Kategoriarkiv: Historia-ny

9:e Världskongressens resolution om ”kulturrevolutionen”

1. ”Kulturrevolutionen” utgör en betydelsefull fas i Folkrepubliken Kinas politiska utveckling. Den betecknar det oåterkalleliga sönderfallet av den kring Mao grupperade kärnan av kommunistiska veteraner som hade lett det Kinesiska Kommunistpartiet under inbördeskriget, grundat republiken, störtat det kapitalistiska väldet och, efter segern över Chiang Kai-shek, lett den ekonomiska utvecklingen, styrt landet och dirigerat stats- och partiapparaterna. ”Kulturrevolutionen” har splittrat denna kärna i motsatta fraktioner som icke längre kan återförenas.

”Kulturrevolutionen” inleddes i september 1965 av den maoistiska fraktionen inom det Kinesiska Kommunistpartiets ledning och nådde sitt huvudsakliga mål i och med Liu Shao-chis [Liu Shaoqi] uteslutning ur partiet vid Centralkommitténs tolfte ”utökade” plenum 13-31 oktober 1968. Liu, statens överhuvud, Maos högra hand och hans främste uttolkare under flera årtionden, hans designerade arvtagare fram till fraktionsstridens öppna utbrott, gjordes till huvudmål för angrepp medelst epitet som ”Kinas Chrusjtjov”, ”den främste ledaren som slagit in på den kapitalistiska vägen” och slutligen, som det ”utökade” plenum uttryckte det, ”renegaten, förrädaren och strejkbrytaren Liu Shao-chi”.

Mao har definierat denna inre strid vilken skakat Kina som ”väsentligen en stor politisk revolution under socialismens villkor, genomförd av proletariatet mot bourgeoisien och alla andra exploaterande klasser; den är en fortsättning av den förlängda kamp som Kinas Kommunistiska Parti och folkets revolutionära massor under dess ledning för mot Kuomintang-reaktionärerna, en fortsättning av klasskampen mellan proletariatet och bourgeoisien”. (Peking Review nr 43, 25/10 1968.)

Denna officiella version motsvarar föga verkligheten. ”Kulturrevolutionen” är inte någon ”politisk revolution” som syftar till proletär demokrati, den genomfördes inte ”under socialismens villkor”, den företogs inte av proletariatet som fortsättning av dess kamp mot bourgeoisien. Insinuationen att oppositionen, som förmenats den proletära demokratins mest elementära rättigheter, representerade ”Kuomintang-reaktionärerna” är förtal.

”Kulturrevolutionen” utgjorde en till offentlig konflikt tillspetsad fas av en inom-byråkratisk strid mellan motsatta tendenser i det Kinesiska Kommunistpartiets toppskikt, vilken i fortsättningen påverkat varje sektor av det kinesiska samhället. Den utgjorde den mest betydelsefulla kris som den byråkratiska regimen genomgått sedan sin tillkomst, och uttrycker en väsentlig försvagning av denna byråkratiska regim, både på grund av dess inre motsättningar och som följd av en vidsträckt mobilisering av massorna.

2. Skärpan hos den inombyråkratiska striden i Kina och massornas inträde på bred front i denna strid kan endast förstås mot bakgrund av de objektiva motsättningar och problem som ackumulerats från femtiotalets slut och sextiotalets början, en tendens till ökande konflikter i det kinesiska samhället och de kinesiska massornas växande missnöje.

Sedan den militära segern över Kuomintang [Guomindang] 1949 har Folkrepubliken Kina på många områden nått stora framgångar och uppseendeväckande framsteg, särskilt i jämförelse med den relativa stagnationen i koloniala länder som Indien, Indonesien och Brasilien, där kapitalismen inte har störtats.

Men de enorma problem beträffande den ekonomiska, sociala, politiska och kulturella utvecklingen, som ett så efterblivet land som Kina med sin väldiga befolkning har att möta, har långtifrån blivit lösta, och de auktoritära metoder som det maoistiska ledarskapet praktiserar har därtill allvarligt hämmat sökandet efter lösningar på dessa problem.

De huvudsakliga motsättningar som Folkrepubliken Kina under det sista årtiondet haft att möta är följande:

a) Motsättningen mellan den ekonomiska tillväxten, som förblivit för låg, och takten i befolkningsökningen, som hotade att i det närmaste eliminera konsumtionsökningen per capita.

b) Motsättningen mellan den objektiva nödvändigheten att socialisera jordbrukets produktionsöverskott i syfte att accelerera den ekonomiska och industriella utvecklingen, och den politiska nödvändigheten att genomföra denna socialisering med samtycke av bondebefolkningens majoritet.

c) Motsättningen mellan den objektiva nödvändigheten att materiellt intressera huvudmassan av fattiga och mellanbönder för agrarproduktionens ökning, och den oundvikliga tendensen till ökad ojämlikhet och privat ackumulation som följer av dessa ”materiella stimulanser”.

d) Motsättningen under 50-talet och 60-talets början mellan den låga allmänna konsumtionsnivån för folket och det styrande skiktets ökande byråkratiska privilegier, vid samtidigt oerhört hårda villkor för befolkningens stora massa.

e) Motsättningen mellan det objektiva behovet av en accelererad industrialisering och det hinder härför som plötsligt restes genom Kremls bryska och brutala beslut om en ekonomisk blockad mot Kina.

f) Motsättningen mellan å ena sidan den snabba utbredningen av läskunnigheten och höjningen av den kinesiska ungdomens bildningsnivå, och å andra sidan den alltjämt relativt begränsade tillgången på kvalificerade arbeten i Kina.

Alla dessa motsättningar intensifierades av den skada som tillfogades Kinas jordbruk och ekonomi under andra fasen av ”det stora språnget” och den period av halvsvält som inträffade i början av sextiotalet. Detta skapade en explosiv situation i landet, som möjliggjorde en politisk differentieringsprocess och en ökad politisk aktivitet bland massorna. I denna situation mognade villkoren för en verklig politisk revolution mot den styrande byråkratin. ”Kulturrevolutionen” utgör objektivt ett försök av den maoistiska fraktionen att avleda de sociala krafter som rörde sig i denna riktning; syftet var att undvika byråkratins fall och att i stället reformera den.

3. Vissa av de explosiva motsättningar som under det sista årtiondet ackumulerats i Kina skulle under alla omständigheter ha framträtt, oberoende av landets inre förhållanden och av ledarskapets karaktär. Andra motsättningar skärptes avsevärt av detta ledarskaps autokratiska förmyndarattityd. Samtliga motsättningar ökade kraftigt till följd av Folkrepubliken Kinas plötsliga isolering vid 50-talets slut, då Kreml plötsligt avbröt den ekonomiska och militära hjälpen till Kina.

Denna brottsliga handling, genom vilken Sovjetbyråkratin utsträckte fraktionsstriden med Kinas KP inom den världskommunistiska rörelsen till de mellanstatliga relationerna, var en dolkstöt i ryggen på den kinesiska revolutionen och det kinesiska folket i samma ögonblick då dessa konfronterades med en hungersnöd inom landet och USA-imperialismens växande aggressiva tryck utifrån. Det är Kreml som bär det historiska ansvaret för brytningen av den kinesisk-sovjetiska alliansen och för de fördelar som imperialismen kunnat dra ur denna brytning.

Det kinesiska KP:s ledarskap, som fostrats i den stalinistiska skolan, har alltid accepterat teorin om ”socialismen i ett enda land”. Men under 50-talet hade omfattningen av andra arbetarstaters stöd åt Kinas ekonomi och försvar gjort denna teoris farliga implikationer mindre framträdande inom Kina än i Sovjetunionen vid 20-talets slut och under 30-talet (medan däremot teorins negativa konsekvenser på det internationella planet, för världsrevolutionen, framträdde även då). Det maoistiska ledarskapets kursändring mot en politik som ”litar till den egna kraften” och syftar till en omfattande ekonomisk autarki är endast en rationalisering av de konsekvenser som följer av Kremlblockaden och av den börda som lades på Kina med nödvändigheten att utveckla egna kärnvapen, sedan Sovjetbyråkratin vägrat att lämna hjälp på detta område.

Sedan den kinesisk-sovjetiska konfliktens början har de kinesiska ledarna i förhållande till den revolutionära processen i världen följt en radikalare linje, som i flera viktiga frågor fört dem närmare den revolutionära marxismens ståndpunkter (denna analys bekräftades 1968 av den hållning som Peking – i motsats till Kreml – intog gentemot majrevolutionen i Frankrike, de förrevolutionära striderna i Indien, de mexikanska studenternas kamp och den begynnande politiska revolutionen i Tjeckoslovakien, vilken ledde till Warsawapaktsländernas ockupation av detta land). Denna linje reflekterar lika mycket imperialismens och Sovjetbyråkratins specifika relationer till Folkrepubliken Kina som den världsrevolutionära flodvågens objektiva inverkan på de kinesiska massorna.

Det är emellertid också sant att den maoistiske fraktionens byråkratiska karaktär bidragit till Folkrepublikens Kinas internationella isolering och ökat motsättningarna och konflikterna inom Kinas KP.

Fastän Peking har bekräftat sitt beslut att försvara USSR mot imperialismen och Kreml har försummat sin plikt att återgälda detta med en motsvarande garanti för Folkrepubliken Kina, så är även Mao ansvarig för bristen på en konsekvent politik syftande till en antiimperialistisk enhetsfront i Vietnam. Detta har varit menligt för försvaret av den vietnamesiska revolutionen och för det Kinesiska KP:s inflytande inom den världskommunistiska rörelsen.

I stället för att föra en politik som stimulerar en konsekvent utveckling av världsrevolutionen, som kunde ha gett upphov åt nya socialistiska allierade och fört kampen för socialismen in i det kapitalistiska systemets starkaste fästen, så har denna tendens vid flera tillfällen lett de maoistiska strömningarna i Pakistan att motsätta sig de massrörelser som utvecklades där. Denna politik bidrog framför allt till att förbereda katastrofen i Indonesien, världsrevolutionens största nederlag sedan Stalin lät Hitler komma till makten utan strid. Kulten kring Mao, glorifieringen av Stalin och oppositionen mot avstaliniseringen i Sovjetunionen skadade försvaret av den kinesiska revolutionen i andra länder, minskade Pekings prestige och inflytande och skadade allvarligt socialismens sak på det internationella planet.

Utsträckningen av den kinesisk-sovjetiska konflikten från ideologisk och partinivå till statsnivå ledde till de blodiga intermezzona vid Ussuri, som gick långt utöver allt som tidigare inträffat. Man måste i detta sammanhang påminna om att huvudansvaret för brytningen mellan Kina och USSR vilar på sovjetbyråkratin, som dessutom inte tvekat att söka diplomatiskt stöd från kapitalistregeringar. Men även den kinesiska motstöten i gränstvisten bestämdes av byråkratiska intressen och prestigehänsyn och inspirerades i sista hand av föreställningen om ”socialismen i ett enda land”. Sålunda åsamkades socialismens sak avsevärd skada av såväl den sovjetiska som den kinesiska byråkratin.

Det kan dessutom inte uteslutas att en förändring i USA-imperialismens linje visavi Kina skulle kunna medföra en avsevärd modifiering av den revolutionära militans som det kinesiska ledarskapet tillråder sina anhängare utomlands (en normalisering av relationerna till USA på det mellanstatliga planet är naturligtvis i sig själv inte någon anledning till kritik).

Motgångarna i utrikespolitiken accentuerade de tendenser som alstrats av de ökade spänningarna inom det kinesiska samhället: spänningarna mellan olika skikt inom bondebefolkningen såväl som mellan denna och staten, mellan arbetarklassen, den studerande ungdomen, de intellektuella och byråkratin i städerna. Detta mångfaldiga tryck alstrade inom partiledningen, regeringen och armen djupa meningsskiljaktigheter beträffande in- och utrikespolitiken. Riktigheten i Maos tidigare beslut och hans allvetenhet sattes allt oftare i fråga.

4. Eftersom den tillgängliga informationen är fragmentarisk, motsägelsefull och obekräftad är det svårt och riskabelt att mera precist söka beskriva utvecklingen och innebörden av dessa meningsbrytningar inom det kinesiska KP:s ledarskap. Tillgängliga uppgifter indikerar att flera oppositionella riktningar var inblandade. Den maoistiska apparaten har inte tillåtit deras talesmän – eller också har dessa inte vågat eller velat – att offentligt, frimodigt och fullständigt deklarera sina ståndpunkter och politiska plattformar.

Den omfångsrika och motsägelsefulla maoistiska polemiken presenterar uppenbart förfalskade redogörelser och förvrängda tolkningar av opponenternas och kritikernas ståndpunkter. Det är t. ex. en absurd tanke att statschefen Liu Shao-chi, Pekings borgmästare P’eng Chen [Peng Zhen] och andra medlemmar av politbyrån som Teng Hsiao-ping [Deng Xiaoping] och T’ao Chu [Tao Ju] (de kinesiska kommunistledare vilka främst offentligen associerades med den kinesisk-sovjetiska konflikten), att de avsatta militära ledarna, de mest välkända kommunistiska intellektuella – numera kallade ”renegater, fiendeagenter eller revisionistiska kontrarevolutionärer” – skulle ha konspirerat i avsikt att återinföra kapitalismen till gagn för ”imperialisterna och kuomintangreaktionärerna”.

Även om ursprunget till dessa meningsbrytningar, deras historia och specifika innebörd förblir dunkla och obekräftade, så är deras konsekvenser desto tydligare. Den centrala ledargruppen har splittrats. En period av osäkerhet beträffande det kinesiska ledarskapets sammansättning och orientering har börjat. Mäktiga nya krafter har satts i rörelse.

De höga funktionärerna kring Liu sökte uppenbarligen gruppera sig mot Mao efter de förödande resultaten av ”det stora språnget”. Liu och hans nära allierade fruktade detta äventyrs farliga konsekvenser, tillrådde reträtt och lyckades åstadkomma en försiktigare ekonomisk kurs. Under denna omorientering tog Liugruppen kontrollen över partiapparaten och trängde Mao åt sidan. Deras avsikt var uppenbarligen att avlägsna honom från ledningen, reducera honom till en galjonsfigur och samtidigt utnyttja hans prestige till att ge sina egna beslut och sin egen handlingslinje maximal auktoritet. De vinnlade sig därför om att skydda den officiella bilden av hans ofelbarhet, vilket senare underlättade Maos återkomst.

Omkring 1965 kände Mao att han var i stånd att bryta Lius grepp om regimen och återvinna sin förlorade dominerande ställning. Genom att utnyttja sin enorma prestige, genom att manövrera mellan de olika tendenserna och slå ut dem en efter en, genom att förtala Liu och hans vänner i en oavbruten propagandakampanj lyckades Mao isolera dem och nöta bort deras stöd bland massorna, inom partiet, armen och landsbygden samt slutligen fullborda deras fall. Den objektiva grunden för denna framgång ligger i Maos förmåga att mobilisera stora massor, särskilt bland ungdomen, och att exploatera det hat som folket utvecklat mot byråkratin i dess helhet. Liufraktionen förlamades av sin bundenhet vid de byråkratiska reglerna och sin oförmåga att ifrågasätta den Maomyt som den själv i stor utsträckning medverkat till att skapa.

5. Den fraktionsstrid som hade brutit ut i byråkratins övre skikt spred sig utanför de styrande kretsarna vid mitten av 1966, efter konfrontationen vid Centralkommitténs elfte plenum i början av augusti då 16-punktbeslutet om ”kulturrevolutionen” antogs.

I sina manövrer sökte maoisterna stöd i samhällsskikt långt utanför partiet. En social resning släpptes lös. Denna resning, som utvecklade sig i successiva vågor, inleddes med sammandragningen av den studerande ungdomen som organiserades i Röda Garden, spreds därefter i december 1966–januari 1967 till industriarbetarna i de större städerna, mobiliserade delar av bondebefolkningen och drog även med sig vissa sektorer av de väpnade styrkorna.

Dessa sinsemellan sammanhängande rörelser har djupt påverkat den byråkratiska regimens jämvikt. Trots Maofraktionens aktuella seger har de stormiga händelserna försvagat dess ställning och dess makt. Regimen kommer inte att kunna återvinna den prestige och den stabilitet som den hade innan Mao utlöste den ”Stora Proletära Kulturrevolutionen”. De inre striderna och den maoistiska propaganda som beledsagat dem har bidragit till att alstra nya revolutionära energier bland ungdomen och de ledande elementen inom arbetarmassorna – energier som vare sig snabbt eller lätt kommer att elimineras.

Den verkliga situationen i Kina är mycket olik de förenklade tolkningar som levereras från olika läger. Maos anhängare, och de som tar hans propaganda för hårdvaluta, hävdar att han förordar en antibyråkratisk politisk revolution mot klassfiendens agenter, en revolution som syftar till vidgad demokrati för folkets massor.

Detta motsäges av uppenbara fakta. Det auktoritära sätt på vilket ”kulturrevolutionen” lanserades, styrdes, leddes och avslutades, eliminerandet av oliktänkande, den skrupelfria förvrängningen av de anti-maoistiska tendensernas ståndpunkter, den upprörande Maokulten, frånvaron av val och av demokratiska institutioner kontrollerade av arbetare och bönder, den ökade auktoriteten för armen under Lin Piao [Lin Biao] – allt detta vittnar om den byråkratiska karaktären och orienteringen hos den maoistiska fraktionen, vilken nu reducerats till en liten kärna av den forna ledningen.

Men lika fel har de som betraktar Maos nuvarande position som en direkt kopia av Stalins tyranniska, personliga diktatur. Om än de härskande byråkratiska kasterna i USSR och Kina företer många gemensamma drag, så finns det dock djupgående skillnader mellan den historiska situation som tillät Stalin att konsolidera sin makt och den internationella och nationella kontext i vilken Mao förde fram parollen om Röda Gardenas ”maktövertagande”. I dagens Kina har de av omvälvningen utlösta massmobiliseringarna, trots sina begränsningar, förändrat kraftförhållandet mellan byråkratin och folket till det senares fördel. Massrörelsen har försvagat den byråkratiska regimen. Detta resultat motsvarar inte Stalins uppstigande under de sena tjugo- och tidiga trettiotalen då massorna krossades, topphöggs och försattes i ett tillstånd av politisk passivitet som inte undergick någon grundläggande förändring förrän efter Stalins död.

Maofraktionens seger har på intet sätt eliminerat den differentierade oppositionen. Opponenter av alla slag finns kvar, djupt förankrade inom partiet, i fackföreningarna, armén, universiteten, de regionala kommittéerna, provinsstyrelserna, statsapparaten och på landsbygden.

Å andra sidan har armén under ledning av Lin Piao – uppenbarligen Maos nye arvinge och närmaste medarbetare – väsentligt ökat sin politiska betydelse. Tack vare sina interventioner i konflikter mellan de stridande byråkratiska fraktionerna samt mellan demobiliserade massorna och regimen blev armén, på bekostnad av partiet, Maoregimens främsta stöd, den främsta skiljedomaren och den främsta centraliserande kraften i landet. Detta var en av ”kulturrevolutionens” farligaste konsekvenser. Nu söker Mao emellertid att reducera den starka ställning som armén vunnit under den föregående perioden och att åter lägga huvudvikten vid konsolideringen av partiet såsom regimens främsta stöd samt vid behovet av en enda central ledning för alla maktapparater.

6. ”Kulturrevolutionen” förbereddes och igångsattes av Mao och hans vasaller för att eliminera de mest beslutsamma och hårdnackade kritikerna av hans inrikes- och utrikespolitik, och för att, som en koncession åt massorna, reducera de värsta missbruken som praktiserats av byråkratiska herremän vilka han själv fostrat, uppmuntrat och protegerat. Sedan Mao kommit i minoritetsställning i Politbyrån tog han risken att gå utanför den officiella parti- och statsapparaten, där hans motståndare fått fotfäste, för att över deras huvuden mobilisera universitetens och högskolornas studenter i syfte att återvinna kontrollen över landet.

Under hela sin aktiva period var rödgardiströrelsen högst motsägelsefull.

Det faktum att den organiserades uppifrån och inte på ungdomens eget initiativ samt att den i allmänhet inte behövde konfronteras med vare sig polisen eller de väpnade styrkorna underlättade avsevärt försöken från andra sektorer inom byråkratin att motarbeta Maofraktionens aktion genom att organisera grupper av rödgardister under deras eget beskydd. Eftersom alla grupper som bildades gav sig ut för att verkställa Maos direktiv och föra ut ”Maos tänkande” var det svårt för de breda massorna att förstå deras politiska differenser. Många grupper skilde sig dock tillräckligt i sin tolkning av Maos lära för att råka i ofta mycket häftiga konflikter.

Där de inbördes stridigheterna ledde till våldsamma konfrontationer på grund av meningsskiljaktigheter mellan rödgardisterna, eller vanligare på grund av Maoanhängarnas oförmåga att verkligen ta över ”makten” från väl förankrade oppositionsstyrkor, där ingrep armén. Således framträder bakom rödgardiströrelsen armén som den slutgiltiga auktoriteten, vilken ibland manipulerade ungdomsgrupperna, vid andra tillfällen höll dem tillbaka eller t. o. m. modifierade vad de hade uträttat.

Det skulle likväl vara ett misstag att betrakta rödgardiströrelsen enbart som ett fogligt instrument för en fraktionspolitik i den inre strid som benämnts ”kulturrevolutionen”. Den kinesiska studerande ungdomen hade många anledningar till klagomål, liknande dem hos andra länders ungdom av i dag. De omfattade den sociala diskrimineringen vid studenturvalet, olämpliga bostäder, bristande universitetsautonomi, otillräckliga arbetstillfällen efter avlagd examen. Studenterna vantrivdes med den högdragna, okontrollerade byråkratin, de önskade en politisk revolution som skulle bana väg för den socialistiska demokratin, de identifierade sin sak med världsrevolutionens.

Detta förklarar varför Mao hade sådana svårigheter att bevara kontrollen över rödgardiströrelsen och att hejda den när den väl en gång tjänat hans huvudsakliga syften. Rödgardiströrelsen hade sin egen logik.

Genom att ge sig ut över landet på eget initiativ, genom att engagera sig i våldsamma aktioner mot vissa byråkratiska skikt vann miljoner ungdomar ökat självförtroende och mod. De mest svårkontrollerade av dessa element gick utöver de mål som deras byråkratiska förmyndare satt upp för dem och råkade t.o.m. i konflikt med dem. Deras tendens till kritiskt tänkande och till oberoende politiskt handlande framträder i många väggtidningar, stencilerade och tryckta publikationer samt i en del av de ”maktövertaganden” som de genomförde. Rörelsen blev så farlig för Maos syften att han slutligen fann för gott att demobilisera rödgardisterna och sända dem tillbaka till klassrummen eller till arbete på landsbygden.

Men oroselement fortsätter att utvecklas ibland dem. De mest avancerade och revolutionära inom denna nya generation som fick sitt politiska dop i ”kulturrevolutionen” kan senare komma att utlösa massaktioner mot den kinesiska byråkratin i dess helhet, däri inbegripet de maoistiska segerherrarna.

Men ännu viktigare än rödgardisternas demonstrationer var den proletära massmobiliseringen under december 1966–februari 1967. Delar av arbetarklassen, som utnyttjade konflikter mellan de stridande fraktionerna och som av den ena eller andra bland dem manats till aktion, började föra fram sina egna ekonomiska och sociala krav och handla självständigt. Denna aktion utlöste generalstrejker inom transportväsendet och i flera fabriker i Shanghai, Nanking och andra industriella centra.

Denna rörelse nerifrån, som i sin fortsättning kunde ha äventyrat det maoistiska ledarskapets kontroll, stoppades med metoder där manipulering kombinerades med undertryckning. Masstrejkernas kortvarighet minskar dock inte deras historiska betydelse. De symboliserade slutet på industriarbetarnas politiska apati och betecknade återupptagandet av deras självständiga aktivitet.

7. De två huvudgrupperingar, som kämpar om hegemonin inom partiet, statsapparaten och armén, samlas kring Mao Tse-tung [Mao Zedong] respektive Liu Shao-chi. I utkanterna av dessa två grupperingar förekommer oppositionella tendenser av höger- och vänstertyp.

Ingen av de två huvudfraktioner som brottas om herraväldet inom den kinesiska kommunistbyråkratin kämpar för den socialistiska demokratin eller har något verkligt revolutionärt politiskt program, vare sig inrikespolitiskt eller utrikespolitiskt. Utifrån marxistiska kriterier förtjänar ingen av huvudfraktionerna politiskt stöd i sin kamp mot rivalen. Av tillgänglig information att döma – även om det skall erkännas att denna är fragmentarisk och inadekvat – så kan ingendera fraktionen anses som mera progressiv än den andra.

Så länge Liugruppen lyckades dominera praktiserade den byråkratstyrets alla motbjudande traditioner i enlighet med den stalinistiska skolans lärdomar. Dess doktriner och dess praktik skilde sig på intet sätt från den föregående periodens, då Mao hade den direkta kontrollen. Den avsky som samlats hos ungdomen, arbetarna och bönderna gjorde det möjligt för Mao att utan större svårigheter resa dessa krafter mot den byråkratiska majoriteten.

Maofraktionen förde fram appeller om uppror och massinitiativ, men dess handlingar motsvarade inte dess ord. Maos mål var att återvinna övertaget åt sin fraktion och sin politiska linje inom byråkratin, men ingalunda att störta byråkratin. Detta förklarar varför han i sin kamp tillämpade stalinistiska metoder som förtal, fysiskt våld och personkult, och varför han avsiktligt begränsade de appeller han riktade till massorna. När- och varhelst någon del av folket – inom ungdomen, proletariatet, bondebefolkningen eller bland de intellektuella – visade tendenser att frigöra sig från Maos dominans och styrning för att agera självständigt, tyglades den och återkallades till ordningen, ibland med repressiva metoder.

Nionde avsnittet i det ursprungliga 16-punktprogrammet i den officiella deklarationen om ”kulturrevolutionen”, som antogs av Centralkommitténs augustiplenum 1966, innehöll löftet om ”ett allmänt valsystem liknande Pariskommunens”, som skulle leda fram till en vidgad demokrati. Detta löfte låter i dag som ett hån. Icke blott har dylika val aldrig hållits, utan själva idén görs idag till ett åtlöje (”Det blinda förtroendet för val är likaledes en form av konservativt tänkande”).

I stället för att upprätta en vidgad proletär demokrati enligt Pariskommunens modell har Mao reorganiserat den byråkratiska regimen under ledning av ”trippelalliansen”, som reglementeras av armén och står under uppsikt av den del av kadrerna som förblivit hans fraktion trogen. De ”revolutionära kommittéerna”, som sattes upp under ”kulturrevolutionen”, valdes icke av de arbetande massorna själva och underställdes icke heller dessas uppsikt medelst demokratiska kontrollmekanismer utan inrättades genom en kompromiss mellan rivaliserande fraktioner under överinseende av den Mao-Lin-Piao-trogna kärnan.

Det har förekommit rapporter om element till vänster om de rivaliserande fraktionerna i toppen, både bland Maos följeslagare och bland arbetare och intellektuella med sympatier för Liu och andra ledare som fallit i onåd – grupper som bär fram revolutionära idéer och tendenser och som skulle kunna utgöra kärnan i en verkligt antibyråkratisk opposition. Dessa revolutionärer förtjänar internationellt stöd. Men under nuvarande förhållanden är det utomordentligt svårt för dessa spridda vänsterkommunister att förenas, att kommunicera med varandra, att utarbeta ett gemensamt program, välja ledare och genomföra någon aktivitet utefter en enhetlig politisk linje.

8. Maoisterna anklagar sina motståndare för ”revisionism”. Men redan de argument de åberopar för att rättfärdiga sin nuvarande kurs, visar att de i lika hög grad som sina motståndare gör sig skyldiga till en uppenbar revision av grundläggande marxistiska principer.

a) I länder som har störtat bourgeoisien och avskaffat den privata äganderätten till produktionsmedlen kan, hävdar de, kapitalismen återupprättas genom gradvisa och fredliga processer, beroende på intriger och politiska misstag av den ena eller andra riktningen inom kommunistpartiets ledning. Detta är att förkasta eller att bortse ifrån den marxistiska teorin om staten, som fastslår att förändringar av en så grundläggande karaktär inte kan genomföras vare sig gradvis eller fredligt.

b) De identifierar revolutionens byråkratiska degeneration med kapitalismens återupprättande. Vid förklaringen av detta fenomen förfaller maoisterna dessutom till en extrem voluntarism, och överdriver enormt ideologins sociala betydelse. Den främsta orsaken till risken för en byråkratisk degeneration och kapitalismens återupprättande ligger för Mao inte i det socio-ekonomiska systemets materiella grundvalar utan på det ideologiska planet. Han förklarar att om revisionismen inte utrotas på det teoretiska, vetenskapliga, konstnärliga och litterära planet så kommer den oundvikligen att leda till att proletariatets diktatur störtas.

Marxister har aldrig ansett att de reaktionära klassernas idéer, sedan dessa klasser genom den sociala revolutionen förlorat sin ekonomiska och politiska makt, skulle förmå att gradvis förändra statens klasskaraktär och struktur. En kontrarevolution av sådan omfattning skulle kunna förverkligas endast genom ett inbördeskrig mellan de tidigare besuttna klasserna och de arbetande massorna, en kamp där massorna skulle behöva krossas, eller genom den hypotetiska uppkomsten av en ny bourgeoisie, ekonomiskt tillräckligt stark att starta ett inbördeskrig och störta arbetarstaten. Detta har inte hänt och är för övrigt långt ifrån att hända, vare sig i Kina eller i några andra arbetarstater som är oeniga med Peking, vilka tendenser i kapitalistisk riktning som än framträtt i dessa länder.

c) Lika voluntaristisk är den maoistiska uppfattningen att oupphörliga appeller till de arbetande massornas offervilja, idealism och entusiasm i sig själva är tillräckliga för att övervinna de utomordentligt svåra problem som följer av produktivkrafternas otillräckliga utveckling under övergången från kapitalism till socialism i Kina.

d) Trots de historiska lärdomar som Lenin lade fram i Staten och Revolutionen, förklarar maoisterna att klasskampen under övergångsperioden mellan kapitalism och socialism måste intensifieras, inte avmattas, och att den till och med kan fortgå i århundraden. Denna teori tjänar till att rättfärdiga en intensifiering av statens roll som undertryckningsinstrument. I stället för att vittra bort, som Engels förutsade, kommer staten att fortbestå under obestämd tid, om man skall tro Mao. På detta sätt åstadkommer man en ”teoretisk” ursäkt för byråkratväldets värsta missbruk och excesser.

e) Den strategi för världsrevolutionen som Mao och Lin Piao förordar framhäver bondebefolkningens upprorsrörelser i de efterblivna koloniala länderna och undervärderar den centrala roll som industriarbetarklassen i de avancerade länderna måste spela vid krossandet av den imperialistiska makten och uppbyggandet av det nya socialistiska samhället.

f) På kulturens område i egentlig mening har det maoistiska ledarskapet fört fram antimarxistiska ståndpunkter av sjdanovistisk typ, som förfäktar den ”proletära kulturens” begrepp och byråkratiskt underställer litteratur, konst och vetenskap partiets ”linje”.

9. ”Kulturrevolutionen” har medfört en omfattande spridning av åsikten att en arbetarstat efter maktens erövring kan undergå deformering och degeneration, en åsikt som tidigare propagerats endast av den trotskistiska världsrörelsen. Efter de antibyråkratiska kampanjerna i Jugoslavien och på Kuba har den maoistiska propagandan i detta avseende, oaktat sina förvrängningar, riktat uppmärksamheten på ett av de mest avgörande problem som en segerrik socialistisk revolution har att möta: hur den proletära demokratin skall skyddas och utvecklas.

Nödvändigheten av en politisk revolution, sedan en byråkrati usurperat statsmakten och alla vägar till demokratisk kontroll stängts för massorna, har blivit klarare och begripligare för stora delar av den internationella kommunistiska rörelsen och det revolutionära avantgardet. Denna lärdom har ytterligare inpräntats genom det plötsliga och brutala slutet på demokratiseringsrörelsen i Tjeckoslovakien genom den sovjetiska ockupationen 1968.

Om ”kulturrevolutionen” bidragit till att popularisera och vinna stöd för idén om en politisk revolution i de byråkratiserade arbetarstaterna, så visar dess eget förlopp och dess utgång under Mao Tse-tungs förmynderskap att de metoder hans fraktion använde leder till rakt motsatt resultat. Det är omöjligt att utrota byråkratin med byråkratiska metoder. ”Kulturrevolutionen” slutade i ett försök att hejda massrörelsen och att bakom ”trippelalliansens” förklädnad bygga upp en ny form av byråkratisk makt i stället för den gamla parti- och statsbyråkratins, vars majoritet hade stött Liu. Denna ”trippelallians” är i realiteten en kompromiss mellan den maoistiska fraktionen och delar av den tidigare majoritetsfraktionen, en kompromiss som arbetades fram i ett läge då massorna började ingripa självständigt i kampen och därigenom hotade den byråkratiska makten i dess helhet.

Det finns ingen annan väg för en effektiv kamp mot revolutionens byråkratiska degeneration och de auktoritära regimer denna frambringar än det program som utformades av Lenin och Trotskij, nämligen konsolidering och institutionalisering av arbetarmakten på grundval av demokratiskt valda råd, den vidaste proletära demokratin, olika socialistiska riktningars och partiers rätt att legalt existera inom denna konstitutionella ram, begränsning och successivt avskaffande av olikheter i arbetsersättning, ekonomins styrning genom arbetarna själva, planerad utveckling av produktivkrafterna och, framför allt, revolutionens internationella spridning till imperialismens centra.

10. Fjärde Internationalens inställning till den kinesiska revolutionen, som under de senaste åren presenterats i talrika dokument och deklarationer, kan sammanfattas på följande sätt: Fjärde Internationalen har med fasthet stött den socialistiska revolutionen i Kina ända sedan dess början. Dess anhängare i Kina och i den övriga världen står för ett ovillkorligt försvar av Folkrepubliken Kina mot varje militär attack från USA-imperialismen eller vilken som helst av dess vasallstater.

Fjärde Internationalen anser att Kremls ledarskap är huvudansvarigt för den kinesisk-sovjetiska konflikten och fördömer det hämndgiriga avbrytandet av dess ekonomiska hjälp till Kina liksom dess fortlöpande diplomatiska överenskommelser med Washington, Paris, New Delhi och andra borgerliga regeringar, riktade mot Folkrepubliken Kina.

Samtidigt kritiserar Fjärde Internationalen den ultrasekteristiska attityd och överdrivet fraktionistiska anda som Peking ådagalägger i sina relationer till andra arbetarstater, vilka inte helt omfattar dess politiska linje. Peking har på grund av politiska differenser med Sovjetunionen, Kuba och andra kommunistiska länder envist vägrat att föreslå eller delta i en gemensam aktion mot USA:s intervention i Vietnam, vilket varit speciellt skadligt – även om det måste erkännas att vissa praktiska överenskommelser om militär hjälp till Vietnam slutligen kunnat träffas.

Utan att förbise att det kinesiska ledarskapet av sina egna intressen leds at inspirera sina anhängare i världen till en mera militant linje än Moskvas, kritiserar Fjärde Internationalen den byråkratiskt centristisk a karaktären hos denna politik. För att vinna inflytande i de koloniala eller före detta koloniala områdena använder Peking ett klart anti-imperialistiskt språk och ger faktiskt materiell hjälp åt gerillarörelser i ett flertal länder. Detta har inte bara skapat en ”image” av en position långt till vänster om Moskvas utan även objektivt stärkt den antiimperialistiska kampen i olika delar av världen, framför allt i Sydöstasien, arabländerna och Afrika. Likaså har Pekings häftiga kampanj mot de moskvatrogna kommunistpartiernas högeropportunistiska politik samt mot vissa grunddrag hos byråkratväldet i Östeuropa objektivt bidragit till att fördjupa stalinismens världsomfattande kris och underlättat framträdandet av ett nytt, ungt avantgarde världen över. Inom detta nya, unga avantgarde kvarstår en djup allmän sympati för Kina och den maoistiska kritiken mot Kreml-revisionismen, trots att de ortodoxa maoisternas extrema organisatoriska sekterism och politiska omogenhet hindrat dem från att någonstans stabilisera betydande ungdomsorganisationer.

Å andra sidan innebär Pekings grundläggande politik fortfarande stöd åt vilken som helst borgerlig regering i något halvkolonialt land som råkar samarbeta med Kina (i går Indonesien, i dag Pakistan och Tanzania), vilket får förödande konsekvenser för den revolutionära klasskampen i dessa länder.

Det kinesiska kommunistpartiets ledarskap har ända sedan det kom till makten genom sina handlingar visat att det ännu inte lyckats befria sig från det stalinistiska arvet. Dessa byråkrater tvekar inte att underordna de kinesiska massornas välfärd och den internationella revolutionens och socialismens intressen åt försvaret och befästandet av sina egna privilegier och sin egen makt.

Liknande drag företer politiken och agerandet hos de maoistiska grupper som sedan den kinesisk-sovjetiska splittringen framträtt i ett flertal länder. De kombinerar äventyrlighet med opportunism. De har visat sig oförmögna till kritiskt och självständigt marxistiskt tänkande. En följd härav är att flertalet bland dem företer ringa inre sammanhållning och att de i regel tenderar till att splittras i fientliga fragment.

”Kulturrevolutionens’ erfarenheter visar än en gång att inte heller i Kina kan byråkratin elimineras genom reformer. Den måste avlägsnas från makten av det nya avantgarde av äkta revolutionärer som nu håller på att formera sig i Kina och som kommer att ställa sig i spetsen för de massor som kommer att vakna och att organisera sig under en verklig antibyråkratisk revolution. En sådan självständig rörelse kommer vid sitt framträdande att bryta byråkratins grepp om Kinas ekonomiska, politiska och kulturella liv och innebära en verklig vidgning och konsolidering av den proletära demokratin, som ”kulturrevolutionen” utlovat i sin propaganda men som den varit beklagligt oförmögen att förverkliga.

Ur Fjärde internationalen 2-69

Världsrevolutionens nya uppsving

Teser antagna av 9:e Världskongressen

Vid den återföreningskongress som hölls 1963 antog den internationella trotskistiska rörelsen teserna om ”Världsrevolutionens aktuella dialektik”, som behandlade förhållandet mellan världsrevolutionens tre stora sektorer i dagens värld – den koloniala revolutionen, den politiska revolutionen i de byråkratiskt degenererade arbetarstaterna och den proletära revolutionen i imperialistländerna. Under de fem år som förflutit sedan dess har världsrevolutionen lidit många allvarliga motgångar men även vunnit nya segrar, av vilka den mest betydelsefulla var den revolutionära resningen i Frankrike i maj 1968. Som en följd härav fortsätter det globala styrkeförhållandet att förändras till imperialismens nackdel, en ännu tydligare växelverkan mellan världsrevolutionens tre huvudsektorer har framträtt, och deras inbördes dynamik har undergått en viktig förändring – den revolutionära kampen inom imperialistländerna själva intar i dag en viktigare plats i denna globala process än den har gjort under de senaste tjugo åren.

Det gäller att fastställa innebörden av dessa förändringar och därav dra slutsatser rörande världsrevolutionens huvudsakliga perspektiv under den period som ligger framför oss. Samtidigt har den senaste tidens utveckling gjort det möjligt att detaljerat besvara en lång rad ideologiska frågor vilka diskuteras inom den internationella revolutionära rörelsen.

I. Den imperialistiska motoffensivens nederlag och de nya relationerna mellan världsrevolutionens tre sektorer

Efter den kubanska revolutionens seger råkade den koloniala revolutionen utan tvivel i ett dödläge. Ingen ny arbetarstat tillkom på tio år.

I själva verket led den koloniala revolutionen från början av sextiotalet en rad uppseendeväckande motgångar: militärdiktaturernas maktövertagande och massrörelsernas tillfälliga tillbakagång i Brasilien och Argentina (de båda största latinamerikanska staterna), störtandet av Lumumbas regim i Kongo, av Nkrumahs i Ghana och av Ben Bellas i Algeriet, den indonesiska kontrarevolutionens seger i oktober 1965, Förenade Arabrepublikens och Syriens militära nederlag under sexdagarskriget i juni 1967 – det är de främsta milstolparna inom vart och ett av den koloniala revolutionens epicentra: Latinamerika, det svarta Afrika, arabvärlden och Sydöstasien.

Vilka specifika orsaker dessa motgångar än hade, så fanns det två generella orsaker till att den koloniala revolutionen kom till ett stillestånd i början på sextiotalet. Å ena sidan hade den koloniala bourgeoisins och de småborgerliga nationalistregeringarnas förmåga att för en viss tid leda massornas antiimperialistiska kamp – en från början av välkända historiska skäl mycket begränsad förmåga – nått sitt slut.

Den koloniala revolutionen hade nått den punkt varifrån den inte kunde utvecklas vidare utan att övergå i en socialistisk revolution – och härför saknades den subjektiva faktorn. Å andra sidan hade den amerikanska imperialismen dragit sina egna slutsatser av den kubanska revolutionens seger och övergick alltmer öppet till att med militärt våld slå ned alla revolutionära rörelser i vilka den skymtade risken för en permanent revolution. Den mötte sådana revolutioner allt mer metodiskt med en global kontrarevolutionär strategi.

Fångade i en fälla mellan massorna, som sökte klart revolutionära, socialistiska lösningar, och imperialismen, som sökte krossa sådana tendenser, nådde ledare av Sukarnos, Nkrumahs, Nassers och Nehrus typ, som under femton år hade dominerat scenen i de halvkoloniala länderna, slutet av sin era.

Eftersom bildandet av nya revolutionära avantgarden (t. o. m. av fidelistisk typ) låg långt efter denna process, så övergick initiativet under lång tid till den amerikanska imperialismen med dess CIA-finansierade komplotter, dess kontrarevolutionära interventioner och dess alltmer omfattande aggressionskrig.

Ett ekonomiskt uppsving i USA, som sammanföll med dessa mer direkta och öppna kontrarevolutionära initiativ, gjorde det möjligt för imperialisterna att utan någon samtidig attack mot USA-proletariatets levnadsstandard under fem-sex år med tiotals miljarder dollar finansiera dessa projekt, från ”militärmissioner” och ”antigerilla” i Latinamerika till kriget i Vietnam, inklusive vidmakthållandet av dussintals flyg- och flottbaser över hela världen.

Yankee-imperialismens makt, expansion och arrogans tycktes etter dess misslyckanden på femtiotalet nå nya höjder, både i förhållande till den koloniala revolutionen och i maktkampen med Sovjetunionen.

Vietnamkriget blev höjdpunkten på denna imperialistiska kontraoffensiv. Det blev även situationens vändpunkt. De vietnamesiska massornas okuvliga motstånd gav den koloniala revolutionen tillfälle att omgruppera sina styrkor och komma igen inom flera viktiga sektorer, samtidigt som de interimperialistiska motsättningarna samt motsättningarna inom USA:s imperialistiska samhälle skärptes. Till och med återupplivandet av direkta massaktioner mot byråkratin i de byråkratiskt degenererade arbetarstaterna stimulerades delvis av den vietnamesiska revolutionens djupa inflytande på de politiskt mest medvetna arbetarmassorna världen över. Genom att eskalera sin aggression mot den vietnamesiske revolutionen sökte den amerikanska imperialismen inte bara blockera revolutionens frammarsch inom ett område av uppenbar ekonomisk och strategisk betydelse (Thailand, Malaysia, Indonesien), den försökte inte bara stävja en segerrik revolution i Asien, vilken skulle innebära en katastrof i världsskala för det internationella imperialistiska systemet. Den ville skrämma de exploaterade massorna i alla koloniala och halvkoloniala länder, ja i hela världen, och genom ett avskräckande exempel klargöra att de inte kunde beträda revolutionens väg utan att ställas öga mot öga med världens mäktigaste militärmaskineri och betala ett fruktansvärt pris i blod och lidande för varje försök att befria sig från kapitalismens ok. Sålunda antog utgången av konfrontationen i Vietnam avgörande betydelse.

I dag har de vietnamesiska massornas revolutionära stridbarhet, som är utan motstycke i nutidshistorien, blockerat imperialisterna och hindrat dem från att uppnå sin aggressions främsta mål. Och de vietnamesiska massorna har uppnått denna seger trots den helt otillräckliga hjälp de fått från arbetarstaterna (med den mäktigaste bland dem, Sovjetunionen, som huvudansvarig), trots det oupphörliga tryck som Kreml och dess agenter utövar för att tvinga den vietnamesiska revolutionen att visa sig mera ”resonlig” gentemot sin angripare och låta honom ”rädda ansiktet”, trots den icke mindre otillräckliga omfattningen av den internationella solidaritetsrörelsen för den vietnamesiska revolutionen, vilken inte har lyckats förmå avgörande skikt av imperialistländernas proletariat till handlingar som effektivt kunde blockera det imperialistiska krigsmaskineriet.

Tetoffensiven 1968 visade att den vietnamesiska revolutionen förfogar över enorma offensivstyrkor, även bland massorna i städerna, och att de kontrarevolutionära interventionsstyrkornas militära situation har försämrats. Samtidigt fick de amerikanska imperialisterna genom aggressionens upptrappning vidden av sitt dilemma klar för sig.

Ty om det är sant att ett strategiskt återtåg inför de vietnamesiska revolutionsstyrkorna endast kan uppmuntra de revolutionära krafterna i kringliggande stater och över hela världen, så har krigets förlängning samma effekt i de kringliggande länderna, i Thailand och Burma, där gerillarörelsen märkbart utvecklats, lika väl som i Indonesien, där vietnamkriget paradoxalt nog börjat underminera resultatet av imperialismens största framgång på senare tid – den indonesiska revolutionens nederlag i oktober 1965. Samtidigt har nu en sektor av den amerikanska bourgeoisien med bestörtning insett att inte ens USA:s kolossala resurser är tillräckliga för att samtidigt finansiera kärnvapenkapprustningen med Sovjetunionen, det ”konventionella” vietnamkriget, konsolideringen av kapitalismens världssystem och det minimum av reformer som krävs för att mildra de sociala spänningarna inom själva moderlandet. Det pris som imperialismen i ekonomiskt hänseende fått betala för vietnamkrigets fortsättning har varit en accelererad inflation med åtföljande kris i det internationella valutasystemet, skärpta inbördes motsättningar mellan imperialiststaterna, reducerad ”hjälp” till bourgeoisien i kolonialländerna och ett bakslag i ”kriget mot fattigdomen” i USA, som avsågs mildra det afro-amerikanska problemets explosiva karaktär. Utöver den subjektiva stimulans som de vietnamesiska massornas segerrika motstånd kom att innebära för ett avantgarde av svarta och studenter i USA, har vietnamkriget haft objektiva effekter som möjliggjort både en exempellös breddning av fredsrörelsen och en radikalisering av de svarta massorna, vilket tillsammans skapat den mest explosiva situation som USA upplevt sedan 1929-36.

Det står sålunda klart att den amerikanska imperialismen misslyckats i sitt försök att hejda världsrevolutionens flodvåg.

Det finns ett trefaldigt historiskt skäl till detta misslyckande. Som redan framhållits i ”Världsrevolutionens aktuella dialektik” innebär imperialismens oförmåga att stabilisera det ekonomiska och politiska läget i de halv-koloniala länderna objektiva möjligheter till massrörelsernas snabba återhämtning. Indonesien – där det allvarliga nederlaget i oktober 1965 följdes av ännu allvarligare inflation, tillbakagång av produktivkrafterna, hungersnöd och allmän fattigdom – erbjuder ett typiskt exempel på imperialismens oförmåga att under någon längre tid undertrycka den koloniala revolutionen. Imperialistländernas egna sociala och ekonomiska system är laddade med gamla och nya motsättningar, som med jämna mellanrum alstrar spänningar och kriser, vilka kan stimuleras av den koloniala revolutionens frammarsch. Slutligen kan inte ens historiens mäktigaste stat ha tillräckliga resurser att effektivt spela rollen av världspolis i en värld där det kapitalistiska systemet ifrågasätts av majoriteten av människosläktet, i synnerhet som alla försök till varaktig militär, diplomatisk, ekonomisk och finansiell samverkan imperialiststaterna emellan strandar på de kvarstående interimperialistiska motsättningarna, dvs. ytterst på konsekvenserna av den kvarlevande privata äganderätten till produktionsmedlen och den kvarlevande borgerliga nationalstaten.

Vietnamkriget har vederlagt sovjetbyråkratins bedrägliga argument att den fredliga samexistensens strategi skulle medföra ett fredligt framträngande av revolutionen i världen, enbart som ett resultat av förändringen i den globala maktbalansen, medan revolutionskrig eller väpnade uppror skulle medföra risk för ett världsomfattande kärnvapenkrig. I verkligheten har ingen revolution kunnat avancera eller segra utan att kollidera med imperialismens militära intervention. Revolutionens internationella utvidgning förblir det enda sättet att tvinga imperialismen att sprida sina styrkor och att försvaga den över hela världen. Hotet om ett kärnvapenkrig kvarstår ovedersägligt – inte på grund av det ena eller andra revolutionskriget, utan på grund av förekomsten av kärnvapen i imperialistländerna, och främst i USA. Detta hot kommer att kunna utplånas en gång för alla endast genom att kapitalismen i USA störtas.

Den imperialistiska motoffensivens misslyckande uttrycker ytterst det faktum att den globala maktbalansen redan är alltför ogynnsam för imperialismen för att denna skall kunna vända strömmen i periferin. Det råder inget tvivel om att den internationella situationen skulle ha kunnat utvecklas på ett för revolutionen betydligt gynnsammare sätt om det funnits ett internationellt revolutionärt ledarskap, i stånd att organisera alla antiimperialistiska och antikapitalistiska styrkor i en enad front och sätta en global revolutionär strategi mot imperialismens globala kontrarevolutionära strategi. Men t. o. m. utan att konfronteras med ett effektivt internationellt revolutionärt ledarskap var imperialismen oförmögen att stjälpa maktbalansen. Så snart de förtryckta och exploaterade klasserna i världen (eller åtminstone deras mest medvetna grupper) blivit varse det avgörande faktum, att i dagens värld ett hjältemodigt litet land som Vietnam förmår hålla historiens största imperialistiska krigsmaskineri i styr, började en ny och allvarlig ytterligare försämring av maktbalansen ur imperialismens synpunkt.

För det första har dess motsättningar och svårigheter ökats på många fronter, den koloniala revolutionen i Sydöstasien har på nytt stimulerats, och imperialiststaternas inbördes motsättningar har skärpts. För det andra har det nederlag som imperialismen lidit i periferin av sitt system bidragit till att på nytt aktualisera den revolutionära krisen i systemets centrum inklusive USA (tack vare de svarta massornas kamp). Det första exemplet härpå var det revolutionära uppsvinget i Frankrike i maj 1968.

Det råder ett uppenbart subjektivt och objektivt samband mellan den vietnamesiska revolutionens segerrika motstånd och den revolutionära kampens uppflammande i imperialismens centra.

Subjektivt stimulerade detta motstånd bildandet av ett nytt ungt avantgarde i imperialistländerna, bidrog till att göra detta oberoende av de traditionella reformistiska och stalinistiska apparaterna, att utveckla dess stridbarhet och allt större djärvhet under ständigt vidgade konfrontationer med de traditionella partierna, med bourgeoisien och den borgerliga statsapparaten.

Objektivt har vietnamkrigets ekonomiska och finansiella konsekvenser förvärrat dollarkrisen, ökat spänningarna inom det internationella valutasystemet, skärpt motsättningarna mellan imperialiststaterna och på så sätt absorberat de reserver med vilka den internationella bourgeoisien skulle ha kunnat mildra effekterna av 1966-67 års recession. Under trycket av alla dessa ekonomiska faktorer har bourgeoisien i nästan alla imperialiststater tvingats gå till attack mot arbetarnas levnadsstandard och mot en del landvinningar som av arbetarna betraktades som säkrade (särskilt den fulla sysselsättningen och icke-konventionella förmåner). Detta stimulerade i sin tur en åter uppflammande klasskamp i sektorer som mindre effektivt kontrollerades av fackföreningsbyråkratin och skakade den relativa sociala stabilitet som under den föregående perioden rått i de flesta imperialistländer.

Det är denna skärpning av de sociala motsättningarna inom det imperialistiska samhället – stimulerad av de objektiva och subjektiva effekterna av den misslyckade imperialistiska motoffensiven mot den koloniala revolutionen – som svarar för den objektiva möjligheten av ett nytt revolutionärt uppsving i Västeuropa. Detta uppsving, som sammanfaller med slutet på de reformistiska illusionernas era samt med slutet på massornas politiska apati i de byråkratiskt degenererade eller deformerade arbetarstaterna i Öst- och Centraleuropa, har på djupet förändrat de inbördes relationerna mellan världsrevolutionens tre huvudsektorer. De första tecknen på detta var de jugoslaviska studenternas aktion i juni 1968, dess bredd och dess höga politiska nivå, och de tjeckoslovakiska arbetarnas växande stridbarhet och politiska radikalisering från augusti 1968.

Under två decennier hade världsrevolutionens tyngdpunkt flyttats till de koloniala och halvkoloniala länderna: den kinesiska revolutionens seger sammanföll med nederlaget för den revolutionära efterkrigsvågen i Västeuropa och McCarthyismens uppgång i USA. I dag varslar majrevolutionen i Frankrike 1968 en historisk vändpunkt. Den djupgående krisen i England, som påverkat samhället, ekonomin och den parlamentariska demokratin, det förrevolutionära läget i Spanien, de västtyska arbetarnas uppvaknande ur deras långa passivitet, den växande massrörelse som skakar Italiens sociala och politiska struktur – allt detta är tecken på att det inte rör sig om ett isolerat eller flyktigt fenomen. Att man t. o. m. i USA bevittnar en radikaliseringsvåg utan motstycke sedan trettio år tillbaka visar att det rör sig om ett djupgående och universiellt fenomen.

Det nya revolutionära uppsvinget i Västeuropa innebär inte att den koloniala revolutionen har förlorat sin betydelse. Tvärtom, en av de mest dramatiska följderna av detta revolutionära uppsving skulle kunna bli att imperialismen tvingas till en global omfördelning av sina finansiella och militära resurser, vilket skulle kunna reducera trycket på många av den koloniala revolutionens fronter och gynna dess återuppflammande och förnyade frammarsch.

Det nya revolutionära uppsvinget medför att styrkor av huvudsakligen proletär karaktär samt avantgardeströmningar som återknyter till den revolutionära marxismens och den proletära demokratins traditioner kommer att befinna sig i stridens centrum, att deras organisations- och aktionsformer kommer att avsevärt närma sig de proletära revolutionernas leninistiska norm. Härigenom kommer proletariatet och dess mest värdefulla och karakteristiska traditioner att anta ökad betydelse inom världsrevolutionens totala process. Detta kommer att utöva ett djupt inflytande på förloppet och formen av både den koloniala revolutionen och den politiska revolutionen i de byråkratiskt degenererade eller deformerade arbetarstaterna. Det kommer även att bidra till att väcka det amerikanska proletariatet, vars inträde på scenen kommer att bli den avgörande faktor som hindrar imperialismen att utlösa ett kärnvapenkrig i det ögonblick då den konfronteras med den slutgiltiga krisen av sitt behärskningssystem. Det kommer att gynna uppbyggandet av IV Internationalen, av de nya revolutionära masspartier vars tillkomst den söker främja och av dess egna sektioner och broderorganisationer.

Il. Det nya revolutionära uppsvinget i Frankrike och dess internationella konsekvenser

Den revolutionära kris som i Frankrike i maj 1968 utlöstes av studentstrejken och de nattliga barrikadstriderna den 10-11 maj var den mest omfattande revolutionära mobiliseringen i Västeuropa på trettio år. Den nådde ut till befolkningens mest utpräglade marginalgrupper och drog med sig en betydande del av den nya medelklassen. Den borgerliga staten var under nästan två veckor paralyserad. Demonstranternas stridbarhet ledde till många direkta konfrontationer med säkerhetsstyrkorna. Det förekom många spontana initiativ att sätta massornas makt och kontroll mot statliga myndigheters, företagsledningars och andra i det kapitalistiska systemet integrerade institutioners.

Under några dagar (24-30/5) ställde majrevolutionen faktiskt objektivt den borgerliga regimens fall och maktens erövring på dagordningen. Bristen på ett alternativt ledarskap eller element till ett sådant med tillräcklig auktoritet bland arbetarna tillät de traditionella ledningarna, främst CGT:s och franska KP:s, som hade majoriteten av arbetarna bakom sig, att förråda rörelsen och inrikta den på ekonomiska mål. I kampen för dessa visade arbetarna en stridslust som vid flera tillfällen undandrog sig det officiella fackliga ledarskapets kontroll. Utom genom sin omfattning skiljer sig majrörelsen 1968 från det franska proletariatets tidigare mobiliseringar (1936 och 1944-47) genom följande karakteristika:

1. Den utlösande faktorn var denna gång inte en valseger (”Folkfrontens”) eller den militära segern av en arbetarstat i allians med imperialistdemokratierna, utan en kamp som fördes av studenterna, gymnasisterna och stora grupper unga arbetare. Denna kamp var revolutionär till sin form (konfrontation med statsmakten) och till sin politiska nivå (kamp för socialism och internationalism).

2. Det revolutionära avantgardet, som var politiskt oberoende av de traditionella ledningarna (inklusive den stalinistiska), antog vid flera demonstrationer i Paris massdimensioner.

3. Den internationella kontexten. 1936 utvecklade sig massornas kamp i Spanien och Frankrike under hotet av nazismens utbredning i Europa och stalinismens utveckling i dess mest monstruösa form i Sovjetunionen. Majkrisen 1968 inträffade efter den vietnamesiska Tet-offensivens seger, och sammanföll med studentrevolter i flera imperialistländer, samt med en ny antibyråkratisk rörelse i arbetarstaterna (Novotnys fall).

4. Den speciella roll som den studerande och arbetande ungdomen spelade som rörelsens utlösande faktor och spjutspets. Under den traditionella arbetarrörelsens stagnation, apati och reformism, de politiska och fackliga apparaternas mer eller mindre långtgående integrering i den borgerliga staten, missförstod eller ignorerade det etablerade samhället ungdomens behov och förväntningar. Resultatet blev att ungdomen förkastade det traditionella ledarskapet, inklusive stalinisternas. De senares prestige hade dessutom i stor utsträckning underminerats under de föregående åren genom ”avstaliniseringen”, konflikten mellan Kina och Sovjetunionen, och slutligen genom deras otillräckliga försvar av den vietnamesiska revolutionen mot den amerikanska imperialismens aggression. Neokapitalismens oförmåga att tillfredsställa denna ungdoms materiella och kulturella behov och arbetslöshetens återuppträdande bland ungdomen skapade de objektiva förutsättningarna för denna radikalisering. Ett av dessa striders nya karakteristika var massdeltagandet av de mycket unga.

Trots sin bredd hade det politiskt oberoende avantgardet vid rörelsens början inga andra organisationer till sitt förfogande än små politiska gruppbildningar (trotskister, maoister och anarkister). Dess fotfäste inom företagen var obetydligt – där saknades visserligen inte stridslystna, men den fackliga apparaten hade under årtionden undertryckt alla minoriteter och utestängt alla som misstänktes gå emot KP:s linje t. o. m. från de lägsta fackliga befattningarna. Dessutom hade studenterna och gymnasisterna å ena sidan och de unga arbetarna å den andra före rörelsens början ingen kontakt med varandra. Det var först under loppet av de studentledda aktionerna som de unga arbetarna i avsaknad av någonting att samlas kring i fabrikerna dagligen i allt större skaror slöt upp kring studentaktionerna.

KP- och CGT-ledarnas förräderi kan sammanfattas sålunda:

– De motsatte sig studenternas revolutionära kamp, och gjorde allt som stod i deras makt för att hindra studenterna att politiskt och organisatoriskt få kontakt med arbetarna.

– De delade upp de olika arbetarkategorierna (det enskilda näringslivets, den förstatligade sektorns, de statsanställda) i stället för att förena dem under ett gemensamt program.

– De vägrade proklamera allmän generalstrejk under förevändning att en sådan redan de facto existerade. Deras verkliga skäl var att de ville undvika föra fram den enda paroll som motsvarar en sådan strejk – den politiska parollen om kamp om makten.

– De underhandlade utan hänsyn till arbetarnas önskemål och antog ovärdiga avtal, som arbetarna på stående fot förkastade.

– De tog aldrig det ringaste initiativ för att mobilisera de strejkande, utan nöjde sig med att antingen hålla dem instängda i fabrikerna eller skicka dem hem för att göra ingenting.

– De angrep och förtalade oupphörligen ”vänsterextremisterna” och uppmuntrade i förtäckta ordalag fysiskt våld mot dem, som i det förflutna, men de organiserade aldrig arbetarna till självförsvar mot de reaktionära banden och statens förtryckarstyrkor.

– De ställde aldrig parollen om upplösning av de förtryckarstyrkor som insatts mot studenterna (Mobilgardet, CRS).

– De svek försvaret av ”utländska” militanter mot regimens förtryck (affären Cohn-Bendit) och satte sålunda sina fraktionsintressen före den proletära internationalismen. – De tog aldrig offentligt avstånd från Mitterands och Mendès-Frances manöver och fortsatte att springa efter Vänsterfederationen för att åstadkomma ett ”gemensamt program”, som inte hade något att göra med den politiska situationen.

– De intog en tvetydig hållning till det referendum som de Gaulle vid ett tillfälle proklamerade.

– De försökte aldrig störta de Gaulle, och de var de första att acceptera hans beslut om allmänna val.

– De ville inte utnyttja en rörelse i socialistisk riktning utan eftersträvade i stället en ”ny demokrati” av borgerlig typ.

Detta KP:s förräderi var den franska kapitalismens trumkort sedan denna hade varit paralyserad i över femton dagar och dess väpnade styrkor inte kunnat komma tillrätta med ens en del av rörelsen, som förutom större och mindre städer svept med sig stora delar av bondebefolkningen.

Trots detta förräderi har de franska arbetarna inte besegrats. De ekonomiska strejker i vilka rörelsen splittrades upp blev i regel framgångar, av olika omfattning inom olika industrier men på det hela taget avsevärda. Majoriteten av arbetarna är inte frustrerade. Dessutom inser en växande minoritet det traditionella ledarskapets förräderi. Under rörelsens förlopp lärde sig arbetarna på nytt klasskampens metoder som inte hade använts på femton-tjugo år (militanta gatudemonstrationer, trots mot lagen rörande strejkvarsel, demonstrationsvarsel o. d.) samt dessa metoders överlägsenhet gentemot petitioner och andra lagliga tillvägagångssätt, parlamentariska åtgärder osv. Arbetarna förbigick vid flera tillfällen sina ledare, speciellt när de förkastade Grenelle-överenskommelserna; ledarnas auktoritet led avbräck. De fortsatta strejkerna karakteriserades av påtaglig stridbarhet i många viktiga sektorer, och de provokationer som organiserades av regeringen och företagen utlöste ofta, ledarskapet till trots, militanta gensvar (Renaultfabrikerna i Flins).

Till majrevolutionens viktigaste framgångar hör, förutom uppkomsten av ett avantgarde till vänster om kommunistpartiet, olika former av maktdualism. Dessa företeelser, av varierande omfattning och varaktighet, är beviset på att majrörelsen gick långt utöver en kamp för enbart ekonomiska och sociala krav, och att en del av dem som deltog i den medvetet hade satt målet betydligt högre.

Majrörelsen 1968 var ett första ännu ofullkomligt verkställande av ett övergångsprogram. Det började förverkligas i fabrikerna (där frågan om arbetarkontroll och arbetarstyre ställdes i flera fall), för att inte tala om den offentliga servicesektorn, som helt eller delvis styrdes av sin personal. En liknande utveckling ägde rum i de fria yrkena, specialistyrkena, inom idrottsvärlden, alltid i motsättning mot de officiella institutionerna. Tendensen fick sitt starkaste uttryck inom undervisningsväsendet på alla stadier.

Ett bokslut på detta område kommer att ge många bidrag till ett konkret övergångsprogram för Frankrike. I fabrikerna bör frågan om arbetarkontrollen såsom förövning till arbetarstyre stå i centrum för avantgardisternas intresse. Den sammanhänger direkt med frågan om demokratiskt valda kommittéer. En av rörelsens största svagheter var att i nästan alla fall bakom namnet ”strejkkommitté” dolde sig de lokala fackliga exekutivkommittéerna, inbördes förbundna medelst fackföreningarnas byråkratiska apparat. I de flesta fall förmedlade de CGT-ledningens politik till arbetarna. Men verkliga strejkkommittéer, demokratiskt valda av alla strejkande (organiserade eller ej), kunde ha blivit ett äkta uttryck för basens vilja och länkats samman i ett icke-byråkratiskt nätverk, där ett verkligt revolutionärt ledarskap kunnat göra sig gällande.

En annan viktig landvinning av majrörelsen 1968 representeras av de traditionella arbetarpartiernas minskade inflytande på universitets- och läroverksungdomen. För första gången sedan stalinismens uppkomst är de revolutionära krafterna i dag istånd att vinna politisk och t. o. m. organisatorisk hegemoni över ett helt socialt skikt, visserligen ett numerärt svagt marginalskikt jämfört med industriproletariatet men icke utan förbindelser med detta (yrkesskolor, sysselsättning av studenter och akademiker inom näringslivet osv.), för att inte tala om möjligheten till subjektivt inflytande, särskilt på de unga arbetarna. Det är en vital uppgift för de franska revolutionärerna att utforma ett övergångsprogram som kan befästa denna politiska hegemoni och detta massinflytande oaktat oundvikliga variationer som följer av studentmiljöns sociala natur.

Dessa två väsentliga landvinningar av majrevolutionen 1968 har skapat betydligt gynnsammare villkor för upprättande av ett revolutionärt parti. Detta kan ännu inte vara något massparti. men är redan mer än en vanlig propagandagrupp, det är redan istånd att mobilisera och aktivera större styrkor vilka kan öva inflytande på ett begränsat proletärt avantgarde. I denna förbättring av villkoren för tillkomsten av ett revolutionärt parti ligger majrevolutionens viktigaste resultat, den bästa garantin för att det inte rör sig om en isolerad explosion utan om början till en serie våldsamma strider, som kommer att utbreda sig under en period av några år. Genom att åter aktualisera den socialistiska revolutionen på den europeiska kontinenten har den revolutionära resningen i Frankrike skapat nya relationer mellan världsrevolutionens tre sektorer (den proletära revolutionen i de imperialistiska länderna, den koloniala revolutionen och den politiska revolutionen i arbetarstaterna). Den har börjat skapa möjligheter att övervinna de deformeringar och motsättningar som kännetecknat världsrevolutionens utveckling under de senaste tjugofem åren. Den har på ett dramatiskt sätt förnyat den revolutionära marxismen, som IV Internationalen ensam aldrig upphört att försvara. Den har även berikat oss med många erfarenheter inom de mest skilda områden.

Den revolutionära krisen i Frankrike har redan haft följder i de halvkoloniala länderna, främst i Latinamerikas stora städer (Rio de Janeiro, Buenos Aires, Santiago de Chile, Mexico City) och i länder där den franska imperialismen ännu utövar ett stort inflytande (Dakar). Detta uppsving gav Vietnam och det socialistiska Kuba den största hjälp de hittills har fått.

Den revolutionära krisen i Frankrike har redan haft viktiga återverkningar i Jugoslavien. Solidaritetsdemonstrationer för de franska studenterna har också ägt rum i Tjeckoslovakien. I egna syften organiserade den kinesiska ledningen stora demonstrationer för solidaritet med det franska proletariatets aktioner. I de andra arbetarstaterna, dvs. Sovjetunionen och de östeuropeiska arbetarstaterna, förvrängde regeringarna den franska revolutionsrörelsen på ett ännu skamligare sätt än l’Humanité; de lade uteslutande tonvikten på arbetarnas ekonomiska krav, förtalade ”vänsterextremisterna” och stödde de Gaulle i de mest kritiska ögonblicken. De började inte kritisera honom förrän efter det att rörelsen hade blivit förrådd av de stalinistiska ledarna.

Men det kommer inte att dröja länge förrän sanningen om händelserna i Frankrike blir känd, och de stalinistiska lögnerna kommer bara att öka motståndet mot byråkratin. Förtrycket mot de intellektuella och universitetsstuderande under senare år visar att även i Sovjetunionen studenterna kommer att spela en mycket viktig roll vid en revolutionär massresning mot det byråkratiska väldet. Maj 1968 har avsevärt påskyndat den politiska revolutionens process i Sovjetunionen.

Den revolutionära krisen i Frankrike gav uttryck åt och stimulerade tendenser som föreligger i nästan alla europeiska länder.

Den socialistiska revolutionen i Europa frystes sedan den revolutionära efterkrigsvågen brutits genom Stalins överenskommelser med imperialistdemokratierna i Jalta, Teheran och Potsdam. Den socialistiska revolutionen i Europa var tyngd av den ryska revolutionens stalinistiska degeneration, den tyska arbetarklassens nederlag 1933, den spanska revolutionens nederlag strax före andra världskriget. Nu har för första gången en mäktig revolutionär framstöt öppnat nya perspektiv för Europas arbetare. Krisen drabbade Frankrike först på grund av dess ekonomiska situation (vilken förblivit prekär trots de förändringar som den franska kapitalismen genomfört under efterkrigstiden) och den politiska situation som gaullistregimen hade skapat, där man utåt åstadkom ett intryck av ”stark stat” men i praktiken dagligen eliminerade de buffertar som en representativ parlamentarisk regim kunnat erbjuda. På de mest väsentliga områdena härskade en enda mans eller en ytterst liten grupps oinskränkta vilja.

I grund och botten uppvisar neokapitalismen samma bräcklighet i alla Europas länder; resningen i Frankrike var bara ett varsel om alla de kriser som snart kommer att uppstå i Europa.

Objektiv nödvändighet tvingade de europeiska kapitalisterna till en koncentration av produktivkrafterna inom den gemensamma marknadens snäva, reaktionära ram. Samma objektiva nödvändighet kommer inom den europeiska arbetarrörelsen att aktualisera den revolutionära marxismens högsta uttryck, den revolutionära massinternationalen. De uttryck för proletär internationalism som kännetecknade det revolutionära avantgardets gatudemonstrationer i maj bevisar att skapandet av den revolutionära massinternationalen snart kommer att bli ett huvudproblem för det revolutionära avantgardet i Europa och i hela världen.

III. Slutet på den långa imperialistiska högkonjunkturen

Imperialismen genomgick – i USA sedan början av andra världskriget, i Västeuropa och Japan sedan efterkrigstidens återanpassningsperiod – en långvarig ekonomisk expansion, som kunde jämföras med kapitalismens mest framgångsrika tidigare perioder, om den ej överträffade dem.

Visserligen var den globala kontexten nu en annan: expansionen sammanföll denna gång inte med en utvidgning utan med en krympning av det geografiska område där kapitalet fritt kunde exploatera arbetskraften. Det rörde sig inte om en oavbruten högkonjunktur. Den imperialistiska ekonomin vidkändes under denna period (utom i Västtyskland) många recessioner, vilka alla utgjorde påminnelser om kapitalismens oförmåga att lösa sina inneboende ekonomiska motsättningar. Parallellt med den expanderande imperialistiska ekonomin fanns en ännu snabbare växande ekonomi i arbetarstaterna och en närmast stagnerande ekonomi i de koloniala och halvkoloniala länderna; både dessa företeelser underströk krisen i det världskapitalistiska systemet.

Slutligen bör man hålla i minnet att den imperialistiska ekonomins expansion, framför allt i Västeuropa, inte alstrades automatiskt av spontant verkande ekonomiska krafter. Tvärtom, den var ett resultat dels av de reformistiska och stalinistiska ledningarnas förräderi mot den europeiska arbetarklassens revolutionära möjligheter efter kriget, dels av den massiva hjälpen från USA-imperialismen, som omedelbart efter krigsslutet koncentrerade alla sina krafter på att konsolidera och återuppbygga kapitalismen i Västeuropa.

Men dessa reservationer förtar inte på något sätt omfattningen och vikten av denna långvariga expansion av den imperialistiska ekonomin. Det faktum att den imperialistiska ekonomin kunde genomgå en sådan högkonjunktur trots att fjorton länder befriat sig från kapitalistisk exploatering, att kolonialväldenas upplösning och en minskande betydelse av koloniala överprofiter för den imperialistiska ekonomin kunde sammanfalla med en osedvanlig expansion av denna, måste erkännas och förklaras.

Att förneka sådana uppenbara fakta är inte att ”bevara den orubbliga tilltron till arbetarklassens revolutionära möjligheter” – det är att omvandla grundvalen för detta förtroende, en strikt vetenskaplig verklighetsuppfattning, till dogmatisk, religiös humbug, ovärdig marxismen. Men att begränsa analysen till aktuella fakta utan att påvisa de djupgående, långsiktiga tendenserna, utan att klargöra de grundläggande motsättningarna och därmed påvisa deras historiska begränsning, skulle betyda att man fallit offer för vulgärempirism. Det skulle betyda att man blev fången i en borgerlig och småborgerlig ideologi, som i alla tonarter förklarat att kapitalismen upptäckt hemligheten med den kontinuerliga, ”stabiliserade” expansionen och den garanterade fulla sysselsättningen.

De revolutionära marxisterna har lyckats undvika detta dubbla misstag. De har gett en totalanalys av anledningarna till den imperialistiska ekonomins långvariga expansion, en analys i överensstämmelse med den allmänna marxistiska teorin.

Denna expansion framkallades av en accelererad teknologisk förnyelse, stimulerad av exceptionellt höga rustningsutgifter under en följd av mer än 20 år (30 år i USA) – ett unikt fenomen i kapitalismens historia. Detta resulterade i en mera systematisk industrialisering inom de flesta imperialistiska stater, som medförde en verklig revolution av den sociala strukturen i länder som Frankrike, Italien, Japan och Spanien, där böndernas betydelse, befolkningsmässigt och ekonomiskt, snabbt sjönk. Denna expansion skyddades mot allvarliga periodiska överproduktionskriser genom en systematisk och avsiktligt organiserad permanent kredit- och penninginflation. Högkonjunkturen upprätthölls medelst en enorm, exempellös skuldsättning. Överproduktionen avskaffades inte; dels doldes den av den inflationistiskt alstrade köpkraften, dels frystes den i form av en växande överkapacitet inom en rad industrier (kol, varvsindustri, stål, textil, petrokemiska produkter, och inom en snar framtid utan tvekan bilindustrin.)

Denna marxistiska analys ledde till tre slutsatser: För det första att huvuddrivkrafterna i denna långvariga expansion successivt kommer att mattas, vilket kommer att framkalla en allt häftigare konkurrens imperialistländerna emellan. För det andra att en medveten tillämpning av den keynesianska ”antirecessionella” tekniken kommer att skärpa den världsomfattande inflationen och det konstanta nötandet på valutornas köpkraft samt slutligen ge upphov till en mycket allvarlig kris i det internationella valutasystemet. För det tredje att dessa två faktorer tillsammans kommer att ge upphov till ökande, begränsade recessioner som kommer att leda utvecklingen i riktning mot en allmän recession i den imperialistiska ekonomin, visserligen ej jämförbar med den stora depressionen 1929-32 vare sig i omfattning eller varaktighet, men dock omfattande alla imperialistiska länder och betydligt allvarligare än de senaste 20 årens recessioner. Två av dessa förutsägelser har redan inträffat. Den tredje kommer att göra det i början av 70-talet.

Oundvikligheten av den kapitalistiska ekonomins cykliska konjunkturväxlingar bekräftades på ett slående sätt av Västtysklands första verkliga recession 1966-67. Denna, som sammanföll med Storbritanniens femte recession efter kriget, påverkade nästan alla länder i det kapitalistiska Europa; endast Italien undgick den, eftersom landet redan haft en allvarlig cyklisk nedgång 1964. Denna recession, den allvarligaste i Europa sedan andra världskriget, ökade det totala antalet arbetslösa till tre miljoner. Men eftersom den inträffade samtidigt med en högkonjunktur i Japan och med en utveckling i den amerikanska ekonomin som karaktäriserades av början till en högkonjunktur, följd av en lätt, kortvarig nedgång, kunde en allomfattande recession i den imperialistiska världen med knapp nöd avvärjas.

Trots att recessionen förblev begränsad till de främsta imperialistiska länderna i Västeuropa har den redan allvarligt skärpt rivaliteten inom imperialismen. Pundets devalvering, de åtgärder Johnson-administrationen vidtog för att ”försvara dollarn”, den maskerade devalveringen av den franska francen i november 1968, de japanska bilindustriernas invasion på de europeiska och amerikanska marknaderna, konkurrensen mellan de europeiska och nordamerikanska trusterna inom EEC, det kapitalistiska Europas egna besvärligheter med den ekonomiska integrationen (skenbart beroende på att gaullismen vägrade Storbritannien inträde i EEC, men i själva verket på de främsta bourgeoisiernas fruktan och tvekan inför en allmän avmattning i den internationella imperialistiska ekonomins expansion) – detta är de viktigaste uttrycken för denna interimperialistiska rivalitet. Den leder otvetydigt mot en ny och mer avancerad fas av kapitalkoncentration – i många fall internationell kapitalkoncentration –och tenderar därigenom generellt att höja överproduktionskapaciteten, öka skulderna och minska profiterna för de monopolistiska trusterna. Konkurrensen och kapitalkoncentrationen, som är ett resultat av en första avmattning i tillväxttakten, måste i sin tur leda till dess ytterligare avmattning.

Alla dessa faktorer samverkar till att nöta bort den grund på vilken det i 30 år varit möjligt att bygga en kolossal pyramid av skulder och inflation. Förtroendet för den internationella kapitalistiska ekonomins två så kallade ”reservvalutor”, dollarn och pundet, har grundligt skakats. Detta har tenderat att hämma expansionen av kapitalismens internationella handel och de internationella betalningsmedlens expansion. En återgång till guldmyntfot är omöjlig i en kapitalistisk värld på nedgång, i kamp med starka antikapitalistiska krafter. Man skulle riskera att framkalla en ekonomisk kris som systemet inte kan bära.

Men samtidigt strider en fortsatt internationell inflation allt tydligare mot intressena hos en växande del av den internationella bourgeoisien. Det minskade förtroendet för dollarn tenderar att successivt begränsa den internationella likviditetens expansion vid en tidpunkt då denna är i högsta grad nödvändig för att återuppliva högkonjunkturen. Denna motsättning belystes av New Delhi-konferensens misslyckande och de imperialistiska ländernas oförmåga att öka sin ”hjälp” till de halvkoloniala länderna (vilken i första hand är en hjälp till deras egen exportindustri), samtidigt som de första tecknen visar att den interimperialistiska handelns expansion är på upphällningen.

Utan tvekan förfogar den amerikanska imperialismen över tillräckliga reserver och resurser för att kunna använda keynesianska metoder en tid till utan direkta angrepp mot den amerikanska arbetarklassens levnadsstandard. Men nödvändigheten att göra slut på den kroniska bristen i betalningsbalansen tvingar fram en allvarlig begränsning av det internationella valutasystemets inflationistiska expansion. Detta ökade allmänna deflationistiska tryck påtvingar ett växande antal imperialistiska länder en gemensam disciplin inom finans- och penningväsen, som i stor utsträckning är oberoende av den ekonomiska politik deras tillfälliga regeringar väljer att föra. Därigenom dras de, den ena efter den andra, in i en allmän strömning som inom några år leder till en allmän recession.

Ett av den imperialistiska ekonomins mest slående drag efter andra världskriget var frånvaron av någon internationell synkronisering av recessionerna. De amerikanska recessionerna 1949, 1953, 1957 och 1960, som fick mer eller mindre direkta följder i Storbritannien och en rad mindre imperialistiska länder, sammanföll med en ihållande högkonjunktur i Västtyskland. Den japanska recessionen inträffade inte förrän 1965, då den franska och italienska ekonomin redan åter var på uppgång. Och de tyska och brittiska recessionerna 1966-67 åtföljdes av en högkonjunktur i Italien och Japan och en åtminstone delvis vidmakthållen högkonjunktur i USA.

Denna recessionernas uppsplittring i tid och rum har uppenbarligen effekten att minska omfattningen och varaktigheten av ekonomins nedgång. Exportökningen kompenserar vid varje tillfälle den minskade försäljningen på hemmamarknaden. Orsaken härtill är, att om än recessionen ytterst beror på nedgång av investeringar, dvs. utveckling av överkapacitet och således ”fryst” överproduktion, så framkallas den dock omedelbart av statliga åtgärder: kreditrestriktioner och en deflationistisk politik, som antingen avser att utjämna betalningsbalansen eller att ”dämpa den överhettade ekonomin” eller bådadera. Det var den allmänna expansionstendensen och den internationella inflationen, vilka tillsammans möjliggjorde denna allmänt tillämpade monetära och finansiella manipulering i den imperialistiska världen.

Dessa båda stimuli har redan börjat försvagas och väsentligt börjat reducera varje imperialistisk regerings marginaler för egna manövrer. Wilson-regeringen fick sig en dyr läxa när den internationella storfinansen praktiskt taget påtvingade den en devalvering som var otillräcklig för att den brittiska bourgeoisien skulle kunna vinna tillbaka sina förlorade internationella marknader. Som följd av det nära internationella samarbetet mellan centralbankerna tenderar nedgången av dessa två stimuli att framtvinga en allt striktare penningpolitisk disciplin. Detta medför en närmare samordning av penningpolitiken i de viktigaste imperialistiska länderna, vilket förr eller senare gör en synkronisering av de ekonomiska recessionerna ofrånkomlig.

Synkroniseringen av recessionerna har sina rötter i själva produktionsprocessen. Den avspeglar ytterst kapitalets ökande internationalisering och utjämningen av de olika imperialistiska ekonomiernas produktivitetsnivåer och konkurrenskraft. Under dessa villkor krymper utrymmet för finansiella och monetära manövrer avsevärt. Varje manöver, vare sej det gäller deflation, devalvering eller protektionism, medför omedelbart negativa konsekvenser för ekonomin i andra imperialistiska länder och tvingar dem till en liknande kurs. I själva verket uttrycker det nära samarbetet mellan centralbankerna på en medveten nivå den objektiva oförmågan hos de imperialistiska staterna, t. o. m. de starkaste, att samtidigt undandra sig den interimperialistiska rivalitetens krav och undgå den monetära vedergällning som ofrånkomligen följer av varje försök att förbättra de egna konkurrenspositionerna med hjälp av lämpliga finansiella åtgärder.

Historiskt sett har det annalkande slutet på den internationella imperialistiska ekonomins långvariga expansion 1940-65 djupare orsaker än monetära problem, kreditsystem eller de borgerliga staternas interventionistiska politik. Det innebär att den motsättning som råder mellan produktivkrafternas expansion och det privata ägandets bromseffekt, och som kapitalismen under en hel period med olika hjälpåtgärder lyckades undertrycka, åter mäktigt stiger till ytan. Effektiviteten av dessa åtgärder sviktar. Den permanenta inflationens stimulerande effekt neutraliseras av de negativa verkningar som denna inflation har på världshandeln. Den stimulerande effekten från rustningsindustrin minskar i en situation där denna industri nått kolossala proportioner, och där en återupplivning av högkonjunkturen skulle kräva en höjning av militärutgifterna som inte ens den amerikanska ekonomin skulle kunna bära. Den allt tydligare relativa utarmningen av de halvkoloniala länderna reducerar mer och mer den del av imperialismens totala industriella produktion som de kan absorbera. Handeln mellan de imperialistiska länderna, som växte enormt under den långvariga expansionen, begränsas alltmer av konkurrensen mellan de imperialistiska länderna och den tilltagande utjämningen av deras tekniska nivå .

Sammanfattningsvis kan sägas att den enorma produktionskapacitet som skapats i dessa länder alltmer kommer i konflikt med behovet av kapitalrealisation. Endast arbetarstaternas expanderande ekonomi kan komma att erbjuda en tillfällig säkerhetsventil, men deras handel med de imperialistiska länderna är, trots att den konstant ökar, fortfarande för liten för att hindra en allmän recession. Begränsningarna i denna handel, som beror både på arbetarstaternas knappa exportpotential och på det allmänna internationella läge som gör långvariga krediter mycket riskabla, kommer inte att övervinnas i någon större omfattning under den närmaste framtiden.

IV. Den nya fasen i de byråkratiserade arbetarstaternas kris och innebörden i de ”ekonomiska reformerna”

Efter att den ungerska revolutionen krossats 1956 hade krisen i de byråkratiserade arbetarstaterna i Östeuropa och Sovjetunionen tillfälligt hejdats eller kanaliserats. Detta förhållande uttrycktes bland annat av att de flesta reformer som uppnåddes under den ”polska oktobern” avskaffades, att avstaliniseringen i Sovjetunionen avstannade efter SUKP:s 22:a kongress, att arbetarmassornas passivitet och politiska apati, som kortvarigt bröts av den kubanska revolutionens seger och dess sammandrabbningar med den amerikanska imperialismen, senare inte påverkades ens av den kinesisk-sovjetiska konflikten. Chrusjtjov, vars ekonomiska politik blivit impopulär bland arbetarmassorna, eliminerades under allmän likgiltighet. Till och med den amerikanska imperialismens aggressionskrig mot den vietnamesiska revolutionen, som väckte så djupa och våldsamma protester hos det unga avantgardet i de imperialistiska länderna, mötte i de europeiska arbetarstaterna en mycket mer liknöjd attityd – även om modiga och självständiga aktioner bland studenterna i Östtyskland, Tjeckoslovakien Polen och framförallt Jugoslavien måste nämnas.

Flera samverkande faktorer förklarar denna utdragna politiska apati och den förnyade relativa stabiliteten hos arbetarstaternas byråkratiska regimer under nästan ett decennium efter de våldsamma skakningarna 1952 –57. I allmänhet karaktäriserades slutet av 50-talet och början av 60-talet av en konstant höjning av massornas levnadsstandard. Detta gäller länder som Sovjet, Östtyskland och Jugoslavien i högre grad än exempelvis Polen och Tjeckoslovakien. Men det räckte ändå till att skapa ett klimat som väckte reformistiska illusioner. Krossandet av den ungerska revolutionen gav också näring åt detta klimat. Hägringen av en successiv ”demokratisering” ovanifrån, stimulerad av stötvisa, korta liberaliseringsfaser på kulturens område och av ett växande intresse för den jugoslaviska formen av arbetarsjälvstyre skapade en allmän grund för konsolideringen av detta klimat.

Det fanns emellertid en mera grundläggande faktor för denna apati. Under den stalinistiska perioden hade arbetarklassen i alla dessa stater (med en begränsad reservation för Jugoslavien) politiskt exproprierats och atomiserats. Den uppenbara motsättningen mellan å ena sidan den officiella doktrinen, en apologetiskt deformerad ”marxism”, och å andra sidan det politiska förtrycket och den sociala ojämnlikheten, skapade hos arbetarklassen en djup misstro och stigande skepsis mot marxism-leninismen. Under perioder av stark ekonomisk expansion kombinerades denna misstro med optimism beträffande möjligheterna till ”personlig framgång”, under perioder av stagnation med pessimism i samma avseende. Men bristande tro på det av byråkratin prostituerade kommunistiska idealet var den grundläggande orsaken till arbetarnas politiska apati. Varken ”liberaliseringsperioderna” eller de intellektuellas kamp för ökad socialistisk demokrati har kunnat reducera denna faktor, eftersom arbetarna, inte utan grund, betraktar dessa intellektuella som en del av den privilegierade byråkratin och det ”liberala” programmet knappast erbjuder några omedelbara fördelar för arbetarna.

Under flera år har emellertid en rad faktorer börjat underminera de byråkratiska regimernas relativa stabilitet efter 1957. Krisen i dessa regimer sätter på nytt ett flertal skikt inom befolkningen i rörelse i Jugoslavien, Polen och Tjeckoslovakien. Sovjetbyråkratin drabbas av panik inför möjligheten av ett dylikt uppvaknande i Sovjetunionen. Av de faktorer som bidrar till denna utveckling bör fyra framhållas: En avmattning av den ekonomiska tillväxten kombinerad med de menliga verkningar som de senaste årens ”ekonomiska reformer” medfört för massorna; krisen i det ”socialistiska världslägret”, dvs. krisen i arbetarstaternas och kommunistpartiernas inbördes relationer; byråkratins oförmåga att utveckla en något så nära konsekvent politisk linje som ersättning för den stalinistiska doktrinen; samt slutligen de intryck som inom arbetarstaterna framkallats av den amerikanska imperialismens aggressiva eskalering och de vietnamesiska arbetande massornas segerrika motstånd samt av den revolutionära agitationens och kampens pånyttfödelse i Västeuropa.

Den ekonomiska tillväxtens stadiga nedgång i de byråkratiskt degenererade eller deformerade arbetarstaterna under 60-talet är uttryck för en djupgående kris i ekonomins byråkratiska ledning. Det är allmänt erkänt att överbyråkratiserad planering misslyckas när tiden är inne att från industrialiseringsskedet, under vilket man inte tog hänsyn till kostnader, gå vidare till utvecklandet av en ny teknologi (elektronik, petrokemiska produkter, automatiserade mekaniska system) och produktion av kapitalvaror. Men eftersom byråkratin inte kan byta ut sig själv mot ett demokratiskt centraliserat arbetarsjälvstyre, så söker den efter ”automatiska” mekanismer som kan ersätta de motsägande, förvirrade och allt mindre effektiva direktiven ovanifrån. Härav dess gynnsamma inställning till ”ekonomiska reformer” som återupplivar tanken på en ”socialistisk marknadsekonomi”. Bakom byråkratins benägenhet att ta sin tillflykt till marknadsmekanismer ligger en rivalitet inom själva byråkratin mellan en huvudsakligen teknokratisk grupp och den politiska apparatens konservativa tendens av stalinistiskt ursprung.

Denna konflikts inombyråkratiska karaktär framträder klarast i det program för relationerna till arbetarklassen som de ”liberala” teknokraterna har utvecklat. Ingenstans uttalar de sig ens i princip för arbetarnas självstyre. Genomgående förordar de ökad makt åt direktörerna och större självständighet för de enskilda industrierna. Denna ökade makt åt direktörerna gäller inte bara deras förhållande till de centrala planeringsinstanserna utan även deras förhållande till arbetarna. Teknokraterna förespråkar en stramhet och ekonomisk rationalitet som blir så mycket mer suspekt i arbetarnas ögon som den innebär en återgång till utbredd arbetslöshet och slopandet av fria eller billiga sociala förmåner (t. ex. bostad), samtidigt med en ökning av den sociala ojämlikheten och av byråkraternas löner och premier.

Det är en sak att konstatera att de ”liberala reformerna” trots allt skapar en atmosfär som är gynnsam för återupplivandet av arbetarnas initiativ och politiska aktivitet. Men detta betyder inte att de revolutionära marxisterna stödjer de ”liberala” teknokraterna mot de ”konservativa” politiska byråkraterna. Utan tvekan har denna inombyråkratiska konflikt och de liberala eftergifterna åt författare, journalister och studenter i Tjeckoslovakien ökat möjligheterna till ett återuppvaknande av arbetarnas aktivitet. Och det bör tilläggas att arbetarnas aktivitet även kan vändas mot ”reformernas” för arbetarklassen ogynnsamma ekonomiska följder. Man skulle konstruera ett olösbart dilemma för det unga avantgardet i dessa länder om man sökte begränsa dess aktion till ett val mellan ”ett mindre ont” (den liberala teknokratiska byråkratin) och ”en återgång till stalinismen”. Endast ett djärvt program för återupprättande av en socialistisk demokrati, baserad på arbetarrådens maktutövning, alltså den politiska revolutionens program, kan föra arbetarmassorna tillbaka till den politiska scenens centrum. Arbetarklassens förhållande till byråkratin är alltför antagonistiskt för att den skulle låta sig användas som hjälptrupp i konflikten mellan två riktningar inom den härskande kasten.

Att de intellektuella och ungdomen inom de byråkratiskt degenererade och deformerade arbetarstaterna är de skikt som först börjat röra på sig beror inte bara på arbetarnas fortfarande mycket utbredda politiska apati. Det återspeglar också det mera direkta missnöje som byråkratins diktatur väckt i dessa kretsar. Arbetarna kunde i nödfall tillfälligt låta sig nöja med en höjning av sin levnadsstandard och en marginell ökning av sina fackliga rättigheter i företagen. För de intellektuella och ungdomen utgör frihet i det konstnärliga och litterära skapandet, i den vetenskapliga och därmed även den politiska debatten vitala villkor, utan vilka de hotas av kvävning. Genom att likvidera stalinismens mest extrema aspekter utan att skapa en verklig socialistisk demokrati har byråkratin endast gjort sig av med de mest extrema medlen att undertrycka de intellektuellas och studenternas krav utan att tillfredställa dessa. Detta kunde endast framkalla en allt häftigare kris, som ofrånkomligt leder fram mot explosionen.

Utvecklingen i denna riktning har blivit så mycket mera oundviklig som byråkratins ideologiska misslyckande är mycket tydligare än dess – endast partiella – ekonomiska. Byråkratin har inte varit i stånd att ersätta stalinismen med någon egen doktrin av ens minimalt sammanhang. Den har inte ens klarat av att omarbeta sin egen historia. Dess totala misslyckande på detta område har framstått med all tydlighet genom den mödosamma omskrivningen år efter år av dess ”handböcker” i filosofi, politiska ekonomi och SUKP:s historia, som sedan revideras igen för att slutligen dras in. Detta misslyckande framstår än mer tydligt om man jämför det med Sovjetunionens otvetydiga framgångar inom naturvetenskap och teknologi.

Byråkratins ideologiska oförmåga manifesteras också av den växande krisen inom det ”socialistiska lägret” och den världskommunistiska rörelsen. Denna kris bestäms ytterst av intressemotsättningarna mellan de nationella byråkratierna och återspeglar deras olika relationer till imperialismen. Men byråkratins, och framförallt sovjetbyråkratins, oförmåga att formulera någonting som liknar en doktrin vilken alla arbetarstater kan acceptera, både i fråga om förhållandet till imperialismen och om vägarna till uppbyggandet av socialismens ekonomi och samhälle, stimulerar ofrånkomligen de centrifugala tendenserna inom lägret.

Från denna synpunkt har Kosygin-Bresjneveran varit ännu mer förödande för sovjetbyråkratin än Chrusjtjovs. Av fjorton arbetarstater har åtta glidit ur Kremls kontroll (i kronologisk ordning Jugoslavien, Kina, Demokratiska republiken Vietnam, Demokratiska republiken Korea, Albanien, Kuba, Rumänien, Tjeckoslovakien). Med Tjeckoslovakiens växande självständighet hotar självständighetens lockelse att växa även i Polen och Ungern. Om detta inte kommit till uttryck även i Tyska demokratiska republiken så beror det på att den byråkratiska regimen i detta land är direkt beroende av militärt stöd från Sovjet.

Den ”fredliga samexistensens” och ”ekonomiska tävlans” politik har kostat Kreml kontrollen över de flesta kommunistiska rörelser i södra och syöstra Asien och dömt de latinamerikanska rörelser som förblivit lojala mot Kreml till allt mindre inflytande. Då denna politik gillas av de flesta imperialistländers kommunistpartier förpassas dessa till en återvändsgränd i förhållande till de hastigt uppväxande ungdomsrörelserna i dessa länder och får endast ett mycket begränsat inflytande över detta nya avantgarde.

Dialektiken i byråkratins politiska kris har inte verkat på ett direkt eller rätlinjigt sätt. De maoistiska och t. o. m. fidelistiska strömningarna inom kommunistpartierna och de unga upproriska grupperna inom de byråkratiskt deformerade arbetarstaterna är fortfarande obetydliga och svaga. Detta beror i stor utsträckning på att dessa strömningar inte lyckats föra fram ett konkret program, medryckande förslag som hänför sig till dessa länders egna problem. Maoisternas fasthållande vid stalinkulten avskär dem från alla möjligheter till inflytande över de intellektuella och studerande i Östeuropa.

Men byråkratins internationella politiska kris har indirekt påverkat och fortsätter att påverka utvecklingen mot förnyad aktivitet i de östeuropeiska arbetarstaterna. Mångfalden av ”officiella” resolutioner alstrar en allmän skepsis mot varje form av ”ortodoxi” och gynnar återgången till kritiskt tänkande. Varje internationell konfrontation blir ett tillfälle till debatter, som återupplivar den polemik som tillfälligt avstannade när avstaliniseringen avbröts i Sovjet. Även de mest blygsamma framgångar i kampen för socialistisk demokrati får internationella återverkningar och sätter igång en kedjereaktion. Tjeckiska studenter kommer till polska studenters försvar då dessa utsätts för förtryck, och både tjecker och polacker visar sin sympati med de förföljda icke-konformistiska intellektuella i Sovjetunionen.

Vidare har Pekings propagandakampanj mot Moskva obestridligt bidragit till att underminera de byråkratiska kommunistpartiledarnas auktoritet både i de kapitalistiska länderna och i Sovjetunionen. I enlighet med polemikens krav har maoisterna sagt förödande sanningar om ”revisionisterna” och gett viktiga exempel på prosovjetiska kommunistpartiets agerande för att bevisa sina påståenden. Medan denna propaganda mött enbart begränsat gensvar i Sovjetunionen och Östeuropa, främst beroende på Mao-kulten och de därmed förbundna hyllningarna till Stalin, har den varit en bidragande faktor vid tillkomsten och aktiveringen av det unga avantgardet i de kapitalistiska länderna, vilket i sin tur har bidragit till växande oppositionella rörelser bland ungdomen och de intellektuella i de degenererade och deformerade arbetarstaterna. Från denna utgångspunkt hade propagandan om kulturrevolutionen, hur falsk den än var, en särskild betydelse, eftersom den så öppet var riktad mot byråkratin och proklamerade nödvändigheten att ungdomen ”tar makten”. Det slutliga resultatet av detta blev ett bidrag till undermineringen av den stalinistiska rörelsens stabilitet i världsskala.

De vietnamesiska massornas segerrika motstånd mot den imperialistiska aggressionen har kommit att utöva ett positivt inflytande på återupplivandet av ett politiskt avantgarde i arbetarstaterna. Det har kylt av en del av de upproriska intellektuellas och studenternas sympati för den borgerliga ”demokratin” och diskrediterat den amerikanska imperialismen i deras ögon. Det har framkallat en strömning av aktiv solidaritet, som förstärkts genom närvaron av många studenter från kolonialländerna i arbetarstaterna. Det fungerar i dag i arbetarstaterna – på samma sätt som i västvärlden – som en vattendelare mellan å ena sidan reaktionärer och högerelement – vilka beklagar sig över de östeuropeiska folkens uppoffringar ”till vietnamesernas och kubanernas förmån”, förklarar att vietnamkriget bara är ett gräl mellan stormakter, intar en neutral och indifferent hållning inför det vietnamesiska folkets heroiska motstånd – och å andra sidan de progressiva strömningarna, som med spontana demonstrationer och krav på mera direkt och massiv hjälp går utöver de officiella, rent verbala ”solidaritetsförklaringarna”. Det sagda gäller i ännu högre grad den hållning som de olika strömningarna i arbetarstaterna intar till den revolutionära resningen i Frankrike: högerelementen beklagar försvagningen av gaullismen, som ”gynnar den internationella avspänningen”, och riktar en högerkritik mot det franska kommunistpartiet, medan de verkliga vänsterströmningarna solidariserar sig med ungdomsrevolten och kritiserar det franska kommunistpartiet från vänster.

Tydligast avslöjade den politiska revolutionen i Tjeckoslovakien tendenserna och motsättningarna i denna successivt vaknande massaktivitet i de byråkratiskt degenererade arbetarstaterna. Arbetarmassorna, som under en hel period intagit en avvaktande attityd, började mot slutet av våren 1968 bli aktiva, framförallt genom att föra fram sina egna krav. Deras ingripande påskyndades genom Kremls och dess satelliters öppna inblandning i kraftmätningen inom det tjeckoslovakiska kommunistpartiet, därefter genom det politiska och militära tryck som sovjetbyråkratin började utöva på den tjeckoslovakiska regeringen, för att nå sin höjdpunkt omedelbart innan väpnade styrkor i Kremls tjänst invaderade Tjeckoslovakien. Man bevittnade i detta ögonblick den största eruption av revolutionär massaktivitet som Östeuropa har upplevt sedan oktober-november 1956 i Ungern.

Arbetarmassorna, som slagit in på den politiska revolutionens väg, började allt klarare föra fram parollen om arbetarnas självstyre, den direkta ledningen av företagen och hela ekonomin genom arbetarnas valda representanter. Trots all ideologisk förvirring, vilken som resultat av det stalinistiska förflutna och Dubcek-ledarskapets karaktär rådde inom studenternas och arbetarnas avantgarde, började inom kommunistpartiet, massorganisationerna och arbetarklassen kristallisationen av en tredje riktning, som förkastade både de med Kreml lierade konservativa nystalinisterna och den ”liberala ekonomiska reformens” högerflygel.

Dubcek-ledarskapets kapitulation inför Kreml och dennes försök att – till en början med Dubcek-gruppens egen hjälp – återupprätta den byråkratiska kontrollen över de samhällssektorer som började undandra sig denna kontroll, satte arbetar- och studentavantgardets stridbarhet och självförtroende på ett hårt prov. Kremls främsta mål var att åstadkomma en demobilisering av de tjeckoslovakiska massorna, varefter det skulle bli lätt att ersätta gruppen kring Dubcek med mer fogliga tjänare. Under sex månader har massornas beundransvärda stridbarhet hindrat detta. Men i det långa loppet kan denna stridbarhet inte upprätthållas om rörelsen inte sprids till grannländerna, framför allt till Sovjetunionen självt.

Vad som antagligen fick kremlmajoriteten att fatta beslut om en militär intervention i Tjeckoslovakien var inte så mycket rädslan för att det tjeckiska experimentet skulle upprepas i grannländerna som fruktan att det skulle spridas till Sovjetunionen. Särskilt bland Sovjetunionens nationella minoriteter (ukrainare, georgier, krimtatarer och balter) stimulerade vissa av de tjeckiska massornas progressiva erövringar i januari–augusti 1968 den politiska differentieringen och uppkomsten av oppositionella strömningar. Stort intryck gjorde att censuren avskaffades, att en äkta federal statsstruktur utlovades och att de demokratiska normerna för partilivet delvis återställdes, vilket bl. a. inkluderade rättigheten att framföra avvikande åsikter. Genom att reagera så brutalt som man gjorde, till och med till priset av en förvärrad kris inom den världskommunistiska rörelsen, avslöjade Kreml sin rädsla inför sovjetmassorna. Att invasionen i Tjeckoslovakien förmådde väcka en (visserligen svag) offentlig politisk opposition – den första på trettio år –visar att Kremls fruktan inte är ogrundad. I Sovjetunionen, lika väl som i Tjeckoslovakien, Polen, Östtyskland, Jugoslavien och Ungern, samlas långsamt ett nytt revolutionärt ungdomsavantgarde, som under tusen svårigheter och ökande förtryck söker sig fram till återupptäckten av den revolutionära marxismens teori och praktik.

Det ökande (även militära) tryck som Sovjetunionen utövade i april 1969 var dess reaktion både på de tjeckoslovakiska massornas stridbarhet och på den ökande oppositionen inom själva Sovjetunionen. Kremls ”seger” i Tjeckoslovakien har långtifrån stabiliserat byråkraternas makt utan bara förvärrat stalinismens kris i de östeuropeiska arbetarstaterna.

Nyckelproblemet för avantgardet i arbetarstaterna är att åstadkomma förbindelsen mellan de studenter och intellektuella, som börjat den direkta kampen för den socialistiska demokratin, och arbetarna som kan och måste vinnas för denna kamp. Förbindelsen kan inte uppnås om man inte tar hänsyn till arbetarklassens aktuella medvetande, dess materiella intressen och dess historiska mål. Att förbereda denna förbindelse innebär att man i dessa länder arbetar för en pånyttfödelse av revolutionära marxistiska organisationer som företräder den politiska revolutionens totala program.

De ekonomiska och sociala följderna av vissa östeuropeiska arbetarstaters ”ekonomiska reformer” har under senare tid gett upphov till riktningar i den internationella revolutionära rörelsen som hävdar att dessa länder är på väg att återinföra kapitalismen. Den mycket spridda maoistiska propagandan har haft en obestridbar effekt. Vissa av dessa länders utrikespolitiska utveckling, t. ex. Rumäniens och framförallt Jugoslaviens, har objektivt stärkt dessa farhågor, vilket sovjetbyråkratin har utnyttjat till att rättfärdiga en strikt kontroll över dessa länder. Detta upprepades i Tjeckoslovakien, där Kremls stöd åt den konservativa nystalinistiska Novotnyriktningen rättfärdigades med den påstådda risken för en återgång till den borgerliga demokratin.

De revolutionära marxisterna bör avvisa denna argumentering och försvara en korrekt tillämpning av den marxistiska analysens metod. Inte bara därför att försvaret av marxismens teoretiska landvinningar utgör en integrerande del av kampen för världsrevolutionen, utan även därför att det är en oeftergivlig förutsättning för ett ingripande i arbetarstaternas pågående kris. För att kunna främja den politiska revolutionen bör detta ingripande bygga på en korrekt analys av de existerande sociala krafterna, deras respektive betydelse och deras dynamik. Eftersom Jugoslavien förts fram som typexempel, med hänsyn till den privata sektorns expansion i detta land, måste vi undersöka tesen om kapitalismens återinförande i ljuset av de verkliga förhållandena i detta land.

Ur metodologisk synpunkt företräder anhängarna av tesen om kapitalismens återinförande i Jugoslavien en omvänd reformistisk uppfattning. Eftersom det tydligen aldrig förekommit någon social kontrarevolution i detta land, eftersom partiet vid makten trots alla tecken på högerdegeneration fortfarande är detsamma som 1945 fullständigt exproprierade den tidigare ägarklassen och förstörde dess stat, innebär tesen om kapitalismens återupprättande möjligheten av en gradvis och omärklig övergång från en arbetarstat till en borgerlig stat, från en icke-kapitalistisk till en kapitalistisk ekonomi, på samma sätt som reformisterna tror på möjligheten av en omärklig och gradvis övergång från en borgerlig stat till en arbetarstat, från en kapitalistisk till en icke-kapitalistisk ekonomi.

För marxister finns ingen kapitalism utan en borgarklass vid makten, i ordets ekonomiska betydelse. Det kan inte finnas en borgarklass vid makten utan privat ägande av produktionsmedlen och samhällets produktionsöverskott. Från denna utgångspunkt är det omöjligt att påvisa att den jugoslaviska byråkratin tagit något avgörande steg mot något privat tillägnande av de väsentliga produktionsmedlen. Tvärtom, systemet med arbetarnas självstyre representerar ett ytterligare politiskt och psykologiskt hinder på vägen mot ett sådant privat tillägnande: arbetarna är mycket mindre villiga att till privata ägare överlämna fabriker i vars ledning de direkt deltar. Utvecklingen av den primitiva privata ackumuleringen har antagit betydande proportioner inom jordbruket, handeln, hantverket och servicesektorn. Men denna process äger rum inom sådana klasser eller sociala skikt som de rika bönderna eller de privata köpmännen, inte i byråkratin. Vad sedan byråkratins privata tillägnande av en del av det sociala produktionsöverskottet beträffar, så kan det inte påvisas att detta fenomen är kvantitativt mera betydande än i Sovjetunionen under stalintiden.

Det är sant att en korrumperad byråkratis symbios med bönderna och en köpmanna- och hantverkarklass i snabb ekonomisk tillväxt skapar stora ekonomiska och sociala spänningar i en socialistisk ekonomi och medför allvarliga motsättningar. Dessa är dock bara en upprepning av analoga motsättningar i Sovjetunionen under NEP-perioden. De hotar ekonomins plankaraktär och dess socialiserade grundval, och de skärps av det jugoslaviska kommunistpartiets beslut beträffande ökad ekonomisk decentralisering och successivt slopande av utrikeshandelsmonopolet. Detta är odiskutabelt. Man den enda slutsats som kan dras härav är att en process av skarpa politiska och sociala strider håller på att utvecklas i Jugoslavien. Detta visar även den politiska krisen sedan 1966, strejkvågen 1966-67 och framförallt studentdemonstrationerna och den fackliga kongressen i juni 1969. Jugoslaviska kommunistiska förbundets kongress i mars 1969 kunde bara notera de problem som framkallat dessa strider och möter det härskande skiktet, inte lösa dem. För ett återupprättande av kapitalismen skulle det krävas att den jugoslaviska arbetarklassen – den enda som har genomfört en segerrik socialistisk revolution i Europa sedan 1917 – skulle besegras och de sociala krafter som representerar ett nytt privat tillägnande av de väsentliga produktionsmedlen skulle segra. Att säga att kapitalismen redan återupprättats, utan massivt motstånd från proletariatets sida – det är att proklamera nederlaget innan slaget har stått och ge prov på en defaitism som efter den senaste tidens händelser framstår som totalt ogrundad.

De revolutionära marxisterna avvisar varje föreställning om att en ekonomis eller ett samhälles sociala struktur fundamentalt kan ändras av ideologiska faktorer eller politiska uppfattningar. De avvisar med än större kraft maoisternas teser att kapitalismens återinförande ”automatiskt” följer om inte kapitalismens alla ideologiska spår elimineras. Detta är en idealistisk och voluntaristisk revision av den historiska materialismen. Återupprättandet av kapitalismen i ett land där den störtats är endast möjligt om en ny borgarklass, vars existens klart kan påvisas medelst ekonomiska och sociala fakta, tillägnar sig de väsentliga produktionsmedlen och störtar arbetarstaten. Ingenting dylikt har inträffat i Jugoslavien.

Jugoslavien representerar lika litet som Sovjetunionen eller Kina någon slutgiltig idealmodell för ekonomins och samhällets övergång från kapitalismen till socialismen. I alla dessa fall har allvarliga nya, oförutsedda deformeringar i förhållande till den teoretiska modellen framträtt. Men detta är ingen anledning till att överge de grundläggande marxistiska kriterierna för bedömningen av en stats sociala karaktär, att fästa sig enbart vid deformeringarna och bortse från det väsentliga. Överdriven ekonomisk decentralisering, förnyad arbetslöshet, ökande privat primitiv ackumulering inom servicesektorn är i Jugoslaviens fall allvarliga missbildningar. men de är det lika mycket som avskaffandet av arbetarkontroll och arbetarstyre i Sovjetunionens fabriker under Stalin-epoken, som Chrusjtjovs blodiga krossande av de ungerska arbetarråden, som den ekonomiska stagnationen i Tjeckoslovakien under Novotny och som den omfattande utbredningen av en svart parallellmarknad i Sovjetunionen under 50-talet. I inget av dessa fall avskaffades arbetarstatens grundval –storbourgeoisiens eliminering, statens ägande av de väsentliga produktionsmedlen, planeringskontrollen över de väsentliga investeringsprojekten, bankerna och storindustrin. Så länge denna grundval kvarstår och arbetarna inte besegrats av en ny bourgeoisie, så länge har kapitalismen inte återinförts.

V. Problem i samband med den koloniala revolutionens återupptagande

I alla den koloniala revolutionens huvudcentra – Sydöstasien, Latinamerika, arabstaterna och Afrika – mångdubblas tecknen på revoltens förnyelse och utbredning. Samtidigt varslar den förrevolutionära situationen i Västbengalen om ett nytt centrum av vital betydelse för den koloniala revolutionen: den indiska revolutionen. Därför måste man precisera de principiella problem som den återupptagna koloniala revolutionen möter i dessa centra, och de villkor under vilka nya revolutionära ledningar framgångsrikt kan lösa dem.

Den vietnamesiska revolutionens segerrika motstånd har skapat gynnsamma betingelser för en utbredning av revolutionen i Sydöstasien till de viktigaste omkringliggande länderna: Laos, Thailand, Burma och Indonesien. T. o. m. i Malaysia, det relativt sett mest stabila landet inom denna zon, har masskampen åter börjat, samtidigt som det på Filippinerna förekommer kraftigare oppositionell aktivitet i städerna i samband med återupptagna gerillastrider.

Hittills har den vietnamesiska revolutionens utbredning i Sydöstasien inte varit ett spontant massfenomen. Den har främst varit ett resultat av nord- och sydvietnamesiska revolutionära styrkors aktivitet (framför allt i Laos) och av det kinesiska kommunistpartiets dominerande inflytande över de sydöstasiatiska kommunistpartierna. Efter Aidit-politikens katastrof i Indonesien och i samband med ”kulturrevolutionen” gjorde den maoistiska ledningen en taktisk vänstergir i sin attityd till Asiens ”nationella bourgeoisie”. Nästan överallt förordar den igångsättande av väpnade strider under kommunistisk ledning, i enlighet med modellen för en gerillakrigföring som transformeras i ett folkkrig. Ett anmärkningsvärt undantag är Pakistan, där de maoistinfluerade kommunistkrafterna har letts till att fortsätta en moderat vänta-och-se-politik gentemot den härskande regimen, som Peking av diplomatiska skäl vill behandla hänsynsfullt men som i alla fall skakas av en allt häftigare kris.

De flesta av dessa länder är väsentligen agrarländer med ringa eller ingen industri. Deras social-ekonomiska utveckling är avsevärt underlägsen den som Kina hade uppnått 1949, eller t. o. m. Vietnams 1954. Deras folk har antingen ringa erfarenhet av strider (det gäller Thailand) eller genomgått långa konfliktperioder centrerade kring nationella frågor, där massorna i städerna spelade en ringa roll. Det innebär att situationen är särskilt gynnsam för en gerillataktik, som kan leda till seger om ett minimum av gynnsamma villkor kan säkras, inklusive en ledning som är fristående gentemot både Peking och Moskva.

I sitt desperata sökande efter en minimal politisk och social stabilitet har Burmas officerskast gått mycket långt för att motverka imperialismen i denna region. Praktiskt taget all imperialistisk egendom och större delen av den burmanska ”nationella” bourgeoisiens egendom i städerna har nationaliserats. Det har dock visat sig att nyckeln till landets sociala framtid, som i alla länder av denna typ, finns på landsbygden, att det utan en äkta agrarrevolution är omöjligt att mobilisera massorna och, framför allt, att skapa de grundläggande förutsättningarna för att (om än stegvis) övervinna underutvecklingens verkliga orsaker. På detta område har Burmas militärregim misslyckats. Detta misslyckande har underlättat återupptagandet av gerillakriget, som tvingat Rangoon att begära militär och ekonomisk hjälp från imperialismen.

Den omorientering mot gerillakrig och agrarrevolution som de flesta kommunistpartier i detta område företagit gynnar otvivelaktigt urvalet av ett nytt revolutionärt avantgarde, fientligt mot den ”fredliga samexistensen” och illusionerna om långsamma förändringar, berett att inleda den ”oavbrutna revolutionens” process. Så långt har deras förbindelser med Peking främjat deras utveckling i en mera revolutionär riktning. Denna utveckling är emellertid ej irreversibel. Såsom igår i Indonesien och idag i Pakistan kan byråkraterna i Peking åter försöka att använda den revolutionära rörelsen i det ena eller andra sydasiatiska landet som skiljemynt i sina diplomatiska manövrer. För att de mest gynnsamma villkoren för ett utnyttjande av alla möjligheter att främja revolutionen skall föreligga är det därför nödvändigt att kommunistpartierna i dessa länder lösgör sig från varje beroende av någon av de byråkratier som i dag är vid makten i arbetarstaterna.

Den amerikanska imperialismen är medveten om det hot mot dess intressen som den vietnamesiska revolutionens internationella utbredning innebär. Därför har den byggt upp en väldig militärbas i Thailand, ett asiatiskt kontrarevolutionärt fäste, från vilket den skall kunna slå tillbaka så hårt som det behövs överallt, från Manilla till Karachi.

Indonesien är tydligen nyckellandet i detta område. Det är där imperialismens kontrarevolutionära intervention i Sydöstasien fått de mest ödesdigra konsekvenserna och gett en grupp indonesiska generaler det nödvändiga självförtroendet att krossa den kommunistiska rörelsen. Men det är också där som den ”nationella” bourgeoisiens oförmåga att skapa ens den ringaste politiska och sociala stabilitet framstått klarast. Trots blodbadet i oktober 1965 och omfattningen av imperialismens politiska seger har imperialismens militära och ekonomiska hjälp (med sovjetbyråkratins diskreta stöd), kombinerad med den inhemska härskande klassens korruption och kroniska inkompetens, inte kunnat hejda den ekonomiska upplösningen och en ny katastrofal sänkning av massornas levnadsstandard, som redan vid slutet av Sukarnos era var mycket låg. Denna objektiva utveckling har möjliggjort återupptagandet av den väpnade kampen.

Det indonesiska kommunistpartiet topphöggs; det förlorade merparten av sina ledande kadrer. Men dess mellankadrer var redan för talrika för att kunna utrotas. Bland dessa kadrer försiggår för närvarande en differentiering och omgruppering. Medan en defaitistisk högerflygel av Aidit-politikens misslyckande drar slutsatser i en nychrusjtjovistisk riktning, orienterar sig majoriteten av de överlevande kadrerna åt vänster, åt den väpnade kampen. De revolutionära marxistiska kadrerna måste tillfullo delta i denna utveckling och stödja den med all sin kraft. De måste främja en kritisk granskning av Aiditlinjens alla fel, vare sig de inspirerades av Moskva eller av Mao. Och genom att bilda en egen kärna måste de bidra till att utveckla den indonesiska revolutionens nya ledarskap.

Med OLAS-konferensen öppnades likaledes en ny fas i utvecklingen av ett nytt revolutionärt ledarskap i Latinamerika. Ett särskilt dokument behandlar de lärdomar som i Latinamerika vunnits under ett årtiondes kamp efter den kubanska revolutionens seger. Här är det tillräckligt att peka på de traditionella marsrörelsernas borgerliga och småborgerliga ledningars bedrövliga misslyckanden (AD i Venezuela, APRA i Peru, MNR i Bolivia, peronisterna i Argentina, ”liberalerna” i Colombia). De mest typiska exemplen är utan tvekan Goulartregeringens kollaps i Brasilien och Vandorgruppens integrering i den argentinska militärdiktaturen. Fången mellan den kubanska revolutionen och imperialismens tryck har dessa krafter överallt lierat sig med proimperialistiska tendenser, även om detta inte kunnat ske utan påfrestande upprepade splittringar och minskat folkligt stöd.

Kommunistpartierna har inte på något avgörande sätt ändrat sin politik från tiden före den kubanska revolutionens seger. De hänger sig fortfarande åt illusionen om en ”allians med den nationella bourgeoisien” och en ”konstitutionell väg” till befrielse från det imperialistiska oket. Även när trycket underifrån tvingat dem till väpnad kamp, som i Venezuela, Colombia och Guatemala, har denna omsvängning varit kortvarig, ofullständig och pragmatisk, och de har tenderat att falla tillbaka i en strategi som domineras av idén om ”fredlig samexistens”. Det ökande antalet konflikter mellan dessa kommunistpartier och de kubanska ledarna jämte de lokala anhängarna av dessas revolutionära linje understryker motsättningens djup.

Det fidelistiska ledarskapet försökte före och under Tricontinentalkonferensen att verka via de traditionella kommunistpartierna för att dra ett maximum av krafter över till sin linje att utlösa den väpnade kampen i flera länder samtidigt och aktualisera den socialistiska revolutionen för hela kontinenten. Nu har man gjort upp räkningen med de latinamerikanska kommunistpartierna och deras medfödda oförmåga att inordna sig i den revolutionära processen. Därför organiserades OLAS-konferensen helt oberoende av de traditionella kommunistpartierna. Utan att utestänga någon söker man, i nationell och kontinental skala, omgruppera alla revolutionära krafter som är beredda att delta i den revolutionära kampen och accepterar den latinamerikanska kampens socialistiska målsättning, dess kontinentala karaktär och den väpnade kampens dominerande roll.

Det fidelistiska ledarskapets ursprungliga uppfattning av den väpnade kampens strategi och taktik har inte förblivit statisk. En rad modifieringar har vidtagits i ljuset av dyrköpta och smärtsamma erfarenheter. Den viktigaste är att man erkänt att förhoppningarna om en snabb seger i en rad länder var för optimistiska, att man måste räkna med att kampen blir långvarig, och att imperialisterna lärt sig sina läxor, vilket ökar svårigheterna för gerillan. Av särskilt intresse är de fidelistiska ledarnas uppfattning om en nödvändig distinktion mellan revolutionära villkor i allmän mening och en revolutionär situation som är gynnsam för en resning.

Kubanerna har även utvecklat en mera komplex strategisk konception än den ursprungliga idén om ”gerillahärden”, som snabbt orsakar den reaktionära regimens och borgerliga statens fall. Deras konception inkluderar numera nödvändigheten att organisera ett masstöd bland bönderna och att utvidga den väpnade kampen till att även omfatta breda skikt inom stadsbefolkningen. Detta är viktiga framsteg. Vad som fortfarande saknas är en revolutionär marxistisk bedömning av behovet av ett övergångsprogram för städernas massor så att dessas explosiva krafter kan sättas i rörelse via deras egna behov. Vidare saknas fortfarande en revolutionär marxistisk bedömning av den roll som ett parti av bolsjevikisk typ skulle kunna spela för att så snabbt som möjligt föra kampen till ett framgångsrikt slut.

Den arabiska revolutionen led ett kraftigt avbräck när den algeriska revolutionens reträtt inleddes strax före Ben Bellas fall. Nya progressiva utvecklingsmöjligheter uppenbarade sig i Syrien 1966-67, och det var för att hejda denna utveckling som den israeliska aggressionen i juni 1967 utlöstes. Egyptens och Syriens nederlag, som orsakades av detta aggressionskrig, ökade för ögonblicket de reaktionära arabregeringarnas betydelse. Men samtidigt höjde den massornas antiimperialistiska medvetande, vilket i Egypten drev dem att handla självständigt för första gången på tio år.

Det mest lovande revolutionära uppvaknandet i den arabiska världen sker för närvarande i Palestina. Den revolutionära kamp genom vilken massorna i Aden och Sydjemen kunde driva ut imperialisterna, de halvfeodala shejkerna och de flesta av neokolonialismens verktyg, samt det gerillakrig som inleddes av de palestinska massorna i de territorier som ockuperats av Israel tände på nytt ett revolutionärt hopp och en revolutionär entusiasm i hela arabvärlden. För att konsolidera dessa vinster krävs dels en utveckling av revolutionära kadrer, mycket mer disciplinerade och medvetna än under decenniet 1956-66, dels att kampen sträcks ut och koncentreras till allt bredare sektorer inom arabvärlden i dess helhet.

Solen håller på att gå ner för den generation arabiska revolutionärer som dominerats av den borgerlig-nationella nasserismen och den småborgerliga baathismen. Villkoren mognar för bildandet av den arabiska revolutionens sanna parti, som baserar sig på den revolutionära marxismen och förenar en beslutsam anti-imperialistisk orientering med äkta proletär internationalism. Detta kommer att underlätta lösandet av det israeliska och det kurdiska problemet. Elementen i detta parti kommer inte bara att tas från de palestinska och jemenitiska kämparna utan även från ett avantgarde av marockanska, algeriska, tunisiska, egyptiska, syriska och irakiska studenter och arbetare, vilka nu håller på att göra en summering av de traditionella kommunistpartiernas, nasserismens och Baath-partiets erfarenheter och misslyckanden.

Också i det svarta Afrika har initiativet under en hel period legat i händerna på imperialismen och dess neokolonialistiska agenter. Militärkupperna har i allmänhet konserverat eller rent av konsoliderat de neokolonialistiska strukturerna. Nkrumahs fall i Ghana, elimineringen av Oginga Odinga i Kenya, regimförändringarna i Mali och i Kongo-Brazzaville innebar markerade högervridningar i dessa länders styrelse. Den självständighetsförklaring som de vita kolonisterna i Zimbabwe (Sydrhodesia) utfärdade, skärpningen av apartheidpolitiken och det halvfascistiska förtrycket i Sydafrika är några indikationer på den afrikanska revolutionens fördröjning under de senaste åren. OAU:s växande förlamning, eller snarare dess fortgående förvandling till ett neokolonialismens instrument, fullbordar denna tillfälliga nedgång.

Samtidigt har emellertid krafter, som spelar en avgörande roll för den afrikanska revolutionens återuppvaknande, börjat samlas. Konsolideringen av gerillan i det s. k. Portugisiska Guinea och i Eritrea; gerillakrigets uppflammande i Angola och Mozambique, dess första uppträdande i Zimbabwe och en allt mer utpräglad gerillariktning inom antiapartheidrörelsen i Sydafrika är de klaraste uttrycken för detta.

Det afrikanska samhällets säregenheter innefattar tribalismens kvarlevor och bourgeoisins rudimentära karaktär, vilket försvagar neokolonialismen men samtidigt ställer nya hinder i vägen för en genuint antikapitalistisk revolution. Under neokolonialismens skydd har den privata kapitalackumulationen fortsatt i accelererat tempo i nästa alla länder i det svarta Afrika. Denna process har stimulerat uppkomsten av moderna sociala klasser ur den gamla stamstrukturen, vilket med särskild klarhet framgått vid Biafras utbrytning, som organiserats av de borgerliga krafterna under utnyttjande av stamstrukturer och -farhågor.

Detta kan endast öka betydelsen av den sydafrikanska revolutionen, den enda som kan basera sig på en proletariserad arbetar- och bondemassa, i stor utsträckning avtribaliserad i den kapitalistiska exploateringens och apartheidförtryckets ”skärseld”. Den historiska betydelsen av hela den väpnade kamp som nu pågår på den afrikanska kontinenten och långsamt rör sig söderut, är att förbereda, underlätta och stimulera den sydafrikanska revolutionens utbrott, med utgångspunkt i ett gerillakrig.

Den indiska revolutionen kommer att spela en avgörande roll i den koloniala revolutionen under 1970-talet. Kongresspartiets valnederlag 1967 avslöjade en bankrutt för de indiska massornas traditionella ledarskap, som etablerats i början av självständighetskampen mot den brittiska imperialismen. Den indiska bourgeoisien sökte förgäves hindra nedvittringen av sin makt genom två militära äventyr, mot Kina resp. Pakistan, avsedda att skapa ett chauvinstiskt klimat av ”nationell enighet”. Den sökte också förgäves att förbereda alternativa borgerliga ledarskap – till ”höger” med Swatantrapartiet och Jan Sangh, till ”vänster” med Banglakongressen (som försökte regera i koalition med de opportunistiska arbetarpartierna). Den sociala krisen visar sig starkare än politiska manövrer. Den indiska grytan, där så mäktiga krafter är i kokning, närmar sig nu oundvikligen explosionspunkten.

Indiens industrialisering kan inte ses som ett totalt misslyckande, trots den industriella recession som nu varat i mer än två år. Industrins produktivkrafter har utvecklats. Proletariatets mängd och kvalifikation har stigit. Städernas monstruösa tillväxt har fortsatt. Men vad som visat sig vara en bluff och en fars var propaganda om denna industrialiserings ”socialistiska” eller ”icke-kapitalistiska” karaktär. I själva verket såg vi en klassisk process av primitiv ackumulation till den indiska bourgeoisiens nytta. Och i dagens globala sammanhang har denna primitiva kapitalackumulation i ännu större skala reproducerat samma fenomen som åtföljde denna process i Europa under 17- och 1800-talen: – den lantliga småegendomen förstörs, tio miljontals bondefamiljer berövas sina jordbruks- eller hantverksmedel, landsbygdens avfolkning accelereras, folkets massa blir allt mer skuldsatt, städernas proletariat och trasproletariatet pressas av låga löner, arbetslöshet och misär, bor i en fruktansvärd slum –om de överhuvudtaget kan finna tak över huvudet – och är utlämnade åt perioder av ren svält.

Explosionspunkten i dagens Indien är jordbruksfrågan – frågan om jordbruksarbetarna som endast arbetar var tredje dag, frågan om bönder som berövats sin jord, frågan om små arrendatorer och självständiga bönder som krossats av ränta, skatter och ocker. Den tekniska frågan om konstbevattning – varav livsmedelsproduktionen beror – kan inte lösas så länge den sociala frågan förblir olöst. Ingen revolution kan lyckas i Indien såvida inte tio miljontals arbetare och fattiga bönder i byarna reser sig. Men ett bondeuppror vore inte tillräckligt i sig; det måste utmynna i störtandet av bourgeoisiens politiska makt och upprättandet av en ny makt av sovjet-typ. Endast en sådan makt kan i denna subkontinents enorma skala förverkliga och konsolidera konfiskeringen av godsägarnas och kapitalisternas jord, skuldernas annullering, jordens uppdelning till förmån för de fattiga bönderna, skapandet av produktionskooperativer genom lönarbetarna på landet. Den historiska erfarenheten har visat att varje allians med bourgeiosiens ”liberala” eller ”vänstra” flygel, varje accepterande av den parlamentariska vägen, varje oklarhet beträffande karaktären hos den stat och regering som blir revolutionens resultat omintetgör lösandet av dessa viktiga uppgifter.

Kommunistpartiet under Danges ledning har sedan länge trasslat in sig i ett klassamarbete med den indiska bourgeoisien. Häri har den följt instruktioner från Kreml, som vill behålla sin politiska allians med New Delhi, och orerar om ”den icke-kapitalistiska utvecklingsvägen” som valts av Kongresspartiets ”ledande kretsar”.

Det s. k. vänsterkommunistiska partiet, på vilket massornas hopp överfördes och som leder dem i de två nyckelstaterna Bengalen och Kerala, har följt Dange på klassamarbetets väg. Det har inte tvekat att delta i koalitionsregeringar inom den borgerliga statens ram, att hjälpa till att upprätthålla den borgerliga ”ordning” som ifrågasätts av de hungrande massorna, att t. o. m. använda undertryckningens medel mot dem. De senaste årens politiska, sociala och ekonomiska kriser har framfört ett nytt revolutionärt avantgarde, som drar till sig kadrerna från det vänsterkommunistiska partiets vänsterflygel och där de kan ge ett viktigt bidrag. SWP, Fjärde Internationalens indiska sektion, kommer att arbeta för detta genom programmatiska klargöranden och urval av kadrer samt genom att ge exemplet av en ny kampform.

Ty om än detta avantgarde kan utvecklas genom programmatiska klargöranden, så kommer det dock först och främst att ta gestalt genom massornas direkta kamp. Denna nådde redan stadiet för upprorsförsök under de stora hungerstriderna 1966.

1967 tändes bondeupprorets första gnista under kampen i Naxalbari. Kampen måste noggrant förberedas, breddas, radikaliseras och organiseras av revolutionärer till dess den leder till skapandet av maktdualismens organ – beväpnade arbetare- och bondekommittéer.

Utan tvekan kommer denna maktdualism i ett territorium av Indiens omfattning också att få karaktären av geografisk delning. Den ojämna utvecklingen i olika delar av landet möjliggör en splittring av unionen i en tidig fas. För övrigt söker reaktionära krafter i regionalismen en sista tillflykt mot revolutionen, framför allt i regioner vilka, som t. ex. Bombay, i mindre grad är angripna av svälten. Men i dagens värld kommer den indiska revolutionen att finna mäktigare allierade än den kinesiska kunde finna under 20-och 30-talen. Och de härskande klassernas motstånd kommer att bli svagare i samma utsträckning som styrkeförhållandena förändrats i revolutionens favör och fortsätter att göra det.

Den pakistanska revolutionen kommer att bli den indiska revolutionens pålitligaste bundsförvant. Ett av den indiska bougeoisiens främsta medel för att behålla kontrollen över avsevärda delar av de arbetande massorna var i det förflutna appellen till chauvinistiska känslor gentemot Kina och Pakistan. Ayub Khans diktatur underlättade objektivt, trots sin flirt med Peking, dessa avledningsmanövrar. Uppkomsten av studentrörelsen i Pakistan efter november 1968 ändrade detta förhållande i grunden. I sin kamp för demokratiska rättigheter har studenterna redan uppnått viktiga mål. I februari 1969 lyckades de utlösa en serie arbetarstrejker, som kvalitativt förändrade kampens natur och resulterade i Ayub Khans fall. Detta var första gången som alliansen mellan studenter ock arbetare lett till en regims fall. Den armékupp som följde på denna framgång kommer inte att kunna undertrycka rörelsen under längre tid. Då arbetarklassens avantgarde-sektorer särskilt järnvägsarbetarna, gick till aktion dök öppet antikapitalistiska paroller upp i Pakistan. Denna revolutionära utveckling i Pakistan, som sammanföll med Kongresspartiets nya valnederlag i Indien i början av 1969, kan endast accelerera utvecklingen mot en revolutionär kris i Bengalen.

VI. Den traditionella arbetarrörelsens kris och uppkomsten av ett nytt ungdomsavantgarde i de imperialistiska länderna

Redan innan den stora expansionsperioden i den kapitalistiska ekonomin nått sitt slut, hade de sociala motsättningarna sakta skärpts i de västeuropeiska länderna. Högkonjunkturen själv hade möjliggjort relativt höga lönekrav tack vare en utsträckt period av full sysselsättning. Dessa löneökningar, i kombination med de faktorer som redan nämnts, kringskar den genomsnittliga profitnivån. Kapitalisterna reagerade på två sätt: a) en allt större begränsning av fackföreningarnas handlingsfrihet genom en påtvingad ”inkomstpolitik”, frivillig eller legal begränsning av löneökningarna genom ”ömsesidig överenskommelse”, och b) den accelererade automatiseringen och kreditrestriktionerna, som insätts i välberäknade ögonblick i syfte att återskapa en industriell reservarmé, försvaga arbetarnas reaktion och sprida förvirring i arbetarleden genom fruktan för massiva friställningar.

En stark och aggressiv arbetarrörelse som utrustats med ett program av övergångskrav och därigenom förberetts för just en sådan situation, en rörelse som hade skolat arbetarna i en anda av beslutsam antikapitalism och bevarat deras reaktionsförmåga och stridbarhet, kunde ha dragit nytta av slutet på den fulla sysselsättningens period i Västeuropa för att rikta mycket hårda slag mot det kapitalistiska systemet. Med växande förakt för ett system som tvingades att självt avliva de myter och illusioner som det fostrat, kunde arbetarna ha vägrat att acceptera arbetslöshet och lönefrysningar, kunde ha organiserat mäktiga strejker och demonstrationer, ockuperat fabriker, tvingat regeringarna till reträtt och skapat en objektivt sett förrevolutionär eller till och med revolutionär situation.

I flera västeuropeiska länder hade de revolutionära marxisterna, som förutsett denna vändning i den objektiva situationen, under flera år koncentrerat sina ansträngningar på att förbereda en sådan motstöt mot storkapitalets offensiv. De förstod att detta inte bara krävde ett korrekt politiskt program, kadrar, en revolutionär organisation som kämpade för att skapa ett nytt revolutionärt ledarskap, utan också djupa rötter i massrörelsen och adekvata organisatoriska förbindelselänkar för att dra med sig de breda massorna i en beslutsam, samordnad, allmän motstöt mot den kapitalistiska offensiven.

Den alltmer uttalade integrationen av den reformistiska byråkratin i det kapitalistiska systemet, den sociologiska förvandlingen av en del av den reformistiska apparaten, som övergav sin massbas inom arbetarrörelsen för att mer och mer basera sig enbart på den borgerliga statsapparaten, de chrusjtjovistiska kommunistpartiernas högervändning och successiva socialdemokratisering, den politiska oförmågan och centristiska tvekan inom fackföreningsbyråkratins vänsterflygel lyckades än en gång i stor utsträckning förstöra möjligheterna för ett uppvaknande av den västeuropeiska arbetarrörelsen under perioden 1963-67. Resultatet av detta står klart. Nästan överallt lyckades den kapitalistiska offensiven i dessa länder återinföra en massiv arbetslöshet utan att väcka våldsamma reaktioner från arbetarnas sida. Tillsammans med intrycket av denna kapitalistiska seger har arbetslöshetens objektiva konsekvenser drabbat och demoraliserat vissa skikt inom proletariatet. Förvirringen försvagade arbetarrörelsens fackliga och valpositioner, framkallade en politisk högervind och stärkte högerextremistiska, rasistiska och chauvinistiska tendenser som delvis drog sin näring ur demoraliseringen inom arbetarklassens marginalgrupper.

CGIL:s och CGT:s oförmåga att föra någon konsekvent kamp mot följderna av den italienska resp. den franska recessionen 1964 –65 var redan signifikativ. Två år senare stod den brittiska och den västtyska arbetarrörelsen inför samma prov, fast i mycket större skala. Wilsons politik att frysa lönerna och återskapa en industriell reservarmé möttes endast av osammanhängande och spridda reaktioner. Den allvarliga Ruhr-krisen i Västtyskland framkallade inte den minsta reaktion från arbetarrörelsen. Än värre: genom att gå in i ”den stora koalitionen” skyndade den tyska socialdemokratin till kapitalismens bistånd i ett ögonblick då denna, efter tjugo år av ekonomiska framgångar som gjort djupt intryck på de arbetande massorna, än en gång avslöjade sin historiska bankrutt.

Men samtidigt som de traditionella arbetarrörelserna led nya avbräck på grund av de reformistiska och chrusjtjovistiska byråkratapparaternas förräderi, framträdde på Västeuropas politiska scen en ny generation militanter, fria från den skepticism och demoralisering som var resultatet av de föregående generationernas nederlag och misslyckanden: unga studenter i de flesta västeuropeiska länder, men även unga arbetare, som introducerade en större stridbarhet i strejkerna i Besançon, Le Mans och Caen i Frankrike, hos Fiat och Pirelli i Italien, vid demonstrationerna mot den monopolistiska Springer-pressen efter mordförsöket mot Dutschke i Västtyskland. Denna nya generation har en mycket större handlingsfrihet och initiativförmåga eftersom den i stor utsträckning undsluppit de traditionella organisationernas kontroll. Den revolutionära rörelsen i Frankrike i maj 1968 var ett slående exempel på detta. IV Internationalen har i andra dokument analyserat den sociala, ekonomiska och politiska bakgrunden till detta nya ungdomsavantgarde, som är ett internationellt fenomen. I Västeuropa har det olika källor: rörelser som utmanar det borgerliga universitetet på grund av dess skärpta kris i universitetsexplosionens tidsålder och under den fortlöpande teknologiska revolutionen; antiimperialistiska rörelser som huvudsakligen inspirerats av den vietnamesiska revolutionens segerrika motstånd mot den amerikanska imperialistiska aggressionen samt av den kubanska revolutionen, en bitter reaktion mot den självbelåtna, hycklande, ultrakonformistisk a generation som funnit sig till rätta i i neokapitalismens ”konsumentsamhälle” etc. Alla dessa rörelser har, trots sin sociala sammansättning och sina politiska och teoretiska motsättningar, i stor utsträckning utvecklat ett antikapitalistiskt, revolutionärt medvetande. Det är de revolutionära marxisternas plikt att delta i främsta ledet i den direkta aktion som spelar en utslagsgivande roll vid bildandet av detta avantgarde, samtidigt som de klargör innehållet i de erfarenheter som vunnits och erbjuder ett större perspektiv som leder nya skikt att delta i proletariatets revolutionära kamp om makten.

Det faktum att det nya avantgardets framträdande sammanfaller med en ny försvagning av de traditionella arbetarorganisationerna, ökar onekligen faran för negativa företeelser inom den eldiga ungdomens led –en skepsis gentemot det västerländska proletariatets objektiva revolutionära kapacitet, svärmeri för den tredje världen, äventyrarpolitik av anarkistisk karaktär, vägran att ta hänsyn till nödvändigheten att dra in allt bredare massor i den antiimperialistiska och antikapitalistiska aktionen. Fanons, Marcuses och Sweezys ideologier representerar endast en anpassning till denna mentalitet, vilken objektivt sett är småborgerlig även om den är inspirerad av de ärligaste revolutionära motiv. Också en tillfällig förälskelse hos en del av ungdomsavantgardet i ”den stora kinesiska kulturrevolutionen” och maoismen återspeglar i grunden endast samma skeptiska mentalitet i förhållande till det västerländska proletariatets revolutionära potential.

Men livet självt, liksom klasskampens obevekliga logik, har snabbt gett den unga generationen den nödvändiga erfarenheten som visat den att den skulle hamna i en återvändsgränd om den fortsatte på ”elituppfattningens” väg. Överallt, i Västtyskland, Italien, Belgien, Storbritannien, Nederländerna, Danmark, har studentavantgardet efter en inledande fas av protest och revolt inriktats på rent politiska mål eller universitetsreformer, återupptäckt nödvändigheten av att orientera sig mot fabrikerna och arbetarna, att etablera en solid allians, först med avantgardet inom gymnasierna och yrkesskolorna och sedan med de unga arbetarna, vilkas funktion blir att återförena studentrevolten med arbetarrevolten. De revolutionära marxisterna vilka konfronteras med det kritiska problemet att sammanlänka student- och arbetaravantgardet får inte inta en steril, polemisk förmyndarattityd, inte framställa ultimatum, utan försvara marxismen på ett fast och skapande sätt och framför allt: föra fram konkreta initiativ och söka nya aktionsformer, orienterade mot fabrikerna.

Stagnationen i den ekonomiska tillväxten, massarbetslöshetens återuppträdande framförallt bland ungdomen, socialdemokratins nedgång, den borgerliga demokratins nedslitning och allt tydligare kris och kommunistpartiernas lossnande grepp om arbetarungdomen i Frankrike och Italien samverkar till att skapa en mycket mer instabil situation i hela Västeuropa. Det revolutionära uppsvinget i Frankrike i maj 1968 var det första och klaraste uttrycket för detta. Utbredningen av detta revolutionära uppsving till resten av Västeuropa kommer att bero på den franska krisens vändpunkter och dess resultat, dess objektiva återverkningar (faktorer som hindrar ekonomisk återhämtning och accentuerar krisen inom det internationella betalningssystemet) och dess subjektiva återverkningar (en mäktig stimulans av det nya ungdomsavantgardets aktivitet i resten av Europa, vilket fördjupar krisen inom de traditionella arbetarpartierna) samt det sätt på vilket avantgardets kärna i varje land löser det specifika problemet att finna fram till den aktion som kan dra med sig breda lager av arbetarklassen i den antikapitalistiska kampen.

I detta sammanhang borde relativt skarpa skillnader i utvecklingen i de stora kapitalistiska länderna i Europa noteras. Italien har inte blott bevittnat ett massivt uppsving i de stora arbetarstriderna sedan 1968 utan även en klar radikalisering av ett avsevärt arbetaravantgarde, manifesterad i mer avancerade kampmetoder, en våg av militanta demonstrationer och viktiga tillfällen då arbetarna undsluppit kommunistpartiets kontroll och genomfört sina egna aktioner. Ur detta perspektiv är situationen mera avancerad i Italien än den var i Frankrike i början av maj 1968. Huvudmotsättningen i detta uppsving är att massornas ökande stridbarhet ännu inte finner någon politisk attraktionspunkt till vänster om kommunistpartiet, i stånd att koordinera de många initiativen och leda dem mot preciserade, antikapitalistiska övergångsmål.

I Storbritannien finns bland arbetarna ett allmänt missnöje med Wilsonkabinettets cyniska antiproletära och antifackliga politik. Men arbetarnas stridbarhet har endast helt nyligen passerat stadiet för skärmytslingar på fabriksnivå. De politiska strejkerna den 27 februari och 1 maj 1969 mot regeringspolitiken representerade dock ett viktigt steg framåt i detta avseende. Den mycket låga radikaliseringstakten tillåter ”vänsterinriktade” fackföreningsbossar att begränsa sig till rent verbal opposition mot Wilson men stimulerar samtidigt studenter och unga arbetare att utanför arbetarrörelsens traditionella ram söka möjligheter att slåss mot alla sina fiender. Detta förklarar den utomordentliga framgången för Vietnamdemonstrationen i oktober 1968, vilken var mycket mer proletär till sin sammansättning än antikärnvapenmarscherna i början av 60-talet. Frånvaron av ett effektivt alternativt ledarskap inom arbetarrörelsen medför risken att Torypartiet till en början kommer att dra nytta av den politiska kris som orsakas av den brittiska arbetarklassens växande missnöje med de traditionella reformistiska och parlamentariska strukturerna. Ä andra sidan kan strejkrörelsens uppsving, om än med inledningssvårigheter, erbjuda ett tillfälle att börja bygga ett alternativt ledarskap.

Västtyskland förblir det relativt mest stabila av de stora kapitalistiska länderna i Västeuropa. Detta beror dels på dess industriella och finansiella styrka, som överträffar alla dess europeiska konkurrenters, dels på att arbetarnas klassmedvetande och stridbarhet är lägre än i andra större västeuropeiska länder – ett resultat av den tyska arbetarklassens och arbetarrörelsens tragiska historia under de senaste 40 åren. På så sätt är gapet mellan det nya ungdomsavantgardet och massan av äldre arbetare större i Västtyskland än i resten av Europa. Men även här har recessionen 1966-67 och studentavantgardets aktiviteter haft återverkningar bland arbetarungdomen, vilket sedan hösten 1968 har lett till stormigare fackföreningskongresser än på mycket länge i Tyskland. Den västtyska regeringens beslut att legalisera kommunistpartiet vid denna tidpunkt är uppenbarligen inte resultatet av några starka påtryckningar från massorna utan av förhoppningen att det kan tjäna till att splittra och moderera det nya avantgardet.

Överallt, inklusive Västtyskland, har det förändrade sociala och politiska klimatet skapat en djup kris för ledarskapet inom de traditionella politiska partierna, vare sig de är borgerliga eller proletära. Denna kris, som t. o. m. skakat det brittiska partisystemets 60-åriga stabilitet, kommer inte att kunna lösas på många år. För tillfället tillåter inte styrkeförhållandet i klasskampen bourgeoisien att tillgripa extrema arbetarfientliga lösningar. De första effekterna från det revolutionära uppsvinget i maj 1968 och stagnationen i den kapitalistiska ekonomins internationella expansion kommer att verka i samma riktning.

Men den politiska kris som skakar det kapitalistiska Europa (där svårigheten att ”ena” det kapitalistiska Europa endast är en aspekt) kommer slutligen att nå en klimax, särskilt om en ny försämring av den ekonomiska situationen skulle inträffa. De revolutionära marxisterna måste hålla i minnet att om arbetarklassens upprepade framstötar inte leder till revolutionära resultat, så kommer arbetarna att utmattas och gripas av missmod, och i sådana fall är borgerliga kuppförsök i syfte att upprätta eller konsolidera ”starka stater” inte bara möjliga utan i ett flertal länder till och med oundvikliga.

Grekland, Portugal och Spanien representerar specialfall inom den europeiska kapitalismen. Trots att även de, på olika sätt, profiterat på kapitalismens långa uppgångsperiod sedan ”Korea-konjunkturen” och på olika sätt genomgått en industrialiseringsprocess – som dock endast i Spanien resulterat i djupa förändringar i den ekonomiska strukturen – innehåller alla tre explosiva motsättningar av helt annat slag än de andra kapitalistiska länderna i Europa. I Portugal förblev dessa motsättningar under ytan under hela det sista decenniet. Men bördan av Portugals kolonialkrig kommer långsamt att driva fram dem i ljuset. I Grekland exploderade massrörelsen, vilken under flera år befunnit sig i en uppgångsperiod, våldsamt på gatorna när kungen avskedade Papandreouregeringen 1965. En förrevolutionär situation uppstod, som rörelsens borgerligt-liberala och Chrusjtjovistiska ledarskap dock lyckades kväva. Men den underliggande instabiliteten ledde en flygel av bourgeoisien (bankirerna och redarna) att införa en militärdiktatur. Upprättandet av denna diktatur utan våldsam reaktion från massorna utgjorde också ett nederlag för den europeiska arbetarklassen. Men det var ett tillfälligt nederlag och inte lika avgörande som nazisternas seger 1933 eller den spanska revolutionens misslyckande 1936-39. Diktaturen, som infördes genom en typisk militärkupp och genomfördes i enlighet med NATO:s ”Prometheusplan”, saknar en massbas som kan jämföras med de fascistiska regimernas. Vad det gäller är en bonapartisk militärdiktatur som utnyttjar vissa fascistiska metoder. Det långsamma och ihärdiga organiserandet av en motståndsrörelse som först orienterar sig mot väpnad motstånd och sedan inte bara mot en antimonarkistisk utan en klart antikapitalistisk lösning kommer i vilket fall att skapa ett permanent hot mot den kapitalistiska regimen i sydöstra Europa och stimuleras av det revolutionära uppsvinget i resten av Europa.

Men det är i Spanien som utvecklingen av de förrevolutionära villkoren har nått längst i södra Europa. Francoregimens långsamma upplösning, som pågått i mera än ett decennium, har inte lett till ”konstitutionella” eller ”europeiska” lösningar. Detta beror inte i första hand på det motstånd som resterna av falangistapparaten bjudit, utan på de alltför explosiva sociala motsättningarna, som i de spanska kapitalisternas ögon gör till och med kommunalval, pressfrihet och föreningsrätt till ett hot mot systemets fortbestånd. Vi har sålunda inte sett den gradvisa ”liberalisering” och progressiva ”legalisering” av ”oppositionen” som inte bara den liberala bourgeoisien, de kristna demokraterna och socialdemokraterna utan även kommunistpartiet hoppats på. Tvärtom har vi sett en ständig tillväxt av arbetar- och studentrörelserna, mot vilken regeringen har reagerat med ett allt hårdare förtryck, kulminerade i undantagstillståndet som proklamerades i början av 1969. De kristna demokraterna, reformisterna och kommunistpartiet sökte förgäves desarmera massoppositionens explosiva karaktär genom att leda in den på enbart fackliga och halvlegala vägar. Massorna reagerade på regeringens allt hårdare förtryck på det enda effektiva sättet, nämligen genom att samtidigt bredda aktionen och radikalisera dess former. På så sätt kom även i Spanien ett nytt ungdomsavantgarde, som härdats i universitetskampen, att spela och skall fortsätta att spela en viktig roll i comisiones obreras (arbetarkommittéerna) genom att röra upp en ström som tenderar att spränga den rent fackliga ramen och orientera sig mot en revolutionär aktion för att störta franco-fascismen och kapitalismen.

Växelverkan mellan det nya ungdomsavantgardets framträdande och arbetarrörelsens gradvisa befrielse från de gamla reformistiska och chrusjtjovistiska apparaternas paralyserande grepp är uppenbar även i Japan och USA. Den börjar utvecklas på samma sätt i Kanada och Australien.

I Japan konfronteras arbetarrörelsen med en utomordentligt snabb kapitalistisk tillväxt, vars slut inte nödvändigtvis kommer att sammanfalla med slutet för den långa ekonomiska expansionsperioden i Västeuropa och USA. Den har fastnat i fällan mellan maximalistisk propaganda och aktioner som är strikt begränsade till dagsaktuella krav. Detta har skapat en växande kris som slitet sönder både SP och KP och även fått sina återverkningar inom SOHYO (Japans LO). Själva den ekonomiska strukturens utveckling och den växande betydelsen av en ultramodern industri vars teknologi är en av världens mest avancerade, kräver en förändring av hela det fackliga mönstret.

Studentavantgardet som huvudsakligen kristalliserades under den antiimperialistiska kampen, först 1960 och senare i kampen emot Vietnamkriget, har kunnat överbrygga den splittring inom Zengakuren som försvagat den under många år. Dess alltmer militanta aktioner för en universitetsreform, mot amerikanska baser och för Okinawas återlämnande till Japan har kommit att dra med sig skikt av unga arbetare och även påverkat bondeskikt. De japanska revolutionära marxisternas uppgift är att ta del i denna kamp och tvinga den framåt under strävan att ge den en klart antikapitalistiska orientering: uppbyggandet av ett revolutionärt parti med syftet att leda det japanska proletariatet till ett maktövertagande på revolutionär väg.

Men det är i USA som världsrevolutionens utveckling kan bli djupast påverkad genom växelverkan mellan den svarta befrielsekampen, det framträdande ungdomsavantgardet, och en vaknande arbetarklass. Under mer än två decennier av feberaktig krigskonjunktur har den amerikanska kapitalismen åtnjutit en hög ekonomisk stabilitet. Detta, tillsammans med McCarthyismens epok jämte fackföreningsbyråkratins brottsliga anpassning till storkapitalets utrikespolitik och det demokratiska partiets politiska maskineri, fick klasskampen att bedarra i USA. Den amerikanska arbetarklassen i dess helhet förblev relativt passiv på den ekonomiska fronten och insåg inte det objektiva behovet att bryta med tvåpartisystemet.

Det första samhällsskikt som började utmana USA:s politiska och sociala stabilitet var den svarta befolkningen. Denna utmaning började på det juridiska och parlamentariska planet och koncentrerades på det diskriminerande undervisningssystemet och den sociala segregationen. När dessa metoders ineffektivitet blev mer och mer uppenbar, tillgrep den svarta befolkningen direkt aktion i olika former, inklusive bojkotter, vakthållning, protestdemonstrationer, marscher etc. Detta ledde till en debatt om det relativa värdet av ”ickevålds”-aktioner resp. mer militanta metoder, en lidelsefull debatt som symboliserades av den svarta befolkningens två martyrer, Martin Luther King och Malcolm X. Uppror i ghettona – det första massiva i Watts – tillförde debatten ett nytt element. På så sätt inleddes ett nytt kapitel i den svarta befrielsekampen, innebärande samfälld kamp av ett helt ghetto. Nu står på dagordningen uppgiften att strukturera och i nationella skala samordna dessa elementära krafter som visat en sådan explosivkraft i det amerikanska samhället.

Den svarta befrielsekampen har haft en avsevärd effekt på klasskampen i USA, men i en viss mening har den endast börjat, ty än har den inte framträtt som en självständig kraft på den politiska scenen. Detta kan mycket väl hända under den kommande perioden; den fart med vilken slagordet ”black power” accepterades är utomordentligt symptomatiskt.

Två drivkrafter i denna utveckling bör särskilt noteras. Den första utgörs av de radikala förändringarna i den amerikanska industrin – automatiseringens expansion och den massiva omlokaliseringen av industrier från de gamla industriregionerna – som har drabbat den amerikanska arbetarklassens fattigaste skikt hårdast och skapat en vitt utbredd och varaktig arbetslöshet i ghettona. Den andra utgörs av påverkan från den afrikanska och kubanska revolutionen och det vietnamesiska folkets motstånd mot den amerikanska imperialistiska aggressionen, som har höjt de svarta massornas medvetenhet om den outhärdliga förnedring i att vara utsatt för rassegregation och inte ha någon talan i det egna landets styrelse.

Den svarta befrielsekampen uppmärksammades av de revolterande ungdomarna på universiteten i USA, och denna ungdom började aktivt delta i kampen. Den svarta befrielsekampen spelade sålunda en nyckelroll i radikaliseringsprocessen på universiteten. Den kubanska revolutionen medverkade i denna process genom att rikta den aktiva och kritiska ungdomens uppmärksamhet på frågor såsom den amerikanska imperialismens roll i dagens värld, kolonialvärldens revolutionära tendens, det historiska alternativet mellan det kapitalistiska barbariet och det socialistiska planekonomisystemet, ”fredlig samexistens” kontra revolutionens utbredning, ”den fredliga och parlamentariska vägen till socialismen” kontra väpnad kamp etc. Slutligen skapade eskaleringen av den amerikanska interventionen i inbördeskriget i Vietnam en utbredd revolt på universiteten, vilken kristalliserades i en antikrigsrörelse, som i sin tur har fortsatt att expandera och fördjupas och som karakteriseras av mobiliseringar i en skala utan tidigare motsvarighet i USA. Denna mobilisering har haft internationella återverkningar, stimulerat klasskampen i andra länder, där den särskilt påverkat universitetsungdomen och hjälpt till att återuppväcka den internationella solidaritetens anda och praktik.

Kombinationen av en dynamisk svart befrielsekamp och en ung generation som alltmer utmanar kapitalismens ideologi, institutioner och politik – om än fortfarande på ett förvirrat sätt– har åstadkommit en djupgående radikaliseringsprocess i USA. I förening med krigets ekonomiska konsekvenser och inflationen, det teknologiska framåtskridandets tryck, nedskärningen av socialutgifterna, oppositionen mot kriget och fruktan för vart det kan leda håller den på att skaka bort de vita arbetarnas apati. Det finns talrika tecken på detta: basens påtryckningar på fackföreningsbyråkratin i löneförhandlingarna, beredvillighet till strejk, en sektor av fackföreningsbyråkratin som börjar delta i antikrigsrörelsen, en splittring mellan de två flyglar av fackföreningsbyråkratin vilka leds av George Meany och Walter Reuter. De växande svårigheter som det internationella kapitalistiska systemet tvingas genomlida som resultat av den ökade konkurrensen, av ett instabilt betalningssystem, politisk rivalitet, revolutionär utveckling etc., kan endast accelerera denna process.

Dessa förändringar och framträdandet av nya krafter som hotar att skaka det amerikanska samhällets politiska och sociala stabilitet som aldrig förr har orsakat meningsskiljaktigheter inom den härskande klassen i USA, särskilt i fråga om taktiken i det krig den har startat i Vietnam. Men tills nu har detta endast lett till försök att reintegrera massans upproriska sektorer i det traditionella tvåpartisystemet. Detta är avsikten med den ”fredspropaganda” som bedrivs av vissa republikanska eller demokratiska kandidater vid valen och med politiken att ge ytterligare några poster inom administrationen åt svarta som skulle kunna påverka ett visst antal väljare.

Dessa demagogiska gester kan för en kort tid få en avledande effekt, men de kan inte lösa ett enda av de akuta problem som orsakat den nya massradikaliseringen i USA. Avsevärda eftergifter vore nödvändiga för att lugna det växande missnöjet för en längre period. Men sådana eftergifter tycks uteslutna, ty de skulle kräva avsevärda förändringar i den amerikanska kapitalismens struktur och en drastisk reträtt på den internationella arenan. Framför allt skulle de innebära att man övergav sin roll som internationell polis i många områden, offrade utlevade reaktionära regimer vilka Pentagon och State Departement nu håller om ryggen över hela världen, och tillät nya revolutionära framsteg för de upproriska folken.

Den kommande perioden i USA kommer att bli stormig, och det kommer inte att saknas tillfällen att smida en solid allians mellan de svarta massorna, de miljoner otåliga ungdomarna på universiteten, och den mäktigaste styrkan av alla – den amerikanska arbetarklassen.

VII. Skapa ett nytt revolutionärt ledarskap

Under dessa sista år har en enorm förbättring inträtt i de förhållanden under vilka revolutionära marxister träget arbetat för att bygga upp ett nytt revolutionärt ledarskap. Detta gäller i så hög grad att man t. o. m. kan tala om en kvalitativ förändring. Detta ledarskaps genombrott har ännu inte skett, men ett viktigt stadium av kvantitativ förstärkning och förnyelse av kadern har avslutats, vilket kommer att medge ett språng under nästa fas, såvida politiska och organisatoriska misstag undvikes.

Konkret sett har denna fundamentala förbättring berott på samtidigheten av Vietnamkriget, de kubanska ledarnas omorientering mot uppbyggnaden av nya revolutionära styrkor i Latinamerika, och den praktiskt taget världsomfattande framväxten av ett nytt ungdomsavantgarde. Historiskt sett återspeglar dessa faktorer en mer fundamental förändring: en kraftig förstärkning av de sociala skikt som längs en bred väg kontinuerligt rör sig mot en socialistisk världsrevolution. För första gången sedan perioden 1945-48, om inte för första gången sedan sin tillkomst, har den internationella trotskistiska rörelsen på bred front kunnat bryta sin relativa isolering. I många länder behöver den inte längre simma mot strömmen utan bärs fram av folkliga strömningar, som, även om de fortfarande är minoriteter i samhället, redan är mycket kraftigare än de revolutionära marxistiska organisationerna i egentlig mening.

Den världsomfattande kampanjen för att avvärja dödsdomen mot Hugo Blanco var ett förebud om förändringen, och denna kampanj kan sägas ha räddat den peruanske revolutionäre ledarens liv. De socialdemokratiska och kommunistiska partiernas liksom fackföreningsapparaternas brottsliga passivitet inför den imperialistiska aggressionen mot den vietnamesiska revolutionen, och de ömkliga ultraopportuniska chrusjtjovistiska kampanjerna för ”fred i Vietnam” och ”förhandlingar”, som ungdoms avantgardet med avsky avvisat, skapade ett organisatoriskt vakuum för den radikala oppositionen mot detta smutsiga krig och den aktiva solidariteten med den vietnamesiska revolutionen. Detta vakuum fylldes i många länder genom ad hoc- eller ungdomsrörelser, där revolutionära marxister kunde spela en viktig och i många fall avgörande roll (antikrigsrörelsen i USA, Kanada, Australien, Zengakuren i Japan, CVN och JCR i Frankrike, SDS i Västtyskland, VSC i Storbritannien, Vietnamkommittéerna i Belgien och Danmark etc.).

Det revolutionära uppsvinget i maj 1968 bekräftade den kvalitativa förändringen i styrkeförhållandena mellan detta nya avantgarde och de traditionella organisationerna liksom de avsevärt förbättrade arbetstillfällena för revolutionära marxister inom detta avantgarde. Sedan sin födelse har vår rörelse aldrig tidigare haft möjligheter till inflytande på de revolutionära händelserna i ett imperialistiskt land som kan jämföras med JCR:s i maj 1968.

Det kubanska ledarskapets vändning åt vänster mellan Tricontinentalen och OLAS-konferenserna skapade möjligheter till en enhetsfront mellan de olika strömningarna i den latinamerikanska revolutionära rörelsen vilka omfattar OLAS’ linje. De revolutionära marxistiska styrkorna har kunnat dra fördel av denna möjlighet för att bredda sitt aktionsfält i länder som Argentina, Bolivia, Peru, Chile och Guatemala. Överensstämmelsen mellan Ernesto Che Guevaras sista budskap och Fjärde Internationalens teser gjorde djupt intryck på revolutionära militanter i många länder. Det är ingen tillfällighet att revolutionära marxistiska militanter och organisationer efter mordet på den kubanske ledaren stod i främsta ledet bland dem som startade den internationella solidaritetsrörelsen för Che och OLAS. I många länder var de praktiskt taget de enda.

Den begynnande ”avstaliniseringen” i Sovjetunionen, tjugonde partikongressen, Chrusjtjovs rapport och den sino-sovjetiska konflikten har successivt brutit ned de gamla antitrotskistiska fördomarna i den internationella revolutionära och kommunistiska rörelsen. Den roll revolutionära marxister spelat i försvaret av de algeriska och kubanska revolutionerna, deras medverkan i främsta ledet vid försvaret av den vietnamesiska revolutionen och den latinamerikanska revolutionens utbredning har lett till den punkt där dessa gamla fördomar upplöses och försvinner.

Men försvinnandet av dessa gamla antitrotskistiska fördomar innebär endast eliminationen av ett hinder för byggandet av ett nytt revolutionärt ledarskap. Framgång beror på positiva kvaliteter – på en ständigt förnyad och à jour-förd marxistisk analys av en ständigt föränderlig verklighet, på sammansmältning av styrkor som stiger fram ur olika miljöer, på deltagande i aktion. Dessa kvaliteter måste först bevisas i praktiken och bekräftas genom framgångar och genombrott i åtskilliga länder innan styrkebalansen inom den internationella arbetar- och revolutionära rörelsen börjar att definitivt förändras till de revolutionära marxisternas förmån.

Samtidigt som uppkomsten av ett nytt ungdomsavantgarde utgör en viktig möjlighet för revolutionära marxister att vidga sitt aktivitetsområde, att föras samman med nya sociala skikt, öka sin numeriska styrka och skola många unga kadrar, ställs de också inför fördomar och invändningar av en ny typ som de inte är vana att behandla. Från och med nu kommer de inte så mycket att mötas av gammalt skvaller och historieförfalskning som av en viss likgiltighet gentemot de problem som uppkom under perioden 1923-48, av ett generellt fördömande av den klassiska arbetar- och kommuniströrelsen (detta fördömande innefattar i många unga revolutionärers ögon även den trotskistiska strömningen), av tvivel på några av marxismens grundläggande begrepp, såsom den avgörande roll som arbetarna i de imperialistiska länderna måste spela i den världsrevolutionära processen eller det revolutionära partiets roll för att säkra revolutionens seger. Revolutionära marxister måste lära sig att besvara dessa utmaningar utan arrogans eller otålighet genom teoretisk debatt på hög nivå, ett ständigt berikande av marxismen, och, framför allt, genom att bevisa sina kvaliteter som revolutionärer och ledare för grupper och skikt vilka är inbegripna i en bestämd antiimperialistisk och antikapitalistisk aktion.

Två problem förtjänar särskilt uppmärksamhet i detta avseende: bekräftelsen av proletariatets revolutionära roll, och en korrekt tillämpning av enhetsfrontstaktiken i den antikapitalistiska och antiimperialistiska kampen.

Proletariatets avgörande revolutionära roll för den socialistiska revolutionens seger beror ytterst på den plats som proletariatet intar i produktionsprocessen, på dess förmåga att paralysera hela det ekonomiska och sociala livet genom sin beslutsamma aktion, på den initiativ- och organisationsförmåga som det kan utveckla i bredaste skala sedan väl de byråkratiska apparaternas fjättrar brutits genom återgång till spontan klassaktion. Erfarenheterna från Frankrike i maj 1968 bekräftar detta dramatiskt och desavuerar Sweezys, Marcuses och andras pessimistiska analyser. Denna erfarenhet visade att den relativa standardhöjningen, proletariatets differentiering, dess utsträckning till ”tekniska” och ”intellektualiserade” skikt, massmedias inflytande – i korthet alla de faktorer som dessa teoretiker åberopar för att förklara arbetarnas påstådda växande integration i det neokapitalistiska samhället – i verkligheten inte representerade några objektiva hinder, att de tvärtom t. o. m. kunde bli faktorer som återuppväckte proletariatets revolutionära kraft. Det var de traditionella politiska organisationernas systematiska avväpning av proletariatet och frånvaron av ett konsekvent avslöjande av den borgerliga ideologin för massorna som tillät dessa faktorer att tillfälligt framkalla en nedgång i stridbarhet. Men så snart villkor som gynnade en vaknande stridbarhet (och t. o. m. revolutionära explosioner) inträtt, visade sig verkligheten överskugga spökbilderna. Och verkligheten är att det västerländska proletariatet bevarat sin revolutionära potential, som beror på de olösta grundläggande motsättningarna i det borgerliga samhället.

Under tre decennier har aktionsenhetens problem – vilket inte får sammanblandas med en enhetsfront av massorganisationer –till stor del varit ett propagandistiskt och litterärt problem för revolutionära marxister. Under den senaste perioden har det alltmer blivit en fråga om praktisk handling, särskilt i kampen för den vietnamesiska revolutionens försvar inom ramen för det nya ungdomsavantgardet. Det är nödvändigt att visa på två missförstånd som revolutionära marxister måste undvika vid tillämpningen av denna taktik.

Att se aktionsenheten enbart som ett instrument för att bygga det revolutionära partiet genom att ”avslöja” andra strömningar och visa deras misstag och brott inför massorna är en sekteristisk avvikelse. Enhetskommittéer kan lika litet reduceras till medel för att avslöja opportunister, centrister, eller ultravänsterströmningar, som strejkkommittéer kan reduceras till blotta instrument för att bygga ett revolutionärt parti hellre än att vinna seger i strejken – dvs. i en konkret episod i klasskampen. I enhetskommittéer för den vietnamesiska revolutionens försvar, för försvaret av studentrevolter, för återupptagandet av arbetarklassens kamp, måste revolutionära marxister inta en ansvarig attityd och alltid sätta klassrörelsens behov och dess seger före snäva gruppintressen.

Å andra sidan är avvisandet av uppgiften att bygga nya revolutionära partier under förevändningen att helt ägna sig åt aktionsenheten en opportunistisk avvikelse. Framgång för sådana aktiviteter är oundgänglig för seger i konkreta episoder i klasskampen. Men vår historiska uppgift är inte bara att uppnå tillfälliga segrar utan att leda arbetarklassen till seger genom att störta det internationella kapitalistiska systemet och kapitalismen i varje enskilt land. Om vi enbart begränsade oss till enhetsaktioner, skulle vi löpa risken av ett allmänt nederlag i släptåget på episodiska och flyktiga framgångar. Detta skulle alltmer undergräva möjligheten av framtida framgångar, ty dessa kräver framförallt ett korrekt teoretiskt och praktiskt grepp om verkligheten, vilket är ouppnåeligt utan det revolutionära partiets ojämförliga instrument.

Att bygga ett parti är nödvändigt för att utveckla en kontinuerlig ackumulation av de krafter som leder revolutionen till seger. Enhetsaktioner, vilka enligt sakens natur är osammanhängande och fragmentariska, kommer mest att bidra till partibyggandet om de revolutionära kadrerna genom dem lär sig att handla som de mest hängivna och dugliga försvararna av sin klass’ allmänna intressen. I denna betydelse är aktionsenhetens taktik (med bevarad kritikrätt gentemot andra strömningar, varvid dock kritiken för att vara effektiv måste röra enhetsaktionens mål) långt ifrån motsatt uppgiften att bygga det revolutionära partiet; tvärtom kompletterar och förstärker dessa två aspekter varandra.

Det nya ungdomsavantgardets snabba utveckling till en massrörelse har återupplivat spontanistiska föreställningar, som utgör ett nytt hinder för de revolutionära marxisternas genombrott. Dessa föreställningar utgår, liksom den opportunistiska tillämpningen av aktionsenheten, implicit eller explicit från illusionen att de tusentals studenter och unga arbetare som kämpar sida vid sida mot Vietnamkriget, för en ”konfrontation” med det borgerliga universitetet eller till och med det kapitalistiska samhället i dess helhet, redan nått samma ideologiska nivå som de revolutionära marxisterna, och att därför ett revolutionärt marxistiskt parti och en International inte längre är nödvändiga.

Verkligheten är naturligtvis helt annorlunda. I ett givet ögonblick kan en skenbart total överensstämmelse utvecklas mellan det nya massavantgardet och de revolutionära marxisterna i fråga om vissa specifika kampmål. Men ingenstans har man bevittnat någon kristallisering av massungdomsrörelser som tar upp det revolutionära marxistiska programmet i dess helhet eller i fråga om de väsentliga strategiska och taktiska problem som måste lösas för att världsrevolutionen skall segra. Att sluta bygga partiet under förevändning att ungdomsavantgardets massa redan vunnits för de revolutionära marxistiska idéerna innebär att man ersätter marxismens revolutionära program och teoretisk stränghet med tillfälliga och ytliga överensstämmanden, vilka kan brytas vid nästa vändpunkt eller då de första svårigheterna visar sig. Därför kommer de revolutionära marxisterna, utan sekterism och under samtidigt förordande av största möjliga aktionsenhet för välbestämda mål (inbegripet, vid vissa tidpunkter, revolutionära mål), mer än någonsin att försvara behovet att fostra revolutionära marxistiska kadrer och outtröttligt fullfölja detta syfte.

Den världsomfattande imperialistiska motoffensiven vann både på den utomordentliga koncentration av styrkorna som utvecklats av det amerikanska storkapitalet och på den beklagansvärda splittringen och desorienteringen av de internationella anti-imperialistiska och antikapitalistiska styrkorna. Aldrig har behovet av en global antikapitalistisk strategi (som uttryckts av Che Guevara och nordvietnameserna) varit klarare än under Vietnamkriget. För tio år sedan, när inte så få styrkor inom den internationella arbetarrörelsen flirtade med ”polycentrismen”, avvisade även många avantgardeströmningar tanken på en International. I dag, då vi står ansikte mot ansikte med imperialismens globala strategi, är behovet av ett världscentrum för utformning av politik, strategisk orientering och samordnad aktion uppenbart. De nya relationerna mellan världsrevolutionens tre sektorer garanterar att frågan om Internationalen kommer att skiljas från polariseringen kring Sovjetunionen, som varit i kraft ända sedan oktober 1917 och som efter att ha varit en gynnsam faktor när Sovjetunionen leddes av Lenin och Trotskij fick en förödande effekt sedan Kremls politik kommit i direkt motsättning till världsrevolutionens utvidgning.

IV Internationalen har visat att även med fortfarande svaga styrkor viktiga resultat kan nås. Genom att envetet fortsätta bygga sina egna partier och sin egen International vet sig de revolutionära marxisterna samtidigt lämna det effektivaste bidraget till skapandet av den revolutionära marxistiska massinternational som är oundgänglig för att transformera alla de revolutionära möjligheter som nu kan skönjas i lika många segrar.

Ur Fjärde internationalen 2-69

Tjeckoslovakien – första bedömningar, första lärdomar

Tjeckoslovakien, som var den ekonomiskt mest utvecklade bland arbetarstaterna, var samtidigt den som hade minst berörts av ”avstaliniseringen”. Det stela byråkratiska systemet hade framkallat stagnation inom ekonomin. Klyftan mellan Tjeckoslovakiens och de industrialiserade kapitalistiska ländernas tekniska nivå ökade. Massornas levnadsstandard höll sedan några år på att sjunka. Hela den sociala aktiviteten befann sig i en återvändsgränd. Kommunistpartiet hade mer och mer isolerats från nationens levande krafter, särskilt från ungdomen, som av kaserndisciplinen hindrades från varje självständigt, skapande initiativ.,

En del av statens ekonomiska apparat och en del av partiapparaten förstod nödvändigheten av att motsätta sig Novotnys ledning. Under några månader pågick en växelverkan mellan striderna inom den ledande partiapparaten å ena sidan och de intellektuellas och studenternas demonstrationer och krav å andra sidan.

Slutligen avlägsnades Novotny från sina positioner, först som partisekreterare, sedan som statschef, och ersattes i partiledningen, tack vare en liten majoritet i Centralkommittén, med Dubcek: Den sovjetiska ledningen, som Novotny kallat till hjälp, böjde sig till en början för detta byte, eftersom den vid denna tidpunkt inte såg någon som helst fara i den av Dubcek planerade politiken. Han hade ingen avsikt att lämna Warszawapakten – för att icke tala om ett alliansbyte (vem skulle förresten drömma om att en tjeckoslovakisk regering vid nu rådande uppdelning av världen tänkte på en allians med Västtyskland?). Sovjetregimen hade vid denna tidpunkt inte heller några invändningar vare sig mot ett stärkande av Tjeckoslovakiens ekonomiska relationer med västvärlden eller mot ekonomiska reformer av teknokratisk typ i syfte att stimulera den tjeckoslovakiska ekonomin. Att Kreml i detta skede accepterade Dubceks politik bevisar – om ett sådant bevis ännu behövs – att vissa av de argument som i dag används mot honom bara är svepskäl och icke utgör det verkliga motivet för invasionen i Tjeckoslovakien.

Fanns det någon fara för kapitalismens återupprättande?

De ekonomiska och sociala konsekvenserna av olika arbetarstaters ”ekonomiska reformer” har sedan någon tid inom den internationella revolutionära arbetarrörelsen gett näring åt riktningar som tror på en risk för kapitalismens återupprättande i dessa stater. Vissa av dessa staters internationella relationer, både med andra arbetarstater och med kapitalistiska stater, har stärkt dessa farhågor. Jugoslaviens fall har i detta avseende uppfattats som typiskt. De nya tjeckiska ledarnas sympatier för den jugoslaviska politiken har gett ytterligare näring åt farhågorna.

Denna högerpolitik på inrikes- och utrikesplanet (som i stor utsträckning är en reaktion mot Kremls stormaktspolitik gentemot de mindre arbetarstaterna) är förvisso förkastlig. Men den kan inte anses innebära kapitalismens återställande. En sådan uppfattning skulle förutsätta möjligheten av en gradvis övergång från arbetarstat till borgerlig stat, från icke-kapitalistisk ekonomi till kapitalistisk ekonomi: den skulle vara en omvänd reformism. Det finns ingen kapitalism utan borgarklass vid makten, dvs. utan privatägande av produktionsmedlen och av samhällets produktionsöverskott. Kapitalismens återupprättande är endast möjligt om en ny borgarklass tillägnar sig de tunga produktionsmedlen och störtar arbetarstaten för att skapa en annan stat till sin egen tjänst. Ingenting av allt detta har skett i Jugoslavien, ingenting av allt detta hotade i Tjeckoslovakien. I Jugoslavien har strejkerna 1966-67 och studentdemonstrationerna i maj-juni 1968 visat att om ledningens högerpolitik framkallat svåra motsättningar i ekonomi och samhälle så har de samhällskrafter som är mest hängivna socialismen varit i stånd att resa sig mot denna politik, som gynnar samhällsskikt av småborgerlig typ.

I Tjeckoslovakien har man inte kunnat konstatera något pro-kapitalistiskt samhällsskikt som skulle vara i stånd att organisera sig för att söka återställa det privata ägandet av produktionsmedlen och av samhällets produktionsöverskott. Tvärtom, i detta land där bönderna endast är en liten minoritet och ett klassmedvetet och traditionsrikt proletariat bildar folkets stora majoritet har situationen snabbt utvecklats i den socialistiska demokratins favör. Det är proletariatet som snabbt angett riktningen för händelsernas gång.

Massorna sätter sig i rörelse

De tjeckoslovakiska arbetarna visade sig i början tveksamma, till och med misstänksamma, inför de förordade förändringarna. De fruktade, icke utan skäl, att de ekonomiska reformerna skulle medföra prisstegringar, sänkt levnadsstandard och hot om arbetslöshet. Det fanns i den nya regeringens politik varken någon appell för ett reellt arbetarstyre i företagen eller någon tendens till större jämlikhet; tvärtom krävde byråkratins ”liberala” flygel till och med ökade privilegier. Men kampen mellan byråkratins två flyglar och Novotnys motstånd framkallade diskussioner i landet. Dessa resulterade i en allmän vitalisering av det politiska livet, som påverkade arbetarklassen och trängde in i företagen och i organisationerna (parti-, fackliga, ungdomsorganisationer osv.). Detta ledde till kamp för en rehabilitering av offren för de stalinistiska utrensningarna, uppkomst av politiska klubbar, kamp för frihet åt den socialistiska pressen, kamp för censurens slopande och för avskaffande av den hemliga polisen och dess undertryckningsapparat. Arbetarnas medvetenhets- och aktivitetsnivå höjdes påtagligt. Talrika partikommittéer blev helt och hållet utbytta. Den 14:e partikongressens delegater valdes antingen direkt av basen eller under massornas tryck. Utkastet till nya partistadgar bar vittnesbörd om trycket från de skikt som ville återställa de leninistiska normerna för partilivets inre demokrati. Denna kamp, jämte kampen mot censuren i press, radio och TV, bildade axeln i den politiska strid som fördes över hela landet.

De sovjetiska ledarna började känna oro inför denna rörelse som utvecklade sig oberoende av Dubceks ledning, som antog masskaraktär, inte ville nöja sig med en ”avstalinisering” i homeopatiska doser och en ”liberalisering” som berodde av stats- och partiledarnas goda vilja, en rörelse som tvärtom sökte stadfästa en äkta socialistisk demokrati. Än värre, Dubcek-gruppen visade sig i avsevärd utsträckning mottaglig för massornas växande tryck som det blev allt svårare att motstå.

Denna situation oroade ledarna i Kreml och deras satelliter avsevärt, och denna oro gällde större sammanhang än Tjeckoslovakien. Alla informationer bär samstämmigt vittnesbörd om att den ”tjeckoslovakiska våren” följdes med stort intresse och stor sympati i de östeuropeiska länderna, i synnerhet i Sovjetunionen, där regimen sedan snart två år hade blivit alltmer auktoritär och bl.a. återkallat de ”friheter” som man några år tidigare beviljat intelligentsian. Ledarna i Kreml förstår bättre än någon annan situationen i Sovjetunionen och de återverkningar som ett återställande av den proletära demokratin i Tjeckoslovakien skulle kunna få i deras eget land. I det ”socialistiska lägrets” alla stater hade strävandena efter en socialistisk demokrati blivit allt starkare. Röster lyckades tränga igenom den byråkratiska censuren och påminna om den fundamentala sanningen att ett socialistiskt samhälle bör vara mänskligare och friare än det mest demokratiska borgerliga samhälle. Och här började nu Tjeckoslovakiens arbetare, studenter och intellektuella i handling bevisa att denna socialistiska demokrati i ett ekonomiskt utvecklat samhälle var en reell möjlighet. Om man tar hänsyn till det faktum att den ”tjeckoslovakiska våren” väckte stort intresse hos de ekonomiskt utvecklade kapitalistiska ländernas arbetarmassor, vilka för första gången sedan oktoberrevolutionens tidiga år såg socialismen förenad med politisk demokrati, hur mycket mer borde då icke detta exempel väcka hopp och, vid framgång, stimulera rörelser och mobiliseringar bland arbetarna i Sovjetunionen och andra arbetarstater, där byråkratins knölpåk härjar. Byråkratväldets regimer fann sig konfronterade med en farlig direkt utmaning.

Kremlbyråkratins och dess satelliters första försök att stoppa den process som var under utveckling i Tjeckoslovakien fick motsatt effekt (särskilt ”de fems” brev från Warszawa), Massornas tvekan försvann, de samlade sig alltmer beslutsamt kring Dubceks ledning, som föreföll dem icke bara mottaglig för deras önskemål utan även motståndskraftig inför Kremls påtryckningar. Det var icke för att möta en icke existerande ”fara för kapitalismens återupprättande” utan för att möta denna situation, i vilken Kreml klart urskiljde den annalkande antibyråkratiska politiska revolutionen, som byråkratin sände sina pansardivisioner mot den Tjeckoslovakiska Socialistiska Republiken.

Invasionen, som genomfördes helt överraskande, mindre än tre veckor efter konferenserna i Cierna och Bratislava, framkallade ingalunda den rädsla som de sovjetiska ledarna utan tvivel hade påräknat. Tvärtom, massornas resning fortsatte med en enastående styrka och med en uppfinningsrikedom utan like. Arbetare, studenter och intellektuella vägrade ockupationsmakten varje samarbete. En illegal press och illegala radiostationer stimulerade oupphörligt massornas mobilisering. En partikongress hölls i en av huvudstadens stora fabriker under arbetarnas skydd. Överraskningsstrejker och talrika former av sabotage (avlägsnande av gatuskyltar osv.) förlamade effektivt ockupationsmakten. Befolkningens samtal med trupperna avslöjade samtidigt för dessa vilka lögner de hade matats med och fick dem att förstå det verkliga läget och den kontrarevolutionära uppgift som de användes till.

Man bevittnade ett fenomen utan motstycke: ett kommunistparti övergick från maktinnehav till illegalitet och vann ett masstöd som det aldrig ägt, eftersom dess militanter befann sig i främsta stridslinjen.

Den militärt lyckade ockupationen visade sig vara ett politiskt fiasko. Ingen av Kremls ökända vapendragare i det tjeckoslovakiska kommunistpartiet vågade stödja denna ockupation och ställa sig till ockupanternas förfogande för att bilda en marionettregering. I fortsättningen innebar operationen stora faror för Kreml. De sovjetiska och allierade trupperna var desorienterade och vanmäktiga. Mer än så: med egna ögon såg de hur en från byråkratins kontroll befriad arbetarstat höll på att födas och fungera demokratiskt genom massaktioner, till och med i närvaro av sovjetiska stridsvagnar.

I denna fullkomligt oförutsedda situation som blev farlig för Kreml gjorde den en helomvändning. Den återupptog kontakten med Dubcek och hans medarbetare, vilka man ännu dagen innan hade betecknat som ”ledare för en minoritetsklick” och låtit häkta, och tvingade detta ledarskap, vilket man försökt jaga bort, att underteckna en överenskommelse, som enligt Tass grundar sig ”på principerna om ömsesidig respekt för jämlikhet, territoriellt integritet, oberoende och socialistisk solidaritet”, men som icke är någonting annat än ett diktat. Denna ”överenskommelse” bekräftar att ”de allierades trupper, som temporärt befinner sig på tjeckoslovakiskt territorium, icke kommer att blanda sig i Tjeckoslovakiska Socialistiska Republikens angelägenheter”, och att de kommer att evakuera landet ”sedan situationen där normaliserats”. Men vad som gör situationen onormal är närvaron av främmande trupper i landet, liksom närvaron av sovjetiska tjänstemän, särskilt från säkerhetstjänsten och i synnerhet i inrikesministeriet.

Trots sin indignation, sin vrede och den styrka de visat finner sig tjeckoslovakerna i dag politiskt demobiliserade. Under obestämd tid har de att uthärda den ockupation som de under en vecka trotsade på ett fullkomligt enastående sätt. Temporärt tycks ”ordningen” råda i Prag.

Dessa händelser, som så smärtsamt berör Tjeckoslovakien, har världsbetydelse. De reser grundläggande frågor om villkoren för deras tillkomst. Vad var deras innebörd? Varför har rörelsen plötsligt stannat av? Vad är implikationerna för sovjetregimen, för det tjeckoslovakiska kommunistpartiet, för vietnamkriget, för de internationella relationerna, för den internationella arbetarrörelsen? Vilka perspektiv har öppnats?

Sovjetregeringens aktion har riktat ett svårt slag mot socialismens och kommunismens sak. Därmed har väsentliga problem rests som man bör gå till botten med utan att respektera något som helt tabu; arbetarrörelsen och dess militanter bör finna medlen att rätta till den uppkomna situationen, att hindra dess upprepning och att en gång för alla befria världssocialismen från de gangstermetoder som icke upphört att känneteckna Stalins och hans efterträdares regim.

Ingen reform av byråkratins regim

Den första slutsats som denna styrkeoperation framtvingar berör den sovjetiska byråkratin själv och den ”avstalinisering” som den efter Stalins död genomförde. Som IV Internationalen hela tiden framhållit var denna ”avstalinisering” en försvarsåtgärd från byråkratins sida; det var icke fråga om någon själv-likvidering. Byråkratin befriade sig från några särskilt frånstötande drag hos stalinregimen – icke så mycket därför att de tedde sig frånstötande för byråkraterna utan därför att deras vidmakthållande höll på att bli en fara för dem. Eliminerandet av dessa drag var det pris som byråkratin var beredd att betala för att bevara sina viktigaste privilegier och sin kontroll över det sovjetiska samhället. Särskilt det sista är ett vitalt intresse för byråkratin. Partiapparaten visar sig särskilt beslutsam att försvara sin hegemoni över samhället eftersom den är alltmer avskydd av intelligentsian, studenterna, vetenskapliga och tekniska kadrer av alla slag. Dessa kan jämföra de framsteg som Sovjetunionen når inom deras respektive områden med det tvång som denna exceptionellt medelmåttiga partiapparat ålägger hela samhället genom att beröva det dess tankefrihet, uttrycksfrihet och politiska liv, genom att klavbinda dess intellektuella och konstnärliga liv med de mest groteska tvångsåtgärder.

Den för cirka femton år sedan påbörjade ”avstaliniseringen” hade väckt förhoppningar i breda skikt av det sovjetiska samhället. Sedan några år hade dock gränserna för ”avstaliniseringen” börjat skymta, och i sovjetsamhället spårades ökande tendenser att bryta dessa barriärer. Inför vad den uppfattade som en dödlig fara för sin politiska makt har byråkratin reagerat med brutalitet mot tjeckoslovakerna och släppt varje hänsyn till det egna folket, åt vilket en noggrant kontrollerad press serverat en serie lögner som bara blev grövre och skamlösare allt eftersom dagarna gick. Byråkratin har också visat sin brutalitet gentemot folken i de östeuropeiska arbetarstaterna: deras regeringar anslöts, i den mot Atlantpakten riktade Warszawapaktens namn, till en militär invasion i ett ”broderland” i syfte att där byta ut kommunistpartiets ledning. Byråkratin har slutligen manifesterat sitt förakt för hela världens kommunistpartier samt för de proletära och koloniala massorna i hela världen:

Efter denna operation kan ingen tro att detta byråkratiska skikt har förutsättningar att reformera sig självt, att av egen vilja överge sina privilegier, framför allt sina politiska privilegier, för att lämna plats åt en socialistisk demokrati. Stridsvagnsexpeditionen mot Tjeckoslovakien var ett varsel till Sovjetunionens massor, till dess ungdom och dess intellektuella, att de vid risk för väpnad undertryckning bör avstå från sin strävan efter en socialistisk demokrati.

Den socialistiska demokratin kan i Sovjetunionen och de övriga arbetarstaterna endast upprättas genom att de hatade byråkraterna förjagas av en revolution, denna politiska revolution vars första talesman Trotskij var och som under den ”tjeckoslovakiska våren” för första gången visat vilken kraft den skulle kunna anta och vilka resultat den skulle kunna ge.

Det finns inga ”nationella vägar” till socialismen

Kremls operation i Tjeckoslovakien, som tyvärr företer en viss parallellism med den amerikanska operationen i Vietnam, har liksom denna kastat ljus över frågan om de ”nationella vägarna” till socialismen. Denna efterstalinistiska tes är ingenting annat än en tillämpning av Stalins uppfattning om ”socialismen i ett enda land” på en ny situation. Eftersom varje lands sociala struktur och historia företer skillnader i förhållande till andra länders, så kommer utan tvivel den socialistiska revolutionen varje gång att anta vissa specifikt nationella karakteristika. Men detta nödvändiggör ingen särskild teori, ty det innebär, inte alls att det för varje land finns en ”nationell väg” som gör det möjligt att bygga socialismen inom de egna gränserna, oberoende av vad som händer utanför dessa. Det är uppenbart a den socialistiska revolutionen i Vietnam är ett internationellt problem, ty den har inte så mycket den egna bourgeoisins krafter att besegra som den amerikanska imperialismens krafter. I Tjeckoslovakien har den sovjetiska byråkratin visat att striden för den socialistiska demokratin även den är ett internationellt problem, ty den kan endast segra i kamp mot den ledande byråkratin i Kreml, som redan i det förflutna använt sin styrka för att utöva påtryckningar på Jugoslavien, Kina osv…. Så länge denna byråkrati förfogar över sovjetstatens resurser, så länge de sovjetiska massorna icke återställt den socialistiska demokratin i sitt land, så länge är ingen arbetarstat säker för Kremls påtryckningar och till och med för dess eventuella militära intervention.

Näst Vietnam klargör Tjeckoslovakien mer inträngande än någonsin den internationella karaktären hos kampen för Socialismen. Den vietnamesiska revolutionens segrar över den amerikanska imperialismen är segrar för socialismen och massorna i hela världen. Byråkratins brott mot socialismens sak i Tjeckoslovakien är ett brott och ett slag mot socialismen och massorna i hela världen. Folkens, särskilt de små och de svaga folkens demokratiska rätt till oberoende och autonomi är ett av arbetarrörelsens elementära krav. Men denna rätt kan endast säkras genom arbetarklassens internationella aktion.

Varför har massrörelsen inte nått sina mål?

Den uppseendeväckande kraft med vilken den tjeckoslovakiska massrörelsen trotsade warzawapaktstaternas pansardivisioner visar hur ett folks vilja kan hålla en erkänt effektiv armé i schack. Vi måste nu ställa oss frågan: hur gick det till när denna utomordentliga och mäktiga rörelse plötsligt (och antagligen tills vidare) försvagades?

Rörelsens nedgång orsakades inte alls av någon inneboende svaghet hos massorna själva. De talrika militanterna (kadrer och vanliga partimedlemmar, journalister, intellektuella och arbetare) tävlade i uppfinningsrikedom och lyckades genom sitt motstånd ställa trupperna inför uppgifter som ofta gjorde dem villrådiga. Dessa militanter har icke brutits ned. Orsaken till rörelsens nedgång, det måste klart sägas, ligger hos Dubceks ledande grupp. Vi förnekar icke alls den avskyvärda behandling som dess medlemmar utsattes för och som inte begränsade sig till häktning utan innebar fysisk brutalitet och psykologiskt tvång. Vi förnekar icke heller det modiga försvar som medlemmarna i Dubcek-gruppen presterade, under de veckor som föregick invasionen som under själva invasionen och vid mötena med fångvaktare av Bresjnevs sort i Moskva, där de, i motsats till vad som var fallet i Cierna och Bratislava, var avskurna från sitt land och sitt folk. Ännu i dag söker de icke att försköna de ”överenskommelser” som de undertecknat i Moskva, och deras deklarationer vid återkomsten till deras land kan icke vilseleda de tjeckoslovakiska massorna beträffande det öde som ockupanterna har berett åt dem. Det gäller här inte ett problem där det personliga modet och den personliga uppriktigheten sätts i fråga. Det gäller ett politiskt problem, som en av gruppens medlemmar, Smrkovsky, delvis uttryckt i dessa termer:

”Vi kunde icke tillbakavisa varje kompromiss och låta utvecklingen fortsätta ända till upprättandet av en ockupationsregim, med alla de konsekvenser för statens suveränitet, de politiska rättigheterna, ekonomin samt eventuella förluster i människoliv som en sådan utveckling utan tvivel skulle innebära…

Vi bestämde oss då för att välja den andra vägen, kompromissen sam kvarlämnar hoppet på en möjlighet att fortsätta på den väg som utstakades i januari. Detta accepterades av motparten som grundvalen för en tänkbar lösning. Våra beslut blev i fortsättningen icke lättare, och vi använde en dag och en natt för att fatta dem.

Vi gjorde oss reda för att vårt beslut av det tjeckoslovakiska folket och av historien kunde bedömas som en klok lösning eller som ett förräderi.”

Den ledande Dubcek-gruppen bestod icke av oförsonliga bolsjeviker med orubblig politisk beslutsamhet. Den bestod av män som väsentligen fostrats inom byråkratin och som länge närts av det system vilket nu vänt sig mot dem. De hade kommit att motsätta sig Novotnys förstelnade politik, men de hade inte förstått den sovjetiska byråkratins karaktär. På grund av sin liberalism hade de upprepade gånger varit utsatta för brutala interventioner från moskvabyråkratins sida utan att förstå att denna i huvudsak var upptagen av sina trånga nationella intressen och beredd att offra vad som helst för sin egen fördel.

Slutligen och framför allt hade de på grund av sin byråkratiska fostran i grunden inget förtroende för massorna. De kunde i nödfall utnyttja dem under vissa omständigheter och gjorde det t. ex. när det gällde att bryta Novotnys sista motstånd. Men de tänkte säkert icke driva massornas mobilisering för långt. De tog inga initiativ i denna riktning vid början av de sovjetiska påtryckningarna (de impulser som gång på gång stimulerade massorna kom från basen). De var i viss utsträckning känsliga för massrörelsen, men vid ingen tidpunkt stod de i spetsen för denna rörelse, under vars utveckling den politiska revolutionen höll på att födas i Tjeckoslovakien. Därför satsade de icke på massrörelsen, sedan de försatts i ett tvångsläge som för alltid dömer Kremls ledare, och löste det dilemma Smrkovsky talar om på ett sorgligt sätt. De hade förts inför sovjetledarna som fångar. I detta läge var deras enda tillgång att motståndarna inte lyckats finna några quislingar som var beredda att styra Tjeckoslovakien. Att i detta läge börja ”förhandla” om en ”överenskommelse” var att göra sig av med sin enda trumf. Bolsjevikledare skulle ha krävt att återvända till sitt land utan villkor och utan pseudoförhandlingar. En sådan hållning skulle ha intensifierat det tjeckoslovakiska folkets motstånd. Genom att acceptera ”förhandlingar” kom Dubcek-gruppen ut på ett sluttande plan där det blir svårt, för att inte säga omöjligt, att hejda sig. Massorna fann sig desorienterade, sedan demobiliserade. Resultatet blev en sjunkande stridbarhet, som ockupanterna successivt söker utnyttja.

De flesta av de koncessioner som Dubcek och hans kamrater fått göra i Moskva är okända. Men vad de har undertecknat kommer icke att tillfredsställa de sovjetiska ledarna. Genom att dra fördel av sin materiella styrka har dessa faktiskt delvis återvunnit vad de under de första dagarna förlorade. De har endast tagit Dubcek-männen till samtalspartner för att få dem att föra en politik där de varje dag kommer att krävas på nya eftergifter, i syfte att beröva dem den auktoritet och prestige som de förvärvat under sitt tidigare motstånd. Sovjetledarna kommer att fortsätta denna lek tills de anser sig kunna utbyta Dubcek-männen mot karriärister vars baktankar de inte behöver frukta. Denna kalkyl bygger, liksom den som ledde till invasionen, på objektivt falska förutsättningar. Men med hänsyn till Dubcek-ledarskapets öde är kalkylen korrekt; detta ledarskap kan endast desintegreras. Den tjeckoslovakiska massrörelsen kommer att resa sig ånyo och gå framåt, men icke under denna ledning.

Perspektiv

Invasionen i Tjeckoslovakien har haft vissa omedelbara, allmänna veckningar som gynnat allt reaktionärt, inom kapitalets läger lika väl som inom arbetarrörelsen.

Dessa verkningar är emellertid endast tillfälliga. Vi lever icke längre under de internationella villkor som rådde på Stalins tid, icke ens under det kalla krigets villkor. Sedan flera år genomlever vi (främst tack vare det vietnamesiska folkets lysande och segerrika motstånd mot den amerikanska imperialismens kontrarevolutionära intervention) ett revolutionärt uppsving, som under året 1968 utomordentligt ökat i bredd.

Den segerrika Tet-offensiven framkallade inom USA:s ledning en kris som kanske inte kommer att finna sin lösning i det följande presidentvalet. Sedan uppstod i Frankrike till följd av studenternas aktion en veritabel revolutionär kris, där tio miljoner arbetares generalstrejk var nära att störta de Gaulles bonapartistiska regim. Denna generalstrejk blev även slutet på en period av stagnation och apati som i nära tjugo år rått i Västeuropa. I augusti frigjordes i Tjeckoslovakien den politiska revolutionens latenta krafter på ett sätt som utgjorde ett exempel för arbetarna i Sovjetunionen och de övriga östeuropeiska arbetarstaterna. I Latinamerika, där de revolutionära rörelserna under flera år varit centrerade kring bondemassorna, bevittnar vi för närvarande allt mäktigare massdemonstrationer i kontinentens stora städer, från Mexiko till Argentina.

Det rör sig här inte om episoder utan morgondag. Under de år som följde på andra världskriget likviderades de revolutionära rörelserna i Europa ganska snabbt, framför allt på grund av de socialdemokratiska och stalinistiska ledarnas kollaborations-politik, och den ekonomiska konjunkturen gjorde resten för en hel generation. Efter Stalins död alstrade en serie ”avstaliniseringsåtgärder” i Sovjetunionen och de östeuropeiska arbetarstaterna ett reformistiskt klimat, sedan byråkratin 1956 övervunnit rörelserna i Polen och Ungern (i det senare landet genom en blodig undertryckning). Under de sista tjugo åren var endast den koloniala revolutionen som med utomordentlig kraft utvecklades till världsrevolutionens marscherande flygel och, under växlande segrar och motgångar, aldrig krossades ens genom de grymmaste undertryckningsförsök. Med den europeiska arbetarrörelsens uppvaknande, som utgår från den franska majrevolutionen, och den politiska revolutionens början, som manifesterat sig i Tjeckoslovakien, inleddes 1968 en ny period, under vilken världsrevolutionen kommer att utvecklas på tre fronter: den proletära revolutionen i de ekonomiskt utvecklade kapitalistiska länderna, den koloniala revolutionen i de ekonomiskt underutvecklade länderna (formellt oberoende eller ej), och den politiska revolutionen mot den allsmäktiga byråkrati som tynger alla arbetarstater.

1968 års massrörelser har visserligen icke nått de mål som de skulle kunnat uppnå, men de har varken brutits eller förintats.  Om det är något som året 1968 tydligt visat så är det att i den nuvarande tumultartade världssituationen till och med en strid som icke leder till målet kommer att stimulera andra strider i andra länder och att åter blossa upp efter en viss tid. Vi genomlever icke en period av utmattning utan mognandet och uppblommandet av en revolutionär våg vars like världen ännu icke sett.

”Konsumtionssamhällets”, nykolonialismens, den ”fredliga samexistensens”, den ”fredliga och parlamentariska vägens” hägringar förbleknar alltmer, särskilt i den unga generationens ögon, och dessa hägringar kommer icke snart att återfödas. Den unga generationen återupptäcker de revolutionära program och stridsformer som under nästan fyrtio år undertryckts av massorganisationernas gamla, reformistiska ledningar (socialdemokratiska som efterstalinistiska).

De rörelser som framträtt 1968 har visat att det existerar en gigantisk revolutionär potential, som kan frigöra sig på ett oväntat och överraskande sätt. Men de har också visat att en massrörelse, hur mäktig den än är, inte kan segra enbart i kraft av sin spontanitet, att det för dess seger krävs existensen av en revolutionär ledning, utrustad med ett klart program och en internationell konception av slagfältet, organiserad i ett politiskt koherent parti, förbunden med massorna och djärv i sitt handlingssätt.

Den appell som IV Internationalen genom sin blotta existens och sin aktivitet under reaktionens år har burit fram, appellen för skapandet av nya, revolutionära marxistiska masspartier och en revolutionär massinternational, blir under dessa förhållanden brådskande och trängande. Bland de uppgifter som de revolutionära militanterna ställs inför under de stora strider som börjat utveckla sig är detta den främsta uppgift som måste lösas, om man vill undvika att den revolutionära potentialen förslösas i en serie rörelser vilka, den ena efter den andra, missar sitt mål. Ju snabbare dessa nya revolutionära ledningar bildas, ju snabbare kommer den socialistiska revolutionen att utvecklas och att triumfera i hela världen.

Uppgifterna

Vilka är de omedelbara uppgifter som har ställts genom den sovjetiska interventionen i Tjeckoslovakien och den därmed skapade situationen? För varje militant, för varje arbetare som är hängiven socialismens sak, bör moskvadiktatet vara av noll och intet värde. Det är nödvändigt att hjälpa de tjeckoslovakiska arbetarna att omintetgöra detta diktat; det gäller här socialismens framtid och heder. Det är nödvändigt att stärka den internationella organisation som kan hjälpa de tjeckiska och slovakiska revolutionärerna, vilka genom ockupationen dömts till illegalitet.

Massrörelsen för den socialistiska demokratin i Tjeckoslovakien har blivit desorienterad och temporärt skingrad, men den har varken besegrats eller krossats. Dubcek-ledningen har inte funnit kraften att bjuda motstånd, och, som horisont ofta visat, skulle det vara att tro på under att vänta sig att denna ledning skulle resa sig på nytt. Däremot kommer rörelsen för den politiska revolutionen åter att ta vid. Ur massan av de tusentals och tiotusentals militanter som under veckan 21-27 augusti inträdde i striden kommer kadrer och en ny revolutionär ledning att framgå. Ett nytt avantgarde kommer att tillgodogöra sig den ”tjeckoslovakiska vårens” lärdomar. Det kommer att återuppta alla programpunkter för en verklig socialistisk demokrati, en arbetarmakt, grundad på demokratiskt valda arbetarkommittéer, på organisationsfrihet för partier vilka respekterar de socialistiska produktionsförhållandena, på rätten till meningsbrytningar. Det kommer att motsätta sig varje aspiration hos någon som helst byråkratisk sektor att lägga beslag på och dominera någon samhällssektor. Det nya avantgardet kommer att konstituera sig i den proletära internationalismens anda och ställa sig främst i kampen för världsrevolutionen på alla dess fronter. Det kommer att organisera ett illegalt motstånd i mångskiftande former, från de våldsammaste till de smidigaste, för att till sist annullera moskvadiktatet och fullborda den politiska revolution som började 1968.

I hela världen kommer arbetare att genomföra otvetydiga demonstrationer – utan deltagande av element som aldrig motsatt sig kriget i Vietnam – och kräva ockupationsstyrkornas omedelbara och ovillkorliga evakuering av Tjeckoslovakien.

Demonstrationerna kommer att mångfaldigas med största energi för att stoppa de sovjetiska polismän vilka förbereder ett slag mot de påstådda ”40.000 ligister” som i själva verket är kommunistiska militanter, journalister, studenter, intellektuella, fabrikskadrer, som var själen i det motstånd som bjöds underockupationens första vecka.

Men aktionen för Tjeckoslovakien kan icke begränsa sig till dessa omedelbara mål. Detta brott är endast det senaste i en kedja av brott mot socialismen som begåtts av byråkraterna i Kreml, vilka sedan över fyrtio år lagt beslag på oktoberrevolutionens fana. Stalinismen med sina följdföreteelser härjar ännu i Sovjetunionen, i arbetarstaterna och i den internationella arbetarrörelsen. Den måste utrotas.

Invasionen i Tjeckoslovakien vittnade å ena sidan om en militär styrka av första ordningen, å andra sidan om sovjetregimens politiska svårigheter och panikreaktion.

Vi hälsar de modiga kvinnor och män som, efter att tidigare offentligt ha försvarat oskyldigt dömda författare, vågat demonstrera sin opposition mot invasionen i Tjeckoslovakien på Röda Torget i Moskva. Även de bör befrias ur fängelserna. Kampen för deras befrielse kommer, liksom kampen för de frammanade styrkornas tillbakadragande från Tjeckoslovakien, att uppmuntra och stimulera de sovjetiska massorna.

Sovjetunionens arbetare, ungdom och intellektuella bör få veta att ingen i arbetarrörelsen längre duperas av sovjetledarnas och deras lakejers lögner, och att en massaktion för att störta dem kommer att utlösa entusiastisk solidaritet hos arbetarna i hela världen.

Även i övriga stater som sänt invasionsstyrkor till Tjeckoslovakien har modiga människor rest sig mot detta brott. I Polen är den kommunistiska förnyelsens ledare Modzelevsky och Kuron sedan mars åter fängslade. De har tidigare avtjänat flera års fängelsestraff för att de, som de första sedan Vänsteroppositionens tid, formulerat ett program för en antibyråkratisk revolution. Motstånd mot det byråkratiska brottet har kommit till uttryck och ibland antagit masskaraktär, även i fabrikerna. Arbetarnas internationella solidaritetsaktion för det tjeckoslovakiska folket bör vidgas till ett försvar för alla som i dessa stater är den antibyråkratiska kampens pionjärer.

Tito i Jugoslavien och Ceaucescu i Rumänien har protesterat mot invasionen, men de har väsentligen gjort det som statschefer. Tito önskade icke de massdemonstrationer som uppstod i hans land, eftersom han i juni hade haft stort besvär med en mäktig studentrevolt mot den regerande byråkratin i Jugoslavien. Ceaucescu har börjat organisera en beväpnad arbetarmilis men har snabbt tonat ner sina protester och vidmakthåller framför allt en förstelnad byråkratisk regim i sitt eget land.

I hela denna del av det ”socialistiska lägret” bör kremlledarnas och deras satelliters förtvivlade aktion ge signalen till beslutsam kamp för den socialistiska demokratin.

Den officiella kommunistiska rörelsen befinner sig hädanefter i ett förtvivlat tillstånd av ideologisk upplösning och organisatorisk svaghet. Vågmästarkonster av det slag varmed t. ex. det franska kommunistpartiets ledning söker bevara sina relationer till Kreml utan att förlora relationerna till socialdemokratin och bourgeoisins vänsterflygel kommer inte att rädda något i denna situation. Ett stort antal militanter har helt brutits ned av Stalin och av efterstalinisterna, vilka kommer att ta sin tillflykt till en ännu mera markerad socialdemokratisering av kommunistpartierna eller hamna i politisk passivitet. Men åt dem som inte har förlorat tron på kommunismen och som i dessa sista månaders händelser funnit nytt hopp säger vi: gör slut med strutspolitiken inför den kris som skakar er rörelse, angrip modigt de väsentliga frågorna, var icke rädd för att driva denna kris till dess kulmen. Den sjukdom som så länge härjat den kommunistiska rörelsen kan endast botas med starka medel och kirurgiska ingrepp. Förena er i arbetet för ett nytt, revolutionärt marxistiskt ledarskap med de militanter som så länge fört denna kamp under trotskismens fana och med det nya, unga avantgarde som under de sista åren trätt fram.

Fastän Kremls senaste brott är ett bottenrekord i nedrighet och gemenhet är det långtifrån ödesdigert för socialismen; det kan ge upphov åt en mäktig förnyelse av den kommunistiska rörelsen. Den nuvarande situationens utpräglat revolutionära villkor är härför mycket gynnsamma. Det har just blivit ovedersägligt bevisat att en mäktig massrörelse med en beslutsam och djärv ledning inte kan besegras av en militär övermakt. Vad som har hänt i Prag ger inte signalen till reträtt och förtvivlan utan till offensiv aktion.

Ned med kremlbyråkratins kontrarevolutionära intervention i Tjeckoslovakiska Socialistiska Republiken!

Omedelbar och villkorslös evakuering av de främmande trupper som befinner sig på Tjeckoslovakiens territorium! Bort med tassarna från de tjeckoslovakiska militanter som bjudit motstånd mot invasionen!

Solidaritet med det heroiska vietnamesiska folket! Ut med de sovjetiska stridsvagnarna ur Tjeckoslovakien! Överlämna dem till Vietnams soldater!

Leve den socialistiska världsrevolutionen!

Ur Fjärde Internationalen 1/1969

Fjärde Internationalen 1/69 – redaktionell inledning

IV INTERNATIONALEN grundades 1938 av Trotskij och hans kamrater. Vid denna tidpunkt hade Tredje Internationalen, som en gång letts av Lenin och Trotskij, blivit ett redskap i den stalinistiska byråkratins tjänst. Två år senare lät Stalin mörda Trotskij. Efter ytterligare tre år lät han Tredje Internationalen upplösa sig själv.

Till och med denna skugga av en kommunistisk international hade blivit ett hinder för de relationer som under andra världskriget växte fram mellan Sovjetunionen och dess imperialistiska allierade. Vägen jämnades för uppgörelsen i Jalta, där gränserna mellan imperialismens och byråkratins intressesfärer drogs upp.

De segrar som revolutionen kom att vinna i den tredje världen vanns mot Moskvas ansträngningar att bevara status quo genom att hålla kommunistpartierna tillbaka. I Europa avväpnades vid krigets slut det revolutionära proletariatet av imperialister och byråkrater i samverkan.

Churchill kunde skriva: ”Stalin höll sig strikt och troget till vår oktoberöverenskommelse, och under alla de långa veckor då kommunisterna nedkämpades på Atens gator kom icke en enda förebråelse från Pravda eller Izvestija … Jag underrättade honom (Mackenzie King) om att Stalin för mig hade förklarat sitt samtycke till att vi trängde in i Grekland och räddade Aten” (Churchill, The second world war, bd 6).

Och de Gaulle uttryckte sin uppskattning av det franska kommunistpartiets ledare Thorez, som ”hjälper till att få ett slut på återstoden av den ’patriotiska milisen’, vilken somliga bland hans anhängare envisas med att vidmakthålla” (de Gaulle, Le salut). Thorez belönades med att få sitta i regeringar som sände franska bombplan mot det revolutionära Vietnam.

I en värld som höll på att delas mellan imperialister och byråkrater blev IV Internationalen alla etablerade regimers förklarade fiende. Den fann inte heller något stöd hos en majoritet av hängivna kommunister, för vilka usurpatorerna i Moskva fortfarande framstod som oktoberrevolutionens arvtagare. Många av dess kamrater föll i imperialisternas händer, många i stalinisternas. Men dess organisation har icke brutits, och dess röst har icke tystats.

I byråkraternas Östeuropa har dess traditioner förnyats av män som Modzelewski och Kuron. Män som Hugo Blanco har höjt dess upprorsfana i den tredje världen. Det är samma fana som den franska Jeunesse Communiste Révolutionnaire har höjt på Paris’ barrikader. IV Internationalens budskap har nått fram till en ny generation – en generation som vänt sig bort från byråkratin och dess permanenta vapenstillestånd med klassfienden, en generation som uppfattat det sammanhang som råder mellan byråkratisering och klassfred och som söker dess revolutionära antites.

Ur Fjärde Internationalen 1/1969

Hur långt har privatiseringarna i sjukvården gått

Sjukvården försämras. Vårdcentraler läggs ned, rekordnedskärningar väntar på sjukhusen. Samtidigt gör de privata vårdföretagen rekordvinster. Kommer det att visa sig att rätten till god och lika sjukvård bara blev ett kort andetag i historien? Vart är vi på väg? Föredrag av Björn Rönnblad på möte anordnat av SITS (Sjukvården inte till Salu) i Göteborg i april 2004.

Hur långt har privatiseringarna i sjukvården gått – och vad är på gång?

Den nuvarande marknadsanpassningen inom sjukvården har pågått på allvar i mer än tio år – i olika faser. Jag väljer att börja med att gå tillbaka till 1990. Det året hade SAF (Svenska arbetsgivareföreningen, föregångare till dagens Svenskt Näringsliv) kongress. Den markerade en sorts vändpunkt (ur näringslivets synvinkel ”avstamp”) Kongressen presenterade en ”positiv agenda”, med en strategi för privatisering: ”Bara det som absolut inte kan skötas privat skall skötas av det offentliga. Frågan är inte hur något skall regleras, utan om det alls behöver regleras”, sade nye VD:n Göran Thunhammar.

Marknadsoffensiven på nittiotalet

Tiden närmast därefter följde en kraftig marknadsoffensiv. Den borgerliga regeringen kom till makten 1991. Dess sjukvårdsminister, folkpartisten Bo Könberg, sade tidigt att ”det mesta av vården kan drivas privat”. Stockholms läns landsting fick också borgerlig majoritet och kom att utgöra en spjutspets i denna offensiv. Landstinget annonserade kraftiga nedskärningar i den offentliga sjukvården kombinerat med ”marknadsreformer” som gick under benämningen ”Stockholmsmodellen”. Modellen innebar att köp-och säljsystem infördes, sjukdomar/behandlingar prissattes med det så kallade DRG-systemet (DRG=Diagnos-Relaterade Grupper) med betalning per prestation (det vill säga behandlade man snabbare än DRG-priset så lönade det sig för sjukhuset…) Och sist men inte minst innebar modellen att 20 procent av sjukvården i landstinget skulle konkurrensutsättas på två år.

1993 instiftades sedan husläkarlagen, med den så kallade listningen (vilken ersatte vårdcentra-lernas tidigare områdesansvar) som viktigt instrument. Bakom de vackra orden om ”familje-läkare”, ”trygghet” och ”kontinuitet” var husläkarlagens kärna att bana väg för privatisering och underminera det offentliga systemet av vårdcentraler. Lagen stadgade om ”konkurrens-neutralitet” mellan offentliga och privata distriktsläkare (nu omdöpta till ”husläkare”) Det fick bland annat till följd att när de offentliga vårdcentralerna – med sina inarbetade vårdkedjor av samverkan med exempelvis mödravårdscentraler och barnavårdscentraler – skulle upphand-las så bedömdes det att denna samverkan skulle ”snedvrida konkurrensen” (gentemot privat-läkare som inte hade dem!)

Husläkarreformen ledde till en kraftig nyetablering av privata allmänläkare, sammanlagt cirka 700 stycken i landet, som sedan fick fortsätta som privatläkare även efter att husläkarlagen avskaffades av socialdemokraterna 1995. Under de borgerligas mandatperiod skedde också motsvarande förändring för specialistläkare, där det infördes etableringsfrihet för privata specialister i öppenvård. När den etableringsrätten avskaffades (samtidigt med husläkarlagen) så gavs de etablerade privatläkarna också rätt att fortsätta privat på den ”nationella taxan”, det vill säga arbeta utan avtal med landstingen men få ersättning av dessa. Bara i Stockholm finns idag omkring 500 privata specialistläkare, de flesta ansamlade i innerstaden (medan förorterna har stor brist) som skickar räkning till landstinget utan att det offentliga har något inflytande över deras lokalisering eller vårdinriktning.

Ideologisk omställning

Marknadsoffensiven i början av nittiotalet var (inte minst) också ett ideologiskt skifte – en sorts ”mental omställning”, för att använda köp- och säljarkitekternas egna ord. Man började använda begrepp som produktivitet (bland annat beräknades kirurgers ”knivtid”); vissa sjukhus införde ”time based management”, man pratade ”flöden” och ”benchmarking”. Konsulter höll kurser där de lärde ut effektivitet och ”kommersiell medvetenhet” till slitna personalgrupper som utsatts för rekordnedskärningar (en sådan kringresande konsult arbetade för KREAB Säljkonsult AB, ett bolag närstående moderaterna och arbetsgivarna).

Som en kulmen på de borgerligas mandatperiod i Stockholms läns landsting 1994 så bolagiserades S:t Görans sjukhus – det första akutsjukhuset i Sverige som blev aktiebolag När socialdemokraterna sedan kom tillbaka i majoritet i Stockholmslandstinget samma år rev de inte upp bolagiseringen, och avskaffade heller inte heller själva Stockholmsmodellen (privatiseringarna dämpades dock något, men följdes av en drastisk ”strukturplan” där den nya s + v majoriteten skar ned sjukvården med tre miljarder).

Säljargumenten för Stockholmsmodellen (liksom för andra köp- och säljsystem i landet) var ”kvalitet”, ”effektivitet”, ”valfrihet” och ”mångfald”. Längre fram i texten ska jag diskutera verkligheten bakom dessa reklamslogans, och vad följderna blev. Men först måste frågan ställas: hur var dessa marknads-”reformer” överhuvudtaget möjliga att sjösätta i det samhälle där det ganska länge funnits en djupt rotad och utbredd känsla av allas rätt till en bra offentlig vård? En amerikansk sjukvårdsexpert på besök i Sverige 1992 sade: ”Varför denna okritiska och naiva tilltro till marknaden? Det är nästan som sen religiös omvändelse ägt rum” Så vad hände egentligen?

Nedskärningarna som grogrund

Vi kan förstå en del av orsakerna om vi backar litet längre och ser vad marknadsoffensiven föregicks av – vad som skapade grogrunden – nämligen de stora nedskärningarna i offentlig sektor. Om man gör en mycket kort repetition av den omvända omfördelningspolitikens historia, så kan man backa till 80-talet. Några nedslag på vägen: 1982 genomförde den nyvalda s-regeringen en rekordstor devalvering som följdes av kraftiga privata vinstökningar och spekulationsvåg i ena änden och offentlig ”åtstramning” i den andra. Detta accelererades med avreglering av kredit- och valutamarkanden i slutet av 80-talet.

Den stora (ofinansierade) skattereformen kom 1990-91, ett drastiskt krispaket genomfördes 1992 (efter att storföretag spekulerat mot kronan och drivit upp räntorna), bankkrisen gjorde att den statliga ”bankakuten” öppnade. Statens inkomster minskade kraftigt medan utgifterna dirigerades om till bankstöd och räntor (och ökade A-kasseutgifter på grund av stigande arbetslöshet i åtstramningens spår) ”Budgetunderskott” blev ett dagligt ord i masmedierna och begreppet ”pengarna är slut” myntades. Kraftiga nedskärningar gjordes av statsbidrag till kommuner och landsting.

Summa summarum innebar denna politik en gigantisk omfördelning av rikedomar (och därmed makt) från offentlig till privat sektor. Det finns beräkningar (till exempel av Johan Ehrenberg/ Sten Ljunggren) som sammanfattar konsekvenserna: om Sverige idag skulle satsa lika stor andel av BNP på vård, skola och omsorg som 1981 så skulle dessa verksamheter ha upp emot 100 miljarder mer per år att röra sig med.

Dessa nedskärningar har försämrat den offentliga verksamheten kraftigt. I sjukvården genomfördes bland annat kraftiga personalminskningar. Antalet landstingsanställda i hälso- och sjukvården minskade under 1993-2002 med 70 900, (framför allt undersköterskor och vårdbiträden). Antalet vårdplatser har minskat med drygt 26 000 på tio år, varav drygt 4000 i Västra Götalandsregionen. Vården har försämrats med platsbrist, överbeläggningar, vårdköer (för att ta ett aktuellt exempel så råder månads- eller, i värsta fall, årslånga väntetider till BUP!), minskad tillgänglighet, pressade korta vårdtider och så vidare. Den kvarvarande vårdpersonalens villkor har försämrats, och därmed också vården för patienterna.

Egentligen skulle sjukvården behöva mellan 20 och 30 miljarder mer per år idag , enligt Landstingsförbundets ordförande Lars Isaksson. Även Lars Engkvist, sjukvårdsministern, säger att sjukvårdens budget borde utgöra tio procent av BNP (jämfört med drygt åtta idag).

Som vi vet fortsätter – och snarast förvärras – dessa nedskärningar idag.

Propaganda utnyttjade ”krisen”

Det är försämringarna i vården som varit en viktig del av den grogrund som för att – som det började heta i slutet av 80-talet – något ”radikalt måste göras” En annan del av grogrunden är de stora organisatoriska/demokratiska brister som alltid funnits i den offentliga vården i form av toppstyrning, hierarkier och byråkratiska system. Dessa två grogrunds-ingredienser tillsammans, nedskärningar och organisatoriska brister, gav läge för borgerliga propagandister. Opinionsundersökningar i slutet av 80-talet utmålade vårdcentraler som ”vårdkatedraler utan servicetänkande”. Det började talas och skrivas allt mer om ”krisen” i sjukvården, där allt fler röster pekade ut dålig ”produktivitet” som huvudproblem. Denna ”kris” var alltså till viss del verklig men också delvis skapad och i alla fall kraftigt ideologiskt förstärkt och utnyttjad. En delegation av internationella sjukvårdsexperter som var här i början av 90-talet för att studera den svenska sjukvårdsmodellen (inbjudna av näringslivsorganisationen SNS!) kunde inte hitta de drastiska systemfelen utan skrev en rapport som de gav titeln ”Krisen som inte fanns”…

I denna grogrund, och med detta ideologiska tryck, accelererades alltså marknadsoffensiven i början av 90-talet. Offensiven hade dock påbörjats redan i slutet av 80-talet, då man i olika landsting utarbetade förstadier till köp-och säljsystemen. Först ut av dessa var ”Dala-modellen” som var formgiven av socialdemokater och borgerliga i samverkan (den följdes sedan av ”Bohusmodellen”, ”Stockholmsmodellen” med flera ) Första steget i alla dessa modeller var just uppdelningen i ”beställare” och ”utförare”.

De olika stegen i den process som leder fram till ren privatisering har beskrivit som en trappa: 1) Uppdelning i beställare och utförare, 2) bolagisering, 3) försäljning till vinstdrivande företag, 4) Nedskärningar som leder till ökade köer i den offentliga vården, och 5) försäkringssystem som gör att de rikaste kan köpa sig förbi köerna.

”Slutresultat: sjukvård ges inte längre efter behov, utan efter betalningsförmåga” Denna beskrivning är formulerad av Morgan Johansson (numera folkhälsominister) som också skrivit boken ”Välfärd till salu och den brända jordens taktik” . Vi ska titta mer på de olika stegen trappan och var vi befinner oss i den just nu.

Hur ser det ut idag?

Hur har det då gått? Fick näringslivet som de ville 1990? Vad blev effekterna av Stock-holmsoffensiven på 90-talet?

Idag bedrivs totalt sett (enligt en samstämmig bedömning från såväl privat som offentligt håll) cirka 10 procent av sjukvården privat Den allra största delen av det sker i form av entreprenader där landstingen beställer/finansierar och privata företag utför Andelen rent privat (”privat-privat”) vård, som exempelvis en del av som del av Carlanderska sjukhuset eller den nya Järntorgsakuten, d v s där patienten betalar allt själv, är fortfarande mycket liten i Sverige.

Siffran tio procent rör den totala andelen, men det blir stor skillnad om man jämför primär-vård och slutenvård. Av primärvård bedrivs totalt cirka 20 procent, alltså en femtedel, av privata utförare. Det finns också stora regionala skillnader. I Stockholm är det, inte oväntat, högre siffror. Där drivs omkring 25 procent av den totala sjukvården privat (och ytterligare 25 procent bolagiserat) I primärvården – där privatiseringen gått längst – bedrivs hälften privat i huvudstaden. I Stockholm södra sjukvårdsområdet drivs idag all primärvård i privat regi!

Att primärvården privatiseras först tycks vara en medveten strategi från näringslivet. ”De fördelar dessa entreprenader visat ” hoppas man sedan ”ska genombryta det politiska motståndet” också i slutenvården. De riktigt stora marknadsandelarna/pengarna finns att hämta i nästa steg; på sjukhusen. Det är bland annat dit kapitalägarna siktar. Och det är ett trappsteg som de redan har börjat kliva i.

Kapitalägarna och sjukhusen

De privata kapitalägarna har i cirka tio år varit ordentligt på hugget och sett hägrande marknadsandelar. Industriförbundet (en annan arbetsgivarorganisation, också en av föregångarna till Svenskt Näringsliv) skrev 1997 rapporten ”En ny strategi för sjukvården”, vilket var en konkretisering av SAF-programmet från 1990. I rapporten formulerar industriägarna sina förhoppningar på sjukvården som en ”svensk paradgren” och ”industriell tillväxtmöjlighet” .

Samma år uttalade sig Roger Holtback , före detta Volvo-direktör och då nybliven VD för vårdföretaget AB Bure (som bildades av pengarna från löntagarfonderna…) kaxigt om möjligheterna när han intervjuades i en affärstidning. Han kommenterade den totala sjukvårdsbudgeten (som då var på ca 200 miljarder) och privatiseringens framtidsutsikter: ”45 miljarder bör bli privat mot 10 miljarder idag, så det finns 35 miljarder till kvar att ta bara i Sverige (…) Ingen förstår hur stort det är…” Bure AB var föregångare till det som idag heter Capio AB, som är det bolag som idag är det största privatvårdsföretaget i Sverige.

Capio äger idag S:t Görans sjukhus i Stockholm, som de köpte 1999 (efter att det ju bolagiserades 1994 – vi minns trappsteg 2 i den brända jordens taktik …). Då hade de borgerliga partierna just kommit tillbaka i majoritet i landstinget efter fyra socialdemokratiska år. Året efter att Capio köpte sjukhuset börsintroducerades bolaget. Idag är S:t Göran ett av två privatägda akutsjukhus i landet – det andra är Simrishamns lasarett, ägt av Praktikertjänst, (det finns flera privata sjukhus, dock inte regelrätta akutsjukhus). Det som socialdemokraterna sagt inte ska få ske (”Inga sjukhus på börsen”) har nu blivit verklighet när de själva innehar regeringsmakten.

Capio förhandlade till sig ett oerhört förmånligt avtal med Stockholms läns landsting. Avtalet (som kritiskt har granskats av landstingets revisorer i efterhand) innebär en årlig merkostnad för landstinget på cirka 50 miljoner, (ersättningen sattes för högt); S:t Göran har undantagits från de sparkrav som finns på andra sjukhus i Stockholm; Capio fick lägre hyra än andra, och kompenseras för hyreshöjningar. Och – mest anmärkningsvärt av allt – om inte landstinget fram till 2005 upphandlat all akutsjukvård i Stockholm (den borgerliga landstingsledningen tog år 2000 ett principbeslut om att all akutsjukvård i Stockholm ska upphandlas fram till 2004) så förlängs avtalet automatiskt!

Det är nu oklart hur det blir med upphandlingen sedan (s) tagit över i landstinget igen, men ett affärsavtal kan inte bara brytas. Nyligen förlängdes också S:t Görans avtalsvillkor för 2004. Capio blev nöjda med bland annat de fyraprocentiga intäkter de där fick. Nyligen kommenterade landstingsdirektören i Stockholm, Helena Holmstedt, de avtal som slutits med Capio och andra privata bolag och sade att de generösa villkoren kom till ”för att ge dem en startuppverksamhet”.

Capio ägs av stora kapitalgrupper (35 % är utlandsägt) med den USA-baserade Meryll Lynch Fonds som största aktieägare. Capio äger, förutom S:t Göran i Stockholm, Scandinavian Heart Center och Lundby Sjukhus i Göteborg (privat sedan 1994, har nu ett förmånligt entreprenadavtal med VG-regionen som löper fram till 2008) och ytterligare ett antal sjukvårdsenheter till i Sverige. De har också ännu större i andra europeiska länder. I Frankrike har företaget nyligen köpt landets största privatsjukhus och i England fick de nyligen landets hittills största sjukvårdsupphandling. Capios omsättning är stadigt ökande. Bolaget gör i år, liksom flera andra privata vårdföretag, rekordvinster. Vinsten 2003 var på drygt en halv miljard, vinsten per aktie 2,32.

Stopplagen och Sahlbergutredningen

Hur har regering och riksdag hanterat de privata vårdföretagens framfart och landstingens utförsäljning? År 2000 instiftade socialdemokraterna (med stöd av v+mp) den så kalla-de ”stopplagen”, som ett svar på försäljningen av S:t Görans sjukhus till Capio och försäljningen av Simrishamns sjukhus till privata Praktikertjänst AB. Lagen var (redan från början) tillfällig och stiftades för att förhindra just utförsäljning av akutsjukhus till vinstdrivande företag.

Stopplagen var i kraft 2001-2002, i väntan på en utredning (som tillsattes samtidigt som stopplagen instiftades) om permanent lagstiftning för att reglera detta. När stopplagen skulle löpa ut vid förra årsskiftet föreslog (s) att den skulle förlängas i väntan på utredningens förslag, men de backade när inte Miljöpartiet (som varit tveksamma redan från början) inte stödde en förlängning Näringslivet pressade på för att avskaffa lagen – och så blev det också.

Vad ersatte då stopplagen? Ja, hittills ingenting. Idag är området i praktiken helt oreglerat. Den utredning regering och riksdag väntat på, ”Vårdens ägarformer”, leddes av den socialdemokratiske riksdagsmannen Pär-Axel Sahlberg. I mars 2003 presenterade han sitt förslag. Förslaget innebar som viktigaste innehåll (dolt bakom mycket annat), grönt ljus för utförsäljning av sjukhus till vinstdrivande företag – även börsnoterade sådana. Utredningen föreslog undantag från detta (dock även det luddigt formulerat) för universitetssjukhusen, som ej skulle kunna säljas till privatintressen. Väldigt få journalister och opinionsbildare insåg Sahlbergutredningens långtgående konsekvenser (ett undantag var Dalademokratens chefredaktör Göran Greider som betecknade den ”marknadsliberalt systemskifte”).

Anledningen var bland annat att Sahlberg också föreslog ett ”nej till gräddfiler”, som innebär att privat drivna sjukhus inte ska få emot patienter med privata sjukförsäkringar (som då kan gå förbi köerna) vid sidan om vanliga allmänt sjukförsäkrade patienter. Gräddfilsförbudet dolde det väsentligaste innehållet i utredningsförslaget. Värt att notera, med tanke på vad som hänt senare (se nedan), är att sjukvårdsminister Lars Engkvist var positiv till Sahlbergförslaget när det kom.

Näringslivet och borgerligheten var i huvudsak belåtna med Sahlbergutredningen. Capio menade till exempel att den ”öppnar möjligheter för oss att göra affärer i Sverige igen…” Samtidigt kritiserade de och de andra privatvårdsföretag gräddfilsförbudet och undantaget för universitetssjukhusen. Inom socialdemokratin blev det dock en del inre gnissel – många socialdemokrater hade svårt att svälja att dörren nu skulle öppnas för privatisering av akutsjukhus. I valmanifestet för valet 2003 hade (s) tydligt sagt nej till detta och i den överenskommelse med samarbetspartierna v + mp om regeringsbildningen heter det att ”sjukhusen ska inte få överlåtas till företag som drivs med privata vinstintressen”.

Proposition i höst

Utredningsförslaget har sedan varit ute på remiss, men någon regeringsproposition med konkret lagförslag har ännu inte lagts fram. Den är kraftigt försenad, sannolikt till stor del på grund av motståndet inom och utom (s) mot att driva igenom dessa förändringar. Enligt nuvarande planering kommer lagförslaget till hösten.

I februari i år slöts en överenskommelse mellan s + v + mp som backar en hel del från Sahl-bergutredningen; som säger nej till utförsäljning till vinstdrivande företag, vidhåller gräddfils-förbudet och stadgar att regionsjukhusen inte får privatiseras samt uttalar att varje landsting ska ha minst ett offentligt drivet sjukhus.

Denna överenskommelse (som endast är en principöverenskommelse) möttes av hätsk kritik från näringslivet och vårdföretagen: ”Idiotstopp”, ”Förfärande”, ”angrepp på de privata företagen och näringsfriheten” ”alla blir förlorare, ”socialistminister Engkvist” var formuleringar som fanns bland kommentarerna.

En nyckelfråga i överenskommelsen är sannolikt begreppet ”vinstdrivande företag”. Just nu pågår nämligen en utredning på socialdepartementet, inför arbetet att författa propositionen/lagförslaget som har till speciell uppgift att undersöka definitionen av ”icke vinstutdelande företag”. Sådana företag ska enligt överenskommelsen tillåtas kunna driva sjukhus. Ganska förbryllande, eftersom några sådana vårdföretag knappast existerar. Det återstår därför ännu att se vad det konkreta resultatet blir när regeringen ska föreslå (och riksdagen besluta om) en ny lag.

Ett viktigt inslag i den trepartiöverenskommelse som slöts i februari (vilket liksom slank med i skymundan) är att primärvården ska kunna förbli helt oreglerad och öppen för utförsäljning.

Utförsäljningen pågår

Vad händer då idag i denna oreglerade situation när det gäller privatiseringar av sjukhus? Jo, de privata vårdföretagen fortsätter att ligga på. Och vissa borgerligt styrda landsting går ut med försäljningsanbud på sina sjukhus. I Kalmar läns landsting backade visserligen lands-tingsledningen på den utförsäljning av Västerviks sjukhus som varit på gång , där sex företag lagt anbud. Reträtten kom efter att konsulter avrått landstinget (man kan fundera på orsaken, kanske insåg landstingsledningen att det skulle vara svårt att genomföra en lyckad utförsäljning modell Stockholm/S:t Göran och ville i stället invänta gynnsammare tillfälle)

I Värmlands läns landsting, också borgerligt styrt, har man däremot alldeles nyligen sålt ut två sjukhus, Säffle och Kristinehamn. De såldes tillsammans med en del primärvård i ett ”närsjukvårdspaket” till. Bakom slutna dörrar på landstingsfullmäktigemötet (en hittills unik åtgärd) gjordes budgivningen upp. Det fyraåriga avtal som blev resultatet är värt 200 miljoner för företaget. Det företag som rodde hem affären, Närsjukvården i Värmland AB, ägs av Carema AB, det näst största vårdföretaget i landet efter Capio.

Carema ägs i sin tur av bland andra Orkla, en av Norges största finanskoncerner med ekonomiska intressen bland annat i bryggerinäringen och livsmedelsbranschen. Orkla har bland annat låtit tala om sig när man för något år sedan hårdhänt avskedade anställda i livsmedelsindustrin på grund av att koncernens vinstökning var för dålig. I den privata sjukvårdföretagen finns också ett intressant korsägande. Orkla är stor delägare även i Capio. En annan delägare i bägge dessa vårdföretag är det inte helt okända försäkringsbolaget Skandia…

Juridiskt råder idag en sorts obönhörlighet när det gäller privatiseringar. Enligt LOU, Lagen om offentlig upphandling, så måste man fortsätta att upphandla när man väl bolagiserat och sålt ut en enhet, eftersom det då definitionsmässigt råder en konkurrenssituation. Exempelvis i Stockholm finns, sedan landstinget var borgerligt styrt 1999 – 2003, flera stora sjukhus som är bolagiserade; bland andra Huddinge, S:t Erik, Danderyd och Södersjukhuset. Samtidigt finns det ju redan ett privatägt, S:t Göran, så konkurrenssituation råder och därmed måste man alltså enligt LOU gå vidare. LOU blir en råttfälla som det är svårt att backa ur. På internationell nivå finns andra större råttfällor, bland annat de globala handelsavtal som kallas GATS som fungerar på liknande sätt som LOU.

Privatiseringens följder

Varför är det då egentligen negativt med privat sjukvård? Vi vet ju alla att den offentliga vården har stora brister (vilket ju just gör att det finns grogrund för att önska något som man tror kan vara bättre).

Jag tror att det är förödande med privatiserad vård – för i grunden är det en krock mellan att tillfredsställa människors medicinska och sociala behov av vård och att tillgodo se en ekonomisk efterfrågan. Vissa människor blir utan vård, medan de som har resurser kan skaffa den. Privat vård söker sig till områden där det finns en ekonomisk efterfrågan men ett ibland tveksamt medicinskt behov – exempelvis kosmetisk kirurgi – men kommer aldrig att finnas för de grupper av människor som har störst medicinskt behov, för de kan aldrig generera lönsamhet.

Ett sådant exempel är den resurskrävande grupp av ”vårdtunga” patienter med många och allvarliga diagnoser; exempelvis cancersjuka och demenssjuka som svarar för mer än hälften av de totala vårdkostnaderna idag För dem kommer ingen ”valfrihet” att finnas i ett system av privat sjukvård. I förlängningen blir det omöjligt att ge alla ”en god vår på lika villkor” som det heter i hälso- och sjukvårdslagen (HSL) .

Privat vård kan kanske i enstaka fall vara bra i sig – dvs det kan finnas privatläkare som gör ett seriöst och skickligt arbete på offentlig entreprenad. Men obönhörligt tränger sig den ekonomiska nödvändigheten på som gör att man måste gå med vinst på sin egen sjukvårdsenhet. Detta lönsamhetstänkande kan leda till – förutom att tillgängligheten bara finns till för vissa – att vårdens inriktning förvrids och blir dålig vård. Ett redan idag existerande exempel är privata specialister i öppenvården som förskriver starkt beroendeframkallande läkemedel till patienter som missbrukar dessa läkemedel (vars medicinska behov i verkligheten är att få hjälp ur missbruket, men som ”efterfrågar” dessa preparat).

I den andra – offentliga– ändan, exempelvis på vårdcentraler, barnavårdcentraler och mödravårdscentraler bedrivs väldigt mycket arbete som är i bästa mening förebyggande hälso- och sjukvård, och som aldrig kommer att kunna bli ekonomiskt lönsamt för den som bedriver vården. Ett bra sjuvårdssystem kan inte baseras på att varje enhet ska drivas av lönsamhetskrav.

I USA vet man att privatvården medför att många onödiga – och kanske riskfyllda– kirurgiska ingrepp görs för att sådana går att få betalt för dem medan miljontals människor saknar basal sjukvård.

Så ”en god vård på lika villkor för alla” kräver ett offentligt sjukvårdssystem. Idag är, som vi sett ovan, rena aktievinstintressen på väg in i vården. Idag gör deras företag stora vinster på grund av att de lyckats driva igenom starkt förmånliga avtal med det offentliga. Men ska de i förlängningen göra vinster på vården så måste de förr eller senare antingen minska på personalen, sänka deras löner eller försämra vårdinehållet.

De vårdskandaler i privat äldreomsorg som varit återkommande de senaste åren rä exempel på det, där patienter exempelvis fått liggsår eller inte blivit duschade på grund av att det funnits för litet personal). Capio skryter mycket i sin senaste årsrapport om sina ”effektiviseringsprogram” för personalen liksom över att de gjort sig av med olönsamma delar av vårdkoncernen.

Jag tycker personligen att själva tanken att man som behandlare påverkas av lönsamhets-tänkande går emot en grundläggande vårdideologi om att hjälpa människor utifrån deras behov.

Finns då inte de flesta av dessa nackdelar också i den offentliga sjukvården? Personalbrist – besparingar och bugdetar som ska hållas? Jo, dessvärre är det ju idag många ekonomiska hänsyn som styr där också (detta har dessutom förvärrats av den marknadsanpassade köp-och sälj-organisationen).

En grundläggande skillnad är dock att dessa försämringar och felaktigheter inte beror på att det finns en ägare som direkt gör privata vinster på dem. En annan avgörande skillnad är att (trots all uppgivenhet med nedskärningar vi kan uppleva) är att det finns en möjlighet att bekämpa försämringarna i ett offentligt system, som utger sig för att vara demokratiskt styrt, och där beslut fattas på politisk väg (och därmed kan ändras).

Prioriteringslistorna

Frågan om en sjukvård på lika villkor för alla ställs idag på sin spets av de prioriteringslistor som lanseras i olika landsting, nyligen här i Västra Götaland och tidigare i Östergötland. Landstinget i Östergötland var först med att införa en sådan lista förra året. Inför ett nedskärningspaket på 300 miljoner, presenterade politikerna där en lista på vilka sjukdomsdiagnoser som inte skulle få vården bekostad av landstinget längre, bland annat utredning av nackvärk, vissa kroniska ryggsmärtor med flera. Ansvarig för förslaget var socialdemokraten Paul Håkansson. Listan ledde till en liten inre skakning inom socialdemokratin och Lars Engkvist gick ut och markerade att det går emot Hälso- och sjukvårdslagen att man ska göra prioriteringar innan man fått en medicinsk bedömning.

I Västra Götaland har man (kanske bland annat därför) valt en något annan modell, där man går försiktigare fram. I det förslag på prioriteringslista som just nu är ute på remiss beskriver man dels ”vertikala” (dvs medicinskt professionella)\r\n prioriteringar, men säger också att man senare ska göra ”horisontella” prioriteringar (politiska/ekonomiska prioriteringar om satsning av vårdresurser).

Och man kan ju i verkligheten inte prioritera utan att också prioritera bort . GP gjorde en klarsynt ledarkommentar till förslaget: ”Prioritering låter vackert – vad det handlar om är ransonering” För alla vet ju att Västra Götalandsregionen idag skär ned på sjukvårdsresurserna. Och när den högst ansvarige för listan, sjukvårdsdirektör Johan Calltorp, fick frågan om den som bortprioriteras framöver då blir hänvisad till att söka privat svarade han att ”det återstår att se”. Så risken är nog uppenbar att prioriteringslistan/listorna blir ett kraftfullt instrument för både nedskärningar och (inte minst) privatisering.

Privata sjukförsäkringar – sista steget?

Och då är vi tillbaka i trappan i den ”brända jordens” obönhörliga logik. I samband med beslutet om prioriteringslistan i Östergötland i fjol så skrev den borgerliga dagstidningen skrev Östgötacorrespondenten i en ledarartikel: ”Det som avtecknar sig i spåren av landstingets historiska prioriteringsbeslut är en helt ny balans mellan offentligt och privat (…).

Vi kommer sannolikt bara att se allt mer av privata försäkringslösningar” Och detta är ett trappsteg där klivet redan påbörjats, där foten lyft från underlaget men ännu inte satts ned ordentligt. Och om det steget tas fullt ut så vore det – som jag ser det – ett avgörande grundskott för ett offentligt sjukvårdssystem, det kanske slutliga systemskiftet.

Privata sjukförsäkringar finns redan idag, omkring 150 000 människor i landet har tecknat sådana. Systemskiftet vore om det blev en kraftig ökning av detta –eller rent av en övergång till ett systen som bygger på sådana lösningar. De människor som redan idag har sådana frösäkringar är ofta egenföretagare eller ”nyckelpersoner” inom företag, där företagen betalar för att personen i fråga ska kunna ta just ”gräddfilen” förbi vårdköerna till snabb behandling om det behövs. Det gäller oftast olika kirurgiska eller ortopediska operationer, (som görs på de privat drivna sjukhusen idag ).

Men det är oerhört viktigt att veta vad sådana här privat sjukförsäkringar egentligen innebär, något som inte alls stämmer med den propagandabild för dem som förekommer från privat och vissa mediala håll. Jag anser att det är mer passande att i stället beteckna dessa försäkringar för ”friskförsäkringar”. Försäkringsbolagen gör en sedvanlig riskbedömning, när folk vill teckna dem. Om personen i fråga har för mycket sjukdomar i form av exempelvis diabetes, svår astma, hjärtbesvär eller liknande så blir det avslag (eller dyrare premie).

Det vill säga de som mest behöver vård och därmed en sjukförsäkring kan inte få det! Det man tecknar försäkring för är att man är frisk men vid tillfällig akut (ej förutsedd) åkomma kan behöva en operation eller annan behandling. ”Det finns en skyldighet att inte ta in vad som helst i försäkringen”, som en handläggare vid ett av försäkringsbolagen uttryckt det.

Borgerliga politiker har länge i riksdagen föreslagit en övergång till vad man kallar ”obligatorisk sjukförsäkring” Det skulle innebära att alla människor har ett lågt (läs otillräckligt) statligt sjukförsäkringsskydd, som sedan var och en har ”valfrihet” att komplettera privat. Detta är ett förslag som kan tyckas vara långt borta, eller till och med politiskt omöjligt, idag.

Men i höstas annonserade Göran Persson i en riksdagsdebatt att det ”kan bli aktuellt” att ”se över” över socialförsäkringssystemet – och då främst sjukförsäkringarna – och kanske organisera om dem i enlighet med principerna från det nya pensionssystemet… Och det politiska stödet för sådana löningar kan sannolikt komma att öka framöver främst allt bland mer välbärgade socialgrupper som – med ökade nedskärningar – får ökat motstånd mot att betala skatt: ”varför ska man betala två gånger för vården?”

För sent?

Sammanfattningsvis: marknadsanpassning och privatiseringar i sjukvården har redan gått långt. En av de sjukvårdsexperter som besökte Sverige i början av 90-talet varnade då, för drygt tio år sedan, sina svenska kollegor med hjälp av följande liknelse: ”Om man klämmer ut tandkrämen ur tuben genom att tillåta privatisering och mångfald när det gäller finansiering och vårdutbud, så kommer det att bli ett helvetiskt jobb att få in den igen” Jag tror att situationen idag är väldigt allvarlig. Men det är ännu inte avgjort. Tandkrämen har bara börjat klämmas ur tuben. Situationen står och väger, om man ser på sjukvårdssystemet i stort, och det finns mycket att göra i stället för att ge upp.

Det motstånd som kan hindra denna negativa utveckling är, som jag ser det, att motarbeta försämringar och nedskärningar i den offentliga vården parallellt med att bekämpa privatiseringarna. Jag tror också att detta motstånd har allt att vinna på att vara offensivt, att inte bara gå emot nedskärningar utan att också kräva och både mer resurser till – och stora förbättringar av – den offentliga vården. En förbättring vore förändringar som går emot det hierarkiska styrningen och organisationen och siktar mot en verkligt demokratisk styrning av vården, i samverkan mellan vårdpersonal, patientorganisationer och allmänhet. Då skulle sjukvården – även i praktiken – kunna bli ”god och på lika villkor för alla”. Och det är ju ingen dålig målsättning

Björn Rönnblad

Rörelsen som kvävdes

Tjugofem år sedan kärnkraftomröstningen. Den 23 mars i år har det gått precis 25 år sedan folkomröstningen om kärnkraften. Kärnkraften finns kvar och kraftindustrin planerar idag att öka kapaciteten på reaktorerna. Folkomröstningen 1980 slutade med ett smärtsamt nederlag för Nej-sidan.

Tidskriften Röda rummet har i sitt nya nummer gjort en omläsning av boken Det förlorade försprånget, i vilken antikärnkraftsmotståndets uppgång och fall kritiskt granskades inifrån och underifrån av aktiva i rörelsen. Hade det kunna gå annorlunda.

Rörelsen som kvävdes

En politikerdominerad valmaskin utan styrning. Vid folkomröstningen 1980 var det vad som återstod av den upproriska rörelse som året innan ledde på poäng mot kärnkraftsetablissemanget. Vad hände på vägen? Vem bar ansvaret för att rörelsen ströps?

Den 23 mars 1980 hölls folkomröstningen om kärnkraft. Nej-alternativet, linje 3, fick 38,7 procent av rösterna. 39,1 procent röstade på linje 2, socialdemokraternas alternativ, som med en taktisk manöver lyckades framställa en dryg fördubbling av kärnkraftsprogrammet som ”avveckling med förnuft”. I sak var det dock samma som linje 1, moderaternas och näringslivets ja-alternativ, som fick 18,9 procent av rösterna.

Omröstningsresultatet förlamade antikärnkraftsrörelsen, som sedan dess inte lyckats återhämta sig. I boken Det förlorade försprånget från 1982 analyserar författarna, som alla var djupt indragna i kampanjarbetet, orsakerna till nederlaget genom att skriva rörelsens egen historia:

I mars 1979 var det svenska kärnkraftsmotståndet starkt, efter att i många år ha bedrivit ett folkrörelsearbete på tvärs emot såväl kraftindustrin som staten och politikereliten.

Opinionen mot kärnkraften hade tagit fart i början av 70-talet, då en obunden rörelse började växa fram. När denna misslyckades med att skapa en stark riksorganisation de första åren kunde den inte hindra centerpartiet från att göra nej till kärnkraften till en partipolitisk språngbräda. S-regeringen drev på för kärnkraftsutbyggnad, men internt var socialdemokratin djupt splittrad, en majoritet av fotfolket var kritiska eller tveksamma. I valet 1976 gick Centerpartiet starkt framåt på kärnkraftsfrågan och de borgerliga tog över regeringsmakten med centerledaren Torbjörn Fälldin som statsminister.

De närmaste två åren försvagades därför antikärnkraftsrörelsen, men lyckades sedan återta initiativet och stärka sig. På initiativ från Miljöförbundet bildades våren 1978 den politiskt brett sammansatta Folkkampanjen mot Atomkraft, med erfarna miljöaktivister som tongivande krafter. Organisationens förmåga att ta initativ till massaktioner, bland annat genom att fokusera på den olösta frågan om kärnkraftens avfall, gjorde att opinionen mot kärnkraft åter stärktes efter ett par års dalande. Fälldin-regeringen tvingades avgå på hösten för att inte behöva handla i strid mot den så kallade ”villkorslagen” (som de själva stiftat) om säker avfallshantering.

I det läget började rörelsen driva kravet på folkomröstning med en mycket omfattade namninsamlingskampanj. Då lyckades man också någorlunda framgångsrikt bryta centerstämpeln. Fackliga aktivister samlade namn på industriarbetsplatser – vilket dittills varit rörelsens svagaste punkt.

Det var i denna situation av styrka och växande rörelse som, den 28:e mars -79, kärnkraftsolyckan i Harrisburg i USA slog ned i människors medvetande. Varningarna besannades och opinionssiffrorna nådde sin högsta topp. Rörelsen kallade omedelbart till demonstrationer i flera städer som blev de största dittills. Onsdagen den 4 april svängde statsminister Olof Palme (med flera partiledare) i frågan om folkomröstning.\

Proffspolitiker

Efter det började saker att hända med Folkkampanjen. Ett ”nytt sällskap kom in på den centrala styrgruppens möten och i andra organ som av olika skäl fick inflytande på förloppet”, heter det i boken. Det var de parlamentariska proffspolitikerna från framför allt centern och vpk (nuvarande vänsterpartiet) som gjorde entré.

I detta läge, när man verkligen kunde vänta en tillströmning av av förut oorganiserade aktivister pressade centerns representanter, med fullt stöd av vpk, på för en byråkratiskt uppbyggd kampanjorganisation utan rätt till enskilt medlemsskap. De behövde avföra frågan från dagordningen efter folkomröstningen för att kunna ingå i nya regeringar, och ansåg därför att Folkkampanjen skulle upplösas då.

Kampanjen skulle, enligt deras synsätt, i första hand lita till partiernas valapparater. Centern och vpk agerade samordnat för att köra över inflytandet från folkrörelsens gräsrötter (De drev till och med gemensamt förslaget att folkomröstningen skulle hållas på valdagen, vilket på ett extremt sätt skulle ha koncentrerat kärnkraftsfrågan till partiernas vanliga valrörelse och därmed fått Folkkampanjen att fungera som ett stöd till c och vpk)

Folkkampanjen antog ett parlamentariskt ”ansvarsfullt” Nej-alternativ om avveckling på upp till tio år. Detta försvagade kärnraftsmotståndets argumentation mot ja-sidan, särskilt efter Harrisburg-olyckan; hur kunde nej-sidan hävda att reaktorerna var livsfarliga och samtidigt förespråka att de skulle få drivas upp till tio år?

De tongivande i Folkkampanjens dittillsvarande ledning, framför allt personer från Miljöförbundet och Fältbiologerna, med stöd av representanter från bland annat Socialistiska Partiets föregångare KAF, försökte stå emot partibyråkraterna. Men de förmådde inte bjuda tillräckligt hårt motstånd när demokratisk diskussion och aktivitet ersattes av räv- och rackarspel. Beredningsgrupper tillsattes, kampanjinitiativ sattes i långbänk, beslut förhalades och makten över kampanjen myglades in i korridorerna. En helt ny ledning för Folkkampanjen tillsattes uppifrån. Och under tiden hände ingenting utåt.

På detta sätt tappade kärnkraftsmotståndets erkända riksorganisation nästan fyra månaders tid. Företagens kampanjlobby ”Näringslivets energifakta” kunde hämta in det försprång nej-sidan haft och planera sin skickligt upplagda propaganda. Och den socialdemokratiska ledningen kunde oemotsagd planera sin kommande manöver.

Löntagarkontor

Om Folkkampanjen offensivt, och tillsammans med kritiska socialdemokrater, hade kunnat delta i LO:s och socialdemokraternas debatt om ”löntagaralternativet” så hade man kanske också kunnat gå vidare och slå emot idén med tre valsedlar, menar bokens författare.

De som behövde vinnas för nej-sidan var i första hand socialdemokratiska arbetare – i den gruppen fanns de flesta som ännu tvekade hur de skulle ställa sig. För miljörörelsefolket och de socialdemokratiska kärnkraftsmotståndarna var det uppenbart att detta skulle försvåras av en rörelse med center/vpk-stämpel.

I ett försök att motverka detta föreslogs därför att arbetsplatsarbetet skulle organiseras upp i form av ett Löntagarnas informationskontor som skulle vara en självständig del av kampanjen. Man skulle kunna få ett större nät av arbetsplatsgrupper än den endast handfull sådana som redan bildats på stora arbetsplatser och som arbetade framgångsrikt. Tanken med löntagarkontoret var att man skulle kunna nå ut med information till arbetare just såsom arbetare med sina egna klassintressen.

Detta vände sig centern och vpk emot. I stället skulle, även enligt vpk:s inställning, arbetarna nås ”som individer”. Detta ledde till hårda motsättningar i kampanjledningen. Löntagarnas informationskontor fick inte alls de resurser som motsvarade dess stora betydelse (av kampanjbudgeten på drygt 23 miljoner fick de bara en halv miljon). Center-vpk-koalitionen ville dessutom detaljgranska det politiska innehållet i det informationsmaterial som gick ut till arbetsplatserna, och stoppade till och med tryckningen vid två tillfällen.

Att löntagarkontoret överhuvudtaget kom till stånd, (och där socialdemokratiska kärnkrafts-motståndare snabbt lyckades öka antalet arbetsplatskontakter från 0 till 5300 på tre månader), var ett resultat av miljörörelsens påtryckningar.

Dråp genom strypning

På senhösten insåg miljörörelsen att den organisatoriska striden var förlorad och agerade mer självständigt för att rädda vad som räddas kunde av rörelsen. De upprättade ett miljörörelsens eget kampanjkansli och vände sig självständigt till Folkkampanjaktivisterna ute i landet. Förutom förslaget på löntagarkontoret drev de därifrån på för att genomföra enskild anslutning till kampanjen när nu enskilt medlemskap förbjöds uppifrån.

I Folkkampanjtoppen hade dock snaran dragits åt för hårt. Vid behov hade de ledande partirepresentanterna där använt sig av ren och skär maktutövning för att driva igenom sin vilja. Vänsterorganisationer, bland annat KAF, hade rensats ut från ledningen. Centern och vpk (och i viss mån kds) delade upp makten mellan sig i utskotten i den apparat som byggdes upp.

De tillsatte kansliledar-befattningar både i toppen och litet längre ner. Personerna som sattes in hade meriter från statlig verksamhet, men saknade i många fall kunskaper om de uppgifter de skulle arbeta med. Och bland de som anställdes på det centrala kampanjkontoret i Stockholm sattes löner som skilde närmare 10 000 kronor i månaden, mellan högst och lägst.

I denna organisation utvecklades vad bokens författare kallar för ”småpåveri ”. Olika avdelningar och utskott hade ansvar för begränsade områden, som inte kunde styras. Det fanns inga organ som kunde överblicka helheten. Men allt oftare företräddes Folkkampanjen offentligt av ”tunga partipolitiker” från centern och vpk.\

Centralt var miljörörelsen för svag för att stoppa detta. Lokalt varierade det\r\n med styrkeförhållandena. Där aktiviströrelsen var stark och lyckades bekämpa partiapparaterna, som exempelvis i Göteborg, bedrev medlemmarna ett bra kampanjarbete. Men fråntagna möjligheten att påverka helheten.

I sin ”slutplädering” i boken sammanfattar bokens redaktörer sin syn på vad som hänt: ”Den livskraftiga folkrörelseandan och förmågan att rikta antikärnkraftsupprorets kraft mot kraftbolag, stat och känkraftssålda partiledningar kvävdes sakta från april 79 av centern och vpk, med kds som nedhjälpare. Kvar blev en valmaskin med ett färgsparkande, folkligt yttre, men utan folkrörelsestyrning, utan förmåga att orientera sitt försvar och sina angrepp i den avgörande sammandrabbningen med Maktsveriges linje 1 och linje 2 – en prunkande bil utan ratt.

Man kan inte tala om ett klart uppsåt bakom denna kvävning, utan den blev resultatet av okunnighet och särskilda partiintressen vid sidan av syftet att stoppa kärnkraften och vända energipolitiken i mänskliga banor. Vi anser att det var dråp genom långsam strypning.”

Och sedan lägger de till att: ”Det är inte hämnd vi är ute efter. Brottet kan inte sonas. Det går bara att ge liv åt en ny rörelse”

Björn Rönnblad Ur Röda Rummet nr 1/05.

Artikeln har tidigare publicerats i veckotidningen Internationalen i april 1994. Artikelförfattaren var i slutet av 70-talet och tidiga 80-talet aktiv i Miljöförbundet och Folkkampanjen mot kärnkraft. Ingår i Röda rummets redaktion.

Antologin ”Det förlorade försprånget” gavs ut av Miljöförbundet 1982 (red Björn Eriksson, Liselott Falk, Lasse Herneklint och Peter Larsson).

Skuldkrisen och skuldkrigen

Björn Rönnblad recenserar Stefan de Vylder, I skuldkrisens skugga – Latinamerika inför 90-talet – en ekonomisk-politisk översikt, Svensk volontärsamverkan 1991 och Kenneth Hermele, I skuldkrigens spår – om nittiotalets flyktingar, Sverige och EG, Verdandi förlag 1990

En ”tyst revolution” har genomförts i Latinamerika. Det konstaterade IDB, interamerikanska utvecklingsbanken, triumferande för en tid sedan.

Enligt IDB har kontinenten ”övergivit utvecklingsmodellerna som syftade till självförsörjning, slutat opponera sig mot ’imperialism’ och antagit en ekonomisk politik som bygger på en fri marknad”.

Bakgrunden är, menar IDB, 80-talets skuldkris.

Stefan de Vylders I skuldkrisens skugga — Latinamerika inför 90-talet ger en bakgrund till denna ”tysta revolution”. Det 50-sidiga häftet, som har undertiteln en ekonomisk-politisk översikt, lämpar sig väl för studiecirkelverksamhet.

Stefan de Vylder är nationalekonom med ett förflutet i solidaritetsrörelsen, en blandning som präglar boken – på gott och ont. Styrkan i boken ligger framför allt ide två kapitel som tar upp Latinamerikas ekonomi på 80-talet, ”ett förlorat årtionde”, respektive skuldkrisens orsaker och konsekvenser. Här återfinns matnyttiga och faktarika, men för icke-ekonomen ändå lättillgängliga, genomgångar.

Dessa två avsnitt omges av en inledning där författaren tecknar den politiska utvecklingen i stort och en avslutning där olika krisstrategier diskuteras.

I inledningskapitlet finns en del intressanta och tankeväckande resonemang, exempelvis om det ”myrarbete” som nya gräsrotsrörelser i Latinamerika utför. I avslutningen dras en spännande parallell mellan 80-talets skuldkris och den på trettiotalet

Men i dessa avsnitt lyser också bokens svagheter igenom mest. Stefan de Vylder tenderar genomgående att likt en förnuftig statsman sätta ”makroekonomisk balans” som överordnat politiskt mål. Här får hans egen kluvenhet obalans i riktning mot den borgerliga nationalekonomins synsätt.

Det blir tydligt till exempel när han utvärderar sandinisternas politik de första åren efter maktövertagandet. Eller när han via ett understatement om ”höga sociala kostnader” imponeras över hur åtstramningspolitiken i Bolivia efter 1985 ”lyckats med att stabilisera prisnivån och skapa ett grundläggande förtroende för den förda politiken”.

Den politiska svagheten slår dock tydligast igenom i vad som saknas i boken; en ordentlig kritisk genomlysning av Världsbanken och Internationella Valutafonden och de ”strukturanpassningsprogram” som är redskapen bakom den ”tysta revolutionen.” Trots dessa invändningar rekommenderar jag varmt boken som ger viktig kunskap på föredömligt kortfattat utrymme.

Stefan de Vylders bok kan med stor fördel kompletteras med Kenneth Hermeles bok I skuldkrisens spår-om nittiotalets flyktingar, Sverige och EG. Liksom de Vylders bok är den kortfattad och lättläst.

De stora och snabba omvälvningarna i världen gjort en del passager inaktuella trots att Hermeles bok skrevs så sent som sommaren 1990, men ansatsen och analysen är dock fullt tillämplig idag.

Hermele tar ett bredare, mer globalt, grepp på skuldkrisen än de Vylder. Han koncentrerar också framställningen bland annat på just det som den förre saknar. I kapitlet ”Katastrofernas regissörer” finns en bra genomgång av hur ”skuldkrisens vakthundar”, Världsbanken och IMF fungerar i den rådande världsordningen.

En annan stor styrka i boken är att Hermele tar upp Sveriges roll i denna världsordning. Där knyter han på ett bra sätt också ihop EG-harmoniseringen och flyktingfrågan med det globala perspektivet.

I avslutningen skriver Hermele att ”det som fordras är att Sverige bryter med den politik som under 80-talet lagt grunden för 90-talets sociala och ekologiska kriser i tredje världen…” och ger ett intressant bidrag till den nödvändiga diskussionen om hur den ”nya världsordningen” ska kunna ersättas av en ny världsordning.

Björn Rönnblad

Ur Fjärde internationalen 2/1992.

Den ekonomiska utvecklingen på 80-talet

I. ”Krismedvetenhet“ eller klassmedvetenhet?

Modeordet för dagen i den allmänna ekonomiska och politiska debatten är nu “krismedvetenheten Till höger – och vänster – spekuleras det om det svenska folkets “mognad och krismedvetande”.[1] En färsk SIFO-undersökning har också fått fram vad den hade till uppgift att få fram, nämligen att det svenska folket nu är så “moget” att det skulle ställa sig bakom ett långtgående parlamentariskt krispaket.

Som man frågar får man, som bekant, svar. Det är minst sagt osannolikt att “8 av 10” svenskar i själ och hjärta skulle anse att minskade reallöner, försämrad social service och “ökat personligt och kollektivt sparande” verkligen skulle bana väg för allmänna förbättringar. Allt hänger, som vanligt, på hur man formulerar frågorna – och alternativen.

Ändå bör man inte ta lätt på detta och andra inslag i den borgerliga opinionsbildningen. När politiker efter politiker, journalist efter journalist, TV-kommentator efter TV-kommentator, får upprepa de vanligaste borgerliga myterna gång på gång utan att bli ordentligt emotsagd, då får det så småningom effekter på växande befolkningsgrupper.

Då lockas också fler och fler arbetare och tjänstemän att tro att det verkligen finns ett enkelt samband mellan deras egna löner eller prishöjningarna på olja och andra råvaror – och den kris som nu härjar hela “västvärlden”. Men det finns inte något sådant enkelt orsakssammanhang – det är och förbli en borgerlig myt! Och ännu mindre får de lönearbetande sätta sin tilltro till de falska profeter som nu oförhindrat får sprida sitt ideologiska gift – att åtstramade löner, åtsnörning av den offentliga sektorn och minskat beroende av oljan skulle “häva krisen”!

Den ideologiska kampen mot dessa vanföreställningar blir allt viktigare. Den får en mer och mer betydelsefull politisk funktion ju mer en “krismedvetenhet” med borgerliga förtecken får breda ut sig istället för en verklig klassmedvetenhet bland de arbetande.

De etablerade borgerliga och socialdemokratiska politikerna är – trots sitt parlamentariska gnabb i marginalen – påtagligt ense om de stora linjerna i den svenska ekonomins problem. Så här ser de dem:

– Industrin har inte byggts ut som den borde. Den har inte förnyats som den skulle. Samtidigt härden offentliga sektorn fått svälla ut som den inte borde – den har “överdimensionerats”, som det heter. Den privata konsumtionen har varit för hög under andra hälften av 70-talet i förhållande till ökningen av produktionen och produktiviteten.

Denna “överdrivna” privata konsumtion har alltmer kommit att bekostas genom betungande mångmiljardlån från utlandet, som nu skall betalas med höga räntor. Ont har blivit etter värre genom prishöjningarna på olja och andra råvaror, vilket drivit upp en redan tidigare stigande inflation och försämrar vårt exportläge. Och så vidare.

– De etablerade politikernas lösning blir att skapa ett “företagsvänligt” eller “investeringsvänligt” klimat, hur det nu uttrycks. Det handlar om att skapa en “gynnsam grogrund för framtidsinriktade industrisatsningar”. Olönsamma branscher måste skäras ner (mer eller mindre snabbt och mer eller mindre drastiskt). Företagens allmänna subventioner bör krympas.

Den offentliga servicen måste sättas på sparlåga. Tillgångar skall istället skjutas över från privat konsumtion och offentliga tjänster till “näringslivet” (läs: “ökade vinster på bekostnad av löner och andra ersättningar”). Exportföretagens satsningar utomlands skall stimuleras. Beroende av oljan skall hävas genom en ”balanserad energipolitik”. Etcetera.[2]

I dagens läge är det en borgerlig koalitionsregering som får administrera den här politiken. Det vill den göra genom en allomfattande åtstramning, även till priset av en kraftigt ökad arbetslöshet och sänkt levnadsstandard förde arbetande. Marknadsmekanismerna måste få ”slå igenom” mer.

Socialdemokraterna är i princip överens om detta.[3] De har dock dragit sig hittills för att ta ut svängarna lika snabbt och lika långt som borgarregeringen. De vet förstås att deras främsta väljarbas finns bland de lönearbetande och att det är minst sagt svårt att popularisera och förankra en arbetarfientlig politik av den här typen. Men de har samtidigt inte något egentligt alternativ att komma med så länge som de inte är beredda att skjuta skarpt mot den privata äganderätten till produktionsmedlen och alla konsekvenser den får i det nuvarande krisläget.

Socialdemokraterna har länge tvekat att ta det fulla ansvaret för ett konkret alternativ till den borgerliga regeringens ”sparprogram”. Som oppositionsparti har de ju större möjligheter än regeringen att “prata runt. Samtidigt vet de ju mycket väl att sanningens timma måste komma förr eller senare, de allmänna riktlinjerna göras mer konkreta.

Det är inte heller svårt att ange konturerna av det som är på gång. Därom har såväl riksdagsmotioner som egna utredningar, intervjuuttalanden och interna partimöten och partikonferenser kunnat ge besked. Dessutom vet socialdemokraterna i Sverige mycket väl vad deras partifränder i andra länder håller på med, från Danmark[4] till Norge, England, Spanien och Portugal. Överallt talar socialdemokratiska ledare mer och mer i klartext. Det går inte att “reglera eller administrera bort krisen”. “Vi” måste “arbeta och svettas oss ur den.”

l ett privatkapitalistiskt samhälle betyder det alltid en och samma sak: ökade profiter för att locka kapitalisterna att investera för framtiden; ökad “framtidstro” för mer långsiktiga satsningar; mindre av resurser åt de breda arbetargrupperna, mer åt kapitalet för att skapa denna gynnsamma tillit till kommande år.

Kort sagt: åtstramning. En socialdemokratisk regerings “krispolitik” skulle inte heller bli minde hårdhänt än en borgerlig. Det danska exemplet visar motsatsen. Genom sina länkar till fackföreningsrörelsen har socialdemokrater lättare att lotsa en långtgående “utsvettningspolitik” i hamn åtminstone till en viss gräns.

Där det kan komma att skilja sig är framför allt på två punkter och de gäller mer formen än innehållet. Socialdemokraterna är mer benägna att försöka “balansera” åtstramningen än den nuvarande borgarregeringen. De vill få det att se ut som man också kapitalägare och spekulanter får bära bördorna “rättvist”.

Och de är mindre benägna och låta nedskärningar och nedläggningar slå igenom i en kraftigt ökad öppen arbetslöshet. De vill fr a satsa mer än borgarna på “arbetsmarknadspolitiska åtgärder” för att “jämna utḋ konjunkturerna. Det är detta som Kalas “nedskärning i socialt acceptabla former” – den skall ske smidigt och lugnt och helst utan större protester.[5]

Med detta socialdemokratiska “alternativ” till borgarregeringens ekonomiska politik är det inte underligt om många arbetare och tjänstemän faller offer för dagens krispropaganda. Ändå är det inte svårt att visa att den främsta hörnstenen i båda dessa fall, är byggd på synnerligen lösan sand. Tron att minskade resurser för löner och social service och ökade överföringar till kapitalägarna och exportindustrin i sig skulle häva krisen är just en tro, som strider mot allt vetande.

II. Myten om lönekostnaderna

I debatten låter det ofta som om det grundläggande ekonomiska problemet är en brist på energi och en brist på “riskvilligt kapital”. Det som skulle ha kunnat satsas på lönande investeringar plottras nu bort genom allmänna subventioner och används för en onyttig eller “överdriven” konsumtion, sägs det.

Men den internationella krisen är inte en “knapphetskris”. Tvärtom är det en överproduktionskris. Den beror på att det inte finns en tillräcklig marknad – inom ramen för den nuvarande internationella marknadsekonomin – för att köpa allt det som skulle kunna produceras i den kapitalistiska världen. Det produceras därför mindre än vad som skulle vara möjligt. Maskiner och fabriker går inte för fullt. De som har investerat kapital där klagar över bristande lönsamhet just på grund av detta.

Under den föregående lågkonjunkturen (1974-76) användes bara 70% av produktionsförmågan. Siffran steg en del åren därefter, men nu sjunker den igen.

Det saknas inte heller pengar. Enorma belopp, tiotals miljarder bara i Sverige, får förränta sig på banker eller görs till föremål för enorma spekulationsaffärer och valutaöverföringar.

En sådan kris avhjälps inte genom att de arbetande får det sämre. Det garanterar verkligen inga nya ”framtidsinriktade” investeringar. Dessutom minskar det ytterligare efterfrågan på diverse konsumtionsvaror, som de arbetande kunde ha inhandlat om inte konsumtionen snörts åt. Det kan man visa på följande sätt.

För det första måste man fråga sig vad löneandelen verkligen betyder i produktionen – och därmed vad det innebär att minska löneandelen av de nedlagda produktionskostnaderna.

– Förlorade marknadsandelar för svenska varor beror på att de mist konkurrenskraft i förhållande till samma varor producerade i andra länder. Och konkurrenskraften bestäms nästan enbart av styckekostnaderna i produktionen, dvs hur mycket det kostar att framställa en vara i en serie, exempelvis vad det kostar att producera en av de bilar som lämnar Volvos band under en månad.

– Lönerna utgör bara en del av den kostnaden. Ja, i själva verket utgör de vanligen inte mer än 25-30% av den totala styckekostnaden i en normal exportindustri. De övriga 65-77% är råvarukostnader, övriga driftskostnader, kapitalavskrivningar, reklam och annat. Då står det också klart att styckekostnaden bestäms i mycket högre grad av sådana faktorer som produktivitet, stordrift med långa serier, teknologiska nyheter, tillgången på krediter mm – än av lönernas totala storlek eller tillväxt.

– Vad som hänt med dessa andra kostnader talas det dock mindre om. Bara det borde räcka för att förstå att Bohman m fl inte i första hand är ute efter sanningen. För då skulle de ju också jämföra dessa kostnader med situationen i andra länder, innan löneökningen ges skulden för minskade marknadsandelar och sämre konkurrenskraft.[6]

Om man ändå renodlar lönekostnaderna och jämför dem med utvecklingen i andra länder, får man inte ens då den entydiga bild som de borgerliga ideologerna målar fram. Sverige ligger enligt de senaste uppgifterna någonstans i mitten på den västeuropeiska skalan. Och i förhållande till ett land som Västtyskland – som haft en relativt sett högre löneutveckling under 70-talet än Sverige – kan man knappast förklara styrkan i den västtyska ekonomin med “låga löner”. Det är de övriga faktorer vi nyss nämnde som spelat huvudrollen.

En andra aspekt när det gäller förhållandet mellan lönerna och utvecklingen i stort gäller hur de samhälleliga resurserna används. De fördelas på tre poster:

1) lönearbetarnas konsumtion (inräknat de olika former av social service som ger dem en mer eller mindre dräglig levnadsstandard: sjukvård; pensioner; arbetslöshetsersättning; utbildning; kulturellt stöd m fl);

2) nyttiga investeringar;

3) socialt onyttiga utgifter, som inte används för en positiv samhällsutveckling (såsom kapitalisternas konsumtion och förmögenhetsbildning; spekulation; kostnader för delar av den offentliga sektorn som inte är kopplad till den produktiva verksamheten, som försvaret, förvaltningsapparaten osv).

Minskar man punkten 1) här ovan – lönearbetarnas konsumtion – så finns det inget som säger att de resurserna överförs till samhällsnyttiga investeringar.[7] I själva verket är det fullt möjligt att såväl lönearbetarnas konsumtion som de produktiva investeringarna sjunker samtidigt. Det som ökar är istället kapitalägarnas och andra gruppers egen konsumtion och en mängd kortsiktiga spekulationer och kapitalöverföringar. Slutsatsen är alltså entydig: det finns verkligen inget direkt samband mellan försämringar för folkflertalet och en positiv ekonomisk utveckling i stort.

Det slagord som den västtyske regeringschefen Helmut Schmidt myntat – ”dagens profiter är morgondagens jobb” – är alltså dubbelt obefogad. Det är visserligen sant att det finns en ”lönsamhetskris” för kapitalet. Men den beror på att kapitalisternas hittillsvarande marknader inte ger den utdelning som kapitalägarnas önskar; och 2) att de inte finner tillräckligt stora nya marknader, där de kan investera sitt kapital med högre grad av lönsamhet.

Det är visserligen också sant att kapitalägarna har ett direkt intresse av att sänka produktionskostnaderna och lönerna är en del som de lätt kan överblicka och hoppas kunna åtgärda direkt. Men det är – om sanningen ska fram – mer uttryck för kapitalägarnas intresse av att kunna förfoga över så mycket som möjligt av de samlade samhälleliga resurserna än av illusioner om att sänkta löner i sig skulle garantera en krisfri kapitalism.

Mot den här bakgrunden blir också den så kallade löntagarfondsdebatten något overklig. Socialdemokraternas återkommande tal om att “det behövs riskvilligt kapital” imponerar knappast på dagens företagsledare. De vet av egen erfarenhet att det inte är kapitalbrist i och för sig som är huvudproblemet. Det är de otillräckliga marknaderna för svensk produktion.[8]

Företagsledarna har väl knappast någon anledning att gallskrika över att socialdemokraterna vill tillskjuta innehållna löner till företagen som riskvilligt kapital. Men de gillar inte att “utomstående” lägger sig i deras egna vinstandelar och naggar lite grand på dem dessutom, även om de skulle få igen dubbelt efteråt (omfördelat kapital plus skatteavskrivningar).

Och de accepterar definitivt inte frivilligt att frånhändas en aldrig så liten del av kontrollen över de samhälleliga resurserna (genom styrelsemajoritet för fackrepresentanter i skötseln av fonderna) och fruktar subventioner från fonderna till “överlevda” eller “icke-expansiva” branscher och regioner.

III. En samordnad internationell lågkonjunktur och dess följder i Sverige

Den ekonomiska debatt som nu förs i Sverige är inget enastående. Precis samma debatt breder ut sig i varje västeuropeiskt land idag. och överallt skrivs det ut ungefär samma recept: åtstramning för att överföra resurser till exportindustrin.

Det som gör denna “lösning” särskilt tvivelaktig är just att den rekommenderas överallt och av alla – och då måste man fråga sig: vem skall importera all denna ökade export (importen skall ju också strypas åt överallt). Om vi dessutom står inför en allmän internationell lågkonjunktur (vilket alla tecken tyder på idag) blir detta problem än mer akut. Då är ju perspektivet raka motsatsen till en blomstrande världshandel (vilket hur som helst är något förgånget): ett stagnerande eller till och med krympande utbyte länder emellan, med växande konkurrens och handelshinder som följd![9]

De särskilda fördelar som svensk industri red på årtiondena efter andra världskriget har efter hand tunnats ut. l den meningen ligger det förstås många korn av sanning i de etablerade politikernas “krismedvetenhet”. Svensk industri är sämre rustad än någonsin efter andra världskriget för en allmän internationell nedgång i ekonomin.

Att en sådan verkligen har börjat står idag utom allt tvivel.

– En recession (lågkonjunktur) har inletts i USA, av allt att döma också i Storbritannien och Italien. En motsvarande utveckling förutsägs nu – av internationella borgerliga ekonomer – för Frankrike och Västtyskland, senare i år. Detta för att nu nämna några av de mest inflytelserika industriländerna.

De amerikanska ekonomer och politiker – med president Carter i spetsen – som väntat sig en kortvarig och begränsad konjunktursvacka, lär få se sig om efter uppgången länge än. Istället börjar man nu spekulera i de amerikanska finanstidningarna om “den värsta nedgången sedan 30-talskrisenḋ.

Det må vara hur det vill med den förutsägelsen. Det är i alla fall ett faktum att den amerikanska bruttonationalprodukten, BNP, bara steg 1% mellan första kvartalen 1979 respektive 1980. l december 1979 förutspådde de stora industrinationernas samarbetsorgan OECD en nedgång på 3,5% av BNP första halvåret 1980. (Verklig siffra: 3% t o m april.)

OECD räknade med att arbetslösheten skulle stiga från 5,9% till 7,2% under året. Men redan i april var siffran uppe i 7% – och det talas nu om ökningar upp emot 8 eller 9% i år. Här handlar det alltså om den officiellt redovisade genomsnittliga arbetslösheten. För särskilda grupper som ungdomar, svarta och kvinnor ligger den skyhögt över den genomsnittliga nivån.

Bostadsbyggandet förväntas av amerikanska myndigheter sjunka med 20-25% under 1980. Företagens utbyggnadsplaner anpassas nu också nedåt. Investeringsvolymen krymper sannolikt kraftigt. Vid sidan av byggnadsverksamheten är det hittills bilindustrin som drabbats värst, med Chrysler som en negativ symbol. ”En nysning på Wall Street betyder snuva i Europa”, sägs det – och det ligger mycket i det. Nedgången i USA har sina motsvarigheter och driver ytterligare på liknande tendenser i Västeuropa.

– För England förutspådde OECD i slutet av förra året en nedgång av BNP på 2,8% första halvåret 1980, en siffra som nu ter sig alltför optimistisk. Tillverkningsindustrins investeringar väntas allmänt sjunka med minst 8%.

Den brittiska recessionen har påskyndats av Thatcherregeringens antiinflationspolitik och dess hårdhänta nedskärningsprogram av ”krisdrabbade industrier” och offentliga utgifter (med undantag för bl a försvaret förstås).

– Den västtyska ekonomin, som under det senaste året levt högt på en 7%-ig exportökning (medan BNP som helhet stigit 4,5%) beräknas plana ut under 1980 och 1981, i takt med att exportmarknaderna blir allt kärvare och drabbas ytterligare av konjunkturnedgången i USA och andra länder inom EG.

– Den här kritiska genomgången kan göras mycket längre. Det enda egentligen undantaget utgör Japan, som också var det enda land som upplevde ett verkligt uppsving under perioden mellan 1976 och 1979. (Den ekonomiska uppgången i andra länder drevs till stor del fram genom en växande kreditmarknad och andra inflationsdrivande åtgärder.) Det finns heller inga omedelbara tecken på en förestående recession i Japan, snarare tvärtom.[10]

Men frågan är ändå hur Japan – med dess stora exportberoende – skall kunna ställa sig utanför den allmänna internationella konjunkturnedgång som skymtar vid horisonten. Inför en sådan utveckling torde det inte hjälpa med “beslutsamma kraftåtgärder”, “flit”, och “god ordning”.[11]

– För Sveriges del kommer en samordnad internationell recession definitivt att spräcka alla drömmar om att det går att ”slå en brygga” över lågkonjunkturen.

Under den förra internationella recessionen var just detta socialdemokratins och den dåvarande borgerliga oppositionens nyckelord. Men problemen blev mycket större och mycket mer ihållande än vad de hade väntat sig. Den kapitalistiska krisen var, är – och förblir – djupare.

Ännu i årets kompletteringsbudget hoppades Gösta Bohman på en begränsad och måttlig konjunkturnedgång. Men han lär inte bli sannspådd. Det gäller inte för den internationella utvecklingen och det kommer inte att gälla för den svenska.[12]

Sveriges ekonomi är ju i hög grad beroende av att det finns marknader för järnmalm, stålprodukter, papper, pappersmassa, bilar samt diverse elektroniska produkter. En krympande internationell marknad och en växande konkurrens kommer att slå igenom – och då förmodligen hårdare och brutalare än vid den förra lågkonjunkturen.

LO-chefen Gunnar Nilssons varningar nyligen för kraftigt ökade arbetslöshetssiffror under 1981 har tyvärr alla möjligheter att slå in. För viktiga kapitalgrupper är det till och med något välkommet. Det skulle öka konkurrensen och pressen på löntagarna, sägs det[13], och leda till “större rörlighet” på arbetsmarknaden.

En internationell lågkonjunktur kommer att slå hårt inom den svenska arbetarklassen liksom på de arbetande i alla industriländer, såvida den inte möts med kraftfulla motåtgärder.

Men den kommer att slå ännu hårdare på de arbetande i koloniala och halvkoloniala länder världen över, inklusive i de oljeproducerande länderna

IV. Myten om oljepriserna

Vid sidan av de “höga lönerna” är den populäraste borgerliga myten den om de “fruktansvärt höga priserna på olja och andra råvaror”, med ty åtföljande “överföring av kapital” till framför allt de oljeproducerande länderna och en relativt fördyrad export.

Även frånsett att en kommande lågkonjunktur också kommer att drabba efterfrågan på olja och andra råvaror (och därmed pressa priserna, vilket för övrigt också diskuterades öppet vid de oljeproducerande OPEC-ländernas möte i juni 1980); frånsett att olje- och bensinpriserna inte tycks vara högre än den svenska regeringen gång på gång kan spä på dem med egna skattepålagor; frånsett att det mesta av inkomsterna från försäljningen av oljan går tillbaka till investeringar och insättningar i industriländerna eller stannar hos oljebolagen, “de sju systrarna” – frånsett allt detta är det dessutom osant att priserna på olja och andra råvaror skulle öka relativt sett. De påverkar den allmänna prisnivån, men det är också allt.

I själva verket ökar de mindre än priserna på färdiga industriprodukter!

För perioden 1976-1978 kan man visa detta med följande tabell:

Förändringar i världshandelspriserna (med index 100 satt till 1975)

ÅrRåmaterialprisernaPriserna på industriprodukter
1976106100
1977117109
1978119125
4:e kv.1978122132

(Från Die Weltkonjunktur 3/1979, citerat efter Intercontinental Press/Inprecor volym 18, nr 10.)

Det som händer är att industriländerna bakar in såväl de ökade priserna på energi som sina egna pålagor i de slutliga prisen på industriprodukter. De kompenserar sig och mer till; till ovanstående siffror bör man egentligen också lägga effekterna av de förändringar av valutakurser som ägt rum under perioden. Eftersom mycket av oljan och andra råvaror betalas i dollar, samtidigt som dollarkursen sjunkit relativt mot andra valutor, förstärks den här effekten ytterligare!

I den mån som de oljeproducerande länderna, tagna som helhet, satsar på att utveckla sina länder med hjälp av inkomsterna från oljeexporten, drabbas de direkt av detta ojämna utbyte. Men allra ojämnast blir utbytet med alla de länder som både måste importera energi och industriprodukter utifrån. Det är också de som har minst förutsättningar att klara sig undan de allra värsta effekterna av en internationell lågkonjunktur.

Under de kommande åren kan vi därför räkna med nya fruktansvärda svältkatastrofer i Afrika, men också i Asien och Syd- och Mellanamerika!

Nu finns det förstås ingen anledning att behandla de industriella och underutvecklade länderna som helheter. De splittras ju alla upp i olika klasser och skikt.

Likväl som det år de arbetande massorna i t ex de oljeproducerande länderna som får betala dyrt för “överklassens” handelspolitik och valutaöverföringar till de stora kapitalistländerna, likaväl är det de lönearbetande i industriländerna som får stå för “fiolerna” där.

Hela propagandakampanjen kring de “oerhörda oljeprisstegringarna” och det “gräsliga oljeberoendet” fyller endast en väsentlig funktion: att intala de arbetande att de inte har rätt att kompensera sig för oljeprishöjningarna som i stället måste “bäras av alla”.[14]

Tjuten om hotet från oljeländerna är ägnat att slå blå dunster i ögonen på folk. Det är som tjuven som ropar: “Ta fast tjuven!”

Detta är alltså den ekonomiska utveckling som vi kan vänta oss de första åren av 80-talet. Och liksom den förra lågkonjunkturen utsatte den internationella arbetarrörelsen för svåra prövningar, så kommer den nya samordnade recessionen att ställa ytterst hårda – och skärpta – krav på en verklig krispolitik från arbetarrörelsens sida.

Inte en krispolitik som utgår från samma “hotbild” som borgarna! Inte en krispolitik som utgår från att vi “först måste få det sämre för att sen kunna få det bättre!” Nej, en krispolitik som tar fasta på alla de erfarenheter som vunnits under de gångna åren – alltifrån de amerikanska gruvarbetarnas kamp mot borgaroffensiven i sitt land 1978, till de engelska, västtyska och franska stålarbetarnas kamp för jobben och reallönerna och det positiva i den svenska fackföreningsrörelsens hårda avtalsrörelse i år!

Den förestående internationella lågkonjunkturen är bara ett nytt och logiskt uttryck för kapitalismens återkommande kriser. Den kommer att utspelas i en period av minskad ekonomisk tillväxt och följa på en första samordnad recession i mitten på 70-talet. Den kommer därför att slå igenom med full kraft – och mer uttalat än på mycket, mycket långe ställa arbetarrörelsen inför valen:

Antingen dras med i den nedåtgående kapitalistiska spiralen eller inleda en offensiv antikapitalistisk politik.

Antingen en fortsatt och förstärkt satsning på kapitalismens “självläkande krafter” (med återkommande kriser, krig och katastrofer som följd) eller en frigörelse från den borgerliga tvångströjan.

Antingen lita till en alltmer renodlad marknadsekonomi (med utslagning av nya befolkningsgrupper, områden och resurser) eller ta radikala initiativ för att erövra makten och upprätta en nationell och internationell planering av de tillgängliga och kommande resurserna!

Antingen spela med i de borgerliga propagandakampanjerna eller genomföra ideologisk motoffensiv och ett stöd till de länder och folk som redan brutit sig loss från det kapitalistiska herraväldet!

Det talas idag allmänt om att det blåser högervindar. Och det är sant att kapitalägare, borgerliga regeringar och de som sätter sin lit till dem allmänt går åt höger i den kapitalistiska världen. Men det är inte hela sanningen.

Den traditionella reformistiska politiken utsätts samtidigt för en växande kritik i fackföreningar, bland radikala ungdomsskikt och miljögrupper. Det kommer också att bli allt svårare för den byråkrati som härskar över fackföreningar och arbetarpartier att bevara sin maktställning, när den samhälleliga basen för dess redan tidigare ytterst återhållsamma reformprogram nu undergrävs ytterligare.

Om radikala grupper inom arbetarrörelsen kan möta den borgerliga högervinden med en vänstervind inom sina organisationer då är framtiden inte längre så mörk! Om de investeringar som reaktionen gör för 80- och 90-talen i form av skärpt kamp mot arbetarrörelsen[15] och en ökad uppslutning bakom mer aggressiva borgerliga krafter,[16] dessutom kan leda till en motsvarande skärpning och en lika aggressiv motoffensiv – då är framtiden rent av ljus! Då skapas de bästa förutsättningarna för en framtid utan kriser, krig och katastrofer!

Tom Gustafsson

Noter

[1] Ett aktuellt exempel; så här uttrycker sig Volvo-chefen Per Gyllenhammar på frågan om det svenska folket har mognat och nu fått en ökad förståelse för landets ekonomiska problem: “Vi vet att krismedvetandet normalt växer ganska långsamt i samspel mellan medborgare och politiker. Jag har uppfattningen att medborgarna i och för sig är mer vakna och välinformerade än man normalt vill hålla dem räkning för. Därför skulle det inte behövas så lång inkubationstid – nu tappar man mycket tid genom att bara ligga och vänta på att våga genomföra nödvändiga politiska åtgärder.” (Dagens industri 10.6.1980)

[2] Det hemska 80-talet heter en bok av Christer Petersson och Håkan Hedberg (utgiven av Affärsförlaget), som innehåller ett stort antal bearbetade intervjuer med nationalekonomer och politiker. (Boken är delvis refererad och recenserad i Internationalen 23/1980. Där återfinns en hel provkarta på de åtgärder som ledande borgerliga representanter nu verkar för. inom regering, förvaltning och företag – för övrigt ofta i nära samspel med inflytelserika socialdemokrater. Boken ger verkligen en “hemsk” bild av “deras 80-tal”.

[3] Redan 1978 skisserade ledande fackföreningsmän och socialdemokrater de perspektiv som sedan kommit mer och mer i förgrunden, framför allt i interna sammanhang och i intervju-uttalanden för den borgerliga fackpressen (mindre i de allmänna utspelen som alltid görs mer publikfriande). Det skedde dels i anslutning till den brett upplagda metall-konferensen om Sveriges industripolitik, dels i utredningsmaterial inför den socialdemokratiska partikongressen detta år. Se Håkan Anderängs genomgång i Internationalen 36/1978: S-kongress inför 80-talet.

[4] Vi tänker på Anker Jörgensens och de danska socialdemokraternas hämningslösa åtstramningsprogram våren 1980, för övrigt livligt applåderat av borgerlig press och borgerliga politiker som ett “mönster för svenska socialdemokrater”. Dagens industri (10.6 1980) låter t ex Steffen Möller, chefsekonom i danska Metall, breda ut sig om de “djärva” danska krislösningarna under rubriken Dansk fackförbundsekonoms råd till Sverige: Sluta drömma om 60-talet, minska sysselsättningen och öka exporten.

[5] Jämför t ex det socialdemokratiska alternativ för varvsindustrin, som klubbades av riksdagen våren 1980 och som innebar en långsammare och smidigare avveckling av “varvskapaciteten” med flera, återkommande omprövningar “om den skulle visa sig otillräcklig” – och de socialdemokratiska ledarnas samtycke till nedskärningar av den svenska stålindustrin, med endast begränsade invändningar mot den borgerliga regeringens nedläggningar och “neddragningar”.

[6] Avsnittet citerat från Benny Åsmans artikel ”Är din lön för hög?” i Internationalen 4/1978.

[7] l den nyss nämnda boken om Det hemska 80-talet finns en häpnadsväckande genomgång av hur spekulationen och prishöjningarna slagit inom bostadsmarknaden, samtidigt som industriinvesteringarna sjunkit kraftigt under andra hälften av 70-talet. En del av dessa siffror citeras i Internationalen 23/1980.

[8] ”Jag förstår inte varför frågan om löntagarfonder inte avförts från dagordningen”, säger Pehr Gyllenhammar till Dagens industri (10.6 1980). “Bara för att frågan kom upp under det s k övervinståret 1974 finns det ingen anledning att segdra den här frågan i evigheter. Det finns bara ett land som infört löntagarfonder och det är Peru. Om behovet av fonder av olika anledningar skulle komma upp i Sverige kan vi lösa det då.”

[9] I Intercontinental Press/Inprecor finns en omfattande genomgång av den aktuella ekonomiska utvecklingen i en artikel av Winfried ”Wolf om International Capitalist Recession on Horizon 1980”. (“En internationell kapitalistisk recession vid 1980 års horisont”). Tyvärr är den inte översatt till svenska.

[10] Den japanska BNP steg till exempel 6,1 % under det budgetår som löpte fram till mars 1980. Det var en ökning med 0,4%. Den japanska regeringen hoppas på en 4,8%-ig ökning under det innevarande budgetåret.

[11] Dessa omdömen om det så kallades “japanska undret” fälldes av en fascinerad Metall-delegation som genomförde en studieresa till Japan. Jämför Kent Kjellgren/Eva Nikells artikel i Internationalen 13/1978.

[12] En av Bohmans rådgivare, den nya riksbankschefen Lars Wohlin, är ännu mer skeptisk än ekonomiministern till den internationella konjunkturutvecklingen och varnar för en alltför optimistisk ekonomisk politik: “Vi har inte ekonomiska förutsättningar att överbrygga en internationell lågkonjunktur genom en expansion av den inhemska konsumtionen. Vi försökte under den senaste svackan – med svåra följder.” (Veckans Affärer, 3.1 1980).

[13] ”En stor och öppen arbetslöshet synes oundviklig. Då kanske vi alla kan samlas kring uppgiften, vi spottar i nävarna och tar nya tag. Vi borde minnas t ex krisen på 20-talet, ett decennium som innebar ett djupt hack i vår utvecklingskurva, värre än 30-talets djupdykning. Folk fick sina förmögenheter förstörda över en natt, arbetslösheten och det sociala lidandet blev stort. Men då fanns ingen socialvård för företagen – krisen fick blomma ut, och återhämtningen kom mycket snabbt.”

  Sagt av Bo Carlsson, nationalekonom och forskare vid Industrins Utvecklingsinstitut, i Det hemska 80-talet.

[14] Jämför socialdemokraternas envetna plädering för att oljeprishöjningarna inte skall räknas in i det index som ligger till grund för den återkommande uppjusteringen (“indexregleringen”) av skatteskalorna – och den borgerliga regeringens varsel om att pensionärerna inte bör kompenseras för oljeprishöjningarna. Om dessa principer genomdrivs kommer de att få många efterföljare på andra områden, med stora negativa effekter. Självklart måste alla prishöjningar räknas in i indexberäkningarna av kostnadsutvecklingen.

[15] En rapport från ETUI, The European Trade Union Institute “Det europeiska fackföreningsinstitutet” gjorde nyligen en genomgång av den skärpta antifackliga lagstiftningen som nu förbereds, genomförs eller försökt genomdrivas i länder som USA, Västtyskland, Storbritannien och Frankrike m fl. Detta är bara ett exempel på olika åtgärder ägnade att kringskära de demokratiska rättigheterna för de lönearbetande och deras organisationer.

[16] Valet av Franz Josef Strauss till kanslerskandidat för det dominerande borgerliga partiet i Västtyskland, CDU (Kristligt Demokratiska Unionen), uttrycker en högervridning inom den västtyska borgerligheten. Det är det kanske mest slående exemplet på hur arbetsköparna världen över nu sätter större tilltro till mer aggressiva politiker inför den fördjupade ekonomiska och sociala krisen.

Inte så att ledande krafter inom den västtyska borgarklassen skulle vara otacksamma mot allt vad Helmut Schmidt, den nuvarande regeringschefen, uträttat i deras intresse (när det gäller stöd åt den kapitalistiska industrin, västtysk upprustning och attacker mot de demokratiska rättigheterna i Västtyskland). Men många av dem tvivlar på om socialdemokraterna verkligen är rätt folk att ha i ledningen för den västtyska staten, när angreppen måste skärpas ännu mycket mer mot arbetarklassen i Västtyskland och deras organisationer.

Allt är förlorat – utom äran?

”En ärelös historia” – så betitlar Stig Andersson sin polemik mot Kommunistiska Arbetarförbundets linje i Portugalfrågan i Kommunist nr 22. Vi tyckte det var en konstig titel – ”ärelös” är ett begrepp som snarare hör hemma i historiska romaners värld av dueller och intriger än i kommunisters utvärdering av andra organisationers politiska linje. Men sedan vi läst Stig Anderssons alster, och den analys av utvecklingen i Portugal sedan 25 april 1974 som ”FN” gjort i samma nummer, förstod vi bättre.

För i Portugal har Förbundet Kommunist hela tiden jagat efter skuggor. Gång på gång har FK hittat revolutionära ledarskap – MFA, FUR – som visat sig sakna substans och verklighet så snart klasskampens kraftiga strålkastare riktats mot dem.

Det är en snårig härva som tvinnats ihop på 17 sidor i Kommunist. Egentligen skulle vi behöva lägga fram en lika lång alternativ analys för att bemöta den. Men här har vi varken tid eller utrymme för det. Därför har vi valt att i huvudsak diskutera officersrörelsen MFA. Detta av flera skäl:

För det första var MFA en nära nog unik företeelse som ställde alla seriösa marxister inför en rad nya teoretiska och politiska problem. Såvitt vi vet har det i de imperialistiska tänderna endast förekommit en rörelse som uppvisat åtminstone vissa av MFA:s särdrag, nämligen ASO inom de delar av den officiella grekiska armén som under andra världskriget förlagts till Nordafrika.

För det andra har denna unika företeelse trots allt behandlats styvmoderligt i den svenska debatten om revolutionen i Portugal.

För det tredje har vår debatt med FK varit någorlunda uttömmande när det gäller de andra frågor som Stig Andersson berör. Som Kommunist själv säger har vi skrivit spaltmeter om Portugal. När det gäller inställningen till partierna, den ”revolutionära vänstern” samt solidaritetsarbetet nöjer vi oss därför med en del korta kommentarer. Vi menar att dessutom att utgången av konfrontationerna den 25 november i grunden vederlagt FK:s analyser och politiska slutsatser.

Inställningen till MFA.

25 april 1974 trädde MFA, de väpnade styrkornas rörelse, fram som den kraft som gett Caetano-diktaturen nådastöten. I dag finns det i praktiken inte längre. Dess historia blev alltså inte lång, men desto mer anmärkningsvärd. För med MFA skedde för första gången det i sanning ovanliga att en officersgrupp i ett imperialistland kom att agera på ett sådant sätt att många grupper och personer invaggades i illusionen att här, här har vi den proletära revolutionens förtrupp….

MFA uppstod som en opposition mot regimen bland krigströtta grupper av lägre officerare, ofta värnpliktiga officerare med bakgrund i radikaliserade studentmiljöer. Det var från dem initiativet till att störta diktaturen kom och inte från den officersjunta inom den högre militära hierarkin kring general Spinola som en längre tid närt samma tankar, som insåg att Caetanoregimen måste dö för att den portugisiska kapitalismen skulle leva.

Det var två omständigheter som gav MFA möjlighet att spela den speciella roll det kom att spela. Å ena sidan det faktum att borgarklassen var otillräckligt förberedd för att utöva makten, splittrad eller snarare politiskt oorganiserad. Å andra sidan massrörelsens oväntade bredd, militans och initiativförmåga. Dessa faktorer hänger naturligtvis samman: Det var borgarklassens oförbereddhet som gjorde att den inte kunde kontra massrörelsen på ett tidigt stadium; och massrörelsen stimulerades av det svaga motstånd den mötte.

28 september 1974 spelade borgarklassen ut sitt bästa kort – och förlorade. Det var sedan massrörelsen där tvingat borgarklassen att lägga en möjlig lösning på den politiska krisen till handlingarna, som borgarklassen tvingades satsa på ett mer osäkert kort och ge sitt förtroende till MFA. För det var det den gjorde: MFA styrde från senhösten 1974 till sommaren 1975 med bourgeoisins vilja, inte mot den.

Visserligen var det inte med glädje borgarklassen satsade på MFA. MFA var heterogent och lite oberäkneligt. MFA hade vissa motsättningar till den traditionella hierarkin kring Spinola. MFA var inte helt oberoende av trycket från massrörelsen, speciellt som MFA försökte utnyttja massrörelsen för att modifiera styrkeförhållandena inom armén till sin egen fördel.

Men i ett trängt läge när inga andra utvägar fanns tvingades den portugisiska borgarklassen lämna över, eller låna ut, nycklarna till den portugisiska kapitalismens visthusbodar till MFA. Inte minst kunde vi se detta efter det misslyckade kuppförsöket 11 mars, som tillfogade det mödosamma arbetet med att bygga upp ett politiskt ledarskap för bourgeoisin ett svårt bakslag. Borgerliga partier som PPD och CDS fick sin demokratiska trovärdighet sjufalt ifrågasatta, deras partihögkvarter plundrades av massorna, deras Bonaparte Spinola tvingades fly till Brasilien. I det läget, och ställda inför de väldiga massmobiliseringarna efter 11 mars, såg sig borgarna ingen, annan utväg än att hänga kaptensrörelsen i rockskörten och hoppas på det bästa. PPD:s och CDS protester mot ”institutionaliseringen” av MFA tystnade som genom ett trollslag. I Belempalatset defilerade alla partier snällt förbi revolutionsrådet för att skriva på en pakt som skulle ge MFA all makt oavsett utgången av valet till konstituerande församlingen.

Vi vill inte påstå att allt detta skulle ha gått kamraterna i Förbundet Kommunist förbi. ”FN” framhåller också att det var i skärningen mellan bourgeoisins politiska och organisatoriska svaghet och massornas tryck som MFA kunde få. något som liknade ett självständigt manöverutrymme.

Men FN har missat en väsentlig aspekt av detta: Nämligen att borgarklassen faktiskt just gav sitt förtroende åt MFA, om än motvilligt, och att detta var lika viktigt för MFA:s existens, agerande och sammanhållning som kaptensrörelsens förhållande till massrörelsen. Det är inte svårt att visa detta.

I julikrisen 1975 undandrog borgarklassen definitivt MFA sitt förtroende. Symboliskt markerades detta genom PPD:s avgång ur regeringen. Efter detta är historien om MFA egentligen bara historien om en utdragen dödskamp, markerad av öppen splittring, utspel, deklarationer och häftiga konvulsioner.

Kommunistiska Arbetarförbundets inställning till kaptensrörelsen var klar från början. Vi har hela tiden betonat det absolut nödvändiga i arbetarklassens politiska och organisatoriska självständighet gentemot alla delar av borgarklassen och dess stat – till och med gentemot de delar av officerskåren som draperade sig i vänsterfraser till den milda grad att flera av dem till sist inte själva hittade ut ur draperierna. För oss blev försvaret av denna självständighet inte mindre väsentligt när det började stå klart att den revolutionära utvecklingen avsatt så djupa spår inom MFA att vissa individer eller grupper inom kaptensrörelsen skulle kunna tänkas sluta upp på arbetarklassens sida i en avgörande konfrontation. Inte för att vi ansåg denna utveckling oviktig. Uppenbarligen gör det en viss skillnad för arbetarklassens mojligheter till väpnat motstånd mot reaktionen om en del officerare är beredda att dela ut kulsprutor till arbetarna i stället för att rikta dem mot dem. Men vi menade att den enda vägen även när det gällde att maximalt utnyttja motsättningarna inom MFA till arbetarklassens fördel gick över att stärka arbetarklassens organisering och befästa dess självständighet.

Vi förutsåg också en splittring inom MFA. Efter 11 mars, efter Rationaliseringen av bankerna och sedan MFA tagit ett fastare grepp än någonsin om regeringstyglarna, skrev vi i Internationalen (10/75);

”Den väg MFA nu har slagit in på kommer att tvinga fram ännu fler konkreta ställningstaganden – med eller mot borgarklassen. Den mest radikala officersgruppen kommer att isoleras alltmer. I längden kommer inte den nya centraliserade organiseringen av MFA att förslå till att täta de gapande sprickorna i den skinande fasaden av ’enhet inom de väpnade styrkorna’.”

Förbundet Kommunists inställning till MFA har också så länge Arbetarkamp följt utvecklingen i Portugal och så länge MFA levde och hade hälsan präglats av en viss konsekvens – en konsekvent opportunism. ”En revolution i Portugal måste ske med stöd från delar av armén och de styrande officerarna”, kunde vi läsa i Arbetarkamp nr 2/75. Den tilltro till delar av MFA och deras förmåga att åtminstone för en period ersätta arbetarklassens självständiga organisering som uttrycks i detta citat gavs under våren och sommaren 1975 allt klarare uttryck i Arbetarkamp. Kulmen nåddes i samband med den öppna splittringen inom MFA, då Förbundet Kommunists organ bedömde ”de nio” i gruppen kring Melo Antunes som till stor del ”möjliga att vinna för ett revolutionärt alternativ”, och förespråkade en kompromiss inom MFA i följande ordalag:

”Splittring bland massorna och risken för inbördeskrig måste avvärjas för att uppbygget av rådsorgan skall kunna ställas i centrum. För detta krävs i dag en uppgörelse mellan stora grupper inom MFA.” (Arbetarkamp nr 11/75)

Nu gick det som det gick med MFA. Kaptensrörelsen kollapsade. Ingen kan i dag se MFA som ”revolutionens motor”, och det är svårt att försvara tesen att revolutionens utvecklingsmöjligheter skulle ha varit mindre om arbetarklassen på ett tidigare stadium hade kunnat erövra en större självständighet i förhållande till MFA.

Utvecklingen har bekräftat riktigheten i våra analyser.

Men skam den som ger sig. Kommunist vidhåller att den tidigare analysen var riktig, att det var riktigt att verka för att MFA:s ställning stärktes och att verka för en kompromiss inom MFA under krisen i augusti:

”MFA och dess speciella plats möjliggjorde för Folkmakten att utvecklas och gav tid och utrymme för ett revolutionärt avantgarde att växa fram. Det var därför helt riktigt att motarbeta högerns offensiv som inriktades på att splittra MFA. Varje revolutionär förstod att MFA förr eller senare måste splittras under tycket av klasskampen. Men så länge MFA blockerade högern och öppnade för vänstern fanns det all anledning att försvara enheten. Det var högern som hade initiativet i att splittra MFA och en seger för detta skulle under de då rådande förhållandena också innebära en stärkt position för högern att bygga upp sin statsapparat… Det behövdes tid, och denna tid fick man om MFA stärktes.”

Bakom denna förvirring och dessa felslut ligger två mer djupgående svagheter i Förbundet Kommunists analys av den portugisiska revolutionen. Det ena gäller MFA:s plats i den revolutionära processen, där det faktum att det var en kupp från en | grupp officerare som gav signalen till den portugisiska revolutionen fått många att se MFA som den drivande kraften i den portugisiska revolutionen, ”revolutionens motor”, en kraft som kunnat forma och sätta sin egen prägel på den revolutionära utvecklingen. Men det är ett bedrägligt sken, för det som inleddes som en militärkupp utan större ambitioner än att ersätta Caetanodiktaturen med en mer modem och ”demokratisk” form av kapitalism växte till en genuin proletär revolution där samhällets grundläggande Masskrafter ställdes mot varandra, och där MFA kom i kläm och formades av utvecklingen, av konfrontationen mellan klasserna, mer än att forma dem. Om en sådan kupp som den som MFA genomförde 25 april 1974 hade kommit i en annan situation, innan förutsättningarna för en revolutionär kris hade mognat fram, skulle utvecklingen ha blivit en annan och kaptensrörelsen inte ha följt samma dramatiska bana. Därför måste varje analys som placerade MFA i centrum och såg det som den axel kring vilken kampen kretsade oundvikligen brista i förståelse för den verkliga dynamiken i den portugisiska revolutionens och MFA:s utveckling.

Och det var detta Förbundet Kommunist gjorde. Som det heter i Kommunist: ”Avgörande för både arbetarklassen och bourgeoisin var hur MFA påverkades.”

Den andra grundläggande svagheten i Kommunists analys är kanske allvarligare. Det gäller innebörden av den upplösning av den borgerliga statsapparaten som i Portugal inleddes under vintern-våren 75 och som blev allt mer utpräglad under sommaren och fram till 25 november. Det var en upplösningsprocess som gick mycket långt, kanske längre än den gjort i någon jämförbar situation. Men det var samtidigt en motsägelsefull process, och det var nödvändigt att förstå detta för att kunna föregripa utvecklingen och för att utforma en politisk linje som gjorde att den borgerliga statsapparatens svårigheter skulle kunna utnyttjas maximalt till arbetarklassens fördel.

Förbundet Kommunist har helt missat upplösningsprocessens motsägelsefulla karaktär. I stället står förbundets portugalexperter själva för motsägelserna när de försöker analysera utvecklingen:

Å ena sidan drivs en tes som tycks innebära att upplösningen av den borgerliga statsapparaten var liktydig med att denna statsapparat upphört att existera, eller kanske snarare att den mist sin borgerliga klasskaraktär. Det sägs att det var nödvändigt för bourgeoisin att ”börja bygga upp en ny stat”, att ”en borgerlig stat måste upprättas”. Så sägs det vidare att i stället för denna borgerliga stat som inte fanns ”kom MFA att inta en mycket speciell roll som ’ställföreträdande stat’”. Och vilken klasskaraktär hade då denna ställföreträdande stat? Jo, ”MFA:s sammansatthet tog sig uttryck i att såväl bourgeoisin som arbetarklassen kunde rymmas under samma ’stat’”. En stat alltså, som samtidigt försvarade två motsatta klassintressen. (Citationstecknen kring ordet ”stat” gör det ju inte precis klarare. Det fanns alltså ingen stat i Portugal, men väl en ”stat”. Och vilken är skillnaden och vad är, exakt, en ”stat”?) Men inte nog med att den ”stat” som ersatt den statsapparat som inte riktigt fanns samtidigt kunde försvara motsatta klassintressen. Det förefaller helt klart att det enligt FK:s analys framför allt var arbetarklassens intressen som denna stat eller ”stat” försvarade. Bara ett par citat:

”Massorna kunde ’rycka loss’ viktiga delar av statsapparaten och använda dem som stödjepunkter för sin kamp och organisering.”

Åter har vi dessa garderande och förvirrande citattecken, men vi kan bortse från dem för här har de uppenbarligen ingen meningsfull innebörd. Det står alltså att massorna kunde göra delar av (den borgerliga?) statsapparaten – som visserligen inte fanns utan ersatts av en ställföreträdande ”stat” – till redskap för sin egen kamp.

Och det blir ännu tydligare: ”…arbetarklassen hade större stöd av stats- och våldsapparaten än bourgeoisin” står det explicit. Dessutom hade ”landets högsta beslutande organ” inriktat sig på att ”lägga grunden till en ny stat”.

Om massorna har lyckats göra den existerande statsapparatens huvuddelar till ett stöd för sin egen kamp och landets högsta organ dessutom inriktat sig på att bygga den proletära statsmakten – vad den nu i så fall över huvud taget skall behövas för – så är det naturligtvis fullt konsekvent att ta mycket lätt på frågan om arbetarklassens politiska och organisatoriska självständighet. Det är då fullt konsekvent att inrikta sig på att stödja MFA och se MFA som ett substitut för arbetarklassens politiska ledarskap till den grad att man kan säga att först efter det att vänstern inom MFA lidit nederlag i augusti ”ställdes revolutionärerna plötsligt (!! vår kursiv) inför den omedelbara uppgiften att skapa en nationell ledning för kampen”. Som om inte en sådan hade behövts hela tiden!

Vägen mot arbetarmakt låg alltså öppen…. eller gjorde den inte det? Uppenbarligen inte, efter vad som hände 25 november. Men hur var det möjligt för bourgeoisin att återta kontrollen över den upplösta statsapparat – av vilken arbetarklassen hade större stöd än bourgeoisin – utan ens en avgörande konfrontation? Förbundet Kommunists analys ger faktiskt ingen större vägledning här.

En bit av förklaringen ger dock Kommunist: ”…. i själva militärapparaten dominerade fortfarande reaktionärer”; ”fascistiska och reaktionära krafter” hade ”inom militärapparaten en tillräckligt stark ställning för att kunna hävda sin lösning”. Inom militärapparaten dominerade fascister och reaktionärer … men massorna hade större stöd av stats- och våldsapparaten än bourgeoisin? Det finns en motsägelse här som är en verklig sådan, inte en formallogisk. Men i Kommunists analys blir det enda som framträder den formella motsägelsen mellan två förhållanden som inte går ihop. I själva verket rör det sig alltså om att se just den motsägelsefulla karaktären hos den borgerliga statsapparatens upplösning, hur den på en gång kunde finnas och inte finnas.

”Upplösning” är faktiskt ett mycket bra ord i sammanhanget. För precis som ett salt som upplösts i vatten finns kvar fastän det skenbart tycks ha försvunnit, finns kvar och kan kristalliseras i fast form på nytt bara de rätta förutsättningarna kommer till – så fanns den borgerliga statsapparaten kvar och kunde kristalliseras till ett användbart redskap för bourgeoisin, samtidigt som den skenbart var helt oskadliggjord och soldaterna alltid, alltid på folkets sida. Officerskåren fanns kvar, ”till 80 procent reaktionär”, som Kommunist framhåller. Den fanns kvar, och medan den upplöstes i den revolutionära yrans flodvåg, och massorna trodde att de hade ”ryckt loss” delar av statsapparaten, arbetade dessa reaktionära officerare för att på nytt konsolidera sin ställning. De samlades på regementena i norr och drog sig från de röda militärområdena i söder, de organiserade sig och smed planer, de försökte få de soldater som utmärkte sig i kampen utslängda från kasernerna.

Våldsapparaten var upplöst, men fanns kvar ändå. Och ju längre åt vänster delar av MFA:s ledning gick, ju mer förvandlades de till en isolerad grupp individer i uniform i förhållande till resten av officerskåren, och ju mer blev den makt MFA utövade genom sin kontroll över militärapparaten något som kunde glida dessa radikala officerare genom fingrarna. Illusionerna om MFA som ”revolutionens motor” nådde sin höjdpunkt i och med antagandet av ”vägledningsdokumentet” om ”folkmakten” i juli. Men, som kamraterna i Förbundet Kommunist säkert vet, antogs detta dokument av MFA:s församling med den knappaste av majoriteter, där en majoritet av de närvarande avstod från att rösta. Det antogs ett par veckor efter ett annat dokument som förespråkade en ekonomisk åtstramningspolitik som skulle gå ut över arbetarklassen. ”Vänsterns seger” inom MFA var alltså något mycket bräckligt och instabilt. Vägledningsdokumentet blev för mycket för borgarklassen – eller rättare sagt dokumentet i den speciella situation som rådde, vi kommer till det – och den tog sin hand från MFA. Och i och med det förvandlades ”landets högsta styrande organ” till något tiotal radikala officerare som inte hade något att stödja sig på. Just när armévänstern såg ut att vara som starkast rycktes grunden bort, under dess fötter.

Av detta måste man dra politiska slutsatser. En borgerlig statsapparat må vara aldrig så upplöst, upplösning är ändå inte detsamma som förintelse, och förrän den borgerliga statsapparaten förintats i grunden har inga bestående segrar vunnits. Grunden till statsapparatens upplösning är politisk – statsbyråkratin, officershierarkin, domstolarna överväldigas, trycks ned, spelas över i ett massuppsving av revolutionär kamp, men ämbetsmännen, officerarna och domarna finns kvar, och om inte arbetarklassen klart och entydigt lär sig inse behovet att krossa den borgerliga statsapparaten och ersätta den med sin egen kommer borgarklassen alltid att kunna återskapa sin stat. Och det är för detta det är absolut nödvändigt att alltid i alla lägen försvara arbetarklassens politiska och organisatoriska självständighet, för det är bara på den grundvalen som arbetarklassen kan skapa organ för sin egen statsmakt inklusive dess beväpning. Om inte vikten av arbetarklassens självständighet och nödvändigheten att krossa borgarklassens stat oavlåtligt inskärps kommer arbetarklassen att kunna invaggas i illusioner om att slaget redan är vunnet, att den har kunnat ”rycka loss” delar av borgarnas stat för eget bruk, att de själva har ”större stöd av stats- och våldsapparaten än bourgeoisin”. Och så kommer arbetarklassen att stå passiv medan högern inom MFA gör upp med vänstern, så kommer arbetarklassen att räkna med att det räcker att soldaterna står ”alltid, alltid på folkets sida” för att reaktionen skall vara oskadliggjord – och så kan det gå som det gick 25 november när borgarklassen kunde återta greppet om våldsapparaten utan minsta svårighet, trots att det ett par veckor tidigare hade verkat som om soldatkampen helt spolat undan reaktionens möjligheter att agera…..

Så att 25 november var i grunden resultatet av den tilltro till – armévänsterns – från soldater till officerare – förmåga att leda revolutionen och försvara dess erövringar som hela utvecklingen efter 25 april hade skapat hos de portugisiska massorna – och som ingen politisk strömning utom vår unga och svaga broderorganisation ställt sig uppgiften att bekämpa.

Det är nödvändigt att här på nytt ta upp inställningen till MFA:s ”vägledningsdokument”. Dels är det en fråga som visar rätt klart och konkret hur skiljelinjerna gick mellan vår inställning och FK:s, dels polemiserar Stig Andersson i Kommunist-artikeln mot oss på ett ovanligt dumt sätt just i denna fråga – med ett envetet upprepande av gamla lögner och gamla förvrängningar av våra ståndpunkter.

I Förbundet Kommunists tidning Arbetarkamp refererades det program som MFA antog 8 juli i positiva, entusiastiska och okritiska ordalag. Det bedömdes som ett steg framåt för den portugisiska revolutionen. Som Stig Andersson nu skriver i Kommunist, ”när MFA med sin auktoritet ställde sig bakom folkmaktsuppbygget, påskyndades en utveckling som skulle lägga grunden för en proletär statsapparat och snart göra etablerandet av en borgarmakt till en omöjlighet”.

Därför kan man utan att göra något större våld på sanningen säga att FK stödde vägledningsdokumentet.

Och KAF?

Enligt Stig Andersson såg vi på saken så här: ”KAF saknade denna förmåga att placera dokumentet i sitt historiska sammanhang och ägnade i stället sina krafter åt att förfasa sig över att dokumentet inte motsvarade idealbilden av den färdiga arbetarmakten.”

Först, om det här om vår oförmåga att placera dokumentet i dess historiska sammanhang. En lögn blir inte sannare av att upprepas. Den här speciella lögnen har vi redan tillbakavisat i Internationalen, så det är nästan genant att behöva göra det igen. Men i alla fall, i Internationalen 22/75 skrev vi om vägledningsdokumentet. Där stod det bl a så här: ”Från de borgerliga krafternas synpunkt var ändå vägledningsdokumentet oroväckande, kanske mest därför att det trots allt uppmuntrade till fortsatt bildande av kommittéer och råd i stället för att stävja denna utveckling”…

Vi var alltså inte precis blinda för att vägledningsdokumentet i det ”historiska sammanhanget” spelade en viss roll, och att borgarklassen inte gillade det. Men därifrån till att ge dokumentet ett politiskt stöd är steget långt. För oavsett det intryck vägledningsdokumentet kunde göra på borgarklassen i en situation där massorna själva börjat utveckla kommittéer och råd och där MFA:s oförmåga att hålla masskampen inom för borgarklassen godtagbara ramar hade börjat framstå mer och mer klart, så uttrycker vägledningsdokumentet ett bestämt politiskt projekt: Att kontrollera utvecklingen, att knyta upp de framväxande folkliga maktorganen och underställa dem MFA:s auktoritet. Hade detta gått att genomföra hade nog vägledningsdokumentet varit acceptabelt för borgarklassen.

Om man bara läser texten till vägledningsdokumentet lösryckt ur ”det historiska sammanhanget” kan man faktiskt få en helt annan bild än den av nejlikor, röda fanor och jublande soldater arm i arm med strejkande arbetare. För vad står det? Folkkommittéerna skulle godkännas av MFA. Representanter för de lokala myndigheterna, dvs för den borgerliga statsapparaten, skulle ingå i folkförsamlingarna på alla nivåer från och med den lokala. Militära delegater – utsedda uppifrån, inte valda – skulle ingå från och med den municipala nivån. Det militära revolutionsrådet skulle vara nationens högsta beslutande organ….

Tänk denna plan genomförd i en annan situation – en situation inte av revolutionärt uppsving utan med en knäckt och kuvad arbetarklass. I en sådan situation skulle vägledningsdokumentet inte lukta sovjetmakt. Då skulle det lukta korporatism. Det är bara ett tankeexperiment, men det räcker för att visa att vägledningsdokumentet inte i sig betydde något revolutionärt. Det var bara i samband med en utveckling som låg utanför MFA:s kontroll som det kunde tolkas så.

Och varför skulle man då stödja dokumentet? Varför inte i stället verka för att denna utveckling också i fortsättningen skulle ske utanför militärens kontroll och göra det ännu mer? Just därför att det, som vi visat, var absolut nödvändigt att försvara, agitera och propagera för och tålmodigt förklara den absoluta nödvändigheten av arbetarklassens självständighet så var det nödvändigt att politiskt förkasta vägledningsdokumentet.

Nu resonerar inte Kommunist i termer av politiska ställningstaganden. Vi ”förfasade” oss över att vägledningsdokumentet inte stämde med våra idealbilder, som sippa marxistiska skolmamseller då förstås. Nu brukar vi inte vare sig förfasa oss, beklaga oss eller gråta när det gäller politiska frågor. Vi brukar ta ställning.

Förbundet Kommunist brukar vara mindre noga på den punkten och är det också, det måste medges, när det gäller vägledningsdokumentet. Men genom att i Arbetarkamp nr 10/75 referera dokumentet med hjälp av en slapp journalistisk jargong, som förutom att referatet inte andas något annat än entusiasm inför MFA:s projekt, dessutom förfalskar dokumentet genom att medvetet smussla undan de avsnitt där det klarast talar om att militären ska kontrollera hela processen. (Denna förfalskning, som vi avslöjade redan i Internationalen 24/75 utan att det tycks bita på Stig Andersson, är betydligt allvarligare än den harmlösa och fullkomligt oavsiktliga felöversättning vi råkade få med när vi ordagrant återgav viktiga delar av vägledningsdokumentet.)

Nu så här efteråt, i aftonlampans sken och oss revolutionärer emellan, visar det sig naturligtvis att Förbundet Kommunist hela tiden har insett att MFA inte var något revolutionärt ledarskap och det ena med det andra. Ja, i själva verket har de saker vi försökt förklara varit ”löjligt självklara”: ”Att det fanns begränsningar i dokumentet, att det inte var en fullfjädrad marxistisk skiss till ett rådssystem. Precis som om någon hade förväntat sig detta! Precis som om någon hade trott att officersrörelsen var den marxist-leninistiska förtruppen!”, utbrister Stig Andersson troskyldigt i storögd häpnad över vilka dumma människor det finns.

Men inte var väl allt detta så självklart? Vi känner åtskilliga kamrater som trodde att MFA var den marxist-leninistiska förtruppen eller någonting ditåt. Inte togs de ur den villfarelsen när de läste Arbetarkamp, tvärtom.

Och vad som är viktigare: De portugisiska massorna trodde kanske inte att MFA var den ”marxist-leninistiska förtruppen”, för de resonerade knappast i sådana termer. Men de hyste tillit till MFA, en tillit som kunde ha stått dem dyrt. För dem var det verkligen inte ”löjligt självklart” att MFA måste ersättas av ett verkligt revolutionärt ledarskap. Och man frågar sig förvirrat:

Om nu FK och de portugisiska centristerna verkligen hela tiden har insett att MFA måste splittras och att det krävdes ett revolutionärt förtruppsparti, varför, varför, varför har de då undanhållit de portugisiska massorna denna insikt? Eller varför undanhöll de dem den till augustikrisen, då de som vi sett menar att ”revolutionärerna plötsligt ställdes inför den omedelbara uppgiften att skapa en nationell ledning för kampen”? (Före augusti hade tydligen MFA dugt, eller behövdes det kanske ingen nationell ledning då?)

Svaret är generande enkelt: Opportunism, organisk opportunism. Opportunism som gör organisationer som Förbundet Kommunist helt oförmögna att förutse något och att leda en utveckling. Och dessutom, en opportunism som den levande erfarenheten av klasskampen i Portugal ömkligen förpassat till skamvrån. För det visade sig att kamperfarenheterna fjärmat massorna från centrismens opportunistiska drömmar och närmar dem till vår dogmatiska ortodoxi. I början av september gick tusentals soldater ut i självständiga demonstrationer tillsammans med arbetarkommissionerna och soldatorganisationen SUV bildades. I SUV:s plattform finns en kristakritik av underkastelsen inför MFA:

”Borgarklassen och kapitalisterna har ännu mäktigare vapen till sitt förfogande. Två av dem är särskilt hotande om vi inte kan bekämpa dem i tid. Det första är vår oenighet, vår oförmåga att genomföra vår självständiga offensiv på en verklig klassgrundval. Flera gånger har vi gjort denna eftergift åt klassfienden, särskilt genom att underordna vår kamp alliansen med MFA…”

Många soldater kom alltså fram till att de måste ta upp en självständig kamp och upphöra med att underordna sig MFA. För att nå fram till denna insikt hade de inte fått någon hjälp av centrister av FK:s kaliber.

Så här efteråt säger FK att MFA måste splittras, att ett revolutionärt ledarskap måste skapas osv. Men de säger det i efterhand. De sade det inte dagarna innan soldaterna gick ut i demonstrationer och bröt med MFA. Då hade de inte ens kommit på tanken.

Vår underkastelse under MFA kan bli en allvarlig fara ”om vi inte kan bekämpa den i tid” sade soldaterna. De förmådde själva göra upp med den underkastelsen, delvis, och innan den hade hunnit leda till en katastrof. De organisationer som inte hade försökt hjälpa dem i den processen, som kunde tala öppet om behovet av ett brott med MFA först sedan soldaterna själva hade genomfört det, de har verkligen demonstrerat sin oförmåga att bli det revolutionära ledarskap som behövs i Portugal.

Inställningen till partierna, särskilt Socialistpartiet

Inställningen till speciellt socialistpartiet… det är naturligtvis den proletära enhetsfronten det handlar om, inte för första gången. Vi börjar nästan resignera. Men eftersom frågan är viktig kan det vara värt att dra argumenten en gång till, även om de inte tycks bita på FK:s Portugalexperter. Vi tror nästan att utvecklingen i Portugal om ett tag kommer att övertyga dem bättre än våra argument har kunnat göra, men vi får väl se….

”KAF har helt enkelt slagit i den trotskistiska regelboken: PS är socialdemokratiskt och således ett arbetarparti. Med arbetarpartier ska proletära enhetsfronter ingås, ty detta har Trotskij sagt. Saken är klar! Än en gång har emellertid trotskisterna låtit sina ord skymma verkligheten. PS är nämligen inte i någon mening ett arbetarparti.”, förklarar Kommunist.

Det finns två argument här: a) ”Den proletära enhetsfronten” är ett dogmatiskt schema som KAF förespråkar bara därför att Trotskij har sagt så, och som inte har något att göra med den portugisiska klasskampens levande verklighet, b) PS är inget arbetarparti och därför har vi fel t o m utifrån våra egna sterila dogmer när vi förespråkar enhetsfrontsinitiativ gentemot detta parti.

Vad beträffar behovet av den proletära enhetsfronten hänvisar vi till en annan artikel i detta nummer, ”Portugal, socialdemokratin och den svenska revolutionen”, som tar upp en utförlig diskussion kring frågan om arbetarklassens enhet. Bara en randanmärkning: Stig Andersson tycks inte kunna ta sig ur föreställningen att enhetsinitiativ riktade till de reformistiska partierna i första hand är jippon avsedda att ”avslöja” dessa partiers ledare:

”Ja, det är t o m så att revolutionärernas vägran att erbjuda samarbete med Mario Soarés var den viktigaste punkten i trotskisternas kritik av den revolutionära fronten FUR under hösten.” skriver han. Men

”Hur är den arbetare funtad som…. plötsligt vaknar till insikt bara för att Mario Soarés vägrar underteckna ett papper från FUR med begäran att han ska ingå i en ’proletär enhetsfront’ och stödja folkmakten?”

Det är bara det att det inte handlar om att erbjuda samarbete med Mario Soarés, utan om att erbjuda socialistsympatiserande arbetare en gemensam kamp kring konkreta krav utan att de först måste hålla med om att Soarés är en kontrarevolutionär. Det är bara det att det inte först och främst handlar om att ”avslöja” ledarna, utan om att skapa enhet i handling inom klassen med eller utan de reformistiska ledarna.

FK anför fyra argument för att bevisa att socialistpartiet inte är något arbetarparti: Det bildades av exilpolitiker i Västtyskland. Det saknar organiserad förankring i Portugals arbetarklass. Under hösten förlorade det helt sitt arbetarstöd. Det för en arbetarfientlig politik.

Att PS bildades av exilpolitiker är visserligen suspekt, men inget särskilt vägande argument i sig. Att det för en arbetarfientlig politik är inget argument alls – vilket socialdemokratiskt parti för inte en arbetarfientlig politik?

Vad beträffar att PS från sommaren skulle ha förlorat det passiva stöd det fick från vissa arbetargrupper nöjer sig Kommunist med att utan bevis påstå detta. Därför skall vi unna oss lyxen att utan att anföra några bevis påstå att detta inte är sant, inte alls. PS har fortfarande ett betydande passivt och till och med aktivt stöd bland stora arbetargrupper, framför allt inom småindustrin i norr.

Återstår att PS skulle sakna organiserad förankring i Portugals arbetarklass. Det stämmer inte heller riktigt. Visserligen är det sant att PS i allmänhet inte har mycket av arbetarklassens organisationskader, den som bär upp den fackliga apparaten osv. Men PS finns som en organiserad tendens i fackföreningar, och det är mycket viktigt. Under början av 1975 fördes en häftig debatt kring ett lagförslag som i praktiken fick till konsekvens att KP:s kontroll över fackföreningsrörelsen befästes. PS gick ut hårt mot det lagförslaget – och gjorde det som en organisation med ambitionen att själva tillskansa sig ledningen för åtminstone en del av fackföreningsrörelsen.

Nu finns det i fackföreningarna. Det har vunnit fackliga val, mest i mellanskiktsfackföreningar som de bankanställdas eller de handelsanställdas. Dessa fackföreningar är verkligen inte oviktiga. De bankanställda gick i spetsen 11 mars i kampen för banknationaliseringarna. Det var vid en demonstration i samband med en strejk av handelsanställda som en arbetare nyligen sköts till döds av polisen i Lissabon….

Och socialistpartiet finns även i andra fackföreningar som en organiserad tendens även om det är som en minoritet. Våra kamrater i LCI har i vissa fackföreningar kunnat få till stånd ett organiserat samarbete med PS kring frågan om tendensfriheten i facket.

Det är därför PS trots allt är ett arbetarparti. Det är därför det skiljer sig från det borgerliga PPD trots att de båda organisationerna det sista halvåret fört ut i stort sett samma politik. Och det är därför PS i den nuvarande situationen i Portugal kommer att följa en utvecklingsbana som skiljer sig från PPD:s. Det är t ex därför som kommunistpartiets och socialistpartiets fackliga ledningar i norr kunde samarbeta för att arrangera ett möte i Porto 31 januari, där 27 fackföreningar i den norra regionen protesterade mot lönestoppet, prishöjningarna och arbetsministeriets inblandning i de fackliga organisationernas verksamhet….

Nu tror faktiskt inte heller kamraterna som skrivit i Kommunist riktigt på sin egen analys. Åtminstone inte att döma av alla motsägelser som finns i texten. Det står t ex att den portugisiska bourgeoisin ”….saknade förmåga att samlas kring ett politiskt projekt och skapa sig ett starkt massparti. I stället uppkom en rad borgerliga småpartier”. Men det största partiet då, PS? Var det trots allt inte ett borgerligt parti utan ett arbetarparti?

Eller när man skriver att ”PS hade ett politiskt behov av att avgränsa sig åt vänster”. Varför det, om partiet nu hade tappat alla sina arbetarväljare och framträdde som bourgeoisins öppna klassparti?

När det gäller det portugisiska kommunistpartiet tvekar inte Förbundet Kommunist – och de portugisiska centristerna – att karaktärisera det som ett arbetarparti. De har tom sett det som snudd på en revolutionär organisation – som en ”vacklande kraft”. ”PCP-ledningen kan pressas att välja revolutionens sida”, hette det i Arbetarkamp.

Därför visar de portugisiska centristorganisationernas agerande gentemot KP med föredömlig klarhet på deras oförmåga att bedriva en konsekvent enhetspolitik ens gentemot en organisation som de själva karaktäriserade som en arbetarorganisation.

De har i stället bedrivit en politik gentemot KP som har  präglats av illusioner och av ultimatism. Den inställningen kommer rätt väl fram i FN:s referat av händelserna kring 25 augusti:

”Den 25 augusti bildades FUP – folkliga enhetsfronten – med alla viktiga vänsterorganisationer… och PCP      ” tvingades med. Fronten försvarade kritiskt Goncalves V:e regering och krävde omedelbar tillämpning av Copcondokumentet. Några dagar senare gör PCP ett försök att kompromissa och vänder sig till PS med förslag om gemensam kamp mot reaktionen (!) Naturligtvis avvisas det av PS. PCP slängs ut ur FUP på grund av sitt kompromissmakeri och FUR bildas.”

(Särskilt den sista meningen är magnifik, och har precis som titeln på Stig Anderssons artikel en atmosfär av ”De tre musketörerna”: – Naturligtvis gav vi den slyngeln det svar han förtjänade, sade d’Artagnan och stack värjan i skidan.)

Vad innebär då konkret bildandet av FUP? Det innebar att PCP-ledningen förmåddes att ”underteckna ett papper från FUR”, precis som Stig Andersson så träffande beskriver FK:s syn på hur proletära enhetsfronter bildas.

Och vad stod det på papperet? Ja, inte var det en rad konkreta svar på de portugisiska massornas djupast kända behov, som PCP åtog sig att organisera gemensam kamp kring. I ställe var det en deklaration om enighet på en rad mer övergripande politiska punkter, som av vänstern i FUP betecknades som revolutionära, men som i själva verket låg helt i linje med KP:s politiska linje, t ex genom att ge politiskt stöd åt V:e regeringen. Visserligen bara ”så länge de nödvändiga villkoren för att skapa en revolutionär enhetsregering ännu inte är uppfyllda” men i den konkreta situationen var detta en helt meningslös reservation, eftersom den innebar att man då, just då stödde regeringen med ekonomisk åtstramningspolitik och allt…. När sedan kommunistpartiet helt konsekvent fullföljer sin tidigare politik också genom att komma med en opportunistisk invit till socialistpartiet, slängs det ut ur FUP av de principfasta revolutionärerna, som deklarerar att KP har svikit den revolutionära enheten.

I praktiken innebär detta att man först låter PCP utropa sig självt till en revolutionär organisation inför massorna och avantgardet genom att skriva på en deklaration som inte förpliktigar till någon konkret handling. Efter att ha sett PCP-ledarnas signaturer på ett papper går vänsterorganisationerna i FUP i god för PCP:s revolutionära status.

När sedan PCP tar konsekvenserna av att det inte bundit sig för något annat än att fullfölja sin tidigare politik reagerar resten av organisationerna i FUP som en försmådd älskare: – Aldrig hade jag trott något sådant om dig! Du har svikit mig, ge dig i väg, jag vill aldrig se dig mer!

Och vem har blivit klokare på kuppen? Inte de arbetare med sympatier för vänstern, som först får veta att PCP är revolutionärt, sedan att det inte är det – utan att i praktiken någonting alls har hänt. Det enda dessa arbetare har fått sig till godo är en dos illusioner om kommunistpartiets förmåga att kanske ändå, eventuellt, sluta upp i en avgörande konfrontation.

Och de arbetare som stödde PCP fick naturligtvis ut ännu mindre av hela operationen. För dem betydde det ingenting att vänstern gav kommunistpartiet frejdebrev som ”revolutionärt” – det ansåg de redan att det var. Och inte avslöjades PCP-ledningen inför dessa arbetare genom att vänstern plötsligt deklarerade att KP inte var revolutionärt….

Det vänsterorganisationerna genom FUP sade till de KP-sympatiserande arbetarna var i själva verket detta: – Vi kräver att er ledning skall överge sin politik och sina metoder, och vi vet att det bara är ni i basen som kan tvinga er ledning att bryta med den nuvarande nederlagspolitiken.

Alltså, till ledningen: För en revolutionär politik, annars vägrar vi att ha med er att göra! Det är detta som kallas ultimatism.

Och till basen: Kräv av er ledning att den för en revolutionär politik! Detta är också ultimatism. Dessutom förutsätter den att det problem som enhetstaktiken bl a är avsett att lösa redan är löst, nämligen att de som stödjer kommunistpartiet redan vill att KP inte skall föra en KP-politik utan i stället en icke närmare specificerad och konkretiserad ”revolutionär” politik.

Det är svårt att tänka sig ett mer sterilt och ofruktbart sätt att närma sig den proletära enhetens problem!

Det är rätt att göra uppror – men inte alltid!

Med hjälp av en smått vämjelig moralism försöker också Stig Andersson bunta ihop KAF med Soarés när det gäller inställningen till fallskärmsjägarnas myteri i slutet av november. Vi sägs visserligen vara mer nyanserade än socialistpartiet, ”men gemensamt är fördömandet av ’vänsterns kuppmakare’

Ett av Anderssons argument för detta är smått otroligt. Internationalen publicerade en bild från PRP-BR:s tidning Revoluca där man namngett de olika delarna på en armépistol. Nu säger Andersson att ”bilden är förfalskad”. Varför? Jo, på grund av en oprecis bildtext. I Internationalens bildtext står det nämligen att det rör sig om en bild ur PRP-BR:s ”upprorsmanifest”. Men, säger Andersson ilsket, bilden är ju hämtad från Revolucao sid 15 och inte från manifestet….

Ja, det var en oprecis bildtext. Där borde stått: bild publicerad intill PRP-BR:s ”upprorsmanifest”. Manifestet fanns nämligen kant i kant på sid 14…..

Stig Andersson kommer också med en krystad förklaring till bilden:

”I en period när hela vänstern (inklusive trotskisterna) verkade för arbetarklassens beväpning, är det ju inte något konstigt med att en vänstertidning försöker komplettera med lite praktiska tips i denna fråga.”

Lite praktiska tips? Revolucaos plansch är fullständigt meningslös sedd ur militär och instruktiv synpunkt. Att tala om att en pistolkolv heter pistolkolv kanske kan roa läsarna av Lucky Luke, men inte kunde det stärka kampen för en arbetarmilis i Portugal.

Tvärtom! Det gav bara Neves och hans gelikar ideologisk ammunition. Revolucao borde i stället ägnat detta spaltutrymme åt att bekämpa de militaristiska och kuppartade uppfattningar som fanns bland många radikala officerare och soldater. Tidningen borde understrukit att ett uppror var helt omöjligt i en situation då arbetarmassorna fortfarande dominerades ideologiskt av reformisterna i socialistpartiet och kommunistpartiet. Men Revolucao gjorde inte det och kunde inte göra det eftersom redaktionen själv var barnmorska till militarismen. Vapenplanschen var bara ett uttryck för en barnslig vapenromantik.

Därför är det inte konstigt att FK kallar vår reproduktion av planschen för ”lögn och bedrägeri” samt fordrande uppmanar oss att komma med en ”rättelse” (avbön?).

Det är inte konstigt därför att FK:s ledning själv var offer för samma bamsligheter.

All denna upphetsning, alla dessa prästerliga ord och all denna polemik är ett uttryck för detta. FK:s ledning vill skyla över PRP-BR:s och sina egna klavertramp för att rädda sitt eget skinn.

FK:s ledning undviker sakfrågan för att slippa bli bortgjorda i sak.

Karl Ljungkvist – medlem i FK:s ledning och alltid ”nyss hemkommen från Portugal” – gick t ex ut med stora åthävor på ett portugalmöte i Umeå den 12 oktober 1975 och sa att:

– Upproret kan komma inom två veckor!

Detta helt vanvettiga uttalande var ett eko av PRP-BR:s vanvettiga bedömning av styrkeförhållandena i klasskampens Portugal. En bedömning som vi dokumenterat tidigare, men ändå tar om eftersom kamraterna i FK vägrat att kommentera den.

”I det nuvarande läget representerar ett nationellt uppror baserat på väpnad makt den enda vägen ut ur den revolutionära processens motsättningar i Portugal” (Deklaration från PRP-BR 10 november)

”Väpnat uppror är det enda sätt på vilket folkmakten kan fortsätta att avancera” (Francisco Marques, ledande medlem i PRP-BR på presskonferens citerat efter Revolution 14 november)

Massornas organisering har redan uppnått en tillräcklig nivå för att överta makten” (Francisco Marques, citerat efter Revolution 14 november)

”För oss finns det i detta ögonblick ingen annan lösning än väpnat uppror” (Isabel de Cormo, ledande medlem i PRP-BR på presskonferens, citerat efter A Capital, 10 november)

”Det är nu tid för de revolutionära styrkorna och arbetarna att ställa problemet om uppror” (Deklaration från PRP-BR, citerat efter Diario de Lisboa den 30 september)

FK:s ledning har kringgått alla dessa uttalanden och vägrat att kommentera dem. I stället har man hänvisat till muntliga samtal som representanter för FK haft med PRP-BR.

Men PRP-BR ska naturligtvis inte bedömas efter vad man sagt till Kalle Ljungkvist utan efter vad man sagt till de portugisiska massorna.

Vår hårda kritik av bl a PRP-BR står sig. Också de som ville kämpa bidrog till bakslaget den 25 november.

Att inte inse det och att inte utveckla en politisk självkritik är förkastligt. Massorna lyssnar till ett parti som begått fel – om det bara erkänner det och försöker ändra sig. Massorna vänder däremot ryggen mot ett parti som begått fel och vägrar att erkänna det – då kan ju felen komma att upprepas….

När Soares talar om ”kuppmakare” och vräker ur sig en mängd andra skändligheter gör han det för att krossa Portugals unga och oerfarna avantgarde. När vi talar om militarism och ansvarslöshet gör vi det i syfte att bidra till att ett leninistiskt förtruppsparti kan utvecklas.

Skillnaden mellan oss och Soarés rör mer än ”nyanser”. Skillnaden gäller revolution eller kontrarevolution.

Det är rätt att göra uppror – men det är inte alltid rätt!  Eller tror FK att det bara var nyanser som skiljde Lenin och Noske när de bägge två kritiserade de tyska revolutionärerna. Lenin ”hetsade” mot ultravänsterismens barnsjukdomar för att hjälpa kamraterna att slå in på en riktig kurs. Noske hetsade för att förinta dem…..

Tarvlighet på tarvlighet

När Stig Andersson når fram till frågan om solidaritetsarbetet blir han tarvlig:

– Vi tog initiativet till Portugalgrupperna och portugalfonden där över 30 000 kronor samlades in till FUR.

– Trotskisterna skrev mycket om bredare solidaritet – men rörde inte ett finger för att förverkliga den.

Det är sant att FK tog initiativet till att bilda Portugalgrupperna. Men det var ett dåligt initiativ. Dels blockerade det möjligheten att bygga upp breda Portugalkommittéer och vi fick en splittrad solidaritetsrörelse. Dels innebar gruppernas arbete ett stöd åt en gruppering i Portugal som hämmade uppbygget av massrörelsen och ett leninistiskt förtruppsparti.

I början av oktober sprang FK:arna runt upphetsade och febrila samt krävde i ultimativa ordalag att alla andra grupper och partier skulle gå med i dessa grupper:

– Nu eller aldrig, sa man. Antingen är ni för revolutionen eller emot. Välj sida. FUR är det enda alternativet, oavsett kritik. Endast FUR kan ta hand om pengar på ett vettigt sätt.

Vi vägrade att acceptera detta ultimatum. Vi valde sida och menade att FUR inte var ”det revolutionära alternativet”.

Vi menade också att Portugalgrupperna var sekteristiska. Bl a hade man hakat på en FK-analys till gruppernas politiska plattform.

I stället för att stödja FUR politiskt – som FK – stödde vi Fjärde Internationalens sektion, LCI. Vi gav – och ger – LCI ett omfattande materiellt stöd. För övrigt betydligt större än det som Portugalgrupperna skryter med likt fåniga småungar. Vi gav dessutom LCI ett politiskt stöd genom att tillsammans med resten av Fjärde Internationalen delta i den diskussion som utvecklades inom LCI och så småningom ledde fram till en politisk kursändring.

Som ett komplement till detta politiska stöd tog vi ett bredare initiativ uppbyggt kring en nationell mötesserie med en kamrat från SUV. Dessutom har förbundet genomfört otaliga möten och torgappeller för den portugisiska revolutionen osv, osv.

När Andersson säger att vi inte ”rörde ett finger” ljuger han.

Men låt oss göra ett bokslut idag. Nu erkänner även FK att FUR inte var ”det revolutionära alternativet”. Bl a LCI, LUAR och MDP blockerade FUR, heter det. Vi håller inte med om denna värdering. Men den är naturligtvis en bumerang för FK:arna. För därmed har de erkänt att vi hade rätt. FUR var inget revolutionärt alternativ.

De pengar som samlades in togs alltså inte om hand på ett vettigt sätt. De hjälpte i stället till att blockera utvecklingen.

Kunde man tro! Men pengarna kom inte ens fram. De har skickats först i dagarna! Och då till de delar som är ”kvar av FUR”. Dvs främst MES och PRP-BR.

Så var det med det. Ett smärre bedrägeri. Vi vet många som trodde på FK och gav pengar till FUR i hopp om att de skulle komma till omedelbar användning. Det var ju så FK argumenterade: Endast FUR kan ta hand om pengar! Och man behöver pengar nu, innan ambulanserna kommer! Vi vet också många som gav pengar i hopp om att LCI skulle få en bit av kakan. Men de drogs vid näsan.

Både vi och FK har alltså rört på fingrarna när det gäller Portugal. Men där FK lekte med avtryckaren och spelade falskt när det gällde penninginsamlingen, där utvecklade vi ett korrekt politiskt stöd till LCI i kombination med en icke-sekteristisk klassolidaritet.

Nina Källberg och Göte Kildén. Ur tidskriften Fjärde Internationalen 1/1976. Nina Källberg är en pseudonym för Ingrid Hedström

”Resa mot nattens ände”, Fjärde Internationalen 1957-68

I de fyra första avsnitten av Mullvadens följetong om Fjärde Internationalen, har vi berättat om Internationalens förhistoria i Sovjetunionen 1923-27, dvs Vänsteroppositionens kamp för industrialisering, för ett aktivt stöd åt världsrevolutionen och mot byråkratin. Beslutet att bilda en ny International togs 1933, efter det att oppositionsrörelserna i Sovjet och inom Komintern misslyckats, och efter det att den stalinistiska byråkratin visat sin fullständiga oförmåga att utforma en revolutionär strategi i Tyskland 1929-33. Fem år senare, 1938, bildades Fjärde
Internationalen, vilket skedde i ett läge då sektionerna inte nått något genombrott, inte hade organisatorisk stadga, saknade internationella, fasta förbindelser och då de stod under det mäktiga trycket från den värsta förtalskampanj som någonsin riktats mot en revolutionär organisation – Moskvaprocesserna. Vad som dock motiverade Internationalens existens var de programmatiska framgångarna och risken för ett nytt världskrig som skulle ställa stora krav på de enskilda sektionerna, krav som endast kunde mötas i en internationell organisering.

Redan från början rådde det inom Internationalen en klyfta mellan de programmatisk-teoretiska framgångarna och en organisatorisk eftersläpning – en klyfta som i princip fortsatt under hela Internationalens följande historia, Under andra världskriget utrotades hela Internationalens ledarkader i nazisternas gaskamrar. I mångt och mycket tvingades man börja om från början vid andra världskrigets slut, även om man nu rent numerärt sett var större än tidigare. Denna brytning i Internationalens kontinuitet förklarar delvis de splittringar som uppstod under 50-talet. Andra förklaringar är här följande: det kalla krigets tryck mot de kommunistiska rörelserna, smågruppernas instabilitet, den explosiva välståndsökningen i de imperialistiska
metropolerna och den ”entristiska” taktik som gjorde att de rent organisatoriska uppgifterna åsidosattes.

Liksom tidigare var det fr.a. på den teoretiska nivån som Internationalen hade framgångar. Man lyckades förstå och förklara nykapitalismens karaktär, och man lyckades förstå utvecklingslinjerna i de nya arbetarstaterna (Östeuropa, Kina) och den koloniala revolutionens enorma betydelse för ett nytt uppsving i världsrevolutionen. De främsta framgångarna låg i två långa analyser av Sovjetunionens och stalinismens utveckling, där man kunde förutse att stalinismens expansion samtidigt var grunden för dess sönderfall, en förutsägelse som bekräftades genom händelserna 1956 (Chrusjtjovs hemliga tal händelserna i Polen och Ungern).

1950-talet var splittringarnas tid för Internationalen. När delegaterna åkte hem från femtevärldskongressen 1957 hade de inte bara med sig den centrala texten om ”Stalinismens nedgång och fall”, utan också viktiga texter om den politiska och ekonomiska utvecklingen och om den koloniala revolutionen samt ett manifest som angav riktlinjerna för arbetet. Men de måste samtidigt ha varit medvetna om de små möjligheterna att använda sig av analyserna i ett omedelbart politiskt och organisatoriskt arbete. Verksamhetsberättelsen vid kongressen hade visat att Internationalens verksamhet främst var litterär och proklamatorisk; inte omedelbart ingripande i någon politisk sektor. Splittringen mellan Internationalen och
Internationella kommittén bestod och den skulle kompletteras av en ny splittring 1959-60.

Den nya krisen hade sin tyngdpunkt inom Internationalens ledning, där det uppstod viktiga taktiska meningsskiljaktigheter. Frågan gällde relationen mellan den koloniala revolutionen och revolutionen i de imperialistiska metropolerna. En sektor inom ledningen (Pablo-Posadas) hävdade att arbetarklassen i Europa inte längre var revolutionär och att allt arbete måste koncentreras i stöd åt den koloniala revolutionen, alltså en form av ”mut-teori”. Debatten kring denna primitiva frågeställning blev utdragen och löstes först 1963.

Som ett krön på splittringstendenserna och Internationalens nedgångsperiod kan man se förlusten av dess enda massorganisation, det ceylonesiska partiet LSSP, organisation som varit helt dominerande inom öns arbetarrörelse och som lyckats reducera både socialdemokratin och stalinismen till små sekter. Under 50-talet degenererade LSSP mycket kraftigt, en degeneration som slutade med att den gav stöd åt öns borgerliga regering. Det länder samtidigt Internationalen till heders att den inte föll för frestelsen att lindra motsättningarna och genom skenmanövrer söka bevara en konstlad enighet. Internationalen uteslöt sin enda massorganisation i det ögonblick denna började utöva ministersocialism och när den gav stöd åt en regering som förtryckte landets befolkning. Partiets urartning resulterade i att en minoritet som var trogen mot
Internationalen bröt sig ut och bildade ett nytt parti – LSSP(r), en grupp som dock ännu
saknar ett masstöd, även om den har ett starkt inflytande över en del av öns fackföreningar.

Stödet åt den algeriska revolutionen

Under denna period låg Internationalens viktigaste arbete i stödet åt den koloniala
revolutionen. När de algeriska kämparna startade ett krig mot Frankrike för sitt lands
befrielse, koncentrerade Internationalen alla sina styrkor för att stödja FLN i striden. Över hela Europa, och alldeles särskilt i Frankrike, bildade Internationalen stödkommittéer, som spred information om befrielsekrigets karaktär och samlade in pengar till FLN. Detta arbete var desto viktigare som de officiella kommunistpartierna fullföljde sin kontrarevolutionära linje och vägrade stödja den algeriska kampen. De styrkor Internationalen kunde ställa till den algeriska revolutionens förfoga de var små; de saknade möjligheter att mobilisera massorna och de var nästan helt utestängda från den proletära miljön; visserligen kunde man mobilisera vissa intellektuella skikt vid universiteten, men i huvudsak fortsatte man att simma mot strömmen; mot sig hade man inte bara kommunistpartierna och socialdemokratin och den franska imperialismen; efter de Gaulles bonapartistiska statskupp 1958 ökade repressionen,
och apatin stärktes inom arbetarklassen; under åren fram till Algeriets självständighet 1962 tvingades åtskilliga av Internationalens militanter långt upp på högsta nivå tillbringa en stor del av sin tid i fängelse.

Men trots allt innebar stödet till den algeriska revolutionen någonting nytt. Den tidigare
isoleringen till teoretiskt-analytiskt arbete bröts; Internationalen tog initiativet i en central politisk händelse och vann genom sin heroism ökad prestige inom den europeiska vänstern; trotskismen visade nu i handling att den inte var en död rörelse.
Kommunistpartiernas förräderi och passivitet hade ytterligare accentuerat det fenomen som Internationalen analyserat redan 1954: stalinismens upplösning och kris, dess övergång till nationella enheter och till en öppen reformism.

Chrusjtjovs hemliga tal som avslöjade en del (men bara en del) av stalinismens brott mot arbetarklassen, skapade en förtroendekris inom kommunistpartierna; den öppna reformismen stötte bort de mest militanta arbetarna och studenterna och partiernas likgiltighet för den koloniala revolutionen utlöste proteströrelser och fraktioner inom den stalinistiska rörelsen. Krisen nådde sin kulmen genom den öppna brytningen mellan Sovjetunionen och KKP. Dessa upplösningstendenser gav Internationalen nya möjligheter att agera och vinna inflytande; för första gången sedan 1920-talet fanns det nu en omfattande debatt inom den stalinistiska rörelsen, ett ifrågasättande av de dogmatiska satserna och en nedbrytning av de hierarkiska och auktoritära strukturerna. I polemiken mellan SUKP och KKP gav Internationalen ett kritiskt stod till Kina, som företrädde de mer revolutionära ståndpunkterna och som i praktiken nu bröt med åtskilliga av stalinismens dogmer (även om detta täcktes över genom en fixering vid Stalin-gestalten).

KKP sköt fram nödvändigheten av en världsrevolution, varnade för utvecklingen i Sovjetunionen och poängterade nödvändigheten av ett aktivt stöd till befrielserörelser över hela världen. Inom teorin återupplivade de den leninska teorin om staten, som direkt reviderats av Stalin 1939, och tog upp vissa element av analysen av byråkratins roll i arbetarstaterna. Även om KKPs ståndpunkter inte saknade vissa ultra-vänsterinslag och även om de präglades av ”radikala barnsjukdomar”, var dess ståndpunkter avsevärt mer progressiva än Chrusjtjovs dimmiga funderingar om en parlamentarisk väg till socialismen och om kommunism i ett land. Internationalen gav stöd åt KKP, samtidigt som man dock bevarade sin rätt att kritisera ultravänsterinslagen och att varna för den försvagning gentemot imperialismen som man kunde följa i polemikens spår.

Den tredje faktor som kom att innebära en förändring av Internationalens ställning var den kubanska revolutionens seger. Castroismen var den första proletära revolutionen. i den amerikanska världshalvan, en arbetarstat bara några mil från imperialismens centrum. Den hade skapats av ett ledarskap som stod helt utanför stalinismens kontroll och som hade en helt annorlunda tradition; under de första åren av 60-talet kom den på flera viktiga punkter i fråga om inrikes- och utrikespolitik att inta ståndpunkter som var identiska eller som låg nära Internationalens. Det gäller inte bara dess internationalism och dess försök att skapa en organisering för revolutionen i Latinamerika; det gällde också dess antidogmatism och vilja att skapa ett icke-byråkratiskt övergångssamhälle. Försvaret av den kubanska revolutionen blev en central punkt i Internationalens verksamhet i början av 60-talet.

Återföreningen av de trotskistiska styrkorna

Stalinismens sönderfall, den koloniala revolutionens tyfoner och tendenserna till en radikalisering av skikt i den imperialistiska världen (de svartas kamp för lika rättigheter i USA) gjorde att de trotskistiska grupperingarna kunde bryta sin sociala isolering och åter starta ett politiskt arbete. Många av stridsfrågorna som rört taktiken visade sig nu vara skenproblem eller frågor som fått sitt svar genom historiens gång. På de viktigaste punkterna hade de två stora blocken – Internationalen och Internationella kommittén – kommit att inta identiska ståndpunkter. Inom båda blocken uppstod splittringsrörelser, som visserligen ledde till att minoriteter bröt sig ut men som samtidigt tick till följd att majoriteterna närmade sig varandra. Under 1961-2 kunde man uppta gemensamma diskussioner, vilka utmynnade i att en kommission tillsattes för att undersöka möjligheten till en återförening. Som grund för enandet lades en text som i 16 punkter skisserade trotskismens huvudsakliga tankegångar och som underskrevs av de två blocken. Därmed var återföreningen möjlig. Den trotskistiska rörelsen kunde åter stabiliseras – ett påstående som också gäller såtillvida att de grupper som ställde sig utanför återföreningen visat sig vara varaktiga grupperingar som splittrats ut på
reella politiska frågor (lambertister och healyiter från Internationella kommittén, posadister och pabloiter från Internationalen – grupper som oftast endast existerar på nationell basis och som intagit en del kuriösa politiska ståndpunkter).

Vid återföreningskongressen 1963 antogs några viktiga texter. En behandlade den sinosovjetiska konflikten och blev en omfattande utredning av orsakerna till splittring av den stalinistiska rörelsen; den andra hette ”Världsrevolutionens nuvarande dialektik” och blev den programmatiska basen för återföreningen. I denna mycket centrala text hävdade man att världsrevolutionen nu kännetecknades av tre fronter med olika inre målsättningar – den koloniala revolutionen som riktades mot imperialismen, men som genom den permanenta revolutionens dynamik ledde till uppkomsten av nya arbetarstater; den klassiska proletära revolutionen i den imperialistiska metropolen och den politiska revolutionen i arbetarstaterna för att störta byråkratin. Dessa tre sektorer utvecklades efter sina egna inre lagar, vilka analyserades i detalj, men de påverkade också varandra i en dialektisk process. Misslyckandena för den proletära revolutionen i Europa hade påverkat den koloniala revolutionen negativt och lett till en omväg till den proletära diktaturen: proletariatet i Sovjet och bidragit till dess politiska apati; å andra sidan skulle den koloniala revolutionen, som för tillfället var motorn, påverka arbetarklassen i de andra två sektorerna och sålunda skapa en ny militans.

Efter att ingående ha gått igenom utvecklingstendenserna i de olika sektorerna, skisserade man framtidsutsikterna: ”Den troligaste varianten under de närmaste åren är följande: den koloniala revolutionen fortsätter, inbegriper nya länder och fördjupar sin sociala karaktär alltefterhand som nya arbetarstater uppstår. Detta kommer inte direkt att leda till att kapitalismen störtas i de imperialistiska centra, men det kommer att spela en mäktig roll för att bygga ett nytt världsrevolutionärt ledarskap, vilket redan visats genom uppkomsten av castroistiska strömningar. Trycket från massorna i arbetarstaterna kommer att fortsätta, med en tendens till ökade massaktioner och en möjlig inledning till en politisk revolution i flera arbetarstater. Dessa två utvecklingslinjer kommer på ett fördelaktigt sätt att influera uppkomsten av en ny stridbarhet bland massorna i de imperialistiska länderna, och förstärka den tendens som direkt härstammar ur den avancerade kapitalismens socio-ekonomiska mekanism och minskningen av dess expansionsnivå.”

Utvecklingen efter återföreningen

Med tanke på den tioåriga splittringen och med tanke på nya förvirrande minoritetsrörelser inom de två blocken, gick återföreningen förvånansvärt smärtfritt. Den är på många sätt en idealisk modellsituation för möjligheten att återförena splittrade styrkor och den visade på mognaden inom Internationalens ledarskap. Inte heller i de nationella sektionerna tycks återföreningen ha skapat några allvarligare problem. Naturligtvis kvarstod meningsskiljaktigheter, både när det gällde värderingen av de förflutna och i analysen av samtida fenomen, men dessa meningsskiljaktigheter uppträdde endast i underordnade frågor och resulterade inte i skillnader i taktik och strategi. Istället för att verka som en splittrande faktor har dessa meningsskiljaktigheter under de tio år som gått sedan återföreningen verkat som en stimulans i den interna debatten.

Konsolideringen var en avslutad process då man 1965 samlades till en ny världskongress. Vid denna gjorde man för första gången en samlad analys av den
afrikanska revolutionens utveckling och undersökte de problem man stod inför i de olika sektorerna av Afrika: resterna av det forna kolonialväldet (södra Afrika) neo-kolonialismens Afrika, och slutligen de stater som uppnått olika grader av en revolutionär omdaning (Guinea, Ghana, Algeriet etc.). I de andra texterna analyserade man utvecklingstendenserna i Östeuropa, den västeuropeiska kapitalismen och USA-imperialismens nya strategi. Men det var särskilt en fråga som sköts i förgrunden av kongressen: den vietnamesiska revolutionen. USA-imperialismen hade påbörjat upptrappningen av sitt angreppskrig, men fortfarande saknades en internationell medvetenhet och solidaritet med Vietnam. Kongressen beslöt att de nationella sektionerna hade som huvuduppgift att lägga ned all sin kraft på att skapa en sådan
solidaritet med den vietnamesiska revolutionen: Frågan ansågs av sådan vikt att ett särskilt manifest antogs om försvaret av Vietnam.

Det blev också kampen i Vietnam som definitivt kom att ändra på styrkeförhållandena i
världsmåttstock. För första gången på 20 år skapades nu en revolutionär kader i Västeuropa och USA; bland ungdomar och studenter skedde en kraftig radikalisering. Denna berodde fr.a. på Vietnamkrigets inverkan, men även naturligtvis på andra faktorer, som de svartas kamp i USA, den afrikanska revolutionen, den nya debatten om marxismen, universitetens förändrade roll i samhället och de omfattande strukturella förändringar som nu skedde i de kapitalistiska länderna med en omfattande omflyttning av arbetskraft och företag i en kortsynt profitjakt. Internationalens grundläggande tes om de tre sektorernas inbördes dialektik visade sig få en bekräftelse som man endast kunde skönja 1963. Det blev också fr.a. Internationalen som kunde dra nytta av den nya radikalismen, Kommunistpartierna stod främmande inför de nya
fenomenen, var lamslagna av sin inre kris och tog i vissa fall t.o.m. avstånd från de nya
radikaliseringsvågorna. Uppkomsten av en ny kader kom fr.a. att ske till vänster om de
officiella kommunistpartierna, och i denna sektor fanns det endast två sammanhängande teorier som kunde erbjuda ett alternativ: trotskismen och maoismen. Den senare hade en kort blomstringstid i slutet av 60-talet tack vare impulserna från kulturrevolutionen, men genom sitt organisatoriska kaos och sin emotionellt färgade ideologi förmådde den aldrig utveckla medvetenheten hos sin kader.

Året 1968 kom genom majrevolutionen i Frankrike att ställa de revolutionära organisationerna inför sitt eldprov. Erfarenheten visade att endast en organisation hade förmåga att både förstå, förklara och delta i striderna på Paris’ gator: den
trotskistiska rörelsen, representerade framförallt av JCR (Jeunesse Communiste
Revolutionnaire) – som året därefter skulle bli La Ligue Communiste, Fjärde Internationalens franska sektion. Om effekterna av 1968 och om Internationalens explosiva utveckling under de senaste åren – och något om de problem som detta uppsving också ställer – kommer nästa avsnitt i Mullvadens följetong, vilket blir det sista avsnittet, att behandla.

Kenth-Åke Andersson

Ur Mullvaden 14/72