Vad är socialdemokratin? Vilka är dess rötter, socialt, historiskt? Har den någonsin varit revolutionär? Det är några av de frågor jag skall försöka besvara i denna artikel. Den tes jag driver är att socialdemokratin aldrig varit en revolutionär rörelse. Den har inte »blivit reformistisk». Den har alltid varit en reformistisk strömning inom arbetarklassen med en specifik målsättning. Den skiljer sig från den kommunistiska rörelsen, inte bara genom sina medel (reform i stället för revolution) utan också genom sina mål, eller rättare sagt: genom sin föregivna mål Tvärtemot vad man föreställer sig är socialdemokratin inte en rörelse som urartat, den är en deformerad rörelse, en rörelse som redan från födseln hade sina defekter, sina missbildningar.

Låt oss därför börja med att gå tillbaka till det ögonblick när fröet sattes i jord, låt oss göra en historisk tillbakablick för att finna själva roten till det socialdemokratiska trädet. När vi undersökt denna rot kan vi också förklara de betingelser som måste råda för att det skall växa, vilken mylla som behövs, vilka samhälleliga betingelser som ger socialdemokratin näring. Det är utifrån denna utgångspunkt som vi också kan förklara själva växandets process, den historiska utvecklingen. Min utredning kommer därför att försiggå i tre stadier: i det första undersöker jag socialdemokratins historiska rötter och klarlägger dess funktion, i den andra undersöker jag de samhälleliga betingelserna för socialdemokratins uppkomst, i den tredje avdelningen, slutligen, undersöker jag den internationella socialdemokratins historia i stora drag. Vissa faktorer lämnas medvetet utanför undersökningen; det gäller ex. vis de konkreta styrkeförhållanden mellan klasserna som krävs för en framgångsrik socialdemokratisk rörelse. Dessa faktorer undersöks i ett annat sammanhang.

I. Exemplet Louis Blanc

År 1840 utkom det i Paris en liten tunn broschyr. På titelbladet stod det Organisation du travail – »Arbetets organisation». Den hade skrivits av en 29-årig advokat och journalist vid namn Louis Blanc.

Det var en av de många hundratals broschyrer som vid denna tidpunkt såg dagens ljus i Paris och som alla behandlade »den sociala frågan» dvs den ökade massfattigdomen som följde i kapitalismens spår. Hur kunde man förklara att fattigdomen ökade samtidigt som produktionen steg explosionsartat? Varför blev vissa allt rikare medan de redan fattiga fick det sämre? Vad kunde man göra åt situationen? Vart skulle den leda? Vad innebar egentligen de rörelser som börjat inom den nya klassen, proletariatet? Det var några av de frågor som ältades i dessa broschyrer. Alla tycktes ha en åsikt i frågan. Präster och poeter, hantverksgesäller och adelsmän, specerihandlare och börshajar – alla debatterade »den sociala frågan».

Det var något särskilt med Louis Blancs broschyr, något som gjorde att samtiden ställde den framför alla dess konkurrenter. Den trycktes om i ständigt nya upplagor. Under åren fram till 1848 utkom den inte mindre än fem gånger enbart i Paris. Den översattes till främmande språk och idéerna fördes ut över hela Europa, (l) »Arbetets organisation» blev ett slagord som hördes på gator och torg; det ekade mellan husväggarna vid demonstrationer; i de litterära salongerna diskuterade man termens innebörd; den fångades upp av följetongsförfattarna och gatusångarna. Kring Louis Blanc flockades snart en brokig skara liberala journalister, folkligt-radikala författare, småborgerliga teoretiker. Men han vann också anklang hos en del av den parisiska arbetarklassen, särskilt dess mest aktiva och intellektuellt vakna del, hantverkarna. På några få år byggde Louis Blanc upp en stark arbetar- och småborgarrörelse kring sin bok.

I dag är Louis Blanc närmast okänd. Det har rått en hundraårig tystnad kring hans person. Hans lilla broschyr har aldrig tryckts om efter 1848. Han har knappast utövat något direkt inflytande på den senare arbetarrörelsen. Varför då ta upp denna kuriösa figur som verkar har fört endast dagsländans liv? Varför inte låta honom ligga begraven bland de andra hundra broschyrförfattarna från 1840-talet. Svaret kommer att ge sig när vi går igenom Louis Blancs teori och praktik, hans ideologiska uppfattning och hans praktiskt-politiska handlande. Vi kommer då att se att vi i Louis Blanc har funnit en närmast ren form av den socialdemokratiska ideologin och praktiken, ett slags »ur-socialdemokrat». Utifrån exemplet Louis Blanc blir mycket i den moderna socialdemokratin begripligt.

Arbetets organisering

Louis Blancs utgångspunkt var att kapitalismen skapade en ständig undersysselsättning av arbetskraften och att profiten berodde på de låga löner som hängde samman med denna undersysselsättning. Kapitalismens grövsta synd var inte att den sög ut arbetskraften utan att den vägrade använda sig av arbetskraften. Kapitalismen berövade ständigt arbetarna »rätten till arbete». (Vid sidan av parollen om arbetets organisation blev denna term, »rätten till arbete», ett av hans flitigast brukade slagord).

För att återge arbetarklassen dess existens och rätt till arbete, krävde Louis Blanc en omorganisering av hela arbetsprocessen. Konkurrensen mellan enskilda kapitalister skulle avskaffas. och därigenom jakten efter profit. Arbetarna skulle få medbestämmande över produktionen. Företagen skulle drivas gemensamt av arbetarna och arbetsköparen utan att privatäganderätten i sig upphävdes. Varje arbetslag skulle omvandlas till en »association» av producenter, vilken själv utsåg sin arbetsledning. Om denna organisering av arbetet ägde rum skulle kapitalismen avskaffas. Alla skulle få full sysselsättning. Alla de forna orättvisorna skulle avskaffas. Blanc skiljer här mellan fyra stadier i historien. Först kom slaveriet, sedan livegenskapen och därefter det stadium som nu rådde, löneslaveriet. Detta stadium skulle avlösas av att lönearbetaren blev – »medarbetare» (asocie). Detta stadium kallar Louis Blanc för »socialism», som i hans mun sålunda inte innebär en omorganisering av hela samhället, utan endast i en omorganisering av själva arbetsprocessen (frågor som ägandeförhållanden, distribution, planekonomi etc tar Blanc överhuvud taget inte upp).

Staten – »de fattigas bankir»

Men hur skulle denna organisation av arbetet ske? Vilka medel skulle man använda för att nå denna »socialism»? Blanc avvisade skarpt varje tanke på att man skulle använda våldsamma medel, på att nå målet genom en revolution. Han trodde i stället starkt på sin och sina anhängares övertalningsförmåga och på exemplets makt. Här tilldelade han staten en avgörande roll. Staten skulle vara arbetarklassens verktyg för att omorganisera arbetet. Den stod, enligt hans uppfattning, utanför produktionen och var en medlande makt. Visserligen utnyttjades den i den konkreta situationen av kapitalisterna. Men det berodde på att endast bourgeoisin hade politiskt inflytande. Detta inflytande skulle arbetarna tillkämpa sig. Den ekonomiska reformen var målet, men för att nå dit måste man först reformera staten. Därför skulle man börja med att kämpa för allmän rösträtt. Om man fick igenom detta krav skulle staten ändra karaktär. Den skulle inte längre vara ett redskap i bourgeoisins händer. Tvärtom skulle arbetarna erövra staten eftersom man utgjorde majoriteten i national. Man skulle upprätta ett eget parti, vilket skulle komma till makten genom val. Därefter skulle det börja omorganisera arbetet, genomföra socialismen. »Det proletariatet saknar fås m frigörelse är arbetsverktygen och det är statens uppgift att ge dem till arbetarna. Om vi måste definiera staten, då säger vi: Staten är de fattigas bankir.»

När staten demokratiserats skulle den också motverka rörande misstänksamheten och avogheten mellan de olika klasserna. I stället skulle en stark »solidaritet» – ett nyckelord hos Louis Blanc – råda mellan olika klasser och inom samhället som helhet. Alla skulle behärskas av en god vilja. Samhället skulle värna om alla, ge dem »trygghet» och befrämja »jämlikheten» – en gammal paroll från den stora i evolutionen 1789.

Hur tänkte sig då Louis Blanc att omorganiseringen skulle ske nu när staten blivit de fattigas bankir och samhället fått en så harmonisk prägel?

Blanc menar att staten aktivt skall gripa in i det ekonomiska livet. Den skall inte med våld expropriera de kapitalistiska företagen eller försöka tvinga på de kapitalistiska företagsägarna någonting de inte vill ha. I stället skall staten upprätta egna mönsterföretag. »nationalverkstaden), som skall tjäna som en modell för den ekonomiska omorganiseringen. Dessa skulle samtidigt motverka undersysselsättningen. Vissa ekonomiska företag i nyckelpositioner skulle visserligen köpas upp av staten (ej exproprieras) – Blanc nämner uttryckligen posten, järnvägarna, gruvorna – men i övrigt skulle företagen lämnas kvar i privat ägo.

Nationalverkstäderna blir i stället hävstången i den vidare utvecklingen. De bästa arbetarna i landet dras till dessa verkstäder, där de har möjlighet till en friare utveckling och där de får vara med och bestämma. Kapitalisterna får nöja sig med den undermåliga arbetskraften. Nationalverkstäderna blomstrar och kapitalisternas företag vissnar. Antingen tvingas de senare lägga ner sin verksamhet (då köper staten upp dem) eller också följer man nationalverkstädernas exempel och omorganiserar arbetet. Sakta men säkert försvinner de kapitalistiskt skötta företagen. Till slut blir varje företag »socialistiskt» och då har också »socialismen» förverkligats.

Detta är Louis Blancs tankar i sammandrag. (2) Hur ser då hans praktiska handlande ut? Hade han någonsin möjlighet att pröva sina idéer i praktiken?

Louis Blanc och verkligheten

När broschyren kom ut 1840 hade Frankrike skakats av flera proletära uppror. (1832, 1834, 1839, 1840). De hemliga kommunistiska sällskapen i Paris hade upplösts eller krossats av ordningsmakten och den proletära ledaren Auguste Blanqui satt i fängelse. Dessa nederlag för de revolutionära strävandena skapade desillusion inom arbetarklassen. Den väg Louis Blanc föreslog verkade vara ett alternativ, en möjlighet att genom lagliga medel nå de framgångar man inte kunnat nå genom konspirationer och uppror. Slagord som »arbetets organisation» och »rätten till arbete» appellerade till arbetarklassen, inte minst i ett skede då det fanns en omfattande överbefolkning i städerna. Med hjälp av sina anhängare kunde Louis Blanc nu starta en politisk verksamhet inom arbetarklassen och småbourgeoisin. Han startade tidningen La Reforme (1834) och bildade det s k socialdemokratiska partiet – han kallade det så för att markera att han ville nå socialismen med »demokratiska medel»; han använde också just uttrycket »socialism» för att markera att han tog avstånd från de kommunistiska sällskapen.

I och med februarirevolutionen 1848 fick Blanc och hans anhängare den chans man väntade på. Nu fick han möjlighet att testa sina idéer i praktiken. Låt oss följa Louis Blanc från idéernas sfär till handlingens hårdtrampade mark!

Frankrike hade upplevt flera tidigare revolutioner. Den senaste hade varit julirevolutionen 1830. Den hade inte lett till de avsedda målen. Den regim som slutligen växte fram var en ny dynasti, där Louis Philippe, »borgarkungen», styrde tillsammans med en fraktion av borgarklassen, finanskapitalet. Utanför de härskande skikten stod inte bara proletariatet utan också bönderna, hela småbourgeoisin och betydande sektorer av industribourgeoisin. De strävade i stället efter en ny revolution. Den gemensamma nämnare som kunde appellera till dessa olika klasser var parollen om den demokratiska republiken, en statsform som kunde ge dem ett visst inflytande genom allmänna val. Agitationen för detta mål drevs allt mer intensivt under 1840-talet. Slutligen kulminerade agitationen i flera reformbanketter i slutet av 1847 och början av det nya året. Agitationen underlättades också av den ekonomiska och finansiella kris som drog in över landet i början av det nya året.

I slutet av februari var det så dags. Efter några demonstrationer och upplopp i Paris tvingades kungen att avgå och en ny provisorisk regering tillsattes.

Hur långt skulle man nu gå? Den nya regeringen visade redan från början stor räddhåga och stor försiktighet. Ännu tre dagar efter revolutionens seger hade man inte proklamerat republiken. Bourgeoisin strävade efter en kompromiss med finanskapitalet. Om man proklamerade republiken skulle det kanske stötas bort. Bourgeoisin skulle då tvingas in i en allians med proletariatet som man inte ville ha.

Det var proletariatet i Paris som spelat den aktiva rollen i revolutionen. Vid gatustrider och demonstrationer avgörs alltid utgången av de grupper som är störst och genom sin aktivitet kan lamslå de andra klasserna. Men när revolutionen väl segrat kommer andra klasser att få dominansen, de som håller äganderätten över produktionen och sålunda kan utöva störst påtryckningar på den provisoriska regeringen. Den nya franska regeringen hamnade mellan två krafter som arbetade med olika medel. Å ena sidan proletariatet som kunde göra sitt inflytande märkbart så länge frågorna avgjordes vid demonstrationer, strejker och gatustrider. Å andra sidan finanskapitalet och industribourgeoisin som strävade efter lag och ordning och ville ha tillbaka arbetarna i den gamla rollen igen. Arbetarna strävade efter en utsträckt revolution medan bourgeoisin ville ha snabbast möjliga förlossning utan att för den skull framkalla missfall.

Den röda rosetten

Under den första tiden kunde proletariatet ännu påverka den nya regeringen. Den 25 februari tvingade man den an proklamera republiken genom att hota med en ny revolution. Man tvingade också igenom att den provisoriska regeringen fick några representanter från proletariatet vid sidan av bourgeoisin. Dessa representanter blev Louis Blanc och arbetaren Albert.

Men detta betydde naturligtvis inte att den provisoriska regeringen representerade två klasser. Den representerade bourgeoisins samlade intressen. Men för att rädda dessa långsiktiga intressen tvingades man till vissa eftergifter för arbetarklassens dagsintressen. Styrkeförhållandena var givna och låg helt till bourgeoisins fördel. Man kan illustrera dessa genom att peka på »flaggstriden». Arbetarna krävde att deras fana, den röda fanan, skulle erkännas som revolutionens symbol. Bourgeoisin fasade: Detta skulle ju spräcka folkets front! Vad var det nu för fel på trikoloren med dess vackra färger? Den ville man inte släppa! Som en kompromiss beslöt man dock att – fästa en röd rosett vid trikolorens fanstång. Det anger styrkeförhållandena i 1848 års franska revolution.

Det var också så som Louis Blanc och Albert fungerade i den provisoriska revolutionära regeringen – en röd rosett fastknuten vid bourgeoisin. De var regeringens kontaktmän med arbetarklassen. De blev de främsta instrumenten för att passivisera arbetarna och tvinga dem tillbaka till fabrikerna.

Det skedde genom nationalverkstäderna. Som en eftergift till kraven på en »social republik» beslöt regeringen att tillsätta en speciell utredning, Luxemburgkommissionen, för att studera »arbetarfrågan». Den skulle försöka finna en lösning på frågor som arbetslösheten och arbetarnas medbestämmande i produktionen. För att kommissionen skulle bli så bred och representativ som möjligt satte man dit representanter för både arbetsköparna och arbetarna och dessutom några »neutrala experter». Ordförande i kommissionen blev Louis Blanc. Det var en gest från den provisoriska regeringens sida ’-r och ingenting mer än en gest. Kommissionen fick mycket begränsade funktioner – ingen egen beslutanderätt eller egen budget. Den skulle endast vara en undersökningskommission som »objektivt» skulle undersöka olika förslag och lägga fram lösningar inför regeringen för vidare beslut.

Kommissionens främsta uppgift blev att försöka få bort arbetarna från gatan igen. Enigheten i »det demokratiska lägret» fick inte hotas genom några specifikt proletära krav. Vad skulle hända med revolutionen om arbetarna gick i strejk mot de arbetsköpare som stödde den provisoriska regeringen? Och hur skulle småbourgeoisin reagera inför alla demonstrationer? Stötte man dem inte ifrån sig om man uppträdde för offensivt?

Det menade Louis Blanc och hans anhängare. Den harmoni. den solidaritet och den trygghet de drömt om hade inte förverkligats. Klasskampen inte bara fortsatte – den intensifierades också för varje dag. Allt oftare fick Louis Blanc avbryta kommissionens sammanträden, skynda från slottet i Luxembourg-trädgården och ge sig ut på arbetsplatserna eller boulevarderna för att tala arbetarna till rätta. Tålamod, tålamod – det var hans nya paroll. Lugnt och sansat förklarade han för de strejkande eller demonstrerande arbetarna att man nu nått det första delmålet – den demokratiska republiken. Nu skulle staten gripa in i produktionen och genom sitt goda exempel visa att socialismen var överlägsen kapitalismen. Att strejka och bråka i det läget kunde endast tjäna kontrarevolutionens intressen. Var det måhända inte utländska agitatorer bakom? Polisagenter? Louis Blanc uppmanade arbetarna att avbryta strejkerna och inställa demonstrationerna. Man fick ta en reform i taget. Låt nu kommissionen komma med sitt betänkande, så får vi fatta beslut sedan!

Louis Blancs inflytande över arbetarna var såpass stort att han ofta blev åtlydd. Han kunde återvända till kommissionen och fila vidare på sina idéer om nationalverkstäderna.

Nationalverkstäderna upprättas

Slutligen beslöt också regeringen att upprätta dessa nationalverkstäder. Det var en åtgärd som väckte uppmärksamhet över hela Europa och även – det skall erkännas – bestörtning inom bourgeoisin. Många ledande borgerliga ideologer inom och utom Frankrike blev oroliga. Lekte man inte med elden? Men snart lugnade man sig. Nationalverkstäderna blev inte alls vad Louis Blanc hade tänkt sig. De blev inga redskap för socialismen. De påskyndade inte arbetarnas övertagande av produktionen. De bidrog inte ens till någon »arbetets organisation». I stället svalde de endast en del av undersysselsättningen i Paris. De arbetslösa, som varit ett ständigt orosmoment. sattes i nationalverkstäderna – de hamnade i enorma fabriker där de tvingades utföra monotona och meningslösa arbeten till låga priser. Dessa nationalverkstäder fyllde endast en funktion: Att hålla arbetarna borta från Paris gator (för säkerhets skull lade man också nationalverkstäderna ute på landsbygden). Många av medlemmarna i arbetslöshetsarméerna och trasproletariatet utbildades i nationalverkstäderna till extra ordningsvakter De blev en styrka som kunde sättas in mot demonstrerande arbetare. Nationalverkstäderna blev på detta sätt ett effektivt instrument för att minska den sociala oron, få bort arbetarna från gatorna.

Slagkraften i Parisproletariatets kamp minskade också. T»* proletära angrepp mot den provisoriska regeringen i mars och april misslyckades. Den nationalförsamling som samlades i början av maj fick en stabil borgerlig majoritet. Det blev signalen för en motoffensiv från bourgeoisins sida. Arbetsministeriet drogs in och alla offentliga möten och demonstrationer förbjöds. Den 22 juni blev det slut på arbetarnas tålamod. De gick till kamp igen och försökte nu genom ett direkt uppror mot bourgeoisin återvinna den förlorade marken. Upproret slogs ned av inkallad militär under general Cavaignac. 3000 arbetare massakrerades och 15.000 slogs i bojor. Därefter krossades arbetarnas organisationer – både de revolutionära och de reformistiska. Junimassakern blev också den första spiken i den borgerliga republikens kista. Frankrike slog nu in på den väg som skulle leda fram till statskuppen i december 1851, vilken upprättade en bonapartistisk diktatur i landet.

När Parisproletariatets uppror krossats stängdes också nationalverkstäderna. De hade fyllt sin uppgift. Louis Blanc fick också gå – han hade gjort sin plikt. Han hade givit den franska bourgeoisin det masstöd den inte själv kunde uppbringa – han hade givit bourgeoisin den kraft som behövdes för att välta julimonarkin över ända. Regeringen hade fått proletära stödtrupper och den vacklande kapitalistiska ekonomin hade fått en uppryckning genom statens intervention. När det värvet var uppfyllt behövde man inte längre socialdemokraten Louis Blanc. Han fick lämna plats för Louis Bonaparte.

Louis Blancs vidare öden är av mindre intresse. Efter revolutionen flydde han till England där han slog sig ned som historiker och journalist. Här genomgick han en viss ideologisk utveckling. Under intryck från den engelska fackföreningsrörelsen och kooperationen började han nu förespråka produktionskooperativ som ett komplement till den demokratiska staten. Det var det som hade saknats i hans vackra plan! Arbetarna måste, hävdade han nu. föregripa och förbereda statsingripandena genom att bygga egna kooperativ. 1870 återvände han till Pariskommunens korta men heroiska historia. Louis Blanc tog avstånd från så ansvarslösa äventyr. Under de sista åren av sitt liv var han riksdagsledamot med sociala reformer på sitt program. Han fick dock aldrig möjlighet att än en gång pröva sina idéer. Han dog 1882.

Louis Blanc – en Ur-socialdemokrat

När man läser Louis Blancs skrifter och studerar hans agerande får man ofta anledning att slå sig för pannan. Detta är ju Branting upp i dagen! Precis vad Palme säger! Men är det inte Sträng? Det där låter ju som Arne Geijer! Eller Tage Erlander? Och Blancs agerande i den revolutionära situationen – det är ju en exakt förlaga till en Kerenskij i den ryska revolutionen, en Largo Caballero i det spanska inbördeskriget, en Allende i Chile. Här har vi ju exakt samma inslag både vad gäller samhällelig ideologi och politiskt agerande! Och skillnaden är ju inte heller så- stor mellan Louis Blanc och dagens »kommunist»-partier, som ju numera blivit vänstersocialdemokrater. Eller är steget så långt mellan Blancs »rätten till arbete» och vpk:s »rätten till meningsfullt arbete», mellan nationalverkstäderna och Hermanssons »statliga basindustrier»?

Ja förvisso, Louis Blanc verkar vara socialdemokratins urfader och barnen har sannerligen inte vansläktats. Som i trance upprepar de urfaderns ord och handlingar.

Men vad beror dessa likheter på? Palme, Geijer etc har troligen inte läst Louis Blanc, kanske inte ens hört talas om honom. Vad är det som gör att denna socialdemokratiska ideologi från Frankrike på 1800-talet nästan ordagrant återupprepas i Sverige på 1880-talet, i Tyskland på 1920-talet, i Spanien på 1930-talet och i Chile på 1970-talet? I så många olika tider och så många olika länder?

Man kan naturligtvis kringgå frågan genom att ge ett pseudosvar: Göra en idéhistorisk utredning över hur Louis Blancs idéer överfördes till Ledru-Rollin, som i sin tur påverkade den unge Lassalle, som i sin tur påverkade Schweitzer, som i sin tur påverkade Vollmar, som i sin tur påverkade Branting och Bernstein, som i sin tur… Men den successionsordningen är bräcklig och svag. Och framför allt: Den besvarar inte frågan hur och varför denna påverkan skedde, varför man kunde nöja sig med en gammal ideologi och inte behövde formulera nya ideologier för att möta förhållandena i olika länder och olika tider.

I själva verket har socialdemokratin ingen idéhistoria i egentlig mening. Dess ideologi uppstår spontant i det kapitalistiska samhället. Det är en process av samma enkla natur som fackföreningsrörelsens uppkomst. Fackföreningarnas utbredning i alla kapitalistiska länder beror inte på att den och den hantverkaren eller skräddaren råkade läsa den och den broschyren; den beror på att arbetarklassen spontant upplever behovet att sammansluta sig och kämpa för högre löner. På fackföreningarnas grund skapas en spontan trade-unionistisk, en facklig ideologi inom arbetarklassen. På exakt samma grund skapas också spontant en politisk ideologi. Denna politiska ideologi är socialdemokratin. Vi skall nu utreda denna fråga närmare.

II. Socialdemokratin och arbetarklassens samhälleliga medvetande

Det är inte medvetandet som bestämmer existensen, utan existensen som bestämmer medvetandet. Detta är grundsatsen i den marxistiska historieuppfattningen. (4) Medvetandet kan endast förstås utifrån en analys av de samhälleliga betingelserna; det är ingen självständig enhet; det förändras när det samhälleliga varat förändras. Låt oss utgå från denna enkla och självklara sats. när vi nu undersöker vilka olika former av medvetanden – ideologier – som det kapitalistiska produktionssättet skapar och reproducerar.

Kapitalismens grunddrag: en kort sammanfattning

För att få ett grepp om dessa ideologier måste vi först erinra oss hur det kapitalistiska samhället fungerar. Kapitalismen bygger på två grundpelare: på produktionen av varor som tillverkas för byte mot andra varor, och på privat äganderätt över produktionsmedlen. Detta innebär att varje enskild producent endast bestämmer över sin egen produktion. Han tillverkar sin vara i enskildhet. Han arbetar inte efter någon bestämd samhällelig plan. Han vet inte bestämt hur många varor han skall tillverka. Först på- marknaden vet han om han överhuvud taget tillverkat rätt vara och i rätt mängd.

Kanske har någon annan producent under tiden kommit på en förbättring av tillverkningsprocessen så att denna kan byta sin vara till ett lägre pris; kanske har någon annan höjt kvaliteten på sin produkt genom en ny uppfinning. Då kanske vår producent inte kan bli av med alla sina egna varor. Han har tillverkat för mycket och får en överproduktion vars värde inte kan förverkligas.

Den enskilde producenten kan inte få någon översikt över hela omgivningen. Han är isolerad och hans medvetande blir isolerat, begränsat till hans egen produktion. Det som finns utanför den egna verkstaden blir an samling främmande makter och fientliga viljor: konkurrenter, spekulanter, konjunkturer etc. Omvärlden blir fientlig mot hans egen produktion, han vet inte om han skall kunna förverkliga värdet i sin egen produktion. Det tillkommer inte honom att bestämma det, endast hans omgivning. Hans medvetande blir »atomiserat». Det enda han kan överblicka är sitt eget arbete.

Detta i sig atomiserade medvetande förstärks dessutom av ätt produktion av varor för byte mot andra varor (eller mot pengar) gör att produktionen får två sidor: en abstrakt och en konkret sida. Å ena sidan kommer man att få den konkreta produkten med ett bestämt bruksvärde, skapad genom konkret mänskligt arbete, i en bestämd arbetsprocess. Men i kapitalismen skapas inte produkterna för sin egen skull eller for att fylla mänskliga behov. Vid sidan av den konkreta processen står jakten på profiten, den process som bestämmer kapitalismens rörelselagar. Detta skapar en serie abstrakta processer, vilka inte är synliga för blotta ögat. Det krävs ett visst mitt av abstrakt tänkande för att tränga in i kapitalismens innersta skrymslen. Denna abstrakta sida av kapitalismen är dess egentliga hemlighet; det är här vi kan förstå mekanismerna bakom varans värde vilken bestäms av det abstrakta mänskliga arbetet och vars drivkraft är jakten på mervärde, Den värdeskapande processen kommer att vara övergripande och bestämma över den konkreta arbetsprocessen.

Vi kan åskådliggöra dessa två sidor i kapitalismen i följande skiss:
Den värdeskapande processen innefattar skapandet av mervärde. Men detta kan endast förverkligas i det ögonblick som den enskilde producenten låter någon annan arbeta för sig mot betalning, dvs när arbetskraften förvandlas till en vara for att producera andra varor. Det skedde inte i det exempel vi tidigare studerade. Den producent vi mötte där var självägande och självproducerande. Han ägde sina egna arbetsverktyg, sina egna produktionsmedel och arbetade endast själv i verkstaden. Han anställde ingen som arbetade för honom. Men när detta sker, ex.vis genom att någon producent konkurreras ut och tvingas sälja sin arbetskraft, då skapas arbetaren, en person som inte äger några produktionsmedel utöver sin egen arbetskraft.

För att kunna leva tvingas han sälja sin arbetskraft till en producent och arbeta på hans villkor. Därmed förvandlas den enkla varuproduktionen till kapitalism, till ett system som delar upp befolkningen i två huvudklasser: De som äger produktionsmedel och de som äger arbetskraft. (5) De förra behöver de senare. De vill köpa arbetskraften så billigt som möjligt. Ur detta tillstånd kan vi nu härleda de olika rörelselagarna i det kapitalistiska produktionssättet – mervärdet, den värdeskapande processen, profiten, monopoliseringen etc.

Men vi kan också härleda olika ideologier ur det samhälleliga vara som uppstår för olika individer.

Det borgerliga medvetandet

Det som kännetecknar alla individer i detta kapitalistiska produktionssätt är att de inte behärskar hela samhället, inte kan skapa sig en överblick över det och styra det efter sin egen vilja. De är underordnade de lagar som verkar under ytan och som inte omedelbart syns.

Allas medvetande kommer att vara fragmentariskt. De kommer att uppleva lagarna som obarmhärtiga naturkrafter som inte kan kontrolleras eller behärskas. Den som äger produktionsmedlen, kapitalisten, kommer att ha en viss frihet – friheten att bestämma över sina egna arbetare. Han kan enväldigt avgöra hur länge de skall arbeta, till vilka priser de skall arbeta och i vilken takt de skall arbeta. Han kan kontrollera produktionsprocessen i sina egna företag. Men därmed upphör hans frihet. Han kan inte bestämma över sina konkurrenters företag. Han kan inte heller bestämma över marknaden där hans produkter säljs. Han kan inte avgöra om varan säljs eller inte, om det blir överproduktion eller inte, om det blir betalningskriser, om det blir konjunkturuppgångar eller konjunkturnedgångar. Alla dessa krafter antar övermänskliga proportioner, de verkar vara naturkrafter som inte kan kontrolleras av människor trots att de härrör ur det mänskliga samhället.

Proportionerna mellan kapitalistens frihet och ofrihet kommer naturligtvis att bero på olika faktorer: Storföretagaren har större inflytande och större möjligheter att påverka utvecklingen, småföretagaren med få eller inga anställda har mindre möjligheter. (6)

Det proletära medvetandet

Men det finns en grupp som inte har någon frihet alls. Det är de som säljer sin arbetskraft till andra – arbetarklassen. För dem är inte bara det omgivande samhället fientligt och okontrollerbart. Också själva arbetsprocessen, det mänskliga arbetet, står utanför deras egen kontroll och överblick. De kan inte bestämma vad de skall producera eller hur de skall producera. De har bara att lyda order. Mot dem står två fientliga och främmande makter: samhället och arbetet.

De kontrollerar bara en enda sak: sin egen arbetskraft, den enda vara de äger och kan sälja till andra. Det är också här som deras samhälleliga medvetande, deras klassmedvetande, börjar utvecklas. Kapitalisten strävar efter att få köpa denna vara, arbetskraften, så billigt som möjligt och få utnyttja den så mycket som möjligt. Arbetaren kommer tvärtom att sträva efter att kunna sälja varan så dyrt som möjligt. Han måste ha pengar för att kunna köpa de varor han själv tillverkar och det kan han endast få genom att sälja sin arbetskraft. Ju dyrare han kan sälja den, desto mer kan han förverkliga sig själv på fritiden, utanför arbetet. Han kämpar också för att hans enda vara, arbetskraften, inte skall slitas ut i förtid. Han kommer därför samtidigt att kämpa för högre pris (lön), kortare arbetstid och mindre förslitning av arbetskraften.

Detta är det medvetande som spontant kommer att uppstå hos arbetarna ur deras samhälleliga existens. Automatiskt kommer de att kämpa för arbetskraftens värde och pris. Medvetandet kommer att utvecklas av det som omedelbart finns inför ögonen, arbetet på det »egna» företaget Man kommer att kräva av »sin» kapitalist att han höjer lönerna, minskar arbetstakten, förkortar arbetsdagen. Man kommer också att uppfatta att orättvisorna mot arbetarna, mot att de ständigt är i underläge, beror på den arbetsorganisation som byggts upp på företaget, på den hierarki som skapats med ett maktcentrum i toppen och med olika arbetsuppgifter (förmän, tidsstudiemän etc). Det är den fiende som står närmast, det område där den dagliga kampen utspelas. Det är detta fält som arbetarna ständigt har inför ögonen. Själva deras arbete står främmande inför dem. De kommer att motsätta sig den låga lönen, den ständiga förslitningen av arbetskraften, den usla arbetsmiljön, den hierarkiska arbetsprocessen, hemlighetsmakeriet på toppnivån, den auktoritära andan på fabrikerna. Kort och gott: De för en daglig kamp för arbetskraftens värde och pris.

Detta är också ett område där man kan nå omedelbar framgång. Arbetskraften är under kapitalismen en vara som köps och säljs. Men liksom alla andra varor kan priset variera. Köparen och säljaren kan genom olika åtgärder höja och sänka priset Om inte annat så kan de förhandla om frågan, ge bud och motbud. Detta faktum skiljer kapitalismen från alla tidigare samhällen. (En slav kan t ex inte förhandla, endast revoltera mot själva systemet.) Detta har givit kapitalismen en större rörlighet. Man kan också göra eftergifter för arbetarnas krav. Det finns utrymme för reformer och förändringar inom systemets ram.

Fackföreningarnas funktion

Det är kring detta faktum som arbetarna spontant sammansluter sig, som de bildar fackföreningar. Deras syfte är att höja arbetskraftens värde. Detta sker genom förhandlingar direkt med arbetsköparen på den enskilda fabriken (i kombination med olika påtryckningsmedel som strejk, bojkott). Men vissa w de krav som arbetarna måste ställa för att skydda vordet i sm arbetskraft är sådana att de inte kan genomföras i en fabrik i taget. En överenskommelse måste här slutas med hela kapitalistklassen och överenskommelsen måste stadfästas i lag. Ett sådant klassiskt krav som 8 timmars arbetsdag kan inte genomföras i en enda fabrik. Det måste tvingas på hela kapitalistklassen för att inte konkurrensens lagar helt skall urholka kravet. Det krävs en lag om arbetsdagens längd.

Detsamma gäller andra krav: bättre skolutbildning, pensionsförmåner. bättre arbetsmiljö, arbetarskydd – alltsammans krav som syftar till att höja kvaliteten på arbetskraften. Därmed går fackföreningarnas kamp över till att bli en politisk kamp, en kamp för politiska reformer. Den inomkapitalistiska, fackliga kampen får sitt komplement i en politisk, reformistisk arbetarrörelse. Det är denna spontana reformistiska rörelse som utgör grogrunden för det socialdemokratiska partiet eller partier med ett socialdemokratiskt perspektiv (t ex dagens officiella kommunistiska partier).

Synen på staten

Därmed når vi fram till det som är själva knutpunkten både i det spontana medvetandet och i den socialdemokratiska ideologin: synen på staten.

Vi nämnde tidigare att verkligheten både i och utanför fabriken kommer att vara främmande krafter som arbetaren/arbetarna inte kan kontrollera; både samhället och arbetet kommer att stå utanför hans kontroll. Men dessa två krafter kommer att ha olika värde i det spontana medvetandet. Det är arbetet som uppfattas som den fientlig! kraften och arbetaren kommer att kämpa för att vinna kontroll över arbetsprocessen. Men samhället kommer främst att uppfattas som en utanförstående, en främmande organisation. Det kommer att uppfattas som en kraft som inte har något samband med verkligheten på fabriken, tom som en kraft i direkt motsättning till arbetet. Samhället och särskilt staten, kommer att uppfattas som en kraft som är neutral i kampen mellan kapital och arbete. Den skriver lagarna och ser till att de efterlevs.

Spontant kommer man att vända sig till denna kraft och begära hjälp i förhandlingarna om arbetskraftens värde och pris. På så sätt växer statsapparaten, i det spontana medvetandet fram som en neutral instans som står över kampen i fabrikerna och som kan intervenera på arbetarnas sida. Man kommer också att uppfatta den som ett instrument i den lång siktiga omvandlingen av arbetsorganisationen. För det spontana medvetandet blir staten, som Louis Blanc uttryckte det, »de fattigas bankir». Man kommer då att inrikta sig på att erövra statsapparaten och genomföra de reformer som behövs för att säkra arbetskraftens kvalitet.

Det är ett av det kapitalistiska produktionssättets karakteristika att den döljer verkligheten, att världen kommer att se annorlunda ut än den verkligen är. Man kan här dra en analogi med vissa företeelser i naturen. Det verkar som om solen rör sig kring jorden, som om den gick upp ; i öst och ned i väst. Så trodde man ju också länge. Först en vetenskaplig undersökning kunde visa att det var tvärtom, att det var jorden som gick kring solen, att rörelselagen fungerade på rakt motsatt sätt mot hur det uppfattades av »det sunda förnuftet». Det är samma sak med kapitalismen. Rörelselagarna kommer att manifesteras på ett sådant sätt att orsakssammanhangen kastas om. Världen ställs på huvudet.

Det kommer att verka som om kapitalismen endast har en sida, den konkreta process som arbetaren varje dag har för ögonen. Det kommer att verka som om denna konkreta arbetsprocess bestämde kapitalismens lagar, medan det i själva verket är tvärtom är kapitalismens abstrakta sida, dess värdeskapande process som bestämmer arbetsorganisationen. Det är genom sin uppknytning till kapitalismens konkreta sida som socialdemokratin vunnit sin styrka, så lätt vunnit insteg i arbetarklassen. Men det är också här dess verkliga svaghet ligger, dess oförmåga att krossa kapitalismen eftersom den aldrig angriper dess verkliga sida, dess värdeskapande process.

Det krävs en vetenskaplig undersökning för att utreda hur rörelselagarna verkligen fungerar i det kapitalistiska produktionssättet. Världen är inte vad den synes vara. Socialdemokratin anknyter till det spontana medvetandet, inte till den vetenskapliga socialismen. Den är kvacksalveri, inte verklig läkekonst.

Detta gäller inte bara synen på arbetsorganisationen , utan också synen på staten. För socialdemokratin är staten en neutral instans utanför klasskampen. Men i själva verket är staten inte alls en kraft som står vid sidan av den materiella produktionen, utanför ekonomin.

Tvärtom. Den materiella produktionen är en bas och den bestämmer hela samhällets utseende. De samhälleliga förhållandena blir en överbyggnad på den materiella produktionen. De förhållanden som råder i fabriken återkommer i hela samhället, om än i andra förklädnader. De lagar som bestämmer den materiella produktionen kommer också att bestämma ramarna för samhällets agerande. Den som har makten i fabriken har också makten i samhället.

Detta gäller också statsapparaten. Den är ingen neutral instans som står utanför kampen i fabrikerna. Tvärtom är den ett redskap för att bevara de rådande makt- och ägandeförhållandena. Överheten bär inte svärd förgäves. Den har till funktion att jämna ut motsättningarna i samhället, både de som kan råda mellan olika fraktioner inom den härskande klassen (mellan olika arbetsköpare, mellan produktion och distribution, mellan produktionsledare och administratörer etc) och de som råder mellan den härskande klassen som helhet och arbetarklassen. Dessa motsättningar kan endast jämnas ut genom att den ena eller andra parten tvingas till eftergifter samtidigt som de rådande ägandeförhållandena bevaras. Det är detta som avgör statens klasskaraktär. Den är i själva verket ingen neutral instans utan en aktiv pari som griper in för att skydda kapitalismen och hålla kvar arbetarklassen i samma position.

Här har vi den avgörande skiljelinjen mellan kommunister och socialdemokrater. För kommunister är staten ingen neutral instans som kan utnyttjas for att genomföra socialismen. Kommunisterna strävar inte efter att erövra den borgerliga staten utan efter att krossa den och ersätta den med en annan statsform (arbetarråden) under övergångsperioden. Vi kommunister strävar inte ; första hand till arbetets organisation utan till samhällets omorganisation, till expropriering av fabrikerna och skapandet av ett nytt produktionssätt.

Socialdemokratins karaktär

Vi kan nu närmare definiera socialdemokratin och förstå varför exakt samma tankegångar kan dyka upp i 1840-talets Frankrike och 1970-talets Chile. Socialdemokratin hämtar sin näring ur arbetarklassens spontana medvetande i det kapitalistiska produktionssättet, ur det fackliga medvetandet. Vi står här inför en paradox: Den enda klass som kan störta kapitalismen, arbetarna, far inte ett revolutionärt medvetande till skänks av denna kapitalism. (7) Det måste erövras. Man hindras från att förstå kapitalismens egna lagar. Det krävs en intensiv politisk skolning och propaganda för att till tillföra arbetarklassen en marxistiskt medvetande, att skapa ett perspektiv över hela samhället, att politisera det fackliga medvetandet, att visa de verkliga orsakssammanhangen och peka på att hela samhället, inte bara arbetsorganisationen, måste ändras, och att detta kräver att den borgerliga statsapparaten krossas. Men endast vissa skikt av arbetarklassen kan tillföras marxismen genom propaganda – för den stora massan uppstår det revolutionära medvetandet först i den revolutionära situationen, d v s då existensen förändrats på ett så radikalt sätt att den kräver en motsvarande förändring av medvetandet.

Den fackliga ideologin är en första försvarslinje mot kapitalet, en kamp för arbetskraftens värde och pris. Det ger också fackföreningarna ett självklart existensberättigande, de är arbetarklassens försvarsorganisationer. Men saken kommer i ett annat läge när detta fackliga medvetande generaliseras till en politisk ideologi. Det är då socialdemokratin skapas med illusioner om att fredligen erövra statsapparaten för att omorganisera arbetsprocessen. Socialdemokratin är en deformerad ideologi som bygger på ett fragmentariskt medvetande. Den vill göra alla till småborgare. Eller för att använda en formulering från Kommunistiska Manifestet: Den vill skapa en bourgeoisi utan ett proletariat. (8)

Det är denna anknytning till det spontana medvetandet inom arbetarklassen som utgör dess (skenbara) styrka och dess (reella) svaghet. Den kan vara flexibel och aggressiv så länge det finns något att hämta, så länge det finns utrymme för reformer. Men dess prövostunder kommer då manöverutrymmet krymper samman och man inte längre kommer att få igenom kraven. Då kommer socialdemokratin öppet att ställa sig på bourgeoisins sida, då kastas alla ideologiska demarkationslinjer åt sidan; än tydligare kommer det att visa sig att socialdemokratin är ett instrument för bourgeoisins historiska intresse: Bevarandet av det kapitalistiska produktionssättet utan vilket vare sig bourgeoisi eller socialdemokrati kan existera! Detta kommer tydligare fram i revolutionära eller förrevolutionära situationer. Socialdemokratin kommer att fungera som Louis Blanc i 1848 års revolution: Som en röd rosett i bourgeoisins fana, som en kontrarevolutionära kraft.

Vi har här kunnat konstatera att socialdemokratin förändrats föga under 130 år, att dess existens inte så mycket förklaras av historien i sig, utan av kapitalismen i sig, att den egentligen måste studeras strukturellt och inte historiskt. Genom att på detta sätt lägga den gamle Louis Blancs skrifter vid sidan av den moderna socialdemokratin har vi kunnat visa på de slående likheterna. Men en fråga återstår: Hur har socialdemokratin kunnat få en revolutionär patina? Hur skall man förklara dess revolutionära språk och det efter 1848 års revolution, dess »revolutionära period» mellan 1848 och 1917? För att få ett svar på denna fråga måste vi göra en historisk undersökning. Vi måste nu växla perspektiv och analysera dess relation, inte till kapitalismens struktur, utan till dess historia, till kapitalismens utvecklingskurva. Detta skall vi nu göra genom att i nästa avsnitt undersöka hur förhållandet mellan kommunism och socialdemokrati växlat under olika perioder.

III. Kommunism och socialdemokrati

I dagligt tal låter vi numera begreppen »socialism», och »kommunism» vara synonymer, betyda samma sak. I den mån man skiljer på begreppen låter man dem numera beteckna olika stadier i det efterkapitalistiska samhället.

Men det finns också en annan innebörd i begreppen »socialism» och »kommunism», en innebörd som blev tydlig när Lenin i april 1917 föreslog att det ryska bolsjevikpartiet skulle byta namn, att man skulle återuppliva uttrycket »kommunistisk)» som använts av Marx-Engels före 1848 års revolution (t ex »Kommunistiska förbundet», »Kommunistiska manifestet».) (10)

Åter tvingas vi göra en historisk tillbakablick, gå till rollerna, for att kunna utreda begreppsskillnaden i orden »socialism» och »kommunism».

»Socialism» och »kommunism»

När man går igenom 1840-talets politiska och sociala debatt ser man också snart en tydlig skillnad. Uttrycket »socialism» användes genomgående av olika utopiska skolor, av om utarbetat sinnrika och orealistiska system. Det gemensamma för dessa tänkare var att de ville genomföra sina projekt genom de härskandes goda vilja, genom att övertyga dem om det rättfärdiga i sina idéer eller genom olika statliga reformprojekt. Socialismen blev en antikapitalistisk strömning inom olika samhällsklasser; inom adeln; inom vissa storborgerliga skikt, inom småbourgeoisin, inom intelligentsian och inom vissa arbetargrupper. (11)

Det var i direkt och medveten motsatsställning till dessa välmenande reformerande och orealistiska samhällsutopier som vissa teoretiker i början av 1840-talet började använda termen »kommunism» för att markera sina egna ståndpunkter. Så gjorde t ex Blanquis hemliga sällskap, som genom konspirativa uppror hoppades kunna störta kapitalismen och upprätta »proletariatets diktatur» (en term som Blanqui lanserade), och så gjorde olika arbetargrupper som tog avstånd från reformistiska projekt och i stället förespråkade revolution mot kapitalismen.

I 1840-talets samhällsdebatt kom termerna »socialism» och »kommunism» att knytas till helt olika sociala rörelser: Socialismen var en reformistisk rörelse med »arbetets organisation» och besläktade projekt på sitt program, medan kommunismen var en revolutionär rörelse som angrep själva äganderättsförhållandena, en rörelse som inte bara ville skapa en gemensam produktion utan också en gemensam fördelning av produkterna. Låt oss se hur en skarpsynt samhällskritiker från 1840-talet definierar de två termerna. Vi väljer Erik Gustaf Geijer som 1844 höll sina berömda föreläsningar i Uppsala, »Om vår tids inre samhällsförhållanden». I dessa berör han även moderna socialpolitiska rörelser:

»Proletären, vars massa i det moderna samhället oupphörligt växer, protesterar mot egendomen; han gör det i gärning, han har begynt göra det i lära och övertygelse. Brottmålsstatistiken lämnar bevisen på det förra; kommunismen, vars enda trosartikel är fordran på egendomens gemensamhet eller likhet ger beviset på det senare. Socialismen står ett steg högre och åtminstone inom förnuftighetens område. Den arbetar med vad man kallar arbetets organisation, enligt den i sig riktiga förutsättningen: Att de små kapitalen, sammanlagda och rätt förvaltade, borde verka såsom de stora och till alla deltagares vinst. Och det är sant: Associations-principen är ett tidens räddningsmedel.» (12)

Marx och Engels

Skillnaderna bör dock inte överdrivas. Kommunismen var fortfarande på 1840-talet bemängd med olika idealistiska inslag. Samhällsanalysen var luddig och närmast moralistisk (»egendom är stöld» etc) och framtidsperspektiven oklara. Först Marx och Engels gav den kommunistiska rörelsen en vetenskaplig inriktning. Den marxska teorin växte fram i Paris under senare delen av 1840-talet, först som en polemik mot olika riktningar inom kommunismen (Filosofins elände 1847).

1846 anslöt sig Marx och Engels till ett av de hemliga kommunistiska sällskapen. Det var »Det rättfärdigas sällskap», en organisation som huvudsakligen bestod av tyska hantverksgesäller, men som genom gesällresorna hade utbredning i olika länder bl a i Frankrike och England. De genomdrev snabbt att sällskapet bytte namn till »Kommunistiska förbundet» och började därefter arbeta för att infora den vetenskapliga teorin i sällskapet. Denna process kan sägas vara avslutad i och med att förbundet i februari 1848 antog »Kommunistiska manifestet som sin programskrift.

Därmed var det programmatiska arbetet slut Men frågan är inte uttömd. Vi måste nu vända oss från teorins och programmets område till taktikens och strategins för att se vilken attityd Marx och Engels här intog till de socialistiska rörelserna.

Här upptäcker vi något som vid första ögonkastet kan tycks motsäga det programmatiska arbetet. Medan Marx och Engels programmatiskt avskärmade sig från socialismen och i verk efter verk gick till angrepp mot dem, närmade de sig den socialistiska rörelsen rent organisatoriskt. I »Kommunistiska manifestet» kan vi finna följande uttalande:

»Kommunisterna utgör inget särskilt parti gentemot de andra arbetarpartierna… De kämpar för uppnåendet av arbetarklassens omedelbart närliggande mål och intressen, men de representerar inom den nuvarande rörelsen samtidigt rörelsens framtid. I Frankrike ansluter sig kommunisterna till det socialist-demokratiska partiet mot den konservativa och radikala bourgeoisin, utan att därför uppge rätten att intaga en kritisk ställning gentemot de fraser och illusioner vilka härrör från den revolutionära traditionen.» (vår kursiv) (13)

Hur kunde Kommunistiska förbundet ta avstånd från socialismen som en falsk lära, och samtidigt ansluta sig till det parti som var det tydligaste uttrycket för denna lära, Louis Blancs parti?

Taktik och strategi i revolutionen 1848

Förklaringen ligger i de förväntningar Marx och Engels hade på den kommande revolutionen. För dem var denna revolution i första hand en borgerlig revolution som i Frankrike skulle sopa bort de sista resterna av feodalismen och i andra europeiska länder (särskilt Tyskland) bana väg för kapitalismen vilken var en progressiv rörelse i förhållande till feodalismen. I denna borgerliga revolution skulle proletariatet deltaga för att säkra dess seger: De skulle kritisera bourgeoisin, men samtidigt göra gemensam sak med dem mot feodalismen. Först senare kunde det bli aktuellt med en proletär revolution riktad mot bourgeoisin.

»Kommunistiska manifestet» hade knappast hunnit lämna tryckpressarna förrän denna revolution var ett faktum. Den började i februari 1848 i Paris, spred sig sedan i mars till Tyskland, Ungern, Polen, Tjeckoslovakien, Italien och fick slutligen också efterbörder i andra länder i Europa (t ex Sverige).

Kommunistiska förbundet följde sin taktik och strategi för revolutionen: Att deltaga i den som bourgeoisins allierade. I den avsikten publicerade förbundet i mars 1848 en programskrift som innehöll 17 krav som borde ställas i revolutionen. Bland dessa krav fanns sådana punkter som ett enat Tyskland, allmän rösträtt, folkbeväpning, avskaffande av alla feodala pålagor, förstatligande av transportväsendet och skapandet av en statsbank. Men man förde också fram krav som uttryckligen hänförde sig till »arbetets organisation», och bland dessa finner man även det blancska receptet »Upprättandet av nationalverkstäder. Staten skall garantera alla arbetares existens och ta hand om dem som inte kan arbeta.» Programmet slutar: »Det ligger i det tyska proletariatets, småbourgeoisins och böndernas intresse att energiskt verka för att ovannämnda krav förverkligas.» (14)

I början av revolutionen flyttade Marx och Engels tillbaka till Tyskland där de började ge ut tidskriften »Neue Rheinische Zeitung» för att kunna ingripa i revolutionens vidare förlopp. Tidningen blev »organ för demokratin» för att citera dess undertitel. Under det närmast halvåret deltog de aktivt i den tyska revolutionen och försökte förgäves få bourgeoisin att fullfölja sin egen. revolution.

Men de hade överskattat bourgeoisin. Den Nationalförsamling som upprättats i revolutionens spår blev en ren pratkvarn som aldrig vågade ta ens den formella makten i landet, än mindre den reella. Feodalherrarna satt kvar i orubbat bo. Efter några månader rullade kontrarevolutionen fram och sopade undan den borgerliga revolutionen. (15)

Därmed misslyckades revolutionen i Tyskland liksom den misslyckats i alla andra länder. Och orsaken till misslyckandet låg inte i de subjektiva faktorerna, utan i bourgeoisins oförmåga att ta över rodret på revolutionär väg. Den tyska bourgeoisin var alltför sammanknuten med feodalherrarna för att längre kunna uppträda självständigt; den var alltför rädd för massorna för att våga mobilisera dem för sina egna syften.

En omprövning av taktiken och strategin

Misstyckandet i revolutionen 1848 visade att Kommunistiska förbundet hyst alltför höga förhoppningar om bourgeoisin. Det gjorde också att man tvingades ompröva hela taktiken och strategin. Denna omprövning kom i en rundskrivelse från Kommunistiska förbundets centralkommitté i mars 1850 (skriven av Marx och Engels). I denna analyserade Marx och Engels orsakerna till misslyckandet och lade fram en helt ny revolutionsstrategi.

Man konstaterar först att Förbundets lokalavdelningar upplösts under revolutionen i stället för att stärkas och att de lokala avdelningarna hamnat under småbourgeoisins »välde och ledning». »Det måste bli ett slut på detta tillstånd; arbetarnas självständighet måste återställas.»

Detta är så mycket nödvändigare, fortsätter man, som en ny revolution står för dörren. I denna måste arbetarpartiet vara väl organiserat och enat. Det måste »kunna uppträda så självständigt som möjligt, om det inte åter skall exploateras av bourgeoisin och tas i dess släptåg som 1848.» I denna nya revolution kommer de demokratiska småborgarna att spela samma roll som den liberala bourgeoisin 1848, dvs förrädarnas roll. En del av dessa småborgare är de »som nu kallar sig röda och socialdemokratiska, därför att de hyser det fromma önskemålet att avskaffa storkapitalets tryck på småkapitalet och storbourgeoisins på småbourgeoisin.» Dessa demokratiska småborgare strävar inte efter ett kommunistiskt samhälle, de vill inte ändra ägandeförhållandena utan endast reformera det bestående samhället och lätta trycket på sig själva.

Kapitalets herravälde och snabba förökning skall vidare motarbetas av socialdemokraterna, dels genom inskränkning i arvsrätten, dels genom överförandet av så många arbeten som möjligt till staten. Vad arbetarna angår så fastslås framför allt, att de skall förbli lönearbetare som hittills. De demokratiska småborgarna önskar endast arbetarna bättre lön och en säkrad existens och hoppas uppnå detta genom att de delvis skall sysselsättas av staten och genom välgörenhetsåtgärder. De hoppas kort sagt att kunna besticka arbetarna genom mer eller mindre dolda allmosor och att kunna bryta deras revolutionära kraft genom att momentant göra deras situation uthärdlig.

Den permanenta revolutionen

»Medan de demokratiska småborgarna vill få ett slut på revolutionen så snabbt , som möjligt och under genomförande av på sin höjd de ovan anförda kraven, så är det i vårt intresse och vår uppgift att göra revolutionen permanent ända tills alla mer eller mindre besuttna klasser har trängts undan från makten, tills proletariatet har erövrat statsmakten (17) och sammanslutningen av proletärer inte bara i ett land utan i alla världens härskande länder har framskridit så långt, att proletärernas konkurrens i dessa länder har upphört och åtminstone de avgörande produktivkrafterna har koncentrerats i proletärernas hände».

Därefter går Marx och Engels över till den närmast liggande taktiken. Vilken hållning skall man inta till de småborgerliga demokraterna under de nuvarande förhållandena? »För ögonblicket, då de demokratiska småborgarna överallt är undertryckta, predikar de på det hela taget enighet och försoning för proletariatet, räcker det handen och strävar efter att skapa ett stort oppositionsparti, som skall omfatta alla schatteringar inom det demokratiska partiet, dvs. strävar efter att insnärja arbetarna i den partiorganisation, där de allmänt socialdemokratiska fraserna är förhärskande, bakom vilka småborgarna döljer sina särskilda intressen, och i vilken proletariatets bestämda fordringar för fridens skull inte får föras till torgs. -Proletariatet skulle förlora hela sin självständiga, mödosamt förvärvade ställning och på nytt sjunka ned till ett bihang till den officiella borgerliga demokratin. Denna förening måste alltså på det bestämdaste tillbakavisas».

För att bekämpa de gemensamma fienderna behöver man ingen gemensam organisation; i en sådan skulle proletariatet bindas av småbourgeoisin i stället för att uppträda som en självständig kraft. Arbetarna får inte hålla tillbaka sina egna krav eller underlåta att skapa egna organisationer. »De måste vid sidan av de nya officiella regeringarna samtidigt upprätta egna, revolutionära arbetarregeringar (18). antingen i form av verkställande råd eller kommittéer eller också i form av arbetarklubbar och arbetarkommittéer.»

För att dessa nya råd skall få någon makt måste arbetarna beväpna sig och avväpna bourgeoisins garden. »Där detta senare inte låter sig göra, måste arbetarna försöka organisera sig självständigt som ett proletärt garde med självvalda chefer och en egen självvald generalstab och underordnade inte statsmakten utan av arbetarna framtvingade revolutionära lokala råd… Vapnen och ammunitionen får man under inga förhållanden lämna ifrån sig och varje avväpningsförsök måste i nödfall omintetgöras med våld».

Arbetarna måste nu i väntan på revolutionens utbrott organisera sig självständigt och föra ut sina egna klasskrav oberoende av småbourgeoisins tycken och smak. I valen måste de ställa upp sina egna kandidater. »Till och med där det inte finns någon som helst utsikt till framgång, måste arbetarna sätta upp sina egna kandidater för att bevara sin självständighet, räkna sina styrkor och bringa sin revolutionära inställning och sina partiåsikter inför offentligheten. De får härvid inte låta låta prata omkull sig av demokraterna, t.ex. med påståendet att man på så sätt splittrar det demokratiska partiet och ger reaktionen möjlighet till seger. Alla sådana fraser går till sist ut på att bedraga proletariatet».

Efter ytterligare anvisningar om hur proletariatet skall agera i konkreta situationer gentemot jordbruksarbetarna och gentemot en demokratisk regering, betonar Marx och Engels än en gång nödvändigheten att arbetarna uppträder som ett självständigt parti och de slutar sin skrivelse med orden: »Deras /dvs arbetarnas/ fältrop måste bli: Den permanenta revolutionen». (19)

Vi har tillåtit oss dessa långa utdrag ur skrivelsen från mars 1850 för att visa hur Marx-Engels’ syn på socialdemokratin hänger nära samman med själva revolutionsstrategin. Så länge de trodde på en självständig borgerlig revolution var de beredda till samverkan med socialdemokratin, och tom. direkt underordnande under den. Men i och med att de 1850 utarbetade teorin om den permanenta revolutionen kom också synen på socialdemokratin att genomgå en förändring. Nu räckte det inte längre med programmatiska avståndstaganden; också organisatoriskt taktiskt och strategiskt måste proletariatet vinna självständighet gentemot de småborgerliga demokraterna. Om inte denna självständighet uppvanns skulle revolutionen inte kunna segra. Den självständiga borgerliga revolutionen var inte längre en realitet; den måste sammanlänkas med den proletära revolutionen och den måste ledas av proletariatet.

Perioden 1858-1917: Kapitalismens uppåtgående kurva

Som vi kunnat se knyts teorin om den permanenta revolutionen direkt till en ny näraliggande revolution. Marx-Engels väntade sig att denna revolution skulle bryta ut inom det närmaste året och att den nya taktiken och strategin då skulle vara framgångsrik. I själva verket skulle det dröja ända till 1917-18 innan en ny revolutionsvåg svepte fram över Europa. Kapitalismen fick en uppåtgående utveckling, en enorm expansion under nära 70 år. Under nära 70 år inträffade inte några revolutionära situationer i Europa, (med undantag för Pariskommunen, som dock framsläpades genom kriget och inte genom en kapitalistisk kris).

Detta innebär dock inte att Marx-Engels »hade fel». Deras perspektiv på den permanenta revolutionen har visat sig vara det enda realistiska perspektivet på revolutionerna efter 1917-18. Men vid sidan av analysen av klasskrafterna – vilken visat sig vara riktig – gjorde de en felaktig värdering av tidsperspektivet. Kapitalismen befann sig inte i en kronisk kris – tvärtom gick den in i en expansion utan like. Perioden från 1850 till 1917-18 utgör kapitalismens uppåtgående kurva. Detta hindrar naturligtvis inte kriser under denna tid, men dessa kriser var relativt lindriga och oftast begränsade till en sektor i det kapitalistiska samhället. Hela samhällsformationen befann sig inte i kris samtidigt. Situationen är radikalt annorlunda efter 1917-18. Alltsedan dess befinner sig kapitalismen i en nedåtgående kurva. Vi lever nu i en epok av ständiga kriser, revolutioner och krig. Kapitalismens progressiva period är för evigt till ända. (Detta utesluter naturligtvis inte tillfälliga högkonjunkturer – genom den teknologiska utvecklingen kan dessa högkonjunkturer t o m få karaktären av en kraftig expansion – men dessa är kortvariga och avlöses av ständigt förvärrade kriser.)

Men även om Marx-Engels strategiska perspektiv i dag är aktuellare än någonsin löser det inte frågan om vad man skulle göra 1850 när revolutionen uteblev och kapitalismen i stället började sin expansion. Hur skulle man undvika att kommunismen isolerades från arbetarklassen under denna uppåtgående period? Hur skulle man driva kampen för att arbetarklassen fick så stor del som möjligt av det värde som nu skapades? Hur skulle man kunna stärka den för det framtida revolutionära maktövertagandet?

Det var frågor som inte omedelbart kunde lösas och som inte heller löstes i en teoretisk analys, utan rent pragmatiskt Åren efter 1850 föll Kommunistiska förbundet sönder i olika kämpande fraktioner; det var inte väpnat att möta den nya situationen. Underliggande motsättningar bubblade upp och förstärktes genom olika provokationer utifrån (rättegångar, infiltration av polisagenter etc). Förbundet drabbades av de politiska sjukdomar som härjar i alla organisationer som är socialt isolerade (emigrantsällskap o dyl). 1852 hade Förbundet upplösts.

Därefter började en period av politisk isolering för Marx och Engels. Under de närmast tio åren ägnade de sig främst åt teoretiska analyser och politiskt brödskriveri. De fick nu den tid som behövdes för att tränga in på djupet i det kapitalistiska produktionssättets lagar. Detta arbete kulminerade slutligen i publiceringen av Kapitalet.

Den nya arbetarrörelsen

Men när den publicerades 1867 hade de redan börjat åter återuppta det politiska arbetet. I början av 1860-talet återkom radikala tankegångar inom arbetarklassen, efter mer än tio års stiltje. Marx och Engels främsta engagemang gällde skapandet av en internationell revolutionär sammanslutning. Första Internationalen. Denna International blev kortlivad – efter Pariskommunens fall föll den sönder. Dess viktigaste resultat – vid sidan av de programmatiska klargörandena och polemiken mot anarkisterna – blev uppkomsten av nationella sektioner, vilka förde ut de marxska idéerna till arbetarklassen. I Tyskland skapades en arbetarrörelse under 1860-talet av Liebknecht och Bebel. en rörelse som stod Marx-Engels nära. Den var starkast ’ södra Tyskland.

Men den var inte den enda rörelsen inom arbetarklassen vid denna tid. Också andra ideologier spreds inom klassen och vann tom större anknytning hos arbetarna tack vare de objektiva möjligheter till eftergifter som de goda tiderna gav och tack vare sin anknytning till arbetarnas spontana medvetande. En av dem som direkt anknöt till Louis Blancs teorier var Ferdinand Lassalle som i slutet av 1850-talet och början av 1860-talet gjorde bejublade talarturnéer över Tyskland och fick i gäng en kraftig rörelse kring sitt program. De viktigaste punkterna i detta var erövrandet av den borgerliga statsmakten och skapandet av statliga associationsföretag, dvs exakt de punkter som vi fann i centrum av Louis Blancs ideologi. Liknande tendenser uppstod spontant i andra kapitalistiska länder (England).

Arbetarklassens möjligheter att få ut eftergifter från bourgeoisin var beroende av att den var enig i fackföreningar och parti. Den allmänna splittring som fanns mellan reformister och revolutionärer på 1860-talet skadade detta arbete och var dessutom svår att försvara eftersom några nya revolutionstillfällen inte dök upp. För att inte isolera den kommunistiska rörelsen från arbetarklassens majoritet verkade Marx och Engels därför för att de olika partigrupperingarna inom arbetarrörelsen skulle gå ihop. Detta samgående skedde under 1870-talet, efter Första Internationalens upplösning. Dess mest kända uttryck var samgåendet mellan de två tyska partierna, vilket skedde i Gotha 1875. Det program som där antogs och som blev riktningsgivande för alla senare socialdemokratiska partiers program var starkt präglat av lassalleanska tankegångar – det säger en del om styrkeförhållandena vid samgåendet. Programmet utsattes for en förintande kritik av Marx, en kritik som hemlighölls i femton år av den tyska partiledningen (20). Det blev också vanligt att de nya partierna antog namnet »socialdemokraterna» – också det en eftergift till de reformistiska strömningarna.

Från 1870-takt blev tendensen allmän: det uppstod nu en enad arbetarrörelse, ett enat parti och enade fackföreningar. Inom partiet fanns det två strömningar som aldrig helt dog ut och efter sekelskiftet markerades de ännu starkare: En stark ’ reformistisk strömning med förankring bland fackföreningsfunktionärerna, riksdagsmännen och med stöd från de övre skikten inom arbetarklassen (»arbetararistokratin»), och en revolutionär strömning med förankring i en del av partiets intelligentsia och lägre proletära skikt, vilka inte kunde få samma eftergifter frän bourgeoisin. Styrkeförhållandena var hela tiden till reformisternas förmån, eftersom man skaffade sig en marxistisk fraseologi som dolde den verkliga politiken. Först i slutet av 1890-talet skedde det ett genombrott också på det ideologiska området, då revisionismen växte fram som en ideologi för partiets reformistiska praktik. Denna uppdelning av reformister och revolutionärer inom partiet förekom i alla socialdemokratiska partier – i Frankrike hade man en uppdelning mellan »guesdister» (marxister) och »possibilister» (reformister), i Tyskland mellan »lassalleaner» och »eisenachare» (marxister), i England mellan partiets ledning och den anarkomarxistiska gruppen kring tidskriften »Commonweal» (en del av dessa revolutionära strömningar urartade f ö snart till rena anarkismen). Svaga, men ytterst svaga, återspeglingar av denna uppdelning i reformister och revolutionärer har vi också i Sverige i striden mellan Branting och Axel Danielsson i slutet av 1880-talet.

Kapitalismens nedåtgående kurva

Först efter sekelskiftet uppstod nya förhållanden. Då växte den revolutionära rörelsen åter i styrka. Kapitalismen hade nått sin höjdpunkt. Imperialismen hade delat upp jordens yta i olika intressesfärer. Det fanns inget mer att ta. Kapitalismen började stagnera och så sakta gå in på sin nedåtgående kurva. Det drog ihop sig till en våldsam urladdning, ett världskrig mellan olika imperialistiska makter.

1903 splittrades det ryska partiet i två bestående fraktioner: majoritet (bolsjeviker) och minoritet (mensjeviker), även om bolsjevikerna inte bildade ett eget parti förrän 1912. I det tyska partiet uppstod en revolutionärt-marxistisk grupp kring Rosa Luxemburg vilken alltmer kritiserade partiledningens opportunism. I Sverige fick vi en splittring mellan partiets ledning (reformisterna) och ungdomsförbundet, som förde en revolutionär om än något grumligt-fraseologisk politik. Socialdemokratins agerande vid krigsutbrottet 1914, då de nationella partierna stödde sitt eget lands bourgeoisi, blev signalen för en allmän splittring av arbetarrörelsen. Denna splittring har sedermera bestått.

Efter 1914 har socialdemokratin återigen spelat samma roll som på Louis Blancs tid, som en röd rosett kring den nationella fanan. Under perioden 1850-1914 befann sig socialdemokratin i ledningen för arbetarrörelsen; dess program var detsamma som nu, men funktionen var annorlunda. Den krävde reformer i en period då det fanns utrymme för reformer. Den var aldrig en revolutionär strömning. Men genom att leda kampen för rösträtt, föreningsrätt, yttrandefrihet, höjda löner och kortare arbetstid fick den en prestige i arbetarklassen. Dess program verkade realistiskt och dess »socialistiska» perspektiv behövde aldrig konfronteras med verkligheten.

Det är annorlunda efter 1914. Nu tvingas socialdemokratin att agera reformistiskt i en period av ständiga revolutioner. Den söker samarbete med bourgeoisin och blir dess förlängda ann inom arbetarklassen. Den vill ha »fred på arbetsmarknaden» för att kunna genomföra sina reformer. Liksom Louis Blanc tvingas den gå ut och krossa arbetarnas självständiga rörelse. Den startar otaliga kommissioner för att »utreda» frågor. De reformer man genomför far en annan funktion än man avsett, liksom Louis Blancs nationalverkstäder. De stödjer kapitalismen, ger bourgeoisin andrum och förbereder dess motangrepp. De passiviserar och förlamar arbetarklassen och avväpnar den inför bourgeoisins motangrepp. Har man sagt B får man säga C. Bakom Blanc väntar alltid en Cavaignac. Bakom socialdemokratin väntar alltid bourgeoisins väpnade styrkor – det må gälla den borgerliga repressiva apparaten eller direkt fascistiska styrkor.

Slutsatser

Vad är då socialdemokratin? Är den fascism som en del »vänstergrupper» påstår?
Nej, socialdemokratin är inte fascism. Den är inte heller socialfascism. Den är helt enkelt – socialdemokrati, en specifik samhällelig ideologi som uppstår inom arbetarklassen genom det spontana medvetandet och knyts till den borgerliga hegemonin över samhället. Som institution blir socialdemokratin bourgeoisins redskap inom arbetarklassen, en i ordets verkliga mening kontrarevolutionär kraft, eftersom den används för att krossa den revolutionära rörelsen inom arbetarrörelsen. Detta arbete utförs särskilt av den socialdemokratiska byråkratin, dvs fackföreningsledarna, ombudsmännen, teknokraterna, utredningsexpertema, kort sagt av lössen i den röda rosetten.

När socialdemokratin utfört sin plikt är det dess egen tur att falla. Louis Blanc fick åka till England, de tyska socialdemokraterna försmäktade i nazistiska koncentrationsläger, Allende sköts i presidentpalatset.

Intet är nytt under solen. Inte heller socialdemokratin. Genom att beskriva den som »socialfascism» eller »korporativism» försöker stalinisterna (KFMLr, SKP, Vpk) i själva verket ge socialdemokratin ett ärorikt och revolutionärt förflutet som den aldrig haft. Stalinisterna säger att socialdemokratin nu blivit fascistisk genom att förespråka klassamarbete i stället för klasskamp. Vi säger: Socialdemokraterna har alltid förespråkat klassamarbete, det är just det som är det karakteristiska för socialdemokratin, dess särdrag. Det är en rörelse inom arbetarklassen som söker samarbete med bourgeoisin. Den står i bourgeoisins tjänst och riktar spetsarna mot arbetarnas självständiga revolutionära kamp. Men socialdemokratin är också en rörelse som är förankrad i arbetarklassen. Den bygger sålunda på en bestämd klasskombination. Det gör att vi kan förutse att dess öde kommer att vara annorlunda än en fascistisk rörelses.

I en skärpt situation kommer socialdemokratin att splittras, medan en fascistisk rörelse kommer att stärkas. Att yla om »socialfascism» innebär endast en underskattning av den ideologiska kampen mot socialdemokratin, kampen för att vinna de socialdemokratiska arbetarna. Detta innebär också att man måste utarbeta en annan taktik mot socialdemokratin än mot fascismen. Socialdemokratin står på den borgerliga demokratins grund. Det innebär att det går att utmana socialdemokraterna i en enhetsfront inför ett växande fascistiskt hot (eller mot hot om andra former av auktoritära, diktatoriska regimer). Det är förvisso sant att fascismen lurar bakom socialdemokratins rygg. Men för att den skall komma fram måste socialdemokratin också ställas åt sidan; den står i vägen.

Låt oss sluta detta kapitel med att erinra om Karl Marx utomordentliga och uttömmande karakteristik av socialdemokratin. Den är skriven 1853, men lika giltig 1973 som någonsin tidigare. I skriften »Louis Bonapartes 18 Brumaire» kommenterar Marx den socialdemokratiska rörelse som uppstått i Frankrike i februari 1849 genom ett samgående mellan Louis Blancs parti och diverse olika småborgerliga sekter. »Den revolutionära udden i proletariatets sociala krav avtrubbades och gavs en demokratisk formulering, den enbart politiska formen för småborgerskapets demokratiska krav suddades och deras socialistiska udd vändes utåt. Så uppstod socialdemokratin…. Socialdemokratins egendomliga karaktär kan sammanfattas så att man krävde demokratisk-republikanska institutioner som medel, inte för att upphäva två ytterligheter, kapital och lönearbete, utan för att försvaga motsättningen mellan dem och förvandla den till harmoni.»

Finns det egentligen något mer att tillägga?

Kenth-Åke Andersson

Noter

(1) Inte minst i Sverige väckte Louis Blancs idéer sympati. Svenska liberala och radikala författare snappade upp hans idéer och förde ut dem i dåliga tendensromaner. Man behöver här bara nämna några exempel: Almquists »Gabrielle Mimanso», i Fredrika Bremers »Syskonliv, i Blanches »Sonen av söder och nord». I den mera direkta broschyrlitteraturen är Louis Blanc också en ofta åberopad auktoritet, t ex hos Erik Gustaf Geijer. Även högst konservativa författare snappade upp parollen om arbetets organisation och såg i den en garanti mot radikalare läror. Så kunde t ex en så konservativ tänkare som biskop Agardh i ett tal inför Wermländska föreningen för vanvårdade barn utbrista: »Chartismens sammankomster, Rebeccaismen samt communismen med sin press och sitt nya samhällssystem, äro allt endast preludier för hvad som måste följa om ej en ny och annan organisation av arbetet införes än daglönaresystemet….Endast i Frankrike jäser inom nationen en omogen tanke på en ny organisation av arbetet.» Propagandan för Louis Blanc gick så långt i Sverige att en liberal skriftställare som Swederus år 1847 såg sig föranlåten att tala om »Den snart äckliga frasen om arbetets organisation».

Citaten är hämtade ut Alf Kjellén: Sociala idéer och motiv hos svenska författare I- II. (Sthlm 1937 och 1950) Orsaken till att Louis Blancs reformsocialism så kvickt vann anklang i Sverige kommer att utredas i min broschyr om den svenska socialdemokratins historia.

(2) Denna sammanfattning av Louis Blancs Blancs idéer bygger på en genomläsning av följande källor: 1848 års franska upplaga av Organisation du travail – tyvärr har jag inte kunnat få tag i någon av de tidigare upplagorna – och en tysk översättning av samma skrift från 1850. Vidare på Louis Blancs föreläsningar om »Socialismens historia» översatta till svenska 1850, och »Socialisternas Katekismus» utgiven på svenska 1886. Kortare utdrag ur Louis Blancs skrifter finns i antologierna »Die Frühsocialisten 1789 – 1848», bd l (1970) och Gunnar Gunnarsson (red): De stora utopisterna, 2 (1973). Dessutom har jag använt två framställningar av Louis Blancs teorier: G.D.H. Cole, A History of Socialist Thought, bd l, (1953) och Hjalmar Branting, Socialdemokratins århundrade, bd L (1904).

(3) Framställningen av Louis Blancs roll i februarirevolutionen bygger på P Keller: Louis Blanc und die Revolution von 1848 (1926). Analysen av februarirevolutionens Masskrafter följer Marx framställning i »Klasstriderna i Frankrike 1848-1850» (sv övers. 1971)

(4) Marx historiesyn finns skisserad av honom själv i Förordet i Till kritiken av den politiska ekonomin från 1859. Där säger han bl a : »Det är inte människomas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.» Förordet finns t ex i Arbetarkulturs utgåva 1970 av Till Kritiken… Historiesynen läggs fram avsevärt utförligare i Marx-Engels gemensamma skrift »Den tyska ideologin» från 1845.

(4) Man måste här skilja mellan kapitalismens strukturella framväxt och den konkreta historien. Det har aldrig existerat något samhällssystem där varje producent ägde sina egna arbetsverktyg. Det är endast en modell för att kunna förklara kapitalismens karakteristika. Det kapitalistiska produktionssättet har i den konkreta historien övertagit tidigare produktionssätts människomaterial, inklusive gamla klasser och omvandlat dem.

(6) Marx skrifter innehåller ingen utförlig analys av medvetandet hos olika klasser under kapitalismen, men han ger flera anvisningar i sina arbeten. Denna analys bygger främst på Kapitalet (särskilt kapitlet om varufetischismen) och delar av Grundrisse, den berömda förstudien till Kapitalet från 1857-58. Skiktningen mellan vetenskapligt-marxistiskt medvetande och fackligt-spontant medvetande är hämtat frän Lenins Vad bör göras?.

(7) Så heter det t ex i Den tyska ideologin: »För att i masskala skapa detta kommunistiska medvetande – likaväl som att säkra segern för själva saken – är det nödvändigt att människorna själva förändras i omfattande skala. Denna förändring kan bara ske i en praktisk rörelse, i en revolution. Revolutionen är nödvändig inte bara därför att den härskande klassen endast kan störtas på detta sätt, utan också därför att den klass som störtar den befria sig från det förflutnas samlade skräp och omvandla samhället.»

(8) Kommunistiska Manifestet, ex vis i Marx-Engels i urval (W&W 1965), s 43.

(9) Så ex.vis i Marx, Kritik av Gothaprogrammet (sv. övers. Arbetarkultur 1938)

(10) Detta förslag framförde Lenin i sina sk Aprilteser 1917. Se Lenin, Valda verk 11:1 (Moskva 1956), s 11. Jfr. även ss 50-55.

(11) I Kommunistiska Manifestet skiljer Marx-Engels mellan feodal, småborgerlig, konservativ eller borgerlig socialism och slutligen kritiskt utopisk socialism.

(12) Geijer, Samlade skrifter, band 3, Sthlm 1874, s 342 f. Stavningen här moderniserad.

(13) Kommunistiska Manifestet i: Marx-Engels i urval (W&W1965), s 28, 46 f. De citat som här sammanställts skiljs som synes åt hos Marx-Engels. Men det framgår dock uttryckligen av sammanhanget att de hör samman och författarna hänvisar själva till det tidigare stycket när de tar upp tråden i framställningen.

(14) »Kommunistiska Partiets krav i Tyskland» t ex i: Karl Marx, The Revolution of 1848, 152 £ (Penguin 1973), s 109-111.

(15) Representativa urval av Marx-Engels skrifter från revolutionsåret 1848 finns dels i den Penguin-antologi som nämnts i föregående not, dels i den tyska antologin: Marx-Engels. Die Revolution von 1848 (Berlin 1971). Framställningen av den marxska strategin och taktiken 1848 är efter ett uppslag från David Fernbachs inledning till Penguin-antologin.

(16) Denna viktiga text finns i: Marx-Engels i urval (W&W 1965), s 175-186.

(17) Som synes använder Marx-Engels här fortfarande formuleringen »erövra statsmakten», en formulering som står i logisk motsättning till deras uppmaning strax därefter att arbetarna skall bilda egna arbetarregeringar vid sidan av den officiella regeringen. Först efter Pariskommunens erfarenheter korrigerade Marx och Engels sin ståndpunkt i denna fråga. I ett förord till Manifestet från 1872 heter det sålunda: »Särskilt bevisade kommunen att arbetarklassen icke kan helt enkelt ta den färdiga statsmaskinen i besittning och sätta den i rörelse för sina egna mål.» Detta vidareutvecklas i Marx analys av Pariskommunen (sv övers. 1946).

(18) Det är ganska fantastiskt att se hur Marx och Engels talar om dubbelmakt och upprättandet av arbetarråd – redan 1850! Det finns ju faktiskt folk som kallar sig marxister och som ännu inte – år 1973! – fattat nödvändigheten av dessa råd. Vad Marx- Engels syftade på i sin text var troligen de klubbar som arbetarna i Paris upprättade under revolutionen! 1848 och som fungerade som en form av stormöten. Om dessa, se »Klasstriderna i Frankrike 1848-50» (s^’ övers. 1971) s 127 f.

(19) Begreppet »den permanenta revolutionen» används så vitt jag kunnat finna första gången av Engels, i artikeln »Magyarernas kamp», daterad den 13 januari 1849. Samma slutsats hade dock redan dragits av Marx-Engels i artikelserien »Bourgeoisin och kontrarevolutionen» från dec. 1848. Slutorden i denna artikel lyder: »Den preussiska bourgeoisins historia visar – liksom hela den tyska bourgeoisins historia från mars till december – att en rent borgerlig revolution med upprättandet av borgerlig hegemoni i form av en konstitutionell monarki är omöjlig i Tyskland. Det som är möjligt är antingen en feodal och absolutistisk kontrarevolution eller den social-republikanska revolutionen.» (Penguin-antologin, s 212). Begreppet »permanent revolution» återkommer även i »Klasstriderna i Frankrike 1848-50».

(20) Marx, Kritik av Gothaprogrammet (w. övers. 1938) Den offentliggjordes först 1891.

(21) Marx, Louis Bonapartes 18 Brumaire, s 52f.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1973