Etikettarkiv: SKP

Varthän SKP?

Den maoistiskt inspirerade vänstern som hade sin storhetstid i slutet av 60-talet och under 70-talets första hälft, befinner sig nu i sin dödskamp. Samtidigt genomgår västkapitalismen sin svåraste kris sedan andra världskriget. I USA och Västeuropa går mer än 35 miljoner arbetslösa. Varje vecka svälter mer än en miljon barn ihjäl i den s k tredje världen. Den militära upprustningen är värre än någonsin. Inte ens borgerlighetens öppna försvarare vågar tova någon nämnvärd förbättring av levnadsvillkoren under resten av åttiotalet. Aldrig någonsin tidigare har behovet av socialistiska lösningar varit mer brännande. Aldrig någonsin tidigare har en ny ekonomisk världsordning genom ”gemensam aktion av proletariatet i olika länder, syftande mot ett och samma slutgiltiga mål: kapitalismens störtande och upprättandet av proletariatets diktatur och en internationell republik av sovjeter, vilka gör det möjligt att totalt avskaffa klasserna och förverkliga socialismen, det kommunistiska samhällets första stadium” (ur §1 i den Kommunistiska Internationalens stadgar från 1920) varit mer nödvändig, I denna situation borde borgerlighetens partier och ideologer befinna sig i djup kris, men istället översvämmas bokmarknaden och kultursidorna av lärda avhandlingar om ”marxismens kris”, ”socialismens kris” osv. Hur hänger detta ihop?

Förklaringen finns på två olika håll. För det första förfogar förstås borgerligheten över de viktigaste opinionsbildande medierna — TV, radio, press, bokförlag — och har satsat betydande resurser på en ideologisk ”motoffensiv”. Och borgerligheten har gott om skrivbiträden. Går det inte att vinna befolkningens stöd för kapitalismen genom verkliga reformer, gäller det att på det ideologiska planet diskreditera alternativen.

Men samtidigt finns det verkligen en kris som förväxlas med ”socialismens” ”marxismens” kris — nämligen stalinismens kris. Kinas överfall på Vietnam, Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien, Solidarnoscs framväxt i Polen, maktkampen i Kina, är några av de viktigaste uttrycken för denna kris. Myten att dessa länder representerar socialismens verkliga ansikte har varit en av huvudanledningarna till att USA:s och Västeuropas arbetare inte i massiv skala tagit avstånd från kapitalismen. Denna myt har propagerats från två håll: från den imperialistiska borgerlighetens politiker och ideologer, som på detta sätt svärtat ner socialismens idéer i arbetarklassens ögon, och från de härskande byråkratierna i Östeuropa, Sovjetunionen och Kina, som på detta sätt försökt rättfärdiga sin makt och sina privilegier, l ansträngningarna att sprida denna myt in i arbetarklassen och ge den en viss grad av trovärdighet har världens kommunistpartier spelat en viktig roll. Under sjuttiotalet fick de hjälp av de maoistiska grupper som ”brutit” med Moskva för att hamna i knät på byråkratin i Peking.

Den bistra sanningen är att den västeuropeiska arbetaren föredrar sin ”demokratiska” imperialism framför samhällssystemet i öst. Inte på grund av allmän okunnighet, utanför att han tills nu haft ett större mått av både materiell standard och personlig frihet än sina klassbröder i Öst.

Det är i ljuset av denna stalinismens kris som ”vänsterns kris” måste ses, ty denna vänsterns ideologiska och programmatiska grund var framförallt stalinismen och dess u-landsvariant — maoismen.

I Sverige finns idag fyra partier vars politik och historiska ursprung utgår frän stalinismen: VPK, APK, SKP och KPMLr. APK (Arbetarpartiet Kommunisterna) är i praktiken Moskvabyråkratins förlängda arm. SKP (Sveriges Kommunistiska Parti} hämtar sin visdom från kinesiska ambassaden. Till skillnad från APK skäms VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna) en aning för sin vänskap med arbetarmördarna i Kreml. De försöker hålla en viss distans och istället flörta med den svenska borgerligheten och dess hantlangare inom arbetarrörelsen, den socialdemokratiska byråkratin. KPMLr (Kommunistiska Partiet Marxist Leninisterna revolutionärerna) slutligen tycks för tillfället vara på en vilsen vandring från den kinesiska till den ryska ambassaden.

Den stalinistiska vänsterns kris är framförallt en fråga om den stalinistiska teorins och programmets kris: Vilket förhållningssätt ska man ha till byråkratin i Öst eller i Kina? Vad innebär socialism ? Vad är dess relation till den borgerliga demokratin? Vilket perspektiv skall arbetarrörelsen ha för den politiska kampen i de imperialistiska länderna? Hur skall krigsfaran mötas? Ja, del är avgörande frågor som var och en för sig är tillräcklig för att spränga det starkaste parti om det uppkommer allvarliga motsättningar över någon av dem. Och på ingen av dessa frågor har stalinisterna något för arbetarklassen tillfredsställande svar.

Här skall vi analysera SKP:s partiprogram. Det antogs 1980 och är en utmärkt sammanfattning av SKP:s politik. Detta till skillnad från t ex socialdemokraternas program som främst har en rent dekorativ funktion och inte är någon direkt vägledning för praktiken. (När hörde vi SA P agitera för republik, eller sextimmarsdagen? Båda kraven återfinns i SAP:s partiprogram).
SKP har en betydligt hederligare inställning till sitt partiprogram. Det sammanfattar dess verkliga åsikter och utgör en vägledning för dess praktiska politik. En kritisk genomgång av dess program blir därmed en kritisk genomgång av dess politik.

I. Utvecklingen i Världen (s 3-6)

Partiprogrammet som togs 1980 inleds med en beskrivning av världsläget. Dess beskrivning av huvudkrafterna i världspolitiken är helt och hållet hämtade från det kinesiska utrikesdepartementet. Den som följt Gnistan genom åren har omöjligen kunnat undgå att se den totala överensstämmelsen mellan SKP:s utrikespolitiska ställningstaganden och den officiella kinesiska politiken. Identifieringen med kinesiska byråkratin har varit det ideologiska kitt som hållit ihop SKP. Vad som gjort detta närmast farsartat är de stora personella och politiska omkastningarna i Peking. Ena dagen är Lin Biao hjälte. Nästa dag rensas han ut som agent för imperialismen. Gnistan upprepar fördömandena. De ”fyras gängs” politik är högsta visdom ena dagen, för att när de störtats bli reaktionär och folkfientlig. Ena dagen är Deng ”kapitalistfarare”, för att nästa dag åter ha en plats i solen. Sedan faller han igen och gör åter come back. Gnistan hänger med. Om det enbart hade varit frågan om utbyte av personer hade SKP:s kryperi inför den för tillfället härskande fraktionen inom den kinesiska byråkratin enbart varit löjlig. Vad kan inte småborgerliga intellektuella förnedra sig till för att få skjutsas runt i Kina och sola sig i glansen från maktens tinnar? Men den inre partikampen i Kina har inte varit en fråga om ren och skär maktkamp. Den har rört viktiga politiska skillnader, olika utvecklingsstrategier för det kinesiska samhället, olika förhållningssätt i världspolitiken. Därför har SKP:s politik blivit grotesk i sina tvära kast och i många fall inneburit en rent arbetarfientlig politik, när man försökt orientera sig i den internationella klasskampen med hjälp av karta och kompass från den kinesiska byråkratin.

Enligt förordet i partiprogrammet så är ”teorin om tre världar den strategi som kan vägleda politiken”. Denna teori grupperar världens länder efter storlek och grad av fattigdom: den första världen, Sovjetunionen och USA; den andra världen, Europa, Japan, Kanada, Australien, Nya Zeeland; och den tredje världen, länderna i Asien, Afrika och Latinamerika. Teorin saknar all inre konsistens och har bara haft ett syfte: rättfärdiga den kinesiska byråkratins reaktionära utrikespolitik. Den förmår inte förklara vad som händer i världspolitiken annat än utifrån infiltration och inblandning och Sovjetunionens ”strävan efter världsherravälde”, dvs samma slags förklaringsmodeller som reaktionen och världsimperialismen alltid riktat mot förtryckta varhelst de rest sig i världen.

Detta har medfört att det avsnitt i partiprogrammet som behandlar ”den internationella klasskampen” (s3) saknar all analys av klassförhållanden i världsmåttstock. Det som utgör utgångspunkten för en vetenskaplig analys av den internationella klasskampen — världsekonomin och förhållandet mellan dess olika delar — behandlas inte alls. Istället serveras en uppräkning av de olika länderna och förhållanden dem emellan. Genom att inte utgå från de olika ländernas och blockens olika samhällssystem och plats i världsekonomin, så blir utvecklingen i de olika länderna obegriplig. För i .samhällsutvecklingen är det helheten som bestämmer delarna. De olika ländernas styrka och militarism eller fattigdom och underutveckling blir begriplig först om de relateras till klassförhållandena i respektive land och dess plats i världsekonomin. Annars blir det obegripligt varför det lilla fattiga Kuba under loppet av två årtionden utrotat analfabetismen, massarbetslösheten och svälten, samtidigt som det närliggande Dominikanska republiken sjunker allt djupare ned i nöd och underutveckling. För en marxist står förklaringen att finna i att samhällssystemen på Kuba och i Dominikanska republiken är olika. Olika klasser har makten och relationerna till världsekonomin är kvalitativt annorlunda. USA suger ut Dominikanska republikens befolkningsmajoritet, medan Sovjetunionen subventionerar den kubanska ekonomin. Låt oss se lite närmare på SKP:s argumentation för sin ”analys”.

Den första världen (s. 3-4)

Det mest anmärkningsvärda är att avsnittet om den ”första världen” nästan enbart tar upp Sovjetunionen. USA behandlas bara i förbigående som kontrast till Sovjetunionen. Detta trots att USA är världens främsta militärmakt som med våld upprätthåller ett nykolonialt imperium i merparten av länderna i Afrika, Asien och Latinamerika. För att få sin ”analys” att gå ihop tvingas SKP grovt förfalska verkligheten. Programmet vimlar dessutom av kommentarer om politiska utvecklingstendenser där det inte klargörs om SKP är för eller emot dessa. Och detta i ett partiprogram vars främsta syfte måste vara att upplysa och vägleda. Istället för en analys av de ekonomiska förhållandena och på dessa resta politiska och ideologiska överbyggnaderna får läsaren sig till livs svepande formuleringar hämtade från den klassiska reaktionens ideologiska rustkammare.

Det finns en rysk tradition av expansion sedan 1600-talet” (s4). Detta argument använde sig den internationella borgarklassen av redan för sextio år sedan för att motivera sin kamp mot Sovjetunionen. Argumentet var inte hållbart då och är det inte idag. För oavsett vilken uppfattning man har om klassförhållandena i Sovjetunionen 1922 och 1980, så är det uppenbart att det inte råder samma ekonomiska system i Sovjetunionen som i Tsarryssland. Om man inser att ett lands utrikespolitik bestäms av de ekonomiska och politiska förhållanden i landet ifråga och dess plats i världsekonomin inser man också lätt att alla argument utifrån en över klasser och samhällssystem svävande ”tradition” är vetenskaplig nonsens. Samma ”bevis” kan ju användas för att hävda att Folkrepubliken Kina är imperialistiskt och expansionistiskt. Det finns ju en mångtusenårig ”tradition” av expansion riktad mot Korea, Mongoliet och Indokina. Men det passar inte in i försvaret för den kinesiska byråkratin från SKP:s sida. (Det utesluter inte att ett lands geografiska läge, historiska och kulturella arv, osv har betydelse för dess utrikespolitik. Men det är bara som sekundära faktorer som förstärker de grundläggande tendenser som bestäms av klassmässiga faktorer).

Sovjets långsiktiga mål är att nå kontroll och dominans över Västeuropa”. Påståendet är inte nytt. Alltsedan Sovjetunionens födelse har Västeuropas borgarklass påstått detta. Ingenstans underbygger SKP detta påstående. Vilka ekonomiska och politiska drivkrafter ligger bakom denna långsiktiga strävan? SKP blir svaret skyldigt. Man påstår att Sovjetunionen vill nå kontroll över Västeuropa bl a för att där ”finns… en stor marknad” (s4). Men redan idag råder det omvända förhållandet. Västeuropa säljer industrivaror och teknologi till Sovjetunionen i utbyte mot råvaror, och enklare industriprodukter. Sovjetunionen klarar idag inte ens av att mätta den egna ”marknaden” med konsumtionsvaror. Varför skulle då härskarna i Kreml vilja utvidga marknaden?

Sovjetunionens aggressiva politik i Asien och Afrika, ockupation och inblandning i andra länders inre angelägenheter”. Vad man här syftar på sägs inte rent ut, men troligen är det Sovjets ockupation av Afghanistan och dess ytterst begränsade stöd åt olika befrielserörelser och stödet till olika ”radikala” regimer i arabvärlden och det svarta Afrika.

Som bevis för Sovjetunionens imperialism duger det inte. Det som läggs Sovjet till skuld kan också läggas Folkrepubliken Kina till last. Har inte Kina ockuperat Tibet? Har inte Kina attackerat Vietnam? Lade sig inte den kinesiska stats- och partiledningen i den inre utvecklingen i länder som Pakistan, Ceylon, Sudan och Iran (Se Stig Erikssons/Martin Fahlgrens artikelserie i Fjärde Internationalen) genom att öppet stötta de härskande klickarna i dessa länder när de stod inför folkliga uppror? Lade man sig inte i utvecklingen i Kampuchea genom att stödja Pol Pot-fraktionen? Listan kan göras längre, men den förvandlar ändå inte Kina till en imperialistisk makt av USA:s typ. Lika lite som sovjetbyråkratins syndaregister förvandlar den till imperialister.

Det går inte att påvisa några ekonomiska eller politiska drivkrafter i de sovjetiska och kinesiska samhällen som tvingar dem att expandera för att vidmakthålla sina samhällssystem. (Se t ex Klas Eklunds bok om Sovjetekonomin). Däremot är dessa byråkratier djupt konservativa krafter, som inom ramen för de rådande styrkeförhållandena i världsmåttstock strävar efter att befästa sin makt. Deras politik är till sin karaktär defensiv. Detta till skillnad från de imperialistiska staterna i Nordamerika, Västeuropa och Stilla Havet (Japan, Australien, Nya Zeeland) som av ekonomiskt tvång måste expandera.

Partiprogrammet avslutar sin behandling av den ”första världen” med: ”Sovjetunionen har framträtt som det största hotet mot världsfreden och länders oberoende. Sovjetunionens strävanden har därmed också blivit det. främsta hotet mot social utveckling, frigörelse och revolution i dagens värld.” (s4) En genomgång av världsekonomin av idag och de sista årtiondenas historia förvandlar detta påstående till lögn. En sak är att den sovjetiska byråkratin upprätthåller ett totalitärt förtryckarsystem; att den är fientligt inställd till genuina sociala revolutioner varhelst de förekommer; att den samarbetar med och stödjer olika borgerliga regimer i tredje världen och därmed drar ner socialismens fana i smutsen. En helt annan sak är att utropa den som ”det främsta hotet mot social utvecklings Det är att ge en både felaktig och groteskt förvrängd bild av dess roll i världspolitiken. Det implicerar också en fullständigt barock uppfattning om Sovjetunionens historia, ty de faktorer som man brukar peka på som stöd för sina teser har funnits i Sovjets politik i årtionden. Och detta är inte så underligt. Det finns inget land i världen som har haft en sådan kontinuitet i det politiskt styrande skiktet som Sovjetunionen. Sedan trettiotalet då det gamla bolsjevikpartiets medlemmar mördades i massomfattning (se t ex Deutschers Stalin-biografi och Den förvisade profeten, samt Conquests bok Den stora terrorn) har inga avgörande förändringar skett i det styrande skiktets sammansättning.

I dag vågar inte SKP:s ledning återupprepa de gamla sagorna från Peking att Sovjetunionen ”ändrade färg” genom en statskupp efter Stalins död. Man tiger skamset eller försöker sig på en tyst omskrivning av historien. De som idag förnekar massmorden, slavarbetslägren och terrorn i Stalins Sovjet hör till samma kategori som de gamla nazister som förnekar massförintelsen av judar under nazismen, l SKP:s partiprogram existerar inte frågan trots att partiets uppslutning bakom den stalinistiska historieskrivningen var en av dess programmatiska grunder i över ett årtionde. (Se t ex den vämjeliga bok om trotskismen som SKP gav ut i början av sjuttiotalet av Gustavsson/Wickman ”Trotskismen” och kritiken av dess eländiga stalinistiska lögner i Fjärde Internationalen nr 7-8/72 ”Lögnens renässans”.) Men från att inse att ledarna i Kreml har mycket blod på händerna till att utropa den imperialistiska borgarklassen till det mindre onda är steget mycket långt. Efter andra världskriget har Sovjetunionen intervenerat militärt i Östtyskland, Polen och Tjeckoslovakien. I Afghanistan har man gått in och i praktiken ockuperat landet. Målsättningen med dessa interventioner har i grunden alltid varit defensiv: att skydda den sovjetiska byråkratins politiska och militära intressen.

Under samma tid har de olika imperialistmakterna, främst USA, Storbritannien och Frankrike varit inbegripna i mer än femtio krig i den s k tredje världen och dessutom varit inblandade i en lång rad blodiga militärkupper riktade mot folkliga regeringar och massrörelser. Offren räknas i många miljoner på Filippinerna, i Malaysia, i Indokina, i Indonesien, i Algeriet, i Kenya och i dussintals andra länder. En stor del av världens industriella, jordbruks- och råvarutillgångar kontrolleras av ett fåtal storbolag med bas i Nordamerika, Västeuropa och Japan. En stor del av jordens befolkning är jordlösa, undernärda och arbetslösa på grund av att krav på nödvändiga reformer slås ner med våld av inhemska överklasser i förbund med imperialismen. Byråkratin i Sovjet (och i Kina) är i dessa sammanhang bara ytterligare hinder i vägen för att mänskligheten skall kunna besegra och krossa de klasser som blockerar dess frigörelse: borgarklasserna i Nordamerika, Västeuropa och Japan och dess juniorpartners i form av nationella borgarklasser i tredje världens länder.

Lite eftertanke bland SKP:s medlemmar borde ha fått dem att ta avstånd från den kinesiska byråkratins propagandalögner om att det är Sovjetunionen, inte imperialismen, som är det främsta hotet mot Europas befolkning. Redan idag har den sovjetiska byråkratin, med sin bas framför allt i själva Ryssland, oerhörda svårigheter att hålla ihop sitt mångnationella välde. Ett Europa ”enat” under byråkratin skulle ha mer än 700 miljoner invånare, merparten på en högre produktionsnivå än Ryssland. Även om ett sådant militärt äventyr skulle lyckas skulle det byråkratiska systemet falla ihop inom mycket kort tid. De har bekymmer nog med ester, letter, litauer för att inte tala om polacker och tjecker för att vidmakthållandet av ett sådant välde skulle ha någon som helst realism.

Den andra världen (s 4-5)

I detta avsnitt slår programskrivarna slut och knut på sig själva i försöken att få sina ståndpunkter att gå ihop. De skriver kryptiskt att ”den andra världen utgör en vacklande kraft mellan den första och den tredje världen”. Vari denna vacklan består klargörs inte. I och med nedgången i de imperialistiska ekonomierna sedan slutet av sextiotalet har konkurrensen skärpts mellan de olika imperialistiska blocken (USA, Japan, EG). I kampen om marknaderna hårdnar motsättningarna mellan de tre imperialistiska blocken. Om det är detta SKP menar med den andra världens ”vacklan” så är vi inte oense. Men uppenbarligen menar de något annat. Rimligen att EG och Japan blivit självständigare i förhållande till USA och på ett mer aggressivt sätt tagit upp kampen om utsugningen av de underutvecklade länderna i den s k tredje världen.

Partiprogrammet talar om att ”det finns också en växande tendens till enande med tredje världens länder till ömsesidig fördel”. Vilken fördel skulle de utsugna massorna i tredje världen ha av att Västeuropa och Japan går in jämsides med eller tränger ut USA i utplundringen av deras länder? Naturligtvis finns det en ”ömsesidig fördel” för de härskande klasserna i Västeuropa. Japan och i u-länderna i ett växande samarbete. Men det är ett samarbete som med nödvändighet är riktat mot de arbetande massorna i tredje världen. På vilket sätt gör de japanska storbolagens offensiv på världsmarknaden Japan till en ”vacklande kraft” i förhållande till Sovjet, USA eller den tredje världen? Vi får leta förgäves efter en klar definition av denna ”vacklan” Nej, det hela är bara struntprat, l verkligheten uttrycker detta prat om ”vacklan” bara SKP:s uppslutning bakom den västeuropeiska och nordamerikanska borgarklassen. Programskrivarna skriver: ”Det ekonomiska och politiska läget i Västeuropa är mycket komplicerat. Många faktorer verkar i olika riktningar, upplösningstendenser inom Västalliansen på vissa områden, motsvaras av ökad enhet på andra.” Är detta bra eller dåligt? Skall arbetarrörelsen verka för upplösningstendenser inom västalliansen? Är det bra att Västeuropa ökar handeln med Sovjet? Eller sluter SKP upp på Reagans linje? Om man är för att EG skall stärkas, varför skall då inte Sverige gå med? Är det bra att Sverige är ”alliansfritt” (D v s inte medlem i NATO)?

Om det är bra borde man då inte vara för att Danmark och Norge också går ur? Borde man då inte i konsekvensens namn arbeta för att hela NATO-pakten upplöses? Eller är man i verkligheten för att Sverige går med i NATO? Några ordentliga svar på dessa viktiga frågor letar man förgäves efter i detta avsnitt.

Tredje världen (s. 5)

Bland tredje världens länder finns det starkaste försvaret av folkrätten och FN:s principer”. ”Bland… länder” måste väl vara en förkortning för de härskande klasserna i dessa länder. Och vilka länder tänker man då på? Är det militärdiktaturen i Thailand som förvandlat landet till en internationell bordell? Är det militärdiktaturen i Indonesien som kom till makten över liken på en miljon mördade arbetare och fattigbönder? Är det någon av militärdiktaturerna i Latinamerika? Finner vi dessa länder bland Frankrikes forna kolonier i Afrika? Kanske monarkin i Saudiarabien? Khomeiniregimen? Eller är det bara en omskrivning för Folkrepubliken Kina? Men även i Folkrepubliken Kina är t ex tryckfriheten inskränkt till en vägg de korta tider de makthavande ens tillåter ett sådant litet andningshål. Eller man kanske bara tänker på de högtidliga internationella sammankomster där härskarna på imperialismens bakgårdar mellan orgier och svinerier kostar på sig vackra tal om demokrati, utveckling och kamp mot det ekonomiska beroendet? Men inte ens skribenter på Gnistan kan väl tro att normala människor låter sig duperas av de fraser som just är till för att dölja samma personers ansvar för sina respektive länders diktatur, underutveckling och ekonomiska beroende av imperialismen.

Det finns inga gemensamma intressen mellan t ex Vietnam och Thailand. Det ena är ett land som efter en lång och hård kamp frigjort sig från imperialismen. Det andra är ett land som sugs ut och kontrolleras av imperialismen och där de makthavande klamrar sig fast vid makten genom att med terror och förtryck mot den egna befolkningen slå ned varje opposition som kräver sociala förbättringar.

Första regeln i politiken är att kunna skilja ut vad som skiljer. Den andra är att kunna se vad som förenar. SKP:s partiprogram ger ingen som helst hjälp i detta avseende.

Hotet om krig (s 5-6)

Den hotbild av Sovjet som programmet målar upp skulle ha kunnat hämtas direkt från Förenta Staternas utrikesdepartement. Den tål ingen konkretisering. Att utnämna länder som Kuba och Vietnam till medlemmar av ett ”krigslager tillsammans med Sovjetunionen” är bra magstarkt. Under årtionden har Vietnam utsatts för öppen och brutal aggression av först Frankrike, sedan i första hand USA. Miljoner vietnameser mördades under den franska och nordamerikanska ockupationen. Kuba har alltsedan brytningen med USA-imperialismen varit utsatt för ständig aggression och blockad. USA håller fortfarande en bit av Kuba ockuperat.

Programmet skriver ”För folken i tredje världen är Sovjetunionens ockupations- och krigspolitik förödande för all utveckling.” En jämförelse mellan de länder med vilka Sovjet har starka militära, ekonomiska och politiska band och de som är förenade med länder som USA, Frankrike och Storbritannien vederlägger detta påstående.

• Latinamerika. I samtliga länder utom Kuba och Nicaragua kontrollerar storbolag från i första hand USA och Västeuropa stora delar av ekonomin. Nästan alla stater är militärdiktaturer som utbildas och upprustas av USA. Samtliga länder utom Kuba och Nicaragua är låsta i en ond cirkel av underutveckling och ekonomiskt beroende av imperialismen. De två undantagen är de enda stater som på något sätt kan sägas ha någon typ av band med Sovjetunionen. l dessa länder har den onda cirkeln börjat brytas.

• Afrika. Samtliga länder utom de som vunnit sin frihet i kamp (Angola, Moçambique, Guinea-Bissau, Zimbabwe) och Etiopien är starkt proimperialistiska och deras ekonomier kontrolleras till stora delar av bolag från de forna kolonialmakterna och USA. Folken i dessa länder får det allt sämre. De fem övriga staterna har ännu inte helt brutit med imperialismen men försöker utnyttja ekonomisk och militär hjälp från Sovjetunionen för att skaffa sig större manöverutrymme gentemot imperialismen, l dessa länder har också de längst gående sociala reformerna genomförts. De står inte under sovjetisk militär kontroll. Sovjetunionen kontrollerar inga vitala delar av dessa länders ekonomier.

• Arabstaterna. Det stora flertalet av dessa är starkt konservativa och extremt västorienterade. Undantaget är Baathregimerna i Syrien och Irak. Men inte heller dessa är på något sätt kontrollerade av Sovjet. Tvärtom har de starka band med imperialistiska bolag. (SAAB har t ex investeringar i Irak). Sydjemen är den stat som står närmast Sovjet. Det är också det land om genomfört de längst gående sociala reformerna. Men inte heller Sydjemen står under sovjetisk militär kontroll.

• Asien. Här finns det enda exemplet utanför Sovjets traditionella maktsfär i Östeuropa på en sovjetisk militär ockupation. Afghanistan har militärt ockuperats av Sovjetunionen efter det att den progressiva regim som kom till makten misslyckats i sina försök att få ett brett folkligt stöd för sina reformer. De tre länder som kastat ut imperialismen i regionen förutom Kina och Nordkorea är Vietnam, Laos och Kampuchea. På vilket sätt har Sovjetunionens (alltför otillräckliga) militära och ekonomiska stöd till dessa varit förödande ”för all utveckling”? Har den bromsat nödvändiga sociala och ekonomiska reformer? Samtliga andra länder har i varierande grad sin ekonomi kontrollerad av imperialismen. Inte ens Indien är ett undantag från denna regel även om dess borgarklass är äldre och starkare och har tillförsäkrat sig ett större manöverutrymme gentemot imperialismen. Ett manöverutrymme som bland annat kommer till uttryck genom den indiska borgarklassens goda relationer till Sovjet. Men vi tror inte att ens Gnistans redaktion skulle våga påstå annat än att Indien till hela sin ekonomiska struktur är uppknuten till den imperialistiska världsmarknaden, trots handel och gemensamma projekt med Sovjetunionen. Det är den indiska borgarklassens herravälde som är ”förödande för all utveckling” i Indien, genom att det blockerar nödvändiga sociala reformer och en verklig frigörelse från imperialismen. Sovjetbyråkratin spelar en tredjehandsroll i detta sammanhang. Deras brott är att de genom sitt stöd till den indiska borgarklassen försvårar för de arbetande massorna att stå in på revolutionens väg.

Kvar står den faktiska kontroll som den sovjetiska byråkratin har över Östeuropa och som är ett resultat av Sovjetunionens seger i andra världskriget och dess strävan att bygga upp en ”säkerhetszon” mot den europeiska imperialismen. Det är en följd av överenskommelserna vid Yalta och Potsdam över huvudet på Europas folk, ett av många brott mot mänskligheten som Churchill, Roosevelt och Stalin gjorde sig skyldiga till. Någon ny ”imperialistisk” expansion är det inte frågan om.

En saklig genomgång av världen land för land förvandlar SKP:s påståenden till vad de är: Propagandalögner made in USA och Peking.

I programmets skrivningar om att ”andra världens länder och folk förmår ena sig inbördes och med tredje världen och stärka sina försvarskrafter politiskt, ekonomiskt, militärt och ideologiskt och bekämpa anpassningstendenser är en avgörande fråga för fred i hela världen” multipliceras det ena felet med det andra många gånger om. Om SKP med detta menat att om arbetarna i Sovjet, Östeuropa och Kina gör politisk revolution och störtar byråkratin, om arbetarna i Västeuropa och Japan krossar imperialismen i några av dess viktigaste centra genom en serie proletära revolutioner, om arbetarna och bönderna i tredje världens underutvecklade länder driver ut imperialismen och krossar de inhemska borgarklasserna, och om arbetarna och andra förtryckta i alla dessa länder förenar sig i en Internationell Arbetarrepublik (Kominterns gamla program), då har vi löst en avgörande fråga för fred i hela världen. Ja, då vore vi överens med SKP. Men det är uppenbart att SKP Inte menar detta. I artikel efter artikel i Gnistan framgår att man vill att de nuvarande härskande klasserna i dessa länder skall slå sig ihop och stärka sina försvarskrafter. Det är ren gallimatias. Varför är det en ”avgörande fråga för fred i hela världen” att tredje världens blodsbesudlade diktaturer slår sig ihop med de gamla imperialistmakterna Frankrike och England? På vilken grund skall denna sammanslagning ske? Den enda gemensamma grunden de har, är kampen för att bevara det nuvarande imperialistiska systemet som de härskande klasserna i dessa länder göder sig på.

Den helt avgörande motsättningen i tredje världens länder går mellan å ena sidan arbetarna och fattigbönderna och å den andra sidan den nationella borgarklassen i dessa länder i förbund med imperialismen. Ju fastare banden knyts mellan t ex den härskande klicken i El Salvador och USA:s regering, desto längre, blodigare och svårare kommer den folkliga befrielsekampen i detta land att bli. Ska folket i El Salvador förlika sig med sina utsugare inför ”hotet från Sovjet”? Ja, det anser naturligtvis generalerna i El Salvador och i alla andra länder där de härskande klasserna hotas av en folklig massrörelse.

Utvecklingen i Sverige (s 6-9)

I detta avsnitt tycks man vilja förespråka någon slags svensk variant av kapitalism utan någon av kapitalismens avigsidor. I programmet läser vi att ”monopolkapitalisternas försök att stärka sin internationella konkurrenskraft har också drabbat det arbetande folkets löner…” och ”för att klara konkurrensen inför monopolkapitalet ny teknik och datorisering av arbetslivet”. Programskrivarna beklagar sig också över att ”i ett läge där stora investeringar krävs för att återupprätta den svenska industrins konkurrenskraft flyr monopolkapitalisterna utomlands med kapitalet eller spekulerar i improduktiva sektorer”. Det framgår inte direkt vad SKP vill göra åt detta. Vill man vara med om att stärka det svenska kapitalets konkurrenskraft? Eller vill man något annat? Redan i förordet till programmet har SKP förklarat att ”den socialistiska revolutionen står inte på dagordningen i vårt land inom överskådlig tid”. Vad vill SKP göra istället? Programmet lämnar oss helt i sticket i denna avgörande fråga. Inte undra på att SKP håller på att upplösas. För meningsfullare sysselsättningar än att stärka den svenska kapitalismens konkurrenskraft kan ju tänkas för en socialistiskt sinnad arbetare.

Demokratin hotas (s 8-9)

Efter en korrekt kritik av de allt starkare korporativistiska strömningarna, faller programmet tillbaka till sin vanliga kryptiska dubbeltydighet när man behandlar det växande politikerföraktet. ”Byråkratisering, centralisering och en utbredd politisk passivitet inom stora befolkningsgrupper, liksom politiska krafter som utnyttjar politiker föraktet för att förlöjliga de demokratiska institutionerna är andra faktorer, som undergräver den djupt förankrade demokratiska traditionen i landet.” Vad menas? Vilka krafter syftar man på? Politisk passivitet bland landets arbetare är naturligtvis ett svårt hinder för att välta det kapitalistiska utsugarsystemet över ända. En övergång till socialismen är endast möjlig om denna politiska passivitet inom arbetarklassen bryts. Det välgrundade politikerförakt som breder ut sig kan sugas upp både av höger- och vänsterkrafter. Det kan ledas in i socialistiska banor, i en utveckling mot mer demokrati för de arbetande. Det kan också sugas upp av konservativa eller rent fascistiska krafter som kommer att kväva även den demokrati som finns idag.

En förutsättning för att det senare inte skall inträffa är att de revolutionära krafterna skoningslöst kritiserar och avslöjar de politiska svindlare och pratmakare som befolkar våra parlamentariska församlingar. De fem riksdagspartierna kan inte på något sätt lösa den nuvarande krisen på ett för arbetarklassen acceptabelt sätt. l kampen mot dessa partier och det politiska system som göder och föder dem, kräver vi naturligtvis en generösare demokrati för de arbetande, inte ett upphävande av den. Idag betyder det bl a att kämpa för att alla arbetare skall ha rösträtt, även invandrare. Det betyder att vi kräver att alla partier som ställer upp i val får rimlig tid att presentera sig och sitt program i radio och TV. Och naturligtvis att det nuvarande statskontrollerade Radio/TV-monopolet bryts upp för att ge utrymme även åt socialistiska arbetarståndpunkter i programutbudet. Det betyder att vi arbetar för att den nuvarande 4%-gränsen för val till riksdagen upphävs. Det betyder att vi är emot alla speciella politikerprivilegier. Riksdagsmän och ministrar skall ha samma lön som en kvalificerad arbetare och samma pensionsförmåner. Socialisterna går naturligtvis emot de nuvarande partistöden som enbart är till för att hålla historiskt utdömda partier under armarna efter det de förlorat förmågan att få sina anhängare att frivilligt ställa upp för dem ekonomiskt, o s v, o s v.

I avsnittet Försvara demokratin (s 20-21) utvecklas SKP:s syn på hur demokratin skall försvaras och utvecklas. Där har SKP lämnat den stalinistiska (och maoistiska) synen på demokratiska rättigheter till förmån för en liberal. På ett allmänt demokratiskt plan är detta ett fall framåt.

Det är utmärkt att SKP tar upp och försvarar yttrandefrihet, strejkrätt, mötes- och demonstrationsfrihet, ty den politiska tradition SKP byggt upp sitt parti på — Stalins Sovjet och Maos Kina — har förvägrat inte bara borgerliga grupper dessa rättigheter, utan hela den arbetande befolkningen. Dessa rättigheter är omistliga och nödvändiga inte bara under arbetarklassens kamp mot kapitalismen utan de är lika nödvändiga att försvara och utvidga efter revolutionen. Dessa rättigheters förkvävande genom byråkratiska diktaturer i Kina, Sovjet och Östeuropa är ett stort hinder för att vinna världens arbetare för socialismens sak. Genom att kalla dessa totalitära diktaturer för socialistiska, svartmålas socialismen effektivt i arbetarklassens ögon, något som reaktionen väl förstått att utnyttja.

Men SKP kommer inte längre än till den liberala, borgerliga demokratin. Det enkla faktum att vårt samhälle är en borgerlig demokrati och samtidigt en borgerlig klassdiktatur ”glöms” bort av SKP. Stora delar av samhällslivet står under borgarklassens direkta kontroll utan några förmedlingar via riksdag, landsting eller kommunalfullmäktige. De avgörande delarna av ekonomin kontrolleras av en handfull finansfamiljer. Mötes- och yttrandefriheten upphävs så fort arbetaren går igenom fabriksporten. Strejkrätten är i praktiken upphävd för arbetarna på verkstadsgolvet. Frågan om strejk eller inte beslutas av en nästan oåtkomlig LO-ledning.

Istället för att i programmet ta upp den socialistiska demokratin annat än på ett rent allmänt plan kapitulerar SKP för myterna om den borgerliga demokratin. Programmets påstående att ”Sverige har en lång tradition av borgerlig demokrati” är en halvsanning. Den allmänna rösträtten är bara ett par generationer gammal och infördes först inför hot om revolution. Däremot har Sverige en mycket, mycket lång tradition av ämbetsmannavälde. SKP tiger om den borgerliga demokratins klasskaraktär — eftersom de inte har något annat alternativ än den byråkratiska diktatur som återfinns i Dengs Kina eller Brezjnevs Sovjet. Hela programmet är för övrigt kännetecknat av en ovilja att ta i beaktande att samhället är uppdelat i sinsemellan stridande klasser.

Respekt för lagarna kan endast upprätthållas om det råder likhet inför lagen”. Men dessa lagar är ju lagar i ett klassamhälle. Det finns lagar som skyddar alla människor (stora delar av brottsbalken t ex). Där finns också lagar som är till för att upprätthålla kapitalets herravälde. T ex antistrejklagar, arvslagar som är utformade så att makten över hundratals människor och arbetstillfällen kan överföras från en generation till nästa inom borgarklassen. Lagarna som skyddar privategendomen skyddar både arbetarens IKEA-möbler (så länge han har jobb och inte kronofogden knackar på) och, framförallt, Walls finansimperium. Likheten inför lagen är formell (ibland inte ens det, inom t ex arbetsrätten) och är ett historiskt framsteg som den revolutionära arbetarrörelsen kan ta som utgångspunkt i sin kamp för att den även skall bli reell, l sista hand är dock lagarna i Sverige klasslagar som är till för att skydda och tillvarata den härskande klassens intressen.

Respekten för antistrejklagar och lagar som överlåter bestämmanderätten över politisk verksamhet på arbetsplatserna till arbetsköparna måste brytas ner hos arbetarna — inte stärkas! Annars kan de inte kämpa effektivt för sina klassintressen. I ett annat politiskt läge — när frågan om samhällsmakten ställs på sin spets — måste arbetarna bryta med den borgerliga våldsmaktens monopol på det organiserade och disciplinerade våldet — annars är arbetarklassens beväpning och därmed revolutionens seger och socialismen omöjlig. I SKP:s ”försvar” för demokratin ingår inte krav som att upplösa SÄPO eller avväpna poliskåren. Men ändå finns här de stora hoten mot svenska arbetares demokratiska rättigheter.

I programmet vill SKP att ”fackföreningarnas … självständighet försvaras” (s 21). Bra, men om man inte ger några alternativ till borgerlighetens och socialdemokratins olika ”samarbetsprojekt”, så kapitulerar man i praktiken för dem. För utvecklingen kräver att arbetarna får insyn, vetorätt, kontroll och bestämmanderätt över företag och industripolitik. Annars kan inte krisen bekämpas. Ett revolutionärt parti måste resa alternativ till fackföreningsbyråkratins ”insyn” under sekretess och ”inflytande” genom MBL-förhandlingar. De alternativen måste utvecklas kring krav som öppna bolagets räkenskapsböcker för alla arbetare, vetorätt mot avsked och nerläggningar, arbetarkontroll över produktion och investeringar.

Kamp för arbetarklassens ideologi och värderingar (s. 21-22)

Oviljan att se och utgå från att vi lever i ett klassamhälle får katastrofala konsekvenser när SKP tar upp frågan om moral och kultur. Blandat med, i sig, korrekta målsättningar som att ”arbetarklassens bästa ideal måste återerövras… privatisering och passivisering måste bekämpas till förmån för en till tro till kollektiv styrka”, finns teser om att ”ungdomar måste fostras till respekt för kunskap och arbete… ordning och disciplin”. Sådana teser som blir meningsfulla enbart om de fylls med ett innehåll. Vems ordning? Disciplin under vilka krafter? Ordning och disciplin utan hänsyn till vad denna ordning och disciplin används till och vilka som utövar den är reaktionärt! De nazistiska krigsförbrytarna (”jag lydde bara order”) var ivriga anhängare av ordning och disciplin. Vilken kunskap skall arbetarna respektera?

Kampen för rätten till kunskap för arbetarklassen måste föras mot konservativa och reaktionära borgerliga strömningar. Mot moderaterna, mot SAF, mot Svenska Dagbladet. Men i praktiken har SKP slutit upp bakom reaktionen i dessa frågor.

Naturligtvis måste barn och ungdom ges baskunskaper, fostras till respekt för demokratiska rättigheter och yttrandefrihet — men de måste också ges möjlighet till detta. Fackföreningar och andra arbetarorganisationer skall in i skolorna — den revolutionära arbetarrörelsen måste in i skolorna för att ideologiskt bekämpa högern. Ungdomarna måste på detta sätt ges möjlighet att ta ställning för socialistiska värderingar. Nu reflekterar SKP:s program och Gnistans spalter bara den halvbildade småborgarens respekt inför den gamla överklassens förfinade kultur. För att undvika missförstånd. Vi är för att arbetarklassen tar upp det bästa i borgerlighetens kultur — den tillhör hela mänskligheten — men inte allt i den och framför allt inte bara den, eller utan kritik.

Drogproblemet

Den liberala politiken och ideologin är den avgörande (vår understrykning) orsaken till det växande drogproblemet, kriminaliteten och splittring inom folket.”. (s 9) Detta påstående kan lätt vederläggas om man lyfter huvudet från Svenska Dagbladets och Gnistans ledarsidor och tar en titt på verkligheten. Ingen vill väl kalla USA:s drog- och kriminalpolitik för liberal. Där är långa fängelsestraff, ja tom dödsstraff vanliga inslag i bekämpandet av kriminalitet och drogproblem. Där blir problemen och samhällsupplösningen allt värre. Nej, det är andra och mer djupt liggande orsaker som ligger i botten på drogmissbruket.

SKP:s inriktning i dessa frågor är liktydig med att tjuta med ulvarna på högerkanten som försöker inbilla landets arbetare att det med våld och tvång är möjligt att undanröja sociala missförhållanden som hämtar sin näring ur det ekonomiska systemet och hela vardagslivets struktur under senkapitalismen. SKP sprider inga reformistiska illusioner. Man sprider reaktionära dimridåer!

Arbetarrörelsen måste gå i spetsen i kampen mot drogmissbruket. Så långt är vi ense. Men hur? Att alkoholister och narkomaner skall kunna förtidspensioneras eller utan några som helst krav lyfta socialhjälp för att ostört och med samhällets ”hjälp” fortsätta sitt missbruk är det väl bara vissa socialarbetarkretsar som försvarar. Det gäller ju deras levebröd. Men att, som moderater och SKP:are vill, låta repressaliepolitiken dominera och utöka en redan svällande poliskår leder bara till att samhället blir än omänskligare och att drogmissbruket kommer att fortsätta. En antidrogpolitik som inte direkt är sammanflätad med kampen för sociala reformer som angriper roten till det onda är enbart ett patetiskt försök att med hjälp av polisbatonger ösa ur den kapitalistiska utslagningens ständigt svällande hav. Rätten till arbete som är anpassad efter arbetarbarnens behov och möjligheter, en bostadspolitik för bostadsområden som är byggda för att underlätta och möjliggöra social gemenskap för de som bor i området. Det är avgörande beståndsdelar för en verklig antidrogpolitik från arbetarrörelsens sida.

Klasser och politiska krafter (s.9-11)

Avsnittet räknar i stort bara upp vilka klasser som finns i dagens Sverige. En ”nyskapelse” har emellertid tillkommit: begreppet ”byråkratkapitalister”. Till dessa räknar man dem som förvaltar den del av totalkapitalet som förmedlas via den borgerliga staten. Man tänker väl här framför allt på den svärm av socialdemokratiska karriärister som arbetat sig upp till topposter inom den statliga delen av näringslivet. Att som SKP påstå att de utgör en fraktion av kapitalistklassen som utmanar monopolkapitalet om makt och inflytande saknar förankring i verkligheten. Det går idag inte att trolla fram någon fraktion inom det svenska kapitalet som på allvar utmanar de monopolkapitalistiska kretsarna. Tvärtom så anpassas de statliga bolagen till de privatägda storbolagens behov.

I avsnittet om mellanskikten påstås att — vi spärrar upp ögonen — ”anti-imperialism av sovjetiskt märke givits stor spridning genom massmedia och att denna dragit med sig stor skada för det arbetande folket”. På vilket sätt reds inte ut i programmet. I själv verket kontrolleras massmedia till överväldigande del av djupt antisovjetiska kapitalgrupper. Deras antisovjetism grundas inte i omsorg om den svenska eller sovjetiska arbetarklassen, utan är enbart gammal nattstånden reaktionär antikommunism. Och det statskontrollerade Radio/TV-monopolet reflekterar denna antisovjetism. Det reaktionära struntpratet om ”vänstervridning” i Radio/TV som SKP nu på sitt egna förvrängda sätt upprepar, är just inget annat än struntprat. Den verkliga bakgrunden till programmets tal om sovjetisk anti-imperialism är nog det faktum att den överväldigande delen av svenska folket (förutom moderaterna) inte är överens med den kinesiska byråkratins (och SKP:s) stöd till allehanda reaktionära regimer i tredje världen.

De reaktionära tonarterna bryts av mer liberala i avsnittets sista stycke: ”trasproletära skikt utgör en bas för en alltmer omfattande, organiserad brottslighet som tenderar att bli en maktfaktor och därmed ett hot mot demokratin”. Att den mänskliga sump som återfinns på våra storstäders botten förvisso kan vara en liten del, ett första råmaterial för en fascistisk rörelse och också en rekryteringskälla till en växande brottslighet är en sak. En helt annan är att utnämna den organiserade brottsligheten till ett hot mot den (borgerliga) demokratin. Underförstått att de ”hederliga” kapitalisterna inte utgör samma hot. Det är att skönmåla både den borgerliga demokratin och storkapitalet. Det finns ingen principiell skillnad mellan en Wall och en ”vanlig” gangsterkung. De strävar båda två efter att maximera sin profit utan hänsyn till de mänskliga kostnaderna, l varje gangster finns en Wall och i varje Wall finns en gangster. Det är absurt att påstå att de herrar som står bakom kapprustningen, utrotningskrigen i tredje världen, tortyrexperterna i Latinamerika skulle vara ett mindre hot mot mänskligheten är en ordinär gangsterboss. Sanningen är den omvända.

Större politisk rörlighet (s 11-13)

I detta avsnitt spekulerar man i spänningar och oförenliga linjer inom den svenska socialdemokratin. Visst finns begynnande spänningar inom socialdemokratin. Det märktes t ex under Folkkampanjen mot Kärnkraft. Men de är inte av det slag som SKP spekulerar i.

I försvarsfrågan står två oförenliga linjer mot varandra i partiet”. Det är en sanning med stor modifikation. Sverige slås i dag bara av USA och Israel bland de imperialistiska makterna när det gäller upprustningskostnad per invånare. Parallellt med den hejdlösa upprustningen har polisen militariserats. I denna politik har det rått full enighet bland de ”demokratiska” partierna. På senare år har det bara skilt någon procent i partiernas förslag till försvarsanslag. Inom SAP finns det en liten röst som ger uttryck för den olust många bland socialdemokratins ”gräsrötter känner inför socialdemokratins kapitulation inför borgerligheten i försvarsfrågan. Men de representerar ingen seriös strömning inom partiet. Tvärtom möjliggör denna kritik partiledningens upprustningspolitik. Maj-britt Theorin och andra får uttrycka socialdemokratiska väljares oro. De fångar röster helt enkelt. Men i riksdagen trycker de på upprustningsknappen när notan för militarismen skall betalas.

Det finns inte heller två linjer när det gäller frågan om ”demokrati eller korporativism”. Inom SAP finns en bred uppslutning bakom den rådande klassamarbetspolitiken. Enstaka socialdemokratiska skribenter som Åke Olsson har kritiserat de korporativa inslagen i den socialdemokratiska politiken, men det finns ingen artikulerad opposition.

Samma sak gäller det motsatspar som SKP målar upp gällande ”teknisk utveckling kontra teknikfientlighet”. Den existerar inte inom det socialdemokratiska partiet. Däremot, och det är en helt annan sak, finns det ett visst ifrågasättande av en alltför förenklad teknisk utvecklingsoptimism. Det gäller de former som tekniken används och utvecklas under idag. Något genomslag i form av praktisk politik inom socialdemokratin kommer dock inte denna självprövning att medföra. Därtill är socialdemokratin alltför hårt knuten till den kapitalistiska marknadsekonomin och dess ”lagar”.

Inte heller inom skolpolitiken går det att urskilja de två linjer som SKP vill trolla fram inom socialdemokratin. Däremot börjar den förda skolpolitiken utsättas för kritik inom de socialdemokratiska leden för den sociala utslagning som den nuvarande skolan hjälper till att framskapa. Några oförenliga linjer när det gäller inställningen till kunskap inom skolan går det inte att leta fram inom SAP. Om man inte med linje menar enstaka individer eller små maktlösa kotterier. Det finns också en viss självprövning inom SAP inför det faktum att socialdemokratin övertagit den gamla skolan med dess överklassvärderingar. En skola som uppenbart inte fungerar i dagens samhälle. Moderaterna vill med hjälp av SKP få den gamla pluggskolan att fungera. Ett utopiskt och hopplöst företag eftersom den sociala verkligheten radikalt har ändrats de sista fyrtio åren.

I avsnittet om moderaterna påstås: ”genom att utnyttja folkets missnöje över normlöshet, kunskapsförakt, byråkrati och korporativa tendenser har partiet markant ökat sitt inflytande också inom det arbetande folket”. Att moderaterna ökat sitt inflytande inom SKP är en sak, men SKP är en helt annan sak än det arbetande folket. En noggrannare titt på valdistrikt och valstatistik ger vid handen att moderaterna ökat sitt inflytande genom att traditionella borgerliga väljare övergett mittenpartierna till förmån för moderaterna. Inte genom att arbetare blivit moderater.

Att konstatera att moderaterna utnyttjar den socialdemokratiska byråkratiseringen till att bryta mark för sin reaktionära ideologi bland nya mellangrupper är en sak. Att själv föra samma reaktionära budskap till torgs är en helt annan. SKP ”glömmer” att moderaterna i första hand bärs upp av den alltmer svällande högre byråkratin inom stat och privata storbolag. Det är med sin öppet arbetarfientliga politik som moderaterna bryter ny mark hos redan borgerliga grupper. Inte i första hand på sin kritik av normlöshet eller byråkratisering.

Vad menar SKP med normlöshet? Vems normer är det som sluppit lösa? Den gamle byprästens, trettiotalets industriarbetares, Wallenbergs? Den revolutionäre arbetarens? Olika klasser har olika normer. De som högljuddast brukar skrika om normer i upplösning är för det mesta reaktionära bakåtsträvare som ser sina gamla värderingar upplösas allteftersom samhället förändras. Frågan är vilka normer som skall ersätta de som heller på alt lösas upp inom den krisdrabbade kapitalismen med dess allt längre gående sociala upplösning. Eller har SKP tänkt sig att försöka driva historiens hjul tillbaka tillsammans med biskopar, generaler och förstockade byrådirektörer? Att bryta med de i förfall varande kapitalismens normer är inte liktydigt med att anamma trasproletärens eller bohemens. Men SKP tycks tydligen anse detta. Med alltmer öppet gillande citerar Gnistan Svenska Dagbladets krior i frågan. De läser inte dessa för att skoningslöst kritisera dem i ljuset av marxismen utan för att hämta stöd och vägledning.

II Fyra stora uppgifter (s 15-22)

Kännetecknande för SKP:s sätt att se på sina ”fyra stora uppgifter” är att man hela tiden håller sig inom ett defensivt och , snävt inomkapitalistiskt perspektiv. Man tycks inte kunna föreställa sig en politik som går utanför marknadsekonomins ramar och Sveriges gränser. Självklart måste varje revolutionär arbetarpolitik utgå från försvaret av det redan uppnådda, av levnadsstandarden, av arbetstillfällena, av de sociala och politiska rättigheter som hotas av världsimperialismens alltmer fördjupade kris. Detta står alltid i centrum för det revolutionära arbetarpartiets aktivitet inom arbetarklassen.

Men det finns ett dialektiskt samband mellan sådana defensiva mål och de offensiva, som syftar till att flytta fram arbetarrörelsens positioner. Det är utifrån försvaret av det redan uppnådda som man börjar uppmarschen mot offensiven. Att i kristider inskränka sin politik till försvaret av det redan uppnådda, är att döma sig själv till nederlag på förhand.

Det finns två alternativ. Endera ”löses” krisen på kapitalets villkor (dvs inom ramarna för marknadsekonomin och den privata äganderätten till produktionsmedlen), vilket i bästa fall betyder ett kraftigt tillbakapressande av hela arbetarklassen, dess splittring och demoralisering; i sämsta fall ett nytt krig och med all sannolikhet mänsklighetens undergång genom det fria fall ner i barbariet som ett totalt kärnvapenkrig skulle innebära. Eller så löses krisen på arbetarnas villkor, d v s genom krossandet av borgarklassens makt och övergång till en arbetarstyrd planekonomi, där produktionens inriktning bestäms av mänskliga behov, inte som i dag av storbolagens strävan att göra största möjliga vinst. För ju hårdare och kraftfullare arbetarna slår tillbaks kapitalets offensiv, desto värre kommer kapitalismens kris att bli. Detta gäller ända fram till punkten utan återvändo, då frågan om vem som skall ha makten i samhället, den organiserade arbetarrörelsen eller storkapitalet, ställs på sin spets. Det är därför Karl Marx talar om att revolutionen banar sig väg genom en mäktig reaktion. Klasskampen skärps, den härskande klassen blir alltmer desperat, arbetarklassen alltmer klassmedveten och enad, beredd att slåss för sina intressen ända fram till slutet. Revolutionen står på dagordningen för SKP.

Denna typ av strategiskt tänkande saknas helt i SKP:s program. Frågan om arbetarnas maktövertagande står inte på dagordningen. SKP:s politiska horisont sträcker sig inte utanför de gränser kapitalet och marknadsekonomin stakat upp. Den borgerliga demokratin är de ramar man självvalt inte vill överskrida. Dem försvarar man, dem stannar man kvar i. När de socialistiska fraserna skalats bort, återstår av SKP:aren bara en småborgerlig demokrat. På ett plan når de inte ens upp till borgerskapets perspektiv: SKP:s kampperspektiv sträcker sig inte utanför landets gränser. Istället för arbetarklassens internationella förbrödring, har SKP som omedelbart perspektiv försvar av den svenska ”nationens Genom en obeveklig politisk logik drivs man därigenom i armarna på reaktionen, kretsarna kring generalstaben och Svenska Dagbladet. Där återfinns ju de mest ”nationellt sinnade”.

Fred, försvar och nation

Det arbetande folkets och nationens intressen står över allt och är den vägledande principen” slår SKP fast redan i förordet till sitt program.

Problemet är dock att Sverige av idag är ett imperialistiskt land, en integrerad del av det imperialistiska systemet.

Det svenska kapitalets utrikespolitik går ut på att skaffa sig bästa möjliga utgångspunkter för konkurrensen på världsmarknaden. Idag är därför försvaret av ”nationens intressen” liktydigt med ett försvar av den svenska borgarklassens intressen.

Marxismen visar att uttryck som ”folk” och ”nation” döljer andra och mer grundläggande klassammanhang.

Varje nation är kluven i mot varandra stående klasser, i utsugare och utsugna; i härskande och behärskade. Den svenska nationens ena huvudpol är den lilla borgarklassen (c a 15 000 familjer som kontrollerar storföretag, militärapparat och statsförvaltning). Inom denna borgerlighet har några dussin finansfamiljer centraliserat de avgörande delarna av makten över ekonomin. Mot denna ytterst lilla minoritet står landets arbetare — över två miljoner —, som med sitt arbete föder och göder den härskande klassen. Däremellan finns småborgerskap och mellanskikt — en del nyttiga och närande, andra skadliga och tärande på samhällsekonomin (lärare kontra reklamkonsulenter, bönder kontra knarkhandlare, tekniker kontra officerare etc).

I ett klassamhälle upphöjs alltid den härskande klassens intressen till nationens intressen. I vårt samhälle är klassintressena överordnade nationens intresse. En svensk arbetare har gemensamma intressen med en dansk och indisk arbetare. Han har direkt motsatta intressen den svenska kapitalist som utnyttjar och suger ut inte bara honom själv utan även danska och indiska arbetare. Under 1982 kommer för första gången antalet arbetare som sugs ut av storkapital (de 25 största bolagen) att vara större i utlandet än i Sverige. (Omkring en kvarts miljon både här hemma och utomlands). Och i Sverige är uppemot hälften av arbetskraften på många storindustrier invandrade arbetare. Befolkningsmajoriteten (arbetarklassen och den närstående grupper) kan framgångsrikt hävda sina intressen endast i kamp mot den svenske nationens företrädare (borgarklassen) och i förening med arbetare i andra länder. För de politiska krafter som utgår från att socialismen är nödvändig för att lösa mänsklighetens grundläggande problem (hungern, arbetslösheten, det politiska förtrycket) måste den internationella arbetarklassens intressen vara vägledande i politiken.

SKP:s grumliga försök att förena socialism och nationalism skulle kunna vara hämtade från den tyska nationalsocialismens ideologiska skattkamrar. Så är säkert inte fallet. Idéfrändskapen beror nog istället på att de har gemensamma sociala rötter (den mot storkapitalet rasande småborgaren). Vilken av SKP:s chefsideologer skulle inte skriva under på den nazistiske chefsideologen Strassers ord:

”Tysk industri och ekonomi i det internationella finanskapitalets händer betyder slutet på alla möjligheter på social frigörelse, det betyder slutet på alla drömmar på ett socialistiskt Tyskland… Vi nationalsocialister har förstått att där är ett samband, bestämt av försynen, mellan vårt folks nationella frihet och den tyska arbetarklassens ekonomiska frigörelse.” (1)

Vår svenske nationelle ”socialist” skulle naturligtvis stryka tysk för svensk. Men för övrigt!

Hela programavsnittet om ”försvara freden och det nationella oberoendet” (s 16-18) genomsyras av inskränkt nationalism och en total avsaknad av alla klassperspektiv. Den militära världsbild som målas upp är falsk. Påståendet att det är ”Sovjets expansionism som tvingar länderna i tredje världen att stärka sitt försvar för att inte ligga helt öppna för angrepp” är bara en upprepning av vad de mest reaktionära kretsarna i tredje världen brukar använda för att rättfärdiga upprustningen av de egna våldsapparaterna. Att konstatera att generalerna i Latinamerika och Sydostasien rättfärdigar sin upprustning med det sovjetiska hotet eller kommunistisk infiltration är en sak, men att godta denna förklaring är en helt annan. Militärmakten i tredje världen riktar sig i första hand mot den egna arbetande befolkningen. I andra hand är den riktad mot grannländerna. Endast i tredje hand kan upprustningen ses som riktad mot Sovjetunionen, och då enbart som underordnade redskap för de stora imperialistiska militärallianserna. Drivkrafterna för upprustningen inom tredje världen ligger framför allt i dess borgarklass’ behov att kunna hålla den egna befolkningen i schack. Drivkraften i de imperialistiska staternas upprustning är framför allt de stora, multinationella bolagens jakt på överprofiter, en jakt som fått sitt politiska uttryck i de ”militärindustriella komplex” som återfinns i de imperialistiska länderna, en maktgruppering som driver fram upprustning mot allt vanvettigare massförintelsevapen. Sovjetunionens rustningar är en konservativ reflex på detta. Ett försök att bevara den militära maktbalansen från sovjetbyråkratins sida. (Jmfr t ex tidningen Tempus specialutgåvor av Sovjets respektive USA:s egna analyser av de militära styrkeförhållandena.)

SKP vill ”verka för att det nuvarande (vår understrykning) militära försvaret stärks”. l dagens Sverige innebär detta att stärka de mest reaktionära krafterna i landet — officerskåren, rustningsindustrins ägare, den högre statliga byråkratin, d v s de krafter som är de mest inbitna motståndarna till varje form av verklig demokrati för de arbetande. Militär och demokrati är varandras motpoler. Varje stärkande av militär och militärapparat försvagar arbetarklassens ställning och underminerar även den av SKP så omhuldade borgerliga demokratin.

”Försvaret av freden” kräver tre saker som går tvärtemot SKP:s politik inom detta område. Det kräver ett energiskt underminerande arbete i den borgerliga armén, en kamp för de värnpliktigas demokratiska rättigheter, ett nej till varje form av anslag till det nuvarande försvaret, en hård ideologisk kamp mot borgerlighetens försök att stöpa om arbetarsoldaterna till kanonmat i imperialistiska krig. Kort sagt: Ett arbete som i sista hand tjänar till att omöjliggöra att Sverige blir ett nytt Chile, att förhindra att den borgerliga armén blir kapitalets sista trumfkort i kampen om samhällsmakten. Det andra är att arbeta för arbetarklassens internationella förbrödring — upprättandet av en ny arbetarinternational i masskala — arbeta för internationella aktioner från arbetarklassen i olika länder. För det tredje krävs det stöd till och solidaritet med befrielserörelsernas kamp mot imperialismen och sina inhemska härskare (även om denna kamp inte faller byråkraterna i Peking i smaken).

Utrikespolitiken

Sverige måste verka för att stärka FN… och öka respekten för dess arbete och stadga.” (s 16) Detta är en målsättning som den svenska borgarklassen haft under många år. I Korea, Kongo, Cypern och Mellanöstern har den svenska staten villigt ställt svenska legoknektar till FN:s förfogande för att stoppa samhällsförändringar. FN är en skapelse av den segrande USA-imperialismen och dess partners under det andra världskriget. Dess uppgifter är att upprätthålla de nuvarande styrkeförhållandena i världsmåttstock. Därigenom har FN också blivit acceptabel för de konservativa byråkratierna i Sovjet, Kina och Östeuropa. FN:s stadga ger tom de fem segermakterna från världskriget vetorätt mot alla viktiga beslut som tas upp i FN:s säkerhetsråd. Redan i själva stadgan är alltså ”de små” staternas inflytande begränsat till förmån för de stora.

I programmet säger sig SKP också vilja verka ”för närmare förbindelser med alla länder i tredje världen som inte är redskap för Sovjetunionens strävanden, illegala statsbildningar eller tillämpar rasism.” Med länder som tillämpar rasism syftas väl på Israel och Sydafrika. Och där är vi naturligtvis överens. Vad en ”illegal statsbildning” är för något är däremot oklart. (Om arbetarna i Storbritannien gjorde revolution skulle naturligtvis alla världens borgare förklara den brittiska arbetarstaten för ”en illegal statsbildning”. Men det kan väl inte vara den sortens ”illegalitet” som SKP tänker på)

Vilka länder betraktar SKP som ”redskap för Sovjetunionens strävanden”? En genomläsning av Gnistan gör att man måste dra slutsatsen att man syftar på Vietnam, Laos, Kambodja och Kuba, dvs länder där en djupgående social omvälvning krossat godsägarväldet på landsbygden, genomfört omfattande sociala reformer, förbättrat kvinnans ställning och utrotat analfabetism och massarbetslöshet. Troligen syftar man också på länder som Sydjemen, Etiopien och Angola, borgerliga regimer som har vänskapliga relationer till den sovjetiska byråkratin, men som försökt genomföra vissa sociala reformer. Resten av tredje världen är till överväldigande delen blodsbesudlade terrorregimer där befolkningsmajoriteten hålls på plats i fattigdom och elände av en svällande militärapparat, polis och statsbyråkrati. Det är alltså sådana regimer (som Zaire, Thailand, Indonesien, Argentina, Chile etc) som SKP vill att Sverige skall ha ”närmare” (vår kursivering) förbindelser med, bl a genom export av vapen och teknologi på grundval av principerna ”icke-inblandning, statlig suveränitet och ömsesidig nytta”.

Mer cyniskt än så kan det väl inte uttryckas. Finns det någon värre inblandning {förutom direkt insättande av trupper) än att sälja vapen till diktaturer som nästan enbart använder dessa för att slå ned den egna befolkningen eller angripa grannländer. ”Ömsesidig nytta”? Jo för Bofors, Asea och andra storföretag å ena sidan och den inhemska borgarklassen som använder dessa vapen för att trycka ner den egna befolkningens krav på social rättvisa och reformer å den andra. ”Statlig suveränitet? De klasser som sitter vid makten i de länder som SKP vill ha ”närmare förbindelser” med använder ju den statliga ”suveräniteten” till att öppna ”sina” länder för en hänsynslös exploatering från de multinationella bolagens sida. För att dessa länder skall kunna bryta sig loss från sitt neokoloniala beroende krävs att de klasser som SKP vill ha närmare förbindelser med berövas sin makt. Och detta kräver att arbetarrörelsen i de imperialistiska staterna, förutom att bekämpa sin egen borgarklass, lägger sig i politiken i dessa länder genom att stödja de revolutionära och folkliga rörelserna där. Som SKP en gång gjorde för länge sedan då man samlade in pengar till FNL i Sydvietnam.

SKP och EG

I denna del av programmet talas klarspråk om SKP:s inställning till EG. Där står rent ut att man är för att stärka EG och för att stärka samarbetet mellan USA och Västeuropa ”på jämlik grund”; (s. 16) Men naturligtvis preciseras inte vari denna jämlika grund skulle bestå. Och detta skulle vara omöjligt utan att samtidigt öppet ta ställning mot de socialistiska strävanden som finns hos Europas arbetarklass.

De imperialistiska statsapparaternas hårda kärna består av deras militär och polis. Idag är denna statliga våldsapparat riktad mot tre håll: mot den egna arbetarbefolkningen, mot befrielserörelserna och mot de sk ”socialistiska” staterna — tre uppgifter, som är intimt sammanflätade och har gemensamma rötter i den imperialistiska storborgerlighetens behov av att försvara sig mot alla hot mot sitt klassherravälde. Men SKP vågar inte ta .steget fullt ut, för då skulle de kräva att även Sverige gick med i Nato och EG. De borde fördömas som provokatörer och splittrare, alla de som i länder som Holland, Danmark och Storbritannien går emot medlemsskap i Nato och EG, d v s vänstern inom dessa länders arbetarrörelse. Men SKP tycks betrakta svenskar :som ett sämre folk än danskar, Nato är tydligen för fint. Eller är det bara ren och skär opportunism? Är det så att man inte vågar gå ut i en kampanj för i svenskt medlemsskap i NATO för att detta skulle placera in dem som ett extremt högerparti på den politiska skalan?

”Bekämpa krisen — försvara levnadsstandarden.” (s 18-20)

SKP,:s förslag för att lösa den kapitalistiska krisen är ett illusionsmakeri av den högre skolan. SKP förespråkar en fördelningspolitik som överför tillgångar från landets borgarklass (framförallt från monopolkapitalet till landets stora löntagargrupper. Om en sådan politik är lyckosam kommer den kraftigt, skärpa krisen. När vinsterna sjunker kommer kapitalflykten att öka och urarta till en ren investeringsstrejk, vilket åtföljs av en kraftigt stegrad arbetslöshet. Detta kommer i sin tur att driva framför allt mellanskikt och småborgerlighet åt höger, samtidigt som arbetslösa i desperation vänder sig mot fascistiska lösningar. För något socialistiskt perspektiv vill inte SKP ge dessa grupper. Enligt SKP står ju inte socialismen (SKP syftar här på kapitalismens krossande och arbetarnas maktövertagande) på dagordningen inom överskådlig framtid.

SKP står fast vid den klassiskt socialdemokratiska (och stalinistiska) tudelningen av arbetarklassens kamp i två stadier. En .mekanisk och falsk uppdelning i en kamp för dagsfrågor och en på ”sikt” för socialismen. Lite eftertanke visar att med SKP:s (eller VPK:s, SAP:s) politiska perspektiv kommer det aldrig att bli någon kamp för socialismen. Enligt dessa organisationers ”teorier” måste kampen inriktas på snävt inomkapitalistiska krav så fort kapitalismen är i kris. När arbetslösheten stiger, levnadsstandarden urholkas, den sociala servicen försämras och de demokratiska rättigheterna för arbetarbefolkningen angrips — dvs när arbetarklassen tvingas i rörelse då förskjuter dessa partier perspektivet för arbetarklassens maktövertagande framåt på obestämd framtid. Socialismen blir den horisont som ständigt flyttas framåt men som aldrig kan nås.

Men om arbetarrörelsen inte tar den kapitalistiska krisen som utgångspunkt för en kamp för arbetarmakt och socialism — för borgarklassens störtande och upprättande av en planekonomi under arbetarstyre — då kommer socialismen alltid att förbli en utopi. Om inte arbetarrörelsen har siktet inställt på krav och mobiliseringar som bryter ner,.; smular sönder borgarklassens makt, då kommer lösningen i stället att ske på kapitalets villkor. Ett samhälle kan styras av en marknad eller en plan j genom diktatur eller demokrati, men det kan aldrig fungera i ren anarki. Och det skulle bli det kortlivade resultatet, av SKP:s försök att tillgodose både arbetarklassens och storkapitalets intressen i en kapitalism i kris.

”Även om inte den socialistiska revolutionen står på dagordningen i vårt land inom överskådlig tid får inte detta perspektiv förloras. Dagens stora frågor om krig eller fred kan bara bli en historisk fråga om grunderna för krig, imperialismen avskaffas och socialismen upprättas.” (2)

Vad SKP kräver för samhällsbetingelser för att den socialistiska revolutionen skall stå på dagordningen inom överskådlig tid framgår inte av partiprogrammet. Inte heller i några andra av SKP:s publikationer. Argumentationen är inte ens logiskt sammanhängande. För om dagens stora fråga är om krig eller fred, och om denna bara kan lösas om imperialismen avskaffas, då följer därav antingen att frågan inte går att lösa (inom överskådlig tid) eller att revolutionen står på dagordningen (inom överskådlig tid). För SKP förespråkar väl inte en fredlig, demokratisk imperialism à la Bernstein, där man i lugn och ro kan sitta och invänta övergången till socialismen som skall inträffa om tvåhundra år?

Steget från att konstatera att arbetarklassens omedelbara maktövertagande inte står på dagordningen till att påstå att den socialistiska revolutionen inom överskådlig tid inte står på dagordningen är långt. Framför allt så följer på intet vis det andra ur det första. Socialistiska Partiet tror inte heller att arbetarklassens omedelbara maktövertagande står på dagordningen. Vad vi säger är att det bara finns ett sätt att lösa den imperialistiska krisen på arbetarklassens villkor: genom socialistisk revolution.

De objektiva villkoren för en socialistisk revolution finns redan för handen i Sverige: ekonomins och teknologins utvecklingsnivå, arbetarklassens storlek och tyngd i ekonomin har redan för länge sedan nått den punkt där vårt land är moget för arbetarklassens maktövertagande. Ja, de objektiva förutsättningarna börjar redan att ruttna. Det sociala och kulturella förfallet finns här för alla att se, även för SKP. Det som står i vägen är de subjektiva villkoren: arbetarklassens medvetenhet, de politiska styrkeförhållandena osv. Dagens politiska konstellationer motsvarar den ”krisfria”, snabbt växande kapitalismen. Denna konstellation är oförmögen att lösa dagens kris med gårdagens politiska redskap. Uppgiften för ett revolutionärt parti är att med hjälp av en korrekt politik förändra dessa styrkeförhållanden, fram till den punkt då revolutionen omedelbart står på dagordningen. Detta förutsätter att politiken genomsyras av ett revolutionärt perspektiv, ett perspektiv på att arbetarklassen skall ta över samhällsmakten. Att enbart säga att man har ett socialistiskt mål gör inte politiken automatiskt till socialistisk (det gör ju t o m SAP vid högtidliga tillfällen). Det är ju denna målsättning bestämmer dagens politiska uppgifter som är avgörande.

Den gemensamma nämnaren för SKP, APK, VPK och SAP är att de helt saknar ett program för ett avskaffande av kapitalismen. Ingenstans förklarar dessa partier hur arbetarklassen skall komma till makten. Mellan kampen för försvaret av arbetarklassens omedelbara intressen och det långsiktiga målet för arbetarrörelsens strävanden finns en oöverstiglig klyfta hos dessa partier. Där finns ingenting om arbetarråd, ingenting om strejkkommittéer och dess förhållanden till fackföreningarna. Det finns ingenting om framväxten av dubbelmakten mellan arbetarråd och borgarnas stat, mellan arbetarmilis och borgarförsvar. Där finns ingenting om den proletära enhetsfronten och dess funktion i klasskampen. Ingenting om den proletära demokratins villkor. Ingenting om den borgerliga demokratins dubbla karaktär (redskap för kapitalets herravälde, utrymme för öar av proletär demokrati) och hur den proletära demokratin spränger dess snäva ramar. Man tiger om allt som är den revolutionära marxismens politiska kärna.

SKP förklarar sig berett att ”enas med alla politiska krafter och enskilda som vill nå konkreta resultat i försvaret av freden, nationen, levnadsstandarden och demokratin”. Detta ställer en lång rad frågor och problem som inte besvaras. Vems demokrati? Demokratin, dvs den borgerliga demokratin kan attackeras från två håll. Den kan angripas från höger, av reaktionära och fascistiska grupper (idag är det de ”fyra demokratiska partierna” — moderater, centern, folkparti och socialdemokrater — som genom antifackliga lagar, åsiktsregistrering, TV-monopol, svartlistning etc som undergräver den borgerliga demokrati de säger sig upprätthålla). I ett sådant fall är det självklart att den revolutionära arbetarrörelsen resolut ställer sig i spetsen för försvaret av det redan uppnådda. Men den borgerliga demokratin kan också angripas från vänster. Inte för att upphäva demokratin utan för att utvidga och fördjupa den. Det kan gälla arbetare som överskrider den borgerliga demokratins ramar i kamp för sina intressen: ockuperar fabriker, upprättar strejkvakter, övertar ordningens upprätthållande i städer och regioner som lamslagits av generalstrejker och oroligheter. Det kan röra sig om demokratiskt valda arbetarråd som tar över delar av riksdagens nuvarande funktioner, det kan gälla underminerandet av den borgerliga armén genom bildandet av soldatkommittéer och upphävandet av de borgerliga officerarnas auktoritet och befälsrätt. Det kan gälla att bryta borgarnas nyhetsmonopol i det statskontrollerade Radio/TV-monopolet genom att arbetarorganisationerna får komma till tals i egna sändningar.

I sådana lägen är det naturligtvis det revolutionära arbetarpartiets uppgift att med all kraft stödja och sprida sådana exempel. Ett sådant demokratiskt ”undergrävande” av den borgerliga demokratin och utvecklande av den proletära kommer naturligtvis att ske i ständig växelverkan med försvaret av de demokratiska landvinningar som arbetarrörelsen redan uppnått inom den borgerliga demokratins ramar. Och jämsides med detta ett ständigt arbete för att fördjupa de arbetande demokratiska och sociala rättigheter, för invandrares rättigheter och kampen mot rasismen, till försvar av kvinnornas rättigheter, för upphävandet av den antifackliga lagstiftningen.

Detta försvar av de demokratiska rättigheterna kan t o m sträcka sig till ett aktivt försvar på gator, fabriker och bostadsområden av en riksdag som domineras av borgerliga och socialdemokratiska partier mot en eventuell höger/militärkupp. Detta för att skapa så gynnsamma betingelser som möjligt för arbetarklassens kamp öm makten. Jämför den ryska revolutionen där bolsjevikerna i fabriker, bostadsområden och militärförläggningar bröt sönder den borgerliga staten och kapitalets herravälde i fabrikerna samtidigt som man med vapen i hand försvarade den mensjevikiska/socialdemokratiska regeringen mot kuppförsök från högern. På detta vis vann bolsjevikerna arbetarmassornas förtroende och underminerade klassamarbetsmännens ställning.

Denna typ av dialektik lyser helt med sin frånvaro i SKP:s program eller övriga skrifter. SKP har slukats av liberalernas antingen/eller -inställning till den borgerliga demokratin. Både liberaler och SKP:are blandar ihop dem som vill avskaffa all demokratin med dem som vill spränga den borgerliga demokratins ramar genom att utvidga demokratin för de arbetande massorna.

SKP vill försvara levnadsstandarden för de arbetande, men i ett inomkapitalistiskt perspektiv, samtidigt som arbetarklassen bara kan försvara sin levnadsstandard effektivt om det görs i ett antikapitalistiskt och socialistiskt perspektiv. I annat fall kommer de socialdemokratiska och borgerliga klassamarbetslösningarna att verka trovärdigare för den stora massan av arbetare. För under kapitalism och marknadsekonomi behöver företagen vinster för att överleva. Arbetslösheten ”behövs” för att pressa ner lönerna.

Det är det revolutionära partiets uppgift att i kampen för arbetarnas omedelbara intressen visa att ett konsekvent försvar av levnadsstandarden kräver att arbetarna går över till offensiven. Partiet måste visa nödvändigheten av att arbetarklassen tar över makten över samhället och fabrikerna. Ett sådant revolutionärt perspektiv kommer naturligtvis att utmålas som provokativt, splittrande, sekteristiskt osv av dem som vill upprätthålla dagens samhälle.

Avsaknaden av ett revolutionärt perspektiv gör att SKP:s omedelbara krav blir patetiskt orealistiska. SKP konstaterar t ex att ”statens och kommunernas underskott måste på sikt saneras”. Alla håller med, vilket gör påpekandet ointressant. Den lösning på underskottsproblemet som SKP ger landets arbetare i sitt partiprogram är ”en restriktiv alkohol och narkotikapolitik”, tillsammans med ”en granskning av byråkratins verksamhet”!! (Redan idag är narkotikaförsäljning förbjuden så det är minst sagt oklart vad SKP menar med restriktiv politik i detta sammanhang.) Med ”granskning av byråkratins verksamhet” kanske man tänker på en viss nedskärning av vissa delar av den. Men under alla omständigheter är de besparingar som skulle kunna göras i den nuvarande budgeten små den vägen. Som botemedel för det växande budgetunderskottet är det näst intill intet.

Sådana självklara steg (för en marxist och socialist) som att:
l) skära ner lönerna för alla högavlönade byråkrater till högst en kvalificera industriarbetarlön; 2) radikalt minska den uppsvällda kommunala och statliga byråkratin (som till stor del är rent parasitär), har SKP inte en tanke på. Denna lösning är otänkbar (dvs betraktas som orealistisk, löjlig, utopisk, etc) för SKP, eftersom den går stick i stäv med den socialdemokratiska och den stalinistiska byråkratiska traditionen.

Budgetunderskottet är i verkligheten inget problem om man ser det klassmässigt. Slopandet av underskottsavdragen, ränteutbetalningarna på statsskulden inom landet, subventionerna till industrin skulle mer än väl täcka det nuvarande underskottet. En lönereform av ovan skisserade revolutionärt slag skulle till detta skapa ett enormt budgetöverskott som skulle kunna användas till samhällsnyttiga investeringar. SKP som är låst i detta samhälles sätt att tänka föreslår istället fullständigt orealistiska (på grund av att de är helt otillräckliga) åtgärder.

SKP:s energipolitik är lika intetsägande: minska oljeberoendet, avveckla kärnkraften, satsa på inhemska energikällor — ett program som sammanfaller med Centerns, Miljöpartiets, KDS, Folkpartiets, Socialdemokraternas, VPK:s och även Socialistiska Partiets. Vad som saknas i SKP:s program är de politiska åtgärder som förvandlar programmet från fromma önskningar och valfläsk till en framkomlig handlingsväg för arbetarrörelsen. Sådana åtgärder, självklara utifrån socialistiska utgångspunkter, som statligt monopol på utrikeshandeln, en samhällsplan för energisektorn, en socialisering av storbolagen och upprättandet av en långsiktig ekonomisk utvecklingsplan under arbetarkontroll nämns inte ens. SKP:s miljöpolitik tycks förutsätta att monopolkapitalet skall få fortsätta att kontrollera och förstöra vår miljö. Några krav av typ arbetarnas och fackets vetorätt mot användandet av miljöfarliga produkter och införandet av miljöfarliga investeringar finns inte med i programmet.

SKP:s jordbrukspolitik utgår inte ifrån arbetarbefolkningens behov av billiga och hälsosamma livsmedel utan ”har sin utgångspunkt i ökad självförsörjning som ger möjlighet till full självförsörjning vid avspärrning samt stöd till böndernas krav på sänkta avgifter och räntor behövs”. Eftersom ett internationellt storkrig i Europa skulle betyda Världsdelens undergång och dess befolknings totala förintelse, är det svårt att föreställa sig i vilket läge denna politik överhuvudtaget skulle ha någon mening. Ett långvarigt krig i Europa med konventionella vapen är det enda läge där en dylik självförsörjningspolitik skulle kunna vara meningsfull. Inte ens SKP:s ledning kan väl inbilla sig att detta skulle vara sannolikt eller ens möjligt. Att små bönder, d v s de som ej utsuger arbetskraft skall få stöd av en arbetarregering är självklart, men det är inte alls någon rimlig revolutionär jordbrukspolitik att sänka avgifter och annat för bönder överlag. Storgodsägare finns det ingen anledning att hålla under armarna.

Det revolutionära partiet (s 25-26)

De punkter som tar upp partiets funktionssätt upprepar i stort sett bara gamla maoistiska och stalinistiska plattityder. Plattityder som historiskt sett tjänat till att rättfärdiga den omvända politiken på detta området.

Partiet måste lära av det arbetande folket… tillämpa kritik och självkritik”. Ja, det låter vackert. Men för att det skall bli verklighet och inte tjäna som täckmantel för en liten klick i partiledningen att svänga hit och dit i politiken, måste det finnas organisatoriska former för denna kritik och självkritik. Det måste finnas rätt för olika åsiktsriktningar, tendenser och fraktioner, att organisera sig inför kongresser och konferenser. Det måste finnas fungerande diskussionsbulletiner, där alla partimedlemmar har rätt att skriva. Minoriteter över en viss storlek (10 % i Socialistiska Partiet) måste ha rätt att vara representerade i partiledningen. Det gäller också att vara klar över vilken del av det arbetande folket partiet skall lära sig av. Av de arbetarledare som leder strejker och fabriksockupationer eller av journalisterna på socialdemokratins och borgerlighetens tidningsdrakar? Av arbetaravantgardet eller av alla de tusen röster som storborgerligheten har till sitt förfogande för att skapa en ”folkvilja”, en ”allmän opinion i sin smak”?

SKP:s ideologiska grund är den av Mao Zedong vidareutvecklade marxism-leninismen och hela den internationella arbetarrörelsens samlade erfarenheter”. Nu är inte marxismen något skilt från arbetarrörelsens ”samlade erfarenhetens Marxismen är det teoretiska redskap som behövs för att tillgodogöra sig dessa erfarenheter. Erfarenheter som tillgodogjorts på detta sätt berikar i sin tur marxismen. Stalinismen är inte bara skild från marxismen, utan dess raka motsats. Stalinismen är ett hinder för att tillgodogöra sig den internationella arbetarrörelsens erfarenheter. Den växte fram som den sovjetiska byråkratins speciella ideologi. Den stalinistiska ideologin, ”marxism-leninismen”, omvandlade marxismen till en samling dogmer.

Ett utöver kritik upphöjt dogmsystem med referenser till ofelbara grundare (Marx-Engels-Lenin-Stalin-Mao-Zedong brukade vara den kinesiska byråkratins speciella ledare). Ideologins syfte är att legitimera byråkratins makt och privilegier och vaccinera arbetare mot den revolutionära kritiken.

För att byråkratin skulle kunna segra i Sovjetunionen måste den revolutionära marxismens företrädare utrotas i Sovjetunionen. Det var den verkliga innebörden i kampen mot ”trotskismen”.

Fortfarande har inte SKP någon vetenskaplig förklaring till Sovjets urartning. Därför har SKP inte heller kunna tillgodogöra sig ”arbetarklassens samlade erfarenhetens Detta kan man bara göra med hjälp av marxismen. Det Mao Zedongtänkande som SKP säger sig utveckla är bara en variant av stalinismen (på det teoretiska planet).

Ironiskt nog har Maos politik i Kina lidit skeppsbrott. Nu härskar där Deng och hans vapendragare, dvs Liu Shaoqis gamla fraktion, den främste av Maos motståndare. Nu hyllar SKP Deng som den som fört in Kina på rätt kurs. Samtidigt står man kvar på Mao Zedongtänkandets grund!

Om man inte inser att SKP ideologiskt har sina rötter i maostalinismen blir det obegripligt hur man i sitt partiprogram kan skriva saker som att ”utvecklingen i Sovjetunionen, de östeuropeiska länderna och Vietnam har också visat att socialismen kan gå förlorad, de arbetande folken avhändas sin ledning och makt över samhällsutvecklingen och en jämlik och fredlig politik vändas i sin motsats.” (s 28) Inget försök till att förklara detta görs.

De gamla barnkammarsagorna om att denna utveckling berodde på en palatskupp i Kreml efter Stalins död vågar man inte återupprepa. Nu uttrycker Gnistan sig mer svävande, talar om problem att undersöka etc. Men den historiska sanningen är solklar.

Under Stalins tid mördades miljontals arbetare och bönder, och ytterligare miljontals människor skickades till slavarbetsläger. Så gott som samtliga ledare i det gamla bolsjevikpartiet mördades. Östeuropa har aldrig utmärkts av någon fredlig eller jämlik politik. Oavsett vad man tycker om den vietnamesiska politiken så är det i grunden samma politik och samma ledning i Vietnam som ledde befrielsekampen mot fransmän och amerikaner. Till skillnad från de härskande i Sovjet och Östeuropa har de som styr Vietnam lett en revolution. Någon socialism har dock aldrig existerat i de länder SKP räknar upp.

Kännetecknande för dessa länder och Folkrepubliken Kina är att kapitalismen och borgarklassen är krossad. Ekonomins nyckelsektorer är i statens händer. Någon avgörande skillnad i ekonomins struktur och drivkrafter finns inte mellan dessa länder. Däremot finns det naturligtvis sekundära skillnader betingade av ekonomins utvecklingsnivå och landets speciella historiska utveckling. Precis som Grekland och Storbritannien är kapitalistiska länder trots betydande skillnader i samhällsstruktur.

Om Sovjet är ett imperialistiskt land så borde i logikens namn detsamma även gälla Kina.

SKP och socialismen

SKP:s stalinistiska arv märks i sättet att ta upp socialismen. Att skriva att ”socialismen omöjligen kan se likadan ut i ett fattigt land i tredje världen och ett högt utvecklat industriland som Sverige” (förordet) är verkligen att smutskasta socialismen. För i ett ”fattigt” land kan det överhuvudtaget inte bli tal om någon socialism. Vad som skiljer marxismen från olika typer av utopisk socialism (med rötter i det förindustriella samhället) är insikten att kapitalismen i ett visst skede i sin historia är historiskt progressiv.

Kapitalismen skapar nämligen socialismens materiella förutsättningar: en högt utvecklad produktionsapparat, en hög arbetsproduktivitet, ett sammanflätande av de olika nationella ekonomierna till en världsekonomi vars delar är ömsesidigt beroende av varandra. På denna grund är det möjligt att efter att arbetarklassen övertagit samhällsmakten börja utveckla socialismen, d v s ett samhällssystem där det finns tillräckligt mycket nyttigheter för att tillgodose alla människors grundläggande behov, tillräckligt mycket ”fri tid” för att ge alla människor tid och möjligheter att kunna ägna sig åt politiska och kulturella aktiviteter, ett system där staten som tvångsapparat riktad mot enskilda människor dör bort, ett samhälle där nationsgränserna börjar vittra bort. Den materiella grunden för en sådan utveckling finns idag bara i det högst utvecklade delarna av den imperialistiska världen och i delar av Östeuropa och Sovjetunionen. Detta under förutsättning att de är förenade i någon form av internationell rådsrepublik.

SKP glömmer bort att mellan den proletära revolutionen och socialismen ligger en övergångsperiod — en arbetarstat. Denna övergångsfas kan bli lång där de materiella förutsättningarna för socialismen saknas (som i Kina) eller bli mycket kort (som den skulle bli i Västeuropa). Den definition som SKP har av socialism är stalinismens och borgerlighetens.

Övergångsperioden för länderna i tredje världen skulle förkortas avsevärt när en arbetarnas världsrepublik upprättats. Det skulle vara en värld befriad från militärrustningarnas slöseri, de parasitära överklassernas och byråkratiernas lyxkonsumtion, och framför allt det oerhörda slöseri som det kapitalistiska marknadssystemet skapar: arbetslöshet, undersysselsättning, snedvridning av produktionen och rovdrift på natur och miljö.

När SKP pratar om ett socialistiskt Sverige tycks de tro att Sverige är ett fattigt u-land underkastat imperialismens utsugning. Sanningen är den omvända. Sverige är ett litet hungrigt imperialistiskt land med en högt utvecklad industri och på grund av detta ytterst beroende av världsmarknaden. Nästa steg i Sveriges utveckling kan bara ske i intimt samarbete med andra högt utvecklade industriländer. Sverige har ju nått sin höga tekniska och ekonomiska utvecklingsnivå på grund av, tack vare, sitt beroende av världsmarknaden. Ett nationellt, isolerat socialistiskt Sverige är otänkbart. Socialism i Sverige förutsätter en federation mellan åtminstone de viktigaste industriländerna i Europa, ett Europas Förenta Socialistiska Stater.

EG är ett kapitalistiskt uttryck för det objektiva behov som finns redan idag av samordning över Europas snäva nationsgränser när det gäller handel, penningväsen, skattepolitik, teknisk utveckling och forskning, osv. Ett arbetarklassens maktövertagande i Sverige skulle bara vara ett steg mot Europas Socialistiska Förenta Stater. En arbetarstat är inte liktydigt med socialism, utan bara första steget mot socialismen. ”Teorin om socialism i ett enskilt land” utvecklades i trettiotalets Ryssland för att ideologiskt rättfärdiga byråkratins makt och privilegier. SKP har inte frigjort sig från detta stalinistiska arv.

Typiskt nog så hoppar SKP över det viktigaste när man räknar upp vad som kan splittra arbetarklassen, nämligen splittringen mellan arbetare i olika länder, och detta är egentligen ganska logiskt, ty för SKP är i grunden ett nationalistiskt parti, och anhängare av den utopiska teorin om socialism i ett land. Därför har SKP inga hämningar mot en politik som ställer arbetar i olika länder mot varandra, genom att kräva tullmurar som i ”bästa fall” bara exporterar arbetslösheten, genom att inte kräva lika rättigheter för invandrande arbetare, genom att ställa upp på den egna borgarklassens rustningar. Därför saknar också SKP varje perspektiv på att bygga upp en ny arbetarinternational, på att arbetarna i världens länder skall förena sig.

Behovet av en sådan international har blivit allt större, allteftersom kapitalismen vuxit och utvecklats. De multinationella bolagen behärskar stora delar av världsmarknaden och spelar ut arbetare från olika länder mot varandra. Karteller, organisationer och allianser tar tillvara kapitalets intressen i världsmåttstock (NATO, EG OECD etc) Aldrig någonsin förr i historien har det varit så nödvändigt att förena världens klassmedvetna arbetare i en kämpande massinternational.

Från vad utgår partiet?

SKP säger sig utgå från ”den svenska verklighetens (s 26). Men ett parti som utgår från den svenska verkligheten kommer obevekligen att lida skeppsbrott genom att det blir oförmöget att orientera sig i just den svenska verkligheten. Världsekonomin bestämmer nämligen dess enskilda delars utveckling. Indiens underutveckling kan inte förstås annat än i förhållande till Englands utveckling, eftersom de har ömsesidigt betingat varandra. Den svenska arbetarklassens historia kan inte förstås om man inte ser till hur den påverkats av och lärt av den internationella arbetarrörelsens utveckling. Den tidiga svenska socialdemokratins utveckling blir obegriplig om man inte ser dess förhållande till den tyska socialdemokratin.

Arbetarrörelsens sprängning i reformistiska och revolutionära partiet var en bieffekt av 1:a världskriget och påverkades starkt av den ryska revolutionen. Det gamla SKP:s (nuvarande VPK:s) förvandling till Moskvabyråkratins förlängda arm i Sverige under trettiotalet blir begriplig först när man ser denna förvandling i ljuset av byråkratins seger i Sovjet och dess konsekvenser för Kominterns utveckling.

Sveriges utveckling är en funktion av världsekonomins utveckling. SKP självt är i stor utsträckning en produkt av den kinesiska kulturrevolutionen och den vietnamesiska befrielsekampen. Kort sagt: Endast det internationella perspektivet gör det möjligt att göra en konkret analys av den svenska utvecklingen.

Pragmatism eller marxism?

På teorins område legitimerar SKP sin analys med en vulgariserad form av pragmatism. Påståenden som att de resultat som ”arbetarklassen, folket, partiet uppnår i sin praktik blir det enda sanningskriteriet för om politiken är rätt eller fel” (s 26) och ”insikten… att praktiken avgör rätt eller fel” (förordet) står kanske i överensstämmelse med Maos ”Om praktiken”, men med marxismen har det inget att göra.

Praktiken kan inte var det enda sanningskriteriet. Det måste finnas en vetenskaplig struktur, en inre konsistens på de teorier man använder sig av. Om rätt eller fel i politiken enbart bestäms av resultatet så blir det mycket svårt att dra lärdomar av historien. Enligt SKP:s teorier för rätt och fel i politiken så skulle Stalins politik vara korrekt för att den segrade. Men det finns ju andra kriterier i politiken. Bedömning av styrkeförhållanden, klasskaraktären av en viss politik etc. Praktiken är naturligtvis bestämmande i sista hand (sett ut mänsklighetens utveckling i mycket långt perspektiv — århundraden och inte år). Detta är inte missriktad petkritik och gnäll. Det är nämligen en sådan närsynt pragmatism som är den teoretiska roten till SKP:s ovilja att ta itu med sitt stalinistiska arv, annat än utifrån segrarnas perspektiv. Sedan må de heta Stalin, Mao eller Deng.

Den urvattnade formen för SKP:s vetenskapsteori kommer också fram när man i Dengs fotspår hävdar att ”sanningen skall sökas genom fakta”. Här avgränsar sig SKP enbart mot medeltida teologi. Den avgörande skillnaden mellan empiricism, positivism och andra liknande teorier från den borgerliga filosofins skattkammare gentemot marxismen ligger inte här. Här finns det en gemensam front mellan dessa borgerliga riktningar och marxismen mot all gammal medeltida teologi och annat ideologiskt gammalt bråte. Vad som skiljer är de teorier som styr urvalet och struktureringen av fakta. Den ”marxist-leninistiska” kunskapsteorin i SKP:s tappning går omöjligen att skilja ut från den borgerliga filosofin. Tvärtom är den en mer naiv och vulgariserad variant av den.

Tre viktiga frågor

I slutet av programmet tar SKP upp de tre viktiga problem som man förklarar sig vilja lösa politiskt: Borgerlig demokrati kontra socialistisk, planhushållning kontra marknadsekonomi och det kommunistiska partiets roll under socialismen (s 28). SKP tycks börja vakna upp ur sitt maoistiska rus med en ordentlig baksmälla.

För individer och partier som varit Stalins och Maos ideologiska fångar är naturligtvis frågan ”socialistisk demokrati” och ”det kommunistiska partiets roll under socialismen” svåra problem. Men istället för att i första hand diskutera dessa problem med reaktion och socialdemokrati kanske det vara bättre för den politiska klarhetens skull att man inledde ”problemlösande” med att studera hur den enda kraft som konsekvent kämpat för socialistisk demokrati under de senaste femtio åren ser på frågan och vad de har att bidra med: Fjärde Internationalen och den revolutionära marxismen.

När det gäller det ”kommunistiska partiets roll under socialismen” så föreslår vi dessutom att SKP tar upp frågan med den kinesiska partiledningen nästa gång en partidelegation åker till Peking. Då kanske vi och landets arbetare kan ta SKP:s försäkringar om att de är mot enpartidiktaturer lite mer på allvar.

Marknadens roll inom planekonomins ramar är en viktig frågeställning. Frågans praktiska lösning förutsätter en planekonomi med verkligt massdeltagande i beslut och en fungerande demokrati och flerpartisystem. Utan demokrati kan en planekonomi inte fungera effektivt i längden. De teoretiska verktygen för den debatten är SKP välkommet att hämta hos Fjärde Internationalen.

Slutord

SKP är på väg mot sin undergång. Om någon liten utväxt till kinesiska ambassaden blir kvar efter sammanbrottet är ganska ointressant. Den revolutionära arbetarrörelsens nederlag på tjugotalet och den Kommunistiska Internationalens omvandling till ett utrikespolitiskt redskap för den stalinistiska byråkratin har fortfarande återverkningar på vänstern. De ungdomar som radikaliserades under det sena sextiotalet och det tidiga sjuttiotalet fick sin första politiska skolning i stalinistiska eller maostalinistiska organisationer som VPK, KFML (Nuvarande SKP) och KPMLr.

De tog byråkratins kattguld för äkta vara när de sökte efter socialistiska lösningar. Nu tio år efter vägrar fortfarande det stora flertalet av dem som genomskådat stalinismen och maoismen att dra de politiska konsekvenserna därav. Långt efter att de erkänt att varken Stalins Sovjet eller Maos Kina var några socialistiska samhällen, att Stalins välde baserades på massmord och arbetarförtryck, att alla de tiotusentals bolsjeviker som mördades var oskyldiga till de brott de anklagades för — långt efter är de fortfarande fångar i de stalinistiska politiska kategorier som de skolades upp i. Stalinismens seger inom den revolutionära arbetarrörelsen var samtidigt marxismens nederlag.

Mången före detta SKP:are erkänner villigt att Stalins välde inte hade något med arbetarmakt eller socialism att göra. Men samtidigt sitter den stalinistiska skolningen så i ryggmärgen att den politik som Stalin stod för fortfarande är hans/hennes referensramar för vad som är rätt eller fel i politiken. Kampen mellan trotskism eller stalinism var ingen kamp mellan personer i första hand. Det var inte heller en kamp mellan två ismer, två dogmer. Det var en kamp mellan olika samhällsgrupper. Trotskismens nederlag var samtidigt arbetarklassens och marxismens nederlag.

Teorier som ”Socialism i ett enskilt land”, ”enpartidiktatur som form för arbetarklassens herravälde”, ”förnekandet av nödvändigheten av en Revolutionär Arbetarinternational”, ”tvångskollektivisering” var alla avgörande element i det stalinistiska programmet. För att genomdriva det tvingades byråkratin mörda miljoner människor, utplåna så gott som hela det gamla bolsjevikpartiet och driva ut nästan alla Kommunistiska Internationalens grundare, hela den första generationen av arbetarmilitanter och revolutionära intellektuella ur Komintern.

För att göra upp med stalinismen måste man göra upp med dess politiska program. I sista hand är stalinismen inget annat än den revolutionära marxismen förvrängd och förvandlad till en reaktionär ideologi med funktionen att försvara och rättfärdiga byråkratins makt och privilegier. Det är denna uppgörelse de av SKP:s medlemmar som inte vill ge upp kampen för socialismen står inför.

SKP:s snabba ideologiska urartning från en stalinistisk till en i många stycken öppet reaktionär organisation kan härledas till flera faktorer. Förutom att utvecklingen i Kina desorienterat SKP:s medlemmar, så har den ruttna programmatiska grundvalen underlättat för de småborgerliga intellektuella att byta sida. De högervindar som blåser bort de småborgerliga vänsterintellektuella från den kämpande arbetarklassens led har passat in med signalerna från Kina. Kinas utveckling får bli ursäkten för fanflykten från en politik som blivit misskrediterad hos den borgerliga ”allmänna opinionen”, dvs bland den svärm av parasiter som krälar runt bland ledar- och kultursidorna på de stora tidningsdrakarna. För att inte tala om innefolket på Radio/TV-monopolets uppsvällda byråkrati.

Det går att urskilja många färgnyanser i SKP:s ideologiska fana. Mörkblått som moderaters när det gäller försvar och moral. Ljusblått liberalt när det gäller synen på demokratin. Centerpartiets gröna kommer med i SKP:s dyrkan av den svenska hembygden och nationen. Lite skärt från socialdemokratin och fortfarande finns en och annan röd fläck kvar. Men allt håller på att flyta samman i en vidrig smutsbrun färg.

Vi har här pekat på de tre viktigaste politiska motsättningarna i SKP:s praktik.

Det finns en djup klyfta mellan dess fackliga politik och dess försvarspolitik — de har sin utgångspunkt i helt olika, mot varandra stridande klassintressen — dess fackliga politik utgår från ett försvar av arbetarklassens omedelbara materiella intressen (lön, arbetsvillkor osv) inom det kapitalistiska systemets ramar. Dess försvarspolitik utgår från den svenska storborgerlighetens klassintressen dvs mera vinstgivande kanoner.

En annan djup klyfta går mellan dess försvar för olika demokratiska rättigheter i Sverige och dess band med den kinesiska statsledningen, som står för en totalitär diktatur. Detta går inte att förena om trovärdigheten i demokratiska frågor ska hålla.

En tredje motsättning är den mellan att utpeka Sovjetunionen som huvudfiende för världens folk och Kina som den ledande progressiva kraften i världen. Fastän den ekonomiska och politiska strukturen i bägge länderna är likartad med hänsyn tagen till de historiskt betingade skillnaderna mellan de bägge länderna (kulturtradition, de olika klassernas olika tyngd i ekonomin etc). I längden är en sådan dubbel bokföring omöjlig. Avsaknaden av varje antikapitalistiskt och socialistiskt element i SKP:s politik gör att frågan om SKP överhuvudtaget har existensberättigande som ett parti vid sidan av SAP måste inställa sig. Allt pekar på att SKP:s kris, som redan gjort att partiet förlorat en stor del av sina medlemmar och sitt inflytande, kommer att förvärras ytterligare under det kommande året. Det är troligt att partiet kommer att falla samman när dess medlemmar rycker åt olika håll.

De som tar SKP:s försvarspolitik på allvar kommer att sträva efter en öppen övergång till borgerliga partier som mer konsekvent kämpar för svensk upprustning och att det svenska försvaret förstärks. För fackförenings- och hyresgästaktivister kommer den naturliga tendensen att vara att klippa av banden med SKP och sugas upp av den socialdemokratiska apparaten eller förvandlas till ”allmänna” socialister, dvs enskilda stöd- och påtryckningsgrupper till den socialdemokratiska byråkratin inom fack- och hyresgäströrelse. Går då ingenting att rädda för framtiden, socialismen och den revolutionära rörelsen inom SKP? Vi inom Socialistiska Partiet hoppas det. Av de många som gått in i SKP med socialistiska ideal tror vi att några fortfarande går att vinna för ett fortsatt arbete för arbetarklassens sak. Men det förutsätter en debatt och självprövning inom SKP.

Vi hoppas att denna artikel skall inspirera till fortsatt debatt och studier om arbetarrörelsens historia och nuvarande uppgifter. Vi inom Socialistiska Partiet har förtroende för vårt program och ser med tillförsikt fram mot varje debatt och meningsutbyte mellan våra två partier.

Vi har ett gott råd till SKP:s medlemmar: Läs och studera! Gå tillbaks till källorna — byt inte ut stalinismens förgiftade brunnar mot reaktionens och nationalismens sump!

Kent Kjellgren

Noter
1. Ur förordet till SKP:s partiprogram
2. Min översättning från den engelska utgåvan av Daniel Guerins bok ”Fascism and Big Business”, Monad Press Books, New York 1973, s.79.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 6/82

SKP i kris

Politisk kommentar av Martin Fahlgren i Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1981

I månadsskiftet november-december förra året höll SKP sin tredje kongress. Det var ingen klang- och jubeltillställning, utan tvärtom en krisens och den politiska förvirringens kongress. Av SKP, som länge var den största av grup­perna i den »yttersta vänstern» i Sverige, återstår idag bara skuggan från fornstora dar. Frågan är om den illa tilltygade SKP-skutan över­huvudtaget kommer att kunna hålla sig flytande över en kongress till. I vilket fall som helst är SKP i färd med att reduceras till en sekt utan annan betydelse än som en kuriositet. Vad har lett SKP dithän? 

Krisen i SKP har inte kommit som en blixt från en klar himmel. Den började för flera år sedan. Alltsedan fraktionskampen i mitten av 70-talet, som slutade med att Bo Gustafsson, Sture Ring m fl drevs ut ur organisationen, har SKP gått kräftgång: många medlemmar och sympatisörer har hoppat av, antalet deltagare i SKP:s utåtriktade mani­festationer (t ex l maj) har minskat år från år, Gnistans upplaga har halverats, bokförlaget Oktober brottas med stora ekonomiska problem, ett växande antal bokhandlar har fått slå igen osv.

De grundläggande orsakerna till denna djupgående kris är en kombination av sociala och politiska faktorer. Till de förra hör att SKP (i likhet med övriga utomparlamentariska vänstergrupper) främst är en produkt av radikaliseringen bland studerande ungdom och i vissa intellektuella kretsar under andra hälften av 60-talet och i början av 70-talet. I takt med att denna radikaliseringsvåg ebbade ut började grundvalen för studentvänstergrupperna att vittra sönder. Därmed förlorades inte bara en viktig rekryteringskälla, utan vänstergrupperna smittades själva av de nya stämnin­garna inom de skikt varur de vuxit fram. Vi understryker att detta är ett fenomen som kan iakttas i hela den utomparlamentariska vänstern, men återverkningarna i SKP (liksom i FK, vilket vi återkommer till i kommande nummer av Fl) blev sär­skilt kraftiga. Anledningen till detta är politisk. I SKP:s fall är det främst den okritiska uppknytningen till Kina och dess politik som fungerat som en kvarnsten om halsen. Särskilt förödande har uppslutnin­gen bakom den kinesiska »supermaktsteorin« varit. Dess förvräng­da världsbild har nämligen medfört att SKP alltmer förlorat förmågan att korrekt förstå och analysera den svenska och internationella klass­kampens realiteter. Och att bortse från klasskampens lagar och verk­lighet gör man inte ostraffat, oav­sett om man har »800 miljoner kineser« i ryggen eller inte. SKP har i allt större utsträckning hamnat vid sidan av eller t o m på fel sida om barrikaderna när det gällt viktiga internationella klasskampsfrågor (t ex i Centralamerika). Och inte har SKP gjort större succé på den svenska arenan, där klasskampsperspektivet alltmer fått ge vika för re­formistiska tankegångar. I vissa frågor har man tom hamnat i rent reaktionära positioner, som i försvarsfrågan, där SKP har mer gemensamt med den borgerliga hö­gerns ståndpunkter än med arbetar­rörelsens traditioner (inklusive dess socialdemokratiska gren).

De märkliga ställningstagandena i de internationella och svenska klasskampsfrågorna har lett till att SKP förlorat all attraktionskraft på de människor som reagerar mot kapitalismens orättvisor och förtryck och som söker radikala socialistiska lösningar på världsproblemen. Förutom att SKP:s möjligheter till ny­rekrytering på detta sätt nästan försvunnit, har det också spätt på tvivlen och demoraliseringstendenserna bland medlemmar och sympatisö­rer.

Då en politisk organisation råkar ut för upprepade bakslag är det oundvikligt att medlemmarna ställer sig frågor om motgångarnas orsaker och försöker finna botemedel. Så har också skett i SKP, även om vi kan konstatera att de olika svar som formulerats för det mesta uppvisar en skrämmande brist på förmåga att begripa någonting om krisens rötter. Vi ska här titta en smula på de tendenser/fraktioner som tagit form i denna process.

Under förkongressdebatten utkristalliserades fyra grupperingar med mer eller mindre väldefinierade politiska plattformar. Till dessa, som trots allt var eniga om att man borde fortsätta bygget av en självständig politisk organisation, kan vi lägga en strömning som ifrågasatte detta perspektiv och istället vände blickarna mot socialdemokratin. Denna »likvidatoriska« strömning konstituerade sig emellertid aldrig som en klar tendens, vilket bidragit till att de som påverkats av sådana tankegångar inte heller agerat en­hetligt och samlat. Det har istället blivit fråga om individuella utträden och övergångar till SAP. I taktmed att demoraliseringen sprider sig i SKP kan vi förvänta oss att avhoppargruppen kommer att växa.

Bortsett från att SKP på detta sätt kommer att förlora allt fler militanter, lär dock avhoppar-»fraktionen« inte få något större inflytande på SKP:s politiska utveckling i framtiden. Därför kan vi lämna den åt sitt öde och koncentrera oss på de »partibyggande« grupperingarna, av vilka tre kvarstår i SKP, medan den fjärde (»lindblomiterna«) bru­tit sig ur och försöker bygga upp en ny »m-l«-organisation. Vi ska be­handla dem i tur och ordning.

SKP efter kongressen — tre i en

De grupperingar som stannat kvar i SKP kan grovt indelar i en »höger«. »center« och »vänster«.

»Högern«: Denna, som fått förstärk­ningar i och med MLK:s inträde i SKP, har utvecklat ett klassamarbetstänkande som i många avseenden ligger en bra bit till höger om socialdemokratin (förespråkar bl a samlingsregering). Den allt överskuggande frågan som bestämmer alla andra ställningstaganden är kampen mot Sovjetunionen. Det är inte längre fråga om »kamp mot de två supermakterna« utan bara den ena av dem. Alla krafter, inklusive USA-imperialismen, måste enas i en världsomspännande »enhetsfront« mot »socialimperialismen« som tros stå i be­grepp att igångsätta »angreppskrig«. Inför denna överhängande »krigsfara« förespråkas militär upprustning. I detta perspektiv ingår en positiv syn på ekonomiska och militära imperialisti­ska allianser, t ex EG och NATO. Helt logiskt omhuldas också det nordiska samarbetet (t ex Nordsat). För Sveriges del är nationens enhet och obero­ende överordnat klasskampen. Den svenska nationen måste enas för att försvara sig mot det yttre hotet. Till bi­lden hör ett förhärligande av allt svenskt (svenska produkter, svensk kultur osv).

Givetvis har »högerns« uppfattning om nationen, de internationella frå­gorna osv inget med verkligheten och marxismen att göra. Det finns däremot mycket i denna grupperings politiska ståndpunkter som för tankarna tillba­ka till en Nils Flyg eller en Jacques Doriot (fransk kommunistledare som efter sin uteslutning ur partiet utveckla­des till fascist och grundade ett fascistparti). Förutom nivån i klasskampen är det hittills uppknytningen till Kina som förhindrat att steget tagits fullt ut. Om banden till Kina skulle klippas av och den inneboende logiken i »högerns« politiska tänkande få fritt spelrum, ja då kan det mycket väl tänkas att den utvecklar rent fascistiska drag.

»Centern«: Hit hör en stor del av den gamla partiapparaten. Dess främsta strävan har varit att utsläta motsätt­ningarna för att värna om SKP:s »enhet«. I denna sin enhetssträvan har »centern« också flirtat med de grupper som uteslutits eller lämnat SKP vid ti­digare fraktionsstrider. F.ö. är grup­pens politiska fysionomi ganska obestämd. Dess enda orubbliga »principer« är fasthållandet vid Kina och kampen mot Sovjetunionen. »Högerns« konsekventa tillämpning av tesen att allt måste underordnas kampen mot Sovjet har dock varit alltför svårsmält för »centern«. Även om denna i det stora hela är överens med »högern« om den allmänna »analysen« tvekar man att dra alla konsekvenser därav. Samtidigt har »centern« helt naturligt misslyckats med att formulera ett helhetsalternativ till »högern«. Resultatet har blivit att den befinner sig politiskt på defensiven gentemot »högern«.

»Vänstern«: Trots sin oklarhet i mån­ga frågor är detta den politiskt mest avancerade av SKP-tendenserna. Den har nämligen börjat ifrågasätta inte ba­ra Stalins Sovjet, utan också den kine­siska »socialismen«. Men ännu viktigare är att den i detta ifrågasättande försökt dra revolutionära slutsatser, i motsats till »högern« och »centern«, som även de kritiserat aspekter av sta­linismen, men bara för att samtidigt förkasta leninismen och perspektiven på en revolutionär politik överhuvud­taget. »Vänstern« är också den enda gruppering som insett att det är nöd­vändigt att allvarligt granska och ompröva SKP:s tidigare politik och historia. (För »högern« och »centern« har SKP i det förflutna i huvudsak fört en korrekt linje — de längsta de kan sträcka sig är att erkänna en viss »sekterism«, »dogmatism« osv. För »lindblomiterna« slutligen — se nedan — var allt frid och fröjd t o m en tid efter förra kongressen, varefter allting gick snett. Följaktligen är uppgiften att återvända till och bygga vidare på SKP-politiken av 1976 års modell).

Varthän »vänstern« kommer att utvecklas i framtiden är svårt att veta. Den är fortfarande behäftad med allvarliga politiska brister, t ex har den förkastat den maoistiska tesen att Sov­jet är kapitalistiskt, men vidhåller att Sovjet för en »imperialistisk utrikespo­litik^ vilket är fullkomligt omöjligt att förlika med marxismen. Dessutom fasthåller »vänstern« vid en del av SKP:s felaktiga uppfattningar om »det nationella oberoendet« och därmed sammanhängande frågor. Som en grundval för enhet med de övriga grupperingarna i SKP är det dock inte mycket att hurra för, i synnerhet som det mellan »vänstern« och de övriga grupperingarna samtidigt skiljer myc­ket i analysen och i de politiska slutsat­serna.

Framtidsutsikter

SKP:s »enhet« är mycket bräcklig. Karaktären av de politiska motsättnin­garna som inryms i organisationen gör att det är omöjligt för SKP att existera en längre tid utan svåra slitningar och ev. splittring. Klasskampens utveck­ling i internationell och nationell skala kommer sannerligen inte att göra det lättare att hålla samman organisationen. Om inte annat kommer SKP att få nådastöten den dag då Kina ändrar sin Sovjet-politik. Och detta behöver inte ligga så långt fram i tiden som det förefaller nu. Den kinesiska utrikespolitiken bygger nämligen inte på några fasta, ideologiskt grundade principer, utan bestäms av »realpolitiska« överväganden. Den dag då de kinesiska ledarna drar slutsatsen att de inte kan vinna mer på sin nuvarande Sovjet-fientliga politik, eller alternativt Mosk­va visar sig villigt att göra en del av de eftergifter som Deng & Co eftersträvar (t ex minska stödet till Vietnam), då kommer de att ändra sin Sovjet-politik. Något som SKP-ledningen tyd­ligen inte har uppmärksammat ännu, är att de kinesiska ledarna redan ändrat sin terminologi beträffande Sovjet och på så sätt avlägsnat de ideologiska hindren för ett nytt närmande. Idag ta­las det inte längre om att kapitalismen återupprättats eller att Sovjet skulle vara »socialimperialistiskt«. (F ö skul­le det vara absurt att fortsätta att an­vända sådana begrepp eftersom Deng & Co:s ekonomiska reformer har mycket gemensamt med de som genomför­des i Östeuropa och Sovjet på 60-talet). Beijing hävdar nu endast att Sovjet »strävar efter världshegemoni« och är »expansionistiskt«. I detta avse­ende står den officiella kinesiska håll­ningen paradoxalt nog närmare »vänsterns« ståndpunkter än de övriga SKP-fraktionernas. De senare rapar fortfarande upp de förlegade maoistiska teserna i denna fråga.

SKP:s saga lider mot sitt slut. Vad som däremot inte är avgjort är vad som kommer att hända med majorite­ten av organisationens militanter. Det kommer att avgöras av klasskampens utveckling i kombination med den ideo­logiska kampen. I denna spelar SKP-»vänsterns« utveckling en viktig roll. Den har valt att stanna kvar i SKP för att där ta strid för och vidareutveckla sina idéer. Vi kan bara önska lycka till i detta arbete och uttrycka en förhoppning om att den ska inse att det trots allt bara är i Fjärde Internationalen — den världstrotskistiska rö­relsen — som den kan finna relevanta svar på sina teoretiska spörsmål (stali­nismen, maoismen, Sovjets och Kinas klasskaraktär o s v), liksom elementen i ett revolutionärt program och korrekta organisatoriska principer (synen på den demokratiska centralismen m m) för uppbygget av ett revolutionärt par­ti.

Fraktionen som blev ett »parti« (SKP-ml)

Den fjärde grupperingen, »lindblomiterna«, faller utanför de ramar vi hållit oss innanför hittills, eftersom den brutit med SKP och upprättat en ny organisation. Kärnan i denna frak­tion uteslöts i olika omgångar redan före senaste kongressen. Den person som brukar betraktas som tongivande i denna grupp är P-Å Lindblom, som länge tillhörde SKP:s högsta ledning, men som utmanövrerades när han opponerade sig mot organisationen högervridning.

Det »lindblommarna« revolterat mot är att SKP:s politik helt bestäms av »supermaktsteorin« (som de dock säger sig stödja i princip!). Eftersom Sovjet inte står i begrepp att omedel­bart kasta sig över Sverige, måste poli­tiken här baseras på huvudmotsättnin­gen i Sverige (»mellan proletariatet och borgerskapet«), hävdar de. Med såda­na argument försöker »lindblomiterna« förena »supermaktsteorin« med en klasskampsinriktning för Sveriges vidkommande, vilket givetvis i längden är en fullkomligt olöslig ekvation (nå­got som Baude & Co efter åtskillig hu­vudvärk till slut tvingades inse). I själ­va verket är det SKP-majoriteten (särskilt »högern«) som är konsekvent, ty om man erkänner att »huvudmotsättningen i världsmåttstock går mellan supermakterna (läs: Sovjet) och resten av världen, då är också (enligt den maoistiska läran om motsättningar) al­la andra motsättningar underordnade denna huvudmotsättning som måste lösas först, innan det är möjligt att lö­sa de andra.

»Lindblomiternas« kritik mot SKP:s förhållningssätt till den svenska klasskampen kan otvivelaktigt finna en viss sympati även bland de SKP:are som inte har minsta tanke på att anslu­ta sig till SKP-ml, ty bland de som fortfarande har kvar en del klasskampstänkande måste SKP:s alltmer uttalade klassamarbetspolitik ge mån­ga olustkänslor. Det är dock osanno­likt att detta tar sig uttryck i några mer omfattande överhopp till SKP-ml. Med rätta uppfattas SKP-ml av majo­riteten av SKP:arna som en sekt utan framtid. Det faktum att »lindblommarna« ideologiskt försvarar »supermaktsteorin« gör det inte lättare att framtona SKP-ml som ett trovärdigt alternativ till SKP. Tvärtom ger detta SKP-ledningen trumf på hand. Att SKP-ml dessutom uppvisar vissa ultravänsteristiska drag (besläktade med KPMLr:s) gör det inte lättare att vinna över SKP-medlemmar som under ett årtionde vaccinerats mot »vänsteravvikelsen« främst i r:s skepnad.

Projektet att bygga SKP-ml är ett fullkomligt dödfött företag. Det finns inget politiskt utrymme för en organi­sation som försöker hålla fast vid en maoistisk politik som är överspelad i internationell skala. Och med navelsträngen till Kina avklippt kommer organisationen antingen att tvingas göra upp med »supermaktsteorin« och söka nya internationella anknytningar eller gå under. Med allra största sanno­likhet kommer SKP-ml att misslyckas även om den styr in på den förstnämn­da vägen, p g a att det internationellt idag inte finns några inspirationskällor av samma dignitet som Kina på 60-talet, samtidigt som den existerande utomparlamentariska vänstern idag effektivt blockerar möjligheterna för nya organisationer att växa sig starka. SKP-ml kommer därför att bli ett kortlivat fenomen. Dess rekryter kommer att söka sig till andra organisationer eller demoraliseras. Det bästa vore om de ledande i SKP-ml insåg detta och övergav sitt partiprojekt. Istället borde de bilda en studiegrupp med målsätt­ningen att gå tillbaka till och ompröva sina ideologiska grundvalar, dvs maoismen och stalinismen. Detta skul­le inte rädda SKP-ml som organisati­on, men väl kunna rädda många militanter från att antingen hoppa i nya galna tunnor eller demoraliseras. M a o skulle detta kunna möjliggöra en uppgörelse med den mao-stalinistiska revisionismen och en nyupptäckt av den revolutionära marxismen. Vi betvivlar dock att Lindblom & Co är till­räckligt klarsynta och modiga för att våga ta ett sådant steg.

Skådeprocessen i Beijing — några reflexioner 

Rättegången mot »Lin Biao-klicken« och »de fyras gäng« hade inte ens star­tat förrän massmedia världen över utbasunerade att anklagelseakten innehöll det »sensationella« avslöjandet att Lin Biao och hans sammansvurna ha­de planerat en statskupp hösten 1971. Vi som följt utvecklingen i Kina under det senaste årtiondet spärrade upp ögonen: Denna »nyhet« hade ju varit känd i åtta år och även rapporterats i världspressen 72-73. Inte nog med det. Ett stort antal »hemliga« kinesiska do­kument rörande det påstådda kuppförsöket och fraktionskampen i KKP vid den tiden hade varit tillgängliga utan­för Kina nästan lika lång tid. Förutom att det var första gången som detalje­rade anklagelser fördes fram officiellt fanns det således inget nyhetsvärde i rapporterna från Beijing. I själva verket hade den intresserade »kinaskådaren« sedan lång tid tillbaka haft till­gång till mycket mer information om det påstådda kuppförsöket och den inre partikampen 1970-71 än det som de nuvarande kinesiska ledarna låtit släp­pa ut i samband med rättegången.

Värdet av de nya »avslöjandena« inskränker sig därför till att ytterligare bekräfta äktheten av de dokument och övriga informationer som vi för länge sedan försetts med bl a genom olika underrättelsetjänsters försorg (främst taiwanesiska och amerikanska) eller fått via mer inofficiella kinesiska kanaler (bl a kinesiska ledares uppgifter i samtal med utländska statsmän och journalister). Men även i detta avseende är värdet av de nya kinesiska uppgifterna begränsat, ty redan under »kampanjen mot Lin Biao« 1972 och framåt framkom det i officiella sammanhang, i fragmentarisk form, tillräckligt mån­ga informationer för att äktheten av de i väst tillgängliga »hemliga« dokumen­ten skulle kunna fastslås (bl a återgavs i den kinesiska pressen åtskilliga citat ur dessa). Inga »kinaexperter« ifrågasatte heller äktheten av dessa doku­ment — inte ens Beijing-papegojorna. De senare ignorerade helt enkelt deras existens.(1)

Den »sensationella nyheten« från november 1980 var alltså egentligen inte någon nyhet alls. Den hörde mer hemma i historieböckerna än i TV-Rapport och på tidningarnas förstasi­dor.

Det finns dock en hel del annat att anmärka om nyhetsbevakningen av Beijing-processen. Exempelvis är det frapperande hur okritiskt massmedia behandlat hela historien. Inga försök att t ex granska anklagelsepunkternas trovärdighet och natur har gjorts. Inga analyser av vittnesmålens och bevisma­terialets karaktär och innehåll har fö­retagits, osv. osv. Ändå gör ju rätte­gångens karaktär av en politisk process att sådana analyser är av avgörande betydelse för en förståelse av vad som skett och sker i Kina. Låt oss t ex ta upp frågan om Lin Biao-gruppens på­stådda militära kuppförsök.

Att Lin Biao & Co verkligen förbe­redde någon slags kupp är mycket möjligt. Förhållandena i toppskiktet av den byråkratiska kasten i Kina kan nämligen i mångt och mycket liknas vid situationen i det kinesiska kejserliga hovet under t ex Han-väldets förfallsperiod (slutet av 200-talet e. kr): intrigmakeri, nepotism osv tillhör vardagsrutinen. Arresteringen av »de fy­ras gäng« illustrerar detta utmärkt. Den innehåller en palatskupps alla in­gredienser. Varför skulle inte också Lin Biao och hans »sammansvurna« ha konspirerat mot andra delar av by­råkratin? Däremot är det mycket svå­rare att oreserverat svälja alla de detal­jer som offentliggjorts om kuppförsö­ket (t ex om mordattentatsplanerna mot Mao). I vilket fall som helst ver­kar de nästan farsartade i sin amatörmässighet. Misstanken att de segrande fraktionerna »förbättrat« planerna i syfte att maximalt svartmåla sina mot­ståndare i massornas ögon ligger nära till hands. Men ännu viktigare än frågetecknen kring själva intrigen är att vi inte fått någon trovärdig redogörelse för de politiska motiv som låg bakom »kupplanerna«. Det enda vi i stort sett fått veta är att Lin Biao eftersträvat den vakanta posten som ordförande i staten. Då detta luftades vid ett möte i Lushan i augusti 1970 slog Mao (upp­backad av Zhou Enlai) bakut. Lin Bi­ao tolkade detta som att hans ställning var hotad och beslöt att slå till innan det var för sent. Det är mycket möjligt att detta är en del av sanningen, men det står helt klart att det inte är hela sanningen eller ens den avgörande pusselbiten. Varför skulle Mao reagera så starkt på att den man som i partistadgarna stod som hans »efterträdare» och »närmaste vapenbroder« önskade ordförandeposten i Folkrepubliken? Och varför skulle Lin Biao och hans sammansvurna bli så nervösa över ett sådant litet bakslag? Med tiden skulle ju Lin Biao automatiskt bli partiordfö­rande. Svaret på dessa frågor är givet­vis att det fanns viktiga politiska meningsskiljaktigheter mellan Lin Biao-gruppen och Mao-Zhou. Vilka var då dessa?

När det gäller »de fyras gäng« existerar inte detta problem, ty även om de nuvarande kinesiska ledarna försökt skjuta de politiska motsättningarna i bakgrunden, är det allmänt känt i och utanför Kina att »de fyras gäng« stod för en helt annan inriktning i det kinesiska uppbygget än Deng & Co. I Lin Biao-gruppens fall har de kinesiska le­darna varit mycket mer framgångsrika i att dölja vad motsättningarna kring 1970-71 gällde. Men detta gör också att anklagelseakterna mot Lin Biaos vapendragare hänger i luften, saknar inre logik. Motiven till att Lin Biao & Co planerade en statskupp 1971 förblir höljda i dunkel. Detta betyder nu inte att det är omöjligt att fylla igen de luc­kor som de kinesiska byråkraterna lämnat. Det går att i stora drag re­konstruera vad Lin Biao-gruppen stod för. Detta är också betydligt intressan­tare och i synnerhet viktigare än frågan om eventuella kupplaner. I en kom­mande bok kommer dessa politiska meningsskiljaktigheter att diskuteras mer i detalj. Här ska vi bara konstate­ra att de politiska motsättningarna i partitoppen åren 1970-71 var betydan­de, bl a var Lin Biao & Co motståndare till att inbjuda Nixon till Kina, nå­got som Mao & Co inte kunde tolerera.

Beijing-processens uppläggning, anklagelseakternas innehåll osv visar med all önskvärd tydlighet att Deng & Co inte haft för avsikt att för de kinesi­ska massorna klargöra vad som verkli­gen hänt. Syftet har varit att göra sig av med de politiska motståndarna utan att de underliggande politiska frågorna ställs under debatt. Därför har de anklagade framställts som enbart kriminella som förföljt meningsmotståndare, planerat statskupper osv. Därför har också varje försök att spräcka åklagarens snäva ramar nedtystats (jfr. behandlingen av Jiang Qing).

Ur byråkratins synvinkel är det av central vikt att massorna hålls okunniga om det verkliga skeendet, ty en öppen redovisning av alla fakta och politiska meningsskiljaktigheter skulle in­nebära en dödlig fara för byråkratin som sådan. Genom att inskränka det hela till de anklagades verkliga eller uppdiktade »brott« (otvivelaktigt är de skyldiga till åtminstone en stor del av dem), försvårar man för massorna att politiskt ifrågasätta det rådande systemet. En rättegång där alla papper lades på bordet skulle dessutom — förutom att ge Deng & Co politisk huvudvärk — riskera att de nuvarande ledarnas egna brott uppdagades (ty även de har omfattande förföljelser mot poli­tiskt obekväma på sitt samvete).

Beijing-processen markerar slutet på en epok i den kinesiska revolutionen — den maoistiska. Massornas hat mot de ledare som för dem representerat minst ett årtionde av lidanden har gjort det möjligt för Deng & Co att med folkligt gillande genomföra rättegången. Dessutom har regimen getts en tidsfrist för att infria sina löften om att snabbt förbättra det kinesiska folkets lott. Men massornas inställning till den nya ledningen är full av reservationer och tålamodet är begränsat. I samma mån som Deng & Co tvingas minska takten i »de fyra moderniseringarna« ökar också det folkliga missnöjet. De kinesiska massorna har fått nog av slagordspolitik (som under Mao och »de fyras gäng«), de vill se materiella resultat. Oppositionella politiska strömningar finns redan i det kinesiska samhället, t o m i partiet och dess ungdomsförbund. Dessa oppositionella strömningars potentiella bas är enorm. Samti­digt har partiets prestige aldrig varit så låg som nu. De hårda åtgärder som re­gimen vidtagit för att tysta oppositio­nella röster visar att den är medveten om faran. Rättegången mot »Lin-Biao-klicken« och »de fyra« har inte löst Dengs dilemma. Förutom den maoistiska epokens slut markerar den nämligen också inledningen till en ny epok, där massorna, befriade från illu­sionerna om partiets »ofelbarhet« osv, står i startgroparna för att själva gripa in i politiken. Och den dagen kommer hela det byråkratiska systemet att ska­ka i sina grundvalar. Vägen står öppen för verklig socialistisk demokrati, för uppbygget av ett verkligt socialistiskt samhälle. Må den dagen komma snart!

 

Noter

(l) Den hittills mest detaljerade officiella redogörelsen för »statskuppsplanerna« återfinns i Beijing Review 51-80, s 19-28. Vi ska här också ge ett urval av dokumentsamlingar och annan litteratur så att den intresserade lä­saren själv kan studera frågan närmare (och övertyga sig om riktigheten av det som sagts i texten beträffande informationen om Lin Biao-affären före Beijingrättegången).

1) Ett utomordentligt arbete i sitt slag är det av det danska Östasiatiska Insti­tutet (vid Köpenhamns universitet) i september 1973 utgivna kompendiet Lin Biaosfald. Det innehåller inte alla i väst kända dokument i frågan, men väl flera av de viktigaste, bl a »Utkast till projekt 5-7-1‘«, som är Lin Biao-gruppens påstådda kupplan, samt en resumé över Maos viktiga samtal med »ansvariga kamrater« under hans inspektionstur hösten 1971, där Lin Biao-affären dryftades. Kompendiet innehåller också en sansad och läsvärd inledning som försöker sätta in frågan i sitt historiska sammanhang, samt en del intressanta resonemang om dokumentens äkthet (författarna drar slutsatsen att så är fallet bl a genom att jämföra med vad som vid den tiden hade sipp­rat ut via officiella kanaler — obs att sedan kompendiets tillkomst har mycket mer uppgifter kommit fram vilket ytterligare styrker författarnas slutsat­ser).

2) På engelska finns förstås mycket mer publicerat. Av dokumentsamlingarna ska vi här lämna bara två av de mer omfattande: översättningstidskriften Chinese Law and Government, vol. V no. 3-4, samt vol VI no. l och no. 2 (1972-73), utgiven av International Arts and Sciences Press, inc. New York; och dokumentsamlingen Classified Chinese CommunistDocuments: A SelectionInstitute of International Relations, Taipei, Taiwan 1978.

3) Läsvärda artiklar om »Lin Biaos fall« finns i tidskriftenTheChinaQuarterly nr 55 (1973).

4) 1974 skrev holländaren J. van Ginneken en bok om Lin Biao som innehål­ler en del intressant information. När det gäller själva kuppförsöket och omständigheterna därikring bygger Van Ginneken emellertid inte på de do­kument som nämnts ovan, utan på uppgifter som de kinesiska ledarna själva vid denna tid låtit sprida ut. Boken är inte tillförlitlig i alla avseenden, men är läsvärd. Den utgavs 1976 i engelsk översättning under titeln The Rise and Fall of Lin Piao (Penguin).

Martin Fahlgren

Från Fjärde Internationalen 2/1981

Vänstern och Kina

Parallellerna mellan utvecklingen i Sovjetunionen efter Stalin och i Kina efter Mao är ur många aspekter slående: marknadsinriktade ekonomiska reformer, skarp kritik mot »personkulten« och den politik den döde ledaren fört, utrensningar av de inom partiledningen som stått den döde ledaren närmast (i Sovjet gällde detta Beria, Molotov, Malenkov, Kaganovitj m fl, i Kina »de fyras gäng« och deras an­hängare). Men det finns givetvis också viktiga skillnader mellan Deng Xiaopings Kina och Chrusjtjovs Sovjet. Exempelvis är det Maos f d motståndare (med Deng i spetsen) som i Kina leder uppgörelsen med det förgångna, medan det i Sovjet var delar av Stalins eget garde som skötte den detaljen. Helt följdriktigt är också den kursändring som de kinesiska ledarna vidtagit betydligt mer genomgripande än den som genomfördes under Chrusjtjov. Idag har i stort sett allt som förknippas med Mao förkastats och kritiserats: »det stora språnget«, »kulturrevolutionen» den ekonomiska utvecklingsmodellen m m . Även om de kinesiska ledarna fortfarande är relativt återhållsamma i sin kritik av Mao (han sägs ha gjort stora »misstag«, men inga »brott«) står det klart att »maoismen« nu förpassats till historiens skräphög i Kina.

De genomgripande förändringarna i Kina efter Maos död har helt naturligt bidragit till att fördjupa den kris som den maoistiskt influerade vänstern befunnit sig i sedan början av 70-talet. Den ideologiska och politiska förvirringen och det organisatoriska sönderfallet har redan idag nått så långt att de kinaorienterade grupperna antingen redan upplösts eller håller på att förvandlas till fullständigt marginella sekter. De enda organisationer av maoistiskt ursprung som — åtminsto­ne tillfälligt — i viss mån lyckats stå emot denna kris är en del av de grupper som haft tillräckligt med sunt förnuft och självbevarelsedrift för att bryta banden med Kina.

I denna situation är det på sin plats att göra ett bokslut över maoismen. Inte därför att de kinatrogna organisationer­na numera skulle ha någon dragningskraft på radikala människor, utan för att fördjupa förståelsen för och dra lärdo­mar av det skedda. Den internationella maoismens dödskamp är ett lärorikt exempel på hur det kan gå när man läm­nar den kritiska vetenskapliga socialismen för att i stället bygga på tro och önsketänkande.

I detta nummer av Fjärde Internationalen inleder vi en artikelserie om Kina. Denna kommer först och främst behand­la den kinesiska utrikespolitiken, vilken haft stora (negativa) återverkningar på den internationella revolutionens utveck­ling och spelat stor roll för de kinaorienterade organisatio­nernas kris. Den inledande artikeln (i detta nummer) är dock ägnad den maoistiskt influerade vänsterns (främst i Sverige) förhållande till utvecklingen i Kina. (De följande artiklarna — som alltså är ägnade åt den kinesiska utrikespolitiken — utgör egentligen ett förarbete till ett större verk om de kinesisk-vietnamesiska relationernas historia. Detta är emellertid för omfattande för att publiceras i vår tidskrift och kommer förhoppningsvis att ges ut i bokform.)

Förutom denna artikelserie kommer vi i Fjärde Internationalen och på annat sätt publicera artiklar och dokument rö­rande den inrikespolitiska utvecklingen i Kina. Vi planerar bl a att ge ut en dokumentsamling om oppositionsrörelserna i Kina.

Red.

Kina och Vietnam. Sällan har två länder tillskrivits den kämpande socialismens ideal i så lyriska tongångar — för att sedan på rekordtid avmystifieras, utsättas för den bistraste kritik, ja tom totalt förkastas!

Under 60-talets andra hälft spred sig »Den Stora Proletära Kulturrevolutionens« förföriska locktoner över hela världen. De påstådda experimenten med »revolutionär demokrati«, »masslinjen« som metod att lösa samhällsfrågorna, »självkritiken« och »kritiken« (»Bombardera högkvarteret!«) i och mot Kina Kommunistiska Parti (KKP) — allt detta ansågs av de förförda stå i bjärt kontrast mot Sovjetunionens och övriga öststaters förkalkade och historiskt misskrediterade »kommunism«. Att sovjetledarna dessutom förrått Kina — se den s k sino-sovjetiska konflikten — gav ännu mer näring åt att Kina stod för en ny livskraftig och internationellt attraktiv socialism.

Den uppfattningen gav inte bara upphov till nya »marxist-leninistiska« partier (som visserligen oftast var små utbrytningar ur moskvapartierna, men ändå…), utan hänförelsen över Kina och »kulturrevolutionen« trängde långt in i de kapitalistiska ländernas intellektuella kretsar, från yttersta vänstern, delar av socialdemokratin till den borgerliga liberalismen. Här i Sverige skulle vi kunna exemplifiera detta fenomen med personer som Jan Myrdal, Joachim Israel, Sven Lindqvist och Olof Lagercrantz.

Fenomenet »kinavänner« — för man kan verkligen tala om ett socialt-ideologiskt fenomen! — förtjänar att uppmärksammas. Dess huvudpersoner har trots allt betytt mycket för att ska­pa den bild av Kina som på sätt och vis varit etablerad i opinionen, åtminstone till för ett par år sedan. Fenomenet är inget nytt. På 30-talet gick det under benämningen »sovjetvänner«, ett icke föraktligt antal intellektuella — författare, artister, konstnärer och vetenskapsmän — som nästan alla besökte Sovjetunionen, för att därefter i skimrande dager beskriva utvecklingen där. Kring dessa fenomenets förgrundsfigu­rer fylkades parnassens B-lag. Leo Trotskij hade ofta det tvivelaktiga nöjet att polemisera mot olika figurer i denna illustra samling, t ex »paret Webb« (Sidney Webb med fru). Trotskijs beskrivning av sällskapet är värd att återges:

För många inom småborgerligheten som varken bemästrar penna eller pensel, är en officiellt registrerad »vänskap« med Sovjetunionen en slags attest på högre andliga intres­sen. Medlemskap i frimurarloger eller pacifistklubbar har mycket gemensamt med medlemskap i föreningen för »Sovjetunionens vänner«, för den gör det möjligt att leva två liv på samma gång: ett vardagsliv i en umgängeskrets med allmänna intressen och ett semesterliv som är upplyftande för själen. Då och då besöker »vännerna« Moskva. De antecknar i minnet trakto­rer, barnkrubbor, pionjärer, para­der och fallskärmshoppande flickor — med ett ord allting utom den nya aristokratin..(1)

I mångt och mycket kunde denna beskrivning gälla 60- och 70-talets »kinavänner«. Ta t ex Han Suyin vars böcker (varav flera är översatta till svenska) utgör tragiska exempel på intellektuell förnedring. Att byta åsikt — beroende på vem inom den kinesiska byråkratin som för tillfället har makten — har för henne varit lättare än att byta skjorta.(2) Samma låga moraliska kvalitet måste också tillskrivas Jan Myrdal, som tränger sig allt djupare in i sin politiska återvändsgränd.

Suyin och Myrdal utgör naturligtvis två av de grövsta och oärligaste exponenterna för kinatrogenheten. En an­nan variant har varit den som bl a Charles Bettelheim, Rossana Rossanda och Maria Antoinette Macciochi stått för. En riktning som visserligen inte fullständigt lagt sig på knäna för den kinesiska utvecklingen, men som övervärderat och förskönat vissa drag i den, och som skapat illusionsspäckade pseudoteorier vilka utgjort den ideolo­giska näringen för en rad centristiska strömningar i Europa, t ex f d Il Manifesto och Avanguardia Operaia i Itali­en och Förbundet Kommunist i Sverige.(3)

Men många f d »kinavänner« har alltmer kommit att ta avstånd från den »kinesiska modellen« sådan som den kommit att utvecklas. Den kinesiska utrikespolitikens skändligheter i början av 70-talet (Ceylon, Pakistan, Sudan osv), KKP:s ansiktslyftningar av diverse reaktionära politiker (Strauss, Heath, Pinochet, Mobutu m fl), den numera totala avsågningen av »kulturrevolutionen« de ständiga ommöbleringarna i ledargarnityret, det politiska och militära angreppet på Vietnam, stödet till folkmördaren Pol Pot, och nu senast den farsartade skådeprocessen mot de överlevande Lin Biao-anhängarna och mot »de fyras gäng« — allt detta har för många »kinavänner« blivit en allt för stark anrättning att svälja. Myterna har bleknat, och »kinavännerna« med dem. Vi har idag ett antal anmärkningsvärda avhopp att notera:

Charles Bettelheim, f d ordfö­rande i »Fransk-Kinesiska Vän­skapsförbundet«. Lämnade förbundet 1976 i protest mot KKP:s behandling av de »fyras gäng«: »Det är omöjligt att hysa förtroende för ledare som förleder folket medan de eliminerar dem som de är oense med«, skrev han i sitt avskedsbrev.(4)

Claude och Jacques Broyelle, författare till den uppmärksammade Kinaboken »Halva Himlen«, ett resultat av ett första besök i Kina. Den andra boken, »China: a Second Look«, är en bitter uppgörelse med deras egna tidigare ståndpunkter. (Tyvärr finns bara den första till­gänglig på svenska.)

Wilfred Burchett, australiensisk författare, som skrivit åtskilliga böcker om Kina (på svenska: »Vändpunkt i Kina« och »Arbete och liv i Kina«) och Indokina (på svenska: »Det andra indokinakriget« och »1975 — Saigon befriat«). Burchett var också till en början sympatiskt inställd till Pol Pot-regimen i Kampuchea, men har nu helt omvärderat sin syn på Pol Pot och Kina.(5)

Listan skulle numera kunna göras mycket lång, och vi kan bara kort peka på ytterligare tre namn: Paul Sweezy, redaktör för den kända amerikanska tidskriften Monthly Review, dansken Jan Bredsdorff, vars bok, »Revolution — tur och retur«, innebär en omvärdering av tidigare ståndpunkter om Kina, samt svensken Joachim Israel som fortfarande lever kvar i »kulturrevolutionens« förlorade paradis.

Att dessa personer nu omvärderat Kina behöver nödvändigtvis inte betyda att de marxistisk orienterade av dem övergivit maoismen. Bettelheim är t ex fortfarande övertygad maoist. Hans ståndpunkt är att den nuvarande ledningen kastat Maos »marxistiska lära« på sophögen, fängslat »revolutionärerna« (dvs »de fyras gäng«) och mer eller mindre påbörjat återupp­rättandet av kapitalismen i Kina…

Maoismens kris, som ovannämnda fall är ett uttryck för, blir ännu tydliga­re om vi betraktar de maoistiska vänsterorganisationernas utveckling, både här i Sverige och i övriga världen. Flera av de f d maoisttrogna grupperna har nu mer eller mindre upplösts, t ex PCP-ml i Portugal och KPD i Väst­tyskland. Svenska SKP plågas också av en förlamande inre kris där förändringarna i Kina tillhör stridsfrågorna.

Ja, inte ens det prokinesiska flaggskep­pet i Europa — norska AKP-ml tycks kunna reda ut begreppen längre. Den nuvarande ledningens totala förkastelsedom mot »kulturrevolutionen« och annat som utgjort maoismens adelsmärke underminerar ju själva grunden och ursprunget till dessa kinatrogna grupperingar. Det är en historiens ironi att dessa organisationer kommer att dö av samma orsak som födde dem…

Andra organisationer kände med tiden att de osade bränt, tog sina händer från Kina, och tar idag avstånd från den kinesiska politiken. Bland de första att göra detta var Progressive Labor Party i USA som redan i början av 70-talet hävdade att kapitalismen »återupprättats« i Kina. Resterna av tyska KPD-ml har antagit en liknande syn, liksom KPMLr i Sverige. Det ki­nesiska svärmeriet är nu över. Istället utgör Albanien, Vietnam och Kuba nya »fyrbåkar för socialismen«. Mån­ga av dessa f d kinatrogna organisationer håller dock fast vid rester av maoismen och tidigare kinesisk politik. Det gäller t ex KPMLr och Förbundet Kommunist, FK (som dock inte var kinatroget på samma enfaldiga sätt som SKP och KPMLr). Trots alla skillna­der dessa organisationer emellan har de ändock haft en gemensam nämnare: Maos påstådda »utveckling av marxismen« och det »revolutionära KKP« fram till början av 70-talet.

Det är därför nödvändigt att bryta ytterligare en myt: myten att det kine­siska (maoistiska) utrikespolitiken någonsin baserat sig på marxismen, på den proletära internationalismen och omsorgen att befrämja världsrevolutionen. Ty den myten lever fortfarande, trots — eller tack vare? — den nuva­rande kinesiska ledningens öppet kontrarevolutionära politik.

Den enda organisation i Sverige (och f ö i världsskala) — förutom VPK (p g a sina bindningar till sovjetblocket — dock fanns det strömningar inom VPK som var mycket influerade av maoismen) — som inte lät sig förföras av de kinesiska locktonerna var RMF (nuvarande KAF), den svenska sektio­nen av den trotskistiska Fjärde Internationalen. Den trotskistiska världsrörelsens resolution om »kulturrevolutionen var nog ett av de mest inopportuna dokument som publicerades i slutet av 60-talet. Trots vissa brister har huvuddelen av dess analys visat sig vara helt korrekt.(6) I början av 70-talet fick vi trotskister också utstå otaliga angrepp från maoistiskt håll för vår »smutskastning« av Kina, vårt »förtal« av den kinesiska utrikespolitiken och våra »attacker« på det kämpande FNL. Hela denna historia ställs nu i en rätt absurd dager. Numera angrips vi antingen för att vi inte smutskastar och förtalar Kina tillräckligt, eller så för att vi inte anser Vietnam vara en »hitleristisk stat« (vilket t ex SKP »upptäckt«). Om vi tidigare fört fram ens hälften av sådana argument mot Kina och Vietnam, då hade vi fått utstå inte bara politiska och ideologiska angrepp, utan förmodligen också rent fy­siska trakasserier.(7)

Den revolutionära marxismen har aldrig åtnjutit någon stark ställning i den svenska icke-socialdemokratiska rörelsen. Stalinismens förfalskade version har istället hängt som en kvarnsten runt rörelsens hals. Perioden 1968-69 innebar visserligen att en ny ung generation upptäckte marxismen som världsbild och analysinstrument. Men dess tillämpning kom — med några få undantag — mycket snart att förtvina under det starka inflytandet från maoismen i Kina och den stalinistiska historieskrivningen. I den svenska vänstern har således den kinesiska utveck­lingen aldrig analyserats på allvar. Det som finns att tillgå är tillstuvade kine­siska blåkopior som publicerats i de teoretiska organen (SKP:s Marxistiskt Forum och KPMLr:s f d Klasskampen) eller i olika utgåvor från Svensk-Kinesiska Vänskapsförbundet. Inte ens det enormt upphaussade verket Kina — klasskampen går vidare (1974), som författades av två medlemmar i Förbundet Kommunist (FK), lyckades höja debatten eller analysmetoderna speciellt nämnvärt. Få FK-medlemmar torde idag uppleva boken som något »nyskapande« eller »originellt«. En enkel genomgång av boken gav vid handen att dessa fraser snarast var reklamslogans och billiga säljargument.(8)

Vi kan alltså konstatera att det saknas en ordentlig marxistisk analys av utvecklingen i Kina från den maoinfluerade vänsterns sida, något som heller inte är särskilt förvånande. Det gäller f ö också i hög grad den indokinesiska revolutionens historia som var en an­nan viktig inspirationskälla för de vänstergrupper som växte fram på 60-talet. Även den är belamrad och dold bakom stalinistiskt bråte. De maoistiska organisationerna trasslar ibland in sig i sådant bråte under sina politiska svängningar och gör därmed smärtsamma upptäckter. Men den maoistiska »självkritiken« tycks för det mesta ha till uppgift att fungera som smärt­stillande medel. Under rituella formler som »misstag«, »70 procent rätt, 30 procent fel«, »oklar syn på motsättningarna« osv, kan de ibland oroliga leden rättas till. Men inte alltid. Den svenska maoismen är visserligen inte samma råttbo som t ex den tyska, men dess historia kantas ändå av åtskilliga utbrytningar, omgrupperingar och omsvängningar. Det kan vara värt att göra en kort översikt över hur de svenska maoistgruppernas uppfattning om Kina förändrats:

KFML/SKP

KFML/SKP är det direkta resultatet av den sino-sovjetiska konflikten och »kulturrevolutionen« och bildades 1967 genom att en mindre utbrytning ur gamla SKP smälte samman med »kineserna« i Clarté-förbundet och i den nybildade FNL-rörelsen. KFML/SKP har aldrig utåt kritiserat Kina och KKP i den minsta fråga! Troget har den — likt sina föregångare: de stalinistiska kominterpartierna — följt med i svängarna. Det har inte spelat någon roll vilken del av byråkratin som haft makten i Beijing. »Den som har makten har rätt« har varit SKP:s rättesnöre. SKP är m a o Beijings Röst i Sverige. Själv ogillar man den benämningen. SKP är ett »självständigt parti«, heter det. Men vari denna »självständighet« består när det gäller Kina kan nog ingen förtälja. Dess mer finns det att säga om SKP:s underkas­telse och dess uppfattning av »självkritik«. Ett exempel: 1973 började Deng Xiaoping sin väg tillbaka till makten efter flera år i skuggan. Under åratal hade Deng symboliserat ondskan (»kapitalistfarare«, »reaktionär« osv). SKP hade sjungit med i den kören. Efter att den första förvåningen släppt konstaterade Gnistan att Deng inte var »reaktionär» längre. Han hade ju gubevars begått… »självkritik«. Chefsredaktören Stefan Lindgren lät lite skamset meddela att »många av Kinas vänner i världen, inte minst Gnis­tan, svalt propagandan mot Deng med hull och hårs Och vidare: »Utan att ha några egna undersökningar att stödja sig på upprepades officiella ki­nesiska argument«. Så sant! Så sant!

Men upphörde SKP och Gnistan med papegojeriet? Icke. Efter händelserna på Tian An Men — Den Himmelska Fridens Torg — i april 1976, då tiotu­sentals människor använde sina hyllningar till den avlidne Zhou Enlai som en protest mot politiken i Beijing, var det dags för nästa expresshiss nedåt för Deng. Händelserna stämplades som »reaktionära« och Deng fick gå som en av huvudinspiratörerna till dessa »kontrarevolutionära handlingar«. Gi­vetvis stämde SKP och Gnistan oför­behållsamt in i de nya tongångarna. Deng hade alls inte gjort bättring. Han var och förblev en »revisionist« och »kapitalistfarare«. Sedan dog Mao och »de fyras gäng« arresterades. Och vem dök nu upp igen om inte… Deng Xiaoping! Återigen togs han till nåder i Gnistans spalter. Kan SKP:s brist på politisk moral illustreras tydligare?

Idag är Deng-fraktionens politik den »officiella kinesiska« linjen, efter avpolleteringen av Hua Guofeng är detta helt uppenbart, och den upprepar SKP lika okritiskt och naivt som de tidigare. Summan av kardemumman blir att alla »kontrarevolutionära« linjer blir »korrekta« när de blir den officiella linjen! Längre än så i politisk underkastelse och intellektuell självförnedring kan man knappast komma. Idag, när »kulturrevolutionens« huvudfien­de — »Kinas Chrustjtjov« — Liu Shaoqi liksom hans idéer återupprättats postumt, när avmaoiseringen är ett faktum, ja då torde marken börja svik­ta ordentligt under SKP-ledningens fötter.(9)

Vi lämnar här SKP. Det är onödigt att tränga in djupare i bedrövelsen, ty för att veta SKP: s ståndpunkt i en fråga som Beijing uttalat sig om behöver vi inte tillfråga Gnistan. Det räcker med att läsa Beijing Review. De enda diskrepanser som är möjliga att urskilja beror på att de svenska språkrören inte tillräckligt snabbt lyckats hänga med i svängarna eller missuppfattat signalerna från Beijing.(10) Låt oss därför istället lite utförligare behandla två organisationer som övergivit den idylliserade bilden av Kina: KPMLr och FK.

KFML(r)/KPML(r)

När Frank Baude & Co bröt sig ur KFML 1970 och bildade KFML(r) var inte utrikespolitiken den viktigaste brytningsfrågan. Fastän »r-arna« i ord anslöt sig till »KKP:s analys av världsläget«, intog dock organisatio­nen i praktiken ståndpunkter i en rad frågor som definitivt inte låg i linje med Beijings politik. Det gällde t ex synen på kampen mot EEC (där (r) av­visade det »nationella oberoendet« som kampkrav) och inställningen till klassförsvaret (där »försvaret av fosterlandet« bestämt avfärdades).

Anslutningen till KKP:s världsbild ledde ändock till att (r) accepterade analysen av Sovjet som »socialimperialistiskt« (som en följd av detta karaktäriserades t ex Kuba som »ett mindre betydande imperialistland«!). När den kinesiska utrikespolitiken i början av 70-talet vreds åt höger försvarade (r) detta, även om det inte var med samma glöd som KFML/SKP.(11) De första tecknen på att Baude & Co internt våndades över den kinesiska politiken var ett antal återkommande gliringar i Proletären över SKP och Gnistan för deras »osjälvständiga« hållning till den kinesiska politiken. I början av 1976 kom Baude/Carlssons bok, Borgerlig eller proletär politik — en kritisk granskning av SKP, där KKP:s »supermaktsteori« kritiserades indirekt genom en kritik av SKP. Ännu vågade man inte öppet ge sig på Kina. »Vad den kinesiska propagandan under alla olika förhållanden för ut kan inte i varje bokstav tas för politisk teori«, påpekade författarna förtröstansfullt. Vidare:

»KKP har säkert fullt godtagbara (!) skäl för att bedriva sin politik så som idag sker. Alldeles säkert har KKP:s ledning mycket noggrant analyserat världen av idag och därav dragit upp sitt globala agerande. Det är en sak som kineserna bäst (!) kan avgöra och det vore oss helt främmande (!) att söka vända oss mot den kinesiska politiken såsom den utformas av KKP; till det är vårt kunnande alldeles för litet.«

Efter denna närmast masochistiska självbekännelse över sin egen okunnighet, valde författarna att i slutet av bo­ken förklara sin och (r):s »högsta respekt« för den »korrekta politik som KKP fört och alltjämt för«.(12)

Men allteftersom utvecklingen i Ki­na fortgick tvingades även Baude & Co att börja bekänna färg. Kinas stöd till Pinochet, Strauss m fl, turerna kring Dengs två återupprättelser, den albanska kritiken mot och brytningen med Kina, och slutligen Kinas angrepp på Vietnam — alla dessa händelser pressade KPMLr till öppen kritik. Men det är en kritik som saknar varje förankring i en marxistisk analys. KKP:s för­räderier har bara blivit för grova och oförsvarbara i Baudes & Co:s ögon. »Kritiken« från (r):s sida har således nästan enbart resulterat i ett flöde av skällsord och hets i Proletärens spalter. »Undantaget« är en artikelserie — »Marxism eller idealism?« — i Proletären nr 12-25, 1979. (Finns även utgi­ven som broschyr i Proletärens skriftserie, nr 1-79.) Här slängs utan större omsvep vad som en gång var en stor del av (r):s ideologiska grundval i graven:

»Av Kinas politik på 60-talet har inte lämnats kvar sten på sten, den är i grunden raserad och den är raserad på grundval av de inre förändringarna i Kina. Och i dessa förändringar har massorna inte spelat nå­gon annan roll än eftertruppens. De politiska förändringarna har till sin huvuddel ägt rum inom partitoppen där olika grupperingar genom en kuppolitik har manövrerat ut va­randra.«

Slutsatsen av detta blir enligt (r):

»Som segrare efter en tjugo år lång strid står nu den kinesiska nationella bourgeoisin ensam vid makten.«

Så lätt är det alltså att slänga ut barnet med badvattnet! Genom en »kuppolitik« har »bourgeoisin« tagit makten utan att »massorna« rört ett finger! KPMLr-ledningen är säkerligen stolt över sin nyfunna »självkritik« och »självständiga analys«. Men lika lite som den har att göra med marxismen, lika mycket har den gemensamt med KKP:s gamla »analys« av hur »kapitalismen återupprättades« i Sov­jetunionen…

I själva verket har (r) bara på nytt fastnat i stalinismens ofruktbara teoribildningar och metoder. Enfaldigt vidhåller man teorierna om »socialism i ett land« och »revolution i stadier«. Man fortsätter att sprida myten om att Mao var marxist och att KKP tidigare »tillämpat marxismen-leninismen«. (En annan myt, vilken vi kommer att avrätta i vår bok om konflikten Kina-Vietnam, men som (r) fortfarande tror på, är att Lin Biaos skrift, Leve segern i folkkriget, var »ett uttalat stöd för undertryckta och koloniala folk i kampen mot imperialism och nykolonialism…«)

Den revolutionära världskartan har så blivit ett »socialistiskt land« fattigare, enligt KPMLr. Till de som fortfarande »håller den proletära internatio­nalismens och socialismens fana högt« räknar man nu bara Albanien, Vietnam och den tidigare »mindre betydande imperialiststaten« Kuba!

Att KPMLr lyckats genomföra denna genomopportunistiska omvärdering av Kina har sina randiga skäl. För det första har (r):s ledning ideologiskt alltid varit mer stalinistisk än maoistisk. Den »folkpolitik« man frigjorde sig ifrån i och med brottet med KFML/SKP måste ändå av r-ledningen ha upplevts som möjlig att härleda till just de maoistiska formlerna. För det andra har (r) alltmer kommit att intressera sig för arbetarkadern i APK (dvs »gammelstalinisterna« kring Norrskensflamman). Ett stöd till Kinas politik har upplevts som ett direkt hinder för att kunna påverka den gruppen. Uppenbarligen ligger denna strävan också bakom den »förändrade syn« på Sovjet som under 1980 har krystats fram i Proletärens spalter. Intressant nog heter det numera »borgarna i Kina« och »revisionisterna i Sovjet«, en definitionsfråga som lär få — och redan har fått — vittgående konsekvenser för (r):s politiska ställningstaganden. För det tredje har KPMLr genomfört en teoretisk nedrustning i stor skala i hela organisationen. Dess teoretiska tidskrift har lagts ner, bokutgivningen minskat betydligt och försök till analyser blir allt sällsyntare i organisationens press. Mot den bakgrunden framstår också (r):s an­språk på en »nykter och självständig analys av världskommunismens uppgifter« som en såpbubbla, ett uppblåst hyckleri…

Förbundet Kommunist, FK

I motsats till de trotskistiska grupperingarna anser vi det emellertid vara betydligt fruktbarare att söka bygga vidare på KKP:s brytning med stalinismens avvikelser.

Med dessa ord i sin första politiska plattform försökte det nybildade FK orientera sig gentemot både stalinismen och trotskismen. Båda sågs som ofruktbara traditioner. Istället var det KKP:s och Maos »brott med stalinismen« som ansågs vara det teoretiska och ideologiska näringsmedel med vars hjälp det framtida Kommunistiska Partiet skulle växa upp och frodas. FK:s kritik av kinatrogna grupper som KFML/SKP och KPMLr fördes mest på en abstrakt teoretisk/ ideologisk nivå. Båda ansågs, och naturligtvis i och för sig ofta med rätta, vara »empiriodogmatiska« och hålla sig med förvanskade och vulgariserade tolkningar av KKP:s och Maos teorier och politik (en kritik som i själva verket också gällde FK självt).

FK:s ansträngningar att vaska fram en egen, »självständig« revolutionär teori med utgångspunkt i den kinesiska politiken måste oundvikligen leda in i motsägelser och teoretisk förvirring. Det FK försökte göra var att bygga upp en »ny« teori genom att på ett ofta mycket godtyckligt sätt blåsa upp vissa aspekter av den kinesiska utvecklingen och helt enkelt blunda för andra. I praktiken när det gällde att ta konkret ställning till t ex den kinesiska utrikespolitiken (eller byråkratiseringen i Kina) svävade FK på målet och retirerade till sofistikerade och utspekulerade försvarspositioner. (Byråkratin erkändes förvisso som ett existerande feno­men i Kina, men ansågs mer eller mindre vara nödvändig, ja tom oundviklig i det stadium det kinesiska samhället befann sig. Istället (!) för att bekämpa byråkratin skulle de kinesiska massorna bryta ner den »borgerliga arbetsdelningen…«De kinesiska massorna hade givetvis en helt annan inställning än FK, vilket den senare ut­vecklingen visat och kommer att demonstrera även i fortsättningen.)

Men liksom de okritiska kinagrupperna alltmer ansattes av den kinesiska utrikespolitikens förräderier, undgick inte heller FK:s sofistikerade »kritiker« detta öde. Yrvaket frågade sig FK i tidningen Röda Arbetet, 1-73: »Har Kina övergett sina revolutionära ideal och gått in för en försoningspolitik med USA?«. Detta samtidigt som all tidigare och samtida kritik av Kina från trotskistiskt håll avfärdades som »hets mot Kina«! I och för sig är detta förståeligt. En organisation som då an­såg KKP vara »den världskommunistiska rörelsens ledande kraft« (!) kan knappast förväntas förstå kritik (hur den än ser ut!) på annat sätt. FK fort­satte därför att skönmåla maoismen och utvecklingen i Kina, och utvecklade sina försvarspositioner till extremt patetiska och löjeväckande proportioner. Allra klarast och mest systema­tiskt skedde detta i boken Kina — klasskampen går vidare, som förmodligen skrevs under 1973 men gavs ut våren 1974. Låt oss återge några av de mer besinningslösa betraktelser över maoismen ur denna bok:

Maoismen är bolsjevismens jämlike i revolutionär livskraft och dynamik, men med ett nationellt be­gränsat synfält…

Men medan bolsjevismen förföll, tappade entusiasmen och perspekti­vet efter en relativ kort tid, så har det revolutionära uppbygget i Kina öppnat ständigt nya horisonter och väckt ständigt nya idéer till liv… 

På så sätt har den kinesiska revo­lutionen inneburit bestående land­vinningar för den internationella kommunismen, medan bolsjevismens landvinningar och experiment alla urholkades eller förvreds till oi­genkännlighet…

Bolsjevismen var en klart lysande stjärna som steg upp på en svart himmel och slocknade på en ännu svartare. Maoismen har lyst mindre klart, men stadigare och längre. Den fortsätter att lysa…(13)

Detta dravliga blomsterspråk utgjorde faktiskt några av de viktigaste slutsatserna om maoismen i en bok som utgav sig för att vara »nyskapande« och »originell«!

Men FK hade naturligtvis upptäckt att det var svårt att försvara den offici­ella kinesiska politiken, och i boken påpekade man reserverat att »Kinas nuvarande ledning inte för någon proletärt-internationalistisk politik«, men att det »självfallet (!) finns…. progressiva inslag i Kinas utrikespolitik, t ex stödet åt befrielserörelserna i Indokina« (vars karaktär och syften i förbigående sagt tål att diskuteras). Att det kunde finnas någon materiell grundval bakom den kinesiska politiken, att den uttryckte de nationella särintressena hos en byråkrati det stod FK helt främmande inför. I stället reducerades den kontrarevolutionära utrikespolitiken till »felbedömningar« och »underskattningar«:

Har Kina korrekt bedömt huvudsidan i de imperialistiska motsättningarnas utveckling, i Sovjetunionens roll, i tendenserna i den nykoloniala världen?

Allmänt kan man säga att Kina underskattar klasskampens och rörelsernas betydelse för utvecklingen i världen och kraftigt överbetonar vikten av förbindelserna på statsnivå.(14)

För att komma ifrån diskussionen om byråkratin och dess roll sökte FK fram en strömning inom byråkratin som påstods vara »den äkta revolutionära vänstern« (»de fyras gäng«):

»Vi framhåller att det är vänstern i KKP:s ledning vi stödjer. Att okri­tiskt stödja den nuvarande politiken i alla dess delar är i själva verket ett stöd åt högern och de opportunistiska krafterna i Kina«.

Men inget tyder på att »vänstern« stod för någon kvalitativt annorlunda linje i de avgörande frågorna, allra minst när det gällde den socialistiska demokratin och utrikespolitiken.

FK:s totala oförståelse för den kine­siska utrikespolitikens konsekvenser och orsaker kan belysas med följande exempel:

Våren 1974 utbröt en debatt i fr a Aftonbladet om Vietnam och »supermakterna«. I ett antal inlägg försökte ledande SKP:are och medlemmar i FNL-grupperna (DFFG) bereda marken för att omvandla Vietnamrörelsen till en «front mot supermakterna«. Andra, t ex Sara Lidman, talade emot en sådan utveckling. Det gjorde även vi trotskister. Men vi för­sökte också förklara varför SKP- och DFFG-ledningen agerade på detta sätt, liksom vi i många artiklar och skrifter försökte peka på den kinesiska utrikes­politikens katastrofala konsekvenser.

FK:s kommentarer till våra varningar utgör ett typiskt exempel på en småborgerlig akademisk inställning:

För trotskisterna har hela denna debatt varit mums för måns. Men trots den gälla tonen har deras kritik mot Kina förblivit märkligt ytlig. De har tagit upp olika exempel på kinesisk opportunism, slagit sig för bröstet och skrikit: Titta vilka förräderier! Men då man inte sökt konfrontera den kinesiska synen på världsläget med ett teoretiskt marx­istiskt arbete, har kritiken stannat på ett empiriskt och moraliserande plan. (15)

»Mums för måns«! FK var uppenbart oroat över att KAF eventuellt kunde göra politiska vinster (naturligtvis oförtjänta!) på sin kritik av den kinesiska politiken. Men vad ville FK själva göra åt den allvarliga situationen med Indokina och solidaritetsarbetet? FK:s »alternativ« måste betraktas som en ren politisk skandal inom vänstern. Samtidigt som FK vädjade till alla antiimperialister i Vietnamrörelsen att avvisa supermaktsteorin, frånsade man sig öppet allt ansvar att i praktiken befatta sig det minsta med praktiskt solidaritetsarbete:

Vår bedömning är att vi inte kan tillföra mycket i stödarbetet med kampen i Indokina. Dels täcks detta upp av andra (!), och dels har vi ett dåligt utgångsläge för satsningar.(16)

Istället skulle FK »satsa« på »områden som andra organisationer underlåter att stödja, och… där det är kritiskt«. (Arbetarkamp 10-74). Utan omsvep överlät FK hela frågan åt de personer och organisationer de själva kritiserat för att vilseleda arbetet, dvs SKP, DFFG, KAF osv. För vilka var de »andra« som ansågs täcka upp frågan så bra?

Vidare är det anmärkningsvärt hur aningslöst FK betraktade situationen i Indokina och den kinesiska utrikespo­litikens effekter i Sydostasien. I skenet av händelserna i Indokina efter 1974 blir den fråga vi ställde i FK i samband med supermaktsdebatten snarast ett bekräftat påstående:

Och framför allt, är inte Indoki­na det kampavsnitt som på senare tid hårdast (i förhållande till sina re­volutionära förutsättningar) drab­bats av supermaktsteorins konsek­venser?(17)

Efter 1974, och framför allt efter det att »de fyras gäng« eliminerats från den politiska scenen i Kina, har FK alltmer kommit att ta avstånd från den officiella kinesiska politiken, både inrikes- och utrikespolitiken. Men fortfarande har man inte gjort upp med myterna om »de maoistiska försöken att finna en annan utvecklingsväg än Sovjetunionen«. Den utvecklings­vägen försvann med »vänstern« i KKP, dvs »de fyras gäng«, anser FK. Och för inte så länge sedan skrev Arbe­tarkamp resignerat att Kina »lika lite går mot socialismen som Stalins Sovjet…«

Ett stående argument från dessa organisationer — SKP, KPMLr, FK osv — har varit att vi trotskister »saknat analyser av Kina och KKP«. Detta är en helt falsk anklagelse. Den trotskistiska världsrörelsen har i själva verket en lång rad analyser av hela området, liksom av olika delaspekter.

Dessutom har vår rörelse den meriten att ha följt upp utvecklingen i Kina ända sedan slutet av 1920-talet. Visserligen har den absoluta merparten av detta material inte översatts till svenska — tyvärr. Men detta har mer varit en fråga om bristande resurser och avväganden i prioriteringar från den svenska organisationens sida. (Det finns ju också andra områden i klasskampen som varit nödvändiga att täcka upp.)

I ett stort antal världskongressresolutioner har Kina tagits upp, och bakom dessa resolutioner ligger många analyser och diskussioner. Ett flertal böcker har skrivits, av vilka vi här bara ska nämna Livio Maitans bok om »kulturrevolutionens (18) I de olika nationella sektionerna av Fjärde Internationalen har det publicerats massor av artiklar i de teoretiska tidskrifterna, liksom i organ som Intercontinental Press/Inprecor.

Argumentet om vår »teorilöshet« eller »obefintliga analyser« är således inget annat än struntprat. De bidrag till analysen av Kina som producerats av medlemmarna i vår världsrörelse är både kvantitativt och kvalitativt tusenfalt överlägsna t ex FK:s egna grovt överreklamerade insatser på området.

Det är ingen tillfällighet att SKP, KPLMr och FK idag nog helst skulle vilja ha mycket av det strunt de skrivit om Kina under 60- och 70-talen osagt, medan det som sprungit fram ur vår världsrörelse fortfarande står sig i överraskande hög grad. Men vilka lärdomar har man dragit av detta?

 Stig Eriksson / Martin Fahlgren

NOTER

1. Trotskij, Den förrådda revolutionen, Partisanförlaget, 1969, s 220.

2. En exposé över Han Suyins beklämmande vindflöjelfilosofi görs i Simon Leys artikel i den franska tidningen L’Express, 9 aug, 1980, där han helt enkelt ställer utdrag ur tidigare och senare delar av hennes produktion mot va­randra. Läsningen är mycket lärorik som en fallstudie över intellektuell ohederlighet.

3. Som exempel på dessa personers pseudoteorier kan vi nämna Bettelheims Kulturrevolution och industriell organisering i Kina, Rossandas artikel Maos marxism, i Zenit nr 3-71 och Macciochis bok Daily life in Revolutionary China.

För en kritik av Bettelheim, se Grimborgs rescension i Fjärde Internationalen 1-2, 1974, s 47-48.

För en kritik av Macciocho, se Les Evans artikel i International Socialist Review, Jan 1973, s 26-33.

4. Avskedsbrevet samt en längre text där han utvecklar sin kritik av utvecklingen i Kina finns i Bettelheim/Burton, China Since Mao, Monthly Review Press, New York 1978.

5. Se t ex Kommentar 1-79, s 7-11.

6.Resolutionen återfinns i Fjärde Internationalen nr 2 1969.

7.Ett milt exempel på hur maoisterna i vietnamrörelsen försökte »bekämpa» trotskismen är följande »råd« från FNL-gruppen i Umeå: »Vi på detta sätt be alla våra sympatisörer och vänner på Umeå universitet att så fort någon trotskist försöker stoppa till er ett flygblad eller sälja något så avvisa det bestämt». (Studenttidningen Vertex 2/73, s 18).

8. En kritisk recension av boken återfinns i Fjärde Internationalen 4-74, s. 39. Se även KAF-stencilen, Förbundet Kommunist, Kina, Sovjet och supermakterna, 1974.

9. I en intervju publicerad i Beijing Review nr 51-80 säger exempelvis partiets nye generalsekreterare Hu Yaobang att den »s k kulturrevolutionens årtionde mellan 1966 och 1976 var en katastrofal period. Det fanns inget korrekt eller positivt med dessa tio år. Allt var negativt». Vad säger t ex Jan Myrdal om detta?

10. I rättvisans namn bör vi dock tillägga att det finns vissa tecken på att det även i SKP:s ledande skikt nu insmugit sig viss tveksamhet om utvecklingen i Kina. Det har varit svårt för även de mest notoriska Beijing-papegojorna att hänga med i svängarna under de senaste åren. Kan vi hoppas på ett gradvis politiskt tillnyktrande på denna punkt? Eller är tendenserna till att hålla viss distans till utvecklingen i Kina bara ett uttryck för en opportunistisk strävan att motverka organisationens tilltagande isolering och inre söderfall (oppositionen mot papegojeriet är idag utbredd i SKP)?

11. Ett i många avseenden groteskt undantag i värsta SKP-stil var Aant Elzingas artikel i Klasskampen 1-73: »Kinas utrikespolitik — ett värn för freden».

12. Baude/Carlsson, Borgerlig eller proletär politik, 1976, s38-39, s 116.

13. Börjesson-Svensson (pseud.) Kina — klasskampen går vidare, 1974, s 132-133.

14. Ibid. s 118.

15. Kommunist nr 17, s 13.

16. Ibid. s 6.

17. KAF-stencilen, Förbundet Kommunist, Kina, Sovjet och supermakterna, 1974.

18. Maitan, Party, Army and Masses in China. A Marxist Interpretation of the Cultural Revolution and its Aftermath, New Left Review Books, London 1976. För en positiv, men kritisk — dvs ännu mer antimaoistisk recension av Maitans bok, se F. Hallidays artikel i New Left Review nr 100, s 165-192.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/81

Om ”Lik i garderoben?” En rapport om VPK:s öststatskontakter

Sven-Eric Liedman, Kent Lindkvist, Lars-Arne Norberg och Ulf Nymark, Lik i garderoben? En rapport om SKP/VPKs internationella förbindelser
Recension och bokanmälan av John Andersson

Staffan Skott har i sin bok Liken i garderoben, sagt att man är kommunist i dag om man ”1: inte vet något om partiets förflutna, eller 2: inte vill veta något om partiets förflutna eller 3: känner till partiets förflutna men tycker att det inte spelar någon roll”. Följaktligen skulle de flesta av den här artikelns läsare inte vara kommunister – tala om förolämpning! Nåja, kängan var naturligtvis avsedd för Vänsterpartiet.

Eller som den f d VPK-aren Per Kågeson skrev i Dagens Nyheter den 14 januari 1991:

”Aldrig skall jag glömma hur partikongressen applåderade när partistyrelsens föredragande hävdade att VPK saknade resurser att analysera förhållandena i öststaterna till de berörda folken. Detta sagt av en VPK-ledning som annars anser sig ha underlag och anledning att uttala sig om konflikter över hela världen.”

Realsocialismens fäll i Östeuropa tvingade dock till slut Vänsterpartiet att ta bladet från munnen. På partiets kongress år 1990 beslöts det att en ”vitbok” om förhållandet till de f d broderpartier skulle utarbetas. I augusti 1991 tillsattes en arbetsgrupp, vilken i december 1992 kunde presentera Hk i garderoben? En rapport om SKP/VPKs internationella förbindelser.

Arbetsgruppen har bestått av några Vänsterpartiet närstående forskare – Lars-Arne Norberg, Kent Lindkvist, Sven-Eric Liedman samt Ulf Nymark.

Enligt utredningsuppdraget skulle gruppen göra ”en grundlig utvärdering av partiets internationella arbete och förbindelser” och inte bara upprepa vad som stod i partikongressernas verksamhetsberättelser; onekligen ett underbetyg åt partiets politiska teori och praktik!

Lars-Arne Norberg, tidigare docent vid Historiska institutionen vid Lunds universitet, men numera pensionär och läroboksförfattare, är enligt egen uppgift inte någon gammal partiveteran, utan har under årens lopp valsat omkring i Folkpartiet, Socialdemokraterna och Centerpartiet, innan han rekryterades till VPK är 1988.

Norbergs avsnitt behandlar SKP/VPK:s interna debatt om de internationella förbindelserna. Om man undantar de senaste årens händelser, använder han sig i stor utsträckning av tidigare forskning om svensk kommunism. Avsnittet innehåller därför inte särskilt många nyheter, men för den som är obekant med Vänsterpartiets historia, duger den faktiskt utmärkt som introduktion.

SSV (Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti) bildades i maj 1917, som en utbrytning ur SAP (Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti). Partiet var i början allt annat än ideologiskt enhetligt: ”en töcknig nebulösa som ännu ej förtätat sig till en fast och lysande himlakropp”, för att citera en av partiets grundare, Zeth Höglund.

Där fanns allt från klasskampssocialister till vänsterreformister å la Ivar Vennerström och virriga ”humanister” som Carl Lindhagen. Vad som främst förenade dem, var motståndet mot den auktoritära ledningen av SAP och det pågående imperialistiska världskriget. Arthur Engberg, då socialdemokratisk riksdagsman och senare ecklesiastikminister, gav i Arbetet den 17 augusti 1920 följande, inte helt osanna, beskrivning av ett antal SSV-riksdagsmän:

”Ty säga vad man vill om vår skönlockige vän Ivar Vennerström, någon revolutionär propaganda bedriver han icke i riksdagen. Lika litet som Fabian, Hage och de andra… Hr Vennerströms grupp är den beskedligaste i världen. Den motionerar flitigt om allehanda små och stora reformer. Men för proletariatets diktatur eller för en revolutionär handling har den ännu icke dragit en enda lans. Rosénliberalismen och Vennerströms politik äro tvenne befryndade produkter av allmän norrländsk radikalism. Något märkvärdigare är det icke.”

Lindhagen tog avstånd från klasskamp och politiskt våld, även i självförsvar. Hans ”humanism” tog sig dock ibland egenartade former. När Sverige år 1918, på initiativ av den socialdemokratiske utrikesministern Erik Palmstierna, skickade militär trupp till Åland, protesterade Finlands revolutionära socialdemokratiska regering mot detta ohöljda försök att med våld annektera området. Alla SSV-are röstade emot ockupationen i riksdagen, utom en – Lindhagen:

”Handlingen motiverades endast med humanitära skäl och dem sätter jag högre än alla andra”, förklarade han, när han i Helsingfors i mars 1918 träffade ledare för det finländska broderpartiet. Sedan kan man undra vilken nytta Lindhagen hade haft av sin humanism, om läget hade skärpts i Sverige. Greve Adolf Hamilton, en av de i den ”vita” svenska soldatesk, som under inbördeskriget i Finland år 1918 spred ohämmad terror mot de besegrade revolutionära arbetarna och torparna, skrev bl a:

”Vår livliga förhoppning är, att Lindhagen och Vennerström skall hålla på att förhandla med de röda i Helsingfors, när vi hinner dit. Det är inte bara oss svenskar här som det skulle bereda en särskild njutning att fä hänga just dem.”

Norborg har uttalade sympatier för Carl Lindhagen och hans humanister. Han rentav påstår, att cirkeln har slutits och att gamla SSV återuppstått i form av Vänsterpartiet (vilket visar hur lite han förstår). Norborg är därför förvånad över, att SSV blev medlem i Komintern (Kommunistiska Internationalen) år 1919, men han ser förklaringen till detta dels i vissa tidsbestämda faktorer, bl a entusiasmen för den ryska revolutionen, men också i ”att man inte hunnit sätta sig tillräckligt in i vad leninismen innebar.”

Han förlägger därför tidpunkten för SSV/ SKP:s urartning till år 1921, då partiet antog de 21 villkoren för medlemskap i Komintern. Beskrivningen är definitivt inte acceptabel. Fast den ligger trots allt på en avsevärt högre nivå, än den som fanns i förslaget till nytt program för Vänsterpartiet:

”Vårt parti grundades… i maj 1917, före den ryska revolutionen… Senare anslöt sig partiet till den kommunistiska världsrörelsen. Ett beroende växte fram och ledde till ödesdigra misstag.”

Detta påminner mest om gammal ”hederlig” stalinistisk historieförfalskning… Men SSV anslöt sig varken till Komintern av misstag eller okunnighet. Vid första världskrigets utbrott i augusti 1914 upplöstes Andra Internationalen i sina beståndsdelar, genom att de flesta socialdemokratiska partier slöt upp bakom det egna landets borgerliga regering och dess krigföring.

De ryska bolsjevikerna var bland de första som därefter började att organisera de socialister, som ännu höll fast vid Internationalens antimilitaristiska principer. Detta resulterade först i Zimmerwaldrörelsen och sedan från år 1919 Kommunistiska Internationalen.

För bolsjevikerna var den svenska vänstern en viktig målgrupp, men man var väl medveten om dess brister. Den 27 oktober 1914 skrev Lenin till sin i Stockholm bosatte partikamrat Aleksandr Sjljapnikov:

”Ta kontakt med Höglund, en ung svensk socialdemokrat, ledare för ‘oppositionen’, läs vårt manifest för honom (referera till mig, vi träffades i Köpenhamn [på Andra Internationalens kongress 1910]). Undersök om vi kan finna en ideologisk anknytning (han är bara en naiv, sentimental antimilitarist. Just dem måste man också säga, att om man inte ställer inbördeskrigsparollen, så blir man kvar hos opportunisterna och chauvinisterna).”

Men den svenska vänstern kom sedan att bli en framträdande medlem i Zimmerwaldrörelsen. Bl a dömdes Zeth Höglund 1916 till tre års fängelse för ”förräderi”, efter att ha gett ut ett antimilitaristiskt manifest. Domen ledde till att den kejserliga regimen i Tyskland ansåg sig behöva fördubbla straffet (från två till fyra års fängelse) för landets ledande antimilitarist Karl Liebknecht, för att inte verka svag i jämförelse med högerregimen i det ännu icke krigförande Sverige.

Man bör därför inte förvånas över, att när de revolutionära regeringarna i Ryssland och Finland slöt ett bilateralt avtal den i mars 1918, stadgades det att den som skulle utse ordföranden i den skiljedomstol, som skulle avgöra eventuella tolkningstvister mellan de två länderna, var – SSV! På Kominterns II kongress 1920 framhöll dess dåvarande ordförande, Grigorij Zinovjev, att:

”Vi måste erkänna de tjänster, som den svenska socialdemokratiska vänstern har gjort den Kommunistiska Internationalen. Det är en strömning, som uppstått ur ungdomsrörelsen. Vi vet, att vi där har ett antal folk, som verkligen är revolutionära. Men vi måste klart säga dem, att vi måste ha ett kommunistiskt parti, som inte ställer upp frågan om samarbete med Branting till diskussion och måste kasta tanken på avrustning över bord och att vi inte är kallade att förbättra Nationernas Förbund [Lindhagen hade motionerat om detta i riksdagen] utan att begrava NF självt.”

Zeth Höglund (”som tillsammans med oss grundat den Kommunistiska Internationalen”, om man ska tro vad Zinovjev sa då) deltog inte på kongressen. Men en av SSV:s representanter var den legendariska agitatorn Kata Dalström, som svarade Zinovjev så här:

”Vi ha utan förbehåll ställt oss på den Kommunistiska Internationalens mark. För oss är proletariatets diktatur och arbetare klassens beväpning förutsättningen för ett framgångsrikt genomförande av den sociala revolutionen.”

Anförandet, framfört med Katas sedvanliga öppenhet och kraft, mottogs med stormande applåder. Om man som Norborg hoppar över dessa ”detaljer”, är det föga förvånande att han anser att roten till det onda ligger i att Vänsterpartiet inte har varit tillräckligt ”svenskt”. Han citerar med gillande den norske statsvetaren Trond Gilberg, som menar ”att Kominternanslutningen gav upphov till en kollision mellan två helt olikartade politiska kulturer och till den problematik som en mansålder senare skulle leda till frontställningen moskvakommunism – eurokommunism.”

Som han ser det, ”representerade Komintern med sina centralistiska underkastelsekrav en kollektivistisk mentalitet med rötter i bysantism, ortodoxi och tsardöme, som var till ytterlighet svårsmält för de nordiska kommunisterna med sin individualistiska och demokratiska bakgrund.”

Stalinismen då, som SKP/VPK-arna, ”med sin individualistiska och demokratiska bakgrund”, i större eller mindre utsträckning haft med sig i det ideologiska bagaget ända fram till våra dagar? Ja, det är något som praktiskt taget helt försvinner i handlingarna. Förvisso konstaterar Norborg att ”Trotskij manövrerades ut”, vilket resulterade i ”att man slog in på en högerkurs i såväl inrikes- som utrikespolitiskt avseende. Planerna på en snart förestående världsrevolution avskrevs, samtidigt som den marknadsekonomiskt inriktade NEP-politiken fullföljdes.”

Men Stalins legitimitet som förvaltare av arvet efter oktoberrevolutionen ifrågasätts dock aldrig. Ulf Nymark tillhör, precis som Norborg, Vänsterpartiets Lundaavdelning, vilket i klartext betyder partiets mest högerinriktade falang. Hans del av rapporten är en genomgång av debatten på VPK:s senaste kongresser om förbindelserna med öststaterna.

Hjältarna här är Skånedistriktets snälla vänsterliberaler, vilka krävt att förbindelserna skulle avbrytas, men som ideligen fått stryk av de elaka stalinisterna. Men läser man lite närmare, upptäcker man att den kritik som Skånedistriktet fört fram, och som Nymark ger så stort utrymme, egentligen inte har varit riktad emot de stalinistiska broderpartierna, utan haft udden riktad emot VPK:s få kvarvarande rester av antikapitalistisk radikalism.

På exempelvis 1987 ars kongress framhöll en delegat från Skåne, att det fanns ”förvånansvärt många kamrater som med en fnysning pratade om ‘borgerlig demokrati’. Demokratin är inte och kommer aldrig att bli borgerlig – den är en tillgång för arbetarklassen. Vi lever i ett borgerligt samhälle, men demokratin tjänar arbetarklassen på… Var finns denna goda socialistiska demokrati att beskåda i verkligheten i dag, den goda cigarren existerar inte.”

Nu resulterade ju Vänsterpartiets kongress inte i att speciellt många ”förnyare” valdes in i partistyrelsen, vilket för Skåneliberalerna var en klar besvikelse. Rolf Nilsson, (v)-riksdagsman från Lund, hade nämligen strax innan kongressen släppt alla hämningar och i Sydsvenska Dagbladet förklarat:

”Ett vänsterparti för 2 000-talet ska inte identifiera sig med arbetarrörelsen…..”

Rapporten tar delvis upp den kritik som vissa inom VPK har riktat emot den typ av ”socialistisk” ekonomi som funnits i Sovjetunionen, och där man i stället krävt ett införande av ”marknadssocialism”. Frågan är dock, hur partiet numera har tänkt att detta märkliga djur skulle se ut. I C-H Hermanssons artikel ”Perestrojka-processen och Sverige” i den 1989 utgivna antologin Omvälvning i Östeuropa, hette det:

”I debatten sägs ibland att socialism inte kan förenas med marknadsekonomi. Marknadsekonomi görs i stället, öppet eller underförstått, identisk med kapitalism. Detta torde vara en ideologisk felsyn betingad av vissa intressen och önskningar. Marknadssocialism är ingen skvader. Den kan mycket väl framgå ur den pågående perestrojka-processen. Frågan är om den inte redan existerar i länder som Jugoslavien och Ungern.”

I Ungern uppmuntrade Kaderregimen folk till att bli småborgare, samtidigt som det sociala trygghetssystemet urholkades. Och Jugoslavien? – ”Skapa två, tre, flera Bosnien-Hercegovina”!?

Den intressantaste och matnyttigaste delen av rapporten står Kent Lindkvist för. Han är ursprungligen statsvetare; hans doktorsavhandling från 1982, Program och parti, behandlade det svenska kommunistpartiets program mellan åren 1917-72. Lindkvists bidrag till rapporten heter ”VPK och de socialistiska regimerna”. Här finns det gott om intressanta fakta – fast om man är ute efter riktigt smaskiga saker, så får man i stället gå till t ex Staffan Skotts Liken i garderoben.

Trots att även Lindkvist är aktiv vid Lunds universitet, skiljer han sig från de tre andra. Hans stil är mera ”traditionell”, och han verkar inte heller ha några direkta sympatier för de liberala ”förnyarna”. Han är också den ende av de fyra, som förmår att göra en analys som kan kallas historiematerialistisk; de andra skriver som vilka liberaler som helst. Medan Norborg anser att dagens vänsterparti härstammar i rakt nedstigande led i från SSV, är Lindkvist klart medveten om, att partiet är resultatet av den utbrytning som de Stalin-trogna ”sillénarna” gjorde 1929, efter det att det gamla, av Karl Kilbom ledda, svenska kommunistpartiet uteslutits ur Komintern.

Men förvisso finns det invändningar även i Lindkvists avsnitt, för han är ibland terminologiskt lika virrig som Norborg. Båda kallar de den radikala falang inom SSV, som var positiv till anslutningen till Komintern, för ”leninister”. Norborg kan därför påstå, att det svenska kommunistpartiet under Stalin-epoken blev – leninistiskt:

”Leninismens inträngande i partiet var en långsam process som upptog större delen av 2000-talet och gav upphov till nya fraktionsstrider och två nya partisprängningar, 1924 och 1929. Slutresultatet blev, att SK P på Kominterns sjätte kongress 1928 gick upp i ett världsparti med världsrevolutionen och proletariatets diktatur som mål.”

”Den leninistiska klass-mot-klass-ideologi som dominerade inom den kommunistiska rörelsen mellan 1928 och 1935 byttes ut mot en folkfrontsideologi som i de flesta avseenden var motsatsen till klass-mot-klass-ideologin”, förklarar Lindkvist utan att blinka.

Förvisso la Lenin aldrig fingrarna emellan, när han polemiserade med sina politiska fiender. Men att hävda att han skulle ha utarbetat den avgrundsdjupt enfaldiga teori som var rådande inom Komintern och SKP under 1929-35 – alltså att socialdemokraterna (”socialfascisterna”) var huvudfienden – borde klassas som ärekränkning! Men det var först efter Lenins död som termen ”leninism” dök upp som ett positivt begrepp (tidigare var det ett mensjevikiskt skällsord!) bl a i Stalins föredrag Om leninismens grunder i april 1924, senare utvecklat till Leninismens problem. ”För leninismen!” var också samlingsbegrepp för de teser och beslut, som Komintern antog på sin femte kongress i juni-juli 1924.

Norborg framhåller också den skadliga inverkan som ”sektionernas bolsjevisering” fick för det svenska kommunistpartiet, men nämner inte att beslutet om detta togs vid Kominterns utvidgade Exekutivmöte i april 1925. Detta här inte frågan om hårklyverier. Termerna ”leninism” och ”bolsjevisering” producerades nämligen av den styrande gruppen inom Komintern, för att de lättare skulle kunna krossa Vänsteroppositionen och likrikta de olika nationella kommunistpartierna. Att ”leninismen” och ”bolsjevismen” dessutom höll på att övergå i stalinism, är troligtvis en hemlighet som kommer att vara förborgad för Vänsterpartiets analytiker ända fram till tidernas ände….

Att ledande VPK-are hälsade på broderpartierna i Östeuropa ända fram till Berlinmurens fall är ju allmänt känt. Men hur går det ihop med allt prat om att VPK slog in på en självständig väg efter sin berömda partikongress 1964? Ja, om man tittar närmare på vad som avhandlades på den, så undvek den blivande partiordföranden C-H Hermansson sorgfälligt allt tal om Östeuropa, arvet från stalinismen, etc.

Däremot beslöt kongressen att ta avstånd från den kritik som Kinas Kommunistiska Parti fört fram emot ”den fredliga samexistensen” mellan socialistiska och kapitalistiska stater och möjligheterna till en fredlig övergång till socialismen – ståndpunkter vilka däremot Moskva stödde! Men sedan tog partiet små, mycket små, steg bort från den upptrampade stigen. Tanken var dock inte att bryta förbindelserna med stalinistregimerna, utan att bredda VPK:s kontaktytor.

Hermansson talade om ”samarbete inte bara med de kommunistiska partierna utan också med nationella befrielserörelser, vänstersocialdemokratiska partier, eller vänstersocialistiska partier, men även socialdemokratiska partier om det är möjligt när det gäller konkreta frågor.”

Detta säger väldigt mycket om VPK. För var i hela denna pladdriga önskelista finns det ens en tillstymmelse till resonemang om på vilka principiella grunder detta borde ske!? Lindkvist har försökt att strukturera upp var VPK-resorna har gått. I en grovuppdelning i områdena Öst, Väst, och Syd, visade det sig att det förekommit kraftiga svängningar under årens lopp:

ÅR

 ÖST %

VÄST %

SYD %

1953

 89

11

0

1963

 50

50

0

1973

 17

58

25

1983

 33

53

14

Efter invasionen i Tjeckoslovakien drogs de facto resandet österut ner. Brottet med det kinesiska kommunistpartiet inverkade också negativt. Men man måste ha i minnet, att det här är fråga om procentuella tal.

Det är således möjligt, att resandet till Öst inte sjönk fullt så drastiskt i absoluta tal efter 1953, som det först ser ut som – det kanske rent av steg! Att partiet efter 1964 började att intressera sig även för befrielserörelserna och de nya progressiva regimerna i Tredje världen, innebar också en mer varierad kost på resandet.

Enligt Lindkvist minskade också de rena partiresorna, för att ersättas av deltagande på konferenser om fred etc. Till det kommer diverse informella och indirekta möten, främst då med företrädare för tredjevärlden-länder, som inte finns inregistrerade ovan. Men varför fortsatte man att behålla förbindelserna med broderpartierna i Öst? Ja, inte berodde det på slentrian.

VPK:s dåvarande internationelle sekreterare Bo Hammar höll ett inledningstal vid ett partistyrelsemöte i juni 1977, där han underströk ”kontinuitetsfaktorn och sammanhållningen inom den världskommunistiska rörelsen.” Hammar citerade där en passus från 1975 års kongress:

”Det finns viktiga och avgörande gemensamma ståndpunkter mellan de kommunistiska partierna. Dessa gemensamma ståndpunkter grundas på marxismen-leninismen. Däri ligger förutsättningen för ett skapande samarbete mellan partierna, inte minst i form av ett åsikts- och meningsutbyte, där olika utgångslägen och förhållanden bidrar till att frågor får en allsidig belysning… VPK vill ytterligare utveckla och fördjupa samarbetet och aktionsgemenskapen mellan alla kommunistiska partier och progressiva rörelser.”

Ingenting har förändrats eller kommer att förändras, underströk Hammar slutligen. Med tiden utvecklades också något som kan kallas ”teorin om antiimperialismens tre huvudkrafter”, eller som Lars Werner förklarade 1978 i riksdagen:

”Vårt stöd till och vår solidaritet med nationella och sociala befrielserörelser, med arbetarklassen i andra kapitalistiska länder och med de länder och folk som bygger socialismen – de tre huvudkrafterna i kampen mot imperialismen – har alltid varit en självklarhet för partiet”.

Ännu tio år senare var det här perspektivet något självklart inom VPK. I en intervju i Östeuropasolidaritet 2/1988, svarade KU:s dåvarande ordförande Stellan Hermansson så här på frågan om hur man ställde sig, när det gällde samhällssystemen i Östeuropa:

”Jag har besökt de flesta länder i området och skillnaderna från land till land är ganska stora. Det är inte ett block rakt igenom som man kanske tror i Sverige. Vi anser att den östeuropeiska verkligheten utgörs av många misslyckade exempel på den socialism vi ville se. Byråkraterna har tagit makten och hindrat utvecklandet av en socialism med brett folkligt deltagande. Politisk demokrati är en förutsättning för en fungerande socialism. För Sveriges del är vi entydigt förespråkare av flerpartisystem, och förutsättningarna för sådan pluralism finns så vitt vi förstår också i Östeuropa. Men demokrati behöver inte i alla länder betyda just flerpartisystem. Ett land som Kuba har inte flerpartisystem. Där är förutsättningarna andra och folkets intressen tas tillvara av revolutionskommittéerna. Jag anser att Kuba breddat sin demokrati efter revolutionen. Förutsättningen för en positiv utveckling tycks finnas t ex i Ungern, men läget är mycket värre i t ex Tjeckoslovakien. Där stöder vi en utveckling av det slag som Dubcek ville se… Men när det gäller Sovjet har ödesdigra misstag begåtts, särskilt under Stalin. Det är en enda mörk period. Om Bucharin hade fått genomföra sina idéer, kanske mycket skulle ha vant bättre.”

Detta förhindrade inte KU från att ha regelbundna kontakter med de ”socialistiska” staterna:

”Vi besöker olika socialistiska länder en eller två gånger om året. Men våra kontakter är väldigt olika i olika länder. Med Polen efter militärens maktövertagande är de nedfrysta, och mycket svala med en del andra länder som Tjeckoslovakien och Rumänien. Bättre går det med t ex vår ungerska motsvarighet och östtyska FDJ. Och Komsomol tar nu upp problem i sitt eget land ungefär som vi ser dem också.”

När det gällde den riktiga politiska oppositionen, alltså inte den ”opposition” som ledde de stalinistiska ungdomsförbundet, hade dock KU-ordföranden betydligt mindre att komma med:

”Inte med sådana som förespråkar kapitalism! Men jag vill framhålla att VPK har träffat representanter för tjeckoslovakiska Charta 77. Vi har också vid olika tillfallen mött företrädare för Solidaritet. Och vid olika konferenser i Östeuropa, jag minns särskilt en ungdomskonferens i Tjeckoslovakien, kan man träffa folk på stan, diskutera och höra kritiska kommentarer mot landets styrande. Men vi lämnar inget materiellt stöd till oppositionella grupper i Östeuropa. Det anser vi behövs i tredje världen.”

Uttalandet var förmodligen representativt för VPK:s dåvarande vänsterflygel. Ett konstaterade om att stalinistsamhällena var ruttna, men att de blivit så av ”misstag”; Gorbatjovs höga tankar om högerkommunisten Bucharin återspeglas också här på ett väldigt typisk sätt!

En vacklande teori om demokratin, där Hermansson pendlar mellan en rent borgerlig syn och en åsikt om att demokrati egentligen bara är till besvär. Kritik av broderpartierna, men endast i form av intetsägande deklarationer. Det allra nödvändigaste stödet till oppositionen, det materiella, framställs som ett ohemult lyxkrav. Man förvånar sig inte över, att Stellan Hermansson efter Berlinmurens fäll förespråkat att ”marxismen-leninismens” skulle ersättas av ”marxismen-humanismen”!

Vad som tydligt framgår av Kent Lindkvists rapportdel, ledde teorin om antiimperialismens tre huvudkrafter till att man inom VPK ansåg det som otänkbart att de ”socialistiska” regimerna skulle störtas, för detta skulle bara gynna imperialismen. I stället skulle VPK upprätthålla förbindelserna med broderpartierna, för att kunna påverka dem i framstegsvänlig riktning.

”Det är oklart vilken sorts reformer VPK har önskat se i Östeuropa och vad reformkommunismen egentligen skulle innebära”, förklarar Lindkvist kritiskt. Vilka lärdomar drar Vänsterpartiet av detta, när man nu helt övergått till att reformera kapitalismen i stället…? Under årens lopp har det inom VPK förts fram motioner om en utvärdering av de ”socialistiska staterna”, men detta har hela tiden avvisats av partiledningen:

”När vi har anledning att framföra kritik gör vi det av omsorg om socialismen… VPK är motståndare till att göra allmänna fördömanden av det ena eller andra partiet.”

Kent Lindkvist har gjort en detaljerad genomgång av VPK:s östrelationer efter 1977. Årtalet har valts med tanke på att APK bildades då. Det verkar som om de östeuropeiska stalinistpartierna under de närmaste åren efter partisprängningen gynnade APK. Men eftersom VPK förblev det större partiet av de två, normaliserades uppenbarligen förbindelserna mellan VPK och broderpartierna rätt snabbt. Bo Hammar träffade 1990 Hermann Axen i DDR.

Axen förklarade då, att ”den högsta sovjetiska ledningen var djupt inblandad i striderna i VPK under 70-talet: ‘Jag sade flera gånger till Suslov och Ponomarjov att det var fel att splittra VPK och bilda APK. Man borde inte uppmuntra något sådant.” Med vissa länder har VPK inte haft något som helst samröre med, t ex Albanien. Med en del länder, t ex Mongoliet, har förbindelserna varit broderliga, men har inte sträckt sig över ömsesidiga lyckönskningstelegram till varandras partikongresser.

När det gäller det kinesiska kommunistpartiet, bröt det förbindelserna med SKP, när maoisterna bröt sig ut och bildade KFML 1967. Men när Kina började avveckla maoismen, för att övergå till en mera kapitalistisk politik, ledde det till att Kinas Kommunistiska Parti fick förnyat intresse för VPK. Vid 1981 års VPK-kongress fanns således en observatör från KKP närvarande. Under de följande åren skedde en rejält töväder mellan VPK och det kinesiska kommunistpartiet. I april 1983 reste en delegation från VPK, med partiledaren Lars Werner i spetsen, till Kina, där de mottogs bl a av KKP:s generalsekreterare Hu Yaobang.

När det sovjetiska kommunistpartiet fick redan på resan, framförde de till VPK-delegationen sina förhoppningar om, att mötet inte skulle utmynna i ”antisovjetiska uttalanden”! I sitt hälsningsanförande vid 1985 års VPK-kongress, beskrev Lars Werner de återupptagna förbindelserna med KKP som en ”stor händelse i våra internationella förbindelser”.

Eventuella invändningar avvisade VPK-ledningen med att ”skilda meningar i olika frågor kan förekomma men utgör inget hinder för vänskapliga förbindelser”.

Men efter massakern på Himmelska Fridens Torg den 4 juni 1989 fick dock VPK så kalla fötter, att förbindelserna med det kinesiska kommunistpartiet avbröts. Vänsterpartiet har därefter inte velat återuppta förbindelserna med KKP, men det har i gengäld APK gjort.

Nordkorea var ett annat land, som VPK hade synnerligen goda förbindelser med. ”Vi är glada över de utmärkta förbindelser som finns mellan våra båda partier”, hälsade VPK till Koreas Arbetarpartis sjätte kongress 1980. Därefter skickade VPK årligen ett telegram till Kim Il-Sung och hans parti med ”varmaste välgångshälsningar”. 1983 besökte Lars Werner, Bo Hammar och Catarina Edgar Nordkorea. Efter besöket skrev de, att ”även om det finns mycket i Korea som är främmande för våra uppfattningar så kan man inte undgå att imponeras av den fantastiska återuppbyggnaden av ett land som var totalförstört 1953 efter Koreakriget.”

I ett telegram med anledning av Kim II-Sungs 75-årsdag 1987, underströk VPK och Lars Werner Kims personliga insatser:

”Vänsterpartiet Kommunisterna och jag personligen gratulerar Dig hjärtligt med anledning av Din 75-årsdag och vill uttrycka vår höga värdering av de stora insatser Du gjort under decennier för Koreas arbetarklass och folk och i den världsomspännande antiimperialistiska kampen… Vi önskar Dig framgång i arbetet för ett fredligt och kärnvapenfritt Nordöstasien, god hälsa och ett långt liv. Varma kamratliga hälsningar”.

Det hängivna utbytet av smicker mellan det svenska och nordkoreanska partiet och deras respektive partiledare fortsatte ända fram till Berlinmurens fall, då VPK plötsligt upptäckte att det hade varit Sveriges mest hängivna antistalinistiska bålverk genom tiderna. Efter 1989 har Vänsterpartiet således sorgfälligt undvikit alla kontakter med Nordkorea.

Med vissa länder och partier, som Vietnam och Kuba, har VPK haft mer än goda förbindelser. Vänskapen med Vietnams Kommunistiska Parti nådde sin höjdpunkt under Vietnamkriget. Det fortsatte sedan, om än i ett mera formellt tonläge. Inställningen till Laos var ungefär det samma, men utvecklades sig inte till något mer än utbyte av lyckönskningstelegram.

När det gällde Kambodja, var förhållandet mera komplicerat. Man hade inga förbindelser med den maoistiska Pol Pot-regimen, men väl senare med den Vietnamstödda Heng Samrin-regeringen. Men även där förblev relationerna på en låg och outvecklad nivå. VPK fortsatte att försvara Vietnam efter krigsslutet.

Under riksdagsåret 1978-79 avvisade Bertil Måbrink vid flera tillfällen blankt alla angrepp på Vietnam från borgerligt och socialdemokratiskt håll. Även 1980-81 försvarade han principiellt de åtgärder som den vietnamesiska regeringen vidtog:

”Har det undgått borgerligheten att tusen och åter tusen vietnameser i f d Sydvietnam begick grova brott mot sina bröder och systrar – tortyr och mord? Är det dessa människor som borgarna ömmar för?”

Ännu under riksdagsåret 1984-85 förnekade Måbrink att det fanns tvångsarbete i Vietnam:
”Det finns ingen tvångsarbetslag i Vietnam. Däremot finns en lag som säger att man
måste ta anvisat arbete.”

Men så 1987-88 motionerade VPK om att ”Omskolningslägren ska tömmas eller stängas”, och i 1989-90 års partimotion förklarade man att ”vi fått en mer realistisk bild av Vietnam, som granskats närgånget av massmedia”. Det är oklart om VPK:s förändrade hållning berodde på att man tagit intryck av fakta eller om man gett efter för högervindarna – förmodligen var det en kombination av båda delarna.

Kuba är ett annat land som VPK från början har haft synnerligen goda förbindelser med. Med anledning av den kubanska revolutionens 20-årsdag skickade VPK sina ”varmaste välgångshälsningar”, därför att man var ”förvissat om att Kubas folk går mot nya segrar i kampen för fred, demokrati och socialism”. 1980 skickade VPK en hälsning till Fidel Castro personligen:

”Under ditt ledarskap har de kubanska kommunisterna och det kubanska folket många gånger visat sin heroiska insats i kampen för fred, nationellt oberoende och socialism. Vi svenska kommunister bekräftar ännu en gång vår helhjärtade solidaritet och vårt stöd.”

Även i riksdagen försvarade VPK Kuba. Under riksdagsåret 1986-87 försiggick en debatt mellan Bertil Måbrink och centerpartisten och förste vice talmannen Thorsten Bengtsson:

”För det första säger herr Bengtsson att inga allmänna val har hållits på Kuba sedan 1959. Det är lögn. Herr Bengtsson som sitter i utrikesutskottet borde väl vara informerad om att det förra året hölls ett parlamentsval på Kuba”.

I en partimotion från samma år skrev VPK:

”1970-talet har också präglats av snabba framsteg vad gäller skapandet av demokratiska institutioner och en decentralisering av beslutsfattandet och i december inleddes landets första valda riksdag sitt arbete”.

Ett flertal resor har gjorts till Kuba. Rapporterna därifrån har varit översvallande entusiastiska, med handskakningar med Fidel Castro i Revolutionspalatset som höjdpunkt. Men från 1990 har Vänsterpartiet i princip nollställt sina utlandsförbindelser, och några kontakter med Kuba verkar man därefter inte att ha haft.

Det allra mest typiska exemplet på VPK:s reformistiska och av dubbel bokföring präglade inställning till de realsocialistiska regimerna, var Etiopien. Från början stödde VPK den eritreanska befrielsekampen, och ännu 1987 förklarade VPK i ett brev till den eritreanska befrielserörelsen EPLF:

”VPK tar detta tillfälle i akt för att upprepa vår solidaritet med det eritreanska folket i dess kamp för rätten att bestämma sitt öde”.

Men när Dergen kom till makten 1974 och introducerade ”socialistiskt” styre i Etiopien, försökte VPK sitta på två stolar – d v s, att stödja både regimen i Addis Abeba och befrielserörelserna i Eritrea, trots att de var i krig med varandra. I riksdagen 1980-81 förklarade Bertil Måbrink, att politiken i Etiopien ”kommer att leda till demokrati”. Att många människor satt inspärrade utan rättegång bemötte Måbrink med att ”man kan rikta kritik mot regimen i Etiopien för att fångar inte blivit föremål för rättegång. Jag har personligen framfört den kritiken. Man har svarat mig att många av dessa då skulle dömas till döden. Dagligen släpps också människor från fängelserna”.

I de hälsningstelegram VPK sände till de kongresser som Etiopiens Förenade Arbetarparti, den styrande militärdiktaturens parti, höll 1982 och 1984, hette det att ”Vårt parti har med stort intresse och sympati följt era strävanden att utveckla det etiopiska samhället i socialistisk riktning”.

Bertil Måbrink m fl ledande VPK-are besökte Etiopien i mitten av 1980-talet, där de framförde sina förhoppningar om en ”stor seger för de progressiva krafterna i hela området”. Ännu under riksdagsåret 1984-85 tillbakavisade VPK i en partimotion påståenden om att den etiopiska regeringens ”strid med oppositionella grupperingar i Eritrea och Tigre” skulle vara ”huvudorsaken till [svält] -katastrofen”. I stället menade man att detta ”bör ses som ett led i den kampanj som drivits av mot Etiopien fientliga krafter alltsedan revolutionen 1974”.

Men så sprang verkligheten i kapp Vänsterpartiet, och i en partimotion i riksdagen 1990-91 skrev man om Etiopien, att ”rimligen borde demokratikraven snart slå igenom även i detta land”…
Slutligen regimerna i Östeuropa. Minst utvecklade har förbindelserna med Jugoslavien varit. I telegram stödde man Jugoslaviens Kommunistiska Förbunds inställning när det gällde socialistisk självförvaltning, principen om icke-inblandning i andra kommunistpartiers angelägenheter, samt landets roll i den alliansfria rörelsen.

Men med tanke på Vänsterpartiets nuvarande hängivenhet för ”socialistisk marknadsekonomi”, är det förvånande att det aldrig förekom några resor till den socialistiska marknadsekonomins förlovade land, Jugoslavien. Desto hjärtligare var förbindelserna med Bulgarien.

Med anledning av Bulgariens Kommunistiska Partis 90-årsjubileum 1981, sände VPK ett telegram som hyllade ”den store Georgi Dimitrov” – Stalins lydiga redskap som Kominterns generalsekreterare 1935-43 – en ”framstående [‘outstanding’] revolutionär personlighet”, och det bulgariska kommunistpartiet, som ”i dag står inför det komplicerade problemet att utveckla och stärka socialismen i Bulgarien. Stora framsteg har uppnåtts sedan er revolution segrade”.

En VPK-delegation besökte Bulgarien 1984:

”Man måste nog säga att delegationen fick ett gott intryck. God planering, systematiskt, hårt och målmedvetet arbete har gett en god försörjning som resultat. Naturmiljöskyddet är välutvecklat och man arbetar metodiskt”, rapporterade Per Franke i VPK-information. Men efter 1989 års revolutioner i Östeuropa slutade VPK så tvärt att hylla ”den store Georgi Dimitrov”…

I gengäld var Tjeckoslovakien en källa till oro. Invasionen 1968 ledde till en gemensam protest från VPK-ledningen och den tjeckoslovakiska ambassaden i Stockholm. Gruppen kring Norrskensflamman stödde dock invasionen, vilket kom att lägga grunden till APK:s utbrytning nio år senare.

Men som alltid förde VPK en vacklande, reformistisk, politik. Man besökte båda de XIV:e kongresser som det tjeckoslovakiska kommunistpartiet organiserade; först genomfördes en underjordisk 1968, sedan gjordes den om i en laglig och regimkontrollerad form 1971. VPK fortsatte dock att fördöma Husakregimen, men samtidigt avslogs alla motioner till partikongresserna om att stödja Charta 77. Under 1980-talet skedde dock uttalanden från VPK-ledningen, där man protesterade emot förföljelserna av Charta 77.

Lindkvist har bara registrerat ett VPK-besök på en tjeckoslovakisk partikongress, nämligen 1986. Enligt uppgift från det tjeckoslovakiska kommunistpartiet 1987, förklarades det att ”TKP upprätthåller regelbundna kontakter med VPK i Sverige”, l september 1990 framförde TKP en invit till Vänsterpartiet om samarbete, men det har inte utvecklats från svenska sida.

Det är väl föga underligt. I en intervju i Dagens Nyheter 1989 hade Lars Werner förklarat, att VPK inte haft några som helst kontakter med det tjeckoslovakiska kommunistpartiet sedan 1968…

Polen har varit ett lika knepigt fall för VPK. 1980 framförde VPK sina ”hjärtligaste hälsningar till vårt polska broderparti och delegaterna vid partiets åttonde kongress”. Meddelandet avslutades med hälsningen ”För vänskap mellan Polens Förenade Arbetarparti och Vänsterpartiet Kommunisterna!”

När det polska kommunistpartiet året efter höll en extrakongress, skickade VPK ett telegram, som bl a uttryckte ”vår förhoppning att de vänskapliga relationerna mellan våra partier liksom mellan våra länder skall utvecklas ytterligare i framtiden”. Detta var dock i ett läge, då relationerna var ansträngda mellan den sovjetiska regimen och Polen. I ett riksdagsanförande 1980-81, förklarade Lars Werner att det ”pågår en omfattande demokratisk och socialistisk förnyelseprocess i vårt grannland Polen. Vi kämpar själva i vårt parti för en socialistisk demokrati, och vi ser naturligtvis med stor sympati på utvecklingen i Polen”.

Före kuppen i december 1981 ansåg VPK att Polens Förenade Arbetarparti hade ”demokratiserats och förnyat sin ledning och politik”. Statskuppen blev ett allvarligt bakslag för VPK:s reformistiska politik. När Bo Hammar 1982 utgav en skrift om Polen, lade han i den huvudansvaret för kuppen på ”de krafter som under hela efterkrigstiden lett Polen, i första hand Polens Förenade Arbetarparti”. I en partimotion i riksdagen 1989-90 förklarade VPK:

”Strejkerna sommaren 1980 och Solidaritets framväxt blev början till slutet för enpartiregimen. Det militära maktövertagandet den 13 december 1981 kunde bara tillfälligt stoppa utvecklingen mot demokrati”.

När den ungerska revolutionen krossades 1956, stödde SKP denna. VPK omvärderade aldrig den ståndpunkten, vilket gjorde förhållandet till det ungerska kommunistpartiet avsevärt mycket hjärtligare än till de tjeckoslovakiska och polska partierna.

”VPK framför sina varma hälsningar till Ungerns Socialistiska Arbetarparti… Länge leve vänskapen mellan USAP och VPK”, hette det i VPK:s hälsning till det ungerska kommunistpartiets tolfte kongress 1980. En ungersk delegation, inbjuden av VPK, kom till Sverige 1983. Enligt Ny Dag konstaterades stor åsiktsgemenskap mellan de två broderpartierna. Det skedde sedan ett otal resor till Ungern, men enligt Lindkvist mest till olika samhällsvetenskapliga konferenser. Men när stalinistregimerna började att falla som käglor, tvekade inte Bertil Måbrink för ett ögonblick att i TV den 9 augusti 1989 skjuta sitt broderparti i ryggen:

”Jag är inte alls förvånad över att kommunistpartierna i Ungern och Polen lidit nederlag i de val som hållits. Vem vill ge förtroende åt makthavare som på ett så groteskt sätt tillämpat socialismen?”

Dock återgick man till en mera försiktigt positiv syn i en partimotion under riksdagsåret 1989-90:

”I Ungern har demokratiseringsprocessen pågått sedan länge och har haft ett lugnt och fredligt tempo. Redan under Janos Kadars ledning introducerades viktiga reformer och Ungern intog en alltmer självständig hållning i förhållande till Sovjetunionen”. Några förbindelser med det gamla stalinistpartiet har dock Vänsterpartiet inte haft. Relationerna med SED i Östtyskland lär ha varit relativt frostiga. Möten mellan partierna har ofta börjat med, att SED-representanterna har tillrättavisat VPK. Grälen ska oftast ha handlat om olika välkända dissidenter, som Rudolf Bahro, Wolf Biermann och Robert Havemann. Dock normaliserades tydligen förbindelserna i mitten av 1980-talet. Enligt Ny Dag från 1985 sammanträffade Lars Werner i Berlin med Hermann Axen, politbyråmedlem i SED, varvid de ”diskuterade åtgärder för vidareutveckling av förbindelserna mellan de båda partierna”. Enligt vad SED sa officiellt, var dock förbindelserna mellan SED och VPK utmärkta – men det ska man självklart inte lita på.

Störst uppmärksamhet fick VPK, när man deltog i firandet av DDR:s 40-årsjubileum, kort innan att det Honeckerregimen föll.

”Kamrat Erich Honecker. Inför denna 40-årsdag önskar vi kamraterna i SED och medborgarna i DDR stor framgång i socialismens byggande. Med kommunistisk hälsning”, var det budskap som VPK framförde.

Arbetaren 4/90 intervjuades Bertil Måbrink om varför han var närvarande vid jubileet. Efter mycket slingrande och förnekande, avslutande han intervjun med att säga, att:

”Jag kan hålla med om att så här efteråt när vi har alla fakta om bristande demokrati och korruption i DDR att det inte var så lyckat kanske. Det var inte bra. Men östtyskarna själva har ju varit okunniga om detta. Det är lätt att vara efterklok.”

VPK-information angav dock Måbrink som skäl till deltagandet, att den östtyska oppositionen (!) ville att VPK skulle bibehålla kontakten med SED och DDR.

Det parti som VPK länge hade de allra bästa förbindelserna med, men som också blev de mest kontroversiella, var med Rumäniens Kommunistiska Parti. Redan sommaren 1971 besökte C-H Hermansson, Lars Werner och Eivor Marklund Bukarest. Hermansson talade på ett stort möte ihop med Ceaucescu, och de gjorde gemensamma uttalanden om oberoende och icke-inblandning för de olika kommunistiska partierna.

Medan de östeuropeiska stalinistpartierna under de närmaste åren efter partisprängningen 1977 gynnande APK, var reaktionen från det rumänska partiet den rakt motsatta. Man inbjöd Bo Hammar till Rumänien, som där hade ett långt samtal med Ceaucescu, vilket resulterade i ett rumänskt uttalande om stöd till VPK mot utbrytarna. Enligt VPK-information hade samtalen ”bekräftat de förbättrade förbindelserna mellan de två partierna” och att de hävdat sin ”gemensamma vilja att vidareutveckla och fördjupa de vänskapliga och solidariska förbindelserna mellan det rumänska kommunistpartiet och VPK i Sverige”.

På VPK:s kongress 1978 gjorde den rumänske delegaten ett uttalande på ungefär samma tema. Werner och Hammar besökte åter igen Rumänien 1981. Efter ett sammanträde med Ceaucescu utfärdades en presskommuniké, där det förklarades att ”båda parter uttryckte sin tillfredsställelse över vänskapen och det goda samarbetet mellan Rumäniens Kommunistiska Parti och Vänsterpartiet Kommunisterna och sin beslutsamhet att utveckla kontakterna och solidariteten”.

Även vid VPK:s kongress 1981 fanns det en representant från Rumänien, som där framhöll vänskapen och det goda samarbetet med VPK. När Ceaucescu fyllde 65 år 1983, skickade Werner personligen sina ”varma gratulationer”, med förhoppningen om ”ännu många års framgångsrik verksamhet för dessa stora målsättningar (avspänning, nedrustning och fred)”.

1984 besökte Hammar och Måbrink Bukarest. I en kommuniké, publicerad i den rumänska partitidningen Scinteia, underströks det att relationerna mellan de båda partierna ”präglas av vänskap, solidaritet och samarbete. Båda parter uttryckte sin önskan att utveckla dessa förbindelser till ömsesidig fördel för de båda partierna, länderna och folken”.

Från 1987 försämrades dock relationerna mellan VPK och RKP. Anledningen till detta var det i massmedia mycket omtalade fallet Stoican. En svensk kvinna, gift med en rumänsk man, protesterade mot att de rumänska myndigheterna inte tillät att hennes make och dotter fick resa till Sverige. VPK-ledningen kände sig uppenbarligen besvärad av trycket från allmänheten, för man instämde i protestkören.

Från oktober 1988 protesterade man också emot diskrimineringen av den ungerska minoriteten i Rumänien. När stalinistregimerna började falla i Östeuropa, skärptes VPK:s ton emot Ceaucescudiktaturen också drastiskt. I en riksdagsmotion 1989-90 förklarades det, att Rumänien utvecklades i ”totalitär riktning”. I november 1989 förklarade Bertil Måbrink i riksdagen, att ”även denna groteska samhällsstruktur och dess härskare kommer att smulas sönder av ett folkligt uppror”.

I slutet av 1989 fördömde så Lars Werner ”Ceaucescus våldsregemente”, varvid han kallade regimen ett ”rent kejsarvansinne”.

Men ännu när Rumäniens Kommunistiska Partis genomförde sin kongress i november 1989, skickade VPK ett hälsningstelegram. Året efter försökte partisekreteraren Kenneth Kvist förklara det hela med, att hälsningen inte riktades till partiet, utan till kongressombuden.

Formuleringen – ”Vi välkomnar den stora omvandling som pågår i många socialistiska länder. Glasnost och perestrojka öppnar perspektiv för socialismens förnyelse” – skulle enligt Kvist ses som en skarp kritik av den rumänska regimen. Måbrink försvarade kontakterna med att, andra partier gjort samma bedömning som VPK, nämligen ”att man delvis var medveten om detta (bl a övergrepp på de demokratiska fri- och rättigheterna), men såg genom fingrarna bara därför att Ceaucescu hårdnackat vägrade underordna sig Moskva”.

Sovjetunionen slutligen. Relationerna med det sovjetiska partiet var rätt svala, efter det att APK brutit sig loss. På 1978 års VPK-kongress prisade den sovjetiske delegaten vänskapen och solidariteten ”mellan de svenska och sovjetiska kommunisterna”; en lagom neutral formulering, som kunde omfatta både VPK och APK. Relationerna irriterades också av att VPK kritiserat Sovjetunionen för dess invasion av Afghanistan och för den grundstötta sovjetiska ubåten U 137.

VPK kritiserade också 1985 utplaceringen av sovjetiska kärnvapenbärande SS20-missiler i Östeuropa. I gengäld kritiserade det sovjetiska kommunistpartiet VPK 1981 för dess agerande i Polen, varvid VPK svarade med att man oroades ”över vissa uttalanden i Polens socialistiska grannländer och där oroväckande paralleller har dragits med utvecklingen i Tjeckoslovakien 1968”.

VPK sände också 1981 och 1983 ”kamratliga” hälsningar till SUKP – enligt den nu gällande vänsterpartistiska tolkningsmodellen, så innebar detta en markering om att man bara hade ”diplomatiska” förbindelser med det sovjetiska partiet och inget mera.

Fast problemet är ju, att ingen annan än vänsterpartister uppfattar saken på det sättet… Detta innebar dock inte ett stopp för resandet. När Brezjnev dog 1982 gjorde Werner ett officiellt uttalande, där han framhöll hans insatser för fred och avspänning. Vid Andropovs död förklarade Werner, att det var en ”stor förlust för Sovjetunionen och dess kommunistiska parti”, eftersom han introducerat ”en rad viktiga och nödvändiga reformer”.

Man deltog även vid begravningarna av de båda ledarna. När Sovjetunionen firade sitt 60-årsjubileum i november 1982 fanns VPK på plats; olika studiedelegationer besökte Sovjetunionen vid två tillfällen på hösten 1983, en gång i juni 1984 och en gång 1985; Lars Werner träffade SUKP på senhösten 1984; en fem personer stark miljödelegation åkte 1986; och samma år åkte partisekreteraren till en ”vetenskaplig konferens” i Moskva. Tala om ”diplomatiska förbindelser”!

Anledningen till att VPK och SUKP fortsatte att upprätthålla ”kamratliga” förbindelser med varandra, visade sig delvis bero på pragmatiska orsaker. Sovjetunionen använde sig nämligen av VPK som förmedlare, när man ville komma i kontakt med viktiga svenska socialdemokrater eller andra intressanta personer. Men paradoxalt nog innebar Gorbatjovs makttillträde, att intresset för VPK från sovjetisk sida nästan helt försvann. Ville man ha kontakt med SAP, ja, då gick man direkt till källan och inte via VPK!

Sammanfattningsvis kan man konstatera, att VPK:s relationer med broderpartierna inte har präglats av några djuplodande ideologiska och principiella överväganden, utan i stället av pragmatism och opportunism. När den allmänna opinionen har kritiserat olika företeelser, t ex invasionen av Tjeckoslovakien, militärkuppen i Polen eller Stoicanfallet i Rumänien, har VPK slutit upp bakom kritikerna.

Men när det hela har lugnat ner sig, har VPK försökt normalisera förbindelserna igen. När det gäller en rad länder, som Bulgarien, Ungern, Kina och Nordkorea, har VPK aldrig framfört någon kritik emot dem, utan tvärtom har man slösat med smickret när man beskrivit deras ledare. Detta trots att samhällssystemen i dessa länder inte kvalitativt har skiljt sig åt från de i Tjeckoslovakien och Polen. Först efter det att stalinistregimerna i Östeuropa slutgiltigt fallit, har VPK uttalat sitt totala fördömande av dem. Mindre hänsynsfulla personer skulle naturligtvis kalla detta ”hyckleri”…

På 1990 års kongress nollställde Vänsterpartiet sina internationella förbindelser. Eller som Lars Werner uttryckte det i sitt tal:

”Vi har inte några broderpartier, vi har inte några speciella förbindelser med något parti, vi har inte några särskilda band till andra partier – Kominterntraditionen är död och begraven”.

Detta har avspeglats tydligt i den debatt som förts inom partiet. Det principiella fel man anser att man gjorde, var inte att man hade förbindelser med stalinistpartierna, utan att man hade utländska förbindelser över huvud taget, i synnerhet då medlemskapet i en international. Eftersom det är Lenin som förknippas med internationalismen och inte Stalin, är det ”leninismen” som man kräver att Vänsterpartiet ska göra sig av med. Därför försöker Vänsterpartiet just nu framställa sig som ett genompräktigt, helyllesvenskt, genomreformistiskt parti. I det nya partiprogrammet står det: ”Vår politik kan inte byggas på dogmer och beroende av utländska partier”.

Däremot vill man förbättra FN, ESK (Europeiska säkerhetskonferensen). Europarådet och Nordiska rådet. Självklart finns det inte ett ord om behovet av en stark socialistisk arbetarintemational – däremot faktiskt att ”internationellt fackligt samarbete blir allt viktigare i vår tid”! Nåja, helt isolerat har Vänsterpartiet inte varit. Man har haft kontakt med Socialistisk Folkeparti i Danmark, Sosialistisk Venstreparti i Norge, Vänsterförbundet i Finland och det franska kommunistpartiet.

Vänsterpartiet har dock valt att ligga lågt, när det gäller Östeuropa. De enda gamla stalinistpartier man har haft kontakt med är PDS i Tyskland och de f d kommunistpartierna i Baltikum. Detta trots att även de andra öststatspartierna i regel har döpt om sig till ”socialdemokrater”, att de oftast för samma politik som Vänsterpartiet, samt att de har varit intresserade av att återuppta förbindelserna. Man ska dock inte utesluta att Vänsterpartiet i framtiden återknyter förbindelserna med åtskilliga av de forna broderpartierna, om det politiska klimatet i Sverige skulle tolerera detta.

För Vänsterpartiet är, precis som tidigare, ett opportunistiskt parti – och det liket är med all säkerhet det sista man kommer att kasta ut ur garderoben… Men det intressantaste med rapporten är egentligen inte alla fakta om hur vänsterpartisterna åkt skytteltrafik till Östeuropa, för det hade ju alla ändå ett visst hum om. Den är nämligen ett skolexempel på hur ett reformistiskt-opportunistiskt parti resonerar och agerar.

Det visar hur det går, när ideologi och principer ersätts med diverse kortsiktiga manövrer och genvägar. Hur det går, när man medvetet ljuger eller döljer fakta. Hur det går, när man väljer att försöka reformera klassamhället genom ruttna kompromisser, i stället för att störta det. Tyvärr uppfattar väl knappast någon vänsterpartist rapporten på här sättet, utan enbart som ett bevis på att man ”slutligen” rensat ut alla lik ur garderoben.

Så här långt skulle man dock ändå vara fullt beredd att avge ett positivt omdöme om vänsterpartirapporten. Förvisso finns det invändningar mot både det ena och det andra. Men det är ju trots allt uppenbart, att arbetsgruppen eftersträvat att göra en intellektuellt hederlig produkt.

Men så kommer man till Sven-Eric Liedmans ”ovetenskapliga efterskrift” i rapporten. Liedman är professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Enligt egen uppgift, har han aldrig varit medlem i VPK, utan bara varit sympatisör. Trots detta, är hans korta efterskrift den del av rapporten, som mest inriktat sig på att diskutera de ideologiska frågor, som legat all grund för Vänsterpartiet.

Få har väl betytt så mycket för spridningen av Karl Måne och Friedrich Engels verk i Sverige som Liedman. Ännu år 1987, i boken Positivism och marxism, förklarade Liedman, att det ”talades ganska mycket om ‘marxismens kris’ på 1890-talet och kring 1900; bland dem som nyttjade uttrycket märks Georgij Plechanov och Georges Sorel. På 1920-talet blev uttrycket åter populärt -liksom på 50-talet, och 70-talet.” Men Berlinmurens fall har fatt även denne lärde idéhistoriker att i praktiken döma ut marxismen fullständigt. Den ryska revolutionen genomfördes i ett perspektiv av att den behövde spridas till den omgivande världen, för att den skulle kunna överleva; detta var en allmänt vedertagen uppfattning under Kommunistiska Internationalens första år.

”Den proletära internationalismen kräver för det första, att de intressen, som knyts till den proletära kampen i ett enskilt land, ska underordna sig de intressen, som knyts till kampen i världsmåttstock; för det andra kräver den, att de nationer, som hemfört segern över bourgeoisien, ska ha förmåga och vilja att frambringa de största nationella offer för att störta det internationella kapitalet”, förklarade Lenin 1920.

Men 1924 framlade Stalin sin teori om ”socialism i ett land”. Enligt den var Sovjetunionen tvärtom fullt kapabel att uppnå det socialistiska stadiet helt på egen hand, bara man uppvisade lite god vilja. Men det stannade inte vid detta.

”En internationalist är utan förbehåll, utan tvekan, utan villkor, beredd till att beskydda Sovjetunionen”, förklarade Stalin 1927. Sovjetunionens och det sovjetiska kommunistpartiets behov förklarades vara överordnade allt annat. Den som inte ställde upp på detta, stöttes ut ur Komintern. Men medan SKP/ VPK/Vänsterpartiets praktiska arbete konstant utvecklades i pragmatisk-reformistisk riktning, fortsatte man på det teoretiska planet att tämligen okritiskt släpa med sig ”socialismen i ett land” och andra av Stalin, Chrusjtjev, och Brezjnev, konstruerade dogmer. Detta är en av de viktigaste orsakerna till att Vänsterpartiet Kommunisterna bibehöll förbindelserna med partierna i Östeuropa ända fram till det bittra slutet.

Som Liedman förklarar, ansågs det nämligen inom VPK som en självklarhet, ”att den ryska revolutionen var en oåterkallelig händelse. Vad som än skulle ske, skulle Sovjet fortsätta att vara ett postrevolutionärt samhälle. Tolkat i traditionellt marxistiska termer skulle det dessutom representera ett högre stadium… Sovjetunionens fall innebär här det definitiva slutet på denna föreställningsvärld. Revolutionen kunde inte bara leda till ett uselt och omänskligt samhälle; den kunde också göras om intet. Den ‘reellt existerande socialismen’ kunde upphävas”.

Vänsterpartiet skulle nu alltså vara berett att kasta teorin om socialism i ett land, och över huvud taget hela den dogmatiska, mekaniska och stalinistiska form av marxism, som kvarlevt inom partiet ännu in i våra dagar, över bord – det låter onekligen lovande! Men detta utslag av klarsynthet blev uppenbarligen för mycket för Liedman, för i stället drar han följande slutsats:

”Det innebär… att hela kategorin ‘socialistiskt samhälle’… måste överges [!] …Man kan och bör ha ideal, man kan och bör ha riktvisare för sin dagspolitik. Men man måste uppge alla tankar på ett samhälle där ens egna idéer tränger ut [?!] alla andras eller åtminstone förhindrar att de andras idéer kan förverkligas [?!]”.

Fortfarande ”tror” Liedman, att det finns klassmässiga konflikter i Sverige:

”Men det betyder inte att lösningen av konflikter skulle kunna ligga i den ‘öppna och skoningslösa striden’ som Marx, Engels, Lenin osv menade”.

Liedman går rent av så långt, att han kräver att alla ”krigiska metaforer”, som ”strid” och ”kamp”, ska rensas ut ur partiets språkbruk:

”Menar partiet allvar med sin bekännelse till de demokratiska spelreglerna skorrar talet om skoningslös strid illa. Då gäller att genom goda och övertygande argument vinna folk på sin sida. Man kan inte tala som om man ständigt var inlåten i en envig på liv och död och samtidigt delta i förutsättningslösa förhandlingar.”

Vänsterpartiet – det enda parti i Sverige, som inte kämpar för något! Marx då? Jodå, Liedman anser att mycket av det han sagt om ”kapitalismens klasskaraktär, om tendenserna till monopol etc… fortfarande är giltigt.”

Fast det skulle ”behövas nya marxska analyser av det sena 1900-talets kapitalism, inspirerad av hans materialism men helt obunden av hans resultat och hans framtidsprognoser.”

Men när det gäller det viktigaste hos Marx, hans revolutionära åskådning, ”finns i dag ingenting att hämta hos Marx; varje klokt vänsterparti måste inse detta. Redan ryska revolutionen kunde förenas med Marx förutsägelser enbart genom Lenins hårdhänta retuschering; och det förhållandet att sedan denna revolution inte blev startsignalen för en världsrevolution kunde tvångsanknytas till den marxska föreställningsvärlden bara i och med Stalins gravt omarxistiska tes om ‘revolutionen i ett land’.”

Nu är dock Liedmans braskande upptäckter inte nya. Liknande fördömanden utstötte olika reformister och bakåtsträvare över den ryska revolutionen. Han nyupptäcker Eduard Bernstein, som 1899 utdömde allt revolutionärt inom den socialistiska ideologin och i stället proklamerade att ”rörelsen är allt, målet intet”.

Ja, Liedman tom hamnar på samma nivå som de vid sekelskiftet verksamma ultrareformistiska brittiska fabianerna. De var lika hängivna motståndare till allt vad kamp hette, som de var övertygade om det riktiga i att ”genom goda och övertygande argument vinna folk på sin sida.”
Lars-Arne Norberg var den på Vänsterpartiets kongress i januari 1993, som föredrog rapporten. Efteråt har han förklarat, att det var Liedmans avsnitt som han förväntade sig mest rabalder om. Men tvärtom visade det sig, att responsen för just det var helt översvallande bland kongressdeltagarna.

Redan i sitt inledningstal prisade Lars Werner det, och när det var Gudrun Schymans tur att tala, beskrev hon Liedmans bidrag i närmast lyriska ordalag. Detta dock är inte fullt så märkligt, som Norborg upplevde det. Omvälvningarna i Östeuropa pulvriserade inte bara Berlinmuren, utan också alla de illusioner och fördomar, som VPK byggt upp under årens lopp.

Under de följande tre åren har de villrådiga och övergivna vänsterpartisterna känt ett starkt psykologiskt behov av att ha dem ersatta med nya illusioner. Liedmans inlägg, som upphöjer Vänsterpartiets hittillsvarande praktik till högsta teoretiska visdom, var förmodligen den bästa julklapp partiet kunde tänka sig. Aldrig förr har så få sidor, innehållande så mycket tvivelaktigt, fått ett sådant entusiastiskt mottagande…

John Andersson

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1993