Etikettarkiv: Historia

Maj 1968, en generalrepetition

Inledande anmärkning

Denna bok skrevs under besvärliga omständigheter: ‘författarna’ är inte publicister utan
aktivister. Under hela sommaren 1968 stod de inför omfattande och pressande uppgifter.
Dessutom drabbades deras organisation, Jeunesse Communiste Révolutionnaire, av förbud
och förföljelse. Ett dussin aktivister spärrades in i fängelse … Husundersökningar och polis-
övervakning blev allt vanligare och vi tvingades till snabba byten av uppehållsort … Kort sagt,
vi har inte kunnat dra fördel av det lugn, den samling och de möjligheter till dokumentation
som gynnar litterärt arbete. Därför måste läsaren ursäkta oss brister i detaljprecision och
stilistiska klumpigheter .. .

En del av texten redigerades före den 12 juni 1968, det datum då vänstergrupperna upplöstes
genom ministerdekret. Vi ansåg det onödigt att lägga till ett ‘ex-’ framför grupperna varje
gång vi nämnde en av dem. Läsaren får själv göra det tillägget …

Den här boken vänder sig till Maj-aktivisterna. Den är inte någon lärd historisk eller
sociologisk avhandling. Det uttömmande, vetenskapliga studiet av Majrevolutionen återstår
att göra. Det kommer att bli ett kollektivt arbete av tusentals aktivister som, inom sina olika
områden, idag gör en genomgång av de sociala striderna. Till Maj-aktivisterna har vi velat ge
informationer och analyser som kan tänkas öppna perspektiv och stimulera till debatt. Texten
har även en polemisk sida. Polemiken är en ofrånkomlig och fruktbar form för ideologisk
kamp inom arbetarrörelsen. Den är den revolutionära marxismens favoritvapen. Men den
måste vara lojal och konstruktiv. Vår polemik håller sig inom dessa gränser även när den är
våldsam. Vi sjunker aldrig ner till förtal och personförföljelse. Till dem som får känna på våra
hugg sträcker vi också fram brodershanden:

Det var bara början … kampen fortsätter!

Daniel Bensaid och Henri Weber

Läs hela boken Maj 1968, en generalrepetition

”Kommunismens svarta bok” – ett svar från vänster

Under en reaktionär period, 1798, skrev Emmanuel Kant apropå franska revolutionen att en sådan händelse, bortom misslyckanden och bakslag, inte låter sig glömmas. För, i denna uppslitande tid kan man skymta, om än flyktigt, ett löfte om en befriad mänsklighet. Kant hade rätt. Idag är frågan om det stora löfte som knöts till själva namnet Ryska Revolutionen, detta ljus som steg upp ur skuggorna vid tiden för det första världskrigets blodbad, också ska kunna ”förpassas till människornas minnen”. Det handlar inte om ”vår plikt att minnas”, utan om ett minnets arbete och kamp.

80-årsminnet av oktoberrevolutionen 1917 riskerade att passera obemärkt. Kommunismens svarta bok har om inte annat fört ”affären oktober” på tal. Stéphane Courtois, redaktör för verket, säger att ändamålet är att upprätta ett hundraprocentigt samband mellan kommunism och stalinism, mellan Lenin och Stalin, mellan den strålande revolutionära början och Gulags isiga skymning: ”Stalinist och kommunist, det är samma sak”, skriver han i Journal du Dimanche (9 november 1997).

Att blanda de historiska korten

Det är mycket viktigt att utan utvikningar svara på den fråga som ställs av den store sovjetiske historikern Michail Guefter:

”Detta är problemet som måste redas ut: denna händelsernas gång, är den verkligen kontinuerlig eller är det fråga om två utvecklingar knutna till varandra, men som trots allt går tillbaka till olika liv, till två olika politiska och moraliska världar?”

En avgörande fråga, som styr såväl förståelsen av det sekel som går mot sitt slut som våra engagemang i det sekel som kommer. Om stalinismen bara är, som vissa påstår, ”en tragisk förlängning” av det kommunistiska projektet, skulle det vara nödvändigt att dra mycket långtgående slutsatser beträffande själva projektet.

Behovet av smutskastning

Det är vad Kommunismens svarta bok syftar till. Man kan förvåna sig över den ganska otidsenliga, kalla krigstonen hos Stéphane Courtois. Medan kapitalismen, hovsamt omdöpt till ”marknadsdemokrati”, gärna förklarar sig vara utan alternativ efter Sovjetunionens upp- lösning, avslöjar denna iver i själva verket en stor, undertryckt rädsla: fruktan för att se det lidande och de samhällsproblem som systemet för med sig. Systemets baksidor är desto farligare som kapitalismen genom Sovjetunionens fall har förlorat sitt bästa alibi. Det är därför viktigt att tillgripa en preventiv smutskastning av allt som skulle kunna låta möjligheten till en annan framtid skymta.

Det är i själva verket i det ögonblick då kapitalismens stalinistiska efterapning bryter samman, då den stalinistiska-byråkratin fullbordar konfiskationen av den gemensamma sovjetiska egendomen, som kommunismens spöke kan återkomma och ”gå runt världen”.

Hur många tidigare ivriga stalinister har inte, av oförmåga att skilja mellan stalinism och kommunism, upphört att vara kommunister när de slutade vara stalinister och anslutit sig till den liberala saken med den nyomvändes fulla glöd?

Stalinism och kommunism är inte bara olika saker utan verkliga fiender. Och att påminna om denna skillnad är en av de plikter vi har mot stalinismens talrika kommunistiska offer.

Stalins diktatur var inte en variant av kommunismen utan själva den byråkratiska kontra- revolutionen. Att seriösa klasskämpar när de kämpade mot nazismen eller när de kämpade i konsekvenserna av mellankrigstidens världsomfattande kris inte omedelbart såg kontra- revolutionen, utan generöst fortsatte att offra sina söndertrasade liv, ändrar ingenting. Det handlar alltså om, för att besvara Michail Guefters fråga, om ”två politiska och moraliska världar”, olika och oförenliga. Detta svar är raka motsatsen till Stéphane Courtois’ slutsatser i Kommunismens svarta bok.

Courtois kräver ett kommunismens Nürnberg, förmodligen generad över att i detta ämne ansluta sig till en tanke som är kär för Le Pen. Ändå tenderar Kommunismens svarta bok inte bara att utplåna skillnaderna mellan nazism och kommunism utan att banalisera dem genom att förleda till tanken att en strängt ”objektiv” och ansvarsfull jämförelse utmynnar till nazismens fördel: 25 miljoner döda mot 100 miljoner, 20 års terror mot 60, som om det gick att mäta så.

Det första omslaget till boken tillkännagav högljutt 100 miljoner döda. Författarnas redo- visning slutar på 85 miljoner. Courtois skelar och ser liken dubbelt. Denna makabra grossistredovisning som blandar länder, epoker, orsakssammanhang och politiska läger har något cyniskt och djupt respektlöst mot offren själva över sig.

För Sovjetunionens del slutar siffran i 20 miljoner offer utan att man vet exakt vad siffran täcker. I sitt bidrag till Kommunismens svarta bok snarast minskar Nicolas Werth de vedertagna, approximativa uppskattningarna. Han hävdar att historikerna, på basis av exakta arkivuppgifter, idag uppskattar offren för de stora utrensningarna 1936-1938 till 690 000. Redan detta är oerhört mycket, ohyggligt bortom det fattbaras gräns. Han kommer dessutom fram till att antalet deporterade till Gulag i genomsnitt var cirka två miljoner årligen, av vilka en större del än man trodde kan ha blivit befriade och ersatta med nyanlända. För att uppnå slutsumman 20 miljoner döda måste man alltså till siffrorna för utrensningarna och Gulag lägga dem från de två stora hungersnöderna (sju miljoner 1921-1922 och sex miljoner 1932- 1933), och dem från inbördeskriget, om vilka författarna till Kommunismens svarta bok – naturligtvis – inte kan visa att det handlar om ”kommunismens brott”, om en kallt beslutad utrotning.

Med sådana ideologiska tillvägagångssätt skulle det inte vara särskilt svårt att skriva en ”Röd Bok om Kapitalets Brott” och lägga till offren för plundring och folkmord i kolonierna, för världskrigen, för epidemier, för hungersnöd, inte bara igår utan också idag. Bara under 1900-talet skulle man utan vidare kunna räkna upp åtskilliga hundratal miljoner offer.

Om det inte längre handlar om att undersöka regimer, perioder, preciserade konflikter utan om att kriminalisera en idé, hur många döda skulle man inte kunna tillskriva kristendomen och evangelierna, liberalismen och ”låt gå”-attityden? Även om man skulle acceptera Courtois fantasifulla beräkningar, skulle kapitalismen ha kostat många fler än stalinismens 20 miljoner döda i Ryssland under loppet av detta sekel i två världskrig.

Kommunismens gener

Stalinismens brott är tillräckligt hemska, tillräckligt massiva, tillräckligt ohyggliga. Det finns inget behov av att överdriva dem. Åtminstone inte att avsiktligt blanda bort historiens kort, vilket skedde vid 200-årsjubileet av franska revolutionen, då vissa historiker gärna gjorde revolutionen ansvarig inte bara för Terrorn eller Vendée utan också för den vita terrorns döda, de som dödades i kriget mot förbundsstaterna och till och med napoleonkrigen!

Att det är legitimt och ändamålsenligt att jämföra nazismen och stalinismen är inte nytt – redan den ryske revolutionären Leo Trotskij talade om Hitler och Stalin som ”tvilling- stjärnor”. Men en jämförelse bevisar ingenting, och skillnaderna är lika viktiga som lik- heterna. Nazistregimen har fullgjort sitt program och hållit sina hemska löften. Stalinismen byggdes upp i motsättning till planerna på kommunistisk frigörelse. Den måste mörda, fängsla och förvisa kommunismens förkämpar för att kunna skapas. Hur många schismer, meningsskiljaktigheter, under mellankrigstiden illustrerar inte denna tragiska strömkantring! Självmord av Majakovskij, Joffe, Tucholskij, Benjamin och hur många till? Kan man bland nazisterna finna dessa samvetskriser inför ruinerna av ett sviket och vanställt ideal? Hitlers Tyskland hade inte som Ryssland något behov av att förvandlas till ”den stora lögnens land”; nazisterna var stolta över sitt verk, många sovjetbyråkrater kunde inte möta sin blick i spegeln.

Om man späder ut den konkreta historien i tiden och rummet, avsiktligt avpolitiserar den (Nicolas Werth säger att ”den politiska historien sätts i andra rummet” för att man bättre ska kunna följa tråden i en historia som förlorat sitt sammanhang), återstår bara skuggteater. Då handlar det inte längre om att undervisa om en regims, en epoks utveckling, eller om att identifiera bödlar utan om att anklaga en idé: idén som dödar. I den genren har vissa journalister roat sig av hjärtans lust. Jacques Amalric noterar med tillfredsställelse ”en verklighet som frambragts av en dödsbringande utopi” (Libération, 6 november 1997). Philippe Cusin uppfinner ett idéarv: ”Det är inskrivet i kommunismens gener: det är naturligt att döda” (Figaro, 5 november 1997).

Att informera, inte om det faktiska förloppet, speciella brott, utan om en idé, det är att instifta en kollektiv skuld. Historiens tribunal är enligt Courtois inte bara retroaktiv. Den blir preventiv när han beklagar att ”sorgearbetet efter revolutionstanken ännu är långt ifrån avslutat” och indigneras över att ”öppet revolutionära grupper är aktiva och uttalar sig helt legalt”! Ånger är förvisso på modet. Att som Courtois själv aldrig ha kommit till slutet av sitt sorgearbete, att sådana som han släpar på sitt dåliga stalinistiska samvete som en fotboja, att deras försoning kokar av förtrytelse, det är deras sak. Men vi som förblev kommunister utan att någonsin ha hyllat folkens Lillefar eller lovsjungit den store ledarens lilla röda – vad vill ni att vi ska ångra? Vi har säkert misstagit oss ibland. Men som utvecklingen i världen ser ut har vi förvisso inte tagit fel i sak eller på motståndare.

För att förstå tragedierna under det århundrade som nu går mot sitt slut och dra nyttiga slutsatser för framtiden, måste man gå bortom den ideologiska scenen, lämna skuggorna som rör sig där, fördjupa sig i historien och följa logiken i de politiska konflikterna.

Revolution eller statskupp?

Vid en kritisk tillbakablick på den ryska revolutionen med anledning av 80-årsminnet uppstår en mängd frågor, både om historia och program. Insatsen är hög. Det handlar om vår förmåga till en framtid öppen för revolutionär aktion, för varje förfluten tid har inte samma framtid.

Redan innan man ger sig in i den mängd dokument som har blivit tillgängliga tack vare att de sovjetiska arkiven har öppnats och som otvivelaktigt kommer att belysa händelser på ett nytt sätt och leda till nya kontroverser, stöps debatten enligt den dominerande ideologin. I dessa tider av kontrareform och reaktion är det inte förvånande att Lenins och Trotskijs namn blir lika tabubelagda som Robespierres eller Saint-Justs under restaurationen.

För att börja röja marken är det lämpligt att påminna om tre idéer som är ganska väl spridda idag:

1. Som revolution skulle den ryska snarast kunna betecknas som sinnebilden för en komplott eller en liten statskupp, som med ens uppifrån påbjöd sin auktoritära uppfattning om den sociala ordningen till fördel för en ny elit.

2. Hela den ryska revolutionens utveckling och dess totalitära olyckor skulle vara inskrivna i generna som en sorts arvssynd i den revolutionära idén (eller enligt vissa passionen): historien skulle alltså reduceras till genealogi, med förakt för stora omvälvningar, kolossala händelser och kamp med oviss utgång.

3. Slutligen skulle den ryska revolutionen ha varit dömd till monstruositet, född för tidigt i historien, genom ett försök att betvinga historiens förlopp och rytm medan de ”objektiva villkoren” för en övergång från kapitalismen inte var vid handen. I stället för att klokt ”automatisk begränsa” sina planer, skulle de bolsjevikiska ledarna ha varit de som aktivt framkallat de svåra tiderna.

Äkta revolutionär hänförelse

Den ryska revolutionen var inte resultatet av en konspiration utan av en explosion i samband med kriget, orsakad av den enväldiga konservativa tsarregimen. Ryssland var i seklets början ett blockerat samhälle, ett land som samtidigt härskade och var beroende, som förenade de feodala dragen hos en landsbygd, där livegenskapen officiellt var avskaffad sedan knappt 50 år, och dragen hos städernas oreglerade industriella kapitalism. Som stormakt var landet teknologiskt och finansiellt av underordnad betydelse. Den klagoskrift som presenterades av prästen Gapon under 1905 års revolution var en lista över de missförhållanden som härskade i tsarernas land. Försöken till reformer blockerades genom de rikas konservatism, despotens envishet och fegheten hos en borgerlighet som skakades av den begynnande arbetarrörelsen. Den demokratiska revolutionens uppgifter måste lösas i ett tillstånd där, till skillnad från franska revolutionen, det moderna proletariatet – fastän det är en minoritet – redan utgör den viktigaste och ivrigaste delen.

Radikaliseringen

Detta gjorde ”det heliga Ryssland” till den svaga länken i den imperialistiska kedjan. Och krigets prövningar satte tändstickan till kruttunnan.

Revolutionens utveckling mellan februari och oktober 1917 visar att det inte handlade om en minoritetskonspiration av professionella agitatorer utan om en politisk erfarenhet i masskala, om en förvandling av medvetandet, om en ständig omflyttning av styrkepositionerna. I sin magistrala ”Den ryska revolutionens historia” analyserar Leo Trotskij minutiöst denna radikalisering, från fackligt val till fackligt val, från lokalval till lokalval, hos arbetarna, soldaterna och bönderna. Medan bolsjevikerna inte representerade mer än 13 procent av de delegerade i sovjeterna, arbetar- och soldatråden, på junikongressen, förändrades för- hållandena snabbt efter julidagarna och Kornilovs försök till kupp: bolsjevikerna motsvarade mellan 45 och 60 procent i oktober, på den andra sovjetkongressen.

Långt ifrån att vara en lyckad överraskningskupp representerar upproret alltså det provisoriska resultatet och upplösningen av en styrkedemonstration, som mognade under hela året, under loppet av vilket de folkliga massornas uppfattning alltid befann sig till vänster om partiernas och deras staber, inte bara om socialist-revolutionärernas utan till och med om det bolsjevikiska partiets, ända till och inklusive beslutet om upproret.

Historikerna är i allmänhet överens om att oktoberupproret innebar upplösningen på den gamla regimens sönderfall som pågått under ett helt år. Det är därför som den, jämfört med det våld vi senare har sett, kostade föga i människoliv. Den relativa lätthet med vilken de upproriska bolsjevikerna tog makten belyser den ryska borgerlighetens maktlöshet mellan februari och oktober, dess oförmåga att bringa staten på fötter igen och att bygga upp en modern nation på ruinerna efter tsardömet. Valet stod inte längre mellan revolution och ren demokrati utan mellan två auktoritära lösningar, revolution eller Kornilovs militärdiktatur.

Vem begrät despoten?

Om man med revolution menar en längtan efter förändring underifrån och inte genomförandet av någon storstilad plan uttänkt av en upplyst elit, är det ingen tvekan om att den ryska revolutionen var en sådan i ordets fulla bemärkelse, baserad på folkets fundamentala behov av fred och av jord. Det räcker med att granska de åtgärder inom lagstiftningen, som vidtogs under det första året av den nya regimen för att förstå att omständigheterna tvingade fram en radikal omvälvning av ägar- och maktförhållandena, ibland snabbare än förutsett och önskat, ibland till och med bortom det önskvärda. Talrika böcker vittnar om denna spricka i världsordningen och dess omedelbara internationella genklang.

Marc Ferro understryker – särskilt i La revolution de 1917 och Naissance et effondrement du régime communiste en Russie – att det i det ögonblicket inte fanns många som saknade tsar- regimen och begrät den siste despoten. Han framhåller tvärtom den människornas förvandling som är så karakteristisk för en autentisk revolution, ända in i det dagliga livets minsta detalj: i Odessa dikterade eleverna ett nytt historieprogram för lärarna; i Petrograd tvingade arbetarna sina chefer att lära sig ”den nya arbetarrätten”; i armén inbjöd soldaterna prästen till sitt möte för att ”att ge honom en ny mening med sitt liv”; i vissa skolor krävde barnen rätten att lära sig boxning för att göra sig förstådda och respekterade av de vuxna…

Inbördeskrigets prövningar

Denna revolutionära hänförelse levde ännu, trots de förfärliga villkoren, under inbördeskriget från och med sommaren 1918. I sitt bidrag till Kommunismens svarta bok gör Nicolas Werth en dokumenterad uppräkning av alla styrkor som den nya regimen fick möta: inte bara Koltjaks och Denikins vita arméer, inte bara den fransk-engelska interventionen utan även böndernas massiva resning mot inkallelser och arbetarupploppen mot ransoneringen. När man läser detta kan man knappast se varifrån den revolutionära makten hämtade styrkan att besegra så mäktiga motståndare. Det tycks som om det vore endast genom den skräck som en minoritet injagade och värvning till tjekan – säkerhetsstyrkorna – som bestod av ett desperat trasproletariat berett till allt. Den förklaringen är alltför enkel för att kunna motivera att Röda Armén organiserades på några månader och sedan segrade.

Enligt författarna till Kommunismens svarta bok skulle inbördeskriget önskats av bolsje- vikerna och terrorn som utövades från och med sommaren 1918 skulle vara ursprunget till alla de brott som sedan begicks i kommunismens namn. Den verkliga historien, av konflikter, strider, och osäkerhet, av segrar och nederlag, kan inte reduceras till denna mörka legend om idens automatiska utveckling, en saga där idén alstrar världen.

Inbördeskriget var inte önskat men förutsett. Alla revolutioner sedan den franska revolutionen hade inpräntat denna smärtsamma läxa: frihetsrörelserna stöter på konservativ reaktion; kontrarevolutionen följer revolutionen som dess skugga, 1792, när Brunswicks trupper marscherade mot Paris, 1848 vid tiden för junimassakrerna (om de borgerliga grymheterna då kan man läsa hos Michelet, Flaubert eller Renan), under blodiga veckan efter Pariskommunens nederlag 1871. Regeln har sedan dess inte förnekat sig, från Francos revolt 1936 till Suhartos statskupp (som krävde 500 000 döda 1965 i Indonesien) eller till Pinochets i Chile 1973. Lika lite som de franska revolutionärerna 1792 hade de ryska revolutionärerna deklarerat inbördeskrig. Från sommaren 1918, påminner Nicolas Werth, var de vita arméerna fast etablerade på tre fronter och bolsjevikerna ”kontrollerade knappast längre mer än ett område begränsat till det historiska guvernementet Moskva”. Förberedelserna för terror gjordes i augusti-september 1918, när den utländska aggressionen och inbördeskriget började. På samma sätt proklamerade Danton under franska revolutionen terror för att kanalisera den spontana folkliga terrorn, som bröt lös med septembermassakern inför det hot som Brunswicks koalitionstrupper utgör mot Paris.

Nicolas Werth menar alltså att ansvaret för inbördeskrigets utbrott inte låg hos bolsjevikerna.

Om inbördeskrigets fasor från den tidpunkten delas mellan ”de röda” och ”de vita”, skulle alla senare fasor likväl ligga hos ett dolt krig, ett krig i kriget, mot bönderna. För att föra in offren för hungersnöden 1921-1922 i kommunismens brottsregister tenderar Nicolas Werth ibland att framställa hungern som resultatet av ett avsiktligt val att utrota bönderna. Dokumenten om repressionen i byarna är ofta förkrossande. Men är det möjligt att isolera de två problemen, inbördeskrigets och jordbruksfrågans?

Utskrivningar

För att möta aggressionen mobiliserade Röda Armén på några månader fyra miljoner stridande, som måste utrustas och födas. På två månader förlorade Petrograd och Moskva mer än hälften av sin befolkning. Industrin producerade inte längre någonting. Vad fanns det under dessa förhållanden för annan lösning för att föda städerna och armén än utskrivningar? Sannolikt kan man tänka sig andra former, med ett efterhandsperspektiv ta hänsyn till farorna med en politisk poliskår, risken för godtycklig byråkrati, utövad av tillfälliga småtyranner. Men det är en konkret diskussion i termer av politiska val, tänkbara alternativ inför reella prövningar.

Vid slutet av inbördeskriget var det inte längre basen som bar ledningen utan ledningen som bemödade sig om att dra med basen. Detta var mekaniken i omkastningen: partiet satte sig i stället för folket, byråkratin i stället för partiet, den enda människan i stället för alla. Under denna process uppstod en ny byråkrati, en frukt av arvet från den gamla regimen och av den accelererade utnämningen av nya styrande. Efter den massiva rekryteringen 1924 vägde inte de få tusentalen kämpar från 1917 särskilt tungt bland partiets anhängare i jämförelse med de hundratusentals nya bolsjevikerna bland vilka karriäristerna och tjänstemännen från den gamla administrationen åter fanns.

Inbördeskrigets tunga arv

Inbördeskriget skapade en fruktansvärd tillvänjning till de mest extrema och inhumana former av våld, som dessutom lades ovanpå världskrigets vanvett. Det göt ett arv av byråkratisk bru- talitet, som Lenin skulle bli medveten om vid tiden för krisen med de georgiska kommunis- terna och som Trotskij redovisar i sin bok Stalin. ”Lenins testamente” och ”Sekreterarnas dagbok” vittnar i sin ångest om en rörande medvetenhet om problemet. Men medan revolutionen var en folkens och massornas sak, kunde den döende Lenin bara väga synderna och dygderna hos en handfull styrande män, på vilka nästan allt tycks bero i framtiden.

Inbördeskriget hade definitivt betytt ”ett stort kliv bakåt”, en ”arkaisering” av landet i för- hållande till den utvecklingsnivå som uppnåtts före 1914. Det lämnade landet blodlöst. Av de fyra miljoner invånare som Petrograd och Moskva räknade i början av revolutionen återstod bara 1,7 miljoner i slutet av inbördeskriget. I Petrograd lämnade 380 000 arbetare produktionen mot 80 000 som stannade kvar. De ödelagda städerna parasiterade på jordbruket och tvingade bönderna till förskottsleveranser av livsmedel. Och Röda Armén uppnådde en styrka på 4 miljoner. Genom hela inbördeskriget formades en ”efterbliven” statssocialism, en ny Stat byggd på ruiner: I själva verket formades staten på basen av en social tillbakagång.

Där ligger roten till den byråkratisering, som vissa styrande ryssar, inklusive Lenin, ganska snart blev medvetna om. Samtidigt var de förtvivlade över att inte lyckas hämma den. Omständigheternas hemska börda och frånvaron av demokratisk kultur fick sina effekter. Det råder sålunda inget tvivel om att det förvirrade förhållandet från maktövertagandet, mellan staten, partiet och arbetarklassen, på grund av det snabba förfallet och försvinnandet av oppositionen i folkdjupet, ledde till att samhället förstatligades i stället för att de statliga funktionerna socialiserades.

Svår demokrati

Att lära demokrati är en lång och svår process. Den går inte i samma takt som ekonomiska dekret om reformer, desto mindre som landet praktiskt taget saknar parlamentariska traditioner och erfarenheter av ett mångfacetterat politiskt liv. Den kräver tid, energi och pengar. Oron i kommittéerna och sovjeterna under 1917 illustrerar de första stegen av en sådan inlärning. Där framträdde ett civilt samhälle. Under inbördeskrigets prövningar underordnades de folkliga maktorganen, rådsförsamlingar och sovjeter, en upplyst beskyddare: partiet. I praktiken bestod lösningen också i att ersätta principen om val och kontroll av de ansvariga med utnämningar på partiets initiativ, redan 1918 i vissa fall. Denna logik utmynnade slutligen i ett system där makt är rätt och där den politiska pluralism och åsiktsfrihet som är nödvändiga för en levande demokrati undertrycktes.

Fruktansvärd förändring

Förändringen var desto mer fruktansvärd eftersom byråkratiseringen inte enbart utgår från en manipulation uppifrån. Den svarde även mot ett krav underifrån, ett behov av lugn och ordning, som uppstod ur en leda vid krig och inbördeskrig, vid umbäranden och knapphet. De demokratiska kontroverserna, den politiska agitationen och det ständiga kravet på ansvar stör. Marc Ferro har mycket kraftigt understrukit detta förfärliga samspel i sina böcker. Han erinrar sålunda om att det rent av fanns ”två centra – ett demokratiskt-auktoritärt i basen, ett centralistiskt-auktoritärt på toppen” i början av revolutionen, medan ”det däremot bara fanns ett 1939”. För honom är frågan praktiskt taget avgjord efter några månader, redan 1918 eller 1919, med försvagningen eller kuvandet av kvarters- och fabrikskommittéerna. Enligt ett liknande sätt att närma sig ämnet är filosofen Philippe Lacoue-Labarthe ännu mer tydlig när han förklarar att bolsjevismen är ”kontrarevolutionär från och med 1920-1921” (det vill säga redan före Kronstadt).

Att fastställa tidpunkten är av största betydelse. Det är inte fråga om att på ett mekaniskt sätt punkt för punkt ställa en förgylld legend, ”leninism under Lenin”, mot leninismen under Stalin, det lysande 20-talet mot det mörka 30-talet, som om ingenting ännu hade börjat ruttna i sovjeternas land. Visst fick byråkratiseringen genast effekt, visst hade den polisiära aktiviteten i tjekan sin egen logik, visst öppnas det politiska fängelset på Solovkiöarna efter inbördes- krigets slut och före Lenins död, visst undertrycktes andra partier, visst begränsades yttrandefriheten; de demokratiska rättigheterna i partiet självt begränsades från och med tionde kongressen 1921.

Men den process som vi kallar den byråkratiska kontrarevolutionen var inte någon enkel händelse. Den skedde inte på en dag. Den skedde genom val, skärmytslingar, händelser. Aktörerna debatterade själva i början av 20-talet dessa utvecklingsstadier, inte av smak för den historiska precisionen utan för att försöka att dra slutsatser om politiska uppgifter. Vittnen som Rosmer, Eastman, Souvarine, Istrati, Benjamin, Zamiatine och Bulgakov (i sina brev till Stalin), Majakovskijs poesi, Mandelstams eller Tsetajevas kval, Babels anteckningsböcker etc. kan bidra till att belysa fenomenets mångsidighet, dess utveckling, dess fortskridande.

Så, medan det ödesdigra förtrycket av Kronstadt under våren 1921 väckte medvetenheten om en nödvändig omorientering av den ekonomiska politiken, samtidigt som inbördeskriget avslutades segerrikt, begränsades den demokratiska friheten ytterligare i stället för att utvidgas: partiets tionde kongress förbjöd avvikande tendenser och fraktioner.

Politisk mångfald

Erfarenheterna av tillbakagången i Ryssland gör det nödvändigt att återkomma till frågorna om den representativa demokratin, den politiska pluralismen, censuren, upplösningen av den konstituerande församlingen, för att teoretiskt formulera de problem som socialismens pionjärer stötte på och för att begrunda lärdomarna av dem. Det råder inget tvivel om att arvet från tsarismen, de fyra åren av slakt under världskriget, under vilka mer än 15 miljoner ryska soldater mobiliserades, inbördeskrigets våld och ohyggligheter, har tyngt den revolutionära regimens framtid oändligt mycket mer än dess styrandes dogmatiska misstag, hur allvarliga de än må vara.

Behovet av en rättsstat

I en artikel om ”Revolutionen och lagen”, publicerad i Pravda den 1 december 1917, inledde Anatole Lunatjarskij, blivande utbildningsminister, med ett konstaterande: ”Ett samhälle är inte enat som en helhet.” Det krävdes lång tid och många tragedier för att dra alla konse- kvenser av denna mening. Eftersom ett samhälle inte är en helhet ens efter kullkastningen av den gamla ordningen, skulle man inte kunna göra anspråk på att socialisera staten genom ett dekret utan att riskera att förstatliga samhället. Eftersom samhället inte är enat, bör fack- föreningarna vara oberoende av staten och partierna, och partierna oberoende av staten. De intressemotsättningar som råder i samhället måste kunna uttryckas i en oberoende press och representeras i en mängd andra olika former. Det är också därför som lagarna måste garantera att rätten inte begränsas till ett av styrkan permanentat godtycke.

Försvaret för politisk pluralism är alltså inte en fråga om omständigheter utan ett väsentligt villkor för den socialistiska demokratin. Det är den slutsats Trotskij drar av erfarenheten i Den förrådda revolutionen: ”Sanningen att säga är klasserna heterogena, söderslitna av inre mot- sättningar, och kommer endast fram till gemensamma avsikter genom kamp mellan olika inriktningar, grupperingar och partier.” Det betyder att den kollektiva viljan endast kan uttryckas genom en fri valprocess, vilka dess institutionella former än är, som kombinerar en direkt demokrati med delaktighet och en representativ demokrati.

Åtgärder mot maktmissbruk

Utan att utgöra någon absolut garanti mot byråkratisering och maktens faror kan svar och inriktning dock lösgöras ur erfarenheten:

  • Skillnaderna mellan klasserna, partierna och staten bör översättas i ett erkännande av den politiska och fackliga pluralismen, som tillåter en konfrontation av program och alternativa val i alla samhällsfrågor och inte endast det enkla meningsutbytet i lokala maktinstanser.
  • Demokratin måste kombinera produktionsråd och områdesråd med ett direkt be- stämmande och en rätt till kontroll, inte bara för partierna utan även för fackföreningar och andra föreningar och av kvinnorörelser.
  • De valda ska vara ansvariga, och deras mandat ska kunna återkallas av dem de fått förtroendet av.
  • Antalet uppdrag och mandatperioder måste begränsas liksom de valdas löner till nivån för en kvalificerad arbetare eller offentligt anställd tjänsteman för att motverka att ämbeten permanentas och maktutövande blir ett yrke.
  • Makten måste decentraliseras och befogenheterna fördelas till lokal, regional eller nationell nivå så nära medborgarna som möjligt; lägre instanser måste ha vetorätt beträffande beslut som direkt berör dem. Det måste finnas möjligheter för medborgarna att tvinga fram folkomröstning.En frivillig producenternas demokrati är helt och fullt förenlig med utövande av allmän rösträtt. Kommunala råd eller folkliga områdesförsamlingar kan bildas av representanter från arbets- och boendeenheter och varje viktigt beslut underkastas en omröstning i de berörda folkgrupperna.

Tvåkammarsystem

Erfarenheter från Polen 1980-1981 och från Nicaragua 1984 har fört upp frågan om ett tvåkammarsystem. En kammare väljs i direkta val med allmän rösträtt och den andra representerar direkt arbetarna, bönderna och i stort de olika sammanslutningarna av folklig makt. Detta svar (som kan inbegripa en nationaliteternas kammare i stater med många nationaliteter) tillfredsställer teoretiskt på en gång kravet på allmänna val och omsorgen om en folklig demokrati som är så direkt som möjligt. Det tillåter ingen ytterligare sammanblandning mellan samhällets och statens sfär, utan sammanblandning motverkas allt efter som självstyret utvecklas, breder ut sig och blir allmänt.

Dessa stora linjer sammanfattar lärdomarna från en smärtfylld historia. De utgör varken ett verksamt vapen mot maktens faror eller ett recept för varje konkret situation. Man kan i backspegeln diskutera konsekvenserna av bolsjevikernas upplösning av den konstituerande församlingen, församlingens respektive sovjetkongressens representativitet i slutet av 1917, om det inte skulle ha varit att föredra att upprätthålla en dubbel representationsform (en sorts förlängd dubbelmakt). Man kan likaså fråga sig om det inte skulle ha behövts fria val redan vid inbördeskrigets slut, med risk att de vita fick övertaget, trots att de besegrats militärt, i en tid av förstörelse och internationella påtryckningar. Varje enskild situation beror av specifika styrkeförhållanden, nationella och internationella. Alla historiska erfarenheter bekräftar å andra sidan den varning Rosa Luxemburg uttryckte redan 1918: ”Utan allmänna val, utan obegränsad press- och mötesfrihet, utan åsiktsfrihet, förtvinar livet i alla offentliga institutioner, och byråkratin blir det enda aktiva elementet.” Den obegränsade demokratin är en fråga om frihet och om ekonomisk effektivitet: Endast den kan tillåta den självstyrande planeringens företräde framför marknadens mekanismer.

Maktbegär vs byråkratisk kontrarevolution

Utgången av den första socialistiska revolutionen, stalinismens triumf, den totalitära byråkratins brott, utgör ett av seklets viktigaste händelser.

För vissa torde det ondas princip bo i en den mänskliga naturens botten av ondska, i ett obetvingligt maktbegär, som kan ha olika ansikten, inklusive försöken att lyckliggöra folken mot deras vilja, att påtvinga dem i förväg uttänkta program för en perfekt stat.

Kommunismens svarta boks polemiska mål består i att upprätta en strikt kontinuitet mellan Lenin och Stalin och därmed krossa ”den gamla legenden att oktoberrevolutionen förråddes av Stalin”; ”Stalinismens fasor är väsensbesläktade med leninismens” (Jacques Amalric); ”Den tidiga kriminella driften går tillbaka till Lenin” (Eric Conan, L’Express, 6 november 1997). Om ett oförsonligt öde, bärare av sådana katastrofer, hade tagit sin början redan från första dagen, varför skulle man då fortfarande kalla sig kommunist?

20-talet: ”paus” eller vägskäl?

Trots den byråkratiska reaktionen, som mycket tidigt började frysa revolutionen, trots den kulturella nöden och tillbakagången, märks den tidiga revolutionära hänförelsen ännu under hela 20-talet i de första försöken att förändra sättet att leva: skolreformer och pedagogiska reformer, familjelagstiftning, stadsutopier, grafiska och cinematografiska uppfinningar. Det är även den som kan förklara motsägelserna och tvetydigheterna i ”den stora förvandlingen” som genomfördes under den smärtfyllda mellankrigstiden, då den byråkratiska terrorn ännu blandade sig med de revolutionära förhoppningarnas energi. Det är alltså viktigt att i den samhälleliga organisationen, i de krafter som inrättar sig där och de som opponerar sig, ta fasta på rötterna och de djupa drivkrafterna bakom det som man ibland kallar ”det stalinistiska fenomenet”. Stalinismen visar på en mer generell tendens till byråkratisering av verksamheten i alla moderna samhällen. Den får sin näring genom utvecklingen av arbetsdelningen (särskilt mellan manuellt och intellektuellt arbete) och genom ”maktens professionella faror?’. I Sovjetunionen har denna tendens varit så mycket starkare och snabbare som byråkratiseringen har uppstått mot en bakgrund av ödeläggelse, nöd och frånvaro av demokratiska traditioner.

En doft av revolution

I början var revolutionens samhällsbas på en gång stor och liten. Stor i så måtto att den vilade på alliansen mellan arbetarna och bönderna, som utgjorde den förkrossande majoriteten i samhället. Liten därför att dess arbetarkomponent, i minoritet, snabbt decimerades genom krigets härjningar och inbördeskrigets förluster.

Inte desto mindre dröjer en brytning, en envis doft av revolution kvar, i såväl inrikes- som utrikespolitiken mellan början av 20-talet och det fruktansvärda 30-talet. De auktoritära tendenserna började förvisso få övertaget mycket tidigare. Ansatta av huvudfienden, den imperialistiska aggressionen och försöken att återskapa kapitalismen, började de ledande bolsjevikerna ignorera eller underskatta ”den sekundära fienden”, byråkratin, som under- minerade dem inifrån och till slut slukade dem. Detta hittills okända scenario var svårt att föreställa sig. Det krävdes tid för att förstå det, tolka det, dra slutsatser av det. Lenin upp- fattade förmodligen den alarmsignal, som Kronstadt-krisen innebar, till den grad att han drev på en genomgripande ekonomisk omorientering. Trotskij lyckades inte förrän mycket senare, i Den förrådda revolutionen, skissera grunden för en politisk mångfald baserad på proletariatets skilda intressen åsikter och medvetande.

De flesta vittnesmålen och dokumenten om Sovjetunionen eller om det bolsjevikiska partiet självt tillåter inte att den stora vändpunkten på 30-talet ignoreras. Byråkratin segrade över- lägset, med miljoner och åter miljoner döda av hunger, deporterade, offer för processer och utrensningar som följd. Lössläppandet av ett sådant våld krävdes för att nå fram till ”segrarnas kongress” 1934 och befästa den byråkratiska makten.

Den stora vändpunkten

Mellan inbördeskrigets terror och den stora terrorn under 30-talet ger Nicolas Werth företräde åt kontinuiteten. För detta måste han tolka om 20-talet, de val som då måste träffas, konflik- terna inom partiet och reducera dem till en enkel ”paus” eller ”vapenvila” mellan två terrorister. Han för dock själv fram element, som vittnar om en förändring av förtryckarskalan och en djup förändring av dess innehåll.

1929 fastställdes planen om ”massornas kollektivisering”. 13 miljoner jordbruk skulle tvångs- kollektiviseras. Denna operation framkallade den stora hungersnöden och massdeportationerna 1932-1933: ”Våren 1933 markerade sannolikt höjdpunkten i en första stor terrorcykel, som hade tagit sin början i slutet av 1929 med lanseringen av utrotandet av kulakerna”. Efter mordet på Kirov (ledare av partiet i Petrograd), började 1934 den andra stora cykeln, kännetecknad av de stora processerna och framför allt Moskvarättegångarna 1936-1938, vars offer har uppskattats till 690.000. Tvångskollektiviseringen och den allt snabbare industrialiseringen förde med sig en massiv folkförflyttning, ett ”förlantligande” av städerna och en svindlande industriell uppbyggnad i Gulag.

Under processens gång utvecklades och förstärktes den förtryckande lagstiftningen. I juni 1929, samtidigt med masskollektiviseringen, genomfördes en genomgripande reform i straff- systemet: fångar som dömts till straff längre än tre år skulle hädanefter överföras till arbets- läger. Inför de omfattande, okontrollerbara förflyttningarna inom landet infördes genom ett beslut i december 1932 inrikespass. Några timmar efter mordet på Kirov, författade Stalin ett dekret känt som ”lagen av den 1 december 1934”, som legaliserade summariska rättegångar och tillhandahöll ett instrument med oinskränkt makt för den stora terrorn.

Att bryta kontinuiteten

Förutom krossandet av de folkliga rörelserna i städer och på landsbygd förintade denna byråkratiska terror det som levde kvar av arvet från oktober. Man vet att rättegångarna och utrensningarna åstadkom djupa sprickor inom partiet och armén. De flesta befäl och ledare från den revolutionära perioden deporterades eller avrättades. Endast tre av de 200 med- lemmarna i det ukrainska kommunistiska partiets centralkommitté överlevde. I armén arresterades mer än 30.000 av 178.000 befäl. Samtidigt exploderade den administrativa organisation som krävdes för denna förtryckarapparat och för att föra en förstatligad ekonomi- politik. Enligt Moshe Lewin hade då den administrativa personalen utökats från 1.450.000 1928 till 7.500.000 1939, och samtliga manschettarbetare från 3.900.000 till 13.800.000. Byråkrati är inte ett tomt ord. Den blir en makt i samhället: den statliga, byråkratiska apparaten slukade vad som återstod av stridbara personer inom partiet.

Effekterna av denna kontrarevolution är kännbara på alla områden; i den ekonomiska politiken (tvångskollektivisering och utveckling i stor skala av Gulag), i utrikespolitiken (i Kina, i Tyskland, i Spanien), i kulturpolitiken, i det dagliga livet med det som Trotskij har kallat ”thermidor i hemmet”, i ideologin (med utkristalliseringen av en statsortodoxi, kodifiering av ”Diamat” – som förvandlade dialektisk materialism till en uppsättning statiska regler- och sammanställningen av en Partiets officiella historia).

Man måste kalla saker vid deras rätta namn och en kontrarevolution en kontrarevolution, mer massiv, mer synlig, mer sönderslitande än de auktoritära åtgärderna under det brinnande inbördeskriget. Beträffande Nicolas Werth så är han splittrad mellan förståelse för vad som är radikalt nytt under 30-talet och sin vilja att upprätta en kontinuitet mellan det revolutionära löftet från oktoberrevolutionen och den segrande stalinistiska reaktionen. Sålunda talar han om införandet av förtryckarsystemet som en ”avgörande episod” eller som ”den viktigaste episoden i den konfrontation som tog sin början 1918-1922” utgjorde. Episod eller avgörande vändpunkt – man måste välja.

När man har tagit parti för kontinuiteten leder det till att man ”hoppar över” 20-talet, dess kontroverser och dess vågspel, som om det handlade om en enkel parentes. Den historiska beskrivningen av förtrycket tas då ur sitt sammanhang. Den förvisar konflikterna kring de avgörande vägvalen till ett dunkelt andraplan, både när det gäller utrikespolitik (inställningen till den kinesiska revolutionen, attityd till den tilltagande nazismen, opposition mot kriget i Spanien) och inrikespolitiken (både trotskistisk och bucharinsk opposition mot tvångs- kollektiviseringen, ekonomiska och sociala alternativ).

Kontrarevolution och restauration

Kontrarevolutionens idé bekymrar somliga under förevändning att den inte utmynnar i ett återupprättande av den tidigare situationen. Den historiska tiden är inte reversibel på samma sätt som den mekaniska fysiken. Filmen kan inte köras baklänges. Redan efter terrorn under den franska revolutionen noterade Joseph de Maistre, konservativ ideolog under revolutionen, som kände väl till reaktionen, klarsynt att en kontrarevolutionen inte är mot en revolution ”i motsatt riktning”, utan ”motsatsen” till en revolution. De två processerna är inte symmetriska. En kontrarevolution kan sålunda alstra något nytt och aldrig tidigare skådat. Det var fallet i Bismarcks Tyskland efter den misslyckade revolutionen 1848. Så också i Frankrike efter 1789, där Napoleons kejsardöme utgör en lång gråzon, där de revolutionära strävandena och konsolideringen av den nya ordningen blandas.

Det är i en analog gråzon som ett antal seriösa kommunister har förirrat sig, imponerade av ”socialismens” framgång utan att känna till det eller att bry sig om vad det har kostat. Man visste mycket, om man ville, under 30-talet om den stalinistiska terrorn. Där fanns vittnes- målen från Victor Serge och Ante Ciliga, John Dewey, vittnesmålen mot repressionen av anarkisterna och POUM i Spanien. Men under denna tid av antifascistisk kamp och ”byrå- kratiserad heroism” (enligt Isaac Deutschers formulering) var det ofta svårt att samtidigt bekämpa huvudfienden och den egentligen inte alls så sekundära fienden, byråkratin.

Sovjetunionen under Stalin var faktiskt inte ett land med Bresjnevs stagnation. Det för- vandlades snabbt, under den företagsamma byråkratins knutpiska. Hemligheten med denna energi saknar inte samband med den energi hos Napoleon, som fascinerade Chateaubriand: ”Om Bonapartes bulletiner, anföranden, tilltal till underordnade, proklamationer, utmärker sig för energi, var denna energi ingen egenskap hos honom; den tillhörde hans tid, den kom från den revolutionära inspirationen, som försvagades i Bonaparte, därför att han gick i motsatt riktning mot denna strävan”. Det är för övrigt inte den enda slående analogin mellan de två personligheterna: ”Revolutionen som var Napoleons amma visade sig snart som en fiende: han upphörde aldrig att bekämpa den.”

Byråkratins tillväxt

Aldrig har något land i världen undergått en så brutal förändring som Sovjetunionen på 30- talet. Mellan 1926 och 1939 växte städerna med 30 miljoner invånare och deras andel av hela befolkningen ökade från 18 till 33 procent; bara under den första femårsplanen var deras tillväxttakt 44%, det vill säga praktiskt taget lika mycket som mellan 1897 och 1926; den avlönade arbetskraften mer än dubblerades (den ökade från 10 till 22 miljoner); detta innebar att städernas befolkning till största delen bestod av efterblivna bönder, som nyligen kommit ur slaveriet, som ofta inte ens kunde läsa. Det krävdes en enorm kraftansträngning för läs- kunnighet och undervisning, det krävdes en påtvingad arbetsdisciplin. Denna stora omvand- ling åtföljdes av en pånyttfödelse av nationalismen, ett uppsving för karriärismen och upp- dykandet av en ny byråkratisk konformism.

På Michail Guefters viktiga fråga – ”en kontinuerlig rörelse” mellan oktober och Gulag eller ”två skilda politiska och moraliska världar” – ger analysen av den stalinistiska kontra- revolutionen ett tydligt svar. I början kan man tala om misstag att rätta till, om alternativ kurs i ett och samma projekt; sedan är det krafter, projekt som ställs mot varandra, organisatoriska val. Det handlar inte om något familjegräl, som i efterhand tillåter att gårdagens offer ställs ut som bevis på en ”kommunistisk pluralism”, som förenar offer med bödlar. En noggrann genomgång av vad som hände när, tillåter på så sätt, för att citera Guefter, ”det historiska samvetet att tränga in i det politiska fältet”.

En ”brådmogen” revolution?

Alltsedan Sovjetunionens fall har en tes åter vunnit i styrka: den att revolutionen från första början skulle ha varit ett dödsdömt äventyr, eftersom den kom för tidigt. Det är den tes som Henri Weber försvarar i en debattartikel i Le Monde (den 14 november 1997). Den har sitt ursprung långt tillbaka i tiden, i de ryska mensjevikernas anföranden och i Kautskys analyser, redan 1921: mycket blod, tårar och ruiner, skriver han då, skulle ha kunnat sparas, ”om bolsjevikerna hade besuttit det mensjevikiska sinnet för automatisk begränsning till vad som går att uppnå; i detta visar sig mästaren”.

Formuleringen är avslöjande. Kautsky polemiserar mot idén om ett förtruppsparti men tänker sig gärna ett parti av pedagogiska lärare, som undervisar och som är kapabelt att efter eget gottfinnande reglera Historiens gång och tempo. Som om inte striderna och revolutionerna också hade sin egen logik. Om man vill automatiskt begränsa dem, när de dyker upp, har man snart hamnat på den etablerade ordningens sida. Då handlar det inte längre om att ”automatiskt begränsa” partiets syften utan helt enkelt om att begränsa massornas strävanden. I denna mening har socialdemokraterna, som Ebert och Noske, när de mördade Rosa Luxemburg och krossade arbetarråden i Tyskland gjort sig kända som virtuoser i ”automatisk begränsning”.

Maktövertagandet i oktober 1917 var ett resultat av de liberala borgarnas och reformisternas oförmåga sedan februari att presentera ett svar på samhällets och statens kris. På frågan: ”Fanns det något val 1917?” tycks Michail Guefters svar mer rikt och övertygande än tesen om ”brådmognaden”; ”Frågan är mycket viktig. Efter att ha tänkt mycket på detta problem, kan jag tillåta mig ett kategoriskt svar: det fanns inget val. Det som då åstadkoms var det enda alternativet till lösning, som stod emot en oändligt mycket blodigare omdaning, ett samman- brott utan allt förnuft. Valet kom senare. Ett val som inte handlade om hur samhället skulle styras, om vilken väg historien skulle slå in på, utan om olika alternativ inom samma huvudfåra.”

Historiens vägskäl

Dessa vägskäl, dessa vägval, har faktiskt fortsatt att infinna sig och att ge upphov till olika och motsägelsefulla svar: 1923 inför den tyska revolutionen, inför NEP och den ekonomiska politiken, tvångskollektiviseringen, om industrialiseringen och formerna för den ekonomiska planeringen, om demokratin i landet och i partiet, om fascismens uppsving, om kriget i Spanien, om den tysk-sovjetiska pakten. På var och en av dessa prövningar drabbade olika förslag, program och målsättningar samman; visade på andra möjliga val och inriktningar.

I själva verket leder tesen om en för tidig revolution oundvikligen till föreställningen om en välordnad historiegång, reglerad, som ett urverk, där allt kommer i sin tid, precis i rätt tid. Tesen landar i plattityderna hos en strikt historisk determinism, som så ofta har förebråtts marxisterna. Den eliminerar helt enkelt det faktum att historien inte skapar sitt eget öde, att den är full av händelser, som öppnar en solfjäder av möjligheter, inte alla förvisso, men avgjort en horisont av olika möjligheter.

När man i dag läser författarna till Kommunismens svarta bok, får man intrycket att bolsjevikerna, när oktoberkuppen väl hade lyckats, till varje pris skulle ha klamrat sig fast vid makten. Då glömmer man att de aldrig har tänkt den ryska revolutionen som ett enstaka äventyr utan som steget i en revolution som skulle omfatta Europa och världen. Om Lenin, säger man, dansade i snön den 73:e dagen efter maktövertagandet, så är det för att han till en början inte hoppades sitta kvar längre än Pariskommunen. Revolutionens framtid berodde i hans ögon på dess utvidgning på europeisk nivå och särskilt i Tyskland. De omvälvningar som mellan 1918 och 1923 skakade Tyskland, Italien, Österrike, Ungern, tyder på en verklig europeisk kris. Den tyska revolutionens och det spanska inbördeskrigets misslyckande, den kinesiska revolutionens utveckling, fascismens seger i Italien och i Tyskland var inte nedtecknade i förväg. De ryska revolutionärerna är trots allt inte ansvariga för de franska socialdemokraternas abdikation och feghet.

Från och med 1923 blev det tydligt att de inte längre kunde påräkna en utvidgning av revolutionen i Europa på kort sikt. En radikal omorientering var nödvändig. Den stod på spel i konfrontationen mellan teserna om ”socialism i ett enda land” och de om ”den permanenta revolutionen”, som slet sönder partiet i mitten på 20-talet.

Utan att ifrågasätta legitimiteten i början av den ryska revolutionen anser dock somliga att den vilade på en felaktig förutsägelse i en omöjlig vadslagning. Det var dock inte fråga om någon spådom utan om en inriktning som syftade till att undanröja orsakerna till kriget genom att kullkasta det system som hade givit upphov till det. Chockvågen efter kriget har bekräftats, från 1918 till 1923. Efter den tyska revolutionens misslyckande stabiliserades i gengäld situationen. Vad skulle man då göra? Försöka vinna tid utan några illusioner om att kunna ”bygga upp socialismen i ett land”, ett land som dessutom är ödelagt? Det var ämnet för diskussionerna och striderna under 20-talet. Det var frågans hela politiska dimension, den springande punkten. På det ekonomiska och sociala planet innebar NEP en del i svaret, men för att tillämpa den skulle det ha behövts en personal med annan kultur än den som formats av krigskommunismens summariska metoder. På det politiska planet skulle det ha behövts en demokratisk inriktning, som eftersträvat majoritetsstyre, med den sovjetiska pluralismen uttryckt i val. På det internationella planet skulle det ha krävts en internationalistisk politik, som inte underställde de olika kommunistiska partierna och deras politik den sovjetiska statens intressen. Dessa val har åtminstone delvis funnits. De hade inte haft formen av fredliga diskussioner utan av skoningslösa konfrontationer.

Revolutioner som inte blev

De besegrade i dessa strider hade inte fel. Om man för revolutionernas makabra räkenskaper, uppskattar man med större svårighet kostnaden för de revolutioner som gått i stöpet eller krossats: den tyska icke-revolutionen 1918-1923 och den besegrade spanska revolutionen 1937 är inte utan samband med nazismens seger och andra världskrigets katastrofer.

För att fastställa det verkliga ansvaret är det den tråd man måste ta upp och undersöka på nytt. Att helt enkelt tala om en för tidig revolution är däremot detsamma som att förkunna en dom från en historisk domstol i stället för att ta tag i konfliktens och politikens inneboende logik, som konfronterades där. För nederlag är inte bättre bevis på misstag än segrar är bevis på sanningen:

”Om framgång ansågs betyda oskuld; om framgången utgjorde en lockelse ända in i eftervärlden och belade oskulden med kedjor; om denna förledda eftervärld, framtida slav uppkommen ur ett förslavat förflutet, blev medbrottsling till vem som helst som hade segrat, var skulle rätten vara, var skulle uppoffringarnas belöning vara? Det goda och det onda vore inte mer än relativt, varje moral skulle utplånas av mänskliga handlingar.”

Trots att det inte existerar något sådant som en slutgiltig bedömning av historien, är det angeläget att en möjlig historieutvecklig steg för steg skisseras före varje viktigt val, varje viktig skiljeväg. Det är det som gör det förgångna begripligt och gör att vi kan dra lärdomar för framtiden.

Det som under tio dagar skakade världen kan inte utplånas. Löftet om humanitet, mång- sidighet, frigörelse, som kom i dagen under händelsens första glöd är ”alltför intrasslat i mänsklighetens intressen” för att det ska kunna glömmas bort. Som vårdare av och ansvariga för ett arv som konformismen nu hotar, har vi uppgiften att skapa de omständigheter där arvet kan återfå sin rätta plats.

Daniel Bensaïd 1998

Översättning: Inger Hassler

Ursprungligen publicerad i Lenin massmödareMoteld nr 1, 1999

Daniel Bensaïd var lektor i filosofi vid l’Université de Paris VIII (Saint-Denis). Han var en av ledarna för upproret i Paris i maj 1968 och satt under lång tid i ledningen för Ligue Communiste Révolutionnaire (LCR), fransk sektion av Fjärde Internationalen. LCR är numera en del av partiet NPA.