Etikettarkiv: Kenneth Hermele

Skuldkrisen och skuldkrigen

Björn Rönnblad recenserar Stefan de Vylder, I skuldkrisens skugga – Latinamerika inför 90-talet – en ekonomisk-politisk översikt, Svensk volontärsamverkan 1991 och Kenneth Hermele, I skuldkrigens spår – om nittiotalets flyktingar, Sverige och EG, Verdandi förlag 1990

En ”tyst revolution” har genomförts i Latinamerika. Det konstaterade IDB, interamerikanska utvecklingsbanken, triumferande för en tid sedan.

Enligt IDB har kontinenten ”övergivit utvecklingsmodellerna som syftade till självförsörjning, slutat opponera sig mot ’imperialism’ och antagit en ekonomisk politik som bygger på en fri marknad”.

Bakgrunden är, menar IDB, 80-talets skuldkris.

Stefan de Vylders I skuldkrisens skugga — Latinamerika inför 90-talet ger en bakgrund till denna ”tysta revolution”. Det 50-sidiga häftet, som har undertiteln en ekonomisk-politisk översikt, lämpar sig väl för studiecirkelverksamhet.

Stefan de Vylder är nationalekonom med ett förflutet i solidaritetsrörelsen, en blandning som präglar boken – på gott och ont. Styrkan i boken ligger framför allt ide två kapitel som tar upp Latinamerikas ekonomi på 80-talet, ”ett förlorat årtionde”, respektive skuldkrisens orsaker och konsekvenser. Här återfinns matnyttiga och faktarika, men för icke-ekonomen ändå lättillgängliga, genomgångar.

Dessa två avsnitt omges av en inledning där författaren tecknar den politiska utvecklingen i stort och en avslutning där olika krisstrategier diskuteras.

I inledningskapitlet finns en del intressanta och tankeväckande resonemang, exempelvis om det ”myrarbete” som nya gräsrotsrörelser i Latinamerika utför. I avslutningen dras en spännande parallell mellan 80-talets skuldkris och den på trettiotalet

Men i dessa avsnitt lyser också bokens svagheter igenom mest. Stefan de Vylder tenderar genomgående att likt en förnuftig statsman sätta ”makroekonomisk balans” som överordnat politiskt mål. Här får hans egen kluvenhet obalans i riktning mot den borgerliga nationalekonomins synsätt.

Det blir tydligt till exempel när han utvärderar sandinisternas politik de första åren efter maktövertagandet. Eller när han via ett understatement om ”höga sociala kostnader” imponeras över hur åtstramningspolitiken i Bolivia efter 1985 ”lyckats med att stabilisera prisnivån och skapa ett grundläggande förtroende för den förda politiken”.

Den politiska svagheten slår dock tydligast igenom i vad som saknas i boken; en ordentlig kritisk genomlysning av Världsbanken och Internationella Valutafonden och de ”strukturanpassningsprogram” som är redskapen bakom den ”tysta revolutionen.” Trots dessa invändningar rekommenderar jag varmt boken som ger viktig kunskap på föredömligt kortfattat utrymme.

Stefan de Vylders bok kan med stor fördel kompletteras med Kenneth Hermeles bok I skuldkrisens spår-om nittiotalets flyktingar, Sverige och EG. Liksom de Vylders bok är den kortfattad och lättläst.

De stora och snabba omvälvningarna i världen gjort en del passager inaktuella trots att Hermeles bok skrevs så sent som sommaren 1990, men ansatsen och analysen är dock fullt tillämplig idag.

Hermele tar ett bredare, mer globalt, grepp på skuldkrisen än de Vylder. Han koncentrerar också framställningen bland annat på just det som den förre saknar. I kapitlet ”Katastrofernas regissörer” finns en bra genomgång av hur ”skuldkrisens vakthundar”, Världsbanken och IMF fungerar i den rådande världsordningen.

En annan stor styrka i boken är att Hermele tar upp Sveriges roll i denna världsordning. Där knyter han på ett bra sätt också ihop EG-harmoniseringen och flyktingfrågan med det globala perspektivet.

I avslutningen skriver Hermele att ”det som fordras är att Sverige bryter med den politik som under 80-talet lagt grunden för 90-talets sociala och ekologiska kriser i tredje världen…” och ger ett intressant bidrag till den nödvändiga diskussionen om hur den ”nya världsordningen” ska kunna ersättas av en ny världsordning.

Björn Rönnblad

Ur Fjärde internationalen 2/1992.