Författararkiv: Per Reichard

Kollektivkapitalism eller barbari

Del 4 av 7 i serien Löntagarfonder

Av Per Reichard och Arne Jarrick

Vi är inte nöjda med GK/GIJ:s polemik mot ståndpunkterna i artikeln i Fl 3-4/76.

För det första rycker GK/GIJ ut enskildheter och relaterar inte delarna till helheten. De ägnar sig exempelvis ganska mycket åt att påvisa varför Meidnerfonderna inte ger någon omedelbar lösning ’på arbetarklassens akuta problem, något som vi definitivt inte hävdar. Deras slutsats blir att fonderna är ointressanta för arbetarklassen av dessa skäl, vilket avslöjar en slarvig läsning och avsaknad av helhetsperspektiv.

För det andra är deras svar inte alls konkreta. Exempelvis får ett citat från Marx och några lösryckta och empiriskt icke prövade hänvisningar till den solidariska lönepolitiken räcka i diskussionen om vad som bestämmer lönebildningen i det kapitalistiska produktionssättet; i diskussionen om arbetarklassens karaktär resonerar man rent abstrakt. Detta är dåligt.

För det tredje är GK/GIJ:s analys konjunkturellt betingad. Bara för att socialdemokraterna förlorade senaste valet, hår Meidnerfonderna mist sin aktualitet och sitt intresse för dem. De bortser helt från de utvecklingstendenser som är verksamma även sedan vi fått en borgerlig regering och det är en fullkomligt inkonsekvent gest, när de säger sig hålla med om den ekonomiska analysen av den svenska kapitalismens strukturella problem och samtidigt förklarar Meidnerfonderna som överspelade. Hela det andra svaret visar att de faktiskt inte alls håller med om den ekonomiska analysen, även om de inte har prövat den och därför inte vet hur de ska ställa sig. Men dessutom är det omöjligt att identifiera samma strukturproblem för den svenska kapitalismen och samtidigt avskriva Meidnerfonderna pga tillfälliga politiska konjunkturer.

För det fjärde är GK/GIJ:s egna försök till analys inte vetenskapliga. Man kan faktiskt inte läsa en bok (Wredén: Kapital till de anställda?) om fonddiskussionerna i Tyskland, associera fritt utifrån en sådan läsning och sedan djärvt använda dessa spekulationer som konkret förklaring till de svenska Meidner-fondernas uppdykande.

För det femte är GK/GIJ:s strategiskt-taktiska alternativ mer än tillåtligt fraseologiskt och ger inga konkreta svar på de taktiska problem vi rest. Det tjänar absolut inte någons sak att ställa i utsikt att det med nuvarande taktik ». . . kanske är ett faktum inom en snar framlid an arbetarna kan komma att utöva styret över en centraliserad planekonomi!»

GK/GIJ presenterar en mängd ståndpunkter som vi betraktar som dåligt grundade och idealistiska. För att gå vidare i diskussionen, och inte upprepa tidigare argument i alltför hög grad måste vi be läsaren an i den mån han/hon inte minns TH/PR:s artikel åtminstone översiktligt läsa den på nytt.

Vad är vi eniga om?

Oenighet i grundläggande frågor och delvis oseriös debatt kan dock inte dölja att våra uppfattningar överensstämmer på viktiga punkter:

a) när det gäller vikten av att utforma ett konkret program av övergångskaraktär, även om vi i många avseenden anser KAF:s paroller för tidigt väckta och abstrakta i förhållande till arbetarklassens majoritet;
b) i fråga om inställningen till de traditionella arbetarpartierna och hela arbetarrörelsen som kvalitativt annorlunda än de borgerliga partierna;
c) om vikten av bred enhet inom arbetarklassen och enhetsinitiativ gentemot arbetarpartierna;
d) i betoningen av hur central kampen för verklig demokrati är inom arbetarrörelsen, under kapitalismen och i övergångssamhället;
e) i fråga om inställningen till partibygget i stort sett.

Dessa överensstämmelser är så väsentliga att vi säkert ska kunna föra en konstruktiv diskussion kring de huvudfrågor vi vill identifiera som centrala utifrån vad vi sagt ovan. I det långa loppet kommer kombinationen av demokratisk diskussion, gemensam kamp och utvecklad praktik ge nya möjligheter till enhet kring en framgångsrik strategisk linje.

Diskussionens huvudfrågor

Två frågor står helt i centrum och bestämmer alla övriga positioner i debatten:

1) Uppfattningen av arbetarklassen och dess relation till kapitalismen, reformismen och perspektivet för utvecklingen av arbetarnas medvetenhet under kapitalismen, i en revolutionär kris och under övergången till arbetarmakten;
2) Synen på den kapitalistiska utvecklingen idag och konkret perspektivet för den kapitalistiska utvecklingen och utifrån detta hållningen till socialdemokratin. Denna punkt omfattar diskussionen om möjligheten av revolutionära genombrott i Europa idag eller inom en nära framtid, om vilka som är de möjliga alternativen: revolution – eller barbari kontra kollektivkapitalism eller reaktionära borgerliga lösningar.

Skillnader i hållningen till dessa problem får omedelbara och mycket betydelsefulla taktiska följder. Tror man på snara revolutionära genombrott och en fortsatt tillväxt av det antikapitalistiska -massavantgardet» är det inte lika självklart att stödja en enhetlig arbetarrörelse som visserligen är reformistisk men utgör det enda realistiska alternativet idag till den borgerliga offensivens utveckling på bredden och djupet.

För att vår strategiska syn. och de därav följande förslagen ska förstås måste tre förutsättningar klarläggas:

1) Vi anser att marxismen inte innehåller någon som helst sanning i sig, utan endast är en metod och vägledning i sökandet efter vad sant är. Marxismen bildar dock bara den metodologiska ramen för vår analys, många metoder som uppstått och utvecklats oberoende av marxismen måste integreras i denna för att den ska bli fullt användbar i praktiken.
2) Vi bedömer en internationell socialistisk revolution som mycket osannolik under de närmaste tio åren, utvecklingen i Spanien, Italien, Frankrike osv kan i bästa fall föra vänsterreformister till makten, och dessa kan i vissa fall ge konkreta om än tillfälliga lösningar på flera av kapitalismens viktigaste problem idag.
3) Vi utgår också från en par väsentliga psykologiska förutsättningar: För det första är klassindelningen en viktig analytisk abstraktion, men inte en lika klar praktisk realitet – om inte hänsyn tas till individen som del av klassen men med individuella önskemål, tankegångar och reaktionsmönster kommer vår »klasstaktik» att skjuta bredvid målet, för det andra menar vi att all taktik måste ta som en viktig utgångspunkt att människorna endast lever ett liv, och i detta liv har ett beständigt och grundläggande behov av säkerhet, kontinuitet och självkänsla. Endast om vi kan leda människorna i vissa klasser och skikt att med bibehållande av kontinuitet, och utan alltför stort hot mot tidigare balans och säkerhet konfronteras med kapitalismens oförmåga, kan taktiken leda till beständig framgång bland fler än det lilla avantgardet.

I nästa nummer av Fjärde Internationalen kommer vi att precisera en del av detta.

Vilken roll har arbetarklassen?

När GK/GIJ försöker polemisera mot våra uppfattningar om arbetarklassen återvänder de till slitna klichéer. Citat från Marx och Lukacs (vars »geniala» bok enligt vår uppfattning saknar varje
konkretion, och inte någonsin fört den kommunistiska diskussionen framåt) torde inte lösa frågan om varför arbetarklassen inte blir kommunistisk.

De skriver: »Arbetarklassen reproducerar ständigt genom sitt arbete det kapitalistiska samhället. Utan arbetarklassens aktiva insats kan detta samhälle inte överleva! Däri ligger arbetarklassens enorma objektiva eller om ni vill potentiella styrka». I detta finner vi kanske förklaringen på vår meningsskiljaktighet. Om kamraterna bara menar att klassen är objektivt revolutionär i den betydelsen att den är potentiellt revolutionär – då är vi med, vilket också framgår av den första artikeln.

Det kan dock vara viktigt att skilja begreppen en aning. Objektivt kan endast det vara som är skilt från människors vilja, som finns inbyggt i en av viljan oberoende process. Motsatsen till detta är subjektiv. Potentiell har inget med motsatsparet objektiv-subjektiv att göra, utan innebär bara ett »det finns en möjlighet» (inte att ett händelseförlopp är nödvändigt). Borgarklassen var som klass objektivt revolutionär emedan dess intressen som klass gjorde att den antingen måste ackumulera kapital och tränga undan feodalismen, eller ge upp sin historiska position. I arbetarklassens fall finns (som vi påpekat) ingen sådan objektiv tendens. Den uppstod inte under kapitalismens slutskede som ett svar på tidens krav, utan är i stället en av sidorna i den dialektiska enhet arbete/kapital som utgör grundstommen i själva det kapitalistiska samhället. Borgarklassen hade ingen del i feodalismen utan växte fram för att upphäva den. Samma sak gäller feodaladeln i förhållande till slavsamhället. Därför var dessa klasser objektivt revolutionära, medan arbetarklassen inte är det. Potentiellt revolutionär är däremot arbetarklassen i den bemärkelsen att dess egenskaper (som ligger förborgade i dialektiken mellan arbete och kapital) gör att den under speciella förhållanden kan vara förmögen att göra revolution. Om vi inte ansåg detta skulle vi naturligtvis inte diskutera strategi och taktik över huvud taget.

Vad är viktigt i taktiken gentemot arbetarklassen?

När vi hävdar att arbetarklassen under kapitalismen utvecklar ett reformistiskt medvetande bemöts det från flera håll (och också av GK/GIJ) med påståendet att reformism innebär en statsuppfattning som arbetarklassen inte spontant kan skaffa sig. Detta är klassisk dogmatism.

Reformism är ur varje praktisk synvinkel en ideologi eller praktisk politik som har som kännetecken tron på en gradvis snarare än revolutionär övergång till socialismen. Om arbetarna inte reflekterar över staten, men ändå, entusiastiskt eller ej, ansluter sig till tanken på ett »socialistiskt» samhälle uppnått på reformistisk väg, är det därför ur analytisk och praktisk synpunkt riktigt att kalla deras ideologi reformistisk. Vad vi söker göra är just att lägga olika innebörd i det »enhetliga» reformistbegreppet beroende på vem som är den aktuelle reformisten. Detta inte för att uppdelningar i sig är särskilt intressanta, utan för att de kan få taktiska konsekvenser. Vad vi lägger i begreppet socialistisk reformism förklarade vi i den tidigare artikeln. Det är då dumt av GK/GIJ att bemöta oss med att »vi känner inte till någon kapitalism utan kapitalister». En sådan finns naturligtvis inte, och kommer inte att finnas – men detta är helt vid sidan om vår diskussion. Om det är som vi säger att arbetaren som reformist tror på en kapitalism utan kapitalister och avigsidor är detta viktigt när vi utformar vår taktik. Med teoretiska argument lär vi inte kunna övertyga honom, och i praktiken kan han bara inse sitt misstag när han praktiskt får pröva på att bygga ett nytt samhälle. Men hans »illusoriska socialism» har ändå så mycket gemensamt med våra målsättningar att vi kan slåss sida vid sida – om han är beredd att ta upp kampen för sin »socialistiska reformism». Detta är en verklig taktiks kärna – vi måste se till verklig, och inte önskad medvetenhet, och vi måste utveckla medvetenheten till vad som är möjligt, inte vad som vore önskvärt.

Tudelningen i borgerlig/socialistisk reformism äger ingen praktisk relevans om men med begreppen avser radikalt olika politik i dagsläget. Men den gör det om man läser helheten i vad vi skrivit, och förstår att den socialistiska reformismen är en ideologi, som visserligen under lång tid kommer vara underordnad en borgerligt reformistisk praktik, men som ändå har strategiskt annorlunda »intressen» i det att den fordrar en vidareutveckling av kollektivkapitalismen, medan den borgerliga reformismen tvingas vända på klacken och uppge varje målsättning den tidigare haft. Brottet ligger i att den socialistiska reformismen strävar mot socialism (men idag inte kan genomföra den, och i framtiden endast kan göra det under revolutionär ledning) medan den borgerliga reformismen inte har ett sådant mål eller en sådan strävan. Samtidigt tvingas den borgerliga reformismen »reformera» kapitalismen i sådan riktning att den socialistiska reformismen (som ideologi) successivt (om än långsamt) stärks inom breda skikt. Denna helhetssyn lade vi fram för debatt – den debatten återstår att föra.

Naturligtvis utvecklade inte arbetarklassen i realiteten ens sin »inskränkta» reformistiska socialism självständigt. Ingen klass existerar nämligen självständig från samhället som helhet. Men i dialektiken mellan praktisk (objektiv) verklighet och ideologi/teoribildning var och är den förstnämnda sidan dominerande i sista hand. Det är därför vi kan säga att arbetarklassens objektiva situation under kapitalismen ger upphov till en stark reformistisk dominans inom klassen. När denna objektiva situation kraftigt ändras, blir vissa grupper mer fristående från denna dominans, men detta endast då kapitalismen inte längre fungerar normalt. Av två skäl spelar detta en underordnad roll: för det första har långt tids kapitalistisk utveckling skapat en kraftig förbindelselänk mellan massorna och den kapitalistiska utvecklingsmodellen, för det andra kommer kapitalismens »onormala» perioder ändå bara försätta en minoritet i verklig gungning, den minoritet som ställs vid sidan om den kapitalistiska produktionen. Det är detta som avspeglar sig i det faktum att stigande kapitalistisk utveckling visserligen koncentrerat och utvidgat arbetarklassen, men samtidigt stärkt reformismen inom dess led, och även i att reformismens grepp bevarats i de kapitalistiska metropolerna – även under svår kris.

Socialdemokratins relation till arbetarklassen består i dess totala dominans. Kommunistiska partier erövrar de stora massorna i takt med sin »socialdemokratisering». Kommunisterna vinner de perifera grupperna, delar av de arbetslösa, det vill säga dem som står mest i utkanten av produktionssättet – men som utgör en klar minoritet av arbetarklassen. Tydligast har detta kanske avspeglats i Tyskland i slutet av 1920- och början av 30-talet. Trots massiv kris och arbetslöshet, lyckades kommunisterna inte vinna ett enda fackförbund. Men bland de arbetslösa och bland de utslagna mellanskikten, där delade man inflytandet med nazisterna. I produktionen dominerade socialdemokratin, i dess utkant »revolutionärer» (ty så uppfattades även nationalsocialisterna) (l).
Vårt problem är alltså inte att kommunister inte kan vinna anslutning av breda massor under givna betingelser. Det är bara så förtvivlat svårt att nå den verkliga kärnan, de avgörande och centrala grupperna inom arbetarklassen, och därför kan vi inte heller nå klassens majoritet. Inte annat än med annorlunda taktik, eller när helt andra frågor tränger produktionsställningen i bakgrunden (ex under krig, i relation till den nationella frågan samt i ytterligare några sammanhang).

Det är också i detta sammanhang man måste se GK/GIJ:s »skiktning» inom klassen. Denna skiktning är viktig – men rör återigen inte huvudfrågan: Hur ska vi nå den stora massan i de tre nedersta grupperna – de som utgör den verkliga massan? Om detta handlar vår diskussion, och på detta område måste kamraterna svara. En uppspjälkning i ytterligare ett tjugotal skikt hjälper oss inte just med detta, det allra viktigaste, även om varje precisering så småningom, och underordnat den generella taktiken, är av godo.

Om vi studerar några viktiga kapitalistiska länder idag finner vi att i Storbritannien över hälften av lönearbetarna hamnar i GK/GIJ:s lägsta grupp. Nästan lika illa är det i Västtyskland. Detta om man tar kriteriet på fackföreningsmedvetenhet på allvar. Tar vi sedan de två nedersta grupperna får vi en klar majoritet i alla avancerade kapitalistiska länder, och de tre nedersta även en klar majoritet i länder som Portugal, sannolikt även Spanien. I detta sammanhang ska de taktiska problemen resas. Helst innan praktiken på nytt slår myterna på fingrarna.

Hur ser arbetarklassen ut?

GK/GIJ:s argument för att arbetarklassen skulle vara »objektivt (eller således endast potentiellt?) revolutionär» var följande:
– den är egendomslös och utsugen
– den är förtryckt
– det är den som reproducerar kapitalismen
– den blir stor och koncentrerad med kapitalets utveckling

Inget av dessa skäl gör att klassen blir revolutionär vare sig »i sig» eller »för sig» (spontant eller medvetet). Inte heller avskiljer dessa faktorer i realiteten arbetarklassen från stora delar av mellanskikt.

Det finns i GK GIJ:s resonemang på denna punkt en grundläggande missuppfattning som måste redas ut. Denna missuppfattning består i tron på onödigheten av kausala resonemang, det vill säga man anser inte att slutsatsen logiskt måste följa ur sina förutsättningar. De faktorer man använder för att beskriva arbetarklassen, befinner sig på en helt annan nivå än slutsatsen »objektivt revolutionär”. Ty vad hindrar arbetarklassen att utifrån samma utgångspunkter bli »objektivt småborgerlig»: den vill ha egendom eftersom den är egendomslös, den vill på så vis upphäva förtrycket eller kanske i stället förtrycka andra (eftersom detta ändå framstår som ett konkret alternativ), den vill representera inte bara arbetet utan också kapitalet och därigenom kontrollera det den producerar och den blir så stor och koncentrerad att den effektivt kan kämpa för dessa mål likaväl som några andra. Naturligtvis är arbetarklassen inte objektivt småborgerlig, även om ägandets dragkraft kommer att prägla den till viss del. Men den är lika lite objektivt revolutionär. Ingen av slutsatserna följer logiskt ur förutsättningarna.

Det viktiga är inte våra vetenskapliga kategorier (som t ex »utsugning» som i grunden är en moralisk term om den inte ges ett exakt vetenskapligt innehåll) utan den verkliga upplevelsen hos massan av arbetare och andra »potentiellt revolutionära». Utsugningen och koncentrationen ger i sig inte alls upphov till progressiva känslor (varför skulle de det?), och förtrycket är en opålitlig faktor som driver i en mängd olika riktningar. Det väsentliga är att utsugningen i sin tur ger upphov till kampen om det producerade värdet, en kamp som har omedelbar materiell grund. I denna kamp skapas en viss form av gemenskap, liksom gemensamt arbete i sig (i synnerhet manuellt arbete) gör det. Denna gemenskap är inte revolutionär, men den är utgångspunkten för det kollektiva medvetande som hos de centrala arbetarmassorna ger upphov till den socialistiska reformismen (via dialektiken med samhället som helhet och de intellektuella »arbetarvännerna» i synnerhet).

Arbetarklassen är potentiellt revolutionär i så måtto som dess egenskaper gör det möjligt, men inte nödvändigt, att agera revolutionärt under mycket bestämda betingelser. Dessa är avhängiga en kombination, eller snarare sammansmältning, av specifika objektiva och subjektiva faktorer. Vi återkommer till detta nedan.

Arbetarklassens struktur och relation till andra skikt

För att avgöra styrkan eller svagheten i GK/GIJ:s argument får vi vända oss till verkligheten.

Arbetarklassen är en särskild enhet, avskild från andra klasser och skikt, detta åtminstone på en abstrakt nivå. Kännetecknande för arbetarklassen är dess mervärdesproduktion, och att den utför manuellt arbete. Många fler än arbetarklassen tillhör kategorin mervärdesproducenter. det manuella arbetet ger arbetarklassen en särskild karaktär jämfört med dessa.

Sedan kapitalismens egentliga genombrott i Sverige har arbetarklassen utvecklats på följande sätt i relation till andra klasser och skikt (2):

Den »manuella» delen av mervärdesproducenterna (arbetare i tillverkningsindustri, byggnadsindustri och lager/transport) utgjorde 1965 40 procent av den yrkesverksamma befolkningen, »mellanskikten» (som ofta producerar mervärde, men inte utför omedelbart manuellt arbete) sammanlagt 44,5 procent (3). I den verkliga arbetarklassen är det socialdemokratiska stödet maximalt, bland mellanskikten mycket mindre. Det är också arbetarklassen vi närmast strävar att så småningom vinna för en socialistisk utveckling, vilket som synes dock är helt otillräckligt. Enbart av detta skäl måste målgruppen radikalt utvidgas, men utan att vi suddar ut gränserna mellan skikten (eftersom taktiken ofta kommer att variera).

I verkligheten är arbetarklassen inte heller så avskild som i teorin. För det första blandas familjerna klassmässigt, en av makarna, något av barnen osv har i hög utsträckning icke-proletärt yrke – och detta påverkar naturligtvis hela familjens ställningstaganden. En engelsk undersökning visar att arbetare med social anknytning till tjänstemannaskikt (genom familj eller arbete) i mycket mindre grad stödde labourpartiet:

Anknytningar till tjänstemannaskiktet Labour
Andel röster i valet 1959
Konservativa
Andel röster i valet 1959
Båda makarna 59 24
En av makarna 71 13
Ingen av makarna 81 10

Det visade sig att denna variabel (relation till tjänstemännen) politiskt splittrade arbetarklassen mer än andra, såsom inkomst, husägande eller andra tecken på »välstånd» (4).

Denna »lättrörlighet* hänger i sig samman med arbetarklassens objektivt något lösa position under kapitalismen. De sociala banden, respektive uppsplittringen av arbetarklassen kommer att göra den än mindre homogen. Studier av de manliga privatanställda arbetarna i Sverige visar att av fäder som varit sådana arbetare endast 41 procent har söner som är det. 5 procent av sönerna tillhör gruppen storföretagare och högre tjänstemän, 14 procent lägre privata eller offentliga tjänstemän, 7 procent småföretagare och hantverkare, 7 procent förmän, l procent småbrukare och sammanlagt 8 procent jord- skogs- samt offentligt anställda arbetare. Övriga tillhör kategorierna studerande eller pensionärer (5).

Detta tyder på en tillräckligt stor rörlighet för att kraftigt försvaga klassen genom att göra den mer heterogen. Tidigare studier bekräftar detta (6) och tyder inte på att arbetarklassen i detta avseende skulle ha blivit mer homogen, även om heterogeniteten under den senaste generationen mest gällt relationen till mellanskikten medan den tidigare var störst relativt den verkliga småbourgeoisin och bondeklassen.

Arbetarklassen har således förutom avsaknad av klassintresse utanför det existerande samhällets ramar, även släkt- och familjeband som knyter den till kapitalismen och gör den mindre homogen och därmed kanske även mindre potentiellt revolutionär.

Hur förhåller det sig då med utsugningen? Enligt vår mening är denna i sig inte väsentlig för arbetarklassens medvetande. Inte heller anser vi att storleksförskjutningar i utsugningsgrad direkt avspeglar klassernas inbördes styrka. För borgarklassen är profitkvoten, och inte primärt mervärdeskvoten, det centrala, för arbetarna är reallönens utveckling mycket viktigare än lönens andel av det totala produktionsvärdet.

Eftersom reallönen genomsnittligt ökat enligt följande under den svenska kapitalismens historia, torde arbetarklassen inte utsatts for stimuli i revolutionerande riktning (vilket praktiken bekräftar):

Reallön, procentuell ökning per år i genomsnitt (7):

1870-1913 1920-39 1946-64 1870-1964
2,05 1,62 3,54 2,25

I genomsnitt har reallönen ökat med drygt 2 procent per år sedan 1870. I takt med detta har konsumtionsvanorna successivt ändrats, och redan under perioden 1931-55 kan man se att konsumtionen av livsmedel, bostäder och beklädnad ökar klart långsammare än hemutrustning, rekreation och resor (8).

Tesen att arbetarklassen reproducerar kapitalismen är felaktig, bortsett från att den inte heller säger något om klassens objektiva revolutionaritet. Kapitalismen reproduceras genom hela arbete/kapital-förhållandet, och kan bara förstås på denna grundval. Arbetet som den direkt reproducerande faktorn passar bättre på mycket primitiva samhällsformationer. Men om vi »tolkar» kamraterna GK/GIJ så att de menar att »utan arbetare ingen produktion» så är detta naturligtvis riktigt, liksom tesen »utan kapital ingen produktion» är det (ty glöm inte att också arbetarklassen har intresse av att produktionen upprätthålls). I allmänhet är det konkret så att kapitalet och inte arbetet är den avgörande faktorn, det är när kapital dras bort som produktionen upphör.

Men inte bara arbetarklassen producerar värde (vilket vi redan påpekat). Om värdeproduktionsbegreppet ska ha någon reell innebörd, och vara möjligt att använda i konkret analys, måste alla de vara värdeproducenter som är nödvändiga för totalproduktionens upprätthållande, och som inte är direkta agenter för kapitalägarna. Alla de som bidrar till en nödvändig del av den totala materiella produktionen (ty kapitalistisk storproduktion kan endast ses som en helhet uppspjälkad i underordnade moment), och inte bara de som arbetar manuellt, ger ett bidrag till slutproduktens värde, förutsatt att de arbetar under kapitalistiska förhållanden (lönearbetare) är de också mervärdesproducenter. Förutom arbetarna är alla de tjänstemän som är nödvändiga för produktionens upprätthållande och utvidgning, tekniker, administratörer osv, mervärdesproducenter. Detta avspeglas också i det faktum att utvidgningen av förvaltningspersonal inom industrin är en nästan rätlinjig avspegling av produktivkrafternas utveckling (9):

Alla dessa mervärdesproducenter bidrar till slutprodukten, och behövs på grund av produktionens storlek och utveckling och inte på grund av att produktionen är kapitalistisk. De reproducerar kapitalismen, underordnade kapital/arbete-förhållandet precis som arbetarklassen gör det. Politiskt kan de dock inte jämställas med arbetarklassen, men de bör vinnas för åtminstone delar av arbetarklassens socialistiskt reformistiska målsättningar.

Varför är då arbetarklassen en särskild såväl social som politisk enhet? Förklaringen kan inte sökas i de faktorer kamraterna GK/GIJ diskuterar eftersom dessa inte avgränsar den klassiska arbetarklassen (som också konkret är väsentligt mer enhetlig än övriga skikt). I stället ligger förklaringen i de speciella traditioner, och den speciella situation som är förknippad med själva det manuella arbete. Exakt vari det manuella arbetets speciella karaktär består får utredas i annat sammanhang, men resultatet är sammanfattningsvis:

– klart större militans och enhetlighet i kampen om värdets fördelning
– större spontan kollektivism
– uppknytning till stora reformistiska partier
– stark tendens i riktning mot »socialistiska» lösningar på samhällsproblem, dessa lösningar är dock (som vi sett) illusoriska

Klassens potentiella styrka ökar naturligtvis om den blir större, och om den koncentreras till stora produktionsenheter. Vulgär-marxismen (som aldrig konkretiserar sina slutsatser) överdriver kraftigt den koncentrerade effekt kapitalismens utveckling haft på arbetarklassen. Ty studerar vi utvecklingen finner vi följande:

– mellan 1872 och 1912 ökade antalet arbetare per arbetsställe från i genomsnitt 50,0 till 54,2 (10).
37
– enligt annan statistik ökade antalet arbetare per arbetsställe mellan 1915 och 1965 med ytterligare 14 % vilket kopplat till den tidigare uppgiften skulle ge en slutsiffra på 62 arbetare per arbetsplats (11).

En ökning på nästan hundra år från 50 till 62 arbetare kan knappast nämnvärt öka arbetarklassens revolutionära potential. Studerar vi fördelningen av arbetare på olika stora arbetsplatser visar sig följande (procentuell fördelning) (12):

År 5-10 11-50 51-100 101-200 201-500 500-1000 1000-
1913 5,8 19,9 13,6 17,0 24,6 10,9 8,2
1965 5,9 12,0 13,7 17,7 21,9 11,4 17,1

Således en signifikant ökning i den största gruppen, men fortfarande arbetar mindre än en femtedel av arbetarna där. Värt att notera är de mindre företagens bibehållna positioner.
Sammanfattningsvis finner vi att de traditionella och delvis vulgärmarxistiska teserna om arbetarklassen inte håller i en jämförelse med verkligheten, och inte heller är relevanta i problemställningen »är arbetarklassen objektivt revolutionär?». Arbetarklassen är potentiellt revolutionär genom effekten av arbete/kapital-relationen och speciella faktorer knutna till det manuella arbetet.

Arbetarklassen är en integrerad del av kapitalismen både som kapitalets materialiserade motpol, och som konkreta individer. Klassen binds upp till kapitalismen genom sitt beroende av kapitalet, ett beroende som naturligtvis är ömsesidigt. Den har inga klassintressen utanför kapitalismen (även om massan av arbetare, tjänstemän med flera skulle få ett bättre liv under socialismen, vilket dock inte konstituerar något klassintresse), utan dess intressen är relaterade till kampen om värdets fördelning, samt de former under vilka produktionen och kampen om värdet sker.

Arbetarklassen är också personligt uppknuten till andra klasser och skikt, samt har fortfarande möjlighet att se sina barn lämna klassens gemenskap för att »avancera socialt». I själva verket är detta en av de viktigaste faktorerna för att ytterligare knyta klasserna till varandra.
Detta är anledningen till revolutionärernas i verkligheten mycket ringa framgångar i de kapitalistiska länderna, samt till socialdemokratins styrka. Det är också därför som alla tankar på genvägar till socialismen, liksom all pampig fraseologi (»snart kamrater kan vi stå inför den arbetarkontrollerade planekonomin») måste avvisas av de allvarligt syftande revolutionärerna.

Arbetarklassen och revolutionen

Om socialismen ska kunna utöva någon reell dragkraft på massorna måste den ses som den realistiska lösningen på konkreta problem. Och med realistisk menar vi inte teoretiskt utan praktiskt realistisk, på ett mycket näraliggande sätt. För att individualisera socialismen, måste vi veta hur vi ska kunna formulera de viktigaste problemen idag. »Utsugning» kan naturligtvis individualiseras om den ges en moralisk innebörd, men torde inte utgöra en verklig drivkraft för social förändring, eftersom den kan försiggå med kontinuerligt höjd levnadsstandard. »Förtrycket» kan endast individualiseras om vi kan peka på vad som gör det specifikt kapitalistiskt (vilket är mycket svårt!) och när socialismen konkret framstår som icke förtryckande. Så är inte fallet idag.

Hur ska vi då kunna anknyta till den spontana reformismen som finns inom arbetarklassen och utveckla denna till socialistisk reformism? Det kan naturligtvis bara ske på massornas egen nivå, och utifrån de politiska frågor som den vardagliga praktiken reser. Arbetarklassen kommer inte bli väsentligt mer koncentrerad än den är idag. Inte heller särskilt mycket större. Dess sociala band med andra klasser och skikt visar ingen tendens att minska, snarare tvärtom. De objektiva betingelserna i denna bemärkelse förändras således inte till vår fördel. Samtidigt är det naturligtvis riktigt att vi står inför tilltagande ekonomiska krisfenomen, och ökad samhällelig instabilitet. Men denna kommer inte i första hand ställa våra lösningar på dagordningen, de ligger alldeles för långt ifrån massornas dagliga praktik, och kan inte förstås som praktiska lösningar på deras problem. Först i sista hand, och som led i en längre kontinuitet kan socialismen prövas konkret, men då har olika dellösningar, reformförsök och ofullständiga omstruktureringar under längre tid avlöst varandra. Vår inställning och taktik, liksom vår trovärdighet under kampen för dessa partiella omvandlingar kommer vara avgörande för om massornas kamp så småningom ska kunna ledas i riktning mot en total omdaning av den ekonomiska basen och de sociala förhållandena. Ju mer vi isolerar oss, desto längre tid tar det för oss att nå den verkliga massrörelsen – och framförallt: det blir omöjligt att vinna de avgörande och tunga skikten inom arbetarklassen för en politik som visserligen är reformistisk men i sin förlängning ändå konkret nödvändiggör en omvandling, och därmed avlägsna dem inte från reformismen (det vore en illusion som vi tidigare påpekat) men från den socialdemokratiska ledningen som såsom borgerlig kommer föredra att vända reformismen ryggen.

Strategiskt ska vi alltså inte »utplåna» reformismen (bara uttalandet av denna målsättning isolerar oss, i synnerhet som den är falsk), utan stärka dess konsekventa och ideologiskt socialistiska sidor, så att massorna fortsätter att vara socialistiska reformister när socialdemokratin upphör att vara reformistisk överhuvudtaget. Ty i detta läge har massorna inget ledarskap att vända sig till, om vi kan erbjuda ett beror på vår praktiska hållning under hela den föregående processen.

De strider vi står inför gäller inte kapitalism eller socialism, utan olika kapitalistiska utvecklingsvägar. Vi kan naturligtvis avfärda de olika alternativen som »lika kapitalistiska», och som stolta »trotskister» raka i ryggen och utan darr på stämman hävda vår rätt att »inte välja mellan förkylning eller lunginflammation». Då utesluter vi oss själva som framtida alternativ. Arbetare och tjänstemän kan inte ta den på allvar som inte mer vårdar vare sig sin egen eller massornas hälsa.

I stället är det kommunisternas självklara plikt (och borde vara deras spontana önskan) att aktivt verka för en utveckling av kapitalismen i linje med vad vi i den förra artikeln betecknade som kollektivkapitalism. Alternativet till denna utveckling (och för närvarande det starkare alternativet, vilket KAF inte bidragit till att förhindra) är den Friedmanska lösningen som förespråkas av reaktionärerna, kapitalisterna och deras organisationer (ex. tories i Storbritannien, CSL’ i Västtyskland, arbetsgivarföreningarna i nästa alla västländer) och som innebär marknadens ohämmade spel, radikala lönesänkningar och profitkvothöjningar, »optimal» arbetslöshet o s v. Eftersom även den reaktionära lösningen är mycket tillfällig, samtidigt som den innebär ett kraftigt nederlag för arbetarrörelsen kommer den åtföljas av (eller sammanfalla med) öppen terrordiktatur. Ska vi då »inte välja mellan förkylning och lunginflammation’?

Dessutom kommer det kollektivkapitalistiska samhället bättre förbereda massorna för socialismen, genom att i ökad utsträckning tvingas anlita dem i den samhälleliga kontrollen. Vidare visar den materiella basen då själv att den tid är förbi när man kunde göra en tudelning mellan kollektiva och individuella lösningar på samhällsproblemen. Och detta, att det individuella intresset reellt och ideologiskt sammanfaller med det kollektiva är en av de viktigaste förutsättningarna för att revolutionen ska vara möjlig.

Arbetarklassen kan genomföra revolutioner enbart när dess reformism (som avspeglar sammanfallande individuella och kollektiva intressen) kräver det. Den kommer i det läget att kännetecknas av följande:

– den har drabbats av den sociala krisen på ett sådant sätt att den måste ställa och kämpa för omedelbara krav;
– den har nått en samhällelig nivå där det står klart att individens problem bara kan lösas genom kollektivet, vilket är ett resultat av kapitalismens egen utveckling, kollektivkapitalismens ideologiska överbyggnads återverkan på massorna samt arbetarrörelsens och kommunisternas kamp och propaganda;
– den har under en längre tid aktivt tvingats ta ansvar för de lokala produktionsenheterna, och kan inte längre tänka sig att avstå detta ansvar;
– den deltar på olika sätt i den statliga dirigeringen av ekonomin, och har möjlighet att i ökad utsträckning tillgodogöra sig de upplysningar som ges;
– den har i kamp prövat olika former av direkt demokrati, och även i ökad utsträckning tillämpat denna demokrati i de egna organisationerna:
– den har knutit starka sociala, politiska och organisatoriska band med stora delar av mellanskikten;
– den har aktivt insett behovet av demokrati i samhället som helhet, och på ett mer medvetet sätt börjat orientera sig mot en reformism som planerar for »successiv övergång till socialismen», även om dessa planer kommer att vara höggradigt idealistiska.

I vår förra artikel diskuterar vi utvecklingen mot kollektivkapitalism på ett sätt som kan tyda på att vi ser denna utveckling som naturnödvändig och oundviklig. Så är inte fallet. Vi ser dock denna utveckling som önskvärd, och som det enda konkreta steget i riktning mot socialismen, samt som en möjlig övergångsform som skulle kunna underlätta det socialistiska uppbygget. Alternativet är barbariska former av kapitalism eller fullständig förintelse. Vi skulle också önska oss genvägar till socialismen. Vår närhet till verkligheten förbjuder oss dock att hysa sådana illusioner, varför vi ställer den verkliga frågan på nytt:

Om valet står mellan utvecklad kollektivkapitalism eller den Friedmanska lösningen, hur ska vi då kämpa? Får vi inte välja av »principiella, skäl? Fundera då över vad principerna i verkligheten är värda.

Under de närmaste åren kommer diskussionen om löntagarfonder och övrig ekonomisk politik samt strategi diskuteras inom arbetarrörelsen på en mer konkret sätt än hittills. Då har vi möjlighet att visa an vi lärt läxan.

Löner, profit och priser

I argumentationen mot oss har förutom de dogmatiska argumenten även rests mer konkreta invändningar. Dessa har inte varit särdeles genomtänkta eller empiriskt underbyggda, varför vi vill bidra till den totala analysen genom att till resonemangen i den förra artikeln lägga en mer helhetlig ram för diskussionerna.

Att kapitalismen ekonomiskt sammanfaller med marknadens dominans över de mer eller mindre planerade insatserna är vi i ord överens om. Däremot verkar marknaden inte »blint» i den bemärkelsen att den inte kan påverkas. I sista hand styr marknaden lönebildningen, profitbildningen. kapitalbildningen och prisbildningen. Inom marknadsramarna kan dock både löner, profiter och priser fluktuera på grundval av mer eller mindre kontrollerbara krafter. Det är om detta den ekonomiska diskussionen kring kollektivkapitalismen handlar.

I polemiken mot oss använder kamraterna GK/GIJ argumentet att »lönerna bara primärt styrs av marknaden», men sekundärt påverkas av medvetenhet och organisering. Vi återkommer mer till detta senare, men aktualiserar frågan på detta stadium därför att vi tror att den visar på kamraternas okunnighet. I själva verket visar påståendet (och hela argumentationen) att GK/GIJ inte vet vad marknad innebär i van resonemang. I stället likställs lönebestämmande marknad i kamraternas svar med »arbetsmarknad» (det vill säga i grund och bönen tillgång-efterfrågan på arbetskraften).

Arbetsmarknaden kan inte isoleras från den totala marknaden, och det är den totala marknaden som styr lönebildningen. I marknadsmekanismerna ingår allt som i sista hand regleras av värdelagen, det vill säga hela den samhälleliga cirkulationen, pris- och lönebildningen. kapitalbildningen och även profitbildningen (13). och som GK/GIJ uppenbarligen inte läst, är empirisk till sin karaktär, och analyserar den svenska kapitalismen under sin karaktär, och analyserar den svenska kapitalismen under efterkrigstiden. När den konkluderar lönernas (via löneglidningen) marknadsbestämda karaktär, gör den alltså det utifrån en situation med både existerande fackföreningar, solidarisk lönepolitik, statlig inkomstpolitik (av det mycket elementära slag vi haft i Sverige), finanspolitik med påverkan på konsumtion och investeringar och så vidare. Marknaden kan bara förstås som en helhet, i denna helhet anpassar sig lönerna.

Den fackliga organiseringen är alltså en integrerad del i själva marknadsmekanismen – i själva verket en idag helt nödvändig marknadsdel, eftersom lönerna annars skulle ligga under optimal nivå för marknaden som då skulle stagnera snabbare. Alternativet till marknadsstyrning av lönerna är medveten sådan, och den är endast möjlig under producentkontroll eller statlig diktatur (antingen av det slag de byråkratiserade övergångssamhällena uppvisar, eller i form av totalitära regimer som lösning på den nuvarande krisen – dessa skulle dock endast tillfälligt kunna lätta på de ekonomiska problemen).

Hur bestäms då lönerna under kapitalismen? Följande faktorer har betydelse:

Arbetskraftens värde, som avgörs av det samhälleligt nödvändiga arbete som åtgår för reproduktionen av arbetskraften. Detta värde bildar en slags utgångsnivå, som även innehåller en social och historisk komponent. Det handlar alltså inte om materiell minimistandard, utan om den minimistandard som krävs för att upprätthålla och förnya arbetskraften på dess nuvarande nivå, med nuvarande skicklighet osv. Detta »grundpris» påverkas av olika krafter i ett sammansatt spel som inte kan analyseras kvantitativt annat än konkret för enskilda länder eller branscher och under givna perioder. Tillgång och efterfrågan på arbetskraft är en sådan faktor, som i sin tur påverkas av andra faktorer såsom exempelvis det strukturella behovet av arbetskraften, ett behov som relativt sett avtar under den nuvarande senkapitalismen. De starkaste faktorerna som bestämmer en given lönehöjning är profitkvoten och likaså. Dessutom tillkommer den ökade skattebördan som trots sitt till större delen »allmännyttiga» innehåll verkar som lönepåspädare i realiteten (eftersom marknaden uppenbarligen reagerar på reallöneförändringar för vilka den ena eller andra parten kompenserar sig förhandlings- eller kampvägen, eller i borgarnas fall även via prismekanismen som på nytt startar en kamp om ökade löner o s v i en evig marknadens ohämmade spiral). Fackföreningar och arbetsköparorganisationer verkar som marknadens agenter men kan tillsammans med staten påverka marknadens fluktuationer, däremot för närvarande knappast dess ramar.

Det är i detta sammanhang resonemanget om solidarisk lönepolitik, statlig inkomstpolitik och »kontrollerad lönebildning» (PR: s DN-artikel) måste ses. Ty vad borgarna och LO på var sitt håll, och delvis med olika syften och påtryckningsgrupper försöker göra, är att jämna ut marknadens verkan över åren. Med detta har man delvis lyckats tack vare den solidariska lönepolitiken (vilket varit dess samhällsekonomiska huvudfunktion, om än inte ursprungliga syfte), men fortfarande fluktuerar de profit- och prisökningsbestämda lönerna okontrollerat. Det är genom en centralt överblickad och delvis kontrollerad kapitalbildning, och genom centralt inflytande över profitutvecklingen och priserna som lönerna ytterligare kan bringas till stabil tillväxt snarare är en våldsamt pendlande sådan. I de hittillsvarande strukturförslagen finns ingenting som tyder på planer att omedelbart kontrollera lönebildningen, däremot gör man det delvis genom att minska profit- och prisfluktuationerna. Lönebildningen i en kollektivkapitalism uppbyggd kring löntagarfonder fungerar som nu, men de marknadsmekanismer som påverkar fluktuationerna i lönerna (i bägge riktningarna) kan delvis påverkas.

Om lönerna då till stor del bestäms av profitutvecklingen, vad är det då som avgör profitkvotens storlek?

Profitkvoten definieras på en teoretisk nivå som mervärdet i förhållande till (dividerat med) konstant plus variabelt kapital (kostnaderna för maskiner, byggnader, råvaror och löner). I verkliga livet fungerar den totala vinstens relation till den totala kostnaderna som profitkvot.
Profitkvoten är således avhängig mervärdets storlek, samt storleken på kostnadernas olika komponenter. Samtidigt är en produkts (eller en industris totalprodukts) värde lika med totala kostnader plus profit. Det nyproducerade värdet är lika med summan av överskott (profit plus en del improduktiva kostnader) och löner.

Om vi mer exakt försöker spjälka upp de olika komponenterna i profitkvotsbestämningen får vi följande:

Profit: Vinst till aktieägare, nygenererat kapital för utvidgning av produktionen (det vill säga kapitalackumulation), löner till kapitalets direkta funktionärer. Den sista kategorin utgörs av alla dem vars arbeten är knutna till kapitalismen som sådan, inte till storproduktionen. Till dessa hör arbetsledare, en mindre del kontors- och teknisk personal förutom alla direktörer och företagsledare (14).
Lönekostnader: Kostnader för löner till arbetarna samt större delen av förvaltningspersonalen.
Råvaror: Samtliga kostnader för råvaror, energi inklusive elektricitet.
Fast kapital: Kostnader för maskiner och byggnader, dessas värde överförs ej omedelbart utan successivt och i takt med förslitningen till slutprodukten. På grund av speciella avskrivningsregler och att maskinernas moraliska (lönsamma) livslängd är kortare än den egentliga förslitningen modifieras värdeöverföringen vilket kräver avancerad matematik för att kunna beräknas (se förra artikeln).
Övriga kostnader: Halvfabrikat, bortlämnade arbeten (hemarbeten) med mera. Detta rör sig om relativt små poster som vi inte räknar med här, vilket dock måste göras i en mer slutgiltig analys.
Skatter: Skatterna utgör ett krux i analysen. Marknadsmässigt fungerar de vid sidan om den marknadsbestämda profiten respektive lönen, men som vi påpekat räknar marknaden i reallöner när skatten är dragen (i högre grad), liksom kapitalisterna kan räkna sin slutgiltiga profitkvot med hänsyn tagen till skattefördelningen som gynnar företagen.
Övriga offentliga inbetalningar: Dessa rör främst arbetsköparna, till exempel socialförsäkringsavgifter (de totala arbetsgivaravgifterna). Ur profits- och marknadssammanhang måste de räknas som avdrag från profiten, eftersom det är så det fungerar för varje enskilt företag. Däremot kan dessa avgifter inte automatiskt i analysen läggas till lönerna för arbetarna (som ofta sker i borgerlig statistik, vilket är en sammanblandning just med de totala kostnaderna för kapitalisten).

Profitkvoten blir alltså i verkligheten en kvot mellan å ena sidan profiten, å den andra summan av löner, råvarukostnader, kostnader för fast kapital, övriga kostnader samt övriga offentliga inbetalningar. Både löner och profiter modifieras av skatterna.

Varje ökning av kostnaderna medför en ökning i priset på varan, om inte detta av avsättningsskäl är omöjligt. En sådan kostnadsökning medför alltså en något mindre, men likväl existerande sänkning av profitkvoten, såvida inte kostnaden resulterar i ökad produktivitet som höjer mervärdesandelen av det nyproducerade värdet. En ökad produktivitet, vilket medför ökad mervärdeskvot (förhållandet här mellan profit och löner) är också det generella sättet att bibehålla profitkvoten om den organiska sammansättningen ökar (om kostnaderna för konstant kapital ökar snabbare än lönekostnaderna vilket medför minskad nyvärdesproduktion) (15). För att till att börja med avgöra om tendenserna till ökad organisk sammansättning överväger produktivitetsökningen kan vi se på kapital-koefficienten (16) som utvecklas så här (17):

1861-90 2,0
1891-1915 2,1
1921-1915 1,8
1921-40 1,8
1946-55 1,8
1956-65 1,9

Detta talar för en stationär relation mellan organisk sammansättning och produktivitet. Trots detta var alltså ett av kapitalismens stora problem den fallande profitkvoten, vilket vi statistiskt redogjorde för i den förra artikeln. Eftersom denna inte kan förklaras av den organiska sammansättningen måste vi söka andra faktorer. Följande möjligheter vill vi också utesluta:

Ökad löneandel: Enligt tillgänglig statistik har produktiviteten under efterkrigstiden varit högre än reallöneökningen (18). Lönens andel av saluvärdet visar inte heller att ökad löneandel är en trovärdig förklaring: mellan 1952 och -72 ökade saluvärdet 2,4 gånger och reallönen endast 1,6 (19). Lägger vi ihop arbetar- och förvaltarlöner ökade dessa 1,9 gånger (20).
Ökade råvarukostnader: Under hela perioden fram till 70-talets början ökade råvarupriserna mycket långsammare än industrivarupriserna. Kostnaderna för råvaror ökade sammanlagt också mindre än kostnaderna för arbetarlöner (21).
Ökade kostnader för det fasta kapitalet: Visserligen ökade avskrivningarnas andel av bruttointäkterna inom industrin under perioden 1952-72, men endast mycket lite (3,4 % 1952, 4,5 % 1965, 3,8 % 1971). Denna post är sammanlagt också så liten att den inte kan förklara någon fallande profitkvot. Däremot åstadkommer den som vi beskrev i den tidigare artikeln en ökad produktionshastighet, och även en del cykliska problem med kapitalförnyelse.
Skatterna: Dessa har genomgående höjt profitkvoten tendentiellt eftersom förmånerna med åren blivit större och bolagsskatten krympt. För närvarande förefaller man dock ha nått en gräns för möjligheten att vidare utnyttja denna källa till borgerlig fröjd.
Övriga offentliga inbetalningar: Arbetsgivaravgiften ökade mellan 1952 och 1971 med hela 67 gånger, vida mer än alla andra variabler. Utgångsvärdet var dock så lågt som 135 miljoner kronor, medan värdet 1971 var hela 9,1 miljarder, vilket utgör en ansenlig kostnad. Denna har utan tvivel sänkt den allmänna profitkvoten (22).

För att slutligen avgöra styrkan hos alla dessa faktorer och kampen mellan dem, har vi räknat ut den sammanlagda ökningen av saluvärdet respektive de totala kostnaderna (utan skatt). Vi fann då att bägge ökat nästan exakt 2,4 gånger mellan 1952 och 1972. Att detta knappast är en tillfällighet behöver inte ytterligare understrykas. Det är på detta sätt vi kan se marknadens anpassningsförmåga i det långa loppet. Lönen varierar inom ramen för de totala kostnaderna, och med hänsyn till bibehållen total kostnadsandel av det totala värdet.

Vi kan av detta preliminärt dra slutsatsen att den sjunkande profitkvoten sannolikt inte har primära produktionsorsaker, utan hänger samman med realiseringen av det producerade värdet (vilket i och för sig till syvende och sist kan hänföras till produktionen). Hur detta gått till måste vi gemensamt undersöka inom ramen för den fortsatta analysen av den svenska kapitalismen. Men denna undersökning pekar mot kronisk överproduktion med åtföljande prisstagnation (relativt sett), ökande internationell och nationell konkurrens och större konjunktursvängningar. Produktionen för lager har ökat sin andel av BNP successivt sedan 1959, även om det sker med de sedvanliga konjunktursvängarna (23).

Om profitkvoten alltså främst anpassar sig efter avsättningsmöjligheter vid en given prisnivå, är det också viktigt att studera prissättningen och inflationen.

Skäl till stagflation

Den tendens till ständiga prisökningar vi har idag är inte typisk för kapitalismen generellt. Under tidigare perioder sedan 1870 har priserna fluktuerat i bägge riktningarna, och under tiden fram till slutet av 1960-talet fanns fortfarande ett klart samband mellan inflation och allmän ekonomisk expansion. På 70-talet har detta ersatts av kombinationen stagnation och inflation. Skälen till detta skulle kunna ligga i samverkan mellan kronisk överproduktion och inflationsmekanismer som inte direkt påverkas av konjunkturerna.

Flera inflationsmekanismer måste studeras och utredas om vi vill förstå kollektivkapitalismen och dess förmåga att delvis överbrygga problem i den ekonomiska basen:

a) Om lönerna ökar snabbare än produktiviteten kompenserar sig kapitalisterna för detta genom prisökningar. I realiteten sker det inte bara en omfördelning av mervärde från kapitalisterna till arbetarna, utan effekten blir prishöjningar som skapar nya negativa omfördelningseffekter. Med den solidariska lönepolitiken skapas andra inflationsmekanismer: om exportföretagen är löneledande, innebär det att löneökningar anpassade till de högproduktiva och mer »bärkraftiga» företagen överförs till de lågproduktiva med sämre »bärkraft», detta är inflationsskapande även om löneökningarna inte överstiger den genomsnittliga produktivitetsökningen. Om löneökningarna inte anpassas till varje företags produktivitetsutveckling och arbetskraften inte är »fullt rörlig», uppstår friktion som kan skapa ökade kostnader vilket kompenseras med prishöjningar, detta trots att den totala samhälleliga kapaciteten inte är fullt utnyttjad och det råder arbetslöshet men samtidigt regional överefterfrågan på arbetskraft.
b) Ökar övriga kostnader kommer detta på samma sätt medföra prishöjningar. Exempel på detta är höjningen av råvarupriserna under senare år (även om dessa bara utgjort ungefär en femtedel av de totala prishöjningarna), prishöjningar på grund av ökade reklamkostnader, marknadsföring och i övrigt allt som kapitalisterna lägger ut. Kapitalets makt är sådan att dess prishöjningar vid kostnadsökning endast begränsas av marknaden själv.
c) Ökar den samhälleliga totalefterfrågan utöver produktionskapaciteten (vilket varit fallet inom vissa branscher men ej generellt) höjs priserna som en reflex av värdelagen.
d) Under expansion med ökade inkomster ökar dessutom kreditgivningen. vilket skapar överskott av pengar eller värdepapper utan direkt relation till producerade värden vilket ger inflation. Denna tendens skärps när profitkvoten sjunker, speciellt när detta motsvaras av minskad självfinansieringsgrad vilket som vi visade i den tidigare artikeln varit fallet i Sverige.
e) Improduktiv verksamhet skapar ökad efterfrågan dels inom verksamheten själv, dels genom utbetalning av löner. Detta skärper efterfrågeinflationen.
f) Den starka koncentrationen av ägandet inom de produktiva branscherna gör det möjligt med monopolistiska prishöjningar, detta även som kompensation för minskad avsättning om den kvarvarande marknaden är någorlunda säker. Monopoliseringen av detaljhandelsledet gör att även mindre producenter ofta får ut samma priser som produktionsmonopolen, vilket visar sig i att profitkvoten inte är högre i monopolbranscher än i andra.
g) Internationella prisökningar överförs också till Sverige, även om detta delvis kan modifieras genom växelkursändringar.

Flera av dessa tendenser verkar oberoende av, eller till och med förstärkta genom den sjunkande profitabiliteten och den kroniska överproduktionen. Andra verkar med mindre kraft, vilket avspeglas i en minimal, men likväl existerande kvardröjande samvariation högkonjunktur – prisökning. Resultatet har blivit generell stagflation med maximerad inflation under de kortare uppsvingsperioderna.

Det råder således ett nära samspel mellan de olika diskuterade delmarknaderna, och utvecklingen av priser, löner och profiter kan bara analyseras dialektiskt, det vill säga med hänsyn till både helheten och alla dess sidor. Sammanfattningsvis är dock lönen den mest beroende variabeln av de tre.

EKONOMISK POLITIK OCH KOLLEKTIVKAPITALISM
Ekonomisk politik och fackföreningsrörelsen

Meidnerfonderna aktualiseras i en situation då »traditionella» finanspolitiska (och penningpolitiska) metoder inte är tillräckliga för att lösa den svenska kapitalismens strukturproblem. Vi ska strax belysa problemen med den kortsiktiga (i betydelsen konjunkturutjämnande) ekonomiska politiken, men först diskutera dess plats i den svenska kapitalismens historia.

Syftet på ett allmänt plan med den ekonomiska politiken efter andra världskriget har varit att stabilisera konjunkturutvecklingen genom motkonjunkturella finans- och penningpolitiska åtgärder, där man i keynesiansk anda inte dragit sig för att öka statsskulden i lågkonjunkturer för att få till stånd en expansiv process. (24) Men hur såg det ut före kriget?

Socialdemokratin och LO på 20- och 30-talen

Ända fram till 1976 har det rått stor enighet om att den svenska socialdemokratin mycket tidigare började tillämpa sådana idéer för att jämna ut konjunkturväxlingarna, som Keynes först mot slutet av 30-talet satte på pränt. (25) Vissa har menat att den ekonomiska politiken redan på 10-talet bar spår av keynesiansk expansionism. (26) T ex tar man upp det faktum att SAP kring 1930 krävde att de arbetslösa skulle betalas med marknadsmässiga löner för de beredskapsarbeten de utförde, som ett uttryck för sådana idéer. (27)

I en undersökning som publicerades hösten 1976, tillbakavisar Nils Unga dessa uppfattningar. De krav som framfördes från LO/SAP på 10- och 30-talet om marknadslön till de nödhjälpssysselsatta var gamla och hade inga stabiliseringspolitiska undertoner, utan restes av klassolidaritetsskäl (åtminstone på 10-talet) (28). På 20-talet accepterade socialdemokratin liksom LO låglönepolitiken utifrån en fullständig uppslutning kring deflationspolitiken baserad på neoklassisk nationalekonomisk teori som då gick ut på att staten måste spara när det var kris och att den arbetslöshet som fanns inte var konjunkturellt betingad. (29) LO och SAP verkade aktivt för att de arbetslösa som fick nödhjälpsarbeten för det första inte skulle få normala arbeten och för det andra inte marknadsmässiga löner. Detta för att undvika underbudskonkurrens från de arbetslösa med dem som hade arbete (30). När LO så småningom övergav låglönepolitiken (och snart följdes av SAP som under denna period i dessa frågor direkt svarade på LO: s krav) berodde detta inte på insikter om finanspolitikens möjligheter, utan på krav dels från de missgynnade nödhjälpsarbetarna, dels från kommunalarbetare som kände sig hotade av de lågavlönade AK-arbetarna som så småningom (när reservarbetena var gjorda) trängde in på deras arbetsområden. (31) För att inte konkurrera med de normalt sysselsatta och inte fresta för mycket på statskassan skulle dessa arbetare emellertid inte få arbeta full tid, varför deras inkomster ändå blev mindre än de normalt sysselsattas. (32) Ända fram till 40-talets början höll de socialdemokratiska ledarna fast vid den traditionellt neoklassiska synen (33), att statsbudgeten borde balanseras, och var lån nödvändiga så var man angelägen att snabbt betala igen dem. Även vid mitten av 30-talet lekte ex Wigforss med tanken på att lönesänkningar skulle befrämja konjunkturutvecklingen. (34) Den svenska socialdemokratin började alltså inte tillämpa keynesiansk ekonomisk politik tidigare än regeringarna i andra kapitalistiska länder, däremot kom man på grund av närheten till arbetarklassen att både förespråka delar av ett »keynesianskt» program och ideologiskt förbereda en mer total finanspolitik.

Det viktiga med det som sagts ovan är hur starkt beroende den socialdemokratiska politiken var av de fackliga intressena, hur LO mer eller mindre bestämde vilken arbetslöshetspolitik SAP skulle föra. Det var inte de vetenskapliga idéernas inflytande som var avgörande utan vilka krav fackföreningsrörelsen ställde och dessa krav restes utifrån rent fackliga utgångspunkter. Men dessutom stod socialdemokratin under hela mellankrigsperioden för uppfattningen att den enda varaktiga lösningen på arbetslöshetsproblemen var planering av kapitalismen, som skulle underlättas av koncentrationen inom näringslivet. (35) På 20-talet var dessa tankar en teoretisk utväg då man av politiska hänsyn till arbetarna inte ville gå med på lönesänkningar, men teoretiskt »insåg» att de var nödvändiga. Dvs idéerna om utökad kontroll över investeringar och sysselsättning framgick spontant ur SAP:s naturliga och organiska relationer till fackföreningsrörelsen.

Efterkrigstiden

Den traditionella neoklassiska ekonomiska politiken gick ut på att med penningpolitiska medel övervinna den brist på utnyttjande av sparande för investeringar som ibland kunde uppstå. Framförallt gällde det att reglera förhållandena på kreditmarknaden med diskontopolitik.

Efter andra världskriget (36) ställdes finanspolitiken i centrum, även om man utvecklade nya penningpolitiska metoder samtidigt.

Vad det gäller är, att staten genom att variera sina utgifter, kan påverka den totala efterfrågan i samhället. I lågkonjunkturer, då investeringarna är låga och arbetslösheten är stor, kan staten med hjälp av lån öka sina utgifter och få till stånd en självgenererande expansiv process som ökar efterfrågan och sätter fart på investeringarna. I högkonjunkturer gäller det att överbalansera budgeten för att undvika överhettning och kraftigt fall i konjunkturen. Med penningpolitiken som redskap kan man påverka investeringarna och den totala efterfrågan genom räntepolitik, utlåningstak etc. Ett exempel på den svenska socialdemokratiska regeringens aktiva ekonomiska politik efter kriget är investeringsfondssystemet, som innebär att företagen förmås sätta in en del av sina vinster i riksbanken, och får ta ut dessa när staten ger tillstånd. På det sättet kan staten skaffa sig inflytande över tidslokaliseringen av företagens investeringar och därmed konjunkturutvecklingen.

Som komplement till den generella finanspolitiken har socialdemokratin använt sig av selektiva arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiska åtgärder för att undvika de olikt verkande effekterna av generella finanspolitiska åtgärder på en ekonomi där kapital och arbetskraft inte rör sig fritt och där förhållandena utvecklas på olika sätt i skilda regioner (37).

Den ekonomiska politikens möjligheter.

Med finanspolitiken kan man påverka marknaden genom att öka respektive minska totalefterfrågan, och denna metod används av socialdemokratin i början av 70-talet. Man sänkte då efterfrågan under en lågkonjunktur, vilket skärpte de konjunkturella problemen och arbetslösheten vilket man försökte möta med selektiv politik. Samtidigt fick finanspolitiken positiva effekter för exportindustrin och handelsbalansen, vilket varit en av de framträdande orsakerna till den svenska kapitalismens internationellt starka position under de åtföljande fem åren, vilket i sin tur fick positiva återverkningar på hela ekonomin. Samtidigt som exemplet (som vi presenterade även i den förra artikeln) visar på hur finanspolitiken kan användas, visar det också på en i grunden förtvivlad åtgärd som inte generellt kan upprepas i liknande situationer eftersom den dels förutsätter att andra inte gör likadant, dels att det verkligen snabbt kommer ett internationellt konjunkturellt uppsving.

Tidigare under efterkrigstiden har man med finanspolitikens hjälp sänkt efterfrågan under hög- och ökat den under lågkonjunktur. Variationerna i effekt har pendlat mellan maximalt två procent av BNP i positiv eller negativ riktning (38). Om man alltså även i fortsättningen på detta sätt kan manipulera den totala konsumtionen (inom relativt snäva ramar) kan man inte åstadkomma tre viktiga saker:

a) Man kan inte fördela totalefterfrågan i tiden, bara addera respektive subtrahera från den när tiden anses motivera det.
b) Man kan inte heller styra priser, löner och profiter annat än mycket indirekt och via osäkra mekanismer med varierande genomslag (som ovan: naturligtvis ökar profitkvoten när de internationella positionerna stärks, och detta medför även lönehöjningar – vilket stod klart under »övervinstdebatten» – men detta kan knappast kallas kontrollerad utveckling).
c) Man kan inte kontrollera eller nämnvärt styr kapitalbildning och investeringar. Idag finns indirekta politiska mekanismer för att påverka investeringarnas fördelning både i tid och rum (investeringsfonder, investeringsbidrag, lokaliseringsstöd, räntepolitik) men dessa har också mycket perifera effekter, och medför bara ett försiktigt manipulerande i marknadens utkanter.

Förutom löntagarfonder finns förslag som i högre grad än hittills skulle kunna lösa en del av dessa problem, ex konsumtionsfonder. Hittills är dock löntagarfonderna det enda strukturella (om än hittills ofullständigt utvecklade) förslaget i verkligt problemlösande riktning.

Hur påverkar kollektivkapitalismen marknaden?

Det meidnerska förslaget, eller vilket annat förslag som helst som bygger på principen om kollektiva fonder med lokalt inflytande på företagets ledning kan på olika sätt påverka alla de ekonomiska funktioner vi beskrivit i den föregående samt den nuvarande artikeln.

Det centrala i det kollektivkapitalistiska samhället är inte i och för sig centraliseringen av viktiga beslut, även om »planering» kommer bli den axel kring vilka de ekonomiska besluten snurrar. Kollektivkapitalismen kommer att vara mer än detta, och beröra inte bara beslutsfattande, utan hela skalan av samhälleliga förhållanden och funktionssätt. Orsaken till kollektivkapitalismen har vi tidigare relaterat till strukturella ekonomiska problem:

– det fasta kapitalets tillväxt, vilket skärper motsättningarna som finns inneboende i själva det fasta kapitalets kretslopp;
– den sjunkande lönsamheten;
– den starka produktionskoncentrationen;
– inflationen kopplad till stagnation;
– den ökade internationella konkurrensen;
– den offentliga sektorns ofantliga tillväxt;
– svårigheterna att strukturellt trygga sysselsättningen.

Detta är återspeglingar av det faktum att kapitalismen i verkligheten närmar sig det stadium där själva samhälls- och produktionsstrukturen inte bara hämmar, utan till stor del hindrar både produktivkrafternas och de tendentiellt omstrukturerade produktionsförhållandenas utveckling. Detta menar vi i konkret bemärkelse, och inte (som marxister resonerat när de motiverat varför revolutionen först nått de underutvecklade länderna) sett »historiskt» eller i »världsmåttstock». Vi framför således den kätterska ståndpunkten att imperialismen i historisk bemärkelse varken var utlevad eller dekadent vid sekelskiftet – tvärtom har större delen av den kapitalistiska utvecklingen av produktivkrafterna, kanske till och med större delen av hela den historiska produktivkraftstillväxten, skett sedan dess.

Idag är situationen delvis annorlunda. Kapitalismens utveckling har ställt krav på statsapparaten som medfört att denna avlägsnat sig från de konkreta borgarna samtidigt som den tillfullo tillvaratar det kapitalistiska produktionssättets, och därmed kapitalistklassens som klassintressen. Detta kan förefalla paradoxalt, men sammanhänger med vad vi skrev i den förra artikeln: det faktum att kapitalismen inte i längden kan tillgodose mänskligheten, att den måste ersättas med ett helt nytt samhälle avspeglas inte i framväxten av en ny klass som med sina klassintressen är agent för historien. I stället fortsätter kapitalismen att utvecklas med sina ålderdomsproblem, och någon måste finna tillfälliga eller mer strukturella lösningar på dessa så länge samhället består. Denna uppgift kan bara tillfalla staten som sammanknyter samhällets olika sektorer, och som samtidigt tillvaratar produktionssättets samlade intressen. Det är därför det endast är i statsapparaten och dess agerande vi finner tecknen på vad som komma skall, i precis så förvrängd och förtryckande form det måste få när det handlar om att successivt tillföra nya lemmar till en döende.

Denna utveckling stärker staten, men medför en omvandling av överbyggnaden i kollektiv riktning – just av det skäl att kapitalismen kräver kollektivism för att överleva!

Begreppet kollektivkapitalism (som i och för sig kan diskuteras som begrepp men som vi använder tills vidare) syftar alltså på hela denna samhällsomvandling. Vad som ekonomiskt är intressant är inte de exakta formerna för kollektivt inflytande, men vi kommer inte ifrån att analysen av samhällstendenserna är det enda som kan ge en verklig förklaring på hela det svenska fondprojektet. Hela den kollektiva omvandlingen kan inte ske i ett slag (lika lite som revolutionen är möjlig idag) utan endast som en följd av mer eller mindre långtgående förändringar i samband med behovet att lösa bestämda problem. Häri ligger naturligtvis problem som vi hittills inte diskuterat. Idag är fonddiskussionen väckt som en mer diffus reflex av tidens krav och produktionsförhållandenas utveckling, inte som lösning på konkreta problem. Detta är orsaken till den stora tveksamheten även inom SAP, men också till det nyligen fattade beslutet att inom hela den organiserade arbetarrörelsen (d v s i detta fall LO och SAP) starta konkreta diskussioner om fonderna. Kamraterna GK/GIJ gör i detta sammanhang en stor affär av en taktisk vinkling av Gunnar Nilsson när han i en intervju inte tar avstånd från fonderna, men menar att man hunnit för långt före partiet, samtidigt som han hävdar att det är LO som har det konkreta alternativet. Kamraterna utelämnar det faktum att han bara någon vecka inför den samlade nordiska fackföreningsledningen bestämt hävdade att frågan i realiteten var lika aktuell som någonsin. Och har man något begrepp om den samhälleliga utvecklingen i stort (vilket förutsätter att man överhuvudtaget analyserat den på egen hand) är det »motsägelsefulla» i LO:s hållning inte så svårt att förstå.

Utvecklingen mot kollektivkapitalism väcker reaktionsbildningar hos olika befolkningsskikt, och även inom arbetarklassen. Detta medför politiska övergångsproblem, men det förändrar ingalunda huvudtendensen. Att tänka sig att arbetarklassen skulle ställas inför valet »socialism eller barbari», utan att den på vägen provat de reformistiska lösningarna förefaller väl naivt. Om inte annat borde GK/GIJ kunna tänka sig in i en »förrevolutionär» situation: tror de verkligen att arbetarklassen då inte skulle föredra att gå på den medelväg som den reformistiska utvecklingsvägen innebär – eftersom de inte har några konkreta erfarenheter som pekar i riktning mot just vad vi menar med socialism, och eftersom revolutionen är ett våldsamt vågspel som endast dumdristiga ger sig in på om det verkligen finns något alternativ.

Vilken väg den svenska kapitalismen (och kapitalismen i andra länder) kommer ta mot det kollektivkapitalistiska samhället kan vi spekulera mycket i utan att vinna något på det. Vad som är viktigare är att se vilka problem som löses med hjälp av kollektivkapitalism och hur marknaden trots detta kommer att dominera i sista hand.

Kollektivkapitalism innebär på det ekonomiska området följande:
– bibehållen marknadsdominans och prissättning i huvudsak vi marknaden;
– kollektiv ledning av alla större företag;
– öppet informationsflöde från företagen till någon central planeringsinstans, men i allmänhet inte direkt planering av de enskilda företagens verksamhet;
– kraftigt skärpt kontroll av import och export, men fortfarande inte statligt monopol på utrikeshandeln;
– kontrollerad kreditgivning och centralt inflytande över en stor del av, men långt ifrån alla, investeringar;
– kontroll över kapitalexport men säkert inget förbud;
– ökad mängd direkta ingripanden från centralt håll på enskild företagsnivå.

Det organisatoriska underlaget för detta förbereds dels genom försöken att åstadkomma ökad statlig reglering av kreditgivningen, dels genom förslagen till löntagarinflytande i olika former – mest avancerat genom den meidnerska fondkonstruktionen.

Låt oss tänka oss ett förslag enligt ovan, med löntagarfonder som nått en sådan storlek att man har ett centralt inflytande på den stora majoriteten av företag med mer än hundra anställda. Lokalt i företagen har man fackliga representanter i företagsledningen, nu som representanter för löntagarfonden, inte som allmän »samarbetspartner». Samtliga företag lämnar via dessa representanter alla uppgifter om produktionsvolym, investeringar, kapitalstock, marknadsföring. planering inför utvidgning respektive inskränkning osv vidare till en central instans. Denna kan på grundval av det samlade materialet iordningställa en totalbild av hur det skulle se ut om alla företag följde sina planer, och därigenom:

– hindra uppenbart skadliga investeringar;
– knyta kontakter mellan företag där detta är lämpligt;
– planera behovet av kreditgivning;
– beräkna optimala satsningar inom olika branscher, och för enskilda företagsgrupper;
– ge förslag till ändrad produktionsinriktning när detta förefaller lämpligt ur samhällets och/eller det enskilda företagets synvinkel;
– förhindra lagerbildning som innebär inskränkning i produktionen i annat företag:
– förhindra viss kapitalexport;
– ge företagen en samlad bild av marknadsläget, behovet av kredit, lämpliga investeringsfält och optimal prissättning.

Summan av detta är att majoriteten av företagen ändå arbetar självständigt, men med kontinuerlig insikt i den samhällsekonomiska bilden som helhet. Samtidigt har den centrala instansen, knuten till statsapparaten, möjlighet att selektivt ingripa i den mån detta är samhällsekonomiskt lämpligt. Marknaden fungerar fortfarande, eftersom staten inte är mer än rådgivare i de flesta fall, men samtidigt lämnas informationer och görs ingripanden i sådan utsträckning att marknadens effekter delvis förändras.

Är det då inte en utopi att tänka sig företag som ger ut denna information? I själva verket kommer man inte att ha någon möjlighet att dölja den när löntagarfonderna blir stora aktieägare, och dessa löntagarfonder inte kopplas till individuell vinning. Vidare sker redan nu central planering i de flesta storföretag, en sådan planering grundar sig idag på bräckligt empiriskt underlag eftersom varje företag endast känner sina egna planer, och sedan måste konfrontera sin bild av verkligheten med andras, men på basen av en sådan planering kan man snart via ett antal justeringar på central nivå få ett helhetsgrepp över marknaden (39).

Ett par viktiga problem finns dock. Det viktigaste är utlandsberoendet, som inte kan påverkas i tillräcklig grad. En del kamrater har rest invändningar mot löntagarfonderna för att de inte löser några problem eftersom en så stor del av kapitalet kommer från lån utomlands. Detta är en missuppfattning, eftersom kapitalbalansen redan nu i hög grad kan påverkas, och under kollektivkapitalismen kommer att kunna göra det i än högre grad. Näringslivets nettoupplåning utomlands utgjorde endast 9% av den externa finansieringen 1960-65 och 11% 1966-71 (40). Naturligtvis utgjorde den en ännu mindre andel av den totala kapitalbildningen (eftersom en stor del av kapitalet är internt genererat), och samtidigt får vi inte glömma att utländska företag också lånar från svenska finansieringsinstitut varför ett byte av finansieringskälla i och för sig inte är något problem.

Utrikeshandeln är mer problematisk, och de exakta formerna för hur den ska regleras är inte närmare utredda av oss. De s k Cambridge-ekonomerna i England har utarbetat en del förslag på importkontroll där, något som labourvänstern tagit fasta på. Här i Sverige har framförts konkreta förslag om minskad utrikeshandel, men diskussionen kring detta får anstå. Sannolikt kommer marknaden att i hög grad slå igenom denna väg.

Om vi nu tänker oss ett system enligt ovan skulle detta inte avskaffa fluktuationerna i priser, profiter, löner och investeringar, men i hög grad utjämna dem. En mängd onödiga investeringar och onödig lageruppbyggnad skulle kunna undvikas, och problemen kring den cykliska tillväxten av det fasta kapitalet skulle till större delen lösas. En stabilisering av marknaden skulle i sin tur påverka profitkvoten, i synnerhet om löntagarfonderna kompletteras med konsumtionsfonder för att indirekt fördela konsumtionen i tiden på samhällsekonomiskt optimalt sätt. Flera av de inflationsdrivande mekanismer vi beskrivit ovan minskas, främst den ojämna efterfrågan, kreditgivningens bristande relation till produktionen och de monopolistiska prishöjningarna.

Men samtidigt fortsätter koncentrationen av produktionen, samt verkan av den internationella arbetsfördelningen. Detta medför krav på en mera nära integration mellan företagen vilket ställer frågan om verkligt demokratisk planekonomi. Det är denna spänning som vi diskuterat tidigare, och det är i denna situation de avgörande övergångsstriderna kan föras. Dessa kommer att stå kring två viktiga frågor: demokratin och sysselsättningen.

Borgarna kommer att kräva en inskränkning av produktionen i de företag som så småningom inte lönar sig ur profitsynpunkt, den lokala fonden och det lokala företagsstyret kommer att sträva efter att bibehålla sysselsättningen. Detta ställer samtidigt frågan om full kontroll och frågan om vidgad demokrati. Eftersom detta inte gäller endast ett fåtal företag, utan så småningom med marknadens fortsatta dominans en stor del av företagen, samtidigt som kontrollen över företagen inte längre ligger hos enskilda aktieägare, ställs frågan också i samhälleligt perspektiv.

Om arbetarklassen och övriga löntagare har utvecklat ett säkert kollektivt medvetande kan de då gå vidare, men inte utan strid. Denna strid kommer att vara i kontinuitet med massornas dagliga tillvaro. Den kommer att anknyta till de vardagliga produktionsproblemen. Det kommer att vara en försvarskamp mot kapitalisternas och byråkraternas försök att ta ett stort steg bakåt, men en försvarskamp som spontant måste bli ett angrepp eftersom försvaret automatiskt reser frågan »vidare på den inslagna vägen eller ej», och något status quo inte är möjlig. Att massan fortfarande är reformistisk är självklart. Men dess reformism kan endast tillfredsställas på revolutionär väg.

Slutord

I GK/GIJ:s resonemang finns enligt vår mening mycket som är omoget, och än mer som är felaktigt. Därför är det knappast förvånande att de taktiska slutsatserna blir gammal skåpmat. De har uppenbarligen mycket svårt att se helheter, och ställer även de taktiska uppgifterna som »antingen det ena eller det andra». Låt oss ta ett exempel. När de diskuterar frågan om löntagarfonderna i nedläggningshotade företag ställer de frågan: vad ska vi göra om vi kontrollerar företaget, och marknaden slår ut det? Svaret blir för GK/GIJ att vi inte ska ta risken att ställas inför detta val. För det första är argumentet lite väl futtigt i relation till ett helhetsperspektiv, men låt gå för att kamraterna anser att denna frågeställning är bland de mest centrala för hela taktiken. För det andra kan vi inte heller då förstå varför det inte skulle vara en omedelbar fördel att sitta i företagsledningen som representant för fonden, allra bäst om fonden kontrollerar företaget. För vi ska naturligtvis kräva förstatligande under fortsatt arbetarkontroll även då, precis som vi gör idag. Skillnaden är att vi sitter inne med alla informationer angående företagets läge och därför tidigt vet vad som ska hända, varigenom kamp kan förberedas för att vi befinner oss i en situation där vi inte ens behöver ockupera företaget eftersom vi redan »ockuperat» det på legal väg och för att vi mycket starkare och mer enhetligt kan ställa krav på staten och slutligen att vi mycket tydligare kan visa för arbetarna och tjänstemännen att vad som behövs är ett steg till – en demokratiskt kontrollerad planekonomi.

Så vitt vi kan se endast fördelar. Men den dialektiken (både och!) blev kanske för svår. Denna typ av ensidighet kan KAP göra sig av med. Möjligheten av att SAP i framtiden kommer att vinna riksdagsval just på fondförslag som anknyter till konkreta problem resta i samband med nya och djupare recessioner måste ligga till grund för vår taktik, inte antagandet att det idag hänger på oss, och på sannolikheten av en revolution om mänskligheten ska kunna räddas. I den framtida klasskampen kommer mycket att vara annorlunda än idag, men vi kan redan nu göra goda antaganden om möjliga utvecklingsvägar – om vi analyserar och inte ser på ytliga och konjunkturella fenomen. En taktik grundad på insikt om arbetarklassens och reformismens karaktär, kunskapen om de viktigaste psykologiska mekanismer som verkar över alla klassgränser, förståelse för betydelsen av kamp på olika kompletterande frontavsnitt och med avancerade former av dubbeltaktik samt inte minst kunskap om verkligheten och vart den är på väg, endast en sådan taktik är vi beredda att godtaga. För det kämpar vi tillsammans med er.

Arne Jarrick och Per Reichard

Noter
1. Se F. Borkenau: World Communism (Michigan 1962).
2. Beräkningar utifrån statistik i S. Carlsson: Den sociala omgrupperingen
i samlingsvolymen »Samhälle och riksdag» del l (Sthlm 1966).
3. G. Therborn »Om klasserna i Sverige 1930-1970» Zenit nr 28.
4. J.H. Goldthorpe m fl »Arbetaren i överflödssamhället» del 2 . (Sthlm 1971) s. 67.
5. R. Eriksson »Uppväxtförhållandena och social rättighet» (Sthlm 1971) s. 86.
6. Se ex. S. Carlsson: »Bonde, präst, ämbetsman» (Sthlm 1962) s. 119-
7. Y. Åberg: »Produktion och produktivitet i Sverige 1860-1965» (Uppsala 1969) s. 20.
8. R. Bentzel: »Konsumtionen i Sverige 1931-1965» (Sthlm 1958) s. 13.
9. G. Albinsson: »Svensk verkstadsindustri» (Uppsala 1961) s. 77.
10. L.Jörberg: »Growth and fluctuations in Swedish industry 1869-1912» (Lund 1961)s. 117.
11. E. Dahlström: »Industriell struktur» i E. Dahlström (ed.): »Svensk samhällsstruktur i sociologisk belysning» (Sthlm 1969) s. 133- Med andra ord »koncentreras» arbetarklassen under 1900-talet mindre än förvaltningspersonalen! ”;
12. E. Dahlström a.a. s. 1 32.
13. G. Eliasson: »Profits and Wage determination» (Sthlm 1974)
14. Se ex. Albinsson a.a. för kvantitativ bedömning.
15. Det vill säga »profitkvotens fallande tendens».
16. Kapitalkoefficient är kapital/produktionsenhet. För teoretisk diskussion se Groths artikel i NOPEK 3 (Nordisk Tidskrift för Politisk Ekonomi).
17. L. Lundberg: »Kapitalbildningen i Sverige» (Uppsala 1969) s. 41.
18. Se P. Dencik: »Solidarisk lönepolitik som inkomstpolitik» i Dencik/Lundvall (ed.) »Arbete, Kapital och Stat» (Sthlm 1974)
19. Beräkningar från SOS: industri.
20. Ibid.
21.Ibid.
22. L. Matthiessen: »Finanspolitiken som stabiliseringspolitiskt instrument» i E. Lundberg (ed.) »Svensk Finanspolitik i teori och praktik» (Sthlm 1971) s. 176. 23.SOU 1975:89. s. 152.
24. Den borgerliga budgeten med sin kraftiga underbalansering är en fortsättning på denna tradition och innebär inget brott med den socialdemokratiska stabilisenngspolitiken.
25. Se ex. debatten i ARKIV nr 1: Otto Steiger: Bakgrunden till socialdemokratins krispolitik, ARKIV nr 2: K.G. Landgren: Socialdemokratisk krispolitik och engelsk liberalism, ARKIV nr 4: O. Steiger: Den socialdemokratiska krispolitiken.
26. ARKIV nr 1 och 4: Steiger, a.a.
27. N. Unga: »Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912-34 – Framväxten av den nya arbetslöshetspolitiken» (Kristianstad 1976) s. 151-61.
28. Ibid. s. 24 f.f.
29. Ibid. kap. 5 och 6.
30. Ibid. s. 84-89.
31. Ibid. s. 125-31, 137 f.f., s. 147.
32. Ibid. s. 139f.f.,s. 150-51.
33. Keynes var också neoklassisk i det avseendet att hans politik förutsatte en perfekt anpassning mellan delmarknaderna i det kapitalistiska produktionssättet. Inflationen skulle först uppstå då efterfrågan översteg den totala samhälleliga kapaciteten. Vid bristande anpassning och friktion kan överefterfrågan på ett ställe ge upphov till prisökningar trots att samhällets totala kapacitet inte är fullt utnyttjad.
34. Unga, a.a. s. 172-77.
35. Ibid. s. 63-67, s. 172 f.f.
36. Se A. Lindbeck: »Svensk ekonomisk politik» (Sthlm 1971) för en konkret genomgång av den ekonomiska politiken i Sverige efter kriget.
37. Se Andersson/Meidner, a.a.
38. Matthiessen, a.a.
39. Angående storföretagens planering finns en nyutkommen empirisk studie: G. Eliasson: »Business Economic Planning» (Katrineholm 1976) som definitivt bör studeras.
40. S. Andersson: »Svensk kreditmarknad» (Växjö 1976) s. 161.

Från Fjärde Internationalen 1/1977

Arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken

Del 1 av 7 i serien Löntagarfonder

Meidners löntagarfonder har visat sig bli en av de stora debattfrågorna i svenskt politiskt liv. För SAP/LO har de medfört en framtoning av den röda profil som många trott upplöst mot klassamarbetets blåvioletta bakgrund. För borgarklassens representanter framhålls de allt oftare som tecken på socialdemokratiskt maktspråk: l årets val ses de som socialiseringsspökets främsta attribut.

Men vad är fonderna egentligen? Vilken politisk funktion har de? Leder de till ökad löntagarmakt? Och om vi svarar nej på den frågan: Kan den föreslagna konstruktionen förändras så att fonderna medför ökat inflytande för arbetarklassen? Diskussionen om förslaget till Meidnerfonder äger nu inte bara rum i socialdemokratisk press – se t ex Tiden nr 2/76, 3/76 och 4/76. Också längre ut till vänster inser man nödvändigheten av mer inträngande analyser av förslaget och dess roll i ett ekonomiskt och politiskt sammanhang. Se Zenit 2/76. Förslaget till löntagarfonder vidgar också frågeställningarna. Det reser frågan om socialdemokratins och reformismens karaktär.

I Fjärde Internationalen kommer vi att påbörja en debatt om ovanstående, en debatt som vi till en början kommer att koncentrera till löntagarfonderna och socialdemokratins förhållande till dessa, för att därefter förskjuta tyngdpunkten till en diskussion om socialdemokratin, dess historia och karaktär. Slutligen hoppas vi kunna komma ännu längre och knyta an till de problem som bl a restes i Fjärde Internationalen nr 1/76 – »Portugal, socialdemokratin och den svenska revolutionen» – och därigenom förfina vår taktik gentemot SAP och reformismen. Den sistnämnda diskuteras kontinuerligt i KAF, vilket säkerligen kommer att sätta sina spår i vår tidskrift. Men vi välkomnar och uppmuntrar också bidrag från andra politiska organisationer, grupper och personer.

Den första artikeln är ett bidrag från kamrater som inte är medlemmar i KAF. De två kamraterna tillhör »Socialistiska Studiegruppen», en grupp som för halvannat år sedan lämnade KFMLr:s politik och dess studentförbund ’ i Stockholm. Utifrån en genomgång av socialdemokratins karaktär och de problem som den svenska kapitalismen idag står inför argumenterar kamraterna för att vi bör stödja förslaget till löntagarfonder. Fonderna speglar den »socialistiska reformism» som idag växer i styrka som ett resultat av kapitalismens ökade krav på planering och statliga ingrepp. Att avvisa förslaget innebär bara att vi ställer oss utanför de breda arbetarmassornas aktivitet och inte förmår anknyta till de frågeställningar och diskussioner som idag är aktuella på arbetsplatserna. Artikeln är således mycket kritisk mot KAF:s nej till fonderna – se bakgrund, ställningstaganden och debatt i Internationalen nr 12-15/76.

Medlemmar i KAF förbereder nu ett svar som kommer att publiceras i nästa nummer av Fjärde Internationalen.

Redaktionen

Arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken
Tom Hansson och Per Reichard

Det av Rudolf Meidner presenterade förslaget till löntagarfonder har, med några få lysande undantag, avvisats av den samlade svenska vänstern, inklusive KAF, såsom varande tillkommet för att stärka kapitalismen, stävja arbetarklassens självständiga kamp och knyta upp den till det rådande systemet genom ett ökat ansvarstagande från fackföreningarnas och arbetarklassens sida för den kapitalistiska produktionen. Dessa argument är, vilket vi ska visa längre fram, totalt missvisande vad gäller förslagets innehåll och dess eventuella följder. Inte desto mindre säger dock argumenten en del om den svenska vänsterns oförmåga till analys av arbetarklassen och reformismen, och som en följd av det: misslyckandet med att utforma en taktik gentemot socialdemokratin. En taktik som förmår anknyta till arbetarklassens rådande medvetenhet och samtidigt flytta fram dess positioner. Låt oss studera detta fenomen närmare:

Vänsterns ständiga vacklan

Bilden av kommunisternas och vänsterns hittills förda politik, är en bild av ständig vacklan mellan dogmatism/sekterism och reformism. En vacklan som bottnar i svårigheten att förankra den »revolutionära» politiken i arbetarklassen. Detta problem är f. ö. inte isolerat till Sverige utan återfinns i hela den högindustrialiserade världen.

Historiskt sett har den resulterat i att man antingen har fört en i ordets mest extrema bemärkelse »revolutionär» politik, i huvudsak propaganda, som inte medfört något annat än isolering från arbetarklassen, åtminstone från den del som befunnit sig i produktionen. Ett exempel på detta är 30-talets »Klass mot klasspolitik». Eller också har man tagit skeden i vacker hand, och själv accepterat att föra en reformistisk politik, vilket i och för sig gjort politiken mer attraktiv ur arbetarklassens synvinkel, men fortfarande inte löst problemets kärna: Detta att föra en politik som samtidigt som den anknyter till den rådande medvetenheten inom arbetarklassen, också förmår att via sitt vidare perspektiv flytta fram klassens positioner i riktning mot socialismen. KAF för idag visserligen inte en politik av utpräglat ultravänsterkaraktär, och är ej heller reformistiskt, men organisationens ställningstaganden tenderar likväl att pendla mellan dessa extremer, med klar slagsida åt det sekteristiska hållet. Ett exempel är ställningstagandet till löntagarfonderna, ett annat i förhållande till militärarbetet.

Är arbetarklassen en »objektivt revolutionär klass»?

Det hör till marxistisk dogmatik att hänvisa till arbetarklassens egentligt revolutionära karaktär, och en sådan karakteristik av klassen står bara i vägen för utvecklandet av en korrekt och framgångsrik taktik. Visserligen är arbetarklassen skiktad, och det finns revolutionära arbetare, men klassen som helhet är inte revolutionär. Vad menar vi med ett sådant påstående?

Om arbetarklassen vore revolutionär återstår det att förklara varför den aldrig gjort revolution i de länder där den varit stor, koncentrerad och välorganiserad. En förklaring i linje med följande brukar vara vanlig: »borgarna har pengar och hela den ideologiska apparaten, deras indoktrinering håller tillbaka det proletära klassmedvetande!». Detta förefaller oss grovt förenklat. Arbetarna har bildat egna intressepartier, egen press och stått fast vid dessa landvinningar. Den har däremot aldrig brutit banden med bourgeoisin. Att detta skulle vara resultatet av en medvetet planerad svindel, eller av »spontant» anammande av »borgerliga värderingar», trots att dessa står i motsats till det egna »klassintresset» verkar orimligt, i så fall torde detta klassintresse inte vara en särskilt dominant egenskap hos klassen. Trots detta fortsätter kommunister att resonera som om klassintresset var en latent egenskap som bara måste »förlösas», och detta antas i allmänhet ske genom en social kris av något slag. Nåväl, erkänner då alla att arbetarklassen inte är en revolutionär klass under kapitalismens normala skeden, men att den blir det bara i revolutionära situationer? Om så vore kunde diskussionen kanske bli mer fruktbar, den diskussion som behandlar strategin fram till detta magiska ögonblick. Men vi tror inte ett sådant resonemang slagit rot, och detta av den anledningen att mycket få diskuterat explicit omkring orsakerna, de grundläggande anledningarna till att detta något »bisarra» klassintresse inte visar sig inom några dominerande delar av klassen under den dagliga kampens gång,

Arbetarklassen bär inte upp något produktionssätt. Den är är en produkt av kapitalismen, och äger sitt existensberättigande som borgarklassens motpol, som producenter åt kapitalet. I motsats till revolutionära klasser under historiens gång kan arbetarklassen inte börja bygga ett nytt samhälle medan det gamla består, dess ekonomiska intressen kommer därför aldrig att (i denna bemärkelse) stöta på motståndet från de ramar den borgerliga politiska makten sätter upp, så som var fallet med bourgeoisin gentemot feodaladeln. Arbetarklassen har av marxister tilldelats rollen som förlösare av de krafter som så småningom ska förinta hela klassamhället, men den har inte utrustats med de egenskaper som krävs för att detta ska kunna ske spontant. Den står i motsatsställning till kapitalet, men denna motsättning arbete-kapital är inte i sig någon grund för revolutionärt medvetande, utan leder bara till den ständiga inomkapitalistiska kampen om produktionsvärdets fördelning mellan polerna, och om de villkor under vilka produktionen sker.

Arbetarklassen saknar således på den ekonomiska nivån skäl att vara revolutionär. Den kan enligt vår mening därför inte betraktas som en »objektivt revolutionär klass». Visserligen är den ekonomiska nivån endast bestämmande »i sista hand», men om det på denna nivå inte finns något konkret att ta på som pekar på revolutionära inneboende egenskaper, finns inte heller skäl att kalla klassen revolutionär.

Den inomkapitalistiska kampen ger arbetarna som klass däremot aldrig upp (annat än under fullständig underkastelse under maximal repression). Denna kamp förs som det primära. och är direkt förankrad i arbetarklassens uppkomst, historia och ekonomiska status under kapitalismen. Denna kamp, och det som hör till den utgör arbetarklassens klassintresse i objektiv bemärkelse. Lenin skrev om detta i sitt »Brev till det Norra Förbundet» år 1902: »Paragraf två börjar med ett extremt…. farligt påstående: ’eftersom socialismen är proletariatets klassintresse’. Dessa ord identifierar…. socialismen med ’proletariatets klassintresse’. Och denna identifikation är absolut felaktig …. (den) kan accepteras bara om begreppet ’klassintresse’ tolkas på ett extremt brett sätt.» (l) Detta är enligt vår mening en av hörnstenarna i leninismen, och en av de viktigaste orsakerna till att Lenin så småningom började utveckla sina tankar om den proletära enhetsfronten.

Arbetarklassens position som kapitalets motpol ger upphov till en reformistisk inställning i klassen. Denna reformism vill förbättra de betingelser under vilka kampen om produktionsresultatet sker, och den har i sin tur två viktiga sidor vi måste analysera. Dels existerar en borgerlig reformism som tar sin utgångspunkt (mer eller mindre medvetet) i kapitalismens spontana utveckling, och som egentligen effektuerar vad den borgerliga staten strävar efter. Ty i kapitalismens utveckling ligger förbättrade positioner för arbetarklassen, inte misär och undergång. Dels existerar vad vi vill kalla en socialistisk reformism. Denna är socialistisk så till vida som den drömmer om ett nytt samhälle, men detta gör den på ett spontant och inomkapitalistiskt sätt. Den vill ha en kapitalism utan avigsidor och kapitalister, och förnekar revolutionens nödvändighet. Denna socialistiska reformism finns även den förankrad i produktionssättet självt, i motsättningen mellan arbete och kapital. Eftersom vi lägger stor vikt vid distinktionen mellan dessa två typer av reformism vill vi precisera innehållet i den socialistiska reformismen:

1) Arbetarna har intressen som skiljer sig från kapitalisternas, och ska kämpa för dessa intressen.
2) På lång sikt kämpar arbetarna för en samling reformer som avskaffar kapitalisterna och kapitalismens avigsidor.
3) Den samhällsomvandling som eftersträvas är inte våldsam utan successiv och »demokratisk».
4) Det socialistiska samhället fungerar solidariskt, och är jämlikt. Arbetarna och folket styr produktionsenheterna. Kapitalisterna är utsugare och behövs inte.

Längre än så sträcker sig inte medvetenheten. Denna form av socialism finns ofta programmatiskt hos de socialdemokratiska partierna, men detta innebär i praktiken inte någonting annat än att den socialistiska reformismen erkänns som »önskan», men att den alltid underordnas sin borgerligt reformistiska bundsförvant. Inom arbetarklassen finns dock skikt som på allvar bär vidare den socialistiskt reformistiska traditionen. Med skärpta klasskampsförhållanden, breder just denna medvetenhet ut sig, och varje bredare »revolutionär medvetenhet» kommer att passera sitt socialistiskt reformistiska stadium.

Blir arbetarklassen aldrig revolutionär?

Att arbetarklassen inte är en revolutionär klass innebär inte att vi ger upp hoppet om en revolution, tvärtom ger det oss nytt hopp eftersom vi utifrån en medvetenhet om objektiva förhållanden så småningom kan anvisa en ny form av taktiskt tänkande. Delar av arbetarklassen kommer att bli medvetet revolutionär, men säkerligen bara en liten minoritet. Majoriteten kommer i bästa fall att i en revolutionär situation ha en socialistiskt reformistisk medvetenhet. Har den det kommer revolutionen att hänga på det subjektiva momentet, det vill säga på partiets förmåga att genom kampen för konkreta reformkrav föra klassens massa i konfrontation med kapitalismen, så att revolutionen följer som en logisk reform, som en nödvändighet för att förverkliga de reformistiska målsättningarna. Arbetarklassen blir enligt vår mening aldrig medvetet revolutionär, den kommer att agera revolutionärt därför att dess reformistiska medvetande och intresse kräver så (2).

Exemplet Sverige – socialdemokratins uppkomst (3)

I mitten på 1800-talet bildades de första fackföreningarna som ett resultat av arbetarnas spontana medvetenhet att kämpa för sina intressen. Dessa första fackföreningar bestod till största delen av yrkesskickliga arbetare som t ex typograferna och utgjorde det som vi brukar kalla för arbetararistokratin. Det var denna aristokrati som kom att ange tonen för och också så småningom utgöra ledningen i fackföreningsrörelsen. Även om dessa fackföreningar hade vissa politiska målsättningar, t ex kravet på rösträtt så var de dock i allt väsentligt uppknutna till liberalismen och kunde genom sin karaktär av yrkesprotektionistiska korporationer inte verka som några verkliga kamporganisationer. Sådan var situationen när socialdemokratin i början på 1880-talet kom till Sverige.

De första socialdemokratiska föreningarna utgjorde visserligen ett hot mot liberalismens idéer genom att de stod för en politisk lösning på arbetarklassens problem och på sikt innebar en attraktionspol. Men genom dess karaktär av intellektuella organisationer, med avsaknad av arbetarbas, förblev de ända till sekelskiftet isolerade från den kamp som fördes av arbetarklassen. Den svenska arbetarrörelsens uppsving hade visserligen stor betydelse för socialdemokratins uppkomst, men utan den nödvändiga arbetarbasen stod socialdemokratin opåverkad av arbetarklassens spontana reformistiska ideologi och ekonomism och kunde genom detta bibehålla sina ursprungliga revolutionära ideal och ståndpunkter. Inte nog med detta, socialdemokraterna motarbetade också aktivt en förening mellan arbetarrörelsens politiska och fackliga grenar. Man nedvärderade strejkkampens betydelse och menade att socialisterna istället för att som arbetarklassen kämpa inom kapitalismens ramar, borde inrikta sig på att avskaffa utsugningen som helhet.

Det som möjliggjorde socialdemokratins förening med reformismen var flera saker. Dels såg man den orättfärdiga distributionen av det ekonomiska överskottet som huvudfrågan. Den tryckte ner proletariatet i armod, skapade arbetslöshet och ledde så småningom oundvikligen fram till den slutgiltiga krisen. Arbetarklassen kunde inte förbättra sitt läge under kapitalismen och till följd av den spontana utvecklingen skulle kapitalismen avlösas av socialismen. Detta perspektiv utgjorde en bra grund för en solid reformism, när det visade sig att det förhöll sig på det rakt motsatta sättet: att arbetarklassen faktiskt kunde uppnå avsevärda förbättringar, dels genom just kapitalismens spontana utveckling och dels genom sin egen fackliga kamp. Visserligen sker det successivt en radikalisering av de socialdemokratiska programmen från 1882 och till det första partiprogrammet 1897 vad gäller nödvändigheten att ersätta kapitalismen med socialism. Men genom sin prioritering av fördelningsfrågan och genom sin deterministiska syn på samhällsutvecklingen, var en reformistisk lösning lika möjlig från början som en revolutionär.

Men en förutsättning för ett parti att kalla sig arbetarparti, är att det också förmår attrahera denna klass. Omkring 1885, då partiet endast hade ett hundratal medlemmar, övergav man den tidigare självpåtagna isoleringen och gav sig under ledning av August Palm ut i kamp med liberalerna om inflytandet i fackföreningarna. Liberalerna fick redan 1886 se sig besegrade och fackföreningarna fick en socialdemokratisk ledning. Detta fick givetvis till följd att fackföreningarna och därigenom arbetarna kom att påverkas av partiets socialistiska idéer. Men, och detta är det väsentliga, fackföreningsrörelsens medlemsmassor utsatte också partiet för påverkan, genom att dessa till skillnad från de tidigare ledande socialdemokraterna inte var inriktade på några sociala omvälvningar. De hade anslutit sig till socialismen av reformistiska skäl och möjliggjorde genom detta en smidig övergång till en mera konsekvent reformism. Ytterligare faktorer som underlättade denna övergång och bidrog till den politiska passiviteten var att de tongivande yrkesskickliga förbunden var emot strejkkampens användande, och genom detta bromsade en militant ekonomisk kamp, samt att det kan ifrågasättas om den svenska arbetarklassen överhuvudtaget var politiskt aktiv i någon nämnvärd utsträckning, ens redan då. Besöksfrekvensen på fackföreningsmötena talar för att den inte var det.

Vi har alltså sett hur reformismen hela tiden funnits som en beståndsdel hos arbetarklassen och hur den påverkat dess politiska ledning till att acceptera samma reformism som grundläggande ideologi. Den gamla devisen om »ledarskapets förräderi» är här tillämplig, men i omvänd bemärkelse! Det är ledarnas reformism som är ett resultat av arbetarmassans! Det är arbetarklassen som »förrått» sig själv!

Reformismens seger och sedan?

Reformismens befästande genom anslutningen till arbetarmassorna och genom den kapitalistiska utvecklingens vederläggning av vulgäruppfattningen av marxismen, gjorde att socialdemokratin mer och mer kom att inrikta sin verksamhet på att åstadkomma omedelbara ekonomiska förbättringar för arbetarklassen. På det politiska planet koncentrerade man sig på rösträttsfrågan som det övergripande målet och var där villig till allehanda kompromisser med borgerliga partier för att uppnå detta. När så förslaget om kollektivanslutning efter protester från de små fackförbunden segrade, började arbetarmassorna att strömma till partiet vilket gav SAP den nödvändiga väljarbasen för dess totala konvertering till ett parlamentariskt rösträttsparti. Partiledningen utvecklar därigenom en allt mer byråkratisk hållning till arbetarnas kamp och manifesterar denna utveckling genom att avsiktligt leda storstrejken 1909 till nederlag. Socialdemokratin har nu befäst sin position som ett borgerligt reformistiskt massparti, ett parti som så småningom skulle bli och fortfarande är statsbärande.

Socialdemokratin och staten

Därmed är vi inne på en annan för denna diskussion väsentlig fråga. Det som ligger till grund för socialdemokratins långa regeringsinnehav i Sverige är just det faktum att socialdemokratin på samma gång som den tillvaratar arbetarklassens intressen också på ett »utmärkt» sätt förmår främja kapitalismens långsiktiga intressen. Att den svenska arbetarklassen tack vare den socialdemokratiska politiken har en hög standard går inte att förneka, lika lite som vi kan förneka att socialdemokratin förmodligen är den mest framsynte administratören av kapitalismen. Genom att förvalta dessa båda intressen kommer socialdemokratin att fungera som en sammansmältning mellan staten och arbetarklassens reformism. Socialdemokratin är fortfarande programmatiskt ansluten till socialismen, men som en förutsättning för att den ska kunna uppnås, ser man just bibehållandet av statsmakten som det huvudsakliga redskapet i omvandlingen av det kapitalistiska produktionssättet. Och oavsett vad vi tycker om detta, är det också paradoxalt nog just där, i den kapitalistiska staten, som vi kan skönja det kommande samhällets avspegling. Där och ingen annanstans!

Vad innebär då detta? Genom kapitalismens enorma expansion, explosiva utveckling av produktivkrafterna och första historiska försök att åstadkomma någon form av demokrati (om än under klassherravälde) skapas betingelserna för en högre samhällsform. Dessa betingelser blir så småningom allt mer ett behov, något den spontana utvecklingen är tvungen att anpassa sig till. Genom staten avspeglas den tilltagande socialiseringen (det vill säga församhälleligandet) av produktionen, behovet av planering, behovet av generell utbildning, av förening mellan teoretisk kunskap och praktik osv. För den svenska staten har detta varit exceptionellt tydligt under de senaste tio åren (ökad samhällelig inblandning i det ekonomiska livet, reformer av utbildningsväsende, reformering av gammalmodig lagstiftning exempelvis vad gäller familjens och äktenskapets roll osv). Denna återspegling eller reflex av vad som komma skall är tillräckligt förvriden för att kunna anpassas till de nuvarande dominerande produktionsförhållandena, men detta hindrar den inte från att skapa djupa förändringar och positivt återverka på klasskampen. Vi ska längre fram titta närmare på hur detta går till och vad detta får för konsekvenser för kommunisternas agerande. Vi nöjer oss därför med att konstatera att staten i de högt utvecklade kapitalistiska länderna, genom denna utveckling, fyller funktionen av »förebådare» av det framtida samhället. I dessa länder kommer den kapitalistiska utvecklingen att föra reformistiska och revisionistiska partier till makten. I Sverige är detta sedan länge ett faktum och helt följdriktigt är också den svenska kapitalismen den i detta avseende mest avancerade.

Det bör slutligen betonas att SAP inte är att betrakta som ett borgerligt parti i största allmänhet utan ett reformistiskt borgerligt parti som, genom sin historiska traditionsmässiga koppling till de socialistiska idéerna och inte minst genom sin karaktär av massparti med en arbetarbas är tvunget och har intresse av att föra fram avskiljande och »bärande» frågor för att inte framstå som ett bland mänga borgerliga partier. Tidigare har det gällt ATP-striden. Idag gäller det debatten om Meidners löntagarfonder.

Den svenska situationens säregenhet

Den traditionella synen på socialdemokratin som ett »borgerligt arbetarparti» som köpts med imperialistiska överprofiter, förhindrar en konkret analys av de reella betingelserna för socialdemokratins dubbla segrar, inom arbetarklassen och som statsbärande parti under kapitalismen. I motsats till folkfronten kan socialdemokratin bestå som fenomen med bibehållande av en stabil kapitalism, eftersom den dels har arbetarklassens stöd, dels ett program för fortsatt kapitalistisk utveckling. Folkfronten, som är en produkt av den sociala krisen och den skärpta klasskampen, befrämjar fortsatt klasskamp, men denna måste antingen överflygla fronten själv, eller kväsas. Och när klasskampen undertrycks rycks betingelserna för fortsatt folkfront undan.

Socialdemokratin har blivit statsbärande parti efter långvarigt och träget reformarbete, och när den borgerliga statsapparaten krävt förnyelse av ett slag de traditionella borgarpartierna ej kunnat prestera. I Sverige kunde detta ske tidigt, och med stor framgång, och den svenska utvecklingen har blivit normgivande internationellt, både för socialdemokratiskt och öppet borgerligt styrda statsapparater. Anledningen till denna tidiga föregångsroll måste sökas i en kombination av avancerad kapitalism och lågt utvecklad öppen proletär klasskamp. Medan den avancerade kapitalismen ställde krav på ökad statlig intervention! sm, kunde klasskampen inte hota borgerligheten som helhet. Den skulle därför inte komma att underblåsas av »de nya tongångarna», såsom skedde där folkfronten presterade ett reformistiskt program av mer ospecifikt slag.

Precis som denna kombination av faktorer under trettiotalet lade grunden till den svenska socialdemokratins föregångsroll, kan den idag låta samma socialdemokrati presentera ännu mer långtgående statsinterventionistiska lösningar, återigen på ett vida mer genomtänkt och utvecklat sätt än broderpartierna. Det är i denna situation vi måste gripa in, väl medvetna om de problem vi har att lösa.

Problem och tendenser

För att förstå förslaget om löntagarfonder, och hela den nuvarande socialdemokratiska debatten, måste vi se dels vilka problem socialdemokratin har att brottas med, dels vilka tendenser i tiden vi har att räkna med.

1. Det fasta kapitalets tillväxt

Den moderna kapitalismen uppvisar speciella karakteristika både vad gäller ekonomiska tendenser, och klassernas inbördes förskjutningar. Sedan mitten av 1960-talet växer inte längre den svenska mervärdeproducerande arbetarklassen ens i absoluta tal:

Istället tenderar den s k offentliga sektorn, med sina tjänstenäringar att sluka överskottet på arbetskraft, parallellt med en strukturell ökning av arbetslösheten.

Orsaken till denna utveckling är att arbetare successivt ersatts med fast kapital, detta för att nedbringa produktionskostnaderna (där lönerna utgör en avsevärd del) och som ett resultat av den nationella och internationella konkurrensen. Tendensen har naturligtvis funnits under lång tid, vilket avspeglas i ekonometriska analyser av olika produktionsfaktorers betydelse för produktionsökningen, men har accelererat under efterkrigstiden.

Det fasta kapitalet utgör inte merparten av det vi som marxister benämner konstant kapital, en väsentligt större del utgörs av råvaror vilket framgår om vi jämför avskrivningar per arbetare och år med råvarukostnaderna: 1970 kostade råvarorna ungefär 63 000 kronor och avskrivningarna värderas till cirka 4 000 (7). Med tanke på prisutvecklingen har denna tendens förstärkts.

Trots detta är behovet av nytt fast kapital inte negligerbart, främst eftersom det i allmänhet rör sig om stora engångskostnader som måste finansieras, vilket kräver investeringsmöjligheter samt risktagande. Dessutom utvecklas det fasta kapitalet i »vågor», så till vida att det har en viss livslängd, och med jämna mellanrum måste förnyas.

Beräkningar från början av femtiotalet visar på en livslängd för maskinerna på 30-35 år (8). I början av sextiotalet tycktes en viss förkortning ha ägt rum till 28 år, och samtidigt visades att hela 45% av maskinerna som utrangerades ej var nedslitna (de var bara inte längre ekonomiskt eller »moraliskt» gångbara) (9). En senare 60-talsstudie antyder ytterligare förkortning av livslängden (10), och i bilagan till långtidsutredningen 1970 finns en beräkning som tyder på en förkortning till 20 år (l l). En tabell visar också att reinvesteringskvoten (reinvesteringarnas andel av nettoinvesteringarna) som visar hur stor del av investeringarna som bara åtgår för att ersätta utrangerat kapital, ökat från 17% 1951-55 till hela 47% 1966-69 (12). Detta innebär att nästan hälften av investeringarna är »konservativa», det vill säga upprätthåller tidigare realkapitalnivå. Anledningen till denna tendens bedömer vi som tvåfaldig: dels den successivt avtagande livslängden för realkapitalet, vilket är ett resultat av den stegrade konkurrensen med åtföljande »moralisk» förslitning, samt av den tekniska utvecklingens acceleration, dels att perioden efter kriget innebar en snabb ersättningsperiod vad gäller fast kapital, och som vi ser stämmer det väl med beräkningarna av kapitalets livslängd att man tjugo år senare blir tvungen att ersätta dessa gamla investeringar.

Den ökade kapitalintensiteten, satsningen på stora tunga investeringar, samt de problem som finns inneboende i det fasta kapitalets eget kretslopp har ställt krav på statsapparaten. Detta både i finansieringshänseende, forskningssamarbete, industriella samarbetsprojekt och finanspolitik (investeringsavdrag). Kraven är dock stundtals svåra att uppfylla, i synnerhet när problemen kopplas till en sjunkande räntabilitet.

2. Sjunkande lönsamhet

Lönsamheten inom industrin har visat en svag nedåtgående trend under sextiotalet. Beräknar man överskottet av förädlingsvärdet får man ett mått på vad som i litteraturen kallas bruttovinst. Denna i relation till hela förädlingsvärdet visar en stigande tendens(13).

En sådan ökning uppvisar inte de indikatorer på profitkvot som de borgerliga analyserna förser oss med utan visar en diskrepans mellan beräknad och realiserad profitutveckling. (14)

Orsaken till diskrepansen mellan beräknad och realiserad profitutveckling ligger säkert i ökningen av övriga utgiftsposter (skulder, reklam och marknadsföring osv). Eftersom profitkvoten dock beräknas före skatt i flera fall bör man också ha i minnet att skatternas andel av förädlingsvärdet sjunkit mellan 1953 och 1971 från drygt tio till knappt fem procent, och att detta ur likviditetssynpunkt torde ha upphävt en stor del av den fallande räntabiliteten, enligt en författare med hela tre fjärdedelar (enbart genom helt legala skattemanipulationer vilka får den reella skattesatsen att ligga långt under den nominella) (15). En sådan utveckling är dock inte möjlig i längden.

Den organiska sammansättningen har beräknad på basmaterial ökat från ungefär 79% (konstant kapital genom konstant plus variabelt) 1952 till 84% 1971 (16). Detta kan knappast förklara den sjunkande räntabiliteten, även om det utgjort någon press nedåt. Utsugningen av de traditionellt mervärdeproducerande skikten inom arbetarklassen ökade under samma tid nog för att kompensera den stigande organiska sammansättningen.

Huvudskälet till den sjunkande räntabiliteten måste sannolikt sökas i ökade kostnader kopplade till en skärpt internationell konkurrens vilket ökat avsättningssvårigheterna. Dessutom har arbetarklassen kompenserat sig lönemässigt för både inflation och skattehöjningar (den offentliga sektorns utbyggnad) vilket enligt vissa författare skärpt kostnadstrycket och minskat profitkvoten (17).

Den sjunkande räntabiliteten leder till försök att öka utsugningen, samt till ytterligare satsning på fast kapital. Detta minskar den produktiva arbetsstyrkan, och medför en tillväxt av den offentliga sektorn, vilket dels ökar skattebördan på kvarvarande produktiv verksamhet, dels driver upp inflationen genom improduktiv konsumtion. Om arbetarna sedan i sin tur kompenserar sig för skatte- och prishöjningar, samtidigt som den internationella konkurrensen hårdnar vilket försvårar ytterligare prishöjningar, minskar räntabiliteten ytterligare och vi får en »ond» cirkel.

Den del av profiten som plöjs ner i företagen kan inte tillåtas minska (18). Alltså minskar utdelningen till aktieägarna, aktieindex har ökat långsammare än vanliga prisindex (19). Detta ställer krav på en ny slags aktieägare.

Naturligtvis måste en sjunkande räntabilitet kopplad till en tilltagande komplexitet i produktionen och en ökad investeringstakt medföra finansieringsproblem. Detta avspeglas i graden av självfinansiering inom företagen (20).

Självfinansieringsgraden har minskat vilket knappast förvånar. Och eftersom den dåliga räntabilitetsutvecklingen inte var koncentrerad till små och medelstora företag, utan tvärtom slogs ut över hela företagsgruppen (med undantag av främst de multinationella företagen), är dessa genomsnittssiffror giltiga även för monopolistiskt ägda företag (21).

Resultatet av den sjunkande självfinansieringen blir naturligtvis skuldsättning. Den finansieringsstruktur som gällt för industrin har sett ut på följande sätt:

Banker och kapitalmarknad Aktieemissioner Övrig extern finansiering Bruttosparande
1951-55 3 4 25 76
1956-60 0 3 25 68
1961-65 12 4 23 54
1966-70 10 3 38 50
1971-75 12 2 43 45

Beräkningarna har givit upphov till en mindre felpost i varje led vilket inte påverkar slutsatserna. Dels ser vi även här det sjunkande interna sparandet, dels ser vi att den huvudsakliga externa lånekällan är den »övriga» eller den »grå kreditmarknaden», vilket innebär förskottsbetalningar samt olika typer av handelsskulder (23). Kapitalmarknaden har inte ökat sin andel sedan AP-fondernas införande, men dessa har ökat sin andel av kapitalmarknaden från 11% 1960 till 55% 1973 (24). Detta skulle då utgöra ungefär 6-7% av hela industrifinansieringen, men endast ungefär en tredjedel av AP-placeringarna har varit i det s k näringslivet (resten till stat, kommuner och bostadsbyggande) (25).

Det statliga finansieringsinslaget är således idag ganska litet, i motsats till vad många ansett sig tro eller »veta». Men samtidigt är det uppenbart att den svåra finansieringssituationen kopplad till stora investeringsbehov och sjunkande räntabilitet, ställer krav på samordning och planering.

3. Stark produktionskoncentration
I Sverige har en aktiv politik bedrivits för att understödja och förstärka kapitalismens spontana tendens till koncentration och centralisation av kapital. Detta har resulterat i en mycket kraftig koncentration både absolut sett och relaterat till omvärlden. Detta, och den stora offentliga sektorn (däremot inte statligt industriellt ägande) utgör de främsta kännetecknen på den svenska kapitalismen, och hänger nära samman med den internationella slagkraften och ekonomiska konkurrensförmågan.

Genomsnittlig koncentration för de 20 största anläggningarna i ca 30 branscher i vissa länder, 1950-talet (26):

Land Andel av produktionen (medianvärde), USA=100
USA 100
Storbritannien 131
Frankrike 129
Japan 109
Italien 122
Kanada 221
Indien 189
Sverige 234

En bedömning av den absoluta storleken av koncentrationen ger följande: de 5-8 största företagens andel av tillverkningen på varugruppsnivå var drygt 80% 1970, storföretagens (över 500 anställda) andel av förädlingsvärdet var samma år 73%, vilket var en ökning med 9% sedan 1963 (27). Fusionskurvan steg också brant under denna tid, för att mot slutet av 60-talet visa på inemot 300 fusioner per år (28).

Denna typ av koncentration skärper problemen med kapitalanskaffning, och ökar riskerna vid nyinvesteringar. För sin funktion är företagen ofta intimt beroende av andra nationella och internationella produktionsenheter. Produktionsstrukturen under »liberalkapitalismen» är inte anpassad efter en sådan verklighet.

4. Inflation, stagflation

Problemet med inflationen har tidigare inte varit speciellt kännbart för kapitalet, desto mera så för lönearbetarna som tvingats kompensera sig. Så småningom blir inflationen dock ett gissel för samhällsekonomin i sin helhet. Den försvårar i arbetet med ett »nytt valutasystem», den minskar möjligheterna att med effektiv lönepolitik minska produktionsanarkin och öka den internationella slagkraften, den förändrar och försvårar lånepolitiken då räntan ofta understigit inflationstakten, den ger upphov till spekulation och krascher och den uppammar inte minst socialt missnöje och problem med skattesystem. Idag är inflationen internationellt kopplad till stagnation. Att övervinna inflationen kräver en samordning av effektiva åtgärder både centralt och på företagsnivå. Detta kan idag inte åstadkommas.

5. Ökad internationell konkurrens

Efterkrigstiden har inneburit en snabb utveckling av kapitalismens internationalisering. Den olikmässiga utvecklingen, och den tilltagande strukturella stagnationen har försvårat de problem som direkt sammanhänger med det internationella agerandets organisatoriska ramar, det vill säga kombinationen nationalstatens bevarande – ekonomins internationalisering. För Sveriges del spelar exporten en viktig ekonomisk roll, liksom den internationella produktionen. Bägge har ökat väsentligt snabbare än inhemsk produktion, och den svenska lönepolitiken är delvis uppbyggd kring bevarandet av den exportberoende industrins styrka (29). Under 70-talets första hälft har den svenska ekonomiska politiken i mycket varit inriktad på att stärka den svenska kapitalismens internationella positioner, och man lyckades så väl med detta att den svenska kapitalismen har fått en mycket lugnare konjunkturutveckling än de flesta övriga imperialistländer. I den svenska regeringens perspektiv för att lösa kapitalismens strukturella problem, tillhör ett fortsatt stärkande av exportsektorn, och en målmedveten inriktning på att bygga ut denna, de centrala strategiska länkarna (30). Problemet med den skarpa konkurrensen kvarstår dock, och driver fram en ökad integration eller det under ytan liggande kravet på en sådan.

6. Den offentliga sektorns tillväxt

Om man jämför den offentliga konsumtionen i Sverige, med vad som gäller som genomsnitt för de europeiska imperialist -länderna i övrigt, finner man följande:

Offentlig konsumtion i procent av privat konsumtion (31):

1962 1970 1973
Sverige 28,2 39,1 43,2
OECD: Europa 22,8 25,3 27,2

Detta avspeglas i skattetrycket i de olika länderna.
Skatter, avgifter, procentuell andel av BNP 1966. Direkta skatter (32):

Bolag mm. Fysiska personer
Belgien 1,9 7,2
Danmark 1,1 13,6
Frankrike 1,9 4,6
Kanada 3,8 6,7
Nederländerna 2,7 10,7
Norge 1,6 11,8
Schweiz 2,3 7,6
Sverige 2,1 18,4
USA 4,6 9,7
Västtyskland 2,3 8,3
Österrike 2,0 10,6

Tendensen till snabbt växande offentlig sektor har varit markant under de senaste årtiondena, och hänger nära samman med den moderna kapitalismen. Medan Sverige inte hade en speciellt stor offentlig sektor i början av 1950-talet (både Storbritannien, Västtyskland, Frankrike. Nederländerna och Norge hade större) har den här växt snabbare än överallt annars (33). Detta är för oss ett tecken på den avancerade karaktären hos den svenska kapitalismen, men denna tillväxt är inte oproblematisk. En överföring av resurser från industrin till den improduktiva sektorn ökar skattetrycket på befolkningen, och skapar en stor icke-produktiv men konsumerande verksamhet, vilket skärper inflationen. Dessutom ökar riskerna för stagnation av den industriella utvecklingen, om dess kraft inriktas på att bära upp en stor improduktiv sektor, vilket bland annat visas av exemplet Storbritannien. Den nya långtidsutredningen pekar också klart på en omsvängning av tendensen från tidigare: den offentliga sektorn ska bara öka mycket långsamt vad gäller kapitalbildning, förädlingsvärde, andel av totalproduktion, produktivitet och bruttoinvesteringar. Däremot ska den fortsätta att öka vad beträffar sysselsättningen. LU satsar på industriell expansion och ökad export, exportökningen ska industrin stå för (34).

Problemet med den fortsatta expansionen av den offentliga sektorn är uppenbart. Dock kan utvecklingen vad gäller ökat centralt engagemang beträffande tjänsteproduktion och sysselsättning svårligen vändas över en natt. Utvecklingen förutsätter en organisatorisk struktur för att få industrin att ta över en del av den offentliga sektorns funktioner, främst vad gäller sysselsättningen.

7. Svårigheter trygga sysselsättningen

Sedan mitten av 60-talet kan man skönja en strukturell ökning av arbetslösheten, dock ej under senare år. Samtidigt har vi sett att den privata sektorn slussat över arbetskraft till den offentliga, och att denna process inte kan fortgå obehindrad. Alternativet är svårt att skissera konkret, sysselsättningsutredningen har dock sitt förslag: »De förslag som förs fram i betänkandet ställer nya krav på samhällsplaneringen». Man konstaterar att denna planering »måste… bedrivas på alla administrationsnivåer i vårt samhälle». I sitt punktförslag skriver man under »Sysselsättningspolitisk planering» som tredje punkt: »Företagen utarbetar i samarbete med fackliga organisationer planer för sin sysselsättning på kort och lång sikt» (35).

8. Tendenser

Vi har kort summerat de strukturella problem den svenska (och till stora delar även andra länders) kapitalismen står inför. Dessa kan inte lösas med traditionella medel. Socialdemokratin i vårt land har gått före utvecklingen när det gäller att använda de olika instrument som idag existerar för att modifiera kapitalismens verkningar. Genom en samordnad finans- och penningpolitik har man kunnat påverka det totala efterfrågemönstret och på så vis också slätat ut konjunkturerna, med hjälp av en aktiv arbetsmarknads-, bostads-, jordbruks- och industripolitik har man drivit fram en hög industriell koncentrationsgrad, stor rörlighet hos arbetskraften samt en smidig övergång till de högsta kapitalistiska formerna (36). Naturligtvis fortsätter man att använda dessa medel, under senare år med sådan finess och förfining att den internationella recessionen nästan inte alls avspeglat sig i ökad arbetslöshet (37).

De strukturella problem man idag står inför, och som vi summerat, påverkas inte nämnvärt av en traditionell politik, tvärtom kan utvecklingen påskyndas. Dessa problem ställer nya krav på integration av produktionsenheterna, så att industrins expansion kan ske med bibehållande av hög sysselsättning och med minimala produktionsstörningar. En sådan integration kan inte heller åstadkommas genom en förstatligandepolitik, dels därför att en sådan inte kan mobilisera något bredare stöd vare sig inom arbetarklassen eller inom andra skikt, dels därför att en central struktur av detta slag erfarenhetsmässigt visat sig sänka den produktiva effektiviteten. Av detta skäl växer tanken fram på nya former av integration, och i dessa fall former som omedvetet pekar fram mot mer radikala lösningar av samhällsproblemen. Reformismen får samtidigt delvis ett nytt ansikte, eller återtar i högre grad sitt ursprungliga. I det läget ska vi gripa in, och på sikt vända utvecklingen till vår fördel.

Den kollektiva överbyggnadens återverkningar

På sikt avspeglar överbyggnaden alltid vad som sker i den ekonomiska basen, det vill säga inom produktionen. Den starka tendensen mot centralisering, och inomkapitalistisk kollektivisering av det ekonomiska livet har också givit upphov till reflexer inom överbyggnaden, dels administrativt (lagar, familjepolitik, utbildningspolitik osv), dels ideologiskt (med ett klart accepterande från en överväldigande majoritet av flera av det kollektiva samhällets följder). Överbyggnaden återverkar på alla klasser och skikt. Arbetarklassen påverkas på ett specifikt sätt, eftersom den står i direkt kontakt med produktionen, men det ligger enligt vår mening en fara i att alltför strikt skilja proletariatet från övriga skikt. Arbetarklassen är ej sluten, vare sig socialt eller ideologiskt. Många arbetarbarn lämnar klassen, i synnerhet när den minskar i absolut storlek. Band knyts inom och mellan familjer, band som förenar arbetarklassen med olika mellanskikt, både på gott och ont. En sådan utveckling kan statistiskt studeras och iakttagas politiskt (38).

Överbyggnaden omstruktureras dock inte med samma hastighet som basen (annat än inom begränsade sektorer). Ideologiskt sker även en reaktionsbildning, med accentuering av det individuella, familjen, kungahuset, samt en överföring av den kollektiva ideologin i nationella former. En snabb omstrukturering av basen kommer att leda till en kraftigare reaktion, vilket kommer att fördröja basens utveckling.

Som kommunister måste vi anknyta till flera viktiga moment i den »kollektiva ideologin» och utveckla dessa. Vi måste t ex understödja tendensen mot större utbildningsenheter, ett församhälleligande av skolan, och vi får inte gå emot en radikalisering av familjepolitiken (trots att denna syftar till att bidra till arbetskraftens rörlighet). Dessa tendenser kan vi ändå inte stävja, alltså måste vi vända dem till vår fördel. Detsamma gäller ifråga om kollektiviseringen av det ekonomiska livet, så som den kommer till uttryck i de Meidnerska löntagarfonderna.

Löntagarfonder – vad är det?

Den uttalade orsaken till att Meidners förslag ställs idag är flerfaldig. Dels har de senaste årens övervinster successivt underbyggt krav på att dessa ska fördelas jämnare och komma fler tillgodo och dels har genom den allmänna debatten om demokrati, ett ökat antal fackföreningar och enskilda arbetare börjat kräva ökad insyn i och del i företagens planering och skötsel. Denna trend avspeglas i synnerhet genom den ökade motionsfloden till de senaste LO- och SAP-kongresserna, bl a motionerna 305,318 och 332 till 1971 års LO-kongress som var den direkta anledningen till Meidners utredning. Samtidigt är löntagarfondsförslaget ett svar på det vi tidigare diskuterat:
kapitalismens krav på ökad planering. I detta sammanhang så framstår också förslaget som extremt politiserat, framför allt om vi jämför det med motsvarande lösningar på den internationella arenan. Av den anledningen är det heller inte underligt att förslaget mött ett sådant ramaskri från borgarna, dess faktiska funktion är ju varken mer eller mindre – konfiskering, trots att ledande socialdemokrater i debattens hetta ivrigt försäkrar att så inte är fallet, ju mer valet närmar sig.

Målsättning

Mera exakt har löntagarfondsförslaget tre mål i sikte: för det första att komplettera den nu så missriktade solidariska lönepolitiken, för det andra att motverka den förmögenhetskoncentration som följer med industrins självfinansiering och för det tredje att öka löntagarnas inflytande över den ekonomiska processen. Detta är exakt så som Meidner etc, själv formulerar det till 1976 års LO-kongress. De ramar man anger för förslaget är förutom uppnåendet av full sysselsättning och fortsatt inkomstutjämning, ett krav på att det ska vara kapitalbildnings-, kostnads-, löne- och prisneutralt. Vi återkommer till detta senare när det gäller den (felaktiga) kritik som riktats mot löntagarfonderna. Huruvida dessa Meidners intentioner verkligen kommer att förverkligas fullt ut, lämnar vi för tillfället åt sidan. Att det dock är den tredje punkten i förslaget som är kardinalfrågan – frågan om makten – står i takt med den fortsatta debatten allt klarare.

Löntagarfondernas konstruktion (39)

Motiveringen till att man valt aktieägande som grund för löntagarfonderna är att de tidigare arbetsrättsreformerna inte är tillräckliga när det gäller att fullt ut få inflytande i och påverka produktionsprocessen, samt att detta tillvägagångssätt inte kolliderar med de uppställda ramarna. Och återigen gör sig basen gällande: 90% av deltagarna (18 000) i remissarbetet prioriterade frågan om ägandet, vilket LO inte kan negligera. Det innebär dessutom en helomvändning i den tidigare fackliga och socialdemokratiska politiken. Kortfattat ska löntagarfonder bildas på företag med minst 50 anställda (vilka företag som utesluts är ej beslutat). En del av företagets vinst – 20% – avsätts till fonden i form av aktier, genom riktade obligatoriska löntagaremissioner. Att vinsten används som beräkningsgrund, beror på att man då får ett direkt samband mellan fondens tillväxt i det enskilda företaget och företagets expansion genom självfinansiering. Att detta också lämnar utrymme för kapitalisterna att motarbeta fonderna är givet. T ex genom avskrivningar, samgående av flera aktieägare osv, vilket med olika metoder måste motverkas. Fonden ska alltså öka sitt aktieköp år från år då kapitalbildningen är kollektiv och inga vinstandelar utbetalas. Det lilla överskott som dock blir kan t ex användas till facklig verksamhet, utbildning osv.

Själva fondernas utseende: central, lokal, regional etc, är ännu inte spikat, men vad gäller den tid det tar tills företagen övergår i facklig ägo, så beror det givetvis på vinsten. Som exempel skulle i ett företag där vinsten är 20% detta inträffa efter 20 år (vid 20% avsättning). Detta gäller dock absolut majoritet, vilket säkert aldrig kommer att krävas. Detta är Meidners egen beräkning och oavsett denna är det faktum att fackföreningarna inom en snar framtid kan komma att stå som ägare till de 200 största företagen.

Löntagarfonderna är ingen »främmande kropp»

Löntagarfondsförslaget kan endast förstås som en återspegling av de krav tiden ställer på den avancerade kapitalismens statliga förvaltare. Som tidigare måste socialdemokratin gå före, eftersom den kan förena det sociala trycket från statsapparaten med sin sociala bas, åtminstone partiellt. Den svenska kapitalismen med sin höga utvecklingsnivå och outvecklade klasskamp går allra först.

Orsaken till förslaget har vi belyst – de strukturella problemen kräver likaledes strukturella lösningar. SAP skriver i sin kongressrapport om näringspolitiken: »dagens problem ställer krav på helt andra mått av planering och långsiktighet än vad som hittills varit förekommande» (40). I sin brevväxling med Brandt och Kreisky skriver Palme: »Frågeställningen kan inte få bli om vi ska ha mer planhushållning och om vi ska ha mer demokrati i det ekonomiska livet utan i stället hur denna planhushållning ska byggas upp…» (41). Oavsett vad vi anser om de borgerliga reformisterna i övrigt, så har de en god förmåga att på ett tidigt stadium inse vad som komma måste.

Denna utveckling är naturligtvis inte »i sig» en »övergång» till ett »mer socialistiskt» samhälle. Men dess nödvändighet avspeglar ändå att vi närmar oss den reella punkt där kapitalismen inte längre kan existera med bibehållande av sina grundläggande karakteristika.

Utvecklingen mot en slags »kapitalistisk planhushållning» är nödvändig, den kan vi inte vända på. Vi är inte heller starka nog att driva igenom alternativa förslag, dessa har inget som helst stöd inom bredare klasskikt. Alltså måste vår taktiska diskussion ta en av två former: antingen propagerar vi emot förslaget, och har inget praktiskt inflytande, liksom vi ställer oss vid sidan om både utvecklingen och de socialistiskt reformistiska arbetare som måste få pröva sin väg, eller så utnyttjar vi det för att utveckla dess fördelar.

Enligt vår mening måste vi göra på det sistnämnda sättet, invändningarna mot ett sådant förfarande kan inte accepteras.

De vanliga invändningarna

När löntagarfonderna först fördes på tapeten var vänstern överraskad och tillgrep snabbt sina standardknep: förslaget var ett svar på kapitalets behov av finansiering, det knöt upp arbetarna till det existerande samhället, det gjorde fackföreningarna till kapitalister. Utan analys, utan tankeverksamhet upprepades papegojlikt samma argument. Efter en tids eftertanke har KAF förskjutit sina tyngdpunkter, men menar fortfarande att man ska avvisa förslaget »med största kraft». I Sverige var det förutom i SSU(!) endast bland de »Frihetliga socialisterna» som ett mer nyanserat synsätt fick visst gehör, dock av olika skäl.

När förslaget nu lagts i en andra omgång, och borgarna visat sig reagera starkare än vad som till en början verkade vara fallet (man blev även där tagen på sängen) står frågorna mer politiserade än någonsin, och maktaspekten har öppet trätt i förgrunden. I takt med detta har invändningarna förfinats (42).

De kan sammanfattas i tre huvudpunkter:
1. Förslaget är till för att kontrollera lönebildningen genom att sänka lönerna och överföra den överblivna lönesumman till aktivt kapital. På så vis hämmas arbetarna, medan kapitalbildningen säkras.
2. Fonderna blir »skattefria», det vill säga de kommer till viss del inte att tas från kapitalisterna utan direkt från skattebetalarna.
3. Arbetarna och deras fackföreningar knyts upp till det rådande produktionssättet. Låt oss se.

1. Lönebildningen, kapitalbildningen

Förslaget är explicit »löne- och kapitalbildningsneutralt». Och låt oss tänka efter: förslaget har som innebörd att en del av det aktiekapital som ändå skulle finnas, övergår till fackföreningarna. Ett företag som går med vinst använder alltid en del av vinsten att plöja ner på nytt. Om denna del i stället för att till 100% ägas av kapitalister, till 10% (eller mer) ägs av facket och endast 90% av kapitalister, förändrar detta inte kapitalbildningen ett dugg.

Naturligtvis kan man tänka sig att borgarna behöver plöja ner en ökad mängd kapital i företagen, men i så fall kan detta inte tillföras via den Meidnerska konstruktionen. Det behövs inte heller någon ny konstruktion för detta, staten har redan försett borgarna med investeringsbank, AP-fonder och speciella selektiva åtgärder för att vid behov öka kapitalmängden.

Men lönebildningen då? Naturligtvis kan företaget och facket använda argument gentemot arbetarna att de ska hålla tillbaka sina lönekrav, så kan de fortare ta över företaget. Att kapitalisten skulle önska en sådan utveckling förefaller oss absurt, men teoretiskt är det naturligtvis tänkbart. Skulle arbetarna följa rekommendationen? För att avgöra den frågan måste vi studera lönebildningens mekanismer.

Till att börja med kan man göra jämförelsen med statliga industrier. Där har arbetarna aldrig hållit tillbaka sina krav med hänvisning till det »socialistiska» ägandet. Varför? Jo, just därför att arbetarklassen inte sätter detta ägande (eller övertagandet av företagen) som en förstarangsfråga, och aldrig heller kommer att göra det under kapitalismen. Kampen för maximal lön inom de ramar företaget kan klara (och ekonomin som helhet), kampen för drägliga förhållanden på arbetsplatsen, dessa kampfronter, som direkt kan härledas ur den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital, överordnas de »ideologiska» frågorna, även för socialistiskt reformistiska arbetare. Detta gör att lönernas storlek kommer att avgöras av samma faktorer som utan löntagarfonder, och vinsten i företaget kommer att utvecklas som tidigare. Skillnaden blir bara att en del av det kapital som på nytt investeras, inte investeras i kapitalistens utan i fackets namn.

Låt oss ta ett exempel: vi tänker oss att det sammanlagda värdet som produceras i en företagsenhet är tio miljoner kronor på ett år. Av dessa går hälften till ersättningsinvesteringar, dessa pengar räknar vi in i det konstanta kapitalet, resten ska fördelas på arbete och kapital. Om mervärdeskvoten tidigare varit 100% fördelas fem miljoner på arbetare och kapitalister. Av kapitalisternas 2,5 miljoner (mervärdet) går 20% till löntagarfonden, vilket gör 500 000 kronor. Men detta i form av aktier i företaget, dessa 500 000 plöjs ner i form av nyinvesteringar. Mervärdets resterande 2 miljoner fördelas på exempelvis 1,5 miljoner ackumulerat kapital, en halv miljon löner till direktörer, samt utdelning åt aktieägarna. Om vi nu tänker oss att arbetarna (rent hypotetiskt) var så medvetna att de verkligen satte löntagarfonden över sin omedelbara välfärd, och avstod fem procent av sin lön, för att höja vinsten, skulle detta innebära att lönesumman blev 2,375 miljoner kronor och vinsten 2,625. Av dessa 2,625 skulle så 20% gå till löntagarfonden, vilket gör 525 miljoner kronor. I stället för 2 miljoner finns nu 2,1 miljoner till direktörer, aktieägare och nyinvesteringar. Om ackumulationen fortsatte i samma takt skulle slutsumman bli sådan att av de 5% arbetarna avstod, skulle endast en femtedel, det vill säga 25 miljoner av 125, gå till ökade fonder. Resten skulle hamna hos aktieägare och direktörer.

Argumenten inför arbetarklassen vad gäller att avstå delar av lönen, blir sålunda ytterligt svaga. Dessutom: vem skulle önska sig denna situation? Arbetarna? De skulle knappast se 4/5 av sina »placerade» lönepengar gå i andra fickor. Facket? Byråkraterna skulle få mycket svårt att förklara politiken, eftersom det inte alls handlar om att »rädda företaget» eller något sådant, och fonden visserligen stärks, men på så grymma villkor. Kapitalisterna? De å sin sida tjänar visserligen på affären, men vill i gengäld säkert inte ge en lillfingernagel extra åt fonderna (för i motsats till arbetarklassen bär kapitalet upp sitt produktionssätt, och kan resonera »spontant» strategiskt). Exemplet är realistiskt. Hur vi än ser på saken kommer bara en femtedel av de lönepengar arbetarna avstår gå till fonden om dess del av vinsten ska utgöra 20%. Dessutom skulle till och med detta resonemang förutsätta att arbetarna primärt var intresserade av fonderna och endast i andra hand av en löneförbättring, ett antagande som strider mot varje aspekt av arbetarklassens villkor under kapitalismen, och som dessutom helt negeras av erfarenheterna från de statliga företagen.

Hur bestäms då lönerna? Om man studerar löneutvecklingen under normala kapitalistiska förhållanden finner man att de ramar som sätts för lönens storlek primärt är avhängiga dels profitutvecklingen (43), dels arbetslöshetsgraden (44), det vill säga den är konjunkturberoende, och primärt bestämd av marknaden i vid mening. Dessutom påverkas lönen klart av inflationen. Det tycks föreligga ett års latens, det vill säga ett år efter en noterad nivå vad gäller profiter, arbetslöshet och inflation får den framförhandlade lönen en viss nivå (45). Löneglidningen verkar statistiskt som en »anpassare» av den förhandlade lönen, så att lönesumman anpassas till marknaden (46). Inom de ramar som ställs av profiten, arbetslösheten och inflationen tillkämpar sig arbetarna i vissa industrier extra lönehöjningar.

Naturligtvis kan lönerna variera uppåt, utöver ramarna för en tid. Det är typiskt för övergångssituationer som i Chile under Allende, eller Portugal året efter kuppen. Men denna process är inte förenlig med våra förutsättningar om normal kapitalism, och måste antingen leda till samhällets sammanbrott eller en radikal nedskärning av lönerna i efterförloppet. Så länge kapitalismen består tar marknaden ut sin rätt.

Vad som är viktigt för vårt resonemang är att Meidners fondförslag inte ändrar någonting i förhållanden till lönebildningens normala mekanismer. Lönerna kommer att bestämmas av marknaden, eller under exceptionella kampförhållanden överstiga marknadsbestämningen. Endast under hård repression »accepterar» arbetarklassen att »utmanövreras» från marknadsmekanismerna.

2. Fonderna betalas genom folkets skatter?

Eftersom avsättningen till löntagarfonderna blir befriad från bolagsskatt innebär det Meidnerska förslaget en lättnad för det lokala bolagskapitalet i sin helhet. Om vi räknar med en skattesats på 50%, innebär det att ett belopp motsvarande halva löntagarfonden dragits från statskassan och måste tas in någon annanstans ifrån, sannolikt via ökad beskattning av »hushållen». Detta låter som ett bestickande skäl mot löntagarfonder, om än inte tillräckligt. Finns här ändå ett moment av ökad utsugning?

Låt oss först anta att det fanns ett sådant moment. I så fall skulle detta i sig inte kunna innebära att vi tog avstånd från fonderingen, det vore ett märkligt och kortsiktigt misstag. Ty om fonderna kan innebära att maktfrågan reses, att möjligheterna till utvecklandet av arbetarnas socialistiska reformism kraftigt förstärks, att arbetarna tvingas till »ansvar» i direkt form för företaget, att övergången till socialismen avsevärt underlättas osv, måste vi också acceptera en viss nackdel i form av ökad beskattning. Men om vi studerar verkligheten inställer sig genast två reflektioner. För det första utgör bolagsskatten en liten och krympande del av det totala direkta skatteuttaget. Från att ha pendlat kring 12-13% ända fram till mitten på 50-talet sjönk andelen till endast 6% 1965 (47), och har så vitt vi vet hållit sig kring denna nivå. Detta innebär att vi med skattefria fondavsättningar skulle överföra en mycket liten skattehöjning när den slås ut över löntagarnas totala skatteinbetalningar. Men detta är inte nog. Redan tidigare har större vinster kunnat avsättas skattefritt, och reglerna på bolagsskattesidan har varit så liberala att den effektiva skattesatsen för framgångsrika företag ofta legat på bara 10-20% av den verkliga vinsten (48). Dessutom (förutom goda avskrivningsregler och lagervärderingsregler) har borgarna haft möjlighet att skattefritt fonden medel redan tidigare.

Den intressanta frågan uppstår nu:
Vilka pengar kommer att gå till löntagarfonderna? De som tidigare gick till andra fonder, eller de som gick till aktieägarna? Med tanke på risken för att en stor mängd aktieägare backar ur om inte goda möjligheter att inför dem »bortförklara» Meidner uppstår, verkar det första alternativet mest sannolikt, en ståndpunkt som också börjat florera i den borgerliga debatten (49).

Sammanfattningsvis synes oss skatteargumentet i sig så svagt att det inte ens i värsta fall är värt att anföra som argument mot fonderna.

3. Arbetarnas uppknytning till kapitalismen

KAF lägger störst vikt vid detta argument. Detta grundar sig på en rad felsyner och motsägelser. För det första florerar någon diffus (och så kallad »principiell») föreställning om att arbetarklassen inte ska ta »ansvar», vare sig för kapitalismen som helhet eller sitt eget företag. Resonemanget är hämtat från Kominternteserna på tredje kongressen, och överfört utan närmare spisning. Detta argument är absurt på flera sätt. För det första tar arbetarna ansvar oavsett KAF vill det eller ej. Eftersom arbetaren är reformist, och stöder kapitalismen kan han inte göra något annat, då vore han allvarligt talat inte klok. Hans utkomst är beroende av ett fungerande företag och en fungerande kapitalism i stort, och detta gör att han inte under normala betingelser låter bli att ta ansvar. För det andra är detta inte i sig något negativt. Felet är att ansvarstagandet är för passivt, det är ett ansvarstagande underkastat kapitalistens eller direktörens ledning, ett ansvar som bara går ut på att inte »sabotera» eller göra något tokigt. Detta ansvar uppfostrar inte, lär inte ut hur saker och ting förhåller sig. Ett mer direkt ansvar, med skyldighet för facket att ständigt motivera de »ansvarsfulla besluten», skulle i detta avseende inte innebära ett större ansvarstagande, däremot en ökad kunskap och ökad träning.

Men KAF har inte bara fel i grundsyn, och en idealistisk utgångspunkt för taktiken, utan också en ytterligt motsägelsefull ståndpunkt. Ty man vidhåller som alternativ till Meidner sitt vanliga »förstatligande under arbetarkontroll». Och vi har inte funnit belägg för att detta bara skulle vara menat som tom propaganda, alltså måste det syfta till att vara ett alternativ idag för nedläggningshotade företag, som även de ska fungera efter kapitalistiska riktlinjer efter »övertagandet». Skulle arbetarna inte ta ansvar i dessa företag? Under kapitalismen? I praktiken? Man kan inte smita från den frågan med att hävda att detta skulle vara »bara ett led i en revolutionär process», det anser vi att löntagarfonderna också måste vara för kommunisterna. Skillnaden är att om vi kan utnyttja löntagarfonderna på ett riktigt sätt har vi skaffat oss ett verkligt vapen, eftersom deras införande är fullt möjligt, ja på sikt sannolikt. Vilket helt skiljer dem från KAF:s linje som under kapitalismen aldrig kommer att få något bredare stöd, utan förbli en linje på papperet, och i ett fåtal isolerade fall. Meidnerfonderna gäller alla större företag…

Kommer då »facket att krossas» om löntagarfonderna införs, är vi för att detta »offer» ska tas? Som vi visat innebär löntagarfonderna i praktiken ingenting vad gäller lönebildning, kapitalbildning, skatter, ansvarstagande. Naturligtvis kommer facket att ta plats i direktionsrummen, och mer aktivt engagera sig i företagets skötsel. Men redan i dag engagerar sig det byråkratiskt styrda facket till försvar för driftsinskränkningar, arbetskraftsförflyttningar osv, ja det är en uttalad del av LO:s program sedan början på 1950-talet, och en av de följder av den solidariska lönepolitiken man absolut inte beklagar (50). Facket kommer samtidigt att behålla sina fackliga funktioner, och det kommer inte ha något eget intresse av att jämfört med tidigare inskränka »kampen» för högre löner, det vill säga kampen vid förhandlingsborden kring vad som är rimligt med tanke på det ekonomiska (marknads-) läget. Sen får, liksom tidigare, löneglidningen sköta resten.

Det byråkratiska facket kommer dock att mer omedelbart ställas mot väggen, och kan lättare tvingas ta beslut som försvarar arbetarnas intressen om de sitter i direktionsrummen emellanåt, som ansvariga för arbetarna. Som utgångspunkt för att konkret visa det omöjliga i reformistiska lösningar på lång sikt synes oss detta vara en idealisk situation, i synnerhet med tanke på hur väl förslaget anknyter till de socialistiskt reformistiska tongångarna. Vi kommer aldrig att kunna komma runt denna verklighet, istället kan vi utnyttja den. Varför inte ta tjuren vid hornen på allvar, och vid sidan om »principernas» och de »allmänna samlingarnas» värld?

Summering – varför löntagarfonder

De strukturella problem kapitalismen ställts inför kräver markant utökad planering. De strukturer som kan bära upp en sådan inomkapitalistisk planering har fått sin första preliminära form i det Meidnerska förslaget. Med ett genomfört löntagarfondsprogram skulle kapitalismens avigsidor och problem ännu för en tid skjutas åt sidan partiellt. Man skulle kunna planera större projekt med flera integrerade produktionsenheter, föra över överskottsprofiter mellan företag, kontrollera lagerutveckling och utnyttja idag liggande lager i andra produktionsenheter, kontrollera kapitalexporten och få ett visst grepp om investeringsfördelningen i tid och rum. Detta som exempel. Fortfarande skulle dock marknaden vara det grundläggande momentet. En sådan »kapitalistisk övergångsform», pekar direkt mot vad som komma måste, och gör en övergång lättare. Vidare ger denna situation kommunisterna möjlighet att förbättra sina positioner på flera sätt: kampen för förslaget utvecklar den socialistiska reformismen hos arbetarklassen, med denna strömning ska vi sträva efter maximal enhet för att vidga den; arbetarnas mer aktiva ansvarstagande för företagen tvingar dem att se de problem som idag döljs; den insyn som skapas genom facket kan utnyttjas för avslöjanden, aktiv kamp, samt utnyttjas för att föra reformistiska arbetare vidare utifrån konkreta erfarenheter.

Idag för borgarna en hätsk kamp mot LO och Meidner, och för fram reaktionära motförslag. I praktiken måste vi ta ställning. Våra egna alternativ skulle, lösryckta från den polemik som verkligen förs, bli tomt prat. För eller emot? Har vi lärt oss något av hundra års ständiga misslyckanden?

Taktiken gentemot löntagarfonderna

För kommunisternas del måste de taktiska utgångspunkterna vara givna: utvecklingen kan inte vändas, dock påverkas. Den kommunistiska taktiken måste bli något av politisk »aikido», vi måste lära oss att utnyttja motståndarens egen styrka, och hans grepp för att genom skickligt agerande bringa honom på fall.

I fallet med löntagarfonderna måste vänsterns hela hittillsvarande argumentation avvisas med kraft, och förslaget inte bara stödjas utan aktivt föras fram som en av våra paroller. Med hjälp av den spontana utvecklingen och dess socialistiskt reformistiska återverkan på arbetarklassen och andra skikt, ska vi bygga upp en enhet mellan den kommunistiska kadern och de socialistiskt reformistiska strömningarna inom klassen, väl medvetna om att dessa strömningar trots detta inte på länge än kommer att bryta upp från socialdemokratin. Det synsätt som ser den socialistiska reformismen som ett hinder på vägen mot klassens »revolutionering» har ej revolutionsprocessen klar för sig i dess dynamiska mångfald, utan sitter fast i den gamla, historiskt ofruktbara och idealistiska synen på medvetandegörandet. Den taktik som förespråkas av dem som grävt ner sig i denna idealism tjänar inte (som den avser) att »upplysa» klassen så att den »när läget är moget» kan bryta sig ur borgarnas förlamande grepp. I stället får taktiken som resultat att arbetarna under hela tiden fram till revolutionen kommer att vara avskilda från »avantgardet», något som inte löser sig över en natt, utan kräver att vi kämpat tillsammans under lång tid.

De borgerligt reformistiska ledarna kommer att ge fonderna en uttalat inomkapitalistisk inriktning, och vill idag skjuta avgörandet framför sig av valtaktiska skäl. Vi måste driva frågan i sådan omfattning att det endast med stor svårighet kan fifflas undan, och detta i samarbete med de socialistiskt reformistiska kretsarna i SAP, SSU, LO, Vpk och andra organisationer.

Naturligtvis ska vi just visa att förslaget är ett progressivt steg på vägen, inte att det är »socialismen själv». Vidare ska vi kombinera försvaret av fonderna med utvecklandet av vår syn på den proletära demokratin, socialismens innebörd osv. Detta är huvudlinjen i förhållande till fonderna, men måste samordnas med kampen på två viktiga fronter: demokratin inom arbetarrörelsen samt utvecklandet av den ekonomiska kampen. Vi ska naturligtvis sträva efter att vinna maximalt inflytande inom den nuvarande fackliga apparaten, för att aktivera och utveckla dels arbetardemokratin, dels kampen själv. Även denna kamp kommer avsevärt att underlättas om vi avvisar sekterismen i förhållande till den övergripande reformistiska strategin.

Slutligen är dessa faktorer endast delar av den totala taktiken idag, övriga delar som vinnandet av det lilla skiktet revolutionära arbetare, partibygget och så vidare får anstå till en annan diskussion, men det kan redan klargöras att även de mest medvetna arbetarna kommer att vinnas för kommunismen och aktivt partiarbete först när kommunisterna visar sig kompetenta att dels korrekt bedöma utvecklingen, dels uppställa taktiska ledningar för hela den aktiva delen av arbetarklassen, och för alla progressiva skikt och kampfronter.

Summering – hur ser framtidsperspektivet ut?

Vi har i tidigare avsnitt konstaterat att staten intervenerat på allt fler områden i samhället och att den genom detta förebådar ett ökat församhälleligande av produktionen och en allmänt sett utvidgad kollektivisering. Vi sade också att detta i hög grad återverkar positivt på klasskampen. Detta genom att öppna tankebanor som tidigare blockerats, tankebanor som tills vidare kan integreras i den borgerliga ideologin, om än i socialdemokratisk form – men som i sin förlängning, med tilltagande svårigheter för den ekonomiska grundvalen att följa med i »tankegången», leder till partiella brott med vad som ryms med bibehållandet av detta samhälles grundläggande lagbundenhet.

En sådan återverkan sker på arbetarklassen, men i lika hög grad på andra klasser och skikt. Varje social gruppering reagerar naturligtvis på »sitt eget sätt» eftersom deras verkliga konstaterbara ställningar är skilda (löner, status, arbetsuppgifter, kollektiva arbetsformer, underordning m m), men för alla skikt som i en eller annan form kan liera sig med arbetarklassen, acceptera dess ekonomiska kamp och även ta upp dess reformistiska målsättningar, kan utvecklingen medföra en viss »befrielse» från traditionellt inskränkt tankegods.

Denna återverkan på klasserna måste vi utnyttja. Men detta är inte det enda. Eftersom vi idag inte i nämnvärd omfattning kan ändra den allmänna inriktning kapitalismen och staten har, måste vår taktik grunda sig på den egna svagheten, och vända den till vår fördel. Ett »principiellt» ställningstagande för att vinna »propagandistiska framgångar» eller »avgränsa sig från borgarna» tjänar inget annat syfte än att avgränsa kommunisterna från arbetarklassen. Vi måste således dels kunna analysera verkligheten och förutsäga utgången av vissa »strider», dels utnyttja denna vår kunskap på ett sådant sätt att det inte isolerar oss och samtidigt tjänar våra strategiska målsättningar.

Om vi accepterar detta resonemang, kan vi resonera oss vidare mot framtida perspektiv: Kapitalismen fortsätter att utvecklas, kräva högre former av planering osv, vilket som tidigare påpekats, kommer att föra reformistiska och revisionistiska partier till makten i alla viktiga länder. Dessa kommer att spela på sin reformism, eftersom denna i allt högre grad ligger i linje med den spontana utvecklingen, och de krav den ekonomiska basen ställer. En sådan utveckling kan dock bara fortgå till en viss gräns, därefter ställs frågan om planering eller marknad, privat eller kollektivt ägande, utveckling vidare mot socialism eller ett stort steg bakåt – med krossande av allt motstånd (detta är enbart ett schema). Om vi i detta läge kan vinna arbetarklassen för en utveckling framåt, och detta i allians med olika andra skikt, kommer socialdemokratin att splittras i två delar, en som överger och en som formellt bibehåller sina reformistiska målsättningar. De senare kan dock bara spela någon roll som medvetna medlöpare åt extremhögern som vill upphäva arbetarklassens och andra skikts alla landvinningar för att på nytt väcka upp de redan döda formerna för kapitalistisk utveckling.

Utveckla den socialistiska reformismen!

Om den skiss vi nu sett i sina huvuddrag är riktig, får det omedelbara taktiska konsekvenser. Kampen måste inriktas på att utnyttja socialdemokratins tilltagande ideologiska reformism för att frigöra ett mer militant (men fortfarande reformistiskt) medvetande hos arbetarklassen, och andra skikt som vi bedömer har konkreta erfarenheter som gör dem lämpliga som målgrupper.

Vi har redan i inledningsavsnittet klargjort skillnaden mellan de två olika slags reformism som existerar – den borgerliga och den socialistiska. Det är den sistnämnda som idag växer fram som motvikt till den borgerliga reformismen. Det rör sig om grupper av arbetare (såväl som andra samhällsskikt) inom SAF och LO, samt stora delar av SSU, som börjat ifrågasätta den rådande ordningen, kritisera socialdemokratins hittills förda politik och dess förvaltande av kapitalismen. Det man kräver istället, är att SAP ska lägga fram ett program för planhushållning, politiskt aktivera arbetarklassen och bl a via löntagarfonderna starta kampen för socialismen.

Dessa arbetare (m fl) har brutit med den borgerliga reformismen och utvecklat ett medvetande om nödvändigheten av att ersätta kapitalismen med socialism. Helt naturligt ser man dock vägen dit som en reformistisk sådan och inte som en revolutionär, eftersom de reformistiska lösningarna hittills är oprövade på detta område och arbetarklassen med nödvändighet behöver dessa erfarenheter.

Att det vidare är en rörelse i växande, märks på den ökade motionsfloden i just denna fråga till de senaste SAP-kongresserna och även LO-kongressen nu senast, inte minst Meidners eget förslag emanerar ju bl a ur denna rörelse. Den sammanfaller också – vilket vi påtalat – med kapitalismens utveckling och ligger i och med detta »i tiden».

Vi menar därför att denna rörelse (om än i embryonal form) utgör den mest medvetna delen av dagens svenska arbetarklass och bör ges allt upptänkligt stöd, en uppgift det åligger hela vänstern. Den socialistiska reformismen utgör ett klart framsteg vad beträffar arbetarklassens politiska medvetenhet och det tillkommer varje marxist att stimulera och utveckla detta tänkande inom arbetarklassen. En väg att göra detta, är att fullt ut stödja tillkomsten av löntagarfonderna och bidra till att hindra deras förvanskning eller att de fifflas bort. En annan väg vi måste utnyttja, är att så långt det är möjligt (p g a de spärrar SAP etc förmodligen ställer upp) sträva efter gemensamma aktioner i olika frågor med dessa arbetare.

Kamp för demokratin!

Vidare får kampen för demokrati (här och nu, samt för all framtid fram till kommunismen) en väsentligt större betydelse än den vanligtvis tillmäts, eftersom bibehållandet av demokratin är en förutsättning för att utvecklingen ska nå ända fram till arbetarklassens slutliga (eller åtminstone delvisa) brott med reformismen (åtminstone under kapitalismen, övergångssamhället innebär nya faror).

Några konkreta frågor där detta kampavsnitt är aktuellt utgör t ex den nu aktuella frågan om situationen i Västtyskland och frågan om grundlagsskyddandet av de demokratiska fri- och rättigheterna. Dessa frågor är även utmärkta exempel på tillfällen då det är både möjligt och nödvändigt med ett enhetligt agerande långt utanför de traditionella vänsterkretsarna, inte minst vad gäller att stödja utvecklingen av den socialistiska reformismen.

Partiet, övergångstaktiken

Detta är inte platsen för en utförlig diskussion om partiets roll, det får vi i så fall återkomma till. Men vi vill ändå rikta uppmärksamheten mot en del följder av våra skriverier. Vårt perspektiv tilldelar partiet en avgörande roll för att revolutionen ens ska bli ett tänkbart alternativ. Men vi avvisar implicit två faror: det extrema avskiljandet av partiet från den spontana reformismen i arbetarklassen, det idealistiska synsätt som idag pläderar för »övergångskrav» (i ordets verkliga bemärkelse) och icke-ansvarstagande. Detta innebär dock inte att vi avvisar elitpartiet som form för partiverksamheten, tvärtom. Vi menar an partiet kan bevaras som struktur uppbyggd kring sin strategi endast som elitparti, annars kommer anknytningen till klassens reformism att göra partiet reformistiskt. Inte heller avvisar vi övergångskrav i sig, bara som formen för att ställa krav idag.

Kommunisterna måste ha någorlunda fast grepp om vad som händer i samhället och kunna utarbeta en taktik i förhållande till detta. I denna långsiktiga taktik ingår övergångskraven som beståndsdel, liksom utvecklandet (inte »krossandet») av den socialistiska reformismen. Övergångsprogrammets originalskrivning om övergångskravens giltighet visar tydligt på det perspektiv i vilket programmet skapats: »I samma utsträckning som massornas gamla partiella minimalkrav kolliderar med den förfallande kapitalismens destruktiva och förnedrande tendenser – och detta sker för jämnan – framlägger IV Internationalen ett system av övergångskrav…» (51) Detta sker definitivt inte för jämnan idag, perspektivet är ett annat. Först när trotskismen avlägsnar sin idealistiska barlast i denna fråga (liksom i fråga om ansvarstagandet, samt i en rad andra frågor) kan den betraktas som ett seriöst alternativ, strategiskt och taktiskt, i vår del av världen. Låt kampen avlägsna skrivbordsprodukter och förlegade formler, över »principerna» och vänd ansiktet mot verkligheten.

Våra herrar och damer, nu är det er tur.

Tom Hansson och Per Reichard,
Socialistiska Studiegruppen

Noter
1. Lenin, Collected Works bd 6 sid 163. Moskva 1964
2. Diskussionen sträcker sig här inte över till förhållandena vid övergången till socialismen.
3. Följande litteratur har använts under detta avsnitt:
K-Å Andersson: Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom, Röda Häften 25, Sthlm -74.
K Bäckström: Arbetarrörelser i Sverige del 1 och 2, Sthlm -71
A Danielsson: Revolution och reform, i urval av Alsterdal/Sandell, Sthlm -71.
Hentilä: Orsaker till reformismens genombrott i svensk socialdemokrati, ARKIVnr5. Lund.74.
G Hultén: Arbetsrätt och klassherravälde, Sthlm -71.
Johansson/Nilsson/Olofsson: Socialdemokratin och arbetarklassen, Zenit 40, Sthlm-75.
J Lindhagen: Socialdemokratins program 1890-1930, Karlskrona -72.
Socialistisk debatt: Från Palm till Palme (antologi), Sthlm -72. ’”%,
H Tingsten: Den svenska socialdemokratins idéutveckling del 1, Sthlm -67. /, , Typografernas fackförening (minnesbok) samt Typografiska föreningen i Stockholm 1846-1946.
4. B Arwidsson m fl: »Grupparbete i regional planering», Teknis Sthlm -74. Bearbetning av SOS: industri.
5. Yngve Åberg: Produktion och produktivitet i Sverige 1861-1965, Uppsala -69.Sidan 71, figur av oss.
6. SOU 1971:5 (fram till 1970) sid 241, samt SOU 1975:88 (till 1975). Kurvan framräknad och konstruerad av oss.
7. Beräknat på SOS:industri.
8; SOU 1953:10. cit. efter Wallander (se nät 9) sid 41, not.
9. J Wallander: Verkstadsindustrins maskinkapital, Uppsala -62. Sid 39-40.
10. Yngve Åberg: A.a. sid 67-68.
11. SOU 1971 ;5 sid 242 (appendix C författat av Lars Lundberg)
12. SOU 1971:5 sid 243.
13. Egna beräkningar utifrån SOS:industri. Överskottet = förädlingsvärde minus (avskrivningar, förvaltningspersonalens löner, arbetarlöner).
14. G Eliasson:Industrifinansieringen perioden 1950-70. Sthlm .•67, sid 219. Uttrycker bruttovinst i förhållande till totala intäkter 1951-|S3, index (högra stapeln).
Norgren/Norgren: Svensk Industri, Ystad -70. Sidan 68, bruttovinst i procent av kapitalstocken (procent, vänstra stapeln).
Edgren/Faxen/Odhner: Lönebildning och samhällsekonomi (»EFO»), Sthlm -70. Sidan 125. Denna källa fram till -67, därefter SOU 1974:12 sid 93. Bägge kurvorna uttrycker grovt avkastning på realkapital efter kalkylerade avskrivningar och före skatt Procent (vänstra stapeln).
G Eliasson: Profits and Wage Determination Sthlm -74, sid 109. Real avkastning på totala tillgångar före skatt, 1950-71. Procent (vänstra stapeln).
Efter 1971 har en viss uppgång, och ånyo en nergång inträtt, enligt vår mening är uppgående dels konjunkturberoende, dels (och till stor del) avhängig regeringens framgångsrika ekonomiska politik under 70-talets första år.
15. V Bergström: Kapitalbildning och industriell demokrati, Uppsala -73, sid 32-34.
16. Egna beräkningar från SOS:industri. Fasta priser.
17. Se Erik Dahmén: Blandekonomins dilemma. Ekonomisk debatt 2/76 sid 112ff.
18. Se Dencik/Åberg: Exploateringen inom svensk industri, Zenit 33, sid 52.
19. Se Dahmén: A.a. sid 114.
20. Bergström: A.a. sid 26. Kurvan konstruerad av oss.
21. Vilket visar sig genom en total avsaknad av korrelation mellan en industribranschs profitkvot och koncentrationsgrad. Egna beräkningar utifrån SOS:industri. Samma sak kan man se i SOU 1974:12.
22. H Kjellman/D Nordling: Industrins finansiering 1955-75, Sthlm -72, sid 3. För 1970-75 samma författare i bilaga till Industriförbundets »Industrikonjunkturen våren -76», sid 199.
23. Kjellman/Nordling: Industrins finansiering, sid 3.
24. Bo-Jonas Sjönander: AP-fonden och kapitalmarknaden, Karlskrona -74, sid 13.
25. Sjönander: A.a. sid 15.
26. Söderlund/Bentzel m fl: »Sveriges Industri», Sthlm -67, sid 99.
27. Hedemoragruppen (Arwidsson m fl): Industrins utveckling branschvis under efterkrigstiden, Teknis, Sthlm -73.
28. SOU 1971:5 sid 42.
29. Enligt den sk EFO (Edgren/Faxen/Odhner)-modellen.
30. Under lågkonjunkturen i början av 70-talet tycks man ha bedrivit en konsumtionshämmande ekonomisk politik, helt mot konstens regler. Enligt vår mening var detta ett medvetet spel för att under de »svåra åren» stärka exportindustrin, vilket gav resultat under den följande tiden när svensk industri lyckats rida ut efterkrigstidens värsta internationella recession utan att detta nämnvärt påverkat arbetslösheten.
31. Jan Bröms: Problemen ligger inom företagen. Ekon, Debatt 2/76, sid 129.
32. Norgren/Norgren: A.a. sid 23.
33. Rolf Zenker: Den offentliga sektorns tillväxt, i E Lundberg (red.) Svensk finanspolitik i teori och praktik. Lund -71, sid 82-83.
34. SOU 1975:89 (LU-75) sid 91, 111, 112, 114, 115, 116-17, 118-19, 120,138.
35. SOU 1975:90 sid 263.
36. Angående finanspolitikens verkningar se Lars Mathiessen.: Finanspolitiken som stabiliseringspolitiskt instrument, i Lundberg: Svensk finanspolitik, sid 164 ff, samt V Bergström; Den ekonomiska politiken i Sverige och dess verkningar, Uppsala -69. Övrig statlig politik finns fint sammanfattad i Eva Henström m fl: »Urbaniseringen och den statliga politiken i Sverige 1930-1969, Teknis, Sthlm -71. ;
37. Se Aktuell Ekonomi 5/76 (Handelsbanken) samt not 30. Debatt om den statliga politikens syften och effekter i Ekonomisk Debatt 1 resp 3 1973 mellan Lars Matthiessen och Börje Kragh. 38. En sådan analys mätte göras separat. Som statistisk utgångspunkt kan man t ex börja med Låginkomstutredningens kapitel 6 om den sociala rörligheten.
39. Se Meidners m fl rapport till LO-kongressen, Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder, Lund -76.
40- »En demokratisk hushållning», Borås -75, sid 9.
41. Brandt/Kreisky/Palme: Brev och samtal, sid 30.
42. Förutom KAF även ex Peter Dencik i ett förvånansvärt enkelspårigt och efterblivet inlägg i Zenit 45.
43. G Eliasson: Profits… sitt 13.
44. Se även B-A Lundvall: Arbetslöshet, inflation och exploateringsgrad i Dencik/Lundvall (red): Arbete; kapital & stat, Sthlm -74, sid 176.
45. Eliasson: A.a sid 13.
46. Eliasson: A.a. sid 14.
47. V Bergström: Den ekonomiska politiken… sid 69.
48. V Bergström: Kapitalbildning… sid 33.
49. Se ex Ekonomisk Debatt 1/76 (som behandlar Meidners förslag), artikeln av S-E Johansson: Löntagarfonder, vinstbegrepp, skatte- och börskonsekvenser. Står på sid 51 ff.
50. Se ex Rudolf Meidner: Samordning och solidarisk lönepolitik, Sthlm -74, sid 65.
51. Röda Häften 2, sidan 12.

Från Fjärde Internationalen 3-4/1976