Etikettarkiv: Sovjet

Om strejker

Inledning

Som revolutionärer har vi mycket att lära av marxismens klassiker, vilka innehåller en rik fond av kunskaper och erfarenheter som är ovärderliga för vårt politiska arbete. En föraktfull inställning till marxistisk teori och ”klassikern är därför oss fullständigt främmande. Tvärtom är det en plikt för den proletäre revolutionären att på ett konstruktivt sätt studera och tillägna sig de lärdomar som ”klassikerna” i ett så rikt mått innehåller.

Den klassiker vi här återger, ”Om strejker”, skrevs av Lenin i slutet av 1899 (men publicerades inte förrän 1924). Den omedelbara anledningen till att vi tyckte det var på sin plats att ge spridning åt Lenins uppsats är givetvis den arbetsmarknadskonflikt vi denna vår upplevt i Sverige. Men vad kan vi då lära oss av en artikel om strejkerna i Ryssland i slutet av förra seklet? Är inte det svenska samhällets utvecklingsnivå och statsskick, arbetarrörelsens utseende osv helt olik motsvarigheterna i det Ryssland Lenin beskriver? Och vad har de ryska arbetarnas hårda kamp mot ”sina” kapitalister gemensamt med den byråkratiskt toppstyrda strejken i Sverige våren 1980?

Jo, visst är skillnaderna mellan Sverige 1980 och Ryssland 1899 mycket, mycket stora. Lenins Ryssland har fler likheter med ”tredje världens” diktaturstater än dagens Västeuropa. Det innebär emellertid inte att ”Om strejker” saknar intresse för oss. För det första ger den oss kunskap om vår historia, något som inte ska föraktas. Den visar hur arbetarrörelsen växte fram och vilka historiska framsteg existensen av fackföreningar, politiska rättigheter osv trots allt innebär för arbetarklassen, något som ibland de som saknar det historiska perspektivet lätt kan glömma vid en konfrontation med den tröga byråkratiska koloss som dagens svenska fackföreningsrörelse och socialdemokrati utgör. För det andra ger uppsatsen politiska lärdomar som fortfarande är giltiga och i detta ligger artikelns största värde.

I ”Om strejker” klargör Lenin både de ekonomiska strejkernas betydelse och deras begränsning. Strejker är ett nödvändigt vapen för arbetarklassen i kampen mot kapitalet, i synnerhet för försvaret av levnadsstandarden. Strejkerna utgör dessutom en skola i klasskampen, de lär arbetarna att känna sin kollektiva styrka och vilka deras motståndare är. Varje strejk som växer fram ur massan själv, kan i synnerhet om den är militant och demokratiskt organiserad, väcka och höja arbetarnas klassmedvetenhet. Tankar om ett annat samhällssystem utan utsugare och förtryckare – ett socialistiskt samhälle -kan födas.

Men den spontana ekonomiska strejken har som sagt också sina begränsningar. För att arbetarnas frigörelse ska kunna förverkligas, måste den ekonomiska kampen kompletteras och efterhand sammansmälta med den politiska kampen i alla dess former. Och för att klasskampen på detta sätt ska kunna stegras och slutligen kulminera i att arbetarklassen störtar utsugarsystemet – en socialistisk revolution – behöver arbetarna förutom fackliga organisationer, strejkorganisationer osv också ett politiskt parti. Detta parti måste vara ett revolutionärt, socialistiskt parti beväpnat med en avancerad teori: marxismen, som man sade på Lenins tid, marxismen-leninismen, som man brukat säga efter Lenins död.

Red.

Under senare år har arbetarstrejker blivit ytterst vanliga i Ryssland. Det finns numera inte ett enda industridistrikt, där det inte förekommit flera strejker. Och i de stora städerna pågår ständigt strejker. Det är därför förståeligt att klassmedvetna arbetare och socialister i allt större utsträckning bör intressera sig för frågan om strejkernas betydelse, metoderna att leda dem och uppgifterna för de socialister som deltar i dem.

Vi vill försöka skissera en del av våra åsikter i dessa frågor, I vår första artikel tänker vi behandla strejkernas betydelse för arbetarrörelsen i allmänhet, I den andra ska vi behandla antistrejklagarna i Ryssland och, i den tredje, det sätt på vilket strejker har genomförts och genomförs i Ryssland samt den inställning klassmedvetna arbetare bör ha till dem.

För det första måste vi söka klarlägga orsakerna till strejkernas utbrott och spridning. Var och en som drar sig till minnes egna erfarenheter eller kamraters och tidningars rapporter om strejker, ser omedelbart att strejker bryter ut och sprids varhelst stora fabriker växer fram och ökar i antal. Bland de större fabrikerna med hundratals (ibland till och med tusentals) arbetare skulle det knappast vara möjligt att hitta en enda där det inte inträffat strejker. På den tiden det bara fanns ett fåtal stora fabriker i Ryssland var strejkerna få, men allteftersom antalet stora fabriker snabbt börjat öka, både i de äldre industridistrikten och i nya städer och byar, har strejkerna blivit allt vanligare.

Varför leder alltid storskalig produktion till strejker? Därför att kapitalismen oundvikligen leder till arbetarkamp mot arbetsköparna – en kamp som de produktionen sker i stor skala, oundvikligen tar sig uttryck i strejker.
Låt oss förklara detta.

Lön och profit

Kapitalism benämner man det samhällssystem under vilket jorden, fabrikerna, redskapen osv tillhör ett litet antal godsägare och kapitalister, medan massan av folket är egendomslös eller äger mycket lite och tvingas sälja sin arbetskraft. Jordägarna och fabriksägarna anställer arbetare och får dem att producera varor av ett eller annat slag som säljs på marknaden. Vidare betalar fabriksägarna arbetarna endast så mycket i lön att de kan skrapa ihop en mager bärgning åt sig och sina familjer, medan allt som arbetarna producerat utöver denna summa hamnar i fabriksägarens ficka, som dennes profit. Under den kapitalistiska ekonomin är därför den stora massan av folket lönearbetare åt andra, de arbetar inte för sig själva utan för arbetsköpare mot lön. Det är förståeligt att arbetsköparna alltid försöker minska lönerna. Ju mindre de ger arbetarna, desto större blir deras profit. Arbetarna försöker få så höga löner som möjligt för att kunna ge sina familjer tillräcklig och närande mat, kunna bo i bra bostäder och kunna klä sig som andra människor och inte som tiggare. Därför pågår en ständig kamp om lönerna mellan arbetsköparna och arbetarna. Det står arbetsköparen fritt att anställa vilken arbetare som helst som han anser vara lämplig och därför väljer han den som begär minst. Det står arbetaren fritt att ta anställning hos vilken arbetsköpare han vill och därför söker han den som betalar mest. Oavsett om arbetaren arbetar på landet eller i staden, oavsett om han tar anställning hos en godsägare, en rik bonde, en entreprenör eller hos en fabriksägare, så köpslår han alltid med arbetsköparen och kämpar med honom om lönen.

Den enskilde arbetarens maktlöshet

Men är det möjligt för en enskild arbetare att ensam gå till kamp? Antalet arbetande människor ökar, bönder ruineras och flyr från landsbygden till staden eller fabriken. Godsägarna och fabriksägarna installerar maskiner som berövar arbetarna deras arbeten, l städerna finns det ett växande antal arbetslösa och i byarna finns det allt fler tiggare. Dessa som hungrar pressar ner lönerna mer och mer. Det blir omöjligt för arbetaren att ensam kämpa mot arbetsköparen. Om arbetaren kräver ordentlig lön eller försöker kämpa mot en lönesänkning, säger arbetsköparen åt honom att ge sig och att det utanför grindarna finns gott om hungriga som med glädje skulle arbeta för låga löner.

När folket är utplundrat i sådan omfattning att det alltid finns ett stort antal arbetslösa i städerna och byarna, när fabriksägarna samlar enorma förmögenheter och småföretagarna trängs ut av miljonärerna, då blir den enskilde arbetaren totalt maktlös gentemot kapitalisten. Det blir då möjligt för kapitalisen att fullständigt krossa arbetaren, att hetsa honom till döds med slavarbete och i själva verket inte bara honom, utan även hans hustru och barn. Om vi till exempel ser på de yrken där arbetarna ännu inte lyckats vinna lagligt skydd och där de inte kan bjuda kapitalisterna något motstånd, finner vi onormalt långa arbetsdagar, ibland upp till 17-19 timmar. Vi finner barn i fem, sexårs-åldern som överanstränger sig i arbetet. Vi finner en generation av ständigt hungrande arbetare som gradvis tynar bort av svält. Ett exempel är de arbetare som i sina hem arbetar åt kapitalisterna. Vilken arbetare som helst kan dra fram ett stort antal andra exempel. Inte ens under slaveriet eller livegenskapen förekom ett sådant fruktansvärt förtryck av det arbetande folket som under kapitalismen i de fall arbetarna inte kan göra motstånd och inte få lagligt skydd som begränsar arbetsköparnas godtyckliga handlande.

Arbetarnas vrede

Därför börjar arbetarna en desperat kamp för att avvärja denna totala utarmning. Eftersom de förstår att de som enskilda individer är fullständigt maktlösa och att kapitalets förtryck hotar med att krossa dem, börjar arbetarna att gemensamt göra uppror mot sina arbetsköpare. Arbetarstrejker börjar. Först vet oftast inte arbetarna vad de försöker uppnå, eftersom de är omedvetna om orsakerna till deras handlingar. De slår helt enkelt sönder maskinerna och förstör fabrikerna. De vill endast visa sin vrede mot fabriksägarna, de prövar sin gemensamma styrka för att komma ur en outhärdlig situation, utan att ännu förstås varför deras läge är så hopplöst och vad de bör kämpa för.

I alla länder tar sig arbetarnas vrede först uttryck i isolerade uppror – polisen och fabriksägarna i Ryssland kallar dessa »myterier», l alla länder har dessa revolter givit upphov å ena sidan till mer eller mindre fredliga strejker, å andra sidan till arbetarklassens allsidiga befrielsekamp.

Vad är strejker?

Vilken betydelse har strejker (eller arbetsnedläggelser) för arbetarklassens kamp? För att besvara denna fråga måste vi först ha en klarare bild av vad strejker är.

En arbetares lön bestäms, som vi har sett, genom en överenskommelse mellan arbetsköparen och arbetaren. Om den enskilda arbetaren under dessa omständigheter är fullständigt maktlös är det uppenbart att arbetarna måste kämpa gemensamt för sina krav. De är tvingade att organisera strejker, antingen för att hindra arbetsköparna från att sänka lönerna, eller för att få högre löner. Det är ett faktum att det i varje land med ett kapitalistiskt system förekommer arbetarstrejker. Överallt, i alla de europeiska länderna och i Amerika, känner sig arbetarna maktlösa då de är splittrade. De kan endast göra motstånd mot arbetsköparna om de går samman, antingen genom att strejka eller genom att hota med strejk. Allteftersom kapitalismen utvecklas, stora fabriker startas i allt snabbare takt och småkapitalisterna alltmer konkurreras ut av storkapitalisterna, blir behovet av arbetarnas samfällda motstånd desto mer påträngande, ty arbetslösheten ökar, konkurrensen mellan kapitalisterna som strävar efter att producera sina varor så billigt som möjligt (och därför vill betala sina arbetare så litet som möjligt) ökar, industrins konjunkturväxlingar blir allt påtagligare och kriserna allt djupare.(1) Då industrin blomstrar gör fabriksägaren stora profiter men han har inte en tanke på att dela dessa med arbetarna. Men, då en kris bryter ut, försöker fabriksägaren skjuta över förlusterna på arbetarna. Strejkernas oundviklighet i det kapitalistiska samhället har blivit allmänt erkänd i de europeiska länderna i sådan utsträckning att lagen i dessa länder inte förbjuder organiserandet av strejker. Endast i Ryssland gäller ännu de barbariska lagarna mot strejker (vi kommer att tala om dessa lagar och deras tillämpning i annat sammanhang).

Men strejker, som uppstår på grund av det kapitalistiska systemets själva väsen, betecknar början på arbetarklassens kamp mot detta samhällssystem. Då storkapitalisterna konfronteras med enskilda, egendomslösa arbetare är det ett tecken på arbetarnas totala förslavning. Men när dessa egendomslösa arbetare förenar sig förändras situationen. Det finns inga rikedomar som kan vara till nytta för kapitalisterna om de inte kan finna arbetare som är villiga att ägna sin arbetsförmåga åt kapitalisternas redskap och råmaterial för att producera ny rikedom.

Så länge som arbetarna tvingas uppträda gentemot kapitalisterna som enskilda individer, förblir de faktiskt slavar som oavbrutet måste arbeta för en annans räkning för att få en brödkant och som hela tiden måste förbli fogliga och stumma anställda tjänare. Men där arbetarna gemensamt framlägger sina krav och vägrar underkasta sig penningpåsarna, upphör de att vara slavar och blir mänskliga varelser. De börjar kräva att deras arbete inte bara ska användas för att göra en handfull lättingar rika, utan också göra det möjligt för de som arbetar att leva som mänskliga varelser. Slavarna börjar kräva att få bli härskare, istället för att arbeta som godsägarna och kapitalisterna vill att de ska göra, utan som det arbetande folket självt vill.

Ett vapen

Strejker ingjuter därför alltid fruktan hos kapitalisterna eftersom de börjar underminera deras makt. »Alla hjul står still, om er mäktiga arm så vill”, säger en tysk arbetarsång om arbetarklassen — och så är det faktiskt. Fabrikerna, godsägarnas jord, maskinerna, järnvägarna osv osv, alla kan de liknas vid hjul i en väldig maskin som utvinner olika produkter, bearbetar dem och levererar dem till sina destinationsorter. Hela denna maskin sätts i rörelse av arbetaren som brukar jorden, utvinner malm, tillverkar varor i fabrikerna, bygger hus, verkstäder och järnvägar. Då arbetarna vägrar arbete, hotar hela maskinen att stanna.

Varje strejk påminner kapitalisterna om att det är arbetarna och inte de själva som är de verkliga herrarna – dessa arbetare som allt mer högljutt kräver sina rättigheter.

Solidaritet

Varje strejk påminner arbetarna om att deras läge inte är hopplöst, att de inte är ensamma. Se vilken kolossal effekt strejker har både på de strejkande själva och på arbetarna i fabrikerna i samma grannskap eller i samma industrigren. Under normala, lugna tider gör arbetaren sitt jobb utan att knysta, säger inte emot arbetsköparen och ifrågasätter inte sina villkor. Under strejktider lägger han med hög röst fram sina krav, påminner arbetsköparna om alla deras missgärningar, kräver sin rätt, tänker inte bara på sig själv och sin lön, utan också på alla sina arbetskamrater som tillsammans med honom lagt ned sina verktyg och kämpar för arbetarnas sak utan att frukta några umbäranden.

Varje strejk betyder många umbäranden för det arbetande folket, fruktansvärda umbäranden som endast kan jämföras med krigets olyckor – hungrande familjer, förlorade löner, ofta återkommande arresteringar, förvisning från de städer där de har sina hem och arbeten. Trots alla dessa lidanden föraktar arbetarna dem som överger sina arbetande kamrater och gör avtal med arbetsköparen. Trots alla dessa lidanden som strejkerna för med sig, får arbetarna i närliggande fabriker nytt mod då de ser att deras kamrater har gått till kamp. ”Människor som uthärdar så mycket för att få en enda borgare på knä, kommer att kunna krossa hela borgarklassens makt”, sade en av de socialismens stora lärare, Engels, apropå de engelska arbetarnas strejker. Det är ofta tillräckligt att en enda fabrik strejkar för att strejker omedelbart ska uppstå i ett stort antal fabriker. Vilket starkt moraliskt inflytande strejkerna har! Så de påverkar arbetare som upptäcker att deras kamrater har upphört att vara slavar och, om så bara för stunden, kommit på jämställd fot med de rika!

Socialism

Varje strejk för tankar om socialismen med kraft till arbetarnas sinnen, tankar om hela arbetarklassens kamp för frigörelse från kapitalets förtryck. Det har ofta varit så, att arbetarna i en viss fabrik, bransch eller stad knappats visste någonting alls och nästan aldrig tänkte på socialismen före en stor strejk. Men efter strejken blir studiecirklar och föreningar mycket mer spridda bland dem och allt fler arbetare blir socialister.

En strejk lär arbetarna att förstå vari arbetsköparnas respektive arbetarnas styrka består. Den lär dem att inte bara tänka på sin egen arbetsköpare och sina egna närmaste arbetskamrater utan på alla arbetsköpare, hela kapitalistklassen och hela arbetarklassen.

Då en fabriksägare som samlat ihop miljoner på flera generationer arbetares slit vägrar att godta en blygsam lönehöjning eller till och med försöker sänka lönerna till en ännu lägre nivå och kastar ut tusentals hungriga familjer på gatan om arbetarna försöker göra motstånd, blir det lätt för arbetarna att klart inse att kapitalistklassen som helhet är hela arbetarklassens fiende och att arbetarna endast kan lita till sig själva och till sin gemensamma kamp.

Det händer ofta att en fabriksägare gör sitt bästa för att lura arbetarna, att han spelar välgörare och döljer sin utsugning av arbetarna genom värdelösa mutor eller lögnaktiga löften.

En strejk gör alltid slut på detta bedrägeri i ett enda slag genom att visa arbetarna att deras ”välgörare” är en ulv i fårakläder.

Politiskt medvetande

En strejk öppnar dessutom arbetarnas ögon inte bara för kapitalisternas utan också för regeringen och lagarnas natur. På samma sätt som fabriksägarna försöker ge sig ut för att vara arbetarnas välgörare, försöker också regeringstjänstemännen och deras lakejer inbilla arbetarna att tsaren och hans regering, så som lagen föreskriver, visar samma omsorg om både fabriksägarna och arbetarna. Arbetaren känner inte till lagarna, har ingen kontakt med regeringstjänstemännen, särskilt inte med de högst uppsatta och tror följaktligen ofta på dessa lögner. Sedan inträffar en strejk. Allmänne åklagaren, fabriksinspektören, polis och i många fall även militärtrupper infinner sig vid fabriken. Arbetarna får veta att de brutit mot lagen: arbetsköparna har enligt lag rätt att samlas och öppet diskutera olika sätt att sänka arbetarnas löner, men arbetarna stämplas som kriminella om de gör en gemensam överenskommelse! Arbetarna drivs ur sina hem, polisen stänger de butiker där arbetarna kan få mat på kredit och man försöker hetsa soldaterna mot arbetarna till och med då arbetarna uppträder lugnt och fredligt. Soldaterna beordras till och med att skjuta mot arbetarna och när de dödar obeväpnade arbetare genom att bakifrån skjuta mot en flyende folkmassa, skickar tsaren personligen ett tackbrev till trupperna (på detta sätt uttryckte tsaren sin tacksamhet mot de trupper som mördade strejkande arbetare i Jaroslavl 1895 (2)). Varje arbetare kommer därigenom till insikt om att den tsaristiska regeringen är hans värsta fiende eftersom den försvarar kapitalisterna och klavbinder arbetarna. Arbetarna börjar förstå att lagarna är stiftade uteslutande i enlighet med de rikas intressen, att regeringstjänstemännen försvarar dessa intressen, att det arbetande folket är nedtystat och förbjuds göra sina behov kända, att arbetarklassen själv måste tillkämpa sig strejkrätt, rätten att ge ut arbetartidningar, rätten att delta i ett nationellt parlament som stiftar lagar och övervakar att dessa följs. Regeringen själv vet mycket väl att strejker öppnar arbetarnas ögon och är därför rädd för strejker och gör allt för att stoppa dem så snabbt som möjligt.

En tysk inrikesminister, som var ökänd för sin ihärdiga förföljelse av socialister och klassmedvetna arbetare, sade inför folkets representanter: ”Bakom varje strejk lurar revolutionens hydra (monster)”. Varje strejk stärker och utvecklar arbetarnas förståelse för att regeringen är deras fiende och att arbetarklassen måste förbereda sig för kamp mot regeringen för folkets rättigheter.

En krigsskola

Strejker lär därför arbetarna att ena sig och visar dem att de endast kan kämpa mot kapitalisterna då de är enade. Strejker lär arbetarna att tänka på hela arbetarklassens kamp mot fabriksägarklassen och mot den egenmäktiga polisstaten. Detta är anledningen till att socialister kallar strejker ”en krigsskola”, en skola där arbetarna lär sig föra krig mot sina fiender för att befria hela folket, alla som arbetar, från regeringstjänstemännens och kapitalets ok.

”En krigsskola” är emellertid inte kriget självt. Då strejker blir vanliga bland arbetarna, börjar en del arbetare (bland dem även vissa socialister) att tro att arbetarklassen kan begränsa sig enbart till strejker, strejkfonder och strejksammanslutningar, att arbetarklassen enbart genom strejker kan uppnå väsentliga förbättringar av sina förhållanden eller till och med uppnå sin befrielse. Då de ser vilken maktfaktor en enad arbetarklass eller till och med en strejk är, tror somliga att arbetarklassen endast behöver organisera en generalstrejk i hela landet för att arbetarna ska få allt de begär av kapitalisterna och regeringen. Denna uppfattning uttrycktes också av arbetarna i andra länder i de tidigare skedena av arbetarrörelsen utveckling då arbetarna ännu var mycket oerfarna. (Det är en felaktig uppfattning.)

Ett medel

Strejken är ett av de medel som arbetarklassen använder i kampen för sin befrielse, men det är inte det enda medlet och om arbetarna inte riktar sin uppmärksamhet mot övriga sätt att föra denna kamp kommer de att fördröja arbetarklassens utveckling och framgångar.

Det är riktigt att det krävs fonder för att försörja arbetarna under strejker om strejkerna ska kunna bli framgångsrika. Sådana arbetarfonder (vanligtvis fonder inom enskilda industrigrenar, enskilda yrken eller verkstäder) finns i alla länder, men här i Ryssland finns speciella svårigheter eftersom polisen bevakar dem, beslagtar pengarna och arresterar arbetarna. Arbetarna kan naturligtvis hålla sig undan för polisen. Självklart är dessa fonder värdefulla och vi vill inte avråda arbetarna från att upprätta dem. Men man får inte tro att arbetarfonderna drar till sig något större antal bidragsgivare så länge de är i lag förbjudna och så länge dessa organisationer endast har ett fåtal medlemmar kommer arbetarfonderna inte att bli till stor nytta. Vidare kan inte arbetarna, ens i de länder där fackföreningarna existerar öppet och har enorma fonder att tillgå, enbart begränsa sig till strejker som kampmedel. Allt som krävs är att någon störning uppstår inom industriverksamheten (som den kris som idag är på väg i Ryssland) för att fabriksägarna till och med medvetet ska orsaka strejker, dels därför att det är fördelaktigt för dem att arbetet för en tid upphör och dels därför att de vill uttömma arbetarnas fonder. Arbetarna kan därför inte under några omständigheter begränsa sig till enbart strejker och strejksammanslutningar.

För det andra kan strejker endast bli framgångsrika om arbetarna är tillräckligt klassmedvetna, om de förmår välja rätt ögonblick för att strejka, om de vet hur de ska lägga fram sina krav och om de har förbindelser med socialister och kan ge ut flygblad och pamfletter genom dem. Det finns fortfarande mycket få sådana arbetare i Ryssland och alla ansträngningar måste inriktas på att öka deras antal för att göra arbetarsaken känd för arbetarmassorna och för att göra dem bekanta med socialismen och arbetarkampen. Detta är en uppgift som socialisterna och de klassmedvetna arbetarna gemensamt måste lösa genom att organisera ett socialistiskt arbetarparti med en sådan målsättning.

För det tredje visar strejker, som vi sett, arbetarna att regeringen är deras fiende och att de är nödvändigt att föra en kamp mot regeringen. Faktum är att det är strejkerna som så småningom har lärt arbetarklassen i alla länder att kämpa mot regeringarna för arbetarnas rättigheter och för rättigheter för folket som helhet. Som vi sagt är det endast ett socialistiskt arbetarparti som kan föra denna kamp vidare genom att bland arbetarna sprida en riktig uppfattning om regeringen och om arbetarsaken.

Ett socialistiskt arbetarparti

I ett annat sammanhang ska vi i detalj behandla hur strejker genomförs i Ryssland och hur klassmedvetna arbetare bör använda sig av dem. Här måste vi framhålla att strejker, som ovan sagts, är en ”krigsskola” och inte kriget självt; att strejker endast är en kampform, endast en sida av arbetarrörelsen. Från enskilda strejker kan och måste arbetarna övergå till, som också sker i alla länder, en hela arbetarklassens kamp för befrielse av alla som arbetar. Då alla klassmedvetna arbetare blir socialister, dvs då de kämpar för denna befrielse, då de enas i hela landet för att sprida socialismen bland arbetarna, då de bygger upp ett socialistiskt arbetarparti som kämpar för hela folkets befrielse från kapitalets ok, först då kommer arbetarklassen att bli en fullvärdig del av den stora arbetarrörelse i alla länder som enar alla arbetare och höjer det röda baneret med inskriften ”Arbetare i alla länder, förena er!«.

VI Lenin

Noter
(1) Vi kommer att i annat sammanhang mer ingående behandla kriserna inom industrin och deras betydelse för arbetarna. Här vill vi bara konstatera att industriföretagen i Ryssland under de senaste åren gått bra, industrin har ”blomstrat”, men att det nu (mot slutet av 1899) redan finns tecken på att denna ”blomstring kommer att sluta med en kris: svårigheter att få avsättning för varorna, fabriksägarkonkurser, småkapitalisters undergång och fruktansvärda svårigheter för arbetarna (arbetslöshet, sänkta löner, osv)
(2) Strejken vid stora fabriken i Jaroslavl ägde rum i april-maj 1895. Över 4 000 arbetare lade ner arbetet på grund av att det nya ackord som infördes av ledningen sänkte deras löner. Strejken slogs obarmhärtigt ned av trupper som inkallats till Jaroslavl. Följden blev att en arbetare dödades, fjorton skadades och elva åtalades. (Ryska utgivarens anmärkning.)

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1980

KPML(r), revisionismen och idealismen

I nr 2/81 skrev Martin Fahlgren och Stig Eriksson om det tragiska förhållandet mellan vänstern och Kina. Den okritiska uppslutningen bakom Kina har blivit alltmer katastrofal och bidragit till den kris och urartning som i Sverige t ex SKP och FK lider av idag. En grupp som kastat loss från Kina under senare år är KPMLr. Det har säkert bidragit mycket till att stoppa den kräftgång som KPMLr var inne i under några år från mitten av 70-talet.

Med en ny syn på Kina har också följt en ny syn på Sovjet. Den som vill ta del av denna nya linjer kan göra det genom två broschyrer i tidningen Proletärens skriftserie: Marxism eller idealism och Front mot revisionismen. Nedanstående artikel är främst en granskning av KPMLrs linje ifråga om Kina och Sovjet så som den framgår i dessa två broschyrer.

Kinas utveckling enligt KPMLr

Vårt parti har både känt av och behandlat den förändringens vind som blåser över världen och förändrar den internationella situationen. Vi har på grundval av dessa förändringar tvingats till bl a en total omvärdering av utvecklingen i Kina och det kinesiska kommunistpartiets politik”.(1)

På detta sätt beskriver r-ledningen inledningsvis sin förändrade politik, som om det bara vore fråga om en anpassning till nya förhållanden. Det hela verkar då ganska rimligt. Men för det första så är det väl minst sagt märkligt att det tagit nästan 10 år för denna r-ledning att känna av denna ”förändringens vind”. För om man ska gå efter deras egna ord nu så började urartningen åtminstone redan i början av 70-talet:

…USA:s erkännande av Kina föregicks av att Kina helt och fullt sålde ut den proletära internationalismen”(2)

Men Baude och co. fick inte upp ögonen för dessa förhållanden förrän i slutet av 70-talet. Och inte nog med det. Kamrater inom (r) som före omsvängningen förde fram försiktigare kritik av Kina än den nuvarande officiella linjen stämplades som trotskister och uteslöts.

För det andra så återstår det att bevisa att denna ”förändringens vind” lett till grundläggande kvalitativa förändringar, dvs att Kina verkligen förvandlats till ett kapitalistiskt land. För det är nämligen vad ”r” påstår idag:

I Kina behärskar för närvarande den nationella bourgeoisin statsmakten, makten inom armén och makten i det kinesiska kommunistpartiet”(3)

Trotskisterna har aldrig haft den naiva synen på Kina som ett socialistiskt lyckorike, som bl a KFML(r) hade tidigare. Men ända från början har Fjärde Internationalen stött den kinesiska revolutionen. Dvs vår rörelse har stött alla landvinningar arbetarna och bönderna gjort gentemot imperialismen såsom jordreform, kapitalets expropriering och alla de fördelar detta medfört för det kinesiska folket ifråga om arbete, mat, bostäder, hälsa, utbildning osv.

Å andra sidan har Fjärde Internationalen redan från början kritiserat KKP:s byråkratism och avsaknad av proletär demokrati, liksom den reaktionära utrikespolitiken. Och den

världsresolution om den kinesiska kulturrevolutionen, som antogs vid 9:e världskongressen 1969, avslutas följdriktigt med en uppmaning till politisk revolution:

Kulturrevolutionens erfarenheter visar än en gång att inte heller i Kina kan byråkratin elimineras genom reformer. Den måste avlägsnas från makten…”(4)

Kina är ett samhälle där kapitalismen krossats, ett övergångssamhälle, men byråkratiskt deformerat, där revolutionen måste gå vidare över byråkratins krossande. Detta gäller fortfarande. Någon social kontrarevolution har inte genomförts enligt vår mening.

Men Frank Baude och co. tycks vid sin omsvängning styras av den typiska småborgerliga mentaliteten att försöka ta igen sina ”förlorade år” retroaktivt.

Oftast brukar detta yttra sej som extrem antikommunism. Här är det istället genom en ”superradikal” hållning. Utvecklingen i Kina sägs ”med ilfart ha fört fram till ett återupprättande av kapitalism och militarism”(5). Förvisso måste utvecklingen verka oerhört snabb för den som blundat så länge och nog har kasten i byråkratins politik varit tvära. Men snabba kast och det som den materialistiska dialektiken kallar språng är emellertid inte samma sak. Enligt KPMLr är alla revolutionära landvinningar krossade i Kina, den ”nationella bourgeoisin” har tagit makten och återupprättat kapitalismen. För arbetare och kommunister skulle det f n inte finnas något kvar att försvara i Kina. Kina och Indien samma sak…? Det anser inte vi trotskister.

Ska vi nu anklagas för att vara ”kina-vänner” av (r)? Förut anklagades vi :för att vara ”socialimperialismens”, dvs Sovjets ”agenter”, därför att vi inte ansåg Sovjet vara kapitalistiskt.

Men saken är den att vi alltid försvarar revolutionens landvinningar i dessa länder — de nya egendomsförhållandena — så länge de består. Men som Trotskij sa till några revisionister i USA 1939:

Försvaret av SSSR innebär på inget vis ett närmande till Kreml-byråkratin, ett accepterande av dess politik, eller en försoning med dess allierades politik”(6)

En omarxistisk linje

KPMLr: s nya syn på Kina som ett kapitalistiskt land är både osaklig, omarxistisk och självmotsägande.

• För det första saknas bevisen. Förgäves letar man i broschyren Marxism eller idealism efter några sådana bevis på kapitalismens återupprättande. Det finns några ynkliga försök på sidorna 38-39, men mer är det inte. Det anförs där att den nya ledningen ”eftersträvar en jugoslavisk modell i uppbygget”, att ekonomin ska bli mindre centraliserad, att vinsten ska användas som motivation till ökad produktion och att jordbruket ska gynnas genom höjda priser. Men dessa exempel kan på inget vis bevisa att kapitalismen redan har återupprättats. Dessa förändringar må vara felaktiga — jag utelämnar det här – men de är inte av den betydelsen att de kan förändra ett helt ekonomiskt system.

• För det andra är den nya linjen lika omarxistisk som den gamla. Eller rättare sagt: det är samma gamla omarxistiska linje som KPMLr tog över från KKP vid ”analysen” av Sovjet som man nu dammar av och tillämpar på de forna vännerna. Dvs borgarna kan ta makten genom en kupp, krossa den proletära statsapparaten och återupprätta kapitalismen med i stort sett rent ideologiska metoder och dessutom utan att massorna reagerar nämnvärt.

Broschyren om Kina bär som sagt titeln: Marxism eller idealism. Vad är idealism, om inte just att överdriva den politiska och ideologiska nivåns relativa självständighet så till den grad att den blir lösryckt från sin materiella grundval och till och med bestämmande för den?! Man konstaterar att ledningen för en reaktionär politik, vilket är lätt att bevisa, alltså är de borgare och således har kapitalismen återupprättats. Sådan är idealismens logik.(7)

• För det tredje har r-ledningen trasslat in sig i nya motsägelser. Eftersom man har kastat den kinesiska ”analysen” av Sovjet över bord — Sovjet är inte längre kapitalistiskt enligt (r) — så framstår deras ”kinesiska” analys av Kina som än mer haltande. För inget av de futtiga exempel på ”kapitalism” i Kina som dras fram är det någon svårighet att hitta även i Sovjet. Det är ju också samma typ av exempel som den kinesiska propagandan drog fram ifråga om Sovjet tidigare. Men då var det inte så viktigt med en seriös ekonomisk analys eftersom Mao sagt att revisionismen vid makten var detsamma som bourgeoisin vid makten. När man bevisat revisionismen så var saken klar. Men nu är det faktiskt knepigare än så, i alla fall om man vill vara logisk. För ‘idag säger (r) att revisionister har makten i Sovjet medan det däremot är borgare i Kina. Man gör alltså en åtskillnad. Men då måste man också bevisa att de är borgare i ekonomisk mening på grundval av privat ägande och kapitalets fria rättigheter.

Att använda KKP:s kontrarevolutionära utrikespolitik som ett bevis på att kapitalismen återupprättats är slutligen farligt för KPMLr av två andra skäl.

För det första borde kontrarevolutionen då genomförts långt tidigare än vad man nu anger. Början och inte slutet av 70-talet utifrån deras egna bedömningar(8).

För det andra: Om ”borgerligt schackrande” och en ”nationellt inskränkt utrikespolitik som är i total avsaknad av ”proletära principer” i sig är bevis på kapitalism så borde kapitalismen segrat i Sovjetunionen redan under Stalins maktperiod. Men mer om det längre fram.

Några vettiga ståndpunkter

Jag ska avsluta den här delen om KPMLr och Kina med några vettiga synpunkter ur broschyren om Kina.

• Apropå kulturrevolutionen:
Tonen gick upp i falsett”(9) ”Den linje som motståndarsidan sades stå för fick aldrig komma till tals, de utpekade ‘borgerliga elementen’ fick inte ens presentera sin linje.”(10)

• Apropå Lin Piaos sorti:
Denna historieskrivning förtjänar inget förtroende. Det är som en historia hämtad från någon billig deckare eller äventyrsroman.”(11)

• Apropå åsiktskampen:
De politiska förändringarna har till sin huvuddel ägt rum inom partitoppen… Det kinesiska partiet har inte heller fört en öppen partistrid där massorna haft möjligheter att orientera sig politiskt… Falsettonerna hos segraren har dikterat historieskrivningen”(12)

• Apropå utrensningarna:
Hela det gamla gardet från befrielsen 1949 är antingen borta eller utrensat”(13)

Baude och de andra kamraterna är alltså mot hysterisk polemik, förkvävande av opposition, toppstyre, historieförfalskning och utrensningar av oliktänkande. Bra! Men kära kamrater, hur kan ni då så totalt undgå att se parallellerna i den sovjetiska utvecklingen efter Lenin? varför inte omstudera falsettonerna i den av er utgivna Stalinboken SUKP:s historia?

KPMLr och Sovjetunionen.

Den ”kinesiska” synen på Sovjetunionen har alltså varit officiell linje i KPMLr under större delen av organisationens existens. I hur hög grad (r) svalde den kinesiska propagandan framgår t ex av den politiska plattformen från kongressen -72 (14) där man i avsnittet om ledarna efter Stalin nästan ordagrant skrev av den kinesiska propagandabroschyren Leninism eller socialimperialism. Dessa formuleringar tar man nu indirekt avstånd från i broschyren Front mot revisionismen.

Ifråga om Kina har KPMLr bara gått från den ena ytterligheten till den andra. När det däremot gäller Sovjetunionen och dess roll i världen har man faktiskt utvecklats i en vettigare riktning. T ex anser man idag att:

USA ensam utgör det främsta hotet mot världsfreden”(15) och ”Givetvis försöker Sovjetunionen som varje stormakt utvidga sitt inflytande i världen på ett sätt som man stundom kan kritisera. Men denna strävan har inte sin grundval i ett ekonomiskt system med internationell räckvidd som bygger på kapitalexport och exploatering”(16)

Bortsett från den VPK-aktigt överslätande beskrivningen av Kremls utrikespolitik, så är det faktiskt ett framsteg att man inte längre ser Sovjet som imperialistiskt. Men vad är det då? Ja, vi får faktiskt vänta till broschyrens sista två sidor innan det kommer ett försök att karakterisera Sovjetsamhället:

Aldrig tidigare i historien har det hänt att ett så högt utvecklat socialistiskt samhälle som, låt oss säga Sovjetunionen 1953, har utvecklat sig bort från socialismen och slagit över i något annat, som en del kritiker av Sovjet påstått har skett där.” ”Revisionisterna kunde erövra den sovjetiska överbyggnaden, men de kunde inte rasera landets ekonomiska grund val…
När vi som proletärer och kommunister ser på det sovjetiska samhället, så instämmer vi med det statliga ägandet och förbudet mot utsugning… Men Sovjetunionen uppvisar en dualism. Överbyggnaden i samhället hålls av revisionisterna och basen är socialiserad med ett avskaffat privat ägande.”(17)

Naturligtvis är denna beskrivning av Sovjetunionen idag oerhört mycket mer avancerad än det tidigare socialimperialisttugget eller för den delen den nuvarande beskrivningen av Kina. Det är givetvis inte en trotskistisk syn på Sovjetunionen, även om Baude ironiskt nog säkert skulle ha ansett det för några år sen, men i alla fall ett steg framåt. Men därmed får det vara slut på vänligheterna. I broschyrens inledning konstaterar man självkritiskt att ifråga om analysen av Sovjetunionen blir det som:

kattens tassande kring het gröt om inte marxismen-leninismens skarpa ljus belyser alla tvetydigheter i vår teori.”(18)

Tyvärr måste man konstatera att tvetydigheterna består eftersom nya har skapats. Om detta sen beror på bristande ljus, om det är p g a taktiska skäl som man inte vill påskynda omställningen i organisationen eller om anledningen är någon annan ska jag inte spekulera över här.

Låt oss tills vidare utgå från att ”socialismen stod starkare än nånsin 1953”. Sen dök revisionismen upp och ‘ grep makten. Följdfrågor som då automatiskt uppstår är bl a: vilka är revisionisterna, vari består deras revisionism och på vilket vis skiljer sej deras maktutövning från den stalinska?
KPMLr tar idag avstånd från den maoistiska beskrivningen av perioden efter Stalin i Sovjet. De skriver;

De (maoisterna) framställer revisionismens seger som en kontrarevolutionär kupp, genomförd av Chrustjev vid 20:e partikongressen… Så är det naturligtvis inte.”(19)

Men deras egen beskrivning av ”revisionismens seger” är rätt snarlik. Vi får veta hur revisionisterna före 1953 tvingades ligga lågt p g av att Stalin hade ”en oerhörd auktoritet”, men att de ändå gjorde vissa försök som dock slogs ner av Ledaren. Men efter Stalins död blev det fart på dem:

I sina attacker mot proletariatets diktatur mobiliserade revisionisterna propagandaapparaten som låg i deras händer”(20)
Eruptionen kom vid SUKP:s 20:e kongress.”(21)
Osv. osv…

Den enda skillnaden i denna beskrivning gentemot den maoistiska är att man talar om revisionister istället för borgare. En sak framgår i alla fall av denna beskrivning, nämligen att ”de politiska förändringarna till sin huvuddel ägt rum inom partitoppen…”(22), som KPMLr uttryckte saken apropå utvecklingen i Kina. Låt oss lägga detta mönster på minnet. Naturligtvis är det inget märkligt med att revisionister tar makten i ett arbetarparti. Det har hänt många gånger i historien och det kommer att hända igen. Men det finns ett gemensamt drag i dessa omvandlingar, nämligen uppkomsten av ett privilegierat, från arbetarna avskilt skikt, som efterhand bildar en byråkrati med egna särintressen. Detta drag går igen i utvecklingen hos den 2:a Internationalens partier som efterhand lämnade klasskampens ståndpunkt. Enligt vår uppfattning kan man också se detta i SUKP:s utveckling”(23′) Men KPMLr talar bara om ”revisionisterna” som om en politisk kamp av det här slaget bara var en fråga om argument och åsikter. Förenklat uttryckt är deras resonemang ungefär så här: Det är nya herrar i toppen. Den avgörande skillnaden mellan dessa och den gamle som lämnade in 1953 är att de nya säger revisionistiska saker medan den gamle sa marxistiska grejer. Man gör inga som helst försök att påvisa några förändringar i maktens karaktär som inskränkningar i den proletära demokratin eller dylikt. Det är visserligen vist att inte göra några sådana försök eftersom det skulle misslyckas. Men det ger samtidigt en skrämmande fingervisning om vilket samhälle det är man önskar sej. Dom rätta fraserna vid makten blir viktigare än arbetarmakten.

Men om vi för en stund skulle acceptera även detta, att det väsentliga är att makthavarna säger ”rätt saker” enligt marxismen, dvs att det främsta beviset för revisionism inom stat och parti är makthavarnas uttalanden och teorier. Vari består då de nuvarande makthavarnas revisionism? Bland de exempel på revisionism som tas upp finns bl a:

Propagandan för ”avspänning och fredlig samlevnad som tar hänsyn till den härskande klassens legitima intressen”, ”stormaktspolitik” och ”…en principlös och pragmatisk utrikespolitik, där Sovjetunionens möjligheter att vinna tillfälliga fördelar sätts över revolutionens intressen i det enskilda landet…” eller teorin om ”hela folkets stat” som är avsedd att ”dölja olikheterna i levnadsbetingelserna inom Sovjetunionen” och ge en illusion av att ”klasskillnaderna är utrotade”(24)

Jaja, det här är naturligtvis revisionism fast vi brukar kalla det en annan sak för att anknyta det till sin uppkomst och tidsperiod, nämligen stalinism. Denna teori och praktik av stormaktspolitik, internationellt klassamarbete och utslätande av klassmotsättningarna såväl inom som utom Sovjetunionen utvecklades nämligen i stor skala redan under Stalin.

Stalin klassamarbetsmannen

Stalinbyråkratins förräderi mot den internationella revolutionen är naturligtvis inte främst en fråga om revisionistiska uttalanden utan gäller i allra högsta grad praktisk politik på liv eller död. Men en genomgång av förräderierna mot den spanska revolutionen, krossandet av proletariatets revolutionära uppsving och möjligheterna till revolutionära utvecklingar i Frankrike och Italien 1944-45, eller det totala sveket mot den grekiska motståndsrörelsen som överlämnades att slaktas av Churchills interventionstrupper, osv, det är en omfattande och detaljrik genomgång om den ska vara förtroendeingivande.(25)

Dessutom brukar tyvärr många medlemmar i KPMLr slå ifrån sig kritiska genomgångar av den kommunistiska rörelsens historia med att det är ”trotskistiskt” eller nåt annat djävulskap. Av dessa anledningar och därför att vi tidigare, för resonemangets skull, accepterade r-metoden att se revisionismen i huvudsak som en fråga om den teoretiska eller fraseologiska nivån, ska vi nu gå över till en källa som ingen medlem i KPMLr kan ifrågasätta, nämligen Stalin själv. Enligt Baude så måste nämligen ”varje allvarlig undersökare” komma fram till att ”…Stalin som Lenins arvtagare förvaltade marxismen-leninismens lära helt i Marx och Lenins anda.”(26) Låt oss se hur detta förvaltande gick till genom att läsa vad Stalin sa om förhållandet till imperialismen, den internationella klasskampen eller klassförhållandena i Sovjet.

Den 10 juni 1943 upphörde som bekant Komintern, den tredje internationalen, att existera ”såsom ledande centrum för den internationella arbetarrörelsen”(27) En upplösning av de kommunistiska partiernas egen internationella organisering i en sådan” komplicerad period som det 2:a världskriget verkar ju mycket besynnerligt utifrån marxismen-leninismen. Vilka var då Stalins argument:

Kommunistiska Internationalens upplösning är en riktig och i rätt tid företagen åtgärd, emedan den underlättar organiserandet av alla frihetsälskande nationers gemensamma anfall mot den gemensamma fienden — hitlerismen.”(28)

Hur nationer delade i klasser såsom helheter betraktade kan vara ”frihetsälskande” är en gåta för marxister. Och det blir inte mera smakfullt om man tänker på att de Stalin främst syftade på var de ledande imperialistmakterna USA och England.

Men varför skulle då upplösningen av kommunisternas världsparti — ”Det internationella förbundet av partier, vilka leder världens mest revolutionära rörelse, proletariatets rörelse för att avkasta kapitalets ok…” som Lenin sa (29) — underlätta det gemensamma anfallet mot Hitler. Jo, enligt Stalin därför att:

Den avslöjar hitlermännens lögn att Moskva skulle ha för avsikt att blanda sig i andra staters liv och ‘bolsjevisera’ dem.”(30)

Enligt Stalins version har det således aldrig varit Kominterns uppgift att leda proletariatets rörelse för att avkasta kapitalets ok, dvs ”blanda sig i” och ”bolsjevisera” den kapitalistiska världen. Så talar en klassamarbetsman som har gett upp stödet åt proletariatets rörelse, en som är nöjd med status quo och inte vill riskera detta med någon okontrollerad klasskamp. Fortsättningen av argumentationen illustrerar detta ännu mer:

Den (upplösningen — min anm.) underlättar i alla länder patrioternas arbete att förena samtliga frihetsälskande folk… och banar därmed väg för det framtida organiserandet av ett på jämlikhet grundat vänskapsförbund mellan folken.”(31)

Att tala om jämlikhet i ett vänskapsförbund mellan folken så länge imperialismen består är naturligtvis ren och skär revisionism. Men detta illusionsmakeri var ingen tillfällig tabbe från Stalins sida. T ex propagerade han i ett tal på Oktoberrevolutionens 27-årsdag 1944 för linjen att:

alliansen mellan Sovjetunionen, Storbritannien och Förenta Staterna grundar sig inte på tillfälliga och övergående motiv utan på livsviktiga och varaktiga intressen.”(32)

För alla som känner till det minsta om den amerikanska efterkrigspolitiken och kalla kriget måste dessa ord framstå som mycket aningslösa. Klassamarbete blidkar aldrig imperialismens fiendskap till arbetarklassen. Men Stalin hade här helt avlägsnat sig från en av marxismens kärnfrågor, klassmotsättningarnas oförsonlighet. och har man väl börjat tala om gemensamma intressen arbetarstat-borgarstat så är fortsättningen logisk. Nästa steg blir då det som Lenin i avsky kallade för ”socialpacifismens bedrägeri. Så här argumenterar Stalin i samma tal för hur nya krig skulle undvikas:

…att bilda en särskild av representanter för de fredsälskande nationerna bestående organisation med uppgift att trygga världens fred och säkerhet, att till dess ledande organs förfogande ställa det minimum av väpnade styrkor som erfordras för att förebygga aggression…”(33)

Jämför ovanstående med Lenins inställning som den framgår t ex i broschyren Front mot revisionismen s. 26-27:

ingen demokratisk reorganisering av Nationernas Förbund kan rädda mänskligheten från nya imperialistiska krig med mindre än att kapitalismen störtas på revolutionär väg.

Chauvinism är naturligtvis också oförenligt med marxismen och uttryck för revisionism i partiet. Men inte heller detta var något som uppkom först med Chrustjev. Ett osmakligt exempel är Stalins skåltal till det ryska folket — en av Sovjetunionens många nationaliteter den 24 maj 1945:

Jag höjer mitt glas först och främst för det ryska folkets välgång, därför att det är den mest framstående av alla de nationer som ingår i Sovjetunionen… Jag utbringar en skål för det ryska folkets välgång, inte bara därför att det är det ledande folket utan också därför att det har ett klart förstånd, en fast karaktär och tålamod.”(34)

Lenin talade om en ledande klass. Men ett ledande folk?! Undrar vad Stalins georgiska landsmän tyckte om det? Outtalat ligger ju i dessa fraser att de mindre ”framstående” eller ledda folken inte hade samma grad av ”klart förstånd”.

Ett annat inte mindre osmakligt, exempel på chauvinism och anti-leninism är Stalins ”hänvändelse till folket” den 2 sept 1945 med anledning av Japans kapitulation. Stalins sätt att ta upp detta var att blicka tillbaka till det rysk-japanska kriget 1904 då, som han uttryckte det, ”Japan inledde sin aggression mot vårt land”.

De ryska truppernas nederlag 1904 i det rysk-japanska kriget kvarlämnade bittra minnen hos vårt folk. Det var en mörk fläck på vårt land. Vårt folk väntade med tillförsikt på den dag då Japan skulle lida nederlag och fläcken avtvås. I fyrtio år har vi, den äldre generationen, väntat på denna dag.”(35)

De ryska trupper som förlorade 1904 var tsarens trupper. Det var en spik i tsarismens likkista, som påskyndade revolutionen. Förhoppningsvis var Stalin ensam ibland bolsjevikerna om att rikta sin hämndlust mot Japan. När en gammal, eller rättare sagt före detta bolsjevik, börjat tala om nationell hämnd, så är det bara en tragisk bekräftelse på att han lämnat den internationella arbetarklassens ståndpunkt.

Nå men teorin om ”hela folkets stat” då, som är till för att ”dölja olikheterna i levnadsbetingelserna inom Sovjetunionen” och ge illusionen att ”klasskillnaderna är utrotade”? Låt oss jämföra med vad Stalin sa 1936 apropå förslaget till ny författning:

Det visar sig således att alla utsugarklasser är likviderade. Kvar är arbetarklassen. Kvar är bondeklassen. Kvar är de intellektuella.” och ”Om vad vittnar dessa förändringar? De vittnar för det första om att gränserna mellan arbetarklassen och bönderna, och likaså mellan dessa klasser och de intellektuella håller på att utplånas… De vittnar för det andra om att de ekonomiska motsättningarna mellan dessa sociala grupper håller på att bortfalla och utplånas. De vittnar slutligen om att också de politiska motsättningarna mellan dem håller på att bortfalla och utplånas…”(36)

Visserligen säger inte Stalin rent ut att det blivit en hela folkets stat, men även han spred illusioner och dolde skillnaderna i levnadsbetingelser. För dessa skillnader var inte mindre utan större under Stalins tid (37). Samma sak med repressionen, 1936 var Moskva-processernas år…

Detta var några exempel på hur en del av det som KPMLr anser vara revisionism hos de nuvarande sovjet-pamparna, utvecklades redan under Stalins maktperiod. I konsekvensens namn bör KPMLr alltså antingen dra tillbaka kritiken av Brezjnev och Co. eller bunta ihop Stalin med hans efterföljare. Brezjnev marxist-leninist i nån sorts 70-30 variant eller Stalin-revisionist? Så står frågan. Och eftersom historien förr eller senare tränger sig på i nuets handlingar kommer KPMLr sannolikt tvingas välja. Låt oss göra vad vi kan för att inte APK ska få en oförtjänt ungdomlig tillökning om några år! För in så mycket ”marxist-leninistiskt ljus” som det är möjligt i det vacklande KPMLr!

Anders Fraurud

Noter
1. Front mot revisionismen, Proletärens skriftserie 1/80, s.5.
2. Marxism eller idealism, s.40.
3. Samma s.40.
4. Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1969, s.48.
5. Marxism eller idealism, s.6.
6. Trotskij, Till Marxismens försvar, Coeckelberghs, s.49.
7. Det är t ex samma metod som används vid analysen av fackföreningarna.
8. I verkligheten går den reaktionära utrikespolitiken betydligt längre tillbaka i tiden — se den påbörjade artikelserien om Kina i Fl — även om det finns variationer. En period under 60-talet, då Kina var extremt isolerat,hade utrikespolitiken en mer radikal framtoning.
9. Marxism eller idealism s.29
10. Samma s.34.
11. Samma s.35.
12. Samma s.48.
13. Samma s. 40.
14. Dokument från KFMLr:s 3:e kongress. Proletärkultur 1972 s.62-63.
15. Front mot revisionismen, s.6.
16. Samma s.7.
17. Samma s.48-49.
18. Samma s.6.
19. Samma s.39-40.
20. Samma s.45.
21. Samma s.46.
22. Marxism eller idealism, s.48.
23. Läs t ex Trotskij — Den förrådda revolutionen, Ernest Germain, Om byråkratin Röda Häften l eller läs Lenin om andra internationalens urartning.
24. Front mot revisionismen, sidorna 17, 18 och 46.
25. För den som vill studera historien finns det en hel del. Jag skulle vilja rekommendera följande:
Om Spanien — Hyllning till Katalonien av G Orwell, Rabén & Sjögren.
Spanien 1931-37 av F Morrow, Bokförlaget Röda Rummet
35 Om krigsslutet — Krisen i den kommunistiska rörelsen av F Claudin, Bokförlaget Röda Rummet och Barrikaden. Främst del 11 kapitel l. Stalin av Isaac Deutscher, Coeckelberghs, kapitel 13
Om Grekland — Kapetan Aris av K Papakongas, Författarförlaget
26. Front mot revisionismen s. 12.
27. För en ordentlig genomgång se Claudins Krisen i den kommunistiska rörelsen del l kapitel I.
28. J Stalin, Sovjetunionens stora fosterländska krig. Förlaget för litteratur på främmande språk — Moskva 1954, s.105.
29 Lenin, Tredje internationalen och dess plats i historien, Valda verk band 11:2 s.202.
30. Stalin, Sovjetunionens stora… s. 106.
31. Samma s.106.
32. Samma s. 159.
33. Samma s. 162.
34. Samma s. 189.
35. Samma s. 197-198.
36. Stalin Om förslaget till Sovjetunionens författning, Leninismens problem,
Förlaget för litteratur på främmande språk — Moskva 1952, sidorna 783 och
786.
37. Se t ex Nove, Sovjets ekonomiska utveckling. Wahlström & Widstrand, sid
392-394.

Från Fjärde Internationalen 5/1981

Tjeckoslovakien: en första bedömning, en första lektion

Del 1 av 1 i serien Tjeckoslovakien 1968

Av Pierre Frank. Från antologin De nya revolutionärerna, Aldus Bonniers 1969, red Tariq Ali.

Tjeckoslovakien: en första bedömning, en första lektion

Tjeckoslovakien var den ekonomiskt mest utvecklade folkdemokratin, och också den som påverkades minst av avstaliniseringen. En stel byråkrati hade lett till stagnation på det ekonomiska området, och den teknologiska klyftan mellan Tjeckoslovakien och de industrialiserade kapitaliststaterna vidgades mer och mer. För folkets stora massa hade levnadsstandarden i flera år varit i sjunkande. All samhällelig verksamhet stod stilla. Kommunistpartiet hade allt mer och mer isolerats från de levande krafterna i landet, och framför allt från ungdomen, vars självständiga skapande initiativ kvävdes helt av den stelbenta regimen.

En grupp inom den statliga ekonomiska sektorn och parti-exekutiven insåg att vissa förändringar var nödvändiga och började ifrågasätta Novotnys ledarskap. I flera månaders tid förekom ett visst samspel mellan å ena sidan kampen inom partiets verkställande organ och å den andra studenternas och de intellektuellas demonstrationer och krav.

Slutligen befriades Novotny från sina plikter först som partisekreterare och sedan också som statsledare, och hans post som partiledare övertogs av Dubcek, som lyckades få en knapp majoritet i centralkommittén. Novotny begärde hjälp från Sovjet, men där var man till en början beredd att godta förändringen, eftersom Dubceks politik vid denna tidpunkt verkade helt ofarlig. Han hade till exempel inte en tanke på att lämna Warszawapakten och ingå några andra allianser i stället; och hur skulle man ens kunna tänka sig att en tjeckoslovakisk regering under de rådande politiska förhållandena alls skulle kunna överväga en allians med Västtyskland? Inte heller hade sovjetregeringen något att invända mot att Tjeckoslovakien stärkte sina ekonomiska förbindelser med väst, eller mot de reformer av teknokratisk typ som genomfördes för att stimulera landets näringsliv. Det faktum att Kreml under denna period accepterade Dubceks politik är bevis nog, om sådana alls skulle behövas, för att en del av den kritik som nu riktas mot honom från Kremls sida helt motiveras av propagandaskäl, och inte ger besked om de verkliga orsakerna till invasionen i
Tjeckoslovakien.

Finns det någon risk för ett återinförande av kapitalismen?

De ekonomiska och sociala konsekvenserna av de ”ekonomiska reformer” som infördes i flera av folkdemokratierna, hade sedan en tid tillbaka väckt en del farhågor inom den internationella revolutionära arbetarrörelsen för att kapitalismen kanske skulle kunna dyka upp igen i dessa stater. De internationella förbindelser en del av dem tog upp, både med andra folkdemokratier och med kapitaliststaterna, stödde dessa farhågor. Fallet Jugoslavien verkade typiskt; och den sympati de nya tjeckoslovakiska ledarna visade för den jugoslaviska politiken innebar en ytterligare orsak till oro.

Denna högertendens inom såväl inrikes- som utrikespolitiken (som i stor utsträckning bara innebar en reaktion mot den politik som bedrivs av ledarna i Kreml och deras sätt att bruka våld mot de mindre folkdemokratierna) var otvivelaktigt beklaglig; men däremot kunde den näppeligen beskrivas som något slags återinförande av kapitalismen. En sådan sak skulle i realiteten betyda att en folkdemokrati skulle kunna förändras till en borgerlig demokrati, att en ickekapitalistisk ekonomi skulle kunna övergå i en kapitalistisk, med andra ord ett slags omvänd reformism. Men kapitalismen existerar bara där medelklassen har makten, dvs. där produktionsmedlen och profiten ligger i enskildas händer. Ett återställande av kapitalismen skulle vara möjligt endast om en ny medelklass övertog de viktigaste produktionsmedlen och störtade folkdemokratin och ersatte den med en ny stat, anpassad efter dess behov. Ingenting i den stilen har ju inträffat i Jugoslavien, och det verkade föga troligt att det skulle kunna hända i Tjeckoslovakien heller. I Jugoslavien framstod strejkerna år 1966 och 1967 och studentdemonstrationerna i juni 1968 som goda tecken på att om ledarskiktets högervridna politik hade skapat allvarliga motsägelser inom landets näringsliv och dess samhälle, så var de som stod socialismen närmast samtidigt fullt i stånd att motsätta sig varje politik avsedd att gynna de småborgerliga klasserna.

I Tjeckoslovakien förekom ingenting alls som tydde på att någon prokapitalistisk klass skulle kunna organisera sig så väl att den kunde försöka återinföra den privata äganderätten till produktionsmedlen och lägga beslag på några vinster. Tvärtom fann man i denna stat, där bönderna bara utgör en liten minoritet av befolkningen och proletariatet bildar den överväldigande majoriteten, med en lång och klassmedveten tradition bakom sig, en snabb orientering mot en socialistisk demokrati, och det blev proletariatet som snabbt kom att bestämma tempot i händelsernas utveckling.

Massorna rör på sig

Till en början verkade de tjeckoslovakiska arbetarna tveksamma och till och med misstänksamma inför de förändringar som genomfördes, detta eftersom de förnuftigt nog fruktade att ekonomiska reformer kunde leda till prisstegringar, sänkt levnadsstandard och arbetslöshet. Bland de åtgärder som genomfördes av den nya regimen fanns det inga som syftade till någon verklig makt eller större jämlikhet för arbetarna. Tvärtom; den ”liberala” flygeln bland byråkraterna krävde rentav större privilegier än tidigare. Men kampen mellan de båda riktningarna inom byråkratin och Novotnys motstånd ledde till debatter över hela landet och ett återupplivande av det politiska livet i stort, en renässans som påverkade också arbetarklassen och trängde in i alla möjliga sorters organisationer – partigrupper, fackföreningar, ungdomsföreningar och så vidare. Detta ledde i sin tur till strävanden att rehabilitera offren för de stalinistiska utrensningarna, till skapandet av politiska föreningar, till en kamp för en verklig frihet för den socialistiska pressen och censurens avskaffande och till en avveckling av den hemliga polisen och dess förtryckarapparat. Det stod fullt klart att arbetarna nått nya höjder av insikt och aktivitet. Olika partiutskott stuvades om ända uppifrån och ner.

Delegaterna till den fjortonde partikongressen valdes antingen av rörelsens medlemmar i ledet eller med acklamation. Planerna på ett nytt partiprogram stod som direkta vittnesbörd om påtryckningarna från män och kvinnor som ville återinföra de leninistiska normerna för demokratin i partiets liv. Dessa planer bildade tillsammans med kampen för avskaffandet av censuren över tidningarna, radion och televisionen själva hjärtpunkten i den politiska debatt som rasade över hela landet.

De ryska ledarna började bli oroliga när det, helt vid sidan av Dubceks maktställning och rentav trots denna, gradvis började växa fram en massrörelse som inte var nöjd med den sniglande takten i avstaliniseringen och inte heller nöjde sig med en ”liberalisering” som var beroende av vad landets och partiets ledare råkade ha lust att godta, utan krävde upprättande av en äkta socialdemokratisk regim. Vad än värre var – det var uppenbart att Dubcek och hans kolleger var medvetna om det hårdnande trycket från massorna och fick allt svårare att stå emot det.
Att ledarna i Kreml och deras satelliter blev så oroliga inför detta läge hade sina goda skäl, som ofta nog fanns långt utanför Tjeckoslovakiens gränser. Alla tecken tydde på att den ”tjeckoslovakiska våren” följdes med stort intresse och sympati över hela Östeuropa, och speciellt i själva Sovjetunionen, där regimen de båda senaste åren hade utvecklats i en allt mera auktoritär riktning och bland annat återkallat de ”friheter” som intelligentian hade åtnjutit några år tidigare. Ledarna i Kreml kände bättre än någon annan läget i sitt eget land och insåg vilka återverkningar införandet av en verklig arbetardemokrati skulle få också i Sovjet. Kraven på en socialistisk demokrati höjdes allt starkare i alla stater inom det ”socialistiska lägret”; och allt fler röster lyckades nå igenom den byråkratiska censuren med den grundläggande sanningen att ett socialistiskt samhälle borde vara friare och mänskligare än också det mest demokratiska av de borgerliga samhällena. Och nu hade de tjeckoslovakiska arbetarna, studenterna och intellektuella i handling börjat bevisa att en sådan socialistisk demokrati faktiskt var fullt möjlig att genomföra i ett ekonomiskt utvecklat land. Om man därtill betänker att den ”tjeckoslovakiska våren” hade börjat tilldra sig allt större intresse bland arbetarklassen i de ekonomiskt utvecklade kapitalistiska staterna, eftersom de nu för första gången sedan oktoberrevolutionen fick se socialismen sammankopplas med en demokratisk regim, verkade det än mera troligt att detta exempel skulle väcka allehanda förhoppningar och, om det visade sig framgångsrikt, också kunna leda till folkrörelser och resningar bland de arbetare i Sovjetunionen och övriga folkdemokratier, som för närvarande styrs med järnhand av byråkratin. Utvecklingen i Tjeckoslovakien innebar följaktligen ett direkt och farligt hot mot den byråkratiska maktens välde.

Kremls och dess förbundna byråkratiers första försök att sätta stopp för vad som höll på att hända i Tjeckoslovakien, och framför allt då Warszawabrevet från de fem, ledde till ett diametralt motsatt resultat mot det man syftade till. Massorna tvekade inte längre, utan förenade sig enigare än någonsin under ledning av Dubcek, som inte bara verkade förstående för deras önskemål utan också beredd att trotsa påtryckningarna från Kreml. Det var inte på grund av en icke existerande ”fara för ett återinförande av kapitalismen”, utan på grund av detta läge, där Kreml tydligt kunde se konturerna till en kommande antibyråkratisk revolution avteckna sig vid horisonten, som man i ett utbrott av ilska och panik beslöt sig för att skicka in pansardivisioner i den Tjeckoslovakiska socialistrepubliken.

Invasionen, som genomfördes mindre än tre veckor efter samtalen i Czerna och Bratislava, kom visserligen som en blixt från klar himmel, men åstadkom ändå inte den flodvåg av rädsla och fruktan som de ryska ledarna och deras allierade otvivelaktigt hade räknat med. Tvärtom fortsatte folkrörelsen med en kraft utan motstycke och en fullständigt otroligt politisk uppfinningsrikedom. Arbetare, studenter, intellektuella, alla landets invånare vägrade att på minsta sätt hjälpa ockupanterna; underjordiska tidningar och radiostationer fortsatte att inspirera folket att stå fast; en underjordisk partikongress genomfördes i en av Prags stora fabriker, vars arbetare stod vakt utanför. ”Vilda” strejker och olika former av sabotage (man tog t.ex. bort alla gatuskyltar) förlamade ockupanterna fysiskt, och samtidigt talade folk hela tiden med deras soldater och gav dem klart besked om vilka lögner man hade matat dem med, så att de kunde börja inse det verkliga läget i detta land och inse vad som låg bakom det ”kontrarevolutionära” uppdrag de sänts ut att genomföra.

Man fick uppleva den helt enastående synen av ett kommunistiskt parti som tvingats under jorden och fick folkets stöd som aldrig tillförne, därför att partiets kämpande krafter stod i ledningen för folkets kamp.

Ockupationen blev en militär framgång, men politiskt blev den ett dundrande fiasko. Ingen av de kända Kremlanhängama inan det tjeckoslovakiska partiet vågade uttala sig för denna intervention, eller framträda som medlem av en eventuell marionettregering tillsatt av ockupanterna. Hela operationen ställde alltså Kreml inför mycket allvarliga faror. De sovjetiska och allierade soldaterna var förvirrade och maktlösa. Därtill kunde de här med egna ögon se ett exempel på en framväxande arbetarstat, befriad från byråkratins döda hand, som fungerade helt demokratiskt genom folkets eget handlande mitt för näsan på de ryska tanksen.

När Kreml hamnade i denna totalt oförutsedda och ytterligt farliga situation, ändrade det hastigt ton. Man återupptog kontakten med Dubcek och hans kolleger, och samma män som nyss hade brännmärkts som ledare som Kreml varit ute efter att avlägsna, ombads nu att underteckna en överenskommelse. Enligt den Tasskommuniké som utfärdades antogs denna överenskommelse bygga på ”principerna om ömsesidig respekt för jämlikhet, territoriell integritet, den socialistiska solidariteten och oberoende”, men i realiteten rörde det sig om ett diktat. Samma ”överenskommelse” deklarerade att ”de trupper från de förbundna nationerna som tillfälligt förflyttats till tjeckoslovakiskt territorium, kommer inte att blanda sig i den Tjeckoslovakiska socialistiska republikens inre angelägenheter” och förklarade att de skulle lämna landet ”så snart läget har normaliserats”. Men det som gjorde läget onormalt var de främmande truppernas närvaro i landet, det och ryska funktionärers (framför allt från den hemliga tjänsten) närvaro i de tjeckoslovakiska ministerierna, framför allt i inrikesministeriet.
Trots sin indignation och vrede, och den styrka de visat, är tjeckoslovakerna nu politiskt utslagna. De måste för obestämd tid framåt underkasta sig en ockupation som de i en hel vecka motsatte sig på ett helt fantastiskt sätt. För ögonblicket tycks det råda ”ordning” i Prag.

Dessa händelser, som blivit så smärtsamma för Tjeckoslovakien, har sin stora betydelse också för världen i övrigt. De ställer många grundläggande frågor. Hur och varför kunde detta hända? Vad betyder det? Varför hejdades rörelsen så plötsligt? Hur kommer detta att påverka sovjetregimen, det tjeckoslovakiska kommunistpartiet, vietnamkriget, de internationella relationerna, den internationella arbetarrörelsen? Vad kan man vänta sig av framtiden?
Sovjetregeringens handlande har inneburit ett svårt slag för socialismens och kommunismens sak. De grundproblem det ställer upp måste studeras ingående och utan skygglappar, så att de kämpande socialisterna och arbetarrörelsen kanske kan finna botemedel mot den situation sovjetregeringen har skapat och hindra ett upprepande. Man måste en gång för alla finna en möjlighet att befria socialismens världsomfattande sak från den gangstertaktik som har karakteriserat Stalins och hans efterträdares välde.

Ingen reform av det byråkratiska styret

Den första slutsats detta bruk av våld leder till gäller oundvikligen själva sovjetbyråkratin och den ”avstalinisering” den åstadkom efter Stalins död. Men precis som fjärde internationalen energiskt har förklarat alltifrån första stund, var denna ”avstalinisering” snarare ett självförsvar än en självlikvidering från byråkratins sida. Byråkratin befriade sig från en del speciellt osympatiska aspekter av stalinregimen, inte så mycket därför att den fann dem motbjudande men fastmera därför att det skulle ha varit farligt att behålla dem. Elimineringen av dessa ting var det pris den var beredd att betala för att få behålla sina fundamentala privilegier och bevara sin makt över sovjetsamhället. Denna sista punkt är speciellt viktig. Partimaskineriet har visat en alldeles speciell beslutsamhet när det gällt att försvara sin hegemoni över samhället. Det har också behövt göra detta, eftersom det i allt större utsträckning har attackerats av intelligentian, tekniker och vetenskapsmän av alla de slag, som kan jämföra de enorma framsteg Sovjetunionen har gjort på deras speciella gebit med de verkningar samma maskineri utövar på resten av samhället, som det innesluter i en kokong utan vare sig tankefrihet, yttrandefrihet eller frihet till politisk verksamhet och påtvingar rent groteska intellektuella och konstnärliga band.

Den ”avstalinisering” som inleddes för cirka femton år sedan hade skänkt nytt hopp åt många grupper inom sovjetsamhället Men i flera år nu hade ”avstaliniseringens” begränsningar varit endast alltför uppenbara, och det hade börjat träda fram rörelser avsedda att bryta ner dessa barriärer. När byråkratin i Kreml nu ställdes inför något som den bedömde som ett allvarligt hot mot sin politiska maktställning, reagerade den med yttersta brutalitet mot tjeckoslovakerna och bröt mot alla etablerade regler i fråga om det egna folket, som av en strikt kontrollerad press matades med en hel serie lögner om hela historien, lögner som så småningom blev allt skurrilare och skamlösare. Den visade också upp en fullständig brist på hänsyn för folken i de östeuropeiska stater vilkas regimer, på grund av den mot NATO riktade Warszawapakten, invecklades i en militär invasion av ett ”broderland” och blandade sig i dess kommunistiska partis sätt att leda landet. Slutligen gav den också tydligt besked om sitt förakt för de kommunistiska partierna världen över, för proletariatet och de koloniserade massorna överallt.
Efter vad som nu hänt är det ingen som ens ett ögonblick vågar fortsätta att hoppas på att denna byråkratiska klass skulle kunna tänka sig reformer av något slag, eller någonsin skulle frivilligt avstå från sina politiska privilegier och vika för en socialistisk demokratisk regim. Stridsvagnarna som rullade in i Tjeckoslovakien innebar samtidigt en varning till de sovjetryska massorna, till detta lands ungdomar och intellektuella, om att de måste ge upp allt hopp om en socialistisk demokrati eller låta sig kuvas med våld.

Det finns inga andra möjligheter att åstadkomma en demokratisk socialistisk regim i Sovjetunionen och övriga folkdemokratier än att man befriar sig från dessa hatade byråkrater genom en revolution – den politiska revolutionen som första gången företräddes av Trotskij, och vars potentiella kraft och fördelar demonstrerades första gången av den ”tjeckoslovakiska våren”.

Inga ”nationella vägar” till socialismen

Kremls handlande i Tjeckoslovakien – som tyvärr har många gemensamma drag med Förenta staternas handlande i Vietnam -sprider också ett visst ljus över den fråga om ”nationella vägar” till socialismen, som för efterstalinisterna helt enkelt innebär att de anpassar Stalins gamla idé om ”socialismen i ett land” till ett nytt läge. Det kan inte råda något tvivel om att eftersom varje land har sin egen samhällsstruktur och sin särskilda historia, så kommer också den socialistiska revolutionen att få sina speciella nationella särdrag överallt. Men den saken kräver ingen särskild teori, för den innebär på intet sätt att det skulle finnas någon ”nationell väg” för varje land, med vars hjälp det skulle kunna bygga upp en socialism anpassad just för dess landamären och helt oberoende av vad som sker utanför dess gränser. Det står klart att den socialistiska revolutionen i Vietnam är ett internationellt problem, eftersom det där i mindre grad är en fråga om att bekämpa den inhemska borgerlighetens styrkor och i första hand gäller en kamp mot den amerikanska imperialismen. Sovjetbyråkratin har nu visat att också kampen för en socialistisk demokrati i Tjeckoslovakien är ett internationellt problem; en seger är möjlig endast om man besegrar den byråkrati som härskar i Kreml och som tidigare har använt sin makt till att utöva påtryckningar på Jugoslavien, Kina etc. Så länge denna byråkrati råder över sovjetstatens tillgångar, så länge de sovjetiska massorna inte lyckas upprätta en socialistisk demokrati i sitt eget land, kommer ingen folkdemokrati att vara trygg mot påtryckningar och i sista hand militär intervention från Kremls sida.

Tjeckoslovakien är näst Vietnam det starkaste vittnesbördet om hur internationell kampen för socialismen är. Den vietnamesiska revolutionens segrar över den amerikanska imperialismen är segrar för socialismen och för massorna världen över. Byråkratins ingripande mot socialismens sak i Tjeckoslovakien är ett brott, ett slag mot socialismen och massorna över hela världen. Alla nationers, och särskilt de små och svaga folkens, demokratiska rätt till oberoende och nationell självbestämmanderätt, är ett grundläggande krav från arbetarrörelsens sida, men enda möjligheten att trygga den rätten ligger i en insats från arbetarklassen på det internationella planet.

Varför blev inte massrörelsen framgångsrik?

Styrkan i den tjeckoslovakiska massrörelsen, den kraft den visade i sin beundransvärda uthållighet inför pansardivisionerna från landets ”allierade” i Warszawapakten, står som ett vittnesbörd om hur ett folks vilja kan trotsa en armé vars militära styrka ingen betvivlar. Alltså måste man ställa frågan: hur kan det komma sig att denna rörelse som var så stark, så ytterligt fantastisk, plötsligt – och väl förmodligen tillfälligt – brutit samman?

Rörelsens misslyckande berodde förvisso inte på någon svaghet hos människorna själva. De många aktivister (kadermedlemmar i partiet, vanliga medlemmar, tidningsmän, intellektuella, arbetare) som formligen ö verb jod varandra i sitt fantasifulla motstånd mot soldaterna, så till den grad att de sistnämnda i många fall blev ytterligt besvärade av den roll de måste spela, krossades aldrig, ställdes aldrig ens inför det avgörande provet. Skulden för avmattningen måste entydigt läggas på Dubcek och hans ledargrupp. Det vare oss förvisso fjärran att förneka vilken vidrig behandling dessa män utsattes för – de blev inte bara arresterade, utan utsattes också för kroppsligt våld och moralisk brutalitet. Inte heller kan man förneka deras tappra försvar under veckorna före invasionen, under själva invasionen och under deras samtal i Moskva med sina fångvaktare av Breshnevtyp – då de, till skillnad från vad som var fallet vid samtalen i Czerna och Bratislava, var isolerade från sitt land och sitt folk. Och fortfarande gör de inga försök att bortförklara de ”överenskommelser” de undertecknade i Moskva, och i sina uttalanden efter hemkomsten gjorde de inga försök att undanhålla det tjeckoslovakiska folket det öde ockupanterna hade bestämt för det. Problemet är av politisk art, och Smrkovsky, som själv tillhör ledargruppen, ger delvis uttryck för det när han säger:

Vi kunde ha vägrat att inlåta oss på någon som helst kompromiss och låtit det hela gå så långt som till upprättandet av en ockupationsregim, med alla de följder detta skulle ha fått för landets suveränitet, våra politiska rättigheter, näringslivet och till och med kanske förluster i människoliv . . . Alltså bestämde vi oss för det andra alternativet, för en kompromiss som åtminstone gav utrymme för ett visst hopp om att det kanske skulle gå att fortsätta längs den väg som stakades ut av januariförsamlingen. Detta accepterades av motparten som en grundval för en eventuell lösning.

Vi var medvetna om att det tjeckoslovakiska folket och historien kunde komma att betrakta detta vårt beslut som en klok lösning — eller som förräderi.

Den dubcekska ledargruppen bestod inte av oförsonliga bolsjeviker med orubblig politisk stelhet och fasthet, utan av män som i första hand utbildats som byråkrater och fostrats i det system som nu hade vänt sig mot dem. De hade kommit att motsätta sig Novotnys stelbenta politik, men förstod helt enkelt inte sovjetbyråkratins verkliga väsen. Eftersom de var liberaler hade de ofta nog utsatts för brutala interventioner från byråkratin i Moskva, men de hade aldrig fattat att denna byråkrati var in i märgen inriktad enbart på sina egna snävt nationella intressen, och var fullt redo att offra allting annat på dessa intressens altare. Och slutligen och framför allt innebar deras byråkratiska fostran att de innerst inne inte hade något förtroende för folket; de kunde, under vissa omständigheter, om så erfordrades använda sig av folket, så som de t.ex. gjort när det gällde att bryta ner det sista motståndet från Novotnys sida, men däremot skulle de aldrig ens ha kunnat drömma om att driva tanken på att verkligen mobilisera massorna alltför långt. När de första ryska påtryckningarna satte in gjorde de ingenting alls för att göra just detta; inspirationen till varenda massaktion kom från männen i ledet själva. Ledarna var delvis medvetna om denna rörelse bland folket, men de stod aldrig någonsin i spetsen för den, ledde aldrig en enda gång denna framblommande politiska revolution i Tjeckoslovakien. Det var därför de, när de till slut råkat i ett läge som definitivt öppnade deras ögon för det onda hos ledningen i Kreml, ändå inte förlitade sig på folket utan valde en så katastrofal utväg ur det dilemma Smrkovsky talar om. I sin egenskap av sovjetledningens fångar hade de bara ett enda trumfkort på hand – nämligen detta att deras motståndare inte kunde finna några quislingar beredda att gå deras ärenden i Tjeckoslovakien. Men i och med att de började ”förhandla” om en ”överenskommelse” gjorde de sig av med detta enda trumfkort. Bolsjevikiska ledare skulle ha krävt att få fara hem igen utan villkor och utan pseudo-förhandlingar. En sådan hållning skulle ytterligare ha stärkt det tjeckoslovakiska folkets motstånd. Men i och med att Dubcek-gruppen accepterade dessa ”förhandlingar”, hamnade den på ett sluttande plan där det var svårt, för att inte säga omöjligt, att alls komma undan. Följden blev att folket blev först förvirrat och sedan förlamat och att dess kampvilja försvagades på ett sätt som ockupanterna inte var sena att utnyttja.

Man vet fortfarande ganska litet om vilka eftergifter Dubcek och hans kolleger gick med på i Moskva, men den överenskommelse de undertecknade var tydligen inte nog för sovjetledarna. Dessa drog fördel av sin överlägsna styrka och satsade på att i viss utsträckning återvinna den mark de hade förlorat de första dagarna. Enda skälet till att de alls inlät sig på diskussioner med Dubcekgruppen, var att de ville tvinga in den i ett läge där den drevs till den ena eftergiften efter den andra och på så sätt förlorade den auktoritet och prestige den vunnit genom sitt motstånd tidigare. Sovjetledarna kommer att fortsätta detta spel ända tills de anser att de utan risk kan göra sig av med Dubcekgruppen och ersätta den med nya ledare som de verkligen litar på. Dessa deras planer bygger, precis som de överväganden som ursprungligen fick dem att invadera Tjeckoslovakien, på falska premisser. Men deras bedömning av Dubcek och hans ledargrupp var fullt riktig – den gruppen måste till slut komma att falla. Den tjeckoslovakiska folkrörelsen kommer att få fart på nytt och gå framåt, men inte under Dubcekgruppens ledning.

Framtiden

Invasionens följdverkningar är rent allmänt och i varje fall för ögonblicket gynnsamma för allt som är reaktionärt, både inom det kapitalistiska lägret och inom arbetarrörelsen. Men detta gäller bara på kort sikt. Världsläget är inte längre detsamma som på Stalins tid, vi har inte samma ”kalla krig” nu som då. De senaste åren har vi, huvudsakligen tack vare det vietnamesiska folkets storslagna och triumferande motstånd mot den amerikanska imperialismens kontrarevolutionära intervention, fått uppleva en period av hopp, en tid av framvällande revolution som under 1968 gick upp i varv på ett rent remarkabelt sätt.

Den segerrika tetoffensiven åstadkom en kris i den amerikanska politiken, som mycket väl kan komma att stå olöst under den nya presidentperioden. Sedan följdes studentaktionen i Frankrike av en äkta revolutionär kris – en generalstrejk av tio miljoner arbetare som var nära att störta de Gaulles auktoritära regim. Därtill gjorde den slut på den period av stagnation och apati som de sista tjugo åren härskat i Västeuropa. I augusti följde sedan den frigörelse för de potentiella krafterna för en politisk revolution i Tjeckoslovakien, som framstod som en åskådningsundervisning för arbetarna i Sovjetunionen och övriga östeuropeiska folkdemokratier. Dessutom ser vi i Latinamerika (där de olika revolutionära rörelserna sedan några år tillbaka har varit koncentrerade till bondemassorna) allt fler och allt väldigare massdemonstrationer i de stora städerna, från Mexiko ända ner till Argentina.

Och det rör sig inte om isolerade episoder utan framtid. De revolutionära rörelserna i Europa likviderades tämligen snabbt under åren efter andra världskriget, delvis på grund av samarbete mellan de socialdemokratiska och de stalinistiska regimerna; och resten åstadkom välståndet för en generation framåt. Efter Stalins död ledde raden av ”avstaliniserings”-åtgärder till att en reformistisk anda började träda fram i Sovjetunionen och de östeuropeiska folkdemokratierna, och år 1956 knäckte byråkratin sådana rörelser i Polen och Ungern – i det sistnämnda fallet genom att dränka rörelsen i blod. De senaste tjugo åren har världsrevolutionens enda effektiva exponent varit den koloniala revolutionen. Denna har visat sig synnerligen livskraftig och vissa bakslag till trots har inte ens de grymmaste repressiva åtgärder kunnat hejda den. Och 1968 vaknade så arbetarrörelsen i Europa till ett nytt liv, som inleddes i Frankrike i maj och med den politiska revolution som växte fram i Tjeckoslovakien, antydningar om att vi är på väg in i en period då världsrevolutionen kommer att avancera på tre fronter: proletariatets revolution i de ekonomiskt framskridna kapitalistländerna, den koloniala revolutionen i de ekonomiskt underutvecklade länderna, vare sig dessa är självständiga eller inte, och den politiska revolutionen mot den allsmäktiga byråkrati som förtrycker samtliga folkdemokratier.

Massrörelserna år 1968 nådde förvisso inte alla de mål de kanske siktade till, men de utplånades inte och kunde inte heller hejdas helt. Om det är något vi har fått lära oss av detta år 1968, så är det att i det ytterligt tumultariska läge som råder i världen just nu, kommer varje ny kamp, även om den inte kröns med framgång i sin första fas, att i varje fall stimulera andra rörelser i andra stater, och kommer också att själv komma tillbaka med nya krafter. Vi befinner oss i ett stadium som ingalunda kännetecknas av något slags sammanbrott, utan tvärtom av att det nu håller på att mogna och växa fram en revolutionär rörelse vars like världen aldrig har skådat tidigare.

De bländverk som kallas ”konsumtionssamhället”, nykolonialismen, ”den fredliga samexistensen”, ”fredliga framsteg inom författningens ram” börjar blekna bort mer och mer. Framför allt tror ungdomen inte längre på dem, och det är föga troligt att de alls skall kunna återvinna sin position. Ungdomen håller på att återupptäcka revolutionära program och kampformer som de gamla reformistiska ledargrupperna – de må sedan vara socialdemokrater eller efterstalinister – i fyrtio års tid hade lyckats tysta och underkuva. De rörelser som trädde fram i brännpunkten 1968 har visat att det finns en väldig revolutionär potential, som kan frigöras i kanske högst oväntade former. Men de har också visat att hur stark och folklig en rörelse än må vara, så kan den inte vinna seger genom spontaniteten allena; om den skall segra krävs en revolutionär ledning väpnad med ett klart och bestämt program och internationell kringsyn, organiserad i ett politiskt sammansvetsat parti, i god kontakt med människorna och redo att handla djärvt och säkert.

Den maning som fjärde internationalen – om också bara genom sin existens och sin förmåga att leva vidare under dessa reaktionens år – har fört fram, maningen att skapa nya och folkliga revolutionära marxistiska partier och att skapa en folklig revolutionär international, har under de nu rådande omständigheterna blivit till ett bjudande och kategoriskt imperativ. Bland de uppgifter som åläggs de kämpande revolutionärerna som ett led i de kamper i stort som nu har inletts, framstår kravet på skapandet av nya marxistiska partier som rent överväldigande viktigt, om man skall kunna förhindra att den revolutionära potentialen splittras sönder i en hel. serie olika rörelser, som allesammans i tur och ordning ändar med nederlag. Ju förr nya revolutionära ledargrupper kan skapas, desto snabbare kommer den socialistiska revolutionen att tränga vidare och segra över hela världen.

Uppgifterna

Vilka är de närmast liggande av de uppgifter som har skapats av den ryska interventionen i Tjeckoslovakien och det läge som uppstått genom den? Varenda revolutionär, varenda arbetare som är hängiven socialismens sak, måste i fortsättningen betrakta Moskvas diktat som av noll och intet värde. De tjeckoslovakiska arbetarna måste få hjälp och stöd att förkasta det. Socialismens heder och framtid står på spel. Den internationella organisationen måste stärkas, så att den kan hjälpa de tjeckiska och slovakiska revolutionärer, vilkas strävanden har illegaliserats av den militära ockupationen.

Massrörelsen för en socialistisk demokrati i Tjeckoslovakien har för ögonblicket desorienterats och försvagats, men varken besegrats eller plånats ut. Dubcekgruppen saknade den kraft som krävdes för att stå motståndaren emot, och historien har mer än en gång i liknande sammanhang omvittnat att det skulle vara ett rent underverk om den verkligen skulle kunna återhämta sig. A andra sidan kommer rörelsen för en politisk revolution att byggas upp på nytt. Bland de tusenden och tiotusenden som grep till handling veckan den 21-27 augusti, kommer det att uppstå nya grupper och en ny revolutionär ledning. En ny förtrupp kommer att ha lärt sig läxorna från den ”tjeckoslovakiska våren”. Den kommer att ta upp på nytt allt som den gången fördes fram som delar i ett program för en äkta socialistisk demokrati, arbetarmakt baserad på demokratiskt valda arbetarkommittéer, rätt att organisera partier som respekterar de socialistiska maktförhållandena inom produktionen och rätten att ge uttryck för skiljaktiga meningar, och kamp mot alla försök från byråkratiska gruppers sida att gripa eller utöva makten över någon som helst sektor i samhället. Den kommer att vara uppfylld av den proletära internationalismens anda, kommer att stå i första ledet i den kamp för världsrevolutionen som pågår på alla fronter. Den kommer att organisera ett underjordiskt motstånd som i olika former, från kraftfullhet till smidighet, till slut kommer att göra om intet diktaten från Moskva och fullborda den politiska revolution som inleddes 1968.

Över hela världen kommer arbetarna att samlas till demonstrationer där man kräver att ryssarna skall evakuera Tjeckoslovakien omedelbart och utan villkor. Man kommer att genomföra demonstrationer med krav på att sovjetpolisen inte skall arrestera de så kallade ”fyrtiotusen huliganerna” – i själva verket de kommunistiska aktivister, tidningsmän, intellektuella, fabriksarbetare – som var den drivande kraften bakom motståndet under den första ockupationsveckan.

Men aktionerna för Tjeckoslovakien kan inte stanna vid dessa direkta och omedelbara mål. Det som har hänt är ju ändå bara det allra senaste i den långa serie av brott mot socialismen som begåtts av dessa byråkrater i Kreml, som de senaste fyrtio åren falskeligen har gjort anspråk på oktoberrevolutionens fana som sin. Stalinismen och dess avföda frodas fortfarande i Sovjetunionen, i folkdemokratierna och i den internationella arbetarrörelsen. De måste rensas ut en gång för alla.

Invasionen i Tjeckoslovakien visade å ena sidan upp en militär makt av första ordningen och å den andra en svårbemästrad politisk situation som skapat panikreaktioner hos de ryska ledarna.

Vi hyllar de tappra män och kvinnor som, sedan de månaderna innan offentligen försvarat de författare som dömts med orätt av ett domstolsväsen som är en skam och vanära för Sovjetunionen, därefter också visade sig modiga nog att demonstrera sitt motstånd mot ockupationen av Tjeckoslovakien på själva Röda torget. Också de måste räddas ur fängelset. Kampanjen för deras befrielse kommer, liksom kampanjen för att få de utländska trupperna att lämna Tjeckoslovakien, att bli till en stimulans också för de ryska massorna.
Sovjetunionens arbetare, ungdomar och intellektuella måste få klart för sig att ingen medlem av arbetarrörelsen längre låter sig luras av de lögner som kommer från ledarna i Kreml och deras lakejer, och att varje försök från deras sida att avlägsna dessa män från deras maktställning kommer att få entusiastiskt stöd från all världens arbetare.

Också i övriga länder som deltog i invasionen har tappra män vågat vända sig mot detta brott. I Polen har åtskilliga personer satts i fängelse sedan i mars, däribland ledarna för den kommunistiska renässansen, Modzelewski och Kuron, som vid det laget redan hade dömts till flera års fångläger för sin insats när de på vänsteroppositionens tid formulerade ett program för den antibyråkratiska revolutionen. Man har – ibland i stor skala, bland annat på fabrikerna – visat sin motvilja mot byråkratins brott. De internationella arbetaraktionerna för solidaritet med det tjeckoslovakiska folket måste breddas till att gälla också alla de som lett den antibyråkratiska kampen i andra stater.

Både Jugoslaviens Tito och Rumäniens Ceaucescu protesterade mot invasionen i Tjeckoslovakien, men båda gjorde det i första hand som statsöverhuvuden. Tito önskade själv inte de massdemonstrationer som ägde rum i hans eget land – i juni 1968 hade han händerna fulla med en studentrevolt mot den härskande byråkratin i Jugoslavien. Ceaucescu började organisera en väpnad arbetarmilis, men stämde snart ner tonen i sina protester, och fortsätter hur som helst att upprätthålla en hård politisk och byråkratisk regim i sitt eget land.
Över hela denna del av det ”socialistiska lägret” borde Kremls och dess satelliters desperata handling stå som en ljudande signal till en beslutsam kamp för den socialistiska demokratin. Den officiella kommunistiska rörelsen har vid det här laget hamnat i ett desperat tillstånd av ideologiskt sammanbrott och organisatorisk försvagning. Den sortens balansakt som t.ex. ledningen för det franska partiet ägnar sig åt, där man strävar efter att å ena sidan bevara kontakterna med Kreml men å den andra ändå inte förlora sina kontakter med medelklassens vänsterflygel och de franska socialdemokraterna, kommer inte att rädda någonting alls. Många kämpande kommunister krossades helt av Stalin och efterstalinisterna, som sökte sin tillflykt i en allt mer markerad socialdemokratisering av kommunistpartierna eller i politisk overksamhet. Men till de som ändå inte har förlorat sin tro på kommunismen, och ser nytt hopp i det som har hänt de senaste månaderna, skulle vi vilja säga: sluta upp med den strutsinställning till krisen som skakar er rörelse; närma er i stället modigt och klarsynt de viktiga frågorna i sammanhanget och var inte rädda för att låta krisen utveckla sig till en konvulsion. De besvär kommunistiska partiet haft att dras med i så många år kan botas bara med mycket starka mediciner – troligen kommer det rentav att tarvas en operation. Stå därför redo att göra er insats i arbetet på att skapa nya revolutionärt marxistiska ledargrupper, tillsammans med de kämpar som redan i många, långa år har utkämpat denna kamp under trotskismens fana och tillsammans med de nya unga revolutionärer som har trätt fram de senaste åren.

Det brott Kreml har begått i Tjeckoslovakien är långtifrån ödesdigert för socialismen. I stället kan det mycket väl betyda början till en stark förnyelse inom den kommunistiska rörelsen, just genom att det så tydligt visar till vilka djup av skändlighet och ondska byråkratin nu har sänkt sig. Det intensivt revolutionära läget i världen i dag gynnar en sådan utveckling. Militär styrka kan inte – den saken har redan bevisats bortom allt tvivel – besegra en stark och folklig rörelse under en fast och djärv ledning. Händelserna i Prag stämplar inte vår egen tid som en tid för förtvivlan och reträtt, utan som en tid för angrepp.

Ner med den kremlska byråkratins väpnade kontrarevolutionära intervention i den Socialistiska republiken Tjeckoslovakien!

Vi kräver att alla utländska trupper omedelbart och utan villkor lämnar Tjeckoslovakiens mark! Bort med händerna från de tjeckoslovaker som gjorde motstånd mot invasionen i sitt land!
Solidaritet med det hjältemodiga vietnamesiska folket! Dra bort de ryska stridsvagnarna från Tjeckoslovakien och överlämna dem till Vietnams kämpande folk!
Länge leve den socialistiska världsrevolutionen!

Pierre Frank

Pierre Frank om ”Stalinfenomenets historia”

Pierre Frank recenserar: Jean EllensteinStalinfenomenets historia,  Arbetarkulturs, förlag, 1977. Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1980.

Äntligen kan vi säga, utan att bli anklagade för antisovjetism, att de i Moskva fängslar folk på grund av deras politiska åsikter. Äntligen kan vi säga att ”Bekännelsen” inte är en antikommunistisk film. Äntligen kan vi protestera mot det fula trick som regeringen i Östtyskland spelat Wolf Biermann. Detta är möjligt idag, sedan Marchais givit klarsignal. Men varför är det så, att det som igår fortfarande var antikommunism och antisovjetism, inte längre är det idag? Från Marchais och ledarskapet i Franska kommunistpartiet (fortsättningsvis PCF) får vi, idag liksom igår, bara tvärsäkra uttalanden, inga förklaringar. Idag som igår, har vi bara att tro på deras ord.

Vill vi veta mer om stalinismen får vi vända oss till Jean Ellenstein. Han är idag PCFs auktoriserade historiker och dessutom prorektor inom C.E.R.M. (Centrum för marxistiska studier och forskning – en institution som officiellt drivs av PCF), vilket har till en av sina uppgifter att skola PCF-kadern i Sovjetfrågan. Dessutom var han nyligen PCFs kandidat i fyllnadsvalet i femte arrondissementet i Paris, där han speciellt symboliserade ”tjugoandra PCF-kongressens linje”. Rustad med så många titlar gav han för inte så länge sedan ut en redogörelse för ”Chrusjtjevrapportens begränsningar och betydelse.” För ungefär ett år sedan publicerade han en bok med titeln ”Histoire du phénoméne Stalinien”(1), vilken gör det möjligt för oss att förstå betydelsen av och begränsningarna hos antistalinismen, om inte hos författaren så åtminstone hos PCF. För Ellenstein publicerar inte en bok om ett så känsligt ämne utan att först fått klartecken från Place du Colonel Fabien (PCFs huvudkvarter).

Denna bok innehåller många fakta som gör den användbar när man skall övertyga en medlem i kommunistpartiet som inte vill tro på fakta om Stalins oräkneliga brott, om Trotskijs roll både under Oktoberrevolutionen och som skapare av Röda armén och om de lögner som Moskva sänder ut om Sovjetunionen o.s.v. Vilken enorm skillnad jämfört med tidigare skrifter! Otvivelaktigt skulle den chocka vem som helst som under åratal fullständigt svalt den apologetiska prosan och bländats av en ljusblå himmel utan moln.

För detta ändamål är det nödvändigt att flitigt använda boken, vilket rekommenderades i en artikel i tidskriften ”Quatrieme Internationale”.(2 ) Vi skall också diskutera den, men inte för att visa vad den kan användas till, utan för att visa vad som måste förkastas i den. För alla dem som inte inväntade att Ellenstein skulle upptäcka många av dessa saker, är hans bok fortfarande inte en sanningsenlig historik över Sovjetunionen och stalinismen. Precis som en halvfull flaska också är halvtom, är en bok som behandlar historia, även om den bara innehåller några halvsanningar, lögnaktig. Vi skall inte gå igenom ”Stalinfenomenets historia” sida för sida för att peka på alla de punkter som behöver klargöras eller korrigeras – de är för många. Inte heller skall vi diskutera den åtskillnad som Ellenstein gör mellantermerna ”stalinfenomen” och ”stalinism”. Vi är inte intresserade av semantiska frågor, utan av hur han använder termerna när han skall förklara vad som hänt och vad som händer i Sovjetunionen.

Det han har bibehållit av stalinismen

En sak bör stå klar från första början: samtidigt som Ellenstein erkänner Trotskijs roll i Oktoberrevolutionen är han lika oärligt antitrotskistisk nu som förr: ”Vi måste betänka att trotskismen av år 1931 inte var densamma som i våra dagar när den utmärks av antisovjetism och en dogmatisk tillbakablickande strategi”(3) Han bevisar inte sina påståenden, särskilt inte anklagelsen om antisovjetism. För honom är helt enkelt vår revolutionära strategi ”förlegad” till skillnad från den reformistiska vägen till socialismen.

Men det är inte bara antitrotskismen som Ellenstein bibehållit av stalinismen. Till denna måste läggas metoden att välja de opponenter som passar honom, vilket är helt i stil med de ”marxistiska veckor” under vilka stalinisterna roar sig med att diskutera med alla slags filosofiska, historiska och ekonomiska riktningar, samtidigt som man systematiskt struntar i de marxister som inte politiskt ställer upp på PCFs gällande linje. Ellenstein är bara något skickligare; han väljer det som passar honom hos t.ex. Trotskij eller Deutscher för att nedsabla en Bettelheim.(4 ) Han tvekar inte att ta till förvanskningar för att bekämpa trotskismen. T.ex. talar han om ”Rizzi, en italiensk trotskist” när det är allmänt känt att den senare bekämpade Trotskijs analys av Sovjetunionen som en arbetarstat och att Trotskij utförligt vederlade Rizzis teorier om ”byråkratisk kollektivism”, vilka senare togs upp av Burnham. Med utgångspunkt från en olycklig formulering hos Rakovskij om Sovjetunionen fastslår Ellenstein felaktigt att Trotskij själv i ”Den förrådda revolutionen” var osäker om Sovjetunionen skulle kunna betecknas som en arbetarstat.(5)

Vad Stalins person beträffar, gör han sitt bästa för att ställa honom i ljusan dager: ”… Stalin vid revolutionens början var rik på erfarenheter av skilda slag, däribland internationella relationer”(6) Detta sista påstående är helt enkelt osant! Stalin lämnade Ryssland bara för två, tre korta utlandsvistelser, i samband med ryska partikongresser och för att skriva en broschyr om den nationella frågan. Det är en överdrift att kalla detta ”internationella relationer.” Ellenstein gör också Stalin till ”en begåvad popularisator” av marxismen.(7) Som kontrast fastslår han att Trotskij ”var aldrig annat än medelmåttig taktiker, och trivdes bättre i krislägen än i perioder av relativt lugn”(8) Ungefär som Alice i Underlandet, har Ellenstein ett slags uppochnervänt kriterium för talang och medelmåttighet – och även när det gäller naturen hos historiska perioder. Revolutionsperioden, 1917-23, är för vår författare en period av ”krislägen ”, medan den stalinistiska perioden, när alla gamla bolsjeviker och miljoner sovjetmedborgare likviderades (han medger antalet), är en period av ”relativt lugn ”.

Förvanskad historia

Vi kan sträcka oss så långt att vi ger Ellenstein rätt att missta sig om personer och historiska perioder. Han har full rätt att ogilla revolutionära stormar och föredra lugna vatten. Men är det möjligt att grövre förvränga de händelser som utmärkte stalinismens framväxt än att skriva: ”Det är mycket betecknande att inte en enda av partiledarna – trots den oenighet som fanns mellan dem under åren 1923-27 – hade ifrågasatt de politiska institutioner som upprättats år 1922”.(9)

Detta är ren lögn! Trotskij å ena sidan och 46 andra bolsjevikledare å andra sidan krävde redan 1923 att partiet skulle demokratiseras. Den Förenade oppositionen upprepade detta krav 1926 och -27 i en plattform där man också förespråkade att statsapparaten kraftigt skulle nedskäras. Om detta viktiga dokument har Ellenstein inte ett enda ord att säga. Han talar inte heller om för läsaren att Oppositionen redan 1923 (i Trotskijs fall så tidigt som 1922 i hans rapport till SUKPs 11:e kongress) krävde industrialisering och planering. När det gäller denna tidsperiod betonar han bara det faktum att Bucharin, till skillnad från Stalin, ville gå långsamt fram med att industrialisera landet och uttrycker sin förvåning över att Stalin skulle ha satt den i full rullning. I stället för att hänvisa till Trotskij eller Deutscher, som Ellenstein måste anse vara alltför vänligt inställd till Trotskij, kunde Ellenstein ha använt sig av professor E.H. Carr (vars verk han bara nämner när de passar hans teorier) – en icke marxistisk historiker, men en historiker som mycket samvetsgrann! samlat ihop en enorm mängd dokument som han mycket skickligt använt sig av för att skriva Sovjetunionens historia. Han skulle ha upptäckt:

(a) att planering och industrialisering accepterades först efter det att Oppositionen under fem år fört kamp mot Stalin och Bucharin, den senare gjorde t.o.m. gällande att man byggde socialismen ”med snigelns hastighet” (10),

(b) att både Stalin och Bucharin förnekade kulakfaran ända till slutet av 1927,

(c) att Stalin, som den kortsynte byråkrat han var, började ändra kurs först när han stötte på hindret och då anammade han en politik som föreföll nära Oppositionens, men med metoder och en rytm som denna inte alls förespråkat. Längre fram skall vi ge ytterligare exempel på Ellensteins sätt att skriva historia.

Det är å andra sidan sant att han helt riktigt betonar de otillräckliga ansträngningarna som gjordes för att förverkliga demokratin, något som snart skulle sätta sin prägel på den fortsatta utvecklingen av den ryska revolutionen: ”… bristen på demokrati ligger bakom Stalinfenomenets uppkomst och triumf”.(11) Ellenstein säger också, helt korrekt, att förhållandena under inbördeskriget tillsammans med Rysslands historiska efterblivenhet, inverkade negativt på den demokratiska utvecklingen i landet. Men han framhärdar alltför mycket på denna punkt och tillgriper då, avsiktligt eller ej, ett gammalt argument av socialdemokratiskt ursprung som använts av alla fiender till bolsjevismen.

Det var också Lenins fel!

Förutom de objektiva förutsättningarna hävdar Ellenstein att ett visst ansvar för denna avsaknad av demokrati och därmed också stalinfenomenet, faller på Lenin:

Det ryska och sovjetiska… experimentet utvecklades inte via någon politisk demokrati. .. Även Lenin, som angrep dessa frågor utifrån en sund teoretisk insikt, underskattade alltid demokratins betydelse, eftersom han utgick från sina egna ryska erfarenheter och assimilerade de demokratiska enbart utifrån… (Han) kan åskådliggöra de revolutionära processerna enbart genom sina egna erfarenheters förvända och förvändande lins …”(12) ”År 1918, och kanske inte heller år 1923, kunde Lenin veta att socialismen, även om den utgjorde en övergång från kapitalism till kommunism, skulle vara i många decennier och att staten skulle få en allt större roll.”(13)

Vilka orimliga felaktigheter döljer sig inte i dessa få meningar. Lenin, som ville att varje kokerska skulle kunna fylla styrandefunktioner, underskattade således alltid, enligt Ellenstein, demokratins betydelse p.g.a. att han bar ryska glasögon som förvrängde hans egen erfarenhet! Inte som dessa duktiga franska demokrater, (i stil med Marchais) som har god syn och klart kan urskilja saker och ting i demokratins och den borgerliga parlamentarismens klara atmosfär. Och stackars Rosa Luxemburg, som samtidigt som hon polemiserade mot Lenin om bland annat arbetardemokrati, förlöjligade de som ansåg ”den borgerliga demokratins hönsgård vara den institution som var kallad att genomföra den mest fantastiska sociala omvälvningen i historien”.

Det andra citatet från Ellensteins bok innehåller en fullständig stalinistisk revidering av marxismen. Varken Marx eller Lenin (i ”Staten och revolutionen ”} sade att ”socialismen utgjorde en övergångsperiod från kapitalism till kommunism, under vilken staten skulle komma att spela en allt större roll”. De talade om två stadier hos det kommunistiska samhället – ett lägre stadium som de betecknade som socialistiskt och ett annat, högre, som de kallade för det genuina kommunistiska samhället. De gjorde följande åtskiljning mellan dessa två stadier:
(a) i det lägre stadiet är fördelningsprincipen ”samma mängd produkter för samma mängd arbete” vilket fortfarande förutsätter ”den borgerliga rättens trånga synsätt”, medan det högre stadiet karakteriserades av maximen ”av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”;
(b) i kommunismens högre stadium, d.v.s. i överflödets rike, kommer staten att försvinna helt, medan den i det lägre stadiet, från och med proletariatets maktövertagande, bara kommer att börja vittra bort:

”Statens ”bortdöende” i den gängse, allmänt utbredda – om man så får uttrycka sig – massomfattande föreställningen innebär otvivelaktigt att undanskymmande, om inte rent av ett förnekande av revolutionen. En sådan tolkning är emellertid den grövsta förvrängningen av marxismen. .. Engels (tatar) här om att den proletära revolutionen ”upphäver” bourgeoisins stat, medan orden om bortdöendet hänför sig till resterna av det proletära statsväsendet efter den socialistiska revolutionen. Den borgerliga staten ”dör” inte ”bort” enligt Engels utan ”upphäves” av proletariatet under revolutionen. Det som dör bort efter denna revolution är den proletära staten eller halvstaten… Om ”bortdöendet… talar Engels alldeles klart och bestämt då det gäller epoken efter ”statens besittning av produktionsmedlen i samhällets namn ”d.v.s. efter den socialistiska revolutionen…’ ”Den borgerliga statens avlösning av den proletära är omöjlig utan en våldsam revolution. Den proletära statens upphävande d.v.s. upphävandet av varje stat överhuvudtaget, är omöjlig på ett annat sätt än genom ”bortdöendet””(15)

Det stämmer att Marxs och Engels teori om den proletära diktaturens stat, under den period som följer omedelbart efter maktövertagandet, utgick ifrån, uppfattningen att revolutionen skulle äga rum i ett utvecklat kapitalistiskt samhälle. Problemet komplicerades av det faktum att varken Ryssland eller de andra länder där kapitalismen avskaffats, var utvecklade kapitalistiska länder (utom Tjeckoslovakien och Östtyskland, där dock omvälvningen framförallt åstadkoms genom militär intervention). Det är på grund av detta som dessa samhällen, i vilka det var nödvändigt att först åstadkomma den ”primitiva ackumulation” som de föregående regimerna inte lyckats med, idag fortfarande är övergångssamhällen till socialismen (det lägre stadiet av kommunismen) snarare än riktiga socialistiska samhällen.

Viktigast av allt är att varken Marx eller Lenin föreställde sig att den sociala ojämlikheten skulle öka och att staten skulle spela en mer och mer betydande roll efter maktövertagandet – vilket skedde under Stalin, som försökte rättfärdiga sin politik teoretiskt. Det var han som så tidigt som 1935 framhöll att ”socialism” hade fullbordats i Sovjetunionen och att man nu skulle gå vidare till nästa fas, kommunismen. Det var också han som uppfann ”teorin ” att ju längre man kommer i det socialistiska uppbygget, desto mer skärps klasskampen, vilket inte leder till att staten ”vittrar bort” utan till att den stärks som repressiv apparat, för vilket Moskvarättegångarna var ett uttryck. På detta plan har Ellenstein uppenbarligen bibehållit hela den stalinistiska ”teorin” men, och här är han inkonsekvent, han vill inte ha repressionen. Vi kanske har misstagit oss, men vi har inte träffat på en enda hänvisning till statens bortvittrande i hans bok.

Att kosta på sig lyxen av en revolution…

De omständigheter som fick Lenin att underskatta demokratin och att betrakta övergrepp på denna som en norm för den socialistiska revolutionen ledde enligt Ellenstein också till Kominterns strategiska misstag i fråga om de utvecklade kapitalistiska länderna:

Det som år 1919 framstod som en norm skulle under de följande åren framstå som ett undantagsfall, och som en följd därav kom den av den Kommunistiska Internationalen (ursprungligen) antagna strategin att visa sig stämma dåligt överens med den faktiska situationen i de kapitalistiska länderna. Den stämde å andra sidan mycket bättre överens med situationen i de koloniala länderna, där den nationella befrielserörelsen kunde föra människorna mot den socialistiska revolutionen utmed vägar som historiskt skiljde sig från den ryska revolutionens, men liknade den däri att de demokratiska processerna spelade en liten roll. ”(16)

Det strategiska schemat, eller i klartext, den revolutionära vägen förmodas vara undantaget. Men, har den andra lösningen, den parlamentariska vägen av gradvis utveckling av den borgerliga demokratin, som anges vara lagen och inte undantaget, någonsin lett till en seger för socialismen? Detta är en fråga som Ellenstein inte ställer sig. Borde den revolutionära vägen ha följts i Frankrike och Italien efter Andra världskriget? Låt oss lyssna till vår socialistiska strateg:

Dessa båda länder hade befriats av anglosaxerna, och även om deras folk så hade önskat, vilket inte var fallet, kunde de inte unna sig lyxen av en revolution, som amerikanarna och engelsmännen skulle ha dränkt i blod, utan att Sovjet kunde ha ingripit… ”(17)

”Lyxen av en revolution”- för att unna sig den måste man vara vietnames, och ställas ansikte mot ansikte med en halv miljon amerikanska soldater, efter att ha kämpat mot japanska och franska trupper. Goda européer, vars förfäder erövrade några ganska bräckliga demokratiska rättigheter som inte uppskattas av Ku Klux Klan och nazister inte uppskattar), kan inte nå socialismen genom revolution. I stället kommer de att köras dit i lyxvagnar.

Vad kan man säga om den ”ringa betydelsen av demokratiska processer” för de länder som var kolonialiserade innan kapitalismen störtades? De kan nöja sig med en EPA-socialism. Det är inte ett direkt rasistiskt uttalande, men det stinker likväl.

Thermidor

Vi kommer nu till ett annat exempel där Ellenstein i egenskap av historiker försöker framställa stalinismen som någonting som stärker den socialistiska revolutionen, något som Trotskij, inte skulle ha förstått

… han (Trotskij) förstod inte att Thermidor var en förlängning av den borgerliga revolutionen med andra metoder, i andra former och även med andra personer. Bonaparte konsoliderade den borgerliga revolutionen på samma sätt som Stalin genomförde den socialistiska”.(18)

Under de år stalinismen var på uppgång användes begreppet Thermidor i Sovjetunionen på ett sätt som ofta var förvirrat. Trotskij erkände detta och i februari 1935 skrev han en självkritisk pamflett för att ge sin slutgiltiga åsikt i frågan. Där kan vi läsa följande:

l794 års Thermidor åstadkom ett överförande av makten från vissa grupper i Konventet till andra, från en sektion av det segerrika ”folket” till andra skikt. Var Thermidoren kontrarevolutionär? Svaret på denna fråga beror på hur vid betydelse vi, i ett givet fall, ger begreppet ”kontrarevolution”. Den sociala omvälvningen 1789-93 var borgerlig till sin natur. Till innehållet begränsade den sig till att ersätta det statiska feodala ägandet med det ”fria” borgerliga ägandet. Den kontrarevolution som skulle ha ”motsvarat” denna revolution borde ha strävat efter att uppnå ett återupprättande av de feodala ägandeförhållandena. Men under Thermidoren gjordes inte ens ett försök i denna riktning. Robespierre sökte sitt stöd bland hantverkarna, Direktoriet inom mellan-bourgeoisin. Bonaparte allierade sig med bankerna. Alla dessa förändringar- vilka naturligtvis inte bara hade en politisk utan också en social innebörd – ägde emellertid rum på det nya borgerliga samhällets och den nya borgerliga statens grundval. Thermidoren var en reaktion som verkade på revolutionens sociala grundval… Naturligtvis jämför vi dagens Kremlbonapartism med bonapartismen under bourgeoisins uppgång och inte under dennas nedgång… Ur den synvinkel som vi är intresserade av, är skillnaden i den sociala grundvalen för de båda typerna av bonapartism, den med jakobinskt och den med sovjetiskt ursprung, mycket viktigare. I det förra fallet handlade det om att befästa den borgerliga revolutionen genom att utrota dess principer och dess politiska institutioner. I det senare fallet rör det sig om att konsolidera arbetar- och bonderevolutionen genom att krossa dess internationella program, dess ledande parti, dess sovjeter… Napoleon förde en kamp inte bara mot den feodala världen utan också mot ”packet” och mot små- och medelbourgeoisins demokratiska sammanslutningar… Stalin försvarar Oktoberrevolutionens erövringar inte bara mot den feodala och borgerliga kontrarevolutionen utan också mot arbetarnas krav, deras otålighet och missnöje. Han krossade vänsterflygeln som uttryckte de oprivilegierade arbetande massornas lagbundna historiska och framstegsvänliga tendenser. Han skapade en ny aristokrati genom extrema löneskillnader, privilegier, titlar o.s.v. ”(19)

Vi kan se att Trotskij inte ”förstod” innebörden av den stalinistiska Thermidoren respektive av den borgerliga Thermidoren. Han skulle ha behövt en Ellensteins skarpsinne för detta! ”Med andra metoder, i andra former och även med andra personer” säger Ellenstein. Men hur? Stalin ”fortsatte” den socialistiska revolutionen genom att utplåna varje atom av demokrati i Sovjetunionen och genom att avrätta den överväldigande majoriteten av ledarna och deltagarna i Oktoberrevolutionen. Var och en konsoliderar revolutionen på sitt sätt.

”Stalinfenomenets” natur

Men vad är det då som enligt vår historiker ligger bakom detta ”stalinfenomen”? Han skriver en mening som förtjänar att bevaras åt eftervärlden,: ”Företeelsen var alltså begränsad i tiden och rummet och inte någon för den historiska, nutida eller framtida socialismen historiskt given nödvändighet”(20)

En företeelse som är ”begränsad i tiden och rummet”. Vad finns det för något i denna vår värld på jorden, förutom den Helige ande, fantomer, ektoplasmer och liknande, som inte är ”begränsade i tiden och rummet”. Socialismen och kommunismen kommer också att vara det. Stalinismen var naturligtvis inte ens i Sovjetunionen en oundviklig, ödesbestämd nödvändighet – trotskisterna sade detta för länge sedan, och det var just därför Trotskij och Oppositionen kämpade mot stalinismen från det ögonblick den tog sina första steg. Var är då den sociala naturen hos detta fenomen som är begränsat ”i tiden och rummet”? Ellenstein ifrågasätter partiet och statsbyråkratin men han gör det i termer som måste studeras noga:

”Antalet statstjänstemän ökade starkt och närmade sig en improduktiv nivå. Heltidssysselsatta partiarbetare och funktionärer inom statsapparaten åtnjöt ofta materiella, politiska och intellektuella fördelar, vilket gav dem vissa privilegier jämfört med folket. Del skulle emellertid stå i strid med fakta att tala om en ny klass av ”privilegierade” byråkrater, vilket vissa trotskister gjorde på trettiotalet och senare”(21)

Det kan medges att en – minimal – del av arbetsprodukten, vilken inte fördelades bland lönearbetarna (i form av löner) utan som staten tog hand om. i oproportionerlig grad monopoliserades av stats- och partifunktionärerna. Detta är förvisso en konsekvens av byråkratifenomenet, men skillnaden mellan det och talet om mervärde och en byråkratklass är enorm… Dessa. . . förmåner… tillät vissa att leva bättre än andra sovjetmedborgare.. . men detta räcker verkligen inte till att konstituera skapandet av en ”byråkratklass”. Det existerar förvisso sociala orättvisor under socialismen, men hur utopiskt vore det inte att tro att det inte kunde göra det!(22)

Det är förvisso sant att stalinfenomenet var byråkratiskt, men därmed menas att byråernas roll var viktigare än massornas och att administrativa beslut vägde tyngre än ekonomiska stimulanser. Detta innebär att ekonomin kunde vanskötas, att städerna kunde administreras illa och kolchoserna skötas dåligt till följd av beslut av tjänstemän som var inkompetenta, oansvariga, inte kunde leva upp till sitt ansvar eller var korrupta… Denna sjuka var inte specifikt socialistisk… Den kan återfinnas i alla kapitalistiska länder”(23)

För det första: det som är ”motsatsen till sanningen” är att tillskriva Trotskij och trotskisterna, inberäknat dagens, åsikten att sovjetbyråkratin är en klass. Hur många dispyter och splittringar har inte Fjärde Internationalen erfarit p.g.a. denna fråga om huruvida byråkratin är en ny klass eller en privilegierad social kategori i arbetarstaten. Armén och kyrkan representerar inte klasser utan sociala kategorier. Men det hindrar dem inte att under vissa omständigheter styra en stat baserad på t.ex. kapitalistiska ägandeförhållanden. I Sovjetunionen är ägandeförhållandena av socialistisk karaktär. Trots detta är det inte proletariatet, utan byråkratin som ända sedan Stalin på ett despotiskt sätt styr samhället.

För det andra: Ellenstein förringar medvetet de fördelar och privilegier som byråkratin åtnjuter i Sovjetunionen. Han säger dessutom att man måste vara utopisk om man tror att sociala orättvisor inte kan finnas under socialismen. Det är riktigt, men det är inte det saken gäller. Under Stalin kämpade regimen inte, som den borde ha gjort, mot sociala orättvisor under uppbygget av socialismen: den ökade dem. Hela dess politik gick i den riktningen – på arbetarnas bekostnad. Här reviderar Ellenstein återigen Marx och Lenin och glömmer att de entusiastiskt applåderade Pariskommunens beslut att, som ett led i kampen mot byråkratin, betala sina valda representanter och funktionärer en lön som inte överskred en yrkesskicklig arbetares. Den unga sovjet-regimen förmådde, trots att den var uppbyggd på arbetar- och bonderåd, inte göra så mycket. Under de första åren var den p.g.a. knappheten och kaderflykten från staten och ekonomin bara förmögen att upprätthålla denna norm bland medlemmarna i kommunistpartiet. Till och med denna regel avskaffades när Stalin fick makten över partiet.

Ytterst ser Ellenstein i byråkratin inte en privilegierad social kategori utan bara dåliga metoder och inkompetenta och oansvariga människor – precis som i ett kapitalistisk samhälle. Men varken, under ett kapitalistiskt styre eller i Sovjetunionen, är det brist på kompetenta, ansvarsfulla och okorrumperade byråkrater. Man kan inte förklara en social regim eller politiska strukturer med individuella misstag. Ellensteins ståndpunkt står fullständigt i strid med troskister-nas uppfattning om Sovjetunionen som en regim baserad på en privilegierad byråkrati, som för att vidmakthålla sig själv och för att utvidga sina privilegier, obarmhärtigt slog till och avrättade de som försvarade arbetarklassens krav. Då denna byråkrati misslyckades att finna en stabil social position som svarade mot de nya produktionsförhållandena, fann den sig självt tvingad att försöka utse en högsta skiljedomare materialiserad i en person, runt vilken de utövade en kult.

Socialism i ett land

Ellenstein försvarar ”teorin” om ”socialism i ett land”:

Oppositionen – den från 1923 eller 1925-26 – hade begått det stora misstaget att inte inse nödvändigheten av detta slagord vilket kunde fattas av bondemassorna, därför att det implicerade ett fördömande av ett offensivt revolutionärt krig och därför av all äventyrspolitik”.(24) ”Socialism i ett enda land var den enda möjliga vägen omedelbart efter revolutionens nederlag i Europa.”(25)

Han hänvisar inte till de hårklyverier som Bucharin kom med för att rättfärdiga ”socialism i ett land”, utan till mera jordnära saker. Att vara anhängare av den internationella revolutionen är för honom framför allt att vara en äventyrare som förespråkar offensiva revolutionära krig – vilket är en oärlig förvrängning av Oppositionens ståndpunkter. Enligt Ellenstein var det nödvändigt att skapa en ideologi för bönderna och för de utmattade massorna i allmänhet – en ideologi som uppenbarligen passade byråkraterna, som tyckte att revolutionen hade varat tillräckligt länge och att det var dags att rädda de privilegier och andra fördelar som var nödvändiga för ett bättre liv.

Ellenstein erkänner att Hitlers maktövertagande ”var ett område på vilket Stalin hade ett stort ansvar”(26) Men han inser inte att den stalinistiska politiken under den s.k. ”tredje perioden”, vilken påskyndade Hitlers seger genom att gå emot arbetarnas enhetsfront mot nazismen. var en av de mest förödande frukterna av ”teorin” om ”socialism i ett land”. Stalin insåg att, för att kunna bygga denna socialism inom Sovjetunionens gränser, var nazismens maktövertagande (som han trodde skulle skapa en instabil regim) att föredra framför en regering som inbegrep världsimperialismens socialdemokratiska bihang.

Låt oss i denna fråga lägga till att Ellenstein framställer det som om Bucharin, till skillnad från Stalin, hade insett det nazistiska hotet mot Sovjetunionen. Som stöd för detta påstående inflikar han några rader från ett tal som hölls på SUKPs 17:e kongress 1934 (d.v.s. efter Hitlers maktövertagande) – rader, som för övrigt dränks i en hyllning till Stalin och som inte kommer med någon alternativ politik. Å andra sidan ägnar Ellenstein inte en rad, inte ett ord i sin bok åt Trotskijs talrika texter från åren mellan 1929 och 33, värda all uppmärksamhet, där han varnar för hotet från Hitler och propagerar för en enhetsfront av de kommunistiska och socialdemokratiska partierna för att bekämpa detta hot. Texter som ådrog honom den mest avskyvärda stalinistiska förtalskampanj, vilken banade väg för de kommande ”Moskvarättegångarna ”.(27)

Låt oss till sist när det gäller Stalins utrikespolitik nämna ytterligare en lögn, det finns inget annat ord för det, från ”stalin-fenomen”- historikern. Enligt honom var det efter Hitlers maktövertagande nödvändigt att anamma en annan politik: ”… den enda strategi som tycktes kunna spärra vägen för nazismen och andra slag av fascism, nämligen ”demokrati eller fascism”.(28) Resultatet av detta var folkfrontspolitiken. Men, tillägger han:

Kominterns sjunde kongress konfirmerade denna politik. Olyckligtvis försvårade stalinfenomenet tillämpningen av denna nya politik och förhindrade i stor utsträckning att den gavs den nödvändiga teoretiska dimensionen”(29)

Detta är helt fel. Folkfrontspolitiken hindrades aldrig av Stalin. speciellt inte i Frankrike och Spanien. Vi hittar ingen hänvisning i Ellensteins bok till spanska revolutionen, där folkfrontspolitikens strategi ”demokrati eller fascism” användes med känt resultat. De som vid den tiden, på ett mer eller mindre ingående sätt, hävdade att det var nödvändigt att inte lita till den borgerliga demokratin för att besegra fascismen eftersom fascismen närdes av den borgerliga demokratins oförmåga att vidmakthålla det kapitalistiska systemet; de som sade att fascismen bara kunde besegras genom en socialistisk revolution, de anklagades då för att vara ”hitlertrotskister”. Moskvarättegångarna, den första inträffade praktiskt taget samtidigt med utbrottet av spanska inbördeskriget, var knivhugg som Stalin riktade lika mycket mot den spanska revolutionen, som mot Sovjetunionen självt.

Stalinismens kvarlevor … på mentalsjukhusen

Innan vi börjar undersöka stalinismen närmare in på knutarna, bör vi fråga oss vad det blivit av Sovjetunionen idag. Följande är vad Ellenstein har att säga:

De yttringar av ”nystalinism” som kan finnas är rester från det för gångna: de är en följd av vanor, etablerade administrativa strukturer och attityder vilka det som bekant är svårt att förändra”.(30)

Publikationer förbjudna av censuren, deportationer till läger, landsförvisningar, internering av oppositionella på mentalsjukhus, den militära interventionen i Tjeckoslovakien för att installera en ny centralkommitté i kommunistiska partiet etcetera… allt detta är bara kvarlevor från det förgångna. Liksom hela stalinfenomenet beror dessa kvarlevor på ryssarnas vanor – de som aldrig upplevt demokrati. Dessutom är det ju så svårt att ändra på folks läggning och sinnelag… Det är precis som om jag lyssnat till min specerihandlare: i dessa ord avslöjas Ellensteins småborgerliga mentalitet i hela sin nakenhet. Är det inte målet för arbetarrörelsen att ändra samhället och på så sätt även vanor, attityder och moral? Om ledarna i Sovjetunionen är så osedvanligt ljumma i denna fråga, vad skall då de arbetande massorna i detta land göra? Vilket program föreslår Ellenstein dem? Vi hittar ingenting om detta i hans bok. Vi far väl anta att boken är skriven i namn av ickeinblandning i broderpartiets inre angelägenheter, denna hycklande formel som tillåter kommunistpartierna i väst att sjunga Sovjetunionens lov i varje fråga hur obetydlig den än är, men att inte säga någonting om de brott som begåtts: det längsta de kan gå idag, flera årtionden efteråt, är att på ett föga övertygande sätt säga att de inte längre instämmer i en del av Kremlledarnas handlingar, det är allt.

Det är Kominterns och de andras fel!

Låt oss lämna den stalinska in- och utrikespolitiken på regeringsnivån, för stalinfenomenet rör mer än det. För trots ”teorin” om socialism i ett land begränsade sig stalinismen inte till Sovjetunionen och drog sig inte för att blanda sig i broderpartiernas affärer. Tvärtom, den drabbade alla kommunistpartier i världen. Det Ellenstein skriver om denna fråga är minst lika felaktigt som det han t.ex. skriver om Sovjetunionen. Varför följde kommunistpartierna Stalin så träget i alla hans lögner och brott? För Ellenstein var det helt enkelt Kominterns fel:

De utländska kommunistpartierna deklarerade att det rörde sig om lögner och borgerlig propaganda… Informationen filtrerades i huvudsak via sovjetiska överlöpare som flytt till väst (Krivitskij, Orlov, Kravtjenko), via Trotskij och trotskisterna och via forskningscentra vid universiteten i de imperialistiska länderna… De kommunistiska partierna och deras ledare hade alla skolats av Komintern. Den Kommunistiska Internationalen hade gjort det villkorlösa försvaret av Sovjetunionen till en av hörnpelarna i sin politik”(31)

Stalins offer hade också del i detta:

Hur kunde man tvivla på komplotten när man hört Zinovjev och Kamenev förklara att de var agenter åt Gestapo och hade planerat att mörda medlemmar av politbyrån?(32)

Lägg till det ”kalla kriget” och ni förstår varför ”så många välmenande människor, särskilt utomlands ”under så lång tid kunde luras av Stalin.(33) Det är sant att en väldig massa arbetare trodde på alla dessa lögner, trodde på alla dessa stalinistiska skändligheten Men vad ska man säga om dessa ”välmenande” kommunistpartiledare som, t.o.m. långt efter det att Komintern hade upplösts, inte visste, inte visste ett skvatt! När vi ögnar igenom dessa sidor har just PCFs politiska byrå sagt att den höll tyst om Chrusjtjevrapporten därför att deras delegation på SUKPs 22:a kongress ombads att inte säga något. Idag är det deras tur att bekänna, att göra ”bekännelse” som ingen eller ingen terror har framtvingat ur dem. De visste, men de sade ingenting och det hela började inte 1956. Det är säkert så att alla medlemmarna i centralkommittén ”inte visste” på precis samma sätt. Kanske t.o.m. några speciellt ointelligenta inte förstod någonting av vad som hände. Men de riktiga ledarna, de i politiska byrån, visste. De visste mycket väl vad som hände i Sovjetunionen och de skänkte sitt bifall. Dessa fina människor, som gjorde anspråk på att vara välkvalificerade, t.o.m. de enda kvalificerade ledarna av arbetarrörelsen, var icke desto mindre oförmögna att förstå att Kreml begick brott mot socialismen i Sovjetunionen. De visste – vi skulle vilja framlägga ett bevis som förmodligen förbigick den som lade fram det. Under den diskussion som följde visningen av filmen ”Bekännelsen” i fransk television tillfrågades bokens författare, Arthur London, av en tittare varför han inte hade bedyrat sin oskuld inför den domstol som dömde honom, varför han inte hade förnekat de uttalanden som hade framtvingats ur honom under tortyr. Kontentan i hans svar:

En sådan handling skulle ha varit meningslös. Jag kommer ihåg att när Krestinskij -f.d. Berlinambassadör och tidigare sekreterare i bolsjevikpartiet – hade försökt ta tillbaka sina uttalanden så hade de stängt av mikrofonen och fört ut honom ur rättegångssalen; och under nästa session erkände han allt som de tvingat honom att säga. Detta hände under den tredje ”Moskva-rättegången” 1938, där Krestinskij var svarande tillsammans med Bucharin och andra. London hade alltså noterat denna händelse och kom fortfarande ihåg den tjugo år efteråt, och visade därmed att han verkligen kände till vad som hade hänt i Moskva under de år då stalinismen stod på sin höjdpunkt. I likhet med andra kommunistledare förstod han förmodligen inte motiven bakom Stalins politik – hans bok visar att han begripit regimens mekanik men inte vad stalinismen är; men det var en situation i vilken han ansåg sig själv maktlös och som han hoppades att han skulle klara sig igenom utan att något skulle hända honom personligen.

De visste och de använde samma metoder

Det var inte bara så att toppledarna, t.ex. Thorez, visste, de tillämpade också liknande metoder och en liknande politik som Stalin förutom det att man inte hade statsmakten. Ellenstein försöker i görligaste mån tona ner PCFs politik och metoder till den grad att de grundläggande dragen ändras:

Kommunistpartierna i väst tillämpade den (Stalinkulten) i mildare form… ”Det fanns otvivelaktigt en viss glidning i PCFs attityd gentemot Stalin, vars kult de hade övertalats att hylla vid flera tillfällen… På teoretisk nivå hade det inte förskonats från stalinistisk dogmatism, men det vore motsatsen till sanning att utifrån det härleda argument mot PCFs följda politik, vilken faktiskt hade djupt grundad demokratisk praktik.”(34)

Det är som fallet med den olyckliga oskulden som födde ett barn, men bar ett litet ett… Ellensteins formler är så förvridna att läsaren kan tro att PCF har utövat en Stalinkult och inte någon Thorezkult. Bara han har glömt bulletinerna och rekryteringskampanjen till ”Maurice Thorez’parti”, betjänterna, villorna och andra små gåvor till ”Frankrikes första stalinist”.

Tidningen ”Rouge” har redan påmint om de metoder som användes mot Marty och Tillon, metoder som beskrivits av den senare i en bok med den passande titeln ”En Moskvarättegång i Paris”. Tillon ”bekände” efter att ha tvingats att skriva text efter text tills dess han skrev en som passade ledarskapet. På detta sätt säkrade han, om än med svårigheter, en ömklig benådning. Senare, när han åter tog mod till sig och försvarade ”Marcellinvänstern ”35, och avslöjade den behandling han utsatts för, uteslöts han. Marty, som konsekvent vägrade att ge vika för denna behandling, denna moraliska tortyr, drevs ut ur partiet som en ”polisagent”. Idag säger de, med dämpad röst, att han hade en dålig karaktär. Polisman eller dålig karaktär, en sån futtig skillnad! ”Fallen” Marty och Tillon hade inget att göra med ”försvaret av SSSR”. Ändå är det som Ellenstein säger oss, att PCF alltid respekterat demokratin…

Låt oss ta ett annat exempel. Ellenstein skriver i sin bok:
Inom biologin blev Lysenko överstepräst i en antivetenskaplig ”kyrka” som kritiserade Mendels teser och betraktade dem som idealistiska.”(36)

Lysenko ”kritiserade ” Mendels teser. En sån försköning! En ‘ ‘kritik” som bestod i att driva ett helt toppskikt av sovjetiska vetenskapsmän från laboratorierna och till och med i att fängsla dem. Men är PCF vitt som nyfallen snö i denna fråga? I brist på kunskap om vad som hände i Sovjetunionen borde ”historikern ” Ellenstein åtminstone veta vad som hänt i hans eget parti. När Lysenkos stjärna uppenbarade sig på Moskvas himmel fanns det bland centralkommittémedlemmarna i PCF en biolog och sorbonneprofessor. som dessutom tillhörde Francs-Tireurs generalstab under motståndstiden. Denne hette Marcel Prenant. Han protesterade mot Lysenkos teser och sade att de inte var vetenskapligt grundade. En annan medlem av centralkommittén, Aragon, vars kvalifikationer inom biologin fortfarande är okända för världen, publicerade ett specialnummer av ”Europé” som stödde Lysenkos teser. Det var Prenant som uteslöts från centralkommittén, det var första steget mot hans avskiljande från partiet. Men Aragon är fortfarande med, och ingen har ännu hört den minsta ”självkritik” från honom eller från partiet i Lysenkofrågan. Vi skulle lätt kunna skriva sida efter sida om olika ämnen, med mängder av citat som stöd, för att visa i vilken grad PCF följde Stalin – detta parti som länge (åtminstone till för en två. tre år sedan), även bland andra kommunistpartier ansågs vara Kremls favoritadept, precis som Frankrike var katolska kyrkans favorit. Vi skall begränsa oss till ett enda exempel.

”Laissez-lez Vivre”(37)

På grund av att det finns bättre och sämre exempel så är det en smakfråga. Under sitt ”uppbygge” och sin ”konsolidering” av socialismen, fick Stalin Sovjetunionen att ta ett stort steg bakåt i frågor som gällde kvinnan, familjen och barnen, och bland annat förbjöd abort på det mest skandalösa sätt, och övergav på detta sätt den unga revolutionära regimens djärva försök. Trotskij uttryckte sin indignation i kraftfulla ord i ”Den förrådda revolutionen”: ”Filosofin hos en präst som också utrustats med gendarmens makt”, för att fördöma ett uttalande från en stalinistisk jurist, Soitz, som förklarat att en kvinna inte hade någon rättighet att avstå ifrån ”moderskapets glädje ”eftersom det inte fanns några arbetslösa i ett socialistiskt samhälle.(38) Och vad gjorde PCFs ledare, under inflytande av Maurice Thorez och Jeannette Vermeersch, i denna fråga? De följde oförbehållsamt i Stalins fotspår och fördömde abort och preventivmedel på ett sätt som – förutom de socialistiska referenserna – skulle ha hedrat de som publicerar ”Laissez-lez Vivre” (fransk organisation som är emot abort).

På femtiotalet attackerade Jeannette Vermeersch abort och preventivmedel i följande ordalag: ”Arbetarklassens kvinnor vill inte ha tillgång till bourgeoisins laster”. I en artikel i ”FranceNouvelle”, kallad ”Rättigheten till moderskap”, uttryckte sig Francois Billoux så här:

Vi förklara för mödrar och for blivande mödrar att lösningen på deras svårigheter inte ligger i den illegala aborten av idag, lika lite som i legal abort imorgon och inte heller i att använda preventivmedel”. Maurice Thorez lyfte upp frågan till ett ”teoretiskt” plan: ”Partiet kan inte anta en anarkistisk teori vid en tidpunkt när det gör stora framsteg som nationens vägvisare och bär vårt folks hopp”.

Vid PCFs 14:e kongress (Le Havre 1956) hade Thorez övertalat partiet att anta teser där vi kan läsa:

”... den härskande klassen föredrar att propagera för nymalthusianismens inhumana doktriner som är degraderande for individen och ödesdigra for landet. Nymalthusianismen, ett ultrareaktionärt begrepp som den amerikanska imperialismens ideologer åter gjort till mode, är ett vapen i bourgeoisins tjänst för att avleda arbetarna från kampen för omedelbara krav, för bröd, för socialism ”.

Nymalthusianska begrepp är en sak, abort och preventivmedel något helt annat. Man kan försvara de senare utan att det minsta dela nymalthusianska idéer. Hur som helst hade läkare och journalister, som var medlemmar i PCF, stora svårigheter med ledarskapet under denna period. Det skedde till och med uteslutningar ur partiet p.g.a. denna fråga. Idag håller PCF på att inta nya positioner för att inte hamna i bakvattnet på den allmänna opinionen. Men vi har inte hört av någon som helst ”självkritik” frun PCFs sida. Så var fanns PCFs demokratiska politik? Dessutom, trots alla förändringar i dessa frågor, befinner sig PCF fortfarande på nivå med den simplaste småborgarmoral.

Thorez… antistalinist

I sina ansträngningar att försköna sitt parti och dess ledare går Ellenstein lite väl långt när han nämner Thorez’ uttalanden till ”The Times ”(av den 19:e november 1946), där Thorez förutsåg att marschen mot socialismen skulle ta andra vägar än den som de ryska kommunisterna följde. Ellenstein skriver:

Detta uttalande… utgjorde ändå en viktig milstolpe i förkastandet av den stalinistiska teorin, eftersom det fälldes av generalsekreteraren i ett av de mäktigaste kommunistpartierna i den kapitalistiska världen”.(39)

Thorez, mästare i kampen mot stalinismen på teoretisk nivå – nu har vi sett och hört allt. Detta uttalande förkastade inte stalinismen vare sig teoretiskt eller praktiskt. Det fastslog helt enkelt efter många års praktik att den politik som PCF följde inte var revolutionär, som ryssarnas 1917, utan reformistisk. Såsom i fallet med socialdemokratin, kom denna teoretisering flera år senare, som en bekräftelse på den dagliga praktiken.

Vi tror att vi gett tillräckligt med exempel på de politiska begränsningarna i PCFs ”antistalinism”, utan att ha glömt bort att Ellenstein är den som hitintills kommit längst på detta område. I vilket fall som helst skall vi behandla en typisk aspekt av ”förändringarna” hos PCF-ledarna innan vi går vidare och undersöker den politiska innebörden av deras nya uttalanden i Stalinfrågan.

Ingen moralisk kris

När man läser Ellensteins bok och följer de ofta grova förklaringarna och förvrängningarna skrivna av någon som läst en hel del, förmodligen mer än han verkligen skulle vilja kännas vid, frestas man att tro att han spelar idiot för att dölja åsikter som han inte vill ge uttryck för, eller ännu inte vill uttrycka offentligt, för att hjälpa PCF. Å andra sidan har han utsatts för kritik från vissa element inom själva PCF. Men både Ellenstein och hans kritiker agerar under ledarskapets skydd, av inte fullt kända skäl. I PCF-toppen existerar förmodligen meningsskiljaktigheter – som uppenbarligen inte kan förklaras i termer av sökande efter vetenskaplig sanning – angående vad som kan och måste sägas i sovjetfrågan. Om Ellenstein nu gravt komprometterar sig själv och partiet till en del, måste ledarskapet vara osäkert på de följder som dessa avslöjanden skulle kunna få för partiet.

Oavsett hans egen framtid försöker Ellenstein nu tjäna partiet väl med alla metoder det ärvt från stalinismen. Precis som PCF-ledaren Kanapa – som när han i den tidigare nämnda TV-debatten om ”Bekännelsen” tillfrågades om han någonsin skrivit en överdriven mening i stalinistisk anda svarade: förmodligen, jag kan inte vara säker och jag skäms inte för det – precis så säger Ellenstein:

År 1975 är det lättare att göra en sansad bedömning av dessa ting… I motsats till vissa andra anser jag inte att jag förslösade min ungdom och uppoffrade den för ett tomt ideal”.(40)

Med uttalanden som detta visar PCFs Kanapar och Ellensteinar att ingen moralisk kris har anfäktat dem. De höll på i åratal som förfalskare, köpte och sålde socialistisk högvaluta, och nu kommer de och säger: Vi gjorde det och vi känner ingen ånger, vi gjorde rätt som gjorde det. Det var nog bra med moraliska kriser hos några medlemmar i PCFs centralkommitté efter att de läst Chrusjtjevrapporten. Naturligtvis delar vi inte Robrieuxs höga tankar om Servin, Casanova, Pronteau etcetera.. eller tror att de kunde ha lyckats med att förändra sitt parti. Men det står klart att de verkligen försökte ändra PCFs hållning, för vilket Thorez med hjälp av kanapar av olika slag, bröt ned dem eller uteslöt dem. Moraliska kriser är också fint för dessa ”medresenärer”, dessa intellektuella och dessa artister, som utan några som helst krav på politiskt ledarskap, vill stödja arbetarnas kamp för mänsklighetens befrielse genom att ge av sig själva och sina talanger. Dessa personer, grymt lurade av stalinisterna, vars kriser beskrivs mycket rörande i Simone Signorets bok ”La nostalgis n’est plus ce quelle étatit” (Nostalgin är inte längre vad den brukade vara) och vilka inte hade något att förebrå sig själva personligen – dessa personer led en hel del. Men de män som verkligen var skyldiga, därför att de visste att de ljög, säger idag utan att skämmas: vi ljög, men vi gjorde rätt i att ljuga för det var för Partiets skull.

Detta ”Parti” blir till ett väsen som står över dem som utgör det och över samhället. En sådan attityd avslöjar att PCFs metoder, trots vissa förändringar i partiets dagspolitik, i grunden är desamma som stalinismens, även om de är än mer hycklande. Den senaste deklarationen från PCFs politiska byrå om ”Chrusjtjevrapporten” som förklara att 20:e kongressens franska delegation kände till denna rapport men lät på ryssarnas begäran bli att tala om den, är av en exempellös fräckhet. Med detta uttalande erkänner de att de lydde under Kreml och höll tyst om de brott som begåtts i Sovjetunionens, därför att de hade blivit ombedda om det. Vem skall tro dem när de säger att de inte visste? Hade de inte hållit tyst förut på ryssarnas begäran? Och vem skall tro dem när de säger: vi skall inte göra om det?

PCFs ”aggiornamento”

Detta gör det möjligt för oss att begripa PCFs nuvarande ”antistalinism” i dess djupaste mening. Just som påven Johannes den 23:e inkallade det andra Vatikankonciliet för att stävja krisen i katolska kyrkan genom en ”aggiornamento ”, liksom Chrustjev försökte göra samma sak för Sovjetunionen vid den 20:e partikongressen: så är det också en ”aggiornamento” och inte en pånyttfödelse som PCF genomgår just nu. Med en ganska nämnvärd skillnad i Chrustjevs favör i jämförelse med Marchais och hans kanapar och Ellensteinar. Därför långt ifrån att ta avstånd från Thorez’ oreserverade deltagande i Stalins alla missdåd och politiska brott, försöker de förringa dem eller förpassa dem till tystnaden. I detta avseende står de mycket närmare en Bresjnev än en Chrustjev.

PCF-ledningens argument, enligt vilket Partiet har erkänt sina fel och inte längre bör lastas för dem, är helt enkelt skrattretande. (Låt oss i förbigående notera hänvisningen till ”Partiet” i allmänhet – vilken sprider ledarskapets skuld till alla medlemmar, vilka inte var direkt ansvariga). Kan ett partis ledarskap förkasta, inte bara en eller annan av partiets speciella politiska ställningstaganden utan hela dess politik och metoder under flera årtionden, precis som man kastar bort ett par utslitna strumpor? Kan det göra detta, samtidigt som det förebrår Socialistpartiet (PS)(41) för dess förgångna? Det kan inte på samma gång anklaga PS för att hålla fast vid Blums arv och själva förneka arvet från Stalin. Inget av de två massarbetarpartierna kommer någonsin att kunna skaka av sig de förräderier de begått mot socialismens sak. Ända tills nu är deras historia historien om dessa förräderier och brott.

Utan att göra anspråk på att ha uttömt ämnet PCFs nuvarande ”antistalinism”, måste vi också undersöka varför detta ”aggiornamento ” inträffar just nu. Många personer har observerat att PCFs ledarskap, som så länge var det ledarskap bland kommunistpartierna som envist följde Moskvas linje, idag är ett av dem som med förvånade snabbhet söker markera sina skiljaktigheter på vissa punkter. Marchais förefaller idag, så långt det är möjligt, vara ännu skarpare mot Moskva än Berlinguer är. Vad har fått honom att bita i det sura äpplet? Marchais ”kvaliteter ”-hans vulgaritet, hans oförmåga att uppskatta nyanser, en brutalitet som han med svårighet kontrollerar – har säkert betydelse för formen, men de förklarar inte sakens kärna. Han har inte en politisk byrå som lyder hans minsta vink i likhet med Thorez. Beslut i frågan om ”stalinismen ”tillhör förmodligen dem som diskuterats mest i denna församling. PCF-ledningens nuvarande attityd måste framförallt förklaras av den speciella politiska situationen i Frankrike. PCF har bara uppfört sig så här i två, tre år. Varför?

En spik i skon

När vänsterunionens gemensamma program undertecknades ropade PCF ”seger”. Var inte detta resultatet av femton års ansträngningar för att åstadkomma en sådan överenskommelse med Socialistpartiet? Det enda möjliga resultatet verkade vara en kraftigare tillväxt av partiet. PCF hade för tredje gången lyckats förena sig med PS, efter 1935 års Folkfront och efterkrigstidens tripartism. Alla de tidigare koalitionerna hade lett till ett stärkande av eller en stabilisering av PCF, medan PS hade gått tillbaka, speciellt inom arbetarklassen. PCF hade blivit ”första arbetarpartiet” i Frankrike och t.o.m. så långt att det gjorde anspråk på att vara det enda arbetarpartiet. Vänsterunionen skulle ge samma resultat, trodde partiets ledarskap.

Men det resultat de räknat med förverkligades inte. Strax efter undertecknandet av det gemensamma programmet inträffade motsatsen. Från fyllnadsvalen i september 1974 och framåt visade PS att det var det som återhämtade styrka och vann röster, medan PCF stagnerade och faktiskt gick tillbaks något. Dessa tendenser har stärkts sedan dess och PS har i röster mätt blivit, ”Frankrikes första parti”. Förvisso är PCF fortfarande hegemoniskt på fabrikerna. Men för ett parti som inte varit revolutionärt på länge och som ser fram emot att tillträda regeringsmakten genom parlamentariska medel, och t.o.m. ser detta perspektiv som realiserbart inom en nära framtid, är det en olycka att förlora röster och att bli lämnad på efterkälken av sin politiska bundsförvant. För sådana saker påverkar antalet och fördelningen av ministerposter. PCF har inget alternativ till Vänsterunionens politik. Både PCF och PS sitter fast i den och den som tog initiativ till en brytning skulle stå inför en katastrof.

Vad kunde PCF göra under sådana omständigheter? Som ni kanske minns var ledarskapets första reaktion att kraftfullt och rakt på sak attackera PS på en rad med punkter men det gav inget resultat. Ledarskapet påstod under polemikens förlopp att de inte behövde ta lektioner i demokrati av någon. Det var då som det insåg sin brist på trovärdighet i denna fråga och började uppleva sina band till Moskva som en spik i skon, vilken orsakade ordentlig smärta varje gång det tog ett steg. Från och med detta ögonblick har det, något högljutt, formulerat sina meningsskiljaktigheter med Moskva, och Ellenstein har kunnat skriva en bok ”om 22:a PCF-kongressens linje”. För denna linje består faktiskt i att de i stad och på land proklamerar sin kritik av stalinismen i den mest vulgära borgerliga demokratis namn. Att hejda stagnation och röstnedgång hur små de än är – detta är PCF-ledningen politiska målsättning. Men vad den vill åstadkomma är en sak, konsekvenserna av deras linje gentemot Moskva kommer att bli en helt annan.

Vem tjänar på PCFs antistalinism

I många år har PCF lyckats hålla flera järn i elden och gör det fortfarande. Kommunistiskt för en person, det var och det är demokratiskt för en annan, internationalistiskt för en tredje, revolutionärt för en fjärde, reformistiskt för en femte… etcetera. Men det kan inte hålla för evigt. Under händelsernas gång är ledsamma bakslag oundvikliga. På det patriotiska fältet föreföll de Gaulle mycket mera trovärdig i många röstares ögon, som tidigare röstat på PCF – det är väl känt att partiet förlorade nära en miljon röster 1958. Idag svänger pendeln åt vänster och vare sig vi gillar det eller inte, förefaller de Mitterand, trots sitt olyckliga politiska förflutna vara mer trovärdig än Marchais i frågor som rör demokrati och parlamentarism. Dessutom kommer PCFs ”antistalinistiska ”kampanj att långt ifrån stärka PCF, den kommer framförallt att hjälpa Socialistpartiet. När Ellenstein skriver att Lenin hade fel i frågan om demokratin, att PCFs revolutionära perspektiv blev felaktigt efter 1923, att Komintern borde ha upplösts redan 1935, häller han, i skepnad av ideologiska argument, vatten på någras kvarn, de som vill ”upphäva domen från Tours”.(42) Han gynnar uppkomsten av en tendens inom PCF som så småningom vill återförenas med PS. Det är troligt att det inom PCFs ledarskap finns de som ser faran med ”22:a kongressens linje” och som försöker tona ner eller totalt utplåna några av Ellensteins argument – vilket förklarar en del av den kritik som riktats mot honom från partiets inre.

Hur som helst, inom ramen för vänsterunionens reformistiska politik – och PCF kan inte komma ifrån den – är det framförallt PS som kommer att skörda frukterna, särskilt bland de breda massorna. Dessa massor kommer absolut inte att påverkas av Ellensteins argument, som de är okunniga om, utan av betydligt mera påtagliga saker. De står idag inför två reformistiska partier vars politiska linjer i huvudfrågorna är nästan lika om inte identiska och vars skiljaktigheter, hur som helst, inte rättfärdigar existensen av två skiljda partier. Båda dessa partier har ett ganska skumt förflutet men Socialistpartiets förflutna förefaller dem vara lite mindre skumt än kommunistpartiets, som innehåller både Stalins ondskefulla namn och hans efterföljares illdåd. Ur valsynpunkt är det dessutom Socialistpartiet som har de största chanserna att ta röster från de borgerliga partierna och tjänar därför på ”rösta klokt”- tanken: Mitterand, republikens president, kanske; Marchais, absolut inte.

Men ”antistalinismen” kommer inte bara att hjälpa PS: PCF har också förlorat mark vänster ut alltsedan 1968 och det är bara början. Historien, denna gamla dam med en så nyckfull gång, så oväntad, så tvekande, som alltför ofta haltar, går in i återvändsgränder eller sjunker ner i kvicksand, gör slutligen vid vissa tillfällen revolutionära språng som för henne framåt. Vi kan med säkerhet förutsäga, i ljuset av juni 1936 och den stora krisen maj 68, att när hon åter tar sådana språng kommer PCF, även om det skulle vilja manövrera med hjälp av ‘ ‘revolutionära ” förslag – vilket inte skulle vara en lätt sak för det att göra – inte kommer att kunna dra fördel av dem. Precis som fallet var med de Gaulle och patriotismen eller Mitterand och demokratin, så kommer dess manövrer att få motsatt effekt. Det kommer att vara de som Partiet och Ellenstein idag stämplar som dogmatiska och förlegade och som de förut behandlade som ”hitlertrotskister”, som kommer att vinna de arbetande massornas uppmärksamhet.

Pierre Frank

Noter:
(1) Editions Bernard Grasset 1975. På svenska ”Stalinfenomenets historia”.
(2) Se J. F. Godchaus kritik i Quatrieme Internationale nr 22 hösten 1975
(3) Stalinfenomenets historia sid. 112 not 13
(4) a.a. sid. 214
(5)a.a. 214
(6) a.a. sid 48
(7) a.a.sid 76
(8) a.a. sid 63-64
(9) a.a. sid. 62
(10)SUKPs 15:e kongress (l l) a.a. sid. 120
(12) a.a. sid. 145
(13) a.a. sid. 147
(14) Lenin, Staten och revolutionen, i Valda verk band 2, sid. 236-237, Progress, Moskva/arbetarkultur,
Stockholm 1974
(l 5) Ibid., sid. 239
(16) Stalinfenomenets historia sid. 148
(l 7) a.a. sid. 168
(l 8) a.a. sid. 103
(19) Trotskij, Writings 1934-5, sid. 168, 181
(20) Stalinfenomenets historia sid. 7 L
(21) a.a. sid. 99, not utlämnad ö.a.
(22) a.a. sid. 215-16
(23) a.a. sid. 216
(24) a.a. sid. 67
(25) a.a. sid. 224
(26) a.a; sid. 109
(27) I fråga om nazismen gör Ellenstein också en rad, i ett helt annat område än stalinismens. Han skriver ”De stora demokratiska kapitalistiska staterna i väst hade inte förstått nazismens nya karaktär och det hot mot civilisationen som den stod for” (a.a. sid. 143). Okunniga stackare som vi var, trodde vi att det existerande kapitalistiska imperialistiska demokratier, som var ute efter mervärde, och inte ”demokratiska kapitalistiska stater”, intresserade av civilisation. Det är förmodligen ”trotskistisk dogmatism” att säga att Churchill, Roosevelt och de Gaulle (satte igång krig) för att försvara sina egna imperialisters positioner mot de tyska imperialisternas anspråk.
(28) a.a. sid. 262-63
(29) a.a. sid. 181, 182
(30) a.a. sid. 130
(31) a.a. sid. 103
(32) Se Arthur London Bekännelsen, Stockholm 1973
(33) Stalinfenomenets historia, sid. 240
(34) Franska upplagan, sid. 245
(35) Detta var de smädande tillmäle som av PCF-ledningen användes för att karakterisera yttersta vänstern 1968. Marcellin var då de Gaulles inrikesminister.
(36) Stalinfenomenets historia, sid. 178
(37) ”Laissez-lez Vivre” ”Låt dem leva”
(38) Den förrådda revolutionen Partisan 1969, s. 110
(39) Stalinfenomenets historia, sid. 247
(40) a.a. sid. 182 och 183
(41) PS = Parti Socialiste, Frankrikes socialdemokratiska parti
(42) Franska Socialistpartiets kongress i Tours i december 1920 röstade för att anta namnet ”kommunistiska” och ansluta sig till Komintern med en majoritet av två mot en. En liten högerminoritet avsplittrades och behöll namnet Socialistiska Partiet.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1980.

Kinas utrikespolitik del II 60-talet – På jakt efter nya allierade

Kinas position och roll i världspolitiken genomgick genomgripande förändringar under 60- och 70-talen. Detta skedde givetvis inte i ett vakuum, utan måste ses mot bakgrund av den internationella utvecklingen (där Indokina-konflikten var särskilt betydelsefull) och utvecklingen i Kina självt (inte minst fraktionskampen i KKP: Kulturrevolutionen, Lin Biao-affären, »de fyras gäng« o s v). Vi har här inte gjort något försök att detaljstudera dessa frågor, utan vår målsättning har varit att peka på de stora dragen i utvecklingen. En grundligare och mer detaljerad analys får anstå till senare.
(forts, från föregående nr)

Stig Eriksson/Martin Fahlgren

Kinas utrikespolitik del II 60-talet – På jakt efter nya allierade

Allteftersom den sino-sovjetiska alliansen luckrades upp och till slut fullständigt bröt samman, måste de kinesiska ledarna utarbeta nya riktlinjer för utrikespolitiken. Detta var ingen lätt uppgift. Tvärtom blev det en mycket smärtsam process. Gång på gång blev utrikespolitiken föremål för häftiga fraktionsstrider i det kinesiska kommunistpartiets högsta ledning.

Under 60-talets första hälft tycktes det dock råda en relativ enighet om vilken väg som måste följas. De kinesiska ledarna var överens om att Kina måste gå en självständig väg med följande huvudelement:

1) Självtillit i det ekonomiska uppbygget. Detta var delvis av nödtvång eftersom biståndet från Sovjetunionen upphörde då den sino-sovjetiska konflikten bröt ut på allvar, och vid denna tid var det otänkbart att ersätta detta med kapital och teknologisk hjälp från imperialismen. Den kraftiga satsningen på att anskaffa en kinesisk atombomb för att kompensera bortfallet av det sovjetiska »kärnvapenparaplyet« var en viktig aspekt av denna »lita-till-egna-krafter«-politik. (42)

2) Självständighet i förhållande till Sovjetunionen på det utrikespolitiska området och opposition mot Sovjets »fredliga samexistens«-politik. För att effektivt kunna bekämpa den sovjetiska avspänningspolitiken måste man vinna allierade inom sovjetblocket och bland de kommunistiska partierna i den kapitalistiska världen. Ansträngningarna att vinna inflytande i den kommunistiska världsrörelsen igångsattes på allvar 1961, men blev föga framgångsrika. I det »socialistiska lägret« var det bara Albanien som stödde kineserna och det var endast i Asien som Beijing lyckades vinna över några kommunistpartier av betydelse (främst det indonesiska) på sin sida. För övrigt inskränkte sig de prokinesiska grupperna till obetydliga utbrytningar ur de Moskva-trogna partierna. (43)

3) En inriktning på att upprätta »bredast möjliga enhetsfront« mot USA-imperialismen genom att utnyttja motsättningar mellan USA och övriga kapitalistiska stater. (44) En viktig roll för att ideologiskt motivera en sådan politik spelade det i början av 1964 lanserade begreppet »mellanzon« (länderna mellan det »socialistiska blocket« och USA-imperialismen). Denna indelades i två delar:

»En del består av de oberoende länderna och de som strävar efter oberoende i Asien, Afrika och Latinamerika. Den kan kallas den första mellanzonen. Den andra delen består av hela Västeuropa, Oceanien, Kanada och andra kapitalistiska länder. Den kan kallas den andra mellanzonen. Länder i denna andra mellanzon har en kluven natur. Medan deras härskande klasser är utsugare och förtryckare, är dessa länder själva utsatta för amerikansk kontroll, inblandning och översitteri. De försöker därför göra sitt bästa för att befria sig från amerikansk kontroll. I detta avseende har de något gemensamt med de socialistiska länderna och folken i olika länder.« (45)

I en intervju med en grupp japanska socialister senare samma år (i augusti) förtydligade Mao att även det »japanska monopolkapitalet« hörde till »den andra mellanzonen«. Vidare:
»Alla nationer i Asien, Afrika och Latinamerika reser sig mot imperialismen. Även Europa, Kanada och andra länder reser sig mot imperialismen. Imperialister reser sig tom mot imperialister. Är det inte detta som de Gaulle gör?« (46)

Mellanzons-begreppet indelar alltså länderna med avseende på storlek och ekonomisk utvecklingsnivå. Det har mycket litet att göra med rådande sociala system, politiska förhållanden osv. Därför kan också mellanzons-begreppet fyllas med nästan vilket innehåll som helst. Alltsedan det infördes och fram till slutet av 60-talet fick det ideologiskt motivera en politik som främst gick ut på att finna allianspartners i »den första mellanzonen« och i synnerhet då bland de regimer som sågs som »oberoende« eller »neutrala« (t ex Indonesien, Pakistan, Burma och en rad afrikanska stater). Redan från början gjordes dock framstötar även i den »andra mellanzonen« (Frankrike är det mest anmärkningsvärda exemplet). Efter kulturrevolutionen (från 1969 och framåt) ökade det kinesiska intresset för den »andra mellanzonen« kraftigt, samtidigt som allt större delar av »första mellanzonen« omfamnades (enda kriterium: inställningen till Kina och dess utrikespolitik). På 70-talet »vidareutvecklades« mellanzons-resonemanget till den s k »teorin om de tre världarna« (se avsnittet om 70-talet).

4) En aktiv inriktning på »tredje världen«. Intresset för »tredje världens länder« tog sig två uttryck. Huvudinriktningen var att upprätta goda mellanstatliga förbindelser med dessa länder, men då regimerna uppfattades som Kina-fientliga (dit hörde främst de som var hårt knutna till USA) uppmuntrades ofta befrielserörelser om sådana fanns.

Att Beijing visade ett speciellt intresse för »tredje världen« var ingen tillfällighet. För det första var det endast där som Kina kunde räkna med att vinna några »vänner« när nu dörrarna till både Sovjet-blocket och väst-kapitalismen var stängda. För det andra innebar Kinas geografiska läge, ekonomiska utvecklingsnivå osv att det var främst där, och särskilt då i Asien, som Beijing hade möjligheter att utöva något inflytande. Detta gällde även de traditionella kommunistpartierna, ty i de imperialistiska länderna, förutom i Japan, hade Moskva i stort sett hållit sina ställningar.

I KKP:s programmatiska dokument från 1963 motiverades »tredje världen«-inriktningen (som var dominerande under i stort sett hela 60-talet) på följande sätt:

»De olika typerna av motsättningar i den nutida världen är koncentrerade till Asiens, Afrikas och Latinamerikas väldiga områden. Dessa områden är det imperialistiska väldets mest sårbara och stormcentra för världsrevolutionen, som slår direkt mot imperialismen.
Den nationaldemokratiska revolutionära rörelsen i dessa områden och den internationella socialistiska revolutionära rörelsen är de två stora historiska strömmarna i vår tid.
Den nationaldemokratiska revolutionen i dessa områden är en viktig beståndsdel av den samtida proletära världsrevolutionen.

De antiimperialistiska revolutionära strider som folken i Asien, Afrika och Latinamerika för, slår emot och undergräver grundvalarna för imperialismens och den gamla och nya kolonialismens välde och är nu en mäktig kraft i försvaret av världens fred.« (47)

Vid en första anblick ger dessa rader intryck av en odelat positiv inställning till revolutionär kamp i »tredje världen«. På 60-talet propagerades också stöd till befrielserörelser i flera fall (Vietnam, Thailand, Filippinerna m fl), även om det materiella stödet – utom i fråga om Vietnam – var minimalt. Men det är viktigt att slå fast att inte ens då var stödet till befrielserörelser en allmän linje, utan tillgreps enbart när detta ansågs gynna kinesiska stats- och säkerhetsintressen, dvs när regimerna i ifrågavarande länder hörde till Kinas »fiender« (exempelvis stöddes väpnad kamp i Indien., men inte i Pakistan). (48) En lite mer uppmärksam läsning av de citerade raderna avslöjar också att de ger utrymme för andra tolkningar och att de även kan användas för att motivera stöd till borgerliga regimer. Detta inses om man lägger märke till den vaga terminologin (»den nationaldemokratiska revolutionära rörelsen«, »folken« osv) som kan fyllas med mycket varierande innehåll. Med ett enkelt konstgrepp (genom att definiera en viss regim som »oberoende av imperialismen«, »,antiimperialistisk« o s v), kunde i stort sett vilken borgerlig regim som helst i »tredje världen« adopteras till den »nationaldemokratiska« storfamiljen. Det praktiska kriteriet var om regimerna var »vänskapliga« till Kina eller inte. De »nationella bourgeoisier« som upprättade goda förbindelser med Kina blev hastigt och lustigt en del av den »nationaldemokratiska revolutionära rörelsen«.

Att ovanstående tolkning är korrekt är uppenbart om man studerar den faktiskt förda kinesiska utrikespolitiken under 60-talet. Men vi behöver inte ens gå till Beijings praktik för att få bekräftat att de kinesiska ledarna kunde vara mycket »generösa« när det gällde att gå i god för reaktionära regimers »progressiva« karaktär. I samma dokument sägs nämligen:

»De nationalistiska länder, som nyligen vunnit politiskt oberoende, står alltjämt inför den mödosamma uppgiften att befästa detta, likvidera imperialismens och den inhemska reaktionens krafter, genomföra jordreformer och andra sociala reformer och utveckla sin national-hushållning och sin kultur. Det är av praktisk och livsviktig betydelse för dessa länder att de skyddar sig och kämpar emot den nykolonialistiska politik som de gamla kolonialisterna använder för att bevara sina intressen och särskilt mot den amerikanska imperialismens nykolonialism.

I vissa av dessa länder fortsätter den patriotiska nationella bourgeoisin att stå samman med massorna i kampen mot imperialism och kolonialism och vidtar vissa åtgärder som innebär sociala framsteg. Detta förhållande kräver av det proletära partiet att det gör en fullständig värdering av den patriotiska nationella bourgeoisins progressiva roll och stärker enheten med den…

Mycket breda sektioner av befolkningen i dessa områden vägrar att vara slavar åt imperialismen. De omfattar inte endast arbetarna, bönderna, de intellektuella och småbourgeoisin utan också den patriotiska nationella bourgeoisin och till och med kungar, prinsar och aristokrater, som är patrioter.« (49)

Behöver vi påpeka att Beijing därmed lämnade dörren öppen för att välkomna i princip vem som helst?

Utrikespolitiken i kris

Ansträngningarna att upprätta »allianser« med den »nationella bourgeoisin« i »tredje världen« var alltså huvudsidan i den kinesiska utrikespolitiken under 60-talet. Det var bara då denna inriktning inte fungerade som upprorsrörelser kunde få stöd. I Asien upprätthölls t ex goda förbindelser med Pakistan, Ceylon (senare Sri Lanka), Kambodja, Burma, Indonesien; i Afrika Tanzania, Algeriet, Mali, Guinea och Ghana m fl.

Denna politik drabbades dock av en rad svåra bakslag i mitten av 60-talet. Det värsta var militärkuppen i Indonesien i oktober 1965. Denna gjorde abrupt slut på Kinas goda förbindelser med »den patriotiska nationella bourgeoisin« i Indonesien och krossade nästan fullständigt det Beijing-orienterade indonesiska kommunistpartiet, som fram till militärkuppen hade varit det största utanför »det socialistiska blocket« (mellan en halv och en miljon av dess medlemmar och sympatisörer mördades och ytterligare hundratusentals fängslades). Militärkuppen var det logiska resultatet av den förda politiken. De goda förbindelserna med Sukarno-regimen förutsatte nämligen att det indonesiska kommunistpartiet förde en reformistisk klassamarbetspolitik (det ingick t o m kommunistpartimedlemmar i Sukarnos regering). När de reaktionäraste kretsarna fått nog av reformpolitik och skrämdes av kommunisternas styrka slog armén till (som förevändning användes några mord på högergeneraler). (50)

Ett andra svidande bakslag var störtandet av president Nkrumah i Ghana (genom en militärkupp i mars 1966), vilket följdes av brytning med Kina (i november samma år). Därmed hade Beijing förlorat sin bästa »vän« i det svarta Afrika.

En tredje stor missräkning var sammanbrottet för de kinesiska ansträngningarna att 1965 få till stånd en ny afro-asiatisk konferens (från vilken Moskva skulle utestängas). Denna »andra Bandung-konferens«, som skulle ha öppnats i Alger den 29 juli, uppsköts sedan Ben Bella, tio dagar före detta datum, störtats genom en militärkupp ledd av överste Boumédienne. I ett sista desperat försök att rädda konferensen erkände Beijing omedelbart den nya högerinriktade militär-regimen – ett slag i ansiktet på alla revolutionära och progressiva krafter i Algeriet och resten av Afrika. Detta hjälpte dock inte. Konferensen blev aldrig av.

Som om detta inte skulle ha varit nog, råkade Beijing ut för en rad andra mindre bakslag som bidrog till att öka Kinas internationella isolering. Särskilt illa gick det i Afrika: Brytning med Burundi (januari 1965), Dahomey och Centralafrikanska republiken (januari 1966), samt försämrade förbindelser med Kenya och Egypten.

Även i den kommunistiska världsrörelsen försvagades de kinesiska ställningarna: Relationerna till de vietnamesiska och japanska partierna försämrades (till följd av att Beijing avvisade förslag om »gemensam aktion« med Moskva till stöd för Vietnam); likaså utbröt en häftig dispyt med kubanerna, vilket torde ha varit särskilt retfullt, eftersom Castro & Co tidigare visat stor sympati för de kinesiska ståndpunkterna i den sino-sovjetiska polemiken. (51)

Allt detta som i sig var allvarligt skedde mot bakgrund av en kraftigt upptrappad Vietnam-konflikt vid Kinas södra gräns, vilken riskerade att dra in Kina i en militär konfrontation med USA (från februari 1965 genomförde amerikanskt flyg en ihållande, massiv bomboffensiv mot Nordvietnam, samtidigt som stora amerikanska truppstyrkor insattes i Sydvietnam – dessa skulle under 1966 uppnå en halv miljon man).

I mitten av 60-talet befann sig därför Kina i en mycket svår utrikespolitisk situation. Det är därför heller inte så underligt att utrikespolitiken blev en stridsfråga i KKP. I fraktionskampen utkristalliserades två huvudlinjer:

Den ena (företrädd av generalstabschefen Luo Ruiqing, Liu Shaoqi, Deng Xiaoping m fl) menade att man inför det växande hotet från USA-imperialismen måste bryta Kinas isolering genom att återknyta kontakterna med Sovjet. (Denna fraktion var positiv till idén om »gemensam aktion« till stöd för Vietnam)

Den andra (Lin Biao, Mao m fl) ville inte veta av något närmande till Sovjet. Tvärtom var det nödvändigt att »slutföra kampen mot sovjetrevisionismen«. Kina måste fortsätta att gå sin egen väg, »lita till egna krafter«, och bekämpa både Sovjet och USA. Men för att undvika en militär konfrontation med USA-imperialismen måste man föra en mycket försiktig utrikespolitik och minimera de kinesiska åtagandena gentemot befrielserörelser runt om i världen. Precis som Kina måste också dessa »lita till egna krafter«. (52)

Fraktionskampen om den utrikespolitiska linjen var som häftigast under perioden februari-oktober 1965 och i början av 1966, dvs under kulturrevolutionens inledande skede. Sommaren 1966 stod den andra linjen som obestridd segrare i denna strid. (53)

Det kan förefalla vara en paradox att kulturrevolutionen, som för det mesta brukar förknippas med radikalism, i själva verket knäsatte en mycket försiktig utrikespolitik (som dock till en början maskerades med mycket radikala fraser). Men detta är ett faktum. Det var denna utrikespolitiska inriktning som i sin förlängning ledde fram till det spektakulära närmandet mellan Kina och USA i början av 70-talet.

Men innan det frö som satts kunde blomma ut på allvar måste fraktionskampen slutföras. Under kulturrevolutionens höjdpunkt (1966-68) vändes blickarna inåt. Därför intog Beijing under denna period i stort sett en mycket passiv hållning till omvärlden. Den diplomatiska aktiviteten upphörde nästan helt (stora delar av den diplomatiska kåren kallades t ex hem till Kina). l stället exporterades kulturrevolutionens idéer, vilket ibland gav upphov till internationella förvecklingar. I de fall man uttalade sig om internationella händelser var retoriken ofta mycket frasradikal (t ex tog man ställning för maj-revolten i Frankrike 1968). Det var i detta frasradikala klimat som de maoistiska organisationerna fick sitt uppsving inom främst ungdomsskikt runt om i världen. Men – vi vill betona detta – även i de mest radikala ögonblicken stannade det för det mesta vid revolutionärt frasmakeri och i synnerhet aktade sig Beijing noga för att göra något som skulle kunna leda till en konfrontation med USA. Detta är särskilt tydligt i Indokina-konflikten, där man tidigt gjorde klart att ett kinesiskt ingripande blev aktuellt först om Kina hotades direkt (i praktiken endast om Kina självt angreps). (54) En seger för befrielserörelserna i Indokina var således ingen hjärtesak för Beijing-byråkratin. Utgångspunkten var i stället på vilket sätt konflikten skulle kunna utnyttjas för att gynna de egna intressena. Vietnamkriget erbjöd nämligen unika möjligheter att plocka propagandavinster i polemiken med Moskva, den försvagade och band upp USA, och den satte käppar i hjulet för den sovjetisk-amerikanska avspänningen. På lite längre sikt kunde konflikten också utnyttjas för att reda upp Kinas relationer med Washington.

Samtidigt som faran för en militär konfrontation med USA minskade under 60-talets andra hälft (Washington begrep den kinesiska utrikespolitiken betydligt bättre än Beijings supporterskara i maoistgrupperna utanför Kina), försämrades relationerna till Moskva. Den kinesiska propagandan blev allt hätskare. Från mitten av 60-talet hävdades att kapitalismen »återupprättats« i Sovjetunionen. Efter den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien (augusti -68) och proklamerandet av Brezjnev-doktrinen om »begränsad suveränitet« (dvs det »socialistiska lägrets« ansvar att »kollektivt försvara socialismen« i varje land), vilken princip också var tillämplig på Kina, gick tonläget upp i falsett. Sovjet hade blivit »socialimperialistiskt« och »de nya tsarerna i Kreml« hade upprättat en stat av »hitlertyp«. Upptrappningen av ordkriget beledsagades av kraftigt ökade spänningar vid den sino-sovjetiska gränsen. Dessa kulminerade i mars 1969, då väpnade sammanstötningar ägde rum på den omtvistade ön Zhen Bao (Damanskij på ryska), som ligger i gränsfloden Ussuri.

De amerikanska motgångarna i Vietnam (Tetoffensiven 1968!) och skärpningen av den sino-sovjetiska konflikten fick allt fler amerikanska politiker att börja omvärdera den amerikanska Kina-politiken: Skulle man inte kunna utnyttja motsättningarna mellan Beijing och Moskva till egen fördel och särskilt för att få slut på Vietnam-kriget på ett för Washington »hedersamt« sätt? Redan 1967, dvs ett år innan Nixon valdes till amerikansk president hade han klargjort att han var intresserad av att komma till tals med kineserna. Beijing å sin sida förklarade i slutet av 1968 att man var beredd att ta upp diskussioner med den tillträdande Nixon-regeringen. Den diplomatiska process som skulle leda fram till Kissingers Kina-besök (sommaren 1971) och Nixons dito (i början av 1972) kunde sätta igång. De första stegen var trevande och försiktiga. Ingen av sidorna ville blotta sig i förtid och stå där som en försmådd friare. Man iakttog noga den andra sidans reaktioner innan nästa steg togs(55). Mao och Zhou Enlai tvingades dessutom göra upp räkningen med gruppen kring Lin Biao (som var emot närmandet till Washington) innan de fick fullt svängrum för sin nya inriktning.

70-talet: Nya vänner – nya förräderier

Under 70-talet genomgick Kinas relationer med omvärlden en veritabel omvälvning: Ärkefienden Washington förvandlades till en av Kinas bästa »vänner«, medan den nära »vapenbrodern« Hanoi blev en av Kinas värsta fiender, för att bara nämna två av de mest frapperande exemplen.

Utvecklingen dithän var givetvis inte rätlinjig. Den var ryckig och full av krumbukter. Ibland skedde frontförändringarna med rasande fart, och ibland stod man i stort sett och stampade på stället eller t o m retirerade till gamla positioner. Till de mer spektakulära perioderna hör åren 1969-72 och 1978-80. Den första av dessa markerar inte bara genombrottet i de sino-amerikanska förbindelserna, utan också Kinas diplomatiska genombrott överhuvudtaget (Folkrepubliken erkändes av ett 40-tal stater och invaldes i FN). Scenförändringarna under den andra perioden är inte mindre dramatiska: den öppna brytningen med Vietnam och Albanien, det kinesiska angreppet på Vietnam, för att inte tala om det allt intimare samarbetet mellan Washington och Beijing.

För att förstå denna utveckling är det nödvändigt att beakta ett flertal växelverkande faktorer på det internationella och nationella planet (triangeldramat Washington-Moskva-Beijing, liksom i regional skala Beijin-Hanoi-Phnom Penh, fraktionskampen i KKP m m). Vi ska här inte gå in närmare på de olika turerna och »stadierna« i denna mångfacetterade utveckling (56). Förutom några allmännare reflektioner kring den utrikespolitik som tog form under 70-talet ska vi endast göra ett litet, men belysande urval ur den långa rad av beklämmande exempel på Beijing-regimens internationella agerande som vi fick bevittna under årtiondet. Dessa exempel får illustrera det faktum att inträdesbiljetten till de kapitalistiska salongerna hade ett högt pris. Beijing betalade nämligen med att cyniskt förråda klasskampen runt om i världen.

Teori och praktik

Som vi redan betonat i tidigare artiklar finns det en grundläggande kontinuitet i den kinesiska utrikespolitiken alltsedan 50-talet. De grundläggande målsättningarna och strävandena låg fast. I denna mening utgjorde därför den politik som utvecklades under 70-talet ingalunda något avgörande brott med den tidigare politiken. Så gott som alla grundläggande aspekter hade tidigare funnits som mer eller mindre starka tendenser. Det gäller t ex synen på »den tredje världen« och den strävan att hävda Kina som en stormakt som blev allt uppenbarare under 70-talet, inte minst efter angreppet på Vietnam. Vad som förändrades var »världsläget« så att de inneboende tendenserna fick utrymme att slå ut i full Blom. Och i takt med att Kinas internationella isolering bröts lämnade den kinesiska byråkratin alltmer frasernas och retorikens nivå, till förmån för mer »realpolitiska« och praktiska förpliktelser. Därmed fick den kinesiska utrikespolitiken också alltmer allvarliga och direkt skadliga konsekvenser för klasskampen på den internationella arenan.

Kinas nya roll i utrikespolitiken måste givetvis få effekter på det ideologiska planet. I och för sig är inte de officiella »teorierna« och ideologin bestämmande för politiken. Men eftersom ideologin har till uppgift att legitimera agerandet, måste den åtminstone hjälpligt anpassas till praktiken. Det är därför inte så underligt att vi kan iaktta omformuleringar och tyngdpunktsförskjutningar i den officiella ideologin alltsedan slutet av 60-talet, då Beijings diplomatiska prioritering västerut började. Redan kring 1970 kan den uppmärksamme läsaren iaktta hur Beijing i allt större utsträckning börjar tala om »supermakternas hegemoni« i stället för »imperialism«, om »medelstora och små stater« i stället för »förtryckta klasser« osv. Detta gradvisa övergivande av marxistiska begrepp som för tankarna till klasskamp, revolution osv uttryckte att den kinesiska byråkratin lade större vikt vid goda förbindelser med existerande regimer och alltmer nedtonade befrielserörelsernas betydelse.

Det dröjde dock flera år innan det gjordes något allvarligt försök att formulera ett sammanhängande teorisystem som bättre skulle kunna rättfärdiga den utrikespolitiska kurs man styrt in på. Denna bedrift stod Deng Xiao-ping för, samme figur som utrensats under Kulturrevolutionen, men som nu gjort comeback.

Vid FN:s råvarukonferens i april 1974 presenterade han »teorin om de tre världarna«. Enligt denna »teori« består världen av »tredje världen« (= de s k u-länderna), »supermakterna« eller »första världen« (= USA och Sovjet) och däremellan den »andra världen« (= de medelstora och små utvecklade länderna: Japan, Kanada, Australien och länderna i Europa). Det är inte så svårt att inse att detta egentligen utgör en tillspetsning av teorin om »mellanzonerna«.(57).

Enligt »teorin om de tre världarna« beror allt elände och alla konflikter ute i världen på »supermakternas«, dvs Sovjets och USA: s »aggressiva politik«. Mot dessa två »supermakter« står den »andra och tredje världen«. Det nya i denna »teori«, jämfört med mellanzonsteorin, är att så gott som alla hänvisningar till klasskampen och till ländernas klasskaraktär försvunnit.

– Medan definitionen på mellanzons-begreppet åtminstone utgick ifrån kampen mellan »det socialistiska lägret« och USA-imperialismen (se ovan) innebär »3-världs-teorin« ett fullständigt brott med varje anknytning till klasskriterier. Det »socialistiska lägret« förklarades t o m ha upphört att existera och Kina räknades till »tredje världen«.

– Medan mellanzons-teorin åtminstone lämnade utrymme för »revolutionära strider« och klasskamp (se ovan), proklamerades nu öppet att huvuduppgiften var att ena existerande stater i kamp mot »supermakternas hegemonisträvanden«.

»Teorin om de tre världarna« innebar således att man buntade ihop länder av de mest skilda karaktär. I praktiken blev det avgörande kriteriet för Beijings del i allt större utsträckning graden av antisovjetism hos de aktuella regeringarna (58).

Redan så tidigt som 1971 kan man finna kinesiska uttalanden där Sovjet utnämns till »huvudfiende«(59). Efter befrielserörelsernas seger i Indokina (1975) blev detta ett alltmer markerat inslag i den kinesiska utrikespolitiken. Kampen måste i första hand inriktas mot den »lömskaste och mest aggressiva« av de två »supermakterna«, dvs Sovjetunionen. I kampen mot Sovjet måste man »ena alla krafter som går att ena«. Ju mer antisovjetisk en regim är desto bättre. Därför blev också reaktionära (= antikommunistiska) regimer (t ex Chile, Zaire, Iran under shahen osv) att föredra före sådana som t ex Angola eller Kuba.

I sin strävan efter en »världsomspännande front mot Sovjetunionens hegemonisträvanden« har de kinesiska byråkraterna inte hindrats av några som helst skrupler. Ju reaktionärare en politiker är, desto salongsfähigare blir han i Beijing. Detta gäller inte bara reaktionärer som sitter vid statsrodret. Förbindelserna med Heath och Thatcher när de befann sig i oppositionsställning är välkända, liksom med Strauss (i Västtyskland)(60).

Denna oheliga allians har KKP utåt försökt ideologiskt motivera med hänvisningar till världsläget och »krigsfaran«. Sovjetunionen har jämställts med ett expanderande Hitler-tyskland, berett att kasta sig över Västeuropa. Alla politiker som inte insett detta, och därför inte förespråkat preventiva åtgärder (upprustning o s v), har fått epitetet »eftergiftspolitiker« typ Chamberlain (för dennes agerande i München 1938)(61). Särskilt förkastliga är de som talar om nedrustning, avspänning o s v. I konsekvens med detta har Beijing tydligt demonstrerat att man föredrar högerregeringar framför socialdemokratiska (t ex i Storbritannien och Västtyskland) och öppet förespråkat EG:s ekonomiska och militära upprustning och ett förstärkt NATO. Som ett närmast surrealistiskt faktum kan nämnas att en av dem som första maj 1978 fick äntra talartribunen i Peking var… den brittiske överbefälhavaren (62).

Alla framgångar för de Moskva-orienterade kommunistpartierna representerar i detta perspektiv blott och bart förhatliga hinder i vägen för målsättningen att bekämpa Sovjet. Under det revolutionära uppsvinget i Portugal 1974-75 betecknades Cunhals kommunistparti t ex som »socialimperialismens förlängda arm«. Det gick så långt att diverse maoistgrupper – med Beijings goda minne – applåderade eller tom deltog i högerextremistiska angrepp på kommunistpartiet, där dess möten bröts upp, dess lokaler sattes i brand o s v. (63)

En socialistisk revolution i Europa skulle Beijing-byråkratin betrakta närmast som en katastrof. Dess tillit till den europeiska arbetarklassens revolutionära potential är lika med noll. I-stället gäller det att ena och stärka Västeuropas »små och mellanstora» imperialiststater och inrikta dem mot Sovjets »hegemonism«(64).

KKP-ledningen har inte heller nöjt sig med att förespråka denna inriktning för enbart Europa. Efterhand har man allt uttryckligare klargjort att även USA-imperialismen måste inkluderas i denna »antihegemonistiska enhetsfront«. Det är ingen hemlighet att Beijing föredrog hökarna Schlesinger och Brzezinski före Kissinger resp. Vance, eller Nixon (!) före Carter. Den andra kategorin ansågs inte föra en tillräckligt hård politik mot Sovjet. (Krigshetsaren Nixon fick f.ö. efter han tvingats avgå motta en personlig inbjudan till Kina…(65)

I detta sammanhang bör också nämnas Beijings flirt med extrema högerkretsar inom amerikanska militären. Under juni-juli 1977 mottogs i Kina förre amiralen Elmo R. Zumvalt och fick göra en månads rundresa i landet. Zumwalt är mest känd som kommendant för USA:s sjöoperationer kring Vietnam 1968-70. Att han inbjöds till Kina berodde dock inte på att byråkratin önskade ytterligare förbättra relationerna med Washington, eftersom Zumwalt vid den tidpunkten inte längre representerade USA:s regering. Han mottogs istället som representant för den s k »Kommittén mot den nuvarande faran«, en grupp militärer som kritiserade Washington för att vara för »släpphänt mot kommunismen« och för att inte satsa tillräckligt på upprustningen för att möta »det sovjetiska hotet«. Kommitténs uttalanden citerades knappt i de borgerliga tidningarna. Däremot trycktes de upp i den kinesiska pressen(66).

Denna politik – ett enat militariserat Europa och ett kraftigt upprustat NATO och USA – är inte bara kontrarevolutionär. Den är också extremt korttänkt, när det gäller Beijing-byråkratins egna intressen. Att den – om den blev en realitet – skulle leda till allvarliga konsekvenser för arbetarklassen i väst – ökad repression, ökat skattetryck osv – bekymrar säkert inte potentaterna i Beijing. Däremot borde de inse att ett Europa och USA rustat till tänderna inte bara utgör ett hot mot Sovjet, utan också mot Kina! Om imperialismen är tillräckligt stark för att krossa Sovjet, då kommer den inte heller lämna sten på sten kvar av den kinesiska arbetarstaten! Därför är det en farlig lek med elden som Deng & Co gett sig in på.(67)

Några fallstudier

1971 var det år som den kinesiska utrikespolitiken började slå igenom på det diplomatiska planet. En kortfattad redogörelse för tre speciella händelser i den koloniala världen får markera denna period (Sudan, Ceylon och Palestina). Slutligen tar vi något utförligare upp ett något aktuellare exempel (Iran).

1) Sudan

I juli 1971 gjordes ett försök att störta den sittande reaktionära Numeiry-regeringen. Kuppmännen var vänsterorienterade officerare. Enligt samstämmiga rapporter i massmedia mottogs kuppen positivt av de sudanesiska massorna, som demonstrerade sitt stöd för kuppen och mot Numeirys reaktionära diktatur. Efter tre dagar lyckades dock Numeiry-trogna element inom armén göra en motkupp. En veritabel klappjakt på fackföreningsmilitanter och kommunister inleddes – kommunistpartiet påstods nämligen ligga bakom kuppen. Tusentals dödades eller fängslades. Det starkaste kommunistpartiet i arabvärlden stympades allvarligt. Varje revolutionärs plikt i en sådan situation – oavsett vad man tycker om kommunistpartiets politik! – borde givetvis ha varit att fördöma Numeiry-regimen, dess blodiga terror och göra allt för att stödja de förföljda arbetarna.

Vad gjorde då den kinesiska ledningen? Jo, strax efteråt mottogs en sudanesisk delegation i Beijing och den 24 augusti undertecknades ett ekonomiskt och tekniskt samarbetsavtal. Vidare beviljades Sudan ett lån på 35 miljoner dollar. För att riktigt understryka hur nöjda KKP-byråkraterna var med Numeirys blodsdåd inbjöds ytterligare en sudanesisk regeringsdelegation till Beijing i december samma år och beviljades ytterligare ett lån. Vid sitt hälsningsanförande sade Zhou Enlai bl a följande:

»Vi har med glädje uppmärksammat att sedan Sudans majrevolution har det sudanesiska folket under president Numeirys ledning uppnått fortsatta framsteg i likviderandet av de koloniala krafterna, stärkt sitt nationella oberoende och sin statliga suveränitet och utvecklat sin nationella ekonomi. Detta år har den sudanesiska regeringen och folket segerrikt slagit ner en utländsk omstörtningsplan« (68).

Således betraktade de kinesiska ledarna det sudanesiska kommunistpartiet och dess medlemmar som agenter för en utländsk makt (= Sovjetunionen), och ansåg det därför utmärkt att Numeiry lät mörda och fängsla dem!(69) Kan det kinesiska ledningens totala avsaknad av klasståndpunkt och kommunistisk moral demonstreras tydligare?

Det är att notera att de nordvietnamesiska ledarna och FNL intog en diametralt motsatt ståndpunkt.(70)

2) Ceylon (Sri Lanka)

1970 tillträdde en folkfrontskoalition regeringstaburetterna på Ceylon (numera Sri Lanka). De partier som ingick i koalitionen var Bandaranaikes parti, SLFP, det reformistiska LSSP (f d trotskistiskt, uteslutet ur Fjärde Internationalen 1964) och det moskvatrogna kommunistpartiet. Valet av denna »vänsterfront« stimulerade massornas förväntningar. Men alla problem de hade hoppats att den nya regeringen skulle lösa kvarstod – och förvärrades! Arbetslösheten ökade, levnadsstandarden sjönk o s v (71).

I denna situation fick en nästan nybildad organisation, JVP (Janatha Vimuthki Peramuna – »Folkets Befrielsefront«), ett visst gehör, främst bland studenter och arbetslösa ungdomar. I mars 1971 försökte regeringen krossa organisationen med hjälp av undantagslagar och massarresteringar av dess ledare. Den 6 mars utfördes en attack mot USA:s ambassad i Colombo. Attacken tillskrevs »Den maoistiska ungdomsfronten«, en hittills okänd organisation. Själva attacken anses också ha varit ett provokationsverk av antingen regeringen eller ambassadpersonalen själv.(72)

Det inträffade gav hur som helst Bandaranaike-regeringen en förevändning för repressiva åtgärder i stor skala. Den 16 mars infördes undantagstillstånd och polisen och armén startade klappjakt på JVP:s medlemmar och sympatisörer. JVP ansåg sig i detta läge inte ha något annat val än att försöka slå tillbaka. Under en kort period lyckades också organisationen skapa sig stödjepunkter genom baser i djungeln och tom »befriade områden«. Men i slutet av april hade JVP:s motstånd brutalt slagits ned. Mellan 12 000-50 000 ungdomar uppges ha mördats, åtskilliga tusen sattes i fångläger.(73)

Under tiden, och speciellt efter krossandet, utsattes JVP för en massiv förtalskampanj från Bandaranaike-regimens sida. JVP beskrevs som en del av en väpnad konspiration av vänsterterrorister osv. Hjälpen från imperialismen lät inte heller vänta på sig. Bland de stater som omedelbart ställde vapen, krigsmateriel, trupper och pengar till Bandaranaike-regimens förfogande kan nämnas Storbritannien, USA, Indien, Pakistan och Australien. Så småningom anslöt sig också Sovjet till denna kontrarevolutionära »enhetsfront«.(74)

Mot denna uppslutning skulle varje revolutionär, varje revolutionärt parti, varje stat som anser sig socialistisk ha reagerat med kraft. Argument av typen »JVP är ju inte revolutionärt«, »JVP hade inget masstöd« osv får aldrig i en sådan situation utgöra hinder för en obrottslig solidaritet mot förtrycket.(75)

Vad gjorde då KKP och Beijing? Jo, istället för att uppmana till solidaritet med JVP, såg byråkratin det som ett utmärkt tillfälle att köpa till sig den »progressiva« regimens »vänskap«. Den 26 april utannonserades att Kina givit Ceylon ett lån på 150 miljoner rupies (ungefär 25 miljoner dollar) under mycket fördelaktiga villkor. Dagen efteråt publicerade ceylonesiska tidningar ett brev från Zhou Enlai till Bandaranaike:

»I enlighet med ordförande Mao Zedongs läror, så har det kinesiska folket alltid motsatt sig ultra-‘vänstern’ och högeropportunismen under sin långa revolutionära kamp. Det är glädjande att den kaotiska situation som skapats av en handfull personer vilka kallar sig ‘guevarister’ och till vilka utländska spioner smugit sig har bragts under kontroll tack vare Ers Excellens’ och den ceylonesiska regeringens ansträngningar. Vi tror att dessa upproriska aktioner, anstiftade av inhemska och utländska reaktionärer i avsikt att underminera det ceylonesiska folkets intressen, är dömda att misslyckas till följd av Ers Excellens’ ledarskap och det kinesiska folkets stöd och medverkan«(76)

Är det särskilt förvånande att »maoismen« efter detta inte stått speciellt högt i kurs bland de arbetande massorna och vänstern på Sri Lanka?

3) Pakistan/Bangladesh

Pakistan bildades 1947 av två separata landområden. De båda delarna låg inte bara hundratals kilometer från varandra, de hade inte heller samma språk eller kultur. Den pakistanska statens »enhet« var helt enkelt en konstruktion av den brittiska imperialismen. Och det var i Östpakistan de förtryckta massorna drog det kortaste strået…(77)

Efter gränskriget mellan Kina och Indien 1962 försökte Kina förstärka sin allians med Pakistan. För att möjliggöra detta, avstod Beijing från varje form av kritik av den pakistanska militärdiktaturen.(78)

Beijings linje innebar ett totalt avståndstagande från den bengaliska majoriteten i Pakistan, och dess krav på nationella rättigheter, vilket med tiden växte allt starkare.

I december 1970 hölls nationella val i Pakistan. Det borgerliga Awami-förbundet, som i sitt program lagt stor vikt vid nationella frågan, vann en förkrossande seger i Östpakistan: 167 av de 169 platser som tilldelats Östpakistan i nationalförsamlingen, l själva verket blev dess ställning så stark att dess block skulle få absolut majoritet i nationalförsamlingen, och gav det således rätt att bilda centralregering. Detta skrämde den härskande klassen i Västpakistan som såg sin traditionella dominerande maktställning hotad och fruktade att den pakistanska statsbildningen skulle splittras. Därför uppsköts öppnandet av den konstituerande församlingen till den 3 mars och armén, tillsammans med det ledande västpakistanska partiet (Ali Bhuttos Folkparti), försökte tvinga ledarna för Awami-förbundet att överge de punkter i sitt program som gällde Östpakistans nationella självstyre. Detta gick emellertid dåligt och den l mars 1971 beslöt general Yahya Khan enväldigt att uppskjuta öppnandet av nationalförsamlingen på obestämd tid.

Mot detta revolterade de bengaliska massorna spontant och i stor omfattning. Yahya svarade med ett massivt folkmord. Detta kunde dock inte hindra lösgörandet av Östpakistan från den pakistanska statsbildningen och uppkomsten av en ny stat, Bangla Desh.(79)

Inget hade varit mer självklart för en marxist än att stödja det bengaliska folkets befrielsekamp. Men för Beijing-byråkraterna stod den i vägen för alliansen med Pakistan. Zhou Enlai lade fram byråkratins ståndpunkt i ett brev till Yahya Khan, 12 april 1971:

»Ers Excellens och ledare för skilda läger i Pakistan har utfört ett mycket värdefullt arbete i syfte att upprätthålla Pakistans enhet och hindra Pakistan från att gå mot en splittring. Vi tror säkert att situationen i Pakistan, genom Ers Excellens’ och ledarnas för skilda läger kloka åtaganden och åtgärder, kommer att återgå till det normala. Enligt vår mening är Pakistans enhet och enheten mellan folken i Öst- och Västpakistan de grundläggande garantierna för att Pakistan skall uppnå välstånd och styrka. Här är det av stor vikt att skilja mellan folkens breda massa och en handfull personer, vilka vill sabotera Pakistans enhet. Som genuina vänner till Pakistan vill vi presentera dessa åsikter för Ers Excellens« .(80)

Av detta kan vi konstatera att Beijing inte stödde Östpakistans rätt till självbestämmande, utan tvärtom juntans folkmord (»kloka åtgärder«). Stödet till den pakistanska diktaturen stannade inte heller vid ord. Förutom att de vapen som användes i Östpakistan till stor del var kinesiska (bl a flygplan och stridsvagnar), fick väst-pakistanskt flyg på väg till Östpakistan använda kinesiskt luftrum och mellanlanda på kinesiska flygplatser. Och som kronan på verket späddes tidigare kinesiska lån till Pakistan nu på med ytterligare 20 miljoner dollar.

4) Iran

Alltsedan den ClA-stödda statskuppen 1953, då nationalisten Mossadeq störtades, har Iran intagit en första rangens plats i Washingtons strategi i Persiska Viken, och då speciellt sedan 60-talet.'”‘Shahen själv uttryckte sin regims roll på följande sätt:

»Västeuropa, USA och Japan betraktar Viken som en väsentlig del av sin säkerhet. Men de är inte i stånd att garantera säkerheten i Viken. Det är vi som gör det åt dem… Vi har inte bara ett nationellt och regionalt ansvar utan också en världsroll som beskyddare av 60% av världens oljereserver«(83)

Denna roll upprätthöll shahen troget, alltifrån det brutala förtrycket av Irans arbetare, fattigbönder och intellektuella till funktionen som kontrarevolutionens gårdvar i Persiska Viken, där t ex befrielserörelserna i Oman och Dhofar bekämpats med hjälp av shahens USA-beväpnade armé. Ända till det slutliga fallet i februari 1979 räknades shahens Iran till världens grymmaste och blodigaste diktaturer.

Hur har då Folkrepubliken Kina och KKP förhållit sig till shahens Iran? Under 50- och 60-talen uppträdde de två ländernas regimer som varandras ärkefiender., Kina fördömde mycket snabbt kuppen 1953 och shahens makttillträde: »en regering som är totalt underkastad den amerikanska härskande klicken har bildats… USA använder Irans kungligheter för att uppnå sina egna målsättningar. Kungligheterna har blivit nitiska medlöpare till amerikanerna«. Kuppen hade också enligt samma uttalande »anstiftats av speciella amerikanska agenter«(84)

Och medan Beijing alltså betraktade shahen som en »marionettregim« såg shahen å andra sidan Kina som »den nya jätten i Fjärran Östern, som breder ut sig och som snabbt växer«.(85)

Under denna tid riktade Beijing också skarp kritik mot Sovjet för att det hade »nära förbindelser med den iranska reaktionära regimen» och för att det »propagerar på ett positivt sätt för regimens«(86)

Sex år senare var det helt andra tongångar i den kinesiska pressen. Shahen hade nu, från att ha varit »USA-imperialismens nitiska medlöpare«. blivit en förkämpe för »nationellt oberoende och progressiv utveckling«. Å andra sidan erkände shahen Kina 1971, efter att ha vägrat göra detta i 22 år, och kylde istället ner relationerna med Sovjet ytterligare. Som tack började Beijing-byråkratin alltmer skyla över shahens kontrarevolutionära förehavanden. T ex hade Kina under 1968-71 hjälpt gerillan i Oman och gett publicitet åt dess kamp. Efter att diplomatiska förbindelser upprättats med Iran upphörde Kinas stöd, och istället fördömdes gerillans aktivitet för att vara »sovjetstödd subversion«.(87)

1972 sände Iran Phantom-plan till Sydvietnam, dvs mitt under Vietnamkrigets höjdpunkt. Sydkorea och Taiwan gjorde detsamma. Dessa två stater kritiserades för detta i kinesisk press – men inte Iran…(88) Istället emottogs shahens hustru i Beijing – under USA:s terrorbombningar av DRV i september 1972 – med devota hyllningsfraser till diktaturen:

»Under ledning av shah Pahlavi har regeringen och folket i Iran gjort fortlöpande ansträngningar och åstadkommit framsteg när det gällt att värna om den statliga suveräniteteten, skydda de nationella tillgångarna, utveckla den nationella kulturen och bygga upp landet«.(89)

Bakom dessa rader låg i själva verket ett inbakat stöd till shahens och hans diktaturs vakthundsroll i Persiska Viken. Detta uttalades senare (maj 1973) öppet av Kinas utrikesminister Ji Pengfei, när denne besökte Teheran:

»Iran är en av de viktigaste staterna i Persiska Viken. Er oro över situationen är förståelig och logisk. Vi har konsekvent ansett att varje land självt ska handha sina egna affärer… Iran och en rad andra stater vid Persiska Viken anser att Persiska Vikens angelägenheter ska handhas av länder som ligger där. De motsätter sig inblandning utifrån. Detta är ett rimligt krav. Vi stöder det kraftfullt. Som Shainshah har sagt utgör situationen vid Irans östra och västra sida en mycket allvarlig varning till Iran. Med tanke på det läge som uppstått i området måste Iran stärka sina försvarskrafter« .(90)

Flera liknande uttalanden publicerades i den kinesiska pressen efter detta. I alla dessa uttalanden »glömdes« det bort att shahens makt baserade sig nästan helt på amerikanskt stöd (»statlig suveränitet«?), att shahens armé bidragit till att krossa befrielserörelserna i omkringliggande stater (»icke-inblandning«?), att Irans oljetillgångar exploaterats till imperialismens fromma (»skydda de nationella tillgångarna«?) och att shahens diktatur med polis och SAVAK i spetsen ständigt var sysselsatt med att slå ned all opposition bland arbetare, bönder och intellektuella (»utveckla den nationella kulturen«?).

Det var fientligheten mot Sovjet som knöt Beijing-byråkratin allt närmare till shahen. (Båda använde f ö samma term – »imperialism« – om Sovjetunionen.) I kinesisk press fick omhuldandet av shahens diktatur och anti-sovjetism närmast löjeväckande proportioner. Sålunda kunde man i ett nummer av Hsinhua News Bulletin (den kinesiska nyhetsbyråns dagliga bulletin) finna en artikel med rubriken: »Sovjetiska utsläpp hotar den iranska kaviaren«! (91)

Under 1978-79, då den folkliga kampen mot shahens välde fick enorma proportioner, yttrades i den kinesiska pressen inte ett enda ord till stöd för kampen! Istället gavs publicitet åt shahens bekymmer:

»Shahens öppningsanförande dröjde huvudsakligen vid inre angelägenheter. Med de senaste oroligheterna i åtanke sade shah Pahlavi ‘att under de nuvarande förhållandena i världen, är nationell enhet till försvar av vårt oberoende, vår frihet och territoriella integritet viktigare än någonsin’.«(92)

Endast i undantagsfall gav den kinesiska pressen summariska »rapporter« om »oroligheterna« i Iran. Hyllningarna till shahen fortsatte dock. När han fyllde 59 år den 26 oktober 1978 skickade Beijing ett lyckönskningstele-gram (vilket f ö även Moskva gjorde), d v s vid den tidpunkt då marken höll på att rämna under diktatorns tron. Från Hua Guofeng kunde shahen emotta följande hyllning:

»Det är ett stort nöje för mig att få uttrycka mina uppriktiga lyckönskningar med anledning av Ers Majestäts 59-årsdag. Jag hoppas att Ers Kungliga Höghet kommer att få åtnjuta god hälsa, och att Iran ska uppnå nya framsteg i försvaret av sitt oberoende och sin nationella suveränitet, och också nå nya höjder i framåtskridande och utveckling. Jag hoppas innerligt att de vänskapliga relationerna och samarbetet mellan Iran och Kina ska fortsätta att växa och konsolideras. « (93)

I samband med shahens fall ondgjorde sig de kinesiska ledarna på ett »indirekt«, men ingalunda svårtolkat sätt över att en vän gått förlorad, och att Sovjetunionen skulle kunna vinna på utvecklingen. Detta framgår bl a i den intervju som Deng Xiaoping gav till amerikanska TV-kommentatorer under sitt besök i USA i januari-februari 1979. På en fråga om situationen i Iran kunde gynna Sovjet, svarade Deng:

»Som alla andra länder i världen angår situationen i Iran också oss. Irans strategiska position är extremt viktig. När det gäller Kina, kan vi bara moraliskt uttrycka våra ståndpunkter. Vi kan inte göra mycket därför att vi saknar förmåga där. Och jag tror att de länder som har möjlighet att göra mer borde inta en mycket allvarlig inställning till frågan om Iran, och vidta effektiva åtgärder för att hjälpa till att få en lösning på problemet där«.(94)

Uttalandet kan inte misstolkas. Deng beklagar sig över att Kina, USA m fl länder inte kunnat bistå shahen tillräckligt mycket. Han uppmanar mer eller mindre till amerikanska »ingripandet« i Iran. Det är också anmärkningsvärt med vilken lätthet »principerna« läggs åt sidan när behoven så påkallar. Det är nu inte det iranska folket som självt ska lösa sitt lands inre angelägenheter, utan »de länder som har möjlighet att göra mer«, dvs i praktiken imperialistmakterna. Vart tog principen om »icke-inblandning« vägen?

Beijing-byråkratins och KKP:s förräderi gentemot de iranska massorna bidrog säkerligen till att banden med USA-imperialismen stärktes. Inte för inte lät Deng i slutet av nämnda intervju yttra att »smekmånaden (med USA) kommer att fortsätta«. I Kina-pressen underströks också alliansen med USA allt kraftigare.

»Idag har Kina och USA utvecklat sina relationer. Betydelsen av dessa sträcker sig långt över sfären för bilaterala relationer. Det är i enlighet med intressena och önskningarna hos inte bara det kinesiska och det amerikanska folket, utan hos alla folk i alla världens länder«(95)

Det iranska folket – arbetarna, bönderna och de intellektuella – torde nog ha hyst en annan uppfattning…

Inför 80-talet

Vid detta årtiondes början hade Kinas relationer med omvärlden en helt annan tyngdpunkt än tio år tidigare. Nu låg den inte längre i »tredje världen«, utan i den utvecklade kapitalistiska världen, med växande ekonomiska, politiska och militärstrategiska band med Japan, Västeuropa och… USA!(96)

På det inrikespolitiska planet motsvarades denna vändning mot väst av ett övergivande av den gamla »maoistiska« utvecklingsmodellen (»självtillit«) till förmån för »de fyra moderniseringarna« (av industrin, jordbruket, vetenskapen och teknologin, samt det nationella försvaret).(97)

Dessa omfattande inrikespolitiska och utrikespolitiska förändringar berörde givetvis också den officiella ideologin. »Avmaoisering« blev följden. Inte heller utrikespolitiken klarade sig från denna »kris« för gamla värderingar och slagord.

Ett av de mer iögonfallande resultaten är att Beijing i stort sett upphört med den ideologiska kritiken av Sovjetunionens inrikespolitiska förhållanden. Det talas inte längre om »sovjetrevisionismen« eller om att »kapitalismen återupprättats« i Sovjet (egentligen inte så underligt eftersom mycket av det som tidigare betecknades som »sovjetrevisionismen« nu är Beijings egen politik – t ex har de ekonomiska reformerna i Kina gått längre i »kapitalistisk riktning« än i Sovjet).

Den antisovjetiska propagandan koncentrerar sig numera på utrikespolitiken. Anmärkningsvärt nog används i dessa sammanhang mycket sällan begreppet »socialimperialism«. Istället beskrivs Moskvas utrikespolitiska agerande i termer av »hegemoni-strävanden« och »expansionism«. Sammantaget innebär dessa förskjutningar av sovjetkritiken att Beijing numera inte ens försöker ge sken av att basera sin karakteristik av Moskvas utrikespolitik på en »marxistisk« analys av den sovjetiska samhällsformationen.

Därmed har också i praktiken en stor del av de ideologiska hindren för ett närmande till Moskva avlägsnats: Om bara sovjetledarna överger sin »hegemonism«, dvs gör lämpliga eftergifter till Kina, finns inget som hindrar upprättandet av »goda relationer« mellan de »socialistiska broderländerna«.

Men inte nog med det. I samma mån som Beijing alltmer vänt sig från »tredje världen« och mot »andra världen« och USA, för att där få tillgång till kapital och teknologi för »de fyra moderniseringarna« har självaste »teorin om de tre världarna« blivit allt mindre användbar som ett ideologiskt fikonlöv för utrikespolitiken. Detta är särskilt uppenbart om man beaktar det allt intimare ekonomiska, militära och storpolitiska samarbetet med »supermakten« USA. Enligt »tre-världs-teorin« var ju båda »supermakterna« fiender till alla världens folk (även om den ena – Sovjet – var värre). Hur långt Beijing avlägsnat sig från denna »världsbild« framgår exempelvis av att vice premiärministern Geng Biao under sitt USA-besök i juni 1980 kunde förklara att »Kina och USA har identiska (vår kurs.) uppfattningar när det gäller den generella frågan att beslutsamt möta strategiska utmaningar på 1980-talet.«(98)

Helt följdriktigt har det också skett en »avideologisering« av utrikespolitiken från slutet av 70-talet. Från 1979 hänvisas alltmer sällan till »teorin om de tre världarna« när Beijing formulerar sina utrikespolitiska mål. Istället framstår den kinesiska utrikespolitiken alltmer obeslöjat som den cyniska maktpolitik den är.

Beijings agerande i »tredje världen«, angreppet på Vietnam, stödet till folkmördaren Pol Pot, trycket på Laos, den fientliga inställningen till Kuba, för att inte tala om förhållningssättet till revolutionens Nicaragua och den revolutionära kampen i El Salvador, stödet till reaktionära organisationer i Angola, de hjärtliga förbindelserna med Pinochet-regimen i Chile, stödet till shahen av Iran ända till slutet osv osv har medfört att Kina både fått allt fler fiender i »tredje världen« och förlorat sin attraktionskraft inom »vänstern« (»maoismen« är i det närmaste död som ideologisk riktning). Den kinesiska utrikespolitikens tyngdpunktsförskjutning mot de imperialistiska länderna och nedskärningen av det kinesiska ekonomiska biståndet till länder i »tredje världen« har ytterligare bidragit till att Beijings ställning i »tredje världen« försvagats. Ett symptom på detta, är att Fidel Castros hårda attack mot Kina vid de »alliansfria staternas« toppkonferens i Havanna (i september 1979) bara föranledde ett skarpt genmäle från Kinas allianspartner Pakistan.

Inte oväntat har Moskva sett sin chans att utnyttja situationen. Trots invasionen i Afghanistan och händelserna i Polen har Moskva under de senaste åren både lyckats få ökad prestige inom delar av »vänstern« och i »tredje världen«.

Om vi betraktar frågan i ett historiskt perspektiv kan man nästan säga att Moskvas och Beijings roller i världspolitiken idag är omkastade jämfört med 60-talet. Då angrep de kinesiska ledarna Moskvas »fredliga samexistens« med USA-imperialismen och anklagade sovjetledarna för att konspirera med Washington mot Kina och mot den anti-imperialistiska och revolutionära kampen. Idag är det kineserna själva som hånglar med imperialisterna, och detta med en glöd som får sovjetledarnas prestationer i den vägen att förblekna (Beijing har tom varmt förespråkat amerikansk militär upprustning!).

Vad kommer då att hända i framtiden? Ja, det är faktiskt omöjligt att avgöra i skrivande stund (maj 1982). Det beror givetvis på utvecklingen internationellt och i Kina (inte minst utgången av den fortsatta fraktionskampen). Det finns idag en del tecken på att de kinesiska ledarna överväger olika alternativ. Ett visst missnöje med Reagans politik (t ex stödet till Taiwan) har luftats. Samtidigt har en del trevare utväxlats mellan Beijing och Moskva. Frågan huruvida kineserna kommer att fortsätta sin pro-imperialistiska politik som förut, eller söka avspänning med Sovjet, är inte avgjord och beror givetvis till stor del på vilket pris Washington och särskilt Moskva är villiga att betala för Beijings gunst (i det senare fallet torde ett minskat stöd till Vietnam ligga högt på önskelistan). En sak står i alla fall klar, och det är att det fåtal Kina-entusiaster som fortfarande inbillar sig att den kinesiska utrikespolitiken styrs av »revolutionära principer« även i fortsättningen kommer att få utstå svåra prövningar.

Stig Eriksson / Martin Fahlgren

Noter

42. I KKP:s programmatiska dokument »Ett förslag …« sägs bl a: »Varje socialistiskt land måste i sitt uppbygge lita huvudsakligen till egna krafter.« (Den stora polemiken, a.a., s 42-43). Under kulturrevolutionen kom dessa idéer att ställas på sin spets.

43. Det är i detta sammanhang som man bör se det kinesiska försöket att tillgripa »svärdet Stalin« – se artikeln i föregående nummer. Taktiken att vinna över gamla stalinister på Kinas sida genom att försvara Stalin mot Chrustjtjovs angrepp misslyckades i stort sett. Pi litet längre sikt slog taktiken tillbaka på kineserna själva och gjorde det svårare att vinna gehör för de kinesiska ståndpunkterna. Under 70-talet fick också »frågan om Stalin« i tysthet falla i glömska.

44. I polemiken mot SUKP (1963) uttrycktes denna inriktning i följande ordalag: »Det internationella proletariatet måste och kan ena alla krafter som är möjliga att ena, använda sig av de inre motsättningarna i fiendelägret och upprätta bredast tänkbara enhetsfront mot den amerikanska imperialismen och dess lakejer. « (Den stora polemiken, a.a., s. 22)

45. Peking Review nr 4-64, s. 7. Om begreppet »mellanzon« och dess historia se Gittings, The World and China, a.a., s. 144 och s. 232-235, samt Schurmann, Logics…, a.a., s. 351-354.

46. Intervjun återgiven i Shurmann-Schell, Communist China, a.a., s. 368.

47. Den stora polemiken, a.a. s.23. l Lin Biaos berömda skrift Leve segern i folkkriget, skriven 1965, drivs resonemanget om den »tredje världen« till sin spets: »Motsättningarna mellan Asiens, Afrikas och Latinamerikas folk å ena sidan och imperialisterna och Förenta Staterna å den andra är huvudmotsättningen i världen av idag.« (vår kurs) Lin Piao, Leve segern i folkkriget, Danelius bokförlag, 1970, s.39.

48. Om den kinesiska politiken i fråga om Pakistan, se Tariq Ali, Pakistan – militärvälde eller folkmakt. Rabén & Sjögren, Stockholm 1971.

49. Den stora polemiken, a.a.. s.24 och 25.

50. Kuppen blev en chock för de kinesiska ledarna, vilket bl a visas av att den i tre veckor fullständigt förtegs i kinesiska massmedia (Blumer, Den kinesiska kulturrevolutionen, Pan/Norstedts, Stockholm 1969, s.32). Senare, under kulturrevolutionen, kritiserades den förda politiken (som givetvis skylldes på Liu Shaoqi), och det indonesiska kommunistpartiets ledning gjorde »självkritik«. Faktum är dock att denna reformistiska politik även stöddes av Liu Shaoqis motståndare. Här ska vi citera två exempel. Kang Sheng (en av huvudfigurerna under kulturrevolutionen) yttrade 1963 om Aidit (indonesiska kommunistpartiets främste ledare):

»Indonesiens Kommunistiska Parti, som hela tiden (sedan 1951) hållits på en korrekt kurs av centralkommittén under Aidids ledning, har fört fram och tillämpat en marxist-leninistisk linje och politik, och därigenom garanterat framstegen för kommunistpartiets och det indonesiska folkets revolutionära mål.«

Så sent som den 20 maj 1965 undertecknade självaste Mao Zedong ett budskap till det indonesiska kommunistpartiets centralkommitté, där vi bl a läser:

»Det indonesiska kommunistpartiets centralkommitté, under kamrat D.N. Aidits ledning, har på ett utmärkt och nyskapande sätt tillämpat och utvecklat marxismen-leninismen i skenet av de revolutionära erfarenheterna i sitt land: Den har »indonesifierat« marxismen-leninismen med avsevärd framgång, den har på ett helt självständigt sätt fört fram sin egen linje och sin egen revolutionära politik för att tillvarata det indonesiska folkets grundläggande intressen, och har lett den revolutionära kampen i Indonesien från seger till seger… Vi är helt övertygade om att det indonesiska kommunistpartiet kommer att fortsätta att utöka sina stridskrafter, konsolidera och utvidga den nationella enhetsfronten på grundval av alliansen mellan arbetarna och bönderna, och leda det indonesiska folkets nationella och demokratiska revolution med förnyad kraft och till nya segrar. Ett självständigt, demokratiskt, välmående och utvecklat Indonesien kommer att resa sig upp i världen. «

Båda citaten, som är »officiella« och publicerades i Peking Review, har vi här citerat ur Maitan, Party, Army and Masses in China, a.a., s.314-315. För mer uppgifter om Kinas relationer till Indonesien och det indonesiska kommunistpartiet, se Tsou (ed), China in Crisis, University of Chicago Press, 1968, s.333-394 och J. Taylor, China and Southeast Asia, Praeger, New York 1976, s.82-144.

51. Om motsättningarna mellan Kina och Kuba, se Tutino, Den kubanska oktoberrevolutionen, Rabén & Sjögren, Stockholm 1971, s.283-291, samt K.S. Karol, Castros Kuba, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1971,s.209-220 och 279-280.

52. Detta är en av huvudteserna i Lin Biaos skrift Leve segern i folkkriget, a.a.

53. Om den »strategiska debatten« i Kina, se Uri Ra’anans artikel i »Peking’s Foreign Policy ‘Debate’, 1965-1966« i Tsou (ed.), China in Crisis, a.a., s.23-71 och D. Zagorias dito »The Strategic Debate in Peking«, samma, s.237-268. Dessa båda författare analyserar »debatten« främst utifrån officiella kinesiska dokument.

54. Mao formulerade detta redan i januari 1965 i en intervju med Edgar Snow:
»Krig kunde inträffa endast om amerikanska trupper kom till Kina… Kinas arméer skulle inte överskrida landets gränser för att slåss… Endast om Förenta staterna angrep Kina, skulle kineserna slåss… Att slåss utanför ens egna gränser var brottsligt.« (Snow, Den långa revolutionen, Askild & Kärnekull, Borås 1972, s.219-220)

Det dröjde dock till slutet av september 1965 innan denna linje kan sägas ha fått officiell sanktion. Detta skedde genom ett uttalande av utrikesminister Chen Yi:
»Om kriget skulle spridas till Kina ska landet ståndaktigt göra motstånd och kommer att vara beslutet att besegra USA-imperialismen… Skulle USA-imperialisterna invadera det kinesiska fastlandet ska vi vidta alla nödvändiga åtgärder för att besegra dem. Då kommer kriget inte att ha några gränser.« (Uttalandet i utdrag i Schurmann/Shell, a.a., s.531-543, citatet s.541-543)

Chen Yis uttalande skedde vid en tidpunkt då förespråkarna för en tuffare Vietnam-politik (främst den tidigare omnämnde Luo Ruiqing) pressats tillbaka (Luo utrensades). Hädanefter gick de officiella kinesiska uttalandena i Maos fotspår.

55. Det finns mycket skrivet om detta diplomatiska spel. Här ska vi dock inskränka oss till att nämna Snows »inside«-information (Den långa revolutionen, a.a., s.159-192), samt Kissingers detaljrika redogörelse, som återfinns i hans Memoarer – De första åren i Vita huset, Norstedts, Stockholm 1979, s.196-233 och Memoarer – Från krig till fred, Norstedts, Malmö 1980, s.11-128 och 419-472.

56. Om den kinesiska utrikespolitiken under 70-talets första hälft har det redan skrivits och sammanställts en hel del. På svenska finns Cardorff, Kinas utrikespolitik, RMF-press, Stockholm.. Om »supermaktsteorin« och påståendet att Sovjet är »kapitalistiskt«, se t ex »SKP, den ryska profiten och Karl Xll:s pekfinger« i FI 1-75, samt Eklund-Reichard, Är Sovjetunionen kapitalistiskt?, Bokförlaget Röda Rummet, Stockholm 1976. Se även Stefan de Vylders artikel i Zenit nr 3-1976. På engelska kan nämnas Maitan, a.a., s 309-347 och Evans, China after Mao, Monad Press, New York 1978, s 91-109.

57. Dengs tal publicerades som ett supplement till Peking Review, 12 april 1974 och utgavs som särskild broschyr. Det översattes och publicerades på en mängd språk.
Efter Maos död har de kinesiska ledarna tillskrivit Mao »teorin«. (Se Ordförande Maos teori om de tre världarna – Ett viktigt bidrag till marxismen-leninismen, Oktoberförlaget, Stockholm 1978.) Som vi redan påpekat innehåller påståendet en stor dos sanning. »Teorins« viktigaste element återfinns i den praktik och teori som utformades under Maos ledning under tidigare faser. Deng & Co:s »bidrag« är främst att de systematiserat och renodlat dessa spridda element i en »enhetlig« teori. Många Kina-experter har dock ifrågasatt att Mao verkligen skulle ha omfattat »3-världsteorin« i den utformning den kom att få och särskilt alla dess praktiska konsekvenser. Man kan härvid stödja sig på en rad indicier: 1) Teorin tillskrevs Mao först efter hans död och inskrevs i konstitutionen först vid 5:e folkkongressen (även detta efter Maos död). 2) Teorin nämndes mycket sparsamt (perioden nov. -74 – hösten -75 inte alls) fram till Maos död. 3) »De fyras gäng«, vilka politiskt stod Mao närmast gick emot »teorin« (Se R. Lotta, And Mao Makes 5, Banner Press, Chicago 1978, s 32-33, 158-173). 4) Mao gjorde själv aldrig någon systematisk framställning av »teorin«, utan det enda som man i efterhand lyckats skrapa fram är del flyktiga anmärkningar, varav de mest »konkreta« är följande:

»enligt min mening bildar Förenta staterna och Sovjetunionen den första världen. Japan, Europa och Kanada, mittdelen, tillhör den andra världen. Vi är den tredje världen. Tredje världen har en väldig befolkning. Men undantag av Japan tillhör Asien tredje världen och likaså Latinamerika. « (Ordförande Maos teori…, a.a., s 7)

Inte särskilt mycket att komma med om man önskar tillskriva Mao den utrikespolitiska strategi som benämnts »teorin om de tre världarna«. Det skulle i och för sig vara intressant att diskutera vari Maos eventuella meningsskiljaktigheter med Deng & Co skulle ha bestått, men detta skulle kräva en längre analys, vilken inte ryms inom ramarna för denna artikel och inte heller har någon större vikt för vår studie av den faktiskt förda politiken. Förmodligen rörde det sig i så fall om skillnader i hur långt man borde gå i sina relationer med USA-imperialismen och västkapitalismen överhuvudtaget. Mao skulle alltså liksom »de fyras gäng« ha menat att Kina borde hålla sig mer på sin egen kant (»lita till egna krafter«).

58. Något av det mest absurda är KKP-»teoretikernas« försök att göra Marx och Engels till 1800-talets »supermaktsteoretiker«!! Enligt Beijings virrhjärnor skulle Marx och Engels ha stått för tesen att »det tsarryska imperiet var de europeiska revolutionära rörelsernas huvudfiende« och manat »revolutionära människor i Europa att kasta sig in i striden för att förgöra detta det största av deras gissel«. Så vitt vi vet grundade aldrig Marx och Engels någon »europeisk front mot tsaren«. Däremot bildade de Internationella Arbetarassociationen – en organisation för internationell klasskamp… Inte heller Lenin går fri från de »röda professorerna« i Beijing. Han får stå som anfader till »teorin om de tre världarna«: »Lenin var av den uppfattningen att proletariatet för att rikta slag mot huvudfienden måste göra en skillnad mellan de andra rangens mindre imperialistländerna å ena sidan och de imperialistländer som styrde allt och alla å den andra. Han ansåg också att det var nödvändigt att förknippa proletariatets antiimperialistiska (varför inte anti-kapitalistiska? vår anm.) kamp med de besegrade och de små och medelstora ländernas kamp mot imperialistländernas förslavande.« Varför Lenin satsade allt på att bygga upp Kommunistiska internationalen, en organisation för internationell klasskamp, i stället för en »antihegemonifront« förklaras inte. (Citaten ur Teorin om de tre världarna – en historisk bakgrund. Oktoberförlaget, Stockholm 1978, s 4 resp. 32)

59. Detta gäller bl a ett uttalande av Zhou Enlai i december 1971, cit. i Camilleri, Chinese Foreign Policy, Martin Robertson, Oxford 1980, s 173. Se även Kissinger, Memoarer – Från krig till fred, a.a.

60. Många kinavänner var länge ovilliga att erkänna detta faktum. De mer klarsynta Beijing-papegojorna förstod dock väl hur saken låg till. Detta gäller t ex William Hinton, ordförande i Amerikansk-kinesiska vänskapsförbundet, som i den amerikanska vänstertidskriften Guardian, 5 maj 1976, förklarade:

»Kina bedömer världsledarna efter hur väl de förstår de nya styrkeförhållandena. Sålunda föredrar de Heath före Wilson, Strauss före Brand! och Schlesinger före Kissinger. « (Citerat i Evans, a.a., s 102)

61. Se t ex Shih Li-suo, München 1938 och eftergiftspoliliken, Oktoberförlaget, Uddevalla 1978, vilket kan anses som ett kinesiskt standardverk om »krigsfaran«. Se även Teorin om tre världar…, a.a., s 50-51.

62. DN 2/5 -78.

63. Ta t ex den portugisiska maoistgruppen PCP-ml och dess tidning A Luta. l ett nr av den 3/12 -75 skyr man inga medel och argument för att försöka »bevisa« att Sovjet vill omstörta Portugal. De vänsterorienterade fallskärmsjägarna och deras vänsteräventyr den 25/11 -75 framställs på följande sätt:

»Vi går inte i fällan att tro på någon slags skillnad mellan den s k yttersta vänstern och den cunhalistiska socialfascistiska partiet och att det därmed skulle vara så att kuppen (25 november) genomfördes av vad som vanligen kallas yttersta vänstern… Det var de cunhalistiska socialfascisterna under KGB som, genom att manipulera sina lakejer i UDP och FUR ockuperade flygbaserna och manipulerade Tancos fallskärmsjägare… Detta är givetvis ett klart intrång i vårt lands interna angelägenheter och visar att kuppen planlades i Moskva där hitleristerna förberett världsopinionen… Vi är givetvis överens om arresteringarna av småfiskar typ Costa Martins, Dinis de Almeida, Cuco Rosa, Tomé och andra. Men det avgörande är att arrestera storfiskarna, dvs Cunhal och hans anhang.«

Den yttersta högern i Portugal skulle inte kunna uttrycka det bättre!

64. Följande citat kan väl illustrera Beijings klasslösa och kontrarevolutionära perspektiv på Europas »enhet«:

»I militärt avseende har de västeuropeiska länderna breddat sitt samarbete och sin samordning. Olika former av förbund mellan nationer och regioner fortsätter att bildas. De politiska och ekonomiska förbindelserna mellan EG och länder i tredje världen stärks ytterligare. Det bör framhållas alt alla dessa positiva resultat i den västeuropeiska enheten mot hegemonismen har uppnåtts under mycket svåra betingelser… Men trots att så är fallet, har de gjort framsteg ifråga om att enas mot hegemonismen. Detta är ett övertygande bevis för att ett enande mot hegemonismen är en gemensam önskan hos de västeuropeiska länderna och folken (sic!) och att det representerar en historisk (sic!) strömning. Ett allt mer enat och starkt Europa står i fullständig (sic!) överensstämmelse med dessa länders och folks intressen. Historiskt sett har de större länderna i Västeuropa själva varit (sic!) imperialistmakter som kämpat om hegemonin över Europa. Följaktligen kunde det på den tiden inte bli fråga om någon västeuropeisk enhet mot hegemonismen. Men idag står saken annorlunda… (de utvecklade kapitalistländerna i Europa) trakasseras och hotas av de bägge supermakterna, särskilt av den sovjetiska socialimperialismen. Det är just i dessa historiska omständigheter som de västeuropeiska länderna har behov av att enade försvara sin nationella existens. För de västeuropeiska länderna rör det sig givetvis om att kämpa emot den kontroll som Förenta staterna försöker (sic!) underställa dem, men den största faran kommer från den sovjetiska socialimperialismens aggression och expansion.« (Ur Teorin om de tre världarna…, a.a., s 46-47)

65. Detta besök ägde rum i februari 1976. Ytterligare ett i september 1979! I detta sammanhang bör också nämnas att Watergate-skandalen (1973-74) aldrig kommenterades i kinesisk press! Tvärtom uttryckte de kinesiska ledarna i samtal med västerlänningar oro över att Watergate skulle försvaga presidentens ställning och att detta skulle gynna Sovjet! (Se Maitan, a.a., s. 34) och China Quarterly nr 57 (1974), s.222-223 samt Kissinger, Years of Upheaval, Weidenfeld & Nicolson and Joseph, London 1982, s. 104, 122, 690 och 694.

66. Evans, a.a., s.103.

67. Det skulle inte skada om Deng & Co tog sina egna varningsord (i polemiken mot SUKP på 60-talet) på litet större allvar:

»Här skulle vi gärna vilja ge några uppriktiga råd till SUKP:s ledare. Förenta staterna, det mest rovgiriga imperialistiska landet, har det vanvettiga strategiska målet att erövra världen. Det undertrycker ursinnigt den revolutionära kamp som förs av de förtryckta folken och nationerna och har öppet förklarat sin avsikt att föra Östeuropa tillbaka i den så kallade fria nationernas världsgemenskap. Hur kan ni inbilla er att den amerikanska imperialismen vid genomförandet av sina aggressiva planer för erövring av hela världen kommer att låta de hårdaste slagen falla på andra och inte på Sovjetunionen?
Förenta staterna är ett imperialistiskt land och Sovjetunionen är ett socialistiskt land. Hur kan ni vänta ‘allomfattande samarbete’ mellan två länder med helt skilda samhällssystem?…

Ledande kamrater i SUKP! Tänk över saken nyktert! Är den amerikanska imperialismen att lita på när en storm bryter loss i världen? Nej! De amerikanska imperialisterna är liksom alla imperialister och reaktionärer opålitliga. Sovjetunionens enda pålitliga bundsförvanter är broderländerna i det socialistiska lägret, de marxist-leninistiska broderpartierna och alla undertryckta folk och nationer. « (Den stora polemiken, a.a., s.228)

68. Kina-rapport, nr 15-1971, s.40. Mer om händelserna i Sudan, se Cardorff, a.a., s.57-59.

69. Med hänsyftning på Sudan fördömde Kinas FN-delegat Qiao Guanhua Sovjet för att »underminera den lagliga regeringen i ett afrikanskt land«. Peking Review nr 33 (14 augusti) 1971.

70. Se South Vietnam in Struggle, nr 108 (9 augusti) 1971, och Vietnam Courier nr 332 och 333 (1971).

71. Se Hallidays artikel »The Ceylonese Insurrection« i Blackburn (red.), Explosion in a Subcontinent, Penguin Books, London 1975, s.151-220. Denna artikel är den bästa redogörelsen för förhållandena före, under och eller händelserna 1971.

72. Evans, a.a., s. 100.

73. Halliday, a.a., s.201.

74. Samma, s.203-204.

75. Man kan naturligtvis kritisera JVP:s program och allmänna politik. Det är en sak. Men det är inte det som det var frågan om från KKP:s och maoisternas håll. JVP tvingades till »uppror« för att försvara sig själva! Att i ett sådant läge förvägra dem solidaritet mot repression, med hänvisning till att de är »guevarister«, småborgerliga revolutionärer, o s v, är inget annat än pedantisk sekterism och förräderi.

Marx ansåg t ex från början att Pariskommunen var ett omoget uppror. Det hindrade dock inte honom från att helhjärtat stödja kampen när den väl var ett faktum. Lenin hänvisade också till detta i polemiken mot mensjevikerna om 1905 års revolution i Ryssland (Se Lenin, Samlade skrifter i urval, band 18-19, del 2, s.554-555. Se även Lenin om upproret på Irland 1916 i Collected Works, vol. 22, s.354-356.)

76. Publicerat i Ceylon Daily News, 27 maj 1971. Citerat av Halliday, a.a., s.360-361 och i Cardorff, a.a., s.52.

77. Om den pakistanska statsbildningens uppkomst och historia, se Ali, Pakistan – militärvälde eller folkmakt?, a.a.

78. Ali (samma, s.135-136) skriver om detta:

»Eftersom Kina var den enda stormakt som understödde Pakistan i konflikten (med Indien) var det naturligt att dess popularitet i Pakistan skulle öka kraftigt. Så snart Zhou Enlai syntes i journalfilmerna på lokala biograferna hördes höga och ihållande applåder. När å andra sidan Ayubs ansikte framträdde ljöd visslingar. Den kinesiska regeringen gick emellertid långt utöver vad diplomatin krävde. Efter Ayubs seger i de förfalskade valen mottog han en hälsning från den kinesiske premiärministern vari denne hävdade att hans framgång klart visade att han hade folkets stöd. Och när marskalk Chen Yi efter kriget 1965 besökte Lahore påstod denna att ‘grunddemokratierna’ hade en del gemensamt med folkkommunerna. Dessa opåkallade uttalanden kunde inte annat än skada den kinesiska ledningens anseende i Pakistans radikala kretsar. Kanske var de ämnade för prokinesiska pakistanier, l så fall ha de den önskade effekten, för de prokinesiska grupperna blev helt lyriska i sitt stöd för Ayub. De hade tidigare förklarat att det indisk-pakistanska kriget var ett ‘folkets krig’! Nu anförde de Ayubs utrikespolitik som ursäkt för att nedgöra all opposition mot honom och glömde att för marxister är ‘utrikespolitiken överallt och alltid en fortsättning av inrikespolitiken, för den genomföres av samma härskande klass och fullföljer samma historiska syften’.«

79. Se Alis artikel »Pakistan and Bangladesh: Results and Prospects…« i Blackburn (ed.), Explosion…, a.a., s.293-347.

80. Publicerat i Pakistan Times 13/4-71. Hela brevet återges i Alis ovannämnda artikel (s.358-359).

I kinesisk press under denna period är det omöjligt att finna ett enda uttalande till stöd för kampen mot den pakistanska diktaturen. Jo, ett! Men det är ett citat från den vietnamesiska (!) tidningen Hoc Tap som skriver: »Folken i Vietnam, Laos och Kambodja utkämpar ett stort nationellt befrielsekrig. Folken i Thailand, Filippinerna, Indonesien, Malaysia, Indien och Pakistan utkämpar heroiska strider. « (Peking Review nr 37-71)
Det vanliga är annars lyckönskningar åt diktaturen: »Må den pakistanska regeringen och folket uppnå nya framsteg under Ers Excellens’ ledning.« (Peking Review 13-71)

Ett annat nr av Peking Review (16-71) innehåller okommenterat Yahya Khans svar till den sovjetiska presidenten Podgornij:

»Situationen i Ostpakistan är väl under kontroll och normala förhållanden håller gradvis på att återställas…

Jag skulle vilja tillägga, hr. president, att ingen regering kan överse med eller vika undan för subversiva element som attackerar dess suveränitet och territoriella integritet…

De åtgärder som har vidtagits av regeringen syftar till att försvara äran, livet och egendomen åt majoriteten av våra östpakistanska medborgare, som inte samtycker till de fascistiska metoder som några av Awamiförbundets ledare använder sig av.«

Den enda fråga som verkligen »oroade« Beijing var den indiska inblandningen i konflikten. Detta var också den fråga som vid den tiden maoisterna utanför Kina oftast koncentrerade sig på. Genom att inrikta huvudelden mot »Indiens aggressiva och reaktionära roll« försökte man skjuta den obehagliga frågan om Östpakistans rätt till självbestämmande i bakgrunden. Men vi understryker att Beijings politik inte bestod i att man bekämpade den indiska inblandningen och höll tyst om den nationella självbestämmanderätten, tvärtom tog man klart ställning emot denna:

»För att försvara sin statliga suveränitet, territoriella integritet och sitt nationella oberoende har det (pakistanska folket) kämpat oavbrutet mot utländska interventionister och separatister inom landet…

Vi tror att det pakistanska folkets breda massor är patriotiska och vill värna om den nationella enheten och sammanhållningen av landet, motsätter sig inre splittring och utländsk inblandning. Det är vår förhoppning att det pakistanska folket kommer att stärka sin enhet och göra gemensamma ansträngningar för att övervinna sina svårigheter och lösa sina problem.« (Utrikesminister Ji Pengfei, 7 november 1971 i Peking Review nr 46-71)

81. Se Barnds, »Chinas relations with Pakistan…«, China Quarlerly nr 63, 1975, s.482-483.

82. Om Irans utveckling och dess plats i USA-imperialismens strategi, se Halliday, Iran, uf-föriaget, Stockholm 1980.

83. Ur Newsweek (citerat i Internationalen 12/74)

84. Halliday, a.a., s.273.

85. samma, s.273.

86. samma, s.273.

87. samma, s.271.

88. samma, s.271.

89. Zhou Enlais hyllningstal till shahens hustru återgivet i Peking Review nr 39-72.

90. Cit. i Halliday, a.a., s.272.

91. Hsinhua News Bulletin, 27/8-75.

92. samma, 6/8-78.

93. USA:s, Kinas och Sovjets lyckönskningstelegram publicerades 28 oktober i den iranska tidningen Rastakhiz. De finns citerade i Intercontinental Press/Inprecor, 20 nov. 1978.

94. Beijing Review, nr 7, 16 februari, 1979, s.18-19.

95. Samma, s.20-21.

96. Under åren 1974-77 gjordes mycket få framsteg i relationerna mellan USA och Kina. Dödläget hade både inrikespolitiska och utrikespolitiska orsaker (fraktionskampen i KKP, utvecklingen i Indokina, oenighet i den amerikanska administrationen om vad som borde prioriteras – relationerna med Moskva eller Beijing, o s v). Det var först i maj 1978 som det lossnade på allvar genom den amerikanske presidentrådgivaren Brzezinskis Kina-besök (Brzezinski hade länge varit varm förespråkare för närmare samarbete med Beijing och konfrontationspolitik gentemot Moskva). Det är signifikativt att Brzezinski knappt hann lämna Kina förrän Beijing kraftigt trappade upp konflikten med Vietnam genom att starta en häftig offentlig propagandakampanj.

Efter Brzezinskis Kina-besök utvecklades förbindelserna och samarbetet mellan Kina och USA snabbt. Hållpunkter i denna utveckling är tillkännagivandet att Kina och USA skulle upprätta fullständiga diplomatiska förbindelser (i december -78), Deng Xiapings USA-besök (månadsskiftet jan-feb -79), amerikanske finansministern Blumenthals Kina-besök mitt under Kinas invasion av Vietnam (mars -79), vice-president Mondales Kina-visit (aug. -79), försvarsminister Browns Kina-besök (jan. -80, dvs efter Sovjets invasion i Afghanistan) och Geng Biaos svarsvisit i USA (i maj-juni -80) – de två sistnämnda besöken markerande början till ett militärt samarbete mellan USA och Kina.

Om denna utveckling, se Camilleri, a.a., s.178-195 och 248-260, samt Elliot (ed.), The Third Indochina Conflict, Westview Press, Boulder 1981 s.199-227.

En annan mycket viktig milstolpe i den kinesiska vändningen »västerut« är freds- och vänskapspakten med den traditionelle fienden Japan (undertecknades i augusti 1978). Se Camilleri, a.a., s. 196-219.

97. Se Mandels artikel »Den ekonomiska krisen i Kina« i Fjärde Internationalen nr 3-4/81.

98. Renmin Ribao (»Folkets Dagblad«), 8 juni 1980, citerat i S.S. Kim »Whither post-Mao Chinese global policy?«, International organization 35 (1981):3. s.438. De »strategiska utmaningar« Geng Biao åsyftar är förstås »den sovjetiska hegemonismen«.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4-5/1982

Den kinesiska utrikespolitikens utveckling, del I

Folkrepubliken Kina väljer väg.

»Ni lutar åt en sida. Alldeles riktigt. Sun Yat-sens fyrtioåriga erfarenhet har lärt oss att luta åt en sida, och vi är fast övertygade om att vi för att kunna segra och befästa segern måste luta åt en sida. I ljuset från alla dessa erfarenheter som samlats under dessa fyrtio är och dessa tjugoåtta år, måste alla kineser utan undantag luta antingen åt imperialismens sida eller åt socialismens sida. Det går inte att sitta på staketet, och det finns ingen tredje väg. Vi bekämpar Chiang Kai-shek-reaktionärerna, som lutar åt imperialismens sida och vi bekämpar också illusionerna om en tredje väg.«
Mao Zedong, 30 juni 1949 (1)

Som framgår av ovanstående citat hade beslutet att »luta åt en sida« (åt Sovjetunionen) fattats innan Folkrepubliken Kina utropades (vilket skedde den l oktober 1949). I själva verket hade det förmodligen fattats minst ett år tidigare, en slutsats som bl a kan dras av att partiet i november 1948 publicerat ett antal artiklar, författade av Mao och Liu Shaoqi, där det framhölls att Kina måste ansluta sig till det anti-imperialistiska lägret under Sovjets ledning.

Beslutet var logiskt, men för de kinesiska ledarna var det inte så självklart som det kan förefalla så här i efterhand. Exempelvis gjorde de kinesiska ledarna under åren 1944-45 närmanden till USA, just för att finna en sådan »tredje väg« som Mao i citatet ovan så bestämt avvisar. (2)

Det som fick Mao & Co att »luta sig åt en sida« var bristen på respons från amerikanskt håll. Och sedan dess hade det inte framkommit några tecken på att imperialisterna var beredda att acceptera en kommunistisk regim i Kina. Tvärtom backade de upp Chiang Kai-sheks kontrarevolutionära styrkor. De imperialistiska krafterna med USA i spetsen hade faktiskt gjort allt som stod i deras makt för att stoppa den kinesiska revolutionen — förutom att tillgripa en direkt militär intervention. Och det var ju egentligen inget förvånande i det. En seger för Maos styrkor skulle ju med stor sannolikhet innebära dödsdomen för kapitalismen i Kina, jordens folkrikaste stat, vilket representerade ett gigantiskt nederlag för imperialismen.

En sådan utveckling måste förhindras med alla till buds stående medel. Därför satte Washington in ett massivt stöd till Chiang Kai-shek under inbördeskriget. Om inte Mao & Co ville bli isolerade fanns det därför inget annat val än att »luta åt« andra sidan, dvs Sovjetunionen, som Mao uttryckte det i sin berömda artikel »Om folkets demokratiska diktatur«:

»’Seger är möjlig även utan internationell hjälp.’ Detta är en felaktig föreställning. Under den epok i vilken imperialismen existerar är det omöjligt för en verklig folkrevolution att segra i något land utan hjälp i olika former från de internationella revolutionära krafterna, och även om segern vinns kan den inte befästas… Internationellt sett tillhör vi den antiimperialistiska fronten med Sovjetunionen i spetsen, och vi kan sålunda endast vända oss till den sidan för verklig och vänskaplig hjälp, men inte till den imperialistiska fronten.« (3)

Beslutet att »luta åt« Sovjetunionen var således naturligt, men detta betyder inte att umgänget mellan de kinesiska och sovjetiska ledarna (med Stalin i spetsen) var problemfritt. Tvärtom hade Moskvas inblandning i det kinesiska partiets inre angelägenheter i kinesiska revolutionen alltsedan mitten av 20-talet lett till många konflikter och problem (4). Detta hade gjort de kinesiska ledarna måna om att begränsa det sovjetiska inflytandet och »upprätthålla sin självständighet«.

Moskvas hållning under Andra världskrigets slutskede och därefter gjorde inte saken bättre. Stalin var motståndare till att Kinas Kommunistiska Parti (KKP) förde kampen slutgiltig seger. Detta stod nämligen i motsättning till hans strävan efter fredlig samexistens med imperialisterna på basis av en indelning av världen i inflytelsesfärer. Och Kina — det hade »de tre stora« USA, Sovjetunionen och Storbritannien kommit överens om vid Jalta- och Potsdam-konferenserna — tillhörde inte den sovjetiska inflytelsesfären. Därför måste den kinesiska revolutionen hållas tillbaka. Till detta av konjunkturella orsaker betingade intresse av att hindra den kinesiska revolutionen, bör också läggas sovjetiska byråkratins allmänna strävan att hålla tillbaka revolutionära omvälvningar och särskilt sådana den inte fullständigt kontrollerar — och i Kinas fall fanns det anledning vara på sin vakt.

Att Stalin & Co inte önskade kommunistisk seger i Kina manifesterades på många sätt. Låt oss exemplifiera:

I samband med den sovjetiska offensiven mot japanerna under andra världskrigets slutskede (1945) lät han montera ner industrianläggningar och maskinell utrustning i den kinesiska provinsen Manchuriet och transportera dem till Sovjet som krigsbyte. Knappast en förnuftig åtgärd om han hoppats på en seger för den kinesiska revolutionen, ty därmed gick största delen av den kinesiska industrin förlorad, vilken var oumbärlig för uppbygget av ett modernt Kina.

I stället för att understödja den revolutionära kampen i Kina ansträngde sig Stalin att förbättra relationerna med Chiang Kai-shek. Den 14 augusti 1945 slöts t ex ett vänskaps- och alliansfördrag med Guomindang, och vid ett utrikesministermöte i december samma år signerade Sovjetunionen en deklaration som förespråkade »ett enat och demokratiskt Kina under den nationella regeringens« (dvs Guomindangs) ledning! Sovjetledarna förenade sig också med västmakterna i ansträngningarna att åstadkomma en »förhandlingslösning« mellan kommunisterna och Guomindang. De kinesiska kommunistledarna gav vika för påtryckningarna och förhandlingar inleddes i september 1945. Detta hindrade dock inte Chiang Kai-shek att gå till militär offensiv mot de »röda områdena«. Förhandlingarna fortsatte under fullt inbördeskrig. I januari 1946 slöts en formell överenskommelse om vapenvila, men denna fungerade bara som en rökridå bakom vilken Chiang förberedde en ny militär offensiv. Samtidigt ökade den amerikanska hjälpen till Chiang kraftigt. Något motsvarande sovjetiskt stöd till Mao förekom inte. Moskva satsade också på Chiang Kai-shek.

Under dessa omständigheter var det inte så underligt att Chiang återupptog offensiven i juli 1946. Det yttre trycket på de kinesiska kommunisterna var således enormt. Samtidigt växte det fram en press underifrån, inne i de befriade områdena, nämligen en kraftfull revolutionär bonderörelse som krävde radikala jordreformer. KKP-ledarna ansattes således från två håll. Situationen förvärrades snabbt. Man stod vid ett vägskäl. Det gick inte längre att trampa vidare i gamla fotspår. Alternativen var att kapitulera för Chiang eller att utlösa den revolutionära potentialen och slåss för slutgiltig seger. Efter en tids obeslutsamhet och vacklan valde Mao & Co det senare alternativet. (5)

Det sovjetiska vapenstödet till de röda arméerna var under hela inbördeskriget praktiskt taget obefintligt. T o m huvuddelen av de vapen som de sovjetiska trupperna erövrade från japanerna när dessa kapitulerade i Manchuriet 1945 överlämnades till »nationalistregeringen«.

Försöken att lägga band på den kinesiska revolutionen fortsatte åtminstone till slutet av 1948 eller början av 1949. (6) Moskva upprätthöll diplomatiska förbindelser med Chiang Kai-shek ända till slutet. De sovjetiska konsulaten i de städer som intogs av de röda arméerna stängdes, och när Chiangs huvudstad Nanking föll i april 1949, följde den sovjetiska ambassadören med Guomindang-regeringen till Kanton, medan de andra utländska ambassadörerna stannade kvar! Exemplen skulle kunna mångfaldigas. (7)

Den sovjetiska hållningen under inbördeskriget kunde således inte ha gjort de kinesiska ledarna alltför entusiastiska. Men de hoppades att den ljumma sovjetiska attityden skulle bli lite varmare efter segern. Och hursomhelst var det ju en kvalitativ skillnad mellan imperialistmakternas roll och Sovjetunionens. Medan de förra aktivt stött kontrarevolutionen och fortsatte med det, hade sovjetledarna »bara« försökt bromsa revolutionen.

Vid tidpunkten för segern var dessutom världsläget sådant (»det kalla kriget« hade börjat) att Sovjetunionens möjligheter att fortsätta »avspänningspolitiken« hade lidit skeppsbrott. Smekmånaden efter andra världskriget var nu ett minne blott. De imperialistiska makterna, med USA i spetsen, strävade nu efter att »hålla tillbaka« och »rulla tillbaka kommunismen« i Europa och varhelst den stack upp huvudet. Stalin svarade med att inta er hårdare attityd mot imperialismen. Befrielsearméns maktövertagande i Kina innebar att Sovjetunionen fick en ny allierad i Asien, vilket dramatiskt förbättrade situationen i öst. Dessutom öppnade sig möjligheter att tillförsäkra Sovjet en rad ekonomiska fördelar, särskilt i Manchuriet och Sinkiang.

Men upprättandet av folkrepubliker Kina innebar också att grunden lagts för framväxten av nya motsättningar mellan byråkratierna i Moskva och Beijing. De kinesiska ledarna strävade efter »oberoende«. De hade ingen lust att dansa efter Stalins pipa. Vänskapliga förbindelser med Sovjetunionen, javisst — och i det rådande världsläget var detta t o m livsavgörande — men någon sovjetisk lydstat av östeuropeisk modell, det var de inte beredda att bli. Den kinesiska inrikes- och utrikespolitiken skulle bestämmas av kineserna själva utan sovjetisk inblandning. Redan innan revolutionen segrat slog Mao fast:

»’Vi vill göra affärer.’ Alldeles riktigt, det kommer att göras affärer. Vi är inte emot någon annan än de inhemska och utländska reaktionärerna som hindrar oss från att göra affärer. Envar bör veta att det inte är någon annan än imperialisterna och deras hejdukar Chiang Kai-shek-reaktionärerna som hindrar oss från att göra affärer och även från att upprätta diplomatiska förbindelser med främmande länder. När vi slagit de inhemska och utländska reaktionärerna genom att ena alla inhemska och internationella krafter, kommer vi att bli i stånd att göra affärer och upprätta diplomatiska förbindelser med alla främmande länder på grundval av jämlikhet, ömsesidig fördel och ömsesidig respekt för den territoriella okränkbarheten och suveräniteten.« (8)

Kina och Sovjet — enhet och kamp

Det som de kinesiska ledarna hoppats på var således ett samarbete på någorlunda jämställd fot. Och även om de inte hade förväntat sig ett »osjälviskt stöd« från »den första arbetarstaten så hade de åtminstone räknat med ett ordentligt bidrag till det kinesiska uppbygget.

De skulle bli grymt besvikna. Stalin hade andra planer. Han var inte beredd att acceptera ett Kina som gick in egen väg. (jfr Jugoslavien). (9) Det han var ute efter var ett Kina som lydigt spelade den roll som hans strävan efter »fredlig samexistens« med västimperialismen krävde. Inte heller var han villig att offra något för uppbygget i Kina. Istället hade han som målsättning att tillförsäkra Sovjetunionen självt så stora ekonomiska och andra fördelar som möjligt.

Den nya alliansen sattes på sitt första prov vid de kinesisk-sovjetiska förhandlingarna i Moskva (dec. 1949 – feb. 1950). Dessa led de slutligen fram till undertecknandet av ett sino-sovjetiskt »fördrag om vänskap, förbund och ömsesidig hjälp« (14 februari), och ett s k tilläggsavtal (27 mars) som stipulerade bildandet av samägda företag i Sinkiang. Förhandlingarna var besvärliga och långdragna. Och inte heller blev resultatet särskilt uppmuntrande ur kinesisk synvinkel. Det ekonomiska biståndet t ex (som Kina var i desperat behov av) blev blygsamt (krediter på endast 300 miljoner dollar fördelade på 5 år — detta bör jämföras med att Polen två år tidigare erhållit ett lån på 450 miljoner). Samtidigt fick Beijing överge alla anspråk på Yttre Mongoliet (som formellt erkändes som oberoende av Kina). Vidare skulle den manchuriska järnvägen, samt städerna Dairen och Port Arthur förbli i sovjetiska händer fram till 1952 (i själva verket återlämnades de inte helt till kineserna förrän 1955, d v s efter Stalins död). Till råga på allt stärkte Sovjetunionen sina ekonomiska intressen i Sinkiang genom de s k samägda (eller »blandade«) bolagen (vilka inte heller överlämnades till kineserna förrän efter Stalins död).

Det var således inget fett avtal som de kinesiska förhandlarna hade med sig från Moskva. Detta betydde dock inte att det var värdelöst. Om inte annat så hade det ett politiskt och militärt värde i och med att Sovjetunionen gjort vissa utfästelser om att stödja Kina mot imperialistisk aggression. (10)

Stalin var emellertid inte nöjd. Han gapade efter mer. Som det senare skulle visa sig konspirerade han för att öka det sovjetiska inflytande. Detta gällde i synnerhet Manchuriet. För detta ändamål upprättades »speciella« relationer med provinsens ledning (vars »starke man« var Gao Gang). Gao-Rao-klicken, som denna Stalin-vänliga falang senare kallades av de kinesiska ledarna, utrensades 1954, anklagad för att ha försökt bygga upp ett »oavhängigt kungadöme« i provinsen. (11)

Låt oss emellertid inte rusa händelserna i förväg. I början av 1950 hade alltså Kina och Sovjet slutit en allians som i många avseenden innebar en stor besvikelse för de kinesiska ledarna. Samtidigt betydde den dock att Kinas internationella isolering hade brutits och att Kina skaffat en allierad inför den revanschsugna imperialismen. I det spända internationella läge som rådde vid denna tid var det därför bäst att bita ihop tänderna och hålla god min. Hellre ett dåligt fördrag än inget alls. Och om det till äventyrs skulle ha varit så att man i den kinesiska ledningen lekt med tanken att söka andra vägar för att få hjälp att lösa landets väldiga problem, så fick de snabbt tänka om. I juni 1950 utbröt nämligen Korea-kriget. Under FN:s täckmantel satte USA in trupper.

Dessa ryckte snabbt fram mot kinesiska gränsen. Inför det direkta hotet mot Kina ingrep den kinesiska Röda armén i striderna. Kina befann sig i krig med USA. Detta kittade ihop alliansen mellan Beijing och Moskva. Kinas ekonomiska och militära beroende av Sovjet förstärktes. Sett i ett litet längre perspektiv bidrog emellertid Koreakriget ytterligare till den kommande brytningen mellan de två staterna:

De kinesiska ledarna skulle aldrig glömma att Kina ensamt fick bära de tunga krigsbördorna och att man dyrt fick betala de sovjetiska vapenleveranserna. (12)

1949-1951: »Vänsterlinje« med förhinder

Som redan torde ha framgått bedömdes den kinesiska utrikespolitiken under de första åren efter revolutionens seger av två huvudfaktorer: relationerna till Sovjetunionen och till USA-imperialismen (som stödde Chiang Kai-shek). Då Maos segerrika arméer tågade in i Beijing var »det kalla kriget« redan ett faktum. Nederlaget för Chiang Kai-shek gjorde det internationella klimatet ännu kyligare. Till detta kom Korea-kriget. I detta mycket spända världsläge blev de kinesiska ledarnas manöverutrymme mycket begränsat. De ansåg sig inte ha något val. Kinas desperata ekonomiska situation och det yttre hotet krävde en allians med en stormakt. Sovjetunionen var det enda alternativ som stod till buds.

Omöjligheten av att föra en »fredlig samexistens«-politik med imperialismen medförde att Kina (liksom Sovjet) under denna första period förde en förhållandevis radikal utrikespolitik. I Kinas fall späddes radikalismen på av andra faktorer. Vi bör hålla i minnet att man just avslutat en stor offensiv som medfört att Chiang Kai-shek drivits bort från det kinesiska fastlandet och tvingats ta sin tillflykt till Taiwan. Stora revolutionära omvälvningar skakade det kinesiska samhället. Detta radikala politiska klimat återverkade på utrikespolitiken. Dessutom var inbördeskriget inte helt avslutat. Det återstod fortfarande motståndsfickor att eliminera i en del provinser, och Tibet återstod att befria (vilket skedde i slutet av 1950). Sist men inte minst återstod Taiwan, där Chiang Kai-shek hade bitit sig fast och upprättat ett nytt kontrarevolutionärt brohuvud. Så länge som denna ö inte återförenats med Kina var den »nationella revolutionen« oavslutad. Guomindang-regimen på Taiwan utgjorde ett ständigt oroselement (Chiangs flyg och flotta blockerade den kinesiska kusten, flyget genomförde bombräder och kommandotrupper gjorde sabotageaktioner). Detta var irriterande och i värsta fall kunde ett nytt blodigt inbördeskrig bryta ut (Chiang skrävlade ständigt om att han skulle »befria« Kina), En del tyder också på att de kinesiska ledarna under hösten-vintern 1950-51 planerade att lösa Taiwan-problemet en gång för alla genom att invadera ön. Koreakrigets utbrott satte emellertid stopp för alla sådana planer. Förutom det direkta hot som Koreakriget innebar mot Kina, ökade USA åter kraftigt stödet till Chiang Kai-shek (samma månad som Koreakriget bröt ut beordrades amerikanska Sjunde flottan till Taiwan-sundet för att omöjliggöra en »kommunistkinesisk invasion«). Som ett led i samma politik ökade USA också kraftigt stödet till fransmännens krigföring i Indokina, samt förstärkte de amerikanska styrkorna på Filippinerna.

l detta spända internationella läge intog de kinesiska ledarna en förhållandevis militant hållning till befrielserörelserna, särskilt i Asien (Indokina, Indien, Burma, Malaysia, Filippinerna o s v). Detta gälld i synnerhet propagandan: Del »väpnade kampen« förespråkade allmänt och de »borgerlig. nationalistledarna« (Nehru, Sukar no o s v) kritiserades häftigt. (13) Bortsett från Indokina (och givetvis Korea) var det dock betydligt sämre ställt med det materiella stödet till befrielsekampen. (14)

Men även under dessa Folkrepublikens första år finns exempel som visar att de kinesiska byråkratemas innersta önskan var »fredlig samexistens« om bara imperialiststaterna var villiga att upprätta »vänskapliga« förbindelser med Kina. Exempelvis medförde det brittiska erkännandet av den nya Beijing-regimen (6 Jan. 1950) att Hongkong fick stanna kvar i Storbritanniens händer och att de gamla handelsförbindelserna vidmakthölls.

Innan Korea-kriget tvingade Kina att rätta in sig i ledet, visade den förda utrikespolitiken att alliansen med Sovjet inte innebar att de kinesiska ledarna var inställda på att avstå från att utveckla en självständig, aktiv internationell roll. Beijing krävde t ex att Kina skulle beredas plats i FN som en av »de fem stora«. Den kinesiska regeringen klargjorde vidare att Kina önskade handelsfördrag med den kapitalistiska världen och diplomatiska förbindelser med alla länder som respekterade principen om »jämlikhet« etc. Man vägrade dock kompromissa om sina nationella »rättigheten«. Därför tolererades inga regimer som fortsatte att stödja Chiang Kai-sheks Taiwan och därför vägrade man godkänna överenskommelser som Guomindang-regeringen gjort med andra regeringar. Ytterligare ett tecken på att Folkrepubliken eftersträvade en självständig roll i världspolitiken är att man erkände Demokratiska Republiken Vietnam (DRV) före Sovjetunionen (18 januari 1950 resp 31 januari), och detta trots de negativa konsekvenser det fick för relationerna till Frankrike.

Självständighetsyttringarna tog emellertid abrupt slut vid Koreakrigets utbrott. Utrymmet för sådana strävanden hade försvunnit.

1952-57: »Fredlig samexistens« i centrum

I juli 1951 inleddes förhandlingar om vapenstillestånd i Korea, där striderna alltmer utvecklats till ett blodigt ställningskrig. Därmed hade ‘det akuta hotet mot Kina minskat och utrikespolitiken kunde gå in i en »lugnare« fas. Med sikte på »fredlig samexistens« började Beijing nu utveckla det som kom att kallas »folkdiplomati«.

De första stapplande stegen i denna riktning togs redan 1951. Exempelvis blev attityden till ledare som Nehru och Sukarno (i Indien resp. Indonesien) betydligt positivare (bl a med hänvisning till deras kritiska hållning till USA:s engagemang i Korea-kriget). Men den verkliga islossningen kom först efter Stalins död (mars 1953). Därefter blev det fart på koreaförhandlingarna och sedan vapenstilleståndet undertecknats (juli 1953) fick »avspänningspolitiken« fullt spelrum. (15) Den kinesiska charmoffensiven riktade särskilt in sig på »tredje världens« länder. Nu var det inte längre aktuellt att underblåsa revolutioner (stödet till Vietnam fortsatte dock ytterligare en tid). I stället gällde det att upprätta diplomatiska och andra (i synnerhet ekonomiska) förbindelser med så många länder som möjligt, för att minska Kinas internationella isolering, samt stärka Kinas inflytande i allmänhet och i Asien i synnerhet.
Höjdpunkterna i den diplomatiska offensiven var fördraget med Indien (april 1954), som bl a innehöll de berömda »fem principerna om fredlig samlevnad« (se artikeln i förra numret av Fl); Genève-konferenserna om Korea och Indokina (maj-juli 1954), där kineserna tillsammans med ryssarna pressade den vietnamesiska och de andra befrielserörelserna i Indokina till långtgående eftergifter gentemot imperialisterna; samt Bandung-konferensen (april 1955 — se nedan).

Under samma tidsperiod grundlades också de goda relationerna med Indonesien. Ett fördrag slöts mellan de två länderna i april 1955, och hösten 1956 inbjöds president Sukarno till Beijing, där den indonesiske ledaren mottogs med »vederbörliga« hedersbetygelser (OBS att samme Sukarno häftigt angripits i propagandan några år tidigare). De goda, för att inte säga »hjärtliga« förbindelserna mellan de två staterna (som underförstått förutsatte att det indonesiska Beijing-orienterade kommunistpartiet förde en reformistisk politik och stödde Sukarnos borgerliga regering) upprätthölls ända till 1956. Då slog den indonesiska armén till och gjorde slut på »det kommunistiska inflytandet« genom en blodig militärkupp (mellan en halv och en miljon indonesiska kommunister dödades).

Andra exempel på denna fredliga samexistenspolitik är förbindelserna med Burma och Pakistan, liksom stödet till kung Sihanouk i Kambodja och prins Souvanna Phouma i Laos.

I denna charmoffensiv tillgreps inte bara politiska argument och propaganda. Alltsedan dess har också ekonomiskt bistånd och utrikeshandeln använts (lån och ekonomiskt bistånd gavs vid denna tidpunkt till bl a Kambodja, Nepal, Ceylon, Indonesien och Burma i Asien, liksom till bl a Förenade Arabrepubliken, Yemen och Syrien i Mellanöstern). Den överväldigande merparten av Kinas utlandsbistånd har sedan mitten av 50-talet varit av denna typ, och inte hjälpen till befrielserörelser och »revolutionära organisationer«.

Även om Kinas internationella ställning hade förbättrats något i mitten av 50-talet var den dock fortfarande mycket problematisk. Det som de kinesiska ledarna uppfattade som mest brännande var den imperialistiska inringningen och Taiwan-frågan. En stor del av den diplomatiska offensiven syftade till att begränsa USA:s inflytande och isolera Taiwan-regimen. I dessa strävanden hade Beijing dock föga framgång. Washington fortsatte sin inringningspolitik genom att sluta en rad militärallianser (med Japan, Australien, Nya Zeeland, Sydkorea och Taiwan-regimen). Som kronan på verket bildades i september 1954 SEATO (Southeast Asia Treaty Organization — NATOS:s motsvarighet i Sydostasien). Dessutom fortsatte USA att iscensätta gränskränkningar till sjöss och i luften, göra spionöverflygningar, landsätta sabotörer, luftlandsätta vapen till reaktionära upprorsgrupper (särskilt i Tibet) och stödja de rester av Guomindang-armén som opererade från Burma.

Denna Washingtons Kina-politik byggde på det (falska) antagandet att en diplomatisk och militär blockad skulle leda till att de kinesiska massornas missnöje med den kommunistiska regimen skulle växa till den grad att Chiang Kai-shek slutligen skulle välkomnas tillbaka, eller att han åtminstone skulle kunna återinsättas utifrån utan ett storkrig. Som ett led i denna »strategiska plan« ökade USA stödet till Chiang Kai-shek i kampen mot Beijing-regimen. Exempelvis beslöt Eisenhower-administrationen i februari 1953 att »släppa lös Chiang Kai-shek«, dvs upphäva det tidigare formella amerikanska förbudet mot Guomindang operationer riktade mot fastlandet. Därmed ökad spänningen i Taiwan-sundet. Beijing svarade sommaren 1954 med att utlösa en propagandakampanj för att »befria Taiwan«. Denna följdes upp militärt den 3 september 1954 när man började ett kraftigt artilleribombardemang av Quemoy (= Kinmen, en ögrupp nära fastlandet som fortfarande hölls besatt av Chiang Kai-sheks styrkor). Om beslutet att bombardera Quemoy fattats för att »testa« USA:s, reaktioner, eller om det var tänkt som en preventiv attack föranledd av rädsla för ett USA-stött Guomindang-angrepp på fastlandet. därom tvistar ännu de lärde. Hur som helst svarade Guomindang-styrkorna med luftattacker mot kinesiska fastlandet, och USA med att i december 1954 underteckna en »ömsesidig försvarspakt« med Chiang Kai-shek. Den kompletterades i januari 1955, när USA-kongressen antog den s k »Formosa-resolutionen«, som gav presidenten rätt att insätta amerikanska styrkor för att försvara de omstridda öarna.

De väpnade skärmytslingarna i Taiwan-sundet fortsatte under de första månaderna 1955. I februari tvingades Chiang Kai-shek evakuera de svårförsvarbara Tachen-öarna (en annan ögrupp). Reträtten skedde med hjälp av amerikanska flottan. Som tröst för denna förlust förband sig USA att garantera försvaret av de andra kustöarna (Quemoy och Matsu). För att understryka USA:s beslutsamhet hotade den amerikanske utrikesministern Dulles i mars med att tillgripa taktiska kärnvapen »om inte angreppen upphörde«. Från Moskva, som inte hade någon lust att äventyra den avspänningspolitik som börjat ge resultat, kom inga reaktioner. På detta sätt lämnade i sticket såg sig kineserna tvungna att mjuka upp sin attityd och ändra taktik.

I april 1955 (vid Bandung-konferensen) fick Zhou En-lai tillfälle att spela upp försonligare tongångar. Han underströk att Kina var vänskapligt sinnat till det amerikanska folket och att Kina var berett att förhandla med den amerikanska regeringen i syfte att min spänningen i Taiwan-sundet. (16) Detta utspel ledde senare fram en serie informella samtal med USA på ambassadörsnivå, med början i augusti (i Genève). (17)

De amerikansk-kinesiska samtalen gav dock magert resultat i huvudfrågan: Taiwan. Då tog de kinesiska ledarna ytterligare ett steg åt höger. Våren 1956 inleddes en absurd kampanj där Taiwan-myndigheterna uppmanades att gå med på förhandlingar »om särskilda mått och steg för Taiwans fredliga befrielse«. (18) För att understryka att förhandlingsinviten allvarligt menad och inte ett »taktiskt trick«, erbjöds kända Guomindang-personligheter »amnesti, arbete på fastlandet osv. Redan i början av 1957 nedtrappades denna propaganda som givetvis bara fungerade som ett slag i luften. Taiwan-frågan hade hamnat återvändsgränd.

1953-57: Slitningar i relationerna med Sovjet

Stalins död den 5 mars 1953 åtföljdes av omfattande ommöbleringar i sovjetledningen. Dessa möjliggjorde också förändringar av relationerna mellan Moskva och Beijing. Ända till Stalins död hade förbindelserna varit ansträngda, men det spända världsläget hade hindrat motsättningarna att komma upp på ytan. Det är inte osannolikt att dessa motsättningar skulle ha exploderat i det mer avspända världsläge som följde på vapenstilleståndet i Korea (juli -53), om inte de nya sovjetledarna snabbt vidtagit åtgärder för att förbättra relationerna till Beijing. (19) Att sovjetledarna gjorde en sådan korrigering av politiken berodde inte på att de var »mer internationalistiska« än Stalin, utan bl a på att de p g a maktkampen i Sovjetunionen behövde kinesiskt stöd för att hävda sin auktoritet (både inom och utom Sovjetunionen). Den vikt som de nya sovjetledarna lade vid goda förbindelser med Kina manifesterades med att Zhou En-lai som ende icke-sovjetisk kommunistledare fick »äran« att vara med och bära Stalins kista vid dennes begravning. Moskva ökade nu kraftigt det ekonomiska och tekniska biståndet till Kina och överlämnade de samägda bolagen i Sinkiang, liksom staden Port Arthur. Vidare förband sig Sovjetunionen att hjälpa Kina att utveckla kärnkraften för fredliga ändamål (avtal slutet den 19 april 1955).

Det är ingen överdrift att påstå att åren 1953-56 är den minst konfliktfyllda perioden i de sino-sovjetiska förbindelserna. De kinesiska ledarna visade också sin uppskattning genom att t ex applådera utrensningen och avrättningen av Stalins högra hand Beria (i slutet av 1953). Relationerna mellan de två staterna föreföll nu vara goda och byggda på jämlikhet mellan de två parterna. Men skenet bedrog.

Grunden till de motsättningar som fortsatte att verka under ytan är att de härskande byråkratiska skikten i Kina och Sovjet båda i första hand utgår från den »egna« statens nationella intressen och inte den proletära internationalismen (se artikel i förra numret av Fl). Varje gång den ena byråkratin har att ta ställning till en fråga som på ett eller annat sätt berör den andra parten är det därför upplagt för konflikter. Det råder så att säga ett konkurrensförhållande mellan varje byråkratiserad arbetarstat. I sin förlängning medför detta också att den ena byråkratin strävar efter att dominera den andra,

Det faktum att Kina och Sovjetunionen var så olika, både i fråga om ekonomisk utvecklingsgrad och relationer till kapitalistvärlden, accentuerade dessa inneboende motsättningar. Sovjetbyråkratin hade inget intresse av att bygga upp en potentiell rival, och Moskvas utgångsläge när det gällde att uppnå en för Sovjet fördelaktig »fredlig samexistens« med västmakterna var mycket gynnsammare än Kinas strävan att utveckla och fördjupa avspänningspolitiken var sovjetledarna mycket obenägna att äventyra förbindelserna med imperialiststaterna p g a intressen som sågs som specifikt kinesiska (t ex »befria Taiwan). Tvärtom hade Moskva intresse av att skärpa kontrollen över sin bångstyrige granne och sätta stopp för alla »äventyrligheter«. Detta ledde oundvikligen till inblandning i Kinas utrikes- och inrikespolitik.

Ett exempel på ovanstående vi redan berört: sovjetledarnas agerande under »Quemoy-krisen« 1954-55. Chrusjtjov & Co var vid denna tid mest intresserade av utvecklingen i Västeuropa (NATO), och behövde största möjliga lugn vid sin gräns. Att råka i konflikt med USA för Taiwans skull, det hade Moskva inte det ringaste intresse av. Därför vägrade de att backa upp kineserna och manade istället till moderation. (20)

Moskvas strävan att uppnå ett stabilt tillstånd av »fredlig samexistens« med imperialismen (på bekostnad av Kinas önskemål och intressen — som Beijing såg det) skulle bli en av de viktigaste konfliktanledningarna mellan de två sidorna. Sovjetledarnas agerande under Quemoy-krisen var ett uttryck för detta. Toppkonferensen mellan »de fyra stora« i Genève sommaren 1955 (dit kineserna inte inbjöds var ett annat. Beijings missnöje med Moskvas politik mot imperialismen växte.

Ytterligare en intressemotsättning började ta form när Sovjetunionen från sommaren 1955 började utveckla en aktiv politik i »tredje världen« (föranledd av politiska och ekonomiska motiv, vilka vi redan berört i not 15, men också för att kontra Beijings charmoffensiv i området, se ovan). För att öka sitt inflytande i denna del av världen tillgrep Moskva bl a ekonomiskt och militärt bistånd (detta gällde framförallt Egypten och Indien).

Så kom Sovjetunionens kommunistiska partis (SUKP:s) »historiska» 20:e partikongress (februari 1956), som kineserna hävdat vara upprinnelsen till »meningsskiljaktigheterna«. (21) Vid denna kongress höll Chrusjtjov två rapporter. I den första lade han ut texten om »den fredliga samexistensens politik« och »teorin om den fredliga vägen till socialismens Detta var första gången som .Moskva formulerade sina ståndpunkter i dessa frågor som ett enhetligt, sammanhängande »teoretiskt» system. Syftet därmed var att ideologiskt slå fast och motivera den internationella klassamarbetspolitik som man redan var i full färd med att utveckla. Även om också den kinesiska utrikespolitiken hade som huvudinriktning att »lösa« internationella konflikter förhandlingsvägen, så var Beijing inte villigt att gå lika långt som sovjetledarna. Beijings farhågor att Moskva var redo att sälja ut Kinas intressen för att uppnå »avspänning« fick ny näring. Att som Chrusjtjov hävda att världsläget »radikalt ändrats«, att krig inte längre var oundvikliga, att en fredlig övergång till socialismen var möjlig och att bevarandet av freden var det överordnade målet, samtidigt som Kinas möjligheter att reda upp sina förehavanden med imperialisterna genom förhandlingar (Taiwan-frågan, den imperialistiska inringningen) var minimala, ansåg kineserna vara liktydigt med en kapitulation.

I sin andra »hemliga« rapport gick Chrusjtjov till häftigt angrepp mot Stalin och »personkulten«. Även denna fråga var känslig för kineserna. Det betyder dock inte att den var så central som Beijing senare, i polemiken mot SUKP på 60-talet, gjorde gällande. Ur en del aspekter var Chrusjtjovs angrepp på Stalin tom välkommet — de kinesiska ledarna hade ju själva fått vidkännas en del av Stalins »misstag«. Därför uttryckte den kinesiska pressen sitt gillande av många sidor av »avstaliniseringen«, bl a i två viktiga artiklar; »Om de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur« (5 april 1956) och »Mera om de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur« (29 december 1956). (22) Men å andra sidan ansåg sig kineserna ha anledning att protestera. I sin senare polemik mot SUKP nämner KKP tre sådana punkter: »en fullständig brist på grundlig analys«, »brist på självkritik» och »underlåtenhet att i förväg överlägga med broderpartierna«. (23)

Bakom de kinesiska anklagelserna låg bl a det faktum att de kinesiska ledarna själva under lång tid bidragit till myten om Stalins »storhet« Ett »fullständigt förkastande av Stalin« innebar därför implicit ett angrepp på deras egen (och särskilt Maos) auktoritet. Att Chrusjtjov, utan att ens rådfråga Mao, på detta sätt ryckte undan den gemensamma plattformen de stod på, uppfattades som en grov brist på takt och reson. Kampanjen mot »personkulten var dessutom känslig i och med att kulten av Mao var utbredd i Kina. (Betecknande nog nedtonades Maos roll vid KKP:s 8:e partikongress i september 1956).

Ännu en bidragande faktor till de negativa kinesiska reaktionerna var att ett fördömande av Stalin i deras ögon innebar att den kommunistiska rörelsen i sin helhet misskrediterades, vilket »imperialisterna och reaktionärerna« kunde utnyttja i sin kommunisthets.(24) Händelserna 1956 i Polen och särskilt i Ungern bekräftade, som den kinesiska ledningen såg det, dessa onda aningar.(25)

Slutligen var Beijings aktiva försvar av Stalin senare under polemiken mot Moskva taktiskt betingat (en fråga som vi återkommer till).

1957: Ett ödesår.

I sin rapport till KKP:s 8:e partikongress i september 1956 karakteriserade Liu Shaoqi världsläget på följande sätt:

»Allmänt talat är den nuvarande internationella situationen gynnsam för värt socialistiska uppbygge. Det beror på att socialismen, det nationella oberoendet, demokratins och fredens krafter har tillväxt i en utsträckning som saknar motstycke sedan andra världskriget, medan den politik som bedrivs av det aggressiva imperialistiska blocket i syfte att aktivt expandera, att gå emot fredlig samlevnad och att förbereda ett nytt världskrig, har blivit alltmer impopulär. Under dessa omständigheter kan världsläget enbart leda till att spänningen minskar; en varaktig världsfred börjar bli möjlig«.(26)

Under 1957 skulle det bli allt uppenbarare för de kinesiska ledarna att denna bedömning av världsläget saknade verklighetsförankring. Under detta år försämrades nämligen Kinas inrikes- och utrikespolitiska situation på ett dramatiskt sätt. Inrikespolitiskt ställdes man både inför mycket svåra ekonomiska problem (bl a till följd av missväxt 1956) och inför en allvarlig politisk kris som följde i kölvattnet på kampanjen »låt hundra blommor blomma, låt hundra åsiktsriktningar tävla« våren 1957 (då en våldsam kritikstorm vällde fram mot det rådande systemet). Det utrikespolitiska klimatet blev också åter kärvare. I maj 1957 beslutade Washington att stationera Matador-robotar (som kunde utrustas med atombombsstridsspetsar) på Taiwan och den 28 juni höll utrikesminister Dulles i San Francisco ett tal med ett av de häftigaste angrepp mot Kina som någonsin uttalats av en amerikansk regeringstalesman. Dessutom hårdnade den amerikanska attityden i ambassadörssamtalen med Kina (i Genève) och dessa avbröts slutligen i december.

Hotbilden förstärktes av USA:s japanska allianspartner. I början av juni besökte den japanske premiärministern Taiwan och yttrade där offentligt att »jag tycker att det skulle vara mycket bra om ni kunde återta Fastlandet« (27)

Som kronan på verket överförde Chiang Kai-shek (under amerikanska flottans beskydd) stora truppstyrkor, beväpnade med de modernaste vapen, till ögrupperna Quemoy och Matsu (från sommaren 1957). Flygvapnet hade t ex utrustats med amerikanska s k Sidewinder-robotar (vilka under de strider som bröt ut i september 1958 skulle ge Guomindang-flyget överlägsenhet i luften).

I detta svåra inrikes- och utrikespolitiska läge vidtog de kinesiska ledarna en rad åtgärder som sammantaget innebar ett skarpt brott med den tidigare förda politiken. Inrikespolitiskt ströps först brutalt den för byråkratin så farliga kritiken (genom en rad kampanjer mot »högerelement« med början sommaren -57); sedan genomdrevs en radikalt ny politik för att ekonomiskt och socialt omvandla Kina (»det stora språnget«, inlett 1958). Omläggningen av inrikespolitiken beledsagades av en betydligt hårdare utrikespolitisk attityd(28).

Denna politiska nyorientering gick naturligtvis inte att genomföra utan hårda motsättningar i det kinesiska kommunistpartiet och utan ökade slitningar i relationerna med Moskva. Den kinesiska utrikespolitiken kom f o m sommaren 1957 att i stor sträckning domineras av eller återspeglas i relationerna till Sovjet, varför vi ska koncentrera oss till att studera dessa.

1957-63. Sovjet-Kina — från allians till brytning.

I det bistrare utrikespolitiska klimatet f o m sommaren 1957 kom frågan om att stärka landets försvarsförmåga att bli allt viktigare för de kinesiska ledarna. Stor vikt lades vid att skaffa Kina en egen atombomb. Med en egen atombombsarsenal skulle Kina bli mindre beroende av Sovjetunionen och dess »kärnvapenparaply« och därmed också kunna driva en självständigare utrikespolitik. Med tiden blev detta en viktig stridsfråga i den sino-sovjetiska konflikten, men i oktober 1957 verkade det fortfarande vara frid och fröjd. Då lyckades nämligen Beijing få Moskva att underteckna en överenskommelse om att bistå Kina i utvecklandet av detta vapen. Detta var höjdpunkten i de sino-sovjetiska förbindelserna. Hädanefter skulle parterna glida allt längre isär och Chrusjtjov & Co skulle bittert ångra att de skrivit under ett sådant avtal (som de slutligen ensidigt upphävde i juni 1959).

Den första större »konfrontationen« mellan de två sidorna ägde rum i november 1957, vid det internationella kommunistpartimötet i Moskva, då frågan om »den fredliga övergången« och »den fredliga samexistensen« åter kom upp på dagordningen. För att kontra den sovjetiska synen på världsläget målade de kinesiska ledarna upp ett panorama, där några av de viktigaste punkterna var:

1) »Östanvinden förhärskar över Västan vinden«. Med detta slagord sammanfattade kineserna sin tes att världsläget inte minst efter de stora sovjetiska framgångarna på kärn- och robotvapnens område, på ett avgörande sätt hade förbättrats till det socialistiska lägrets fördel. Därmed var det nu både möjligt och nödvändigt att skärpa hållningen till imperialismen.(29)

2) För att den anti-imperialistiska kampen skulle bli effektivare var det nödvändigt att den kommunistiska världsrörelsen ideologiskt och organisatoriskt slöt leden och att SUKP och Sovjetunionen axlade rollen som ledare i denna kamp.(30)

3) Sovjetunionen och hela »det socialistiska lägret« måste stödja Kina i kampen mot imperialismen och särskilt mot Taiwan-regimen.

För sovjetledarna var ett sådant perspektiv oacceptabelt. De hade ingen lust att föra en hårdare politik mot imperialismen, särskilt inte för att tillgodose nationella kinesiska intressen. Deras »generallinje« var och förblev »fredlig samexistens».

Efter Moskva-konferensen skulle detta manifesteras gång på gång och därmed också motsättningarna mellan Beijing och Moskva fördjupas alltmer. Här ska vi göra en lång historia kort genom att kortfattat ta upp några av de viktigaste frågorna och händelserna.

1. »Det stora språnget« och folkkommunrörelsen

I maj 1958 höll KKP partikongress. Där beslutades det att satsa på en ny ekonomisk politik, det s k »stora språnget«. Tanken var att i ett slag rycka upp Kina ur efterblivenheten medelst omfattande massmobiliseringar och genom att »lita till egna krafter«.

Beslutet var betingat av slitningarna med Moskva och särskilt av otillräckligheten av den sovjetiska ekonomiska hjälpen. »Det stora språnget« skulle bli ett stort ekonomiskt misslyckande och medföra hårda motsättningar i KKP. Den inre partikampen ledde bl a till utrensningar av de hårdaste kritikerna (vars främste talesman var försvarsminister Peng Dehuai) och till att Maos ställning försvagades.

Sovjetledarna protesterade mot »äventyrspolitiken«. Chrusjtjov framförde personligen kritik i sina samtal med Mao i augusti 1958. Redan detta retade givetvis de kinesiska ledare som satsat sin prestige på »det stora språnget«, men ännu värre var att Chrusjtjov inte nöjde sig med att framföra sina synpunkter direkt till de kinesiska ledarna. Han nedlät sig också till att driva med »stora språnget« i sina samtal med den amerikanske senatorn Hubert Humphrey i december 1958. Chrusjtjovs klavertramp uppfattades av Beijing som att sovjetledarna »konspirerade« med USA mot Kina.

Och inte nog med det. Moskva tog också öppet parti för Peng Dehuais opposition mot den förda politiken. (31) Och till råga på allt drog Moskva 1960 tillbaka sina experter från Kina under den svåra ekonomiska kris se blivit följden av misslyckandet m »det stora språnget«.

2. Quemoy-krisen 1958

I juli 1958 ökade spänning åter i Taiwan-sundet efter tids uppladdning på båda sidor. Den kinesiska pressen inledde ny propagandakampanj för att »befria Taiwan«. Detta fick Chrusjtjov och försvarsminister Malinovskij att göra blixtbesök till Beijing för försöka dämpa ner kineserna. Det lyckades inget vidare (däremot tvingades Chrusjtjov återta sitt den 28 juli framlagda förslag om en toppkonferens mellan USA, Storbritannien, Frankrike, Sovjetunionen o Indien för att lösa krisen i Mellanöstern, ett förslag som retade kineserna mycket).(32) Krisen i Taiwan-sundet förvärrades och den augusti inleddes bombardemanget av Quemoy. USA skickade sin Sjunde flotta för att förse Guomindang-sidan med förnödenheter och förstärkningar. I början av september hade läget tillspetsats till den grad att risken krig mellan Kina och USA började teckna sig vid horisonten. Då föreslog Zhou Enlai att Kina och USA skulle återuppta de avbrutna ambassadssamtalen. Därmed ville Beijing minska riskerna för ett direkt USA-ingripande (samtalen kom igång den 15 september i Warszawa). Fram till Zhous utspel hade sovjetledarna inte med ett ord solidariserat sig med Kina. Men nu, då kineserna själva erbjudit sig förhandla om konflikten och det börjat stå klart att amerikanerna inte skulle intervenera direkt, tog Moskva bladet det från munnen, och uttalade (7 september) stöd för Kina.

Krisen var dock inte över. Bombardemangen fortsatte och den 22 september hotade Taiwan-regimen att bomba fastlandet om inte beskjutningen Quemoy stoppades inom två veckor. Den 5 oktober, dagen innan tidsfristen gick ut, kom nästa kalldusch för kineserna; Den sovjetiska nyhetsbyrån TASS deklarerade att Sovjetunionen inte skulle ingripa i det kinesiska »inbördeskriget«. I klartext: Om bara USA avstod från att öppet delta i striderna skulle Sovjet inte ingripa oavsett vad som skedde för övrigt. Dagen därpå tillkännagav Beijing en veckas eld
upphör.(33)

Moskvas agerande under Quemoy-krisen bekräftade ytterligare kinesernas misstankar att Moskva inte tänkte ta några risker för Kinas skull och stärkte Beijings beslutsamhet att påskynda utvecklandet av en egen atombomb.

3. Sino-indiska gränskonflikten 1959

En väpnad upprorsrörelse, stödd av CIA, hade opererat i östra Tibet sedan 1958. l mars 1959 utvecklades detta till en allmän revolt i Tibet. Den kinesiska armén slog med kraft ned upproret och den tibetanske religiöse ledaren Dalai Lama flydde till Indien tillsammans med tusentals anhängare. Nehru-regimen tog emot rebellerna med öppna armar och erbjöd dem asyl. Detta, tillsammans med en rad meningsskiljaktigheter om gränsdragningen mellan Kina och Indien, ledde till att de tidigare goda förbindelserna mellan de två länderna snabbt försämrades.

Under andra hälften av 1959 hade spänningarna blivit så stora att väpnade gränsstrider utbröt mellan de två staterna. Sovjetledarna vägrade låta dessa händelser påverka sina relationer till New Delhi och fortsatte sin massiva ekonomiska hjälp till Indien. Den 9 september, då Zhou Enlai och Nehru börjat diskutera gränsfrågan och gränsintermezzona, sände TASS ut ett meddelande där man beklagade det inträffade och rådde »båda de berörda regeringarna« att anstränga sig för att lösa »missförstånden«. Moskva förhöll sig således »neutralt« i konflikten, vilket Beijing uppfattade som en ett rent förräderi. l polemiken mot SUKP skrev man senare:

»Sedan, alldeles före Chrusjljovs besök i Förenta Staterna, skyndade SUKP:s ledning, utan att fästa avseende vid Kinas upprepade invändningar, all publicera Tass-uttalandet av den 9 september om det kinesisk-indiska gränsintermezzot och ställde sig därmed på de indiska reaktionärernas sida. På detta sätt gjorde SUKP:s ledning meningsskiljaktigheterna mellan Kina och Sovjetunionen offentliga inför hela världen.(34)

4. Sovjets avspänningspolitik med USA

Sovjetledarna gjorde under 1959 stora ansträngningar att förbättra relationerna med USA. Som ett led i dessa strävanden och som ett resultat av skärpningen av motsättningarna mellan Beijing och Moskva, sade Chrusjtjov den 20 juni 1959 upp avtalet om att hjälpa Kina med att konstruera en atombomb. I en officiell kinesisk regeringsdeklaration från 15 augusti 1963 kommenterades delta på följande sätt:

»Så långt tillbaka som den 20 juni 1959, då del inte fanns minsta tecken på ett provstoppsavtal, rev sovjetregeringen ensidigt upp den överenskommelse om ny teknologi för det nationella försvaret, som ingicks mellan Kina och Sovjetunionen den 15 oktober 1957, och vägrade förse Kina med en prototyp av en atombomb och tekniska dala beträffande dess tillverkning. Detta gjordes som en presentationsgåva vid den tidpunkt då sovjetledaren i september reste till Förenta Staterna för samtal med Eisenhower.« (35)

Chrusjtjovs ansträngningar att komma på talefot med Washington kröntes med framgång. Under kinesiska protester reste han till Camp David för att sammanträffa med den amerikanske presidenten. Den atmosfär av vänskap och ömsesidig förståelse som mötet mellan de två statsledarna gav intryck av och som Chrusjtjov skulle döpa till »Camp David-andan«, såg Beijing som ett nytt förräderi. Att, som Chrusjtjov, beteckna den amerikanske presidenten som »fredsälskande«, samtidigt som denne höll Chiang Kai-shek under armarna och i största allmänhet förde en Kina-fientlig politik, var oförlåtligt. Och inte blev det bättre då Chrusjtjov efter sina överläggningar i USA kom till Beijing (formellt för att fira Folkrepubliken Kinas tioårsjubileum — 30 okt). I sitt tal vid den officiella banketten gick han nämligen till angrepp mot dem som försökte »pröva det kapitalistiska systemets stabilitet med våld«. Vilka Chrusjtjov syftade på stod helt klart. Som ett senare kinesiskt uttalande uttryckte det »insåg hela världen att detta var en insinuation att Kina betedde sig ‘krigiskt’ mot Taiwan och vid den kinesisk-indiska gränsen«.(36) I de slutna överläggningarna med de kinesiska ledarna gick Chrusjtjov så långt att han föreslog att de skulle acceptera Taiwans tillfälliga avskiljande från Kina, d v s han gjorde sig till talesman för Washingtons ståndpunkt om »två Kina«.

Detta blev droppen. För Beijing framstod det alltmer som att Moskva höll på att bilda en de facto-allians med USA, en allians som hade udden riktad mot de kinesiska intressena.

När Chrusjtjov återkom till Moskva inleddes i den sovjetiska en kampanj mot »vänsteropportunismen«. Vilka man syftade på är inte särskilt svårt att begripa.

I april gick kineserna i svaromål genom att publicera en artikel med titeln »Länge leve leninismen«. Denna översattes till många språk (bl a svenska) och spreds i stora upplagor.(37) Den offentliga polemiken hade börjat, även om det skulle dröja ytterligare några år innan man angrep varandra öppet, utan omskrivningar.

Den sino-sovjetiska konflikten trappades upp månad för månad. Vi ska här inte följa utvecklingen i detalj, vilket skulle kräva åtskilliga sidor, utan inskränker oss till att nämna de allra viktigaste milstolparna på vägen mot den totala brytningen.

— juni 1960. Rumänska arbetarpartiets 3:e kongress i Bukarest. Chrusjtjov drabbar samman med den kinesiske delegaten Peng Zhen och angriper Mao.
—juli 1960. De sovjetiska teknikerna hemkallas från Kina och den sovjetiska hjälpen avbryts.
— hösten 1960. Den kinesiska ekonomin i allt svårare kris. Hungersnöd hotar. Kina imponerar vele Iran Kanada och Australien.
— november 1960. Internationellt kommunistpartimöte i Moskva. Hård debatt om imperialismens natur och problem som sammanhänger med denna fråga: krig, avrustning osv. Mötet antar en deklaration byggd på kompromisser.

— vintern 1960-61. Den kinesiska ekonomin i oordning. Jordbruksproduktionen så låg att det i många områden råder nära svält.
— april 1961. Alla sovjetiska tekniker och allt ekonomiskt bistånd dras tillbaka från Albanien (Kinas enda allierade i östblocket).
— okt-nov 1961.SUKP:s 22:a kongress. Chrusjtjov till hårt angrepp på Albanien, som försvaras av Zhou Enlai.

— april-maj 1962. Svåra oroligheter i den kinesiska provinsen Sinkiang. Tiotusentals människor flyr till Sovjetunionen, uppenbarligen med sovjetledarnas goda minne.
— sommaren 1962. Försörjningssituationen i Kina fortfarande kritisk. Beijing fruktar angrepp från Taiwan. Washington försäkrar att man inte kommer att stödja ett sådant angrepp.
— augusti 1962. Sovjetregeringen meddelar att man (trots kinesiska protester) ämnar skriva under ett icke-spridningsavtal gällande kärnvapen.
— okt-nov 1962. Efter en lång tid av gränsintermezzon gör Kina en massiv blixtattack mot Indien och drar sig sedan tillbaka igen. Sovjetunionen intar till en början en försiktig pro-kinesisk hållning, men svänger efterhand över åt att stödja indierna. Ungefär samtidigt utbryter Kuba-krisen. Till en början stödjer Kina Moskva, men övergår efter en tid till att angripa sovjetledarna för »äventyrspolitik« när de stationerade kärnvapenrobotar på Kuba och samtidigt för »kapitulationspolitik« då de inför president Kennedys hot drog tillbaka dem. (38)

— början av 1963. Polemiken blir allt öppnare och fränare i den kinesiska och sovjetiska pressen. Efter att under lång tid ha förts mot »tredje person« (Moskva mot Albanien, Beijing mot jugoslaverna, italienarna osv) börjar man nu tala i klartext och nämna måltavlan vid dess rätta namn.
— juni 1963. KKP publicerar sitt berömda »Förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje« som lägger ut texten om kinesernas syn på världsläget och den politik som den kommunistiska rörelsen bör föra.
— juli 1963. Överläggningar mellan de sovjetiska och kinesiska ledarna (hålls i Moskva), men de avbryts utan att man lyckats komma överens. Fem dagar sedan de kinesiska förhandlarna lämnat Moskva undertecknar Sovjetunionen, USA och Storbritannien ett avtal om partiellt stopp för kärnvapenprov (innefattar ej underjordiska prov). Kineserna vägrar underteckna.(39)
september 1963. Kineserna börjar publicera en rad allt hätskare offentliga angrepp på sovjetledarna. Propagandaoffensiven inleds med en redogörelse för Beijings version av konfliktens framväxt.(40)

Konfliktens karaktär — några kommentarer

Brytningen mellan Kina och Sovjet var i slutet av 1963 definitiv. Om man bortser från det lilla Albanien stod Kina isolerat i »det socialistiska blocket«. Försöken att vinna allierade bland »de socialistiska länderna« hade misslyckats. Inte heller hade Mao & Co varit särskilt framgångsrika i att vinna anhängare bland de kommunistiska partierna utanför sovjetblocket. Relationerna till imperialismen hade heller inte förbättrats, snarare tvärtom i och med att Vietnam-kriget börjat trappas upp. I denna situation sökte de kinesiska ledarna efter nya allierade. Den politiska kurs som Kina nu styrde in på och dess resultat ska vi diskutera i den andra delen av denna artikelserie (nästa nummer av Fl). Här ska vi avrunda med att diskutera den sino-sovjetiska konfliktens karaktär, dess väsen om man så vill uttrycka det.

Den skriftliga polemiken mellan de två huvudaktörerna är omfattande. Den rör en mängd viktiga frågeställningar, som imperialismens natur, »den fredliga vägen«, »den fredliga samlevnaden«, »krig och fred« osv. Det är obestridligt att kineserna intog en radikalare hållning än sovjetledningen i dessa frågor. Men detta betyder inte att konflikten till sitt väsen var en kamp mellan »marxismen-leninismen« och revisionismen, som kineserna hävdade. I grunden var det i stället fråga om nationella intressekonflikter mellan byråkratierna i Sovjet och Kina. Det är endast utifrån en insikt om detta som det är möjligt att förstå vad den ideologiska debatten i grund och botten handlade om.

Men hur ska man då förklara de ständiga hänvisningarna till »marxismen-leninismen« principer«, till Marx’, Engels’ och Lenins verk osv? Det beror på att båda byråkratierna officiellt bekände sig till marxismen-leninismen och därför måste formulera sina intressen i »marxistisk-leninistisk« förklädnad. För att förstå konfliktens verkliga natur är det således nödvändigt att titta bakom fraserna och undersöka vilka intressen som de döljer.

Vari intressemotsättningarna mellan byråkratierna i Moskva och Beijing bestod har vi redan diskuterat. Vi ska här bara åter understryka olikheterna mellan de två länderna beträffande sociala förhållanden, ekonomisk utvecklingsnivå och internationella ställning. Både Moskva och Beijing handlade med utgångspunkt från målsättningen att »bygga socialismen« i det »egna« landet, d vs utgick från de egna förutsättningarna och inte från världsrevolutionens, eller ens båda parters gemensamma intressen. Detta är grundorsaken till att Beijing och Moskva formulerade olika förhållningssätt till imperialismen, olika »generallinjer« för den världskommunistiska rörelsen, olika ekonomiska utvecklingsmodeller osv. Det är också detta som uttrycks i den ideologiska polemiken.

Tag t ex den »röda« tråd, som går igenom hela den sino-sovjetiska konflikten på 50- och 60-talen, nämligen frågan om »den fredliga samexistensen« (och därmed sammanhängande frågor). Som vi redan flera gånger betonat, var kineserna inte alls principiellt emot tanken på »fredlig samexistens». Problemet var att imperialisternas politik mot Kina krävde en mer militant utrikespolitik. Beijing fruktade (med rätta) att en avspänning mellan USA och Sovjet skulle ske på de kinesiska nationella intressenas bekostnad (t ex i Taiwan-frågan). Beijing förstod mycket väl att Moskvas beredskap att stödja kinesiska intressen skulle minska i takt med att avspänningen fördjupades. Och inte nog med det. Sovjetledarna blev också alltmer angelägna att förhindra att kineserna själva företog sig saker som skulle kunna skada avspänningen.

För Moskva skulle den ideala lösningen ha varit både en avspänning med Washington och en fortsatt allians med Beijing (under sovjetiskt ledarskap förstås). Därför använde Chrusjtjov både piskan och moroten för att tvinga resp. blidka och övertala kineserna att acceptera avspänningspolitiken. Avtalet om att hjälpa Kina att konstruera en atombomb var ett lockbete för att göra alliansen så aptitlig som möjligt. Ett annat exempel på en morot var att Moskva 1957 och 1959 tillfälligt skärpte kritiken mot Jugoslavien. Men USA:s uppladdning i Asien och ökade tryck mot Kina tvingade sovjetledarna att välja: alliansen med Kina eller avspänning med USA, Chrusjtjov & Co valde det senare alternativet.

Kineserna stod givetvis också inför två alternativ: antingen bevara alliansen med Sovjet, vilket förutsatte ett accepterande av avspänningspolitiken, eller inte. Det första alternativet skulle emellertid under de rådande omständigheterna ha varit liktydigt med att acceptera Moskvas ledarskap i »det socialistiska lägret« och — vilket var ännu värre — att underordna Kinas intressen under Sovjetunionens övergripande intressen. Denna beska medicin kunde majoriteten av KKP-ledningen inte svälja. Därför kämpade de emot avspänningspolitiken och för en hårdare linje mot USA-imperialismen. Detta var kontentan av Beijings ideologiska »kamp mot sovjetrevisionismen«. (41)

Att frågan om avspänningspolitiken och därmed sammanhängande frågor (»fredlig samexistens», »fredliga vägen« osv) hade en framträdande plats betyder inte att de var de enda frågeställningar som hade betydelse för splittringen. Den bristfälliga och otillräckliga sovjetiska ekonomiska och militära hjälpen till Kina, den sovjetiska inblandningen i Kinas »inre angelägenheter« och inre partikamp. Gränstvister (som senare skulle utvecklas till väpnade sammanstötningar) osv, bidrog till att fördjupa och tillspetsa motsättningarna.

Hur hänger då frågor av mer ideologisk karaktär (frågan om Stalin, »kapitalismens återupprättande«, Jugoslavien osv) ihop med detta?

Tag t ex »frågan om Stalin«. De kinesiska ledarna hade sannerligen ingen anledning till att betrakta Stalin som en »stor revolutionär«, vilket hävdades o polemiken mot Moskva. Nej försvaret av Stalin hade andra bevekelsegrunder:

För det första var det en självförsvarsåtgärd: Eftersom de kinesiska ledarna själva så länge hade prisat Stalin offentligt, innebar ett förkastande av Stalin en prestigeförlust. En kritik av »personkulten« innebar dessutom en indirekt kritik av Mao-kulten.

För det andra såg man i »svärdet Stalin« ett verktyg som kunde användas för att vinna allierade bland de gamla stalinistiska ledarna runt om i Östeuropa och den världskommunistiska rörelsen i stort. Det fanns alla anledning att förmoda att många i det gamla stalinistiska gardet nu kände marken gunga under sina fötter och därför uppskattade de kinesiska ansträngningarna att försvara Stalin.

För det tredje fruktade de kinesiska ledarna att kritiken mot Stalin skulle ge reaktionärerna runt om i världen vatten på kvarn och därmed försvaga den kommunistiska rörelsen i stort och försvåra Kinas möjligheter att bryta sin isolering och hävda sina intressen.

För det fjärde var det möjligt att hämta en del ammunition mot de nya Kreml-ledarnas politik i Stalins skrifter, ty Stalin hade aldrig gått så långt som Chrusjtjov & Co när det gällde att formulera den »fredliga samexistensen», »fredliga vägen« osv som en enhetlig teori.

Det kinesiska försvaret av Stalin var således taktiskt betingat. Med tiden lät man också frågan alltmer hamna i bakgrunden. (Numera är det nästan uteslutande kritiska synpunkter som framförs).

Beijings häftiga kritik mot Jugoslavien hade liknande taktiska bevekelsegrunder:

För det första — och detta var otvivelaktigt viktigast för Beijings del — var Jugoslavien det »socialistiska land« som gått längst när det gällde »fredlig samexistens« med väst. Kampanjen mot Jugoslavien var därför ett led i kampen mot avspänningspolitiken. Genom att misskreditera den »jugoslaviska revisionismen« försökte man hindra att en sådan politik spreds till andra länder i det »socialistiska blocket«.

För det andra såg Kinas allianspartner Albanien Titos Jugoslavien som en huvudfiende.

För det tredje hängde frågan om Jugoslavien intimt samman med frågan om Stalin (som ju brutit med Jugoslavien).

Behöver vi upplysa om att Jugoslavien idag tillhör Kinas »bästa vänner«?

Stig Eriksson / Martin Fahlgren 

Läs också del II.

Noter
1. Mao, Valda verk, band 4, Stockholm 1963, s 389. Citatet ut »Om folkets demokratiska diktatur«

2. Ett exempel på denna USA-vänliga inställning är en ledare i Befrielsens Dagblad den 4 juli 1944, som förhärligar den demokratiska traditionen i USA och drar paralleller mellan kampen för demokrati och nationellt oberoende i Amerika under 1700-talet och kampen i Kina på 1900-talet. Vi läser bl a följande:

»Det demokratiska Amerika har redan funnit en följeslagare, och Sun Yat-sens sak en fullföljare i det kinesiska kommunistpartiet och de övriga demokratiska krafterna … Det verk som vi kommunister arbetar på idag är exakt samma verk som Washington, Jefferson och Lincoln tidigare arbetade på i Amerika. Det verket kommer med säkerhet alt vinna, ja har redan vunnit det demokratiska Amerikas sympati.«

(Se S. Schram, Mao Tse-tung, Pan/Norstedts, Stockholm 1968, s 232-36)
Med tanke på den historiska utvecklingen mellan 1944 och 1949, för att inte tala om efter revolutionens seger (Korea-kriget m m) framstår detta uttalande som minst sagt märkligt.

3. Mao, Valda verk, a.a., s 390, 391.

4. Om händelserna på 20-talet, som var så betydelsefulla för den kinesiska kommunismens senare utveckling, finns mycket skrivet. Här ska vi rekommendera två utmärkta historiska arbeten: H.R. Isaacs, The Tragedy of the Chinese Revolution, Stanford University Press, Stanford, California, 1961 och J.P. Harrison, The Long March to Power, Praeger Publishers, New York, 1972. När det gäller den sovjetiska oppositionen mot Stalins Kina-politik är Trotsky, On China, Monad Press, New York 1976, ovärderlig. På svenska är det betydligt sämre ställt. Det lysande undantaget är K-Å Anderssons utmärkta artikel »Den kinesiska revolutionen 1925-27« i Fjärde Internationalen nr 7-8-72 (»Lögnens Renässans«), s 42-64.

5. De kinesiska kommunistledarna försökte i det längsta tillämpa Stalins politik och hålla tillbaka bonderörelsen för att komma överens med Chiang. Guomindang-ledaren lät sig emellertid inte blidkas. Därmed blev Mao & Co fastklämda i rävsaxen mellan den kontrarevolutionära »nationella bourgeoisin«, som vägrade följa »spelets regler«, och den revolutionära bonderörelsen, som vägrade ge avkall på sina krav på radikal jordreform. Denna process beskrivs på ett levande sätt i amerikanen Jack Beldens berömda bok China shakes the World, Penguin Books, 1972. Belden, som befann sig i de befriade områden vid den aktuella tidpunkten, stödde Stalins och KKP:s klassamarbetspolitik, trots att hans egna observationer klart visar att den höll på att sluta med en katastrof. Eftersom Belden knappast kan beskyllas för att ha framställt verkligheten på ett för KKP ofördelaktigt sätt är hans vittnesmål särskilt värdefullt. Han skriver:

»…jordägare undertryckte aktivt bönder som hade stort behov av jord och vars krav blev alltmer påträngande. De bönder som hotades av jordägarna skulle förlora allt hopp om det inte vidtogs åtgärder för att omedelbart befria dem. Men kravet på jord ställde kommunisterna inför ett besvärligt dilemma. De hade fört en reformistisk politik under åtta år. Nu krävde omständigheterna att de praktiserade en revolutionär politik. Att byta spelplan är inte lättare i politiken än i fotboll. Om de gav efter för böndernas krav kunde kommunisterna mycket väl stöta bort många antijapanska jordägare som hade blivit ledare i lokala och t o m regionala regeringar; de kunde förlora sympatin från liberaler inom Guomindang och det stora respektkapital de hade byggt upp utomlands, där de ofta betraktades som en korsning av upplysta demokrater och senare tiders helgon. Men om de inte gav efter för böndernas krav kunde de förlora sitt masstöd. Vid denna tid hade Marshalls fredsförhandlingar börjat bryta samman; inbördeskriget var oundvikligt. Att utkämpa ett krig utan stöd från bönderna var omöjligt för kommunisterna, och ändå – att kasta stridshandsken mot ett samhälle som existerat i tvåtusen år, att riskera att stöta bort alla utom fattigbönderna och lantarbetarna, detta föreföll också svårt.

Kommunistpartiet dröjde … Hösten 1945 gick. Kraven från bönderna växte allt starkare. Vintern 1946 kom och gick. Ännu inte något beslut. Våren korn. Såningstid. Tid för beslut. Fortfarande höll kommunisterna igen. Dröjsmålet gav alla en intensiv känsla av hotet från Chiangs arméer som stampade på tröskeln till gränsregionerna…

Sommaren 1946 förde budbärare fram de förlösande orden till distriktskommissarierna: ‘fördela jorden’. Partiet hade kastat tärningen. Från och med nu fanns ingen återvändo.« (Belden, a.a., sid 231-32)

Beldens beskrivning är otvivelaktigt riktig, men vi bör tillägga att den jordreform han hänvisar till var förhållandevis försiktig och KKP reste ännu inte parollen om att störta Chiang. Det var först i oktober 1947 som all »försiktighet« kastades överbord genom ett manifest i Folkets befrielsearmés namn, där det för första gången öppet förespråkades att Chiang måste störtas och ett betydligt radikalare jordreformprogram proklamerades. (Om detta se Harrison, a.a. s 406-414)

6. En makaber liten detalj i sammanhanget är att den kända kinavännen och journalisten Anna Louise Strong 1948 utvisades ur Sovjetunionen som »amerikansk spion«. (Hon var redan vid denna tidpunkt personlig vän med Mao och en passionerad anhängare av den kinesiska kommunismen.)

Andra exempel på den sovjetiska hållningen:
I december 1947 erbjöd sig Sovjetunionen att medla mellan de stridande. Flera oberoende källor hävdar att sovjetledarna 1947-48 förespråkade en kompromisslösning som gick ut på delning av landet. Enligt vissa rapporter höll Stalin fast vid denna linje ända till sommaren 1949!! Detta stöds bl a av att Sovjetunionen så sent som i maj 1949 (!) förhandlade med Guomindang-guvernören i Sinkiang om ett avtal gällande handels- och gruvrättigheter (för 50 år!). Under dessa förhandlingar påstås den sovjetiske konsuln ha föreslagit att Sinkiang skulle förklaras oberoende enligt samma modell som Yttre Mongoliet. Det sovjetiska sändebudet sägs ha yttrat: »Om ni vill göra detta ska vi beordra de kinesiska kommunisterna att inte fortsätta frammarschen in i Sinkiang«. Förslaget avvisades och kort efteråt erövrade de röda arméerna provinsen. (Sehwartz, Tsars, Mandarins and Commisars, Anchor Books, New York 1973, s 152.) Sovjetledarna har aldrig officiellt tillbakavisat dessa uppgifter. (Se också följande not)

7. Stalins opposition mot ett slutförande av kampen mot Chiang Kai-shek är väldokumenterad (se t ex de nedan nämnda arbetena). Den officiella kinesiska kritiken mot Stalin har dock för det mesta varit mycket svepande och okonkret. I t ex »Till frågan om Stalin« (1963) sägs bara att Stalin gjorde »misstag« i fråga om den kinesiska revolutionen och att de kinesiska kommunisterna »i slutet av 20-talet, under 30-talet samt i början och mitten av 40-talet bekämpade… de stalinska misstagens inflytande«. (Den stora polemiken, s 114-15).
Ett undantag från denna regel är följande citat ur Maos Selected Works, vol. V, som publicerades i Beijing efter Maos död (vi citerar den svenska översättningen, Valda verk, band 5, Oktobers förlag 1981):

»Stalin begick ett antal fel beträffande Kina. Den ‘vänster’-äventyrspolitik som Wang Ming bedrev under senare delen av andra revolutionära inbördeskriget, och hans högeropportunism under de första dagarna av försvarskriget mot Japan kan båda spåras till Stalin. Vid tiden för befrielsekriget ville Stalin först inte låta oss pressa på med revolutionen och hävdade att om inbördeskriget flammade upp, löpte den kinesiska nationen risk att förinta sig själv. Sedan, då strider utbröt, tog han oss halvt på allvar, halvt med misstro. Då vi vann kriget, misstänkte Stalin att vår seger var av samma slag som Titos, och 1949 och 1950 var trycket på oss verkligen mycket starkt.« (Talet »Om tio viktiga förhållanden« den 25 april 1956, Valda verk band 5, s. 289.)

I kinesiska dokument av mer »inofficiell« karaktär kan vi dock finna mer kött på benen. I Stuart Schrams urval av »icke-auktoriserade« Mao-tal och -skrifter finner vi exempelvis följande:

»Den kinesiska revolutionen segrade genom att handla i motsättning till Stalins vilja. Den falske utländske djävulen (uttrycket hämtat ur Lu Xuns »Den sanna berättelsen om Ah Q«) tillät inte folk att göra revolution. Men vår sjunde kongress förespråkade att vi alla skulle gå ut och mobilisera massorna och bygga upp alla tillgängliga revolutionära krafter för att skapa ett nytt Kina. (Här tummar Mao på sanningen – i själva verket förespråkade KKP:s 7:e kongress en koalitionsregering med Guomindang, helt i enlighet med Stalins linje, vilket t o m framgår av titeln på Maos rapport vid kongressen: »Om koalitionsregering« Se Mao, Valda verk, a. a. band 2, s 195ff. Vår anm.) …Om vi hade följt Wang Mings metoder, eller med andra ord Stalins, kunde den kinesiska revolutionen inte ha segrat. När vår revolution segrade påstod Stalin att den var en bluff.« (Ur ett tal hållet i mars 1958, Mao Tse-Tung, Politiska skrifter, Pan/Norstedts, Stockholm 1974, s 91).

»De tillät inte Kina att göra revolution. Det var 1945. Stalin ville förhindra Kina att göra revolution. Han sade att vi inte borde föra inbördeskrig och borde samarbeta med Chiang Kai-shek, annars skulle den kinesiska nationen fördärvas. Men vi gjorde inte som han sade. Revolutionen var segerrik.« (Ur ett tal den 24 sept.1962, samma s. 177).

»Stalin kände på sig att han begått misstag när det gällde de kinesiska problemen och det var inga små misstag. Vi är ett stort land med åtskilliga hundra miljoner innevånare, och han bekämpade vår revolution och vårt maktövertagande.« (Tal i aug. 1964, samma s 201).

De ovan citerade kinesiska påståendena om sovjetledarens inställning bekräftas av det faktiska händelseförloppet och uppgifter som fås ut en rad andra källor. Till de senare hör rapporter från de samtal som hölls mellan sovjetledare och olika utländska »sändebud« i Moskva 1944-48. Till raden av »prominenta« personer som bekräftar detta hör den amerikanske diplomaten Hopkins (samtal med Stalin i maj 1944), amerikanske ambassadören Harriman (samtal med Stalin i juni 1944 – det var vid detta tillfälle som Stalin påstås ha fällt den beryktade kommentaren att »kineserna är inga riktiga kommunister, de är ‘margarinkommunister’«), generalmajoren Patrick Hurley (samtal med Molotov i aug. 1944 och med Stalin i april 1945), Guomindang-sändebudet T.V. Soong (juli -45), samt de jugoslaviska kommunistledarna Djilas och Kardelj (samtal med Stalin 1948). Enligt den sistnämnde skulle Stalin i februari sagt till honom och Dimitrov:

»Efter kriget bjöd vi de kinesiska kamraterna att komma hit och diskutera situationen i deras land. Vi sade dem rakt på sak att enligt vår uppfattning hade upproret i Kina inga utsikter att lyckas och att de borde försöka nå en överenskommelse med Chiang Kai-shek, gå in i hans regering och upplösa sin armé. De kinesiska kamraterna sade att de höll med om våra synpunkter, men väl tillbaka i Kina gjorde de precis tvärtom. De återsamlade sina styrkor, organiserade sina arméer och som alla idag kan se håller de på att besegra Chiang Kai-shek. Beträffande Kina har vi misstagit oss och det erkänner vi.« (Citerat i F. Claudin, Krisen i den kommunistiska rörelsen, del 2, Röda Rummet/Barrikaden, 1980, s 339. Se också Djilas, Samtal med Stalin, Natur och Kultur, Stockholm 1962, s 162, som återger deklarationen i delvis andra ordalag, men innehållsmässigt identiskt. För vidare studier i de frågor som behandlats i denna not, se Horowitz (red.), Kontrarevolution, Tidens förlag, Stockholm 1969, s 172-210, Schram, Mao Tse-tung, a.a., s 232-254, Claudin, a.a., s 329-345. För den som är kunnig i engelska finns förstås betydligt mer skrivet. Här ska vi bara nämna Harrison, The Long March…, a.a. 348-431, samt Schwartz, a.a., s 256-312.

8. Mao, Valda verk band 4, a.a., s 390. Två veckor tidigare (15 juni) hade Mao gjort ett liknande uttalande:

»Vi är villiga att, på grundval av principerna om jämlikhet, ömsesidig fördel och ömsesidig respekt för territoriell integritet och suveränitet diskutera upprättandet av diplomatiska förbindelser med varje utländsk regering, förutsatt att den är villigt att bryta förbindelserna med de kinesiska reaktionärerna, slutar upp att konspirera med dem eller att hjälpa dem och intar en verklig och inte hycklande vänskaplig hållning till Folkets Kina.« (samma, s 382-383)
Dessa principer slogs officiellt fast i en programmatisk deklaration vid en politisk konferens i september -49.

9. Om Jugoslavien, se Claudin, a.a., s. 235-326.

10. I den tidigare citerade samlingen av »icke-auktoriserade« Mao-texter finner vi bl a följande uttalande om Moskva-förhandlingarna:

»1950 diskuterade jag med Stalin i Moskva under två månaders tid. När det gällde avtalet om ömsesidigt bistånd, den östkinesiska järnvägen, de gemensamt ägda företagen och gränsfrågan intog vi två olika attityder. Den ena var att diskutera när den andra sidan förde fram förslag som vi inte höll med om, och den andra var att acceptera deras förslag om de insisterade. Detta var av hänsyn till socialismens sak. Sedan gällde det frågan om de två ‘kolonierna’, d v s Nordöstra och Sinkiang, där folk från något tredje land inte tilläts slå sig ner. Nu har detta upphävts. Efter kritiken mot Stalin har offren för den blinda tilltron fått upp sina ögon lite grann. För att våra kamrater ska förstå att ‘den gamle anfadern’ också hade sina fel bör vi analysera honom och inte ha en blind tilltro till honom«. (Tal i mars 1958, Mao Politiska skrifter, a. a, s. 90).

Vidare:

»Efter revolutionens seger misstänkte han (Stalin) att Kina var ett Jugoslavien, och att jag skulle bli en andra Tito. Senare när jag åkte till Moskva för att underteckna det sino-sovjetiska allians- och ömsesidiga hjälpfördraget, var vi tvungna att genomgå ytterligare en strid. Han var inte villig att underteckna ett fördrag. Efter två månaders förhandlingar undertecknade han ändå till slut. När började Stalin få förtroende för oss? Det var vid tiden för bekämpa Amerika — hjälp Korea-kampanjen, från vintern 1950. Han började då bli övertygad om att vi inte var som Tito, som Jugoslavien«. (Tal i sept. 1962, samma, s 177)

Om dessa förhandlingar och relationerna mellan Kina och Sovjet under denna period, se vidare Claudin, a.a., s. 346-360, samt Schurmann, The Logic of World Power, Pantheon Books, New York, 1974, s 205-236. I detta sammanhang noterar vi slutligen följande rader hämtade ur en artikel med titeln »Mera om de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur« publicerad i Folkets Dagblad i december 1956:

»I samband med lösandet av vissa konkreta frågor visade Stalin en tendens till stormaktschauvinism, och han tog inte tillräckligt hänsyn till likhet i rättigheter. Han skolade inte kadrerna i en anda av blygsamhet och ibland blandade han sig orättfärdigt i grannstaternas och broderpartiernas interna angelägenheter, vilket fick stora och allvarliga konsekvenser«.

Se också de följande noterna!

11. Tillsammans med Gao Gang utrensades ett dussintal höga partiledare. Gao Gang var politbyråmedlem och ordförande i den statliga plankommissionen. Hans viktigaste allierade, Rao Shushi, var chef för partiets organisationsbyrå. I CK-resolutionen om Gao Gangs och Rao Shushis »antipartiblock« från mars 1955 nämns inget om relationerna med Stalin, utan bara att de sysslat med »konspiratoriska aktiviteter syftande till att gripa ledningen i partiet och staten« och att Gao Gang upprättat ett eget »oavhängigt kungadöme« i Manchuriet osv. Anklagelser om »olovliga förbindelser med utlandet«, framförs dock i en rad andra dokument. I Maos Valda verk, band 5 (s 323) läser vi t ex följande:

»Här ska jag tala i frågan om att ‘ha otillåtna förbindelser med främmande länder’. Finns det sådana människor i vårt land, som förser utlänningar med information bakom Centralkommitténs rygg? Jag tror de finns. Gao Gang är ett aktuellt fall. Många fakta har bevisat detta. (Ur ett tal 15 nov. 1956).

För vidare uppgifter om Gao Gang-affären, se Schurmann, a.a., s 244ff; Essential Works of Chinese Communism, Bantam Books, New York 1972, s. 319-323 (innehåller den ovan citerade CK-resolutionen); Lewis (ed.), Party Leadership and Revolutionary Power in China, Cambridge University Press, London 1970, s 205-211, samt tidskriften China Quarterly, nr 57, s Ml

12. Om Koreakriget, se Gittings, The World and China, Eyre Methuen, New York 1974, a.a., s 384-387. och Schram, Mao Tse-Tung, a.a., s 269-274 Shurmann, a.a. s. 237-243 samt på svenska Claudin, a.a., s 384-387.

13. 1949 kunde det låta så har: »Nehru är en bekämpare av rörelsen för nationellt oberoende, en mörkerman som underminerar framstegen för folkens befrielserörelse, en lojal slav åt imperialismen«. Några år senare var det ett helt annat ljud i skällan, och så sent som våren 1959 (då relationerna mellan de två staterna åter hade börjat försämras) kunde man få sig följande till livs i Peking Review (12.5.59): »Nehru är en vän till Kina och motståndare till den imperialistiska krigs- och aggressionspolitiken«. (Citerat efter Journal of Contemporary Asia, vol. 2, No. 4, 1972, s 405-406).

14. Fram till 1954 erhöll Vietminh i Vietnam ett förhållandevis kraftfullt stöd från Kina. Vi bör dock komma ihåg att Beijing i fallen Korea och Indokina hade ett säkerhetspolitiskt egenintresse av att stödja kampen, ty en framgång för imperialismen i dessa två länder innebar ett stort hot mot Kina självt. Dessa två fall kan därför inte användas som bevis för att de kinesiska ledarna hade en allmän inriktning på stöd till befrielserörelser vid denna tid.

15. Svängningen i Kinas utrikespolitik sammanföll i det stora hela med en liknande vändning i den sovjetiska utrikespolitiken. I Sovjets fall skedde denna förändring snabbt efter Stalins död. Bakom Moskvas ändrade politik låg både ekonomiska och politiska motiv. Den politik som förts under Stalins sista år hade inte förmått att utnyttja det faktum att de gamla kolonialväldena befann sig i upplösning och det uppkommit en rad »alliansfria« stater som låg öppna för ett ökat sovjetiskt inflytande. Stalins politik hade tvärtom drivit dessa stater i armarna på USA och därmed underlättat den imperialistiska inringningen av Sovjet. De nya sovjetledarna tog itu med att försöka bryta denna tendens. Samtidigt växte den sovjetiska ekonomins behov av råvaror som kunde erhållas från de f d kolonierna. Sovjetledarna började således anstränga sig för att förbättra relationerna med »tredje världen«.

16. Längre utdrag ur två av Zhous tal vid konferensen finns i Lawrence, China’s Foreign Relations since 1949, Routledge 1975, s 161-167. I sitt andra tal sade Zhou bl a (samma, s 167): »Vad gäller relationerna mellan Kina och USA, så önskar det kinesiska folket inte krig med USA. Vi är villiga att lösa internationella konflikter på fredlig väg. Om ni här skulle vilja underlätta att konflikter mellan Kina och USA löses med fredliga medel, så skulle det vara högst välgörande för avspänningen i Fjärran Östern och likaså för att uppskjuta och förhindra uppkomsten av ett världskrig«.

17. Samtalen fortsatte till december 1957, då de avbröts av anledningar som vi återkommer till, och återupptogs i Warszawa 1958 under en ny »Quemoy-kris«.

18. Gittings, a.a., s 204. Gittings återger också ett citat från Zhou Enlais tal vid Nationella folkkongressen i juli 1955. Han sade där att »det kinesiska folket är berett att försöka befria Taiwan med fredliga medel… Förutsatt att USA inte blandar sig i Kinas inre angelägenheter kommer möjligheterna att på fredlig väg befria Taiwan fortsätta att öka«. Det var därför helt följdriktigt att kineserna i de efterföljande ambassadörssamtalen krävde att USA skulle »häva ockupationen av Taiwan». Washington vägrade göra några sådana utfästelser. Det är mot denna bakgrund som Beijing startade sin absurda propagandakampanj för att »befria Taiwan med fredliga medel«.

19. Horowitz, a.a., s 207, återger några självkritiska sovjetiska kommentarer till relationerna mellan Sovjet och Kina under Stalins sista år. Bl a lär självaste Chrusjtjov ha deklarerat 1956: »Hade det inte varit för USA:s hårda politik mot Kommunistkina, är det mycket möjligt att Beijing-regeringen beslutat sig för en öppen brytning med Moskva, precis som marskalk Tito gjorde 1948. Situationen ansågs ha förbättrats genom Maos besök i Ryssland under 1949-50. Men det spända förhållandet varade ända fram till Stalins död 1953«. (Citatet ur en inofficiell rapport och är således ingen ordagrann återgivning av Chrusjtjovs uttalande).

20. Gittings, a.a., s 196-201, ger en rad exempel på de uttryck denna motsättning tog sig. Bl a kontrasteras olika uttalanden från de två regeringarna, Moskvas och Beijings olika hållning till FN-resolutionerna i frågan osv. Gittings relaterar också hur sovjetledarna (bl a vid Genèvekonferensen 1955) inför västdiplomater beklagade sig över kinesernas »oresonliga« hållning.

21. Se Den stora polemiken, a.a., s 71 ff.

22. Att de kinesiska reaktionerna inför »avstaliniseringen« till en början var i huvudsak positiva bekräftas från många håll. Ett sådant vittne är den albanske ärkestalinisten Enver Hoxha, som i sina Reflections on China, Tirana, 1979, vol. 1, ondgör sig över detta. Hoxha nämner t ex (s. 85) att Mao 1956 kritiserade Stalins »misstag« beträffande Jugoslavien och hävdade att jugoslaverna i själva verket var »goda marxister«. Några år senare skulle Mao & Co företräda en helt annan ståndpunkt och försvara Stalins Jugoslavien-politik.

23. Den stora polemiken, a.a., s 76.

24. I januari 1957 kommenterade Mao frågan om Stalin på följande sätt:

»I och med sammankallandet av SUKP:s tjugonde kongress vände sig en del människor som tidigare varit ytterst entusiastiska för Stalin, mycket häftigt emot honom. Enligt min åsikt håller dessa människor inte fast vid marxismen-leninismen, de intar inte en analytisk syn på tingen och de saknar revolutionär moral. Marxismen leninismen omfattar proletariatets revolutionära moral. Eftersom ni alla förr stödde Stalin, borde ni åtminstone ge något skäl till att ni vänt så tvärt. Men ni anger inga skäl alls för denna plötsliga helomvändning, som om ni aldrig i era liv stött Stalin, fastän ni tidigare faktiskt stödde honom helt och fullt. Frågan om Stalin rör hela den internationella kommunistiska rörelsen och angår de kommunistiska partierna i alla länder«. (Mao, Valda verk, band 5, s 336-7).

I ett annat tal (mars 1958) sade Mao:

»När Stalin kritiserades 1956 var vi å ena sidan nöjda, men å andra sidan oroliga. Det var absolut nödvändigt att lyfta på locket, att bryta ner den blinda tilliten, att lätta på trycket och frigöra tänkandet. Men vi samtyckte inte om det gällde att i ett enda slag krossa honom fullständigt«. (Mao, Politiska skrifter, a.a., s 90).

I polemiken mot SUKP 1963 skrev man apropå de internationella konsekvenserna av Stalin-kritiken:

»Efter (20:e) kongressen piskade imperialisterna och reaktionärerna allestädes, svällande av övermod, upp en världsomsvepande tidvattenvåg mot Sovjetunionen, kommunismen och folken. De amerikanska imperialisterna såg i SUKP-ledningens med alla krafter företagna attack mot Stalin något som ‘mer än någonsin passade våra syften’ och talade öppet om att använda Chrusjtjovs hemliga rapport såsom ett ‘vapen till att förstöra den kommunistiska rörelsens prestige och inflytande’ och de tog tillfället att förorda en ‘fredlig omvandling av Sovjetunionen’«. (Den stora polemiken, a.a., s 78).

Vidare:

»Den 20:e kongressens misstag skapade stor ideologisk förvirring inom den internationella kommunistiska rörelsen och åstadkom att den översvämmades av revisionistiska idéer. Tillsammans med imperialisterna, reaktionärerna och Tito-klicken gick kommunismens renegater i många länder till angrepp mot marxismen-leninismen och den internationella kommunistiska rörelsen«. (samma, s 78).

25. I polemiken 1963 skriver KKP:

»Mest påfallande bland de händelser som ägde rum under denna period var episoden i de sovjetisk-polska relationerna och den kontrarevolutionära revolten i Ungern. Dessa två händelser var av olika karaktär. Men SUKP:s ledning begick grova fel i bägge fallen. Genom att föra fram trupper i avsikt att betvinga de polska kamraterna gjorde de sig skyldiga till stormaktschauvinism. Och i det kritiska ögonblick, då de ungerska kontrarevolutionärerna ockuperat Budapest, hade de en tid för avsikt att gå in för en kapitulationspolitik och överlämna det socialistiska Ungern till kontrarevolutionärerna«. (samma, s 78-79).

Beijing utnyttjade dessa två händelser för att hävda sin självständighet gentemot Moskva. Å ena sidan drev man på ryssarna att intervenera i Ungern, å den andra stödde man polacken Gomulkas självständighetsträvanden gentemot Sovjet. (se Schwartz, a.a., s 172-73.) För ytterligare uppgifter om denna period, se t ex Hinton, Chinas Turbulent Quest, Indiana University Press, Bloomington & London, 1972, s 78-85.

26. Cit. i Gittings, a.a, s 206. 27. Cit i Schurmann, a.a., s 264. 28. Detta åtföljdes av en »vänstervridning« i propagandan. Språkbruket blev militantare. Talet om »enhet« ersattes med »kamp« och istället för att tala om »försvaret av det nationella oberoendet« övergick man nu till parollen om »kamp för nationell frigörelse«. Under denna period började man också göra en åtskillnad mellan olika slags stater i den »tredje världen«, något som man inte gjort under den föregående perioden. Om den utrikespolitiska kursändringen, se den intressanta och tankeväckande redogörelsen i Schurmann, a.a., s 253-283.

29. På konferensen yttrade Mao: »Det är kännetecknande för läget idag, tror jag, att Östanvinden förhärskar över Västanvinden. Det vill säga, att socialismens krafter är förkrossande överlägsna imperialismens krafter«. (Cit. i Den stora polemiken, a.a., s 188).

30. Vid ett möte på Moskva-universitetet den 17 november (i samband med konferensen), förklarade Mao: »Det socialistiska lägret måste ha ett huvud, och detta huvud är Sovjetunionen… De kommunistiska partierna och arbetarpartierna i alla länder måste ha ett huvud och detta huvud är SUKP«. (Cit. i Schwartz, a.a., s 178).

31. Att »det stora språnget« var ett stort misslyckande har de flesta icke-kinesiska bedömare varit eniga om sedan länge. Detta gäller såväl marxister som sovjetiska »experter« och borgerliga kinakännare. Det är emellertid först under de senaste åren som detta erkänts även från officiellt kinesiskt håll.

Den stora sammandrabbningen mellan oppositionen och Mao ägde rum vid den s k Lushan-konferensen i juli-aug. 1959. I spetsen för oppositionen stod Peng Dehuai, som bl a skrivit ett brev till Mao med en svidande vidräkning med »det stora språnget«. Peng stöddes bl a av partiets f d generalsekreterare Zhang Wentian. Konferensen antog en resolution som fördömde oppositionen som en »högeropportunistisk antiparti-klick« och Peng & Co förlorade sina poster. De utrensades dock inte helt, beroende på att det fanns en stor grupp, som även om den inte var beredd att stödja Pengs kritik till hundra procent, ändå hade sympati för den. Därför slutade Lushan-konferensen bara i en halv seger för Mao, och resolutionen om »Peng-klicken« publicerades inte ens förrän långt senare (under »kulturrevolutionen«). Idag är Peng och hans allierade återupprättade: »Under partikampen 1959 genomförde vi felaktigt en kamp mot den s k högeropportunismen« (Beijing Review, 15 okt 1979, s 14). Om det »stora språnget« se t ex Shurmann-Schell (ed), Communist China, Penguin 1968, s 396-411 och L. Maitan, Party, Army and Masses in China a.a., s 37-51.

Om Peng Dehuai-affären, se Lewis, a.a., s 212-220, Essential Works on Chinese Communism, a.a., s 330-337 (innehåller resolutionen om Pengs »anti-partiklick«).

32. Enligt kinesiska uppgifter skulle Chrusjtjov vid sitt blixtbesök ha föreslagit upprättandet av ett gemensamt flottkommando i Fjärran Östern. Detta sågs av de kinesiska ledarna som ett sovjetiskt försök att skaffa sig kontroll över de kinesiska stridskrafterna. I polemiken 1963 skrev Beijing om detta:

»År 1958 framförde SUKP:s ledning orimliga krav, som avsåg att lägga Kina under sovjetisk militärkontroll. Dessa orimliga krav avvisades beslutsamt och med rätta av den kinesiska regeringen«. (Den stora polemiken, a.a., s 84).

I ett tal inför 8:e centralkommitténs tionde plenum i september 1962 preciserade Mao: »Från andra halvåret 1958 ville han blockera den kinesiska kusten. Han ville sätta upp en förenad flotta för att ta kontrollen över vår kustlinje och på så sätt försätta oss i blockad«. (Mao, Politiska skrifter, a.a., s 176).

33. Quemoy-krisen, se A.S. Whitings artikel »New Light on Mao« i China Quarterly, nr 62, juni -75, s 263-270.

34. Den stora polemiken a.a., s 84. 35. Cit i Schurmann, a.a., s 302-3. 36. Cit i Schram, a.a., s 309.

37. Leve leninismen, Inapress, Stockholm 1960.

38. Om Kubakrisen, se K.S. Karol, Castros Kuba, Wahlström & Widstrand, 1971, s 182-193.

39. Den officiella kinesiska ståndpunkten formulerades i ett uttalande från den kinesiska regeringen i augusti 1963: »Borde eller borde inte Kina självt bemästra metoderna för att motstå USA:s kärnvapenutpressning? Det är sant att om de sovjetiska ledarna verkligen tillämpade den proletära internationalismen, så skulle kanske Kina anse det onödigt att själv framställa egna kärnvapen. Men det är lika sant att om sovjetledarna verkligen tillämpade proletär internationalism, så borde de inte ha något som helst skäl till att hindra Kina att tillverka kärnvapen«. (Cit. i Shurmann, a.a., s 318).

40. De kinesiska artiklarna finns samlade i Den stora polemiken, a.a. För en grundligare behandling av den sino-sovjetiska konflikten se Zagoria, The Sino-Sovjet Conflict 1956-1961, Princeton University Press, 1962; Gittings, Survey of the Sino-Sovjet Dispute, Oxford University Press, London 1968. I Schurmann-Schell, Communist China a.a., finns också några läsvärda artiklar om ämnet (s 233-284 och s 483-494).

41. Vårt resonemang skulle emellertid förbli ensidigt, och därmed odialektiskt, om vi bortsåg från att den kinesiska polemiken mot »sovjetrevisionismen« i praktiken, oberoende av den kinesiska byråkratins egoistiska syften, också hade en objektivt sett progressiv funktion (särskilt under åren 1962-68). Kritiken av sovjetledarnas avspänningspolitik och de radikala fraserna fungerade trots allt som en inspirationskälla för många befrielserörelser och radikala människor.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1-2/1982

Vart går KFML (r)

Under det senaste halvåret har KFMLr genomgått en inre kris, med en växande opposition mot den av organisationen förda politiken. Vid ett CK-möte den 15-17 februari resulterade detta i ommöbleringar i ledningen och i antagandet av en resolution, där den förda politiken stämplas som »inskränkt, odialektisk och vänsteropportunistisk».

För de flesta inom KFMLr och dess biorganisationer kommer nog den senaste utvecklingen som en befrielse, ty vänsteropportunismen hade under det senaste året tagit sig allt mer sjukliga former. Om detta skriver KFMLr:s CK självt: »Denna sekterism har särskilt under hösten 1973 blommat ut till en allvarlig fara för förbundets fortbestånd».

I och med den helomvändning man nu gjort, torde denna fara vara tillfälligt uppbromsad. Hur det kommer att sluta är dock för tidigt att avgöra. Däremot är det möjligt att peka på en del tendenser i r:s »självkritik» och därav dra en del slutsatser om vart organisationen är på väg.

Men innan vi går in på detta problem, ska vi kortfattat peka på några viktiga aspekter av KFMLr:s uppkomst och framväxt.

KFMLr:s historiska framväxt

KFMLr bildades 1970 som en reaktion mot den alltmer uttalade högeropportunismen hos det gamla KFML En stor del av r:s första period bestod i att man försökte »göra upp med» populismen och ekonomismen hos det gamla KFML. I detta arbete sökte man sig tillbaka till »klassikerna» och särskilt Lenins kritik av ekonomismen i Ryssland.

Men brytningen gick aldrig till grunden. Man lyckades inte göra sig av med den gamla mao-stalinistiska barlasten från det gamla KFML. I stället formulerades KFMLr:s politik i första hand som enbart en antites till KFML:s. Sade KFML en sak, så sade KFMLr tvärtom. Då KFML sökte sin inspiration i Kominterns folkfrontsperiod (1934-39), då sökte r sin i Kominterns sekteristiska »tredje period» (1928-34). Resultatet blev att KFMLr ramlade från en högeropportunistisk till en vänsteropportunistisk position. (l)

Rent ideologiskt fungerade r’s hållning i början effektivt, eftersom det underlättade problemet med att avgränsa sig från den övriga vänstern och i synnerhet KFML. Men samtidigt innebar det att man tvingades in i allt mer vänsteropportunistiska ståndpunkter och dessutom – vilket är viktigt – kom i en allt mer uppenbar motsättning till maoismen och den kinesiska stats- och partiledningen.

Det sistnämnda orsakade att KFMLr hamnade i en alltmer ohållbar situation och utgjorde en grund för uppkomsten av opposition inom förbundet.

Motsättningen mellan å ena sidan maoismen och KKPs politik och å andra sidan r:s politik var den ena källan till oppositionen i KFMLr. De oppositionella önskade helt enkelt bättre anpassa KFMLr:s politik till den kinesiska.

Den andra källan till oppositionen står att söka i de svårigheter som KFMLr:s kader på arbetsplatser och annorstädes hade att möta då de ställdes inför konkreta problem. KFMLr:s sekterism och vänsteropportunism innebar att r:rna lämnades utan verklig vägledning i sitt politiska arbete. I stället dömdes de till en ofruktbar sektexistens utan möjligheter att kunna påverka omgivningen på ett fruktbart sätt. Detta utgjorde en grund till en opposition som önskade avlägsna de värsta uttrycken för sekterismen och »plakatpolitiken» i r:s praktik.

KFMLr:s kursändring innebär att oppositionen segrat i dessa två frågor.

Innehållet i KFMLr:s »självkritik»

I detta avsnitt ska vi kort kommentera några av de punkter där r:s CK anser att den tidigare politiken varit »sekteristisk och vänsteropportunistisk». Men innan vi granskar självkritiken ska vi göra en randanmärkning: KFMLr stämplar nu sina tidigare »avvikelser» som trotskistiska eller halvtrotskistiska! Vi känner oss inte alls träffade. Förut hette det att trotskismen var en »vänstersocialdemokratisk avvikelse», d v s en högeravvikelse. Nu är plötsligt KFMLr:s egna vänsteristiska överslag trotskistiska, dvs trotskismen är en vänsteravvikelse. Pendeln har svängt över. Är det inte löjligt att stämpla alla »avvikelser» som trotskistiska oavsett om de är höger eller vänster! Ännu absurdare blir det i detta fall, eftersom RMF i varje fråga som KFMLr nu gör självkritik på har bekämpat r:s vänsteropportunism (se t ex litteraturlistan i slutet av artikeln.) Inte nog med det: Vi har också visat på positiva alternativ till r:s politik, något som KFMLr i sin självkritik inte lyckats med. (2)

I vilka frågor är det då KFMLr:s CK anser att man felat? Låt oss ta några exempel. Vi utgår från den ovan nämnda CK-resolutionea från den 15-17 februari.

1. Den internationella klasskampen

CK-resolutionen slår fast att den kommunistiska politiken »aldrig kan resas enbart nationellt, utan måste resas i perspektivet av klasskampen i världsmåttstock», och att detta »internationella perspektiv har helt saknats i KFMLr:s taktikdiskussion».

Av detta i och för sig riktiga påpekande (som nästan ordagrant skulle kunna vara hämtat ur exempelvis RMF:s broschyr om KFMLr), drar man tyvärr felaktiga slutsatser.

Den viktigaste man dragit är att KFMLr bättre måste följa de politiska vindarna från Peking, dvs anpassa sig till Kinas utrikespolitik. Vi kan således emotse sida upp och sida ner i KFMLr:s alster om »de två supermakterna» (dvs Sovjet och USA, särskilt Sovjet) som alla folks huvudfiender och därmed tillhörande resonemang.

Denna anpassning till maoismen innebär för KFMLr:s del ett steg bakåt. Man lämnar nämligen leninismen på en viktig punkt, dvs att den verkliga »huvudfienden» är borgarklassen i det egna landet och att de viktigaste motsättningarna inte går mellan nationer utan mellan klasser. Resultatet kommer att blir att KFMLr kommer att stödja borgerliga regimer och t o m regimer av fascistisk typ över hela världen, bara av den anledningen att KKP säger att dessa länder »kämpar för sin nationella självständighet gentemot supermakterna».

Förutom den mer principiella deklarationen om att man bättre ska inrätta sin politik efter den kinesiska utrikespolitiken innehåller CK-resolutionen en uppräkning av fall där KFMLr intagit felaktiga ståndpunkter i internationella klasskampsfrågor. Exempelvis slår man fast att KFMLr intagit en felaktig hållning till Allende i Chile, en »odialektisk och otaktisk hållning» till DFFG och Svensk-kinesiska Föreningen och att man gjort »en ensidig värdering av den svenska regeringens Vietnampolitik».

Däremot ges inga fingervisningar om hur KFMLr nu anser att frågorna ska behandlas, inte heller ges någon konkret beskrivninpå vilket sätt man anser den tidigare linjen felaktig.

Slutsatsen man kan dra av detta är att vägen nu ligger öppen för vilka högersvängar som helst i dessa frågor.

2. Strategi och taktik

Resolutionen erkänner att CK »satt likhetstecken mellan strategi och taktik» och att detta gett upphov till en sekteristisk politik som avhänt förbundet möjlighet till taktiskt agerande. Men i och med detta konstaterande slutar också klarsynen. Någon förståelse för den revolutionära strategins innehåll och roll, det har man inte lyckats prestera. Därför står man i dag lika mycket utan en revolutionära strategi eller ens elementen till denna, som man gjorde för några månader sedan.

3. Synen på småbourgeoisin

Resolutionen erkänner att KFMLr haft en »odialektisk och ytlig syn på småbourgeoisin» och att den tidigare linjen inte haft »något stöd hos marxismens klassiker, som tvärtom framställer den som en vacklande mellanklass även under imperialismen».

Däremot finns det inte en enda rad om vad detta får för konsekvenser för politiken. Därför ligger också vägen öppen för försök att bygga klassallianser med småbourgeoisin eller delar av den, dvs olika varianter av folkfronteri. (För en diskussion om detta problem, se RMF:s broschyr om KFMLr.)

Dessutom behandlas inte med en enda rad KFMLr:s felaktiga analys av de svenska partierna och »småborgarvänstern» (dvs exemepelvis karaktäriseringen av centerpartiet och Vpk, SKF, MLK etc som småbourgeoisins partier).

4. KFMLr:s »plakatpolitik»

Resolutionen stämplar (helt riktigt!) den av förbundet förda politiken som en »plakatpolitik», dvs byggd på tron att »arbetarklassen kan vinnas för socialismen om man bara tillräckligt länge och tillräckligt ihärdigt för ut kommunismens allmänna sanning till arbetarna».

Däremot finns i resolutionen inget resonemang om klassmedvetandets utveckling och arbetarklassens skiktning. Därför lämnar påståenden som att man måste »anknyta till arbetarnas egen erfarenhet och utgå från dessa» utrymme för vilken högeropportunistisk svanspolitik som helst.

5. »Demokratin» i KFMLr

Resolutionen gisslar de odemokratiska och byråkratiska former under vilka diskussionerna hittills förts i KFMLr. Förutom den »yttre sekterismen» har KFMLr också karaktäriserats av en »inre sekterism». Detta är givetvis riktiga påståenden.

Men däremot diskuteras inte frågan om tendens- och fraktionsfrihet i en kommunistisk organisation. Inte heller behandlas frågan om hur debatten verkligen ska kunna föras under demokratiska former, där idéerna verkligen kan brytas mot varandra. Frågan om att skapa en intern bulletin, där motsättningarna kan diskuteras under lugna former ställs överhuvudtaget inte. Man har inte förstått att det sätt på vilket KFMLr hittills fört sina diskussioner — enbart i utåtriktade organ — i verkligheten omöjliggör för organisationen att både föra verkligt demokratiska diskussioner och att uppträda centraliserat utåt. Den demokratiska centralismen existerar helt enkelt inte i KFMLr. (Med detta menar vi inte att det av princip är felaktigt att föra vissa diskussioner helt öppet i utåtriktade organ. Men om man gör det till en princip att alla diskussioner ska föras öppet, då har man i verkligheten likviderat den leninistiska partimodellen.)

Effekten av KFMLr:s sätt att föra diskussion har blivit att man skapat förvirring i kadern och hos periferin av sympatisörer. Man kan aldrig veta vad KFMLr säger i morgon. Och nu efter »självkritiken» står KFMLr inte för något överhuvudtaget. Man är fullständigt utan politisk linje. Det enda som håller ihop KFMLr är dess apparat. I stället för en politisk enhet har KFMLr omvandlats till en försäljningsorganisation och en kamratkrets.

Karaktären av KFMLr:s »självkritik»

Det är en positiv sak att KFMLr nu gjort ett försök att göra upp med en rad sekteristiska och vänsteristiska fel som organisationen behäftats med. Om detta torde det inte råda några meningsskiljaktigheter. Men det betyder inte att »självkritiken» på något sätt är tillräcklig eller utstakar en ny korrekt linje. Tvärtom frapperas man av den ytlighet med vilken man gått till verket. På fyra sidor förkastas ett par års praktik. Och denna uppgörelse med de gamla felen har inte föregåtts av en grundlig diskussion, där de olika linjerna och deras ursprung diskuterats.

»Självkritiken» är ytlig och måste tyvärr karaktäriseras som en opportunistisk vändning, vars omedelbara syfte har varit att stoppa upp de sönderfallstendenser som r-blocket visat upp under det senaste halvåret. Därför står KFMLr i dag utan någon linje som ersättning för den gamla. Den framtida utvecklingen får visa om man den här gången bättre än vid brytningen 1970 förmår utveckla en positiv politisk plattform för det politiska agerandet. Vi tillåter oss emellertid att tvivla på detta. Den troligaste utvecklingen är an KFMLr nu gör en ganska omfattande högersväng. Hur tvär den kommer att bli får framtiden utvisa.

Frågor som saknas i KFMLr:s »självkritik»

För en förståelse av karaktären av r:s »självkritik» är det nödvändigt att också peka på de frågor som CK undvikit att ta upp eller göra självkritik på. Här ska vi ta upp några exempel.

1. Resolutionen karaktäriserar fortfarande KFMLr:s »kanonkampanj» och kampanjen kring Göteborgsprocessen som bra exempel på ett icke-sekteristiskt agerande. Detta är minst sagt förvånande, ty i inget av fallen kan kan säga att r förde en mindre sekteristisk linje än i den övriga politiken. I fallet med kanonkampanjen säger man dessutom emot sig själv i CK-resolutionen, då man påpekar att man fört en felaktig politik gentemot DFFG och värderat den svenska regeringens Vietnampolitik »ensidigt». I Kanonkampanjen var ju den centrala axeln just att »avslöja» DFFGs och regeringens »alltigenom kontrarevolutionära namninsamling.» Hur går det ihop?

2. Resolutionen behandlar överhuvudtaget inte alls KFMLr:s sekteristiska agerande i Arendals- och SAAB-strejkerna. Ändå fordrar båda dessa händelser en grundligsjälvprövning. Inte nog med det: KFMLr borde noggrant värdera hela sin »arbetsplatspolitik», både vad gäller inriktningen på enbart vilda strejker för lönekrav, synen på arbetet i fackföreningarna osv.

3. Det finns inte ett enda ord i resolutionen om synen på socialdemokratin. Teorin om »socialfascismen» har dock varit en av grundpelarna i r:s politiska tänkande och har också haft konsekvenser för synen på enhetsfronttaktiken, arbetet i fackföreningarna, förhållningssättet till socialdemokratiska arbetare etc.

4. Resolutionen nämner inte ett enda ord om KFMLr:s reaktionära ståndpunktstagande när det gäller de homosexuella. Givetvis är inte detta någon tillfällighet Det är egentligen bara isbergets topp. Bakom detta ståndpunktstagande ligger en puritansk moral när det gäller sexualfrågor överhuvudtaget: i synen på familjen, på sexuella förbindelser etc. Typiskt nog verkar det också som om man opportunistiskt nog tänker avbryta diskussionen kring homosexualiteten. Då troligtvis med hänvisning till att frågan är »oviktig». Ändå är det bekant att det funnits en ganska bred opinion i KFMLr på denna fråga, som förvisso inte är »oviktig», utan tillhör de frågor där kommunisterna går i spetsen för att bekämpa de fördomar som finns både i och utanför arbetarklassen.

5. Resolutionen nämner inte ett enda ord ord i »frågan om Stalin». Här råkar man också i motsättning till Kinas kommunistiska parti, som förvisso inte som Frank Baude anser att Stalin var 100-procentigt bra, utan håller sig till 70 procent. Vi har ingen orsak att ansluta oss till någon av sidorna i denna procentkamp, givetvis har både Baude och KKP en idealistisk syn på frågan, som för övrigt inte är en fråga om en persons personliga kvaliteter, utan en fråga om det sovjetiska samhällets utveckling under 50 år, men att CK i sin resolution fullständigt undvikit frågan visar att »vändningen» inte precis kan karaktäriseras som grundlig.

Två viktiga frågor för KFMLr:s framtida utveckling

Vi har redan tidigare påpekat att KFMLr för närvarande saknar en politik. Detta betyder att spänningarna i organisationen kommer att öka igen när man försöker utforma en ny. Här ska vi ta upp två frågor där det oundvikligen kommer att uppstå motsättningar i KPMLr.

Den ena frågan gäller synen på den kommunistiska propagandan och agitationen, och då speciellt KFMLr:s viktigaste organ Proletären. I CK-rcsolutionen ställer man sig positiva till försöken att »göra Proletären till ett forum för arbetarkorrespondenter från hela landet». Det är osannolikt att hela r kommer att svälja en sådan revisionistisk och arbetarromantisk linje utan protester. En kommunistisk tidning får givetvis inte byggas upp kring »arbetsplatsrapporter» och dyl. utan har till uppgift att bibringa läsaren allsidig kommunistisk kunskap. Och en sådan kunskap kan endast skapas genom en allsidig kommunistisk analys av samhällets alla sidor, dvs utanför fabriksrapporternas ramar. Därför får aldrig den kommunistiska tidningen behandlas som någon slags insändartidning.

Däremot bör tidningen försöka skapa levande kontakter med läsekretsen och upprätta förbindelser med »arbetarkorrespondenter» över hela landet. Men syftet med detta är inte att fylla tidningen med »fabriksrapporter» o dyl. Syftet är ett annat:

»Det är en missuppfattning att skribenter och bara skribenter (i ordets professionella bemärkelse) med framgång kan bidra till en publikation; tvärtom, den är vital och levande bara om det på fem ledande och regelbundet medverkande skribenter går fem hundra eller fem tusen medverkande som inte är skribenter.» (Lenin: Collected Works vol 7, s 526)

Lenin såg således på »arbetarkorrespondenterna» på ett helt annat sätt än KFMLr:s CK. Arbetarkorrespondenternas massa har till uppgift att förse tidningens redaktion med material, som denna kan bearbeta och använda för att ge tidningen liv, för att kunna berika analysen med konkreta exempel och så vidare. Dessutom är det nödvändigt att tidningen överhuvudtaget håller kontakt med sin läsekrets för att få kritik, för att veta vilka problem som bör behandlas grundligare, etc. Däremot har »arbetarkorrespondenten» inte i första hand till uppgift att förse tidningen med notiser.

En sådan förståelse, eller åtminstone element av en sådan, har trots allt tidigare existerat i KFMLr (se debatten i Klasskampen emellan Proletärens redaktion och r:s Stockholmsavdelning). Det är därför osannolikt att en utveckling som i altt större utsträckning innebär att Proletären omvandlas till ett »forum för arbetarkorrespondenter» ska kunna genomdrivas utan problem.

Den andra frågan där det kommer att uppstå motsättningar är tillämpningen av enhetsfronttaktiken.

Det råder en otrolig förvirring i KFMLr på denna fråga. I den av RMF utgivna r-broschyren har vi redan grundligt diskuterat detta och den kritik som där framförs är fortfarande giltig och därför ska vi bara kortfattat ta upp frågeställningen.

De idag intressantaste bidragen till debatten i KFMLr är Anders Lundströms och Jonas Ljungbergs, som enligt CK-rcsolutionen i sin kritik av den förda linjen »i flera väsentliga frågor» haft rätt.

Men som vi redan påvisat i r-broschyren behandlar även AL och JL enhetsfronttaktiken på ett felaktigt sätt. l verkligheten står de på samma grundval som den tidigare CK-majoriteten. Både den gamla CK-majoriteten och AL/JL diskuterar nämligen frågan om enhetsfronttaktiken utifrån resonemang om småbourgeoisins roll i revolutionen. Därför har diskussionen i KFMLr egentligen gällt ett skenproblem, nämligen frågan om småbourgeoisin är kontrarevolutionär eller inte, i stället för att ställa den utifrån den riktiga utgångspunkten, dvs frågan om hur man skapar proletär enhet.

I JL:s fall får detta helt absurda konsekvenser. Han kritiserar KFMLr:s tidigare linje i fråga om enhetsfronttaktiken för att den »gör felet att inte skilja på de småborgerliga partierna och grupperna å ena sidan och den småborgerliga klassen å den andra». (Klasskampen nr 6-73 s 11) Sedan drar han slutsatsen att enhetsfronttaktiken syftar till att »isolera de småborgerliga partierna» för att vinna över småborgarklassen! Ett helt bakvänt resonemang.

De fel som JL gör kan sammanfattas i två punkter:

För det första syftar inte enhetsfronttaktiken till att skapa enhet med småbourgeoisin utan i första hand gäller den skapandet av proletär enhet.

För det andra utgår JL:s resonemang från den felaktiga premissen att »småborgarvänster» representerar småbourgeoisin som klass. »Småborgarvänsterns» inflytande i småbourgeoisin är i verkligheten obefintligt.

Eftersom JL förutsätter KFMLr:s felaktiga partianalys och eftersom han inte förstått målsättningen med enhetsfronttaktiken, blir hans resonemang fullständigt idealistiskt och ger en felaktig grundval för enhetsfronttaktiken. Den effekt som hans linje har är att den lämnar vägen öppen för försök att skapa klassallianser, d v s folkfrontspolitik (dvs en politik som i praktiken bygger på motsättningen »monopolkapitalet-folket»).

En förutsättning för att KFMLr ska kunna tillämpa enhetsfronttaktiken på ett riktigt sätt är att man åtminstone förstår målsättningen med enhetsfronttaktiken. Om man inte har detta klart för sig, då kommer man ständigt att vackla mellan sekterism och opportunistisk principlöshet. Låt oss därför än en gång slå fast att enhetsfronttaktiken syftar att skapa proletär enhet på klasskampens grund och inte klassallianser.

Om inte KFMLr grundligt lyckas göra upp med sin tidigare linje i denna fråga (vilket också förutsätter att man reviderar sin analys av »småborgarvänstern»), då kommer den att orsaka ständigt återkommande motsättningar i organisationen. Detta därför att enhetsfrontproblematiken också har en strategisk dimension, dvs man kommer ständigt att ställas inför problemet att avgöra när och hur man ska använda taktiken.

Innan vi lämnar frågan ska vi kort berörat några av de påståenden som JL gör om trotskismens förhållande till enhetsfronttaktiken. Detta har vi inte behandlat i r-broschyren och eftersom JL:s artikel åtminstone inom den närmaste framtiden kommer att utgöra en grundval för diskussionerna inom r, så kan det vara mödan vart att ge exempel på hur han förvränger historien för att försvara sina teser.

Den vanliga anklagelsen som riktades mot trotskismen före CK-resolutionen vara att trotskisterna förespråkade en »principlös enhet». I sin artikel driver JL den motsatta ståndpunkten. Enligt honom är trotskismen (åtminstone historiskt) enhetsfrontfientlig. De medel han använder för att »bevisa» detta påstående är flera. T ex stämplar han – lögnaktigt! – vänsteristema Maslow och Fischer i tyska KP:s ledning som trotskister, vilket de alltså inte var. (KK 6-73, s23)

Den allvarligaste anklagelsen riktar han indirekt via ett Stalincitat:

»Oppositionens syndafall består i att den blankt förkastar denna taktik. En tid var den fascinerad, dumt och huvudlöst fascinerad, av enhetsfronttaktiken och välkomnade hjärtligt överenskommelsen med det fackliga generalrådet i England i den tron att denna överenskommelse var »en av de säkraste garantierna mot intervention», ett av de säkraste medlen att »oskadliggöra reformismen i Europa» (se Sinovjevs referat på SUKPbs 14:e kongress). Men sedan dess förhoppningar på att »oskadliggöra reformismen» med hjälp av Purcell, Hicks & Co grymt svikits, hemföll den till den andra ytterligheten och förkastade blankt idén om enhetsfronttaktik.» (Qt i Klasskampen 6-73, s 22)

Det som Stalin här åsyftar är synen på den s k anglo-ryska fackföreningskommittén. Denna hade bildats i november 1924 mellan de ryska fackföreningarna och de brittiska fackföreningsledarna. Då fackföreningskommittén bildades hade inte heller den blivande vänsteroppositionen kämpat mot den. Så långt har Stalin rätt (även om han är demagogisk och försöker pådyvla hela vänsteroppositionen Sinovjevs åsikt – Sinovjev tillhörde inte vänsteroppositionen 1924-25, utan tillhörde Stalins fraktion!). Men frågan var inte heller speciellt kontroversiell under 1924-25. Problemet uppstod 1926, då det utbröt en generalstrejk i England. (3)

Under 1925 och i början av 1926 växte en stark vänsterströmning fram bland de engelska arbetarna, som bl a krävde nationalisering av alla gruvor. De engelska gruvarbetarna startade en strejk som stöddes av hela den brittiska arbetarklassen och som i maj 1926 utvidgades till en generalstrejk.

Under hela denna process gick reformisterna i den brittiska fackföreningsledningen emot arbetarna. Fackföreningsledningen lyckades också efter tio dagar stoppa generalstrejken och lät gruvarbetarna fortsätta kampen ensamma under flera månader.

Under dessa omständigheter menade vänsteroppositionen att det var felaktigt att upprätthålla anglo-ryska fackföreningskommittéer, och att man i stället för att satsa på de reformistiska ledarna borde stödja sig på de brittiska arbetarna. Man krävde upplösning av anglo-ryska fackföreningskommittén. Men Stalin och gruppen kring honom vägrade. Detta satte kommunisterna och övriga vänstern i Storbritannien i en mycket svår position. När dessa kritiserade den reformistiska fackföreningsledningen, kunde de senare svara att »det är inte alls ryssarnas uppfattning, och ni kan väl inte säga att de är reformister och förrädare». Denna politik avväpnade de brittiska kommunisterna och den vänsterströmning som hade bildats i fackföreningarna. Sedan dess har det engelska kommunistpartiet aldrig kunnat hämta sig, utan det har förblivit utan politiskt inflytande i den brittiska arbetarklassen.

Genom stalinisternas politik blev den anglo-ryska kommittén ett instrument i de engelska reformisternas händer, den kom att fungera rent kontrarevolutionärt. Något »fredinstrument» som Stalin inbillade sig att den skulle bli, det blev den inte. Efter det att strejken var slut och reformisterna inte längre hade användning för kommittén upplöste de själva denna! (Den som vill studera frågan grundligare rekommenderas TrotskijThe Third International after Lenin).

Vi frågar JL och KFMLr: Är det en sådan enhetsfronttaktik man vill ha? I verkligheten var det Stalin och Co som förkastade enhetsfronttaktiken. Den är nämligen en taktik för klasskamp och inte för klassamarbete. Dessutom är en av dess viktigaste aspekter upprätthållandet av den organisatoriska och politiska självständigheten, så att kommunisterna kan kritisera reformisterna då de begår sina förräderier. Båda dessa principer övergavs av partiledningens stalinistiska majoritet.

Är det en enhetsfronttaktik av Stalins typ som KFMLr vill ha?

Tyvärr ligger vägen öppen, ty det är just en sådan typ av »enhetsfronttaktik» som KKP tillämpar i dag och som KFMLr försvarar. Det är sådana »principer» som gör det möjligt att stödja massmord på kommunistiska arbetare i Sudan och på revolutionärer i Sri Lanka. Något att göra med revolutionär politik, det har det dock inte.

15.3.74 Martin Fahlgren

l. Vi har i detta avsnitt beskrivit KFMLr:s. framväxt utifrån motsättningarna till det gamla KFML. Detta förklarar givetvis inte alla särdrag hos KFMLr. Uppkomsten av KFMLr och organisationens politik, liksom den relativa styrka som KFMLr uppnått i den svenska vänstern (jämfört med liknande tendenser i det övriga Europa) är givetvis beroende av en hel rad faktorer av social och politisk natur. Låt oss ta några exempel

KFMLr:s fixering vid den vilda strejken ar förståelig enbart om man drar sig till minnes den stora strejkvågen kring 1970, då KFMLr bildades. Dessutom spelar den svenska fackföreningsrörelsens struktur och socialdemokratins stora grepp över densamma en stor roll för uppkomsten av stämningar att det enda som egentligen spelar någon roll är kamp utanför fackföreningarna i form av vilda strejker. R:s fixering av den vilda strejken är egentligen en eftergift för spontana stämningar hos en del av de mer militanta arbetarna. Stämningar som mer är uttryck för otålighet än politisk medvetenhet

Ett annat karaktäristiskt drag i KFMLr:s teoribildning är »socialfascism»-teorin. Att den fick så stor plats i r:s föreställningsvärld måste förklaras utifrån den svenska socialdemokratins roll i det svenska samhället. Den svenska socialdemokratin är unik i Europa. Det finns inget annat land där socialdemokratin haft ett sådant grepp över arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen. Dessutom — vilket är mycket viktigt — är socialdemokratin i Sverige unik när det gäller att sitta vid regeringsmakten. Den svenska socialdemokratin har suttit i regeringsställning i över 40 år! Inför ett sådant fenomen är det inte underligt att teorin om »socialfascism» får en viss genomslagskraft. I länder där socialdemokratin spelat mindre roll har också sådana teorier fått betydligt mindre anslutning.

2. Orsaken till att KFMLr:s CK plockar in fraser om trotskismen är givetvis att man vill förhindra medlemmarna att tränga djupare in i frågeställningarna. Man vill bygga upp en ideologisk blockering gentemot trotskismen. Man vill undvika att kadern börjar söka svaren på frågorna utanför de stalinistiska ramar som CK ställt upp.

Därför är också gliringarna åt trotskismen ett uttryck för r-ledningens ovilja att verkligen gå till grunden med problemen. Alla sådana försök att förhindra en leninistisk utveckling är givetvis på sikt dömda att misslyckas. Trotskismen är leninismen i vår tid och det fordras mer än stalinistiska lögner för att stoppa de ärliga revolutionärernas utveckling mot leninistiska ståndpunkter. Därför är också framtiden för vår del ljus.

3. I pressläggningsögonblicket kommer ett extranummer av Klasskampen i våra händer. I detta återfinner vi en artikel av Jonas Ljungberg och två hejdukar till honom. Artikeln har rubriken »Trotskij eller Stalin». I denna försöker JL&Co bevisa att KFMLr:s gamla linje var trotskistisk och att Örjan Nyström och Sigge Åkervall haft ståndpunkter liknande Trotskijs och trotskismens. Artikeln är smått hysterisk och argumenteringen är minst sagt ynklig. Man tar ett citat av t ex ÖN, sedan slänger man fram ett citat av Trotskij och så jämför man citaten (för övrigt ganska ointelligenta jämförelser) och drar slutsatsen att ÖN haft »trotskistiska» ståndpunkter. Huvudanklagelsen mot trotskismen är att den är enhetsfrontfientlig. Vi börjar känna igen de gamla tongångarna från KFml/SKP. För några månader sedan var det ett annat ljud i skällan; vi var i stället för »principlös enhet».

I artikeln återupprepar JL&Co argumentet att Trotskij och vänsteroppositionen var mot enhetsfronttaktiken, därför att de menade att den »anglo-ryska fackföreningskommittén» borde upplösas 1926! (Se KKs extranummer s 21 ff.) Metodiken är att ställa citat från Stalin mot citat från Trotskij. Eftersom Trotskij var för ett upplösande av kommittén, medan Stalin hade motsatt uppfattning, var Trotskij emot »en taktik som kan avslöja för arbetarmassorna var deras ledare står», dvs mot enhetsfronttaktiken! Hur detta går ihop med att Trotskij var en av de drivande när det gällde att införa enhetsfronttaktiken i Komintern i början av 20-talet och att Trotskij just mot Kominterns sekterism under dess sekteristiska period (1928-34) förespråkade enhetsfront mellan kommunister och socialdemokrater mot fascismen, det förblir en gåta som JL&Co inte besvarar.

Problemet är egentligen ganska enkelt. Frågan om enhetsfronttaktikens tillämpning måste ställas i förhållande till läget i klasskampen. Och någon sådan beskrivning av läget i Storbritannien vid tiden för polemiken och den anglo-ryska fackföreningskommittéen, det förser oss inte JL&Co med. I stället rycker de ur citat ur deras historiska sammanhang och drar slutsatsen att eftersom Trotskij var för upplösandet av enhetskommittén 1926 så var Trotskij alltid emot enhetsfronttaktiken. Detta är givetvis absurt. Vi har ovan i artikeln redogjort för läget kring 1926 i Storbritannien och varför det i det läget var riktigt och nödvändigt att bryta med de reformistiska fackföreingsledarna i den brittiska fackföreningsrörelsen och att i stället stödja sig på de arbetande massorna. För JL&Co är detta ointressant. De saknar fullständigt förmågan att ställa problemen utifrån den konkreta klasskampssituationen. För dem är Stalins uttalanden i sig sanna, därför är det ointressant att ta reda på de konkreta förhållandena.

Därmed sällar sig JK&Co till samma sällskap som SÅ och ÖN, skrivbordsmarxisterna för vilka teorin är lösryckt från verkligheten och endast till för att försvara de rådande dogmerna. Med marxismens själ, konkret analys av konkreta förhållanden, har JL och hans gelikar inget att skaffa. De är enbart uppblåsta pratmakare, som om de inte ändrar sig av klasskampens förlopp kommer att förpassas till historiens skräphög, där deras teorier hör hemma.

Martin Fahlgren (Tillägg den 30.3 -74)

Litteraturlista

För den som önskar bekanta sig med RMF:s analyser lämnar vi här en litteraturlista, där de i texten berörda problemen behandlas. Listan är inte fullständig, men den är nog tillräcklig för att bevisa att de påståenden vi gjort i artikeln, att RMF hela tiden kritiserat KFMLr:s sekterism är riktiga.

För att underlätta studierna har vi indelat materialet i ämnesområden.

Allmänt om KFMLr
Mullvaden nov 72; 4,6,8,11-73; 2,3-74
Rött Forum 9, »Söndrade vi stå, enade vi falla» (den i texten kallade r-broschyren)

KFMLr:s arbetsplatspolitik
r-broschyren
Fjärde Internationalen 1-73
Mullvaden nov -72 (om Arendal), nr 3-73 (om bl a SAAB)

Enhetsfronttaktiken
r-broschyren
Rött Forum , »Den proletära enhetsfronten»
Mullvaden 3,4,5,11-73

Om Chile
Chile (broschyr utgiven av RMF)
Fjärde Internationalen 2-73
Mullvaden dec -72; 8,10,11,12,13-73
Om Vietnamkriget
Indokinas kamp är vår
Mullvaden 1-73 (om namninsamlingen)
Homosexfrågan
Mullvaden 12, 13-73
Socialdemokratin och partianalysen
r-broschyren
Fjärde Internationalen 4-73
Om stalinismen
Fjärde Internationalen 7/8-72 (»Lögnens renässans»)

Från tidskriften Fjärde Internationalen 1-2/1974

Åren då Fjärde Internationalen grundas(1933-38)

Det finns två skäl att studera åren 1933-38, den period då Fjärde Internationalen bildas. För det första ur historisk synvinkel: för att känna till och förstå de strider som formade oss och det programmatiska arv på vilket vi grundar oss. För det andra av mer praktiska skäl:

en stor del av vår nuvarande inriktning och problem i partibygget härstammar ur de förhållanden under vilka Fjärde Internationalen formerades.

Jag tänker i denna rapport inte gå in på den internationella utvecklingen under dessa år. Men de val och de åtgärder jag skall diskutera hade sin direkta grund i händelser i klasskampen. Dessa händelser bör vi ständigt ha i åtanke.(Se ”kronologi”.)

För att friska upp minnet behöver vi bara påpeka att kampen för att grunda Fjärde Internationalen ägde rum under den korta perioden mellan Hitlers seger i Tyskland och förberedelserna inför andra världskriget. Under dessa få år ägde samhällsomvälvningar och kriser rum med en hastighet som är svår att tänka sig idag: nazismens framväxt i Tyskland och Österrike, den spanska revolutionen och inbördeskriget, sammanbrottet för Folkfronten i Frankrike, den dystra raden av Moskvarättegångar och förföljelser i Sovjetunionen, den Långa Marschen och inledningen av befrielsekriget mot Japan i Kina, för att bara nämna några.

På några år genomgick länderna i Europa, världens politiska karta och arbetarrörelsen en fullständig omvälvning. Hela traditioner och kulturer försvann precis som samhällen som svaldes av havet.(1)

Med denna bakgrund i åtanke skall vi behandla de stora politiska frågor som ställdes i och med den Kommunistiska internationalens byråkratisering och bildandet av en ny revolutionär International:

1. När? Utifrån vilka kriterier beslutade Trotskij och Vänsteroppositionens ledning att tiden var mogen att övergå från kampen att reformera Tredje internationalen till att proklamera behovet av en ny International?

2. På vilka grundvalar? Vilka programmatiska frågor skiljde denna nya internationella strömning från resten av den organiserade arbetarrörelsen, och hur skulle de presenteras?

3. Hur? Vilken metod användes för att försöka samla så många som möjligt kring detta projekt?

4. Med vilka? Vi kommer att analysera det komplicerade förhållandet mellan att bygga nationella sektioner och byggandet av en internationell organisation, liksom de olika taktiker som användes: omgrupperingar och sammanslagningar, ”entrism”, ett arbetarparti grundat i fackföreningarna, etc..

I. Från kampen att reformera Tredje internationalen till behovet av en Fjärde International: Det historiska testet

l. Andra internationalen blev inte chauvinistisk och för ”nationell enhet” över en natt i augusti 1914. Den hade börjat degenerera mycket tidigare. Det saknades inte symptom på denna process. Redan vid sekelskiftet kunde man se de teoretiska och ideologiska symptomen i den stora debatten om revisionismen (i vilken Luxemburg, Bernstein, Labriola och Sorel deltog). Även de politiska symptomen hade blivit fler, från frågan om deltagande i borgerliga regeringar (som restes av affären med Millerand i Frankrike) till anammandet av chauvinistiska ståndpunkter i den koloniala frågan och krigsfrågan vid internationella kongresser.(2)

Men för att kunna förklara Andra internationalen för ohjälpligt död behövdes mer än motioner vid kongresser, oavsett hur stora skillnaderna var, och mer än en anhopning av allvarliga symptom. Det krävdes en prövning i levande livet, ett avgörande historiskt test.

Vad säger mer om en International än dess ståndpunkt i krigsfrågan, då den tvingas välja mellan princip nummer ett ”Proletärer i alla länder, förena er!” och dess raka motsats ”Gå och döda varandra!”? Den 4 augusti 1914 var de stora socialdemokratiska partierna för allmän mobilisering, och de hyllade nationell enhet i sina respektive länder. I och med det beseglade de Andra internationalens öde, och ställde behovet av en Tredje international på dagordningen.

Det var den otvetydiga slutsats Lenin drog i sin pamflett Andra internationalens sammanbrott. Han drog inte slutsatsen att man helt enkelt kunde proklamera en ny International, men att man måste ställa sig den omedelbara uppgiften att bygga en, att skapa villkoren för en. De internationella konferenserna i Zimmerwald och Kienthal skulle bli de första stegen i denna riktning. Men den historiska händelse som slutgiltigt slog fast den axel kring vilken den organiserade arbetarrörelsen kunde omgruppera sig, och konkret ställde grundandet av den Kommunistiska internationalen på dagordningen, var den ryska revolutionens seger.

2. Kommunistiska internationalen grundades 1919. Men t.o.m. då fanns det vissa tvivel. En majoritet av det unga tyska kommunistpartiet var mot bildandet. Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht hade just avrättats. Kongressdeltagarnas invändningar övervanns bara tack vare bolsjevikledarnas stora auktoritet och nyheterna om den explosiva situationen i Österrike-Ungern.3

Byråkratiseringen av Sovjetunionen och den Kommunistiska Internationalen började också ganska tidigt, på 1920-talet. Trotskij daterade ”inledningen av Termidor”, dvs. den byråkratiska kontrarevolutionen, till 1924. Men innan man kunde dra några slutgiltiga praktiska och organisatoriska slutsatser måste man till fullo förstå processen, i synnerhet de olika förändringar i inriktning och kvalitativa språng som skulle definiera de nya uppgifterna.

Det hade varit oansvarigt att lättsinnigt förklara en rörelse av så stor historisk betydelse för definitivt bankrutt. Det som stod på spel var inte bara teorier, doktriner och principer, utan en enorm omvälvning som hade satt miljontals arbetare i gemensam rörelse under inverkan av den första segerrika proletära revolutionen i ett efterblivet och snart isolerat land. Liksom fallet hade varit för Andra internationalen behövdes ett avgörande historiskt test.

Ännu 1932 försvarade Trotskij linjen att reformera Komintern i ett programmatiskt dokument med titeln ”Den internationella Vänsteroppositionen, dess uppgifter och metoder”. Han kallade därför oppositionen en fraktion, inte ett fullödigt framtida parti. Men han framförde en varning:

En sådan historisk katastrof som Sovjetstatens sammanbrott skulle naturligtvis även dra med sig Tredje internationalen. Likaså skulle Komintern knappast överleva konsekvenserna av sin katastrofala politik om fascismen segrade i Tyskland och det tyska proletariatet krossades.4

Den 5 mars 1933, knappt ett år senare, förverkligades tyvärr den andra av dessa hypoteser. Som en följd av sina två ledarskaps, socialdemokraternas och stalinisternas, kriminella politik krossades det tyska proletariatet utan strid. Trotskijs slutsats var omedelbar. Han sammanfattade den i en slående formulering: ”Det tyska proletariatet kommer att resa sig igen, men aldrig det tyska kommunistpartiet!” Han tillkännagav öppet: det behövdes ett nytt parti i Tyskland; men han begravde ännu inte hela Komintern tillsammans med dess tyska parti.

Vid denna tidpunkt, i mars 1933, och fram till juli detta år, var linjen om ett nytt parti ett undantag som bara var tillämpligt på Tyskland, medan den allmänna linjen fortfarande var att ”reformera” Kommunistiska Internationalen och dess sektioner.

Eftersom vårt främsta syfte här är att förstå och tillgodogöra oss den metod man använde, så bör man betona hur svåra dessa beslut var. Byråkratiseringen av Sovjet och Komintern var en internationell process. De unga kommunistpartierna var inte bara bihang till Kominterns apparat. Vart och ett hade sin egen historia och sina distinkta drag. Som ett resultat av detta var degenererings-processen ojämn. I vissa länder kom staliniseringen tidigt och kvävde den unga kommunistiska rörelsen. Det var exempelvis fallet i Spanien. I andra länder hade tillämpningen av den s.k. ”tredje periodens” äventyrspolitik redan orsakat stora splittringar eller utbrytningar i en del av Kommunistiska Internationalens sektioner. Detta gällde t.ex. Sverige, där kommunistpartiets majoritet, under ledning av Kilbom, hade lämnat Komintern.

Det gällde även, om än i mindre utsträckning, i Tyskland, där uppkomsten av Brandlers strömning (KPD-O) var en liknande utveckling. Slutligen var den av Joaquin Maurin ledda Katalanska Federationens utbrytning en parallell till dessa splittringar.

I andra länder genomfördes staliniseringen av kommunistpartierna och underordnandet av deras ledarskap under Sovjetdiplomatins intressen först efter våldsamma strider som höll på under hela 30-talet. I vissa fall blev processen aldrig helt genomförd. Medan stalinistiska ledarskap kunde formera sig i Frankrike kring Maurice Thorez, och i Italien kring Palmiro Togliatti, så formades det kinesiska kommunistpartiets ledning kring Mao under den Långa marschen i strid med gruppen kring Wang Ming, som stöddes av Komintern. Det vietnamesiska kommunistpartiet upprätthöll en viss självständighet, och det jugoslaviska kommunistpartiets ledning drabbade redan före kriget samman med Komintern-ledningen i vissa frågor. I båda fallen verkar Georgij Dimitrov ha spelat rollen av medlare.(5)

Så det var först i juli 1933, efter att ha märkt att det inte blev någon reaktion inom Komintern på tragedin i Tyskland,som Trotskij tog itu med frågan om Internationalen och förklarade sig vara för en ny international.

Man kan naturligtvis diskutera det kriterium han ansåg vara avgörande – nederlaget i Tyskland 1933 – och fråga sig om inte Tredje internationalens öde var beseglat redan 1927, i och med tragedin för den kinesiska revolutionen, massakrerna i Kanton och Shanghai, och de första förföljelserna i Sovjet. I senare artiklar visade Trotskij att han var medveten om frågan, men han rekommenderade att man skulle låta historikerna lösa den. Vi bör nog följa detta råd och hålla oss till den metodologiska frågan: tanken att det krävdes ett verkligt test, ett där Komintern hade det direkta ansvaret.

Det test han valde, nazismens maktövertagande i Tyskland, var inte en händelse vilken som helst. Det handlade om ett nederlag för det näst Sovjetunionen mäktigaste kommunistpartiet i världen, i just det land där det ansågs mest troligt att världsrevolutionen först skulle breda ut sig. Utan tvivel innebar det en skarp förändring av situationen.

Men det finns en avsevärd skillnad mellan den Andra och den Tredje internationalens förfall. Det har att göra med Sovjetstatens existens. Under lång tid ställdes Trotskij inför en avgörande svårighet: att uppmana till skapandet av ett nytt internationellt revolutionärt parti, inklusive i Sovjetunionen, innebar att man uppmanade till en ny revolution i Sovjetunionen. Men i början av 30-talet ansåg han att det inte gick att kräva detta innan det byråkratiska styret hade medfört att Sovjetstaten inte längre var en arbetarstat. Enligt van Heijenoort var det först mellan mars och juli 1933 som han tänkte sig att ett förändrat perspektiv kunde lösa detta problem. 6

I mars 1933 var den allmänna linjen fortfarande att reformera Kommunistiska Internationalen och dess sektioner, utom i Tyskland där behovet av ett nytt parti stod på dagordningen. Sedan Kominterns möte i april 1933 utan några större reaktioner eller svårigheter hade skrivit under på den politik som hade förts i Tyskland, frågade Trotskij sig om det inte var nödvändigt att mana till bildandet av en ny International, utom i Sovjetunionen, där perspektivet fortfarande skulle vara reformer. I mars var alltså uppmaningen att bilda ett nytt parti i Tyskland fortfarande ett undantag; i början av juli var det linjen att reformera Sovjetunionen som var undantaget.

Denna villrådighet berodde på de genomgripande omprövningar han tvingades till i och med den kolossala händelseutvecklingen, i synnerhet frågan om degenereringen av den första stat som skapats av en segerrik proletär revolution. Lösningen av denna motsättning var begreppet ”politisk revolution”. En ny revolution stod förvisso på dagordningen i Sovjetunionen, utan att man behövde vänta på att arbetarstaten kollapsade och kapitalismen återupprättades. Men det var en politisk revolution mot den byråkratiska kastens maktövertagande, en revolution som syftade till att återupprätta den socialistiska demokratin. Behovet av en ny international blev därmed ett följdriktigt svar, även i Sovjetunionen.

3. En annan svårighet härrörde ur de allmänna förhållandena och själva karaktären på det historiska test som nederlaget i Tyskland utgjorde. För socialdemokratin fullbordade den 4 augusti 1914 en opportunistisk utveckling som hade pågått i flera år, en gradvis anpassning till de kommunala och parlamentariska institutionerna, under vilken den parlamentariska och fackliga byråkratin inom den Andra Internationalens stora partier definitivt utkristalliserades.

Men i slutet av 20- och början av 30-talet var bilden av Komintern, den bild på vilken den rekryterade, inte en bild av institutionaliserat klassamarbete, utan tvärtom av ”den tredje perioden”. Det var en militant bild som tilltalade de mest kampglada och hängivna bland unga proletärer som väckts av den ryska revolutionen. Tillons, Vallins, Bergers och Fourriers böcker innehåller värdefulla minnen från denna period.(7) Isaac Deutscher talar med rätta om Tredje Internationalens ”byråkratiska heroism” under denna tidsepok.

Det fanns därför goda skäl att tänka sig för två gånger innan man förklarade denna International för misslyckad, en International som inte likt sin föregångare sjönk i chauvinismens träsk när den ställdes inför kriget, utan istället förföll till byråkratisk äventyrspolitik i Tyskland, där världsrevolutionens öde stod på spel.

Medan testet var omedelbart giltigt för det tyska partiet och Komintern som sådan, så var det logiskt nog mycket mindre avslöjande för partier som hade mycket mer avlägsna och lösliga band till Kommunistiska Internationalen, som exempelvis det kinesiska partiet efter inledningen av den Långa Marschen.

4. Trots dessa svårigheter är metoden i grunden riktig och vi bör lägga den på minnet. Utgångspunkten för att bedöma en organisations karaktär är stora historiska händelser och inte subjektiva kriterier. Den utgår från fakta (även om urvalet av ”betydelsefulla” fakta alltid kan diskuteras) och inte förutsägelser.

1930 skrev Trotskij:

Det är uppenbart att /vår inhemska Bonapartisms/ möjligheter och sannolikheter minskar chansen att lyckas med reformer. Men oddsen kan inte mätas på förhand… I detta grundläggande avseende är vi fortfarande för reformer.

1933, efter att testet hade ägt rum, skrev han:

Även om vissa av oss sedan en tid har varit övertygade om att Komintern var dömt att förlora, så hade det varit omöjligt för oss att utropa oss själva till en ny International… Vi talade om en teoretisk utveckling, där historiska händelser … kunde leda till en radikal förändring av Kominterns politik. Dessa stora händelser har ägt rum. Det var Kina… Det var Tyskland… Den väg som Komintern har slagit in på är nu definitiv. Den är dömd till undergång. Tanken på reformer måste förkastas, i nationell och internationell skala.(8)

Denna metod är i grunden riktig, även för små organisationer. När det gäller små organisationer med bara obetydliga och sköra band till massrörelsen, kan teoretiska misstag och programmatiska avvikelser leda till mer omedelbara och katastrofala resultat än när det är fråga om masspartier. Men även för de senare visar sig de praktiska konsekvenserna av misstag eller teoretiska revideringar snabbt när de ställs inför avgörande händelser i klasskampen.

1952-53 splittrades Fjärde Internationalen. I efterhand kan man ifrågasätta om Michel Pablo, som då satt i organisationens ledning, om hans ståndpunkt i frågan om stalinismen och byråkratin var farlig och lutade åt revisionism. Men den avgörande prövningen var hans politiska inställning till de viktiga händelser som följde, dvs. revolutionen i Ungern 1956, då han ovillkorligt stödde arbetarråden i Budapest mot den stalinistiska byråkratin. Alla de som 1953, enbart på grundval av de dokument han skrev, drog slutsatsen att Pablo definitivt hade degenererat, tvingades tre år senare revidera sina ståndpunkter på grundval av hans praktiska handlingar.(9)

Likaså var det riktigt av Fjärde Internationalen att återförenas 1963, eftersom man var överens om så viktiga händelser som den politiska revolutionens uppgång (de antibyråkratiska rörelserna i Polen och Ungern 1956), befrielsekriget i Algeriet och den kubanska revolutionens seger 1959.(10)

Man bör faktiskt vara ännu mer försiktig när man karaktäriserar eller bedömer små organisationer. Faktum är att deras begränsade kontakter med aktivister och avsaknad av internationella band, betyder att de saknar de tentakler som gör det möjligt att snabbt och korrekt bedöma alla skiftningar i världsrevolutionens utveckling. Innan man ger ett bestämt och förhastat utlåtande om deras karaktär, bör man ge dem tid att samla all nödvändig information, tänka igenom den och korrigera sina misstag. Annars kan varje större händelse bli en ny skiljelinje. Det är det snabbaste sättet att orsaka en oändlig uppsplittring i en mängd strömningar och trosförsamlingar.

II. En ny International: på vilken grundval?

”Det är inte partiet som skapar programmet utan programmet som skapar partiet.” Trotskijs ord härstammade direkt ur den bolsjevikiska traditionen. Programmet är den grundval kring vilket partiet definierar sig, väljer sina medlemmar, och skolar sina kadrer. Det är en sammanfattning av klasskampens viktigaste lärdomar.

När man 1933 antog perspektivet på en ny international, var hänvisningarna till Kommunistiska Manifestet och Kommunistiska Internationalens fyra första kongresser en visserligen nödvändig men inte längre tillräcklig grund för partiets programmatiska identitet. På bara tio år hade klasskampens stormiga utveckling givit nya avgörande erfarenheter: den byråkratiska kontrarevolutionen i Sovjetunionen, fascismens seger i Italien och Tyskland, tragedin för den andra kinesiska revolutionen.

Lärdomarna från dessa erfarenheter sammanfattas på ett skickligt sätt i Den Internationella Vänsteroppositionens elva punkter. Utkastet till detta dokument skrevs i februari 1933, och den tionde punkten reviderades i juli samma år. Dokumentet utgör den nya Internationalens första programmatiska grundval. (Dokumentet finns i sin helhet i appendix.)

Det behandlar i ett kort uttalande alla viktiga punkter:

1) Ett obetingat försvar av det proletära partiets oberoende. Det var den lärdom som drogs efter det kinesiska kommunistpartiets underordnande under Guomindang, och mer allmänt från den teori om ”arbetar- och bondepartier” som var på modet i Komintern under 20-talets andra hälft.

2) Ställandet av teorin om den permanenta revolutionen mot teorin om ”socialism i ett land”, och i vidare mening hävdandet av den proletära revolutionens internationella karaktär.

3) Karaktäriseringen av Sovjetunionen som en degenererad arbetarstat, av vilket följde att den måste försvaras mot imperialismen och mot alla försök till kapitalistiskt återupprättande.

4) Fördömandet av stalinisternas ekonomiska politik och äventyrliga ”tvångskollektiviseringar”.

5) Behovet att arbeta i de reformistiska fackföreningarna, vilket innebar an man fördömde den ”tredje periodens” sekteristiska politik att splittra fackföreningarna.

6) Förkastandet av begreppet ”proletariatets och böndernas demokratiska diktatur”, vilket enligt Kominterns ledande kretsar var ett stadium skilt från proletariatets diktatur. Även här var tanken att dra lärdomar från den ryska och den kinesiska revolutionen.

7) Behovet att mobilisera massorna kring övergångsparoller, och i de koloniala länderna och diktaturer kring demokratiska paroller. Denna punkt avslutade den långa debatt om paroller som inleddes vid Kommunistiska Internationalens femte och sjätte kongresser, i synnerhet frågan om demokratiska paroller som kravet på en konstituerande församling i de koloniala och beroende länderna.

8) Behovet av en arbetarnas enhetsfront, både mot klassamarbete och den ”tredje periodens” sekterism.

9) Fördömandet av teorin om ”social-fascism”, vilken likställde de socialdemokratiska partierna med fascisterna.

10) Behovet av en verkligt revolutionär international fastslogs.

11) Behovet av en demokratisk regim i partiet ställdes mot byråkratiseringen av Kommunistiska Internationalens och det Sovjetiska Kommunistpartiets apparater.

Dessa elva punkter är ingalunda överspelade. De måste ytterligare klargöras och berikas i ljuset av nya erfarenheter. I själva verket inleddes detta drygt fem år senare, i samband med utarbetandet av Övergångsprogrammet, i synnerhet frågan om en politisk revolution mot byråkratin. Man kan alltid lära sig något av erfarenheterna, och det går alltid att dra programmatiska slutsatser från nya händelser, på så sätt som Kommunistiska Internationalens första kongresser drog slutsatser från den ryska revolutionen och som Trotskij och Vänsteroppositionen tog lärdom av händelserna på 20- och 30-talet. Vårt program är aldrig komplett. Kommunistiska Manifestet berikades tjugo år senare av erfarenheterna från Pariskommunen. Sovjeterna var en levande erfarenhet för arbetarklassen 1905 innan de blev en programmatisk erövring.

På samma sätt kan och måste vi lära av revolutionens internationella utveckling, från dess segrar (Kina, Jugoslavien, Kuba, Vietnam) såväl som dess nederlag (Tyskland, Spanien, Grekland, Indonesien). Vi måste idag lära av Centralamerika, Filippinerna och Polen, liksom från massrörelserna i de utvecklade kapitalistiska länderna. Inte bara från arbetarnas kamp, utan också från uppsvinget för den oberoende kvinnorörelsen och från miljökampen och kämkraftsmotståndet.

Femtio år senare kan vi vara mer exakta och taktiskt flexibla. Men frågan kvarstår: har det skett en händelse av sådan betydelse att den kräver en radikal förändring, en kvalitativ revidering av de riktlinjer som skisserades i de Elva punkterna?

Med risk för att verka konservativ tror vi tvärtom att dessa punkter, tillsammans med Kommunistiska Internationalens fyra första kongresser, sammanfattar de avgörande programmatiska dagsfrågor kring vilka de viktigaste strömningarna inom den internationella arbetarrörelsen – socialdemokratin, stalinismen, den revolutionära marxismen – måste ta ställning.

Som ett resultat av stalinismens kris, den internationella kommunistiska rörelsens sammanbrott, de segerrika revolutionerna i Kina, Kuba, Vietnam och Nicaragua, befrielserörelsens uppsving i de beroende länderna och den spirande kampen mot byråkratin, så har den internationella scenen inom arbetarrörelsen idag blivit betydligt mer komplicerad. Allehanda mellanpositioner och nyanser har mångfaldigats, förfinats och delats i mindre enheter.

Vissa strömningar vacklar mellan stalinismen och socialdemokratin (de vänstersocialistiska strömningarna och ”eurokommunisterna”). Andra vacklar mellan socialdemokratin och den revolutionära marxismen, eller mellan stalinism och revolutionära marxism.(11) Det som gör Fjärde Internationalen så viktig, jämfört med majoriteten av de strömningar som existerade när den bildades, men vilka sedan dess har försvunnit, är att dess allmänna program fortfarande är giltigt.

Frågan om enhetsfronten kanske inte längre ställs i likadana termer som under den ”tredje perioden”, men den ställs gentemot den splittrande och klassamarbetande politik som förs idag. Den står i centrum för våra diskussioner med de vänstersocialdemokratiska och eurokommunistiska strömningarna i Europa. Frågan om Sovjetunionens karaktär, om den politiska revolutionen, om vår inställning till de byråkratiserade arbetarstaterna, ställs osvikligt vid varje större sammandrabbning i den internationella klasskampen. Frågan om den permanenta revolutionen (det faktum att den demokratiska kampen i de dominerade länderna växer över i socialistisk kamp) står i centrum för lärdomarna från de kubanska, vietnamesiska och nicaraguanska revolutionerna, i OLAS teser från 1967, i diskussionen om det Argentinska Kommunistpartiets självkritik, i inflytandet från Schafik Handals teser på vissa latinamerikanska kommunistpartier.12 Frågan om uppbygget av en revolutionär massinternational och behovet av inre demokrati i de revolutionära partierna är lika aktuell som någonsin.

III. Mot en ny International. Hur?

Hittills har vi diskuterat två problem: l) När och under vilka omständigheter skall frågan om en ny international ställas? 2) På vilka programmatiska grundvalar skall den byggas? Det tredje problemet som berör oss än idag är: med vilka och hur skall den byggas?

Trotskijs personlighet, hans idéer, analyser och litterära talanger prisas och väcker respekt i de mest skilda läger. Men en sak är inte populär i dessa kretsar: Fjärde Internationalen. När frågan kommer upp övergår refrängen från beröm till klagolåt: Varför kämpade en så stor man under de sista åren av sitt liv för ett så ynkligt mål? Andra kritiker väljer en annan infallsvinkel. De angriper inte behovet av en ny international, utan metoden att bygga den. De frammanar bilden av en Trotskij som förbittrats av nederlagen, och som hade blivit brutal, överilad, ultimativ. Resultatet, påstår de, är en ”självutnämnd” International, som dömts till långvarig isolering och minoritets-tillvaro, och därför har märkts av denna arvsynd.

Vi skall inte uppehålla oss vid denna anklagelse för självutnämnande, som är så kär för personer som alltid kommer att vackla. Om vi inte beslutar oss för att gå framåt och bygga de organisationer som vi anser är nödvändiga för vårt dagliga arbete och revolutionära perspektiv, då kommer ingen att göra det för oss. Men viktigare är att denna åsikt ofta återspeglar en olycklig okunnighet om de rika erfarenheter som döljs av legenderna.

Verkligheten är att under fem år, från 1933 till 1938, så var kampen för att bygga Fjärde Internationalen ett utomordentligt exempel på en både tålmodig, öppen och principfast politisk metod. Trotskij var redan i juli 1933 helt övertygad om behovet av en ny international, precis som Lenin hade utropat behovet av en tredje international så fort han var övertygad om Andra Internationalens sammanbrott. Men när målet väl var uppsatt dröjde det fem år innan grundningskongressen hölls, fem år som ägnades åt ihärdiga ansträngningar att vinna nya krafter till tanken på en ny International och till dess program, att samla styrkor som antingen var utspridda eller fientligt inställda till varandra. Dessa fem år var en fruktansvärd kamp mot klockan mitt under Moskvarättegångarna, spanska inbördeskriget, nazismens uppkomst och det alltmer definitiva hotet om ett nytt världskrig.

Två metoder

I sin inledning och sina noter till den franska upplagan av Trotskijs verk, har Michel Dreyfus och Pierre Broué försökt beräkna den Internationella Vänsteroppositionens styrkor i de viktigaste länderna 1933.(13) De nämner cirka 500 medlemmar i Tyskland, 800 i Tjeckoslovakien, 300 i Polen, 300 i Frankrike, 100 i Belgien, 500 i Förenta Staterna, 300 i Spanien, 2000 i Grekland – uppdelade på två grupper. Dessutom fanns Vänsteroppositionen i Sovjetunionen, en styrka på några hundra eller några tusen medlemmar, utspridda i fångläger och svåra att bedöma. Huvuddelen av dessa siffror verkar optimistiska.

Jämte dessa revolutionärt marxistiska kärnor existerade andra styrkor, oftast betydligt starkare numerärt, som höll på att bryta eller hade brutit med socialdemokratin eller den Kommunistiska Internationalen.

Bland de styrkor som hade sitt ursprung i Komintern fanns i synnerhet majoriteten av Svenska Kommunistpartiet under Kilbom, DNA i Norge, Sneevliets RSP i Holland, Maurins Arbetar- och Bondeblock (Bloque Obrero y Campesino – BOC) i Katalonien, Urbahns (Lenin-bund) och Brandlers (KPD-O) grupper i Tyskland. Bland de grupper som hade sitt ursprung i socialdemokratin bör man nämna det tyska SAF, OSP i Holland, Independent Labour Party i Storbritannien, och de landsflyktiga italienska ”maximalisterna”.

Med början 1933 ställdes två metoder att lösa denna situation mot varandra. Den första var outtröttliga ansträngningar att bygga en ny international på en klart avgränsad programmatisk grund. Den andra syftade till att upprätta endast samordningskommittéer på grundval av minimiplattformar och diplomatiska kompromisser. De två metoderna förkroppsligades i kampen för Fjärde Internationalen respektive ”Internationella Arbetarsamfundets” (IAG – mer känt som Londonbyrån) vacklan och halvmesyrer.

När Vänsteroppositionen övergav linjen att reformera Komintern till förmån för linjen att bygga en ny International, vände sig Trotskij till samtliga oberoende organisationer med vilka man tidigare haft meningsskiljaktigheter i denna fråga. Han argumenterade att frågan inte längre var att bestämma vem som hade haft rätt igår eller förrgår, utan att komma överens om uppgifterna idag och imorgon.(14)

De fyras block (augusti 1933)

I augusti 1933 skrev endast tre organisationer (det tyska SAP, samt de holländska OSP och RSP) under uppropet för Fjärde Internationalen tillsammans med den Internationella Vänsteroppositionen (som just hade bytt namn till Internationella Kommunistiska Förbundet – ICL). Deras upprop bestod av tio punkter (se även i slutet av artikeln):

1) Erkännande av reformismens misslyckande och hävdande av behovet av proletariatets diktatur.

2) Försvar av internationalismen mot teorin om socialism i ett land.

3) Förkastande av den vänta-och-se-politik, som ledde till att man missade tillfällen att gripa makten i en nation med motiveringen att man måste vänta på att världsrevolutionen gjorde nya framsteg.

4) En karaktärisering av Sovjetunionens byråkratiska degenerering
och den Kommunistiska Internationalens misslyckande.

5) Erkännande att fascismens maktövertagande hade bekräftat socialdemokratins misslyckande.

6) Det samtidiga erkännandet att fascismens maktövertagande hade avslöjat Kominterns misslyckande.

7) Behovet av en ny International.

8) Behovet av strategiska avgränsningar, omfattande i synnerhet frågan om upproret, proletariatets diktatur och den på sovjeter eller arbetarråd grundade statsformen.

9) Försvar av Sovjetunionen som en arbetarstat trots dess degenerering.

10) Frågan om partidemokratin.

Jämfört med Vänsteroppositionens elva punkter är dessa tio punkter uppenbarligen mycket mindre kompletta och exakta. De anammar inte lika klart uppfattningen om den permanenta revolutionen, klassens oberoende, arbetarnas enhetsfront och övergångsparoller. Trotskij var fullständigt medveten om att De fyras deklaration skilde sig från ICL:s program. Ändå menade han att den utgjorde en tillräckligt stabil grund för att ta de första stegen mot den nya Internationalen, att skriva ett Manifest och strategiska teser, och på det hela taget förbereda den nya Internationalen organisatoriskt. Den var därför en kompromiss, i ordets positiva mening, som möjliggjorde gemensamt arbete med strömningar av olika ursprung – zinovjeviter och buchariniter – utan att kräva en balansräkning över 20-talet som en absolut förutsättning. Denna metod var inte ultimativ. Tvärtom var dess mål att föra samman folk.

Några få dagar efter bildandet av ”De fyras block” hade Londonbyrån också ett möte i Paris. Med på mötet var det svenska kommunistpartiet, DNA, det brittiska ILP, BOC, SAP, OSP, RSP. ICL deltog vid detta möte under eget namn, för att försvara sin uppfattning om behovet av en ny International.

Mötet antog mycket allmänna ståndpunkter i kampen mot fascismen och tog ställning för ”organisk enhet” (sammanslagning) mellan Andra och Tredje Internationalerna.

Trotskij kallade ironiskt denna Londonbyrå för en ny Två-och-en-halv International (en del socialistpartier som hade brutit med Andra internationalen men som vägrade att ansluta sig till den Tredje, som t.ex. det Österrikiska Socialistpartiet, försökte mellan 1921 och 1923 återuppliva en enda enad international, ”som den före kriget”), eller en Tre-och-en-fjärdedels eller Tre-och-en-åttondels International. Vid konferensen försvarade SAP och OSP De fyras deklaration, men de skrev trots det under slutresolutionen. Trotskij ansåg det vara ett gravt misstag, men långt från att tappa tålamodet föreslog han att SAP så fort som möjligt skulle gå samman med den tyska Vänsteroppositionen. Enligt hans uppfattning var det viktigaste att smida medan järnet var varmt, att ta tag i pendeln när den svängde åt hans håll och spika fast den innan den började svänga åt andra hållet. Framtiden visade att han hade rätt och att frågan om rätt tidpunkt kan vara avgörande inom politiken.

Det öppna brevet (1935)

1934 ägde viktiga politiska händelser rum. I februari krossades arbetarnas Schutzbunds uppror i Wien och stora fascistdemonstrationer genomfördes i Paris.

Trotskij insåg klart vilka konsekvenser fascismens uppgång skulle få för socialdemokratin. Genom att hota den parlamentariska demokratin hotade den socialdemokratins själva existens, eftersom socialdemokratin levde på parlamentarismens institutioner. Detta hot skulle leda till reflexer av självförsvar bland socialdemokratiska medlemmar, vilket i sin tur skulle leda till radikalisering och vänsterströmningar. Några månader senare deltog de spanska socialisterna i upproret i Asturien, och bekräftade därmed denna analys.

Trotskij drog genast politiska och organisatoriska slutsatser för Spanien, Belgien och i synnerhet Frankrike, nämligen att Vänsteroppositionens små styrkor skulle gå in i de socialdemokratiska partierna. Denna linje kallades den ”franska vändningen”.

Medan den föregående plötsliga förändringen, dvs. när man övergick från linjen att reformera Komintern till att bygga en ny International, hade antagits nästan fullkomligt enhälligt av den Internationella Vänsteroppositionens medlemmar, så stötte denna nya taktiska vändning mot socialdemokratin knappt ett år senare på många invändningar.

Ett år senare, i augusti 1935, ändrade undertecknandet av Stalin-Laval-pakten och Kommunistiska Internationalens sjunde kongress, som generaliserade Folkfrontslinjen, återigen villkoren. Kominterns nya inriktning ställde inte bara samarbete med den antifascistiska bourgeoisin på dagordningen, utan även perspektivet på organisatorisk enhet mellan socialister och kommunister (Dimitrovs rapport till sjunde kongressen). För Trotskij var detta en byråkratisk enhet mellan partiapparater, vilken förutsatte att de revolutionära elementen först rensades ut. Än en gång bekräftades hans förutsägelse inom några veckor med kampanjen för att utesluta ”bolsjevik-leninisterna” ur det franska socialistpartiet (SFIO).

Budskapet var tydligt: man måste åter ändra inriktningen och ge uppbygget av självständiga organisationer högsta prioritet.

Under de följande åren tillämpades de två metoder som beskrevs tidigare av sina respektive förespråkare:

– 1935 höll Londonbyrån ett nytt möte. För att slippa ta ställning i grundläggande frågor – vilket kunde splittra den – beslöt sammankomsten att den inte hade tid att diskutera och anta någon principresolution. I och med att ICL var frånvarande – de vägrade nu delta på dessa konferenser – lade RSP och OSP fram ett förslag om en Fjärde International. Men SAPs pendel hade redan börjat svänga åt höger.

– Vad gäller ICL innebar den nya svängningen i världssituationen att nya initiativ skulle tas för uppbygget av en Fjärde International. På grundval av de framgångar man rönt i Holland (där sammanslagningen av RSP och OSP just hade givit upphov till RSAP) och Förenta Staterna (där Vänsteroppositionens Communist League of America just hade gått samman med Muste’s American Workers Party (AWP) och bildat Workers Party of the United States (WPUS)), kämpade Trotskij i augusti för att man skulle publicera ettÖppet brev för Fjärde Internationalen, undertecknat av ICL, RSAP, WPUS, den kanadensiska organisationen och ”bolsjevik-leninisterna” i SFIO.

I sina brev klagade han över att han redan hade förlorat två år tack vare OSP:s hummande och harklingar. Men han var fortfarande för att RSAP kunde ha dubbla medlemskap: de kunde stanna kvar i Londonbyrån samtidigt som de skrev under det Öppna brevet, under förutsättning att de verkligen engagerade sig i uppbygget av Fjärde Internationalen. I linje med detta fick holländarna ansvaret för att förbereda den internationella konferens som skulle hållas i februari 1936. Å andra sidan vägrade Trotskij skjuta på utgivningen av det Öppna brevet för att hålla sig på god fot med SAP och försöka få med dem i detta projekt. Det vore ett tecken på bristande självförtroende och beslutsamhet. De som redan nu tvivlar på uppbygget av Fjärde Internationalen kommer att tveka att ta andra viktiga beslut i avgörande ögonblick av klasskampen.

Gång på gång förklarade Trotskij att ICL:s alla organisatoriska initiativ utgjorde en sammanhängande helhet, som gick utöver de uppenbart skilda nationella taktikerna – sammanslagning med centristiska grupper som var på väg åt rätt håll i Holland och Förenta Staterna; inträde i socialdemokratin i Belgien och Frankrike; ett Öppet brev för uppbygget av Fjärde Internationalen och oförsonlig kamp mot SAPs vacklan och diplomatiska politik. Med andra ord uteslöt inte dess beslutsamhet att nå sitt mål, och dess oförsonlighet mot de som vacklade, att de gav prov på taktisk flexibilitet i sina relationer till massorna och öppenhet mot centrister som var på väg mot revolutionära ståndpunkter.

Rörelsen för Fjärde Internationalen

Men knappt hade det Öppna brevet publicerats, i slutet av 1935, förrän kampen för en ny International stötte på en rad nya hinder och svårigheter. På hösten 1935 splittrades den franska sektionen på frågan om förutsättningarna för och tempot i utträdet ur SFIO. I mars 1936 splittrades WPUS på frågan om man skulle gå in i Förenta Staternas socialistparti. Den brasilianska sektionen drabbades hårt av det förtryck som följde på revolten 1935.

Men viktigast var brytningen, i januari 1935, med Andres Nin och majoriteten av den spanska Vänsteroppositionen, därför att de via sitt medlemskap i POUM hade skrivit under Folkfronts-överenskommelsen inför de allmänna valen i februari. Slutligen började holländarna bli oeniga igen. De tog sina meningsskiljaktigheter med förberedelserna för en ”amerikanska vändning” som förevändning för sina åtgärder, men den mer grundläggande motiveringen var deras solidaritet med POUM och välvillighet gentemot Londonbyrån. De förberedde inte den konferens som skulle hållits i februari 1936. Den kunde inte genomföras förrän i juli 1936.

Trotskijs oro växte och i början av året anmärkte han att ”det blåser hård motvind”. Han var den förste som insåg konsekvenserna av den byråkratiska kontrarevolutionen i Sovjetunionen (vid denna tidpunkt skrev han Den förrådda revolutionen), av fascismens maktövertagande och det allt mer närvarande hotet om ett nytt världskrig. Han insåg helt klan vad som stod på spel i den jakt mot klockan som nu hade börjat. Han förstod att händelserna i Frankrike och Spanien kanske var den sista chansen. Man måste göra allt för att gripa dessa möjligheter, även om chansen att lyckas var mycket små.

Hans medvetenhet om motsättningarna, det som stod på spel, dröjsmålen gav upphov till en känsla av förbittring som mer och mer visade sig i hans skrifter. Idag, många år efteråt, chockeras man ibland av den polemiska tonen och brutaliteten i hans argument. Utan att fördenskull rättfärdiga alla fall, måste man förstå sammanhangen, hans förtvivlan över sina allra närmaste medarbetares (som t.ex. Nin och Sneevliet) tvekan och otillräcklighet i de strider som var så viktiga för framtiden.

I juli 1936 hölls slutligen konferensen för Rörelsen för Fjärde Internationalen. Nio organisationer var direkt representerade: Frankrike, Belgien, Holland, Storbritannien, Schweiz, Tyskland, Italien, Sovjetunionen och Förenta Staterna. Tyskarna och italienarna var främst flyktingar. Den sovjetiska sektionen var en sektion av landsförvisade, utspridda i Stalins ”isoleringsläger”. Vad gäller holländarna, så lämnade de mötet innan det var slut.

Grupper som var inbjudna men inte kunde delta var: Österrike, Tjeckoslovakien, Rumänien, Polen och Grekland. Protokollen från konferensen nämner andra länder där grupper fanns: Danmark, Spanien, Kanada, Mexico, Argentina, Chile, Peru, Kuba, Bolivia, Brasilien, Kina, Indokina, Australien och Sydafrika. Av dessa var i synnerhet grupperna i Kina och Indokina betydande.

Konferensen antog klara ståndpunkter angående Folkfronten, Sovjetunionens karaktär, arbetet i fackföreningarna och relationerna till Londonbyrån.

Men den utropade inte Fjärde Internationalen. I sin bok om Internationalens historia, och i introduktionen till den första delen i serien om Fjärde Internationalens kongresser, hävdar Pierre Frank att Trotskij ville att den skulle utropas vid detta tillfälle. George Breitman kallar detta påstående för en sägen, och menar att det inte finns minsta bevis för det, varken i protokollen från mötet eller i något av Trotskijs brev från denna period.(15)

Faktum är att delegaterna vid Fjärde Internationalens grundningskongress två år senare, vilka nästan enhälligt stödde bildandet av Internationalen, hade svan att förklara varför de inte hade gjort det två år tidigare. Några hävdade att det var p.g.a.. att de fortfarande hoppades kunna övertyga vissa centristiska strömningar. Andra förklarade att det skulle ha varit svårt att göra det då, eftersom vissa sektioner fortfarande var inbegripna i entristiskt arbete i socialistiska partier.

Grundningskongressen 1938

Så den kongress som bildade Fjärde Internationalen hölls 1938, strax efter Stalins stora utrensningar och vid en tidpunkt då nederlagen i Spanien och Frankrike nästan var fullbordade.

Elva sektioner var direkt representerade: Frankrike, Förenta Staterna, Italien, Storbritannien, Holland, Grekland, Brasilien, Sovjetunionen, Polen, Belgien och Tyskland. Andra nämns i protokollen:

Kanada, Spanien, Schweiz, Tjeckoslovakien, Rumänien, Österrike, Kuba, Dominikanska Republiken, Argentina, Bolivia, Uruguay, Kina, Indokina. På det hela taget var de styrkor som var representerade mycket svaga. POUM och Marceau Piverts PSOP (som just hade lämnat SFIO) bad att få deltaga vid mötet. Deras begäran avslogs med hänvisning till säkerhetsskäl.

Grundningskongressen antog det dokument som kom att bli känt som Övergångsprogrammet, och stadgarna, vilka formaliserade grundandet av Fjärde Internationalen som den ”socialistiska revolutionens världsparti”: en enda världsomfattande organisation som underkastades en gemensam disciplin.

Endast tre röster höjdes mot beslutet. Deras talesman var polacken Hersch Mendel-Stockfisch, vars grundläggande argument var detta:

Marx, Engels och Lenin undvek att bilda de Första, Andra och Tredje internationalerna under perioder av motgångar. De väntade klokt nog på att proletariatets kamp spred sig innan de gjorde det. 1938 fanns det inte ett enda massparti kring vilket den nya Internationalen kunde byggas, medan den Första kunde basera sig på en brittisk sektion, den Andra på en tysk och den Tredje på en sovjetisk. Att skapa Fjärde Internationalen i en situation av ebb, som en minoritet i kamp mot strömmen, riskerade att förstöra hela tanken. Det var bättre att helt enkelt öppet förespråka dess nödvändighet, medan man undvek att utropa den. ”Det är proletariatet som kommer att skapa Fjärde Internationalen”, avslutade han.(16)

Den överväldigande majoriteten av delegaterna var för ett grundande. Att bara upprätthålla perspektivet på en massinternational och göra det till ett slagord för framtiden utan att ge den en omedelbar organisatorisk form vore att slå sig till ro med en vänta-och-se-attityd. Tvärtom måste man inleda det hårda arbetet att bygga denna Intemational med de krafter som stod till buds. Fem års tålmodiga ansträngningar och trevare till de centristiska strömningarna hade visat, att det var meningslöst att vänta längre på personer som inte kunde ta några beslut under omständigheter som var gynnsammare än de omständigheter som kunde väntas i en nära framtid.

IV. Från en kaderinternational till en massinternational

De villkor under vilka Fjärde Internationalen bildades var helt utan tidigare motstycke och ytterst svåra. Trotskij var fullkomligt medveten om detta.

– Den var i minoritet, utan en enda massektion, en situation som han kallade en ”kaderinternational”.

– Denna international uppstod ur en rad nederlag för världsproletariatet, inklusive den byråkratiska degenereringen av den första arbetarstaten.

– Den trädde fram på scenen under en period då arbetarrörelsen i många länder inte var på jungfrulig mark, utan redan organiserad i stor skala och uppdelad i två strömningar, vilka ömsesidigt befordrade varandras brister, nämligen socialdemokratin och stalinismen.

– Stalinismen hade en mäktig och speciell materiell bas, nämligen den byråkratiserade arbetarstaten.

Under dessa förhållanden ”är det inte möjligt att gå rakt framåt”, varnade Trotskij gång på gång. De som ville överbrygga klyftan mellan denna minoritetsinternational och den framtida massinternationalen (för vars uppbygge minoritetsinternationalen var ett oundgängligt verktyg) måste leta efter varje öppning och stödjepunkt.(17)

Denna metod skulle tillämpas både i internationell och nationell skala – både på hur man betraktade den nya internationalens roll och hur man tog itu med uppbygget av sektionerna.

Trotskij menade alltid att Fjärde Internationalen kunde omfatta krafter som gick utöver bara de revolutionära marxisterna. Skulle detta framtidsperspektiv förverkligas, så skulle de bli en av internationalens delar eller en fraktion. Det var denna tanke som vägledde inriktningen på ”De fyras block”. Det var också denna idé han tänkte på när han skrev till Vereeken:

Fjärde Internationalen kommer inte bara att bestå av bolsjevik-leninister. För egen del är jag helt för att godkänna din medlemsansökan. Men du representerar en strömning som skiljer sig från vår.(18)

Och han försvarade samma perspektiv när han skrev till Marceau Pivert:

Bolsjevik-leninisterna ser sig som en fraktion i den international som byggs upp. De är fullständigt beredda att arbeta hand i hand med andra verkligt revolutionära fraktioner.19

Det var samma sak som att erkänna möjligheten att andra ”revolutionära fraktioner” kunde samexistera utan att fullständigt hålla med om det bolsjevik-leninistiska programmet.

Trotskij hade tillämpat samma metod i nationell skala redan 1933, när han förklarade varför man skulle bygga ett nytt parti i Tyskland:

Vändningen består naturligtvis inte av att utropa oss själva till det nya partiet. Det kan inte vara fråga om det. Men vi tillkännager följande: Det officiella tyska partiet är politiskt dött, det kan inte återuppstå. De tyska arbetarnas förtrupp måste bygga ett nytt parti. Vi bolsjevik-leninister erbjuder dem vårt samarbete.(20)

Samma metod tillämpades i Förenta Staterna 1934, när det trotskistiska CLA försökte gå samman med AWP. I sin History of American Trotskyism förtäljer James P. Cannon, en av den amerikanska trotskistiska rörelsens ledare, följande:

Vi skrev en ledare i mycket vänlig anda, och uppmanade dem att vid sitt konvent ta upp vår inbjudan till samtliga radikala politiska grupper att diskutera frågan om att bilda ett enat parti, och föreslog i synnerhet att de intresserade sig för frågan om internationalismen.

Cannon förde en oförsonlig kamp mot sekteristerna i CLA i denna fråga. Efter sammanslagningen och bildandet av Workers Party upprepade han än en gång:

Enandet mellan trotskister och musteiter, bildandet av Workers Party representerar otvivelaktigt ett stort steg framåt, men bara ett steg. Det blev snart uppenbart för oss -åtminstone för de mest inflytelserika ledarna i det tidigare Communist League – att omgrupperingen av de revolutionära krafterna bara hade börjat.” ”Vi kan inte nöja oss med att säga: ‘Här är Workers Party. Det har ett bra program. Kom med i det!’…(21)

Trotskij höll med: ”Mustes grupp kallade sig redan före sammanslagningen för ett parti, utan att vara det. Workers Party är fortfarande inget parti.”(22)

Organisationen bar namnet parti, men var i massornas ögon ännu inget parti; den måste bli ett. Förvisso var det hela problemet.

De omständigheter under vilka Fjärde Internationalen grundades, dvs. som en kaderinternational i minoritet, ledde till ytterligare en säregenhet. Det är med hjälp av kvalitativa och kvantitativa ombildningar, sammanslagningar, språng, som den kommer att kunna bli en massinternational eller skapa de villkor som krävs för att bilda en massinternational. Men även dess sektioner måste bli masspartier i sin egen nationella verklighet. Det finns ett förhållande mellan dessa två processer i så måtto som Internationalen givetvis har sitt eget program, men detta program är också en återspegling av de olika sektionernas verklighet.

Men det finns inte nödvändigtvis ett omedelbart och mekaniskt samband mellan de olika sektionernas kvalitativa omvandling och hela Internationalens förvandling.

Beroende på klasskampens nationella villkor skulle vissa sektioner kunna uppnå genombrott i riktning mot ett massparti samtidigt som Internationalen i sin helhet fortfarande var en minoritetsinternational, med allt vad detta innebär i form av begränsad dragningskraft. Efter Pariskommunens nederlag och utvecklingen av det tyska partiet, fick redan Första Internationalen erfara den sortens spänningar. Enligt Franz Mehring var detta en bidragande orsak till Första Internationalens kris och upplösning. (23)

Dessa motsättningar kan skapa många speciella situationer och problem som man måste vara beredd att lösa från fall till fall, samtidigt som man är orubblig i sina grundläggande principer och flexibel i sin organisatoriska taktik.

De förhållanden under vilka Fjärde Internationalen bildades innebär en ständig spänning mellan faran för att anpassa sig till större styrkor genom att offra sitt program, och faran för sekteristisk förstening. Det finns ingen bred motorväg mellan dessa två fallgropar, utan bara oförtrutna, omsorgsfulla, outtröttliga ansträngningar att finna de medel som krävs för att bygga en massinternational. Redan på 30-talet ställdes frågan att hitta dessa medel i praktiken under erfarenheterna av relationer och sammanslagningar med centristiska strömningar å ena sidan, och erfarenheterna av entrism i socialdemokratiska partier å den andra.

V. Frågan om entrism och sammanslagning

Under dessa år då Fjärde Internationalen bildades ägnade Trotskij ett minutiöst intresse och flera större dokument åt vad han kallade den ”moderna centrismen”. I början av 20-talet hade Kommunistiska Internationalens ledare ställts inför en annan sons centrism: den massiva strömning som under oktoberrevolutionens mäktiga inverkan bröt med socialdemokratin och närmade sig bolsjevismen. Det mest kända och främsta exemplet är USPD, de tyska oberoende socialisterna, ett parti med hundratusentals medlemmar, där majoriteten gick samman med spartakisterna och bildade det Förenade Kommunistpartiet.

30-talets ”moderna centrism” var annorlunda. De nya kriserna i de socialdemokratiska och de stalinistiska partierna hade givit upphov till strömningar som bara var en liten minoritet jämfört med dessa stora organisationer. Denna centrism var svår att nagla fast med en bestämd definition. I sina dokument skriver Trotskij att centrismen aldrig tidigare hade ”skinit med fler av regnbågens färger”. Hans liknelse var mer profetisk än han kunde ana. Ty den organiserade arbetarrörelsen hade aldrig tidigare upplevt så många mellanformer mellan de två ytterligheterna reform och revolution. Detta gamla spektrum komplicerades nu ytterligare av den stalinistiska degenereringen, så att det uppstod alla möjliga mellanliggande, oberäkneliga och vacklande ståndpunkter.

Hellre än att definiera den ”moderna centrismen” föredrog Trotskij att beskriva dessa gemensamma drag:

– centristerna tycker om att ställa pragmatism mot teoretisk stringens, allt i realismens namn;
– de använder anti-sekterismen som alibi för allehanda principlösa diplomatiska manövrer;
– de låtsas inte om de avgörande internationella problemen;
– de tömmer enhetsfronten på allt revolutionärt innehåll, och förvandlar den till en abstrakt princip, etc.

Trotskij valde därför att inte lägga fram fixa kategorier eller skapa en ny klassifikation, utan rekommenderade istället ett antal metoder att använda när man politiskt tog itu med de centristiska strömningarna:

1) För det första skulle man inte blanda ihop de verkliga masströmningarnas medvetenhetsnivå med hur denna på ett begränsat och ibland deformerat sätt återspeglades i organisationer och ledarskap. Med andra ord skulle man noggrant skilja mellan massornas ståndpunkter, som kunde utvecklas på grundval av nya erfarenheter, och vissa ledarskaps professionella, utkristalliserade centrism, som blivit dessa ledares andra väsen.

2) Det avgörande var att finna en centristisk organisations rörelseriktning, vartåt den utvecklades. Skillnader som vid första anblick kunde verka likartade, kunde i verkligheten ha olika innebörd och praktisk betydelse, beroende på om det handlade om organisationer som var på väg frän reformism i riktning mot revolutionär marxism, eller organisationer som var förlamade, som hade kört fast i förvirring.

3) Man fick inte blanda samman kampen för enhetsfronten, dvs. massornas enade handlingar, med kampen att få ihop de krafter som krävdes för att bygga ett revolutionärt parti.

4) Ingen potentiell allierad, oavsett hur svag, fick försummas, och sådana grupper skulle följas noggrant och hjälpas framåt, utan att för den skull göra några eftergifter.

5) Man skulle hela tiden ha en klar uppfattning om nästa praktiska initiativ för att i handling föra händelserna framåt.

Den tredje punkten är tillräckligt viktig för vår egen praktik för att förtjäna ytterligare uppmärksamhet. Det gäller skillnaden mellan en enhetsfrontsinriktning och partibygget i egentlig mening.

Trotskij klargjorde denna fråga första gången i ett brev till Internationella Sekretariatet angående förberedelserna inför Londonbyråns konferens i augusti 1933.

Enhetsfrontspolitiken syftade till att uppnå en överenskommelse om gemensamt arbete för begränsade praktiska mål, och krävde inte någon övergripande enhet om program och principer.

Det skulle vara en klar distinktion mellan sådana tillfälliga överenskommelser och det systematiska arbetet att bygga ett parti. Enhetsfrontspolitiken förutsatte alltid att det fanns tydliga programmatiska avgränsningar. Att kämpa tillsammans betydde inte att man vattnade ur sin egen identitet – det skulle bara leda till förvirring. Londonbyråns konferens 1933 uppehöll sig just i det förvirrade området halvvägs mellan en enhetsfront för antifascistiska aktioner och kampen för en ny billighets-International med ett minimiprogram.

Projektet var dömt till nederlag på båda fronter. Det skulle inte leda till verkliga enhetsmobiliseringar som nådde de breda massorna, fackföreningarna och arbetarrörelsens majoritetspartier. Inte heller skulle det leda till framsteg för uppbygget av en ny International:
frånvaron av stabila programmatiska principer dömde Londonbyrån till ett liv på sköra kompromisser.

Denna grundläggande skillnad mellan enhetsfronten och partibygget återupprepades så småningom systematiskt och illustrerades med ett flertal konkreta erfarenheter, såväl i det lilla som i det stora.

1936 kritiserade Trotskij således hårt Raymond Moliniers, en av hans franska anhängare, försök att bilda en Revolutionär Aktionsgrupp (GAR) i ett distrikt i Paris. Trotskij ansåg att denna grupp varken var en kommitté för massaktioner – ett enhetsfrontsorgan som skulle kunna bli ett enat lokalt och pluralistiskt råd – eller en programmatisk omgruppering i riktning mot uppbygget av ett parti. Det var något mitt emellan som bara befäste förvirringen och var ett hinder för både enade massaktioner såväl som nödvändiga programmatiska klargöranden.

På samma sätt besvarade Trotskij de bolsjevik-leninister som förespråkade en enhetsfront med SFIO:s vänstertendens:

I grund och botten är detta att missbruka terminologin. Enhetsfronten förutsätter massorganisationer, och ni är bara propagandagrupper. Om era uppfattningar är identiska borde ni gå samman…(24)

Om det å andra sidan fanns principiella skiljaktigheter var gemensam propaganda en dålig idé, eftersom det bara skulle öka förvirringen.

Samma tankegång upprepades angående det brittiska ILP. För Trotskij var ”enhetsfronten” mellan det Brittiska Kommunistpartiet och Independent Labour Party idiotisk. Permanenta enade aktionskommittéer mellan dessa två organisationer skulle bara vara detsamma som ”propaganda-sovjeter”, varnade han. Han förnekade dock inte möjligheten av begränsade punktvisa (”ad hoc”) överenskommelser:

Enhetsfronter för vissa speciella aktioner kunde givetvis ha varit av visst värde, men den enda viktiga enhetsfronten för ILP är med Labourpartiet, fackföreningarna, kooperativen. För tillfället är ILP för svagt för att få till stånd dessa; det måste först erövra rätten till en enhetsfront genom att vinna massornas stödas

I ett brev till Daniel Guérin i mars 1939 skrev Trotskij än en gång:

En ”enhetsfront” är meningsfull när det handlar om massorganisationer. Men så är inte fallet. Med tanke på att det finns olika organisationer är tillfälliga överenskommelser vid det ena eller andra tillfället förvisso oundvikliga. Men det som intresserar oss är inte isolerade exempel utan politiken i sin helhet. Den centrala uppgiften är att arbeta i fackföreningarna, tränga in i de socialistiska och kommunistiska partierna. Denna uppgift kan inte lösas med hjälp av en ‘enhetsfront’, dvs. med hjälp av det diplomatiska spelet mellan två kraftlösa organisationer. Vad som krävs är att krafterna koncentreras på ett definitivt program för att tränga in bland massorna med gemensamma krafter.(26)

Även om han tonade ned deras betydelse, har vi sett att Trotskij inte uteslöt möjligheten av partiella, ad hoc, enhetsfronter mellan minoritetsorganisationer. Detta är ett komplicerat taktiskt problem som vi stöter på än idag, men som var nytt på 30-talet. Enhetsfrontspolitiken utarbetades av Kommunistiska internationalens första kongresser för att användas av kommunistiska masspartier, medan Fjärde Internationalens sektioner, igår såväl som idag, är små organisationer.

Men vissa av dem är, även om de ännu inte är masspartier, inte längre bara ”propagandagrupper”, för att använda den formulering som Trotskij tillämpade på bolsjevik-leninisterna 1936. Det är därför det i den dubbla kampen för enhetsfronten och för en fullfjädrad plats i den, kan uppstå en rad mellanliggande situationer som kräver största taktiska flexibilitet från dessa sektioner. Vi har alla erfarenheter av detta problem, som alltid ställs i nya och specifika former, i relationerna mellan vänsterorganisationer eller mellan revolutionära organisationer och delar av majoritetspartierna.

Även när de för samman enbart revolutionära och centristiska organisationer är de praktiska överenskommelser för handling, inte varaktiga kompromisser på grundval av en minsta gemensam programmatisk nämnare. Överenskommelsernas konkreta mål står i samklang med arbetarmassornas behov, och kan därför också riktas till den organiserade arbetarrörelsens majoritetsorganisationer.

I detta avseende bör vi notera att överenskommelser inför val alltid ställer speciella taktiska problem som kräver en klar distinktion mellan vad som härstammar ur enhetsfrontens metod, och vad som härstammar ur politiken att bygga partiet kring ett strategiskt program. Det kan finnas många olika sorters valkampanjer. Beroende på omständigheterna kan en valkampanj vara en propagandakampanj (vars omedelbara mål är att stärka partiet), eller en agitatorisk kampanj som försöker föra fram bara några få paroller som svarar mot dagsbehoven och som riktas till de breda massorna. Det innebär att det under vissa kampanjer är riktigt att gå ensamma; under andra är det möjligt att slå tillsammans (Trotskij påminde sina läsare om bolsjevikernas överenskommelse med vänstermensjevikerna inför kommunalvalen i Petrograd 1917). Vallagarna kan påverka valet av taktik.

Här finns inga allmängiltiga recept. Man måste välja den taktik som är lämplig i varje konkret situation. En överenskommelse inför ett val kan innebära en begränsad och delvis form av enhetsfront, och den kan utgöra ett steg mot organisatoriska öppningar. Men det vore farligt om den, oberoende av mer påtagliga överenskommelser i massarbetet, bara blev utgångspunkten for en permanent front som skulle vara varken ett parti eller en enhetsfront.

Vi tvingas ofta sluta delvisa överenskommelser om enhetsfronter, och de konkreta fallen är alltid mer varierande och komplicerade än vad några instruktioner kan förutse. Men det skall inte få oss att överge alla planer till förmån för en gränslös pragmatism, och i synnerhet inte överge den kompass som skall leda oss i dessa spörsmål: skillnaden mellan enhetsfronten och partibygget.

Denna distinktion innebär inte någon form av sekterism gentemot centristiska organisationer. Tvärtom kan klarhet på denna punkt göra det möjligt att komma överens om det mål man eftersträvar med sina förbindelser och tillåta mer djärvhet vad gäller de sätt på vilka de genomförs. Om saker och ting förändras i positiv riktning, om de inblandade parterna närmar sig varandra i sin praktik, eller i viktiga programmatiska frågor, kan vi möta situationen öppet och rättframt och ställa den verkliga frågan: Är en gemensam organisation möjlig? Under vilka förhållanden? Hur kan vi få till stånd dessa förhållanden? Istället för att permanenta förvirringen på grundval av halvhjärtade överenskommelser som varken gynnar effektiva aktioner eller klargörande propaganda (p.g.a. bristande programmatiskt innehåll), föreslår vi att man går framåt mot att bygga ett gemensamt parti.

Denna inriktning mot omgrupperingar och sammanslagningar har inte som utgångspunkt att söka hitta en minsta gemensam nämnare. Den utgår från att man, om än i begränsad omfattning, närmar sig varandra i det praktiska arbetet, och sedan arbetar sig fram mot de grundvalar och principer som är en oundgänglig plattform för ett stabilt och varaktigt gemensamt parti, som kan agera kollektivt i klasskampens stora tester. Den kräver därför en seriös djupgående programmatisk diskussion som kan följas av alla.

I en diskussionsartikel rörande linjen att gå samman med det tyska SAP skrev Trotskij:
Innan vi definitivt avgör om det är möjligt med samarbete mellan oss, ett samarbete som vi hoppas blir närmast möjliga, måste vi vara helt säkra på att vi har samma inställning till den proletära strategins grundläggande frågor. Vi lägger fram våra uppfattningar när kampen är till ända i olika länder. Vad har ni för inställning till dessa frågor? Om ni ännu inte bestämt er hållning till dem, låt oss då försöka undersöka dem gemensamt, och börja med de klaraste och mest brännande politiska problemen.(27)

Efter en ärlig och djupgående diskussion kan man mer exakt bedöma vilka gemensamma uppfattningar som har bekräftats och hur stora de kvarvarande meningsmotsättningarna är. De senare kan ringas in och möjliga kompromisser hittas, fullständigt medvetna om och klara över deras karaktär. Sådana kompromisser är ett slutresultat av en process och inte en dålig och förvirrad utgångspunkt.

Erfarenheterna på 30-talet uppvisar många exempel på organisatorisk flexibilitet, när klarhet om de viktigaste principiella frågorna väl uppnåtts. Denna flexibilitet tillämpades både när det gällde uppbygget av politiska styrkor i ett enskilt land, och när det gällde den ojämna utvecklingen mellan de nationella sektionerna och den international som höll på att byggas. Således ansåg Trotskij att man måste ”vara beredd på stora uppoffringar” för att få till stånd en sammanslagning mellan RSP och OSP i Holland:

Eftersom vi inte har för avsikt att tvinga OSP att ansluta sig direkt till Vänsteroppositionen, kan vi acceptera att RSP bryter sina organisatoriska band till vårt Internationella Sekretariat. Vi anser detta vara en rent organisatorisk eftergift.28

Senare skrev Trotskij angående förslaget att den lilla brittiska sektionen skulle gå in i ILP:
Vårt förslag till den engelska sektionen att den skall gå in i ILP medför naturligtvis att de skall bryta sina förbindelser med oss. Vi har allt att vinna, och inför det är detta tillbakadragande en andrahandsfråga.(29)

Under sammanslagningen mellan Kommunistiska förbundet (CLA) och Amerikanska Arbetarpartiet i Förenta Staterna, accepterade CLA, trots att de var i majoritet, ett jämbördigt ledarskap och avbrytande av diskussionerna under sex månader för att man i det praktiska arbetet skulle kunna uppnå en viss enhet. Trotskij höll med om denna metod och föreslog tre möjligheter vad gällde den internationella frågan: att den enade organisationen skulle ansluta sig till ICL, eller till de fyras block, eller till båda.

Slutligen: när den Kommunistiska vänstern (ICE) gick samman med BOC och bildade POUM i Spanien, kritiserade Trotskij i sitt första brev inte den politiska kompromissen eller att den enade organisationen anslöt sig till Londonbyrån. Däremot kritiserade han hårt att den spanska sektionen fullständigt hade misslyckats att föra någon politisk kamp, och det faktum att den utan strid hade avsagt sig rätten att bilda en fraktion, något som skulle gjort det möjligt för den att, när händelserna gav upphov till nya frågor, fortsätta kampen för sina egna internationella ståndpunkter i den enade organisationen.

Observera att dessa försök till kompromisser misslyckades. Ändå vidhöll Trotskij samma linje 1938 och 1939 när Piverts strömning lämnade SFIO och bildade PSOP (Socialistiska Arbetar- och Bondepartiet). Vid denna tidpunkt hade en ny omskakande historisk händelse ägt rum: München-avtalet. I sin brevväxling med Daniel Guérin och Marceau Pivert anmärkte Trotskij att PSOP var en ny organisation (med uppskattningsvis 10.000 medlemmar, även om siffrorna är osäkra) och att man skulle göra allt för att hjälpa den att röra sig i rätt riktning. När den franska sektionen väl beslutat sig omformulerade Trotskij det på ett radikalt och ultimativt sätt, som skulle överraska många idag. I sitt brev till POI (Internationalistiska Arbetarpartiet, Fjärde Internationalens franska sektion vid denna tidpunkt), satte han en tidsgräns på en vecka för att gå in i PSOP. En vecka! Detta var en 180-graders omsvängning om något! Och de som inte var övertygade fick två månader på sig att fundera över det hela, inte mer. 30

Detta reser för övrigt en allmän metodologisk fråga. Trotskij var troligen ett geni när det gällde att uppfatta om en situation var mogen, att förutse den övergripande politiska utvecklingen, att hitta ett lämpligt organisatoriskt svar på varje förändring av situationen. Han drog konsekvenserna från sina analyser i organisatoriska planer som var uträknade in i minsta detalj. Men man kan undra om denna flexibilitet, denna taktiska vighet, inte stod i motsättning till den politik som krävs för att bygga en organisation.

Alla känner till att det krävs tid för viktiga beslut att mogna, att förklara dem för ledande organ på mellannivå och för medlemmarna, att börja omsätta dem i praktiken. När händelserna blir mycket stormiga, så påskyndas allting, inklusive beslutsprocessen.

Men faktum är att Trotskijs anhängare i Frankrike genomgick fem större taktiska omsvängningar mellan 1932 och 1939: 1932 skulle de kvarstanna i kommunistpartiet som vänsteropposition; 1933 skulle de lämna det efter den avgörande prövningen med nazismens seger i Tyskland; 1934 skulle de ansluta sig till SFIO i förväntan på att vänsterströmningar uppstod där; 1935 skulle de lämna det för att bygga en egen organisation i motsättning till den byråkratiska partienhet som förberedde Folkfronten; 1939 skulle de gå med PSOP… Det är mycket, troligen alltför mycket.

Dessa exempel visar att det är möjligt med största organisatoriska flexibilitet, men på ett villkor: programmatisk fasthet, politisk enhet, klarhet om målen och förtröstan på den ursprungliga revolutionära gruppen. Tvärtom uppammar bristande fasthet och självförtroende i de stora strategiska och internationella frågorna en sekterism i taktiska frågor. Beslutsamhet i de viktiga frågorna gör det möjligt att ta de allra djärvaste organisatoriska initiativ.

VI. Frågan om ”entrismen”

Själva begreppet ”entrism” har fått en omfattande tillämpning under årens lopp. Det omfattar nu mycket skilda verkligheter och erfarenheter. Det kan därför vara av värde att kort gå igenom de ursprungliga erfarenheterna och konkreta fallen på 30-talet.

Den ”franska vändningen”

Vi har redan nämnt förändringen av situationen i Europas i början av 1934, med krossandet av upproret i Wien, de fascistiska demonstrationerna i Paris, den mognande situationen i Spanien, och de slutsatser Trotskij drog angående vilka återverkningar dessa händelser skulle få på de socialdemokratiska partiernas medlemmar. I Frankrike utlöste svaren på de fascistiska demonstrationerna enhetssträvanden mellan medlemmar i de kommunistiska och de socialdemokratiska partierna.

Detta tvingade den unga oberoende bolsjevik-leninistiska organisationen att försöka kämpa för en plats i den enhetsfront som höll på att uppstå, annars skulle den oåterkalleligen fösas åt sidan.

Och i synnerhet, vilken plats skall Förbundet ta, en liten organisation som inte kan göra anspråk på en självständig roll i den kamp som utvecklas framför våra ögon, men vilken är beväpnad med en riktig lära och dyrbara politiska erfarenheter? Vilken plats skall den ta för att genomsyra enhetsfronten med ett revolutionärt innehåll? Att ställa denna fråga klart är i grund och botten att svara på den. Förbundet måste omedelbart inta sin plats i enhetsfronten för att aktivt kunna bidra till den revolutionära omgrupperingen och samla styrkorna i denna omgruppering. Under nuvarande förhållanden kan det bara spela denna roll genom att gå in i Socialistpartiet.(31)

Här upprepade han oupphörligen att den viktigaste uppgiften var att krossa fascismen, annars skulle den krossa oss. För att kunna göra det måste styrkeförhållandena ändras. Även om vi inte kunde låtsas spela en självständig roll, så kunde vi inte stå utanför kampen. Vi måste därför inta vår plats i enhetsfronten som fraktion och komma i närmare kontakt med massornas praktiska erfarenheter och pröva våra idéer i praktiken istället för bara i propagandan. Priset för detta blev en relativ förlust av det organisatoriska oberoendet.

Detta inträde i masspartierna skulle dessutom innebära en chock-behandling mot faran för sekterism, mot utvecklingen av en stämning av inskränkt smågruppstillvaro, ett öde som hotade alla nya organisationer i den Internationella Vänsteroppositionen. De som gick mot vändningen var i Trotskijs ögon personer som vägrade lämna sin trånga välbekanta tillvaro för en mer vidsträckt verksamhet, men som ändå var redo ”att anpassa sig till enhetsfronten från utsidan”. Ett samvetsgrant upprätthållande av det organisatoriska oberoendet och en oförsonlig propaganda var inte alltid fritt från svanspolitik i praktiken, i synnerhet när styrkeförhållandena omöjliggjorde att ens idéer omsattes i handling.

En majoritet av den franska sektionen beslutade sig slutligen för att gå med i SFIO. Man gick med i mitten av 1934 under exceptionellt goda omständigheter. Det var ett inträde ”med flygande fanor”, med Socialistpartiets lednings godkännande. La Vente fortsatte att komma ut öppet som ”organ för den bolsjevik-leninistiska gruppen i SFIO”.

När bolsjevik-leninisterna gick med i SFIO uppgick de till ett hundratal personer. Ett år senare. Vid Seine-förbundets möte i juni 1935, fick deras motion om inriktningen 1037 röster, mot 2370 för vänsterströmningen Bataille socialiste och 1570 för Leon Blums motion för en folkfront. Vid SFIOs nationella kongress i Mulhouse en månad senare fick bolsjevik-leninisterna 105 röster, mot nästan 800 för Bataille socialiste och över 2000 för majoritetens motion om folkfront.

Men uteslutningarna hade redan inletts. Under tiden hade Trotskij upptäckt en ny svängning i den internationella situationen. De dokument som cirkulerade inför Kommunistiska Internationalens sjunde kongress, undertecknandet av Stalin-Laval-pakten, förebådade en byråkratisk enhet mellan de stalinistiska och socialdemokratiska partiapparaterna på bekostnad av och t.o.m. mot de revolutionära strömningarna. Man kunde förutse en våg av byråkratiskt förtryck. Trotskij förespråkade därför en ny taktisk vändning mot en oberoende organisation. När den bildades 1936 uppgav POI, den nya franska sektionen, att den hade 615 medlemmar.

Den ”amerikanska vändningen”

Med början 1934 uppstod en spricka och en vänsterströmning i det Amerikanska Socialistpartiet. I juni 1935 la Cannon och Shachtman, som var i minoritet, fram en motion i det nya WPUS’ nationella kommitté, där man försynt bad att man uppmärksamt skulle bevaka Socialistpartiet i pressen, att man systematiskt skulle söka kontakt med dess medlemmar, och att ett trettiotal kamrater skulle ansluta sig som fraktion.

I december samma år splittrades Socialistpartiet. Högern lämnade partiet. Man måste smida medan järnet var varmt. Cannon betonade att man måste dra en skarp skiljelinje mellan partipatriotism och organisationsfetischism. Den senare uppfattningen kunde vara ödesdiger för en liten organisation, som i praktiskt arbete måste bevisa och rättfärdiga sina anspråk på att spela en ledande roll i den framtida revolutionen.(32) Man började därför en kamp mot klockan när det gällde Socialistpartiet. För Cannon var det nödvändigt med en snabb och beslutsam offensiv mot dess ledning innan den byråkratiserades eller blev pro-stalinistisk (på samma sätt som i Santiago Carrillos Socialistiska Ungdomsförbund i Spanien).

De villkor som Socialistpartiets ledning satte upp för WPUS:s inträde i partiet var betydligt mer drastiska än vid den ”franska vändningen”. Samtliga oberoende partiorgan måste överges och WPUS:s medlemmar skulle ansluta sig till Socialistpartiet individuellt under de lokala partiledningarna överinseende. Deras syfte var att helt enkelt upplösa WPUS:s medlemmar i Socialistpartiet. WPUS:s majoritet beslutade att godta dessa villkor och anslöt sig i mars 1936, med förhoppningen att snabbt vinna lokala positioner i partiet och ge ut lokala socialistpartitidningar där man skulle behandla nationella frågor.

Den strömning som hade sitt ursprung i WPUS uteslöts efter cirka ett och ett halvt år, i december 1937. SWP bildades den l januari 1938. Det bokslut som den amerikanska ledningen drog av dessa erfarenheter var positivt. Men det skilde sig avsevärt från bokslutet av den ”franska vändningen”, eftersom det Amerikanska Socialistpartiet inte var något massparti. Dess förmåga att suga upp de nyanslutna medlemmarna var betydligt mindre och vice versa var de senares attraktionsförmåga på resten av medlemmarna betydligt större. Trotskij stödde WPUS-majoritetens inställning till vändningen och skrev:

Givetvis kommer vissa grupper i Europa att försöka tolka ett eventuellt inträde som en avvikelse från Fjärde Internationalen. Men vi skall inte fästa minsta avseende vid dem. Frågan är inte att verka lite starkare, utan att bli mycket starkare.(33)

Trots sitt namn var Förenta Staternas Arbetarparti ännu inte ett verkligt parti; det måste hitta sätten att bli ett.

Fraktioner, entrism, inträde…

Man måste dra en klar skiljelinje mellan fraktionsarbete i en fientligt inställd organisation, dvs. entrism i egentlig mening (vilken medför en förskjutning av organisationens tyngdpunkt mot det parti i vilken den genomförs, och en sammanhängande ny definition av de olika arbetsområdena, som t.ex. fackligt arbete och ungdomsarbete, i linje med den nya inriktningen), och sammanslagning med vänligt inställda organisationer som vi vill hjälpa att röra sig i rätt riktning i sin helhet eller åtminstone till sin majoritet. Både stalinistiska och socialdemokratiska partier är odugliga i ett revolutionärt perspektiv och är inte möjliga att reformera, och skall därför inte i den revolutionära pressen framställas som de instrument vilka arbetarklassen behöver, inte ens när man bedriver entristiskt arbete.

Det är en helt annan sak när revolutionära marxister lojalt arbetar för att bygga upp ett arbetarnas massparti, vilket t.ex. är fallet med Arbetarpartiet (PT) i Brasilien idag. Ett sådant parti är ett verktyg med hjälp av vilket proletariatets oberoende som klass kan göra sig gällande. Dess programmatiska grundvalar klargörs inte genom förutbestämda ideologiska diskussioner, utan genom de viktiga beslut det måste ta allteftersom klasskampen utvecklas. Revolutionära marxister kan besluta sig för att bilda en klasskampstendens i vissa avgörande frågor, eller om majoriteten vid något tillfälle skulle gå mot de principer om klassens oberoende på vilka partiet ursprungligen byggdes. Men de ser inte sitt arbete i PT som ett arbete i en fientligt inställd organisation som har gått över till den härskande klassens sida. Tvärtom försöker de efter bästa förmåga bygga och utveckla den.

Denna inställning kommer inte att ändras bara på grundval av skiljaktigheter, ens allvarliga sådana, som uppstår i partiets interna diskussioner. Partiet måste göra grava misstag och framhärda i dem tills det slutligen lider nederlag i avgörande skeden i klasskampen, för att de radikalt skall ändra sin hållning.

I sådana fall ställs man alltid inför konkreta problem som kräver en exakt analys av historien och det aktuella läget i ett givet land. Historiska jämförelser kan göra det lättare att skissera problemet, men de kan aldrig vara ”modeller” eller instruktioner som man skall följa. De uppmuntrar oss bara att använda vår fantasi, och bekräftar att en orubblig inställning i principfrågorna inte utesluter taktisk flexibilitet, utan tvärtom underlättar det.

När Trotskij uppmanade den lilla brittiska vänsteroppositionen att gå med i ILP, så kritiserade han de kamrater som till varje pris ville behålla en kärna utanför ILP med en oberoende tidning. Ni måste inse, förklarade han, vilken misstro ILP:s medlemmar har mot denna främmande grupp som anlänt bland dem:

Denna misstro kan endast övervinnas om van folk går in i ILP med inställningen att påverka partiet i sin helhet och bli mäktiga där, men inte arbeta för att bryta loss en liten del från hela partiet… An under dessa omständigheter ge ut en liten månadstidning vore vettlöst…(34)

Kamraterna kunde hursomhelst utnyttja den internationella organisationens engelska press, och om nödvändigt ändra sin inställning i ljuset från nya förändringar av situationen. Men det var viktigt att undanröja varje möjlighet till missförstånd, varje hinder för att få till stånd tillitsfulla band mellan aktivisterna, ömsesidig respekt i handling, vilket skulle förbättra partets utveckling i sin helhet.
Pudelns kärna var att bolsjevik-leninisterna skulle försvara sina ståndpunkter i ILP, inom ramen för deras stadgar, samtidigt som de fullt ut deltog i organisationens uppbygge. Allt är relativt. ILP var ingen massorganisation, utan en grupp med några få tusen medlemmar som hade genomgått en positiv utveckling och kunde utgöra en mycket kraftigare hävstång för att påverka Labourpartiet än Vänsteroppositionens lilla grupp. I detta fall, tillade Trotskij till de brittiska kamraterna:

Huruvida ni går med i ILP som en fraktion eller som enskilda medlemmar är en rent formell fråga. I grund och botten kommer ni givetvis att vara en fraktion som lyder under en gemensam disciplin. 35

VII. Frågan om arbetarnas massparti.

Denna fråga har återuppstått idag, men ofta i en ganska abstrakt form. När Trotskij lade fram detta perspektiv hänvisade han till historiska föregångare. Chartisterna i Storbritannien på 1840-talet, eller Arbetarnas Riddare (Knights of Labour) i USA på 1880-talet, eller diskussionen om att Arbetar- och bondeparti 1924, också i USA. En arbetarklass som just uppstått och börjat agera socialt måste kunna hävda sin egen självständiga politiska existens. Det som är viktigt, mycket viktigare än strategisk och programmatisk klarhet, är att den skall få till stånd en politisk organisation som är oberoende från borgerliga eller populistiska organisationer, att den ställer upp egna kandidater i valen.

När Trotskij tog upp denna fråga på nytt för Förenta Staterna på 1930-talet, mot det borgerliga tvåpartisystemet med Republikaner och Demokrater, så gav han inte ett svar som gällde för all tid och alla platser. Han påminde om att 1924, under inflytande från den ryska revolutionen, var möjligheten och uppgiften att bygga ett kommunistiskt parti med massinflytande. 1936 ställdes frågan på ett annat sätt. Den ekonomiska krisen hade brutit ut och givit upphov till en militant och radikal facklig rörelse, CIO (Congress of Industrial Organisations), som inte hade någon politisk företrädare eller motsvarighet. Det var detta som gjorde det nödvändigt och möjligt med ett arbetarparti grundat på dessa fackföreningar.

Till de revolutionära militanter som frågade honom varför de skulle bidra till att grunda ett reformistiskt parti, svarade han att det inte var frågan om att grunda ett reformistiskt parti, utan ett klassparti, självständigt från bourgeoisien. Därefter var framtiden en öppen fråga. Vad som skulle hända detta parti berodde på klasskampen, på styrkeförhållandena, på dess erfarenheter, på revolutionärernas arbete i det. Till de som sade: vi måste bilda ett arbetarparti på en revolutionär grundval, svarade han att detta var något formellt och abstrakt. Av 500 arbetare som vid den tiden deltog i ett möte och var beredda att förstå att de behövde ett oberoende arbetarparti, var kanske fem, inte fler, beredda att förstå att staten måste krossas och stalinismen bekämpas. Dessa fem kunde rekryteras till Fjärde Internationalens sektion och de 500 till arbetarpartiet. De två formuleringarna motsvarade olika medvetenhetsnivåer. Bortom detta var frågan öppen. Om det skulle uppstå ett revolutionärt eller ett reformistiskt parti var inte förutbestämt på förhand utan berodde på många faktorer. Det var meningslöst att genast försöka sätta en stämpel på ett parti som föddes under en för klassen avgörande erfarenhet. Ett sådant parti skulle utgöra ett stort steg framåt. Allteftersom det samlade erfarenheter och genomförde de konkreta uppgifter det ställdes inför, skulle dess identitet bli mer exakt. Varje ny prövning skulle hjälpa till att avgöra partiets karaktär.

Det var just i denna anda de revolutionära marxisterna i Brasilien inledde uppbygget av Arbetarpartiet (PT) 1979.

Märk väl att alla dessa hypoteser gäller massarbetarpartier. I länder där arbetarklassen traditionellt är organiserad massivt på det politiska området, ofta utifrån en lång parlamentarisk tradition, är saker och ting helt annorlunda.

Redan i diskussionen om ett massarbetarparti baserat på fackföreningarna i Förenta Staterna, insåg Trotskij att medan detta partis framtid var en öppen fråga, så var det också ett utomordentligt övergående fenomen. Så fort det existerade och måste agera, skulle det tvingas ta ställning i de stora dagsfrågorna: den ekonomiska krisen, krigsfaran, Sovjetunionen och stalinismen. Allt skulle äga rum mycket snabbt.

Samma sak gäller idag med det brasilianska PT, som inledningsvis definierades runt ganska elementära frågor. Men inom kort var det tvunget att tackla frågan om val: Skulle det ställa upp själv eller inte? Vilka allianser skulle det söka? Skulle det gå i koalition med den borgerliga oppositionen mot diktaturen eller ej? Det måste ta ställning i frågan om facklig enhet och självständighet. Det måste svara på frågan om utlandsskulden. Det måste avgöra sin solidaritet med Nicaragua, säga något om Polen, besluta om sina relationer till Kuba, klargöra sina relationer till kyrkan och den internationella socialdemokratin, upprätta kontakter med resten av kontinenten, etc..

Till en början var PT ett fenomen som växte fram ur den massradikalisering som följde på arbetarklassens motstånd mot diktaturen i Brasilien. Genom det s.k. ”ekonomiska undret” hade arbetarklassen blivit starkare och yngre, och för den var PT den första politiska erfarenheten, i ett land där det (trots existensen av ett kommunistparti) aldrig hade funnits något starkt oberoende arbetarparti som tävlade med populismen. PT baserades strängt taget inte på fackföreningarna, utan var ett resultat av att fackliga aktivisters radikalisering kolliderade med de fackliga strukturer som diktaturens arbetslagstiftning påtvingade dem.

Hur skulle denna dynamik kunna uppstå i utvecklade kapitalistiska länder där arbetarklassen har en lång, ofta pluralistisk, tradition av självständig politisk och facklig organisering? Man har föreslagit två möjliga utvecklingsvägar: ett nytt arbetarparti och ”organisk enhet”.

I det första fallet uppstår en historisk klyfta mellan massorna och deras traditionella organisationer, och ställer därmed i praktiken skapandet av ett ”verkligt” arbetarparti på dagordningen. Det går att tänka sig en sådan situation, men med svårighet. Banden mellan rörelserna i samhället och de traditionella politiska och fackliga ledningarna blir förvisso allt svagare. Men denna process ger inte helt enkelt upphov till tomrum som kan fyllas av andra. De existerande apparaterna dominerar fortfarande de parlamentariska och sociala områdena.

Även om denna process skulle bli tillräckligt djup, så skulle den dessutom inte innebära samma tillströmning av krafter för uppbygget av ett revolutionärt parti som i de tidigare nämnda fallen. I detta fall vore ett bortslumpande av programmatiska principer särskilt olyckligt, ty i en sådan situation kan man inte på ett stabilt och varaktigt sätt samla en revolutionär kraft utan att besvara de viktigaste politiska dagsfrågorna och de strategiska projekt som ställs upp av de befintliga – om än försvagade – masspartier man konkurrerar med i arbetarrörelsen. Mellan revolutionära strömningar kan det förekomma debatter och kompromisser. Men i det stora hela kan en livaktig revolutionär organisation inte klara sig utan en klar identitet som skiljer den från de existerande stora partierna.

Samma problem ställs även förespråkarna för den andra utvecklingsvägen inför, dvs. de som tror på en återgång till en ”organisk enhet” inom arbetarrörelsen, i synnerhet om de de syftar till att återuppbygga en omfattande enad socialdemokrati i likhet med det tyska socialdemokratiska partiet före 1914. Detta perspektiv förs idag fram i Frankrike av de som säger att det är tid att avsluta den parentes som inleddes i och med Tours-kongressen 1920, där splittringen mellan Socialistpartiet och Kommunistpartiet har sitt ursprung.

Förvisso har denna fråga ställts även tidigare. Låt oss läsa i ett dokument:

Kamrater, utvecklingen av de kommunistiska och socialdemokratiska arbetarnas enhetsfront för gemensam kamp mot fascismen och Kapitalets offensiv ställer också frågan om politisk enhet, om ett enda politiskt parti för arbetarklassen…. Men medan det räcker att vara överens om kampen mot fascismen och Kapitalets offensiv och kriget för att upprätta det kommunistiska och socialdemokratiska partiets enhetsfront, så är det möjligt att få till stånd politisk enhet endast på grundval av en rad bestämda förhållanden av principiell natur. Detta enande är möjligt endast

– för det första på villkor att man står fullständigt oberoende från borgarklassen och helt bryter med socialdemokratins block med bourgeoisin.
– för det andra på villkor att man först uppnår enade aktioner.
– för det tredje på villkor att man erkänner behovet av ett revolutionärt störtande av borgarklassens styre och upprättandet av proletariatets diktatur i form av sovjeter.
– för det fjärde på villkor att man vägrar stödja ett lands bourgeoisie i händelse av krig.
– för det femte på villkor att partiet byggs på den demokratiska centralismens grund, vilken garanterar enhet i vilja och handling, och vars betydelse visades i och med de ryska bolsjevikernas erfarenheter.

Vilken revolutionär kan vara oense med innebörden i detta dokument? Vem som skrev det? Dimitrov, till Kommunistiska Internationalens sjunde kongress 1935.(36)

Redan 1934 hade Trotskij räknat med att denna hypotes om ”organisk enhet” skulle kunna kröna kampen för enhetsfronten. Han hade en positiv, om än något förbehållsam, syn på den:

Vi marxister måste medge att för tillfället vore en sammanslagning av de två partierna ett framsteg, inte med avseende på Lenins paroller från 1914, eller med avseende på Tours-kongressen, utan med avseende på den nuvarande situationen, sådan den är. En sammanslagning av de två partierna skulle innebära en möjlighet att börja på nytt. Däri ligger allt.

Arbetarrörelsen har hamnat i en historisk återvändsgränd…. En sammanslagning av de två partierna skulle oundvikligen bereda vägen för diskussioner, analyser, studier, fraktionsstrider i stor skala, och samtidigt för att ett nytt revolutionärt parti, en sektion av Fjärde Internationalen, skulle kunna ta form…. Den historiska reträtten – jag upprepar och betonar det – består inte bara i det faktum att den stalinistiska byråkratin tvingas anpassa sig till arbetarklassens behov genom att förbrödra sig med socialdemokraterna, utan också i det faktum att denna förbrödring – som är banal, sentimental, utan innehåll – utgör ett oerhört steg framåt jämfört med gårdagens absoluta återvändsgränd… [en] utomordentlig dialektik…(37)

Ja, verkligen en utomordentlig dialektik. I en sådan omfattning att man undrar om denna ”möjlighet att börja på nytt”, att sudda ut allting, att starta från noll igen, i själva verket inte är en historisk abstraktion, ett exempel på önsketänkande. Det kan finnas ett mått av desperation i hans accepterande av denna dialektiska snara.

Ett år senare släckte den hårda verkligheten dessa önskedrömmar. Allteftersom de två partierna närmade sig varann blev frågan mer konkret. Trotskij svarade då i termer av konkret politik: i detta sammanhang vore en organisk sammanslagning bara ett byråkratisk förberedande av nationell enhet. Vilken till varje pris skulle förkastas och bekämpas , även om det innebar att man förlorade hoppet om att ”starta om på nytt”.

I själva verket måste vacklan mellan hans första och andra svar ha att göra med hans bedömning av de samhälleliga och internationella styrkeförhållandena, och omfattningen på det ”historiska bakslag” som var under uppsegling i mitten av 30- talet. Ett ofantligt ämne.

Låt oss, som avslutning på denna punkt, anmärka att de olika huvudpersonernas ståndpunkter i dessa diskussioner ofta korsade varandra på ett uppseendeväckande sätt, beroende på om de diskuterade entrism eller omgruppering och sammanslagning med centristiska strömningar.

– Således var Sneevliet, Nin och Vereeken hela tiden mot entristiska operationer, vilka de stämplade som likvidatoriska företag. I motsats till detta var de alltid ytterst öppna för försök att omgruppera med centristiska strömningar, försök som ofta slutade med fiasko. De ”likviderades” inte av entrism, utan av äventyrliga omgrupperingar och sammanslagningar.

– Tvärtom hamnade de strömningar som var känslomässigt fientliga mot centrismen, och vilka hävdade att de ville vända sig till de breda massorna, ofta i djup entrism i de stora reformistiska partierna, från vilka de ibland aldrig återvände. Det gällde t.ex. den brittiska bolsjevik-leninistiska gruppen, som var mot att gå in i ILP, och som två år senare begravde sig i Labourpartiet.

Detta är ingen anspelning på dagens situation. Det är helt enkelt en ganska bitter iakttagelse av historiens ironi. Under de fruktansvärda förhållanden som existerade på 30-talet, härstammade denna ironi ur de mäktiga, strukturella motsättningar som fanns inneboende i de styrkeförhållanden och former som arbetarrörelsens kris antog. Uppenbarligen har denna motsättning inte ett lika starkt grepp längre, i och med stalinismens kris, de förändrade förhållandena mellan massorna och de traditionella apparaterna, arbetarklassens förnyelse, etc.. Men den har inte försvunnit helt.

VIII. Några slutsatser och tankeställare

Så här i efterhand är det uppenbart att den process då Fjärde Internationalen grundades reser en rad frågor som ofta diskuteras inom och utom våra led.

1. För det första, var det inte 1933 redan för sent att visa på Tredje internationalens misslyckande och gripa sig an uppbygget av en Fjärde?

Vi har redan betonat svårigheterna att besvara denna fråga. Att lägga tonvikten på de två ödesdigra dagarna 4 augusti 1914 och 5 mars 1933, vilka antas symbolisera Andra respektive Tredje Internationalens slutliga sammanbrott, ger ett falskt intryck av symmetri. Komintern på 30-talet var inte samma sak som den socialdemokratiska internationalen före 1914, och fascismens seger i Tyskland fungerade inte som en avslöjare inför hela den internationella arbetarrörelsen på samma sätt som inledningen av första världskriget gjorde. Förekomsten av en byråkratiserad arbetarstat var också ett nytt problem.

Man kan försöka sätta sig in i detta sammanhang och skriva om historien med ”om”. Men det är inte särskilt fruktbart. Faktum är att Vänsteroppositionen redan före 1933 hade en egen politisk och offentlig existens, och uttryckte sina ståndpunkter och utvecklade sina svar på de stora händelserna.

En helt annan sak är om linjen ”att reformera” Kommunistiska Internationalen och kommunistpartierna inte till en början skapade hinder för att bygga betydande självständiga partier i länder som Spanien, där det officiella kommunistpartiet i början av 30-talet knappast var mer än en sekteristisk liten grupp. Linjen att ena alla kommunister i en enda Komintern-sektion, som skulle omfatta kommunistpartiet, BOC och Kommunistiska vänstern (ICE), kanske kunde ha drivits effektivare om den senare hade agerat som en självständig organisation istället för som en fraktion i ett marginellt och ynkligt kommunistparti.

Men ur övergripande synvinkel är den viktiga punkten att ha en metod som undviker lättsinniga aktioner, grundade på gissningar och prognoser, och istället söker bekräftelse i stora historiska händelser.

2. Grundades Fjärde Internationalen på grundval av en felaktig förutsägelse vad gäller andra världskrigets följder och den byråkratiska diktaturens sammanbrott i Sovjetunionen?

Det är sant att Trotskij verkligen gjorde sådana förutsägelser angående händelseförloppet efter kriget, och drog paralleller till situationen efter första världskriget och den övergripande omgruppering av arbetarrörelsen som ägde rum då, men det är helt fel att Fjärde Internationalen skapades på grundval av dessa förutsägelser. Tvärtom härstammade behovet att bygga den ur klassförhållandena i internationell skala, ur de stora uppgifter som världssituationen ställde, och ur krisen för arbetarrörelsens ledning på randen till kriget.

Skulle Fjärde Internationalen ha lagts på is och fått vänta på bättre tider, därför att kriget inte skulle leda till socialistiska revolutioner i Europa och till stalinismens sammanbrott? Frågan är abstrakt och vilseledande. Varje större historisk korsväg öppnar en rad möjligheter. Kriget ledde inte till den stalinistiska byråkratins sammanbrott. Inte heller ledde det på ett mekaniskt sätt till en fredlig stabilisering av kapitalismen och det byråkratiska systemet. Efterdyningarna till kriget avbröts av revolutionära kriser, av Sovjetunionens införlivning av de östeuropeiska arbetarstaterna, av så triviala händelser som den jugoslaviska och i synnerhet den kinesiska revolutionen, av inledningen på stalinismens kris. Under dessa världsomfattande omvälvningar var Internationalen nödvändigare än någonsin.

Gårdagens och dagens frågor är avsevärt mer direkta och mindre spekulativa.

Är tanken på en revolutionär international föråldrad? Nej. Tvärtom, är den det nödvändiga organisatoriska tolkningen av den proletära revolutionen som en internationell helhet, av förkastandet av chauvinismen och teorin om socialismen i ett land, av arbetsdelningens, produktionsprocessens och produktivkrafternas allt större internationalisering. Utan ständiga ansträngningar att omsätta och konkretisera denna förståelse i ett försök att bygga en organisation, kan inte ens den mest uppriktiga internationalism gå utöver aktiv solidaritet och förhoppningar om seger. Om varat bestämmer medvetandet, så bestämmer den internationella organisationens existens ett internationalistiskt medvetande som försöker förstå klasskampens olika aspekter i internationell skala.

Är denna Internationals, den Fjärdes, program fortfarande tillämpligt och giltigt i ljuset av klasskampens stora händelser, eller har det förvandlats till ett hinder som förhindrar vår strömning att komma i kontakt med massorna? Givetvis kan klasskampens erfarenheter alltid berika och klargöra ett program, oavsett hur förfinat det är. Men frågan om den permanenta revolutionen, enhetsfronten, övergångsparoller, kampen mot byråkratin, partiteorin, alla står de än idag i centrum för den revolutionära strategin. Utvecklingen under och efter andra världskriget har bekräftat detta programs giltighet. Långt från att vara ett hinder för förståelsen av nya fenomen som uppkomsten av nya arbetarstater, den koloniala revolutionens uppsving, senkapitalismens nya drag, så hjälpte det oss att hitta vägen bland dem.

Har, slutligen, denna existerande International, som grundades på ett riktigt program som är tillämpligt än idag, ändå inte misslyckats i praktiken, trots detta program? För att kunna besvara denna fråga måste man hålla sig till de största prövningar som den internationella klasskampen ger upphov till: nämligen krig och revolutioner. Under det stora chauvinistiska bakslag som andra världskriget utgjorde, undvek Internationalen både defaitism och sekteristisk neutralitet i länder som ockuperades av de fascistiska staterna, och den chauvinistiska yra av nationell enhet som härskade på andra håll. Med sina svaga styrkor upprätthöll den en internationalistisk politik. Den stod i förgrunden i försvaret av revolutionerna i Jugoslavien, Algeriet och Kuba, och nu i Nicaragua, även när dess medlemmar, som t.ex. i Vietnam och Kina, förföljdes av dessa revolutioners ledarskap, vilka hade övats i den stalinistiska skolan.

Ibland erkänner våra motståndare att detta är mycket meriterande, men tillägger att det inte löser frågan om Internationalens användbarhet. Vad är det för nytta med en International som inte vunnit några stora segrar? När vi gör anspråk på arvet från den första historiska segern, Oktoberrevolutionen, skämtar vi inte. Vi kämpar politiskt mot de byråkratiska inkräktare som gör anspråk på samma arv, och därmed identifierar den socialistiska revolutionen med en byråkratisk kontrarevolution som är en parodi och oäkta revolution. Men vårt svar stoppar inte där. Ty i verkligheten, såväl inom politiken som historien, är segerrika revolutioner inte de enda segrarna. Vissa är mindre spektakulära. Vi har vunnit andra segrar, och inte några små heller. I synnerhet har vi vunnit segern att ha varit de första inom arbetarrörelsen som tog strid mot stalinismen.

Vi vet genom många vittnesmål att det oftast var ”trotskisterna” som inte vek sig och kapitulerade för den stalinistiska terrorn. Det var inte fråga om psykologi eller karaktär, utan om politiskt medvetande och övertygelse. De var svårare att knäcka därför att de förstod situationens mekanismer och logik. Detta är inte bara en symbolisk eller moralisk seger, utan en fullfjädrad politisk seger. Den har lett till att vårt århundrades fruktansvärda historia kan förstås med hjälp av marxismens verktyg; att vi fortfarande kan frammana detta sekels mest avskyvärda händelser utan att misströsta om arbetarklassen eller socialismen. Utan denna oavbrutna kamp skulle kvacksalvare, andra klassens skojare, nya filosofer och imperialismens nya korsfarare idag ha monopol på att fördöma Sovjets gulag.

Tack vare Vänsteroppositionens och Fjärde Internationalens heroiska kamp utarbetades ända från början vägvisare och riktpunkter för en marxistisk opposition till stalinismen, som man idag kan dra stor nytta av.

Om det finns ett behov av en international, om den existerar, om dess program är korrekt, om den inte har misslyckats, då måste man kämpa för att bygga och utveckla den. Ingen kommer att göra det åt oss.

Ett negativt bevis på Fjärde Internationalens relevans och användbarhet är att andra försök till internationell samordning ständigt har misslyckats, försök som sade sig vara mer gradvisa, starta från gräsrötterna och bättre respektera de verkliga processerna. I början av 30-talet försökte sig Londonbyrån på denna metod, och senare, 1938, försökte den Internationella Arbetarfronten sig på samma sak: båda företagen led skeppsbrott och förlorade.38 Idag har organisationer som Lutte Ouvriére i Frankrike, eller Socialist Workers Party i Storbritannien valt att som mest ha några få band, och upprätthålla diplomatiska förbindelser med grupper i andra länder. Har denna metod fått dem att göra större framsteg? Långt därifrån faktiskt.

Om man hade antagit Mendel-Stockfishs ståndpunkt vid Fjärde Internationalens grundningskongress 1938, nämligen att förkunna dess historiska nödvändighet men vara mot dess bildande, så skulle det i bästa fall ha varit ett trick för att byta etikett på samma sak, och i värsta fall skulle man ha gjort projektet mer diffust vid en tidpunkt då det annalkande kriget tvärtom gjorde det extra nödvändigt med en fast programmatisk beväpning och klara gränsdragningar. Tanken att det är proletariatet som skall skapa Internationalen innehåller ett kom av historisk sanning, men den går emot leninismens stora framsteg, nämligen att en förtrupp som handlar medvetet utifrån ett klart markerat program är ett medel för att stärka proletariatets kamp, inte bara en spontan produkt av det senare.

Fjärde Internationalen, som grundades 1938, gick in i kriget med ytterst begränsade styrkor. Bara tio länder hade representanter vid kriskongressen 1940, vilken hölls i Förenta Staterna. Ett första avgörande politiskt test var undertecknandet av den tysk-sovjetiska pakten och krigsutbrottet i Europa. En tredjedel av den amerikanska sektionen och majoriteten av det Internationella Sekretariatet lämnade Internationalen. Den franska sektionen gick in i kriget splittrad. Andra världskrigets utbrott bröt också förbindelserna mellan många sektioner och gjorde de mest elementära funktioner särskilt svåra, vid en tidpunkt när nya och speciellt svåra politiska frågor ställdes (de nationella problemens inbördes sammanhang med det imperialistiska kriget och kriget mot den byråkratiserade arbetarstaten). De grupperingar som inte grundades på stabila principer, som t.ex. Londonbyrån, sprang i bitar och deras främsta nationella organisationer försvann praktiskt taget från den politiska kartan. Fjärde Internationalen lyckades klara provet och gick ur kriget trogen sina politiska ståndpunkter och med sin kontinuitet obruten.

3. Var begreppet centrism, som hade en så stor plats i Trotskijs politiska tänkande på 30-talet, politiskt användbart eller en teoretisk täckmantel för sekteristiska manövrer?

Vissa personer chockeras av att man använder detta begrepp, som de anser vara nästan en förolämpning av ringa politisk nytta. Vi skall skingra dessa uppfattningar. Det är ingen förolämpning utan en politisk karaktärisering som inte hindrar politisk högaktning, respekt för hängivelse i handling och ett vänskapligt utbyte av ståndpunkter. Det är uppenbart att en organisation eller strömning som rör sig i positiv riktning, och med vilken praktiska närmanden sker, inte skall bemötas med skällsord. Det finns ingen orsak att ifrågasätta uppriktigheten i deras perspektiv innan man diskuterat med dem. Tvärtom skall man betrakta båda sidors respektive svar på de nyckelfrågor situationen ställer och försöka föra uppfattningarna närmare varandra.

Än en gång beror allt på den aktuella organisationen, hur politiskt seriös och aktiv den är, i vilken riktning den rör sig. Vissa stadgade grupper kan vara hinder på vägen till uppbygget av ett revolutionärt parti. Andra kan utvecklas åt rätt håll.

Om Trotskij menade att 30-talets ”moderna centrism” var ett brokigt sällskap, vad skall vi då säga om dagens ”post-moderna centrism”? Detta nya fenomen är resultatet av den historiska krisen för arbetarrörelsens ledning och stalinismens långt framskridna sönderfall. I internationell skala vacklar den mellan avsevärt fler internationella poler än sina föregångare: sovjetbyråkratin och socialdemokratin, naturligtvis, men nu också den kinesiska byråkratin, Castros ledarskap, det vietnamesiska ledarskapet. Begreppet centrism omfattar grupper som är ärliga revolutionärer vad gäller deras eget land liksom grupper som står på randen till att vara reformister. Det finns organisationer som är revolutionära i frågan om att gripa makten i sitt eget land, men har en felaktig ståndpunkt i internationella frågor och, åtminstone delvis, sluter upp bakom sovjetbyråkratins diplomati.

På den tid då Tredje Internationalen var revolutionär kallades de strömningar centristiska som, enligt den hyllade formuleringen, helt enkelt vacklade mellan reform och revolution. I och med Kominterns degenerering och den därav följande krisen för världsproletariatets ledarskap har frågan blivit mer komplicerad. De av oss som vägrar erkänna att det finns organisationer som är revolutionära i sin konkreta verksamhet i sitt eget land men centristiska i sina ståndpunkter på ett internationellt plan, och vägrar medge att deras internationella ståndpunkter kan få verkliga konsekvenser för deras inhemska allianser och politik, riskerar att bli överrumplade. Nya händelser kan få dem att vackla mellan sekterism och opportunism, att utan övergång hoppa från den ena till den andra. Om vi förnekar att dessa organisationer överhuvudtaget är revolutionära, så underskattar vi dem. Och när vi senare upptäcker att sådana organisationer faktiskt kan spela en revolutionär roll, som t.ex. i Centralamerika och många andra länder, så innebär oförmågan att urskilja nyanserna mellan rött och svart att vi inte ser någon skillnad på oss själva och dessa strömningar.

Gentemot sådana strömningar är 30-talets metod fortfarande giltig i sina huvuddrag: Föreslå gemensamma aktioner så ofta och så regelbundet som möjligt för att utveckla gemensamma erfarenheter; och samtidigt söka få till stånd ett klart och djupgående programmatiskt utbyte för att utröna möjligheterna att få till stånd ett gemensamt parti.

4. Kan man idag lyckas bättre än tidigare och gå fram mot en massinternational tillsammans med andra strömningar?

Som svar på det kan vi upprepa Trotskijs ord att vi är beredda att vara en minoritetsströmning i en revolutionär intemational.39 Det innebär, naturligtvis, att undersöka i vilken omfattning strömningarna ifråga är revolutionära. Men det finns först ett ännu mer elementärt kriterium. För att slå in på denna väg måste man hitta kompanjoner som uppfyller ett första villkor: de måste faktiskt vilja bygga en international. Det är inte frågan om vilja. Det är i grund och botten en politisk och programmatisk fråga. De förpliktelser och det engagemang som uppbygget av en international kräver är i sig själv en fullfjädrad programmatisk fråga, eftersom den innebär en avgränsning från andra strömningar inom den organiserade arbetarrörelsen i de stora internationella frågorna. För att kunna ta ställning för uppbygget av en internationell organisation måste man därför vara överens i de programmatiska frågorna.

Om några betydande strömningar ställde sig uppgiften att bygga en international, och bygga den tillsammans med oss, då vore det i sig själv en avgörande utveckling av deras ståndpunkter. Vi skulle tvingas att analysera den nya situationen. Men vi är inte där ännu.

Under tiden kan vi agera som en verklig internationell strömning, medveten om vikten hos sin tradition och sina bidrag, men öppen för dialog och vänskapligt samarbete, för utbyten och gemensamt arbete med andra strömningar i nationell, kontinental eller internationell skala, strömningar som också söker sig fram bland de omgrupperingsprocesser som nu äger rum inom den internationella arbetarrörelsen. Jämfört med 70-talet har redan en hel del sekteristiska avvikelser försvunnit, och det har upprättats förbindelser som var otänkbara igår. Detta är det tålmodiga och försiktiga arbetet att bereda vägen för ett återupprättande av en demokratisk och pluralistisk revolutionär massinternational.

5. Slutligen, finns det inga risker för sekteristiskt förfall när man under så lång tid är en minoritets-international?

Givetvis. Att kämpa mot strömmen kan vara en dygd. Men det kan också bli ens andra natur och en dålig vana. Vilken bot finns det mot denna fara? Finns det något vaccin? Det enda vapnet, som ingalunda är absolut, är att skola samtliga medlemmar, ledare och gräsrötter i Kommunistiska Manifestets anda, enligt vilket verkliga kommunister inte har några intressen skilda från proletariatets. Vi har aldrig betraktat revolutioner som vi inte ledde som cyniska kommentatorer. Även när vi kritiserade deras ledarskap, så hyllade vi deras segrar som segrar för proletariatet i dess helhet.

Även här kan vi stödja oss på Trotskijs inställning på 30-talet:

Jag vet inte i vilket skede den Fjärde kommer att anlända. Ingen vet. Det är möjligt att vi än en gång måste gå samman i en enad International tillsammans med den Andra och den Tredje. Det går inte att tänka sig Fjärde Internationalens öde skiljt från de nationella sektionernas öde och vice versa…. I detta fall måste vi förutse situationer utan motstycke i historien. Om vi bara ser Fjärde Internationalen som en internationell ‘firma’ som tvingar oss att under alla förhållanden förbli självständiga propagandaklubbar, då är vi förlorade. Nej, Fjärde Internationalen är ett program, en strategi, kärnan till ett internationellt ledarskap. Dess värde måste bestå av en inte alltför juridisk inställning.40

Trotskij själv var helt inställd på att tillämpa denna princip i praktiken, att minska faran för sekteristisk förstening genom de allra djärvaste organisatoriska initiativ, den trots ogynnsamma förhållanden allra närmaste kontakten med massrörelsens levande erfarenheter. Han var medveten om det stora gap som fanns mellan den första lilla kärnan och målet att bygga en massinternational och ett massparti, och om behovet av förmedlingar för att nå detta mål.
Om man skall ställa en fråga så är det snarare om inte detta intresse drevs alltför långt. Kanske ledde praktiken att besvara varje svängning i den politiska situationen lika för lika, i sådan utsträckning att man bytte taktik för partibygget fem gånger på fem år i fallet den franska sektionen mellan 1933 och 1938, till ofrånkomliga organisatoriska avbrott och problem att upprätta en politisk och organisatorisk tradition, vilket i stort sett uppvägde de vinster man uppnått med dessa initiativ.

6. Är inte själva tanken på ”den socialistiska revolutionens världsparti” en myt som är dömd att vittra sönder när den kommer i kontakt med verkligheten?

Trotskijs starka betoning av att Internationalen behövdes som ett världsparti motiverades av det historiska bakslag för internationalismen som skulle leda från den stalinistiska teorin om ”att bygga socialismen i ett land” till att Kommunistiska Internationalen helt enkelt upplöstes 1943, av hänsyn till sovjetbyråkratins övermäktiga stat och diplomatiska intressen.

För Trotskij var uppbygget av ett världsparti den mest brännande politiska och organisatoriska tolkningen av ett strategiskt projekt. Det krönte hans teori om den ojämna och sammansatta utvecklingen, hans uppfattning av världen som en uttalad helhet, i sin tur resultatet av varuproduktionens generalisering, och hans teori om den permanenta revolutionen som den proletära revolutionens internationella utbredning.

Ur denna synvinkel är uppbygget av en revolutionär international inte mindre brännande idag än på hans tid. Produktionens, kapitalets, arbetsdelningens, marknadens och nu tjänsternas internationalisering har gjort enorma framsteg. Borgarklassens verktyg för internationella överläggningar, militära och finansiella pakter och internationella organisationer har mångfaldigats. Till skillnad från detta har den organiserade arbetarrörelsen, som i sin barndom såg längre och klarare än sin klassfiende när den skapade den Första Internationalen, nu hamnat långt på efterkälken inte bara på det internationella planet, utan även i europeisk skala.

Problemet finns någon annanstans. Tanken på ett världsparti kan vara vilseledande om man tänker sig ett parti som styrs på samma sätt som ett nationellt parti med större medlemskader och räckvidd. Denna frestelse är inte rent teoretisk. Den fick en praktisk tillämpning i Tredje Internationalens uttalade centralisering, i synnerhet efter dess femte kongress under Zinovjevs auktoritära ledning.

Faktum är att ett nationellt revolutionärt partis och ett världspartis funktion inte är densamma. Det förstnämnda har som strategisk uppgift att leda kampen för att gripa makten från en särskild härskande klass och stat, på grundval av specifika revolutionära traditioner. Den andra har som uppgift att utveckla ett gemensamt medvetande om de viktigaste händelserna och uppgifterna i den internationella klasskampen, och underlätta förståelsen av de gemensamma intressen som finns utöver de nationella särdragen.

Ur denna grundläggande skillnad i funktion härstammar skillnader i den interna regimen och ledningens roll. Ett nationellt ledarskap är ansvarigt för sina beslut; det har ansvaret för att genomföra dem. Ett internationellt ledarskap kan bara uttala sig om den allmänna linjen;
det har varken till uppgift eller möjlighet att tillämpa en strategi i verkligheten. Det är därför de grundläggande elementen i en international, enligt vår uppfattning, varken är dess medlemmar eller dess celler utan de nationella sektioner som utgör dess strategiska enheter och har den suveräna rätten att bestämma sin nationella taktik och välja sina egna ledningar.

Daniel Bensaid
Översatt ur: Notebooks for Study and Research nr 9
Översättning: Göran Källquist

Noter:
(1) Angående Centraleuropa under mellankrigstiden, se Alain Brassat och Sylvia Klingberg, ”Le Yiddishland revolutionäre”, Halland,Paris1983.
(2) Motsättningarna fick sin återspegling i de stora diskussioner som fördes inom den internationella socialistiska rörelsen vid sekelskiftet, efter utgivningen av Eduard Bernsteins ”Evolutionär socialism (1899) och Rosa Luxemburgs svar i ”Reform eller revolution?” (1900) – återgiven i ”Rosa Luxemburg Speaks”, Path-finder, New York 1970. Dessa debatter hade föregåtts av en teoretisk tvist om ”marxismens sönderfall”, vilken kan sägas vara den första i en lång rad av ”kriser för marxismen”. Dessutom hade framstående ledare som David och van Kol fört fram uppfattningar om kolonialismens ”civiliserande roll” vid några av Andra internationalens kongresser (se Héléne Carrére d’Encausse och Stuart Schram, ”Marxism and Asia 1854 – 1914”, Allen Lane, London 1969).
(3) Se Theses, Resolutions and Manifestos of the First Four Congresses of the Third Internationell, InkLinks/Humanities Press, London/Atlantic Highlands 1980;
och ”Founding of the Communist International, Proceedings and Documents of the First Congress, March 1919”, ur The Communist International in Lenins Time, red. John Riddell, Pathfinder, New York 1987.
(4) ”The International Left Opposition, Its Tasks and Methods” (december 1932), Writings 1932-33, s 54. Detta är en av de 14 delarna i serien Writings of Leon Trotsky som publicerats av Pathfinder, New York, och vilka täcker åren 1929 -1940. Härefter kallade Writings.
(5) De vietnamesiska och kinesiska kommunistpartiernas utveckling diskuteras i Pierre Rousset: ”Le Parti communiste vietnamien”, Maspero, Paris 1975, och ”The Chinese Revolution, Part I: The Second Chinese Revolution and the Shaping of the Maoist Outlook” och ”Part II: The Maoist Project tested in the Struggle for Power”, Notebooks for Study and Research, nr 2 och 3, Paris 1987. Wang Ming vittnar om vidden på dessa sammandrabbningar inom den kinesiska ledningen på 30-talet i sina memoarer, ”Medio Siglo del Partido Comunista de China y la Traicion de Mao Tse-tung”, Progresso, Moskva 1975.
(6) Se Jean van Heijenoort, ”How the Fourth International Was Conceived”, i Notebooks for Study and Research, nr 9, Paris 1988.(
(7) Vittnesmål på franska om denna period finns t.ex. i: Charles Tillon: ”On chantait rouge”, Laffont, Paris; Joseph Berger: ”Le naufrage d’une generation”, Denoel, 1974; Jan Vallin: ”Sans patrie ni frontiéres”, Lattés, Paris; och Elizabeth K. Potreskij: ”Les Nötres”, Denoel, Paris 1985.
(8) Citaten är tagna ur ”Tasks in the USSR” (l oktober 1930) Writings 1930-1931, s 53, respektive ”For New Communist Parties and the New International” (27 juli 1933), Writings 1933-1934, s 26-27.
(9) Michel Pablo, som då ingick i Fjärde Internationalens ledning, menade att ett nytt världskrig närmade sig, och förutspådde 1953 att det skulle ske stora skiktningar inom sovjetbyråkratin, när den tvingades försvara de samhälleliga grundvalar ur vilka den hämtade sin styrka mot imperialismens angrepp. Hans ståndpunkt lämnade dörren öppen för hypotesen att en sektor av den härskande byråkratin kunde reformera sig själv.
(10) Fjärde Internationalen återförenades vid en kongress 1963. En del av dokumenten från denna diskussion finns i ”The Development and Disintegration of World Stalinism”, Education for Socialists, New York 1970. De två främsta dokument från återföreningskongressen som behandlar de frågor som diskuteras här är Dynamics of World Revolution Today och For Early Reunification of the World Trotskyist Movement.(
(11) Det är uppenbart att en stor del av stalinismens och socialdemokratins inflytande beror på deras tunga materiella bas; den revolutionära marxismens inflytande beror enbart på deras medlemmars och teoriers tyngd.
(12) OLAS var en Latinamerikansk Solidaritetsorganisation som höll ett möte i Havanna 1967. Kubas delegation till OLAS lade fram en rapport som öppet kritiserade den traditionella stalinistiska teorin om ”revolution i stadier” för Latinamerika. Samma slutsatser drogs på nytt i kölvattnet från de nicaraguanska och salvadoranska revolutionerna, i ett dokument skrivet av det salvadoranska kommunistpartiets generalsekreterare Schafik Handal. För en analys av omfattningen och begränsningarna på detta dokument se Daniel Bensaid ”Revolution permanente ett revolution par étapes en Amérique latine: 1’autocritique timorée de Jorge Schafik Handal” (Permanent revolution och revolution i stadier i Latinamerika: Jorge Schafik Handals försagda självkritik), Quatriéme Internationelle, juni-augusti 1983.(
(13) Se ”Inledning” i Leon Trotsky: (Euvres l och 2, ILT/EDIU, Paris 1978.
(14) Detta gällde särskilt de vänstersocialistiska strömningar som tidigare legat utanför den internationella Vänsteroppositionens direkta intressesfär: ”Resultaten av en stor katastrof utvecklas mycket snabbt, ställer nya frågor, och kräver klara svar. Framförallt gäller detta de vänstersocialistiska organisationernas utveckling. De pressas också av både de senaste händelserna och av massorna, som tvingar dem att söka efter politisk klarhet. Vi kan och måste spela en viktig roll i denna process, och hjälpa de vänstersocialistiska organisationerna att finna den verkligt bolsjevi-kiska vägen.” (”A Plenum is Needed to Deal with the Paris Conference” (7 augusti 1933), Writings 1929- 1933 Supplement, s 265).(
(15) Angående denna viktiga historiska fråga se George Breitman: ”The Rocky Road to the Fourth International”, Education for Socialists, New York 1979; anteckningarna från Pierre Broués inlägg vid Follonica-symposiet i Italien (Rouge nr 943, 6-13 nov 1980); Pierre Franks svar, ”Un point d’histoire sur la fondation de la IVéme Internationale”, Rouge nr 944, 14-20 nov 1980; och Livio Maitan, ”Le colloque international sur Trotsky”, Quatriéme Internationale, jan-mars 1981.
(16) Se sammanfattningarna av Mendels och Lameds inlägg i Notebooks for Study and Research, nr 9 1988, s 44.(
(17) ”ICL kan inte handla som ett proletariatets självständiga parti, det är enbart ett verktyg för att skapa självständiga partier. Detta verktyg måste brukas i enlighet med situationen i varje land…. Och för att kunna det måste men betrakta sig inte som ett surrogat för det nya partiet, utan bara som ett verktyg för dess skapande…. man måste bestämt göra sig av med alla sekteristiska kvarlevor….”(”The Present Situation in the Labour Movement and the Tasks of the Bolshevik-Leninists”, resolution från ICL:s utvidgade plenarmöte 1934, Documents of the Fourth Internationell, 1933-40, s 62-62).
Ett sätt att lösa detta var den formulering som skrevs in i WPUS stadgar, artikel III: ”Vid sitt bildande är partiet inte anslutet till någon annan grupp eller organisation i USA eller någon annanstans. Dess Nationella kommitté har befogenhet att upprätta vänskapliga förbindelser med grupper och partier i andra länder, och om de har samma grundläggande program som vi kan vi samarbeta med dem i utarbetandet av ett fullfjädrat världsprogram och snarast möjligt bilda en ny revolutionär International. Beslut om organisatorisk anslutning måste tas av partiets Nationella konvent.”((26 februari W5),Writings 1934-35, s 192). Enligt Trotskij innebar det faktum att WPUS hade undertecknat det ”Öppna brevet” att de hade förbundit sig att bygga Fjärde Internationalen, men med de metoder som den objektiva situationen dikterade. Innan man kunde bygga en verklig International skulle många sektioner fortfarande tvingas göra flera kursändringar
(18) ”For Practical Steps Towards Rapprochement” (11 oktober 1935), Writings 1935-1936, s 151
(19) Leon Trotskij: ”Labels and Numbers” (Om Marceau Piverts brev till de uteslutna ungsocialistiska kamraterna) (7 augusti 1935), The Crisis in the French Section (1935-36), Pathfinder, New York 1977.
(20) ”KPD or New Party” (12 mars 1933), Writings 1932-33, s 138.
(21) James P. Cannon: History of American Trotskyism, Pathfinder, New York 1972, s 123, 192 och 195.
(22) ”A Crisis in the Workers Party” (6 februari 1936), Writings 1935-36, s 258.
(23) Se Franz Mehring: ”Karl Marx. Hans livs historia”, Gidlunds 1983.
(24) ‘Tum to the Masses’ (25 november 1935), L Trotsky: ”The Crisis in the French Section” s79.
(25) ”Once Again the ILP” (november 1935), Writings 1935-36, s 204.
(26) ”Centrism and the Fourth International” (10 mars 1939), Leon Trotsky on France, Monad, New York 1979, s 213.
(27) ”The Left Opposition and the SAP” (27 april 1933), Writings 1932-33, s 213.
(28) Citatet är översatt från franska (”Plan d’action” november 1933, (Euvres 3, s 69). Denna text återfanns i Sneevliets arkiv i Amsterdam och finns inte med i protokollen från ICL:s plenarmöte (för vilket den verkar vara skriven). Den nämns dock: ”(Kamrat Trotskij förklarar handlingsplanen och ett utkast till dagordning for konferensen med De fyras block). ”(Writings Supplement 1929- 33, s 328.)
(29) ”Minutes of the ICL Plenum” (18-19 november 1933), Writings Supplement 1929-33, s 328. ändå ansåg Trotskij ett sådant inträde vara ”otillåtligt om ILP:s centralkommitté skulle kräva av våra vänner att de skulle avsäga sina teorier, eller en öppen kamp för dessa teorier i partiet.”(”Principled Considerations on Entry” (16 september 1933), Writings 1933-34, s 86). Dessutom, ”i jämförelse med er lilla grupp är ILP en stor organisation. Er lilla hävstång räcker inte för att rubba Labourpartiet, men den kan ha en betydande effekt på ILP.”(”The Lever of a Small Group” (2 oktober 1933), Writings 1933-34, s 125).
(30) ”Letter to the Political Committee of the SWP” (18 april 1939), Writings 1938-39, s 312.
(31) ”The Way Out” (augusti 1934), Writings 1934-35. s 86.
(32) ”Organisatorisk lojalitet och stolthet är en oundgänglig egenskap i en revolutionär rörelse. Men organisatorisk fetischism, i synnerhet från en liten organisations sida, som ännu har att rättfärdiga sin rätt som ledarskap, kan vara en vilseledande tendens. ”(James P. Cannon: History of American Trotskyism, s 219).(
(33) ”For Entry in the U.S.” (24 januari 1936), Writings 1935-36, s 252.
(34) ”how to Influence the ILP” (3 september 1933), Writings 1933- 34, s 71.
(35) ”The Lever of a Small Group” (2 oktober 1933), Writings 1933- 34, s 126.
(36) Övers, från franskan. Se L’Internationale communiste et la lutte contre le fascisme et la guerre, Progress, Moskva 1980, s 189-90.
(37) ”The Stalinists and Organic unity” (19 juli 1934), Writings Supplement 1934-40, s 504.
(38) Den Internationella arbetarfronten (FOI) var en plan att bilda en internationell organisation mot kriget, som kom till på initiativ från PSOP:s vänsterflygel mellan 1938 och 1940. Den skulle organiseras från Norge av Daniel Guérin.
(39) ”Bolsjevik-leninisterna anser sig vara en fraktion i den International som håller på att byggas. De är helt redo att arbeta hand i hand med andra revolutionära fraktioner.”(Se fotnot 19).
(40) A Conversation with Maurice Spector” (8 februari 1936), Writings Supplement 1934-40, s 649.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1988

Om ”Lik i garderoben?” En rapport om VPK:s öststatskontakter

Sven-Eric Liedman, Kent Lindkvist, Lars-Arne Norberg och Ulf Nymark, Lik i garderoben? En rapport om SKP/VPKs internationella förbindelser
Recension och bokanmälan av John Andersson

Staffan Skott har i sin bok Liken i garderoben, sagt att man är kommunist i dag om man ”1: inte vet något om partiets förflutna, eller 2: inte vill veta något om partiets förflutna eller 3: känner till partiets förflutna men tycker att det inte spelar någon roll”. Följaktligen skulle de flesta av den här artikelns läsare inte vara kommunister – tala om förolämpning! Nåja, kängan var naturligtvis avsedd för Vänsterpartiet.

Eller som den f d VPK-aren Per Kågeson skrev i Dagens Nyheter den 14 januari 1991:

”Aldrig skall jag glömma hur partikongressen applåderade när partistyrelsens föredragande hävdade att VPK saknade resurser att analysera förhållandena i öststaterna till de berörda folken. Detta sagt av en VPK-ledning som annars anser sig ha underlag och anledning att uttala sig om konflikter över hela världen.”

Realsocialismens fäll i Östeuropa tvingade dock till slut Vänsterpartiet att ta bladet från munnen. På partiets kongress år 1990 beslöts det att en ”vitbok” om förhållandet till de f d broderpartier skulle utarbetas. I augusti 1991 tillsattes en arbetsgrupp, vilken i december 1992 kunde presentera Hk i garderoben? En rapport om SKP/VPKs internationella förbindelser.

Arbetsgruppen har bestått av några Vänsterpartiet närstående forskare – Lars-Arne Norberg, Kent Lindkvist, Sven-Eric Liedman samt Ulf Nymark.

Enligt utredningsuppdraget skulle gruppen göra ”en grundlig utvärdering av partiets internationella arbete och förbindelser” och inte bara upprepa vad som stod i partikongressernas verksamhetsberättelser; onekligen ett underbetyg åt partiets politiska teori och praktik!

Lars-Arne Norberg, tidigare docent vid Historiska institutionen vid Lunds universitet, men numera pensionär och läroboksförfattare, är enligt egen uppgift inte någon gammal partiveteran, utan har under årens lopp valsat omkring i Folkpartiet, Socialdemokraterna och Centerpartiet, innan han rekryterades till VPK är 1988.

Norbergs avsnitt behandlar SKP/VPK:s interna debatt om de internationella förbindelserna. Om man undantar de senaste årens händelser, använder han sig i stor utsträckning av tidigare forskning om svensk kommunism. Avsnittet innehåller därför inte särskilt många nyheter, men för den som är obekant med Vänsterpartiets historia, duger den faktiskt utmärkt som introduktion.

SSV (Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti) bildades i maj 1917, som en utbrytning ur SAP (Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti). Partiet var i början allt annat än ideologiskt enhetligt: ”en töcknig nebulösa som ännu ej förtätat sig till en fast och lysande himlakropp”, för att citera en av partiets grundare, Zeth Höglund.

Där fanns allt från klasskampssocialister till vänsterreformister å la Ivar Vennerström och virriga ”humanister” som Carl Lindhagen. Vad som främst förenade dem, var motståndet mot den auktoritära ledningen av SAP och det pågående imperialistiska världskriget. Arthur Engberg, då socialdemokratisk riksdagsman och senare ecklesiastikminister, gav i Arbetet den 17 augusti 1920 följande, inte helt osanna, beskrivning av ett antal SSV-riksdagsmän:

”Ty säga vad man vill om vår skönlockige vän Ivar Vennerström, någon revolutionär propaganda bedriver han icke i riksdagen. Lika litet som Fabian, Hage och de andra… Hr Vennerströms grupp är den beskedligaste i världen. Den motionerar flitigt om allehanda små och stora reformer. Men för proletariatets diktatur eller för en revolutionär handling har den ännu icke dragit en enda lans. Rosénliberalismen och Vennerströms politik äro tvenne befryndade produkter av allmän norrländsk radikalism. Något märkvärdigare är det icke.”

Lindhagen tog avstånd från klasskamp och politiskt våld, även i självförsvar. Hans ”humanism” tog sig dock ibland egenartade former. När Sverige år 1918, på initiativ av den socialdemokratiske utrikesministern Erik Palmstierna, skickade militär trupp till Åland, protesterade Finlands revolutionära socialdemokratiska regering mot detta ohöljda försök att med våld annektera området. Alla SSV-are röstade emot ockupationen i riksdagen, utom en – Lindhagen:

”Handlingen motiverades endast med humanitära skäl och dem sätter jag högre än alla andra”, förklarade han, när han i Helsingfors i mars 1918 träffade ledare för det finländska broderpartiet. Sedan kan man undra vilken nytta Lindhagen hade haft av sin humanism, om läget hade skärpts i Sverige. Greve Adolf Hamilton, en av de i den ”vita” svenska soldatesk, som under inbördeskriget i Finland år 1918 spred ohämmad terror mot de besegrade revolutionära arbetarna och torparna, skrev bl a:

”Vår livliga förhoppning är, att Lindhagen och Vennerström skall hålla på att förhandla med de röda i Helsingfors, när vi hinner dit. Det är inte bara oss svenskar här som det skulle bereda en särskild njutning att fä hänga just dem.”

Norborg har uttalade sympatier för Carl Lindhagen och hans humanister. Han rentav påstår, att cirkeln har slutits och att gamla SSV återuppstått i form av Vänsterpartiet (vilket visar hur lite han förstår). Norborg är därför förvånad över, att SSV blev medlem i Komintern (Kommunistiska Internationalen) år 1919, men han ser förklaringen till detta dels i vissa tidsbestämda faktorer, bl a entusiasmen för den ryska revolutionen, men också i ”att man inte hunnit sätta sig tillräckligt in i vad leninismen innebar.”

Han förlägger därför tidpunkten för SSV/ SKP:s urartning till år 1921, då partiet antog de 21 villkoren för medlemskap i Komintern. Beskrivningen är definitivt inte acceptabel. Fast den ligger trots allt på en avsevärt högre nivå, än den som fanns i förslaget till nytt program för Vänsterpartiet:

”Vårt parti grundades… i maj 1917, före den ryska revolutionen… Senare anslöt sig partiet till den kommunistiska världsrörelsen. Ett beroende växte fram och ledde till ödesdigra misstag.”

Detta påminner mest om gammal ”hederlig” stalinistisk historieförfalskning… Men SSV anslöt sig varken till Komintern av misstag eller okunnighet. Vid första världskrigets utbrott i augusti 1914 upplöstes Andra Internationalen i sina beståndsdelar, genom att de flesta socialdemokratiska partier slöt upp bakom det egna landets borgerliga regering och dess krigföring.

De ryska bolsjevikerna var bland de första som därefter började att organisera de socialister, som ännu höll fast vid Internationalens antimilitaristiska principer. Detta resulterade först i Zimmerwaldrörelsen och sedan från år 1919 Kommunistiska Internationalen.

För bolsjevikerna var den svenska vänstern en viktig målgrupp, men man var väl medveten om dess brister. Den 27 oktober 1914 skrev Lenin till sin i Stockholm bosatte partikamrat Aleksandr Sjljapnikov:

”Ta kontakt med Höglund, en ung svensk socialdemokrat, ledare för ‘oppositionen’, läs vårt manifest för honom (referera till mig, vi träffades i Köpenhamn [på Andra Internationalens kongress 1910]). Undersök om vi kan finna en ideologisk anknytning (han är bara en naiv, sentimental antimilitarist. Just dem måste man också säga, att om man inte ställer inbördeskrigsparollen, så blir man kvar hos opportunisterna och chauvinisterna).”

Men den svenska vänstern kom sedan att bli en framträdande medlem i Zimmerwaldrörelsen. Bl a dömdes Zeth Höglund 1916 till tre års fängelse för ”förräderi”, efter att ha gett ut ett antimilitaristiskt manifest. Domen ledde till att den kejserliga regimen i Tyskland ansåg sig behöva fördubbla straffet (från två till fyra års fängelse) för landets ledande antimilitarist Karl Liebknecht, för att inte verka svag i jämförelse med högerregimen i det ännu icke krigförande Sverige.

Man bör därför inte förvånas över, att när de revolutionära regeringarna i Ryssland och Finland slöt ett bilateralt avtal den i mars 1918, stadgades det att den som skulle utse ordföranden i den skiljedomstol, som skulle avgöra eventuella tolkningstvister mellan de två länderna, var – SSV! På Kominterns II kongress 1920 framhöll dess dåvarande ordförande, Grigorij Zinovjev, att:

”Vi måste erkänna de tjänster, som den svenska socialdemokratiska vänstern har gjort den Kommunistiska Internationalen. Det är en strömning, som uppstått ur ungdomsrörelsen. Vi vet, att vi där har ett antal folk, som verkligen är revolutionära. Men vi måste klart säga dem, att vi måste ha ett kommunistiskt parti, som inte ställer upp frågan om samarbete med Branting till diskussion och måste kasta tanken på avrustning över bord och att vi inte är kallade att förbättra Nationernas Förbund [Lindhagen hade motionerat om detta i riksdagen] utan att begrava NF självt.”

Zeth Höglund (”som tillsammans med oss grundat den Kommunistiska Internationalen”, om man ska tro vad Zinovjev sa då) deltog inte på kongressen. Men en av SSV:s representanter var den legendariska agitatorn Kata Dalström, som svarade Zinovjev så här:

”Vi ha utan förbehåll ställt oss på den Kommunistiska Internationalens mark. För oss är proletariatets diktatur och arbetare klassens beväpning förutsättningen för ett framgångsrikt genomförande av den sociala revolutionen.”

Anförandet, framfört med Katas sedvanliga öppenhet och kraft, mottogs med stormande applåder. Om man som Norborg hoppar över dessa ”detaljer”, är det föga förvånande att han anser att roten till det onda ligger i att Vänsterpartiet inte har varit tillräckligt ”svenskt”. Han citerar med gillande den norske statsvetaren Trond Gilberg, som menar ”att Kominternanslutningen gav upphov till en kollision mellan två helt olikartade politiska kulturer och till den problematik som en mansålder senare skulle leda till frontställningen moskvakommunism – eurokommunism.”

Som han ser det, ”representerade Komintern med sina centralistiska underkastelsekrav en kollektivistisk mentalitet med rötter i bysantism, ortodoxi och tsardöme, som var till ytterlighet svårsmält för de nordiska kommunisterna med sin individualistiska och demokratiska bakgrund.”

Stalinismen då, som SKP/VPK-arna, ”med sin individualistiska och demokratiska bakgrund”, i större eller mindre utsträckning haft med sig i det ideologiska bagaget ända fram till våra dagar? Ja, det är något som praktiskt taget helt försvinner i handlingarna. Förvisso konstaterar Norborg att ”Trotskij manövrerades ut”, vilket resulterade i ”att man slog in på en högerkurs i såväl inrikes- som utrikespolitiskt avseende. Planerna på en snart förestående världsrevolution avskrevs, samtidigt som den marknadsekonomiskt inriktade NEP-politiken fullföljdes.”

Men Stalins legitimitet som förvaltare av arvet efter oktoberrevolutionen ifrågasätts dock aldrig. Ulf Nymark tillhör, precis som Norborg, Vänsterpartiets Lundaavdelning, vilket i klartext betyder partiets mest högerinriktade falang. Hans del av rapporten är en genomgång av debatten på VPK:s senaste kongresser om förbindelserna med öststaterna.

Hjältarna här är Skånedistriktets snälla vänsterliberaler, vilka krävt att förbindelserna skulle avbrytas, men som ideligen fått stryk av de elaka stalinisterna. Men läser man lite närmare, upptäcker man att den kritik som Skånedistriktet fört fram, och som Nymark ger så stort utrymme, egentligen inte har varit riktad emot de stalinistiska broderpartierna, utan haft udden riktad emot VPK:s få kvarvarande rester av antikapitalistisk radikalism.

På exempelvis 1987 ars kongress framhöll en delegat från Skåne, att det fanns ”förvånansvärt många kamrater som med en fnysning pratade om ‘borgerlig demokrati’. Demokratin är inte och kommer aldrig att bli borgerlig – den är en tillgång för arbetarklassen. Vi lever i ett borgerligt samhälle, men demokratin tjänar arbetarklassen på… Var finns denna goda socialistiska demokrati att beskåda i verkligheten i dag, den goda cigarren existerar inte.”

Nu resulterade ju Vänsterpartiets kongress inte i att speciellt många ”förnyare” valdes in i partistyrelsen, vilket för Skåneliberalerna var en klar besvikelse. Rolf Nilsson, (v)-riksdagsman från Lund, hade nämligen strax innan kongressen släppt alla hämningar och i Sydsvenska Dagbladet förklarat:

”Ett vänsterparti för 2 000-talet ska inte identifiera sig med arbetarrörelsen…..”

Rapporten tar delvis upp den kritik som vissa inom VPK har riktat emot den typ av ”socialistisk” ekonomi som funnits i Sovjetunionen, och där man i stället krävt ett införande av ”marknadssocialism”. Frågan är dock, hur partiet numera har tänkt att detta märkliga djur skulle se ut. I C-H Hermanssons artikel ”Perestrojka-processen och Sverige” i den 1989 utgivna antologin Omvälvning i Östeuropa, hette det:

”I debatten sägs ibland att socialism inte kan förenas med marknadsekonomi. Marknadsekonomi görs i stället, öppet eller underförstått, identisk med kapitalism. Detta torde vara en ideologisk felsyn betingad av vissa intressen och önskningar. Marknadssocialism är ingen skvader. Den kan mycket väl framgå ur den pågående perestrojka-processen. Frågan är om den inte redan existerar i länder som Jugoslavien och Ungern.”

I Ungern uppmuntrade Kaderregimen folk till att bli småborgare, samtidigt som det sociala trygghetssystemet urholkades. Och Jugoslavien? – ”Skapa två, tre, flera Bosnien-Hercegovina”!?

Den intressantaste och matnyttigaste delen av rapporten står Kent Lindkvist för. Han är ursprungligen statsvetare; hans doktorsavhandling från 1982, Program och parti, behandlade det svenska kommunistpartiets program mellan åren 1917-72. Lindkvists bidrag till rapporten heter ”VPK och de socialistiska regimerna”. Här finns det gott om intressanta fakta – fast om man är ute efter riktigt smaskiga saker, så får man i stället gå till t ex Staffan Skotts Liken i garderoben.

Trots att även Lindkvist är aktiv vid Lunds universitet, skiljer han sig från de tre andra. Hans stil är mera ”traditionell”, och han verkar inte heller ha några direkta sympatier för de liberala ”förnyarna”. Han är också den ende av de fyra, som förmår att göra en analys som kan kallas historiematerialistisk; de andra skriver som vilka liberaler som helst. Medan Norborg anser att dagens vänsterparti härstammar i rakt nedstigande led i från SSV, är Lindkvist klart medveten om, att partiet är resultatet av den utbrytning som de Stalin-trogna ”sillénarna” gjorde 1929, efter det att det gamla, av Karl Kilbom ledda, svenska kommunistpartiet uteslutits ur Komintern.

Men förvisso finns det invändningar även i Lindkvists avsnitt, för han är ibland terminologiskt lika virrig som Norborg. Båda kallar de den radikala falang inom SSV, som var positiv till anslutningen till Komintern, för ”leninister”. Norborg kan därför påstå, att det svenska kommunistpartiet under Stalin-epoken blev – leninistiskt:

”Leninismens inträngande i partiet var en långsam process som upptog större delen av 2000-talet och gav upphov till nya fraktionsstrider och två nya partisprängningar, 1924 och 1929. Slutresultatet blev, att SK P på Kominterns sjätte kongress 1928 gick upp i ett världsparti med världsrevolutionen och proletariatets diktatur som mål.”

”Den leninistiska klass-mot-klass-ideologi som dominerade inom den kommunistiska rörelsen mellan 1928 och 1935 byttes ut mot en folkfrontsideologi som i de flesta avseenden var motsatsen till klass-mot-klass-ideologin”, förklarar Lindkvist utan att blinka.

Förvisso la Lenin aldrig fingrarna emellan, när han polemiserade med sina politiska fiender. Men att hävda att han skulle ha utarbetat den avgrundsdjupt enfaldiga teori som var rådande inom Komintern och SKP under 1929-35 – alltså att socialdemokraterna (”socialfascisterna”) var huvudfienden – borde klassas som ärekränkning! Men det var först efter Lenins död som termen ”leninism” dök upp som ett positivt begrepp (tidigare var det ett mensjevikiskt skällsord!) bl a i Stalins föredrag Om leninismens grunder i april 1924, senare utvecklat till Leninismens problem. ”För leninismen!” var också samlingsbegrepp för de teser och beslut, som Komintern antog på sin femte kongress i juni-juli 1924.

Norborg framhåller också den skadliga inverkan som ”sektionernas bolsjevisering” fick för det svenska kommunistpartiet, men nämner inte att beslutet om detta togs vid Kominterns utvidgade Exekutivmöte i april 1925. Detta här inte frågan om hårklyverier. Termerna ”leninism” och ”bolsjevisering” producerades nämligen av den styrande gruppen inom Komintern, för att de lättare skulle kunna krossa Vänsteroppositionen och likrikta de olika nationella kommunistpartierna. Att ”leninismen” och ”bolsjevismen” dessutom höll på att övergå i stalinism, är troligtvis en hemlighet som kommer att vara förborgad för Vänsterpartiets analytiker ända fram till tidernas ände….

Att ledande VPK-are hälsade på broderpartierna i Östeuropa ända fram till Berlinmurens fall är ju allmänt känt. Men hur går det ihop med allt prat om att VPK slog in på en självständig väg efter sin berömda partikongress 1964? Ja, om man tittar närmare på vad som avhandlades på den, så undvek den blivande partiordföranden C-H Hermansson sorgfälligt allt tal om Östeuropa, arvet från stalinismen, etc.

Däremot beslöt kongressen att ta avstånd från den kritik som Kinas Kommunistiska Parti fört fram emot ”den fredliga samexistensen” mellan socialistiska och kapitalistiska stater och möjligheterna till en fredlig övergång till socialismen – ståndpunkter vilka däremot Moskva stödde! Men sedan tog partiet små, mycket små, steg bort från den upptrampade stigen. Tanken var dock inte att bryta förbindelserna med stalinistregimerna, utan att bredda VPK:s kontaktytor.

Hermansson talade om ”samarbete inte bara med de kommunistiska partierna utan också med nationella befrielserörelser, vänstersocialdemokratiska partier, eller vänstersocialistiska partier, men även socialdemokratiska partier om det är möjligt när det gäller konkreta frågor.”

Detta säger väldigt mycket om VPK. För var i hela denna pladdriga önskelista finns det ens en tillstymmelse till resonemang om på vilka principiella grunder detta borde ske!? Lindkvist har försökt att strukturera upp var VPK-resorna har gått. I en grovuppdelning i områdena Öst, Väst, och Syd, visade det sig att det förekommit kraftiga svängningar under årens lopp:

ÅR

 ÖST %

VÄST %

SYD %

1953

 89

11

0

1963

 50

50

0

1973

 17

58

25

1983

 33

53

14

Efter invasionen i Tjeckoslovakien drogs de facto resandet österut ner. Brottet med det kinesiska kommunistpartiet inverkade också negativt. Men man måste ha i minnet, att det här är fråga om procentuella tal.

Det är således möjligt, att resandet till Öst inte sjönk fullt så drastiskt i absoluta tal efter 1953, som det först ser ut som – det kanske rent av steg! Att partiet efter 1964 började att intressera sig även för befrielserörelserna och de nya progressiva regimerna i Tredje världen, innebar också en mer varierad kost på resandet.

Enligt Lindkvist minskade också de rena partiresorna, för att ersättas av deltagande på konferenser om fred etc. Till det kommer diverse informella och indirekta möten, främst då med företrädare för tredjevärlden-länder, som inte finns inregistrerade ovan. Men varför fortsatte man att behålla förbindelserna med broderpartierna i Öst? Ja, inte berodde det på slentrian.

VPK:s dåvarande internationelle sekreterare Bo Hammar höll ett inledningstal vid ett partistyrelsemöte i juni 1977, där han underströk ”kontinuitetsfaktorn och sammanhållningen inom den världskommunistiska rörelsen.” Hammar citerade där en passus från 1975 års kongress:

”Det finns viktiga och avgörande gemensamma ståndpunkter mellan de kommunistiska partierna. Dessa gemensamma ståndpunkter grundas på marxismen-leninismen. Däri ligger förutsättningen för ett skapande samarbete mellan partierna, inte minst i form av ett åsikts- och meningsutbyte, där olika utgångslägen och förhållanden bidrar till att frågor får en allsidig belysning… VPK vill ytterligare utveckla och fördjupa samarbetet och aktionsgemenskapen mellan alla kommunistiska partier och progressiva rörelser.”

Ingenting har förändrats eller kommer att förändras, underströk Hammar slutligen. Med tiden utvecklades också något som kan kallas ”teorin om antiimperialismens tre huvudkrafter”, eller som Lars Werner förklarade 1978 i riksdagen:

”Vårt stöd till och vår solidaritet med nationella och sociala befrielserörelser, med arbetarklassen i andra kapitalistiska länder och med de länder och folk som bygger socialismen – de tre huvudkrafterna i kampen mot imperialismen – har alltid varit en självklarhet för partiet”.

Ännu tio år senare var det här perspektivet något självklart inom VPK. I en intervju i Östeuropasolidaritet 2/1988, svarade KU:s dåvarande ordförande Stellan Hermansson så här på frågan om hur man ställde sig, när det gällde samhällssystemen i Östeuropa:

”Jag har besökt de flesta länder i området och skillnaderna från land till land är ganska stora. Det är inte ett block rakt igenom som man kanske tror i Sverige. Vi anser att den östeuropeiska verkligheten utgörs av många misslyckade exempel på den socialism vi ville se. Byråkraterna har tagit makten och hindrat utvecklandet av en socialism med brett folkligt deltagande. Politisk demokrati är en förutsättning för en fungerande socialism. För Sveriges del är vi entydigt förespråkare av flerpartisystem, och förutsättningarna för sådan pluralism finns så vitt vi förstår också i Östeuropa. Men demokrati behöver inte i alla länder betyda just flerpartisystem. Ett land som Kuba har inte flerpartisystem. Där är förutsättningarna andra och folkets intressen tas tillvara av revolutionskommittéerna. Jag anser att Kuba breddat sin demokrati efter revolutionen. Förutsättningen för en positiv utveckling tycks finnas t ex i Ungern, men läget är mycket värre i t ex Tjeckoslovakien. Där stöder vi en utveckling av det slag som Dubcek ville se… Men när det gäller Sovjet har ödesdigra misstag begåtts, särskilt under Stalin. Det är en enda mörk period. Om Bucharin hade fått genomföra sina idéer, kanske mycket skulle ha vant bättre.”

Detta förhindrade inte KU från att ha regelbundna kontakter med de ”socialistiska” staterna:

”Vi besöker olika socialistiska länder en eller två gånger om året. Men våra kontakter är väldigt olika i olika länder. Med Polen efter militärens maktövertagande är de nedfrysta, och mycket svala med en del andra länder som Tjeckoslovakien och Rumänien. Bättre går det med t ex vår ungerska motsvarighet och östtyska FDJ. Och Komsomol tar nu upp problem i sitt eget land ungefär som vi ser dem också.”

När det gällde den riktiga politiska oppositionen, alltså inte den ”opposition” som ledde de stalinistiska ungdomsförbundet, hade dock KU-ordföranden betydligt mindre att komma med:

”Inte med sådana som förespråkar kapitalism! Men jag vill framhålla att VPK har träffat representanter för tjeckoslovakiska Charta 77. Vi har också vid olika tillfallen mött företrädare för Solidaritet. Och vid olika konferenser i Östeuropa, jag minns särskilt en ungdomskonferens i Tjeckoslovakien, kan man träffa folk på stan, diskutera och höra kritiska kommentarer mot landets styrande. Men vi lämnar inget materiellt stöd till oppositionella grupper i Östeuropa. Det anser vi behövs i tredje världen.”

Uttalandet var förmodligen representativt för VPK:s dåvarande vänsterflygel. Ett konstaterade om att stalinistsamhällena var ruttna, men att de blivit så av ”misstag”; Gorbatjovs höga tankar om högerkommunisten Bucharin återspeglas också här på ett väldigt typisk sätt!

En vacklande teori om demokratin, där Hermansson pendlar mellan en rent borgerlig syn och en åsikt om att demokrati egentligen bara är till besvär. Kritik av broderpartierna, men endast i form av intetsägande deklarationer. Det allra nödvändigaste stödet till oppositionen, det materiella, framställs som ett ohemult lyxkrav. Man förvånar sig inte över, att Stellan Hermansson efter Berlinmurens fäll förespråkat att ”marxismen-leninismens” skulle ersättas av ”marxismen-humanismen”!

Vad som tydligt framgår av Kent Lindkvists rapportdel, ledde teorin om antiimperialismens tre huvudkrafter till att man inom VPK ansåg det som otänkbart att de ”socialistiska” regimerna skulle störtas, för detta skulle bara gynna imperialismen. I stället skulle VPK upprätthålla förbindelserna med broderpartierna, för att kunna påverka dem i framstegsvänlig riktning.

”Det är oklart vilken sorts reformer VPK har önskat se i Östeuropa och vad reformkommunismen egentligen skulle innebära”, förklarar Lindkvist kritiskt. Vilka lärdomar drar Vänsterpartiet av detta, när man nu helt övergått till att reformera kapitalismen i stället…? Under årens lopp har det inom VPK förts fram motioner om en utvärdering av de ”socialistiska staterna”, men detta har hela tiden avvisats av partiledningen:

”När vi har anledning att framföra kritik gör vi det av omsorg om socialismen… VPK är motståndare till att göra allmänna fördömanden av det ena eller andra partiet.”

Kent Lindkvist har gjort en detaljerad genomgång av VPK:s östrelationer efter 1977. Årtalet har valts med tanke på att APK bildades då. Det verkar som om de östeuropeiska stalinistpartierna under de närmaste åren efter partisprängningen gynnade APK. Men eftersom VPK förblev det större partiet av de två, normaliserades uppenbarligen förbindelserna mellan VPK och broderpartierna rätt snabbt. Bo Hammar träffade 1990 Hermann Axen i DDR.

Axen förklarade då, att ”den högsta sovjetiska ledningen var djupt inblandad i striderna i VPK under 70-talet: ‘Jag sade flera gånger till Suslov och Ponomarjov att det var fel att splittra VPK och bilda APK. Man borde inte uppmuntra något sådant.” Med vissa länder har VPK inte haft något som helst samröre med, t ex Albanien. Med en del länder, t ex Mongoliet, har förbindelserna varit broderliga, men har inte sträckt sig över ömsesidiga lyckönskningstelegram till varandras partikongresser.

När det gäller det kinesiska kommunistpartiet, bröt det förbindelserna med SKP, när maoisterna bröt sig ut och bildade KFML 1967. Men när Kina började avveckla maoismen, för att övergå till en mera kapitalistisk politik, ledde det till att Kinas Kommunistiska Parti fick förnyat intresse för VPK. Vid 1981 års VPK-kongress fanns således en observatör från KKP närvarande. Under de följande åren skedde en rejält töväder mellan VPK och det kinesiska kommunistpartiet. I april 1983 reste en delegation från VPK, med partiledaren Lars Werner i spetsen, till Kina, där de mottogs bl a av KKP:s generalsekreterare Hu Yaobang.

När det sovjetiska kommunistpartiet fick redan på resan, framförde de till VPK-delegationen sina förhoppningar om, att mötet inte skulle utmynna i ”antisovjetiska uttalanden”! I sitt hälsningsanförande vid 1985 års VPK-kongress, beskrev Lars Werner de återupptagna förbindelserna med KKP som en ”stor händelse i våra internationella förbindelser”.

Eventuella invändningar avvisade VPK-ledningen med att ”skilda meningar i olika frågor kan förekomma men utgör inget hinder för vänskapliga förbindelser”.

Men efter massakern på Himmelska Fridens Torg den 4 juni 1989 fick dock VPK så kalla fötter, att förbindelserna med det kinesiska kommunistpartiet avbröts. Vänsterpartiet har därefter inte velat återuppta förbindelserna med KKP, men det har i gengäld APK gjort.

Nordkorea var ett annat land, som VPK hade synnerligen goda förbindelser med. ”Vi är glada över de utmärkta förbindelser som finns mellan våra båda partier”, hälsade VPK till Koreas Arbetarpartis sjätte kongress 1980. Därefter skickade VPK årligen ett telegram till Kim Il-Sung och hans parti med ”varmaste välgångshälsningar”. 1983 besökte Lars Werner, Bo Hammar och Catarina Edgar Nordkorea. Efter besöket skrev de, att ”även om det finns mycket i Korea som är främmande för våra uppfattningar så kan man inte undgå att imponeras av den fantastiska återuppbyggnaden av ett land som var totalförstört 1953 efter Koreakriget.”

I ett telegram med anledning av Kim II-Sungs 75-årsdag 1987, underströk VPK och Lars Werner Kims personliga insatser:

”Vänsterpartiet Kommunisterna och jag personligen gratulerar Dig hjärtligt med anledning av Din 75-årsdag och vill uttrycka vår höga värdering av de stora insatser Du gjort under decennier för Koreas arbetarklass och folk och i den världsomspännande antiimperialistiska kampen… Vi önskar Dig framgång i arbetet för ett fredligt och kärnvapenfritt Nordöstasien, god hälsa och ett långt liv. Varma kamratliga hälsningar”.

Det hängivna utbytet av smicker mellan det svenska och nordkoreanska partiet och deras respektive partiledare fortsatte ända fram till Berlinmurens fall, då VPK plötsligt upptäckte att det hade varit Sveriges mest hängivna antistalinistiska bålverk genom tiderna. Efter 1989 har Vänsterpartiet således sorgfälligt undvikit alla kontakter med Nordkorea.

Med vissa länder och partier, som Vietnam och Kuba, har VPK haft mer än goda förbindelser. Vänskapen med Vietnams Kommunistiska Parti nådde sin höjdpunkt under Vietnamkriget. Det fortsatte sedan, om än i ett mera formellt tonläge. Inställningen till Laos var ungefär det samma, men utvecklades sig inte till något mer än utbyte av lyckönskningstelegram.

När det gällde Kambodja, var förhållandet mera komplicerat. Man hade inga förbindelser med den maoistiska Pol Pot-regimen, men väl senare med den Vietnamstödda Heng Samrin-regeringen. Men även där förblev relationerna på en låg och outvecklad nivå. VPK fortsatte att försvara Vietnam efter krigsslutet.

Under riksdagsåret 1978-79 avvisade Bertil Måbrink vid flera tillfällen blankt alla angrepp på Vietnam från borgerligt och socialdemokratiskt håll. Även 1980-81 försvarade han principiellt de åtgärder som den vietnamesiska regeringen vidtog:

”Har det undgått borgerligheten att tusen och åter tusen vietnameser i f d Sydvietnam begick grova brott mot sina bröder och systrar – tortyr och mord? Är det dessa människor som borgarna ömmar för?”

Ännu under riksdagsåret 1984-85 förnekade Måbrink att det fanns tvångsarbete i Vietnam:
”Det finns ingen tvångsarbetslag i Vietnam. Däremot finns en lag som säger att man
måste ta anvisat arbete.”

Men så 1987-88 motionerade VPK om att ”Omskolningslägren ska tömmas eller stängas”, och i 1989-90 års partimotion förklarade man att ”vi fått en mer realistisk bild av Vietnam, som granskats närgånget av massmedia”. Det är oklart om VPK:s förändrade hållning berodde på att man tagit intryck av fakta eller om man gett efter för högervindarna – förmodligen var det en kombination av båda delarna.

Kuba är ett annat land som VPK från början har haft synnerligen goda förbindelser med. Med anledning av den kubanska revolutionens 20-årsdag skickade VPK sina ”varmaste välgångshälsningar”, därför att man var ”förvissat om att Kubas folk går mot nya segrar i kampen för fred, demokrati och socialism”. 1980 skickade VPK en hälsning till Fidel Castro personligen:

”Under ditt ledarskap har de kubanska kommunisterna och det kubanska folket många gånger visat sin heroiska insats i kampen för fred, nationellt oberoende och socialism. Vi svenska kommunister bekräftar ännu en gång vår helhjärtade solidaritet och vårt stöd.”

Även i riksdagen försvarade VPK Kuba. Under riksdagsåret 1986-87 försiggick en debatt mellan Bertil Måbrink och centerpartisten och förste vice talmannen Thorsten Bengtsson:

”För det första säger herr Bengtsson att inga allmänna val har hållits på Kuba sedan 1959. Det är lögn. Herr Bengtsson som sitter i utrikesutskottet borde väl vara informerad om att det förra året hölls ett parlamentsval på Kuba”.

I en partimotion från samma år skrev VPK:

”1970-talet har också präglats av snabba framsteg vad gäller skapandet av demokratiska institutioner och en decentralisering av beslutsfattandet och i december inleddes landets första valda riksdag sitt arbete”.

Ett flertal resor har gjorts till Kuba. Rapporterna därifrån har varit översvallande entusiastiska, med handskakningar med Fidel Castro i Revolutionspalatset som höjdpunkt. Men från 1990 har Vänsterpartiet i princip nollställt sina utlandsförbindelser, och några kontakter med Kuba verkar man därefter inte att ha haft.

Det allra mest typiska exemplet på VPK:s reformistiska och av dubbel bokföring präglade inställning till de realsocialistiska regimerna, var Etiopien. Från början stödde VPK den eritreanska befrielsekampen, och ännu 1987 förklarade VPK i ett brev till den eritreanska befrielserörelsen EPLF:

”VPK tar detta tillfälle i akt för att upprepa vår solidaritet med det eritreanska folket i dess kamp för rätten att bestämma sitt öde”.

Men när Dergen kom till makten 1974 och introducerade ”socialistiskt” styre i Etiopien, försökte VPK sitta på två stolar – d v s, att stödja både regimen i Addis Abeba och befrielserörelserna i Eritrea, trots att de var i krig med varandra. I riksdagen 1980-81 förklarade Bertil Måbrink, att politiken i Etiopien ”kommer att leda till demokrati”. Att många människor satt inspärrade utan rättegång bemötte Måbrink med att ”man kan rikta kritik mot regimen i Etiopien för att fångar inte blivit föremål för rättegång. Jag har personligen framfört den kritiken. Man har svarat mig att många av dessa då skulle dömas till döden. Dagligen släpps också människor från fängelserna”.

I de hälsningstelegram VPK sände till de kongresser som Etiopiens Förenade Arbetarparti, den styrande militärdiktaturens parti, höll 1982 och 1984, hette det att ”Vårt parti har med stort intresse och sympati följt era strävanden att utveckla det etiopiska samhället i socialistisk riktning”.

Bertil Måbrink m fl ledande VPK-are besökte Etiopien i mitten av 1980-talet, där de framförde sina förhoppningar om en ”stor seger för de progressiva krafterna i hela området”. Ännu under riksdagsåret 1984-85 tillbakavisade VPK i en partimotion påståenden om att den etiopiska regeringens ”strid med oppositionella grupperingar i Eritrea och Tigre” skulle vara ”huvudorsaken till [svält] -katastrofen”. I stället menade man att detta ”bör ses som ett led i den kampanj som drivits av mot Etiopien fientliga krafter alltsedan revolutionen 1974”.

Men så sprang verkligheten i kapp Vänsterpartiet, och i en partimotion i riksdagen 1990-91 skrev man om Etiopien, att ”rimligen borde demokratikraven snart slå igenom även i detta land”…
Slutligen regimerna i Östeuropa. Minst utvecklade har förbindelserna med Jugoslavien varit. I telegram stödde man Jugoslaviens Kommunistiska Förbunds inställning när det gällde socialistisk självförvaltning, principen om icke-inblandning i andra kommunistpartiers angelägenheter, samt landets roll i den alliansfria rörelsen.

Men med tanke på Vänsterpartiets nuvarande hängivenhet för ”socialistisk marknadsekonomi”, är det förvånande att det aldrig förekom några resor till den socialistiska marknadsekonomins förlovade land, Jugoslavien. Desto hjärtligare var förbindelserna med Bulgarien.

Med anledning av Bulgariens Kommunistiska Partis 90-årsjubileum 1981, sände VPK ett telegram som hyllade ”den store Georgi Dimitrov” – Stalins lydiga redskap som Kominterns generalsekreterare 1935-43 – en ”framstående [‘outstanding’] revolutionär personlighet”, och det bulgariska kommunistpartiet, som ”i dag står inför det komplicerade problemet att utveckla och stärka socialismen i Bulgarien. Stora framsteg har uppnåtts sedan er revolution segrade”.

En VPK-delegation besökte Bulgarien 1984:

”Man måste nog säga att delegationen fick ett gott intryck. God planering, systematiskt, hårt och målmedvetet arbete har gett en god försörjning som resultat. Naturmiljöskyddet är välutvecklat och man arbetar metodiskt”, rapporterade Per Franke i VPK-information. Men efter 1989 års revolutioner i Östeuropa slutade VPK så tvärt att hylla ”den store Georgi Dimitrov”…

I gengäld var Tjeckoslovakien en källa till oro. Invasionen 1968 ledde till en gemensam protest från VPK-ledningen och den tjeckoslovakiska ambassaden i Stockholm. Gruppen kring Norrskensflamman stödde dock invasionen, vilket kom att lägga grunden till APK:s utbrytning nio år senare.

Men som alltid förde VPK en vacklande, reformistisk, politik. Man besökte båda de XIV:e kongresser som det tjeckoslovakiska kommunistpartiet organiserade; först genomfördes en underjordisk 1968, sedan gjordes den om i en laglig och regimkontrollerad form 1971. VPK fortsatte dock att fördöma Husakregimen, men samtidigt avslogs alla motioner till partikongresserna om att stödja Charta 77. Under 1980-talet skedde dock uttalanden från VPK-ledningen, där man protesterade emot förföljelserna av Charta 77.

Lindkvist har bara registrerat ett VPK-besök på en tjeckoslovakisk partikongress, nämligen 1986. Enligt uppgift från det tjeckoslovakiska kommunistpartiet 1987, förklarades det att ”TKP upprätthåller regelbundna kontakter med VPK i Sverige”, l september 1990 framförde TKP en invit till Vänsterpartiet om samarbete, men det har inte utvecklats från svenska sida.

Det är väl föga underligt. I en intervju i Dagens Nyheter 1989 hade Lars Werner förklarat, att VPK inte haft några som helst kontakter med det tjeckoslovakiska kommunistpartiet sedan 1968…

Polen har varit ett lika knepigt fall för VPK. 1980 framförde VPK sina ”hjärtligaste hälsningar till vårt polska broderparti och delegaterna vid partiets åttonde kongress”. Meddelandet avslutades med hälsningen ”För vänskap mellan Polens Förenade Arbetarparti och Vänsterpartiet Kommunisterna!”

När det polska kommunistpartiet året efter höll en extrakongress, skickade VPK ett telegram, som bl a uttryckte ”vår förhoppning att de vänskapliga relationerna mellan våra partier liksom mellan våra länder skall utvecklas ytterligare i framtiden”. Detta var dock i ett läge, då relationerna var ansträngda mellan den sovjetiska regimen och Polen. I ett riksdagsanförande 1980-81, förklarade Lars Werner att det ”pågår en omfattande demokratisk och socialistisk förnyelseprocess i vårt grannland Polen. Vi kämpar själva i vårt parti för en socialistisk demokrati, och vi ser naturligtvis med stor sympati på utvecklingen i Polen”.

Före kuppen i december 1981 ansåg VPK att Polens Förenade Arbetarparti hade ”demokratiserats och förnyat sin ledning och politik”. Statskuppen blev ett allvarligt bakslag för VPK:s reformistiska politik. När Bo Hammar 1982 utgav en skrift om Polen, lade han i den huvudansvaret för kuppen på ”de krafter som under hela efterkrigstiden lett Polen, i första hand Polens Förenade Arbetarparti”. I en partimotion i riksdagen 1989-90 förklarade VPK:

”Strejkerna sommaren 1980 och Solidaritets framväxt blev början till slutet för enpartiregimen. Det militära maktövertagandet den 13 december 1981 kunde bara tillfälligt stoppa utvecklingen mot demokrati”.

När den ungerska revolutionen krossades 1956, stödde SKP denna. VPK omvärderade aldrig den ståndpunkten, vilket gjorde förhållandet till det ungerska kommunistpartiet avsevärt mycket hjärtligare än till de tjeckoslovakiska och polska partierna.

”VPK framför sina varma hälsningar till Ungerns Socialistiska Arbetarparti… Länge leve vänskapen mellan USAP och VPK”, hette det i VPK:s hälsning till det ungerska kommunistpartiets tolfte kongress 1980. En ungersk delegation, inbjuden av VPK, kom till Sverige 1983. Enligt Ny Dag konstaterades stor åsiktsgemenskap mellan de två broderpartierna. Det skedde sedan ett otal resor till Ungern, men enligt Lindkvist mest till olika samhällsvetenskapliga konferenser. Men när stalinistregimerna började att falla som käglor, tvekade inte Bertil Måbrink för ett ögonblick att i TV den 9 augusti 1989 skjuta sitt broderparti i ryggen:

”Jag är inte alls förvånad över att kommunistpartierna i Ungern och Polen lidit nederlag i de val som hållits. Vem vill ge förtroende åt makthavare som på ett så groteskt sätt tillämpat socialismen?”

Dock återgick man till en mera försiktigt positiv syn i en partimotion under riksdagsåret 1989-90:

”I Ungern har demokratiseringsprocessen pågått sedan länge och har haft ett lugnt och fredligt tempo. Redan under Janos Kadars ledning introducerades viktiga reformer och Ungern intog en alltmer självständig hållning i förhållande till Sovjetunionen”. Några förbindelser med det gamla stalinistpartiet har dock Vänsterpartiet inte haft. Relationerna med SED i Östtyskland lär ha varit relativt frostiga. Möten mellan partierna har ofta börjat med, att SED-representanterna har tillrättavisat VPK. Grälen ska oftast ha handlat om olika välkända dissidenter, som Rudolf Bahro, Wolf Biermann och Robert Havemann. Dock normaliserades tydligen förbindelserna i mitten av 1980-talet. Enligt Ny Dag från 1985 sammanträffade Lars Werner i Berlin med Hermann Axen, politbyråmedlem i SED, varvid de ”diskuterade åtgärder för vidareutveckling av förbindelserna mellan de båda partierna”. Enligt vad SED sa officiellt, var dock förbindelserna mellan SED och VPK utmärkta – men det ska man självklart inte lita på.

Störst uppmärksamhet fick VPK, när man deltog i firandet av DDR:s 40-årsjubileum, kort innan att det Honeckerregimen föll.

”Kamrat Erich Honecker. Inför denna 40-årsdag önskar vi kamraterna i SED och medborgarna i DDR stor framgång i socialismens byggande. Med kommunistisk hälsning”, var det budskap som VPK framförde.

Arbetaren 4/90 intervjuades Bertil Måbrink om varför han var närvarande vid jubileet. Efter mycket slingrande och förnekande, avslutande han intervjun med att säga, att:

”Jag kan hålla med om att så här efteråt när vi har alla fakta om bristande demokrati och korruption i DDR att det inte var så lyckat kanske. Det var inte bra. Men östtyskarna själva har ju varit okunniga om detta. Det är lätt att vara efterklok.”

VPK-information angav dock Måbrink som skäl till deltagandet, att den östtyska oppositionen (!) ville att VPK skulle bibehålla kontakten med SED och DDR.

Det parti som VPK länge hade de allra bästa förbindelserna med, men som också blev de mest kontroversiella, var med Rumäniens Kommunistiska Parti. Redan sommaren 1971 besökte C-H Hermansson, Lars Werner och Eivor Marklund Bukarest. Hermansson talade på ett stort möte ihop med Ceaucescu, och de gjorde gemensamma uttalanden om oberoende och icke-inblandning för de olika kommunistiska partierna.

Medan de östeuropeiska stalinistpartierna under de närmaste åren efter partisprängningen 1977 gynnande APK, var reaktionen från det rumänska partiet den rakt motsatta. Man inbjöd Bo Hammar till Rumänien, som där hade ett långt samtal med Ceaucescu, vilket resulterade i ett rumänskt uttalande om stöd till VPK mot utbrytarna. Enligt VPK-information hade samtalen ”bekräftat de förbättrade förbindelserna mellan de två partierna” och att de hävdat sin ”gemensamma vilja att vidareutveckla och fördjupa de vänskapliga och solidariska förbindelserna mellan det rumänska kommunistpartiet och VPK i Sverige”.

På VPK:s kongress 1978 gjorde den rumänske delegaten ett uttalande på ungefär samma tema. Werner och Hammar besökte åter igen Rumänien 1981. Efter ett sammanträde med Ceaucescu utfärdades en presskommuniké, där det förklarades att ”båda parter uttryckte sin tillfredsställelse över vänskapen och det goda samarbetet mellan Rumäniens Kommunistiska Parti och Vänsterpartiet Kommunisterna och sin beslutsamhet att utveckla kontakterna och solidariteten”.

Även vid VPK:s kongress 1981 fanns det en representant från Rumänien, som där framhöll vänskapen och det goda samarbetet med VPK. När Ceaucescu fyllde 65 år 1983, skickade Werner personligen sina ”varma gratulationer”, med förhoppningen om ”ännu många års framgångsrik verksamhet för dessa stora målsättningar (avspänning, nedrustning och fred)”.

1984 besökte Hammar och Måbrink Bukarest. I en kommuniké, publicerad i den rumänska partitidningen Scinteia, underströks det att relationerna mellan de båda partierna ”präglas av vänskap, solidaritet och samarbete. Båda parter uttryckte sin önskan att utveckla dessa förbindelser till ömsesidig fördel för de båda partierna, länderna och folken”.

Från 1987 försämrades dock relationerna mellan VPK och RKP. Anledningen till detta var det i massmedia mycket omtalade fallet Stoican. En svensk kvinna, gift med en rumänsk man, protesterade mot att de rumänska myndigheterna inte tillät att hennes make och dotter fick resa till Sverige. VPK-ledningen kände sig uppenbarligen besvärad av trycket från allmänheten, för man instämde i protestkören.

Från oktober 1988 protesterade man också emot diskrimineringen av den ungerska minoriteten i Rumänien. När stalinistregimerna började falla i Östeuropa, skärptes VPK:s ton emot Ceaucescudiktaturen också drastiskt. I en riksdagsmotion 1989-90 förklarades det, att Rumänien utvecklades i ”totalitär riktning”. I november 1989 förklarade Bertil Måbrink i riksdagen, att ”även denna groteska samhällsstruktur och dess härskare kommer att smulas sönder av ett folkligt uppror”.

I slutet av 1989 fördömde så Lars Werner ”Ceaucescus våldsregemente”, varvid han kallade regimen ett ”rent kejsarvansinne”.

Men ännu när Rumäniens Kommunistiska Partis genomförde sin kongress i november 1989, skickade VPK ett hälsningstelegram. Året efter försökte partisekreteraren Kenneth Kvist förklara det hela med, att hälsningen inte riktades till partiet, utan till kongressombuden.

Formuleringen – ”Vi välkomnar den stora omvandling som pågår i många socialistiska länder. Glasnost och perestrojka öppnar perspektiv för socialismens förnyelse” – skulle enligt Kvist ses som en skarp kritik av den rumänska regimen. Måbrink försvarade kontakterna med att, andra partier gjort samma bedömning som VPK, nämligen ”att man delvis var medveten om detta (bl a övergrepp på de demokratiska fri- och rättigheterna), men såg genom fingrarna bara därför att Ceaucescu hårdnackat vägrade underordna sig Moskva”.

Sovjetunionen slutligen. Relationerna med det sovjetiska partiet var rätt svala, efter det att APK brutit sig loss. På 1978 års VPK-kongress prisade den sovjetiske delegaten vänskapen och solidariteten ”mellan de svenska och sovjetiska kommunisterna”; en lagom neutral formulering, som kunde omfatta både VPK och APK. Relationerna irriterades också av att VPK kritiserat Sovjetunionen för dess invasion av Afghanistan och för den grundstötta sovjetiska ubåten U 137.

VPK kritiserade också 1985 utplaceringen av sovjetiska kärnvapenbärande SS20-missiler i Östeuropa. I gengäld kritiserade det sovjetiska kommunistpartiet VPK 1981 för dess agerande i Polen, varvid VPK svarade med att man oroades ”över vissa uttalanden i Polens socialistiska grannländer och där oroväckande paralleller har dragits med utvecklingen i Tjeckoslovakien 1968”.

VPK sände också 1981 och 1983 ”kamratliga” hälsningar till SUKP – enligt den nu gällande vänsterpartistiska tolkningsmodellen, så innebar detta en markering om att man bara hade ”diplomatiska” förbindelser med det sovjetiska partiet och inget mera.

Fast problemet är ju, att ingen annan än vänsterpartister uppfattar saken på det sättet… Detta innebar dock inte ett stopp för resandet. När Brezjnev dog 1982 gjorde Werner ett officiellt uttalande, där han framhöll hans insatser för fred och avspänning. Vid Andropovs död förklarade Werner, att det var en ”stor förlust för Sovjetunionen och dess kommunistiska parti”, eftersom han introducerat ”en rad viktiga och nödvändiga reformer”.

Man deltog även vid begravningarna av de båda ledarna. När Sovjetunionen firade sitt 60-årsjubileum i november 1982 fanns VPK på plats; olika studiedelegationer besökte Sovjetunionen vid två tillfällen på hösten 1983, en gång i juni 1984 och en gång 1985; Lars Werner träffade SUKP på senhösten 1984; en fem personer stark miljödelegation åkte 1986; och samma år åkte partisekreteraren till en ”vetenskaplig konferens” i Moskva. Tala om ”diplomatiska förbindelser”!

Anledningen till att VPK och SUKP fortsatte att upprätthålla ”kamratliga” förbindelser med varandra, visade sig delvis bero på pragmatiska orsaker. Sovjetunionen använde sig nämligen av VPK som förmedlare, när man ville komma i kontakt med viktiga svenska socialdemokrater eller andra intressanta personer. Men paradoxalt nog innebar Gorbatjovs makttillträde, att intresset för VPK från sovjetisk sida nästan helt försvann. Ville man ha kontakt med SAP, ja, då gick man direkt till källan och inte via VPK!

Sammanfattningsvis kan man konstatera, att VPK:s relationer med broderpartierna inte har präglats av några djuplodande ideologiska och principiella överväganden, utan i stället av pragmatism och opportunism. När den allmänna opinionen har kritiserat olika företeelser, t ex invasionen av Tjeckoslovakien, militärkuppen i Polen eller Stoicanfallet i Rumänien, har VPK slutit upp bakom kritikerna.

Men när det hela har lugnat ner sig, har VPK försökt normalisera förbindelserna igen. När det gäller en rad länder, som Bulgarien, Ungern, Kina och Nordkorea, har VPK aldrig framfört någon kritik emot dem, utan tvärtom har man slösat med smickret när man beskrivit deras ledare. Detta trots att samhällssystemen i dessa länder inte kvalitativt har skiljt sig åt från de i Tjeckoslovakien och Polen. Först efter det att stalinistregimerna i Östeuropa slutgiltigt fallit, har VPK uttalat sitt totala fördömande av dem. Mindre hänsynsfulla personer skulle naturligtvis kalla detta ”hyckleri”…

På 1990 års kongress nollställde Vänsterpartiet sina internationella förbindelser. Eller som Lars Werner uttryckte det i sitt tal:

”Vi har inte några broderpartier, vi har inte några speciella förbindelser med något parti, vi har inte några särskilda band till andra partier – Kominterntraditionen är död och begraven”.

Detta har avspeglats tydligt i den debatt som förts inom partiet. Det principiella fel man anser att man gjorde, var inte att man hade förbindelser med stalinistpartierna, utan att man hade utländska förbindelser över huvud taget, i synnerhet då medlemskapet i en international. Eftersom det är Lenin som förknippas med internationalismen och inte Stalin, är det ”leninismen” som man kräver att Vänsterpartiet ska göra sig av med. Därför försöker Vänsterpartiet just nu framställa sig som ett genompräktigt, helyllesvenskt, genomreformistiskt parti. I det nya partiprogrammet står det: ”Vår politik kan inte byggas på dogmer och beroende av utländska partier”.

Däremot vill man förbättra FN, ESK (Europeiska säkerhetskonferensen). Europarådet och Nordiska rådet. Självklart finns det inte ett ord om behovet av en stark socialistisk arbetarintemational – däremot faktiskt att ”internationellt fackligt samarbete blir allt viktigare i vår tid”! Nåja, helt isolerat har Vänsterpartiet inte varit. Man har haft kontakt med Socialistisk Folkeparti i Danmark, Sosialistisk Venstreparti i Norge, Vänsterförbundet i Finland och det franska kommunistpartiet.

Vänsterpartiet har dock valt att ligga lågt, när det gäller Östeuropa. De enda gamla stalinistpartier man har haft kontakt med är PDS i Tyskland och de f d kommunistpartierna i Baltikum. Detta trots att även de andra öststatspartierna i regel har döpt om sig till ”socialdemokrater”, att de oftast för samma politik som Vänsterpartiet, samt att de har varit intresserade av att återuppta förbindelserna. Man ska dock inte utesluta att Vänsterpartiet i framtiden återknyter förbindelserna med åtskilliga av de forna broderpartierna, om det politiska klimatet i Sverige skulle tolerera detta.

För Vänsterpartiet är, precis som tidigare, ett opportunistiskt parti – och det liket är med all säkerhet det sista man kommer att kasta ut ur garderoben… Men det intressantaste med rapporten är egentligen inte alla fakta om hur vänsterpartisterna åkt skytteltrafik till Östeuropa, för det hade ju alla ändå ett visst hum om. Den är nämligen ett skolexempel på hur ett reformistiskt-opportunistiskt parti resonerar och agerar.

Det visar hur det går, när ideologi och principer ersätts med diverse kortsiktiga manövrer och genvägar. Hur det går, när man medvetet ljuger eller döljer fakta. Hur det går, när man väljer att försöka reformera klassamhället genom ruttna kompromisser, i stället för att störta det. Tyvärr uppfattar väl knappast någon vänsterpartist rapporten på här sättet, utan enbart som ett bevis på att man ”slutligen” rensat ut alla lik ur garderoben.

Så här långt skulle man dock ändå vara fullt beredd att avge ett positivt omdöme om vänsterpartirapporten. Förvisso finns det invändningar mot både det ena och det andra. Men det är ju trots allt uppenbart, att arbetsgruppen eftersträvat att göra en intellektuellt hederlig produkt.

Men så kommer man till Sven-Eric Liedmans ”ovetenskapliga efterskrift” i rapporten. Liedman är professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Enligt egen uppgift, har han aldrig varit medlem i VPK, utan bara varit sympatisör. Trots detta, är hans korta efterskrift den del av rapporten, som mest inriktat sig på att diskutera de ideologiska frågor, som legat all grund för Vänsterpartiet.

Få har väl betytt så mycket för spridningen av Karl Måne och Friedrich Engels verk i Sverige som Liedman. Ännu år 1987, i boken Positivism och marxism, förklarade Liedman, att det ”talades ganska mycket om ‘marxismens kris’ på 1890-talet och kring 1900; bland dem som nyttjade uttrycket märks Georgij Plechanov och Georges Sorel. På 1920-talet blev uttrycket åter populärt -liksom på 50-talet, och 70-talet.” Men Berlinmurens fall har fatt även denne lärde idéhistoriker att i praktiken döma ut marxismen fullständigt. Den ryska revolutionen genomfördes i ett perspektiv av att den behövde spridas till den omgivande världen, för att den skulle kunna överleva; detta var en allmänt vedertagen uppfattning under Kommunistiska Internationalens första år.

”Den proletära internationalismen kräver för det första, att de intressen, som knyts till den proletära kampen i ett enskilt land, ska underordna sig de intressen, som knyts till kampen i världsmåttstock; för det andra kräver den, att de nationer, som hemfört segern över bourgeoisien, ska ha förmåga och vilja att frambringa de största nationella offer för att störta det internationella kapitalet”, förklarade Lenin 1920.

Men 1924 framlade Stalin sin teori om ”socialism i ett land”. Enligt den var Sovjetunionen tvärtom fullt kapabel att uppnå det socialistiska stadiet helt på egen hand, bara man uppvisade lite god vilja. Men det stannade inte vid detta.

”En internationalist är utan förbehåll, utan tvekan, utan villkor, beredd till att beskydda Sovjetunionen”, förklarade Stalin 1927. Sovjetunionens och det sovjetiska kommunistpartiets behov förklarades vara överordnade allt annat. Den som inte ställde upp på detta, stöttes ut ur Komintern. Men medan SKP/ VPK/Vänsterpartiets praktiska arbete konstant utvecklades i pragmatisk-reformistisk riktning, fortsatte man på det teoretiska planet att tämligen okritiskt släpa med sig ”socialismen i ett land” och andra av Stalin, Chrusjtjev, och Brezjnev, konstruerade dogmer. Detta är en av de viktigaste orsakerna till att Vänsterpartiet Kommunisterna bibehöll förbindelserna med partierna i Östeuropa ända fram till det bittra slutet.

Som Liedman förklarar, ansågs det nämligen inom VPK som en självklarhet, ”att den ryska revolutionen var en oåterkallelig händelse. Vad som än skulle ske, skulle Sovjet fortsätta att vara ett postrevolutionärt samhälle. Tolkat i traditionellt marxistiska termer skulle det dessutom representera ett högre stadium… Sovjetunionens fall innebär här det definitiva slutet på denna föreställningsvärld. Revolutionen kunde inte bara leda till ett uselt och omänskligt samhälle; den kunde också göras om intet. Den ‘reellt existerande socialismen’ kunde upphävas”.

Vänsterpartiet skulle nu alltså vara berett att kasta teorin om socialism i ett land, och över huvud taget hela den dogmatiska, mekaniska och stalinistiska form av marxism, som kvarlevt inom partiet ännu in i våra dagar, över bord – det låter onekligen lovande! Men detta utslag av klarsynthet blev uppenbarligen för mycket för Liedman, för i stället drar han följande slutsats:

”Det innebär… att hela kategorin ‘socialistiskt samhälle’… måste överges [!] …Man kan och bör ha ideal, man kan och bör ha riktvisare för sin dagspolitik. Men man måste uppge alla tankar på ett samhälle där ens egna idéer tränger ut [?!] alla andras eller åtminstone förhindrar att de andras idéer kan förverkligas [?!]”.

Fortfarande ”tror” Liedman, att det finns klassmässiga konflikter i Sverige:

”Men det betyder inte att lösningen av konflikter skulle kunna ligga i den ‘öppna och skoningslösa striden’ som Marx, Engels, Lenin osv menade”.

Liedman går rent av så långt, att han kräver att alla ”krigiska metaforer”, som ”strid” och ”kamp”, ska rensas ut ur partiets språkbruk:

”Menar partiet allvar med sin bekännelse till de demokratiska spelreglerna skorrar talet om skoningslös strid illa. Då gäller att genom goda och övertygande argument vinna folk på sin sida. Man kan inte tala som om man ständigt var inlåten i en envig på liv och död och samtidigt delta i förutsättningslösa förhandlingar.”

Vänsterpartiet – det enda parti i Sverige, som inte kämpar för något! Marx då? Jodå, Liedman anser att mycket av det han sagt om ”kapitalismens klasskaraktär, om tendenserna till monopol etc… fortfarande är giltigt.”

Fast det skulle ”behövas nya marxska analyser av det sena 1900-talets kapitalism, inspirerad av hans materialism men helt obunden av hans resultat och hans framtidsprognoser.”

Men när det gäller det viktigaste hos Marx, hans revolutionära åskådning, ”finns i dag ingenting att hämta hos Marx; varje klokt vänsterparti måste inse detta. Redan ryska revolutionen kunde förenas med Marx förutsägelser enbart genom Lenins hårdhänta retuschering; och det förhållandet att sedan denna revolution inte blev startsignalen för en världsrevolution kunde tvångsanknytas till den marxska föreställningsvärlden bara i och med Stalins gravt omarxistiska tes om ‘revolutionen i ett land’.”

Nu är dock Liedmans braskande upptäckter inte nya. Liknande fördömanden utstötte olika reformister och bakåtsträvare över den ryska revolutionen. Han nyupptäcker Eduard Bernstein, som 1899 utdömde allt revolutionärt inom den socialistiska ideologin och i stället proklamerade att ”rörelsen är allt, målet intet”.

Ja, Liedman tom hamnar på samma nivå som de vid sekelskiftet verksamma ultrareformistiska brittiska fabianerna. De var lika hängivna motståndare till allt vad kamp hette, som de var övertygade om det riktiga i att ”genom goda och övertygande argument vinna folk på sin sida.”
Lars-Arne Norberg var den på Vänsterpartiets kongress i januari 1993, som föredrog rapporten. Efteråt har han förklarat, att det var Liedmans avsnitt som han förväntade sig mest rabalder om. Men tvärtom visade det sig, att responsen för just det var helt översvallande bland kongressdeltagarna.

Redan i sitt inledningstal prisade Lars Werner det, och när det var Gudrun Schymans tur att tala, beskrev hon Liedmans bidrag i närmast lyriska ordalag. Detta dock är inte fullt så märkligt, som Norborg upplevde det. Omvälvningarna i Östeuropa pulvriserade inte bara Berlinmuren, utan också alla de illusioner och fördomar, som VPK byggt upp under årens lopp.

Under de följande tre åren har de villrådiga och övergivna vänsterpartisterna känt ett starkt psykologiskt behov av att ha dem ersatta med nya illusioner. Liedmans inlägg, som upphöjer Vänsterpartiets hittillsvarande praktik till högsta teoretiska visdom, var förmodligen den bästa julklapp partiet kunde tänka sig. Aldrig förr har så få sidor, innehållande så mycket tvivelaktigt, fått ett sådant entusiastiskt mottagande…

John Andersson

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1993

Perry Anderson och stalinismen

Phil Hearse var medlem av det brittiska Labourpartiet när han skrev denna artikel och medverkar regelbundet i den brittiska teoretiska tidskriften International, varifrån vi översatt det svar till Anderson som vi här publicerar. Från fjärde internationalen 1-2/1984.

Perry Anderson och stalinismen
Phil Hearse

Perry Anderson tar sin utgångspunkt i en djup sympati med Trotskijs försök att bygga en teori om den ryska revolutionens urartning och Sovjetunionens samhälleliga karaktär. Ändå drar han slutsatser som radikalt skiljer sig från Trotskijs beträffande stalinismens internationella roll. Hans slutsatser skiljer sig också radikalt från dem som dragits av Fjärde Internationalen och den överväldigande majoriteten av de organisationer som hänför sig till den trotskistiska traditionen.

Som utgångspunkt bör vi ha klart för oss att Andersons anda och metod står helt i överensstämmelse med Trotskijs. Det finns ingen anledning att försvara något som inte kan försvaras, bara för att «Den gamle» sagt det. «Det farligaste i politiken är att bli fånge i ens egna formler, som i går var ändamålsenliga men i dag berövats allt innehåll.»(1) Marxismen är de successiva approximeringarnas metod. Dessutom fick Trotskij aldrig uppleva de senaste 40 årens stalinistiska utveckling, vilken säkerligen skulle ha berett honom många överraskningar.

Kärnan i Perry Andersons ståndpunkt kan sammanfattas på följande vis: fientlig både gentemot kapitalismen och den proletära demokratin har den stalinistiska byråkratin, mot sin natur, ofta spelat en progressiv roll. Samtidigt som Trotskijs teorier om stalinismen i grunden var korrekta och i vilket fall som helst inte i något väsentligt avseende vederlagts.

Det första man bör notera är att Perry Anderson inte ger någon närmare definition av stalinismen och inte heller redovisar han i vilken mening Trotskij betecknade stalinismen som internationellt kontrarevolutionär. Båda är avgörande för varje försök att vederlägga Trotskijs teorier. Enligt Trotskij låg stalinismens kärna i att den internationella arbetarklassens intressen (världsrevolution) underordnades sovjetbyråkratin. Hans anklagelse mot stalinismen internationellt var inte att den i varje gärning var kontrarevolutionär, utan att den hade övergått till «bourgeoisins ordning»; att det stalinistiska Kominterns centrala uppgift var att försvara byråkratins ställning, som var beroende av att världsrevolutionen inte gjorde några framsteg, utan förblev ofullständig. Med andra ord hade den stalinistiska byråkratin och de partier den kontrollerade anpassat sig till imperialismens fortsatta dominans över världsekonomin och världspolitiken och agerade nu som en kraftfullt hinder för varje försök an krossa imperialismen. När man gör en bokslut över stalinismen måste man ta ställning till just den frågan: Har stalinismen allmänt fungerat som en hinder för imperialismens krossande? Genom att försöka svara både »ja» och «nej» tillskriver Perry Anderson stalinismen insatser av ytterst revolutionär karaktär.

Fredlig samexistens

Perry Andersons centrala misstag i kritiken av Trotskij är att överföra den stalinistiska byråkratins roll inom Sovjetunionen till global nivå. Helt riktigt skriver han att byråkratin inom Sovjetunionen bekämpar såväl den kapitalistiska privategendomen som den proletära demokratin. Sedan hävdar han att «(Trotskijs) misstag var, ironiskt nog, att han trodde att denna motsättning kunde begränsas till Sovjetunionen; medan Socialismen i ett land visade sig vara en terminologisk motsägelse.»

Andersons argumentation är helt felaktig. På det internationella planet har sovjetbyråkratin gång efter annan visat sig redo att försona sig med den kapitalistiska privategendomens fortlevnad, om än inte med den proletära demokratin. Trotskijs argumentation gick just ut på att byråkratin, om den skulle upprätthålla sin makt, inte kunde tillåta försök att återupprätta kapitalismen i Sovjetunionen men att den internationellt skulle försona sig med imperialismen fortsatta existens. Så var fallet därför att revolutionens utbredning internationellt hotade inte bara imperialismen utan också dess eget välde. Den stalinistiska byråkratin var en produkt av att revolutionen begränsats till ett relativt efterblivet land och av att imperialismen fortsatt att utöva ett tryck. Ett revolutionärt uppsving hotade att försvaga byråkratins grepp över den egna arbetarklassen. Att den stalinistiska byråkratin verkligen samarbetade med imperialismen för att kväva revolutioner under Trotskijs livstid kan det knappast råda någon oenighet om.

Låt oss för ett ögonblick tänka oss att Sovjetunionen var »genuint fientligt till kapitalistisk egendom och proletär demokrati» i internationell skala. Det skulle innebära att den stalinistiska byråkratin vore engagerad i en världsomfattande kamp för att upprätthålla byråkratiserade arbetarstater. Varje modus vivendi (samförstånd) med världskapitalismen skulle vara totalt uteslutet. Sovjetbyråkratin skulle slåss för att föra kommunistpartierna till makten överallt (samtidigt som Självständigt agerande av arbetarklassen skulle slås ned. Det vore otvivelaktigt progressivt med en sådan inriktning. Den skulle leda till strider som de stalinistiska partierna inte skulle kunna kontrollera. Nya byråkratiska stater upprättade på detta sätt skulle säkerligen visa sig omöjliga att behärska från Moskva och skulle snabbt undergräva den sovjetiska byråkratins stabilitet.

Detta scenario motsvarar knappast verkligheten. Men det visar också varför byråkratin för att försvara sina egna intressen måste försona sig med imperialismens »individuella, privatkapital.»

Vad är stalinismen?

Vilka är då Andersons bevis mot argumenten för att stalinismen spelat en i grunden kontrarevolutionär roll internationellt? För det första är det omvälvningarna i Östeuropa efter andra världskriget; för det andra Sovjetunionens roll i krossandet av fascismen och avkoloniseringen i Tredje världen; för det tredje är det de revolutioner som genomfens (Kina, Vietnam osv) av partier med ursprung i det stalinistiska Komintern. Vart och ett av dessa argument är tendentiöst och ensidigt.

Andersons brist på definition av stalinismen framkommer i att han utan problem hänför partierna i Kina och Vietnam till den stalinistiska »rörelsen». Det innebär i själv verket att likställa stalinismen med summan av alla de partier och rörelser som uppstod ur Komintern. Det är knappast tillfredsställande. Otvivelaktigt kännetecknades alla de partier Anderson talar om av stalinistiska metoder och uppfattningar. Men samtliga bröt, mer eller mindre, med Moskva, i allmänhet på den avgörande frågan huruvida de borde gripa makten. Med andra ord vägrade de att underordna den egna arbetarklassens intressen under Kremlbyråkratins.

Ursprunget till åtskillnaden mellan de partier som med mössan i handen godtog Kremls diktat och de som vägrade, finns i den ojämna utvecklingen i staliniseringen av Komintern. Av geografiska och sociala skäl visade det sig mycket lättare att få pli på exempelvis de franska och italienska partierna än det kinesiska. Alternativet till att definiera stalinismen som underkastelse Kremls diplomatiska ordning, är att definiera stalinismen som helheten av rörelser med gemensamma teoretiska utgångspunkter, politisk och inre struktur.

Men detta är knappast adekvat för att definiera dessa partiers »rörelselagar». Om stalinismen konstitueras av en gemensam «inställning», varför tar då vissa partier makten mot Stalins direkta order medan andra underordnar sig den egna bourgeoisin? Detta blir ett mysterium om inte stalinismen definieras om underordnande till de diplomatiska intressena hos en byråkratiserad arbetarstat.

Man skulle kunna invända att det i dag finns flera byråkratiserade arbetarstater och att stalinismen därmed skulle kunna definieras som ett underordnande till exempelvis den kinesiska byråkratins intressen. En sådan argumentation verkar rimlig men ändrar inte problemets innehåll. I vilket fall som helst sätter Anderson i sin artikel likhetstecken mellan »stalinism» och den härskande byråkratin i Sovjetunionen. Varför är då partier som brutit med den byråkratin på något avgörande sätt delar av den stalinistiska rörelsen?

»Folkdemokratierna»

I diskussionerna om de sociala omvälvningarna i Östeuropa efter kriget blandar Perry Anderson samman sovjetbyråkratins militärt-byråkratiska intressen med dess påstådda »fientlighet till privatkapitalismen» internationellt. Upprättandet av ett antal buffertstater genomfördes inte på grund av Stalins agg till kapitalismen i Östeuropa utan på grund av Sovjetunionens behov av militär säkerhet. Det finns vissa tecken på, men återigen är inte detta avgörande, att Moskva först tänkte sig buffertstaterna som underordnade Sovjetunionen men inte nödvändigtvis som arbetarstater. Under det som hände kunde byråkratin inte samsas med den lokala kapitalismen. Men det finns ingenting i upprättandet av folkdemokratierna som visar på stalinismens revolutionära roll.

Europas delning skedde med den amerikanska och brittiska imperialismens samtycke i Jalta. De östeuropeiska omvälvningarna skedde samtidigt med stalinismens förräderier mot den grekiska revolutionen och den potentiellt förrevolutionära situationen i Italien och Frankrike. Stalin respekterade sin uppgörelse med Roosevelt och Churchill. Fernando Claudin(2) och många med honom har i detalj dokumenterat de västeuropeiska stalinistiska partiernas uppfattning an den borgerliga demokratin skulle återupprättas efter Andra världskriget.

I sina artiklar om den sovjetisk-tyska invasionen i Polen förutsåg Trotskij att sovjetbyråkratin i vissa situationer för sin egen säkerhet skulle tvingas invadera och till och med ockupera sina grannländer. Han förutsade att byråkratins makt därvid skulle visa sig oförenlig med kapitalismen: en militär-byråkratisk övergång skulle följa.

Upprättandet av buffertstaterna var intimt förknippat med en uppgörelse med imperialismen, vilket bidrog till att skapa en ny (imperialistisk) världsordning efter kriget. Bara om det kunde visas att det var en del av en tendens till expansion och upprättande av nya byråkratiserade stater kan det betecknas som en »revolutionär» sida av stalinismen.

Fascismen

Andersons argumentation om Sovjetunionens roll för nazismens krossande är häpnadsväckande. Han tillstår själv att besegrandet av Hitler inte ingick i Stalins strategi förrän Sovjetunionen invaderades. De byråkratisk-terroristiska metoder Stalin använde i sin krigföring äventyrade många gånger slutsegern. Hur kan en revolutionär marxist överhuvudtaget kreditera stalinismen för Hitlers nederlag utan att nämna de mekanismer genom vilka fascismen kom till makten och Andra världskriget utlöstes?

Fascismens uppkomst och kriget var det pris den internationella arbetarklassen fick betala för sin oförmåga att ta makten under mellankrigstiden: med andra ord för nederlaget i Tyskland, krossandet av revolutionen i Spanien och den franska folkfrontens förräderier. I van och ett av dessa beklagliga fall var stalinismens roll avgörande. I Tyskland saboterade kommunistpartiets »galenskaper» under den »Tredje perioden» varje möjlighet till framgångsrikt motstånd mot nazismen. I Spanien ingrep Sovjetunionen direkt för att slå ned revolutionen och kedja den vid de egna borgerliga målsättningarna — och under tiden mördade man några av det spanska proletariatets främsta ledare. Stalin och stalinismen bär ett tungt ansvar för nazismens seger och för Andra världskriget. Och detta vänder Perry Anderson till en dygd!

När Hitler-Stalin-pakten visade sig värdelös kunde sovjetbyråkratin naturligtvis inte acceptera att dess välde krossades av fascismen. När Trotskij förutsade att Sovjetunionen skulle förlora kriget underskattade han onekligen de sovjetiska massornas uppslutning bakom den kollektiva egendomen och deras förmåga att segra trots den byråkratiska misskötseln av krigföringen. Men det (i slutändan) framgångsrika försvaret av sovjetiskt territorium är inget bevis på några revolutionära egenskaper hos stalinismen.

Den «Tredje världen»

Andersons argument att stalinismen utgjort en »dynamisk» och »allmän» form av övergång till socialism i Tredje världen är fullt av fallgropar. Om vi bortser från argumentet att de vietnamesiska och kinesiska partierna var stalinistiska tycks Andersons ståndpunkt leda till en annan slutsats — nämligen att byråkratiska inslag är nödvändiga och oundvikliga i de halvkoloniala länderna, både för att störta imperialismen och bygga socialismen. Kan det finnas någon annan logik i termer som «allmän» och »dynamisk»?

Förmodligen beror detta på dessa länders lägre kulturella och materiella nivå. Ett sådant resonemang får långtgående konsekvenser, inte minst då den talar mot Trotskijs syn på byråkratiseringen i Sovjet — som Anderson stöder. Om byråkratiska former för mobilisering är »allmänna» och »dynamiska», var då inte stalinismen ett nödvändigt ont även i Sovjetunionen? Detta är nu den vanliga ursäkten för Stalins brott — att han använde brutala men nödvändiga metoder, att proletär demokrati var ogenomförbar i ett så »efterblivet» land och att man i vilket fall som helst inte kan göra en omelett utan att knäcka ägg. Allting från tvångskollektiviseringens vansinne till arbetslägren kan rättfärdigas med sådana argument.

Trotskijs invändning mot byråkratiseringen av den sovjetiska ekonomin var just att samtidigt som det fanns något mycket »dynamiskt» i de kollektiva egendomsförhållandena, utgjorde byråkratin en boja på denna dynamik och en broms för produktivkrafternas utveckling. Det är precis samma argument som framförs av den trotskistiska världsrörelsen i dag — att byråkratin i såväl Östeuropa som i Kina och andra mindre utvecklade länder utgör ett hinder för att maximera den potential som planeringen och den kollektiva egendomen utgör. Om Perry Anderson tror att arbetardemokratin inte fungerar i mindre utvecklade länder undergräver han sin egen argumentation om Sovjetunionen.

Byråkratismen och de halvkoloniala länderna

Hela denna fråga är avgörande för den revolutionära rörelsens framtid i de halvkoloniala länderna — är byråkratiska former det allmänna övergångssättet i dessa länder? Eller är de resultatet av frånvaron av en medveten kamp mot byråkratismen, dvs frånvaron av ett revolutionärt marxistiskt ledarskap? Trotskij själv betraktade knappheten som byråkratins samhälleliga bas och höll det för oundvikligt att byråkratiska metoder och tendenser skulle utgöra ett konstant tryck i mindre utvecklade stater. Det är det som liknelsen med ”polismannen och kön» handlar om. Men han såg det inte som oundvikligt att en byråkratisk kast skulle uppstå i koloniala länder efter en revolution. Han trodde att det skulle kunna undvikas genom ett revolutionärt ledarskaps medvetna kamp.
Kubas exempel visar, åtminstone till en del, att uppkomsten av en privilegierad byråkrati kan undvikas. Uppenbarligen är detta en avgörande fråga för framtiden i ett land som Nicaragua. Är byråkratin omöjlig att undvika? Är den en allmän regel? Kommer samma byråkrati som i Kina att uppstå ur den kommande revolutionen på den indiska kontinenten? Kommer den att ledas av stalinistiska partier?

Och hur skall vi bedöma Sovjetunionens roll i den koloniala frigörelsen? Givetvis har den sovjetiska arbetarstaten haft en oerhörd betydelse för relationerna mellan de samhälleliga krafterna i världen. Trots byråkratins alla förräderier och skändligheter har sovjetstatens existens bidragit till den koloniala revolutionen. Men detta är intestalinismens förtjänst. Dessutom har de stalinistiska partierna i Tredje världen varit, och är, ett av de största hindren för socialismen. Gång på gång har stadieteorin — först en demokratisk revolution tillsammans med den egna bourgeoisin och sedan den socialistiska revolutionen — lett de stalinistiska partierna och deras anhängare in i en fälla. Anderson talar om de partier som i likhet med kineserna bröt med Moskva. Men hur är det med de som inte gjorde det, de verkliga stalinistpartierna?

Att kommunistpartierna i Mellanöstern underordnat sig den arabiska borgarklassen är välkänt. I Irak och Egypten ledde underordnandet under baathismen respektive nasserismen till partiernas utplåning. I Latinamerika är kommunistpartiernas folkfrontslinje skrämmande; i Chile utgjorde kommunistpartiet Unidad Populärs högerflygel. På den indiska kontinenten har de olika kommunistpartierna, i synnerhet de pro-sovjetiska, underordnat sig den lokala borgarklassen. Och i Indonesien ledde kommunistpartiets underordnande till Pekings diplomatiska intressen, genom stödet till Sukarno, till den internationella arbetarrörelsens största nederlag sedan Tyskland 1933.

Kuba och Vietnam

Slutligen skall vi ta upp Sovjetunionens förhållande till de revolutioner som lyckats. Det går inte att komma ifrån att Sovjet fungerat som ett värn för revolutionerna i Vietnam och Kuba. Sovjetunionen har för att försvara sina militära positioner tvingats utvidga sitt operationsområde och söka militära, strategiska och diplomatiska allierade. Normalt har det tagit sig uttryck i allianser med lokala kapitalistiska krafter i Tredje världen; exempelvis den nuvarande alliansen med Syrien och försöket till allians med Sadat i Egypten. Dessa allianser har kommit till stånd på bekostnad av den lokala arbetarklassen och till och med de lokala kommunistpartierna.

I Vietnam och på Kuba försökte Sovjet att utnyttja de diplomatiska och militära möjligheter vilka revolutionerna givit dem. Men Perry Anderson får det svan att bevisa att Sovjetunionen konsekvent stött revolutionerna på Kuba och i Vietnam och Kina. På Kuba genomfördes revolutionen mot det inhemska kommunistpartiet, som till och med satt i tyrannen Batistas regering. I Vietnam var Sovjetunionen en av de huvudansvariga för Genéve-avtalet 1954 då Viet Minh berövades många av de positioner man intagit efter Dien Bien Phu. Stalin motsatte sig det kinesiska kommunistpartiets maktövertagande.

Långt ifrån någon »konsekvent anti-kapitalism» utanför de egna gränserna har sovjetbyråkratin alltid handlat i enlighet med de egna byråkratiska intressena. Detta gäller isynnerhet den koloniala revolutionen. Det senaste exemplet är Sovjetunionens totala och vanmäktiga passivitet vid Israels invasion i Libanon, då byråkratin knappt förmådde sig till normala diplomatiska protester och än mindre gav någon materiell hjälp till PLO. Man stödde dock sin kapitalistiske bundsförvant Assad i Syrien.

Den koloniala revolutionen har förvisso tjänat på den sovjetiska arbetarstaten. Men den har inte tjänat på stalinismen. Uppkomsten av världsstalinismen var inte oundviklig. Den uppstod ur väldigt specifika omständigheter och drevs fram av enorma sociala krafter. Men ytterst var det möjligt att undvika urartningen av Bolsjevikpartiet, ryska revolutionen och Komintern. Mänskligheten har fått betala en enormt pris för detta. Kampen för socialismen har hållits tillbaka i 50 år.

Genom sin vägran an erkänna stalinismens kontrarevolutionära roll internationellt underskattar Anderson de praktiska uppgifter som revolutionära marxister står inför i varje sektor av världsrevolutionen. Ty varken i de utvecklade kapitalistiska staterna, de halvkoloniala länderna eller arbetarstaterna kan vi sätta vår lit till de partier som har band med Moskvabyråkratin. Arbetarklassens uppgift är an överallt bygga äkta revolutionära marxistiska partier. Att acceptera att stalinismen spelar en ”motsägelsefull» roll i världsskala leder alltför lätt till att man avstår från att bygga partier som grundas på traditionen från de första kommunisterna som kämpade mot stalinismen — Trotskij och Vänsteroppositionen.

Phil Hearse

Översättning Per-Erik Rosin

Noter:

1) Trotskij, Struggle Against Fascism i Germany, sid 430, Penguin. 124
2) Claudin, The Communist Movement, 307-454, Penguin Ed.

Från fjärde internationalen 1-2/1984