Etikettarkiv: Reformism

Den »fredliga» vägen är den blodigaste!

På ett solidaritetsmöte för Chiles folk sa Vpk:s partiordförande CH Hermansson att det »är den chilenska folkfrontens sak att kritiskt granska den politik som förts under Allende. Den uppgiften kan ingen annan fullgöra». Orsaken till att CH Hermansson och Vpk frånhänder sig själva och världens arbetarklass att dra erfarenheter av nederlaget i Chile är naturligtvis att dessa erfarenheter skulle bli helt förödande för både det chilenska kommunistpartiet och Vpk. Under de år som Allende satt i regeringsställning använde sig nämligen Vpk liksom världens alla andra stalinistiska partier av »det chilenska experimentet» som ett stöd för den egna parlamentariska verksamheten, i form av ett vapen mot »avgrunden» eller »sekterna». Vi kan ta fram dussintals med okritiska hyllningar till Allende från Vpk:s partipress. Vi väljer att återge endast ett och då från tidningen Norrskensflamman som använder ett mer ärligt (eller naivt?) språk än exempelvis Hermansson själv, som lyckas vira in det mesta i en mjuk slöja av små reservationer:

»Med förestående ekonomiska, sociala och politiska omvandlingar öppnas vägarna för socialismen även i Chile. De förhoppningar och drömmar som tusentals revolutionära förkämpar gett sitt liv för håller på att gå i uppfyllelse…. Exemplet Chile riktar också ett hårt slag mot pseudorevolutionära ultravänsterkrafter av alla kategorier, maoister, trotskister etc som nedvärderar kommunistpartiernas och arbetarklassens roll och upphöjer geväret, den väpnade kampen, som det enda medlet för de arbetandes frigörelse.) (Norrskensflamman 4/11 -70)

Tragiskt nog öppnade inte de »omvandlingar» som Allende iscensatte »vägen till socialismen». Tragiskt nog blev inte »exemplet Chile» ett hårt slag mot »pseudorevolutionära ultravänsterkrafter av alla kategorier». Tragiskt nog blev »exemplet Chile» i stället till ett hårt slag mot de revisionistiska kommunistpartierna. Tragiskt därför att detta slag innebar ett hårt och blodigt angrepp mot de arbetarmassor som satte sin tillit till det chilenska kommunistpartiet, ja, även mot den »fredliga vägens» ledare och förespråkare. Allende är död och Luis Corvalán är fängslad…

Det är detta förhållande som gör att CH Hermansson mästrar oss såväl som andra organisa- tioner och kräver att vi ska ta på oss sorgfloret och tiga.

Vpk:s begäran om att vi ska tiga hindrar naturligtvis inte partiet från att självt okritiskt försvara Allenderegimen. Vad skulle Hermansson säga om vi vände på steken och levererade följande dumhet: »Det är den chilenska folkfrontens sak att okritiskt granska den politik som förts under Allende. Den uppgiften kan ingen annan fullfölja»? Förmodligen skulle han inte ta oss på fullt allvar. Det gör vi inte med honom heller!

Först ska det sägas att det varit mycket glest med ställningstaganden från Vpk:s sida. Orsaken till detta är dels det förhållande vi angett ovan, dels det att en hel del medlemmar i partiet och ungdomsförbundet fullständigt struntat i partiets linje. Rädd för att göra samma misstag som när det gällde vietnamrörelsen i Sverige har inte partiets centrala maskineri vågat ta i med hårdhandskarna mot upprorsmakarna. Partiet tycks anse det bättre att tiga än att mista flera av de dugligaste kadrerna. Bristen på ställningstaganden speglar därför också VPK:s svaghet, eller ska vi kalla det taktisk skicklighet?

I huvudsak är det främst två artiklar i partipressen som har försökt sig på att ta upp en strid mot de uppfattningar som ifrågasatt Allenderegimens reformistiska strategi. En artikel var osignerad och rubricerades »Sekteristernas gemenheter om Chile», den andra var undertecknad av Hans Arvidsson och kallades »Allendes reformer». Att de ska tolkas som auktoritativa markerar också det faktum att de bägge trycktes upp i KU:s internbulletin. Som ett hjälpmedel åt en osäker kader i kampen mot »sekterna» skulle vi förmoda…

En granskning av dessa artiklar visar att de endast består av ihoprafsad rappakalja. Bägge följer samma mönster, arbetar med samma metod: »Sekternas» åsikter buntas ihop på ett par meningar i en hemmagjord version, därefter följer en våldsam och moralisk polemik mot denna. En polemik vars inre logik är helt söndertrasad och stundtals rentav dum. Över bägge artiklarna vilar också en iklädd sorg över Allendes död samt en befängd beskyllning mot »sekterna» för att de ägnar sig åt att splittra solidaritetsarbetet eller åt att »med all kraft diskutera det förgångna».

Ny Dags gemenheter om bolsjevismen

Artikeln »Sekteristernas gemenheter om Chile» inleds med ett påpekande om att artikel- författaren inte hyser något hopp om att bibringa oss »marxistiska insikter i sådana avgörande frågor som klasskampens och revolutionens karaktär». Avsikten är i stället att förhindra att vi skadar »det solidaritetsarbete som nu växer fram», Nu tror vi att inget har varit så skadligt för solidaritetsarbetet som denna artikel. Därför menar vi att det är meningsfullt att detaljgranska den. Låt oss också från början säga att vi faktiskt hyser hopp om att bibringa en del Vpk:are insikter i klasskampens karaktär.

Vi vill gärna börja detaljgranskningen med ett påpekande. Vi har faktiskt aldrig varit »gemena» mot Chile! Vi har inte ens nämnt hur dåligt klimat det är i Santiago. I Vpk:s tapp- ning har vi möjligtvis varit »gemena» mot Allenderegimen. Men vi gör inte som Allende eller Pinochet och döljer oss bakom klasslösa fraser om »Fosterlandet» eller »Chiles enhet». Bakom dessa fraser och denna förment opolitiska rubrik döljer sig en analys som i korthet går ut på att det råder feodalism i Chile och att den nuvarande militärregimen endast stödjer sig på den nordamerikanska imperialismen samt ett litet skikt feodalherrar och vilseförda militärer. Vi håller inte med om denna analys. Storgodsen i Chile säljer på en marknad, deras produk- tion är indragen i den imperialistiska världshushållningen! Vad som står på dagordningen är inte en borgerlig revolution utan en proletär revolution. Vi återkommer längre fram till vilka konsekvenser detta får för kommunisternas strategiska och taktiska utrustning.

Nåväl, därefter drivs tesen att »sekteristerna aldrig bedömer en verklig, bestämd politisk situation», vårt resonemang kretsar i stället hela tiden kring »en tänkt revolutionära process». Lägg märke till hoppet mellan att dels tala om en situation, dels om en process. Dels något mekaniskt som står stilla, dels något levande och rörligt. Ett misstag som antingen beror på brådska eller omedvetenhet om den kvalitativa skillnaden mellan dessa ord.

Den process eller situation som vi alltid resonerar utifrån beskrivs så här:

»ett ögonblick då det revolutionära partiet – starkt, enigt, beslutsamt –sätter vapen – som då alltid finns till hands i behövlig kvantitet och kvalitet – i händerna på en arbetarklass – stark, medveten, enad – som reser sig mot borgarklassen – som är svag, splittrad och utlevad – krossar dess våldsapparat – som också är tillräckligt svag – och erövrar makten. »

Efter detta otympliga försök att definiera en revolutionär situation, konstaterar artikelförfattaren att vi anser att denna »alltid» föreligger. Vidare sägs det att Lenin alltid hånade denna föreställning om en »ren» revolution. Härefter går artikelförfattaren över till att påstå att vi ansåg att denna situation förelåg i Chile samtidigt som »den chilenska klasskampens verkliga karaktäristika under den senaste tre åren…förtäljer om helt andra kraftförhållanden».

Efter att själv fantiserat ihop vad vår »hållning» är så talar sedan författaren om hur denna kan uppfattas. Dels finner han det lätt att »uppfatta den som ett ovanligt vidrig men samtidigt löjeväckande försök att mästra den chilenska arbetarklassen». Objektivt är denna hållning också »ett sabotage mot solidaritetsrörelsen med det chilenska folket». För det tredje är den ett bevis på vår »svaghet» därför att vi inte förmår »lära något av vad som hänt i Chile». Efter dessa utfall måste författaren hitta på något nytt för att kunna drämma till med ännu en slutsats. Han väljer då att säga att »vi anser att parlamentet inte är en av fronterna i klasskampen». Slutsatsen blir naturligtvis att Chile bevisar motsatsen. Vidare »tycks vi» vilja använda Chile för att »bevisa att den fredliga vägen till socialismen är omöjlig». »Bevisföring» för detta har vi däremot inte lyckats åstadkomma. Författaren frågar sedan argt om vi menade att »folkfronten borde ha ställt inbördeskrig som politisk paroll i stället för att uttala att dess målsättning var en fredlig övergång till socialismen».

Efter alla dessa slutsatser kommer så artikeln fram till vad som är vårt stora fel. En »närmast otrolig underskattning av den borgerliga statsmakten». Vi är också »perversa» eftersom vi kritiserar Allende för att ha illusioner om staten. Ty »Allende befann sig i dagligen i närkamp med de problem som hade just med den borgerliga statens klasskaraktär att göra. Enligt sekterna borde han i stället trollat bort den borgerliga statsapparaten». Låt oss strunta i de mest grälla beskyllningarna och endast ta upp kärnpunkten. Inställningen till den borgerliga staten samt vilken strategi som blir resultatet av denna.

Vi anser att staten aldrig är neutral. Aldrig klasslös. Flyg, armé, marin, polis, gendarmeri, domstolar och lagar är alltid ett redskap för en härskande klass. Såväl i Chile som i Sverige. Vi anser alltså att det var nödvändigt för arbetarklassen och dess allierade i Chile att förstöra och splittra upp främst den statliga våldsapparaten för att kunna börja bygga socialism. Artikeln i Ny Dag är förvillande, ty åtminstone till hälften erkänner den att det finns en borgerlig statsapparat samt att polis och militär utgör ryggraden i denna.

Den är förvillande därför att den döljer det faktum att Allenderegimen och dess högerkraft Chilenska Kommunistpartiet inte delade denna uppfattning.

Vi menar att det inte är särskilt meningsfullt att rabbla citat för att bevisa detta. Ty Allende- regimens illusioner om staten kan beläggas i varje tal och varje artikel som utformades av dess ledande representanter åren före kuppen, alltifrån den stående rutan i fackföreningspressen om »folket i uniform» till grammofonskivor där armén hyllas för att den är lojal mot konstitutionen. Vi avstår alltså från att rabbla och nöjer oss i stället med ett enda citat. Då från Kommunistpartiets generalsekreterare Luis Corvalán hämtat från »Chile Hoy» den 31 juli -73:

»På grund av att arbetarna vidtog en del omedelbara säkerhetsåtgärder mot kuppförsöket och bibehöll dessa försiktighetsåtgärder har en del reaktionärer börjat yla i tron att de funnit en ny fråga att använda i försöket att slå in en kil mellan folket och de väpnade styrkorna/kuppförsöket syftar på kuppen den 29 juni/ De påstår att vi syftar till att ersätta den professionella armén /med en arbetarmilis, vår anm./…Nej, mina herrar, vi fortsätter och vi kommer att fortsätta med att upprätthålla våra väpnade institutioner strikt professionella…»

Nu behöver vi inte längre förvillas. Nu blir det betydligt enklare att rulla upp alla motsägelserna i Ny Dags artikel. Här avtecknar sig omedelbart två skilda och oförenliga synsätt. Mensjevism och bolsjevism. Allenderegimen ansåg att staten var neutral. Detta synsätt blev också utgångspunkten för en reformistisk strategi.

Den ser i korthet ut så här: Det är möjligt att vinna en majoritet bakom en »arbetarregering» i ett borgerligt demokratiskt val. Det är också möjligt att därefter genomföra alla de åtgärder som krävs för en övergång till socialismen utan att den borgerliga staten sätter sig i rörelse i en konfrontation mot denna regering och dem som stödjer den. Detta strategiska tänkande tror att armé och polis ska försvara den konstitution som har gett »arbetarregeringen» en möjlighet att komma i majoritetsställning. Om imperialisterna och oligarkin går till strid mot »arbetarregeringen» förväntar sig detta tänkande att arme och polis ska försvara dem mot denna fara. Detta är en strategi som förutsätter att de slutsatser Marx drog av Pariskommunens nederlag var felaktiga: Staten, d v s den härskande klassens våldsapparat, måste krossas. Allende såg inte parlamentet som »en av fronterna i klasskampen». Han såg det som fronten, till vilken man hämtade reserver från både fabriker och officerskårer! Vi, d v s en av »sekterna», erkänner att en kamp i parlamentet kan vara en stödjepunkt för den utomparlamentariska kampen. Allende vände på det hela och såg den utomparlamentariska kampen som en stödjepunkt för kampen i parlamentet.

Vi ser en parlamentsfraktion av kommunister eller en cell av arbetarsoldater som en trojansk häst vi skickat till fiendens läger. Allende såg både parlament och armé som en stor trojansk häst vilken han kunde sätta in mot imperialister och oligarki…

Slutsatserna av denna revisionistiska statsuppfattning är att det är felaktigt att verka för en arbetarmilis. Ty detta kan skrämma armén och fösa över den till imperialisternas läger. Det gäller att hålla de »väpnade styrkorna strikt professionella». Vidare gäller att se till att arbetarklassens självorganisering i form av fabrikskommittéer och arbetarråd (i Chile fr a cordones) inte iscensätts då denna gynnar just uppkomsten av en rörlig och offensiv milis.

Nu kan vi gå tillbaka till sammanblandningen mellan situation och process. Vi delar alltså inte artikelns påstående att vi »aldrig bedömer en konkret politisk situation». Däremot är det sant att vårt resonemang alltid kretsar kring »en tänkt revolutionär process». Även om denna process intet har gemensamt med artikelns vrångbild. Vi analyserar en konkret situation och ser hur kommunister kan ingripa i den för att utveckla den i riktning mot en revolutionär situation. Vi utgår alltså från existerande »kraftförhållanden» för att med hjälp av en strategi och taktik (som utgår från statens klasskaraktär) kunna förändra dessa till proletariatets fördel. Det är alltså falskt att påstå att vi anser att det rådde en revolutionär situation under de tre åren Allende regerade. Däremot existerade det en förrevolutionär kris som förr eller senare skulle leda till en oundviklig konfrontation mellan den borgerliga statens våldsapparat och den chilenska arbetarklassen.

Vi skulle inte ha förberett arbetarklassen genom att »ställa en paroll» om inbördeskrig. Hur gör man det? Däremot skulle den bl a bestått i att oupphörligen varna massorna för den kommande konfrontationen. Under alla förhållanden skulle vi inte i likhet med Chilenska Kommunistpartiet startat en namninsamling mot inbördeskrig. Nej, alltifrån oktoberkrisen -72 var uppbygget av en arbetarmilis en nödvändighet och möjlighet. Det motstånd, dem kampvilja som då utvecklades av arbetarna fann spontant kampformer och en organisering som kunde utgjort grodden till arbetarråd och dess väpnade arm: arbetarmilisen. Strejkvakterna kund samordnats och tränats, vilket skulle skapat en grund för en rörlighet, d v s en övergång från defensiv till offensiv. Under perioden mellan oktober -72 fram till kontrarevolutionens seger i september var inte heller borgarklassen tillräckligt samlad för att kunna slå till. Dess enhet, dess masstöd från småbourgeoisin byggdes upp under detta år. Och det var före denna enhet arbetarklassen skulle ha handlat. Det var före offensiven som den skulle rustat sig. Hade en militär rustning motsvarats av en politisk rustning, hade arbetarklassens partier brutit med bourgeoisin och förvägrat den varje möjlighet till politiskt samarbete, hade det troligtvis också varit möjligt att vinna en del av de småborgerliga grupperna över till arbetarklassens sida. Ty småbourgeoisin vacklar mellan huvudklasserna! De mest hysteriska elementen hade kanske kunnat passiviseras inför åsynen av rådens centralisering och milisens självförsvar och offensiva parader och attacker mot de då svaga (!) fascistgrupperna. Möjligheterna att splittra armén hade också ökat. De soldater och sjömän som före kuppen i Chile gjorde motstånd mot de reaktionära officerarna försvarades först inte alls och sedan oerhört blygsamt av Allendes regering. De torterades och förhördes inför borgerliga domstolar. De domstolar som Allende lovat respektera!

Detta förhållningssätt demoraliserade det omstörtande arbetet inom armén och marinen. Vilken soldat eller sjöman vågar gå emot order om han vet att han inget stöd har av vad han upplever som sin regering och ifall han samtidigt vet att denna regering dagligen och stundligen tillåter armé och militär att beslagta vapen från arbetarna? Ja, inte kan det vara många. Ty att vägra lyda order i armén eller marinen kan leda till arkebusering. En nödvändig förutsättning för att kunna demoralisera, passivisera och splittra upp en armé är existensen av ett kraftfält utanför dessa institutioner. Och detta kraftfält kan bara vara milisen. Det kan aldrig vara »väpnade styrkor som hålls strikt professionella»…

Leninismen arbetar med ett begrepp som vanligtvis kallas för revolutionär kris. Lenin har definierat denna som en situation där förtryckarna inte kan styra som förut och de förtryckta inte vill styras som förut. En sådan kris, där borgarklassen är förlamad och arbetarmassorna i rörelse erbjuder enorma möjligheter för att klassens medvetenhet ska ta ett språng framåt. Genom de erfarenheter den gör i kraft av sin egen kollektiva handling har klassen för ett tag till stora delar befriat sig från den borgerliga ideologins förlamande tryck. Är klassens förtrupp, arbetaravantgardet, förberedd på denna situation genom erfarenheter från smärre konfrontationer i ett tidigare läge kan dessa förberedelser vara tillräckliga för att alla åtgärder ska vidtas som krävs för att det revolutionära upproret ska bli möjligt. Men detta förutsätter en medvetenhet hos avantgardet om självorganiseringens betydelse, dess samordning och beväpning. Det förutsätter också ett minimum av tekniska förberedelser.

Omedelbart efter det misslyckade försöket till kupp den 29 juni nådde massornas självorganisering en kulmen.

I detta läge, i denna avgörande situation, hade det varit helt nödvändigt att storma vidare.

Detta gjorde inte Allenderegimen. Den bromsade i stället massornas egen verksamhet. Den vädjade till militären att gå in i regeringen, vilket den också gjorde. Samtidigt satte de reaktionära och de fascistiska krafterna fart. Strejker, attentat och vapenbeslag ökade i omfattning för varje dag. Kupplanerna finslipades.

Tack vare erfarenheterna från det misslyckade kuppförsöket visste också militären vilka i de egna leden som skulle komma att tveka när det skulle bli allvar av. De visste vilka kolleger som skulle arresteras och skjutas.

Den ekonomiska krisen (som var ett resultat av att den chilenska ekonomin arbetade inom den imperialistiska marknadens ramar samtidigt som den inte i sin helhet ville acceptera dess villkor, vilket ledde till en politisk bojkott) förvärrades dag för dag och drev alltfler små- handlare, tekniker, små jordägare o s v över till bourgeoisins sida.

Konfrontationen var oundviklig. Men inte ens när den kom var det på något sätt givet att det var bourgeoisin som skulle gå segrande ur striden. Bourgeoisins resurser var inte tillfreds- ställande. Arbetarna hade vissa vapenresurser. Visserligen höll Kommunistpartiet dem till stora delar inom lås och bom. Den taktik som bourgeoisin använde sig av med rådande »kraftförhållanden» var enkel.

Arbetarna isolerades från varandra genom att alla statliga kommunikationscentra omedelbart togs. Därefter sattes stora styrkor i mot en fabrik i taget, först den mest stridsberedda, därefter nästa o s v.

I detta läge hade inte Kommunistpartiet, för att inte tala om Socialistpartiet, en organisatorisk struktur som omedelbart kunde upprätthålla en central sambandscentral. Ingen av de viktiga kommunikationscentra var försvarad. Ingen »illegal» radiostation togs i bruk. Detta trots enorma kadermässiga och ekonomiska resurser. Massorna lämnades helt utan ledning, helt utan direktiv.

Kort sagt, det fanns inget revolutionärt parti byggt för klasskampens villkor. Detta blev det bittra slutet i Chile.

Till slut: Författaren till Ny Dags artikel anser att det är lätt »att uppfatta den /vår hållning/ som ovanligt vidrig men samtidigt löjeväckande». Vi ska inte servera samma rätt i gengäld. Det enda vi kan säga är att vi uppfattar artikeln i Ny Dag som tragisk.

Allendes reformism

Vi kan nu gå vidare och granska Hans Arvidssons artikel om »Allendes reformer». Vi behöver inte vara lika långrandiga än en gång då mycket av det som sagts ovan också gäller Arvidsson.

Arvidsson börjar naturligtvis med att säga att vi »okvädar folkfronten och Allende och kallar deras politik för reformistisk». Sedan konstaterar han att »stundom står många människor inom solidaritetsrörelsen svarslösa inför sekternas häftiga angrepp». »I praktiken är det emellertid inte fråga om annat än billiga illusionistiska trix» och »Granskar man sekternas ‘revolutionära marxism’ finner man att den är både tarvlig och bedräglig».

Låt oss då titta på Arvidssons granskning! Metoden är välkänd. Först börjar han med att själv tala om vad »sekterna» står för:

»Allende satte sig i ledningen för staten. Allende genomförde reformer. Alltså var Allende reformist. Så enkelt och så schematiskt resonerar sekterna. Och det framförs av dem på ett sätt att det ibland låter bestickande.»

Riktigt bra lät ju inte detta. Sätta sig i ledningen för staten? Några rader längre fram krymper Arvidsson »sekternas» bestickande argument ytterligare en rad. Nu heter det att »man är inte reformist bara för att man arbetar för reformen>. Det låter ju bättre! Sedan kan då Arvidsson citera Lenin i syfte att slå mot oss.

»Marxisterna erkänner till skillnad från anarkisterna kampen för reformer, d v s åtgärder som förbättrar det arbetande folkets villkor utan att direkt bryta ner den härskande klassens makt. Samtidigt bekämpar emellertid marxisterna på det mest beslutsamma sätt reformisterna som direkt inskränker arbetarklassens strävanden och aktivitet till reformer…Därför blir reformismen också när den är helt uppriktig i praktiken ett vapen som bourgeoisin demoraliserar och försvagar arbetarna med.»

Arvidssons citat är litet längre. Här är bara medtaget Lenins kärnpunkter. De slutsatser Arvidsson nu drar är att reformerna kan vara utformade på tre sätt. Dels kan de vara riktade mot arbetarklassen. Dels kan de gälla enbart en omfördelning inom klassen. Till sist kan det också vara fråga om samhällsförändringar som är riktade mot borgarklassen.

Allendes reformer var av den senare typen tillägger Arvidsson. Därefter ger han sig in på ett försök att visa att Allende inte var en »parlamentarisk kretinist». Med kretinist ska vi förstå någon som enbart sysslar med något eller bara ser en sak, t ex parlamentet. Arvidssons bevis är magra. De går ut på att Allende arbetade på att får en mobilisering bakom kraven: »Varje ingrepp han och folkfronten försökte göra i samhällslivet följdes av största möjliga mobili- sering för de krav man ställde».

Det som skiljer reformisten från revolutionären är enligt Arvidsson att den förra grundar sig på en passivitet hos klassen och den andra på en aktivitet. Vad var det nu Lenin sa? Jo, »Samtidigt bekämpar emellertid marxisterna på det mest beslutsamma sätt reformisterna som direkt inskränker arbetarklassens strävanden och aktivitet till reformer». Det gick alltså inte att slå oss i huvudet med Lenin. För han har aldrig givit en så fånig definition på reformismen som att den grundar sig på passivitet. Reformism är att inskränka aktiviteten bara till reformer. Inte att inskränka aktiviteten.

När detta ostadiga korthus fallit finns det inte mycket kvar av Arvidssons artikel. Endast ett par galenskaper.

För det första: Arvidsson citerar Allende: »För min del betyder revolutionen inte nödvändigt- vis blod och omstörtningar». Därefter säger han att Allende förde en mönstergill politik som förde fram klassen mot »en ökad politisk erfarenhet, medvetenhet och kampvilja. Med andra ord smidde Allende stommen till den politiska insikt som arbetarklassen i Chile behöver i sin kamp i dag. /A:s kursiv/». Logiken i detta kan bara vara följande. Allende lärde att en fredlig väg är möjlig. Många arbetare trodde honom och gick vapenlösa ut och krävde arbetarstyre. Därefter sköts tjugotusen. Tusentals andra sårades och fängslades. Tack vare detta vet arbetarna i dag hur de ska bekämpa Latinamerikas blodigaste diktatur…

Kommentarer överflödiga.

Arvidsson avslutar sin artikel med att stödja sig på Che Guevara. Denne har nämligen dedicerat sin bok om »Gerillakriget» till Allende med följande visdomsord: »Till Salvador Allende som med andra medel söker uppnå samma mål». Tyvärr var Kuba ett isolerat och enstaka exempel på en proletär revolution iscensatt under relativt förmånliga styrkeför- hållanden. Guevaras stora fel var att han mekaniskt försökte överflytta de särskilda kubanska erfarenheterna i form av en strategi giltig i kontinental skala. Guevaras felsyn var att han inskränkte klasskampen till en teknisk och militär nivå. Allendes felsyn var att han inskränkte klasskampen till att gälla reformer. Ingen av dem hade medlet för att uppnå det mål de bägge kämpade för.

»Man är inte reformist bara för att man arbetar för reformer» sa Arvidsson. Det är sant. Men man är reformist om »man bara arbetar för reformer».

Arvidsson komplimenterade oss inledningsvis och sa att våra argument ibland låter »bestickande» och att många inom solidaritetsrörelsen står »svarslösa inför sekternas häftiga angrepp». Låt oss då till sist säga följande.

Chilekommittéerna har nu enats; glädjande nog stod Vpk-ledningens talesmän svarslösa på den nationella kongressen och hamnade tillsammans med SKP i minoritet, mycket tack vare att så många Vpk:are deserterade från den egna partilinjen. Arvidssons prat om att »en rad vänstersekter frenetiskt arbetar för att splittra solidaritetsrörelsen… Alltmedan solidaritetsrörelsen för Chile arbetar för att ena alla krafter i Sverige» har nu sopats in i en återvändsgränd. För Arvidsson kan väl inte mena att solidaritetsrörelsens minoritet ensam och allen gör anspråk på att vara rörelsen, samtidigt som dess majoritet, »sekterna» och desertörerna, står utanför? Ja, rentav arbetar för att splittra?

Menar han det, ja, då är inte argumenten särskilt bestickande och än fler kommer säkert att stå svarslösa inför våra häftiga angrepp….

Göte Kildén 

Publicerad i en broschyr om Chile, 1974

Kollektivkapitalism eller barbari

Del 4 av 7 i serien Löntagarfonder

Av Per Reichard och Arne Jarrick

Vi är inte nöjda med GK/GIJ:s polemik mot ståndpunkterna i artikeln i Fl 3-4/76.

För det första rycker GK/GIJ ut enskildheter och relaterar inte delarna till helheten. De ägnar sig exempelvis ganska mycket åt att påvisa varför Meidnerfonderna inte ger någon omedelbar lösning ‘på arbetarklassens akuta problem, något som vi definitivt inte hävdar. Deras slutsats blir att fonderna är ointressanta för arbetarklassen av dessa skäl, vilket avslöjar en slarvig läsning och avsaknad av helhetsperspektiv.

För det andra är deras svar inte alls konkreta. Exempelvis får ett citat från Marx och några lösryckta och empiriskt icke prövade hänvisningar till den solidariska lönepolitiken räcka i diskussionen om vad som bestämmer lönebildningen i det kapitalistiska produktionssättet; i diskussionen om arbetarklassens karaktär resonerar man rent abstrakt. Detta är dåligt.

För det tredje är GK/GIJ:s analys konjunkturellt betingad. Bara för att socialdemokraterna förlorade senaste valet, hår Meidnerfonderna mist sin aktualitet och sitt intresse för dem. De bortser helt från de utvecklingstendenser som är verksamma även sedan vi fått en borgerlig regering och det är en fullkomligt inkonsekvent gest, när de säger sig hålla med om den ekonomiska analysen av den svenska kapitalismens strukturella problem och samtidigt förklarar Meidnerfonderna som överspelade. Hela det andra svaret visar att de faktiskt inte alls håller med om den ekonomiska analysen, även om de inte har prövat den och därför inte vet hur de ska ställa sig. Men dessutom är det omöjligt att identifiera samma strukturproblem för den svenska kapitalismen och samtidigt avskriva Meidnerfonderna pga tillfälliga politiska konjunkturer.

För det fjärde är GK/GIJ:s egna försök till analys inte vetenskapliga. Man kan faktiskt inte läsa en bok (Wredén: Kapital till de anställda?) om fonddiskussionerna i Tyskland, associera fritt utifrån en sådan läsning och sedan djärvt använda dessa spekulationer som konkret förklaring till de svenska Meidner-fondernas uppdykande.

För det femte är GK/GIJ:s strategiskt-taktiska alternativ mer än tillåtligt fraseologiskt och ger inga konkreta svar på de taktiska problem vi rest. Det tjänar absolut inte någons sak att ställa i utsikt att det med nuvarande taktik ». . . kanske är ett faktum inom en snar framlid an arbetarna kan komma att utöva styret över en centraliserad planekonomi!»

GK/GIJ presenterar en mängd ståndpunkter som vi betraktar som dåligt grundade och idealistiska. För att gå vidare i diskussionen, och inte upprepa tidigare argument i alltför hög grad måste vi be läsaren an i den mån han/hon inte minns TH/PR:s artikel åtminstone översiktligt läsa den på nytt.

Vad är vi eniga om?

Oenighet i grundläggande frågor och delvis oseriös debatt kan dock inte dölja att våra uppfattningar överensstämmer på viktiga punkter:

a) när det gäller vikten av att utforma ett konkret program av övergångskaraktär, även om vi i många avseenden anser KAF:s paroller för tidigt väckta och abstrakta i förhållande till arbetarklassens majoritet;
b) i fråga om inställningen till de traditionella arbetarpartierna och hela arbetarrörelsen som kvalitativt annorlunda än de borgerliga partierna;
c) om vikten av bred enhet inom arbetarklassen och enhetsinitiativ gentemot arbetarpartierna;
d) i betoningen av hur central kampen för verklig demokrati är inom arbetarrörelsen, under kapitalismen och i övergångssamhället;
e) i fråga om inställningen till partibygget i stort sett.

Dessa överensstämmelser är så väsentliga att vi säkert ska kunna föra en konstruktiv diskussion kring de huvudfrågor vi vill identifiera som centrala utifrån vad vi sagt ovan. I det långa loppet kommer kombinationen av demokratisk diskussion, gemensam kamp och utvecklad praktik ge nya möjligheter till enhet kring en framgångsrik strategisk linje.

Diskussionens huvudfrågor

Två frågor står helt i centrum och bestämmer alla övriga positioner i debatten:

1) Uppfattningen av arbetarklassen och dess relation till kapitalismen, reformismen och perspektivet för utvecklingen av arbetarnas medvetenhet under kapitalismen, i en revolutionär kris och under övergången till arbetarmakten;
2) Synen på den kapitalistiska utvecklingen idag och konkret perspektivet för den kapitalistiska utvecklingen och utifrån detta hållningen till socialdemokratin. Denna punkt omfattar diskussionen om möjligheten av revolutionära genombrott i Europa idag eller inom en nära framtid, om vilka som är de möjliga alternativen: revolution – eller barbari kontra kollektivkapitalism eller reaktionära borgerliga lösningar.

Skillnader i hållningen till dessa problem får omedelbara och mycket betydelsefulla taktiska följder. Tror man på snara revolutionära genombrott och en fortsatt tillväxt av det antikapitalistiska -massavantgardet» är det inte lika självklart att stödja en enhetlig arbetarrörelse som visserligen är reformistisk men utgör det enda realistiska alternativet idag till den borgerliga offensivens utveckling på bredden och djupet.

För att vår strategiska syn. och de därav följande förslagen ska förstås måste tre förutsättningar klarläggas:

1) Vi anser att marxismen inte innehåller någon som helst sanning i sig, utan endast är en metod och vägledning i sökandet efter vad sant är. Marxismen bildar dock bara den metodologiska ramen för vår analys, många metoder som uppstått och utvecklats oberoende av marxismen måste integreras i denna för att den ska bli fullt användbar i praktiken.
2) Vi bedömer en internationell socialistisk revolution som mycket osannolik under de närmaste tio åren, utvecklingen i Spanien, Italien, Frankrike osv kan i bästa fall föra vänsterreformister till makten, och dessa kan i vissa fall ge konkreta om än tillfälliga lösningar på flera av kapitalismens viktigaste problem idag.
3) Vi utgår också från en par väsentliga psykologiska förutsättningar: För det första är klassindelningen en viktig analytisk abstraktion, men inte en lika klar praktisk realitet – om inte hänsyn tas till individen som del av klassen men med individuella önskemål, tankegångar och reaktionsmönster kommer vår »klasstaktik» att skjuta bredvid målet, för det andra menar vi att all taktik måste ta som en viktig utgångspunkt att människorna endast lever ett liv, och i detta liv har ett beständigt och grundläggande behov av säkerhet, kontinuitet och självkänsla. Endast om vi kan leda människorna i vissa klasser och skikt att med bibehållande av kontinuitet, och utan alltför stort hot mot tidigare balans och säkerhet konfronteras med kapitalismens oförmåga, kan taktiken leda till beständig framgång bland fler än det lilla avantgardet.

I nästa nummer av Fjärde Internationalen kommer vi att precisera en del av detta.

Vilken roll har arbetarklassen?

När GK/GIJ försöker polemisera mot våra uppfattningar om arbetarklassen återvänder de till slitna klichéer. Citat från Marx och Lukacs (vars »geniala» bok enligt vår uppfattning saknar varje
konkretion, och inte någonsin fört den kommunistiska diskussionen framåt) torde inte lösa frågan om varför arbetarklassen inte blir kommunistisk.

De skriver: »Arbetarklassen reproducerar ständigt genom sitt arbete det kapitalistiska samhället. Utan arbetarklassens aktiva insats kan detta samhälle inte överleva! Däri ligger arbetarklassens enorma objektiva eller om ni vill potentiella styrka». I detta finner vi kanske förklaringen på vår meningsskiljaktighet. Om kamraterna bara menar att klassen är objektivt revolutionär i den betydelsen att den är potentiellt revolutionär – då är vi med, vilket också framgår av den första artikeln.

Det kan dock vara viktigt att skilja begreppen en aning. Objektivt kan endast det vara som är skilt från människors vilja, som finns inbyggt i en av viljan oberoende process. Motsatsen till detta är subjektiv. Potentiell har inget med motsatsparet objektiv-subjektiv att göra, utan innebär bara ett »det finns en möjlighet» (inte att ett händelseförlopp är nödvändigt). Borgarklassen var som klass objektivt revolutionär emedan dess intressen som klass gjorde att den antingen måste ackumulera kapital och tränga undan feodalismen, eller ge upp sin historiska position. I arbetarklassens fall finns (som vi påpekat) ingen sådan objektiv tendens. Den uppstod inte under kapitalismens slutskede som ett svar på tidens krav, utan är i stället en av sidorna i den dialektiska enhet arbete/kapital som utgör grundstommen i själva det kapitalistiska samhället. Borgarklassen hade ingen del i feodalismen utan växte fram för att upphäva den. Samma sak gäller feodaladeln i förhållande till slavsamhället. Därför var dessa klasser objektivt revolutionära, medan arbetarklassen inte är det. Potentiellt revolutionär är däremot arbetarklassen i den bemärkelsen att dess egenskaper (som ligger förborgade i dialektiken mellan arbete och kapital) gör att den under speciella förhållanden kan vara förmögen att göra revolution. Om vi inte ansåg detta skulle vi naturligtvis inte diskutera strategi och taktik över huvud taget.

Vad är viktigt i taktiken gentemot arbetarklassen?

När vi hävdar att arbetarklassen under kapitalismen utvecklar ett reformistiskt medvetande bemöts det från flera håll (och också av GK/GIJ) med påståendet att reformism innebär en statsuppfattning som arbetarklassen inte spontant kan skaffa sig. Detta är klassisk dogmatism.

Reformism är ur varje praktisk synvinkel en ideologi eller praktisk politik som har som kännetecken tron på en gradvis snarare än revolutionär övergång till socialismen. Om arbetarna inte reflekterar över staten, men ändå, entusiastiskt eller ej, ansluter sig till tanken på ett »socialistiskt» samhälle uppnått på reformistisk väg, är det därför ur analytisk och praktisk synpunkt riktigt att kalla deras ideologi reformistisk. Vad vi söker göra är just att lägga olika innebörd i det »enhetliga» reformistbegreppet beroende på vem som är den aktuelle reformisten. Detta inte för att uppdelningar i sig är särskilt intressanta, utan för att de kan få taktiska konsekvenser. Vad vi lägger i begreppet socialistisk reformism förklarade vi i den tidigare artikeln. Det är då dumt av GK/GIJ att bemöta oss med att »vi känner inte till någon kapitalism utan kapitalister». En sådan finns naturligtvis inte, och kommer inte att finnas – men detta är helt vid sidan om vår diskussion. Om det är som vi säger att arbetaren som reformist tror på en kapitalism utan kapitalister och avigsidor är detta viktigt när vi utformar vår taktik. Med teoretiska argument lär vi inte kunna övertyga honom, och i praktiken kan han bara inse sitt misstag när han praktiskt får pröva på att bygga ett nytt samhälle. Men hans »illusoriska socialism» har ändå så mycket gemensamt med våra målsättningar att vi kan slåss sida vid sida – om han är beredd att ta upp kampen för sin »socialistiska reformism». Detta är en verklig taktiks kärna – vi måste se till verklig, och inte önskad medvetenhet, och vi måste utveckla medvetenheten till vad som är möjligt, inte vad som vore önskvärt.

Tudelningen i borgerlig/socialistisk reformism äger ingen praktisk relevans om men med begreppen avser radikalt olika politik i dagsläget. Men den gör det om man läser helheten i vad vi skrivit, och förstår att den socialistiska reformismen är en ideologi, som visserligen under lång tid kommer vara underordnad en borgerligt reformistisk praktik, men som ändå har strategiskt annorlunda »intressen» i det att den fordrar en vidareutveckling av kollektivkapitalismen, medan den borgerliga reformismen tvingas vända på klacken och uppge varje målsättning den tidigare haft. Brottet ligger i att den socialistiska reformismen strävar mot socialism (men idag inte kan genomföra den, och i framtiden endast kan göra det under revolutionär ledning) medan den borgerliga reformismen inte har ett sådant mål eller en sådan strävan. Samtidigt tvingas den borgerliga reformismen »reformera» kapitalismen i sådan riktning att den socialistiska reformismen (som ideologi) successivt (om än långsamt) stärks inom breda skikt. Denna helhetssyn lade vi fram för debatt – den debatten återstår att föra.

Naturligtvis utvecklade inte arbetarklassen i realiteten ens sin »inskränkta» reformistiska socialism självständigt. Ingen klass existerar nämligen självständig från samhället som helhet. Men i dialektiken mellan praktisk (objektiv) verklighet och ideologi/teoribildning var och är den förstnämnda sidan dominerande i sista hand. Det är därför vi kan säga att arbetarklassens objektiva situation under kapitalismen ger upphov till en stark reformistisk dominans inom klassen. När denna objektiva situation kraftigt ändras, blir vissa grupper mer fristående från denna dominans, men detta endast då kapitalismen inte längre fungerar normalt. Av två skäl spelar detta en underordnad roll: för det första har långt tids kapitalistisk utveckling skapat en kraftig förbindelselänk mellan massorna och den kapitalistiska utvecklingsmodellen, för det andra kommer kapitalismens »onormala» perioder ändå bara försätta en minoritet i verklig gungning, den minoritet som ställs vid sidan om den kapitalistiska produktionen. Det är detta som avspeglar sig i det faktum att stigande kapitalistisk utveckling visserligen koncentrerat och utvidgat arbetarklassen, men samtidigt stärkt reformismen inom dess led, och även i att reformismens grepp bevarats i de kapitalistiska metropolerna – även under svår kris.

Socialdemokratins relation till arbetarklassen består i dess totala dominans. Kommunistiska partier erövrar de stora massorna i takt med sin »socialdemokratisering». Kommunisterna vinner de perifera grupperna, delar av de arbetslösa, det vill säga dem som står mest i utkanten av produktionssättet – men som utgör en klar minoritet av arbetarklassen. Tydligast har detta kanske avspeglats i Tyskland i slutet av 1920- och början av 30-talet. Trots massiv kris och arbetslöshet, lyckades kommunisterna inte vinna ett enda fackförbund. Men bland de arbetslösa och bland de utslagna mellanskikten, där delade man inflytandet med nazisterna. I produktionen dominerade socialdemokratin, i dess utkant »revolutionärer» (ty så uppfattades även nationalsocialisterna) (l).
Vårt problem är alltså inte att kommunister inte kan vinna anslutning av breda massor under givna betingelser. Det är bara så förtvivlat svårt att nå den verkliga kärnan, de avgörande och centrala grupperna inom arbetarklassen, och därför kan vi inte heller nå klassens majoritet. Inte annat än med annorlunda taktik, eller när helt andra frågor tränger produktionsställningen i bakgrunden (ex under krig, i relation till den nationella frågan samt i ytterligare några sammanhang).

Det är också i detta sammanhang man måste se GK/GIJ:s »skiktning» inom klassen. Denna skiktning är viktig – men rör återigen inte huvudfrågan: Hur ska vi nå den stora massan i de tre nedersta grupperna – de som utgör den verkliga massan? Om detta handlar vår diskussion, och på detta område måste kamraterna svara. En uppspjälkning i ytterligare ett tjugotal skikt hjälper oss inte just med detta, det allra viktigaste, även om varje precisering så småningom, och underordnat den generella taktiken, är av godo.

Om vi studerar några viktiga kapitalistiska länder idag finner vi att i Storbritannien över hälften av lönearbetarna hamnar i GK/GIJ:s lägsta grupp. Nästan lika illa är det i Västtyskland. Detta om man tar kriteriet på fackföreningsmedvetenhet på allvar. Tar vi sedan de två nedersta grupperna får vi en klar majoritet i alla avancerade kapitalistiska länder, och de tre nedersta även en klar majoritet i länder som Portugal, sannolikt även Spanien. I detta sammanhang ska de taktiska problemen resas. Helst innan praktiken på nytt slår myterna på fingrarna.

Hur ser arbetarklassen ut?

GK/GIJ:s argument för att arbetarklassen skulle vara »objektivt (eller således endast potentiellt?) revolutionär» var följande:
– den är egendomslös och utsugen
– den är förtryckt
– det är den som reproducerar kapitalismen
– den blir stor och koncentrerad med kapitalets utveckling

Inget av dessa skäl gör att klassen blir revolutionär vare sig »i sig» eller »för sig» (spontant eller medvetet). Inte heller avskiljer dessa faktorer i realiteten arbetarklassen från stora delar av mellanskikt.

Det finns i GK GIJ:s resonemang på denna punkt en grundläggande missuppfattning som måste redas ut. Denna missuppfattning består i tron på onödigheten av kausala resonemang, det vill säga man anser inte att slutsatsen logiskt måste följa ur sina förutsättningar. De faktorer man använder för att beskriva arbetarklassen, befinner sig på en helt annan nivå än slutsatsen »objektivt revolutionär”. Ty vad hindrar arbetarklassen att utifrån samma utgångspunkter bli »objektivt småborgerlig»: den vill ha egendom eftersom den är egendomslös, den vill på så vis upphäva förtrycket eller kanske i stället förtrycka andra (eftersom detta ändå framstår som ett konkret alternativ), den vill representera inte bara arbetet utan också kapitalet och därigenom kontrollera det den producerar och den blir så stor och koncentrerad att den effektivt kan kämpa för dessa mål likaväl som några andra. Naturligtvis är arbetarklassen inte objektivt småborgerlig, även om ägandets dragkraft kommer att prägla den till viss del. Men den är lika lite objektivt revolutionär. Ingen av slutsatserna följer logiskt ur förutsättningarna.

Det viktiga är inte våra vetenskapliga kategorier (som t ex »utsugning» som i grunden är en moralisk term om den inte ges ett exakt vetenskapligt innehåll) utan den verkliga upplevelsen hos massan av arbetare och andra »potentiellt revolutionära». Utsugningen och koncentrationen ger i sig inte alls upphov till progressiva känslor (varför skulle de det?), och förtrycket är en opålitlig faktor som driver i en mängd olika riktningar. Det väsentliga är att utsugningen i sin tur ger upphov till kampen om det producerade värdet, en kamp som har omedelbar materiell grund. I denna kamp skapas en viss form av gemenskap, liksom gemensamt arbete i sig (i synnerhet manuellt arbete) gör det. Denna gemenskap är inte revolutionär, men den är utgångspunkten för det kollektiva medvetande som hos de centrala arbetarmassorna ger upphov till den socialistiska reformismen (via dialektiken med samhället som helhet och de intellektuella »arbetarvännerna» i synnerhet).

Arbetarklassen är potentiellt revolutionär i så måtto som dess egenskaper gör det möjligt, men inte nödvändigt, att agera revolutionärt under mycket bestämda betingelser. Dessa är avhängiga en kombination, eller snarare sammansmältning, av specifika objektiva och subjektiva faktorer. Vi återkommer till detta nedan.

Arbetarklassens struktur och relation till andra skikt

För att avgöra styrkan eller svagheten i GK/GIJ:s argument får vi vända oss till verkligheten.

Arbetarklassen är en särskild enhet, avskild från andra klasser och skikt, detta åtminstone på en abstrakt nivå. Kännetecknande för arbetarklassen är dess mervärdesproduktion, och att den utför manuellt arbete. Många fler än arbetarklassen tillhör kategorin mervärdesproducenter. det manuella arbetet ger arbetarklassen en särskild karaktär jämfört med dessa.

Sedan kapitalismens egentliga genombrott i Sverige har arbetarklassen utvecklats på följande sätt i relation till andra klasser och skikt (2):

Den »manuella» delen av mervärdesproducenterna (arbetare i tillverkningsindustri, byggnadsindustri och lager/transport) utgjorde 1965 40 procent av den yrkesverksamma befolkningen, »mellanskikten» (som ofta producerar mervärde, men inte utför omedelbart manuellt arbete) sammanlagt 44,5 procent (3). I den verkliga arbetarklassen är det socialdemokratiska stödet maximalt, bland mellanskikten mycket mindre. Det är också arbetarklassen vi närmast strävar att så småningom vinna för en socialistisk utveckling, vilket som synes dock är helt otillräckligt. Enbart av detta skäl måste målgruppen radikalt utvidgas, men utan att vi suddar ut gränserna mellan skikten (eftersom taktiken ofta kommer att variera).

I verkligheten är arbetarklassen inte heller så avskild som i teorin. För det första blandas familjerna klassmässigt, en av makarna, något av barnen osv har i hög utsträckning icke-proletärt yrke – och detta påverkar naturligtvis hela familjens ställningstaganden. En engelsk undersökning visar att arbetare med social anknytning till tjänstemannaskikt (genom familj eller arbete) i mycket mindre grad stödde labourpartiet:

Anknytningar till tjänstemannaskiktet Labour
Andel röster i valet 1959
Konservativa
Andel röster i valet 1959
Båda makarna 59 24
En av makarna 71 13
Ingen av makarna 81 10

Det visade sig att denna variabel (relation till tjänstemännen) politiskt splittrade arbetarklassen mer än andra, såsom inkomst, husägande eller andra tecken på »välstånd» (4).

Denna »lättrörlighet* hänger i sig samman med arbetarklassens objektivt något lösa position under kapitalismen. De sociala banden, respektive uppsplittringen av arbetarklassen kommer att göra den än mindre homogen. Studier av de manliga privatanställda arbetarna i Sverige visar att av fäder som varit sådana arbetare endast 41 procent har söner som är det. 5 procent av sönerna tillhör gruppen storföretagare och högre tjänstemän, 14 procent lägre privata eller offentliga tjänstemän, 7 procent småföretagare och hantverkare, 7 procent förmän, l procent småbrukare och sammanlagt 8 procent jord- skogs- samt offentligt anställda arbetare. Övriga tillhör kategorierna studerande eller pensionärer (5).

Detta tyder på en tillräckligt stor rörlighet för att kraftigt försvaga klassen genom att göra den mer heterogen. Tidigare studier bekräftar detta (6) och tyder inte på att arbetarklassen i detta avseende skulle ha blivit mer homogen, även om heterogeniteten under den senaste generationen mest gällt relationen till mellanskikten medan den tidigare var störst relativt den verkliga småbourgeoisin och bondeklassen.

Arbetarklassen har således förutom avsaknad av klassintresse utanför det existerande samhällets ramar, även släkt- och familjeband som knyter den till kapitalismen och gör den mindre homogen och därmed kanske även mindre potentiellt revolutionär.

Hur förhåller det sig då med utsugningen? Enligt vår mening är denna i sig inte väsentlig för arbetarklassens medvetande. Inte heller anser vi att storleksförskjutningar i utsugningsgrad direkt avspeglar klassernas inbördes styrka. För borgarklassen är profitkvoten, och inte primärt mervärdeskvoten, det centrala, för arbetarna är reallönens utveckling mycket viktigare än lönens andel av det totala produktionsvärdet.

Eftersom reallönen genomsnittligt ökat enligt följande under den svenska kapitalismens historia, torde arbetarklassen inte utsatts for stimuli i revolutionerande riktning (vilket praktiken bekräftar):

Reallön, procentuell ökning per år i genomsnitt (7):

1870-1913 1920-39 1946-64 1870-1964
2,05 1,62 3,54 2,25

I genomsnitt har reallönen ökat med drygt 2 procent per år sedan 1870. I takt med detta har konsumtionsvanorna successivt ändrats, och redan under perioden 1931-55 kan man se att konsumtionen av livsmedel, bostäder och beklädnad ökar klart långsammare än hemutrustning, rekreation och resor (8).

Tesen att arbetarklassen reproducerar kapitalismen är felaktig, bortsett från att den inte heller säger något om klassens objektiva revolutionaritet. Kapitalismen reproduceras genom hela arbete/kapital-förhållandet, och kan bara förstås på denna grundval. Arbetet som den direkt reproducerande faktorn passar bättre på mycket primitiva samhällsformationer. Men om vi »tolkar» kamraterna GK/GIJ så att de menar att »utan arbetare ingen produktion» så är detta naturligtvis riktigt, liksom tesen »utan kapital ingen produktion» är det (ty glöm inte att också arbetarklassen har intresse av att produktionen upprätthålls). I allmänhet är det konkret så att kapitalet och inte arbetet är den avgörande faktorn, det är när kapital dras bort som produktionen upphör.

Men inte bara arbetarklassen producerar värde (vilket vi redan påpekat). Om värdeproduktionsbegreppet ska ha någon reell innebörd, och vara möjligt att använda i konkret analys, måste alla de vara värdeproducenter som är nödvändiga för totalproduktionens upprätthållande, och som inte är direkta agenter för kapitalägarna. Alla de som bidrar till en nödvändig del av den totala materiella produktionen (ty kapitalistisk storproduktion kan endast ses som en helhet uppspjälkad i underordnade moment), och inte bara de som arbetar manuellt, ger ett bidrag till slutproduktens värde, förutsatt att de arbetar under kapitalistiska förhållanden (lönearbetare) är de också mervärdesproducenter. Förutom arbetarna är alla de tjänstemän som är nödvändiga för produktionens upprätthållande och utvidgning, tekniker, administratörer osv, mervärdesproducenter. Detta avspeglas också i det faktum att utvidgningen av förvaltningspersonal inom industrin är en nästan rätlinjig avspegling av produktivkrafternas utveckling (9):

Alla dessa mervärdesproducenter bidrar till slutprodukten, och behövs på grund av produktionens storlek och utveckling och inte på grund av att produktionen är kapitalistisk. De reproducerar kapitalismen, underordnade kapital/arbete-förhållandet precis som arbetarklassen gör det. Politiskt kan de dock inte jämställas med arbetarklassen, men de bör vinnas för åtminstone delar av arbetarklassens socialistiskt reformistiska målsättningar.

Varför är då arbetarklassen en särskild såväl social som politisk enhet? Förklaringen kan inte sökas i de faktorer kamraterna GK/GIJ diskuterar eftersom dessa inte avgränsar den klassiska arbetarklassen (som också konkret är väsentligt mer enhetlig än övriga skikt). I stället ligger förklaringen i de speciella traditioner, och den speciella situation som är förknippad med själva det manuella arbete. Exakt vari det manuella arbetets speciella karaktär består får utredas i annat sammanhang, men resultatet är sammanfattningsvis:

– klart större militans och enhetlighet i kampen om värdets fördelning
– större spontan kollektivism
– uppknytning till stora reformistiska partier
– stark tendens i riktning mot »socialistiska» lösningar på samhällsproblem, dessa lösningar är dock (som vi sett) illusoriska

Klassens potentiella styrka ökar naturligtvis om den blir större, och om den koncentreras till stora produktionsenheter. Vulgär-marxismen (som aldrig konkretiserar sina slutsatser) överdriver kraftigt den koncentrerade effekt kapitalismens utveckling haft på arbetarklassen. Ty studerar vi utvecklingen finner vi följande:

– mellan 1872 och 1912 ökade antalet arbetare per arbetsställe från i genomsnitt 50,0 till 54,2 (10).
37
– enligt annan statistik ökade antalet arbetare per arbetsställe mellan 1915 och 1965 med ytterligare 14 % vilket kopplat till den tidigare uppgiften skulle ge en slutsiffra på 62 arbetare per arbetsplats (11).

En ökning på nästan hundra år från 50 till 62 arbetare kan knappast nämnvärt öka arbetarklassens revolutionära potential. Studerar vi fördelningen av arbetare på olika stora arbetsplatser visar sig följande (procentuell fördelning) (12):

År 5-10 11-50 51-100 101-200 201-500 500-1000 1000-
1913 5,8 19,9 13,6 17,0 24,6 10,9 8,2
1965 5,9 12,0 13,7 17,7 21,9 11,4 17,1

Således en signifikant ökning i den största gruppen, men fortfarande arbetar mindre än en femtedel av arbetarna där. Värt att notera är de mindre företagens bibehållna positioner.
Sammanfattningsvis finner vi att de traditionella och delvis vulgärmarxistiska teserna om arbetarklassen inte håller i en jämförelse med verkligheten, och inte heller är relevanta i problemställningen »är arbetarklassen objektivt revolutionär?». Arbetarklassen är potentiellt revolutionär genom effekten av arbete/kapital-relationen och speciella faktorer knutna till det manuella arbetet.

Arbetarklassen är en integrerad del av kapitalismen både som kapitalets materialiserade motpol, och som konkreta individer. Klassen binds upp till kapitalismen genom sitt beroende av kapitalet, ett beroende som naturligtvis är ömsesidigt. Den har inga klassintressen utanför kapitalismen (även om massan av arbetare, tjänstemän med flera skulle få ett bättre liv under socialismen, vilket dock inte konstituerar något klassintresse), utan dess intressen är relaterade till kampen om värdets fördelning, samt de former under vilka produktionen och kampen om värdet sker.

Arbetarklassen är också personligt uppknuten till andra klasser och skikt, samt har fortfarande möjlighet att se sina barn lämna klassens gemenskap för att »avancera socialt». I själva verket är detta en av de viktigaste faktorerna för att ytterligare knyta klasserna till varandra.
Detta är anledningen till revolutionärernas i verkligheten mycket ringa framgångar i de kapitalistiska länderna, samt till socialdemokratins styrka. Det är också därför som alla tankar på genvägar till socialismen, liksom all pampig fraseologi (»snart kamrater kan vi stå inför den arbetarkontrollerade planekonomin») måste avvisas av de allvarligt syftande revolutionärerna.

Arbetarklassen och revolutionen

Om socialismen ska kunna utöva någon reell dragkraft på massorna måste den ses som den realistiska lösningen på konkreta problem. Och med realistisk menar vi inte teoretiskt utan praktiskt realistisk, på ett mycket näraliggande sätt. För att individualisera socialismen, måste vi veta hur vi ska kunna formulera de viktigaste problemen idag. »Utsugning» kan naturligtvis individualiseras om den ges en moralisk innebörd, men torde inte utgöra en verklig drivkraft för social förändring, eftersom den kan försiggå med kontinuerligt höjd levnadsstandard. »Förtrycket» kan endast individualiseras om vi kan peka på vad som gör det specifikt kapitalistiskt (vilket är mycket svårt!) och när socialismen konkret framstår som icke förtryckande. Så är inte fallet idag.

Hur ska vi då kunna anknyta till den spontana reformismen som finns inom arbetarklassen och utveckla denna till socialistisk reformism? Det kan naturligtvis bara ske på massornas egen nivå, och utifrån de politiska frågor som den vardagliga praktiken reser. Arbetarklassen kommer inte bli väsentligt mer koncentrerad än den är idag. Inte heller särskilt mycket större. Dess sociala band med andra klasser och skikt visar ingen tendens att minska, snarare tvärtom. De objektiva betingelserna i denna bemärkelse förändras således inte till vår fördel. Samtidigt är det naturligtvis riktigt att vi står inför tilltagande ekonomiska krisfenomen, och ökad samhällelig instabilitet. Men denna kommer inte i första hand ställa våra lösningar på dagordningen, de ligger alldeles för långt ifrån massornas dagliga praktik, och kan inte förstås som praktiska lösningar på deras problem. Först i sista hand, och som led i en längre kontinuitet kan socialismen prövas konkret, men då har olika dellösningar, reformförsök och ofullständiga omstruktureringar under längre tid avlöst varandra. Vår inställning och taktik, liksom vår trovärdighet under kampen för dessa partiella omvandlingar kommer vara avgörande för om massornas kamp så småningom ska kunna ledas i riktning mot en total omdaning av den ekonomiska basen och de sociala förhållandena. Ju mer vi isolerar oss, desto längre tid tar det för oss att nå den verkliga massrörelsen – och framförallt: det blir omöjligt att vinna de avgörande och tunga skikten inom arbetarklassen för en politik som visserligen är reformistisk men i sin förlängning ändå konkret nödvändiggör en omvandling, och därmed avlägsna dem inte från reformismen (det vore en illusion som vi tidigare påpekat) men från den socialdemokratiska ledningen som såsom borgerlig kommer föredra att vända reformismen ryggen.

Strategiskt ska vi alltså inte »utplåna» reformismen (bara uttalandet av denna målsättning isolerar oss, i synnerhet som den är falsk), utan stärka dess konsekventa och ideologiskt socialistiska sidor, så att massorna fortsätter att vara socialistiska reformister när socialdemokratin upphör att vara reformistisk överhuvudtaget. Ty i detta läge har massorna inget ledarskap att vända sig till, om vi kan erbjuda ett beror på vår praktiska hållning under hela den föregående processen.

De strider vi står inför gäller inte kapitalism eller socialism, utan olika kapitalistiska utvecklingsvägar. Vi kan naturligtvis avfärda de olika alternativen som »lika kapitalistiska», och som stolta »trotskister» raka i ryggen och utan darr på stämman hävda vår rätt att »inte välja mellan förkylning eller lunginflammation». Då utesluter vi oss själva som framtida alternativ. Arbetare och tjänstemän kan inte ta den på allvar som inte mer vårdar vare sig sin egen eller massornas hälsa.

I stället är det kommunisternas självklara plikt (och borde vara deras spontana önskan) att aktivt verka för en utveckling av kapitalismen i linje med vad vi i den förra artikeln betecknade som kollektivkapitalism. Alternativet till denna utveckling (och för närvarande det starkare alternativet, vilket KAF inte bidragit till att förhindra) är den Friedmanska lösningen som förespråkas av reaktionärerna, kapitalisterna och deras organisationer (ex. tories i Storbritannien, CSL’ i Västtyskland, arbetsgivarföreningarna i nästa alla västländer) och som innebär marknadens ohämmade spel, radikala lönesänkningar och profitkvothöjningar, »optimal» arbetslöshet o s v. Eftersom även den reaktionära lösningen är mycket tillfällig, samtidigt som den innebär ett kraftigt nederlag för arbetarrörelsen kommer den åtföljas av (eller sammanfalla med) öppen terrordiktatur. Ska vi då »inte välja mellan förkylning och lunginflammation’?

Dessutom kommer det kollektivkapitalistiska samhället bättre förbereda massorna för socialismen, genom att i ökad utsträckning tvingas anlita dem i den samhälleliga kontrollen. Vidare visar den materiella basen då själv att den tid är förbi när man kunde göra en tudelning mellan kollektiva och individuella lösningar på samhällsproblemen. Och detta, att det individuella intresset reellt och ideologiskt sammanfaller med det kollektiva är en av de viktigaste förutsättningarna för att revolutionen ska vara möjlig.

Arbetarklassen kan genomföra revolutioner enbart när dess reformism (som avspeglar sammanfallande individuella och kollektiva intressen) kräver det. Den kommer i det läget att kännetecknas av följande:

– den har drabbats av den sociala krisen på ett sådant sätt att den måste ställa och kämpa för omedelbara krav;
– den har nått en samhällelig nivå där det står klart att individens problem bara kan lösas genom kollektivet, vilket är ett resultat av kapitalismens egen utveckling, kollektivkapitalismens ideologiska överbyggnads återverkan på massorna samt arbetarrörelsens och kommunisternas kamp och propaganda;
– den har under en längre tid aktivt tvingats ta ansvar för de lokala produktionsenheterna, och kan inte längre tänka sig att avstå detta ansvar;
– den deltar på olika sätt i den statliga dirigeringen av ekonomin, och har möjlighet att i ökad utsträckning tillgodogöra sig de upplysningar som ges;
– den har i kamp prövat olika former av direkt demokrati, och även i ökad utsträckning tillämpat denna demokrati i de egna organisationerna:
– den har knutit starka sociala, politiska och organisatoriska band med stora delar av mellanskikten;
– den har aktivt insett behovet av demokrati i samhället som helhet, och på ett mer medvetet sätt börjat orientera sig mot en reformism som planerar for »successiv övergång till socialismen», även om dessa planer kommer att vara höggradigt idealistiska.

I vår förra artikel diskuterar vi utvecklingen mot kollektivkapitalism på ett sätt som kan tyda på att vi ser denna utveckling som naturnödvändig och oundviklig. Så är inte fallet. Vi ser dock denna utveckling som önskvärd, och som det enda konkreta steget i riktning mot socialismen, samt som en möjlig övergångsform som skulle kunna underlätta det socialistiska uppbygget. Alternativet är barbariska former av kapitalism eller fullständig förintelse. Vi skulle också önska oss genvägar till socialismen. Vår närhet till verkligheten förbjuder oss dock att hysa sådana illusioner, varför vi ställer den verkliga frågan på nytt:

Om valet står mellan utvecklad kollektivkapitalism eller den Friedmanska lösningen, hur ska vi då kämpa? Får vi inte välja av »principiella, skäl? Fundera då över vad principerna i verkligheten är värda.

Under de närmaste åren kommer diskussionen om löntagarfonder och övrig ekonomisk politik samt strategi diskuteras inom arbetarrörelsen på en mer konkret sätt än hittills. Då har vi möjlighet att visa an vi lärt läxan.

Löner, profit och priser

I argumentationen mot oss har förutom de dogmatiska argumenten även rests mer konkreta invändningar. Dessa har inte varit särdeles genomtänkta eller empiriskt underbyggda, varför vi vill bidra till den totala analysen genom att till resonemangen i den förra artikeln lägga en mer helhetlig ram för diskussionerna.

Att kapitalismen ekonomiskt sammanfaller med marknadens dominans över de mer eller mindre planerade insatserna är vi i ord överens om. Däremot verkar marknaden inte »blint» i den bemärkelsen att den inte kan påverkas. I sista hand styr marknaden lönebildningen, profitbildningen. kapitalbildningen och prisbildningen. Inom marknadsramarna kan dock både löner, profiter och priser fluktuera på grundval av mer eller mindre kontrollerbara krafter. Det är om detta den ekonomiska diskussionen kring kollektivkapitalismen handlar.

I polemiken mot oss använder kamraterna GK/GIJ argumentet att »lönerna bara primärt styrs av marknaden», men sekundärt påverkas av medvetenhet och organisering. Vi återkommer mer till detta senare, men aktualiserar frågan på detta stadium därför att vi tror att den visar på kamraternas okunnighet. I själva verket visar påståendet (och hela argumentationen) att GK/GIJ inte vet vad marknad innebär i van resonemang. I stället likställs lönebestämmande marknad i kamraternas svar med »arbetsmarknad» (det vill säga i grund och bönen tillgång-efterfrågan på arbetskraften).

Arbetsmarknaden kan inte isoleras från den totala marknaden, och det är den totala marknaden som styr lönebildningen. I marknadsmekanismerna ingår allt som i sista hand regleras av värdelagen, det vill säga hela den samhälleliga cirkulationen, pris- och lönebildningen. kapitalbildningen och även profitbildningen (13). och som GK/GIJ uppenbarligen inte läst, är empirisk till sin karaktär, och analyserar den svenska kapitalismen under sin karaktär, och analyserar den svenska kapitalismen under efterkrigstiden. När den konkluderar lönernas (via löneglidningen) marknadsbestämda karaktär, gör den alltså det utifrån en situation med både existerande fackföreningar, solidarisk lönepolitik, statlig inkomstpolitik (av det mycket elementära slag vi haft i Sverige), finanspolitik med påverkan på konsumtion och investeringar och så vidare. Marknaden kan bara förstås som en helhet, i denna helhet anpassar sig lönerna.

Den fackliga organiseringen är alltså en integrerad del i själva marknadsmekanismen – i själva verket en idag helt nödvändig marknadsdel, eftersom lönerna annars skulle ligga under optimal nivå för marknaden som då skulle stagnera snabbare. Alternativet till marknadsstyrning av lönerna är medveten sådan, och den är endast möjlig under producentkontroll eller statlig diktatur (antingen av det slag de byråkratiserade övergångssamhällena uppvisar, eller i form av totalitära regimer som lösning på den nuvarande krisen – dessa skulle dock endast tillfälligt kunna lätta på de ekonomiska problemen).

Hur bestäms då lönerna under kapitalismen? Följande faktorer har betydelse:

Arbetskraftens värde, som avgörs av det samhälleligt nödvändiga arbete som åtgår för reproduktionen av arbetskraften. Detta värde bildar en slags utgångsnivå, som även innehåller en social och historisk komponent. Det handlar alltså inte om materiell minimistandard, utan om den minimistandard som krävs för att upprätthålla och förnya arbetskraften på dess nuvarande nivå, med nuvarande skicklighet osv. Detta »grundpris» påverkas av olika krafter i ett sammansatt spel som inte kan analyseras kvantitativt annat än konkret för enskilda länder eller branscher och under givna perioder. Tillgång och efterfrågan på arbetskraft är en sådan faktor, som i sin tur påverkas av andra faktorer såsom exempelvis det strukturella behovet av arbetskraften, ett behov som relativt sett avtar under den nuvarande senkapitalismen. De starkaste faktorerna som bestämmer en given lönehöjning är profitkvoten och likaså. Dessutom tillkommer den ökade skattebördan som trots sitt till större delen »allmännyttiga» innehåll verkar som lönepåspädare i realiteten (eftersom marknaden uppenbarligen reagerar på reallöneförändringar för vilka den ena eller andra parten kompenserar sig förhandlings- eller kampvägen, eller i borgarnas fall även via prismekanismen som på nytt startar en kamp om ökade löner o s v i en evig marknadens ohämmade spiral). Fackföreningar och arbetsköparorganisationer verkar som marknadens agenter men kan tillsammans med staten påverka marknadens fluktuationer, däremot för närvarande knappast dess ramar.

Det är i detta sammanhang resonemanget om solidarisk lönepolitik, statlig inkomstpolitik och »kontrollerad lönebildning» (PR: s DN-artikel) måste ses. Ty vad borgarna och LO på var sitt håll, och delvis med olika syften och påtryckningsgrupper försöker göra, är att jämna ut marknadens verkan över åren. Med detta har man delvis lyckats tack vare den solidariska lönepolitiken (vilket varit dess samhällsekonomiska huvudfunktion, om än inte ursprungliga syfte), men fortfarande fluktuerar de profit- och prisökningsbestämda lönerna okontrollerat. Det är genom en centralt överblickad och delvis kontrollerad kapitalbildning, och genom centralt inflytande över profitutvecklingen och priserna som lönerna ytterligare kan bringas till stabil tillväxt snarare är en våldsamt pendlande sådan. I de hittillsvarande strukturförslagen finns ingenting som tyder på planer att omedelbart kontrollera lönebildningen, däremot gör man det delvis genom att minska profit- och prisfluktuationerna. Lönebildningen i en kollektivkapitalism uppbyggd kring löntagarfonder fungerar som nu, men de marknadsmekanismer som påverkar fluktuationerna i lönerna (i bägge riktningarna) kan delvis påverkas.

Om lönerna då till stor del bestäms av profitutvecklingen, vad är det då som avgör profitkvotens storlek?

Profitkvoten definieras på en teoretisk nivå som mervärdet i förhållande till (dividerat med) konstant plus variabelt kapital (kostnaderna för maskiner, byggnader, råvaror och löner). I verkliga livet fungerar den totala vinstens relation till den totala kostnaderna som profitkvot.
Profitkvoten är således avhängig mervärdets storlek, samt storleken på kostnadernas olika komponenter. Samtidigt är en produkts (eller en industris totalprodukts) värde lika med totala kostnader plus profit. Det nyproducerade värdet är lika med summan av överskott (profit plus en del improduktiva kostnader) och löner.

Om vi mer exakt försöker spjälka upp de olika komponenterna i profitkvotsbestämningen får vi följande:

Profit: Vinst till aktieägare, nygenererat kapital för utvidgning av produktionen (det vill säga kapitalackumulation), löner till kapitalets direkta funktionärer. Den sista kategorin utgörs av alla dem vars arbeten är knutna till kapitalismen som sådan, inte till storproduktionen. Till dessa hör arbetsledare, en mindre del kontors- och teknisk personal förutom alla direktörer och företagsledare (14).
Lönekostnader: Kostnader för löner till arbetarna samt större delen av förvaltningspersonalen.
Råvaror: Samtliga kostnader för råvaror, energi inklusive elektricitet.
Fast kapital: Kostnader för maskiner och byggnader, dessas värde överförs ej omedelbart utan successivt och i takt med förslitningen till slutprodukten. På grund av speciella avskrivningsregler och att maskinernas moraliska (lönsamma) livslängd är kortare än den egentliga förslitningen modifieras värdeöverföringen vilket kräver avancerad matematik för att kunna beräknas (se förra artikeln).
Övriga kostnader: Halvfabrikat, bortlämnade arbeten (hemarbeten) med mera. Detta rör sig om relativt små poster som vi inte räknar med här, vilket dock måste göras i en mer slutgiltig analys.
Skatter: Skatterna utgör ett krux i analysen. Marknadsmässigt fungerar de vid sidan om den marknadsbestämda profiten respektive lönen, men som vi påpekat räknar marknaden i reallöner när skatten är dragen (i högre grad), liksom kapitalisterna kan räkna sin slutgiltiga profitkvot med hänsyn tagen till skattefördelningen som gynnar företagen.
Övriga offentliga inbetalningar: Dessa rör främst arbetsköparna, till exempel socialförsäkringsavgifter (de totala arbetsgivaravgifterna). Ur profits- och marknadssammanhang måste de räknas som avdrag från profiten, eftersom det är så det fungerar för varje enskilt företag. Däremot kan dessa avgifter inte automatiskt i analysen läggas till lönerna för arbetarna (som ofta sker i borgerlig statistik, vilket är en sammanblandning just med de totala kostnaderna för kapitalisten).

Profitkvoten blir alltså i verkligheten en kvot mellan å ena sidan profiten, å den andra summan av löner, råvarukostnader, kostnader för fast kapital, övriga kostnader samt övriga offentliga inbetalningar. Både löner och profiter modifieras av skatterna.

Varje ökning av kostnaderna medför en ökning i priset på varan, om inte detta av avsättningsskäl är omöjligt. En sådan kostnadsökning medför alltså en något mindre, men likväl existerande sänkning av profitkvoten, såvida inte kostnaden resulterar i ökad produktivitet som höjer mervärdesandelen av det nyproducerade värdet. En ökad produktivitet, vilket medför ökad mervärdeskvot (förhållandet här mellan profit och löner) är också det generella sättet att bibehålla profitkvoten om den organiska sammansättningen ökar (om kostnaderna för konstant kapital ökar snabbare än lönekostnaderna vilket medför minskad nyvärdesproduktion) (15). För att till att börja med avgöra om tendenserna till ökad organisk sammansättning överväger produktivitetsökningen kan vi se på kapital-koefficienten (16) som utvecklas så här (17):

1861-90 2,0
1891-1915 2,1
1921-1915 1,8
1921-40 1,8
1946-55 1,8
1956-65 1,9

Detta talar för en stationär relation mellan organisk sammansättning och produktivitet. Trots detta var alltså ett av kapitalismens stora problem den fallande profitkvoten, vilket vi statistiskt redogjorde för i den förra artikeln. Eftersom denna inte kan förklaras av den organiska sammansättningen måste vi söka andra faktorer. Följande möjligheter vill vi också utesluta:

Ökad löneandel: Enligt tillgänglig statistik har produktiviteten under efterkrigstiden varit högre än reallöneökningen (18). Lönens andel av saluvärdet visar inte heller att ökad löneandel är en trovärdig förklaring: mellan 1952 och -72 ökade saluvärdet 2,4 gånger och reallönen endast 1,6 (19). Lägger vi ihop arbetar- och förvaltarlöner ökade dessa 1,9 gånger (20).
Ökade råvarukostnader: Under hela perioden fram till 70-talets början ökade råvarupriserna mycket långsammare än industrivarupriserna. Kostnaderna för råvaror ökade sammanlagt också mindre än kostnaderna för arbetarlöner (21).
Ökade kostnader för det fasta kapitalet: Visserligen ökade avskrivningarnas andel av bruttointäkterna inom industrin under perioden 1952-72, men endast mycket lite (3,4 % 1952, 4,5 % 1965, 3,8 % 1971). Denna post är sammanlagt också så liten att den inte kan förklara någon fallande profitkvot. Däremot åstadkommer den som vi beskrev i den tidigare artikeln en ökad produktionshastighet, och även en del cykliska problem med kapitalförnyelse.
Skatterna: Dessa har genomgående höjt profitkvoten tendentiellt eftersom förmånerna med åren blivit större och bolagsskatten krympt. För närvarande förefaller man dock ha nått en gräns för möjligheten att vidare utnyttja denna källa till borgerlig fröjd.
Övriga offentliga inbetalningar: Arbetsgivaravgiften ökade mellan 1952 och 1971 med hela 67 gånger, vida mer än alla andra variabler. Utgångsvärdet var dock så lågt som 135 miljoner kronor, medan värdet 1971 var hela 9,1 miljarder, vilket utgör en ansenlig kostnad. Denna har utan tvivel sänkt den allmänna profitkvoten (22).

För att slutligen avgöra styrkan hos alla dessa faktorer och kampen mellan dem, har vi räknat ut den sammanlagda ökningen av saluvärdet respektive de totala kostnaderna (utan skatt). Vi fann då att bägge ökat nästan exakt 2,4 gånger mellan 1952 och 1972. Att detta knappast är en tillfällighet behöver inte ytterligare understrykas. Det är på detta sätt vi kan se marknadens anpassningsförmåga i det långa loppet. Lönen varierar inom ramen för de totala kostnaderna, och med hänsyn till bibehållen total kostnadsandel av det totala värdet.

Vi kan av detta preliminärt dra slutsatsen att den sjunkande profitkvoten sannolikt inte har primära produktionsorsaker, utan hänger samman med realiseringen av det producerade värdet (vilket i och för sig till syvende och sist kan hänföras till produktionen). Hur detta gått till måste vi gemensamt undersöka inom ramen för den fortsatta analysen av den svenska kapitalismen. Men denna undersökning pekar mot kronisk överproduktion med åtföljande prisstagnation (relativt sett), ökande internationell och nationell konkurrens och större konjunktursvängningar. Produktionen för lager har ökat sin andel av BNP successivt sedan 1959, även om det sker med de sedvanliga konjunktursvängarna (23).

Om profitkvoten alltså främst anpassar sig efter avsättningsmöjligheter vid en given prisnivå, är det också viktigt att studera prissättningen och inflationen.

Skäl till stagflation

Den tendens till ständiga prisökningar vi har idag är inte typisk för kapitalismen generellt. Under tidigare perioder sedan 1870 har priserna fluktuerat i bägge riktningarna, och under tiden fram till slutet av 1960-talet fanns fortfarande ett klart samband mellan inflation och allmän ekonomisk expansion. På 70-talet har detta ersatts av kombinationen stagnation och inflation. Skälen till detta skulle kunna ligga i samverkan mellan kronisk överproduktion och inflationsmekanismer som inte direkt påverkas av konjunkturerna.

Flera inflationsmekanismer måste studeras och utredas om vi vill förstå kollektivkapitalismen och dess förmåga att delvis överbrygga problem i den ekonomiska basen:

a) Om lönerna ökar snabbare än produktiviteten kompenserar sig kapitalisterna för detta genom prisökningar. I realiteten sker det inte bara en omfördelning av mervärde från kapitalisterna till arbetarna, utan effekten blir prishöjningar som skapar nya negativa omfördelningseffekter. Med den solidariska lönepolitiken skapas andra inflationsmekanismer: om exportföretagen är löneledande, innebär det att löneökningar anpassade till de högproduktiva och mer »bärkraftiga» företagen överförs till de lågproduktiva med sämre »bärkraft», detta är inflationsskapande även om löneökningarna inte överstiger den genomsnittliga produktivitetsökningen. Om löneökningarna inte anpassas till varje företags produktivitetsutveckling och arbetskraften inte är »fullt rörlig», uppstår friktion som kan skapa ökade kostnader vilket kompenseras med prishöjningar, detta trots att den totala samhälleliga kapaciteten inte är fullt utnyttjad och det råder arbetslöshet men samtidigt regional överefterfrågan på arbetskraft.
b) Ökar övriga kostnader kommer detta på samma sätt medföra prishöjningar. Exempel på detta är höjningen av råvarupriserna under senare år (även om dessa bara utgjort ungefär en femtedel av de totala prishöjningarna), prishöjningar på grund av ökade reklamkostnader, marknadsföring och i övrigt allt som kapitalisterna lägger ut. Kapitalets makt är sådan att dess prishöjningar vid kostnadsökning endast begränsas av marknaden själv.
c) Ökar den samhälleliga totalefterfrågan utöver produktionskapaciteten (vilket varit fallet inom vissa branscher men ej generellt) höjs priserna som en reflex av värdelagen.
d) Under expansion med ökade inkomster ökar dessutom kreditgivningen. vilket skapar överskott av pengar eller värdepapper utan direkt relation till producerade värden vilket ger inflation. Denna tendens skärps när profitkvoten sjunker, speciellt när detta motsvaras av minskad självfinansieringsgrad vilket som vi visade i den tidigare artikeln varit fallet i Sverige.
e) Improduktiv verksamhet skapar ökad efterfrågan dels inom verksamheten själv, dels genom utbetalning av löner. Detta skärper efterfrågeinflationen.
f) Den starka koncentrationen av ägandet inom de produktiva branscherna gör det möjligt med monopolistiska prishöjningar, detta även som kompensation för minskad avsättning om den kvarvarande marknaden är någorlunda säker. Monopoliseringen av detaljhandelsledet gör att även mindre producenter ofta får ut samma priser som produktionsmonopolen, vilket visar sig i att profitkvoten inte är högre i monopolbranscher än i andra.
g) Internationella prisökningar överförs också till Sverige, även om detta delvis kan modifieras genom växelkursändringar.

Flera av dessa tendenser verkar oberoende av, eller till och med förstärkta genom den sjunkande profitabiliteten och den kroniska överproduktionen. Andra verkar med mindre kraft, vilket avspeglas i en minimal, men likväl existerande kvardröjande samvariation högkonjunktur – prisökning. Resultatet har blivit generell stagflation med maximerad inflation under de kortare uppsvingsperioderna.

Det råder således ett nära samspel mellan de olika diskuterade delmarknaderna, och utvecklingen av priser, löner och profiter kan bara analyseras dialektiskt, det vill säga med hänsyn till både helheten och alla dess sidor. Sammanfattningsvis är dock lönen den mest beroende variabeln av de tre.

EKONOMISK POLITIK OCH KOLLEKTIVKAPITALISM
Ekonomisk politik och fackföreningsrörelsen

Meidnerfonderna aktualiseras i en situation då »traditionella» finanspolitiska (och penningpolitiska) metoder inte är tillräckliga för att lösa den svenska kapitalismens strukturproblem. Vi ska strax belysa problemen med den kortsiktiga (i betydelsen konjunkturutjämnande) ekonomiska politiken, men först diskutera dess plats i den svenska kapitalismens historia.

Syftet på ett allmänt plan med den ekonomiska politiken efter andra världskriget har varit att stabilisera konjunkturutvecklingen genom motkonjunkturella finans- och penningpolitiska åtgärder, där man i keynesiansk anda inte dragit sig för att öka statsskulden i lågkonjunkturer för att få till stånd en expansiv process. (24) Men hur såg det ut före kriget?

Socialdemokratin och LO på 20- och 30-talen

Ända fram till 1976 har det rått stor enighet om att den svenska socialdemokratin mycket tidigare började tillämpa sådana idéer för att jämna ut konjunkturväxlingarna, som Keynes först mot slutet av 30-talet satte på pränt. (25) Vissa har menat att den ekonomiska politiken redan på 10-talet bar spår av keynesiansk expansionism. (26) T ex tar man upp det faktum att SAP kring 1930 krävde att de arbetslösa skulle betalas med marknadsmässiga löner för de beredskapsarbeten de utförde, som ett uttryck för sådana idéer. (27)

I en undersökning som publicerades hösten 1976, tillbakavisar Nils Unga dessa uppfattningar. De krav som framfördes från LO/SAP på 10- och 30-talet om marknadslön till de nödhjälpssysselsatta var gamla och hade inga stabiliseringspolitiska undertoner, utan restes av klassolidaritetsskäl (åtminstone på 10-talet) (28). På 20-talet accepterade socialdemokratin liksom LO låglönepolitiken utifrån en fullständig uppslutning kring deflationspolitiken baserad på neoklassisk nationalekonomisk teori som då gick ut på att staten måste spara när det var kris och att den arbetslöshet som fanns inte var konjunkturellt betingad. (29) LO och SAP verkade aktivt för att de arbetslösa som fick nödhjälpsarbeten för det första inte skulle få normala arbeten och för det andra inte marknadsmässiga löner. Detta för att undvika underbudskonkurrens från de arbetslösa med dem som hade arbete (30). När LO så småningom övergav låglönepolitiken (och snart följdes av SAP som under denna period i dessa frågor direkt svarade på LO: s krav) berodde detta inte på insikter om finanspolitikens möjligheter, utan på krav dels från de missgynnade nödhjälpsarbetarna, dels från kommunalarbetare som kände sig hotade av de lågavlönade AK-arbetarna som så småningom (när reservarbetena var gjorda) trängde in på deras arbetsområden. (31) För att inte konkurrera med de normalt sysselsatta och inte fresta för mycket på statskassan skulle dessa arbetare emellertid inte få arbeta full tid, varför deras inkomster ändå blev mindre än de normalt sysselsattas. (32) Ända fram till 40-talets början höll de socialdemokratiska ledarna fast vid den traditionellt neoklassiska synen (33), att statsbudgeten borde balanseras, och var lån nödvändiga så var man angelägen att snabbt betala igen dem. Även vid mitten av 30-talet lekte ex Wigforss med tanken på att lönesänkningar skulle befrämja konjunkturutvecklingen. (34) Den svenska socialdemokratin började alltså inte tillämpa keynesiansk ekonomisk politik tidigare än regeringarna i andra kapitalistiska länder, däremot kom man på grund av närheten till arbetarklassen att både förespråka delar av ett »keynesianskt» program och ideologiskt förbereda en mer total finanspolitik.

Det viktiga med det som sagts ovan är hur starkt beroende den socialdemokratiska politiken var av de fackliga intressena, hur LO mer eller mindre bestämde vilken arbetslöshetspolitik SAP skulle föra. Det var inte de vetenskapliga idéernas inflytande som var avgörande utan vilka krav fackföreningsrörelsen ställde och dessa krav restes utifrån rent fackliga utgångspunkter. Men dessutom stod socialdemokratin under hela mellankrigsperioden för uppfattningen att den enda varaktiga lösningen på arbetslöshetsproblemen var planering av kapitalismen, som skulle underlättas av koncentrationen inom näringslivet. (35) På 20-talet var dessa tankar en teoretisk utväg då man av politiska hänsyn till arbetarna inte ville gå med på lönesänkningar, men teoretiskt »insåg» att de var nödvändiga. Dvs idéerna om utökad kontroll över investeringar och sysselsättning framgick spontant ur SAP:s naturliga och organiska relationer till fackföreningsrörelsen.

Efterkrigstiden

Den traditionella neoklassiska ekonomiska politiken gick ut på att med penningpolitiska medel övervinna den brist på utnyttjande av sparande för investeringar som ibland kunde uppstå. Framförallt gällde det att reglera förhållandena på kreditmarknaden med diskontopolitik.

Efter andra världskriget (36) ställdes finanspolitiken i centrum, även om man utvecklade nya penningpolitiska metoder samtidigt.

Vad det gäller är, att staten genom att variera sina utgifter, kan påverka den totala efterfrågan i samhället. I lågkonjunkturer, då investeringarna är låga och arbetslösheten är stor, kan staten med hjälp av lån öka sina utgifter och få till stånd en självgenererande expansiv process som ökar efterfrågan och sätter fart på investeringarna. I högkonjunkturer gäller det att överbalansera budgeten för att undvika överhettning och kraftigt fall i konjunkturen. Med penningpolitiken som redskap kan man påverka investeringarna och den totala efterfrågan genom räntepolitik, utlåningstak etc. Ett exempel på den svenska socialdemokratiska regeringens aktiva ekonomiska politik efter kriget är investeringsfondssystemet, som innebär att företagen förmås sätta in en del av sina vinster i riksbanken, och får ta ut dessa när staten ger tillstånd. På det sättet kan staten skaffa sig inflytande över tidslokaliseringen av företagens investeringar och därmed konjunkturutvecklingen.

Som komplement till den generella finanspolitiken har socialdemokratin använt sig av selektiva arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiska åtgärder för att undvika de olikt verkande effekterna av generella finanspolitiska åtgärder på en ekonomi där kapital och arbetskraft inte rör sig fritt och där förhållandena utvecklas på olika sätt i skilda regioner (37).

Den ekonomiska politikens möjligheter.

Med finanspolitiken kan man påverka marknaden genom att öka respektive minska totalefterfrågan, och denna metod används av socialdemokratin i början av 70-talet. Man sänkte då efterfrågan under en lågkonjunktur, vilket skärpte de konjunkturella problemen och arbetslösheten vilket man försökte möta med selektiv politik. Samtidigt fick finanspolitiken positiva effekter för exportindustrin och handelsbalansen, vilket varit en av de framträdande orsakerna till den svenska kapitalismens internationellt starka position under de åtföljande fem åren, vilket i sin tur fick positiva återverkningar på hela ekonomin. Samtidigt som exemplet (som vi presenterade även i den förra artikeln) visar på hur finanspolitiken kan användas, visar det också på en i grunden förtvivlad åtgärd som inte generellt kan upprepas i liknande situationer eftersom den dels förutsätter att andra inte gör likadant, dels att det verkligen snabbt kommer ett internationellt konjunkturellt uppsving.

Tidigare under efterkrigstiden har man med finanspolitikens hjälp sänkt efterfrågan under hög- och ökat den under lågkonjunktur. Variationerna i effekt har pendlat mellan maximalt två procent av BNP i positiv eller negativ riktning (38). Om man alltså även i fortsättningen på detta sätt kan manipulera den totala konsumtionen (inom relativt snäva ramar) kan man inte åstadkomma tre viktiga saker:

a) Man kan inte fördela totalefterfrågan i tiden, bara addera respektive subtrahera från den när tiden anses motivera det.
b) Man kan inte heller styra priser, löner och profiter annat än mycket indirekt och via osäkra mekanismer med varierande genomslag (som ovan: naturligtvis ökar profitkvoten när de internationella positionerna stärks, och detta medför även lönehöjningar – vilket stod klart under »övervinstdebatten» – men detta kan knappast kallas kontrollerad utveckling).
c) Man kan inte kontrollera eller nämnvärt styr kapitalbildning och investeringar. Idag finns indirekta politiska mekanismer för att påverka investeringarnas fördelning både i tid och rum (investeringsfonder, investeringsbidrag, lokaliseringsstöd, räntepolitik) men dessa har också mycket perifera effekter, och medför bara ett försiktigt manipulerande i marknadens utkanter.

Förutom löntagarfonder finns förslag som i högre grad än hittills skulle kunna lösa en del av dessa problem, ex konsumtionsfonder. Hittills är dock löntagarfonderna det enda strukturella (om än hittills ofullständigt utvecklade) förslaget i verkligt problemlösande riktning.

Hur påverkar kollektivkapitalismen marknaden?

Det meidnerska förslaget, eller vilket annat förslag som helst som bygger på principen om kollektiva fonder med lokalt inflytande på företagets ledning kan på olika sätt påverka alla de ekonomiska funktioner vi beskrivit i den föregående samt den nuvarande artikeln.

Det centrala i det kollektivkapitalistiska samhället är inte i och för sig centraliseringen av viktiga beslut, även om »planering» kommer bli den axel kring vilka de ekonomiska besluten snurrar. Kollektivkapitalismen kommer att vara mer än detta, och beröra inte bara beslutsfattande, utan hela skalan av samhälleliga förhållanden och funktionssätt. Orsaken till kollektivkapitalismen har vi tidigare relaterat till strukturella ekonomiska problem:

– det fasta kapitalets tillväxt, vilket skärper motsättningarna som finns inneboende i själva det fasta kapitalets kretslopp;
– den sjunkande lönsamheten;
– den starka produktionskoncentrationen;
– inflationen kopplad till stagnation;
– den ökade internationella konkurrensen;
– den offentliga sektorns ofantliga tillväxt;
– svårigheterna att strukturellt trygga sysselsättningen.

Detta är återspeglingar av det faktum att kapitalismen i verkligheten närmar sig det stadium där själva samhälls- och produktionsstrukturen inte bara hämmar, utan till stor del hindrar både produktivkrafternas och de tendentiellt omstrukturerade produktionsförhållandenas utveckling. Detta menar vi i konkret bemärkelse, och inte (som marxister resonerat när de motiverat varför revolutionen först nått de underutvecklade länderna) sett »historiskt» eller i »världsmåttstock». Vi framför således den kätterska ståndpunkten att imperialismen i historisk bemärkelse varken var utlevad eller dekadent vid sekelskiftet – tvärtom har större delen av den kapitalistiska utvecklingen av produktivkrafterna, kanske till och med större delen av hela den historiska produktivkraftstillväxten, skett sedan dess.

Idag är situationen delvis annorlunda. Kapitalismens utveckling har ställt krav på statsapparaten som medfört att denna avlägsnat sig från de konkreta borgarna samtidigt som den tillfullo tillvaratar det kapitalistiska produktionssättets, och därmed kapitalistklassens som klassintressen. Detta kan förefalla paradoxalt, men sammanhänger med vad vi skrev i den förra artikeln: det faktum att kapitalismen inte i längden kan tillgodose mänskligheten, att den måste ersättas med ett helt nytt samhälle avspeglas inte i framväxten av en ny klass som med sina klassintressen är agent för historien. I stället fortsätter kapitalismen att utvecklas med sina ålderdomsproblem, och någon måste finna tillfälliga eller mer strukturella lösningar på dessa så länge samhället består. Denna uppgift kan bara tillfalla staten som sammanknyter samhällets olika sektorer, och som samtidigt tillvaratar produktionssättets samlade intressen. Det är därför det endast är i statsapparaten och dess agerande vi finner tecknen på vad som komma skall, i precis så förvrängd och förtryckande form det måste få när det handlar om att successivt tillföra nya lemmar till en döende.

Denna utveckling stärker staten, men medför en omvandling av överbyggnaden i kollektiv riktning – just av det skäl att kapitalismen kräver kollektivism för att överleva!

Begreppet kollektivkapitalism (som i och för sig kan diskuteras som begrepp men som vi använder tills vidare) syftar alltså på hela denna samhällsomvandling. Vad som ekonomiskt är intressant är inte de exakta formerna för kollektivt inflytande, men vi kommer inte ifrån att analysen av samhällstendenserna är det enda som kan ge en verklig förklaring på hela det svenska fondprojektet. Hela den kollektiva omvandlingen kan inte ske i ett slag (lika lite som revolutionen är möjlig idag) utan endast som en följd av mer eller mindre långtgående förändringar i samband med behovet att lösa bestämda problem. Häri ligger naturligtvis problem som vi hittills inte diskuterat. Idag är fonddiskussionen väckt som en mer diffus reflex av tidens krav och produktionsförhållandenas utveckling, inte som lösning på konkreta problem. Detta är orsaken till den stora tveksamheten även inom SAP, men också till det nyligen fattade beslutet att inom hela den organiserade arbetarrörelsen (d v s i detta fall LO och SAP) starta konkreta diskussioner om fonderna. Kamraterna GK/GIJ gör i detta sammanhang en stor affär av en taktisk vinkling av Gunnar Nilsson när han i en intervju inte tar avstånd från fonderna, men menar att man hunnit för långt före partiet, samtidigt som han hävdar att det är LO som har det konkreta alternativet. Kamraterna utelämnar det faktum att han bara någon vecka inför den samlade nordiska fackföreningsledningen bestämt hävdade att frågan i realiteten var lika aktuell som någonsin. Och har man något begrepp om den samhälleliga utvecklingen i stort (vilket förutsätter att man överhuvudtaget analyserat den på egen hand) är det »motsägelsefulla» i LO:s hållning inte så svårt att förstå.

Utvecklingen mot kollektivkapitalism väcker reaktionsbildningar hos olika befolkningsskikt, och även inom arbetarklassen. Detta medför politiska övergångsproblem, men det förändrar ingalunda huvudtendensen. Att tänka sig att arbetarklassen skulle ställas inför valet »socialism eller barbari», utan att den på vägen provat de reformistiska lösningarna förefaller väl naivt. Om inte annat borde GK/GIJ kunna tänka sig in i en »förrevolutionär» situation: tror de verkligen att arbetarklassen då inte skulle föredra att gå på den medelväg som den reformistiska utvecklingsvägen innebär – eftersom de inte har några konkreta erfarenheter som pekar i riktning mot just vad vi menar med socialism, och eftersom revolutionen är ett våldsamt vågspel som endast dumdristiga ger sig in på om det verkligen finns något alternativ.

Vilken väg den svenska kapitalismen (och kapitalismen i andra länder) kommer ta mot det kollektivkapitalistiska samhället kan vi spekulera mycket i utan att vinna något på det. Vad som är viktigare är att se vilka problem som löses med hjälp av kollektivkapitalism och hur marknaden trots detta kommer att dominera i sista hand.

Kollektivkapitalism innebär på det ekonomiska området följande:
– bibehållen marknadsdominans och prissättning i huvudsak vi marknaden;
– kollektiv ledning av alla större företag;
– öppet informationsflöde från företagen till någon central planeringsinstans, men i allmänhet inte direkt planering av de enskilda företagens verksamhet;
– kraftigt skärpt kontroll av import och export, men fortfarande inte statligt monopol på utrikeshandeln;
– kontrollerad kreditgivning och centralt inflytande över en stor del av, men långt ifrån alla, investeringar;
– kontroll över kapitalexport men säkert inget förbud;
– ökad mängd direkta ingripanden från centralt håll på enskild företagsnivå.

Det organisatoriska underlaget för detta förbereds dels genom försöken att åstadkomma ökad statlig reglering av kreditgivningen, dels genom förslagen till löntagarinflytande i olika former – mest avancerat genom den meidnerska fondkonstruktionen.

Låt oss tänka oss ett förslag enligt ovan, med löntagarfonder som nått en sådan storlek att man har ett centralt inflytande på den stora majoriteten av företag med mer än hundra anställda. Lokalt i företagen har man fackliga representanter i företagsledningen, nu som representanter för löntagarfonden, inte som allmän »samarbetspartner». Samtliga företag lämnar via dessa representanter alla uppgifter om produktionsvolym, investeringar, kapitalstock, marknadsföring. planering inför utvidgning respektive inskränkning osv vidare till en central instans. Denna kan på grundval av det samlade materialet iordningställa en totalbild av hur det skulle se ut om alla företag följde sina planer, och därigenom:

– hindra uppenbart skadliga investeringar;
– knyta kontakter mellan företag där detta är lämpligt;
– planera behovet av kreditgivning;
– beräkna optimala satsningar inom olika branscher, och för enskilda företagsgrupper;
– ge förslag till ändrad produktionsinriktning när detta förefaller lämpligt ur samhällets och/eller det enskilda företagets synvinkel;
– förhindra lagerbildning som innebär inskränkning i produktionen i annat företag:
– förhindra viss kapitalexport;
– ge företagen en samlad bild av marknadsläget, behovet av kredit, lämpliga investeringsfält och optimal prissättning.

Summan av detta är att majoriteten av företagen ändå arbetar självständigt, men med kontinuerlig insikt i den samhällsekonomiska bilden som helhet. Samtidigt har den centrala instansen, knuten till statsapparaten, möjlighet att selektivt ingripa i den mån detta är samhällsekonomiskt lämpligt. Marknaden fungerar fortfarande, eftersom staten inte är mer än rådgivare i de flesta fall, men samtidigt lämnas informationer och görs ingripanden i sådan utsträckning att marknadens effekter delvis förändras.

Är det då inte en utopi att tänka sig företag som ger ut denna information? I själva verket kommer man inte att ha någon möjlighet att dölja den när löntagarfonderna blir stora aktieägare, och dessa löntagarfonder inte kopplas till individuell vinning. Vidare sker redan nu central planering i de flesta storföretag, en sådan planering grundar sig idag på bräckligt empiriskt underlag eftersom varje företag endast känner sina egna planer, och sedan måste konfrontera sin bild av verkligheten med andras, men på basen av en sådan planering kan man snart via ett antal justeringar på central nivå få ett helhetsgrepp över marknaden (39).

Ett par viktiga problem finns dock. Det viktigaste är utlandsberoendet, som inte kan påverkas i tillräcklig grad. En del kamrater har rest invändningar mot löntagarfonderna för att de inte löser några problem eftersom en så stor del av kapitalet kommer från lån utomlands. Detta är en missuppfattning, eftersom kapitalbalansen redan nu i hög grad kan påverkas, och under kollektivkapitalismen kommer att kunna göra det i än högre grad. Näringslivets nettoupplåning utomlands utgjorde endast 9% av den externa finansieringen 1960-65 och 11% 1966-71 (40). Naturligtvis utgjorde den en ännu mindre andel av den totala kapitalbildningen (eftersom en stor del av kapitalet är internt genererat), och samtidigt får vi inte glömma att utländska företag också lånar från svenska finansieringsinstitut varför ett byte av finansieringskälla i och för sig inte är något problem.

Utrikeshandeln är mer problematisk, och de exakta formerna för hur den ska regleras är inte närmare utredda av oss. De s k Cambridge-ekonomerna i England har utarbetat en del förslag på importkontroll där, något som labourvänstern tagit fasta på. Här i Sverige har framförts konkreta förslag om minskad utrikeshandel, men diskussionen kring detta får anstå. Sannolikt kommer marknaden att i hög grad slå igenom denna väg.

Om vi nu tänker oss ett system enligt ovan skulle detta inte avskaffa fluktuationerna i priser, profiter, löner och investeringar, men i hög grad utjämna dem. En mängd onödiga investeringar och onödig lageruppbyggnad skulle kunna undvikas, och problemen kring den cykliska tillväxten av det fasta kapitalet skulle till större delen lösas. En stabilisering av marknaden skulle i sin tur påverka profitkvoten, i synnerhet om löntagarfonderna kompletteras med konsumtionsfonder för att indirekt fördela konsumtionen i tiden på samhällsekonomiskt optimalt sätt. Flera av de inflationsdrivande mekanismer vi beskrivit ovan minskas, främst den ojämna efterfrågan, kreditgivningens bristande relation till produktionen och de monopolistiska prishöjningarna.

Men samtidigt fortsätter koncentrationen av produktionen, samt verkan av den internationella arbetsfördelningen. Detta medför krav på en mera nära integration mellan företagen vilket ställer frågan om verkligt demokratisk planekonomi. Det är denna spänning som vi diskuterat tidigare, och det är i denna situation de avgörande övergångsstriderna kan föras. Dessa kommer att stå kring två viktiga frågor: demokratin och sysselsättningen.

Borgarna kommer att kräva en inskränkning av produktionen i de företag som så småningom inte lönar sig ur profitsynpunkt, den lokala fonden och det lokala företagsstyret kommer att sträva efter att bibehålla sysselsättningen. Detta ställer samtidigt frågan om full kontroll och frågan om vidgad demokrati. Eftersom detta inte gäller endast ett fåtal företag, utan så småningom med marknadens fortsatta dominans en stor del av företagen, samtidigt som kontrollen över företagen inte längre ligger hos enskilda aktieägare, ställs frågan också i samhälleligt perspektiv.

Om arbetarklassen och övriga löntagare har utvecklat ett säkert kollektivt medvetande kan de då gå vidare, men inte utan strid. Denna strid kommer att vara i kontinuitet med massornas dagliga tillvaro. Den kommer att anknyta till de vardagliga produktionsproblemen. Det kommer att vara en försvarskamp mot kapitalisternas och byråkraternas försök att ta ett stort steg bakåt, men en försvarskamp som spontant måste bli ett angrepp eftersom försvaret automatiskt reser frågan »vidare på den inslagna vägen eller ej», och något status quo inte är möjlig. Att massan fortfarande är reformistisk är självklart. Men dess reformism kan endast tillfredsställas på revolutionär väg.

Slutord

I GK/GIJ:s resonemang finns enligt vår mening mycket som är omoget, och än mer som är felaktigt. Därför är det knappast förvånande att de taktiska slutsatserna blir gammal skåpmat. De har uppenbarligen mycket svårt att se helheter, och ställer även de taktiska uppgifterna som »antingen det ena eller det andra». Låt oss ta ett exempel. När de diskuterar frågan om löntagarfonderna i nedläggningshotade företag ställer de frågan: vad ska vi göra om vi kontrollerar företaget, och marknaden slår ut det? Svaret blir för GK/GIJ att vi inte ska ta risken att ställas inför detta val. För det första är argumentet lite väl futtigt i relation till ett helhetsperspektiv, men låt gå för att kamraterna anser att denna frågeställning är bland de mest centrala för hela taktiken. För det andra kan vi inte heller då förstå varför det inte skulle vara en omedelbar fördel att sitta i företagsledningen som representant för fonden, allra bäst om fonden kontrollerar företaget. För vi ska naturligtvis kräva förstatligande under fortsatt arbetarkontroll även då, precis som vi gör idag. Skillnaden är att vi sitter inne med alla informationer angående företagets läge och därför tidigt vet vad som ska hända, varigenom kamp kan förberedas för att vi befinner oss i en situation där vi inte ens behöver ockupera företaget eftersom vi redan »ockuperat» det på legal väg och för att vi mycket starkare och mer enhetligt kan ställa krav på staten och slutligen att vi mycket tydligare kan visa för arbetarna och tjänstemännen att vad som behövs är ett steg till – en demokratiskt kontrollerad planekonomi.

Så vitt vi kan se endast fördelar. Men den dialektiken (både och!) blev kanske för svår. Denna typ av ensidighet kan KAP göra sig av med. Möjligheten av att SAP i framtiden kommer att vinna riksdagsval just på fondförslag som anknyter till konkreta problem resta i samband med nya och djupare recessioner måste ligga till grund för vår taktik, inte antagandet att det idag hänger på oss, och på sannolikheten av en revolution om mänskligheten ska kunna räddas. I den framtida klasskampen kommer mycket att vara annorlunda än idag, men vi kan redan nu göra goda antaganden om möjliga utvecklingsvägar – om vi analyserar och inte ser på ytliga och konjunkturella fenomen. En taktik grundad på insikt om arbetarklassens och reformismens karaktär, kunskapen om de viktigaste psykologiska mekanismer som verkar över alla klassgränser, förståelse för betydelsen av kamp på olika kompletterande frontavsnitt och med avancerade former av dubbeltaktik samt inte minst kunskap om verkligheten och vart den är på väg, endast en sådan taktik är vi beredda att godtaga. För det kämpar vi tillsammans med er.

Arne Jarrick och Per Reichard

Noter
1. Se F. Borkenau: World Communism (Michigan 1962).
2. Beräkningar utifrån statistik i S. Carlsson: Den sociala omgrupperingen
i samlingsvolymen »Samhälle och riksdag» del l (Sthlm 1966).
3. G. Therborn »Om klasserna i Sverige 1930-1970» Zenit nr 28.
4. J.H. Goldthorpe m fl »Arbetaren i överflödssamhället» del 2 . (Sthlm 1971) s. 67.
5. R. Eriksson »Uppväxtförhållandena och social rättighet» (Sthlm 1971) s. 86.
6. Se ex. S. Carlsson: »Bonde, präst, ämbetsman» (Sthlm 1962) s. 119-
7. Y. Åberg: »Produktion och produktivitet i Sverige 1860-1965» (Uppsala 1969) s. 20.
8. R. Bentzel: »Konsumtionen i Sverige 1931-1965» (Sthlm 1958) s. 13.
9. G. Albinsson: »Svensk verkstadsindustri» (Uppsala 1961) s. 77.
10. L.Jörberg: »Growth and fluctuations in Swedish industry 1869-1912» (Lund 1961)s. 117.
11. E. Dahlström: »Industriell struktur» i E. Dahlström (ed.): »Svensk samhällsstruktur i sociologisk belysning» (Sthlm 1969) s. 133- Med andra ord »koncentreras» arbetarklassen under 1900-talet mindre än förvaltningspersonalen! ”;
12. E. Dahlström a.a. s. 1 32.
13. G. Eliasson: »Profits and Wage determination» (Sthlm 1974)
14. Se ex. Albinsson a.a. för kvantitativ bedömning.
15. Det vill säga »profitkvotens fallande tendens».
16. Kapitalkoefficient är kapital/produktionsenhet. För teoretisk diskussion se Groths artikel i NOPEK 3 (Nordisk Tidskrift för Politisk Ekonomi).
17. L. Lundberg: »Kapitalbildningen i Sverige» (Uppsala 1969) s. 41.
18. Se P. Dencik: »Solidarisk lönepolitik som inkomstpolitik» i Dencik/Lundvall (ed.) »Arbete, Kapital och Stat» (Sthlm 1974)
19. Beräkningar från SOS: industri.
20. Ibid.
21.Ibid.
22. L. Matthiessen: »Finanspolitiken som stabiliseringspolitiskt instrument» i E. Lundberg (ed.) »Svensk Finanspolitik i teori och praktik» (Sthlm 1971) s. 176. 23.SOU 1975:89. s. 152.
24. Den borgerliga budgeten med sin kraftiga underbalansering är en fortsättning på denna tradition och innebär inget brott med den socialdemokratiska stabilisenngspolitiken.
25. Se ex. debatten i ARKIV nr 1: Otto Steiger: Bakgrunden till socialdemokratins krispolitik, ARKIV nr 2: K.G. Landgren: Socialdemokratisk krispolitik och engelsk liberalism, ARKIV nr 4: O. Steiger: Den socialdemokratiska krispolitiken.
26. ARKIV nr 1 och 4: Steiger, a.a.
27. N. Unga: »Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912-34 – Framväxten av den nya arbetslöshetspolitiken» (Kristianstad 1976) s. 151-61.
28. Ibid. s. 24 f.f.
29. Ibid. kap. 5 och 6.
30. Ibid. s. 84-89.
31. Ibid. s. 125-31, 137 f.f., s. 147.
32. Ibid. s. 139f.f.,s. 150-51.
33. Keynes var också neoklassisk i det avseendet att hans politik förutsatte en perfekt anpassning mellan delmarknaderna i det kapitalistiska produktionssättet. Inflationen skulle först uppstå då efterfrågan översteg den totala samhälleliga kapaciteten. Vid bristande anpassning och friktion kan överefterfrågan på ett ställe ge upphov till prisökningar trots att samhällets totala kapacitet inte är fullt utnyttjad.
34. Unga, a.a. s. 172-77.
35. Ibid. s. 63-67, s. 172 f.f.
36. Se A. Lindbeck: »Svensk ekonomisk politik» (Sthlm 1971) för en konkret genomgång av den ekonomiska politiken i Sverige efter kriget.
37. Se Andersson/Meidner, a.a.
38. Matthiessen, a.a.
39. Angående storföretagens planering finns en nyutkommen empirisk studie: G. Eliasson: »Business Economic Planning» (Katrineholm 1976) som definitivt bör studeras.
40. S. Andersson: »Svensk kreditmarknad» (Växjö 1976) s. 161.

Från Fjärde Internationalen 1/1977

Arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken

Del 1 av 7 i serien Löntagarfonder

Meidners löntagarfonder har visat sig bli en av de stora debattfrågorna i svenskt politiskt liv. För SAP/LO har de medfört en framtoning av den röda profil som många trott upplöst mot klassamarbetets blåvioletta bakgrund. För borgarklassens representanter framhålls de allt oftare som tecken på socialdemokratiskt maktspråk: l årets val ses de som socialiseringsspökets främsta attribut.

Men vad är fonderna egentligen? Vilken politisk funktion har de? Leder de till ökad löntagarmakt? Och om vi svarar nej på den frågan: Kan den föreslagna konstruktionen förändras så att fonderna medför ökat inflytande för arbetarklassen? Diskussionen om förslaget till Meidnerfonder äger nu inte bara rum i socialdemokratisk press – se t ex Tiden nr 2/76, 3/76 och 4/76. Också längre ut till vänster inser man nödvändigheten av mer inträngande analyser av förslaget och dess roll i ett ekonomiskt och politiskt sammanhang. Se Zenit 2/76. Förslaget till löntagarfonder vidgar också frågeställningarna. Det reser frågan om socialdemokratins och reformismens karaktär.

I Fjärde Internationalen kommer vi att påbörja en debatt om ovanstående, en debatt som vi till en början kommer att koncentrera till löntagarfonderna och socialdemokratins förhållande till dessa, för att därefter förskjuta tyngdpunkten till en diskussion om socialdemokratin, dess historia och karaktär. Slutligen hoppas vi kunna komma ännu längre och knyta an till de problem som bl a restes i Fjärde Internationalen nr 1/76 – »Portugal, socialdemokratin och den svenska revolutionen» – och därigenom förfina vår taktik gentemot SAP och reformismen. Den sistnämnda diskuteras kontinuerligt i KAF, vilket säkerligen kommer att sätta sina spår i vår tidskrift. Men vi välkomnar och uppmuntrar också bidrag från andra politiska organisationer, grupper och personer.

Den första artikeln är ett bidrag från kamrater som inte är medlemmar i KAF. De två kamraterna tillhör »Socialistiska Studiegruppen», en grupp som för halvannat år sedan lämnade KFMLr:s politik och dess studentförbund ‘ i Stockholm. Utifrån en genomgång av socialdemokratins karaktär och de problem som den svenska kapitalismen idag står inför argumenterar kamraterna för att vi bör stödja förslaget till löntagarfonder. Fonderna speglar den »socialistiska reformism» som idag växer i styrka som ett resultat av kapitalismens ökade krav på planering och statliga ingrepp. Att avvisa förslaget innebär bara att vi ställer oss utanför de breda arbetarmassornas aktivitet och inte förmår anknyta till de frågeställningar och diskussioner som idag är aktuella på arbetsplatserna. Artikeln är således mycket kritisk mot KAF:s nej till fonderna – se bakgrund, ställningstaganden och debatt i Internationalen nr 12-15/76.

Medlemmar i KAF förbereder nu ett svar som kommer att publiceras i nästa nummer av Fjärde Internationalen.

Redaktionen

Arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken
Tom Hansson och Per Reichard

Det av Rudolf Meidner presenterade förslaget till löntagarfonder har, med några få lysande undantag, avvisats av den samlade svenska vänstern, inklusive KAF, såsom varande tillkommet för att stärka kapitalismen, stävja arbetarklassens självständiga kamp och knyta upp den till det rådande systemet genom ett ökat ansvarstagande från fackföreningarnas och arbetarklassens sida för den kapitalistiska produktionen. Dessa argument är, vilket vi ska visa längre fram, totalt missvisande vad gäller förslagets innehåll och dess eventuella följder. Inte desto mindre säger dock argumenten en del om den svenska vänsterns oförmåga till analys av arbetarklassen och reformismen, och som en följd av det: misslyckandet med att utforma en taktik gentemot socialdemokratin. En taktik som förmår anknyta till arbetarklassens rådande medvetenhet och samtidigt flytta fram dess positioner. Låt oss studera detta fenomen närmare:

Vänsterns ständiga vacklan

Bilden av kommunisternas och vänsterns hittills förda politik, är en bild av ständig vacklan mellan dogmatism/sekterism och reformism. En vacklan som bottnar i svårigheten att förankra den »revolutionära» politiken i arbetarklassen. Detta problem är f. ö. inte isolerat till Sverige utan återfinns i hela den högindustrialiserade världen.

Historiskt sett har den resulterat i att man antingen har fört en i ordets mest extrema bemärkelse »revolutionär» politik, i huvudsak propaganda, som inte medfört något annat än isolering från arbetarklassen, åtminstone från den del som befunnit sig i produktionen. Ett exempel på detta är 30-talets »Klass mot klasspolitik». Eller också har man tagit skeden i vacker hand, och själv accepterat att föra en reformistisk politik, vilket i och för sig gjort politiken mer attraktiv ur arbetarklassens synvinkel, men fortfarande inte löst problemets kärna: Detta att föra en politik som samtidigt som den anknyter till den rådande medvetenheten inom arbetarklassen, också förmår att via sitt vidare perspektiv flytta fram klassens positioner i riktning mot socialismen. KAF för idag visserligen inte en politik av utpräglat ultravänsterkaraktär, och är ej heller reformistiskt, men organisationens ställningstaganden tenderar likväl att pendla mellan dessa extremer, med klar slagsida åt det sekteristiska hållet. Ett exempel är ställningstagandet till löntagarfonderna, ett annat i förhållande till militärarbetet.

Är arbetarklassen en »objektivt revolutionär klass»?

Det hör till marxistisk dogmatik att hänvisa till arbetarklassens egentligt revolutionära karaktär, och en sådan karakteristik av klassen står bara i vägen för utvecklandet av en korrekt och framgångsrik taktik. Visserligen är arbetarklassen skiktad, och det finns revolutionära arbetare, men klassen som helhet är inte revolutionär. Vad menar vi med ett sådant påstående?

Om arbetarklassen vore revolutionär återstår det att förklara varför den aldrig gjort revolution i de länder där den varit stor, koncentrerad och välorganiserad. En förklaring i linje med följande brukar vara vanlig: »borgarna har pengar och hela den ideologiska apparaten, deras indoktrinering håller tillbaka det proletära klassmedvetande!». Detta förefaller oss grovt förenklat. Arbetarna har bildat egna intressepartier, egen press och stått fast vid dessa landvinningar. Den har däremot aldrig brutit banden med bourgeoisin. Att detta skulle vara resultatet av en medvetet planerad svindel, eller av »spontant» anammande av »borgerliga värderingar», trots att dessa står i motsats till det egna »klassintresset» verkar orimligt, i så fall torde detta klassintresse inte vara en särskilt dominant egenskap hos klassen. Trots detta fortsätter kommunister att resonera som om klassintresset var en latent egenskap som bara måste »förlösas», och detta antas i allmänhet ske genom en social kris av något slag. Nåväl, erkänner då alla att arbetarklassen inte är en revolutionär klass under kapitalismens normala skeden, men att den blir det bara i revolutionära situationer? Om så vore kunde diskussionen kanske bli mer fruktbar, den diskussion som behandlar strategin fram till detta magiska ögonblick. Men vi tror inte ett sådant resonemang slagit rot, och detta av den anledningen att mycket få diskuterat explicit omkring orsakerna, de grundläggande anledningarna till att detta något »bisarra» klassintresse inte visar sig inom några dominerande delar av klassen under den dagliga kampens gång,

Arbetarklassen bär inte upp något produktionssätt. Den är är en produkt av kapitalismen, och äger sitt existensberättigande som borgarklassens motpol, som producenter åt kapitalet. I motsats till revolutionära klasser under historiens gång kan arbetarklassen inte börja bygga ett nytt samhälle medan det gamla består, dess ekonomiska intressen kommer därför aldrig att (i denna bemärkelse) stöta på motståndet från de ramar den borgerliga politiska makten sätter upp, så som var fallet med bourgeoisin gentemot feodaladeln. Arbetarklassen har av marxister tilldelats rollen som förlösare av de krafter som så småningom ska förinta hela klassamhället, men den har inte utrustats med de egenskaper som krävs för att detta ska kunna ske spontant. Den står i motsatsställning till kapitalet, men denna motsättning arbete-kapital är inte i sig någon grund för revolutionärt medvetande, utan leder bara till den ständiga inomkapitalistiska kampen om produktionsvärdets fördelning mellan polerna, och om de villkor under vilka produktionen sker.

Arbetarklassen saknar således på den ekonomiska nivån skäl att vara revolutionär. Den kan enligt vår mening därför inte betraktas som en »objektivt revolutionär klass». Visserligen är den ekonomiska nivån endast bestämmande »i sista hand», men om det på denna nivå inte finns något konkret att ta på som pekar på revolutionära inneboende egenskaper, finns inte heller skäl att kalla klassen revolutionär.

Den inomkapitalistiska kampen ger arbetarna som klass däremot aldrig upp (annat än under fullständig underkastelse under maximal repression). Denna kamp förs som det primära. och är direkt förankrad i arbetarklassens uppkomst, historia och ekonomiska status under kapitalismen. Denna kamp, och det som hör till den utgör arbetarklassens klassintresse i objektiv bemärkelse. Lenin skrev om detta i sitt »Brev till det Norra Förbundet» år 1902: »Paragraf två börjar med ett extremt…. farligt påstående: ‘eftersom socialismen är proletariatets klassintresse’. Dessa ord identifierar…. socialismen med ‘proletariatets klassintresse’. Och denna identifikation är absolut felaktig …. (den) kan accepteras bara om begreppet ‘klassintresse’ tolkas på ett extremt brett sätt.» (l) Detta är enligt vår mening en av hörnstenarna i leninismen, och en av de viktigaste orsakerna till att Lenin så småningom började utveckla sina tankar om den proletära enhetsfronten.

Arbetarklassens position som kapitalets motpol ger upphov till en reformistisk inställning i klassen. Denna reformism vill förbättra de betingelser under vilka kampen om produktionsresultatet sker, och den har i sin tur två viktiga sidor vi måste analysera. Dels existerar en borgerlig reformism som tar sin utgångspunkt (mer eller mindre medvetet) i kapitalismens spontana utveckling, och som egentligen effektuerar vad den borgerliga staten strävar efter. Ty i kapitalismens utveckling ligger förbättrade positioner för arbetarklassen, inte misär och undergång. Dels existerar vad vi vill kalla en socialistisk reformism. Denna är socialistisk så till vida som den drömmer om ett nytt samhälle, men detta gör den på ett spontant och inomkapitalistiskt sätt. Den vill ha en kapitalism utan avigsidor och kapitalister, och förnekar revolutionens nödvändighet. Denna socialistiska reformism finns även den förankrad i produktionssättet självt, i motsättningen mellan arbete och kapital. Eftersom vi lägger stor vikt vid distinktionen mellan dessa två typer av reformism vill vi precisera innehållet i den socialistiska reformismen:

1) Arbetarna har intressen som skiljer sig från kapitalisternas, och ska kämpa för dessa intressen.
2) På lång sikt kämpar arbetarna för en samling reformer som avskaffar kapitalisterna och kapitalismens avigsidor.
3) Den samhällsomvandling som eftersträvas är inte våldsam utan successiv och »demokratisk».
4) Det socialistiska samhället fungerar solidariskt, och är jämlikt. Arbetarna och folket styr produktionsenheterna. Kapitalisterna är utsugare och behövs inte.

Längre än så sträcker sig inte medvetenheten. Denna form av socialism finns ofta programmatiskt hos de socialdemokratiska partierna, men detta innebär i praktiken inte någonting annat än att den socialistiska reformismen erkänns som »önskan», men att den alltid underordnas sin borgerligt reformistiska bundsförvant. Inom arbetarklassen finns dock skikt som på allvar bär vidare den socialistiskt reformistiska traditionen. Med skärpta klasskampsförhållanden, breder just denna medvetenhet ut sig, och varje bredare »revolutionär medvetenhet» kommer att passera sitt socialistiskt reformistiska stadium.

Blir arbetarklassen aldrig revolutionär?

Att arbetarklassen inte är en revolutionär klass innebär inte att vi ger upp hoppet om en revolution, tvärtom ger det oss nytt hopp eftersom vi utifrån en medvetenhet om objektiva förhållanden så småningom kan anvisa en ny form av taktiskt tänkande. Delar av arbetarklassen kommer att bli medvetet revolutionär, men säkerligen bara en liten minoritet. Majoriteten kommer i bästa fall att i en revolutionär situation ha en socialistiskt reformistisk medvetenhet. Har den det kommer revolutionen att hänga på det subjektiva momentet, det vill säga på partiets förmåga att genom kampen för konkreta reformkrav föra klassens massa i konfrontation med kapitalismen, så att revolutionen följer som en logisk reform, som en nödvändighet för att förverkliga de reformistiska målsättningarna. Arbetarklassen blir enligt vår mening aldrig medvetet revolutionär, den kommer att agera revolutionärt därför att dess reformistiska medvetande och intresse kräver så (2).

Exemplet Sverige – socialdemokratins uppkomst (3)

I mitten på 1800-talet bildades de första fackföreningarna som ett resultat av arbetarnas spontana medvetenhet att kämpa för sina intressen. Dessa första fackföreningar bestod till största delen av yrkesskickliga arbetare som t ex typograferna och utgjorde det som vi brukar kalla för arbetararistokratin. Det var denna aristokrati som kom att ange tonen för och också så småningom utgöra ledningen i fackföreningsrörelsen. Även om dessa fackföreningar hade vissa politiska målsättningar, t ex kravet på rösträtt så var de dock i allt väsentligt uppknutna till liberalismen och kunde genom sin karaktär av yrkesprotektionistiska korporationer inte verka som några verkliga kamporganisationer. Sådan var situationen när socialdemokratin i början på 1880-talet kom till Sverige.

De första socialdemokratiska föreningarna utgjorde visserligen ett hot mot liberalismens idéer genom att de stod för en politisk lösning på arbetarklassens problem och på sikt innebar en attraktionspol. Men genom dess karaktär av intellektuella organisationer, med avsaknad av arbetarbas, förblev de ända till sekelskiftet isolerade från den kamp som fördes av arbetarklassen. Den svenska arbetarrörelsens uppsving hade visserligen stor betydelse för socialdemokratins uppkomst, men utan den nödvändiga arbetarbasen stod socialdemokratin opåverkad av arbetarklassens spontana reformistiska ideologi och ekonomism och kunde genom detta bibehålla sina ursprungliga revolutionära ideal och ståndpunkter. Inte nog med detta, socialdemokraterna motarbetade också aktivt en förening mellan arbetarrörelsens politiska och fackliga grenar. Man nedvärderade strejkkampens betydelse och menade att socialisterna istället för att som arbetarklassen kämpa inom kapitalismens ramar, borde inrikta sig på att avskaffa utsugningen som helhet.

Det som möjliggjorde socialdemokratins förening med reformismen var flera saker. Dels såg man den orättfärdiga distributionen av det ekonomiska överskottet som huvudfrågan. Den tryckte ner proletariatet i armod, skapade arbetslöshet och ledde så småningom oundvikligen fram till den slutgiltiga krisen. Arbetarklassen kunde inte förbättra sitt läge under kapitalismen och till följd av den spontana utvecklingen skulle kapitalismen avlösas av socialismen. Detta perspektiv utgjorde en bra grund för en solid reformism, när det visade sig att det förhöll sig på det rakt motsatta sättet: att arbetarklassen faktiskt kunde uppnå avsevärda förbättringar, dels genom just kapitalismens spontana utveckling och dels genom sin egen fackliga kamp. Visserligen sker det successivt en radikalisering av de socialdemokratiska programmen från 1882 och till det första partiprogrammet 1897 vad gäller nödvändigheten att ersätta kapitalismen med socialism. Men genom sin prioritering av fördelningsfrågan och genom sin deterministiska syn på samhällsutvecklingen, var en reformistisk lösning lika möjlig från början som en revolutionär.

Men en förutsättning för ett parti att kalla sig arbetarparti, är att det också förmår attrahera denna klass. Omkring 1885, då partiet endast hade ett hundratal medlemmar, övergav man den tidigare självpåtagna isoleringen och gav sig under ledning av August Palm ut i kamp med liberalerna om inflytandet i fackföreningarna. Liberalerna fick redan 1886 se sig besegrade och fackföreningarna fick en socialdemokratisk ledning. Detta fick givetvis till följd att fackföreningarna och därigenom arbetarna kom att påverkas av partiets socialistiska idéer. Men, och detta är det väsentliga, fackföreningsrörelsens medlemsmassor utsatte också partiet för påverkan, genom att dessa till skillnad från de tidigare ledande socialdemokraterna inte var inriktade på några sociala omvälvningar. De hade anslutit sig till socialismen av reformistiska skäl och möjliggjorde genom detta en smidig övergång till en mera konsekvent reformism. Ytterligare faktorer som underlättade denna övergång och bidrog till den politiska passiviteten var att de tongivande yrkesskickliga förbunden var emot strejkkampens användande, och genom detta bromsade en militant ekonomisk kamp, samt att det kan ifrågasättas om den svenska arbetarklassen överhuvudtaget var politiskt aktiv i någon nämnvärd utsträckning, ens redan då. Besöksfrekvensen på fackföreningsmötena talar för att den inte var det.

Vi har alltså sett hur reformismen hela tiden funnits som en beståndsdel hos arbetarklassen och hur den påverkat dess politiska ledning till att acceptera samma reformism som grundläggande ideologi. Den gamla devisen om »ledarskapets förräderi» är här tillämplig, men i omvänd bemärkelse! Det är ledarnas reformism som är ett resultat av arbetarmassans! Det är arbetarklassen som »förrått» sig själv!

Reformismens seger och sedan?

Reformismens befästande genom anslutningen till arbetarmassorna och genom den kapitalistiska utvecklingens vederläggning av vulgäruppfattningen av marxismen, gjorde att socialdemokratin mer och mer kom att inrikta sin verksamhet på att åstadkomma omedelbara ekonomiska förbättringar för arbetarklassen. På det politiska planet koncentrerade man sig på rösträttsfrågan som det övergripande målet och var där villig till allehanda kompromisser med borgerliga partier för att uppnå detta. När så förslaget om kollektivanslutning efter protester från de små fackförbunden segrade, började arbetarmassorna att strömma till partiet vilket gav SAP den nödvändiga väljarbasen för dess totala konvertering till ett parlamentariskt rösträttsparti. Partiledningen utvecklar därigenom en allt mer byråkratisk hållning till arbetarnas kamp och manifesterar denna utveckling genom att avsiktligt leda storstrejken 1909 till nederlag. Socialdemokratin har nu befäst sin position som ett borgerligt reformistiskt massparti, ett parti som så småningom skulle bli och fortfarande är statsbärande.

Socialdemokratin och staten

Därmed är vi inne på en annan för denna diskussion väsentlig fråga. Det som ligger till grund för socialdemokratins långa regeringsinnehav i Sverige är just det faktum att socialdemokratin på samma gång som den tillvaratar arbetarklassens intressen också på ett »utmärkt» sätt förmår främja kapitalismens långsiktiga intressen. Att den svenska arbetarklassen tack vare den socialdemokratiska politiken har en hög standard går inte att förneka, lika lite som vi kan förneka att socialdemokratin förmodligen är den mest framsynte administratören av kapitalismen. Genom att förvalta dessa båda intressen kommer socialdemokratin att fungera som en sammansmältning mellan staten och arbetarklassens reformism. Socialdemokratin är fortfarande programmatiskt ansluten till socialismen, men som en förutsättning för att den ska kunna uppnås, ser man just bibehållandet av statsmakten som det huvudsakliga redskapet i omvandlingen av det kapitalistiska produktionssättet. Och oavsett vad vi tycker om detta, är det också paradoxalt nog just där, i den kapitalistiska staten, som vi kan skönja det kommande samhällets avspegling. Där och ingen annanstans!

Vad innebär då detta? Genom kapitalismens enorma expansion, explosiva utveckling av produktivkrafterna och första historiska försök att åstadkomma någon form av demokrati (om än under klassherravälde) skapas betingelserna för en högre samhällsform. Dessa betingelser blir så småningom allt mer ett behov, något den spontana utvecklingen är tvungen att anpassa sig till. Genom staten avspeglas den tilltagande socialiseringen (det vill säga församhälleligandet) av produktionen, behovet av planering, behovet av generell utbildning, av förening mellan teoretisk kunskap och praktik osv. För den svenska staten har detta varit exceptionellt tydligt under de senaste tio åren (ökad samhällelig inblandning i det ekonomiska livet, reformer av utbildningsväsende, reformering av gammalmodig lagstiftning exempelvis vad gäller familjens och äktenskapets roll osv). Denna återspegling eller reflex av vad som komma skall är tillräckligt förvriden för att kunna anpassas till de nuvarande dominerande produktionsförhållandena, men detta hindrar den inte från att skapa djupa förändringar och positivt återverka på klasskampen. Vi ska längre fram titta närmare på hur detta går till och vad detta får för konsekvenser för kommunisternas agerande. Vi nöjer oss därför med att konstatera att staten i de högt utvecklade kapitalistiska länderna, genom denna utveckling, fyller funktionen av »förebådare» av det framtida samhället. I dessa länder kommer den kapitalistiska utvecklingen att föra reformistiska och revisionistiska partier till makten. I Sverige är detta sedan länge ett faktum och helt följdriktigt är också den svenska kapitalismen den i detta avseende mest avancerade.

Det bör slutligen betonas att SAP inte är att betrakta som ett borgerligt parti i största allmänhet utan ett reformistiskt borgerligt parti som, genom sin historiska traditionsmässiga koppling till de socialistiska idéerna och inte minst genom sin karaktär av massparti med en arbetarbas är tvunget och har intresse av att föra fram avskiljande och »bärande» frågor för att inte framstå som ett bland mänga borgerliga partier. Tidigare har det gällt ATP-striden. Idag gäller det debatten om Meidners löntagarfonder.

Den svenska situationens säregenhet

Den traditionella synen på socialdemokratin som ett »borgerligt arbetarparti» som köpts med imperialistiska överprofiter, förhindrar en konkret analys av de reella betingelserna för socialdemokratins dubbla segrar, inom arbetarklassen och som statsbärande parti under kapitalismen. I motsats till folkfronten kan socialdemokratin bestå som fenomen med bibehållande av en stabil kapitalism, eftersom den dels har arbetarklassens stöd, dels ett program för fortsatt kapitalistisk utveckling. Folkfronten, som är en produkt av den sociala krisen och den skärpta klasskampen, befrämjar fortsatt klasskamp, men denna måste antingen överflygla fronten själv, eller kväsas. Och när klasskampen undertrycks rycks betingelserna för fortsatt folkfront undan.

Socialdemokratin har blivit statsbärande parti efter långvarigt och träget reformarbete, och när den borgerliga statsapparaten krävt förnyelse av ett slag de traditionella borgarpartierna ej kunnat prestera. I Sverige kunde detta ske tidigt, och med stor framgång, och den svenska utvecklingen har blivit normgivande internationellt, både för socialdemokratiskt och öppet borgerligt styrda statsapparater. Anledningen till denna tidiga föregångsroll måste sökas i en kombination av avancerad kapitalism och lågt utvecklad öppen proletär klasskamp. Medan den avancerade kapitalismen ställde krav på ökad statlig intervention! sm, kunde klasskampen inte hota borgerligheten som helhet. Den skulle därför inte komma att underblåsas av »de nya tongångarna», såsom skedde där folkfronten presterade ett reformistiskt program av mer ospecifikt slag.

Precis som denna kombination av faktorer under trettiotalet lade grunden till den svenska socialdemokratins föregångsroll, kan den idag låta samma socialdemokrati presentera ännu mer långtgående statsinterventionistiska lösningar, återigen på ett vida mer genomtänkt och utvecklat sätt än broderpartierna. Det är i denna situation vi måste gripa in, väl medvetna om de problem vi har att lösa.

Problem och tendenser

För att förstå förslaget om löntagarfonder, och hela den nuvarande socialdemokratiska debatten, måste vi se dels vilka problem socialdemokratin har att brottas med, dels vilka tendenser i tiden vi har att räkna med.

1. Det fasta kapitalets tillväxt

Den moderna kapitalismen uppvisar speciella karakteristika både vad gäller ekonomiska tendenser, och klassernas inbördes förskjutningar. Sedan mitten av 1960-talet växer inte längre den svenska mervärdeproducerande arbetarklassen ens i absoluta tal:

Istället tenderar den s k offentliga sektorn, med sina tjänstenäringar att sluka överskottet på arbetskraft, parallellt med en strukturell ökning av arbetslösheten.

Orsaken till denna utveckling är att arbetare successivt ersatts med fast kapital, detta för att nedbringa produktionskostnaderna (där lönerna utgör en avsevärd del) och som ett resultat av den nationella och internationella konkurrensen. Tendensen har naturligtvis funnits under lång tid, vilket avspeglas i ekonometriska analyser av olika produktionsfaktorers betydelse för produktionsökningen, men har accelererat under efterkrigstiden.

Det fasta kapitalet utgör inte merparten av det vi som marxister benämner konstant kapital, en väsentligt större del utgörs av råvaror vilket framgår om vi jämför avskrivningar per arbetare och år med råvarukostnaderna: 1970 kostade råvarorna ungefär 63 000 kronor och avskrivningarna värderas till cirka 4 000 (7). Med tanke på prisutvecklingen har denna tendens förstärkts.

Trots detta är behovet av nytt fast kapital inte negligerbart, främst eftersom det i allmänhet rör sig om stora engångskostnader som måste finansieras, vilket kräver investeringsmöjligheter samt risktagande. Dessutom utvecklas det fasta kapitalet i »vågor», så till vida att det har en viss livslängd, och med jämna mellanrum måste förnyas.

Beräkningar från början av femtiotalet visar på en livslängd för maskinerna på 30-35 år (8). I början av sextiotalet tycktes en viss förkortning ha ägt rum till 28 år, och samtidigt visades att hela 45% av maskinerna som utrangerades ej var nedslitna (de var bara inte längre ekonomiskt eller »moraliskt» gångbara) (9). En senare 60-talsstudie antyder ytterligare förkortning av livslängden (10), och i bilagan till långtidsutredningen 1970 finns en beräkning som tyder på en förkortning till 20 år (l l). En tabell visar också att reinvesteringskvoten (reinvesteringarnas andel av nettoinvesteringarna) som visar hur stor del av investeringarna som bara åtgår för att ersätta utrangerat kapital, ökat från 17% 1951-55 till hela 47% 1966-69 (12). Detta innebär att nästan hälften av investeringarna är »konservativa», det vill säga upprätthåller tidigare realkapitalnivå. Anledningen till denna tendens bedömer vi som tvåfaldig: dels den successivt avtagande livslängden för realkapitalet, vilket är ett resultat av den stegrade konkurrensen med åtföljande »moralisk» förslitning, samt av den tekniska utvecklingens acceleration, dels att perioden efter kriget innebar en snabb ersättningsperiod vad gäller fast kapital, och som vi ser stämmer det väl med beräkningarna av kapitalets livslängd att man tjugo år senare blir tvungen att ersätta dessa gamla investeringar.

Den ökade kapitalintensiteten, satsningen på stora tunga investeringar, samt de problem som finns inneboende i det fasta kapitalets eget kretslopp har ställt krav på statsapparaten. Detta både i finansieringshänseende, forskningssamarbete, industriella samarbetsprojekt och finanspolitik (investeringsavdrag). Kraven är dock stundtals svåra att uppfylla, i synnerhet när problemen kopplas till en sjunkande räntabilitet.

2. Sjunkande lönsamhet

Lönsamheten inom industrin har visat en svag nedåtgående trend under sextiotalet. Beräknar man överskottet av förädlingsvärdet får man ett mått på vad som i litteraturen kallas bruttovinst. Denna i relation till hela förädlingsvärdet visar en stigande tendens(13).

En sådan ökning uppvisar inte de indikatorer på profitkvot som de borgerliga analyserna förser oss med utan visar en diskrepans mellan beräknad och realiserad profitutveckling. (14)

Orsaken till diskrepansen mellan beräknad och realiserad profitutveckling ligger säkert i ökningen av övriga utgiftsposter (skulder, reklam och marknadsföring osv). Eftersom profitkvoten dock beräknas före skatt i flera fall bör man också ha i minnet att skatternas andel av förädlingsvärdet sjunkit mellan 1953 och 1971 från drygt tio till knappt fem procent, och att detta ur likviditetssynpunkt torde ha upphävt en stor del av den fallande räntabiliteten, enligt en författare med hela tre fjärdedelar (enbart genom helt legala skattemanipulationer vilka får den reella skattesatsen att ligga långt under den nominella) (15). En sådan utveckling är dock inte möjlig i längden.

Den organiska sammansättningen har beräknad på basmaterial ökat från ungefär 79% (konstant kapital genom konstant plus variabelt) 1952 till 84% 1971 (16). Detta kan knappast förklara den sjunkande räntabiliteten, även om det utgjort någon press nedåt. Utsugningen av de traditionellt mervärdeproducerande skikten inom arbetarklassen ökade under samma tid nog för att kompensera den stigande organiska sammansättningen.

Huvudskälet till den sjunkande räntabiliteten måste sannolikt sökas i ökade kostnader kopplade till en skärpt internationell konkurrens vilket ökat avsättningssvårigheterna. Dessutom har arbetarklassen kompenserat sig lönemässigt för både inflation och skattehöjningar (den offentliga sektorns utbyggnad) vilket enligt vissa författare skärpt kostnadstrycket och minskat profitkvoten (17).

Den sjunkande räntabiliteten leder till försök att öka utsugningen, samt till ytterligare satsning på fast kapital. Detta minskar den produktiva arbetsstyrkan, och medför en tillväxt av den offentliga sektorn, vilket dels ökar skattebördan på kvarvarande produktiv verksamhet, dels driver upp inflationen genom improduktiv konsumtion. Om arbetarna sedan i sin tur kompenserar sig för skatte- och prishöjningar, samtidigt som den internationella konkurrensen hårdnar vilket försvårar ytterligare prishöjningar, minskar räntabiliteten ytterligare och vi får en »ond» cirkel.

Den del av profiten som plöjs ner i företagen kan inte tillåtas minska (18). Alltså minskar utdelningen till aktieägarna, aktieindex har ökat långsammare än vanliga prisindex (19). Detta ställer krav på en ny slags aktieägare.

Naturligtvis måste en sjunkande räntabilitet kopplad till en tilltagande komplexitet i produktionen och en ökad investeringstakt medföra finansieringsproblem. Detta avspeglas i graden av självfinansiering inom företagen (20).

Självfinansieringsgraden har minskat vilket knappast förvånar. Och eftersom den dåliga räntabilitetsutvecklingen inte var koncentrerad till små och medelstora företag, utan tvärtom slogs ut över hela företagsgruppen (med undantag av främst de multinationella företagen), är dessa genomsnittssiffror giltiga även för monopolistiskt ägda företag (21).

Resultatet av den sjunkande självfinansieringen blir naturligtvis skuldsättning. Den finansieringsstruktur som gällt för industrin har sett ut på följande sätt:

Banker och kapitalmarknad Aktieemissioner Övrig extern finansiering Bruttosparande
1951-55 3 4 25 76
1956-60 0 3 25 68
1961-65 12 4 23 54
1966-70 10 3 38 50
1971-75 12 2 43 45

Beräkningarna har givit upphov till en mindre felpost i varje led vilket inte påverkar slutsatserna. Dels ser vi även här det sjunkande interna sparandet, dels ser vi att den huvudsakliga externa lånekällan är den »övriga» eller den »grå kreditmarknaden», vilket innebär förskottsbetalningar samt olika typer av handelsskulder (23). Kapitalmarknaden har inte ökat sin andel sedan AP-fondernas införande, men dessa har ökat sin andel av kapitalmarknaden från 11% 1960 till 55% 1973 (24). Detta skulle då utgöra ungefär 6-7% av hela industrifinansieringen, men endast ungefär en tredjedel av AP-placeringarna har varit i det s k näringslivet (resten till stat, kommuner och bostadsbyggande) (25).

Det statliga finansieringsinslaget är således idag ganska litet, i motsats till vad många ansett sig tro eller »veta». Men samtidigt är det uppenbart att den svåra finansieringssituationen kopplad till stora investeringsbehov och sjunkande räntabilitet, ställer krav på samordning och planering.

3. Stark produktionskoncentration
I Sverige har en aktiv politik bedrivits för att understödja och förstärka kapitalismens spontana tendens till koncentration och centralisation av kapital. Detta har resulterat i en mycket kraftig koncentration både absolut sett och relaterat till omvärlden. Detta, och den stora offentliga sektorn (däremot inte statligt industriellt ägande) utgör de främsta kännetecknen på den svenska kapitalismen, och hänger nära samman med den internationella slagkraften och ekonomiska konkurrensförmågan.

Genomsnittlig koncentration för de 20 största anläggningarna i ca 30 branscher i vissa länder, 1950-talet (26):

Land Andel av produktionen (medianvärde), USA=100
USA 100
Storbritannien 131
Frankrike 129
Japan 109
Italien 122
Kanada 221
Indien 189
Sverige 234

En bedömning av den absoluta storleken av koncentrationen ger följande: de 5-8 största företagens andel av tillverkningen på varugruppsnivå var drygt 80% 1970, storföretagens (över 500 anställda) andel av förädlingsvärdet var samma år 73%, vilket var en ökning med 9% sedan 1963 (27). Fusionskurvan steg också brant under denna tid, för att mot slutet av 60-talet visa på inemot 300 fusioner per år (28).

Denna typ av koncentration skärper problemen med kapitalanskaffning, och ökar riskerna vid nyinvesteringar. För sin funktion är företagen ofta intimt beroende av andra nationella och internationella produktionsenheter. Produktionsstrukturen under »liberalkapitalismen» är inte anpassad efter en sådan verklighet.

4. Inflation, stagflation

Problemet med inflationen har tidigare inte varit speciellt kännbart för kapitalet, desto mera så för lönearbetarna som tvingats kompensera sig. Så småningom blir inflationen dock ett gissel för samhällsekonomin i sin helhet. Den försvårar i arbetet med ett »nytt valutasystem», den minskar möjligheterna att med effektiv lönepolitik minska produktionsanarkin och öka den internationella slagkraften, den förändrar och försvårar lånepolitiken då räntan ofta understigit inflationstakten, den ger upphov till spekulation och krascher och den uppammar inte minst socialt missnöje och problem med skattesystem. Idag är inflationen internationellt kopplad till stagnation. Att övervinna inflationen kräver en samordning av effektiva åtgärder både centralt och på företagsnivå. Detta kan idag inte åstadkommas.

5. Ökad internationell konkurrens

Efterkrigstiden har inneburit en snabb utveckling av kapitalismens internationalisering. Den olikmässiga utvecklingen, och den tilltagande strukturella stagnationen har försvårat de problem som direkt sammanhänger med det internationella agerandets organisatoriska ramar, det vill säga kombinationen nationalstatens bevarande – ekonomins internationalisering. För Sveriges del spelar exporten en viktig ekonomisk roll, liksom den internationella produktionen. Bägge har ökat väsentligt snabbare än inhemsk produktion, och den svenska lönepolitiken är delvis uppbyggd kring bevarandet av den exportberoende industrins styrka (29). Under 70-talets första hälft har den svenska ekonomiska politiken i mycket varit inriktad på att stärka den svenska kapitalismens internationella positioner, och man lyckades så väl med detta att den svenska kapitalismen har fått en mycket lugnare konjunkturutveckling än de flesta övriga imperialistländer. I den svenska regeringens perspektiv för att lösa kapitalismens strukturella problem, tillhör ett fortsatt stärkande av exportsektorn, och en målmedveten inriktning på att bygga ut denna, de centrala strategiska länkarna (30). Problemet med den skarpa konkurrensen kvarstår dock, och driver fram en ökad integration eller det under ytan liggande kravet på en sådan.

6. Den offentliga sektorns tillväxt

Om man jämför den offentliga konsumtionen i Sverige, med vad som gäller som genomsnitt för de europeiska imperialist -länderna i övrigt, finner man följande:

Offentlig konsumtion i procent av privat konsumtion (31):

1962 1970 1973
Sverige 28,2 39,1 43,2
OECD: Europa 22,8 25,3 27,2

Detta avspeglas i skattetrycket i de olika länderna.
Skatter, avgifter, procentuell andel av BNP 1966. Direkta skatter (32):

Bolag mm. Fysiska personer
Belgien 1,9 7,2
Danmark 1,1 13,6
Frankrike 1,9 4,6
Kanada 3,8 6,7
Nederländerna 2,7 10,7
Norge 1,6 11,8
Schweiz 2,3 7,6
Sverige 2,1 18,4
USA 4,6 9,7
Västtyskland 2,3 8,3
Österrike 2,0 10,6

Tendensen till snabbt växande offentlig sektor har varit markant under de senaste årtiondena, och hänger nära samman med den moderna kapitalismen. Medan Sverige inte hade en speciellt stor offentlig sektor i början av 1950-talet (både Storbritannien, Västtyskland, Frankrike. Nederländerna och Norge hade större) har den här växt snabbare än överallt annars (33). Detta är för oss ett tecken på den avancerade karaktären hos den svenska kapitalismen, men denna tillväxt är inte oproblematisk. En överföring av resurser från industrin till den improduktiva sektorn ökar skattetrycket på befolkningen, och skapar en stor icke-produktiv men konsumerande verksamhet, vilket skärper inflationen. Dessutom ökar riskerna för stagnation av den industriella utvecklingen, om dess kraft inriktas på att bära upp en stor improduktiv sektor, vilket bland annat visas av exemplet Storbritannien. Den nya långtidsutredningen pekar också klart på en omsvängning av tendensen från tidigare: den offentliga sektorn ska bara öka mycket långsamt vad gäller kapitalbildning, förädlingsvärde, andel av totalproduktion, produktivitet och bruttoinvesteringar. Däremot ska den fortsätta att öka vad beträffar sysselsättningen. LU satsar på industriell expansion och ökad export, exportökningen ska industrin stå för (34).

Problemet med den fortsatta expansionen av den offentliga sektorn är uppenbart. Dock kan utvecklingen vad gäller ökat centralt engagemang beträffande tjänsteproduktion och sysselsättning svårligen vändas över en natt. Utvecklingen förutsätter en organisatorisk struktur för att få industrin att ta över en del av den offentliga sektorns funktioner, främst vad gäller sysselsättningen.

7. Svårigheter trygga sysselsättningen

Sedan mitten av 60-talet kan man skönja en strukturell ökning av arbetslösheten, dock ej under senare år. Samtidigt har vi sett att den privata sektorn slussat över arbetskraft till den offentliga, och att denna process inte kan fortgå obehindrad. Alternativet är svårt att skissera konkret, sysselsättningsutredningen har dock sitt förslag: »De förslag som förs fram i betänkandet ställer nya krav på samhällsplaneringen». Man konstaterar att denna planering »måste… bedrivas på alla administrationsnivåer i vårt samhälle». I sitt punktförslag skriver man under »Sysselsättningspolitisk planering» som tredje punkt: »Företagen utarbetar i samarbete med fackliga organisationer planer för sin sysselsättning på kort och lång sikt» (35).

8. Tendenser

Vi har kort summerat de strukturella problem den svenska (och till stora delar även andra länders) kapitalismen står inför. Dessa kan inte lösas med traditionella medel. Socialdemokratin i vårt land har gått före utvecklingen när det gäller att använda de olika instrument som idag existerar för att modifiera kapitalismens verkningar. Genom en samordnad finans- och penningpolitik har man kunnat påverka det totala efterfrågemönstret och på så vis också slätat ut konjunkturerna, med hjälp av en aktiv arbetsmarknads-, bostads-, jordbruks- och industripolitik har man drivit fram en hög industriell koncentrationsgrad, stor rörlighet hos arbetskraften samt en smidig övergång till de högsta kapitalistiska formerna (36). Naturligtvis fortsätter man att använda dessa medel, under senare år med sådan finess och förfining att den internationella recessionen nästan inte alls avspeglat sig i ökad arbetslöshet (37).

De strukturella problem man idag står inför, och som vi summerat, påverkas inte nämnvärt av en traditionell politik, tvärtom kan utvecklingen påskyndas. Dessa problem ställer nya krav på integration av produktionsenheterna, så att industrins expansion kan ske med bibehållande av hög sysselsättning och med minimala produktionsstörningar. En sådan integration kan inte heller åstadkommas genom en förstatligandepolitik, dels därför att en sådan inte kan mobilisera något bredare stöd vare sig inom arbetarklassen eller inom andra skikt, dels därför att en central struktur av detta slag erfarenhetsmässigt visat sig sänka den produktiva effektiviteten. Av detta skäl växer tanken fram på nya former av integration, och i dessa fall former som omedvetet pekar fram mot mer radikala lösningar av samhällsproblemen. Reformismen får samtidigt delvis ett nytt ansikte, eller återtar i högre grad sitt ursprungliga. I det läget ska vi gripa in, och på sikt vända utvecklingen till vår fördel.

Den kollektiva överbyggnadens återverkningar

På sikt avspeglar överbyggnaden alltid vad som sker i den ekonomiska basen, det vill säga inom produktionen. Den starka tendensen mot centralisering, och inomkapitalistisk kollektivisering av det ekonomiska livet har också givit upphov till reflexer inom överbyggnaden, dels administrativt (lagar, familjepolitik, utbildningspolitik osv), dels ideologiskt (med ett klart accepterande från en överväldigande majoritet av flera av det kollektiva samhällets följder). Överbyggnaden återverkar på alla klasser och skikt. Arbetarklassen påverkas på ett specifikt sätt, eftersom den står i direkt kontakt med produktionen, men det ligger enligt vår mening en fara i att alltför strikt skilja proletariatet från övriga skikt. Arbetarklassen är ej sluten, vare sig socialt eller ideologiskt. Många arbetarbarn lämnar klassen, i synnerhet när den minskar i absolut storlek. Band knyts inom och mellan familjer, band som förenar arbetarklassen med olika mellanskikt, både på gott och ont. En sådan utveckling kan statistiskt studeras och iakttagas politiskt (38).

Överbyggnaden omstruktureras dock inte med samma hastighet som basen (annat än inom begränsade sektorer). Ideologiskt sker även en reaktionsbildning, med accentuering av det individuella, familjen, kungahuset, samt en överföring av den kollektiva ideologin i nationella former. En snabb omstrukturering av basen kommer att leda till en kraftigare reaktion, vilket kommer att fördröja basens utveckling.

Som kommunister måste vi anknyta till flera viktiga moment i den »kollektiva ideologin» och utveckla dessa. Vi måste t ex understödja tendensen mot större utbildningsenheter, ett församhälleligande av skolan, och vi får inte gå emot en radikalisering av familjepolitiken (trots att denna syftar till att bidra till arbetskraftens rörlighet). Dessa tendenser kan vi ändå inte stävja, alltså måste vi vända dem till vår fördel. Detsamma gäller ifråga om kollektiviseringen av det ekonomiska livet, så som den kommer till uttryck i de Meidnerska löntagarfonderna.

Löntagarfonder – vad är det?

Den uttalade orsaken till att Meidners förslag ställs idag är flerfaldig. Dels har de senaste årens övervinster successivt underbyggt krav på att dessa ska fördelas jämnare och komma fler tillgodo och dels har genom den allmänna debatten om demokrati, ett ökat antal fackföreningar och enskilda arbetare börjat kräva ökad insyn i och del i företagens planering och skötsel. Denna trend avspeglas i synnerhet genom den ökade motionsfloden till de senaste LO- och SAP-kongresserna, bl a motionerna 305,318 och 332 till 1971 års LO-kongress som var den direkta anledningen till Meidners utredning. Samtidigt är löntagarfondsförslaget ett svar på det vi tidigare diskuterat:
kapitalismens krav på ökad planering. I detta sammanhang så framstår också förslaget som extremt politiserat, framför allt om vi jämför det med motsvarande lösningar på den internationella arenan. Av den anledningen är det heller inte underligt att förslaget mött ett sådant ramaskri från borgarna, dess faktiska funktion är ju varken mer eller mindre – konfiskering, trots att ledande socialdemokrater i debattens hetta ivrigt försäkrar att så inte är fallet, ju mer valet närmar sig.

Målsättning

Mera exakt har löntagarfondsförslaget tre mål i sikte: för det första att komplettera den nu så missriktade solidariska lönepolitiken, för det andra att motverka den förmögenhetskoncentration som följer med industrins självfinansiering och för det tredje att öka löntagarnas inflytande över den ekonomiska processen. Detta är exakt så som Meidner etc, själv formulerar det till 1976 års LO-kongress. De ramar man anger för förslaget är förutom uppnåendet av full sysselsättning och fortsatt inkomstutjämning, ett krav på att det ska vara kapitalbildnings-, kostnads-, löne- och prisneutralt. Vi återkommer till detta senare när det gäller den (felaktiga) kritik som riktats mot löntagarfonderna. Huruvida dessa Meidners intentioner verkligen kommer att förverkligas fullt ut, lämnar vi för tillfället åt sidan. Att det dock är den tredje punkten i förslaget som är kardinalfrågan – frågan om makten – står i takt med den fortsatta debatten allt klarare.

Löntagarfondernas konstruktion (39)

Motiveringen till att man valt aktieägande som grund för löntagarfonderna är att de tidigare arbetsrättsreformerna inte är tillräckliga när det gäller att fullt ut få inflytande i och påverka produktionsprocessen, samt att detta tillvägagångssätt inte kolliderar med de uppställda ramarna. Och återigen gör sig basen gällande: 90% av deltagarna (18 000) i remissarbetet prioriterade frågan om ägandet, vilket LO inte kan negligera. Det innebär dessutom en helomvändning i den tidigare fackliga och socialdemokratiska politiken. Kortfattat ska löntagarfonder bildas på företag med minst 50 anställda (vilka företag som utesluts är ej beslutat). En del av företagets vinst – 20% – avsätts till fonden i form av aktier, genom riktade obligatoriska löntagaremissioner. Att vinsten används som beräkningsgrund, beror på att man då får ett direkt samband mellan fondens tillväxt i det enskilda företaget och företagets expansion genom självfinansiering. Att detta också lämnar utrymme för kapitalisterna att motarbeta fonderna är givet. T ex genom avskrivningar, samgående av flera aktieägare osv, vilket med olika metoder måste motverkas. Fonden ska alltså öka sitt aktieköp år från år då kapitalbildningen är kollektiv och inga vinstandelar utbetalas. Det lilla överskott som dock blir kan t ex användas till facklig verksamhet, utbildning osv.

Själva fondernas utseende: central, lokal, regional etc, är ännu inte spikat, men vad gäller den tid det tar tills företagen övergår i facklig ägo, så beror det givetvis på vinsten. Som exempel skulle i ett företag där vinsten är 20% detta inträffa efter 20 år (vid 20% avsättning). Detta gäller dock absolut majoritet, vilket säkert aldrig kommer att krävas. Detta är Meidners egen beräkning och oavsett denna är det faktum att fackföreningarna inom en snar framtid kan komma att stå som ägare till de 200 största företagen.

Löntagarfonderna är ingen »främmande kropp»

Löntagarfondsförslaget kan endast förstås som en återspegling av de krav tiden ställer på den avancerade kapitalismens statliga förvaltare. Som tidigare måste socialdemokratin gå före, eftersom den kan förena det sociala trycket från statsapparaten med sin sociala bas, åtminstone partiellt. Den svenska kapitalismen med sin höga utvecklingsnivå och outvecklade klasskamp går allra först.

Orsaken till förslaget har vi belyst – de strukturella problemen kräver likaledes strukturella lösningar. SAP skriver i sin kongressrapport om näringspolitiken: »dagens problem ställer krav på helt andra mått av planering och långsiktighet än vad som hittills varit förekommande» (40). I sin brevväxling med Brandt och Kreisky skriver Palme: »Frågeställningen kan inte få bli om vi ska ha mer planhushållning och om vi ska ha mer demokrati i det ekonomiska livet utan i stället hur denna planhushållning ska byggas upp…» (41). Oavsett vad vi anser om de borgerliga reformisterna i övrigt, så har de en god förmåga att på ett tidigt stadium inse vad som komma måste.

Denna utveckling är naturligtvis inte »i sig» en »övergång» till ett »mer socialistiskt» samhälle. Men dess nödvändighet avspeglar ändå att vi närmar oss den reella punkt där kapitalismen inte längre kan existera med bibehållande av sina grundläggande karakteristika.

Utvecklingen mot en slags »kapitalistisk planhushållning» är nödvändig, den kan vi inte vända på. Vi är inte heller starka nog att driva igenom alternativa förslag, dessa har inget som helst stöd inom bredare klasskikt. Alltså måste vår taktiska diskussion ta en av två former: antingen propagerar vi emot förslaget, och har inget praktiskt inflytande, liksom vi ställer oss vid sidan om både utvecklingen och de socialistiskt reformistiska arbetare som måste få pröva sin väg, eller så utnyttjar vi det för att utveckla dess fördelar.

Enligt vår mening måste vi göra på det sistnämnda sättet, invändningarna mot ett sådant förfarande kan inte accepteras.

De vanliga invändningarna

När löntagarfonderna först fördes på tapeten var vänstern överraskad och tillgrep snabbt sina standardknep: förslaget var ett svar på kapitalets behov av finansiering, det knöt upp arbetarna till det existerande samhället, det gjorde fackföreningarna till kapitalister. Utan analys, utan tankeverksamhet upprepades papegojlikt samma argument. Efter en tids eftertanke har KAF förskjutit sina tyngdpunkter, men menar fortfarande att man ska avvisa förslaget »med största kraft». I Sverige var det förutom i SSU(!) endast bland de »Frihetliga socialisterna» som ett mer nyanserat synsätt fick visst gehör, dock av olika skäl.

När förslaget nu lagts i en andra omgång, och borgarna visat sig reagera starkare än vad som till en början verkade vara fallet (man blev även där tagen på sängen) står frågorna mer politiserade än någonsin, och maktaspekten har öppet trätt i förgrunden. I takt med detta har invändningarna förfinats (42).

De kan sammanfattas i tre huvudpunkter:
1. Förslaget är till för att kontrollera lönebildningen genom att sänka lönerna och överföra den överblivna lönesumman till aktivt kapital. På så vis hämmas arbetarna, medan kapitalbildningen säkras.
2. Fonderna blir »skattefria», det vill säga de kommer till viss del inte att tas från kapitalisterna utan direkt från skattebetalarna.
3. Arbetarna och deras fackföreningar knyts upp till det rådande produktionssättet. Låt oss se.

1. Lönebildningen, kapitalbildningen

Förslaget är explicit »löne- och kapitalbildningsneutralt». Och låt oss tänka efter: förslaget har som innebörd att en del av det aktiekapital som ändå skulle finnas, övergår till fackföreningarna. Ett företag som går med vinst använder alltid en del av vinsten att plöja ner på nytt. Om denna del i stället för att till 100% ägas av kapitalister, till 10% (eller mer) ägs av facket och endast 90% av kapitalister, förändrar detta inte kapitalbildningen ett dugg.

Naturligtvis kan man tänka sig att borgarna behöver plöja ner en ökad mängd kapital i företagen, men i så fall kan detta inte tillföras via den Meidnerska konstruktionen. Det behövs inte heller någon ny konstruktion för detta, staten har redan försett borgarna med investeringsbank, AP-fonder och speciella selektiva åtgärder för att vid behov öka kapitalmängden.

Men lönebildningen då? Naturligtvis kan företaget och facket använda argument gentemot arbetarna att de ska hålla tillbaka sina lönekrav, så kan de fortare ta över företaget. Att kapitalisten skulle önska en sådan utveckling förefaller oss absurt, men teoretiskt är det naturligtvis tänkbart. Skulle arbetarna följa rekommendationen? För att avgöra den frågan måste vi studera lönebildningens mekanismer.

Till att börja med kan man göra jämförelsen med statliga industrier. Där har arbetarna aldrig hållit tillbaka sina krav med hänvisning till det »socialistiska» ägandet. Varför? Jo, just därför att arbetarklassen inte sätter detta ägande (eller övertagandet av företagen) som en förstarangsfråga, och aldrig heller kommer att göra det under kapitalismen. Kampen för maximal lön inom de ramar företaget kan klara (och ekonomin som helhet), kampen för drägliga förhållanden på arbetsplatsen, dessa kampfronter, som direkt kan härledas ur den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital, överordnas de »ideologiska» frågorna, även för socialistiskt reformistiska arbetare. Detta gör att lönernas storlek kommer att avgöras av samma faktorer som utan löntagarfonder, och vinsten i företaget kommer att utvecklas som tidigare. Skillnaden blir bara att en del av det kapital som på nytt investeras, inte investeras i kapitalistens utan i fackets namn.

Låt oss ta ett exempel: vi tänker oss att det sammanlagda värdet som produceras i en företagsenhet är tio miljoner kronor på ett år. Av dessa går hälften till ersättningsinvesteringar, dessa pengar räknar vi in i det konstanta kapitalet, resten ska fördelas på arbete och kapital. Om mervärdeskvoten tidigare varit 100% fördelas fem miljoner på arbetare och kapitalister. Av kapitalisternas 2,5 miljoner (mervärdet) går 20% till löntagarfonden, vilket gör 500 000 kronor. Men detta i form av aktier i företaget, dessa 500 000 plöjs ner i form av nyinvesteringar. Mervärdets resterande 2 miljoner fördelas på exempelvis 1,5 miljoner ackumulerat kapital, en halv miljon löner till direktörer, samt utdelning åt aktieägarna. Om vi nu tänker oss att arbetarna (rent hypotetiskt) var så medvetna att de verkligen satte löntagarfonden över sin omedelbara välfärd, och avstod fem procent av sin lön, för att höja vinsten, skulle detta innebära att lönesumman blev 2,375 miljoner kronor och vinsten 2,625. Av dessa 2,625 skulle så 20% gå till löntagarfonden, vilket gör 525 miljoner kronor. I stället för 2 miljoner finns nu 2,1 miljoner till direktörer, aktieägare och nyinvesteringar. Om ackumulationen fortsatte i samma takt skulle slutsumman bli sådan att av de 5% arbetarna avstod, skulle endast en femtedel, det vill säga 25 miljoner av 125, gå till ökade fonder. Resten skulle hamna hos aktieägare och direktörer.

Argumenten inför arbetarklassen vad gäller att avstå delar av lönen, blir sålunda ytterligt svaga. Dessutom: vem skulle önska sig denna situation? Arbetarna? De skulle knappast se 4/5 av sina »placerade» lönepengar gå i andra fickor. Facket? Byråkraterna skulle få mycket svårt att förklara politiken, eftersom det inte alls handlar om att »rädda företaget» eller något sådant, och fonden visserligen stärks, men på så grymma villkor. Kapitalisterna? De å sin sida tjänar visserligen på affären, men vill i gengäld säkert inte ge en lillfingernagel extra åt fonderna (för i motsats till arbetarklassen bär kapitalet upp sitt produktionssätt, och kan resonera »spontant» strategiskt). Exemplet är realistiskt. Hur vi än ser på saken kommer bara en femtedel av de lönepengar arbetarna avstår gå till fonden om dess del av vinsten ska utgöra 20%. Dessutom skulle till och med detta resonemang förutsätta att arbetarna primärt var intresserade av fonderna och endast i andra hand av en löneförbättring, ett antagande som strider mot varje aspekt av arbetarklassens villkor under kapitalismen, och som dessutom helt negeras av erfarenheterna från de statliga företagen.

Hur bestäms då lönerna? Om man studerar löneutvecklingen under normala kapitalistiska förhållanden finner man att de ramar som sätts för lönens storlek primärt är avhängiga dels profitutvecklingen (43), dels arbetslöshetsgraden (44), det vill säga den är konjunkturberoende, och primärt bestämd av marknaden i vid mening. Dessutom påverkas lönen klart av inflationen. Det tycks föreligga ett års latens, det vill säga ett år efter en noterad nivå vad gäller profiter, arbetslöshet och inflation får den framförhandlade lönen en viss nivå (45). Löneglidningen verkar statistiskt som en »anpassare» av den förhandlade lönen, så att lönesumman anpassas till marknaden (46). Inom de ramar som ställs av profiten, arbetslösheten och inflationen tillkämpar sig arbetarna i vissa industrier extra lönehöjningar.

Naturligtvis kan lönerna variera uppåt, utöver ramarna för en tid. Det är typiskt för övergångssituationer som i Chile under Allende, eller Portugal året efter kuppen. Men denna process är inte förenlig med våra förutsättningar om normal kapitalism, och måste antingen leda till samhällets sammanbrott eller en radikal nedskärning av lönerna i efterförloppet. Så länge kapitalismen består tar marknaden ut sin rätt.

Vad som är viktigt för vårt resonemang är att Meidners fondförslag inte ändrar någonting i förhållanden till lönebildningens normala mekanismer. Lönerna kommer att bestämmas av marknaden, eller under exceptionella kampförhållanden överstiga marknadsbestämningen. Endast under hård repression »accepterar» arbetarklassen att »utmanövreras» från marknadsmekanismerna.

2. Fonderna betalas genom folkets skatter?

Eftersom avsättningen till löntagarfonderna blir befriad från bolagsskatt innebär det Meidnerska förslaget en lättnad för det lokala bolagskapitalet i sin helhet. Om vi räknar med en skattesats på 50%, innebär det att ett belopp motsvarande halva löntagarfonden dragits från statskassan och måste tas in någon annanstans ifrån, sannolikt via ökad beskattning av »hushållen». Detta låter som ett bestickande skäl mot löntagarfonder, om än inte tillräckligt. Finns här ändå ett moment av ökad utsugning?

Låt oss först anta att det fanns ett sådant moment. I så fall skulle detta i sig inte kunna innebära att vi tog avstånd från fonderingen, det vore ett märkligt och kortsiktigt misstag. Ty om fonderna kan innebära att maktfrågan reses, att möjligheterna till utvecklandet av arbetarnas socialistiska reformism kraftigt förstärks, att arbetarna tvingas till »ansvar» i direkt form för företaget, att övergången till socialismen avsevärt underlättas osv, måste vi också acceptera en viss nackdel i form av ökad beskattning. Men om vi studerar verkligheten inställer sig genast två reflektioner. För det första utgör bolagsskatten en liten och krympande del av det totala direkta skatteuttaget. Från att ha pendlat kring 12-13% ända fram till mitten på 50-talet sjönk andelen till endast 6% 1965 (47), och har så vitt vi vet hållit sig kring denna nivå. Detta innebär att vi med skattefria fondavsättningar skulle överföra en mycket liten skattehöjning när den slås ut över löntagarnas totala skatteinbetalningar. Men detta är inte nog. Redan tidigare har större vinster kunnat avsättas skattefritt, och reglerna på bolagsskattesidan har varit så liberala att den effektiva skattesatsen för framgångsrika företag ofta legat på bara 10-20% av den verkliga vinsten (48). Dessutom (förutom goda avskrivningsregler och lagervärderingsregler) har borgarna haft möjlighet att skattefritt fonden medel redan tidigare.

Den intressanta frågan uppstår nu:
Vilka pengar kommer att gå till löntagarfonderna? De som tidigare gick till andra fonder, eller de som gick till aktieägarna? Med tanke på risken för att en stor mängd aktieägare backar ur om inte goda möjligheter att inför dem »bortförklara» Meidner uppstår, verkar det första alternativet mest sannolikt, en ståndpunkt som också börjat florera i den borgerliga debatten (49).

Sammanfattningsvis synes oss skatteargumentet i sig så svagt att det inte ens i värsta fall är värt att anföra som argument mot fonderna.

3. Arbetarnas uppknytning till kapitalismen

KAF lägger störst vikt vid detta argument. Detta grundar sig på en rad felsyner och motsägelser. För det första florerar någon diffus (och så kallad »principiell») föreställning om att arbetarklassen inte ska ta »ansvar», vare sig för kapitalismen som helhet eller sitt eget företag. Resonemanget är hämtat från Kominternteserna på tredje kongressen, och överfört utan närmare spisning. Detta argument är absurt på flera sätt. För det första tar arbetarna ansvar oavsett KAF vill det eller ej. Eftersom arbetaren är reformist, och stöder kapitalismen kan han inte göra något annat, då vore han allvarligt talat inte klok. Hans utkomst är beroende av ett fungerande företag och en fungerande kapitalism i stort, och detta gör att han inte under normala betingelser låter bli att ta ansvar. För det andra är detta inte i sig något negativt. Felet är att ansvarstagandet är för passivt, det är ett ansvarstagande underkastat kapitalistens eller direktörens ledning, ett ansvar som bara går ut på att inte »sabotera» eller göra något tokigt. Detta ansvar uppfostrar inte, lär inte ut hur saker och ting förhåller sig. Ett mer direkt ansvar, med skyldighet för facket att ständigt motivera de »ansvarsfulla besluten», skulle i detta avseende inte innebära ett större ansvarstagande, däremot en ökad kunskap och ökad träning.

Men KAF har inte bara fel i grundsyn, och en idealistisk utgångspunkt för taktiken, utan också en ytterligt motsägelsefull ståndpunkt. Ty man vidhåller som alternativ till Meidner sitt vanliga »förstatligande under arbetarkontroll». Och vi har inte funnit belägg för att detta bara skulle vara menat som tom propaganda, alltså måste det syfta till att vara ett alternativ idag för nedläggningshotade företag, som även de ska fungera efter kapitalistiska riktlinjer efter »övertagandet». Skulle arbetarna inte ta ansvar i dessa företag? Under kapitalismen? I praktiken? Man kan inte smita från den frågan med att hävda att detta skulle vara »bara ett led i en revolutionär process», det anser vi att löntagarfonderna också måste vara för kommunisterna. Skillnaden är att om vi kan utnyttja löntagarfonderna på ett riktigt sätt har vi skaffat oss ett verkligt vapen, eftersom deras införande är fullt möjligt, ja på sikt sannolikt. Vilket helt skiljer dem från KAF:s linje som under kapitalismen aldrig kommer att få något bredare stöd, utan förbli en linje på papperet, och i ett fåtal isolerade fall. Meidnerfonderna gäller alla större företag…

Kommer då »facket att krossas» om löntagarfonderna införs, är vi för att detta »offer» ska tas? Som vi visat innebär löntagarfonderna i praktiken ingenting vad gäller lönebildning, kapitalbildning, skatter, ansvarstagande. Naturligtvis kommer facket att ta plats i direktionsrummen, och mer aktivt engagera sig i företagets skötsel. Men redan i dag engagerar sig det byråkratiskt styrda facket till försvar för driftsinskränkningar, arbetskraftsförflyttningar osv, ja det är en uttalad del av LO:s program sedan början på 1950-talet, och en av de följder av den solidariska lönepolitiken man absolut inte beklagar (50). Facket kommer samtidigt att behålla sina fackliga funktioner, och det kommer inte ha något eget intresse av att jämfört med tidigare inskränka »kampen» för högre löner, det vill säga kampen vid förhandlingsborden kring vad som är rimligt med tanke på det ekonomiska (marknads-) läget. Sen får, liksom tidigare, löneglidningen sköta resten.

Det byråkratiska facket kommer dock att mer omedelbart ställas mot väggen, och kan lättare tvingas ta beslut som försvarar arbetarnas intressen om de sitter i direktionsrummen emellanåt, som ansvariga för arbetarna. Som utgångspunkt för att konkret visa det omöjliga i reformistiska lösningar på lång sikt synes oss detta vara en idealisk situation, i synnerhet med tanke på hur väl förslaget anknyter till de socialistiskt reformistiska tongångarna. Vi kommer aldrig att kunna komma runt denna verklighet, istället kan vi utnyttja den. Varför inte ta tjuren vid hornen på allvar, och vid sidan om »principernas» och de »allmänna samlingarnas» värld?

Summering – varför löntagarfonder

De strukturella problem kapitalismen ställts inför kräver markant utökad planering. De strukturer som kan bära upp en sådan inomkapitalistisk planering har fått sin första preliminära form i det Meidnerska förslaget. Med ett genomfört löntagarfondsprogram skulle kapitalismens avigsidor och problem ännu för en tid skjutas åt sidan partiellt. Man skulle kunna planera större projekt med flera integrerade produktionsenheter, föra över överskottsprofiter mellan företag, kontrollera lagerutveckling och utnyttja idag liggande lager i andra produktionsenheter, kontrollera kapitalexporten och få ett visst grepp om investeringsfördelningen i tid och rum. Detta som exempel. Fortfarande skulle dock marknaden vara det grundläggande momentet. En sådan »kapitalistisk övergångsform», pekar direkt mot vad som komma måste, och gör en övergång lättare. Vidare ger denna situation kommunisterna möjlighet att förbättra sina positioner på flera sätt: kampen för förslaget utvecklar den socialistiska reformismen hos arbetarklassen, med denna strömning ska vi sträva efter maximal enhet för att vidga den; arbetarnas mer aktiva ansvarstagande för företagen tvingar dem att se de problem som idag döljs; den insyn som skapas genom facket kan utnyttjas för avslöjanden, aktiv kamp, samt utnyttjas för att föra reformistiska arbetare vidare utifrån konkreta erfarenheter.

Idag för borgarna en hätsk kamp mot LO och Meidner, och för fram reaktionära motförslag. I praktiken måste vi ta ställning. Våra egna alternativ skulle, lösryckta från den polemik som verkligen förs, bli tomt prat. För eller emot? Har vi lärt oss något av hundra års ständiga misslyckanden?

Taktiken gentemot löntagarfonderna

För kommunisternas del måste de taktiska utgångspunkterna vara givna: utvecklingen kan inte vändas, dock påverkas. Den kommunistiska taktiken måste bli något av politisk »aikido», vi måste lära oss att utnyttja motståndarens egen styrka, och hans grepp för att genom skickligt agerande bringa honom på fall.

I fallet med löntagarfonderna måste vänsterns hela hittillsvarande argumentation avvisas med kraft, och förslaget inte bara stödjas utan aktivt föras fram som en av våra paroller. Med hjälp av den spontana utvecklingen och dess socialistiskt reformistiska återverkan på arbetarklassen och andra skikt, ska vi bygga upp en enhet mellan den kommunistiska kadern och de socialistiskt reformistiska strömningarna inom klassen, väl medvetna om att dessa strömningar trots detta inte på länge än kommer att bryta upp från socialdemokratin. Det synsätt som ser den socialistiska reformismen som ett hinder på vägen mot klassens »revolutionering» har ej revolutionsprocessen klar för sig i dess dynamiska mångfald, utan sitter fast i den gamla, historiskt ofruktbara och idealistiska synen på medvetandegörandet. Den taktik som förespråkas av dem som grävt ner sig i denna idealism tjänar inte (som den avser) att »upplysa» klassen så att den »när läget är moget» kan bryta sig ur borgarnas förlamande grepp. I stället får taktiken som resultat att arbetarna under hela tiden fram till revolutionen kommer att vara avskilda från »avantgardet», något som inte löser sig över en natt, utan kräver att vi kämpat tillsammans under lång tid.

De borgerligt reformistiska ledarna kommer att ge fonderna en uttalat inomkapitalistisk inriktning, och vill idag skjuta avgörandet framför sig av valtaktiska skäl. Vi måste driva frågan i sådan omfattning att det endast med stor svårighet kan fifflas undan, och detta i samarbete med de socialistiskt reformistiska kretsarna i SAP, SSU, LO, Vpk och andra organisationer.

Naturligtvis ska vi just visa att förslaget är ett progressivt steg på vägen, inte att det är »socialismen själv». Vidare ska vi kombinera försvaret av fonderna med utvecklandet av vår syn på den proletära demokratin, socialismens innebörd osv. Detta är huvudlinjen i förhållande till fonderna, men måste samordnas med kampen på två viktiga fronter: demokratin inom arbetarrörelsen samt utvecklandet av den ekonomiska kampen. Vi ska naturligtvis sträva efter att vinna maximalt inflytande inom den nuvarande fackliga apparaten, för att aktivera och utveckla dels arbetardemokratin, dels kampen själv. Även denna kamp kommer avsevärt att underlättas om vi avvisar sekterismen i förhållande till den övergripande reformistiska strategin.

Slutligen är dessa faktorer endast delar av den totala taktiken idag, övriga delar som vinnandet av det lilla skiktet revolutionära arbetare, partibygget och så vidare får anstå till en annan diskussion, men det kan redan klargöras att även de mest medvetna arbetarna kommer att vinnas för kommunismen och aktivt partiarbete först när kommunisterna visar sig kompetenta att dels korrekt bedöma utvecklingen, dels uppställa taktiska ledningar för hela den aktiva delen av arbetarklassen, och för alla progressiva skikt och kampfronter.

Summering – hur ser framtidsperspektivet ut?

Vi har i tidigare avsnitt konstaterat att staten intervenerat på allt fler områden i samhället och att den genom detta förebådar ett ökat församhälleligande av produktionen och en allmänt sett utvidgad kollektivisering. Vi sade också att detta i hög grad återverkar positivt på klasskampen. Detta genom att öppna tankebanor som tidigare blockerats, tankebanor som tills vidare kan integreras i den borgerliga ideologin, om än i socialdemokratisk form – men som i sin förlängning, med tilltagande svårigheter för den ekonomiska grundvalen att följa med i »tankegången», leder till partiella brott med vad som ryms med bibehållandet av detta samhälles grundläggande lagbundenhet.

En sådan återverkan sker på arbetarklassen, men i lika hög grad på andra klasser och skikt. Varje social gruppering reagerar naturligtvis på »sitt eget sätt» eftersom deras verkliga konstaterbara ställningar är skilda (löner, status, arbetsuppgifter, kollektiva arbetsformer, underordning m m), men för alla skikt som i en eller annan form kan liera sig med arbetarklassen, acceptera dess ekonomiska kamp och även ta upp dess reformistiska målsättningar, kan utvecklingen medföra en viss »befrielse» från traditionellt inskränkt tankegods.

Denna återverkan på klasserna måste vi utnyttja. Men detta är inte det enda. Eftersom vi idag inte i nämnvärd omfattning kan ändra den allmänna inriktning kapitalismen och staten har, måste vår taktik grunda sig på den egna svagheten, och vända den till vår fördel. Ett »principiellt» ställningstagande för att vinna »propagandistiska framgångar» eller »avgränsa sig från borgarna» tjänar inget annat syfte än att avgränsa kommunisterna från arbetarklassen. Vi måste således dels kunna analysera verkligheten och förutsäga utgången av vissa »strider», dels utnyttja denna vår kunskap på ett sådant sätt att det inte isolerar oss och samtidigt tjänar våra strategiska målsättningar.

Om vi accepterar detta resonemang, kan vi resonera oss vidare mot framtida perspektiv: Kapitalismen fortsätter att utvecklas, kräva högre former av planering osv, vilket som tidigare påpekats, kommer att föra reformistiska och revisionistiska partier till makten i alla viktiga länder. Dessa kommer att spela på sin reformism, eftersom denna i allt högre grad ligger i linje med den spontana utvecklingen, och de krav den ekonomiska basen ställer. En sådan utveckling kan dock bara fortgå till en viss gräns, därefter ställs frågan om planering eller marknad, privat eller kollektivt ägande, utveckling vidare mot socialism eller ett stort steg bakåt – med krossande av allt motstånd (detta är enbart ett schema). Om vi i detta läge kan vinna arbetarklassen för en utveckling framåt, och detta i allians med olika andra skikt, kommer socialdemokratin att splittras i två delar, en som överger och en som formellt bibehåller sina reformistiska målsättningar. De senare kan dock bara spela någon roll som medvetna medlöpare åt extremhögern som vill upphäva arbetarklassens och andra skikts alla landvinningar för att på nytt väcka upp de redan döda formerna för kapitalistisk utveckling.

Utveckla den socialistiska reformismen!

Om den skiss vi nu sett i sina huvuddrag är riktig, får det omedelbara taktiska konsekvenser. Kampen måste inriktas på att utnyttja socialdemokratins tilltagande ideologiska reformism för att frigöra ett mer militant (men fortfarande reformistiskt) medvetande hos arbetarklassen, och andra skikt som vi bedömer har konkreta erfarenheter som gör dem lämpliga som målgrupper.

Vi har redan i inledningsavsnittet klargjort skillnaden mellan de två olika slags reformism som existerar – den borgerliga och den socialistiska. Det är den sistnämnda som idag växer fram som motvikt till den borgerliga reformismen. Det rör sig om grupper av arbetare (såväl som andra samhällsskikt) inom SAF och LO, samt stora delar av SSU, som börjat ifrågasätta den rådande ordningen, kritisera socialdemokratins hittills förda politik och dess förvaltande av kapitalismen. Det man kräver istället, är att SAP ska lägga fram ett program för planhushållning, politiskt aktivera arbetarklassen och bl a via löntagarfonderna starta kampen för socialismen.

Dessa arbetare (m fl) har brutit med den borgerliga reformismen och utvecklat ett medvetande om nödvändigheten av att ersätta kapitalismen med socialism. Helt naturligt ser man dock vägen dit som en reformistisk sådan och inte som en revolutionär, eftersom de reformistiska lösningarna hittills är oprövade på detta område och arbetarklassen med nödvändighet behöver dessa erfarenheter.

Att det vidare är en rörelse i växande, märks på den ökade motionsfloden i just denna fråga till de senaste SAP-kongresserna och även LO-kongressen nu senast, inte minst Meidners eget förslag emanerar ju bl a ur denna rörelse. Den sammanfaller också – vilket vi påtalat – med kapitalismens utveckling och ligger i och med detta »i tiden».

Vi menar därför att denna rörelse (om än i embryonal form) utgör den mest medvetna delen av dagens svenska arbetarklass och bör ges allt upptänkligt stöd, en uppgift det åligger hela vänstern. Den socialistiska reformismen utgör ett klart framsteg vad beträffar arbetarklassens politiska medvetenhet och det tillkommer varje marxist att stimulera och utveckla detta tänkande inom arbetarklassen. En väg att göra detta, är att fullt ut stödja tillkomsten av löntagarfonderna och bidra till att hindra deras förvanskning eller att de fifflas bort. En annan väg vi måste utnyttja, är att så långt det är möjligt (p g a de spärrar SAP etc förmodligen ställer upp) sträva efter gemensamma aktioner i olika frågor med dessa arbetare.

Kamp för demokratin!

Vidare får kampen för demokrati (här och nu, samt för all framtid fram till kommunismen) en väsentligt större betydelse än den vanligtvis tillmäts, eftersom bibehållandet av demokratin är en förutsättning för att utvecklingen ska nå ända fram till arbetarklassens slutliga (eller åtminstone delvisa) brott med reformismen (åtminstone under kapitalismen, övergångssamhället innebär nya faror).

Några konkreta frågor där detta kampavsnitt är aktuellt utgör t ex den nu aktuella frågan om situationen i Västtyskland och frågan om grundlagsskyddandet av de demokratiska fri- och rättigheterna. Dessa frågor är även utmärkta exempel på tillfällen då det är både möjligt och nödvändigt med ett enhetligt agerande långt utanför de traditionella vänsterkretsarna, inte minst vad gäller att stödja utvecklingen av den socialistiska reformismen.

Partiet, övergångstaktiken

Detta är inte platsen för en utförlig diskussion om partiets roll, det får vi i så fall återkomma till. Men vi vill ändå rikta uppmärksamheten mot en del följder av våra skriverier. Vårt perspektiv tilldelar partiet en avgörande roll för att revolutionen ens ska bli ett tänkbart alternativ. Men vi avvisar implicit två faror: det extrema avskiljandet av partiet från den spontana reformismen i arbetarklassen, det idealistiska synsätt som idag pläderar för »övergångskrav» (i ordets verkliga bemärkelse) och icke-ansvarstagande. Detta innebär dock inte att vi avvisar elitpartiet som form för partiverksamheten, tvärtom. Vi menar an partiet kan bevaras som struktur uppbyggd kring sin strategi endast som elitparti, annars kommer anknytningen till klassens reformism att göra partiet reformistiskt. Inte heller avvisar vi övergångskrav i sig, bara som formen för att ställa krav idag.

Kommunisterna måste ha någorlunda fast grepp om vad som händer i samhället och kunna utarbeta en taktik i förhållande till detta. I denna långsiktiga taktik ingår övergångskraven som beståndsdel, liksom utvecklandet (inte »krossandet») av den socialistiska reformismen. Övergångsprogrammets originalskrivning om övergångskravens giltighet visar tydligt på det perspektiv i vilket programmet skapats: »I samma utsträckning som massornas gamla partiella minimalkrav kolliderar med den förfallande kapitalismens destruktiva och förnedrande tendenser – och detta sker för jämnan – framlägger IV Internationalen ett system av övergångskrav…» (51) Detta sker definitivt inte för jämnan idag, perspektivet är ett annat. Först när trotskismen avlägsnar sin idealistiska barlast i denna fråga (liksom i fråga om ansvarstagandet, samt i en rad andra frågor) kan den betraktas som ett seriöst alternativ, strategiskt och taktiskt, i vår del av världen. Låt kampen avlägsna skrivbordsprodukter och förlegade formler, över »principerna» och vänd ansiktet mot verkligheten.

Våra herrar och damer, nu är det er tur.

Tom Hansson och Per Reichard,
Socialistiska Studiegruppen

Noter
1. Lenin, Collected Works bd 6 sid 163. Moskva 1964
2. Diskussionen sträcker sig här inte över till förhållandena vid övergången till socialismen.
3. Följande litteratur har använts under detta avsnitt:
K-Å Andersson: Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom, Röda Häften 25, Sthlm -74.
K Bäckström: Arbetarrörelser i Sverige del 1 och 2, Sthlm -71
A Danielsson: Revolution och reform, i urval av Alsterdal/Sandell, Sthlm -71.
Hentilä: Orsaker till reformismens genombrott i svensk socialdemokrati, ARKIVnr5. Lund.74.
G Hultén: Arbetsrätt och klassherravälde, Sthlm -71.
Johansson/Nilsson/Olofsson: Socialdemokratin och arbetarklassen, Zenit 40, Sthlm-75.
J Lindhagen: Socialdemokratins program 1890-1930, Karlskrona -72.
Socialistisk debatt: Från Palm till Palme (antologi), Sthlm -72. ‘”%,
H Tingsten: Den svenska socialdemokratins idéutveckling del 1, Sthlm -67. /, , Typografernas fackförening (minnesbok) samt Typografiska föreningen i Stockholm 1846-1946.
4. B Arwidsson m fl: »Grupparbete i regional planering», Teknis Sthlm -74. Bearbetning av SOS: industri.
5. Yngve Åberg: Produktion och produktivitet i Sverige 1861-1965, Uppsala -69.Sidan 71, figur av oss.
6. SOU 1971:5 (fram till 1970) sid 241, samt SOU 1975:88 (till 1975). Kurvan framräknad och konstruerad av oss.
7. Beräknat på SOS:industri.
8; SOU 1953:10. cit. efter Wallander (se nät 9) sid 41, not.
9. J Wallander: Verkstadsindustrins maskinkapital, Uppsala -62. Sid 39-40.
10. Yngve Åberg: A.a. sid 67-68.
11. SOU 1971 ;5 sid 242 (appendix C författat av Lars Lundberg)
12. SOU 1971:5 sid 243.
13. Egna beräkningar utifrån SOS:industri. Överskottet = förädlingsvärde minus (avskrivningar, förvaltningspersonalens löner, arbetarlöner).
14. G Eliasson:Industrifinansieringen perioden 1950-70. Sthlm .•67, sid 219. Uttrycker bruttovinst i förhållande till totala intäkter 1951-|S3, index (högra stapeln).
Norgren/Norgren: Svensk Industri, Ystad -70. Sidan 68, bruttovinst i procent av kapitalstocken (procent, vänstra stapeln).
Edgren/Faxen/Odhner: Lönebildning och samhällsekonomi (»EFO»), Sthlm -70. Sidan 125. Denna källa fram till -67, därefter SOU 1974:12 sid 93. Bägge kurvorna uttrycker grovt avkastning på realkapital efter kalkylerade avskrivningar och före skatt Procent (vänstra stapeln).
G Eliasson: Profits and Wage Determination Sthlm -74, sid 109. Real avkastning på totala tillgångar före skatt, 1950-71. Procent (vänstra stapeln).
Efter 1971 har en viss uppgång, och ånyo en nergång inträtt, enligt vår mening är uppgående dels konjunkturberoende, dels (och till stor del) avhängig regeringens framgångsrika ekonomiska politik under 70-talets första år.
15. V Bergström: Kapitalbildning och industriell demokrati, Uppsala -73, sid 32-34.
16. Egna beräkningar från SOS:industri. Fasta priser.
17. Se Erik Dahmén: Blandekonomins dilemma. Ekonomisk debatt 2/76 sid 112ff.
18. Se Dencik/Åberg: Exploateringen inom svensk industri, Zenit 33, sid 52.
19. Se Dahmén: A.a. sid 114.
20. Bergström: A.a. sid 26. Kurvan konstruerad av oss.
21. Vilket visar sig genom en total avsaknad av korrelation mellan en industribranschs profitkvot och koncentrationsgrad. Egna beräkningar utifrån SOS:industri. Samma sak kan man se i SOU 1974:12.
22. H Kjellman/D Nordling: Industrins finansiering 1955-75, Sthlm -72, sid 3. För 1970-75 samma författare i bilaga till Industriförbundets »Industrikonjunkturen våren -76», sid 199.
23. Kjellman/Nordling: Industrins finansiering, sid 3.
24. Bo-Jonas Sjönander: AP-fonden och kapitalmarknaden, Karlskrona -74, sid 13.
25. Sjönander: A.a. sid 15.
26. Söderlund/Bentzel m fl: »Sveriges Industri», Sthlm -67, sid 99.
27. Hedemoragruppen (Arwidsson m fl): Industrins utveckling branschvis under efterkrigstiden, Teknis, Sthlm -73.
28. SOU 1971:5 sid 42.
29. Enligt den sk EFO (Edgren/Faxen/Odhner)-modellen.
30. Under lågkonjunkturen i början av 70-talet tycks man ha bedrivit en konsumtionshämmande ekonomisk politik, helt mot konstens regler. Enligt vår mening var detta ett medvetet spel för att under de »svåra åren» stärka exportindustrin, vilket gav resultat under den följande tiden när svensk industri lyckats rida ut efterkrigstidens värsta internationella recession utan att detta nämnvärt påverkat arbetslösheten.
31. Jan Bröms: Problemen ligger inom företagen. Ekon, Debatt 2/76, sid 129.
32. Norgren/Norgren: A.a. sid 23.
33. Rolf Zenker: Den offentliga sektorns tillväxt, i E Lundberg (red.) Svensk finanspolitik i teori och praktik. Lund -71, sid 82-83.
34. SOU 1975:89 (LU-75) sid 91, 111, 112, 114, 115, 116-17, 118-19, 120,138.
35. SOU 1975:90 sid 263.
36. Angående finanspolitikens verkningar se Lars Mathiessen.: Finanspolitiken som stabiliseringspolitiskt instrument, i Lundberg: Svensk finanspolitik, sid 164 ff, samt V Bergström; Den ekonomiska politiken i Sverige och dess verkningar, Uppsala -69. Övrig statlig politik finns fint sammanfattad i Eva Henström m fl: »Urbaniseringen och den statliga politiken i Sverige 1930-1969, Teknis, Sthlm -71. ;
37. Se Aktuell Ekonomi 5/76 (Handelsbanken) samt not 30. Debatt om den statliga politikens syften och effekter i Ekonomisk Debatt 1 resp 3 1973 mellan Lars Matthiessen och Börje Kragh. 38. En sådan analys mätte göras separat. Som statistisk utgångspunkt kan man t ex börja med Låginkomstutredningens kapitel 6 om den sociala rörligheten.
39. Se Meidners m fl rapport till LO-kongressen, Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder, Lund -76.
40- »En demokratisk hushållning», Borås -75, sid 9.
41. Brandt/Kreisky/Palme: Brev och samtal, sid 30.
42. Förutom KAF även ex Peter Dencik i ett förvånansvärt enkelspårigt och efterblivet inlägg i Zenit 45.
43. G Eliasson: Profits… sitt 13.
44. Se även B-A Lundvall: Arbetslöshet, inflation och exploateringsgrad i Dencik/Lundvall (red): Arbete; kapital & stat, Sthlm -74, sid 176.
45. Eliasson: A.a sid 13.
46. Eliasson: A.a. sid 14.
47. V Bergström: Den ekonomiska politiken… sid 69.
48. V Bergström: Kapitalbildning… sid 33.
49. Se ex Ekonomisk Debatt 1/76 (som behandlar Meidners förslag), artikeln av S-E Johansson: Löntagarfonder, vinstbegrepp, skatte- och börskonsekvenser. Står på sid 51 ff.
50. Se ex Rudolf Meidner: Samordning och solidarisk lönepolitik, Sthlm -74, sid 65.
51. Röda Häften 2, sidan 12.

Från Fjärde Internationalen 3-4/1976

Eurokommunism

1. Eurokommunismen och den imperialistiska borgarklassen

Den så kallade »eurokommunismen» är i första hand uttryck för den högerutveckling som ägt rum inom Västeuropas kommunistpartier alltsedan Kominterns sjunde kongress (1935 ö a) Det är en utveckling som – med undantag för perioderna mellan september 1939 och våren 1941 och under Koreakriget – har lett in dessa partier i ett nära klassamarbete med den egna borgarklassen.

Från den här utgångspunkten kan man säga att det franska kommunistpartiets (PCF) senaste kongress är en motsvarighet till den tyska socialdemokratins Görlitzkongress, Samma sak gäller slopandet av begreppet »proletariatets diktatur» hos de italienska, spanska, engelska, svenska och belgiska kommunistpartierna. Efter en längre period där den dagliga reformistiska praktiken kommit i allt skarpare motsättning till en formell programmatisk ortodoxi (för socialdemokraterna Erfurtprogrammet på sin tid, för de stalinistiska kommunistpartierna idag den så kallade »marxismen-leninismens principer») anpassades slutligen programmet till den dagliga praktiken. Revisionismen har därmed officiellt fått sin teoretiska motsvarighet.

Betyder då det här, att Västeuropas kommunistpartier präntat ned sin reformistiska praktik i programform, att de inte kommer att förändra sin praktik i någon större utsträckning? Det är sant att de partier det här gäller redan bedrivit klassamarbete under årtionden. Genom sitt deltagande i regeringsställning, genom sitt avväpnande av partisanerna och sitt aktiva stöd i återuppbygget av den borgerliga staten och av den borgerliga repressiva apparaten (även under pågående kolonialkrig) samt deltagandet i återuppbygget av den kapitalistiska ekonomin räddade de bokstavligt talat det kapitalistiska systemet i Frankrike och Italien från undergång vid slutet av andra världskriget. Precis på samma sätt som socialdemokratin i Centraleuropa gjorde efter första världskriget. Denna, de kommunistiska ledarskapens kontrarevolutionära roll, såg vi prov på redan under den spanska republiken 1936-38. Vid den här tiden gjordes visserligen allt i namn av »försvaret av Sovjetunionen». Idag avsäger man sig öppet den marxistisk-leninistiska statsteorin. Men ändrar det egentligen något i praktiken?

För att korrekt kunna besvara frågan måste man förstå att den reformistiska urartningen hos arbetarklassens massorganisationer utgör en process och inte en enskild händelse, l den processen kommer den dagliga praktiken, den officiella teorin (som den bas på vilken kadrerna skolas), sättet att rekrytera medlemmar, klasskampens objektiva roll och själva sammansättningen av partiets ledarskap, kadrer och militanter att gripa in i varandra som samverkande faktorer. Vilka inte kan betraktas som oberoende element, men heller inte som någon homogen helhet.

Efter omsvängningen mot folkfronterna under 1930- och 40-talen anslöt sig den genomsnittlige militanten till de västeuropeiska kommunistpartierna trots deras reformistiska praktik, eftersom han eller hon identifierade sig med Oktoberrevolutionen och med Sovjetunionen som den förkroppsligade revolutionen. Idag gäller detta i allt mindre utsträckning. Tidigare fick kadrerna i de här partierna vara beredda på taktiska zick-zack-svängningar i Kominterns politiska linje (taktiken ändrades vart tredje, fjärde år). Idag har kadrerna i Västeuropas kommunistpartier, med några få undantag, uteslutande bedrivit en reformistisk taktik i tjugo, tjugofem år. / det sammanhanget utgör den programmatiska bekräftelsen av nyreformismen ett nytt betydelsefullt led i dessa partiers högerutveckling.

Den imperialistiska borgarklassen är fullt medveten om de här förändringarna. Den attraheras inte av utsikten att ha »eurokommunisten» deltagande i regeringssammanhang. Åtminstone inte så länge den inte ställs inför en explosiv revolutionär kris. Borgarklassen har fortfarande en kvalitativt annorlunda inställning till dessa kommunistpartier, jämfört med deras inställning till socialdemokratin. Men den förstår att någonting har förändrats. En av det kalla krigets ledande ideologer, George Kennan, uttryckte det här klart i en TV-intervju som trycktes i New York Review of Books den 20 januari 1977: »När man talar om de italienska och franska kommunistpartierna idag, måste man ha klart för sig att det inte rör sig om samma partier som de vi hade att göra med 1947».

Under åtskilliga år har vi använt oss av begreppet »den gradvisa socialdemokratiseringen» när vi talat om Västeuropas kommunistpartier. Utvecklingen den senaste tiden bekräftar ytterligare den diagnosen. Det rör sig dock, som vi tidigare sagt, om en process. Även om Västeuropas kommunistpartier inte längre nöjer sig med att bara stödja den borgerliga parlamentariska demokratin (2) utan också borgarnas polis på samma sätt som den klassiska socialdemokratin, så upprätthåller de ändå specifika förbindelser med Sovjetunionen och det »socialistiska lägret». Trots den växande kritiken av den sovjetiska byråkratins inrikespolitik är deras förhållande till denna byråkrati fortfarande av ett annat slag än det som de socialdemokratiska partierna har. Och deras förhållande till den internationella imperialismen (amerikansk, europeisk och japansk) är inte på något sätt likt det som socialdemokratin upprätthåller med imperialismen.
Å andra sidan fortsätter också både Sovjetbyråkratin och det internationella kapitalet med att behandla kommunistpartierna och de socialdemokratiska partierna på olika sätt.

Att de västeuropeiska kommunistpartierna hittills inte gått över gränsen i socialdemokratiseringsprocessen förklaras först och främst av de politiska och materiella egenintressena hos desr sapartiers enorma byråkratiska apparater. Byråkratin grundar :
sin existens på sin speciella identitet, och denna identitet är fortfarande intimt förknippad med »speciella relationer» till det »socialistiska lägret».

Om socialdemokratiseringsprocessen löpte linan ut, då skulle också grunden för kommunistpartiernas existens vid sidan om socialdemokratin försvinna. Ledarskikten inom de flesta kommunistpartierna varken kan eller vill ta denna risk (ännu). Många andra faktorer — som traditionen, fortsatta materiella förbindelser, de fördelar som kommunistpartierna har bland de stridbara grupperna inom arbetarklassen genom sitt fasthållande vid en historisk identitet jämfört med socialdemokratin, risken för att många medlemmar och sympatisörer kan komma att mjuka upp sina band med kommunistpartierna — har också betydelse när det gäller att fastställa de begränsningar för socialdemokratiseringsprocessen som har funnits ända fram till nu.

Ur historisk synvinkel är emellertid »eurokommunismen» inte bara en bekräftelse på den allt tydligare högerkurs som de flesta västeuropeiska kommunistpartierna slagit in på. Den representerar också en högerkurs under särskilda, för dem nya, betingelser. För det första ägde den rum under en period av skärpt och ibland rentav stormartad masskamp i Sydeuropa, som emellertid nått förrevolutionär och revolutionär styrka. Under dessa förhållanden markerar den totala underkastelsen under den borgerliga parlamentariska demokratin och klassamarbetet (som också sker visavi storkapitalet, som i Italien) en skarp och öppnare riktning på klassförräderi än tidigare. Den senaste tidens händelser i Italien är ett klart prov på detta. På samma sätt som socialdemokratin efter 1914 är »eurokommunismen» beredd att offra, inte bara den revolutionära klasskampen, utan också lönearbetarnas omedelbara intressen på klassförsoningens altare (»för att med alla medel undvika en kraftmätning»).

Man kommer inte ifrån tvånget att krossa såväl borgarklassens statsapparat som deras repressiva apparat — om nödvändigt med våld – om man ska kunna förhindra att dessa används för att försvara privategendomen. Något som de alltid används till även om det sker mot det demokratiskt uttryckta önskemålet hos folkflertalet. Detta är den erfarenhet som dessa partier inte dragit av det chilenska exemplet. Tvärtom, har man skrivit under på den gamla socialdemokratiska »lärdomen» att man måste undvika en avgörande styrkemätning med borgarklassen.

När klassmotsättningarna hårdnat och de politiska krafterna polariserats i samband med en förrevolutionär eller en revolutionär situation, då blir slutsatsen av denna »lärdom» enkel: Lägg lock på arbetarnas mobilisering, även om det splittrar de arbetande och avväpnar stora delar av arbetarklassen, lyckas man på ett framgångsrikt sätt tillämpa en sådan linje kan det bara leda till seger för kontrarevolutionen.

Å andra sidan är det avgörande skälet till »eurokommunisternas högerkurs inte längre ett ovillkorligt underordnande under sovjetdiplomatins behov. Eller, med andra ord, under Sovjet-diplomatins intressen, som fallet var 1935 eller efter nazi-imperialismens attack på Sovjetunionen. Strävan att bryta sig loss ur den inhemska politiska isoleringen,att bryta den parlamentariska isoleringen, att söka uppnå enhet med socialdemokratin och den liberala småbourgeoisin är den här gången de avgörande faktorerna. »Eurokommunismens» ändrade kurs är alltså på intet sätt ett svar på någon order från Moskva som skulle ha utgått till de olika länderna mer eller mindre samtidigt. Kursändringen ägde rum med flera års mellanrum i länder som Italien, Sverige, Frankrike, Spanien och Storbritannien. Detta visar att nationella och inte internationella faktorer varit avgörande.

Naturligtvis utgör de västeuropeiska kommunistpartiernas högersväng i och för sig inte något orosmoment för Moskva. Den ryms inom ramen för den »fredliga samexistens» och »detentens» (3) politik. Det vill säga i de intressesfärer för kapitalet och sovjetbyråkratin som fastställdes i Jalta och Potsdam. Men även om man inte öppet motsätter sig den, så betraktas ändå denna omsvängning med en viss oro från sovjetbyråkratins och från de östeuropeiska satelliternas håll. Det finns flera skäl till det. Inget har dock något som helst med Brezjnevs och hans vänners vördnad för »proletariatets diktatur» att göra.

Ett av skälen är att det klassamarbete som »eurokommunismen» bedriver medför risk för att »eurokommunisterna» i händelse av en konflikt mellan Sovjetunionen och den västeuropeiska imperialismen, tar ställning för sin egen borgarklass och emot Sovjetunionen. Detta eftersom klassamarbetet uteslutande drivs av elektoralistisk (4) och parlamentaristisk opportunism – dvs med sikte på en ökad integration i borgarstaten och i det borgerliga samhället – och inte utifrån några dolda politiska manövrer hos Kreml.

Än så länge kan man bara göra antaganden i den här riktningen. Utvecklingen har ännu inte gått så långt som till att bekräfta eller förkasta dessa teorier. Men förlusten av verkligt betydelsefulla politiska redskap i den västeuropeiska inrikespolitiken skulle vara ett allvarligt bakslag för Sovjetunionen. Att en sådan fara, åtminstone potentiellt, existerar står nu klart för Kreml.

Trotskij förutsåg den här situationen redan 1935. Även om han hade fel vad beträffar tidpunkten. I en artikel med rubriken -Mimenen, den sista varningen» gjorde han följande kommentar över utvecklingen i de västeuropeiska kommunistpartierna. Den kan tjäna som en grundläggande utgångspunkt för förståelsen av »eurokommunismen».

»När det gäller ex-Komintern så är dess sociala bas egentligen uppdelad i två. Å ena sidan livnär den sig på bidrag från Kreml och underkastar sig order därifrån. I denna bemärkelse är varje ex-Komintern-byråkrat yngre bror till och underordnad Sovjetbyråkratin. A andra sidan får ex—Kominterns olika redskap sin näring från samma källa som socialdemokratin, nämligen den »egna» imperialismens överprofiter. De kommunistiska partiernas tillväxt under senare år, deras spridning till småborrarnas led. deras förgreningar in i statsapparaten, fackföreningarna, parlamenten, de kommunala församlingarna etc har på ett extremt sätt stärkt deras beroende av den nationella imperialismen, på bekostnad av deras traditionella beroende av Kreml.

För tio år sedan förutspådde vi att teorin om socialismen i ett land med nödvändighet måste leda till en ökning av de nationalistiska tendenserna hos Kominterns sektioner…Idag kan vi med säkerhet förutspå att ett nytt stadium kommer att följa på det här. De ökande imperialistiska motsättningarna, den uppenbara och överhängande krigsfaran och den lika tydliga isoleringen av Sovjetunionen kommer oundvikligen att stärka de centrifugala, nationalistiska tendenserna inom Komintern. Var och en av dess sektioner kommer för egen del att utveckla en partipolitisk politik. Stalin har åstadkommit försoning mellan kommunistpartierna och den nationella borgarklassen i de imperialistiska demokratierna. Det stadiet har nu passerats. Den bonapartistiske kopplaren har spelat ut sin roll. Från och med nu kommer ‘kommuno-chauvinismen’ att tvingas se om sina egna hus. Det kommer inte alltid att sammanfalla med ‘försvaret av Sovjetunionen,». (Writings of Leon Trotsky 1938-39, Pathfinder Press, New York, s 70-71).

2. »Eurokommunismen» och sovjetbyråkratin

Men mera betydelsefull är den oro som sovjetbyråkratin känner inför de framtida förbindelserna mellan »eurokommunisterna» och Sovjetunionen och det »socialistiska lägret», är Kremls fruktan för och motvilja mot »eurokommunisternas» försynta kritik av de grövsta uttrycken för det byråkratiska förtrycket, det gäller till exempel fördömandet av invasionen i Tjeckoslovakien 1968, fördömandet av interneringen av politiska meningsmotståndare i »psykiatriska kliniker» i Sovjetunionen, fördömandet av angreppen på demokratiska fri- och rättigheter, stödet till Charta 77 i Tjeckoslovakien, den mjuka kritiken av undertryckandet av strejkerna i Polen och det milda fördömandet av förvisningen av Wolf Biermann från Östtyskland och berövandet av hans medborgarskap.

Vad vi har att göra med är ett fenomen som revolutionära marxister allt starkare betonat i sin analys av stalinismens kris sedan 1948. Det är något som andra strömningar, kritiska mot Sovjetunionen, inte har förstått (åtminstone inte till fullo), nämligen det faktum att sovjetbyråkratin ännu inte klippt av navelsträngen med den internationella arbetarrörelsen och därmed inte heller till den internationella arbetarklassen. Som en följd har allt som händer i kommunistpartierna utanför Sovjetunionen och »folkdemokratierna». Under särskilda förhållanden kan dessa få skadliga konsekvenser och rentav bli verkligt hotfulla för stabiliteten i det byråkratiska sovjetstyret.

I Östeuropa och i Sovjetunionen tar man sniket emot »eurokommunisternas» uttalanden om politisk pluralism och demokratiska rättigheter. Inte för att de samtidigt erkänner kapitalismen och det nuvarande politiska styret i Östeuropa och Sovjet (med andra ord ses de som alternativa modeller för arbetarstater). Häri ligger »eurokommunismens» väldiga, objektiva, explosiva potential för Kremls vidkommande.

När Jimmy Carter kräver mänskliga rättigheter i Sovjet eller när Solsjenitsyn släpar Oktoberrevolutionen i smutsen är det bara sovjetbyråkratins inrikespolitik som drar fördel. Sådana angrepp tillåter byråkratin att paralysera sin egen arbetarklass genom att ställa alternativen: Antingen massiv arbetslöshet som i kapitalistländerna eller ett byråkratiskt maktmonopol. Men när Berlinguer, Carillo och Marchais försynt talar sig varma för »politisk pluralism i bygget av socialismen», då har förhållandena ändrats till Kremls nackdel. Antingen måste man gå ut och förklara att de största kommunistpartierna i den kapitalistiska världen har gått över till imperialistlägret. Eller så måste man erkänna att det för arbetarklassen finns alternativ till den stalinistiska och efterstalinistiska maktmodellen. Att välja endera av dessa förklaringar skulle underminera Kremls politiska auktoritet och klart vidga manöverutrymmet för oppositionen i Sovjet och i »folkdemokratierna». Från den här utgångspunkten kan man påstå att »eurokommunismen» blottlagt en klar spricka i den internationella stalinistiska apparaten. Och även fördjupat denna apparats kris, särskilt när det gäller dess förhållande till massorna i Sovjet och i »folkdemokratierna». På det viset påskyndar den utvecklingen mot en politisk revolution.

Men är det då inte motsägande att påstå att »eurokommunismen» först och främst består i en högersväng i och med dess anpassning till den västeuropeiska socialdemokratin, till små-bourgeoisin och till en del till storkapitalet? För att lösa denna skenbara motsättning räcker det med att formulera frågan på ett annat sätt: Hur kommer det sig att de västeuropeiska kommunistpartierna nu allt häftigare kritiserar inrikespolitiken och förtrycket under sovjetbyråkratin (även om det fortfarande sker på ett helt otillräckligt sätt)? Är det i första hand för att tillfredsställa Västeuropas borgerskap, ett sätt att tränga in i det borgerliga »salongslivet»? En sådan tolkning vore alltför enkel.

Som vi redan har visat ligger det huvudsakligen en elektoralistisk politik bakom »eurokommunismens» taktiska kursändringar under de senaste åren. Det rör sig om en strävan att ta sig förbi en del speciella hinder som ligger i vägen för att man ska kunna nå nya väljare (men också till en viss del anhängare i fackföreningsrörelsen). Från den här utgångspunkten finns det ingenting som talar för att »eurokommunisternas» kritik av de repressiva förhållandena i Sovjet skulle vara avsedda att vinna borgerliga eller »övre-medelklassröster». Den opportunistiska elektoralistiska politiken riktar sig till arbetarklassen och till de stora mellanskikten. Det är också bland dessa grupper som de starkaste kommunistpartierna (särskilt de italienska, franska och spanska) kan nå störst framgångar med sin »eurokommunism». Med andra ord är den växande kritiken av sovjetbyråkratin i första hand en eftergift för den västeuropeiska arbetarklassen och inte för den västeuropeiska borgarklassen.

Man kan försöka rycka undan grunden för den här analysen genom att visa på det reformistiska och socialdemokratiska inflytandet inom arbetarklassen, dvs på den inom arbetarklassen förhärskande borgerliga eller småborgerliga ideologin. Otvivelaktigt ryms det ett visst mått av sanning i ett sådant påpekande, men som sagt bara ett visst mått! Faktum är att det i Italien är kommunistpartiet och inte socialdemokratin som har hegemoni inom arbetarklassen och arbetarrörelsen sedan år tillbaka. Och det är svårt att påstå att Spaniens stridbara arbetarklass under de senaste åren utvecklats under enbart reformistisk ledning.

Tvärtom, i den utsträckning som det rör sig om ett uppsving i arbetarkampen i södra Europa och i viss mån i andra europeiska länder, så åtföljs detta uppsving av en tilltagande antikapitalistisk och anti-klassamarbetsriktning bland breda skikt av arbetare. Under dessa förhållanden är »eurokommunisternas» kritik av Kreml till största delen inte en eftergift åt borgerlig ideologi och borgerligt inflytande inom arbetarklassen. I stället är det en en eftergift till den antibyråkratiska inriktningen hos genomsnittet av de medvetna och stridbara arbetarna. En riktning som är bra mycket starkare idag än det varit i det förflutna.

Härav följer att vi måste betrakta den här aspekten av »eurokommunismen» som något positivt och inte som något negativt. Det skulle milt uttryckt vara paradoxalt om de revolutionära marxisterna som i åratal fördömt sovjetbyråkratins brott mot den egna arbetarklassen och mot arbetarna i Östeuropa, plötsligt skulle börja tveka när ett litet eko av den här kritiken hörs från ledarna för flera av de officiella kommunistpartierna i väst. Det vi måste fördöma hos »eurokommunisterna» när det gäller den här frågan, är inte någon påhittad kapitulation inför imperialismen, utan i stället inkonsekvensen och det bristande modet att fullfölja kritiken. En objektiv kritik av stalinismen, som i Ellensteins (5) anda försöker förklara allt med »historiska förutsättningar». Ett vagt krav på en »politisk pluralism» som inte klart uttalar sig för rätten att bilda olika sovjet-partier som det arbetande folket i Sovjet och Östeuropa önskar, inklusive oppositionspartier och oppositionspress. En bekännelse i förbifarten till »socialistisk demokrati» utan att klart och tydligt kräva en demokratisk regim grundad på arbetarråd, dvs fria och demokratiskt valda råd som ryggraden i ett system för arbetarnas självstyre. Allt detta gör att den nu

varande kritiken från »eurokommunisterna» mot de rådande politiska förhållandena i öst bara blir osammanhängande och knappast trovärdig. Bara en marxistisk förklaring av sovjetbyråkratin som ett privilegierat socialt skikt; bara en förklaring av stalinismen som grundad på denna byråkratis materiella intressen; bara en förståelse för samspelet mellan detta politiska system och problemen i vilket annat samhälle som helst som befinner sig halvvägs mellan kapitalism och socialism, med dess specifika produktionsförhållanden och dess motsättningar och dynamik, kan förklara förhållandena i Sovjetsamhällets bas och -överbyggnad. Och endast utifrån en sådan analys kan man vetenskapligt fastställa perspektiven för kampen för att bryta byråkratins maktmonopol, kampen för arbetarmakt och för den politiska revolutionen.

Allt detta saknas hos »eurokommunismen». Därför kritiserar vi »eurokommunismens» teser om sovjetsamhället. Däremot har dialogen med dess kader och medlemmarna i de här frågorna blivit lättare idag än den varit tidigare. Detta är ett verkligt framsteg och inte någon tillbakagång.

Inbitna sekterister som vill förneka detta låter påskina att »eurokommunismen» antingen bara är ett cyniskt trick av Kreml för att underlätta den »internationella detenten» (6) eller också ett totalt uppgivande av »försvaret av Sovjetunionen». Det första argumentet är löjligt. Tror någon på allvar att Kreml skulle ha gett Carillo, Marchais och Berlinguer order att kritisera Kreml? Det andra argumentet leder till farliga slutsatser. För i verkligheten finns det idag ingen motsättning mellan imperialismen och sovjetsamhället som sätter återupprättandet av kapitalismen som en omedelbar möjlighet. Varken i Tjeckoslovakien eller i Polen och ännu mindre i Sovjetunionen. I stället finns det motsättningar mellan sovjetbyråkratin och delar (eller majoriteten) av det förtryckta, underkuvade och uppsplittrade arbetande folket. Inte på något sätt leder dessa motsättningar till en strävan att återupprätta privategendomen (bara de mest hopplösa idioter går på det grova förtal som byråkratin sprider i den här frågan). Och i konflikten mellan byråkratin och arbetarklassen står vi till hundra procent på arbetarklassens sida, oavsett deras ideologiska nivå (och om den skulle vara låg och splittrad så beror det på den byråkratiska diktaturen, och den kan därför .inte höjas förrän i samband med den process som kommer att störta diktaturen). De som jämställer motsättningen mellan byråkratin och massorna med en konflikt mellan sovjetsamhället och det internationella kapitalet har kapitulerat för stalinismen.

3. »Eurokommunismen» och arbetarklassen i Västeuropa

Den programmatiska och politiska högerkrisen hos »eurokommunismen» sammanfaller tidsmässigt med ett uppsving i masskampen och en skärpning av den sociala krisen, åtminstone i de länder i Sydeuropa som har starka »eurokommunistiska» partier. Det förhållandet gör att vi på allvar måste räkna med den motsättning som ligger i att »eurokommunisterna» samtidigt tvingas göra eftergifter åt ett reformistiskt småborgerligt tryck från höger och ett antibyråkratiskt tryck från vänster. En förståelse av det här speciella draget hos »eurokommunismen» möjliggör också en förståelse för av dess interna motsättningar. Detta gäller särskilt motsättningarna i dess dynamik. Och denna analys ger oss en mera fullständig förståelse för dessa fenomen än om vi uteslutande studerar »eurokommunismen» utifrån bandet till Sovjetunionen.

Den klassiska stalinismen var ett inåt slutet system som uttryckte en särskild social logik (även om det var en logik som tog sitt uttryck i totalitärt vansinne). Den kan sammanfattas på följande sätt: Sovjetunionen var fäderneland för de arbetande massorna i hela världen, världsrevolutionens huvudstad. Alla intressen tillgodosågs av det »ryska kommunistpartiets leninistiska centralkommitté» med dess allsmäktige generalsekreterare i spetsen. Varje kritik av centralkommittén eller av generalsekreteraren var därför automatiskt ett utslag av politiskt inflytande från fientliga sociala klasser, och i sista hand ett uttryck för förräderi mot arbetarklassen. Var och en som inte ovillkorligt ställde upp bakom Stalin var ‘objektivt’ emot socialismen och för imperialismen.

Åtminstone för den tjugonde partikongressen (7),. om inte redan från Titos återupprättande eller rentav från brytningen med Tito, har det uppstått fler och fler läckor i det här slutna systemet. I och med »eurokommunismen» återstår nu knappast något att rädda. Nu accepteras det öppet eller implicit att man kan kvarstå inom »den internationella arbetarrörelsens läger» samtidigt som man skoningslöst kritiserar sovjetledningens politik på många områden. Samtidigt erkänner man, öppet eller implicit, att sovjetsamhället långt ifrån att vara »arbetarnas paradis» uppvisar inånga egenskaper som inget av de »eurokommunistiska» kommunistpartierna skulle vilja införa i sitt eget land. i händelse av att kapitalismen störtas där. I stället för en räcka stela dogmer hör vi idag allt fler kritiska frågor ställas och blygsamma krav på öppna diskussioner framföras (i vilka vi måste delta så aktivt som möjligt. Vi har kommit bra mycket längre i dessa frågor och nått fram till mera betydelsefulla marxistiska slutsatser än någon annan riktning inom den internationella arbetarrörelsen).

Men det existerar ingen kinesisk mur mellan den påstådda ofelbarheten hos den »store Stalin» och den påstådda ofelbar heten hos de »små Stalins» som finns på den nationella, den regionala och på den lokala nivån. Om ledningen för SUKP kan göra misstag så kan också ledningen för kommunistpartierna i Italien, Frankrike eller Spanien göra det. Strävan att kritiskt granska Sovjetbyråkratins nuvarande politik (där man börjar med att studera deras förståelse av sin egen historia).

Med andra ord så vidgar »eurokommunismens» dynamik tvivelaktigt möjligheterna till arbetardemokrati och för en fri diskussion både internt och offentligt inom den västeuropeiska arbetarrörelsen. Detta gäller såväl i de västeuropeiska kommunist partierna som i de massorganisationer, särskilt fackföreningar, som kontrolleras av dem. Man kan inte i all evighet erkänna pluralismen i staten och i samhället (inklusive i den framtida arbetarstaten) och samtidigt hålla fast vid dogmen om det monolitiska partiet och ännu mindre vid dogmen om den monolitiska fackföreningen.

Men det objektivt sett större utrymme som arbetardemokratin fått igenom »eurokommunismen» kolliderar med de objektiva och i synnerhet med de subjektiva konsekvenserna i »eurokommunismens» högersväng. Det går inte att tala sig varm för »tålamod» och »demokrati» och samtidigt vänta sig att åtstramningspolitik (som i Italien) eller påtryckningspolitik (som i Spanien) ostraffat kan påtvingas stridbara arbetare. Därför leder »eurokommunismen», åtminstone under en period av stegrad masskamp, till en ökad uppsplittring både inom de KP-ledda fackföreningarna och inom själva kommunistpartierna (framförallt bland ungdomen och arbetarmedlemmarna). Det får också till följd att väsentliga delar av de medvetna arbetarna börjar ifrågasätta den byråkratiska kontrollen, och ökade krav på rätten att bilda tendenser inom kommunistpartierna, fackföreningarna och massorganisationerna kommer till uttryck. Skillnaden framstår klart om man jämför resultaten av Berlinguers kurs 1974-75 med Togliattis politiska linje i de stora industriområdena i Norditalien 1943 till 1947.

Förutom att arbetar- och fackföreningsbasen gjort uppror mot den kurs som Berlinguer slagit in på , så har kommunistpartiets centralkommitté själv delats upp i tre tendenser. En »högerlinje» kring Amendola, en »centerlinje» runt Berlinguer och en »hård-linje» med Cossuta och gammelstalinisten Luigi Longo i spetsen. Ett liknande fenomen har uppstått i det spanska kommunistpartiet, där en »vänsterriktning» kring Camacho kommit på kollisionskurs med den »högerriktning» som förespråkat att arbetarkommissionerna skulle upplösas. Efter förhandlingar med högern slöt till slut »centern» kring Santiago Carillo upp på Camachos i den här frågan.

Vi har inga som helst illusioner om att den stalinistiska byråkratin skulle vara förmögen till en »självreformering». Varken i Sovjetunionen eller i de »eurokommunistiska» masspartierna i Västeuropa. Dessa partier kan inte »under massornas tryck» omvandlas till revolutionära eller centristiska partier. Men vi är fullkomligt övertygade om att de lättnader som håller på att uppstå när det gäller den byråkratiska kontrollen (som en följd av »eurokommunismens» dynamik) kommer att föra med sig ett nytt och allvarligare krisläge i dessa partier. Vilka uttryck kommer den här krisen att ta sig? Vilka grupper av militanta kommunistiska arbetare och ungdomar kommer att lyckas bryta med den byråkratiska apparaten? I vilken utsträckning kommer den ökade oppositionen i de här partierna att begränsa ledningens manöverutrymme? De här frågorna kan bara avgöras av styrkeförhållandena. Och i sista hand kommer såväl massornas aktiviteter som den roll de revolutionära marxisterna spelar, både i masskampen och i den programmatiska och politiska debatten, att få avgörande betydelse för att fastställa dessa styrkeförhållanden.

I länder som Italien, Frankrike och Spanien har »eurokommunisternas» trumfkort hittills varit att de i massornas ögon kunnat uppvisa en trovärdig politisk helhetsstrategi. Det reformistiska innehållet i denna strategi lägger man inte märke till i samma utsträckning (och man ser inte allvarligt på det; storkapitalets antikommunistiska kampanjer spelar en viktig roll i att dölja det för de breda massorna). Det som tilltalat arbetarna, och i viss mån fortfarande gör det, är det faktum att de för första gången sedan 1968 ser en möjlig utväg ur den politiska blockering som varat i åratal. Något som massorna instinktivt eller undermedvetet förknippat med senkapitalismens fördjupade sociala kris. »Vänsterunionerna kommer att få fler och fler röster. Efter två eller tre försök kommer de att få majoritet i parlamentet. När det sedan kommer till en kraftmätning så kommer de att ha ett bättre utgångsläge». På det här viset uppfattar de breda massorna »eurokommunismen». På samma sätt uppfattades Kautskys »utnötningsstrategi» av de tyska arbetarna och Eber-Scheidemanns »lång-tids-taktik» (de bägge historiska föregångarna till »eurokommunismen»).

Men ju mer skärpta senkapitalismens ekonomiska svårigheter blir, ju hårdare arbetsköparnas attacker blir mot de ställningar som arbetarklassen uppnått och ju mer den sociala krisen och klassmotsättningarna skärps, desto snabbare kommer sanningens ögonblick för den här strategin. Något samarbete med borgarklassen, grundat på reformer, är inte längre möjligt. För att inte tala om den »historiska kompromissen». Samarbete skulle kräva nya uppoffringar av arbetarklassen för att höja profitkvoten. Det spelar därför ingen roll hur positivt och trovärdigt massorna uppfattar »vänsteralternativet». De kommer att vara allt mindre benägna att gå med på att offra sin levnadsstandard och sina demokratiska friheter för att uppnå detta. De kommer oundvikligen att hamna på kollisionskurs med kommunistpartierna i den här frågan. Och den kollisionen kommer att föra med sig en allvarlig kris för »eurokommunismen». Just som en följd av dess egen ideologisk-politiska dynamik.

En negativ utgång av den här krisen – det vill säga att arbetarna lider nederlag i klasstrider mot arbetsköparna och borgarstaten som en följd av att deras kamp splittrats av kommunistparti-byråkratin och av bristen på ett politiskt alternativ — kommer att medföra en förskjutning i styrkeförhållandena till storkapitalets fördel. Detta kan få allvarliga följder. För att arbetarklassen ska gå segrande ur den här krisen (något som är otänkbart utan att ett nytt revolutionärt ledarskap genomgår en kvalitativ förstärkning) krävs att stora grupper av arbetare deltar i antikapitalistiska aktiviteter, självorganisering och i en politisk strejk i strid med »eurokommunisternas» intentioner. Detta skulle lägga vägen öppen för en socialistisk revolution i Västeuropa. Hur det än går så är »eurokommunismens» strategi bankrutt.

Många uppriktiga kommunistiska arbetare, ungdomar och intellektuella som av »eurokommunismen» uppmuntrats i sin kritiska inställning till stalinismen, kommer i framtiden att kämpa i första ledet for sina klassintressen, för den socialistiska revolutionen. En fast och principiell inriktning på aktionsenhet för omedelbara krav och för övergångskrav som motsvarar massornas brännande behov, kombinerat med en tålmodig och pedagogisk förklaring av stalinismens grunddrag, vårt program för socialistiska rådsstrukturer och vår alternativa strategi är de viktigaste medlen för att få dem över till våra skaror. »Eurokommunismen» är bara en övergångsstation, utan tidtabell. För sanna kommunister finns ingen annan väg än leninismen, Fjärde Internationalens väg.

Ernest Mandel
15.4.1977

Noter
2) Efter demonstrationerna och aktionerna i Bologna i februari och mars i år deklarerade en av italienska kommunistpartiets ledare på ett centralkommittémöte (14 mars) : »l motsats till på 50- och 60- talen… inkallas i dag polisen för att försvara den demokratiska ordningen mot… fienderna till det demokratiska systemet».
3) Överenskommelsen mellan USA och Sovjet om en internationell avspänningspolitik som i stort sätt accepterar status quo mellan maktblocken och deras intressesfärer.
4) En politik som lägger tonvikten vid parlamentariska val.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1977

Igår, idag, imorgon

Svensk socialdemokrati i tre akter (Bok utgiven av Bokförlaget Röda Rummet 1984)

I. Inledning

Svensk socialdemokrati under nya villkor

Mellan två val…

Ungefär halva mandatperioden har gått för den socialdemokratiska regering som tillträdde i september 1982. Det var då SAP och Olof Palme personligen fick sin revansch – och åter kunde ta över regeringsrodret efter på dagen »sex förlorade år«.

Men en revansch, för att göra vad?

Under den tid som gått sedan den tidigare »mitt«-regeringen sopades bort från regeringstaburetterna har socialdemokraternas nya regeringspolitik tagit form.

Genom att granska denna regeringspolitik – mot bakgrund av en studie av socialdemokratins tidigare regeringsinnehav och åren i opposition – kan man dra många slutsatser om framtiden. 1984 – och sedan?

Var valet 1982 början på en ny längre epok av socialdemokratiskt styre? Med årtionden av socialdemokratisk kontroll över regering och riksdag? Med fortsatt ohotad dominans över svensk arbetarrörelse?

Eller var det snarare en höjdpunkt som blir svår att överträffa i fortsättningen? Och i själva verket början på en period av nya spänningar och motsättningar inom svensk arbetarrörelse?

Slutsatserna av den här skriften pekar i den senare riktningen. Det är något vi kommer fram till efter att ha försökt beskriva…

– orsakerna till socialdemokratins valnederlag 1976 och 1979;

– särdragen i 1900-talets svenska socialdemokrati som helhet; och…

– hemligheterna bakom dess »comeback« 1982 och erfarenheterna sedan dess.

Vi argumenterar för att svensk socialdemokrati liksom dess partifränder i andra västeuropeiska länder, verkar under nya villkor sedan mitten av 70-talet. Det är inte en period som utesluter socialdemokratiska valsegrar – långt därifrån, som vi sett under de senaste åren i Frankrike, Grekland, Sverige och Spanien. Men de kan också vara nog så förgängliga.

För vi är inne i en tid som kännetecknas av samhällelig obalans, med snabbare politiska omkastningar och scenförändringar än tidigare.

Det är därför också föga troligt att 1982 skulle beteckna inledningen på en ny era av stabilt socialdemokratiskt styre, som det vi såg åren 1932-76. Den följande beskrivningen av denna 44-åriga epok, åren i opposition och resultaten av socialdemokratins nya regeringsinnehav pekar i helt annan riktning.

Här får »1976« stå som symbol för inledningen på en ny period i socialdemokratins 1900-talshistoria. Därav det inledande kapitlet om »vändpunkten 1976«, som sedan får bli utgångspunkten för perspektiven bakåt och framåt, till våra dagar.

Det som följer är en kritisk analys. Det är som sådan också en uppfordran till en radikal kursomläggning, så att svensk arbetarrörelse kan bryta sig ur den ekonomiska krisens tvångströja och borgarklassens herravälde. Det är en maning till en ny, socialistisk, linje för landets arbetarrörelse.

Samtidigt är detta en skrift som inte bara vänder sig till dem som redan delar dessa åsikter. Den riktar sig också till socialdemokrater som fortfarande ser sig som socialister och andra som är bekymrade över SAP:s nuvarande inriktning, som är beredda att söka grunderna till den och villiga att pröva de alternativ som kan finnas.

Det är ingen agitatorisk pamflett. Det är en essä som strävar efter något mer än lättköpta demagogiska utfall. Den syftar till att nå en diskussion med alla dem som är redo att väga dess argument och pröva dess slutsatser – förhoppningsvis då inom ramen för ett samtidigt, gemensamt praktiskt arbete för en socialistisk utveckling i vårt land.

Om dessa målsättningar också skall komma att förverkligas – det avgör läsaren.

April 1984, Tom Gustafsson

Läs hela boken.

Kenth-Åke Andersson och den svenska socialdemokratin

Kenth-Åke Andersson och den svenska socialdemokratin – Ett pionjärarbete att kritisera och föra vidare (från tidskriften Fjärde Internationalen 2/77)

Debatten om löntagarfonderna i Fjärde Internationalen, som återkommit i en rad nummer (nr 3-4 och 5/76 och 1/77), har helt naturligt rest frågan om reformismens och SAP:s karaktär. För att bidra till en fördjupad kunskap om detta område är en utgångspunkt för oss given: Det material av Kent-Åke Andersson som vi tidigare publicerat. I följande artikel har författarna tagit fasta på det och visar utifrån en kritik och värdering av hans arbeten vilka problem det är vi måste ringa in för att kunna gå vidare. I deras resonemang fyller analysen av den socialdemokratiska byråkratin en central roll.

Ingen som följt eller deltagit i den revolutionärt marxistiska rörelsens framväxt i Sverige sedan slutet av 60-talet kan glömma eller förbise Kenth-Åke Andersson.

Han var inte bara en av pionjärerna för den organisation som idag är Kommunistiska Arbetarförbundet. Han ägde dessutom en penna med en skärpa som påminde om en Axel Danielsson eller en Bengt Lidforss.

Liksom dessa portalfigurer bland den svenska arbetarrörelsens skribenter kunde han göra den polemiska essän till en litterär njutning, utan att för den skull ett ögonblick missa målet.

Med grundlighet och säker ironi gisslade han framför allt stalinismens och maoismens propagandister. Hans artiklar var därför till övervägande delen av historisk karaktär. De hade som uppgift att erövra delar av den internationella arbetarrörelsens verkliga historia till svensk mark – genom att söm för söm sprätta upp den kostymering som Moskvarättegångarna, Spanska inbördeskriget, den Kinesiska Revolutionen, den Socialistiska Kultursynen och mycket annat försetts med av stalinister och maoister.

När grovgörat var klart på den fronten gav han sig i kast med ett annat och större projekt: Att för första gången framställa en marxistisk analys av den svenska socialdemokratins och därmed den svenska arbetarklassens historia.

Han gjorde det därför att han förstod den nyckelställning socialdemokratin hade i det svenska samhället och därför att han var medveten om att ingen revolutionär organisation skulle kunna utvecklas på sikt – utan en riktig förståelse för den svenska socialdemokratins karaktär och utan en korrekt taktik gentemot socialdemokratin och de arbetargrupper den håller fast i reformismens grepp.

Genom Kenth-Åkes hastiga bortgång 1974 blev detta projekt ofullbordat. Ja, i själva verket hade det precis inletts, åtminstone enligt hans eget sätt att se saken.

Två skrifter hade dock lämnat tryckpressarna: Dels en artikel i Fjärde Internationalen (nr 4/1973) om den internationella socialdemokratins historia. »Den Röda Rosetten» bar den som huvudrubrik, efter den rosett som arbetarklassen i Paris lyckades få fästad vid borgarklassens fana = trikoloren – under 1848 års revolution. Dels den postumt utgivna pamfletten »Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsen barndom» (Röda häften nr 25), en skrift som han för övrigt hade planerat att bearbeta en gång till.

I en redaktionell inledning till Fjärde Internationalen 4/73 – som författades av Kenth-Åke, även om den inte signerades av honom – linjerade man upp riktlinjerna för ett större projekt som han och redaktionen ville dra igång.

Projektet skulle dels omfatta en analys av den internationella socialdemokratin, dels en undersökning av den svenska socialdemokratin och dess säregenheter.

Den förstnämnda analysen »måste ge utgångspunkterna» skrev redaktionen och ge svar på frågor som »vilka faktorer i det kapitalistiska produktionssättet som skapar socialdemokratin».

Den senare undersökningen skulle ta sig fram på tre nivåer:

Den svenska socialdemokratins historia, den socialdemokratiska apparaten samt socialdemokratins förhållande till statsapparaten.

– Idag är analysen av socialdemokratin en prioriterad uppgift för den revolutionära vänstern i Europa – skrev redaktionen och förklarade också varför…..
– En felaktig analys leder tveklöst till en felaktig taktik och strategi. Teori och praktik hänger nära samman….. Våra studier siktar mot en partilinje, mot en bestämd taktik och strategi. Men denna kan endast fastställas genom en öppen och fri debatt.

Kenth-Åkes artiklar lästes, diskuterades och kommenterades, berömdes, ifrågasattes delvis, ja till och med översattes till flera andra språk. Men någon egentlig debatt blev det inte, även om enstaka inlägg om socialdemokratins karaktär gjordes till vår förbundspress. Det projekt som han inlett fördes knappast vidare.

Till stor del berodde det nog på att Kenth-Åke var tidigt ute – inte i förhållande till det problem han reste till debatt, utan i förhållande till förbundets utveckling.

De avgörande frågor som han ville få besvarade, ställdes ännu inte konkret som praktiskt-politiska problem för KAF och dess föregångare Revolutionära Marxisters Förbund.

Idag är de definitivt det, vilket inte minst de artiklar som publicerats här i Fjärde Internationalen om LO-fonderna och utvecklingen efter valet visat, liksom debatten om taktiken inför årets Första maj i tidningen Internationalen.

Det är därför hög tid att ta Kenth-Åkes maning om debatt och författa studier på allvar. Endast då kan vi förverkliga det inledda, ofullbordade, men livsviktiga, projekt han lämnade efter sig.

Socialdemokratin och den borgerliga omvandlingen i Sverige

Inte i något annat land i Europa har socialdemokratin en så stark ställning som i Sverige.
l snart ett sekel har socialdemokratin utövat en nära nog total dominans över den svenska arbetarklassen.

Under 44 år satt SAP så gott som oavbrutet i regeringsställning. Partiets inre stabilitet har varit större än de flesta andra socialdemokratiska partiers.

I inget annat land har socialdemokratin spelat en så avgörande roll för kapitalismens utveckling och stabilitet som i Sverige. Kenth-Åke Andersson var väl medveten om denna särställning för den svenska socialdemokratin, l sin pamflett påpekade han att man rom kan säga att »ett eventuellt valnederlag för socialdemokratin skulle försätta den svenska kapitalismen i en svår politisk kris».

– Redan genom att räkna på fingrarna kan man få fram att de tre borgerliga partierna skulle få svårt att uppnå en stabil parlamentarisk majoritet, skrev han bl a. Trots att vi idag inte ser den 20-tals-situation som KÅA förespeglade, »med ständiga regeringskriser och invecklade piruetter på taburetterna», så står det klart att hans bedömning av problemen med en borgerlig regering i stort sett var riktig och framsynt.

Även om han på andra punkter missade i sin analys av socialdemokratins säregenhet i förhållande till de borgerliga partierna – vilket vi återkommer till – så uppfattade han därmed den svenska borgarklassens särskilda beroendeförhållande till socialdemokratin.

Vilka faktorer är det då som givit den svenska socialdemokratin denna unika ställning i samhället – om man jämför med dess broderpartier i exempelvis Västtyskland och England?

SPD och Labourpartiet är visserligen stora partier, men de kom ändå inte att spela samma roll för den kapitalistiska utvecklingen i sina respektive länder som SAP gjorde i Sverige. I KÅA:s analyser på den punkten hittar vi avgörande fördelar i hans pamflett.

Han anser att grunden till det här, måste sökas i villkoren för socialdemokratins framväxt, under »den svenska arbetarrörelsens barndom» – och genomför därför en historisk analys. KÅA lyfter fram de historiska säregenheter som präglade den svenska kapitalismens – och därmed också den svenska borgarklassens och arbetarklassens – historia.

Han undersöker därvid samspelet mellan en rad samhälleliga faktorer; låt oss nämna de viktigaste:

– Det kapitalistiska produktionssättet trängde fram förhållandevis sent i Sverige, men när det väl skedde, skedde det snabbt och effektivt på ett sätt som försvagade småborgerligheten.
– Staten kunde tidigt spela en mycket aktiv roll i industrialiseringsprocessen, vilket gjorde den framväxande borgerligheten mindre beroende av folkliga mobiliseringar.
– Jordreformer genomfördes återkommande och påbörjades tidigt, om vi ser det i ett internationellt perspektiv. Det gjorde jordfrågan mindre laddad och bidrog till den relativt fredliga samhällsomvandlingen.

Allt det här försvagade borgarklassen politiskt. Borgarklassen kom att sakna en verklig massbas i vilken den kunde förankra starka politiska partier. Genom den förhållandevis fredliga omvandlingen av samhället hade den inte heller samma behov av sådana som många av sina utländska klassbröder.

Det faktum att den framväxande borgarklassen i första hand rekryterades ur adeln och de rika köpmannafamiljerna – och inte ur olika hantverksskikt – försvårade ytterligare bildandet av starka borgerliga partier. Denna rekrytering uttryckte det tidiga samarbetet mellan borgare och adelsmän och lade grunden till statens aktiva roll i kapitalismens tjänst – det var ju adeln som dominerade de statliga organen.

Varför kunde reformismen vinna insteg?

KÅA för alltså tillbaka den svenska socialdemokratins starka ställning i samhället på borgarklassens politiska svaghet:

– Borgarklassen lyckades bilda sitt eget parti först efter – och dessutom en bra bit efter – det att arbetarklassen höjt sig till politisk klass och bildat sitt parti, skriver han. Och vidare:
– Det är denna försening i borgarklassens höjande till politisk klass som förklarar dess beroende av socialdemokratin.

Även om det är en nödvändig del av förklaringen, så är det också bara en del av förklaringen till socialdemokratins unika och starka ställning inom arbetarklassen. Det påpekar KÅA och fortsätter med att ta fram en del andra säregenheter i den svenska utvecklingen:

Frånvaron av en genuin borgerlig revolution gjorde att en reformistisk tradition lättare kunde vinna insteg och förankras hos arbetarklassen och dess direkta föregångare – städernas småfolk och hantverkare.

Denna tes, om sambandet mellan den borgerliga omvandlingens karaktär och den politiska tradition den för vidare till arbetarklassen kan lätt generaliseras till internationell nivå. Man behöver bara jämföra den franska revolutionens förlopp med den amerikanska och undersöka deras effekter på arbetarklassen i respektive land…

Den franska revolutionen var upptakten till en radikal politisk tradition, som gav upphov till intensiva klasstrider under ett helt århundrade. Den franska arbetarklassen föddes, deltog i och formades i denna tradition.

I Amerika – med dess splittrade befolkning och svaga arbetarklass – föddes ingen permanent politisk radikalism ur den borgerliga revolutionen. Det har fått bestående effekter på arbetarrörelsen i USA.

KÅA pekar också på en annan viktig faktor, nämligen förhållandet mellan den egentliga arbetarklassens framväxt och bildandet av det socialdemokratiska partiet.

Den socialdemokratiska partiorganiseringen kom först och stödde sig ofta på de hantverksskikt, som inte hade någon framtid som kapitalister, samt på de övre arbetarskikten. Det var skikt som bar upp en reformistisk – eller i andra sammanhang liberal – ideologi.

Den förvandling av socialdemokratin som följde, i och med att partiet mer och mer bidrog till och rotade sig i den framväxande fackföreningsrörelsen, hade innan sekelskiftet gjort det socialdemokratiska partiet till ett verkligt massparti. Men det var ett parti med bestämda reformistiska gränser.

När den snabba kvantitativa tillväxten av arbetarklassen skedde kring sekelskiftet fanns redan de socialdemokratiska organisationerna relativt välutbildade – hierarkiskt uppbyggda och med ett starkt småborgerligt inflytande. På så sätt underlättades det reformistiska inträngandet i arbetarklassen ytterligare. Vi är därmed framme vid en ytterligare frågeställning – en som måste ses som i sista hand avgörande när det gäller att förklara reformismens uppkomst, utbredning och socialdemokratins stabila utveckling under 1900-talet:

Vad i arbetarklassens ställning i samhället gjorde den såpass benägen att följa den socialdemokratiska ledningen och anpassa sig till dess ideologi?

Det var en fråga som KÅA ställde – i synnerhet i »Den röda rosetten». När han grep sig an den försökte han samtidigt gendriva de teser som maoistiska och stalinistiska ideologer ställt l upp på detta område…

– Det bidrag som kommit från det hållet , skrev redaktionen i sin inledning till Fl 3/1973, har varit teoretiskt undermåliga, de har byggt på alltför godtyckligt material och präglats av konspirationsteorier.

För att slå undan grunden för dessa konspirationsteorier avvisade KÅA tesen om att socialdemokratin varit revolutionär till dess att dess ledare »förrådde» rörelsen och ledde in den på reformismens stickspår.

Vi är helt ense med KÅA om att en sådan förklaring, som ju dessutom bara kan förklara socialdemokratins fortsatta historia som nya förräderier, leder till konspirationsteorier om förhållandet mellan de socialdemokratiska ledarna och borgarklassen respektive arbetarklassen.

Vi är också ense med honom om att den svenska socialdemokratin inte kan beskrivas som revolutionär (ens) under de första decennierna av dess levnad. Vi anser att man här måste göra en distinktion mellan revolutionär och samhälleligt progressiv. Socialdemokratin spelade, enligt vår mening en samhälleligt progressiv roll, under denna period…..

Bildandet av det socialdemokratiska partiet uttryckte ett stort framsteg för den svenska arbetarklassen – det uttryckte ett första nödvändigt organisatoriskt brott med borgarklassen och dess partier.

Socialdemokratin kunde spela en viktig politisk och organisatorisk roll – som organisatör av arbetarklassen, som initiativtagare till fackföreningar över hela landet och som inspiratör till stridbara fackliga och politiska aktioner.

Denna verksamhet hämmades naturligtvis av partiets mått av byråkratisering, dess i grunden reformistiska statsuppfattning och dess parlamentariska ambitioner.

Men under denna epok av kapitalismens utveckling – innan konkurrenskapitalismen växt över i dess imperialistiska stadium – kunde dessa drag hos socialdemokratin just bara hämma dess verksamhet – inte undertrycka dess progressiva funktion, som helhet betraktat.

Det kan vara värt att stryka under det här ordentligt, eftersom KÅA inte gör det i sina bidrag.

Det enkla »förräderi» som maoister och stalinister teoretiserade fram, kan omöjligen förklara socialdemokratins utveckling. Minst av allt kan det förklara hur dessa socialdemokratiska ledare, dessa förrädare, genom årtionden lyckats behålla sin dominans över arbetarklassen. Här ryms också en god portion förakt för de arbetare som under årtionden låtit sig luras så kapitalt…..

För att få en hållbar teori, menade KÅA, måste vi överge det rent historiska synsättet till förmån för en strukturell förklaring till socialdemokratins/reformismens uppkomst.

För KÅA var detta först och främst – eller uteslutande? – en fråga om att studera arbetarklassens strukturella förhållande till kapitalismen för att därmed undersöka vilken ideologi det kapitalistiska produktionssättet alstrade åt arbetarklassen. Och detta på grund av dess specifika ställning i produktionsprocessen. Låt oss försöka bena upp KÅA:s analys….

»Idéhistorisk kontinuitet»

I »Den röda rosetten» studerar KÅA vissa väsentliga drag i den socialdemokratiska ideologin i ett historiskt perspektiv och menar att de är desamma idag som de idéer Louis Blanc förde fram under revolutionen i Frankrike 1848.

– När man läser Louis Blancs skrifter och studerar hans agerande, skriver KÅA, får man ofta anledning att slå sig för pannan. Detta är ju Branting upp i dagen! Precis vad Palme säger! Men är det inte Sträng! Det där låter ju som Arne Geijer! Eller Tage Erlander!

Vad är då anledningen till denna likhet mellan vad dagens socialdemokrater säger och vad en Louis Blanc yttrade för mer än 100 år sedan?

– Man skulle naturligtvis, skriver KÅA, kunna göra en idéhistorisk utredning och påvisa hur Loris Blancs idéer överfördes till Ledru-Rollin, som i sin tur påverkade den unge Lassalle, som i sin tur påverkade Branting (och Bernstein) som i sin tur. . .

Men det vore att kringgå hela frågan, anser han. Ty den lösningen besvarar inte den avgörande frågan » hur och varför denna påverkan skedde, varför man kunde nöja sig med en gammal ideologi och inte behövde formulera nya ideologier för att möta förhållandena i olika länder och olika tider».

För att lösa problemet måste vi, menar KÅA, finna själva grunden till den socialdemokratiska ideologin, till reformismen. Denna är, säger han, det kapitalistiska produktionssättet självt som spontant, idag likväl som 1848, alstrar ett reformistiskt, socialdemokratiskt medvetande hos arbetarklassen…..

– I själva verket har socialdemokratin ingen idéhistoria i egentlig mening. Dess ideologi uppstår spontant i det kapitalistiska samhället. Det är en process av samma enkla natur som fackföreningsrörelsens uppkomst (Röda rosetten, sid 8).

Denna tes om den socialdemokratiska ideologin som en spontan, ja automatisk, reflex av kapitalismen återfinns också i hans pamflett om den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom där han slår fast att »i riksdagen finns det idag inget parti som inte accepterat den socialdemokratiska ideologin och dess värderingar».

– Man kan tom med visst fog tala om att vi har fem socialdemokratiska partier i Sverige, skriver han, åtminstone om man ser frågan ur strikt idémässig synvinkel. Vad som skiljer dem åt är den sociala sammansättningen och storleken (sid 4-5).

Enligt vår mening fångar inte denna tes den socialdemokratiska ideologin och politiken. Den kan inte förklara utvecklingen av den socialdemokratiska politiken. Det är en uppfattning som inte kan ge underlag för en korrekt strategi och taktik gentemot socialdemokratin.

Vi ska strax återkomma till denna kritik, men först ta vägen över några andra skrivningar i KÅA:s pamflett.

8-timmarsreformen och skolfrågorna

Vi har redan beskrivit hur KÅA avvisade »förrädar»-perspektivet – de olika konspirativa teorierna. Men när han ska dra slutsatserna av sin egen framställning av reformismen och den socialdemokratiska ideologin hamnar han själv i farlig närhet av just sådana teorier!

Så här skriver KÅA på några centrala sidor i sin pamflett:
– Det finns ingenting i den 40-åriga regeringspolitiken som skrämt bourgeoisin – minst av allt storbourgeoisin. Tvärtom : Socialdemokratins reformiver har tilltalat storbourgeoisin, och den har fått ett entusiastiskt stöd. Men detta är endast halva sanningen. Den andra halvan är att socialdemokratin inte förlorat arbetarklassens stöd, trots att den bedrivit en politik i storfinansens intressen. Hur kan denna paradox förklaras?

– Hemligheten ligger i att socialdemokratin förstått att manövrera längs de linjer där storbourgeoisins och arbetarklassens intressen delvis sammanfallit.

Socialdemokratin har byggt upp sin ställning i det svenska samhället på att förverkliga de reformer som legat »i båda parters intressen» som man själv säger. Eller snarare: Genom att förverkliga sådana krav från arbetarklassen som passat storbourgeoisins intressen.

– Socialdemokratins unika historiska roll ligger i dess förmåga att kryssa mellan de stridande klasserna och hitta förbindelsen mellan arbetarklassens dagskrav och borgarklassens långsiktiga behov. Därmed kan vi också förutse ett sönderfall för socialdemokratin när denna manövermöjlighet blir allt mindre och slutligen försvinner i de framtida klasstriderna.

Man kan naturligtvis tolka detta på så sätt att socialdemokratin, objektivt sett, tvingats anpassa sig till dessa »förbindelselänkar». Det är också så vi länge läst dessa rader.

Men det är ändå uppenbart att de – åtminstone – lämnar dörren öppen för en konspiratorisk syn på den socialdemokratiska politiken – även om avsikten nu var en helt annan. En konspiratorisk syn där borgarklassens medvetna representanter i form av den socialdemokratiska ledningen på ett planmässigt sätt gör allt vad den kan för att förankra storbourgeoisins politik.

I KÅA:s framställning låter det som om storbourgeoisin medvetet kämpar för vissa reformer som samtidigt ligger i arbetarklassens intresse. Det gäller exempelvis 8-timmarsdagen. Så här skriver KÅA:

– Detta klassiska krav innebär för arbetarklassens del att en yttre gräns sätts för utsugningen, att arbetarklassen kan övervinna de krafter som direkt hotar dess fysiska existens. Den enskilde kapitalisten kommer att motarbeta detta krav så länge som -möjligt eftersom 8-timmarsdagen sätter en gräns för hans förmåga att ta ut absolut mervärde ur arbetskraften. Men så står inte frågan, för borgarklassen som helhet. För den är det viktigt att 8-timmarsdagen genomförs. Detta av två skäl: Dels garanterar den arbetarklassens fortsatta reproduktion, dels leder den till att jakten på nytt kapital flyttas över från det absoluta till det relativa mervärdet. Detta vinns inte ut genom ökad arbetstid, utan i stället genom ökad arbetstakt och modernisering av maskinparken.

En sänkning av arbetstiden blir därför ett instrument för produktionsmedlens effektivisering och modernisering, summerar KÅA. Därmed ligger det också i borgarklassens långsiktiga intresse.

Visst driver 8-timmarsreformen fram en effektivisering och modernisering av produktionen. Visst blir det objektiva resultatet det som KÅA beskriver.

Men det är just det objektiva resultatet. Som framställning av vad som tvingat fram reformen, hur den drivits igenom och reformisternas roll i sammanhanget, blir KÅA:s framställning skev.

En beskrivning av 8-timmarsdagens genomförande måste ta sin utgångspunkt i den kamp som fördes, ibland med medel som var den socialdemokratiska ledningen främmande. För att sedan undersöka hur den socialdemokratiska byråkratin behandlade kravet utifrån sin sociala ställning och sina intressen. Såsom KÅA behandlar frågan lämnar han faktiskt dörren vidöppen för konspiratoriska teorier.

Låt oss ta ett exempel till från KÅA:s text. Han exemplifierar också sin teori med den socialdemokratiska skolpolitiken:

– För arbetarklassen var det naturligtvis ändra från början av central vikt att övervinna den splittring mellan manuellt och intellektuellt arbete som ligger i själva det kapitalistiska produktionssättet och att erövra den kunskap som det borgerliga samhället förvägrade dem, skriver han. Men på lång sikt låg detta krav också i bourgeoisins intresse, som behövde en bättre skolad arbetskraft för att sköta de nya maskinerna.

– Åter kryssade socialdemokratin fram på de smala skären och genomförde de delar som passade bourgeoisins historiska intressen, i detta fall en ökning av den rent formella kunskapen utan att någonsin ställa frågan om skolningens innehåll eller kunskapens roll i samhällsomvandlingen.

Vi förnekar inte att de upprepade socialdemokratiska skolreformerna utgått från det faktum att industrin kräver bättre utbildad arbetskraft. (Se som exempel Olof Palmes olika tal i hans bok »Politik är att vilja! ») Men visst har socialdemokraterna ställt frågan om kunskapens roll i samhällsomvandlingen! Ja, man har t o m övervärderat den!

På den tiden när Olof Palme var ecklesiastikminister, som det hette då, talade han sig många gånger varm för den nya skolan, som en hävstång för en demokratiskt socialistiskt samhällsutveckling. (Och är det inte i grunden liknande tankar som går igen i grundskolans läroplan?)

Det är tankar som med nödvändighet varit till intet förpliktigande, eftersom den praktiska politiken hela tiden hållit sig inom det givna samhällets ramar. Pragmatismen har ju alltid suttit i katedern i den socialdemokratiska skolan.

Resultatet har blivit att socialdemokratin aldrig utmanat kapitalismen med sin skolpolitik. Men är det inte, än en gång, att öppna dörrarna för konspirativa teorier att framställa den historiska utvecklingen på det sätt som KÅA gör?

Byråkrati-begreppet centralt!

Hur går det här ihop med KÅA:s teorier om den socialdemokratiska ideologin som en reflex av det kapitalistiska produktionssättet?

Om den reformistiska ledningen verkligen besitter denna unika förmåga att medvetet analysera fram den gemensamma skärningspunkten mellan arbetarklassens kortsiktiga intressen och borgarklassens långsiktiga – hur kan då det reduceras till en enkel »reflex»?

Det är svårt att inse – och vi kan inte heller hitta något svar på det i KÅA:s material om socialdemokratin.

Den största bristen i KÅA:s analys är enligt vår mening att han inte börjar i en distinktion mellan den spontana ideologi som alstras hos »genomsnittsarbetaren» i produktionen – och den reformistiska helhetsuppfattning som bärs upp av ett speciellt socialt skikt. En medveten reformistisk syn på samhället och dess utveckling är inte något som växer fram hos varje arbetare som befinner sig i produktionen. Hos dem återfinner man fragment och brottstycken av en sådan uppfattning.

Vi tror att man måste börja i den här distinktionen för att sedan förfina den i en noggrannare analys av den borgerliga ideologins genomslagskraft och klassmedvetenhetens utveckling.

Vad sen gäller den socialdemokratiska ideologin är vår tes att det definitivt existerar en reformistisk, socialdemokratisk ideologi, som skiljer sig från det idésystem som de borgerliga partierna är bärare av. Vi tror också att det finns genomgående drag i denna socialdemokratiska ideologi, som gör att man kan finna likartade tankegångar under helt olika historiska perioder. Det finns en viss kontinuitet, men inte en identitet. Det sker hela tiden en utveckling – där vissa element infogas och andra elimineras.

Enligt vår mening överdriver KÅA det mått av kontinuitet som finns i den socialdemokratiska ideologin. Han gör den alltför absolut och heltäckande, i synnerhet i förhållande till tidiga, mer eller mindre socialdemokratiska ideologier. Han undervärderar den utveckling som trots allt har skett. Han missar det specifika i den socialdemokratiska samhällsuppfattningen jämfört med öppet borgerliga strömningars. Och framför allt, han misslyckas med att förlägga den till dess samhälleliga bärare – den socialdemokratiska byråkratin – när han framställer den som en – mer eller mindre (?) – spontan produkt av det kapitalistiska produktionssättet.

Den socialdemokratiska ideologin – med dess relativa kontinuitet och utveckling – måste direkt föras tillbaka på detta byråkratiska skikt för att kunna fångas i sin motsägelsefullhet. Denna ideologis funktion är ju hela tiden att rättfärdiga byråkratins särskilda materiella och politiska intressen i samhället – i förhållande till produktionen, inom statsapparaten och gentemot dess egen arbetarbas.

Det KÅA lyckas visa i »Den röda rosetten» är inte exakt detsamma som det han avser att visa. Han lyckas förklara varför dan socialdemokratiska ideologin och politiken har så lätt att slå rot inom de breda arbetarmassorna. Han pekar där på deras underordnade, uppsplittrade och underkuvade ställning i produktionen.

Det gör det svårare för dem att finna långsiktiga alternativ till socialdemokratin och reformismen – och mindre benägna att söka efter sådana. I synnerhet i lägen av kapitalistisk expansion, har socialdemokratin lättare att vinna trovärdighet. Det kan ju peka på konkreta resultat, i form av återkommande materiella förbättringar.

Men det är en sak att säga att grogrunden för reformismen är gynnsam och särskilt gynnsam i »normala fall», att socialdemokratiska åtgärder och idéer kan framstå i ett rosa skimmer. Det är inte detsamma som att arbetarna »blir» medvetna reformister. Och att en reformistisk helhetsuppfattning skulle »växa fram» ur produktionen.

Nej, förklaringen i reformismens uppkomst och seger inom arbetarklassen måste man gå vidare med KÅA:s analys av samspelet mellan en rad historiska faktorer. Och man måste använda den nyckel, som KÅA pekar ut men inte utnyttjar: Byråkrati-begreppet!

En avgörande punkt i analysen måste gälla undersökningen av det skikt inom arbetarklassen som bär upp den reformistiska ideologin och den socialdemokratiska apparaten, nämligen den så kallade arbetararistokratin.

Det var dess intressen som partiets alltmer utvecklade reformistiska ideologi och praktik uttryckte och det var ur detta skikt som den socialdemokratiska ledningen hämtades.

Motsägelser

Vi nämnde nyss att det är svårt att få de olika bitarna i KÅA:s analys av reformismen att gå ihop. Låt oss exemplifiera detta med den historiska framställning KÅA själv gör av socialdemokratins framväxt.

Det är en skildring som faktiskt till viss del motsäger hans egen teori.

KÅA pekar helt riktigt på socialdemokratins ursprungliga förankring i vissa socialt avgränsade skikt – hantverksgrupper och specialiserade arbetare. Det är dessa skikt som är de främsta och mest aktiva bärarna av de reformistiska föreställningarna, inte den relativt oskolade industriarbetarklass som senare bröt fram med sådan styrka i takt med det fortsatta industrialiseringen.

KÅA visar också att det inte skedde någon verklig sammanstötning mellan dessa grupper och marxistiska strömningar inom partiet. Han förklarar varför det aldrig utvecklades någon slagkraftig marxistisk flygel inom det socialdemokratiska partiet. Det fanns individer som stod för en oppositionell linje, men inte något helgjutet alternativ.

De breda arbetargrupper som mer och mer kom att utgöra partiets bas stod ofta för en betydligt militantare kamplinje i dagsfrågorna än partiledningen, men lyckades inte hota dess ställningar och kom snabbt att domineras av den.

Det är riktigt att, som KÅA, här referera till arbetarmassornas uppsplittrade ställning i produktionen och deras outvecklade klassmedvetenhet. Annars går det inte att förklara varför den socialdemokratiska byråkratin så snabbt och så smärtfritt kunde vinna ett politiskt övertag.

Men man måste då också komma ihåg att utvecklingen i andra länder inte alls var lika lindrig. Det gör KÅA också, paradoxalt nog – paradoxalt, därför att det motsäger hans egna teorier…..

– Inom (det tyska socialdemokratiska) partiet fanns det två strömningar som aldrig helt dog ut och efter sekelskiftet markerades ännu mer, skriver han. En stark reformistisk strömning med förankring bland fackföreningsfunktionärerna, riksdagsmännen och med stöd från de övre skikten inom arbetarklassen (»arbetataristokratin»), och en revolutionär intelligentia och lägre proletära skikt, vilka inte kunde få samma eftergifter från bourgeoisin (Röda rosetten, sid 14).

– Denna uppdelning av reformister och revolutionärer inom partiet förekom i alla socialdemokratiska partier – i Frankrike hade man en uppdelning mellan »guesdister» (marxister) och »possibilister» (reformister), i Tyskland mellan »lassalleaner» och »eisenachare» (marxister), i England mellan partiets ledning och den anarko-marxistiska gruppen kring tidskriften »Commonweal».

– Svaga, men ytterst svaga, återspeglingar av denna uppdelning i reformister och revolutionärer har vi också i Sverige i striden mellan Branting och Axel Danielsson i slutet av 1800-talet (Röda rosetten, sid 14-15).

KÅA har gett många orsaker till varför dessa återspeglingar var så pass svaga i Sverige, varför reformismen kunde segra så lindrigt – och därmed också en del av förklaringen till dess stabilitet.

Men låt oss tänka efter: Innebär inte KÅA:s påpekande i dessa rader – att det under flera decennier fördes en kamp mellan en revolutionär och en reformistisk flygel inom nästan samtliga socialdemokratiska partier i Europa – en motsägelse jämfört med hans egen tes om reformismens spontana uppkomst?

Och hur kunde dessa revolutionära strömningar stå så pass starka under en av kapitalismens »uppåtgående kurvor»? KÅA skriver ju själv – jämför med citatet på sidan 12 härovan – att det under kapitalismens nedgångsperioder finns förutsättningar för en verklig revolutionär rörelse.

KÅA:s teori om reformismens framväxt kan inte förklara detta. Därtill behövs det en teori som för det första förlägger de reformistiska intressena till ett särskilt socialt skikt, för det andra måste den kunna visa att detta byråkratiska skikt har sina alldeles speciella intressen, som strider mot de breda arbetarmassornas – om att det är denna objektiva och subjektiva motsättning som ger upphov till en långvarig strid inom den europeiska arbetarrörelsen. För det tredje måste vår teori också ta hänsyn till de historiska faktorer som gynnade reformismen i slutet av 1800-talet, i synnerhet i det svenska samhället. Och som gjorde att den, med några få undantag, kunde avgå med segern.

Politiska effekter

Vilka politiska effekter får då de brister vi dragit fram i KÅA:s analys?

Deras konsekvens kan faktiskt bli ett rättfärdigande av olika reformistiska projekt under »normala förhållanden» – de anknyter ju till och förverkligar det nödvändiga, det spontana, medvetande som finns hos arbetarklassen.

KÅA drog aldrig själv några sådana slutsatser. Det vore honom fjärran. Men det är inte svårt att upptäcka att kamrater, som idag uppenbarligen är djupt påverkade av hans teorier på den här punkten, hamnar i en sådan politisk fälla.

Vi tänker här främst på Tom Hansens och Per Reichards artikel om »Arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken» i Fl 3-4 1976, och den inställning de försvarar där om bl a LO-fonderna.

Ett annat problem med KÅAs analys är att han genomgående behandlar socialdemokratin som ett enhetligt fenomen. Kanske beror det på att han bara befinner sig i början av sitt arbete, att han utgår från vissa allmänna skrivningar, med avsikt att sedan förfina analysen efterhand.

Det är hur som helst viktigt att ha det här i tankarna när man läser hans material. För som det nu står, tar det inte upp existerande och möjliga spänningar mellan den socialdemokratiska apparaten och de reformistiskt påverkade arbetarna inom denna apparat. Och utan en sådan analys blir det omöjligt att utforma en riktig enhetstaktik.

Men det är knappast meningsfyllt att gå i polemik med KÅA på den här punkten. Det skulle bara leda till att man tvingades övertolka det han skriver – och dra slutsatser av det, som han själv aldrig framfört, för att sedan skärskåda dem.

Avslutningsvis

Vari ligger då grunden till de brister, som vi försökt dra fram i den här artikeln?

Vår hypotes är att KÅAs utarbetande kring den internationella och svenska socialdemokratin påbörjades utifrån två olika synvinklar.

Han ville dels påbörja en undersökning av den reformistiska ideologins utveckling och grogrund. Dels ville han studera den socialdemokratiska politikens samhälleliga grundvalar.

I det ena fallet tog han itu med en strukturell analys, i det andra var hans utgångspunkt historisk.

Men han fick aldrig möjlighet att fullständiga bilden, att framställa den nödvändiga syntesen av sina uppfattningar, en helhetsteori om socialdemokratin, något som då också skulle ha tvingat fram bestämda revideringar av de tidigare framställningarna.

Ett av de projekt som KÅA och andra drog upp riktlinjerna för en gång i tiden, gällde utarbetandet av en konkret analys av den socialdemokratiska apparaten.

Vi tror att analysen skulle ha kunnat fungera som en nyckel till de problem som vi försökt ringa in. Då hade det blivit möjligt att gå vidare och utforma en helhetsbild av socialdemokratins uppkomst och utveckling och lägga grunden till de politiska slutsatserna.

I den här artikeln har vi varit kritiska, ibland mycket kritiska, mot vissa teser hos KÅA. Men mitt i den kritiken bör vi inte glömma helheten i det material vi kritiserar:

Kenth-Åke var en pionjär – och som alla pionjärer gjorde han sina misstag. Men det var misstag inom en helhet, som är och förblir oöverträffad i sin uppslagsrikedom och skarpsynthet.

Tom Gustafsson och Gert-Inge Johnsson

Betydelsen av den militära reformismen och av Ovando-styret i Bolivia

(Resolution antagen av P.O.R. – det revolutionära arbetarpartiet – bolivianska sektionen av 4: e Internationalen)

1) Världsrevolutionens utveckling och imperialismens försvarsåtgärder

För att korrekt kunna förstå de händelser som utspelats i Bolivia sedan den 26 september 1969 är det nödvändigt att placera dem i deras sammanhang, som del av situationen i Latinamerika och världen och som ett uttryck för styrkeförhållandet mellan den uppåtstigande revolutionen och kontrarevolutionen i försvarsställning. Den senare använder sig av alla tillgängliga medel – från krig och terrorism till ”revolution” i vissa kolonier eller halvkoloniala länder för att undvika större revolutioner.

Imperialismens breda offensiv som intensifierades i början av 60-talet, särskilt genom Vietnamkriget, har inte kunnat hejda den långsamma söndervittringen av dess dominans över den koloniala och halvkoloniala världen. Dess starka militära och ekonomiska makt har lidit nederlag på Kuba och i Vietnam. Den latinamerikanska revolutionens partiella nederlag med uppkomsten av militärdiktaturer och arbetarrörelsens stagnation, Nkrumahs fall i Ghana, kontrarevolutionen i Indonesien, det arabiska nederlaget mot Israel, avlägsnandet av Odinga Oginga i Kenya, gerillans nederlag i Bolivia 1967 och mordet på Che, nederlag som var allvarliga, har likväl inte kommit att ändra styrkeförhållandena till revolutionens nackdel. Efter dessa slag återtar den koloniala revolutionen, med Kuba och Vietnam, sin frammarsch, denna gång kombinerad med revolutionens mognande i själva de imperialistiska metropolerna.

Läs hela resolutionen i Röda Häften nr 13/14, 1972.

Kuba, militär reformism och väpnad kamp i Latinamerika

Latinamerikas revolutionära rörelse skakas på nytt av stormig polemik och våldsamma konflikter. Den gamla debatten om den latinamerikanska revolutionens natur och inställningen till den s.k. nationella bourgeoisien återupplivas till följd av de uppseendeväckande åtgärder som genomförts av Velasco i Peru och Ovando i Bolivia; spänningen ökar, även bland de krafter som har tagit ställning för den väpnade kampen och O.L.A.S.; den kubanska regeringen själv blir föremål för offentliga fördömanden från gerillaledare som den dock stött ivrigt; den strategi som tillämpas av revolutionära grupper och rörelser i åtskilliga länder utsätts för en hård kritisk analys, ofta på initiativ av den heroiska kampens huvudpersoner.

Sammanfattningsvis ställes följande tre grundläggande frågor: vilken betydelse har militärregimens nya kurs i Peru och den vändpunkt som skisserats av Ovando i Bolivia? Vilken är den reella innebörden i Kubas internationella politik och i synnerhet i förändringen av förhållandet mellan Kuba och Sovjetunionen? I vilken situation befinner sig den latinamerikanska revolutionära rörelsen, vilka lärdomar måste man dra av de senaste årens erfarenheter och på vilken grund skall framtidens strategi byggas?

Det är omöjligt att undersöka alla dessa problem grundligt i en enda artikel. Vi är alltså tvingade att sammanfatta och förenkla så mycket som möjligt, och för en lång rad frågor hänvisas dels till den text som 4:e Internationalens Världskongress antog i april 1969, dels till mera detaljerade analyser som redan publicerats i vår tidskrift och som kommer att publiceras i nästa nummer.

Läs hela artikeln i Röda Häften nr 13/14, 1972.