet jämfört med 1980. De totala orderna i världen uppgick, enligt Lloyds Register of Shipping, till knappt 17 miljoner ton 1981, jämfört med 19 miljoner 1980.

Vid slutet av december 1981 innehöll orderböckerna order uppgående till inte mer än 35 miljoner ton, jämfört med 37,5 miljoner vid slutet av juni 1981.

Sålunda är möjligheterna till ytterligare framsteg för de sydkoreanska och taiwanesiska varvsindustrierna ganska begränsade. (Se tabell 3)

Vad beträffar bilindustrin är situationen ännu klarare. Det finns kapacitet i Sydkorea att bygga 280 000 personbilar. Regeringen projekterar att bygga en gigantisk fabrik med kapacitet att producera ytterligare 300 000 bilar. Men 1980 kom endast 58 000 bilar ut från sammansättningsbanden och denna nivå överskreds knappt 1981. Dessutom är exportmöjligheterna mycket begränsade. (Neue Züricher Zeitung, 9 feb. 1982).

De underutvecklade länderna i krisen

Den andra internationella recessionen i den kapitalistiska världsekonomin träffade de hal/koloniala och beroende halvindustrialiserade länderna primärt genom fallet i råvarupriser. Detta fall var speciellt markerat i mitten av 1981, vilket visas av fallet i Moody-indexet (USA) från l .140 i februari till 992 vid slutet av februari 1982, och i Reuter-indexet (Storbritannien) från l .742 vid slutet av februari 1981 till 1.606 vid slutet av februari 1982 ( Neue Züricher Zeitung , 5 mars 1982)

Eftersom oljepriset för icke-exporterande länder fortsatt att stiga, beroende på dollarns uppgång, har underskottet i betalningsbalansen förvärrats ytterligare för de flesta halvkoloniala länder. Och denna trend har inte kompenserats genom en ökning i dessa länders export av industriprodukter (och inkomsterna från dem). Latinamerika har drabbats mycket hårdare av den nuvarande recessionen än av recessionen 1974-75.

Industriproduktionen har faktiskt gått ner i alla viktiga länder, med undantag för Mexiko. I Brasilien gick den ned med tio procent 1980 och med ytterligare fem procent första halvåret 1981. Trots en stark exportökning nådde den officiella arbetslösheten nio procent i Rio-regionen och åtta procent i Sao Paulo-regionen, för att inte tala om den inofficiella och dolda arbetslöshetens omfattning, som är åtskilligt högre.

Situationen är värst i Argentina, där 1981 års siffror förväntas visa en 15-procentig nedgång i industriproduktionen. Den officiella arbetslösheten nådde 13 procent, vilket återigen är mycket lägre än den verkliga. Enligt tidskriften Realidad Economica har den inhemska konsumtionen fallit med mer än 20 procent sedan 1975.

I Chile beräknas tillverkningsindustrins output ha minskat med tre till fyra procent under 1981 medan den registrerade arbetslösheten beräknas ha nått 13,5 procent. ( Neue Züricher Zeitung ,12 feb. 1982)

Situationen i Mexiko, som har dragit fördel av en exceptionell oljeboom har varit bättre. Den industriella tillväxten fortsatte 1980 och 1982, om än med en lägre takt det andra året. Icke desto mindre har inflationens acceleration, kombinerat med en mycket hög växelkurs för peson, producerat både ett enormt underskott i betalningsbalansen (som gick från 1,6 miljarder dollar 1977 till 4,9 miljarder dollar 1981) och ett skutt uppåt i den offentliga sektorns utlandsskuld, vilken ökade med 16 miljarder dollar enbart under 1981. Regeringen har tvingats reagera med att devalvera peson (vilket kommer att öka inflationen) och bromsa upp investeringar (vilket kommer att öka arbetslösheten), eftersom överskottet på olja i världen och prisfallet gör att Mexikos oljeintäkter är på väg nedåt.

Tabell 3 Skeppsbyggnad i tusentals ton

1980 1982
Japan 13,070 12,650
Sydkorea 2,488 2,977
Spanien 2,172 2,247
Brasilien 1,799 1,662
Polen 1,554 1,428
USA 1,631 1,304
Storbritannien 858 1,140
Västtyskland 863 938
Danmark 829 896
Jugoslavien 954 870
Frankrike 1,013 847
Sverige 844 764
Finland 624 705
Rumänien 438 640
Belgien 602 520
Norge 561 487
Indien 443 483
Italien 640 454
Källa: La Libre Belgique, 2 mars, 1982

Indien drabbades av recessionen 1980. Situationen förbättrades något under 1981, speciellt vad gäller produktionen av mat och energi (kol och elektricitet). Men de ekonomiska svårigheterna har tvingat fru Indira Gandhis regering att göra en 180-graders sväng i sin strategi för långsiktig tillväxt. Indien har ansökt hos Asiatiska Utvecklingsbanken om ett mycket högt lån (i storleksordningen två miljarder dollar).

För de svarta afrikanska länder som inte exporterar olja, fortsätter den ekonomiska situationen att utveckla sig i en katastrofal riktning. Detta gäller inte bara länderna i det sub-sahariska bältet, liksom Zaire, Tanzania och Zambia, utan även de tidigare portugisiska kolonierna (där portugisiska rådgivare och investerare i stigande utsträckning visar sig) och Ghana.

Ghanas ekonomi är i ruiner. Råvaruproduktionen håller på att avledas till den svarta marknaden. Landet kan inte längre betala för den viktigaste importen. Gruv- och industriproduktionen håller på att avstanna till följd av bristen på reservdelar. På svarta marknaden har den nationella valutan, ce din, fallit till 80 per pund sterling medan den legala kursen är fem cedi per pund sterling.

De postkapitalistiska ekonomiernas effekter på den kapitalistiska världsekonomin

I tidigare studier (3) har vi primärt undersökt den ekonomiska världskonjunkturens effekter på arbetarstater Nu är det intressant att titta på denna fråga från det motsatta hållet — effekterna av den ekonomiska utvecklingen i Sovjetunionen, Östeuropa och Kina på den internationella kapitalistiska ekonomin.

Recessionen 1980-82 bekräfta allmänhet de strukturella skillnad mellan de kapitalistiska och de po postkapitalistiska sektorerna av världsel min, liksom de olika utvecklingar följer ur dessa.

Med undantag för Polen, som alla omständigheter drabbats av i underproduktionskris och inte överproduktion, har alla arbetarstater fortsatt att uppleva tillväxt i sin industriproduktion, medan de industrialiserade kapitalistiska länderna har drabbats av nedgångar i sin produktion.

Samtidigt har flertalet arbetarstater visat en tendens till sjunkande tillväxt, åtföljd av en kris inom jordbruket och livsmedelstillförseln till befolkningen. Denna nedgång är en följd av inneboende svagheter i dessa länders ekonomier, dvs det byråkratiska ledningssystemets alltmer ineffektiva funktionssätt, vilket skärps av den kapitalistiska krisens indirekta effekter. (4)

Under 1970-talet spelade Öst-Västhandeln rollen av ytterligare en säkerhetsventil för den kapitalistiska världsekonomin. Med exportexpansionen till arbetarstaterna dämpades något tendensen till stagnation, eller till och med nedgång, i exporten mellan de kapitalistiska länderna. Liksom »u-hjälpen« är de bankkrediter som finansierar Öst-Väst-handeln mer en subvention till exportindustrierna i de imperialistiska länderna än ekonomisk hjälp till Moskva, Peking eller ”folkdemokratierna”.

Emellertid har, till följd av interaktionen mellan den kapitalistiska ekonomiska krisen och avsaktandet av tillväxten i arbetarstaterna, beroende på speciella orsaker i dessa, expansionen i Öst-Väst-handeln stött på en alltmer oöverskridbar barriär — de östeuropeiska ländernas växande skuldsättningsgrad, deras stora svårigheter att fortsätta betalningarna, och det hot om bankrutt som börjar hänga över dem. Till följd av detta kommer expansionstakten i Öst-Väst-handeln att avta. Inte ens en ömvändning av trenden mot expansion kan uteslutas.

Vad beträffar den postkapitalistiska ekonomi som är mest »integrerad i världsmarknaden, Jugoslavien. förefaller en sådan ömvändning redan ha börjat. Sedan flera år har handeln med Comecon kommit att spela en allt större roll i den jugoslaviska ekonomin.

För närvarande, emellertid, vid den nuvarande recessionens början, har avsättningen till Öst fortfarande spelat rollen av en »ersättningsmarknad« för ekonomierna i de imperialistiska länderna, vilket visas av tabell 4.

De imperialistiska ländernas mycket olikartade reaktioner på general Jaruzdskis hårda åtgärder är lätta att förstå i ljuset av dessa siffror. Detta är speciellt sant om vi också tar i beaktande den japanska exportens expansion till Folkrepubliken Kina. Denna förväntas uppgå till tio miljarder dollar 1982. (5)

Tabell 4
Export till Sovjetunionen 1980 (miljarder dollar)

Absoluta siffror i miljarder dollar Förändring i procent från 1979
USA 1,5 -58,0
Västtyskland 4,4 +20,8
Frankrike 2,5 +22,9
Storbritannien 1,1 +22,9
Italien 1,3 +4,7
Holland 0,51 +67,3
Belgien 0,62 +32,3

(Financial Times, 31 december, 1981)

Emellertid så växer riskerna för att skuldsättningen inte längre skall vara hanterbar. Med undantag för Sovjetunionen har alla berörda länder redan passerat den farozon där amorteringar av skulder absorberar mer än 20 procent av deras normala inkomster i Väst-valuta. Skulle den nuvarande tendensen fortsätta kommer dessa länders totala skuldsättning, som redan växt från sju miljarder dollar 1975 till 70 miljarder 1980, att uppnå 123-140 miljarder 1985, enligt Wharton Econometric Forecasting Associates (Neue Züricher Zeitung, 10 feb. 1982). Så det kommer att bli en uppbromsning i Öst-Väst-handelns expansion, trots avtalet om den sibiriska naturgasen.

Det är i jordbrukssektorn som sammanflätningen mellan den internationella kapitalistiska ekonomin (med dess två »underavdelningar«!) och de postkapitalistiska ländernas ekonomier är mest utpräglad och där effekterna är mest komplexa. De östeuropeiska länderna, speciellt Sovjetunionen, lider av katastrofala former av underproduktion. Medan Sovjetunionen 1970-74 producerade ett årligt genomsnitt av 190 miljoner ton spannmål, kommer produktionen i år knappt att uppgå till 165 miljoner, nästan 60 miljoner mindre än man hade planerat för! Boskapsstocken (och därmed köttproduktionen) har förblivit praktiskt taget stagnerande sedan 1977, omkring 155 miljoner djur. Detta är framförallt en följd av avsaknaden av foder.

I USA har man å andra sidan överproduktion, och hot om prisras ifall exporten till de östeuropeiska länderna skulle stoppas, vilket inte har skett. Trots dessa spannmålsleveranser har Reagan-administrationen beslutat sig för en drastisk reduktion av den sådda arealen i syfte att »hålla priserna uppe«.

Samtidigt framtonar hotet om brist för de fattigaste länderna i Tredje världen, och detta åtföljs av hot från Washington om att man kommer att stänga av livsmedelshjälp till regeringar som inte böjer sig för dess diktat. ”Spannmålsvapnet” utnyttjas cyniskt (liksom guldet) till att motverka de halvkoloniala ländernas politiska tyngd.

Sovjetbyråkratin har, nedgrävd som den är i sin så kallade fredliga samexistenspolitik och själv beroende av livsmedelsleveranser, i allt väsentligt låtit imperialisterna gå iland med detta och har nöjt sig med ett fåtal verbala protester.

Inflationen har långtifrån övervunnits

Sedan åren före recessionen 1980-82 har nästan alla kapitalistiska regeringar drivit en deflationistisk ekonomisk politik. Medan denna inte har förorsakat den ekonomiska nedgången har den förvisso förvärrat den. Ursäkten har varit att prioritet måste ges åt att bekämpa inflationen. Detta val — »bättre massiv arbetslöshet än inflation« — är ett klassval, trots allt tal av experter om att ökad inflation på lång sikt kommer att resultera i mer arbetslöshet än den som för närvarande registrerats. Men resultaten finns där för alla att se. Deflationen har förvärrat recessionen; och den har inte på något sätt övervunnit inflationen.

Den monetaristiska politikens misslyckande är speciellt framträdande överallt där regeringar har strävat efter att lägga alla sina krafter på att reducera den så omtalade »penningvolymen« (som blir allt svårare att definiera, och kanske till och med blivit något helt obegripligt).

De stridslystna talesmännen för en sådan politik slösar bort sin energi på att förklara att man måste ge dem tid för att arbeta. Ingenting händer. Trots recessionen, trots dämpningen i penningutbudets tillväxt, fortsätter priserna att öka. Och även om överproduktionsfenomenet otvivelaktigt dämpar inflationen, så förblir den på en högre nivå än före recessionen 1974-75 (se tabell 5).

Den allmänna tendensen är klar. Med undantag för Japan var inflationen högre andra halvåret 1981 (efter tre år av recession) än den var under andra halvåret 1975.

Det existerar dessutom ett mycket tydligt hot om en ny acceleration av inflationen under andra halvåret 1982. En sådan acceleration skulle underblåsas av å ena sidan den moderata stimulanspolitik som Schmidt-regeringen i Västtyskland och Mitterandregimen i Frankrike har inlåtit sig på. Thatcher-regeringen och Reagan-administrationen kan snart komma att följa efter med hänsyn till valöverväganden. En sådan acceleration kommer också att underblåsas av det enorma budgetunderskottet i USA.

Tabell 5 Ökningar i konsumentprisindex halvårsvis (procent jämfört med föregående perioden i årlig tillväxttakt, rensade för säsongsvariationer)

Källor: Perspective Economiques de 1’OECD, nr 30, december 1981, s. 156 för alla siffror utom de för andra halvåret 1981. vilka hämtats från Economlque Europeenne, nr 2, februari 1982, och från The Economist 27 februari 1982.

1970 1974 1975 1980 1981 1981
I II I II I II I II I II Helår
USA 6.1 5.3 11.2 12.4 8.3 7.6 15.1 10.4 10.6 8.6 10.3
Japan 9.3 4.4 32.2 17.6 11.5 7.3 9.5 6.8 4.8 3.0 4.9
Västtyskland 5.4 2.2 8.6 4.9 7.2 4.4 6.6 4.1 7.1 4.8 12.0
Storbritannien 7.7 6.9 19.0 16.5 28.7 32.2 19.4 12.4 12.0 9.9 12.0
Italien 5.5 4.5 19.9 25.5 16.8 9.8 24.3 19.0 21.7 15.0 19.6
Kanada 3.4 1.7 10.3 12.6 9.6 11.5 9.9 11.8 13.0 11.5
Nederländerna 3.8 5.2 10.6 10.2 10.7 9.3 7.2 6.6 6.6 7.2 6.9
Belgien 4.5 2.8 13.6 16.7 12.1 10.5 7.1 6.8 7.7 9.4 7.6
Sverige 9.2 6.2 9.4 9.3 11.1 11.0 17.0 11.3 14.6 9.0
Australien 4.2 4.5 13.1 19.3 15.2 11.0 10.6 8.9 9.4 11.5
Hela EEC 6.2 4.9 14.8 13.7 11.4 9.1 14.3 10.6 11.0 10.6

Det är under sådana förhållanden inte överraskande att experter och politiker, som letar efter en mirakelmedicin mot recessionen, reser möjligheten av ett återvändande till guldmyntfoten. En sådan välsignelse det skulle vara att återgå till en »automatisk mekanism«, som skulle garantera monetär stabilitet för och emot alla! Men vilket pris skulle behöva betalas för detta i termer av disorganisation av den internationella handeln, eller till och med ett förvärrande av den depressiva ekonomiska trenden? Ingen skulle i verkligheten våga slå in på denna väg, trots det faktum att en kommitté har inrättats i den amerikanska administrationen för att studera frågan och trots det faktum att Reagan själv sägs ha samtyckt till detta schema som stöds av talesmännen för »utbudsekonomin«, Laffer och hans anhängare. (6)

Faran för en kollaps i kreditsystemet

Trots tillämpandet av en deflationistisk politik av praktiskt taget alla regeringar i de imperialistiska länderna, med undantag för Frankrike, fortsätter skuldsättningskarusellen att snurra med en alltmer svindlande hastighet. Som vi redan har noterat har denna skuldsättningslavin sitt ursprung i företagens och hushållens skulder i långt större utsträckning än i den offentliga »ettorns skuldsättning. Detta visas grafiskt av följande tabell som publiceras i decembernumret 1981 av den amerikanska tidskriften Monthly Review med Paul Sweezy som redaktör.

Tabell 6
Den icke-finansiella sektorns kumulativa skuldsättning i USA (i miljarder dollar)

 

1950 1960 1970 1980 1980 jämfört med 1950
Offentliga myndigheter 241.4 308.3 450.0 1,063.3 + 340%
Privat sektor 164.8 416.1 975.3 2,81.9 +1,624%
Totalt 406.2 724.4 1,425.3 3,905.2 + 861%

Källa: Olika Flow of funds Accounts-bulletiner som publicerats av Federal Reserve Board.

Dessa siffror visar på en snöbollseffekt som har skrämmande implikationer för det kapitalistiska systemets framtid. Mellan 1960 och 1970 fördubblades den privata skuldsättningen. Men BNP-tillväxten var något lägre än under den föregående tioårsperioden.

Det är nödvändigt att man förstår att denna skuldlavin inte bara genereras av små och medelstora företag såväl som hushåll. Den genereras också av ett virrvarr av stora företag, inklusive de flesta av de mest imponerande »multinationellas Alla känner till exemplen Chrysler, International Harvester och Massey-Ferguson, vars överlevnad i tilltagande utsträckning beror på bankkrediter som i allt högre grad står utom proportion till dessa praktiskt taget konkursmässiga trusters tillgångar.

Chryslers förluster klättrade upp till 2,2 miljarder dollar för bara 1980 och 1981! Dagen då Freddie Lakers svårigheter kom fram i ljuset fick vi veta att detta bolag, som bara är en »liten fisk« i flygtrafiken, hade en halv miljard dollar i skulder.

Det finns ett annat fall som livar upp berättelsen. Det är exemplet Ludwig ansedd som en av världens fem rikaste män, som startade ett gigantiskt företag att öppna Amazonasområdet i Brasilien för jordbruk. Han kastade in handduken och lämnade efter sig skulder på 200 miljoner dollar.

Men det finns en hel rad av andra stora företag som har ackumulerat enorma skulder och som nu står på randen av konkurs. (7)

När farorna för en bankkrasch, som skulle sätta igång en kedjereaktion som leder till det internationella kreditsystemets kollaps, framkastas tänker folk i allmänhet på betalningsinställelser från de stora låntagarna i »tredje världen« eller de s.k. socialistiska länderna. Faktiskt har Zaire för närvarande inställt betalningarna. Om Polen inte är i samma situation, så beror det inte bara på tillskott från Comecon utan också och framför allt på ingripanden från USA:s finansdepartement, som har betalat räntor som förfallit på en rad banklån där byråkratin inte skött sina betalningsförpliktelser. Detta har varit ett försök att förhindra en bankruttförklaring, som skulle ha tvingat banker — speciellt västtyska och österrikiska — att skriva av enorma förluster, med oförutsägbara konsekvenser.

Emellertid så måste man se fakta i vitögat. Farorna för en bankkrasch kommer inte bara från dessa källor. Potentiellt »dåliga låntagare« finns också i västländerna. Till denna kategori måste räknas alla de stora företag som lättsinnigt låtit enorma skulder skjuta i höjden och som nu har drabbats hårt av ökningen i räntesatserna.

Faktiskt så har Business Week beräknat att för stora företag sammantagna har kvoten mellan skuldutbetalningar och vinster före skatt hotfullt minskat från 5,5 1979 till 4,2 1981. Den är för närvarande negativ för bilindustrin och flygbolagen. Den är endast två för byggföretagen och byggnadsmaterialföretagen. (Business Week, l mars 1982)

Sammanlagt har de stora amerikanska företagen samlat på sig en ytterligare skuld på 73 miljarder dollar under de senaste 18 månaderna. Amorteringarna kommer att bli speciellt kännbara 1982. Och de skall betalas ur starkt minskade profiter.

Exemplet sparbanker som specialiserat sig på inteckningslån är välkänt. Dessa befann sig på randen av konkurs i USA, klämda mellan försenade byggstarter och ökande räntesatser. Mindre välkänt är den faktiska kollapsen för »irreguljära« privata banker i Turkiet, som kostade privata småsparare hundra miljoner dollar. (8)

Det paradoxala är att finanskapitalets makt, ofta utövad direkt av bankerna, växer omåttligt under en period av ekonomisk kris. Orsaken till detta är att så många företag opererar med förlust och endast kan överleva om bankerna garanterar dem kredit. Men det minsta som kan sägas, är att de som fattar dessa beslut — ofta på basis av ovidkommande och godtyckliga kriterier — inte har visat gott omdöme de senaste åren.

Den stora lätthet med vilken de stora bankerna har garanterat lån till tvivelaktiga låntagare beror helt och hållet på en profitklämma. Det vill säga, bankerna vill dra fördel av de höga räntesatserna genom att låna ut de ymniga fonder som de får från OPEC-länderna, centralbankerna, pensionsfonderna och andra investeringsinstitutioner. Men effekten av avsaktandet i produktiva investeringar är en otillräcklig solvent efterfrågan på investeringskapital.

Så, det är kombinationen av den potentiella insolvensen hos stora utländska låntagare, stora imperialistiska företag och de svagaste delarna av banksystemet som håller hotet om en omfattande bankkrasch svävande som ett Damoklessvärd över den kapitalistiska världsekonomin:

»Världens exportkreditinrättningar närmar sig bristningsgränsen. En epidemi av fordringar från obetalda exportörer och privata banker håller snabbt på att uttömma deras likvida reserver. Hittills under 1982 är fordringarna genomsnittligt 20 procent högre än 1981.”

Laker Airways krasch förra veckan i Storbritannien kommer att tvinga USA:s Export-Import Bank att punga ut med mer än 150 miljoner dollar, eftersom den garanterade att ställa sig bakom Lakers lån för köp av fem stycken Mc Donnel DC-tior…

»Förra årets rännil av fordringar på Polen kan snabbt slå om till en flod. Sedan januari har västtyska Hennes, franska Coface och österrikiska Österichische Kontrollbank (ÖKB) var och en betalat ut mer än 75 miljoner dollar till fordringar som gjorts till Polen…

»Lakers kollaps och möjligheten av att värre bankrutter senare inträffar i Polen och bland amerikanska flygbolag, skogsproduktföretag, jordbruksmaskinstillverkare och andra, har ruskat om västliga regeringar till att göra något åt sina exportbankers sjuka affärer,« (»The Pole in the taxpayer’ s pocket«, The Economist, 13 feb. 1982)

Den strukturella arbetslöshetens tillväxt och dess konsekvenser

Den andra allmänna recessionen i den kapitalistiska världsekonomin har märkbart ökat arbetslöshetens omfattning och dess sociala konsekvenser. För att ge en uppfattning om problemets storlek kan det sägas att i runda tal har antalet arbetslösa i de imperialistiska länderna gått från 10 miljoner vid tiden för 1970 års recession till 20 miljoner vid recessionen 1974-75 till 30 miljoner vid den nuvarande.

Flera faktorer samverkar för att förklara arbetslöshetens ständiga ökning. Den första och viktigaste är det allmänna och långsiktiga avsaktandet i den ekonomiska tillväxten. Dessutom sammanfaller detta avstannande med ett uttalat påskyndande i teknologisk innovation, dvs. en ständig ökning i den genomsnittliga arbetsproduktiviteten. Allt mindre arbetstimmar behövs för att producera en volym av varor och tjänster som stagnerar, eller ökar endast mycket långsamt. Följden av detta är att medan antalet arbetslösa starkt ökar i faser av recession så återgår det inte till den tidigare nivån i perioder av uppsving, så länge som återhämtningen endast förblir svag. Detta producerar ett annat fenomen, dvs. sambandet mellan produktiva investeringar och skapandet av nya jobb bryts eftersom mycket av dessa investeringar går till omstrukturering, vilket eliminerar snarare än skapar arbetstillfällen.

Så konsekvenserna är tydliga. Det finns en reserv av permanent arbetslösa, som växer från recession till recession. Och den trenden står inte i begrepp att vända.

Till detta måste läggas ett annat fenomen som gör utsikterna för arbete speciellt dystra för återstoden av 1980-talet. De föregående decennierna, som starkt präglats av en tendens till halvautomatisering inom industrin och industrialisering av jordbruket, såg en explosion av nya jobb inom den så kallade tertiära eller servicesektorn, som i allmänhet var lika välbetalda som andra jobb. Åtminstone var detta sant i de imperialistiska länderna (jobbexplosionen inom den »tertiära« sektorn i de halvkoloniala länderna återspeglade snarare dold arbetslöshet).

Nu är det så att framstegen inom elektronikindustrin, som har gått in i mikroprocessorernas stadium, kommer att föra med sig stora förluster av arbetstillfällen inom denna tertiära sektor. Detta gäller inte bara för banker, försäkringsbolag och redovisnings- och försäljningsavdelningarna inom stora företag, utan också för offentlig förvaltning och en del sektorer inom sjukvården.

Sålunda, långt ifrån att kompensera förlusterna av arbetstillfällen inom den materiella produktionen, kommer tillväxten av den »tertiära sektorn« i sin tur att bli en källa till en arbetslöshet. Denna utveckling förefaller redan ha börjat.

Slutligen finns det en demografisk faktor som skall nämnas. Verkningarna av efterkrigstidens baby-boom har passerat utbildningssystemet, inklusive universitetsnivån, och har märkbart börjat ge sig till känna på »arbetsmarknadens Antalet ungdomar som söker arbete stiger brant, och har i många länder passerat antalet som går i pension.

Därför är det nödvändigt att skapa ytterligare jobb för att bevara en given nivå på arbetslösheten. I en depressionsperiod kan detta enbart öka arbetslöshetens omfattning.

Den strukturella arbetslöshetens tillväxt över en lång period — i realiteten sedan 1970 i de imperialistiska länderna — har slutligen börjat nagga det så omtalade ”sociala skyddsnätet” i kanten, som neo-keynesianska ekonomer och politiker liksom reformistiska fackföreningsledare tror skall garantera ”välfärden” i hela västvärlden.

Under 1974-75 års recession och de följande åren av ekonomisk återhämtning, fortfor arbetarklassens ”tunga bataljoner” i de imperialistiska länderna att vara väl skyddade vad beträffar arbetslöshet, köpkraft och social trygghet.

Krisens effekter föll med full kraft enbart på de svagaste skikten i arbetarklassen, som försvarades dåligt av arbetarrörelsen i dess helhet — immigrantarbetarna, kvinnor, ungdomar, manliga och kvinnliga arbetare inom små företag och i sektorer i tydlig strukturell nedgång.

Emellertid har, sedan depressionen kvarstannat och den strukturella arbetslösheten förvärrats, krisens effekter kommit att slå mot arbetarklassens själva hjärta — vuxna, gifta, manliga arbetare med barn, med genomsnittliga och mer än genomsnittliga yrkeskunskaper, som arbetar i de stora fabrikerna.

Under de senaste två åren har företagsledarna och den borgerliga staten medvetet provocerat fram kraftmätningar inom arbetarklassens viktigaste bastioner — FIAT i Turin; Chrysler och General Motors i USA; British Leyland i Storbritannien; den vallonska stålindustrin i Belgien; stålindustrin i Ruhr i Västtyskland; och stålindustrin i Lorraine i Frankrike.

Kapitalisterna förlitar sig på arbetslöshetens långsiktiga effekter, på rädslan för arbetslöshet , på förvirringen bland arbetarna, ställda inför avsaknaden av perspektiv och de successiva kapitulationerna av fackföreningsledarskapen som är nergrävda i klassamarbete, för att utdela ett betydande slag och strukturellt försvaga arbetarrörelsen. Det vill säga, de vill beröva den åtminstone den ytterligare makt tjugo års expansion och sysselsättning gett den.

Denna åtstramningsoffensiv inriktas huvudsakligen på att uppnå följande målsättningar. Upprätthållandet av en hög arbetslöshet i syfte att tvinga arbetarna att acceptera hårdare disciplin och ytterligare exploatering (ökad arbetsintensitet, taktökningar, flera ”rationaliseringar”, etc.). Genomdrivandet av direkta reallönesänkningar (löneavtal som innebär lägre betalning;

borttagande av eller ”större flexibilitet” i rörliga löneskalor). Nedskärning i sociala utgifter, inklusive arbetslöshetsunderstöd. Massiv »omläggning« av offentliga utgifter till militärutgifter eller subventioner till företagen. Reagans budget är symbolisk i detta avseende. Men liknande operationer, låt vara mera blygsamma, håller på att ta form i alla imperialistiska länder.

Arbetarklassen gör motstånd och försvarar sig, men den har otvivelaktigt lidit en del nederlag, speciellt i USA, Japan, Storbritannien och Spanien. Arbetslöshetens verkningar tillsammans med avsaknaden av en övergripande antikapitalistisk strategi från fackföreningsledarskapens sida, gör en motattack svår.

En sådan motattack är emellertid nödvändig om arbetarklassen skall kunna hindra kapitalisternas offensiv från att övergå till dess slutliga fas — försöket att knäcka en del fackföreningar (t.ex. PATCO i USA), att allvarligt begränsa fackföreningsrättigheter, och till och med demokratiska rättigheter i allmänhet.

Den nuvarande krisen kommer att bli svår och utdragen. Den ökning i mervärdekvoten som skulle vara nödvändig för att övervinna den på ett kapitalistiskt sätt är betydande. En arbetarklass som i allt avgörande bevarar intakt sin organiserade styrka och demokratiska rättigheter skulle inte tillåta kapitalisterna att utsätta den för en sådan överexploatering.

Därför kommer mäktiga klasstrider att fortgå under en lång tid innan antingen kapitalet eller arbetarklassen på ett avgörande sätt kan förändra de nuvarande styrkeförhållandena. Kapitalisterna skulle vara tvungna att bryta arbetarklassens organisatoriska styrka. Arbetarklassen skulle vara tvungen att lösa krisen i sitt ledarskap.

Vi är fortfarande långt ifrån en världsomfattande omstrukturering i den kapitalistiska världsekonomin

Den långa ekonomiska depression som den kapitalistiska ekonomin har sjunkit ner i sedan 1967-68 uttrycks framför allt i en långsiktig nedgång i den genomsnittliga profitkvoten. Denna är uppenbarligen en oregelbunden och inte en linjär nedgång. Konjunkturcykeln fortsätter att verka under den långa vågen av depression, på samma sätt som den gjorde det under den långa expansionsvågen. Vi har genomgått perioder av ekonomisk återhämtning (1971-72, 1976-78) efter faser av recession, som under 1970, eller 1974-75 och 1980-82. En ny uppgång, om än blygsam, är trolig under 1983.

Men överlagrande dessa upp- och nedgångar, förblir tillväxttakten klart lägre än den var under perioden 1948-68 i Västeuropa och Japan och under perioden 1940-68 i USA. Den fundamentala orsaken till denna nedgång är att den genomsnittliga profitkvoten sjunkit för lågt, kombinerat med en relativ marknadsstagnation (avsaktandet i världshandelns expansion, stagnationen i de »slutliga konsumenternas« efterfrågan).

För att komma ur denna nedgång — dvs. för att uppnå ett mycket längre ekonomiskt uppsving än de nuvarande korta, tveksamma och blygsamma ekonomiska uppgångarna — för att komma ur den återvändsgränd som världskapitalismen befunnit sig i under mer än tio år. är en fundamental omstrukturering nödvändig. Denna skulle på ett genomgripande sätt behöva ändra på vad en del kallat för »ackumulationsförhållanden« och andra »regleringssätt (eller -modeller)« och vad vi mer allmänt kallar för det sociala system inom vilket det kapitalistiska produktionssättet verkar. (9) Detta begrepp omfattar såväl externa (den geografiska omgivningen, kapitalismens verkningsområde, dvs. idag väsentligen relationerna till de ickekapitalistiska sektorerna av världsekonomin) som interna faktorer, vilka har en viss autonomi i den nuvarande situationen på grund av att de är relativt rigida produkter som skapats av systemets tidigare utveckling. De ekonomiska och sociopolitiska styrkeförhållandena mellan kapital och arbete i de imperialistiska moderländerna är de viktigaste interna faktorerna i den kapitalistiska omgivningen.

Kapitalets ansträngningar att genomdriva en omstrukturering som skulle möjliggöra för det att undkomma den långa depressionen har av analytiker hittills klassificerats i följande tre kategorier:

1/ En ny internationell arbetsfördelning med överflyttning av fabriker och förhållandevis arbetsintensiva industrier till halvkoloniala och halvindustrialiserade beroende länder. (10) Skapandet av »fria exportzoner« är en del av denna strävan till omstrukturering. Den viktigaste av dessa »fria zonera är otvivelaktigt Mexiko alldeles vid gränsen till USA. De stora amerikanska biltrusterna drömmer om att flytta dit huvuddelen av sin produktion. Men det finns andra sådana zoner, speciellt i Asien, inklusive Folkrepubliken Kina där de joint ventures med utländskt kapital, som håller på att inrättas, är värda uppmärksamhet.

Jag har redan antytt de hinder som en fortsättning av denna omflyttning stöter på, speciellt i Latinamerika och Östasien, som en följd av världsmarknadens stagnation. Den svåra kris som håller på att drabba bilindustrierna i Brasilien och Argentina, där produktionen faller brant, samt svårigheterna för bilproduktionen i Sydkorea att ta fart (produktionen där var långt under produktionskapaciteten 1981) visar symboliskt på sådana hinder. Det är knappast möjligt att tala om en verklig omstrukturering i detta avseende.

2/ Uppkomsten av en oreglerad jobb-sektor och en »parallell ekonomi«, liksom en expansion i »deltidsarbeten i de viktigaste kapitalistiska länderna’ själva. I de halvkoloniala länderna är detta naturligtvis ett välkänt fenomen, som har studerats sedan en lång tid.

En del understryker framför allt den sociopolitiska betydelsen av denna utveckling, det medvetna försöket av kapitalet att decentralisera arbetet samtidigt som det självt håller på att bli alltmer centraliserat. Andra hänför — mer korrekt enligt min mening — huvudsakligen denna utveckling till de arbetslösas spontana reaktion på arbetslöshetens kvarstannande, liksom på de små kapitalisternas kamp för att undvika ruin i en krisperiod.

Vilken aspekt som än understryks så är fenomenet en speciell yttring av en mer generell utveckling — kapitalets satsning på att minska »arbetskostnaderna« genom att pressa ner de direkta och indirekta lönerna. En sådan satsning är ett kännetecken för varje period av kris eller recession. Nio gånger av tio innebär oreglerade jobb det totala eliminerandet av betalning av sociala avgifter och< markant lägre nominella löner.

Vad en sådan oreglerad sysselsättning i ett nötskal innebär är överexploatering av arbete, vilket nu håller på att återinföras i de imperialistiska länderna, där det gick ner under efterkrigsboomen.

I en del fall, som i konfektionsindustrin i Paris, som utnyttjar icke registrerade invandrararbetares utsatta situation, håller den kapitalistiska konkurrensen på att återinföra de arbetsförhållanden och löner, som finns i de beroende halvindustrialiserade länderna, till de imperialistiska länderna själva.

Ett liknande fenomen håller på att utveckla sig inom en del industrier i USA med avseende på mexikanska och puertoricanska arbetare.

Emellertid, så förblir, återigen, detta fenomen marginellt i de imperialistiska ländernas ekonomier och i det världskapitalistiska systemet som helhet. Det berör troligtvis inte mer än fem procent av produktionen i de imperialistiska länderna. Sålunda är det, återigen, omöjligt att tala om en omstrukturering av kapitalet i ordets egentliga mening.

3/ En massiv värdeförringelse av kapital genom en kreditåtstramning och strypning av inflationen. Det objektiva uttrycket för denna massiva värdeförringelse, och den knapphet på kapital som den antas leda till, sägs vara framträdandet, efter långa år av »negativa realräntor« (dvs räntesatser som ligger under inflationstakten), av en »positiv realränta« som fluktuerar kring fyra procent. Faktiskt förklarar detta de ihållande höga räntesatserna i USA, eftersom inflationen fortfar att överstiga tio procent.

Detta argument är inte speciellt övertygande, åtminstone inte så här långt. Trots alla monetaristernas proklamerade avsikter och fru Thatchers och Ronald Reagans ansträngningar, har en sådan värdeförringelse långt ifrån uppnåtts. Det har inte varit något massivt prisfall på varor (färdiga produkter) och minskningen i råvarupriser förblir blygsam. Priset på »tillflyktsvaror« (guld, diamanter, konstverk,etc.) är något högre, men de förblir inte desto mindre länkade till inflationens fluktuationer i USA.

Konkurser drabbar framför allt de små och medelstora företagen. De vita elefanterna, dvs. de stora truster som arbetar med förlust, fortsätter att bli massivt subventionerade av banksystemet och regeringsorganen. Inte heller i detta avseende är någon verklig »omstrukturering« i sikte.

Det kvarstår en viktigare trend som på lång sikt kan bli avgörande — en ny teknologisk revolution baserad på mikroprocessorer, industri- och hem-robotar, elektriska bilar och solenergi. Detta skulle i allmänhet innebära övergång från halvautomation till ett stadium av mer komplett automation.

Från teknologisk ståndpunkt har dessa produkter nått den punkt då de kan börja produceras i stor skala. (11) Men den avgörande frågan, från den kapitalistiska logikens ståndpunkt, förblir att producera dem med en tillräckligt hög profit för en tillräckligt stor marknad. Det är stötestenen. De hinder som idag representeras av en otillräcklig genomsnittlig profitkvot, existensen av överkapacitet och marknadsstagnation förefaller för en lång period vara ägnade att fördröja denna teknologiska revolution, dvs. den massiva tillämpningen av dessa innovationer. De flesta seriösa kommentatorer talar om detta som en möjlighet vid slutet av 1900-talet eller början av 2000-talet.

Under tiden placerar emellertid arbetslöshetens kvarblivande, depressionen och påskyndandet av borgarklassens kurs mot åtstramning och remilitarisering, de stora sociala strider i blickpunkten, som går hand i hand med den ekonomiska depressionen, — strider mellan arbetarklassen och borgarklassen, och mellan de antiimperialistiska krafterna och imperialismen.

På utgången av dessa strider beror inte bara »lösningen« (antingen en kapitalistisk eller en socialistisk) av krisen. Mänsklighetens själva framtid beror på denna utgång, eftersom den kapitalistiska »lösningen« innesluter hotet om ett kärnvapenvärldskrig.

Ernest Mandel
Övers, från engelska: Jan Bohlin (Ur International Viewpoint N:o 8, 7 juni 1982)

Noter

1. Attali, Jacques: Les trois mondes. Paris, Fayard, 1981.

2. Se Patrick Tissiers studier som publicerats i Critique de l’ economie politique (Nya serien, nr 14, jan-mars 1981)

3. Se de ekonomiska specialnumren av Inprecor (franska), 17 jan. 1980 och 16 feb. 1981 (resp. dubbelnummer nr 67-68 och 94-95. Fyra artiklar ur Inprecors ekonomiska specialnummer finns översatta till svenska i nr 3-4/81 av Fjärde Internationalen.

4. Se mina artiklar om situationen i Rumänien i Inprecor (franska), 7 dec. 1981 och 22 feb. 1982.

5. Pressen (Neue Züricher Zeitung, 11 sept. 1981 och Le Monde 21 feb. 1982) har rapporterat om amerikanska affärsmäns försäljning av mikrodatorer till sovjetiska krigsflygplan, liksom produktionen i Sovjetunionen — med amerikansk teknologi — av minikullager som är avgörande för styrsystemet i de amerikanska MIRC-missilerna! Det är så privata särintressen kan drivas till förfång för den amerikanska borgarklassens allmänna intressen.

6. Beträffande diskussioner om ett återvändande till guldmyntfoten, se Business Week, 7 dec. 1981 och 8 feb. 1982; samt Neue Züricher Zeitung, 31 jan. 1982.

7. Thyssen-trusten i Västtyskland uppgav en förlust på 150 miljoner dollar. Den japanska trusten Mitsui har sett sina profiter falla frän 15 miljarder yen 1980 till 1,5 miljarder yen 1981.

8. Le Monde, 13 jan. 1982.

9. Om detta ämne, se följande: David Gordon: »Stages of Accumulation and Long Economie Cycles«, i The Political Economy of the World System, Beverley Hills, 1980; Michel Agiietta: Regulations et crises du Capitalisme, Paris 1976; Ernest Mandel: Long Waves of Capitalist Development, Cambridge 1980.

10. Fröbel, Heinrichs, Kreye: Die Neue Internationale Arbeitsteilung, Rohwolt 1977. Man skulle också kunna anföra exemplet syntetiska fibrer. Västeuropas andel av världsproduktionen föll mellan 1978 och 1981 från 29,5 procent till 20,7. USA:s andel från 29,7 procent till 26 procent. Japans från 15,7 procent till 12,0 procent, medan »resten av världen» ökade från 25 procent till 40,6 procent.

11. Om de nya teknologierna och deras spridning, se W. Wolf och P. Bartelheimer i Die Internationale, Frankfurt, mars 1979.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1982

Den ekonomiska krisen i Kina

De olika fraktioner och fraktionsallianser som avlöst varandra i ledningen för Kinas kommunistiska parti (KKP) och för regeringen har alltsedan revolutionens seger 1949, ställts inför en rad strategiska problem som härrör ur landets efterblivenhet. De centrala frågeställningar man varit tvungen att ta ställning till har framförallt rört:

• sättet att livnära en befolkning som växer med minst 10 om inte med 15 miljoner personer per år, och detta samtidigt som det traditionella jordbruket redan är ett av de mest produktiva i världen och en radikal modernisering av jordbruket skulle ta alltför lång tid för att kunna lösa det problemet på kort sikt;

• sättet att minska och därefter att gradvis suga upp den enorma undersysselsättningen på landsbygden och den mindre arbetslösheten i städerna som framkallats av befolkningsrörelserna och av en massutvandring från lansbygden som på lång sikt är oundviklig;

• fördelningen av nationalinkomsten mellan konsumtionsfonder och ackumulationsfonder och när det gäller ackumulationsfonderna mellan jordbruket, den tunga och den lätta industrin, liksom effekterna av de proportionerna som fastställts på lösningen av de
två föregående nyckelfrågorna;

• metoderna för planering och förvaltning och deras effekter på tillväxttakten, på produktionen av nödvändiga livsmedel, på omfattningen av social jämlikhet (eller ojämlikhet) och av sociala spänningar, samt dessa effekters återverkningar på planeringens funktion, på tillväxttakten, osv;

• tempot i och formerna för landets industrialisering och modernisering som trots alla idealistiska mystifikationer som förkunnar motsatsen är oupplösligt förbundna. Denna modernisering är oundgänglig inte enbart för nationella försvarsändamål utan också för att tillfredsställa befolkningens mest elementära behov, såsom alfabetisering, ett garanterat minimum sjukvård för alla, en allmän höjning av den kulturella nivån(1), osv;

• valet av de relationer med världsmarknaden som är mest förenliga med tidigare typer av den relationen, antingen en nästan fullständig självförsörjning, eller en fullständig integrering i världsmarknaden, något som skulle betyda att formerna för utvecklingen bestämdes av den kapitalistiska profitens och den imperialistiska överprofitens logik.

Schematiskt och mycket förenklat skulle vi kunna sammanfatta de problem man haft att ta ställning till på följande sätt: En kinesisk bonde producerar grovt räknat ett ton säd per arbetsår. Hur stor del av detta ton ris eller vete ska avsättas för hans egen konsumtion — som för närvarande fluktuerar mellan 300 och 350 kg per år — eller för hela byn? Hur stor del stannar i byn för att ackumuleras inom jordbruket? Vilken effekt får dessa relativt eller absolut stigande eller fallande ransoner på jordbruksarbetets produktivitet och på jordbruksproduktionens tillväxttakt liksom på böndernas inställning till den socialiserade egendomens regim (dvs objektivt, effekterna på arbetar-bondealliansen)?

Hur stor del av detta ton ris går till staden för att livnära arbetare och byråkrater, för att exporteras (utbytas) mot varor som behövs för industrialiseringen? Vilka blir effekterna av dessa proportioner på industrins tillväxttakt, på industrialiseringens tempo, på industriarbetets produktivitet, på arbetslösheten? Under vilka former kommer jordbrukets överskott att tas från byn? Genom tvångsleveranser? Genom marknadsmekanismer? Vilka effekter får detta på livsmedelssituationen och på graden av (ökande eller minskande) ojämlikhet bland bönderna själva?

Varje fraktion, parti eller partiallians som regerar ett efterblivet land som Kina skulle tvingas ta ställning i dessa frågor — även en revolutionärt marxistisk strömning. Att förkasta den reaktionära utopi som förkunnar att det är möjligt att fullborda »uppbygget av socialismen i ett land« innebär ingalunda att man i väntan på världsrevolutionens seger upphör att ständigt sträva efter att åstadkomma ekonomisk utveckling. Sådan var Vänsteroppositionens inställning före och efter uteslutningen ur Sovjetunionens kommunistiska parti (SUKP) 1927. Sådan förblev Leo Trotskijs inställning in i det sista. Den stalinistiska byråkratin förtalade då den trotskistiska oppositionen och påstod att denna förespråka de militära äventyrligheter, dvs, »export av revolutionen på bajonetter« som ett alternativ till en ekonomisk utveckling i Sovjetunionen. Ingenting kan vara längre bort från den historiska sanningen.

Den kinesiska byråkratins ekonomiska politik

Det är välbekant hur Stalin till slut löste de likartade, men inte identiska svårigheter Sovjetunionen stod inför efter det att den första revolutionära vågen (1919-1921) lidit nederlag. Han valde en omfattande industrialisering som byggde på en prioritering av den tunga industrin och kännetecknades av en massiv överföring av arbetskraft från landsbygden, till staden. Denna politik kombinerades med en tvångskollektivisering av jordbruket, en byråkratiskt centraliserad planering och industriförvaltning där byråkraternas materiella intressen utgjorde den viktigaste — om inte den enda — drivkraften bakom Planens förverkligande.

Detta medförde en enorm tillväxt av byråkratins privilegier och av den sociala ojämlikheten.

KKP:s ledning styrde till en början in på en väg som liknade Sovjetunionens, samtidigt som den behandlade bönderna mycket försiktigare. Men snart nog insåg man att Kinas kvalitativt större underutveckling omöjliggjorde en industrialisering av stalinistisk typ. För att kunna erbjuda ytterligare 200 miljoner lönarbetare sysselsättning i städerna (landsbygdsbefolkningens »överskott« — antalet ungdomar som sökte anställning i städerna under en tidsperiod på mellan 10 till 15 år) för en investeringskostnad av 2 000 dollar par arbetstillfälle under perioden 1955-1965 (en siffra som säkerligen inte är överdriven) skulle det ha varit nödvändigt att investera 400 miljarder dollar i industrin under två till tre femårsplaner — en summa som helt uppenbart låg utom räckhåll för den kinesiska ekonomin vars nationalinkomst år 1957 beräknades till 50 miljarder dollar(2). Med tanke på det traditionella kinesiska jordbrukets höga produktivitet, trots den höga arbetsintensiteten, var det dessutom lika omöjligt att livnära ytterligare 200 till 300 miljoner människor med 100 miljoner jordbruksproducenter färre. I så fall skulle det kinesiska jordbrukets »marginella« produktivitet sjunka oerhört, just p.g.a. det faktum att den kinesiska bonden på en stor del av den brukbara arealen är en riktig trädgårdsmästare vars prestation inte kan ökas utan att investeringarna ökas radikalt: bevattningsanläggningar och konstgödsel(3). Man befann sig uppenbarligen i en ond cirkel: det var inte möjligt att kraftigt öka industriproduktionen utan att kraftigt öka investeringarna och jordbruksproduktionen. Och det var inte möjligt att kraftigt öka jordbruksproduktionen utan att kraftigt öka investeringarna. Det fanns inga tillgängliga resurser för att öka investeringarna utan att industri- och jordbruksproduktionen kraftigt ökade. Det var således nödvändigt att ändra kurs. Den ekonomiska politiken genomgick följande faser.

• Under perioden 1958-1962, det »stora språnget« och de »rena» folkkommunernas politik: ansträngningarna koncentrerades på »arbetsinvestering«, dvs att huvudsakligen på ort och ställe utnyttja böndernas undersysselsatta arbetskraft för verksamheter som syftade till att i sin förlängning öka jordbruksproduktionen (bevattningsanläggningar, »bakgårdsmasugnar«, industri för smärre jordbruksredskap, osv). Den ursprungliga tanken var inte felaktig. Till denna länkades dock snabbt en överdriven avtappning och centralisering av överskottet och tom av jordbruksavkastningen och detta med byråkratiska ledningsmetoder. Följden blev missnöje bland bönderna, ett allvarligt produktivitetsfall, osv.

• Perioden av »korrigering« och försiktig modernisering, 1962-1966: Under Liu Shaoqis och Deng Xiaopings ledning övergavs centraliseringen av jordbruksarbetet på de jättelika kollektiven. Brigaderna (flera byar) — ja, tom arbetslaget (en by) — och inte kommunerna, blev de grundläggande produktionsenheterna och kooperation och ömsesidig hjälp sattes i centrum. En begränsad frihandel med jordbruksöverskottet återinfördes. En begränsad modernisering av industrin genomfördes. Samtidigt började en satsning på självförsörjning under det dubbla trycket av blockaden från imperialismen och från Kreml.

• »Kulturrevolutionens« period, 1966-1971, fram till Deng Xiaopings första återupprättelse: Den privata sektorn delades hårda slag även om den inte fullständigt undertrycktes (särskilt inte på landsbygden). »Arbetsinvesteringsmetoden« överfördes till industrin, särskilt till oljeindustrin som upplevde ett första uppsving tack vare det omfattande utnyttjandet av arbetskraft (erfarenheterna från Da-qing). Satsningen på självförsörjning fick absurda proportioner. Moderniseringen avstannade tvärt. Det råder inget tvivel om att det förekom kapitalförstöring.

• Perioden 1971-1976: Zhou Enlai och Deng Xiaoping lyckades sätta stopp för inriktningen på självförsörjning och förverkliga en öppning gentemot imperialismen. Kina började åter importera modern teknologi, men fortfarande i begränsad skala. Den fria handeln med jordbruksöverskottet, som fortfarande låg i böndernas händer, återinfördes delvis. Men denna »nya kurs« mötte motstånd. Medelvägen mellan »kulturrevolution« och »korrigering« var föga effektiv.

• Efter Maos död: en mer radikal vändning mot de »fyra moderniseringarna« som låg Deng Xiaoping så varmt om hjärtat, en snabb återintegrering av folkrepubliken Kina i världsmarknaden, efterfrågan på kapitalistiska krediter, rasering av folkkommunerna, fullständig återupprättelse för »materiella incitament«. Men själva omfattningen av vändningen har medfört att ekonomin från år 1979 återigen förlorat jämvikten. Det är nödvändigt med en ny justering.

Låt oss tillägga att det under nära två decennier var praktiskt taget löne- och realinkomstopp för arbetarna (med rena svältlönerna för folkkommunernas »överskottspersonal« som hyrdes ut till industriföretagen för löner under de officiella normerna). När dessa fattiga bland de fattiga, »Maos kulier« demonstrerade mot denna skandal under »kulturrevolutionen« anklagades de för… »ekonomism« av den extrema maoistfraktionen och undertrycktes hårt.
Under »kulturrevolutionen«(4) förekom en mindre reducering (men inte ett avskaffande) av de byråkratiska privilegierna, en reducering av betydelsen av byråkratins »teknokratiska« skikt till förmån för de politiska och militära skikten. Men trots Maos löften och de Röda gärdernas krav institutionaliserades inte arbetarmakten i företagen, än mindre i landet. Därefter riktades ett hårt förtryck mot de mest militanta delarna av ungdomen och arbetarna; ett förtryck som leddes av »de fyras gäng«, vilket förklarat varför dessa inte fick något masstöd då de avlägsnades från makten. Sedan 1976 har man gjort materiella eftergifter åt arbetarna (löneökningar; och även några institutionella eftergif ter som vi skall nämna längre fram Men den teknokratiska flygeln i norr byråkratin har fått ökad makt. Den sociala ojämlikheten ökar. I städerna förekommer välstånd och fattigdom sida vid sida i en omfattning som vi måste gå tillbaka till början av 1950-talet föl att finna en motsvarighet till.

Överhettning och glidning

Efter en rivstart — industriproduktionen ökade med 14,3% 1977 och med 13,9% 1978 — stötte de »fyra moderniseringarnas politik« snart på hinder och inre motsättningar:

1. Exporten utvecklades inte i samma takt som importen av modern teknologi. I synnerhet befinner sig utvinningen av olja i relativ stagnation just p g a avsaknaden av modern teknologi och lämpliga ledningsmetoder. Den svåra olycka som inträffade i Bohai-gulfen, där borrplattform nummer 2 störtade samman och orsakade 72 arbetares död(7) är ett tecken på detta.

I själva verket håller oljeexporten till Japan på att minska: den har minskat från 9 miljoner ton 1980 till 8,3 miljoner ton 1981 och 8,1 miljoner 1982, samtidigt som man i de ursprungliga kontrakten hade fastslagit en ökning till respektive 9,5 och 15 miljoner ton(8).
Att vidmakthålla det tempo i moderniseringen som förutsades 1975-1976 skulle ha lett till en enorm skuldsättning för Kina, av samma storleksordning som Polens och Brasiliens. Underskottet i handelsbalansen med de imperialistiska länderna ökade från 1,2 miljarder dollar 1977 till 3,5 miljarder 1975 och 4,5 miljarder 1979 (även om detta kompenserades av en kreditbalans med Hong Kong på respektive 1,7 miljarder, 2,2 miljarder och 2,6 miljarder dollar) till minst 16 miljarder dollar 1985 (med en årlig skuldkostnad på 3,2 miljarder dollar).

I denna situation ville inte de alltför pragmatiska och alltför försiktiga ledarna i den kinesiska byråkratin hamna. Det blev därför nödvändigt att sänka ambitionerna, stryka en del av de mest storslagna projekten, bromsa upp expansionstakten. Ett stort antal planer på import av »färdiga« fabriker annullerades(9). När Hua Guofeng avgick som regeringschef förklarade han officiellt inför den nationella folkförsamlingen den 7 september 1980 att 10-årsplanen för 1976-1985 som innehöll de »fyra moderniseringarnas« mest ambitiösa mål, inte skulle omsättas i praktiken(10).

2. Många »moderniseringsprojekt« som inleddes vid början av Deng Xiao-pings era har misslyckats, eller har inte sett förväntade resultat, p.g.a. avsaknaden av kompetent personal, felaktig planering, byråkratiskt slarv, likgiltighet från liknöjda arbetare, dvs fenomen som liknade de under Edward Giereck-eran i Polen, men som förvärrades av landets storlek och enorma underutveckling. Två skandaler symboliserar dessa misslyckanden: stålverket i Wuhan som var ämnat att producera 4 miljoner ton stål och köpts in från Tyskland för ett högt pris, men vars nödvändiga elförsörjning man helt enkelt glömt att beräkna; och det från Japan beställda stålverket i Baos-han, nära Shanghai, med en kapacitet på 6 miljoner ton, men som man bokstavligen tänkt bygga på kvicksand(11).

På ett mera allmänt sätt har expansionsmålen vad gäller stålindustrin, oljeproduktionen och produktionen av jordbruksmaskiner minskats avsevärt. Prioriteringen av stålet (»spannmål och stål« var de två expansionsaxlarna i Kina under Mao) har övergivits. Målet på 60 miljoner ståltackor under 1985 tycks ha ersatts med 45 miljoner. Likaså har man övergivit den befängda idén att »förverkliga huvuddelen av jordbrukets mekanisering under 1980«, vilket fortfarande vidhölls i januari 1978(12), och som skulle ha betytt tillverkningen av motsvarande 3,5 miljoner traktorer på 15 hästkrafter vardera inom loppet av tre år. Denna målsättning kan säkerligen bara uppnås inom 6 till 8 år.

Däremot har man kvalitativt prioriterat kolet vars expansion borde kunna ersätta den olja som inte kan exporteras till Japan och täcka energiunderskottet i Kina självt, vilket riskerar att förvärras under de kommande åren(13).

3. Eftergifterna till bönderna i form av en höjning av inköpspriserna för jordbruksprodukter och till arbetarna i form av lönehöjningar har inte kunnat bringas i överensstämmelse. Detta har medfört ett inflationstryck å ena sidan och kris i försörjningen med vissa nödvändighetsprodukter å den andra.

Far Eastern Economic Review har ägnat två studier åt inflationstrycket i Kina(14). I mitten av 1980 beräknades inflationen uppgå till mellan 6 och 7% och i slutet av året till mellan 15 och 20%(5). Om denna inflation framförallt uttrycks i en påtaglig fördyrning av livsmedlen i städerna, då ligger den grundläggande orsaken i det starka budgetunderskott som uppstått för första gången i Folkrepubliken Kinas historia. Times (16) talar om ett underskott av en storleksordning på 10 miljarder dollar, eller 15% av de totala budgetutgifterna 1979. Åtstramningspolitiken och omjusteringen av investeringsprojekt har huvudsakligen till uppgift att minska detta underskott.

4. Det motstånd som en del av den politiska apparaten och framförallt militären har fört i det tysta mot genomförandet av de »fyra moderniseringarna« har försenat, bromsat eller till och med förhindrat förverkligandet av en rad reformer och ökat bristen på jämvikt ännu mer. Detta tysta motstånd är för övrigt förmodligen lika mycket ett resultat av inkompetens inför förvaltnings- och produktionsproblemen från den genom fraktionskamp utvalda apparatens sida, såsom ett resultat av politiska meningsskiljaktigheter i egentlig mening.

5. Omfattningen av gemensamma bolag med utländskt kapital har varit mera begränsad än beräknat. Väsentligen var det till en början kinesiska kapitalister i utlandet (inklusive de i Hong Kong) som slagit in på denna väg i utbyte mot avsevärda koncessioner: den »nationella bourgeoisien« som delvis exproprierades under »kulturrevolutionen« har återfått alla sina bankkonton, inklusive de höga löner som innehölls under perioden 1966-1976.

Det inträffade dessutom ett mycket omtalat misslyckande med det första »gemensamma bolaget«: Jiang Sho — yllespinneriet. Detta som byggdes 1978 i Guandong-provinsen i samarbete med en firma från Hong Kong och en från Macao, uppvisade en minskande produktion istället för ökande(17). Sammanlagt har enbart 13 av 800 planerade »gemensamma bolag« blivit definitivt godkända och omsatts i praktiken(18). För att ersätta den förutsedda vinst som uteblivit tvekar dessutom inte Deng-regimen att direkt exportera arbetskraft till lågt pris(19)’. Men resultatet är än en gång föga inspirerande, åtminstone hittills.

Om vi vill göra en syntes av alla dessa motsättningar, skulle vi kunna säga att de »fyra moderninseringarnas« politik har begått samma misstag som tidigare den maoistiska politiken:
den har försökt förverkliga för mycket för snabbt även om genom en annan väg än Mao(20). Men det kan inte vara slumpens verk. Om vissa misstag upprepas med en sådan ståndaktighet kan det inte enbart bero på medfödda brister hos byråkratin. De är också en följd av de objektiva problemens enorma tryck Att ombesörja att 900 miljoner eller kanske t.o.m. en miljard munnar får mat, bostad och garanteras ett minimum av sjukvård utgör ett jättelikt problem för ett efterblivet land som Kina.

Låt oss upprepa: Vilken regim som helst som har makten i Beijing, och som inte tjänar intressena hos en ägande klass som är underordnad imperialismen, skulle konfronteras med samma drama. De som har det historiska ansvaret är de japanska militärerna och imperialisterna som ödelade landet och före dem de brittiska, amerikanska, franska, tsaristiska och japanska imperialisterna som plundrade och ödelade det och höll kvar det i sin underutveckling. De som har det historiska ansvaret är Stalin, Chrusjtjov och Brezjnev och den europeiska, japanska och amerikanska arbetarklassens ledare som har vägrat att lätta denna underutvecklingens enorma börda genom att medelst segerrika socialistiska revolutioner i sina länder erbjuda Kina ett stort, generöst, oegennyttigt bistånd.

Världsrevolutionen kommer att fylla denna lucka. Men i väntan på Världsrevolutionen måste man föda denna miljard munnar, nu, år efter år, månad efter månad. Där har vi dessutom rötterna till de kraftiga svängningarna som KKP-ledningens ekonomiska politik genomgått sedan de kom till makten.

De »fyra moderniseringarnas« mål och innehåll

Utgången av fraktionskampen till förmån för de »fyra moderniseringarna visar framförallt att den kinesiska byråkratin blivit varse att det med främst »arbetsinvestering« är omöjligt att innan år 2 000 förvandla Kina till en »modern stormakt« om man vill undvika att de sociala spänningarna når en explosionspunkt. Man lyckades varken öka jordbruksproducenternas eller industriarbetarnas avkastning genom att under ett kvarts sekel frysa — eller tom sänka — producenternas levnadsstandard.

Dessutom var det lika omöjligt att inom en förutsägbar framtid integrera massan av arbetslösa (i städerna) och de undersysselsatta bönderna på landsbygden i den moderna industrin.
Den mest pragmatiska lösningen föreföll då vara att kombinera utvecklingen av den moderna industrin med utländsk hjälp och en utveckling av den privata eller kooperativa sektorn som har låg produktivitet, men som skulle kunna suga upp en del av arbetslösheten.

Följaktligen rör det sig inte om en återgång till den stalinistiska modellen, vilken för övrigt inte heller den maoistiska modellen hade mycket gemensamt med. Om det finns »förebilder« för Deng Xiaopings politik bör de snarare sökas i Jugoslavien (men, minus arbetarsjälvstyret) eller, ännu bättre, i de »ungerska reformerna«. Det är återupprättandet av marknadsekonomin och av »materiella incitament« som utgör kärnan i Deng Xiaopings eller rättare sagt Hu Qiaomus, Zhao Zhiyangs och Chen Yuns strategi (de senare utgör de verkliga upphovsmännen till »den kinesiska ekonomiska reformen«).

Det är marknaden som man förväntar sig ska kunna sammanlänka nyckelindustrierna som ska möjliggöra en gradvis modernisering av hela landets infrastruktur, »exportindustrierna« (framförallt olja, kol och textilier), jordbruket som stimuleras av en större tillgång på konstgödsel*5′ och konsumtionsvaror från industrin, och den snabbt expanderande privata och kooperativa sektorn.

Folkrepubliken Kinas nye premiärminister, Zhao Zhiyang, hade gjort omfattande experiment med denna ekonomiska utvecklingsmodell i Kinas mest befolkade provins, Sichuan, som han som KKP:s förste provinssekreterare administrerade mellan 1975 och 1979. Han utvecklade där folkkommunssystemet på ett mycket radikalare sätt än man ännu vågat göra någon annanstans i Kina. Bondefamiljen (snarare än brigaderna eller produktionslaget) är ansvariga för att förverkliga produktionsmålen (kvoterna). Familjen åtnjuter »tre friheter«: friheten att utvidga den fria handeln med sitt överskott, och friheten att bilda privata företag utanför jordbruket (huvudsakligen hantverks- och handelsföretag).

Paradoxalt nog har Zhao Zhiyang samtidigt återgått till en av huvudidéerna bakom Maos ekonomiska politik under »det stora språnget« och »kulturrevolutionen« (en idé som Mao själv mer eller mindre helt övergav från 1970): idén om en industri som vilar på böndernas och jordbrukets behov, och i grund och botten finansieras av jordbruksexpansionen (dvs genom »arbetsinvestering« på landsbygden). Till skillnad från Mao, försöker han uppnå målet medelst tämligen grova men effektiva »materiella incitament« och inte genom politisk mobilisering, indoktrinering eller tvång(6). Men grundtanken är densamma och skiljer sig i grunden från Stalins och Chrusjtjovs: Det är omöjligt att överföra överskottet av arbetskraft på den kinesiska landsbygden till städerna och den moderna industrin. Man måste finna ett annat sätt att göra sig av med det.

Sociala spänningar

Parallellt med motsägelserna i »de fyra moderniseringarnas« politik har en rad sociala spänningar kommit till uttryck på alla nivåer i det kinesiska samhället. Dessa spänningar fanns delvis redan under de föregående faserna av Folkrepubliken Kinas utveckling.
Men den ekonomiska »liberaliseringen skärpte dem otvivelaktligen, samtidigt som den begränsade »demokratiseringen 1978-1979 och den växande skepticismen från arbetarnas och ungdomens sida gentemot alla det kinesiska partiets fraktioner, har tillåtit dem att framträda mera öppet. Bland dessa sociala spänningar bör man notera:

l. Ökningen av ungdomsarbetslösheten i städerna. Denna arbetslöshet, som redan till stor del utgör den »materialistiska« förklaringen till fenomenet md rödgardisterna löstes på ett särskilt grymt sätt när Liu Biao och »de fyras gäng« likviderade »kulturrevolutionens De unga deporterades i massor till landsbygden, och förbjöds att återvända till städerna. Även om den ideologiska indoktrineringen (»tjäna folket«) tillfälligt minskade chocken hos en del av offren, förstod dessa snart vad det var frågan om, framförallt inför det kyliga mottagandet de fick av bönderna (något som det kinesiska jordbruket sannerligen inte lider brist på är arbetskraft).

På detta följde en massiv rörelse av ungdomar som illegalt återvände till städerna, vilket ledde till en oroväckande våg av kriminalitet. Dessa ungdomar måste tillgripa extrema åtgärder för att klara livhanken, ty de saknade både uppehålls- och arbetstillstånd. Det verkar som om attentatet vid Beijings station den 29 oktober 1980 var en handling av en ung »desperado« av denna typ, Wang Zhiqang(21). Myndigheternas reaktion var förvånansvärt mild eftersom Deng Xiaoping-fraktionen i rådande läge inte ville framstå som delaktig i ansvaret för den massiva deporteringen av ungdomar 1968-1970(22).

Låt oss också påminna om att den 9 december 1978 strejkade 50000 ungdomar som arbetade vid de statliga jordbruken i Yunnan-provinsen. Strejken följdes av en demonstration med tusentals arbetslösa ungdomar i Shanghai den 11-13 december 1978. I början av februari 1979 var ungdomar från den stora kinesiska metropolen inbegripna i ett veritabelt upplopp som blockerade järnvägstransporterna under 12 timmar. Två »ledare« för dessa upplopp dömdes till nio respektive fem års fängelse i en rättegång som hölls den 10 december 1979(23).

Allt detta förklarar både byråkratins oro och försiktighet inför ungdomsår -arbetslöshetsproblemet. För att få en uppskattning om problemets omfattning ska vi återge två siffror. Antalet ungdomar som sändes till landsbygden i slutet på sextiotalet och i början av 1970-talet beräknas till 16 miljoner. Antalet ungdomar som slutar skolan för att söka ett arbete i de kinesiska städerna var 1979 12 miljoner, varav 7 miljoner fått anställning(24),
Byråkratin har sökt minska denna arbetslöshet på två sätt; som än en gång på ett typiskt sätt förenar grunddragen i Deng Xiaopings politik. Denna utnyttjar »materiella incitament (och »den fria marknaden«) för att försöka avlägsna problemet från den offentliga sektorn. De unga har fått tillstånd att etablera små företag som hantverkare, återförsäljare, reparatörer (detta är den explosiva utvecklingen av »anställning i den tredje sektorn« som är så välkänt i de underutvecklade kapitalistiska länderna). Naturligtvis uppmuntras initiativ i form av små kooperativ, men det rent privata initiativet tillbakavisas inte.

Dessutom fortsätter man att uppmuntra ett återvändande till landsbygden, men än en gång med hjälp av »materiella incitaments Ett meddelande från den kinesiska nyhetsbyrån (»Nya Kina«) som publicerades i slutet av 1979(25) gör gällande att l miljon ungdomar har organiserat i runt tal 30 000 kollektivjordbruk, bland vilka det finns en del vars inkomst är dubbelt så hög som i folkkommunerna, och »nästan lika hög som inkomsten i städerna«.

2. Skiktningen på landsbygden

Den gradvisa raseringen av folkkommunerna, den snabba återgången till en jordbruksekonomi där marknaden spelar en framträdande roll kunde inte undgå att öka de sociala klyftorna på landsbygden. Sedan ansträngningarna att åstadkomma utjämning misslyckats — dessa medförde att ökningen av livsmedelsproduktionen sjönk till en farligt låg nivå — har nu åter, såsom i Sovjet på 50- och 60-talen, uppkommit, sida vid sida, »rika kommuner« och »fattiga kommuner«, för att inte tala om »rika brigader« och »fattiga brigader« och »rika bönder« och »fattiga bönder«.

Den nye premiärministern Zhao Zhiqangs ögontjänare betonar att bönderna från Sichuan nu transporterar sina (privata) svin med (privat) cykel, (privat) moped, eller med (kooperativ) lastbil för att sälja dem på den fria marknaden. Lösenordet är välkänt:
»Berika er«. Men hur många folkkommuner, för att inte tala om den kinesiska bondebefolkningen kan kosta på sig sådana bedrifter?

Vi har redan sett att enligt officiella källor motsvarar en jordbrukares medelinkomst hälften av medelinkomsten för en lönarbetare i städerna, som är 75 yuan per månad. Om vi jämför siffran 40 yuan i månaden med den vinst på 400 yuan i månaden som den kände bonden Luo tjänar på sin lastbil, är det lätt att föreställa sig vilken misär en stor del av de kinesiska bönderna lever under, samma bönder som »förde« den tredje kinesiska revolutionen till seger för trettio år sedan. Vice premiärministern Yao Yilin har erkänt att 10% av bönderna saknar tillräcklig med föda. Och inte heller bland dem är missnöjet längre passivt. I januari 1979 demonstrerade tiotusentals bönder i Beijing. En av deras slagord var: »Ned med hungern«.
I själva verket har en ledare ur Deng-fraktionen i en avsiktligt pessimistisk analys för att förvärra balansräkningen över maoismen, intygat att bönderna genomsnittliga konsumtion av sädesslag var mindre 1978 än 1957(26). Detta påstående är inte särskilt trovärdigt.

Den amerikanska journalisten Felix Butterfield(27) har utifrån kinesiska regeringskällor rapporterat att den förväntade livslängden i Folkrepubliken Kina ökat från 32 år 1949 till 68 år 1978. När man känner till att den genomsnittliga konsumtionen hos en bondefamilj 1957 (eller 1937) inte översteg 2 000 kalorier per person, så skulle en minskning av detta minimum inte ha tillåtit en sådan ökning av medellivslängden i ett land där 80% av invånarna fortfarande bor på landsbygden. Argumentet kan också användas mot den amerikanska professorn Nicholas Lardys påstående att livsmedelskonsumtionen per capita under hela perioden 1958-1978 skulle ha varit lägre än på 1930-talet.

Genom att gynna en utveckling av marknaden har Deng-fraktionens politik dessutom framkallat reaktioner som Mao helt riktigt hade förutsett och fruktat: »de rika kommunerna«, »de rika brigaderna« och »de rika arbetslagen« föredrar att utveckla odlingar som ger större avkastning på marknaden än de sädesslag som levereras till staten för fasta priser. Detta har lett till en farlig stagnation eller tom en tillbakagång för odlingen av sädesslag, trots att den totala jordbruksproduktionen ökat(29). Enligt officiella siffror såldes 1978 14,6% av jordbruksproduktionen på den fria marknaden(30)’. Dilemmat för regeringen är särskilt grymt: antingen att på nytt öka inköpspriserna på sädesslag från kommunerna (vilket skulle öka budgetunderskottet och öka inflationen) eller återgå till systemet med fasta kvoter, dvs att starkt begränsa den nyligen beviljade »fria marknadens.

3. Den växande ojämlikheten i städerna

Den växande ojämlikheten i städerna är ett kombinerat resultat av en höjning av de högre kadrernas löner, återinförandet av den »nationella patriotiska bourgeoisiens« privilegier, utvidgningen av den privata sektorn och det plötsliga massiva framträdandet — efter ett avbrott på trettio år — av utländska tekniker, turister osv. Det som under »kulturrevolutionen« och även under dess avveckling var inskränkt (och dolt) uppträder på nytt inför offentligheten: lyxaffärer, reklam för lyxvaror, lyxrestauranger, svart marknad, prostitution.

Precis som i Östeuropa och Sovjetunionen spelar frågan om utländsk valuta en nyckelroll för utvidgningen och befästandet av den sociala ojämlikheten. Det har uppkommit en svart marknad för Hong Kong-dollar, USA-dollar, yen och annan hårdvaluta som ger tillgång till lyxvaror som importerats (ofta illegalt) eller tillverkas på plats. Turisterna, som betraktas som en av denna marknads försörjningskällor, tvingas byta sin valuta mot en kinesisk »specialvaluta«, vilket man hoppats skulle förhindra en utvidgning av den svarta marknaden. I själva verket har detta bara utmynnat i en kompletterande handel, nämligen med denna »specialvaluta(30). Och, i likhet med specialaffärerna med utländska varor(31) i Östeuropa har denna dubbla penningscirkulation väckt protester, t o m i form av demonstrationer från en del sektorer av den kinesiska befolkningen(32).

Regimen försöker utnyttja de politiker som satt i »ledande poster« under kulturrevolutionen som syndabockar för den växande ojämlikheten. Deras verkliga korruption offentliggörs. Byråkraternas inte mindre verkliga korruption i Li Shaoqis/Deng Xiaopings parti offentliggjordes i samband med »kulturrevolutionen«. Men då den arbetslösa ungdomen och arbetarna som arbetar hårt för en blygsam lön ser hur den gamla lyxbadstranden Beidaihe åter blir en lyxbadstrand reserverad åt utlänningar, åt de »nyrika«, åt de »patriotiska borgarna«, för att inte tala om de höga ämbetsmännen och teknokraterna som nu sitter vid makten, då blir den avledande effekten av rättegången mot »de fyras gäng« och liknande rättegångar föga effektiv. Allvarliga sociala spänningar håller på att hopas i Kina. En explosion av Polens typ är inte utesluten inom de närmaste åren.

Den nya förvaltningsmodellen

På den femte folkförsamlingens andra möte tillkännagav Deng de principer för demokratiseringen av företagens ledning som skulle införas samtidigt med den »ekonomiska liberaliseringar. Men han betonade starkt den oundgängliga enheten mellan »demokrati« och »centraliserad ledning«. Mot KKP:s centraliserade ledning på nationell och provinsiell nivå svarar direktörens centraliserade ledning på företagsnivå. Arbetarna har rätt att välja förmän och verkmästare. Rätten att välja företagsledare kommer inte på tal.

Likväl är alla västerländska kommentarer om »rehabilitering av profiten”, eller återgång till »marknadsekonomi”, lika falska som då de gällde de beryktade Liberman-Trapeznikov-reformerna i Sovjet. Den verkliga debatten gäller vilka kriterier de centrala myndigheterna ska använda för att bedöma företagens prestationer: bruttoproduktionen, försäljningssiffror, »tillfört värde« eller »profit«. Långt ifrån att vara en självständig drivkraft för den ekonomiska utvecklingen, är profiten helt enkelt ett instrument för planens förverkligande. Företagen har varken friheten att fastslå (eller ändra) priserna eller ändra det tillverkade sortimentet när det gäller de produkter som anses viktiga. Som Thierry Pairault(33) mycket riktigt påpekat förstärks i viss mån, trots skenet, de centrala instansernas kontroll över de stora företagen ytterligare under det nya förvaltningssystemet. Ty även om företagen beviljas rätten att välja sina leverantörer, och att därmed upprätta kontraktsenliga förbindelser mellan dem, måste alla utgifter gå genom bankväsendet, som liksom i Sovjet blir det främsta instrumentet för att kontrollera att planen fullföljs. Ingen utgift som går utöver de förutsedda produktions- och leveransplanerna, får bankernas godkännande, och kan därmed inte genomföras. Profitens roll, förutom att den möjliggör bokföring, begränsas följaktligen till att vara en ”materiell stimulans», dvs för att öka bonustilläggen som fortfarande är av blygsamt format för arbetarna — i genomsnitt 10% av lönen. Det råder inget tvivel om att saken ligger annorlunda till för byråkraterna, men detta har ännu inte klart bevisats.

Slutligen får man ett intryck av att de djupgående förändringarna inte har gällt så mycket de större industrierna som den lokala industrin, och i landsortsindustrin. Det är på detta område som man med utgångspunkt från idén om en långtgående självtillräcklighet för varje provins (delvis föreskrivet av hänsyn till det nationella försvaret) genomfördes en verklig decentralisering under »kulturrevolutionens Denna idé följdes av en idé om en parallell utveckling av basindustrin (framförallt stål- men även elindustrin) i varje provins, med ledningen i händerna på partiledningen på provinsiell och lokal nivå.

Den förändring som införts i och med den nuvarande reformen går snarare i riktning mot centralisering än decentralisering. Idén om »bakgårdsmasugnar« har definitivt övergivits. Likaså idén om varje provins självtillräcklighet. Man lägger tonvikten vid mångfalden av naturresurser och en större arbetsdelning mellan lokala industrier och industrier i nationell skala. De lokala myndigheternas vikt och makt begränsas oundvikligen till förmån för »direktörerna« å ena sidan, och branschernas centrala administration å den andra, utan att man därmed återgått till det gamla stalinistiska systemet med branschministeriet som kontrollerar allt uppifrån. Det är möjligt att de dessutom ersatts av »truster« i nationell skala. Initiativ på lokal och provinsiell nivå för att utveckla varje områdes specifika möjligheter uppmuntras. Men detta begränsas och kontrolleras av centralmakten.

Man bör inte av detta dra slutsatsen att marknadens vikt i den kinesiska ekonomin i själva verket inte ökat eller att reformerna i »ungersk stil« är till stor del inbillade. För det första utvidgades den kooperativa och den privata sektorn, dvs den sektorn av ekonomin som står utanför statlig kontroll, såväl i städerna som på landsbygden. Dessutom ger »självförvaltningssystemet« — inte arbetarsjälvstyre som innebär att de avgörande besluten inklusive i fråga om anställning och avskedanden av företagsdirektörerna faller på arbetarrådet — som upprättats med försiktighet, och till att börja med inom de mest lönsamma företagen, ett större manöverutrymme åt »direktörerna« och utnyttjar element av konkurrens och samarbete mellan företag för att förbättra produktiviteten. Men man ifrågasätter inte den allmänna ramen för den ovanifrån styrda centraliserade planeringen (dvs den byråkratiskt centraliserade planeringen), inte heller de byråkratiska besluten av ett väldigt litet antal människor, eller prioriteringarna när det gäller distributionen och utvecklingen av de nationella resurserna.

Ur detta följer en grundläggande motsättning som var påtaglig redan i Sovjet vid tiden för Liberman-Trapeznikov-reformerna: profiterna befinner sig i händerna på kommando-posterna, men »företagen« (dvs »direktörerna«) har inte möjlighet att påverka de faktorer som bestämmer profiten: inköpspriserna för råvaror och maskiner, den totala lönesumman och försäljningspriserna på de färdiga produkterna. Dessutom vill byråkratins teknokratiska flygel utvidga reformerna i riktning mot att ge direktörerna rätten att avskeda arbetskraft på samma sätt som de försöker i Ungern och i Polen (en direktör för ett stålverk i Chongqing som för närvarande sysselsätter 40 000 lönarbetare(34) skulle vilja minska antalet till hälften).
Inflationstrycket, som ökat i slutet av 1980, och den nya budgetkontroll som beslutats har dessutom tagit sig uttryck i en tydlig åtstramningspolitik. Lönerna kommer inte att öka med mer än 10 eller 15% och hela frågan om bonustillägg kommer att revideras i ljuset av de krav som budgetkontrollen ställer.

En allmän balansräkning

Om vi gör en allmän balansräkning över hela den ekonomiska utvecklingen sedan »det stora språnget framåt«, för att inte säga sedan revolutionens seger 1949 kommer vi fram till två allmänna slutsatser:

1. För det första har den socialistiska revolutionens historiska berättigande bekräftats mer än någonsin. Den kinesiska revolutionen förblir vårt sekels viktigaste och progressivaste händelse vid sidan av den socialistiska Oktoberrevolutionen. Den har åstadkommit mycket viktiga förändringar som varit till stor gagn för ett mycket stort antal människor, trots enorma kostnader och uppoffringar som till en del härrör ur övergrepp från byråkratins sida och därför var onödiga och hade kunna undvikas.

Idag är det inte endast det imperialistiska kretsarna å ena sidan, Kreml och dess agenter å den andra, som ifrågasätter dessa framgångar, utan också en del av de kinesiska ledarna förblindade av sin antimaoistiska fraktionalism. Men fakta är envisa.

I motsats till en myt som sprids idag, är den kinesiska ekonomiska utvecklingen under de senaste trettio åren mycket överlägsen den indiska. På basis av officiell statistik som offentliggjorts av den nuvarande ledningen för det kinesiska kommunistpartiet finner man att om Kinas index för produktion per capita år 1978 sätts lika med 100, blir motsvarande index för Indien 68 för produktion av sädesslag, 60 för elproduktionen, 48 för stålproduktionen och 46 för cementproduktionen(35).

Den sociala situationen i Kina varierar avsevärt från en region till en annan, och t o m från en ort till en annan. Överallt finns djup fattigdom närvarande. Men det historiska framåtskridandet är inte mindre odiskutabelt. Den ovan citerade amerikanska journalisten Felix Butterfield som utmärks av ett minimum av objektivitet, sammanfattar de framsteg som gjorts tack vare revolutionen på följande sätt:

Varje dag precis efter lunchen rensar många anställda på kontoren i Beijing omsorgsfullt sina skrivbord och lägger sovsäckar på dem. De förbereder sig för en av de viktigaste och mest tillfredsställande ritualerna i det kinesiska livet, den långa middagsluren, »xiu-xi«.
(…) en amerikansk ingenjör som besökte en oljeborrplattform i södra Kina var förvånad över att konstatera att arbetarna slutade borra vid lunchtid. De stängde av alla maskiner och lade sig sedan för att sova(…)

»xiu-xi« är en av de bekvämligheter som den kommunistiska revolutionen medfört. Det finns till och med inskriven i författningen, vars artikel 49 lyder; »Den arbetande befolkningen har rätt till vila«.

Kommunisterna har ersatt de ständiga hoten från hungersnöd, banditväsende och pestartade epidemier med vad som ibland liknar en enorm välfärdsstat.

Förutom den allmänna vilostunden förekommer garanterad livstidsanställning, ett system som kallas »järnrisskålen«. Det är nästan omöjligt för en fabrik att avskeda en arbetare om denne inte är en tjuv eller en mördare. Sjukvården och undervisningen är kostnadsfri. Boendet i städerna är kraftigt subventionerat, den genomsnittliga hyran ligger på 2,7 amerikanska dollar i månaden.

Man skulle kunna invända att allt detta motsvaras av en mycket låg genomsnittlig arbetsproduktivitet, vilket är obestridligt. Men den var knappast högre under den gamla regimen, med den tvåfaldiga skillnaden att den då var förbunden med en outhärdlig fysisk ansträngning och en ofattbar misär för massan av producenter. Framåtskridandet är obestridligt och universellt(37). Detta framåtskridande är resultat av att arbetskraften inte längre är en vara, av att det inte finns någon arbetsmarknad och av att arbetarna — trots den enorma mängden arbetslösa — åtnjuter anställningstrygghet och garanterad minimilön. Detta är ett resultat av det kollektiva ägandet av produktionsmedlen och existensen av en arbetarstat, om än byråkratiserad. Det bevisar att kapitalismen inte har återinförts i Kina, att landet bevarar en ekonomisk struktur jämförbar med Sovjetunionens, »folkdemokratiernas« Jugoslaviens, Kubas eller Vietnams, vilket föreskriver en likadan ekonomisk dynamik på lång sikt, med liknande ekonomiska motsättningar.

2. För det andra ålägger underutvecklingens enorma tyngd stränga begränsningar på Kinas ekonomiska utveckling vilka förblivit förvånansvärt oföränderliga under de senaste trettio åren, trots de mest våldsamma politiska vändningarna. Om man abstraherar bort fraseologin och den relativa tyngden av olika fraktioner av byråkratin (politiska, militära, teknokratiska) liksom från den växlande nivån av massmobiliseringar, är det inte förändringarna utan de konstanta elementen i byråkratins ekonomiska politik som är slående.

Ställda inför den ekonomiska utvecklingens grundläggande problem har alla fraktioner av byråkratin klart prioriterat utvecklingen av den tunga industrin, systematiskt underutvecklat eller inte tillräckligt utnyttjat den lätta industrin som ändå utgör den mest utvecklade delen av den kinesiska industrin, den viktigaste både för tillfredsställelsen av befolkningens behov och för utvecklingen av exporten.

Det är möjligt att denna nu kommer att förändras, men det återstår att se… Ställda inför de problem som den kinesiska storindustrin — förlorad i den föråldrade produktionens hav — reser, har alla byråkratins fraktioner behållit och försökt förstärka centralmaktens kontroll över företagen, även om den använt olika medel. Vi har redan understrukit detta i fråga om Deng Xiaoping-fraktionen. Detta var också fallet under »kulturrevolutionen« ett faktum som maoisterna i väst ignorerat, men som därför inte är mindre verkligt.

Och inför den smala gräns som skiljer tillfredsställandet av den kinesiska befolkningens livsmedelsbehov från hungersnöd, har alla fraktioner systematiskt strävat efter att importera spannmål.

Man skulle kunna förmoda att dessa oföränderliga element i politiken följer automatiskt av underutvecklingens motsättningar. Men så är inte alls fallet. Den enda ofrånkomliga följden av motsättningarna är att utrymmet för de möjliga och genomförbara variationerna är litet. Ingen ekonomisk politik kan garantera en miljard kineser — vare sig idag eller inom tio år — en konsumtions- och kulturnivå jämförbar med de industrialiserade eller t o m de halvindustrialiserade ländernas. Men just därför att denna marginal är så snäv har den byråkratiska ledningen och planeringen, de felaktiga politiska linjer, de katastrofala misstagen vad gäller investeringar eller prioriteringar, slöseriet med tillgångar, kvävandet av massornas initiativkraft, fått ännu ödesdigrare följder i Kina än i de mer utvecklade länderna. De är verkliga brott mot mänskligheten.

Den kinesiska ekonomiska krisen är en kris för det byråkratiska styret och inte för den socialiserade ekonomin. Precis som i Sovjet och i Polen beror krisen på underproduktion av bruksvärden, inte på överproduktion av bytesvärden som kriserna i de kapitalistiska länderna. Det är fråga om ett underutnyttjande av de fysiska (materiella och mänskliga) resurserna, inte om en överackumulation av kapital. Den som inte förstått dessa skillnader har inte förstått den marxistiska ekonomiska analysens ABC.

Det kinesiska exemplet bekräftar det som de revolutionära marxisterna ständigt har hävdat i ett halvt sekel. Socialistiska demokratin är ingen »lyx för de rika länderna«. Den är inte en idealnorm som bör förverkligas »efter det att imperialisterna slutgiltigt krossats«, och som under tiden med nödvändighet måste underordnas realpolitikens krav. Den är ett materiellt, omedelbart krav i alla arbetarstater, en oundgänglig förutsättning för att de materiella och mänskliga resurserna ska kunna utnyttjas någorlunda harmoniskt, det enda medlet för att reducera slöseriet, korruptionen och bristen på erfarenhet i förvaltningen av kollektiviserade produktionsmedel. Utan socialistisk demokrati är det omöjligt att verkligen uppskatta behoven hos massan av konsumenter och deras prioriteringar. Det är ändå mindre möjligt att uppskatta företagens verkliga produktionskapacitet och att löpande kontrollera att de utnyttjas effektivt. All effektiv planering omöjliggörs för att byråkraterna har ett materiellt intresse av att dölja en del av företagens tillfångar. Hela det ekonomiska livet blir ogenomskinligt.

Eftersom Kina är ett mycket mindre utvecklat land än Sovjet, »folkdemokratierna« Kuba eller Jugoslavien, eftersom Kina är ett land i vilket proletariatet är mycket mindre utvecklat och mycket mindre kvalificerat är det mycket svårare att där förverkliga den socialistiska demokratin. Men p g a samma underutveckling är den socialistiska demokratin där desto mer nödvändig. Avsaknaden av den påtvingar ekonomin rubbningar — och massorna mycket mindre godtagbara uppoffringar — just därför att de säkerhetsventiler som finns på andra håll saknas. Vi är övertygade om att ett växande antal arbetare, unga rebeller och kritiska kommunister i Folkrepubliken Kina kommer att dra de nödvändiga slutsatserna. Det är ett tidens tecken att den nya kinesiska demokratiska rörelsen har antagit som sin fana den »femte moderniseringen«: demokratin, av vilken förverkligandet av de fyra andra, vetenskapliga och ekonomiska, är avhängigt.

PS. Den ekonomiska och sociala krisen har fördjupats sedan januari 1981. Regeringen tycks ha beslutat sig för att skärpa åtstramningspolitiken genom företagsnedläggelser och massiva avskedanden beslutade på central nivå. Detta kommer för första gången att skapa en omfattande arbetslöshet bland vuxna i städerna, med en minskning av de arbetslösas inkomst på 25 till 50%, till följd av de låga arbetslöshetsanslagen som förutsetts*39′. En ny källa till missnöje bland massorna kommer på så vis att läggas till den som skapas av de dyra levnadskostnaderna.

Ernest Mandel
Översatt ur franska Inprecor, 16 februari 1981

Noter

l. Enligt mme Chen Muhua, vice premiärminister, saknar 60% av skolungdomen tillgång till utbildning; 20% av de som gått grundskolan har inte möjlighet att fortsätta till mellanstadiet; 50°7o av de som gått ut nian fortsätter inte vidare till gymnasiet; och endast 5% av de som tagit studenten kommer in på universitetet. (Renmin Ribao, 11 augusti 1979)

2. Jacques Guillermez, Le parli communiste chinois au pouvoir, Payot 1972, s. 198.

3. I den omtalade modellbyn, Dachai, har den enorma arbetsinsatsen på terrassering som tusentals bönder gjorde mellan 1970 och 1974 definitivt inte ökat den odlade arealen med mer än 3 hektar. Den genomsnittliga avkastningen är mindre än ? % (Pierre Péon, Apres Mao, les managers, Fay-olle 1977, s.113) Man har (nästan) glömt att en av de första huvudanklagelserna som riktades mot »de fyras gäng« 1976 var att de hade »saboterat» Dachai». Det var Hua Guofeng som (liksom tidigare Mao) var den stora försvararen av »exemplet Dachai«. För övrigt har man nu konstaterat att statistiken från Dachai förfalskades.

4. Omkring 1975-1976 var minimilönen per månad 30 yuan inom industrin (36 yuan i pappersbruket i Canton). De mest kvalificerade arbetarna tjänade 120 yuan, de mest välbetalda teknikerna och ingenjörerna 200 yuan, några ekonomer och de politiska ledarna 300 yuan (till vilket tillkommer avsevärda naturaförmåner), de mest kända konstnärerna 400 yuan (Pierre Péan, op.cit., s.53). Dessa siffror har inte förändrats på 10 år.

5. Importen av fabriker och petrokemisk teknologi var främst inriktad på den snabba produktionen av konstgödsel. Denna ökade från 8,7 miljoner ton 1965 till 26 miljoner 1975 och 53 miljoner 1979 (Thierry Pairault, Les politiques économiques chinoises, Notes et Etudes Documentation, la Documemation francaise 1980, s.100, 173). Samtidigt ökade den konstbevattnade arealen från 16 miljoner hektar 1949 till 35 miljoner 1957 och 45 miljoner hektar 1977.

6. Internationella borgerliga massmedia har tillmätt »pilotexemplet«, Sichuan, stor betydelse. Se t ex Far Eastern Economic Review. 21 november. 1980. Christian Science Monitor, 13 oktober 1980 rapporterar om hur pressen i Sichuan diskuterar fallet med den »rika bonden« Luo, som tack vare besparingar på l 000 yuan och ett banklån (!) på 3 000 yuan, skaffade sig en lastbil på 2,5 ton som han sedan hyrde ut till »sin« kommun, vilket gav honom en vinst på 400 yuan i månaden…

7. Far Fastern Economic Review, 26 september 1980.

8. Far Fastern Economic Review, 12 september 1980.

9. Se särskilt Neue Züricher Zeitung, 7 november 1980, Le Monde, 10 januari 1981; Financial Times 4 december 1980.

10. Far Fastern Economic Review, 12 september 1980.

11. Thierry Pairault, Les Politiques économiques chinoises, Notes et Etudes documentaires, la documentation francaise, 1980, s.84, 86.

12. Thierry Pairault, ibid., s.112.

13. Christian Science Monitor, 21 april 1980, Financial Times, 17 september 1980.

14. Far Fastern Economic review, den 6 juni och den 26 september 1980.

15. Le Monde, 17 december 1980.

16. The Times, 29 september 1980.

17. Financial Times, 10 oktober 1980.

18. Financial Times, 26 november 1980.

19. Det rör sig framförallt om byggnadsarbetare, varav l 200 rekryterades av två japanska företag som utför projekt i Irak (Business Week 28 januari 1980). Enligt Newsweek, 14 september 1980 lär den kinesiska regeringen ha undertecknat 40 kontrakt om upplåtelse av arbetskraft för ett sammanlagt värde av 100 miljoner dollar i lönekostnader.

20. Thierry Pairault har en intressant historieskrivning om ursprunget till begreppet »de fyra moderniseringarna” som först användes av Liu Shaoqi på den VIIl:e kongressen (1956), sedan av Mao själv 1957 i hans tal om motsättningar (det är sant att Mao inte räknar teknologin til] de »fyra moderniseringarna», men däremot kulturen). Man får intryck av en fullständig växelverkan mellan entusiastiska satsningar och omjusteringar:
»det stora språnget framåt» därefter omjustering 1962-1965, »kulturrevolution» sedan omjustering 1971-1974; »de fyra moderniseringarna” med överinvesteringar och överhettning följda av en ny omjustering 1979-1981 eller t o m 1979-1982.

21. Libéralion, 14 november 1980.

22. Två böcker som utkommit på franska och som grundar sig på autentiska kinesiska dokument redogör för den kinesiska ungdomens fattigdom, bitterhet, uppror och förvirring: Avoir vingt ans en Chine, a la campagne. Le Seuil 1978, Printemps de Pékin, Archives Gallimard, 1980.

23. Keesings’s Contemporary Archives, s.30, 491.

24. Ibid., s.30, 941-2.

25. Agence Chine Nouvelle, 2 november 1979.

26. Kinesisk tidskrift, Recherches économiques, nummer 12, 1979 som citeras av Thierry Pairault, op.cit., s.97.

27. New York Times, l januari 1981.

28. New York Times Magazine, 28 december 1980.

29. Mellan 1977 och 1979 ökade inte produktionen av sädesslag med mer än 8,5% i genomsnitt per år, medan produktionen av ökade med ett årligt genomsnitt på 16,5%, sockerrör med 10,5% och sockerbetor med 12,5%.

30. Financial Times, l oktober 1980.

31. The Guardian. 9 oktober 1980.

32. En depesch från AFP daterad Peking den 2:a januari 1981, visar att tidningen Jeunes chinoises fördömer den svarta handeln som förekommer på tåget mellan Peking och Kanton (Kanton är genomfartsstad till Hong Kong). Enligt tidningen åker 50% av resenärerna med det tåget enbart i syfta att bedriva illegal handel. Mellan januari och september 1980 beslagtog polisen 410 lådor med gamla mynt, guld och silversmycken och guldtackor.

33. Thierry Pairault, op.cit., se not 11.

34. Far Eastern Economic Review, 21 november 1980.

35. Thierry Pairault, op.cit., s.13-16.

36. New York Times, l januari 1981.

37. l sin Mao-biografi — den mest fullständiga hittills — gör Dick Wilson en hård bedömning av Maos politiska agerande, men han erkänner samtidigt att 900 miljoner invånare i Folkrepubliken Kina har en mycket högre levnadsstandard än föregående generation (Mao, The People’s Fmperor, Futura Publication, London 1980, s.452.)

38. Le Monde, 27 januari 1981.

* »Arbetsinvestering«. Med detta begrepp syftar Mandel på att man istället för kapital »investerar» den undersysselsatta arbetskraften i allmänna kapitalskapande arbeten (t ex nyodling, bevattningsanläggningar, vägbyggen, osv.).

Från tidskriften Fjärde Internationalen 3-4/1981

Den Alliansfria rörelsen

Efter andra världskriget försvagades det imperialistiska systemet och den revolutionära rörelsen i kolonierna växte sig allt starkare. 1949 segrade exempelvis den kinesiska revolutionen. På grund av detta gick borgarklasserna i de utvecklade kapitalistiska länderna till taktisk reträtt. De gamla koloniala väldena bröts gradvis upp. Nästan alla gamla kolonier blev politiskt oberoende.

Varifrån kommer den »alliansfria rörelsen«?

Döma reträtt medförde emellertid inte på något sätt att det imperialistiska kapitalets ekonomiska grepp över de forna kolonierna lossades. Dessa blev istället halvkoloniala länder. I många fall behöll den forna kolonialmakten egna militära baser i landet. Länder som uppnått formellt politiskt oberoende drogs in i militära pakter. Med hjälp av dessa säkrades imperialismens kontroll av de viktigaste strategiska områdena i världen.

Imperialismens taktiska reträtt syftade till att knyta upp de besuttna klasserna i de forna kolonierna — speciellt den industriella borgarklassen, som vuxit fram under och strax efter kriget — i ett intimt samarbete inom ramen för det internationella imperialistiska systemet. Som tack för smulorna från bordet skulle dessa samarbetspartners garantera den borgerliga ordningens fortbestånd i sina egna länder och hålla nere massornas lönekrav — om så behövdes med hjälp av antiimperialistisk nationalistisk demagogi.

Det imperialistiska kapitalet försöker genomföra denna plan till lägsta möjliga kostnad. Efter koreakrigets »högkonjunktur har faktiskt andelen mervärde i världsskala som tillfallit de besuttna klasserna i de halvkoloniala länderna knappast ökat. Man kan till och med hävda att denna andel minskat de senaste tjugo åren. Som en följd av detta har missnöjet spridit sig bland borgarna i de halvkoloniala länderna.

Tryck mot den inhemska överklassen

Dessutom mötte dessa borgare ett allt större missnöje bland inhemska arbetare, bönder och de utarmade massorna i slumområdena. De arbetande massorna såg det politiska oberoendet som ett led i kampen för att lösa sina egna pressande materiella problem — hunger, fattigdom, sjukdom, analfabetism, fruktansvärda boendeförhållanden, brist på massmedia, kommunikationer och annan social och kulturell infrastruktur.

Den nationella överklassen i dessa länder kunde inte klippa av banden med det internationella imperialistiska systemet och den kraftiga utsugning detta medförde. I och med att denna överklass satt kvar vid makten kvarstod därför massornas materiella problem olösta.

Många arbetande och fattiga fann att deras fattigdom ökade, t o m i absoluta tal, och detta trots vissa framsteg vad gäller industrialisering och begränsade jordreformer (som ofta genomfördes på bekostnad av de fattigaste befolkningslagren).

Under en period var massorna i de halvkoloniala länderna beredda att hysa förtroende för de borgerliga ledare som ledde kampen för politiskt oberoende. Men detta förtroende varade inte i evighet. De samhälleliga motsättningarna i dessa länder skrämde dessutom upp dessa ledare alltför mycket för att de skulle tänka sig ge sig in i några våldsamma konfrontationer med imperialismen. Sådana konfrontationer skulle nämligen vara omöjliga om man inte genomförde omfattande mobiliseringar bland de fattiga massorna.

De föredrog istället en strategi med fredliga påtryckningar på imperialismen, och använde de koloniala massornas missnöje och risken för revolutionära explosioner som ett slags utpressning. Syftet var att få mer än »smulor« — dvs man ville lägga beslag på en större andel av världens mervärde.

Avståndstagande från de båda blocken

För att denna borgerliga nationalistiska och populistiska politik skulle förefalla trovärdig i massornas ögon, måste man till viss grad frigöra sig från sina militära allianser med imperialismen. För att den skulle förefalla trovärdig för imperialisterna, måste man ta avstånd från allianser med de främsta arbetarstaterna — Sovjet och Kina.

Det är därför dessa borgare »tar avstånd från de båda blocken«. Det materiella mål man vill uppnå uttrycker man i ideologiska termer som »ekonomisk utveckling«. Den halvkoloniala borgarklassens svaghet och dess inneboende motsättningar kommer till uttryck i påståendet att man kan uppnå dessa mål på fredlig väg, genom »ömsesidig respekt», »den nationella suveränitetens okränkbarhet«, »fredlig samexistens«, osv.

Alla dessa grundläggande kännetecken på den halvkoloniala borgarklassens strategi förenas i doktrinen om en »alliansfri rörelse«. Rörelsens egentliga grundare — Nehru, Nasser, Sukarno och i mindre utsträckning Perón — symboliserar dessutom denna strategi på ett träffande sätt.

Från Bandung till Colombo

Den »alliansfria rörelsen« grundades formellt vid Bandung-konferensen 1955, och Tito, statschef i en arbetarstat, deltog aktivt vid bildandet. Den jugoslaviska byråkratin hade uppenbarligen andra bevekelsegrunder än den halvkoloniala borgarklassen. Tito sökte främst allierade mot det ständiga hotet från å ena sidan Sovjet och å andra sidan en imperialistisk militär intervention, två hot som pressat hans land sedan Stalins bannlysning.

Den gemensamma nämnare, som kunde förena jugoslaviska byråkratin med den ledande falangen inom de halvkoloniala ländernas nationalistiska och populistiska borgarklassen var därför ett »avståndstagande från blockpolitiken« och all »hegemoni« (dominanspolitik) och en politisk inriktning som uttryckte en »aktiv (och väpnad) neutralitet«.

I början riktade de »alliansfria« sin kritik först och främst mot de imperialistiska stater i Europa, som höll fast vid återstoden av sina koloniala besittningar. Förhållandena var till en början bättre till den amerikanska imperialismen, som framställde sig själv som en förkämpe för »avkolonialisering«, både på grund av sin egen världspolitiska strategi och på grund av konkurrensen med andra imperialistiska stater. För att uppnå detta var Washington berett att i oktober 1956 ingripa för att stoppa den fransk/engelsk/israeliska attacken mot Nassers Egypten.

Men allteftersom de gamla koloniala väldena föll samman blev den amerikanska imperialismen tvungen att spela en aktivare roll som imperialistisk världspolis — en roll man redan spelat i Latinamerika. Interventionen i Libanon 1958 av USA:s marinsoldater och det andra Indokinakriget, där USA:s armé helt tog över den franska arméns roll, symboliserar den omvandling som ägde rum under 50- och 60-talet.

Kinas och Sovjets inställning

Sovjetbyråkratin tjänade på detta genom att framställa sig som förkämpar för den »nationella befrielsens« sak i. den »tredje världen«. Kruschtjev valde en linje som gick ut på att upprätthålla en varaktig allians med den halvkoloniala borgarklassen. (Zhou Enlai hade föregått honom. Det var Zhou som formulerade »de fem principerna för fredlig samexistens«, som antogs vid Bandungkonferensen.)

Kruschtjevs linje slogs också fast i det program som antogs av det sovjetiska kommunistpartiets 22:a kongress 195?, detta klassamarbete doldes bara under den genomskinliga täckmanteln av föregiven »ickekapitalistisk (och ickesocialistisk) utveckling» i dessa »alliansfria« stater. Brezhnev, som är ännu mer pragmatisk och cynisk, övergav tom detta hyckleri. Numera är det bara frågan om att gynna »nationellt oberoende» och »tredje världens ekonomiska utveckling» med alla klasser hopblandade.

Under den första fasen av konflikten mellan Kina och Sovjet försökte den kinesiska byråkratin dra fördel av samförståndet – »detenten – mellan den amerikanska imperialismen och Kreml, genom att framställa sig som den mest beslutsamma antiimperialistiska makten, och som den främste förkämpen för »tredje världens folk«. Kinas militära konflikt 1962 med den indiska borgarklassen fjärmade visserligen under en tid landet från de »alliansfria«. Men Kina övergav aldrig sin inriktning mot »fredlig samexistens«.

Allteftersom Kina började ta avstånd från »de två supermakternas hegemoni« och dess utrikespolitik mer och mer kom att innebära att man sökte allianser med de mest reaktionära makterna i världen, så började man på nytt närma sig borgarklassen i de halvkoloniala länderna. Kina började tävla med Kreml om sådana allianser, liksom om att utveckla ett närmare samarbete med imperialismen.

Det vi sålunda bevittnar är ett dubbelt och tredubbel! spel av påtryckningar och utpressningsförsök. Den »alliansfria« borgarklassen försöker dra fördel av vreden och de hotelsefulla krishärdarna i de halvkoloniala länderna för att avtvinga den imperialistiska borgarklassen politiska och ekonomiska eftergifter, som kan sammanfattas i uttrycket ”en ny ekonomisk världsordning”.

Sovjetbyråkratin (och i mindre utsträckning den kinesiska byråkratin) erbjuder de »alliansfria« ekonomiskt och militärt bistånd för att uppnå bättre villkor för sin »fredliga samexistens« med imperialismen. De »alliansfria« hotar att gå till Moskva eller Peking för att få det Washington, London, Bonn, Tokyo eller Paris vägrar ge dem.
Men alla är överens om att det internationella kapitalistiska systemets grundvalar inte ska ifrågasättas av okontrollerbara krafter « (dvs revolutioner). Alla försöker förändra styrkeförhållandena och fördelningen av vinsterna inom systemet, inte ät: störta det. Trots alla demagogiska påståenden om motsatsen, har alla handlat för att bevara och inte för att störta den »ekonomiska världsordningen« (not l).

De »alliansfrias« tre falska anspråk

För att kunna framstå som »alliansfria« och på så sätt påverka massorna i hotande eller pågående revolter i de koloniala eller halvkoloniala länderna, måste statsmakterna i den »alliansfria rörelsen» grovt eller i förfinad form dölja sig bakom tre falska anspråk.

Det finns nämligen ingen »rörelse«. Det finns inga »alliansfria«. Och det finns inga »länder« eller »statsmakter« i »tredje världen« som handlar »i samförstånd«.

Det finns snarare länder som inom sig rymmer samhällsklasser med motsatta intressen. Det finns stater (och regeringar), var och en med sin speciella klasskaraktär, som manövrerar politiskt för att försvara sina särskilda intressen.

Ingen rörelse

Det finns ingen »rörelse«. De besuttna klasserna i de koloniala och halvkoloniala länderna hyser i själva verket en dödlig skräck för att en verklig massrörelse skall utvecklas. Dvs de fruktar den gemensamma aktionen som sammansluter hundratals miljoner människor över hela världen mot imperialismen.

Det som framställs som »rörelse« är i själva verket bara fagert tal. Resolutioner skall ersätta (och förhindra) revolutioner. Om man genomför »aktioner» så sker det i utkanten och i form av blygsamma påtryckningar, i allmänhet med obetydliga resultat. Imperialismen skulle överleva i århundraden om denna »rörelse« vore den enda som fanns.

Inga »alliansfria«

Det finns inga »alliansfria«, eftersom ingen verklig samhällelig kraft är neutral i denna värld. Ett stort antal »alliansfria« regimer är bara marionetter i imperialismens händer. Andra hör till imperialismens lojala allierade, även om de ibland stretar emot i sina tyglar och har ett större marginellt oberoende. Några regerar i mer eller mindre byråkratiserade arbetarstater (Nordkorea, Jugoslavien, Kuba).

Det finns ett flertal borgerliga stater av gränskaraktär, som styrs av det nationella småborgerskapet, exempelvis Angola, Mozambique och Etiopien, och befrielserörelser som skapat »förstater« — provisoriska stater — som exempelvis PLO, Patriotiska Fronten i Zimbabwe och Polisario i Västsahara. Dessa gör sitt yttersta för att kombinera det militära och/eller politiska bistånd man får från arbetarstaterna med bibehållna eller utvidgade ekonomiska förbindelser med imperialismen. På grund av detta hamnar dessa förr eller senare i det imperialistiska lägret, politiskt och militärt, om inte en framgångsrik social revolution förändrar statens klasskaraktär och landets ekonomi.

Men inte en enda av dessa stater eller provisoriska stater är »neutral« eller »alliansfri«, vare sig i förhållande till imperialism eller socialism eller ens i förhållande till varandra. De försvarar hårdnackat sina särskilda materiella intressen och tvekar inte ett ögonblick att sätta krokben för varandra, trots alla vackra tal om »de alliansfrias solidaritets Förhållandet mellan OPEC-länderna och »de »alliansfria« länder som måste importera olja, är en bra illustration till detta.

De »alliansfria« är klassamhällen

Dessutom har varje land som deltar med representanter på de »alliansfria« konferenserna, en klart bestämd samhällsstruktur. De flesta är kapitalistiska länder.

Klassmotsättningarna mellan arbete och kapital, motsättningen mellan rika och fattiga, är lika uttalad i dessa länder som i de imperialistiska länderna. Dessutom har de allt skarpare och mer explosiva samhälleliga motsättningarna lett till att de besuttna klasserna i många av dessa länder upprättat despotiska diktaturer som hör till de blodigaste vi sett i historien.

Den argentinska regimen har nyligen av Amnesty International anklagats för att ha »förfinat« sina tortyrmetoder så långt, att man t o m torterat små barn inför föräldrarnas ögon. Men den kubanska regeringen tvingades inbjuda general Videla, statschef för denna ökända diktatur, till Havannakonferensen.

Om inte shahen av Iran händelsevis hade störtats av massorna i Iran, skulle han onekligen ha utgjort en fin figur i denna illustra samling »alliansfria representanter för tredje världen».

De halvkoloniala borgarklassernas försök att få massorna att godta en uppdelning av världen i »rika länder« och »fattiga länder« i stället för den verkliga uppdelningen i samhällsklasser måste fördömas som rent demagogiskt bedrägeri.

Det är sant att fattigbönderna och arbetarna i de halvkoloniala länderna är mycket fattigare än lönearbetarna i Europa, men kungafamiljen i Saudiarabien, värdig att delta på den »alliansfria« konferensen, är den rikaste familjen i världen.

Den latinamerikanska borgarklassen, industriägarna, bankirerna, ockrarna och storhandlarna i Asien och Afrika, är inte alls fattiga. Tom kulakerna — storgodsägarna — i Indien och Pakistan och den växande medelklassen i Brasilien, Mexico, Argentina, Singapor, Sydkorea, Kuwait och Nigeria håller på att ackumulera kapital, något som är helt omöjligt för lönearbetarna i Västeuropa, Japan och USA.

Falsk ideologi

Denna förfalskade ideologi fyller en bestämd praktisk funktion – den förhindrar, fordröjer och håller tillbaka arbetarnas och fattigböndernas klassmässiga politiska oberoende i de halvkoloniala länderna. Denna ideologi förhindrar fördröjer och håller tillbaka arbetarnas och böndernas förmåga att försvara sina klassintressen genom att upprätta egna klassorganisationer.

Att behandla de ekonomiska, sociala och politiska problemen i de halvkoloniala länderna på detta klassmässiga sätt leder alls inte till att imperialismens illdåd och brott underskattas. Tvärtom är de inhemska besuttna klassernas makt och direkta utsugning i dessa länder ofrånkomligen förenad med ett fortsatt indirekt imperialistiskt styre. Denna makt förutsätter att imperialismens direkta och indirekta utsugning upprätthålls. Den nationella borgarklassen i de halvkoloniala länderna kan inte röjas undan med mindre än att imperialismen kastas över ända och omvänt.

Bortsett från olika teorier om »tredje världen« som framlagts av besvikna f.d. marxister som förlorat perspektivet, så är det den mensjevikiska/stalinistiska teorin om »revolution i etapper« , som sammanlänkar den halvkoloniala borgerliga ideologin och strömningar inom den internationella arbetarrörelsen. Denna teori innebär att man först skall marschera tillsammans med den »nationella« borgarklassen mot imperialismen och först därefter, när den imperialistiska utsugningen utraderats, är det dags att påbörja kampen för proletariatets särskilda intressen.

Historien har emellertid otaliga gånger visat, att de besuttna klasserna i koloniala och halvkoloniala länder egentligen vare sig vill eller kan bryta med imperialismen. Om arbetarna och bönderna underordnar sin kamp och organisering en »front« med den »nationella« borgarklassen påskyndar man inte på något sätt imperialismens nederlag. I stället säkrar man en fortsatt imperialistisk dominans.

Att stödja kampen mot imperialismen

Detta betyder inte att den koloniala eller halvkoloniala borgarklassen aldrig kan släppa lös en aktion mot imperialismen, speciellt när deras intressen angrips av denna. Och det betyder absolut inte att småborgerliga nationalistiska grupperingar inte kan stå i ledningen för en bred antiimperialistisk kamp. Närhelst sådan kamp utvecklas, förtjänar den proletariatets stöd. Framför allt är det viktigt att arbetarna i de imperialistiska länderna stöder denna kamp villkorslöst (annars skulle dessa arbetare objektivt ta ställning för imperialismen).

Fjärde Internationalen var inte neutral i kriget mellan Kina och Japan, inte heller under kriget i Algeriet, inte heller under sexdagarskriget 1967 i Mellanöstern, eller Sandinistiska frontens krig mot Somoza, eller Patriotiska Frontens krig i Zimbabwe mot Salisbury-regimen. I vart och ett av dessa fall stod vi för en seger åt den sida som kämpade mot imperialismen och för nederlag för det imperialistiska lägret.

Men detta innebär helt klart:
1. Att vi gör en klar åtskillnad mellan den verkliga antiimperialistiska kampen (som inte nödvändigtvis sker i militära former utan också genom nationaliseringar av imperialistisk egendom etc.), och å andra sidan antiimperialistiskt munväder, som inte utdelar några verkliga slag mot imperialismen. (De resolutioner som antas på olika »alliansfria« konferenser, Havannakonferensen inräknad, tillhör den senare sorten snarare än den förra.)

2. Att arbetarna och de fattiga bönderna måste delta i denna gemensamma strid på sitt eget sätt, med egna kamp- och organisationsformer. I stället för att upplösa sig i »fronter« med olika klasser i anti-imperialismens namn, använder de sig av olika situationer just för att påskynda sitt organisatoriska och klassmässiga oberoende;

3. Att de utbildas i en anda av ständig vaksamhet och misstroende mot den »nationella borgar klassen«, som historien visat alltid förråder den antiimperialistiska kampen, tom när de själva släpper loss den;

4. Att de fås att förstå att endast arbetarklassens maktövertagande. i förbund med bönderna, att bara skapandet av en arbetarstat, kan befria deras land från den imperialistiska dominansen och samtidigt göra det möjligt att ta de första stegen på vägen mot att undanröja de hemska samhälleliga följderna av underutveckling.

Om inte dessa villkor uppfylls kommer den antiimperialistiska kampen att hamna i en återvändsgränd, den antiimperialistiska masskampen riskerar att dränkas i blod, och risken finns att arbetarna i de koloniala länderna slutgiltigt misslyckas med att frigöra sig från de bojor som håller dem fångna, att de inte förmår resa sig ur sin omänskliga och outhärdliga fattigdom.

Innebar Havannakonferensen »ett steg åt vänster«?

Om man jämför de resolutioner som antogs vid den »alliansfria« konferensen i Havanna med de resolutioner som antogs två år tidigare i Colombo, Sri Länka, skulle man kunna få intrycket att det kommit till stånd en klar politisk radikalisering bland de representerade regeringarna.

Inte bara fördömdes Camp David-överenskommelserna med nästan total enighet, Sadat var helt isolerad. PLO och Patriotiska Fronten erkändes som »provisoriska stater«. Konferensen begärde t o m att Suhartodiktaturens trupper i Indonesien skulle dras tillbaka från Östra Timor, att de amerikanska flottbaserna i Guantånamo på Kuba skulle dras in, att Puerto Rico skulle bli oberoende. Man jublade över Somozas fall, även regeringar som stött honom ända f ram till slutet.

Vad var det för slags regeringar?

Men den som objektivt granskar vad det egentligen är för slags regeringar som skickat representanter till Havanna, vad det är för slags statsapparater dessa regimer stöder sig på, och vilka klassintressen dessa stater och regimer försvarar, om man granskar allt detta, då måste man ställa sig minst sagt skeptisk till denna påstådda »radikaliserings

Det Förenade Nationella Partiet (UNP), regeringspartiet på Sri Lanka, försöker inte alls inta en radikalare antiimperialistisk hållning. UNP gör sitt bästa för att krossa fackföreningsrörelsen i sitt land, och på så sätt slå upp dörrarna för de imperialistiska kapitalisterna och möjliggöra en effektivare utsugning i de s k »frizonerna«. (Det sätt varpå Fidel Castro. talade om Julius Jayawardene, ordförande i UNP, som en man som handlar med »klok försiktighet, kan knappast entusiasmera arbetarna på Sri Lanka.)

General Torrijos gav inte heller uttryck för någon »radikalisering« när han kapitulerade för imperialismen och kravet att Panamakanalen skulle kvarstå under USA:s militära kontroll. Samtidigt som presidenterna Kaunda i Zambia och Nyerere i Tanzania formulerade storslagna antiimperialistiska paroller, utövade de väldiga påtryckningar på Patriotiska Frontens ledning, i syfte att få dem att upphöra med gerillakriget och komma fram till en kompromiss med Salisbury under den brittiska imperialismens beskydd. De menade att Fronten borde samarbeta för att befästa en nykolonial regim i Zimbabwe. Denna lista kan utan svårighet göras längre.

Radikala beslut?

Därför var inte de motioner som antogs i Havanna uttryck för någon »radikalisering« hos de »alliansfria« borgerliga regeringarna, i den bemärkelsen att de förband sig att genomföra mer bestämda antiimperialistiska aktioner.

Snarare visar motionerna:

1. Att imperialismens styrkeförhållanden allvarligt försvagats genom förlusten i Indokina och shahens fall. Den halvkoloniala borgarklassen försöker dra fördel av denna försvagning, inte för att störta imperialismen, utan för att få en större bit av kakan för egen del.

2. Att massrörelsen varit på frammarsch i en hel rad halvkoloniala länder. Denna frammarsch symboliseras av revolutionerna i Etiopien, Iran och Nicaragua och arbetarkampen i Brasilien. Men den märks också i den breda kampen i Peru, Egypten, Tunisien, olika länder i det svarta Afrika osv. Den halvkoloniala borgarklassen måste lägga sig till med ett radikalare antiimperialistiskt språk, om man skall ha någon chans att hålla tillbaka denna frammarsch.

»Vänster- och högerfalang«?

Den ton som angavs i Havanna avslöjar därför den utveckling som ägt rum och är inte alls resultatet av framgångar för någon »vänsterfalang« eller »radikal falang« bland de regeringar som möttes där, i motsättning till någon förmodad »konservativ falang«.

Många observatörer ville framställa konferensens resultat som en seger för en sådan »radikal falang«, grupperad runt Kuba, över en »konservativ falang« grupperad runt Tito.
Det är sant att Fidel Castro intog en radikalare hållning (ofta identisk med sovjetdiplomatin) i ett flertal kontroversiella frågor.

Det är också sant att sovjetbyråkratin i den nuvarande internationella situation kan dra fördel av imperialismens svaghet för att förstärka sina diplomatiska band med småborgerliga regimer, t ex i Angola, Moçambique, Etiopen och Afghanistan, samtidigt som man bibehåller sin traditionella allianspolitik med den halvkoloniala borgarklassen, tom under diktaturer som Videlas i Argentina.

Utan tvekan intog Tito de mer traditionella ståndpunkterna inom den »konsekvent neutrala rörelsen«. Fidel Castro proklamerade att det »socialistiska lägret« är den »naturliga bundsförvanten till de »alliansfria«. Tito höll fast vid sin inställning att man skall inta ett »mellanläge mellan de två blocken» och att man skall »ta avstånd från all hegemoni«.

Men Tito är ingen talesman för imperialismen. Han är talesman för byråkratin i en liten arbetarstat, en byråkrati som är besatt av hotet om militär intervention från Sovjet i händelse av en politisk kris i deras land (det tjeckoslovakiska exemplet visar att denna fruktan inte är ogrundad). Byråkratin reagerar naturligtvis på ett extremt opportunistiskt sätt inför denna fara. Men detta sätt att reagera uttrycker helt enkelt »logiken« i försöken att bygga »socialismen i ett land«, en ideologi som dominerar politiken i alla arbetarstaterna.

Detta gör inte den jugoslaviska arbetarstaten eller dess byråkrati mer »reaktionär« än de borgerliga stater (och despotiska regeringar som t ex Iraks som skjuter kommunister),som stödde Kuba i alla frågor på Havannakonferensen. För att rättfärdiga en sådan slutsats, vore det nödvändigt att börja ifrågasätta om Kina, Nordkorea och Jugoslavien är arbetarstater, som ledarskapet på Kuba och i Vietnam dessutom är i färd med att göra.

Att behandla Pekingregimen som »fascistisk« kan bara leda till samma katastrofala konsekvenser som teorin om »Sovjets socialimperialism« fick för de maoistiska ledarna.

Motsägelser i Kubas utrikespolitik

Var det då fel av ledningen kring Castro på Kuba att låta sig dras in i den »alliansfria rörelsen«, att gå med på att hålla konferensen i Havanna? Vi anser inte det.

Men vi anser inte heller att denna konferens var ett stort nederlag för imperialismen. De verkliga förlusterna var de som åsamkades imperialismen av massorna i Vietnam, Etiopien, Iran och Nicaragua, och Havannakonferensen var inget annat än ett svagt och senkommet eko av dessa förluster, ett delvis förvanskat eko dessutom.

Diplomati och revolutionär utrikespolitik

För att förklara denna dubbla slutsats, måste vi börja med ett påstående som bara den barnsliga ultravänstern ifrågasätter: En arbetarstat och dess regering har full rätt att manövrera i klassfiendens läger, att försöka splittra motståndarna, även på det diplomatiska planet. Lenin och Trotskij gjorde detta i Brest-Litovsk (1918), i Rapallo (1922), vid Kemal Atatürks och den borgerliga republiken Kinas konflikter med imperialismen. Så länge som den socialistiska revolutionen inte segrat i något av de mest utvecklade länderna i världen, är sådana manövrer en av förutsättningarna för att arbetarstaten, eller arbetarstaterna, skall kunna överleva, oavsett hur långt byråkratiseringen gått.

Det är därför helt riktigt att Fidel Castro utnyttjar den nya uppgången för den koloniala revolutionen till sin fördel för att skärpa motsättningen mellan den halvkoloniala och den imperialistiska borgarklassen — om så blott på papperet.

Men att försöka dra fördel av motsättningar mellan olika kapitalister är bara ett av flera element i försvaret av den kubanska revolutionen. Och detta element är inte tillräckligt för att en revolution — som revolutionen i Nicaragua — skall kunna lösgöra sig från världsmarknadens band och den internationella kapitalismens institutioner. Och häri ligger svårigheten. Det är i detta avseende som motsättningarna i den kubanska utrikespolitiken framträder som tydligast.

Fidel Castro är ledare i en arbetarstat som föddes genom en verklig arbetar- och bonderevolution. Han har inte utbildats i den stalinistiska skolan. Han har sin egen lära, någonstans mellan stalinismen och den revolutionära marxismen, som kommer till uttryck i ett motsägelsefullt handlande. Han är inte sovjetbyråkratins agent.

Västvärldens isolering av den kubanska revolutionen efter de successiva nederlagen för de latinamerikanska revolutionerna (Brasilien 1964, Argentina 1976), har försatt den kubanska arbetarstaten i en situation där man blivit alltmer beroende av det materiella stödet från Kreml.

Utan tvekan har det utvecklats en växelverkan mellan detta materiella beroende av Sovjetunionen, de politiska och ideologiska återverkningar som detta beroende skapat och byråkratiseringsprocessen på Kuba. (Denna artikel kommer inte att behandla frågan om hur långt denna byråkratisering gått på Kuba.) Det råder heller ingen tvekan om att detta beroende är en tung börda för en del av de kubanska ledarna och att dessa ledare mycket gärna skulle vilja minska detta beroende och återfå större handlingsfrihet i förhållande till Kreml.

Två vägar för Kuba

Men det finns två alternativa sätt att uppnå detta mål och dessa alternativ skiljer sig alltför mycket för att man skall kunna följa dem samtidigt särskilt långt.

Det första alternativet är att koncentrera sig på en ny utvidgning av revolutionen. Det är vad Castro gjort hittills i Angola, Etiopien, Nicaragua, och allt detta talar naturligtvis till hans fördel. Framtiden kommer att utvisa om han följer denna väg ända till slutmålet i Nicaragua, dvs om han uppmuntrar eller håller tillbaka denna utveckling, som leder till att en ny arbetarstat upprättas på västra halvklotet. Svaret på den frågan kommer att hjälpa oss mäta hur långt byråkratiseringen gått på Kuba.

Det andra alternativet är att koncentrera sig på en allians med de halvkoloniala borgarklasserna (speciellt de s k liberala borgarklasserna i regionen, dvs i Mexico, Venezuela, Costa Rica, Panama och t o m i Colombia och Ecuador, fast man kan inte precis säga om dessa två länders regimer att de uppvisar särskilt många »liberala« drag). Det är här som Havannakonferensens egentliga betydelse ligger, vilket väl illustreras av Fidel Castros tal i FN:s generalförsamling.

I FN talade Castro som ledare för den kubanska arbetarstaten, som talesman för ett block med den halvkoloniala borgarklassen. Hans tal innehöll inte bara utmärkt socialistisk agitation. Där fanns även en vädjan om fredlig samexistens, en appell som utan någon som helst klassmässig åtskillnad uppmanade församlingen att ta avstånd från »hegemoni« (något han tidigare skarpt tillrättavisat Tito och Deng Ziaoping för); han uttalade stöd till de imperialistiska regeringarnas åtstramningspolitik under täckmanteln om »kamp mot inflationen«; han gjorde en bedräglig framställning av SALT II som ett bidrag till nedrustningen, medan kapprustningen ökar.

Dessutom har det castristiska ledarskapet redan börjat praktisera det andra alternativet i Peru, Panama och Mexiko. I dessa länder har man helt lierat sig med de lokala kommunistpartiernas klassamarbete, och genom sin tystnad stöder man också det argentinska kommunistpartiet.

Det castristiska ledarskapet försvarar en klar tillämpning av teorin om »revolution i etapper« som står i bjärt kontrast till den segerrika kubanska revolutionens egen praktik. Där följde det kubanska ledarskapet den permanenta revolutionens logik, som Che och Fidel åtminstone delvis återupplivade t o m på det teoretiska planet, när revolutionen nådde sin höjdpunkt (t ex Che Guevaras välkända formel att »revolutionen måste vara socialistisk, annars blir den inte av«).

Regering och parti

Men skulle kunna invända att i Havanna och New York talade Castro som statsöverhuvud. Under Lenin och Trotskij skilde bolsjevikerna själva mellan regeringens språk och partiets och den kommunistiska internationalens språk.

Denna invändning är inte helt giltig. För det första gör inte Fidel själv denna åtskillnad. Det finns vara sig någon castristisk international eller något kubanskt kommunistparti som talar något annat språk än det Castro talar som statsöverhuvud.

Inte heller riktade Castro sina tal i New York eller Havanna enbart till diplomater. Dessa tal spreds över hela världen i hundratusentals, ja till och med miljontals exemplar. Talen påverkade massorna i de halvkoloniala länderna mycket mer än de påverkade de sittande regeringarna. Därför är det rena fantasier att påstå att dessa tal bara utvidgar den »diplomatiska manövern«. De påverkar medvetenheten och ideologin bland miljontals arbetare och fattiga bönder.

Slutligen, och med hänsyn till just detta, spelade Lenin och Trotskij aldrig dubbelspel. De sade inte allt till de borgerliga diplomaterna — det var inte dem som bolsjevikerna försökte övertyga om världsrevolutionens förtjänster. Men de sade inte en sak till diplomaterna och sedan motsatsen när de talade till massorna. Eftersom det alltid fanns en möjlighet att deras ord nådde direkt fram till just dessa arbetande massor, eller återberättades för dem, var det viktigt att massorna inte förleddes till att begå misstag.

Castro sprider förvirring

Lenin och Trotskij höll på regeln att medan det inte fanns någon anledning att »principiella ta avstånd från någon manöver eller någon kompromiss, så skulle dessa alltid bidra till att öka de utsugnas klassmedvetande, deras självtillit, deras beslutsamhet att organisera sig och befria sig.

Men när man kallar tyrannerna, blodsugarna, de imperialistiska underhuggarna — de »nyrika« i »tredje världen« inräknade — som deltog i Havannakonferensen, för ädla antiimperialistiska kämpar (not 2), när man framställer alliansen med dem som en nödvändig allians, när man proklamerar att det är nödvändigt att bevara »enigheten« med de neutralistiska regeringarna, och tom drar slutsatsen att mänskligheten skulle kunna bespara sig »revolutionen» och »apokalypsen«, om bara imperialismen kunde visa sig förnuftig och installera en »ny ekonomisk världsordning« — ett förslag som är identiskt med det som Mexikos borgerliga president Luis Echeveria lade fram i FN:s generalförsamling 1974 — när man säger allt detta, skapar man stor förvirring bland arbetarna och bönderna i de halvkoloniala länderna. Man sänker, istället för att höja, deras klassmedvetande. Man minskar säkert, istället för att öka, möjligheterna att utdela avgörande slag mot imperialismen.

Vad kan man säga om Fidel Castros varma välkomsthälsning till representanterna för den borgerliga spanska staten, som deltog som observatörer vid Havannakonferensen, annat än att det på samma sätt sprider en oförlåtlig förvirring bland arbetarna? Fidel Castro hälsade representanterna för den borgerliga spanska staten, vars monarkistiska/fascistiska apparat bevarats orubbad, och han tvekade inte att proklamera: »Vi behöver vänner också i det industrialiserade Västeuropa som inte är bundna till den imperialistiska vagnen.« Som om Spanien inte vore ett imperialistiskt land, nära allierat — även genom militära baser — med den amerikanska imperialismen. Som om denna stat, dess kung, armé, dess härskande klass och dess regering inte vore bittra fiender till arbetarna och de förtryckta baskiska och katalanska minoriteterna.

Den enorma förvirring som utsatts bland de arbetande massorna i världen om vilka som är deras verkliga vänner och förbundna, och vilka som är deras oförsonliga fiender, är en del av det objektiva bokslut som måste göras från Havannakonferensen.

Det är därför som konferensen, trots skenet, inte på något sätt var ett allvarligt nederlag för imperialismen.

Castro utnyttjas

Varför skickade de härskande klasserna i de halvkoloniala länderna sina representanter till Havanna? Inte var det för att Castro använde ett försonligt språk mot dem i utbyte mot deras »hårda« tongångar mot imperialismen. De kom snarare till Havanna för att kunna dra nytta av den kubanska revolutionens prestige — som ökats genom Angola, Etiopien och Nicaragua — i sina försök att kväva revolutionen i sina egna länder.

De säger till sitt folk: »Titta, t o m Castro inser våra förtjänster. (Not 3) Inskränk inte våra privilegier. Låt oss göra det. I utbyte erbjuder vi er klingande antiimperialistiska resolutioner.«

Detta skapar åtminstone förvirring. När Lenin och Trotskij talade kunde man inte utnyttja deras ord för att sprida förvirring, inte ens då de talade som regeringsrepresentanter eller genomförde »diplomatiska manövrer«.

Säker protesterar nu några och menar att man måste ta med de speciella konjunkturerna och det geografiska sammanhanget i beräkningen. Under de månader som föregick Havannakonferensen utsattes Kuba för nya imperialistiska manövrer, påtryckningar och aggression. Washington beslöt att upprätthålla den ekonomiska blockaden. Vi kommer ihåg bråket omkring den s k sovjetbrigaden, som bara var en ursäkt från USA för att stärka sin militära närvaro i Guantánamo. Där fanns ett illa dolt hot om militär intervention i händelse av att Kuba satte in trupper i Centralamerika. USA upprättade också en särskild bas i Florida där man installerade en interventionsstyrka.

Det är uppenbart att allt detta hänger samman med framgångarna för revolutionen i Nicaragua, Somozas fall och konsekvenserna av detta i hela Centralamerika.

I ett läge då Kreml visade en tydlig motvilja att garantera ett ökat aktivt stöd till Kuba på västra halvklotet, för att inte tala om deras vägran att stödja några som helst »revolutionära äventyr« i Centralamerika, vände sig Castro till de »liberala» regimerna i regionen (Mexiko, Panama och medlemsländerna i den Andinska Pakten) för att försöka neutralisera de imperialistiska manövrerna.

Dessa borgarregeringar fruktade att en amerikansk aggression skulle utlösa en allmän storbrand i regionen och i några länder mötte de också trycket från massorna som radikaliserades politiskt. Därför valde man att bryta den diplomatiska isolering som den kubanska revolutionen befunnit sig i.

Denna omsvängning fick sitt mest dramatiska uttryck i OAS (Organisation för Amerikanska Stater) då en majoritet av de ingående regeringarna vägrade att ställa sig bakom eller ens dölja en militär intervention i Nicaragua. Detta bidrog till FSLN:s seger och minskade trycket på Kuba.

Utan tvekan måste detta betecknas som en stor diplomatisk framgång för Kuba och ett viktigt bakslag för Washington — en framgång och ett bakslag som till syvende och sist är biprodukter av den revolutionära uppgången i regionen.

Det kubanska ledarskapet föreställde sig Havannakonferensen som en förlängning av denna framgång. Ur denna synvinkel och i den här meningen var också konferensen en diplomatisk framgång för Castro.

Men på lite längre sikt hänger inte ett effektivt försvar av den kubanska arbetarstaten på den liberala borgarklassen i Latinamerika och dess goda vilja och dess fruktan för eller utpressning av imperialismen.

Hur försvara Kuba?

Försvaret av den kubanska arbetarstaten hänger på om den latinamerikanska revolutionen vinner nya segrar. Varje försök att alliera sig med »nationella« borgarklasser, varje uppslutning bakom de latinamerikanska kommunistpartiernas strategiska linje, »revolution i etapper«, dömer denna revolution till nya, blodiga nederlag. Långt ifrån att tjäna den kubanska statens försvar, underminerar en sådan poltik i det långa loppet detta försvar, vilka de kortsiktiga framgångarna än må vara.

Därför är det absolut nödvändigt att tala om den oförvanskade sanningen om de borgerliga regeringar som sammanträdde i Havanna och vilken roll de spelar i världen, inte bara för att försvara de arbetande massornas intressen i »tredje världen« utan lika mycket för att försvara den kubanska arbetarstaten.

Ernest Mandel
20.10.79

NOTER

(1) I Havanna sade Castro att Sovjet inte exploaterar, utan snarare bistår Kuba, och hänvisade då utan tvekan till att Sovjet köper kubanskt socker till ett pris som är högre än världsmarknadspriset. Detta är sant, men man borde tillägga att detta snarare är undantag än regel. Sovjet tillämpar nämligen generellt världsmarknadspriset i sin handel med de halvkoloniala länderna och bidrar på så sätt till att upprätthålla imperialismens »ekonomiska världsordning«, det ojämna varuutbytet och den kraftiga utsugningen av folken i den »tredje världen« som detta medför.

(2) Fidel Castro tvekar inte att påstå: »Vi är orubbliga antiimperialistiska, antikolonialistiska, antisionistiska och antifascistiska därför att dessa principer är en del av vårt tänkesätt; de utgör kärnan i och ursprunget till de alliansfria ländernas rörelsen, och har format dess liv och historia sedan grundandet.« Genom att medvetet blanda ihop de kubanska revolutionärernas tänkesätt, tänkesättet hos de arbetande massorna i »tredje världen« med tänkesättet hos regeringarna i den »alliansfria rörelsen», ger han, vare sig han vill det eller ej, ett »antifascistiskt« intyg till diktatorer som Videla, Suharto och Marcos, ett »antirasistiskt« intyg till indiska Jan Sangh-ministrar och premiärminister Jayawardene på Sri Länka, Just vid det tillfälle då han påbörjar en rasistisk kampanj mot tamil-minoriteten, för att inte tala om den antikurdiska chauvinismen bland iranska Khomeini-anhängare.

(3) De algeriska arbetarna kommer att ha en del frågor att ställa om del riktiga i att Fidel hänvisar till Houri Boumedienne som »en hjälte i sitt lands befrielsekamp och revolution». Trots att han verkligen spelade en positiv roll i den algeriska befrielsekampen, stod han inte desto mindre i spetsen för den kontrarevolution som gjorde slut på en annan »älskad vän« till Fidel, nämligen Ahmed Ben Bella.

Från tidskriften Fjärde Internationalen 1/1980