Etikettarkiv: SAP

SAP inför valet

Partiet med tre profiler

”Genom en bred folklig reformpolitik har socialdemokratin tagit hand om mittfältet i svensk politik”, säger statsminister Palme. Med 40-talets folkhemsanda som ledstjärna åker Olof Palme land och rike runt och lovar att det inte blir någon so­cialiseringsvåg om SAP vinner valet.

”Ska var och en bara tänka på sig själv eller ska vi .ställa upp för varandra?”, frågar SAP i sina valannonser där ledstjärnan är 1968 års segerrika valkampanj. Partisekreteraren Sten Anders­son försöker mobilisera partifolket genom att tala om att valet gäller ”för eller emot det solidariska samhället”. Och den gamle partiledaren Tage Erlander åker på valturné och svarar på bor­garnas attacker med att ”det är ett kollektivistiskt och socialis­tiskt drag i den socialdemokratiska trygghetspolitiken”.

LO-ledningen satsar hårdare än någonsin på årets valrörelse och ger för första gången ut en egen politisk valhandbok, som skickas ut till varje LO-medlem. LO-ledningen uppmanar till röst­ning på socialdemokratin för att vi ska få mer ”planhushållning” och löntagarfonder.

Tre olika politiska profiler som alla står för det socialdemo­kratiska partiet i riksdagsvalet 1976. Bakom dessa skilda profi­ler döljer sig djupgående problem för SAP i dag. Men här döl­jer sig också motsättningar inom den socialdemokratiska rörel­sen.

Huvudlinjen för den socialdemokratiska politiken har ända sedan 30-talet varit att satsa på storkapitalets utveckling —socialdemokratin drev på rationaliseringarna och strukturom­vandlingen för att på det sättet få full sysselsättning, en fort­löpande reallönehöjning och utrymme för sociala reformer.

Men den allt snabbare strukturomvandlingen ledde också till en omfattande centralisering av både industrin och människor­na som arbetade i den. hela branscher fick stora ekonomiska problem när de inte längre kunde följa med i utvecklingen.

I mitten av 60-talet avslöjades den socialdemokratiska välfärdsmyten av bostadsbrist, växande arbetslöshet och utarm­ning av stora landsdelar. I kommunalvalet 1966 gjorde SAP sitt sämsta val sedan början av 30-talet med 42,2 procent av röster­na.

Till riksdagsvalet två år senare lyckades socialdemokratin dock tillfälligt återta initiativet med en valkampanj kring parol­lerna om ”ökad jämlikhet” och ”aktiv näringspolitik”. Det gam­la beprövade och folkligt förankrade ledargardet tillsammans med de nya ledargestalterna Palme och Wickman lyckades mo­bilisera partiet till rena kampstämningen. Detta tillsammans med en rad andra faktorer gav SAP en valseger på 50,1 pro­cent.

Men socialdemokratin har inte kunnat uppfylla löftena om en ny välfärd och trygghet. Den krypande strukturella stagna­tionen har fortsatt: den svenska ekonomin har blivit alltmer beroende av den internationella kapitalismen och också im­porterat dess kriser i växande mån.

Och med 40 år i regeringsställning har socialdemokratin fått bära ansvaret för denna utveckling. Partiet har hamnat i mot­sättning till kraven på decentralisering och en bättre miljö. 1973 gjorde SAP sitt näst sämsta val med 43,6 procent.

Kanslihusapparaten tar över under jämviktsriksdagen

Det parti som under ATP-striden 1956-57 gick fram som ett progressivt reformparti framstår idag som en byråkratisk appa­rat hårt uppknuten till statsapparaten. Byråkratiaffärer kring Ingmar Bergman och ”Pomperipossa” blir effektiva slag mot so­cialdemokratin.

Den klyfta och de tendenser till motsättningar som funnits inom den socialdemokratiska rörelsen mellan apparatens funk­tionärer och dess medlemmar och sympatisörer har utvecklats i takt med samhällsutvecklingen liksom klyftan mellan den fackliga och politiska delen av socialdemokratin.

En svällande del av den socialdemokratiska byråkratin har förankrats i statsapparaten. Motivet till detta har varit att den socialdemokratiska regeringen försökt få en översikt över den snabbt växande statsapparaten och klara av att leda alla statli­ga utredningar.

De rent partipolitiska posterna har också växt under 70-talet. Praktiskt taget varje departementschef har t ex fått en (s)-märkt informationssekreterare och flera socialdemokratiska riksdagsmän har specialtjänster på departementen. Dessutom är vanligtvis statssekreteraren en partikamrat.

Många av dessa socialdemokrater har mycket liten bakgrund inom arbetarrörelsen och har framför allt dåliga dagliga kontak­ter med den — något som även gäller flera av statsråden i rege­ringen.

Samtidigt är det denna, alltmer självständiga apparat, som tar över alltmer av planeringen och ledningen av partiets poli­tik — något som vi kan se klart i årets valkampanj.

Valresultatet 1973 gav SAP och Vpk 175 mandat tillsammans i riksdagen — exakt lika många som de borgerliga partierna till­sammans. Den socialdemokratiska regeringens svar på den s k jämviktsriksdagen blev en växande samförståndsanda gentemot borgerligheten. Vi har fått se klassiska klassamarbetsöverenskom­melser i Haga I och Haga II, och när de politiska frågorna kom­mit upp i riksdagen under den senaste riksdagsperioden har de i de flesta fall redan varit avgjorda genom kompromisser mellan borgarna och SAP i riksdagsutskotten eller ännu tidigare i de­partementens utredningar.

Inom partiet fanns det många som ville att partiledningen skul­le mobilisera till nyval för att få en egen majoritet i stället för att satsa på samförståndspolitiken. Men SAP-regeringen använ­de nyvalstanken enbart som ett hot för att få fördelaktigare kompromisser med borgarna.

Denna politik gjorde att SAP-taktiken i allt högre grad av- gjordes i Kanslihuset och riksdagskorridorerna. Kanslihusappa­raten tog överhanden i partiet.

Därför var det också naturligt att denna apparat fick ett do­minerande inflytande på planeringen av den socialdemokratis­ka valkampanjen -76 — en kampanj som statsminister Palme och samordningsminister Thage G Peterson till stora delar allt­så lagt upp tillsammans med stats- och informationssekreterare.

Det var också naturligt att det blev en kampanj i samma samförståndsanda som präglat hela riksdagsperioden — Hagaandan.

Per-Albins folkhemsanda mot alla överbud

SAP som hela folkets parti i samma folkhemsanda som un­der Per-Albin Hanssons dagar präglade det valmanifest som par­tiet och LO presenterade i början av januari — ”Vårt program för arbete och trygghet”.

Mot kriserna och miljonarbetslösheten i omvärlden ställs där Sverige under socialdemokratisk ledning. Som kontrast till den västeuropeiska och amerikanska massarbetslösheten pekar man på hur antalet sysselsatta ökat i Sverige och att arbetslöshets­siffrorna kunnat hållas nere under lågkonjunkturen.

Men… även Sverige kan dras in i de ekonomiska kriserna, ho­tar SAP-manifestet. Om inte… den socialdemokratiska rege­ringen får fortsätta att styra landet:

”En fast ekonomisk politik går inte att förena med en lättsin­nig löftespolitik. Oansvariga överbud undergräver sysselsättning och välfärd. Endast en stram ekonomisk hushållning tryggar vår handlingsfrihet som nation och ger oss möjligheter att hålla oss utanför omvärldens kriser.”

Så lät det pompösa budskap som var det övergripande temat för SAP:s valkampanj — ett budskap som skulle slå både mot borgerliga skattesänkningskrav och radikala reformkrav från vänster.

De fem huvudpunkterna i manifestet är: ”En stark ekonomi, arbete åt alla, förnyelse av arbetslivet, trygghet för alla och ge­menskap mellan generationerna, en god miljö”.

Det mest märkbara med SAP:s och LO:s valmanifest är av­saknaden av konkreta målsättningar. Manifestets största bety­delse låg i att genom det visa att SAP- och LO-ledningen kunde enas om ett program — detta för att bemöta borgarnas påbörja­de kampanjer om att SAP och LO var på kollisionskurs.

Ytterligare ett talande citat ur valmanifestet, som visar på bristen på konkretion:

”Socialdemokratin vill fortsätta reformarbetet. Men vi avvi­sar oansvariga överbud. Alla önskemål om reformer kan inte tillgodoses på en gång utan måste prövas mot våra ekonomiska möjligheter.

Välfärden måste fördelas rättvist. Med den utgångspunkten vill vi arbeta för ett samhälle där människor lever i trygghet och gemenskap, i omsorg och omtanke om varandra. Vi efter­strävar ett samhälle där alla känner ansvar och arbetsglädje. Samhället måste utformas för barnens bästa. Män och kvinnor ska kunna leva i jämställdhet. De äldre ska känna trygghet i samvaro med andra och få god omvårdnad. Ett sådant samhäl­le måste byggas i solidaritet och samverkan.”

För att anknyta ännu mer till folkhemsandan har både Olof Palme och Gunnar Sträng ansträngt sig för att försöka ta på sig landsfadersrollen:

Olof Palme som en världspolitiker, som alla makter har res­pekt för, och som tas emot med öppna armar av de sovjetiska ledarna och har vänskapliga diskussioner med USA:s Kissinger — allt under valåret. I inrikespolitiken som landsfadern Palme, som ”tar ansvar för allas välstånd” genom breda samförstånds-lösningar.

Gunnar Sträng som lantarbetaren som blev finanspolitiker och talar med ”bönder på bönders vis…” och leder landet så förnuftigt att ingen får ifrågasätta det. Han får beröm av de rika kapitalistländernas samordningsorgan OECD för att han lyckats hålla de stora företagen på fötter under lågkonjunktu­ren.

Till den här inriktningen hörde också en ensidig kampanj för kärnkraften, dels som det enda sättet att trygga sysselsätt­ningen, dels som en mer miljövänlig energikälla än oljan. Flera utredningar om kärnkraften blev också påpassligt klara under våren — utredningar som sa att Sverige inte kan klara sysselsättningen utan kärnkraft och att Sverige kan ta hand om kärn­kraftsavfallet fullständigt riskfritt.

LO:s valprofil med planhushållning och löntagarfonder

Syftet med denna kampanj var att partiet och regeringen skulle jaga röster i mellanskiktsgrupperna — de grupper som lättast byter parti mellan valen. I den mycket klara arbetsför­delningen mellan olika väljargrupper som gjorts inom socialde­mokratin fick LO-ledningen till uppgift att försöka mobilisera sina medlemmar för en röst på SAP.

Men denna arbetsfördelning innebar inte bara att SAP och LO ska sprida samma politik till olika väljargrupper, utan ock­så en skillnad i politisk inriktning som inte enbart motiveras av valtaktiska skäl.

Den ökade fackliga medvetenheten och kampberedskapen de senaste åren inom den svenska arbetarklassen gör att fack­föreningsbyråkratin känner kraven på fortsatta reformer och ökad makt mycket starkt. Byråkratins främsta svar på dessa krav är den s k medbestämmandelagen, som även SAP-rege­ringen är överens om. Men till LO-ledningens svar hör också ”planhushållning” och löntagarfonderna…

Det växande statliga inflytandet på avtalsförhandlingarna och SAP-regeringens krav på LO att ta ”samhällsansvar” när man ställer sina krav gör att fackbyråkratin känner sin makt­position som avtalsslutande part hotad, samtidigt som man stödjer denna utveckling. Därför har den snabbt växande fackliga byråkratin börjat se sig om efter nya uppgifter i fram­tiden. LO har byggt upp en egen utredningsapparat och även intagit en mer självständig politisk hållning i vissa utrednings­frågor gentemot SAP-regeringen. En av de frågor som LO ta­git fram i en egen utredning är Rudolf Meidners förslag om löntagarfonder, som antogs av LO-kongressen i juni.

Den socialdemokratiska regeringen har blivit helt tagen på sängen av det genomgripande förslaget och gjort allt för att få frågan undanstoppad till nästa val.

Även LO-ledningen säger att löntagarfonderna inte kan bli förverkligade förrän på 80-talet, men fortsätter ändå att driva frågan.

Valnederlag hotar och missnöje bland partifolket

1 början av maj -76 kom en kalldusch för socialdemokratin, SIFO:s opinionsundersökning som visade att SAP gått bakåt med fyra procent till 38,5 och att de borgerliga låg på 54 pro­cent. Ett valnederlag verkade oundvikligt.

En del av den snabba siffernedgången kan säkerligen förkla­ras av ”Pomperipossaaffären” och ”Bergman-affären”, som var i full gång i massmedia vid SIFO:s undersökningstillfällen. Det var människor som markerat sitt missnöje med regeringens sätt att svara på dessa ”frågor” genom att hota med att byta parti.

Men betydligt värre i detta läge var att SAP-ledningen hade svårt att mobilisera sina egna aktiva medlemmar för sin valkam­panj — med allt vad det betyder för partiets möjligheter att fö­ra ut sina frågor.

Arbetsfördelningen inom socialdemokratin har inte bara lett till oenighet om hur man ska driva frågan om löntagarfonder­na. Det gällde länge också familjepolitiken. Det ledde i sin tur till osäkerhet och misstämning inom de egna leden när parti­ folket inte hade några klara svar att möta borgarnas attacker med.

Oenigheten mellan LO-ledningen, socialdemokratiska kvinno­förbundet och SAP-regeringen gjorde att det tog närmare nio månader efter att förslaget om 6 timmars arbetsdag för små­barnsföräldrar lagts innan socialdemokratin kunde ge sitt svar inför valet. Resultatet av nio månaders kompromissande blev ett halvhjärtat förslag som i princip ger en förlängd föräldra­ledighet från sju till tolv månader. Det är ett förslag som tys‑

tar LO-ledningens kritik mot det tidigare förslaget som inte kun­de utnyttjas av alla småbarnsföräldrar. Men den förlängda för­äldraledigheten svarar på inget sätt mot kraven från kvinnoför­bundet och radikala strömningar inom LO och TCO på en all­män 6-timmarsdag.

Denna osäkerhet i viktiga frågor parat med partiledningens 40-talskampanj skapade inte någon entusiasm bland partifol­ket.

Det aktiva partifolket består huvudsakligen av mellanskikts-grupper — olika tjänstemannagrupper och studerande. De LO-medlemmar som anslutit sig själva till partiet nöjer sig oftast med att driva sin politiska verksamhet i fackliga organ.

Men även inom partiet har radikaliseringen i övriga samhäl­let satt sina spår och kraven på fortsatta reformer och ökat in­flytande över samhällsutvecklingen ställs till och med på parti­kongresserna.

Toleransnivån över SAP-regeringen har dock med åren blivit mycket hög inom partiet — det är t ex inte därifrån i första hand som kritiken mot Hagaöverenskommelserna kommit.

Men toleransnivån nåddes nästan av den första uppläggningen av valkampanjen. Den skapade misstämning ända upp bland partiombudsmännen som kände att valapparaten var ovanligt tung att få igång. Och missnöjet växte när de två självutnämn­da landsfadersgestalterna Sträng och Palme struntade i varnings­ropen:

Det var ett missnöje över Gunnar Strängs klumpiga sätt att i tal efter tal attackera ”nationalhelgonet” Astrid Lindgren för att vara mindre vetande och likna henne vid en svensk Glistrup.

Det var ett missnöje över Olof Palmes sätt att alltmer avskär­ma sig från partiombudsmännens förslag och önskemål och mer och mer ta på sig statsmannarollen och föra sin kampanj från re­geringens kanslihus.

”En elitism uppstår inom partiet”

Den valkampanj som lagts upp i Kanslihuset var mer en kam­panj som var anpassad för statsministerns utspel i tidningar och TV än för vad partimedlemmarna kunde entusiasmeras av och hade möjlighet att övertyga arbetskamraterna med.

Med Kanslihusapparaten som kampanjstrateger har partiet också svårt att bemöta borgarnas angrepp mot byråkratin, efter­som det inom den apparaten finns föga förståelse för de anti-by­råkratiska stämningarna bland väljarna.

Detta tillsammans med de katastrofala opinionssiffrorna i maj gjorde att en vänstersocialdemokrat som Jan Lindhagen blev livligt applåderad på interna partiträffar och SSU-möten när han talade om att det håller på att uppstå en ny ”elitism” inom partiet.

Med det menar Lindhagen att partiet saknar de gamla ledar­na som mobiliserade folket till kamp för olika konkreta krav och att det bl a beror på att partiet suttit så länge i ledningen för den borgerliga statsapparaten utan att visa någon tendens att vilja få bort den. Och han menar att ”elitismen” finns på alla nivåer inom partiet.

Missnöjet har inte den styrkan idag att Strängs och Palmes positioner är hotade. Och framför allt är den personinriktade kritiken inte förankrad i de lägre partileden. Men ett valneder­lag skulle snabbt kunna sprida missnöjet.

Bland väljarna återspeglades osäkerheten över partiets poli­tiska inriktning i att man tog mer hänsyn än vanligt till de s k affärerna. När partiets aktiva dessutom inte förmådde föra ut partiets frågor blev SAP-politiken inte klarare.

I den mån partiet verkligen lyckats föra ut sin kriskampanj hade den ändå svårt att vinna gehör, eftersom den hotande kris som målades upp inte upplevdes som särskilt dagsaktuell av de stora flertalet väljare — den har ingenting av den styrka som krigshotet hade på Per-Albins tid.

Socialdemokratin är inte heller beredd att koppla samman den kommande krisen och den början till en borgaroffensiv som vi ser idag och mobilisera arbetarrörelsen till strid mot den. Därmed gör även socialdemokratin sitt till för att dölja allvaret i den hotande krisen.

Partiets nya valprofil om ”solidaritet eller egoism”

När maj-siffrorna kommit tvingades SAP-regeringen att bör­ja lyssna till partiombudsmännens råd. Under långa överlägg­ningar i maj snickrades en ny valkampanj fram:

”Den starka ekonomin” och attackerna mot moderatledaren Bohman för att vara ett ”högerspöke” skulle träda tillbaka till förmån för ett försök att återupprepa en del av 1968 års val­kampanj med ordet ”solidaritet” som ledstjärna.

Partiets valstrateger analyserade att man tidigare gett en för kraftig framtoning åt ”egoismen” i bl a förslaget till skattesänk­ning, som regeringen kommit överens om med LO och TCO under våren. Därför vände man nu på pedagogiken och kallade skattesänkningen för ”solidarisk” och statliga sektorn för ”ge­mensamma sektorn”. I helsidesannonser i dagspressen gick man ut och sa ”Ska var och en bara tänka på sig själv eller ska vi ställa upp för varandra?”

Huvudpunkterna i valkampanjen var fortsatt desamma. Men genom en annan betoning av frågorna och den nya pedagogi­ken hoppades partiledningen kunna mobilisera partikadern till ökad aktivitet.

Det var främst partisekreteraren Sten Andersson som drev igenom den här nya inriktningen av valkampanjen. Och i en artikel i de flesta socialdemokratiska tidningarna fick han pre­sentera bytet av valprofil:

Under rubriken ”För eller emot det solidariska samhället” inleder han med ett exempel som förre partiledaren Tage Erlander brukade använda i -68 års valrörelse om att vem som helst kan bli handikappad och då behöva ”samhällets so­lidaritet”.

Sten Andersson fortsätter:

”Också årets val blir ett val mellan solidaritet och egoism. Kommer de friska och aktivt yrkesverksamma människorna att lockas av borgerliga skattesänkningslöften eller är de be­redda att avstå en del av den möjliga konsumtionsökningen för att solidariskt stödja de äldre, de sjuka, de handikappa­de, barnfamiljerna och alla de hundratusentals människor runt om i vårt land som hotas av arbetslöshet om inte sam­hället i samverkan med löntagarna och företagen tryggar de framtida jobben?

Det är detta som är valets huvudfråga.”

Sten Andersson drar igenom en lång rad exempel och på­minner hela tiden om Tage Erlander. Han talar direkt till partifolket i slutet:

”Var och en av oss, medlemmar och sympatisörer, har nu till uppgift att begagna varje tillfälle att informera arbets­kamrater och grannar om bl a:

1. Det man får för skatten. Välja de enkla och begripliga exemplen. Barnet i grundskolan kostar 9 200 kr per år. En enkel blindtarmsoperation kostar 3 000 kr. Varje dag på sjukhus i intensivvård 500 – 1 300 kronor. Moderaternas skatteförslag är ett hot mot de många människornas trygghet och levnadsstandard.

2. TCO:s, LO:s och regeringens förslag till skatteomlägg­ning 1977…

Men än återstår många problem att lösa. Än hotas vår väl­färd och trygghet av den internationella lågkonjunkturen. Ä hotas många människor av psykisk och fysisk förslitning i arbetslivet. Än lever många människor i ensamhet och isole­ring. Än är inte miljöhoten undanröjda.

Arbetarrörelsen vet hur problemen ska lösas. Vi har ett pr gram för arbete och trygghet.

Tillsammans ska vi göra ett bra land bättre.”

SAP älskar inte kärnkraft

Även i frågan om kärnkraften och energin skulle betoning och pedagogiken förändras. Socialdemokraternas egna hemliga opinionsundersökningar hade ända sedan i fjol höstas visa hur osäkra SAP-väljarna var i frågan, men regeringen hade trott att man skulle kunna övertyga dem med allt tal om att jobben var i fara.

Det lyckades inte och nu skulle partiet tala mer lågmält on kärnkraftsutbyggnad. Olof Palme angav den nya tonen i en artikel i Dagens Nyheter den 16 maj:

”Hörnpelaren i socialdemokratins energipolitik är ordet hushållning. Skälen för en återhållsam förbrukning av energi har stor tyngd: ekologiska hänsyn, ekonomiska faktorer, den in­ternationella solidaritetens krav, viljan att komma bort från ( ensidigt ’pryl’-samhälle präglat av slit och släng.

Vi lade i Sundsvall i februari 1975 fast ett djärvare sparmål än något annat industriland: en dämpning av ökningen av ene giförbrukningen med sikte på nolltillväxt 1990…

…Vi sade klart ifrån att vi måste vara försiktiga och undvi­ka en bindning att bygga ut kärnkraft utöver den som är nöd, vändig för att klara de närmaste tio åren. Hela frågan måste tas upp till ny prövning 1976.”

Under hela sommaren har industriminister Rune Johansson och andra socialdemokratiska näringslivstoppar turats om att skriva artikelserier i den socialdemokratiska pressen om hur mycket SAP-regeringen satsar på ”hushållning” med energin. I stora annonser frågar SSU ”Vem älskar kärnkraften?” och betygar att socialdemokratin gör det inte.

På det här sättet försöker partiet lugna alla väljare som är osäkra över kärnkraften, samtidigt som utbyggnaden av kärnkraften fortsätter i oförminskad takt.

Olof Palme skickades också fram i TV och tvingades indirekt be om ursäkt för sitt tidigare sätt att driva valdebatten om ”högerspöken”. Han talade i stället ödmjukt om partiets ”vardagsgrå frågor som att skapa arbete och trygghet för alla människor” och om det ”mjuka samhälle” partiet strävar efter.

Återfall till folkhemsandan

Den nya taktiken höll dock inte ihop partilinjen mer än knappt två månader. När de tre borgerliga partiledarna i ju­li gick till gemensam attack med hjälp av socialiseringsspöket återgick partiledare Palme snabbt till folkhemsandan. Och i sitt årliga sommartal i Visby talade han om att SAP tagit han om mittfältet i svensk politik, medan borgarpartierna alla kli vit ut på högerkanten. Palme lovade också att det inte skulle bli någon socialiseringsvåg om SAP fick fortsätta att regera trots LO:s krav på löntagarfonder och planhushållning.

Visserligen var SAP:s siffror på väg uppåt i opinionsunder­sökningarna sedan man bytt valprofil och visserligen talade partisekreterare Sten Andersson om att stämningen och aktiviteten var på väg uppåt i partiet. Men regeringstaktikerna menade att mellanskiktsrösterna var i fara och hade föga förståelse för vilka negativa konsekvenser Palmes tal om mittfältspolitik kunde få för rörelsen. Man menade att det räckte om partiledaren i socialdemokratiska sammanhang — i den social­demokratiska pressen, på möten med huvudsakligen (s)-pub­lik etc — talade om ”solidariteten” och ”intressegemenskapen” mellan arbetarrörelsens olika grenar.

I borgerliga Dagens Nyheter den 25 juli tog därför Olof Palme ytterligare ett steg bakåt i sin defensiva taktik när han tog av­stånd från LO:s politik. Han skrev där bl a:

”Det innebär självfallet inte att en socialdemokratisk regering skulle vara ’förpliktigad att genomföra vad LO beslutat om’…

…socialdemokratin har en bredare bas, den har ett utpräglat ansvar för hela landets politik och måste avväga sina ståndpunk­ter med hänsyn till många olika grupper och intressen.”

Motparten till arbetarklassens massorganisationer är arbets­köparna och det är alltså till denna grupps intressen som Palme menar att den socialdemokratiska regeringen måste avväga sina ståndpunkter…

Det betyder i realiteten att Olof Palme i sina ivriga försök att svära sig fri från alla beskyllningar om socialiseringsplaner också svär sig fri från att SAP är ett arbetarparti!

Och folkpartistiska Expressen utropade träffsäkert ”Palme låter som en liberal”.

Samtidigt fortsatte övriga partiet enligt den mer offensiva val­profil som lagts upp i maj. För att verkligen anknyta till ATP-stridens reformdagar och 1968 års segerval har man anlitat förre partiledaren Tage Erlander, Nancy Eriksson och andra gamla so­cialdemokratiska ledare att åka på valturnéer i landet för att främst främst mobilisera den gamla kadern.

Och när partiledare Olof Palme släpper lite av landsfadersrol­len och samförståndsandan tar även han på en del av övriga par­tiets valprofil och går till offensiv:

—De borgerliga konkurrerar om att vinna de mest fackföre­ningsfientliga väljarna, sa Palme den 1 augusti i Grums. De be­driver hård agitation mot löntagarna. De går emot arbetarna och tjänstemännen. De vill vinna regeringsmakten genom att mana till kamp mot löntagarna.

Men allt tal om långtgående reformer, löntagarfonder och so­cialism är fortfarande lika defensivt.

Landsorganisationen får driva sin valkampanj för socialde­mokratisk valseger på egen hand. Man skickar ut sin egen val­handbok till alla nära 1,8 miljoner LO-medlemmar. Under te­mat ”Rösta inte bort tryggheten” manar man till kamp för lön­tagarfonderna, en ökad planhushållning när det gäller råvaror­na, energi och miljö och mot de ändringar som de borgerliga partierna fick igenom av medbestämmandelagen i riksdagen.

Kravet på marksocialisering finns inte med i LO:s valhand­bok, men tas ändå upp av de borgerliga partierna som ett exem­pel på socialiseringsivern inom socialdemokratin. Och LO:s Gunnar Nilsson står i sina tal fast vid att det i längden är nöd­vändigt att ”överföra all mark i samhällets ägo”,

Reformismens problem avslöjas av valkampanjen

De socialdemokratiska väljarna står frågande, främst inför partiledare Palmes och andra statsråds tal om SAP på ”mitt­fältet” och hur det går ihop med LO-ledarnas tal om lönta­garfonder och planhushållning.

Det som började som en arbetsfördelning för att nå olika väljargrupper har resulterat i att socialdemokratin går fram med tre olika profiler i valet -76. Varje profil stöder sig på olika intressegrupper inom den socialdemokratiska rörelsen och var­je grupp kan också peka på starka valtaktiska argument för att just driva sin kampanj.

Två av dessa profiler, partiets ”solidaritets-kampanj” och Kanslihusapparatens folkhemskampanj, motiveras dock främst av valtaktiska argument. Grupperna bakom dessa in­riktningar står inte i sådan motsättning till varandra inför det här valet att det inte går att förena dessa profiler till en kompromiss för att försöka någon enhetlig vinnande linje.

Men den kampanj som LO-ledningen driver motiveras så­väl av LO-basens tryck och krav underifrån som av fackbyrå­kratins eget intresse och hamnar därför oundvikligen vid si­dan av socialdemokratins övriga valinriktning.

Socialdemokratins olika valprofiler avslöjar de stora svå­righeter som reformismen hamnar i när det inte finns nå­got utrymme för reformpolitik inom kapitalismens ramar. Enligt den långtidsutredning som SAP-regeringen arbetar efter väntar oss ”fem magra år”, samtidigt som kraven växer i styrka främst från den fackliga kadern på nya reformer och ökad makt.

Lösningen på det här problemet för LO- och partiled­ningen har alltså blivit att driva en valkampanj utan enhet­lig partiinriktning. Något som ger borgarna stora öppningar att peka på motsättningarna mellan socialdemokratins olika grenar och driva in partiet i en defensiv position. Om inte socialdemokratin lyckas ta sig ur den positionen genom en propagandistisk motoffensiv mot borgerligheten som kan mobilisera partiets alla grenar riskerar man en valförlust.

Men de svårigheter socialdemokratin har i detta val att ena sig kring en gemensam linje är bara ett första steg som avslöjar de tendenser till motsättningar som håller på att växa fram inom det socialdemokratiska blocket. Hur dessa kommer att utvecklas i framtiden är en avgörande fråga för möjligheten att skapa en arbetarrörelse som är beredd och kan möta borgaroffensiven.

Tom Gustafsson

Ur Fjärde Internationalen 3-4/1976

Klasser och partier i Sverige inför 80-talet

Under de senaste sex åren har Sverige styrts av olika borgerliga regeringar. Efter mer än fyrtio års regeringsinnehav fick socialdemokratin stiga åt sidan. Maktskiftet sammanföll med en långvarig och djupgående kris för världsekonomin och därmed för den svenska ekonomin. För första gången på tre generationer har en majoritet av arbetarna drabbats av långvariga och kraftiga standardsänkningar; arbetslösheten hotar att få massomfattning. Vart tionde hushåll i en stad som Malmö måste under året söka socialhjälp. Under socialdemokratins sex sista år vid makten steg reallönen för en vanlig industriarbetare med 21,7 %. Under de senaste sex åren har den sjunkit med 7,9%. En genomsnittlig arbetarfamilj (verkstadsarbetare heltid, kassörska halvtid, två barn) fick sin disponibla inkomst (årsinkomsten-skattebidrag) höjd med 13 500 kr (15,9%) 1972- 76. De följande sex åren sänktes den med 14 400 (- 14,6 %).(1) En tvåbarnsfamilj med en inkomst ligger idag enligt alla utredningar under existensminimum.

Trots detta lyckades socialdemokratin inte återta regeringsmakten 1979. Inför årets val kommer socialdemokratin att få kämpa hårt för att få majoritet. Om Miljöpartiet åker in i och VPK åker ut ur riksdagen är det osäkert om SAP kommer att få egen majoritet. Aldrig förr har SAP haft ett sådant grepp över facket (LO). Aldrig förr har partiet fått så många miljoner att röra sig med för sin valpropaganda. Den borgerliga regeringens oförmåga att skapa sysselsättning och åtminstone en bibehållen levnadsstandard för breda löntagargrupper står i öppen dag.

Varför lyckas då inte socialdemokratin köra över borgarpartierna?

Följande artikel skall försöka ge en bakgrund och förklaring till denna socialdemokratins misslyckade oppositionspolitik och också ge perspektiven för SAP:s fortsatta utveckling under 80-talet.

Några grundläggande fakta

En vetenskaplig, marxistisk analys av politiska partier utgår från det grundläggande faktum att politiska partier har sina rötter i de sociala klasserna. Att de sociala klasserna i sin tur växer fram ur ekonomins mylla. Det svenska partiväsendet illustrerar detta med skärpa. För att påminna om att ord som monopolkapitalist, imperialism, maktkoncentration, klasspolarisering inte är tomma begrepp utan nödvändiga redskap för att förstå vårt samhälles struktur, funktionssätt och utveckling skall vi först ge några torra siffror.

Maktkoncentration? 26 familjer (tjugosex) äger tillsammans aktier värda mer än 10 000 000 000 (tio miljarder) kronor. Ingen av dessa familjer har aktier för mindre än 100 miljoner kronor.

Monopolkapital? 1-6 personer har majoritet på bolagsstämman för de börsnoterade företagen. Dessa företag svarar för mer än hälften av landets industriproduktion.

Imperialism? De 25 största verkstadsföretagen har idag 263 000 anställda i Sverige. En minskning med 21 000 från 1976. Samma företag har 253 000 anställda utomlands. En ökning med 7 500 under samma tid.

Kapitalister? 0,4% av alla hushåll äger hälften av alla aktier. (Den andra halvan är spridd på en niondel av befolkningen). Dessa 0,4 % (ca 15 000 hushåll) tjänade enbart på värdestegringen på sina aktier under 1980 och -81 i snitt nära 700000 kr per hushåll.

Klasspolarisering? Under två år (1980 – 81) skedde med hjälp av inflation och skatteregler en förmögenhetsöverföring från de som sparar (i första hand pensionärer, småsparande arbetare, lägre tjänstemän) till de som lånar (i första hand företagare, högre tjänstemän, spekulanter av olika slag) på 100 miljarder kronor. Även om en liten marginell utjämning skett genom att t ex arbetare har belånade villor, så är det i samhällelig skala frågan om en jättelik inkomstöverföring från arbetare och lägre tjänstemän till företagare och högre medelklass.

Massarbetslöshet? Enligt LO-tidningen 24/25-82 är idag den verkliga arbetslösheten 580 000 personer (l 3,4 %) av arbetskraften. (”Om vi slår samman dem som står i arbetslöshetskön… med de som blivit föremål för AMS-åtgärder och till detta lägger dem som är hjälpta med förtidspension får vi en siffra på 580 000. ”)(2)

I KLASS OCH PARTI

Vi har på annat håll i tidningen tecknat den ekonomiska bakgrunden till den politiska utvecklingen. (Se Sten Ljunggrens och Ernest Mandels artiklar i detta nummer). Vi skall här ge den klassmässiga bakgrunden. Siffrorna ovan visar på ett samhällssystem där ägandet och därmed den verkliga makten koncentrerats till ett extremt fåtal av befolkningen. Några dussin finansfamiljer (och inom dessa dominerar en handfull) kontrollerar stora delar av industri och näringsliv. De förekommer inte så ofta i radio och TV som de politiker som administrerar landet åt dem. Men de finns där: Wallenberg, Klingspor, Wehtje, Bonnier, Kempe och de andra. Det är de som har sista ordet när det gäller investeringar, nerläggning och expansion av fabriker.

De kontrollerar grunden för vårt samhälle. Ytterligare 15 000 familjer kan skörda frukterna av att de äger aktier och företag. Det är den härskande klassen i vårt land. Uppknutna till dem och delvis en del av dem är militärer, högre statsbyråkrati och företagsledare.

På den andra ändan av samhällsstegen står de två miljoner arbetare som är anslutna till fackförbunden inom LO. Deras arbete bär upp hela samhället. Men de står utan makt och inflytande. T.o.m. i sina egna fackföreningar saknar de inflytande över de avgörande besluten.
En halv miljon människor vill ha arbete men får inte. Längst ner, på botten, finns de tiotusentals utslagna – alkoholisterna, knarkarna – alla de som inte orkat mer, alla de som aldrig fått en chans. De blir sällan över 35. Nerslitna, tandlösa, blåslagna, raglande ser man dem framför systembutiker, socialbyråer och storsjukhusens akutintag. Deras skaror fylls oavbrutet på av dem som sparkats ut från arbetsmarknaden eller aldrig kommit in på den.

Och mellan dessa samhällets två huvudpoler – Arbete och Kapital -återfinns ”medelklassen”, ”marginalväljarna”, småföretagare, tekniker, småbönder, lärare, tjänstemän. De som med sin statusjakt, sin konformism och sitt arbetarförakt är de 26 familjernas sociala bas. Ur dessa hämtas merparten av borgarpartiernas väljare och medlemmar.

Det svenska partisystemet har hållit sig stabilt under nära femtio år. Sedan mitten av trettiotalet är det samma politiska partier som agerat på den politiska scenen. Med ett avgörande undantag: Socialistiska partiet – den svenska arbetarradikalismens parti -som gick under på slutet av trettiotalet.

Det svenska partisystemet är en konstellation som överlevt en väldig social omvandling och omstrukturering av klasserna i Sverige

Den sociala omvandlingen

De viktigaste aspekterna på denna omvandling mellan 1930 och 1975 kan sammanfattas till följande:

Böndernas antal har gått ner från 390000 1930 till 95000 1975. (De sista sex åren har ytterligare tiotusen bönder slagits ut).

Mellanskikten har ökat från 8 % av befolkningen till 1/4, vilket i siffror innebär från 310 000 till ca 1 395 000.(3)
Kvinnornas andel på arbetsmarknaden har ökat kraftigt. Av samtliga kvinnor arbetade 33 % 1930 och 61 % 1979.

De offentligt anställda har ökat från 11 % till 36 % av den förvärvsarbetande befolkningen.

Industriarbetarnas andel av befolkningen ökade långsamt fram till 1965. De sista femton åren har den minskat från 1/3 av befolkningen till 1/4. Samtidigt har själva industriarbetarklassens kärna omvandlats genom att andelen invandrare framförallt inom storindustrin ökat från nästan ingenting till att i vissa industrier omfatta majoriteten av arbetarna. Svenskt kapital tillverkar alltmer sina produkter utomlands eller med hjälp av utländska arbetare i Sverige.(4)

Arbetarpartiernas sociala bas

Trots denna utveckling har den sociala basen för arbetarpartierna ökat. Enligt Göran Therborn omfattar arbetarklassen i vid bemärkelse nästan två miljoner och utgör en majoritet av den förvärvsarbetande befolkningen. I den andra samhällspolen har borgarklassen nästan halverats genom monopoliseringen och omfattar enligt Therborn endast 0,6 % av befolkningen. (Att exakt på promillen bestämma borgarklassens numerär är naturligtvis omöjligt. Skall en kirurg som äger aktier för en halv miljon räknas dit eller inte? Gränserna kommer att flyta beroende på vilka beräkningsgrunder man utgår från. Men siffran stannar kring en halv procent av befolkningen.) De egentliga mellanskikten (borträknat de som har en underordnad löntagarposition som t ex telefonister och bankkassörer som tillhör arbetarklassen i vid bemärkelse) uppgår till ca en miljon. Och det är inte självklart att lärare, tekniker, sjuksystrar och liknande yrkesgrupper för all framtid skall stödja borgerligheten. Småborgarna förutom bönder (fiskare, hantverkare, småföretagare osv) är bara omkring 150 – 200 000, varav nästan hälften har inkomster och levnadsförhållanden som är likartade arbetarklassen.

Det finns alltså en bred social bas för en socialistisk politik. Under alla omständigheter borde de två partierna som landets arbetare upplevt som sina stärkt sin ställning bland väljarna. Istället har vi sett en stärkt ställning för de borgerliga partierna och en långsam urgröpning av de s k arbetarpartiernas röststöd. Vid andrakammarvalet 1936 fick de tre arbetarpartierna 53,6 % av rösterna (1940 58 %) och de tre borgerliga partierna 44,8 %, övriga fick l ,6 %. Femtio år senare var siffrorna 47,5 % respektive 50,8 %, och 1,7 %.(5) Vad har hänt med de politiska partierna de sista femtio åren och vad kommer att ske med dem?

Monopol och expansion

Den grundläggande orsaken till denna förvånansvärda stabilitet är den svenska kapitalismens starka ställning på världsmarknaden fram till den begynnande krisen i slutet på sextiotalet.

Under andra hälften av trettiotalet åkte man snålskjuts på den tyska upprustningen. Samtidigt fanns det ett outnyttjat utrymme för keynesiansk budgetpolitik. Genom begränsade sociala reformer åstadkom man samtidigt en viss expansion på hemmamarknaden.

Under kriget parasiterade svenskt kapital på båda sidor och stod efter krigsslutet väl rustat för att tränga in på marknader som de två främsta imperialistmakterna i Europa lämnat efter sig. Tyskland var i ruiner och England försvagat.

Under hela den långa efterkrigsboomen som varade i nästan tjugo år, kunde svensk kapitalism utnyttja sin starka ställning inom en rad av världsekonomins nyckelsektorer som expanderade starkt under denna tid. Varv, stålverk, verkstadsindustri och råvaror som skog och malm, var ryggraden i denna expansion. Landets litenhet kompenserades genom en extrem monopolisering (den högsta i något kapitalistiskt land) inom ekonomins nyckelsektorer. En enda familj (Wallenberg) kontrollerade stora delar av industri och bankväsen.

Ett avgörande element i denna utveckling var att socialdemokratin fick total kontroll över fackföreningsrörelsen. I början av 1900-talet ledde de svenska arbetarna den internationella strejkkampen. Inte inom annat parti inom Andra Internationalen (med undantag för Ryssland och Bulgarien) hade vänstern en sådan stark ställning som inom den svenska socialdemokratin. Vid partisprängningen 1917 hade vänstern troligen majoritet inom partiet men blev utmanövrerade av partibyråkratin. Och till vänster om partiet fanns en stark syndikalistisk rörelse med ett starkt inslag av anarkister (Ungsocialister).

Det tog borgerligheten och arbetarbyråkratin nästan fem decennier att knäcka den svenska arbetarrörelsens stridbarhet. Utan Kominterns stalinisering och därav följande splittring och demoralisering av arbetarrörelsens vänster och den följande isoleringen hade det troligen inte varit möjligt.

Om den ekonomiska expansionen förklarar systemets grundläggande stabilitet så förklarar den inte varför de olika partierna rent röstmässigt, i stort bibehållit sina inbördes styrkeförhållanden. Detta trots den enorma sociala omvandling som skett under efterkrigstiden: landsbygdens avfolkning, utflyttningen från Norrland, framväxten av storstädernas sovstäder, småborgerlighetens förskrumpning och mellanskiktens ansvällning.

Låt oss titta lite närmare på de olika politiska partierna och på partisystemet i sin helhet.

De borgerliga partierna

Parti och klass är inte identiska. Framför allt gäller detta borgerlighetens partier. Deras egen numerär är alltför liten för att de skall kunna regera direkt och oförmedlat. Borgerligheten är inte en enda homogen massa. Storjordbrukare, bankirer, storföretagens chefer kan ha kortsiktiga intressen som strider mot varandra. Där finnes historiskt betingade skillnader av religiös, regional eller politiskt ursprung. Där kan finnas skillnader mellan de som har sina rötter i exportindustrin och de som tillverkar för hemmamarknaden. Skillnaderna mellan de tre borgerliga partierna kan spåras till deras skilda historiska ursprung och skiftande väljarbas. Under dessa femtio år har ställningen som ledande borgerligt parti skiftat, men balansen mellan dem har aldrig ändrats på något avgörande sätt. Inget parti har varit större än de två övriga ihop.

Centerpartiet

Detta är det mest utpräglade klasspartiet bland de borgerliga partierna. Samtidigt som det har den mest folkliga profilen. Partiet i sin nuvarande form bildades 1921 genom en sammanslagning av Bondeförbundet och Jordbrukarnas riksförbund. Centern har sin organisatoriska och klassmässiga bas i lantbrukarnas olika intresseorganisationer och Bondekooperationen. 1970 var fortfarande nästan 3/4 av dess medlemmar jordbrukare. I de lokala styrelserna var hela 86 % jordbrukare eller fiskare. Högre upp i partiapparaten tillkommer som i samtliga partier tjänstemän i olika ställning (22 % mot böndernas 58 % i de regionala styrelserna).(6) Tjänstemannatillskottet kan väl förklaras dels genom centerns inbrytningar i städerna, dels genom tjänstemännen i jordbrukskooperationen och dess olika bolag. Enligt en undersökning från 1979 års val röstade 82 % av lantbrukarna som alltid varit lantbrukare på Centern. De övriga 18% röstade på moderaterna enligt denna undersökning. Bland arbetare vars fäder varit jordbrukare hade Centern 28 % av rösterna. Bland arbetarna på landsbygden hade Centern vid valet 1979 27 % av rösterna.(7)

Centerns klassmässiga kärna är alltså den lantliga borgerligheten och småborgerligheten. Men på grund av dessa gruppers litenhet svarar de bara för en femtedel av Centerns röster. Partiets stora väljarbas är arbetare och lägre tjänstemän. Dessa svarar för över hälften av rösterna på Centern. De är arbetare och tjänstemän som ursprungligen kommit från jordbruket eller småborgerskapet; de är arbetare som jobbar i mindre företag; de är arbetare som är bosatta på landsbygden.

Denna nya väljarbas har medfört att Centern överlevt och stärkt sin ställning i svensk politik trots att dess kärntrupp har reducerats drastiskt de senaste femtio åren. Denna folkliga bas förklarar också Centerns populistiska, folkliga image. Dess egenskap av lantbrukarnas eget intresseparti förklarar också den envishet med vilken den borgerliga regeringen drivit igenom förslag som ensidigt gynnat jord- och skogsägare. Dess politik i regeringsställning har för övrigt kännetecknats av samma stöd till storföretagen som utmärker varje regering som inte bryter med kapitalismen. Dess ”decentraliseringsideologi” har ju sina naturliga rötter i medlemskårens spontana misstro mot stordrift, fackföreningsrörelse och storstäder i allmänhet. Man har på ett skickligt sätt fångat upp det missnöje och den främlingsskap de känner som drabbats av den enorma kapital- och företagskoncentrationen som skett under efterkrigstiden. Rekordårens baksmälla har Centern lovat bota genom att satsa på småföretag, decentralisering och familj. Men aldrig har så många småföretag gått omkull som under Centerns regeringsinnehav, aldrig har centraliseringen och maktkoncentrationen inom ekonomin gått fortare, aldrig har så många familjer upplösts.

Grunden för denna utveckling är naturligtvis inte den ena eller andra regeringspolitiken. Så länge regeringen håller sig inom marknadsekonomins och konkurrensens ramar, så länge tvingas den också hålla de stora bolagen under armarna. Konkurrens och kapitalkoncentration gör samhällsliv och produktion alltmer centraliserat. Varje regering som försöker gå emot de stora bolagen kommer att ”straffa” sig själv ur regeringsställning. Varje djupare ingrepp i dessa bolags rörelsefrihet, varje allvarligt försök att gradvis överföra makten över företagen i fackbyråkratins, statens eller arbetarnas händer skulle omedelbart följas av motåtgärder. Kapitalflykt, investeringsstrejk, massavskedanden skulle bli resultatet.

Under perioder av boom, av stigande produktion, vinster och produktivitet är det möjligt att samtidigt understödja storföretagen och tillåta en långsamt stigande konsumtion av varor från arbetarbefolkningens sida. Under kristider är inte detta möjligt. Regeringen måste välja mellan att attackera löntagarkollektivets konsumtion och sociala förmåner eller expropriera storkapitalet; i ett slag frånta det makten över investeringar och anställningar. Borgerliga regeringar väljer alltid det förra alternativet. Inte på en gång, inte utan vacklan och tvekan. De politiska partierna är inte på något” enkelt sätt monopolkapitalets förlängda arm. Politiken har en egen dimension. Den politik som vore den bästa för kapitalet är inte alltid den som är möjlig att genomföra direkt. I en parlamentarisk demokrati måste den förda politiken på något sätt motiveras inför massorna. Politikerna har ett egenintresse av att bli återvalda.

En attack mot arbetarnas levnadsstandard kan därför aldrig ske fullt ut, öppet och i ett slag i en parlamentarisk demokrati. Den allmänna opinionen måste förberedas. Ett ”krismedvetande” måste frammanas. Attackerna sker trappstegsvis: en procent här på pensionerna, 10 % där på sjukförsäkringen, en serie dåliga avtal som inte ger full kostnadstäckning för inflationen utan smygande gröper ur reallönen, ”skattereformer” som ensidigt gynnar de redan besuttna.

Över tiden kan man den vägen genomföra betydande omfördelningar mellan arbete och kapital – under förutsättning att fackföreningsbyråkratin tar sitt ”ansvar”; håller igen på lönekrav och slår ner på alltför långa och olämpliga strejker. På den vägen kan man också slita ut en rad regeringsalternativ: borgerlig majoritetsregering, socialdemokratisk regering, samlingsregering i olika kombinationer osv.

För storkapitalet är det ingen katastrof om en serie borgerliga politiker och partier förbrukas. Efter Fälldin kommer Palme och efter Palme så kan Adelsohn fä en chans. Och skulle misstron och föraktet mot de svindlande och misslyckade yrkespolitikerna gå så långt att ingen kombination av dem kan vinna befolkningens stöd i val så kan man ju försöka med nya, fräscha kort. När inte det hjälper avskaffas valen helt och hållet.

Storkapitalet kan leva mer eller mindre väl med en förvånansvärt skiftande uppsättning av politiker: allt från rena gangsters till troskyldiga idealister, från fascister till vänsterreformister. Vad storkapitalet inte kan leva med är en stridbar och kämpande arbetarklass och partier som ger uttryck för denna kampvilja. Det visar historien under det tjugonde århundradet alltför väl. Med en sådan arbetarklass och sådana partier rycks nämligen grunden för en effektiv utsugning undan. Och utan utsugning, utan arbetare som accepterar löneslaveriet (mer eller mindre motvilligt) är ingen kapitalism möjlig. Med en sådan arbetarklass och sådana partier går botten ur vårt på löneslaveri, konkurrens och marknadskrafternas fria spel vilande samhälle.

Folkpartiet

Det svagaste av de borgerliga partierna är Folkpartiet. Även detta parti har sitt ursprung i organisationssverige. Det fick sin nuvarande form 1934 genom återföreningen av det Frisinnade folkpartiet (med bas bland nykterhetsrörelser och frireligiösa) och Liberala riksdagspartiet (med rötter i delar av storkapitalet). Idag återstår inte mycket av denna nykterhetsbas. De frireligiösa har skapat ett eget parti KDS. Partiet har idag sitt främsta stöd bland olika tjänstemannagrupper. Men inte i någon yrkesgrupp är det största parti.(8)

Det är de flytande mellanskiktens parti per preference. Dess praktiska politik är i många stycken identisk med den socialdemokratiska. Men istället för toppfunktionärer inom LO är det delar av storkapitalet (Gyllenhammar det mest välkända exemplet) som figurerar på dess kongresser och offentliga jippon. Det kanske kan lyckas få röster av tekniker och ekonomer i karriären eller av universitetslektorer och studierektorer som vill armbåga sig upp ett snäpp till, och som med gapande beundran ser på de snabba klippens män i Gyllenhammars och kompanis gestalt. Men bland de breda löntagargrupperna kan det bara väcka misstro.

Folkpartiet är idag det svagaste av de borgerliga partierna. Dess sociala bas är flytande, dess ideologiska och politiska profil uttunnad till förintelsens gräns och dess partiorganisation är mycket svag. Dess band med det organisationssverige (LO, SAF, LRF osv) som på ett mer oförmedlat sätt ger uttryck för samhällsklassernas intresse är svaga. SAF har större bruk för moderater och socialdemokrati än för Folkpartiet.

Det är inte troligt att Folkpartiet skulle överleva ytterligare en period i regeringsställning utan hjälp av en kraftig konjunkturuppgång. Det skulle hamna på fel sida av 4 % strecket. Detta till skillnad från sin regeringspartner Centern som genom sina fasta band med Bondekooperationen har en fast klassmässig och organisatorisk bas. I en allmän kris för de borgerliga partierna skulle Centern krympa ganska snabbt men så länge vi inte står inför en drastiskt förvärrad ekonomisk och social kris kommer det inte att förlora sin fasta kärna. Och denna fasta kärna kommer fortfarande förmå attrahera närstående grupper, även om arbetare och tjänstemän skulle söka sig ifrån partiet.

Moderata samlingspartiet

Moderaterna har alltid varit den svenska överhetens traditionella parti: det mest arbetarfientliga, det som erkände den allmänna rösträtten först inför hotet om revolution, det som aggressivt bekämpat varje social reform och förbättring av de arbetandes läge. Och på sitt sätt är naturligtvis moderaterna ett mer konsekvent och klassmässigt parti än något annat svenskt riksdagsparti.

Partiet fick sin nuvarande utformning 1935 genom sammanslagning av Första Kammarens nationella parti och den andra kammarens Lantmanna och borgarparti. (Före 1970 fanns det två kamrar i den svenska riksdagen, varav endast den andra valdes i direkta val.) Dessa hade som namnen antyder sina rötter framför allt i den lantliga överklassen och den högre statsbyråkratin. Fortfarande är det de förmögna jordbrukarnas parti. (Den översta femtedelen av jordbrukarna röstar på Moderata samlingspartiet. Det räcker som en tumregel att se på mangårdsbyggnaden för att avgöra om en lantbrukare röstar på moderaterna eller Centern.) Det är de högre tjänstemännens och storföretagarnas parti.

I 1976 års val röstade 2/5 av dessa grupper på moderaterna. Socialdemokrater, Folkpartister och Centern fick dela lika på de resterande tre femtedelar. Socialdemokraterna var till och med lite större än Folkpartiet och Centern bland dessa grupper, vilket i sig inte är så förvånande.(9)

De socialdemokratin närstående företagen (Konsum. Folksam, OK, RESO, HSB osv) har många direktörer i sina led. Den statliga byråkratin inom sjukkasse- och arbetsmarknadssektorn är också till stora delar av socialdemokratiskt ursprung (20 av 24 AMS-direktörer t ex är aktiva socialdemokrater), för att inte tala om alla politiskt utnämnda landshövdingar, general- och byrådirektörer.

Moderata samlingspartiet har av alla partier de bästa banden med SAF (kanske socialdemokraterna undantagna). Dess huvudorgan Svenska Dagbladet stöttas aktivt upp av SAF och storföretagen. Officerskåren är till sin överväldigande del moderat i sina partisympatier.

I takt med att den ekonomiska krisen hårdnat i Sverige har moderaterna alltmer bestämt takten och tonen i den politiska debatten, oavsett om de suttit i regeringen eller inte. Från dem kastas reaktionära förslag fram som med viss eftersläpning antas av de övriga borgerliga partierna – förslag som socialdemokratin idag förkastar, imorgon är tveksam till och i övermorgon är beredd att genomföra. Detta har ingenting med en förskjutning med några procent av väljarsympatierna för moderaterna att göra. Det är istället så att deras arbetarfientliga förslag blir alltmer ”realistiska”, utifrån marknadens och storbolagens behov, i takt med att krisen skärps. En ”lösning” på krisen ”kräver” en kraftig sänkning av arbetarnas reallön, en höjning av utsugningskvoten inom industrin och framdrivandet av en massarbetslöshet genom attacker på den s k offentliga sektorn – om man anser att krisen enbart kan lösas inom kapitalismens ramar. Och det anser både de borgerliga partierna och SAP. VPK, Miljöpartiet, KDS och SKP ger i sin politik uttryck för samma grundinställning. Sedan är det en öppen fråga vilken ”lösning” det är frågan om. En kraftig sänkning av reallönerna skulle ju drastiskt minska den inhemska marknaden och riskera att dra åt krisspiralen ett varv till.

Så länge det inte finns ett socialistiskt alternativ på den politiska scenen kommer moderaterna fortsätta att vara pådrivande i den svenska politiken. De övriga partierna kommer att befinna sig i en defensiv position så länge man inte mot bibehållen kapitalism sätter en planerad ekonomi under de arbetandes kontroll som politiskt alternativ. Men moderaternas klassmässiga kärna är alltför liten till antalet för att moderaterna skall vara säkra på att behålla ett röststöd på över 10 % under hela åttiotalet – oavsett om dess politik stöds av den samlade borgerligheten.

Kris för de borgerliga partierna?

Hela det politiska systemet står inför en djup kris och ett sannolikt sönderfall om den nuvarande nedgången i världsekonomin fortsätter och fördjupas under åttiotalet. Men även om politiken bestäms av ekonomin i sista hand, sker det aldrig direkt och oförmedlat. Gamla politiska institutioner och partier har alltid en viss anpassningsförmåga till nya sociala, ekonomiska och politiska realiteter. Det är alltid en viss tidsförskjutning innan den nya ekonomiska kvantiteten slår om till en ny politisk kvalitet. Det tar tid innan medvetandet om att arbetslösheten inte är tillfällig; att åtstramningen ersatt den ständiga expansionen, trängt in i massorna. Och de överger inte sina gamla politiska partier förrän dessa i handling visat sin oförmåga att lösa den ekonomiska krisen, att få bukt med arbetslösheten och den sönderfallande ekonomin.

För att lösa krisen krävs att den politiska kraft, SAP, som idag klavbinder arbetarnas initiativkraft och kampvilja förlorar sitt grepp över arbetarklassen och efterträds av ett nytt revolutionärt arbetarparti – ett parti som inte baserar sig på parlamentariska kombinationer utan på en arbetarklass i kamp. Men stegen dit är många och mödosamma. Framför allt gäller det att inte glömma bort att det inte är socialdemokratin som kommer att bli det första offret när vårt nuvarande partisystem sparkas iväg till historiens sophög.

Vid en plötslig och katastrofal försämring av den ekonomiska situationen kan några stora företagskonkurser, kraftigt ökad inflation, arbetslöshetssiffror som börjar krypa upp mot en fjärdedel eller en tredjedel av den aktiva befolkningen, drastiskt försämrad lönsamhet för småföretag och jordbruk, en serie politiska skandaler, eller en kombination och ansamling av sådana och liknande faktorer bli den utlösande faktorn för systemets kris. Och då är det de borgerliga partierna som i första hand identifieras med det nuvarande systemet och som snabbast förlorar sitt stöd, oavsett om de sitter i regeringsställning eller inte.

Den tyska Weimarrepublikens undergång i början av trettiotalet är ett intressant och tragiskt exempel. Under loppet av några år förlorade de borgerliga partierna nästan hela sin bas till nazisterna. Arbetarpartierna förlorade bara några procent under den enorma nazistiska anstormningen. Detta trots en rent kriminell politik både från socialdemokraterna och kommunisterna. (Kommunisterna ägnade sig mest åt att bekämpa socialdemokratin och organisera valkampanjer i stället för att organisera en arbetarmilis och kämpa för en enhetsfront mellan arbetarpartierna mot nazismen. Socialdemokraterna klumpade ihop kommunisterna med nazisterna och försökte istället liera sig med historiskt utdömda borgerliga partier mot nazismen.)

1928 hade de två arbetarpartierna 40,4 % av rösterna, nazisterna 2,6 %. 1932 fick de två arbetarpartierna 37,3 % av rösterna, nazisterna 33,1 %.10 Det var de borgerliga partierna som måste gå under för att nazisterna skulle kunna samla de styrkor som krävdes för att krossa den arbetarrörelse som kapitalet inte längre hade råd med, ens i sin socialdemokratiska variant.

Arbetarklassens frånvaro

Vi befinner oss inte ännu ens i början av en sådan utveckling. Men den kan komma mycket snabbt. Under ytan har det skett djupgående förändringar i de politiska partiernas inre struktur och förhållande till de olika samhällsklasserna. Den viktigaste aspekten av denna utveckling, arbetarklassens frånvaro på den politiska scenen, kommer vi att behandla när vi tar upp socialdemokratin och övriga arbetarpartier. (Enligt partiforskningsgruppen är procentandelen regionala förtroendemän i partierna som är arbetare (m) 0 %, (c) 5 %, (f) 5 % och (s) 23 %. Den ”höga” siffran för (s) är en synvilla. Bakom den döljer sig i mycket fackpampar som inte utfört något produktivt arbete de sista tio åren. Andelen högre tjänstemän (35 %) talar den verkliga sanningen om vilka som bestämmer inom socialdemokratin.(11)

Alla opinionsundersökningar som gjorts visar att politikerföraktet ökar hela tiden. Förtroendet för politikerna blir allt lägre. Ett exempel – På frågan: ”De riksdagsmän vi väljer förlorar fort kontakten med vanligt folk?” svarar 67 % av de borgerliga väljarna ja och 75 % av de socialistiska väljarna instämmer. På frågan: ”De som sitter i riksdagen och beslutar tar inte mycket hänsyn till vad vanligt folk tycker och tänker?” instämde 68 % av de socialistiska väljarna (dvs SAP/VPK-röstande).(12)

Det är inte procentsiffrorna i sig som är intressanta. När det gäller opinionssiffror stämmer nog det gamla ordstävet ”som man ropar i skogen får man svar”. Det är förändringarna över tiden som säger något verkligt. Och där är trenden entydig.

Professorerna i statsvetenskap skaffar sig sömnlösa nätter på att grunna över vad i all världen detta kan bero på. Vi för vår del har en enkel förklaring. Yrkespolitikerna har inte kontakt med vanligt folk, och de struntar blankt i vad vanligt folk tycker och tänker så länge deras åsikter inte påverkar deras poster och löner. Klyftan mellan den borgerliga demokratins myter och den krassa kapitalistiska verkligheten börjar bli så stor att vanligt folk börjar få upp ögonen för den.

Politiken centraliseras

Andelen kommuner har minskat mycket kraftigt under efterkrigstiden: från ca 2 500 till 279 (1980).13 Det har medfört en drastiskt minskning av antalet människor med kommunala förtroendeuppdrag. Och inom de nya kommunerna har den politiska makten koncentrerats till heltidsanställda kommun- och landstingsråd, vars lönesättning utgår från vad den högst betalade tjänstemannen inom kommunen har i lön.

1980 gick taket inom landstingen för den direkta politikerlönen vid 226 332 kr.(14) Därtill kommer olika slags traktamenten och sammanträdesarvoden och, naturligtvis, feta politikerpensioner ifall man skulle råka bli utslagen i något val. Idag finns det nästan tusen anställda politiker inom kommunerna och landstingen. (Inberäknat alla som hade minst en halvtidslön direkt från kommunen var siffran 912 st, 1980. Därtill kommer ju riksdagsmännen (350 st) med sina feta löner och trevliga små pensioner.)(15)

Av de omkring 30 000 som sitter i olika kommunala nämnder och fullmäktige ägnar 84 % maximalt 24/tim i månaden åt kommunalfullmäktige.(16) Dvs att det i praktiken är de 900 yrkespolitikerna som sköter kommunalpolitiken. Det finns enligt den Kommunaldemokratiska kommitténs siffror ingen levande kommunal demokrati längre i landet. Det är den enda rimliga tolkningen av deras material.

Banden mellan väljare och valda har alltså blivit svagare genom att de valda minskat i antal, och klyftan mellan väljare och valda har blivit större. Det har vuxit fram en särskild kast av yrkespolitiker med lojaliteter mot den egna yrkeskåren, inte främst mot de som en gång valt dem. Det dröjer väl inte länge innan de bildar sin egen intresseorganisation för att mer effektivt och samlat kunna göra sina personliga intressen gällande – även om det kommer att skära i hjärtat på en fackföreningsfientlig moderat att gå med i ”facket”. Men varför skall bara några landstingsråd få över 200 000 i lön. Varför inte alla? Och varför skall man kunna röstas bort? Även om jag får pension så missar jag ju massvis med arvoden och traktamenten. Nej, de kommer nog att bilda sitt fack bara de får hållas.

De tre borgerliga partierna har officiellt 150 000 (m), 56 000 (Q och 140 000 (c) medlemmar (1978).(17) Men endast var tionde är beredd att arbeta aktivt för partiet inför t ex val. Antalet politiska förtroendeposter är enligt Kommunaldemokratiska kommittén som följer:

Riksdagen

350

Kommuner
fullmäktige

13 369

nämnder

31 325

lokala organ

1 159

Landsting
landstinget

1 705

nämnder

l 789

lokala organ

1 157 (18)

Eftersom de flesta i fullmäktige också sitter i en eller några nämnder torde antalet förtroendevalda politiker ligga på totalt omkring 30 000 i hela landet. Det motsvarar ungefär antalet aktiva partimedlemmar i de borgerliga partierna (åtminstone inför val var tredje år).

Socialdemokratin torde kunna mobilisera fler, framför allt genom sin kontroll över facket. Men det är ingen stor skillnad. Enligt den gängse socialgruppsindelningen så svarar Grupp l för 1/4, Grupp 2 för 1/2, och Grupp 3 för 1/4 av de förtroendevalda politikerna.(19) Det är inte liktydigt med termerna överklass, medelklass och arbetarklass men det pekar ändå på att arbetarklassen är extremt underrepresenterad. Och tittar man närmare på t ex socialdemokraternas listor så visar det sig ofta att bakom titeln arbetare döljer sig en heltidsanställd fackföreningsfunktionär.

Det är en grupp på några promille av befolkningen som sysslar med politik i någon form. Bland dessa dominerar anställda i olika politiska och fackliga organisationer och högre tjänstemän i offentlig tjänst. Partierna har förlorat eller håller i snabb takt på att förlora sina levande, organiska band med de klasser de representerar. Klyftan mellan väljare och valda blir på detta sätt störst inom arbetarpartiet SAP och VPK. För de borgerliga partierna är det ingen katastrof. De håller banden levande med den överklass de representerar; genom att delar av den högre tjänstemanna- och företagarkåren direkt ingår i dess aktiva medlemsbas.

Men för de borgerliga partiernas folkliga förankring utgör detta förhållande ett hot.

Partistöd och TV-monopol

Den bristande medlemsaktiviteten och frånvaron av folklig förankring kompenseras främst genom två förhållanden. För det första att partierna i allt ökad utsträckning får sin verksamhet betald av skattemedel. Och det är inga små summor med tanke på det fåtalet aktiva medlemmar i de olika partierna. De är uppdelade som följer: Partistöd inom landstingen ca 53 miljoner (1981), inom kommunerna ca 102 miljoner (l 980); utbildningsbidrag inom kommunerna 10 miljoner (1980); statligt stöd 70 miljoner (1980); summa direkt partistöd ca 235 miljoner kronor.(20) Därtill kommer presstödet som håller uppe för partierna nödvändiga tidningar. Summan börjar nu närma sig 1 000 miljoner. Därav går några promille till utomparlamentariska partiers tidningar. Arbetet och Svenska Dagbladet som är huvudorgan för socialdemokraternas respektive moderaternas parti får över 30 miljoner vardera.

Antalet yrkespolitiker som får sin lön betald direkt av staten (riksdagsmännen, kommunalråden m fl) ligger på omkring 1250 om man räknar med alla som har mer en halva sin lön för politiska uppdrag från staten. Lönekostnaderna (pensioner, direkt lön, traktamenten, resebidrag osv) ligger gissningsvis på minst 200 000/politiker. Det gör en sammanlagd kostnad tor staten på över en kvarts miljard kronor för politikerlöner. Till detta kommer de statliga bidrag som via studieförbunden slussas in i de politiska partierna, förutom diverse AMS-bidrag, bidrag för ungdomsverksamhet, osv.

Storföretagen stöttar på olika sätt upp de borgerliga partierna via olika bokförlag och reklamfirmor. De direkta bidraget (i kontant form) från storfinansen har de borgerliga partierna officiellt slutat ta emot. Men de har aldrig överstigit tio miljoner per valkampanj for de tre partierna (sammantagna.)(21) De direkta bidragen från medlemmar och väljare till partierna är i dessa sammanhang en droppe i havet.

Utan det statliga stödet skulle de nuvarande partierna inte mäkta med att upprätthålla en bråkdel av den verksamhet de har idag. Det gäller såväl de borgerliga partierna som SAP/VPK. Även om SAP har en säker finansieringskälla från fackföreningsrörelsen, brukar bidragen inte överstiga en tia per LO-medlem och år.(22) LO-medlemmarnas bidrag till SAP går nästan huvudsakligen via skattsedeln, vare sig de vill eller inte.

Den andra faktorn som håller uppe ett partisystem som uttömt stora delar av sin levande kraft är den statskontrollerade radion/Tv:n. I avsaknad av en politisk kultur – möten, debatter på basplanet, i bostadsplanet, i bostadskvarter och stadsdelar – är det Tv:n som formar de stora löntagarskiktens uppfattning av vilka politiska alternativ som finns, av vad som räknas som politik och vad som är politikens gränser. Till Tv:n äger inga nya partier tillträde; deras möten, demonstrationer, kampanjer och uttalanden tigs ihjäl om de inte är riksdagspartier. Under valet 1976 nämndes inte SKP:s, KAF:s eller KPMLr:s valmöten och politiska budskap trots att deras möten besöktes av uppemot tusen personer vardera. När däremot Ola Ullsten talar inför tre pensionärer och en hund på Sergels torg är TV där för att delge tittarna vad han har att säga. Endast de ”etablerade” partierna tillåts bre ut sig i debatter och informationsprogram. Ibland kan ett parti som Socialistiska Partiet i nåder få en kvart eller tjugo minuter för att förklara sina ståndpunkter, under en hel treårsperiod. Men förra valet var även det för mycket. Censuren går så långt att det t ex gått ut direktiv att inte nämna vänsterns demonstrationer vid nyhetstäckningen första maj.

Denna likriktning är naturligtvis en effektiv spärr för att hindra att nya, radikala alternativ tränger in i tittarnas medvetande. Jämför detta med läget för den revolutionära arbetarrörelsen i början av 1900-talet. Då var dagstidningarna det dominerande opinionsbildande mediet. Då kunde varje arbetarparti som nått en viss storlek ha en egen tidning för att föra fram sina åsikter. Idag är Tv:n det viktigaste mediet. Om ett parti som det Socialistiska skulle vara fräckt nog att sätta upp sin egen TV-station (om det till äventyrs skulle få fram pengarna) skulle de ansvariga arresteras och dömas till dryga böter och i sista hand till fängelse. Den verkliga åsiktsfriheten har alltså blivit effektivt beskuren sedan Tv:n gjorde sitt genombrott.

Begynnande instabilitet

Dessa faktorer – det ökande politikerföraktet, partiernas sviktande medlemsbas, dess beroende av understöd från staten, centraliseringen av politiken till allt tunnare skikt av människor – gör hela det politiska systemet instabilt. Det kommer inte att tåla de påfrestningar som en fördjupad ekonomisk kris kommer att ställa på det.

Symtomen börjar redan visa sig. De borgerliga partierna gnags i sina ytterkanter. Kärnan är redan rutten. Det ökande tvivlet på de ”egna” politikerna kommer inte till uttryck genom röstskolk. Tvärtom har röstdeltagandet nått rekordnivå under sjuttiotalet och tycks ha stabiliserats på en nivå på omkring 90 %. Orsakerna till detta är dels att Tv:n och dess debatter tränger in i alla hem på ett sätt som pressen aldrig kunnat göra. Dels har utbildnings- och organisationsnivån stigit under hela sjuttiotalet. Både TCO och LO har expanderat. Framför allt LO har inom många områden lyckats uppnå en nästan hundraprocentig facklig organisationsgrad. Det gör att nästan 100 % av den röstberättigade delen av befolkningen blir medveten om att det skall ske ett riksdagsval.

I själva valen har misstroendet mot politikerna främst kommit till uttryck genom röstning på nya borgerliga partier och genom ökad tendens till blankröstning. Antalet blankröster steg från 1/3 % 1976 till 1/2 % 1979. De borgerliga ”flumpartiernas” röstandel steg från 0,1 % till 0,4 %.” Det finns alltså redan idag en liten rännil av framförallt borgerliga väljare som inte kan förmå sig stödja något av de etablerade borgerliga partierna men ändå vill ha ett ”borgerligt” alternativ. Samtidigt har två nya politiska partier lyckats etablera sig i riksskala. De kan tillsammans räkna med flera hundratusen röster i årets val.

Både KDS och Miljöpartiet är borgerliga partier vars väljarstöd uttrycker ett misstroende mot de etablerade borgerliga partierna från deras folkliga bas. Miljöpartiet uttrycker den misstro mot den kapitalistiska kapitalkoncentrationen som Centern en gång försökte ge uttryck för. Men de tre borgerliga partiernas hårda, direkta uppknytning till storkapitalet gör dem allt mer oförmögna att tillgodogöra sig det missnöje som deras egen politik skapar. Och en förborgerligad socialdemokrati med dess centraliseringsmani och byråkratisering är inget alternativ för dessa borgerliga grupper. Men ännu är det enbart frågan om symtom, om begynnande bristningar i partiernas ställning.

Under samhällets yta sker också en begynnande polarisering av klasskrafterna. Denna polarisering går inte idag att direkt utläsa ut några valresultat. För att denna polarisering skall komma upp till ytan krävs ett kraftfullt nytt vänsteralternativ. Idag kan främst denna polarisering utläsas genom en attitydförändring hos bredare löntagarskikt. Två frågor kan belysa detta.

Andelen socialdemokratiska väljare som föredrar VPK som andra parti har vuxit under hela sjuttiotalet. Från 12% 1968 till 33% 1979.(24) De som hade ett borgerligt parti som andrahandspreferens minskade i motsvarande grad. Allt fler av de socialdemokratiska väljarna vänder alltså blicken åt vänster. Samma utveckling kan ses på den borgerliga sidan.

Moderaterna har ökat från 18% till 35% som andrapreferens för Folkpartiväljare och från 12 % till 27 % för Centerväljare mellan 1968 och 1979. Enbart mellan 1976 och 1979 års val ökade antalet väljare som endera kunde tänka sig att rösta på VPK som andra alternativ eller verkligen röstade på VPK från ca 15 % till 20 %.(25) Samtidigt minskar antalet väljare som kan tänka sig olika typer av regeringar över blockgränserna.(26) Trots denna grundläggande attitydförändring hos en stor minoritet av väljarna så riskerar VPK att åka ur riksdagen i år. Det finns en latent polarisering mot flyglarna i svensk politik men det är en långsiktig trend som inte är tillräckligt kraftig ännu för att ge utslag i förhållandena mellan partierna.

II SOCIALDEMOKRATERNA

Socialdemokratiska Arbetarpartiet är ett borgerligt arbetarparti – borgerligt därför att både dess program och dess praktiska politik är borgerliga. För den tvivlande torde det räcka med att peka på att den svenska kapitalismen under det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet frodades som aldrig förr. Kapital och ägande koncentrerades på allt färre händer. Det är ett arbetarparti därför att det har sina rötter i den organiserade arbetarrörelsen. Hela LO står under en total socialdemokratisk kontroll. Men det är inget arbetarparti på grund av att dess partiaktiviteter i första hand bärs upp av arbetare. Det gör den inte. SAP är till sitt funktionssätt idag ett ganska renodlat funktionärs- och tjänstemannaparti.

Socialdemokratins utveckling

Det går att urskilja fyra avgränsade perioder i socialdemokratins utveckling. Den första från grundandet 1889 fram till partisprängningen 1917 då arbetarvänstern avspjälkades. Det var en tid av organisationsuppbygge och en politisk kamp som framförallt var centrerad kring kampen för den allmänna rösträtten och åttatimmarsdagen. Då bars partiets verksamhet upp av en bred arbetaraktivitet. Dess program var socialistiskt och även om en reformistisk praktik dominerade så fanns det en mycket stark vänster inom partiet. Men under denna tid växte också den funktionärs- och politikerbyråkrati fram som skulle bli kärnan i den socialdemokratiska flygeln av den splittrade arbetarrörelsen. Tjugotalet var en övergångsperiod, då man i praktiken hade övergivit alla planer på att bryta med kapitalet, men då man fortfarande var osäker på vilken politik som skulle föras. I mycket accepterade man den borgerliga nationalekonomins bedömningar och värderingar. Dess storhetstid inföll under det långa fyrtioåriga regeringsinnehavet från trettiotalet fram till sjuttiotalets början.

En expanderande kapitalism skapade de ekonomiska förutsättningarna för att samtidigt tillgodose storkapitalets behov och genomföra sociala reformer. De som fick betala var de utslagna småbönderna och andra mellangrupper som direkt drabbades av den ökade monopoliseringen av ekonomin. Men även stora delar av arbetarklassen fick betala ett högt pris när den rycktes upp från invanda miljöer i brukssamhällen och småorter och skyfflades ut i storstädernas betonggetton. Det kännetecknande för de stora socialdemokratiska reformerna (arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkringen, pensionerna) var att de var omfördelningsreformer inom arbetar- och löntagarkollektivet. De inkräktade inte på kapitalets makt. Tvärtom kunde de enorma ATP-fonderna lånas ut till olika företag och därmed ytterligare stärka de senares ställning. Det var en omfördelning från friska till sjuka arbetare, från unga till gamla, från arbetande till arbetslösa. I och med att reformerna finansierades genom produktivitetshöjningar, ökad produktion – inte genom en sänkning av den friska arbetarens lön utan genom en minskning av löneförhöjningarna efter skatt – så uppstod illusionen att socialdemokraterna omfördelat pengar mellan arbete och kapital.

Genom upprustningen på trettiotalet och den långa boomen efter kriget minskade också arbetslösheten kraftigt. Under sextiotalets rekordår upp stod t.o.m. brist på arbetskraft. Därmed kunde socialdemokratin framstå som skapare av den fulla sysselsättningen när det enbart var världsmarknadens expansion och det svenska kapitalets utmärkta läge på denna som skapade suget efter arbetskraft att exploatera.

Under denna tid hade också storkapitalet ett mycket svalt förhållande till ”sina” partier. SAF och andra borgerliga intresseorganisationer gav de borgerliga partierna ett nästan enbart pliktskyldigast stöd. Genom olika typer av informella överläggningar (”Harpsundsandan”) och samarbetsorgan utvecklades samarbetet mellan storfinansen och SAP:s och LO:s ledningar.

Arbetarvänstern krossades under expansionsåren 1950-65. Fackföreningarna förvandlades av den socialdemokratiska byråkratin till ”slagfält mot kommunismen”. Högkonjunkturen och det kalla kriget förintade nästan en hel generations socialistiska medvetenhet.

”Vänsteralternativet” (även om det inte var mycket till vänster) VPK fick vid valen 1956, 1960 och 1964 O % av förstagångsväljarnas röster. (Underlaget för dessa undersökningar är ganska små men trenden är ändå glasklar.) Vid de fyra valtillfällena 1970 till 1979 fick VPK 11 %, 12 %, 9 % och 11 % av förstagångsväljarnas röster.(27) Omkring 1968 ägde ett kvalitativt omslag i det politiska klimatet rum som fortfarande inte ännu helt har brutits.

70-talets reformer

Under den första halvan av 70-talet genomförde socialdemokraterna en serie reformer inom arbetsrätten. (Även om någon lag formellt antagits efter det att socialdemokraterna lämnat regeringen, rör det sig om ett socialdemokratiskt reformpaket). De införde lagen om anställningstrygghet, MBL, förtroendemannalagen, lagen om styrelserepresentation, arbetsmiljölagen, studieledighetslagen, den nya semesterlagen.

Lagarna hade olikartade syften och ursprung. Dels stadfäste de lagens form, en praxis som vuxit fram på de stora företagen under 1950- och 60-talen och generaliserade den för hela arbetsmarknaden. Dels utgjorde de ett försök att rycka undan grunden för den våg av vilda strejker som kom under början av sjuttiotalet. LKAB-strejken 1969-70 var en traumatisk upplevelse för socialdemokratin. De 5 000 gruvarbetarnas strejk ryckte undan dimridåerna om de ”nöjda” arbetarna, om de oavbrutna förbättringarna på arbetsplatserna, och blottlade ett jäsande missnöje med arbetsvillkor och arbetsförhållanden hos stora arbetsgrupper.

Den efterföljande strejkvågen visade att en farlig klyfta höll på att utvecklas mellan de fackliga medlemmarna och de fackliga ledningarna.

”Reformvågen tillgodosåg också politiska behov hos socialdemokratin mer direkt. MBL (lagen om medbestämmande) utlovades som ”århundradets reform” som radikalt skulle ändra på maktförhållandena inom företagen. Lagen gav fackbyråkratin förhandlingsrätt om allting, beslutanderätten över ingenting. Genom att lagen om Arbetsdomstol införlivades med den nya medbestämmandelagen ställde sig nu socialdemokratin bakom hårdare repressalier mot strejkande arbetare. Denna lag införde av en borgerlig regering, 1928, och som SAP lovade att avskaffa, så fort de kommit i regeringsställning försämrades nu ytterligare. Det blev inte längre tillåtet för andra fackföreningar att stödja arbetare som strejkar vilt. Inte heller var det tillåtet att strejka vilt under avtalslöst tillstånd. Den nya MBL-lagen gav också klartecken för att sparka strejkande arbetare. Även lagen om anställningstrygghet ger klartecken för att sparka strejkande arbetare. I förarbetena till Förtroendemannalagen sägs rent ut att om en facklig förtroendeman uppmanar till ”olagliga” påtryckningsaktioner så är detta skäl nog till avsked. För den politiska kampen under 80-talet kommer dessa lagar att ha stor betydelse. Effekterna av lagarna kan sammanfattas i fyra punkter.

1. Förstärkt ställning för arbetarna

Totalt har de olika lagarna inneburit en förstärkning av den enskilde arbetarens ställning på arbetsplatsen (så länge han inte strejkar eller på annat sätt försöker agera självständigt och’ tillsammans med andra arbetare). Det finns mindre utrymme för godtycke och översitteri från företagets sida och större möjligheter att få ledigt för studier och liknande. Det finns vissa begränsade möjligheter att förbättra arbetsmiljö och arbetsorganisation.

Anställningstryggheten för den enskilde arbetaren har stärkts (så länge företaget inte går dåligt). Den femte semesterveckan är naturligtvis också en förbättring. Inga arbetargrupper upplever lagarna som något slag av omvälvning av deras position på arbetsmarknaden. Men uppenbart stärker lagarna de tendenser som undergräver de ”patriarkaliska” förhållandena på företagen. Den enskilde arbetaren står starkare mot företaget i konflikter med arbetsledning och liknande (under förutsättning att facket stödjer honom).

Reformerna har varit billiga men inte gratis. De har inneburit ett påslag på totalt 4-6% av företagens totala lönesumma. (Semesterlönen har gått upp från 9 till 12 % av lönesumman; lönerna till de fackliga förtroendemännen från 0 % på småföretagen utan någon facklig verksamhet till l % av lönesumman på storföretag som Volvo.)

I mycket har lagarna bara juridiskt bekräftat en praxis som redan fanns på storföretagen. Däremot slår lagarna mot småföretag. Att en viss procent är studielediga, på fackliga förtroendeuppdrag, sjuka eller föräldralediga är överkomliga besvär på ett företag med tiotusen anställda. Ett företag med l O anställda kan få svårigheter att organisera arbetet effektivt om olika typer av ledigheter hopar sig. Dessutom tvingas ägaren, som i små och mellanstora företag också är arbetsledare, motivera och förhandla om alla viktigare beslut om produktionen som han fattar. Och det är naturligtvis inte lätt för en som är van vid att bli åtlydd utan diskussion. Nu blir han åtlydd först efter diskussion och förhandling. Och det upplevs naturligtvis som ett enfaldigt slöseri med tid och förskräckligt byråkratiskt.

SAP:s samförstånd med storföretagen har retat upp de stora företagargrupperna. Även om storföretagen dominerar industrin så är de mellanstora och små företagarna de allt dominerande grupperna till sin numerär.

2. Byråkratin stärks

Den andra effekten har varit att fackföreningsbyråkratins ställning har stärkts, såväl gentemot företaget som gentemot arbetarna.

Innan förtroendemannalagen genomfördes ägnade sig ofta klubbordförandena och andra styrelsemedlemmar i de största verkstadsklubbarna på heltid åt facklig verksamhet – en verksamhet som enligt lokala överenskommelser betalades av företaget. Men det var inte många. Idag har lagen medfört att den fackliga byråkratin kunnat förstärkas (det finns cirka l 200 anställda funktionärer inom LO om byggnadsmättekniker räknas bort)(28) med flera tusen heltidsfunktionärer, som å ena sidan befinner sig direkt på de enskilda företagen, å den andra inte belastar förbundskassorna. Enbart på ett företag som Volvo i Göteborg går det uppemot 50 personer på heltid eller nästan heltid för facklig verksamhet inom Metalls område.

På storföretagen har man under senare delen av 70-talet kunnat bygga upp fungerande organisationer under klubbarna (som innan ofta svävade fritt i luften mycket högt ovanför medlemmarnas huvuden). Gruppstyrelser i verkstäderna, kontaktombud på förmansområdena har vuxit fram. Tiotusentals skyddsombud, kontaktombud och styrelsemedlemmar har kunnat dras in i den socialdemokratiska indoktrineringsapparaten. Studieledighetslagen och förtroendemannalagen har skapat möjligheter till betalda kurser och cirklar för att hårdare knyta upp de som nu väljs till de lägre fackliga posterna. Något ideellt engagemang krävs inte längre. Allt sker på betald arbetstid. Skyddsombudens antal och ställning har stärkts. MBL och arbetsmiljölagen har givit det lokala facket ökat manöverutrymme för att inom klassamarbetets ramar skrapa fram marginella förbättringar för medlemmarna.

3. Klassamarbete

För det tredje har klassamarbetet nått nya höjder eller rättare sagt sjunkit ner ett par nivåer. Olika typer av samarbetsorganisationer som informationskommittéer och styrelserepresentation finns nu långt ner i de enskilda verkstäderna. Förhandlings- och informationsträffarna mellan fackets och bolagets representanter har ökat lavinartat. Detta har blivit ett utmärkt medel, inte för arbetarnas inflytande över företaget, utan för företagets inflytande om inte över arbetarna så över deras representanter. Genom olika kommittéer, styrelsemöten och förhandlingar skolas fackets representanter in till att se sakerna ur bolagets synvinkel. Facket tvingas in i ett läge där allt ses utifrån vinstens och marknadens behov. Det enskilda företaget blir fackets enda referenspunkt för fackliga bedömningar. Klubbordföranden får till slut höra företagets synpunkter hundra gånger medan medlemmarnas åsikter kommer fram en gång eller inte alls. Det finns naturligtvis undantag i denna utveckling. Men detta är den spontana dynamiken.

4. Antifackliga lagar

Den fjärde, viktigaste och mest avgörande effekten på sikt är den förstärkning av den antifackliga lagstiftningen som MBL, Förtroendemannalagen och LAS (lagen om anställningstrygghet) inneburit. Enligt dessa lagar är en vild strejk om den varar under en längre tid ett giltigt skäl för uppsägning. Olika typer av fackliga påtryckningsaktioner som strejk, maskning eller andra kollektiva påtryckningsåtgärder vid förhandlingar medför att arbetarna kan släpas inför arbetsdomstol och dömas till böter och skadestånd. En facklig förtroendeman kan avskedas omedelbart om han uppmanar till vild strejk. Fackliga företrädare som fått information om t ex kommande nerläggningar och avsked kan beläggas med munkavle av företaget. Om facket på en fabrik stödjer en strejk på en annan fabrik kan facket bötfällas. Strejker är inte ens tillåtna under avtalslöst tillstånd (om inte LO-ledningen ger sitt tillstånd, och de lär den inte göra).

Antalet våldsmedel som kan sättas in mot arbetare som slåss för sina intressen utanför den fackliga byråkratins kontroll har kanske inte ökat men de har slagits fast i lagar som föreslagits och formulerats av fackföreningsbyråkratin. Det är ju framförallt LO som drivit på de olika nya lagarna på arbetsmarknaden.

Sekter av KPMLr:s typ bagatelliserar effekten av den här typen av lagstiftning. Sanningen är att den är ett svårt hinder för all facklig kamp. Den är ett fruktansvärt vapen, inte bara för företaget mot arbetarna, utan också för fackbyråkratin mot dess kritiker från vänster. Att betala några hundra i böter är en sak. Att få sparken i en lågkonjunktur utan chans att få ett nytt jobb när man har familj att försörja är en helt annan och betydligt allvarligare sak.

De antifackliga lagarna kommer att sättas ur spel, men inte förrän de strejkandes antal uppgår till hundratusenden och när varje stämning eller avskedanden besvaras med nya strejker. De femtusen strejkande gruvarbetarna på LKAB blev inte släpade inför någon arbetsdomstol, inte heller skogsarbetarna under sin stora och långa strejk -75. Detta fastän bägge var olagliga. De var för många och hade för starkt stöd inom arbetarklassen i stort. Verkligheten tar överhand över juridiken när styrkeförhållandena för arbetarna är gynnsamma, inte annars. Men vägen till ett sådant styrkeförhållande, då företagen inte kan eller vågar använda sig av klasslagstiftningen är lång och hård. Och ett av de svåraste hindren är just denna lagstiftning.

Idag är möjligheterna för företag och fackbyråkrati att slå sönder och splittra en strejk på ett företag stora. Det är nästan omöjligt för fackliga förtroendemän att använda sig av klasskampsmetoder för att driva igenom fackliga krav utan att riskera få sparken och/eller bli uteslutna ur facket. I dagens Sverige går de fackliga förtroendemännen och gömmer sig när det blir strejk – i bästa fall. Annars kan man se dem frenetiskt gå runt för att slå ner den. I andra länder går de fackliga förtroendemännen i spetsen för strejkerna. Det är därför de är valda av sina arbetskamrater. Tröskeln som en svensk arbetare måste passera innan han ser en strejk som den mest effektiva vägen att driva igenom sina fackliga krav är mycket högre.

Reallönesänkningarna och andra attacker på hans sociala rättigheter måste gå mycket längre än i jämförbara länder innan han öppet sätter sig till motvärn. Men genom det högre tryck som ackumuleras under tiden kommer den svenska arbetaren att bli desto våldsammare och snabbare gripa omkring sig och få efterföljd.

Genom den kombinerade verkan av de antifackliga lagarna och fackföreningsbyråkratins stärkta ställning hamnar de som står för socialism och klasskamp på arbetsplatserna i en svår och utsatt position. Klassamarbetet blir ju sin egen belöning. De som försöker kämpa bestraffas omedelbart på olika sätt. Det som nästan aldrig prövas kan heller inte så lätt få någon efterföljd. Men myntet har ju två sidor. En facklig opposition på klasskampsgrund har också möjligheter att utnyttja de lagar och förhandlingsformer som socialdemokratin utnyttjar och dessutom gå lite längre, tänja lite på klasslagstiftningen, alltid understucket vifta med hotet om aktioner inför lägre chefer och underhuggare. Och det finns andra påtryckningsåtgärder än direkt strejk som företaget inte så lätt kan komma åt. Så bilden är inte entydigt mörk.

Socialdemokratins fjärde period

Socialdemokratins fjärde utvecklingsperiod inleddes med regeringsskiftet 1976. Fram till dess hade inte heller Sverige drabbats av den internationella nergången i världsekonomin särskilt hårt. Tvärtom såg ju landets arbetare sin standard kraftigt förbättras under sossarnas sista år vid makten. Vad som är det mest frapperande är kraftlösheten och perspektivlösheten i socialdemokratins oppositionspolitik. Socialdemokraterna har under de sista sex åren inte kunnat samla sig till att utveckla ett seriöst alternativ till den borgerliga regeringspolitiken. För de sex brant stigande kurvorna som de brukar ta fram för att visa den borgerliga regeringens oduglighet har de själva inga botemedel. Det botemedlet som den hårda delen av borgerligheten förespråkar, stora lönesänkningar, social nedrustning, ökad arbetslöshet, kan de med hänsyn till sin väljarbas idag inte förespråka öppet. Därför har de mest blivit frågan om homeopatimedicinering från SAP:s sida.

Budgetunderskottet har man inte på något sätt visat hur man skall kunna reducera. Det rör sig på sin höjd om en förstärkning på några miljarder när underskottet är uppe i 70 miljarder. Tvärtom har man ju spätt på underskottet genom att gå med på en skattereform som kommer att ge höginkomsttagarna nära 9 miljarder.(29) Underskottsbidragen som är uppe i 28 miljarder och ständigt ökar till höginkomsttagarnas fromma, vill man ha kvar osv.

Underskottet i handelsbalansen kan man inte heller anvisa någon annan väg att lösa än genom framviskade paroller om att köpa svenskt. Deras förslag om importrestriktioner inom vissa branscher skulle öka underskottet eftersom det skulle leda till repressalier från andra länder mot svensk export.

Nergången i industriinvesteringar tänker man försöka avhjälpa med löntagarfonder, en liten statlig satsning på investeringar inom byggnads-, transport- och energisektorerna.

Räknar man ihop vad de föreslår skulle det ändå bara hjälpa marginellt och tillfälligt. De grundläggande orsakerna – den vikande efterfrågan på världsmarknaden, den för kapitalet allt låga lönsamheten och den svenska industrins allmänt försämrade konkurrensläge i vissa av ekonomins nyckelsektorer kan man inte anvisa någon väg ur annat än allmänna fraser om behovet att öka vinsterna.

Det enda seriösa alternativet för att få igång industriinvesteringarna är i dagens läge förstatliganden av alla storföretag och banker under fackets kontroll och upprättandet av en ekonomisk plan för hela landet. Då slapp landets arbetare se miljarder av deras skattepengar bortkastade till fåfänga mutor till storföretaget för att förmå dem att investera.

• Inflationen kommer en politik enligt socialdemokratisk modell att direkt förvärra. Genom att höja momsen och inte göra något åt budgetunderskottet kommer inflationen bara att späs på.

• Arbetslösheten. Här vill man tillfälligt stoppa försämringen för de redan arbetslösa, skapa mer beredskapsjobb och ge ytterligare gåvor till företagen för att de skall anställa ungdomar. Några nya jobb skapar inte denna politik. Det enda som direkt skulle dränera den höga arbetslösheten är införandet av sextimmarsdag med bibehållen lön. Detta går de emot fastän det står i deras eget partiprogram. Och mot den stora strukturarbetslösheten som kommer under åttiotalet har de inga åtgärder. Alla de som kommer att sparkas på grund av robotisering, datorisering och automatisering har ingen hjälp att vänta från socialdemokratin. Man går till och med emot införande av ett fackföreningarnas veto mot ny teknik.

• Standardsänkningen. Här har man inga löften alls till arbetarna i produktionen. Tvärtom betonar man att det behövs uppoffringar från alla samtidigt som det är nödvändigt att öka vinsterna. Man vill värna om de ”svaga” grupperna. För de som alltid får betala notan för allting i vårt samhälle – arbetarna – har man inga löften alls om nya reformer.

Om socialdemokraterna vinner valet så gör de det på grund av marginalväljarnas besvikelse över borgarregeringen; inte för något positivt de själva har att komma med. Hela deras politik är defensivt präglad. Tom deras eländiga löntagarfonder som inga andra än fackpampar vill ha och som skulle vara deras offensiva kort inför 80-talet är bara en belastning och ger borgarna ytterligare ammunition.

III SOCIALDEMOKRATI UTAN ETT EGET ALTERNATIV

Socialdemokratin är uppenbarligen inne i en svår perspektivkris. Efter det att regeringsinnehavet förlorades är det oförmågan till omprövning och omvärdering av den hittills förda politiken som är mest slående. Visst finns det en självrannsakan när det gäller sättet att föra ut politiken. Inom SAP:s ledning är man pinsamt medveten om att den bild av partiet som ett pamp- och överhetsparti som många har, är skadligt för röstvärvningen. Men någon djupgående självprövning och uppbrott från gamla positioner som t ex Bennflygeln inom det engelska Labour står för finns inte inom partiet.

Vad som framför allt skakat om SAP är SAF:s och de borgerliga partiernas hätska kampanjer mot löntagarfonderna och deras begynnande kritik av fackföreningarnas ställning. Gunnar Nilsson, LO-ordföranden, sammanfattade arbetarbyråkratins oro inför de nya tiderna på TCO:s kongress.

”Inte på 50 år har den svenska fackföreningsrörelsen varit utsatt för en så intensiv agitation som idag, sade Gunnar Nilsson och tyckte att det känns hemskt.”

”Det känns särskilt angeläget att betona vikten av starka fackliga organisationer just nu när vi upplever hur antifackliga stämningar växer sig starka . . . det som är mest oroande, helt bortsett från löntagarfondsdebatten, är att det från arbetsgivare- och högerhåll sprids en allt mer intensiv propaganda mot facket.”

”Gunnar Nilsson menade att denna utveckling är mycket farlig.”

”Sedan lång tid har vi upprättat noggranna regler för förhållandena på vår arbetsmarknad.
De reglerna innebär att arbetsmarknadsparterna respekterar varandra och tom arbetar för att också motparten skall vara en stark organisation.
Många gånger har fackliga organisationer uppmanat arbetsgivare att ansluta sig till arbetsgivarorganisationer för att det underlättar ett vettigt förhållande.”
(Göteborgs Posten den 30 juni 1982)

Socialdemokratins ställning inom arbetarklassen grundar sig på de sociala reformer man genomfört och på faktumet att man i utbyte mot klassamarbetet fått vissa eftergifter från kapitalet. Det räcker att jämföra arbetarnas sociala rättigheter i länder som har en stark socialdemokrati med USA för att inse skillnaderna. Skydd mot godtyckliga avskedanden, pensioner som går att leva på, semestrar, statliga sjukförsäkringar för alla är inga små saker i en arbetares liv. Att de köps genom att utnyttja utrymmet i en växande ekonomi gör de inte mindre angelägna för den enskilde arbetaren.

Borgerlighetens attacker mot den ”offentliga” sektorn, urgröpningen av de sociala reformer som genomförts (pensioner, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring) och ifrågasättandet av fackbyråkratins starka ställning på arbetsmarknaden är framtvingade av den ekonomiska krisen. För att bevara den svenska kapitalismen krävs en kraftig sänkning av kostnaderna för arbetskraften. Detta kan göras genom att kombinera en sänkning av de direkta reallönerna, men en minskning av företagens ”indirekta” utgifter till staten genom att skära ned utgifterna för sjuka, gamla och arbetslösa, och en disciplinering av arbetskraften för att höja effektiviteten genom att minska anställningstryggheten (genom ökad arbetslöshet, provanställningar etc). Dilemmat för socialdemokratin är att den också ”inser” att vinsterna och effektiviteten behöver höjas för kapitalet. Men om socialdemokraterna skulle höja dessa på det vis som SAF och moderaterna vill skulle de börja förlora sitt stöd i arbetarklassen.

Normalt skulle man ha löst dilemmat genom att ge vänstern inom partiet ökad tyngd och inflytande, genom att anta ett frasradikalt program för att ”bekämpa” kapitalismen och den vägen mobilisera sin folkliga bas. Väl i regeringsställning skulle programmet säljas ut och man skulle under ”hänvisning” till nationalekonomiska realiteter genomföra en egen åtstramningspolitik. Denna väg är stängd för den svenska socialdemokratin. Den har genomgått en så djupgående inre omvandling från ett reformistisk arbetarparti med en aktiv arbetarbas till ett reformistisk arbetarparti utan någon aktiv arbetarbas att tyngdpunkten i partiet förskjutits. Idag är SAP ett parti vars aktiva medlemmar består av tjänstemän, yrkespolitiker, och fackliga funktionärer. Andelen medlemmar som arbetar på verkstadsgolvet åtminstone halvtid är marginell.

Försvagad arbetarbas

Antalet aktiva partiarbetare är litet. Antalet partimedlemmar är idag ca 1,1 miljoner; på papperet en mycket imponerande siffra. Men det är på pappret. Av dessa är ca 300 000 enskilt anslutna. De övriga 800 000 är kollektivanslutna genom sin fackförening.(30) En viss dubbelräkning förekommer säkert också. Andelen av de kollektivanslutna som skulle gå med i partiet som enskilt anslutna om kollektivanslutningen upphört är naturligtvis svår att beräkna. Men en skattning ger en siffra på omkring 50 000. Av de 12000 LO-medlemmarna på Volvo Göteborg är ca 800 medlemmar i den socialdemokratiska fackklubben. Av dessa 800 är bara en liten minoritet politiskt aktiva.(31) Men det skulle ge en snittsiffra på lite över 6 % av arbetsstyrkan som är beredd att gå med i partiet, 6 % av 800 000 är 48 000.

Den socialdemokratiska partiapparaten på Volvo Göteborg är landets största men andelen invandrare och ungdom är mycket större än på en genomsnittlig arbetsplats. Så andelen som är beredd att frivilligt anslutna sig till partiet är säkert större på mindre bruksorter och mellanstora industrier. Men även om man fördubblar procentsatsen blir andelen verkliga partimedlemmar ändå inte större än ca 300 000 + 100 000 av de kollektivanslutna som skulle varit medlemmar utan kollektivanslutning. I rådslaget om löntagarfonder deltog ca 20 000 personer. Enbart var tionde medlem av de parlamentariska partierna är beredd att ställa upp vid valen. För socialdemokratin skulle det innebära ca 40 000 medlemmar som på något sätt skulle vara beredda att arbeta aktivt för partiet åtminstone var tredje år. Andelen som regelbundet går på partimöten, deltar i regelbundna medlemsmöten osv är naturligtvis mycket mindre. På Volvo i Göteborg är antalet som orkar gå på den socialdemokratiska fackklubbens årsmöte inte ens 50 st och motsvarar ganska bra antalet fackföreningsfunktionärer som går heltid eller åtminstone halvtid på olika fackliga uppdrag och som därför har intresse av att bevaka mötet. Andelen arbetare i produktionen som går på medlemsmötena på denna Nordens största arbetsplats, är säkert inte 10 personer, dvs mindre än l promille av arbetsstyrkan.(32)

Andelen förtroendevalda politiker i kommunerna har minskat mycket kraftigt de sista 25 åren. Idag finns det som tidigare nämnts ca 30 000. Knappt hälften av dem är socialdemokrater. Men som vi påpekat är aktiviteten bland de valda till kommunalfullmäktige i de flesta val låg. Det mesta sköts av heltidsanställda yrkespolitiker. I Konsum fanns det 1972 ca 11 000 förtroendeuppdrag. Nästan samtliga vara besatta av socialdemokrater.(33) I hyresgästföreningen är också de flesta platser besatta av socialdemokrater. Det fanns ca 2 000 kontaktkommittéer 1976.(34)

Den stora reserven för socialdemokratin finns ute på arbetsplatserna. Det finns över 20 000 fackliga grundorganisationer och flera hundra tusen fackliga förtroendemän som via den fackliga apparaten skolas in i den socialdemokratiska politiken. Enligt Anners går partitidskriften Aktuellt i Politiken ut i ca 130000 exemplar. Den socialdemokratiska månadstidskriften Tiden kommer ut i ca 9 000 exemplar. Det finns ca l 800 heltidsanställda funktionärer inom LO (därav ca 600 mättekniker inom byggnads). Till detta kommer alla de som största delen av sin arbetstid är av företaget betalda fackliga förtroendemän. Deras antal är svårt att beräkna men en mycket grov skattning ger mellan 2 000 och 5 000 personer. (Volvo’ Göteborg har ca 0,5 % av arbetskraften som arbetar minst halvtid för facket. Men där ligger man antagligen högst i landet. På många medelstora industrier är det kanske bara två, tre stycken.) Till detta kommer funktionärer och förtroendevalda i tjänstemannafacket som i många fall är socialdemokrater. Dessutom tillkommer alla av ”rörelsen” anställda funktionärer och högre tjänstemän. Konsum, OK, RESO, Folksam, ABF, HSB, Hyresgästföreningarna, Verdandi avlönar ganska många högre tjänstemän och funktionärer. Så finns det också redaktörer för A-pressen, Arbetet och Aftonbladet. Antalet heltidsanställda politiker (Riksdagsmän, kommunalråd osv) är ca 600 (ca hälften av alla).

En betydande minoritet av statsförvaltningens toppar, landshövdingar, general- och byrådirektörer är aktiva socialdemokrater. Deras poster är i de flesta fall ett resultat av den socialdemokratiska partiboken. Framförallt är de grenar av statsapparaten som ursprungligen var en del av arbetarrörelsen – försäkringskassorna, akassorna och hela deras överbyggnad (AMS, pensionssystemet osv) – av naturliga orsaker full av aktiva socialdemokrater i beslutande ställningar. Dessa delar av arbetarrörelsen införlivades ju direkt i statsapparaten av de socialdemokratiska regeringarna.

Framför allt under de senaste årtiondena har dessutom ett mångförgrenat utrednings- och samarbetssystem brett ut sig. Gränserna mellan stat, intresseorganisationer och partier har fläckvis börjat suddas ut. Som nämndes förut är redan delar av arbetarrörelsen införlivade med staten. Idag formas lagförslag genom ett vitt förgrenat utredningssystem som sysselsätter hundratals om inte tusentals personer. Statsförvaltningen, de fackliga organisationerna, arbetsgivarföreningarna och tjugotalet andra organisationer ger sina synpunkter, trycker på och kompromissar inför de olika lagförslag som skall antas av riksdagen. I sista hand bestäms ramarna för detta av vad storföretagen kan smälta. Här formas mentaliteten hos de socialdemokratiska politikerna, här formas deras världsbild.

Summerar man ihop detta och ställer det mot en skattning av antalet aktiva medlemmar får man fram ganska förfärande siffror för att komma från ett arbetarparti: Antalet partimedlemmar: l 100000; antalet medlemmar utan kollektivanslutning: 400 000; 10 % aktiva vid val osv: 40 000; deltagare vid rådslag om löntagarfonder: 20 000; prenumeranter på Aktuellt i politiken: 130 000; prenumeranter på Tiden 9 000. En mycket grov skattning skulle placera antalet verkliga partimedlemmar (de som går på partimöten, ställer upp till olika förtroendeposter, försöker påverka partiets politik osv) till ca 20 000. Fördubblar man har man en ordentlig säkerhetsmarginal.

Mot detta skall ställas de som direkt går att på något sätt märka ut som aktivister – ca 15 000 i olika kommunala uppdrag. Överlappningen mellan olika typer av uppdrag är säkert stor, men till detta kommer Verdandi, Unga Örnar, ABF osv. Till de tjugotusen verkliga medlemmarna måste alla de som är yrkesmässigt beroende av ett socialdemokratiskt partiengagemang räknas. Det rör sig om ca 4 000 – 7 000 fackliga funktionärer på olika nivåer, ca 600 yrkespolitiker anställda av stat och kommun – dessa utgör självfallet partiets verkliga kärna. Alla de anställda på högre nivå i de olika socialdemokratiskt kontrollerade affärsföretagen och ideella rörelserna, antalet direktörer, funktionärer och ombudsmän måste uppgå till flera tusen. Till detta kommer tjänstemännen i den högre statliga byråkratin och kommunala förvaltningen vars arbete har en mer politisk karaktär och där många har sitt arbete tack vare politiska meriter. (I detta skikt har naturligtvis de borgerliga partierna stor dominans, men antalet socialdemokrater i detta skikt räknas i tiotals procent. Under alla förhållanden blir det flera hundra personer.) Som kronan på verket kommer alla politiskt anställda i den socialdemokratiska pressen. Räknas dessa grupper samman gör man upptäckten att grupper över tiotusen av socialdemokratins aktivister tillhör dessa grupper. Och antalet aktiva var ju inte alltför stort.

Redan av en sådan schematisk och grov sammanräkning och sammanställning framgår det att antalet aktiva arbetare i arbetarpartiet måste vara försvinnande litet. Frågan är om det bland de som aktivt är med och påverkar politiken genom ett regelbundet engagemang finns några arbetare över huvud taget. Det finns ett antal undersökningar om detta som bekräftar resultatet av en enkel sammanräkning.

LO-tidningen har gjort en stickprovsundersökning som redovisas i nr 4 och 5 -82 av tidningen. LO-tidningen sammanfattar vad de kommit fram till:

”I kommuner och i partier är det medelålders, relativt välutbildade och välbeställda män, ofta tjänstemän i offentlig förvaltning som styr tillsammans med heltidsanställda politiker och ett växande skikt organisationsproffs, som avdelats politiska uppdrag för sin organisations räkning.

För direktörer i handelskamrar och branschföreningar eller ombudsmän i partier och intresseorganisationer har politiken blivit en kvalificerad deltidssyssla, en del av den yrkesmässiga verksamheten. Numera kan man vara förtroendevald i hela sitt liv. Denna utveckling avspeglas i vårt stickprov. Det är yrkespolitiker på hel- och deltid och tjänstemän som har den beslutande makten i de socialdemokratiska församlingarna.- Jag har en känsla av att arbetarna blir färre inte bara i partiarbetet, utan också inom sidoorganisationer som ABF, KF osv säger Skånes LO-ordförande Einar Ericsson.” ”När LO-tidningens siffror publicerades förra gången (för 3 år sedan) var resultatet för Värmlands del nedslående. På poster där det borde ha suttit metall- och skogsarbetare fanns det mest yrkespolitiker, arbetsförmedlare, lärare och läkare”. ”Bara en av totalt undersökta s-församlingar har arbetarmajoritet. I exempelvis partidistriktets styrelse finns inte en enda arbetare. I Skåne är det inte stort bättre. För tre år sedan gjorde LO-tidningen en liknande undersökning. Redan då var arbetarrepresentationen dålig. Sedan dess har den blivit sämre i ungefär hälften av de undersökta församlingarna.”

Dystra som siffrorna är så talar ändå inte LO-tidningen om hela sanningen. De pekar visserligen på hur statistiken överdriver den fåtaliga arbetarrepresentationen i SAP. När de behandlar Skåne skriver de:

”I SAP-distriktets styrelse är bara 2 av 15 arbetare. Det är samma nedslående resultat som i den förra undersökningen. Av fullmäktigeledamöter är det endast 41 % som fortfarande står i produktionen . . . Hälften av ledamöterna är visserligen LO-anslutna men många av dem är inte längre verksamma i sina gamla jobb. 16 har blivit kommunalråd, lika många har blivit ombudsmän, 3 är riksdagsmän, l fastighetschef och en arbetsförmedlare. Även i Skåne innehåller landstingets s-grupp många avhoppare. Hälften av de socialdemokratiska ledamöterna – 55 personer – är LO-anslutna. Men av dessa har 25 blivit kommunalråd, ombudsmän etc. Idag är dock drygt var fjärde landstingsledamot arbetare”.

Men de glömmer bort att de arbetare som är kvar efter att kommunalråd och ombudsmän med falsk varubeteckning rensats ut inte heller står i produktionen i de flesta fall. De är fackliga förtroendemän på betald arbetstid enligt förtroendemannalagen. Artiklarna finns naturligtvis inte publicerade för att driva på ”proletariseringen” av SAP utan som ett led i kampen om de politiska posterna. Fackföreningsbyråkratin håller på att bli undanskuffade av de högre tjänstemännen från SAP:s ledande organ ur de valbara posterna till kommuner, landsting och riksdag. Arbetarparti utan arbetare?

Bilden klarnar ytterligare om vi går till en artikel som publicerats i tidskriften Arkiv nr 7 – 8, ”De fyra demokratiska partierna och den frånvarande arbetarklassen”. Här är underlaget från 1970 men utvecklingen har entydigt gått i samma riktning – arbetarna armbågas ut från socialdemokratin. I några tabeller visar artikelförfattaren klassammansättningen i de olika partierna.

Det kännetecknande för samtliga partier 1970 var att arbetarnas andel sjönk ju högre upp i partiet man kommer. För socialdemokratin var det frågan om en extrem tendens, l % av befolkningen tillhör kategorin större företagare, högre tjänstemän. 35 % av de regionala förtroendemännen inom socialdemokratin tillhörde denna grupp. Dvs att den rena överklassen var överrepresenterad 35 ggr i de ledande organen på denna avgörande nivå. Där avgörs t ex vilka som skall till riksdagen.

Arbetarna var 23 % fastän de är en majoritet av befolkningen. Vad gäller antalet medlemmar var dock arbetarna fortfarande i klar majoritet inom partiet. Men även här döljer rubriken ”arbetare” folk som inte gör ett handtag i produktionen utan är fackliga förtroendemän på heltid, fackliga funktionärer osv. För att klargöra de verkliga förhållanden skulle man tvingas följa upp varje enskild individ som betecknar sig själv arbetare i undersökningen.

Liksom giftet i naturen anrikas överklassen i SAP ju högre upp i näringskedjan man kommer. Bilden bekräftas om man tittar på kommuner och landsting. I kommuner fördelar sig de förtroendevalda till de kommunala uppdragen så att socialgrupp l utgör 1/4, socialgrupp 2 utgör 1/2 och socialgrupp 3 utgör 1/4. Landstingspolitikerna fördelar sig på socialgrupper så att socialgrupp l utgör 44 % av landstingsledamöterna och 35 % av nämndledamöterna, socialgrupp 2 utgör 47 resp 55 %. Socialgrupp 3 utgör 9 resp 10%.35 Uppdelningen är inte partivis men tendensen är ändå så kraftig att SAP måste vara en del av den.

Att fackfunktionärer, redaktörer, riksdagsmän och andra småborgare dominerar den socialdemokratiska partiapparaten och politiken är inget nytt fenomen. Detta faktum är ju den materiella grunden till arbetarrörelsens urartning och övergången till försvar för kapitalism.

Dessa herrar lever i en annan värld än den vanlige arbetaren. De lever av istället för arbetarrörelsen. Vad som hänt under de sista årtiondena är dock något annat. Istället för en parasitär byråkrati och funktionärskår som kontrollerar ett parti av arbetare har vi idag ett parti med en stor arbetarbas men med en djupgående omvandling av förhållandet mellan de olika skikten i partiet. Arbetarna, de som står i produktionen, är inte längre aktiva. Partiets aktiva medlemsbas består istället av fackliga funktionärer, ombudsmän av olik slag, yrkespolitiker och tjänstemannagrupper. I själva ledningen finns ett mycket tungt inslag av ren överklass. Banden till arbetarklassen går dels via den fackliga byråkratin, dels genom en vanlig partiaktivitet som bekostas av stat och kommun. Hela partiets klassammansättning har förskjutits uppåt ett steg samtidigt som banden till arbetarklassen töjts ut och blivit mer administrativa, manipulerande. Arbetarrörelsen har blivit en rörelse för försäljning och manipulering av arbetskraft.

Detta är inget speciellt svenskt. Det italienska kommunistpartiet t ex har inte mer än 25 % arbetare i regionala kommittéer. 19% av delegaterna till en regional kongress nyligen var arbetare. PCI har 40 000 delegater i nationella, regionala och kommunala församlingar. 120000 partimedlemmar lever av partiapparaten eller ”rörelsen” (kooperativ,kulturföreningar etc) eller så är de anställda i förvaltningar som PCI administrerar. Av 12000 sektioner finns 800 i fabrikerna. 1945 kom 90 % av sektionernas sekreterare kom från arbetarklassen, idag kommer ca 20 % från arbetarklassen.(36)

Samma sak återkommer i land efter land. Arbetarklassen har som individer i stor utsträckning lämnat den politiska scenen i Västeuropa, under den låga konjunkturen. De socialdemokratiska och stalinistiska arbetarpartierna håller på att bli folkpartier med en massbas i den fackligt organiserade arbetarklassen. Ibland slår denna utveckling igenom kvalitativt genom högerutbrytningar typ de italienska och engelska socialdemokratiska partierna. Där blir omvandlingen total. De skrumpnar ihop till rent borgerliga partier och klipper av banden till fackföreningsrörelsen.

Socialdemokratins bas

Vad som är speciellt svenskt är att utvecklingen nått så pass långt. Man börjar närma sig slutstationen där skillnaden från ett borgerligt parti som den argentinska peronismen som baserar sig på fackföreningar är utsuddad. Men man är inte där ännu.

Socialdemokratin kan inte drabbas av en total genomklappning av den typ som drabbade de borgerliga partierna i den tyska Weimarrepubliken i början av trettiotalet. Hela deras enorma ideologiska apparat, kontrollen över fackföreningsrörelsen, pensionärerna, alla sido- och underorganisationerna som Konsum, ABF och Reso gör att de har en mycket stabil bas som direkt är beroende av partiets existens. Å andra sidan har de under snart 100 år ackumulerat ett förtroende inom arbetarklassen. Under denna tid har partiet inte haft mer än 4 partiledare. Det är ett symtom på dess hållfasthet. Jämför det med den fart med vilken borgerligheten förbrukar sina partiledare. Det är också typiskt för en byråkrati. Den kräver stabilitet och inga tvära kast inom partiet. För att rasera det förtroendet behövs det mer än några års regeringsinnehav. Till detta krävs långa och hårda klasstrider. Det behövs en ekonomisk och social kris som är mycket hårdare än dagens. Det krävs framför allt att det växer fram ett nytt arbetarparti.

Men denna styrka, och denna karaktär av arbetarklassens parti har som förutsättning den socialdemokratiska kontrollen över fackföreningsrörelsen. En sprängning av fackföreningsrörelsen skulle betyda början till slutet för socialdemokratin. Bryts navelsträngen med facket kommer partiet att bli ett rent borgerligt parti -med borgerligt program och politik, med borgerliga medlemmar och ett folkligt stöd likartat Centerns idag eller Folkpartiets arbetarliberaler under fyrtiotalet.

Förborgerligande och byråkratisering

Socialdemokratins förborgerligande har lett den in i en ond cirkel. Centraliseringen och byråkratiseringen av fackföreningsrörelsen, ersättandet av en socialistisk skolning med borgerliga värderingar, av politisk och facklig kamp med samarbete mellan storföretagen och arbetarrörelsen, har alla samverkat till denna utveckling. Men det finns mer djupgående, samhälleliga förklaringar till varför SAP alltmer förlorar sin karaktär av arbetarparti.

Socialdemokratins sociala bas har långsamt gröpts ur. Antalet svenska arbetare inom storindustrin har minskat ordentligt under 60- och 70-talet. Bruksorterna i Mellansverige och Norrland som varit socialdemokratins stabilaste bas har lagts ner eller minskat i betydelse. Invandrarna utgör ca 15 % av Metalls medlemmar men 20 – 30 %av de största avdelningarna (och ca 40% i Södertälje)37. Under senare hälften av 60-talet stod invandringen för omkring 25 % av nyrekryteringen till industrin.(38) Samtidigt har den sociala rörligheten varit stor. Arbetare har klättrat uppåt på samhällsstegen och delvis ersatts med invandrare och folk från landsbygden.

Samtidigt har de naturliga, samlande arbetarklassmiljöerna brutits ner (som Majorna i Göteborg, Söder i Stockholm), och ersatts av sovstäder och villaförorter. På de stora industriarbetsplatser har personalomsättningen varit enorm. På en stor industri som Volvo-Göteborg har en personalstyrka omsatts som varit många gånger större än antalet anställda under åren efter 1965. Allt detta har sammantagit brutit ner förutsättningarna för en levande, politisk arbetarkultur.

Grundorsaken till arbetarrörelsens förborgerligande har naturligtvis varit den oavbrutna förbättringen av levnadsförhållanden för arbetare. Ett faktum som inom stora delar av arbetarklassen tolkats som ett resultat dels av kapitalismens inneboende styrka och dels en frukt av socialdemokratins klassamarbete. Se timförtjänsten för vuxna arbetare 1914-74 i Therborn ”Klasstrukturen i Sverige”.

Den allvarligaste effekten av denna utveckling har varit att det socialistiska klassmedvetande! nästan utrotats ur arbetarklassen. Vad som återstår hos de bredare skikten inom arbetarklassen är en identifikation med SAP som ett arbetarparti som försvarar deras intressen inom marknadsekonomins ramar.

Den ökade sociala rörligheten och invandringen förklarar också det till synes motstridiga fenomenet att väljarna å ena sidan har polariserats mellan blocken, dels att klassröstningen å den andra har tunnats ut under det sista årtiondet. Arbetare som blivit tjänstemän tenderar till en viss del att fortfarande rösta på SAP/VPK. Samma sak gäller för tjänstemän från arbetarhem. Samtidigt har nytillskottet från landsbygden och andra skikt ökat antalet arbetare som på grund av föregående klassbakgrund röstar på de borgerliga partierna. Klassmedvetande får man inte då man går in genom fabriksporten. Det är snarare en effekt av de totala sociala sammanhangen (social bakgrund, boendemiljö, uppfostran, skola osv.) Den sociala skolningen in i arbetarklassens traditioner och värderingar bröts ner under efterkrigstiden.(40)

Byråkraternas mötesplats

Sammanfattningsvis kan man säga att dagens SAP är en slags byråkratiernas mötesplats. Antalet partifunktionärer är mycket lågt. 1969 fanns endast ca 90 partianställda ombudsmän.(41) Till
detta kommer de ”rena” politikerna, riksdagsmännen och kommunalråden. Runtom dessa grupperas fackföreningsbyråkratin, funktionärer i de olika rörelserna (Konsum m fl), de högre tjänstemännen, och delar av den statliga och kommunala byråkratin.

Det sammanhållande kittet i denna ”rörelse” är inte längre något slags program, vare sig socialistiskt eller reformistiskt, utan dessa skikts egna sociala intressen och behov att försvara och förbättra sin sociala position. Dessa innefattar naturligtvis deras behov av att behålla kontrollen över de olika rörelserna och fackföreningarna och att bli återvalda till de olika parlamentariska församlingarna.

Ett lysande exempel på detta är den ”skattereform” som socialdemokratin kommit överens med mittenpartierna om att genomföra. För inkomstgrupperna under 50 000 innebär överenskommelsen förutom andra pålagor en direkt skattehöjning. Gruppen omfattar framför allt deltidsarbetande arbetarkvinnor, men alla med en normal arbetarinkomst kommer att förlora på ”reformen”. Även om de formellt får några tusen i skattesänkning skall dessa arbetare bekosta den höjning av arbetsgivaravgiften som krävs för att finansiera underskottet på 9 miljarder som uppstår tack vare skattelättnaderna för de rika. De stora vinnarna blir de högre tjänstemännen – ombudsmän, yrkespolitiker, byråkrater i statsförvaltningen, chefredaktörerna. Företagare som har kunnat göra mycket stora avdrag fåren viss försämring,42 men landets arbetare och lägre tjänstemän blir de stora förlorarna.

En sådan ”reform” hade varit omöjlig att genomföra för 20-talets socialdemokrati. Idag har den ingen aktiv partikader från arbetarklassen som säger stopp och protesterar. Det enda som hörs är lite försynt mummel i LO-tidningen och fackförbundspressen om att förslaget har en fördelningspolitisk profil som drabbar breda arbetargrupper på de rikas bekostnad. Men av detta drar man slutsatsen att de rika och högavlönade istället skall hålla igen i nästa avtalsrörelse, en from önskan och fria fantasier.

Fackföreningsbyråkratin vet med sig att ”reformen” kommer att drabba deras medlemmar men de egna fördelarna är för stora för att man skall bekämpa förslaget. Idag finns ändå ingen aktiv, organiserad arbetaropinion, som kan ta effektiv kamp mot förslaget.

IV LÖNTAGARFONDER

Löntagarfondsförslaget är ett annat exempel på ett förslag som enbart kan förstås utifrån socialdemokratins förändrade medlemskår. Det visar att den socialdemokratiska byråkratin fått en sådan tyngd och omfattning att den ställer sig som en social grupp i motsättning inte bara till arbetarklassens historiska strävanden (avskaffandet av kapitalismen och klassamhället) utan också (inom systemets ramar) till borgarklassens strävanden.

Den kampanj som den förenade borgerligheten dragit i gång mot löntagarfonder är ingen ploj för att uppnå kortsiktiga valtekniska fördelar. Den överväldigande delen av borgerligheten, dess partier och andra intresseorganisationer upplever fackföreningsbyråkratins nya framstötar som ett verkligt hot. De är rädda att drängen skall äta dem ur huset.

Socialdemokratins patetiska försäkringar om att de visst inte är ute efter att krossa kapitalismen utan tvärtom vill stärka marknadsekonomin klingar för döva öron. Landets företagare, den enskilde kapitalisten struntar naturligtvis blankt i om de som de tror skall ta ifrån dem makten över företagen härskar över en marknads- eller en planekonomi. De är inte förälskade i någon abstrakt marknadsekonomi utan i sina egna privilegier och sin egen makt.

För den socialdemokratiska byråkratin har löntagarfonderna varit Columbi ägg den – politiska trollformeln som skulle lösa de politiska problem som de hittills inte lyckats lösa. Idéen är skräddarsydd för ombudsmän, fackpampar på heltid, kvartsfigurer i LO-distrikten och i kommunalpolitiken. Fonderna skulle vara ett sätt att flytta fram byråkratins positioner utan att utmana systemet i sig trodde man. Vad man inte tog med i beräkningen var att stora företagargrupper upplevt arbetsrättsreformerna under 70-talet som ett djupt ingrepp i deras suveräna rätt att fritt förfoga över kapital och arbetskraft. Och bakom fackpampen skymtar arbetarna som kan få idéer i huvudet av allt tal om medbestämmande och insyn. Många företagare fruktar att drängen, fackbyråkratin, steg för steg skall göra sig till herre i huset. Rätten att fritt bestämma över investeringarna är den avgörande, den nästan allt annat bestämmande delen av kapitalets makt. Denna rätt känner de till som hotas av fackbyråkrater som kombinerar MBL, styrelserepresentation och andra finesser från arbetsmarknadens juridik med politiskt inflytande via SAP och dessutom aktieinnehav. ”Droppen urholkar stenen, inte genom sin tyngd men genom att ofta falla” säger det gamla romerska ordstävet.

Vad innebär förslaget?

I löntagarfondsdebatten sammanpressas hela socialdemokratins dilemma inför 80-talet. Man har inget alternativt politiskt program till det borgerliga. Socialdemokratin har inget program som skulle kunna bryta de nuvarande utvecklingstrenderna. SAP vill ha en fortsatt hård satsning på marknadsekonomin och storföretagen. Men detta förutsätter en ordentlig omfördelning av landets resurser från arbete till kapital.

I de avgörande politiska frågorna – försvaret, skatterna, skötseln av statliga bolag – finns det en grundläggande enighet mellan de ”fyra demokratiska partierna” som de skämtsamt brukar kallas. Denna enighet kommer säkert att brytas upp när den ekonomiska krisen hårdnar. Redan idag har samförståndet mellan arbetarbyråkratin och de borgerliga partierna brustit vad gäller formerna för omfördelningen från arbete till kapital. Borgarna vill försämra sjukförsäkringen, a-kassan och pensionerna. Idag är det inte politiskt gångbart för socialdemokratin att göra detta. Istället vill socialdemokraterna höja momsen.

En gång i tiden var det otänkbart för socialdemokratin att införa skatt på dagligvaror. Det drabbade den arbetande befolkningen direkt. När man ändå införde den var det först under försäkringar om att den var tillfällig och att den snart skulle avskaffas igen. Utvecklingen gick i en annan riktning. Från en skatt på några procent till över tjugo procent.

En socialdemokrati i regeringsställning kommer att ”tvingas” införa en rad ”tillfälliga” pålagor på arbetarbefolkningen som kommer att utvecklas på samma sätt som momsen. Socialdemokratin inser att de inte kan ha samma politik för en blomstrande och uppåtstigande kapitalism som för en i nedgång och kris. Några nya omfördelningsreformer går inte längre att göra, de är ju redan gjorda på de viktigaste områdena: sjukförsäkringen (från friska till sjuka arbetare), pensionerna (från unga till gamla arbetare) och a-kassan (från arbetande till arbetslösa). Man kan vinna kortsiktiga framgångar genom att gå emot borgarnas nedskärningar på dessa områden. Men som politiskt program är det alltför magert. En sista stor omfördelningsreform skulle vara en omfördelning från arbetare utan barn till arbetare med barn. Men en sådan reform inom barnomsorgens område är idag helt omöjlig om man inte bryter med kapitalet och radikalt ändrar på förhållandet mellan ekonomins offentliga och privata sektorer, genom att göra den privata storföretagsverksamheten till offentlig verksamhet. Att helt kompensera barnfamiljerna för alla kostnader för barnen (en mycket kraftig höjning av barnbidragen, förlängning av föräldrapenningen, utbyggnad av förskolorna till behovstäckning skulle ha utgjort de viktigaste beståndsdelarna i en föräldraförsäkring) skulle kosta tiotals miljarder kronor i dagens ekonomiska system. Det skulle förutsätta en expanderande kapitalism i så fall.

Istället skulle löntagarfonder bli 80-talets reform. Förslaget om löntagarfonder kom från LO i början av 70-talet för att lösa problemen med ”övervinsterna” och den solidariska lönepolitiken. Denna politik gick i korthet ut på att arbetare i framgångsrika och vinstrika företag inte skulle utnyttja hela det ”utrymme” som fanns inom företaget till löneökningar. Istället skulle de vara ”solidariska” med arbetare i andra industrier och se till att de själva inte fick mer än de.

Tre målsättningar

På LO-kongressen 1976 satte man tre mål för löntagarfonderna:

• De skulle stödja den solidariska lönepolitiken. Genom att företagen fick avstå en del av sin övervinst till fonderna skulle det vara lättare att få arbetarna att avstå från löneökningar i de framgångsrika företagen.
• De skulle motverka makt- och förmögenhetskoncentrationen.
• De skulle ge löntagarna medinflytande på de olika arbetsplatserna.

Enligt Meidner som var huvudutredare fanns det ett mer djupgående skäl till löntagarfondsförslaget, nämligen att förhindra en upprepning av strejkvågen som kom i början av 70-talet. Uppenbart såg då fackbyråkratin fonderna som en fortsättning på de olika arbetsrättsreformerna som just genomförts, en fortsatt förstärkning av deras samhälleliga ställning. Så kom förslaget också att uppfattas av stora delar av borgerligheten. Genom den fortsatta nergången i industriinvesteringarna kom under slutet av 70-talet en ny målsättning att dominera debatten, målsättningen att öka det ”kollektiva” sparandet för att öka industrins investeringar. Ett annat, men mindre fint sätt att säga samma sak är att höja utsugningsgraden av den svenska arbetskraften.

Utredningen arbetade utifrån dessa målsättningar och resultatet blev boken Arbetarrörelsen och löntagarfonderna. Den har antagits både på LO:s och SAP:s kongresser under 1981. I denna bok slår man fast grundproblemen, nämligen att kapitalets profiter är för små. Man har tom gjort en deklaration om hur pass små (otillräckliga) de är. Investeringarna måste under 80-talet öka med 30%.43 Det betyder att en normal arbetarfamilj måste avstå ytterligare omkring l 000 kr i månaden för att kapitalismen skall överleva. Naturligtvis uttrycker SAP och LO inte det på det här råa och öppenhjärtliga sättet. Man säger helt enkelt att det arbetarna måste avstå från är l O 000 per år i framtiden. Trots att detta är precis vad landets arbetare gjort sedan 1976 har krisen i investeringarna bara förvärrats.

Vinster m m totalt i miljarder kronor

-74 -75 -76 -77 -78 -79 Totalt Vinstdel. totalt 1974-79 lönt.-fond
Resultat 16,5 11,5 11,7 3,3 9,3 16,4
Eget kapital 83 93 102 104 113 126
Vinster 17 13,8 13,6 10,2 14,2 18,7 =87,5
Vinst över 15 % av eget kapital 6,9 4,4 4,5 2,9 6,2 7,4 =32,3 6,5
Vinst över 20 % av eget kapital 4,9 2,8 3,2 2,0 5,1 5,5 =23,5 4,7

Vinst och eget kapital är beräknade som i LO/SAP:s fondförslag. Den första posten, Resultat, är vinster minus förluster. Den visar bl a att 1977 och -78 var svåra förlustår främst inom de stora krisbranscherna. Det är också förlusterna som svarar för de stora resultatvariationerna vinsterna förändras betydligt mindre 

Fonderna skall finansieras dels genom en höjning av ATP-avgiften, dels genom att 20 % av ”övervinsterna” skulle föras över till fonderna. Med övervinst menar man en avkastning som är över 15-20% på det investerade totalkapitalet. LO/SAP har sagt att det är rimligt med en l 0 % vinst på investerat kapital, men då får man lägga till inflationen. Enligt LO-tidningen 20/21 -82 skulle företagen fått avstå mindre än l miljard om året i övervinstbeskattning om LO/SAP-förslaget varit genomfört under den andra hälften av 70-talet. Mot detta skall ställas de miljarder som löntagarna skulle ha fått avräknat på sina löner om ATP-avgiften höjts.(44)

Varför har man just denna finansieringsmodell? Bert Lundin fd ordförande i Metall svarar på denna fråga i LO-tidningen nr 5 -81. egna anteckningar (citat)

Med bred uppslutning menar här Bertil Lundin uppenbart människor typ sin bror Volvodirektören och inte de som arbetar i företagen. Han vill ha storfinans och företag med på denna nya idé.
Hur skall fonderna byggas upp? 50% skall förvaltas av de anställda på de enskilda företagen, dvs i praktiken de lokala fackföreningarna, både från LO och de olika tjänstemannafacken. Den andra hälften skall förvaltas av 24 regionala fonder uppbyggda länsvis. Sedan har utredningen lagt fram två alternativa förslag om hur representanterna till dessa fonder skall utses. Alternativ 1 är genom löntagarval, dvs i val till fonderna där alla som har ATP-poäng har rösträtt. Alternativ 2 är genom fackliga val. dvs genom den ”demokratiska” beslutsprocessen vi har i våra fackföreningar idag (där t ex fackliga oppositioner är förbjudna att ställa upp med egna samlingslistor) inom Metall.

Vad säger då Bert Lundin om detta i samma intervju?

”Jag uppfattar det som ett alternativ (dvs löntagarval) som kommit till för att lugna de röster som kommit fram under debattens gång och de som gått upp i falsett”.

Under alla förhållanden blir det fackbyråkrater och ev kommunalpolitiker som kommer att få ”förtroendet” att spekulera med arbetarnas pengar på börsen. Egentligen borde ju storföretagsamheten och börsspekulanterna vara nöjda. Miljarder kommer att tillföras börsen. Pengarna kommer att investeras av amatörer på området. Vad har en fackordförande att sätta emot en Wall eller Wallenberg när det gäller att spela på börsen? Men som alla vet är de måttligt intresserade. Istället har SAF gått ut i en ursinnig kampanj mot fonderna.

Kapitalets motattack

Om grundorsakerna till denna kampanj (som också utnyttjas som en rasande kampanj mot allt vad progressiva krafter och arbetarrörelse heter) är rädsla för att fackföreningsbyråkratin skall bli en alltför mäktig faktor i samhället och på sikt undergräva det nuvarande kapitalets makt, finns det saker i förslagets tekniska utformning som skrämmer upp stora företagargrupper. De två viktigaste rör äganderätten och rösträtten till aktier – själva stommen i den enskilde kapitalistens makt.

Enligt det första förslaget ”bör den hittillsvarande möjligheten att ge ut aktier med olika rösträtt upphävas.”(45) Det låter oskyldigt, men om det infördes skulle det få stora negativa återverkningar på möjligheterna att med bara en liten del av ett företags aktiestock kontrollera företaget.

Idag finns olika typer av aktier på börsen. För vissa företag finns t ex A och B-aktierna, som nominellt är lika mycket värda men B-aktien har t ex bara en tusendel av A-aktiens röstvärde. Det möjliggör för finansfamiljerna att med tillräckligt med A-aktier kontrollera företag utan att för den skull ha en särskilt stor del av det totala kapitalet i bolaget.

SAP vill inte i sig undergräva Wallenberg och de andra finansfamiljernas makt på det här sättet utan föreslår att systemet med A- och B-aktier skall förbjudas för framtida nyemitteringar av aktier. Men det kommer att försvåra för nya finanshajar att tränga sig fram. I så motto har förslaget en konservativ tendens. Wallenberg själv har ju också legat mycket lågt i debatten.

Det andra förslaget är att en facklig initiativrätt införs där facket skall kunna tvinga ett företag att nyemittera aktier om det anses företagsekonomiskt nödvändigt att införskaffa mer riskvilligt kapital. Anledningen till att fondförslaget tar med detta är den samma som gör företagarna hysteriska över det. Utredningen skriver:

”Även om alla ekonomiska skäl – såväl företagsekonomiska som samhällsekonomiska – talar för att företagen borde öka sitt aktiekapital, kan de nuvarande ägarnas krav på oinskränkt kontroll i vissa fall leda till att man avstår från en både möjlig och behövlig kapitalförstärkning.(46)

Förslaget hotar alltså de nuvarande ägarna av företag med att de kan förlora kontrollen genom fackets krav på att aktiekapitalet ökas och att löntagarfonderna därefter köper upp dessa nya aktier då de nuvarande ägarna inte kan uppbåda tillräckligt kapital. En kapitalist föredrar naturligtvis ett företag som går dåligt som han själv kontrollerar än ett som går bra men som han inte kontrollerar.

Om det utifrån borgarklassens ståndpunkter finns goda skäl att bekämpa fonderna till förmån för den gamla vanliga aktiemarknaden finns det från socialistiska utgångspunkter ännu bättre skäl att vara emot löntagarfonder.

Arbetarrörelsen har varit emot kapitalismen av fyra huvudskäl:

För det första så snedvrider produktionen för profit sättet på vilket samhällets resurser används. Krigsmateriel, och onödiga lyxprylar tillverkas samtidigt som många i världen lider brist på det nödvändiga. USA:s hundar äter sammanlagt mer kött än alla Indiens svältande hundratals miljoner. Hundarnas husse efterfrågar hundmat och kan betala för den. De svältande barnen i Indien efterfrågar också kött med de kan inte betala för den. Alltså svälter barnen ihjäl och hundarna fetmar. Allt som kan tillverkas med tillräcklig vinst tillverkas, allt som inte kan tillverkas med vinst tillverkas inte. I kapitalets upp och nedvända värld blir reklam och marknadsföring nyttiga och närande verksamheter. Barnomsorg och sjukvård blir onyttiga och tärande.

För det andra ger konkurrensen på marknader mellan de olika kapitalen upphov till en enorm centralisering och koncentration av makt och ägande till ett litet fåtal. Ekonomin kontrolleras till slut av ett mycket litet antal företag. Hela samhällslivet får rätta sig efter dessa företag.

För det tredje sker det ett direkt slöseri med mänskliga och samhälleliga resurser. Miljontals människor går arbetslösa endast därför att deras arbetskraft inte kan utnyttjas med tillräcklig hög vinst för företagen. Konkurrensen på marknaden gör att deras arbetskraft inte efterfrågas, samtidigt som maskiner och fabriker står outnyttjade och det finns stora behov att täcka genom en ökad produktion av nyttigheter.

För det fjärde fördelas konsumtionen ojämnt. De som jobbar hårdast och har de smutsigaste och farligaste jobben får den sämsta lönen. Det är den översta femtedelen av befolkningen som svarar för den största delen av ”överkonsumtionen” utöver det nödvändigaste i samhället.

Löntagarfonderna kommer inte att rucka på någonting av detta. Tvärtom kommer de att förvärra marknadsekonomins och konkurrensens skadliga effekter. Som det står i utredningen: ”Fonderna skall köpa aktier, och skall eftersträva en god avkastning på sitt kapitalinnehav.” Köpa aktier och god avkastning är kursiverade i originalet. Ledande representanter för SAP har vid många tillfällen försäkrat att syftet med fonderna är att stärka näringslivet och marknadsekonomin. En lösning av krisen kräver ett brott på arbetarnas villkor med marknadsekonomi och storföretagsamhet och övergång till en planerad ekonomi under de arbetandes kontroll.

SAP:s och fackföreningsbyråkratins lösning med löntagarfonder innebär en satsning på marknadsekonomin -samma marknadsekonomi som är roten till krisen. Löntagarfonder skulle drabba landets arbetare hårt, sänka deras levnadsstandard, öka arbetslösheten och sätta den sista spiken i fackföreningarnas roll som försvarare av arbetarklassens omedelbara intressen. En analys av förslagets konsekvenser visar detta.

Konsekvenserna

l. Enligt förslaget skall löneavgifter tas från alla företag men bara investeras i de mest lönsamma, de som ger en god avkastning. Pengar kommer att pumpas ur krisbranscherna och pumpas in i de lönsamma företagen. Nedläggningen av krisbranscherna kommer att påskyndas. Eftersom löntagarfonderna inte kan öka den totala efterfrågan kommer investeringarna (om det blir några) i de lönsamma företagen också att plocka bort jobb. Företagen kommer att automatisera, datorisera och robotisera för att utföra samma produktion med mindre mängd arbetare. Löntagarfonderna kommer att stjäla arbeten i två ändar – dels genom snabbare nerläggning av krisföretagen, dels genom att de framgångsrika företagen plockar bort arbetstillfällen genom sina investeringar.

2. Maktkoncentrationen i näringslivet kommer att öka. Oftast är de mest lönsamma företagen de stora och medelstora. Dit kommer löntagarfondspengar att gå i den mån de överhuvudtaget kommer att gå till industriinvesteringar. Småföretagen får betala kakan men inte äta den. Förslaget kommer alltså att ytterligare förstärka koncentrationen och monopoliseringen av näringslivet.

3. Löntagarfonderna kommer inte åt roten till det onda, tvärtom. Företagen vägrar att investera på grund av att efterfrågan på deras produkter inte är tillräckligt stor och därför att vinsten på satsat kapital är för låg. Efterfrågan och därmed utvecklingen inom industrin bestäms i sista hand av utvecklingen på världsmarknaden. Mer än hälften av industriproduktionen går på export och exportefterfrågan kan inga löntagarfonder i världen öka. Istället kommer en svensk åtstramning (genom att arbetarna tvingas avstå en del av sin lön till fonderna) att dra sitt lilla strå till stacken för att få ner den totala efterfrågan i världsekonomin och därmed förvärra överproduktionskrisen.

4. Samtidigt kommer löntagarfonderna att öka den mängd kapital som finns tillgängligt för spekulation. Redan idag har företagen miljarder som de saknar tillräckligt lönsamma investeringsobjekt för. Bolag som sysslar med börsjobberi, fastighetsspekulation och liknande är för närvarande mer lönsamma än produktiva bolag. Och löntagarfonder skall ju investeras i de mest lönsamma företagen. Det finns inga som helst garantier för att löntagarfondernas pengar kommer att gå till produktiva industriinvesteringar.

5. Det finns inga som helst garantier för att pengarna överhuvudtaget kommer att stanna i Sverige. De stora . företagen som styr vår ekonomi investerar en allt större del av sitt kapital utomlands. Det kan visa sig vara mer lönsamt med investeringar i Thailand eller på Sri Lanka och Filippinerna. Det är fortfarande kapitalistiska, företagsekonomiska kriterier som skall styra investeringarna.

6. Löntagarfonderna sänker direkt standarden för arbetarna genom den föreslagna höjningen av ATP-avgiften som kommer att ”räknas av” i kommande avtalsrörelser. SAP har redan intecknat arbetarnas löner ganska kraftigt innan de ens fått regeringsmakten. ”Marginalskattereformen” skall finansieras genom en direkt höjning av skatten för de allra sämst ställda plus att resten av höginkomsttagarnas skattelättnader skall betalas genom höjd arbetsgivaravgift med några eller någon procent som skall räknas av i avtalsförhandlingarna. Momsen har de lovat höja, vilket direkt kapar reallönen. Allt detta i en vikande världsekonomi. Det börjar lukta ganska kraftigt om den socialdemokratiska politiken.

7. Fackföreningarna kommer att utvecklas till en ny slags kapitalgrupp som Israels Histadrut med intressen rakt motsatta arbetarnas. Redan idag har en vanlig arbetare knappt någonting att säga till om i sin egen fackförening. Alla viktiga beslut ligger på LO:s förbundsstyrelse och välbetalda ombudsmän. Fackföreningsbyråkratins omvandling till kapitalförvaltare skulle ge dödsstöten åt fackföreningarna som vi känner dem. Även om det är en process som skulle ta årtionden skulle ändå färdriktningen vara klar. Alla rester av demokrati som fortfarande finns kvar i facket skulle byråkratin tvingas strypa. Hur skall man annars kunna driva igenom nedläggningar och rationaliseringar för att skapa ”den goda avkastningen” som löntagarfonderna och deras förvaltare skall sträva efter?

Om socialdemokratin verkligen menar allvar med sitt prat om att öka arbetarnas inflytande och bryta den privata maktkoncentrationen hade de kunnat göra det flera gånger om utan att det kostat staten eller ens en enskild kapitalist ett öre. De hade kunnat använt ATP-fonderna för att köpa upp företagen istället för att låna ut fonderna till dem. De hade kunnat avskaffa de stora kapitalgruppernas bestämmanderätt över de aktier som de har nergrävda i sina olika familjestiftelser – aktier värda hundratals miljoner som dessa familjer använder för att kontrollera svensk industri utan att de formellt sett äger ett öre av dessa stiftelser. De hade kunnat avskaffa uppdelningen i A- och B-aktier för att något minska den privata maktkoncentrationen. De hade kunnat avskaffa de antifackliga lagarna som kraftigt beskär fackets möjligheter att verkligen arbeta för inflytande och makt. Men något av detta har de uppenbart inte en tanke på att göra och deras prat om löntagarfonder som ett medel att bryta den privata maktkoncentrationen klingar därför falskt. Vad skall man säga om en person som envisas med att använda nagelfil för att fälla ett träd istället för den yxa som ligger framme?

Från socialistiska utgångspunkter är saken enkel. Förstatliga storbolagen och banker under fackets kontroll (och se till att arbetarna får kontroll över facket). Det finns ingen anledning vårtor de stora finansfamiljerna skall ersättas två gånger om: dels genom alla de vinster de sugit ur företagen, dels genom att få betalt för det företag som byggts upp genom arbetarnas slit. Beslagtar man 32 finansfamiljers aktieinnehav så har samhället i praktiken kontroll över storföretagen. De ?-nå aktieägarna kan lösas ut eller till och med få betala aktierna som en slags obligation så att de likställs med de som sparat på bank.

Två masker

Den socialdemokratiska byråkratin har två ansikten, eller rättare sagt två masker en vänd mot arbetarklassen och en annan mot borgarna.

I löntagarfondsfrågan försöker SAP å ena sidan övertyga landets företagare om att förslagets nästan enda syfte är att få landets arbetare att avstå en del av sin lön för att stärka näringslivet och marknadsekonomin genom att aktiemarknaden tillförs friskt kapital. Å den andra vänder sig SAP till landets arbetare för vilka man utmålar fonderna som ett sätt att skaffa löntagarna ökat inflytande på jobbet och bryta den privata maktkoncentrationen i näringslivet.

För den lägre fackliga byråkratin och de förtroendevalda utmålar man dessutom fondförslaget som det som skall lyckas där MBL har misslyckats. Det skall befästa det lokala fackets makt gentemot företagsledningar och nuvarande aktieägare. Till detta ändamål har de också dragit fram en skrämmande dokumentation om den privata maktkoncentrationen. I deras utredningar och skrifter – de två viktigaste är Arbetarrörelsen och Löntagarfonderna och Framtid för Sverige – varnas i nästan socialistiska termer för privatkapitalismens fördärvlighet.

Men när det gäller fondfrågan har den socialdemokratiska byråkratin blivit ett offer för sin egen propaganda. Sådant har hänt förut. När Palme & Co utmålade MBL som århundradets reform som helt skulle kullkasta maktförhållandena på arbetsmarknaden var de också offer för sin egen retorik. De frammanade förhoppningar som förslagen inte kunde infria. Men till skillnad från arbetsmarknadslagarna har de nu storkapitalet emot sig. Och arbetarna klarar de inte av att mobilisera för frågan. Den saknar trovärdighet.

Arbetarna stänger inte av TV:n när Palme beskriver fonderna som ett sätt att få arbetarna att avstå sin lön till aktieköp. Det undgår inte företagarna att Metallarbetaren och LO-tidningen
förutom detta också frammålar förslaget som ett medel för att sätta kapitalet på plats och ge fackbyråkratin en plats i solen. Genom denna dubbla argumentationen förlorar fondfrågan all trovärdighet.

Socialdemokratin kommer att tvingas till reträtt på reträtt för att svära sig fri från alla fula misstankar om att man överhuvudtaget menar någonting med fondförslaget. Det hela är en utmärkt illustration till socialdemokratins dubbla karaktär – ett borgerligt arbetarparti – och en utmärkt illustration till socialdemokratins nya utvecklingsfas. Socialdemokratin saknar förmåga att mobilisera sina anhängare för förslag som endast är ett uttryck för byråkratins snäva kastintressen. Opinionsmätningarna i fråga, som naturligtvis är vinklade beställningsarbeten från olika företagarföreningar, tyder på att endast 5 – 6 % av befolkningen ger förslaget sitt helhjärtade stöd.(47) Och även om mätningarna är vinklade så ger de ett hum om vart vinden blåser. Även om den socialdemokratiska byråkratin har stora ekonomiska resurser väger de lätt när storkapitalet verkligen satsar. Då kan miljarderna rulla i SAF:s propaganda-apparat. Och med radio/TV och stora delar av pressen i borgarnas händer hamnar byråkratin i underläge i kampen om den allmänna opinionen. Det enda som skulle kunna kontra SAF:s offensiv vore en massaktivitet på landets arbetarplatser. Men det går naturligtvis inte att entusiasmera vanliga arbetare för ett förslag som innebär att de skall sänka sin lön till förmån för företagare, fackpampar och yrkespolitiker. Socialdemokratin måste hitta andra frågor att driva under 80-talets valkampanjer.

V ARBETARRÖRELSEN UNDER 80-TALET

Borgarna brukar tala om ”det hemska 80-talet”. Hemskt kommer det att bli. Frågan är om det kan komma någonting gott av det hemska. Kan arbetarklassen utnyttja kapitalismens kris för att själv ta över samhällsmakten eller kommer krisen att sluta i krig, massförstörelse och civilisationens undergång? Det val som en gång Rosa Luxemburg ställde arbetarrörelsen inför är fortfarande aktuellt:

”Vi står inför detta val: antingen imperialismens triumf och förödelse för all kultur som i antikens Rom – förödelse, avfolkning, degeneration, en väldig begravningsplats; eller socialismens seger.”

Den första frågan som måste ställas är:
Kan de nuvarande partierna på något sätt lösa den nuvarande krisen eller kommer andra krafter att träda fram? Det kanske inte finns något utrymme för ett socialistiskt alternativ.

Marxismen är ingen spådomskonst eller den exakta förutsägelsens vetenskap som astronomi. Den kan bara peka ut de olika alternativen som är möjliga och de troliga utvecklingsalternativen. Historien är inte förutbestämd. Den avgörs av styrkeförhållandena mellan klasserna. Och klassernas styrka avgörs i sista hand av vilka partier och organisationer klasserna lyckas skapa åt sig för att tillvarata sina intressen.

Man får inte heller glömma bort att partier och föreningar som en gång bildades av klassen utvecklas och har en egen dynamik som inte är parallell med klassens utveckling. Ett parti är aldrig ett ”rent” uttryck för en klass intressen. Intressena förmedlas alltid av individer och grupper av individer. Och dessa individer och grupper kan utveckla särintressen skilda från klassen, kan spjälkas av från den klass som de en gång kom från eller drogs till. De kan ge uttryck för intressen som är direkt motstridiga de som partiet en gång bildades för att tillvarata. Historien är fylld av sådana omvandlingar. Bolsjevikpartiets urartning och förvandling till sin motsats är ett exempel. Den socialdemokratiska byråkratin med sin bas i individer och skikt som står utanför arbetarklassen och som är främmande för den är ett annat. Istället för att vara en hjälp på vägen har partiet förvandlats till ett hinder som måste övervinnas.

Vi har här pekat på hur de svenska partierna utvecklats och vilken sammansättning de har idag. För de tre borgerliga partierna gäller att de inte har någon form av aktiv, folklig massa. De är statssubventionerade tjänstemannapartier till stor del. Skillnaden mot 30-talet är särskilt stor när det gäller socialdemokratin. Partiet har tappat nästan hela sin aktiva bas av arbetare i produktionen. SAP har säkert en mobiliserbar reserv i alla de hundratusentals fackliga förtroendemän som skolas upp genom de fackliga apparaterna. Men idag återfinns inte dessa som grupp bland de aktiva partiarbetarna. Genom sin nuvarande struktur och sociala sammansättning är samtliga fyra partier knappast livsdugliga i en situation av mycket skärpt klasspolarisering. Idag är det LO och SAF som får träda in som ”surrogat” partier och mer direkt stå för klassintressena. Haken är bara att när det gäller LO så företräder byråkratin inga proletära klassintressen. Byråkratin träder in i klassens ställe och talar i dess namn. Som social grupp står den närmast tjänstemän i mellan och (oppositioner. Sett i ett historiskt perspektiv företräder den kapitalets intressen inom arbetarklassen.

Politisk splittring

Vad vi kan vänta oss på det politiska planet är en ökad differentiering mellan de olika partierna. De små sprickor som finns idag kommer att vidgas. Även om samtliga partier är inbitna försvarare av kapitalismen kommer de att slåss om hur det skall gå till. Redan idag står det klart att den politiska kampen mellan dessa partier kommer att gälla formerna för åtstramningspolitiken – inte om den skall föras utan hur. Den viktigaste skillnaden är att socialdemokraterna idag av historiska skäl är uppknutna till en rad sociala reformer som a-kassa, sjukkassa och pensioner. Deras politiska förtroende bland arbetarna vilar bland annat på att de av arbetarna upplevs som garanter för dessa reformer. Även om socialdemokratierna på tusen och ett sätt är uppknutna till staten, storbolagen och marknadsekonomin så kan de inte gå till frontalangrepp mot dessa reformer. Det skulle kosta för mycket förtroendekapital bland arbetarna. Därför kommer SAP troligen i mycket högre grad än borgarna att lita till att inflationen gröper ur löner och levnadsstandard för de breda löntagargrupperna. Inflationen aren mer svårgripbar fiende än en regering som sänker sjukersättningar och ger skattelättnader till små och stora företagare.

Dessutom kommer de rena gåvorna till företagen att öka under täckmanteln att rädda jobb.
Men genom samtliga politiska partiers över- och medelklassbas har det byggts in en svår motsättning i hela det politiska systemet som står hindrande i vägen. Det hjälper inte företagen att arbetarklassen flås för att pengarna istället skall konsumeras av improduktiva tjänstemän och statsbyråkrater. Och det är vad som håller på att hända. Två exempel är skattereformen och subventionerna till villaägarna.

Skattereformen över för ca 9 miljarder till de redan välbeställda. Men det minskar inga budgetunderskott eller höjer vinstnivån i företagen. Utvecklingen av subventionerna till villaägarna visar på samma sak. Där får de en del av bostadsbidragen, hälften av räntebidragen och alla skattesubventioner när det gäller boendet. Och det är en tredjedel av villaägarna, den mest välbärgade som får lejonparten. Bara under 1982 beräknas kostnaderna bli nästan tjugo miljarder för statskassan i uteblivna skatter och i utbetalda bidrag till villaägare. Och det hjälper inte heller upp några budgetunderskott och inte höjer det några vinster heller.(48)

En annan motsättning som är inbyggd i det politiska systemet är de enorma summor som olika politiska påtryckningsgrupper lyckas utveckla i bidrag till fallfärdiga industrier. Bara mellan åren 74/75 och 79/80 så ökade industristödet med 17 miljarder.(49) Sett från arbetarklassens ståndpunkt är naturligtvis denna skattesubventionering att föredra framför nerläggning eller importtullar. Men på sikt så förvärrar den lönsamheten för totalkapitalet genom att kapital som inte ger tillräcklig eller negativ avkastning inte förstörs. Och det är inte alltid fackföreningarna som går i spetsen när det gäller att pytsa in skattemedel i fallfärdiga företag.

Bankerna riskerar fruktansvärda förluster om ett storföretag inställer betalningarna. Många småföretagare ruineras när en jätte faller. I många fall har de innestående fordringarna på många hundratusen eller miljoner som går förlorade vid en konkurs. Och detta skapar i sin tur en kedja av konkurser och betalningsinställelser. Skogsägarnas hårda grepp över Centern förklaras av detta fenomen. Uteblivna skattemedel till utkonkurrerade massafabriker skulle drabba Centerns partimedlemmar hårt.

Ränteutgifterna för skatteskulden är en annan inbyggd motsättning i systemet. I sig är en stor statsskuld ingen katastrof rent nationalekonomiskt. Men rent politiskt innebär det att en stigande del av skatterna går till att medelst ränteutbetalningar berika de som har råd att låna pengar till statskassan – överklassen och den övre delen av medelklassen. Det ökar klasspolariseringen i samhället. För budgetåret 1982/83 beräknas statens ränteutgifter vara 39 miljarder kronor.(50)

Lägger man ihop bidragen till villaägarna, ökningen av industristödet och ränteutgifterna så har man i praktiken täckt budgetunderskottet på 76 miljarder för 1982/83. Eftersom statsskulden var mycket liten när borgarregeringen trädde till så ser man hur absurt talet om att landet lever över sina tillgångar är. Hela budgetunderskottet kan förklaras av bidrag och räntebetalningar och rena gåvor till företag, medel- och överklassen. Detta samtidigt som landets arbetare i de flesta fall fått reallönen sänkt med mer än tusen kronor i månaden.

En borgerlig regering som såg till systemets långsiktiga intressen och inte till de enskilda borgarnas levnadsstandard skulle självklart ha klämt åt arbetarna t.o.m. hårdare än den nuvarande borgarregeringen. Men den hade inte förstört statsfinanserna genom gåvor och subventioner till medel- och överklassens konsumtion. Man hade inte slängt ut tiotals miljarder på företag som ändå inte kunde överleva, utan sett till att höja vinstnivån drastiskt för de företag som verkligen går bra. Man hade inte heller försökt hålla arbetslöshetssiffrorna nere utan sett till att verkligen använda arbetslösheten som ett medel att sätta pli på arbetarklassen för att öka produktiviteten och minska kostnaderna för företagen. En sådan strategi skulle haft en chans att sätta industrierna på fötter, på kort sikt. Till skillnad från Chiles industri så är ju den svenska till stora delar fortfarande relativt konkurrenskraftig och en mycket kraftig omfördelning mellan arbete och kapital skulle ha kunnat ge exportindustrin en sådan puff att de förlorade hemmamarknaderna skulle ha ersatts och överträffats.

Sex farliga kurvor

Av de sex farliga kurvorna som nationalekonomerna brukar ta upp för att visa på krisen i ekonomin, är det ingen som inte kan föras tillbaka på den internationella utvecklingen. Den faktor som ligger till grund och delvis styr de andra kurvorna i ekonomin är industriinvesteringarna. De har sjunkit i de flesta industriländer som en direkt effekt av att kapitalismen är i en nedåtgående fas. (Se Sten Ljunggrens artikel i detta nummer).

Världsmarknaden stagnerar, det råder överproduktion inom många av ekonomins sektorer, vinsterna är inte tillräckligt höga eller efterfrågan tillräckligt stor för att företagen skall anse det lönsamt att investera i nya fabriker. Istället investeras det i produktivitetsförbättringar (nyare maskiner, datorer, robotar etc). När produktiviteten ökar mer än produktionen gör, då stiger arbetslösheten. Efter varje nergång i konjunkturen under 70-talet har arbetslösheten inte gått tillbaka utan ”stabiliserats” på en högre nivå som i sin tur stigit ännu mer vid den följande lågkonjunkturen. Idag är arbetslösheten 30 miljoner i OECD-området (samtliga imperialistiska stater). Arbetslösheten skapar i sin tur ett tryck på statsbudgeten (vars struktur varit anpassad till en expanderande kapitalism och ökande skatteintäkter) genom att skatteintäkterna från de arbetslösa går förlorade samtidigt som statens sociala utgifter ökar.

Enligt en socialdemokratisk utredning kostar varje försäkrad arbetslös staten ca 90 000 genom bidrag och uteblivna skatter.(51) Förtidspensionerade och ej anslutna till a-kassan kostar inte lika mycket. Men tar man hänsyn till att företagens uteblivna överskott (vinst inom kapitalismen), kapitalförstöringen och andra kostnader på grund av arbetslösheten så måste slutkostnaden för samhället bli i genomsnitt betydligt högre än 100 000 kr per arbetslös. Enligt beräkningar som gjorts skulle varje arbetslös på sikt öka sjukhuskostnaderna med mer än 50 000.(52) Beräknat på LO-tidningens siffror på den verkliga arbetslösheten (580 000) skulle alltså redan nu den svenska arbetslösheten kosta statskassan mer än 50 miljarder kronor.

Kostnaderna för arbetslösheten i västvärlden har alltså stigit fruktansvärt under det sista decenniet. Även om man sätter den genomsnittliga kostnaden för samhället så lågt som 100 000 per arbetslös (en alldeles för låg siffra om man adderar ihop de olika kostnadsposterna) skulle den för hela den imperialistiska världen ligga på 3 000 miljarder kronor.

Budgetunderskottet driver i sin tur på inflationen och ränteläget som gör det än mer olönsamt att investera i industrin. Arbetslösheten, budgetunderskottet och inflationen pressar på så sätt ner arbetarnas reallön. Deras köpkraft minskar, vilket i sin tur ytterligare minskar efterfrågan på världsmarknaden, vilket ytterligare pressar ner industriinvesteringarna osv. I länder med en stark och kämpande fackföreningsrörelse har arbetarna mött pressen på sin köpkraft med facklig kamp och på så sätt lyckats hålla uppe lönerna. LO:s oförmåga (eller snarare ovilja) att försvara LO-kollektivets reallön märks på ett reallönefall på omkring 10%. Åtstramningar för att skära ner budgetunderskottet skapar ytterligare arbetslöshet osv. Hela systemet är inne i en ond cirkel.

I ena änden av cirkeln går industriinvesteringarna ner och driver alltså på alla andra negativa kurvor. I andra änden löses blandningen (inflation, budgetunderskott etc) ut i en ständigt stigande arbetslöshet. För vanliga människor är saker som budgetunderskott, handelsbalans och investeringar, abstraktioner som inte påverkar deras politiska beteende i någon högre grad. Inflation, sjunkande reallöner och arbetslöshet är därmed direkt gripbara storheter.

Inflation och arbetslöshet

Inflationen ger utslag i form av sjunkande reallöner och en omfördelning av samhällets rikedomar från dem som arbetar till dem som lånar och spekulerar, En långsamt sjunkande, istället för en långsamt stigande reallön, rubbar naturligtvis tilltron till det politiska systemet bland breda löntagarskikt. Om det också skall rubba deras tilltro till kapitalismen som ekonomiskt system, krävs ett medvetet ingripande från ett revolutionärt arbetarparti med tillräcklig styrka för att nå ut till de centrala delarna av befolkningen med sitt budskap. Men säkerhetsmarginalerna är höga. Det behövs betydligt mer än en 10 % sänkning av reallönen för att det politiska systemet i sig skall svikta. Smärtgränsen för arbetarklassen som helhet när det gäller reallönesänkningar går nog snarare vid 35 % och en bit bortom än vid 10 %. Annat är illusionsmakeri.

Samma sak gäller arbetslösheten. Redan idag är den verkliga arbetslösheten över 10% i många imperialistiska länderna, utan att det fått katastrofala konsekvenser för de etablerade politiska partierna. Men effekterna här är betydligt mer komplicerade än vid en ”enkel” reallönesänkning.

En ökad arbetslöshet leder till en ökad misstro mot det politiska systemet som sådant och öppnar därmed möjligheterna för en revolutionär politik. Men det leder samtidigt till en försvagning och begynnande upplösning av arbetarkollektivet samtidigt som det minskar arbetarklassens vikt i systemet som helhet.

De verkliga, hårda, massiva attackerna på arbetarna tar sin utgångspunkt just i de arbetslösa. Med stridbara, kämpande fackföreningar är det svårt för kapitalet att slå mot arbetarna i produktionen och pressa tillbaka deras positioner. Företagsägarna går istället omvägen via de arbetslösa. Genom urholkning av arbetslöshetsstödet vinner de ett dubbelt syfte. Dels minskar de totalkostnaderna för arbetskraften, dels kommer arbetslösheten att framtona som ett verkligt hot för de arbetare som har arbete. På detta vis kan de öka pressen på de arbetande genom att motståndet mot omplaceringar, rationaliseringar och andra försämringar minskar. En ökad arbetstakt föredras framför arbetslöshet med kanske en halvering eller mer av den disponibla inkomsten som följd. Företagens utrymme för ren utpressning mot stat, kommun, fack och den enskilde arbetaren ökar. Om vi inte får fortsätta att förpesta miljön, om vi inte får höja arbetstakten, om vi inte får avskeda var tionde, etc, ja, då lägger vi ner så alla blir arbetslösa. Det är den ständiga visan som kommer att sjungas om och om igen. Här kommer det att uppstå en djup klyfta mellan de borgerliga partierna å ena sidan och socialdemokratin å den andra.

De borgerliga partierna är kluvna i sin inställning till arbetslösheten. Å ena sidan är de stigande arbetslöshetssiffrorna en politisk black om foten för dem när de har regeringsansvaret. Å andra sidan inser de att det är ”nyttigt” med stigande arbetslöshet av de förut angivna skälen. Blir arbetslösheten alltför stor kommer de att se stora delar av sin folkliga väljarbas överge dem – för alternativ till höger eller vänster. Dess politik kommer logiskt att gå ut på att i första omgången slå mot de redan arbetslösas understöd och rättigheter. En sänkning av de direkta bidragen, ökade krav på ”rörlighet” för att överhuvudtaget kombinera bidrag med en ökad ovillighet att ”rädda” jobb genom ökade statliga subventioner, kommer att förbli huvuddragen i varje borgerlig regerings arbetsmarknadspolitik.

Den offentliga sektorn

I andra hand kommer en sådan regering att slå mot den s k offentliga sektorn. Dvs inte mot polis, militär, den högre och lägre statliga och kommunala byråkratin, utan mot arbetarbefolkningens sociala rättigheter. ”Vi har inte råd” kommer stridsropen från borgerligheten att ljuda. ”Vi måste satsa på produktiv industri. Vi måste sätta en gräns för den tärande offentliga sektorn – mindre till sjukhus, barnomsorg, pensionärer, skolor etc.” Men denna offentliga sektor är ingen homogen helhet. Grovt kan man urskilja fem sektorer inom den offentliga sektorn:

Den första är rena transfereringar. Barnbidrag, bostadsbidrag, räntebidrag. pensioner, a-kassa etc. Det är bara ett sätt att skattevägen omfördela den privata konsumtionen. På köpet drar de med sig en viss statlig och kommunal byråkrati och administration.

Den andra är transfereringar som går till olika företag. Den vägen har över 100 miljarder vandrat över till sk krisdrabbade industrier under 70-talet. Stödet till jordbruket är ett annat exempel.

Den tredje är kostnaderna för den egentliga borgerliga statens upprätthållande: militär, polis, statsförvaltning, domstolsväsen. Denna sektor är till stora delar rent parasitär och är i sista hand till för att garantera borgarklassens herravälde.

Den fjärde är de affärsdrivande verken och statsföretagen. Exempel televerket, posten (som ger stora vinster i kraft av sin monopolställning) och varven, LKAB och liknande f d privatföretag (oftast kraftiga förlustföretag) som staten köpt av olika politiska skäl. Dessa har den viktiga ideologiska funktionen för borgarna att i praktiken visa på ”socialismens” oförmåga att upprätthålla produktionen effektivt. Genom ett förvandlingsnummer i den högre skolan så förvandlas alltså svenska varvs- och stålföretag från exempel på privat företagsamhets misslyckande till kapitalismens överlägsenhet över socialismen. Mellanledet är miljardöverföringar från de skattebetalande löntagarna till de konkursmässiga kapitalisterna.

Den femte är produktionen av olika slag av nyttigheter som sjukvård. undervisning, åldringsvård, barnomsorg och vägunderhållning. Det är en produktion som till viss del undandragits marknadslagarna och där tjänsterna tillhandahålles i första hand efter behov, gratis eller till mycket starkt subventionerade priser, som inte har någon direkt koppling till marknadspriset.

Borgerlighetens väg

De borgerliga partierna kommer att skära in på sektor l och kommer att dra in på det selektiva stödet i sektor 2 (det räddade ju en del arbetstillfällen, om även till stora kostnader) och istället omfördela det till allmänna, generella bidrag, gåvor och skattelättnader till alla företag. Sektor 3 kommer de istället att stärka. Byråkratin kommer att fortsätta att expandera, i sektor 4 kommer vi få se en ”effektivisering”, krav på vanliga företagsmässiga lönsamhetskriterier skall gälla även för de statliga företagen. Annars riskerar de nerläggning eller utförsäljning till privat kapital. Sektor 5 kommer att utsättas för hårdhänta nedskärningar, bantningar och rationaliseringar för att i största möjliga mån anpassa dem till marknadsekonomin. Delvis undantaget kommer att vara de delar som tjänar företagsamheten mer direkt.

Socialdemokratins väg

Socialdemokratin kommer delvis att ha andra intressen att försvara. Dels har de en bas i byråkratin i de delar som kommer att drabbas av attacken på den offentliga sektorn. Arbetsmarknadsdirektörer, sjukhusdirektörer, rektorer kommer att sitta med kniven i hand för att skära bort sjukvårdsbiträden, lärare och förskollärare. Men inte förrän de tvingas av politiska diktat. De två snabbast expanderande facken, Statsanställda och Kommunal, skulle få se många av sina medlemmar bli arbetslösa vilket skulle slå mot fackföreningsbyråkratin. Dessutom har socialdemokraterna en mycket stor del av sin väljarbas i dessa sektorer. Samma sak gäller ”tjänstemannafacken”. I sista hand kommer även socialdemokratin att skära här. Men alltid ett steg efter borgarna och utbasunerat som ett ”mindre ont” än en borgerlig åtstramningspolitik. Socialdemokratin kommer hela tiden att vara ett steg efter borgarna. Den blir borgarnas skugga. Kontraster mot 50- och 60-talet, då vi egentligen hade fem socialdemokratiska partier i landet, kommer att bli stor.”

Vi kommer att uppleva paradoxen att ju värre krisen blir desto aggressivare kommer de borgerliga partierna att slå fram det kapitalistiska budskapet, samtidigt som socialdemokratin kommer att bli allt blekare om nosen i brist på egna handlingsalternativ.

Hela strukturen på SAP, dess sociala sammansättning, traditioner och band med storföretagssamhet och stat gör att ett handlingsprogram som anvisar en väg ut ur krisen, som överskrider marknadsekonomins ramar, är stängd för dem.

SAP kommer att sakna en politik för att vända den växande arbetslösheten (denna är ju direkt förbunden med den imperialistiska världsekonomins nuvarande utvecklingsfas och kan bara brytas om man bryter med denna). Det kommer att sakna en politik för att angripa det växande budgetunderskottet utan att samtidigt angripa arbetarna. De kommer därmed också att sakna en långsiktig politik för att vända krisen inom den offentliga sektorn, (rättare sagt inom vissa delar av den offentliga sektorn).

Vinst och nytta

Det samhällssystem som vi lever i, en marknadsekonomi dominerad av ett fåtal storföretag och kännetecknat av en extrem ojämlikhet när det gäller ägande, makt och konsumtion, har som drivkraft dessa storföretags strävan efter maximal vinst. För att det skall finnas pengar till ”den offentliga” sektorn – pengar till sjukhusvård, undervisning, daghem etc – måste bomber, bilar och kosmetika tillverkas och försäljas med vinst. Detta har inget att göra med att det ena är varor och det andra är tjänster. Men i en kapitalistisk marknadsekonomi är den privata, vinststrävande sektorn en förutsättning för den offentliga servicen. Det går inte att försvara den offentliga sektorn utan att bryta med marknadsekonomin.

Teoretiskt är det möjligt att vända på hela systemet och fortfarande ha kapitalismen kvar. Skolor, sjukhus och vägverk kan drivas som privata företag som konkurrerar på marknaden och försöker sälja sina tjänster med vinst. Från denna privata, ”produktiva” sektor av ekonomi hämtas de skatter och avgifter som finansierar den offentliga sektorn. En offentlig sektor som består av att bilar, tv-apparater etc tillhandahålles gratis eller till starkt subventionerade priser.

Arbetarrörelsen har drivit igenom att en rad nyttigheter undandragits marknaden. Sjukhusvård avgörs inte idag i Sverige efter betalningsförmåga och om sjukhuset kan göra en vinst på operationen. Borgerligheten själv har i de flesta fall genomfört ett obligatoriskt och gratis undervisningssystem. Sjukvård och skolväsen är planerade och delvis styrda efter sociala behov. Även om naturligtvis kapitalistiska värderingar, prioriteringar och lönsamhetsnormer till stora delar fortfarande präglar denna del av den offentliga sektorn. I takt med att krisen förvärras kommer också kraven från borgerligheten om att omvandla delar av denna offentliga sektor till en direkt del av marknadsekonomin att bli allt högljuddare. Betalningsförmågan kommer då att avgöra om du skall räddas till livet eller inte.

För en människa som inte är fullständigt förgiftad av den dominerande borgerliga lönsamhetsideologin står det klart att sjukhusarbete inte är mindre nyttigt än bombplanstillverkning eller att utförandet av en teaterpjäs inte är improduktiv och onyttig medan tillverkning av cigaretter är produktiv och nyttig. Det är bara den som är fångad i de kategorier och lagar som styr vårt nuvarande samhälle, som kan upphöja dessa perversa värderingar till något naturbeständigt och för alla tider giltigt.

Socialdemokratins tragik är att den ifrågasätter dessa normer utan att ifrågasätta det samhällssystem som ger upphov till dem. Den står inför en konflikt mellan två skilda normsystem som den inte kan lösa annat än genom dess egen undergång.

VI KOMMANDE KRAFTMÄTNINGAR

Under 80-talet kommer den nedåtgående trenden för den kapitalistiska världsekonomin inte att kunna vända utan ett nytt historiskt nederlag för Västeuropas arbetarklass i nivå med 30-talets. Idag har borgerligheten ingen möjlighet till detta. Den försöker istället med de bakvända reformernas väg, att steg för steg rulla tillbaka arbetarrörelsens historiska landvinningar. På detta sätt hoppas de kunna bygga upp ett allt gynnsammare styrkeförhållande inför en slutgiltig kraftmätning. På grund av de oerhörda reserver som imperialismen förfogar över, inte bara materiella utan också politiska, genom arbetarrörelsens förborgerligande och inlemmade i det borgerliga systemet har krisen fått en långdragen och icke-katastrofal karaktär. I det imperialistiska systemets svagaste länkar i Västeuropa – Portugal, Spanien och Grekland – har borgarklassen klarat av övergången från historiskt utlevade diktaturer till mera moderna borgerliga demokratier tack vare de socialdemokratiska och kommunistiska partiernas kontroll över den organiserade arbetarrörelsen i dessa länder. En totalkonfrontation mellan klasserna uppsköts på detta sätt. Men den kommer förr eller senare. I övriga länder i Västeuropa har borgerligheten klarat åttiotalet genom att låta olika regeringsalternativ slitas ut. Danmark och Storbritannien är de mest typiska exemplen – inte bara för att krisen där slagit hårdare än i en rad andra europeiska länder utan p g a den regelbundenhet med vilken de olika regeringsalternativen avlöst varandra. Först nu börjar den engelska krisen ge utslag i form av förändrade politiska konstellationer. En polarisering äger rum i Labourpartiet: dels genom högerutbrytningen SDP (socialdemokraterna) dels genom att vänsterflygeln stärkts och fatt mer organiserade former.

Facket och arbetarvänstern

I Sverige har krisen fortfarande inte slagit igenom med full kraft. En arbetarklass som haft världens högsta levnadsstandard sätts inte i full rörelse för att den mister 10 % av den.

I inget annat land har fackföreningsbyråkratin en sådan stark ställning – både gentemot arbetarna och gentemot kapitalet. I industrins nyckelsektorer är den fackliga organisationsgraden nästan 100%. Fackföreningsrörelsen är inte splittrad efter nationella, religiösa eller politiska grunder. Det som får den borgerliga demokratin, parlamentarismen, att fungera är inte arbetarnas tilltro till den borgerliga demokratins välsignelser i första hand, utan fackföreningsbyråkratins förmåga att dämpa, stävja eller avleda all militant facklig kamp på arbetsplatserna som på kort eller mellanlång sikt hotar systemets stabilitet. Och här har Sverige antagligen världsrekordet.

Den springande punkten är att det idag inte finns någon facklig vänster i bred skala på de svenska arbetsplatserna. Socialdemokratins hegemoni har bara hotats under kortare perioder på ett smärre antal arbetsplatser de senaste åren. Det enda viktiga undantaget är Hamnarbetarförbundet där en traditionellt miltant arbetargrupp kastats ut ur Transport av fackföreningsbyråkratin. Men idag finns det inget politiskt alternativ till socialdemokratin som bärs upp av något slag av arbetarvänster på de stora arbetsplatserna. Och det är den avgörande skillnaden mellan 30-talets och 80-talets situation på den svenska partipolitiska scenen. Därför finns det också ett visst utrymme för en den gradvisa tillvänjningens politik när det gäller att driva tillbaka arbetarna, sänka deras standard, försämra de sociala förmånerna och stärka den lagstiftning och statliga apparat som är direkt riktad mot arbetare som försöker ta tillvara sina klassintressen. Till dess att en sådan arbetarvänster formerats på nytt, och ett nytt arbetarparti byggts upp med denna vänster som grund, har också den svenska borgarklassen och dess drängar inom socialdemokratin, ett relativt stort utrymme för att under varierande former låta arbetarna bära krisens ekonomiska och sociala kostnader.

Ingen av de fyra borgerliga partierna eller socialdemokratin har presenterat, eller kan på allvar presentera ett program som kan få fart på den svenska kapitalismen. Tvärtom kommer arbetslösheten att öka under 80-talet av strukturella skäl. Budgetunderskottet och därmed krisen inom den s k offentliga sektorn har de inget radikalt botemedel för.

Det tryck på lönenivån som de 30-miljonerna de 100-tals miljoner arbetslösa eller undersysselsatta i den s k tredje världen) utövar, kommer att pressa ned de svenska lönerna också. Framför allt genom den senila och förkalkade karaktären på den svenska fackföreningsrörelsen och avsaknaden av ett brett arbetaravantgarde ute på de stora fabrikerna som skulle kunnat organisera ett motstånd. Stora delar av den svenska textil- och varvsindustrin har redan lagts ner utan att någon bred opposition mot fackföreningarnas katastrofala agerande i dessa sektorer uppkommit. Stålindustrin håller på samma sätt att delvis skrotas ner. Gruvnäringen har mörka framtidsperspektiv. Även inom dessa sektorer har frånvaron av ett brett arbetaravantgarde och byråkratins strypgrepp över facket varit avgörande faktorer för utvecklingen. Och det kommer att ta tid innan något sådant växer fram. Eiserockupationen är ett lysande undantag.

Av ingenting blir ingenting. Denna gamla filosofiska devis gäller också för politiken. Ett spontant, desperat uppblossande motstånd, utan politiska perspektiv kan inte rädda några jobb i det långa loppet. Endagarsstrejker, uppvaktningar, demonstrationer är inte tillräckliga kampmetoder för att förhindra nerläggningar av industrier med tusentals anställda. På sin höjd kan de bromsa förloppet. I de flesta fall har de enbart tjänat som säkerhetsventil för fackbyråkratin. Genom att visa att man gör något och detta något inte räcker försöker man hålla ryggen fri från kritiker inom arbetarleden. Utan några arbetarledare som organiserar motståndet så blir det inget motstånd. Ingen kamp till slutet.

80-talets kriser

Den mest troliga utvecklingen under 80-talet kan skissas som följer.

Det gamla politiska systemet kommer att hålla under ytterligare några år. Vissa smärre omkastningar är möjliga, tom troliga. VPK, kanske senare Folkpartiet kan åka ur riksdagen, därmed förlorar de partistöd och andra kryckor vilket gör en comeback svår. Dessa partiers existens är därmed i farosonen. Men säkerhetsselarna är många. Bl a har de ju kvar det kommunala partistödet i åtminstone delar av landet.

Vi kommer att fä se en fortskridande polarisering inom väljarkåren. En radikalisering, från höger och från vänster kommer också att växa fram. De nuvarande partierna är alltför förstenade för att kunna hålla detta inom sina egna ramar.

De politiska kriserna kommer tätare och blir mer svårartade. Det kommer att uppstå svårare sprickor mellan de borgerliga partierna och socialdemokratin om hur åtstramningspolitiken skall motiveras och de direkta formerna för att genomdriva dem. Det utesluter inte nya regeringskombinationer som samlingsregeringar, mittenregeringar, folkparti/SAP-regering, socialdemokratiska minoritets- eller majoritetsregering.

Politikerföraktet och missnöjet med det politiska systemet kommer att spridas och fördjupas allteftersom regeringarna lyckas eller misslyckas i sina uppsatt. (Även en lyckad åtstramningspolitik skapar naturligtvis missnöje.)

Sprickor kommer att uppstå inom fackföreningsbyråkratin när medlemmarnas missnöje växer med de ”gamla beprövade” klassamarbetsmetodernas bankrutt och oförmåga att försvara arbetstillfällen och reallöner. Samtidigt som hela den socialdemokratiska parti- och fackföreningsapparaten under de senaste åren kraftigt högervridits kommer verkningarna av krisen att tvinga arbetarna till mer radikala lösningar. Gapet mellan arbetarbyråkratin och arbetarklassen kommer att vidgas.

Spänningarna kommer att stiga i samhället mellan de olika grupperna och skikten allteftersom krisen slår. Vad som definitivt inte kan hända är att socialdemokratins massbas försvinner under den närmaste treårsperioden. Detta oavsett om de sitter i regeringsställning och administrerar en åtstramningspolitik eller om de förblir i opposition. Så länge det inte finns något klart politiskt alternativ till vänster om den kommer Socialdemokratin att i stort bibehålla sina ställningar. Detta utesluter inte en röstmässig tillbakagång efter mönster av den danska och norska socialdemokratin. Tvärtom är den trolig om de sitter i regeringsställning. Men det kommer att vara en sammantagen effekt av röstskolk, marginalväljares övergång till borgerliga partier och en liten rännil till vänster eller till nya missnöjespartier a la Miljöpartiet.

En begynnande polarisering inom själva socialdemokratin kan inte uteslutas. Tvärtom har en fortskridande högervridning av partiet som nödvändig konsekvens att det finns utrymme för en (impotent) ”vänster”strömning för att den skall behålla sin arbetarbas. Problemet är att det i dagens socialdemokrati är svårt att hitta grupper som skulle kunna bära upp en frasens socialism.

Fackbyråkrati…

Det är inte heller självklart att det är den fackliga flygeln inom byråkratin som börjar med en verklig vänsterfraseologi. Paradoxalt nog sitter dessa mycket säkrare på sina poster än politikerna. I praktiken är de högre fackliga funktionärerna oavsättliga. Det finns inte några praktiska möjligheter för en kritisk medlemsopinion att byta ut en värdelös förbundsstyrelse. För det fordras uppkomsten av ett starkt nytt arbetarparti med masstöd på de flesta större arbetsplatser. Men även för ett sådant parti vore det mycket svårt att åstadkomma en förändring ovanför enstaka avdelningar. Dels kommer de troligen att sparkas ut när byråkratin känner sina ställningar hotas av medlemmarna. Dels innebär byråkratins kontroll över själva apparaten, ombudsmännen, förbundstidningarna och stöd av den borgerliga ”allmänna opinionen” (när fronten går mot kämpande arbetare), att revolutionen i princip står på dagordningen innan de kan sparkas (om ens då).

Motsättningar kan uppstå mellan stora avdelningar och verkstadsklubbar som kommer att känna trycket från ett allt starkare medlemsmissnöje och en allt starkare facklig opposition och den högre byråkratin som ser till ”samhällsintresset”, dvs storföretagens intressen, mer direkt. Men frasradikalisering kommer inte att skjuta fart förrän byråkratin upplever ett hot från ett nytt framväxande arbetaralternativ.

… och politiker

Däremot kan politikerna/delar av dem tvingas ut i en vänsterfraseologi för att säkra sina omval när inte bara arbetarna pressar på för radikala lösningar utan även deras marginalväljare – mellanskikt av olika slag – ser sina anställningar och standard hotad.

En god tumregel är att det är mycket lättare att åstadkomma förändringar i de rent parlamentariska styrkeförhållandena än i de fackliga. Riksdagsmän och kommunalpolitiker väljs utan någon direkt, levande kontakt med sina väljare. Väljarnas åsikter formas av reklamkampanjer, TV och andra massmöten i stor utsträckning utifrån gamla, nedärvda lojaliteter. Det är lång tid mellan vallöftena och deras eventuella infrianden. Den valde står inte direkt, personligt, ansikte mot ansikte, till svars inför dem som valt honom.

För den som ställer upp i fackliga val galler hårdare villkor. Framförallt på den lägsta fackliga nivån – skyddsombud, kontaktombud, styrelser för mindre grupper, sektioner och klubbar – står den valde förtroendemannen i mer direkt kontakt med sina väljare. Och framför allt gäller det mängden och kvalitén på folket som behövs.

För att ett parti skall få 5 – 10 % av rösterna i ett riksdagsval räcker det med ett tusental partimedlemmar som ställer upp för partiet åtminstone inför valen. Kandidaterna kan vara fullständiga nollor. Det räcker med partiledaren och några dussin till som kan uttala sig inför massmedia och hålla låda i riksdagen. För att vinna stöd och leda 1/10 av fackföreningsrörelsen skulle det behövas inte bara ett par tusen utan tiotusentals aktivister -aktivister som utför ett regelbundet basarbete, är beredda att stå emot företag och fackföreningsbyråkrat!, klarar av att inte bara lotsa sig igenom arbetsmarknadens försäkringar, lagar och avtal utan även kan dra med sig arbetskamrater i påtryckningsaktioner mot företaget.

Fackföreningarna är grundbulten i hela systemet. Förlorar socialdemokratin kontrollen över dessa till socialistiska strömningar är en konfrontation mellan samhällets huvudkrafter oundviklig. Utan en arbetskraft som accepterar löneslaveriet är kapitalackumulation omöjlig om kapitalet inte övergår till en blodig diktatur och med öppet och massivt våld håller arbetarna på plats.

Vänsterns kris

Den direkta omedelbara framtiden ser alltså inte alltför ljus ut för landets arbetare. Oavsett vilken regering som kommer till makten skall de tvingas betala räkningen för krisen.

Hur ser då möjligheterna för att ett nytt revolutionärt arbetarparti skall växa fram ut?

Idag talas de ju om ”marxismens kris”. De vänsterorganisationer som bildades i slutet av 60-talet eller början av 70-talet är försvunna eller i upplösning. De enda undantagen är KPMLr och Socialistiska Partiet. Men även de två senare organisationerna har upplevt en medlemsmässig stagnation under den senaste femårsperioden. Förbundet Kommunist och Förbundet arbetarmakt har upplöst sig själva. MLK (Marxist-leninistiska kampförbundet) har bara försvunnit. SKP, före detta KFML som i mitten av sjuttiotalet hade omkring 4 000 aktiva medlemmar befinner sig i upplösning och dess kvarvarande medlemmar kan räknas i hundraden och med ett program som har fler beröringspunkter med moderaternas än med marxismens. VPK riskerar att åka ur riksdagen och lever till stor del på statsunderstöd. Politiskt har VPK uppgivit alla anspråk på en självständig roll i svensk politik och definierar sig öppet som ett stödparti till vänster åt socialdemokratin.

Att denna utveckling har djupare liggande orsaker än fel och missgrepp i den förda politiken förstås om man ser till den internationella utvecklingen. I hela Västeuropa har vänstern genomgått en liknande utveckling. Grovt kan denna utveckling uppdelas i två faser.

Från den sista tredjedelen av 60-talet fram till 1976 såg vi framväxten av ett nytt fenomen på den politiska kartan. Till vänster om de traditionella arbetarpartierna växte det fram nya grupperingar. De hämtade sin främsta inspiration från det vietnamesiska folkets kamp mot USA-imperialismen.

Den kinesiska revolutionen, framför allt kulturrevolutionen fungerade som en ideologisk och. politisk attraktionspol. De traditionella arbetarpartiernas, både de stalinistiska och de socialdemokratiskas passivitet eller direkta medbrottslighet inför USA:s aggression stötte bort en hel generation från dessa partier en generation som väckts till socialistiskt medvetenhet av de nationella befrielsekamperna och sociala revolutionerna i den tredje världen, i Algeriet, på Kuba, i Indokina och det svarta Afrika. Dessa nya gruppers sociala bas fanns framför allt på universitet och gymnasier. De bars fram av en våg av segrar för revolutionen i dessa länder, och växte oavbrutet ända fram till 1975 – 76.1 vissa länder som Italien uppgick dessa grupper till tiotusentals människor och stod på tröskeln till verkliga politiska genombrott i respektive länders politiska liv.

Men sedan vändpunkten -76 har nästan alla av dessa grupper som baserade sig på olika varianter av maoism och stalinism, ibland uppblandad med vissa castristiska, eller rådssocialistiska idéer, upplösts eller reducerats till smågrupper med tiotals eller något hundratal medlemmar. Undantagen är de revolutionärt marxistiska organisationerna, Fjärde Internationalens sektioner, eller den politiskt eller ideologiskt närstående organisationer som det engelska SWP. Även en del av de stora centristiska organisationerna med en viss arbetarförankring (utan klar programmatisk bas, vacklande mellan revolutionär marxism, reformism och stalinism i olika proportioner) i Italien och Spanien har upprätthållit sina organisationer, visserligen med en viss åderlåtning. Även Fjärde Internationalens nuvarande sektioner var i mycket en produkt av samma globala utveckling som skapat de olika maoistiska och centristiska organisationerna.

En rad delvis tillfälliga internationella händelser och utvecklingstrender sammanföll för att bryta denna nya yttersta vänsterns oavbrutna tillväxt. Den första sprickan i fasaden var katastrofen i Chile. För även om Allende-regimens störtande och upprättandet av militärdiktaturen både förutsågs och varnades för av bl a Fjärde Internationalen så var kuppen inte bara ett dråpslag mot hela arbetarrörelsen i Chile utan spelade också i händerna på de krafter inom världens arbetarrörelse som stod för klassamarbete och eftergifter mot kapitalet. För varje medveten socialist som efter kuppen sa – ”Ja, ni hade rätt, det hade behövts en revolutionär politik för att avvärja katastrofen i Chile” så var det hundra inte lika medvetna som blev demoraliserade och ansåg att det är ingen idé, en socialistisk politik leder bara till katastrofer, och med detta lämnade politiken eller drogs mot mer moderata lösningar.

Det var efter kuppen i Chile som Italienska Kommunistpartiet lanserade sin ”historiska kompromiss” med det italienska storkapitalet. Händelserna i Portugal hade liknande effekter. Utvecklingen i Indokina, Pol-potregimens utveckling till en folkmordsregim, kriget Vietnam-Kina, likvideringen av kulturrevolutionen och störtandet av de fyras gäng fick liknande konsekvenser. Istället för att entusiasmera unga människor för socialistisk politik drog utvecklingen i dessa länder dem istället mot demoralisering och cynism.

Samtidigt hade dessa organisationer som stod utanför den traditionella arbetarrörelsens traditioner, både dess socialdemokratiska och dess revolutionärt marxistiska strömning, ingen verklighetsförankrad politik för de uppgifter som Västeuropas arbetarrörelse stod inför.

Dessa politiska orsaker kopplade till den nästan obefintliga eller i bästa fall svaga basen i arbetarklassen ledde fram till upplösningen eller stagnationen. En avgörande orsak var också att stora delar av dessa organisationers sociala bas blivit vuxna, de hade lämnat universitet och gymnasier, blivit läkare, lärare och socialarbetare med en social position som snarare drog dem mot borgerligheten än revolutionen. Den som var ung student och revolutionär 1970 var medelålders läkare och borgare 1980. För stora sociala grupper gäller regeln att det sociala varat bestämmer medvetandet. (Men vad som gäller för summan av individerna behöver inte gälla individen.)

På sätt och vis är det som hänt nyttigt och nödvändigt om ett revolutionärt arbetarparti skall kunna byggas upp. Det ideologiska bagage som de flesta av dessa bankrutta grupper byggs upp på var falskt och genomruttet. Försvar för Stalins terror och Maos byråkratiska diktatur kan aldrig vara någon grund att bygga upp en socialistisk organisation på. I valet mellan socialdemokratins Sverige och Tengs Kina väljer 9 999 arbetare av 10 000 Socialdemokratins Sverige. Genom de revolutionärt marxistiska organisationernas svaghet, som var en direkt följd av avsaknaden av ett socialistiskt arbetaravantgarde i Västeuropa när radikaliseringsvågen inleddes i 60-talets Europa, förgiftades en hel generation av de stalinistiska och maoistiska ideologierna. Deras elittänkande, demokratiförakt och auktoritetstro var direkt anpassade till den rotlösa överklasstudentens behov av en social identitet under sin studietid och åren direkt efter. För att motivera en arbetare att kämpa för ett klasslöst och jämlikt samhälle passar de inte alls.

Alla de tusentals som lämnat den revolutionära politiken, de som nu i lärarrummen, sjukhuskorridorer och kultursidor talar om ”socialismens och marxismens kris” när de i själva verket menar sin egen och stalinismens kris, lämnar ingen försvagad arbetarrörelse efter sig genom sin fanflykt. Den fana de släpade på var så blodsbesudlad att den inte var värd att släpa på – vare sig av arbetare eller läkare. Nej, det mesta av den s k revolutionära vänsterns styrka var luft. Den var inte förankrad i en masspraktik ute på fabriker, sjukhus och skolor. Den var inte förankrad i en klar förståelse för arbetarrörelsens erfarenheter och nuvarande uppgifter. En elakartad sekterism och intolerans var denna i upplösning varande ”vänsters” adelsmärke – en direkt funktion av dess sociala sammansättning och ideologiska fostran.

Allt har dock inte återgått till det vanliga. En avgörande skillnad finns mellan det tidiga 80-talet och det tidiga 70-talet. En skillnad som ger anledning till optimism och framtidstro.

Framtiden

För femton år sedan fanns det inga revolutionära marxister alls i vårt land. Begreppet vänster identifierades av nästan alla arbetare med stalinism. Någon marxistisk debatt och tradition fanns knappt. När vår egen organisation bildades 1969 bestod den bara av en handfull personer, utan djupare erfarenhet av arbetarrörelsen eller politik över huvudtaget. Språnget från en organisation på några tiotal till tusen personer är oändligt svårt att ta. I de flesta fall omöjligt om det redan finns organisationer som lägger beslag på de grupper som är beredda att ta steget in i ett socialistiskt parti. Språnget från tusen till tiotusen är många gånger lättare, förutsatt en korrekt och attraktiv politik, god organisation och ekonomisk och social kris som skakar om arbetarklassen och rycker upp den från sina vanliga rutiner och levnadsvanor. Socialistiska partiets utgångsläge är många gånger bättre inför 80-talet än det var under 70-talet.

Arbetarklassen kommer att pressas tillbaka under de närmaste åren. Men detta lämnar också de första större utrymmena för att bygga upp ett nytt alternativ. De första reserverna är redan förbrukade av borgerliga och socialdemokratiska politiker. Arbetarna har pressats tillbaka och de kanske kommer att pressas tillbaka ytterligare. Men utrymmet är inte obegränsat. Det kommer en punkt där bara kampens väg ses som framkomlig för allt större arbetargrupper. Revolutionärernas propaganda och organisering får ett kvalitativt större utrymme inom arbetarklassen. De kan utvecklas från en med misstänksamhet betraktad liten grupp, över en med viss stöd och än större sympati mindre strömning inom arbetarklassen, till det andra arbetarpartiet, det självklara alternativet för de som vill bekämpa kapitalet på riktigt inte bara på låtsas som socialdemokratin gör vid sina radikala tillfällen.

”Den mest förruttnade delen av det kapitalistiska Europa är den socialdemokratiska byråkratin. Den kom in i historien under Marx’ och Engels’ baner. Den förklarade att dess mål var att störta borgarklassen. Kapitalismens kraftiga uppsving tog tag i den och drog in den i sitt kölvatten. I reformens namn uppgav den revolutionen, först genom sina handlingar och senare i ord . . . Kriget kom. Socialdemokratin stödde kriget i det framtida välståndets namn. Istället för välståndet kom förfallet. Frågan var inte längre om revolutionens oundviklighet kunde härledas från kapitalismens otillräcklighet, eller om man skulle inrikta sig på att med reformernas medel försona arbetarna med kapitalismen. Socialdemokratins nya politik bestod nu i att rädda det borgerliga samhället genom att offra reformerna.

Men inte ens detta var det sista stadiet i förfallet. Den kris som nu skakar kapitalismen tvingade socialdemokratin att offra frukterna av en lång ekonomisk och politisk kamp och sålunda pressa ner de tyska arbetarna till en existensnivå där deras fäder, farfader och farfarsfäder levde. Det finns inget historiskt skådespel som på en gång är så tragiskt och avskyvärt som denna reformismens äckliga upplösning mitt bland vrakspillrorna från alla dess erövringar och förhoppningar
”(54)

Så beskrev Trotskij 1932 den tyska socialdemokratins fega kapitulation inför nazismen. Historien har snart gått varvet runt. Ett nytt världskrig, 50 miljoner döda, stora delar av Europa ödelagda blev resultatet.

Under 80-talet är möjligheterna stora att vi får se socialdemokratins historia upprepa sig, inte som fars utan som en ny tragedi. Om tragedin skall inskränka sig till den socialdemokratiska byråkratin, (i så fall i form av dess uppvaknande i ett arbetarstyrt samhälle) eller om den skall dra med sig arbetarklassen och mänskligheten i sitt fall, ett återupprepande av 30-talets Tyskland i utvidgad skala, beror på om ett nytt revolutionärt arbetarparti skall hinna växa sig tillräckligt stark och massbaserat före den slutgiltiga kraftmätningen mellan klasserna.

Inför årets val kommer Socialistiska Partiet inte att göra några spektakulära genombrott. Tvärtom. Socialistiska Partiet har fortfarande inte samlat tillräckligt mycket styrkor för att kunna kompensera de övriga partiernas miljongåvor från staten och deras monopol på TV-tid och pressbevakning.

Vänsterpartiet Kommunisterna samlar fortfarande ihop ”oberoende” socialisters och radikala arbetares röster i kraft av sina riksdagsmandat och närvaro i press och TV. Men genom vår kampanj lägger vi ytterligare byggstenar till det parti som under 80-talet åter skall ge den svenska arbetarklassen tillträde till politiken – inte som röstboskap eller råmaterial för utsugning utan som kollektivt och aktivt politiskt handlande människor.

För Socialistiska Partiet är 80-talet inte bara det ”hemska 80-talet” utan också socialismens och revolutionens 80-tal.

När reaktionen låg som tätast i Europa efter den franska revolutionens nederlag skrev revolutionens och framåtskridandets skald framför andra: ”If Winter comes, can Spring be far behind.”(55)

Och det är vårt motto också som vi kastar i ansiktet på alla cyniska reaktionärer och demoraliserade fanflyktingar.

Kent Kjellgren

NOTER

En stor del av materialet till diskussionen om förhållandet mellan partier och klasser är hämtat från tre verk som är ett måste för den som vill tränga djupare in i det svenska partiväsendet. Det är »Partier och organisationer i Sverige» av Mats Bäck, »Svenska väljare« av Sören Holmberg och »Klasstrukturen i Sverige 1930-80« av Göran Therborn. Stor flit har lags ner av gruppen kring tidskriften Zenit och Arkiv för att gräva fram material om den svenska socialdemokratin. En stor del av det som finns av vetenskapligt värde i frågan har kommit fram i artiklar i dessa tidskrifter eller i Arkivs avhandlingsserie. Att den empiriska fliten inte motsvaras av någon högre grad av politiskt omdöme är en annan sak. I politiken är gruppen hjälplös. I första hand säkert en fråga om miljöförgiftning på grund av alltför ensidigt vistande i den akademiska världen. Men säg det goda som inte för något ont med sig.

1. Detta vill socialdemokraterna, Stockholm 1982, s 42.
2. Siffrorna är hämtade från socialdemokratiska utredningar och LO-tidningen 1981-82. Främst från Arbetarrörelsen och Löntagarfonderna Tidens förlag/Stockholm 1981, s 39-50.
3. Mellanskikt är ett svårfångat begrepp men jag använder det i artikeln på samma sätt som Therborn i hans »Klasstrukturen i Sverige», s 56-77. Det överväldigande flertalet av mellanskikten återfinns inom de olika tjänstemannafacken (SACO, TCO etc).
4. Alla sifferuppgifter i avsnittet är hämtade från Göran Therborn »Klasstrukturen i Sverige l930-80«, Zenit Förlag.
5. Mats Bäck, Partier och organisationer i Sverige, Liber Förlag/Jurist och Samhällsvetarförbundets Förlags AB, Uddevalla 1980, s 70.
6. Björn Söderfeldt, De fyra demokratiska partierna och den frånvarande arbetarklassen. Arkiv nr 7-8, Lund 1975, s 71-72.
7. Sören Holmberg, Svenska väljare, Liber Förlag, Uddevalla 1981, s 329, s 325, s 352.
8. Holmberg, a.a., s 303.
9. Valundersökningar, Olof Pettersson, Väljare och vätet, SCB 1976, s 39.
10. Leon Trotsky, The Struggle against Fascism in Germany, Pathfinder Press, New York 1971, s 51, s 335,
11. Söderfeldt, a.a., s 72.
12. Torsten Österman, Förtroendet för politiker, Liber förlag. Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, Stockholm 1981, s 27.
13. Betänkande av Kommunaldemokratiska kommittén. Förtroendevalda i kommuner och landsting, SOU 1982:5, Stockholm 1982, 2 57.
14. Ibid., s 159.
15. Ibid., s 89-91.
16. Ibid., s 95.
17. Bäck, a.a.,, s 81.
18. Kommunaldemokratiska. a.a., s 76-77.
19. Ibid., s 80.
20. Ibid., s 104, 115, 127. Bäck, a.a.m s 101.
21. Bäck, a.a., s 99.
22. Ibid., s 100.
22. Ibid., s 100.
23. Holmberg a.a., s 27.
24. Ibid., s 209.
25. Ibid., s 27, s 209.
26. Ibid., s 149.
27. Ibid., s 30.
28. Gunnar Olofsson, Mellan klass och stat. Arkiv, Kristianstad, 1979, s 221.
29. Sven-Ivan Sundquist, Majoriteten förlorar…. Dagens Nyheter 1/11 1981 s 8.
30. Bäck, a.a., s 81.
31. Personlig skattning efter 8 år på Volvo/Göteborg. På vissa fabriker inom Volvo Göteborg har de inte ens folk till att dela ut flygblad utanför portarna.
32. Också en personlig skattning men grundad på långvarigt politiskt arbete på denna arbetsplats. Siffrorna ifrågasätts säkerligen inte av socialdemokraterna själva. De skulle få mycket svårt att visa upp dessa tio personer.
33. Erik Anners, Den socialdemokratiska maktapparaten, Askild & Kärnekull, Borås 1976, s 122.
34. Ibid., s 182.
35. Kommunaldemokratiska kommittén a.a., s 84.
36. Jag saknar uppgift för riksdagens ledamöter. Antalet arbetare är nog formellt sett större där. Dels genom att riksdagsmän som lämnade produktivt arbete för 35 år sedan fortfarande skriver sig som arbetare, dels genom att fackliga funktionärer står som arbetare på valsedlarna, l verkligheten är andelen verkliga arbetare säkerligen nästan lika med noll. Sådana som Kalle Hallgren från VPK är enstaka undantag.
37. Anna Libera, Italie: les fruits amers du compromis historique. Editions la bréche. Paris 1978, s 285-292.
38. Gunnar Persson, Den svenska arbetarklassens förändrade sammansättning och de borgerliga arbetarväljarna. Arkiv 13-14, Lund 1978, s 67.
39. Therborn, a.a., s 133.
40. För en intressant diskussion om detta se den tidigare refererade artikeln av Gunnar Persson, Den svenska arbetarklassens förändrade sammansättning och de borgerliga arbetarväljarna. Arkiv 13-14.
41. Gunnar Olofsson a.a., s 221.
42. Internationalen 44/81 s 3.
43. Arbetarrörelsen och löntagarfonderna a.a., s 64.
44. LO-tidningen 20-21, 1982, s 8.
45. Arbetarrörelsens och löntagarfonderna, a.a., s 92.
46. Ibid., s 94.
47. Dagens Nyheter 11/7 1982 s 6, »Varannan väljare är emot löntagarfonderna.»
48. LO-tidningen 19/1982.
49. Statistiska meddelanden, Budgetutfallet 1979/80. Framräknat efter dessa av Sten Ljunggren.
50. Framräknat av Sten Ljunggren. Internationalen.
51. Odd Engström Utredningsrapport nr 14, »Vi har inte råd med arbetslösheten», Stockholm 1982, s 8.
52. Internationalen 45/81, Sten Ljunggren.
53. Kenth Åke Andersson, Den svenska socialdemokratin. Röda Häften Nr 25, s 4.
54. Leo Trotskij, Permanenta Revolutionens epok. Partisan, Halmstad 1969.
55. »Ode to the WestWind« Shelleys Poems in two volumes, Everyman Library, London 1966.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/82

Partibygget på arbetsplatserna – från socialdemokratin till kommunisterna

Inledning

När vi ställer oss uppgiften att bygga upp ett nytt socialistiskt parti är en självklar utgångspunkt for oss att det partiet måste vara ett arbetarparti. Det är bara arbetarklassen som inte har någonting att förlora på kapitalismens undergång och allt att vinna på en ny socialistisk ordning. Det handlar inte för oss bara om ett arbetarparti i programmatisk betydelse, utan vi försöker, vi vill, bygga ett arbetarparti i ordets mest direkta mening: ett parti som bärs upp av arbetare, leds av arbetare och i första hand har sina röner och bastioner i arbetarvärlden.

Vi vet att vi ännu är en bra bit frän den målsättningen. Men när vi ser oss omkring inser vi lätt att vi måste uppnå den, att själva nyckeln till det socialistiska partiets uppbygge ligger här. Ty, arbetarklassen står idag utanför det politiska livet i en utsträckning som saknar motstycke. Inom socialdemokratin har arbetarna trängts undan, inom vpk likaså. Vän eget parti byggdes i början upp helt utanför arbetarklassen.

Det är tveksamt om vi kan hitta någon tidsperiod sedan sekelskiftet där arbetarbefolkningen i Sverige i praktiken varit så utestängd från det politiska livet som idag.

Därför är det nödvändigt för oss att tänka på arbetarpartiet inte bara i programmatisk mening utan i lika hög grad social: Hur ska arbetare dras in i det politiska livet och kampen? Det är något av samma uppgift som de socialdemokratiska pionjärerna ställde sig för nu över hundra år sedan.

Följande är ett föredrag som hölls av Håkan Blomqvist på Socialistiska Partiets fackliga konferens i april 1987. Blomqvist är redaktör för Socialistiska Partiets tidning Internationalen.

Partibygget på arbetsplatserna – från socialdemokratin till kommunisterna
Håkan Blomqvist

Pionjärårens uppbygge

Det var under August Palms första agitationsresor på 1880-talet som en handfull intellektuella, litet udda och vinddrivna existenser, försökte bilda socialdemokratiska föreningar och agitera i en hav av politisk passivitet. Det handlade om några hundratal socialister som ofta fick på skallen, såg sina föreningar falla ihop och vred sina händer över svårigheterna att få med arbetarna.

Förändringen skedde i mitten av 1880-talet. Då hade socialdemokraterna börjat arbeta inom de fackföreningar som växte fram under samma tid. Fackföreningarna var oftast ”opolitiska”, vilket i verkligheten betydde att de leddes av liberalt inriktade arbetare. Socialdemokraterna förde politisk kamp inom dessa fackföreningar och mot slutet av årtiondet hade man vunnit majoritet i några. Det var då , efter nära tio års verksamhet, man tog initiativ till att bilda det socialdemokratiska arbetarpartiet, SAP.

Av de sjuttio organisationer som sände ombud till grundningskongressen 1889 var så många som femtio fackföreningar. Av de tretusen medlemmarna i det parti som då grundades var bara några hundra individuellt anslutna i de socialdemokratiska föreningarna, resten var medlemmar genom sina fackföreningar. Tio år senare var hela 97 procent av partiets då 40 000 medlemmar kollektivt anslutna genom sina fackföreningar.

Fackföreningarna var alltså partiets grundorganisationer för arbetare.

De lokalorganisationer som bar upp partiet – arbetarkommunerna – utformades oftast som representantskap där de olika medlemsorganisationerna var representerade utifrån sitt medlemsantal. Därigenom fick arbetarna genom sina fackföreningar ett dominerande inflytande över partiet och dess politik. Än idag föreställer sig en del fackföreningsrepresentanter att arbetarinflytandet inom socialdemokratin garanteras av kollektivanslutningen och vänder sig mot att den avskaffas. I själva verket handlar det om deras eget inflytande i partiorganisationerna, som fackfunktionärer.

Ty, detta sätt att bygga upp det socialdemokratiska partiet garanterade inte alls att arbetarna kontrollerade rörelsens politik. Tvärtom blev det så att de tusentals passivt anslutna arbetarna kom att ge de fackliga funktionärerna en oerhörd auktoritet i partiet. Dessa funktionärer blev snabbt ett ganska konservativt skikt. De skulle representera både den lilla minoriteten socialistiskt inställda arbetare och den stora majoriteten opolitiska. De skulle försvara det fackliga organisations- och apparatintresset liksom längre fram den egna gynnade funktionärsställningen. De kom därför efter en tid att utgöra basen för de politiker inom rörelsen som förespråkade samförstånd med kapitalet istället för partiets ursprungliga klasskampssyn. Dessa politiker, varav Branting var en ledande företrädare, kom ofta från medelklassen och hade ett förflutet som borgerliga liberaler. De förde med sig sin klassamarbetssyn in i arbetarrörelsen och välkomnades av den alltmer konservativa fackföreningsbyråkratin.

Istället för att garantera arbetarnas makt över socialdemokratin blev ”fackföreningspartiet” en oerhörd bastion för konservativa krafter inom arbetarrörelsen som drog den revolutionära gadden ur socialdemokratin.

Den unga kommunismen

När den Kommunistiska Internationalen, Komintern, bildades 1919 var den avgörande frågan för dess nya partier inte hur man rent praktiskt , på ett organisatoriskt sätt, skulle garantera arbetarnas kontroll över organisationerna. Det avgörande var att samla kring det proletära program man ansåg hade övergetts av de socialdemokratiska ledarna. De nya partiernas karaktär av arbetarpartier kunde bara säkras politiskt genom programmet och arbetarnas aktiva politiska liv i partierna för det programmet

Ofta framställs det som om Lenin förespråkade uppbygga av en liten organisation av yrkesrevolutionärer där den sociala basen bland arbetarna garanterades endast av att partiet anförde arbetarnas massorganisationer. Det är en felaktig bild. Lenin såg det som helt avgörande att partiets ryggrad bestod av arbetare från storindustrin. Men det fanns inget organisatoriskt knep att garantera deras ledning i partiet, bara deras egen politiska aktivitet.

När de nya kominternpartierna började formas var alltså programmet det centrala: för eller emot klasskamp, för eller emot revolution, för eller emot proletariatets diktatur och den nya sovjetstaten.
Det var mängder av vitt skilda organisationer som anslöt sig till internationalen. Små revolutionära kadergrupper som Rosa Luxemburgs spartakister, revolutionära fackföreningar som de franska och italienska syndikalisterna, radikala socialistiska masspartier som det norska arbeiderpartiet och delar av de gamla socialdemokratiska partierna som det svenska socialdemokratiska vänsterpartiet.

Det var partier och grupper som inte bara hade skilda politiska ursprung. De bar också med sig helt olika organisationstraditioner. Samtidigt med uppgiften att skapa politisk klarhet började därför Komintern från och med sin andra kongress 1920 strama upp partierna organisatoriskt med syfte att skapa demokratiska och centraliserade kamporganisationer.

Socialdemokratiska vänstern

Det svenska socialdemokratiska vänsterpartiet hade uppstått genom en splittring inom SAP i februari 1917. SAP hade då 105 000 medlemmar varav troligen över 80 000 var kollektivanslutna. Vänstern sade sig ha fått 40 procent av rösterna inför den avgörande partikongressen och vid splittringen trodde man att cirka 40 000 medlemmar följde med till det nya partiet. I det organisatoriska kaoset vid brytningen visste ingen riktigt säkert. Dessutom tog vänstern med sig i stort sett hela det socialdemokratiska ungdomsförbundet med 15 000 medlemmar. Endast 500 ungdomar stannade med det gamla partiet och bildade dagens SSU.

Enligt vänsterns egna bedömningar borde den alltså haft anslutning av kanske majoriteten av de aktiva socialdemokraterna. På grund av kollektivanslutningen märktes emellertid knappast splittringen i SAP:s medlemssiffror. Partiet förlorade ett par hela distrikt och några arbetarkommuner men kontrollerade alltjämt fackföreningarna då de fackliga funktionärerna i allmänhet stannade kvar i det gamla partiet. Genom att den fackliga anslutningen detta revolutionsår var på starkt uppåtgående kunde SAP, på grund av kollektivanslutningen, vid slutet av året faktiskt peka på en ökning av sitt medlemstal trots splittringen.

Det nya socialdemokratiska vänsterpartiet var ett litet massparti. Det hade säkerligen fler aktiva medlemmar än SAP och det var ett genuint arbetarparti. Endast en handfull medlemmar kom från andra samhällsskikt. Men partiet levde ännu inom de socialdemokratiska idé- och organisationstraditionen. Partiets grundorganisation vararbetarkommunen som ofta liksom tidigare var formad som ett representantskap för de organisationer på orten som var anslutna. På några få håll rörde det sig även om kollektivt anslutna fackföreningar. Partiverksamheten sköttes av styrelserna och genom medlemmarnas individuella aktiviteter i fackstyrelser. Folkets husföreningar, kooperationen osv.

På arbetsplatserna samlades många av medlemmarna inom det så kallade Fackliga Propagandaförbundet för art propagera en mer radikal facklig inriktning.

Upporganiseringen

Det var vid Kominterns tredje kongress 1921 som världsrörelsen ställde uppbygget av kommunistiska masspartier i centrum och på allvar tog itu med den organisatoriska uppryckningen och med att försöka skapa den nya typ av kamppartier man drömde om. Medlemmarna i de kommunistiska partierna skulle ha ”arbetsplikt” och överallt organiseras i arbetslag, celler och grupper, allt utifrån vilka uppgifter som skulle genomföras. För de partier som, i likhet med det svenska, bar med sig den socialdemokratiska organisationstraditionen underströks att omorganisationen inte fick ske administrativt eller tvångsmässigt Det handlade om att mobilisera och motivera medlemmarna till ökad aktivitet. Komintern underströk också att de organisatoriska formerna måste anpassas efter varje partis förutsättningar. Huvudsaken var inte formen utan att organiserad kommunistisk aktivitet bedrevs där partimedlemmarna levde och verkade.

Utifrån denna inriktning började Sveriges Kommunistiska Parti, SKP, som vänsterpartiet kallade sig från 1921, att på allvar ta itu med att organisera medlemmarna i dagligt arbete. Det var faktiskt först nu som tankarna på en särskild kommunistisk organisering på arbetsplatserna började ta form! I fyrtio år hade den politiska arbetarorganiseringen på arbetsplatserna uppfattats som synonym med den fackliga organiseringen. Det var fackföreningarna som varit arbetarpartiets organisationer på arbetsplatserna. Det var fackföreningarna som anslöt sig till partiet. Och vänstersocialisterna hade verkat inom den traditionen. Nu , 1922, ställde man sig uppgiften att organisera kommunistiska fackföreningsgrupper.

I början handlade det egentligen inte om att skapa någon partiorganisation
på arbetsplatserna utan mer om att skapa kampanjgrupper som skulle ”propagera en omläggning av den reformistiska fackföreningsrörelsen till en revolutionär klasskampsorganisation”. Alltså samma uppgift som Fackliga Propagandaförbundet tidigare hade ställt sig. I de första instruktionerna för dessa kommunistiska grupper framgår det också att de inte skulle omfatta alla partimedlemmar. Nej, arbetarkommunen på orten skulle välja ut cirka tjugo kommunister frän de olika fackföreningarna på platsen. Dessa tjugo skulle fungera som en propaganda- och ledningsgrupp för det kommunistiska fackföreningsarbetet. De skulle ge skolning, sprida partiets material, mobilisera de kommunistiska medlemmarna till facklig aktivitet och sätta upp kommunistiska kandidater i det fackliga valen.

Instruktionerna ändrades emellertid redan samma är till att partiets samtliga medlemmar inom olika fackföreningar skulle sammanslutas i kommunistiska grupper. Detta skulle inte bara ske inom LO-fackföreningar utan också inom syndikalisternas lokala samorganisationer, LS. Syndikalisterna samlade vid denna tid omkring 25 000 av Sveriges mest radikala och kampinriktade arbetare. En stor del av SKP:s medlemmar var också anslutna till syndikalisterna, där de kände sig mer hemma, istället för till LO-fack. På en organisationskonferens inom SKP 1924 rapporterade exempelvis ett ombud från Norrbotten: ”Två tredjedelar av Norrbottens organiserade syndikalister är kommunister”.

De kommunistiska grupperna skulle se till att kommunisterna deltog vid fackföreningsmötena, hälla egna förberedande möten innan fackmötena och nominera kommunistiska kandidater. Man kan säga att grupperna var fackliga fraktioner för de kommunistiska arbetarna. Deras målsättning var att göra LO-fackföreningarna och de syndikalistiska LS till ”medvetna organ för kapitalismens tillintetgörelse” samt att ”skapa kommunister av fackföreningsmedlemmarna”.

Den första stora sprängningen av det unga partiet 1921, när omkring 6 000 medlemmar vägrade gå vidare på den kommunistiska organisationsvägen, medförde emellertid stora svårigheter redan i inledningen av den organisatoriska uppstramningen. Förlusterna bestod i första hand av fackföreningsfolk i Västerbotten och Västernorrland där partiet nästan helt raderades ut. Det var ett svårt sargat parti som skulle göras till en kamporganisation av aktiva medlemmar 1922. Året präglades också av den fruktansvärda arbetslöshetskris som följt på världskriget.

Den verklighet som kommunisterna levde i kan illustreras av Blekingedistriktets årsrapport från 1922:

”Inget distrikt torde i så hög grad drabbas av arbetslösheten som värt. Av våra 66 partimedlemmar ha endast 7 st inom hela distriktet varit i arbete hela året, övriga ha varit arbetslösa alltsedan hösten 1920. Härtill kommer att på de flesta platser inget understöd utbetalas vare sig från stat eller kommun; dessa medlemmar ha följaktligen ej kunnat offra ett öre på rörelsen, varför distriktet fullständigt saknar ekonomi” Trots dessa förhållanden menade man att vissa framgångar nåtts i att organisera medlemmarnas aktivitet.

Vad gäller partiet som helhet rapporterades i slutet av 1922 drygt 12 000 medlemmar. Av dessa var 6 000 verksamma inom fackföreningarna, 2 000 i nykterhetsrörelsen, l 200 i kooperationen och 800 inom Folkets hus- och Folketsparkrörelsen. 883 arbetslag hade bildats och 393 varaktiga celler. Celler var det nya namnet på de kommunistiska fackföreningsgrupperna och- bostadsgrupperna. Att arbetsplatscellerna bedrev en ganska framgångsrikt arbete visades under LO-kongressen samma år då ett 70-tal av de 250 ombuden var kommunister eller närstående.

”Bolsjeviseringen”

1924 sprängdes partiet på nytt när Zäta Höglund och dennes omkring 5 000 anhängare uteslöts. Det innebar att mycket slogs sönder. Partiet förlorade, som en av partiledarna uttryckte det, ”hela underbefälet” och fick börja om det svära och strävsamma organisationsarbetet med omkring 7 000 kvarvarande medlemmar Och nu, när man började på nytt, var det med helt andra organisationsmönster än tidigare.

Komintern hade tidigare formulerat sig: ”Huvudsaken är att organisera medlemmarna i kommunistisk verksamhet”. Utgångspunkten var att alla medlemmar var inskrivna i en gemensam lokal medlemsorganisation. Utifrån denna skulle sedan medlemmarna aktiveras i såväl tillfälliga som varaktiga arbetsgrupper, utskott och celler. Nu, med Kominterns femte världskongress 1924 skulle partierna ”bolsjeviseras” och byggas upp med driftcellerna som grundval. Uppbygget utifrån driftceller motiverades principiellt enligt följande resonemang: Det är arbetarklassen som är revolutionens drivkraft både genom sitt historiska klassintresse och genom sin ställning i produktionen. Därför är det just här, iproduktionen där klassens sociala ställning uttrycks tydligast som fundamentet för det kommunistiska partiet måste ligga. Här måste grundorganisationerna byggas och det politiska arbetet i första hand utföras.

I verkligheten fungerade ”bolsjeviseringskampanjen” från Moskvas sida som ett verktyg för att utplåna oppositionens ställningar såväl i det ryska partiet som inom övriga Komintern. Dels riktades fördömanden mot alla de krafter som motsatte sig en ytterligare centralisering av internationalen. Dessa sades sabotera uppbygget av verkliga kamppartier och vägra göra sig av med sitt socialdemokratiska förflutna. Dels innebar själva omorganisationen minskade möjligheter för oppositionen att uppträda inför breda forum. De breda medlemsmötena slogs ju sönder till förmån för små celler med att fåtal medlemmar i varje.

Man kan också säga att ”bolsjeviseringen” med driftcellerna som partiets grundval innebar att kommunisterna drog närmast syndikalistiska konsekvenser av synen på arbetarklassen som den enda konsekvent revolutionära klassen. Den närmast fixerade synen på att bygga partiets organisationer ”i produktionen” var något nytt inom Komintern.

Så här var systemet tänkt:
På varje arbetsplats med minst 2 partimedlemmar (ändrades senare till 3) upprättas en driftcell. Driftcellen är partiets grundorganisation. Den väljer in medlemmar, tar upp medlemsavgifter och ansvarar för det politiska arbetet på arbetsplatsen. Det var bara dessa driftceller som skulle betraktas som grundorganisationer, inte by-, gärds-, gatu- eller kvarterscellerna. Detta motiverades helt enkelt med ”industriarbetarklassens betydelse som revolutionens drivkraft”.

Vad skulle då driftcellerna göra, hur skulle de arbeta? Ja, de skulle uträtta allt det arbete som förväntades av allsidigt verkande kommunistiska partimedlemmar. De skulle sprida partiets litteratur, om möjligt ge ut en fabrikstidning där både små frågor på arbetsplatsen och stora politiska spörsmål behandlades. Cellerna fick ”under inga förhållanden bli yrkes- eller fackorganisationer i den meningen att de endast sysslar med yrkets, fackets eller arbetsplatsens avgränsande frågor.” Partiet fick inte bli, skrev man, ”en samlingspunkt för allehanda specialiteter. Vi får icke utbilda våra medlemmar till metallarbetarkommunister, träarbetarkommunister, järnvägskommunister, kommunalarbetarkommunister etc utan rät och slätt till kommunister med sin synvidd utsträckt utöver arbetsplatsens järngrindar eller träplank.” Cellen skulle därför syssla med alla politiska problem, både dagsaktuella, utifrån småfrågor på arbetsplatsen eller ute i samhället och mer principiella. Vid varje möte (som skulle hållas en gång i veckan eller var fjortonde dag) skulle cellordföranden hålla en ”veckorevy” där ”de viktigaste händelserna under veckan, nationellt och internationellt sammanfattas och belyses från kommunistisk synpunkt”.(Dessa revyer fick inte bara bestå i att cellordföranden i sista stund före mötet rafsade igenom en bunt gamla dagstidningar, klagade en verksamhetsrapport. De skulle vara ordentligt förberedda). Cellerna skulle också bedriva skolning med föredrag i ”teoretiska frågor” som den materialistiska historieuppfattningen, leninismen, kommunismens historia. Och så skulle förstås cellerna föra ut partiets olika kampanjer och aktioner på arbetsplatserna, sälja partipressen osv.

Vad var då skillnaden gentemot de tidigare kommunistiska fackföreningsgrupperna (som senare kommit att kallas fackklubbar). Jo, dessa var ju en form av fackliga fraktioner. Vid denna tid var ännu inte industriförbundsprincipen genomförd inom LO, utan många olika fackföreningar kunde verka på en och samma arbetsplats. Fackklubbarna blev nu fackliga fraktioner medan cellerna samlade partimedlemmarna över de fackliga gränserna.

Framgångar och problem

Hur gick då denna omorganisering? Ja, dll en början ganska bra. Rätt snart avskaffades emellertid driftscellens ”privilegierade” ställning. Alla celler blev grundorganisationer. Många kommunister kunde ju inte naturligt placeras in i en driftscell och man fick problem med dubbelorganiseringen.
Partiet växte kraftigt efter 1924. Det berodde säkerligen inte endast på att organisationen fick en stunds arbetsro efter alla sprängningar utan också på högkonjunkturen från 1925 och strejkvågen. När partiet höll en organisationskonferens 1926 hade medlemsantalet ökat till cirka 11 000. 650 celler var organiserade varav 170-180 driftsceller på arbetsplatser inom industrin. Ett år senare räknade partiet 13 000 medlemmar och 700 celler varav 191 inom industrin. Sommaren 1928 konstaterades att landets största kommunistiska arbetarkommun, den i Stockholm, hade ökat från 500 medlemmar 1924 till nu 2 400. En av förklaringarna till den goda frammarschen såg partiledningen i att driftsceller hade bildats på 82 företag i staden och därtill kom 48 bostadsceller. Då var det, menade partiledningen, lätt att rekrytera och behålla folk.

Partiets förankring i arbetarklassen var under denna tid nära nog hundraprocentig. På organisationskonferensen -26 rapporterade partisekretaren att ”endast ett tiotal av våra 11 000 medlemmar har akademisk examen”. I slutet av 20-talet hade SKP sin starkaste ställning någonsin inom den svenska fackföreningsrörelsen. Så här fördelade sig stödet för kommunisterna i de fackliga valen inom några av de största LO-förbunden 1929:

Grov och Fabriks 20 %
Gruv 35
Kommunal 13
Livs 25
Pappers 26
Textil 12
Transport 17
Metall 15

(Kommentar: partiet hade inom Metall tappat sitt starkaste fäste. Metall 41 i Göteborg och gått tillbaka från som mest 30 %)

Under 20-talets andra hälft organiserade kommunisterna den så kallade Enhetskommittén, en facklig klasskampsopposition som omfattade mer än en femtedel av LO:s samlade medlemstal som då låg kring en halv miljön.

Men det var också problem med cellorganiseringen. Det första problemet var att den bara genomfördes på en del håll i partiet. Av partiets 200 största kommuner – där man överhuvudtaget bedömde det som möjligt att införa cellsystemet (de övriga 160 kommunerna ansågs vara för små) hade bara hälften reorganiserats 1929. Ofta, menade partisekreteraren Oskar Samuelsson vid en organisationskonferens 1926, var reorganisering dessutom rent formell utan att aktiviteten ökade. Samuelsson menade att cellerna inte diskuterade partiets politiska paroller:

– Man sväljer dem helt utan att blinka, man accepterar dem fixa och färdiga såsom de kommer från particentralen, utan att också lyckas att lokalt anpassa parollerna.
– Man skummar bara på ytan, tränger icke ned på djupet av ett enda problem. Underlåter att diskutera viktiga politiska problem.
– Vad gäller veckorapporterna, ledarna förbereder icke en noggrann behandling av dessa revyer och underlåter ganska ofta att beröra de for arbetarna på den lokala platsen viktigaste problemen.
– Vi löper den faran att våra medlemmar utbildar sig till specialister i världspolitik men till mycket dåliga kännare av de enklaste problem på den lokala arbetsplatsen.

Han klagade över brister i ”självverksamheten”, medlemmarna ”ligger och väntar på order, tar inte egna lokala initiativ”.
– Kamraterna på många platser är för beskedliga, för tillbakadragna. Det skulle sannerligen icke skada med ett något järvare uppträdande åtskilliga gånger.

Partisekreteraren tog också upp problemet med svaga celledningar och att ett fåtal kamrater fick dra hela lasset:
– Man hopar ofta en rad viktiga uppgifter på en eller ett par tre kamrater därför att dessa har namn om sig att kunna utföra ett uppdrag tillfredsställande. Detta är fullständigt oriktigt. För det första överanstränges dessa kamrater och kan icke gå iland med att på ett tillfredsställande sätt fullgöra alla sina uppdrag på grund av den överbelastning de utsattes för. För det andra hindrar denna metod framskapandet av nya kvalificerade krafter och hindrar massan av partimedlemmar att komma i dagligt partiarbete. För det tredje är det ju icke alltid så saken att de ledande kamraterna är lämpliga att utföra allt slags arbete, att de är kvalificerade för varenda uppgift för att de är duktiga på något område.

– Vi måste också, underströk Samuelsson, med storslägga hamra medvetandet hos varje distriktsledning, hos varje lokal ledning att de har högsta ansvaret för sitt område, att de valts till ledning och att de alltså allvarligen begrundar detta ansvar och vad det ligger i att vara ledning. Varken partiledningen eller kommunerna kan tolerera att man inom vissa distrikt har en ledning som knappast är mer än en dåligt fungerande brevlåda.

Och så kom världskrisen efter börskraschen 1929.

Ny sprängning

Partiet sprängdes på nytt 1929 när det stod på toppen av sitt inflytande i arbetarvärlden. Ett par tusen partimedlemmar följde Moskva och Stalin medan omkring 7 000 tröttnade och, lämnade åtminstone för tillfället, den kommunistiska rörelsen. Det kvarvarande partiet som senare skulle ta sig namnet Socialistiska Partiet, fick åter starta från en nivå på cirka 7 000 medlemmar. Men man hade en erfaren kärna av kader liksom erfaret fackföreningsfolk och inom fem år hade man fördubblat sitt medlemstal. I mitten av 30-talet hade Socialistiska Partiet ungefär samma medlemstal som SKP före partisprängningen 1929; 16 -17000.

Problemet med cellsystemet hade emellertid förvärrats. Dels förstås på grund av splittringen med förlusten av erfarna organisatörer och lokala ledare (liksom med rivaliteten på arbetsplatserna mellan de två kommunistiska partierna). Dels på grund av depressionen.

När ”bolsjeviseringen” inleddes 1924 och driftscellsreformen påbörjats hade parollen varit: ”Varje fabrik vår fästning”. Och tanken var an partiet skulle byggas upp på driftsceller just för den revolutionära situationens skull. Driftscellerna skulle inte bara ”garantera partimedlemmarnas rätta sociala sammansättning och partiets proletära karaktär”. De skulle också möjliggöra för partiet att bedriva en ”verksam kamp för kontroll över produktionen, och efter övertagandet av makten, behärskandet av produktionen på arbetsplatsen”. Problemet var att den revolutionära situation man kunde ana 1931 i samband med morden i Ådalen och generalstrejken i Söderhamnsområdet, sammanföll med kapitalismens ekonomiska sammanbrott. Nedläggningar, avsked och massarbetslöshet blev följden. Partiets ”fästningar” försvann. Partisekreterare Emil Andersson kunde därför konstatera på kongressen 1932:

”Driftscellen såsom grundorganisation på arbetsplatsen har visat sig vara en god organisatorisk form under kapitalismens så kallade normala tider. Men kapitalismens utveckling har i stor utsträckning raserat möjligheterna för driftscellernas arbete. Vi bygger upp en bra driftscell. Arbetsgivaren permitterar och avskedar arbetare. Cellen slås sönder. Arbetsplatserna har blivit gästgivargårdar.”

Istället for att till varje pris bita sig fast i driftscellsystemet började partiet övergå till att lägga större vikt vid den geografiska organiseringen (stadsdelsföreningar osv) och vidfackklubbar. Fackklubbarna var helt enkelt de tidigare fackliga fraktionerna, som nu blev grundorganisationer. Partiledningens förslag om en viss form av ”kollektivanslutning” där de som reserverade sig mot medlemsskap i SAP gemensamt kunde ansluta sig till Socialistiska Partiet genom så kallade ”reservantklubbar” avvisades av socialistmedlemmarna. Vad var då skillnaden mellan en fackklubb och den tidigare cellen. Ta exempelvis byggnadsarbetarna i Stockholm. Där försökte partiet tidigare bygga upp driftsceller som förenade alla kommunistiska arbetare vid olika byggen. Nu satsade man istället på att bilda fackklubbar för målarna, murarna, snickarna osv. Då hölls partimedlemmarna samman även när en bygge var färdigt.

Fördelen med det här sättet att organisera var att det gav större kontinuitet och innebar mindre problem med den ständiga bristen på ledare och erfaret folk. I de små cellerna krävdes ju en oerhörd mängd ledande krafter, för att sköta sekretar- och kassörsuppgifter, inleda på mötena med veckorevyer osv. Ofta hade man inte de krafterna varför cellerna föll ihop. Fackklubbarna innebar en kaderbesparing eftersom klubbarna i allmänhet var större än cellerna.

Men man kan förstås också se en svaghet. Där cellsystemet hade fungerat – genom att det helt enkelt fanns tillräckligt många aktiva och erfarna kommunister för att bära upp dem – hade det varit en oerhörd tillgång och gett kommunisterna ett närmast oproportionerligt inflytande bland arbetarna. Cellerna blev verkligen i vissa fall partiets ögon och öron i hjärtat av arbetarklassen och en allsidig revolutionär skola för många arbetare. Cellmedlemmarna tvingades lära sig att organisera och prata politik i stort som i smått. Fackklubbarna var mer inriktade på fackföreningens frågor – och hela deras verksamhet förhöll sig till fackföreningen. Man kan säga att cellerna i första hand hade syftet attbygga partiet på arbetsplatsen medan fackklubbens syfte först och främst var att vinna ledningen över fackföreningen.

Det var också ganska följdriktigt att efter splittringen 1929 de moskvatrogna sillénarna fortsatte sina försök med driftscellsystemet – de såg kampen om fackföreningarna som en andrahandsfråga. Den revolutionära kampen skulle, menade de, bryta igenom och utöver de gamla fackliga strukturerna. Vilda strejker med strejkkommittéer valda utanför facket var några av de viktigaste kampmetoderna. Kilbomarna, Socialistiska Partiet, å andra sidan höll fast vid den gamla leninska synen att till varje pris stanna i och kämpa om fackföreningarna. De såg detta som en långsiktig kamp inom ramarna för försvaret av de existerande fackliga organisationerna. Deras gamla och oerhört erfarna fackliga kader var verkligen ”fackföreningskommunister”, både i ordets positiva mening: de tog ansvar för arbetarnas dagliga intressen och vägrade acceptera att de fackliga organisationerna inte tillhörde arbetarna. Och i den mera negativa bemärkelsen: de utvecklade en konservativ inställning till utomfacklig kamp, vände sig mot ”vilda strejker” och drevs ibland av sitt ansvar för fackföreningen till att ta ansvar för organisationen istället för medlemmarna.

Kilbomarna fick också rätt snart en del politiska problem med högt uppsatt facklig kader. Metalls vice ordförande Oscar Westerlund tvingades partiet utesluta 1932 för att denne, mot partilinjen, gått med på ett lönesänkningsavtal. Ombudsmannen Sten Andersson frän Sko & Läders avdelning 17 i Örebro stödde ett medlingsförslag som partiet hade fördömt och skrev på. Erik Jansson i Pappers förhandlingsdelegation 1930 gick med på att bryta den gemensamma fackliga fronten för en generell avtalsuppgörelse och godkände ett separatavtal. Sågverksavtalet 1932 undertecknades av förbundsledningen trots att medlemmarna i en allmän omröstning sagt nej. Sillénarna i ledningen för avdelning 35 i Svartvik följde omröstningsresultatet och tog ut avdelningen i strejk men uteslöts förstås av förbundsledningen. Kilbomarna protesterade men gjorde ingenting i praktiken för att hindra uteslutningen.

Strejken inom Pappers våren -32 fördes som punktstrejker mot lönesänkningar men arbetarna ville gå ut på bred front. Sillénarna gick ut med ett par avdelningar vilket kritiserades av kilbomarnas Folkets Dagblad. Ett brev från en SP-medlem i Pappers avdelning i Essvik till partiledningen berättade om arbetarnas raseri och krav på att hela förbundet skulle ut i strejk, och att de själva skulle gå ut om Pappers ledning sa nej. Han varnade för att arbetarna tyckte att partiet var för beskedligt och om partiet inte skulle stödja den vilda strejken ”kommer arbetarna icke längre att betrakta vårt parti som i något avseende olikt sossepartiet”.

Vad har då detta med celler och fackklubbar att göra. Bara en sak: övergången till fackklubbar var ett litet uttryck för att Socialistiska Partiet såg partiinsatserna på arbetsplatserna i första hand i förhållande till fackföreningen, att de som parti hade länkat sitt öde ull fackföreningarna. Detta, som var en oerhörd styrka i ett skede (som för den unga socialdemokratin när den valde att strid och den framväxande fackföreningsrörelsen) blev en svaghet i den förrevolutionära situationen 1932 när stora massor av arbetare var beredda att bryta med byråkratin – och därmed också med dess centrala organisationer – i handling.

Den följande utvecklingen är känd: Socialistiska Partiet gick under med man och allt. Sillénarna blev Linderotare och övergav driftscellsystem och vänsterperiod för folkfront och mer svenska beteckningar som fackklubbar. Dessa lades till stor del ned under 50- och 60-talet i samband med att partiet avstod ifrån att kandidera på partisedlar i de fackliga valen. 1962 avskaffades posten som facklig sekreterare i SKP och det fackliga utskottet bytte namn till ”arbetsmarknadsutskottet”. Kommunisterna gav upp kampen om arbetsplatsen som partiets ”fästning”.

Slutsatser?

Kan vi dra några slutsatser ur allt detta? Jag vet inte säkert, men jag tror att några allmänna slutsatser för partibygget är dessa:

* Det nya socialistiska partiet måste byggas överallt bland arbetarbefolkningen, för att på bästa sätt känna vad som sker i klassen, för att kunna samordna de socialistiska krafterna och göra dem effektiva samt för att på bästa sätt kunna dra in och lära upp nya arbetare till aktiva socialister.
* Uppbygget av partiet på arbetsplatserna och inom fackföreningarna spelar här en avgörande roll. Exakt vilken form man väljer är en rent praktisk fråga. Den har ingenting att göra med att det ena eller andra vore ”bolsjevikiskt”. Som Kominterns tredje världskongress uttryckte det: ”Namnet är inte det viktigaste. Viktigast är att kommunistisk aktivitet bedrivs”.

Just detta måste vara mattstocken: att en allsidig socialistisk verksamhet bedrivs och att organiseringen underlättar och stimulerar alla medlemmars aktivitet i stort som i smått.Här har erfarenheterna frän såväl driftscellsystemets bästa sidor som fackklubbsorganiseringen sin givna plats.

Nu är det ju så att dagens Socialistiska Partiet är av en helt annan typ än de partier som nämnts här. De var proletära masspartier i vardande. Vi står mycket mer i början. Det betyder inte att vi kan nonchalera dessa föregångares erfarenheter – vi brottas ibland själva med ett ston partis problem, ty lokalt är vi ”stora” och har inflytande. Även om det vore skönt kan vi inte först bygga upp en grupp av sammansvurna heltidsrevolutionärer och slippa grubbla över masspartiets problem. För att i övermorgon galant klara av att organisera tusenden. Nej, vi måste både bygga kärnan och masspartiet. Det är också det behovet som måste prägla vår organisering på arbetsplatserna.

Avslutningsvis några diskussionstrådar

* Hur naturligt är det för oss an föra ut partiet på arbetsplatserna? Tidigare har vi ibland sagt: ”Vi är bra på att göra partimedlemmar individuellt kända, men det handlar också om att göra vän parti som helhet och alternativ känt, inte något udda och främmande.”

* Ett av de viktigaste medlen för detta är att sälja Internationalen på arbetsplatserna. Vågar vi det? Och fungerar tidningen, är den först och främst riktad till era arbetskamrater som börjar ifrågasätta det gamla? Kan ni sälja Internationalen till dem med gott samvete och tänka: ”Fint, nu får Stina en bra bild av vad värt parti står för”. Eller smusslar ni undan tidningen och tänker: ”Hoppas inte gubbarna ser den här!” Vad är det för annat material ni behöver, vad kan ni framställa själva och vad måste vi göra centralt?

* Hur offentligt förmår ni bedriva partiarbetet? Anslås era möten och cirklar på arbetsplatsen, får ni presentera er som personalklubb i personaltidningen? Om ni har denna offentlighet, hur förbereder ni försvaret av arbetsplatsorganisationen inför den dagen då de svarta listorna, uteslutningarna och avskeden kommer – ty att de kommer måste vi alla ta som en utgångspunkt.

* Hur fördelar ni krafterna mellan fackliga insatser och partibygge? Utan att vara drivande i facket får ingen förtroende för det parti vi vill bygga. Men utan att ha kamrater som bygger partiorganisationen kan förtroendet aldrig omvandlas till något bestående.

Håkan Blomqvist

Chilekommittén – 3 år av aktiv solidaritet

Den 30 april segrade den vietnamesiska revolutionen. FNL-fanan vajade över Saigon. Marionettgeneralerna, borgarna och de sista imperialistiska »rådgivarna» flydde huvudstaden i panik. Världens mäktigaste imperialiststat hade slagits tillbaka av ett väpnat folk i kamp för sin frihet.

Ett och ett halvt år tidigare inleddes den chilenska kontrarevolutionen. Den 11 september 1973 krossades de chilenska ar betarnas och böndernas förhoppningar om ett annat liv i blod, ett liv befriat från fattigdomen och misären.

I Vietnam, Laos och Kambodja besegrades imperialismen. I Chile bevarar borgarklassen och imperialismen sin frihet, sin frihet att förtrampa de chilenska massorna.

Under de senaste 10 åren har vi i Sverige sett framväxten av två omfattande solidaritetsrörelser till stöd för förtryckta folks kamp för frigörelse från imperialismens ok, Vietnamrörelsen och Chilerörelsen. I denna artikel ska vi diskutera en del frågor i samband med den svenska Chilerörelsens framväxt. Vi ska försöka ange såväl dess svagheter och begränsningar som dess styrka. Vi kommer att lyfta fram det som vi uppfattar som huvudfrågorna i solidaritetsarbetet, och i samband med det försöka blottlägga motsättningarna mellan de politiska krafter inom och utanför den svenska Chilerörelsen som på olika sätt strävat att driva den i den ena eller den andra riktningen.

Man kan lätt ta miste vid en ytlig jämförelse mellan den svenska Vietnamrörelsen och Chilerörelsen: »Kampen mot imperialismen växlar scen. Befrielsekrigen i Indokina avlöses av kampen i Latinamerika. Den internationella solidariteten tar på sig nya uppgifter för stödet åt de förtryckta folkens framgångsrika kamp mot imperialismen.»

Ingenting vore emellertid mer felaktigt än en sådan mekanisk jämförelse. Med de inledande raderna ovan har vi velat peka på en avgörande skillnad vad gäller villkoren för DFFG:s (De förenade FNL-gruppernas) utveckling och Chilekommitténs, de organiserade uttrycken för Vietnamrörelsen respektive Chilerörelsen i Sverige.

Solidariteten med kampen i Indokina kunde vila på en segerrik revolution. Trots de mest barbariska krigsinsatser led imperialismen och marionettarméerna nederlag efter nederlag, område efter område befriades av de revolutionära styrkorna, och i de befriade områdena påbörjades en social omvandling mitt under brinnande krig.

Solidariteten med kampen i Chile har utvecklats i en period då massorna i flera latinamerikanska länder genomlevt förkrossande nederlag, i en period då imperialismen befäst sina positioner i länder som Brasilien, Bolivia, Uruguay, Chile, Argentina …

Anledningen till att vi kort vill ta fram denna skillnad mellan Vietnamrörelsens och Chilerörelsens villkor är inte så mycket att vi tror att det finns en utbredd uppfattning bland Chileaktivister och andra att det verkligen existerar ett »FNL i Chile». Det är sant att illusioner om lysande framgångar för motståndskampen har förekommit tidigare inom Chilekommittén. Men idag tror vi inte att det finns så många kamrater som håller fast vid att det i Chile efter kuppen har utvecklats ett obestritt ledarskap för en alltmer framgångsrik kamp, ett ledarskap med förtroende hos den överväldigande majoriteten av massorna. Däremot vet vi att det finns många kamrater som gärna skulle vilja se något eller några chilenska partier som detta obestridda ledarskap, och som tar denna önskan som utgångspunkt i försöken att ange solidaritetsrörelsens uppgifter.

Så har den ena eller andra kombinationen av partier i Chile godtyckligt betecknats som »motståndsrörelsen» av partierna själva och av deras anhängare i Sverige. På den ena sidan centristiska grupperingar, i första hand MIR, uppbackade av Förbundet Kommunist i Sverige, som talat om tusentals motståndskommittéer över hela landet. På den andra högerflygeln inom UP-alliansen, ivrigt stödd av VPK/KU, som talat om en »anti-fascistisk» front, omfattande allt från »ärliga officerare» och vänsterut, men naturligtvis med en avgränsning mot extremisterna, dvs mirister, maoister, trotskister etc. (not 1)

Det behöver inte vidare påpekas att begreppet »motståndsrörelse» i de båda fallen har betytt helt olika saker. Denna propaganda har medvetet försökt appellera till en spontan och naturlig önskan hos alla dem som tagit del i solidaritetsarbetet att relatera sin praktik till framgångar för kamraterna i Chile.

I stället för att utifrån den politiska medvetenhet hos Chile-aktivisterna som uttrycks bl a i denna önskan, diskutera de grundläggande uppgifterna för Chilerörelsen, har strömningar som FK och VPK bidragit till att fördunkla dessa frågor.

Innan vi närmare går in på en diskussion om den svenska Chile-rörelsens utveckling ska vi ange ytterligare en viktig skillnad i bestämningen av den svenska Vietnamrörelsen respektive Chilerörelsen.

Vietnamrörelsen växte fram i slutet av 60-talet som en del i en omfattande ungdomsradikalisering. Den indokinesiska revolutionens betydelse för det internationella studentuppsvinget under perioden 1965-70 kan inte överskattas. Kampen i Indokina var ett konkret exempel och ett alternativ för alla dem som hoppades på ett människovärdigt samhälle, befriat från kapitalismens förnedring och utarmning i alla dess former. Ett alternativ som den förkalkade reformismen och stalinismen aldrig kunnat erbjuda.

Den sino-sovjetiska konflikten och kulturrevolutionen i Kina bidrog till att skapa den ideologiska formen för ett skenbart alternativ till de etablerade arbetarpartierna. Utan att närmare gå in på förutsättningarna för den svenska maoismens totala dominans som politisk kraft i radikaliseringsprocessen i slutet av 60-talet kan vi dock konstatera att KFML (som så småningom delade sig i KFMLr och det som nu är SKP) kunde ta på sig rollen som ledande politisk strömning inom Vietnamrörelsen.

Maoismen lyftes fram av radikaliseringen och KFML gavs ett utrymme för ett exempellöst manövrerande i bl a DFFG. Organisatorisk och politisk sekterism i solidaritetsarbetet gentemot grupper som ifrågasatte KFML:s uppfattningar kombinerades med hänsynslösa interna manipulationer i DFFG, omflyttningar av »lojala» DFFG-medlemmar för att kväva opposition i FNL-grupper där kritik mot ledningen förekom, uteslutningar av aktivister som framhärdade i sin kritik etc.

Vi ska här inte återuppta vad vi tidigare skrivit om KFML/SKP och dess roll i Vietnamrörelsen (not 2). Men det vi vill betona är att Vietnamrörelsen fick sin kraft trots, och inte tack vare, maoismens dominans inom DFFG. Vi påstår alltså att Vietnamrörelsens styrka vilade på en rad förutsättningar som var kopplade till radikaliseringen i slutet av 60- och början av 70-talet, och inte på DFFG-ledningens politik i solidaritetsarbetet. Den bästa bekräftelsen på detta är Chilerörelsens utveckling.

Naturligtvis måste vi på liknande sätt försöka härleda Chilekommitténs styrka ur sociala och politiska faktorer i samhället som helhet. Men det förhindrar inte att vi kan uppfatta maoismens totala misslyckande i solidaritetsarbetet för Chiles folk under de tre år som förflutit sedan kuppen i september -73. Den viktiga frågan blir varför det varit omöjligt för SKP att tillämpa traditionen från DFFG i uppbygget av en kraftfull solidaritetsorganisation, och vilka principer för solidaritetsarbetet som möjliggjort uppbygget av Chilekommittén som en enhetsorganisation med stöd från skilda politiska strömningar.

Vilken social och politisk bas?

Den uppseendeväckande segern för Unidad Popular vid presidentvalen i Chile 1970 och utvecklingen därefter, imperialismens manövrer, den förrevolutionära krisen, kontrarevolutionen – allt detta ställde Chile och det »chilenska experimentet»

i blickpunkten för viktiga radikaliserade skikt i det svenska samhället, fr a ungdomen.

Kontrarevolutionens blodbad väckte inte i första hand en rektion på rent humanitära grunder bland dessa skikt. Den ledde till en från början relativt politiserad mobilisering. Det krävdes inga ingående analyser av det chilenska samhället för att förstå att massakern på Chiles arbetare och bönder var imperialismens och den härskande klassens svar på massornas kamp för sin frigörelse.

Under några få månader växte den organiserade solidaritetsrörelsen i Sverige lavinartat. Lokala Chilegrupper bildades över hela landet, ibland på initiativ av politiska organisationer, men ofta helt vid sidan av dessa. Vid Chilekommitténs första kongress, i december -73, fanns över 60 lokala grupper representerade. (not 3)

Grunderna för denna organisering svarade mot den politiska nivån hos de skikt som bar upp rörelsen. Det är viktigt att man uppfattar den objektiva sociala basen för den organiserade, mest framskjutna delen av den svenska Chilerörelsen. Chilekommitténs medlemmar är till största delen studenter och skolungdomar samt yngre tjänstemän. En viss del kommer också från arbetarungdomen.

När vi säger att den sociala basen för Chilekommittén fr a finns i ett relativt brett ungdomsskikt, innebär det också att den organiserade vänstern och dess periferi påverkar och påverkas av Chilekommittén. Vid Chilekommitténs första kongress fanns i huvudsak två politiska krafter representerade: VPK/KU och KAF (som då hette RMF). Även SKP fanns i viss utsträckning närvarande. Chilefrågans speciella karaktär och den kinesiska byråkratins inställning lämnade emellertid SKP till en början helt desorienterat. Men den främsta orsaken till att SKF snabbt lämnade Chilerörelsen finner vi i kraftiga förskjutningar i de politiska styrkeförhållandena mellan strömningarna till vänster om socialdemokratin, jämfört med den tidigare perioden under Vietnamrörelsens kulmen. Inte heller i fortsättningen kan vi vänta oss att de s k ml-organisationerna (dvs SKP, KFMLr, MLK och KEG) kommer att satsa på Chilekommittén som organisationer. Styrkeförhållandena är i allmänhet inte till deras fördel, och ur deras synvinkel har de inget som helst intresse eller behov av att inom Chilekommitténs ram ta upp en öppen politisk strid med KAF-are, VPK-are, FK-are och andra på lika villkor, villkor som de själva inte kan diktera. Ett enhetsarbete har för dessa organisationer alltid inneburit en »enhet» som de själva obehindrat kunnat kontrollera, utan konkurrens från andra politiska strömningar (not 4).

FK var i stort sett frånvarande i solidaritetsrörelsen under det första året, vilket speglade en inkrökt ouvrierism (arbetarromantik) hos denna organisation. Så småningom tvingades FK att på ett pragmatiskt sätt överge sin inställning.

Situationen idag är alltså att Chilekommittén inom sig rymmer i huvudsak tre organiserade politiska strömningar, KAF, VPK/KU och FK. Dessutom arbetar Förbundet Arbetarmakt, FAM, i Chilekommittén. En speciell fråga gäller de chilenska exilpartierna, vilka liksom de svenska partierna, på olika sätt arbetar i och kring Chilekommittén och försöker påverka Chilekommittén i den ena eller andra riktningen. Dessa partiers agerande har haft stor betydelse inom Chilekommittén. Denna fråga ska vi dock inte beröra närmare här.

Majoriteten av Chilekommitténs medlemmar är partiobundna, men denna kvantitativa övervikt säger ingenting om de partiorganiserade medlemmarnas politiska och organiserande betydelse inom kommittén. Kamrater från de politiska organisationerna är vana att driva politiska diskussioner och att organisera en daglig praktik. Trots att dessa kamrater utgör en minoritet är deras närvaro i Chilekommittén en förutsättning för själva existensen av Chilekommittén som en stark nationell politisk kraft.

Chilekommittén som organisation uttrycker det speciella förhållande att det mellan den etablerade arbetarrörelsen, byråkratiserad i grunden, och grupperna inom den »yttersta vänstern», med sin relativa sociala isolering, finns ett organisatoriskt vacuum i förhållande till radikaliserade skikt utanför reformismens kontroll. Ett vacuum som i speciella situationer fylls upp av organisationsbildningar som DFFG och Chilekommittén. I detta avseende kan man alltså göra en direkt jämförelse mellan DFFG och Chilekommittén, men det gäller också andra organisationsbildningar med mer eller mindre övergripande målsättningar, kring frågor som t ex miljön och kärnkraften. Även i existensen av en självständig kvinnoorganisation som Grupp 8 finns detta element med.

Stalinismens och reformismens passivitet

Vår bestämning av Chilekommittén som en permanent organisering som svarar mot den politiska nivån hos vissa ungdomsskikt ställer direkt problemet med denna organiserings förhållande till bredare sociala grupper, och fr a till arbetarklassen.

Vilket borde den internationella arbetarklassens svar på den chilenska kontrarevolutionen vara? Total isolering av Chile-juntan! En samordnad internationell blockad av alla transporter till och från Chile, genomförd av världens hamnarbetare, skulle få omedelbara positiva effekter för kampen i Chile. Socialdemokratins och stalinismens dominans inom den internationella arbetarrörelsen har naturligtvis garanterat frånvaron av initiativ i denna riktning. Den slutsats vi måste dra av den aktuella situationen är att den internationella arbetarrörelsens ledning inte är intresserad av att störta juntan.

Arbetarrörelsens parasiter är naturligtvis inte i första hand intresserade av att upprätthålla denna speciella diktatur, eftersom de ser att den form av klassdiktatur som juntan representerar riktar sig inte bara mot arbetarna, utan också mot arbetarrörelsens apparater, hur genombyråkratiserade de än må vara. Men detta är inte huvudfrågan. Diktaturen är ett faktum, och i valet mellan denna och det internationella proletariatets mobilisering för att bidra till de chilenska massornas kamp för att krossa den, väljer reformismen och stalinismen diktaturens fortbestånd.

Reformismens och stalinismens ansvar för nederlaget i Chile får sin logiska fortsättning när den chilenska arbetarklassen lämnas ensam och isolerad åt diktaturens förtryck och imperialismens exploatering.

Den internationella solidaritetsrörelsen har uppenbarligen byggts upp utanför arbetarrörelsen. Dvs den solidaritet som verkligen vilat på en spontan mobilisering till försvar av den chilenska arbetarklassen, och inte den »solidaritet» under reformismens och stalinismens kontroll, omgärdad av många vackra internationalistiska fraser, som syftat till att ytterligare frånta dessa strömningar allt ansvar för de chilenska massornas lidanden.

De faktorer som bestämmer den permanenta frontorganiseringen i solidaritet med kampen i Chile, som den formats i en rad länder, i Sverige, i Frankrike, i Västtyskland etc, kan sålunda sammanfattas:

– den internationella reformismens och stalinismens förräderi – förekomsten av relativt breda radikaliserade ungdomsskikt som kan svara på speciella politiska situationer genom omfattande mobiliseringar

– existensen av revolutionära och centristiska smågrupper vilka har svarat på de krav på en stabilisering av rörelsen som ställdes av den första spontana mobiliseringen, och vilka mer resp mindre konsekvent ställt sig den proletära internationalismens uppgifter (5).

Här, i skärningen mellan den internationella arbetarrörelsens uteblivna svar och den permanenta solidaritetsorganisationen baserad på sociala skikt utanför arbetarklassen, ställs uppgifterna i solidaritetsarbetet.

SAP:s svar på kuppen i Chile

De initiativ som togs av den socialdemokratiska ledningen i Sverige och av arbetarrörelsens byråkratier i andra länder under perioden efter kuppen togs naturligtvis inte oberoende av den reaktion som kontrarevolutionen i Chile väckte bland arbetarna på basplanet. Vi kan säga att byråkratiernas initiativ i förvrängd form speglade verkliga och möjliga genuint internationalistiska aktioner. Sådana aktioner genomfördes på skilda håll i världen, om än begränsat och isolerat. Listan kan göras lång över direkta blockadaktioner och andra former av bojkottåtgärder mot Chilegods, i Nordamerika, i en rad europeiska länder, i Japan och i Australien.

Med sin väldiga apparat kunde socialdemokratin dra igång en insamling som snabbt växte över alla gränser, den kunde sprida Chilemärken och informationsmaterial i enorma mängder, den kunde dra med chilenska exilpartier i sitt projekt.

Med Chilerörelsens utveckling blev det också nödvändigt för SAP-ledningen att bemöta de initiativ som växte fram utanför socialdemokratins kontroll. Chilekommittén visade sig förmögen att mobilisera breda grupper till försvar av de chilenska arbetarna. Med ett stöd i dessa mobiliseringar från politiska grupper till vänster om socialdemokratin fanns det uppenbara risker för att konkreta solidaritetsaktioner kunde sprida sig in i arbetarleden, i fackföreningarna. SAP:s och LO:s ledningar kunde svara på denna situation bara genom att själva demonstrera för arbetarna att det var de, Palme, Nilsson och de andra »arbetarledarna», och inte »tokvänstern i någon Chilekommitté», som kunde ta verkliga initiativ för de svenska arbetarnas solidaritet med det chilenska folket.

Å andra sidan var den socialdemokratiska ledningen tvungen att fördunkla den chilenska klasskampens politiska erfarenheter: I den socialdemokratiska propagandan blev utvecklingen i Chile en bekräftelse (! ) på reformismens möjligheter(6). »Arbetarrörelsens solidaritet» blev stora propagandamöten med Erlander och Edelstam, den blev en sekteristisk insamling där största delen gick till den egna Socialistinternationalens solidaritetsfond och till SAP:s broderorganisation, Radikal-partiet i exil. Den blev den centrala apparatens »solidaritet» med benäget bistånd från chilenska exilpartier.

Den socialdemokratiska ledningen lyckades verkligen att dra undan grunden för en rörelse i fackföreningsbasen, en rörelse som kunde hotat att gå förbi den centrala apparatens kvävande och sekteristiska initiativ och ställa krav på omedelbara åtgärder, som t ex bojkottaktioner, istället för det ständigt upprepade talet om solidariteten med de svaga och de förtryckta.

Men just på grund av att den socialdemokratiska ledningen var tvungen att ta initiativ som åtminstone delvis appellerade till de svenska arbetarnas klasskänsla, har det funnits möjligheter för en organisation som Chilekommittén att komma till tals med de socialdemokratiska arbetarna. Många av dessa möjligheter har försummats. De har försummats i samma utsträckning som den allmänna grunden för Chilekommitténs arbete, klassolidariteten, har förblivit just allmän. Samtidigt var dessa möjligheter långt större under den första perioden efter kuppen än de är nu.

Den aktualitet som gav det chilenska nederlaget återverkningar inom den internationella arbetarrörelsen minskar alltmer. Idag kan socialdemokratin lugnt lägga ner sin Chile-insamling. Skickligt lyckades den reformistiska byråkratin förhindra att frågan om den internationella arbetarrörelsens svar på kuppen i Chile över huvud taget ställdes bland massan av svenska arbetare.

Den nödvändiga klassolidariteten

Socialdemokratins styrka är Chilekommitténs svaghet – den relativa isoleringen från den svenska arbetarklassen och dess stora organisationer. Denna svaghet har, som vi försökt visa, objektiva grunder, men den kan förstärkas eller försvagas beroende på hur Chileaktivisterna ställer uppgifterna i solidaritetsarbetet. När vi säger att Chilekommittén är relativt socialt isolerad, säger vi inte därmed att Chilekommitténs verksamhet ska begränsas av de miljöer och den politiska medvetenhet som definierar de skikt som bär upp Chilekommittén.

Dvs vi säger inte att Chilekommittén i sin praktik enbart ska rikta sig till vissa ungdomsskikt och anpassa sig till dessa skikts subjektiva medvetenhet. Solidaritetens uppgifter måste bestämmas som klassolidaritetens uppgifter. De hinder som finns för den svenska arbetarklassens aktiva solidaritet med arbetarna i Chile måste verkligen konfronteras.

Ett avgörande hinder för Chilekommitténs möjligheter att konkretisera klassolidariteten är, som vi har sett, den reformistiska byråkratin. Å andra sidan finns det för Chilekommittén en möjlighet att i vissa situationer förändra styrkeförhållandena till byråkratins nackdel. När Chilekommittén förmår dra med en stor del av de politiska krafterna till vänster om socialdemokratin i enhetsaktioner kring konkreta frågor, kommer den också utifrån en sådan styrkeposition att kunna överflygla den socialdemokratiska ledningen, i första hand genom att dra med SSU-klubbar och i vissa fall fackföreningar i ett gemensamt arbete. Det finns många exempel på detta under de gångna åren, viktiga exempel även om de inte är uppseendeväckande. Idag tycks det också finnas goda möjligheter att dra in fler och fler SSU-kamrater i solidaritetsarbetet, och att mer framgångsrikt än tidigare få till stånd enhetsaktioner med lokala SSU-klubbar.

Men med Chilekommitténs sammansättning och sociala bas finns det ingen automatisk process som leder Chilekommittén till ett seriöst arbete mot den svenska arbetarklassen och dess organisationer. Majoriteten av dem som organiserar sig i Chilekommittén ställer sig inte spontant uppgiften att försöka bryta kommitténs relativa isolering, att medvetet försöka driva in Chilefrågan på arbetsplatserna och i fackföreningarna. Tvärtom, finns en spontan tendens att förlägga uppgifterna i solidaritetsarbetet på en i huvudsak allmänpropagandistisk nivå, med bössinsamling och tidningsförsäljning som viktigaste inslag. En tendens som bidrar till att befästa Chilekommitténs begränsningar.

I vilken utsträckning Chilekommittén verkligen tar sig an en seriös klassinriktning i solidaritetsarbetet beror i hög grad på hur skilda politiska strömningar som deltar i Chilearbetet agerar. Innan vi går in på denna fråga ska vi kort beröra några andra punkter som är viktiga i en diskussion om Chilekommitténs utveckling.

Vi tror att det är riktigt att påstå att Chilekommittén, centralt och lokalt, under hela den första perioden, fram till den andra kongressen i december 1974, mer eller mindre underförstått accepterade en allmänpropagandistisk inriktning för solidaritetsarbetet. Frågan om de politiska fångarna drevs i första hand i nationella kampanjer, utan att några egentliga försök gjordes för att ge denna fråga en konkret betydelse i lokalkommittéernas dagliga praktik. Varken denna eller andra frågor diskuterades utifrån Chilekommitténs möjligheter att ta konkreta initiativ, lokalt och nationellt, gentemot arbetarklassens organisationer. Vi påstår inte att dessa frågeställningar var helt frånvarande i Chilekommitténs arbete under denna period. Arbetet för kopparbojkotten, t ex, var direkt relaterad till en diskussion om nödvändigheten att koppla detta arbete till lokala initiativ på arbetsplatserna och till initiativ gentemot socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Men solidaritetsarbetet i sin helhet ställdes inte utifrån denna medvetenhet.

Det var först inför den andra kongressen som frågan restes på ett mer övergripande sätt. Men det är en sak att försöka klargöra solidaritetsarbetets klassinriktning i ett handlingsprogram, som det som antogs vid Chilekommitténs andra kongress, en annan att förverkliga denna inriktning.

Det är lätt att konstatera att huvudsidan i Chilekommitténs arbete, ända fram till nu, har varit ett allmänt propagandaarbete. Men det är också viktigt att se att detta inte betyder att Chilekommittén står kvar på exakt samma nivå som vid tiden för första kongressen. Den ökade medvetenheten bland Chilekommitténs medlemmar om arbetarklassens centrala roll för den internationella solidariteten har gått hand i hand med alltfler systematiska försök, både lokalt och centralt, att driva Chilefrågan på arbetsplatser och i fackföreningar, till direkta sam-arbetsinitiativ gentemot SSU-klubbar etc.

Vi menar inte att dessa försök präglat Chilekommitténs arbete i stort, men de förekommer i ökande utsträckning. Inte heller säger vi att Chilekommittén har tagit alla de initiativ som varit möjliga på arbetsplatser och gentemot socialdemokratin och de fackliga organisationerna. Viktiga tillfällen har missats och missas fortfarande, men förståelsen för vikten av sådana initiativ har ökat, även om motsättningarna i denna fråga självfallet finns kvar, och kommer att finnas kvar (7).

Men om förståelsen för en sådan inriktning ökat så har samtidigt förutsättningarna minskat att ge initiativ på arbetsplatser, i fackföreningar och gentemot de socialdemokratiska organisationerna en tillräcklig kraft, av orsaker som vi berört ovan. Den socialdemokratiska byråkratin var naturligtvis inte oberörd av Chilekommitténs framväxt, men den hade inga större svårigheter att integrera Chilefrågan på ett för den tillfredsställande sätt. Socialdemokratin klarar utan vidare en utmaning som i stort sett begränsas till allmän propaganda.

I den utsträckning som de politiska organisationer som arbetat inom Chilekommittén understött denna begränsning har de reducerat Chilekommittén till ett rekryteringsfält. Och omvänt, i den utsträckning som de medvetet motverkat denna begränsning, bl a genom en satsning från dessa organisationers fackliga kader på Chilefrågan, hade också Chilekommittén och Chilesolidariteten kunnat bli en besvärande utmaning för socialdemokratin. I detta ligger naturligtvis en kritik mot främst Vpk:s svaga satsning på Chilearbetet, och i synnerhet i det fackliga arbetet, där Vpk:s förutsättningar borde varit betydligt större än övriga politiska organisationer som arbetat i Chilekommittén. Men kritiken riktar sig också mot en sekteristisk inställning gentemot socialdemokratin i solidaritetsarbetet, bl a uttryckt av FK. Vi kommer strax att återkomma till detta.

När vi säger att Chilekommitténs arbete har dominerats av en allmänpropagandistisk inriktning får detta inte missförstås. En av förutsättningarna för Chilekommittén att kunna uppträda som en nationell kraft av betydelse ligger just i förmågan att på nationell nivå kunna driva breda propagandistiska kampanjer. Båstadskampanjen, t ex, hade en enorm betydelse för Chilekommittén och för solidaritetsarbetet ö h t. Denna kampanj hade inte kunnat få den kraft den fick utan Chileaktivisternas dagliga närvaro på gator och torg med insamlingsbössor och tidningar, under hela denna period från hösten -73 och framåt. Det vi vill betona är emellertid att denna form för arbetet och satsningarna på nationella kampanjer inte är tillräckligt om vi ställer uppgifterna i solidaritetsarbetet i förhållande till den svenska arbetarklassen.

Chilekommitténs bevarade styrka

Chilekommittén har inte genomgått någon märkbar nedgång under de tre år som förflutit sedan första kongressen. Att solidaritetsarbetet stagnerat och minskat under vissa perioder har vägts upp av ökad aktivitet och nytillströmning under andra. Chilekommittén kommer vid fjärde kongressen, i februari 1977, att vara kvantitativt starkare än vid första kongressen och ungefär lika stark som vid andra och tredje kongresserna. Detta är uppseendeväckande nog. En rad Chileorganisationer i andra länder, väl så starka som Chilekommittén under den första perioden, har idag mer eller mindre fallit ihop.

Ett exempel är den franska Comité de Soutien a la Lutte Revolutionnnaire du Peuple Chilien (CSLRPC). Utan att glömma att det existerar många avgörande skillnader i förutsättningarna för solidaritetsarbetet i Frankrike och i Sverige ska vi ändå ange en faktor som vi tror har bidragit till CSLRPC:s snabba nedgång. CSLRPC definierade sina uppgifter mer eller mindre uttalat utifrån ett exklusivt stöd till den chilenska arbetarrörelsens vänstersektorer, bl a partierna MIR, MAPU och LCC. Detta gav i sin tur det franska kommunistpartiet och dess ungdomsförbund en god förevändning att sätta likhetstecken mellan sitt stöd till den chilenska arbetarrörelsens höger och »solidariteten med Chiles folk». Det var lätt att motivera en avgränsning mot ett samarbete med CSLRPC, som ju inte inkluderade de sektorer som kommunistpartiet backade upp i sitt stöd.

Den första periodens mobiliseringar av 10 000-tals människor vilade delvis på illusioner om en alltmer växande massrörelse i Chile, en alltmer framgångsrik motståndskamp, ledd och organiserad av vänstern inom den chilenska arbetarrörelsen. En reell kunskap om den chilenska verkligheten har så småningom brutit ned sådana illusioner, men till priset av att en stor del av de franska Chileaktivisterna demoraliserats. Utan en grundval för solidaritetsarbetet som angett att uppgifterna är desamma för medlemmar i t ex kommunistpartiet och i Ligue Communiste Revolutionnaire, den franska sektionen av Fjärde Internationalen, så har ledningen för det franska kommunistpartiet lämnats oberörd.

Villkoren för Chilekommitténs framväxt i Sverige var från början sådana att medlemmar från Vpk/KU och från KAF arbetade i samma organisation. Detta underlättade att uppgifterna kunde ställas på ett annat sätt än i CSLRPC. Chilekommittén avvisade ett ställningstagande för de ena eller de andra av de chilenska arbetarpartierna. Tillsammans med tendensfrihetens organisationsprinciper skapade detta förutsättningarna för ett brett enhetsarbete mellan skilda politiska strömningar inom ramen för Chilekommittén.

När vi gör denna jämförelse får vi naturligtvis inte bortse från de illusioner om »motståndsrörelsen» som varit utbredd också inom Chilekommittén, men vad som är viktigt i detta sammanhang är att detta inte drivit fram en splittring av rörelsen utefter de skilda partipolitiska uppfattningarna, där olika delar stöder olika »motståndsrörelser».

Inte heller ska vi bortse från att speciella händelser i Sverige, fr a Båstadsmatchen i september -75, har bidragit till att förhindra en märkbar nedgång av Chilerörelsen. Men vi tror att det faktum att Chilekommittén inte ställt sina uppgifter i förhållande till speciella chilenska partier i första hand, utan i huvudsak utifrån den chilenska arbetarklassens intressen och behov, har bidragit till Chilekommitténs stabilitet. Vi ska inte dölja att det har funnits och fortfarande finns oklarheter även i detta inom Chilekommittén. De tendenser som förekommit till att försöka lägga ett ställningstagande för den ena eller andra strömningen inom den chilenska arbetarrörelsen till grund för kommitténs arbete har emellertid neutraliserats.

Vpk och Chilekommittén

Här kan det vara intressant att titta på följande, internationellt sett, unika fenomen: inom en frontorganisation, Chilekommittén, arbetar sedan mer än tre år tillbaka medlemmar ur en trotskistisk organisation tillsammans med medlemmar från det parti som är bärare av den traditionella stalinismen i Sverige. Kamrater från dessa båda organisationer arbetar tillsammans i lokalkommittéer, i regionsstyrelser och i Chilekommitténs nationella ledning.

Vpk och t ex franska kommunistpartiet har i stort sett samma inställning i Chilefrågan, och samma inställning till hur solidaritetsarbetet bör bedrivas. Men möjligheterna för resp parti att förverkliga sin politik skiljer sig något. I grunden finns det inte heller någon skillnad mellan SAP:s förhållningssätt gentemot de chilenska arbetarna och Vpk:s. Den solidaritet Vpk står för har alltid varit en solidaritet med de chilenska reformistiska partiernas ledningar i första hand, en solidaritet som sätter likhetstecken mellan stöd till olika former av exilöverenskommelser och »villkorslöst stöd till det chilenska folket». Men vad som skiljer SAP och. Vpk i detta sammanhang är helt enkelt att Vpk saknar SAP:s sociala tyngd. SAP-ledningen kunde utveckla sitt »solidaritets»-projekt utan att ta hänsyn till Vpk. Vpk å sin sida såg inga möjligheter att resa ett alternativ till vare sig SAP:s projekt eller till Chilekommittén. Samtidigt försvårades möjligheterna att söka tillträde till SAP:s projekt genom framväxten av en bred Chilerörelse utanför reformismens kontroll, ibland med aktiv medverkan från basen i Vpk och fr a KU.

Vpk-ledningen fann sig klämd mellan SAP:s påbjudna »solidaritet» och en växande solidaritetsrörelse utanför dess egen kontroll. En anslutning till SAP:s projekt skulle betyda katastrof för Vpk:s anseende bland de skikt som bar upp Chilekommittén. Säkerligen skulle det också ha inneburit upplösning i KU:s bas. Återstod att satsa på Chilekommittén. Vpk-ledningen var naturligtvis inte överlycklig över perspektivet på ett samarbete med avgrundsgrupperna i Chilerörelsen, där styrkeförhållandena för Vpk:s del inte var särskilt gynnsamma. Men inför risken att helt isoleras i Chilefrågan, liksom partiet delvis tidigare isolerats i Indokinafrågan, och inför risken att beröva fr a KU all trovärdighet både inför dess egna medlemmar och inför militanter utanför organisationen, blev Vpk-ledningen mer eller mindre tvingad till att satsa på Chilekommittén (8).

Trots ogynnsamma styrkeförhållanden gjorde den det förstås i syfte att erövra den kontroll den inte hade. Att Vpk-ledningen misslyckades, trots den kvantitativa styrka den borde ha kunnat mobilisera, förklaras till stor del av att den förlitade sig på traditionella stalinistiska metoder. I detta hade den inte ens sin egen bas med sig. Byråkratiska manövrer, som manipulation med flygblad och affischer, hastigt upprättade lokalkommittéer av partitrogna, och total frånvaro av öppen politisk strid för sina uppfattningar, är användbara instrument bara när man redan har försäkrat sig om kontrollen över rörelsen, dvs när den redan är kvävd. Att ur underläge försöka tillämpa dessa metoder på en levande rörelse är dömt att misslyckas (9).

Utöver de politiska styrkeförhållandena i Sverige fanns det ytterligare en faktor som lade hinder i vägen för en avgränsning från Vpk:s sida gentemot Chilekommittén. Havannaöverenskommelsen mellan UP-partierna och MIR efter kuppen gjorde det svårare för Vpk att motivera en öppen brytning med Chilekommittén. Detta måste ses i ljuset av att Vpk i perioden omedelbart efter kuppen strävade att rikta in Chilerörelsen till ett stöd åt sådana taskspelerier som »exilregeringen» i Rom (10). Med Havannaöverenskommelsen försvårades avgränsningen gentemot MIR, som befann sig utanför UP-alliansen. Men samtidigt öppnade Havannaöverenskommelsen möjligheter att skapa illusioner om »motståndsrörelsen». Ett stöd till »motståndsrörelsen» blev identiskt med ett stöd till Havannaöverenskommelsen, en exilmanöver som från början till slut var ägnad åt att stärka reformismen.

Enhet och tendensfrihet

Chilekommittén organiseras på tendensfrihetens principer. I korthet innebär detta att de huvuduppgifter som ställs i solidaritetsarbetet är den minimiplattform som organisationen vilar på. Inom Chilekommittén arbetar kamrater med helt skilda värderingar av utvecklingen under UP-perioden, av de olika arbetarpartiernas roll i Chile, av militärkuppens karaktär och innebörd, av läget i Chile idag och motståndskampens taktiska och strategiska uppgifter, etc. Men oavsett politiska motsättningar inom Chilekommittén i dessa och andra frågor finns förutsättningar för ett gemensamt arbete till försvar av den chilenska arbetarklassen.

Tillsammans kan kamrater från t ex KAF och Vpk och kamrater som inte är partiorganiserade ta sig an de uppgifter som anges i Chilekommitténs handlingsprogram. Men en sådan enhet förutsätter naturligtvis att ingen politisk strömning tillåts lägga munkavle på andra i solidaritetsarbetet. Varje medlem i Chilekommittén har rätt att inom och utanför organisationen öppet deklarera och argumentera för sin inställning i en rad politiska frågor som ställts av den chilenska klasskampens utveckling, frågor som rör solidaritetsarbetet etc.

De som är emot denna form för enhetsarbete är oftast de politiska strömningar som bara kan tänka sig en »enhet» under sin egen kontroll. Det gäller de s k ml-organisationerna. Det gäller också de traditionella arbetarpartierna i Sverige, SAP och Vpk. Att Vpk trots allt finns med i Chilekommittén under tendensfrihetens villkor hänger samman med de frågor vi tagit upp tidigare.

Huvudargumentet mot tendensfriheten brukar vara att det är enheten som är viktigast, och att därför alla medlemmar i en organisation som Chilekommittén borde stå för en gemensam uppfattning, och inte flera motsatta. Att skylta med politiska motstridigheter uppfattas, enligt tendensfrihetens motståndare, som splittrande och minskar möjligheterna till breda mobiliseringar.

Enklast avvisar vi dessa argument genom att peka på de omfattande mobiliseringar till stöd för Chiles folk som Chilekommittén initierat, mobiliseringar som vilat på tendensfriheten. Dvs Chilekommittén har lyckats samla en rad politiska organisationer och enskilda i t ex stora demonstrationer kring konkreta kampfrågor i form av en minimiplattform, med rätt för dem som deltar i demonstrationen att framföra särskiljande krav och paroller så länge som dessa inte strider mot minimiplattformen. Vi kan också peka på massiva demonstrationer med 10-, 50-, 100-tusentals människor och ett myller av organisationer med egna paroller och emblem, i Paris, London, Rom, New York, Tokyo, etc, etc, kring frågor som rört Indokina, Chile, arbetslösheten, aborträtten etc, etc. Demonstrationer som organiserats med tendensfrihet. I själva verket är tendensfriheten oftast en given princip i sådana manifestationer, om vi bemödar oss att lyfta våra blickar utanför Sveriges gränser.

Att tendensfriheten blivit en kontroversiell fråga inom den svenska vänstern hänger samman med de speciella politiska styrkeförhållanden som följde ur radikaliseringsvågen i slutet av 60-talet, vilket vi kortfattat berörde inledningsvis. Vietnamrörelsens styrka gav maoismens sekteristiska frontpolitik en auktoritet som det tagit tid att bryta ned.

Men även om det är enkelt att avfärda argumentet att tendensfriheten splittrar och omöjliggör breda mobiliseringar kan det vara värt att ta upp frågan närmare. Enheten är viktigast säger tendensfrihetens motståndare. Javisst, men vem bestämmer villkoren för enheten? Och vad gäller den?

Exemplet DFFG är belysande. Formellt kunde alla som anslöt sig till DFFG:s huvudparoller bli medlemmar i lokala FNL-grupper. Men reellt tvingades FNL-aktivisterna att inte ifrågasätta de programskrivningar och analyser som DFFG-ledningen gjorde om t ex utvecklingen av kampen i Indokina, om Sovjetunionens och Kinas roll etc. Formellt hade naturligtvis alla medlemmar i DFFG rätt att diskutera politiska motsättningar inom organisationen och framföra kritik mot ledningen. I praktiken utsattes aktivister som gick emot ledningen och dess ideologiska uppfattningar för en effektiv repression enligt formeln enhet – kritik – uteslutning – enhet. Enheten är förvisso viktig för dem som motsätter sig tendensfriheten, men bara en »enhet» vars villkor de själva kan diktera.

En bred enhet i solidaritetsarbetet är självklart grundläggande för möjligheterna att få till stånd omfattande mobiliseringar. Det är inte det vi ifrågasätter. Men vi säger att först måste vi lägga fast solidaritetens uppgifter. Och vi säger att det är kring dessa konkreta uppgifter som vi måste samla en bred enhet. För Chilekommitténs del gäller det arbetet för de politiska fångarna, arbetet för en bojkott av den chilenska diktaturen, arbetet för fri asyl åt de latinamerikanska flyktingarna etc. I detta arbete är det nödvändigt och möjligt att skapa en bred enhet mellan en rad politiska strömningar i Sverige. Och den enda möjligheten att åstadkomma denna enhet är att vi uttalat klargör att den vilar på just de gemensamma uppgifterna i solidaritetsarbetet, och inte på den ena eller andra politiska strömningens övergripande analyser vad gäller t ex motståndskampen i Chile. Vissa politiska organisationers motstånd mot tendensfriheten är mycket avslöjande. Det speglar en rädsla att ge sig in på ett samarbete med andra organisationer på lika villkor. Det speglar en misstro mot den egna förmågan att i öppen politisk strid med andra strömningar övertyga människor om den egna politikens förträfflighet, och en tilltro till byråkratiska manipulationer och manövrer för att stärka den egna organisationens ställning.

Nu kan tendensfriheten inte begränsas till något som bara rör organiseringen av yttre manifestationer eller förhållandet inom Chilekommittén mellan olika partipolitiska strömningar. Den senare frågan har naturligtvis en vidare betydelse, t ex när vi diskuterar fackföreningsrörelsen och socialdemokratins fraktionsmonopol i denna. I sin förlängning gäller frågan en så grundläggande sak som arbetarklassens enhet i sina massorganisationer gentemot borgarklassen. Men i den här diskussionen om Chilekommittén ska vi peka på tendensfrihetens funktion i samband med den interna debatten och beslutsgången.

Skenbart verkar det ju som om frågan om tendensfriheten numera är väl förankrad inom Chilekommittén. Stadgeskrivningen för tendensfrihet vann med knapp majoritet vid den första kongressen, stor majoritet vid den andra, och vid den tredje var det bara några enstaka Vpk-are som ifrågasatte den. Denna utveckling är naturligtvis viktig. Men det är en sak att förstå betydelsen av ett osekteristiskt enhetsarbete mellan skilda politiska strömningar, en annan att se hur tendensfriheten kan tillämpas och fungera som en integrerad del i Chilekommitténs totala utveckling. Dvs det är en sak att ge ett – delvis formellt – erkännande till tendensfriheten som princip, en annan att aktivt arbeta i enlighet med den och därmed för demokratin inom organisationen.

I den interna diskussionen och speciellt i förkongressperioder ställs Chileaktivisterna inför problemet om hur de ståndpunkter de står för i vissa frågor, mer eller mindre i motsättning till andra kamrater inom kommittén, ska kunna drivas på bästa sätt för att ge utslag i kongressbeslut och val av en ledning som aktivt kan arbeta enligt besluten. Inom KAF och Fjärde Internationalen ser vi det som en självklarhet att kamrater med olika politiska linjer, t ex inför en kongress, har rätt att organisera ett stöd för sina respektive uppfattningar, i tendenser och fraktioner, baserade på politiska plattformar. Oavsett majoritetsförhållanden och ledningens sammansättning i förhållande till de tendenser och fraktioner som bildas, har de senare rätt att på lika villkor (ekonomiskt, utrymme i den skriftliga debatten, inledningar på medlemsmöten, etc) söka stöd för sina respektive plattformar. En minoritetslinje som går emot majoriteten av den politiska ledning som valts vid en tidigare kongress måste ges utrymme att på effektivast möjliga sätt, dvs organiserat, konfrontera sin linje med ledningens inför förbundets samtliga medlemmar.

Den här metoden för den interna debatten står i total motsättning till reformismens och stalinismens metoder, vilka senare har övertagits av en rad vänstergrupper som växte fram ur studentuppsvinget i slutet av 60-talet. Hur många exempel har vi inte sett på dessa metoder att lösa interna motsättningar: tendens- och fraktionsförbud, isolering och uteslutning av oppositionella, offentlig smutskastning etc etc.

Vad har nu detta med Chilekommittén att göra? Vi menar inte att man kan göra mekaniska överföringar av den typ av regler och rättigheter för tendenser och fraktioner som finns inom KAF till en organisation som Chilekommittén. Men metoden att i vissa fall, speciellt inför en kongress, driva politiska diskussioner bland annat genom organiserade tendenser, är fullt användbar också inom Chilekommittén. För till slut handlar det om hur kamrater som inte är partianslutna, men som står för bestämda politiska uppfattningar i solidaritetsarbetet, ska ha möjlighet att driva sina uppfattningar och söka få gensvar för dem inom kommittén. Hittills är det i stort sett partifraktionerna som haft monopol på organiseringen av strömningar till stöd för sina respektive linjer.

Sedan är det en annan sak att Vpk och FK på alla sätt försökt dölja att de är partifraktioner inom Chilekommittén, att de förfallit till hemligt fraktionsmakeri i stället för att öppet förklara varför de agerar samordnat inom kommittén. Det tydligaste exemplet är Vpk:s och FK:s manövrer vid Chilekommitténs tredje kongress, då de hade hemliga överläggningar som resulterade i en blockbildning mellan fraktionerna på frågan om valet till ny styrelse. Detta block hade ingen som helst politisk plattform, dess enda syfte var att slå ut för dessa fraktioner misshagliga kandidater, bland annat KAF-kamrater.

KAF:s medlemmar i Chilekommittén får ta på sig en del av ansvaret för att frågan om tendensfriheten i samband med Chilekommitténs interna diskussioner har stannat på ett allmänt plan, vilket i sin tur gett utrymme för missbruk av den. Tendensfriheten har för oss inneburit bl a frihet att organisera vår permanenta partifraktion och rätt för andra politiska strömningar att göra det samma. Vi har i praktiken satt likhetstecken mellan vår fraktion och den »tendens» vi organiserat inför kongresser. Vi har agerat som en sluten fraktion och utifrån detta har vi försökt få andra kamrater att stödja den linje vi stått för. Vi har inte försökt att tillsammans med andra kamrater inom kommittén som i huvudsak delat våra uppfattningar i solidaritetsarbetet, utarbeta en enkel plattform och organisera ett stöd för den i en lösare tendensbildning. Inom Chilekommittén är det främst kamrater utanför partifraktionerna som börjat konkretisera tendensfriheten som ett instrument för den interna demokratin, inte bara för partipolitiskt organiserade kamrater.

Frågan om tendensfriheten leder oss till frågan om vad solidariteten gäller, dels i förhållande till kampen i Chile, dels i Sverige. Den första frågan kan bara besvaras på ett sätt. Den internationella solidariteten måste utgå frän de chilenska massornas behov. Det kan låta alltför självklart, men ser vi tillbaka på Chilekommitténs tidigare kongressdiskussioner finner vi att det inte är sa självklart.

Vi skrev att det inte är så svårt att se att den chilenska diktaturens terror är direkt riktad mot den chilenska arbetarklassen, att förtrycket i Chile är den brutalaste formen av klassförtryck. Svältpolitiken är varken i Chile eller andra av imperialismen dominerade länder en konsekvens av »överbefolkningskrisen», den är en medveten del i klassförtrycket. Diktaturen fängslar, torterar och mördar politiska och fackliga aktivister just därför att dessa deltar i och leder massornas kamp och organisering för sina rättigheter. Därför kan vi uppfatta att de omedelbara krav som ställs i Chile idag är klasskrav, som kravet på frihet för de politiska fångarna, som kravet på politiska och fackliga rättigheter, som kravet på arbete åt alla.

Vi kan ge det internationella solidaritetsarbetet en klar och entydig klassinriktning endast genom att aktivt verka för de politiska fångarnas frihet och andra klasskrav som utgår direkt från de chilenska massornas intressen, endast genom att obetingat försvara de chilenska arbetarna och bönderna och deras rätt att organisera sig fackligt och politiskt. Chilekommitténs förhållande till de chilenska partierna måste bestämmas ur solidariteten med de chilenska massorna, och inte tvärtom. Vi försvarar de chilenska arbetarnas rätt att själva välja formerna för sin organisering, vi försvarar de olika arbetarpartierna mot repressionen och inskränkningarna i de politiska rättigheterna. Men vi vänder inte på frågan, dvs vi säger inte att de och de partierna har det riktiga programmet och att det är Chilekommitténs uppgift att ställa sig bakom just dessa partier. Vi säger inte att det är Chilekommitténs uppgift att vända sig till de chilenska arbetare och bönder som inte stöder just de och de partierna och förklara att de har fel.

Den andra frågan, som gäller möjligheterna att bredda basen i solidaritetsarbetet, har vi delvis redan behandlat. Som vi sagt ser vi tendensfriheten som ett grundläggande villkor för ett brett enhetsarbete. Men frågan kan inte begränsas till något som bara gäller de strömningar som idag faktiskt arbetar inom Chilekommittén.

När Chilekommittén har rest bojkottkravet har den visat på den internationella arbetarklassens möjligheter att genomföra en total blockad av Chilegods och genom detta bidra till juntans fall. I solidaritetsarbetet har vi vänt oss till de fackliga organisationerna och uppmanat dem att bl a genomföra omedelbara bojkottaktioner. Vi har krävt åtgärder från den socialdemokratiska ledningen, från den förra »arbetarregeringen», åtgärder som kunde svara mot det ständigt upprepade talet om internationell solidaritet. Vi har visat att en aktiv bojkott, för kravet på de politiska fångarnas frihet, en aktiv kamp för asylrätten etc, uttrycker en verklig proletär internationalism, en internationalism som inte stannar vid fraser.

Utifrån detta måste vi säga att var och en som är beredd att kämpa för dessa och andra uppgifter i solidaritetsarbetet kan organiseras i Chilekommittén. Chilekommittén kan naturligtvis inte avgränsa sig mot t ex den socialdemokratiska ledningen genom att hänvisa till »övergripande politiska skiljaktligheter». De avgränsningar som Chilekommittén kan göra mot den socialdemokratiska ledningen gäller en rad konkreta uppgifter i solidaritetsarbetet. De gäller SAP- och LO-ledningens manövrer och passivitet. Men vi kan inte säga till en arbetskamrat som är SSU-are och som är villig att delta i solidaritetsarbetet, att han/hon först måste avsvära sig sin tro på socialdemokratin innan han/hon kan bli medlem i Chilekommittén. Vi tror inte att de SSU-are som redan arbetar i Chilekommittén upplever en motsättning mellan detta arbete och sin socialdemokratiska övertygelse. Vi tror att de menar att de frågor som Chilekommittén driver är viktiga även för socialdemokratin att driva.

Chilekommittén måste självklart vara öppen för alla som är beredda att delta i solidaritetsarbetet. Chilekommittén kan inte utforma sin plattform så att de som vill bli medlemmar tvingas till att ta ställning mellan olika ideologier och strömningar inom arbetarrörelsen. Men det som måste krävas är naturligtvis att alla medlemmar i Chilekommittén kompromisslöst verkar för solidaritetens krav. Vilket bl a innebär att Chilekommitténs medlemmar tillsammans måste kräva omedelbara åtgärder av LO-ledningen. Det innebär också att Chilekommittén samlat, också Vpk-kamraterna inom kommit-ten, borde ställa krav på Vpk-ledningen att kritisera Vpk:s broderpartier, i t ex Östtyskland och Jugoslavien, för att de saboterat bojkottarbetet genom att ta emot Chilegods, bl a koppar som blockerats i västeuropeiska hamnar.

Stridsfrågor inom Chilekommittén

Många diskussioner har förts inom Chilekommittén om huvudparollerna i arbetet. Vi har försökt visa att de uppgifter som uttrycks i paroller som FRIGE DE POLITISKA FÅNGARNA, BOJKOTTA JUNTAN, FRI ASYL etc, måste utgöra tyngdpunkten i solidaritetsarbetet. Chilekommitténs arbete under tre år bekräftar att det är dessa frågor som kunnat ge solidariteten en i grunden politisk inriktning.

På Chilekommitténs andra kongress menade bl a FK-fraktionen att kravet på de politiska fångarnas frihet var en »humanitär» fråga som inte skulle användas som huvudparoll. Kamraterna i FK förstod inte att kravet på de politiska fångarnas frihet är ett grundläggande klasskrav i Chile idag, liksom det är det i Spanien. De förstod inte att själva existensen av politiska fångar i Chile är ett uttryck för Pinochetdiktaturens klasskaraktär.

Många kamrater har hävdat att det är parollen STÖD DET CHILENSKA FOLKETS KAMP MOT FASCISM – FÖR SOCIALISM som garanterar att solidaritetsarbetet inte »urvattnas». Det är en lätt uppgift att visa att denna paroll har använts i minimal utsträckning i solidaritetsarbetet, i bojkottaktioner, i ingripanden på fackmöten, i demonstrationer etc. Klassförtrycket i Chile har klargjorts av Chileaktivisterna i samband med de konkreta krav som ställts, genom att utifrån dessa visa hur förtrycket i dess olika former drabbar arbetarklassen, och varför just arbetarklassen drabbas.

Sedan är det en annan sak vad denna paroll konkret betyder för Chilekommittén som helhet. Själva villkoren för Chilekommittén som organisation är ju sådana att kamrater från flera olika politiska strömningar arbetar tillsammans inom kommittén. Kanske alla kamrater i Chilekommittén hoppas på ett framtida socialistiskt Chile. Men hur denna »socialism» och vägen dit ser ut, det kan Chilekommittén som helhet inte ge ett svar på. Ingen medlem i Chilekommittén kan ge parollen en konkret tolkning utan att hamna i strid med andra kamrater i kommittén. Den enda möjligheten vore om en viss politisk strömning inom kommittén hamnade i majoritet och i kraft av detta drev igenom sin uppfattning av vägen till ett socialistiskt Chile som grund för Chilekommittén. Vilket i sin tur skulle innebära en uppsplittring av kommittén i lika många delar som det finns skilda uppfattningar inom den chilenska arbetarrörelsen och/eller politiska förbund och partier i Sverige. Dvs det skulle innebära en anslutning till SKP:s sekteristiska linje i solidaritetsarbetet, en linje som för SKP:s del är detsamma som att solidariteten bara kan vila på ett uttalat och exklusivt stöd till SKP:s broderorganisation i Chile, PCR, och dess »front», Frente del Pueblo (11). På så sätt skulle varje politisk organisation skapa sin egen lilla »Chilekommitté».

Låt oss jämföra parollen ovan med kravet på fri asyl för alla latinamerikanska flyktingar. Det senare är ett elementärt internationalistiskt krav. Solidaritetsrörelsen måste konsekvent försvara de chilenska kamraternas rätt att fritt verka och arbeta politiskt, inte bara i Chile, utan i hela världen. Vi måste rikta oss mot varje form av politisk förföljelse som kamrater som tvingats i exil utsätts för. Vi måste kräva av alla dem som säger sig företräda de förtrycktas intressen, »arbetarregeringar», arbetarpartiernas och de fackliga organisationernas ledningar etc, att aktivt garantera de chilenska flyktingarnas politiska rättigheter. Kravet på asylrätt för politiskt förföljda är ett lika grundläggande klasskrav som kravet på frihet för de politiska fångarna.

Mot detta krav har återigen kamraterna i FK rest invändningen att det handlar om en »borgerligt-demokratisk» fråga och därför inte kan vara en huvuduppgift för solidaritetsrörelsen. Återigen har dessa kamrater missat klasskaraktären i det förtryck som de chilenska arbetarna utsätts för. Samtidigt utsår de illusioner om att det är borgerliga krafter, och inte arbetarklassen, som förmår försvara arbetarnas rättigheter, bl a rätten till fri asyl. Att vissa rättigheter betecknas som borgerligt-demokratiska därför att de ingår i den borgerliga ideologin om den parlamentariska formen för klassherravälde, innebär inte att det är borgarna som kommer att försvara dessa rättigheter. Tvärtom, de är beredda att överge dem och förtrampa dem i det ögonblick de utgör ett hot mot borgarklassens makt. Det känns lite generande att behöva påpeka att vi lärt oss detta bland annat från exemplet Chile. Vidare innebär inte dessa rättigheters beteckning att arbetarklassen inte har intresse av att försvara dem. Tvärtom, endast arbetarklassen förmår försvara dessa rättigheter som sina, genom kamp och organisering, självständig från borgarklassen.

Vid tiden strax före Chilekommitténs tredje kongress kom en grupp chilenska flyktingar till Sverige, undan förföljelse först i Chile och sedan i Rumänien (12). Vid kongressen motsatte sig Vpk:are, FK:are och andra ett enkelt uttalande till stöd för dessa kamraters krav på asyl. Kongressen avslog uttalandet med några få rösters majoritet. Detta beslut är en skam för Chilekommittén. Det visar att många kamrater varit beredda att sälja ut grundläggande klasskrav med hänvisning till vad som är realistiskt för den svenska regeringen! Chilekommittén ska m a o acceptera att regeringen avvisar politiskt förföljda Chile-flyktingar vid gränsen! Invandrarverket gick emellertid på en annan linje. Kamraterna från Chile fick asyl, trots Chilekommitténs vägran att stödja dem.

Vi tror att detta exempel visar vad som garanterar att solidaritetsarbetet inte »urvattnas». Speciellt som många av dem som var emot asylrätten i detta fall tillhör dem som mest ihärdigt påstår att det är den övergripande parollen STÖD DET CHILENSKA FOLKETS KAMP MOT FASCISM – FÖR SOCIALISM, i all sin abstraktion, som garanterar Chilekommitténs klassinriktning!

Vi ska titta på ytterligare en fråga som varit kontroversiell inom Chilekommittén: insamlingen av pengar till motståndskampen. Vi ska se på de tre linjer som drivits.

Den första linjen företräds av fr a Vpk. Den säger att insamlingen ska kanaliseras via Havanna, och fördelas mellan vissa chilenska partier i enlighet med den överenskommelse som dessa träffat. Enligt denna fördelning går de största potterna till kommunistpartiet och socialistpartiet. MIR får t ex mindre än Radikalpartiet. Denna fördelning uttrycker, enligt Vpk-kamraterna, ett »villkorslöst stöd till motståndsrörelsen». Bakom denna linje ligger uppfattningen att Chilekommittén ska stödja exilöverenskommelser av ett visst slag, dominerade av fr a kommunistpartiet och socialistpartiets högerflygel. Med hänvisning till sådana överenskommelser kan man sedan avvisa allt stöd till andra krafter som tar aktiv del i de chilenska massornas kamp mot diktaturen, t ex socialistpartiets Coordinadora och LCC (13).

Den andra linjen förespråkar den nuvarande fördelningen av insamlade medel. Hälften går till Havanna, en fjärdedel »till stöd för motståndskommittéerna» genom en fördelning 50% till MIR och 25% vardera till MAPU och Kristna Vänstern. Den sista fjärdedelen går till olika former av massarbete i Chile, som folkmatsalar, familjeföreningar, verkstäder etc. De kamrater som stod för denna linje kritiserade Havannalinjen för att denna uttryckte en form av stöd från Chilekommitténs sida till de drivande krafterna inom UP-alliansen. Istället föreslog de en förskjutning av insamlingen till ett stöd för vissa andra krafter, dvs MIR, MAPU och Kristna Vänstern. Denna linje är den som bl a FK står för.

För de strömningar som företrätt de båda linjerna ovan handlar insamlingen om hur man ska kunna rycka åt sig ett så stort stöd som möjligt för »sina» partier. Det blir styrkeförhållandena inom Chilekommittén som i sista hand avgör vilka partier som Chilekommittén ska agera stödtrupp åt. Många kamrater uppfattar Chilekommitténs förhållande till den chilenska arbetarrörelsen som någon slags kompromiss mellan svenska partier och förbund: »låt oss stödja kommunistpartiet och UP-alliansen lite grann, och MIR och motståndskommittéerna lite grann, så är allt bra». På detta sätt ställs sakerna på huvudet. Istället för att bestämma Chilekommitténs förhållande till de chilenska partierna utifrån uppgiften att försvara de chilenska massorna, utgår man från de chilenska partierna och lämnar frågan om de chilenska massornas behov åt sidan. Dvs man gör på exakt samma sätt som SAP-ledningen och SKP-ledningen. Skillnaden är bara att de senare inte har »kompromissat» med sitt stöd till i första hand sina egna broderorganisationer.

Denna inställning ger ett utrymme för att avvisa ett försvar av vissa chilenska partier, nämligen de som inte tillhör dem man kompromissat om. Den innebär att man kan argumentera för ett stöd till en organisation som Radikalpartiet, som ingen har kunnat visa bedriver ett basarbete i Chile idag, och lämna LCC, vars medlemmar dagligen riskerar livet i kampen mot diktaturen, utanför det materiella stödet. Det kan också noteras att i samband med diskussionen om asylrätten för Chileflyktingarna från Rumänien användes argument som att de »godkända» chilenska exilpartiledningarna inte ställde upp för dessa flyktingar eftersom de var »politiskt skumma». I klartext: Chilekommittén ska bara försvara flyktingar från vissa delar av den chilenska arbetarrörelsen. Andra, som t ex militanter som efter erfarenheterna från det »socialistiska» Rumänien brutit med kommunistpartiet, kan Chilekommittén lämna åt politisk förföljelse.

Uppfattningen att Chilekommittén bara ska ge materiellt stöd till vissa »godkända» partier är något som drivits av fr a Vpk och FK och naturligtvis anhängare till partierna i fråga. Den linje KAF har företrätt utgår inte från att de eller de partiernas behov nödvändiggör en förskjutning av insamlingen till förmån för »våra» partier. I insamlingen, liksom i alla frågor som rör solidaritetsarbetet, måste vi utgå från de chilenska massornas behov. Vi menar att insamlade medel i första hand måste gå till olika former av konkret massarbete i Chile, som folkmatsalar, arbetslöshetskommittéer etc. Idag har de flesta kamrater inom Chilekommittén klart för sig att det är genom dessa elementära former för massorganisering som de första stegen tas för ett återuppbygge av den chilenska arbetarrörelsen. Fortfarande finns stora problem när det gäller att hitta kanaler till varaktiga former av massarbete och massorganisering. Det finns t ex inte i Chile idag massorganisationer av samma karaktär som de spanska arbetarkommissionerna. Fortfarande är det svårt att finna möjligheter att ge pengar direkt till ett fackligt arbete. Men trots problemen menar vi att insamlingens huvudinriktning måste var stöd till konkret massarbete i Chile. Med hänsyn till problemen menar vi också att det är nödvändigt att kombinera det materiella stödet enligt denna inriktning med en fördelning mellan de arbetarpartier som deltar i kampen mot diktaturen. En sådan partikvotering kan inte utgå från en värdering från Chilekommitténs sida av det ena eller andra partiets program eller strategiska linje. Den måste utgå ifrån att Chilekommittén inte gör någon skillnad mellan olika partier i försvaret av de chilenska massornas rätt till fri facklig och politisk organisering. Denna inställning uttrycks bäst genom en likafördelning av de pengar som går till arbetarpartier.

Avslutningsvis

När vi gör en bedömning av Chilekommitténs utvecklingsmöjligheter i framtiden måste vi ta hänsyn till en rad faktorer som vi försökt belysa i de föregående avsnitten. Den subjektiva faktorn, dvs det sätt på vilket medlemmarna i Chilekommittén och de olika politiska strömningarna ställer uppgifterna i solidaritetsarbetet, är naturligtvis avgörande på kort sikt. Här ska vi inte försöka oss på att förutsäga hur olika politiska motsättningar inom kommittén kommer att lösas, men vi hoppas att det har framgått av det ovanstående att oklarheter när det gäller grundvalarna för solidariteten kan leda in Chilerörelsen i en återvändsgränd. Ingående diskussioner och klargöranden inom Chilekommittén krävs om organisationen även i fortsättningen ska vara i stånd att utmana den socialdemokratiska ledningen i Chilefrågan och bemöta maoistgruppernas sekterism.

Det som försvårar ett långvarigt arbete har vi också lyft fram. Vi kan inte vänta oss uppseendeväckande segrar för de chilenska massorna på kort sikt. Solidaritetsarbetet kan inte vila på en framgångsrik kamp på samma sätt som solidariteten för Indokinas folk. Säkert kommer vi att få se en mer eller mindre utdragen trend av stagnation och nedgång för den svenska Chilerörelsen, som trots allt har kunnat bibehålla sin styrka i långt högre utsträckning än de Chilerörelser vi känner till i andra länder. Just därför är det desto viktigare att bidra till den aktivering och organisering kring Chilefrågan som fortfarande drar till sig nya aktivister. Att organisationen fortfarande lever och inte uppvisar några allvarliga krissymptom hänger mycket ihop med att Chile-frågan i medvetandet hos de aktivister som rekryteras till och bär upp organisationen, har ställts i ett sammanhang med en rad mer eller mindre uttalade politiska frågeställningar. Det är frågor som hur kuppen var möjlig att genomföra, varför den tog sig så blodiga uttryck, reformismens ansvarighet, Chile och Latinamerika i förhållande till imperialismen etc. Detta är frågor som, när de väl har ställts, lever vidare, de försvinner inte p g a uteblivna framgångar i motståndskampen. För aktivisterna har Chilekommittén en viktig funktion för en utveckling och fördjupning av de politiska frågor de reser.

Också i det senare läggs ett betydande ansvar på KAF och KAF:s medlemmar i Chilekommittén. Vi måste ta del i och driva på diskussionerna kring dessa frågor inom ramen för solidaritetsarbetet, vi måste fördjupa frågeställningarna och bidra till en levande intern debatt inom kommittén. Och framför allt är det viktigt att koppla dessa diskussioner till nödvändigheten av solidaritet i handling, till den proletära internationalismens uppgifter, till arbetet för att mobilisera den internationella arbetarklassen till försvar av bröderna och systrarna i Chile.

Taras Kentrschynskyj

Taras Kentrschynskyj har varit aktiv i Chile-kommittén sedan 1973. Är f.n. medlem av Chilekommitténs nationella styrelse.

Noter
1. De två största partierna i Unidad Popular var kommunistpartiet (PC) och socialistpartiet (PS). De viktigaste partierna i UP-koalitionen, vid sidan av dessa två, var MAPU och Kristna Vänstern, båda utbrytningar ur det kristdemokratiska partiet; MOC, en senare utbrytning ur MAPU; Radikalpartiet, tillhörande den socialdemokratiska Andra Internationalen. Den Revolutionära Vänsterrörelsen, Ml R, som stod utanför UP, bildades 1965 genom en sammanslagning av flera smågrupper.

2. Se t ex »Revolutionär marxism kontra stalinism i Vietnamrörelsen» (Röda Häften 9), ett svar av Kenth-Åke Andersson till »Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen», utgiven av Uppsala FNL-grupp 119711. »Indokina – kampen fortsätter – solidaritet till den slutgiltiga segern» (Rött Forum 10) (19741.

3. Chilekommittén fanns i Sverige redan före kuppen, men lokalt i Stockholm. Organisationen fungerade då främst som en informations- och studiegrupp. Politiskt var Chilekommittén vid denna tid en stödorganisation till Unidad Popular i Chile. Som sådan hade den naturligtvis avgörande svagheter som vi emellertid lämnar här. När vi i fortsättningen talar om Chilekommittén underförstår vi den nationella organisation som skapades vid den första kongressen i december 1973.

4. SKP:s förhållande till Chilerörelsen har präglats av en rad märkliga turer. För att motivera sin passivitet har SKP-ledningen å ena sidan sagt att SKP inte kan stödja Chilekommittén, eftersom Chilekommittén står för ett politiskt stöd till UP (vilket är en ren och skär lögn, Chilekommittén ställer uttryckligen inte sina uppgifter utifrån ett politiskt stöd till den ena eller andra konstellationen av chilenska partier), å andra sidan har SKP-ledningen avstått från deltagande i breda mobiliseringar mot juntan med hänvisning till att den senare utgör en del i fronten mot supermakterna. SKP-ledningens agerande har naturligtvis satt spår i SKP:s bas och periferi, vilket i sin tur pressat in SKP-ledningen i motsägelsefulla positioner. Det tydligaste exemplet är Båstadskampanjen. Innan den var avslutad hade SKP-ledningen hunnit förändra sin inställning minst tre gånger. SKP-ledningens rädsla för ett osekteristiskt enhetsarbete speglas idag i det pappersalternativ till Chilekommittén de ställer upp: en »bred» solidaritetsrörelse till stöd för »Frente del Pueblo», den »front» som SKP:s egen broderorganisation i Chile proklamerat (se Marxistiskt Forum 6/761. KFMLr:s ledning har varit betydligt mer öppenhjärtig. Å ena sidan har den stött en rad av Chilekommitténs initiativ, och t o m uttalat sig om det positiva i Chilekommitténs arbete i allmänhet. Å andra sidan avvisar den ett arbete i Chilekommittén eftersom där finns för mycket trotskister och revisionister.

5. Som vi redan noterat stod FK utanför Chilekommittén i Sverige under den första perioden. Men i t ex Västtyskland och Frankrike har centristiska grupper som Kommunistische Bund och Revolution från början spelat en helt annan roll i organiseringen av Chilerörelsen. Vad gäller Vpk/KU:s plats i den svenska Chilerörelsen återkommer vi till detta. Här gäller frågeställningen Chilerörelsen och arbetarrörelsen, den senare i Sverige totalt dominerad av socialdemokratin. I förhållande till socialdemokratin måste vi betrakta den traditionella stalinismen i Sverige, uppburen av Vpk, som en marginell företeelse i den svenska arbetarrörelsen, vilket i sin tur får konsekvenser för Vpk:s förhållande till Chile-rörelsen.

6. I uppropet för Arbetarrörelsens Chileinsamling (undertecknat av bl a SAP, LO, SSU, Kvinnoförbundet, ABF) som spreds massivt i perioden efter kuppen framförs följande synpunkter:

»Den svenska arbetarrörelsen reagerar med avsky mot det som hänt och händer i Chile. Vi har alltid hävdat det fredliga reformarbetet som vapen mot de besuttnas privilegier. Chile var ett exempel inför världen på att det går att i grunden omdana samhället på reformernas väg och i enlighet med demokratins principer. Det var i fruktan för att Allende skulle lyckas som reaktionära krafter saboterade hans ansträngningar och slutligen etablerade ett blodigt förtryck. Övermäktiga ekonomiska intressen kom Allendes motståndare till hjälp. Rätten för folken att utan inblandning utifrån själva få forma sina samhällen måste därför hävdas med än större kraft.»

Se så långt UP hade kommit, och tänk så mycket längre UP skulle ha kommit om bara inte militären hade slagit till i september! På så sätt reducerades USA-imperialismens och den chilenska borgarklassens konsekventa attacker på den chilenska massrörelsen till grymma tillfälligheter, tillfälligheter som var fräcka nog att kräva ett slut på »experimentet». Att den chilenska borgarklassen med tusen band är förenad med USA-imperialismen, att den chilenska staten var och är en borgarstat, att armén är borgarstatens väpnade arm, att borgarstaten värnar om intressen som är oförenliga med arbetarklassens, att den fördjupade polariseringen mellan huvudklasserna i Chile under UP-perioden obönhörligen pekade fram mot en avgörande kraftmätning, av allt detta fanns naturligtvis inte ett spår i den socialdemokratiska propagandan. Eller snarare, spåren fanns, men så att säga i negativ form, eftersom propagandan bl a syftade till att förhindra att en medvetenhet om dessa saker spreds bland de svenska arbetarna, via politiska krafter utanför socialdemokratin.

Ledaren i Aftonbladet den 12/9 kunde t ex skriva att kuppen »drar ett slutstreck under alla förhoppningar om att genom reformer lösa de sociala och ekonomiska problemen i Latinamerika på parlamentarisk väg», samtidigt som den bekräftar att Allendes politik var helt riktig. Försöken från UP att lösa problemen misslyckades, »inte på grund av Allendes politik, utan därför att dessa militärer (som togs in i regeringen av UP) vägrade att acceptera den reformpolitik som president Allende representerade.»

7. Exempel på detta är olika förslag som rests inom Chilekommittén för initiativ gentemot socialdemokratin i vissa situationer. Bl a avvisades ett förslag att utnyttja tyngden i Båstadskampanjen för ett initiativ gentemot socialdemokratin om en gemensam insamling som skulle kunnat ge stora möjligheter att på basplanet dra med socialdemokratiska organisationer i ett gemensamt arbete. Ett annat förslag som avvisats är initiativ gentemot bl a Arbetarrörelsens Chileinsamling om upprättandet av ett gemensamt fångkontor, för ett enhetsarbete i fång- och flyktingfrågan. Ett tredje exempel rör förhållandet till arbetet för en nordisk bojkottaktion. För många kamrater tycks frågan handla om ett allmänt samarbete mellan nordiska solidaritetsorganisationer, »utbyte av erfarenheter» etc. För oss handlar det om att få till stånd konkreta samarbetsprojekt i bojkottfrågan som kan aktivera medlemmarna i de resp organisationerna i ett arbete på basplanet som kan ge tyngd åt kravet på de nordiska landsorganisationerna att genomföra en samordnad nordisk bojkottaktion mot Chile-juntan.

8. Att Vpk-ledningen inte gav klartecken för sina medlemmar att arbeta i Chilekommittén med lätt hjärta framgår med önskvärd tydlighet av Ny Dags häftiga angrepp mot »sekterna».

Ny Dag 68/73, 10-11/10, tar upp »sekteristernas gemenheter om Chile» eftersom »de säger sig stå solidariska med den chilenska arbetarklassen, men i uttalanden, flygblad, artiklar och debattinlägg för fram påståenden om och värderingar av vad som hänt i Chile som är ägnade att skada det solidaritetsarbete som nu växer fram».

Ny Dag 76/73, 7-8/11, fortsätter:

»Många tar illa vid sig av sekternas propaganda. Många människor som i indignation över vad som hänt i Chile solidariserar sig med landets arbetare och bönder blir oroliga och undrar om de stödjer de chilenska arbetarna och bönderna på ett riktigt sätt. Det är denna osäkerhet som sekterna eftersträvar att uppnå. Osäkerhet, skickligt utnyttjad, splittrar. Den solidaritet som många spontant känner kommer i första hand inte det chilenska folket till del, utan utnyttjas för organisationsegoistiska syften.»

Vpk-ledningens kluvenhet illustreras också av ett mycket lamt försök att ge ett alternativ till Chilekommitténs insamling alldeles efter kuppen. Ny Dag propagerade stilla för att solidaritetsarbetet bl a skulle organisera insamling via Svenska Fredskommitténs postgiro. Vart dessa pengar skulle gå angavs inte, och det tycks som denna insamling begravdes innan den fick liv.

9. Ett exempel: De huvudparoller som Chilekommittén hade under hösten -73, framtill första kongressen, innehöll bl a parollen STÖD DET CHILENSKA FOLKETS KAMP MOT FASCISM – FÖR SOCIALISM. Vpk-ledningen menade dock i ett första skede att den sista delen, FÖR SOCIALISM, skulle strykas. Emellertid förekom inte ett enda inlägg i Chilekommitténs internbulletin inför kongressen som argumenterade för denna linje, eller för den som Vpk-ledningen senare bestämde sig för, nämligen FÖR DEMOKRATI OCH SOCIALISM. Istället kunde det gå till så att i flygbladet och affischen för en av Chilekommitténs mobiliseringar efter kuppen hade den sista delen i Chilekommitténs paroll försvunnit. Det behöver inte påpekas att tryckningen av flygblad och affischer ombesörjdes av Vpk-are. Det hände sig också att Ny Dag intervjuade en kamrat i Chilekommitténs ledning (nr 75/73). Ett beklagligt tryckfel förvandlade dock Chilekommitténs paroll till den som Vpk-ledningen förespråkade… (kamraterna från Chilekommittén påpekade »tryckfelet» i Ny Dag 84/73).

10. Havannaöverenskommelsen innebar bl a att UP-partierna och MIR gjorde upp om en kvotering av pengar som samlades in av solidaritetsrörelser världen runt. Pengarna skulle fördelas på följande sätt: PC -29%, PS – 29%, MAPU – 8%, Kristna Vänstern – 8%, MOC – 8%, Radikalpartiet – 10%, MIR – 8%.

Vissa UP-diplomater och exilpolitiker upprättade någon form av samordningsstruktur i Rom efter kuppen som gjorde anspråk på att företräda det chilenska folket. Denna struktur betecknades ibland som den »chilenska exilregeringen». Att skänka pengar till denna struktur skulle inneburit ett stöd till något som befann sig så långt bort det ö h t var möjligt från att organisera motståndskampen i Chile.

11. PCR, Partido Comunista Revolucionario. PCR hade innan kuppen ett inflytande i vissa fackföreningar och bondeorganisationer. En del av organisationen uppgick strax före kuppen i MAPU. Organisationen är idag mycket liten, och dess »breda anti-fascistiska folkfront», Frente del Pueblo, uttrycker ingenting annat än PCR självt.

12. Hösten -75 kom till Sverige grupper av chilenska flyktingar som under en period haft asyl i Rumänien. I detta land förvägrades de rätten att arbeta politiskt. Den rumänska byråkratin isolerade chileflyktingarna från rumänska arbetare. De förbjöds att arrangera solidaritetsdemonstrationer för Chiles folk den 11 september. Vid Fords besök i Rumänien spärrades de chilenska flyktingarnas bostadsområden av med beväpnad militär. Vissa av flyktingarnas hem genomsöktes också i razzior för att förhindra protester från chilenarnas sida mot Ford. De chilenska exilpartiledningarna i Rumänien håller god min inför dessa politiska förföljelser, mot att de själva tillåts upprätthålla officiella representationer, inom den rumänska byråkratins ramar.

13. Socialistpartiets »Koordinadora» – Partido Socialista/Coordinadora de Regionales, är en heterogent sammansatt vänsterfraktion av PS. Den organiserar troligen majoriteten av de aktiva PS-medlemmarna i Chile. Det »officiella» PS och dess ledning i exil ömsom förnekar Koordinadoras existsens, ömsom påstår de att Koordinadoran är återintegrerad i »officiella» PS.

Från Fjärde Internationalen 6-76

Den tidiga socialdemokratin

Vi publicerar här ännu ett inlägg i debatten om reformismen och Kenth-Åke Anderssons analyser av socialdemokratin. Tidigare artiklar i denna debatt kan återfinnas i Fjärde Internationalen nr 2-77 (Tom Gustafsson och Gert-Inge Johnsson – KÅA och den svenska socialdemokratin – ett pionjärarbete att kritisera och föra vidare) och nr 3/77 (Håkan Blomqvist och Kjell Östberg: Socialdemokratins internationella rötter). Diskussionen anknyter till, och har aktualiserats av debatten om löntagarfonderna som återkommit i en rad artiklar i Fjärde Internationalen (se nr 3-4, 5/76 och 1/77).

Det är redaktionens förhoppning att denna diskussion ska bidra till en fördjupad kunskap om reformismen och om den roll socialdemokratin spelar idag.

Den tidiga socialdemokratin
Håkan Blomqvist & Kjell Östberg

Inledning

I det första avsnittet av vår artikel bemötte vi ingående den teori om socialdemokratins uppkomst och utveckling som i van förbund först formulerats av Kenth-Åke Andersson, som i den offentliga debatten i stort sett låtits stå obemötta och som ånyo förts fram av Tom Hansson och Per Reichard, bl a i Fjärde Internationalen (1). Vi visade hur KÅA: s tes att socialdemokratin «alltid varit en reformistisk strömning inom arbetarklassen» som »alltid förespråkat klassamarbete» var oförenlig med vår rörelses historia och program.

Uppgiften med detta avsnitt är att visa de katastrofala följderna av denna uppfattning i KÅA: s försök att tillämpa den på den svenska arbetarrörelsens historia. I sin broschyr »Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom», utgiven av KAF i Röda Häften 25 1974 tecknas följande bild av den svenska fackföreningsrörelsens uppkomst.

»Nyliberalismen /lanserade/ en teori om att fackföreningarna behövdes som ett nödvändigt komplement till det ’fria’ ekonomiska systemet /…/ På så sätt såg man fackföreningen som ett värn mot socialismen och mot strejkrörelsen (typiskt nog var endast ett litet fåtal av strejkerna på 1880-talet ledda av fackföreningarna). Det var från detta nyliberala håll som initiativet till fackföreningarna kom. Det sprids idag en infantil ideologi om att de svenska fackföreningarna var kamporganisationer som strävade mot socialismen. Det stämmer inte alls. De var – och är – organisationer inom det rådande systemet. De har kämpat för förbättringar inom systemets ram, men de har aldrig kämpat mot systemet som sådant. I de tidigaste fackföreningarnas (1880-talet) program finns det ingenting av klasskampsstämningar och än mindre något om socialism eller revolution. Tvärtom. Under denna tid stod fackföreningarna under liberalt ’beskydd’.» (2).

I den stilen, fylld av missuppfattningar, förvrängningar och felaktigheter går större delen av broschyren. Vi har här ingen möjlighet, eller intresse av, att bemöta dem alla. Vi ska i detta avsnitt ta upp tre, fundamentala, vändpunkter i den svenska arbetarrörelsens historia, nämligen fackföreningsrörelsens uppkomst; bildandet av det socialdemokratiska partiet och reformismens utveckling inom SAP och på dessa punkter lämna var alternativa historieskrivning. I förbifarten kommer vi att bemöta en rad av KÅA:s felaktigheter. Låt oss bara inledningsvis påpeka att anledningen till att en slipad forskare som KÅA, dessutom med den imponerande beläsenhet han besatt, kunde göra sig skyldig till så allvarliga missgrepp, är att han baserar sig på en felaktig metod och utgår från en felaktig teori, som han förgäves försöker bemöta. I sista hand kan dessa felaktigheter reduceras till denna enda: oförmågan att se och känna igen klasskampen och de former den tar.

De påståenden vi framför allt vill bemöta kan sammanfattas sålunda

1. Var fackföreningarnas uppkomst en produkt av liberalernas konspiration och ett för borgarna nödvändigt ekonomiskt komplement till det ekonomiska systemet, som hävdas i citatet ovan?
Nej. säger vi. Fackföreningarna var och är arbetarklassens mäktiga självorganisering. De var kamporganisationer som på klassgrund kämpade för arbetarklassens intressen.

2. Var bildandet av det svenska socialdemokratiska partiet i första hand ett bekräftande av liberalernas inflytande över arbetarklassen?
Nej, säger vi. SAP:s bildande var ett avgörande brott med bourgeoisin och deras partier, såväl politiskt som organisatoriskt.

3. Var SAP redan från början ett klassamarbetsparti, ideologiskt urartat, enbart inriktat på att genomföra vissa reformer inom systemets ram?
Nej, säger vi. SAP stod på marxistisk grund. Reformismens senare seger innebar att partiet övergav sin tidigare klasskampsgrund.

Nu: Upp till bevis!

I. Fackföreningsrörelsens uppkomst:
Resultat av klasskamp eller liberal konspiration?

Låt oss så utförligt och konkret som vårt utrymme och de tillgängliga källorna tillåter försöka ge en alternativ bild av den svenska fackföreningsrörelsens uppkomst.

Del var först under 1870-talet som det kapitalistiska produktionssättet fick sitt avgörande och allmänna genombrott i Sverige genom trä-, sågverks- och verkstadsindustrins första kraftiga samordnade tillväxt, genom att fabrikssystemet fick den dominerande ställningen inom produktionen.

Sedan kom det att dröja till 1890-talet innan detta avspeglade sig i en kvantitativ masstillväxt av arbetarklassen.

Den officiella statistiken på antalet fabriksarbetare ger, om än inte helt tillförlitlig, en klar indikation av detta (3) :

1870 35 000
1880 57 000
1890 93 000
1900 265 000

Denna allmänna utveckling kan exemplifieras av träindustrin. Redan under 1870-talet uppstod ett antal industrier med hög mekaniseringsgrad. I genomsnitt anlades tre till fyra industrier per år. Fabrikernas maskinutrustning stod i stora delar inte 1930-talet efter. De tio största fabrikerna svarade ensamma för 2/8 av industrins samlade produktion. Nu innebar inte detta att de mindre, hantverksbetonade verkstäderna omedelbart slogs ut. Tvärtom torde de också ha ökat i antal under denna period på grund av högkonjunkturen och uppsvinget i byggnadsverksamheten. Men fabriksproduktionen kom att bli kvalitativt dominerande och bestämmande för hela branschen. (4)

Detta är naturligtvis förklaringen till att de proletära kampmetoderna, alltså aktioner som har sitt ursprung i kollektiva massaktioner på arbetsplatserna, på allvar dyker upp först på 1870-talet.

Nu finns i och för sig noteringar om strejker och arbetsnedläggelser i Sverige sedan åtskilliga hundra år tillbaka, bland annat vid slottsbyggen och från gruvorna i Bergslagen, och spontana hungerupplopp förekom frekvent under en stor del av 1800-talet. Men det var uppkomsten av de stora arbetsplatserna genom fabriksproduktionen, skapandet av det moderna proletariatet som skapade de reella förutsättningarna för arbetarklassen att utveckla sin fulla styrka i kollektiva aktioner.

Från 1870-talet känner vi en rad exempel för hur arbetarklassen sluter sig samman i sådan kamp för högre löner till skydd mot prisstegringar, för kortare arbetstid eller, mot slutet av decenniet när den internationella lågkonjunkturen drabbar Sverige, mot lönenedpressningen.

Som samlande symbol för denna fas av första spontan kamp står Sundsvallsstrejken 1879. Den sammanfattar entydigt både styrkan och svagheten i dessa spontana strejker utan facklig ledning.

Den uppstod som en försvarsstrejk mot lönenedpressningen. Man hade under några år tidigare haft osedvanligt höga löner, på upp till 5:-/dag. När sågverksindustrin drabbades av den internationella lågkonjunkturen sänktes lönerna drastiskt till ner till l: -.

Styrkan i strejken låg i den otroliga klassammanhållningen som utvecklades och demonstrerades så fint under strejken som omfattade inte mindre än ett trettiotal sågverk i Sundsvallstrakten.

Svagheten låg just i att man inte var organiserade i och hade skydd av klassorgan, alltså fackföreningar. Det var detta som möjliggjorde för sågverkspatronerna att slå ner strejken genom framför allt statsapparatens ingripande.

Den dramatiska bilden av strejkens slutskede demonstrerar detta på ett sällsynt åskådligt sätt. De strejkande hade mangrant slagit läger vid Norra Stadsberget i Sundsvall; många av arbetarna hade ju för övrigt blivit vräkta från sina bostäder. Det var ett högst konkret sätt att uttrycka klassammanhållningen och solidariteten. Då kommer statsapparaten dragande i form av landshövding, militär och kanonbåtar. Man slår en ring runt hela lägret. Då ingen organisation fanns som kunde föra arbetarnas kollektiva talan kunde man plocka arbetarna en efter en och tvinga dem till återgång. Strejken kunde brytas ner. (5)

Sundsvallsstrejken kom att få ett ston inflytande i den uppvaknande arbetarklassens medvetande. Den fick stor publicitet i tidningar och broschyrer som spreds i massupplaga. Inte minst militärens agerande kom att bidra till formandet av en förståelse för krigsmaktens roll. Sundsvallsstrejken är alltså viktig att ha som bakgrund när man studerar den moderna fackföreningsrörelsens uppkomst, som i Sverige kan förläggas till i början av 1880-talet.

Stockholmsstrejken 1881 – Var det klasskamp?

Låt oss här klart slå fast att vi hävdar att den svenska arbetarklassens organisationer erövrades i kampen mot arbetsköparna och det kapitalistiska samhället av arbetarna själva och var deras viktigaste redskap i klasskampen, medan KÅA som vi sett företrädde uppfattningen att det var från »nyliberalt håll initiativet till fackföreningarna kom», och att hos de tidigare fackföreningarna ”finns det ingenting av klasskampsstämningar» (6).

Denna motsättning mellan två uppfattningar om arbetarrörelsens tillkomst rör faktiskt vid en av marxismens hörnpelare: tilltron till arbetarklassen som den enda revolutionära klassen med sin framtid i egna händer. Tyvärr måste vi hävda att KÅA sviktar i denna tilltro.

Låt oss ge ett exempel, som också är centralt i en beskrivning av den första organiserade arbetarrörelsens tillväxt: Den första stora strejkrörelsen i Stockholm, utearbetarnas strejker sommaren 1881.

Den får följande, inte särskilt smickrande eftermäle i broschyren:

»När den spontana strejken bröt ut visste ingen hur man skulle förfara. De möten man ordnade ledde till föga resultat, inga naturliga ledare steg fram och man hade till och med svårigheter att bestämma kraven. I sin villrådighet vände man sig till Dr Anton Nyström, en välkänd liberal och tillika föreståndare för det liberala arbetarinstitutet, och bad honom leda förhandlingarna. Nyströms insatser inskränkte sig dock till att han dök upp på ett möte i Lilljansskogen och uppmanade arbetarna att avblåsa strejken. De skulle ”duka under av hunger och nöd’ förklarade han, och fick därigenom arbetarna att ge upp i förtid.» (7)

Var Stockholms arbetare verkligen en skock som gick i liberalers ledband och inte ens kunde bestämma sina egna krav? Vi gick till källorna, och fick i stället fram följande bild (8) :

Det var Stockholms utearbetare – stensprängare, grundläggare och jordarbetare – som utlöste den första betydande strejkkampen i Stockholm. En vecka in i juli 1881 spred sig ryktet att en arbetsgivare beviljat sina anställda en begärd löneökning. Stenarbetarna vid grundläggare Gustavssons arbetsplats krävde motsvarande förbättring, utan framgång. Den 8 juni gick man i strejk. Deras fortsatta taktik var enkel och effektiv. Den 9 juni samlades man på arbetsplatsen, beslöt att söka utvidga aktionen och tågade i samlad tropp .från Hötorget mot Stadsgården och vidare upp mot Söder för att på arbetsplatserna försöka värva fler strejkande, vilket man också hade stor framgång med. Man kallade till ett möte vid Lill-jans klockan sex morgonen därpå. Dit kom cirka 500 utearbetare. Man delade nu upp sig i ett antal mindre grupper och beslöt att försöka ytterligare sprida strejken till de arbetsplatser man ännu inte nått.

Byggnads- och anläggningsverksamheten hade högkonjunktur i Stockholm vid denna tidpunkt. Det byggdes industrier, bostadshus, palatsgator, hamn vid Värtan och järnväg därifrån till Karlberg. Till alla dessa platser drog nu trupper av strejkande och agiterande utearbetare, vissa med en röd fana i täten, för att vidga kampen och förmå alla att samlas bakom gemensamma krav.

Klockan fem på eftermiddagen samlades man åter i Lill-jans, och antalet strejkande utearbetare angavs nu till l 000. Man preciserade sina krav till 25 öre i timmen för timavlönade. vilket torde ha varit en höjning med ca 5 öre, samt en höjning från 30 till 40 öre foten för stensprängarna. Det tillsattes också en strejkkommitté med representanter för de indragna yrkesgrupperna. Kraven sammanställdes på listor som presenterades för arbetsgivarna under lördagen den 11 juni. Även bland murarna hade nu strejk utbrutit, och de agerade på liknande sätt.

På måndagen visade det sig att de flesta arbetsgivare gått med på lönekraven, bland annat Stockholms stad, och man beslöt om återgång. Trots avsaknad av all tidigare organisering lyckades alltså grovarbetarna, en yrkesgrupp utan särskilt kvalificerad yrkesutbildning, genom några dagars väl sammanhållen strejk, uppnå kanske 25% lönehöjning. Genom att bokstavligen dra med sig så gott som alla arbetare i branschen, och genom dagliga strejkmöten utvecklades en stark sammanhållning mellan de strejkande. Stor vikt lades vid arbetarnas disciplin, och på de strejkandes initiativ stängdes flera krogar. Man såg vikten av en massiv solidaritet och försökte därför utvidga strejken till de strategiskt viktiga hamnarbetarna (som dock enligt uppgift ansåg sig ha tillräckligt bra betalt). Hållfastheten i solidariteten arbetarna emellan demonstreras inte minst av det faktum att strejken hölls ihop till 13 juni, trots att betydande grupper, däribland alla de som arbetade åt staden, fick sina krav tillgodosedda redan 11 juni.

Någon fullständig seger blev nu inte strejken. En del utearbetare hade ingen framgång i sina krav, det gällde framförallt murarna. Inte heller ledde strejken fram till bildandet av permanenta klassorganisationer för de indragna arbetarna.

Men samtidigt kom strejkrörelsen att bli av stor betydelse för utvecklingen av den redan existerande fackföreningsrörelsen (se träarbetarna nedan).

Sammanfattningsvis måste man slå: fast att utearbetarnas strejk i Stockholm är en av de viktigaste och ärofullaste kapitlen i den tidigare arbetarrörelsens historia. Vad vi ser är en välorganiserad, fyndig, klassmedveten och solidarisk arbetarklass i kamp. Med det föraktfulla eftermäle den får i KAF-broschyren har den inget gemensamt.

Fram till denna period – Sundsvallsstrejken och utearbetarstrejken – hade fackföreningar i modern bemärkelse saknats i Sverige. Typografiska föreningen, som har äran av att vara den första fackföreningen, bildades redan 1846, men var under sina första årtionden i huvudsak en sällskaps- och självhjälpsförening med valspråket »Enighet – nytta – nöje». Det fanns under 1870-talet ett antal liknande föreningar för olika yrken. Kännetecknande för dessa var att de uppkommit ur, eller hade klara beröringspunkter med, tidigare skråorganisationer. De var yrkes- och sällskapsföreningar, och ofta även självhjälpsorganiseringar med sjuk- och begravningskassa. Ibland var också arbetsgivare med, och de sysslade i regel inte med vad vi idag kallar fackliga frågor som löne- och anställningsvillkor. (9)

De var, kort sagt, en övergångsform mellan gesällorganisationerna och de moderna fackföreningarna.

Träarbetarföreningen i Stockholm – den första moderna fackföreningen ?

»På anmodan af hrr Moberg och Linderholm voro några snickare samlade söndagen 5 september 1880.

Hr Linderholm öppnade förhandlingarna med några ord om del,tryckta förhållande som är rådande företrädesvis bland snickare gentemot principaler /arbetsgivare/. ’Hvad bör vi först iaktta för att vinna en något fastare ställning i van förhållande till våra principaler? Samt föreslog därefter att vi snickare skulle bilda en förening och samla en understödskassa för kommande behof. /…/

Ordf. började med att omnämna huru arbetare på samma verkstad snart sagt lura varandra till principalens fördel och kamrater samt egen framtida skada, t ex genom hemlighållandet af priset på styckearbete eller ännu sämre uppgifandet af origtigt pris i stället för att som del borde vara fritt och otvunget lämna hvarandra all möjlig upplysning ja äfven råd der så behövdes. Yrkade derefter att vi mått bilda en förening snickare emellan för att åstadkomma enighet och en förbättrad ställning.» (10)

Så klart och entydigt formulerade de samlade snickarna sin motivering till att man hösten 1880 bildade en fackförening.

Ur del direkta behovet att försvara sig mot mot arbetsgivarnas taktik att splittra arbetarna för att kunna sänka lönen restes behovet av en gemensam sammanslutning på klassmässig grund.

Det finns en rad faktorer som visar hur föreningen brutit med olika förstadier till fackföreningar som vi berört ovan och som ger Träarbetarföreningen den moderna fackliga organisationens grundläggande kännetecken. Och träarbetarföreningen är inget undantag, dess utveckling uttrycker det allmängiltiga i arbetarklassens kamp och tidigare organisationssträvanden. Det finns ett berömt avsnitt i Kommunistiska manifestet som skildrar denna process. Vi ska här nedan citera ett stycke ur det och visa hur det stämmer överens med den svenska utvecklingen och träarbetarnas första fackliga kamp.

»Men med industrialiseringen inte bara ökar proletariatet, det trängs samman i större massor. Dess kraft växer, det känner den mera. Arbetarna börjar sammansluta sig mot bourgeoisien. De förenar sig för att hålla sin lön uppe.»

Initiativet till bildandet av fackföreningen kom från arbetarna vid Ekmans snickerifabrik, Stockholms största med över 300 anställda. (12) Det är ingen tillfällighet att det var dessa arbetare, som tillsammans med arbetarna på de två andra stora träindustrierna i Stockholm var drivande under föreningens första år. Trots snickaryrkets traditionella karaktär av hantverk uttryckte föreningen redan från början träarbetarnas organisering i egenskap av lönearbetare.

Föreningen byggde inte på organisatoriska band med sammanslutningar som utvecklats ur skråtidens organiseringar.

Föreningen saknar också dessa organisationers grundläggande kännetecken. Tvärtom understryks syftet att organisera alla träarbetare, utan krav på yrkesutbildning, minimitid i yrket osv. Inte heller fick mästarna/arbetsgivarna bli medlemmar.

Vidare spelar, föreningens karaktär av självhjälpsorganisation en underordnad, för att inte säga obetydlig roll. Den existerande sjukkassan användes framför allt i medlemsvärvande syfte.

Och visst är det mot bourgeoisien organiseringen är riktad. »Hvad bör vi iaktta för att vinna en fastare ställning i varat förhållande till våra principaler» var ju temat för den allra första sammankomsten, och svaret blev entydigt : vi bör sammansluta oss i en fackförening, vi bör organisera oss på klassmässig grund.

»Intressena och levnadsläget inom proletariatet blir mer och mer likartade, i det maskinen mer och mer utplånar skillnaderna i arbetet och lönen nästan över allt trycks ner på samma låga nivå» fortsätter manifestet.

Delta, och inte några arbetararistokratiska särintressen, kännetecknar inriktningen hos träarbetarna och de flesta andra tidiga fackföreningar i Sverige. Detta avspeglar sig med all önskvärd tydlighet om man studerar vilka ämnen som behandlas av föreningen under deras första verksamhetsår. De kretsar kring

– Lönens storlek: »Huru stor dagspenning bör en arbetare hava» diskuteras flitigt.
– Löneformerna: alltså månads- och ackordslön. Just kampen mot ackorden blev snart en av föreningens viktigaste frågor.
– Anställningstryggheten: Detta innefattade både kampen mot avskedanden och kravet på att arbetsgivaren skulle hålla de anställda med jämn sysselsättning, och inte låta branschens säsongsberoende gå ut över arbetarna.
– Arbetstiden: Först gällde kampen tio-timmarsdagen, vid slutet av årtiondet inleddes kampen för åtta timmars arbetsdag.
– Arbetets organisering och makten på arbetsplatsen: »Är det rätt att arbetsgivarne ska tilltala arbetaren på så sätt: Ni ska göra det! och ni ska vara färdiga till den tiden», hette ett debattämne redan hösten 1880. Svaret på frågan blev naturligtvis Nej!

I själva verket är ju dessa frågor med sådan brinnande aktualitet för snart 100 år sedan till den grad allmängiltiga att de också idag, 100 år senare, är de angelägnaste för den fackliga rörelsen.

»Alltmer antar sammanstötningen mellan den enskilde arbetaren och den enskilde fabrikanten karaktären av sammanstötningar mellan två klasser.»

Det är ju precis denna process vi har skildrat i och med att fackföreningarna börjar organisera arbetarna på klassbas.

»Arbetarna bilda själva varaktiga sammanslutningar…»

Tvärtemot vad KÅA hävdar var det ingen arbetarvän av liberal eller annan schattering som stod bakom denna fackförening. Behovet av en varaktig sammanslutning restes direkt ur träarbetarnas omedelbara situation och behov. Säkert hade flera av träarbetarna kunskap om fackliga organisationer i Danmark, England och Tyskland. Traditionen att söka arbete utomlands i ungdomen hade inte upphört i hantverksbetonade yrken. Kanske har kunskaper förmedlats genom den liberala Arbetarföreningen, där några arbetare var medlemmar. Men bildandet av föreningen var framför allt en självorganisering – nödvändigheten av en fackförening följde direkt och spontant ur arbetarnas försvar av sina löner och kamp för drägligare levnadsförhållanden.

Föreningen bildades ett år innan August Palm återvände till Sverige. Ledarna för arbetarföreningarna och andra liberala sammanslutningar hade inget intresse av att stimulera bildandet av klassorganisationer – tvärtom, de motarbetade dem med alla medel.

Det är riktigt som hävdas i broschyren, att t ex Anton Nyström spelade en aktiv roll i Stockholms arbetarrörelse vid denna lid. Han var vid flera tillfällen närvarande vid träarbetarnas sammankomster. Men vilken typ av organisationer han var intresserad av att bygga framgick med all önskvärd tydlighet när han presenterade sina önskedrömmar. 1881 t ex lade han fram ett program för »ombudsföreningar» där arbetare och arbetsgivare tillsammans skulle organisera sig »på lika villkor». (13)

Men varken »ombudsföreningar» eller fackföreningar som tillgodosåg »både arbetares och arbetsgivares sanna intressen» var de organisationer den svenska arbetarklassen byggde. De var uttryck för rosenröda liberala utopier. Det var Stockholms träarbetare, och andra kämpande arbetargrupper, som i strid med liberalerna, visade vägen för den svenska arbetarklassen genom sin fackliga självorganisering.

»…för att kunna proviantera för eventuella resningar. Här och där bryter kampen ut i upplopp.»

Vi har ovan i detalj beskrivit den första fasen i den stora utearbetarstrejken i Stockholm 1881. Men den viktigaste – den bäst organiserade och framgångsrikaste – genomförde träarbetarna under sin förenings ledning under sensommaren. Det var den första fackföreningsledda strejken i Sverige och den skulle än idag kunna stå som föredöme för hur segerrika strejker organiseras, hur klassammanhållning och solidaritet kan föra en flera månader lång konflikt till seger. (14)

»Stundom segra arbetarna, men blott tillfälligt. Det egentliga resultatet av deras strider är inte den omedelbara framgången, utan den allt vidare omkring sig gripande föreningen av arbetare

För träarbetarna blev den omedelbara lärdomen av strejken att söka stärka organisationen ytterligare, och två dagar efter att den avblåsts bildades en filialförening på Söder. Föreningens medlemsantal flerdubblades också som en direkt följd av kampen.

Man försökte oförtrutet sprida fackföreningsidén till andra yrkesgrupper och propagerade intensivt i Stockholm. 1882 tar man initiativ till fackföreningarnas centralkommitté i Stockholm, där föreningens medlemmar hörde till de drivande under flera år. Denna kommitté kom att spela en avgörande roll för fackföreningsrörelsens framväxt, i Stockholm och nationellt.

Ja, träarbetarna tog även initiativ till den första skandinaviska fackföreningskongressen i Göteborg 1886, som kom att bli avgörande för arbetarrörelsens anslutning till socialismen. Vi ska strax behandla föreningens insatser för detta.

Fackföreningarna – en självorganisering

Genom denna korta genomgång av en av de första moderna fackföreningarna i landet har vi visat hur den har sill ursprung, inte i framsynta liberalers manipulationer och konspirationer, ulan i arbetarklassens allra mest elementära behov och strävanden. Vi har vidare sett hur träarbetarföreningen i sin utveckling ansluter sig till den generella utvecklingen av del moderna industriproletariatet och dess organisationssträvanden som det finns beskrivet redan i Kommunistiska manifestet och som utgör ett fundament i den revolutionära marxismens teoretiska ställningstaganden.

Också en ytlig genomgång av fackföreningsidéns spridande i Sverige under 1880-talet visar hur det är träarbetarna och deras gelikar som är inspirationskällan för den svenska arbetarklassen, och att deras situation och strävanden uttrycker en allmän riktning. (15)

Att hävda att fackföreningarna bildades »under liberalt beskydd» och till och med skapades av borgare för att »förebygga strejker» och klassamarbete i allmänhet innebär inte bara att man gör sig skyldig till förtal och förvanskning av arbetarklassens historia. Del innebär också att man företräder en riktning som är främmande för vår rörelse.

Hur kan man då förklara att kampen för rätten att bilda dessa organisationer under flera decennier stod i främsta rummet av de krav arbetarklassen fick kämpa hårdast för? Borgarnas bidrag till uppbygget av fackföreningar var att med alla medel bekämpa uppkomsten av dessa organisationer.
En som förstod att fackföreningsrörelsen innebar ett brott med liberalernas arbetarorganiseringar var Överståthållaren i Stockholm som i sin rapport till Konungen om strejkrörelsen i Stockholm 1881 gör följande klarsynta iakttagelse:

»Känt är, att de arbetare som sedermera ivrigast verkat för fackföreningsrörelsen, på nära håll iakttagit strejkerna år 1881 och även deltagit i desamma. De funno därunder, att de gamla arbetarföreningarna icke för dylika fall voro till någon nytta, och att man på annat sätt måste organisera arbetarrörelsen. Närmast till hands låg då idén att efter fack eller yrken och sålunda på grund av närmsta gemensamma intressen sammansluta arbetarna i fackföreningar.»

Bättre hade vi inte kunnat sammanfatta denna utveckling själva.

…på klasskampsgrund

Och räcker det inte med ovanstående smakprov för att bemöta påståendet att det finns »ingenting av klasskampsstämningar» i de tidigaste fackföreningarna. När KÅA försöker belägga denna allvarliga och centrala tes lyckas han egentligen bara uppbringa två faktorer till stöd för den. Den ena var hans version av utearbetarstrejken 1881, som vi i detalj bemött. Det andra är ett påstående att »typiskt nog var endast ett fåtal av strejkerna på 1880-talet ledda av fackföreningarna» (17). Detta är ett lindrigt sagt grumligt argument. Förhållandet är ju att under 1880-talet är bara några procent av arbetarna anslutna till fackföreningar. Den massiva tillströmningen kom först ett årtionde senare. Vad som däremot är relevant i sammanhanget – och som talar tvärt emot KÅA: s tes – är att
både antalet strejker och, framför allt, antalet segerrika strejker, ökade kraftigt i takt med fackföreningsrörelsens framväxt. (18)

En utsökt sammanfattning av vår rörelses traditionella position i fråga om fackföreningarnas roll i klasskampens utveckling ger Engels i »Fackföreningarnas uppkomst». Artikeln skrevs 1881 och behandlar fackföreningsrörelsens läge i Storbritannien. Om någonstans så skulle här avfärdandet av rörelsen som en liberal stödtrupp vara befogad. Stora delar av proletariatet var av arbetararistokratin utestängda från rörelsen. Den samarbetade nära med liberalerna och gav dessa i stor utsträckning sitt politiska stöd :

Så här bedömer Engels rörelsen och dess uppkomst:

»Vi har talat om arbetarens kamp mot kapitalet. Denna kamp existerar, sedan må kapitalets apologeter säga vad de vill. Den kommer att existera så länge lönesänkningen förblir det säkraste och bekvämaste sättet att stegra profiten. Blotta förekomsten av fackföreningar bevisar till fyllest detta faktum. Om de inte skapats för kamp mot kapitalets övergrepp, varför skulle då då skapats? … Nu är organisationen /fackföreningarna/ det viktigaste vapnet i en politisk kamp klass mot klass.» (19)

II. Arbetarpartiets uppkomst:
Brott med liberalismen eller brott med socialismen ?

Engels fortsätter sin artikel om fackföreningarna bl a så här :

»Det vore direkt onaturligt om den engelska arbetarklassen, trots att den äger tillräcklig styrka för att skicka fyrtio eller femtio arbetare till parlamentet, för evigt skulle vara till freds med att låta sig representeras av kapitalister eller deras hantlangare, som advokater, redaktörer etc.
Det finns dessutom en mängd tecken på att den engelska arbetarklassen har vaknat till medvetande om att den under långliga tider har varit inne på en falsk väg, att de nuvarande strävandena som uteslutande går ut på högre löner och kortare arbetstid tvingar in den i en ödesdiger kretsgång, ur vilken den inte finns någon återvändo, att det i grunden onda inte ligger i de låga lönerna utan i lönesystemet över huvud … Vid sidan av /fackföreningarna inom eller över de enskilda industrigrenarna måste de uppstå en gemensam förening, en politisk organisation av arbetarklassen som helhet
.» (20)

Blotta förekomsten av fackföreningar uttrycker alltså att arbetarklassen organiserat sig som klass, och i organiserad form inlett klasskampen. Men det är också nödvändigt att arbetarklassen uppnår politisk självständighet på två plan: dels att arbetarklassen organisatoriskt sluter sig samman i ett självständigt parti, dels att man politiskt bryter med bourgeoisin och tar upp kampen mot löneslaveriets avskaffande. Vi har utförligt behandlat hur detta skedde över hela Europa under senare delen av 1800-talet.

Enligt KÅA skedde aldrig detta brott med liberalismen, åtminstone inte i Sverige. Den liberala fackföreningsledningen övertalades helt enkelt att det behövde ett parti, och detta kunde ske genom att man aldrig lyfte liberalismen ur fackföreningarna. (21)

Den tidiga arbetarrörelsens politiska strävanden

Låt oss återigen försöka ge en något annorlunda bild av hur den svenska arbetarrörelsen vann sin politiska självständighet, och bröt med liberalerna, för ett sådant brott var det sannerligen fråga om.
Kanske kan vi börja med att ta en titt på vara träarbetare igen. Genom sin avantgardistiska roll i Stockholms arbetarrörelse kom de i stor utsträckning att fungera som indikator på de olika politiska strömningar som var i svang under 1880-talets första hälft.

Förhållandet till den liberala arbetarrörelsen synes i början varit gott. Man stödde Anton Nyströms arbetarinstitut och Nyström själv var en ofta sedd gäst vid föreningens möten. Deras klasskänsla fick dem att reagera kraftigt positivt när socialdemokratin för första gången introducerades i Stockholm. När August Palm gjorde sitt första besök i huvud staden var det föreningen som i sitt namn hyrde lokal ål Palm, som själv vägrats få hyra, så att han den 30 december 1881 kunde hålla sitt första inomhusmöte i Stockholm. Träarbetarna stödde Palm ekonomiskt, och flera av dess ledande medlemmar invaldes i den socialdemokratiska agitationskommitté som utsågs.

När Palm gav sig iväg fanns det emellertid snart inga socialister kvar som kunde hålla liv i den socialistiska agitationen, och socialdemokratin som organiserad kraft försvann för några år från Stockholm (23)

Arbetarrörelsens övergång till socialismen

Det var först 1885-96 som socialdemokratin dök upp igen på allvar, men denna gång för att stanna.

Detta innebär inte att den unga fackföreningsrörelsen i Stockholm och dess ledare ställt sig likgiltig inför spörsmålet om arbetarklassens kollektiva politiska ställningstagande under mellantiden. Tvärtom hade denna fråga intagit en viktig plats i diskussionerna i fackföreningsrörelsen ända sedan början. Frågan restes redan under den fackliga centralkommitténs första möten våren 1883.

Inte heller inskränkte sig engagemanget i frågan enbart till teoretiska diskussioner. Istället prövade man friskt och utan hämningar alla de politiska alternativ som liberala och andra »arbetarvänner» översköljde fackföreningarna med. Under längre eller kortare perioder arbetade fackföreningarna och grupper av arbetare i och för politiska projekt alltifrån dagssländor som »Arbetaretidningen Sverige» eller omfattande fenomen, som de liberala arbetarmötena eller Ringrörelsen. Även om enskilda arbetarledare kunde knytas upp till några av dessa rörelser för längre tid, är det dock betecknande att inget av alla dessa alternativ kunde erbjuda fackföreningarna vad de sökte :En politisk organisering som uttryckte arbetarklassens intressen som självständig klass. Alla dessa liberala försök hade till yttersta syfte att söka underordna arbetarklassen bourgeoisins intressen, och detta avslöjades utan pardon när de av arbetarna utsattes för klasskampens hårda och obevekliga realiteter.

LO Smiths Ringrörelse t ex (se nedan) organiserade 1883 20 000 arbetare i Stockholm. Ett år senare hade rörelsen kasserats som användbart redskap av arbetarklassen, och endast en handfull köpta drängar återstod.

Det var alltså 1885 som den avgörande diskussionen om socialdemokratin ägde rum i fackföreningarnas centralkommitté i Stockholm. Frågan gällde just detta: skulle fackföreningsrörelsen avvisa liberalismen inte bara organisatoriskt utan också politiskt och ansluta sig till den socialdemokratiska rörelsen – skulle fackföreningarna gå över till socialismen.

Efter ett år hade socialistanhängarna vunnit majoritet i centralkommittén. (24) Samtidigt beslutar en skandinavisk fackföreningskongress i Göteborg att tidningen Socialdemokraten ska göras till centralorgan för den svenska fackföreningsrörelsen. Drivkraften bakom beslutet var de göteborgska arbetarna.

Fackföreningsrörelsen i Sverige hade, som det skulle visa sig definitivt brutit med den liberala arbetarrörelsen. Man hade tagit saken i egna händer.

När Socialdemokratiska arbetarpartiet höll sin grundningskongress 1889 var det också fackföreningarna som utgjorde stommen i kongressen. 52 av 69 delegater representerade fackföreningar. I partiets stadgar slogs fast att partiel »skall bestå av sådana politiska, fackliga och andra föreningar som bygger på klasskampens grund.» (25)

Den liberala arbetarrörelsens öde var härmed beseglat. När masstillväxten av arbetarklassen ägde rum på 1890-talet var det till fackföreningar på socialistisk grund man strömmade.

I den mån liberalismen som politisk tendens fortfor att existera kom den att vara ohjälpligt isolerad.

Det är klart att fackföreningsrörelsens övergång till socialismen innebar ett brott med liberalismen. Del var ingalunda så att liberalerna bytte taktik och gick över till socialismen – de blev krossade.

Låt oss ta avsked från våra träarbetare genom att illustrera detta. Det blir ett något vemodigt avsked. När debatten om socialismen bröt ut bland fackföreningarna 1885 befann sig plötsligt Träarbetarföreningens ledare i det antisocialistiska lägret. Speciellt deras ledande representant, O H Cederborg -f.ö. den arbetare som sist övergivit Palms socialistiska agitationskommitté 1882 – angrep hätskt både den socialdemokratiska organisationen och t o m de socialistiska idéerna. Hur var detta möjligt? hade den tidigare militansens och klasskampsstämningarna visat sig vara tillfälliga episoder?

Orsaken var att finna i den säregna varianten av den liberala arbetarrörelsen som den smithska ringrörelsen utgjorde. Det var våren 1883 som brännvinskungen LO Smith som en upptrappning av sin kamp mot det kommunala utskänkningsbolaget i Stockholm kom att ta initiativet till ett slags kooperativa självhjälpsföreningar på liberal grund. Smith själv beskrev föreningens målsättning såhär:

»Att skaffa arbetaren billigare föda, kläder och husrum; att härigenom söka förmå honom att så vilt möjligt undvika bruket av utländska färdiga produkter och att verka för lagar som underlättar för arbetaren att förvärva äganderätten till sin bostad samt att åstadkomma besparingar och kapitalbildningar äro sålunda mål för den pågående arbetarrörelsen

Smith fick snabbt gensvar hos Stockholms arbetare. På ett halvår anslöt sig 20 000 medlemmar i de upprättade basorganen, arbetarringarna. (26) Del ligger utanför vår ram att diskutera om det var förhoppningen om billigare föda eller andra faktorer som var avgörande för den massiva anslutningen. Hursomhelst, när påtagliga resultat uteblev för arbetarna försvann skapelsen nästan lika snabbt som den kommit till, och efter ett år hade den upphört som massrörelse.

Naturligtvis kom en sådan hastigt uppblossande rörelse att också influera träarbetarna. Det som kom att bli avgörande för föreningens förhållande till Ringrörelsen var att några av deras ledare vanns för idén, och högst konkret kom att knytas upp till den. OH Cederborg kom att materiellt bindas genom att väljas in i den »generalstab» på 12 personer som Smith handplockade bland ledare från den spirande arbetarrörelsen och som han lät avlöna med en väl tilltagen summa. Följden av att föreningens ledare på detta osedvanligt handgripliga sätt köptes av bourgeoisien blev ödesdigra för föreningen. Bl a genom existensen av en hemlig klubb blev det möjligt för en grupp inom föreningen med klan byråkratiska drag att skilja föreningen från den allmänna utvecklingen inom arbetarrörelsen. (27) Ironiskt nog kan denna utveckling skyllas just på föreningens radikalism och framgångar under sitt uppbyggnadsskede. Genom den höga nivån i föreningen och ledarnas dokumenterade duglighet blev del intressant för en liberal fraktion, arbetarringen och dess följeslagare att knyta några av ledarna ekonomiskt till sig genom att betala dem bra.

Men en eller annan köpt ledare kunde inte hindra den historiska utvecklingen. 1886 sprängdes föreningen, då en grupp socialdemokratiska anhängare bildade den delvis konkurrerande Möbelsnickares fackförening.

Det tog ytterligare några år innan den återstående delen gjort upp med den liberala byråkratin, vars sociala bas ju låg utanför föreningen, och givit socialismen sitt stöd. Det var emellertid för sent. Föreningen hade stått utanför den dominerande rörelsen för länge. Den tynade sakta bort, och upplöstes 1897 då de kvarvarande medlemmarna övergick till andra föreningar. (29) O H Cederborg själv slutade som kassadirektör i Sörmlands Enskilda Bank. (30)

Den liberala arbetarrörelsen, vare sig den var av Smiths, Nyströms eller Arnoldssons modell förmådde inte, trots hårda försök, erbjuda något alternativ för den växande och kämpande svenska arbetarrörelsen.

För de få, framförallt några företrädare för hantverksbetonade fackföreningar, blev det en dyrköpt återvändsgränd.

III. SAP fram till första världskriget:
Klasskamp mot klassamarbete eller den oskolade massan ledd av den lilla skolade klicken reformister?

Det finns en myt om den svenska arbetarrörelsens lugna och fredliga förflutna. Det är inte förvånande att krönikeskrivare som är ute för att hävda att de nuvarande klassamarbetande reformisterna representerar en historiskt kontinuitet, att klassfred och kompromisser alltid kännetecknat den svenska arbetarklassen och är en del av den svenska folksjälen, älskar att hävda en sådan tes. Det är som bekant alltid segrarna som skriver historien, och det är ovedersägligt att detta är den officiella bilden. Dessvärre är det också KÅA: s uppfattning.

Att fackföreningarna vunnits för socialismen var ingalunda någon avgörande seger, nej tvärtom den egentliga orsaken till arbetarrörelsens förfall:

»Fackföreningarna var inga kamporganisationer, utan försvarsorganisationer med liberal ideologi. De ville bli en part på arbetsmarknaden och endast genomföra vissa reformer inom systemets ram. Detta blev den ram som bestämde gränserna för socialdemokratins utveckling.»

Efter 1892 var degenerationen ett faktum:
Partiet bestod av en klick skolade reformister i ledningen och en stor oskolad massa. Partiet var ideologiskt utarmat, inga tecken på diskussion eller skolning om socialistiska grundfrågor, strategi och taktik eller klasstrukturen i Sverige. Ja det går inte ens att uppbringa läsbara artiklar i den socialdemokratiska pressen efter detta år, enligt KÅA. (31)

Det är uppenbarligen dags att erövra den svenska arbetarklassens historia tillbaka från dess belackare.

Det var på 1870-talet som fabrikssystemet fick sitt avgörande genombrott och grunden lades till kapitalismens expansion. Under 1880-talet drabbades emellertid världskapitalismen även allvarlig ekonomisk nedgång, vilket inte minst drabbade den svaga svenska ekonomin. Del var därför först på 1890-talet som industrin fick sin stora kvantitativa tillväxt. Under 20-årsperioden 1887-1907 ökade
antalet industriarbetare i genomsnitt med 10.000 per år, alltså sammanlagt med 200.000. Under högkonjunkturens höjdpunkt, under senare delen av 90-talet var ökningen 16.000 per år. (32)
Den svenska arbetarklassen tog form under senare delen av 1880-talet. Partiet och flera av de viktigaste fackförbunden bildades under denna period.

Men det var under perioden från mitten av 90-talet fram till första världskriget som arbetarklassen i stora massor tågade in i sina organisationer och tog dem i besittning.

1890 hade den svenska fackföreningsrörelsen ca 15 000 medlemmar. 1900 hade antalet mer än fyrdubblats till 66 000. Fram till 1907 hade antalet ökat med nästan fyra gånger igen, till 230 000.

Perioden från 1890-talet fram till första världskriget är den första stora perioden av radikalisering i den svenska arbetarrörelsens historia. Det var under denna period den svenska arbetarklassen gjorde sina första och avgörande erövringar, där skapandet av stora och starka egna organisationer står i främsta rummet.

Men det är också en period när dessa erövringar hotas att urholkas, denna gång inifrån genom framväxten av en reformistisk byråkrati, ett skikt vars intressen inte låg i en kompromisslös kamp för arbetarklassens krav utan i en samarbete med klassfienden för att säkra sina egna positioner.

Beskrivningen av hur denna byråkrati lyckades tillvälla sig makten över arbetarrörelsen och för en hel epok få arbetarrörelsen att överge sin klasskampsinriktning för ett institutionaliserat klassamarbete måste först ses i det internationella perspektiv vi drog upp i vår förra artikel.

För den konkreta beskrivningen av utvecklingen i Sverige är det nödvändigt att studera tre aspekter. I denna artikel kan vi endast göra det antydningsvis. För det första måste man undersöka vad arbetarklassen uppnådde och erövrade under sitt uppbyggnadsskede. Kan man överhuvudtaget säga att arbetarrörelsen stod på klasskampsgrund? Fick man verkligen något mer än smulor från borgarnas bord? För det andra måste man konkret studera uppkomsten av ett byråkratiskt skikt och deras ställning och utveckling. För det tredje måste man beskriva hur försvaret för de revolutionära positionerna fördes. Vilka skikt baserade sig denna strömning på?

Arbetarklassens främsta erövring under denna period var alltså dess organisationer. Redan vid första världskriget var majoriteten av arbetarklassen organiserad i fackliga organisationer. Men arbetarklassen vann inte sina fackliga organisationer utan kamp. Oräknade är de arbetare som gått ut i strejk, vräkts, trakasserats och avskedats för att de hävdat rätten att organisera sig i egna organisationer. Kampen för föreningsrätten var tillsammans med rösträtten den unga arbetarrörelsens främsta krav, och det betyder här bokstavligen de krav man slogs hårdast för.

Norbergsstrejken var den första strejk där arbetarrörelsen nationellt aktivt solidariserade sig med kämpande klassbröder. Sågverksstrejkerna i Sundsvall i slutet på 90-talet var den första strejk den nybildade Landsorganisationen aktivt stödde. Ja, listan som visar att arbetsköparna i gemen inte betraktade fackföreningarna som ett välkommet komplement till det fria ekonomiska systemet, kan göras mycket lång. (33)

Men den fackliga kampen gällde också drägligare levnadsförhållanden. Även här kunde arbetarrörelsen vid periodens slut se tillbaka på betydande framsteg i fråga om levnadsstandard och kortare arbetstid, även om vägen fortfarande var lång till hungerns avskaffande, 8-timmarsdagen och elementär social trygghet. Inte heller dessa framgångar vanns utan hård kamp. I själva verket tillhörde Sverige de länder som hade det största antalet strejker i hela Europa vid sekelskiftet. Poliskonfrontationer, inkallandet av militär, vräkningar och massavskedanden var ingalunda ovana eller okända begrepp för den svenska arbetarklassen.

Fackföreningsrörelsens tillväxt skedde parallellt med det socialdemokratiska arbetarpartiets. De nära banden bekräftades vid LO :s bildande 1898.

Genom sin anknytning till Andra Internationalen och anslutning till Erfurtprogrammet ställde sig SAP på den internationella marxistiska arbetarrörelsens programmatiska grund. Man avvisade strömningar till höger och vänster anarkister och possibilister. Partiet byggdes kring arbetarklassens viktigaste frågor: allmän rösträtt, 8 timmars arbetsdag, ökad levnadsstandard, rätt till egna organisationer och hade som klart uttalat mål »upphävandet av det privatkapitalistiska monopolet på produktionsmedlen och dessas förvandling till gemensam, hela samhället tillhörande egendom», kort sagt, det var arbetarklassens parti. (34)

Partiet stod i ledningen för kampen för allmän rösträtt. Vid upprepade tillfällen förklarade sig medlemmarna beredda att tom tillgripa den politiska generalstrejken för att uppnå detta mål. Partiet visade sig också i stånd att i praktiken tillämpa den proletära internationalismen. Endast arbetarklassens kompromisslösa hållning garanterade Norges nationella självständighet vid unionskrisen 1905.

Hur partiet var den samlade arbetarrörelsens politiska parti bekräftades också av dess ökade parlamentariska inflytande. Efter att allmän manlig rösträtt hade införts blev partiet redan 1914 andra kammarens största parti.

Opportunismens utveckling

Trots den svenska arbetarklassens heroiska kamp, trots anknytningen till Andra Internationalen och den marxistiska traditionen, trots den svenska arbetarrörelsens även internationellt betydande styrka, är det ovedersägligt att de revisionistiska och opportunistiska strömningarna tidigt gjorde sig märkbara i partiets ledning och dess politik. Det svenska arbetarpartiet utgör inte heller här något undantag från den internationella utvecklingen.

Vilken var nu grogrunden för denna utveckling?

Paradoxalt nog måste den svenska arbetarrörelsen organisatoriska styrka anges som en viktig orsak till detta fenomen. Stommen – partiet och de viktiga fackförbunden – fanns alltså redan rest när den massiva tillväxten av industriarbetarklassen ägde rum med början i slutet av 90-talet. Dessa arbetare var med nödvändighet i huvudsak förstagenerationsproletärer rekryterade direkt från landsbygden utan tidigare fackliga erfarenheter. Tillströmningen till de fackliga organisationerna var alltså stor – men också utströmningen. Medlemsomsättningen under fackföreningsrörelsens första årtionde var betydande.

Det är givet att detta måste ha utgjort en god grogrund för uppkomsten av en facklig byråkrati när nya, oerfarna industriarbetare strömmar in – och ut i redan färdiga fackliga strukturer. Den starka maktkoncentrationen till framförallt förbundsledningarna är ett tidigt tecken hos den svenska fackföreningsrörelsen. När förbunden blivit tillräckligt starka för att skaffa sig en siab av funktionärer kan man också se hur byråkratin blir ett faktum. Men detta är inte det samma som att fackföreningarna slutat kämpa, som vi strax ska se.

Tvärt om. Fram till storstrejken 1909 bara tilltog antalet arbetskonflikter – och kritiken mot den fackliga byråkratins passivitet. Klasskampsströmningarna fick ytterligare vatten på sin kvarn när LO-ledningen kapitulerade inför arbetsgivarnas §32 i den ökända decemberkompromissen 1907. I utbyte fick LO den föreningsrätt arbetarklassen de facto redan erövrat. Storstrejken 1909 kan ses om ett svar från LO-ledningens sida på dessa mäktiga klasskampsströmningar.

Strejken organiserades från början till slut. som en nederlagsstrejk från ledningens sida, och enbart den spontana kampvilja och klassolidaritet som utvecklades kunde hindra den från att bli en katastrof. Följderna blev ändå nog så ödesdigra : En allvarlig demoralisering inom arbetarklassen. LO:s medlemsantal sjönk med hälften och det var i alldeles för stor utsträckning de mest kampberedda och oppositionella arbetarna som försvann. Många, i stor utsträckning svartlistade, emigrerade till USA och några tusen anslöt sig till det syndikalistiska SAC som bildades 1910. (34)

Utgångspunkten blev därför att byråkratin ytterligare, och som det visat sig på ett avgörande sätt, kunde stärka sitt grepp över fackföreningsrörelsen. Ett konservativt skikt fackliga funktionärer, som inte var beredda att äventyra sina uppnådda positioner i någon avgörande kamp med arbetsköparna kom att utgöra den ena viktiga beståndsdelen inom den reformistiska tendensen inom arbetarrörelsen.

Den ledande delen kom emellertid att redan från början vara en småborgerlig intelligentia, ofta överlöpare från liberalerna. Det var genom denna grupp, som tidigt anförtroddes viktiga uppgifter inom partiapparat, och framförallt på det parlamentariska planet, som den liberala och småborgerliga ideologin förmedlades till partiet.

Denna grupps främsta företrädare var redan från början Branting. Hos honom är det riktigt att man redan från början kan hitta en konsekvent och riktigt avancerad, reform istik teori, som ingen rättrogen socialdemokrat heller idag behöver skämmas för.

Branting kan gärna ses som urtypen för borgarklassens agent inom arbetarrörelsen. Redan från början såg han som sin uppgift att bekämpa riktningar som agiterade för självständiga massaktioner som enda medlet att genomföra arbetarklassens program. Hans uppgift var att få arbetarklassen att politiskt underordna sig bourgeoisin, att inte lita på de egna krafterna. Han förespråkade parlamentariska kompromisser istället för proletära kampmetoder, han predikade klassförsoning istället för klasskamp. Men – han verkade inom arbetarrörelsen. Han var en del av en parasitär utväxt på den, och det var frän den han hämtade sin näring.

När partiet, genom bl a rösträttskampens framgångar, fick en ökad representation i riksdagen skapades också en stabilare grund för opportunismen i partiet. Vänstern inom partiet blev allt framgångsrikare i sina strävanden att mobilisera mot reformisternas allt oblygare utmaningar mot partiets program. Högerflygeln kom därför att bygga sig en ny bas utanför partiets direkta kontroll: riksdagsgruppen. Den, och inte partiledningen, kom att bli den instans som utformade partiets praktiska politik och ställningstaganden i det dagliga arbetet. Där lades grunden till ett institutionaliserat klassamarbete. Riksdagsgruppens sammansättning kom att mycket markant skilja sig från partiets. Att vara riksdagsman var en alldeles för ansvarsfull sysselsättning för att kunna anförtros åt en oskolad arbetare, ansåg man. I stället lade man ner stora ansträngningar på att till den, och framför allt dess ledning, rekrytera professorer, läkare, ämbetsmän och andra ’arbetarvänner’, som mot löftet om ett riksdagsmandat kunde förmås att övergå till partiet. Vilka kamperfarenheter och vilka ideologier dessa förde med sig är inte svårt att föreställa sig. (35)

Arbetarrörelsens hastiga framväxt och erövrandet av parlamentariska positioner kom att betyda en kraftig tillväxt av hela funktionärskåren inte bara fackliga förtroendemän utan också partiarbetare. riksdagsmän, redaktörer för partipressen osv. Kort sagt, byråkratin och dess grogrund kom att få väsentligt framflyttade positioner. Och vid tillsättandet av dessa poster är det inte förvånande att de intellektuella hade ett försprång på arbetares bekostnad.

Partiets ledning och beslutande organ kom också att ändra sammansättning på ett markant sätt.

Så kom de yrkesverksammas andel av partiets ledande organ att sjunka drastiskt. Redan 1900 var partistyrelsens majoritet funktionärer, 1914 fanns där enbart enstaka arbetare. I verkställande utskottet saknas i stort sett vanliga yrkesverksamma under denna period.

Denna förskjutning, om än inte lika dramatisk kan också spåras i kongressernas sammansättning. I vissa distrikt, t ex partihögerns starka fäste, Skåne, var funktionärerna i majoritet bland delegaterna.
Ändringar i partistadgan kom att påskynda denna utveckling. Från 1911 fråntogs partiets basenheter, arbetarkommunerna, rätten att utse delegater till partikongressen. Uppgiften lades istället på partidistrikten. Antalet delegater skars samtidigt drastiskt ned. Antalet delegater minskade med hälften från 1908 till 1911 och 1914 års kongresser. Partistyrelsens rätt att rösta, utan att vara utsedda som delegater stärkte ytterligare högerns grepp över beslutandeorgan. (36)

Formellt var partiet fullt demokratiskt uppbyggt, reellt lät man den massiva tillväxten parad med ökad centralisering, funktionärskårens ansvällning och invävandet av den representativa demokratin övergå till allt tydligare byråkrati. Återigen kan denna utveckling personifieras av Branting själv. Under en stor del av perioden från sekelskiftet till 1917 innehade han själv funktionerna som partiordförande, ledare för riksdagsgruppen, chefredaktör för centralorganet Socialdemokraten och redaktör för partiets teoretiska tidskrift Tiden. När han sedan inte hann med allt var det han som delegerade arbetet – till sina meningsfränder.

Partiets ledning, där högern var kraftigt överrepresenterad, underlät sannerligen inte att utnyttja sitt inflytande vid tillsättandet av viktiga poster inom partiet eller andra strategiska uppgifter som redaktörer för partiets växande press.

Arbetarbyråkratin hade – och har – ett annat intresse än arbetarklassen. Dess strävan blev allt klarare att bevara de privilegier de uppnått, och göra det inom det kapitalistiska samhällets ram. I fråga efter fråga kom man att utmana eller uttunna partiets fastslagna inriktning och program. Istället för att enbart lita på arbetarklassen och dess styrka kom man att allt öppnare verka för ett institutionaliserat klassamarbete med liberalerna.

Detta samarbete kom att först formaliseras i kampen för allmän rösträtt. Redan på 1890-talet inleddes detta arbetet på de s.k. folkriksdagarna, demokratiskt valda församlingar som organiserades för att manifestera den breda opinionen och i praktiken demonstrera den allmänna rösträttens princip. Det i kom att fortsätta under 1900-talets början. Konsekvent ställde liberalerna som villkor för samarbetet att socialdemokraterna avstod från militanta och icke-parlamentariska metoder. Och lika konsekvent var opportunisterna beredda att lyda, för att kunna fortsätta och utveckla sina smutsiga kompromisser. Det gick så långt att när kommittén för kvinnlig rösträtt 1906 uppvaktade riksdagsgruppen fick den till svar av Bränning att det var otaktiskt att driva den frågan just då. (37) Också i en rad andra frågor gick reformisterna, som alltid hade sitt starka fäste i riksdagsgruppen, till attack mot partiprogrammet. Republik-frågan, tullfrågan, sekulariseringen av skolväsendet, och framför allt militärfrågan är exempel där riksdagsgruppen grovt utmanade partiets program och inlät sig på kompromisser med borgarna. (38)

Det var alltså i denna form av permanent klassallians med bourgeoisins vänsterflygel, »vänstersamverkan» som man kallade det, arbetarbyråkratin såg sin framtid. Från början såg man SAP:s roll framförallt som stödtrupp, men så småningom började taburetterna hägra och målet blev »ministersocialismen», alltså samverkan i regeringsställning.

Samarbetet mellan partihögern och liberalerna tog allt fastare form. Genom övergångar av intellektuella från liberalerna till socialdemokratin i syfte att »uppfostra» arbetarrörelsen, institutionaliserad och informella överläggningar kom alliansen mellan reformisterna och borgarna att bli allt fastare. Så bildades t ex »Vi-klubben», en grupp representanter från partihögern, liberaler och Stockholms storfinans som under många år regelbundet träffades för att utbyta information och åsikter, jämka sig samman kring olika förslag och skola upp unga påläggskalvar inom partiet till pålitliga samarbetsmän. (39)

Även på det lokala planet deltog partihögern ofta i denna form av organiserat klassamarbete.
Men det vore helt fel att tro att partihögern utan motstånd kunde driva partiet bort från klasskampslinjen. Vi har redan sett hur den fackliga kampen utvecklades trots byråkratins motstånd, och vilka drastiska åtgärder som krävdes för att hejda den något.

På partikongress efter partikongress fick högern bakläxa för många av sina svek mot partiprogrammet. Hårt var motståndet mot försöken att tunna ut och förändra linjen, i t ex frågan om ministersocialism eller militärfrågan.

Detta illustrerar tydligt detta, och byråkraternas manövrerande, i rösträttskampen. Massan av socialdemokratiska arbetare ville avbryta det ensidiga samarbetet med liberalerna för att i stället trappa upp kampen med självständiga massaktioner. När liberalerna 1905 fick bilda regering avslöjades obarmhärtigt att de inte ens i riksdagen var beredda att ta kamp för kravet på allmän rösträtt, utan man nöjde sig med att lägga fram ynkliga kompromissförslag som inte uppfyllde ens elementära krav på politisk demokrati.

Arbetarklassens svar i den situationen var klart och entydigt. Vid inte mindre än tre tillfällen, 1901, 1904 och 1907 uttalade sig en överväldigande majoritet i allmänna medlemsomröstningar för den politiska generalstrejken. Trots hårt motstånd från bl a Branting genomfördes också den första politiska generalstrejken i Sverige 1902. (40) Trots sabotageförsök från partihögern blev den ändå en mäktig manifestation som förde rösträttskampen ett stört steg framåt. Arbetarklassen hade demonstrerat att man var beredd att ta till kraftåtgärder för att vinna sin politiska myndighet.

Den socialdemokratiska vänstern

Hur såg då vänstern ut inom det socialdemokratiska partiet. Vilket var det alternativa ledarskap som var berett att ta upp kampen mot högern? Vilka var de organiserade riktningar som baserade sig på de starka klasskampsströmningarna inom arbetarrörelsen. Vi har redan berört en organiserad oppositionsrörelse som kunde profitera på de mest klassmedvetna arbetarnas protester mot den fackliga ledningens passivitet och undfallenhet.

Det är fullt klart att de syndikalistiska strömningarna spelade en viktig roll inom den fackliga rörelsen under åren innan storstrejken. Det starkt ökande antalet strejker under denna period, som alltså avspeglar en tilltagande kampberedskap inom arbetarklassen var naturligtvis, parat med den reformistiska byråkratins agerande, en god jordmån för en sådan rörelse.

Men som syndikalistisk rörelse var den ur stånd att ge reformisterna en kamp om ledarskapet. Deras taktik att dra ut de oppositionella elementen ur LO och ur SAP blev, särskilt efter storstrejken då SAC bildades, katastrofal. (41) Genom detta gav man byråkratin tillfälle att konsolidera sina ställningar inom den fackliga rörelsen samtidigt som man dömde sig själva till evig existens av isolerad sekt.

Istället var det den vänster som från 1903 byggdes kring det socialdemokratiska ungdomsförbundet som kom att bli den organiserade vänstern som utmanade högeropportunisterna om ledarskapet inom partiet. I ungdomsförbundet organiserades den friska och kampvilliga generation som steg fram i sekelskiftets Sverige. Till ungdomsförbundets ledning knöts de bästa elementen av unga arbetare och intellektuella som klart och målmedvetet kämpade för att försvara och vidareutveckla arbetarrörelsens stolta traditioner och program.

I takt med att ungdomsförbundet utvecklade sig till verklig pol för klasskampsströmningen inom partiet sökte sig också representanter för äldre generationer socialdemokrater till dessa kretsar, C N Carlesson, Kata Dalström och ibland August Palm är några exempel.

Ungdomsförbundets verksamhet var fast förankrat på klasskampens grund. Den såg kampen mot opportunismen, revisionismen och klassamarbetet inom arbetarrörelsen som en av sina uppgifter.

Här sökte man sig medvetet till Andra Internationalens program och ställningstaganden. I sin tidning Stormklockan gav man regelbundna och ingående rapporter om utvecklingen inom den socialdemokratiska rörelsen i Europa. Man deltog intensivt i polemiken mot de strömningar som ville ersätta Internationalens klasskampsinriktning med revisionismen.

Man skolade också systematiskt sina medlemmar i det marxistiska programmet. Man översatte och skrev själva skrifter i en rad ämnen. I Stormklockan presenterades ofta artiklar av Internationalens förgrundsgestalter och andra framstående revolutionärer, som Bebel, Kautsky, Lenin, Trotskij, Kollontai, Luxemburg och Liebknecht.

Man höll också nära kontakt med Internationalens vänster. Ungdomsförbundet var ledande i den socialistiska ungdomsinternationalen, vars ordförande Karl Liebknecht var.

Ungdomsförbundet utvecklade en verksamhet av imponerande kvalitet. Medlemsantalet låg vid första världskrigets utbrott vid 10.000. De hundratals klubbarna utvecklade en enastående aktivitet. På de flesta, områden: mötesintensitet, skolning, publicistisk verksamhet, ideologisk och politisk debatt, låg ungdomsförbundets verksamhet skyhögt över partiets. Förbundets häftiga kritik av partiets parlamentariska inriktning hindrade dem inte från att i valrörelserna utveckla ett arbete av legendarisk omfattning. Genom bl a de berömda turnéerna med de röda bilarna ordnade man 1911 och 1914 flera tusen möten. (42)

Men ungdomsförbundet blev också centrum för vänstern inom partiet. Det var dess företrädare som stod i spetsen för kritiken av byråkratiseringen, passiviteten och högervridningen i partiets ledning. Del var ungdomsförbundets ledning som ledde försvaret av partiets program och principer.

En artikel som Z Höglund skrev 1910 »Sömn till döds», blev upptakten till en intensiv debatt om partiets bristande aktivitet på en rad områden. Man kunde alltså visa hur det ännu relativt lilla ungdomsförbundet utvecklade en verksamhet som i en rad punkter överträffade partiets.
Man placerade m dessa förhållanden i sitt sammanhang: nedgången och demoraliseringen efter storstrejken, och visade hur den gick hand i hand med en tilltagande byråkratisering.

Men allt mer kom diskussionen att gälla högerns utmaningar mot partiets och internationalens principer. Frågan gäller om vi ska vara ett massparti eller ett borgerligt reformparti, hävdade man.

Programdiskussionerna kom att koncentrera sig på två konkreta frågor: Militärfrågan och klassamarbete. Ett stöd till militärmakten var ett villkor för att regeringssamarbete med liberalerna skulle kunna bli aktuellt.

Vänstern inom socialdemokratin var ingen liten isolerad opposition. Den hade stöd även av en mycket stor del av partiets medlemmar. Trots byråkratiseringen och kongressens sammansättning kunde vänstern i vissa frågor mobilisera en majoritet. Detta gällde t ex den viktiga militärfrågan. I andra frågor räddades partihögern enbart av partistyrelsens röster. Här är del viktigt att notera au vänstern på 1914 års kongress fick igenom ett förslag som fråntog styrelsen denna favör (vilket inte hindrade högern från att fortsätta att utnyttja rösträtten under resten av kongressen också, och på så sätt bl a utestänga vänstern från viktiga poster inom ledningen). (43)

Det finns ingen anledning att idealisera den socialdemokratiska vänstern. Dess svagheter skulle snart komma att avslöja sig. De flesta i ledningen saknade djupare marxistisk skolning. Där fanns ingen Lenin eller Trotskij. Den delade många oklarheter med övriga delar av Andra Internationalens centrister och vänster. Den marxistiska skolningen var framförallt i Kautskys anda med dess förtjänster och brister. I vissa militärfrågor tenderade man att inta en ultravänsterinställning.
Detta ändrar inte på vårt omdöme att vänstern i allt väsentligt var en marxistiskt förankrad klasskampsströmning, som stod på rätt sida skiljelinjen i den internationella arbetarrörelsen. Den förmådde också bryta inte bara med socialchauvinisterna, utan också med Kautskys centrism under första världskriget och la ställning för Zimmervaldvänstern och den kommande Tredje Internationalen.

Vänstern stöts ut

1914 års partikongress visade att del var omöjligt för högern att kväsa eller isolera vänstern. Den stod starkare än någonsin i partiet.

Samtidigt var vänstern inte tillräckligt stark för att bryta högerns makt och ta över partiapparaten.
Vi har tidigare konstaterat hur nedgången och demoraliseringen efter storstrejken möjliggjorde för byråkratin inom parti och fackföreningsrörelse att på er avgörande sätt konsolidera sina ställningar.
Strävan till att normalisera en klassamarbetsöverkommelse som kunde garantera byråkratins särintressen och ställning; det bestående samhället blev allt mer akut.

Det kom att aktualiseras ytterligare genom imperialismens genombrott, bekräftat av del första imperialistiska omfördelningskriget. Detta kom att obönhörligt ställa arbetarrörelsen inför valet att stödja den borgerliga staten och dess militärrustningar eller att öppet la upp kampen mot del. Högern hade länge bäddat för sitt ställningstagande. 1914 verkade man aktivt för ett stöd åt »borgarfreden» och och därmed åt regeringen Hungerskjölds rustningspolitik.

Men vänstern måste krossas eller kastas ut ur partiet.

I skydd av de extraordinära omständigheter som kom att råda under första världskrigets första år gick man på ett avgörande sätt till attack mot partidemokratin, för att på så sätt driva ut vänstern.

1915 lade man munkavle på vänsterns representanter i riksdagen genom den beryktade munkorgslagen, som förbjöd riksdagsmän att agera mot beslut fattade av riksdagsgruppens majoritet. Denna, i och för sig principiellt förståeliga linje, ska ses mot bakgrund av att högern ville förbjuda vänstern att argumentera för partiprogrammet när högern i riksdagen drev en linje som öppet bröt mot detta. Det var framförallt partihögerns öppna stöd till borgfredens rustningspolitik som man ville genomföra utan besvärande opposition. Den tidigare hätska kritiken mot vänstern utvecklades till en formidabel hetskampanj i partipressen när ungdomsförbundet tog initiativ till en omfattande agitation mot kriget och den överhängande risken att Sverige skulle dras in i världskriget. Detta arbete, som utmynnade i den berömda arbetarfredskongressen i Stockholm 1916, var också indirekt en kritik mot partiledningens passivitet i frågan. Nu reste högern för första gången öppet det hot om uteslutning som man underbyggt så länge.

Till partikongressen 1917 kände man sig moget att gå till avgörande. Genom en intensiv aktivitet i samband med delegatsvalen, där man utnyttjat alla sina knep och de fördelar man förfogade över genom kontrollen av apparaten. lyckades man få en kraftig majoritet på kongressen, trots att vänstern mot alla odds hade oförändrad styrka bland partimedlemmarna. Vänstern kunde stötas ut. Det existerade två arbetarpartier i Sverige.

Till slut

»Del är helt fel att säga att socialdemokratin ’förråder’ sill eget program», avslutar KÅA sin broschyr. »Tvärt om ligger en del av socialdemokratins styrka i att rörelsen har en reformistisk kontinuitet, att den inte vuxit fram under konvulsioner utan i ett relativt lugn.»

Del är riktigt att opportunisterna inom arbetarrörelsen alltid haft som syfte att etablera permanenta klassamarbetsformer med skikt inom bourgeoisin. Men denna strävan har fått utföras i strid med arbetarklassens intressen och behov.

Vårt syfte med denna artikel här varit att arbetarklassen i sin kamp för sina intressen obönhörligt ställt den i motsättning till det kapitalistiska samhället och dess företrädare.

Fackföreningarnas uppkomst var ett uttryck för en spontan medvetenhet om nödvändigheten att organisera sig på klassgrund mot arbetsköparen för att kunna tillvarata sina gemensamma intressen.

Bildandet av SAP var ett uttryck för en medvetet brott från klassens sida med liberalerna och liberalismen. Del innebar att den svenska arbetarklassen log upp kampen för Andra Internationalens marxistiska klasskampsprogram i Sverige.

Reformismens framväxt inom arbetarrörelsen var ett uttryck för ett borgerligt inflytande inom klassen. Del förmedlades av en småborgerlig intelligentia, och dess innehåll var klassfiendens ideologi.

Reformismens bas var inte den kämpande arbetarklassen den bekämpade i handling denna inriktning. Reformismen bars upp av fr a den hastigt växande arbetarbyråkratin.

Den svenska arbetarklassen har ett ärofullt förflutet. Det är på denna historia, full av dramatiska konvulsioner, vi måste bygga vidare!

Håkan Blomqvist och Kjell Östberg

Fotnoter
1. Fjärde Internationalen 3/77 s. 23 ff
2. Kenth-Åke Andersson (KÅA) : Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom. Röda Häften 25, 1974, s. 23
3. Gynnå/Mannheimer: En studie i den svenska arbetarklassens uppkomst
4. Gårdlund i Ekonomisk Tidskrift 1941 s. 309 ff
5. Lindgrens. 47 ff
6. KÅA s. 23
7. Anfört arbete s. 26 f
8. Bl a Överståthållarämbetets berättelse, BISOS, Sthlm 1890, Berättelse. Strejkrörelsen bland Stockholms träarbetare under sommaren och hösten 1881, Sthlm 1882, Dagens Nyheter juni 1881, Post- och inrikes tidningar juni 1881, Tidningen Arbetaren 1881, Lindgren: Det socialdemokratiska partiets uppkomst i Sverige, Sthlm 1927 s. 139 ff
9. Lindblom: Den svenska fackföreningsrörelsens uppkomst och tidigare historia 1872-1900, s. 27 ff
10. Protokoll Stockholms träarbetarförening 5/9 1880. Arbetarrörelsens arkiv
11. Marx&Engels i urval, red B Gustavsson, Halmstad 1965 s. 25
12. Uppgifterna i detta avsnitt bygger på Träarbetarföreningens protokoll för åren 1880-83.
13. Lindgrens. 139ff
14. »Berättelse» och BiSOS. Se not 8
15. Lindbloms.
16. BiSOS s. 28
17. KÅA s. 23
18. Lindbloms. 12, 150
19. Marx&Engels i urval s.
20. a.a. s.
21. KÅA s. 26
22. T ex mötet 12/11 -82, 26/11 -82
23. Lindgren s. 142, 145, ff, 191
24. a.a.s. 162 ff
25. a.a. 152 266 ff
26. a.a. 152ff
27. Träarbetarföreningen 13/5 -83, 12/8 -83, 9/9 -83 29. Träarbetarföreningen maj och juni 1886.
29. Träarbetarföreningen 18/6 -89, 23/2, 23/3 1890
30. Socialdemokraten 8/2 1938
31. KÅAs. 29
32. Gynnå/Mannheimer
33. Se t ex Bäckström : Arbetarrörelsen i Sverige 2, Sthlm 1971 s. 22 ff
34. a.a.s. 94 ff
35. Edenman: Socialdemokratiska riksdagsgruppen 1903-1920, Uppsala 1946 Bäckström s. 143 ff
36. Protokoll från SAP: s kongresser 1900-1914
37. Bäckströms. 59 f
38. Protokoll från S A P:s kongresser 1908, 1911, 1914
39. Set ex Palmstierna: Ett brytningsskede, Sthlm 1951, s. 71 ff
40. Schiller: Storstrejken 1909
41. Persson: Syndikalismen i Sverige 1903-1922, Kungälv 1975
42. Bäckström: s. 119ff
43. Protokoll från SA P:s kongresser 1908-14
44. Bäckström: s. 220 ff
Z Höglund: Är enighet möjlig inom den svenska socialdemokratin 1916 Ivar Vennerström : Vad vill den socialdemokratiska vänstern
45. KÅA s. 36

Från Fjärde Internationalen 1/1978

SAP och löntagarfonderna

I förra numret av Fjärde Internationalen inledde Tom Hansson och Per Reichard en diskussion om reformismen och löntagarfonderna. Deras artikel hade rubriken »Arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken». l artikeln var författarna inte bara kritiska mot den politiska linje som innebar ett avståndstagande från Meidners löntagarfonder, dvs bl a KAF:s ståndpunkt. De ifrågasatte också, direkt och indirekt, olika element i den teori om revolutionen och det revolutionära medvetandet som KAF:s inställning till Meidnerfonderna vilar på.

Två medlemmar i KAF besvarar nu Hansson/Reichard. De gör det i två artiklar, där den första griper tag i de grundläggande teoretiska frågeställningarna, och försöker klargöra innebörden i den syn Hansson/Reichard utvecklar. Denna artikel publicerar vi nu, medan den andra delen, som utgör en diskussion om just Meidnerfonderna och deras funktion, kommer i nästa nummer… då förhoppningsvis tillsammans med ytterligare material som knyter an till diskussionen.

SAP och löntagarfonderna
Göte Kildén och Gert-Inge Johnsson

Tom Hansson och Per Reichard, två Kamrater från Socialistiska studiegruppen, publicerade i förra numret av Fjärde Internationalen en lång artikel, där de kritiserade den svenska vänsterns inklusive KAF:s inställning till LO:s förslag om löntagarfonder. Det var en artikel med höga och viktiga ambitioner.

Den försökte nämligen inte bara fånga upp de bakomliggande orsakerna till LO:s fondförslag och vilka konsekvenser det kan få för ekonomins och klasskampens utveckling. Den diskuterade också klassmedvetandets innehåll och utveckling, reformismens karaktär och taktiken gentemot den samt övergångsstrategins kännetecken och funktion. Den innehöll slutligen en rad synpunkter på det revolutionära partiets roll och flera andra frågor.

På grund av detta digra innehåll i TH/PR:s artikel har vi delat upp vårt svar i två delar. I denna artikel diskuterar vi de grundläggande frågorna om klassmedvetandets utveckling, arbetarklassens revolutionära potential och förtruppspartiets uppgifter som TH/PR ställt. Vi försöker också visa på en del av de felaktiga strategiska och taktiska slutsatser som TH/PR:s resonemang på dessa punkter ger upphov till. I en artikel skall vi sedan gå in konkret och diskutera taktiken gentemot Meidner-fonderna för att där ställa våra slutsatser mot de slutsatser som kamraterna TH/PR dragit.

Orsaken till det digra innehållet i TH/PR:s artikel är naturligtvis att en meningsfull diskussion om taktiken gentemot LO:s fondförslag inte kan föras om man inte beaktar alla deras frågeställningar.

På nästan varje punkt har de en uttalad eller outtalad kritik av Kommunistiska Arbetarförbundets politik, en kritik som de i slutet av artikeln summerar med följande ord:

-Först när trotskismen avlägsnar sin idealistiska barlast i denna fråga (syftar på övergångsprogrammet, vår anm.) liksom i fråga om ansvarstagandet, samt i en rad andra frågor kan det betraktas som ett seriöst alternativ, strategiskt och taktiskt i vår del av världen. Låt kampen avlägsna skrivbordsprodukterna och vänd ansiktet mot verkligheten.-Våra herrar och damer nu är det er tur. (sid. 60)

Vi tackar för det tillfället att gå i skriftlig polemik med några av kamraterna från studiegruppen. Ty en öppen och frisk politisk polemik är en förutsättning för att vi gemensamt ska nå fram till en riktig position. Ensamma i vår kammare, genom individuellt teoretiserande går vi lätt fel, snävar vi lätt in oss, men i en gemensam diskussion kan vi ringa in problemen och lösa dem.

Förutsättningarna för att komma framåt i den diskussionen är så mycket större när man har vissa gemensamma utgångspunkter och en del gemensamma referensramar – något vi uppenbarligen har med kamraterna i studieorganisationen. Det är därför med gott hopp om en fruktbar fortsättning som vi gripit oss an verket att polemisera mot Tom Hanssons och Per Reichards artikel om »arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken».

I jämförelse med den gröna och myllrande verkligheten är all teori grå. Det konstaterade redan Mefistofeles i Goethes Faust. Men likväl måste den utgå från och försöka fånga det verkliga livets spänning och mångfald. Att de inte lyckas med detta tror vi är en av TH/PR:s grundläggande brister. Deras teori blir ibland alltför entonig och ibland fylld av oupplösliga motsägelser.

Det är uppenbart att de utifrån en diskussion om LO:s förslag till löntagarfonder ställt alla de viktiga och tor en revolutionär organisation avgörande frågor vi nämnde inledningsvis. Men istället för att ge hållbara svär missar de istället ofta det väsentliga, det som måste till för att den grå teorin åtminstone hjälpligt skall fånga livets gyllene träd.

Istället för en politisk diskussion om bakgrunden till löntagarfonderna och deras funktion i samhället, får vi oss därför till livs en syn på kapitalismens utveckling där klasskampen lyser med sin frånvaro.

Istället för en hållfast teori om klassmedvetandet och reformismen ger de oss en rad motsägelsefulla påståenden.

Istället för ett verkligt alternativ till den taktik KAF förespråkar gentemot LO-förslaget kapitulerar de både taktiskt och strategiskt inför socialdemokratin.

Istället för en genomarbetad artikel har kamraterna skrivit ett inlägg där det stundtals går vattentäta skott mellan olika påståenden och olika avsnitt.

Låt oss gå till verket för att ge våra påståenden ett innehåll och för att antyda de svar vi vill ge på en del av de grundläggande frågor som TH/PR ställer med sin artikel!

Vad kamraterna sökt och vad de sagt

-Är arbetarklassen en ’objektivt revolutionär klass’, frågar Hansson och Reichard. Deras svar är nekande:

-Arbetarklassen saknar således på den ekonomiska nivån skäl att vara revolutionär. Den kan enligt vår mening därför inte betraktas som en ’objektivt revolutionär klass’. Visserligen är den ekonomiska nivån endast bestämmande i ’sista hand’, men om det på denna nivå inte finns något konkret att ta på som pekar på inneboende revolutionära egenskaper, finns inte heller skäl att kalla klassen revolutionär, (sid 50)

Detta påstående är grundläggande för den teori TH/PR försöker upprätta. Det är ur den man bland annat kan härleda deras mer eller mindre outtalade, konspirativa syn på det revolutionära maktövertagandet och partiets roll. Det är också därur de härleder nödvändigheten att skapa en »ny form av taktiskt tänkande» (sid. 50).

Det kan därför vara värt mödan att tränga igenom deras argumentering på denna punkt.
-Det här till marxistisk dogmatik att hänvisa till arbetarklassens egentliga revolutionära karaktär, säger TH/PR (s. 49).

Men de gör sig aldrig besvär med att försöka ta reda på vad den »marxistiska dogmatiken» menar med detta påstående.

Låt oss börja med att slå fast TH/PR:s outtalade definition av begreppet ’objektivt revolutionär klass. För dem är det liktydigt med att arbetarklassen spontant, på grund av objektiva faktorer i det kapitalistiska samhällssystemet, blir medveten om nödvändigheten att i en revolution störta kapitalismen för att upprätta ett socialistiskt samhälle samt att den spontant får en sådan medvetenhet att den också är förmögen att genomföra denna revolution.

Det faktum att den västeuropeiska och amerikanska arbetarklassen inte genomfört segerrika revolutioner blir för TH/PR därför ett argument mot begreppet objektivt revolutionär klass:

– Om arbetarklassen vore revolutionär återstår det att förklara varför den aldrig gjort revolution i de länder där den varit stor, koncentrerad och välorganiserad (sid. 49).

Genom hela avsnittet glömmer de att göra en klar åtskillnad mellan ett subjektivt och objektivt klassbegrepp. Istället är deras språk hela tiden glidande. Ibland talar de om »objektivt revolutionär klass», ibland om »egentligt revolutionär klass» och ibland används enbart begreppet »revolutionär klass» som då (omedvetet) får en subjektiv betydelse. På några ställen identifieras till och med klassens objektivt revolutionära intressen med »klassintresse» överhuvudtaget (se sid. 49 längst ned).

Frågan om arbetarklassen är en »objektivt revolutionär klass» blir därför för TH/PR en fråga om arbetarklassen idag är revolutionär. Svaret på den frågan kan ju inte bli annat än nej. För vem vill beteckna exempelvis dagens svenska arbetarklass som revolutionär? Såvitt vi vet ingen.

Får vi tro TH/PR så kommer den inte att bli det heller:
-Arbetarklassen blir enligt vår mening aldrig medvetet revolutionär, konstaterar de.

Vad är det då som arbetarklassen är och vad är det den blir enligt TH/PR?
Arbetarklassen står i motsatsställning till kapitalet säger man, »men denna motsatsställning mellan arbete och kapital är inte i sig någon grund för revolutionärt medvetande, utan leder bara till den ständiga inomkapitalistiska kampen om produktionsvärdets fördelning mellan polerna, och om de villkor under vilka produktionen sker» (sid 50).

Denna inomkapitalistiska kamp, säger man vidare, ger arbetarklassen aldrig upp och det är »denna kamp, och det som hör till den (som) utgör arbetarklassens intresse i objektiv bemärkelse» (sid. 50).

Om vi ska summera TH/PR:s olika påståenden så skulle vi alltså kunna säga att vad arbetarklassen alldagligen inte gör – dvs revolution – är bevis på att den inte är någon »objektivt revolutionär klass», och det som den alldagligen gör bestämmer dess »klassintresse i objektiv bemärkelse».

Åtminstone vi frågar oss varför kamraterna överhuvudtaget laborerar med begrepp som objektiv och subjektiv när det senare alltid tycks bestämma innehållet i det förra.

Därmed är vi tillbaka vid den fråga som TH/PR aldrig tycks ha ställt sig: vad menar de »dogmatiska marxisterna» med begreppet objektivt revolutionär klass och vad är det för mening med ett sådant begrepp?

Vad förmår arbetarklassen?

Innan vi försöker besvara den frågan ska vi peka på en besynnerlig motsägelse i detta avsnitt av TH/PR:s artikel.

De konstaterar först att vad arbetarklassen »aldrig ger upp» är den »inomkapitalistiska kampen». Några stycken längre ner säger de sedan att denna kamp ger upphov till en »reformistisk inställning i klassen». Slutligen definierar de innehållet i en variant av denna reformistiska inställning.

Det visar sig då att motsättningen mellan arbete-kapital som »bara leder till den ständiga inomkapitalistiska kampen om produktionsvärdets fördelning mellan polerna, och om de villkor under vilka produktionen sker» egentligen leder till en hel del.

Den leder till ett medvetande om att den »inomkapitalistiska kampens» mål är »det socialistiska samhället (som) fungerar solidariskt och är jämlikt». Ett samhälle som i arbetarnas medvetenhet vidare kännetecknas av att »arbetarna och folket styr produktionsenheterna. Kapitalisterna är utsugare och behövs inte» (sid 50).

För Reichard och Hansson är detta »en kapitalism utan avigsidor och kapitalister». Kamraterna får faktiskt förlåta oss, men vi känner inte till någon kapitalism utan kapitalister. Ej heller någon kapitalism där arbetarna och folket styr produktionsenheterna.

Nåväl, det kanske är så, enligt TH/PR, att den inomkapitalistiska kampen visserligen kan leda till ett medvetande om att det behövs ett annat samhälle, men arbetarklassen är oförmögen att ta kamp för detta samhälle.

Arbetarklassen kan kanske gå och tycka att det vore bra om kapitalisterna avskaffades, men de tar aldrig kamp för att avskaffa dem, och definitivt inte revolutionär kamp. (Författarna är här återigen lite vårdslösa med sina ord och använder ordet »våldsam» när de antagligen menar »revolutionär».)

Men då frågar vi oss vad det var arbetarklassen – inte enstaka arbetare utan massan av arbetare – försökte avskaffa under den spanska revolutionen sommaren 1936 (för det var väl en revolution, eller….?) då de i åtminstone Asturien, Katalonien och övriga östprovinser ockuperade fabrik efter fabrik och slängde ut kapitalist efter kapitalist för att själva »styra över produktionsenheterna».

Vi frågar oss vad det var arbetarna på tusentals fabriker och jordegendomar i Portugal ville avskaffa när de för något år sedan slängde ut de forna ägarna från fabrikerna och från lantegendomarna.

Nej, verkligheten är nog lite mer grön än vad TH/PR försöker göra den till och teorin inte riktigt så grå.

Arbetarklassens revolutionära potential

– Den objektiva grundvalen för denna proletariatets ledande roll är dess ställning i kapitalismens produktionsprocess.

Så sammanfattar George Lukacs i en liten genial bok om Lenins tankevärld (l) det grundläggande elementet i de »dogmatiska marxisternas» tes om arbetarklassen som en objektivt revolutionär klass. Kort sagt: det är arbetarklassens objektiva ställning i det kapitalistiska produktionssättet som gör den till en objektivt revolutionär klass och den enda verkligt revolutionära klass som det kapitalistiska produktionssättet förmår frambringa.

Vad är det då i det kapitalistiska produktionssättet som gör arbetarklassen till en objektivt revolutionär klass? Vad menas med detta påstående och vad menas inte med det?

Vi kan lite schematiskt säga att det är två saker som gör arbetarklassen till en objektivt revolutionär klass.

Den första kan härledas ur de negativa faktorer för arbetarklassen som kapitalismen producerar genom den för kapitalismen nödvändiga utsugningen av arbetarklassen. Det är de faktorer som Marx och Engels sammanfattade med de berömda orden att »proletariatet har inget annat att förlora än sina bojor. Men de har en hel värld att vinna ».

Så länge kapitalismen består måste den leva på att utsuga lönearbetare, genom att tillägna sig det mervärde som dessa producerar. Denna utsugning kan inte ske utan förtryck av arbetarklassen, även om detta förtryck inte nödvändigtvis innebär fattigdom och misär. Men utsugningen och förtrycket är likväl ett ständigt gissel för arbetarklassen. De utgör alltid ett hot mot dess uppnådda levnadsstandard och de är de grundläggande orsakerna till att arbetarklassen ständigt måste kämpa mot kapitalet för att förbättra sina levnadsvillkor.

I det kapitalistiska samhället görs allting till varor inklusive arbetarnas arbetsförmåga som köps och säljs på den s k arbetsmarknaden. I detta förhållande ligger grunden till människornas alienerade situation under kapitalismen.

Motsatsställningen mellan arbete och kapital kan endast övervinnas genom att arbetarklassen förintar sin klassfiende. Arbetarklassens grundläggande intressen kan inte lösas inom ramen för ett samhälle byggt på utsugning och förtryck. Däri ligger en objektiv grund till att arbetarklassen är en objektivt revolutionär klass. Denna grund föder också ständigt en spontan kamp mellan arbete och kapital, om än inte en ständigt revolutionär kamp.

-Arbetarklassen har av marxister tilldelats rollen som förlösare av de krafter som så småningom ska förinta hela klassamhället. men den har inte utrustats med de egenskaper som krävs för att detta ska ske spontant (sid. 50).

Citatet är hämtat från TH/PR :s artikel och för en gångs skull är vi överens med dem. Arbetarklassen har inte utrustats med de egenskaper som krävs för att arbetarklassens förintande av klassamhället ska ske spontant. Men kamraterna glömmer likväl en viktig sak: arbetarklassen har utrustats med de egenskaper som krävs för att kapitalismens störtande och klassamhällets förintande skall vara möjligt! Återigen är det arbetarklassens ställning i produktionsprocessen som har tilldelat den dessa positiva egenskaper.

Kapitalisterna kan inte undvika att producera sina egna dödgrävare, skrev Marx och Engels. Kapitalismen producerar och reproducerar nämligen alltid en lönearbetarklass. Arbetarklassen å sin sida reproducerar ständigt genom sitt arbete det kapitalistiska samhället. Utan arbetarklassens aktiva insats kan detta samhälle inte överleva! Däri ligger arbetarklassens enorma objektiva, eller om ni vill potentiella, styrka.

Genom sin storlek och genom sin nyckelroll i produktionsprocessen äger den som den enda klassen i det utvecklade kapitalistiska samhället den sociala kraft som krävs för att krossa kapitalismen. Och vad mera är: genom de lagar som styr det kapitalistiska samhällets utveckling förstärks också arbetarklassens sociala kraft.

Genom kapitalets och produktionens koncentration till allt färre och allt större enheter underlättas nämligen möjligheterna till att organisera och utnyttja arbetarklassens kollektiva styrka. Därmed underlättas också möjligheterna för arbetarkollektivet att bli medvetet såväl om utsugningen som hur man bekämpar den.

Ingen annan klass som det kapitalistiska samhället föder äger dessa egenskaper. Ingen annan klass besitter den objektiva styrkan att gå i spetsen för en social revolution. Häri ligger den andra orsaken till att vi kan beteckna arbetarklassen som en objektivt revolutionär klass.

Det är alla dessa faktorer som gör att det överhuvudtaget är möjligt för den objektivt revolutionära klassen att också bli subjektivt medveten om sin revolutionära potential. Och det är slutligen därför som klassamhällets förintande inte enbart är drömmar utan en objektiv möjlighet (2).

Varför gör inte arbetarklassen revolution här och nu?

Vad är det då som gör att denna objektiva potential inte dagligdags, i varje historiskt moment, omsätts i en subjektiv medvetenhet och ett revolutionärt handlande?

TH/PR gör här det något egendomliga påståendet »att mycket få diskuterat om orsakerna» till detta (sid. 50). I själva verket förhåller det sig ju precis tvärtom. Få saker har lett till en så omfångsrik debatt inom marxismen. Och få saker har givit liv till så geniala marxistiska diskussionsinlägg som just denna fråga.

Ty det var en av de frågor som Marx brottades med från den tid han själv författade Inledningen till den hegelska rättsfilosofin och han tillsammans med Engels skrev den Tyska ideologin till Kapitalet där problemet till och med tronar som första kapitlet i första avdelningen av boken.

Det var bl a den frågeställningen som lät i botten av kontroverserna mellan den unga Rosa Luxemburg och Lenin.

Det är den frågan som ligger bakom Vad bör göras och mycket annat som Lenin skrev.

Det är en frågeställning som fött verk som Lukacs’ Historia och Klassmedvetande. Den behandlas i Antonio Gramscis Fängelseanteckningar. Och den har slutligen ställts och besvarats på olika sätt i senare marxistisk debatt, av Korsch-anhängare och Lukacsanhängare, av Marcuse, av Bloch, av Frantz Fanon, av Ernest Mandel och många fler.

Nåväl, nog om detta och över till saken. Varför lever arbetarklassen inte dagligdags upp till sina objektiva möjligheter? Det grundläggande svaret som de »dogmatiska marxisterna» ger på den frågan är faktiskt inte det svar som TH/PR tillskriver dem:

-En förklaring i linje med följande brukar vara vanlig: ’borgarna har pengar och hela den ideologiska apparaten, deras indoktrinering håller tillbaka klassmedvetande!’ (sid. 49).

Att det är en viktig faktor i förtrycket av det proletära klassmedvetande! håller säkert TH PR med om, men det förklarar likväl inte varför arbetarklassen inte dagligen kan sätta sig över denna indoktrinering. Orsaken är att »denna kontroll utövas inte bara, eller ens främst, genom rent ideologiskt manipulerande, eller genom masstillägnande av den härskande klassens ideologiska produktion, utan framförallt genom ekonomins och samhällets vardag och dess effekt på de förtrycktas medvetande» (3).

Det kapitalistiska samhällets normala, eller alldagliga. funktionssätt, med dess varuproduktion, alienerande arbete, uppsplittrande boende och individualiserade fritid etc. uppammar ett medvetande som är bundet till det existerande samhällets funktionssätt. Det är måhända detta som TH PR kommit fram till. Men de glömmer att kapitalismens historia också är historien om ekonomiska och sociala kriser som fött och föder en intensiv spontan klasskamp som hotar att spränga dessa skrankor och därmed öppna vägen till ett revolutionärt medvetande.

Ty när massan av arbetare i aktiv handling sätter sig över kapitalismens normala funktionssätt, och endast då. föds också förutsättningarna för att klassen ska höja sitt medvetande till en tidigare oanad nivå.

Och historien är fylld av exempel på hur en förtryckt arbetarklass i en revolutionär krissituation snabbt kan ta språngartade steg framåt i sin politiska medvetenhet.

Den revolutionära krisen

Även om en ekonomisk kris är ett grundläggande kännetecken på en revolutionär situation så är den inte det enda (4). En förrevolutionär eller revolutionär situation innebär också att det politiska systemet – den härskande klassens förmåga att styra samhället – befinner sig i kris. En kris som gör att de arbetande massorna inte längre uppfattar det borgerliga samhället och den borgerliga statens klassförtryck som något legitimt.

Ögonvittnesskildringar och berättelser från de revolutioner och revolutionära kriser som sett dagens ljus i Europa från John Reeds skildring av den ryska Oktoberrevolutionen i »Tio dagar som skakade världen» över Orwells »Hyllning till Katalonien» till skildringar av händelserna i Portugal 1974 och 75 förtäljer oss alla samma sak: hur arbetarklassen och de förtryckta skikten i samhället i massiv skala tränger in på den politiska scen som tidigare varit förbehållen en minoritet i samhället. Hur de gör det utan respekt för hävdvunna former att tänka och handla politiskt och utan respekt för det etablerade samhällets organisationsformer. Det är i en sådan situation Trotskijs trilogi om den ryska revolutionen eller Lenins bok om Staten och revolutionen kan bli bestsellers i bokhandlar och kiosker, vilket faktiskt skedde i Chile 1971 respektive Portugal 1975!

Det är i en sådan situation som »åren räknas i veckor, månaderna i dagar och dagarna i timmar» för att tala med Rosa Luxemburg.

Det är i en sådan situation som massorna erövrar politiken. Inte borgarnas politik utan sin egen politik – sitt eget sätt att tänka, organisera och handla.

Ja, arbetarklassen är i sanning förmögen till mycket mer än den alldagliga kamp vi bevittnar på arbetsplatserna under kapitalismens ’normala’ dagar.

Den är förmögen till att ifrågasätta kapitalismens ekonomiska anarki och politiska förtryck.
Den är förmögen att organisera en kamp mot denna anarki och detta förtryck, en kamp som till innehåll och form pekar fram mot ett alternativt samhälle byggt på arbetarråd.

Och den är förmögen till allt detta utan ett organiserat ingripande av ett revolutionärt förtruppsparti!

Det är den slutsats vi måste dra av den ryska februarirevolutionen 1905, av Oktoberrevolutionen 1917, av de revolutionära kriserna i Europa efter första världskriget, av de spanska massornas frontalangrepp på sina förtryckare sommaren 1936 och av händelserna i Portugal 1975.

– Det delegerade arbetarrådet var resultatet av ett objektivt, av händelsernas gång framtvingat, behov, skrev Trotskij när han analyserade februarihändelserna i Petersburg 1905.(5)

– Den proletära revolutionens allmänna kurs är densamma över hela världen. Först den spontana formeringen av sovjeter, sedan deras utbredning och utveckling, efter vilken frågan om makten ställs, konstaterade Lenin i sin rapport på Kominterns första kongress. Det här betyder nu inte att uppkomsten av en dubbelmaktssituation är resultatet av en ren spontan process av det enkla skälet att någon sådan finns inte i dagens kapitalistiska samhälle.

Även om man inte alltid kan peka ut någon som »blåst i pipan» så finns det till och med bakom nästan varje strejk arbetare som genom sin ställning som »klassens naturliga ledare» kan mobilisera sina arbetskamrater.

Detta som ett resultat av den naturliga skiktning på den subjektiva nivån som alltid finns inom arbetarklassen. Det är också denna skiktning som är nyckeln till en förståelse av varför arbetarklassen är förmögen till en mycket avancerad kamp utan ett organiserat ingripande av ett leninistiskt parti. Den är också nyckeln till en förståelse av vår syn på partiet och den revolutionära övergångsstrategin. Låt oss därför ta en titt på denna subjektiva skiktning av arbetarklassen.

Klassmedvetande och spontan kamp

Den subjektiva skiktningen inom arbetarklassen är resultatet av flera samverkande faktorer. Den beror på skillnader vad det gäller social härstamning, skillnader i levnads- och arbetsmiljö. Den beror på att olika arbetare har olika erfarenheter av klasstrider och att de påverkats i olika grad av arbetarklassens fackliga och politiska organisationer. Schematiskt kan man indela den subjektiva skiktningen inom arbetarklassen i följande sex nivåer:

En total frånvaro av elementärt klassmedvetande. Hit hör de arbetare som inte deltar i någon form av kollektivt arbete eller kollektiv organisation.

Ett elementärt klassmedvetande. Det har de skikt inom arbetarklassen som förstår att deras mest brännande problem inte kan lösas individuellt utan kräver kollektivt handlande av arbetarklassen. Det är detta medvetande som kännetecknar majoriteten av arbetare som endast är organiserade i fackföreningar.

De skikt som har ett elementärt politiskt medvetande. Hit hör de skikt inom arbetarklassen som dessutom förstår att det är nödvändigt att organisera sig i självständiga arbetarpartier. Den är elementärt politisk därför att den säger inget om det politiska innehållet i partiets program.

De skikt som har ett elementärt politiskt medvetande och är permanent politiskt aktiva. Vad som skiljer denna grupp från den förra är alltså den permanent politiska aktiviteten. Däremot behöver den inte ha någon mer avancerad uppfattning om det politiska programmets innehåll.

De skikt som är permanent politiskt aktiva och har ett klart antikapitalistiskt medvetande, utan att därför vara revolutionära marxister. Det är detta skikt som vi kallar för avancerade arbetare. De utgör en nyckelgrupp i hela den revolutionära processen, och det är dem det är livsnödvändigt att vinna för det revolutionära partiets politik. Det är dessa arbetare som mer än några andra förmår att få med sig arbetarmassorna i en bred kamp mot kapitalets herravälde.

Den sjätte gruppen är de arbetare som vunnits för den revolutionära marxismens program.

Ingen av dessa grupper är enhetliga, och mellan dem finns en rad övergångsformer. Det är naturligtvis ej heller frågan om stabila grupper, vare sig storleksmässigt eller vad det gäller medvetandet. Såväl små som stora händelser på klasskampsfältet förorsakar hela tiden förskjutningar inom och mellan dessa grupper. I en förrevolutionär situation äger det rum mycket stora omkastningar och vi kan se hur det snabbt växer upp ett brett skikt av avancerade arbetare. I exempelvis Spanien har vi de senaste åren sett hur ett massavantgarde bildats inom arbetarklassen, ett skikt av arbetare som förmår leda arbetarnas kamp till en mycket hög nivå.

Det är med denna skiktning bland arbetarna i minnet som vi kan slå fast att de arbetande massorna i en förrevolutionär eller revolutionär krissituation är förmögna att föra den antikapitalistiska kampen ända fram till upprättandet av en dubbelmakt i samhället, utan ett planerande och centraliserande ingripande av ett revolutionärt förtruppsparti. Men vad de inte är förmögna till är att överskrida denna dubbelmaktssituation genom att rikta in hela arbetarmaktens sociala och politiska styrka till ett avgörande slag mot kapitalets stat.

TH/PR :s konspirativa partiteori

Till detta krävs ett organiserat ingripande av ett revolutionärt förtruppsparti.
Häri ligger skillnaden mellan den proletära revolutionen och alla tidigare klassers uppåtstigande till makten. Den proletära revolutionens seger kommer aldrig att vara frukten av massornas oerhörda skaparkraft så vida inte denna makt organiseras, centraliseras och används enligt en medveten plan för att krossa det gamla samhället och bygga ett nytt.

Den grundläggande orsaken till detta kan vi med Hanssons och Reichards ord lokalisera till det faktum att »i motsats till revolutionära klasser under historiens gång kan arbetarklassen inte börja bygga ett nytt samhälle medan det gamla består», (sid 50)

Den proletära revolutionen måste därför, som kulmen på en revolutionär process, i ett avgörande slag krossa det gamla samhällets centraliserade maktapparat – staten – för att verkligen kunna ta itu med att bygga den proletära staten.

Det är en av det revolutionära partiets uppgifter att leda detta slag genom att få till stånd en medveten planering och centralisering av arbetarnas kamp.

Att partiet, som klassens kollektiva minne, besitter kunskapen om denna nödvändighet är ett kännetecken på dess karaktär som förtruppsparti. Men bara ett. Det måste dessutom vara en integrerad del av arbetarrörelsen, för att politiskt kunna mobilisera arbetarklassen enligt den nödvändiga planen. Därför kan man aldrig – åtminstone inte om man vill diskutera sociala och politiska realiteter i klasskampen – tala om partiets medvetenhet utan att samtidigt tala om arbetarklassens medvetenhet och subjektiva skiktning.

– Arbetarklassens befrielse kan endast vara dess eget verk, skrev Marx. Den tesen rubbas inte av förekomsten av ett revolutionärt förtruppsparti. Partiets plan måste vara arbetarklassens plan och den måste förstås av arbetarklassen. Det finns inget annat sätt att säkerställa detta än genom att partiet själv inom sina led innesluter, eller åtminstone politiskt sammansmälter med, skiktet av avancerade arbetare, som är det skikt som i den revolutionära processen kan förankra en revolutionär medvetenhet hos de breda massorna.

Frångår man denna uppfattning så hamnar man oundvikligen i en mer eller mindre konspirativ syn på revolutionen och partiets uppgifter. Det är också det TH/PR gör när de skriver:

– Delar av arbetarklassen kommer att bli medvetet revolutionära, men säkerligen bara en liten minoritet. Majoriteten kommer i bästa fall att i en revolutionär situation ha . en socialistisk reformistisk medvetenhet. Har den det , kommer revolutionen att hänga på det subjektiva momentet, det vill säga på partiets förmåga att genom kampen för konkreta reformkrav föra klassens massa i konfrontation med kapitalismen, så att revolutionen följer som en logisk reform, som en nödvändighet för att förverkliga de reformistiska målsättningarna. Arbetarklassen blir enligt vår mening aldrig medvetet revolutionär, den kommer att agera revolutionärt därför att dess reformistiska medvetande och intresse kräver så. (sid 50)

Det är sant att det inom den av reformismen dominerade arbetarklassen finns flera olika medvetandenivåer, vilket vi redan påpekat. Men det finns därför ingen anledning att som TH/PR införa några nya begrepp som socialistisk respektive borgerlig reformism. Tvärtom skapar dessa bara förvirring. Reformism är för oss definitionsmässigt tron på att man via gradvisa reformer och med hjälp av statsapparaten kan växa in i det socialistiska samhället. I sin praktiska politik blir därför reformismen i grunden alltid en borgerlig strömning inom arbetarrörelsen i den meningen att den är oförmögen att leda arbetarklassen fram till ett socialistiskt samhälle. Den springande punkten här är just den felaktiga uppfattningen om den borgerliga staten. Vi har också svårt att förstå att TH/PR:s dikotomana uppdelning av arbetarklassen i »socialistiska» respektive »borgerliga» reformister är oss till någon större hjälp när vi skall analysera den skiktning i arbetarklassens medvetande som onekligen finns. Vi menar istället att de begrepp vi tidigare presenterat är betydligt mera fruktbara både för en förståelse av den subjektiva skiktningen inom arbetarklassen och för de politiska uppgifter vi ställer oss. Det faktum att de mest medvetna delarna av den svenska arbetarklassen, enligt TH/PR, återfinns i LO:s utredningsapparat, dvs den som presenterat förslaget om löntagarfonderna, tycker vi är ett bra indicium på att det behövs lite mer förfinade instrument än de som kamraterna använder.(7)

Men vår viktigaste kritik mot kamraterna Hansson och Reichard i detta sammanhang är att de inte inser nödvändigheten av att vinna över den absoluta majoriteten av arbetarklassen till det revolutionära partiets program och strategi, dvs att de breda massorna måste bli medvetna om nödvändigheten av att krossa den existerande statsapparaten och bygga en ny stat baserad på de dubbelmaktsorgan som upprättas under den revolutionära krisen. Arbetarklassen kommer inte att störta kapitalismen »därför att dess reformistiska medvetande och intresse kräver så» utan därför att den övergivit sitt reformistiska medvetande,, även så som TH/PR definierar den socialistiska varianten av detta! (se sid 50)

Därför är det subjektiva momentet i revolutionen inte hur partiet får med sig arbetarklassen på något de inte vet vad det är, utan precis tvärtom: det är frågan om hur partiet får med sig majoriteten av arbetarklassen i en medveten omstörtning av samhället.

Den konspirativa syn på partiet som H/R istället utvecklar kommer väl fram i följande passage där de ska motivera sin syn på varför ett förtruppsparti är nödvändigt:

– Vi menar att partiet kan bevaras som struktur uppbyggd kring sin strategi endast som elitparti, annars kommer anknytningen till klassens reformism att göra partiet till reformistiskt. (sid 60)

Då det samtidigt enligt TH/PR förhåller sig så att en majoritet av arbetarklassen inte bara är utan också kommer att förbli reformister åtminstone fram till dess att revolutionen segrat (hur det är senare vet vi inte. för diskussionen »sträcker sig här inte över till förhållandena vid övergången till socialismen», not 2 sid 61) innebär det att kamraterna Hansson och Reichard menar att ett revolutionärt parti aldrig kan bli ett genuint massparti, ja de måste ju t o m gå emot en sådan utveckling eftersom den dömer partiet till en reformistisk undergång.

Nej, kamrater. Den proletära revolutionen är den första medvetna revolutionen som sett historiens ljus. Det betyder att det är aktörerna som är medvetna om vad som händer, inte några sufflörer som skulle finnas någonstans bakom de som utför den revolutionära samhällsomvandlingen.

TH/PR :s knäfall för reformismen

Det är för att de inte utgår från detta som TH/PR hamnar fel också när de diskuterar övergångsstrategin.

Vi avvisar inte övergångskrav i sig, säger de, »bara formen för att ställa krav idag», l den långsiktiga taktiken däremot »ingår övergångskraven som beståndsdel, liksom utvecklandet ( inte »krossandet») av den socialistiska reformismen» (sid 60).

Låt oss först säga att vi inte riktigt förstått på vilket sätt övergångskraven ingår i den »långsiktiga taktiken» eller i den »nya form av taktiskt tänkande» som kamraterna försöker ge oss en första fingervisning om. Som en följd av deras syn på att vi måste »utveckla den socialistiska reformismen» förlägger de sitt strategiska tänkande (för det är strategi och inte taktik det handlar om) på en helt annan nivå i samhället än den som övergångsstrategin handskas med.

Deras strategiska tänkande förhåller sig inte i första hand till arbetarklassens kamp utan till den kapitalistiska ekonomins och den kapitalistiska statens utveckling.

Det är »i den kapitalistiska staten, som vi kan skönja det kommande samhällets avspegling. Där och ingen annan stans», slår man kategoriskt fast. (sid 51) Och vidare:

– Denna återspegling eller reflex av vad som komma skall är tillräckligt förvriden för att kunna anpassas till de nuvarande dominerande produktionsförhållandena, men detta hindrar den inte från att skapa djupa förändringar och positivt återverka på klasskampen. Vi ska längre fram titta närmare på hur detta går till och vad detta får för konsekvenser för kommunisternas agerande. Vi nöjer oss därför med att konstatera att staten i de högt utvecklade kapitalistiska länderna genom denna utveckling fyller funktionen av ’förebådare’ av det framtida samhället.

Om deras påstående gällde det enkla faktum att kapitalismen genom bl a dess enorma utvecklande av produktivkrafterna lagt en materiell grund till det framtida samhället, kunde vi instämt i TH/PR:s tes. Men det är uppenbarligen inte det kamraterna är ute efter. Del är enligt dem statens utveckling som »förebådare det framtida samhället. Statens utveckling har en »positiv återverkan på klasskampen» vilket får »konsekvenser för kommunisternas agerande».

Lite längre fram i sin artikel konkretiserar de vad de menar. Det är centraliseringen av det ekonomiska livet och de effekter denna får på samhällets överbyggnad, framför allt statens funktioner i form av ökad »kollektivisering» som »förebådar det framtida samhället.

»Den positiva återverkan på klasskampen» förklarar de på följande sätt i en lite svårsmält mening:

– Detta genom att öppna tankebanor som tidigare blockerats, tankebanor som tills vidare kan integreras i den borgerliga ideologin, om än i socialdemokratisk form – men som i sin förlängning, med tilltagande svårigheter för den ekonomiska grundvalen att följa med i ’tankegången’ leder till partiella brott med vad som ryms med bibehållandet av detta samhälles grundläggande lagbundenhet.

– En sådan återverkan sker på arbetarklassen, men i lika hög grad på andra klasser och skikt, (sid 59)

Såvitt vi förstår betyder detta att kapitalismens utveckling i de högt industrialiserade länderna genom sin återverkan på överbyggnaden automatiskt producerar en radikalisering av arbetarklassens medvetande. Nu var det ju så att denna utveckling av staten och dess återverkan på klasskampen också skulle få konsekvenser för »kommunisternas agerande». Dessa konsekvenser summerar kamraterna Hansson och Reichard i följande ordalag:

– Denna återverkan på klassen måste vi utnyttja. Men detta är inte det enda. Eftersom vi idag inte i nämnvärd omfattning kan ändra den allmänna inriktningen kapitalismen och staten har, måste vår taktik grunda sig på den egna svagheten och vända den till vår fördel.(sid 59)

Eftersom vi inte kan ändra kapitalismens inriktning »måste vi (istället) anknyta till flera viktiga moment i den »kollektiva» ideologin och utveckla dessa !» säger TH/PR och exemplifierar så här:

– Vi måste till exempel stödja tendensen mot större utbildningsenheter, ett församhälleligande av skolan och vi får inte gå emot en radikalisering av familjepolitiken (trots att den syftar till att bidra till arbetskraftens rörlighet). Dessa tendenser kan vi ändå inte stävja, alltså måste vi vända dem till vår fördel. Detsamma gäller ifråga om kollektiviseringen av det ekonomiska livet, så som det kommer till uttryck i de Meidnerska löntagarfonderna. (sid 56)

»Att vända dem till vår egen fördel» det visar sig sedan när även detta konkretiseras i fråga om löntagarfonderna innebära »att fullt ut stödja tillkomsten av löntagarfonderna och bidra till att hindra deras förvanskning eller att de fifflas bort»! (sid 60)

Skulle vi »fullt ut» stött U-68 också? Skall vi se till att den nya högskolereformen inte »fifflas bort»?

Ska vi »fullt ut» stödja SAP:s familjepolitiska förslag med dess särlösning för småbarnsföräldrar och »bidra till att hindra (dess) förvanskning eller att det fifflas bort»?

Dessa politiska slutsatser drar inte TH/PR, åtminstone inte i sin artikel. Det skulle ju betyda ett fullständigt knäfall för reformismen. Men det är tyvärr det som är den logiska och politiska slutpunkten av kamraternas »nya form av taktiskt tänkande»!

Varför en övergångsstrategi?

Ett revolutionärt strategiskt tänkande kan inte i första hand utgå ifrån vad som händer inom den kapitalistiska statsapparaten. Det är inte där som »framtidens samhälle förebådas». Det är inte i reformerna för större utbildningsenheter. Det är inte i SAP:s familjepolitik. Det är i den organisering som växer fram i kampen mot utbildningsreformerna för en alternativ undervisning, mot SAPs särlösningar för barnfamiljer och för en allmän arbetstidsförkortning. Kort sagt, det är i kampen mot de tendenser i det senkapitalistiska samhället som TH/PR a priori tycks se som progressiva och som det är statens uppgift att sammanfoga, som vi kan skönja morgondagens samhälle.

Ty det är i den kampen som arbetarklassen utvecklar och kommer att utveckla sina principer för morgondagens samhälle. Det är i den kampen som vi kan se en avspegling av den arbetardemokrati som ska råda i framtidens samhälle. Och det är genom den kampen – och inte som en följd av den kapitalistiska statens utveckling – som arbetarklassens medvetande radikaliseras. Det är i den kampen som klassens subjektiva skiktning äger rum och därför också det viktiga skiktet av avancerade arbetare träder fram.

Och det är i den kampen vi ska ingripa för att stärka den, för att bidra till klassmedvetandets utveckling och för att knyta de avancerade arbetarna till den revolutionära organisationen.

Övergångsstrategin tar sin utgångspunkt i massornas kamp mot det kapitalistiska samhället och försöker ge den en inriktning mot framtidens samhälle – det samhälle där arbetarna har makten och produktionen planeras utifrån de breda massornas behov. Dess slutpunkt är mobiliseringen av den samlade arbetarklassen bakom de krav som ska krossa den existerande statsapparaten och samtidigt påbörja bygget av den nya staten och det nya samhället. För att detta skall lyckas krävs att en revolutionär medvetenhet utvecklas hos majoriteten av arbetarklassen.

Detta medvetande kan fullt ut utvecklas endast under den förrevolutionära och revolutionära krisen, men det revolutionära förtruppspartiet försöker med sin politik att under en lång tid dessförinnan lägga grunden till detta medvetande, framför allt genom att vinna de avancerade arbetarna för sin politik, men också genom att i propagandan och agitationen föra fram övergångskrav. De agitatoriska övergångskraven är under normala skeden inte de samma som i en revolutionär kris. Deras logik är idag i Sverige inte att direkt förbereda ett maktövertagande. Men deras inriktning har ändå ett gemensamt: de tar sin utgångspunkt i arbetarklassens spontana kamp och försöker skola och förbereda arbetarna för framtida strider. Det är i detta sammanhang som »arbetarkontrollen» är så central, ty den försöker mobilisera arbetarna till ett aktivt ansvar för sin egen situation, för sitt eget samhälle, för sina egna behov, och inte för kapitalismens.

Vi har i denna artikel försökt peka på några centrala frågor som ligger bakom vår syn på den revolutionära strategin och som är nödvändiga att utgå ifrån när man diskuterar förhållandet till den breda massan av arbetare, såväl som till de reformistiska organisationernas politik.

I en andra och avslutande artikel skall vi gå vidare och se vilka konsekvenser detta får för vårt ställningstagande till LO:s förslag om löntagarfonder och vår kritik av TH/PR:s förslag om att »fullt ut stödja dem». Ty så mycket kan vi avslöja redan nu att vi är kritiska.

Göte Kilden och Gert-lnge Johnsson.

Från Fjärde Internationalen 3-4/1976

Igår, idag, imorgon

Svensk socialdemokrati i tre akter (Bok utgiven av Bokförlaget Röda Rummet 1984)

I. Inledning

Svensk socialdemokrati under nya villkor

Mellan två val…

Ungefär halva mandatperioden har gått för den socialdemokratiska regering som tillträdde i september 1982. Det var då SAP och Olof Palme personligen fick sin revansch – och åter kunde ta över regeringsrodret efter på dagen »sex förlorade år«.

Men en revansch, för att göra vad?

Under den tid som gått sedan den tidigare »mitt«-regeringen sopades bort från regeringstaburetterna har socialdemokraternas nya regeringspolitik tagit form.

Genom att granska denna regeringspolitik – mot bakgrund av en studie av socialdemokratins tidigare regeringsinnehav och åren i opposition – kan man dra många slutsatser om framtiden. 1984 – och sedan?

Var valet 1982 början på en ny längre epok av socialdemokratiskt styre? Med årtionden av socialdemokratisk kontroll över regering och riksdag? Med fortsatt ohotad dominans över svensk arbetarrörelse?

Eller var det snarare en höjdpunkt som blir svår att överträffa i fortsättningen? Och i själva verket början på en period av nya spänningar och motsättningar inom svensk arbetarrörelse?

Slutsatserna av den här skriften pekar i den senare riktningen. Det är något vi kommer fram till efter att ha försökt beskriva…

– orsakerna till socialdemokratins valnederlag 1976 och 1979;

– särdragen i 1900-talets svenska socialdemokrati som helhet; och…

– hemligheterna bakom dess »comeback« 1982 och erfarenheterna sedan dess.

Vi argumenterar för att svensk socialdemokrati liksom dess partifränder i andra västeuropeiska länder, verkar under nya villkor sedan mitten av 70-talet. Det är inte en period som utesluter socialdemokratiska valsegrar – långt därifrån, som vi sett under de senaste åren i Frankrike, Grekland, Sverige och Spanien. Men de kan också vara nog så förgängliga.

För vi är inne i en tid som kännetecknas av samhällelig obalans, med snabbare politiska omkastningar och scenförändringar än tidigare.

Det är därför också föga troligt att 1982 skulle beteckna inledningen på en ny era av stabilt socialdemokratiskt styre, som det vi såg åren 1932-76. Den följande beskrivningen av denna 44-åriga epok, åren i opposition och resultaten av socialdemokratins nya regeringsinnehav pekar i helt annan riktning.

Här får »1976« stå som symbol för inledningen på en ny period i socialdemokratins 1900-talshistoria. Därav det inledande kapitlet om »vändpunkten 1976«, som sedan får bli utgångspunkten för perspektiven bakåt och framåt, till våra dagar.

Det som följer är en kritisk analys. Det är som sådan också en uppfordran till en radikal kursomläggning, så att svensk arbetarrörelse kan bryta sig ur den ekonomiska krisens tvångströja och borgarklassens herravälde. Det är en maning till en ny, socialistisk, linje för landets arbetarrörelse.

Samtidigt är detta en skrift som inte bara vänder sig till dem som redan delar dessa åsikter. Den riktar sig också till socialdemokrater som fortfarande ser sig som socialister och andra som är bekymrade över SAP:s nuvarande inriktning, som är beredda att söka grunderna till den och villiga att pröva de alternativ som kan finnas.

Det är ingen agitatorisk pamflett. Det är en essä som strävar efter något mer än lättköpta demagogiska utfall. Den syftar till att nå en diskussion med alla dem som är redo att väga dess argument och pröva dess slutsatser – förhoppningsvis då inom ramen för ett samtidigt, gemensamt praktiskt arbete för en socialistisk utveckling i vårt land.

Om dessa målsättningar också skall komma att förverkligas – det avgör läsaren.

April 1984, Tom Gustafsson

Läs hela boken.

Kenth-Åke Andersson och den svenska socialdemokratin

Kenth-Åke Andersson och den svenska socialdemokratin – Ett pionjärarbete att kritisera och föra vidare (från tidskriften Fjärde Internationalen 2/77)

Debatten om löntagarfonderna i Fjärde Internationalen, som återkommit i en rad nummer (nr 3-4 och 5/76 och 1/77), har helt naturligt rest frågan om reformismens och SAP:s karaktär. För att bidra till en fördjupad kunskap om detta område är en utgångspunkt för oss given: Det material av Kent-Åke Andersson som vi tidigare publicerat. I följande artikel har författarna tagit fasta på det och visar utifrån en kritik och värdering av hans arbeten vilka problem det är vi måste ringa in för att kunna gå vidare. I deras resonemang fyller analysen av den socialdemokratiska byråkratin en central roll.

Ingen som följt eller deltagit i den revolutionärt marxistiska rörelsens framväxt i Sverige sedan slutet av 60-talet kan glömma eller förbise Kenth-Åke Andersson.

Han var inte bara en av pionjärerna för den organisation som idag är Kommunistiska Arbetarförbundet. Han ägde dessutom en penna med en skärpa som påminde om en Axel Danielsson eller en Bengt Lidforss.

Liksom dessa portalfigurer bland den svenska arbetarrörelsens skribenter kunde han göra den polemiska essän till en litterär njutning, utan att för den skull ett ögonblick missa målet.

Med grundlighet och säker ironi gisslade han framför allt stalinismens och maoismens propagandister. Hans artiklar var därför till övervägande delen av historisk karaktär. De hade som uppgift att erövra delar av den internationella arbetarrörelsens verkliga historia till svensk mark – genom att söm för söm sprätta upp den kostymering som Moskvarättegångarna, Spanska inbördeskriget, den Kinesiska Revolutionen, den Socialistiska Kultursynen och mycket annat försetts med av stalinister och maoister.

När grovgörat var klart på den fronten gav han sig i kast med ett annat och större projekt: Att för första gången framställa en marxistisk analys av den svenska socialdemokratins och därmed den svenska arbetarklassens historia.

Han gjorde det därför att han förstod den nyckelställning socialdemokratin hade i det svenska samhället och därför att han var medveten om att ingen revolutionär organisation skulle kunna utvecklas på sikt – utan en riktig förståelse för den svenska socialdemokratins karaktär och utan en korrekt taktik gentemot socialdemokratin och de arbetargrupper den håller fast i reformismens grepp.

Genom Kenth-Åkes hastiga bortgång 1974 blev detta projekt ofullbordat. Ja, i själva verket hade det precis inletts, åtminstone enligt hans eget sätt att se saken.

Två skrifter hade dock lämnat tryckpressarna: Dels en artikel i Fjärde Internationalen (nr 4/1973) om den internationella socialdemokratins historia. »Den Röda Rosetten» bar den som huvudrubrik, efter den rosett som arbetarklassen i Paris lyckades få fästad vid borgarklassens fana = trikoloren – under 1848 års revolution. Dels den postumt utgivna pamfletten »Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsen barndom» (Röda häften nr 25), en skrift som han för övrigt hade planerat att bearbeta en gång till.

I en redaktionell inledning till Fjärde Internationalen 4/73 – som författades av Kenth-Åke, även om den inte signerades av honom – linjerade man upp riktlinjerna för ett större projekt som han och redaktionen ville dra igång.

Projektet skulle dels omfatta en analys av den internationella socialdemokratin, dels en undersökning av den svenska socialdemokratin och dess säregenheter.

Den förstnämnda analysen »måste ge utgångspunkterna» skrev redaktionen och ge svar på frågor som »vilka faktorer i det kapitalistiska produktionssättet som skapar socialdemokratin».

Den senare undersökningen skulle ta sig fram på tre nivåer:

Den svenska socialdemokratins historia, den socialdemokratiska apparaten samt socialdemokratins förhållande till statsapparaten.

– Idag är analysen av socialdemokratin en prioriterad uppgift för den revolutionära vänstern i Europa – skrev redaktionen och förklarade också varför…..
– En felaktig analys leder tveklöst till en felaktig taktik och strategi. Teori och praktik hänger nära samman….. Våra studier siktar mot en partilinje, mot en bestämd taktik och strategi. Men denna kan endast fastställas genom en öppen och fri debatt.

Kenth-Åkes artiklar lästes, diskuterades och kommenterades, berömdes, ifrågasattes delvis, ja till och med översattes till flera andra språk. Men någon egentlig debatt blev det inte, även om enstaka inlägg om socialdemokratins karaktär gjordes till vår förbundspress. Det projekt som han inlett fördes knappast vidare.

Till stor del berodde det nog på att Kenth-Åke var tidigt ute – inte i förhållande till det problem han reste till debatt, utan i förhållande till förbundets utveckling.

De avgörande frågor som han ville få besvarade, ställdes ännu inte konkret som praktiskt-politiska problem för KAF och dess föregångare Revolutionära Marxisters Förbund.

Idag är de definitivt det, vilket inte minst de artiklar som publicerats här i Fjärde Internationalen om LO-fonderna och utvecklingen efter valet visat, liksom debatten om taktiken inför årets Första maj i tidningen Internationalen.

Det är därför hög tid att ta Kenth-Åkes maning om debatt och författa studier på allvar. Endast då kan vi förverkliga det inledda, ofullbordade, men livsviktiga, projekt han lämnade efter sig.

Socialdemokratin och den borgerliga omvandlingen i Sverige

Inte i något annat land i Europa har socialdemokratin en så stark ställning som i Sverige.
l snart ett sekel har socialdemokratin utövat en nära nog total dominans över den svenska arbetarklassen.

Under 44 år satt SAP så gott som oavbrutet i regeringsställning. Partiets inre stabilitet har varit större än de flesta andra socialdemokratiska partiers.

I inget annat land har socialdemokratin spelat en så avgörande roll för kapitalismens utveckling och stabilitet som i Sverige. Kenth-Åke Andersson var väl medveten om denna särställning för den svenska socialdemokratin, l sin pamflett påpekade han att man rom kan säga att »ett eventuellt valnederlag för socialdemokratin skulle försätta den svenska kapitalismen i en svår politisk kris».

– Redan genom att räkna på fingrarna kan man få fram att de tre borgerliga partierna skulle få svårt att uppnå en stabil parlamentarisk majoritet, skrev han bl a. Trots att vi idag inte ser den 20-tals-situation som KÅA förespeglade, »med ständiga regeringskriser och invecklade piruetter på taburetterna», så står det klart att hans bedömning av problemen med en borgerlig regering i stort sett var riktig och framsynt.

Även om han på andra punkter missade i sin analys av socialdemokratins säregenhet i förhållande till de borgerliga partierna – vilket vi återkommer till – så uppfattade han därmed den svenska borgarklassens särskilda beroendeförhållande till socialdemokratin.

Vilka faktorer är det då som givit den svenska socialdemokratin denna unika ställning i samhället – om man jämför med dess broderpartier i exempelvis Västtyskland och England?

SPD och Labourpartiet är visserligen stora partier, men de kom ändå inte att spela samma roll för den kapitalistiska utvecklingen i sina respektive länder som SAP gjorde i Sverige. I KÅA:s analyser på den punkten hittar vi avgörande fördelar i hans pamflett.

Han anser att grunden till det här, måste sökas i villkoren för socialdemokratins framväxt, under »den svenska arbetarrörelsens barndom» – och genomför därför en historisk analys. KÅA lyfter fram de historiska säregenheter som präglade den svenska kapitalismens – och därmed också den svenska borgarklassens och arbetarklassens – historia.

Han undersöker därvid samspelet mellan en rad samhälleliga faktorer; låt oss nämna de viktigaste:

– Det kapitalistiska produktionssättet trängde fram förhållandevis sent i Sverige, men när det väl skedde, skedde det snabbt och effektivt på ett sätt som försvagade småborgerligheten.
– Staten kunde tidigt spela en mycket aktiv roll i industrialiseringsprocessen, vilket gjorde den framväxande borgerligheten mindre beroende av folkliga mobiliseringar.
– Jordreformer genomfördes återkommande och påbörjades tidigt, om vi ser det i ett internationellt perspektiv. Det gjorde jordfrågan mindre laddad och bidrog till den relativt fredliga samhällsomvandlingen.

Allt det här försvagade borgarklassen politiskt. Borgarklassen kom att sakna en verklig massbas i vilken den kunde förankra starka politiska partier. Genom den förhållandevis fredliga omvandlingen av samhället hade den inte heller samma behov av sådana som många av sina utländska klassbröder.

Det faktum att den framväxande borgarklassen i första hand rekryterades ur adeln och de rika köpmannafamiljerna – och inte ur olika hantverksskikt – försvårade ytterligare bildandet av starka borgerliga partier. Denna rekrytering uttryckte det tidiga samarbetet mellan borgare och adelsmän och lade grunden till statens aktiva roll i kapitalismens tjänst – det var ju adeln som dominerade de statliga organen.

Varför kunde reformismen vinna insteg?

KÅA för alltså tillbaka den svenska socialdemokratins starka ställning i samhället på borgarklassens politiska svaghet:

– Borgarklassen lyckades bilda sitt eget parti först efter – och dessutom en bra bit efter – det att arbetarklassen höjt sig till politisk klass och bildat sitt parti, skriver han. Och vidare:
– Det är denna försening i borgarklassens höjande till politisk klass som förklarar dess beroende av socialdemokratin.

Även om det är en nödvändig del av förklaringen, så är det också bara en del av förklaringen till socialdemokratins unika och starka ställning inom arbetarklassen. Det påpekar KÅA och fortsätter med att ta fram en del andra säregenheter i den svenska utvecklingen:

Frånvaron av en genuin borgerlig revolution gjorde att en reformistisk tradition lättare kunde vinna insteg och förankras hos arbetarklassen och dess direkta föregångare – städernas småfolk och hantverkare.

Denna tes, om sambandet mellan den borgerliga omvandlingens karaktär och den politiska tradition den för vidare till arbetarklassen kan lätt generaliseras till internationell nivå. Man behöver bara jämföra den franska revolutionens förlopp med den amerikanska och undersöka deras effekter på arbetarklassen i respektive land…

Den franska revolutionen var upptakten till en radikal politisk tradition, som gav upphov till intensiva klasstrider under ett helt århundrade. Den franska arbetarklassen föddes, deltog i och formades i denna tradition.

I Amerika – med dess splittrade befolkning och svaga arbetarklass – föddes ingen permanent politisk radikalism ur den borgerliga revolutionen. Det har fått bestående effekter på arbetarrörelsen i USA.

KÅA pekar också på en annan viktig faktor, nämligen förhållandet mellan den egentliga arbetarklassens framväxt och bildandet av det socialdemokratiska partiet.

Den socialdemokratiska partiorganiseringen kom först och stödde sig ofta på de hantverksskikt, som inte hade någon framtid som kapitalister, samt på de övre arbetarskikten. Det var skikt som bar upp en reformistisk – eller i andra sammanhang liberal – ideologi.

Den förvandling av socialdemokratin som följde, i och med att partiet mer och mer bidrog till och rotade sig i den framväxande fackföreningsrörelsen, hade innan sekelskiftet gjort det socialdemokratiska partiet till ett verkligt massparti. Men det var ett parti med bestämda reformistiska gränser.

När den snabba kvantitativa tillväxten av arbetarklassen skedde kring sekelskiftet fanns redan de socialdemokratiska organisationerna relativt välutbildade – hierarkiskt uppbyggda och med ett starkt småborgerligt inflytande. På så sätt underlättades det reformistiska inträngandet i arbetarklassen ytterligare. Vi är därmed framme vid en ytterligare frågeställning – en som måste ses som i sista hand avgörande när det gäller att förklara reformismens uppkomst, utbredning och socialdemokratins stabila utveckling under 1900-talet:

Vad i arbetarklassens ställning i samhället gjorde den såpass benägen att följa den socialdemokratiska ledningen och anpassa sig till dess ideologi?

Det var en fråga som KÅA ställde – i synnerhet i »Den röda rosetten». När han grep sig an den försökte han samtidigt gendriva de teser som maoistiska och stalinistiska ideologer ställt l upp på detta område…

– Det bidrag som kommit från det hållet , skrev redaktionen i sin inledning till Fl 3/1973, har varit teoretiskt undermåliga, de har byggt på alltför godtyckligt material och präglats av konspirationsteorier.

För att slå undan grunden för dessa konspirationsteorier avvisade KÅA tesen om att socialdemokratin varit revolutionär till dess att dess ledare »förrådde» rörelsen och ledde in den på reformismens stickspår.

Vi är helt ense med KÅA om att en sådan förklaring, som ju dessutom bara kan förklara socialdemokratins fortsatta historia som nya förräderier, leder till konspirationsteorier om förhållandet mellan de socialdemokratiska ledarna och borgarklassen respektive arbetarklassen.

Vi är också ense med honom om att den svenska socialdemokratin inte kan beskrivas som revolutionär (ens) under de första decennierna av dess levnad. Vi anser att man här måste göra en distinktion mellan revolutionär och samhälleligt progressiv. Socialdemokratin spelade, enligt vår mening en samhälleligt progressiv roll, under denna period…..

Bildandet av det socialdemokratiska partiet uttryckte ett stort framsteg för den svenska arbetarklassen – det uttryckte ett första nödvändigt organisatoriskt brott med borgarklassen och dess partier.

Socialdemokratin kunde spela en viktig politisk och organisatorisk roll – som organisatör av arbetarklassen, som initiativtagare till fackföreningar över hela landet och som inspiratör till stridbara fackliga och politiska aktioner.

Denna verksamhet hämmades naturligtvis av partiets mått av byråkratisering, dess i grunden reformistiska statsuppfattning och dess parlamentariska ambitioner.

Men under denna epok av kapitalismens utveckling – innan konkurrenskapitalismen växt över i dess imperialistiska stadium – kunde dessa drag hos socialdemokratin just bara hämma dess verksamhet – inte undertrycka dess progressiva funktion, som helhet betraktat.

Det kan vara värt att stryka under det här ordentligt, eftersom KÅA inte gör det i sina bidrag.

Det enkla »förräderi» som maoister och stalinister teoretiserade fram, kan omöjligen förklara socialdemokratins utveckling. Minst av allt kan det förklara hur dessa socialdemokratiska ledare, dessa förrädare, genom årtionden lyckats behålla sin dominans över arbetarklassen. Här ryms också en god portion förakt för de arbetare som under årtionden låtit sig luras så kapitalt…..

För att få en hållbar teori, menade KÅA, måste vi överge det rent historiska synsättet till förmån för en strukturell förklaring till socialdemokratins/reformismens uppkomst.

För KÅA var detta först och främst – eller uteslutande? – en fråga om att studera arbetarklassens strukturella förhållande till kapitalismen för att därmed undersöka vilken ideologi det kapitalistiska produktionssättet alstrade åt arbetarklassen. Och detta på grund av dess specifika ställning i produktionsprocessen. Låt oss försöka bena upp KÅA:s analys….

»Idéhistorisk kontinuitet»

I »Den röda rosetten» studerar KÅA vissa väsentliga drag i den socialdemokratiska ideologin i ett historiskt perspektiv och menar att de är desamma idag som de idéer Louis Blanc förde fram under revolutionen i Frankrike 1848.

– När man läser Louis Blancs skrifter och studerar hans agerande, skriver KÅA, får man ofta anledning att slå sig för pannan. Detta är ju Branting upp i dagen! Precis vad Palme säger! Men är det inte Sträng! Det där låter ju som Arne Geijer! Eller Tage Erlander!

Vad är då anledningen till denna likhet mellan vad dagens socialdemokrater säger och vad en Louis Blanc yttrade för mer än 100 år sedan?

– Man skulle naturligtvis, skriver KÅA, kunna göra en idéhistorisk utredning och påvisa hur Loris Blancs idéer överfördes till Ledru-Rollin, som i sin tur påverkade den unge Lassalle, som i sin tur påverkade Branting (och Bernstein) som i sin tur. . .

Men det vore att kringgå hela frågan, anser han. Ty den lösningen besvarar inte den avgörande frågan » hur och varför denna påverkan skedde, varför man kunde nöja sig med en gammal ideologi och inte behövde formulera nya ideologier för att möta förhållandena i olika länder och olika tider».

För att lösa problemet måste vi, menar KÅA, finna själva grunden till den socialdemokratiska ideologin, till reformismen. Denna är, säger han, det kapitalistiska produktionssättet självt som spontant, idag likväl som 1848, alstrar ett reformistiskt, socialdemokratiskt medvetande hos arbetarklassen…..

– I själva verket har socialdemokratin ingen idéhistoria i egentlig mening. Dess ideologi uppstår spontant i det kapitalistiska samhället. Det är en process av samma enkla natur som fackföreningsrörelsens uppkomst (Röda rosetten, sid 8).

Denna tes om den socialdemokratiska ideologin som en spontan, ja automatisk, reflex av kapitalismen återfinns också i hans pamflett om den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom där han slår fast att »i riksdagen finns det idag inget parti som inte accepterat den socialdemokratiska ideologin och dess värderingar».

– Man kan tom med visst fog tala om att vi har fem socialdemokratiska partier i Sverige, skriver han, åtminstone om man ser frågan ur strikt idémässig synvinkel. Vad som skiljer dem åt är den sociala sammansättningen och storleken (sid 4-5).

Enligt vår mening fångar inte denna tes den socialdemokratiska ideologin och politiken. Den kan inte förklara utvecklingen av den socialdemokratiska politiken. Det är en uppfattning som inte kan ge underlag för en korrekt strategi och taktik gentemot socialdemokratin.

Vi ska strax återkomma till denna kritik, men först ta vägen över några andra skrivningar i KÅA:s pamflett.

8-timmarsreformen och skolfrågorna

Vi har redan beskrivit hur KÅA avvisade »förrädar»-perspektivet – de olika konspirativa teorierna. Men när han ska dra slutsatserna av sin egen framställning av reformismen och den socialdemokratiska ideologin hamnar han själv i farlig närhet av just sådana teorier!

Så här skriver KÅA på några centrala sidor i sin pamflett:
– Det finns ingenting i den 40-åriga regeringspolitiken som skrämt bourgeoisin – minst av allt storbourgeoisin. Tvärtom : Socialdemokratins reformiver har tilltalat storbourgeoisin, och den har fått ett entusiastiskt stöd. Men detta är endast halva sanningen. Den andra halvan är att socialdemokratin inte förlorat arbetarklassens stöd, trots att den bedrivit en politik i storfinansens intressen. Hur kan denna paradox förklaras?

– Hemligheten ligger i att socialdemokratin förstått att manövrera längs de linjer där storbourgeoisins och arbetarklassens intressen delvis sammanfallit.

Socialdemokratin har byggt upp sin ställning i det svenska samhället på att förverkliga de reformer som legat »i båda parters intressen» som man själv säger. Eller snarare: Genom att förverkliga sådana krav från arbetarklassen som passat storbourgeoisins intressen.

– Socialdemokratins unika historiska roll ligger i dess förmåga att kryssa mellan de stridande klasserna och hitta förbindelsen mellan arbetarklassens dagskrav och borgarklassens långsiktiga behov. Därmed kan vi också förutse ett sönderfall för socialdemokratin när denna manövermöjlighet blir allt mindre och slutligen försvinner i de framtida klasstriderna.

Man kan naturligtvis tolka detta på så sätt att socialdemokratin, objektivt sett, tvingats anpassa sig till dessa »förbindelselänkar». Det är också så vi länge läst dessa rader.

Men det är ändå uppenbart att de – åtminstone – lämnar dörren öppen för en konspiratorisk syn på den socialdemokratiska politiken – även om avsikten nu var en helt annan. En konspiratorisk syn där borgarklassens medvetna representanter i form av den socialdemokratiska ledningen på ett planmässigt sätt gör allt vad den kan för att förankra storbourgeoisins politik.

I KÅA:s framställning låter det som om storbourgeoisin medvetet kämpar för vissa reformer som samtidigt ligger i arbetarklassens intresse. Det gäller exempelvis 8-timmarsdagen. Så här skriver KÅA:

– Detta klassiska krav innebär för arbetarklassens del att en yttre gräns sätts för utsugningen, att arbetarklassen kan övervinna de krafter som direkt hotar dess fysiska existens. Den enskilde kapitalisten kommer att motarbeta detta krav så länge som -möjligt eftersom 8-timmarsdagen sätter en gräns för hans förmåga att ta ut absolut mervärde ur arbetskraften. Men så står inte frågan, för borgarklassen som helhet. För den är det viktigt att 8-timmarsdagen genomförs. Detta av två skäl: Dels garanterar den arbetarklassens fortsatta reproduktion, dels leder den till att jakten på nytt kapital flyttas över från det absoluta till det relativa mervärdet. Detta vinns inte ut genom ökad arbetstid, utan i stället genom ökad arbetstakt och modernisering av maskinparken.

En sänkning av arbetstiden blir därför ett instrument för produktionsmedlens effektivisering och modernisering, summerar KÅA. Därmed ligger det också i borgarklassens långsiktiga intresse.

Visst driver 8-timmarsreformen fram en effektivisering och modernisering av produktionen. Visst blir det objektiva resultatet det som KÅA beskriver.

Men det är just det objektiva resultatet. Som framställning av vad som tvingat fram reformen, hur den drivits igenom och reformisternas roll i sammanhanget, blir KÅA:s framställning skev.

En beskrivning av 8-timmarsdagens genomförande måste ta sin utgångspunkt i den kamp som fördes, ibland med medel som var den socialdemokratiska ledningen främmande. För att sedan undersöka hur den socialdemokratiska byråkratin behandlade kravet utifrån sin sociala ställning och sina intressen. Såsom KÅA behandlar frågan lämnar han faktiskt dörren vidöppen för konspiratoriska teorier.

Låt oss ta ett exempel till från KÅA:s text. Han exemplifierar också sin teori med den socialdemokratiska skolpolitiken:

– För arbetarklassen var det naturligtvis ändra från början av central vikt att övervinna den splittring mellan manuellt och intellektuellt arbete som ligger i själva det kapitalistiska produktionssättet och att erövra den kunskap som det borgerliga samhället förvägrade dem, skriver han. Men på lång sikt låg detta krav också i bourgeoisins intresse, som behövde en bättre skolad arbetskraft för att sköta de nya maskinerna.

– Åter kryssade socialdemokratin fram på de smala skären och genomförde de delar som passade bourgeoisins historiska intressen, i detta fall en ökning av den rent formella kunskapen utan att någonsin ställa frågan om skolningens innehåll eller kunskapens roll i samhällsomvandlingen.

Vi förnekar inte att de upprepade socialdemokratiska skolreformerna utgått från det faktum att industrin kräver bättre utbildad arbetskraft. (Se som exempel Olof Palmes olika tal i hans bok »Politik är att vilja! ») Men visst har socialdemokraterna ställt frågan om kunskapens roll i samhällsomvandlingen! Ja, man har t o m övervärderat den!

På den tiden när Olof Palme var ecklesiastikminister, som det hette då, talade han sig många gånger varm för den nya skolan, som en hävstång för en demokratiskt socialistiskt samhällsutveckling. (Och är det inte i grunden liknande tankar som går igen i grundskolans läroplan?)

Det är tankar som med nödvändighet varit till intet förpliktigande, eftersom den praktiska politiken hela tiden hållit sig inom det givna samhällets ramar. Pragmatismen har ju alltid suttit i katedern i den socialdemokratiska skolan.

Resultatet har blivit att socialdemokratin aldrig utmanat kapitalismen med sin skolpolitik. Men är det inte, än en gång, att öppna dörrarna för konspirativa teorier att framställa den historiska utvecklingen på det sätt som KÅA gör?

Byråkrati-begreppet centralt!

Hur går det här ihop med KÅA:s teorier om den socialdemokratiska ideologin som en reflex av det kapitalistiska produktionssättet?

Om den reformistiska ledningen verkligen besitter denna unika förmåga att medvetet analysera fram den gemensamma skärningspunkten mellan arbetarklassens kortsiktiga intressen och borgarklassens långsiktiga – hur kan då det reduceras till en enkel »reflex»?

Det är svårt att inse – och vi kan inte heller hitta något svar på det i KÅA:s material om socialdemokratin.

Den största bristen i KÅA:s analys är enligt vår mening att han inte börjar i en distinktion mellan den spontana ideologi som alstras hos »genomsnittsarbetaren» i produktionen – och den reformistiska helhetsuppfattning som bärs upp av ett speciellt socialt skikt. En medveten reformistisk syn på samhället och dess utveckling är inte något som växer fram hos varje arbetare som befinner sig i produktionen. Hos dem återfinner man fragment och brottstycken av en sådan uppfattning.

Vi tror att man måste börja i den här distinktionen för att sedan förfina den i en noggrannare analys av den borgerliga ideologins genomslagskraft och klassmedvetenhetens utveckling.

Vad sen gäller den socialdemokratiska ideologin är vår tes att det definitivt existerar en reformistisk, socialdemokratisk ideologi, som skiljer sig från det idésystem som de borgerliga partierna är bärare av. Vi tror också att det finns genomgående drag i denna socialdemokratiska ideologi, som gör att man kan finna likartade tankegångar under helt olika historiska perioder. Det finns en viss kontinuitet, men inte en identitet. Det sker hela tiden en utveckling – där vissa element infogas och andra elimineras.

Enligt vår mening överdriver KÅA det mått av kontinuitet som finns i den socialdemokratiska ideologin. Han gör den alltför absolut och heltäckande, i synnerhet i förhållande till tidiga, mer eller mindre socialdemokratiska ideologier. Han undervärderar den utveckling som trots allt har skett. Han missar det specifika i den socialdemokratiska samhällsuppfattningen jämfört med öppet borgerliga strömningars. Och framför allt, han misslyckas med att förlägga den till dess samhälleliga bärare – den socialdemokratiska byråkratin – när han framställer den som en – mer eller mindre (?) – spontan produkt av det kapitalistiska produktionssättet.

Den socialdemokratiska ideologin – med dess relativa kontinuitet och utveckling – måste direkt föras tillbaka på detta byråkratiska skikt för att kunna fångas i sin motsägelsefullhet. Denna ideologis funktion är ju hela tiden att rättfärdiga byråkratins särskilda materiella och politiska intressen i samhället – i förhållande till produktionen, inom statsapparaten och gentemot dess egen arbetarbas.

Det KÅA lyckas visa i »Den röda rosetten» är inte exakt detsamma som det han avser att visa. Han lyckas förklara varför dan socialdemokratiska ideologin och politiken har så lätt att slå rot inom de breda arbetarmassorna. Han pekar där på deras underordnade, uppsplittrade och underkuvade ställning i produktionen.

Det gör det svårare för dem att finna långsiktiga alternativ till socialdemokratin och reformismen – och mindre benägna att söka efter sådana. I synnerhet i lägen av kapitalistisk expansion, har socialdemokratin lättare att vinna trovärdighet. Det kan ju peka på konkreta resultat, i form av återkommande materiella förbättringar.

Men det är en sak att säga att grogrunden för reformismen är gynnsam och särskilt gynnsam i »normala fall», att socialdemokratiska åtgärder och idéer kan framstå i ett rosa skimmer. Det är inte detsamma som att arbetarna »blir» medvetna reformister. Och att en reformistisk helhetsuppfattning skulle »växa fram» ur produktionen.

Nej, förklaringen i reformismens uppkomst och seger inom arbetarklassen måste man gå vidare med KÅA:s analys av samspelet mellan en rad historiska faktorer. Och man måste använda den nyckel, som KÅA pekar ut men inte utnyttjar: Byråkrati-begreppet!

En avgörande punkt i analysen måste gälla undersökningen av det skikt inom arbetarklassen som bär upp den reformistiska ideologin och den socialdemokratiska apparaten, nämligen den så kallade arbetararistokratin.

Det var dess intressen som partiets alltmer utvecklade reformistiska ideologi och praktik uttryckte och det var ur detta skikt som den socialdemokratiska ledningen hämtades.

Motsägelser

Vi nämnde nyss att det är svårt att få de olika bitarna i KÅA:s analys av reformismen att gå ihop. Låt oss exemplifiera detta med den historiska framställning KÅA själv gör av socialdemokratins framväxt.

Det är en skildring som faktiskt till viss del motsäger hans egen teori.

KÅA pekar helt riktigt på socialdemokratins ursprungliga förankring i vissa socialt avgränsade skikt – hantverksgrupper och specialiserade arbetare. Det är dessa skikt som är de främsta och mest aktiva bärarna av de reformistiska föreställningarna, inte den relativt oskolade industriarbetarklass som senare bröt fram med sådan styrka i takt med det fortsatta industrialiseringen.

KÅA visar också att det inte skedde någon verklig sammanstötning mellan dessa grupper och marxistiska strömningar inom partiet. Han förklarar varför det aldrig utvecklades någon slagkraftig marxistisk flygel inom det socialdemokratiska partiet. Det fanns individer som stod för en oppositionell linje, men inte något helgjutet alternativ.

De breda arbetargrupper som mer och mer kom att utgöra partiets bas stod ofta för en betydligt militantare kamplinje i dagsfrågorna än partiledningen, men lyckades inte hota dess ställningar och kom snabbt att domineras av den.

Det är riktigt att, som KÅA, här referera till arbetarmassornas uppsplittrade ställning i produktionen och deras outvecklade klassmedvetenhet. Annars går det inte att förklara varför den socialdemokratiska byråkratin så snabbt och så smärtfritt kunde vinna ett politiskt övertag.

Men man måste då också komma ihåg att utvecklingen i andra länder inte alls var lika lindrig. Det gör KÅA också, paradoxalt nog – paradoxalt, därför att det motsäger hans egna teorier…..

– Inom (det tyska socialdemokratiska) partiet fanns det två strömningar som aldrig helt dog ut och efter sekelskiftet markerades ännu mer, skriver han. En stark reformistisk strömning med förankring bland fackföreningsfunktionärerna, riksdagsmännen och med stöd från de övre skikten inom arbetarklassen (»arbetataristokratin»), och en revolutionär intelligentia och lägre proletära skikt, vilka inte kunde få samma eftergifter från bourgeoisin (Röda rosetten, sid 14).

– Denna uppdelning av reformister och revolutionärer inom partiet förekom i alla socialdemokratiska partier – i Frankrike hade man en uppdelning mellan »guesdister» (marxister) och »possibilister» (reformister), i Tyskland mellan »lassalleaner» och »eisenachare» (marxister), i England mellan partiets ledning och den anarko-marxistiska gruppen kring tidskriften »Commonweal».

– Svaga, men ytterst svaga, återspeglingar av denna uppdelning i reformister och revolutionärer har vi också i Sverige i striden mellan Branting och Axel Danielsson i slutet av 1800-talet (Röda rosetten, sid 14-15).

KÅA har gett många orsaker till varför dessa återspeglingar var så pass svaga i Sverige, varför reformismen kunde segra så lindrigt – och därmed också en del av förklaringen till dess stabilitet.

Men låt oss tänka efter: Innebär inte KÅA:s påpekande i dessa rader – att det under flera decennier fördes en kamp mellan en revolutionär och en reformistisk flygel inom nästan samtliga socialdemokratiska partier i Europa – en motsägelse jämfört med hans egen tes om reformismens spontana uppkomst?

Och hur kunde dessa revolutionära strömningar stå så pass starka under en av kapitalismens »uppåtgående kurvor»? KÅA skriver ju själv – jämför med citatet på sidan 12 härovan – att det under kapitalismens nedgångsperioder finns förutsättningar för en verklig revolutionär rörelse.

KÅA:s teori om reformismens framväxt kan inte förklara detta. Därtill behövs det en teori som för det första förlägger de reformistiska intressena till ett särskilt socialt skikt, för det andra måste den kunna visa att detta byråkratiska skikt har sina alldeles speciella intressen, som strider mot de breda arbetarmassornas – om att det är denna objektiva och subjektiva motsättning som ger upphov till en långvarig strid inom den europeiska arbetarrörelsen. För det tredje måste vår teori också ta hänsyn till de historiska faktorer som gynnade reformismen i slutet av 1800-talet, i synnerhet i det svenska samhället. Och som gjorde att den, med några få undantag, kunde avgå med segern.

Politiska effekter

Vilka politiska effekter får då de brister vi dragit fram i KÅA:s analys?

Deras konsekvens kan faktiskt bli ett rättfärdigande av olika reformistiska projekt under »normala förhållanden» – de anknyter ju till och förverkligar det nödvändiga, det spontana, medvetande som finns hos arbetarklassen.

KÅA drog aldrig själv några sådana slutsatser. Det vore honom fjärran. Men det är inte svårt att upptäcka att kamrater, som idag uppenbarligen är djupt påverkade av hans teorier på den här punkten, hamnar i en sådan politisk fälla.

Vi tänker här främst på Tom Hansens och Per Reichards artikel om »Arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken» i Fl 3-4 1976, och den inställning de försvarar där om bl a LO-fonderna.

Ett annat problem med KÅAs analys är att han genomgående behandlar socialdemokratin som ett enhetligt fenomen. Kanske beror det på att han bara befinner sig i början av sitt arbete, att han utgår från vissa allmänna skrivningar, med avsikt att sedan förfina analysen efterhand.

Det är hur som helst viktigt att ha det här i tankarna när man läser hans material. För som det nu står, tar det inte upp existerande och möjliga spänningar mellan den socialdemokratiska apparaten och de reformistiskt påverkade arbetarna inom denna apparat. Och utan en sådan analys blir det omöjligt att utforma en riktig enhetstaktik.

Men det är knappast meningsfyllt att gå i polemik med KÅA på den här punkten. Det skulle bara leda till att man tvingades övertolka det han skriver – och dra slutsatser av det, som han själv aldrig framfört, för att sedan skärskåda dem.

Avslutningsvis

Vari ligger då grunden till de brister, som vi försökt dra fram i den här artikeln?

Vår hypotes är att KÅAs utarbetande kring den internationella och svenska socialdemokratin påbörjades utifrån två olika synvinklar.

Han ville dels påbörja en undersökning av den reformistiska ideologins utveckling och grogrund. Dels ville han studera den socialdemokratiska politikens samhälleliga grundvalar.

I det ena fallet tog han itu med en strukturell analys, i det andra var hans utgångspunkt historisk.

Men han fick aldrig möjlighet att fullständiga bilden, att framställa den nödvändiga syntesen av sina uppfattningar, en helhetsteori om socialdemokratin, något som då också skulle ha tvingat fram bestämda revideringar av de tidigare framställningarna.

Ett av de projekt som KÅA och andra drog upp riktlinjerna för en gång i tiden, gällde utarbetandet av en konkret analys av den socialdemokratiska apparaten.

Vi tror att analysen skulle ha kunnat fungera som en nyckel till de problem som vi försökt ringa in. Då hade det blivit möjligt att gå vidare och utforma en helhetsbild av socialdemokratins uppkomst och utveckling och lägga grunden till de politiska slutsatserna.

I den här artikeln har vi varit kritiska, ibland mycket kritiska, mot vissa teser hos KÅA. Men mitt i den kritiken bör vi inte glömma helheten i det material vi kritiserar:

Kenth-Åke var en pionjär – och som alla pionjärer gjorde han sina misstag. Men det var misstag inom en helhet, som är och förblir oöverträffad i sin uppslagsrikedom och skarpsynthet.

Tom Gustafsson och Gert-Inge Johnsson