Författararkiv: Malin Beeck

Ensam tjej i klassen – om könsmakt, kapitalism och patriarkatets rötter

Har arbetarklassens män något att vinna på att förtrycket av kvinnor upphör – eller bromsar de i själva verket frigörelsen? Är klassammanhållning viktigare än arbetet mot könsdiskriminering – eller går klasskamp och kvinnokamp hand i hand? Det är en gammal och svår tvistefråga inom den radikala vänstern och arbetarrörelsen som Malin Beeck här tar sig an. Hon gör det genom att grundligt utforska det komplicerade förhållandet mellan klassförtryck och könsförtryck – och mellan marxism och feminism – och går på jakt efter rötterna till patriarkatet.

I sjätte klass skulle eleverna på min skola välja mellan textil- och träslöjd. Ämnesvalet följde sedan med upp i högstadiet. Jag tyckte om att borra och svarva men var dålig på att sy och sticka. Jag valde trä och blev ensam tjej tillsammans med alla klassens killar. Det var en omöjlig situation att jobba i. Ställde jag mig i kö, för att använda en maskin eller få hjälp av läraren, blev jag bortkörd eller ignorerad. Flera killar störde sig på att jag var där, i deras gemenskap, i deras rum.

Bara ett par veckor senare bytte jag till textil. I fyra år hade jag textilslöjd. Jag tillverkade aldrig något användbart och blev inte bättre.

Jag tror att barn i tolvårsåldern är väl medvetna om samhällets förväntningar på flickor respektive pojkar. Mina manliga klasskamrater gav helt enkelt uttryck för redan existerande maktstrukturer. De var bara lite mer opolerade och indiskreta än vuxna män i enkönade grupper.

Varje gång jag dyker in i resonemanget om ett patriarkat minns jag den här och andra händelser. Händelser som präglat och format mitt liv som kvinna i ett manssamhälle. När jag jobbade som städerska på en verkstad kom jag ofta att tänka på det. När jag slängde porren som låg i toaletternas papperskorgar och skrubbade olja från verkstadens tvättställ tänkte jag att det är hit en sådan struktur leder. Parallellen mellan hur mina klasskamrater behandlade mig i sexan och hur mina manliga arbetskamrater behandlade mig på truckverkstaden i hamnen kändes inte svår att dra.

Jag bekymrar mig för den enda rörelse – arbetarrörelsen – som kan bära upp den enorma samhällsomvandling jag och så många andra strävar efter. Inte bara för att den är för liten, splittrad och svag i förhållande till kapitalismen. Eller för att den tycks oförmögen att bli en stark internationell motkraft till kapitalets globalisering. Den verkar tyvärr också vara en otillräcklig motkraft till patriarkatet. Både i samhället i stort och inom rörelsen. Och, för att dra det till sin spets, ett ”klasslöst” sexistiskt samhälle kan kvinnor klara sig utan.

Ett patriarkat är ett system som hindrar samtliga kvinnor och män från frigörelse, eftersom könen definieras och värderas olika. Ett system som tvingar in kvinnor och män i skilda fack och leder till mäns överordning och kvinnors underordning. Jag anser att kampen för kvinnors (och mäns) frigörelse primärt måste inrikta sig på detta problem ur olika aspekter. Marxister måste acceptera att kvinnors organisering inte alltid går i linje med arbetarklassens, trots att de flesta kvinnor tillhör arbetarklassen. När jag – bland partikamrater och andra vänstersinnade – påtalar att kvinnors problem i bland är klassöverskridande, får jag ständigt samma reaktioner och blir tvungen att försvara mig. Förklara att jag inte prioriterar luncher med Fredrika Bremerförbundet eller temahelger med Kvinnor Kan framför facklig kamp.

Feminism och marxism

Radikala kvinnors berättelser om sina erfarenheter från vänstern eller fackföreningsrörelsen handlar till allt för stor del om åsidosättande och nedvärdering av de frågor som speciellt rör just kön och även ett åsidosättande av kvinnorna själva. Detta förnekande av könets betydelse tror jag är en del av en lång tradition inom arbetarrörelsen. Redan hos pionjärerna Marx och Engels kan man spåra en viss paranoia för klassallianser mellan kvinnor.

En stor del av dagens marxister medger att kvinnoförtrycket existerar och måste bekämpas genom en organiserad kvinnorörelse, men de tycker att klasskampen måste överordnas kvinnokampen. Många marxistiska män undviker att alls diskutera frågor om kön och överlåter dem till något jämställdhetsutskott, kvinnoförbund eller dylikt, vilket är ett behändigt alibi för män inom vänstern som vill påstå sig ”ta feminismen på allvar”. Den marxistiska feministen Heidi Hartmann skrev 1979:

”Flertalet marxistiska analyser av kvinnans ställning utgår från kvinnornas förhållande till det ekonomiska systemet, inte kvinnornas förhållande till männen, och tycks tro att det senare kan förklaras genom diskussionen om det förra.”

Tyvärr har inte mycket hänt på de snart tjugofem år som gått sedan artikeln först publicerades.

Min uppfattning är att en analys av kvinnoförtryck måste sökas både i och utanför den ekonomiska strukturen. En socialistisk rörelse som syftar till befrielse måste arbeta med feminism på två plan, som kan tyckas motsägelsefulla.

Dels måste den fortsätta de försök som gjorts att integrera feminism och marxism, till exempel inom den så kallade två-systemteorin, som Hartmann formulerade på sjuttiotalet. Det vill säga förklara hur sådana begrepp som ”ekonomisk bas”, ”produktivkrafter” och ”globalisering” förhåller sig till en ojämn könsstruktur. I det arbetet ingår även att se hur denna könsstrukturs egna ekonomiska bas ser ut. Men vi måste också uppmuntra all feministisk kamp som blottlägger andra patriarkala strukturer än de som primärt hänger ihop med samhällsekonomin. Här tror jag att både radikalfeminismen och den postmoderna feminismen har något att erbjuda marxismen.

Trots motsättningar har marxistisk och feministisk teori delat övertygelsen om resursfördelningens och arbetsdelningens betydelse för samhällen och människor. Bägge teorierna ifrågasätter i sin radikala form ”kapitalets” makt över människan, om så från olika utgångspunkter.

Men lika ofta har kampen inte varit gemensam. Byggandet av kvinnojourer i Sverige under 80-talet var ett i huvudsak radikalfeministiskt projekt med oftast vänstersinnade kvinnor som drivkraft, men utan den breda vänsterns deltagande. ROKS, Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige, bygger snarast sitt arbete på radikalfeminismens idéer. Kampen mot sexualbrottsutredningens lagförslag 1976 utgjordes av en allians av kvinnor från olika politiska läger och, trots att den kvinnliga rösträtten från början fanns på socialdemokraternas program, krävde den både borgerliga och socialistiska kvinnors aktiva kamp för att kunna genomföras.

Den här artikeln handlar om könets betydelse i samhällsstrukturen, men också om hur vi kan förstå denna betydelse i förhållande till det som inom marxismen kallas den ekonomiska basen och produktivkrafterna. Jag utgår från feministisk teori i dess socialistiska, radikala eller i bland postmoderna tappning.

Vad är ett patriarkat?

Den samhällsordning som organiserar män i förhållande till kvinnor kallas ibland patriarkat, ibland manssamhälle, könsmaktordning eller genussystem. Det är inte väsensskilda definitioner utan olika sätt att förhålla sig till samma sak. För enkelhetens skull kommer jag i huvudsak att referera till denna organisation som patriarkat.

Patriarkatet är, mycket förenklat, ett system av värderingar som har till uppgift att legitimera mäns makt över kvinnor. Ett patriarkat bygger på bandet mellan männen i ett hierarkiskt organiserat samhälle, där kvinnors underordning är nödvändig för att upprätthålla ekonomisk och social ordning. Män i ett patriarkat är sällan jämlika varandra, men de är alltid överordnade kvinnor. Huruvida de är överordnade alla kvinnor eller bara kvinnor inom en viss klass varierar från samhälle till samhälle och beror på vilka maktaspekter man belyser.

”Hierarkierna fungerar åtminstone delvis genom sin förmåga att skapa och befästa intressen av status quo. De som befinner sig på högre nivåer kan ’köpa’ dem på de lägre genom att erbjuda dem makt över dem som står ännu längre ner. I den patriarkala hierarkin köps alla män, oberoende av sin rang inom denna, upp till sin förmåga av kontroll över åtminstone några kvinnor”, skriver Heidi Hartmann.

Enligt många feministiska teorier måste ett patriarkat formulera naturgivna skillnader mellan könen. Det som är manligt är inte kvinnligt och tvärtom.

Egenskaperna förutsätts dessutom vara varandras motsättningar och komplementära, som känsla och förnuft eller civilisation och natur. De utgör så kallade dikotomier (ungefär ”tudelningar”). Dikotomierna värderas hierarkiskt så att den ena egenskapen anses bättre än den andra. De sämre egenskaperna tillskrivs kvinnor, de bättre män. De egenskaper ett kön tillskrivs utgör mäns respektive kvinnors genus. Uppdelningen i genus behöver inte vara kopplad till den fysiska kroppen. I en del samhällen kan enstaka män tillåtas välja att leva som kvinnor (och vice versa). De tillskrivs då kvinnligt i stället för manligt genus.

I ett patriarkat finns alltid en genusarbetsdelning. Kvinnor och män har inte samma arbetsuppgifter och ansvarsområden. Genusarbetsdelningen betonar en åtskillnad mellan könen och gör det lätt för patriarkatet att nedvärdera kvinnors arbetsuppgifter – både inkomstmässigt och statusmässigt. Detta kan till exempel åskådliggöras av vår svenska ”jämställdhet”, där kvinnor återfinns i lågavlönade yrken och män i högavlönade. När kvinnor finns i branscher som är mansdominerade hamnar de ofta i lägre positioner och det finns en gräns för hur långt de kan avancera.

I ett patriarkat systematiseras samhället i offentlig respektive privat sfär, åtminstone sedan industrialismens början. Det offentliga är det som händer på arbetsmarknaden, i politiken, i eventuella massmedia, på universiteten och så vidare. Den sfären är öppen för debatt, strukturella förändringar, påtryckningar och idébildningar. Det offentliga utgör samhället. Det privata är hemmet, familjen och umgängeskretsen, vilket anses vara väsensskilt från det offentliga. Det är inte lika öppet för en politisk diskussion. Kvinnors arbete i det privata räknas därför inte som arbete. Ändå bygger hela samhället på att kvinnorna just arbetar i denna privata sfär. Att de föder barn, tar hand om dem och ser till att hemmen och familjerelationerna fungerar. Dessa sysslor framställs som en oundviklig naturlig egenskap hos kvinnor, något som de är (moderliga, vårdande, pyssliga) och inte som ett arbete.

Manlighet definieras på olika sätt i olika kulturer, tider och klasser. Manligheten får representera det som rådande samhälle anser vara högtstående egenskaper (något som i sin tur ofta bygger på samhällets ekonomiska karaktär). Mannen representerar det mänskliga. Kvinnlighet definieras utifrån det som inte är manlighet och anses ofta komplettera det manliga. Män som står högre upp i hierarkin beskriver ofta männen under sig med uttryck som associeras med rådande samhälles kvinnliga genus. Och män som har problem med att leva upp till de egenskaper som tillskrivs deras genus lyckas sämre i ett patriarkat än män som lätt smälter in i rollen.

På grund av den sämre ställning som patriarkatet tillskriver kvinnor, tjänar de lite eller inga pengar och utesluts ofta från den politiska arenan – via lagar eller mäns kollektiva dominans och dess inverkan på kulturen i respektive samhälle. Patriarkatet måste upprätthållas, det upprätthåller inte sig själv utan koder, regler samt social och ekonomisk kontroll. Patriarkatet av idag upprätthålls därför till stor del med hjälp av ett kapitalistiskt system som gynnar det. Men kapitalismen bygger inte ensam hela det patriarkala systemet, vilket jag återkommer till senare.

Patriarkatets ursprung

Varifrån patriarkatet kommer, var det har sina rötter, kan inte förklaras enkelt. Patriarkatet upprätthålls och återskapas på olika sätt beroende på historiskt sammanhang, ekonomisk struktur och förhärskande ideologi. Dess inflytande är olika stort i olika samhällsformationer. Det fortplantas på olika sätt i olika klasser och schatteringar. Feministiska historiker har länge letat efter en avgörande punkt i historien, ett ”kvinnokönets historiska nederlag” som Engels formulerade det. Men det är en forskning som de flesta gett upp.

Vilka historiska aspekter man framhåller som viktiga färgas oundvikligen av vilka aspekter som anses avgörande för att dagens patriarkat existerar, något feminister inte är överens om. Jag nöjer mig därför med en översiktlig (bristfällig) historisk genomgång där jag redovisar ståndpunkter från olika socialister eller feminister.

Arkeologi och antropologi är de huvudsakliga instrument vi använder oss av för att försöka skapa en bild av samhället före skriftspråket. Vi är alltså hänvisade till teorier som alla är subjektivt färgade. Jag har bland annat valt att återge Marilyn French’s Bortom makten, där hon bland annat stöder sig antropologerna Elise Boulding och Nancy Tanners undersökningar.

French menar att grunden till manlig dominans visserligen lades redan hos jägarna och samlarna. Men det tidiga jägar- och samlarsamhället var matrilinjärt och matrilokalt och män hade inte mer auktoritet än kvinnor. Släkten räknades på mödernet, männen flyttade till en grupp vars kärna utgjordes av mödrar och systrar och kunde gå över till andra grupper efter behag. Samlandet var i huvudsak kvinnornas uppgift, jagandet var männens, men någon strikt uppdelning var det enligt French inte frågan om i de tidigare samhällena. En del marxistiska feminister har däremot velat härleda kvinnoförtryckets början just till mänsklighetens uppkomst. För att uttrycka det marxistiskt hade kvinnor, enligt dessa teoretiker, större ansvar för att tillhandahålla gruppens ekonomiska bas. Männen hade därför mer tid till att spela spel, utöva andlighet och religion och diskutera viktiga angelägenheter med andra grupper. Jagandet krävde mindre arbete och det var ofta kring jakten som kulter och riter uppstod. Bland jägare och samlare har dessa idéer inte nödvändigtvis från början ingått som en del i en hierarki, men de kan ha utvecklats i den riktningen.

I vilken utsträckning som män i dessa grupper utövade dominans och våld mot kvinnor och barn vet vi inte. French för fram teorin att våld inom det egna gruppen var ovanligt, men hon styrker den inte speciellt bra.

Övergången från jagande och samlande till åkerbruk med enklare redskap och senare till jordbruk med plog var en lång process, som så småningom medförde ett större överskott. Engels menar i Familjens, privategendomens och statens ursprung att när privategendomen uppstod ur detta överskott så innebar detta ”kvinnans historiska nederlag”. Männen, argumenterar Engels, ville ha kontroll över överskottet. Och eftersom de ville se till att jorden ärvdes av deras barn, instiftades arvsrätten och samhällena övergick från att vara matrilinjära till att bli patrilinjära, genom att jorden gick i arv från far till son. Av detta följde att äktenskapet instiftades och krav infördes på att kvinnor skulle vara trogna. Kvinnorna flyttade till männens familjer när de gift sig, i stället för tvärtom.

Att denna övergång haft omfattande konsekvenser för kvinnors ställning är de flesta feministiska teoretiker ense om, men Engels teori kritiseras för att förenkla.

French nämner att om män inte känt till sin roll i fortplantningen hade de ju inte kunnat göra anspråk på faderskap och därmed patrilinjär arvsrätt. Därför tillmäter hon denna upptäckt en stor betydelse för hur kvinnor kom att värderas.

Scilla Elworthy för i sin bok Makt och kön fram en annan aspekt. Hon tror att – under den period som åkerbruken blev allt tätare ansamlade – så visade sig plundring vara ett effektivare sätt att försörja sig än att svedjebruka, samla och jaga. Och eftersom krigandet i huvudsak blev en manlig uppgift (den var svår att kombinera med barnomsorg), kan även detta ha stärkt männens status i förhållande till kvinnan. Speciellt sannolikt är detta om man betänker att rövarna senare skulle påtvinga andra stammar sin kultur och sitt tänkesätt

Den marxistiska feministen Heidi Hartmann argumenterar kring detta maktskifte: ”Det finns visst underlag för påståendet att när patriarkatet först institutionaliserades i statssamhällena gjorde de uppstigande härskarna bokstavligen mannen till överhuvud över sin familj (genomdrivande hans kontroll över hustru och barn) i utbyte mot att mannen avstod från vissa av stammens resurser åt de nya härskarna. Männen är, oavsett sin plats i hierarkin, beroende av varandra för att vidmakthålla sin kontroll över kvinnorna.”.

Krig och brutalisering

I de hierarkiska och krigiska samhällen som så småningom byggdes upp kring de tidiga civilisationerna i världen uppstod en överklass som försörjdes av omgivande slavar genom tvång eller så småningom mot minimal ekonomisk ersättning när antiken gick över i feodalism. Slavarna blev då livegna eller fattiga bönder. Antikens och medeltidens ekonomier byggde på denna arbetskraft. Centraliseringen av samhällsbildningarna var tydlig under romarriket och djupa hierarkier kvarstod under feodalismen. Fria män har under hela den här tiden härskat över kvinnor.

Utvecklingen av de ”abrahamitiska” religionerna – judendom, kristendom och islam – deras genomslag i feodala samhällen och deras absoluta befästande av patrilinjaritet och patrilokalitet innebar mer kontroll och förbud för kvinnorna. Framför allt reglerades äktenskapets ramar allt snävare. Fria män betraktades som sina hustrurs herrar, och hade rätt att kontrollera och gifta bort sina kvinnliga släktingar.

Utestängandet av kvinnor från det offentliga livet begränsade alltmer deras kontakt med samhället och de politiska system som utvecklades. Deras sexualitet gjordes till något smutsigt, deras kroppar ansågs orena. Det var mannens sak att föra familjens talan. Detta hindrar inte att graden av kvinnors rörelsefrihet kunde skifta mellan olika klasser, familjer och samhällen. Prostitution befästes som ett faktum i alla samhällen. Om det tidigare funnits viss flexibilitet i vilka sysslor som kunde utföras av män respektive kvinnor, så försvann den nu gradvis.

Utvecklingen av militär och kyrka gynnade patriarkala och feodala strukturer. De gjorde det till mannens uppgift att döda andra människor för att uppnå högre värden i religionens eller härskarens namn, något som gav status i de tidiga patriarkala statsbildningarna. De många krigen gynnade inte kvinnor, framför allt för att status knöts till denna domän. Militärmakten skapar en egen värld för män, binder dem samman – om än på ett hierarkiskt sätt. Denna kollektiva brutalisering kan ha knutits till manligt genus och stärkt patriarkatet. Krig förutsätter någon som föder fram soldater, som beundrar deras mod, tar över deras sysslor när de krigar och tar hand om dem när de skadas.

Massvåldtäkter i krigstid har länge varit ett sätt att förnedra fienden. Om våld och våldtäkt mot kvinnor inte tidigare varit vanligt (vilket vi inte vet) så kan krigen mycket väl ha institutionaliserat våld och våldtäkt som ett sätt att hålla kvinnor ”på plats” och att skända deras män. Det har funnits kvinnliga soldater genom hela historien, men det har sällan betytt att de kunnat ta åt sig äran av några segrar. ”Soldaten” har alltid betraktats som en man, en kvinnlig sådan är en andra klassens soldat eller tillskrivs manligt genus. Männens klasstillhörighet betydde givetvis mycket för hur deras sociala vara formades under antiken och feodalismen, men även könet bestämde, till viss del oberoende av klass, deras status. De patriarkala villkoren gav alla fria män makt över kvinnor, och de flesta filosofer tillskrev män som grupp mer högtstående egenskaper än kvinnor. På detta sätt formades bandet mellan män från olika klasser.

Arbetarrörelsen och kvinnorna

Mellan sextonhundratalet och artonhundratalet tilltog industrialiseringen. Den drog nytta av fattiga kvinnor och barn i sitt behov av billig arbetskraft. Här stod kapitalismens och patriarkatets intressen mot varandra till att börja med. Den patriarkala genusarbetsdelningen var bruten och mäns intressen av att vara familjeöverhuvuden åsidosattes. Arbetarklassens kvinnor arbetade till en början mer än männen, eftersom deras löner var lägre. Detta ledde till att det arbete kvinnor tidigare gjort i hemmen nu blev lidande, inte minst for deras barn illa. Arbetarrörelsens män löste frågan genom att kräva att kvinnor inte skulle få utföra vissa yrken, eller helst inte arbeta alls.

”Männen försökte reservera höglönejobben för sig själva och allmänt höja manslönerna. De argumenterade för en lön som var tillräcklig för att försörja hela familjen. Detta ’familjelönesystem’ blev undan för undan normen för stabila arbetarfamiler under slutet av 1800- och början på 1900-talet”, berättar Heidi Hartmann. Men den sociala misär som följde av kvinnors dubbelarbete var det som gav dessa idéer resonansbotten.

Kapitalism och patriarkat anpassades så småningom till varandra. Arbetarklassens kvinnor uteslöts många gånger från de tidiga fackförbunden. Deras kamp betraktades i allmänhet med skepsis från arbetarrörelsen, inte minst då de framförde ”kvinnokrav”. Arbetarkvinnors eventuella allianser med borgerskapets kvinnor har betraktats som ett hot ända från arbetarrörelsens barndom. Genusvetaren och historikern Yvonne Hirdman ger ett exempel :

”När tobaksarbeterskan Jägerstedt på den konstituerande socialdemokratiska partikongressen 1889 frågade hur man på ett bättre sätt skulle få kvinnorna att delta i organisationsarbetet fick hon följande svar: ’Då ju kvinnans intressen äro gemensamma med mannens och då hennes deltagande i arbetarrörelsen skulle i väsentlig mån gagna partiet och till stor del underlätta mannens arbete och kamp mot kapitalet, så uppmanar kongressen varje proletariatets kvinna att med kraft och energi deltaga i striden och ställa sig solidarisk med mannen.’”

Dagens patriarkat bygger i västvärlden på tvåförsörjarfamiljen. För ensamstående mödrar är det frågan om tvåförsörjarmodellen inneburit någon egentlig befrielse, även om de numera kan tjäna sitt eget uppehälle. Ofta handlar det om otillräckliga summor för att försörja en familj. (Medan det fortfarande betraktas som självklart att barn blir kvar hos sina mödrar vid skilsmässor.)

Heidi Hartmann menar att kvinnors ställning i dagens kapitalism i grunden inte ändrats, även om grunden för det hon kallar ”patriarkatets ekonomiska bas” gjort det. Med detta begrepp syftar Hartmann på mäns kontroll över kvinnors arbete och sexualitet. Kvinnors sysslor har, även om de flyttat från hemmet och ut i arbetslivet, samma dåliga status. De inbringar inte tillräckligt mycket pengar för att försörja en familj och, även när kvinnorna till exempel skurar toaletter på företag i stället för hemma, så är det i huvudsak män som drar nytta av deras tråkiga, lågt betalda jobb. Samtidigt kvarstår det faktum att kvinnor gör huvuddelen av allt hushållsarbete.

När den nordiska arbetarrörelsen så småningom lyfte upp frågan om barnomsorg och en utbyggd offentlig sektor ledde detta förvisso till bättre levnadsstandard för kvinnor. Men det rör sig fortfarande om en bräcklig kompromisslösning, som bygger just på låglöneavtal och en åtskillnad av produktivt och reproduktivt arbete, där det produktiva arbetet anses mer värt. Dessutom ska man inte glömma att ett antal feminister från både liberalt och socialistiskt håll var tvugna att styra in frågorna i debatten för att projekten skulle förverkligas på det sätt som gjordes.

Kapitalism och patriarkat

Den marxistiska feministen Heidi Hartmann är den som tydligast utvecklat den socialistiska tvåsystemteorin. Den tar sitt avstamp i föreställningen att kapitalism och patriarkat är två skilda system som på olika sätt interagerar med varandra. Samtidigt menar Hartmann att de till stor del växt ihop. Tvåsystemteorin förklarar på ett trovärdigt sätt produktionsmedlens förhållande till kvinnors underordning och mäns överordning i ett patriarkat – men utan att begränsa analysen till en marxism där man helt enkelt stoppat in kvinnor. Hartmanns artikel Det olyckliga äktenskapet mellan marxism och feminism från 1979 är läsvärd, men den innehåller också en del att anmärka på som blir en utmaning för marxister att utveckla vidare. Många feministiska forskare har också gått i klinsch med Hartmann och menat att hon gör feminismen uddlös.

Hartmann inleder med att förklara att tidigare försök att integrera socialism och feminism varit otillfredsställande för feministerna, eftersom de inordnat den feministiska kampen under den ”större” kampen mot kapitalet. De flesta marxister låter marxismen dominera feminismen, menar Hartmann. Men marxismens samhällsanalys är könsblind och behöver utvecklas just med hjälp av feministiska synsätt. Samtidigt kan marxismen tillföra feminismen en analys av materialistiska aspekter på patriarkatet. Hartman hävdar, i polemik mot en del samtida marxistiska feminister, att patriarkatet inte enbart är en psykisk utan också en social och ekonomisk struktur, och hon pekar på spänningar mellan patriarkala och kapitalistiska intressen.

För de tidiga marxisterna var nyckeln till kvinnornas frigörelse deras medverkan på arbetsmarknaden. Kvinnorna skulle bli ekonomiskt oberoende av männen och delta jämsides med dem i revolutionen. Könsmaktordningen var ”atavistiska rester, som kapitalismen snart skulle göra gammalmodiga”, hette det. Det visade sig vara en felaktig analys. Hartmann belyser hur patriarkatet i stället på ett effektivt sätt började samarbeta med kapitalismen genom att gratis utnyttja kvinnors reproduktionsarbete.

En del marxister, samtida med Hartmann, betonar att män som grupp har ett intresse av kvinnor fortsätter att vara förtryckta. Delningen mellan privat och offentlig sfär må vara kapitalismens skapelse, men detta förklarar inte varför just män hamnar i den samhälleliga offentliga sfären, och kvinnor i den privata, hemmet. Det är den ekvationen Hartmann så skickligt tar sig an. ”Marx teori är en teori om hur det uppstår ”lediga platser”, skriver hon, och syftar på arbetstillfällen, materiella resurser och makthierarkier. Men ”precis som kapitalet skapar dessa platser oberoende av vilka som besätter dem, förklarar inte den marxistiska analysens kategorier ‘klass’, ‘arbetets reservarmé’ eller ‘lönearbete’ varför vissa människor besätter vissa platser.(min kurs.) De ger ingen nyckel till varför kvinnorna är underordnade männen inom och utom familjen och varför det inte är tvärtom.” Här menar hon att den feministiska analysen kan tillhandahålla viktiga svar.

Hartmann anser inte att patriarkatet är en ideologisk konstruktion som formats av feodalismens och kapitalismens ekonomier utan att det vilar på en egen materiell bas som upprätthålls av kvinnors obetalda arbete i hemmen och underbetalda arbeten i den offentliga sfären. Mannens kontroll över kvinnans arbetskraft bibehålls genom kontroll över hennes materiella resurser och hennes sexualitet. Med de materiella resurserna syftar Hartmann på de låga löner som inte kan försörja en familj och som leder till att hon tvingas utföra en större del av det obetalda hemarbetet, och med kontrollen över sexualiteten avser hon kvinnors underordning i kärleksrelationer och sexuella relationer. Dessa två aspekter leder till att genusarbetsdelningen återfinns såväl i hemmen som på arbetsmarknaden.

Patriarkatet reproduceras ständigt genom att barn uppfostras i familjer och institutioner med tydliga genusmönster där patriarkala beteenden lärs in. Detta gynnar också kapitalismen, eftersom kvinnors uppfostringsarbete resulterar i lydig och någorlunda skötsam arbetskraft.

Genus skapas primärt utifrån det rådande samhällets materiella bas, menar Hartmann. Inte minst heterosexualiteten är ett resultat av den arbetsdelning som fått kvinnor och män att – av ekonomiska skäl – bilda familj. Familjerna ”riktar deras sexuella behov mot heterosexuell fullbordan och reproduktion”.

Om dagens kapitalistiska patriarkat hävdar Hartmann att vi fortfarande lever på ”familjelön”. (Mannens lön försörjer familjen.) Detta trots den förskjutning som skett genom kvinnors återinträde på arbetsmarknaden. Kvinnor med barn är fortfarande inte ekonomiskt självständiga i västvärlden. Hon menar därför att lönespridning, låga löner i kvinnojobb och högre löner på manligt dominerade arbeten, kommer att bli ett av patriarkatets viktigaste strategier för att upprätthålla sin ekonomiska bas. Denna strävan kan patriarkatet utan tvekan dela med kapitalismen. Den patriarkala arbetsdelningen formar kapitalismen, menar Hartmann.

Patriarkat och kapitalism är ömsesidigt beroende av varandra också i formandet av människan. De värderingar som formar manligt genus motsvaras av vad kapitalismen behöver för egenskaper hos sin arbetskraft. Detta förklarar till viss del varför manlighet definieras så olika i olika kulturer och olika ekonomiska system.

Det effektiva kompanjonskapet mellan kapitalism och patriarkat, menar Hartmann hjälper oss att förstå att ”på samma sätt som kvinnoarbetet tjänar det dubbla syftet att vidmakthålla mansdominansen och den kapitalistiska produktionen, tjänar den sexistiska ideologin det dubbla syftet att glorifiera manliga egenskaper/ kapitalistiska värderingar och nedvärdera kvinnliga egenskaper/sociala behov”.

Flera byggstenar behövs

Hartmanns analys är mycket användbar för att förstå de kapitalistiska och ekonomiska aspekterna av patriarkatet. Men jag tror hon begår ett logiskt felslut genom att enbart förklara kvinnoförtryckets psykiska och sociala processer med mäns intressen av att upprätthålla just bara den ekonomiska basen hos patriarkatet. När Hartmann hänvisar till genusarbetsdelningen för att förklara kvinnoförtrycket tycker jag att hon bagatelliserar andra aspekter.

Ett exempel är hennes förklaring till heterosexualiteten som institution. För marxister torde det visserligen stå klart att människors sätt att inrikta sin sexualitet måste relateras till de materiella villkoren. Men inte primärt. Där är Hartmanns resonemang alltför enkelt, och alltför ekonomistiskt. Om patriarkatets ekonomiska bas bygger på kontroll av kvinnors sexualitet – vad är det i så fall som gör denna kontroll så effektiv och systematisk? Och hur förklarar man våldtäkter och kvinnomisshandel hos ekonomiskt jämställda par?

Hartmanns teori förklarar inte varför ekonomiskt självständiga kvinnor i väst i dag, ändå väljer familjebildning och heterosexuella förhållanden med ojämlik maktfördelning. Den förklarar inte varför män som vill göra kvinnor illa, använder just sina könsorgan för att göra det (våldtäkt). När Carin Holmberg kom ut med doktorsavhandlingen Det kallas kärlek, visade hon hur asymmetrin i parförhållanden återskapas utifrån omgivningens föreställningar om manligt och kvinnligt genus, och hur par som uppfattade sig som jämställda i själva verket vid en granskning var långt ifrån jämställda. Holmbergs poäng var just att patriarkatets maktutövning i den privata sfären inte nödvändigtvis kräver en egen ekonomisk bas av den typ Hartmann diskuterar. Det är däremot troligt att genusarbetsdelningen efter familjebildningen befäster ett mönster som redan finns.

Problemet är att Hartmann gör patriarkatets ekonomiska bas – arbetsdelningen – till den dominerande byggstenen för patriarkatet, men den är bara en av flera byggstenar. Om patriarkatets ekonomiska bas är genusarbetsdelning – i hemmen och på arbetsmarknaden – så kan denna ekonomiska bas för patriarkatet inte ha samma betydelse för det som den ekonomiska basen har för ett kapitalistiskt system.

Även om vi utgår från att patriarkatets ekonomiska bas utgörs av kvinnors obetalda arbete i hemmet och deras låga löner på arbetsmarknaden, så skulle utjämnandet av dessa klyftor – lika lön för likvärdigt arbete och delat ansvar för obetalt hemarbete – inte avskaffa patriarkatet i sig. Ett sådant resonemang är Hartmann snubblande nära. Hon faller i den fälla hon själv identifierat – och låter marxismen dominera sin feminism.

Det är högst troligt att avskaffandet av patriarkatets ekonomiska bas skulle påverka patriarkatet i hög utsträckning. I alla hittillsvarande samhällen där kvinnor tagit steget ut i arbetslivet har deras inflytande på olika sätt ökat. Om kvinnors löner höjdes till samma nivå som mäns och om män tog lika stort ansvar för hushållsarbetet som kvinnor. Om det som idag kallas reproduktion (barnafödande, föräldraskap, vård och omsorg) politiskt prioriterades framför det som idag kallas produktion, så skulle det dessutom sätta kapitalismen i gungning på ett för kapitalägarna högst oroväckande sätt.

Men även om kapitalismen ersattes med en socialistisk ekonomi och kvinnor tjänade exakt lika mycket som män, så finns det inga lagar som säger att ett sådant samhälle inte skulle präglas av våld mot kvinnor i hemmen, av stereotypa kvinno- och mansideal och av att män genom starka band sinsemellan skulle nedvärdera kvinnligt genus. Mycket tyder tvärtom på att sådana tendenser förstärks just i situationer där kvinnor vunnit en större ekonomisk jämställdhet.

Vilka andra aspekter finns det då att ta hänsyn till om man ska ta kampen mot patriarkatet på allvar? Givetvis kan de inte alla beskrivas här, men en aspekt som kan vara viktig för patriarkatets fortlevnad är mäns ”homosocialitet.” Homosocialitet är ett användbart ord för att beskriva mäns förhållande till varandra i ett patriarkat, både som jämlikar och i hierarki:

”Homosocialitet betyder att män prioriterar sina relationer till andra män före relationerna till kvinnor, skriver Carin Holmberg i boken Det kallas manshat. ”De beundrar och respekterar varandra och föredrar varandras sällskap. En annan mans prestation imponerar vanligtvis mer än en kvinnas. Precis som en mans beröm och bekräftelse på den egna kraftansträngningen också den är mer värd än en kvinnas. Detta manliga kamratskap är en bärande del i återskapandet av manssamhället”

Holmberg menar att homosocialiteten kräver lojalitet män emellan, i princip oberoende av vilken grupp män man talar om.

Kvinnor sätter sällan sina relationer till andra kvinnor i första rummet. Mäns prestationer imponerar mer på kvinnor än andra kvinnors prestationer och även kvinnor vill hellre ha beröm från män än från andra kvinnor. Kvinnor är inte homosociala på samma sätt som män – även om de gärna träffas i enrum och delar varandras intressen.

Carin Holmbergs idéer om ett mansidentifierat samhälle är inte nya. Författaren Simone de Beauvoir och radikalfeminismens pionjär Kate Millet är två av de feministiska teoretiker som identifierat fenomenet, även om de kanske använde andra begrepp. Hur homosocialiteten relaterar till genomgripande ekonomiska och sociala förändringar som gynnar kvinnor vet vi inte. Kanske förstärks den, kanske ändrar den karaktär. Men att de skulle försvinna av sig själva med patriarkatets – och kapitalismens ekonomiska bas – kan vi helt enkelt inte förutsätta, vilket dock Hartmann i någon mån gör.

Jag nämnde i början av artikeln att vi marxister måste arbeta på två plan, som kan tyckas motstridiga. Vi kommer inte att vara hjälpta av att göra kvinnokampen till en enbart ekonomisk fråga, inte om vi faktiskt eftersträvar en verklig jämlikhet i ett framtida samhälle. Vi måste utveckla Hartmanns tvåsystemteori och avslöja fler samband mellan patriarkatets och kapitalismens intressen. Men vi måste också ägna intresse åt de strukturer som inte primärt kan relateras till ekonomiska system. Detta kan vara svårt om man har en historiematerialistisk grundsyn, men utan en balans mellan dessa två arbetssätt kommer kvinnliga städerskor på truckverkstaden att få fortsätta att plocka porr från papperskorgarna innan, under och efter en socialistisk revolution.

Malin Beeck

Litteratur:
Abrahamsson, Lena. (2000) Att återställa ordningen. Boréa.
Bang nr. 2-3, (2002) Kluvet på Kuba. s. 90-91.
Connell, R, W. (1999) Maskuliniteter, Daidalos.
Elworthy, Scilla. (1996) Makt och kön, Wahlström och Widstrand.
Faludi, Susan. (1999) Ställd, Ordfront.
French, Marilyn. (1986) Bortom makten – om kvinnor män och moral, Legenda.
Gemzöe, Lena. (2000) Feminism. Bilda förlag
Gunneng, Hedda, Underordnad i livet – likställd efter döden, i Eduards (Red) (1983) Kön, makt och medborgarskap: kvinnan i politiskt tänkande från Platon till Engels, LiberFörlag
Hartmann, Heidi. Det olyckliga äktenskapet mellan marxism och feminism, i Ganitz (Red)(1986) Feminism och marxism, Arbetarkultur.
Hermansson, Ann-Sofie. (1993) Arbetarrörelsen och Feminismen, Brevskolan.
Hirdman, Yvonne. (1992) Den socialistiska hemmafrun, Carlssons förlag.
Holmberg , Carin. (1996) Det kallas manshat, Anamma.
Liedman, Sven-Eric (1993) Från Platon till kommunismens fall, Bonnier Alba.
Ohlander, Anne-Sofie. (2002) Tusen svenska kvinnoår, Prisma.
Scott, Joan Wallach (1999) Gender and the Politics of History, Columbia University Press.
Peterson, V, Spike., Sisson, Anne. (1999) Global Gender Issues, Westview Press. Utbildningaradion (1999) Kvinnohistoria.
Wennstam, Katarina. (2002) Flickan och skulden, Albert Bonniers förlag.
Wendt Höjer, Maria. (1996) Politikens Paradoxer: en introduktion till feministisk politisk teori Academia Adacta
Wolf, Naomi. (1996) Skönhetsmyten, Natur och kultur.

Från Röda Rummet 1/2003