Etikettarkiv: Organisation

Marxism, modernism & det nya århundradet


Intervju med Michael Löwy

Efter stalinismens fall har en omfattande debatt uppstått inom vänstern om den traditionella marxismen fortfarande håller måttet. Den handlar om arbetarklassen och dess roll, miljön, kvinnoförtrycket, plan och marknad och om hur produktionen och konsumtionen kommer att se ut i ett socialistiskt samhälle.

Michael Löwy, har skrivit en rad böcker om marxistisk teori — och har även flera gånger medverkat i denna tidskrift. Han är född i Brasilien, men undervisar på universitetet i Paris. Han är dessutom en av de ledande inom den socialistiska världsrörelsen Fjärde Internationalen. Den brasilianska tidningen Em Tempo träffade honom för en intervju på temat har marxismen en chans att överleva?

Vilken roll spelar den omvandling av kapitalismen som stalinismens fall har medfört för marxismen?

– Just nu spelar den en mycket negativ roll. Vi går mot en allt snabbare ideologisk upplösning. Omvärderingen är inte bara teoretisk – vilket i sig är bra – utan också politisk, filosofisk och etisk. Detta leder till en nästan fullständig urvattning av alla grundläggande värderingar, även de som med rätta inspirerat arbetar- och den socialistiska rörelsen.

– Å ena sidan alla de som så ofta försöker förena det marxistiska tänkandet med det borgerliga; utilitarianism, rationalism i sin individualistiska variant, positivism eller politisk och ekonomisk liberalism. Denna tendens är mycket attraktiv för många strömningar eller partier med massbas, från det forna kommunistpartiet i Italien (PDS) till små intellektuella grupper i Europa och Latinamerika (t ex den så kallade analytiska marxismen).

– Å andra sidan förstärks dogmatismen, även om det inte är en dominerande tendens. En mekanisk återgång till marxismens, marxismen-leninismens och trotskismens grundläggande principer, där samtidigt varje försök att fundera över dagens verklighet, händelser och förändringar fullständigt avvisas.

– Till viss del innebär det en vulgarisering av marxismen. När de ställs inför någonting nytt som ifrågasätter de etablerade teorierna, svarar de med abstraktioner. Vissa delar av vänstern söker efter enkla, dogmatiska, klassiska och monolitiska sanningar som inte orsakar några problem.

Men pågår det försök att förnya marxismen?

– Jo, det har skett en viss förnyelse. Ett positivt exempel är återupptäckten av Frankfurtskolan: en ny generation intellektuella från Europa, USA och Latinamerika omvärderar i dag den kritik som en gång gjorde Frankfurtskolan till den västerländska modernismens dominerande ideologiska eller vetenskapliga riktning.

– Det innebär en fördjupning och radikalisering av marxismen, ett avvisande av all negativism och ett ökat motstånd mot försvagning och försoning med det borgerliga tänkandet. Marxismen behöver konfrontera dagens problem för att kunna radikalisera sin kritik av de tongivande ideologierna – alla paradigmer inom västvärlden, industrin, det moderna, det borgerliga, civilisationen.

– Den ekologiska frågan är ytterligare en faktor som radikalt förändrar perspektiven och som åter kan stärka den marxistiska världsuppfattningen. Det är oerhört viktigt; vi ifrågasätter många uppfattningar, som t ex att produktivkrafternas utveckling alltid innebär något positivt, eller om människornas herravälde över naturen utgör en del av vår frigörelse från arbete. Detta var något som vi tog i arv från upplysnings- och framstegsideologerna bland marxisterna, och som ifrågasätts i dag.

– De politiska konsekvenserna är mycket viktiga. Den ekologiska krisen i dag innebär ett direkt hot mot varje livsforms överlevnadsmöjlighet på vår planet, inte bara för vårt eget lilla tvåbenta däggdjur, homo sapiens. Det är ett nytt problem som inte Marx eller Engels var medvetna om.

– Därför måste vi t ex omvärdera begreppen produktivkraft, utveckling, teknologi som något neutralt och uppfattningen om herraväldet över naturen.

– Det krävs ett nytänkande som verkligen leder till en radikalisering av vår kritik av den moderna industricivilisationen och ett stärkande av motståndet mot den. Detta är också någonting mycket brådskande: vår civilisation leder oss till ett massomfattande självmord.

Vad är din uppfattning om den teori som är så på modet i dag och som säger att kapitalismen befinner sig i ett nytt stadium där arbetet inte längre spelar en så betydelsefull roll?

– Det finns två aspekter på detta. Den första är ekonomisk, där kapitalets organiska sammansättning – vetenskap, teknologi, maskiner, robotar och datorer – spelar en större roll och där kapitalets variabla kapital och lönearbetet är mindre betydande. Denna process har pågått länge, med den så kallade tredje industriella revolutionen.

– Men att av detta dra några sociologiska konsekvenser, som t ex André Gorz gör när han påstår att de arbetande inte längre har någon tyngd och att de försvunnit, det är ekonomism. Han gör ingen åtskillnad mellan hela löntagarkollektivet och en specifik del av dem — industriarbetarna som står vid sitt löpande band. Sådana uppfattningar blir alltmer otidsenliga och de politiska konsekvenserna är mycket farliga.

– Det finns fortfarande en stor arbetarklass och kapitalismen genomtränger kontinuerligt och med allt större kraft nya och gamla områden där den hittills varit frånvarande. Den belgiske marxistiske ekonomen Ernest Mandel har rätt när han säger att vi ser en enorm utökning av arbetarklassen, av dem som tvingas sälja sin arbetskraft för att kunna överleva.

– Den andra aspekten är att det finns en omfattande underklass av människor som marginaliseras eller stöts ut av systemet. I Europa liksom i hela Första världen finns det i dag ett stort antal människor som lever i samhällets utkant. Upproren i Los Angeles är ett exempel på detta.

– Men problemen är mycket större i Latinamerika och Tredje världen. I dag står det klart att det inte bara är arbetarklassen som blir större – det finns också ett växande antal fattiga, människor som permanent eller tillfälligt ställts utanför produktionen, konsumtionen och hela samhället.

– Många lever på en liten affärsverksamhet, som kringresande eller gatuförsäljare, på prostitution, brottslighet eller narkotikahandel; allt blir bara värre.

– Detta är en stor utmaning inte bara för teorin om utan också för själva den praktiska frigörelsen. Problemet är att nå enighet mellan dessa grupper, som jag kallar The ”pooretariat”, (de fattigaste bland proletärerna), och den organiserade arbetarklassen.

På vilket sätt kan socialismen betraktas som en del av den industriella moderniteten, det västerländska tänkandet och i vilken mån delar den dess världsbild, värderingar och perspektiv?

– Detta är en komplex fråga. Enligt marxismen kommer arbetarklassen att ta i arv alla stora landvinningar som det borgerliga samhället, rationalismen, filosofin under upplysningstiden och den franska revolutionen nått.

– Arbetarklassen kan förverkliga de mål som borgerskapet, trots de framsteg de stått för, inte uppnått. Detta är en väsentlig uppfattning — vi kan inte förstå socialismen om vi inte tar till oss detta element från upplysningsfilosofin.

– Den marxistiske filosofen Ernst Bloch har sagt att begrepp som frihet, jämlikhet och broderskap innehåller ett utopiskt gränsöverskridande som sträcker sig långt bortom det borgerliga perspektivet och som kommer att förverkligas under socialismen.

– Å andra sidan finns det inom den socialistiska rörelsen och inom hela Karl Marx tänkande en vision i vilken kontinuiteten mellan det moderna industrisamhället och socialismen ses på ett oerhört ensidigt sätt. De inser inte tillräckligt väl hur nödvändigt det är att bryta med denna samhälls- eller civilisationsmodell.

– Socialismen innebär inte bara att det existerande produktions-, industri- och ekonomiska systemet ska fäs att fungera mer förnuftigt och effektivt; det räcker inte med att produktivkrafterna utvecklas genom planering.

– I denna bemärkelse är socialismen inte tillräckligt kritisk mot den västerländska industriellt rationalistiska paradigmen och det existerande produktionssystemet.

– Ett välkänt exempel på detta är hur Lenin och andra marxister i taylorismen såg en fantastisk innovation, som de införde i Sovjetunionen.

– Visionen om teknologin, produktionsapparaten och produktionsförhållandena i allmänhet är inte lika kritisk som när det gäller kritiken av privategendomen. Frågan gäller inte bara hur produktionen ska utvecklas, utan också om hur vi ska göra livet i städerna mer civiliserat, om förhållandet människor emellan eller förhållningssättet till Naturen.

– Problemet är att veta huruvida socialismen i sig representerar ett nytt samhällsparadigm eller om den snarare strävar efter att göra det existerande samhället mer perfekt.

– Det utrymme som bilen tar i det moderna samhället är ett bra exempel på det ovannämnda. Det är otroligt att hela det ekonomiska och sociala livet i storstäderna, bostäder, fritid, ideologi osv bestäms av bilarna och massbilismen.

– Det är som en gudomlig existens som kräver människors uppoffringar: i varje huvudstad världen över kan man varje helg göra en ändlös uppräkning av skadade genom olyckor; en slakt på män, kvinnor barn som accepteras som ofrånkomlig, som ett naturfenomen. Antalet döda är större än i många krig. Det finns vissa konsumtionsmodeller, endemiska i det moderna samhället, som är dödliga ur ekologisk, mänsklig och social synpunkt.

– Detta leder till andra problem. Socialismen är ett försök att skapa en ny samhällsmodell, i den ligger föreställningen om återskapandet, återupptäckten eller omformulerandet av vissa element från den förkapitalistiska historien som förstörts av den borgerliga moderniteten. Det är vad jag kallar marxismens romantiska element, som framträder i Marx filosofi och i vissa delar av den marxistiska traditionen under 1900-talet.

– Det handlar inte om att återvända till det förgångna utan om att föreställa sig en framtid där historiskt giltiga delar – ur en mänsklig, kulturell, social och etisk synvinkel – som förstördes av den kapitalistiska moderniteten, kan återupprättas, om än i helt nya former.

– Marx talar själv om detta när han skriver om det statslösa, på kollektiv gemenskap grundade samhälle som existerade historiskt och som förstördes av kapitalismen och privategendomen. Socialismen kommer att bli ett nytt statslöst, kollektivt samhälle, men naturligtvis något helt annat än den primitiva kommunismens. Det samma gäller också för andra fenomen i det kulturella och sociala livet.

Men står inte detta i motsättning till uppfattningen att det socialistiska tänkandet är upplyst, vetenskapligt, rationellt och att det avmystifierar världen? Och upplöste inte kapitalismen i praktiken de värden som ledde till en känsla av gemenskap för människorna?

– Socialismen har tagit del av såväl rationalismen och upplysningsfilosofin som den romantiska kritiken av upplysnings- och modernismens filosofi. Dessa två komponenter är närvarande inom det socialistiska tänkandet.

– Ernst Bloch har rätt när han säger att det existerar två strömningar inom marxismen: en ”kall”, rent rationell, analytisk, skoningslös, vetenskaplig, objektiv strömning som ägnar sig åt vad kapitalismen är, hur den fungerar som system och vilka motsättningar den föder.

– Den andra strömningen, som han betecknar ”varm”, grundas på hoppets princip, utopin och en pånyttfödelse av världen. Dessa två dimensioner är lika nödvändiga och kompletterar varandra.

– Det råder en spänning mellan dem, men den är positiv, dialektisk och måste hela tiden hållas under uppsikt av marxismen så att den inte utvecklas till en positivistisk övertro på vetenskapen eller sentimental romanticism.

– Konkret i förhållandet till samhället innebär kapitalismens logik atomiseringens logik, nedbrytningen av band människor och system emellan, individens isolering, förhärligandet av separationen, egoismen och den rena nyttofilosofin, utilitarismen. Det är inte bara en fråga om ideologi utan om hur hela det system som stöter ut individer fungerar. För att återvända till exemplet med bilismen – bara genom att svänga in på en gata ger sig individen, oavsett subjektiv uppfattning, in i ett allas krig mot alla.

– Det finns exempel på motstånd. Ursprungligen stod hela arbetarrörelsen för ett gemensamt alternativ till individualismen grundat på praktisk solidaritet och kollektiv rekreation. Det var t ex fallet med de fackföreningar som byggde upp ett djupare mänskligt förhållande mellan arbetare från samma fabrik. Vi ser det också i de revolutionära organisationernas idealitet. I dag försöker kyrkans bassamfund, sammanslutningar i bostadsområden, kvinnogrupper och kulturrörelser bli kollektiva, självstyrande alternativ till kapitalismens individualism.

– Dessa strukturer grundar sig åtminstone delvis (beroende på det enskilda landet och dess traditioner) på sätt att tänka och vissa gemensamma gamla minnen och sedvänjor som grundar sig på förmoderna, förkapitalistiska, i huvudsak landsbygdstraditioner.

– I Tredje världen, där majoriteten av befolkningen har sina rötter på landsbygden kan denna gemensamma potential återupplivas av fackföreningarna, partierna, arrendatorsorganisationer och andra rörelser i basen.

– Dessa organisationer eller rörelser har inte bara bildats utifrån vissa gemensamma intressen – visst är det så också, men de måste stimulera olika sorters förhållanden och solidaritet grundad på denna gemenskap.

Men i dag ser vi hur arbetarklassens motkultur slagit till reträtt. Kapitalismen bryter ner alla kopplingar till det förkapitalistiska livet. l Brasilien kommer de att ha försvunnit inom en eller två generationer.

– Det är sant, men kapitalismen provocerar på det sätt som den fungerar fram en reaktion mot atomiseringen och ett sökande efter detta gemensamma liv. Samtidigt är det uppenbart att detta sökande ofta inte leder någonstans.

– Det är en av orsakerna till de protestantiska sekternas enorma framgångar i Latinamerika — de försöker skapa en känsla av kollektiv gemenskap för dem som övergivits i denna kapitalistiska öken, där de inte känner sig delaktiga i någonting. Det hänger på oss om vi ska kunna erbjuda några andra alternativ.

Vilka problem står vi inför när vi inte bara ska återupprätta utan också förverkliga det socialistiska projektet och ett utopiskt perspektiv om vi ser på deras trovärdighet och den roll de spelar i samhället?

– Marx och Engels levde i en tid då utopins problem verkade vara en anakronism:
För dem var det främsta problemet att utveckla motsättningarna inom kapitalismen, klasskampen. Det är fortfarande lika sant. Men i dag befinner vi oss inte längre i en situation där vi kan säga att ”vi vet inte hur socialismen kommer att gestalta sig”. Vi kan inte behålla en sådan inställning när vi ser vad de sjuttio åren av ”reellt existerande socialism” har ställt till med.

– Det socialistiska projektets trovärdighet kräver av oss att vi kan presentera en attraktiv vision av socialismen, att vi förklarar att den inte har någonting att göra med den så kallade ”reellt existerande socialismen”.

– För att återvända till Ernst Bloch, måste dagens vetenskapliga socialism också vara en utopisk socialism, i ordets kvasi-etymologiska bemärkelse, som för närvarande inte existerar någonstans i världen.

– Om vi vill att vårt svar ska vara trovärdigt måste vi förklara vad det där vi kallar socialismen faktiskt är, hur den även skiljer sig från ett mer humant kapitalistiskt ansikte eller den förment ”reellt existerande socialismen” och varför det är värt att vi riskerar våra liv i den kampen.

– Vi måste förklara detta för alla aktiva, för alla arbetare, kvinnor och ungdomar. Utan en revolutionär utopi kommer det heller inte att bli någon revolution i praktiken. Vi måste vidareutveckla detta.

– Vi börjar inte från noll, det är klart. Det finns en oerhörd kunskap samlad i själva marxismen som vi måste utveckla. Det finns också historiska erfarenheter med alla sina begränsningar och misstag, med våra diskussioner om den socialistiska demokratins natur under övergången till socialismen etc.

– Men vi måste vara öppna och beredda att lära oss av andra såsom de utopiska socialisterna och alla andra socialister, liksom anarkisterna. De har uppfattningar och erfarenheter som är mycket viktiga i diskussionen om den socialism som vi vill ha.

– Vi måste förhålla oss till de idéerna, liksom till nya problem som uppstår, som ekologi och feminism. Vi måste börja utarbeta, antingen i program eller i böcker och skrifter, våra tankar, reflektioner, drömmar – att förverkliga våra drömmar, som Bloch säger – om hur en socialistisk framtid skulle kunna te sig.

– Detta förhållningssätt har varit viktigt i återupptäckten av den utopiska dimensionen i en del marxistiska idéer – t ex på vilket sätt som produktionen under socialismen ska vara inriktad på bruksvärden och inte på bytesvärden. Detta har en enorm potential för utopin.

– Vad innebär detta för produktionen, eller för konsumtionen? Problemet är hur vi ska kunna bortse ifrån en etablerad uppfattning och försöka se på saken ur en helt annan synvinkel. Slutligen måste vi erkänna att vi inte har svar på allting — i vissa frågor famlar vi bara omkring i mörkret.

Michael Löwy
Ur: Socialist Outlook Översättning: Lars Gus Kaage

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1994

Den ryska socialdemokratins organisationsfrågor

FÖRORD

I början av detta århundrade var Ryssland ett efterblivet land. Den övervägande delen av befolkningen fick sin utkomst från jordbruket. Industrin som fanns var starkt koncentrerad. Den var till största delen statsägd eller kontrollerad av utländskt kapital, och hade inte som i västeuropa vuxit upp som en fortlöpande stegring av en kapitalistisk produktion. I Ryssland hade istället storindustrin grundlagts med hjälp av ”främmande” västeuropeiskt kapital. På grund av detta fanns inte någon stark borgarklass att räkna med. Ryssland styrdes av en absolutistisk regim och staten och dess byråkrati spelade en central roll med stöd av adeln och storbönder. I marxistiska termer skulle Ryssland kunna beskrivas som en blandning av asiatiskt, feodalt och imperialistiskt dominerat kapitalistiskt produktionssätt.

Den ryska intelligensian hade en lång tradition av kamp mot den absolutistiska regimen, i t ex narodnikerrörelsen. I arbetarklassen – fåtalig i förhållande till den övriga befolkningen, men starkt koncentrerad – såg intelligensian en allierad.

”Som kamp mot absolutismen, storgodsägande och prästerskap var kampen i Ryssland lik den som bourgeoisin och intelligensian var tvungen att föra i väst- och centraleuropa under 1800- talet. Därför uppträder hos Lenin samma tankegångar och grundåskådningar som tidigare under namn av borgerlig materialism så djupt upprörde de ”bildade” klickarna i väst. Han känner sig besläktad med dess förespråkare. Men i Ryssland var det arbetarklassen som måste föra denna kamp. Därför måste organet för denna kamp vara ett socialistiskt parti som bekände sig till marxismen och övertog så mycket från den – läran om den nödvändiga u-vecklingen från feodalismen över kapitalismen till kommunismen, läran om klasskampen som drivande kraft – som var nödvändig för en rysk revolution. Därför kallade Lenin sin materialism för marxism och trodde att hans materialism var marxism.” Ur Anton Pannekoek ”Lenin som filosof

Lenin, ledare för bolsjevikpartiet och därmed för ryska revolutionen och den unga sovjetstaten, ”anpassade” marxismen till det ryska samhället, men lyckades samtidigt med att förvränga teorin. Denna förvrängning tog sig flera uttryck: i synen på filosofin, synen på arbetarklassen, synen på den revolutionära organisationen, på fackföreningarna och parlamentet, förhållandet till nationalismen.

Rosa Luxemburg, fostrad i den mer avancerade europeiska arbetarrörelsen, reagerade på några delar av denna förvrängning, och kritiserade i sin artikel ”Organisationsfrågan i den ryska socialdemokratin” Lenins partiuppfattning. Hennes artikel är ett direkt bemötande av Lenins skrift ”Ett steg framåt två gå steg tillbaka”. F.ö. kan man konstatera att Lenin fick stöd av väldigt få teoretiker inom den revolutionära delen av den europeiska arbetarrörelsen. Desto fler utvecklade, i likhet med Rosa Luxemburg en annan syn på marxismen än den Lenin stod för; t ex Anton Pannekoek, Karl Korsch, Georg Lukacs och Paul Mattick.

Lenins verk tog upp bolsjevikernas syn på händelserna under Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiets 2:a kongress år 1903 och månaderna därefter, då partiet splittrades på bolsjeviker och mensjeviker. ”Ett steg framåt, två steg tillbaka behandlar speciellt hur kongressminoriteten, mensjevikerna, efter kongressen vägrat rätta sig. efter dess beslut och på olika vägar fått in egna kandidater i partiets ledande organ, så att dessa kom att bli mensjevikdominerade. Lenin för härvid fram synen att partiledningen ska ha kontroll över de lägre instanserna i partiet, t ex över lokalavdelningarna.

Rosa Luxemburg skriver sin kritik bl a utifrån sitt medlemskap i Polska och Litauiska Socialdemokratiska Partiet (Polen och Litauen lydde då under Tsar- ryssland). Det var meningen att det Polsk-Litauiska partiet skulle gå samman med det Ryska. Så blev nu inte fallet, och det berodde inte bara på motsättningarna kring partidemokratin. Rosa Luxemburg hade också en annan syn än Lenins på frågan: om ”den natione11a självständigheten”, där hon var avvisande till parollen om ”nationellt självbestämmande” (bl a för Polen).

Den artikel av Rosa Luxemburg som vi publicerar nu, kritiserar bara en del av den leninistiska revolutionsteorin, nämligen frågan om partiets organisering. Därför är den titel som bl a anarkister och syndikalister har gett artikeln när de publicerat denMarxism kontra Leninism”, både oegentlig och felaktig.

Rosa Luxemburgs artikel har snart 80 år på nacken, men så länge leninisterna dominerar över andra strömningar som också kallar sig revolutionära och marxistiska, är den aktuell.

Red.

I.

En uppgift utan motstycke i den socialistiska rörelsens historia har fallit på den ryska socialdemokratins lott. Det är uppgiften att bestämma vilken som är den bästa socialistiska taktiken i ett land där det fortfarande råder absolut monarki. Det är ett misstag att dra en strikt parallell mellan den nuvarande situationen i Ryssland och de förhållanden som rådde i Tyskland under åren 1878-90, då Bismarcks antisocialistiska lagar gällde. I övrigt är de på intet sätt jämförbara.

De hinder som den socialistiska rörelsen möter genom att det inte finna några demokratiska friheter är av en ganska sekundär betydelse (sic!). Även i Ryssland har den folkliga rörelsen lyckats med att komma över de barriärer, som staten satt upp. Folket har funnit en egen ”konstitution” (men en ganska osäker sådan) i gatans parlament. Om det ryska folket håller denna kurs, kommer det så småningom att vinna fullständig seger över självhärskardömet.

Den främsta svårigheten som den socialistiska verksamheten i Ryssland ställs inför, kommer sig av att borgarklassens herravälde i detta land döljs av en absolutistisk makt. Detta ger den socialistiska propagandan en abstrakt karaktär, medan däremot den kortsiktiga politiska agitationen antar en demokratisk-revolutionär förklädnad.

Bismarcks antisocialistiska lagar ställde vår rörelse utanför den konstitutionella ramen i ett högt utvecklat borgerligt samhälle, där klassmotsättningarna redan slagit ut i full blom i de parlamentariska striderna (häri låg för övrigt det absurda i Bismarcks plan). Situationen är helt annorlunda i .Ryssland. Problemet där är hur man skall kunna skapa en socialdemokratisk rörelse vid en tidpunkt, då staten ännu inte är i händerna på borgarklassen.

Denna omständighet har betydelse för agitationen och för sättet att omplantera den socialistiska läran i rysk jord. Den leder också direkt och på ett speciellt sätt till frågan om partiorganisationen.

Under normala förhållanden – dvs när borgarklassens politiska herravälde har föregått socialiströrelsen – får arbetarklassen den första början till politisk solidaritet till skänks av bourgeoisien. På detta stadium är enligt Kommunistiska Manifestet arbetarnas enande inte resultatet av deras egna strävanden efter enhet utan en följd av borgarklassens handlande ”som för att nå sina egna politiska mål tvingas att sätta proletariatet i rörelse…”

Men i Ryssland måste socialdemokratin genom egna ansträngningar skapa en hel historisk period. Den måste leda de ryska proletärerna från deras nuvarande fullständiga splittring, som förlänger enväldet, till en klassorganisering som kommer att hjälpa dem att bli medvetna om sina historiska mål och förbereda dem för kampen att nå dessa mål.

De ryska socialisterna tvingas att genomföra en sådan organisering utan att kunna dra nytta av de formella garantier, som man ofta har under en borgerligt demokratisk regim, De förfogar inte över det politiska råmaterial, som i andra länder bestås av det borgerliga samhället självt. Liksom Gud Fader måste de så att säga låta sin organisation växa fram ur intet.

Hur skall man åstadkomma en övergång från den organisationstyp som är kännetecknande för det förberedande stadiet inom socialiströrelsen – vanligen präglat av fristående lokala grupper och klubbar med propaganda som huvudsaklig verksamhet – till enheten hos en stor nationell sammanslutning som lämpar sig för gemensam politisk verksamhet över hela det vidsträckta landområde, som behärskas av den ryska staten? Det är de speciella problem som den ryska socialdemokratin har grubblat över en tid tillbaka.

Autonomi och isolering är de mest utmärkande dragen hos den gamla organisationstypen. Det är därför lätt att förstå att ”centralism!” har blivit slagordet för dem som vill ha en omfattande nationell organisation.

Centralism blev temat i den kampanj som har bedrivits av Iskra-gruppen de senaste tre åren. Det var den kampanjen som gav upphov till kongressen i augusti 1903, en kongress som har kallats ryska socialdemokratiska partiets andra kongress, men i själva verket var dess konstituerande församling.

Vid partikongressen blev det klart, att termen ”centralism” inte helt täcker organisationsfrågan inom det ryska socialdemokratiska partiet. Åter igen har vi fått lära oss, att ingen strikt formel kan erbjuda lösningen på något problem inom den socialistiska rörelsen.

”Ett steg framåt – två steg tillbaka”, författad av Lenin, en framstående medlem av Iskra-gruppen, är en metodisk framställning av de idéer som framförts av ultracentralisterna i den ryska rörelsen. Den ståndpunkt som i denna bok förs fram med ojämförlig styrka och logik, är den skoningslösa centralismen. .Den första princip som slås fast är att det är nödvändigt att välja ut alla aktiva revolutionärer och av dem bilda en särskild kår. Detta för att skilja dem från den revolutionära men oorganiserade massan som omger denna elit.

Lenins tes är att partiets centralkommitté måste få privilegiet att utnämna alla lokala partikommittéer. Den ska ha rätt att förordna verkställande organ i alla lokalavdelningar, från Genéve till Liége, från Tomsk till Irkutsk. Den ska också ha rätt att påtvinga alla dessa sina egna färdiga regler och stadgar. Den ska ha rätt att döma i sådana frågor som upplösning och bildande av lokala organisationer utan att någon kan överklaga besluten. På detta sätt skulle centralkommittén efter eget behag kunna bestämma sammansättningen av både partiets centrala organ och partikongressen. Centralkommittén skulle bli den enda tänkande delen i partiet. Alla andra grupperingar skulle bli dess lydiga lemmar.

Lenin menar, att föreningen av den socialistiska massrörelsen och en sådan strängt centraliserad organisationstyp är en specifik princip i den :revolutionära marxismen. För att stödja denna tes lägger han fram en hel rad argument som vi nu ska se litet närmare på.

Allmänt talat kan man inte förneka, att den socialdemokratiska rörelsen har en stark inneboende tendens till centralisering. Denna tendens kommer från kapitalismens ekonomiska struktur, som huvudsakligen är en centraliserande faktor. Den socialdemokratiska rörelsen verkar inom den stora borgerliga staten. Dess uppgift är att inom nationalstatens gränser representera proletariatets klassintressen och att ställa gemensamma intressen mot alla lokala intressen och gruppintressena.

Därför är socialdemokratin i regel motståndare till alla yttringar av lokalism och federalism. Den strävar efter att förena alla arbetare och alla arbetarorganisationer till ett enda parti oavsett nationella, religiösa och yrkesmässiga skillnader. Socialdemokratin överger denna princip till förmån för federalismen endast i undantagsfall, som t.ex. i kejsardömet Österrike-Ungern.

Det är klart att den ryska socialdemokratin inte bör organiseras som en federativ klump, bestående av en massa nationella grupper. Det bör snarare bli ett enhetligt parti för hela tsarriket. Men det är inte det, som vi ifrågasätter här. Vad vi diskuterar, är hur stark centralisering som är nödvändig inom ett enat ryskt parti i perspektivet av de speciella förhållanden, som partiet har att verka under.

Socialdemokratiska partiet har ju vissa uppgifter som organ för klasskampen. Och ser man problemet ur denna synvinkel, så verkar det först som om partiets makt och styrka är direkt beroende av, att man kan centralisera det. Men dessa formella uppgifter finna inom alla aktiva partier. När det gäller socialdemokratin, betyder de mindre än de historiska förutsättningarna.

Den socialdemokratiska rörelsen är den första i klassamhällets historia, som i alla sina utvecklingsskeden hela tiden räknar med massornas organisering och direkta, självständiga handlande.

Härigenom skapar socialdemokratin en typ av organisation som helt och hållet skiljer sig från den som fanns hos tidigare revolutionära rörelser, som t ex. jakobinernas och Blanqui-anhängarnas rörelser.

Lenin tycks nonchalera detta faktum, när han i sin bok (sid. 140) påstår att,. den revolutionäre socialdemokraten inte är någonting annat än ”en jakobin som är oupplösligt förenad med det organiserade proletariatet, ett. proletariat som har blivit medvetet om sina klassintressen”.

För Lenin är skillnaden mellan socialdemokrati och blanquism inte särskilt stor. Han menar, att vi istället för en handfull konspiratörer har fått ett klassmedvetet proletariat. Då glömmer han att hans uppfattning av denna skillnad kräver en fullständig omvärdering av våra organisationsidéer och även en helt annan innebörd i begreppet centralism och i förhållandet mellan partiet och själva kampen.

Blanquismen räknade inte med att arbetarklassen skulle delta med direkt handlande. Därför behövde man inte heller organisera folket för revolutionen. Folket skulle spela sin roll bara i själva revolutionsögonblicket. Förberedelserna skulle skötas av en liten grupp revolutionärer som hade rustat sig för kuppen, ,Ja, det var till och med så, att för att den revolutionära konspirationen, skulle. lyckas så ansågs det vara bäst att hålla massan på avstånd från konspiratörerna. Orsaken till att blanquisterna kunde hitta på något sådant var, att det. inte fanns någon närmare kontakt mellan organisationens konspirationer och folkmassornas dagliga kamp.

Blanquistrevolutionärernas taktik och konkreta uppgifter hade inte mycket med den grundläggande klasskampen att göra. De improviserade fritt. Och därför kunde de bestämma i förväg. De blev ti11 en färdigarbetad plan. Som en följd av detta blev organisationens ordinarie medlemmar reducerade till verkställande organ, som utförde på förhand givna order, bestämda av någon utanför deras verksamhetsområde. De blev centralkommitténs redskap. Här ser vi en annan egendomlighet hos konspirationscentralismen – partisektionernas absoluta och blinda underkastelse under styrelsens vilja, och utbredningen av styrelsens auktoritet till alla delar av organisationen.

Socialdemokratin, däremot, arbetar på ett radikalt annorlunda sätt. Den växer fram som en historisk nödvändighet ur den grundläggande klasskampen. Och den sprider sig och utvecklas i enlighet med följande dialektiska motsägelse: den proletära armén rekryteras och blir medveten om sina mål under själva striden. Partiorganisationens verksamhet, proletärernas växande medvetande om kampens mål, kampen själv – dessa tre ting kan inte skiljas åt tidsmässigt och mekaniskt De är bara olika aspekter på samma process. Socialdemokratin har bara allmänna principer för kampen och inte någon färdig strategi som en centralkommitté kan lära medlemmarna i partiet på samma sätt som man utbildar militära förband. Dessutom varierar det socialistiska partiets inflytelsesfär ständigt med kampens framgångar och motgångar, under. det att organisationen skapas, och växer.

Därför kan inte en socialdemokratisk centralism grundas på partimed1emmarnas blinda lydnad och mekaniska underkastelse under partistyrelsen. Därför kan inte den socialdemokratiska rörelsen tillåta, att man bygger en lufttät skiljemur mellan å ena sidan proletariatets klassmedvetna kärna som redan finns inom partiet och å andra sidan de delar av proletariatet som finns utanför partiet, ute bland folket.

Lenin bygger sin centralism på följande två principer:

1. Alla partiorgan skall in i minsta detalj blint underkasta sig partistyrelsen, som ensam har att tänka, leda och besluta.

2. Kärnan av organiserade revolutionärer skall omsorgsfullt skiljas från sin sociala och revolutionära miljö.

En sådan typ av centralism är enbart ett överflyttande av blanquismens organisationsprinciper till den socialistiska arbetarklassens massrörelse.

I enlighet med denna uppfattning definierar Lenin sin ”revolutionära socialdemokrat” som en jakobin som är förenad med det organiserade proletariatet, ett proletariat som har blivit medvetet om sina klassintressen”.

I själva verket är inte socialdemokratin förenad med det organiserade proletariatet. Det är proletariatet självt. Och därför är socialdemokratisk centralism helt och hållet olik blanquistisk centralism. Den kan bara vara vissa gruppers och individers samlade vilja, nämligen de grupper och individer som är representativa för arbetarklassens mest klassmedvetna, militanta och avancerade delar. Den är, så att säga det avancerade proletariatets ”själv-centralism”. Det är majoritetens styre inom partiet.

De nödvändiga villkoren för ett förverkligande av socialdemokratisk centralism är: 1. Existensen av en stor skara arbetare som utbildats för den politiska kampen. 2. Möjlighet för arbetarna att utveckla sin egen politiska verksamhet genom inflytande på det offentliga livet, partipressen, offentliga kongresser, etc.

Dessa villkor är ännu inte helt uppfyllda i Ryssland. När det gäller det första villkoret, kan man nu bara se embryot till en proletär förtrupp medveten om sina klassintressen och med förmåga till självstyrelse i den politiska verksamheten. All socialistisk agitation och organisation borde syfta till att påskynda bildandet av en sådan förtrupp. Det andra villkoret kan bara uppfyllas under en regim som tillåter fri politisk verksamhet.

Lenin förkastar helt och hållet dessa slutsatser. Han är övertygad om att det i Ryssland redan finns alla nödvändiga förutsättningar för ett mäktigt och centraliserat parti. Han förklarar, att ”det är inte längre är proletärerna utan istället vissa intellektuella i vårt parti som behöver undervisas i organisations- och disciplinfrågor” (sid. 145). Han förhärligar fabrikens uppfostrande betydelse. Fabriken, säger han, vänjer proletariatet vid ”disciplin och organisation” (sid. 147).

När Lenin säger detta, visar han åter, att hans uppfattning om socialistisk organisation är helt mekanisk. Den disciplin som Lenin talar om inhamras i arbetarklassen inte bara av fabriken utan också av den militära apparaten och den statliga byråkratin – av hela den auktoritära borgerliga staten.

Vi gör oss skyldiga till självbedrägeri och missbruk av ord, om vi använder en och samma term – disciplin – för att beskriva så olika företeelser som: 1. avsaknaden av tanke och vilja hos en tusenlemmad robot, som rör sig automatiskt, och 2. den spontana samordningen av medvetna politiska handlingar hos en grupp människor. Vad finns det gemensamt mellan den lydiga undergivenheten hos en förtryckt klass och den organiska självdisciplinen hos en klass som kämpar för sin frigörelse?

Självdisciplin inom socialdemokratin betyder inte, att man ersätter de borgerliga härskarnas herravälde med den socialistiska centralkommitténs herravälde. Arbetarklassen kommer att få en annan sorts disciplin, den socialistiska, frivilligt påtagna självdisciplinen. Och den har ingenting att göra med den disciplin som kapitaliststaten tvingat på arbetarna. Nej, den kommer när man utrotar det gamla samhällets lydnad och servilitet.

Centralism är i socialistisk mening inte något absolut, som kan tillämpas i vilken fas som helst i arbetarrörelsens utveckling. Den är en tendens, som förverkligas i samma takt som den utveckling och politiska träning som arbetarmassorna uppnår under sin kamp.

Det finns inte de nödvändiga förutsättningarna för att denna typ av centralism helt och hållet skall kunna förverkligas i den ryska rörelsen. Och utan tvivel är detta ett svårt hinder för rörelsen.

Absolut makt åt centralkommittén (som på något mystiskt sätt skulle representera de andras vilja) istället för det majoritetsvälde bland partiets medvetna arbetare som än så länge inte går att förverkliga – detta skulle innebära, att arbetarmassorna inte kunde få någon öppen kontroll över partiorganen. Istället skulle det bli så att centralkommittén kontrollerade det revolutionära proletariatet. Det är ett misstag att tro, att detta skulle kunna bli endast ett ”provisorium”.

Den ryska arbetarrörelsens historia visar det tvivelaktiga värdet av en sådan centralism. Lenin vill ha en allsmäktig centralmakt med obegränsad rätt att kontrollera och intervenera. Givetvis kommer denna makt inte att inskränkas till rent tekniska frågar som förvaltning av fonder, fördelningen av uppgifter inom propaganda och agitation och distributionen av trycksaker. Det politiska syftet med ett organ med så stor makt är förståeligt endast om det gäller utarbetandet av en enhetlig aktionsplan, i det fall centralorganet tar initiativet till en omfattande revolutionär verksamhet.

Men vad har man hittills gjort för erfarenheter inom den ryska socialistiska rörelsen’? De mest lyckade och fruktbärande förändringarna i den taktiska politiken under de senaste tio åren har inte varit några påfund som kommit från vissa ledare och ännu mindre från några centrala organ. De har alltid varit spontana produkter av en jäsande rörelse. Så var det under den ryska arbetarrörelsens första stadium, som började med den spontana generalstrejken i S:t Petersburg i mars 1901, Generalstrejken i Rostov Don 1903, som utgjorde nästa taktiska vändpunkt i det ryska proletariatets rörelse, var också en spontan handling. ”Helt av sig själv” utvidgades strejken till att omfatta även politiska demonstrationer gatuagitation och stora utomhusmöten. Inte ens den mest optimistiske revolutionär hade kunnat drömma om något sådant några år tidigare.

Vår sak gynnades mycket av dessa händelser. Men när det gällde initiativ och ledning spelade inte de socialdemokratiska organisationerna någon större roll för utvecklingen. Visserligen var det så att dessa organisationer inte var särskilt förberedda för sådana händelser men detta faktum kan inte förklara revolutionärernas obetydliga roll. Inte heller kan det förklaras ’av att det inte fanns någon sådan allsmäktig central partiapparat som Lenin vill ha. Om en sådan dirigerande institution funnits, skulle förmodligen lokalkommittéernas oordning ökat ytterligare genom att skillnaden mellan massans häftiga angrepp och den officiella socialdemokratins försiktiga hållning betonats. Samma fenomen – att de centrala partiorganen spelar en mycket obetydlig roll när det gäller att utarbeta kampformerna – kan man se i Tyskland och andra länder idag. Socialdemokratins kampformer är överhuvudtaget inte någonting som man kan ”hitta på”. De är resultatet av en rad skapande handlingar i den ofta helt spontana klasskampen, medan man prövar sig fram.

Det medvetna kommer efter det omedvetna. Den subjektiva logiken hos de. mänskliga varelser som deltar i det historiska skeendet kommer efter det historiska skeendets logik. Ledarinstitutionerna i socialistpartiet utgör alltid en konservativ kraft. Erfarenheten visar att varenda gång som arbetarrörelsen vinner terräng så utnyttjas detta till det yttersta av dessa institutioner. Och samtidigt förvandlar de framgångarna till det slags fästning, som understödjer vidare framsteg.

Det tyska socialdemokratiska partiets nuvarande taktiska politik har vunnit allmän uppskattning, eftersom den är både smidig och fast på en gång. Detta är ett tecken på partiets fina anpassning in i minsta detalj i vardagens arbete. Partiet har metodiskt studerat alla tänkbara möjligheter under dessa förhållanden. De vet hur man ska utnyttja dem utan att behöva ändra på sina principer.

Men just fulländningen av denna anpassning förhindrar nu vidare utblick. Det finns en tendens inom partiet att betrakta den parlamentariska taktiken som den socialistiska verksamhetens enda och oföränderliga taktik. Folk vägrar t.ex. att överväga den möjligheten (som förespråkats av Parvus) att vi måste ändra taktik, om den allmänna rösträtten skulle avskaffas i Tyskland. Och det trots att den tyska socialdemokratins ledare anser att en sådan förändring är tänkbar.

En sådan tröghet beror till stor del på att det är mycket besvärligt att i de abstrakta hypotesernas tomrum göra sig en föreställning om politiska situationer som ännu inte existerar. Det står klart, att det viktiga för socialdemokratin inte är att göra i ordning en uppsättning direktiv, som är klara att användas i alla kommande situationer. I stället gäller det, att för det första uppmuntra till en riktig historisk värdering av de kampformer som svarar till de givna situationerna, och för det andra att skapa en förståelse för dels föränderligheten i det nuvarande skedet och dels den oundvikliga ökningen av den revolutionära spänningen när klasskampens slutliga mål närmar sig.

Om vi, i enlighet med Lenins önskemål, tillåter att partiets centrala organ får en sådan absolut makt av negativ karaktär, så stärker vi den konservatism som alltid finns hos sådana organ, och det kommer att bli farligt. Men om vi vill att det socialistiska partiets taktik skall utformas inte av en centralkommitté utan av hela partiet, eller ännu bättre av hela arbetarrörelsen, då är det klart att partiets sektioner och federationer behöver handlingsfrihet. Och en sådan frihet är det enda som kan få dem att utveckla sin revolutionära initiativkraft och att utnyttja alla en situations möjligheter. Lenins auktoritära ultracentralism är full av dödas ben. Den är inte någon positiv eller skapande idé. Lenin försöker inte göra partiets verksamhet mera fruktbärande. I stället är hans mål att själv kunna kontrollera partiet. Han vill krympa rörelsen, inte utveckla den. Han vill slå rörelsen i bojor, inte ena den.

För närvarande skulle ett sådant experiment bli dubbelt farligt för den ryska socialdemokratin. Den står inför en rad avgörande slag mot tsarismen. Den skall just gå in, eller har just gått in, i ett skede av skapande verksamhet i ökande takt. Och under denna period kommer den att. (som van1igt under en revolutionär period) utöka sitt område, och den kommer att spontant gå framåt med stora steg. Att i detta ögonblick försöka binda partiets initiativkraft, att omge det med taggtrådsstängsel, det är att göra det oförmöget att genomföra dagens stora uppgifter.

De allmänna idéer som vi här har lagt fram om den socialistiska centralismen räcker inte som bas för ett förslag till stadgar som kan passa det ryska partiet. Slutgiltigt kan sådana stadgar bestämmas bara av de förhållanden under vilka en organisation verkar under en viss epok. Problemet för rörelsen i Ryssland är hur man skall sätta en stor proletär organisation i rörelse. Inga stadgar kan vara ofelbara. De måste gå igenom eldprovet.

Men utifrån vår allmänna uppfattning om socialdemokratins organisationsprinciper tycker vi det är viktigt att säga, att den socialistiska andan kräver – särskilt när masspartiet nyss har börjat bildas – att det blir samordning och enighet inom rörelsen och inte en stel underkastelse under en rad förordningar. Om partiet har förmåga till politisk rörlighet kombinerad med en orubblig lojalitet till våra principer och en strävan efter enighet, då kan vi lita på att alla brister i partiets stadgar kommer att bli avhjälpta. Det som bestämmer värdet av den eller den organisationsformen är för oss inte bokstaven utan den levande ande som tillförs organisationen genom medlemmarna.

II.

Så långt har vi behandlat problemet centralism med utgångspunkt från socialdemokratins allmänna principer, och i viss utsträckning även i perspektivet av de speciella ryska förhållandena. Men den militära ultracentralism Lenin och hans vänner talar för är inte en följd av tillfällig meningskiljaktligheter. Det sägs, att den har att göra med en kampanj mot opportunismen som Lenin har fört på alla nivåer.

”Det är viktigt”, säger Lenin (sid. 52) ”att smida ett mer eller mindre effektivt vapen mot opportunismen”. Han tror, att opportunismen härstammar från de intellektuellas karaktäristiska böjelse för decentralisering , från deras motvilja mot sträng disciplin och ”byråkrati”, trots att detta är nödvändigt för att partiet skall kunna fungera.

Lenin säger, att de intellektuella förblir individualister och strävar efter nihilism även efter det att de anslutit sig till det socialdemokratiska partiet. Enligt honom är det bara bland de intellektuella som man kan se ett avståndstagande från centralkommitténs absoluta makt. Lenin menar, att den verklige proletären genom att följa sin klassinstinkt finner ett slags vällustig njutning i att överlämna sig i det fasta ledarskapets och den skoningslösa disciplinens järngrepp. ”Att motsätta sig byråkrati och sträva efter demokrati”, skriver Lenin, ”är att förkasta den revolutionära socialdemokratins organisationsprincip och godta opportunismens organisationsmetoder”. (sid. 151)

Han säger, att en sådan konflikt mellan centralstyre och självstyre finns i alla länder där reformism och revolutionär socialdemokrati möts ansikte mot ansikte. Han pekar särskilt på den senaste striden inom den tyska socialdemokratin, som gällde frågan om hur mycket handlingsfrihet som partiet kan ge till socialistiska ledamöter av lagstiftande församlingar.

Låt oss se lite närmare på de här parallellerna som Lenin dragit upp.

Först och främst måste vi betona, att förhärligandet av proletärernas förmodade medfödda genialitet i fråga om socialistisk organisation inte i och för sig måste vara tecken på ett ”revolutionärt marxistiskt” sinnelag, Inte heller behöver den allmänna misstron mot intellektuella vara det. Det är mycket lätt att visa att sådana argument själva är ett uttryck för opportunism.

Motsättningen mellan de rent proletära elementen och de icke-proletära intellektuella i arbetarrörelsen framställs som en ideologisk stridsfråga av följande riktningar: De franska syndikalisternas halvanarkism. som har ”Varning för politikern!” som lösenord. De engelska fackföreningarna som är fulla av misstro mot de ”socialistiska visionärerna”. Och, om vi är korrekt informerade, den ”rena ekonomismen”, för en tid sedan representerad inom den ryska socialdemokratin av Rabotjaja Mysl, som trycktes i hemlighet i S:t Petersburg.

I de flesta västeuropeiska socialistiska partier finns det utan tvekan ett samband mellan opportunism och de ”intellektuella”, lika sant som det finna ett samband mellan opportunism och decentralistiska tendenser inom arbetarrörelsen.

Men ingenting är mera främmande för det marxistiska tänkesättets historiskt-dialektiska metod än att skilja sociala företeelser från sitt historiska sammanhang, och att lägga fram dessa företeelser som abstrakta formler, som kan tillämpas på alla tänkbara förhållanden.

Om vi resonerar i abstrakta termer, kan vi säga, att den intellektuelle” är ett socialt element som kommer från borgarklassen och därmed är främmande för proletariatet. Han går med i den socialistiska rörelsen inte på grund av sina naturliga klassintressen utan trots dessa. Och av denna anledning har han lättare att göra opportunistiska avvikelser än proletären. Av den sistnämnde kan vi vänta, att han finner en säker revolutionär stödjepunkt i sina klassintressen, så länge han inte lämnar sin ursprungliga miljö, den arbetande massan. Men den konkreta form som denna den intellektuellas böjelse åt opportunismen får, och framförallt på vilket sätt denna tendens kommer till uttryck i organisatoriska frågor, beror alltid på hans särskilda sociala miljö.

Borgerlig parlamentarism utgör den sociala grunden för de företeelser som Lenin observerat i de tyska, franska och italienska socialistiska rörelserna. Denna parlamentarism är grogrunden för alla opportunistiska tendenser som nu finns inom den västeuropeiska socialdemokratin.

Det svaga parlamentarism som vi nu har i Frankrike, Italien och Tyskland skapar en grund för sådana villfarelser hos den nuvarande opportunismen som övervärdering av sociala reformer klass- och partisamarbete, hopp om fredlig utveckling mot socialismen etc. Och detta är möjligt genom att intellektuella i sin verksamhet som parlamentariker placeras ovanför huvudena på proletariatet och genom att intellektuella och proletärer skiljs åt inom det socialistiska partiet. Allt efter som arbetarrörelsen växer, blir parlamentarismen en språngbräda för politiska karriärister. Det är därför så många av borgarklassens ambitiösa men misslyckade politiker samlas under de socialistiska partiernas fanor. En annan källa till opportunismen av idag är de stora socialdemokratiska organisationernas väldiga inflytande och materiella tillgångar.

Partiet är ett bålverk som skyddar klassrörelsen mot avvikelser i riktning mot mera borgerlig parlamentarism. För att kunna segra måste dessa tendenser förstöra bålverket. De måste upplösa proletariatets aktiva, klassmedvetna del till den formlösa massa, som ”väljarkåren” utgör.

Det är så idéer om ”självstyre” och decentralisering uppstår i våra socialdemokratiska partier. Vi märker, att dessa idéer tjänar bestämda politiska syften. Man kan inte, som Lenin, förklara dem genom att hänvisa till den intellektuelles psykologi och hans förmodade brist på stabilitet. Man kan endast förklara dem genom att betrakta den borgerliga parlamentariske politikerns behov, det vill säga genom opportunistisk politik.

Läget är helt annorlunda i det tsaristiska Ryssland. Opportunismen i den ryska arbetarrörelsen är allmänt sett inte en biprodukt till socialdemokratins styrka eller borgarklassens sönderfall. Den är en följd av det ryska samhällets efterblivenhet i politiskt avseende.

I Ryssland rekryteras de intellektuella till socialismen från en enklare och betydligt mindre borgerlig miljö än i Västeuropa. I förening med den ryska proletära rörelsen omognad åstadkommer denna omständighet ett teoretiskt kringflackande, som sträcker sig från ett fullständigt förnekande av den politiska aspekten på arbetarrörelsen till den enfaldiga tron på effektiviteten av enstaka terroristdåd, eller till och med fullständig politisk likgiltighet dränkt i liberalismens och Kant-idealismens träsk.

Men den intellektuelle inom den ryska socialdemokratiska rörelsen kan endast med svårighet lockas till oordning och upplösning. Det strider nämligen mot det allmänna synsättet i den intellektuelles miljö i Ryssland. Det finns inget borgerligt parlament i Ryssland som kan stödja en sådan tendens.

Den Västeuropeiska intellektuelle som för närvarande bekänner sig till ”kulten av jaget” och som färgar även sin längtan efter socialism med en aristokratisk moral, han är inte representativ för den borgerliga intelligentian ”i allmänhet”. Han representerar bara en viss fas i den sociala utvecklingen. Han är resultatet av det borgerliga förfallet.

I Ryssland däremot, brukar den intellektuelle som gått med i socialiströrelsen låta sina utopiska eller opportunistiska drömma livnära sig på teoretiska formler i vilka jaget inte upphöjs utan trycks ner, i vilka självförnekelsens och försoningsoffrets moral är den ledande principen.

Narodniki (”populisterna”) av 1875 uppmanade den ryska intelligentian att försvinna i bondemassan. De överciviliserade efterföljarna till Tolstoj talar idag om att fly bort till ”det enkla folkets” liv. På samma sätt vill ”den rena ekonomismens” förkämpar i den ryska socialdemokratin, att vi ska böja oss för arbetets ”valkiga hand”.

Om vi i stället för att på Ryssland mekaniskt tillämpa formler som utarbetats i Västeuropa närmar oss organisationsproblemen utifrån de särskilda ryska förutsättningarna, så kommer vi till slutsatser som är diametralt motsatta Lenins.

Att pådyvla opportunismen en oföränderlig kärlek till en viss organisationsform, dvs. decentralism, det är att tappa själva kärnan i opportunismen.

När det gäller organisationsfrågan, eller vilken annan fråga som helst, så känner opportunismen bara till en princip: frånvaron av principer. Opportunismen väljer sitt sätt att handla med syftet att det skall passa med de förutsättningar som finns för tillfället, förutsatt att dessa ser ut att leda till målet i fråga.

Om vi i likhet med Lenin definierar opportunismen som den tendens som förlamar arbetarklassens oberoende revolutionära rörelse och förvandlar den till en grupp ambitiösa borgerliga intellektuella, då måste vi också erkänna, att i en arbetarrörelses första stadium sker detta mycket lättare genom sträng centralisering (sic!) än genom decentralisering. Det är genom extrem centralisering som en ung outbildad proletär rörelse mest fullständigt kan komma i händerna på de intellektuella ledare som sitter i en centralkommitté.

Även i Tyskland möttes förkämpar för de två motsatta organisationstyperna i diskussioner. Det var i den socialdemokratiska rörelsens begynnelse innan det uppstått en fast kärna av medvetna proletärer och innan man fått en taktisk politik grundad på erfarenhet. ”Allmänna tyska arbetarföreningen”, grundad av Lassalle stod för extremt centralstyre. /Allgemeine Deutsche Arbeitervereing bildad 1863 – ö,a./ Självstyrelsens princip stöddes av det parti som bildades vid kongressen i Eisenach under medverkan av W. Liebknecht och A. Bebel. /Deutsche Sozialdemokratische Arbeiter Partei. bildad 1869 – ö.a./

”Eisenach-männens” taktik var helt förvirrad: Men ändå bidrog de betydligt mer till väckande av klassmedvetande hos de tyska massorna än vad Lassalle-anhängarna gjorde. Mycket tidigt spelade arbetarna en framträdande roll i detta parti (vilket visades genom de många arbetarpublikationerna i provinserna), och rörelsen utbredde sig snabbt. Samtidigt ledde Lassalle-anhängarna sina trogna från det ena misslyckandet till det andra – trots alla sina experiment med diktatorer.

Allmänt talat föredrar de opportunistiska intellektuella en sträng, despotisk centralism vid en tidpunkt då de revolutionära elementen bland arbetarna ännu saknar sammanhållning och då rörelsen trevar sig fram, som i Ryssland idag. I ett senare utvecklingsskede under ett parlamentariskt styre och då det finns ett starkt arbetarparti då framträder de opportunistiska tendenserna hos de intellektuella som en böjelse för ”decentralisering”.

Om vi antar den ståndpunkt som Lenin påstår är hans egen, och är rädda för de -intellektuellas inflytande i den proletära rörelsen så kan vi inte tänka oss någon större fara för det ryska partiet än Lenins organisationsplan. Ingenting kommer mera säkert att förslava en ung arbetarrörelse under en makthungrig intellektuell elit än denna byråkratiska tvångströja. som kommer att förlama rörelsen och förvandla den till en robot som styrs av en centralkommitté. Å andra sidan finns det ingen säkrare garanti mot opportunistiska intriger och personlig maktsträvan än proletariatets fria revolutionära handlande. Och det ger också arbetarna politisk ansvarskänsla och självtillit.

Det som idag bara är ett spöke som jagar Lenin i hans fantasi, kan bli verklighet i morgon.

Låt oss inte glömma bort, att den revolution som snart kommer att bryta ut i Ryssland blir en borgerlig och inte en proletär revolution. Detta förändrar radikalt villkoren för den socialistiska kampen. Även Rysslands intellektuella kommer snabbt att genomsyras av borgerlig ideologi. Socialdemokratin är för närvarande det ryska proletariatets enda vägledare. Men med detsamma efter revolutionen kommer vi att få se, hur borgarklassen, och framförallt de borgerliga intellektuella, försöker utnyttja massorna som ett trappsteg till makten.

De borgerliga demagogernas gyckelspel underlättas bara, om det på nuvarande stadium blir så att spontant handlande, initiativkraft och politiskt medvetande hålls tillbaka och hämmas i sin utveckling genom förmynderskap av en auktoritär centralkommitté.

Ännu viktigare är, att den idé som ligger till grund för den odugliga centralismen är grundfalsk – idén att vägen till opportunism kan spärras genom paragrafer i partistadgarna.

Påverkade av de senaste händelserna i de socialistiska partierna i Frankrike, Italien och Tyskland, tror de ryska socialdemokraterna, att opportunism är något främmande som införts i arbetarrörelsen av representanter för den borgerliga demokratin. Om det är så, kan inga bestraffningar som är föreskrivna i partistadgarna hejda detta intåg. Tillströmningen av icke-proletära rekryter till proletariatets parti har djupliggande sociala orsaker. t.ex. småborgerlighetens ekonomiska sammanbrott, den borgerliga liberalismens bankrutt och den borgerliga demokratins urartning. Det är naivt att tro, att denna ström kan stoppas av en formel som är nedskriven i stadgarna.

En handbok med regler kan leda verksamheten i en liten sekt eller en privat klubb. Men den historiska strömmen forsar utan vidare genom ett nätverk av de mest utstuderade paragrafer. Vidare är det inte sant, att man försvarar arbetarklassens intressen, om man stöter bort de element som slungas mot socialiströrelsen, när det borgerliga samhället faller sönder. Socialdemokratin har alltid hävdat, att den representerar inte bara proletariatets klassintressen utan också hela det nuvarande samhällets framstegssträvanden. Den representerar alla deras intressen som förtrycks av det borgerliga samhället. Detta får man inte förstå enbart i den bemärkelsen, att alla dessa intressen är inneslutna i det socialistiska programmet. Den historiska utvecklingen förvandlar teorin till verklighet. I egenskap av politiskt parti blir socialdemokratin en fristad för alla missnöjda element i vårt samhälle, dvs. för hela folket. Och det står i kontrast mot de kapitalistiska herrarnas ynkliga minoritet.

Men socialisterna måste alltid veta, hur man skall underordna lidandet, hatet och hoppet hos denna brokiga blandning under arbetarklassens högsta mål. Socialdemokratin måste innesluta den icke-proletära oppositionens uppror mot det nuvarande samhället inom gränserna för proletariatets revolutionära handlande. Den måste i sig införliva de element som kommer till rörelsen.

Detta är möjligt endast om socialdemokratin har hunnit få en stark, politiskt skolad proletär kärna som är tillräckligt klassmedveten för att, som hittills skett i Tyskland, ta på släp de klasslösa och småborgerliga element som går med i partiet. I detta fall kan strängare centralisering och hårdare disciplin formulerad i partistadgarna, bli en effektiv vakt mot den opportunistiska faran. Det var så den revolutionära socialistiska rörelsen i Frankrike försvarade sig mot jauréisternas kaos. En förändring av den tyska socialdemokratins stadgar i denna riktning skulle vara en mycket 1ämplig åtgärd.

Men även här är det fel att tänka på partistadgarna som ett vapen som är självtillräckligt. De kan bli ett kraftfullt medel som förstärker den proletära majoritetens vilja inom partiet. Men om det inte finns en sådan majoritet, så är alla hot på papperet, även de mest fruktansvärda straff, av noll och intet värde. Men tillströmningen av borgerliga element till partiet är långt ifrån den enda orsaken till de opportunistiska tendenser gom nu börjar synas inom socialdemokratin. En annan orsak är själva naturen av den socialistiska verksamheten och de motsägelser som finns i den.

Proletariatets internationella rörelse mot sin fullständiga befrielse är något unikt. För första gången i civilisationens historia uttrycker nämligen folket sin vilja medvetet och i opposition mot alla styrande klasser. Men denna vilja kan inte tillfredställas inom det nuvarande systemet.

Men nu kan massan uppnå och stärka denna vilja enbart under den dagliga kampen mot den rådande sociala ordningen – dvs. inom gränserna för det kapitalistiska samhället.

Dels har vi massan – och dels massans historiska mål som ligger utanför det rådande samhället. Dels har vi den dagliga kampen – och dels den sociala revolutionen. Det är under sådana dialektiska motsättningar som socialiströrelsen arbetar.

Det visar sig, att denna rörelse avancerar bäst genom att hålla en kurs mitt emellan de båda faror som ständigt hotår den. Den ena faran är masskaraktärens försvinnande – den andra att den överger sitt mål. Den ena att den går tillbaka och blir en sekt – den andra faran att den blir en borgerlig socialreformistisk rörelse.

Det är därför meningslöst att i motsättning till den historiska erfarenheten en gång för alla försöka fastställa den revolutionära socialistiska kampens inriktning med formella metoder, som man tror ska skydda arbetarrörelsen mot alla möjligheter till opportunistiska avvikelser. Den marxistiska teorin är ett pålitligt hjälpmedel som ger oss möjlighet att känna igen och slå ner typisks yttringar av opportunism. Men den socialistiska rörelsen är en massrörelse. Fårorna inom fen kommer inte från lömska stämplingar av individer och grupper. De uppstår ur oundvikliga sociala förhållanden. Vi kan inte i förväg försäkra oss mot alla möjligheter av opportunistiska avvikelser. Sådana faror kan bara övervinnas av rörelsen själv – och då med hjälp av den marxistiska teorin, men först efter att dessa faror blivit påtagliga.

Från denna utgångspunkt tycks opportunismen vara resultatet av och en oundviklig fas i arbetarrörelsens historiska utveckling.

Den ryska socialdemokratin uppstod för en kort tid sedan. De politiska förhållanden under vilka den proletära rörelsen utvecklas i Ryssland är helt egenartade. I detta land är opportunismen till stor del en biprodukt till en trevande och experimenterande socialistisk verksamhet, som söker sig fram på mark som inte liknar någon annan i Europa.

I belysning härav är vi mycket förvånade över att höra påståendet att det skulle vara möjligt att undvika varje möjlighet till opportunism i den ryska rörelsen genom att skriva ner vissa ord – istället för andra – i partistadgarna. Ett sådant försök att driva ut opportunismen med besvärjelser på en bit papper kan visa sig bli mycket farligt – inte för opportunismen utan för den socialistiska rörelsen.

Om man stör den naturliga rytmen hos en levande varelse, så försvagar man den, och man minskar dess motståndskraft och stridslust – i detta fall inte bara mot opportunismen utan också (och det är säkert mycket viktigt) mot den rådande sociala ordningen. De metoder som föreslagits vänder sig mot det som de skulle försvara.

I Lenins ängsliga strävan att upprätta den allvetande och allsmäktige centralkommitténs förmyndarskap över en lovande och livskraftig arbetarrörelse för att skydda den mot varje felsteg, känner vi igen symptom på samma subjektivism som mer än en gång lagt hinder i vägen för det socialistiska tänkandet i Ryssland.

Det är roande att tänka på de egendomliga kullerbyttor som det aktningsvärda mänskliga ”jaget” har fått göra i den moderna, ryska historien. Slagen till marken och nästan söndersmulad av den ryska absolutismen tar ”jaget” hämnd genom att ägna sig åt revolutionär verksamhet. I skepnaden av en grupp konspiratörer och under namnet av den icke existerande Folkviljan sätter den sig på en tron och förklarar sig vara allsmäktig. /Förf. syftar på perioden 1879-1883 med terroristdåd och mordet på Alexander II. – ö.a./ Men motståndaren visar sig vara starkare. Knutpiskan triumferar, och den tsaristiska makten tycks vara det ”legitima” uttrycket för historien.

Så småningom uppträder på scenen ett ännu legitimare barn till historien – den ryska arbetarrörelsen. För första gången läggs grunden till en verklig ”folkvilja” på rysk mark.

Men här kommer ”jaget” hos den ryske revolutionären fram igen! Det står på huvudet och förklarar sig åter vara historiens allsmäktige ledare – denna gång med titeln Hans Excellence det Ryska Socialdemokratiska Partiets Centralkommitté.

Den vige akrobaten tycks inte fatta, att den ende som idag förtjänar att vara ledare är arbetarklassens kollektiva ”Jag”. Arbetarklassen kräver rätten att få göra sina egna misstag och själv lära sig av historiens dialektik.

Låt oss tala rent ut. De misstag som en verkligt revolutionär arbetarrörelse begår är historiskt sett omätligt mycket fruktbarare och värdefullare än ofelbarheten hos den dugligaste centralkommitté.

Rosa Luxemburg (1904)

Avantgardepartiet och världsrevolutionen

Lenins uppfattning om avantgardepartiet som den proletära revolutionens organisatör och ledare var det största bidraget till marxismens arsenal sedan Engels död 1895. Denna berömda organisationsteori var inte bara, som en del hävdar, en produkt av de speciella förhållandena i Ryssland på hans tid och begränsad till dem. Den är tvärtom djupt rotad i två av 1900-talets tyngst vägande realiteter: arbetarnas kamp för erövrandet av makten har nu en gång för alla ställts på dagordningen; och det är absolut nödvändigt att skapa ett ledarskap som förmår föra den till slutlig seger.

Eftersom han insåg att vår epok kännetecknas av imperialistiska krig, proletära revolutioner och koloniala uppror försatte sig Lenin i början av detta århundrade att grunda ett parti som skulle förmå vända sådana omstörtande händelser till socialismens fördel. Bolsjevikernas seger i omvälvningarna 1917 och den unga Sovjetrepublikens motståndskraft, vittnade om Lenins förutseende och förtjänsterna i hans organisatoriska metoder. Hans parti framstår som ett oöverträffat exempel på vad ett demokratiskt och centraliserat ledarskap för arbetarna kan vara och göra om det förblir marxismens principer troget och tillämpar dem med mod och skicklighet.
Bolsjevikernas epokgörande landvinningar gjorde inte en gång för alla slut på fortsatta diskussioner om det revolutionära ledarskapets natur, eftersom de var begränsade till ett enda land. Den polemiken har gått vidare allt sedan dess. Ännu femtio år senare saknas det inte skeptiker i de socialistiska leden, som ifrågasätter eller förnekar att ett parti av den leninistiska typen är nödvändigt eller önskvärt. Och även bland dem som klart förstått och övertygats av Lenins teori förblir problemet med avantgardepartiet lika aktuellt som någonsin, eftersom det ännu återstår att lösa det konkret i den dagliga kampen mot den gamla ordningen.

För en korrekt uppfattning av avantgardepartiet och dess oumbärliga roll krävs en förståelse för de subjektiva faktorernas avgörande betydelse i den proletära revolutionen. I ett vidare historiskt perspektiv och i sista hand är det naturligtvis de ekonomiska förhållandena som bestämmer samhällsutvecklingen. Denna marxistiska sanning motsäger inte det faktum att de politiska och psykologiska processer som utvecklas bland de arbetande massorna mera direkt och omedelbart påverkar förloppet, rytmen resultatet av den nationella revolutionen och världsrevolutionen. Så snart de objektiva, materiella förutsättningarna för att arbetarna skall agera revolutionärt uppnått en viss mognad, kan deras vilja och medvetenhet, uttryckt genom det organiserade avantgardepartiets ingripande, bli nyckeln till klasskampens avgörande.

Den leninistiska teorin om avantgardepartiet utgår från två faktorer: arbetarklassens heterogenitet och det faktum att den socialistiska rörelsen måste bäras upp av ett klart medvetande. Utvecklandet av ett revolutionärt medvetande inom arbetarklassen och bland förtryckta är en process som är både sammansatt, utdragen och motsägelsefull. I klassamhället och under kapitalismen är de arbetande skiktade och uppsplittrade på många sätt. De lever under mycket varierade villkor och befinner sig på olika stadier av ekonomisk och politisk utveckling. Deras bildning är otillräcklig. Alla kan inte på en och samma gång och i samma utsträckning nå en klar och omfattande förståelse av sitt verkliga läge i samhället eller den väg de måste följa för att göra slut på de plågor de lider av och komma fram till ett bättre system. Ännu mindre kan de snabbt och lätt lära sig hur de måste handla för att så effektivt som möjligt tillvarata och främja sina klassintressen.

Denna ojämnhet hos klassen som helhet är det främsta skälet för avantgardepartiets nödvändighet. Det måste skapas av de element i klassen och bland dess talesmän, som förstår behovet av revolutionär handling och börjar arbeta för detta tidigare än massan av proletariatet i både nationell och internationell skala. Här finner vi också den avgörande orsaken till varför avantgardepartiet börjar som en minoritet av sin klass, en »av-spjälkning». De första grupperna av avancerade arbetare som anslöt sig till socialismen och deras intellektuella bundsförvanter som propagerade dess ståndpunkter måste först organisera sig själva kring en stomme av vetenskaplig doktrin, klasstradition och erfarenhet, och utarbeta ett korrekt politiskt program för att sedan organisera och leda de revolutionära styrkornas stora bataljoner.

Avantgardepartiet bör alltid syfta till att nå, sätta i rörelse och vinna de bredaste massor. Trots det har inget sådant parti, från Lenins bolsjeviker, någonsin startat med stöd från majoriteten av klassen och som dess erkända ledning. Dess ursprung är i regel en grupp propagandister sysselsatta med att utveckla och sprida idéer. Det utbildar, undervisar och härdar kadrer kring det program och den ståndpunkt som de för ut till massorna för övervägande, antagande, handling och bekräftande.

Deras organisations storlek och inflytande är aldrig något likgiltigt för allvarliga revolutionärer. Men ändå kan inte en revolutionär grupperings verkliga karaktär bestämmas utifrån enbart kvantitativa kriterier. Mera grundläggande är sådana kvalitativa kännetecken som programmet och dess förhållande till den klass vars intressen den formulerar, företräder och kämpar för.
»Klassens intressen kan inte formuleras på annat sätt än med ett program: programmet kan inte försvaras på annat sätt än genom skapandet av ett parti», skrev Trotskij i »What Next?» »Klassen som sådan är bara ett råmaterial för utsugning. Proletariatet erhåller en självständig roll först i det ögonblick, då det från att ha varit en social klass i sig förvandlas till en politisk klass för sig. Detta kan inte ske på annat sätt än genom förmedlingen av ett parti. Partiet är det historiska organ genom vilket klassen blir klassmedveten.»

Marxismen lär oss att revolutionen mot kapitalismen och den socialistiska återuppbyggnaden av den gamla världen endast kan förverkligas genom medveten, kollektiv handling av arbetarna själva. Avantgardepartiet är det högsta uttrycket och det oersättliga verktyget för denna klassmedvetenhet på alla stadier av den världsomfattande revolutionära processen. Under den förrevolutionära perioden samlar och sammansvetsar avantgardet den kader som marscherar framför huvudstyrkan men försöker hela tiden upprätthålla ett korrekt förhållande till denna. Avantgardet framträder och tillväxer i antal och inflytande under loppet av massornas kamp för herravälde, som det försöker föra till ett framgångsrikt slut. Sedan den gamla härskarmakten störtats leder avantgardet folket i uppgifterna att försvara och bygga det nya samhället.

En politisk organisation som förmår klara av sådana kolossala uppgifter kan inte uppstå spontant eller slumpmässigt; den måste byggas ständigt, konsekvent och medvetet. Det är inte bara enfaldigt utan ödesdigert att inta en lättsinnig attityd till partibygget och dess problem. De bittra erfarenheterna av så många revolutionära tillfällen som gått om intet, förfuskats och förstörts under det senaste halvseklet genom otillräckliga eller förrädiska ledarskap har ovedersägligt demonstrerat att nonchalans på detta viktiga område är en säker väg till förvirring och nederlag.

Lenins överlägsna egenskaper som revolutionär ledare visade sig bäst i att han yrkade på den yttersta medvetenhet i alla partibyggets aspekter, från teorins och politikens huvudfrågor till en minutiös uppmärksamhet på små detaljer i det dagliga arbetet. Andra typer av partier är nöjda med att hanka sig fram genom att på ett empiriskt och slumpmässigt sätt ta problemen som de kommer. Lenin införde system och planering i det revolutionära partiets uppbygge och verksamhet på vägen till makten — och inte bara i den ekonomi som ett sådant parti senare skulle leda. Han lämnade så lite som möjligt åt slumpen eller åt improvisation. Med utgångspunkt från en formulerad bedömning av det aktuella stadiet i kampen sållade han fram de viktigaste omedelbara uppgifterna och försökte upptäcka och påvisa de bästa sätten och medlen att lösa dem i enlighet med världssocialismens långsiktiga mål.

Kampparti

Avantgardepartiet, väglett av den vetenskapliga socialismens metoder och helt och hållet hängivet de arbetande massornas och alla förtrycktas välfärd, måste alltid slå i principfast opposition mot klassamhällets beskyddare och institutioner. Dessa egenskaper kan göra det immunt mot och beväpna det mot att ge efter för, påtryckningar från främmande klassinflytande. Men det leninistiska partiet måste framför allt vara ett kampparti inställt på att organisera massorna för effektiv handling som ska leda till erövrandet av makten.

Denna övergripande målsättning bestämmer partiets karaktär och prioriterandet av dess uppgifter. Det kan inte vara en diskussionsklubb med debatter utan mål och utan slut. Målsättningen med dess överläggningar, diskussioner och interna dispyter är att komma fram till beslut om handling och systematiskt arbete. Det kan inte heller vara ett vilohem för botandet av sjuka själar eller självt en modell av det framtida socialistiska samhället. Det är ett förbund av revolutionära kämpar beredda, villiga och kapabla att möta och besegra alla folkets fiender och hjälpa massorna att bereda väg för den nya världen.

I den nya vänstern finns många som — genomsyrade av en anarkistisk eller existensialistisk anda — nedvärderar eller förkastar ett professionellt ledarskap i en revolutionär rörelse. Detsamma gör en del desillusionerade arbetare och f.d. radikaler, som har kommit att likställa att man av övertygelse och hängivenhet ägnar sig åt ledarskap på heltid med byråkratiskt herravälde och privilegier. De förstår inte förhållandet mellan massorna, den revolutionära klassen, partiet och dess ledarskap. På samma sätt som den revolutionära klassen leder nationen framåt, så leder avantgardepartiet klassen. Men betydelsen av ett ledarskap tar inte slut där. Partiet självt behöver ett ledarskap. Det är omöjligt för ett revolutionärt parti att ge korrekt vägledning utan den rätta sortens ledare. Detta ledarskap upprätthåller samma funktioner inom avantgardepartiet som partiet gör för arbetarklassen.

Dess kadrer förblir partiets ryggrad såväl i perioder av tillbakagång som av tillväxt. Livskraften hos ett sådant parti garanteras av förmågan att från en generation till nästa utöka och ersätta dess kadrer och åter få fram kvalificerade ledare.

Partiets första fas

Avantgardepartiet kan inte proklameras genom sekteristiska dekret eller skapas över en natt. Dess ledarskap och medlemmar har valts ut och sållats fram genom massrörelsens prövningar, och i de interna strider och skarpa konflikter om avgörande politiska frågor som reses vid varje vändning av klasskampen. Det är omöjligt att hoppa över den preliminära fas då partiets första kadrer organiserar och reorganiserar sig för att förbereda sig för det stora arbetet att organisera och vinna över stora delar av massorna.

Den avgörande roll ett sådant parti kan spela i skapandet av historien exemplifierades dramatiskt av de bolsjevikiska kadrerna i det första världskriget och den första proletära revolutionen. Dessa kadrer degenererade eller förstördes och ersattes efter Lenins död av sovjetbyråkratins totalitära apparat, som formats under Stalin. Betydelsen av sådana kadrer bekräftades negativt i raden av fruktansvärda nederlag för de socialistiska styrkorna i andra länder, från Tyskland 1918 till Spanien 1936-39, orsakade av opportunismen, bristerna och försumligheterna hos arbetarledarna.

I motsats till en del andra som studerat hans märkliga karriär tror jag att Trotskijs mest värdefulla bidrag till den revolutionära världsrörelsen i kampen mot stalinism och centrism var hans försvar och berikande av de leninistiska partiprinciperna, med en höjdpunkt i beslutet att skapa Fjärde Internationalens nya partier efter dessa riktlinjer. Trotskij stod från 1903 till 1917 i teoretisk och praktisk opposition mot Lenins metoder för att bygga partiet. Det är ett bevis på hans exemplariska objektivitet och förmåga att utvecklas att han helhjärtat antog Lenins uppfattningar 1917, när han såg dem bekräftas av revolutionens utveckling både hemma och utomlands.

Från då och fram till sin död vacklade Trotskij aldrig för ett ögonblick i sitt ställningstagande för dessa metoder för partibyggeri. Efter att ha korrigerat sitt misstag på det området blev han — efter Lenins död 1924 — den som främst företrädde och utvecklade de bolsjevikiska partitraditionerna i nationell och internationell politik.

De flesta anser att Trotskijs geni visades bäst i hans arbete som den permanenta revolutionens teoretiker, som ledare för oktoberupproret eller som skapare av och befälhavare för röda armén.
Jag tror att han bäst visade sin förmåga till revolutionärt marxistiskt ledarskap inte i uppgången för den ryska- och världsrevolutionen utan under dess nedgång, när han som Vänsteroppositionens ledare försvarade Bolsjevikpartiets program och perspektiv mot den stalinistiska reaktionen och sedan grundade den Fjärde Internationalen när den Tredje Internationalen 1933 slutgiltigt hade avslöjat att den var bankrutt. Syftet med den nya Internationalen var att skapa och sammanbinda nya revolutionära masspartier för världens arbetarklass.

»Det revolutionära ledarskapets kris«

Trotskij sammanfattade sin syn på avantgardepartiets avgörande betydelse i det övergångsprogram som han skrev för Internationalens grundningskongress 1938. Han slog fast att »mänsklighetens historiska kris reduceras till det revolutionära ledarskapets kris». Den viktigaste strategiska uppgiften under hela vår epok är »att övervinna motsättningen mellan den mognad som kännetecknar revolutionens objektiva villkor och en bristande mognad hos proletariatet och dess avantgarde (den gamla generationens förvirring och modfälldhet, den ungas brist på erfarenhet).»

Han underströk att avantgardepartiet var den enda kraft som kunde lösa detta brännande politiska problem i världskapitalismens imperialistiska fas. Mer precist fastslog han kategoriskt att: ..krisen inom proletariatets ledning — som blivit den mänskliga civilisationens kris — endast kan lösas av IV Internationalen», den Socialistiska Revolutionens Världsparti.

Har sedan detta skrevs, de viktigaste erfarenheterna i kampen för socialismen talat för eller emot Trotskijs innehållsrika politiska generaliseringar? Har mänsklighetens kris, eller det proletära ledarskapets kris övervunnits?

Faktum är att den har blivit allt djupare och mer akut med kärnvapnens tillkomst och de etablerade partiernas oförmåga att kasta den kapitalistiska imperialismen över ända och främja socialismens framsteg.

I det revolutionära återuppvaknande i Västeuropa som varade från Mussolinis fall i juli -43 — vilket signalerade slutet för fascismen — till utsparkandet av kommunistpartierna från koalitionsregeringarna i Frankrike och Italien 1947, återupprepade de stalinistiska och socialdemokratiska partierna sitt tidigare förräderi och sin oförmåga genom att i en högst revolutionär situation vägra föra en revolutionär politik riktad mot erövrandet av makten. Dessa försummelser och nederlag tillät kapitalismen att stabilisera sig i den näst viktigaste sektorn av sitt system.

I de koloniala länderna har – från 1945 och framåt — kommunistiska ledarskap, tvingade eller missledda av Kremls utrikespolitik, varit ansvariga för många bakslag och katastrofer. Dessa har sträckt sig från de indokinesiska kommunisternas kompromiss med de franska imperialisterna 1945 till politisk underkastelse för sådana representanter för den »progressiva» bourgeoisien som Nehru i Indien, Rassim i Irak, Goulart i Brasilien och Sukarno i Indonesien. De fruktansvärda bakslag för den koloniala frihetskampen, vilken kulminerade i Indonesien 1965, och som var ett resultat av detta falska ledarskap, förser oss med övertygande bevis för att behovet av ett nytt och bättre ledarskap är lika akut i den »tredje världen» som någon annanstans.

Det faktum att kommunistpartierna i Jugoslavien, Kina, Nordkorea och Nordvietnam erövrat statsmakten har inte lett så få radikaler och f.d. trotskister till att anta eller hävda att Lenins lära om partiet, och Trotskijs bekräftande av den, blivit urmodig. De menar att dessa händelser visar att det är bortkastad tid och ett meningslöst företag att försöka bygga oberoende revolutionära partier av den leninistiska typen som Trotskij föreslog, eftersom utsugarna kan störtas med andra typer av partier, speciellt om dessa stöds av mäktiga arbetarstater som Sovjetunionen eller Kina.

Håller dessa argument? Först bör det observeras att Trotskij själv förutsåg och räknade med en sådan möjlighet. I Övergångsprogrammet skrev han:

»…Men det är fel att i förväg bortse från den teoretiska möjligheten av detta. Under inverkan av en kombination av olika exceptionella omständigheter (krig, nederlag, finanskrasch, revolutionärt masstryck, osv) skulle småborgerliga partier, inklusive stalinisterna, kunna gå mycket längre mot en brytning med bourgeoisin än vad de själva egentligen önskar.»

Under efterkrigsåren har dessa exceptionella omständigheter i de mer efterblivna länderna varit sammanbrott och kollaps för de mest korrumperade koloniala bourgoisierna, svagheten hos de gamla imperialistiska makterna i Europa och Japan, och det mäktiga uppsvinget för bonde- och arbetarmassornas kamp i dessa länder. Några kommunistiska ledarskap ställdes inför alternativet: att bli krossade av reaktionen, överflyglade av de revolutionära styrkorna eller att ta ledningen för kampen för nationell frigörelse och mot kapitalismen. Efter en del tvekan och vacklan, och mot Kremls inrådan, valde de kommunistiska ledarna i Jugoslavien, Kina och Vietnam den senare vägen och ledde proletariatet och bönderna till makten.

I resolutionen om »Världsrevolutionens aktuella utvecklingstendenser» som antogs vid återföreningskongressen 1963 har Fjärde Internationalen tagit hänsyn till denna variant av politisk utveckling på följande sätt: »Fiendens svaghet i de efterblivna länderna har öppnat möjligheten att komma till makten med ett trubbigt instrument.»

Detta konstaterande löser emellertid inte hela frågan – eller ens berör dess viktigaste aspekter. Deformeringarna hos de regimer som är ett resultat av revolutionära rörelser ledda av stalinistiska partier, och den opportunism och sekterism som deras ledarskap visat prov på sedan maktövertagandet — framför allt i Östeuropa, Jugoslavien och Kina — visar att
behovet att organisera verkliga marxistiska partier inte har försvunnit i och med störtandet av det kapitalistiska herraväldet. Byggandet av sådana politiska organisationer kan bli lika tvingande nödvändigt som ett resultat av den byråkratiska degenereringen eller deformeringen av efterkapitalistiska stater i en omgivning där imperialismen behåller sin dominans och underutveckling råder.

Detta insågs först av Trotskij 1933 i fråga om Sovjetunionen. Denna politiska slutsats behåller sitt fulla värde för alla de arbetarstater vilka styrs av partier som inte bevarar eller försöker utveckla en inre demokratisk regim eller som inte driver en internationell revolutionär linje. Erfarenheterna av de polska och ungerska resningarna 1956 och begränsningarna i avstaliniseringsprocessen i Sovjetunionen visar också på nödvändigheten av ett oberoende marxist-leninistiskt parti för att leda den antibyråkratiska revolutionen till slutet.

Grundtanken i återföreningsdokumentet är att »byggandet av nya revolutionära masspartier förblir den centrala uppgiften» i alla de tre sektorerna av den internationella kampen för socialismen:
arbetarstaterna, de koloniala områdena och framför allt i de utvecklade kapitalistiska länderna.

Revolution utan parti?

Om Jugoslavien och Kina används som exempel för att visa att vilket parti som helst duger om det kniper, så förs exemplet Kuba ofta fram som bevis på att inget parti alls behövs i kampen om makten eller att vilket slags improviserad politisk gruppering som helst duger för
jobbet. För det första bygger detta på en feltolkning av den kubanska revolutionens politiska historia. 26-julirörelsen hade en liten sammansvetsad kärna av ledare, som p.g.a. den väpnade kampens krav måste följa en militär disciplin. De tvingades bygga ett bredare ledarskap mitt under inbördeskriget mot Batista. När väl de kubanska frihetskämparna hade erövrat makten i landet, upptäckte de att de inte kunde undvara ett avantgardeparti, utan att de tvärtom var i desperat behov av ett. De har därför tagit itu med uppgiften att bygga ett enligt de marxistiska riktlinjerna — en uppgift som de fortfarande håller på med nio år efter segern.

Skulle inte deras svårigheter ha varit mindre före och efter maktövertagandet om de hade kunna inleda revolutionen med starkare kader och parti? Men de kubanska stalinisternas försummelser uteslöt denna mer gynnsamma möjlighet. Dessutom måste det inses att efter den kubanska erfarenheten är både imperialisterna och deras satelliter under Washingtons kontroll på sin vakt och beredda att ta till repressiva åtgärder för att krossa ett uppror i dess vagga.

Betingelserna för kampen om makten i de högt industrialiserade länderna är vilt skilda från betingelserna i de koloniala länderna, där överklassen är svag, isolerad och diskrediterad, och där nödvändigheten att lösa den demokratiska revolutionens uppgifter förstärker lönearbetarnas krav. Det vore dumt och farligt att tro att arbetarna i de imperialistiska fästena kan göra sig kvitt kapitalismen under ledning av byråkratiserade, korrumperade och förstelnade socialdemokratiska eller kommunistiska partier — eller någon centristisk skuggbild av dessa. Här är förpliktelsen att bygga revolutionära marxistiska partier ovillkorlig.

Alternativt ledarskap

De svårigheter det trotskistiska avantgardet mött under de senaste tre decennierna visar att det inte finns någon enkel lösning på de många problem som reses av denna nödvändighet. Det främsta hindret för att bygga alternativa ledarskap i de flesta av dessa länder är närvaron av mäktiga och rika socialdemokratiska eller kommunistiska organisationer, som utövar en byråkratisk kontroll av arbetarrörelsen, men som av traditionella skäl fortfarande åtnjuter en viss lojalitet från arbetarna. Under sådana villkor är det ofta klokt för de första revolutionärt marxistiska styrkorna att gå in och under längre perioder arbeta inom sådana masspartier.

Det får inte för ett ögonblick glömmas att det främsta syftet med ett sådant taktiskt inträde är skapandet, konsoliderandet och utökandet av de första kadrerna och utvecklandet av banden med de mest avancerade elementen. Det är inte ett självändamål. Det omedelbara målet är att förvandla en propagandagrupp till en styrka som förmår påverka, organisera och leda breda massor i handling. Det slutgiltiga målet är att på delta salt skapa ett nytt arbetarklassens massparti.

Erfarenheterna har visat att det finns många fallgropar vid förverkligandet av en sådan sk entristisk taktik. Som ett resultat av ett utdraget fördjupande i reformistiskt arbete och en alltför långtgående anpassning till en centristisk omgivning, kan kaderns revolutionära låga anfrätas och dess perspektiv fördunklas och t.o.m. förloras. Totalt uppgående i en sådan miljö innebär många risker och faror. Det är därför viktigt att entristisk arbete kombineras med en sektor av öppet arbete, genom vilket Fjärde Internationalens hela program och politik alltid kan göras tillgängligt för de avancerade arbetarna.

Det finns också en möjlighet (Vi har sett sådana exempel) att entrismen genomförs på ett otåligt och stelt sätt. Om inte tillräckliga resultat uppnås fort nog, kan då gruppen i förtid åter förvandla sig till en oberoende organisation. En sådan sekteristisk inriktning kan, under skydd av en högljudd ultravänsteristisk retorik, leda till isolering och maktlöshet. Den kan hjälpa de reformistiska och kommunistiska byråkraterna genom att lämna dem med ohotad kontroll över situationen och genom att minska kontaktmöjligheterna mellan de revolutionära marxisterna och de bästa militanterna i de traditionella partierna.

Revolutionärt parti i USA

Både genom oberoende och entristisk aktivitet, alltefter vad situationen krävt, har de amerikanska trotskisterna arbetat för att bygga ett revolutionärt marxistiskt parti i Förenta Staterna alltsedan de 1933 gav upp utsikten att reformera det kommunistiska partiet. Socialistiska arbetarpartiet betraktar sig självt som de rättmätiga arvtagarna till de bästa traditionerna från Debs Socialistiska rörelse, DeLeons Socialist Labor Party, St Johns och Haywoods IWW och det tidiga Kommunistpartiet. Det har använt sig av och dragit nytta av de positiva och negativa erfarenheterna av dessa pionjärinsatser för att bygga det parti de amerikanska arbetarna behöver i ledningen för sin revolution.

Den amerikanska kommunismens historia sedan dess födelse 1919 har varit en kamp för den rätta typen av parti. Alla andra problem har varit relaterade till denna centrala fråga.

Allt som har gjorts sedan oktober 1917 för att föra socialismen framåt i denna världskapitalismens och kontrarevolutionens högborg har styrts av nödvändigheten att bygga avantgardepartiet, och allt som kommer att åstadkommas i framtiden kommer — enligt min åsikt – att röra sig kring detta. Nyckeln till socialismens seger i Förenta Staterna kommer att vara föreningen av amerikansk styrka, framför allt den potentiella styrkan hos dess arbetarklass, med ryska idéer, först och främst den leninistiska bolsjevismens organisatoriska principer.

Del leninistiska partiet visade sig oumbärligt i Ryssland, där den senkomna bourgeoisin var en svag social och politisk kraft. Det kommer att vara miljoner gånger mer nödvändigt i Amerika, hemvist för den starkaste, rikaste och mest hänsynslösa utsugande klassen. Den bolsjevikiska uppfattningen om partiet och dess ledarskap hade sitt ursprung i och prövades först i det svagaste och mest efterblivna av de kapitalistiska länderna. Jag vågar mig på att förutsäga att det kommer att naturaliseras och finna sin rikaste tillämpning i kampen för socialismen i det mest utvecklade kapitalistiska landet.

Revolutionärerna konfronteras här med historiens bäst organiserade samling ekonomisk, politisk, militär och kulturell makt. Dessa reaktionens styrkor kan inte och kommer inte att kastas över ända utan en rörelse bland de breda massorna, svarta och vita, som i ledningen har ett centraliserat, disciplinerat, principfast, erfaret marxistiskt ledarskap.

Det är omöjligt att snubbla in i en framgångsrik revolution i Förenta Staterna. Den måste organiseras och ledas av människor och ett parti som till sin hjälp har all den teori, kunskap, idérikedom och lärdomar som samlats av världens arbetarklass. Dess kunskap och organisation i politiken och kampen måste vara överlägsna Fiendens.

De som hävdar att det leninistiska partiet är irrelevant eller onödigt i de utvecklade kapitalistiska länderna har helt fel. Tvärtom, det sådant parti är en helt nödvändig förutsättning och ett verktyg för att föra den socialistiska revolutionen till seger i Förenta Staterna, världskapitalismens flaggskepp. På samma sätt som det uppror som inleddes av bolsjevikerna under Lenin och Trotskij 1917 var det första steget för den socialistiska världsrevolutionen och världens socialistiska förnyelse, så kommer Lenins partiteori — först styrkt av denna händelse — att slutgiltigt bekräftas genom störtandet av imperialismen i dess centrala fästning och upprättandet av en socialistisk regim med full demokrati på amerikansk mark.

Ingenting mindre än mänsklighetens öde beror på snabbast möjliga lösning på det proletära ledarskapets utdragna kris. Detta måste ske under Fjärde Internationalens och dess partiers fana och genom deras program. Vår arts själva fysiska existens beror på ett ofördröjligt uppfyllande av denna allt överskuggande plikt. Aldrig har en större uppgift axlats av den marxistiska skolans revolutionärer — och inte alltför mycket tid för att genomföra den kommer att ges av militaristerna och monopolisterna.

Vid detta femtioårsjubileum av den odödliga oktoberrevolutionen, vilken har format och förändrat våra liv, är vårt motto: »Att arbeta för detta mål med än mera energi och erövra det för mänsklighetens bästa».

James P. Cannon

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1978

Inledning: Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar

Följande inledning skrevs av Martin Fahlgren inför publiceringen av Ernest Mandels (E. Germain) Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar inför publicering på Marxistarkiv år 2007.

Inledning

Vid 4:e Internationalens 9:e världskongress 1969 antogs en inriktning mot gerillakrigföring i Latinamerika (se Den revolutionära vägen för Latinamerika som förutom resolutionen om Latinamerika innehåller ytterligare texter om detta). Denna inriktning innebar att man övergav den traditionella trotskistiska strategin som byggde på masskamp i stället för gerillakamp. Det är därför inte så underligt att denna fråga blev mycket debatterad i 4:e Internationalen. ”xxx Argentina och Bolivia – Ett bokslut” är ett av de viktigaste inläggen i denna diskussion. Kring detta dokument samlades oppositionen, ”minoriteten”, mot den förda linjen.

E. Germains (=Ernest Mandel) Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar är ett försök att försvara majoritetslinjen. En noggrann läsning visar dock att Mandel är på reträtt när det gäller huvudfrågan, gerillainriktningen (däremot plockar han en hel del poäng när det gäller andra frågor) och debatten i 4:e Internationalen slutade med att oppositionen mot gerillalinjen i det stora hela vann, åtminstone såtillvida att gerillainriktningen till övergavs. Idag torde de ”trotskister” f ö vara överens om att oppositionen i det stora hela hade rätt.

(Samtidigt med detta dokument publicerar vi minoritetsdokumentet Argentina och Bolivia – Ett bokslut)

6 maj 2007 Martin Fahlgren

Läs hela Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar

Trotskijs marxism

Under många år var Trotskij ett omöjligt ämne för en marxist. Kampen i bolsjevikpartiet under tjugotalet åstadkom en så våldsam polarisering av föreställningen om honom inom den internationella arbetarrörelsen, att all rationell diskussion av hans person och verk upphörde. Den förbannelse Stalin utlade gjorde hans namn synonymt med förräderi för miljoner militanter i hela världen. På den andra sidan höll en hängiven och avskild minoritet hans minne heligt och såg hans tänkande som ‘vår tids leninism’. Ännu idag, 30 år efter hans död och ett decennium efter Stalins död, är en normal diskussion om Trotskij tabu inom den kommunistiska rörelsen. Magiska attityder till hans person fortlever – en slående anakronism i dagens värld. Det enda undantaget från den regeln är naturligtvis Isaac Deutschers tre volymer stora biografi – själv endast en del i ett större verk. Men här har paradoxalt nog storheten i Deutschers prestation till synes överväldigat varje annan eventuell bidragsgivare till en debatt inom marxismen om Trotskijs sanna historiska roll. Det är förvisso signifikativt att det aldrig skett någon marxistisk värdering av Deutschers verk, som kvalitativt motsvarar dess betydelse. Det har varit så långt före sin tid, att det ännu inte riktigt assimilerats och har följaktligen aldrig blivit ifrågasatt.

Dess innebörd kan emellertid assimileras genom en fortlöpande diskussion av skilda områden inom Sovjets historia – också där skilda meningar utvecklas. Det skulle vara ett misstag att inte ta upp specifika problem av fruktan att inte lyckas få något grepp om ett helt revolutionärt skeende eller dess historieskrivare.

Syftet med denna essä är att angripa ett sådant problem: hur skall vi bedöma Trotskij som marxist? Detta innebär att jämföra honom med Lenin snarare än med Stalin och att försöka se vilken som är den utmärkande enheten i hans teoretiska skrifter och i hans verksamhet som politiker. För detta ändamål sönderfaller Trotskijs liv i fyra distinkta faser: 1879-1917,1917- 21,1921-29 och 1929-40. Tesen i denna essä är att alla fyra perioderna bäst förstås inom ramen för ett enda problem: Trotskijs förhållande till partiet som proletariatets revolutionära organisation och dennas latenta teoretiska bas. Det kommer att hävdas, att detta fokus belyser alla grundläggande karakteristika (brister och förtjänster) hos Trotskijs tänkande som marxist och förklara växlingarna i hans politiska karriär.

Läs hela Krassós kritik av Trotskij från Tidskriften Zenit.

Miljövården och den revolutionära strategin

Miljövården och den revolutionära strategin (Fjärde Internationalen 2/1976)

Miljökris, kapitalismens kris. Miljögrupper, antikärnkraftsgrupper, kommittéer mot utbyggnaden av kraftverk i älvar, fronter för hälsoriktig mat osv har bildats. Mer etablerade natur- och miljöorganisationer har ökat aktiviteten mot miljöförstöringen, t ex Fältbiologerna. Den revolutionära vänsterna har tagit upp frågorna och i flera sammanhang börjat delta i ett aktivt arbete med olika miljögrupper. Men vilken plats har miljövården i den revolutionära strategin och vilken plats bör den ha? Vilken funktion fyller miljörörelsen utanför fackföreningar och partier? Vilka ”miljökrav” måste införlivas i den revolutionära strategin? Björn Eriksson, forskare och miljöaktivist, ger här sin syn på dessa problem. Utgångspunkten är miljökrisen och en noggrann genomgång av miljörörelsen utveckling fram till idag. Därefter följer en argumentering för olika krav och organisationsformer som måste aktualiseras i den antikapitalistiska kampen.

Många människor har radikaliserats genom arbete i miljögrupper. Det har vänstern upptäckt och så småningom visat ett visst intresse för miljöfrågorna.

Vänstern har slagit fast att den ekologiska krisen är en del av kapitalismens kris, att miljöproblemen är olösbara inom kapitalismen, och att de ska gå att lösa efter revolutionen om bara medvetenheten om problemen sprids inom det revolutionära partiet och inom massorganisationerna. Man har troligen hoppats få en kontaktyta med miljörörelsen genom detta tal och kanske få några av de radikaliserade miljöaktivisterna att intressera sig för den egna gruppens totala politik.

Men miljöaktivisterna har inte blivit särskilt imponerade.

Många miljöaktivister har länge begripit att den ekologiska krisen är en del av kapitalismens kris. De söker kunskap om hur man ska få kapitalismen på reträtt, hota den eller förändra de aspekter hos den som lett till miljöproblemen (alla har inte blivit övertygade om att kapitalismens kris är olöslig inom dess egen ram). Så lyssnar de till vänstern och får höra att miljökrisen kan lösas endast genom revolutionen, vilken kommer som ett resultat av arbetarkampen — stöd därför gruppen si och så förr uppbygget av ett nytt kämpande arbetarparti!

Man kan också uttrycka det så här: många miljöaktivister har insett eller har på känn att miljökampen är strategiskt viktig, medan vänstern som bäst insett att den kan vara taktiskt sant, genom att visa fler människor kapitalismens fula tryne och därmed göra dem till kommunister, som ställer upp i arbetarkampen…

Den enda gruppering inom den organiserade vänstern som i miljöarbete utgår från att miljöfrågorna är strategiskt viktiga, är en handfull KAF:are på västkusten. Och man har åtminstone inte hittills kunnat utläsa ur KAF:s press att dessa kamraters handlande stöds av förbundets ledande organ.

Frågan måste nu ställas: Har de radikala miljöaktivisterna eller den organiserade vänstern rätt? Är miljökampen strategiskt viktig eller ej? Går det att formulera övergångskrav på miljöområdet och föra dem samman med arbetarkampens övergångskrav och på så sätt forma ett starkare övergångsprogram?

Här ska göras ett försök att besvara dessa frågor. Först behandlas frågan om ekokrisens samhälleliga natur, därefter beskrivs motståndet mot krisen och klasskaraktären på de olika rörelser som ingår i motståndet.

Analysens slutsats blir att miljökampen – förutom att rädda viktiga miljövärden, ett i sig tillräckligt motiv för att driva den – på ett viktigt sätt kan bidra till revolutionen genom att länka mellanskiktens spontana kamp samman med arbetarklassens därmed få en större del av mellanskikten att stödja arbetarklassen i en revolutionär situation. Till sist skisseras några modifieringar och kompletteringar av övergångskraven med utgångspunkt i denna strategiska inriktning.

EKOKRISENS SAMHÄLLELIGA NATUR

Reproduktion av arbetskraft, fast kapital och naturresurser.

Enligt traditionell marxistisk teori leder kapitalismens motsättningar till oupphörliga kriser, som borgarklassen söker vältra över på andra skikt, främst arbetarklassen. Arbetarklassens försvar mot detta är grunden för dess spontana fackliga medvetenhet och organisering.

Kriserna kan sammanfattas med hjälp av den allmänna vär derelationen för produktionsprocessen
P=N-+ K+ A + m
där P är den totala produktionens värde, dvs den totala mängden arbete som utförs i ett samhälle. N, K och A står för reproduktionen av naturresurserna, det fasta kapitalet respektive arbetskraften och m är mervärdet.

Oftast återges formeln ovan utan termen N, vilket betyder att man räknar naturresursernas värde som enbart det arbete som åtgår för att utvinna dem. Men i så fall kan man inte analysera skillnaden mellan fallen att resurserna brukas varsamt, utan att förbrukas, och att de plundras så att kommande generationer får sämre förutsättningar att utgå ifrån.

Reproduktion av naturresurserna betyder uppenbarligen att återställa naturen i ett från produktionssynpunkt likvärdigt (ej lika!) skick. För användningen av en mycket stor mineralfyndighet innebär det helt enkelt att allt eftersom kartlägga nya delar av fyndigheten.

Om det gäller användningen av en knapp, högkoncentrerad fyndighet innebär reproduktion att avfall från tillverkningsprocessen tas omhand och skrot från använda produkter sorteras ut och samlas in så att det kan återgå till nyproduktion. Andra metoder är att behandla material så att de inte förstörs (rostar eller vittrar). Utvecklingen av metoder att utnyttja andra, mindre knappa naturresurser på ett lika effektivt sätt tjänar också samma syfte.

Den allra viktigaste aspekten på reproduktionen gäller emellertid de biologiska källorna. Biosfären producerar föda och de dessutom mängder av råmaterial som kan användas för tillverkning av olika produkter. Dessa reproduceras självmant så länge de ekosystem de ingår i inte förstörs. Metoder för att hejda sådan förstöring ingår alltså i termen N. Rening av fabriksutsläpp, planering av städer och vägar så att de inte förstör värdefull jordbruksmark, återfyllning och plantering av dagbrott, skogsvård, tankrengöring i docka i stället för till havs, är exempel på extra arbetsinsatser för att klara reproduktionen av naturresurserna vad gäller biologiska resurser.

Givetvis finns ibland också möjligheten att ersätta en mer eller mindre utplånad biologisk resurs med en mineralisk. Men för det mesta krävs då större insatser av energi och fast kapital, ibland även av arbete. Processen för nästan alltid med sig nya föroreningar som i sin tur nedsätter reproduktionen av biologiska råvaror. Kraven på den utvinningsteknologi av mineraliska råvaror som tillåts, måste ställas mycket högt så att inte summan blir att mer av biologiska resurser nedsätts än man kan tillföra av andra. Inte ens med denna grad av försiktighet kan ersättningen av den levande naturens källor med syntetiska tillåtas gå för långt. Det finns samband med den yttre naturen och människans egen natur som inte kan ersättas. För hälsans och skönhetens skull måste vi behålla våra band till allt allt annat levande.

Reproduktionen av fast kapital och arbete är mer välkända begrepp. Underhåll av maskiner, verktyg och byggnader, jämte ersättning av förslitna delar räknas till kapitalreproduktionen. Produktionen av de varor och tjänster (inkl. sjuk- och socialvård) arbetarfamiljerna behöver för att leva och reproducera sig i det samhälle där de lever, samt den utbildning som erfordras för att de ska fungera i arbets- och samhällslivet, är de viktigaste posterna i det som kallas reproduktion av arbetskraft.

Mervärdet, m, tillägnar sig — i ett kapitalistiskt samhälle — borgarklassen. Det används för lyxkonsumtion inom den egna klassen och förbundna skikt, för utvidgning och modernisering av produktionen samt för att försvara den borgerliga ordningen.

KAPITALISMEN l KRIS:

Angrepp på reproduktionen av arbetskraft och naturresurser

Den beskrivning som hittills gjorts förutsätter ett krisfritt samhälle. I ett sådant reproduceras alla produktionsfaktorer och mervärdet räcker för att tillfredsställa den statsbärande klassens förväntningar. Man kanske kan diskutera om det har funnits något sådant som krisfri kapitalism, åtminstone är det säkert att den numera inte existerar.

Under ett kristillstånd ser kapitalet (kapitalägare och företagare) i första hand till att rädda profiten. Utan den vägrar de att satsa sitt kapital. Detta är ett karaktäristiskt drag hos kapitalismen och är lätt att förstå om man studerar marknadens och konkurrensens funktion. Kapitalet vältrar istället över krisen på andra klasser och skikt i samhället. Man kan se detta som en brist i reproduktionen av någon (eller alla) av produktionsfaktorerna – m ökas på N:s, K:s eller A:s bekostnad. Den möjlighet som mest diskuteras är att arbetarklassen och närstående skikt drabbas av lönenedpressning, ökad hets i arbetet, försämrad arbetsmiljö, social nedrustning …, dvs fullständig reproduktion av A. Ofullständig reproduktion av Kinnebär att fabriker körs i botten. Det är mer speciellt och förekommer mest när kapitalet vill lämna ett visst land eller område eller en viss bransch. Men möjligheten att övervältringen sker på reproduktionen av N har diskuterats för lite. Det sociala lugnet under femtiotalet och fram till mitten av sextiotalet köptes i viss mån genom höjd levnadsstandard och bättre sociala villkor, men under just den tiden tog naturförstöringen verklig fart.
Bristande reproduktion av N drabbar mycket generellt i samhället. I stor utsträckning är det kommande generationer som får bära bördan genom sämre produktionsförutsättningar på naturresurssidan. Omedelbart drabbas alla – ”onda som goda” – genom nedsmutsning, hälsofaror och förlorade estetiska kvaliteter. Dock drabbas de betydligt mindre som har råd att köpa sig en oförstörd bostads- och fritidsmiljö och har makt att utforma sina arbetsvillkor.

Alla former av övervältring av kostnader på reproduktionen av produktionsfaktorerna hotar givetvis kapitalet självt indirekt. Men de hotar kapitalet mer eller mindre omedelbart. Det fasta kapitalets förslitning drabbar snabbt och drabbar samma kapitalist. Arbetskraftens förslitning, om uttryckets tillåts, kan fortgå ett tag och de kapitalister som står för den kan – till en viss gräns – skaffa nya arbetare. Ännu längre kan naturförslitningen pågå – skadorna kan uppträda först efter en lång tid, källan kan vara svår att spåra, de som berörs är geografiskt spridda och socialt och politiskt splittrade på ett flertal klasser och på ett flertal åskådningar. Motståndet mot ekokrisen blir därför splittrat och man har anledning att vänta sig motstånd med olika klasskaraktärer.

Motståndet mot ekokrisen

Genom att alla klasser och skikt drabbas av ekokrisen får motståndet mot den en helt annorlunda politisk karaktär än motståndet mot ”arbetskraftens förslitning”. Det senare organiseras av arbetarklassen och stöds ofta av åtminstone lägre mellanskikt. Klasskaraktären på kampen är klar – det gäller arbete mot kapital. När småborgare eller folk från det övre mellanskiktet stöder denna kamp genom insamlingar till kampfonder eller dylikt eller genom SARB-grupper (de socialistiska arbetsmiljögrupper som finns i Stockholm, Göteborg, Malmö/Lund och Umeå) överskrider de sin klasstillhörighet och ställer sig medvetet på arbetarklassens sida.

Den borgerliga naturvårdsrörelsen

Motstånd mot förslitningen av naturen och dess resurser förekommer, som förutskickats, med vitt skilt klassinnehåll. Det som först utvecklades var ett motstånd helt inom borgerligheten och på kapitalismens villkor. Det är organiserat i naturvårdsföreningar, varav t ex den svenska, SNF, är från 1909. Numera finns ganska starka internationella organisationer på detta område. Den största heter International Union for the Conservation of Nature (internationella naturskyddsunionen). Den har, förutom nationella naturvårdsföreningar, en del statliga organisationer och tom regeringsorgan som medlemmar. Gräddan av naturvårdsrörelsen finns i World Wildlife Fund, WWF, (Världsnaturfonden). Där sitter bara prinsar, hertigar och storkapitalister i ledningen.

Generalsekreteraren för den svenska WWF-avdelningen, Sven Wahlberg, sa i en intervju i Aftonbladet den 15 augusti 1975 att ”vi är som en Noaks ark i exploateringens syndaflod”. Detta uttalande fångar grupperingens program och ideologi. De motsätter sig inte den kapitalistiska utvecklingen, utan försöker bara rädda hotade djur- och växtarter och små stycken orörd natur genom att inrätta nationalparker o dyl. SNF står åtminstone i praktiken för samma inriktning. I ideologin ingår synen på vildmarken som det värdefulla som ska bevaras och studeras. Rubbad natur är något nödvändigt ont – orubbad natur är något fint. Kvaliteten på den rubbade naturen intresserar man sig knappast för, trots – eller snarare på grund av — det är i den de flesta människor tillbringar det mesta av sin tid.

Tills helt nyligen kanaliserades allt naturintresse till organisationer med denna karaktär. Många naturintresserade utanför borgerligheten sitter fortfarande fast i de föreställningar som karakteriserar den borgerliga naturvårdsrörelsen.

Småborgerligheten och mellanskikten deltog länge (i stor utsträckning fortfarande) i de borgerliga organisationerna och helt på borgerlighetens villkor. Det passade dessa ideologirädda grupper att begränsa arbetet till sådana områden, t ex skydd av utrotningshotade djur, där det inte utmanade den politiska och ekonomiska makten. Man sa att man ville vara opolitisk.

Denna självpålagda begränsning gjorde att hela rörelsen undvek att ta upp övergripande ekologiska diskussioner eftersom sådana lätt kunde få en sådan räckvidd an de förde in på diskussioner om samhällssynen. Naturvårdsförbunden kom därför att länge blunda för de nya stora ekologiska hoten och fick se sig förbisprungna av dels nya borgerliga organisationer såsom Romklubben (not l), dels en ny framväxande miljövårdsrörelse. När de väl tog sig an ekologiska frågor, blev resultatet bedrövligt.

Som ett exempel kan nämnas det upprop som gjordes i juni 1972 för ett världsprogram för ”ekologiska områden”, World Ecological Areas Programme. Det gick ut på att vissa områden av tropisk regnskog och buskskog skulle skyddas med jägarfolkstammarna boende kvar i sin traditionella balans med naturen. De människor som inbegreps i programmet betraktades alltså som ”icke-politiska” varelser. Andra människor skulle inte få vistas i området annat än i forskningssyfte. De länder och enskilda som annars skulle ha kunnat exploatera området, förutsattes få ersättning. Detta program för att bilda nya bantustater ställde sig bland annat International Union for the Conservation of Nature bakom. Resultatet kan bara bli att vildmarksideologin avslöjas och att demokratiskt eller humanistiskt inriktade småborgare och mellanskikt överger naturvårdsrörelsen.

Den breda miljövårdsrörelsen

Den nya rörelse som växte fram från mitten av sextiotalet omfattade mest mellanskikt. Den organiserade spontanistiskt kring akuta problem och har endast mycket långsamt organiserats fastare, vilket till stor del är en följd av bristande kollektiv tradition i dessa skikt. Den karakteriseras av en viss frigörelse från naturvårdarnas borgerliga ram. Troligen finns det flera tidigare exempel på aktionsgrupper som på enskilda punkter gått emot kapitalets intressen, men dessa förblev isolerade, icke medvetet formulerade angrepp, och därmed ofarliga för kapitalismen. Under sextiotalet ökade denna form av aktivism markant och framträdde så småningom som en ny rörelse med ett nytt namn, miljörörelsen. Med hjälp av det nya begreppet ”miljövård” frigjorde den sig från den gamla föreställningen att endast orörd natur är värd att vårda. Den försökte också skapa sig en ny grundsyn genom att utgå från ekologiska principer. Några, t ex den amerikanske anarkisten Murray Bookchin, gick så långt att de utropade ekologin som den nya revolutionerande vetenskapen som för vår tids omvälvningar skulle få samma betydelse som astronomin för den borgerliga revolutionen. (2) Det började också utvecklas ekologistiska synsätt, dvs försök att härleda principer för hur ett samhälle fungerar och bör fungera från enbart ekologiska, naturvetenskapliga lagar. Den inriktningen är naturligtvis en följd av rädsla för ”politik”, dvs klassanalys, i de skikt som mobiliserades i miljörörelsen.

Det finns två skäl till att miljörörelsen växte fram vid den tid den gjorde: miljöförstörelsens tillväxt och en försvagad tilltro till regeringens (och kapitalets) metoder att lösa samhällets problem. Miljöförstörelsen utvecklades under efterkrigstiden hastigare än någonsin tidigare.

Bränsleförbrukningen i Sverige, liksom i många länder, trefaldigades på drygt 20 år. och med detta försurningen, röken, tungmetallerna. Jordbruket industrialiserades med hjälp av kemikalier som skulle ersätta naturliga processer och balanser. Nya ämnen tillkom i massor. Effekterna av utsläppen växte utöver utsläppsplatsen och blev regionala, i några fall tom globala (oljespill, DDT, koldioxid). Tvivlet (inom mellanskikten) på regimens förmåga att lösa problem i samhället sammanhängde med den våldsamma strukturomvandlingen och allt den medförde i påtvingat byte av bostadsort, av yrke. av klasstillhörighet (småborgare blev arbetare eller mellanskikt, mellanskiktens villkor blev allt mer lika arbetarnas) samt social rotlöshet och höjda levnadskostnader i de nya segregerade tätorter som växte fram. Med denna omdaning av samhället, vilken i Sverige gick som snabbast under sextiotalets senare del, följde en ökad strukturell arbetslöshet och nya problem att klara försörjningen ens för dem som hade arbete. Man började tala om de ”nya fattiga”. Inom arbetarklassen ledde denna utveckling till ett kampuppsving mot sextiotalets slut, inom mellanskikten och småborgerligheten till en misstro mot de traditionella metoderna att lösa samhällets problem – ekonomisk tillväxt och strukturomvandling.

Förutsättningar för en kamp mot ekokrisen, obunden av den borgerliga politiken fanns alltså. Rörelsen växte fram kring motstånd mot olika negativa yttringar av kapitalismen, det kunde gälla en trafikled i ett bostadsområde, en utarmad lekmiljö för barnen eller fabriksutsläpp som hotade en bygd. Aktivisterna insåg ofta att det var fråga om kapitalismens konsekvenser, men de hade varierande uppfattning om lösbarheten av problemen inom kapitalismens ramar.

Frågan togs knappast upp i agitationen. Men praktiken var klar: man vägrade ta ansvar för kapitalismen. Man sökte helt enkelt lösningar på problemen. Om en infartsled som man motsatte sig flyttades till ett annat bostadsområde, bekämpade man den där också och ifrågasatte varför alla bilar måste in i city. Björn Gillberg gjorde i början av sin karriär en väldig nytta genom att utgå från hur individerna drabbades genom födan och föra det tillbaka på företagen. Han visade att de förgiftade oss för att tjäna mer pengar. Han manade till kamp mot förgiftningen om det så medförde att företagen gick omkull. Förbud krävdes mot allt farligt och mot allt misstänkt som inte hade en väl dokumenterad nytta.

SNF höll sig noga utanför dessa kampanjer, och kunde därför inte integrera den. Ibland drabbade miljökampen arbetare med arbetslöshet, eftersom miljöaktivisterna inte förmått nå ett samarbete med arbetarna. Men det berodde inte på bristande vilja, utan närmast på bristande förmåga och, framför allt, bristande förutseende.

Så småningom har rörelsens huvudprincip formulerats som så: ”mänskliga behov och ekologiska krav ska avgöra produktionen — inte kortsiktiga vinstmotiv”. Den parollen skulle säkerligen ha accepterats redan i miljörörelsens barndom. I praktiken följde aktivisterna den. Inte ens lagarna stoppade dem.

Sammanfattningsvis vill jag alltså säga att miljörörelsen från sin framväxt på sextiotalet var ett uttryck för småborgerliga mellanskiktens (omedvetna) försvar för egna intressen gentemot kapitalet.

Genom dessa gruppers brist på kollektiv tradition kunde de bäst fångas upp av frågor som gällde individen (maten). Genom deras brist på helhetsperspektiv på samhället och en bristande kollektiv tradition förblev rörelsen en löst organiserad samling aktionsgrupper som arbetade med konkreta, ofta lokala problem.

Trots att den svenska arbetarklassen, med internationella mått mätt, har ett mycket starkt naturintresse har den – såvitt jag vet – inte byggt några egna organisationer för detta, om man inte ska räkna fritidsfiske- och koloniträdgårdsföreningarna. Hotet mot naturen har, naturligt nog, förefallit mera avlägset än de direkta hoten mot den egna hälsan och levnadsstandarden. Och eftersom naturvården har givits en borgerlig, ibland direkt människofientlig, prägel av de länge dominerande organisationerna är det förståeligt att arbetarklassen inte har deltagit i naturvårdsorganisationerna. De egna miljöproblemen på arbetsplatser och i bostadsområden har naturligtvis engagerat, men i de fallen handlar det ju främst om att;försvara arbetskraftens reproduktion, inte naturresursernas.

Efterhand som en icke-borgerlig miljörörelse har vuxit fram och problemen har blivit mer markerade, har arbetarklassens intresse för naturmiljön ökat något. Men fortfarande är medverkan från denna klass låg. Förklaringen får sökas i att det är särskilt enkelt för kapitalet att spela ut miljön mot sysselsättningen eller andra frågor av omedelbar vikt för arbetarklassen. Först när de frigjort sig från reformismens tvångströja och slutat bekymra sig om kapitalets problem, kan arbetarna se realismen i kravet på både meningsfullt arbete och god yttre miljö.

Ideologiska riktningar inom miljörörelsen

Miljörörelsen är alltså antikapitalistisk till skillnad från den borgerliga naturskyddsrörelsen. Det betyder dock inte att den är socialistisk. Istället samsas inom den vitt skilda ideologiska föreställningar med olika styrkeförhållanden i olika länder. I Norge är t ex den populistiska strömningen stark, i Holland den socialistiska och den anarkistiska och i USA finns dels en stark anarkistisk strömning, dels en som skyr all ideologisk diskussion. Detta för att nämna några länder med en stark miljörörelse. I Sverige har ingen av riktningarna dominans.

Populismen är ett uttryck för en kämpande småborgerlighet. Det är naturligt att den har sitt starkaste fäste i Norge, där småborgerligheten är talrik och har stolta traditioner av självständighet mot bourgeoisin (not 3).

Särskilt i ”utkantsområdena”, där människorna levt på kombinerat fiske, småjordbruk, skogsarbete och småhandel, har självständigheten mot centralorterna försvarats kraftfullt. Det var t ex i dessa områden som det folkliga motståndet mot EG-anslutningen hade sina starkaste baser. Populisterna har i Norge tom lyckats bygga upp ett ganska starkt politiskt parti, Sosialistisk Folkeparti, med förankring, förutom i småborgerligheten, i mellanskikten och långt in i arbetarklassen. Genom bildandet av Sosialistisk Valgförbund såg populisterna ett tag ut att svälja det norska kommunistpartiet. I miljörörelsen dominerar populisterna starkt. Miljöfrågorna har blivit så dominerande i deras politik att de ibland kallar den för ”ekopolitisk sosialisme”. Den enda gruppering som på allvar försöker utmana dem i miljörörelsen är maoisterna i AKP-ml. I brist på egen klar politik arbetar maoisterna mest med kuppartade övertaganden av den ena lokalgruppen efter den andra.

Populisternas ideologi centreras kring lokalsamfundet, i vilket alla klasskillnader ska utplånas, alla bli både arbetare och egendomsägare och där det kooperativa ägandet ska bli engrundform. Större privatföretag ska ombildas till arbetarkooperativ. Den statliga politiken ska gynna den produktionsform som man sätter allra högst, lokalsamfundets småföretag. De norska populisterna samarbetar gärna med arbetare och kampen riktas huvudsakligen mot storföretagsamheten, men också mot arbetarbyråkratin vilken man ser som en del av samma centralbyråkrati.

Även de mest radikala populisterna är klara antimarxister. De hävdar t ex en syn på staten som något som kan erövras politiskt genom en tillräckligt stark massrörelse och förmås att gynna lokalsamfunden och småfolket. De siktar visserligen mot en demokratisering av arbetssituationen, men inte mot att fullständigt avskaffa marknaden och inser inte att marknadsmekanismerna och konkurrensen omöjliggör en långtgående demokratisering på arbetsplatserna.

I Sverige företräds den populistiska uppfattningen av en falang inom Centerns Ungdomsförbund och kommer till uttryck i dess lokalsamhällsideologi. Det vore fel att betrakta hela CUF som en populistisk organisation, men populisterna utgör den starkaste falangen (utom i vissa landsändar, som i Skåne) och dominerar hela CUF:s miljöarbete. Programmet påminner starkt om de norska populisternas, men är något mindre utvecklat.

De socialistiska strömningarna inom miljörörelsen förefaller ha två olika källor. Dels kom ett inflöde av radikaler från student- och vietnamrörelsen under sjuttiotalets första år. Bland dessa var det vanligt med en syn på Kina som det stora basområdet för världsproletariatets kamp mot imperialismen. Även på miljövårdsområdet idylliserades Kina och togs som föredöme för en ekologiskt medveten socialistisk utveckling. Dels radikaliserades också en hel del miljöaktivister genom kampens egen logik. Detta kan man särskilt se i grupper som arbetat med trafikfrågor. Mönstret är likartat i åtminstone hela Västeuropa. Orsaken verkar vara att man, för att lösa trafikproblem, tvingas titta på hela urbaniseringen och därmed på centrala frågor om hur samhället fungerar. En intressant sak är att det maoistiska inflytandet bland miljörörelsens socialister har minskat snabbt under senare år. Supermaktsteorin har t ex aldrig vunnit gehör.

Genom avsaknad av erfarenhet från arbetsplatskampen, har de socialistiska miljöaktivisterna haft svårt att förstå skillnaden mellan de olika vänstergruppernas linjer, samtidigt som de själva haft en mer avancerad syn på betydelsen av miljöfrågorna och kampen mot ekokrisen. Resultatet har blivit att de inte känt sig hemma i vänsterorganisationerna, men ändå känt behov av någon form av socialistisk organisering. Från början av sjuttiotalet började det bildas socialistiska miljögrupper med syfte att utveckla en socialistisk miljöpolitik och med den påverka både vänstern och de breda miljögrupperna. Våren 1975 bildades ett kontaktnät mellan dessa och enskilda socialister som arbetar i breda miljögrupper, det sk socialistiska miljönätet. Det finns alltså en rimlig orsak till att de socialistiska miljögrupperna har bildats, men i takt med vänsterns ökade intresse för frågorna och – får man hoppas – förbättrade analys av dem, minskar utrymmet för deras verksamhet. Utarbetandet av miljöpolitiken kan då ske i vänsterorganisationerna och kampen huvudsakligen bedrivas i de breda miljögrupperna, i brett sammansatta organisationer på arbetsplatser, i bostadsområden, vid utbildningsanstalter etc. Ett behov för ett eller flera socialistiska miljönät, såsom organiserade tendenser inom miljörörelsen kommer dock alltid att finnas.

Finns det då inga klart borgerliga ideologiska strömningar i den breda miljörörelsen? Det finns gott om moderater, folkpartister och icke-populistiska centerpartister i miljögrupperna, men dessa har inte utformat någon politik för rörelsens arbete. De kan inte heller förväntas göra det. Ett sådant program skulle motsvara SNF:s och WWF:s eller möjligen Romklubbens program. och dessa finns det redan organisationer för. Att dessa personer valt att arbeta inom den kämpande miljörörelsen, tyder på att de inte valt att sätta kapitalismen behov före miljöns. De flesta av dem ser kanske inte konflikten, men när de väl upptäcker den i praktiken kan de förväntas svänga till vänster eller passiviseras.

Gruppen kring Gillberg kan möjligen betraktas som en borgerlig riktning inom miljörörelsen. Gillberg startade sitt miljöarbete på ett antikapitalistiskt sätt, men blev snart ett offer för en ledarkult som samlade ett antal konservativa människor till en supporterkrets. När hans dominerande ställning inom rörelsen började ifrågasättas, sökte han alltmer stöd i denna krets och försökte då länka in rörelsen i inomkapitalistiska banor. Gruppen kring Gillberg drev t ex fram ett program för Miljövårdsgruppernas riksförbund, där det föreslås att man endast ska använda lagliga metoder. Denna svängning från Gillberggruppens sida har medfört att den nu står helt isolerad. Efter splittringen av miljörörelsen vid årsmötet den 3 april, blev endast några obetydliga grupper och några med byråkratisk ledning kvar, medan resten nu håller på att bygga upp ett nytt, kampinriktat förbund.

Miljörörelsens organisationer

Den breda miljörörelsen består av några hundra lokala grupper. En del har förut varit medlemmar i Miljövårdsgruppernas riksförbund, MIGRI, och gått ur vid det senaste årsmötet. De deltar nu i byggandet av vad som ser ut att bli ett större – och framför allt – aktivare förbund. En tidigare rätt avskild del av miljörörelsen var Jordens vänner, som mest ägnade sig åt påtryckningar på myndigheter. Föreningen startades 1971 med amerikansk hjälp i form av den svenska utgivningsrätten till några miljöböcker med borgerligt budskap (t ex Ehrlichs Befolkningsexplosionen). Sedan dess har emellertid Jordens vänner suddat ut sina spår och fått igång arbete som mer liknar normala miljögruppers. De samverkar nu i uppbygget av det nya Miljöförbundet.

Skyddet av älvdalar mot vattenkraftexploatering har sin egen organisering i Älvräddarnas Samorganisation. Ett särskilt kontaktorgan finns för grupper som arbetar mot kärnkraft och kärnvapen och för alternativ till kärnkraftssamhället. För trafikpolitiska grupper finns ett icke formaliserat samarbete. Dessa tre samarbetsfora skulle förmodligen kunna driva sin verksamhet i nära förening med det nya miljöförbundet. Till den breda miljörörelsen kan man också räkna kampen mot Örestad och Fältbiologerna. Det senare är visserligen ungdomsförbund till Svenska Naturskyddsförbundet, men det är mycket självständigt. Förbundet rekryterar naturintresserade ungdomar, ofta redan i tioårsåldern, och sysslar mest med exkursioner, fågelskådning mm. Men redan i mitten av sextiotalet, innan miljövårdsgrupperna växt upp i nämnvärt antal, började fältbiologklubbar driva ett sådant arbete och då i allmänhet med en antikapitalistisk inriktning.

Arbetsmiljögrupperna utgör ett något speciellt fall. I grunden tillhör de arbetarkampen för att försvara arbetskraftens reproduktion. Men arbetsmiljöproblemen sammanhänger nära med naturmiljöproblemen, t ex genom att ämnen som är farliga utanför fabrikerna ofta förekommer i ännu högre halter inom dessa. De utgör därför arbetsplatsfrågor som den mellanskiktsdominerade miljörörelsen lätt förstår. Detta ger särskilda möjligheter att sammanlänka arbetarkamp och miljökamp. Av dessa skäl är det lämpligt med en kontinuerlig samverkan mellan natur- och arbetsmiljöaktivister.

Arbetsmiljökampen förs huvudsakligen inom klassens normala organisationer, fackföreningar och – ibland – demokratiskt valda kampledningar för hela klassen. Dessutom finns stödjande organisationer i form av arbetsmiljögrupper med tekniker och medicinare m fl som arbetar på en socialistisk plattform. Kontakten med naturmiljögrupperna är i de flesta fall dåligt utbyggda.

MILJÖKAMPEN OCH REVOLUTIONEN

Den revolutionära strategin

Vi har nu sett att miljörörelsen huvudsakligen är ett svar på kapitalets försök att övervältra sin kris på naturresursernas reproduktion. Den omfattar folk ur alla klasser och skikt i försvar för egna mot kapitalet riktade intressen, så när som på dem som medvetet väljer att sätta kapitalets behov i första rummet. Arbetarklassen är dock dåligt förberedd, eftersom den, åtminstone än så länge, tror sig behöva välja; antingen försvara egna kortsiktiga behov, eller försvara miljön.

Miljörörelsen blir alltså under normala tillstånd i samhället dominerad av mellanskikt och de ideologiska strömningarna blir i första hand proletära och småborgerliga (mellanskikten saknar en egen ideologi).

Den är en rent självständig social verksamhet som följer en egen logik i sin utveckling. Man vet t ex av erfarenhet att en kamp för bättre lekplatser eller bakgårdar lätt går vidare till att gälla hela bostadsförvaltningen. Man vet att kamp mot parkeringshus eller motorleder i bostadsområden lätt leder vidare till en kampanj mot privatbilismen och tom hela frågan om stadsplaneringen. Eller att en kampanj mot kärnkraften kan föras över på hela frågan om produktionsinriktningen och resurshushållningen.

Detta påminner om dynamiken i arbetarkampen. Den uppkommer spontant och organiseras för det ekonomiska försvaret av klassen, men kan efterhand utvecklas till allt högre nivåer. Enligt den revolutionära teorin är det kommunisternas uppgift att i den kamp som pågår påvisa problem och föreslå svar, som utgår från den medvetenhet som finns men förmår ställa de kämpande inför allt vidare frågor. På detta sätt kan klassen, organiserad för kampens behov, till slut ställas inför frågan om makten över staten, dvs inför det revolutionära avgörandet. Denna serie krav och organisatoriska steg ska alltså ett kommunistiskt parti formulera och i den breda kampen arbeta för att genomföra.

Kan man se likadant på miljökampen? Kan även där en serie övergångskrav och en successivt utvecklad organisatorisk samordning leda fram till revolutionen? Nej, så långt kan stegringen av miljökampen inte gå, styrd av sin egen logik. Långt tidigare kommer samhällets huvudklasser, borgarklassen och arbetarklassen att dominera scenen.

Genom att spela ut de hot som miljökampen riktar mot enskilda företag eller kapitalismen som helhet såsom hot mot sysselsättningen, försöker kapitalet få arbetarklassen på sin sida. Utan åtminstone ett passivt stöd från arbetarklassen får miljökämparna mycket svårt att driva sina kampanjer till seger. När detta stöd finns, som t ex vid almstriden i Stockholm i maj 1971, kan miljöaktivister ibland utveckla en förbluffande styrka. Men när det gäller större samhällsfrågor saknar de möjligheter att sätta kraft bakom orden, helt enkelt för att de inte sitter på för kapitalismen akut oundgängliga och oersättliga uppgifter i samhället. I sådana fall fordras att kampen förs tillsammans med kamp på viktiga arbetsplatser.

Just denna förening av arbetsplats- och miljökamp ar uppenbarligen det mest intressanta perspektivet. Visserligen kan man föra in miljö- och resursfrågor direkt i arbetarkampen och därmed finna vissa intressanta möjligheter att utveckla denna, t ex öka förståelsen för behovet av en planerad ekonomi. Men det strategiska perspektiv som bör vara avgörande för vilken organisationsform och vilket arbetssätt man väljer är ända det som ser miljörörelsen som en självständig antikapitalistisk kraft, vilken genom lämplig politik kan samverka med kampen på arbetsplatserna.

Miljörörelsens organisering

Om man accepterar det strategiska huvudperspektivet för miljökampen som har skisserats här, följer vissa principer för organiseringen.

Organisationerna för det utåtriktade massarbetet bör vara öppna för alla som kan tänkas stödja en sådan inriktning. På samma sätt som fackföreningarna samlar alla som uppfattar arbetsköparna som en motpart, bör miljöföreningarna samla alla som uppfattar sig stå i motsatsställning till dem som förstör miljö och människor för egen vinnings skull. Kampen bör dessutom föras också i andra organisationer som har en sådan ”partkaraktär”, t ex hyresgäströrelsen och kooperationen. En fackförening som förlorar sin självständighet mot arbetsköparen eller mot staten blir en gul förening och räknas inte till rörelsens organisationer. På samma sätt måste miljöföreningarna värna sin självständighet mot stat, företag, företagarnas organisationer och av borgerligheten dominerade organisationer (t ex SNF). Men att från miljörörelsens utåtriktade organisationer utestänga människor med en borgerlig politisk syn är lika dumt som att i en fackförening försöka utestänga icke-socialister.

Röda fackföreningar i en icke förrevolutionär eller revolutionär situation har gång på gång visat sig vara en fåfäng tanke, men har ändå dragningskraft på nyradikaliserade, otåliga grupper. På samma sätt finns nu en strömning för att bygga upp en röd miljörörelse. Många, främst FK-sympatisörer, ser de socialistiska miljögrupperna och Socialistiska miljönätet som mer än grupper för att utarbeta en revolutionär miljöpolitik. Därför har de också dragit igång en socialistiskt miljöbulletin som de vill använda som hjälpmedel för organiserandet av miljökampen. Nyligen har visserligen denna strömning svängt under inflytande av uppgörelserna i den breda miljörörelsen (MIGRI-bråket), men det är bara fråga om en taktisk reträtt.

Socialisterna i miljörörelsen bör alltså inte avgränsa sig organisatoriskt från den breda rörelsen. Vi bör verka som en del i den och samtidigt försvara vår rätt att organisera oss i en eller flera tendenser. Tyvärr har stalinismen fortfarande ett så starkt grepp över socialisternas sinnen att många uppfattar ett försvar för tendensfriheten som ett uttryck för en vilja till ”splittring” (4).

Vi måste naturligtvis samtidigt försvara andra riktningars rätt att organisera tendenser. Vi måste t o m respektera dem som principiellt jämbördiga: Vi och de deltar i samma kamp. Utifrån vår samhällsteori kallar vi den antikapitalistisk. De har kanske en samhällsteori enligt vilken kapitalismen kan anpassa sig till kraven. Nåväl, vi är ändå överens nu om att vi för en kompromisslös miljökamp. Erfarenheterna under kampen och den fortlöpande debatten får visa vilken teori som är rätt!

Övergångskrav

Behovet att sammanlänka arbetsplatskampen och miljökampen ställer givetvis krav på kampinriktningen inom båda. Här ska först diskuteras förändringar i agitationen och övergångskraven inom kampen på arbetsplatserna, därefter de krav som främst kan drivas i ”grannskapen”. Artikeln avslutas sedan med huvudfrågorna för det vi brukar kalla miljörörelsen. Några kampfronter utelämnas ur analysen, t ex den viktiga kampen om forskningen och den tekniska utvecklingen, vilken främst kommer att föras på utbildningsanstalterna, men som också kan föras ut i andra miljöer. Denna fråga är mycket viktig för miljökampen, men är värd en egen artikel.

Kampen på arbetsplatserna

Traditionellt har lönekampen stått i centrum på arbetsplats erna. Marxisterna har argumenterat för krav på lika löneökningar för alla i kronor räknat, fasta löneformer och avskaffande av meritvärdering för att motverka den splittring företagsledningarna försöker skapa genom lönesättningen. Dessutom har de fört fram kravet på indexlön med automatisk uppjustering månad för månad. Som offensiv inriktning brukar man kräva höjd lön på profitens bekostnad. Det är intressant att se att miljöaktiva grupper ur mellanskikten vanligen är mycket positiva till dessa krav utom ibland till det sista, vilket man uppfattar som ett utslag av ”pryldyrkan”. Denna reaktion kan naturligtvis inte tas till intäkt för att ställa lägre krav än vad som motsvarar arbetarnas verkliga behov. Men det är kanske dags att tänka lite djupare över vilka behoven egentligen är.

Lönen ska täcka kostnaderna för den (vanligen privata) konsumtion som är nödvändig för att leva i samhället. Om den inte gör det, kan man antingen kämpa för höjd lön eller för sänkta kostnader för att leva väl i samhället. När levnadsomkostnaderna stiger (mer än vad som motsvarar inflationen) innebär det att arbetarna har fått sig pålagda nya uppgifter — uppgifter som de måste utföra för att kunna ställa sin arbetskraft till förfogande på det sätt bolaget önskar. Det innebär också att dessa nya uppgifter ska lösas individuellt och genom marknaden och att den tid detta tar inte räknas som arbetstid. Är det inte litet väl undfallande att för detta endast kräva kompenserande löneökningar och kanske lite till? Är det inte samtidigt uppsplittrande, individualiserande, ja rent av borgerligt?

Det tydligaste exemplet gäller arbetsresorna, som har ökat oerhört under efterkrigstiden i takt med kapitalets ”strukturomvandling”. Kostnaden och tiden för arbetsresorna har arbetarna fått bära och den belastningen har blivit än större genom att kollektivtrafiken ofta är dålig. Under omständigheterna kan man inte klandra den enskilde arbetaren för att han eller hon har skaffat sig bil. Men man kan sannerligen klandra arbetarkollektivet — i t ex fackföreningarnas form — för att inte söka andra lösningar för att lösa problemet med arbetsresorna. Varför inte kräva att företaget betalar arbetsresorna, både i pengar och tid? I så fall skulle nog kollektivtrafiken snart börja fungera! Sedan skulle man också kunna organisera för arbetarkontroll även vid denna del av produktionen – kräva väntkurar och åkkomfort för att överhuvudtaget komma till jobbet.

Om arbetsresor på företagets bekostnad hade genomdrivits tidigare, skulle trycket på storstäderna aldrig ha blivit fullt så stort. Uppsplittringen på sovstadsgetton och industriområden skulle inte heller ha blivit så stark. Om kravet genomdrivs i avtalsrörelserna framöver, skulle stadsmiljön åtminstone inte förvärras ytterligare. Den exakta tekniska utformningen av förslaget får diskuteras. T ex är det kanske bäst att det är den genomsnittliga restiden vid varje arbetsställe som inräknas i arbetstiden. Frågan är viktig från miljö- och resurssynpunkt såväl som från strategisk synpunkt. Den nuvarande inriktningen isolerar arbetarna bakom vardera ett ton av plåt och skapar en helt individuell mentalitet. Den föreslagna skulle främja kollektiv samverkan även kring förbättringen av arbetsresorna och möjliggöra solidaritet med påtvunget billösa kategorier.

Låt oss för ett annat exempel titta på barnpassningen som blivit ett allt större problem för allt fler arbetare. En borgerligt privatkompenserande lösning i detta fall skulle vara vårdnadsbidrag åt småbarnsföräldrar som stannar hemma eller förkortad arbetsdag för dessa föräldrar. Men de vägarna förkastas av den fackliga rörelsen. Istället ställer den kollektiva krav: ”Bra daghem åt alla barn!” och i ökande utsträckning även ”Sextimmarsdag utan lönesänkning!”. Detta är exempel på hur krav med rötter i en annan miljö, nämligen kvinnorörelsen, har upptagits i den fackliga rörelsen så att den nu driver en mer avancerad kamp än den skulle ha gjort med närmare tillhands liggande krav.

Den generella inriktning vi kan formulera här, är att arbetarnas (ja, förstås också mellanskiktens) kamp för rimliga levnadsvillkor i första hand bör riktas mot kollektiva lösningar. De bör betalas direkt av företagen eller av stat/kommun och genomföras under kontroll av arbetare eller brukare, eller möjligen skötas kooperativt. Fördelarna är att dessa lösningar samlar arbetarna kring kraven och kring kontrollen av genomförandet, och därigenom höjer kampnivån. Men lösningarna är också mer socialt tillfredsställande (mindre kommersialiserade och ger mer mänskliga kontakter) och sparar vanligen energi och andra resurser. Lönekampen bör alltså tonas ner ytterligare och enbart drivas som ett stenhårt försvar för den uppnådda materiella standarden och på extra höjningar för de verkligt lågavlönade. För försvaret av standarden används då givetvis någon form av automatisk uppräkning i förhållande till en av arbetarna kontrollerad levnadskostnadsberäkning. (Men vore det inte bättre att göra denna levnadskostnadsberäkning i kronor i stället för i procent?) (not 5)

Detta sätt att hålla igen lönekraven får inte förväxlas med LO-ledningens. Den senare gör det av ansvar för den kapitalistiska ekonomin, vi gör det för att vi tar ansvar för människorna, miljön och de efterkommandes villkor. Dessa metoder kommer troligen att driva på överproduktionskrisen mer än vad ytterligare lönekrav på profitens bekostnad gör. De senare gör detta genom att driva fram arbetslöshet, de förra genom att erbjuda löntagarna kollektiva sätt att fylla sina behov, varvid de lirar undan en del av sin efterfrågan från marknaden.

Låt oss ta fler exempel på den föreslagna kampinriktningen.

Fritidssektorn: Arbetarklassen och mellanskikten måste i allt större utsträckning fly på fritiden för att orka med jobbet och ofta en taskig boendemiljö. Istället för pengar till sportstuga, båt eller överklassens traditionella svindyra sportutrustning, kräv kollektiva stugbyar, utrustade med båtar, bilar, idrottsanläggningar, fiskeutrustning, sportredskap, trädgårdsmark…! Kräv att staten exproprierar bl a överklassens bästa skärgårdstomter för sådana anläggningar och för att ge plats åt det rörliga friluftslivet! Stugbyarna kan ägas av fackförbund och betalas av företagen. Man kan även tänka sig att de drivs i kommunal regi under brukarkontroll, men i så fall blir de inte på samma självklara sätt en fråga för arbetsplatskampen. Kräv vidare utlandsresor arrangerade i facklig eller annan kollektiv regi, med mer sammansatta, spännande och lärorika resmål än de traditionella hotellen och playorna.

Mat: Kräv näringsriktig och oförfalskad mat i lunchrummen. Tillsätt kontrollkommittéer genom facket. Dessa kommittéer kan också ta direkt kontakt med ansvarsfulla odlare. De enkla, närmast självklara krav man startar med här, kommer snabbt att leda arbetarna i motsättning till hela den kapitalistiska jordbrukspolitiken, till jordutarmningen och förgiftningen. Dessutom pekar aktionsformen fram mot uppbyggnaden av ett alternativt distributionssystem.

Inför kapitalets attacker på denna kampinriktning, vilka bl a kommer att bli ideologiska dimridåer om den fria konsumtionens välsignelser och tillväxtens betydelse för välfärden ochhögst materiella attacker på sysselsättningen, föreslår vi arbetarkollektivet ett svar på den ideologiska nivån kring paroller som ”Köpfrid – ner med reklamen!” och på arbetslösheten ”Fördela det meningsfulla arbetet – 6,5 timmars arbetsdag åt alla, resorna inräknade – bevarad materiell standard!”

Det är viktigt att kampen mot arbetslösheten förs under parollen ”Meningsfullt arbete åt alla”. Det är orimligt att försvara dåliga projekt – vapenproduktion, kärnkraftsbyggen osv – bara för att de ger ”sysselsättning”. Begreppet sysselsättning är förnedrande för arbetarna och bör användas med negativ laddning. Det förutsätter en syn på den ”sysselsatta” som enbart kugge i ett maskineri – utan egna sammansatta behov och förmåga till aktivt handlande.

På fabriker som tillverkar icke meningsfulla produkter eller direkt skadliga ting, eller där arbetsorganiseringen styckar sönder arbetet i oöverblickbara delar, bör man i facklig regi utarbeta alternativa produktionsplaner för företaget. Här kan man nå värdefull samverkan med grupper av forskare, tekniker och studenter som arbetar för en alternativ teknik och en forskning i arbetarklassens tjänst. I produktionsplanerna bör hänsyn tas till utrustning och specialkunskap på fabriken. Särskilt om marknaden sviktar kan man ta kamp för den alternativa planen. Det blir då samtidigt ett sätt att rädda jobbet. Exemplarisk är här kampen vid Lucas flygdivision i England. (not6)

Övergångskrav i bostadsområden

En mängd olika frågor med anknytning till miljö och resurser drivs i föreningar och aktionsgrupper som verkar i bostadsområden. De viktigaste partsorganisationema inom vilka man bör ta strid för en kamplinje är hyresgäströrelsen och konsumentkooperationen. I skärpta lägen, särskilt när man har stor spontan tillströmning kan det vara lämpligt- med tillfälliga aktionskommittéer som arbetar med stormöten, öppna för alla i området. Med sådana kommittéer kan det också vara lättare att vid behov bryta med den borgerliga legaliteten. I ett förrevolutionärt läge kan dessa slag av organisering bli permanenta och överta alla de traditionella organisationernas uppgifter, vilka då utföres av mängder av stormötesvalda delegationer som alla ansvarar inför stormötet och är när som helst avsättbara. Dessa grannskapskommittéer blir till motsvarigheter till fabrikskommittéerna, men organiserar en klassallians av arbetare, mellanskikt och vissa småborgare i direkt kamp för egna intressen mot kapitalet. Det är viktigt att dessa kommittéer får fasta band till fabrikskommittéerna och andra arbetsplatsorgan. Övergångskraven i bostadsområdena ska alltså vara sådana att de förbereder för och påvisar de avancerade organisationsformerna och samtidigt skapar element av samordning med arbetsplatskampen.

Hyrorna: ”Stopp för hyresspekulationen — hyran anpassad till arbetarlönerna!” är en paroll som pekar mot ett samarbete mellan hyresgästföreningar och priskontrollarbetet i fackföreningarna. Om lönerna justeras upp efter prisutvecklingen i den genomsnittliga bostaden, måste varje hyresvärd hållas efter så att kostnaderna åtminstone inte går upp snabbare i hans hus. ”Stopp för energislöseriet — förbättra isolering och ventilation under hyresgästernas kontroll” är en viktig kampinriktning för att bredda hyresgästföreningarnas uppgifter och dra in fler i aktivt arbete. Det kan t ex ge viktiga kontakter med radikala tekniker och arkitekter. Dyra tilläggsisoleringsarbeten måste stoppas. De kan på samma sätt som lyxsaneringen tillgripas av hyresvärden för att skapa skäl att höja hyran. ”Sanering under hyresgästernas kontroll” är ett naturligt krav som redan tagits upp flera gånger.

”Kollektiva tvättstugor under brukarkontroll”. ”Kollektiva frysutrymmen, grovkök med utrustning för syltning, storbak, mm, kvartersverkstäder utrustade för sömnad, trä- och metallarbeten och reparationer.” Kampen för dessa paroller leder till minskat resursslöseri och minskad kommersialisering, samtidigt som fler får tillgång till riktig utrustning. Inget av detta bör man missa att ta upp i agitationen. Man kan också tänka sig att samordna kvartersverkstäderna med professionell produktion i samma lokala skala, kanske främst utgående från lokalt skrot och lokalt producerade naturprodukter. Detta ger stimulans åt det sociala livet i kvarteret, kanske till särskild glädje för barn och ungdom. Men samtidigt ger det viktiga flexibla resurser att användas under tider av skärpt kamp.

”Kollektiva matsalar” är ett annat tänkbart krav. De kan antingen betjänas av anställda eller – vilket blir billigare och kanske roligare – genom rotation bland de boende.

Inom Konsum kan man arbeta för hållbara slitvaror och hälsosamma matvaror. ”Nej till råvaruslöseriet – hållbara produkter! ” ”Nej till förstöringen av jord och människor – oförfalskad, naturenligt odlad föda!” Samverkan med fackliga organ vid lämpliga fabriker kan sökas för att bidra till formuleringen av alternativa produktionsplaner som innehåller just dessa hållbara varor tillverkade av i största möjliga utsträckning naturliga råmaterial. Kamp som sedan många år har drivits inom konsum har lett till ett sortiment av enkla, starka och ganska billiga sk baskläder. De angriper dock endast indirekt hela det befängda sortimentet och gör valet av dessa kläder till en helt personlig handling. Mer utvecklande skulle förmodligen vara ett krav på att alla slitvaror ska åsättas ett jämförpris i kronor per år av normal förslitning. En första omgång av sådan prissättning skulle kunna bygga på mätningar av Konsumentverket och senare kompletteras med konsumentkontrollerade mätningar.

Maten kommer att bli en svår kampfråga, vilket redan påpekats i samband med diskussionen av arbetsplatskampen för riktig lunchmat. (Här finns vissa förutsättningar för samordning av kampen) Bondekorporationen kommer att gå i frenetiskt försvar och den är Sveriges största integrerade företagskoncern. Enda möjligheten är att börja organisera lantbrukare i nya organ oberoende av dessa kapitalintressen. Kanske är det Matfronterna som visar vägen. De består av en fast kundkrets som samverkar med odlare direkt utan mellanhänder. I större skala skulle detta kunna organiseras genom konsum och bl a inbegripa en utökad koloniträdgårdsodling inom städerna. Även nya förädlingsindustrier måste byggas upp, särskilt för kött och spannmål. Det är nödvändigt att arbeta över kortare avstånd och alltså i mindre anläggningar om man inte ska behöva förstöra råvarorna eller t ex tvinga charkuteriarbetare att jobba i extrem kyla.

Denna kampinriktning kommer att skapa nya samverkansstrukturer mellan tätorter och kringliggande jordbruk, mellan stadsbefolkning och lantbrukare som föredrar en sådan allians framför bondekorporationen. Det blir troligen i första hand populistiskt inriktade småbrukare. Det är viktigt att undersöka deras situation noga och ställa krav på den statliga politiken så att den kan underlättas, samtidigt som man direkt hjälper dem att göra nödvändiga investeringar mm.

Trafikfrågor: Den vanligaste formen av miljöarbete i trafikfrågor är motstånd mot genomfartsleder i bostadsområden. Krav som utvecklar detta motstånd är ”Stopp för genomfartstrafik till city, Ingen privatbilism i stadskärnan. Nej till parkeringshus, Satsa på kollektivtrafik och cyklism'” Många effektiva aktionsformer finns utprovade: Kvartersfester på gatan för att hindra vägmaskinerna, cykeldemonstrationer i stadskärnan i rusningstid… Men än verksammare torde kampanjerna bli om man kan nå samverkan med facklig kamp för företagsbetalda arbetsresor. I samband med en facklig strid för ett sådant krav kan ett solidaritetsarbete bli synnerligen verkningsfullt. En samordnande ”trafikantförening” för hela staden skulle vara lämplig för att genomföra ett sådant arbete.

I agitationen kan sambanden belysas mellan företagens krav på en vidsträckt, enhetlig arbetsmarknad och belastningen som de därav följande resorna betyder för den enskilde arbetaren och tjänstemannen. Man kan också ta upp bilismen som en följd av att varken företag eller myndigheter tar ansvar för att kollektivtrafiken ska fylla behoven. Man kan belysa det segregerade stadsbyggandet och ställa krav på väl sammanhållna, mångsidiga stadsdelar där man kan både bo och arbeta.

Trafikantföreningen bör också söka samverkan med de trafikanställda och stödja deras krav på bättre arbetsvillkor. I Stockholm har dessa redan varit ute i kamp och militansen har ökat klart. En intressant detalj är att de har ställt krav på betald restid till den plats där de börjar sina pass. Det kan tas till utgångspunkt för att förklara detta kravs stora generella betydelse.

Det är kanske också dags att ta upp bilismen på att mera direkt sätt. Man kan påvisa att det redan idag för en stadsbo som inte bor väldigt tokigt till. är klart rationellt att göra sig av med den egna bilen och hyra eller tom åka taxi varje gång man har behov av ett individuellt fordon. Det spar både tid och pengar och låser en inte till bilismen som livsform. Man kan mot den bakgrunden propagera för kooperativa (OK?) eller kommunala hyrbilstationer i – på sikt – varje kvarter och varje by. Det är naturligt att utgå från dagens bensinstationer och bilverkstäder för denna utbyggnad. Detta gör också att man kan föreslå de anställda vid dessa anläggningar ett konkret alternativ för ett meningsfullt arbete sedan deras nuvarande uppgifter börjat minska i takt med privatbilismens nedgång.

Ytterligare en lång rad frågor kan drivas i bostadsområdena. När giftiga fabriksutsläpp hotar ett visst område bör kampen föras av en lokal kommitté som snabbt ser till att få kontakt med arbetarna på fabriken. I de flesta fall kan gemensam sak göras kring gifter som är skadliga både i arbetsmiljön och i den yttre miljön. I vissa fall kan dock den enda möjligheten vara att arbeta med påtryckningar på kommunen. T ex när det gäller en tilltänkt miljöfarlig industrietablering kan en aktionskommitté som i isig samlar kommunalpolitiskt aktiva personer ur alla partier vara mycket effektiv i att driva fram ett kommunalt veto Man bör också i agitationen passa på att föreslå alternativa metoder och investeringar som skulle kunna ge både miljövänlig utveckling och meningsfullt arbete. Samtidigt kan man ta upp behovet av planerad hushållning med miljö och resurser.

Stegring av kampen

De grundläggande dragen i de krav som diskuterats kan sammanfattas så:

Man bör ställa konkreta krav utifrån mänskliga behov och ekologiska krav, resursernas begränsning, ansvaret inför framtida generationer osv, men utan ansvar för det enskilda företaget , eller den kapitalistiska ekonomin som helhet. De krav som har sin utgångspunkt i försvaret för naturresursernas reproduktion kommer spontant upp i mellanskiktsdominerade miljövårdsgrupper, men måste därifrån föras till alla miljöer där de har aktualitet. De bör drivas i propagandistiska kampanjer och aktioner i miljövårdsgruppernas regi, men för att kunna bli föremål för verklig masskamp måste de också drivas i befintliga partsorgan – fackföreningar, hyresgästföreningar, kooperationen… De bör drivas med inriktning på arbetarveto resp användarbojkott och arbetar- resp användarkontroll. Miljö- och resursfrågornas natur att ofta sammanbinda problem på de mest skilda platser bör utnyttjas för att foga organisatorisk samverkan mellan kampen i olika miljöer. Vid arbetsplatserna bör man skjuta fram krav som siktar mot kollektiva sätt att fylla behov istället för privatiserade och kommersialiserade sätt. I bostadsområdena bör man trycka på kollektiva nyttjandeformer, hållbara bruksvaror och miljö- och hälsoriktigt odlad och förädlad föda.

Den viktigaste formen av organiserat samband mellan arbetsplats- och bostadsområdeskampen är troligen priskontroll-kommittéer, kanske gemensamma för en hel stadsdel eller mindre ort, med representation från fackliga organ och sektioner av hyresgästföreningar och konsumentkooperationer. De utgör ett slags förövning för den öppna kampens sovjeter. De sammanför uppgifter om löner, hyror och levnadskostnader. Kring dessa organ kan man föra propaganda om planhushållningens förtjänster och möjligheten av en verklig demokratisk kontroll av planeringen.

I samband med motdrag från kapitalet kan kampen ytterligare stegras. Hot om nedläggning av fabriker där kamp pågår kan mötas med strejk i hela koncernen och upprättande av kontroll-kommittéer och i vissa fall ockupation med krav till staten om övertagande under arbetarkontroll. Samtidigt kan man ta strid för en alternativ produktionsplan i enlighet med priskontroll-kommittéernas uppställningar av vad som är meningsfulla produkter. Kampen förbinds här också med forskarnas och teknikernas kamp för en alternativ inriktning på forsknings- och utvecklingsarbetet och bredare gruppers kamp för insyn och demokratisk diskussion kring den inriktningen.
Grannskapskommittéerna och fabrikskommittéerna måste i en situation av öppen omfattande kamp i första hand sörja för kampens behov. T ex förse de strejkande och lockoutade arbetarna med mat och nödvändighetsvaror, efter hand också strejkvakterna och arbetarmilisen, inhysa hyresstrejkande som vräkts, organisera alternativ bränsle- och elförsörjning till uppvärmning och till övertagen industri som måste fungera.

I ett sådant läge av öppen kamp blir uppenbarligen också samordningen mellan kampen i olika miljöer än viktigare. Det är omöjligt att här redovisa mer fullständigt hur den ska föras vidare. Kampen på de militära förbanden, och en hel del andra frågor som inte har berörts i artikeln, måste tas med i analysen. Klart är ändå att den viktigaste organisationsformen för samordningen är Sovjeten, i vilken representanter för alla grupper som är ute i öppen kamp samlas. Sovjeter på olika orter organiserar sedan centrala råd för samordning på regional och nationell nivå. De paroller man bör ta kamp för i detta läge tas inte upp här, men de måste syfta till att stärka den revolutionära maktens inflytande och utmana den borgerliga på allt fler områden och kulminera i parollen ”All makt åt sovjeterna!”. Den borgerliga staten inser tydligt att fabrikskommittéerna och grannskaps-kommittéerna, och i än högre grad sovjeterna, utgör grunden till en ny maktstruktur bredvid den bestående. En sådan kan de omöjligen tolerera och därför kommer kampen efter deras upprättande in i en hektisk period där snabba,’ beslutsamma motdrag måste göras. Frågan om makten kommer aldrig att stå på ett abstrakt sätt: i ett moget läge blir det uppenbart att sovjeterna och deras samordnande organ måste ta makten eller bli krossade av en borgerlig motoffensiv.

Miljövårdsgruppernas uppgifter

I beskrivningen av de olika kampfronterna och de frågor som kan drivas i olika organ, gavs ganska litet utrymme åt de rena miljövårdsgrupperna. Den breda kampen måste i huvudsak drivas genom de redan existerande organisationerna inom vad som ofta kallas ”folkrörelserna” och — i avancerade lägen – direkt organ för alla berörda inom en viss miljö, t ex en arbetsplats eller ett bostadsområde. Endast på det sättet kan kampen bli ett uttryck för en klar majoritet av de berörda människorna. Men det finns ändå en viktig roll för den vanliga typen av miljövårdsgrupper med en utspridd medlemskader och svag primär förankring i avgränsade miljöer.

Miljövårdsgruppernas roll sammanhänger med att de är den spontana organisationsformen för motståndet mot kapitalets angrepp på naturresursernas reproduktion. Den slutsatsen får man dra av den relativa stabilitet miljövårdsgrupperna uppvisar, trots att de oftast lyckas uträtta relativt litet. Det är de mer traditionellt organiserade och brett arbetande miljövårdsgrupperna som fyller denna roll. Löst organiserade aktionsgrupper som bildas för vissa uppblossande stridsfrågor har svårt att överleva en nedgång i kampen för just den frågan och får ibland uppleva att aktivisterna skingras eller passiviseras.

Det arbete miljövårdsgrupperna kan utföra är dels rent propagandaarbete, dels initiering av kamp i olika avgränsade miljöer . Till propagandauppgiftema hör spridning av information om miljöproblem genom pressen, på gator och torg och även direkt till politikerna. För att få uppmärksamheten riktad mot ett visst problem kan direkta aktioner genomföras mot trafiken, mot ett utbyggnadsprojekt, en rivning eller liknande. Men även om aktioner stoppar verksamheten så kan detta bara ske tillfälligt, i propagandistiskt syfte, så länge aktionen inte är förankrad i organisationer som omsluter huvudparten av dem som direkt berörs av frågan.

Denna svaghet hos miljövårdsgrupperna gör att de ibland förfaller till enkla påtryckningsgrupper som närmast vädjar till politikerna att handla på ett visst sätt. För att undvika detta är det viktigt att det propagandistiska arbetet förbinds med det initierande. Diskussionerna och praktiken i grupperna måste leda fram till att aktivisterna inser att de måste ge sig på det besvärliga arbetet att driva miljövårdsfrågorna i kooperationen, hyresgästföreningarna, facket, m fl klart avgränsade miljöer. Samtidigt måste miljövårdsgruppen finnas kvar för intern skolning och sammankoppling av kampen mellan de olika miljöerna för att ta initiativ till nya gemensamma kampanjer samt för värdering av kampens resultat. Därigenom kan gruppen fortgående mobilisera nya människor till detta slag av arbete.

En arbetsform som prövats alltför lite inom miljörörelsen är solidaritetsarbetet med grupper som är ute i öppen kamp vid företag eller i bostadsområden. Kamp som har ett väsentligt inslag av miljö- eller resursfrågor kan därigenom få stöd hos bredare grupper än vad t ex vänstergrupperna kan nå. En militant fortsättning på Surtearbetarnas kamp för rätten till meningsfullt arbete med miljövänliga produkter skulle t ex kunna stödjas av hela miljövårdsrörelsen. Den öppna kampens metoder skulle kunna förklaras för annars ointresserade mellanskiktare. Samtidigt skulle förståelsen kunna öka för vikten av att sammanbinda det propagandistiska arbetet med öppen kamp i avgränsade miljöer.

Vissa frågor passar inte in i det mönster som framställs här. De kan ha en sådan karaktär att det inte finns någon avgränsad miljö av direkt berörda att förankra den i — detta gäller t ex ett förslag att öppna en urangruva i ett folktomt område. I sådana fall måste kampanjen drivas ändå och då främst av miljövårdsgrupper och liknande organisationer.

I andra fall kan frågan vara så viktig för hela befolkningen att en allmän debatt överflyglar arbetet i avgränsade miljöer. Det gäller t ex kärnkraftsfrågan, där debatten under ett par år nådde en så hög intensitet att den genomträngde hela samhället, Det ovanliga inträffade att en klar majoritet av hela befolkningen samtidigt insåg att man borde säga nej till en för kapitalismen viktig verksamhet. I ett sådant läge är det visserligen också viktigt att förankra kampen hos särskilt berörda grupper, t ex arbetare på kärnkraftsbyggen och i urangruvor, men miljövårdsgrupperna och de särskilda aktionsgrupperna som bildades måste ta ett ansvar för att kampanjen verkligen drivs så långt det går. När befolkningens uppfattning är klar och ledande politiker ändå går emot opinionen måste man ta initiativ som ytterligare avslöjar dem och försvagar deras grepp över människorna. Här kommer kravet på folkomröstning in. Det är otroligt att man får igenom det, men om riksdagen vägrar efter en intensiv kampanj, som drar med stora delar av ”folkrörelserna”, innebär det en försvagning av förtroendet för partiledningarna och man får lättare att nå fram med fortsatta kampanjer i samma och andra frågor.

Plattformen

Vilka organisatoriska krav på miljövårdsgrupperna och deras nationella sammanslutning ställer nu dessa uppgifter? Som redan sagts ska de vara öppna för alla som stöder ett försvar för miljön och människan mot kapitalets intressen. De behöver en plattform som avgränsar dem från strömningar som vill underordna all kamp kapitalets intressen. Men den plattformen ska inte vara mer begränsande än vad som motsvarar kampens behov. Det som behövs är egentligen bara den nämnda allmänna principen, konkretiserad för de frågor resp grupper arbetar med och eventuellt grova linjer för de alternativ man accepterar så att man inte riskerar att bli uppfattad som en ren missnöjesgrupp.

Det finns en utbredd tendens bland socialister i rörelsen att försöka få med så avancerade krav som överhuvudtaget är möjliga att genomdriva. Den visar sig t ex när Socialistiska miljönätet vill skriva in arbetarkontrollen i plattformen för ett gemensamt tidningsprojekt med Miljö förbundet. Jordens Vänner, Fältbiologerna, Energigruppernas Kontaktorgan och arbetsmiljögrupperna. Denna tendens är ett uttryck för en farlig otålighet som lätt kan leda till att avantgardet inom miljörörelsen förlorar kontakten med massan. Naturligtvis bör man propagera för ett avancerat program och förbereda för svårigheter som kan väntas uppstå i kampen, men det är först när svårigheterna visar sig i praktiken som hela rörelsen förstår dem och det är först då som ett avancerat svar på dem verkligen .kan föra arbetet framåt med bibehållen bredd och ökad styrka.

För Miljöförbundet (som för närvarande diskuterar sin plattform) och för en miljötidning för hela rörelsen, borde dessa paroller vara tillräckliga:

– Mänskliga behov och ekologiska krav ska avgöra produktionen och levnadssättet!
– Meningsfullt arbete, rimlig materiell standard och en mänsklig arbetsmiljö åt alla!
– Hushållning med energi och råvaror!

Björn Eriksson 

Noter:
1. Romklubben är en internationell samling företagare och administratörer som med datamaskinkörningar har ”visat” att jorden går under före år 2050 med nuvarande utvecklingstendenser. De föreslår någon form av global resurshållning byggd på kapitalets organisationer.
2. M. Bookchin: Ecology and Revolutionary Thought. Lättast åtkomlig i norsk utgåva på Pax forlag, Oslo.
3. Se B Fryklund & T Peterson, Populism eller leninism. Zenit 2/73
4. Splittring (stalinistisk def): att utarbeta och framföra avvikande synsätt
Splittring (oförvanskad def): att organisatoriskt avgränsa gruppering som bara skiljer sig på underordnade frågor.
5. En något likartad idé som nu förs fram till diskussion av norska populister är att fackföreningarna inte ska kräva mer i lönepotten än vad som behövs för att bevara levnadsstandarden. men vad de ytterligare kan pressa ut ska avsättas i fonder som facket kontrollerar och som används för utvecklingshjälp, för miljövårdande åtgärder, kollektivtrafikens utbyggnad etc. Genom att fonderna inte ska placera profitabelt i det egna företaget, binder de inte de fackliga ledarna på samma sätt till företagets och kapitalets behov som Meidnerfonderna gör.
6. Se t ex Atombulletinen nr 1 1976

Kan miljörörelsen rädda världen?

Intervju med Björn Eriksson (tidskriften fjärde internationalen nr 2 /1986)

I år firar Miljöförbundet 10-årsjubileum. Det görs i en tid när miljöfrågorna åter börjat stå i samhällsdebattens förgrund. Lars Holmgren har för Fjärde Internationalens räkning gjort en intervju med Miljöförbundets ordförande, Björn Eriksson, för att belysa vad ledningen inom rörelsen anser om dess nuvarande och möjliga roll i kampen om fritiden.

När Miljöförbundet bildades 1976, var det efter en strid inom Björn Gillbergs Miljögruppernas Riksorganisation. Det var två olika synsätt som bröts mot varandra. Gillbergs ”amerikaniserade” metod att använda i lagar, domstolar och experter för att tvinga myndigheter och miljöförstörande företag till kompromisser, kom att stå emot de MMD ville ha en organisation som gjorde många människor delaktiga i arbetet och som uppmuntrade dem att ta saken i egna händer.

Sedan Miljöförbundet bildades har det fungerat som riksorganisation för miljögrupper runtom i landet. Miljöförbundet har bland mycket annat bedrivit ett lyckosamt arbete mot fenoxisyrabesprutningen av skogen, legat bakom breda initiativ som Folkkampanjen mot Atomkraft, och nu senast Motlänken, som samlar organisationer mot planerna på Scandinavian Link, och Ungdomsaktion för Europas skogar.

Björn Eriksson är civilingenjör och forskarstuderande,; i humanekologi vid Göteborgs universitet. Han har bl a skrivit en uppmärksammad rapport om ”Närproduktion av livsmedel” och en serie utredningar om ett resursbevarande samhälle. Senast har han i ”Alternativen”, som snart kommer ut på Akademilitteratur, visat att så många som 100 miljoner människor skulle kunna leva på hög standard på Nordens förnybara resurser, och med bara tre timmars formellt arbete om dagen – under förutsättning att de satsar på kvalitet och kollektivitet.

Björn Eriksson har vidare varit med och redigerat ”Det förlorade försprånget” – Miljöförbundets vitbok om folkomröstningen om kärnkraft. Han har varit socialist och samtidigt en av miljörörelsens förgrundsgestalter i mer än 15 år.

För 15-20 år sedan föddes miljörörelsen. Hur växte miljö- och resursfrågorna fram som ett specifikt problem för samhället och i offentligheten?

Det har naturligtvis alltid funnits miljöproblem. Men i och med kapitalismens väldiga expansion efter Andra världskriget skapades nya problem genom förslitningen av vissa biologiska resurser. Energiomsättningen ökade enormt. Det nya var att det blev till ett generellt problem för hela kapitalismens möjlighet att fortleva. Kapitalismen behöver naturresurser, och när utnyttjandet av dem når upp till en viss nivå gäller detsamma som för kapitalackumulationens förhållande till arbetskraften – de måste reproduceras, återskapas, för att man ska kunna fortsätta att använda dem.

Även kapitalisterna insåg detta efter hand. Den sa kallade Rom-klubben publicerade Tillväxtens gränser 1972. Där diskuterades de här frågorna, och man föreslog någon form av global resurshushållning byggd på kapitalets organisationer. För arbetarklassen hade de här frågorna funnits redan tidigt som rena klassfrågor – arbetarstadsdelarnas miljö med luftföroreningar och dålig hygien; på fabrikerna som arbetarskyddsfrågor.

1962 kom Rachel Carsons Tyst vår – en bok som förde ihop människors hälsa och naturskydd. Två frågor som stått väldigt långt ifrån varandra tidigare. Hälsorörelsen som varit en angelägenhet Främst för underklassen, och då på ett opolitiskt sätt, mötte nu naturskyddet som varit en överklassfråga. Man såg att hela samhället och mänskligheten påverkades av de ekologiska frågorna. Detta betydde att frågan i viss mån trängde ut i offentligheten. Några år senare kom varningar från framför allt Japan om naturkatastrofer. Minimata-sjukan och Itai-sjukan var direkta effekter av koncentrerade föroreningar. Smogproblemen i Tokyo var en annan fråga som fick publicitet. Det hela var så dramatiskt och hade därmed lättare itt bryta igenom som offentlighetsfrågor och bli allmänt debatterade. När så vågen av politisk radikalisering kom i slutet av 60-talet, bildades det klimat där »miljörörelsen» kunde födas.

For 10-15 ar sedan var de här frågorna fortfarande inne i sin väckelsefas. Det var nya frågor. Vad betydde det för möjligheterna itt aktivera människor kring dem?

Att upptäcka en ny fråga och lära sig mer om den, är i sig mobiliserande. Åtminstone gäller det i de mellanskikt i samhället som det framför allt handlade om. Bara det att få en fråga mer uppmärksammad är ett steg framåt. Att få vara med i en period när ett nytt och spännande medvetande formas är mobiliserande. I själva verket handlar det om existentiella frågor – om vilken värld vi lever i.

Denna aspekt underskattades av den organiserade miljörörelsen i början av 1970-talet, och också av KAF (Kommunistiska Arbetarförbundet, numera Socialistiska Partiet), när de började diskutera frågorna. Man klarade av att ta fasta på de materiella och verkliga delarna i dem. Men den ideologiska roll som överlevnadsfrågorna spelade för att förmå många att ompröva synen på livets mening, det förstod man sig inte på. Som jag ser det så här i efterhand, var det senare en stor del av motiveringen för många människor att aktivera sig. Det förklarar att man kunde ägna sig åt dessa idéer utan att bli belastad och nedtyngd. Att väckas av ödestyngda frågor som rör mänsklighetens överlevnad, men knappast lyckas göra så mycket för att lösa dem, det borde ju skapa vanmakt. I stället skapade det en ideologisk förnyelse, en vilja att ifrågasätta det mesta. Några gick så långt att de ifrågasatte hela industrisamhället, medan andra ifrågasatte kapitalismen som produktionssätt. Det var en debatt som var väldigt spännande.

I dag är miljö- och resursfrågornas aktualitet än större, i och med att problemen ökat. Ändå kan man val peka på en del framgångar för rörelserna?

Del är inte mycket som har lösts, men en del framsteg har ändå skett. Det är annars inte så många samhällsområden där man så lätt kan peka på att framstegen kommit som resultat av faktiska mobiliseringar. I många industriländer har vi fått en bättre reningsteknik för fabriker och kraftverk. Vi har fått en minskning av planerna för kärnkraftsutbyggnaden i Sverige. I Danmark har man beslutat att helt avstå från kärnkraften. I Sverige har vi fått stopp på fenoxisyra-besprutningen av skogen. Allt detta är resultat av massiva folkliga mobiliseringar.

En resultat av de högre kraven på bl a rening har, å andra sidan, blivit att många särskilt nedskitande verksamheter har flyttats till länder i Tredje världen. Det vill säga till länder där sådana rörelser har mycket svårare att verka. Ett exempel är att Puerto Rico har blivit centrum för amerikansk petrokemisk industri, ett annat är katastrofen vid Union Carbide-fabriken i Bhopal i Indien.

I dag är väckelsefasen över. Det finns knappast någon enskild eller lagön organisation som är omedveten om att den ekologiska bolånen dr hotad, eller att massvälten i Tredje världen är ett faktum. Samtidigt har de flesta inget perspektiv på hur man ska kunna lösa problemen. Detta måste väl ställa större krav på miljöorganisationerna om de ska kunna utveckla ett motstånd och inte bara sprida vanmakt?

Ja, det ställer större krav på deras strategi och på deras självförståelse, d v s för förståelsen för deras egen roll i samhällsutvecklingen. Ett typiskt exempel på att väckelsen inte längre är dominerande är att det säljs väldigt lite debattlitteratur om miljöfrågor i dag. Fram ill ungefär 1979 ökade utgivningen och försäljningen av sådan litteratur. Sedan dess har detta minskat kraftigt.

När väckelsen är dominerande räcker det med opinionsbildning och självstudier för att hålla folk igång och grupper samlade. Då kan man också då och då finna vägar att tvinga igenom saker. I dag är det än viktigare när man tar upp nya frågor att man också har idéer, att man visar på vägar så att folk kan se att deras engagemang kan spela en. positiv roll, att de kan bidra till att lösa problemen.

Vad har hänt med den organiserade miljörörelsen, eller den mest medvetna delen av den, under denna process. Har den utvecklats och klarat av att anpassa sig?

För rörelsen i stort är effekten att där man ser att man faktiskt kan göra något, där verkar man. Det betyder att de ofta gör det på ett privat, eller ett privat, kooperativt sätt. Att man ändrar sin livsföring, startar inköpsföreningar för giftfri mat, eller kooperativa butiker. En del gör t o m en ideologi av det, och menar att detta är livet och vägen. Genom att bilda zoner av utopisk praktik, hoppas de att dessa ska smitta av sig på allt fler människor, och så småningom kunna växa till någon sorts nya samhällsstrukturer. Den här typen av teorier är vanligare i dag än för 10 år sedan. Då var den dominerande grundidén att genom massrörelser påverka hela samhället på en gång.

Men det finns ett tongivande skikt inom framför allt Miljöförbundet som funderar och teoretiserar, och ibland även förmår handla utifrån ett strategiskt perspektiv, som innebär att man ska utgå från verkligheten som den faktiskt ser ut. Det innebär att man är medveten om och försöker ta vara på att många ser sin möjlighet att verka på det privata planet, att utifrån det och utifrån samverkan med andra organisationer och rörelser finna former för kampanjer, eller ren kamp, som kan leda till seger genom att man lyckas pressa statsmakten till eftergifter.

De två främsta strategiska begreppen är ”både-och” och ”folkrörelsesamverkan”. ”Både-och” betyder att man för att kunna ta vara på rörelsen som den ser ut, och ändå göra den slagkraftig, måste kunna kombinera privata, småskaliga lösningar med förmågan att ställa krav på systemet. Exempel på ”folkrörelsesamverkan” är sådana projekt som Miljöförbundet lyckats sätta i sjön, som Folkkampanjen mot Kärnkraft, och på senare tid Motlänken och l Ungdomsaktionen för Europas skogar.

Vad menas då med en folkrörelse?

När man säger att miljörörelsen har folkrörelsekaraktär, innebär det att den har vissa likheter med den tidiga arbetarrörelsen i det att den söker organisera människor på flera olika plan. Dels utifrån strukturella problem i deras närmiljö, dels genom att finnas som folkbildande kraft bland människor som börjar nyorientera sig i livet, dels att finnas som en gemensamhetsgrupp för att stå ut i en lärd omgivning och som en bas för olika alternativprojekt, samt att också formulera krav och kampanjer på den politiska nivån.

Den största alternativrörelsen i ordets verkliga bemärkelse hade vi i seklets början. Det var då arbetarrörelsen byggde Folkets Hus, kooperativa handelssystem och alla möjliga aktiviteter i arbetarstadsdelarna som gick ut på att organisera livet så som man själva ville ha det. Jag tror att man gick så långt då att rörelsen drunknade i alternativskapandet och överlämnade frågorna om den politiska makten till sina ledare. Maktfrågorna gjordes inte mobiliserande för hela arbetarrörelsen och de rörelser den samverkade med.

Men jämförelsen med den tidiga arbetarrörelsen hallar väl på ett par viktiga punkter? Styrkan hos den framväxande fackföreningsrörelsen, nykterhetsrörelsen och kooperationen, var att de sprang fram ur en speciell klass i samhället – arbetarklassen. En klass vars tyngd i samhället bara ökade...

Det är sant, men överdriv inte skillnaderna i klassbas. De allra flesta av miljörörelsens medlemmar är lönearbetare, om än rätt många tillhör skikt som är nära ideologiskt knutna till borgerligheten – lärare och journalister. Många är offentliganställda arbetare. Det finns också en del självständiga yrkesutövare, men de är färre än vad som märks på ytan. Den stora skillnaden är att miljörörelsens folk inte utgår från arbetet – från sin egen försörjning och från värdeskapandet i samhället. Detta är en svaghet jämfört med den tidiga arbetarrörelsen.

Den personliga befrielsen är en stor del av folkrörelsernas liv. Man ser organisationens eller rörelsens arbete för förändringar som hårt knutet till, och som en förutsättning för sin egen personliga befrielse, andligt och materiellt. Jag tror att för underklassen – de som har störst intresse av en förändring – är det fortfarande på arbetsplatsen som de flesta tydligast och beständigt känner sin personliga frihet kränkt. Det är åtminstone där som det finns störst möjligheter att samla människor i solidarisk samverkan, det som är grunden är ett folkrörelsearbete.

Men denna svaghet är väl inte miljörörelsens eget fel, den är väl naturlig för den sortens rörelse. Att detta är ett problem beror väl då att den arbetarrörelse vi har i dag – eller snarare dess ledning – är så sjuk?

Ja, för en radikal arbetarrörelse skulle samarbetet med miljö- och fredsrörelsen etc vara något naturligt, och då skulle inte denna svaghet vara ett problem. I ett sådant läge tror jag också att de flesta skulle uppfatta arbetarrörelsen som den viktigaste faktorn i samarbetet.

Den tidiga arbetarrörelsen såg sig som en samhällsomvandlande kraft
– som framtidens ingenjörer. Många miljöengagerade människor som fanns då, anslöt sig till arbetarrörelsen, hängde den i rockskörten och försökte föra in sina frågor. I dag är förhållandet det omvända p g a byråkratiseringen i de gamla folkrörelserna. Miljö-, kvinno- och fredsrörelsen tar initiativ till kamp kring stora frågor, frågor som rör hela befolkningen. Ibland kan dessa initiativ ge återverkningar på arbetsplatserna, och man kan få till stånd ett samarbete med grupper inom fackföreningsrörelsen.

För att återgå till folkrörelserna. Vad kravs av miljörörelsen för att den ska vara en folkrörelse?

Jag tycker inte att det krävs så mycket egentligen. Bara att man har ett perspektiv på att inte bara vara opinionsbildande, utan att man även tar sig an saker direkt och konkret, t ex altemativbyggandet. Det är då en rörelse med ett rätt torftigt perspektiv, men den innehåller det viktigaste hos en folkrörelse – att den engagerar människor i ett solidariskt samarbete. Människor som verkar tillsammans för ett mål får stimulans att utveckla sitt tänkande. De är inte längre uppsplittrade individer utsatta för nyheter som underhållning, med en en massmedia som dag för dag pulvriserar det politiska medvetandet. När människor kommer samman på ett sådant sätt finns det en dynamik som gör det möjligt att föra dem vidare.

En intressant sak med idéerna om folkrörelsesamverkan är att de antyder att en del miljöstrateger börjat se en begränsning i rörelsens gamla honnörsord – ”utomparlamentarisk”. Vill du kommentera det?

Ja, det här är något som jag själv insett först på senare tid: Att även rörelsens aktivister lätt uppfattar det utomparlamentariska arbetet i väldigt snäv mening. Som opinionsbildning, att trycka på politikerna, rätt och slätt. Det väsentliga är i stället att se det utomparlamentariska arbetet som någonting samhällsomvandlande i sig, och att också kunna ge det en motsvarande innehåll.

”Utomparlamentarism” blev ett starkt begrepp genom 68-rörelsen, och har sedan dess förts vidare av bl a miljörörelsen. Numera är begreppet såpass etablerat att samtliga partier, t o m Moderaterna, erkänner det. Socialdemokraterna, Vpk och Miljöpartiet kan rent av drista sig att påstå att det utomparlamentariska arbetet är minst lika viktigt, eller rent av viktigare, än det parlamentariska. Men vad de dB menar är någonting väldigt snävt, nämligen opinionsbildning. Man bildar opinion kring någon fråga för att utöva påtryckningar på politikerna. Men sedan är det politikerna som ”gör” politiken och politikerna som genomför förändringar i samhället.

De säger det i och för sig självklara, att besluten ändå fattas i de parlamentariska organen. Det är ett väldigt begränsat synsätt. Då har man utgått ifrån att de beslut som fattas av regering och riksdag är de som faktiskt förändrar samhället. Det alternativa synsättet är an det är klassers totala verksamhet, eller folkrörelsernas totala verksamhet, som förändrar samhället. Kapitalistklassen omvandlade samhällena i den nuvarande industrialiserade världen genom att bygga ut industrier, transportsystem osv. Parlamenten skapade de för att reglera den samhällsomvandling de genomförde. De som stått emot som en alternativkraft, har varit arbetarrörelsen och till viss del även andra rörelser.

I det perspektivet ser man folkrörelser i samverkan, den kraft som trycket underifrån kommer ifrån, som de som faktiskt genomför förändringen. Sedan fattar regering och riksdag beslut som legitimerar och reglerar det som håller på att hända. Regleringar och kompromisser mellan klasser för att det hela ska flyta.

För många är det svårt att inse skillnaden mellan utomparlamentarismen som opinionsbildande, eller samhällsomvandlande, i sig. Men det rör sig om två i grunden helt skilda sätt att se på samhället.

Var vi så förstått perspektivet på rörelsen som samhällsomvandlare, och att detta, bl a betyder att man bygger upp olika strukturer som blir bestående i samhället, hur kommer vi då vidare till det här med folkrörelsesamverkan?

Vi har inte talat så mycket om samverkan än, bara om at rörelsen har en folkrörelsekaraktär. Samverkan är egentligen bara ett sätt att säga att miljörörelsen ensam inte kan förändra samhället. Visst kan man förändra en del här och en del där, men genomgripande förändringar kan inte göras utan en aktiv arbetarrörelse.

Hur långt kan man då komma med en samverkan mellan rörelser om inte knyter an till samhällets huvudklasser, dvs när arbetarklassen inte är aktiv? Det de bekämpar hänger ihop med krisen för det kapitalistiska samhället, men innan krisen nått så långt att en samhällsomvandling står på dagordningen, så har samhällets huvudklasser trätt in som huvudaktörer på arenan. Vad betyder det för perspektivet på folkrörelsesamverkan?

Det finns inga gemensamma idéer om sådana frågor. Om miljörörelsen ska kunna fungera och kunna mobilisera brett, om den ska kunna tas på allvar som miljörörelse, och ta sig själv på allvar som sådan, då måste den kunna mobilisera på grundval av att miljöproblemen skalösas. Inte på grundval av att man ska förändra samhället, och att det gäller att hitta lämpliga miljöproblem som kan fungera som verktyg för detta. Det måste man ha klart för sig. Miljörörelsen är en självständig rörelse som utgår från konkreta problem.

Sedan finns det inom rörelsen olika åsikter om hur samhället fungerar. En del tror väl att det ska kunna gå att avtvinga de mäktiga i samhället så stora eftergifter att man ska kunna lösa åtminstone de mest akuta problemen, och är nöjda med det. Det är i och för sig ingen skamlig position.

Marxister utgår vanligen från att det inte går att komma särskilt långt inom det nuvarande systemet. Med en kapitalism i kris kan man inte lösa problemen utan att samtidigt fördjupa hela produktionssättets kris, och att det därför inte finns någon annan lösning än att arbetarklassen tar ledningen för att förändra samhället.

De här två lösningarna kan mycket väl samsas, så länge man är överens om att föra en kompromisslös kamp för att lösa miljöproblemen. Verkligheten kommer att visa om man så småningom måste ställa maktfrågorna på dagordningen.

Med det här perspektivet på folkrörelsesamverkan, och på rörelsens självförståelse, som du uttryckte det, finns det formulerat någon stans. Finns det exempelvis i någon plattform, eller något dokument som det är meningen att t ex Miljöförbundets medlemmar ska ta ställning till?

Nej, inte i den formen. Det närmaste man kommer är det så kallade Motmaktsmanifestet. Det finns publicerat bl a i Hela livets kalender, en fickdagbok utgiven av några som kallar sig Folkdebattgruppen Det är medlemmar i Stockholms miljögrupp Alternativ stad som bildat denna, och de har ”allt som kan utveckla folkrörelsesamarbetet” på sitt program.

Manifestet ar ett debattinlägg, men med extra ställning genom att det har bestämts genom årsmötesbeslut. Det beskriver varför stater inte kan lösa den omfattande och mångsidiga krisen för världens befolkningsmajoritet, och varför kapitalgrupper varken kan eller vill göra det. Folkrörelser är den enda kraft som har både motiv och förmåga att driva utvecklingen rätt.

Manifestet diskuterar styrkan hos folkrörelserna, och de svagheter som måste övervinnas för att rörelserna ska kunna komma dithän som Manifest-författama syftar – ”att de olika rörelserna lär sig handla som en hel rörelse med strävan efter hegemoni i samhället.”

Den största svagheten, förutom att den är väldigt okonkret, är att den inte lyfter fram fackföreningarnas och arbetarrörelsens nyckelroll i folkrörelsesamarbetet. Den diskuterar inte heller problemen med de etablerade, byråkratiserade folkrörelser, vars apparater vuxit samman med staten. Hur dessa ska kunna omvandlas till levande rörelser med radikala ledningar, måste ju vara en huvudfråga om man vill diskutera ”folkrörelsernas självständiga samverkan med syfte att vinna världen”, som de uttrycker det.

Vad skulle det här perspektivet på folkrörelsesamarbete över gränserna kunna, betyda mer konkret?

Det mest spännande i dag är Ungdomsaktionen för Europas skogar om Miljöförbundet tog initiativ till hösten 1984. Den bygger på ett samarbete mellan olika organisationer i Europa – till och med över gränserna mellan öst- och Västeuropa. I den utsträckning man lyckas ena sig i synen på skogarna och hur rörelsen kan rädda dem och bygga upp nätverk av alla möjliga slag mellan folkrörelseorganisationer över hela Europa, har man också en bas från vilken det är meningsfullt att diskutera vad vi menar med en resursbevarande och solidariskt Europa ”från Polen till Portugal”.

Vad som krävs är alltså ett projekt som kan utveckla ett sådant samarbete, och därmed också problematiserandet kring dessa perspektiv. Kan t ex motståndet mot planerna på Scandinavian Link vara ett sådant? I Motlänken samarbetar man ju även med delar av arbetarrörelsen.

Den samverkan vi kan få till stånd i dag är antingen fläckvis eller tillfällig. Motlänken är ett bra exempel. Eftersom motorvägsbygget hotar sjöfarten har vi fått med oss Hamnarbetarförbundet och delar av Sjöfolksförbundet. Miljörörelsen har också haft ett avancerat samarbete med Livsmedelsarbetarförbundet. Det har rört motståndet mot PLMs aluminiumburkar, och utarbetandet av Miljöförbundets mycket radikala livsmedelspolitiska program. Men det rör sig om marginella grupper och förbund inom fackföreningsrörelsen.

Vi har även sett exempel på samverkan med ideologiskt avancerade men mer lättviktiga delar av socialdemokratin, som Broderskapsrörelsen och SSU. Men det rör sig då om globala och praktfulla perspektiv som ”Vapenmiljarderna till mat, miljövård, kulturutbyte och arbete”. Det är en sorts propagandistisk ram för förhoppningarna om en ny framtid. På så sätt är det naturligtvis bra. Men det blir svårare så fort det gäller problem som direkt berör arbetarnas försörjning i dag. Där har kapitalet lätt att splittra rörelserna genom att hota med arbetslöshet osv.

Men det måste vara det som är det väsentliga, att få till stånd ett samarbete på områden som berör miljörörelsen och där samtidigt arbetarnas vardag är hotad?

Jo, men då måste man samarbeta med en fördomsfri riktning inom fackföreningsrörelsen som har en stadig förankring i hela det aktuella arbetarkollektivet. Låt oss fantisera om Uddevallapaketet, med motorvägen till Göteborg och dess koppling till Scan Link-projektet hade kommit fram i ljuset innan motståndet mot att lägga ner varvet var krossat bland varvsarbetarna. Om Motlänken hade kunnat samarbeta med varvsarbetarna, hade detta gett en oerhörd styrka både åt motståndet mot Scan Link och åt motståndet mot varvsnedläggning.

Men här ser man även problemet med arbetarrörelsens ledning. Fackledningen på varvet, med dess starka bindning till den socialdemokratiska industripolitiken, skulle ha varit väldigt försiktiga med att ge sig in i ett projekt som kunde ha tvingat dem att ta ansvar för att fullfölja motståndet mot varvsnedläggningen. De var knappast intresserade av att förhindra möjligheten att kunna gå med på en ”anständig” nedläggning.

Man kan dock notera att miljöstrider som blir så pass stora att de utmanar statens förmåga att genomföra storföretagsamhetens viktiga projekt, då stimulerar kampen utanför arbetsplatserna människor där att bilda kontaktnät och arbetsplatsgrupper. Under t ex kärnkraftsstriden 1979-80 rycktes därmed stora grupper av arbetare med i att rösta än (s)-ledningen. Det stimulerade också tendenser till vänsterkritik, där SAFE (Socialdemokratiska Arbetsgruppen för Energipolitik) är det tydligaste exemplet. Miljörörelsen, liksom kvinno- och fredsrörelsen kan alltså genom sina strider påverka debatten och ställningstagandena inom arbetarrörelsen så att vissa grupper blir beredda att delta i den folkrörelsesamverkan vi tror på.

Du har tidigare fört fram ett speciellt synsätt på miljörörelsen. Nämligen att det finns en miljörörelse i dess breda mening, en rörelse som bara är latent och väldigt diffus. Sedan finns det en mindre, permanent aktiv miljörörelse. Slutligen finns det olika miljöorganisationer. Varför är det viktigt att första att det är så ”rörelsen” ser ut?

Det är viktigare att fastslå detta för miljörörelsens del än för arbetarrörelsens, åtminstone här i Sverige där nästan hundra procent av arbetarklassen är fackligt organiserad, där organiseringen omfattar nästan hela den latenta rörelsen. I de flesta andra länder är den fackliga organisationsgraden mycket lägre, där liknar förhållandena de vi har i miljörörelsen.

I miljörörelsen är den stadigt organiserade delen fruktansvärt liten. Det är en svaghet, men den går att förklara. Om man undantar Svenska Naturskyddsföreningen, där man bara är medlem för att backa upp ett kansli som utreder och bedriver lobbyverksamhet, och om man också undantar Greenpeace’s 70 000 stödmedlemmar, så är de organiserade aktivisterna i Sverige kanske 10 000. Så få människor skulle ju inte kunna förändra samhället. Men den latenta, den breda rörelsen som då och då kommer fram i konkreta situationer, utan att vara organiserad, den är väldigt stor. I Kynnefjäll, där befolkningen försvarar sitt fjäll mot att bli en sopstation för kärnkraftsavfall, är uppslutningen nästan hundraprocentig.

Så är det ofta med miljörörelsen – när det smäller visar den sig omfatta en klar majoritet av den berörda befolkningen. Just därför är den en kraft för förändring. Den permanent aktiva rörelsen skulle ensam på sin höjd kunna fungera som opinionsbildare, men nu finns hela tiden hotet om att rörelsen ska kunna manifestera sig på ett kraftfullt sätt. I ett sådant läge hotar den, om inte annat att splittra och försvaga de dominerande partierna, som socialdemokraterna, genom att tränga djupt in i deras massbas. På så san tvingas dessa till kompromisser. Man måste ha det språk du refererade till med ”latent” och ”ständigt aktiv” rörelse och rörelseorganisationer som instrument for rörelsen, för att kunna fånga och förstå processerna. När det gäller synen på en rörelses organisationer finns en klar parallell med arbetarrörelsen. Organisationerna är ett redskap för klassen eller för rörelsen. Det är inte partier som vinner faktiska segrar åt arbetarklassen, utan det är klassen själv, när den är aktiv på samhällsarenan. Dess organisationer, och ledningarna för dess organisationer, är medel och redskap för rörelsen. För en Miljöförbundsledare kan det ofta kännas absurt när man deltar i direkta överläggningar med en motpart, och man märker att man har en väldig pondus att tala utifrån. Det är lätt att tro att den organisation man representerar i sig är respekterad och stark, när det egentligen handlar om att organisationen möjligen har kunnat fungera som ett bra redskap för rörelsen. Erfarna aktivister och organisationer behövs för att rörelsen ska kunna kanalisera sin kraft effektivt, men motparten är förstås aldrig skrämd av 2 000 medlemmar i Miljöförbundet enbart.

För att återgå till Miljöförbundet. Är det inte ett problem att det bara är ett mycket begränsat skikt där som diskuterar perspektiven på folkrörelsesamverkan, som har denna förståelse för förbundets roll som initiativtagare till breda samarbetsprojekt som Motlänken och Ungdomsaktionen ? I avsaknad av en omfattande miljökamp söker många aktivister ett helhetsperspektiv. De ser då Miljöpartiet eller ett arbete mom socialdemokratin som ett ”helhetsperspektiv” per definition. Miljöförbundet har väl mycket svårare att presentera sin ”helhet” på ett sa lättköpt satt. Hotar inte det att dra undan grunden för organisationen?

Egentligen skulle inte förbundet behöva vara särskilt stort för att kunna fylla rollen som samordnare och initiativtagare. En sådan organisation behöver inte heller ha en jämn förståelse inom organisationen för vad den representerar. Det skulle räcka om riksledningen klarade av att ta sådana direktiv, och om medlemmarna förmådde uppskatta dem när de tas. Om organisationen också förmedlar experthjälp åt lokalorganisationerna för deras arbete och samordnar det som behöver samordnas, skulle det kanske vara tillräckligt för att de lokala miljögrupperna skulle inse poängen med en riksorganisation.

Men som det är nu är förbundet svagt. Vi klarar inte av att hålla igång två så pass omfattade initiativ som Motlänken och Ungdomsaktionen och samtidigt få vår egen organisation eller vår egen styrelse att fungera. Glappet mellan riksledningen och lokalorganisationerna har också blivit större.

Precis som du säger är det nu trots våra framgångar svårare att förklara för folk varför vi är så viktiga. Det är ett dilemma som jag inte ser någon klar lösning på. Man kan försöka dra in hela förbundet i en gemensam kampanj. Det skulle i så fall kunna gälla livsmedelsfrågan, den fråga som kanske ligger många av medlemmarna och framför allt stora delar av den latenta rörelsen varmast om hjärtat. Man kan försöka föra ut perspektivet om folkrörelsesamverkan på ett sådant sätt att det skapar förståelse för att Miljöförbundet behövs. Men jag är osäker på om det lyckas…

Vad har bildandet av Miljöpartiet betytt?

Jag kan väl säga en positiv och en negativ sak för att fånga detta. Det positiva är att de, genom sin blotta existens, har hjälpt till att göra överlevnadsfrågorna ständigt närvarande i den politiska debatten. Jag tror faktiskt att det förhåller sig så.

Det negativa är att de har samlat rätt mycket folk, ganska stor social kraft, som till mycket stor del fastnat i att skriva program och motioner, att skriva ned åsikter på papper. De har visat ytterst liten kapacitet att utveckla kamp. Därigenom bidrar de till en tolkning av politik som att få program och motioner genomröstade i de parlamentariska församlingarna. Den förståelse som var vanlig i miljökretsar förr, att politik handlar öm att trycka på samtidigt som man gör saker själv, finns naturligtvis kvar. Miljöpartiets sätt att sköta politiken har dock försvagat förståelsen bland breda grupper.

Hur mycket av det negativa i Miljöpartiet ligger, i projektet i sig, som oundvikliga fallgropar när man bildar just ett miljöparti, och hur mycket är deras eget fel? Det vill säga: det var fel människor som bildade partiet, och vid fel tidpunkt.

Det har mycket att göra med att bilda ett parti utifrån den här typen av mobiliseringar, med sin ”fritidskaraktär”. Det visar andra exempel där människor som varit bättre förankrade i rörelsen har bildat ett parti. Den främsta lärdomen finns nog att hämta från Alternativs Liste, Stockholmspartiets motsvarighet i Västberlin. Västberlin var den stad där 70-talets alternativrörelse var mest på bettet i hela Europa. De hade mängder av aktiviteter, allt från en Stor boenderörelse som genomförde husockupationer till miljöaktioner och egna kulturprojekt. När de var som starkast ville de se det så, att förutom det utomparlamentariska och folkrörelseaktiga, skulle de även ha ett stödben inne i den parlamentariska församlingen. Man lyckades komma in i delstatsparlamentet, men efter en rätt kort tid visade det sig att det parlamentariska arbetet blev huvudbenet. Den utomparlamentariska rörelsen försvagades, och fick ett trängre perspektiv. De praktiska projekten kunde inte längre mobilisera och Listans ledare tvingades konstatera att de nu satt på valda poster med ett slappt väljarstöd bakom sig, med en normal föreställning om vad valda förtroendemän ska göra för sina väljare. De var tvungna att motvilligt försöka uppfylla de förväntningarna, eftersom de trots allt var fångna i den politiska kulturen.

Jag tror att det är i stort sett omöjligt för ett parti som inte är förbundet med arbetsplatserna och den självförståelse som kan utgå från den dagliga kampen där, att använda parlamentet som en tribun för det utomparlamentariska. ”Fritidsrörelserna” kan uträtta mycket, men det är bara i samarbete med arbetarrörelsen som de kan vara med och genomföra större förändringar. Man kan inte utmana makten i samhället om man inte sitter på egen makt. De som besitter den potentiellt mäktigaste motmakten är arbetarrörelsen, i produktionen. Det är den stora teoretiska skillnaden.

Är det så att miljörörelsen kommit i en brytningstid? En tid som innebär att frågorna kommer i förgrunden för samhällsdebatten igen, men att samtidigt förutsättningarna för att mobilisera och organisera människor kring dem är annorlunda än i rörelsens barndom?

Det verkar vara så att intresset nu är störst i toppen av partierna, ungdomsförbunden och andra organisationer. Och där finns medvetenhet om att frågorna måste ut i organisationernas bas. Det är ju en jäkla skillnad mot att ha medhåll i basen och därifrån försöka tvinga med sig ledningen. Det har hänt att vi haft ett samarbete med 20 olika organisationer, medan det i praktiken bara varit 15 personer som gjort något. Sådant kan man bara stå ut med som en övergångsfas. Att få med organisationer gör det lättare att få frågorna diskuterade. Men om inte detta leder till att vi kan sätta folk i rörelse, kommer projekten att falla samman under sin egen övertyngd.

Både Motlänken och Ungdomsaktionen för Europas skogar har börjat få igång folk under våren och detta kan utvecklas till ett verkligt rörelsearbete. Dessutom hade kärnkraftsfrågan redan innan olyckan i Tjernobyl kommit m i en ny fas, där möjligheterna att organisera motståndet faktiskt kunde skönjas.

Vill du utveckla resonemanget om antikärnkraftsrörelsens möjligheter?

Om vi kan gå tillbaka till tiden för folkomröstningen våren 1980, var det främst två saker som gjorde att omröstningen uppfattades som ett nederlag för rörelsen, framför allt bland aktivisterna själva. För det första: Folkkampanjen utvecklades inte till vad den kunde ha blivit: en mångfacetterad rörelse som innehöll allt det som karaktäriserar en äkta folkrörelse, där omröstningskampanjen hade varit en avgörande möjlighet att bygga upp rörelsen. Ytligt sett hade den ett sådant färgsprakande yttre. Men i sin kärna blev den en koloss på lerfötter, utan styrmöjligheter för aktivisterna och helt inriktad på omröstningen som en tämligen ordinär valkampanj. Att det blev så berodde främst på att centern, med Vpk som effektiv medhjälpare, var oförmögen att se Folkkampanjen som någonting annat än en valorganisation. De hade heller inte intresse av att göra det. Miljörörelsefolket och vänsteraktivistema, med sina djupa erfarenheter av att arbeta på annat sätt, orkade inte stå emot detta. Detta sänkte ”rörelsen” redan före omröstningsdatumet. Miljöfolket lyckades visserligen besegra centern och Vpk på frågan om huruvida Folkkampanjen skulle upplösas efter omröstningen eller ej. Men vad man då lyckades behålla var bara ytterligare en miljöorganisation, dessutom en svag och perspektivlös organisation – född ur nederlaget som den var.

Allt detta har vi dokumenterat i boken Det förlorade försprånget – Miljöförbundets vitbok om Folkomröstningen. Det är en bok som innehåller en rad viktiga erfarenheter. Läs den – eller läs om den – med perspektiven på folkrörelsesamverkan i bakhuvudet.

För det andra: Folkomröstningsresultatet innebar egentligen att man vann arbetarrörelsens ledning för ett åtagande att faktiskt avveckla kärnkraften. Men eftersom beslutet innebar att man först skulle bygga ut kärnkraften, gick det inte att då se resultatet som en seger. Inte heller gentemot omvärlden kunde man visa upp en klar delseger över kämkraftsetablissemanget. Men i dag när utbyggnaden är genomförd återstår bara avvecklingsdelen av beslutet. Nu kan man därför börja betrakta beslutet som en delseger för rörelsen. För antikärnkraftsrörelsen betyder det att man kan komma upp ur skyttegravarna, inta nya positioner och gripa tag i frågor som det faktiskt går att mobilisera på. Den nya debatten om kärnkraften började ju redan tidigt i våras. Det som stärkt motståndet är debatten om de nya investeringarna i Ringhals II, och om den svenska kärnteknologiexporten. Men det viktigaste är att de danska protesterna emot Barsebäcksverket kommit in i ett nytt och intensivare läge. När tidskriften kommer ut bör det danska Folketinget efter en socialdemokratisk motion (som OOA, den danska antikärnkraftsrörelsen ligger bakom) ha uppdragit åt den danska regeringen att begära av den svenska att Barsebäcksverket stängs av.

I det här sammanhanget är det viktigt att kärnkraftsmotståndet även i sin organiserade form, Folkkampanjen, trots allt har lyckats övervintra under 5-6 år av motvind och skärpt sin ton. Ett starkt skäl till detta är den hårda avfallskampen på nio platser landet runt, senast intill Uppsala, som slagit hål på myten om att avfallsfrågan är löst.

Olyckan i Tjemobyl har nu satt de här frågorna i blixtbelysning, och spätt på de potentiella möjligheterna på Folkkampanjens storhetstid eller på Linje 3. Det nya motståndet måste ha vidare ambitioner än så, där arbetarrörelsen återigen är ett nyckelproblem. Vad gäller socialdemokratin måste vi tvinga dem att inse, och också ta dem att säga, att vi inte ska stänga av kärnkraften bara därför att man en gång beslutat sa, utan därför att den är livsfarlig, ett katastrofal!: sätt att utvinna energi!

Scandinavian Link. Vilka möjligheter finns det där för Miljöförbundet och för Motlänken’? De europeiska storföretagens planer på denna länk och på motsvarande projekt i andra delar av Europa, handlar ju om hela Europas framtid.

Precis! I riksmassmedia har Scan Link framställts som en västkustangelägenhet där det är synd om några småsamhällen, och där en motorväg möjligen kan vara miljöfarlig.
Det har inte framgått att frågan borde ha samma dignitet som frågan om EEC-anslutningen hade 1973. Det är ett misslyckande för rörelsen att det ännu inte blivit så. Men man har haft tuffa odds emot sig. Riksmassmedias Stockholmsfixering är ett. Regeringens och myndigheternas ovilja att öppet diskutera frågan på det sättet, är ett annat.

Den samordning av organisationer som vi uppnått i striden mot Scan Link redan nu, är viktig. Möjligheterna till en internationell samordning likaså. Det handlar om skogsdöden, en fråga som rör åtminstone nordeuropéer i deras innersta resonansbotten Det är dessutom en fråga med stora konsekvenser, där trots detta möjligheterna att åtminstone uppnå en kompromiss, en delseger, är rätt Stora. Hittills har vi fått till stånd en struktur för opinionsbildning på västkusten. Vi har under våren försökt att utveckla detta organisationssamarbete till en riktig rörelse. Huruvida det lyckas vågar jag ännu inte yttra mig om. För att göra motståndet trovärdigt är det sedan nödvändigt att förvandla detta till ett motstånd frän Oslo till Hamburg. Detta kommer att diskuteras på miljölägret på Ven i sommar. Kan vi få till stånd en nordeuropeisk kampanjorganisation, är detta en så stor nyhet i sig, att vi kan slå igenom i riksmassmedia, både i Sverige och i andra länder.

Motorvägarna och snabbtågssystemet på kontinenten är oerhört viktiga projekt för hela Europas befolkning, för Europas arbetarklass. Det handlar om ett system för att knyta ihop kapitalets Europa, förstärka det som en enhetlig marknad. Det handlar om att storföretagen vill organisera sin produktion under en överstatlig ledning.

Mot storföretagens Europa måste vi organisera en folkrörelsesamverkan över gränserna. Det måste bli parollen!

Lars Holmgren

KFML: s omvälvning av historien

Inledning av Kenth-Åke Andersson. Artikeln publicerades för första gången i Revolutionär information nr 1 år 1969.

Under de senaste åren har det skett en stadig radikalisering i Sverige. Från ett totalt nolläge i början av 60-talet har det nu växt fram en vänsterrörelse som visar kampvillighet och mili­­tans. Den teoretiska debatten sjuder och klasskampen, som många förr trodde inte existerade i Sverige skärps alltmer. Orsaken till denna radikalisering kan vi inte gå in på i denna artikel, men låt oss bara kort erinra om Vietnamrörelsen, den ökade medvetenheten om den världsomspännande imperialismens härjningar i de icke-europeiska länderna, den kubanska och den kinesiska revolutionens exempel, majrevolutionen i Frankrike och det revolutionära uppvaknandet i Västeuropa och USA.

Ett genomgående drag i den europeiska vänstern är ett återknytande till ett revolutionärt förflutet. Man gör nu definitivt upp räkningen med de olika opportunistiska riktningar som dominerat arbetarrörelsens långa historia. I denna process ryker både socialdemokratin, anarkismen och stalinismen med. I stället återväcks ett revolutionärt tänkande, som under de senaste decennierna inte kunnat göra sig gällande på grund av trycket från de opportunistiska arbetarledningarna och den revolutionära stiltjen. Man går tillbaka till Oktoberrevolutionens källor, till Lenin och Trotskij, till Vänsteroppositionen, till Tredje Internationalens verksamhet under åren 1919-23.

Detta uppsökande av traditionen innebär inte på något sätt en akademisk inriktad tendens, utan är tvärtom ett arbete för att skapa framtiden, för att slipa de teoretiska vapnen för de kommande europeiska revolutionen. Man söker inte efter citatsamlingar utan efter rådgivare. Denna process menar vi är nödvändig men den är inte lätt. Fyrtio år av stalinism och socialdemokrati har inne­burit att det revolutionära tänkandet deformerats och att den vetenskapliga socialismen degrade­rats till religion och slapp frasradikalism. Särskilt i Sverige har SKP/VPK och SAP skapat en teoretisk hegemoni, som försvårar det revolutionära arbetet. Denna måste brytas sönder, för att vägen till revolutionen skall bli klar. I Sverige har det aldrig funnits ett revolu­tionärt parti, aldrig funnits en revolutionär tradition (utom vissa smärre undantag), och det är på tiden att detta skapas nu. Den nuvarande politiska situationen i Sverige med det starka intresset för socialism kan bli en utmärkt smedja för att smida detta revolutionära vapen.

I denna process bryter sig olika tendenser mot varandra; hela spektrum mellan vänstersocial­demokrati till anarkism finns representerade. De flesta av dessa riktningar kommer att innebära svåra bakslag för den revolutionära vänstern, andra kommer att bli etapper på vägen för att bygga ett revolutionärt parti och skapa en revolutionär teori. VPK är numera helt ute ur leken; rebellrörelsen kom och gick; VUF representerar en lekstuga för det mesta. KFML är den organisation som visat den största envetenheten och ihärdigheten. Dess linje i Vietnamfrågan utgör ett ovärderligt bidrag till det fortsatta revolutionära arbetet; här har den effektivt lyckats rensa ut de opportunistiska riktningarna som representerades av SAP, VPK, Vietnam-kommittén etc. Detta är dess goda sida. Men den har samtidigt aldrig lyckats ta sig ur den stalinistiska omfamningen, tvärtom har den visat tendenser att sjunka allt djupare ned i en stalinistiska teorin och praktiken. Den visar redan förfallstendenser och en stadig förgubbning. KFML har spelat ut sin roll i den revolutionära processen.

Läs hela dokumentet (som pdf finns det här)

Om leninismen

Den leninistiska organisationsteorins aktualitet

En allvarlig diskussion om den leninistiska organisationsteorins historiska betydelse och aktualitet är endast möjlig om man fastställer denna teoris exakta ställning i marxismens historia – eller närmare bestämt, i den historiska process där marxismen framträder och utvecklas. Som varje annan process måste denna reduceras till sina inre motsättningar genom det nära inbördes förhållandet mellan teorins utveckling och utvecklingen av den egentliga klasskampen.

Sedd på detta sätt blir den leninistiska organisationsteorin till en dialektisk enhet med tre element: en teori om revolutionens aktualitet i de underutvecklade länderna under den imperialistiska tidsåldern (vilken senare vidgades till att gälla hela världen under en tidsålder av allmän kris för kapitalismen); en teori om den osammanhängande och motsägelsefulla utvecklingen av det proletära klassmedvetandet och av dess viktigaste nivåer, vilka bör skiljas från varandra; och en teori om det grundläggande i marxistisk teori och dess specifika förhållande till vetenskap å ena sidan och till proletär klasskamp å den andra.

Läs hela boken. Ursprungligen publicerad i Röda Häften nr 10, 1971.

Om Spartakus

Kamrater: Vår uppgift idag är att diskutera och anta ett program. Då vi skrider till detta verk är det inte bara därför att vi igår grundade ett nytt parti och att ett sådant måste ha ett program. Stora historiska rörelser har varit de avgörande drivkrafterna för dagens handling. Ty den tid har nu kommit då proletariatets hela socialistiska program måste upprättas på en ny grund.

Kamrater, vi knyter därvid an till den tanke Marx och Engels utvecklade då de för sjuttio år sedan författade Kommunistiska Manifestet. Som ni alla vet, handlar det Kommunistiska Manifestet om socialismen, om att den proletära revolutionens omedelbara uppgift var att förverkliga socialismens mål. Det var denna uppfattning Marx och Engels företrädde i 1848 års revolution; (1) och som de ansåg vara basen för proletär handling också på det internationella planet. I likhet med alla de ledande männen i arbetarrörelsen trodde Marx och Engels då att socialismens omedelbara införande stod för dörren. Allt som behövdes var en politisk revolution, att gripa statsmakten för att socialismen omedelbart skulle bli kött och blod. Senare företog Marx och Engels, som ni alla känner till, en genomgripande revision av denna ståndpunkt.

Läs hela artikeln som är ett tal som hölls vid Tysklands Kommunistiska Partis (Spartakusförbundets) konstituerande kongress den 29-31 december 1918 i Berlin. Ursprungligen publicerat i Röda Häften nr 8, 1971.