Etikettarkiv: Partibygge

Avantgardepartiet och världsrevolutionen

Lenins uppfattning om avantgardepartiet som den proletära revolutionens organisatör och ledare var det största bidraget till marxismens arsenal sedan Engels död 1895. Denna berömda organisationsteori var inte bara, som en del hävdar, en produkt av de speciella förhållandena i Ryssland på hans tid och begränsad till dem. Den är tvärtom djupt rotad i två av 1900-talets tyngst vägande realiteter: arbetarnas kamp för erövrandet av makten har nu en gång för alla ställts på dagordningen; och det är absolut nödvändigt att skapa ett ledarskap som förmår föra den till slutlig seger.

Eftersom han insåg att vår epok kännetecknas av imperialistiska krig, proletära revolutioner och koloniala uppror försatte sig Lenin i början av detta århundrade att grunda ett parti som skulle förmå vända sådana omstörtande händelser till socialismens fördel. Bolsjevikernas seger i omvälvningarna 1917 och den unga Sovjetrepublikens motståndskraft, vittnade om Lenins förutseende och förtjänsterna i hans organisatoriska metoder. Hans parti framstår som ett oöverträffat exempel på vad ett demokratiskt och centraliserat ledarskap för arbetarna kan vara och göra om det förblir marxismens principer troget och tillämpar dem med mod och skicklighet.
Bolsjevikernas epokgörande landvinningar gjorde inte en gång för alla slut på fortsatta diskussioner om det revolutionära ledarskapets natur, eftersom de var begränsade till ett enda land. Den polemiken har gått vidare allt sedan dess. Ännu femtio år senare saknas det inte skeptiker i de socialistiska leden, som ifrågasätter eller förnekar att ett parti av den leninistiska typen är nödvändigt eller önskvärt. Och även bland dem som klart förstått och övertygats av Lenins teori förblir problemet med avantgardepartiet lika aktuellt som någonsin, eftersom det ännu återstår att lösa det konkret i den dagliga kampen mot den gamla ordningen.

För en korrekt uppfattning av avantgardepartiet och dess oumbärliga roll krävs en förståelse för de subjektiva faktorernas avgörande betydelse i den proletära revolutionen. I ett vidare historiskt perspektiv och i sista hand är det naturligtvis de ekonomiska förhållandena som bestämmer samhällsutvecklingen. Denna marxistiska sanning motsäger inte det faktum att de politiska och psykologiska processer som utvecklas bland de arbetande massorna mera direkt och omedelbart påverkar förloppet, rytmen resultatet av den nationella revolutionen och världsrevolutionen. Så snart de objektiva, materiella förutsättningarna för att arbetarna skall agera revolutionärt uppnått en viss mognad, kan deras vilja och medvetenhet, uttryckt genom det organiserade avantgardepartiets ingripande, bli nyckeln till klasskampens avgörande.

Den leninistiska teorin om avantgardepartiet utgår från två faktorer: arbetarklassens heterogenitet och det faktum att den socialistiska rörelsen måste bäras upp av ett klart medvetande. Utvecklandet av ett revolutionärt medvetande inom arbetarklassen och bland förtryckta är en process som är både sammansatt, utdragen och motsägelsefull. I klassamhället och under kapitalismen är de arbetande skiktade och uppsplittrade på många sätt. De lever under mycket varierade villkor och befinner sig på olika stadier av ekonomisk och politisk utveckling. Deras bildning är otillräcklig. Alla kan inte på en och samma gång och i samma utsträckning nå en klar och omfattande förståelse av sitt verkliga läge i samhället eller den väg de måste följa för att göra slut på de plågor de lider av och komma fram till ett bättre system. Ännu mindre kan de snabbt och lätt lära sig hur de måste handla för att så effektivt som möjligt tillvarata och främja sina klassintressen.

Denna ojämnhet hos klassen som helhet är det främsta skälet för avantgardepartiets nödvändighet. Det måste skapas av de element i klassen och bland dess talesmän, som förstår behovet av revolutionär handling och börjar arbeta för detta tidigare än massan av proletariatet i både nationell och internationell skala. Här finner vi också den avgörande orsaken till varför avantgardepartiet börjar som en minoritet av sin klass, en »av-spjälkning». De första grupperna av avancerade arbetare som anslöt sig till socialismen och deras intellektuella bundsförvanter som propagerade dess ståndpunkter måste först organisera sig själva kring en stomme av vetenskaplig doktrin, klasstradition och erfarenhet, och utarbeta ett korrekt politiskt program för att sedan organisera och leda de revolutionära styrkornas stora bataljoner.

Avantgardepartiet bör alltid syfta till att nå, sätta i rörelse och vinna de bredaste massor. Trots det har inget sådant parti, från Lenins bolsjeviker, någonsin startat med stöd från majoriteten av klassen och som dess erkända ledning. Dess ursprung är i regel en grupp propagandister sysselsatta med att utveckla och sprida idéer. Det utbildar, undervisar och härdar kadrer kring det program och den ståndpunkt som de för ut till massorna för övervägande, antagande, handling och bekräftande.

Deras organisations storlek och inflytande är aldrig något likgiltigt för allvarliga revolutionärer. Men ändå kan inte en revolutionär grupperings verkliga karaktär bestämmas utifrån enbart kvantitativa kriterier. Mera grundläggande är sådana kvalitativa kännetecken som programmet och dess förhållande till den klass vars intressen den formulerar, företräder och kämpar för.
»Klassens intressen kan inte formuleras på annat sätt än med ett program: programmet kan inte försvaras på annat sätt än genom skapandet av ett parti», skrev Trotskij i »What Next?» »Klassen som sådan är bara ett råmaterial för utsugning. Proletariatet erhåller en självständig roll först i det ögonblick, då det från att ha varit en social klass i sig förvandlas till en politisk klass för sig. Detta kan inte ske på annat sätt än genom förmedlingen av ett parti. Partiet är det historiska organ genom vilket klassen blir klassmedveten.»

Marxismen lär oss att revolutionen mot kapitalismen och den socialistiska återuppbyggnaden av den gamla världen endast kan förverkligas genom medveten, kollektiv handling av arbetarna själva. Avantgardepartiet är det högsta uttrycket och det oersättliga verktyget för denna klassmedvetenhet på alla stadier av den världsomfattande revolutionära processen. Under den förrevolutionära perioden samlar och sammansvetsar avantgardet den kader som marscherar framför huvudstyrkan men försöker hela tiden upprätthålla ett korrekt förhållande till denna. Avantgardet framträder och tillväxer i antal och inflytande under loppet av massornas kamp för herravälde, som det försöker föra till ett framgångsrikt slut. Sedan den gamla härskarmakten störtats leder avantgardet folket i uppgifterna att försvara och bygga det nya samhället.

En politisk organisation som förmår klara av sådana kolossala uppgifter kan inte uppstå spontant eller slumpmässigt; den måste byggas ständigt, konsekvent och medvetet. Det är inte bara enfaldigt utan ödesdigert att inta en lättsinnig attityd till partibygget och dess problem. De bittra erfarenheterna av så många revolutionära tillfällen som gått om intet, förfuskats och förstörts under det senaste halvseklet genom otillräckliga eller förrädiska ledarskap har ovedersägligt demonstrerat att nonchalans på detta viktiga område är en säker väg till förvirring och nederlag.

Lenins överlägsna egenskaper som revolutionär ledare visade sig bäst i att han yrkade på den yttersta medvetenhet i alla partibyggets aspekter, från teorins och politikens huvudfrågor till en minutiös uppmärksamhet på små detaljer i det dagliga arbetet. Andra typer av partier är nöjda med att hanka sig fram genom att på ett empiriskt och slumpmässigt sätt ta problemen som de kommer. Lenin införde system och planering i det revolutionära partiets uppbygge och verksamhet på vägen till makten — och inte bara i den ekonomi som ett sådant parti senare skulle leda. Han lämnade så lite som möjligt åt slumpen eller åt improvisation. Med utgångspunkt från en formulerad bedömning av det aktuella stadiet i kampen sållade han fram de viktigaste omedelbara uppgifterna och försökte upptäcka och påvisa de bästa sätten och medlen att lösa dem i enlighet med världssocialismens långsiktiga mål.

Kampparti

Avantgardepartiet, väglett av den vetenskapliga socialismens metoder och helt och hållet hängivet de arbetande massornas och alla förtrycktas välfärd, måste alltid slå i principfast opposition mot klassamhällets beskyddare och institutioner. Dessa egenskaper kan göra det immunt mot och beväpna det mot att ge efter för, påtryckningar från främmande klassinflytande. Men det leninistiska partiet måste framför allt vara ett kampparti inställt på att organisera massorna för effektiv handling som ska leda till erövrandet av makten.

Denna övergripande målsättning bestämmer partiets karaktär och prioriterandet av dess uppgifter. Det kan inte vara en diskussionsklubb med debatter utan mål och utan slut. Målsättningen med dess överläggningar, diskussioner och interna dispyter är att komma fram till beslut om handling och systematiskt arbete. Det kan inte heller vara ett vilohem för botandet av sjuka själar eller självt en modell av det framtida socialistiska samhället. Det är ett förbund av revolutionära kämpar beredda, villiga och kapabla att möta och besegra alla folkets fiender och hjälpa massorna att bereda väg för den nya världen.

I den nya vänstern finns många som — genomsyrade av en anarkistisk eller existensialistisk anda — nedvärderar eller förkastar ett professionellt ledarskap i en revolutionär rörelse. Detsamma gör en del desillusionerade arbetare och f.d. radikaler, som har kommit att likställa att man av övertygelse och hängivenhet ägnar sig åt ledarskap på heltid med byråkratiskt herravälde och privilegier. De förstår inte förhållandet mellan massorna, den revolutionära klassen, partiet och dess ledarskap. På samma sätt som den revolutionära klassen leder nationen framåt, så leder avantgardepartiet klassen. Men betydelsen av ett ledarskap tar inte slut där. Partiet självt behöver ett ledarskap. Det är omöjligt för ett revolutionärt parti att ge korrekt vägledning utan den rätta sortens ledare. Detta ledarskap upprätthåller samma funktioner inom avantgardepartiet som partiet gör för arbetarklassen.

Dess kadrer förblir partiets ryggrad såväl i perioder av tillbakagång som av tillväxt. Livskraften hos ett sådant parti garanteras av förmågan att från en generation till nästa utöka och ersätta dess kadrer och åter få fram kvalificerade ledare.

Partiets första fas

Avantgardepartiet kan inte proklameras genom sekteristiska dekret eller skapas över en natt. Dess ledarskap och medlemmar har valts ut och sållats fram genom massrörelsens prövningar, och i de interna strider och skarpa konflikter om avgörande politiska frågor som reses vid varje vändning av klasskampen. Det är omöjligt att hoppa över den preliminära fas då partiets första kadrer organiserar och reorganiserar sig för att förbereda sig för det stora arbetet att organisera och vinna över stora delar av massorna.

Den avgörande roll ett sådant parti kan spela i skapandet av historien exemplifierades dramatiskt av de bolsjevikiska kadrerna i det första världskriget och den första proletära revolutionen. Dessa kadrer degenererade eller förstördes och ersattes efter Lenins död av sovjetbyråkratins totalitära apparat, som formats under Stalin. Betydelsen av sådana kadrer bekräftades negativt i raden av fruktansvärda nederlag för de socialistiska styrkorna i andra länder, från Tyskland 1918 till Spanien 1936-39, orsakade av opportunismen, bristerna och försumligheterna hos arbetarledarna.

I motsats till en del andra som studerat hans märkliga karriär tror jag att Trotskijs mest värdefulla bidrag till den revolutionära världsrörelsen i kampen mot stalinism och centrism var hans försvar och berikande av de leninistiska partiprinciperna, med en höjdpunkt i beslutet att skapa Fjärde Internationalens nya partier efter dessa riktlinjer. Trotskij stod från 1903 till 1917 i teoretisk och praktisk opposition mot Lenins metoder för att bygga partiet. Det är ett bevis på hans exemplariska objektivitet och förmåga att utvecklas att han helhjärtat antog Lenins uppfattningar 1917, när han såg dem bekräftas av revolutionens utveckling både hemma och utomlands.

Från då och fram till sin död vacklade Trotskij aldrig för ett ögonblick i sitt ställningstagande för dessa metoder för partibyggeri. Efter att ha korrigerat sitt misstag på det området blev han — efter Lenins död 1924 — den som främst företrädde och utvecklade de bolsjevikiska partitraditionerna i nationell och internationell politik.

De flesta anser att Trotskijs geni visades bäst i hans arbete som den permanenta revolutionens teoretiker, som ledare för oktoberupproret eller som skapare av och befälhavare för röda armén.
Jag tror att han bäst visade sin förmåga till revolutionärt marxistiskt ledarskap inte i uppgången för den ryska- och världsrevolutionen utan under dess nedgång, när han som Vänsteroppositionens ledare försvarade Bolsjevikpartiets program och perspektiv mot den stalinistiska reaktionen och sedan grundade den Fjärde Internationalen när den Tredje Internationalen 1933 slutgiltigt hade avslöjat att den var bankrutt. Syftet med den nya Internationalen var att skapa och sammanbinda nya revolutionära masspartier för världens arbetarklass.

»Det revolutionära ledarskapets kris«

Trotskij sammanfattade sin syn på avantgardepartiets avgörande betydelse i det övergångsprogram som han skrev för Internationalens grundningskongress 1938. Han slog fast att »mänsklighetens historiska kris reduceras till det revolutionära ledarskapets kris». Den viktigaste strategiska uppgiften under hela vår epok är »att övervinna motsättningen mellan den mognad som kännetecknar revolutionens objektiva villkor och en bristande mognad hos proletariatet och dess avantgarde (den gamla generationens förvirring och modfälldhet, den ungas brist på erfarenhet).»

Han underströk att avantgardepartiet var den enda kraft som kunde lösa detta brännande politiska problem i världskapitalismens imperialistiska fas. Mer precist fastslog han kategoriskt att: ..krisen inom proletariatets ledning — som blivit den mänskliga civilisationens kris — endast kan lösas av IV Internationalen», den Socialistiska Revolutionens Världsparti.

Har sedan detta skrevs, de viktigaste erfarenheterna i kampen för socialismen talat för eller emot Trotskijs innehållsrika politiska generaliseringar? Har mänsklighetens kris, eller det proletära ledarskapets kris övervunnits?

Faktum är att den har blivit allt djupare och mer akut med kärnvapnens tillkomst och de etablerade partiernas oförmåga att kasta den kapitalistiska imperialismen över ända och främja socialismens framsteg.

I det revolutionära återuppvaknande i Västeuropa som varade från Mussolinis fall i juli -43 — vilket signalerade slutet för fascismen — till utsparkandet av kommunistpartierna från koalitionsregeringarna i Frankrike och Italien 1947, återupprepade de stalinistiska och socialdemokratiska partierna sitt tidigare förräderi och sin oförmåga genom att i en högst revolutionär situation vägra föra en revolutionär politik riktad mot erövrandet av makten. Dessa försummelser och nederlag tillät kapitalismen att stabilisera sig i den näst viktigaste sektorn av sitt system.

I de koloniala länderna har – från 1945 och framåt — kommunistiska ledarskap, tvingade eller missledda av Kremls utrikespolitik, varit ansvariga för många bakslag och katastrofer. Dessa har sträckt sig från de indokinesiska kommunisternas kompromiss med de franska imperialisterna 1945 till politisk underkastelse för sådana representanter för den »progressiva» bourgeoisien som Nehru i Indien, Rassim i Irak, Goulart i Brasilien och Sukarno i Indonesien. De fruktansvärda bakslag för den koloniala frihetskampen, vilken kulminerade i Indonesien 1965, och som var ett resultat av detta falska ledarskap, förser oss med övertygande bevis för att behovet av ett nytt och bättre ledarskap är lika akut i den »tredje världen» som någon annanstans.

Det faktum att kommunistpartierna i Jugoslavien, Kina, Nordkorea och Nordvietnam erövrat statsmakten har inte lett så få radikaler och f.d. trotskister till att anta eller hävda att Lenins lära om partiet, och Trotskijs bekräftande av den, blivit urmodig. De menar att dessa händelser visar att det är bortkastad tid och ett meningslöst företag att försöka bygga oberoende revolutionära partier av den leninistiska typen som Trotskij föreslog, eftersom utsugarna kan störtas med andra typer av partier, speciellt om dessa stöds av mäktiga arbetarstater som Sovjetunionen eller Kina.

Håller dessa argument? Först bör det observeras att Trotskij själv förutsåg och räknade med en sådan möjlighet. I Övergångsprogrammet skrev han:

»…Men det är fel att i förväg bortse från den teoretiska möjligheten av detta. Under inverkan av en kombination av olika exceptionella omständigheter (krig, nederlag, finanskrasch, revolutionärt masstryck, osv) skulle småborgerliga partier, inklusive stalinisterna, kunna gå mycket längre mot en brytning med bourgeoisin än vad de själva egentligen önskar.»

Under efterkrigsåren har dessa exceptionella omständigheter i de mer efterblivna länderna varit sammanbrott och kollaps för de mest korrumperade koloniala bourgoisierna, svagheten hos de gamla imperialistiska makterna i Europa och Japan, och det mäktiga uppsvinget för bonde- och arbetarmassornas kamp i dessa länder. Några kommunistiska ledarskap ställdes inför alternativet: att bli krossade av reaktionen, överflyglade av de revolutionära styrkorna eller att ta ledningen för kampen för nationell frigörelse och mot kapitalismen. Efter en del tvekan och vacklan, och mot Kremls inrådan, valde de kommunistiska ledarna i Jugoslavien, Kina och Vietnam den senare vägen och ledde proletariatet och bönderna till makten.

I resolutionen om »Världsrevolutionens aktuella utvecklingstendenser» som antogs vid återföreningskongressen 1963 har Fjärde Internationalen tagit hänsyn till denna variant av politisk utveckling på följande sätt: »Fiendens svaghet i de efterblivna länderna har öppnat möjligheten att komma till makten med ett trubbigt instrument.»

Detta konstaterande löser emellertid inte hela frågan – eller ens berör dess viktigaste aspekter. Deformeringarna hos de regimer som är ett resultat av revolutionära rörelser ledda av stalinistiska partier, och den opportunism och sekterism som deras ledarskap visat prov på sedan maktövertagandet — framför allt i Östeuropa, Jugoslavien och Kina — visar att
behovet att organisera verkliga marxistiska partier inte har försvunnit i och med störtandet av det kapitalistiska herraväldet. Byggandet av sådana politiska organisationer kan bli lika tvingande nödvändigt som ett resultat av den byråkratiska degenereringen eller deformeringen av efterkapitalistiska stater i en omgivning där imperialismen behåller sin dominans och underutveckling råder.

Detta insågs först av Trotskij 1933 i fråga om Sovjetunionen. Denna politiska slutsats behåller sitt fulla värde för alla de arbetarstater vilka styrs av partier som inte bevarar eller försöker utveckla en inre demokratisk regim eller som inte driver en internationell revolutionär linje. Erfarenheterna av de polska och ungerska resningarna 1956 och begränsningarna i avstaliniseringsprocessen i Sovjetunionen visar också på nödvändigheten av ett oberoende marxist-leninistiskt parti för att leda den antibyråkratiska revolutionen till slutet.

Grundtanken i återföreningsdokumentet är att »byggandet av nya revolutionära masspartier förblir den centrala uppgiften» i alla de tre sektorerna av den internationella kampen för socialismen:
arbetarstaterna, de koloniala områdena och framför allt i de utvecklade kapitalistiska länderna.

Revolution utan parti?

Om Jugoslavien och Kina används som exempel för att visa att vilket parti som helst duger om det kniper, så förs exemplet Kuba ofta fram som bevis på att inget parti alls behövs i kampen om makten eller att vilket slags improviserad politisk gruppering som helst duger för
jobbet. För det första bygger detta på en feltolkning av den kubanska revolutionens politiska historia. 26-julirörelsen hade en liten sammansvetsad kärna av ledare, som p.g.a. den väpnade kampens krav måste följa en militär disciplin. De tvingades bygga ett bredare ledarskap mitt under inbördeskriget mot Batista. När väl de kubanska frihetskämparna hade erövrat makten i landet, upptäckte de att de inte kunde undvara ett avantgardeparti, utan att de tvärtom var i desperat behov av ett. De har därför tagit itu med uppgiften att bygga ett enligt de marxistiska riktlinjerna — en uppgift som de fortfarande håller på med nio år efter segern.

Skulle inte deras svårigheter ha varit mindre före och efter maktövertagandet om de hade kunna inleda revolutionen med starkare kader och parti? Men de kubanska stalinisternas försummelser uteslöt denna mer gynnsamma möjlighet. Dessutom måste det inses att efter den kubanska erfarenheten är både imperialisterna och deras satelliter under Washingtons kontroll på sin vakt och beredda att ta till repressiva åtgärder för att krossa ett uppror i dess vagga.

Betingelserna för kampen om makten i de högt industrialiserade länderna är vilt skilda från betingelserna i de koloniala länderna, där överklassen är svag, isolerad och diskrediterad, och där nödvändigheten att lösa den demokratiska revolutionens uppgifter förstärker lönearbetarnas krav. Det vore dumt och farligt att tro att arbetarna i de imperialistiska fästena kan göra sig kvitt kapitalismen under ledning av byråkratiserade, korrumperade och förstelnade socialdemokratiska eller kommunistiska partier — eller någon centristisk skuggbild av dessa. Här är förpliktelsen att bygga revolutionära marxistiska partier ovillkorlig.

Alternativt ledarskap

De svårigheter det trotskistiska avantgardet mött under de senaste tre decennierna visar att det inte finns någon enkel lösning på de många problem som reses av denna nödvändighet. Det främsta hindret för att bygga alternativa ledarskap i de flesta av dessa länder är närvaron av mäktiga och rika socialdemokratiska eller kommunistiska organisationer, som utövar en byråkratisk kontroll av arbetarrörelsen, men som av traditionella skäl fortfarande åtnjuter en viss lojalitet från arbetarna. Under sådana villkor är det ofta klokt för de första revolutionärt marxistiska styrkorna att gå in och under längre perioder arbeta inom sådana masspartier.

Det får inte för ett ögonblick glömmas att det främsta syftet med ett sådant taktiskt inträde är skapandet, konsoliderandet och utökandet av de första kadrerna och utvecklandet av banden med de mest avancerade elementen. Det är inte ett självändamål. Det omedelbara målet är att förvandla en propagandagrupp till en styrka som förmår påverka, organisera och leda breda massor i handling. Det slutgiltiga målet är att på delta salt skapa ett nytt arbetarklassens massparti.

Erfarenheterna har visat att det finns många fallgropar vid förverkligandet av en sådan sk entristisk taktik. Som ett resultat av ett utdraget fördjupande i reformistiskt arbete och en alltför långtgående anpassning till en centristisk omgivning, kan kaderns revolutionära låga anfrätas och dess perspektiv fördunklas och t.o.m. förloras. Totalt uppgående i en sådan miljö innebär många risker och faror. Det är därför viktigt att entristisk arbete kombineras med en sektor av öppet arbete, genom vilket Fjärde Internationalens hela program och politik alltid kan göras tillgängligt för de avancerade arbetarna.

Det finns också en möjlighet (Vi har sett sådana exempel) att entrismen genomförs på ett otåligt och stelt sätt. Om inte tillräckliga resultat uppnås fort nog, kan då gruppen i förtid åter förvandla sig till en oberoende organisation. En sådan sekteristisk inriktning kan, under skydd av en högljudd ultravänsteristisk retorik, leda till isolering och maktlöshet. Den kan hjälpa de reformistiska och kommunistiska byråkraterna genom att lämna dem med ohotad kontroll över situationen och genom att minska kontaktmöjligheterna mellan de revolutionära marxisterna och de bästa militanterna i de traditionella partierna.

Revolutionärt parti i USA

Både genom oberoende och entristisk aktivitet, alltefter vad situationen krävt, har de amerikanska trotskisterna arbetat för att bygga ett revolutionärt marxistiskt parti i Förenta Staterna alltsedan de 1933 gav upp utsikten att reformera det kommunistiska partiet. Socialistiska arbetarpartiet betraktar sig självt som de rättmätiga arvtagarna till de bästa traditionerna från Debs Socialistiska rörelse, DeLeons Socialist Labor Party, St Johns och Haywoods IWW och det tidiga Kommunistpartiet. Det har använt sig av och dragit nytta av de positiva och negativa erfarenheterna av dessa pionjärinsatser för att bygga det parti de amerikanska arbetarna behöver i ledningen för sin revolution.

Den amerikanska kommunismens historia sedan dess födelse 1919 har varit en kamp för den rätta typen av parti. Alla andra problem har varit relaterade till denna centrala fråga.

Allt som har gjorts sedan oktober 1917 för att föra socialismen framåt i denna världskapitalismens och kontrarevolutionens högborg har styrts av nödvändigheten att bygga avantgardepartiet, och allt som kommer att åstadkommas i framtiden kommer — enligt min åsikt – att röra sig kring detta. Nyckeln till socialismens seger i Förenta Staterna kommer att vara föreningen av amerikansk styrka, framför allt den potentiella styrkan hos dess arbetarklass, med ryska idéer, först och främst den leninistiska bolsjevismens organisatoriska principer.

Del leninistiska partiet visade sig oumbärligt i Ryssland, där den senkomna bourgeoisin var en svag social och politisk kraft. Det kommer att vara miljoner gånger mer nödvändigt i Amerika, hemvist för den starkaste, rikaste och mest hänsynslösa utsugande klassen. Den bolsjevikiska uppfattningen om partiet och dess ledarskap hade sitt ursprung i och prövades först i det svagaste och mest efterblivna av de kapitalistiska länderna. Jag vågar mig på att förutsäga att det kommer att naturaliseras och finna sin rikaste tillämpning i kampen för socialismen i det mest utvecklade kapitalistiska landet.

Revolutionärerna konfronteras här med historiens bäst organiserade samling ekonomisk, politisk, militär och kulturell makt. Dessa reaktionens styrkor kan inte och kommer inte att kastas över ända utan en rörelse bland de breda massorna, svarta och vita, som i ledningen har ett centraliserat, disciplinerat, principfast, erfaret marxistiskt ledarskap.

Det är omöjligt att snubbla in i en framgångsrik revolution i Förenta Staterna. Den måste organiseras och ledas av människor och ett parti som till sin hjälp har all den teori, kunskap, idérikedom och lärdomar som samlats av världens arbetarklass. Dess kunskap och organisation i politiken och kampen måste vara överlägsna Fiendens.

De som hävdar att det leninistiska partiet är irrelevant eller onödigt i de utvecklade kapitalistiska länderna har helt fel. Tvärtom, det sådant parti är en helt nödvändig förutsättning och ett verktyg för att föra den socialistiska revolutionen till seger i Förenta Staterna, världskapitalismens flaggskepp. På samma sätt som det uppror som inleddes av bolsjevikerna under Lenin och Trotskij 1917 var det första steget för den socialistiska världsrevolutionen och världens socialistiska förnyelse, så kommer Lenins partiteori — först styrkt av denna händelse — att slutgiltigt bekräftas genom störtandet av imperialismen i dess centrala fästning och upprättandet av en socialistisk regim med full demokrati på amerikansk mark.

Ingenting mindre än mänsklighetens öde beror på snabbast möjliga lösning på det proletära ledarskapets utdragna kris. Detta måste ske under Fjärde Internationalens och dess partiers fana och genom deras program. Vår arts själva fysiska existens beror på ett ofördröjligt uppfyllande av denna allt överskuggande plikt. Aldrig har en större uppgift axlats av den marxistiska skolans revolutionärer — och inte alltför mycket tid för att genomföra den kommer att ges av militaristerna och monopolisterna.

Vid detta femtioårsjubileum av den odödliga oktoberrevolutionen, vilken har format och förändrat våra liv, är vårt motto: »Att arbeta för detta mål med än mera energi och erövra det för mänsklighetens bästa».

James P. Cannon

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1978

Partibygget på arbetsplatserna – från socialdemokratin till kommunisterna

Inledning

När vi ställer oss uppgiften att bygga upp ett nytt socialistiskt parti är en självklar utgångspunkt for oss att det partiet måste vara ett arbetarparti. Det är bara arbetarklassen som inte har någonting att förlora på kapitalismens undergång och allt att vinna på en ny socialistisk ordning. Det handlar inte för oss bara om ett arbetarparti i programmatisk betydelse, utan vi försöker, vi vill, bygga ett arbetarparti i ordets mest direkta mening: ett parti som bärs upp av arbetare, leds av arbetare och i första hand har sina röner och bastioner i arbetarvärlden.

Vi vet att vi ännu är en bra bit frän den målsättningen. Men när vi ser oss omkring inser vi lätt att vi måste uppnå den, att själva nyckeln till det socialistiska partiets uppbygge ligger här. Ty, arbetarklassen står idag utanför det politiska livet i en utsträckning som saknar motstycke. Inom socialdemokratin har arbetarna trängts undan, inom vpk likaså. Vän eget parti byggdes i början upp helt utanför arbetarklassen.

Det är tveksamt om vi kan hitta någon tidsperiod sedan sekelskiftet där arbetarbefolkningen i Sverige i praktiken varit så utestängd från det politiska livet som idag.

Därför är det nödvändigt för oss att tänka på arbetarpartiet inte bara i programmatisk mening utan i lika hög grad social: Hur ska arbetare dras in i det politiska livet och kampen? Det är något av samma uppgift som de socialdemokratiska pionjärerna ställde sig för nu över hundra år sedan.

Följande är ett föredrag som hölls av Håkan Blomqvist på Socialistiska Partiets fackliga konferens i april 1987. Blomqvist är redaktör för Socialistiska Partiets tidning Internationalen.

Partibygget på arbetsplatserna – från socialdemokratin till kommunisterna
Håkan Blomqvist

Pionjärårens uppbygge

Det var under August Palms första agitationsresor på 1880-talet som en handfull intellektuella, litet udda och vinddrivna existenser, försökte bilda socialdemokratiska föreningar och agitera i en hav av politisk passivitet. Det handlade om några hundratal socialister som ofta fick på skallen, såg sina föreningar falla ihop och vred sina händer över svårigheterna att få med arbetarna.

Förändringen skedde i mitten av 1880-talet. Då hade socialdemokraterna börjat arbeta inom de fackföreningar som växte fram under samma tid. Fackföreningarna var oftast ”opolitiska”, vilket i verkligheten betydde att de leddes av liberalt inriktade arbetare. Socialdemokraterna förde politisk kamp inom dessa fackföreningar och mot slutet av årtiondet hade man vunnit majoritet i några. Det var då , efter nära tio års verksamhet, man tog initiativ till att bilda det socialdemokratiska arbetarpartiet, SAP.

Av de sjuttio organisationer som sände ombud till grundningskongressen 1889 var så många som femtio fackföreningar. Av de tretusen medlemmarna i det parti som då grundades var bara några hundra individuellt anslutna i de socialdemokratiska föreningarna, resten var medlemmar genom sina fackföreningar. Tio år senare var hela 97 procent av partiets då 40 000 medlemmar kollektivt anslutna genom sina fackföreningar.

Fackföreningarna var alltså partiets grundorganisationer för arbetare.

De lokalorganisationer som bar upp partiet – arbetarkommunerna – utformades oftast som representantskap där de olika medlemsorganisationerna var representerade utifrån sitt medlemsantal. Därigenom fick arbetarna genom sina fackföreningar ett dominerande inflytande över partiet och dess politik. Än idag föreställer sig en del fackföreningsrepresentanter att arbetarinflytandet inom socialdemokratin garanteras av kollektivanslutningen och vänder sig mot att den avskaffas. I själva verket handlar det om deras eget inflytande i partiorganisationerna, som fackfunktionärer.

Ty, detta sätt att bygga upp det socialdemokratiska partiet garanterade inte alls att arbetarna kontrollerade rörelsens politik. Tvärtom blev det så att de tusentals passivt anslutna arbetarna kom att ge de fackliga funktionärerna en oerhörd auktoritet i partiet. Dessa funktionärer blev snabbt ett ganska konservativt skikt. De skulle representera både den lilla minoriteten socialistiskt inställda arbetare och den stora majoriteten opolitiska. De skulle försvara det fackliga organisations- och apparatintresset liksom längre fram den egna gynnade funktionärsställningen. De kom därför efter en tid att utgöra basen för de politiker inom rörelsen som förespråkade samförstånd med kapitalet istället för partiets ursprungliga klasskampssyn. Dessa politiker, varav Branting var en ledande företrädare, kom ofta från medelklassen och hade ett förflutet som borgerliga liberaler. De förde med sig sin klassamarbetssyn in i arbetarrörelsen och välkomnades av den alltmer konservativa fackföreningsbyråkratin.

Istället för att garantera arbetarnas makt över socialdemokratin blev ”fackföreningspartiet” en oerhörd bastion för konservativa krafter inom arbetarrörelsen som drog den revolutionära gadden ur socialdemokratin.

Den unga kommunismen

När den Kommunistiska Internationalen, Komintern, bildades 1919 var den avgörande frågan för dess nya partier inte hur man rent praktiskt , på ett organisatoriskt sätt, skulle garantera arbetarnas kontroll över organisationerna. Det avgörande var att samla kring det proletära program man ansåg hade övergetts av de socialdemokratiska ledarna. De nya partiernas karaktär av arbetarpartier kunde bara säkras politiskt genom programmet och arbetarnas aktiva politiska liv i partierna för det programmet

Ofta framställs det som om Lenin förespråkade uppbygga av en liten organisation av yrkesrevolutionärer där den sociala basen bland arbetarna garanterades endast av att partiet anförde arbetarnas massorganisationer. Det är en felaktig bild. Lenin såg det som helt avgörande att partiets ryggrad bestod av arbetare från storindustrin. Men det fanns inget organisatoriskt knep att garantera deras ledning i partiet, bara deras egen politiska aktivitet.

När de nya kominternpartierna började formas var alltså programmet det centrala: för eller emot klasskamp, för eller emot revolution, för eller emot proletariatets diktatur och den nya sovjetstaten.
Det var mängder av vitt skilda organisationer som anslöt sig till internationalen. Små revolutionära kadergrupper som Rosa Luxemburgs spartakister, revolutionära fackföreningar som de franska och italienska syndikalisterna, radikala socialistiska masspartier som det norska arbeiderpartiet och delar av de gamla socialdemokratiska partierna som det svenska socialdemokratiska vänsterpartiet.

Det var partier och grupper som inte bara hade skilda politiska ursprung. De bar också med sig helt olika organisationstraditioner. Samtidigt med uppgiften att skapa politisk klarhet började därför Komintern från och med sin andra kongress 1920 strama upp partierna organisatoriskt med syfte att skapa demokratiska och centraliserade kamporganisationer.

Socialdemokratiska vänstern

Det svenska socialdemokratiska vänsterpartiet hade uppstått genom en splittring inom SAP i februari 1917. SAP hade då 105 000 medlemmar varav troligen över 80 000 var kollektivanslutna. Vänstern sade sig ha fått 40 procent av rösterna inför den avgörande partikongressen och vid splittringen trodde man att cirka 40 000 medlemmar följde med till det nya partiet. I det organisatoriska kaoset vid brytningen visste ingen riktigt säkert. Dessutom tog vänstern med sig i stort sett hela det socialdemokratiska ungdomsförbundet med 15 000 medlemmar. Endast 500 ungdomar stannade med det gamla partiet och bildade dagens SSU.

Enligt vänsterns egna bedömningar borde den alltså haft anslutning av kanske majoriteten av de aktiva socialdemokraterna. På grund av kollektivanslutningen märktes emellertid knappast splittringen i SAP:s medlemssiffror. Partiet förlorade ett par hela distrikt och några arbetarkommuner men kontrollerade alltjämt fackföreningarna då de fackliga funktionärerna i allmänhet stannade kvar i det gamla partiet. Genom att den fackliga anslutningen detta revolutionsår var på starkt uppåtgående kunde SAP, på grund av kollektivanslutningen, vid slutet av året faktiskt peka på en ökning av sitt medlemstal trots splittringen.

Det nya socialdemokratiska vänsterpartiet var ett litet massparti. Det hade säkerligen fler aktiva medlemmar än SAP och det var ett genuint arbetarparti. Endast en handfull medlemmar kom från andra samhällsskikt. Men partiet levde ännu inom de socialdemokratiska idé- och organisationstraditionen. Partiets grundorganisation vararbetarkommunen som ofta liksom tidigare var formad som ett representantskap för de organisationer på orten som var anslutna. På några få håll rörde det sig även om kollektivt anslutna fackföreningar. Partiverksamheten sköttes av styrelserna och genom medlemmarnas individuella aktiviteter i fackstyrelser. Folkets husföreningar, kooperationen osv.

På arbetsplatserna samlades många av medlemmarna inom det så kallade Fackliga Propagandaförbundet för art propagera en mer radikal facklig inriktning.

Upporganiseringen

Det var vid Kominterns tredje kongress 1921 som världsrörelsen ställde uppbygget av kommunistiska masspartier i centrum och på allvar tog itu med den organisatoriska uppryckningen och med att försöka skapa den nya typ av kamppartier man drömde om. Medlemmarna i de kommunistiska partierna skulle ha ”arbetsplikt” och överallt organiseras i arbetslag, celler och grupper, allt utifrån vilka uppgifter som skulle genomföras. För de partier som, i likhet med det svenska, bar med sig den socialdemokratiska organisationstraditionen underströks att omorganisationen inte fick ske administrativt eller tvångsmässigt Det handlade om att mobilisera och motivera medlemmarna till ökad aktivitet. Komintern underströk också att de organisatoriska formerna måste anpassas efter varje partis förutsättningar. Huvudsaken var inte formen utan att organiserad kommunistisk aktivitet bedrevs där partimedlemmarna levde och verkade.

Utifrån denna inriktning började Sveriges Kommunistiska Parti, SKP, som vänsterpartiet kallade sig från 1921, att på allvar ta itu med att organisera medlemmarna i dagligt arbete. Det var faktiskt först nu som tankarna på en särskild kommunistisk organisering på arbetsplatserna började ta form! I fyrtio år hade den politiska arbetarorganiseringen på arbetsplatserna uppfattats som synonym med den fackliga organiseringen. Det var fackföreningarna som varit arbetarpartiets organisationer på arbetsplatserna. Det var fackföreningarna som anslöt sig till partiet. Och vänstersocialisterna hade verkat inom den traditionen. Nu , 1922, ställde man sig uppgiften att organisera kommunistiska fackföreningsgrupper.

I början handlade det egentligen inte om att skapa någon partiorganisation
på arbetsplatserna utan mer om att skapa kampanjgrupper som skulle ”propagera en omläggning av den reformistiska fackföreningsrörelsen till en revolutionär klasskampsorganisation”. Alltså samma uppgift som Fackliga Propagandaförbundet tidigare hade ställt sig. I de första instruktionerna för dessa kommunistiska grupper framgår det också att de inte skulle omfatta alla partimedlemmar. Nej, arbetarkommunen på orten skulle välja ut cirka tjugo kommunister frän de olika fackföreningarna på platsen. Dessa tjugo skulle fungera som en propaganda- och ledningsgrupp för det kommunistiska fackföreningsarbetet. De skulle ge skolning, sprida partiets material, mobilisera de kommunistiska medlemmarna till facklig aktivitet och sätta upp kommunistiska kandidater i det fackliga valen.

Instruktionerna ändrades emellertid redan samma är till att partiets samtliga medlemmar inom olika fackföreningar skulle sammanslutas i kommunistiska grupper. Detta skulle inte bara ske inom LO-fackföreningar utan också inom syndikalisternas lokala samorganisationer, LS. Syndikalisterna samlade vid denna tid omkring 25 000 av Sveriges mest radikala och kampinriktade arbetare. En stor del av SKP:s medlemmar var också anslutna till syndikalisterna, där de kände sig mer hemma, istället för till LO-fack. På en organisationskonferens inom SKP 1924 rapporterade exempelvis ett ombud från Norrbotten: ”Två tredjedelar av Norrbottens organiserade syndikalister är kommunister”.

De kommunistiska grupperna skulle se till att kommunisterna deltog vid fackföreningsmötena, hälla egna förberedande möten innan fackmötena och nominera kommunistiska kandidater. Man kan säga att grupperna var fackliga fraktioner för de kommunistiska arbetarna. Deras målsättning var att göra LO-fackföreningarna och de syndikalistiska LS till ”medvetna organ för kapitalismens tillintetgörelse” samt att ”skapa kommunister av fackföreningsmedlemmarna”.

Den första stora sprängningen av det unga partiet 1921, när omkring 6 000 medlemmar vägrade gå vidare på den kommunistiska organisationsvägen, medförde emellertid stora svårigheter redan i inledningen av den organisatoriska uppstramningen. Förlusterna bestod i första hand av fackföreningsfolk i Västerbotten och Västernorrland där partiet nästan helt raderades ut. Det var ett svårt sargat parti som skulle göras till en kamporganisation av aktiva medlemmar 1922. Året präglades också av den fruktansvärda arbetslöshetskris som följt på världskriget.

Den verklighet som kommunisterna levde i kan illustreras av Blekingedistriktets årsrapport från 1922:

”Inget distrikt torde i så hög grad drabbas av arbetslösheten som värt. Av våra 66 partimedlemmar ha endast 7 st inom hela distriktet varit i arbete hela året, övriga ha varit arbetslösa alltsedan hösten 1920. Härtill kommer att på de flesta platser inget understöd utbetalas vare sig från stat eller kommun; dessa medlemmar ha följaktligen ej kunnat offra ett öre på rörelsen, varför distriktet fullständigt saknar ekonomi” Trots dessa förhållanden menade man att vissa framgångar nåtts i att organisera medlemmarnas aktivitet.

Vad gäller partiet som helhet rapporterades i slutet av 1922 drygt 12 000 medlemmar. Av dessa var 6 000 verksamma inom fackföreningarna, 2 000 i nykterhetsrörelsen, l 200 i kooperationen och 800 inom Folkets hus- och Folketsparkrörelsen. 883 arbetslag hade bildats och 393 varaktiga celler. Celler var det nya namnet på de kommunistiska fackföreningsgrupperna och- bostadsgrupperna. Att arbetsplatscellerna bedrev en ganska framgångsrikt arbete visades under LO-kongressen samma år då ett 70-tal av de 250 ombuden var kommunister eller närstående.

”Bolsjeviseringen”

1924 sprängdes partiet på nytt när Zäta Höglund och dennes omkring 5 000 anhängare uteslöts. Det innebar att mycket slogs sönder. Partiet förlorade, som en av partiledarna uttryckte det, ”hela underbefälet” och fick börja om det svära och strävsamma organisationsarbetet med omkring 7 000 kvarvarande medlemmar Och nu, när man började på nytt, var det med helt andra organisationsmönster än tidigare.

Komintern hade tidigare formulerat sig: ”Huvudsaken är att organisera medlemmarna i kommunistisk verksamhet”. Utgångspunkten var att alla medlemmar var inskrivna i en gemensam lokal medlemsorganisation. Utifrån denna skulle sedan medlemmarna aktiveras i såväl tillfälliga som varaktiga arbetsgrupper, utskott och celler. Nu, med Kominterns femte världskongress 1924 skulle partierna ”bolsjeviseras” och byggas upp med driftcellerna som grundval. Uppbygget utifrån driftceller motiverades principiellt enligt följande resonemang: Det är arbetarklassen som är revolutionens drivkraft både genom sitt historiska klassintresse och genom sin ställning i produktionen. Därför är det just här, iproduktionen där klassens sociala ställning uttrycks tydligast som fundamentet för det kommunistiska partiet måste ligga. Här måste grundorganisationerna byggas och det politiska arbetet i första hand utföras.

I verkligheten fungerade ”bolsjeviseringskampanjen” från Moskvas sida som ett verktyg för att utplåna oppositionens ställningar såväl i det ryska partiet som inom övriga Komintern. Dels riktades fördömanden mot alla de krafter som motsatte sig en ytterligare centralisering av internationalen. Dessa sades sabotera uppbygget av verkliga kamppartier och vägra göra sig av med sitt socialdemokratiska förflutna. Dels innebar själva omorganisationen minskade möjligheter för oppositionen att uppträda inför breda forum. De breda medlemsmötena slogs ju sönder till förmån för små celler med att fåtal medlemmar i varje.

Man kan också säga att ”bolsjeviseringen” med driftcellerna som partiets grundval innebar att kommunisterna drog närmast syndikalistiska konsekvenser av synen på arbetarklassen som den enda konsekvent revolutionära klassen. Den närmast fixerade synen på att bygga partiets organisationer ”i produktionen” var något nytt inom Komintern.

Så här var systemet tänkt:
På varje arbetsplats med minst 2 partimedlemmar (ändrades senare till 3) upprättas en driftcell. Driftcellen är partiets grundorganisation. Den väljer in medlemmar, tar upp medlemsavgifter och ansvarar för det politiska arbetet på arbetsplatsen. Det var bara dessa driftceller som skulle betraktas som grundorganisationer, inte by-, gärds-, gatu- eller kvarterscellerna. Detta motiverades helt enkelt med ”industriarbetarklassens betydelse som revolutionens drivkraft”.

Vad skulle då driftcellerna göra, hur skulle de arbeta? Ja, de skulle uträtta allt det arbete som förväntades av allsidigt verkande kommunistiska partimedlemmar. De skulle sprida partiets litteratur, om möjligt ge ut en fabrikstidning där både små frågor på arbetsplatsen och stora politiska spörsmål behandlades. Cellerna fick ”under inga förhållanden bli yrkes- eller fackorganisationer i den meningen att de endast sysslar med yrkets, fackets eller arbetsplatsens avgränsande frågor.” Partiet fick inte bli, skrev man, ”en samlingspunkt för allehanda specialiteter. Vi får icke utbilda våra medlemmar till metallarbetarkommunister, träarbetarkommunister, järnvägskommunister, kommunalarbetarkommunister etc utan rät och slätt till kommunister med sin synvidd utsträckt utöver arbetsplatsens järngrindar eller träplank.” Cellen skulle därför syssla med alla politiska problem, både dagsaktuella, utifrån småfrågor på arbetsplatsen eller ute i samhället och mer principiella. Vid varje möte (som skulle hållas en gång i veckan eller var fjortonde dag) skulle cellordföranden hålla en ”veckorevy” där ”de viktigaste händelserna under veckan, nationellt och internationellt sammanfattas och belyses från kommunistisk synpunkt”.(Dessa revyer fick inte bara bestå i att cellordföranden i sista stund före mötet rafsade igenom en bunt gamla dagstidningar, klagade en verksamhetsrapport. De skulle vara ordentligt förberedda). Cellerna skulle också bedriva skolning med föredrag i ”teoretiska frågor” som den materialistiska historieuppfattningen, leninismen, kommunismens historia. Och så skulle förstås cellerna föra ut partiets olika kampanjer och aktioner på arbetsplatserna, sälja partipressen osv.

Vad var då skillnaden gentemot de tidigare kommunistiska fackföreningsgrupperna (som senare kommit att kallas fackklubbar). Jo, dessa var ju en form av fackliga fraktioner. Vid denna tid var ännu inte industriförbundsprincipen genomförd inom LO, utan många olika fackföreningar kunde verka på en och samma arbetsplats. Fackklubbarna blev nu fackliga fraktioner medan cellerna samlade partimedlemmarna över de fackliga gränserna.

Framgångar och problem

Hur gick då denna omorganisering? Ja, dll en början ganska bra. Rätt snart avskaffades emellertid driftscellens ”privilegierade” ställning. Alla celler blev grundorganisationer. Många kommunister kunde ju inte naturligt placeras in i en driftscell och man fick problem med dubbelorganiseringen.
Partiet växte kraftigt efter 1924. Det berodde säkerligen inte endast på att organisationen fick en stunds arbetsro efter alla sprängningar utan också på högkonjunkturen från 1925 och strejkvågen. När partiet höll en organisationskonferens 1926 hade medlemsantalet ökat till cirka 11 000. 650 celler var organiserade varav 170-180 driftsceller på arbetsplatser inom industrin. Ett år senare räknade partiet 13 000 medlemmar och 700 celler varav 191 inom industrin. Sommaren 1928 konstaterades att landets största kommunistiska arbetarkommun, den i Stockholm, hade ökat från 500 medlemmar 1924 till nu 2 400. En av förklaringarna till den goda frammarschen såg partiledningen i att driftsceller hade bildats på 82 företag i staden och därtill kom 48 bostadsceller. Då var det, menade partiledningen, lätt att rekrytera och behålla folk.

Partiets förankring i arbetarklassen var under denna tid nära nog hundraprocentig. På organisationskonferensen -26 rapporterade partisekretaren att ”endast ett tiotal av våra 11 000 medlemmar har akademisk examen”. I slutet av 20-talet hade SKP sin starkaste ställning någonsin inom den svenska fackföreningsrörelsen. Så här fördelade sig stödet för kommunisterna i de fackliga valen inom några av de största LO-förbunden 1929:

Grov och Fabriks 20 %
Gruv 35
Kommunal 13
Livs 25
Pappers 26
Textil 12
Transport 17
Metall 15

(Kommentar: partiet hade inom Metall tappat sitt starkaste fäste. Metall 41 i Göteborg och gått tillbaka från som mest 30 %)

Under 20-talets andra hälft organiserade kommunisterna den så kallade Enhetskommittén, en facklig klasskampsopposition som omfattade mer än en femtedel av LO:s samlade medlemstal som då låg kring en halv miljön.

Men det var också problem med cellorganiseringen. Det första problemet var att den bara genomfördes på en del håll i partiet. Av partiets 200 största kommuner – där man överhuvudtaget bedömde det som möjligt att införa cellsystemet (de övriga 160 kommunerna ansågs vara för små) hade bara hälften reorganiserats 1929. Ofta, menade partisekreteraren Oskar Samuelsson vid en organisationskonferens 1926, var reorganisering dessutom rent formell utan att aktiviteten ökade. Samuelsson menade att cellerna inte diskuterade partiets politiska paroller:

– Man sväljer dem helt utan att blinka, man accepterar dem fixa och färdiga såsom de kommer från particentralen, utan att också lyckas att lokalt anpassa parollerna.
– Man skummar bara på ytan, tränger icke ned på djupet av ett enda problem. Underlåter att diskutera viktiga politiska problem.
– Vad gäller veckorapporterna, ledarna förbereder icke en noggrann behandling av dessa revyer och underlåter ganska ofta att beröra de for arbetarna på den lokala platsen viktigaste problemen.
– Vi löper den faran att våra medlemmar utbildar sig till specialister i världspolitik men till mycket dåliga kännare av de enklaste problem på den lokala arbetsplatsen.

Han klagade över brister i ”självverksamheten”, medlemmarna ”ligger och väntar på order, tar inte egna lokala initiativ”.
– Kamraterna på många platser är för beskedliga, för tillbakadragna. Det skulle sannerligen icke skada med ett något järvare uppträdande åtskilliga gånger.

Partisekreteraren tog också upp problemet med svaga celledningar och att ett fåtal kamrater fick dra hela lasset:
– Man hopar ofta en rad viktiga uppgifter på en eller ett par tre kamrater därför att dessa har namn om sig att kunna utföra ett uppdrag tillfredsställande. Detta är fullständigt oriktigt. För det första överanstränges dessa kamrater och kan icke gå iland med att på ett tillfredsställande sätt fullgöra alla sina uppdrag på grund av den överbelastning de utsattes för. För det andra hindrar denna metod framskapandet av nya kvalificerade krafter och hindrar massan av partimedlemmar att komma i dagligt partiarbete. För det tredje är det ju icke alltid så saken att de ledande kamraterna är lämpliga att utföra allt slags arbete, att de är kvalificerade för varenda uppgift för att de är duktiga på något område.

– Vi måste också, underströk Samuelsson, med storslägga hamra medvetandet hos varje distriktsledning, hos varje lokal ledning att de har högsta ansvaret för sitt område, att de valts till ledning och att de alltså allvarligen begrundar detta ansvar och vad det ligger i att vara ledning. Varken partiledningen eller kommunerna kan tolerera att man inom vissa distrikt har en ledning som knappast är mer än en dåligt fungerande brevlåda.

Och så kom världskrisen efter börskraschen 1929.

Ny sprängning

Partiet sprängdes på nytt 1929 när det stod på toppen av sitt inflytande i arbetarvärlden. Ett par tusen partimedlemmar följde Moskva och Stalin medan omkring 7 000 tröttnade och, lämnade åtminstone för tillfället, den kommunistiska rörelsen. Det kvarvarande partiet som senare skulle ta sig namnet Socialistiska Partiet, fick åter starta från en nivå på cirka 7 000 medlemmar. Men man hade en erfaren kärna av kader liksom erfaret fackföreningsfolk och inom fem år hade man fördubblat sitt medlemstal. I mitten av 30-talet hade Socialistiska Partiet ungefär samma medlemstal som SKP före partisprängningen 1929; 16 -17000.

Problemet med cellsystemet hade emellertid förvärrats. Dels förstås på grund av splittringen med förlusten av erfarna organisatörer och lokala ledare (liksom med rivaliteten på arbetsplatserna mellan de två kommunistiska partierna). Dels på grund av depressionen.

När ”bolsjeviseringen” inleddes 1924 och driftscellsreformen påbörjats hade parollen varit: ”Varje fabrik vår fästning”. Och tanken var an partiet skulle byggas upp på driftsceller just för den revolutionära situationens skull. Driftscellerna skulle inte bara ”garantera partimedlemmarnas rätta sociala sammansättning och partiets proletära karaktär”. De skulle också möjliggöra för partiet att bedriva en ”verksam kamp för kontroll över produktionen, och efter övertagandet av makten, behärskandet av produktionen på arbetsplatsen”. Problemet var att den revolutionära situation man kunde ana 1931 i samband med morden i Ådalen och generalstrejken i Söderhamnsområdet, sammanföll med kapitalismens ekonomiska sammanbrott. Nedläggningar, avsked och massarbetslöshet blev följden. Partiets ”fästningar” försvann. Partisekreterare Emil Andersson kunde därför konstatera på kongressen 1932:

”Driftscellen såsom grundorganisation på arbetsplatsen har visat sig vara en god organisatorisk form under kapitalismens så kallade normala tider. Men kapitalismens utveckling har i stor utsträckning raserat möjligheterna för driftscellernas arbete. Vi bygger upp en bra driftscell. Arbetsgivaren permitterar och avskedar arbetare. Cellen slås sönder. Arbetsplatserna har blivit gästgivargårdar.”

Istället for att till varje pris bita sig fast i driftscellsystemet började partiet övergå till att lägga större vikt vid den geografiska organiseringen (stadsdelsföreningar osv) och vidfackklubbar. Fackklubbarna var helt enkelt de tidigare fackliga fraktionerna, som nu blev grundorganisationer. Partiledningens förslag om en viss form av ”kollektivanslutning” där de som reserverade sig mot medlemsskap i SAP gemensamt kunde ansluta sig till Socialistiska Partiet genom så kallade ”reservantklubbar” avvisades av socialistmedlemmarna. Vad var då skillnaden mellan en fackklubb och den tidigare cellen. Ta exempelvis byggnadsarbetarna i Stockholm. Där försökte partiet tidigare bygga upp driftsceller som förenade alla kommunistiska arbetare vid olika byggen. Nu satsade man istället på att bilda fackklubbar för målarna, murarna, snickarna osv. Då hölls partimedlemmarna samman även när en bygge var färdigt.

Fördelen med det här sättet att organisera var att det gav större kontinuitet och innebar mindre problem med den ständiga bristen på ledare och erfaret folk. I de små cellerna krävdes ju en oerhörd mängd ledande krafter, för att sköta sekretar- och kassörsuppgifter, inleda på mötena med veckorevyer osv. Ofta hade man inte de krafterna varför cellerna föll ihop. Fackklubbarna innebar en kaderbesparing eftersom klubbarna i allmänhet var större än cellerna.

Men man kan förstås också se en svaghet. Där cellsystemet hade fungerat – genom att det helt enkelt fanns tillräckligt många aktiva och erfarna kommunister för att bära upp dem – hade det varit en oerhörd tillgång och gett kommunisterna ett närmast oproportionerligt inflytande bland arbetarna. Cellerna blev verkligen i vissa fall partiets ögon och öron i hjärtat av arbetarklassen och en allsidig revolutionär skola för många arbetare. Cellmedlemmarna tvingades lära sig att organisera och prata politik i stort som i smått. Fackklubbarna var mer inriktade på fackföreningens frågor – och hela deras verksamhet förhöll sig till fackföreningen. Man kan säga att cellerna i första hand hade syftet attbygga partiet på arbetsplatsen medan fackklubbens syfte först och främst var att vinna ledningen över fackföreningen.

Det var också ganska följdriktigt att efter splittringen 1929 de moskvatrogna sillénarna fortsatte sina försök med driftscellsystemet – de såg kampen om fackföreningarna som en andrahandsfråga. Den revolutionära kampen skulle, menade de, bryta igenom och utöver de gamla fackliga strukturerna. Vilda strejker med strejkkommittéer valda utanför facket var några av de viktigaste kampmetoderna. Kilbomarna, Socialistiska Partiet, å andra sidan höll fast vid den gamla leninska synen att till varje pris stanna i och kämpa om fackföreningarna. De såg detta som en långsiktig kamp inom ramarna för försvaret av de existerande fackliga organisationerna. Deras gamla och oerhört erfarna fackliga kader var verkligen ”fackföreningskommunister”, både i ordets positiva mening: de tog ansvar för arbetarnas dagliga intressen och vägrade acceptera att de fackliga organisationerna inte tillhörde arbetarna. Och i den mera negativa bemärkelsen: de utvecklade en konservativ inställning till utomfacklig kamp, vände sig mot ”vilda strejker” och drevs ibland av sitt ansvar för fackföreningen till att ta ansvar för organisationen istället för medlemmarna.

Kilbomarna fick också rätt snart en del politiska problem med högt uppsatt facklig kader. Metalls vice ordförande Oscar Westerlund tvingades partiet utesluta 1932 för att denne, mot partilinjen, gått med på ett lönesänkningsavtal. Ombudsmannen Sten Andersson frän Sko & Läders avdelning 17 i Örebro stödde ett medlingsförslag som partiet hade fördömt och skrev på. Erik Jansson i Pappers förhandlingsdelegation 1930 gick med på att bryta den gemensamma fackliga fronten för en generell avtalsuppgörelse och godkände ett separatavtal. Sågverksavtalet 1932 undertecknades av förbundsledningen trots att medlemmarna i en allmän omröstning sagt nej. Sillénarna i ledningen för avdelning 35 i Svartvik följde omröstningsresultatet och tog ut avdelningen i strejk men uteslöts förstås av förbundsledningen. Kilbomarna protesterade men gjorde ingenting i praktiken för att hindra uteslutningen.

Strejken inom Pappers våren -32 fördes som punktstrejker mot lönesänkningar men arbetarna ville gå ut på bred front. Sillénarna gick ut med ett par avdelningar vilket kritiserades av kilbomarnas Folkets Dagblad. Ett brev från en SP-medlem i Pappers avdelning i Essvik till partiledningen berättade om arbetarnas raseri och krav på att hela förbundet skulle ut i strejk, och att de själva skulle gå ut om Pappers ledning sa nej. Han varnade för att arbetarna tyckte att partiet var för beskedligt och om partiet inte skulle stödja den vilda strejken ”kommer arbetarna icke längre att betrakta vårt parti som i något avseende olikt sossepartiet”.

Vad har då detta med celler och fackklubbar att göra. Bara en sak: övergången till fackklubbar var ett litet uttryck för att Socialistiska Partiet såg partiinsatserna på arbetsplatserna i första hand i förhållande till fackföreningen, att de som parti hade länkat sitt öde ull fackföreningarna. Detta, som var en oerhörd styrka i ett skede (som för den unga socialdemokratin när den valde att strid och den framväxande fackföreningsrörelsen) blev en svaghet i den förrevolutionära situationen 1932 när stora massor av arbetare var beredda att bryta med byråkratin – och därmed också med dess centrala organisationer – i handling.

Den följande utvecklingen är känd: Socialistiska Partiet gick under med man och allt. Sillénarna blev Linderotare och övergav driftscellsystem och vänsterperiod för folkfront och mer svenska beteckningar som fackklubbar. Dessa lades till stor del ned under 50- och 60-talet i samband med att partiet avstod ifrån att kandidera på partisedlar i de fackliga valen. 1962 avskaffades posten som facklig sekreterare i SKP och det fackliga utskottet bytte namn till ”arbetsmarknadsutskottet”. Kommunisterna gav upp kampen om arbetsplatsen som partiets ”fästning”.

Slutsatser?

Kan vi dra några slutsatser ur allt detta? Jag vet inte säkert, men jag tror att några allmänna slutsatser för partibygget är dessa:

* Det nya socialistiska partiet måste byggas överallt bland arbetarbefolkningen, för att på bästa sätt känna vad som sker i klassen, för att kunna samordna de socialistiska krafterna och göra dem effektiva samt för att på bästa sätt kunna dra in och lära upp nya arbetare till aktiva socialister.
* Uppbygget av partiet på arbetsplatserna och inom fackföreningarna spelar här en avgörande roll. Exakt vilken form man väljer är en rent praktisk fråga. Den har ingenting att göra med att det ena eller andra vore ”bolsjevikiskt”. Som Kominterns tredje världskongress uttryckte det: ”Namnet är inte det viktigaste. Viktigast är att kommunistisk aktivitet bedrivs”.

Just detta måste vara mattstocken: att en allsidig socialistisk verksamhet bedrivs och att organiseringen underlättar och stimulerar alla medlemmars aktivitet i stort som i smått.Här har erfarenheterna frän såväl driftscellsystemets bästa sidor som fackklubbsorganiseringen sin givna plats.

Nu är det ju så att dagens Socialistiska Partiet är av en helt annan typ än de partier som nämnts här. De var proletära masspartier i vardande. Vi står mycket mer i början. Det betyder inte att vi kan nonchalera dessa föregångares erfarenheter – vi brottas ibland själva med ett ston partis problem, ty lokalt är vi ”stora” och har inflytande. Även om det vore skönt kan vi inte först bygga upp en grupp av sammansvurna heltidsrevolutionärer och slippa grubbla över masspartiets problem. För att i övermorgon galant klara av att organisera tusenden. Nej, vi måste både bygga kärnan och masspartiet. Det är också det behovet som måste prägla vår organisering på arbetsplatserna.

Avslutningsvis några diskussionstrådar

* Hur naturligt är det för oss an föra ut partiet på arbetsplatserna? Tidigare har vi ibland sagt: ”Vi är bra på att göra partimedlemmar individuellt kända, men det handlar också om att göra vän parti som helhet och alternativ känt, inte något udda och främmande.”

* Ett av de viktigaste medlen för detta är att sälja Internationalen på arbetsplatserna. Vågar vi det? Och fungerar tidningen, är den först och främst riktad till era arbetskamrater som börjar ifrågasätta det gamla? Kan ni sälja Internationalen till dem med gott samvete och tänka: ”Fint, nu får Stina en bra bild av vad värt parti står för”. Eller smusslar ni undan tidningen och tänker: ”Hoppas inte gubbarna ser den här!” Vad är det för annat material ni behöver, vad kan ni framställa själva och vad måste vi göra centralt?

* Hur offentligt förmår ni bedriva partiarbetet? Anslås era möten och cirklar på arbetsplatsen, får ni presentera er som personalklubb i personaltidningen? Om ni har denna offentlighet, hur förbereder ni försvaret av arbetsplatsorganisationen inför den dagen då de svarta listorna, uteslutningarna och avskeden kommer – ty att de kommer måste vi alla ta som en utgångspunkt.

* Hur fördelar ni krafterna mellan fackliga insatser och partibygge? Utan att vara drivande i facket får ingen förtroende för det parti vi vill bygga. Men utan att ha kamrater som bygger partiorganisationen kan förtroendet aldrig omvandlas till något bestående.

Håkan Blomqvist

Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar

Sedan 9:e Världskongressen (3:e kongressen efter Återföreningen) har diskussionen inom 4:e Internationalen utvidgats och fördjupats. Efter att ursprungligen ha uppstått kring frågan om den väpnade kampens plats i den revolutionära politiken för Latinamerika, har den nu spridits till frågan om förhållandet mellan väpnad kamp och revolutionär masskamp i förrevolutionära och revolutionära situationer i allmänhet, den nuvarande inriktningen mot uppbygget av revolutionära partier i det kapitalistiska Europa, värderingen av den nuvarande perioden och våra uppgifter såsom dessa framställs i 9:e Världskongressens politiska resolution. Medan vi besvarar såväl de argument kamrat Hansen utvecklar i sitt dokument In Defense of the Leninist Strategy of Party-Building (Till försvar av den leninistiska strategin för partibygget) som minoritetens argument i dokumentet till IEC-mötet i december 1972, Argentina och Bolivia – Ett bokslut, skall vi försöka klargöra vad som, enligt vår åsikt, är de nuvarande meningsskillnadernas innehåll och ursprung.

Läs hela Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar