”Den nya dagen gryr” – Fjärde Internationalen efter 1968

Året 1968 blev en vändpunkt i Internationalens utveckling. Den rekrytering av en ny kader som börjat några år tidigare, accentuerades nu i raketfart. Fjärde Internationalen fick nu en anslutning och en politisk betydelse som aldrig förr i sin historia. Och alla tecken tyder på att man ändå bara står i början av sin utveckling.

En avgörande följd av den nya situationen blev att man vid 9. världskongressen 1969 övergav den ”entristiska” taktiken, och i stället började arbeta med att organisera egna revolutionära kärnor som kunde dra till sig de radikaliserade skikten. Det återstår ännu att göra ett definitivt bokslut över entrismens 15-åriga historia. Det blir ett bokslut som kommer att innehålla både plus- och minuskonton. På minuskontot kommer att stå att åtskilliga sektioner inte förmådde använda entrismen som taktik, utan i stället själva slukades av de apparater där de försökte arbeta revolutionärt; på denna sida får man också bokföra att entrismen till en del byggde på felaktiga premisser och ett felaktigt perspektiv. Men på pluskontot står samtidigt att man i flera fall lyckades finna den rätta bryggan mellan entrismen och en självständig aktivitet, och då kunde ta tillvara den radikalisering som skedde inom de stalinistiska ungdomsorganisationerna och som ledde dem i motsättning till moderpartiet. Den franska utvecklingen, som är av central betydelse för hela Internationalens uppsving, är det klaraste och viktigaste exemplet
på att man kunde nå vinster på den entristiska taktiken. Resultatet syntes vid 9. världskongressen, när man kunde välja in La Ligue Communiste som sin franska sektion. Därigenom fick man inte bara sin största sektion vad galler kvantitet, utan också sin mest medvetna, kamperfarna och teoretiskt avancerade sektion. Dess inträde skulle få en elektrifierande verkan på hela Internationalen och aktivt medverka till uppkomsten av nya sektioner.

Nya inbrytningar

Hur har utvecklingen varit för Internationalen efter 9. världskongressen? Man kan notera flera viktiga framsteg:

– Det har skett viktiga inbrytningar i de redan radikaliserade skikten. Ännu 1968 var de
radikala studentgrupperna i första hand influerade av maoismen, oftare i en anarkiserande tappning en staliniserande (Skandinavien utgör här ett undantag). Inför den nya politiska situationen har luften gått ur maoismen och den har förfallit alltmer, när den nu står utan stöd från de kulturrevolutionära vågorna. Bilden är här entydigt densamma över hela Europa: De maoistiska grupperna splittras i en ändlös serie och blir mindre och mindre; vissa skikt inom dem har inte ens kunnat behålla ett politiskt perspektiv utan hemfaller åt politisk terror. Ingenting talar för att de maoistiska grupperna kommer att kunna återhämta sig, detta desto mindre som den organisatoriska splittringen följts av en politisk degenerering.

Som kontrast till detta sönderfall står uppkomsten av trotskistiska grupper, som i några fall på några få år vunnit hegemoni över det radikaliserade skiktet; så i Schweiz, Belgien och i Spanien. I andra länder har Internationalens sektioner gått starkt framåt, utan att dock ännu ha fått det definitiva genombrottet. Detta är bilden i ex.vis England och Sverige.

– Internationalens sektioner har kommit att inta en ledande roll i Vietnamrörelsen. Detta påstående skulle också kunna spegelvändas: Genom maoismens sönderfall och solidaritetsrörelsens demoralisering inför de komplicerade turerna i Vietnamförhandlingarna, åligger det nu Internationalens sektioner att bli en stötta i Vietnamrörelsen och bygga upp en verklig enhetsfront för största möjliga stöd till de vietnamesiska kämparna. Den amerikanska sektionen (SWP) har länge spelat denna roll i anti-krigsrörelsen, och samma gäller för solidaritetsrörelsen i Frankrike och England. I övriga länder är bilden något mera splittrad, och här återstår ännu mycket arbete för en solidaritetsrörelse. Ett verksamt medel för att bota den nuvarande krisen inom solidaritetsrörelsen vore utbyggandet av internationella kontakter och starta internationella aktioner. Här kan International en spela en självklar ledarroll.

– Internationalens sektioner har i flera viktiga fall gjort inbrytningar i radikala arbetarskikt och ingripit i vilda strejker. Internationalen är den enda organisation som teoretiskt kunnat förklara orsakerna till de vilda strejkerna över den europeiska kontinenten, och som kunnat teckna perspektiven för kampens fortsättning genom utvecklandet av övergångskrav. I några fall har kampen här tagit sig uttryck i att Internationalens sektioner haft ledande roller i stödarbetet (England), i andra fall att de haft aktiva roller inom strejkkommittéerna (Belgien). Ännu har det inte skett en sammansmältning mellan sektionernas kader och det nya arbetaravantgarde som uppstått i strejkvågen, men de första stegen har tagits för ett kontinuerligt samarbete.

– Internationalens sektioner i Latinamerika har i flera viktiga fall stått i spetsen för och den väpnade kampen. Hugo Blancos kamp i Peru, ERPs kamp i Argentina och PORs strider i Bolivia är idag väl kända för militanter över hela världen. Fjärde Internationalens nya styrka har visat sig i några manifestationer i Europa under de
senaste åren: Vid valkampanjen i Frankrike 1969 lyckades La Ligue Communiste:s kandidat samla några hundratusen röster; hösten 1970 hölls ett möte i Bryssel, ”För ett rött Europa”, med drygt 3 000 trotskistiska militanter: i maj 1971 lyckades Ligue Communiste samla 30 000 människor vid sin minnesdemonstration till Pariskommuns kämpar. Om utvecklingen i Skandinavien fick man en påminnelse vid det möte i Köpenhamn som nyligen avhållits; vid detta deltog trotskistiska militanter från Danmark, Sverige, Norge och Finland. Växande grupper finns nu i Sverige och Danmark, medan embryot har lagts för veckling även i Norge och Finland.

Internationalens svårigheter…

Denna korta översikt visar på det nya tillflödet av militanter till Internationalens led och
sektionernas språngartade utveckling. Denna utveckling är naturligtvis glädjande och lovande. Men vi kan inte nöja oss med triumfrop. Denna övergång från en liten, isolerad grupp i periferin av sin klass till en aktiv ledare ställer vissa problem och arbetet stöter naturligtvis på svårigheter. Vilka svårigheter och problem kan vi nu urskilja i uppbygget av Internationalen? Hur kan dessa svårigheter övervinnas? I vilken mån kan de påverka utvecklingen?

Den avgörande historiska svagheten i Internationalen är, som vi haft anledning att ständigt påminna om i denna historik, klyftan mellan den avancerade teoretiska produktionen och de små möjligheterna att föra ut politiken i praktiken. Man kan travestera ett berömt uttalande av E.G. Geijer och säga att ”Internationalens historia är historien om dess kongresser”. Denna avgörande svaghet håller nu på att arbetas bort. Idag har Internationalen större möjligheter än någonsin att påverka den politiska utvecklingen och gripa in i klasstriderna. Det nya tillflödet av militanter och välskolade marxister innebär även att de små, men skönjbara tendenser till stagnation som funnits i Internationalen, nu kan elimineras och ersättas med en mer avancerad teoretisk produktion. Men samtidigt är denna historiska svaghet ännu inte eliminerad; den kan
lägga krokben i framtiden. Risken är att den inte alls elimineras, utan bara lyfts upp på en annan nivå och får andra uttryck.

Hur kan detta då yttra sig? En möjlighet är följande: det starka tillflödet av ungdomar med begränsad politisk erfarenhet skapar aktivistiska stämningar och en reaktion mot den tidigare teoretiska inriktningen. Därigenom kan pragmatism empiricism föras in i den teoretiska utvecklingen på ett sätt som tidigare inte varit aktuellt. Motsättningen kan också ta sig uttryck i en generationsmotsättning, en risk som är desto större eftersom det saknas en mellangeneration inom Internationalen. Skillnader i arbetsstil, livs- och kulturmönster, kan här skapa onödiga irritationsmoment, som stör den politiska utvecklingen.

– en bristande social förankring. En ofta hörd invändning mot Fjärde Internationalen är dess bristande förankring inom arbetarklassen och dess begränsning till intellektuella skikt. Även kritiken ofta får populistiska och arbetarromantiska övertoner (den blir rent löjlig när den kommer från maoistiska och stalinistiska smågrupper som lider av samma problem, men bara vägrar erkänna det), är den i huvudsak korrekt. Internationalen saknar ännu förankring inom arbetarklassen; dess existens och än mer dess analyser, är fortfarande okända för en bred publik. Denna brist kan endast övervinnas genom en korrekt kombination av ingripande i arbetarkampen och en korrekt strategi för att föra kampen vidare och få den att sammansmälta med andra kampsektorer i samhället. Det är här oerhört viktigt att Internationalen under de närmaste åren förmår skapa denna kombination. Så länge man existerar enbart inom intellektuella skikt kommer utvecklingen att präglas av ryckighet och flyktighet i organisationsarbetet och i det politiska ingripandet. Detta gäller såväl inom varje land som mellan länderna. Den
ojämna utvecklingen är i vissa fall lagbunden, och behöver inte vara av negativ art. En ojämn utveckling innebär en frånvaro på vissa orter eller sektorer, men den innebär också en koncentration på andra: och denna koncentration kan utnyttjas för att ackumulera energi för en expansion.

Det är fr.a. på den internationella nivån som denna ojämnhet är en svaghet. Genom en felaktig taktik missade ex.vis den italienska sektionen hela ungdomsuppsvinget, och kunde inte få en utveckling av samma slag som i Frankrike. Det gör att den italienska gruppen är alltför liten för att kunna ingripa i den nuvarande omgrupperingen inom den italienska vänstern (situationen är ungefär densamma i Tyskland). Det krävs nu en speciell taktik och ett massivt stöd från andra sektioner för att dödläget skall kunna brytas. En motsvarande funktion har frånvaron av en trotskistisk rörelse i Chile där möjligheterna nu är uppenbara för en ”rysk utveckling” enligt samma modell som i oktober 1917 – om det funnes ett revolutionärt parti. Man kan här också peka på andra områden: Västasien, Pakistan, ja frånvaron inom hela Asien och Afrika (så gott som), och den motsvarande begränsningen av Internationalen till Europa, Latinamerika och Nordamerika. Dessa ojämnheter är stora problem, men de måste lösas för att skapa ett verkligt revolutionärt ledarskap med en internationell medvetenhet och en internationell strategi; det kommer att kräva mycken energi för att bryta upp ojämnheterna.

– övergången till en revolutionär kamporganisation i arbetarklassens spets ställer andra krav på den demokratiska centralismen än den uppbyggnad Internationalen haft som en smågrupp. Den demokratiska centralismen måste här lyftas upp på en högre nivå och anpassas efter de nya förhållandena, Hopknytningen av de olika sektionerna, ett organiserat utbyte av erfarenheter, och ett gemensamt uppträdande, ställer nya krav på administration och organisering. Denna omorganisering stärker centralismen. Men den stärker också demokratin, eftersom den möjliggör en intensivare och bredare inre debatt i organiserade former. Förstärkandet av centrum är nu en central faktor för att uppsvinget skall kunna kanaliseras. Det är också en viktig faktor för att skydda Internationalen och dess sektioner mot den allt ökade borgerliga repressionen. För att klassfienden inte skall kunna utnyttja ojämnheterna och de nuvarande svårigheterna och på det sättet ”nysta upp” hela organisationen, är det nödvändigt med ett samordnat beteende och en verkligt samordnad aktivitet i alla sektioner för att möta repressionen, skydda sig mot provokatörer och starta solidaritetskampanjer för att minska borgarklassens möjligheter att agera mot den radikala vänstern.

… och styrka

Det saknas förvisso inte individer och organisationer som använder Internationalens svagheter som en ursäkt för att avböja ett engagemang. Detta är enligt vår uppfattning politiskt sinnessvagt. Internationalens problem ligger fr. a. på den organisatoriska sektorn, och även om dess svagheter kan vara avgörande för ett politiskt ingripande, är detta likväl underordnat när man ställs inför frågan om man skall verka inom Internationalen. Den avgörande frågan är här: har Internationalen den teoretiska och begreppsmässiga utrustning som krävs av en kommunistisk
organisation? Kan den erbjuda de organisatoriska ramar som krävs för att arbetet skall vara utvecklande och inte ett spill i vinden?

På dessa frågor måste man svara ett obetingat ja. Internationalen har inte bara bevarat de vetenskapliga begreppen från Kominterns första period och från Trotskijs kamp mot
stalinismen; den har också utvecklat dem och fört analyserna fram till dagens situation genom en viktig teoretisk produktion. Även om det inte saknas luckor, är arvet här såpass rikt och användbart att det måste tas i bruk. Hur detta kan ske visas nu, då Internationalen inför sin 10:e världskongress (1973) startat sin kanske mest omfattande interna debatt, en debatt som förs på hög nivå, med fullständig demokratisk frihet för alla tendenser och utan några demagogiska tjuvknep eller administrativa finter för att ta hem segern. Denna debatt kommer att ha en viktig funktion för den framtida utvecklingen. Den genomförs på internationell basis – och här ligger den andra styrkan inom Fjärde Internationalen: den internationella gemenskapen.

Till skillnad från andra vänstergrupper som endast existerar på nationell grund, kan Internationalens sektioner genomföra en internationell debatt som belyses och berikas genom de olika erfarenheter sektionerna gjort, erfarenheter som flyttas över till de andra grupperna och ger dem ett större perspektiv och en större kunskap om problemens omfattning. Kommer Internationalen att kunna överleva och utvecklas? Vi är absolut övertygade om det. Det ställer speciella problem att bygga en revolutionär International. Det har gjorts många försök, mer eller mindre långlivade. Den Första Internationalen fungerade bara något tiotal år, den Andra i 24 (1890-1914) och den Tredje likaså i 24 (1919-1943). Den Fjärde Internationalen har nu existerat i 35 år, och är således redan den äldsta av alla revolutionära, internationella organiseringar. Den har haft en komplicerad historia. Men det innebär att den också vunnit en viktig erfarenhet för det framtida arbetet. Det är denna erfarenhet vi bygger vidare på när vi ansluter oss till Fjärde Internationalen.

Kenth-Åke Andersson

Ur Mullvaden 16/72

Läs mer:

Bilaga: Siqueiros medger mordförsöket på Trotskij

Den 24 maj 1940 utförde en grupp på 20 personer ett spektakulärt försök att mörda Trotskij i Mexiko. Mitt i natten bröt de sig in i hans villa, kidnappade en vakt och avlossade 300 skott. Som genom ett under dödades ingen; den ende som sårades var Trotskijs dotterson som fick en lätt skråma. Några dagar senare återfanns vakten mördad i en ödslig stuga. Polisen lyckades snart nysta upp nätet, och man kunde binda en grupp av aktiva stalinister, ledda av målaren David Siqueiros, vid brottet. Siqueiros medgav aldrig sanningen. Han förnekade visserligen inte att han lett gruppen, men han hävdade att man inte haft för avsikt att mörda Trotskij. Det var ett ”missförstånd”. Man ville bara skrämma honom och protestera mot hans närvaro i landet. Siqueiros förnekade också att han utfört attentatet på order från högre ort, dvs från NKVD (Sovjets hemliga polis).

Först nu har Siqueiros avslöjat mer av bakgrunden till mordförsöket. Det sker i en intervju i den dominikanska tidskriften Ahora! för den 9 oktober i år (återgiven på engelska i Intercontinental Press 13 nov. 1972, s. 1238–1240). Här medger han utan omsvep att avsikten var att mörda Trotskij och att dådet skedde på order från NKVD. Intressantare än dessa medgivanden är dock vad Siqueiros berättar om denna plans återverkningar på det mexikanska kommunistpartiet. Han berättar om hur en hög tjänsteman inom NKVD, Leonid Eitingon, fick i uppdrag att organisera mordet på Trotskij och gavs fria händer i sitt arbete. ”Men ledaren för det mexikanska kommunistpartiet, Laborde, var ovillig att stödja denna våldsåtgärd och vägrade i praktiken att hjälpa till. Slutligen uteslöts Laborde och hans anhängare och partiet
hamnade i våra händer.”

Den meningen säger åtskilligt om vilka effekter stalinismen hade på kommunistpartierna över hela världen: de klassmedvetna arbetare som vägrade låta sitt parti bli en filial till NKVD och som vägrade låta sig förvandlas till mördare, uteslöts helt enkelt och ersattes med ett gäng lejda gangsters. Detta slödder kunde organisera ett mord på Trotskij, men de har aldrig kunnat organisera den mexikanska arbetarklassen för ett maktövertagande. I mindre drastiska former genomgick alla kommunistpartier samma omvandling under Stalin-perioden. Det är bl.a. detta som idag gör det nödvändigt att bygga upp nya kommunistpartier och en ny International.