Etikettarkiv: Klasskamp

Strejkvågen och avantgardet

Resolution antagen vid Revolutionära Marxisters 1:a kongress 1970

Den europeiska strejkvågen har nått Sverige. Med en fördröjning och försvagning som betingats av det svenska klassamarbetets långa tradition har skalvet från den franska majrevolutionen nått reformismens svenska mönsterbygge. Fasaden är spräckt, och sprickan vidgas. Situationen har undergått en grundläggande förändring, som gör den svenska vänsterns karakteristiska frågeställningar under 60-talet förlegade.

60-talets stora politiska landvinning var tillkomsten av en revolutionär minoritet till vänster om de reformistiska och revisionistiska arbetarpartierna. Den utgjordes till större delen av ungdom, främst de studentmassor som genom utbildningsexplosionen i det senkapitalistiska samhället fått ökad social tyngd. Denna ungdom väcktes av den tredje världens kamp mot imperialismen, lärde sig förstå den som ett led i en världsomspännande kamp mellan kapital och arbete, sökte sig tillbaka till den revolutionära arbetarrörelsens traditioner – och sökte förgäves nå kontakt med dagens arbetarklass. Den frågade: var är arbetarklassen i den anti-imperialistiska kampen? Hur kan arbetarklassen väckas? Några frågade: är arbetarklassen fortfarande en revolutionär klass? Någon sade att arbetarklassen var mutad. Många väntade den egna arbetarklassens mobilisering i en framtid där revolutionen, i enlighet med Lin Piaos tes, har erövrat hela den tredje världen, ”jordens landsbygd”, och kringränt ”städerna”, imperialismens länder.

Hela detta komplex av frågeställningar och förklaringsförsök har förlorat sin aktualitet. Strejkvågens genombrott bildar en skarp gräns mellan 60-talets och 70-talets Sverige. Den tidiga mobiliseringen av studentmassorna framstår som ett utslag av de specifika dragen i studentmiljön. Genom sin unika ställning i samhällets kunskapsproduktion och den intellektuella karaktären i sin miljö är studenten särskilt mottaglig för ideologiska impulser. Till detta bör läggas studenternas obundenhet gentemot de traditionella organisationerna inom kapitalismen, både organisationer av klart repressiv karaktär och byråkratiserade arbetarorganisationer av socialdemokratisk eller stalinistisk färgning. Därför har den borgerliga ideologins kris liksom socialdemokratins/ stalinismens utdragna kris särskilt drabbat studenterna och här gett upphov till omfattande omgrupperingar i riktning mot den revolutionära marxismens tradition. Vidare har studenternas sociala roll som den borgerliga ideologins överstepräster förändrats genom utbildningsexplosionen: alltfler studenter tvingas nu vandra från föreläsningssalarna till verkstadsgolven eller kontorslandskapen. Studentmiljöns radikalisering är ett förebud om kommande sociala strider mellan huvudklasserna. I en tid som föregår dessa strider, i en tid då proletariatet demobiliserats eller samlar sina styrkor för en ny mobilisering, kommer klarsynta minoriteter ur studentmiljön att under intryck av ideologiska, moraliska och sociala impulser söka ställa sig i arbetarklassens tjänst och bilda kärnan i ett revolutionärt avantgarde med otillräcklig förankring i arbetarklassen. Avantgardets specifika utvecklingsprocess ligger då före klassens.

I dag är förhållandet omkastat. Strejkvågens genombrott i Sverige har distanserat den revolutionära vänsterns orienterings- och formeringsförsök. Arbetarklassens spontana mobilisering ligger före den politiska nyformeringen. Den klasskamp som tänts företer alla drag av en spontan klassmobilisering utan dess nödvändiga politiska komplement i ett revolutionärt parti.

Utan att nå den franska eller den italienska strejkrörelsens bredd eller intensitet låg den svenska strejkvågen på en kvalitativt hög nivå och kan inte uttömmande beskrivas som en serie lönestrider. Den innehöll element av en strukturkritik, en utmaning av kapitalismens produktionsförhållanden. Hamnstrejken i Göteborg, som varslade hela rörelsen, var en konflikt om arbetsköparnas befälsrätt på arbetsplatsen. I malmfälten, där rörelsen fick sitt genombrott, kämpade man icke för bättre ackord utan mot ackordsystemet, mot hela den systematiserade utsvettning med vilken kapitalet söker säkra sina profiter utan hänsyn till den mänskliga organismens krav. Parollen ”Vi är inga maskiner!” var klassens spontana protest mot ”reifikationen”, kapitalismens tendens att reducera människor till ting.

Med hänsyn till organisationsformerna tangerade den svenska strejkvågen t. o. m. en kvalitativt högre nivå än den franska majrevolutionens generalstrejk. Där frambragte den revolterande klassen inga autonoma organ; ”strejkkommittéerna” i fabrikerna var i stort sett identiska med fackföreningarnas lokala avdelningar. I den svenska strejkrörelsen uppstod självständiga strejkkommittéer, som temporärt satte fackföreningsbyråkratin ur spel.

Man kan söka härleda nödvändigheten av sådana autonoma organ ur den svenska klasslagstiftningen, som binder fackföreningarna till händer och fötter. Men man bör beakta att denna nödvändighet alltid funnits och att de aktuella svenska strejkkommittéerna hade paralleller i strejkrörelsen på kontinenten. Det rör sig här om ett internationellt fenomen som har en djupare orsak än varierande nationella lagstiftningar: den generella motsättningen mellan klassmobilisering och byråkrati. Den svenska strejkvågen genombröt fackföreningsbyråkratins kontroll över arbetarklassen, och samtidigt förnam det svenska samhället en första fläkt av maktdualism.

Arbetarklassens suveräna rätt att handla i egen sak genombröt den borgerliga rättsordningen. Termen ”illegal strejk” började förlora sin innebörd. Legaliteten bleknade inför en verklighet, där en ”illegal” maktfaktor gav sig till känna. LKAB-strejken gav impulser till en omfattande strejkvåg i mitten av januari. Influerade av gruvarbetarna och stärkta av framgångarna på Volvo (”Volvoavtalet”) gick arbetarna i ”vild” strejk i verkstäder och fabriker över hela landet. Denna strejkvåg kom i sin tur att ge impulser till LKAB-arbetarna, och dessa spontana strejkaktioner – den kanske viktigaste händelsen i Sverige sedan krigsslutet – kulminerade i gruvstrejkens slutskede.

Det är emellertid vår plikt att säga att gruvstrejken inte bara uppenbarade den spontana klassaktionens kraft utan även dess begränsningar. Dessa begränsningar framträdde på ett dramatiskt sätt i strejkens slutskede. Strejkkommittén hade tillkommit i kamp mot fackföreningsbyråkratin, som handlar över arbetarnas huvuden. Dess uppgift var att flytta ner avgörandena till basen. Men den 1 februari föll strejkkommitténs majoritet själv för den byråkratiska skötesynden att handla mot basens vilja, genom att i strid med stormötenas beslut rekommendera återgång till arbetet. Den byråkratisk-reformistiska tendensen gav sig på nytt till känna.

Ture Rantatalo, som spelade och kunde fortsätta att spela huvudrollen inom strejkkommittén, gav uttryck åt en reformistisk syn på arbetarnas kamp såsom en kamp inom och icke mot det kapitalistiska systemet: ”Vi har fått Lundberg på knä. Det finns de som säger att vi skall ha honom på rygg också. Men om han ligger på rygg för länge blir han black, och då blir det ingenting kvar åt oss.” Uttalandet kommer att bli klassiskt som uttryck för hänsynsfullt umgänge med klassfienden (Kläm till, men inte för hårt). Elof Luspa förde klassmedvetandets talan när han på stormötet den 2 februari föreslog att ”ja-sägarna” skulle uteslutas ur strejkkommittén och ersättas med militanta arbetare. Men stormötet följde inte Luspa. Det beslöt att strejkkommittén skulle bevaras sådan den var, sammansatt av liberaler, socialdemokrater, vpk:are och revolutionära arbetare.

Det var strejkkommitténs styrka och dess svaghet att den troget återspeglade alla skiftningar av politisk mognad bland gruvarbetarna. Det var en representation, själv i behov av ledning. De förbryllande försäkringarna från kommittéhåll att strejken var ”opolitisk” var det omedelbara uttrycket för bristen på en vidare gemensam orientering. Ytterst uttryckte de frånvaron av ett revolutionärt parti, som hade kunnat artikulera den spontana klassaktionen och mobilisera det nödvändiga masstödet kring den.

Trots sina begränsningar hade strejkkommittén förmått formulera klasspolitiskt viktiga krav. Det mest explosiva bland dem var kravet att bindande avtal skulle slutas under pågående strejk. Detta krav hotade den svenska arbetsmarknadens tysta överenskommelse, enligt vilken arbetsköparna endast förhandlar i överläge. Detta krav berörde hela den svenska arbetarklassens intressen.

Kring detta krav var en nationell mobilisering möjlig. Ett revolutionärt parti med den nödvändiga förankringen inom arbetarklassen hade genomfört denna mobilisering – och på alla nivåer! Det hör till denna strejks absurditeter att LKAB:s strateger hela tiden fick verka i fred i LKAB-huset i Stockholm. Denna bedömning torde delas av LKAB-ledningen, som under hela strejken höll huset i ett larmtillstånd med spärrade förbindelseled inom fastigheten. LKAB:s farhågor var på klasskonfliktens nivå. Masstödet åt gruvarbetarna var det icke.

Genom sin tyngd och genom sin varaktighet hade LKAB-strejken samlat det nationella intresset utan att dock representera en övermäktig stöduppgift. Det låg inom den svenska arbetarklassens och den svenska vänsterns förmåga att hjälpa 4 800 gruvarbetare till full seger – i stället för att se dem återvända till gruvan när malmlagren redan var på upphällningen. Det spontana masstöd som utvecklades visade vad som kunde ha åstadkommits under ett revolutionärt partis ideologiska och organisatoriska ledarskap. Detta ledarskap hade även blivit strejkkommitténs ledstjärna och fört strejkrörelsen och massrörelsen i fruktbar växelverkan framåt.

Den svenska strejkvågens lärdom är en bekräftelse av den leninistiska tesen om partiets nyckelroll. Partiet kompletterar klassens sporadiska mobiliseringar genom sin egen kontinuerliga mobilisering, under vilken det hinner utveckla och befästa de insikter och organisatoriska instrument som det kan ställa till den mobiliserade klassens förfogande.

Vi tror att Sveriges revolutionära arbetarparti kommer att bildas och att det kommer att motsvara arbetarklassens och ungdomens revolutionära tendenser. Det kommer icke att fostra till andlig underkastelse under en ledares auktoritära fadersgestalt. Det kommer icke att okritiskt imitera ett ideologiskt centrum som det icke kan påverka. Partiet kommer att bäras upp av sina medlemmars revolutionära självaktning och ohämmade kritik, och det kommer att finna sin internationella orientering i den oinskränkta delaktigheten i en revolutionär Internationals beslutsprocess.

Ur Fjärde Internationalen nr 3 (1/1970)

9:e Världskongressens resolution om Latinamerika

I. Ekonomiska tendenser och ökad imperialistisk exploatering

1) Bortsett från nationella och regionala särdrag samt upp- och nedgångar i konjunkturerna, förblir de ekonomiska tendenserna i dagens Latinamerika nära nog desamma som tidigare, samtidigt som de mest negativa dragen i allmänhet tenderar att förstärkas. Situationen kan summeras som följer: Inte i något land har det skett en ekonomisk expansion, som motsvarar det reella utvecklingsbehovet och uppväger befolkningsökningen. Industrialiseringen förblir, även där den utbreder sig till nya sektorer, begränsad och partiell. Investeringarna är otillräckliga och erbjuder ingen grund för en mera balanserad utveckling och absorbering av de arbetslösa och undersysselsatta. Nationalskulden är fortfarande en källa till finansiella kriser och budgetära svårigheter. Utsugningen av profiter ur den latinamerikanska ekonomin (genom den nordamerikanska, men delvis även den europeiska och japanska imperialismen) fortsätter och skärps, vilket även gäller den generellt ogynnsamma utvecklingen av handelsavtalen. Jordbruksproduktionen sjunker och blir allt mer otillräcklig i förhållande till konsumtionsbehoven som ökar, även om detta bara är en effekt av befolkningsökningen. Inom ekonomin har mängden av sektorer med låg eller obefintlig lönsamhet inte minskat utan tvärtom ökat. I de flesta av dessa länder har inflationen förblivit kronisk eller mycket frekvent.

2) En relativt ny tendens, som förstärkts under de senaste åren, representeras av utländska investeringar i moderna, dynamiska industrisektorer, vilka inte har något direkt samband med framställningen av råmaterial. Detta har fått ett dubbelt resultat. För det första har det gett upphov till ekonomiska sektorer som från början kontrolleras uteslutande av imperialistiska bolag inom områden vilka traditionellt var reserverade för den så kallade nationella bourgeoisien. För det andra har det framkallat ett allvarligt och överhängande hot mot nationella industrier, vilka, även om de är tämligen utvecklade, inte kan klara av konkurrensen från en mycket mer dynamisk teknologi och en effektivare organisatorisk teknik, och som dessutom är i behov av kapital vilket inte går att uppbringa inomlandet. Detta innebär att Latinamerika, samtidigt som det fortsätter att uthärda den förkrossande tyngden av alla de traditionella formerna av ekonomisk dominans och exploatering, nu även i sina mest moderna sektorer konfronteras med samma sorts hot som de europeiska länderna står inför (absorbering och eliminering genom nordamerikansk konkurrens etc.). Resultatet kan enbart bli nya ekonomiska deformeringar och skärpt imperialistisk exploatering. Detta betyder att en ekonomisk utveckling, som på något sätt skulle kunna lösa denna kontinents tragiska sociala problem, är fullständigt utesluten. Till yttermera visso har den latinamerikanska bourgeoisien överhuvud visat sig ur stånd till även de mest blygsamma försök att utveckla regionala ”gemensamma marknader”, och detta vid en tidpunkt då det blir mer och mer uppenbart att de nuvarande nationalstaternas dimensioner icke ger utrymme för ett verkligt uppsving för modern industri.

II. De sociala klassernas dynamik och roll

3) De ekonomiska och sociala processerna har, speciellt under de sista femton åren, kulminerat i viktiga förändringar i de härskande klassernas inbördes relationer. Mest slående är att det traditionella skiktet av stora godsägare (särskilt de som är mindre direkt förbundna med den kommersiella finansiella bourgeoisien) förlorat i ekonomisk och politisk betydelse. De mer utpräglat stadsorienterade styrande skikt, som har förbindelser med de nya industriella sektorerna, de stora affärsintressena och finanskapitalet har i allt högra grad spelat huvudrollen och försökt att överföra denna ekonomiska och sociala realitet till nya former för politiskt styre (t.ex. Freis experiment i Chile och, i mindre utsträckning, Belaundes experiment i Peru).

Den industriella bourgeoisiens relativa krafttillväxt innebär emellertid på intet sätt något framträdande av en vital social klass, som skulle kunna spela en effektiv ledande roll och agera självständigt. Denna klass’ ekonomiska konsolidering, och t.o.m. dess existens, är nära förbunden med yankeeimperialismens operationer och intressen, eller, i långt mindre utsträckning, med den europeiska imperialismens. I bästa fall rör det sig närmare bestämt om gemensamma företag, där utländskt och inhemskt kapital är inblandat, varvid det senare för det mesta spelar en helt underordnad roll och dess möjligheter till självständigt agerande är obefintliga. Det är sålunda absolut oriktigt att vänta sig att den nationella bourgeoisien skulle spela en mera betydelsefull roll och uppträda som en historisk klass i stånd att föra en konsekvent kamp för att befria sig från imperialismens förmynderskap (Belaundes misslyckade experiment är i detta hänseende betecknande, eftersom Peru är ett av de länder där det utan tvekan förekommit ett visst mått av industriell utveckling).

4) Som en följd av de sista femton till tjugo årens välkända utveckling, och i synnerhet med den växande urbaniseringen, har de nya småborgerliga skikten – tjänstemän inom olika regerings-, handels- och serviceyrken, självständiga akademiker etc. – vuxit i styrka. Det är inom dessa skikt som imperialismens ideologiska inflytande är starkast (relativ framgång för propagandan för konsumtionssamhället, för ”the American Way of Life” osv.), där en antiimperialistisk mobilisering möter de största svårigheterna och där regeringspartierna rekryterar sina väljare (t.ex. en del av Freis anhängare i Chile, av Leonis’ i Venezuela, av de gamla koalitionspartiernas i Peru). Dessa gruppers ställning är emellertid ganska prekär, ty de lever antingen av ekonomiskt osäkra företag eller (åtminstone delvis) av verksamheter i lagens utkanter snarare än tack vare en ”normal” funktion inom det ekonomiska maskineriet. De är prisgivna åt den klick som för tillfället har makten och är i alla fall de första som får stå för kostnaderna vid konjunkturnedgångar, inflationsattacker och förändringar inom den styrande klicken. De kan inte vänta sig verklig trygghet eller väsentliga sociala framsteg för sina barn (som återfinns bland de protesterande studenterna). Denna nya småbourgeoisie kan alltså temporärt hjälpa de styrande klassernas och imperialismens politiska operationer, men när allt kommer omkring utgör den ingen social grund för systemet, och i en kritisk situation kan den skakas av en plötslig, brinnande revoltanda. I vissa länder har f.ö. grupper bland de statsanställda och inom olika förvaltningsorgan redan spelat en betydelsefull roll i omfattande och stridbara fackliga mobiliseringar.

5) Bönderna representerar en sjunkande andel av den totala befolkningen, och deras specifika ekonomiska betydelse minskar mera kännbart och snabbare än deras kvantitativa betydelse. Särskilt i vissa länder accentueras tendensen till en ökning av lantproletariatet. Icke desto mindre utgör bönderna i absoluta siffror fortfarande majoriteten – och ofta den förkrossande majoriteten – av befolkningen. De är fortfarande den sociala klass som får utstå den hårdaste exploateringen och det hårdaste förtrycket och som under rådande ekonomiska och sociala förhållanden har de mörkaste framtidsperspektiven.

Anledningarna till böndernas missnöje och vrede är många – den traditionella jordhungern, den gradvisa strypningen av bondens självförsörjning, konflikter med den statliga administrationen, som tilltvingar sig skatter och oftast fungerar som ett undertryckningsinstrument i utsugarnas tjänst, besvikelse över fiktiva ”agrarreformer”, rädsla för att godsägarna skall göra comeback (i länder där de tvingas avstå från vissa privilegier), svårigheter, orsakade av pris- och marknadsproblem och kännbara särskilt för självständiga småbrukare, ogynnsamma återverkningar av prisbildningen på världsmarknaden osv. I länder som Peru, Guatemala, Bolivia etc. manifesterar sig det sociala förtrycket också som ett nationellt förtryck, vilket drabbar en hög procent av befolkningen. Resultatet blir alltid detsamma: bondens situation förbättras inte utan förblir tragisk och försämras t.o.m. ytterligare, vilket innebär ständig stimulans till kamp och revolt. Till yttermera visso är bönderna allt mindre isolerade från internationella politiska och ideologiska strömningar; de har i stor utsträckning anammat den kubanska revolutionens lärdomar, de har lärt en hel del genom gerillaerfarenheter, och de är inte avskurna från de revolutionära studentrörelserna, vilkas inflytande når dem genom tusentals kanaler.

6) Arbetarklassen har trots industriproduktionens utveckling i vissa länder inte undergått någon kvantitativ tillväxt. Detta beror på att vissa industriella framsteg gått hand i hand med en kris inom traditionella sektorer och baserats på teknologiska förändringar och rationaliseringar, som snarare medför en inskränkning än en utökning av arbetsstyrkan. Bortsett från direkta undantagsfall går tendensen på intet sätt mot en ökning av levnadsstandarden utan snarare mot en stagnation och vanligen en sänkning (i vissa fall, t.ex. i Uruguay, av dramatiska proportioner). De fackliga organisationerna är både av objektiva skäl (arbetslöshet, undersysselsättning osv.) och av subjektiva orsaker (deras underordnande under staten, deras byråkratisering, deras beroende av prosovjetiska kommunistpartier osv.) i stigande grad oförmögna att möta situationen, t.o.m. att utöva en effektiv påtryckning inom systemets ram. Oftast är det framför allt inflationsmekanismen som drabbar arbetarnas levnadsstandard och omintetgör deras eventuella landvinningar på lönefronten. Det är dessutom ofta arbetarna som socialt bär konsekvenserna av flykten från landsbygden, eftersom deras ytterst blygsamma löner måste räcka till uppehället för grupper av släktingar och vänner som utökats av nykomlingar från landsbygden. (I undantagsfall, t.ex. i Bolivia under gruvkrisen, uppkommer det motsatta fenomenet att en del av arbetarna återvänder till sina ursprungsbyar). Slutligen har den proletära befolkningen inte fått några förbättringar vare sig rörande bostäder, levnadsförhållanden, läkarvård, kommunikationer, eller möjligheten att säkra en normal skolutbildning åt sina barn.

Av alla dessa skäl är arbetarklassen absolut inte – och upplever sig inte heller som – ett ens relativt privilegierat skikt, som ytliga teoretiker föreger. Exploaterad och förtryckt på ett otal sätt inom kapitalismens system, har den i verkligheten icke upphört att vara en explosiv faktor, en revolutionens drivkraft. Mäktiga strejker som utmanar militärdiktaturen (t.ex. i Brasilien), mobiliseringar och sammanstötningar med förtryckarnas styrkor (Uruguay, Chile, Bolivia etc), förbindelser mellan proletära celler och studentrörelsen (Mexiko, Brasilien) är betydelsefulla tecken på att proletariatet nu åter vaknar. Även om de bredaste lagren inom arbetarklassen ännu inte är mobiliserade och förhåller sig neutrala, och även om arbetarna i vissa länder inte har kunnat spela någon väsentlig roll i det revolutionära arbetet under de senare åren, så beror detta ingalunda på någon föregiven degeneration eller inre svaghet hos proletariatet såsom revolutionär kraft. Det beror på väldefinierade konkreta faktorer: den tillfälliga utmattningen efter svåra nederlag och förföljelser, fackliga byråkratier som, särskilt i vissa viktiga länder, i allt högre grad integreras i den härskande strukturen, opportunistiska politiska ledarskap som ofta åtnjuter en prestige lånad från en internationell kommunistisk tradition, trycket från den stora arbetslösheten, som fortsatt att öka under de sista åren, faran för permitteringar och repressalier i händelse av strider eller strejker – en fara som arbetarna är redo att möta endast om de kan skönja reella förutsättningar för en politisk förändring.

7) Som en följd av den fortsatta eller snarare accentuerade flykten från landsbygden ökar alltjämt koncentrationen av trasproletariatet i de stora städernas utkanter. Dessa massor kan inte finna någon verklig plats i den ekonomiska basstrukturen och förblir dömda till en eländig och osäker existens (ibland måste en knapp lön räcka till för en hel grupp, ibland existerar man bokstavligen en dag i sänder, oftast utnyttjar man de mest skilda möjligheter, ifrån småhandel och tillfälliga tjänster till stöld och prostitution). Att hänföra en del av denna vanlottade befolkningsgrupp till servicesektorn är en renodlad statistisk mystifikation. ”Servicesektorns” ansvällning är långtifrån ett tecken på framsteg och modernisering utan uttrycker blott ytterligare den ekonomiska och sociala upplösningen genom ökningen av improduktiva aktiviteter av befolkningsskikt med helt osäkra och patetiska inkomster. Därför representerar de runt storstäderna grupperade massorna en explosiv potential, som i kritiska situationer till fullo skulle kunna utnyttjas av de revolutionära krafterna. Denna potential har f.ö. under de sista tio åren redan flera gånger manifesterats i plötsliga och våldsamma mobiliseringar (t.ex. i Caracas, Rio de Janeiro, Santiago de Chile). På grund av sitt ursprung i bondeklassen och sin proletära sammansättning erbjuder denna underklassmiljö värdefulla tillfällen till konkreta förbindelser mellan arbetare och bönder och till spridning av revolutionära idéer.

8) Den revolutionära studentrörelsen skakade flera latinamerikanska stater samtidigt som den revolutionära studentvågen svepte över Västeuropa och USA. Gemensamma objektiva orsaker och subjektiva faktorer ligger otvivelaktigt till grund för detta uppsving, som ingår i den unga generationens allmänna revolt. Det gemensamma draget i alla dessa strider är den oemotståndliga impuls, som utgår från den allt djupare kris vilken skakar imperialismen som världssystem (i Latinamerika särskilt karakteriserad av den kubanska revolutionens inflytande). Det vore emellertid ett misstag att överdriva identifikationen och analogierna utan att ta hänsyn till att

a) studenterna i de koloniala och halvkoloniala länderna traditionellt spelat en progressiv och t.o.m. revolutionär roll sedan den antiimperialistiska kampens början och även spelat denna roll under tjugotalets mäktiga mobilisering för universitetsreformerna

b) den explosionsartade ökningen av elever och studenter vid universitet och skolor, som legat till grund för kriserna i de europeiska länderna, har hittills inte antagit samma proportioner.

Detta innebär inte någon undervärdering av den revolutionära roll som studenterna kan spela i kontinental skala i Latinamerika. Studenternas roll kommer under alla förhållanden att vara mera substantiell än i det förflutna. De får inte längre ses enbart som en hjälpstyrka eller kaderreserv för de revolutionära organisationerna utan måste betraktas som en politisk och social kraft med möjlighet att stimulera och fördjupa revolutionära kriser genom sin aktiva medverkan. Detta beror på följande orsaker:

a) Studentrörelsens dynamik antar en helt annan karaktär än i det förflutna, eftersom den inte längre uttrycker den nationella bourgeoisiens krav på självständighet och autonomi utan oemotståndligt utvecklas till en konsekvent antiimperialistisk-antikapitalistisk rörelse, vad som än varit dess utgångspunkt (detta återspeglar bl.a. en förändring i studenternas sociala sammansättning i och med att utbildningen blivit tillgänglig för breda småborgerliga och t.o.m. folkliga skikt.).

b) Den internationella och kontinentala kontexten har radikalt förändrats och öppnat nya perspektiv för radikaliseringen och mobiliseringen av småborgerliga krafter.

c) Studentrörelsens kadrer och aktivister har inte nedslitits av negativa erfarenheter med de äldre organisationerna och deras ledarskap, de har inte någon ”navelsträng” som binder dem vid arbetarrörelsens traditioner eller den traditionella nationalrevolutionära rörelsen.

III. Politisk situation och politiska perspektiv

9) De väsentliga dragen i den politiska utvecklingen kan schematiskt summeras som följer:

a) Bankrutt eller djupgående kris för de regimer vilka presenterats som den ”demokratiska reformismens” modeller, uppreklamerade av den så kallade framstegsalliansens propagandaapparat (Belaunde-regimens fall i Peru sedan den nationella bourgeoisiens mest ”progressiva” flygel gjort bankrutt. Freiregimens kris i Chile, urholkningen av den venezolanska regimen som är ur stånd att ens effektivt utföra sin undertryckningsfunktion).

b) Sammanbrott av den politiska jämvikten i de länder som av historiska skäl och på grund av konjunkturläget haft tämligen långa perioder av relativ stabilitet och som utgör undantag med tanke på förhållandena på kontinenten som helhet (Uruguay och Mexico).

c) En allmän tendens att upprätta uppenbara eller hypokritiskt kamouflerade militärregimer.

d) Kriser inom själva militärregimerna, vilka visar sig ur stånd att finna lösningar av minsta varaktighet på de viktigaste problemen och som därför endast kan hålla sig kvar med maximalt förtryck (Bolivia, Brasilien etc.).

Dessa förhållanden och tendenser, som ytterst återspeglar de ovannämnda ekonomiska och sociala tendenserna, skapar inte bara en kontinentalt utbredd strukturell instabilitet utan snarare en förrevolutionär situation. Denna antar formen av mer eller mindre snabbt mognande, djupgående sociala och politiska explosioner (Brasilien, Mexico, Chile), veritabla revolutionära kriser (Uruguay), i vissa länder tillstånd av inbördeskrig (Guatemala och, delvis, Bolivia). Året 1968 utmärks framför allt av en ny revolutionär våg som manifesterade sig i massmobiliseringarna i Mexico och Brasilien, juli-augusti-krisen i Uruguay, upplösningen av regimen och förnyad kamp i Bolivia några månader efter det svåra nederlaget för den av Che ledda gerillagruppen och de första tecknen på förnyelse av arbetarklassens kärngrupper i länder som genomgått årtals stagnation (t.ex. Argentina).

10) Även med hänsyn till det internationella sammanhanget (vilket framför allt inbegriper den kubanska revolutionens fortsatta historiska roll[1] måste det generella perspektivet innebära ökade och intensifierade sociala och politiska spänningar, vilka tenderar att övergå i revolutionära situationer.

Inom den ekonomiska sfären skulle en väsentlig förbättring som bryter den nuvarande trenden endast vara möjlig under bl.a. följande förutsättningar: en väsentlig ökning av jordbruksproduktionen, en industriell utveckling som kan absorbera en stor del av den arbetslösa eller undersysselsatta befolkningen, nya arbetstillfällen för de unga som lämnar universitet och skolor, en gynnsam prisutveckling för vissa varor på världsmarknaden, försvar och utvidgning av marknader som hotas av bl.a. EEC och av arrangemang mellan EEC och vissa afrikanska stater, upprättande av åtminstone partiella gemensamma latinamerikanska marknader. Dessa förutsättningar är under nuvarande förhållanden klart orealiserbara, och därmed omöjliggörs en ekonomisk lösning, med allt vad detta innebär av oundvikliga följder på det politiska planet. De härskande klasserna kommer under dessa förhållanden inte att ha någon chans att bilda koalitioner eller block på ens relativt stabil grund, eftersom inget av dess skikt – ej heller den ”nya” nationella bourgeoisien – kommer att kunna vinna folkligt stöd, vare sig i städerna eller på landsbygden, eftersom deras inbördes strider oundvikligen kommer att öka i proportion med svårigheterna, och eftersom den amerikanska imperialismens manöverutrymme – framför allt ekonomiskt men även politiskt konstant tenderar att krympa.

Detta utesluter inte eventuella pendelrörelser i de mest skilda riktningar, inklusive nya försök till kortlivade pseudoreformer, riskabla politiska operationer eller t.o.m. distinkta varianter inom militärregimernas ram (en del officersgrupper i flera länder har ett konstant intresse för ”nasserismen”, och den omedelbara innebörden av militärkupper är inte nödvändigtvis densamma i varje given situation). Men detta kommer inte att ändra den allmänna, djupt grundade tendensen: i en kronisk krissituation med förrevolutionär spänning kommer de härskande klasserna oundvikligen att drivas till brutala undertryckningsåtgärder och ett despotiskt terrorstyre. Eftersom de socialt sett vanligen inte är särskilt solida och ej realistiskt kan räkna med att lösa sina problem medelst folkligt baserade reaktionära regimer av fascistisk typ förblir militärregimen den mest sannolika varianten.

Detta så mycket mer som militären söker framstå som en relativt enhetlig kraft, sammanhållen av gemensamma kastintressen, karaktäriserad av en disciplin som andra sociala formationer saknar och således i stånd att fungera som ett instrument för politisk ledning och organisation, t.o.m. att utveckla en egen ideologi (vilket inte utesluter påtagligt olika strömningar inom militären, som ytterst återspeglar olika rang inom hierarkin och olika andelar i bytet).

I den mån de inhemska konservativa krafterna mera direkt avslöjar sin inneboende oförmåga och visar sig urstånd att hindra systemets sammanbrott kommer den amerikanska imperialismen slutligen att vara tvungen att intervenera militärt, antingen direkt eller i någon ”nationell” bundsförvants skepnad.

Latinamerika har således inte bara i historisk mening utan även på ett mer direkt och omedelbart sätt inträtt i en period av revolutionära explosioner och konflikter, en period av väpnad kamp på olika nivåer mot de inhemska härskande klasserna och mot imperialismen, ett utdraget inbördeskrig i kontinental skala.

Det säger sig självt att denna slutsats på intet vis skall tolkas som om systemet oundvikligen kommer att bryta samman. Om de objektiva möjligheterna inte utnyttjas i tid av revolutionärerna kommer imperialismen och den inhemska kapitalismen åter att organisera sig, om än vacklande, genom att växla mellan ”nya” och traditionella lösningar.

IV. Kriterier och grundlinjer för en revolutionär strategi

11) Den latinamerikanska revolutionens fundamentala dynamik \ är den permanenta revolutionens dynamik, i den betydelsen att revolutionen utan övergångsstadier eller gränslinjer utvecklas till en socialistisk revolution. Detta betyder inte att revolutionen inte skulle kunna börja som en demokratisk antiimperialistisk revolution vad beträffar dess målsättning och de deltagande massornas medvetenhet. Men den möjligheten berör inte processens inneboende logik med alla dess oundvikliga implikationer för de sociala klassernas ställning och roll. Eftersom en arbetarstat redan existerar i Latinamerika i ett i högsta grad revolutionärt världssammanhang, eftersom massans flertal av mäktiga objektiva faktorer ständigt tvingas att kämpa mot det kapitalistiska systemet som sådant och snabbt avancerar i social och politisk medvetenhet, och eftersom imperialisterna efter den kubanska erfarenheten klart insett dynamiken i den konfrontation som håller på att utvecklas, så är den permanenta revolutionens perspektiv inte längre bara en historisk tendens utan en realitet i detta skede av klasskampen. Den permanenta revolutionens epok har på ett direkt och omedelbart sätt redan börjat i Latinamerika. Att denna bedömning delas av den första latinamerikanska socialistiska revolutionens ledarskap är ett historiskt framsteg. Detta ledarskap har genom sin attityd, sina initiativ och sina generaliseringar på ett avgörande sätt bidragit till det nya avantgardets mognad.

12) Den första slutsats som följer av denna analys är att i man måste förkasta varje .form av samarbete med den ”nationella” bourgeoisin eller vissa av dess så kallade progressiva sektorer. Parallellt måste man förkasta alla tvetydiga begreppsbildningar och formler om revolutionens natur, såsom ”nationell demokrati”, ”folkdemokrati”, ”antiimperialistisk revolution”, ”fyrklassblock”, som oåterkalleligen har vederlagts genom grundläggande revolutionära erfarenheter (både positiva och negativa). Även här har det som redan förut var generellt sant antagit en mer konkret och omedelbar innebörd, eftersom bourgeoisien, som konfronteras med den kubanska arbetarstaten, inte kan undvika att sluta upp på imperialismens sida (om man bortser från eventuella tillfälliga, diplomatiska manövrer) och eftersom den visar sig totalt oförmögen att åstadkomma ett program för ens de mest blygsamma demokratiska reformer. Nya eller relativt nya tendenser inom den industriella utvecklingen (se avsnitt II och III) motiverar ingen ändring av den grundläggande bedömningen. De skikt inom den nationella bourgeoisien som är förbundna med den moderna industrin uppkommer och utvecklas under total sammanflätning med den imperialistiska strukturen och i strikt beroendeställning till denna. De har ingen möjlighet att agera självständigt inom det ekonomiska eller politiska fältet.

13) I en revolution, som enligt den permanenta revolutionens logik utvecklas i en global och kontinental kontext, som från början framtvingar en klyvning mellan de fundamentala klasserna, tillfaller ledningen i kampen för revolutionära demokratiska målsättningar arbetarklassen, som genom sin plats i produktionsprocessen utgör den fundamentala antagonistiska kraften i förhållande inte bara till imperialismen utan även till det inhemska kapitalet. Detta innebär ingen underskattning av böndernas roll – i synnerhet inte de fattigaste böndernas – eller av de radikaliserade småborgarskikten. I själva verket är det mest sannolika att i de flesta länder bönderna under en ganska lång tid kommer att få bära den tyngsta bördan i kampen, och att de revolutionära småborgarna i stor utsträckning kommer att förse rörelsen med kadrer. Detta betyder att proletariatets ledarskap kan utövas på olika sätt: antingen direkt, genom att lönarbetare (industri-, gruv- eller jordbruksarbetare) kommer att stå i spetsen för de revolutionära striderna (vilket otvivelaktigt kommer att vara fallet blott i ett fåtal latinamerikanska länder), eller indirekt, genom att ledningen för dessa strider kommer att ligga i händerna på organisationer, strömningar eller kadrer som framgått ur arbetarrörelsen, eller, i ordens historiska bemärkelse, genom program och teorier hämtade från marxismen. Revolutions fullbordande i en socialistisk revolution är under alla förhållanden otänkbar utan en mobilisering och ett mycket brett deltagande av proletariatet.

14) Det aktuella problemet i Latinamerika är inte att i allmänna termer bestämma revolutionens drivkrafter; detta problem har för de revolutionära marxisterna lösts på det teoretiska planet. Arbetarklassen, som i flertalet av dessa länder fortfarande representerar en ringa procent av hela befolkningen, kan uppenbarligen inte spela sin roll utan böndernas avgörande och oersättliga stöd. Händelserna 1968 har dessutom ytterligare klargjort den roll som radikaliserade småborgarskikt och studentmassor kan spela (bl.a. kan de förmedla en konkret växelverkan mellan stad och landsbygd, mellan avantgardet i städerna och avantgardet som håller på att formas i byarna). Det existerar i själva verket gigantiska styrkor av miljontals män och kvinnor, som kan mobiliseras i revolutionär kamp, nu eller i nästa stadium. Det verkliga problemet är att bestämma och tillämpa en strategi, som samtidigt är baserad på premisser av generell räckvidd och avpassad efter specifika behov, och som skulle kunna utnyttja hela den existerande potentialen, koordinera de olika sektorerna och effektivt slå till mot fienden utan att medföra risken att rörelsen blir krossad. Det revolutionära avantgardet måste under den närmaste tiden vara medvetet om en överhängande fara: den nuvarande situationen karaktäriseras, speciellt i flera länder, av en uppenbar motsättning mellan den objektiva potentialen och stora befolkningsgruppers subjektiva stridsvilja å ena sidan, och å den andra av det organiserade avantgardets kvarstående svaghet (vilket även gäller de sektorer som under de sista l årens viktiga händelser spelat en effektiv roll). Faran ligger närmare bestämt i möjligheten av spontana explosioner utan ledning och klara perspektiv eller förhastade och äventyrliga aktioner av stridbara kärngrupper. I båda fallen blir följden en snabb och mördande undertryckning, som skulle decimera avantgardet och kasta rörelsen tillbaka.

15) Det är numera möjligt att dra upp tydligare riktlinjer för en totalstrategi på grund av gerillakrigföringens rika erfarenheter – med dess framgångar, dess fundamentala betydelse för rubbandet av den politiska jämvikten och t.o.m. dess svåra nederlag – samt erfarenheterna från de stora massrörelserna (särskilt under 1968), vilka tvärtemot ytliga teoretikers generaliseringar återigen visat värdet av kampen i städerna, men samtidigt bekräftat dess begränsning. Denna totalstrategi bör undvika den sterila motsättningen mellan tesen om massarbetets absoluta överlägsenhet, som reducerar gerillan till ett helt sekundärt stöd, och förenklade föreställningar enligt vilka gerillan ensam och ofelbart kan sätta igång en revolutionär process och säkra dess framgångsrika utveckling.

Det finns ingen allmängiltig formel vars tillämpning övervinner svårigheter och motsättningar som är förankrade i den objektiva verkligheten; inte ens korrekta grundkriterier innebär någon automatisk garanti mot misstag vid deras tillämpning. Ingen generalisering är med andra ord tillräcklig för att lösa de problem som den revolutionära rörelsen står inför om den inte ständigt prövas och berikas genom konkreta analyser. Vissa gerillaexperiments misslyckanden (t.ex. i Peru) berodde i stor utsträckning snarare på felbedömning av situationen samt av tendenser och styrkeförhållanden bland massorna, än på felaktig konception.

I Latinamerika är polemiken mellan den ”demokratiska” och ”fredliga” vägens och den revolutionära vägens anhängare passerad. Den förstnämnda hypotesen äger inte det ringaste objektiva berättigande. Den kan försvaras endast av naiva, oförbätterliga utopister eller av stelnade byråkrater, som har förlorat allt revolutionärt perspektiv och all revolutionär inspiration och vars enda intresse är att dölja sitt konservativa vanebeteende med teoretisk mörkläggning. Det problem som är ställt gäller den revolutionära vägens konkreta former. Man bör å ena sidan vara på sin vakt mot förenklade schematiseringar, men å andra sidan icke göra några eftergifter åt idéer, enligt vilka den väpnade konfrontationen, betraktad som höjdpunkten på en progressiv tillväxt och breddning av massrörelsen, principiellt kan reduceras till minimum.

Det fundamentala, det enda realistiska perspektivet för Latinamerika är en väpnad kamp som kan fortgå under många, långa år. Därför är de tekniska förberedelserna icke bara en aspekt utan den fundamentala aspekten av det revolutionära arbetet i kontinental skala, och en av de fundamentala aspekterna i de länder där minimiförutsättningarna ännu inte föreligger. Man får emellertid inte glömma att den väpnade kampen endast kan lyckas om den är baserad på en korrekt politisk linje, och att tillämpningen av en sådan revolutionär strategi förutsätter ett minimum av organiserade och politiskt homogena styrkor.

16) 1968 års stora massmobiliseringar var utomordentligt viktiga. De uttryckte djupet och explosiviteten hos motsättningarna inom det latinamerikanska samhället. Med ett enda slag sopade de bort allt ”teoretiserande” om den korrumperande stadsmiljön och spekulationerna om arbetarmassornas och överhuvudtaget stadsbornas oförmåga att spela någon dynamisk revolutionär roll. De stimulerade mognadsprocessen hos tusentals nya kadrer, vilka kommer att bidraga till segern i kommande revolutionära strider. Härav kan emellertid revolutionära marxister inte dra slutsatsen att den ”klassiska” varianten, enligt vilken massrörelsen successivt breddas och struktureras i traditionella organisationsformer innan den utmynnar i väpnad kamp, skulle ha återfått sin giltighet. I det internationella och särskilt det latinamerikanska sammanhanget, efter det senaste decenniets alla erfarenheter och med tanke på de inhemska härskande klassernas och imperialismens allt brutalare förtryck är denna variant inte den mest sannolika. I själva verket är motståndaren på intet sätt beredd att låta en revolutionär massrörelse organisera sig mer eller mindre lagligt eller normalt, inte bara därför att under rådande ekonomiska och sociala förhållanden även en allmän mobilisering med blott ekonomiska målsättningar skulle kunna få förödande konsekvenser för systemet, utan även och framför allt därför att makthavarna inte längre undervärderar dynamiken hos massrörelsen även om denna startar med begränsade målsättningar. Erfarenheterna från Bolivia, där alla former för normal organisatorisk aktivitet kontinuerligt kvävs, liksom erfarenheterna från Peru, där förtrycket (särskilt på landsbygden) härjat sedan 1962, är otvetydiga. Samma sak gäller för Mexiko där den härskande klassen återföll i sina mest barbariska traditioner och utan tvekan iscensatte en veritabel massaker på studenterna (den brasilianska regimens officiella och halvofficiella reaktion följde samma logik).

Man kan inte kategoriskt utesluta den exceptionella varianten: en explosionsartad kris, statsapparatens paralysering, en massmobilisering så våldsam att den skulle kunna hindra en undertryckningsaktion eller neutralisera den såsom avgörande åtgärd. Men en strategi i kontinental skala kan inte baseras på exceptionella fenomen, och dessutom skulle i detta fall imperialismen sannolikt intervenera militärt (vilket skett i Santo Domingos fall).

17) Även länder där massmobiliseringar och klasskonflikter kan börja i städerna kommer inbördeskriget att anta många olika former av väpnad kamp med tyngdpunkten under en hel period på gerillakriget på landsbygder. Denna term har först och främst en geografisk-militär betydelse och innebär inte nödvändigtvis att de stridande förbanden uteslutande (eller ens i övervägande grad) består av bönder. I denna mening betyder väpnad kamp i Latinamerika huvudsakligen gerillakrig.

Denna rigorösa orientering måste kompletteras med den klara insikten, att det oundvikligen kommer att finnas en hel skala av varianter, och att de olika verksamma faktorerna. kommer att kombineras på varierande sätt i olika länder och under olika omständigheter. Som symboler för de två extrema möjligheterna kan man å ena sidan tänka sig ett land som Uruguay, där den väpnade kampen huvudsakligen kommer att äga rum i städerna och där regimen redan skulle kunna ha störtats av en kraftfull massrörelse i städerna, om denna politiskt och tekniskt hade varit rustad för ett sådant perspektiv, och å andra sidan ett land med övervägande bondebefolkning och utan större stadskoncentrationer, där gerillakriget nästan uteslutande kommer att föras på landsbygden och av bönderna ända till tiden strax före fiendens slutliga nederlag. En annan variant som förtjänar ingående studium gäller mycket stora länder, där den väpnade kampen skulle kunna leda till en ockupation av geografiskt och socialt lämpliga regioner under lång tid, utan att detta innebär den centrala maktens upplösning. I sådana fall skulle konceptionen om rörliga kolonner inte nödvändigtvis motsäga den om befriade zoner.

18) Inför perspektivet av ett utdraget inbördeskrig där tyngdpunkten, även under de mest kritiska faser av förtryck och tillfällig försvagning, ligger på gerillakriget på landsbygden, blir gerillans förbindelse med massorna ett vitalt problem

I en förrevolutionär kris av det slag som Latinamerika nu genomgår i kontinental skala, kan gerillan faktiskt stimulera en revolutionär dynamik, även om försöket i början tycks komma utifrån eller vara ensidigt (detta var fallet med Ches bolivianska gerilla). Men man måste i alla fall göra sig redo för att utan aktiv sympati, beskydd och solidaritet från vissa mass-sektorer chanserna att konsolidera och förstärka gerillakärnan blir försvinnande små, och att de politiska återverkningar som den väpnade aktionen avser att framkalla reduceras. Ett annat viktigt problem, som inget klarsynt revolutionärt ledarskap kan förbise, är hur man under hela kampen – och inte bara i kulminationsögonblicket då systemet störtas – skall utnyttja hela den explosiva sociala potentialen (som av strukturella anledningar inte kan kanaliseras inom ramen för de aktioner och initiativ som är lämpade för revolutionära minoriteter).

Det är därför nödvändigt

a. att utnyttja varje tillfälle att öka antalet gerillahärdar på landsbygden, att främja sådana former av väpnad kamp som är speciellt anpassade till vissa regioner (t.ex. gruvdistrikten i Bolivia), att företa aktioner i de stora städerna i syfte att slå till mot systemets knutpunkter (inom ekonomi, transport etc.), straffa regimens bödlar och uppnå propagandistiska och psykologiska framgångar (erfarenheter från den europeiska motståndsrörelser mot nazismen skulle här kunna vara till nytta).

b. att föra fram ett program, innehållande inte bara omedelbara ekonomiska och politiska krav utan även övergångskrav, i stånd att mobilisera och politiskt väcka arbetarna, småborgarna, de deklasserade, studenterna, att sålunda skapa växande spänningar som hotar systemet (vilket också skulle göra det svårare för regeringarna att koncentrera sina undertryckningsstyrkor enbart i områden där väpnad kamp pågår). En orientering och mobilisering på grundval av ett övergångsprogram utformat i enlighet med den antikapitalistiska kampens logik, skulle f.ö. hjälpa vissa organisationer att övervinna de svårigheter som uppkommer när dessa organisationer som bildats för revolutionär strid och väpnad kamp, av omständigheterna tillfälligt hindras att praktiskt förverkliga sina idéer. De löper då risk att kombinera abstrakt revolutionär propaganda med mobilisering för omedelbara mål som inte innebär någon revolutionär dynamik, även om de fullföljs med utomparlamentariska och olagliga medel. Att bestämma teman för ett övergångsprogram för varje givet stadium är uppenbarligen en uppgift för revolutionärer i flera länder.

19) En sådan uppfattning om den revolutionära strategin för den väpnade kampen och gerillakriget vederlägger inte bara den förenklade gerillaideologin (som återspeglar bristande tålamod beträffande organiserade aktioner och förhoppningen att kunna ersätta hela det ofta besvärliga förberedelse- och organisationsarbetet med improvisationer) utan även de spontanistiska teser som bestrider partiets roll (vanligen baserade på godtycklig tolkning och generalisering av den kubanska revolutionen). Spontanismen ersätter den konkreta historiska analysen med abstrakta begrepp, och av den absolut nödvändiga kritiken mot vissa partier som bär ett tungt ansvar för arbetarrörelsens många nederlag och långvariga vanmakt drar den slutsatsen att partiet som sådant måste förkastas som instrument för den revolutionära kampen. Sådana uppfattningar är uppenbarligen ur stånd att erbjuda en lösning på det vitala problemet om förbindelserna mellan gerillan, den väpnade kampen och massrörelsen samt dess politiska utveckling. Tragiska erfarenheter har orsakats av felaktiga och illusoriska lösningar av detta problem eller av en mystisk tillit till vissa processers automatiska natur.

Visserligen är det nödvändigt att förkasta den schematiska och förlamande uppfattning enligt vilken allting ytterst beror på den preliminära förefintligheten av ett fullt utvecklat parti med alla dess traditionella strukturer (och den kubanska erfarenheten har obestridligen visat att det under vissa förhållanden är möjligt att den politiska organisationen utvecklas och stärks allteftersom den väpnade kampen breder ut sig), men följande två fundamentala fakta måste alltid hållas i minnet:

a) Förefintligheten av ett fungerande revolutionärt parti är långt ifrån ett utnött schema för urmodiga marxister utan motsvarar konkreta och ofrånkomliga behov vid utvecklingen av den väpnade kampen själv (detta är bl.a. lärdomen av Hugo Blancos erfarenheter i Peru).

b) Revolutionärerna måste kämpa för den mest gynnsamma varianten om det vid den väpnade kampens början inte redan finns något fullt utvecklat parti med massinflytande (ett föga realistiskt perspektiv i nästan alla latinamerikanska länder), så måste de åtminstone skapa solida politiska organisationsceller, som är koordinerade i nationell skala. Detta betyder närmare bestämt, att man i de länder där den väpnade kampen ännu inte står på dagordningen, inte bör ge efter för spontanismens och kuppmakeriets frestelser utan i stället utnyttja den frist man förfogar över.

V. Den revolutionära arbetarrörelsens situation och den allmänna orienteringen

20) Den kubanska revolutionen, konflikterna inom den internationella kommunismen (och särskilt den kinesiska polemiken) samt erfarenheter från de senaste årens kamp har framkallat djup oro, nya styrkeförhållanden, många brytningar och nyformeringar inom den latinamerikanska revolutionära arbetarrörelsen. Det allmänna läget kan beskrivas som följer:

a) Den kubanska revolutionen fortsätter att utöva en avgörande attraktionskraft, och på det politiska och ideologiska planet fortfar castrismen att utöva det ojämförligt största inflytandet. Den castristiska strömningen har dock inte nått någon högre grad av organisatorisk strukturering, och i själva verket har OLAS inte heller lyckats finna någon lösning på de nya avantgarde-organisationernas kristalliserings- och konsolideringsproblematik.

b) De traditionella arbetarorganisationerna har genomgått en oåterkallelig söndervittring och har oupphörligen skakats av allvarliga kriser. I vissa socialistpartier (Chile, Uruguay) är det castristiska inflytandet mycket starkt. Detta gäller även för de flesta kommunistpartier, särskilt för dem som ännu inte utsatts för vänstersplittring och tvingas ägna sig åt centristiska manövrer i syfte att, åtminstone delvis, dra nytta av den kubanska revolutionens prestige (jämför Arismendis linje och vissa av det chilenska KP:s attityder).

c) De revolutionära nationaliströrelserna som under en lång period spelat en huvudroll är definitivt förbrukade, och där de bevarat något inflytande (APRA i Peru, AD i Venezuela) företräder de en direkt reaktionär politik. Detta utesluter inte att riktningar eller grupper framgångna ur dessa rörelser kan överleva och fortsätta att spela en viss roll, under förutsättningen att de fullständigt bryter med den gamla organisatoriska strukturen och integrerar sig i den revolutionära vänstern, i första hand på basis av försvaret av den kubanska revolutionen (denna möjlighet finns t.ex. för den peronistiska vänsterfalangen, för strömningar inom den brasilianska vänsternationalismen, för grupper inom PRIN och t.o.m. för vänstern inom MNR i Bolivia). Problemen beträffande de revolutionära organisationernas relationer till dylika grupper utgör en aspekt av den allmänna problematiken kring relationerna mellan det revolutionära avantgardet och småborgerliga sektorer som kan bli indragna i kampen mot imperialismen och den nationella kapitalismen.

d) Det katolska avantgardets revolt har nu antagit betydande bredd (Camillo Torres har blivit symbolen för en strömning med utbredning över hela kontinenten), och den kommer att vidgas ytterligare under den kommande kampen. Den är betydelsefull som ett ytterligare uttryck för de bristningar som den djupgående sociala och politiska krisen framkallar i systemets ideologiska struktur: folkliga och småborgerliga skikt, som främst med ideologins hjälp integrerats i systemet, börjar dras åt revolutionens håll.

e) Den revolutionära vänstern genomgår en feberaktig period av splittringar och omstruktureringar med skiftande framgång: från Brasiliens viktiga framsteg vid avantgardets omgruppering (särskilt genom bildandet av POC) till de peruanska revolutionära organisationernas alltjämt mycket svåra situation (där Vanguardia Revolucionaria under en period blivit relativt stark, eftersom den drabbats mindre av förtrycket än FIR, MIR och ELN), från centristiska eller vänstercentristiska experiment (t.ex. den argentinska studentorganisationen som framgick ur en splittring av kommunistpartiet) till andra experiment med klarare revolutionär inriktning (särskilt den chilenska MIR). Tillkomsten och utvecklingen av revolutionära grupper och organisationer har stimulerats framförallt av den kubanska revolutionens exempel, den förrevolutionära situationen på hela kontinenten, den antiimperialistiska kampen i Asien (särskilt i Vietnam) och senast den internationella vågen av studentrevolter. Tillfälliga svårigheter, brist på erfarenhet, oundvikliga misslyckanden, motstridiga impulser från den internationella arbetarrörelsen orsakar en uppdelning som delvis återspeglar de historiska uppdelningarna inom arbetarrörelsen och resulterar i nya varianter och kombinationer, vilka i vissa fall representerar ett nytt stadium i den revolutionära rörelsens reorganisation (t.ex. POC och PCR i Brasilien, de castristiska och prokinesiska rörelserna i Santo Domingo, den förenade gerillafronten i Guatemala).

Medan den revolutionära vänstern utgår från en allmänt accepterad uppfattning av den väpnade kampen som sådan, uppträder fortfarande en första grundläggande uppdelning vid bedömningen av den latinamerikanska revolutionens karaktär, vars entydigt antikapitalistiska tendens alltjämt ifrågasätts av vissa riktningar. Dessa för fram de gamla formlerna om en folklig, antifeodal eller antiimperialistisk revolution och lämnar sålunda perspektivet av ett samarbete med skikt ur den ”nationella bourgeoisin öppet (beakta i detta avseende särskilt de ortodoxa prokinesiska organisationernas teser). En andra klyvning uppkommer vid de framförda uppfattningarna av ett folkkrig (oftast kalkerade på de asiatiska erfarenheterna). Slutligen uppstår ständigt differenser beträffande analyser och värderingar av fram- och motgångar, samt vid bedömningar av kommande aktioners rytm och utformning.

Uppgiften att omgruppera de revolutionära styrkorna och strukturera det nya avantgardet är således långtifrån löst, trots starka objektiva stimuli, enorma framsteg i det revolutionära medvetandets utveckling och den unga generationens massiva inträde på scenen. De nödvändiga lösningarna kan man endast söka i kontinentalt perspektiv, dock utan att bortse från de många särdragen, och utan att hänge sig åt illusioner beträffande processernas automatiska karaktär eller möjligheten att djärva subjektiva initiativ i sig själva skulle vara tillräckliga (upprepade erfarenheter har visat att inte ens en gerillahärd representerar någon automatisk positiv lösning; för övrigt visar den venezolanska gerillarörelsens plågsamma upp- och nedgångar hur många svårigheter som uppstår under den väpnade kampen).

21) Revolutionära marxister måste vid avantgardets omgruppering och organisering hålla följande mycket allmänna kriterier i minnet:

a) Integration i den historiska revolutionära tendensen som representeras av den kubanska revolutionen och OLAS, vilket innebär integration (oaktat formerna) i den kontinentala revolutionära front som OLAS utgör.

b) Ingen utestängning a priori av någon revolutionär riktning. Detta innebär, utan att utesluta kritik eller polemik, möjligheten av en gemensam revolutionär front, som medger omgruppering av styrkorna och samarbete i den antiimperialistiska och antikapitalistiska kampen liksom i kampen mot konservativa och byråkratiska tendenser i arbetar- och bonderörelsen.

c) Utarbetande av en revolutionär strategi, vilken utgår från den kontinentala erfarenheten och de allmänna principerna som skisserats i detta dokument, och vilken svarar mot de konkreta behoven och möjligheterna i varje land (eller grupp av länder) i ett givet skede. Detta förutsätter också ett politiskt program med vars hjälp breda samhällsskikt kan mobiliseras i syfte att kontinuerligt fördjupa motsättningarna inom de existerande regimerna på alla nivåer, ett program som, utan att bortse från omedelbara ekonomiska och politiska krav (vilkas betydelse bekräftas t.ex. av händelserna i Mexico sommaren 1968), betonar målsättningar och paroller av övergångskaraktär istånd att mobilisera massorna på deras nuvarande medvetenhetsnivå i en kamp vars dynamik ovillkorligen leder till en kollision med systemet i dess helhet.

Det åligger de revolutionära marxisternas olika nationella organisationer att överföra denna allmänna orientering till konkreta formler och riktlinjer. De måste i varje fall vara medvetna om att de inte kommer att kunna leva upp till sina uppgifter i den dramatiska epok som har börjat om de visar sig oförmögna att bilda fastare organisationsstrukturer enligt följande grundsatser: solid politisk homogenitet, arbetsmetoder som motsvarar kampen under det rådande förtryckets och den strikt illegalitetens villkor, kombination av noggrann empirisk analys och taktisk flexibilitet med fasthet i kriterier och allmänna konceptioner (vilket är nödvändigt för att undvika ”impressionism” och förhastade generaliseringar), en garanti för internationell och kontinental koordinering i högre grad än tidigare, genom en mera effektiv integrering i Internationalen inklusive dess teoretiskt och politiskt ledande centra.

Noter:

[1] Detta dokument avser inte att analysera den kubanska revolutionens inre utveckling. Det står emellertid klart att vidmakthållandet av den kubanska revolutionen och dess nuvarande roll i det långa loppet är beroende av en utvidgning av revolutionen i Latinamerika. Hotet om en imperialistisk militäraktion mot Kuba kvarstår, och ett krossande av den revolutionära regimen skulle få mycket allvarliga återverkningar i hela Latinamerika. Risken av en byråkratisering är inte heller utesluten. Objektiva faktorer verkar i denna riktning, trots det medvetet antibyråkratiska agerandet av ett ledarskap, som i över ett decennium gett många bevis på sin kapacitet.

Ur Fjärde internationalen 2-69

Om strejker

Inledning

Som revolutionärer har vi mycket att lära av marxismens klassiker, vilka innehåller en rik fond av kunskaper och erfarenheter som är ovärderliga för vårt politiska arbete. En föraktfull inställning till marxistisk teori och ”klassikern är därför oss fullständigt främmande. Tvärtom är det en plikt för den proletäre revolutionären att på ett konstruktivt sätt studera och tillägna sig de lärdomar som ”klassikerna” i ett så rikt mått innehåller.

Den klassiker vi här återger, ”Om strejker”, skrevs av Lenin i slutet av 1899 (men publicerades inte förrän 1924). Den omedelbara anledningen till att vi tyckte det var på sin plats att ge spridning åt Lenins uppsats är givetvis den arbetsmarknadskonflikt vi denna vår upplevt i Sverige. Men vad kan vi då lära oss av en artikel om strejkerna i Ryssland i slutet av förra seklet? Är inte det svenska samhällets utvecklingsnivå och statsskick, arbetarrörelsens utseende osv helt olik motsvarigheterna i det Ryssland Lenin beskriver? Och vad har de ryska arbetarnas hårda kamp mot ”sina” kapitalister gemensamt med den byråkratiskt toppstyrda strejken i Sverige våren 1980?

Jo, visst är skillnaderna mellan Sverige 1980 och Ryssland 1899 mycket, mycket stora. Lenins Ryssland har fler likheter med ”tredje världens” diktaturstater än dagens Västeuropa. Det innebär emellertid inte att ”Om strejker” saknar intresse för oss. För det första ger den oss kunskap om vår historia, något som inte ska föraktas. Den visar hur arbetarrörelsen växte fram och vilka historiska framsteg existensen av fackföreningar, politiska rättigheter osv trots allt innebär för arbetarklassen, något som ibland de som saknar det historiska perspektivet lätt kan glömma vid en konfrontation med den tröga byråkratiska koloss som dagens svenska fackföreningsrörelse och socialdemokrati utgör. För det andra ger uppsatsen politiska lärdomar som fortfarande är giltiga och i detta ligger artikelns största värde.

I ”Om strejker” klargör Lenin både de ekonomiska strejkernas betydelse och deras begränsning. Strejker är ett nödvändigt vapen för arbetarklassen i kampen mot kapitalet, i synnerhet för försvaret av levnadsstandarden. Strejkerna utgör dessutom en skola i klasskampen, de lär arbetarna att känna sin kollektiva styrka och vilka deras motståndare är. Varje strejk som växer fram ur massan själv, kan i synnerhet om den är militant och demokratiskt organiserad, väcka och höja arbetarnas klassmedvetenhet. Tankar om ett annat samhällssystem utan utsugare och förtryckare – ett socialistiskt samhälle -kan födas.

Men den spontana ekonomiska strejken har som sagt också sina begränsningar. För att arbetarnas frigörelse ska kunna förverkligas, måste den ekonomiska kampen kompletteras och efterhand sammansmälta med den politiska kampen i alla dess former. Och för att klasskampen på detta sätt ska kunna stegras och slutligen kulminera i att arbetarklassen störtar utsugarsystemet – en socialistisk revolution – behöver arbetarna förutom fackliga organisationer, strejkorganisationer osv också ett politiskt parti. Detta parti måste vara ett revolutionärt, socialistiskt parti beväpnat med en avancerad teori: marxismen, som man sade på Lenins tid, marxismen-leninismen, som man brukat säga efter Lenins död.

Red.

Under senare år har arbetarstrejker blivit ytterst vanliga i Ryssland. Det finns numera inte ett enda industridistrikt, där det inte förekommit flera strejker. Och i de stora städerna pågår ständigt strejker. Det är därför förståeligt att klassmedvetna arbetare och socialister i allt större utsträckning bör intressera sig för frågan om strejkernas betydelse, metoderna att leda dem och uppgifterna för de socialister som deltar i dem.

Vi vill försöka skissera en del av våra åsikter i dessa frågor, I vår första artikel tänker vi behandla strejkernas betydelse för arbetarrörelsen i allmänhet, I den andra ska vi behandla antistrejklagarna i Ryssland och, i den tredje, det sätt på vilket strejker har genomförts och genomförs i Ryssland samt den inställning klassmedvetna arbetare bör ha till dem.

För det första måste vi söka klarlägga orsakerna till strejkernas utbrott och spridning. Var och en som drar sig till minnes egna erfarenheter eller kamraters och tidningars rapporter om strejker, ser omedelbart att strejker bryter ut och sprids varhelst stora fabriker växer fram och ökar i antal. Bland de större fabrikerna med hundratals (ibland till och med tusentals) arbetare skulle det knappast vara möjligt att hitta en enda där det inte inträffat strejker. På den tiden det bara fanns ett fåtal stora fabriker i Ryssland var strejkerna få, men allteftersom antalet stora fabriker snabbt börjat öka, både i de äldre industridistrikten och i nya städer och byar, har strejkerna blivit allt vanligare.

Varför leder alltid storskalig produktion till strejker? Därför att kapitalismen oundvikligen leder till arbetarkamp mot arbetsköparna – en kamp som de produktionen sker i stor skala, oundvikligen tar sig uttryck i strejker.
Låt oss förklara detta.

Lön och profit

Kapitalism benämner man det samhällssystem under vilket jorden, fabrikerna, redskapen osv tillhör ett litet antal godsägare och kapitalister, medan massan av folket är egendomslös eller äger mycket lite och tvingas sälja sin arbetskraft. Jordägarna och fabriksägarna anställer arbetare och får dem att producera varor av ett eller annat slag som säljs på marknaden. Vidare betalar fabriksägarna arbetarna endast så mycket i lön att de kan skrapa ihop en mager bärgning åt sig och sina familjer, medan allt som arbetarna producerat utöver denna summa hamnar i fabriksägarens ficka, som dennes profit. Under den kapitalistiska ekonomin är därför den stora massan av folket lönearbetare åt andra, de arbetar inte för sig själva utan för arbetsköpare mot lön. Det är förståeligt att arbetsköparna alltid försöker minska lönerna. Ju mindre de ger arbetarna, desto större blir deras profit. Arbetarna försöker få så höga löner som möjligt för att kunna ge sina familjer tillräcklig och närande mat, kunna bo i bra bostäder och kunna klä sig som andra människor och inte som tiggare. Därför pågår en ständig kamp om lönerna mellan arbetsköparna och arbetarna. Det står arbetsköparen fritt att anställa vilken arbetare som helst som han anser vara lämplig och därför väljer han den som begär minst. Det står arbetaren fritt att ta anställning hos vilken arbetsköpare han vill och därför söker han den som betalar mest. Oavsett om arbetaren arbetar på landet eller i staden, oavsett om han tar anställning hos en godsägare, en rik bonde, en entreprenör eller hos en fabriksägare, så köpslår han alltid med arbetsköparen och kämpar med honom om lönen.

Den enskilde arbetarens maktlöshet

Men är det möjligt för en enskild arbetare att ensam gå till kamp? Antalet arbetande människor ökar, bönder ruineras och flyr från landsbygden till staden eller fabriken. Godsägarna och fabriksägarna installerar maskiner som berövar arbetarna deras arbeten, l städerna finns det ett växande antal arbetslösa och i byarna finns det allt fler tiggare. Dessa som hungrar pressar ner lönerna mer och mer. Det blir omöjligt för arbetaren att ensam kämpa mot arbetsköparen. Om arbetaren kräver ordentlig lön eller försöker kämpa mot en lönesänkning, säger arbetsköparen åt honom att ge sig och att det utanför grindarna finns gott om hungriga som med glädje skulle arbeta för låga löner.

När folket är utplundrat i sådan omfattning att det alltid finns ett stort antal arbetslösa i städerna och byarna, när fabriksägarna samlar enorma förmögenheter och småföretagarna trängs ut av miljonärerna, då blir den enskilde arbetaren totalt maktlös gentemot kapitalisten. Det blir då möjligt för kapitalisen att fullständigt krossa arbetaren, att hetsa honom till döds med slavarbete och i själva verket inte bara honom, utan även hans hustru och barn. Om vi till exempel ser på de yrken där arbetarna ännu inte lyckats vinna lagligt skydd och där de inte kan bjuda kapitalisterna något motstånd, finner vi onormalt långa arbetsdagar, ibland upp till 17-19 timmar. Vi finner barn i fem, sexårs-åldern som överanstränger sig i arbetet. Vi finner en generation av ständigt hungrande arbetare som gradvis tynar bort av svält. Ett exempel är de arbetare som i sina hem arbetar åt kapitalisterna. Vilken arbetare som helst kan dra fram ett stort antal andra exempel. Inte ens under slaveriet eller livegenskapen förekom ett sådant fruktansvärt förtryck av det arbetande folket som under kapitalismen i de fall arbetarna inte kan göra motstånd och inte få lagligt skydd som begränsar arbetsköparnas godtyckliga handlande.

Arbetarnas vrede

Därför börjar arbetarna en desperat kamp för att avvärja denna totala utarmning. Eftersom de förstår att de som enskilda individer är fullständigt maktlösa och att kapitalets förtryck hotar med att krossa dem, börjar arbetarna att gemensamt göra uppror mot sina arbetsköpare. Arbetarstrejker börjar. Först vet oftast inte arbetarna vad de försöker uppnå, eftersom de är omedvetna om orsakerna till deras handlingar. De slår helt enkelt sönder maskinerna och förstör fabrikerna. De vill endast visa sin vrede mot fabriksägarna, de prövar sin gemensamma styrka för att komma ur en outhärdlig situation, utan att ännu förstås varför deras läge är så hopplöst och vad de bör kämpa för.

I alla länder tar sig arbetarnas vrede först uttryck i isolerade uppror – polisen och fabriksägarna i Ryssland kallar dessa »myterier», l alla länder har dessa revolter givit upphov å ena sidan till mer eller mindre fredliga strejker, å andra sidan till arbetarklassens allsidiga befrielsekamp.

Vad är strejker?

Vilken betydelse har strejker (eller arbetsnedläggelser) för arbetarklassens kamp? För att besvara denna fråga måste vi först ha en klarare bild av vad strejker är.

En arbetares lön bestäms, som vi har sett, genom en överenskommelse mellan arbetsköparen och arbetaren. Om den enskilda arbetaren under dessa omständigheter är fullständigt maktlös är det uppenbart att arbetarna måste kämpa gemensamt för sina krav. De är tvingade att organisera strejker, antingen för att hindra arbetsköparna från att sänka lönerna, eller för att få högre löner. Det är ett faktum att det i varje land med ett kapitalistiskt system förekommer arbetarstrejker. Överallt, i alla de europeiska länderna och i Amerika, känner sig arbetarna maktlösa då de är splittrade. De kan endast göra motstånd mot arbetsköparna om de går samman, antingen genom att strejka eller genom att hota med strejk. Allteftersom kapitalismen utvecklas, stora fabriker startas i allt snabbare takt och småkapitalisterna alltmer konkurreras ut av storkapitalisterna, blir behovet av arbetarnas samfällda motstånd desto mer påträngande, ty arbetslösheten ökar, konkurrensen mellan kapitalisterna som strävar efter att producera sina varor så billigt som möjligt (och därför vill betala sina arbetare så litet som möjligt) ökar, industrins konjunkturväxlingar blir allt påtagligare och kriserna allt djupare.(1) Då industrin blomstrar gör fabriksägaren stora profiter men han har inte en tanke på att dela dessa med arbetarna. Men, då en kris bryter ut, försöker fabriksägaren skjuta över förlusterna på arbetarna. Strejkernas oundviklighet i det kapitalistiska samhället har blivit allmänt erkänd i de europeiska länderna i sådan utsträckning att lagen i dessa länder inte förbjuder organiserandet av strejker. Endast i Ryssland gäller ännu de barbariska lagarna mot strejker (vi kommer att tala om dessa lagar och deras tillämpning i annat sammanhang).

Men strejker, som uppstår på grund av det kapitalistiska systemets själva väsen, betecknar början på arbetarklassens kamp mot detta samhällssystem. Då storkapitalisterna konfronteras med enskilda, egendomslösa arbetare är det ett tecken på arbetarnas totala förslavning. Men när dessa egendomslösa arbetare förenar sig förändras situationen. Det finns inga rikedomar som kan vara till nytta för kapitalisterna om de inte kan finna arbetare som är villiga att ägna sin arbetsförmåga åt kapitalisternas redskap och råmaterial för att producera ny rikedom.

Så länge som arbetarna tvingas uppträda gentemot kapitalisterna som enskilda individer, förblir de faktiskt slavar som oavbrutet måste arbeta för en annans räkning för att få en brödkant och som hela tiden måste förbli fogliga och stumma anställda tjänare. Men där arbetarna gemensamt framlägger sina krav och vägrar underkasta sig penningpåsarna, upphör de att vara slavar och blir mänskliga varelser. De börjar kräva att deras arbete inte bara ska användas för att göra en handfull lättingar rika, utan också göra det möjligt för de som arbetar att leva som mänskliga varelser. Slavarna börjar kräva att få bli härskare, istället för att arbeta som godsägarna och kapitalisterna vill att de ska göra, utan som det arbetande folket självt vill.

Ett vapen

Strejker ingjuter därför alltid fruktan hos kapitalisterna eftersom de börjar underminera deras makt. »Alla hjul står still, om er mäktiga arm så vill”, säger en tysk arbetarsång om arbetarklassen — och så är det faktiskt. Fabrikerna, godsägarnas jord, maskinerna, järnvägarna osv osv, alla kan de liknas vid hjul i en väldig maskin som utvinner olika produkter, bearbetar dem och levererar dem till sina destinationsorter. Hela denna maskin sätts i rörelse av arbetaren som brukar jorden, utvinner malm, tillverkar varor i fabrikerna, bygger hus, verkstäder och järnvägar. Då arbetarna vägrar arbete, hotar hela maskinen att stanna.

Varje strejk påminner kapitalisterna om att det är arbetarna och inte de själva som är de verkliga herrarna – dessa arbetare som allt mer högljutt kräver sina rättigheter.

Solidaritet

Varje strejk påminner arbetarna om att deras läge inte är hopplöst, att de inte är ensamma. Se vilken kolossal effekt strejker har både på de strejkande själva och på arbetarna i fabrikerna i samma grannskap eller i samma industrigren. Under normala, lugna tider gör arbetaren sitt jobb utan att knysta, säger inte emot arbetsköparen och ifrågasätter inte sina villkor. Under strejktider lägger han med hög röst fram sina krav, påminner arbetsköparna om alla deras missgärningar, kräver sin rätt, tänker inte bara på sig själv och sin lön, utan också på alla sina arbetskamrater som tillsammans med honom lagt ned sina verktyg och kämpar för arbetarnas sak utan att frukta några umbäranden.

Varje strejk betyder många umbäranden för det arbetande folket, fruktansvärda umbäranden som endast kan jämföras med krigets olyckor – hungrande familjer, förlorade löner, ofta återkommande arresteringar, förvisning från de städer där de har sina hem och arbeten. Trots alla dessa lidanden föraktar arbetarna dem som överger sina arbetande kamrater och gör avtal med arbetsköparen. Trots alla dessa lidanden som strejkerna för med sig, får arbetarna i närliggande fabriker nytt mod då de ser att deras kamrater har gått till kamp. ”Människor som uthärdar så mycket för att få en enda borgare på knä, kommer att kunna krossa hela borgarklassens makt”, sade en av de socialismens stora lärare, Engels, apropå de engelska arbetarnas strejker. Det är ofta tillräckligt att en enda fabrik strejkar för att strejker omedelbart ska uppstå i ett stort antal fabriker. Vilket starkt moraliskt inflytande strejkerna har! Så de påverkar arbetare som upptäcker att deras kamrater har upphört att vara slavar och, om så bara för stunden, kommit på jämställd fot med de rika!

Socialism

Varje strejk för tankar om socialismen med kraft till arbetarnas sinnen, tankar om hela arbetarklassens kamp för frigörelse från kapitalets förtryck. Det har ofta varit så, att arbetarna i en viss fabrik, bransch eller stad knappats visste någonting alls och nästan aldrig tänkte på socialismen före en stor strejk. Men efter strejken blir studiecirklar och föreningar mycket mer spridda bland dem och allt fler arbetare blir socialister.

En strejk lär arbetarna att förstå vari arbetsköparnas respektive arbetarnas styrka består. Den lär dem att inte bara tänka på sin egen arbetsköpare och sina egna närmaste arbetskamrater utan på alla arbetsköpare, hela kapitalistklassen och hela arbetarklassen.

Då en fabriksägare som samlat ihop miljoner på flera generationer arbetares slit vägrar att godta en blygsam lönehöjning eller till och med försöker sänka lönerna till en ännu lägre nivå och kastar ut tusentals hungriga familjer på gatan om arbetarna försöker göra motstånd, blir det lätt för arbetarna att klart inse att kapitalistklassen som helhet är hela arbetarklassens fiende och att arbetarna endast kan lita till sig själva och till sin gemensamma kamp.

Det händer ofta att en fabriksägare gör sitt bästa för att lura arbetarna, att han spelar välgörare och döljer sin utsugning av arbetarna genom värdelösa mutor eller lögnaktiga löften.

En strejk gör alltid slut på detta bedrägeri i ett enda slag genom att visa arbetarna att deras ”välgörare” är en ulv i fårakläder.

Politiskt medvetande

En strejk öppnar dessutom arbetarnas ögon inte bara för kapitalisternas utan också för regeringen och lagarnas natur. På samma sätt som fabriksägarna försöker ge sig ut för att vara arbetarnas välgörare, försöker också regeringstjänstemännen och deras lakejer inbilla arbetarna att tsaren och hans regering, så som lagen föreskriver, visar samma omsorg om både fabriksägarna och arbetarna. Arbetaren känner inte till lagarna, har ingen kontakt med regeringstjänstemännen, särskilt inte med de högst uppsatta och tror följaktligen ofta på dessa lögner. Sedan inträffar en strejk. Allmänne åklagaren, fabriksinspektören, polis och i många fall även militärtrupper infinner sig vid fabriken. Arbetarna får veta att de brutit mot lagen: arbetsköparna har enligt lag rätt att samlas och öppet diskutera olika sätt att sänka arbetarnas löner, men arbetarna stämplas som kriminella om de gör en gemensam överenskommelse! Arbetarna drivs ur sina hem, polisen stänger de butiker där arbetarna kan få mat på kredit och man försöker hetsa soldaterna mot arbetarna till och med då arbetarna uppträder lugnt och fredligt. Soldaterna beordras till och med att skjuta mot arbetarna och när de dödar obeväpnade arbetare genom att bakifrån skjuta mot en flyende folkmassa, skickar tsaren personligen ett tackbrev till trupperna (på detta sätt uttryckte tsaren sin tacksamhet mot de trupper som mördade strejkande arbetare i Jaroslavl 1895 (2)). Varje arbetare kommer därigenom till insikt om att den tsaristiska regeringen är hans värsta fiende eftersom den försvarar kapitalisterna och klavbinder arbetarna. Arbetarna börjar förstå att lagarna är stiftade uteslutande i enlighet med de rikas intressen, att regeringstjänstemännen försvarar dessa intressen, att det arbetande folket är nedtystat och förbjuds göra sina behov kända, att arbetarklassen själv måste tillkämpa sig strejkrätt, rätten att ge ut arbetartidningar, rätten att delta i ett nationellt parlament som stiftar lagar och övervakar att dessa följs. Regeringen själv vet mycket väl att strejker öppnar arbetarnas ögon och är därför rädd för strejker och gör allt för att stoppa dem så snabbt som möjligt.

En tysk inrikesminister, som var ökänd för sin ihärdiga förföljelse av socialister och klassmedvetna arbetare, sade inför folkets representanter: ”Bakom varje strejk lurar revolutionens hydra (monster)”. Varje strejk stärker och utvecklar arbetarnas förståelse för att regeringen är deras fiende och att arbetarklassen måste förbereda sig för kamp mot regeringen för folkets rättigheter.

En krigsskola

Strejker lär därför arbetarna att ena sig och visar dem att de endast kan kämpa mot kapitalisterna då de är enade. Strejker lär arbetarna att tänka på hela arbetarklassens kamp mot fabriksägarklassen och mot den egenmäktiga polisstaten. Detta är anledningen till att socialister kallar strejker ”en krigsskola”, en skola där arbetarna lär sig föra krig mot sina fiender för att befria hela folket, alla som arbetar, från regeringstjänstemännens och kapitalets ok.

”En krigsskola” är emellertid inte kriget självt. Då strejker blir vanliga bland arbetarna, börjar en del arbetare (bland dem även vissa socialister) att tro att arbetarklassen kan begränsa sig enbart till strejker, strejkfonder och strejksammanslutningar, att arbetarklassen enbart genom strejker kan uppnå väsentliga förbättringar av sina förhållanden eller till och med uppnå sin befrielse. Då de ser vilken maktfaktor en enad arbetarklass eller till och med en strejk är, tror somliga att arbetarklassen endast behöver organisera en generalstrejk i hela landet för att arbetarna ska få allt de begär av kapitalisterna och regeringen. Denna uppfattning uttrycktes också av arbetarna i andra länder i de tidigare skedena av arbetarrörelsen utveckling då arbetarna ännu var mycket oerfarna. (Det är en felaktig uppfattning.)

Ett medel

Strejken är ett av de medel som arbetarklassen använder i kampen för sin befrielse, men det är inte det enda medlet och om arbetarna inte riktar sin uppmärksamhet mot övriga sätt att föra denna kamp kommer de att fördröja arbetarklassens utveckling och framgångar.

Det är riktigt att det krävs fonder för att försörja arbetarna under strejker om strejkerna ska kunna bli framgångsrika. Sådana arbetarfonder (vanligtvis fonder inom enskilda industrigrenar, enskilda yrken eller verkstäder) finns i alla länder, men här i Ryssland finns speciella svårigheter eftersom polisen bevakar dem, beslagtar pengarna och arresterar arbetarna. Arbetarna kan naturligtvis hålla sig undan för polisen. Självklart är dessa fonder värdefulla och vi vill inte avråda arbetarna från att upprätta dem. Men man får inte tro att arbetarfonderna drar till sig något större antal bidragsgivare så länge de är i lag förbjudna och så länge dessa organisationer endast har ett fåtal medlemmar kommer arbetarfonderna inte att bli till stor nytta. Vidare kan inte arbetarna, ens i de länder där fackföreningarna existerar öppet och har enorma fonder att tillgå, enbart begränsa sig till strejker som kampmedel. Allt som krävs är att någon störning uppstår inom industriverksamheten (som den kris som idag är på väg i Ryssland) för att fabriksägarna till och med medvetet ska orsaka strejker, dels därför att det är fördelaktigt för dem att arbetet för en tid upphör och dels därför att de vill uttömma arbetarnas fonder. Arbetarna kan därför inte under några omständigheter begränsa sig till enbart strejker och strejksammanslutningar.

För det andra kan strejker endast bli framgångsrika om arbetarna är tillräckligt klassmedvetna, om de förmår välja rätt ögonblick för att strejka, om de vet hur de ska lägga fram sina krav och om de har förbindelser med socialister och kan ge ut flygblad och pamfletter genom dem. Det finns fortfarande mycket få sådana arbetare i Ryssland och alla ansträngningar måste inriktas på att öka deras antal för att göra arbetarsaken känd för arbetarmassorna och för att göra dem bekanta med socialismen och arbetarkampen. Detta är en uppgift som socialisterna och de klassmedvetna arbetarna gemensamt måste lösa genom att organisera ett socialistiskt arbetarparti med en sådan målsättning.

För det tredje visar strejker, som vi sett, arbetarna att regeringen är deras fiende och att de är nödvändigt att föra en kamp mot regeringen. Faktum är att det är strejkerna som så småningom har lärt arbetarklassen i alla länder att kämpa mot regeringarna för arbetarnas rättigheter och för rättigheter för folket som helhet. Som vi sagt är det endast ett socialistiskt arbetarparti som kan föra denna kamp vidare genom att bland arbetarna sprida en riktig uppfattning om regeringen och om arbetarsaken.

Ett socialistiskt arbetarparti

I ett annat sammanhang ska vi i detalj behandla hur strejker genomförs i Ryssland och hur klassmedvetna arbetare bör använda sig av dem. Här måste vi framhålla att strejker, som ovan sagts, är en ”krigsskola” och inte kriget självt; att strejker endast är en kampform, endast en sida av arbetarrörelsen. Från enskilda strejker kan och måste arbetarna övergå till, som också sker i alla länder, en hela arbetarklassens kamp för befrielse av alla som arbetar. Då alla klassmedvetna arbetare blir socialister, dvs då de kämpar för denna befrielse, då de enas i hela landet för att sprida socialismen bland arbetarna, då de bygger upp ett socialistiskt arbetarparti som kämpar för hela folkets befrielse från kapitalets ok, först då kommer arbetarklassen att bli en fullvärdig del av den stora arbetarrörelse i alla länder som enar alla arbetare och höjer det röda baneret med inskriften ”Arbetare i alla länder, förena er!«.

VI Lenin

Noter
(1) Vi kommer att i annat sammanhang mer ingående behandla kriserna inom industrin och deras betydelse för arbetarna. Här vill vi bara konstatera att industriföretagen i Ryssland under de senaste åren gått bra, industrin har ”blomstrat”, men att det nu (mot slutet av 1899) redan finns tecken på att denna ”blomstring kommer att sluta med en kris: svårigheter att få avsättning för varorna, fabriksägarkonkurser, småkapitalisters undergång och fruktansvärda svårigheter för arbetarna (arbetslöshet, sänkta löner, osv)
(2) Strejken vid stora fabriken i Jaroslavl ägde rum i april-maj 1895. Över 4 000 arbetare lade ner arbetet på grund av att det nya ackord som infördes av ledningen sänkte deras löner. Strejken slogs obarmhärtigt ned av trupper som inkallats till Jaroslavl. Följden blev att en arbetare dödades, fjorton skadades och elva åtalades. (Ryska utgivarens anmärkning.)

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1980

Revolution – mer än bara ord…

Rodney, det var ett långt inlägg som tyvärr inte innehöll mycket som jag inte redan svara på. Dessutom lider det av en några andra svagheter: För det första består det till stor del av en massa kvasivetenskapliga etiketterande skällsord: stalinism, stadieteori, andra internationalen (plötsligt blev det SPs fel att första världskriget bröt ut), odialektisk…

För det andra blandar du ihop paroller och program. Jord, bröd, fred var inte bolsjevikernas program. Våra valparoller är inte heller vårt program.

För det tredje verkar du ha missat kärnan i hela mitt resonemang: det är ingen idé att prata om ingen lyssnar. Det var ett problem som varken Marx, Lenin eller Luxemburg ställdes inför, de hade alltid en stor och växande publik. Det var ett problem som Trotskij ställdes inför mycket sent (och aldrig artikulerade). Han försökte (men misslyckades) att lösa det problemet genom övergångsprogrammet.

Eftersom det problemet aldrig artikulerats av de stora väljer Arbetarmakt (AM) att bekvämt (men kontraproduktivt) bortse från det. Du talar om ”förklarande paroller”, men exakt vad förklara dom? Hur? Och för vem?

Du skriver helt korrekt att övergångsprogrammets syfte är att försöka överkomma klyftan mellan minimi- och maximiprogrammet. Sen försöker du i praktiken komma över klyftan genom att kasta ner minimiprogrammet i den, trampa på det och köra på med maximiprogrammet, lyfta paroller som ”skapa arbetarmiliser för att krossa den borgerliga staten”.

Om vi konkret tar parollen ”krossa den borgerliga staten” reser ni den samtidigt som ni förklarar att ni försvarar en stor del av det som idag kallas staten. Då kan den parollen inte sägas vara förklarande, vi måste kalla den förvirrande (å ena sidan krossa, å andra sidan försvara, samma sak samtidigt).

Och detta att lyfta paroller som propaganda och inte som agitation, alltså… i realiteten, för små organisationer i en tid som våran, är skillnaden obefintlig. Parollen om arbetarmiliser skulle väl möjligen kunna resas som ”bilda arbetarmiliser i en revolutionär situation när vi hotas av angrepp från borgarklassens väpnade styrkor”, men det är ju inte det ni begär att vi ska göra.

Sen talar du om arbetarklassen avancerade skikt, var finns dom? Vad gör dom? Vad särskiljer dom från mindre avancerade skikt? Hur stora är dom? Hur når ni dom? Hur arbetar ni med dom?

Vi är överens om att revolutionärernas (även om jag skulle använda ett annat ord) uppgift är att visa på behovet en revolution idag. Vi i SP gör det genom att ständigt peka på hur makten är fördelad och hur det kapitalistiska systemet fungerar, i Sverige och i världen. Vi kopplar de påpekandena till behovet att klasskamp för att bryta kapitalets makt. Vi talar om behovet av ett nytt samhälle, organiserat efter andra principer.

Ni gör det genom att förvandla (jag vill nästan skriva förvanska) revolutionen till en paroll. Problemet är att revolutionen är en lösning på ett problem som för de flesta ännu inte är formulerat, svaret på en fråga som inte är ställd. Parollen finner ingen anklang, den faller död ner.

Bitvis är din text mycket underlig. Förnekar du tillexempel att vi lever i en borgerlig demokrati? Betyder själva konstaterandet av det att man ansluter sig till en stadieteori? Och ibland sprutar etiketterna ur tangentbordet i en sådan hastighet att de hamnar snett – om vi är ickerevolutionära men bara halv-reformistiska, vad är i så fall den andra halvan? Stalinofil?

Vad gäller revolutionära organisationer så finns det inget sätt att pröva om en organisation är revolutionär eller inte i en tid av nästan fullständigt stiltje i klasskampen. Självutropade revolutionära organisationer går det tretton på dussinet, men det är inte särskilt intressant. En kritiskt tänkande marxist bedömer inte organisationer efter vad de säger utan efter hur de agerar. Vi vet i stort sett ingenting om vilken roll dagens vänstergrupper kommer att kunna spela när läget skärps. Det finns inget vaccin mot att byråkratiseras, det finns inget vaccin mot självvald isolering, det finns inget vaccin mot att små organisationer som vet precis alltig om precis allting förlorar två eller tre ledande kamrater och sedan upplöses.

Fast det finns ett första lackmustest man kan göra på en organisation även i vår tid: försöker den bidra till att det för klasskamp? Kan den bid ra? Ett positivt svar på den frångan gör inte en organisation revolutionär, men det är en nödvändig förutsättning.

Vidare skulle vi behöva förklara hur vi skulle förhålla oss i parlamentet om det fanns en chans att vi blev invalda. Tyvärr ställs inte den uppgiften. Jag tror inte att den kommer att ställas med mindre än att nivån på klasskampen höjs väsentligt, kanske inte med mindre än att vi lyckas skapa ett annat slags parti.

En röst på SP är med automatik (i dagens läge) en röst på att skita i de parlamentariska spelreglerna. (Däremot förklarar Jönköpingskamraterna, som ju faktiskt kan komma in i kommunfullmäktige, på ett mycket klok sätt att de inte kommer att kunna göra några underverk där, men att de kommer att kunna bidra till att föra in frågor från dom som kämpar utanför.)

Jörgen Hassler

Från en debatt år 2003 på Arbetarmakts hemsida.

Inledning om politiska resolutionen för Partistyrelseminoriteten

Inledning av Anders Hagström på Socialistiska Partiets 13:e kongress.

Det är viktigt att komma ihåg vad som står i majoritetsresolutionen, vad som står till omröstning och samtidigt jämföra med vad Dick Forslund säger i dag.

Vad som kommer att märkas i min inledning för vår alternativa politiska resolution är att det finns många punkter som tangerar varandra, där vi har samma uppfattning. Debatten har lett till en ökad klarhet, till en ökad insikt om att vi har mycket gemensamt och till klarare preciseringar på många punkter.

Utgångspunkten för alla diskussioner om uppgifterna framöver måste utgå från en värdering av den nuvarande politiska situationen och dess inneboende möjligheter. Enkelt uttryckt är vi inne i en period som karaktäriseras av en grundläggande instabilitet i vad vi brukar kalla klasskampens tre sektorer – den imperialistiska sektorn, alltså västvärlden och Japan; arbetarstaterna, detta bôegrepp som jag tror ingen vill ta i sin mun längre – vi sade faktiskt övergångssamhällen under 1970-talet, eller de stalinistiska kommandoekonomierna, eller vilken term man nu föredrar; samt inte minst denna heterogena samling länder som brukar sammanfattas med begreppet ”Tredje världen”.

I alla dessa sektorer ser vi en grundläggande instabilitet. Denna instabilitet är en produkt av kapitalismens och med den socialdemokratins och stalinismens långvariga kris. Att stalinismens kris är akut, det behöver man knappast orda särskilt mycket om. Men kapitalismens kris förvärrar naturligtvis de strukturella problem som vi sett sedan den långa efterkrigsboomens slut i slutet av 1960-talet genom en ny lågkonjunktur. En lågkonjunktur som kan – och det är viktigt att komma ihåg betoningen på ordet kan – förvärras till en depression av 30-talstyp.

Liksom i tidigare lågkonjunkturer under 1970- och 80-talet kan inte Sve⁄rige komma undan. Det är omöjligt för ett samhälle som är så hårt uppknutet till världsmarknaden som det svenska att komma undan vad som sker där. Exporten motsvarar en tredjedel av den svenska bruttonationalprodukten. Lågkonjunkturen och den totala EG-anpassningen, som nu krönts av ett beslut om att ansöka om medlemskap, skapar tillsammans radikalt annorlunda förutsättningar för revolutionär politik än under 80-talets högkonjunktur.

Rent allmänt betyder detta att världsläget i allt högre grad kommer att kräva övergripande politiska lösningar. Alltifrån att försöka formulera alternativ till EG – man kan inte vinna debatten om EG om man inte pekar på ett alternativ – till kampen om jobben, arbetsvillkoren, miljön på den egna arbetsplatsen. Dvs alla frågor som var aktuella under krisen från mitten av 70-talet till början av 80-talet kommer att återkomma eller har redan återkommit: Hur räddar man jobben, hur kämpar man för högre löner när marknaden viker för det egna företaÕget?

På sitt sätt visar socialdemokratin på detta. De förändrade och hårdare villkor som gällt för klassamarbetspolitiken sedan 70-talet har hårdnat ytterligare. Den socialdemokratiska ledningens kongressbeslut och krispaket är deras recept för att fortsätta högermarschen, för att fortsätta tillfredsställa SAFs och borgarnas krav, för att bibehålla det klassamarbete som utgör den svenska modellens grundbult.

Att välja kampens väg och sedan gå till angrepp på SAF och dess megafoner i riksdagen, det är ett helt omöjligt alternativ för en socialdemokrati som vill fortsätta att förvalta kapitalismen. En kapitalism som i allt högre utsträckning domineras av transnationella företag, som lätt kan förflytta kapital över gränserna och som inte bygger på en aktiv mobilisering av arbetarklassen och skapande av arbetarkontroll över företag och banker.

Det är vad socialdemokraterna säger, t ex Kjell-Olof Feldt, när man frågar dem. Jag vet inte om alla såg filmen om EG i TV? När någon säger att socialdemokraterna inte har någon strategi för att möta kapitalet, ”ni kan inte göra någonting, de gör precis som de vill”. Det är den insikten som driver dem att kapitulera.

Men kostnaderna för att föra denna ”ansvarsfulla” politik, att ta ansvar för helheten, kan inte annat än att stöta bort stora delar av socialdemokratins traditionella bas, för det är ju de som drabbas av den. Samtidigt ger detta upphov till växande spänningar inom den socialdemokratiska byråkratin – som nu senast LO-chefen Stig Malms utspel, som han redan börjar ta tillbaka. ”De skållade råttorna” blev förbannade och krävde att han skulle backa.

Men en stor del av den socialdemokratiska basen att det är de som hela tiden får betala för alla dessa åtstramningar och försämringar. Det är precis som Malm säger i en intervju; om socialdemokratin förlorar valet, om socialdemokraterna går tillbaka, ja då förlorar LO allt egentligt inflytande. Dvs byråkraterna är inte beredda att tillåta att skeppet fortsätter sjunka.

På sitt sätt visar den socialdemokratiska ledningen en större insikt om den politiska situationens krav än vänsterpartiet. Vänsterpartiet saknar inte bara program, utan också strategi. Ett parti vars partimedlemmar drar åt olika håll, men där ingen strömning förespråkar ett revolutionärt, socialistiskt klasskampsperspektiv.

Detta är den viktigaste förklaringen till att vänsterpartiet hittills har visat sig helt oförmöget att utnyttja socialdemokratins tillbakagång. Detta trots att socialdemokratin befinner sig i sin djupaste svacka under hela efterkrigsperioden, ja, kanske sedan tjugotalet.

Det är inte mycket som talar för att vänsterpartiet skall kunna lösa sina problem på ett ur ett revolutionärt perspektiv positivt sätt, dvs genom att utveckla av ett revolutionärt program, där det är möjligt att bygga ett parti med stark förankring i arbetarleden och inte minst är byggt för att kämpa. D v s ett parti som kan kombinera fri debatt meÍd disciplin och handling. Baron von Münchhausen kanske kunde lyfta sig själv i håret, men det är inte bara Lars Werners brist på hår som gör att partiet inte kan lyfta sig självt.

Arbetarlistan framstod under en kort period som en attraktiv början på något nytt. Men Arbetarlistan, som skapades med förhoppningarna om ett snabbt politiskt genombrott, har i stället begravts i sina inbördes motsättningar. Där finns vitt skilda uppfattningar om nyckelfrågor som berör politisk och facklig kamp och förhållandet till parlamentet. Både Arbetarlistans och vänsterpartiets återkommande interna strider – man kan tala om Arbetarlistans nästan självförbrännande interna slagsmål – visar på att det är extremt svårt att hålla ihop ett parti som bygger på en heterogen grupp.

Allt detta – instabiliteten i den politiska situationen, behovet av övergripande politiska lösningar, socialdemokratins förlorade grepp över arbetarklassen och vänsterpartiets och Arbetarlistans kris och oförmåga att utforma en klassçkampspolitik – leder fram till att perspektivet för de närmaste åren, ja, under flera år framöver, är bygget av en självständig organisation – uppbygget av Socialistiska Partiet.

Det finns huvudsakligen ett skäl som skulle kunna ställa frågan om att ge upp den inriktningen och välja en annorlunda taktik. Det är en radikalisering som orienterar sig mot en eventuell framtida socialdemokratisk utbrytning eller stickling ur vänsterpartiet. I det läget kan det visa sig nödvändigt att bryta ner alla organisatoriska skrankor för att komma på talefot med de här människorna.

Men i dag ser vi inte detta. Vi ser inte någon radikalisering i. Vi ser ett växande främlingsskap inom arbetarleden inför sitt traditionella parti. Men tyvärr också ett främlingsskap gentemot arbetarrörelsens traditionella ståndpunkter. Vi ser också ett växande missnöje, en växande oro inför framtiden. Det är m.a.o. en mycket motsägôelsefull process. Allt detta är fenomen som ännu inte funnit någon politisk uttrycksform.

Därför måste huvudinriktningen under den kommande perioden vara att nå så många som möjligt av dem som är missnöjda, som söker, som helt enkelt inte vet vad framtiden bär med sig. Trots denna ideologiska förvirring måste vi komma på talefot med dem och tillsammans bygga motstånd och kamp mot arbetslöshet, dyrtid, försämringar i EG-anpassningens kölvatten osv.

För att kunna göra det behöver vi inte ta någon ”omväg” genom ett annat parti eller partiskapelse, och minst av allt med eller i ett parti som inte bara saknar program och strategi, utan också en gemensam definition på vad målet är. På vänsterpartiets kongress fanns det de som sade att det inom (v) inte ens finns en gemensam uppfattning om vad ordet socialism betyder.

Alltså måste vi rusta partiet på arbetsplatser, i proletära bostadsområden, i alla miljöer som Èvisar en vilja att kämpa. Det är bara där vi kan bygga partiet, det är bara där vi kan utveckla vårt program, det är bara där programmet kan överleva. Vi måste göra detta utan några som helst illusioner om snabba genombrott eller massiv rekrytering.

Vi kommer att kunna påverka, vi kommer att bli respekterade för vad vi säger. Men därifrån till att rekrytera i stor skala är steget långt. Under lång tid framöver kommer det fortfarande att handla om att rekrytera individ för individ. Samtidigt kommer vår lyssnarskara att öka.

Men steget från att dra med oss enstaka människor, till att bli respekterade som ett bra parti som kämpar, till att ansluta sig till ett revolutionärt socialistiskt program. För många människor är steget på tok föra långt i dagens politiska situation – trots att de vill kämpa. Detta oavsett den förvirring kommandoekonomiernas sammanbrott och socialdemokratins reträtt skapat. I många fall kämpar de trots sina ideologiska ståndpunkter.

Ett självständigt partibygge innebär inte att vi vänder ryggen till enhet med andra organisationer. Det innebär att våra enhetsinitiativ i första hand syftar till att påverka, stärka, mobilisera och aktivera de människor och grupper som söker alternativ, som inte ser några alternativ, men som utifrån sin egen situation drivs av att på något sätt hitta vägarna.

Detta leder fram till att vi ställer oss avvisande till det diffusa projekt om en bred, daglig vänstertidning – som skulle vara en katastrof för Internationalen – och någon form av historisk omgruppering, en del kallar det ”motorvägen, andra ”sammanbrottet”, oavsett om det hetPer ”socialistisk allians” eller ett ”Enat socialistiskt parti”, oavsett om det är ett parti i traditionell bemärkelse eller ett parti i kapprock.

Detta kommer att bli en blytyngd runt partiets ben. En blytyngd som i värsta fall kan få oss att sjunka, att dra ner oss i djupet.

Den enda omgruppering värd namnet är den som växer fram ur klasskampen själv, som består av kämpande grupper som närmar sig varandra utifrån sina egna erfarenheter, som börjar upptäcka att de går samma riktning, att de har samma erfarenheter, att de drar samma slutsatser. Varje sådan rörelse är, som Karl Marx uttryckte det, mera värd än tvåtusen program.

Om vi förmår samla partiet kring denna linje och skapa tilltro till vår egen förmåga – då kommer vi att kunna bygga ett starkt parti som förmår spela en nyckelroll i en kommande radikalisering.

Anders Hagström

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1991

Revolutionär utrikespolitik: ”Fredlig samexistens” eller proletär internationalism?

Allt sedan sin uppkomst har den marxistiska kommunismen uppfattats som ett dödligt hot av kapitalismens främsta försvarare: det internationella borgerskapet och de imperialistiska stormakterna. Framför alla andra aspekter är det marxismens oförsonliga internationalism – den proletära internationalismen – som försatt världskapitalet i skräck. Visionen om en slutlig anstormning mot kapitalismen från den internationella arbetarklassens sida har, trots att det perspektivet totalt övergivits av byråkratierna i Sovjet och Kina m fl ”socialistiska stater”, emellertid inte övergivits av kapitalistklassen och dess politiska företrädare. Hotet om ett ”kommunistiskt världsherravälde” utgör fortfarande utgångspunkten för all kontrarevolutionär strategi i världsformat. Imperialisterna må sedan uttrycka den i högljudda och paranoida fraser som t ex 50-talets McCarthyism i USA, ”kalla kriget”, eller i andra mer ”realpolitiska” föresatser som t ex ”Nixondoktrinen” under 70-talet.

Världskapitalets kontrarevolutionära instinkter och dess fruktan för världsrevolutionen, är ett slående bevis på den potentiella sprängkraften i arbetarklassens internationalism, trots att denna sprängkraft ständigt desarmerats av de ledarskap som påstått sig handla i arbetarklassens intresse. Ty trots raden av förräderier och utsålda revolutioner misstror alltjämt imperialismen byråkratierna i de ”socialistiska staterna”. Dessa länders existens som arbetarstater, de må sedan vara hur byrå- kratiserade som helst, utgör ett ständigt hot mot värdskapitalismens krav på ökat livsrum. Hur än byråkratierna i dessa stater försökt beveka imperialismen med den ”fredliga samexistensens” lockelser, hur de än försökt hålla tillbaka arbetarklassens kampvilja, och hur de än försökt begränsa nationella och sociala revolutioner, så har ändå aldrig imperialismen övergivit sina strävanden att bryta ner arbetarstaterna och återupprätta kapitalismen.

Världskapitalet har alltid utvecklat sin internationalism bättre än arbetarrörelsen gjort. Detta ligger förvisso i kapitalismens själva natur: den alltmer internationaliserade handeln, den globala kapitalackumulationen, kapitalets internationella organ (Världsbanken, Valutafonden osv.) och de multinationella bolagens framväxt. Kapitalismen skyr inga gränser, allra minst de nationella, för sin utsugning. Men så har också kapitalets politiker, utifrån kapitalismens behov, vidtagit medvetna åtgärder – ekonomiska, politiska och militära – för att befrämja utsugningen i världsskala. I sin Kritik av Gothaprogrammet anmärkte också Marx med bitter ironi, när han jämförde detta program med det kapitalistiska frihandelspartiets, att ”i själva verket står programmets internationella bekännelse ännu oändligt djupt under frihandelspartiets. Även det (dvs frihandels- partiet) påstår, att resultatet av dess strävan är den ‘internationella förbrödringen’. Men det gör också något för att göra handeln internationell och nöjer sig visst inte med medvetandet, att alla folk driver handel hemma hos sig.” 1

Marx och Engels svar på detta var att organisera den internationella arbetarrörelsen bakom ett enhetligt klassprogram. 1864 föddes den Första Internationalen (Internationella Arbetarassociationen) som en direkt följd av Marx och Engels stridsrop: ”Proletärer i alla länder förena er!” När denna international splittrades av oenigheterna mellan Marx’ anhängare och Bakunins anarkister, bildade marxisterna den Andra Internationalen. Dess bankrutt i och med första världs- krigets utbrott ledde till den Tredje Kommunistiska Internationalens (Kominterns) grundande 1919 under Lenins och Trotskijs ledning. Kominterns urartning under Stalin tvang Trotskij och den internationella Vänsteroppositionen att 1938 utropa den Fjärde Internationalen, den international som alltsedan dess, och under mycket svåra omständigheter, fört det revolutionära arvet och marxismen vidare i den internationella arbetarrörelsen.2

Men en international kan inte bara vara en formell sammanslutning som då och då proklamerar sitt allmänna ”stöd åt kampen i alla länder”. En international måste vara en kämpande organisation, ett revolutionärt Världsparti som handlar och griper in i den internationella kampen. Det måste, med Lenins ord, visa att

”internationalism i handling innebär ett och endast ett: självuppoffrande arbete för att utveckla den revolutionära rörelsen och den revolutionära kampen i eget land, stöd (genom propaganda, sympati och materiella medel) åt samma kamp, samma kurs – och endast denna – i alla länder utan undantag”.3

Det tidiga Komintern försökte också leva upp till dessa föresatser. Komintern sågs som det kommunistiska Världspartiet som skulle erövra och leda den internationella arbetarklassen till seger, och därmed också säkra sovjetstatens (och de blivande arbetarstaternas) väg mot socialismen.4 Genom Kominterns försorg dirigerades allt tänkbart stöd till dess olika sektioner: finansiell hjälp, moraliskt stöd, ledare och organisatörer sändes iväg för att hjälpa upp de nybildade kommunistpartiernas arbete o s v.

Förutom det nödvändiga i att möta en internationellt organiserad fiende fanns det också en annan dimension i dessa ihärdiga försök att organisera den internationella arbetarklassens kamp. Denna dimension bestod i marxisternas djupa förståelse av omöjligheten av att fullborda socialismen inom ramen för ett enda land.

Om någon i den revolutionära marxistiska rörelsen före 1924 hade yttrat att socialismens fullbordande – d v s ett klasslöst samhälle – var möjligt i ett enda land, speciellt i ett så efterblivet land som Ryssland (eller Kina), skulle det med all säkerhet ha tagits som ett stort skämt. Det var en allmänt vedertagen ståndpunkt att socialismen först kunde förverkligas sedan arbetarklassen tagit makten i åtminstone majoriteten av de utvecklade kapitalistiska länderna. Socialismens fullbordan förutsatte, enligt Marx. en avsevärd utveckling av de övriga ländernas produktivkrafter till i nivå med dessa avancerade kapitalist länders, och självfallet också revolutionens seger i världsskala.5

Detta var också Lenins och bolsjevikernas perspektiv. Ståndpunkten var så självklar, att det är omöjligt att finna någon som helst diskussion och kritik i den frågan i den dåtida marxistiska arbetarrörelsen! Däremot poängterades ofta, och speciellt 1917 och åren strax efter, att den ryska revolutionen bara var första steget i den socialistiska världsrevolutionen. Så skrev t ex Lenin 1920 följande:

”När bolsjevikerna började revolutionen, sade de att vi kunde och borde inleda den; men samtidigt glömde vi inte att man endast kunde fullborda den, bringa den till slutlig seger genom att inte begränsa sig till Ryssland, utan att besegra det internationella kapitalet med hjälp av en rad länder…” 6

och:

”… vi har alltid understrukit att vi står på en internationell ståndpunkt och att det är omöjligt att i ett enda land fullborda ett sådant företag som den socialistiska revolutionen.” 7

Exemplen kunde mångfaldigas.8 Bildandet av Komintern 1919 var således en självklarhet, helt i linje med traditionen från Marx och Engels, vilket också framgår av den målsättning som fastslogs i Kominterns stadgar:

”Det nya internationella arbetarförbundet har skapats för att organisera gemensamma aktioner från proletärerna i de olika länderna, aktioner vars enda mål är: kapitalismens störtande, upprättandet av proletariatets diktatur och en internationell Sovjetrepublik för klassernas fullständiga avskaffande och socialismens förverkligande, det första stadiet i det kommunistiska samhället.” 9

Någon ordentlig boskillnad mellan parti (International) och stat i detta avseende gjordes inte annat än av rent praktiska skäl.10 Båda sågs som instrument för att påskynda världsrevolutionen, och bå-das verksamhet var naturligtvis underordnad den internationella klasskampens och världsrevolu-tionens intressen. Tillkomsten av en arbetarstat ändrade inte på en enda beståndsdel i den proletära internationalismen, utan försvaret av denna stat fick aldrig ske på bekostnad av klasskampen eller revolutionen i övriga delar av världen! Däremot tillkom en ny kampterräng för bolsjevikerna: de mellanstatliga förbindelserna vad gäller diplomati, handel, tillfälliga överenskommelser av olika slag osv. Men detta var en terräng man på grund av styrkeförhållanden och objektiva faktorer mest såg sig intvingad i. Det skulle aldrig ha fallit Lenin och bolsjevikerna in att betrakta den som en speciellt åtråvärd huvudarena eller hävstång för den proletära internationalismens och revolutionens intressen. Man betraktade istället de styrkeförhållanden och de objektiva omständigheter som rådde efter oktoberrevolutionen som ständigt stadda i förändring, och också alltmer till revolutionens fördel. I början av 1918 kunde således Lenin skriva att ”det råder inget tvivel om att en socialistisk revolution måste och kommer att bryta ut i Europa. Alla våra förhoppningar om en slutgiltig seger för socialismen är grundade på denna övertygelse och på denna vetenskapliga förutsägelse”.11 Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå att det aldrig utarbetades några speciella ut- rikespolitiska ”principer”, eller system av principer (vilket senare blev fallet under Stalins och sovjetbyråkratins maktkonsolidering). Den proletära internationalismen var ledstjärnan för Sov- jetstatens utrikespolitik, och eventuella kompromissåtgärder – som t ex undertecknandet av freds- avtalet i Brest-Litovsk 1918 – sågs som en högst ”tillfällig taktik”, underordnad världsrevolutionens intressen. Utifrån klasskampens och socialismens principer närmade sig alltså Lenin, Trotskij och bolsjevikerna på ett praktiskt sätt de nya problem som utrikespolitiken innebar.12

I. Den ”fredliga samexistensen”…

Vad vi sålunda har att falla tillbaka på, när det gäller praktisk revolutionär utrikespolitik, är den unga sovjetstatens prövoperiod 1917-1924. En kort tid, kan det tyckas. Men å andra sidan ställdes bolsjevikerna under den tiden inför en så lång rad allvarliga problem och hotande faror, att det gör det minst sagt berättigat att påstå att ingen arbetarstat därefter ställts inför en sådan anhopning av inre och yttre svårigheter på så kort tid: ett tärande inbördeskrig, sabotage mot produktionen från resterna av de tidigare härskarklasserna, hungersnöd, militär intervention av ett dussintal stater och en massiv internationell hetskampanj från imperialismen. Mot bakgrund av detta är de sex-sju åren av revolutionär utrikespolitik ”unika”.

Det innebär inte att alla den nya sovjetstatens olika beslut och åtgärder på detta område var helt exemplariska och oproblematiska. Tvärtom begicks en rad allvarliga misstag och missbedöm- ningar, t ex när Röda Armén gick in i Polen 1920 för att ”påskynda revolutionen”.13 Eller den okritiska hållningen till vissa av nationaliströrelserna, som t ex Kemals i Turkiet, Riza Khans i Persien och Amanullahs i Afghanistan. Men å andra sidan vore det ren idealism att tro att ett revolutionärt ledarskap, på väg in i ett nytt och okänt område – utan tidigare liknande historiska erfarenheter – i alla lägen skulle fatta felfria och ”principfasta” beslut, eller inte låta sig frestas av realpolitikens kortsiktiga ”fördelar”. Tvärtom är det nödvändigt för dagens revolutionärer att kritiskt värdera tidigare erfarenheter, för att inte om och om igen göra samma misstag, likt de stalinister och maoister som trampar vidare i historielöshetens ekorrhjul.14

Där Lenin och bolsjevikerna på gott och ont tvangs ”improvisera” fram en revolutionär politik fastslog stalinismen ett tidlöst system av fastlåsta ”principer”. I den maoistiska varianten har det tagit sig uttryck i ”de fem principerna om fredlig samexistens” som ständigt förts fram av den kinesiska ledningen. Dessa ”fem principer” uppstod på papperet i samband med de kinesisk-indiska förhandlingarna om Tibet i april 1954. Det betydde dock inget annat än en formalisering av en politik som i praktiken tillämpats av sovjetbyråkratin och de stalinistiska kommunistpartierna i nära 30 år. De sovjetiska kollegorna invände heller aldrig mot att Zhou Enlai 1954 dristade sig till att sammanfatta decennier av klassamarbetspolitik till ett uttalat system av principer:

ömsesidig respekt för varandras suveränitet och territoriella integritet
icke-aggression
icke-inblandning i varandras angelägenheter
jämlikhet och ömsesidig fördel
fredlig samlevnad 15

Från just stalinistiskt och maoistiskt håll har man försökt framställa Lenin som fadern till dylika tankegångar och ”principer”. Ofta har också denna myt ställts mot en annan: Trotskij som förespråkare för en ”omedelbar, samtidig revolution” i alla länder med Röda Arméns hjälp. Ingen av denna mytbildningar har någon som helst förankring i verkligheten. Tvärtom står dessa mytbilder och legender i klar motsatsställning till Lenins, Trotskijs och bolsjevikernas uppfattning om revolutionär utrikespolitik.16

Vanlig formallogik räcker till för att inse att mao-stalinismens ”fem principer” är rent motsägelse-fulla, och en direkt produkt av teorin om ”socialism i ett land” – en i sin tur kapitulation inför den borgerliga ideologin. Om socialismen kan fullbordas i ett enskilt land, under förutsättning att detta land får vara i fred, vad är då inte naturligare än att formalisera dess relationer till yttervärlden just på detta sätt?

Denna logiska och enkla tanke har bara ett fel: den tar inte hänsyn till verkligheten. För i verkligheten låter inte de kapitalistiska staterna arbetarstaterna vara ifred! Och än mer attackerar kapitalet de rörelser och partier som överallt i världen kämpar – eller bara säger sig kämpa – för att störta kapitalismen och upprätta nya arbetarstater! Den internationella kapitalismen arbetar ständigt för att underminera de antikapitalistiska landvinningarna och uppger aldrig hoppet att återta vad den förlorat. Tanken på ett isolerat socialistiskt samhälle utan klasser, med ett överflöd på nyttigheter och samhällelig service, utan polis och militärmakter sig i det perspektivet som fullkomligt absurd och utopisk.

II. Klasskampens behov avgörande

Men vad är då alternativet? Är det en arbetarstat som ständigt befinner sig i strid med den kapitalistiska omgivningen, och som är dömd till undergång om inte Den Stora Världsrevolutionen kommer? Svaret är både ja och nej. Nej, om man med strid menar att arbetarstaten alltid i alla lägen är indragen – eller riskerar att dras in —i militära konflikter med imperialismen. Ja, om man menar strid på ekonomisk, politisk och ideologisk nivå. Den kapitalistiska konkurrensen och den borgerliga ideologin är krafter som varje minut hamrar mot arbetarstaten. Likaså det militära hotet; hotet om ett nytt imperialistiskt världskrig där arbetarstaten förr eller senare tvingas agera militärt. Och förr eller senare är också kriget självt en oundviklighet.17

Under sådana omständigheter —dvs de som idag gäller – är det helt verklighetsfrämmande att tala om ”fredlig samexistens” som en princip från arbetarstatens sida. ”Fredlig samlevnad” råder under vissa perioder, längre och kortare, till följd av de internationella styrkeförhållandena, mellan dels bourgeoisin och arbetarklassen, dels mellan olika kapitalistiska stater. Under andra perioder dras arbetarstaten in i militära konflikter, mindre som större, med imperialismen. Utgången av dessa konflikter beror också de av de internationella styrkeförhållandena, men som konflikter är de oundvikliga.18

Just därför att militära konflikter är oundvikliga kan vi inte heller formulera problemet i termer av att ”fredlig samlevnad” är ”alltid önskvärt” eller ”aldrig önskvärt”. I verkligheten tvingas arbetarstaten leva både ”fredligt” och ”fientligt”. Och oavsett vilket tillstånd som råder måste arbetarstatens inriktning alltid vara att utnyttja situationen till klasskampens och revolutionens fördel!

I klartext innebär detta att arbetarstaten bryter mot sådana ”principer” som t ex ”icke-inbland- ning…”, ”…suveränitet och territoriell integritet” om det kan gynna klasskampen och världsrevolu- tionen. Och den inte bara bryter, den är i sådana lägen t o m förpliktad att bryta, och förklara detta inför arbetarklassen och den internationella opinionen! 19

1921 fattade sovjetstaten beslutet att låta Röda Armén gå in i Georgien för att hjälpa till att störta den mensjevikiska regimen. Georgien hade alltmer upplåtits åt imperialismen som ett uppmarsch- område för attacker mot sovjetstaten. De georgiska kommunisterna förföljdes brutalt. Röda Arméns aktion var naturligtvis ett brott mot ”icke-inblandning” och ”territoriell suveränitet”. De georgiska mensjevikerna och den internationella socialdemokratin larmade högljutt över detta brott mot ”principerna om nationell självbestämmanderätt” osv. På dessa anklagelser svarade Trotskij:

”Dagens ‘realpolitik’ innebär att vi måste sätta arbetarstatens intressen i relation till de förhållanden som skapats av det faktum att den är omringad av stora och små borgerliga nationaldemokratiska stater. Det var utifrån sådana överväganden, baserade på en korrekt värdering av fakta, som vi upprätthöll vår tålmodiga inställning gentemot Georgien. Men när denna vår inställning, efter en lång prövotid, inte gav oss de minsta elementära säkerhetsgarantier – när principen om självbestämmande, i händerna på gene- ral Walker och amiral Dumesnil, blev en juridisk garanti för kontrarevolutionen som förberedde en ny attack på oss såg vi inte, och kunde inte se, något moraliskt hinder i att låta Röda Armén, på uppmaning av Georgiens revolutionärer, gå in och hjälpa arbetarna och fattigbönderna att, med minsta möjliga fördröjning och offer, störta den sorgliga demokrati som förstört sig själv med sin egen politik.” 20

Vidare:

”Vi inte bara erkänner, utan vi ger också fullt stöd till principen om självbestämmande, närhelst den rik- tas mot feodala, kapitalistiska och imperialistiska stater. Men varhelst myten om självbestämmandet, i bourgeoisins händer, blir till ett vapen riktat mot den proletära revolutionen, har vi ingen anledning att behandla denna myt annorlunda än de övriga av demokratins `principer’ som kapitalismen har förvrängt.” 21

Detta är bara ett av de otaliga exempel på bolsjevikernas inställning till de ”principer” som de omgivande kapitaliststaterna höll sig med för att dölja det egna förtrycket och det kapitalistska rofferiet. Arbetarstaten och de revolutionära partierna kan inte för sin egen del betrakta sådana principer som ”absoluta” eller ”heliga”. Det vore att binda ris för egen rygg. De kapitalistiska staterna överger och trampar dagligen sina egna ”principer” i smutsen Vi skulle kunna göra en liknelse. Kollektivavtalens ”fredsplikt” mellan arbetsköparnas organisationer och arbetarnas kan vi betrakta som en sådan ”princip”. Vi vet att kapitalisterna, på det ena eller andra sättet, alltid kommer att bryta dessa avtal i praktiken. Detta vet vi på förhand. Vore det en revolutionär linje att mot kapitalisternas avtalsbrott hävda att arbetarna för sin del alltid ska och kommer att hålla avtalen? Nej, det vore direkt underkastelse. En revolutionär inställning måste utgå från klasskampens behov, inte från något mytiskt ”absolut” värde i abstrakta principer:

”Kollektivavtalet är ingenting annat än ett vapenstillestånd. Arbetsköparna bryter alltid kollektivavtalen, så snart minsta möjlighet därtill erbjuder sig. Den djupa vördnaden inför kollektivavtalen bevisar att arbetarklassens ledare är djupt genomträngda av den borgerliga ideologin. De revolutionära fackföreningarna skall inte förkasta kollektivavtalen, utan erkänna deras relativa värde, men de måste alltid ha fullkomligt klart för sig sättet att bryta dessa avtal, närhelst detta skulle vara till fördel för arbetar- klassen.” 22

Till de ”arbetarklassens ledare” som nämns i citatet kan vi t ex föra LO-byråkratin, den internationella socialdemokratin, de stora ”kommunist”-partiernas ledningar, Moskva- och Pekingbyråkratin – alla inpyrda av ”djup vördnad” inför den borgerliga ideologins ”principer”…

Arbetarstatens utsatthet för militära attacker från imperialismens sida är, liksom arbetarstatens egna militära operationer, ett slående bevis för orimligheten i att förespråka permanent ”fredlig samlevnad” med imperialismen. En konsekvent genomförd ”fredlig samexistens”-politik leder till ett övergivande av klasskampen och att revolutioner som hotar ”samlevnaden” offras. Och var går t ex gränsen för vad som ska anses som ”ickeinblandning i varandras angelägenheter”? Är inte varje uttalat stöd till klasskampen mot en kapitalistisk regim en ”inblandning” i detta kapitalistiska lands inre angelägenheter?

Naturligtvis är det så. Här hjälper det föga med det vanliga motargumentet att man måste ”skilja på stat och parti”, där arbetarstaten skulle stå för ”diplomatin” (som dessutom kallas ”revolutionär”) medan partiet ägnar sig åt klasskampen i världen. Som redan tidigare sagts är det omöjligt att upptäcka någon sådan distinktion under den unga sovjetstaten. Då var de ryska ambassaderna stencilcentraler och kontaktpunkter för Kominterns sektioner. I Storbritannien utnämndes t o m den skotske arbetarledaren John McLean till rysk konsul!

Bolsjevikledare skickades runt om i världen för att öppet delta i ledningen för arbetarklassens kamp. Så skickades t ex Karl Radek till Tyskland. Samme Radek deltog tillsammans med Trotskij vid fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk 1918. Omedelbart vid ankomsten vände han helt sonika ryggen åt de celebra kejserliga dignitärerna och höga officerarna och började dela ut revolutionära flygblad bland soldaterna i hedersvakten. Detta för de tyska diplomaterna så ”chockerande” beteende hade en allvarlig mening. Som Trotskij senare deklarerade för centralmakternas representanter; ”Vi medlemmar i den ryska delegationen tillhör inte den diplomatiska skolan utan betraktar oss som revolutionens soldater”. Och Trotskij använde en stor del av förhandlingarna till att upp- mana arbetarna i Tyskland och Centraleuropa att störta regeringarna!24 Allt detta var naturligtvis högst flagranta brott mot ”icke-inblandningens princip”, om man ser till den borgerliga diplomatins regler. Men bolsjevikerna behandlade också den borgerliga utrikespolitiska konvenansen med den respektlöshet som var nödvändig för att skola den internationella arbetarklassen och genomdriva de revolutionära målsättningarna.25

III. Den proletära internationalismens principer

Ledningen för en arbetarstat kan naturligtvis välja att följa ”spelets regler”, och på så vis säkerligen vinna en rad fördelar på kort sikt, genom att inte stöta sig med de kapitalistiska staterna. Men på lång sikt skulle detta äventyra arbetarstatens existens, eftersom ledningens agerande skulle leda till en systematisk felskolning och ideologisk avväpning av den internationella arbetarklass som ytterst utgör arbetarstatens verkliga bundsförvant och garanti. Trotskijs egen summering av denna problematik förtjänar att återges i ett längre stycke:

”Under de åren (1918-23) slöt den sovjetiska regeringen en rad fördrag med borgerliga regeringar: Brest-Litovsk-freden i mars 1918; ett fördrag med Estland 1920; Rigafreden med Polen i oktober 1920, Rapallo-pakten med Tyskland i april 1922; och övriga mindre viktiga diplomatiska avtal. Det kunde emellertid aldrig ha fallit sovjetregeringen som helhet in, ej heller någon av dess medlemmar, att fram- ställa sina borgerliga motparter som ‘vänner av fred’, och än mindre uppmana kommunistpartierna i Tyskland, Polen och Estland att med sina röster stödja de borgerliga regeringar, som hade undertecknat dessa fördrag. Det är för övrigt precis denna fråga som är avgörande för den revolutionära undervisningen av massorna. Sovjeterna kunde inte underlåta att underteckna Brest-Litovskfreden, på samma sätt som utmattade strejkare inte kan underlåta att skriva under de grymmaste villkor, som kapitalisterna påtvingar dem. Men den röst som de tyska socialdemokraterna stödde denna fred med genom att hycklande ‘lägga ned sin röst’, fördömdes av bolsjevikerna som ett stöd åt stråtröveri och stråtrövare. Även om Rapallopakten med det demokratiska Tyskland undertecknades fyra år senare på den formella grund- valen av ‘lika rättigheter’ för båda parter, så skulle det tyska kommunistpartiet ha utstötts ur Komintern om det hade gjort detta till en förevändning för att uttrycka förtroende för sitt lands diplomati. Den grundläggande linjen i sovjeternas internationella politik vilade på det faktum att den ena eller andra kommersiella, diplomatiska eller militära överenskommelsen mellan den sovjetiska regeringen och imperialisterna, inte skulle i något avseende begränsa eller försvaga proletariatets kamp i de aktuella kapitalistiska länderna, för i sista hand kunde arbetarstatens egen säkerhet endast garanteras av världs- revolutionens tillväxt. När Tjitcherin under förberedelserna för Genèvekonferensen föreslog införandet av vissa ‘demokratiska’ förändringar i den sovjetiska konstitutionen, för att behaga den ‘allmänna opinionen’ i Amerika, rekommenderade Lenin i ett officiellt brev av den 23 januari 1922 att Tjitcherin omedelbart skulle sändas till ett sanatorium. Om någon på den tiden hade vågat föreslå att vi skulle köpa den ‘demokratiska’ imperialismens positiva inställning genom att ansluta oss till t ex den falska och ihåliga Kellogpakten eller genom att försvaga Kominterns politik, skulle Lenin utan tvekan ha föreslagit att upphovsmannen skulle sändas till ett sinnessjukhus – och han skulle knappast ha mött något motstånd inom politbyrån.” 26

Till detta kunde vi bara tillägga att om någon, under den period Trotskij beskriver, hade lagt fram ”de fem principerna om fredlig samlevnad” som riktlinjer för Sovjets utrikespolitik, så hade denne också med all säkerhet rekommenderats en vistelse på något ”sanatorium”.

”De fem principerna om fredlig samlevnad” uttrycker i själva verket byråkratins strävan till klassamarbete och status quo på internationell nivå, och har inget med revolutionär marxism att göra.

Marxismens alternativ är den proletära internationalismen. Vi skulle kunna belysa dess innebörd utifrån fem sammanhängande utgångspunkter:

1. Den internationella klasskampen och utvecklingen inom arbetarrörelsen.

Denna aspekt innebär – som vi tidigare sagt – att arbetarklassens internationella enhet och kamp står över alla nationella gränser och inskränkningar, att klasskampen alltid står över all nationell kamp, Den för många välbekanta passagen i Kommunistiska Manifestet – ”… Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdigt med sitt eget lands bourgeoisi” – betyder helt enkelt att arbetarna först måste börja klasskampen i ”sitt eget” land, mot ”sin egen” borgarklass, innan den kan föras internationellt. Stalinister och maoister har tvärtemot denna självklara tolkning använt dessa Marx’ ord för att rättfärdiga en nationellt inskränkt och reaktionär politik; att arbetarklassen först skulle – tillsammans med ”den nationella borgarklassen” – försvara det ”nationella oberoendet” och möjligtvis sedan bedriva klasskamp för socialismen, i varje land för sig.27

Utifrån en sådan hållning är det inte heller svårt att förstå varför dagens stalinister och maoister inte förespråkar något uppbygge av en Kommunistisk International. För revolutionära marxister är däremot denna fråga livsavgörande för socialismen.

2. Kampen mot imperialismen och för nationellt oberoende i de koloniala och halvkoloniala länderna.

Att marxisterna sätter klasskampen före den ”nationella kampen” betyder inte att all nationell kamp är oväsentlig. Tvärtom. Lenin och bolsjevikerna ägnade, speciellt efter den revolutionära ebben i Västeuropa, stor uppmärksamhet åt de nationellt demokratiska rörelserna i den koloniala världen. De kommunistiska partierna och grupperna förpliktades att delta i och utveckla dessa rörelser i alltmer socialistisk riktning. Under inga omständigheter fick dock klasskampen och arbetarklassens organisationer – framför allt det kommunistiska partiet – underordnas de borgerliga och småborgerliga krafter som till en början oftast tar ledningen i nationella befrielsekamper. Kommunisterna måste alltid upprätthålla sin egen självständiga organisation, och hela tiden agera för att kampen i så hög utsträckning som möjligt tar sig uttryck i proletära klasskampsmetoder och organisationsformer, t ex strejker, fabriksockupationer, arbetar- och bondemilis, arbetar- och bonderåd osv.28 Om arbetarstaten och den kommunistiska rörelsen agerar korrekt i den kampen så kommer de nationella revolutionerna att växa över i socialistiska revolutioner. De nationella befrielserörelserna är alltså – vilket också historien visat – potentiella bundsförvanter till den internationella arbetarklassen. Men de kan också – om ett kommunistiskt parti saknas, eller om det befintliga partiet i praktiken för en underdånig linje – ta andra vägar. I många fall har utvecklingen stannat vid en formell befrielse, medan landet i praktiken ånyo knutits till imperialismen.

3. Försvaret av arbetarstaten mot imperialistiska attacker av olika slag.

Här har vi redan avhandlat en rad aspekter. Det räcker att – igen! – understryka:

Arbetarstaternas främsta stöd är den internationella arbetarklassen. Alla försök att överge denna ståndpunkt i teorin och praktiken och istället skaffa sig ”vänner” bland kapitalistiska stater, dess politiker och byråkrater, leder på sikt till att banden till arbetarklassen bryts, och att arbetarstaten och revolutionen äventyras!

Vi kan låta Trotskijs ord om sovjetbyråkratins inställning contra den unga sovjetstatens politik belysa denna grundläggande aspekt:

”Den sovjetiska byråkratin – vi måste göra den denna rättvisa —har skaffat sig stor erfarenhet när det gäller att dirigera folkets massor, genom att söva ned dem, dela och försvaga dem eller genom att öppet bedraga dem för att kunna få obegränsad dominans över dem. Men av just denna anledning har den förlorat varje spår av förmåga till revolutionär undervisning av massorna. Genom att strypa självständighet och initiativ i folkets lägre led hemma, kan det naturligtvis inte framkalla kritiskt tänkande och revolutionärt mod på världsarenan. Dessutom, i egenskap av härskande och privilegierat skikt, värderar den oändligt mer hjälp och vänskap från dem som är mer av dess sociala typ i väst – borgerliga radikaler, reformistiska parlamentariker, fackföreningsbyråkrater – än de vanliga arbetarna som är skild från den genom en social avgrund.

(…..)

Den främsta erfarenheten var att sovjetmakten inte kunde ha hållit ut i tolv månader utan direkt hjälp från internationalen och särskilt det europeiska proletariatet samt utan en revolutionär rörelse bland de koloniserade folken. Den enda anledningen till att de tysk-österrikiska militärmakterna inte fullföljde sitt angrepp på Ryssland till slutet var att de kände revolutionens heta andedräkt i ryggen. På ungefär nio månader gjorde upproren i Tyskland och Österrike-Ungern slut på Brest-Litovsk-freden. De franska sjömännens revolt på Svarta havet i april 1919 tvingade tredje republikens regering att avstå från sina militära operationer på Sovjets sydfront. Den brittiska regeringen drog i september 1919 bort sina expeditionsstyrkor från den sovjetiska nordfronten under direkt tryck från sina egna arbetare. Efter Röda Armens reträtt från trakten av Warszawa 1920, förhindrade endast en mäktig våg av revolutionära protester Ententen från att komma till Polens undsättning och krossa Sovjet. Då Lord Curzon överlämnade sitt hotfulla ultimatum till Moskva 1923 var hans händer i det avgörande ögonblicket bundna av de brittiska arbetarorganisationernas motstånd. Dessa tydliga episoder är inte märkvärdiga. De beskriver hela karaktären hos den första och svåraste perioden i Sovjets existens. Även om revolutionen inte seg- rade någonstans utanför Rysslands gränser, var förhoppningen om dess seger långt ifrån fruktlös.” 29

4. Uppbygget av arbetarstaten, planekonomin och övergången till socialismen.

Framväxten av nya arbetarstater innebär givetvis alltid ett steg framåt för världsrevolutionen och den internationella arbetarklassen. Detta även om dessa arbetarstater råkar vara deformerade och byråkratiserade ända från början, som t ex varit fallet med stater som Polen, Ungern, Tjeckoslovakien m fl vilka skapats ”uppifrån” med Röda Arméns hjälp. Det gäller även Kina och Vietnam, där byråkratiseringsprocessen främst har inhemska rötter genom kommunistpartiernas stalinistiska organisation, politik och tradition.

Revolutionära marxister måste alltid försvara dessa stater mot imperialismen, samtidigt som de kämpar för att byråkratin ska krossas och för att proletär demokrati och arbetarmakt ska ta över i dess ställe.

Men försvaret av dessa stater får inte innebära att det ”socialistiska uppbygget” – sådant det förs fram av byråkratin själv – skönmålas och behandlas som en fetisch vilken all världens arbetare skall tillbedja. Eftersom en fullt utvecklad socialism inte kan uppbyggas i ett enda isolerat land måste alla teorier om och försök till ”socialism i ett land” bekämpas.

Den stalinistiska (och maoistiska) byråkratins politik har varit den motsatta: den internationella arbetarklassen, liksom andra arbetarstater har fått underordna sig den ”socialistiska bastionen.” Uppbygget i t ex 30-, 40-och 50-talets Sovjetunionen framställdes i den mest skimrande dager. Arbetslöshet fanns inte på något vis, produktiviteten ökade ständigt, femårsplanerna överskreds alltid, alkoholism och dekadans hade utrotats och klassamhället var borta osv in absurdum…

Istället för att delge världens arbetarklass problemen i det socialistiska uppbygget, försökte sovjetbyråkratin få världens arbetare att tro att ett socialistiskt paradis upprättats på jorden. Det gällde bara att försvara detta, sedan skulle ”exemplets makt” göra sitt. Allt prat om missförhållanden och svårigheter, nöd och förtryck i Sovjet skulle avfärdas som ”borgerliga och imperialistiska lögner” osv. Inget har skadat socialismens rykte så mycket som sovjetbyråkratins teori om ”socialism i ett land” och de krampaktiga försöken att framställa Sovjetunionen som en Edens lustgård i proletär tappning!

Givetvis måste det socialistiska uppbygget i en arbetarstat drivas vidare, men i samordning med den internationella arbetarklassens kamp, och naturligtvis också med andra arbetarstater. Det socialistiska uppbygget och planekonomin kan inte isoleras från den kapitalism som fortfarande omger arbetarstaterna och dominerar världen utanför. Eller som Trotskij påpekar:

”Ett realistiskt program för en isolerad arbetarstat kan inte ha som målsättning att uppnå ‘självständighet’ från världsekonomin, än mindre att bygga upp ett nationellt socialistiskt samhälle ‘på kort tid’. Uppgiften kan inte bestå i att uppnå ett abstrakt maximitempo, utan det optimala, dvs det bästa tempot, det som följer ur förhållandena för den egna ekonomin och för världsekonomin, som stärker proletariatets ställning, förbereder de elementen för det framtida socialistiska samhället, och samtidigt, och framför allt, systematiskt förbättrar proletariatets levnadsstandard och stärker dess allians med de icke-exploaterande massorna på landsbygden. Detta mål måste vara i kraft för hela den förberedande perioden, dvs till dess den segerrika revolutionen i de utvecklade länderna frigör Sovjetunionen från dess nuvarande isolerade ställning.” 30

5. Risken för krig bland de kapitalistiska staterna.

I kampen om profiter och marknader drivs de olika kapitalistiska blocken och länderna oundvikligt i krig med varandra, antingen mindre ”lokala” krig eller så världskrig. Lika mycket som dessa krig utgör ett hot mot arbetarstaten – den segrande kapitalistiska parten vill gärna ”gå vidare”… – så utgör de också en möjlighet att bryta upp den kapitalistiska omgivningen och bana väg för socialistiska revolutioner.

I sådana krigssituationer tvingas säkerligen arbetarstaten att tillfälligt alliera sig med den ena eller den andra kapitalistiska parten, och att på det sättet spela ut dem mot varandra. Om detta ”spel” ska vara till någon nytta för den internationella arbetarklassen förutsätter detta taktiska agerande att kapitalistblocken ”nämns vid sitt rätta namn”. Deras kapitalistiska och imperialistiska natur och strävanden kan in te strykas bort ur analyserna, bara för att behaga dem. Under andra världskriget agerande Stalin och sovjetbyråkratin tvärtom. När nonaggressionspakten med Hitler ingicks 1939 blev Tyskland ”fredsälskande” i den sovjetiska propagandan, medan England-Frankrike förklarades vara ”aggressiva” och ”krigshetsande”. Efter Hitlers anfall mot Sovjet i juni 1941 kastades etiketterna om. Tyskland var nu —rätteligen! – en ”fascistisk angripare”, medan de allierade nu plötsligt representerade ”freden” och ”demokratin”.

Följden av detta makabra smicker gentemot de stater man sökte allians med blev en enorm felskolning av den kommunistiska världsrörelsen och bidrog till att vilseleda arbetarklassen och dess kamp i de aktuella länderna. Klasskampen hölls tillbaka av kommunistpartierna i de länder som sovjetbyråkratin för tillfället allierat sig med, ”Hur skulle det se ut att attackera det kapitalistiska väldet och regeringarna i dessa länder, när vi ju har fördrag med dem?” – resonerade Stalin & Co.

IV. Världsbourgeoisins ”neutralisering” – en illusorisk idé

Man kan naturligtvis diskutera huruvida det är möjligt med en allians med en kapitaliststat om arbetarstaten fortfarande öppet stödet klasskampen i landet i fråga, och likaledes lägger ansvaret för det pågående kriget på dess regering. För att få till stånd en icke-angreppspakt med Hitler-Tyskland var det förmodligen nödvändigt att dämpa ner sådana aspekter av propagandan. Att gå så långt som sovjetledarna gjorde är dock fullständigt oacceptabelt och skadade i själva verket både Sovjetunionen och den internationella arbetarrörelsen. Under omständigheter då en defensiv allians kräver sådana eftergifter är det utan tvivel det enda riktiga att avvisa dem, vilket skulle kunna öka arbetarstatens prestige enormt bland arbetarna i det kapitalistiska landet, och i övrigt. Och där har arbetarstaten sitt främsta stöd, inte bland borgerliga regeringar, diplomater och militärer. Det är arbetarklassens kamp om makten som slutligen avgör om ett krig leder till attack mot arbetarstaten eller inte.

Stalin och sovjetbyråkratin försåg sin klassamarbetspolitik med kapitaliststaterna med ett försåtligt överdrag av ideologi: teorin om världsbourgeoisins ”neutralisering”. Med ett lämpligt ”tryck” från arbetarklassens sida mot den borgerliga staten skulle denna fås att avstå att intervenera mot arbetarstaten. Sovjetbyråkratins dröm var – och är! – alltså ett mer eller mindre permanent tillstånd av jämvikt – men som av någon underlig anledning skulle gynna arbetarstaten även i det långa loppet. Men detta är en illusorisk idé. Klasskampen – och den revolutionära kampen om makten – har drivkrafter som inte låter sig hållas tillbaka av en byråkratis konservativa strävan till status quo på det internationella planet. Vi låter återigen Trotskij ta till orda:

”En situation där proletariatet ännu inte kan gripa makten, men likväl hindra bourgeoisin från att utnyttja sin makt för ett krig, är en situation av instabil klassjämvikt i dess skarpaste form. Ett jämviktsförhållande kallas instabilt just därför att det inte kan vara länge. Det måste slå åt ena eller andra hållet. Antingen kommer proletariatet till makten eller också försvagar bourgeoisin genom en serie slag det revolutionära trycket tillräckligt för att återfå handlingsfriheten, framför allt vad gäller frågan om krig och fred.

Endast en reformist kan beskriva proletariatets tryck på den borgerliga staten som en ständigt ökande faktor och som en garanti mot interventionen. Det är just ur denna syn som teorin om att bygga socialismen i ett land växte fram, genom världsbourgeoisins neutralisering (Stalin). Liksom ugglan flyger bort i gryningsljuset uppstod den stalinska teorin om bourgeoisies neutralisering genom trycket från proletariatet endast när de förhållanden som födde denna teori redan hade börjat försvinna.

Medan den felaktigt tolkade erfarenheten från efterkrigsperioden ledde till det bedrägliga hoppet om att vi kunde fortsätta utan en revolution från det europeiska proletariatets sida genom att ersätta den med `stöd’ i allmänhet – har världsläget under tiden genomgått stora förändringar. Proletariatets nederlag har jämnat vägen för en kapitalistisk stabilisering. Kapitalismens sammanbrott efter kriget har övervunnits. Nya generationer har vuxit upp som inte känt på den imperialistiska slaktens fasor. Resultatet är att bourgeoisin nu har större frihet att utnyttja sin krigsmaskin än den hade för fem eller åtta år sedan.

De arbetande massornas svängning till vänster kommer i sin fortsatta utveckling onekligen att åter öka trycket på den borgerliga staten. Men detta är ett tveeggat vapen. Just den växande faran från arbetarklassen kan vid ett senare stadium driva bourgeoisin till ett avgörande steg för att visa att den är herre i eget hus, och försöka att förstöra huvudcentrum för smittan, sovjetrepubliken. Kampen mot kriget bestäms inte av trycket på regeringen utan genom den revolutionära kampen för makten. Den proletära klasskampens ‘pacifistiska’ effekter är liksom dess reformistiska effekter endast biprodukter av den revolutionära kampen för makt; de har endast en relativ styrka och kan lätt förvandlas till sin motsats, dvs de kan driva bourgeoisin in på krigets väg.” 31

De ovan nämnda fem punkterna representerar alltså de områden som en revolutionär utrikespolitik – internationell politik – en arbetarstats ledning måste utgå från när den agerar. Läget idag – med en rad byråkratiserade arbetarstater – komplicerar bilden avsevärt. (Vi har ju här utgått från hur en ”frisk” arbetarstat ska agera principiellt.) Men när det gäller de grundläggande frågorna och principerna ändrar detta inget annat än taktiken och pedagogiken i hur den revolutionära utrikespolitiken tillämpas. Rent objektivt innebär ju existensen av dagens arbetarstater de facto en förskjutning av de internationella styrkeförhållandena till det bättre jämfört med t ex 1917, medan de existerande stalinistiska (maoistiska) ledarskapen i dessa stater utgör en styrkeförskjutning till nackdel för den internationella klasskampen.

Stig Eriksson

Noter:

1 Marx, Karl, Till kritiken av det socialdemokratiska Gothaprogrammet, s. 22. Jmfr. Lenin: ”Våra taktiska och strategiska metoder (om vi bedömer dem i internationell skala) är ännu underlägsna bourgeoisiens utmärkta strategi, vilken har lärt av Rysslands exempel och inte kommer att låta sig ‘överrumplas’”. Citerat i Claudin, Fernando, Krisen i den kommunistiska rörelsen, del 1, Barrikaden/Röda Rummet, 1980.

2 En bra antologi om de tre första internationalerna är Novak, G., Frankel, D. och Feldman, F., First Three lnternationals, Pathfinder, N.Y. 1974. För en kritisk genomgång av Kominterns politik se Claudín, op.cit. Om Fjärde Internationalens historia se Frank, Pierre, Fjärde Internationalen.

3 Lenin, Valda verk i tre band, Progress Moskva/Arbetarkultur, Stockholm 1974, band 2, s. 44.

4 För att understryka bolsjevikpartiets internationalism föredrog Lenin att namnet skulle ändras från Rysslands Kommunistiska Parti till bara kommunistiska partiet. Förslaget avslogs (Trotskij var den ende som stödde Lenin i centralkommittén). Se Trotsky, The Third International after Lenin, Pathfinder Press, New York, 1972, s. 23. [sv. översättning: Tredje internationalen efter Lenin ]

5 ”Empiriskt sett är kommunismen möjlig endast som en handling av de ledande folken ‘alla på en gång’ eller samfällt, därför att den förutsätter en universell utveckling av produktivkrafterna och den världshandel som är förbunden med den”. (Marx, Karl, Människans frigörelse, Liedman, Sven-Eric (red.), Aldus, 1965, s. 140.)

6 ”Tal vid konferensen för representanter från exekutivkommittéerna för distrikt, häraden och byar” (15 okt. 1920). Citeras i Stalin mot Trotskij (red. Procacci) Rabén & Sjögren, Stockholm 1971, s.199.

7 ”Tal vid Moskvasovjetens plenarmöte”, (27 nov. 1920), ibid., s.199.

8 En citatspäckad dokumentation av Lenins och bolsjevikernas syn finns i appendix i Trotsky, Leon, History of the Russian Revolution, vol.3, s.349-386. Detta appendix finns publiceras på svenska under titeln ”Socialism i ett land”. Trotskijs Ryska revolutionens historia finns numera i sin helhet översatt till svenska (anm MF -06)

9 Citerat ur Teser om taktiken, fackföreningsinternationalen och de kommunistiska partiernas struktur och organisationsarbete, Röda Häften 3/4, Partisan 1970, s. 8.

10 Om detta se Carr, E.H., Ryska revolutionen 1917-1923, del. 3, s. 12-72.

11 Lenin, ”Teser om freden” (21 jan.1918), Collected Works, vol 26, s. 433.

12 Om detta se Carr, op.cit. Se även Liebman, Marcel, Leninism under Lenin, Merlin Press, 1980, s.359-384. [svensk översättning på marxistarkivet: Lenins leninism ]

13 Se t ex Deutscher, I., Den väpnade profeten, René Coeckelberghs Partisanförlag, 1973, s.334-352.
Clara Zetkin citerar Lenin:

”Hur framstående Budjennij och andra revolutionära ledare än var, kunde det inte uppväga våra tekniska och militära brister, än mindre våra politiska felberäkningar – hoppet om en revolution i Polen. Radek förutsåg utgången. Han varnade oss. Jag var mycket förbittrad på honom och beskyllde honom för ‘defaitism’. Men i huvudsak hade han rätt. Han känner till förhållandena utanför Ryssland, i synnerhet Centraleuropa, bättre än vi, och han är begåvad. Vi har stor nytta av honom…” (Clara Zetkin, Reminiscenses of Lenin, London 1929, s.20).

Och Lenin:
”Vår offensiv, vår alltför snabba framryckning nästan ända fram till Warszawa, var otvivelaktigt ett misstag /…/ Fakta kvarstår att vi gjorde ett definitivt misstag i kriget mot Polen.” (Lenin, Collected Works, vol.32, s.173).

14 ”Redan 1922 avsnoppades en turkisk kommunist på Kominternkongressen när han skildrade sina av Kemal förfölj- da kamraters lidanden; de skulle stödja den ‘nationella befrielsen’, dvs Kemal, och därmed basta. I praktiken betydde det att de skulle hålla mun och låta sig förtryckas”. Citerat i Ansprenger, Franz, Kolonialväldenas upplösning, s. 146- 47.

En kommentar till citatet: Det vore naturligtvis lätt att utifrån detta dra slutsatsen att Kominterns agerande 1922 gentemot Kemals rörelse är likvärdigt med t ex Pekings inställning till Shahen av Iran, Mobuto eller någon annan ”anti-imperialistisk” regim i ”tredje världen”. Skillnaden är dock att Kemals nationaliströrelse för det första inte var statsbärande, och för det andra förde den verkligen en väpnad kamp mot imperialismen, och fyllde på så sätt en – om begränsad – antiimperialistisk betydelse. Trots detta är den nonchalans som vissa Kominternledare, inkl. Lenin och Trotskij visade gentemot de turkiska kommunisternas situation helt oförsvarbar. Se även Claudín, F., op.cit., del I, s. 335-447. 15 Andersson, Sten; Ericsson, Nils-Olof & Widstrand, Torbjörn, Förkrigstid – Bakgrund och principer för Kinas utrikespolitik, Svensk-kinesiska vänskapsförbundet, Stockholm 1976, s. 42-44.

16 Om dessa myter se t ex Mandel, E., Världsrevolution eller fredlig samexistens, Rött Forum 5, s. 3-8 och Liebman, op.cit., s. 366-384.

17 ”Vi kan inte för ett ögonblick tro på några varaktiga handelsförbindelser med de imperialistiska makterna, respiten är tillfällig. Historiens erfarenheter av revolutioner och stora konflikter lär oss att krig… är oundvikliga…” (Lenin citerad i Liebman, op.cit., s.371.).

18 Trotskij, Leon, Den förrådda revolutionen, Partisan, 1969, s. 236-239.

19 Trotskij, op.cit., s. 137.

20 Trotskij, Leon, Socialdemocracy and the Wars of Intervention. Russia 1919-1921, New Park publ., 1975, s. 94.

21 Ibid.

22 Teser om taktiken, fackföreningsinternationalen och de Kommunistiska partiernas struktur och organisationsarbete, Röda Häften 3/4, Partisan 1970, s. 56.

23 Se Uldricks, Teddy,J., Diplomacy and Ideology. The Origins of Soviet Foreign Relations 1917-30, Sage Publications, 1979, s. 23.

24 Med tanke på de fraser om ”vänskap” osv., med imperialismen som Moskva och Beijing idag brukar skriva in i diplomatiska uttalanden (och inte bara där) kan det vara lärorikt att observera hur den sovjetiska brestdelegationen reagerade inför liknande formuleringar. Tyskarna lade nämligen fram ett utkast till fredsförslag som innehöll den traditionella klichén att avtalsparterna önskade ”upprätta fred & vänskap”. Trotskij invände omedelbart att hans delegation inte kommit för att upprätta ”vänskap” med imperialismen, utan bara fred och att frasen därför måste strykas. För ytterligare detaljer om den revolutionära diplomatin som fördes under Brest-Litovsk-förhandlingarna, se Deutscher, I. Den väpnade profeten, op.cit., s.268 ff.

25 ”Jag ska bara utfärda några revolutionära deklarationer till världens folk, sen stänger jag butiken”
Med ”butiken” menade här Trotskij Kommissariatet för Utrikes Affärer. Ett typiskt uttalande från ryska bolsjevik- ledare efter revolutionen. Diplomatin togs ned på jorden, och dess borgerliga, dvs hemliga variant avskaffades. Se Liebman, op.cit., s. 366-384 och Carr, op.cit., del.3, s. 21-31.

26 Trotskij, Den förrådda revolutionen, op.cit., s.137-138.

27 Marx & Engels, Kommunistiska Manifestet, citerat i Marx, Människans frigörelse, op.cit., s. 190-191.

28 Kommunisternas oberoende gentemot nationella rörelser markerades hårt av Komintern:
”Kommunistiska Internationalen ska stödja revolutionära rörelser i kolonierna och i de efterblivna länderna endast under förutsättning att kärnor till verkliga kommunistiska partier – och verkliga kommunister – finns grupperade och är insatta i sina speciella uppgifter, dvs att bekämpa den borgerliga och demokratiska rörelsen. Kommunistiska Internationalen bör upprätta tillfälliga förbindelser, och även bilda unioner, med de revolutionära rörelserna i kolonierna och de efterblivna länderna – men utan att gå samman med dem och alltid i bevarande av den proletära rörelsens oberoende, även i dess embryonala form”. (Citerat i Teser om den borgerliga demokratin, Internationalens huvuduppgifter, Röda Häften 6/7, Partisan 1970, s. 108-109.)

29 Trotskij, Den förrådda revolutionen, op.cit., s.139, 136-137.

30 Trotskij, Leon, Den permanenta revolutionen, Partisan 1973, s. 42-43.

31 Ibid., s.174-175.

Från Fjärde Internationalen 4/1981

SKP i kris

Politisk kommentar av Martin Fahlgren i Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1981

I månadsskiftet november-december förra året höll SKP sin tredje kongress. Det var ingen klang- och jubeltillställning, utan tvärtom en krisens och den politiska förvirringens kongress. Av SKP, som länge var den största av grupperna i den »yttersta vänstern» i Sverige, återstår idag bara skuggan från fornstora dar. Frågan är om den illa tilltygade SKP-skutan överhuvudtaget kommer att kunna hålla sig flytande över en kongress till. I vilket fall som helst är SKP i färd med att reduceras till en sekt utan annan betydelse än som en kuriositet. Vad har lett SKP dithän?

Krisen i SKP har inte kommit som en blixt från en klar himmel. Den började för flera år sedan. Alltsedan fraktionskampen i mitten av 70-talet, som slutade med att Bo Gustafsson, Sture Ring m fl drevs ut ur organisationen, har SKP gått kräftgång: många medlemmar och sympatisörer har hoppat av, antalet deltagare i SKP:s utåtriktade manifestationer (t ex l maj) har minskat år från år, Gnistans upplaga har halverats, bokförlaget Oktober brottas med stora ekonomiska problem, ett växande antal bokhandlar har fått slå igen osv.

De grundläggande orsakerna till denna djupgående kris är en kombination av sociala och politiska faktorer. Till de förra hör att SKP (i likhet med övriga utomparlamentariska vänstergrupper) främst är en produkt av radikaliseringen bland studerande ungdom och i vissa intellektuella kretsar under andra hälften av 60-talet och i början av 70-talet. I takt med att denna radikaliseringsvåg ebbade ut började grundvalen för studentvänstergrupperna att vittra sönder. Därmed förlorades inte bara en viktig rekryteringskälla, utan vänstergrupperna smittades själva av de nya stämningarna inom de skikt varur de vuxit fram. Vi understryker att detta är ett fenomen som kan iakttas i hela den utomparlamentariska vänstern, men återverkningarna i SKP (liksom i FK, vilket vi återkommer till i kommande nummer av Fl) blev särskilt kraftiga. Anledningen till detta är politisk. I SKP:s fall är det främst den okritiska uppknytningen till Kina och dess politik som fungerat som en kvarnsten om halsen. Särskilt förödande har uppslutningen bakom den kinesiska »supermaktsteorin« varit. Dess förvrängda världsbild har nämligen medfört att SKP alltmer förlorat förmågan att korrekt förstå och analysera den svenska och internationella klasskampens realiteter. Och att bortse från klasskampens lagar och verklighet gör man inte ostraffat, oavsett om man har »800 miljoner kineser« i ryggen eller inte. SKP har i allt större utsträckning hamnat vid sidan av eller t o m på fel sida om barrikaderna när det gällt viktiga internationella klasskampsfrågor (t ex i Centralamerika). Och inte har SKP gjort större succé på den svenska arenan, där klasskampsperspektivet alltmer fått ge vika för reformistiska tankegångar. I vissa frågor har man tom hamnat i rent reaktionära positioner, som i försvarsfrågan, där SKP har mer gemensamt med den borgerliga högerns ståndpunkter än med arbetarrörelsens traditioner (inklusive dess socialdemokratiska gren).

De märkliga ställningstagandena i de internationella och svenska klasskampsfrågorna har lett till att SKP förlorat all attraktionskraft på de människor som reagerar mot kapitalismens orättvisor och förtryck och som söker radikala socialistiska lösningar på världsproblemen. Förutom att SKP:s möjligheter till nyrekrytering på detta sätt nästan försvunnit, har det också spätt på tvivlen och demoraliseringstendenserna bland medlemmar och sympatisörer.

Då en politisk organisation råkar ut för upprepade bakslag är det oundvikligt att medlemmarna ställer sig frågor om motgångarnas orsaker och försöker finna botemedel. Så har också skett i SKP, även om vi kan konstatera att de olika svar som formulerats för det mesta uppvisar en skrämmande brist på förmåga att begripa någonting om krisens rötter. Vi ska här titta en smula på de tendenser/fraktioner som tagit form i denna process.

Under förkongressdebatten utkristalliserades fyra grupperingar med mer eller mindre väldefinierade politiska plattformar. Till dessa, som trots allt var eniga om att man borde fortsätta bygget av en självständig politisk organisation, kan vi lägga en strömning som ifrågasatte detta perspektiv och istället vände blickarna mot socialdemokratin. Denna »likvidatoriska« strömning konstituerade sig emellertid aldrig som en klar tendens, vilket bidragit till att de som påverkats av sådana tankegångar inte heller agerat enhetligt och samlat. Det har istället blivit fråga om individuella utträden och övergångar till SAP. I taktmed att demoraliseringen sprider sig i SKP kan vi förvänta oss att avhoppargruppen kommer att växa.

Bortsett från att SKP på detta sätt kommer att förlora allt fler militanter, lär dock avhoppar-»fraktionen« inte få något större inflytande på SKP:s politiska utveckling i framtiden. Därför kan vi lämna den åt sitt öde och koncentrera oss på de »partibyggande« grupperingarna, av vilka tre kvarstår i SKP, medan den fjärde (»lindblomiterna«) brutit sig ur och försöker bygga upp en ny »m-l«-organisation. Vi ska behandla dem i tur och ordning.

SKP efter kongressen — tre i en

De grupperingar som stannat kvar i SKP kan grovt indelar i en »höger«. »center« och »vänster«.

»Högern«: Denna, som fått förstärkningar i och med MLK:s inträde i SKP, har utvecklat ett klassamarbetstänkande som i många avseenden ligger en bra bit till höger om socialdemokratin (förespråkar bl a samlingsregering). Den allt överskuggande frågan som bestämmer alla andra ställningstaganden är kampen mot Sovjetunionen. Det är inte längre fråga om »kamp mot de två supermakterna« utan bara den ena av dem. Alla krafter, inklusive USA-imperialismen, måste enas i en världsomspännande »enhetsfront« mot »socialimperialismen« som tros stå i begrepp att igångsätta »angreppskrig«. Inför denna överhängande »krigsfara« förespråkas militär upprustning. I detta perspektiv ingår en positiv syn på ekonomiska och militära imperialistiska allianser, t ex EG och NATO. Helt logiskt omhuldas också det nordiska samarbetet (t ex Nordsat). För Sveriges del är nationens enhet och oberoende överordnat klasskampen. Den svenska nationen måste enas för att försvara sig mot det yttre hotet. Till bilden hör ett förhärligande av allt svenskt (svenska produkter, svensk kultur osv).

Givetvis har »högerns« uppfattning om nationen, de internationella frågorna osv inget med verkligheten och marxismen att göra. Det finns däremot mycket i denna grupperings politiska ståndpunkter som för tankarna tillbaka till en Nils Flyg eller en Jacques Doriot (fransk kommunistledare som efter sin uteslutning ur partiet utvecklades till fascist och grundade ett fascistparti). Förutom nivån i klasskampen är det hittills uppknytningen till Kina som förhindrat att steget tagits fullt ut. Om banden till Kina skulle klippas av och den inneboende logiken i »högerns« politiska tänkande få fritt spelrum, ja då kan det mycket väl tänkas att den utvecklar rent fascistiska drag.

»Centern«: Hit hör en stor del av den gamla partiapparaten. Dess främsta strävan har varit att utsläta motsättningarna för att värna om SKP:s »enhet«. I denna sin enhetssträvan har »centern« också flirtat med de grupper som uteslutits eller lämnat SKP vid tidigare fraktionsstrider. F.ö. är gruppens politiska fysionomi ganska obestämd. Dess enda orubbliga »principer« är fasthållandet vid Kina och kampen mot Sovjetunionen. »Högerns« konsekventa tillämpning av tesen att allt måste underordnas kampen mot Sovjet har dock varit alltför svårsmält för »centern«. Även om denna i det stora hela är överens med »högern« om den allmänna »analysen« tvekar man att dra alla konsekvenser därav. Samtidigt har »centern« helt naturligt misslyckats med att formulera ett helhetsalternativ till »högern«. Resultatet har blivit att den befinner sig politiskt på defensiven gentemot »högern«.

»Vänstern«: Trots sin oklarhet i många frågor är detta den politiskt mest avancerade av SKP-tendenserna. Den har nämligen börjat ifrågasätta inte bara Stalins Sovjet, utan också den kinesiska »socialismen«. Men ännu viktigare är att den i detta ifrågasättande försökt dra revolutionära slutsatser, i motsats till »högern« och »centern«, som även de kritiserat aspekter av stalinismen, men bara för att samtidigt förkasta leninismen och perspektiven på en revolutionär politik överhuvudtaget. »Vänstern« är också den enda gruppering som insett att det är nödvändigt att allvarligt granska och ompröva SKP:s tidigare politik och historia. (För »högern« och »centern« har SKP i det förflutna i huvudsak fört en korrekt linje — de längsta de kan sträcka sig är att erkänna en viss »sekterism«, »dogmatism« osv. För »lindblomiterna« slutligen — se nedan — var allt frid och fröjd t o m en tid efter förra kongressen, varefter allting gick snett. Följaktligen är uppgiften att återvända till och bygga vidare på SKP-politiken av 1976 års modell).

Varthän »vänstern« kommer att utvecklas i framtiden är svårt att veta. Den är fortfarande behäftad med allvarliga politiska brister, t ex har den förkastat den maoistiska tesen att Sovjet är kapitalistiskt, men vidhåller att Sovjet för en »imperialistisk utrikespolitik^ vilket är fullkomligt omöjligt att förlika med marxismen. Dessutom fasthåller »vänstern« vid en del av SKP:s felaktiga uppfattningar om »det nationella oberoendet« och därmed sammanhängande frågor. Som en grundval för enhet med de övriga grupperingarna i SKP är det dock inte mycket att hurra för, i synnerhet som det mellan »vänstern« och de övriga grupperingarna samtidigt skiljer mycket i analysen och i de politiska slutsatserna.

Framtidsutsikter

SKP:s »enhet« är mycket bräcklig. Karaktären av de politiska motsättningarna som inryms i organisationen gör att det är omöjligt för SKP att existera en längre tid utan svåra slitningar och ev. splittring. Klasskampens utveckling i internationell och nationell skala kommer sannerligen inte att göra det lättare att hålla samman organisationen. Om inte annat kommer SKP att få nådastöten den dag då Kina ändrar sin Sovjet-politik. Och detta behöver inte ligga så långt fram i tiden som det förefaller nu. Den kinesiska utrikespolitiken bygger nämligen inte på några fasta, ideologiskt grundade principer, utan bestäms av »realpolitiska« överväganden. Den dag då de kinesiska ledarna drar slutsatsen att de inte kan vinna mer på sin nuvarande Sovjet-fientliga politik, eller alternativt Moskva visar sig villigt att göra en del av de eftergifter som Deng & Co eftersträvar (t ex minska stödet till Vietnam), då kommer de att ändra sin Sovjet-politik. Något som SKP-ledningen tydligen inte har uppmärksammat ännu, är att de kinesiska ledarna redan ändrat sin terminologi beträffande Sovjet och på så sätt avlägsnat de ideologiska hindren för ett nytt närmande. Idag talas det inte längre om att kapitalismen återupprättats eller att Sovjet skulle vara »socialimperialistiskt«. (F ö skulle det vara absurt att fortsätta att använda sådana begrepp eftersom Deng & Co:s ekonomiska reformer har mycket gemensamt med de som genomfördes i Östeuropa och Sovjet på 60-talet). Beijing hävdar nu endast att Sovjet »strävar efter världshegemoni« och är »expansionistiskt«. I detta avseende står den officiella kinesiska hållningen paradoxalt nog närmare »vänsterns« ståndpunkter än de övriga SKP-fraktionernas. De senare rapar fortfarande upp de förlegade maoistiska teserna i denna fråga.

SKP:s saga lider mot sitt slut. Vad som däremot inte är avgjort är vad som kommer att hända med majoriteten av organisationens militanter. Det kommer att avgöras av klasskampens utveckling i kombination med den ideologiska kampen. I denna spelar SKP-»vänsterns« utveckling en viktig roll. Den har valt att stanna kvar i SKP för att där ta strid för och vidareutveckla sina idéer. Vi kan bara önska lycka till i detta arbete och uttrycka en förhoppning om att den ska inse att det trots allt bara är i Fjärde Internationalen — den världstrotskistiska rörelsen — som den kan finna relevanta svar på sina teoretiska spörsmål (stalinismen, maoismen, Sovjets och Kinas klasskaraktär o s v), liksom elementen i ett revolutionärt program och korrekta organisatoriska principer (synen på den demokratiska centralismen m m) för uppbygget av ett revolutionärt parti.

Fraktionen som blev ett »parti« (SKP-ml)

Den fjärde grupperingen, »lindblomiterna«, faller utanför de ramar vi hållit oss innanför hittills, eftersom den brutit med SKP och upprättat en ny organisation. Kärnan i denna fraktion uteslöts i olika omgångar redan före senaste kongressen. Den person som brukar betraktas som tongivande i denna grupp är P-Å Lindblom, som länge tillhörde SKP:s högsta ledning, men som utmanövrerades när han opponerade sig mot organisationen högervridning.

Det »lindblommarna« revolterat mot är att SKP:s politik helt bestäms av »supermaktsteorin« (som de dock säger sig stödja i princip!). Eftersom Sovjet inte står i begrepp att omedelbart kasta sig över Sverige, måste politiken här baseras på huvudmotsättningen i Sverige (»mellan proletariatet och borgerskapet«), hävdar de. Med sådana argument försöker »lindblomiterna« förena »supermaktsteorin« med en klasskampsinriktning för Sveriges vidkommande, vilket givetvis i längden är en fullkomligt olöslig ekvation (något som Baude & Co efter åtskillig huvudvärk till slut tvingades inse). I själva verket är det SKP-majoriteten (särskilt »högern«) som är konsekvent, ty om man erkänner att »huvudmotsättningen i världsmåttstock går mellan supermakterna (läs: Sovjet) och resten av världen, då är också (enligt den maoistiska läran om motsättningar) alla andra motsättningar underordnade denna huvudmotsättning som måste lösas först, innan det är möjligt att lösa de andra.

»Lindblomiternas« kritik mot SKP:s förhållningssätt till den svenska klasskampen kan otvivelaktigt finna en viss sympati även bland de SKP:are som inte har minsta tanke på att ansluta sig till SKP-ml, ty bland de som fortfarande har kvar en del klasskampstänkande måste SKP:s alltmer uttalade klassamarbetspolitik ge många olustkänslor. Det är dock osannolikt att detta tar sig uttryck i några mer omfattande överhopp till SKP-ml. Med rätta uppfattas SKP-ml av majoriteten av SKP:arna som en sekt utan framtid. Det faktum att »lindblommarna« ideologiskt försvarar »supermaktsteorin« gör det inte lättare att framtona SKP-ml som ett trovärdigt alternativ till SKP. Tvärtom ger detta SKP-ledningen trumf på hand. Att SKP-ml dessutom uppvisar vissa ultravänsteristiska drag (besläktade med KPMLr:s) gör det inte lättare att vinna över SKP-medlemmar som under ett årtionde vaccinerats mot »vänsteravvikelsen« främst i r:s skepnad.

Projektet att bygga SKP-ml är ett fullkomligt dödfött företag. Det finns inget politiskt utrymme för en organisation som försöker hålla fast vid en maoistisk politik som är överspelad i internationell skala. Och med navelsträngen till Kina avklippt kommer organisationen antingen att tvingas göra upp med »supermaktsteorin« och söka nya internationella anknytningar eller gå under. Med allra största sannolikhet kommer SKP-ml att misslyckas även om den styr in på den förstnämnda vägen, p g a att det internationellt idag inte finns några inspirationskällor av samma dignitet som Kina på 60-talet, samtidigt som den existerande utomparlamentariska vänstern idag effektivt blockerar möjligheterna för nya organisationer att växa sig starka. SKP-ml kommer därför att bli ett kortlivat fenomen. Dess rekryter kommer att söka sig till andra organisationer eller demoraliseras. Det bästa vore om de ledande i SKP-ml insåg detta och övergav sitt partiprojekt. Istället borde de bilda en studiegrupp med målsättningen att gå tillbaka till och ompröva sina ideologiska grundvalar, dvs maoismen och stalinismen. Detta skulle inte rädda SKP-ml som organisation, men väl kunna rädda många militanter från att antingen hoppa i nya galna tunnor eller demoraliseras. M a o skulle detta kunna möjliggöra en uppgörelse med den mao-stalinistiska revisionismen och en nyupptäckt av den revolutionära marxismen. Vi betvivlar dock att Lindblom & Co är tillräckligt klarsynta och modiga för att våga ta ett sådant steg.

Skådeprocessen i Beijing — några reflexioner

Rättegången mot »Lin Biao-klicken« och »de fyras gäng« hade inte ens startat förrän massmedia världen över utbasunerade att anklagelseakten innehöll det »sensationella« avslöjandet att Lin Biao och hans sammansvurna hade planerat en statskupp hösten 1971. Vi som följt utvecklingen i Kina under det senaste årtiondet spärrade upp ögonen: Denna »nyhet« hade ju varit känd i åtta år och även rapporterats i världspressen 72-73. Inte nog med det. Ett stort antal »hemliga« kinesiska dokument rörande det påstådda kuppförsöket och fraktionskampen i KKP vid den tiden hade varit tillgängliga utanför Kina nästan lika lång tid. Förutom att det var första gången som detaljerade anklagelser fördes fram officiellt fanns det således inget nyhetsvärde i rapporterna från Beijing. I själva verket hade den intresserade »kinaskådaren« sedan lång tid tillbaka haft tillgång till mycket mer information om det påstådda kuppförsöket och den inre partikampen 1970-71 än det som de nuvarande kinesiska ledarna låtit släppa ut i samband med rättegången.

Värdet av de nya »avslöjandena« inskränker sig därför till att ytterligare bekräfta äktheten av de dokument och övriga informationer som vi för länge sedan försetts med bl a genom olika underrättelsetjänsters försorg (främst taiwanesiska och amerikanska) eller fått via mer inofficiella kinesiska kanaler (bl a kinesiska ledares uppgifter i samtal med utländska statsmän och journalister). Men även i detta avseende är värdet av de nya kinesiska uppgifterna begränsat, ty redan under »kampanjen mot Lin Biao« 1972 och framåt framkom det i officiella sammanhang, i fragmentarisk form, tillräckligt många informationer för att äktheten av de i väst tillgängliga »hemliga« dokumenten skulle kunna fastslås (bl a återgavs i den kinesiska pressen åtskilliga citat ur dessa). Inga »kinaexperter« ifrågasatte heller äktheten av dessa dokument — inte ens Beijing-papegojorna. De senare ignorerade helt enkelt deras existens.(1)

Den »sensationella nyheten« från november 1980 var alltså egentligen inte någon nyhet alls. Den hörde mer hemma i historieböckerna än i TV-Rapport och på tidningarnas förstasidor.

Det finns dock en hel del annat att anmärka om nyhetsbevakningen av Beijing-processen. Exempelvis är det frapperande hur okritiskt massmedia behandlat hela historien. Inga försök att t ex granska anklagelsepunkternas trovärdighet och natur har gjorts. Inga analyser av vittnesmålens och bevismaterialets karaktär och innehåll har företagits, osv. osv. Ändå gör ju rättegångens karaktär av en politisk process att sådana analyser är av avgörande betydelse för en förståelse av vad som skett och sker i Kina. Låt oss t ex ta upp frågan om Lin Biao-gruppens påstådda militära kuppförsök.

Att Lin Biao & Co verkligen förberedde någon slags kupp är mycket möjligt. Förhållandena i toppskiktet av den byråkratiska kasten i Kina kan nämligen i mångt och mycket liknas vid situationen i det kinesiska kejserliga hovet under t ex Han-väldets förfallsperiod (slutet av 200-talet e. kr): intrigmakeri, nepotism osv tillhör vardagsrutinen. Arresteringen av »de fyras gäng« illustrerar detta utmärkt. Den innehåller en palatskupps alla ingredienser. Varför skulle inte också Lin Biao och hans »sammansvurna« ha konspirerat mot andra delar av byråkratin? Däremot är det mycket svårare att oreserverat svälja alla de detaljer som offentliggjorts om kuppförsöket (t ex om mordattentatsplanerna mot Mao). I vilket fall som helst verkar de nästan farsartade i sin amatörmässighet. Misstanken att de segrande fraktionerna »förbättrat« planerna i syfte att maximalt svartmåla sina motståndare i massornas ögon ligger nära till hands. Men ännu viktigare än frågetecknen kring själva intrigen är att vi inte fått någon trovärdig redogörelse för de politiska motiv som låg bakom »kupplanerna«. Det enda vi i stort sett fått veta är att Lin Biao eftersträvat den vakanta posten som ordförande i staten. Då detta luftades vid ett möte i Lushan i augusti 1970 slog Mao (uppbackad av Zhou Enlai) bakut. Lin Biao tolkade detta som att hans ställning var hotad och beslöt att slå till innan det var för sent. Det är mycket möjligt att detta är en del av sanningen, men det står helt klart att det inte är hela sanningen eller ens den avgörande pusselbiten. Varför skulle Mao reagera så starkt på att den man som i partistadgarna stod som hans »efterträdare» och »närmaste vapenbroder« önskade ordförandeposten i Folkrepubliken? Och varför skulle Lin Biao och hans sammansvurna bli så nervösa över ett sådant litet bakslag? Med tiden skulle ju Lin Biao automatiskt bli partiordförande. Svaret på dessa frågor är givetvis att det fanns viktiga politiska meningsskiljaktigheter mellan Lin Biao-gruppen och Mao-Zhou. Vilka var då dessa?

När det gäller »de fyras gäng« existerar inte detta problem, ty även om de nuvarande kinesiska ledarna försökt skjuta de politiska motsättningarna i bakgrunden, är det allmänt känt i och utanför Kina att »de fyras gäng« stod för en helt annan inriktning i det kinesiska uppbygget än Deng & Co. I Lin Biao-gruppens fall har de kinesiska ledarna varit mycket mer framgångsrika i att dölja vad motsättningarna kring 1970-71 gällde. Men detta gör också att anklagelseakterna mot Lin Biaos vapendragare hänger i luften, saknar inre logik. Motiven till att Lin Biao & Co planerade en statskupp 1971 förblir höljda i dunkel. Detta betyder nu inte att det är omöjligt att fylla igen de luckor som de kinesiska byråkraterna lämnat. Det går att i stora drag rekonstruera vad Lin Biao-gruppen stod för. Detta är också betydligt intressantare och i synnerhet viktigare än frågan om eventuella kupplaner. I en kommande bok kommer dessa politiska meningsskiljaktigheter att diskuteras mer i detalj. Här ska vi bara konstatera att de politiska motsättningarna i partitoppen åren 1970-71 var betydande, bl a var Lin Biao & Co motståndare till att inbjuda Nixon till Kina, något som Mao & Co inte kunde tolerera.

Beijing-processens uppläggning, anklagelseakternas innehåll osv visar med all önskvärd tydlighet att Deng & Co inte haft för avsikt att för de kinesiska massorna klargöra vad som verkligen hänt. Syftet har varit att göra sig av med de politiska motståndarna utan att de underliggande politiska frågorna ställs under debatt. Därför har de anklagade framställts som enbart kriminella som förföljt meningsmotståndare, planerat statskupper osv. Därför har också varje försök att spräcka åklagarens snäva ramar nedtystats (jfr. behandlingen av Jiang Qing).

Ur byråkratins synvinkel är det av central vikt att massorna hålls okunniga om det verkliga skeendet, ty en öppen redovisning av alla fakta och politiska meningsskiljaktigheter skulle innebära en dödlig fara för byråkratin som sådan. Genom att inskränka det hela till de anklagades verkliga eller uppdiktade »brott« (otvivelaktigt är de skyldiga till åtminstone en stor del av dem), försvårar man för massorna att politiskt ifrågasätta det rådande systemet. En rättegång där alla papper lades på bordet skulle dessutom — förutom att ge Deng & Co politisk huvudvärk — riskera att de nuvarande ledarnas egna brott uppdagades (ty även de har omfattande förföljelser mot politiskt obekväma på sitt samvete).

Beijing-processen markerar slutet på en epok i den kinesiska revolutionen — den maoistiska. Massornas hat mot de ledare som för dem representerat minst ett årtionde av lidanden har gjort det möjligt för Deng & Co att med folkligt gillande genomföra rättegången. Dessutom har regimen getts en tidsfrist för att infria sina löften om att snabbt förbättra det kinesiska folkets lott. Men massornas inställning till den nya ledningen är full av reservationer och tålamodet är begränsat. I samma mån som Deng & Co tvingas minska takten i »de fyra moderniseringarna« ökar också det folkliga missnöjet. De kinesiska massorna har fått nog av slagordspolitik (som under Mao och »de fyras gäng«), de vill se materiella resultat. Oppositionella politiska strömningar finns redan i det kinesiska samhället, t o m i partiet och dess ungdomsförbund. Dessa oppositionella strömningars potentiella bas är enorm. Samtidigt har partiets prestige aldrig varit så låg som nu. De hårda åtgärder som regimen vidtagit för att tysta oppositionella röster visar att den är medveten om faran. Rättegången mot »Lin-Biao-klicken« och »de fyra« har inte löst Dengs dilemma. Förutom den maoistiska epokens slut markerar den nämligen också inledningen till en ny epok, där massorna, befriade från illusionerna om partiets »ofelbarhet« osv, står i startgroparna för att själva gripa in i politiken. Och den dagen kommer hela det byråkratiska systemet att skaka i sina grundvalar. Vägen står öppen för verklig socialistisk demokrati, för uppbygget av ett verkligt socialistiskt samhälle. Må den dagen komma snart!

Noter

(l) Den hittills mest detaljerade officiella redogörelsen för »statskuppsplanerna« återfinns i Beijing Review 51-80, s 19-28. Vi ska här också ge ett urval av dokumentsamlingar och annan litteratur så att den intresserade läsaren själv kan studera frågan närmare (och övertyga sig om riktigheten av det som sagts i texten beträffande informationen om Lin Biao-affären före Beijingrättegången).

1) Ett utomordentligt arbete i sitt slag är det av det danska Östasiatiska Institutet (vid Köpenhamns universitet) i september 1973 utgivna kompendiet Lin Biaosfald. Det innehåller inte alla i väst kända dokument i frågan, men väl flera av de viktigaste, bl a »Utkast till ’projekt 5-7-1’«, som är Lin Biao-gruppens påstådda kupplan, samt en resumé över Maos viktiga samtal med »ansvariga kamrater« under hans inspektionstur hösten 1971, där Lin Biao-affären dryftades. Kompendiet innehåller också en sansad och läsvärd inledning som försöker sätta in frågan i sitt historiska sammanhang, samt en del intressanta resonemang om dokumentens äkthet (författarna drar slutsatsen att så är fallet bl a genom att jämföra med vad som vid den tiden hade sipprat ut via officiella kanaler — obs att sedan kompendiets tillkomst har mycket mer uppgifter kommit fram vilket ytterligare styrker författarnas slutsatser).

2) På engelska finns förstås mycket mer publicerat. Av dokumentsamlingarna ska vi här lämna bara två av de mer omfattande: översättningstidskriften Chinese Law and Government, vol. V no. 3-4, samt vol VI no. l och no. 2 (1972-73), utgiven av International Arts and Sciences Press, inc. New York; och dokumentsamlingen Classified Chinese CommunistDocuments: A Selection, Institute of International Relations, Taipei, Taiwan 1978.

3) Läsvärda artiklar om »Lin Biaos fall« finns i tidskriftenTheChinaQuarterly nr 55 (1973).

4) 1974 skrev holländaren J. van Ginneken en bok om Lin Biao som innehåller en del intressant information. När det gäller själva kuppförsöket och omständigheterna därikring bygger Van Ginneken emellertid inte på de dokument som nämnts ovan, utan på uppgifter som de kinesiska ledarna själva vid denna tid låtit sprida ut. Boken är inte tillförlitlig i alla avseenden, men är läsvärd. Den utgavs 1976 i engelsk översättning under titeln The Rise and Fall of Lin Piao (Penguin).

Martin Fahlgren

Från Fjärde Internationalen 2/1981

Ensam tjej i klassen – om könsmakt, kapitalism och patriarkatets rötter

Har arbetarklassens män något att vinna på att förtrycket av kvinnor upphör – eller bromsar de i själva verket frigörelsen? Är klassammanhållning viktigare än arbetet mot könsdiskriminering – eller går klasskamp och kvinnokamp hand i hand? Det är en gammal och svår tvistefråga inom den radikala vänstern och arbetarrörelsen som Malin Beeck här tar sig an. Hon gör det genom att grundligt utforska det komplicerade förhållandet mellan klassförtryck och könsförtryck – och mellan marxism och feminism – och går på jakt efter rötterna till patriarkatet.

I sjätte klass skulle eleverna på min skola välja mellan textil- och träslöjd. Ämnesvalet följde sedan med upp i högstadiet. Jag tyckte om att borra och svarva men var dålig på att sy och sticka. Jag valde trä och blev ensam tjej tillsammans med alla klassens killar. Det var en omöjlig situation att jobba i. Ställde jag mig i kö, för att använda en maskin eller få hjälp av läraren, blev jag bortkörd eller ignorerad. Flera killar störde sig på att jag var där, i deras gemenskap, i deras rum.

Bara ett par veckor senare bytte jag till textil. I fyra år hade jag textilslöjd. Jag tillverkade aldrig något användbart och blev inte bättre.

Jag tror att barn i tolvårsåldern är väl medvetna om samhällets förväntningar på flickor respektive pojkar. Mina manliga klasskamrater gav helt enkelt uttryck för redan existerande maktstrukturer. De var bara lite mer opolerade och indiskreta än vuxna män i enkönade grupper.

Varje gång jag dyker in i resonemanget om ett patriarkat minns jag den här och andra händelser. Händelser som präglat och format mitt liv som kvinna i ett manssamhälle. När jag jobbade som städerska på en verkstad kom jag ofta att tänka på det. När jag slängde porren som låg i toaletternas papperskorgar och skrubbade olja från verkstadens tvättställ tänkte jag att det är hit en sådan struktur leder. Parallellen mellan hur mina klasskamrater behandlade mig i sexan och hur mina manliga arbetskamrater behandlade mig på truckverkstaden i hamnen kändes inte svår att dra.

Jag bekymrar mig för den enda rörelse – arbetarrörelsen – som kan bära upp den enorma samhällsomvandling jag och så många andra strävar efter. Inte bara för att den är för liten, splittrad och svag i förhållande till kapitalismen. Eller för att den tycks oförmögen att bli en stark internationell motkraft till kapitalets globalisering. Den verkar tyvärr också vara en otillräcklig motkraft till patriarkatet. Både i samhället i stort och inom rörelsen. Och, för att dra det till sin spets, ett ”klasslöst” sexistiskt samhälle kan kvinnor klara sig utan.

Ett patriarkat är ett system som hindrar samtliga kvinnor och män från frigörelse, eftersom könen definieras och värderas olika. Ett system som tvingar in kvinnor och män i skilda fack och leder till mäns överordning och kvinnors underordning. Jag anser att kampen för kvinnors (och mäns) frigörelse primärt måste inrikta sig på detta problem ur olika aspekter. Marxister måste acceptera att kvinnors organisering inte alltid går i linje med arbetarklassens, trots att de flesta kvinnor tillhör arbetarklassen. När jag – bland partikamrater och andra vänstersinnade – påtalar att kvinnors problem i bland är klassöverskridande, får jag ständigt samma reaktioner och blir tvungen att försvara mig. Förklara att jag inte prioriterar luncher med Fredrika Bremerförbundet eller temahelger med Kvinnor Kan framför facklig kamp.

Feminism och marxism

Radikala kvinnors berättelser om sina erfarenheter från vänstern eller fackföreningsrörelsen handlar till allt för stor del om åsidosättande och nedvärdering av de frågor som speciellt rör just kön och även ett åsidosättande av kvinnorna själva. Detta förnekande av könets betydelse tror jag är en del av en lång tradition inom arbetarrörelsen. Redan hos pionjärerna Marx och Engels kan man spåra en viss paranoia för klassallianser mellan kvinnor.

En stor del av dagens marxister medger att kvinnoförtrycket existerar och måste bekämpas genom en organiserad kvinnorörelse, men de tycker att klasskampen måste överordnas kvinnokampen. Många marxistiska män undviker att alls diskutera frågor om kön och överlåter dem till något jämställdhetsutskott, kvinnoförbund eller dylikt, vilket är ett behändigt alibi för män inom vänstern som vill påstå sig ”ta feminismen på allvar”. Den marxistiska feministen Heidi Hartmann skrev 1979:

”Flertalet marxistiska analyser av kvinnans ställning utgår från kvinnornas förhållande till det ekonomiska systemet, inte kvinnornas förhållande till männen, och tycks tro att det senare kan förklaras genom diskussionen om det förra.”

Tyvärr har inte mycket hänt på de snart tjugofem år som gått sedan artikeln först publicerades.

Min uppfattning är att en analys av kvinnoförtryck måste sökas både i och utanför den ekonomiska strukturen. En socialistisk rörelse som syftar till befrielse måste arbeta med feminism på två plan, som kan tyckas motsägelsefulla.

Dels måste den fortsätta de försök som gjorts att integrera feminism och marxism, till exempel inom den så kallade två-systemteorin, som Hartmann formulerade på sjuttiotalet. Det vill säga förklara hur sådana begrepp som ”ekonomisk bas”, ”produktivkrafter” och ”globalisering” förhåller sig till en ojämn könsstruktur. I det arbetet ingår även att se hur denna könsstrukturs egna ekonomiska bas ser ut. Men vi måste också uppmuntra all feministisk kamp som blottlägger andra patriarkala strukturer än de som primärt hänger ihop med samhällsekonomin. Här tror jag att både radikalfeminismen och den postmoderna feminismen har något att erbjuda marxismen.

Trots motsättningar har marxistisk och feministisk teori delat övertygelsen om resursfördelningens och arbetsdelningens betydelse för samhällen och människor. Bägge teorierna ifrågasätter i sin radikala form ”kapitalets” makt över människan, om så från olika utgångspunkter.

Men lika ofta har kampen inte varit gemensam. Byggandet av kvinnojourer i Sverige under 80-talet var ett i huvudsak radikalfeministiskt projekt med oftast vänstersinnade kvinnor som drivkraft, men utan den breda vänsterns deltagande. ROKS, Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige, bygger snarast sitt arbete på radikalfeminismens idéer. Kampen mot sexualbrottsutredningens lagförslag 1976 utgjordes av en allians av kvinnor från olika politiska läger och, trots att den kvinnliga rösträtten från början fanns på socialdemokraternas program, krävde den både borgerliga och socialistiska kvinnors aktiva kamp för att kunna genomföras.

Den här artikeln handlar om könets betydelse i samhällsstrukturen, men också om hur vi kan förstå denna betydelse i förhållande till det som inom marxismen kallas den ekonomiska basen och produktivkrafterna. Jag utgår från feministisk teori i dess socialistiska, radikala eller i bland postmoderna tappning.

Vad är ett patriarkat?

Den samhällsordning som organiserar män i förhållande till kvinnor kallas ibland patriarkat, ibland manssamhälle, könsmaktordning eller genussystem. Det är inte väsensskilda definitioner utan olika sätt att förhålla sig till samma sak. För enkelhetens skull kommer jag i huvudsak att referera till denna organisation som patriarkat.

Patriarkatet är, mycket förenklat, ett system av värderingar som har till uppgift att legitimera mäns makt över kvinnor. Ett patriarkat bygger på bandet mellan männen i ett hierarkiskt organiserat samhälle, där kvinnors underordning är nödvändig för att upprätthålla ekonomisk och social ordning. Män i ett patriarkat är sällan jämlika varandra, men de är alltid överordnade kvinnor. Huruvida de är överordnade alla kvinnor eller bara kvinnor inom en viss klass varierar från samhälle till samhälle och beror på vilka maktaspekter man belyser.

”Hierarkierna fungerar åtminstone delvis genom sin förmåga att skapa och befästa intressen av status quo. De som befinner sig på högre nivåer kan ’köpa’ dem på de lägre genom att erbjuda dem makt över dem som står ännu längre ner. I den patriarkala hierarkin köps alla män, oberoende av sin rang inom denna, upp till sin förmåga av kontroll över åtminstone några kvinnor”, skriver Heidi Hartmann.

Enligt många feministiska teorier måste ett patriarkat formulera naturgivna skillnader mellan könen. Det som är manligt är inte kvinnligt och tvärtom.

Egenskaperna förutsätts dessutom vara varandras motsättningar och komplementära, som känsla och förnuft eller civilisation och natur. De utgör så kallade dikotomier (ungefär ”tudelningar”). Dikotomierna värderas hierarkiskt så att den ena egenskapen anses bättre än den andra. De sämre egenskaperna tillskrivs kvinnor, de bättre män. De egenskaper ett kön tillskrivs utgör mäns respektive kvinnors genus. Uppdelningen i genus behöver inte vara kopplad till den fysiska kroppen. I en del samhällen kan enstaka män tillåtas välja att leva som kvinnor (och vice versa). De tillskrivs då kvinnligt i stället för manligt genus.

I ett patriarkat finns alltid en genusarbetsdelning. Kvinnor och män har inte samma arbetsuppgifter och ansvarsområden. Genusarbetsdelningen betonar en åtskillnad mellan könen och gör det lätt för patriarkatet att nedvärdera kvinnors arbetsuppgifter – både inkomstmässigt och statusmässigt. Detta kan till exempel åskådliggöras av vår svenska ”jämställdhet”, där kvinnor återfinns i lågavlönade yrken och män i högavlönade. När kvinnor finns i branscher som är mansdominerade hamnar de ofta i lägre positioner och det finns en gräns för hur långt de kan avancera.

I ett patriarkat systematiseras samhället i offentlig respektive privat sfär, åtminstone sedan industrialismens början. Det offentliga är det som händer på arbetsmarknaden, i politiken, i eventuella massmedia, på universiteten och så vidare. Den sfären är öppen för debatt, strukturella förändringar, påtryckningar och idébildningar. Det offentliga utgör samhället. Det privata är hemmet, familjen och umgängeskretsen, vilket anses vara väsensskilt från det offentliga. Det är inte lika öppet för en politisk diskussion. Kvinnors arbete i det privata räknas därför inte som arbete. Ändå bygger hela samhället på att kvinnorna just arbetar i denna privata sfär. Att de föder barn, tar hand om dem och ser till att hemmen och familjerelationerna fungerar. Dessa sysslor framställs som en oundviklig naturlig egenskap hos kvinnor, något som de är (moderliga, vårdande, pyssliga) och inte som ett arbete.

Manlighet definieras på olika sätt i olika kulturer, tider och klasser. Manligheten får representera det som rådande samhälle anser vara högtstående egenskaper (något som i sin tur ofta bygger på samhällets ekonomiska karaktär). Mannen representerar det mänskliga. Kvinnlighet definieras utifrån det som inte är manlighet och anses ofta komplettera det manliga. Män som står högre upp i hierarkin beskriver ofta männen under sig med uttryck som associeras med rådande samhälles kvinnliga genus. Och män som har problem med att leva upp till de egenskaper som tillskrivs deras genus lyckas sämre i ett patriarkat än män som lätt smälter in i rollen.

På grund av den sämre ställning som patriarkatet tillskriver kvinnor, tjänar de lite eller inga pengar och utesluts ofta från den politiska arenan – via lagar eller mäns kollektiva dominans och dess inverkan på kulturen i respektive samhälle. Patriarkatet måste upprätthållas, det upprätthåller inte sig själv utan koder, regler samt social och ekonomisk kontroll. Patriarkatet av idag upprätthålls därför till stor del med hjälp av ett kapitalistiskt system som gynnar det. Men kapitalismen bygger inte ensam hela det patriarkala systemet, vilket jag återkommer till senare.

Patriarkatets ursprung

Varifrån patriarkatet kommer, var det har sina rötter, kan inte förklaras enkelt. Patriarkatet upprätthålls och återskapas på olika sätt beroende på historiskt sammanhang, ekonomisk struktur och förhärskande ideologi. Dess inflytande är olika stort i olika samhällsformationer. Det fortplantas på olika sätt i olika klasser och schatteringar. Feministiska historiker har länge letat efter en avgörande punkt i historien, ett ”kvinnokönets historiska nederlag” som Engels formulerade det. Men det är en forskning som de flesta gett upp.

Vilka historiska aspekter man framhåller som viktiga färgas oundvikligen av vilka aspekter som anses avgörande för att dagens patriarkat existerar, något feminister inte är överens om. Jag nöjer mig därför med en översiktlig (bristfällig) historisk genomgång där jag redovisar ståndpunkter från olika socialister eller feminister.

Arkeologi och antropologi är de huvudsakliga instrument vi använder oss av för att försöka skapa en bild av samhället före skriftspråket. Vi är alltså hänvisade till teorier som alla är subjektivt färgade. Jag har bland annat valt att återge Marilyn French’s Bortom makten, där hon bland annat stöder sig antropologerna Elise Boulding och Nancy Tanners undersökningar.

French menar att grunden till manlig dominans visserligen lades redan hos jägarna och samlarna. Men det tidiga jägar- och samlarsamhället var matrilinjärt och matrilokalt och män hade inte mer auktoritet än kvinnor. Släkten räknades på mödernet, männen flyttade till en grupp vars kärna utgjordes av mödrar och systrar och kunde gå över till andra grupper efter behag. Samlandet var i huvudsak kvinnornas uppgift, jagandet var männens, men någon strikt uppdelning var det enligt French inte frågan om i de tidigare samhällena. En del marxistiska feminister har däremot velat härleda kvinnoförtryckets början just till mänsklighetens uppkomst. För att uttrycka det marxistiskt hade kvinnor, enligt dessa teoretiker, större ansvar för att tillhandahålla gruppens ekonomiska bas. Männen hade därför mer tid till att spela spel, utöva andlighet och religion och diskutera viktiga angelägenheter med andra grupper. Jagandet krävde mindre arbete och det var ofta kring jakten som kulter och riter uppstod. Bland jägare och samlare har dessa idéer inte nödvändigtvis från början ingått som en del i en hierarki, men de kan ha utvecklats i den riktningen.

I vilken utsträckning som män i dessa grupper utövade dominans och våld mot kvinnor och barn vet vi inte. French för fram teorin att våld inom det egna gruppen var ovanligt, men hon styrker den inte speciellt bra.

Övergången från jagande och samlande till åkerbruk med enklare redskap och senare till jordbruk med plog var en lång process, som så småningom medförde ett större överskott. Engels menar i Familjens, privategendomens och statens ursprung att när privategendomen uppstod ur detta överskott så innebar detta ”kvinnans historiska nederlag”. Männen, argumenterar Engels, ville ha kontroll över överskottet. Och eftersom de ville se till att jorden ärvdes av deras barn, instiftades arvsrätten och samhällena övergick från att vara matrilinjära till att bli patrilinjära, genom att jorden gick i arv från far till son. Av detta följde att äktenskapet instiftades och krav infördes på att kvinnor skulle vara trogna. Kvinnorna flyttade till männens familjer när de gift sig, i stället för tvärtom.

Att denna övergång haft omfattande konsekvenser för kvinnors ställning är de flesta feministiska teoretiker ense om, men Engels teori kritiseras för att förenkla.

French nämner att om män inte känt till sin roll i fortplantningen hade de ju inte kunnat göra anspråk på faderskap och därmed patrilinjär arvsrätt. Därför tillmäter hon denna upptäckt en stor betydelse för hur kvinnor kom att värderas.

Scilla Elworthy för i sin bok Makt och kön fram en annan aspekt. Hon tror att – under den period som åkerbruken blev allt tätare ansamlade – så visade sig plundring vara ett effektivare sätt att försörja sig än att svedjebruka, samla och jaga. Och eftersom krigandet i huvudsak blev en manlig uppgift (den var svår att kombinera med barnomsorg), kan även detta ha stärkt männens status i förhållande till kvinnan. Speciellt sannolikt är detta om man betänker att rövarna senare skulle påtvinga andra stammar sin kultur och sitt tänkesätt

Den marxistiska feministen Heidi Hartmann argumenterar kring detta maktskifte: ”Det finns visst underlag för påståendet att när patriarkatet först institutionaliserades i statssamhällena gjorde de uppstigande härskarna bokstavligen mannen till överhuvud över sin familj (genomdrivande hans kontroll över hustru och barn) i utbyte mot att mannen avstod från vissa av stammens resurser åt de nya härskarna. Männen är, oavsett sin plats i hierarkin, beroende av varandra för att vidmakthålla sin kontroll över kvinnorna.”.

Krig och brutalisering

I de hierarkiska och krigiska samhällen som så småningom byggdes upp kring de tidiga civilisationerna i världen uppstod en överklass som försörjdes av omgivande slavar genom tvång eller så småningom mot minimal ekonomisk ersättning när antiken gick över i feodalism. Slavarna blev då livegna eller fattiga bönder. Antikens och medeltidens ekonomier byggde på denna arbetskraft. Centraliseringen av samhällsbildningarna var tydlig under romarriket och djupa hierarkier kvarstod under feodalismen. Fria män har under hela den här tiden härskat över kvinnor.

Utvecklingen av de ”abrahamitiska” religionerna – judendom, kristendom och islam – deras genomslag i feodala samhällen och deras absoluta befästande av patrilinjaritet och patrilokalitet innebar mer kontroll och förbud för kvinnorna. Framför allt reglerades äktenskapets ramar allt snävare. Fria män betraktades som sina hustrurs herrar, och hade rätt att kontrollera och gifta bort sina kvinnliga släktingar.

Utestängandet av kvinnor från det offentliga livet begränsade alltmer deras kontakt med samhället och de politiska system som utvecklades. Deras sexualitet gjordes till något smutsigt, deras kroppar ansågs orena. Det var mannens sak att föra familjens talan. Detta hindrar inte att graden av kvinnors rörelsefrihet kunde skifta mellan olika klasser, familjer och samhällen. Prostitution befästes som ett faktum i alla samhällen. Om det tidigare funnits viss flexibilitet i vilka sysslor som kunde utföras av män respektive kvinnor, så försvann den nu gradvis.

Utvecklingen av militär och kyrka gynnade patriarkala och feodala strukturer. De gjorde det till mannens uppgift att döda andra människor för att uppnå högre värden i religionens eller härskarens namn, något som gav status i de tidiga patriarkala statsbildningarna. De många krigen gynnade inte kvinnor, framför allt för att status knöts till denna domän. Militärmakten skapar en egen värld för män, binder dem samman – om än på ett hierarkiskt sätt. Denna kollektiva brutalisering kan ha knutits till manligt genus och stärkt patriarkatet. Krig förutsätter någon som föder fram soldater, som beundrar deras mod, tar över deras sysslor när de krigar och tar hand om dem när de skadas.

Massvåldtäkter i krigstid har länge varit ett sätt att förnedra fienden. Om våld och våldtäkt mot kvinnor inte tidigare varit vanligt (vilket vi inte vet) så kan krigen mycket väl ha institutionaliserat våld och våldtäkt som ett sätt att hålla kvinnor ”på plats” och att skända deras män. Det har funnits kvinnliga soldater genom hela historien, men det har sällan betytt att de kunnat ta åt sig äran av några segrar. ”Soldaten” har alltid betraktats som en man, en kvinnlig sådan är en andra klassens soldat eller tillskrivs manligt genus. Männens klasstillhörighet betydde givetvis mycket för hur deras sociala vara formades under antiken och feodalismen, men även könet bestämde, till viss del oberoende av klass, deras status. De patriarkala villkoren gav alla fria män makt över kvinnor, och de flesta filosofer tillskrev män som grupp mer högtstående egenskaper än kvinnor. På detta sätt formades bandet mellan män från olika klasser.

Arbetarrörelsen och kvinnorna

Mellan sextonhundratalet och artonhundratalet tilltog industrialiseringen. Den drog nytta av fattiga kvinnor och barn i sitt behov av billig arbetskraft. Här stod kapitalismens och patriarkatets intressen mot varandra till att börja med. Den patriarkala genusarbetsdelningen var bruten och mäns intressen av att vara familjeöverhuvuden åsidosattes. Arbetarklassens kvinnor arbetade till en början mer än männen, eftersom deras löner var lägre. Detta ledde till att det arbete kvinnor tidigare gjort i hemmen nu blev lidande, inte minst for deras barn illa. Arbetarrörelsens män löste frågan genom att kräva att kvinnor inte skulle få utföra vissa yrken, eller helst inte arbeta alls.

”Männen försökte reservera höglönejobben för sig själva och allmänt höja manslönerna. De argumenterade för en lön som var tillräcklig för att försörja hela familjen. Detta ’familjelönesystem’ blev undan för undan normen för stabila arbetarfamiler under slutet av 1800- och början på 1900-talet”, berättar Heidi Hartmann. Men den sociala misär som följde av kvinnors dubbelarbete var det som gav dessa idéer resonansbotten.

Kapitalism och patriarkat anpassades så småningom till varandra. Arbetarklassens kvinnor uteslöts många gånger från de tidiga fackförbunden. Deras kamp betraktades i allmänhet med skepsis från arbetarrörelsen, inte minst då de framförde ”kvinnokrav”. Arbetarkvinnors eventuella allianser med borgerskapets kvinnor har betraktats som ett hot ända från arbetarrörelsens barndom. Genusvetaren och historikern Yvonne Hirdman ger ett exempel :

”När tobaksarbeterskan Jägerstedt på den konstituerande socialdemokratiska partikongressen 1889 frågade hur man på ett bättre sätt skulle få kvinnorna att delta i organisationsarbetet fick hon följande svar: ’Då ju kvinnans intressen äro gemensamma med mannens och då hennes deltagande i arbetarrörelsen skulle i väsentlig mån gagna partiet och till stor del underlätta mannens arbete och kamp mot kapitalet, så uppmanar kongressen varje proletariatets kvinna att med kraft och energi deltaga i striden och ställa sig solidarisk med mannen.’”

Dagens patriarkat bygger i västvärlden på tvåförsörjarfamiljen. För ensamstående mödrar är det frågan om tvåförsörjarmodellen inneburit någon egentlig befrielse, även om de numera kan tjäna sitt eget uppehälle. Ofta handlar det om otillräckliga summor för att försörja en familj. (Medan det fortfarande betraktas som självklart att barn blir kvar hos sina mödrar vid skilsmässor.)

Heidi Hartmann menar att kvinnors ställning i dagens kapitalism i grunden inte ändrats, även om grunden för det hon kallar ”patriarkatets ekonomiska bas” gjort det. Med detta begrepp syftar Hartmann på mäns kontroll över kvinnors arbete och sexualitet. Kvinnors sysslor har, även om de flyttat från hemmet och ut i arbetslivet, samma dåliga status. De inbringar inte tillräckligt mycket pengar för att försörja en familj och, även när kvinnorna till exempel skurar toaletter på företag i stället för hemma, så är det i huvudsak män som drar nytta av deras tråkiga, lågt betalda jobb. Samtidigt kvarstår det faktum att kvinnor gör huvuddelen av allt hushållsarbete.

När den nordiska arbetarrörelsen så småningom lyfte upp frågan om barnomsorg och en utbyggd offentlig sektor ledde detta förvisso till bättre levnadsstandard för kvinnor. Men det rör sig fortfarande om en bräcklig kompromisslösning, som bygger just på låglöneavtal och en åtskillnad av produktivt och reproduktivt arbete, där det produktiva arbetet anses mer värt. Dessutom ska man inte glömma att ett antal feminister från både liberalt och socialistiskt håll var tvugna att styra in frågorna i debatten för att projekten skulle förverkligas på det sätt som gjordes.

Kapitalism och patriarkat

Den marxistiska feministen Heidi Hartmann är den som tydligast utvecklat den socialistiska tvåsystemteorin. Den tar sitt avstamp i föreställningen att kapitalism och patriarkat är två skilda system som på olika sätt interagerar med varandra. Samtidigt menar Hartmann att de till stor del växt ihop. Tvåsystemteorin förklarar på ett trovärdigt sätt produktionsmedlens förhållande till kvinnors underordning och mäns överordning i ett patriarkat – men utan att begränsa analysen till en marxism där man helt enkelt stoppat in kvinnor. Hartmanns artikel Det olyckliga äktenskapet mellan marxism och feminism från 1979 är läsvärd, men den innehåller också en del att anmärka på som blir en utmaning för marxister att utveckla vidare. Många feministiska forskare har också gått i klinsch med Hartmann och menat att hon gör feminismen uddlös.

Hartmann inleder med att förklara att tidigare försök att integrera socialism och feminism varit otillfredsställande för feministerna, eftersom de inordnat den feministiska kampen under den ”större” kampen mot kapitalet. De flesta marxister låter marxismen dominera feminismen, menar Hartmann. Men marxismens samhällsanalys är könsblind och behöver utvecklas just med hjälp av feministiska synsätt. Samtidigt kan marxismen tillföra feminismen en analys av materialistiska aspekter på patriarkatet. Hartman hävdar, i polemik mot en del samtida marxistiska feminister, att patriarkatet inte enbart är en psykisk utan också en social och ekonomisk struktur, och hon pekar på spänningar mellan patriarkala och kapitalistiska intressen.

För de tidiga marxisterna var nyckeln till kvinnornas frigörelse deras medverkan på arbetsmarknaden. Kvinnorna skulle bli ekonomiskt oberoende av männen och delta jämsides med dem i revolutionen. Könsmaktordningen var ”atavistiska rester, som kapitalismen snart skulle göra gammalmodiga”, hette det. Det visade sig vara en felaktig analys. Hartmann belyser hur patriarkatet i stället på ett effektivt sätt började samarbeta med kapitalismen genom att gratis utnyttja kvinnors reproduktionsarbete.

En del marxister, samtida med Hartmann, betonar att män som grupp har ett intresse av kvinnor fortsätter att vara förtryckta. Delningen mellan privat och offentlig sfär må vara kapitalismens skapelse, men detta förklarar inte varför just män hamnar i den samhälleliga offentliga sfären, och kvinnor i den privata, hemmet. Det är den ekvationen Hartmann så skickligt tar sig an. ”Marx teori är en teori om hur det uppstår ”lediga platser”, skriver hon, och syftar på arbetstillfällen, materiella resurser och makthierarkier. Men ”precis som kapitalet skapar dessa platser oberoende av vilka som besätter dem, förklarar inte den marxistiska analysens kategorier ’klass’, ’arbetets reservarmé’ eller ’lönearbete’ varför vissa människor besätter vissa platser.(min kurs.) De ger ingen nyckel till varför kvinnorna är underordnade männen inom och utom familjen och varför det inte är tvärtom.” Här menar hon att den feministiska analysen kan tillhandahålla viktiga svar.

Hartmann anser inte att patriarkatet är en ideologisk konstruktion som formats av feodalismens och kapitalismens ekonomier utan att det vilar på en egen materiell bas som upprätthålls av kvinnors obetalda arbete i hemmen och underbetalda arbeten i den offentliga sfären. Mannens kontroll över kvinnans arbetskraft bibehålls genom kontroll över hennes materiella resurser och hennes sexualitet. Med de materiella resurserna syftar Hartmann på de låga löner som inte kan försörja en familj och som leder till att hon tvingas utföra en större del av det obetalda hemarbetet, och med kontrollen över sexualiteten avser hon kvinnors underordning i kärleksrelationer och sexuella relationer. Dessa två aspekter leder till att genusarbetsdelningen återfinns såväl i hemmen som på arbetsmarknaden.

Patriarkatet reproduceras ständigt genom att barn uppfostras i familjer och institutioner med tydliga genusmönster där patriarkala beteenden lärs in. Detta gynnar också kapitalismen, eftersom kvinnors uppfostringsarbete resulterar i lydig och någorlunda skötsam arbetskraft.

Genus skapas primärt utifrån det rådande samhällets materiella bas, menar Hartmann. Inte minst heterosexualiteten är ett resultat av den arbetsdelning som fått kvinnor och män att – av ekonomiska skäl – bilda familj. Familjerna ”riktar deras sexuella behov mot heterosexuell fullbordan och reproduktion”.

Om dagens kapitalistiska patriarkat hävdar Hartmann att vi fortfarande lever på ”familjelön”. (Mannens lön försörjer familjen.) Detta trots den förskjutning som skett genom kvinnors återinträde på arbetsmarknaden. Kvinnor med barn är fortfarande inte ekonomiskt självständiga i västvärlden. Hon menar därför att lönespridning, låga löner i kvinnojobb och högre löner på manligt dominerade arbeten, kommer att bli ett av patriarkatets viktigaste strategier för att upprätthålla sin ekonomiska bas. Denna strävan kan patriarkatet utan tvekan dela med kapitalismen. Den patriarkala arbetsdelningen formar kapitalismen, menar Hartmann.

Patriarkat och kapitalism är ömsesidigt beroende av varandra också i formandet av människan. De värderingar som formar manligt genus motsvaras av vad kapitalismen behöver för egenskaper hos sin arbetskraft. Detta förklarar till viss del varför manlighet definieras så olika i olika kulturer och olika ekonomiska system.

Det effektiva kompanjonskapet mellan kapitalism och patriarkat, menar Hartmann hjälper oss att förstå att ”på samma sätt som kvinnoarbetet tjänar det dubbla syftet att vidmakthålla mansdominansen och den kapitalistiska produktionen, tjänar den sexistiska ideologin det dubbla syftet att glorifiera manliga egenskaper/ kapitalistiska värderingar och nedvärdera kvinnliga egenskaper/sociala behov”.

Flera byggstenar behövs

Hartmanns analys är mycket användbar för att förstå de kapitalistiska och ekonomiska aspekterna av patriarkatet. Men jag tror hon begår ett logiskt felslut genom att enbart förklara kvinnoförtryckets psykiska och sociala processer med mäns intressen av att upprätthålla just bara den ekonomiska basen hos patriarkatet. När Hartmann hänvisar till genusarbetsdelningen för att förklara kvinnoförtrycket tycker jag att hon bagatelliserar andra aspekter.

Ett exempel är hennes förklaring till heterosexualiteten som institution. För marxister torde det visserligen stå klart att människors sätt att inrikta sin sexualitet måste relateras till de materiella villkoren. Men inte primärt. Där är Hartmanns resonemang alltför enkelt, och alltför ekonomistiskt. Om patriarkatets ekonomiska bas bygger på kontroll av kvinnors sexualitet – vad är det i så fall som gör denna kontroll så effektiv och systematisk? Och hur förklarar man våldtäkter och kvinnomisshandel hos ekonomiskt jämställda par?

Hartmanns teori förklarar inte varför ekonomiskt självständiga kvinnor i väst i dag, ändå väljer familjebildning och heterosexuella förhållanden med ojämlik maktfördelning. Den förklarar inte varför män som vill göra kvinnor illa, använder just sina könsorgan för att göra det (våldtäkt). När Carin Holmberg kom ut med doktorsavhandlingen Det kallas kärlek, visade hon hur asymmetrin i parförhållanden återskapas utifrån omgivningens föreställningar om manligt och kvinnligt genus, och hur par som uppfattade sig som jämställda i själva verket vid en granskning var långt ifrån jämställda. Holmbergs poäng var just att patriarkatets maktutövning i den privata sfären inte nödvändigtvis kräver en egen ekonomisk bas av den typ Hartmann diskuterar. Det är däremot troligt att genusarbetsdelningen efter familjebildningen befäster ett mönster som redan finns.

Problemet är att Hartmann gör patriarkatets ekonomiska bas – arbetsdelningen – till den dominerande byggstenen för patriarkatet, men den är bara en av flera byggstenar. Om patriarkatets ekonomiska bas är genusarbetsdelning – i hemmen och på arbetsmarknaden – så kan denna ekonomiska bas för patriarkatet inte ha samma betydelse för det som den ekonomiska basen har för ett kapitalistiskt system.

Även om vi utgår från att patriarkatets ekonomiska bas utgörs av kvinnors obetalda arbete i hemmet och deras låga löner på arbetsmarknaden, så skulle utjämnandet av dessa klyftor – lika lön för likvärdigt arbete och delat ansvar för obetalt hemarbete – inte avskaffa patriarkatet i sig. Ett sådant resonemang är Hartmann snubblande nära. Hon faller i den fälla hon själv identifierat – och låter marxismen dominera sin feminism.

Det är högst troligt att avskaffandet av patriarkatets ekonomiska bas skulle påverka patriarkatet i hög utsträckning. I alla hittillsvarande samhällen där kvinnor tagit steget ut i arbetslivet har deras inflytande på olika sätt ökat. Om kvinnors löner höjdes till samma nivå som mäns och om män tog lika stort ansvar för hushållsarbetet som kvinnor. Om det som idag kallas reproduktion (barnafödande, föräldraskap, vård och omsorg) politiskt prioriterades framför det som idag kallas produktion, så skulle det dessutom sätta kapitalismen i gungning på ett för kapitalägarna högst oroväckande sätt.

Men även om kapitalismen ersattes med en socialistisk ekonomi och kvinnor tjänade exakt lika mycket som män, så finns det inga lagar som säger att ett sådant samhälle inte skulle präglas av våld mot kvinnor i hemmen, av stereotypa kvinno- och mansideal och av att män genom starka band sinsemellan skulle nedvärdera kvinnligt genus. Mycket tyder tvärtom på att sådana tendenser förstärks just i situationer där kvinnor vunnit en större ekonomisk jämställdhet.

Vilka andra aspekter finns det då att ta hänsyn till om man ska ta kampen mot patriarkatet på allvar? Givetvis kan de inte alla beskrivas här, men en aspekt som kan vara viktig för patriarkatets fortlevnad är mäns ”homosocialitet.” Homosocialitet är ett användbart ord för att beskriva mäns förhållande till varandra i ett patriarkat, både som jämlikar och i hierarki:

”Homosocialitet betyder att män prioriterar sina relationer till andra män före relationerna till kvinnor, skriver Carin Holmberg i boken Det kallas manshat. ”De beundrar och respekterar varandra och föredrar varandras sällskap. En annan mans prestation imponerar vanligtvis mer än en kvinnas. Precis som en mans beröm och bekräftelse på den egna kraftansträngningen också den är mer värd än en kvinnas. Detta manliga kamratskap är en bärande del i återskapandet av manssamhället”

Holmberg menar att homosocialiteten kräver lojalitet män emellan, i princip oberoende av vilken grupp män man talar om.

Kvinnor sätter sällan sina relationer till andra kvinnor i första rummet. Mäns prestationer imponerar mer på kvinnor än andra kvinnors prestationer och även kvinnor vill hellre ha beröm från män än från andra kvinnor. Kvinnor är inte homosociala på samma sätt som män – även om de gärna träffas i enrum och delar varandras intressen.

Carin Holmbergs idéer om ett mansidentifierat samhälle är inte nya. Författaren Simone de Beauvoir och radikalfeminismens pionjär Kate Millet är två av de feministiska teoretiker som identifierat fenomenet, även om de kanske använde andra begrepp. Hur homosocialiteten relaterar till genomgripande ekonomiska och sociala förändringar som gynnar kvinnor vet vi inte. Kanske förstärks den, kanske ändrar den karaktär. Men att de skulle försvinna av sig själva med patriarkatets – och kapitalismens ekonomiska bas – kan vi helt enkelt inte förutsätta, vilket dock Hartmann i någon mån gör.

Jag nämnde i början av artikeln att vi marxister måste arbeta på två plan, som kan tyckas motstridiga. Vi kommer inte att vara hjälpta av att göra kvinnokampen till en enbart ekonomisk fråga, inte om vi faktiskt eftersträvar en verklig jämlikhet i ett framtida samhälle. Vi måste utveckla Hartmanns tvåsystemteori och avslöja fler samband mellan patriarkatets och kapitalismens intressen. Men vi måste också ägna intresse åt de strukturer som inte primärt kan relateras till ekonomiska system. Detta kan vara svårt om man har en historiematerialistisk grundsyn, men utan en balans mellan dessa två arbetssätt kommer kvinnliga städerskor på truckverkstaden att få fortsätta att plocka porr från papperskorgarna innan, under och efter en socialistisk revolution.

Malin Beeck

Litteratur:
Abrahamsson, Lena. (2000) Att återställa ordningen. Boréa.
Bang nr. 2-3, (2002) Kluvet på Kuba. s. 90-91.
Connell, R, W. (1999) Maskuliniteter, Daidalos.
Elworthy, Scilla. (1996) Makt och kön, Wahlström och Widstrand.
Faludi, Susan. (1999) Ställd, Ordfront.
French, Marilyn. (1986) Bortom makten – om kvinnor män och moral, Legenda.
Gemzöe, Lena. (2000) Feminism. Bilda förlag
Gunneng, Hedda, Underordnad i livet – likställd efter döden, i Eduards (Red) (1983) Kön, makt och medborgarskap: kvinnan i politiskt tänkande från Platon till Engels, LiberFörlag
Hartmann, Heidi. Det olyckliga äktenskapet mellan marxism och feminism, i Ganitz (Red)(1986) Feminism och marxism, Arbetarkultur.
Hermansson, Ann-Sofie. (1993) Arbetarrörelsen och Feminismen, Brevskolan.
Hirdman, Yvonne. (1992) Den socialistiska hemmafrun, Carlssons förlag.
Holmberg , Carin. (1996) Det kallas manshat, Anamma.
Liedman, Sven-Eric (1993) Från Platon till kommunismens fall, Bonnier Alba.
Ohlander, Anne-Sofie. (2002) Tusen svenska kvinnoår, Prisma.
Scott, Joan Wallach (1999) Gender and the Politics of History, Columbia University Press.
Peterson, V, Spike., Sisson, Anne. (1999) Global Gender Issues, Westview Press. Utbildningaradion (1999) Kvinnohistoria.
Wennstam, Katarina. (2002) Flickan och skulden, Albert Bonniers förlag.
Wendt Höjer, Maria. (1996) Politikens Paradoxer: en introduktion till feministisk politisk teori Academia Adacta
Wolf, Naomi. (1996) Skönhetsmyten, Natur och kultur.

Från Röda Rummet 1/2003

Den tidiga socialdemokratin

Vi publicerar här ännu ett inlägg i debatten om reformismen och Kenth-Åke Anderssons analyser av socialdemokratin. Tidigare artiklar i denna debatt kan återfinnas i Fjärde Internationalen nr 2-77 (Tom Gustafsson och Gert-Inge Johnsson – KÅA och den svenska socialdemokratin – ett pionjärarbete att kritisera och föra vidare) och nr 3/77 (Håkan Blomqvist och Kjell Östberg: Socialdemokratins internationella rötter). Diskussionen anknyter till, och har aktualiserats av debatten om löntagarfonderna som återkommit i en rad artiklar i Fjärde Internationalen (se nr 3-4, 5/76 och 1/77).

Det är redaktionens förhoppning att denna diskussion ska bidra till en fördjupad kunskap om reformismen och om den roll socialdemokratin spelar idag.

Den tidiga socialdemokratin
Håkan Blomqvist & Kjell Östberg

Inledning

I det första avsnittet av vår artikel bemötte vi ingående den teori om socialdemokratins uppkomst och utveckling som i van förbund först formulerats av Kenth-Åke Andersson, som i den offentliga debatten i stort sett låtits stå obemötta och som ånyo förts fram av Tom Hansson och Per Reichard, bl a i Fjärde Internationalen (1). Vi visade hur KÅA: s tes att socialdemokratin «alltid varit en reformistisk strömning inom arbetarklassen» som »alltid förespråkat klassamarbete» var oförenlig med vår rörelses historia och program.

Uppgiften med detta avsnitt är att visa de katastrofala följderna av denna uppfattning i KÅA: s försök att tillämpa den på den svenska arbetarrörelsens historia. I sin broschyr »Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom», utgiven av KAF i Röda Häften 25 1974 tecknas följande bild av den svenska fackföreningsrörelsens uppkomst.

»Nyliberalismen /lanserade/ en teori om att fackföreningarna behövdes som ett nödvändigt komplement till det ’fria’ ekonomiska systemet /…/ På så sätt såg man fackföreningen som ett värn mot socialismen och mot strejkrörelsen (typiskt nog var endast ett litet fåtal av strejkerna på 1880-talet ledda av fackföreningarna). Det var från detta nyliberala håll som initiativet till fackföreningarna kom. Det sprids idag en infantil ideologi om att de svenska fackföreningarna var kamporganisationer som strävade mot socialismen. Det stämmer inte alls. De var – och är – organisationer inom det rådande systemet. De har kämpat för förbättringar inom systemets ram, men de har aldrig kämpat mot systemet som sådant. I de tidigaste fackföreningarnas (1880-talet) program finns det ingenting av klasskampsstämningar och än mindre något om socialism eller revolution. Tvärtom. Under denna tid stod fackföreningarna under liberalt ’beskydd’.» (2).

I den stilen, fylld av missuppfattningar, förvrängningar och felaktigheter går större delen av broschyren. Vi har här ingen möjlighet, eller intresse av, att bemöta dem alla. Vi ska i detta avsnitt ta upp tre, fundamentala, vändpunkter i den svenska arbetarrörelsens historia, nämligen fackföreningsrörelsens uppkomst; bildandet av det socialdemokratiska partiet och reformismens utveckling inom SAP och på dessa punkter lämna var alternativa historieskrivning. I förbifarten kommer vi att bemöta en rad av KÅA:s felaktigheter. Låt oss bara inledningsvis påpeka att anledningen till att en slipad forskare som KÅA, dessutom med den imponerande beläsenhet han besatt, kunde göra sig skyldig till så allvarliga missgrepp, är att han baserar sig på en felaktig metod och utgår från en felaktig teori, som han förgäves försöker bemöta. I sista hand kan dessa felaktigheter reduceras till denna enda: oförmågan att se och känna igen klasskampen och de former den tar.

De påståenden vi framför allt vill bemöta kan sammanfattas sålunda

1. Var fackföreningarnas uppkomst en produkt av liberalernas konspiration och ett för borgarna nödvändigt ekonomiskt komplement till det ekonomiska systemet, som hävdas i citatet ovan?
Nej. säger vi. Fackföreningarna var och är arbetarklassens mäktiga självorganisering. De var kamporganisationer som på klassgrund kämpade för arbetarklassens intressen.

2. Var bildandet av det svenska socialdemokratiska partiet i första hand ett bekräftande av liberalernas inflytande över arbetarklassen?
Nej, säger vi. SAP:s bildande var ett avgörande brott med bourgeoisin och deras partier, såväl politiskt som organisatoriskt.

3. Var SAP redan från början ett klassamarbetsparti, ideologiskt urartat, enbart inriktat på att genomföra vissa reformer inom systemets ram?
Nej, säger vi. SAP stod på marxistisk grund. Reformismens senare seger innebar att partiet övergav sin tidigare klasskampsgrund.

Nu: Upp till bevis!

I. Fackföreningsrörelsens uppkomst:
Resultat av klasskamp eller liberal konspiration?

Låt oss så utförligt och konkret som vårt utrymme och de tillgängliga källorna tillåter försöka ge en alternativ bild av den svenska fackföreningsrörelsens uppkomst.

Del var först under 1870-talet som det kapitalistiska produktionssättet fick sitt avgörande och allmänna genombrott i Sverige genom trä-, sågverks- och verkstadsindustrins första kraftiga samordnade tillväxt, genom att fabrikssystemet fick den dominerande ställningen inom produktionen.

Sedan kom det att dröja till 1890-talet innan detta avspeglade sig i en kvantitativ masstillväxt av arbetarklassen.

Den officiella statistiken på antalet fabriksarbetare ger, om än inte helt tillförlitlig, en klar indikation av detta (3) :

1870	35 000
1880	57 000
1890	93 000
1900	265 000

Denna allmänna utveckling kan exemplifieras av träindustrin. Redan under 1870-talet uppstod ett antal industrier med hög mekaniseringsgrad. I genomsnitt anlades tre till fyra industrier per år. Fabrikernas maskinutrustning stod i stora delar inte 1930-talet efter. De tio största fabrikerna svarade ensamma för 2/8 av industrins samlade produktion. Nu innebar inte detta att de mindre, hantverksbetonade verkstäderna omedelbart slogs ut. Tvärtom torde de också ha ökat i antal under denna period på grund av högkonjunkturen och uppsvinget i byggnadsverksamheten. Men fabriksproduktionen kom att bli kvalitativt dominerande och bestämmande för hela branschen. (4)

Detta är naturligtvis förklaringen till att de proletära kampmetoderna, alltså aktioner som har sitt ursprung i kollektiva massaktioner på arbetsplatserna, på allvar dyker upp först på 1870-talet.

Nu finns i och för sig noteringar om strejker och arbetsnedläggelser i Sverige sedan åtskilliga hundra år tillbaka, bland annat vid slottsbyggen och från gruvorna i Bergslagen, och spontana hungerupplopp förekom frekvent under en stor del av 1800-talet. Men det var uppkomsten av de stora arbetsplatserna genom fabriksproduktionen, skapandet av det moderna proletariatet som skapade de reella förutsättningarna för arbetarklassen att utveckla sin fulla styrka i kollektiva aktioner.

Från 1870-talet känner vi en rad exempel för hur arbetarklassen sluter sig samman i sådan kamp för högre löner till skydd mot prisstegringar, för kortare arbetstid eller, mot slutet av decenniet när den internationella lågkonjunkturen drabbar Sverige, mot lönenedpressningen.

Som samlande symbol för denna fas av första spontan kamp står Sundsvallsstrejken 1879. Den sammanfattar entydigt både styrkan och svagheten i dessa spontana strejker utan facklig ledning.

Den uppstod som en försvarsstrejk mot lönenedpressningen. Man hade under några år tidigare haft osedvanligt höga löner, på upp till 5:-/dag. När sågverksindustrin drabbades av den internationella lågkonjunkturen sänktes lönerna drastiskt till ner till l: -.

Styrkan i strejken låg i den otroliga klassammanhållningen som utvecklades och demonstrerades så fint under strejken som omfattade inte mindre än ett trettiotal sågverk i Sundsvallstrakten.

Svagheten låg just i att man inte var organiserade i och hade skydd av klassorgan, alltså fackföreningar. Det var detta som möjliggjorde för sågverkspatronerna att slå ner strejken genom framför allt statsapparatens ingripande.

Den dramatiska bilden av strejkens slutskede demonstrerar detta på ett sällsynt åskådligt sätt. De strejkande hade mangrant slagit läger vid Norra Stadsberget i Sundsvall; många av arbetarna hade ju för övrigt blivit vräkta från sina bostäder. Det var ett högst konkret sätt att uttrycka klassammanhållningen och solidariteten. Då kommer statsapparaten dragande i form av landshövding, militär och kanonbåtar. Man slår en ring runt hela lägret. Då ingen organisation fanns som kunde föra arbetarnas kollektiva talan kunde man plocka arbetarna en efter en och tvinga dem till återgång. Strejken kunde brytas ner. (5)

Sundsvallsstrejken kom att få ett ston inflytande i den uppvaknande arbetarklassens medvetande. Den fick stor publicitet i tidningar och broschyrer som spreds i massupplaga. Inte minst militärens agerande kom att bidra till formandet av en förståelse för krigsmaktens roll. Sundsvallsstrejken är alltså viktig att ha som bakgrund när man studerar den moderna fackföreningsrörelsens uppkomst, som i Sverige kan förläggas till i början av 1880-talet.

Stockholmsstrejken 1881 – Var det klasskamp?

Låt oss här klart slå fast att vi hävdar att den svenska arbetarklassens organisationer erövrades i kampen mot arbetsköparna och det kapitalistiska samhället av arbetarna själva och var deras viktigaste redskap i klasskampen, medan KÅA som vi sett företrädde uppfattningen att det var från »nyliberalt håll initiativet till fackföreningarna kom», och att hos de tidigare fackföreningarna ”finns det ingenting av klasskampsstämningar» (6).

Denna motsättning mellan två uppfattningar om arbetarrörelsens tillkomst rör faktiskt vid en av marxismens hörnpelare: tilltron till arbetarklassen som den enda revolutionära klassen med sin framtid i egna händer. Tyvärr måste vi hävda att KÅA sviktar i denna tilltro.

Låt oss ge ett exempel, som också är centralt i en beskrivning av den första organiserade arbetarrörelsens tillväxt: Den första stora strejkrörelsen i Stockholm, utearbetarnas strejker sommaren 1881.

Den får följande, inte särskilt smickrande eftermäle i broschyren:

»När den spontana strejken bröt ut visste ingen hur man skulle förfara. De möten man ordnade ledde till föga resultat, inga naturliga ledare steg fram och man hade till och med svårigheter att bestämma kraven. I sin villrådighet vände man sig till Dr Anton Nyström, en välkänd liberal och tillika föreståndare för det liberala arbetarinstitutet, och bad honom leda förhandlingarna. Nyströms insatser inskränkte sig dock till att han dök upp på ett möte i Lilljansskogen och uppmanade arbetarna att avblåsa strejken. De skulle ”duka under av hunger och nöd’ förklarade han, och fick därigenom arbetarna att ge upp i förtid.» (7)

Var Stockholms arbetare verkligen en skock som gick i liberalers ledband och inte ens kunde bestämma sina egna krav? Vi gick till källorna, och fick i stället fram följande bild (8) :

Det var Stockholms utearbetare – stensprängare, grundläggare och jordarbetare – som utlöste den första betydande strejkkampen i Stockholm. En vecka in i juli 1881 spred sig ryktet att en arbetsgivare beviljat sina anställda en begärd löneökning. Stenarbetarna vid grundläggare Gustavssons arbetsplats krävde motsvarande förbättring, utan framgång. Den 8 juni gick man i strejk. Deras fortsatta taktik var enkel och effektiv. Den 9 juni samlades man på arbetsplatsen, beslöt att söka utvidga aktionen och tågade i samlad tropp .från Hötorget mot Stadsgården och vidare upp mot Söder för att på arbetsplatserna försöka värva fler strejkande, vilket man också hade stor framgång med. Man kallade till ett möte vid Lill-jans klockan sex morgonen därpå. Dit kom cirka 500 utearbetare. Man delade nu upp sig i ett antal mindre grupper och beslöt att försöka ytterligare sprida strejken till de arbetsplatser man ännu inte nått.

Byggnads- och anläggningsverksamheten hade högkonjunktur i Stockholm vid denna tidpunkt. Det byggdes industrier, bostadshus, palatsgator, hamn vid Värtan och järnväg därifrån till Karlberg. Till alla dessa platser drog nu trupper av strejkande och agiterande utearbetare, vissa med en röd fana i täten, för att vidga kampen och förmå alla att samlas bakom gemensamma krav.

Klockan fem på eftermiddagen samlades man åter i Lill-jans, och antalet strejkande utearbetare angavs nu till l 000. Man preciserade sina krav till 25 öre i timmen för timavlönade. vilket torde ha varit en höjning med ca 5 öre, samt en höjning från 30 till 40 öre foten för stensprängarna. Det tillsattes också en strejkkommitté med representanter för de indragna yrkesgrupperna. Kraven sammanställdes på listor som presenterades för arbetsgivarna under lördagen den 11 juni. Även bland murarna hade nu strejk utbrutit, och de agerade på liknande sätt.

På måndagen visade det sig att de flesta arbetsgivare gått med på lönekraven, bland annat Stockholms stad, och man beslöt om återgång. Trots avsaknad av all tidigare organisering lyckades alltså grovarbetarna, en yrkesgrupp utan särskilt kvalificerad yrkesutbildning, genom några dagars väl sammanhållen strejk, uppnå kanske 25% lönehöjning. Genom att bokstavligen dra med sig så gott som alla arbetare i branschen, och genom dagliga strejkmöten utvecklades en stark sammanhållning mellan de strejkande. Stor vikt lades vid arbetarnas disciplin, och på de strejkandes initiativ stängdes flera krogar. Man såg vikten av en massiv solidaritet och försökte därför utvidga strejken till de strategiskt viktiga hamnarbetarna (som dock enligt uppgift ansåg sig ha tillräckligt bra betalt). Hållfastheten i solidariteten arbetarna emellan demonstreras inte minst av det faktum att strejken hölls ihop till 13 juni, trots att betydande grupper, däribland alla de som arbetade åt staden, fick sina krav tillgodosedda redan 11 juni.

Någon fullständig seger blev nu inte strejken. En del utearbetare hade ingen framgång i sina krav, det gällde framförallt murarna. Inte heller ledde strejken fram till bildandet av permanenta klassorganisationer för de indragna arbetarna.

Men samtidigt kom strejkrörelsen att bli av stor betydelse för utvecklingen av den redan existerande fackföreningsrörelsen (se träarbetarna nedan).

Sammanfattningsvis måste man slå: fast att utearbetarnas strejk i Stockholm är en av de viktigaste och ärofullaste kapitlen i den tidigare arbetarrörelsens historia. Vad vi ser är en välorganiserad, fyndig, klassmedveten och solidarisk arbetarklass i kamp. Med det föraktfulla eftermäle den får i KAF-broschyren har den inget gemensamt.

Fram till denna period – Sundsvallsstrejken och utearbetarstrejken – hade fackföreningar i modern bemärkelse saknats i Sverige. Typografiska föreningen, som har äran av att vara den första fackföreningen, bildades redan 1846, men var under sina första årtionden i huvudsak en sällskaps- och självhjälpsförening med valspråket »Enighet – nytta – nöje». Det fanns under 1870-talet ett antal liknande föreningar för olika yrken. Kännetecknande för dessa var att de uppkommit ur, eller hade klara beröringspunkter med, tidigare skråorganisationer. De var yrkes- och sällskapsföreningar, och ofta även självhjälpsorganiseringar med sjuk- och begravningskassa. Ibland var också arbetsgivare med, och de sysslade i regel inte med vad vi idag kallar fackliga frågor som löne- och anställningsvillkor. (9)

De var, kort sagt, en övergångsform mellan gesällorganisationerna och de moderna fackföreningarna.

Träarbetarföreningen i Stockholm – den första moderna fackföreningen ?

»På anmodan af hrr Moberg och Linderholm voro några snickare samlade söndagen 5 september 1880.

Hr Linderholm öppnade förhandlingarna med några ord om del,tryckta förhållande som är rådande företrädesvis bland snickare gentemot principaler /arbetsgivare/. ’Hvad bör vi först iaktta för att vinna en något fastare ställning i van förhållande till våra principaler? Samt föreslog därefter att vi snickare skulle bilda en förening och samla en understödskassa för kommande behof. /…/

Ordf. började med att omnämna huru arbetare på samma verkstad snart sagt lura varandra till principalens fördel och kamrater samt egen framtida skada, t ex genom hemlighållandet af priset på styckearbete eller ännu sämre uppgifandet af origtigt pris i stället för att som del borde vara fritt och otvunget lämna hvarandra all möjlig upplysning ja äfven råd der så behövdes. Yrkade derefter att vi mått bilda en förening snickare emellan för att åstadkomma enighet och en förbättrad ställning.» (10)

Så klart och entydigt formulerade de samlade snickarna sin motivering till att man hösten 1880 bildade en fackförening.

Ur del direkta behovet att försvara sig mot mot arbetsgivarnas taktik att splittra arbetarna för att kunna sänka lönen restes behovet av en gemensam sammanslutning på klassmässig grund.

Det finns en rad faktorer som visar hur föreningen brutit med olika förstadier till fackföreningar som vi berört ovan och som ger Träarbetarföreningen den moderna fackliga organisationens grundläggande kännetecken. Och träarbetarföreningen är inget undantag, dess utveckling uttrycker det allmängiltiga i arbetarklassens kamp och tidigare organisationssträvanden. Det finns ett berömt avsnitt i Kommunistiska manifestet som skildrar denna process. Vi ska här nedan citera ett stycke ur det och visa hur det stämmer överens med den svenska utvecklingen och träarbetarnas första fackliga kamp.

»Men med industrialiseringen inte bara ökar proletariatet, det trängs samman i större massor. Dess kraft växer, det känner den mera. Arbetarna börjar sammansluta sig mot bourgeoisien. De förenar sig för att hålla sin lön uppe.»

Initiativet till bildandet av fackföreningen kom från arbetarna vid Ekmans snickerifabrik, Stockholms största med över 300 anställda. (12) Det är ingen tillfällighet att det var dessa arbetare, som tillsammans med arbetarna på de två andra stora träindustrierna i Stockholm var drivande under föreningens första år. Trots snickaryrkets traditionella karaktär av hantverk uttryckte föreningen redan från början träarbetarnas organisering i egenskap av lönearbetare.

Föreningen byggde inte på organisatoriska band med sammanslutningar som utvecklats ur skråtidens organiseringar.

Föreningen saknar också dessa organisationers grundläggande kännetecken. Tvärtom understryks syftet att organisera alla träarbetare, utan krav på yrkesutbildning, minimitid i yrket osv. Inte heller fick mästarna/arbetsgivarna bli medlemmar.

Vidare spelar, föreningens karaktär av självhjälpsorganisation en underordnad, för att inte säga obetydlig roll. Den existerande sjukkassan användes framför allt i medlemsvärvande syfte.

Och visst är det mot bourgeoisien organiseringen är riktad. »Hvad bör vi iaktta för att vinna en fastare ställning i varat förhållande till våra principaler» var ju temat för den allra första sammankomsten, och svaret blev entydigt : vi bör sammansluta oss i en fackförening, vi bör organisera oss på klassmässig grund.

»Intressena och levnadsläget inom proletariatet blir mer och mer likartade, i det maskinen mer och mer utplånar skillnaderna i arbetet och lönen nästan över allt trycks ner på samma låga nivå» fortsätter manifestet.

Delta, och inte några arbetararistokratiska särintressen, kännetecknar inriktningen hos träarbetarna och de flesta andra tidiga fackföreningar i Sverige. Detta avspeglar sig med all önskvärd tydlighet om man studerar vilka ämnen som behandlas av föreningen under deras första verksamhetsår. De kretsar kring

– Lönens storlek: »Huru stor dagspenning bör en arbetare hava» diskuteras flitigt.
– Löneformerna: alltså månads- och ackordslön. Just kampen mot ackorden blev snart en av föreningens viktigaste frågor.
– Anställningstryggheten: Detta innefattade både kampen mot avskedanden och kravet på att arbetsgivaren skulle hålla de anställda med jämn sysselsättning, och inte låta branschens säsongsberoende gå ut över arbetarna.
– Arbetstiden: Först gällde kampen tio-timmarsdagen, vid slutet av årtiondet inleddes kampen för åtta timmars arbetsdag.
– Arbetets organisering och makten på arbetsplatsen: »Är det rätt att arbetsgivarne ska tilltala arbetaren på så sätt: Ni ska göra det! och ni ska vara färdiga till den tiden», hette ett debattämne redan hösten 1880. Svaret på frågan blev naturligtvis Nej!

I själva verket är ju dessa frågor med sådan brinnande aktualitet för snart 100 år sedan till den grad allmängiltiga att de också idag, 100 år senare, är de angelägnaste för den fackliga rörelsen.

»Alltmer antar sammanstötningen mellan den enskilde arbetaren och den enskilde fabrikanten karaktären av sammanstötningar mellan två klasser.»

Det är ju precis denna process vi har skildrat i och med att fackföreningarna börjar organisera arbetarna på klassbas.

»Arbetarna bilda själva varaktiga sammanslutningar…»

Tvärtemot vad KÅA hävdar var det ingen arbetarvän av liberal eller annan schattering som stod bakom denna fackförening. Behovet av en varaktig sammanslutning restes direkt ur träarbetarnas omedelbara situation och behov. Säkert hade flera av träarbetarna kunskap om fackliga organisationer i Danmark, England och Tyskland. Traditionen att söka arbete utomlands i ungdomen hade inte upphört i hantverksbetonade yrken. Kanske har kunskaper förmedlats genom den liberala Arbetarföreningen, där några arbetare var medlemmar. Men bildandet av föreningen var framför allt en självorganisering – nödvändigheten av en fackförening följde direkt och spontant ur arbetarnas försvar av sina löner och kamp för drägligare levnadsförhållanden.

Föreningen bildades ett år innan August Palm återvände till Sverige. Ledarna för arbetarföreningarna och andra liberala sammanslutningar hade inget intresse av att stimulera bildandet av klassorganisationer – tvärtom, de motarbetade dem med alla medel.

Det är riktigt som hävdas i broschyren, att t ex Anton Nyström spelade en aktiv roll i Stockholms arbetarrörelse vid denna lid. Han var vid flera tillfällen närvarande vid träarbetarnas sammankomster. Men vilken typ av organisationer han var intresserad av att bygga framgick med all önskvärd tydlighet när han presenterade sina önskedrömmar. 1881 t ex lade han fram ett program för »ombudsföreningar» där arbetare och arbetsgivare tillsammans skulle organisera sig »på lika villkor». (13)

Men varken »ombudsföreningar» eller fackföreningar som tillgodosåg »både arbetares och arbetsgivares sanna intressen» var de organisationer den svenska arbetarklassen byggde. De var uttryck för rosenröda liberala utopier. Det var Stockholms träarbetare, och andra kämpande arbetargrupper, som i strid med liberalerna, visade vägen för den svenska arbetarklassen genom sin fackliga självorganisering.

»…för att kunna proviantera för eventuella resningar. Här och där bryter kampen ut i upplopp.»

Vi har ovan i detalj beskrivit den första fasen i den stora utearbetarstrejken i Stockholm 1881. Men den viktigaste – den bäst organiserade och framgångsrikaste – genomförde träarbetarna under sin förenings ledning under sensommaren. Det var den första fackföreningsledda strejken i Sverige och den skulle än idag kunna stå som föredöme för hur segerrika strejker organiseras, hur klassammanhållning och solidaritet kan föra en flera månader lång konflikt till seger. (14)

»Stundom segra arbetarna, men blott tillfälligt. Det egentliga resultatet av deras strider är inte den omedelbara framgången, utan den allt vidare omkring sig gripande föreningen av arbetare.»

För träarbetarna blev den omedelbara lärdomen av strejken att söka stärka organisationen ytterligare, och två dagar efter att den avblåsts bildades en filialförening på Söder. Föreningens medlemsantal flerdubblades också som en direkt följd av kampen.

Man försökte oförtrutet sprida fackföreningsidén till andra yrkesgrupper och propagerade intensivt i Stockholm. 1882 tar man initiativ till fackföreningarnas centralkommitté i Stockholm, där föreningens medlemmar hörde till de drivande under flera år. Denna kommitté kom att spela en avgörande roll för fackföreningsrörelsens framväxt, i Stockholm och nationellt.

Ja, träarbetarna tog även initiativ till den första skandinaviska fackföreningskongressen i Göteborg 1886, som kom att bli avgörande för arbetarrörelsens anslutning till socialismen. Vi ska strax behandla föreningens insatser för detta.

Fackföreningarna – en självorganisering

Genom denna korta genomgång av en av de första moderna fackföreningarna i landet har vi visat hur den har sill ursprung, inte i framsynta liberalers manipulationer och konspirationer, ulan i arbetarklassens allra mest elementära behov och strävanden. Vi har vidare sett hur träarbetarföreningen i sin utveckling ansluter sig till den generella utvecklingen av del moderna industriproletariatet och dess organisationssträvanden som det finns beskrivet redan i Kommunistiska manifestet och som utgör ett fundament i den revolutionära marxismens teoretiska ställningstaganden.

Också en ytlig genomgång av fackföreningsidéns spridande i Sverige under 1880-talet visar hur det är träarbetarna och deras gelikar som är inspirationskällan för den svenska arbetarklassen, och att deras situation och strävanden uttrycker en allmän riktning. (15)

Att hävda att fackföreningarna bildades »under liberalt beskydd» och till och med skapades av borgare för att »förebygga strejker» och klassamarbete i allmänhet innebär inte bara att man gör sig skyldig till förtal och förvanskning av arbetarklassens historia. Del innebär också att man företräder en riktning som är främmande för vår rörelse.

Hur kan man då förklara att kampen för rätten att bilda dessa organisationer under flera decennier stod i främsta rummet av de krav arbetarklassen fick kämpa hårdast för? Borgarnas bidrag till uppbygget av fackföreningar var att med alla medel bekämpa uppkomsten av dessa organisationer.
En som förstod att fackföreningsrörelsen innebar ett brott med liberalernas arbetarorganiseringar var Överståthållaren i Stockholm som i sin rapport till Konungen om strejkrörelsen i Stockholm 1881 gör följande klarsynta iakttagelse:

»Känt är, att de arbetare som sedermera ivrigast verkat för fackföreningsrörelsen, på nära håll iakttagit strejkerna år 1881 och även deltagit i desamma. De funno därunder, att de gamla arbetarföreningarna icke för dylika fall voro till någon nytta, och att man på annat sätt måste organisera arbetarrörelsen. Närmast till hands låg då idén att efter fack eller yrken och sålunda på grund av närmsta gemensamma intressen sammansluta arbetarna i fackföreningar.»

Bättre hade vi inte kunnat sammanfatta denna utveckling själva.

…på klasskampsgrund

Och räcker det inte med ovanstående smakprov för att bemöta påståendet att det finns »ingenting av klasskampsstämningar» i de tidigaste fackföreningarna. När KÅA försöker belägga denna allvarliga och centrala tes lyckas han egentligen bara uppbringa två faktorer till stöd för den. Den ena var hans version av utearbetarstrejken 1881, som vi i detalj bemött. Det andra är ett påstående att »typiskt nog var endast ett fåtal av strejkerna på 1880-talet ledda av fackföreningarna» (17). Detta är ett lindrigt sagt grumligt argument. Förhållandet är ju att under 1880-talet är bara några procent av arbetarna anslutna till fackföreningar. Den massiva tillströmningen kom först ett årtionde senare. Vad som däremot är relevant i sammanhanget – och som talar tvärt emot KÅA: s tes – är att
både antalet strejker och, framför allt, antalet segerrika strejker, ökade kraftigt i takt med fackföreningsrörelsens framväxt. (18)

En utsökt sammanfattning av vår rörelses traditionella position i fråga om fackföreningarnas roll i klasskampens utveckling ger Engels i »Fackföreningarnas uppkomst». Artikeln skrevs 1881 och behandlar fackföreningsrörelsens läge i Storbritannien. Om någonstans så skulle här avfärdandet av rörelsen som en liberal stödtrupp vara befogad. Stora delar av proletariatet var av arbetararistokratin utestängda från rörelsen. Den samarbetade nära med liberalerna och gav dessa i stor utsträckning sitt politiska stöd :

Så här bedömer Engels rörelsen och dess uppkomst:

»Vi har talat om arbetarens kamp mot kapitalet. Denna kamp existerar, sedan må kapitalets apologeter säga vad de vill. Den kommer att existera så länge lönesänkningen förblir det säkraste och bekvämaste sättet att stegra profiten. Blotta förekomsten av fackföreningar bevisar till fyllest detta faktum. Om de inte skapats för kamp mot kapitalets övergrepp, varför skulle då då skapats? … Nu är organisationen /fackföreningarna/ det viktigaste vapnet i en politisk kamp klass mot klass.» (19)

II. Arbetarpartiets uppkomst:
Brott med liberalismen eller brott med socialismen ?

Engels fortsätter sin artikel om fackföreningarna bl a så här :

»Det vore direkt onaturligt om den engelska arbetarklassen, trots att den äger tillräcklig styrka för att skicka fyrtio eller femtio arbetare till parlamentet, för evigt skulle vara till freds med att låta sig representeras av kapitalister eller deras hantlangare, som advokater, redaktörer etc.
Det finns dessutom en mängd tecken på att den engelska arbetarklassen har vaknat till medvetande om att den under långliga tider har varit inne på en falsk väg, att de nuvarande strävandena som uteslutande går ut på högre löner och kortare arbetstid tvingar in den i en ödesdiger kretsgång, ur vilken den inte finns någon återvändo, att det i grunden onda inte ligger i de låga lönerna utan i lönesystemet över huvud … Vid sidan av /fackföreningarna inom eller över de enskilda industrigrenarna måste de uppstå en gemensam förening, en politisk organisation av arbetarklassen som helhet.» (20)

Blotta förekomsten av fackföreningar uttrycker alltså att arbetarklassen organiserat sig som klass, och i organiserad form inlett klasskampen. Men det är också nödvändigt att arbetarklassen uppnår politisk självständighet på två plan: dels att arbetarklassen organisatoriskt sluter sig samman i ett självständigt parti, dels att man politiskt bryter med bourgeoisin och tar upp kampen mot löneslaveriets avskaffande. Vi har utförligt behandlat hur detta skedde över hela Europa under senare delen av 1800-talet.

Enligt KÅA skedde aldrig detta brott med liberalismen, åtminstone inte i Sverige. Den liberala fackföreningsledningen övertalades helt enkelt att det behövde ett parti, och detta kunde ske genom att man aldrig lyfte liberalismen ur fackföreningarna. (21)

Den tidiga arbetarrörelsens politiska strävanden

Låt oss återigen försöka ge en något annorlunda bild av hur den svenska arbetarrörelsen vann sin politiska självständighet, och bröt med liberalerna, för ett sådant brott var det sannerligen fråga om.
Kanske kan vi börja med att ta en titt på vara träarbetare igen. Genom sin avantgardistiska roll i Stockholms arbetarrörelse kom de i stor utsträckning att fungera som indikator på de olika politiska strömningar som var i svang under 1880-talets första hälft.

Förhållandet till den liberala arbetarrörelsen synes i början varit gott. Man stödde Anton Nyströms arbetarinstitut och Nyström själv var en ofta sedd gäst vid föreningens möten. Deras klasskänsla fick dem att reagera kraftigt positivt när socialdemokratin för första gången introducerades i Stockholm. När August Palm gjorde sitt första besök i huvud staden var det föreningen som i sitt namn hyrde lokal ål Palm, som själv vägrats få hyra, så att han den 30 december 1881 kunde hålla sitt första inomhusmöte i Stockholm. Träarbetarna stödde Palm ekonomiskt, och flera av dess ledande medlemmar invaldes i den socialdemokratiska agitationskommitté som utsågs.

När Palm gav sig iväg fanns det emellertid snart inga socialister kvar som kunde hålla liv i den socialistiska agitationen, och socialdemokratin som organiserad kraft försvann för några år från Stockholm (23)

Arbetarrörelsens övergång till socialismen

Det var först 1885-96 som socialdemokratin dök upp igen på allvar, men denna gång för att stanna.

Detta innebär inte att den unga fackföreningsrörelsen i Stockholm och dess ledare ställt sig likgiltig inför spörsmålet om arbetarklassens kollektiva politiska ställningstagande under mellantiden. Tvärtom hade denna fråga intagit en viktig plats i diskussionerna i fackföreningsrörelsen ända sedan början. Frågan restes redan under den fackliga centralkommitténs första möten våren 1883.

Inte heller inskränkte sig engagemanget i frågan enbart till teoretiska diskussioner. Istället prövade man friskt och utan hämningar alla de politiska alternativ som liberala och andra »arbetarvänner» översköljde fackföreningarna med. Under längre eller kortare perioder arbetade fackföreningarna och grupper av arbetare i och för politiska projekt alltifrån dagssländor som »Arbetaretidningen Sverige» eller omfattande fenomen, som de liberala arbetarmötena eller Ringrörelsen. Även om enskilda arbetarledare kunde knytas upp till några av dessa rörelser för längre tid, är det dock betecknande att inget av alla dessa alternativ kunde erbjuda fackföreningarna vad de sökte :En politisk organisering som uttryckte arbetarklassens intressen som självständig klass. Alla dessa liberala försök hade till yttersta syfte att söka underordna arbetarklassen bourgeoisins intressen, och detta avslöjades utan pardon när de av arbetarna utsattes för klasskampens hårda och obevekliga realiteter.

LO Smiths Ringrörelse t ex (se nedan) organiserade 1883 20 000 arbetare i Stockholm. Ett år senare hade rörelsen kasserats som användbart redskap av arbetarklassen, och endast en handfull köpta drängar återstod.

Det var alltså 1885 som den avgörande diskussionen om socialdemokratin ägde rum i fackföreningarnas centralkommitté i Stockholm. Frågan gällde just detta: skulle fackföreningsrörelsen avvisa liberalismen inte bara organisatoriskt utan också politiskt och ansluta sig till den socialdemokratiska rörelsen – skulle fackföreningarna gå över till socialismen.

Efter ett år hade socialistanhängarna vunnit majoritet i centralkommittén. (24) Samtidigt beslutar en skandinavisk fackföreningskongress i Göteborg att tidningen Socialdemokraten ska göras till centralorgan för den svenska fackföreningsrörelsen. Drivkraften bakom beslutet var de göteborgska arbetarna.

Fackföreningsrörelsen i Sverige hade, som det skulle visa sig definitivt brutit med den liberala arbetarrörelsen. Man hade tagit saken i egna händer.

När Socialdemokratiska arbetarpartiet höll sin grundningskongress 1889 var det också fackföreningarna som utgjorde stommen i kongressen. 52 av 69 delegater representerade fackföreningar. I partiets stadgar slogs fast att partiel »skall bestå av sådana politiska, fackliga och andra föreningar som bygger på klasskampens grund.» (25)

Den liberala arbetarrörelsens öde var härmed beseglat. När masstillväxten av arbetarklassen ägde rum på 1890-talet var det till fackföreningar på socialistisk grund man strömmade.

I den mån liberalismen som politisk tendens fortfor att existera kom den att vara ohjälpligt isolerad.

Det är klart att fackföreningsrörelsens övergång till socialismen innebar ett brott med liberalismen. Del var ingalunda så att liberalerna bytte taktik och gick över till socialismen – de blev krossade.

Låt oss ta avsked från våra träarbetare genom att illustrera detta. Det blir ett något vemodigt avsked. När debatten om socialismen bröt ut bland fackföreningarna 1885 befann sig plötsligt Träarbetarföreningens ledare i det antisocialistiska lägret. Speciellt deras ledande representant, O H Cederborg -f.ö. den arbetare som sist övergivit Palms socialistiska agitationskommitté 1882 – angrep hätskt både den socialdemokratiska organisationen och t o m de socialistiska idéerna. Hur var detta möjligt? hade den tidigare militansens och klasskampsstämningarna visat sig vara tillfälliga episoder?

Orsaken var att finna i den säregna varianten av den liberala arbetarrörelsen som den smithska ringrörelsen utgjorde. Det var våren 1883 som brännvinskungen LO Smith som en upptrappning av sin kamp mot det kommunala utskänkningsbolaget i Stockholm kom att ta initiativet till ett slags kooperativa självhjälpsföreningar på liberal grund. Smith själv beskrev föreningens målsättning såhär:

»Att skaffa arbetaren billigare föda, kläder och husrum; att härigenom söka förmå honom att så vilt möjligt undvika bruket av utländska färdiga produkter och att verka för lagar som underlättar för arbetaren att förvärva äganderätten till sin bostad samt att åstadkomma besparingar och kapitalbildningar äro sålunda mål för den pågående arbetarrörelsen.»

Smith fick snabbt gensvar hos Stockholms arbetare. På ett halvår anslöt sig 20 000 medlemmar i de upprättade basorganen, arbetarringarna. (26) Del ligger utanför vår ram att diskutera om det var förhoppningen om billigare föda eller andra faktorer som var avgörande för den massiva anslutningen. Hursomhelst, när påtagliga resultat uteblev för arbetarna försvann skapelsen nästan lika snabbt som den kommit till, och efter ett år hade den upphört som massrörelse.

Naturligtvis kom en sådan hastigt uppblossande rörelse att också influera träarbetarna. Det som kom att bli avgörande för föreningens förhållande till Ringrörelsen var att några av deras ledare vanns för idén, och högst konkret kom att knytas upp till den. OH Cederborg kom att materiellt bindas genom att väljas in i den »generalstab» på 12 personer som Smith handplockade bland ledare från den spirande arbetarrörelsen och som han lät avlöna med en väl tilltagen summa. Följden av att föreningens ledare på detta osedvanligt handgripliga sätt köptes av bourgeoisien blev ödesdigra för föreningen. Bl a genom existensen av en hemlig klubb blev det möjligt för en grupp inom föreningen med klan byråkratiska drag att skilja föreningen från den allmänna utvecklingen inom arbetarrörelsen. (27) Ironiskt nog kan denna utveckling skyllas just på föreningens radikalism och framgångar under sitt uppbyggnadsskede. Genom den höga nivån i föreningen och ledarnas dokumenterade duglighet blev del intressant för en liberal fraktion, arbetarringen och dess följeslagare att knyta några av ledarna ekonomiskt till sig genom att betala dem bra.

Men en eller annan köpt ledare kunde inte hindra den historiska utvecklingen. 1886 sprängdes föreningen, då en grupp socialdemokratiska anhängare bildade den delvis konkurrerande Möbelsnickares fackförening.

Det tog ytterligare några år innan den återstående delen gjort upp med den liberala byråkratin, vars sociala bas ju låg utanför föreningen, och givit socialismen sitt stöd. Det var emellertid för sent. Föreningen hade stått utanför den dominerande rörelsen för länge. Den tynade sakta bort, och upplöstes 1897 då de kvarvarande medlemmarna övergick till andra föreningar. (29) O H Cederborg själv slutade som kassadirektör i Sörmlands Enskilda Bank. (30)

Den liberala arbetarrörelsen, vare sig den var av Smiths, Nyströms eller Arnoldssons modell förmådde inte, trots hårda försök, erbjuda något alternativ för den växande och kämpande svenska arbetarrörelsen.

För de få, framförallt några företrädare för hantverksbetonade fackföreningar, blev det en dyrköpt återvändsgränd.

III. SAP fram till första världskriget:
Klasskamp mot klassamarbete eller den oskolade massan ledd av den lilla skolade klicken reformister?

Det finns en myt om den svenska arbetarrörelsens lugna och fredliga förflutna. Det är inte förvånande att krönikeskrivare som är ute för att hävda att de nuvarande klassamarbetande reformisterna representerar en historiskt kontinuitet, att klassfred och kompromisser alltid kännetecknat den svenska arbetarklassen och är en del av den svenska folksjälen, älskar att hävda en sådan tes. Det är som bekant alltid segrarna som skriver historien, och det är ovedersägligt att detta är den officiella bilden. Dessvärre är det också KÅA: s uppfattning.

Att fackföreningarna vunnits för socialismen var ingalunda någon avgörande seger, nej tvärtom den egentliga orsaken till arbetarrörelsens förfall:

»Fackföreningarna var inga kamporganisationer, utan försvarsorganisationer med liberal ideologi. De ville bli en part på arbetsmarknaden och endast genomföra vissa reformer inom systemets ram. Detta blev den ram som bestämde gränserna för socialdemokratins utveckling.»

Efter 1892 var degenerationen ett faktum:
Partiet bestod av en klick skolade reformister i ledningen och en stor oskolad massa. Partiet var ideologiskt utarmat, inga tecken på diskussion eller skolning om socialistiska grundfrågor, strategi och taktik eller klasstrukturen i Sverige. Ja det går inte ens att uppbringa läsbara artiklar i den socialdemokratiska pressen efter detta år, enligt KÅA. (31)

Det är uppenbarligen dags att erövra den svenska arbetarklassens historia tillbaka från dess belackare.

Det var på 1870-talet som fabrikssystemet fick sitt avgörande genombrott och grunden lades till kapitalismens expansion. Under 1880-talet drabbades emellertid världskapitalismen även allvarlig ekonomisk nedgång, vilket inte minst drabbade den svaga svenska ekonomin. Del var därför först på 1890-talet som industrin fick sin stora kvantitativa tillväxt. Under 20-årsperioden 1887-1907 ökade
antalet industriarbetare i genomsnitt med 10.000 per år, alltså sammanlagt med 200.000. Under högkonjunkturens höjdpunkt, under senare delen av 90-talet var ökningen 16.000 per år. (32)
Den svenska arbetarklassen tog form under senare delen av 1880-talet. Partiet och flera av de viktigaste fackförbunden bildades under denna period.

Men det var under perioden från mitten av 90-talet fram till första världskriget som arbetarklassen i stora massor tågade in i sina organisationer och tog dem i besittning.

1890 hade den svenska fackföreningsrörelsen ca 15 000 medlemmar. 1900 hade antalet mer än fyrdubblats till 66 000. Fram till 1907 hade antalet ökat med nästan fyra gånger igen, till 230 000.

Perioden från 1890-talet fram till första världskriget är den första stora perioden av radikalisering i den svenska arbetarrörelsens historia. Det var under denna period den svenska arbetarklassen gjorde sina första och avgörande erövringar, där skapandet av stora och starka egna organisationer står i främsta rummet.

Men det är också en period när dessa erövringar hotas att urholkas, denna gång inifrån genom framväxten av en reformistisk byråkrati, ett skikt vars intressen inte låg i en kompromisslös kamp för arbetarklassens krav utan i en samarbete med klassfienden för att säkra sina egna positioner.

Beskrivningen av hur denna byråkrati lyckades tillvälla sig makten över arbetarrörelsen och för en hel epok få arbetarrörelsen att överge sin klasskampsinriktning för ett institutionaliserat klassamarbete måste först ses i det internationella perspektiv vi drog upp i vår förra artikel.

För den konkreta beskrivningen av utvecklingen i Sverige är det nödvändigt att studera tre aspekter. I denna artikel kan vi endast göra det antydningsvis. För det första måste man undersöka vad arbetarklassen uppnådde och erövrade under sitt uppbyggnadsskede. Kan man överhuvudtaget säga att arbetarrörelsen stod på klasskampsgrund? Fick man verkligen något mer än smulor från borgarnas bord? För det andra måste man konkret studera uppkomsten av ett byråkratiskt skikt och deras ställning och utveckling. För det tredje måste man beskriva hur försvaret för de revolutionära positionerna fördes. Vilka skikt baserade sig denna strömning på?

Arbetarklassens främsta erövring under denna period var alltså dess organisationer. Redan vid första världskriget var majoriteten av arbetarklassen organiserad i fackliga organisationer. Men arbetarklassen vann inte sina fackliga organisationer utan kamp. Oräknade är de arbetare som gått ut i strejk, vräkts, trakasserats och avskedats för att de hävdat rätten att organisera sig i egna organisationer. Kampen för föreningsrätten var tillsammans med rösträtten den unga arbetarrörelsens främsta krav, och det betyder här bokstavligen de krav man slogs hårdast för.

Norbergsstrejken var den första strejk där arbetarrörelsen nationellt aktivt solidariserade sig med kämpande klassbröder. Sågverksstrejkerna i Sundsvall i slutet på 90-talet var den första strejk den nybildade Landsorganisationen aktivt stödde. Ja, listan som visar att arbetsköparna i gemen inte betraktade fackföreningarna som ett välkommet komplement till det fria ekonomiska systemet, kan göras mycket lång. (33)

Men den fackliga kampen gällde också drägligare levnadsförhållanden. Även här kunde arbetarrörelsen vid periodens slut se tillbaka på betydande framsteg i fråga om levnadsstandard och kortare arbetstid, även om vägen fortfarande var lång till hungerns avskaffande, 8-timmarsdagen och elementär social trygghet. Inte heller dessa framgångar vanns utan hård kamp. I själva verket tillhörde Sverige de länder som hade det största antalet strejker i hela Europa vid sekelskiftet. Poliskonfrontationer, inkallandet av militär, vräkningar och massavskedanden var ingalunda ovana eller okända begrepp för den svenska arbetarklassen.

Fackföreningsrörelsens tillväxt skedde parallellt med det socialdemokratiska arbetarpartiets. De nära banden bekräftades vid LO :s bildande 1898.

Genom sin anknytning till Andra Internationalen och anslutning till Erfurtprogrammet ställde sig SAP på den internationella marxistiska arbetarrörelsens programmatiska grund. Man avvisade strömningar till höger och vänster anarkister och possibilister. Partiet byggdes kring arbetarklassens viktigaste frågor: allmän rösträtt, 8 timmars arbetsdag, ökad levnadsstandard, rätt till egna organisationer och hade som klart uttalat mål »upphävandet av det privatkapitalistiska monopolet på produktionsmedlen och dessas förvandling till gemensam, hela samhället tillhörande egendom», kort sagt, det var arbetarklassens parti. (34)

Partiet stod i ledningen för kampen för allmän rösträtt. Vid upprepade tillfällen förklarade sig medlemmarna beredda att tom tillgripa den politiska generalstrejken för att uppnå detta mål. Partiet visade sig också i stånd att i praktiken tillämpa den proletära internationalismen. Endast arbetarklassens kompromisslösa hållning garanterade Norges nationella självständighet vid unionskrisen 1905.

Hur partiet var den samlade arbetarrörelsens politiska parti bekräftades också av dess ökade parlamentariska inflytande. Efter att allmän manlig rösträtt hade införts blev partiet redan 1914 andra kammarens största parti.

Opportunismens utveckling

Trots den svenska arbetarklassens heroiska kamp, trots anknytningen till Andra Internationalen och den marxistiska traditionen, trots den svenska arbetarrörelsens även internationellt betydande styrka, är det ovedersägligt att de revisionistiska och opportunistiska strömningarna tidigt gjorde sig märkbara i partiets ledning och dess politik. Det svenska arbetarpartiet utgör inte heller här något undantag från den internationella utvecklingen.

Vilken var nu grogrunden för denna utveckling?

Paradoxalt nog måste den svenska arbetarrörelsen organisatoriska styrka anges som en viktig orsak till detta fenomen. Stommen – partiet och de viktiga fackförbunden – fanns alltså redan rest när den massiva tillväxten av industriarbetarklassen ägde rum med början i slutet av 90-talet. Dessa arbetare var med nödvändighet i huvudsak förstagenerationsproletärer rekryterade direkt från landsbygden utan tidigare fackliga erfarenheter. Tillströmningen till de fackliga organisationerna var alltså stor – men också utströmningen. Medlemsomsättningen under fackföreningsrörelsens första årtionde var betydande.

Det är givet att detta måste ha utgjort en god grogrund för uppkomsten av en facklig byråkrati när nya, oerfarna industriarbetare strömmar in – och ut i redan färdiga fackliga strukturer. Den starka maktkoncentrationen till framförallt förbundsledningarna är ett tidigt tecken hos den svenska fackföreningsrörelsen. När förbunden blivit tillräckligt starka för att skaffa sig en siab av funktionärer kan man också se hur byråkratin blir ett faktum. Men detta är inte det samma som att fackföreningarna slutat kämpa, som vi strax ska se.

Tvärt om. Fram till storstrejken 1909 bara tilltog antalet arbetskonflikter – och kritiken mot den fackliga byråkratins passivitet. Klasskampsströmningarna fick ytterligare vatten på sin kvarn när LO-ledningen kapitulerade inför arbetsgivarnas §32 i den ökända decemberkompromissen 1907. I utbyte fick LO den föreningsrätt arbetarklassen de facto redan erövrat. Storstrejken 1909 kan ses om ett svar från LO-ledningens sida på dessa mäktiga klasskampsströmningar.

Strejken organiserades från början till slut. som en nederlagsstrejk från ledningens sida, och enbart den spontana kampvilja och klassolidaritet som utvecklades kunde hindra den från att bli en katastrof. Följderna blev ändå nog så ödesdigra : En allvarlig demoralisering inom arbetarklassen. LO:s medlemsantal sjönk med hälften och det var i alldeles för stor utsträckning de mest kampberedda och oppositionella arbetarna som försvann. Många, i stor utsträckning svartlistade, emigrerade till USA och några tusen anslöt sig till det syndikalistiska SAC som bildades 1910. (34)

Utgångspunkten blev därför att byråkratin ytterligare, och som det visat sig på ett avgörande sätt, kunde stärka sitt grepp över fackföreningsrörelsen. Ett konservativt skikt fackliga funktionärer, som inte var beredda att äventyra sina uppnådda positioner i någon avgörande kamp med arbetsköparna kom att utgöra den ena viktiga beståndsdelen inom den reformistiska tendensen inom arbetarrörelsen.

Den ledande delen kom emellertid att redan från början vara en småborgerlig intelligentia, ofta överlöpare från liberalerna. Det var genom denna grupp, som tidigt anförtroddes viktiga uppgifter inom partiapparat, och framförallt på det parlamentariska planet, som den liberala och småborgerliga ideologin förmedlades till partiet.

Denna grupps främsta företrädare var redan från början Branting. Hos honom är det riktigt att man redan från början kan hitta en konsekvent och riktigt avancerad, reform istik teori, som ingen rättrogen socialdemokrat heller idag behöver skämmas för.

Branting kan gärna ses som urtypen för borgarklassens agent inom arbetarrörelsen. Redan från början såg han som sin uppgift att bekämpa riktningar som agiterade för självständiga massaktioner som enda medlet att genomföra arbetarklassens program. Hans uppgift var att få arbetarklassen att politiskt underordna sig bourgeoisin, att inte lita på de egna krafterna. Han förespråkade parlamentariska kompromisser istället för proletära kampmetoder, han predikade klassförsoning istället för klasskamp. Men – han verkade inom arbetarrörelsen. Han var en del av en parasitär utväxt på den, och det var frän den han hämtade sin näring.

När partiet, genom bl a rösträttskampens framgångar, fick en ökad representation i riksdagen skapades också en stabilare grund för opportunismen i partiet. Vänstern inom partiet blev allt framgångsrikare i sina strävanden att mobilisera mot reformisternas allt oblygare utmaningar mot partiets program. Högerflygeln kom därför att bygga sig en ny bas utanför partiets direkta kontroll: riksdagsgruppen. Den, och inte partiledningen, kom att bli den instans som utformade partiets praktiska politik och ställningstaganden i det dagliga arbetet. Där lades grunden till ett institutionaliserat klassamarbete. Riksdagsgruppens sammansättning kom att mycket markant skilja sig från partiets. Att vara riksdagsman var en alldeles för ansvarsfull sysselsättning för att kunna anförtros åt en oskolad arbetare, ansåg man. I stället lade man ner stora ansträngningar på att till den, och framför allt dess ledning, rekrytera professorer, läkare, ämbetsmän och andra ’arbetarvänner’, som mot löftet om ett riksdagsmandat kunde förmås att övergå till partiet. Vilka kamperfarenheter och vilka ideologier dessa förde med sig är inte svårt att föreställa sig. (35)

Arbetarrörelsens hastiga framväxt och erövrandet av parlamentariska positioner kom att betyda en kraftig tillväxt av hela funktionärskåren inte bara fackliga förtroendemän utan också partiarbetare. riksdagsmän, redaktörer för partipressen osv. Kort sagt, byråkratin och dess grogrund kom att få väsentligt framflyttade positioner. Och vid tillsättandet av dessa poster är det inte förvånande att de intellektuella hade ett försprång på arbetares bekostnad.

Partiets ledning och beslutande organ kom också att ändra sammansättning på ett markant sätt.

Så kom de yrkesverksammas andel av partiets ledande organ att sjunka drastiskt. Redan 1900 var partistyrelsens majoritet funktionärer, 1914 fanns där enbart enstaka arbetare. I verkställande utskottet saknas i stort sett vanliga yrkesverksamma under denna period.

Denna förskjutning, om än inte lika dramatisk kan också spåras i kongressernas sammansättning. I vissa distrikt, t ex partihögerns starka fäste, Skåne, var funktionärerna i majoritet bland delegaterna.
Ändringar i partistadgan kom att påskynda denna utveckling. Från 1911 fråntogs partiets basenheter, arbetarkommunerna, rätten att utse delegater till partikongressen. Uppgiften lades istället på partidistrikten. Antalet delegater skars samtidigt drastiskt ned. Antalet delegater minskade med hälften från 1908 till 1911 och 1914 års kongresser. Partistyrelsens rätt att rösta, utan att vara utsedda som delegater stärkte ytterligare högerns grepp över beslutandeorgan. (36)

Formellt var partiet fullt demokratiskt uppbyggt, reellt lät man den massiva tillväxten parad med ökad centralisering, funktionärskårens ansvällning och invävandet av den representativa demokratin övergå till allt tydligare byråkrati. Återigen kan denna utveckling personifieras av Branting själv. Under en stor del av perioden från sekelskiftet till 1917 innehade han själv funktionerna som partiordförande, ledare för riksdagsgruppen, chefredaktör för centralorganet Socialdemokraten och redaktör för partiets teoretiska tidskrift Tiden. När han sedan inte hann med allt var det han som delegerade arbetet – till sina meningsfränder.

Partiets ledning, där högern var kraftigt överrepresenterad, underlät sannerligen inte att utnyttja sitt inflytande vid tillsättandet av viktiga poster inom partiet eller andra strategiska uppgifter som redaktörer för partiets växande press.

Arbetarbyråkratin hade – och har – ett annat intresse än arbetarklassen. Dess strävan blev allt klarare att bevara de privilegier de uppnått, och göra det inom det kapitalistiska samhällets ram. I fråga efter fråga kom man att utmana eller uttunna partiets fastslagna inriktning och program. Istället för att enbart lita på arbetarklassen och dess styrka kom man att allt öppnare verka för ett institutionaliserat klassamarbete med liberalerna.

Detta samarbete kom att först formaliseras i kampen för allmän rösträtt. Redan på 1890-talet inleddes detta arbetet på de s.k. folkriksdagarna, demokratiskt valda församlingar som organiserades för att manifestera den breda opinionen och i praktiken demonstrera den allmänna rösträttens princip. Det i kom att fortsätta under 1900-talets början. Konsekvent ställde liberalerna som villkor för samarbetet att socialdemokraterna avstod från militanta och icke-parlamentariska metoder. Och lika konsekvent var opportunisterna beredda att lyda, för att kunna fortsätta och utveckla sina smutsiga kompromisser. Det gick så långt att när kommittén för kvinnlig rösträtt 1906 uppvaktade riksdagsgruppen fick den till svar av Bränning att det var otaktiskt att driva den frågan just då. (37) Också i en rad andra frågor gick reformisterna, som alltid hade sitt starka fäste i riksdagsgruppen, till attack mot partiprogrammet. Republik-frågan, tullfrågan, sekulariseringen av skolväsendet, och framför allt militärfrågan är exempel där riksdagsgruppen grovt utmanade partiets program och inlät sig på kompromisser med borgarna. (38)

Det var alltså i denna form av permanent klassallians med bourgeoisins vänsterflygel, »vänstersamverkan» som man kallade det, arbetarbyråkratin såg sin framtid. Från början såg man SAP:s roll framförallt som stödtrupp, men så småningom började taburetterna hägra och målet blev »ministersocialismen», alltså samverkan i regeringsställning.

Samarbetet mellan partihögern och liberalerna tog allt fastare form. Genom övergångar av intellektuella från liberalerna till socialdemokratin i syfte att »uppfostra» arbetarrörelsen, institutionaliserad och informella överläggningar kom alliansen mellan reformisterna och borgarna att bli allt fastare. Så bildades t ex »Vi-klubben», en grupp representanter från partihögern, liberaler och Stockholms storfinans som under många år regelbundet träffades för att utbyta information och åsikter, jämka sig samman kring olika förslag och skola upp unga påläggskalvar inom partiet till pålitliga samarbetsmän. (39)

Även på det lokala planet deltog partihögern ofta i denna form av organiserat klassamarbete.
Men det vore helt fel att tro att partihögern utan motstånd kunde driva partiet bort från klasskampslinjen. Vi har redan sett hur den fackliga kampen utvecklades trots byråkratins motstånd, och vilka drastiska åtgärder som krävdes för att hejda den något.

På partikongress efter partikongress fick högern bakläxa för många av sina svek mot partiprogrammet. Hårt var motståndet mot försöken att tunna ut och förändra linjen, i t ex frågan om ministersocialism eller militärfrågan.

Detta illustrerar tydligt detta, och byråkraternas manövrerande, i rösträttskampen. Massan av socialdemokratiska arbetare ville avbryta det ensidiga samarbetet med liberalerna för att i stället trappa upp kampen med självständiga massaktioner. När liberalerna 1905 fick bilda regering avslöjades obarmhärtigt att de inte ens i riksdagen var beredda att ta kamp för kravet på allmän rösträtt, utan man nöjde sig med att lägga fram ynkliga kompromissförslag som inte uppfyllde ens elementära krav på politisk demokrati.

Arbetarklassens svar i den situationen var klart och entydigt. Vid inte mindre än tre tillfällen, 1901, 1904 och 1907 uttalade sig en överväldigande majoritet i allmänna medlemsomröstningar för den politiska generalstrejken. Trots hårt motstånd från bl a Branting genomfördes också den första politiska generalstrejken i Sverige 1902. (40) Trots sabotageförsök från partihögern blev den ändå en mäktig manifestation som förde rösträttskampen ett stört steg framåt. Arbetarklassen hade demonstrerat att man var beredd att ta till kraftåtgärder för att vinna sin politiska myndighet.

Den socialdemokratiska vänstern

Hur såg då vänstern ut inom det socialdemokratiska partiet. Vilket var det alternativa ledarskap som var berett att ta upp kampen mot högern? Vilka var de organiserade riktningar som baserade sig på de starka klasskampsströmningarna inom arbetarrörelsen. Vi har redan berört en organiserad oppositionsrörelse som kunde profitera på de mest klassmedvetna arbetarnas protester mot den fackliga ledningens passivitet och undfallenhet.

Det är fullt klart att de syndikalistiska strömningarna spelade en viktig roll inom den fackliga rörelsen under åren innan storstrejken. Det starkt ökande antalet strejker under denna period, som alltså avspeglar en tilltagande kampberedskap inom arbetarklassen var naturligtvis, parat med den reformistiska byråkratins agerande, en god jordmån för en sådan rörelse.

Men som syndikalistisk rörelse var den ur stånd att ge reformisterna en kamp om ledarskapet. Deras taktik att dra ut de oppositionella elementen ur LO och ur SAP blev, särskilt efter storstrejken då SAC bildades, katastrofal. (41) Genom detta gav man byråkratin tillfälle att konsolidera sina ställningar inom den fackliga rörelsen samtidigt som man dömde sig själva till evig existens av isolerad sekt.

Istället var det den vänster som från 1903 byggdes kring det socialdemokratiska ungdomsförbundet som kom att bli den organiserade vänstern som utmanade högeropportunisterna om ledarskapet inom partiet. I ungdomsförbundet organiserades den friska och kampvilliga generation som steg fram i sekelskiftets Sverige. Till ungdomsförbundets ledning knöts de bästa elementen av unga arbetare och intellektuella som klart och målmedvetet kämpade för att försvara och vidareutveckla arbetarrörelsens stolta traditioner och program.

I takt med att ungdomsförbundet utvecklade sig till verklig pol för klasskampsströmningen inom partiet sökte sig också representanter för äldre generationer socialdemokrater till dessa kretsar, C N Carlesson, Kata Dalström och ibland August Palm är några exempel.

Ungdomsförbundets verksamhet var fast förankrat på klasskampens grund. Den såg kampen mot opportunismen, revisionismen och klassamarbetet inom arbetarrörelsen som en av sina uppgifter.

Här sökte man sig medvetet till Andra Internationalens program och ställningstaganden. I sin tidning Stormklockan gav man regelbundna och ingående rapporter om utvecklingen inom den socialdemokratiska rörelsen i Europa. Man deltog intensivt i polemiken mot de strömningar som ville ersätta Internationalens klasskampsinriktning med revisionismen.

Man skolade också systematiskt sina medlemmar i det marxistiska programmet. Man översatte och skrev själva skrifter i en rad ämnen. I Stormklockan presenterades ofta artiklar av Internationalens förgrundsgestalter och andra framstående revolutionärer, som Bebel, Kautsky, Lenin, Trotskij, Kollontai, Luxemburg och Liebknecht.

Man höll också nära kontakt med Internationalens vänster. Ungdomsförbundet var ledande i den socialistiska ungdomsinternationalen, vars ordförande Karl Liebknecht var.

Ungdomsförbundet utvecklade en verksamhet av imponerande kvalitet. Medlemsantalet låg vid första världskrigets utbrott vid 10.000. De hundratals klubbarna utvecklade en enastående aktivitet. På de flesta, områden: mötesintensitet, skolning, publicistisk verksamhet, ideologisk och politisk debatt, låg ungdomsförbundets verksamhet skyhögt över partiets. Förbundets häftiga kritik av partiets parlamentariska inriktning hindrade dem inte från att i valrörelserna utveckla ett arbete av legendarisk omfattning. Genom bl a de berömda turnéerna med de röda bilarna ordnade man 1911 och 1914 flera tusen möten. (42)

Men ungdomsförbundet blev också centrum för vänstern inom partiet. Det var dess företrädare som stod i spetsen för kritiken av byråkratiseringen, passiviteten och högervridningen i partiets ledning. Del var ungdomsförbundets ledning som ledde försvaret av partiets program och principer.

En artikel som Z Höglund skrev 1910 »Sömn till döds», blev upptakten till en intensiv debatt om partiets bristande aktivitet på en rad områden. Man kunde alltså visa hur det ännu relativt lilla ungdomsförbundet utvecklade en verksamhet som i en rad punkter överträffade partiets.
Man placerade m dessa förhållanden i sitt sammanhang: nedgången och demoraliseringen efter storstrejken, och visade hur den gick hand i hand med en tilltagande byråkratisering.

Men allt mer kom diskussionen att gälla högerns utmaningar mot partiets och internationalens principer. Frågan gäller om vi ska vara ett massparti eller ett borgerligt reformparti, hävdade man.

Programdiskussionerna kom att koncentrera sig på två konkreta frågor: Militärfrågan och klassamarbete. Ett stöd till militärmakten var ett villkor för att regeringssamarbete med liberalerna skulle kunna bli aktuellt.

Vänstern inom socialdemokratin var ingen liten isolerad opposition. Den hade stöd även av en mycket stor del av partiets medlemmar. Trots byråkratiseringen och kongressens sammansättning kunde vänstern i vissa frågor mobilisera en majoritet. Detta gällde t ex den viktiga militärfrågan. I andra frågor räddades partihögern enbart av partistyrelsens röster. Här är del viktigt att notera au vänstern på 1914 års kongress fick igenom ett förslag som fråntog styrelsen denna favör (vilket inte hindrade högern från att fortsätta att utnyttja rösträtten under resten av kongressen också, och på så sätt bl a utestänga vänstern från viktiga poster inom ledningen). (43)

Det finns ingen anledning att idealisera den socialdemokratiska vänstern. Dess svagheter skulle snart komma att avslöja sig. De flesta i ledningen saknade djupare marxistisk skolning. Där fanns ingen Lenin eller Trotskij. Den delade många oklarheter med övriga delar av Andra Internationalens centrister och vänster. Den marxistiska skolningen var framförallt i Kautskys anda med dess förtjänster och brister. I vissa militärfrågor tenderade man att inta en ultravänsterinställning.
Detta ändrar inte på vårt omdöme att vänstern i allt väsentligt var en marxistiskt förankrad klasskampsströmning, som stod på rätt sida skiljelinjen i den internationella arbetarrörelsen. Den förmådde också bryta inte bara med socialchauvinisterna, utan också med Kautskys centrism under första världskriget och la ställning för Zimmervaldvänstern och den kommande Tredje Internationalen.

Vänstern stöts ut

1914 års partikongress visade att del var omöjligt för högern att kväsa eller isolera vänstern. Den stod starkare än någonsin i partiet.

Samtidigt var vänstern inte tillräckligt stark för att bryta högerns makt och ta över partiapparaten.
Vi har tidigare konstaterat hur nedgången och demoraliseringen efter storstrejken möjliggjorde för byråkratin inom parti och fackföreningsrörelse att på er avgörande sätt konsolidera sina ställningar.
Strävan till att normalisera en klassamarbetsöverkommelse som kunde garantera byråkratins särintressen och ställning; det bestående samhället blev allt mer akut.

Det kom att aktualiseras ytterligare genom imperialismens genombrott, bekräftat av del första imperialistiska omfördelningskriget. Detta kom att obönhörligt ställa arbetarrörelsen inför valet att stödja den borgerliga staten och dess militärrustningar eller att öppet la upp kampen mot del. Högern hade länge bäddat för sitt ställningstagande. 1914 verkade man aktivt för ett stöd åt »borgarfreden» och och därmed åt regeringen Hungerskjölds rustningspolitik.

Men vänstern måste krossas eller kastas ut ur partiet.

I skydd av de extraordinära omständigheter som kom att råda under första världskrigets första år gick man på ett avgörande sätt till attack mot partidemokratin, för att på så sätt driva ut vänstern.

1915 lade man munkavle på vänsterns representanter i riksdagen genom den beryktade munkorgslagen, som förbjöd riksdagsmän att agera mot beslut fattade av riksdagsgruppens majoritet. Denna, i och för sig principiellt förståeliga linje, ska ses mot bakgrund av att högern ville förbjuda vänstern att argumentera för partiprogrammet när högern i riksdagen drev en linje som öppet bröt mot detta. Det var framförallt partihögerns öppna stöd till borgfredens rustningspolitik som man ville genomföra utan besvärande opposition. Den tidigare hätska kritiken mot vänstern utvecklades till en formidabel hetskampanj i partipressen när ungdomsförbundet tog initiativ till en omfattande agitation mot kriget och den överhängande risken att Sverige skulle dras in i världskriget. Detta arbete, som utmynnade i den berömda arbetarfredskongressen i Stockholm 1916, var också indirekt en kritik mot partiledningens passivitet i frågan. Nu reste högern för första gången öppet det hot om uteslutning som man underbyggt så länge.

Till partikongressen 1917 kände man sig moget att gå till avgörande. Genom en intensiv aktivitet i samband med delegatsvalen, där man utnyttjat alla sina knep och de fördelar man förfogade över genom kontrollen av apparaten. lyckades man få en kraftig majoritet på kongressen, trots att vänstern mot alla odds hade oförändrad styrka bland partimedlemmarna. Vänstern kunde stötas ut. Det existerade två arbetarpartier i Sverige.

Till slut

»Del är helt fel att säga att socialdemokratin ’förråder’ sill eget program», avslutar KÅA sin broschyr. »Tvärt om ligger en del av socialdemokratins styrka i att rörelsen har en reformistisk kontinuitet, att den inte vuxit fram under konvulsioner utan i ett relativt lugn.»

Del är riktigt att opportunisterna inom arbetarrörelsen alltid haft som syfte att etablera permanenta klassamarbetsformer med skikt inom bourgeoisin. Men denna strävan har fått utföras i strid med arbetarklassens intressen och behov.

Vårt syfte med denna artikel här varit att arbetarklassen i sin kamp för sina intressen obönhörligt ställt den i motsättning till det kapitalistiska samhället och dess företrädare.

Fackföreningarnas uppkomst var ett uttryck för en spontan medvetenhet om nödvändigheten att organisera sig på klassgrund mot arbetsköparen för att kunna tillvarata sina gemensamma intressen.

Bildandet av SAP var ett uttryck för en medvetet brott från klassens sida med liberalerna och liberalismen. Del innebar att den svenska arbetarklassen log upp kampen för Andra Internationalens marxistiska klasskampsprogram i Sverige.

Reformismens framväxt inom arbetarrörelsen var ett uttryck för ett borgerligt inflytande inom klassen. Del förmedlades av en småborgerlig intelligentia, och dess innehåll var klassfiendens ideologi.

Reformismens bas var inte den kämpande arbetarklassen den bekämpade i handling denna inriktning. Reformismen bars upp av fr a den hastigt växande arbetarbyråkratin.

Den svenska arbetarklassen har ett ärofullt förflutet. Det är på denna historia, full av dramatiska konvulsioner, vi måste bygga vidare!

Håkan Blomqvist och Kjell Östberg

Fotnoter
1. Fjärde Internationalen 3/77 s. 23 ff
2. Kenth-Åke Andersson (KÅA) : Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom. Röda Häften 25, 1974, s. 23
3. Gynnå/Mannheimer: En studie i den svenska arbetarklassens uppkomst
4. Gårdlund i Ekonomisk Tidskrift 1941 s. 309 ff
5. Lindgrens. 47 ff
6. KÅA s. 23
7. Anfört arbete s. 26 f
8. Bl a Överståthållarämbetets berättelse, BISOS, Sthlm 1890, Berättelse. Strejkrörelsen bland Stockholms träarbetare under sommaren och hösten 1881, Sthlm 1882, Dagens Nyheter juni 1881, Post- och inrikes tidningar juni 1881, Tidningen Arbetaren 1881, Lindgren: Det socialdemokratiska partiets uppkomst i Sverige, Sthlm 1927 s. 139 ff
9. Lindblom: Den svenska fackföreningsrörelsens uppkomst och tidigare historia 1872-1900, s. 27 ff
10. Protokoll Stockholms träarbetarförening 5/9 1880. Arbetarrörelsens arkiv
11. Marx&Engels i urval, red B Gustavsson, Halmstad 1965 s. 25
12. Uppgifterna i detta avsnitt bygger på Träarbetarföreningens protokoll för åren 1880-83.
13. Lindgrens. 139ff
14. »Berättelse» och BiSOS. Se not 8
15. Lindbloms.
16. BiSOS s. 28
17. KÅA s. 23
18. Lindbloms. 12, 150
19. Marx&Engels i urval s.
20. a.a. s.
21. KÅA s. 26
22. T ex mötet 12/11 -82, 26/11 -82
23. Lindgren s. 142, 145, ff, 191
24. a.a.s. 162 ff
25. a.a. 152 266 ff
26. a.a. 152ff
27. Träarbetarföreningen 13/5 -83, 12/8 -83, 9/9 -83 29. Träarbetarföreningen maj och juni 1886.
29. Träarbetarföreningen 18/6 -89, 23/2, 23/3 1890
30. Socialdemokraten 8/2 1938
31. KÅAs. 29
32. Gynnå/Mannheimer
33. Se t ex Bäckström : Arbetarrörelsen i Sverige 2, Sthlm 1971 s. 22 ff
34. a.a.s. 94 ff
35. Edenman: Socialdemokratiska riksdagsgruppen 1903-1920, Uppsala 1946 Bäckström s. 143 ff
36. Protokoll från SAP: s kongresser 1900-1914
37. Bäckströms. 59 f
38. Protokoll från S A P:s kongresser 1908, 1911, 1914
39. Set ex Palmstierna: Ett brytningsskede, Sthlm 1951, s. 71 ff
40. Schiller: Storstrejken 1909
41. Persson: Syndikalismen i Sverige 1903-1922, Kungälv 1975
42. Bäckström: s. 119ff
43. Protokoll från SA P:s kongresser 1908-14
44. Bäckström: s. 220 ff
Z Höglund: Är enighet möjlig inom den svenska socialdemokratin 1916 Ivar Vennerström : Vad vill den socialdemokratiska vänstern
45. KÅA s. 36

Från Fjärde Internationalen 1/1978

Portugal, socialdemokratin och den svenska revolutionen

Utvecklingen sedan april 1974 i Portugal, liksom utvecklingen på hela den iberiska halvön, bekräftar på ett dramatiskt sätt den bärande tesen i den politiska resolution som antogs vid Fjärde Internationalens 10:e världskongress: Efter att i drygt 20 år haft sitt centrum i de koloniala och halvkoloniala länderna har världsrevolutionen också fått ett uppsving i de imperialistiska staterna. Från att ha varit relativt väl integrerad i olika klassamarbetsformer under efterkrigstiden har arbetarkampen i Europa utvecklats i allt snabbare takt sedan 60-talets slut. I ett flertal av Europas länder står idag förrevolutionära kriser på dagordningen.

Efter den kinesiska revolutionen upplevde vi revolutionära situationer och explosiva strider i en rad imperialistiskt dominerade länder: Korea, Algeriet, Kuba, Vietnam…

Klasstriderna i dessa länder tog sig formen av ett befrielsekrig, som en kamp mellan befrielse- styrkor och imperialistiska inkräktare. Kampen ställde därför inte ohöljt frågorna i klass- mässiga termer, dvs som en kamp mellan socialism och kapitalism. Klassinnehållet i vietna- mesernas befrielsekamp var t ex under en lång period inte uppenbar för många av dem som solidariserade sig med deras kamp. Också FNL/PRR var mycket försiktiga och lade utåt sett oftast inga klassmässiga synpunkter på sin kamp, något som den svenska solidaritetsrörelsen – DFFG – gjorde en dygd av. De som här i Sverige talade om socialism i Vietnam – t ex trotskisterna – försökte DFFG till och med utestänga från solidaritetsarbetet trots att också de ansåg att det breda solidaritetsarbetet måste ske utifrån paroller som inte krävde ett ställnings- tagande för socialismen. I dag finns det dock ingen som tvivlar på vad vietnamesernas kamp hela tiden ytterst har gällt: För en förening med DRV; för ett socialistiskt Vietnam.

Vår solidaritet med kampen i de imperialistiskt dominerade länderna hade under denna period liksom idag en speciell betydelse. Vietnamesernas kamp var för oss ett heroiskt bevis på möj- ligheten att besegra imperialismen. Men de erfarenheter vi drog av befrielsestyrkornas strider hade en begränsad tillämpbarhet på den svenska klasskampen. Vietnamesernas kamp sågs som ett föredöme utan att dess former tillät oss dra direkta paralleller med situationen i Sverige.

Idag, när en explosiv kamp mot kapitalismen och imperialismen fördjupas också i Europa, med en förrevolutionär kris i Portugal och upptakten till en likartad utveckling i Spanien, Italien och kanske också Frankrike, ställs vi inför en ny situation i minst två avseenden:

För det första kommer solidaritetens omfång såväl som dess former att fördjupas och förnyas. Orsaken härtill är inte bara den geografiska närheten utan också den likartade ekonomiska, sociala och politiska strukturen. Många är de band som gör att det svenska folket och den svenska arbetarklassen noggrant kommer att följa utvecklingen i de sydeuropeiska länderna. Vad gäller Spanien finns också en historisk tradition av solidaritet med den antifascistiska kampen. Den svenska fackföreningsrörelsen uppmanar och kommer i än högre grad att upp- mana till solidaritet med klassbröderna i Spanien – om än på ett stympat sätt. De olika svenska arbetarpartierna har eller kommer att finna broderorganisationer i de berörda länderna och här i Sverige mana till ett aktivt stöd för dessa organisationer. Det Socialdemokratiska partiet driver idag en insamling till sin spanska broderorganisation – PSOE – såväl inom partiet som inom fackföreningsrörelsen (att insamlingen rubriceras ”För Spaniens folk” visar på SAP:s falska sätt att utveckla solidariteten). Alla partier, inklusive de borgerliga, kommer att tvingas ta ställning till utvecklingen i södra Europa och allt efter den egna ideologin lyfta fram de förebildliga eller varnande exemplen från dessa länder. Debatten om utvecklingen i Spanien, Italien eller Frankrike kommer att i än högre grad än den gångna sommarens dis- kussioner om Portugal kunna bli en ”politisk fråga” i Sverige. Massmedia kommer att öka sin bevakning och med reportage analyser och sensationsmättade ”glimtar” försöka täcka upp utvecklingen.

Genom existensen av de multinationella företagen kommer informationen om strejker och ockupationer att snabbt sprida sig till arbetarna i Sverige. Därmed kommer frågan om en aktiv klassolidaritet att ställas mer konkret än under t ex den vietnamesiska befrielsekampen. Strejken vid LM i Spanien för en tid sedan och de svenska arbetarnas solidaritet med den är bara ett första exempel. Det nya uppsvinget i den europeiska arbetarkampen öppnar stora möjligheter för en bred och aktiv klassolidaritet och en ökad politisering av den svenska arbetarrörelsen.

För det andra kommer utvecklingen i södra Europa att konkret aktualisera frågan om den revolutionära strategin för kampen i de imperialistiska länderna. Kampen i Spanien Italien och Frankrike utspelar sig, liksom den i Portugal, med samma medverkande som i den svenska klasskampen: en traditionsrik arbetarrörelse med en organiserad fackföreningsrörelse, social- demokrater, traditionella kommunistpartier och en extremvänster. Kampen i dessa länder kommer att ge upphov till problemställningar som har direkt relevans för den svenska revolutionen och den ställer därför inte bara förnyade krav på vår solidaritet, utan ger oss också en rik erfarenhetskälla att ösa ur för arbetet i Sverige.

Om kampen ute i Europa i dag lägger grunden för en aktiv solidaritet och en nödvändig teoretisk diskussion så kan den i morgon vara den utlösande faktorn för en förrevolutionär eller revolutionär kris i Sverige. Ty det är endast i samband med en revolution i Europa som vi kan föreställa oss en revolutionär kris i Sverige.

Klasskampen i Portugal har öppnat den första ådern i Sydeuropas revolutionära källa. Det är en strid åder och frågan måsta ställas: vad i dagens Portugal är viktigt att diskutera och vinna klarhet i? Vad är relevant för den svenska revolutionen?

Vi tänker göra några anmärkningar kring fyra viktiga områden och problem som vi menar på ett slående sätt har illustrerats av den förrevolutionära krisen i Portugal:

Arbetarklassens självständighet.
Socialdemokratins och arbetarklassens enhet.
Regeringsfrågan i den revolutionära strategin.
Är det revolutionära masspartiet möjligt?

1. Arbetarklassens självständighet

Detta enkla med avgörande villkor för ett revolutionärt maktövertagande kan konkretiseras: Med självständighet avser vi arbetarklassens politiska och organisatoriska oberoende av borgarklassen; en självständighet som finner sitt organisatoriska uttryck i upprättandet av arbetarklassens egna maktorgan: fabriksråden, bostadskommittéerna, soldatråden, bonderåden och arbetarråden.

Historien har på det mest brutala sätt visat vilka katastrofala nederlag som följt i spåren på en politik som har övergivit denna tanke, för att i stället inleda ett samarbete med borgarklassen: Frankrike -36, Spanien 1936-39, Italien 1945-46, Indonesien 1966-67, Chile -73…

Ett av de mest utmärkande dragen i Portugal har varit den självorganisering som utvecklats bland arbetarna, bönderna och under hösten -75 också bland soldaterna. I en annan artikel i detta nummer gör Julieta Gomez en konkret genomgång av formerna för och utbredningen av denna självorganisering. Låt oss dock peka på några centrala punkter. De arbetar-, bonde- och bostadskommissioner som idag finns i Portugal har i de flesta fall uppkommit ”spontant” – dvs på arbetarnas och böndernas egna initiativ och utan disciplinerade ingripanden från de olika partierna.

Delvis har detta sin förklaring i den historiskt sett starka anarkosyndikalistiska traditionen inom den portugisiska såväl som spanska arbetarrörelsen – en tradition för vilken rådstanken är central. Den spanska revolutionen 1936 utgör det överväldigande exemplet på hur denna tanke materialiserades på den iberiska halvön.

En av revolutionens oundgängliga grunder är alltid massornas ”spontana” uppbrott från det gamla samhället och sökandet efter nya livsformer. Men spontanism är inte lika med revolution. Spontanismen kan också leda in i en återvändsgränd. Att självorganiseringen inte generaliserats och samordnats i Portugal beror i stor utsträckning på att de olika partierna saknat en förståelse för vad folkmaktsorganen representerade. I stället för att se arbetar- och bostadskommissionerna som potentiella representanter för hela arbetarklassens makt, som en framväxande parallellmakt i förhållande till den borgerliga staten, har partierna haft en tendens att manipulera med dem i egna snäva partiintressen.

MFA insåg som många andra självorganiseringens betydelse och i juli -75 lade de därför fram ett dokument – det s k vägledningsdokumentet – som avsåg att legalisera dessa s k folkmaktsorgan och förse dem med viss befogenheter. Men samtidigt ville dokumentet just frånta organen dess rådsfunktioner. Så skulle exempelvis inte partier få verka inom dess ramar och folkmaktsorganens uppgifter begränsades i huvudsak till lokal nivå. Något förslag om en allmän och centraliserad rådsstruktur innebar inte vägledningsdokumentet. Avsikten var helt enkelt att integrera självorganiseringen i MFA:s maktapparat och förhindra att en parallell- makt utvecklades.

Också Soares såg vilka potentiella möjligheter som fanns gömda i folkmaktsorganen … och skrämdes av dem. Det portugisiska socialistpartiet existerade inte som en politisk kraft under Caetanoregimen. Dess organiserade närvaro inom arbetarklassen är därför mycket svag. Partiet tillhör dessutom en tradition inom arbetarrörelsen som på det senaste halvseklet med ytterst få undantag ägnat frågan om rådsregeringar och självstyre något större intressen (diskussionerna inom det franska socialistpartiet under de senaste två åren utgör ett intressant undantag, som skapat intresse för socialistpartiet hos breda grupper av arbetarmilitanter).

Den portugisiska socialdemokratins strävan har istället hela tiden varit att ”stabilisera” den portugisiska situationen och upprätta en auktoritativ borgerligt demokratisk stat. Soares reaktion på de folkmaktsorgan som utvecklats i Portugal har därför varit direkt reaktionär. De var för honom ett tecken på anarki och upplösning av statens auktoritet – tecken som måste stävjas, även om detta inte kunde ske genom att SP uppmanade till en direkt mobilisering mot självorganiseringen.

Kommunistpartiets – PCP – hållning till folkmaktsorganen har hela tiden varit motsägelsefull. Dess strategiska inriktning på ministerposter och lokala myndigheter har gjort det oförmöget att förstå eller acceptera den revolutionära dynamiken hos dessa organ. Samtidigt har det, för att inte förlora sitt inflytande bland arbetarklassen och för att stärka sina positioner gentemot SP, tvingats till att aktivt arbeta i folkmaktsorganen. Men det har varit ett arbete som kännetecknats av stalinismens sedvanliga egoism och trångsynthet.

Också den revolutionära vänstern har långt ifrån förstått den centrala betydelsen av en enad klassorganisering. Så försökte t ex FUR under dominans av MES och PRP/BR att förvandla soldatorganiseringen SUV till sitt eget instrument (i konkurrens med kommunistpartiets soldatorganisering) istället för att omedelbart se fördelarna med en organisering som tjänade alla soldater.

Trots sina begränsningar och brister har självorganiseringen utgjort styrkan i den portugisiska revolutionen. Vi måste analysera erfarenheterna av den, inklusive dess begränsningar. Och vi måste se den inte bara i relation till det portugisiska samhället utan också i ljuset av vår kunskap om det samhälle vi själva verkar i.

Arbetarrörelsens olika traditioner i olika europeiska länder har medfört att förutsättningarna för framväxten av en rådsrörelse varierar från land till land. Vid en jämförelse mellan Sverige och förhållandena i södra Europa vill vi peka på två skillnader:

För det första den nästan totala frånvaron av en rådstradition inom den svenska arbetarrörelsen. Den svenska arbetarrörelsen kom mycket snabbt att hegemoniseras av socialdemokratin. Dess idétraditioner gick tillbaka till Lasalles ministersocialism och inte till Marx tankar om den revolutionära kommunens uppbyggnad. Endast under exceptionella förhållanden, som under strejkvågen 1917-18 och under inflytande av den ryska oktober- revolutionen och händelserna på kontinenten, kunde rådstanken överhuvudtaget vinna insteg i den svenska arbetarklassen och då i stympad form: potatisrevolutionen i Västervik, upproret på Seskarö, soldatorganiseringen i Stockholm. Men det fanns ingen stark organiserad del inom arbetarrörelsen som förmådde hålla den traditionen vid liv.

Det nybildade kommunistpartiet saknade en leninistisk tradition och kom mycket snabbt att inrangera sig under den framväxande sovjetbyråkratins vingar. Den syndikalistiska traditionen har alltid varit liten (även om den tidvis upplevt en uppgång) inom den svenska arbetarrörelsen. Idag är också den, med undantag av dess vänsterflygel, lika fast förankrad i den borgerliga demokratin som SAP. Under 70-talets strejker har dock vissa centrala element i rådstraditionen blivit aktuella genom att arbetarna valt stor-mötesformen för att knyta samman alla arbetare i kamp i en demokratisk beslutsform. SAP-ledningens hets mot stor- mötena, nu senast i samband med skogsarbetarstrejken, visar också vilken utmaning de är gentemot den nuvarande byråkratin inom fackföreningarna.

För det andra vill vi peka på skillnaderna vad gäller den fackliga organiseringen – en skillnad som inte saknar samband med den förstnämnda punkten. I såväl Portugal, Spanien, Italien och Frankrike existerar en facklig splittring som vi tror kan gynna uppkomsten av olika typer av kommittéer och råd under den öppna kampen. Också den låga fackliga organisationsgraden i dessa länder kan verka i samma riktning. (Därmed inte sagt att vi är positiva till vare sig facklig splittring eller låg facklig organisering). I Sverige däremot fick fackföreningsrörelsen tidigt en stark ställning – bl a beroende på socialdemokratins hegemoni och den svenska kapitalismens specifika utveckling – vilket resulterade i en enhetligt centraliserad klassorganisation: Landsorganisationen. Idag organiserar LO-kollektivet närmare 2 miljoner arbetare!

Den portugisiska utvecklingen har lärt oss, och sannolikheten är stor att också en förrevolutionär situation i Sverige kommer att lära oss, att råden inte behöver eller kommer att vara rena, obefläckade institutioner, med ett fullständigt demokratiskt funktionssätt i förhållande till alla arbetare. Julieta Gomez visar i sin artikel om självorganiseringen i Portugal hur en mängd olika förslag diskuterats och prövats. Denna slags experiment och variationer kommer naturligtvis också att göra sig gällande under en revolutionär kris i Sverige, och då med utgångspunkt i de förhållanden som är specifika för klasskampen i Sverige. Givet de viktiga skillnaderna mellan förhållandena i Sverige och de sydeuropeiska länderna som vi diskuterat ovan vågar vi kasta fram följande antagande om den svenska självorganiseringens form och uppkomst.

Rådsorganiseringen kommer i flera fall och kanske t o m i de flesta fall att ske med utgångspunkt från den fackliga organiseringen och de fackliga strukturerna. Orsakerna till detta är att dagens fackliga organisering (hög organisationsgrad, enhetliga fackliga organisationer) med stor sannolikhet innebär att en kraftigt stegrad arbetarradikalisering i första hand ökar aktiviteten i fackföreningarna och på många håll leder till dramatiska konfrontationer mellan medlemsmassorna och byråkratin, med stärkta fackföreningar och klubbar som resultat. Oavsett om de senare tvingas lämna de stora fackförbunden eller ej är det sedan just dessa kämpande fackföreningar som tillsammans med olika strejk- och kampkommittéer kommer att utgöra utgångspunkten för en framväxande rådsrörelse. Om och när de olika nivåerna inom SAP/LO-byråkratin kommer att sanktionera, delta eller gå emot denna utveckling kommer att vara beroende av de politiska styrkeförhållandena, både i Sverige och internationellt. Även om fackföreningarnas funktion av att permanent upprätthålla klassens organisering och utgöra en dagligt kämpande organisation, inte kan fullföljas under arbetardemokratins djupaste former p g a det kapitalistiska samhällets hämmande inverkan finns det ingen absolut motsättning mellan en rådsorganisering och en facklig organisering på fabriksnivån. Vi kan därför mycket väl få se fabriksråd som är identiska med eller utses av lokala fackklubbar. Det specifika med rådsorganiseringen är att den uppkommer i en starkt politiserad situation – i en förrevolutionär kris – och bryter igenom de skrankar som den normala fackliga organiseringen alltid bär med sig och anpassats till.

En rådsorganisering förmögen att på hela det politiska fältet utmana den borgerliga statsapparaten måste förutom en organisering på fabriksnivå samordnas och centraliseras på olika geografiska nivåer, i arbetarråd, där också andra samhällsområden – utbildnings- och sjukvårdsinstitutioner, regementen, osv – finns representerade. I detta sammanhang kan det vara lämpligt att påminna om att de svenska fackföreningarna också har skapat en geografisk struktur som skulle kunna spela en viss roll vid bildandet av dessa lokala sovjeter; De Fackliga Centralorganisationerna (FCO), som sammansluter alla avdelningar på lokal nivå.

Har vi genom dessa resonemang förfallit till legalism? De svenska fackföreningarna är ju i högre grad än kanske i något annat ”västdemokratiskt” land omgärdat av och innästlat i en lagstiftning som lägger makten i fackbyråkratins händer och omöjliggör en demokratisk organisering. Vi vet att det förhåller sig så. Men varje djupare samhällelig kris med en åtföljande kraftig radikalisering och kamp leder till att arbetarklassen och andra kämpande rörelser försöker bryta igenom denna reaktionära lagstiftning. I vilken form detta sker kommer att vara beroende av hur styrkeförhållandena inom arbetarrörelsen utvecklas, mellan medlemsbas, lägre fackföreningsfunktionärer och den centrala ledningen, mellan vänster- och högerströmningar inom socialdemokratin och mellan SAP och den revolutionära vänstern. Det vi gör här är enbart att peka på en av de troligaste och viktigaste formerna för en framtida kraftig arbetarradikalisering i Sverige: uppkomsten av kämpande fackföreningar och fackklubbar i bred skala, vilka kommer att ta på sig eller stödja uppbygget av fabriks- och arbetarråden. Huruvida denna ”fackliga utgångspunkt” är bra eller dålig är en ointressant fråga som endast kan besvaras av den framtida utvecklingen själv. Det vi gör är att antyda en process som till en början i huvudsak är oberoende av ingripanden från olika revolutionära organisationer. De senare kommer endast ha en marginell positiv eller negativ inverkan på denna utvecklings första fas.

Med sin troliga utgångspunkt i huvudsakligen fackföreningarna riskerar emellertid en framtida rådsrörelse och självorganisering att få en deformerad och byråkratisk karaktär, där, också beroende på svenska förhållanden, behovet av arbetarklassens självständighet och enhet inte förstås på ett klart sätt. Revolutionärernas bästa sätt att motverka detta är att redan från början vara närvarande i den massiva rörelsen av stegrad facklig aktivitet (och inte försöka lansera några ”rena”, ”genuint klasskampsinriktade” kommittéer som organisatoriska alternativ). Ett eventuellt brott med LO-byråkratin eller förbundsbyråkratierna måste antingen föreslås ske i en situation då det kan förstås av en majoritet av de kämpande arbetarna eller då LO-byråkratin efter kamp utestänger arbetarna från LO. Endast med en sådan taktik kan vi bidra till att den ”specifikt svenska” rådsrörelsen blir framgångsrik och utan alltför stora ihåligheter och deformationer.

2. Socialdemokratin och arbetarklassens enhet

Vi skrev tidigare att arbetarklassens självständighet är en nödvändig förutsättning för ett revolutionärt maktövertagande. Ett annat villkor som är lika centralt är arbetarklassens enhet. Den är nödvändig därför att en revolution utan stöd av en majoritet av arbetarklassen är en utopi. Enheten och självständigheten är ömsesidigt beroende av varandra. En ökad enhet i handling mellan arbetarpartierna gynnar självorganiseringens och dubbelmaktsorganens utveckling. En stark självorganisering som drar in allt större arbetargrupper i aktivitet gynnar enheten. Vi måste i själva verket se de utvecklade arbetarråden som den högsta formen av arbetarklassens enhet.

Om vi sade att styrkan i den portugisiska utvecklingen var dess självorganisering, så måste vi säga att en av dess stora brister är splittringen inom arbetarklassen och de otillräckliga försök som gjorts att komma över denna splittring. Framför allt har splittringen gått mellan socialdemokrater och PCP-anhängare, men också mellan dessa två grupper och den yttersta vänstern – främst då de relativt starka grupperna iden f d revolutionära enhetsfronten FUR.

Splittringen fick sitt mest dramatiska uttryck under sommaren 75 när socialdemokraterna genom sin antikommunistiska propaganda kom att utgöra en samlingspunkt för reaktionen och dess mobiliseringar, vilka t o m tog sig formen av rena pöbelupplopp mot kommunist- erna. Den portugisiska socialdemokratins kännetecken har varit antikommunismen. Denna har dock misskrediterat Soares parti i många arbetares ögon och medfört att partiet under hela perioden efter valet förlorat stöd inom arbetarklassen.

Kommer den svenska socialdemokratin att kunna använda antikommunismen på ett likartat sätt? Kommer antikommunismen att bli en lika stor kraft i den svenska som den portugisiska revolutionen? Kan vi förhindra det?

Låt oss först peka på några viktiga olikheter. Med MFAs uppkomst, framträdande och genombrott fick också det portugisiska kommunistpartiet från början en stark maktställning (oproportionerligt stor om vi ser till styrkeförhållandena inom arbetarklassen). Cunhals parti fungerade dock som ett klassiskt stalinistiskt parti och utnyttjade inte sin ställning till att stärka arbetarklassens positioner genom att utveckla självorganiseringen och den proletära demokratin. Under sommaren 74 gick istället partiet hårt ut mot de stora strejker som genomfördes. Partiet sög sig fast i den borgerliga maktens boningar genom att buga sig och ta emot de ministerposter MFA erbjöd det. PCP gick i bräschen för en byråkratisk styrning av den fackförening – Intersindical – det kontrollerade och godkände en lag som förbjöd andra fackföreningar. Kommunistpartiets syn på Socialistpartiet låg dessutom många gånger nära teorierna om ”socialdemokratin som socialfascistisk”. När exempelvis socialdemokraterna kallade till sitt stora möte i Lissabon i somras för att fördöma ”den kommunistiska diktaturen” talade PCP om ”marschen till Lissabon” för att erinra om Mussolinis marsch till Rom. Därigenom förstärkte kommunisterna sin motsatsställning till de socialdemokratiska arbetarna, som det naturligtvis blev ännu svårare att vinna för en enhet i olika aktioner.

Kommunistpartiets starka ställning, liksom deras politik, utgjorde alltså en viktig grund till att Socialistpartiet kunde sätta igång sin reaktionära offensiv. Vid en skärpt klasskamp i Sverige kommer styrkeförhållandena mellan socialdemokrater och kommunister närmast att vara de omvända. Det är SAP som har den största makten. Det är de som kommer att se sitt inflytande utmanat genom att kommunister vinner ett ökat inflytande vid olika strejker och inom fackföreningar och andra rörelser.

Hur kommer SAP att reagera i en liknande situation? SAP är ett arbetarparti i den meningen att det sociologiskt och politiskt är beroende av och baserat på ett stöd från den svenska arbetarklassen. Samtidigt har partiet politiskt accepterat det borgerliga samhällets ramar, och t.o.m. satt sig i ansvarsställning för detta samhälle. Det är spänningen mellan dessa två uppgifter – att förvalta det ruttnande senkapitalistiska samhället och samtidigt försöka tillgodose arbetarklassens mest trängande behov – som förklarar mycket av socialdemokratins politik.

Låt oss dessutom säga att den situation vi skisserat ovan – med en djup radikalisering i det svenska samhället – inte är möjlig utan att ett massivt misstroende börjat skapas inom arbetarklassen mot socialdemokratins misslyckade försök att tillgodose arbetarnas intressen. Socialdemokratins svar på den sociala krissituationen får därför inte bara vara ett svar mot kommunismens ökade inflytande, utan också ett svar för att hejda det egna partiets sönderfall. Vi tror därför att det socialdemokratiska partiets ledning kommer att svara på flera olika sätt.

Vi måste vara medvetna om att SAP har kontroll över statsapparaten, över viktiga delar av massmedia och ett starkt grepp över flera av de s k folkrörelserna. Denna styrka kommer man med all sannolikhet att utnyttja både i en bred antikommunistisk propaganda och i en selektiv repression mot den revolutionära vänstern. Vi måste vara klara över att SAP-ledningen inte drar sig för att utnyttja de antikommunistiska stämningar som sedan årtionden av borgerlig propaganda finns hos de flesta svenskar. SAP har gjort detta förr och med utgångspunkt från den internationella situationen – exempelvis finska vinterkriget eller kalla kriget – drivit igång antikommunistiska kampanjer och därigenom rensat ut kommunister från hyresgäströrelsen och fackföreningarna, för att inte tala om interneringen av kommunister i koncentrationsläger under andra världskriget.

Vi vet också att denna medvetna antikommunism fortfarande frodas inom den social- demokratiska apparaten. Vid varje strejk eller konflikt söker LO-byråkraterna ivrigt efter ”hemliga kommunistiska celler”. IB-affären, avslöjandena av SAPO och agentverksamheten på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg är mer än tydliga tecken. Deras högljudda och totala uppslutning bakom Soares antikommunistiska kampanj i somras är lika talande som deras skamlösa tystnad inför den reaktionära våldsvåg som idag drar fram i Portugal. Det är en tystnad som klart anger vilken demokrati SAP försvarar: det är den borgerliga demokratin och de parlamentariska institutionerna som försvaras mot massornas självorganisering, kamp och experiment; mot den demokrati arbetarna själva utvecklar i kampen.

Därmed är vi också inne på en annan del i SAP:s svar på den förrevolutionära krisen. Liksom Soares kommer de att framställa sig som demokratins försvarare, som skaparna av den ordning som ska stiga fram ur ”kaoset” – om bara arbetarna förenar sig med Olof Palme – likt ordningen i den babyloniska skapelseberättelsen när Tiamat förenade sig med Apsu.

Men det är Olof Palme och den socialdemokratiska ledningen som är beroende av arbetarna och inte tvärtom. För att åstadkomma den ”nödvändiga” föreningen kommer SAP:s ledning därför också att svara på krisen med en radikalisering av sin politik. Socialdemokratins känslighet för en radikalisering inom det svenska samhället har illustrerats mer än en gång det senaste decenniet. Dess svar på olika missnöjesyttringar framstår ofta som taktiskt välöver- vägda för att tillgodose behovet hos medlemsbasen och den radikala oppositionen. Genom §32-utredningen och Meidners förslag om löntagarfonder har man gripit in i de viktiga maktfrågorna och försökt ge bilden av socialdemokratin som arbetarklassens verkliga parti. Under de uppmärksammade städerske- och skogsarbetarstrejkerna höll sig SAP-ledningen taktiskt utanför och överlät det byråkratiska manövrerandet på LO-ledningen. De radikala reaktionerna mot USA:s interventioner i Vietnam och mot kuppen i Chile har kontrats med socialdemokratiska insamlingar och solidaritetskommittéer. Även om SAP-ledningens olika utspel inte saknar taktiska överväganden (långt därifrån) får vi inte uppfatta dess förhållande till ”rörelsen” som en fråga om ren manipulation. Det socialdemokratiska partiets politik vägleds inte bara av den objektiva situationen i samhället utan också av den socialdemokratiska ideologin; en ideologi som genom sin anknytning till arbetarklassen skiljer partiet från ett genuint borgerligt parti.

Alla ovannämnda exempel visar att socialdemokratin kommer att svara på varje bred radikalisering i samhället med eftergifter och med egna ”radikala” reformförslag. Och precis som Soares kommer Olof Palme att göra läpparnas bekännelse till socialismen och arbetarmakten. Endast på så sätt kan socialdemokratin behålla eller återvinna kontrollen över ”rörelsen” och avskilja den från den revolutionära vänstern. Hur stora eftergifter SAP kommer att göra är beroende av den internationella scenen, av radikaliseringens omfång och djup samt av styrkeförhållandena inom arbetarrörelsen.

Hur ska då vänstern bemöta socialdemokratins utspel och kampanjer? Låt oss än en gång peka på problemets vidd: en revolution är inte möjlig utan stöd från en majoritet av arbetarklassen. Det betyder självfallet att den svenska revolutionen inte är möjlig utan att de arbetare som idag har sina sympatier hos SAP bryter med partiet politiskt och organisatoriskt. Vänsterns svar får därför inte bara vara ägnat att rädda sig själv undan Socialdemokratins hetsjakt utan måste ha som sitt syfte att politiskt slå undan benen för SAP genom att vinna över deras arbetarbas till revolutionens sida. Det är därför som varje seriös diskussion om den svenska revolutionen måste sätta problemet med socialdemokratins roll i den revolutionära processen i centrum.

Vi ska i detta avsnitt bara ta upp en fråga som vi menar är central för att vänstern ska lyckas i sin utmaning av socialdemokratin. Det gäller frågan om demokratin. Vi har sett i den portugisiska utvecklingen hur arbetarnas kamp hela tiden gått utöver den borgerliga legalitetens ramar. Därför har Soares och socialistpartiet höjt stridsfanan och framställt sig som demokratins försvarare mot den rådande anarkin. De har inte varit sena att utnyttja varje (taktiskt) misstag som begåtts av massorna i kampen för att slå ned på kampen som odemokratisk. Fallet Republica utgör det mest slående exemplet härpå. På samma sätt har vi sagt att den svenska Socialdemokratin kommer att agera.

Men demokratiproblemet ger också den revolutionära vänstern den bästa möjligheten att driva socialdemokratin tillbaka. I en skärpt klasskampssituation kommer de kämpande arbetargrupperna inte i första hand att ”mäta” demokratin kommer att vara en del av själva den revolutionära processen. Vi har sagt att SAP är ett arbetarparti och därmed menat både att det har sin sociala och politiska bas bland ar-golvet, bostadsområdet och kampkommittéerna.

De kommer att främst se ”demokratiproblemet” som en fråga inom arbetarrörelsen. Det är därför som kommunisterna genom en riktig taktik, som förmår ena hela arbetarklassen kring de konkreta och nödvändiga kraven, har stora möjligheter att visa att de är betydligt ”bättre demokrater” än Socialdemokratin. Men kampen om demokratin och för dess utvidgning kommer inte att vara begränsad till fackföreningarna. Det kommer att vara nödvändigt att också kämpa för andra rörelsers – såsom kvinnorörelsen, anti-kärnkraftsrörelsen etc – själv- klara rätt att agitera och propagera. Och vi måste inom alla dessa rörelser slåss för en bred demokrati – för arbetardemokratins principer.

De stalinistiska partierna – med sina byråkratiska organisationsformer och sin lojalitet till byråkratierna i den ena eller andra arbetarstaten – framstår i sina relationer till andra grupper och partier som lika manipulativa som socialdemokratin. De är därför oförmögna att i praktiken utmana socialdemokratin. Endast den kommunistiska riktning som ser demokratin inom arbetarrörelsen som en huvudfråga, som ser den som ett nödvändigt instrument för kampen och för att stärka arbetarklassens enhet i handling och som därmed ger den ett reellt innehåll – dvs erkänner varje arbetarorganisations rätt att existera på lika villkor – kommer att ha möjlighet att inför de socialdemokratiska arbetarna visa att det är de och inte byråkraterna som står för den proletära demokratin.

Vi har i diskussionen utgått från att den svenska socialdemokratin kommer att vara en del av själva den revolutionära processen. Vi har sagt att SAP är ett arbetarparti och därmed menat både att det har sin sociala och politiska bas bland arbetarklassen och att det äger sin egen ”ideologi”. Kort sagt: vi säger att socialdemokratin är en del av arbetarrörelsen. Detta måste nödvändigtvis få konsekvenser för vårt taktiska förhållningssätt gentemot SAP, för vår pedagogik att vinna de breda arbetarmassorna.

De socialdemokratiska ledarna kommer att säga att de kämpar för arbetarnas intressen, att de är för ett rättvist och jämlikt samhälle utan klasskillnader, att de är för socialismen. En stor del av arbetarklassen kommer fortfarande att uppfatta SAP som sitt parti, som det instrument med vars hjälp deras problem ska lösas. Vi kan inte vifta bort någon av dessa sidor med påståenden om vår vetskap om socialdemokratins ”sanna” karaktär. Tvärtom måste vi i viss mening ta både de socialdemokratiska ledarna och de breda arbetarmassorna på orden.

Till SAP måste vi säga: ni säger er kämpa för arbetarnas intressen och för socialismen. Bra! Det gör vi med, och vi anser att arbetarklassen just nu måste ta kamp för följande krav. Låt oss gemensamt kämpa för att dessa genomförs. Låt oss för det ändamålet bygga gemensamma kamporgan där vi har rätt att existera och lägga fram vår politik på lika villkor.

Till de socialdemokratiska arbetarna måste vi säga: I vår kamp har vi tagit strid för högre löner, för makt över produktionen, för makt i samhället. I den kampen har ni som tillhör eller stöder SAP kämpat sida vid sida med oss som tillhör Kommunistiska Arbetarpartiet. I vår kamp, som är en kamp för hela arbetarklassens intressen, har vi upprättat våra egna demo- kratiska organ. Vi vet också att för att lösa de problem den sociala krisen ställt oss inför måste vi gå vidare. Vi måste utvidga och centralisera våra maktorgan och vi måste omedelbart ta itu med att förverkliga ett aktionsprogram som svarar mot arbetarklassens behov och intressen. Kamrater i SAP, och kamrater som sympatiserar med SAP; ert partis ledning säger att den stödjer våra intressen, och att den är för arbetarmakten och socialismen. Måste ni då inte kräva av ert parti att det aktivt stödjer vår kamp och vår organisering; att det tillsammans med andra strömningar inom arbetarrörelsen ska kämpa för det nödvändiga aktionsprogrammet och den nödvändiga samordningen av våra maktorgan. Det är detta synsätt – medvetenheten om socialdemokratins närvaro i och betydelse för den revolutionära processen – som i sin förlängning också reser frågan öm kravet på en arbetarregering.

3. Regeringsfrågan

En aspekt av den portugisiska utvecklingen som är angelägen att ta upp är ”regeringsfrågan” och behovet av att ge ett samlat nationellt svar på den ekonomiska och politiska krisen i landet. Det är en aspekt som hänger intimt samman med samordningen och centraliseringen av ”rådsrörelsen” och självorganiseringen.

Den portugisiska utvecklingen har, som alla förrevolutionära situationer, utmärkts av ekonomiska kriser och en bred kämpande massrörelse som urgröpt de borgerliga institutionernas auktoritet och medfört instabila regeringar. Frågor som endast kan få en klar lösning på den nationella nivån, genom åtgärder i nationell skala, har ställts i centrum, t ex krediter till de arbetarstyrda företagen och jordbrukskollektiven, en nationell jordbruksreform, kontroll över utrikeshandeln, osv. Flera av dessa frågor kan utgöra och har också utgjort utgångspunkten för en kamp på det lokala planet, – kamp mot inflationen, kamp för jordbruksreformens praktiska genomförande, kamp för arbetarkontroll. Men hela tiden har det funnits ett behov av att organisatoriskt och politiskt samordna kampen i nationell skala. Dvs att på alla fabrikerna, jordbrukskooperativen och i kvarteren utveckla bredast möjliga mobilisering kring gemen- samma politiska krav – krav av nationell karaktär, krav som är gemensamma för hela arbetarklassen och som kunnat bidra till att ge klassens mobilisering en bestämd inriktning.

Pga den politiska splittringen och olika partiers oförståelse eller rädsla för en sådan nationellt inriktad mobilisering, men också pga sociala skillnader, mellan storindustri och småindustri, stad och land, norr och söder osv, har inte detta behov tillgodosetts tillräckligt väl. Vi kan se det negativa resultat detta haft på den portugisiska utvecklingen.

Ett problem som automatiskt aktualiseras i samband med försöken att mobilisera till kamp kring nationella politiska krav är vilka organ och institutioner som skall genomföra kraven. Till vilka eller vem riktar massrörelsen kraven? Inom vänstern finns en del syndikalistiska och anarkistiska grupper som aldrig insett detta problem utan i alla situationer enbart manar att ”arbetarklassen skall, bör eller måste göra det eller det”, en ganska meningslös inställning eftersom arbetarklassen som maktorgan inte är särskilt konkret. Vi måste se det annorlunda.

P.g.a. kravens nationella karaktär är det logiskt att någon form av central instans måste falla i blickpunkten. Regeringen? Ja! Men vilken typ av regering?

Svaret aktualiserar alltså regeringsfrågan, vars lösning måste ses i relation till klasskampens läge och en politik som befrämjar arbetarklassens självständighet och enhet.

När det gäller regeringsfrågan måste vi peka på några centrala punkter. Varje förslag på regering som skall genomföra de krav vi kämpar för måste täckas av begreppet ”arbetarregering”. Vi kämpar alltså för de traditionella arbetarpartiernas självständighet gentemot de borgerliga partierna (ut med PPD ur regeringen, nej till Hagaöverenskommelser osv), eftersom vi vet att varje folkfrontsallians försvagar arbetarklassens kampmöjligheter. I en situation då det finns en antikapitalistisk mobilisering och en borgerlig regering sitter vid makten riktar vi inte kraven till denna regering, utan kräver att arbetarpartierna eller fackföreningarna skall bilda en regering på basis av ett aktionsprogram. Vi riktar alltså i det läget inte kraven till den sittande regeringen då det endast skulle bidra till att skapa illusioner om en regim som arbetarklassen tidigare haft liten tilltro till.

Annorlunda förhåller det sig när den sittande regeringen består av ett eller flera arbetarpartier, partier som arbetarklassen fortfarande har illusioner om och vilka det är vår avsikt att bryta. Att i en sådan situation få med socialdemokratiska arbetare i en kamp kring krav som riktas till den sittande regeringen kan antingen få till resultat att regeringen tvingas vidta de krävda åtgärderna, vilket är bra och troligen stimulerar arbetarna till ytterligare aktivitet, eller att regeringen låter det stanna vid ord, löften och vädjan om lugn, varvid besvikna social- demokratiska arbetare får anledning att leta efter ett politiskt och organisatoriskt alternativ till socialdemokratin.

Varje förslag på arbetarregering som vi agiterar för måste också betyda en regering som av majoriteten av arbetarna uppfattas som en arbetarklassens regering. I annat fall är inte agitationen verkningsfull. Att i ett läge där t ex fortfarande socialdemokratin har ett betydande inflytande inom arbetarklassen agitera för en regering som inte ger socialdemokraterna någon representation bidrar endast till att öka splittringen inom arbetarklassen. Denna funktion hade t ex FUR:s krav på en ”revolutionär enhetsregering” som just uteslöt socialdemokraterna, eftersom dessa enligt FUR:s felaktiga bedömningar sades sakna inflytande inom arbetarklassen och viktiga löntagargrupper.

Kravet på en arbetarregering är dels en logisk förlängning av de nationella krav arbetarna kämpar för, det fokuserar frågan om den centrala makten i samhället. Men kravet på en arbetarregering har också till uppgift att bidra till att förändra styrkeförhållandena inom arbetarrörelsen till revolutionärernas fördel genom att försöka tvinga de traditionella arbetarpartierna till att följa eller sanktionera en viss handlingsinriktning hos arbetarklassen. Kravet på en arbetarregering med uppgiften att genomföra de krav rörelsen kämpar för kan, precis som kampen för en proletär enhetsfront kring samma krav, därigenom bli ett redskap för att utveckla kampen och hjälpa fram självorganiseringen. Ännu större möjlighet att uppnå detta har vi om kampen sker kring krav som är oförenliga med kapitalismen och som för att tillgodoses kräver en ständigt ökad aktivitet, kontroll och självorganisering av arbetarna – krav som fungerar som ”övergångskrav” i den aktuella situationen (i Portugal t ex kravet på indexreglerade löner nationaliseringar av de stora företagen under arbetarkontroll etc).

Denna inriktning och en diskussion om den, är speciellt viktig i de västeuropeiska länderna där de traditionella arbetarpartierna har en stark ställning och de revolutionära organisationerna med största sannolikhet kommer att gå in i den förrevolutionära situationen med svaga styrkor.

Den taktiska frågan om exakt vilken typ av arbetarregering som revolutionärerna bör agitera för vid en given tidpunkt – t ex ”För en PCP/SP-regering baserad på fackföreningarna” (konstituerande församlingen, arbetarkommissionerna eller kombinationer av dessa), ”För en arbetarregering vald av en nationell församling som sammankallats av arbetarkommissionerna/råden”, osv – måste avgöras av klasskampens läge. Vi kan därför inte redogöra för alla olika ”regeringsformler” som förts fram vid olika tidpunkter i Portugal, där också regerings- frågan komplicerats från början genom MFA:s självpåtagna roll som absolut maktcentrum bakom de olika regeringsbildningarna. Ett par exempel får räcka för att illustrera problemet.

I en situation med en framväxande rådsrörelse; där en samordning och centralisering av ”råden” till ett nationellt maktcentra – en nationell parallellmakt i förhållande till den borgerliga statsapparaten – framstår som möjlig, dvs i en situation där dubbelmakten är möjlig, måste regeringsfrågan ses i direkt relation till denna rörelse. Agitationen måste ske kring krav som siktar till en omedelbar samordning och centralisering av de existerande maktorganen och till att dessa förbereder och genomför en nationell kongress utifrån vilken en arbetarregering utses med uppgiften att driva igenom de krav kampen och självorganiseringen i första hand utvecklats kring. Det är denna inriktning som Fjärde Internationalen och KAF ansett vara den riktiga i Portugal sedan sommaren 1975 och fram till novemberhändelserna.

I en situation när ”rådsrörelsen” är svagt utvecklad och varje agitation för en arbetarregering baserad på dessa ”råd” enbart skulle uppfattas som ren propagandism, måste diskussionerna om arbetarregeringen ges en annan utgångspunkt. De kan förvisso alltid innehålla en, propaganda för en viss typ av regering, precis som revolutionärerna alltid propagerar för en arbetarregering baserad på arbetarklassens egna kamporgan – arbetarråden. Men i agitationen för vilken omedelbar lösning som krävs på regeringsfrågan måste klasskampsläget utgöra utgångspunkten.

Om vi som exempel utgår från Portugal efter aprilvalen, som resulterade i en regering bestående av SP, PCP och PPD och med Gonzalves (MFA/PCP) som regeringschef och där ”rådsrörelsen” ännu inte gått in i en mer stegrad fas, är det troligt att en paroll som ”Ut med PPD” var korrekt att föra fram för att stimulera kampen och ge den en centraliserande inriktning. Kravet, som i realiteten innebar en SP/PCP-regering och med nödvändighet måste ha kopplats till krav riktade mot MFA:s ”maktfullkomliga” ställning, pekar dels på nödvändigheten av en arbetarregering utan borgerliga partiers deltagande, dels på den nödvändiga enheten mellan arbetarpartierna. Om det hade förankrats hos de portugisiska massorna hade den kommande periodens politiska splittring mellan främst SP och PCP delvis kunnat motverkas.

Det är också händelser under den kommande perioden, med början i juni -75 som gör att frågan om regeringen måste ställas på ett annorlunda sätt än vad som tidigare varit fallet. Dels utvecklades ”rådsrörelsen” i positiv riktning, dels ökade ”sprickan” mellan SP och PCP snabbt. Rådsrörelsens utveckling ställde regeringsfrågan i ett nytt ljus, socialistpartiets offensiv omöjliggjorde den förra periodens regeringsparoll.

Socialistpartiet gick ut i en bred kampanj mot arbetarnas självorganisering och till försvar för den borgerliga demokratin. Med valresultatet som utgångspunkt gick man därvid också till attack mot MFA:s och därmed i den aktuella situationen, PCP:s starka inflytande i statsapparaten. ”För demokrati, ner med den kommunistiska diktaturen” och ”ut med Goncalves” var Socialistpartiets slagord. Socialistpartiet gjorde inget för att politiskt och organisatoriskt skilja sig från de borgerliga partierna och grupperna, vilka med SP:s stora manifestationer på försommaren och sommaren fick ett utomordentligt tillfälle att framträda offentligt med massiva och organiserade styrkor, något som de överhuvudtaget inte vågat tidigare. Ur Socialistpartiets manifestationer föddes regelrätta attacker och aktioner mot PCP:s lokaler och medlemmar. Att under denna period bevara kravet på en SP/PCP-regering, vilket i parollform under demonstrationerna skulle ha formulerats ”Ut med Goncalves, in med Soares”, hade fått en motsatt verkan än vad vi som revolutionärer skulle ha avsett. Kravet var identiskt med det som massorna och pöbeln önskade, samtidigt som det naturligtvis aldrig skulle ha mött någon som helst förståelse hos alla de arbetare som sympatiserade med PCP och den yttersta vänstern. Det skulle ha fungerat splittrande, och då dessutom till reformisternas fördel.

Vilken typ av arbetarregering skulle revolutionärerna då ha arbetat för? En regering bestående av PCP och yttersta vänstern, dvs partierna som senare bildade FUR, samt UDP? Nej, också en sådan regeringsformel skulle i agitationen fått en direkt splittrande effekt, eftersom den inte inneslöt arbetarmajoriteten. I stället måste vi konstatera att det var omöjligt med den här typen av agitatoriska regeringsparoller under denna period, något som det naturligtvis inte är något att förvåna sig över.

Den centrala uppgiften under denna period var att försöka bygga upp ett enat försvar mot de av SP initierade upploppen. Samtidigt förberedde utvecklingen en annan infallsvinkel på regeringsfrågan. Självorganiseringen utvecklades kraftigt och fick ett viktigt tillskott i början av hösten i och med att vissa soldatgrupper bröt sig loss från beroendet av MFA och bildade kamporgan för soldaterna. Rådsrörelsens utvecklingsgrad blev nu helt central för frågan om den centrala makten, och det gällde att avgöra om den var tillräcklig för att revolutionärerna, som centralt krav i agitationen skulle föra fram frågan om en centralisering och samordning av rådsrörelsen.

Utvecklingen i Portugal har på ett konkret sätt visat hur den förrevolutionära situationen alltmer ställer nationella politiska frågor i förgrunden och förlägger arbetarklassens politiska intresse till den centrala, nationella nivån (vilket förvisso också sker punktvis under lugnare perioder, t ex vid val). Den revolutionära organisation som hade insett detta och haft en tillräcklig politisk förankring i arbetarklassen hade här haft stora möjligheter att förändra styrkeförhållandena inom den portugisiska vänstern och attrahera många av arbetarna med tidigare sympatier för t ex SP.

I Sverige kommer antagligen ovanstående att demonstreras i ännu högre grad. Detta bl a beroende på strukturella – ekonomiska och sociala – skillnader mellan Portugal och Sverige, t ex den centraliserade ekonomin, den kvalitativt och kvantitativt bättre utbildningen och en tradition med ett arbetarparti som länge suttit i regeringsställning.

Ovanstående resonemang kommer därför att vara av utomordentlig betydelse för en taktik gentemot socialdemokratin. Ty för den revolutionära organisation som söker en plats på den nationella politiska scenen och eftersträvar att bli en strömning inom den svenska arbetarrörelsen är ett nationellt svar på klasskampens huvudfrågor en absolut nödvändighet, ett aktionsprogram som både anger kampinriktning och precisa krav, och som fungerar på den centrala nivån, dvs som är det svar som måste ges på frågan: ”vad skulle ni göra om ni satt vid makten idag”. Att vi understryker betydelsen av detta beror bl a på att det dominerande SAP efter 40 års regeringsinnehav och taktiska utmanövreringar av SKP/Vpk just hade förstått betydelsen av att ge ”nationella politiska svar” för att vinna trovärdighet inom arbetarklassen. Varje organisation som inte ställer sig uppgiften att utforma ett sådant ”svar”, utan inskränker sig till att stödja den lokala kampen och rent allmänt och slagordsmässigt uttrycka sin ideo- logiska hemvist och nationella inriktning kommer aldrig att kunna utmana det socialdemo- kratiska inflytandet inom arbetarklassen, allra minst i en förrevolutionär situation när arbetarna och de kämpande rörelserna kommer att söka en nationell, enande och centrali- serande kampinriktning. SAP/LO kommer att ge sitt svar, ett reformistiskt, lugnande och enande svar som med reformförslag och begränsad välvilja avser att dämma upp kampen och integrera den i de vanliga institutionerna.

Regeringsfrågan kommer också i Sverige att få sin speciella betydelse p g a socialdemokratins tyngd och närvaro. Redan idag riktar vi krav mot regeringen: ”Ni talar om internationell solidaritet, ni säger er vara en arbetarregering, genomför då en effektiv bojkott av den spanska diktaturen”, osv. I en skärpt klasskampssituation, med en avsevärt ökad radikalisering i samhället och i fackföreningarna förändras läget, eventuellt kan det bli aktuellt att stödja agitationen för en speciell typ av arbetarregering, t ex en arbetarregering baserad på och kontrollerad av fackföreningarna och med upp giften att genomföra de viktigaste krav fackföreningarna utvecklat sin kamp kring (arbetslösheten, inflationen, miljöfrågorna t ex, allt formulerat i precisa krav som direkt uttrycker klassens intressen – arbete åt alla – sextimmarsdag, index- reglerad lön osv). En sådan regeringsformel kan komma att bli just det krav som griper in i arbetarklassens aktuella medvetenhet och diskussioner och utlöser en enhetlig och massiv kamp.

4. Är det revolutionära masspartiet möjligt?

”Det finns ännu ingen klar bild av en möjlig organisation
och den finns ännu heller inte
i verkligheten.

Den möjliga organisationen finns bara som bild.”

G. Sonnevi; Det oavslutade språket.

Den möjliga organisationen är också den nödvändiga. Nödvändig för att ena, konsolidera och leda arbetarklassens kamp fram mot revolutionens seger, till början av ett nytt liv, ett liv där klasser och klassers kamp ska dö – ty enbart genom den döden kan livet bestå:

”Det kommer att ta lång tid innan en möjlig organisation blir verklig!

Och vi vet inte om det finns någon tid kvar innan allt språk, all verklighetutplånas.
De härskande klasserna är i stånd till detta.

Det kanske inte finns någon tid kvar
Utom för meningslösa demonstrationer mot döden De oavslutade serierna av språk
skulle då redan
vara avslutade, i det
existerande samhällets
kalkyl.

Men den kalkylen bygger på sannolikhet och inte på levande människor
Varje enskild människa
kan i ett enda begrepp upphäva

summan av alla
tidigare begrepp, och slå undan
grunden för all sannolikhet
Det gör livets möjlighet större
men också förtvivlans!
Det gör allt livs utplåning mera sannolik men också
allt livs möjligheter allt större.”

Sonnevi; Det omöjliga, första delen

Händelserna under sommaren och hösten 1975, liksom det som idag sker i Portugal, åskådliggjorde på ett drastiskt sätt den revolutionära organisationens nödvändighet för att bryta det existerande samhällets barbariska sannolikhetskalkyl. Vi såg en situation där den borgerliga statsapparaten – inklusive dess våldsdel – började falla sönder samtidigt som arbetare, bönder och soldater började upprätta sina egna maktorgan. Men den borgerliga statens sönderfall var inte total och den uppväxande proletära parallellmakten led av en rad svagheter. Den var ojämnt utvecklad, den saknade i hög grad den nödvändiga samordningen och den klass vars makt självorganiseringen representerade var djupt politiskt splittrad. Ingen organisation inom arbetarklassen var förmögen att överbrygga dessa svagheter. 1 stället kunde borgarklassen samla sina styrkor och utnyttja händelserna kring 25 november till en första motoffensiv. En motoffensiv som kan – om de mest tragiska farhågor besannas – visa sig ha varit upptakten till en reaktion liknande den i Tyskland efter januarinederlaget 1919.

Historievetenskapen är inte laborativ och något säkert svar kan inte ges; likväl måste frågan ställas om det som skett var ”nödvändigt”; om möjligheten till en annan utveckling var och är förhanden; om det i den givna situationen var och är möjligt att förverkliga den nödvändiga organisationen?

Det är en fråga som är avgörande inte bara för den portugisiska revolutionen, utan för utvecklingen i hela Europa. I samtliga europeiska länder kommer den revolutionära vänstern att gå in i den förrevolutionära krisen med mycket begränsade styrkor. Om inte dessa styrkor förmår att växa och att erövra en majoritet av arbetarklassen för sin politik kommer med all sannolikhet ett historiskt tillfälle att krossa kapitalismen att ånyo förspillas.

Men ännu är inte den portugisiska arbetarklassen slagen. Fortfarande finns möjligheten att ”i ett enda begrepp upphäva summan av alla tidigare begrepp, och slå undan grunden för all sannolikhet”. Det är en möjlighet som vi menar existerat åtminstone sedan våren 1975. Den portugisiska utvecklingen – liksom alla förrevolutionära kriser – har nämligen lett inte bara till att yttersta vänstern stärkt sin ställning, utan också till uppkomsten av ett omfattande arbetaravantgarde och en politisering av de breda massorna. Med en politik som gett de nödvändiga svaren på de objektiva behov den revolutionära krisen ställer och som samtidigt tar med i beräkningen (och knyter an till) den revolutionära processens svagheter – kampens och medvetandets ojämna utveckling, arbetarklassens splittring – skulle arbetaravantgardet ha kunnat vinnas till en revolutionär organisation. Det är nödvändigt att förstå att det i kampen uppkomna arbetaravantgardet är nyckeln till de breda massorna. Men det är också viktigt att förstå att för att vinna detta arbetaravantgarde och genom det en majoritet av arbetarklassen, måste den lilla revolutionära organisationen ha en politik som inte bara riktar sig till det mest medvetna skiktet i samhället utan som förmår att sätta massorna i rörelse. Det är på det planet som det historiska ansvaret kan komma att falla tungt på de organisationer som ingick i den Revolutionära Enhetsfronten – FUR. FUR förmådde nämligen inte lägga fram ett konkret aktionsprogram för att lösa den sociala krisen i det portugisiska samhället; än mindre att med hjälp av ett sådant program försöka ena arbetarklassen. Istället intog FUR en sekteristisk hållning gentemot såväl Socialistpartiet som PCP. FURs politik riktade sig bara till en minoritet i samhället, och genom att förväxla stämningarna hos den minoriteten med med- vetandet hos de kämpande massorna och genom att helt underskatta de traditionella arbetar- partiernas inflytande och betydelse kom FUR:s politik att utgöra en av grunderna för att möjliggöra borgarnas 25:e november.

Vi har åtskilliga gånger påpekat att en revolution inte är möjlig utan en medveten och aktiv medverkan från en majoritet av arbetarklassen, och att detta för den svenska revolutionen betyder att SAPs politiska och organisatoriska grepp över arbetarklassen måste brytas. Vi har ställt frågan hur detta är möjligt och vi har reducerat den till frågan om det är möjligt att bygga ett revolutionärt massparti. Vilket svar kan vi ge på den frågan med hjälp av bl a erfarenheterna från dagens Portugal?

Vi menar att man först måste avvisa tesen – om nu någon tror på den – att det är möjligt att under detta samhälles normala tillstånd bit-för-bit erövra socialdemokratins bas. Istället måste vi slå fast att det är enbart i förspelet till och under den revolutionära krisen som stora arbetargrupper i handling kommer att bryta med reformismen och som den revolutionära organisationen har möjlighet att bli ett massparti. Detta påstående är idag, under senkapitalismen, mer giltigt än någonsin tidigare i historien. Ty aldrig förr har samhället under sina stabila perioder präglats av en så effektiv privatisering – genom massmedia, boende, stadsbygge, utbildning, etc – vilken ständigt driver intresset bort från lösningar utanför det givna samhällets ramar. Endast en radikal omvälvning i samhället, endast en förrevolutionär kris kan förmå den borgerliga ideologins grepp över massorna att lossna. Men under den revolutionära och förrevolutionära krisen räknas normala år och månader i dagar och timmar. Vad som inte varit möjligt på årtionden kan vara möjligt inom loppet av några veckor.

De breda massorna kommer att aktivt bryta in på den politiska scenen, ett arbetaravantgarde av bred karaktär kommer att utvecklas. Inom fackföreningarna och det socialdemokratiska partiet kommer detta med all säkerhet leda till brytningar och uppkomsten av ett nytt vänster- socialdemokratiskt parti är långt ifrån otrolig.

Det är i en sådan situation som en liten revolutionär organisation om den förmår ta korrekta politiska initiativ kan spela en avgörande roll för den revolutionära processens utveckling. För att vi en gång i framtiden ska kunna ta till vara den möjligheten krävs det att vi idag diskuterar de erfarenheter vi kan dra av utvecklingen i de länder som ligger före oss i den europeiska revolutionen. Vi har – utan att göra anspråk på några definitiva lösningar – velat peka på det centrala problemet med socialdemokratins närvaro i den revolutionära processen och de politiska och taktiska slutsatser som måste dras av detta.

Under den förrevolutionära krisen kommer massorna att som aldrig förr aktivera sig. Det kommer att synas som om en väldig spontan kampvåg väller fram över landet. Men arbetarklassens kamp är sällan eller aldrig spontan i ordets rätta bemärkelse. Den förrevolutionära krisens utbrott och utkomsten av en massiv mobilisering och ett omfattande arbetaravantgarde förutsätter såväl att stora arbetargrupper tidigare skolats i öppen kamp som att ett åtminstone mindre omfattande arbetaravantgarde vuxit fram. Utan att dessa erfarenheter gjorts och utan att denna radikalisering av vissa arbetargrupper ägt rum är förutsättningarna för en revolutionär kris små. Det är därför grunden för morgondagens seger läggs i dagens strider.

Vi skrev tidigare att fackföreningarna troligen kommer att spela en inte obetydlig roll under den revolutionära processen, och att arbetaravantgardets framväxt idag till största delen kommer att ske inom ramen för de fackliga organisationerna. Många tecken tyder också på att – efter de första strejkvågor sedan gruvstrejken 69 vilka närde antifackliga tendenser inom vissa arbetargrupper – så är fallet. Slaget om massorna kommer därför också att vara slaget om fackföreningarna. I det slaget, som påbörjas här och nu, är en korrekt taktik gentemot social demokratin lika nödvändig som under den förrevolutionära krisens massiva strider.

Lars Fredriksson

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1976

Socialistisk Politiks textarkiv

Alltid mot etablissemanget, alltid mot orättfärdigheten. Om det finns hopp eller inte, oberoende av hur det sägs eller om det ligger rätt i tiden, alltid mot!