Etikettarkiv: Trotskism

Leninism eller centrism i enhetstaktiken

Förbundet Kommunist har under hela sin existens varit oförmöget att utveckla en systematisk politisk kritik av RMF. l stället har förbundet lagt sig till med en struntförnäm attityd parad med stickkommentarer och buskagitation. Nu har organisationen ändrat sig. l nr 15 av FK:s teoretiska organ »Kommunist» behandlas RMF i tre av artiklarna. Av dessa tre har vi t o m förärats en egen som under rubriken »Leninism eller trotskism i enhetstaktiken» försöker göra upp med RMF:s enhetsfronttaktik. Detta är utmärkt! För första gången drar FK blankt.

Blev vi överväldigade av detta vapenskrammel? Nej, snarare blev vi förstärkta i vår tidigare värdering av FK:s teoretiska oförmåga att ge sin antitrotskism kött på benen.

Leninism eller centrism i enhetstaktiken

I den här artikeln har vi synat detta FK:s första ordentliga försök att »göra upp» med en aspekt av vår politik. Men vi har inte inskränkt oss till det. »Kommunists» 2 1/2 sidor om vår enhetstaktik är inte i sig värda ett svar på flera sidor. Den föreliggande artikeln syftar därför längre.

De problem som FK ytligt har vidrört i sin artikel ställer nämligen frågor av mer allmänt intresse för politiskt avancerade arbetare och dessa har vi tagit till utgångspunkt för en diskussion av element i den leninistiska strategin och taktiken som ofta har varit totalt frånvarande i debatten.

De frågeställningar vi berör hoppas vi ska inspirera till en givande debatt. Vi hoppas att provocera, inte bara FK, utan också andra delar av vänstern. Ta artikeln som en utmaning!

»Utan en revolutionär teori kan det inte finnas en revolutionär rörelse.» (Lenin)

Än slank dom hit, än slank dom dit

Den ledande tesen i »Kommunist» är att RMF inte baserar »sin påstådda enhetstaktik på en konkret analys» utan enbart »övertagit vissa resolutioner» från Komintern på 20-talet. Mot detta uppställs FK:s analys av samhällsläget: »Om RMF lever avskilt från klasskampen så gör inte Förbundet Kommunist det. Tvärtom, själva grunden för vår enhetstaktik är vår analys av samhällsläget». (»Kommunist», s 36)

Var återfinner vi då denna konkreta analys av samhällsläget»? Inte i FK:s grundsatser i alla fall. Inte heller i »Kommunist», där man i samma nummer som det vi citerar ur finner följande (på sid 11): »Det som fortfarande är den stora bristen är att vi saknar en acceptabel analys av läget och utvecklingen i världen och Sverige.» (»Kommunists» kursiv). Och i Arbetarkamp 5/74 får vi veta att »lägesanalysen dras i gång…».

RIDÅ.Här skulle vi egentligen kunna sluta, eftersom Kommunists kritik därmed faller ihop som ett korthus. Men som vi tidigare sagt reser denna kritik frågor där svaren måste ställas på en stabilare grund än en hög kortlappar.

Komintern och enhetsfronttaktiken

»Kommunist» påstår att Komintern skapade denproletära enhetsfronten i »en period av defensiv,av försvarskamp för arbetarklassen, för att sätta stopp för bourgeoisins reaktionära anstormning. Och därför hade kommunisterna till målsättning att »försvara så många av de positioner de tillkämpat sig som möjligt, och söka dämma upp fanflykten till reformismen». (»Kommunist», s 36)

Med denna beskrivning vill FK styrka tesen att enhetsfronttaktiken i dag inte kan ställas på liknande sätt som Komintern gjorde. Detta eftersom »samhällsläget» då var helt annorlunda (»defensivt») i motsats till nu, där det är frågan om en »offensiv» och »det gäller att på alla områden flytta fram arbetarklassens positioner). (»Kommunist» s 36)

Vi återkommer till dagsläget och dess konsekvenser för tillämpningen av enhetsfronttaktiken, men låt oss stanna ett tag vid FK:s beskrivning av Kominterns politik.

Vi påstår att »Kommunists» framställning av omständigheterna kring, och syftet med, enhetsfronttaktiken är felaktig.

Det är riktigt att den proletära enhetsfronten skapades i ett läge då den tidigare »revolutionära offensiven» var bruten och att det gällde att möta bourgeoisins offensiv. Men Komintern hade inte bara »defensiva» syften med sin enhetsfronttaktik. Tvärtom var det en taktik som syftade till att samla arbetarklassen i försvarsstrider som i och med att den kom i rörelse skulle kunna omvandlas till offensiv.

Detta är lätt att bevisa med ett par Korninterncitat:

»I de allmänna förhållanden i vilka arbetarrörelsen nu befinner sig, kommer varje allvarlig massaktion, även om den enbart utgår från delkrav, ofelbart att ställa revolutionens mer allmänna och grundläggande frågor på dagordningen. Det kommunistiska avantgardet kan bara vinna om de nya arbetarskikten genom sina egna erfarenheter övertygas om reformismens illusioner och kompromissmakeriets framtida öde.» (Den proletära enhetsfronten, s 11)

»Enhetsfronttaktiken är kommunisternas erbjudande av gemensam kamp med alla arbetare som tillhör andra partier och grupper och med alla partilösa arbetare i och för försvarandet av arbetar klassens mest elementära livsintressen gentemot bourgeoisin. Varje kamp för det minsta dagsaktuella krav utgör en källa till revolutionär upplysning och skolning, ty kampens erfarenheter kommer att övertyga arbetarna om revolutionens oundviklighet och om kommunismens betydelse.» (A A s 46)

Enhetsfronttaktiken förutsatte således inte att arbetarna var hänvisade till att bara föra en defensiv kamp. Tvärtom hade Komintern målsättningen att med denna taktik sätta arbetarklassen i rörelse och i och under denna klasskamp skulle arbetarna revolutioneras och kommunisternas positioner stärkas.

Det är en ren lögn att påstå att syftet var att »söka dämma upp fanflykten till reformismen»! Enhetsfronttaktiken syftade till att öka fanflykten från socialdemokratin till kommunisterna!

Ett annat exempel på en förvrängning av Kominterns linje återfinns i följande uttalande: »I vissa fall kunde även stöd till ‘arbetar­regeringar’ (d v s av socialdemokrater domi­nerade regeringar) tänkas». (»Kommunist» s 36)

Med detta vill »Kommunist» styrka sitt påstående att Kominterns enhetsfronttaktik endast syftade till defensiv. Man vill att läsaren ska tänka ungefär så här: »Om kommunisterna tom kunde stödja en socialdemokratisk regering, då måste de verkligen ha intagit en defensiv position.» (Not 1)

Kommunists beskrivning av Kominterns linje är falsk eftersom man inte redogör för vilket innehåll Komintern gav parollen om »arbetarregering». Målsättningen med parollen om »arbetarregering» var att i enhetsfronttaktikens tecken ge en övergångsparoll som skulle kunna leda till proletari­atets diktatur!!! (är detta defensivt??). För att en gång för alla likvidera »Kommunists» milt sagt slappa tolkning av Komintern ska vi citera ett längre avsnitt ur Kominterns »Teser om Internationalens taktik»:

»Som allmän propagandaparoll kan kravet på arbetarregering (ev. arbetar- och bonderegering) användas nästan överallt. Men som aktuell politisk lösen har arbetarregeringen den största betydelsen i de länder där det borgerliga samhället befinner sig i en särskilt osäker situation, där styrkeförhållan­dena mellan arbetarpartierna och bourgeoisin sätter avgörandet av regeringsfrågan på dagordningen som praktisk nödvändighet. I dessa länder blir parollen ‘arbe­tarregering’ en oundviklig slutsats av hela enhetsfronttaktiken.

II Internationalens partier söker i dessa länder ‘rädda’ situationen genom att propagera för och förverkliga en koalition mellan bourgeoisin och socialdemokratin. De senaste försöken av några partier inom II Internationalen (t ex i Tyskland) att tillbakavisa ett öppet deltagande i en sådan koalitionsregering och samtidigt i smyg genomföra den, betyder endast en försiktighetsmanöver gentemot de protesterande massorna – ett ännu mera raffinerat bedrägeri mot arbetarna. Mot en öppen eller maskerad borgerlig-socialdemokratisk koalition ställer kommunisterna enhetsfronten av alla arbetare och en koalition av alla arbetarpartier på det ekonomiska och politiska området till kamp mot den borgerliga makten och för dess slutgiltiga störtande. Genom en förenad kamp av alla arbetare mot bourgeoisin skall hela statsapparaten komma i arbetarregeringens händer och därigenom skall arbetarklassens position stärkas.

Arbetarregeringens mest elementära uppgifter måste vara att beväpna proletariatet, att avväpna de borgerliga kontra­revolutionära organisationerna, att införa en produktionskontroll, att lägga huvudparten av skattebördan på de rikas skuldror och att bryta den kontrarevolutionära bourgeoisins motstånd.

En sådan arbetarregering är möjlig blott om den födes genom massornas egen kamp och stöder sig på kampdugliga arbetarorgan, vilka skapas av de undertryckta arbetarmassornas understa lager. Även en arbetarregering som uppstått genom en parlamentarisk konstellation och alltså är av rent parlamentariskt ursprung, kan åstadkomma en uppryckning för den revolutionära arbetarrörelsen. Det är självklart att uppkomsten av en verklig arbetarregering och det vidare upprätthållandet av en regering som bedriver revolutionär politik kommer att leda till en förbittrad kamp, ev till inbördeskrig med bourgeoisin. Redan proletariatets försök att bilda en dylik arbetarregering kommer på förhand att stöta på det skarpaste motstånd från bourgeoisins sida. Parollen arbetarregering är därför ägnad att samla proletariatet och utlösa revolutionär kamp.

Kommunisterna måste under vissa omständigheter förklara sig beredda att bilda regering tillsammans med icke-kommunistiska arbetarpartier och -organisationer. Men de San göra detta först då garantier finnes för att denna arbetarregering verkligen kommer att föra en kamp mot borgardömet i ovannämnda mening.» (Den proletära enhetsfronten, s 46-47)

Defensiv eller offensiv?

»Kommunist» skriver att enhetsfronttaktiken är avhängig »vår analys av samhällsläget: är det fråga om offensiv eller defensiv» (s 36) Utgångspunkten för FK:s »enhetsfronttaktik» är att det är frågan om en »offensiv».

Detta upprepas gång på gång:

»Vårt strategiska delmål(?) att skapa en revolutionär arbetarrörelse kräver just en väldig offensiv från alla stridbara ar­betares sida. Samhällsläget är alltså (??? vår anm.) av en helt annan karaktär än det var då Komintern formulerade den ‘proletära enhetsfrontens’ taktik.» (s 36)

Givetvis måste en användning av enhetsfronttaktiken ta sin utgångspunkt i »samhällsläget». Att påstå något annat vore att förfalla till en dogmatisk idealism. Men vi hävdar att FK:s mekaniska uppdelning i »offensiv» och »defensiv» är en mystifikation som enbart lämnar vägen öppen för grova politiska misstag. Genom att hänvisa till att läget häver »defensiv» eller »offensiv» kan man motivera vilka strategiska eller taktiska vänd­ningar som helst. Begreppen bör utrotas i den mening FK använder dem.

Vi behöver inte bara peka på detta som en möjlig användning av begreppen. »Kommunist» diskuterar öppet sådana tolkningar.

Om SKP skriver »Kommunist» t ex att dess klassamarbetslinje » är logisk» utifrån en värdering av samhällsläget som »defensivt» (s 36). Vi förkastar FK:s ståndpunkt. Obe­roende av samhällsläget är SKP s »folkfrontslinje» felaktig. Vi ska diskutera detta prob­lem i nästa avsnitt, varför vi tills vidare läm­nar denna frågeställning.

I det här avsnittet vill vi bara understryka att mekaniska resonemang ä la FK om defensiv och offensiv i klasskampen försvårar en förståelse för klasskampens dynamik. Klasskampen startar nämligen alltid utifrån mer eller mindre defensiva positioner, för att under klasskampens gång — under gynnsam­ma omständigheter — ledas över i offensiv. Detta måste vara utgångspunkten för varje revolutionär strategi. Den som inte har förstått detta kan heller aldrig utforma en verkligt revolutionär strategi. Oktoberrevolu­tionen är det bästa exemplet på detta. Ett revolutionärt användande av enhetsfront­taktiken syftar just till att öppna sådana möjligheter.

»Kommunists» ovilja att rent ut beteckna den innevarande epoken som offensiv gör framställningen ännu virrigare (not 2). Eftersom »Kommunist» i stället talar om nödvän­digheten av en »offensiv för att bryta reformismens grepp», »för att flytta fram arbetarklassens positioner» blir egentligen FK:s ståndpunkt obegriplig. Ty sådana »offensiver» bedriver kommunisterna alltid, oberoende av de radande samhällsförhållandena. I denna meningav begreppet »offensiv» skulle också SKP kunna skriva under på detsamma, ty vad syftar SKP:s folkfrontspolitik till om inte »bryta reformismens grepp», »flytta fram arbetarklassens positionen» etc.

Motsägelsen i »Kommunist» på denna fråga finner sin »lösning» i att utkastet till »Kommunist-artikeln (skriven av signaturen CB) betecknade epoken som offensiv. Detta kunde tydligen inte accepteras av »Kommunist»-redaktionens majoritet, varför dessa satser omarbetades. Men i och med dessa förändringar förlorade artikeln också en del av sin inre logik.

Folkfront eller proletär enhet?

»Kommunists» resonemang om »defensiv» och »offensiv» har också sina historiska röt­ter. Det var under stalinismen som »samhällsläget» började analyseras i dessa termer och strategin och taktiken bestämmas utifrån dessa abstrakta kategorier. Politiken under Kominterns sekteristiska s k tredje period (1928 -34) motiverades sålunda med att »perioden var offensiv». Folkfrontspolitiken (34 – 39) med att läget krävde »defensiv».

I och med att FK bygger upp sitt resonemang kring dessa begrepp har det också lämnat vägen öppen för både sekterism och folkfronteri (se ovan om SKP).

I artikeln säger Kommunist rent ut att FK kan tänka sig situationer då stöd till borgerliga grupper kan bli aktuellt (folkfrontspolitik):

«När det i valkampanjen står två block mot varandra, där det ena står för en direkt fascistisk efter ultrareaktionär politik, medan det andra för någon variant av liberal borgerligt-demokratisk politik, måste vi stödja det senare i valkampanjen (såvida inte det redan existerar ett starkt kommunistiskt parti. I så fall blir frågan mer komplicerad (???vår anm) och kan inte besvaras på förhand här.» Detta är inget annat än en variant av den argumentation som de traditionella stalinis­tiska kommunistpartierna använde (och använder) för att motivera folkfrontspolitiken (Spanien, Frankrike, Kuba, Portugal etc). Vi avvisar sådana resonemang.

Hur många blodiga nederlag ska arbetarklassen behöva uppleva innan varje variant av folkfrontspolitik en gång för alla överges?

Den bruna pesten kan enbart stoppas av en proletär kampenhet. Fascisterna måste bekämpas på gatorna, på arbetsplatserna genom arbetarklassens egen kamp. Fascismen bygger inte på parlamentarisk verksamhet, utan på en utomparlamentarisk, småborgerlig massrörelse och kan därför endast stoppas av en proletär massrörelse.

Vi får aldrig lita till (eller sprida illusioner om) att en »borgerligt-demokratisk» parlamentarisk konstellation ska kunna stoppa en utomparlamentarisk fascistisk rörelse. Detta måste vara A och O i kampen mot fascismen. Att inte låta sin politik genomsyras av denna insikt innebär att man försvårar för arbetarna att själva ta upp kampen.

Politiken att stödja (eller bilda koalition med) borgerliga partier i ett läge av djupgående kris och med en växande fascistisk rörelse, brukar oftast motiveras med att borgerlig demokrati är »det mindre onda» jämfört med fascismen. Det var med sådana argument som också den tyska socialdemo­kratin motiverade sin politik under nazismens framväxt i Tyskland. Den enda effek­ten av denna politik blev (och kommer alltid i liknande situationer att bli) att arbetar­klassen avväpnades, splittrades och demorali­serades. Genom att med tal om »det mindre onda» stödja borgerliga partier och ledare som var icke-nazister, tvingade reformisterna sig själva och arbetarklassen på defensiven. Genom denna politik tvingades man – för att upprätthålla enheten med borgarna – att ta ansvar för och i praktiken stödja de arbetarfientliga åtgärder som de tyska borgarna genomförde för att bekämpa den kapitalistiska krisen.

Fascism kan aldrig stoppas med klassamarbete, Att socialdemokrater väljer klassamarbetets väg, det är inget att förvåna sig över, men att en organisation som PK, som tom säger sig ha brutit med stalinismen, förespråkar klassamarbete, det är mer anmärkningsvärt.

Det grundläggande felet som Kommunist gör i sitt resonemang, det är att de bortsett från de samhälleliga förhållanden som betingar uppkomsten av ultrareaktionära och fascistiska rörelser. Sådana uppstår inte när som helst. De uppkommer då samhället befinner sig i djup kris, (socialt, ekonomiskt, politiskt). Fascistiska rörelser är en produkt av ett sjukt kapitalistiskt samhälle, en produkt av en kapitalism som kämpar för sitt liv. I dessa situationer ställs frågan alltmer på sin spets: antingen måste alla arbetarklas­sens organisationer krossas — dvs arbetarklassen atomiseras – för att kapitalismen ska kunna repa sig, eller så krossar arbetarna kapitalismen.

Att som »Kommunist» gör bortse från detta är rent katastrofalt. I tillstånd av ytter­ligt djupgående samhällskris måste alla kraf­ter användas till att visa på nödvändigheten av att arbetarna totalt måste bryta med bourgeoisin på alla nivåer, dvs ställa frågan klass mot klass. Att i dessa situationer stödja olika delar av den »demokratiska» delen av bourgeoisin är detsamma som att stödja de arbetarfientliga åtgärder som varje borgerlig regering måste vidta för att bekämpa kapitalis­mens kris.

Många medlemmar i FK protesterar tro­ligtvis mot ovanstående resonemang. De kommer troligen att försvara sig genom att säga att FK inte stödjer den politik som socialdemokratin förde i Tyskland och att de »gjort upp med» Kominterns folkfrontspoltitik. I en viss mening har de rätt. Det är riktigt att FK inte har gått lika långt som de stalinistiska partierna i sin klassamarbetspolitk. De omgärdar sitt klassamarbete med fler reservationer, de har inte tagit steget fullt ut i den reformistiska och stalinistiska gungflyn. l verkligheten vacklar FK mellan revolutionära och icke-revolutionära ståndpunkter i frågan. FK:s hållning är typisk för centrister. FK:s historiska motsvarighet är organisationer som det spanska POUM, som under det spanska inbördeskriget gav »kritiskt stöd» åt den spanska folkfronten i stället för att använda sina krafter till att skapa ett revolutionärt alternativ till folkfronten. Liknande vacklande hållning hade också MIR i Chile, som f ö »Kommunist» uttryckligen stödjer utan några politiska reservationer. (Om detta, se nedan.)

I avsnittet om val till borgerliga parlament ska vi utreda frågan om den revolutionärt marxistiska hållningen till olika folkfrontskombinationer närmare. Men innan vi gör detta så ska vi först kortfattat ta upp frågan om kommunisternas hållning till den borgerliga demokratin.

Försvarar vi borgerlig demokrati gentemot reaktionen?

Vi avvisar stod till öppet borgerliga partier i val. Vad betyder detta? Betyder det att vi är ointresserade av att försvara den borgerliga demokratin mot reaktionen? Nej, det betyder det inte! Kommunister försvarar alltid den borgerliga demokratin, men med proletära metoder!

För att beskriva vår ståndpunkt skall vi ta upp ett historiskt exempel, som kan åskådliggöra problemen och dess lösning. Det exempel som vi skall behandla är Kornilov-upproret i Ryssland 1917.

Från februari till oktober 1917då bolsjevikerna grep makten regerades Ryssland av en provisorisk regering. Denna innehöll både representanter för de reformistiska arbetarpartierna och från de borgerliga partier­na, dvs regeringen var av folkfrontstyp. Bolsjevikerna drev gentemot denna regering en »dubbeltaktik». Dels krävde de att »de kapitalistiska ministrarna» skulle kastas ut ur regeringen, dels att all makt skulle gripas av sovjeterna (arbetarråden). Med denna politik syftade de till två saker: Dels dra upp en klasslinje och visa på nödvändigheten av att bryta med bourgeosin, dels att avslöja den provisoriska regeringen och att upprätta proletariatets diktatur byggd på sovjeter.

I september försökte general Kornilov genom en militärkupp störta den provisoriska regeringen (ledd av Kerenskij). Hur handlade då bolsjevikerna? Jo, de fortsatte sin kamp mot den provisoriska regeringen, man visade att det var en borgerlig regering och att den var oförmögen att slå tillbaka reaktionen. De påvisade att det endast var arbetar­klassen som kunde besegra Kornilov. Lenin brännmärkte dem som i denna situation blivit »principlösa» och stödde den proviso­riska regeringen. »Deras attityd är helt fel­aktig och principlös». Lenin skrev:

»inte ens nu får vi stödja Kerenskijs re­gering. Det är principlöst. Vi kanske ställs inför frågan: Ska vi inte kämpa mot Kornilov? Givetvis måste vi det!…Vi ska slåss, vi kämpar mot Kornilov, precis som Kerenskjjs trupper gör, men vi stödjer inte Kerenskij. Tvärtom, vi avslöjar hans svaghet. Det är skillnaden. Det är en ganska subtil skillnad, men den är högst väsentlig och får inte glömmas.» (Lenin: Collected Works 25, s 285-6) Lenin var således beredd att samverka med Kerenskij enbart i en militär-teknisk mening, att sida vid sida med Kerenskijs trupper slåss mot Kornilov. Men samtidigt förvägrade Lenin Kerenskijregeringen varje politiskt stöd.

Så ställer en revolutionär frågan om försvaret av den borgerliga demokratin mot reaktionen. (Se också nedan om fallet Chile.) (Not 3)

Val till borgerliga parlament

»Kommunist»-artikeln demonstrerar en stor förvirring när det gäller förhållningssättet till parlamentet. Å ena sidan försvarar den MIR:s stöd till Allende vid valen i Chile, å andra sidan skriver man »skulle vi inte likt trotskisterna stött Wilson i valet eller den franska ‘folkfronten’ förra året.» I det första fallet stod nämligen Allende — enligt FK — för en »radikalreformistisk politik som öppnar stora möjligheter för utveckling av arbetarnas självständiga kamp och organisering». I det andra fallet skulle det franska kommunistpartiet »tryckt tillbaka all arbetarkamp».

Kommunists ståndpunkt bygger dels på en felaktig politisk analys och felaktig politisk inställning, dels på en falsk beskrivning av Fjärde Internationalens linje och agerande i de olika fallen.

Låt oss ta upp fallen ett och ett.

1. Chile

Unidad Populär kom till makten efter valet den 4 september 1970. Breda sektorer av vänstern i Latinamerika (inklusive kubanerna) och de Moskvaorienterade kommunistpartierna framställde detta som en seger för socialismen.

Unidad Populär var sammansatt av sex partier. De viktigaste var Socialistpartiet, Kommunistpartiet och det borgerliga radikalpartiet. Allende fördes inte till makten genom en utomparlamentarisk massrörelse. Faktum är att Allende inte heller hade en majoritet av väljarna bakom sig, utan blev president med hjälp av det största borgerliga partiet – kristdemokraterna – som stod utanför UP (not 4).

Kristdemokraterna godkände Allende som president därför att de hade förtroende för att Allende skulle avhålla sig från att initiera någon avgörande utmaning mot det kapitalistiska systemet. Och det var uttryckligen också Allendes egen inställning. UP:s och Allendes målsättning var inte alls att »utveckla arbetarkampen» utan att reformera kapitalismen och kapsla in arbetarkampen. Det var också därför som Allende försökte samarbeta med den inhemska bourgeoisin och slutligen också tog med representanter för den borgerliga armén i sin regering, något som fick katastrofala konsekvenser.

Under dessa förutsättningar var det revolutionärernas huvuduppgift att försöka bryta arbetarnas förtroende för UP och gynna ar­betarnas självorganisering och beväpning inför den oundvikliga kommande konfrontationen.

Det faktum att UP kunde väljas var bara detta ett uttryck för en djupgående radikalisering och det var också detta som gjorde att bourgeoisin erbjöd reformisterna att ta hand om regeringen. Den hoppades på detta sätt att Allende skulle lyckas med att lugna ner arbetarklassen och förhindra att radikaliseringen gick alltför långt innan bourgeoisin var beredd att ta till hårdare metoder.

De reformer som Allende-regimen tvingades till att genomföra under trycket från massorna i början av sin regeringstid var givetvis positiva och ökade massornas vilja att gå vidare. Reformerna var en »biprodukt av den revolutionära klasskampen» (Lenin), inte Allendes goda vilja. Enda möjligheten att gå vidare var att bryta med UP, som fungerade bromsande i kampen. Därför måste revolutionärerna vägra ta ansvar för UP-regimen och arbeta för att avslöja den och ange ett politiskt alternativ.

Vid varje tillfälle måste revolutionärerna »gynna massornas självorganisering ochkampför sina egna behov. I Chile var det revolutionärernas uppgift att propagera och agitera för en arbetar- och bonderegering grundad på de framväxande klassorganen. Dessa klassorgan stod i motsättning till borgarklassen – kort sagt, de och endast de utgjorde grunden för ett politiskt alternativ till UP!

Så och endast så hade det chilenska »experimentet» kunnat sluta i en proletär revo­lution och inte i ett blodigt nederlag.

Detta betyder inte att revolutionärerna inte skulle ha stött UP:s progressiva åtgärder (nationaliseringar osv). Det betyder inte heller att revolutionärerna inte skulle ha för­svarat Allende mot reaktionära kuppförsök. (Jfr Kornilovupproret i Ryssland.) Men varje politiskt stöd till UP var felaktigt. Revolu­tionärerna borde i stället öppet ha propagerat för bildandet av självständiga klassorgan: arbetarråd, bondekommittéer osv, och agi­terat för att all makt skulle gripas av dessa.

Under hela den period i den chilenska klasskampen som öppnades av Allenderegimens tillkomst var det nödvändigt för revolutionärerna att på alla sätt visa arbetarklassen på nödvändigheten av att bryta alla band med bourgeoisin och visa på en revolutionär lösning av kapitalismens kris. Som vi sagt ovan betydde detta politisk kamp mot UP och för en organisering av arbetarklassen och de fattiga bönderna oberoende av bourgeoisin.

Taktiken vid valen i Chile (främst marsvalet -73) måste ses i förhållande till denna politiska kamp. Efter oktoberkrisen -72 samarbetade det chilenska Kommunistpartiet och Allendes Socialistparti öppet med delar av bourgeoisin i form av de militärer som drogs in i regeringen. Tidigare hade UP fått ett stöd av de dominerande delarna av Kristdemokraterna, däremot satt inte repre­sentanter för de dominerande borgerliga partierna i regeringen. Militärens inmarsch i regeringen var ett mycket påtagligt och kon­kret bevis för arbetarmassorna om UP-regeringens oförmåga att bryta med bourgeoisin. Marsvalen till parlamentet var därför ett utomordentlig användbart och viktigt tillfälle för revolutionärerna att inför massorna av­slöja denna regim samt visa på ett politiskt alternativ. Att i det läget rösta på Allende», som FK rekommenderar i efterhand, var förkastligt. Hade exempelvis MIR ställt upp egna kandidater, som förvandlat valkampanjen till en klasstribun för behovet av en arbetarregering byggd på klassens självorganisering och självförsvar, hade detta kunnat få en stor betydelse. I valet hade det varit inopportunt, men de lärdomar som då hade såtts kunde å andra sidan ha blivit avgörande i den kommande klasskonfrontationen.

2. Frankrike

»Kommunist» skriver att FK inte skulle »likt trotskisterna stött Wilson i England eller den franska ‘folkfronten’ förra året». (s 38) Därmed demonstrerar Kommunist att man varken förstått vad frågan gäller eller undersökt hur Fjärde Internationalens sektioner agerade.

Låt oss ta det från början.

Frankrike hade under en lång rad av år regerats av gaullistpartiet, som särskilt under de senaste åren fört en konfrontationspolitik gentemot den franska arbetarklassen. Klasskampen skärptes. I detta läge bildade det franska socialistpartiet och kommunistpartiet en »vänsterunion» med ett förhållandevis radikalt program, som de gick till val med. I denna situation spändes förväntningarna hos det franska proletariatet, som fortfaran­de till sin absoluta majoritet trodde på de traditionella arbetarpartierna. Detta visar i sin tur att den franska arbetarklassen fort­farande domineras av parlamentariska illu­sioner.

Vad gjorde då våra kamrater? Jo, givetvis ställde man upp i valet med egna kandidater (tillsammans med en annan »trotskistisk» organisation, Lotte Ouvrière). l sin valkampanj försökte man avslöja »vänsterunionens» illusionsmakeri. Man fick tillsammans två procent av rösterna. Detta i den första valomgången.

I den andra valomgången fördelas enligt den franska valordningen enbart de mandat som inte uppnått majoritet i första valomgången. Det går så till att endast de två kandi­dater som fått högsta röstetalet i första val­omgången äger rätt att ställa upp. Konkret betydde det att endast kandidater från gaullisterna och »vänsterunionen» fanns med i andra valomgången.

Våra kamrater hade alltså endast två alternativ: Valbojkott eller rösta på »vänsterunionen». Man valde det senare. Varför? Berodde det på att man plötsligt stödde »vänsterunionens» politik? Nej, givetvis inte!

Frågan om man ska bojkotta eller inte beror på Vänsterunionens klasskaraktär och på vilken effekt det ena eller andra får på klasskampen. Kommer en seger för Vänsterunionen att ge öppningar för klasskampen eller inte? Vilket alternativ är det bästa för att vi revolutionärer bäst ska nå ut till arbetarna med vår propaganda? Vilket alternativ är det bästa för att skapa gynnsamma för­utsättningar för att avslöja och bekämpa Vänsterunionen och arbetarnas parlamenta­riska illusioner?? Osv, osv.

Det är sådana frågor som måste besvaras innan det kan avgöras hur man konkret bör agera i ett valförfarande. Det kan aldrig av­göras genom en abstrakt hållning att det är felaktigt att »stödja» reformister i val. Enligt våra franska kamrater hade det varit fördel­aktigt för klasskampen om Vänsterunionen kommit till makten. Arbetarklassen skulle ha haft stora förväntningar på »sin» regering som då de inte infriades, snabbare och effektivare än hur många stolta revolutionära proklamationer som helst skulle ha demon­strerat för arbetarklassens majoritet vad Vän­sterunionen var värd. En sådan situation – med den franska arbetarklassen i rörelse -skulle ha varit fördelaktigare för revolutionärerna och arbetarklassen än en gaullistisk regim.

Detta är den ena sidan av saken. Den andra gäller Vänsterunionens karaktär. Varför är det principiellt möjligt att lägga sin röst på (OBS inte stödja!) reformistiska arbetarpartier men inte folkfrontskonstellationer? Det hänger samman med att de social­demokratiska och kommunistiska partierna till historiskt ursprung och klassbas är arbetarpartier. De organiserar stora delar av arbetarklassen, men inte bourgeoisin. Det innebär att partierna av arbetarna också uppfattas som »arbetarpartier» i motsats till de öppet borgerliga partierna. En röst på sådana partier utgör därför en »klassröst» i motsats till en röst på t ex gaullistpartiet. Detta gör det möjligt att »dra upp klasslinjer» i valen, dvs en för arbetarnas massa förståelig »klass mot klass»-linje. Genom att i vissa lägen uppmana till en röst på sådana »arbetarpartier» kan man alltså peka på nödvändigheten av arbe­tarklassens enhet mot bourgeoisin.

En uppmaning till röstning på icke-revolutionära arbetarpartier har alltså två syften: att försöka visa på nödvändigheten av att bryta med bourgeoisin (dra upp klasslinjer) och att försöka skapa gynnsamma förutsättningar för att avslöja dessa arbetar­partier inför arbetarmassorna. Detta är en klassisk leninistisk taktik. (Se Lenins »Radikalismen…» och not l och not 4).

Taktiken kan givetvis inte användas när som helst. I princip bör revolutionärer alltid ställa upp själva i val för att i denna politiserade situation föra ut hela sin politik och för att få en gradmätare på sitt politiska inflytande. Valbojkott är i princip bara ak­tuellt i lägen då »valet är en taskig fälla», d v s då valet har en uppenbar funktion att avbryta en revolutionär process. (T ex i juni -68 i Frankrike.) Uppmaning till röstning på andra »arbetarpartier» är aktuellt i lägen då den egna organisationen inte har möjlighet att ställa upp själv och då en sådan röstning kan få en positiv funktion i klass­kampen.

Här har vi förklaringen till att det är felaktigt att rösta på t ex den svenska socialde­mokratin. Denna har suttit och förvaltat den svenska imperialismen i över 40 år. En röst på socialdemokratin skulle därför inte få några som helst positiva effekter på klass­kampen. Tvärtom skulle det endast uppfattas som ett stöd till den förda politiken oberoende av vilka reservationer vi skulle göra. En sådan röst skulle enbart fungera uppbromsande på klasskampen.

Vpk då? »Kommunist» skriver att vi »rimligen» borde »stött Vänsterpartiet i valet 73». För att komma fram till denna slutsats har »Kommunist» dragit parallellen med Kominterns »arbetarregeringar» (en falsk parallell — se ovan) och påstår att vi »godtyckligt stoppat in» Vänsterpartiet på socialdemokra­tins plats i den proletära enhetsfronten. (FK försöker styrka sin tes att vi skulle anse att Kominterns resolutioner »är allmänt gil­tiga» med undantaget att Vpk ersätter Kominterns socialdemokrati.)

Vi ska göra FK besvikna. Då vi diskuterar möjligheten av olika ageranden i valsammanhang, utgår vi inte alls från Kominterns teser utan från den leninistiska metoden.

Vad gäller eventuell röstning på Vpk, så måste den bestämmas utifrån klasskampens läge och de strömningar som finns i arbetarklassen. Vi avhänder oss inte alls möjligheten av att rösta på Vpk (inte heller socialdemo­kratin för den delen), om förhållandena är sådana att det skulle spela en positiv roll i klasskampen.

När skulle vi i så fall kunna uppmana till röstning på Vpk? Jo, för det första om vi av olika anledningar inte skulle kunna ställa upp själva och för det andra om en röst på Vpk skulle gynna klasskampen. Ett sådant läge skulle uppstå om t ex en radikalisering i arbe­tarklassen åtföljdes av en allt snabbare ström av radikaliserade arbetare till Vpk. I en sådan situation skulle en valbojkott orsaka att man ställde sig utanför radikaliseringsprocessen. I en sådan situation skulle vi kunna uppmana till röstning på Vpk, samtidigt som vi naturligtvis går till hårt angrepp mot Vpk:s politik.

Det var också så våra kamrater i Frankrike agerade i andra valomgången. Samtidigt som man uppmanade till röstning på Vänsterunionen gick man ut i en stor kampanj för att avslöja dess politik och för att försöka visa att Vänsterunionen inte skulle kunna lösa arbetarklassens problem. På detta sätt ställde man sig inte (som FK:s broderorganisation Revolution! som bojkottade — se Not 6) vid sidan av radikaliseringsprocessen, utan kastade sig in i den för att påverka och förändra den. Man agiterade och propa­gerade mot parlamentariska illusioner och påvisade att endast arbetarklassens egen revolutionära kamp skulle kunna leda fram till so­cialismen.

Röstningen på Vänsterunionen motiverade man ungefär så här:

»Ni har fortfarande illusioner om Vänster­unionen. Den kommer inte att lösa era problem. Men vi ska inte förhindra er från att själva — av egen erfarenhet — övertyga er om det. Vi ska inte stå i vägen för detta. Ni får våra röster. Ingen ska efteråt kunna säga att det var vårt fel om Vänsterunionen inte vinner valet och därmed inte kan »genomföra sitt program». Men lägg våra ord på minnet: Vän­sterunionen kommer inte att ge er socialis­men. Den måste ni tillkämpa er med egen kamp.»

Vi anser att FCR:s agerande var riktigt. I den situation av tilltagande radikalisering som i första hand kapitaliserades av Vänsterunionen skulle en valbojkott på ett felaktigt sätt avskärmat FCR från arbetarklassen. (Hur är det FK? Ska man vara sekteristisk gente­mot arbetarklassen?) Vi är också övertygade om att FCR med denna taktik också på bästa sätt lagt grunden till att effektivt kunna avslöja Vänsterunionen.

3. Storbritannien

Här kan vi vara kortfattade eftersom principerna för valagerande i stort sett har behandlats i föregående avsnitt.

Vår brittiska sektion IMG ställde upp med egna kandidater i en del av valdistrikten. I de övriga distrikten uppmanade man till röstning på de övriga vänstergrupperna (Revolutionary Workers Party och två maoistiska grupper) och först i tredje hand, där inga »revolutionära kandidater» ställde upp upp­manade man till röstning på Labour.

Enhetstaktiken – en abstrakt dogm?

»Kommunist» säger att vi ser Kominterns teser om den proletära enhetsfronten som »generellt riktiga». Detta är egentligen så dumt att det är onödigt att argumentera mot det. Vi skulle ha ansett det betydligt mer intressant om »Kommunist» försökt sig på en konkret polemik mot det vi skrivit i ämnet i stället för att tillskriva oss uppfattningar som endast existerar i FK:s föreställningsvärld. Man bör lägga märke till att »Kommunist» i sin kritik av vår »enhetsfronttaktik» inte har försökt underbygga sina resonemang med ett enda citat från någon av våra publikationer. Därför är också »Kommu­nists» kritik fullständigt i det blå. Svammel är rätta ordet!

Vi har därför ingen anledning att här i detalj utreda frågan om hur vi ser på enhetsfronttaktikens användning i dag, dess strate­giska betydelse osv. Dessa frågor diskuteras i t ex »Söndrade vi stå, enade vi falla» (r-broschyren) och så länge FK inte försökt tillbakavisa oss i sak har vi ingen anledning att gå i svaromål.

När vi använder oss av enhetsfronttaktiken försöker vi tillämpa den metod som ligger till grund för Kominterns enhetsfronttaktik och inte teserna som sådana. Och metoden är generell. Enhetstaktiken som metod är lika gam­mal som marxismen. Det enda som är speciellt med Kominterns teser från 1922 är att det är första gången som enhetsfronttaktiken behandlas på ett systematiskt sätt. All enhetsfronttaktiken som metod (inte som abstrakt dogm) fortfarande är användbar skulle vi kunna ge otaliga exempel på. Låt oss bara erinraom att den i Frankrike både visatsig kunna gynna uppkomsten av breda och kraftfulla mobiliseringar och bli ett effektivt vapen i kampen mot speciellt franska kommunistpartiet. (Kampen mot Debré-lagen, förbudet mot Ligue Communiste, Chilerörelsen, kampen mot fascismen, solidaritetsarbetet för vikti­ga arbetarstrider osv. ) En värdering avdessa erfarenheter från FK skulle vara önsk­värd.

Men låt oss granska FK:s egen syn på enhetsfronttaktiken som den framställs i »Kommunist».

Förbundet Kommunist och enhetstaktiken

Vi har ovan redan påpekat att FK byg­ger sin »enhetsfronttaktik» på ett felaktigt offensiv/defensiv-resonemang och att detta har parats med en allmänt oklar hållning till borgerliga partier och rörelser. I det här avsnittet ska vi ge exempel på hur FK:s centrism också satt sina spår i den »kon­kreta» delen av FK-artikeln, d v s då man diskuterar enhetsfronttaktikens tillämpning.

Enhetsfronttaktiken är en metod för att dra in maximalt antal individer i aktioner riktade mot olika yttringar av kapitalismen och för olika mer eller mindre långtgående mål. För att kunna dra med de reformistiska arbetarna i kampen, förhandlade Lenin och Komintern på sin tid med allsköns arbetarförrädare, bl a ledningen för den tyska socialdemokratin, Rosa Luxemburgs och Karl Liebknechts mördare. Man lät således inte politiken bestämmas utifrån moraliska värderingar. Tvärtom avvisade man uttryckligen »moraliserande» i politiken.

Målsättningen med enhetsfronttaktiken var inte att »sluta upp bakom reformisternas politik» utan att bryta igenom socialdemo­kratins försvarsmur och komma i kontakt med de av socialdemokratin influerade arbe­tarmassorna för att dra med dem i olika aktioner. Komintern var övertygat om att kommunisterna i kraft av sin riktiga politik hade allt att vinna på ett sådant agerande medan socialdemokratin hade allt att förlora (under förutsättning att kommunisterna upprätthöll sin politiska självständighet).

Vi menar att detta är giltigt i princip även i dag och kommer att vara giltigt så länge som arbetarklassen är politiskt upp­splittrad. Därför får man inte uppställa mo­raliska värderingar mot enhetsfronttaktiken. Men det gör FK! Hör bara:

»Första maj är inte något avskilt från vår övriga praktik. En enhet första maj måste bygga på en enhet i klasskampen. Därför är det självklart att vi aldrig kan ha enhet på Vpk s politik. l maj måste avspegla vår offensiva kamp för en ny, kämpande arbetarrörelse. Vänsterpartiet är ett av hind­ren för denna kamp. Hur skulle det gå att skapa en manifestation för den självstän­diga arbetarkampen och arbetarmakten med vänsterpartisten Rantatalo som sprang benen av sig för att bryta strejken i Malmfälten efter det lokala avtalet? Eller med de vänsterpartister i Hamnarbetarförbundets ledning som var drivande för att övertidsblockaden i mars skulle hävas, för att få komma till förhandlingsbordet trots att arbetsköparna inte hade givit ett enda bud?» (s 37)

Sättet att resonera är inte leninistiskt utan liknar Kominterns under dess sekteristiska »tredje period» 1928-34. Den period då socialdemokratin betecknades som »socialfascistisk» . Då kunde man inte »ena sig» med »socialfascisterna» som förrådde kampen, utan enbart med enskilda socialdemokrater och ev lokala avdelningar. Allt detta under parollen »enhetsfront underifrån».

»Vi avvisar enhet med arbetarbyråkratin i Vpk», säger FK. Med detta har organisatio­nen avslöjat att den inte förstått ett smack av syftet med enhetsfronttaktiken. Om det vore så att vi bara genom att appellera direkt till de Vpk-sympatiserande arbetarna kunde få dem att ställa upp bakom våra fanor och banderoller, då skulle det inte vara något problem. Då vore överhuvudtaget inte enhetsfronttaktiken aktuell längre. Ty det be­tyder att arbetarna i praktiken redan brutit med Vpk. Enhetsfronttaktiken är användbar innan detta stadium nåtts och är ett av med­len för att komma dit. FK avvisar genom sina moralkakor denna taktik.

FK brukar tala om att man inte får vara »sekteristisk gentemot arbetarna». Detta är riktigt. Men om man är sekteristisk gentemot de organisationer som arbetarna betraktar som sina, då är man också sekteristisk gent­emot dessa arbetare. Och att avvisa enhetsfronttaktikens användning gentemot Vpk är just inte något annat än ett uttryck för en sådan felaktig sekterism. (Obs. vi förespråkar inte politiska eftergifter gentemot Vpk och andra organisationer.)

Om man menar allvar med försöken att vinna bredare skikt av Vpk-are för en kommunistisk politik, då är det felaktigt att redan från början ställa Vpk-byråkratin åt sidan, att försöka gå förti denna. För att nå Vpk:s baskader på ett effektivt sätt räcker det inte med att appellera direkt till basen utan man måste också utnyttja möjligheterna att gå omvägen via ledningen. Det är en av enhetsfronttaktikens grundläggande sanningar.

FK talar om »enhet i klasskampen» som en nödvändig grund för första maj-agerande. Men en l maj-demonstration blir inte en »enhet i Klasskampen» bara därför att man organisatoriskt avskiljer sig från »Vpk-byråkratin» och genom att ställa upp paroller om »självständig arbetarkamp». Det enda man demonstrerar är en ytterligt naiv uppfattning av vad »enhet i klass­kampen» är för något och särskilt hur man uppnår en sådan. Det enda resultatet av en sådan politik är att den försvårar ansträng­ningarna att vinna Vpk:s bas för en klasskampspolitik. De arbetare som fortfarande sympatiserar med Vpk kommer bara att gå tillsammans med Vpk-byråkratin i stället och utan att konfronteras med revolutionärer och en revolutionär politik. Dessutom kom­mer arbetare som har svårt att ta ställning mellan de olika tågen att bara stanna hemma eller stå och titta på. Gynnar detta »skapan­det av en revolutionär, kämpande arbetarrö­relse»?

»Kommunist» vill inte ha enhet »på Vpk:s politik». Varken första maj eller någon annan dag. Vpk:s politik är klassamarbete, parlamen­tarisk kretinism och inget annat. Det är inte heller detta enhetstaktiken gäller, varken Första maj eller någon annan dag. FK:s argument är av samma »kvalitet» som r:s före den senaste »vändningen» då r försökte avvisa enhetsfronttaktiken i princip.

En aktionsenhet är något helt annat än en enhet kring ett visst partis politik. Vi trodde att dettavar elementärt. En enhetsdemonstration eller någon annan form av aktionsenhet är en enhet i handling i en viss fråga (eller flera frågor) vid en viss tidpunkt. Att demonstrera tillsammans med Vpk med bibehållen självständighet (t ex med egen kolonn) innebär inte alls att man »enat sig på Vpk:s politik».

Låt oss t ex se på årets Första majdemonstration i Stockholm. Där inbjöd Vpk till en demonstration på en plattform kring paroller mot kapitalismen, klassamarbetet, imperialismen och för socialismen. Är detta det verkliga innehållet i Vpk:s politik, då tycker vi att Vpk:s politik inte är så pjåkig. / praktiken står ju inte Vpk för dessa paroller ens. Ska vi då avvisa enhet med Vpk i en sådan demonstration genom att säga att parollerna är felaktiga? Nej, givetvis inte. I stället säger vi »utmärkt, låt oss demonstrera tillsammans för dessa saker» och sedan kom­mer vi – genom att ge dessa paroller ett konkret innehåll och genom att avslöja Vpk i praktiken – att visa vad Vpk står för.

Varje enhetsinitiativ, t ex en Första majdemonstration, måste ses i relation till klass­kampen. Detta säger också »Kommunist». Men i praktiken propagerar FK för en linje som innebär att t ex Första maj åtskiljs från den dagliga praktiken. Ty ett av syftena med att initiera enhetsdemonstrationer är att un­derlätta upprättandet av aktionsenheter i andra sammanhang (på arbetsplatser, i solidaritetsarbete etc.)

Låt oss t ex förutsätta att vi Första maj demonstrerat tillsammans med Vpk kring en viss acceptabel minimiplattform. Under den­na förutsättning är det lättare att argumentera med Vpk:arna på arbetsplatserna. I prin­cip kan man resonera på följande sätt: »Första maj demonstrerade vi tillsammans mot kapitalismen och klassamarbetet…osv, osv. Vi borde inte nöja oss med detta. Vi borde göra något på den här arbetsplatsen också. Här finns ju mycket som vi borde göra något åt. Osv, osv.»

Vpk:arna har givetvis svårare att neka samarbete under dessa förutsättningar än om vi tidigare har intagit en sekteristisk ståndpunkt och vägrat aktionsenheter. På detta sätt underlättas vårt arbete att få till stånd rörelser. Dessutom ökar våra möjligheter att vinna Vpkare för vår politik liksom att av­slöja Vpk:s.

Så bör man använda enhetstaktiken.

Men FK resonerar inte på detta sätt. Att demonstrera tillsammans med Vpk Första maj innebär ju att »ha enhet på Vpk:s politik», säger man och det vill FK givetvis inte veta av. Därför ställer FK upp en hel räcka med paroller som man försöker tvinga på alla and­ra och hoppas därmed att Vpk och »småborgarvänstern» ska vägra att ställa upp bakom dessa paroller. På detta sätt tror man att man »avskiljt sig» på ett effektivt sätt. I verklighe­ten har man dock bara hjälpt byråkraterna i Vpk att behålla kontrollen över sina medlem­mar och sympatisörer. Både Vpk-byråkrater­na och FK är nöjda och belåtna, de förra därför att de slipper konfronteras med revolutionärerna. Resultatet blir att kampen för att undanröja hindret Vpk försvåras.

FK kan tänka sig enhet med lokala Vpk-avdelningar säger man. Men »den kan endast byggas genom att vi tvingar över de lokala Vpk:arna på en revolutionär politik», (s 37. Varför inte kräva ritt dessa Vpkare går in i FK först???)

Detta är återigen ett argument som skulle ha kunnat hämtas från Kominterns tredje period. »Enhetsfront underifrån» kallade man det då. Denna politik var felaktig då och den är det fortfarande. Tror FK att det är möjligt att skapa enhet inom arbetarklassen på klasskampens grund på detta sätt? Tror FK att denna metod överhuvudtaget är ett effektivt medel att vinna Vpk:are för en revo­lutionär politik?

Om FK tror det, då ger vi inte mycket för FK:s uppfattning av vad »enhet i klasskampen», »revolutionär politik» osv egentligen innebär. Att ställa upp bakom FK:s arbetarmaktsparoller första maj förpliktigat nämligen inte till mycket mer än att ställa upp bakom Vpk:s huvudparoller (se ovan). Däremot är det ett utomordentligt exempel på sekterism. (Not 7)

Dessutom är »Kommunists» sätt att reso­nera idealistiskt. Det är genom att tvinga in Vpk-ledningen (på lokal och central nivå) i gemensamma aktioner på något så när accep­tabla plattformar (d v s i både objektiv och för Vpk:s del subjektiv mening) som vi verkligen kan skapa förutsättningar för att vinna Vpk:s bas för en revolutionär politik. Genom att visa på nödvändigheten av bred kampenhet kring arbetarklassens objektiva behov och genom att ta praktiska initiativ i denna riktning kan vi övertyga Vpk:s bas (och andra ar­betare) om vår politiks förträfflighet och Vpk:s ruttenhet.

FK och den proletära demokratin

Enhetstaktiken bygger på principen om enhet i handling med bibehållen politisk och organisatorisk självständighet för de deltagande politiska strömningarna.

Detta är inte någon obetydlig fråga, utan den har strategisk betydelse. Syftet är att skapa en förståelse för och en praktisk erfarenhet av proletär demokrati, något som inte minst är av oerhörd vikt under den proletära diktaturen, dvs under uppbygget av socialismen.

Det är bl a av denna anledning som vi bekämpar den maoistiska principen om maximiplattformar, som förbjuder deltagande politiska strömningar att gå utöver vad som står i plattformen. Mot detta ställer vi enhetsplattformar av »minimikaraktär», dvs plattformar som utgör den grund på vilken enheten vilar, men tillåter de deltagande politiska strömningarna att upprätthålla sin självständighet och gå utöver plattformen (men givetvis inte bryta mot plattformen). Detta brukar vi beteckna tendensfrihet.

FK brukar vanligen erkänna tendensfriheten, men då vi läser Kommunists artikel undrar vi om FK egentligen förstått varför tendensfriheten är så betydelsefull (Not 8)

Å ena sidan säger man sig vara emot maximiplattforrnar och för tendensfrihet.

Å andra sidan är man i praktiken inte speciellt angelägen att slåss för detta.

Detta kan vi bäst demonstrera genom att ta upp FK:s syn på solidaritetsarbetet.

1. Solidaritet med kampen i Italien

»Kommunist» understryker vikten av att solidarisera sig med arbetarkampen och att demonstrera för frigivande av alla politiska fångar. Om det senare skriver man:

»Massiv mobilisering kring detta krav är av stor betydelse. Därför kan det vara nödvändigt med maximiplattformar, d v s att avstå från tendensfrihet. En så­dan maximiplattform måste givetvis ge utrymme för att föra fram den proletära internationalismens nödvändighet.» (s 37)

Detta är rena rama gallimatiasen. För det första inställer sig genast frågan varför det plötsligt i denna fråga kan vara »nödvändigt» att avstå från tendensfriheten, då det inte gäller Chile, Indokina osv. För det andra varför kräver »Kommunist» samtidigt rätten att föra fram »den proletära internationalismens nödvändighet»? Står inte kravet på »massiv mobilisering» (som sägs kräva maximiplattform) i motsättning till kravet på att den proletära internationalismen ska få föras fram? Just detta brukar ju vara något som »småborgarvänstern» vill utestänga från sina demonstrationer. (Se t ex DFFG:s Vietnam-demonstrationer.) Nej, »Kommunists» resonemang är ohållbart. Även i detta samman­hang bör vi slåss för tendensfrihet. Det skul­le t ex vara möjligt att i en sådan demonstra­tion bygga enheten kring t ex frigivande av de politiska fångarna samtidigt som tendens­friheten garanterar rätten att föra fram t ex den proletära internationalismen. Så bör en massiv solidaritetsrörelse byggas upp.

2. Solidaritetsarbetet för Indokinas folk

FK vägrar delta i »borgerligt-demokratiska humanitetsdemonstrationer typ DFFG:s». Detta motiveras med två argument:

För det första därför att DFFG »vägrar tendensfrihet» och »går mot alla försök att föra in den proletära internationalismen» (jfr ovan). För det andra därför att DFFG »söker enhet med socialdemokratin».

Sedan skriver »Kommunist»: »Det sista är i sig tillräckligt för att omöjliggöra enhet, solidaritetsdemonstrationer får aldrig bygga på enhet med SAP…» (s 37)

Lägg märke till att »Kommunist» gör en demagogisk fint. Att DFFG söker enhet med SAP är inte samma sak som att DFFG:s demonstrationer bygger på enhet med SAP. Att DFFG söker enhet med SAP (på SAP:s vill­kor) borde ju i stället för att vara ett argu­ment mot att befatta sig med DFFG:s demon­strationer, vara ett argument för att söka en­het med DFFG for att vrida organisationen från SAP. »Kommunist» tänker emellertid inte så långt. I stället moraliserar man över DFFG:s opportunism.

På samma sätt är argumentet att FK inte kan demonstrera tillsammans med DFFG därför att organisationen vägrar tendensfrihet felaktigt. Om »Kommunist» resonerat logiskt, borde man istället skrivit att det är nödvändigt att ta upp kampen för att tvinga DFFG att acceptera tendensfrihet.

»Kommunists» argument visar sig således enbart vara defaitistiska och innebära en kapitulation inför de politiska uppgifter som den revolutionära rörelsen står inför. I stället för att gå i närkamp med DFFG för en riktig politik, uppmanar »Kommunist» till en sekteristisk passivitet.

Men inte nog med det. Några rader läng­re ner skriver an att om kampen i Indo­kina skärps, kan »enhet med småborgarvänstern» tänkas, men endast om SAP hålls utanför och rätten att föra fram den prole­tära internationalismen tryggas».

Lägg märke till att man här ställer sam­ma krav på demonstrationens utformning som ovan (när det gäller socialdemokratin och den proletära internationalismen). I sådana lägen ska man alltså ta upp kampen för det man tidigare inte ansåg det värt besväret att försöka ens. Snacka om kortsynt politik. Hur inbillar sig FK att man då kampen i Indokina skärps, plötsligt ska kunna tvinga DFFG till att acceptera en riktig enhetsfrontssyn? Just detta, att FK under nuvarande förhållanden frivilligt avstår från att slåss för en riktig inriktning på aktionsenheter försvårar skapandet av sådana i framtiden då även DFFG skulle vara villiga att acceptera dem. Resultatet av FK:s inställning blir troligen att DFFG i en sådan situation blir ännu ivrigare att söka enhet med socialdemokratin. Detta underlättas av att DFFG inte nu utsätts for påtryckningar från «vänster«. FK:s moraliserande inställning till DFFG underlättar för DFFG:s ledning att ostört driva sin flirt med socialdemokratin.

En riktig linje gentemot DFFG måste vara principfast. Man måste ständigt framhålla nödvändigheten av att inte underordna sig socialdemokratin och ständigt slåss för tendensfriheten i demonstrationer och andra aktionsenheter. Detta både i propaganda och om så styrkeförhållandena tillåter i praktisk handling. Därför är RMF alltid i princip berett att delta i Indokinademonstrationer tillsammans med DFFG och andra organisationer om minimiplattformen är acceptabel och med bibehållen politisk självständighet (tendensfrihet). (Not 9)

Avslutning

»Enhetstaktik är inget mystiskt» skriver »Kommunist» i början av sin artikel. Vi instämmer! Men inte får man det intrycket då man läser »Kommunist».

För att reda ut frågeställningarna har vi tvingats skriva en förhållandevis lång artikel. Ändå har vi inte behandlat alla aspekter av enhetsfronttaktiken utan har försökt koncentrera oss på de frågor av mer principiell natur, som aktualiseras av »Kommunist».

Vi hoppas som vanligt att FK ska ta sig samman och försöka sig på en seriös polemik. Det är inte utan att man börjar misstänka att FK är fullständigt oförmöget till detta. Hittills har FK:s »teoretiska kamp» mot oss till 99 procent bestått i en allmänt grinig hållning och en överlägsen attityd, som är ovärdig kommunister. Någon konkret polemik mot några av våra »provokationer» mot FK har vi i skrivande stund inte sett röken av. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge – säger ordspråket.

30.5 74 Martin Fahlgren

  1. NOTER

1.I sammanhanget försöker Kommunist göra sig lustig över att vi inte är »det minsta konsekventa»:

»När hörde vi dem tala om enhetsfront med socialdemokratin eller stöd åt ‘arbetarregeringen’? RMF har helt godtyckligt stoppat in Vänsterpartiet på socialdemokratins plats i den proletära enhetsfronten. Men inte ens här är RMF konsekvent. I så fall borde det ju rimligtvis stött Vänsterpartiet i valet -73»

Har då inte FK fattat ett skvatt? Vi kommer aldrig att ge politiskt stöd åt någon annan regering än en verklig arbetarregering, d v s i den meningen vi diskuterar i texten. Däremot kan vi mycket väl tänka oss taktiska röstningar på både Vpk och SAP. Men då är det fråga om en kampmetod mot dessa partier. Det »stöd» man ger till dessa partier är då av samma typ »som repet stödjer den hängde» (Lenin). För en diskussion av dessa problem, se avsnittet om val till parlamentet.

2. Motsägelserna fullbordas om vi jämför med ledaren i samma nummer av »Kommunist». Där läser vi:

»Den rörelse vi i dag kan skönja har en helt annan karaktär. Den är framför allt defensiv, en försvarskamp.» (Kommunist s 3)

Minst sagt halsbrytande manövrer vi förses med i FK:s teoretiska organ.

3. l det här sammanhanget kan det också vara lärorikt att studera Trotskijs hållning till den spanska folkfronten under andra hälften av 30-talet. Problemet liknade det i Ryssland 1917. Folkfronten utsattes för angrepp från fascister (Franco). Så här framställde Trotskij revolutionärernas hållning till folkfrontsregeringen:

»Vi kan och måste försvara den borgerliga demokratin, inte med borgerligt demokratiska medel, utan med klasskampens metod som i sin tur banar väg för ersättandet av den borgerliga demokratin med proletariatets diktatur. Detta betyder särskilt att under det att vi försvarar den borgerliga demokratin, tom med vapnen i hand, tar proletariatets parti inte ansvar för den borgerliga demokratin, inträder inte i regeringen, utan upprätthåller full kritikfrihet och handlingsfrihet gentemot alla partier i Folkfronten och förbereder på detta sätt störtandet av den borgerliga demokratin i nästa stadium.

Varje annan politik är ett kriminellt och hopplöst försök att använda arbetarnas blod som cement för att hålla samman en borgerlig demokrati som oundvikligen är dömd till att kollapsa oberoende av den omedelbara utgången av inbördeskriget.» (Trotsky: The Spanish Revolution 1931-39. s 257)

Historien har inget egenvärde. Vi studerar den för att lära av den. Vi kan inte använda historien som ett uppslagsverk, där vi finner svaren på alla frågor, men däremot kan vi få anvisningar om på vilket håll vi ska söka svaren. l de fall där arbetarpartier resonerat på FK:s sätt har resultatet blivit kontrarevolutionens seger, som arbetarklassen dyrt fått betala med sitt blod. Det spelar här ingen roll att FK, liksom sin centristiska föregångare spanska POUM, intar en »vänsterhållning» till folkfronter av olika slag – i praktiken kommer de likafullt att fungera som folkfronternas flankskydd till vänster i stället för att fungera som ett klart alternativ till folkfronten. (Se avsnittet om Chile, som är ett aktuellt exempel.)

4. I det här sammanhanget kan det vara lärorikt att studera hur Komintern såg på block med delar av bourgeoisin. I Frankrike 1922 hade det bildats ett »vänsterblock» bestående av reformister och borgerliga partier. Komintern gav stränga direktiv om att denna valkombination måste bekämpas. Låt oss citera några avsnitt om detta från Kominterns exekutiv:

»26. Reformisterna-avvikarna är ‘vänsterblockets’ agentur inom arbetarklassen. Deras framgångar kommer att bli större, ju mindre arbetarklassen som helhet fångas av idén av och praktiken av enhetsfronten mot bourgeoisin. Arbetarskikt som förvirrats av kriget och revolutionens dröjsmål, kan våga sig på att stödja ‘vänsterblocket i tron att de därigenom inte riskerar någonting eller att de inte ser någon annan väg för närvarande.

27. En av de mest tillförlitliga metoderna för att inom arbetarklassen bekämpa stämningar för och idéerna om ‘vänsterblocket’, d v s ett block mellan arbetarna och en viss del av bourgeoisin mot en annan del av bourgeoisin, är att ihärdigt och beslutsamt främja idén om ett block mellan alla delar av arbetarklassen mot hela bourgeoisin.

32. Den ovannämnda politiken förutsätter naturligtvis fullständigt organisatoriskt oberoende, ideologisk klarhet och revolutionär fasthet hos det kommunistiska partiet självt.

Det skulle således t ex vara omöjligt att med fullkomlig framgång föra en politik med syfte att göra idén om ‘vänsterblocket’ förhatlig bland arbetarklassen, om det i våra partiled finns anhängare till detta ‘vänsterblock’ som är fräcka nog att försvara detta bourgeoisins uppgjorda program. En ovillkorlig och skoningslös uteslutning till vanheder för dem som talar för ‘vänsterblocket’ är en självklarhet för Kommunistpartiet. Detta kommer att befria vår politik frän alla tvetydiga och oklara element; detta kommer att dra till sig uppmärksamheten från de avancerade arbetarna om frågan om ‘vänsterblockets’ akuta karaktär och kommer att visa att Kommunistpartiet inte leker med frågor som äventyrar proletariatets revolutionära aktionsenhet mot bourgeoisin.» (Den proletära enhetsfronten s 31-33)

5. FK:s vacklan återspeglas också i deras beskrivning av El Teniente-strejken. »De (trotskisterna) vägrade Allende stöd (och stödde tom rent reaktionära aktioner mot honom, t ex den av tjänstemän dominerade och av kristdemokraterna understödda strejken vid koppargruvan El Teniente.)» (s 38)

Hur blåögd får man egentligen bli? Har FK aldrig reflekterat över varför borgarpressen t e x särskilt i början ganska friskt stödde den stora gruvstrejken i de svenska malmfälten 69-70 eller varför Expressen »stödde» Hamnarbetarförbundet i vår? Vad kan det bero på?

El Teniente-strejken började med att 13000 gruvarbetare gick i strejk för att försvara den glidande löneskala de redan hade tillkämpat sig, men som regeringen nu ville avlägsna med argument om nationens ekonomi. etc. Regeringen försökte till en början bagatellisera strejkens omfattning genom att påstå att »majoriteten av arbetarna gått till­baka till arbetet» osv och att det enbart var »tjänstemän» som fortsatte .den.

Men strejken fortsatte. Då började UP beteckna strejken som reaktionär och t o m »fascistisk». Är det så underligt att reaktionen i detta läge såg sin chans att utnyttja strejken och att de då började stödja den?

En fråga till FK: Vem bar skulden till att strejken blev ett vapen i reaktionens händer? Arbetarna eller Unidad Popular-regeringen?

6. l årets presidentval gjorde Revolution! dock helt om och röstade på Vänsterunionens kandidat Mitterrand. Nu plötsligt »gynnade det klasskampen» om Vänsterunionen vann valet. Hur detta går ihop, det förklarar inte Revolution! Det var snarare mer tvivelaktigt att rösta på Mitterand i årets val än på vänsterunionen förra året eftersom Mitterrands valprogram i år låg åtskilliga grader till höger om vänsterunionens 1973.

7. FK:s arbetarkommittéer organiseras också efter modellen »enhetsfront underifrån». På arbetsplatserna arbetar FK huvudsakligen genom dessa, medan organisationen FK oftast inte alls framträder, l stället möter vi »Röda Elverksgruppen», »Volvo-gruppen» osv.

RMF:are är inte speciellt välkomna i dessa grupper. Helst ser FK att vi står utanför om vi inte accepterar FK:s syn på dessa gruppers inriktning.

l samband med den av FK organiserade »Arbetarkonferensen» visade det sig tydligt. Samtliga RMF:are som anmält sig till denna, och som FK kunde identifiera, blev tillsända brev, där de avkrävdes »självkritik» på RMF:s kritik av FK:s taktik på arbetsplatserna och speciellt synen på »arbetarkommittéerna». Att det inte stod ett enda ord om att man måste acceptera huvuddragen i FK :s »arbetsplatspolitik» i den offentliga inbjudan till konferensen glömdes hastigt och lustigt, då FK upptäckte att man troligen skulle fä en revolutionär opposition på konferensen. Så därför beslöt man att utestänga RMF:arna.

8. Denna misstanke förstärks när man drar sig till minnes FK:s nonchalanta inställning till kampen för proletär demokrati i arbetarstaterna (speciellt Kina). Se föregående nummer av Fl.

9.»Kommunist» kritiserar också RMF:s Göteborgsavdelning för att den deltog i en IB-demonstration förra året »helt på småborgarnas villkor» och »skrev t o m under deras flygblad med krav på fempartiutredning». För en gångs skull har »Kommunist» rätt! Det var ett opportunistiskt agerande. Det är väl också den enda kritik som är välbefogad i Kommunists artikel. Men vi anser ändå att det är bättre att riskera sådana opportunistiska felsteg, än att ställa sig vid sidan av och enbart kommentera »småborgarvänsterns» aktioner, som FK gör i 99 fall av 100.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1974

Om den amerikanska trotskismens födelse

James P. Cannon (1890-1974) är ett välkänt namn i den amerikanska arbetarrörelsens historia. Han var aktiv i Industrial Workers of the World (IWW), socialistpartiet och blev en av kommunistpartiets ledare vid dess bildande, Hans möte med Trotskijs och Vänsteroppositionens ståndpunkter ägde rum vid Kominternkongressen 1928. I sin bok om den amerikanska trotskismens historia, som ursprungligen publicerades 1944,berättar Cannon om hur detta möte gick till. Strax efter sin återkomst från kongressen uteslöts Cannon tillsammans med Max Shachtman och Martin Abern urpartiet. Därefter uppträdde de som en utesluten fraktion av partiet under namnet Communist League of America (Opposition). Huvudrubriken i det första numret av tidningen Militant, som de uteslutna började publicera från och med den 15/11 1928, lydde: ”För den ryska oppositionen”.

Om den amerikanska trotskismens födelse

När jag ser tillbaka på det, så framstår det som en intressant omständighet, som på sätt och vis förebådar det som skulle komma, att jag aldrig tog del i någon av dessa kampanjer [mot Vänsteroppositionen]. Jag röstade för de stereotypa resolutionerna, måste jag tyvärr säga, men jag höll aldrig något enda tal eller skrev en enda artikel mot trotskismen. Det berodde inte på att jag var trotskist. Jag ville inte komma på kant med majoriteten i det ryska partiet och Komintern. Jag vägrade delta i kampanjerna bara för att jag inte förstod frågorna. Bertram D. Wolfe, Lovestones främsta vapendragare, var en av de största Trotskijhetsarna. Vid första bästa anledning höll han ett tal på två timmar och förklarade varför trotskisterna hade fel i bondefrågan i Ryssland. Jag kunde inte göra det därför att jag inte förstod frågan. Han förstod den inte heller, men i hans fall var det inte något egentligt hinder. Det verkliga målet för Lovestones och Fosters anhängare när de höll dessa tal och genomförde dessa kampanjer var att de ville ställa sig in hos makthavarna i Moskva.

Någon kanske frågar, ”Varför höll du inte tal till förmån för Trotskij?” Jag kunde inte göra det heller därför att jag inte förstod programmet. Mitt sinnestillstånd var ett tillstånd av tvivel och otillfredsställelse. Om jag inte hade haft något ansvar inför partiet, om jag helt enkelt varit en kommentator eller observatör, så kunde jag bara ha uttalat mina tvivel och haft det avklarat. Man kan inte göra det i ett seriöst politiskt parti. Om man inte vet vad man ska säga, måste man inte säga något. Det bästa är att förbli tyst.

Kommunistiska Partiets centralkommitté höll ett plenum i februari, det berömda februariplenumet 1928, som följde ett par månader efter uteslutningen av Trotskij och Zinovjev och alla ledarna för den ryska oppositionen. En stor kampanj var redan i gång för att mobilisera partierna i världen för att stödja Stalins byråkrati . På detta plenum kämpade och tvistade vi om de fraktionella frågorna i partiet, bedömningen av den politiska situationen, den fackliga frågan, organisationsfrågan – vi kämpade ursinnigt om alla dessa frågor. Det var vårt verkliga intresse. Sedan kom vi till den sista punkten på dagordningen, den ryska frågan. Bertram D. Wolfe, som rapporterade för Lovestones majoritet, ”förklarade” den utförligt, under två timmar. Sedan lämnades frågan öppen för diskussion. En efter en, begärde varje medlem av Lovestones och Fosters fraktioner ordet för att uttrycka sitt instämmande med rapporten och bättra på för att visa att han förstod nödvändigheten av uteslutningarna och var för dem.

Jag talade inte. Naturligtvis kände sig de andra medlemmarna av Cannon-fraktionen, på grund av min tystnad, tveksamma inför att tala. De tyckte inte om situationen och organiserade ett slags kampanj med påtryckningar. Jag minns fortfarande, hur jag satt längst bak i salen, missnöjd, bitter och förvirrad, övertygad om att det var något skumt med frågan men utan att veta vad det var. Bill Dunne, det svarta fåret i familjen Dunne, som vid den tiden var medlem i den politiska kommittén, och min närmaste medarbetare, kom tillbaka med några av de andra. ”Jim, du måste säga något i den här frågan. Det är den ryska frågan. De kommer att skära vår fraktion i bitar om du inte säger något om den här rapporten. Gå upp och säg några ord för protokollet.”

Jag vägrade att göra det. De framhärdade, men jag var orubblig. ”Jag kommer inte att göra det. Jag kommer inte att säga något i den här frågan.” Det var inte ”klok politik” från min sida, även om det kan förefalla så i efterhand. Det var inte alls något föregripande av framtiden. Det var helt enkelt en stämning, en grundmurad personlig känsla som jag hade när det gällde den frågan. Vi hade ingen verklig information. Vi visste inte riktigt vad som var sanning. Vid den här tiden, 1927, hade dispyterna i det ryska partiet börjat omfatta internationella frågor — frågan om den kinesiska revolutionen och den anglo-ryska kommittén.

I början av sommaren 1928 åkte Cannon till Moskva som delegat till Kominterns sjätte världskongress.

Jag placerades i programkommissionen, delvis därför att de andra fraktionsledarna inte var särskilt intresserade av programmet. ”Lämna det till Bucharin. Vi vill inte bekymra oss om det. Vi vill komma med i den politiska kommission som kommer att besluta om vår fraktionskamp; i den fackliga kommissionen; eller någon annan praktisk kommission som kommer att besluta något om någon liten enkel facklig fråga som bekymrar oss.” Sådan var den allmänna stämningen i den amerikanska delegationen. Jag skyfflades in i programkommissionen som ett slags ärebetygelse utan innehåll. Och för att säga er sanningen, så var inte jag heller särskilt intresserad.

Men det visade sig vara ett ordentligt misstag – att placera mig i programkommissionen. Det kostade Stalin mer än en huvudvärk, för att inte tala om Foster, Lovestone och de andra. Eftersom Trotskij, förvisad till Alma Ata, utesluten ur det ryska partiet och Kommunistiska Intemationalen, appellerade till kongressen. Ni förstår, Trotskij reste sig inte bara och gick bort från partiet. Han kom tillbaka efter sin uteslutning, vid det första tillfället i och med sammankallandet av Kominterns sjätte kongress, inte bara med ett dokument som överklagade hans fall, utan med ett fantastiskt teoretiskt bidrag i form av en kritik av Bucharins och Stalins förslag till program. Trotskijs dokument bar titeln ”Förslaget till program för Kommunistiska Intemationalen: En kritik av grundvalarna”.

Genom något förbiseende i apparaten i Moskva, som skulle vara byråkratiskt vattentät, korn detta dokument av Trotskij in i Kominterns översättningsrum. Det ramlade ned i rummet, där de hade ett dussin eller fler översättare och stenografer som inte hade annat att göra. De plockade upp Trotskijs dokument, översatte det och distribuerade det till ledarna för delegationerna och medlemmarna i programkommissionen. Så, tro det eller ej, det lades i mitt knä, översatt till engelska! Maurice Spector, delegat från det kanadensiska partiet, och i ungefär samma sinnestillstånd som jag, befann sig också i programkommissionen och han fick en kopia. Vi gav fan i fraktionsmötena och kongressessionerna medan vi läste och studerade detta dokument. Sedan visste jag vad jag skulle göra, och det gjorde han också. Våra tvivel hade lösts upp. Det var klart som dagen att marxismens sanning stod på Trotskijs sida. Vi gjorde en överenskommelse på stället – Spector och jag – att vi skulle åka hem och inleda en kamp under trotskismens fana.

Vi inledde inte kampen i Moskva på kongressen, även om vi redan var helt övertygade. Från den dag jag läste detta dokument betraktade jag mig själv, utan ett enda tvivel därefter, som lärjunge till Trotskij.

James P. Cannon

Ur James P. Cannon: The History of American Trotskyism, s. 44-46,48-50.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1992

Perry Anderson och stalinismen

Phil Hearse var medlem av det brittiska Labourpartiet när han skrev denna artikel och medverkar regelbundet i den brittiska teoretiska tidskriften International, varifrån vi översatt det svar till Anderson som vi här publicerar. Från fjärde internationalen 1-2/1984.

Perry Anderson och stalinismen
Phil Hearse

Perry Anderson tar sin utgångspunkt i en djup sympati med Trotskijs försök att bygga en teori om den ryska revolutionens urartning och Sovjetunionens samhälleliga karaktär. Ändå drar han slutsatser som radikalt skiljer sig från Trotskijs beträffande stalinismens internationella roll. Hans slutsatser skiljer sig också radikalt från dem som dragits av Fjärde Internationalen och den överväldigande majoriteten av de organisationer som hänför sig till den trotskistiska traditionen.

Som utgångspunkt bör vi ha klart för oss att Andersons anda och metod står helt i överensstämmelse med Trotskijs. Det finns ingen anledning att försvara något som inte kan försvaras, bara för att «Den gamle» sagt det. «Det farligaste i politiken är att bli fånge i ens egna formler, som i går var ändamålsenliga men i dag berövats allt innehåll.»(1) Marxismen är de successiva approximeringarnas metod. Dessutom fick Trotskij aldrig uppleva de senaste 40 årens stalinistiska utveckling, vilken säkerligen skulle ha berett honom många överraskningar.

Kärnan i Perry Andersons ståndpunkt kan sammanfattas på följande vis: fientlig både gentemot kapitalismen och den proletära demokratin har den stalinistiska byråkratin, mot sin natur, ofta spelat en progressiv roll. Samtidigt som Trotskijs teorier om stalinismen i grunden var korrekta och i vilket fall som helst inte i något väsentligt avseende vederlagts.

Det första man bör notera är att Perry Anderson inte ger någon närmare definition av stalinismen och inte heller redovisar han i vilken mening Trotskij betecknade stalinismen som internationellt kontrarevolutionär. Båda är avgörande för varje försök att vederlägga Trotskijs teorier. Enligt Trotskij låg stalinismens kärna i att den internationella arbetarklassens intressen (världsrevolution) underordnades sovjetbyråkratin. Hans anklagelse mot stalinismen internationellt var inte att den i varje gärning var kontrarevolutionär, utan att den hade övergått till «bourgeoisins ordning»; att det stalinistiska Kominterns centrala uppgift var att försvara byråkratins ställning, som var beroende av att världsrevolutionen inte gjorde några framsteg, utan förblev ofullständig. Med andra ord hade den stalinistiska byråkratin och de partier den kontrollerade anpassat sig till imperialismens fortsatta dominans över världsekonomin och världspolitiken och agerade nu som en kraftfullt hinder för varje försök an krossa imperialismen. När man gör en bokslut över stalinismen måste man ta ställning till just den frågan: Har stalinismen allmänt fungerat som en hinder för imperialismens krossande? Genom att försöka svara både »ja» och «nej» tillskriver Perry Anderson stalinismen insatser av ytterst revolutionär karaktär.

Fredlig samexistens

Perry Andersons centrala misstag i kritiken av Trotskij är att överföra den stalinistiska byråkratins roll inom Sovjetunionen till global nivå. Helt riktigt skriver han att byråkratin inom Sovjetunionen bekämpar såväl den kapitalistiska privategendomen som den proletära demokratin. Sedan hävdar han att «(Trotskijs) misstag var, ironiskt nog, att han trodde att denna motsättning kunde begränsas till Sovjetunionen; medan Socialismen i ett land visade sig vara en terminologisk motsägelse.»

Andersons argumentation är helt felaktig. På det internationella planet har sovjetbyråkratin gång efter annan visat sig redo att försona sig med den kapitalistiska privategendomens fortlevnad, om än inte med den proletära demokratin. Trotskijs argumentation gick just ut på att byråkratin, om den skulle upprätthålla sin makt, inte kunde tillåta försök att återupprätta kapitalismen i Sovjetunionen men att den internationellt skulle försona sig med imperialismen fortsatta existens. Så var fallet därför att revolutionens utbredning internationellt hotade inte bara imperialismen utan också dess eget välde. Den stalinistiska byråkratin var en produkt av att revolutionen begränsats till ett relativt efterblivet land och av att imperialismen fortsatt att utöva ett tryck. Ett revolutionärt uppsving hotade att försvaga byråkratins grepp över den egna arbetarklassen. Att den stalinistiska byråkratin verkligen samarbetade med imperialismen för att kväva revolutioner under Trotskijs livstid kan det knappast råda någon oenighet om.

Låt oss för ett ögonblick tänka oss att Sovjetunionen var »genuint fientligt till kapitalistisk egendom och proletär demokrati» i internationell skala. Det skulle innebära att den stalinistiska byråkratin vore engagerad i en världsomfattande kamp för att upprätthålla byråkratiserade arbetarstater. Varje modus vivendi (samförstånd) med världskapitalismen skulle vara totalt uteslutet. Sovjetbyråkratin skulle slåss för att föra kommunistpartierna till makten överallt (samtidigt som Självständigt agerande av arbetarklassen skulle slås ned. Det vore otvivelaktigt progressivt med en sådan inriktning. Den skulle leda till strider som de stalinistiska partierna inte skulle kunna kontrollera. Nya byråkratiska stater upprättade på detta sätt skulle säkerligen visa sig omöjliga att behärska från Moskva och skulle snabbt undergräva den sovjetiska byråkratins stabilitet.

Detta scenario motsvarar knappast verkligheten. Men det visar också varför byråkratin för att försvara sina egna intressen måste försona sig med imperialismens »individuella, privatkapital.»

Vad är stalinismen?

Vilka är då Andersons bevis mot argumenten för att stalinismen spelat en i grunden kontrarevolutionär roll internationellt? För det första är det omvälvningarna i Östeuropa efter andra världskriget; för det andra Sovjetunionens roll i krossandet av fascismen och avkoloniseringen i Tredje världen; för det tredje är det de revolutioner som genomfens (Kina, Vietnam osv) av partier med ursprung i det stalinistiska Komintern. Vart och ett av dessa argument är tendentiöst och ensidigt.

Andersons brist på definition av stalinismen framkommer i att han utan problem hänför partierna i Kina och Vietnam till den stalinistiska »rörelsen». Det innebär i själv verket att likställa stalinismen med summan av alla de partier och rörelser som uppstod ur Komintern. Det är knappast tillfredsställande. Otvivelaktigt kännetecknades alla de partier Anderson talar om av stalinistiska metoder och uppfattningar. Men samtliga bröt, mer eller mindre, med Moskva, i allmänhet på den avgörande frågan huruvida de borde gripa makten. Med andra ord vägrade de att underordna den egna arbetarklassens intressen under Kremlbyråkratins.

Ursprunget till åtskillnaden mellan de partier som med mössan i handen godtog Kremls diktat och de som vägrade, finns i den ojämna utvecklingen i staliniseringen av Komintern. Av geografiska och sociala skäl visade det sig mycket lättare att få pli på exempelvis de franska och italienska partierna än det kinesiska. Alternativet till att definiera stalinismen som underkastelse Kremls diplomatiska ordning, är att definiera stalinismen som helheten av rörelser med gemensamma teoretiska utgångspunkter, politisk och inre struktur.

Men detta är knappast adekvat för att definiera dessa partiers »rörelselagar». Om stalinismen konstitueras av en gemensam «inställning», varför tar då vissa partier makten mot Stalins direkta order medan andra underordnar sig den egna bourgeoisin? Detta blir ett mysterium om inte stalinismen definieras om underordnande till de diplomatiska intressena hos en byråkratiserad arbetarstat.

Man skulle kunna invända att det i dag finns flera byråkratiserade arbetarstater och att stalinismen därmed skulle kunna definieras som ett underordnande till exempelvis den kinesiska byråkratins intressen. En sådan argumentation verkar rimlig men ändrar inte problemets innehåll. I vilket fall som helst sätter Anderson i sin artikel likhetstecken mellan »stalinism» och den härskande byråkratin i Sovjetunionen. Varför är då partier som brutit med den byråkratin på något avgörande sätt delar av den stalinistiska rörelsen?

»Folkdemokratierna»

I diskussionerna om de sociala omvälvningarna i Östeuropa efter kriget blandar Perry Anderson samman sovjetbyråkratins militärt-byråkratiska intressen med dess påstådda »fientlighet till privatkapitalismen» internationellt. Upprättandet av ett antal buffertstater genomfördes inte på grund av Stalins agg till kapitalismen i Östeuropa utan på grund av Sovjetunionens behov av militär säkerhet. Det finns vissa tecken på, men återigen är inte detta avgörande, att Moskva först tänkte sig buffertstaterna som underordnade Sovjetunionen men inte nödvändigtvis som arbetarstater. Under det som hände kunde byråkratin inte samsas med den lokala kapitalismen. Men det finns ingenting i upprättandet av folkdemokratierna som visar på stalinismens revolutionära roll.

Europas delning skedde med den amerikanska och brittiska imperialismens samtycke i Jalta. De östeuropeiska omvälvningarna skedde samtidigt med stalinismens förräderier mot den grekiska revolutionen och den potentiellt förrevolutionära situationen i Italien och Frankrike. Stalin respekterade sin uppgörelse med Roosevelt och Churchill. Fernando Claudin(2) och många med honom har i detalj dokumenterat de västeuropeiska stalinistiska partiernas uppfattning an den borgerliga demokratin skulle återupprättas efter Andra världskriget.

I sina artiklar om den sovjetisk-tyska invasionen i Polen förutsåg Trotskij att sovjetbyråkratin i vissa situationer för sin egen säkerhet skulle tvingas invadera och till och med ockupera sina grannländer. Han förutsade att byråkratins makt därvid skulle visa sig oförenlig med kapitalismen: en militär-byråkratisk övergång skulle följa.

Upprättandet av buffertstaterna var intimt förknippat med en uppgörelse med imperialismen, vilket bidrog till att skapa en ny (imperialistisk) världsordning efter kriget. Bara om det kunde visas att det var en del av en tendens till expansion och upprättande av nya byråkratiserade stater kan det betecknas som en »revolutionär» sida av stalinismen.

Fascismen

Andersons argumentation om Sovjetunionens roll för nazismens krossande är häpnadsväckande. Han tillstår själv att besegrandet av Hitler inte ingick i Stalins strategi förrän Sovjetunionen invaderades. De byråkratisk-terroristiska metoder Stalin använde i sin krigföring äventyrade många gånger slutsegern. Hur kan en revolutionär marxist överhuvudtaget kreditera stalinismen för Hitlers nederlag utan att nämna de mekanismer genom vilka fascismen kom till makten och Andra världskriget utlöstes?

Fascismens uppkomst och kriget var det pris den internationella arbetarklassen fick betala för sin oförmåga att ta makten under mellankrigstiden: med andra ord för nederlaget i Tyskland, krossandet av revolutionen i Spanien och den franska folkfrontens förräderier. I van och ett av dessa beklagliga fall var stalinismens roll avgörande. I Tyskland saboterade kommunistpartiets »galenskaper» under den »Tredje perioden» varje möjlighet till framgångsrikt motstånd mot nazismen. I Spanien ingrep Sovjetunionen direkt för att slå ned revolutionen och kedja den vid de egna borgerliga målsättningarna — och under tiden mördade man några av det spanska proletariatets främsta ledare. Stalin och stalinismen bär ett tungt ansvar för nazismens seger och för Andra världskriget. Och detta vänder Perry Anderson till en dygd!

När Hitler-Stalin-pakten visade sig värdelös kunde sovjetbyråkratin naturligtvis inte acceptera att dess välde krossades av fascismen. När Trotskij förutsade att Sovjetunionen skulle förlora kriget underskattade han onekligen de sovjetiska massornas uppslutning bakom den kollektiva egendomen och deras förmåga att segra trots den byråkratiska misskötseln av krigföringen. Men det (i slutändan) framgångsrika försvaret av sovjetiskt territorium är inget bevis på några revolutionära egenskaper hos stalinismen.

Den «Tredje världen»

Andersons argument att stalinismen utgjort en »dynamisk» och »allmän» form av övergång till socialism i Tredje världen är fullt av fallgropar. Om vi bortser från argumentet att de vietnamesiska och kinesiska partierna var stalinistiska tycks Andersons ståndpunkt leda till en annan slutsats — nämligen att byråkratiska inslag är nödvändiga och oundvikliga i de halvkoloniala länderna, både för att störta imperialismen och bygga socialismen. Kan det finnas någon annan logik i termer som «allmän» och »dynamisk»?

Förmodligen beror detta på dessa länders lägre kulturella och materiella nivå. Ett sådant resonemang får långtgående konsekvenser, inte minst då den talar mot Trotskijs syn på byråkratiseringen i Sovjet — som Anderson stöder. Om byråkratiska former för mobilisering är »allmänna» och »dynamiska», var då inte stalinismen ett nödvändigt ont även i Sovjetunionen? Detta är nu den vanliga ursäkten för Stalins brott — att han använde brutala men nödvändiga metoder, att proletär demokrati var ogenomförbar i ett så »efterblivet» land och att man i vilket fall som helst inte kan göra en omelett utan att knäcka ägg. Allting från tvångskollektiviseringens vansinne till arbetslägren kan rättfärdigas med sådana argument.

Trotskijs invändning mot byråkratiseringen av den sovjetiska ekonomin var just att samtidigt som det fanns något mycket »dynamiskt» i de kollektiva egendomsförhållandena, utgjorde byråkratin en boja på denna dynamik och en broms för produktivkrafternas utveckling. Det är precis samma argument som framförs av den trotskistiska världsrörelsen i dag — att byråkratin i såväl Östeuropa som i Kina och andra mindre utvecklade länder utgör ett hinder för att maximera den potential som planeringen och den kollektiva egendomen utgör. Om Perry Anderson tror att arbetardemokratin inte fungerar i mindre utvecklade länder undergräver han sin egen argumentation om Sovjetunionen.

Byråkratismen och de halvkoloniala länderna

Hela denna fråga är avgörande för den revolutionära rörelsens framtid i de halvkoloniala länderna — är byråkratiska former det allmänna övergångssättet i dessa länder? Eller är de resultatet av frånvaron av en medveten kamp mot byråkratismen, dvs frånvaron av ett revolutionärt marxistiskt ledarskap? Trotskij själv betraktade knappheten som byråkratins samhälleliga bas och höll det för oundvikligt att byråkratiska metoder och tendenser skulle utgöra ett konstant tryck i mindre utvecklade stater. Det är det som liknelsen med ”polismannen och kön» handlar om. Men han såg det inte som oundvikligt att en byråkratisk kast skulle uppstå i koloniala länder efter en revolution. Han trodde att det skulle kunna undvikas genom ett revolutionärt ledarskaps medvetna kamp.
Kubas exempel visar, åtminstone till en del, att uppkomsten av en privilegierad byråkrati kan undvikas. Uppenbarligen är detta en avgörande fråga för framtiden i ett land som Nicaragua. Är byråkratin omöjlig att undvika? Är den en allmän regel? Kommer samma byråkrati som i Kina att uppstå ur den kommande revolutionen på den indiska kontinenten? Kommer den att ledas av stalinistiska partier?

Och hur skall vi bedöma Sovjetunionens roll i den koloniala frigörelsen? Givetvis har den sovjetiska arbetarstaten haft en oerhörd betydelse för relationerna mellan de samhälleliga krafterna i världen. Trots byråkratins alla förräderier och skändligheter har sovjetstatens existens bidragit till den koloniala revolutionen. Men detta är intestalinismens förtjänst. Dessutom har de stalinistiska partierna i Tredje världen varit, och är, ett av de största hindren för socialismen. Gång på gång har stadieteorin — först en demokratisk revolution tillsammans med den egna bourgeoisin och sedan den socialistiska revolutionen — lett de stalinistiska partierna och deras anhängare in i en fälla. Anderson talar om de partier som i likhet med kineserna bröt med Moskva. Men hur är det med de som inte gjorde det, de verkliga stalinistpartierna?

Att kommunistpartierna i Mellanöstern underordnat sig den arabiska borgarklassen är välkänt. I Irak och Egypten ledde underordnandet under baathismen respektive nasserismen till partiernas utplåning. I Latinamerika är kommunistpartiernas folkfrontslinje skrämmande; i Chile utgjorde kommunistpartiet Unidad Populärs högerflygel. På den indiska kontinenten har de olika kommunistpartierna, i synnerhet de pro-sovjetiska, underordnat sig den lokala borgarklassen. Och i Indonesien ledde kommunistpartiets underordnande till Pekings diplomatiska intressen, genom stödet till Sukarno, till den internationella arbetarrörelsens största nederlag sedan Tyskland 1933.

Kuba och Vietnam

Slutligen skall vi ta upp Sovjetunionens förhållande till de revolutioner som lyckats. Det går inte att komma ifrån att Sovjet fungerat som ett värn för revolutionerna i Vietnam och Kuba. Sovjetunionen har för att försvara sina militära positioner tvingats utvidga sitt operationsområde och söka militära, strategiska och diplomatiska allierade. Normalt har det tagit sig uttryck i allianser med lokala kapitalistiska krafter i Tredje världen; exempelvis den nuvarande alliansen med Syrien och försöket till allians med Sadat i Egypten. Dessa allianser har kommit till stånd på bekostnad av den lokala arbetarklassen och till och med de lokala kommunistpartierna.

I Vietnam och på Kuba försökte Sovjet att utnyttja de diplomatiska och militära möjligheter vilka revolutionerna givit dem. Men Perry Anderson får det svan att bevisa att Sovjetunionen konsekvent stött revolutionerna på Kuba och i Vietnam och Kina. På Kuba genomfördes revolutionen mot det inhemska kommunistpartiet, som till och med satt i tyrannen Batistas regering. I Vietnam var Sovjetunionen en av de huvudansvariga för Genéve-avtalet 1954 då Viet Minh berövades många av de positioner man intagit efter Dien Bien Phu. Stalin motsatte sig det kinesiska kommunistpartiets maktövertagande.

Långt ifrån någon »konsekvent anti-kapitalism» utanför de egna gränserna har sovjetbyråkratin alltid handlat i enlighet med de egna byråkratiska intressena. Detta gäller isynnerhet den koloniala revolutionen. Det senaste exemplet är Sovjetunionens totala och vanmäktiga passivitet vid Israels invasion i Libanon, då byråkratin knappt förmådde sig till normala diplomatiska protester och än mindre gav någon materiell hjälp till PLO. Man stödde dock sin kapitalistiske bundsförvant Assad i Syrien.

Den koloniala revolutionen har förvisso tjänat på den sovjetiska arbetarstaten. Men den har inte tjänat på stalinismen. Uppkomsten av världsstalinismen var inte oundviklig. Den uppstod ur väldigt specifika omständigheter och drevs fram av enorma sociala krafter. Men ytterst var det möjligt att undvika urartningen av Bolsjevikpartiet, ryska revolutionen och Komintern. Mänskligheten har fått betala en enormt pris för detta. Kampen för socialismen har hållits tillbaka i 50 år.

Genom sin vägran an erkänna stalinismens kontrarevolutionära roll internationellt underskattar Anderson de praktiska uppgifter som revolutionära marxister står inför i varje sektor av världsrevolutionen. Ty varken i de utvecklade kapitalistiska staterna, de halvkoloniala länderna eller arbetarstaterna kan vi sätta vår lit till de partier som har band med Moskvabyråkratin. Arbetarklassens uppgift är an överallt bygga äkta revolutionära marxistiska partier. Att acceptera att stalinismen spelar en ”motsägelsefull» roll i världsskala leder alltför lätt till att man avstår från att bygga partier som grundas på traditionen från de första kommunisterna som kämpade mot stalinismen — Trotskij och Vänsteroppositionen.

Phil Hearse

Översättning Per-Erik Rosin

Noter:

1) Trotskij, Struggle Against Fascism i Germany, sid 430, Penguin. 124
2) Claudin, The Communist Movement, 307-454, Penguin Ed.

Från fjärde internationalen 1-2/1984

Trotskijs tolkning av av stalinismen

«Trotskijs tolkning av stalinismen» är ett föredrag Perry Anderson höll i Paris för två åren sedan. »Anderson och stalinismen» som vi också publicerar här, är Phil Hearses svar på föredraget. Medan Anderson hävdar att Trotskijs syn på stalinismens internationella roll inte längre är giltig idag, och inte enkelt kan kallas kontrarevolutionär, försvarar Hearse Trotskijs och Fjärde Internationalens uppfattning.

Perry Anderson ingår i redaktionen för New Left Review, en brittisk marxistisk tidskrift. Han är historiker och författare till bl a Övergången från antiken till feodalismen och Absoluta statens utveckling (Arkiv/Zenit, 1980) Artikeln är en översättning ur New Left Review 139.

Trotskijs tolkning av av stalinismen
Perry Anderson

Trotskijs tolkning av stalinismens historiska betydelse, till dags dato den mest konsekventa och utvecklade teorin om denna företeelse inom den marxistiska traditionen, utformades under loppet av 20 års praktisk politisk kamp mot den. Hans uppfattning utvecklades således under påverkan av de stora konflikterna och händelserna under dessa år och kan lämpligen indelas i tre viktigare faser.

Trotskijs tidigare analyser av ämnet daterar sig från den inre partikamp som bröt ut inom Sovjetunionens kommunistiska parti (SUKP) efter inbördeskriget. I det sammanhanget utpekas inte stalinismen som sådan. Trotskij behandlade det som i partiet traditionellt kallades «byråkratismen». Den nya kursen från 1923 är den viktigaste texten från denna period. Där övertar Trotskij de två viktigaste begreppen i det som varit Lenins förklaring till utvecklingen före hans död. Enligt lenin låg byråkratiseringens rötter i de ryska massornas brist på kultur. Därigenom saknade de kvalifikationerna som fordrades för att leda landet på ett kompetent sätt efter kriget. Lenins andra förklaring var den agrara ekonomin med dess enkla varuproduktion, naturahushållning och oerhörda utspridning av producenterna som nödvändiggjorde en övercentralisering av statsapparaten. Trotskij tillfogade en tredje orsak — den oundvikliga motsättningen mellan arbetarklassens omedelbara och långsiktiga intressen i det nödläge som rådde efter kriget. Viktigare var dock att han underströk att byråkratismen inte bara var »summan av ämbetsmännens dåliga vanor», utan representerade »en samhällelig företeelse och ett bestämt system för administrationen av människor och ting».1 Samlingspunkten för denna företeelse var statsapparaten, men denna höll på att infektera även bolsjevikpartiet – genom att »den suger upp en enorm mängd av partiets mest aktiva element».2

Uttrycket för denna nedsmittning var den centrala apparatens ökade dominans i partiet. Den verkade genom ett utnämningssystem, undertryckte den demokratiska debatten och avskilde det gamla gardet från partimedlemmarna och ungdomen. Denna utveckling innebar en risk för en »byråkratisk urartning»3 av det gamla gardet självt. Byråkratismen var således — här går Trotskij tydligt längre än Lenin — »ingen kvarleva från en tidigare regim, en kvarleva på väg att försvinna; tvärtom är den en i huvudsak ny yttring som härrör ur partiets nya uppgifter, nya funktioner, nya svårigheter och nya misstag».4

Vänsteroppositionens nederlag

Den nya kursen varnade för byråkratismens faror innan Stalins gruppering segrat inom SUKP. Sedan Stalin fullbordat sin seger, försökte Trotskij i sina oppositionella inlägg i slutet av 20-talet att ge en mer omfattande förklaring till företeelsen. Tredje Internationalen efter Lenin, från 1928 är förmodligen den viktigaste sammanfattningen av hans uppfattning under denna period. Där hänför han Vänsteroppositionens nederlag i Ryssland, då den byråkratiska utvecklingen beseglades, till nedgången i den internationella klasskampen: framför allt katastroferna i Tyskland 1923 och i Kina 1927. Förändringen av styrkeförhållandena i klasskampen i världsmåttstock avspeglade sig omedelbart i ett ökat socialt tryck också mot bolsjevikpartiet i Ryssland. Det fick ytterligare näring genom Stalinfraktionens oförmåga att genomföra en snabb industrialisering av Sovjetunionen, något som skulle ha stärkt det sovjetiska proletariatets möjligheter att fungera som en motvikt. När verkningarna av den första femårsplanen blev synliga, började Trotskij hävda att den nya »arbetararistokrati» som Stachanovismen skapat objektivt fungerade som stöd för byråkratin inom partiet. Trotskij karaktäriserade fortfarande Stalins fraktion, som vunnit med den socialpatriotiska parollen om Socialismen i ett land, som en centerfraktion och stående mellan partiets höger (Bucharin-Rykov-Tomskij) och vänstern.

I självbiografin Mitt Liv från 1929 skisserar Trotskij vad han uppfattade som de socialpsykologiska mekanismer som fått så många av 1917 års revolutionärer att tjäna den nya regimen — frigörandet av kälkborgaren inom bolsjeviken» — när de upproriska massornas entusiasm falnade efter inbördeskriget och tröttheten och apatin tog över. I några artiklar om Stalins industrialiseringskampanj utvidgade Trotskij begreppet om en »centristisk fraktion» till det mer långtgående ”stalinistisk centrism». Han hävdade där, att medan centrismen som företeelse i de kapitalistiska staterna var en övergående företeelse, en konstlad medelväg mellan reform och revolution inom arbetarrörelsen, som avspeglade svängningar från höger till vänster, eller tvärtom, bland massorna, kunde den i Sovjetunionen erhålla en varaktig materiell bas i den nya arbetarstatens byråkrati. De tvära kasten i Stalins inrikes- och utrikespolitik, från klassförsoning till ultra-vänsterpolitik inom Tredje Internationalen, var logiska uttryck för regimens centristiska karaktär. Det definitiva avgörandet stod dock på det internationella planet, inte på det nationella.

De fyra grundläggande teserna

Trotskijs tolkning av stalinismen, som hittills i många avseenden varit fragmentarisk och trevande, systematiserades och fullbordades från 1933 och framåt. Orsaken var naturligtvis nazismens seger i Tyskland, då Trotskij drog slutsatsen an Komintern — som han in i det sista kämpat för att lotsa rätt — och därmed också det stalinistiska SUKP, var hopplöst förlorade. Beslutet att grunda en ny international härrörde direkt från hans uppgörelse med stalinismens natur. Nu blev stalinismen också för första gången direkt föremål för omfattande teoretiska analyser i stället för att som hittills behandlas i texter som diskuterade många andra frågor.

Den viktiga artikel som innehåller alla ingredienser i Trotskijs mognade uppfattning om stalinismen skrevs vara några månader efter Hitlers maktövertagande: Den sovjetiska statens klasskaraktär (1933). Där formulerade han de fyra grundläggande teser som skulle utgöra basen för hans inställning ända till hans död. För det första måste man skilja på stalinismens roll på hemmaplan och utomlands. Inom Sovjetunionen hade den stalinistiska byråkratin en motsägelsefull roll — den försvarade sig samtidigt mot den sovjetiska arbetarklassen, som den berövat makten, och mot världsbourgeosin, som strävade efter att sopa bon Oktoberrevolutionens alla landvinningar och återinföra kapitalismen i Ryssland. I denna mening fortsatte stalinismen att agera som en »centristisk» kraft. Utanför Sovjet hade det stalinistiska Komintern däremot upphört att spela någon antikapitalistisk roll, vilket nederlaget i Tyskland oåterkalleligen visat. Sålunda »kan den stalinistiska apparaten fullständigt förslösa sin betydelse som revolutionär kraft internationellt, och likväl behålla delar av sin progressiva betydelse som gårdvar för den proletära revolutionens samhälleliga erövringar».Strax därpå hävdade Trotskij att Komintern uppfyllde en direkt kontrarevolutionär roll i världspolitiken. I sina försök att skydda det stalinistiska maktmonopolet i Ryssland, samarbetade man med kapitalet och fjättrade arbetarna, eftersom varje segerrik socialistisk revolution som upprättade proletär demokrati genom sitt exempel skulle hota den byråkratiska makten.

För det andra representerade stalinismen i Sovjetunionen ett byråkratiskt skikt, som härstammade från arbetarklassen och parasiterade på den, och ingen ny klass. Detta skikt intog ingen självständig strukturell roll i själva produktionsprocessen, utan dess ekonomiska privilegier härrörde från att de konfiskerat de direkta producenternas politiska makt inom ramen för nationaliserade egendomsförhållanden. För det tredje förblev den administration man härskade över till sin natur en arbetarstat, just därför att de egendomsförhållanden som uppstått när expropriatörerna exproprierades 1917 fortfarande existerade. Byråkratins identitet och legitimering som politisk «kast» var avhängigt av att den försvarade dessa förhållanden. Därmed avfärdade Trotskij de två alternativa uppfattningar om stalinismen, vilka varit mest utbredda inom arbetarrörelsen på 30-talet (och som uppstått inom Andra Internationalen redan under inbördeskriget) — och att den utgjorde en slags »statskapitalism» eller »byråkratisk kollektivism». Den järnhårda diktatur som stalinismens polismakt och administrativa apparat utövade gentemot det sovjetiska proletariatet var inte mer oförenligt med bevarandet av statens proletära natur än den absoluta kungamaktens diktatur över adeln var med bibehållandet av statsmaktens feodala karaktär, eller fascismens diktatur över borgarklassen med bibehållandet av statens kapitalistiska karaktär. Sovjetunionen var visserligen en degenererad arbetarstat, men någon «ren» proletär diktatur — som stämde med en idealisk definition — hade aldrig någonsin existerat i Sovjetunionen.

För det fjärde och slutligen borde marxister inta en dubbel hållning gentemot sovjetstaten. A ena sidan fanns inga utsikter till att den stalinistiska regimen skulle genomgå någon förändring eller vara möjlig att reformera på fredlig väg inom Sovjetunionen. Dess välde kunde bara brytas genom en revolutionär omvälvning underifrån, där hela förtryckar- och privilegiemaskineriet krossades samtidigt som de samhälleliga egendomsförhållandena lämnades intakta. A andra sidan måste Sovjetunionen utifrån försvaras mot hot och angrepp från världsbourgeoisin. Mot denna fiende behövde Sovjetunionen — inkarnationen av Oktoberrevolutionens antikapitalistiska landvinningar — bestämd och ovillkorlig solidaritet från revolutionära socialister överallt.
«Varje politisk tendens som avfärdar Sovjetunionen under förevändning av dess ‘icke-proletära’ karaktär löper risken an bli ett passivt verktyg för imperialismen».6

«Den förrådda revolutionen»

Dessa fyra hörnstenar i Trotskijs syn på stalinismen kvarstod orubbade ända fram till dess han mördades. Det var på dem han byggde sin viktigaste studie av sovjetsamhället under Stalin: den bok som titulerades Vart går Sovjetunionen från 1936 (vilseledande översatt som Den förrådda revolutionen). I detta arbete presenterade Trotskij en vid överblick över Sovjetunionens ekonomiska, politiska, sociala och kulturella struktur i mitten av 30-talet. Han förenade där ett omfattande empiriskt material med en djupare teoretisk grund för analysen av stalinismen. Hela problemet med den repressiva arbetarbyråkratin förankrade han nu i det knapphetsbegrepp (nuzhda) som varit fundamentalt i den historiska materialismen alltsedan Mara formulerade det i Den tyska ideologin.

»Grundvalen för byråkratstyre är samhällets fattigdom på konsumtionsvaror, med den resulterande alla-mot-alla-kampen. När det finns tillräckligt med varor i en affär, kan köparna komma närhelst de önskar. När det råder knapphet på varor, tvingas köparna stå i kö. När köerna är mycket långa är det nödvändigt an sätta dit en polisman för att hålla ordning. Sådan är utgångspunkten för sovjetbyråkratins makt. Den ‘vet’ vem som skall få någonting och vem som måste vänta.»

Så länge som knapphet rådde var motsättningen mellan de samhälleliga produktionsförhållandena och de borgerliga fördelningsnormerna oundviklig: det var denna motsättning som så ödesdigert skapade och återskapade den stalinistiska byråkratins kvävande makt.

Trotskij ägnade sig sedan åt an utforska varje sida i motsättningen. Han tog hänsyn till och betonade styrkan i Sovjets industriella utveckling, oavsett vilka barbariska metoder byråkratin använde för att genomföra den, samtidigt som han omsorgsfullt lyfte fram i dagen hela skalan av ekonomiska, kulturella och sociala ojämlikheter som stalinismen alstrade. Han tog också fram statistiska uppskattningar av storleken och fördelningen av det byråkratiska skiktet i Sovjet (cirka 12-15 procent av befolkningen). Denna byråkrati hade förrått världsrevolutionen, även om den ännu subjektivt var lojal mot den; samtidigt var den i världsbourgeoisins ögon en oförsonlig fiende så länge som kapitalismen inte återupprättats i Ryssland. Dynamiken i regimen var lika motsägelsefull: å ena sidan stärktes arbetarklassens ekonomiska och kulturella potential av den utveckling som med halsbrytande fan inletts i Sovjet; å andra sidan blev regimens parasitära karaktär alltmer ett hinder för ytterligare industriella framsteg. Hur spektakulära femårsplanernas resultat än kunde te sig pekade Trotskij på an arbetskraftens samhälleliga produktivitet ännu låg långt efter kapitalismen i väst — ett gap som inte kunde överbryggas förrän en kvalitativ tillväxt uppnåddes, något som förhindrades just av byråkratins vanstyre.

”Sovjetbyråkratins progressiva roll sammanfaller med den period som man ägnade åt att införa de viktigaste elementen i den kapitalistiska tekniken i Sovjetunionen. Det grova arbetet med att låna, imitera, transplantera och inympa genomfördes på den grundval som revolutionen lagt. Ditintills var det inte fråga om någon förnyelse inom tekniken, vetenskapen eller konsten. Det är möjligt att bygga gigantiska fabriker efter en färdiggjord västlig modell på byråkratins kommando — men till tre gånger så höga kostnader. Men ju längre man går, desto mer hamnar ekonomin i problemet med kvaliteten, som glider byråkratin ur händerna likt en skugga. De sovjetiska produkterna är som stämplade av likgiltighetens gråa märke. I en nationaliserad ekonomi kräver kvalitet en producenternas och konsumenternas, frihet att kritisera och ta initiativ.”8

Imperialismens teknologiska överlägsenhet skulle bestå så länge stalinismen bestod och dessutom garantera seger i varje krig med Sovjet — såvida inte revolutionen bröt ut i väst. De sovjetiska socialisternas uppgift var att genomföra en politisk revolution som skulle förhålla sig till den samhälleliga revolutionen 1917 på samma sätt som maktförändringen 1830 eller 1848 förhållit sig till den franska revolutionen 1789.

Under de sista två åren av sitt liv, när Andra världskriget inleddes, kämpade Trotskij för sina grundläggande perspektiv i en serie av polemiska inlägg mot Bruno Rizzi, James Burnham, Max Schachtman och andra förespråkare för begreppet -byråkratisk kollektivism».9 Arbetarklassen hade inga medfödda egenskaper som gjorde den oförmögen att upprätta sin egen suveränitet över samhället. Sovjetunionen — «det mest övergående samhället i en övergångsepok» — låg mellan kapitalismen och socialismen, gastkramat av en rovlysten polisregim som likväl fortfarande på sitt sätt försvarade den proletära diktaturen. Men de sovjetiska erfarenheterna var en »exceptionell refraktion» av de allmänna lagarna för övergång från kapitalism till socialism i en efterblivet samhälle omringat av imperialismen — och inget mönsterexempel. Stalinismens motsägelsefulla roll både hemma och utomlands hade bekräftats av utvecklingen på det internationella planet — dess kontrarevolutionära sabotage mot den spanska revolutionen (som stod utanför dess kontroll ) kontrasterade mot det revolutionära upphävandet av privategendomen i de gränsområden i Finland och Polen som inkorporerats med Sovjet.

Marxisters plikt att försvara Sovjet mot ett kapitalistiskt angrepp förblev oförminskad. Desillusionering och trötthet var inga ursäkter för dem som förkastade den historiska materialismens klassiska perspektiv.

«25 år i historiens vågskål har mindre vikt än en timme i en människas liv. Vad för slags människa är det som på grund av erfarenhetsmässiga misslyckanden under loppet av en dag uppger det mål han uppställt för sig på grundval av hela sitt tidigare livs erfarenheter och analyser?»10

En förnyad bedömning: 40 år senare

Ytterligare 40 år senare befinner vi oss fortfarande bara några timmar in i denna livstid. Ger oss de timmarna — som subjektivt tycks så långa — någon anledning att ifrågasätta Trotskijs grundläggande bedömningar? På vilket sätt skall vi värdera kvarlåtenskapen av hans övergripande perspektiv på stalinismen?

Förtjänsterna med Trotskijs tolkning kan sägas var» tre. För det första ger den en teori om stalinismen insatt i en lång historisk period och som svarar mot den klassiska marxismens kategorier. På varje punkt i skildringen av sovjetbyråkratins natur försökte Trotskij betrakta den i ljuset av på varandra följande produktionssätt och övergångarna mellan dem och de respektive klassförhållandena och politiska regimerna. Det var ett synsätt han ärvt av Marx, Engels, Lenin. Det var ur detta han härledde sin övertygelse att förhållandet mellan byråkratin och arbetarklassen hade föregåtts av och var analogt med förhållandena mellan den absoluta kungamakten och aristokratin liksom mellan fascismen och borgarklassen. Precis på samma sätt utgjorde de politiska upproren 1830 och 1848 relevanta exempel på hur byråkratin skulle störtas — det skulle inte bli något nytt 1789. På grund av att Trotskij kunde se stalinismens uppkomst konsolidering i ett sådant historiskt ljus, undvek han dagsjournalistikens ytliga förklaringar liksom hastigt tillyxade formler som nya klasser» eller «nya produktionssätt», utan förankring i den historiska materialismen, vilka kännetecknade reaktionerna hos många av hans samtida.

För det andra hade vänsterns analyser av ämnet inget av den sociologiska rikedom och det djuplodande som fanns i Trotskijs studier av Sovjetunionen under Stalin. Den förrådda revolutionen förblir än i dag ett mästerverk, och vid sidan av den förefaller Max Schachtmans och Karl Kautskys samlade artiklar, eller James Burnhams, Bruno Rizzis och Tony Cliffs alla böcker i ämnet, tunna och föråldrade. De viktigaste framstegen vad gäller detaljerade empiriska analyser av Sovjet sedan Trotskijs dagar har gjorts av professionella forskare efter andra världskriget: Nove, Rigby, Carr, Davies, Hough, Lane m fl. Men deras rön har i huvudsak utvecklat snarare än motsagt Trotskij och försett oss med ökade kunskaper om den sovjetiska ekonomins och byråkratins inre struktur, men utan den sammanhängande teori som Trotskij efterlämnade. Det främsta historiska arbetet om revolutionens öde, Isaac Deutschers studier, författades helt i Trotskijs tradition. 12

För det tredje är den politiska balansen i Trotskijs tolkning av stalinismen anmärkningsvärd — den hemfaller varken åt smicker eller hätskhet, utan är en nykter värdering av den motsägelsefulla karaktären och dynamiken hos den byråkratiska regimen i Sovjetunionen. Det råder föga tvivel om, an nyckeln till denna jämvikt ligger i Trotskijs bestämda hållning — så omodern under senare år, till och med bland hans egna anhängare — att Sovjetunionen när allt kom omkring var en arbetarstat. De som förkastade denna klassificering för begrepp som «statskapitalism» eller »byråkratisk kollektivism» de funnit i Sovjet — att den saknade varje spår av de demokratiska friheter som fanns hos privatkapitalismen i väst. Borde då inte, vid en konflikt mellan de två, socialister stödja den senare som det mindre — dvs icke-totalitära — onda? Logiken i dessa tolkningar tenderade med andra ord att leda deras anhängare åt höger (om än med individuella, mindre konsekventa undantag). Kautsky — fader till både »statskapitalism» och »byråkratisk kollektivism» i början av 20-talet — symboliserar denna utveckling. Schachtman slutade sin karriär som påhejare av USA:s krig i Vietnam på 60-talet. Den kontrasterande soliditeten och disciplinen hos Trotskijs tolkning av stalinismen har bara ytterligare ökat när man ser de försök att omvärdera stalinismen som gjorts senare.

Begränsningarna i Trotskijs analys

I likhet med alla historiska bedömningar skulle det ändå efter Trotskijs död visa sig finnas vissa begränsningar i hans teori om stalinismen. Vilka var det? Paradoxalt nog rör det sig i mindre utsträckning om det »inre» bokslutet över stalinismen än om dess «yttre» historia. På det inrikespolitiska området har Trotskijs diagnos av vad som bromsar och driver på den ekonomiska utvecklingen i Sovjet visat sig utomordentligt hållbar. Under de fyra decennier som gått sedan hans död har Sovjetunionen noterat enorma materiella framsteg, men arbetsproduktiviteten har också mer och mer visat sig vara ekonomins akilleshäl, precis som Trotskij förutsåg. När den extensiva tillväxtens epok nu avslutats, har den övercentraliserade auktoritära planeringen visat sig alltmer oförmögen att få till stånd en kvalitativ, intensiv tillväxt. Byråkratins livskraft visade sig större än Trotskij föreställde sig i vissa av sina mer konjunkturellt präglade analyser, om än inte med den livslängd i historisk mening som Trotskij talade om i slutet av sitt liv.

En del av orsakerna till denna förmåga att överleva, har förmodligen legat i att sektorer av den sovjetiska arbetarklassen kunnat vandra uppåt socialt genom den byråkratiska regimens egna kanaler — många sentida forskare (Nove, Rigby, m fl) har noga betonat den proletära kaderrekryteringen. En annan förklaring är givetvis den politiska atomisering och kulturella bedövning som den snabbt växande arbetarklassen undergick på 30-talet — dess brist på förstalinistiska erfarenheter som Trotskij underskattade. Men i det stora hela förblir det porträtt Trotskij målade av det sovjetiska samhället för nära 50 år sedan slående och aktuellt än i dag.

Trotskijs diagnos av stalinismens internationella roll har visat sig mer bristfällig. Det finns två orsaker till denna diskrepans i hans prognoser. För det första var det ett misstag att beteckna sovjetbyråkratins yttre roll som helt och hållet »kontrarevolutionär» — medan den i själva verket i sitt agerande utomlands visat sig lika djupt motsägelsefull som på hemmaplan. För det andra gjorde Trotskij misstaget att tro att stalinismen blott representerade «ett undantag» eller en »avvikelse» från de allmänna lagarna för övergången från kapitalism till socialism, något som skulle begränsas till enbart Ryssland. Den byråkratiska maktens struktur och den mobilisering som Stalin stod bakom visade sig både merdynamisk och mer allmängiltig på det internationella planet än Trotskij någonsin föreställt sig. Han slutade sitt liv med att förutspå att Sovjet skulle förlora ett krig mot imperialismen om inte revolutionen bröt ut i väst. I själva verket skulle Röda Armen, trots alla Stalins kriminella förbiseenden, slå tillbaka Wehrmacht och segerrikt tåga mot Berlin utan hjälp från någon revolution i väst. Fascismen i Europa krossades huvudsakligen av Sovjetunionen (242 tyska divisioner fanns på östfronten mot enbart 22 på den första fronten i väster i Italien).

Kapitalismen avskaffades på över halva kontinenten genom byråkratins ??????????? utvidgades till Elbe. Därefter utgjorde det permanenta hotet från «det socialistiska lägret» en avgörande drivkraft för avkoloniseringen i Afrika och Asien efter kriget. Utan den Andra världen på 40- och 50-talet skulle det inte ha blivit någon Tredje värld på 60-talet. De två viktigaste exemplen på historiens framsteg de senaste 50 åren — fascismens nederlag och slutet på kolonialismen — har således varit direkt avhängiga av Sovjetunionens närvaro och agerande på det internationella planet. I denna mening skulle man kunna hävda att de förtryckta klasserna utanför Sovjetunionen paradoxalt nog tjänat mer på dess existens än arbetarklassen i Sovjetunionen: i världshistorisk måttstock har de avgörande kostnaderna för stalinismen varit interna medan intäkterna varit externa.

Dessa verkningar har likväl naturligtvis i stort sett varit objektiva och oavsiktliga snarare än resultatet av Sovjetbyråkratins medvetna handlingar (det gäller även krossandet av fascismen som förvisso inte ingick i Stalins planer 1940). Icke desto mindre vittnar de om den motsägelsefulla logik som finns i en «degenerad arbetarstat» — oerhört förvriden men ändå i grunden antikapitalistisk — och som Trotskij felaktigt upphävde vid Sovjetunionens gränsmarkeringar. I slutet av 60-talet hade Sovjetunionen till och med uppnått något som liknade strategisk jämvikt med imperialismen, något som Trotskij hållit för omöjligt under byråkratins välde, och därigenom gjort det möjligt att ge livsviktig ekonomisk och militär hjälp till socialistiska revolutioner och nationella befrielserörelser utomlands — garanterat den kubanska revolutionens överlevnad, möjliggjort den vietnamesiska revolutionens seger, säkrat den angolanska revolutionens existens. Sådana helt medvetna och avsiktliga åtgärder — diametralt motsatta Stalins val i Spanien, Jugoslavien och Grekland — var just sådana som Trotskij uteslutit för Sovjetunionens räkning när han uttalade att det utanför sina egna gränser var otvetydigt och fullständigt kontrarevolutionärt.

Det andra exemplet på Trotskijs missbedömningar går djupare. I hans ögon var stalinismen huvudsakligen en byråkratisk apparat som upprättats på axlarna av en slagen arbetarklass i namn av den «nationellt-reformistiska» myten om socialismen i ett land. Kominterns utländska partier efter 1933 bedömde han som enbart lydiga verktyg för SUKP och oförmögna att genomföra någon socialistisk revolution i sina egna länder, eftersom det skulle innebära att man tvingades gå emot Stalins direktiv. Det längsta han kunde sträcka sig var — i absoluta undantagsfall — att upproriska massor skulle kunna tvinga sådana partier att mot sin egen vilja ta makten. Samtidigt satte han framförallt sin tilltro till de industrialiserade länderna i väst som scenen för framgångsrika socialistiska framsteg som skulle inspireras av anti-stalinistiska partier i andra världskrigets kölvatten. Som vi vet tog historien en annan vändning. Revolutionen bredde ut sig men till de efterblivna områdena i Asien och på Balkan. Dessutom organiserades och leddes samtliga dessa revolutioner av lokala kommunistpartier som gav sig ut för att vara lojala mot Stalin — Kina, Vietnam, Jugoslavien, Albanien — och till sin inre struktur uppbyggda som SUKP. Långt ifrån att vara passivt pådrivna av massorna i sina länder, mobiliserade de aktivt och ledde massorna i kampen om makten. De stater som uppstod var uppenbart besläktade med (inte identiska) Sovjetunionen vad gäller det grundläggande politiska systemet. Stalinismen visade sig med andra ord inte bara vara en apparat, utan en rörelse — i stånd inte bara till att hålla sig kvar vid makten i en efterbliven omgivning där knappheten härskade (Sovjet), utan dessutom i stånd att erövra makten i länder som var än mer efterblivna och utblottade (Kina, Vietnam), i stånd att expropriera borgarklassen och inleda en långsam socialistisk uppbyggnad till och med mot Stalins vilja. Därigenom förblev en av ekvationerna i Trotskijs tolkning olöst. Stalinismen som företeelse — d v s en arbetarstat styrd av ett auktoritärt byråkratiskt skikt — innebar inte enbart endegenerering av ett tidigare tillstånd av (relativ) klassmakt: den kunde också spontant genereras av revolutionära klasskrafter i mycket efterblivna samhällen utan traditioner från borgerlig eller proletär demokrati. Denna möjlighet — vars förverkligande skulle förändra världskartan efter 1945 — förutsågs aldrig av Trotskij.

Stalinismen i dag

I dessa båda avgörande avseenden hade Trotskijs tolkning av stalinismen således sina begränsningar. Men samtidigt står de i överensstämmelse med hans centrala tematiska betoning — stalinismens motsägelsefyllda natur, på samma gång en fiende till den kapitalistiska äganderätten och till proletär frihet. Hans misstag var ironiskt nog bara det att han trodde att denna motsättning kunde begränsas till Sovjetunionen: frågan om stalinismen i ett land skulle visa sig vara en terminologisk motsägelse. När man pekar på de fall där stalinismen agerat som «internationell revolutionär faktor», borde det inte vara nödvändigt att samtidigt erinra sig alla de fall där den också fortsatt agera som en reaktionär faktor internationellt. Varje oförutsedd seger har också haft sitt oberäknade pris. Mångfalden av byråkratiserade arbetarstater, var och en med sin heliga nationella egoism, har obevekligen len till ekonomiska, politiska och numera till och med väpnade konflikter mellan dem. Det militära skydd Sovjetunionen kan ge socialistiska revolutioner eller nationella befrielserörelser i Tredje världen ökar också objektivt riskerna för ett globalt kärnvapenkrig. Upphävandet av kapitalismen i Östeuropa har släppt loss nationalismens raseri mot Ryssland, som i sin tur besvarat de folkliga strävandena i området med de mest reaktionära ingripanden som sovjetbyråkratin genomfört någonstans i världen. Tjeckoslovakien och Polen är bara de senaste exemplen.

Framförallt har emellertid stalinismens modell för kapitalismens avskaffande — späckad med vansinne som Jesjovsjinans terrorvälde på 30-talet, Kulturrevolutionen i Kina och »Demokratiska Kampuchea» — djupt besudlat själva socialismens idé i väst. Det absoluta negerandet av proletär demokrati har hindrat arbetarklassen från att ta upp kampen mot kapitalismen inom den borgerliga demokratins struktur och därigenom på ett avgörande sätt stärkt imperialismens bastioner i slutet av det tjugonde århundradet. Inget går förlorat, (Rien ne se perd) dessvärre. Vi tvingas fortfarande ta itu med en ofantlig härva av internationella samband, progressiva och regressiva, revolutionära och kontrarevolutionära, som följt ur Oktoberrevolutionens öde, då det som vi i dag kallar stalinismen uppstod.

Perry Anderson
Översättning Per-Erik Rosin

Noter:
1Den nya kursen, svensk översättning 1972, s.39.
2. Den nya kursen, svensk översättning 1972, s.39.
3. Den nya kursen, svensk översättning 1972, s.22.
4. Den nya kursen, svensk översättning 1972, s.24.
5. The Class Nature of the Soviet State, London 1968, s.4. 112
6. The Class Nature of the Soviet State, London 1968, s.32.
7. Den förrådda revolutionen, svensk översättning 1969, s.83.
8. Den förrådda revolutionen, svensk översättning 1969, s.198-199.
9. James Burnham (1905 —). En av ledarna i det amerikanska SWP. Bröt med SWP 1940. Blev sedermera »propagandist» under McCarthys regim och andra ultra-höger rörelser, och redaktör för högertidskriften National Review. Bidrog som vittne under det kalla kriget till regeringens försök att förbjuda marxistiska organisationer i USA. Max Schachtman (1903 — 1972). I april 1940 tog han och hans grupp över New International — som dittills varit det amerikanska SWP:s (Socialist Workers Party) tidskrift — i samband med att han bildade en egen organisation. Han lämnade SWP som han, efter att tidigare ha lämnat det amerikanska kommunistpartiet, varit med om att grunda, p g a meningsskiljaktigheter i fråga om försvaret av Sovjet. 1958 blev han medlem av amerikanska Socialist partiet. Han gick därmed så långt till höger det är möjligt i USA, utan att överge epitetet »socialist».
10. Till marxismens försvar, svensk översättning 1972, s.48.
11. Tony Cliff är en av grundarna till det brittiska Socialist Workers Party — ett parti som delvis åberopar sig på trotskismen, men som inte är anslutet till Fjärde Internationalen, då det ifrågasätter dess definition av Sovjet. Cliff anser att Sovjet är statskapitalistiskt.
12. Isaac Deutscher (1905 — 1967). Polskfödd historiker, författare till bl a Trotskij-trilogin. Den väpnade profetenDen avväpnade profeten, och Den förvisade profeten (René Coeckelberghs Bokförlag 1973). Han uteslöts ur det polska kommunistpartiet 1932 p g a hans kritik av Kominterns politik, och ingick sedan under en tid i vänsteroppositionens, som han lämnade 1938, då han var emot bildandet av Fjärde Internationalen.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1-2/1984

LCC – Liga Comunista de Chile

Arbetarrörelsen världen över har under åtminstone de 6 senaste åren haft sina blickar riktade mot Chile och intensivt följt den kamp som de chilenska arbetarna fört mot sina inhemska och utländska förtryckare. Varför har blickarna under dessa år så ihärdigt riktats just mot de chilenska arbetarnas kamp? Varför har t ex inte de indiska arbetarnas och böndernas kamp följts lika intensivt? Det finns inget enkelt kategoriskt svar på dessa frågor. Men faktum kvarstår att de förtryckta världen över och speciellt den organiserade arbetarrörelsen hade stora förhoppningar på de chilenska arbetarna, utifrån den långa och ärofulla erfarenhet dessa har av organiserad kamp mot inhemskt och utländskt kapital.

Den chilenska borgarklassens kris och UP:s valseger frigjorde, under 3 intensiva år, oerhörda krafter bland de förtryckta massorna i landet. Hoppet om en snar frigörelse började tändas i industrierna, gruvorna, kåkstäderna, vid universiteten och bland de förtryckta lantarbetarna. Den mäktiga rörelse bland de förtryckta massorna som i och med UP:s valseger skakade landet, innebar bi a att alla teorier inom arbetarrörelsen om hur befrielsen från förtrycket skulle ske och hur kampen för socialism skulle föras och leda till seger sattes direkt på prov inför arbetarmassorna i en verklighet, där kampen och polariseringen mellan klasserna för varje dag accelererades.

Under denna omskakande och hektiska förrevolutionära period identifierade sig olika strömningar inom arbetarrörelsen världen över med olika partier, rörelser och strömningar inom den chilenska arbetarrörelsen. Socialdemokratin och kommunistpartierna använde UP:s valseger för att visa på att deras teorier om ”den fredliga vägen till socialismen” var möjlig i praktiken, olika centristiska strömningar skaffade sig ”broderpartier” i MIR och MAPU, progressiva kristna rörelser identifierade sig med Kristna Vänstern, etc.

Hur såg då situationen ut för den trotskistiska rörelsen i Chile?

Chile befann sig, ju längre tiden gick, i en alltmer fördjupad förrevolutionär kris:

Arbetarna, speciellt vid de stora industrierna, och lantarbetarna på storgodsen var i full färd med att – i motsättning till UP-regeringen och den borgerliga statens intressen – bygga upp sina egna maktorgan i Cordones Industrigles (Industribälten), Comandos Comunales (Stadsdelskommandon) och Consejos Campesinos (lantarbetarråd). Men var fanns det revolutionära marxistiska partiet, som kunde samla och systematisera de erfarenheter som gjordes, organisera kampen för att omforma dessa embryon till arbetar- och lantarbetarråd till verkliga sovjeter och förbereda dessa organisationer för den avgörande sammandrabbningen med borgarklassen och imperialismen, för maktövertagandet. Dilemmat var just att detta revolutionära parti saknades.

De revolutionärt marxistiska idéerna fanns närvarande i olika partier och rörelser inom den chilenska arbetarrörelsen: i MIR, i MAPU, i viktiga delar av Socialistpartiet (PS) och i Partido Socialista Revolucionario (PSR), sektion av Fjärde Internationalen.

För att exemplifiera de trotskistiska idéernas närvaro i denna förrevolutionära process kan nämnas att t o m det statliga bokförlaget Quimantu tvingades ge ut flera upplagor av Trotskijs ”Ryska revolutionens historia”. Varje upplaga av dessa två band var redan några dagar efter att de kommit ut slutsålda. MAPU hade på väggen i sin partilokal i Santiago en stor bild av Trotskij. Inom PS fanns hela sektioner som kallade sig trotskistiska.

Vilket förlag som helst i Chile som lyckades trycka upp eller importera ”trotskistiska” böcker kunde vara helt säkra på att få dessa sålda mycket snabbt. Törsten på revolutionär marxistisk litteratur gick inte att släcka. Ju djupare den förrevolutionära krisen blev desto bredare sektorer närmade sig de revolutionära marxistiska idéerna. Men PSR som i Chile arbetade under Fjärde Internationalens fanor, kunde i denna utvecklade klasskamp varken bli en betydande del av, eller än mindre ställa sig i ledningen för de allt bredare revolutionära strömningar som utvecklades i kampen och i uppbygget av arbetarnas egna maktorgan. PSR levde kvar med gamla scheman i huvudet om hur man genom att ge ett ”kritiskt stöd till de mest sunda tendenserna och besluten” inom PS ”och tillsammans med dom omforma sig till den ledning massorna behöver för sin slutliga seger” (1).

LCC och den tidigare trotskistiska rörelsen

Bara själva uppkomsten och existensen av LCC är i sig en kritik av den trotskistiska rörelsen, så som den såg ut i Chile under UP-perioden.

En av de grupper sorti senare kom att utgöra en del av LCC hade under en kortare period försökt sig på ett arbete med PSR, sektion av Fjärde Internationalen i Chile, men givit upp. För att förstå varför dessa kamrater gav upp, vad gäller att försöka ändra på PSR inifrån, måste vi först gå tillbaka och titta närmare på trotskismens historia i Chile. Trotskismen är ingen ny företeelse i Chile: Det kan alla gamla vithårigt, kämpar från PS och PSR berätta om.

Efter Ibanez blodiga diktatur, som slutade 1931, hade åter en period av häftiga klass-strider inletts och kommunistpartiet lämnar sin illegala tillvaro mycket försvagat. Den stalinistiska byråkratiseringen i Sovjetunionen och uppkomsten av en internationell vänsteropposition ledd av Trotskij, sätter sina spår även i chilenska KP, där det bildas två ungefär lika stora fraktioner: en stalinistisk och en som anslutet sig till den internationella vänsteroppositionen, som då den bryter sig ur kallar sig Kommunistiska Vänstern.

Men Kommunistiska Vänstern klarar inte av den isolering det innebar att ställa sig utanför KP:s kommande klassamarbetsprojekt. De går efter en tid in i PS för att där agera vänsteropposition. En del av Kommunistiska Vänstern, sons inte ar överens om denna politik bildar det Revolutionära Arbetarpartiet (POR), sons under en tid försöker försvara arbetarklassens oberoende från borgarklassen: De klarar inte heller av denna isolering och dukar så småningom under: Från denna tid har svagheterna inom de trotskistiska strömningarna främst bestått i att de aldrig lyckats utveckla sig till ett självständigt alternativ som kunnat kanalisera olika klasskampsströmningar inom den chilenska arbetarrörelsen och bygga ett chilenskt revolutionärt marxistiskt parti: Inför risken att isoleras trän massorna har de valt att arbeta speciellt inom PS, där de istället slukats upp:

Den tidigare isoleringen och misslyckandet att bygga ett revolutionärt parti är i och för sig något som den trotskistiska rörelsen världen över brottats med och som har sina historiska både objektiva och subjektiva förklaringar. För PSR:s del väger de subjektiva förklaringarna tyngst:

PSR bildas i november 1972 genom en sammanslagning av TRO (Revolutionära Oktobertendensen) och FRT (Revolutionära Trotskistiska Fronten).

LCC gör en genomgång av de allmänna problem den trotskistiska rörelsen i allmänhet haft för att utvecklas under perioden från de stalinistiska utrensningarna fram till våra dagar och visar på hur situationen radikalt förändrats under de senaste tio åren vad gäller förutsättningarna för byggande, av organisationer inom Fjärde lnternationalen. Det är utifrån denna värdering de ger sin skoningslösa kritik av PSR: ”Under den dramatiska avgörande UP-perioden fortsatte emellertid den trotskistiska rörelsen att lysa med sin frånvaro i den chilenska politiken, eller visa upp en total oförmåga att i sitt centrala politiska arbete komma ifrån det primitiva hantverksmässiga stadiet” (20):

LCC menar att den viktigaste orsaken till PSR:s misslyckande var deras icke-leninistiska uppfattning i organisationsfrågan: De äldre trotskisterna hade trots de förändrade förutsättningarna inte kommit over stadiet av en propagandistisk smågrupp: Men det var inte storleken på PSR, som var orsaken till deras misslyckande (de var inte så få till antalet), utan innehållet i deras politik, organisationsuppfattning och arbetsmetoder som felade: Den gamla trotskistiska taktiken med ”entrism” i det här fallet i det amöbaliknande PS, var enligt LCC en likvidatorisk politik under UP-perioden, då den centrala uppgiften borde ha varit byggandet av ett oberoende proletariatets revolutionära parti; som kunde leda de chilenska arbetarmassorna ur den förrevolutionära krisen mot en seger över borgarklassen och imperialismen, via en centralisering, beväpning och utveckling av de embryonala former av arbetar- och lantarbetarråd, som den chilenska arbetarklassen utvecklat i kampen:

LCC föds

Under denna omskakande period sista halvåret av UP-regeringen, under en period då maktfrågan i det chilenska samhället inom en snar framtid måste avgöras, under en tid då reformismen mer och mer, men till ingen nytta, ger efter inför borgarklassens påtryckningar, under en period där arbetarklassen och övriga förtryckta sektorer sökte en ledning för att gå segrande ur de kommande konfrontationerna med borgarklassen och imperialismen, under en period då MIR vacklar och ger efter inför reformismens påtryckningar, under en period då en nationell samordning och centralisering mellan Cordones börjar utvecklas, som MIR inte bara själva drar sig ur utan också motarbetar, med motiveringen att de är ”mot en parallellism till CUT” (2), under denna period bildas LCC, genom en sammanslagning av två organisationer, båda härstammande från utbrytningar ur MIR under olika tidpunkter. LCC bildas i juli 1973, dvs bara två månader innan kuppen.

LCC var alltså en ung och okänd organisation då kuppen korn, och de viktigaste anledningarna till att de inte drabbades så hårt av repressionen till en början var att de hade gjort en riktig värdering av situationen efter kuppen och dragit de rätta slutsatserna av denna vad gäller deras egna omedelbara uppgifter. En annan orsak var just att den var en ung och okänd organisation även för säkerhetspolisen.

För att ge en någorlunda rättvis bild av LCC och dess ståndpunkter efter kuppen har vi baserat denna text på deras egna texter och kongressresolutioner. Vi hoppas därmed att vi täckt upp de viktigaste delarna av den politiska grund de står på.

Men innan vi går in på denna beskrivning vill vi göra några allmänna reflektioner kring LCC och deras arbete i Chile idag. En total värdering av LCC:s arbete går naturligtvis inte att göra uteslutande efter vad de skriver, utan måste också utgå från deras praktik i motståndskampen i Chile idag. Vi har själva skaffat oss en bild av den senare aspekten genom samtal med kamrater från LCC i Chile och genom samtal med chilenska flyktingar i Sverige, från andra partier och rörelser, som kommit i kontakt med LCC i Chile. Viktigt att påpeka i detta sammanhang är att LCC idag i Chile är en välkänd organisation för aktiva militanter ur hela den chilenska vänstern, även om många av politiska skäl nekar till detta.

Vad gäller storleken på LCC så gör vi oss inga illusioner om någon stor och mäktig organisation. LCC är en ung organisation som tog sina första steg i slutfasen av en förrevolutionär situation, men som framför allt utvecklats i en situation av ett djupt och omfattande nederlag för hela den chilenska och latinamerikanska arbetarklassen. Under sådana förhållanden går det inte för någon revolutionär, och inte heller reformistisk, organisation att växa med någon större hastighet. Den allmänna tendensen går i rakt motsatt riktning. Vad som är oerhört viktigt att stryka under är betydelsen av att det, under de mycket svåra förhållanden som råder i Chile idag, finns en så politiskt mogen och aktiv organisation, som genom ett permanent propagandistiskt och ingripande arbete i motståndskampen håller Fjärde Internationalens fana högt. Det är också viktigt att vara införstådd med att inget arbetarparti, -rörelse eller -förbund i Chile idag är stort. Det rör sig, vad gäller alla dessa organisationer, idag om kärnor av militanter som upprätthåller ett permanent partiarbete. Undantaget i detta sammanhang är chilenska kommunistpartiet (KP), som har ett större antal medlemmar organiserade, visserligen med en aktivitet reducerad till ett minimum.

Även om LCC till storleken idag inte är mycket mindre än MIR och troligen större än både MAPU, IC och Radikalpartiet (PR) vad gäller organiserade arbetande militanter, så får vi inte bortse från möjligheten att LCC liksom övriga vänstern kan drabbas av ett svårt slag av repressionen och i det närmaste utplånas mycket snabbt. Erfarenheterna från vad som hände den brasilianska vänstern, efter kuppen där 1964, lär oss vilka möjligheter borgarklassens och imperialismens våldsapparat har under nederlagsperioder.

Vad gäller den kommande genomgången av LCC:s ståndpunkter i viktiga frågor, bör det påpekas att vi tar fram de delar av deras politik som vi anser vara de väsentligaste. Det finns aspekter både i dessa delar och i delar vi inte tar upp, som vi inte delar med kamraterna i Chile, eller som vi anser vara oklara. Vi anser det inte vara av så stort värde att gå in närmare på dessa skiljaktigheter här, då många av de vi vänder oss till i denna presentation överhuvudtaget känner till mycket lite av LCC:s ståndpunkter och politik.

Två kongresser i Chile efter kuppen

På ett tidigt stadium efter kuppen gjorde LCC-kamraterna den bedömningen, att förutsättningen för att organisationen skulle kunna kämpa vidare och utvecklas i rätt riktning under denna svåra period som väntade, var att hela organisationen stod på en stabil politisk grund. Trots de väldiga svårigheterna och riskerna det innebar bestämde sig ledningen för att förbundet så snart som möjligt skulle initiera en demokratisk diskussion bland medlemmarna och den närmaste periferin inför genomförandet av en första kongress. Denna kongress genomfördes i mars 1974, ganska precis ett halvt år efter kuppen. På denna kongress antogs två viktiga resolutioner, organisationens program samt stadgar. Titlarna på dessa resolutioner är:

1. Unidad Populars 3 år i regeringsställning (3) och
2. Den fascistiska kontrarevolutionen och proletariatets uppgifter (4).

Nödvändigheten av att – under de svåra förhållandena, med nederlagets demoraliserande inverkan, det underjordiska arbetets hårda påfrestningar på medlemmarna etc, – hålla en demokratisk diskussion levande i förbundet, samt nödvändigheten av att fördjupa analysen av UP-perioden och mer konkret slå fast uppgifterna i kampen under den kommande perioden, gjorde att LCC ett år senare i början på 1975 höll ytterligare en kongress. På denna LCC:s andra kongress antogs följande resolutioner:

1. Mot den revolutionära generalstrejken (5)
2. Reformismens historiska misslyckande (6)
3. Om massarbetet (7).

Värderingen av UP-perioden

”Den som gör revolution till häften gräver enbart sin egen grav” lyder undertiteln, signerad Saint Just, i resolutionen ”Reformismens historiska misslyckande”. I detta dokument gör kamraterna en komprimerad tillbakablick på den chilenska arbetarrörelsens ärorika och blodbegjutna historia, från tiden då de första arbetar- och hantverksorganisationerna grundades och fram till Unidad Populars tillkomst.

Då de i dokumentet senare kommer över till Unidad Popular (UP), tar de först upp vilket sammanhang man måste se på UP, eller rättare sagt hur det starka stalinistiska chilenska kommunistpartiet (KP) såg på UP; som ett sätt att materialisera tesen om ”den fredliga vägen till socialism” eller appliceringen i Chile av de ”81 Kommunist- och Arbetarpartiernas” Moskvadeklaration (8). LCC nagelfar här KP:s teorier om den ”chilenska vägen”, eller som KP själv säger den ”antiimperialistiska, antimonopolistiska och agrara revolutionen med sikte på socialism” (9), vilken skulle genomföras genom att ”erövra en stabil majoritet i parlamentet”. LCC-kamraterna går här noggrant igenom KP:s tankar bakom denna revolution i ”etapper” och visar hur det var just denna teori som låg bakom UP:s tillkomst och det senare nederlaget för de chilenska massorna.

I samma dokument följer en noggrann analys av UP:s 3 år i regeringsställning, där man visar på hur UP:s parlamentariska illusioner mer och mer kommer i motsättning till arbetarklassens förväntningar på regeringen och till arbetarklassens mycket mer långtgående krav – omöjliga att tillfredsställa inom de borgerliga lagarnas ramar. UP:s eller åtminstone KP:s ambitioner att enbart föra kampen inom de borgerliga lagarnas råmärken framgår klart i ett citat av KP:s generalsekreterare Luis Corvalan (10) där han säger:

”Partierna i Unidad Popular har tagit på sig att förverkliga programmet, att genomföra de revolutionära omvandlingarna på de vägar som fastslås av Konstitutionen och de rådande lagarna eller de lagar som stiftats demokratiskt i landet.”

Kamraterna ställer här följande fråga: ”Men var UP:s projekt en ‘möjlig’ strategi för socialismen, vilket deras ideologer och propagandister så ihärdigt framhåller? Var det möjligt för proletariatet att påbörja övergången till socialismen, utan att först ha gått segrande ur klasskampen, eller utan att ha erövrat ‘hela’ den politiska makten? Skulle arbetarklassen ha kunnat bygga ett socialistiskt samhälle genom en gradvis process av politiska och ekonomiska förändringar, genom en följd av reformer av den juridiska-institutionella strukturen, vilka så småningom skulle medföra en ny typ av relationer inom det borgerliga samhället? Eller för att säga det med Allendes egna ord, var det möjligt att utveckla en ‘…andra övergångsmodell till socialism… det första socialistiska samhället byggt efter en demokratisk, pluralistisk och frihetlig modell’ (dvs utan proletariatets diktatur)?

På den teoretiska nivån har marxismen gett ett rungande negativt svar på denna fråga. På det praktiska planet gav ‘tiden och livet’ sitt tragiska och kategoriska svar den 11:e september 1973.”

En mer detaljerad genomgång av LCC:s värdering av UP-perioden gör vi inte här eftersom vi redan publicerat en hel del om detta.

LCC och folkmaktsorganen

Den chilenska arbetarklassens höga politiska medvetenhet och de avancerade former kampen antog under den förrevolutionära perioden, speciellt året innan kuppen, uttrycktes speciellt i utvecklingen av Cordones Industriales (Industribälten), Comandos Comunales (Stadsdelskommandon) och bland lantarbetarna i Consejos Campesinos (Lantarbetarråd). denna del av värderingen av UP-perioden är av allra största vikt för en förståelse av den chilenska klasskampens utveckling.

LCC:s analys visar att fram till oktober 1972 fördes massornas kamp främst genom fackföreningarna (förutom enstaka Självförsvarskommandon som MIR hade initierat i vissa slumområden). De fackliga strukturerna kunde fungera så länge kampen gällde ekonomiska krav och dagskrav som rymdes inom ramen för en respekt för den borgerliga rättsstatens lagar och institutioner. Men i och med den omfattande företagarlockouten i oktober förändrades situationen. De fackliga organisationerna var svarslösa. Utan större ledning, nästan spontant, började massorna att skapa nya organisationsformer som kunde svara mot reaktionens offensiv.

Inom industrin skapades Cordones Industriales som demokratiskt samlade alla fabriksarbetare inom samma industrisektor och samordnade aktionerna mellan olika fabriker. Som komplement organiserades andra folkliga skikt tillsammans med arbetarna i stadsdelskommandon – Commandos Communales. Dessa organisationsformer kunde utveckla arbetarnas initiativförmåga mot den reaktionära offensiven utan hänsyn till de borgerliga lagar och institutioner som sökte klavbinda arbetarna. Man bröt transport blockaden genom att beslagta lastbilar och andra fordon och organisera ett eget transport- och distributionssystem. När företagarna försökte lamslå fabrikerna ockuperade arbetarna fabrikerna och fortsatte produktionen i egen regi. När handeln ströps organiserade man en egen distribution och ett system av Folkbutiker. Mot de fascistiska banden skapade man egna självförsvarsbrigader.

När massorna på detta sätt hade slagit tillbaka den reaktionära offensiven fortsatte de ändå att organisera Cordones och Commandos. Regeringen och CUT (det chilenska LO) gjorde allt för att förmå arbetarna att lägga ned dessa kamporganisationer. Dessa regionala proletära enhetsfronter anklagades för att de splittrade arbetarrörelsen! För reformisterna och de fackliga byråkraterna utgjorde Cordones och Commandos ett hot mot den institutionella ordningen på vilken de byggde hela sin existens. Men för revolutionärerna var dessa organ en oerhörd framgång för massorna – frön till en arbetar- och folkmakt som alternativ till den borgerliga makten.

När reformisterna insåg att försöken att förstöra dessa frön till arbetar- och folkmakt antog man en ny taktik: att erkänna dem för att ge dem en annan innebörd. De skulle vara stödjepunkter för regeringen, helt och hållet underkastad dess ledning. De skulle bli bihang till den borgerliga statens verkställande makt. Men även denna manöver slogs tillbaka av massorna som krävde:

– att inte lämna tillbaka de fabriker som man exproprierat under lockouten.
– arbetarkontroll och arbetarstyre över industrin, sjukhusen, skatterna etc.
– definitivt avskaffande av de gamla kapitalistiska distributionsformerna genom att expropriera de större distributionsföretagen och ge JAP större befogenheter och inrätta folkbutiker och införa ransonering av en del nödvändighetsvaror (‘Canasta Popular’, ‘Folkkorg’).

De nya målsättningar som arbetarnas strider utvecklades efter och för vilka massorna samlades i Industribältena och Stadsdelskommandona innebar, som vi sagt tidigare, i själva verket ett förnekande av den borgerliga legaliteten. Det spontana sätt som ”bältena” och ”kommandona” organiseras på går därför klart utanför de administrativa indelningar inom vilka byråkraterna skickligt hade ansträngt sig att hålla arbetarklassen inspärrad och ersätter dessa med nya indelningskriterier, vilka framför allt tog hänsyn till den kämpande solidaritet hos de massor som befann sig inom ett och samma industri- och befolkningskomplex.

I motsats till CUT:s administrativa indelning (departement, kommuner, etc) som avgjordes av den borgerliga statens ‘skiljedoms’-mekanismer, så organiserade ”bältena” och ”kommandona” massorna inte för att föra dem till ‘förhandlingsbordet’, utan för att stärka stridsförmågan mot klass- fienden och förbereda dem för maktövertagandet. Men samtidigt som situationen krävde att man energiskt stimulerade och förberedde dessa organismer för att i spetsen för de folkliga massorna möta de oerhörda uppgifter som de hade framför sig, så stannade de politiska organisationer som främst ledde Industribältena upp på halva vägen och visade sin fullständiga oförmåga att nå upp till den nivå som omständigheterna krävde. Därför lyckades inte ‘bältena’ och ‘kommandona’ övervinna sin karaktär av embryonal makt, dvs de kunde inte utvecklas på regional och nationell nivå och ännu mindre förbereda beväpning av proletariatet och de folkliga massorna. Frånvaron av ett sant revolutionärt parti visade sig här i sin fulla styrka vara den största och den ödesdigra svagheten hos den kraftfulla massrörelsen som stod vid segerns portar.”

Situationen efter kuppen

I inledningen till den resolution som antogs på LCC:s första kongress som direkt efter kuppen tar upp denna fråga (12) säger kamraterna: ”Mer än en gång har det sagts, att strutsens politik inte överensstämmer med revolutionärernas. I detta sammanhang har Lenin vid ett tillfälle påpekat att ‘….nederlaget inte är så farligt som rädslan för att ur nederlaget dra alla slutsatser…’ Om vi skulle stödja åsikten att det faktum att man erkänner motgångarna skulle framkalla nedslagenhet och försvaga kampviljan, vore vi revolutionärer utan värde.”

Till skillnad från nästan hela den övriga chilenska vänstern, stod det mycket snart efter kuppen klart för LCC att kuppen inneburit ett mycket djupt nederlag för de chilenska massorna i sin befrielsekamp och att uppgifterna i den fortsatta kampen nödvändigtvis måste utgå från detta faktum. Nederlagets omedelbara följd för arbetarklassen var att de i ett slag ”förlorat absolut alla ekonomiska, politiska och sociala landvinningar” (13).

UP-partierna i sin helhet – med MAPU undantaget under en tid ville hellre tala om ”tillbakagång” i kampen än nederlag och gjorde allt för att förhindra att några strömningar inom arbetarrörelsen tog upp och klargjorde djupet i nederlaget och framför allt att ha tolkningar om orsakerna till nederlaget (de lyckades också hindra MIR från att gå till djupet i dessa frågor). De var mycket väl medvetna om att breda sektorer inom arbetarrörelsen redan satte upp ledningarna för de reformistiska partierna och deras strategi och taktik som orsaken till det blodiga nederlaget.

LCC menade att då kuppen slagit sönder eller mycket hårt skadat samtliga massorganisationer: partier, Fickföreningar, Cordones, etc, och demoraliseringen av arbetarklassen och övriga förtryckta bredde ut sig, så måste uppgifterna under perioden efter kuppen i första hand bestå i att reorganisera arbetarnas alla kamporganisationer och påbörja en mobilisering av arbetarna i försvarskamp för sina mest elementära och omedelbara krav:

”Den revolutionära masslinjen måste stödja sig på formulerandet av agitatoriska paroller av demokratisk och övergångskaraktär, vilka gör det möjligt att isolera diktaturen och i kampen dra med alla de skikt, som är missnöjda med dess ekonomiska och repressiva politik. Genom att utnyttja varje missnöje, hur begränsat det än är, är det möjligt och nödvändigt att ena majoriteten av landets befolkning kring arbetarklassen och formera en omfattande och stark ‘antifascistisk enhetsfront’..” samt att utveckla ”fasta och permanenta överenskommelser mellan alla revolutionära och klasskampsinriktade tendenser genom att utforma en enhetlig allianspolitik som inriktas på att stärka revolutionärernas ställningar och öka proletariatets stridbarhet” (14).

Denna senare form av enhet kallar kamraterna för den ‘revolutionära enhetsfronten’. Under den första perioden efter kuppen kom LCC:s karakterisering av situationen och vilka uppgifter den ställde att helt skilja sig från det sätt MIR tog upp detta. LCC försöker också under denna period öppna en diskussion med MIR om detta, genom sin press i Chile.

Som ett exempel på MIR:s sätt att under denna period ställa uppgifterna i kampen tar kamraterna upp en diskussion med MIR kring deras Manifest från maj 1974: ”….den reaktionära och repressiva militärjuntans ekonomiska och politiska kris har skapat en mäktig motståndsrörelse. Folkets Motståndskommittéer, vilka nu också innefattar de kristna revolutionärerna, kan räknas i tusentals; i fabriker och slumområden, på storgods, kontor, gymnasier, universitet, etc ” (15).

Allmänt menar LCC att MIR:s syn på dessa frågor ”… visade sig i konstant undervärdering av tillbakagången i massornas kampvilja och organisering tillsammans med en övervärdering av viljan och möjligheten för dessa att ta itu med de uppgifter motståndet mot diktaturen ställer…. Vi menar att kamraterna missat de mest grundläggande aspekterna i en period som fortfarande är djupt präglad av ett stort nederlag för arbetarklassen och en förstärkning av den borgerliga kontrarevolutionens styrkor” (16).

LCC fortsätter polemiken mot MIR:s syn på uppgifterna idag: ”Aldrig tidigare har en borgerlig regering åtnjutit ett så djupt hat från arbetarklassens hjärtan, som diktaturen i Chile idag. Detta är helt riktigt. Likväl visar sig inte detta massiva hat och missnöje i ett motsvarande brett organiserat motstånd mot juntan… För att göra en korrekt bestämning av uppgifterna är det nödvändigt att utgå från en bedömning av vad som verkligen existerar och inte vad vi skulle vilja existerade… MIR lägger fram en katastrofvision av diktaturens utveckling, samtidigt som man gör en önskebeskrivning av massrörelsen, som möjligtvis kan ha ett agitatoriskt värde, men som inte har något politiskt värde. MIR föreslår en offensiv taktik i en period av nedgång i arbetarkampen. Detta är en avantgardistisk attityd, som på många sätt påminner om den som låg bakom krossandet av de revolutionära organisationerna i Brasilien. Det är en attityd som bara kan leda till att kampen mot juntan övergår till att bli ett krig på liv och död mellan MIR och juntan”(17).

LCC:s kritik av MIR:s ”önskebeskrivning” av situationen i motståndskampen har senare till viss del t o m anammats av MIR själva, men naturligtvis utan att dra de rätta slutsatserna av det.

Då LCC talar om skapandet av mer ”fasta och permanenta överenskommelser mellan alla revolutionärer och klasskampsinriktade tendenser”, gör de detta utifrån konkreta mål för utvecklingen av kampen. De säger: ”Vi anser det vara nödvändigt att resa paroller sons tar upp de mest elementära problem (generella löneökningar, mötesfrihet, etc) för att utifrån dessa paroller utveckla arbetarnas och folkets kamp. Men vi reser dom huvudsakligen inte för att via en direkt konfrontation med diktaturen och staten kämpa för dess förverkligande. Vi gör det för att vidareutveckla delstriderna, för att skapa förutsättningar för att varje dag dra in allt bredare sektorer i kampen mot och konfrontationen med diktaturen och kapitalet. Därför måste vi idag framför allt arbeta för att på så sätt skapa regelbundna och stabila strukturer för diskussion och utvärdering av de hittillsvarande striderna och för planeringen av nya kampformer. Dessa organisationer, som är nära lierade med det kampavsnitt där de utvecklas – både vad gäller de strider de leder och vad gäller de sektorer de organiserar och leder – är motståndskommittéerna” (18).

På vilket sätt har då LCC arbetat och vilka fler typer av kampformer föreslår LCC för att motverka uppsplittringen av klassen och åter ena den i kamp mot diktaturen tillsammans med andra förtryckta skikt i samhället? Juntans eller sektorers av borgarklassen ”återuppbyggnad av Chile” innebär ett försök till kapitalackumulation med en hög grad av kapitalkoncentration och höjning av vinsterna med hjälp av en oerhört drastisk utsugning av arbetarklassen. En sådan omstrukturering av ekonomin för att passa USA-imperialismen och de stora monopolens intressen, vilket det är fråga om, innebär ett behov av att helt kunna kontrollera arbetarmassorna och kunna krossa allt eventuellt motstånd. Förutom denna järnhårda kontroll av arbetarklassen är idag arbetslösheten och svälten de problem som värst drabbar arbetarklassen, med de massiva avskedandena, de mer än drastiska lönesänkningarna och prishöjningarna på nödvändighetsprodukter.

Arbetslösheten och svälten bekämpas idag på många olika sätt och LCC menar att det är av största vikt att ta upp denna kamp vid de stora fabrikerna och att de legala fackföreningarna är en organisation inom vilken det går att på ett massivt sätt ta upp kamp idag, trots juntans försök att kontrollera dessa helt. Men här har också både för LCC och andra de gemensamma matsalarna för arbetslösa och arbetslösas barn spelat en roll för att samla offren för juntans ekonomiska politik i ett minimum av organiserat arbete. Därmed inte sagt att de gemensamma måltiderna i Chile idag alltid fyller den funktionen. Avgörande krav att idag ta upp i kampen för diktaturens störtande, menar LCC vara försvaret av de demokratiska och mänskliga rättigheterna och ett ständigt avslöjande av diktaturens dagliga och brutala brott mot dessa.

Här är kampen för frigivandet av de politiska fångarna och för förbättringar av deras situation i fängelserna av stor vikt.

Inom ramen för en kamp för de demokratiska rättigheterna inkluderar kamraterna kampen för pressfrihet, mötesfrihet, för offentliga rättegångar, för borttagandet av undantagstillståndet, etc.

Kring alla dessa frågor måste det idag organiseras upp ett arbete och en mobilisering. LCC-kamraterna menar att detta inte är tillräckligt. Idag liksom alla andra dagar måste en revolutionär organisation hela tiden i varje kampavsnitt hålla de strategiska målsättningarna i kampen levande, dvs att hela tiden visa framåt på och försvara den antikapitalistiska och socialistiska karaktären av kampen.

I en nederlagssituation som denna, då arbetarklassen är mycket försvagad och uppsplittrad, gäller det för alla revolutionärer att inte dras med i denna allmänna tillbakagång utan som Trotskij säger ”avancera mot strömmen” och på det ideologiska planet försvara de tidigare dyrköpta erfarenheterna för att de ska komma till användning i de framtida konfrontationerna.

Att man menar att kampen bör inriktas på det perspektivet och kring den centrala långsiktiga parollen: ”FÖR EN ARBETARNAS OCH FOLKETS REGERING”, bygger på en socioekonomisk analys av det chilenska samhället kombinerat med de erfarenheter de chilenska arbetarna gjort under de tidigare framgångsrika perioderna.

Karakterisering av juntan

Vi skall avslutningsvis helt kort nämna hur LCC karaktäriserar militärjuntan i Chile.
Man har betonat att en sådan karakterisering av juntan inte är någon intellektuell ordlek, utan en uppgift som syftar till att lära känna fiendens väsen, för att på bästa sätt kunna bekämpa denna. Bl a för att bestämma detta har LCC genomfört två kongresser och skrivit många artiklar i sin press. Vi kan därför inte här gå in på hela den analysen. Vad vi ändå vill göra är att titta lite närmare på vad LCC kommit fram till vad gäller vilken typ av regering landet har.

Kamraterna i LCC är klara över att juntan inte är fascistisk om man använder begreppet på samma sätt som på 30-talet i Europa. Framför allt är den chilenska bourgeoisin oförmögen att utveckla en politik som är självständig gentemot imperialisterna och som skall genomföras på deras bekostnad. Samtidigt uppvisar juntans politik många drag som liknar de fascistiska staternas på 30-talet med den skillnaden att man baserar sig helt på de militära styrkorna och saknar civila styrkor av någon omfattning. Denna militärdiktaturs speciella drag försöker man teckna med begreppet militärfascistisk diktatur”.

Att resten av Fjärde Internationalen inte använder detta begrepp beror på att det anses kunna skapa förvirring om juntans karaktär. LCC:s isolering i en svår underjordisk situation försvårar givetvis en internationell diskussion i denna och andra viktiga frågor som t ex enhetsarbete men vi vet att kamraterna håller på att precisera sina ståndpunkter.

Henrik Janbell

Henrik Janbell befann sig i Chile vid kuppen 1973. Sedan återkomsten till Sverige har han arbetat med Chilekommittén och latinamerikanska flyktingar.

Material om Chile

Den här genomgången beskriver naturligtvis endast en del av LCC:s ståndpunkter och politiska arbete. En hel del material om och av LCC finns nu dessutom tillgängligt på svenska. Vi vill nämna följande:

”LATINAMERIKA: vänd nederlaget till seger”, Rött Forum nr. 11, juni -75.
”MIR och det aktuella läget i den chilenska klassklasskampen”, ur LCC:s Utlandsbulletin nr. 3.
”OLAS, en förebild?”, ur LCC:s Utlandsbulletin nr. 3.
”UP i CHILE, gamla illusioner och nya”, Rött Forum nr. 14, januari -76.
”CHILE, CHILESOLIDARITET, om KAF, LCC och Fjärde Internationalen”, utgiven av chilekommittéaktivister från KAF i Stockholm.
Dokument från Chile1, ”Den fascistiska kontrarevolutionen och proletariatets uppgiften>, resolution från LCC:s 1:a kongress.
Dokument från Chile2, ”Reformismens historiska nederlag”, resolution från LCC:s 2:a kongress.
Dokument från Chile3, ”Mot den revolutionära generalstrejken”, resolution från LCC:s 2:a kongress.

Noter
(not 11 och 19 ej med i artikeln)
1. ”Reformismens historiska nederlag”, dokument från LCC, publicerat i serien Dokument från Chile.
4. Dokument från Chile nr. 1
5. Dokument från Chile nr. 3
6. Dokument från Chile nr. 2
7. Finns ej på svenska. Publicerat i Combate nr. 13
8. Dokument från Chile nr. 2
9. Dokument från Chile nr. 2
10. Dokument från Chile nr 2
12. Dokument från Chile nr. 2
13. Om massarbetet, se Combate nr. 13
14. Dokument från Chile nr. 1
15. ”Latinamerika – vänd nederlagen till seger”, Rött Forum nr. 11
16. Samma som ovan
17. LCC:s utlandsbulletin nr. 3, februari 1974
18. ”Latinamerika – vänd nederlagen till seger” 20. Dokument från Chile nr. 3
20. Dokument från Chile nr. 3

Från Fjärde Internationalen 6/76

RMF/KAF: Visionen om den obefläckade fanan

Av Jan Engberg. Från boken Utanför Systemet som gavs ut av TemaNova 1978.

”1969 organiserade sig ett tiotal kamrater i Revolutionära Marxister, fjärde internationalens svenska broderorganisation. En tryckt tidskrift, Fjärde internationalen, kom i gång ungefär samtidigt. En stenciltidning, Revolutionär Information, gavs ut och nådde en smått imponerande upplaga på närmare i 1000 ex med sitt första nummer.

Men gruppen var oerhört isolerad socialt. Ett par kamrater hade kontakt med Vietnamrörelsen och studentrörelsen. Det var allt. Politiken låg också helt och hållet på ett allmänt och historiskt plan.

1970 bröt Clarté i Lund slutgiltigt med maoismen och bildade Bolsjevikgruppen. Med tidskriften Bolsjevik som främsta vapen påbörjades ett omfattande röjningsarbete på det teoretiska och ideologiska fältet.

Under inflytande från främst fjärde internationalens franska sektion orienterade sig stora delar av Bolsjevikgruppen mycket snabbt mot trotskismen. I januari 1971 gick en del i gruppen samman med Revolutionära Marxister i en organisation: Revolutionära Marxisters Förbund.”(1)

Så sammanfattas den svenska trotskistiska rörelsens födelse av tidningen Internationalen, huvudorgan för RMF/KAF.

Trotskismen representerar en ny politisk tradition i Sverige. Det fanns visserligen ett trotskistiskt parti, Revolutionära Socialister, i början på 50-talet, men den rörelsen kom aldrig att utmärka sig på den politiska kartan. Klimatet var då av allt att döma inte särskilt gynnsamt för framväxten av en trotskistisk organisering. I vid mening gjorde högkonjunkturen under 50- och 60-talen att andra frågor än arbetarklassens befrielse stod på tapeten och i Sverige dominerade SKP/VPK fullständigt den kommunistiska rörelsen. Utmärkande för SKP/VPK var det starka beroendet av Moskva. Den ideologiska debatten, i den mån den förekom, dominerades av den officiella sovjetiska hållningen. Eftersom stalinismens framväxt i Sovjet kom att ske under motstånd från bl a gruppen kring Trotskij, den s k vänsteroppositionen, kom Trotskij att framställas som renegat och tillhörande fiendelägret. Sådan var också inställningen till trotskismen i Sverige.

I och med att KFML bildades och på grund av vänsteruppsvinget i allmänhet kom ett utrymme för en alternativ kommunism att skapas. Man kan säkert säga att KFML bildades som en reaktion på reformistiska tendenser inom SKP/VPK och att RMF/KAF i sin tur var en reaktion mot nystalinismen inom KFML.

Alla politiska rörelser kan relateras till nationella omständigheter men också till allmänna historiska förhållanden. Då det gäller trotskismen i Sverige kan man notera att för svenska förhållanden är rörelsen tämligen ny, vidare att den står för i många avseenden en alternativ kommunism. Avsaknaden av specifika svenska traditioner gör att man för att få en riktig bild av trotskismens framväxt i Sverige måste blicka tillbaka på historien. Innan jag går in på RMF/KAF:s utveckling och politik ska två viktiga och relaterade aspekter studeras, dels vissa omständigheter under den ryska revolutionens första år och dels Fjärde Internationalens utveckling.

Den ryska revolutionen och vänsteroppositionens framväxt

Oktoberrevolutionen i Ryssland etablerade den första arbetarstaten. Den klassiska marxismen som förutsatte att proletära revolutioner endast skulle äga rum på basis av högt utvecklade produktivkrafter fick ge vika för nya teorier om den ojämna och kombinerade utvecklingen. Enligt dessa var den ryska revolutionen möjlig och önskvärd p g a speciella förhållanden i Ryssland. Trotskij skriver: ”Ryssland var så sent ute när det gäller att genomföra den borgerliga revolutionen att det fann sig tvingat att förvandla den till en proletär revolution.”(2)

Det faktum att den ryska revolutionen inte hade genomförts enligt mallarna hindrade inte bolsjevikerna att sätta en stark tilltro till det ryska exemplets genomslagskraft på den europeiska arbetarklassen. Man trodde att den ryska revolutionen skulle verka som en injektion på arbetarklassen i andra länder. Så skedde emellertid icke, och efter de högt uppskruvade förväntningarna vändes revolutionsyran snabbt till en konfrontation med aktuella och krisartade problem i Sovjetunionen.

Bolsjevikernas första åtgärder för att förändra samhällsstrukturen blev förutom vissa nationaliseringar att införa arbetarkontroll på företagen. Dessa försök misslyckades dock, bl a som en följd av arbetarnas bristande förtrogenhet med ekonomiska och tekniska problem. Det problem som korn i förgrunden och som grusade förhoppningarna om den snabba socialistiska omdaningen var inbördeskriget. Nu gällde frågan att rädda revolutionen och inte så mycket hur det framtida samhället skulle skapas.

Inbördeskriget var inkörsporten till krigskommunismen som i sin tur kan sägas ha banat väg för den politik som brukar sammanknippas med Stalineran. Ytterst innebar krigskommu- nismen att alla tillgängliga resurser inriktades på krigsaktiviteterna och därmed underställdes alla andra behov. Bönderna blev den grupp som fick sitta emellan. De var tvungna att producera ett betydande överskott för att livnära industriarbetarna och armen. Det faktum att bönderna redan tidigare visat ett svagt intresse för revolutionen, och omständigheten att de inte kunde erbjudas fullgod betalning för sina varor, gjorde att en normal överflyttning av resurser från bönder till de prioriterade sektorerna inte kunde genomföras. I stället införde man tvångskonfiskering av skördarna, införande av arbetsplikt, tvångsförflyttning av arbets- kraft osv. Från partihåll ansåg man att de hårda tiderna var av övergångskaraktär och endast skulle tillämpas under inbördeskriget och den svåra uppbyggnadstiden därefter.(3)

NEP eller den nya ekonomiska politiken som påbörjades 1921 skulle bli svaret på alla strävanden som fick skjutas upp under inbördeskriget. NEP innebar att man i första hand skulle återupprätta industrin och därigenom åstadkomma den efterlängtade kapitalackumula- tionen. Genom det överskott som man förväntade sig av jordbruksproduktionen skulle man gradvis bygga upp industrin. Problemet var emellertid den låga produktiviteten inom jordbruket. För att åstadkomma ett överskott var man tvungen att satsa på stordrift i någon form. Alternativen var att antingen satsa på kollektivisering eller att stödja de mest besuttna bönderna, dvs kulakerna. Man valde det senare alternativet. Erfarenheterna från bonde- upproren, tvångskonfiskeringarna och arbetsplikten gjorde att man ville gå försiktigt fram. Resultatet av denna politik blev att traditionella kapitalistiska relationer släpptes lösa på landsbygden, medan staten behöll kontrollen över den tunga industrin, utrikeshandeln och kreditväsendet.

Parallellt med denna utveckling skedde en byråkratisering av statsapparaten. På grund av inbördeskriget, böndernas motstånd och tvångsåtgärderna i allmänhet, kom beslut att alltmer centraliseras till ett visst administrativt skikt. Eftersom det kommunistiska partiet var den enda fungerande organisationen under dessa revolutionens första år, kom partiet i praktiken att bli jämställt med byråkratin. Det system med arbetarråd eller sovjeter som införts under revolutionens första år, fick ge vika för en centraliserad beslutsapparat med partibyråkratin i spetsen.

Bolsjevikerna hade, på grund av omständigheterna och ofta mot sin vilja, övertagit den gamla tsariska statsapparaten och använt den för sina egna syften. Följden blev att många av de högt stämda förväntningarna på revolutionen och det kommunistiska samhället rann ut i sanden. NEP misslyckades, motsättningarna inom landet minskade inte och systemet med arbetarråden som skulle manifestera den proletära demokratin hade tömts på sitt innehåll.

Oppositionen

Utvecklingen var naturligtvis inte höljd i dunkel för delar av partiet. Redan tidigt utvecklades oppositionella linjer mot den officiella politiken. Om kritiken till en början var tämligen spontan, kom den efter hand att kanaliseras till vissa grupper, och gälla frågor som rörde hela den revolutionära politiken.

Moskvaoppositionen 1923 liksom Leningradoppositionen 1925 kom att rikta in sig på frågor om den ekonomiska politiken. Även om det förekom skiljaktigheter mellan dessa båda oppositioner kan man i stort hävda att kritiken gällde NEP-systemet. Man var rädd för en tillbakagång till kapitalistiska relationer och krävde istället mer långtgående planering och kollektivisering. Efter hand, och i ljuset av egna svårigheter att föra fram kritiken, kom oppositionen också att ägna sig åt frågan om den inre demokratin i partiet. De båda oppositionella linjerna slog sig samman under 1926 och lade fram en preliminär politisk linje vid ett centralkommittémöte. De ledande företrädarna Trotskij, Kamenev och Zinovjev protesterade mot partiapparatens tyranni, mot NEP-politiken och mot den bristande internationalismen.

Vid den här tiden hade Stalin fått ett allt större inflytande över de ledande skikten i partiet. Kritiken mot den förda politiken var också en kritik mot Stalin personligen och de metoder han representerade. Lenin hade ju i sitt testamente varnat för Stalins diktatoriska fasoner. En varning vars vidd också oppositionen insåg. Den av Stalin dominerade centralkommittén förkastade givetvis oppositionens kritik och påbörjade successivt åtgärder för att utmanövrera de ledande oppositionsmännen. Röster höjdes för att utesluta Trotskij, Zinovjev m fl ur partiet, men än så länge saknades uppenbara skäl.

Oppositionen lät sig inte slås ner av motståndet. Man lanserade en egen politisk plattform och organiserade sammankomster i Moskva och Leningrad. Vid demonstrationen till revolutionens tioårsdag 1927 gick man även i egna demonstrationer. Dittills hade motsättningarna om den förda politiken hållits inom partiets centrala organ, men när oppositionen nu började gå ut bland folket, fick Stalin en förevändning för ingripanden. Kort efter demonstrationen uteslöts Trotskij och Zinovjev ur partiet. De fick alternativen avbön eller deportering. Zinovjev valde det förra, Trotskij det senare.(4)

Oppositionen var nu krossad i Sovjetunionen. Trotskij, som hade förvisats till Alma Ata, deporterades till Turkiet i början på 1929. Han hade trots den behandling han vederfarits av Sovjetledningen, inte gett upp hoppet om att kunna reformera det sovjetiska kommunistpartiet. Det forum han vände sig till var den kommunistiska internationalen (Tredje Internationalen). Denna var från början tänkt som en plattform där alla världens kommunistpartier skulle samlas. Trots att där fanns stor enighet om den sovjetiska politiken, fanns det en del oppositionella grupper. Dessa var emellertid starkt splittrade, både sinsemellan och inom de egna rörelserna. Trotskij tog nu som sin uppgift att försöka ena dessa grupper och på så sätt bilda en stark tendens inom internationalen som på sikt skulle kunna förändra det Stalindominerade sovjetiska kommunistpartiet.

Tiden från 1929 till 1933 kom att verka som den tid då den trotskistiska rörelsen avgränsade och konsoliderade sig i förhållande till förhärskande uppfattningar inom Tredje Internationalen. Fortfarande var tanken att inom internationalen försöka reformera eller korrigera den förhärskade politiken.

Den händelse eller den historiska utveckling som radikalt kom att förändra Trotskijs och vänsteroppositionens strategi var nazismens maktövertagande i Tyskland. Vänsteroppositionen hade redan tidigt propagerat för en enhetsfront mot fascismen, dvs en enhet mellan alla radikala krafter mot fascismens frammarsch. Stalin och Tredje Internationalen stod emellertid för en helt annan linje. Man resonerade där som så att de kapitalistiska länderna stod inför en katastrofartad ekonomisk kris och att denna utveckling skulle leda till revolutionära explosioner. Kommunistpartierna världen över skulle nu uppfylla sin historiska mission och störta kapitalismen. Inför den annalkande krisen ansåg man sig behöva göra rättning i leden. De socialdemokratiska partierna, speciellt deras vänsterflyglar, benämndes som socialfascistiska och skulle betraktas som kommunismens farligaste fiender:

Det är inte sant att fascismen endast är en av bourgeoisiens komporganisationer … Fascismen är den av bourgeoisins kamporganisationer som grundar sig på aktivt stöd från socialdemokratin. Objektivt sett är socialdemokratin fascismens moderata flygel.`

Den politiska konsekvensen av denna politik var att man givetvis inte kunde samarbeta med socialfascister utan tvärtom borde bekämpa dem. Detta fick katastrofala följder som att kommunisterna deltog tillsammans med nazisterna i aktioner riktade mot socialdemokrater, att kommunister röstade tillsammans med nazister i en folkomröstning i Preussen osv. Denna politik som kom att kallas ”den tredje perioden” eller ultravänsterismen ledde till att en klyfta skapades mellan kommunister och socialdemokrater, en utveckling som paralyserade det tyska proletariatet inför den nazistiska frammarschen.(6)

Efter dessa händelser ansåg vänsteroppositionen att den Tredje Internationalen var fullständigt komprometterad. Nu fanns det, menade man, ingen annan utväg än att skapa en egen organisation, en egen international eller den Fjärde Internationalen. Den insikten nådde man redan 1933 men det skulle dröja ända till 1938 innan den fjärde internationalen proklamerades.

I trotskistiska pamfletter brukar man härleda den egna rörelsens födelse redan till 1923 och Moskvaoppositionen. Detta förefaller något ambitiöst. Visserligen förekom Trotskij som en av föregångsmännen där men han var inte ensam, flera kända bolsjeviker från oktober- revolutionen deltog också. Vidare var Trotskijs egna insatser inte helt glasklara. Han var en av de ivrigaste förespråkarna för NEP-politiken och även under en period motståndare till oppositionsfriheten inom partiet och fackföreningarna. Inte förrän han själv genom sin uppvaknande medvetenhet blivit utsatt för systemets förtryck kom han att bli den förgrundsgestalt som kom att samla oppositionen.

Inte förrän på 30-talet kan man egentligen särskilja trotskismen som en alternativ kommunism. Då hade de teoretiska och praktiskt/politiska skiljelinjerna mellan Stalin och Trotskij utkristalliserats. Stalin stod för den pragmatiska och situationsanpassade tesen om socialismen i ett land, medan Trotskij förde fram teorin om den permanenta revolutionen. I den meningen ansåg sig Trotskij stå för de ”rena bolsjevikinka och leninistiska traditionerna”. Senare kom skillnaderna att alltmer accentueras, främst genom Sovjets stöd till Chiang Kai- shek, genom Moskvarättegångarna och genom hållningen till det tyska proletariatet.

I korthet kan man säga att försvararna av Stalins hårda linje brukar hävda att dessa var ett resultat av historiska nödvändigheter, medan trotskisterna hävdar att så inte är fallet. Detta faktum bildar utgångspunkten för trotskismens vidare formering.

Fjärde Internationalen

Den politik som Fjärde Internationalen (FI) grundade kom att präglas av de erfarenheter som gjorts i samband med den sovjetiska utvecklingen, men också av utvecklingen i Europa på 20- och 30-talen.

Det var i den polemik som utgick från de viktigaste händelserna i klasskampen på 20- och 30-talen som oppositionen vidareutvecklade och förstärkte den revolutionära rörelsens programmatiska grundval. Den förstärkte den proletära internationalismen mot ”socialismen i ett land”. Den utvecklade synen på enhetsfronten speciellt i kampen mot fascismen. Den utvecklade teorin om den permanenta revolutionen, speciellt i förhållande till den kinesiska revolutionen och kominterns stöd till Chiang Kai-Shek och den nationella bourgeoisin. Och inte minst den utvecklade teorin om övergångssamhällets utveckling efter den socialistiska revolutionen och utvecklade ett program för kampen mot den byråkratiska utarmning som skett i Sovjetunionen.(7)

Enhetsfrontstaktiken lanserades av Tredje Internationalen 1921. Den var tänkt att lösa tre problem. Den skulle (1) ”upprätta en enhet inom hela klassen för att möta bourgeoisins offensiv, och (2) detta samtidigt som den revolutionära organisationen bibehålls intakt, och motverkar alla tendenser till sammansmältning med opportunisterna; (3) ändra styrke- förhållandena inom klassen på så sätt att den socialdemokratiska hegemonin utmanas”.(8)

Mer konkret innebar taktiken skapandet av en front kring bestämda frågor, kring ett minimiprogram som de olika organisationerna tillsammans åtog sig att kämpa för. De ingående organisationerna skulle bevara sin organisatoriska självständighet, men grundtanken var att de kommunistiska partierna genom sitt klassmedvetna agerande skulle vinna över de socialdemokratiska arbetarna. Denna av den Tredje Internationalen ärvda taktiken blev trotskismens främsta vapen mot den av Stalin lanserade ”ultravänsterismen” och även mot folkfrontspolitiken (det hejdlösa klassamarbetet) senare under 30-talet.

Teorin om den permanenta revolutionen lanserades av Trotskij redan före oktober- revolutionen och kom senare att omfattas av Lenin. Den innebär (1) ett antagande om den socialistiska revolutionens permanens i allmänhet, dvs övergångarna mellan de olika revolutionära stadierna förutsätts ske kontinuerligt, fastän med olika tempo i olika länder ( jfr ryska revolutionen), (2) villkor för revolutionens internationella spridning och omöjligheten av att bygga det fullständiga socialistiska samhället inom nationella ramar.9 Teorin kom av trotskisterna att ställas mot Stalins tes om ”socialismen i ett land”. Speciellt händelserna i samband med den kinesiska revolutionen aktualiserade motsättningarna mellan dessa båda skolor. Stalin menade att kommunisterna borde söka en allians med nationalisterna i Kina, medan Trotskij hävdade nödvändigheten av revolutionens permanens, dvs övergång till socialism utan stopp vid den borgerliga revolutionen.(10)

Teorin om övergångssamhället specificerar synen på Sovjetunionen som karaktäriseras som en degenererad arbetarstat. Fjärde Internationalens (FI:s) hållning är att stödja tendenser till ett revolutionärt uppsving i Sovjetunionen för att stödja sovjetdemokratins pånyttfödelse. Kampen i Sovjet kommer, anser man, att börja som en kamp mot social ojämlikhet och politiskt förtryck.

Till Fjärde Internationalens första kongress lade Trotskij fram ett grundningsdokument, kallat ”övergångsprogrammet”. Det innehåller en serie krav som applicerade på det kapitalistiska samhället förväntas resultera i proletariatets resning och övertagande av makten. Programmet karaktäriseras av en långtgående konkretion. Man har ambitionen att så långt som möjligt presentera en handbok för det politiska arbetet i länder med en kapitalistisk struktur. En kärnpunkt i programmet är kravet att parollerna ska vara sammanhängande. Man förkastar därmed teorier som bygger på stadietänkande eller socialdemokratiska föreställningar om minimi- och maximikrav, dvs föreställningen om att man som minimiprogram ställer i utsikt reformer inom det borgerliga samhällets ram och som maximiprogram lovar socialism men i en obestämd framtid.(11)

Splittringen av Fjärde Internationalen

Vid Fjärde Internationalens grundningskonferens och den närmaste tiden därefter rådde i det närmaste full enighet om de programmatiska linjerna. Frågan om Sovjetunionens karaktär av arbetarstat ställdes visserligen redan 1940 av den amerikanska sektionen, men de motsättningar som rymdes i denna fråga skulle inte belysas i hela sin vidd förrän senare. Den allvarligaste splittringen skulle komma efter det andra världskriget.

Kommunister i allmänhet och trotskister i synnerhet hyste stora förväntningar om vad som skulle resa sig ur krigets spillror. Man förutspådde på traditionellt sätt kapitalismens djupa kris och proletariatets resning. Så skedde emellertid inte. Tvärtom konsoliderade kapitalismen i Västvärlden sina ställningar genom den största ekonomiska boomen någonsin, en utveckling som för övrigt kom arbetarklassen till godo i form av kraftiga reallöneökningar. Andra utvecklingstendenser under efterkrigstiden var kolonial frigörelse – väsentligen företrädd av bönder! Borgarklassens stärkande i Västeuropa – utan motsvarande arbetarmobilisering! Bildandet av de nya socialistiska staterna i Östeuropa – utan revolution, men genom den i FI:s skrivning ”kontrarevolutionära” Röda armén!

Genom dessa händelser eller genom utvecklingen i allmänhet hamnade Fjärde Internationalen i ett slags identitetskris. Gamla föreställningar och etablerade teorier verkade inte hålla. Vilka lärdomar skulle man dra? Och hur skulle den framtida kampen gestalta sig?

Den allt övergripande frågan om Sovjetstatens klasskaraktär accentuerades ytterligare. Denna fråga rymde i sig källor till motsättningar i de flesta andra viktiga frågor, exempelvis frågan om öststaternas klasskaraktär, inställningen till den koloniala frigörelsen, den omedelbara strategin osv. Det var FI:s generalsekreterare Michel Pablo som drog igång den debatt som skulle få förödande konsekvenser för Fjärde Internationalen som organisation. Pablo hävdade att byråkratiseringen av de proletära revolutionerna var en oundviklig följd av deras isolering och av det faktum att övergången från kapitalism till socialism krävde en sådan ordning. Vidare hävdade han att den objektiva utvecklingen i världen tydde på ett nytt imperialistiskt storkrig, igångsatt av USA. Det enda hoppet för världsproletariatet i ett sådant läge, var enligt Pablo Sovjetunionen. Denna stat skulle mer eller mindre tvingas in i ett antikapitalistiskt krig. Han legitimerade på detta sätt stalinismen, dels genom att framställa nödvändigheten av byråkratiseringen, dels genom att peka på stalinismens objektiva historiska mission. Den enda möjligheten för FI var enligt Pablo att gå in i de traditionella arbetarpartierna (de kommunistiska och socialdemokratiska) för att på det sättet stå enade inför den kommande stora konfrontationen, det tredje världskriget.(12)

Den omedelbara taktiken kallades ”entrism”. De nationella sektionerna av FI skulle gå in i socialdemokratiska och kommunistiska partier för att dels stödja dem inför världskriget, men också som en ”eftergift” åt trotskismen, försöka skapa en vänsteropposition inom dem. Entrismen hade tidigare förespråkats av FI men i annan form. Tidigare gick man in öppet, dvs behöll sin organisatoriska förankring till trotskismen och arbetade även under en begränsad tid, med det omedelbara syftet att rekrytera nya medlemmar till den ”egna” rörelsen. Vad som tidigare hade varit taktik blev nu under inflytande av de nya strömningarna till en strategi.(13)

Resultatet av Pablos utspel blev en omfattande splittring av Fjärde Internationalen. Splittringen som brukar dateras till 1954 ledde till att större delen av de europeiska sektionerna med undantag för de brittiska, franska och schweiziska sektionerna stödde Pablos linje. De latinamerikanska sektionerna var splittrade, liksom den amerikanska.

En internationell kommitté av Fjärde Internationalen bildades för att verka som motpol till ”nystalinismen”. Medan Pablos linje stod för ett slags genväg till revolution via en anpassning till de traditionella stora kommunistpartierna, stod kommittén för en mer ”normal” trotskism och syftade bl a till att bygga det trotskistiska revolutionära partiet. Kom-mitténs linje kom under slutet av 50-talet att bli den dominerande. Gradvis lyckades man återerövra landvinningarna från 40-talet. Testen på omkastningen i politiken kom då FI stödde arbetarupproret i Ungern, en politik som varit omöjlig med Pablos linje. De båda tendenserna återförenades formellt 1963 men hade redan tidigare börjat växa samman.

Efter återföreningen och under 60-talet kan man iaktta en relativt lugn period för FI. En diskussion om den koloniala situationen och taktiken inför befrielsekampen i de förutvarande kolonierna kan noteras. Skiljelinjen låg här mellan dem som förordade att alla resurser borde läggas på kampen i dessa länder, medan ”traditionalisterna” menade att kampen i de kapitalistiska högindustrialiserade länderna var nog så viktig. Meningsskiljaktigheterna ledde inte till någon allvarlig splittring. Huvudtendensen blev också ett accepterande av den senare linjen.

Under 70-talet kan en viss uppmjukning av FI:s paroller noteras. Erfarenheterna från studentupproren och strejkerna liksom kapitalismens nuvarande skepnad har präglat politiken. Man betonar inte längre de snabba förändringarna, kapitalismens allt djupare kris eller proletariatets naturliga resning. Visserligen lider trotskismen fortfarande av ”krutdurksteorin” dvs uppfattningen att de kommande sociala striderna rycker allt närmare, men en tonförändring mot ett allt större framhållande av dagskrav och taktiska spörsmål kan noteras.

Sammanfattning och kommentarer

Fjärde Internationalen kan i en mening ses som ett försvar av vissa grundläggande marxistiska och leninistiska principer från den ryska revolutionens första år, men också som en form av situationsanpassning där erfarenheterna från mellankrigstiden och det kalla kriget gjort sig gällande. Från att i huvudsak ha varit en reaktiv rörelse (en reaktion på stalinismen) har trotskismen, främst genom bildandet av Fjärde Internationalen blivit ett radikalt politiskt alternativ. Detta alternativ eller den alternativa kommunism, som trotskismen står för skiljer sig på vissa grundläggande punkter från andra varianter inom den kommunistiska traditionen. En jämförelse mellan trotskismen och andra riktningar skulle bli alltför omfattande att göra här. Istället ska de för trotskismen utmärkande linjerna sammanfattas i några punkter:

1) Teorin om den permanenta revolutionen, dvs föreställningen om den socialistiska revolutionens kontinuitet och internationella villkor.

2) Övergångskraven, vars viktigaste funktion är att programmatiskt sammanbinda den dagliga kampen med kampen för den socialistiska revolutionen.

3) Internationalismen. Utöver vad som framkommer i teorin om den permanenta revolutionen framhåller man att eftersom kapitalet alltmer karaktäriseras av internationalisering kräver detta en motsvarande organisering av arbetarklassen. Internationalismen står i den meningen inte bara som en nödvändighet i sig, utan även som en viktig kampform i dag.

4) Enhetsfrontstaktiken, dvs den taktik som sammanfattar den revolutionära rörelsens förhållningssätt till andra vänsterrörelser och till massornas spontana kamp.

5) Upprättandet av dubbelmakten. Här återknyter man till en tradition från Tredje Internationalen som innebär att i ett läge då motsättningarna övergår från en passiv till en aktiv kamp, gäller det för den revolutionära rörelsen att upprätta parallella organ för att förhindra att de borgerliga institutionerna tar över och återställer maktpositionerna. Dessa parallella organ som benämnes dubbelmakt organiseras i strejkkommittéer, arbetarråd, ockupationskommittéer osv.

6) Kraven på den tendensfria, demokratiska socialismen, bl a genom förespråkandet av arbetarnas självorganisering i arbetarråd.

I vilken utsträckning har då Fjärde Internationalen lyckats realisera sina mål att bli den dominerande kraften inom arbetarrörelsen och att bygga det revolutionära partiet? Ser man trotskismens styrka i nationell måttstock har man inte lyckats erövra någon dominerande position (utom i Sri Lanka!). Visserligen finns trotskistiska sektioner företrädda i de flesta europeiska länder och även i USA och Latinamerika, men ser man till röstetal är betydelsen ointressant.

Ett partis betydelse kan emellertid inte (speciellt inte kommunistiska partier) bedömas utifrån enbart kvantitativa mått som röstsiffror utan andra aktiviteter som produktion av skrifter, tidningar, deltagande i aktioner, militans osv måste beaktas.

I den meningen råder samma oproportionerlighet för trotskismen som för andra vänsterföreteelser – inflytandet är större än numerären förmår visa.

Trotskismen i Sverige

Trotskismens organisering i Sverige har sina rötter i studentrörelsen i Lund i slutet på 60-talet, Under denna tid, åren 1966-1968, ägnade sig studentrörelsen främst åt antiimperialistiska frågor. Efter hand kom emellertid intresset och engagemanget att rikta sig mot svenska frågor. Problem i samband med universitetsreformen, strejkvågen osv tenderade att ändra inrikt- ningen på rörelsen. De politiska alternativen vid denna tidpunkt utgjordes främst av VPK och KFML. För många framstod dessa partier inte som några sympatiska alternativ. Å ena sidan hade man VPK med starka reformistiska drag och å andra sidan KFML med som många uppfattade en rent stalinistisk politik. För dem som sökte alternativ fanns ingen annan utväg än att själv skapa ett sådant. Om inte annat så var den utvägen den naturliga lösningen vid den här tiden.

Inom Clartésektionen i Lund började en oppositionell linje utformas under hösten 1968. Oppositionen resulterade under 1970 i en utbrytning från Clarté och bildandet av Bolsjevik- gruppen. Ett år tidigare hade en grupp som kallade sig RM (Revolutionära marxister) bildats i Göteborg av gamla medlemmar i KFML, men även av från utlandet inflyttade trotskister (en omständighet som inte gick KFML obemärkt förbi!).

RM hade ungefär samma politiska framtoning som Bolsjevikgruppen. Båda dessa grupper var mycket små till numerären. Bolsjevikgruppen hade kanske ett 40-tal medlemmar och RM ett tiotal vid starten.

Vad var det då för alternativ man sökte? Till en början formulerade man sig som en reaktion mot KFML och det kan i det sammanhanget vara av intresse att se på vilket sätt man kritiserade denna organisation. I Bolsjevikgruppens brytningsdokument kritiserades KFML för:

1) En dogmatisk och empiricistisk samhällssyn, dvs en analys som fastställer marxistiska sanningar på ett mekaniskt sätt utan hänsyn till faktiska förhållanden.

2) För en konsekvent historieförfalskning i Stalins anda.

3) För en ekonomistisk och sekteristisk politik, exempelvis genom en uppsplittring av kampen mellan studenter och arbetare. ”Clarté tar hand om studenterna och KFML om arbetarna”, eller genom krav av typen högre lån, lägre hyror osv.

4) För bristen på internationalism dvs oförmågan att se samband mellan olika kampformer inom och mellan länder och oförmågan att framställa ett internationellt strategiskt perspektiv.

5) För en byråkratisk centralism, i den meningen att KFML inte lyckats lösa konflikter inom partiet i demokratisk ordning, utan isolerat medlemmar, avdelningar och sektioner från varandra.(14)

Det är möjligt att kritiken redan då var inspirerad av vänsteroppositionen och Trotskij. Återvändandet till klassikerna var i alla händelser utmärkande för vänstern på den tiden. Antistalinismen, ideologikritiken och den fria debatten var utmärkande för RM och Bolsjevikgruppen, dvs uppfattningen att ideologier måste man tillägna sig, ansluta sig till eller förkasta genom kritisk prövning och inte anamma genom ett mekaniskt accepterande av marxistiska teser.

De alternativ som RM och Bolsjevikgruppen gav uttryck för utgjorde inte några genom- arbetade politiska analyser. Bolsjevikgruppen övertog den franska trotskistiska rörelsen Ligue Communistes lägesbedömning och försökte överföra den till svenska förhållanden. Den strategin gick ut på att man utifrån universiteten skulle tränga in på arbetarsektorn, dvs framväxten av universitetskommittéer skulle verka som en språngbräda till arbetarklassen. Man gjorde också otroligt optimistiska bedömningar av effekten av denna strategi och menade att inom ett år skulle en flera hundra man stark kader finnas på arbetsplatser och universitet. RM å sin sida gick ut med ett program som byggde på traditionella skrivningar från Fjärde Internationalen och som endast kan karaktäriseras som en mycket allmän programförklaring. Skiljelinjer fanns naturligtvis. Medan RM redan från början slöt upp kring Fjärde Internationalens politik och organisation (man kallade sig broderorganisation till FI) ansåg Bolsjevikgruppen att man skulle vänta med den närmare anslutningen tills man hade några konkreta erfarenheter att bidra med till internationalen. Vidare fanns det olika uppfattningar om partiets organisering. Bolsjevikgruppen stod för en mer decentraliserad uppfattning, dvs man ville sprida ut befogenheterna. RM höll på den mer traditionellt leninistiska partibyggarlinjen.

Sammanfattningsvis kan man om RM och Bolsjevikgruppen påstå att vad gäller förverk- ligande av politiska alternativ kom grupperna endast att verka som ett organiserat avstånds- tagande från KFML. De problem som organisationerna mött och de erfarenheter man fick från det politiska arbetet, gjorde att man försökte samordna och omorganisera de båda rörelserna som trots allt hade vissa gemensamma drag. Resultatet av dessa diskussioner blev efter en del stridigheter bildandet av Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Detta skedde 1971 och den politik som grundlades vid den första kongressen kan sägas till största del återspegla den politik som RM tidigare fört. Falangen kring Bolsjevikgruppen fick mindre inflytande. Utöver vad som fanns i RM:s programförklaring utvecklade man i det nybildade RMF den trotskistiska linjen, dvs lade fram teser om den permanenta revolutionen, övergångskraven, arbetarråd osv och deklarerade att man var den svenska sektionen av Fjärde Internationalen. Trotskismens organisering i Sverige kom för övrigt vid den tid (1970-71) då vänsterns nuvarande sammansättning kom till. Av KFML blev KFML:s senare SKP och KFML (r), av VUF blev FK och av Bolsjevikgruppen och RM blev RMF, senare KAF.

Konsolideringen

I inledningen konstaterades att RMF/KAF och trotskismen utgjorde en helt ny tradition i Sverige. Man startade som en organiserad reaktion mot stalinismen och KFML. De första åren av politisk verksamhet kom att domineras av detta förhållande. Man försökte avgränsa sig i förhållande till den övriga vänstern, legitimera rörelsens existens, etablera sig på den politiska arenan och framställa en alternativ kommunism. Detta var inte bara en normal verksamhet för en ny vänsterorganisation, för trotskisterna gällde det dessutom att rentvå sig från den stalinistiska förtalskampanjen (en tradition som KFML gärna förde vidare).

Genom dessa grundläggande ambitioner kom politiken att präglas av en långtgående teoreti- sering. De var de planetariska och övergripande frågorna som dominerade. En allmän karak- täristik av RMF/KAF:s politik under de första åren skulle kunna sammanfattas i uttrycket ”vänsterpuritanism”. Man ansåg sig stå för den historiskt okomprometterade kommunismen, den kommunism som aldrig tvingats till nederlag eller förödande kompromisser, som lyckats hålla fanan obefläckad alltsedan den ryska revolutionen och fram till idag. Denna ideologiska och teoretiska ”renhet” plus det faktum att man sökte legitimera sin existens gjorde att man agerade städgumma åt andra rörelsers ideologiska och teoretiska felgrepp.

Den första konkreta fråga som man engagerade sig i var strejkvågen (1969-71). Denna hade egentligen ebbat ut då RMF började agera. Det hindrade inte att man tog som sin uppgift att förklara och rätta de misstag som gjorts.

Det kan noteras att förväntningarna var stora inför effekterna av strejkerna. Föregångarna till RMF, de revolutionära marxisterna RM skrev på sin tid att ”kampen för socialismen hade nu fått en ny dimension” och man började karaktärisera klasskampssituationen som ”den förrevolutionära situationen”.(15)

Den svenska strejkvågen fick emellertid inte de konsekvenser man från revolutionärt håll väntat sig. Någon massmobilisering och större radikalisering av arbetarklassen skedde inte.

I ljuset av dessa erfarenheter drog RMF slutsatsen:

Strejkvågens genombrott i Sverige har distanserat den revolutionära vänsterns orienterings- och formeringsförsök. Arbetarklassens spontana mobilisering ligger före den politiska nyformeringen (dvs före den nya vänstern, min anm.). Den klasskamp som tänts företer alla drag av en spontan klassmobilisering utan dess nödvändiga komplement i ett revolutionärt parti.(16)

Denna insikt föranledde RMF att ytterligare poängtera leninistiska principer. Grundtanken var att hade det funnits ett starkt, välorganiserat revolutionärt parti vid tiden för strejkerna, kunde utgången ha blivit en annan. En konsekvens av strejkvågen för RMF:s del blev således att man starkare framhävde partiets roll. de revolutionära marxisternas. KFML:s blamager i samband med strejken bidrog säkert också till att RMF kände sitt ansvar för arbetarklassen än starkare.

Ett annat utslag av puritanismen var inställningen till DFFG. Redan tidigare kom KFML att dominera denna rörelse. RMF/KAF hade ju ett ont öga till KFML sedan tidigare, men nu manifesterades motsättningarna ytterligare. Man såg i KFML/DFFG stalinismens förlängda arm. Orsaken till detta kan sökas i den förhatliga folkfrontspolitik som Stalin inledde på 30- talet för att förhindra det fascistiska angreppet på Sovjetunionen, dvs den politik som gick ut på det extrema klassamarbetet med vem det vara månde och som fick förödande konsekvenser för bl a det spanska inbördeskriget. RMF såg nu politiken återupprepa sig. Man såg alltså i DFFG ett uttryck för denna politik. Och då DFFG deltog i gemensamma aktioner med riksdagspartierna tyckte man att klassamarbetet nått sin kulmen. RMF/KAF ville i stället ha en solidaritetsrörelse som grundade sig på den proletära enhetsfronten, en rörelse som under röda fanor också skulle föra fram revolutionära paroller. Trycket från KFML mot RMF/KAF var dessutom ytterligt hårt vid denna tid. Trotskismen framstod för KFML som bland det värsta man kunde tänka sig. Trotskister kallades för fascister, och diverse mer eller mindre historiskt belagda fakta om trotskismens förräderi strömmade ut ur KFML-pressen (t ex i den av KFML utgivna boken Marxism eller trotskism). 17 RMF/KAF blev utkastade ur DFFG och bildade då Svenska Kommittén för Indokina (SKI), en rörelse som aldrig fick någon större betydelse.

Ett resultat av konsolideringspolitiken för RMF:s del blev att man kom att ställa arbetar- klassen i skymundan. De i huvudsak teoretiska och avskiljande resonemangen kom aldrig att kombineras med en konsekvent arbetsplatsaktivitet. RMF liksom andra vänsterorganisationer säger sig ju företräda arbetarklassens intressen. Rimligen borde man då organisatoriskt och politiskt närma sig denna klass. Politiskt gjorde man det naturligtvis i den allmänna retoriken, men den reella yttringen av arbetarförankring nådde man inte. I den allmänna vänsteryran i början på 70-talet sågs inte heller bristen på arbetarförankring som något stort problem. Historien och de objektiva krafterna skulle lösa det problemet i sinom tid. Man såg helt enkelt studentmiljön som ett förebud om kommande sociala strider mellan klasserna. Klarsynta minoriteter ur studentmiljön skulle komma att ställa sig i arbetarklassens tjänst och bilda kärnan i det revolutionära avantgardet. Avantgardets specifika utvecklingsprocess ansågs då ligga före klassens.(18) Erfarenheterna från strejkerna men även ökade insikter i allmänhet (upptäckten av att arbetarna inte strömmade till i den naturliga ordning man föreställt sig) gjorde att man nu från RMF:s håll började aktualisera arbetarfrågan.

Inplanteringen i arbetarklassen

Till RMF/KAF:s kongress 5973 slog man fast den nya inriktningen. Man skulle förvandla för- bundet ”från en lösligt organiserad propagandagrupp till en kaderorganisation med en första inplantering i arbetarklassen” (19) ”Inplanteringen” gick emellertid en smula trögt. En utväg ur dilemmat blev proletarisering. Om arbetarklassen vägrade komma till förbundet, fick väl det eller rättare dess medlemmar gå till arbetarna. Kort sagt man blev arbetare. Proletarise- ringen inom RMF tog sig aldrig samma omfattning som i andra vänsterrörelser men det hindrade inte att man kunde förorda ”proletära yrken” för dem som sökte sig till förbundet. Det huvudsakliga problemet och därmed anledningen till den svåra arbetarförankringen låg naturligtvis i klassens egna hållning.

Ett dominerande problem för RMF/KAF liksom för andra vänstergrupperingar är det förhållandet att den klass man säger sig förespråka och i vars tjänst man står, röstar på och är medlemmar i det socialdemokratiska partiet. Det skulle då kunna tyckas som om RMF/KAF inte hade full handlingsfrihet gentemot socialdemokratin, dvs om man attackerade SAP skulle man samtidigt kompromettera sig inför arbetarklassen. Det problemet löser man elegant genom att ge arbetarklassen elogen av att vara mer revolutionär än dess parti. Därigenom får man en möjlighet att isolera den ideologiska företeelsen, partiet (SAP), från det objektiva begreppet, klassen. RMF:s uppgift skulle då bli att få klassen att inse sina objektiva intressen. En vanlig föreställning inom vänstern i allmänhet är att socialdemokratin en gång i verklig- heten haft socialistiska ambitioner men att dessa genom åren, och som en följd av klassam- arbetet tenderat att degenereras. RMF/KAF däremot menar att det råder en kontinuitet mellan den tidigare socialdemokratin och dagens. Man tillbakavisar således påståenden om att den svenska arbetarrörelsen en gång varit revolutionär. Inte heller ansluter man sig till teorin att ledarna för SAP skulle ha ”mutats” av kapitalet till att alltmer stå för en borgerlig politik. Socialdemokratins utveckling och politik ses alltså som dess eget verk och som ett resultat av själva den reformistiska inställningen. De relativa framsteg som arbetarrörelsen gjort i Sverige, exempelvis genom införandet av 8-timmars arbetsdag, skolreformen, miljöpolitiken, arbetsskyddslagstiftningen osv, betraktas från trotskistiskt håll som gynnande både arbetarklassen och kapitalistklassen men på olika sätt. Arbetarklassen säges gynnas på kort sikt och borgarklassen på lång. Även om således kapitalismens representanter var för sig varit motståndare till reformer har den klassen som helhet på lång sikt vunnit på den reformistiska politiken. Reformerna har verkat som ett instrument för att reproducera arbetarklassen och som en anledning att höja produktiviteten samtidigt som de gett arbetarna drägligare villkor.(20)

Som ett exempel på attityden till socialdemokratin kunde man i Mullvaden tgm läsa följande: ”Gör första maj till en röd knytnäve i ansiktet på borgare och socialdemokrater”!(21)

Hur ställer man sig då till den fackliga politiken? Facket borde ju vara den naturliga anknytningspunkten till arbetarklassen.

Man skiljer här mellan fackets defensiva och offensiva roll. Den förra innebär att facket genom sin klassamarbetskaraktär i grunden innebär en konsolidering av kapitalets intressen. Med offensiv roll avses den ställning som facket kan komma att inta vid tider av ökade sociala stridigheter. Även om man från RMF/KAF:s sida aldrig har fört fram något ”vänd- facket-ryggen”-resonemang, var till en början tanken om fackets defensiva roll förhärskande. Man ansåg då att man skulle bilda parallellorganisationer på arbetsplatsen med revolutionära program som skulle konfronteras med den fackliga ledningen. Den politiken fick aldrig någon större genomslagskraft, kanske främst på grund av att man saknade representation på arbetsplatserna! Betoningen av fackets defensiva roll innebar dessutom att man kom allt längre ifrån arbetarklassens egen organisering. I ljuset av dessa erfarenheter lade man 1975 delvis om den fackliga politiken till att bli mer ”offensiv”.

Man skrev då:

…det gäller att utveckla massagitationen, den/ … måste ständigt drivas på golvet för att förankra kraven. Och den måste drivas i facket! Vi måste lägga fram plattformen för facket – argumentera för kraven, visa att endast de kan svara mot arbetarklassens behov och kräva att facket tar kamp för dessa krav!

… med andra ord, det är vår uppgift att stärka facket genom att försvaga dess ledning. (min kurs.)(22)

Arbetarförankring är ett huvudmål för varje kommunistisk organisation, icke desto mindre utgör det den svenska vänsterns stötesten, så även trotskisternas. Vad beror svårigheten att nå arbetarklassen på? Klassen kan ju inte ha fel i sig, utan det måste vara politiken som i grunden är felaktig. Den första tendensen i den riktningen, eller det första allvarliga ifrågasättandet av RMF/KAF:s politik inifrån partiet kom i samband med den femte kongressen 1975.

Den mjuka linjen

Det lanserades således en oppositionell linje vid kongressen (bygg-partiet-tendensen) som kritiserade förbundets vänsteristiska linje, dvs man kritiserade ambitionen att i första hand rikta in verksamheten på att nå de kvalificerade och potentiellt viktiga arbetarna inom den tunga industrin och transportsektorn. Istället förordade man en ytterligare satsning på rörelser av typen kvinnorörelsen och det antiimperialistiska arbetet. Även om tendensen blev nerröstad på kongressen förebådade den nya tider inom förbundet.

I samband med militärkuppen i Chile organiserades en nationell Chilekommitté. Trotskisterna orienterade sig tidigt mot kommittén och kom snart att bli en av de ledande krafterna där. Man ville inte göra om misstaget att ställa sig utanför solidaritetsarbetet som man gjort i samband med DFFG, utan man satsade på att vara med och påverka politiken. Överhuvud kan man påstå att RMF/KAF intensifierat sitt arbete inom organisationer utanför partibyggarvänstern från denna tid. Förutom arbetet i Chilekommittén gick man in i kvinnorörelsen, soldatfacket, barnmiljögrupper, miljögruppen, antikärnkraftsgrupper osv. Fjärde Internationalens skrivning om enhetsfrontstaktikens syfte: aktionsenhet – överflygling, vill man från trotskisternas sida kanske inte raljera med, men trots det kan man anta att de olika ”rörelserna” stått för KAF:s (RMF byter 1975 namn till Kommunistiska arbetarförbundet (KAF)) huvudsakliga nyrekrytering under senare år.

Bygg-partiet-tendensen kan sägas ha fört in RMF/KAF på en annorlunda bana, en kursändring som inte bara fått konsekvens för den omedelbara praktiken utan även påverkat inställningen till den revolutionära kampen i allmänhet. Förändringen karaktäriseras av en breddning av den politiska kampen till att inte bara gälla renodlade arbetarkrav, och en ökad betoning av dagskrav. Det säkraste tecknet på omdirigeringen av den politiska kursen är nog ändå att man förändrat grunden för förbundets sociala bas.

Man menar att vissa omgrupperingar och förskjutningar ägt rum bland de sociala skikten. Mer konkret menar man att de s k småborgerliga skikten eller mellanskikten i stort lider av samma klassförtryck som arbetarklassen. I 1977 års kongressrapport talar man så om betydelsen av att vinna över småborgerligheten till den revolutionära kampen.(23) Anmärkningsvärt är alltså att arbetarklassen inte längre ses enbart som den mervärdesproducerande klassen utan man inbegriper även ”arbetare inom vård- och servicesektorn, tjänstemän osv” under arbetarklassbegreppet. Genom att på detta sätt vidga ramen för förbundets sociala bas framstår inte längre inplanteringen av ”de avancerade arbetarna i den tunga industrin” som det omedelbara behovet. Man har därmed fritagit sig från en del av vänsterrörelsens dilemma, att nå den klass man säger sig förespråka. Fortfarande framhåller man i det ideologiska och teoretiska intressets namn den traditionella arbetarklassens potentiella och revolutionära karaktär, men tonen har förändrats.

Har man då också förändrat inställningen till det socialdemokratiska partiet? Frågan om man hellre ser en socialdemokratisk regering än en borgerlig besvaras med ja, men man håller samtidigt vänsterståndpunkten att arbetet i parlamentet aldrig kan bli det avgörande. Slaget om framtiden står på ”arbetsplatserna, i bostadsområdena, på gator och torg, i fackföreningarna och andra massorganisationer. Det är där politiken för ett socialistiskt samhälle måste förankras och det är där som striden om framtiden kommer att stå.”(24)

En viss tonförändring kan emellertid noteras. Visserligen ställer man som VPK inte i utsikt att egentligen reformera det socialdemokratiska partiet men man ger ändå den svenske kollektivanslutne arbetaren rådet ”kräv tillsammans med oss (KAF) att socialdemokratin tar kamp för de mest brännande klasskraven”.

En mer manifest yttring av tonförändringen visavi socialdemokratin utgörs av det faktum att KAF deltog tillsammans med socialdemokraterna i deras 9:e decemberdemonstration i Stockholm 1977.

Ett annat område som trotskisterna aktualiserat och som ytterligare tyder på förskjutningar av politiken är att man engagerar sig i frågan om ”livskvaliteter”, dvs spörsmål om arbetets värde för den enskilde individen, den kulturella utarmningen, familjens roll osv, men även moraliska frågor om sexualitet, könsroller osv. Kommunistiska rörelser har aldrig utmärkt sig för någon större förståelse för personliga problem. Revolutionären framställs som en individ med svällande muskler och stål i blicken, opåverkad av subtila yttre omständigheter.

KAF:s hållning i dessa frågor tyder på en större anpassning till aktuella behov och yttringar i det svenska samhället. ”Trettiotalsbeskrivningar” om den alltmer fördjupade kapitalistiska krisen, svältande och utsugna arbetare och det råa förtrycket har således fått ge vika för en mer ”realistisk” politik, som också inneburit förändringar i teoretiska grundvalar (arbetarklass-synen enl ovan). Det återstår emellertid att se om denna förskjutning av politiken inneburit egentliga avsteg från den obefläckade fanan, dvs den trotskistiska ideologin. Mer om detta i värderingsavsnittet.

Förhållningssätt till övrig vänster

I enlighet med enhetsfrontstaktiken tar RMF/KAF gemensam kamp inför viktiga klassfrågor med vissa andra grupper. KFML och dess senare varianter i KPML (r) och SKP, har som en följd av uppenbara motsättningar inte varit föremål för några större inviter från trotskisternas sida. Däremot har man hållit dörren öppen för främst FK (Förbundet kommunist) och i viss mån för VPK. Anledningen till att man sökt samarbete med FK torde ligga i att den organisationen i likhet med KAF självt saknar traditioner i svensk politik. Vidare kan FK inte knytas till vare sig den kinesiska eller sovjetiska byråkratin. Antistalinismen och arbetarrådstraditionen är andra områden där man finner gemensamma utgångspunkter.

Anledningen till att trotskisterna ägnar så mycket spaltutrymme och så mycken tid åt VPK torde bero, inte i så stor utsträckning på ideologiska överensstämmelser, som på det faktum att VPK är det kommunistparti som arbetarna väljer framför andra. Man anser då från trotskistiskt håll att det finns möjligheter att vinna över dessa arbetare till den egna rörelsen. De nyare ”eurokommunistiska tendenserna” i VPK ser KAF inte med någon större tillförsikt. Man ser klassamarbetet målat på väggarna och ett ytterligare uttryck för VPK:s dubbla ansikte. Å ena sidan en revolutionär retorik, å den andra anpassning till socialdemokratin och den parlamentariska illusionen.

Den svenska trotskismen som en sektion av Fjärde Internationalen

Fjärde Internationalen ses i Europadokumentet främst som ett forum för att sprida erfarenheter om olika kamp- och organisationsformer mellan de nationella sektionerna. Det förekommer emellertid även åsikter om att en närmare samordning av de europeiska sektionernas arbete borde åstadkommas. Speciellt vid strejker och särskilda kampanjer skulle man kunna tänka sig bildandet av olika tillfälliga samordningsorgan.(25) Överhuvudtaget är frågan om Internationalens ”överstatlighet” och de olika sektionernas beroende av denna inte särskilt väl utvecklad i Internationalens skrifter. Frågan är kanske inte heller aktuell med tanke på klasskampssituationen och organisationens relativa betydelselöshet för politikens utformning i Europa.

Då det gäller den svenska trotskismen och hållningen till FI, kan man notera att den svenska rörelsen bildades vid den tid då stridigheterna och splittringen inom FI i stort var överståndna. KAF har således aldrig varit utsatt för dessa yttringar och inte heller behövt ta ställning för eller emot de olika tendenserna, utan man har fogat sig till majoriteten. I övrigt kan man påstå att KAF på senare år intagit en mer självständig hållning till Internationalen i den meningen att man alltmer gör egna analyser utifrån den konkreta svenska traditionen.

Den egna organisationen

Om vi hittills har uppehållit oss vid politikens innehåll och KAF:s utveckling i allmänhet kan man nu fråga hur politikens komplement i organisationen ser ut? Överhuvud kan KAF:s organisation sägas vara präglad av en långt gående formalisering. Man har således i stadgar reglerat i stort sett alla aspekter av det politiska arbetet. Förutom tekniska aspekter om förhållandet mellan celler, avdelningar, regioner, centralkommitté, politbyrå osv, har man nu också regler om den interna verksamheten. Således håller man sig med arbetsplikt, dvs det åligger medlem att göra det han blivit beordrad eller på eget initiativ dragit på sig. Vidare betalar varje medlem en icke obetydlig avgift som beräknas på grundval av lönen. Det finns också regler om hur man förfar med sådana som inte fullgör sina åligganden, alltifrån varning, degradering (från medlem till deltagare), suspension och uteslutning. Om det skulle uppstå tvivelsmål om en medlems övertygelse eller aktivitet i allmänhet har man en s k kontroll- kommission till vilken varje medlem måste ställa sig till förfogande. Om en tendens som avviker från den allmänna linjen skulle uppstå inom förbundet har denna rätt att alltefter sin storlek uppbära bidrag och utrymme i tidskrifter och på kongresser o dyl.(26) Formerna för och betydelsen av tendens och fraktionsfriheten är något som skiljer KAF från den övriga vänstern.

En värdering

Ett utmärkande drag för trotskismen i allmänhet är det starka inslaget av teori och framhävandet av historien. Detta är kanske inte så märkligt med tanke på de omständigheter under vilka trotskismen formades som en särart inom den kommunistiska traditionen. Man har under rörelsens hela utvecklingsperiod arbetat utanför etablerade institutioner. I Sovjetunionen blev oppositionen redan tidigt krossad och Tredje Internationalen kom aldrig att verka som någon reell plattform för rörelsen.

Man tvingades därmed legitimera sin existens på i huvudsak teoretiska grundvalar. Man sade sig förvalta de ”rena” bolsjevikiska traditionerna och man ansåg sig okomprometterad av historien och andra kommunistpartiers misstag.

Detta historiska och teoretiska arv, danat av omständigheter och vissa betydelsefulla personers bidrag (Lenin, Trotskij) har sedan slagit igenom i Fjärde Internationalens och de nationella sektionernas politik.

Historien kan emellertid även vara en belastning. Det är lätt att se deterministiskt på samhällelig utveckling; ”det som en gång inträffat kommer under liknande betingelser att upprepa sig i framtiden” osv. Trotskismen liksom andra marxistiska varianter har lätt för att bli dominerade av etablerade uppfattningar och dominerande linjer som i huvudsak inte ifrågasätts.(27) Detta förhållande har dominerat för hållandet till andra vänsterrörelser och arbetarklassen i allmänhet.

Oviljan att kompromissa i ideologiska och teoretiska spörsmål har helt enkelt gjort det svårt för rörelsen att komma till tals med arbetarklassen, en arbetarklass som i stort ”valt” andra organisationsformer än den revolutionära. Enhetsfrontstaktikten kan kanske ses som ett exempel på detta. Det är således möjligt att anta att tesen om aktionsenhet – överflygling – har bidragit till minskad trovärdighet i den meningen att denna taktik inte har setts som ett allvarligt incitament till det egentliga kampmålet utan som ett sätt för den trotskistiska rörelsen att vinna dominans.

Naturligtvis har också självgodheten när man framställt sig som representerande den obefläckade fanan, opåverkad av historiska missgärningar skapat svåra samarbetsproblem med andra rörelser, som kanske inte alltid dominerats av de höga idealen utan tvingats till taktiska och andra reträtter.

Det intressanta är att man kan se KAF:s utveckling i Sverige som en återspegling av trotskistiska formeringsproblem i allmänhet. Efter en tid av avgränsning, distansering till övrig vänster med alla inslag av teoretisk självgodhet och oförmåga till kompromisser, börjar man nu mjuka upp linjerna och på olika sätt närma sig arbetarklassen. Det märks inte bara i förhållandet till socialdemokratin som relaterats ovan utan i ett betonande av krav som ligger nära klassen och som utgår mer från denna klass behov än av planetariska utgångspunkter om betingelserna för revolutionen i allmänhet.

Vad är det då som är speciellt trotskistiskt i Kommunistiska arbetarförbundets politik? Vad är det kort sagt som legitimerar rörelsens existens på den svenska politiska arenan? Utmärkande för KAF är den stora täckningen av politiska frågor. Man har en åsikt om i stort sett varje aspekt av svenskt samhällsliv. Det må vara exportpolitik eller inställningen till sexuella minoriteter. Om man betraktar de olika kraven vart för sig, t ex arbete åt alla, sextimmars arbetsdag, bra och gratis social service, gratis kollektivtrafik, kamp emot miljöförstöringen, nej till resursslöseriet, nej till kärnkraft osv kan man inte se dem som särskilt originella ur vänstersynvinkel. Kraven kan vart för sig inte betraktas som särskilt ”trotskistiska”.

Det särpräglade ligger i det man kallar övergångskraven, dvs den programmatiska bindningen mellan dagskrav och revolution. Till synes reformistiska eller alldagliga krav knyts ihop med det revolutionära perspektivet. För en utomstående kan detta slags förfarande vara svårt att inse. ”LO ställer ju samma krav i vissa frågor”, osv. Man måste således omfatta och förstå teorin om övergångsformerna under kapitalismen för att kunna se det revolutionära perspektivet. Problemet är bara det att teorin är så allmänt formulerad. Det räcker inte med att retoriskt framhålla att det föreligger ett samband mellan delkrav och revolution, man måste också kunna se hur detta samband gestaltar sig i verkligheten, i den svenska samhällsformationen. Kort sagt, vad man efterfrågar är en sammanhängande analys av det svenska samhället med dess specifika övergångsproblem. Detta saknas i KAF-litteraturen och det gör det svårt att se KAF som ett glasklart alternativ. För övrigt kan man kanske se ett slags vänsterdilemma i KAF:s politik. Man vet inte när man är en förtrupp till arbetarklassen eller när man genom att anamma dess spontana krav är en släpvagn – risken med detaljerade ”reformistiska” krav är förstås att tåget kan ha gått –att det just blir reformismen som segrar. Bindningen mellan delkraven och revolutionen låter sig svårligen inses i det reformistiska klimatet i Sverige.

Om man nu (ännu inte!?) har de teoretiska instrumenten att realisera sin politik hur ser det då ut med dess komplement i organisationsformeringen? Hur stort är KAF? Numerärt och i fråga om inflytande 1976 fick man i riksdagsvalet drygt 2 000 röster, en siffra som i förhållande till valmanskåren inte går att uttrycka i promille! Även om röstsiffror inte ger hela bilden av ett partis betydelse, ger de dock en klar bild av hur många som omfattar idén i fråga. När det gäller numerären är KAF således inte mycket större än t ex arbetarkommunen i Burträsk, men trots det har man en aktivitet och militans som är betydande. Mängden av tryckta skrifter i olika former, veckotidningen Internationalen, solidaritetsarbetet, diverse aktioner osv kan således ses som ett uttryck inte för numerären utan för intensiteten i det politiska arbetet.

Man har inte lyckats realisera målet att bli det revolutionära massparti som skulle utmana reformismen. Givetvis måste man här beakta den korta tidsperiod som här har behandlats, men frågan är vilken utveckling man befinner sig i. En första pessimistisk bild, till skillnad från alla skriverier om Förbundets obönhörliga tillväxt ser man i kongressrapporten från 77 där man noterar den minskade försäljningen av huvudorganet, Internationalen. Antingen är tidningen i sig dålig eller också håller man på att förlora terräng, hur det än förhåller sig med det kan man se pessimismen som ett första uttryck för insikten om att den revolutionära utvecklingen och arbetarklassens tillströmning i allmänhet inte går så friktionsfritt som man väntat sig.

Ett annat utmärkande drag för KAF är det faktum att man inte drabbats av splittringar. Det förhållande att man ändrat inriktningen av politiken i enlighet med ”byggpartiet”-tendensen har inte resulterat i någon splittring. Tvärtom är det i stort sett samma personer som suttit i ledningen under hela perioden. Det beror på två faktorer. Man har som en huvudlinje att förebygga splittring. Den så vitt omtalade tendensfriheten är en viktig orsak till den organisatoriska sammanhållningen. Man har m a o varit den organisation som åtminstone inom de egna leden tillämpat kraven på den demokratiska centralismen, dvs öppen demokratisk diskussion före beslut men enighet vid tillämpning och vid kontakten med omvärlden. Konsekvensen i KAF:s politik och den inre sammanhållningen kan emellertid också ses som ett resultat av att man inte stöder sig på någon statsbärande form av marxism; man behöver inte följa med ofta taktiskt betingade förändringar och omkastningar som kan vara svåra att motivera för den ideologiskt skolade medlemskadern och för utomstående.

De förändringar i KAF:s politik, men även i viss mån i Fjärde Internationalens, som behandlats i det här kapitlet skulle kanske lite djärvt kunna sammanfattas i uttrycket: från krutdurkspolitik till mellanskiktsrörelse. Den trotskistiska rörelsens framtoning som en kaderorganisation för erövrandet av dubbelmakten i tider av ökade sociala strider mellan klasserna, har fått ge vika för 70-talets pragmatism där man alltmer försäkrar sig om småborgerligheten, om livskvaliteterna och miljön. Man kan då fråga sig om det blir något revolutionärt perspektiv kvar. Trotskister själva säger sig ha det. Det återstår att realisera det för den svenska arbetarklassen.

Jan Engberg

Noter

1. Internationalen 35/75, s 8.
2. Horowitz, D.: Imperialism och revolution, Lund I970, s 86.
3. Fjärde Internationalen 7-8/1972, s 15.
4. Björkman/Widén: ”Vänsteroppositionen” (stencil), s 33. [Finns på marxistarkiv.se, under Sovjetunionen->Vänsteroppositionen. MF anm ]
5. Deutscher, I.: Stalin, Stockholm 1973,5 319.
6. Frank, P.: Fjärde Internationalen – ett bidrag till den trotskistiska rörelsens historia, Kristianstad 1972, s 26.
7. Trotskij, L.: Övergångsprogrammet, Stockholm 1977, s 16.
8. ”Den proletära enhetsfronten”, Rött Forum 8, Stockholm 1973, s 5. 9. Björkman/Widén, a a, s 44; Deutscher, a a, s 222 ff.
10. Fjärde Internationalen, 7-8/1972, s 51 f.
11. Trotskij, a a, s 56.
12. Education for Socialists (SWP), June 1973, s 12 ff. 13. Ibid, s 14.
14. Bolsjevik 1-2 (nytryck), 1972.
15. Fjärde Internationalen 3/1970, s 4.
16. Ibid.
17. Wickman/Gustafsson: Marxism eller trotskism, Stockholm 1972. 18. Fjärde Internationalen 3/70, s 4.
19. Fjärde Internationalen 2-3/1975, s 5.
20. Röda häften 25, s 5.
21. Mullvaden 4/1973, s 3.
22. Fjärde Internationalen 2-3/1975, s 7.
23. Ibid 4-5/1977, s 21.
24. Ibid 3-4/1976, s 11..
25. Röda häften 23, s 60.
26. Fjärde Internationalen 2-3/1975, s 71 ff.
27. Detta beror i sin tur på den marxistiska synen att kombinera en vetenskaplighet med den politiska praktiken. Uppställningen av blue-prints, visionen om framtiden, kopplas ihop med en analys av samtiden och förutsättningarna för förändring. Kritiserar man analysen av samhället tenderar man att bli betraktad som motståndare till visionen, kort sagt som motståndare till socialismen.

Läs hela boken Utanför systemet, Vänstern i Sverige 1968-78, TemaNova 1978, En antologi med bidrag av Jan Engberg, Christian Hårleman, Sven E Olsson, Lasse Pettersson, Björn-Erik Rosin och Sören Wibe.

Marcel Cohen är död

Han hittades i sin servicelägenhet på Reymersholme lördagen den 6 januari. Dödsorsaken kan ha varit hjärtinfarkt, eller hjärnblödning. På judiskt vis ägde begravningen rum mycket snabbt, utan obduktion. Men de senaste två åren hade präglats av sjukdomen. Njurarna slogs ut och det sista året överlevde han med hjälp av dialys.

Det var första maj, 1969. Röd Front hade tågat ut till Hakberget på Gärdet i Stockholm. I täten för demonstrationståget bars starkt retuscherade bilder, liksom vävda i silvergrått, av Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao. Studentvänstern i Sverige, som året innan ockuperat kårhuset och förts med av maj -68 vinden från Paris, hade redan börjat stelna kring en uppgrävd gammelstalinism, förenad med den kinesiska kulturrevolutionens rosendrömmar. Maomärkena med uppstigande solar och gyllene strålar glittrade på rockslagen.

Han var bara femtio. För mig kunde det lika gärna varit hundra. En liten skäggig glasögonprydd judisk farbror i svart rock och basker, just så som en liten skäggig judisk farbror borde se ut.

Det lilla röda häfte han diskret sålde kunde lika gärna varit en dynamitpatron.

”…utan verklig proletär demokrati på alla områden inklusive organisations- och pressfrihet är ett verkligt proletärt självstyre inom ekonomi och samhälle, en verklig befrielse av arbetarna en omöjlighet”.

Orden var chockartade i en nyvänster där marxismen-leninismen- maotsetungtänkandet redan började täppa igen varje meningsbyte. Häftet pryddes av en märklig hammare och skära monterad som på ett vitt kors, och bar titeln ”fjärde internationalen”.

Jag var själv 17, medryckt av -68, förtvivlad och rasande över vietnamkrig och imperialism, vämjd av reformistisk feghet men tvivlande: personkult, partidiktatur, testugg…

Så kom Marcel.

Marcel Cohen föddes sommaren 1919 i Berlin, den första sommaren efter världskrigets folkslakt som lagt det gamla Europa i ruiner. Hans föräldrar var båda födda i Polen men hade invandrat till Tyskland någon gång kring sekelskiftet.

De levde fattigt, men byggde upp en liten specerihandel på Jahnstrasse och

bodde bakom butiken. Det var där Marcel och hans syster växte upp.

Spartakistupproret och efterkrigsdepressionen, massarbetslösheten och revolutionsförsöket 1921, Ruhrkrisen och hyperinflationen, de kommunistiska och nazistiska upprorsförsöken 1923, den oroliga Weimarrepubliken med gatudrabbningarna mellan brunskjortor och Rote Frontkämpar. Det var Marcels barndomsberlin. Och kunde inte undgå att prägla hans uppväxt. När Hitler tog makten i januari 1933 hade Marcel ännu inte fyllt fjorton. Men det måste ha varit redan det året som han anslöt sig till de tyska trotskister som tidigare uteslutits ur kommunistpartiet.

– Genom att han var så ung sågs han som en slags maskot av de äldre trotskisterna, säger Ken Lewis.
-Jo, det kan nog stämma. Han var mycket yngre än de andra, bara 13-14 år. Efter maktövertagandet blev han med i någon motståndscell.

Egentligen visste jag ingenting om Marcels bakgrund, bara:
”tysk jude och trotskist innan kriget”. Att tala med dem som var med i början och med Peter, hans äldste son, är som att lägga pussel. ”Nej han berättade egentligen aldrig om sig själv, bara att…”

-1937 satt han fängslad hos Gestapo i tre veckor, men hans far lyckades få loss honom på något sätt. Han var säkert ganska perifer i sammanhanget.
Året efter lämnade föräldrarna Tyskland och begav sig till Palestina. Dessförinnan hade en sionistisk organisation hjälpt Marcel att komma ut.

-Det var svårt för judar att få visum till andra länder. Men han berättade en gång för mig att han lyckades få komma till Danmark med en vänstersionistisk grupp som skulle utbilda sig i jordbruksarbete för sitt kommande kibbutzliv i Israel. När visumet till Danmark gick ut lyckades gruppen ta sig till Skåne, alldeles innan tyskarna invaderade.

Första tiden i Sverige arbetade Marcel inom jordbruket på dagarna och studerade på kvällarna. Han träffade Grete som flytt från Wien 1938 bara 14 år gammal. De gifte sig 1943 och flyttade till Lund. Där fick Marcel jobb på ett tryckeri, senare på universitetsbiblioteket. Familjen utökades, först med en flicka, Madeleine, sedan med två pojkar, Peter och Mikael. 1957 flyttade de till Stockholm där Marcel fick jobb som redaktör för uppslagsverket Fakta. Sedan blev det Almqvist & Wiksell, därpå Bonniers’ lexikon.

Under dessa år, fram till slutet av 60-talet, stod Marcel utanför vänsterpolitiken. I alla fall i organiserad mening.

-Han sa att han hade sett våra affischer i början av 50-talet, men han tog aldrig

någon kontakt, berättar Bertil Säfström som var med och bildade Revolutionära socialistpartiet, ett litet trotskistiskt parti i Sverige 1949.
-Jag tror han var sionist på 50-talet, säger Ken.
Något som bekräftas av andra. Under Suez-krisen försvarade han Israel.

Så kom 60-talet.

Bland Marcels efterlämnade böcker och småskrifter finns franska och amerikanska utgåvor av den trotskistiska världsrörelsen Fjärde Internationalens magasin från 1960. Med noggranna understrykningar och noteringar. Han tycks ha inträtt som enskild medlem 1964.

-Jag hade tagit kontakt med Ernest Mandel, en av Fjärde Internationalens ledare, när han besökte Sverige ett par gånger på 60-talet, berättar Ken Lewis.
– Efter lång tid fick jag på mystiska vägar ett brev från Mandel som berättade att det fanns andra trotskister i Sverige. Och ett telefonnummer till Marcel.

Ken ringde upp.

-Han var mycket hemlighetsfull, mycket avvaktande. Vi stämde möte på en restaurang. Det kan ha varit i slutet av 1968. Han frågade ut mig i flera timmar. Jag berättade att jag jobbade i Scan-SNCC (Black Power) och hade en studiecirkel i Uppsala. Han berättade att han var medlem i Fjärde Internationalen och att en liten grupp bildats i Göteborg, att den belgiske trotskisten René Coeckelberghs höll på att starta ett förlag. Marcel planerade också att ge ut en tidskrift.

– Det hela var mycket konspirativt.

Våren 1969 utkom första numret av tidskriften Fjärde Internationalen på svenska. Marcel hade översatt material från världsorganisationen och lånat ihop till utgivningen.

– Han var väldigt pedantisk men också väldigt opraktisk. Och blev uppriktigt förvånad över att man kunde ge ut en tidskrift på kredit.
Med starten av tidskriften briserade den lilla dynamitpatronen.

Idag, när 60-talets studentvänster och maoism tillhör forntiden, kan reaktionen på trotskismens svenska entré knappast beskrivas. ”Maoisterna blev generalhysteriska och gick till jätteangrepp”. För alla som stack in näsan i Marcels krets väntade en politisk malström.

Mot Fjärde Internationalens budskap om en revolutionär och demokratisk socialism – mot såväl kapitalism som despotisk stalinism – vällde snart det mesta som kunde grävas upp ur stalintidens katakomber.

”ClA-agenter”, ”fascister”, ”femtekolonnare”, ”splittrare”…

Inte ett möte, inte en demonstration, inte en tidningsförsäljning utan angrepp, smädelser och hotelser.

För Marcel blev striden allt. Hemmet förvandlades till redaktion och partikontor. Debatter, cirklar, möten, rekryteringar, världskongress och förhandlingar blåste bort allt annat.

-Han var oerhört teoretisk och intellektuell, säger Ken, men också rakt igenom en militant. Han väjde aldrig. Vi var så få men sålde tidskriften i massor. Marcel själv hade alltid med sig en packe och gick till och med runt i tunnelbanevagnarna och sålde.

Preben Ivanouw, jämngammal med Marcel, hade varit med i den danska sektionen av Fjärde Internationalen redan på 30-talet. Men hans liv som musiker förde honom på 50-talet till Sverige. Kontakten med Marcel och tidskriften fick honom att åter bli aktiv.
-Jag såg honom som den mest kunnige och kanske framförallt minst rädde. Man var trygg när man talade med honom.

För Kjell Östberg, numera professor i historia, och hans kamrater i en lokalgrupp av VUF (vänsterns ungdomsförbund) blev kontakten med Marcel ”en fläkt av den internationella kommunistiska världen, lite konspirativ och klandestin i dimman från Simon Arz, smala turkiska cigaretter i plåtask”.

Olga Bruce, bibliotekarie, hade som clartéist varit med och kårhusockuperat men börjat tveka inför vänsterrörelsens stalinistiska utveckling. Hon såg en artikel om Fjärde Internationalen, beställde tidskriften och blev dess första prenumerant. -När jag jobbade ihop med Marcel upplevde jag för första gången att politik var roligt och spännande. Han gjorde politiken till ett äventyr, det största äventyret.

Men äventyret hade ett pris. Familjen havererade. Och födslovåndorna för den nya politiska riktningen blev plågsamma. Band knöts och slets av. Hur skulle man, när skulle man, med vilka borde man…?

– Marcel var väldigt omständlig och ganska naiv i organisatoriska frågor, säger Ken.
– Han var lite för våghalsig, utan att tänka sig för, men det gick alltid att tala honom till rätta, menar Olga.

Den åsikten delades inte av alla.

När Marcels gruppering 1971 skulle genomföra något så ovanligt i svensk vänster som en fusion, fick han själv plikta med sin ställning och sitt engagemang. Samgåendet som skulle jämka ihop Marcels uttalat trotskistiska grupp med en revolutionär studentorganisation som inspirerats av Parisrevolten blev

tumultartat. För många av de nya blev Marcel en symbol för vad de uppfattade som en doktrinär och proklamatorisk inställning. Genom ultimatum ställdes han utanför såväl den nya organisationens ledning som dess redaktion. Och betraktades som en slags otidsenlig gubbe från det förgångna.

-Nuförtiden skulle man nog ha kallat det mobbning.

En kväll reste han sig så från bordet och lämnade den rörelse han själv skapat, för alltid. Det var redan 1971, på tröskeln till inledningen.

Jag träffade Marcel då och då genom åren och vet hur han efter en tid gick över till syndikalismen och anarkismen. ”Det blev det enda vänsteralternativ han kunde se till trotskismen, efter den bittra erfarenheten i vår organisation”, menar Ken.

När Sovjetunionen stod inför sin upplösning 1991, besökte han oss i valstugan i Stockholms city och manade:
– Ni måste spela ut det trotskistiska kortet, jag förstår inte varför ni inte gör det. För honom fanns inget gott att vänta av upplösningen. I försvaret av det som fanns kvar borde trotskister till och med samarbeta med gammelstalinisterna i Apk.

På 70-talet var han en aktiv förkämpe för palestiniernas rättigheter men orienterade sig efter hand tillbaka till sionismen. Han övergav också anarkismen och blev mot slutet av sitt liv övertygad ”kampsionist”.
– Kanske var det under intryck av den växande rasismen i Europa. Och typiskt för honom själv genomförde han en oerhörd vändning till en rent extrem sionism, menar Ken.

I mitten av 80-talet drabbades Marcel av en svår hjärtattack som tvingade honom att lägga om livsstil, att inrikta sig på att överleva, något han aldrig tidigare gjort. De sista åren av hans liv kom alltmer att präglas av sjukdomen. Och hans värld krympte, från den internationella politiska världen ”för att till slut bara bestå av hans egen kropp”.

Så dog Marcel en gråruggig januaridag i ett servicehus på Södermalm i Stockholm, långt ifrån gatustridernas Berlin, 68-vänsterns drabbningar och sionisternas kibbutzer.

Men i minnet hos många har etsat sig den lille farbrorn som lät sin laddning brisera mitt i vänsterns blindaste yra. Och många förstår precis vad Ken menar med orden:
-Han hade alltid en tegelsten med sig i portföljen.

Håkan Blomqvist, 1996.

Publicerad i Socialismens sista sommar 2002.

SP:s bakgrund

Socialistiska Partiet tog sig namnet 1982 men dess första kärna skapades i slutet av 60-talet av radikala socialister som inte kunde förlika sig med stalinismens renässans inom den nya vänstern. De knöt istället an till den marxism som företräddes av den internationella organisationen Fjärde Internationalen, vars anhängare ofta kallats ”trotskister”. Många som hört benämningen föreställer sig något udda sällskap för nostalgiker som svärmar kring den ryske revolutionsledaren Leo Trotskijs öde. Och sådana sekter existerar förvisso runt om i världen bland den politiska drivved som många historiska personligheter lämnat efter sig genom tiderna.

Fjärde Internationalen har heller inte saknat sådana drag, men lyckades trots detta föra vidare det marxistiska tänkesätt som begravdes inom arbetarrörelsen när stalinismens respektive socialdemokratins totala dominans befästes på 20- och 30-talet.

Världsorganisationen som bildades 1938 när den stalinistiska terrorn rasade som värst i Sovjetunionen och fascismen marscherade i Europa syftade till att sammansluta revolutionära socialister och oppositionella kommunister kring de ursprungliga idéerna om internationalism, revolution och arbetarmakt.

Mot byråkratin

Trotskij själv, en av ledarna för Oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 och Röda arméns skapare, hade på nära håll upplevt sovjetstatens byråkratisering och bolsjevikpartiets urartning. Han hade personligen, under inbördeskrigets mest brutala år, inte väjt för de allra hårdaste metoder, bidragit till förbud mot oppositionella riktningar – även inom partiet – och idealiserat bolsjevikernas allmakt.

Men tillsammans med Lenin kunde han också reagera mot den hastiga urartningen av revolutionen och börja bekämpa byråkratiseringen. Återinförandet av demokratin i sovjeterna – de ryska arbetarråden -, förstärkning av arbetarnas ställning i samhället och hård kontroll av byråkratin var några av de viktigaste åtgärder Trotskij kämpade för.

Det hela skulle ske inom ramen för vetskapen om att sovjetstatens framtid berodde av utvecklingen i övriga Europa. Det efterblivna och svältande Ryssland, inringat och strypt av en industriellt högutvecklad omvärld, skulle inte på egen hand kunna utvecklas till ett rättvist socialistiskt välfärdssamhälle. Knappheten skulle ständigt underblåsa jakten efter fördelar och skriande ojämlikhet. Stora resurser skulle av nödtvång tvingas ägnas åt försvaret och sovjetekonomin förbli en slags krigshushållning, en torftig karikatyr av socialism.

Utvägen var att arbetarstyren upprättades i Europas utvecklade stater. Den unga kommunistiska rörelse som höll på att skapas fick därför inte styras av Sovjetunionens kortsiktiga diplomatiska intressen utan måste bli uttrycksformen for den europeiska arbetarbefolkningens egen strävan efter samhällsmakt.

Isolerades

De stormiga revolutionsförsöken i Europa efter första världskriget kastades emellertid tillbaka och det sargade Sovjetunionen isolerades. Arbetarbefolkningen hade mattats ut av krig och umbäranden, byråkratin inom stats- och partiapparaten växte. Visionerna om ”räddning” från en socialistisk utveckling i Europa bleknade. Det gällde att klara sig själv med vad som bjöds, att bygga ”socialism i ett enda land”.

Stalin, generalsekretaren som kontrollerade den mäktiga partiapparaten, blev den nya utvecklingen s tolk. Den nödtvungna krigshushållningen, det var socialismen. De som ifrågasatte och opponerade ”hotade socialismen”. Kommunistpartierna runt om i världen fick som främsta plikt att försvara ”socialismens land”.

De bolsjeviker som vände sig mot de nya tongångarna rensades successivt ut; uteslöts ur partiet, fängslades och förvisades mot slutet av 20-talet. Trotskij var en av dem men den vänsteropposition han anförde stred vidare internationellt och försökte återsamla de uteslutna kommunisterna. Först med krav på återinträde i kommunistpartierna, sedan i försök att bygga upp nya.

”Likvidera trotskisterna!”

Vänsteroppositionen fördömde den stalinistiska ultra-vänsterpolitiken i Tyskland och kämpade for arbetarrörelsens enhetsfront mot fascismen. Den vände sig emot den följande folkfrontspolitiken, inte för att denna skulle samla massorna mot fascismen – det var ju tvärtom vad ”trotskisterna” länge krävt – utan för att den gjorde arbetarrörelsen till en bricka Kremls schackrande med borgerligheten i väst.

Vänsteroppositionen stödde helhjärtat de spanska arbetarnas och lantarbetarnas revolution mot Franco och hörde till dem som smutskastades och mördades av utsända sovjetiska agenter och spanska stalinanhängare.

I Sovjetunionen själv var det under slagordet ”likvidera trotskisterna” som Lenins gamla garde avrättades under 30-talet och miljoner bolsjeviker och andra fraktades bort till lägren. Några tusen av dem var också medlemmar i vänsteroppositionens sovjetiska gren. De stred till slutet mot staliniseringen men avrättades alla. Leopold Trepper, ledaren for det sovjetiska kontraspionaget i Europa under naziockupationen, skrev i sin biografi:

”Vem protesterade under den perioden ? Vem reste sig för att skrika ut sin vämjelse? Trotskisterna kan göra anspråk på den äran. Liksom sin ledare, som fick betala för sin ihärdighet med hugg från en ishacka, bekämpade de helhjärtat stalinismen, men de var de enda. Under de stora utrensningarna kunde de bara skrika ut sina protester över de enorma isbelagda vidderna, dit man släpat dem för att lättare kunna utrota dem. I lägren uppförde de sig värdigt, ja, rent av exemplariskt. Men deras röster ekade förgäves ut över tundran.

Trotskisterna har idag rätt att anklaga dem som ropade med vargarna igår. Men de får likväl inte glömma att de, i motsats till oss, hade den enorma fördelen av ett sammanhängande politiskt system som skulle kunnat ersätta stalinismen, vilket de kunde klamra sig fast vid i sin djupa förtvivlan över att revolutionens tanke blivit förrådd. De ‘erkände’ inte, eftersom de visste att detta varken skulle gagna partiet eller socialismen”.(Leopold Trepper ”Röda kapellet” Sthlm 1977)

Försvarade Sovjetunionen

När Stalin inledde sitt samarbete med Hitler utlämnades fängslade tyska kommunister – som en gång flytt till Sovjetunionen undan nazisterna – till Gestapo, bland dem också anhängare av vänsteroppositionen. De avvisade inte Sovjetunionens rätt att manövrera diplomatiskt mellan kapitalistiska regeringar men fördömde hyckleriet och lögnerna. Att Kreml offrade arbetarrörelsen i olika länder för sitt samarbete med Hitler var inte bara förrädiskt mot dessa länders arbetare – det skulle också drabba Sovjetunionen själv.

Trotskij och hans anhängare fördömde de sovjetiska angreppen på Polen och Finland och såg dem som ytterligare uttryck för att Stalin och byråkratin inte hade något gemensamt med socialismen. Ändå sällade de sig inte till den krigsopinion i väst som krävde att västmakterna skulle angripa Sovjetunionen. Orsaken var ”trotskisternas” syn på det samhälle som terroriserades så av Stalin. De menade att Sovjetunionen, förtrycket och eländet till trots, alltjämt var en skapelse av den ryska arbetarklassen och värt att försvara. Sovjetunionen hade slitits loss från kapitalismen. Storföretagen, bankerna och naturtillgångarna låg inte i händerna på några kapitalistiska storbolag utom räckhåll för människorna. Möjligheten att ta över dem och förverkliga en socialistisk utveckling fanns ännu, om byråkratin störtades och den sovjetiska arbetarbefolkningen gjorde sig till herre i eget hus.

Därför var det nödvändigt att försvara Sovjetunionen både mot den kapitalistiska omgivningen och mot den stalinistiska diktaturen.

Detta ställningstagande innebar inte direkt att följa minsta motståndets lag. Tvärtom, ”trotskisterna” garanterade sig därmed fiender från alla håll och förföljdes av såväl de stalinistiska kommunistpartierna som av borgerligheten i väst. Det ställde också rörelsens anhängare inför stora svårigheter när de olika huvudalternativen blev så fruktansvärda; från Stalins övergrepp på Finland till Afghanistan fyrtio år senare. I båda fallen stalinistisk stormaktsterror för att driva igenom sina intressen oavsett befolkningens vilja. I båda fallen blåsvarta högerkrafter i spetsen för motståndet, uppbackade av starka kapitalistiska stormakter med förhoppningen av åsamka Sovjetunionen svåra skador.

Betalade dyrt

I det mäktiga kraftfältet mellan kapitalism och stalinism var det vanligt att såväl socialdemokrater och kommunister som radikala socialister gick över till den kapitalistiska sidan om den for tillfället tycktes ha rätten på sin sida. I fallet Finland gick till och med många skandinaviska socialister ut som frivilliga för att slåss på Finlands sida mot de sovjetiska inkräktarna. Några av dem hade tidigare varit i Spanien och kämpat mot Francos övergrepp och ville nu göra en insats mot Stalins. Efter en tid, när Finland tog sin revansch, fann de sig kämpa tillsammans med Hitlers trupper mot den ”judisk bolsjevikiska världskonspirationen” i öster. På samma sätt drevs de socialister som ville stödja motståndskampen i Afghanistan samman med några av de mest religiösa fundamentalistiska medeltidskrafter historien känner, ivrigt uppbackade av amerikanska CIA.

”Trotskisterna” vägrade att göra gemensam sak med högern och kapitalismen. För det fick de ofta betala dyrt i form av politisk isolering och anklagelser om att godta det stalinistiska förtrycket.

Men de sökte på så sätt rädda vad de kunde av arbetarrörelsen från att bli en bricka i det kapitalistiska stormaktsspelet och hoppades därmed förhindra att stalinismen fick totalt monopol på tolkningen av ”socialism” och ”arbetarmakt”. Trotskij själv mördades av en stalinagent 1940 men världsrörelsen Fjärde Internationalen överlevde kriget. I Europa maldes de flesta av dess partier under 40- och 50-talet ned till smågrupper mellan det sovjetiska systemets växande intressesfär och västmakternas kalla krigskampanjer. Bland Tredje världens fattiga kunde emellertid rörelsen punktvis utvecklas till en verklig politisk faktor, bland annat i Bolivia, Argentina, Vietnam och Sri Lanka. Oftast slogs den ned, men återuppstod med nya anhängare på andra håll.

Det var i samband med den radikala ungdomsvågen i slutet av 60-talet som en ny politisk generation strömmade till Fjärde Internationalens små grupper i den industrialiserade världen. Maj -68 i Frankrike, när Paris’ studenter och arbetare tog gator och arbetsplatser i besittning, blev ”trotskister” åter ett begrepp inom vänstern i Europa och Nordamerika.

Slog rot

I Sverige hade en kortlivad sektion av Fjärde Internationalen – Revolutionära socialistpartiet – bildats av en grupp arbetare i i slutet av 40-talet men fallit sönder. Det kalla kriget var inget gynnsamt klimat att födas och växa i. Det var först mot slutet av 60-talet som Fjärde Internationalens idéer slog rot i Sverige. Inspirerad av majrevolten i Frankrike och kritisk till stalinismen anslöt sig en grupp på något tiotal radikala marxister till Fjärde Internationalen. De gick snart samman med en annan vänstergruppering och bildade ett politiskt förbund som kallades RMF, revolutionära marxisters förbund. Förbundet kunde aldrig få någon dominerande position inom den unga vänster som dominerades så stort av olika maoistiska schatteringar. Tvärtom angreps anhängarna – inte bara politiskt utan ofta även fysiskt -av de nyfrälsta studentradikalerna som grävde upp stalintidens stridsrop mot ”trotskismen”.

Från mitten av 70-talet började gruppen kring Fjärde Internationalen i Sverige bryta sig loss från studentvänstern. Trycket från vänstermiljön hade också kommit att prägla mycket av RMF:s verksamhet. En stor del av arbetet hade koncentrerats på historiska frågor och teoretiska debatter for att överleva angreppen. Tillsammans med bristande erfarenheter från arbetarrörelsen – och arbetslivet (de flesta medlemmarna var mycket unga) – bidrog detta till att organisationen av många uppfattades som akademisk och utanförstående.

Det förändrades först när organisationen började vända sina ansträngningar mot arbetsplatserna och fackföreningarna. För att markera den förändrade inriktningen antogs 1975 namnet Kommunistiska Arbetarförbundet, KAF. Under andra hälften av 70-talet kunde förbundet bygga upp sig på flera stora arbetsplatser landet runt, främst inom industrin.

Bekräftade

När den maoistiska vänsterns förebilder föll i slutet av 70-talet och högervindarna började blåsa upp sveptes inte KAF bort som de övriga ”bokstavsgrupperna”. Avslöjandena av den nya kinesiska stalinismens roll var ingen chock för medlemmarna utan bekräftade det som organisationen byggts på.

1982 bytte KAF namn till Socialistiska Partiet för att markera att partiet inte hade någonting gemensamt med den ”kommunism” som människor förknippade med personkult och partidiktatur eller med den demoraliserade studentvänstern. Ute bland arbetare som inte var vana vid ungdomsvänsterns förkortningar eller kände till den kommunistiska rörelsens historia blev det uppenbart för ”kafarna” att kommunism för gemene man och kvinna var lika med stalinism. De korta år i början av 20-talet då beteckningen kommunism stod för något annat var sedan mycket länge bortglömda.

Partibeteckningen Socialistiska Partiet innebar alltså på inget sätt att överge den revolutionära tradition som rörelsen grundats på, bara att riva ned ett hinder som skapade missförstånd.

Under 80-talet blev Socialistiska Partiet, trots den politiska motvinden, en samlingspunkt för många radikala människor som tröttnat på såväl kapitalismen som den gamla arbetarrörelsen. Partiet var inte bara till för ”trotskister” med en gemensam uppfattning om orsakerna till arbetarrörelsens läge. Att den gamle ryske revolutionsledaren givit många viktiga bidrag till förståelsen av den revolutionära arbetarrörelsens villkor och framförallt Sovjetunionens utveckling är ganska oomtvistat bland de flesta SP:are. Men Trotskij behandlas inte som någon ikon eller gudom inom partiet. Han ses som en av de framträdande internationella socialistiska ledare som upprätthöll en levande marxistisk tradition innan stalinismen utplånade den.

Det är i linje med den traditionen som Socialistiska Partiet idag samlar socialister med olika bakgrund och skilda uppfattningar i mycket, men med en strävan att koncentrera de gemensamma krafterna när det gäller.

Vrider händerna

Idag när de gamla stalinistiska systemen havererar och vidden av förbrytelserna, förmynderiet och medlöperiet står klart för så många, grubblar tusentals människor världen över vad som hände. Och tusentals som med stolthet kallat sig kommunister eller socialister slår ner blicken i vanmakt. Även Fjärde Internationalens folk vrider händerna inför det som sker, men inte med samma känsla av ha förlorat fotfästet utan i förtvivlan över att inte ha varit tillräckliga, att inte ha hunnit före.

Medan vänsterpartiet föddes som ett ombud for stalinismen i Sovjetunionen föddes Fjärde Internationalen som en reaktion mot den. Medan vänsterpartiet och dess föregångare hoppades på regimerna i öst – under senare år på att reformera dem -hoppades Fjärde Internationalen på att störta dem. Medan vänsterpartiet upprätthöll sina förbindelser med dem som härskade i socialismens namn upprätthöll Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen underjordiska förbindelser med dem som undertrycktes. Att de två svenskar som fängslades av Jaruzelskiregimen i Polen på 80-talet för smuggling av tryckeriutrustning till den förbjudna fackföreningsrörelsen var SP:are och inte vänsterpartister var ingen slump. Att det var Socialistiska Partiet och inte vänsterpartiet som smugglade in förbjuden marxistisk litteratur i Sovjetunionen, samlade pengar till underjordiska fackföreningar och bedrev liknande ”subversion” var följdriktigt.

Det var nödvändigt att socialister till varje pris bekämpade det stalinistiska förtryckarsystemet för att inte det sammanbrott som en vacker dag oundvikligen väntade bara skulle kunna ställa kapitalismen som alternativ.

Det var den inställningen som vägledde Fjärde Internationalens folk. Så mycket mer frustrerande då att rörelsen inte lyckades bygga upp något starkt alternativ till de stalinistiska regimerna och partierna. Under ”Pragvåren” 1968 i Tjeckoslovakien och under polska Solidaritets ungdom i början av 80-talet framstod en demokratiskt arbetarstyrd socialism ännu som ett hoppingivande alternativ för många människor i öst. De sovjetiska ockupationstrupperna och Jaruzelskidiktaturen raderade ut även den förhoppningen. När murarna till sist raserades uppfattades kapitalismen av de flesta som det enda alternativet. Idag tvingas miljoner människor i öst betala priset för det misstaget.

Plågande frågor

Varför kunde inte Fjärde Internationalen och dess anhängare bidra till uppbygget av en mäktig alternativ kraft? Varför kunde inte rörelsen kanalisera de mångas förtvivlan och raseri över stalinismens svek och förbrytelser. Det är frågor som plågar många SP:are och andra inom internationalen och som för vidare till alla de stora frågorna om socialismens möjligheter.

Frustrationen har inte sällan lett många – undertecknad är en av dem – till att jaga tecken i skyn och ”adoptera” löftesrika politiska krafter och utvecklingar. Att försöka se vad man så gärna ville se. ”Socialismens nya chans”, utropade vi exempelvis från vår tidning Internationalens förstasida när folkfronterna i Baltikum började svepa fram. När hundratusenden satte sig i rörelse mot det gamla förtryckarsystemet borde väl kraven på demokrati också vara knutna till krav på eller försvar av sociala rättigheter.

Ja, mycket av Fjärde Internationalens föreställningar utgick från tanken på att de arbetande i öst skulle kräva att deras formella rättigheter blev reella: ”Ni säger att det är arbetarklassen som har makten här. Nå, då så! Ge oss – inte partibyråkraterna – makten att besluta över våra arbetsplatser och vårt samhälle.”

Så ställdes också ofta kraven under tidigare folkresningar -som i Ungern -56. Men under sammanbrottens år sedan 1989 har besvikelsen och avskyn drivit väldiga folkopinioner i öst att önska kapitalism.

Vi föreställde oss att de arbetande skulle försvara den förstatligade egendomen mot kapitalistisk utförsäljning. Men vanskötseln av denna egendom hade gått så långt att stora delar av arbetarklassen gav blanka fasen i om den såldes ut. Ja, många önskade inget annat än att deras nedslitna varv eller stålverk skulle finna någon penningstark köpare bland magnaterna i väst.

Vi trodde att kapitalismen bara kunde återupprättas genom en våldsam kontrarevolution som bröt arbetarbefolkningens motstånd. I fallet DDR var det mest våldsamma den hastighet med vilken folkupproret övergick i kapitalistisk restauration, inte något arbetarmotstånd. Det är först nu, efter att den kapitalistiska omvandlingen börjat kräva sin tribut, som större massor i östra Tyskland, Polen och på andra håll i öst börjar protestera. Men inte i termer av motstånd mot ”kontrarevolution” eller ”kapitalism” utan för att kräva ersättningsjobb och lika lönevillkor som kollegorna i väst.

Bristande förståelse

Inslaget av önsketänkande i våra föreställningar bottnade delvis i en otillräcklig förståelse av vad östsystemen representerade. I vårt partiprogram från 1982 framstår denna brist mycket tydligt när den sovjetiska byråkratins framväxt beskrivs: ”Men trots att byråkratin undanröjde arbetarklassens kontroll och styre av den nya staten kunde inte planhushållningen krossas och den kapitalistiska marknadsekonomin återinföras”… ”De sovjetiska och östeuropeiska arbetarnas motstånd är inte riktat mot planhushållningen utan mot byråkratin som kväver ekonomin och samhällslivet i övrigt”.

Det var att göra en på tok förenklad boskillnad mellan den härskande byråkratin och det samhällssystem den format. Det bidrog till anammandet av en ytlig och mekanisk syn på vad en ”planekonomi” kunde vara. Bara planen beslutades demokratiskt istället för av en byråkratisk elit skulle krafterna frigöras. Men vad var överhuvudtaget en ”plan”? Hur kunde styrmedlen se ut? Vad måste beslutas av konsumenternas vilja uttryckt genom marknaden, och vad måste beslutas gemensamt av de ”förenade producenterna”? Och i vilka former? De frågor som socialisterna, bland annat genom SP-ekonomen Sten Ljunggrens inlägg, idag fördjupat sig i ställdes sällan när den sovjetiska ”planen” framställdes som något av en erövring av arbetarklassen.

Det var viktigt att, som Fjärde Internationalen, förstå att dessa samhällssystem hade brutits loss från kapitalismen och i vissa avseenden präglats av de styrandes anspråk på att representera arbetarklassen. Annars skulle det mesta av det som nu hänt varit oförklarligt.

Men ”planhushållningen” hade formats av den allsmäktiga byråkratin på dess egna villkor och som dess egen näringskälla. De breda folklagren i öst kände ingen särskild lojalitet med den gentemot byråkratin. Tvärtom sågs den ekonomiska ordningen och dess makthavare oftare som varandras förutsättningar.

Ställföreträdande

Överoptimismen och glädjen över hägringar bottnade säkert till en del i denna överskattning av vad som kunde överleva stalinismen. Den uttryckte förstås revolutionär otålighet och vanlig mänsklig önskan att bli sannspådd och gällde inte bara förhållandena i öst. Men även några andra faktorer bör nog nämnas.

A ena sidan; rädslan för sektmässighet. Varje liten gruppering som tror sig företräda en viktig och riktig sak löper risken att förlora omdömet och överskatta sin egen roll. Politiken (och andra områden med för den delen) är som tidigare nämnts, full av sekter som föreställer sig att världen kretsar kring dem själva. På samma sätt är ”trotskismen” fylld av avskräckande ordenssällskap som bedömer varje stor samhällshändelse eller rörelse utifrån sin egen katekes. Socialistiska Partiet har därför genom åren försökt bekämpa denna sekterism och bristande självinsikt och strävat efter att bedöma olika samhällsrörelser objektivt utan att hänga upp sig på underordnade skillnader. Men därmed har också en tendens funnits att läsa in något mer i utvecklingen än vad som kanske fanns. Det underordnade kanske inte har varit så underordnat. De baltiska folkfronternas extrema nationalism till exempel, var uppenbart ingen bisak utan kom helt att prägla utvecklingen.

Den andra sidan av rädslan for sektmässigheten är emellertid den bristande självtilliten när det gäller att själv ta itu med den gigantiska uppgiften att bygga upp en politisk massfaktor. Den uppgiften kräver ju inte bara ett fruktansvärt arbete – det har SP:arna och Fjärde Internationalen inte dragit sig undan. Men den kräver förmågan att gå från kritik och opposition till att ta initiativet. Den kräver att inte bara kunna ställa de rätta frågorna utan att också ha svaren – inte bara for historiska epoker utan for här och nu.

Den kräver anpassning till den konkreta situationen, tänkesätten, språket och kulturen för att i just den innevarande verkligheten – inte i gårdagen eller morgondagen – omforma idéerna till politisk kraft.

Bristande politisk självtillit är ett effektivt hinder mot att anta sådana utmaningar.
Här har Fjärde Internationalen lidit av samma brister som andra små organisationer. Ju djupare förankring i breda folkskikt, desto större möjlighet att omvandla tankar till handling, att göra verklighetsanknuten politik av idéer – och tvärtom. Frestelsen för den svaga grupperingen som inte nöjer sig med sektens hobbytillvaro är att söka ställföreträdare, att lita till ”utvecklingens egen dynamik” osv istället för att ge sig in i det till synes övermäktiga arbetet att själv söka möta de krav som ett massuppbygge ställer.

Den historiska orsaken till Fjärde Internationalens svaga förankring och litenhet är inte svår att se. Klappjakten, förtalet och massakrerna isolerade rörelsen redan vid dess födelse. Huvudalternativen var så förkrossande; antingen uppbackade av statsmakter i öst eller i väst. Genom sin kompromisslöshet saknade rörelsen helt bundsförvanter från mäktiga intressen och tvingades dela sådana ensamma formeringars vanliga öde; att pressas ut mot marginalen närhelst en kraft med starkare vänner i ryggen trädde in. Och marginaliseringen skapade en ond cirkel av bristande förankring – bristande verklighetsanpassning – bristande förmåga att vinna gehör… osv

Nytt arbetarparti

Inte desto mindre har medlemmarna ständigt och frenetiskt kämpat för att finna vägar att förena de revolutionära grundtankarna med bredare massors strävan och vilja. Sammanbrottet för det stalinistiska alternativet river upp en väldig möjlighet for den strävan. Socialistiska Partiets folk i Sverige har på flera områden visat vad som är möjligt. I fackföreningar, i folkliga rörelser och aktioner, i lokalpolitiska sammanhang har de ofta förmått omvandla sina revolutionära idéer till verkliga och framgångsrika handlingsalternativ för många människor.

Alternativ som visar att den marxistiska grundsynen och de revolutionära målsättningarna inte behöver innebära allmänna fraser utan reell klasspolitik här och nu.

Att tillsammans med andra förena den inriktningen inom ett nytt arbetarparti, en kraft som förmår bli en politisk maktfaktor i samhället, är den uppgift socialisterna länge sökt förverkliga.

De syftar till ett parti som är ”proletärt”, om det ordet ännu får användas. Det vill säga som byggs upp av arbetare i vid mening och styrs av kampen for arbetarintressena. Inte en allmän idé- eller åsiktsgruppering, utan ett klassparti. De avser ett revolutionärt parti, inte i ordets terroristiska, kulturella eller svärmiska mening, utan i den rent politiska som avser samhällets maktförhållanden.

De menar ett demokratiskt parti som inser att styrkan i såväl ett parti som i ett samhälle ligger i de många människornas självverksamhet där tusentals åsikter blommar och bryts mot varandra, där de gemensamma besluten gäller förening av handlingar, inte av tankar och åsikter.

De vill bygga ett internationellt parti där de arbetande människornas kraft förenas över gränserna i vetskap om att intressena är gemensamma, oavsett hudfärg, språk eller nationalitet.

De talar om ett marxistiskt parti där stalinismens ockultism och religiositet ersätts av de verktyg för kritisk samhällsvetenskap som marxismen en gång bidrog till att skapa – verktyg som också hänsynslöst måste brukas mot marxismen och arbetarrörelsen själv.

Och de tror att tiden, istället för att ha sprungit ifrån idén om ett sådant parti, i själva verket sedan länge kräver dess förverkligande.

Håkan Blomqvist

Hur uppstod den svenska trotskismen?

– En skildring av den svenska trotskismens rötter och tidiga historia. 
Kjell Östberg

Vad är trotskism?

Den internationella trotskistiska rörelsens uppkomst är nära förknippad med utvecklingen i Sovjetunionen efter den ryska revolutionen. Redan 1923 formerade Trotskij, tillsammans med Lenin den ryska revolutionens centrala ledare, en oppositionell grupp i kritik mot utvecklingen såväl inom Sovjetunionen som inom den Kommunistiska internationalen. När Trotskij 1929 landsförvisades bildades den internationella vänsteroppositionen. I en rad länder slöt sig grupper som uteslutits eller brutit sig ur de staliniserade kommunistpartiernas till den nya strömningen. Inledningsvis var den officiella inriktningen att försöka reformera Komintern, men 1938 bildades Fjärde internationalen. Som programmatisk plattform antogs Övergångsprogrammet, än idag en självklar referenspunkt för trotskistiska och trotskisanta grupper. Dessa är i antal betydande, inte minst därför att rörelsen fått vidkännas ett stort antal splittringar. De organisationer som behandlas i denna artikel är i huvudsak sådana som ansluter sig till Fjärde internationalen förenade sekretariat med säte i Paris.

Denna trotskistiska rörelse har traditionellt intagit en revolutionärt marxistisk position. Den stödjer sig på den ryska revolutionen och det tidiga Kominterns program. En central utgångspunkt har samtidigt varit avståndstagandet från stalinismen och kritiken av den politik som de stalinistiskt ledda kommunistpartierna fört. Inte minst har nödvändigheten av att kombinera demokrati och socialism var en viktig del av trotskisternas program.

Därmed har den trotskistiska rörelsen ständigt varit klämd mellan den internationella arbetarrörelsens två dominerande riktningar, den reformistiska socialdemokratin och den mer eller mindre stalinistiskt orienterade kommunismen.

Organisatoriskt och politiskt har rörelsens inflytande varit begränsat. Utrymmet för ännu en strömning mellan kommunism och socialdemokrati visade sig vara litet under mellankrigstiden, och under andra världskriget åderläts de små krafterna ytterligare, ibland som ett resultat av samarbete mellan kommunister och nazister. Inte heller 1950-talets kalla krig utgjorde någon gynnsam jordmån för små revolutionära grupper. Som en intellektuell och kulturell strömning hade den tidvis ett visst inflytande i länder som Frankrike och USA, liksom i vissa proletära miljöer, bl a i USA. Ett massinflytande fick trotskismen bara i ett fåtal länder, främst på Sri Lanka. För att överleva, och kunna ta tillvara eventuella radikaliseringstendenser inom de traditionella arbetarorganisationerna, tillämpades ibland en ”entristisk” taktik; det vill säga att man lät sina medlemmar ansluta sig till de dominerande kommunistiska eller socialdemokratiska partierna. En inte ovanlig följd var att entrismen blev så djup att den insända kadern aldrig dök upp igen.1 Den strömning som i Sverige går under namnet Offensivgruppen har sina rötter i sådana riktningar.

Först under 1960-talets radikalisering kunde en vidare öppning för de trotskistiska idéerna skönjas. När barrikaderna byggdes i Paris i maj 1968 fanns en ny generation unga trotskister i ledningen för studentkampen, när rörelserna för solidaritet med Vietnam skapades i Berlin eller i USA fanns ofta Fjärde internationalens anhängare med i ledningen. De trotskistiska idéerna blev på många håll en viktig komponent i den nya vänsterns ideologiska och teoretiska bagage. Gruppen kring tidskriften Socialism ou Barbarie betraktas allmänt som en central inspirationskälla för den franska radikaliseringsprocessen2, gruppen kring den engelska New Left Review var likaså uppenbart influerad av trotskism.3 Fjärde internationalens centrala gestalt, Ernest Mandel, var samtidigt en av den nya vänsterns ledande marxistiska ekonomer.4

Tidig svensk trotskism

Det kom att dröja innan trotskismen som politisk rörelse dök upp i Sverige. Den första svenska trotskisten var sannolikt Carl Skoglund (1894-1960), som 1911 emigrerat till USA från Dalsland. I USA kom han, liksom många andra skandinaver – Joe Hill var inte ensam – snart att inta en ledande roll i den mer militanta delen av den amerikanska arbetarrörelsen. Han nådde nationell ryktbarhet som en av ledarna för de uppmärksammade Teamster-strejkerna i Minneapolis i början av 1930-talet. Skoglund tillhörde ledningen för Socialist Workers Party, den amerikanska sektionen av Fjärde internationalen, som redan 1928 brutit sig ur kommunistpartiet. Han var också den förste arbetare som valdes in i Fjärde internationalens internationella exekutivkommitté. Några besök i Sverige gjorde emellertid aldrig Skoglund. På grund av ett permanent utvisningshot – Skoglund vägrades ännu efter närmare 50 års vistelse där amerikanskt medborgarskap – kunde han inte lämna landet.5

Återvände från USA gjorde däremot Petrus Carlsson, en annan svensk emigrant från början av seklet. Under depressionen i början av 1930-talet kom han tillbaka till sina hemtrakter på norra Öland. I USA hade han anslutit sig till en oppositionell grupp inom det amerikanska kommunistpartiet. I Sverige bedrev han under några år en intensiv propaganda för att introducera de trotskistiska idéerna i landet, och han korresponderade också med Trotskij själv. Efter några års ofruktbara ansträngningar verkar dock entusiasmen ha upphört.6

Petrus Carlssons ansträngningar till trots blev Sverige ett av de få länder i Europa som under 1930-talet saknade trotskistisk organisering. En förklaring till detta kan vara att det utrymme som fanns mellan stalinism och socialdemokrati i Sverige var ockuperat av det socialistiska partiet under Kilboms och så småningom Nils Flygs ledning. I samtida polemik, och även senare för övrigt, anklagades Flyg ofta för trotskism, ett av de värsta smädeord som de kommunistiska partierna kunde använda. Flygs biograf Håkan Blomqvist har emellertid inte hittat några organiserade kontakter mellan Flyg och den trotskistiska rörelsen.7

När trotskismen i organiserad form för första gången dök upp i Sverige efter andra världskriget är det ändå genom en av Socialistiska partiets avläggare. Vid krigsutbrottet började Flygpartiets tyskorientering bli allt för iögonenfallande. 1940 bröt en av partiets ledare, Albin Ström, sig ur och bildade Vänstersocialistiska partiet, med bas i Göteborg och med en egen veckotidning, Arbetarposten.

Hösten 1948 sökte en grupp medlemmar, framför allt i dess Stockholmsavdelning, genom dansk förmedling kontakt med Fjärde internationalens ledning i Paris. Gruppen deklarerade att den önskade bilda en svensk sektion av Fjärde internationalen och att den hade förhoppningar om att få stöd av majoriteten i Stockholmsavdelningen och av åtskilliga av Vänstersocialistiska partiets lokalavdelningar utanför Göteborg. Beskeden från Sverige möttes med glädje från Internationalens ledning, som med särskild tillfredsställdhet noterade att den svenska gruppen hade en påtagligt proletär sammansättning. I samband med första majfirandet 1949 bildades formellt den första svenska sektionen av Fjärde internationalen. Någon massiv anslutning fick partiet, som döptes till Revolutionära socialistiska partiet, RSP, inte. Vid grundningskonferensen var nio medlemmar närvarande, och den högsta medlemssiffra som nämns är 32. Samtliga torde ha varit arbetare, i huvudsak bosatta i Stockholmstrakten.8

Partiets ledande person var Evald Höglund, vid denna tid metallarbetare på LM Ericson. Han hade under 1930-talet varit ledare för Socialistiska partiets ungdomsförbund och journalist på Folkets Dagblad, och som sådan bl a rapporterat från spanska inbördeskriget. Vid hans sida fanns den betydligt yngre Bertil Säfström. Partiet genomförde under sina första år en del uppmärksammade ingripanden, bl a i hamnarbetarstrejken 1951, och deras möten var stundom välbesökta; några lär ha samlat bortåt 1 000 deltagare. Det ställde upp i kommunalvalet 1950 och gav ut ett par nummer av tidningen Internationalen. Genombrottet uteblev emellertid; tidpunkten var kanske inte heller den bästa för revolutionär arbetarpolitik. Omkring 1953 upphörde partiets verksamhet. En avgörande orsak torde ha varit att Fjärde internationalen på sin världskongress 1951 beslöt att sektionerna i Europa skulle tillämpa en entristisk politik. För svenskarnas del innebar detta att RSP:s medlemmar skulle ansluta sig till det socialdemokratiska partiet; det var en taktik som antagligen inte mötte något större gillande här.

60-talet

Första maj-demonstrationerna i Sverige 1969 var, åtminstone i de stora städerna, större, ungdomligare och brokigare än på många år. En rad radikala solidaritetsrörelser för Vietnam, Södra Afrika, Latinamerika, Tjeckoslovakien och Black Power samsades med byalagsaktivister, värnpliktsvägrare, u-landsföreningar och alternativrörelser mot konsumtionssamhället och social utslagning i demonstrationstågen runt om i landet. Förutom fackföreningarna och de traditionella partierna, socialdemokrater och kommunister, demonstrerade det kinesiskt inspirerade kfml, syndikalister och olika anarkistiska grupperingar. Bland alla tidningsförsäljare som utbjöd dussintals olika vänstertidningar och solidaritetsbulletiner kunde man för första gången på några håll upptäcka en helt ny tidskrift, Fjärde internationalen. Den trotskistiska rörelsen uppträdde för första gången sedan det tidiga 50-talet. Vem stod bakom detta initiativ?

Och i vilken utsträckning var den nu ett i grunden nytt fenomen som bröt med de gamla kommunistiska och reformistiska partierna och i vilken utsträckning den knöt an till äldre strömningar?9

Revolutionära marxister

De första introduktörerna av trotskismen i Sverige kan sägas representera kontinuiteten. Tidskriften Fjärde internationalens första nummer var i allt väsentligt en mans verk, Marcel Cohens. Marcel Cohen (1919-1996) hade som mycket ung på 1930-talet kommit i kontakt med en trotskistisk ungdomsorganisation i Tyskland. Som jude tvingades han lämna Tyskland och kom över Danmark till Sverige, där han väntade på att få utvandra till Palestina. Cohen blev emellertid kvar i Sverige, flyttade till Stockholm 1957 och ingick så småningom i redaktionen för Bonniers lexikon. Han arbetade periodvis i vänstersionistiska kretsar. I början av 1960-talet återupptog Cohen kontakten med Fjärde internationalen och blev alltså 1969 initiativtagare till tidskriften med samma namn. Kring Cohen formades från 1969 en grupp i Stockholm, som, förutom nyradikaliserade studenter och gymnasister, bl a innehöll några, med den tidens mått, äldre danska trotskister. Även Bertil Säfström, en av ledarna från sektionen på 1950-talet, sökte sig till denna grupp.10

I Göteborg var det en inflyttad belgisk trotskist, som introducerade rörelsen, René Coeckelberghs. Coeckelberghs kom till Göteborg i mitten av 60-talet och 1969 satte han sitt stora projekt i verket: René Coeckelberghs Partisanförlag. Målet var uppenbarligen att skapa en svensk motsvarighet till de inflytelserika franska och italienska vänsterförlagen Maspero och Feltrinelli.11 Och utgivningstakten var onekligen imponerande. Mellan 1969 och 1973 gav förlaget ut ett femtiotal verk. En betydande del var av eller om Trotskij, eller av marxismens klassiker, som Bebel, Bucharin och Luxemburg, liksom dokument från kommunistiska internationalens första kongresser. Men där fanns också böcker som reflekterade den nya vänstern i bredare mening; verk av Nicos Poulantzas, Sartre, Charles Bettelheim, Régis Debray, Jacek Kuron, Daniel Bensaïd och Ernest Mandel. Av stor betydelse blev publiceringen av Isaac Deutschers biografier över Trotskij och Stalin.

Oberoende av utvecklingen i Stockholm och Göteborg växte en tredje grupp fram i Uppsala. Intressant nog leddes även denna av en utländsk student, Ken Lewis, som kommit i kontakt med den trotskistiska ungdomsrörelsen i USA och som också i Sverige inspirerades av den amerikanska sektionen, som vid denna tid troligtvis var den mest ortodoxa inom Fjärde internationalen.

Såväl Cohen som Coeckelberghs var närvarande vid Fjärde internationalens världskongress våren 1969. Trots att verksamheten i Sverige vid denna tid fortfarande befann sig i sin linda erkändes Sverige som sympatiserande sektion och Cohen blev delegat med observatörsstatus.12

Hösten 1969 bildades på en interimskongress den första nationella organisationen, Revolutionära marxister.13 Av olika skäl beslöt man att uppskjuta offentliggörandet av den nya organisationen tills vidare. Redan efter någon månad gav emellertid RM:s Göteborgsavdelning ut det första numret av en ny tidning, Revolutionär information, och den nya organisationen var etablerad. I mars 1970 höll RM sin första officiella kongress.14

Basen i organisationen var de tre grupperna i Stockholm, Göteborg och Uppsala, som bestod av ett tiotal medlemmar vardera. De flesta av de nytillkomna hade varit aktiva i ett brett spektrum av nyvänsterorganisationer: Clarté, VUF, SDS, internationella solidaritetsorganisationer och värnpliktsvägrarna bl a. Socialistiska partiets senare ordförande, den välkände fackföreningsledaren Göte Kildén rekryterades t ex vid denna tid från en anarkistisk miljö. Samtidigt utstrålar de antagna grundsatsernas första punkt en tung trotskistisk tradition:
”R[evolutionära] M[arxister]s teoretiska grundval är marxismen, den vetenskapliga socialismen, vidareutvecklad av Lenin och Trotskij med hänsyn till den socialistiska revolutionens och den proletära diktaturens problem, försvarad av vänsteroppositionen mot den stalinistiska degenerationen och efter dennas fullbordan företrädd av Fjärde Internationalen.”

Bolsjevikgruppen

Den svenska 60-talstrotskismens andra källsprång är en helt annan historia. Den var en direkt produkt av den svenska och internationella studentkampen under dess mest eruptiva fas. Under åren kring 1968 var Lund den ort där studentrörelsen i dess kontinentala form var mest påtaglig. De spektakulära händelserna i samband med universitetets 300-årsjubileum, värnpliktsvägrarrättegångarna och demonstrationerna som stoppade Davis Cup-matchen mot Rhodesia i Båstad var några uppmärksammade uttryck för den omfattande radikaliseringen bland Lundastudenterna.15 Åtskilliga av de ledande aktivisterna var samtidigt organiserade i Clarté.

Nationellt genomgick Clarté vid denna tid en omvandling från en relativt obunden vänsterorganisation till ett förbund nära knutet till den maoistiska rörelsen och kfml. Denna utveckling motsatte sig lundaclartéisterna kraftigt. Den maoistiska dogmatismen utsattes för hård kritik, och avdelningen uteslöts ur Clartéförbundet. Majoriteten bildade en ny organisation, Bolsjevikgruppen, som våren 1970 publicerade en uppmärksammad kritik av den ”empiriodogmatism” som man menade kännetecknade den Mao-stalinistiska strömningen.16

Analysen, som var inspirerad av den franska Althusserskolan, kritiserade kfml och Clarté för en mekanisk och dogmatisk syn på marxismen, för stalinistisk historieförvanskning och för ett byråkratiskt centralistiskt arbetssätt. Men Bolsjevikgruppens tunga teoretiska arbete skulle inte ha varit en sann produkt av den lundensiska miljön om den inte hade kompletterats av en mer studentikos variant på sitt ämne. Odet Till Stalinismen publicerades i samma tidskriftsnummer.17

Ur nattomhöljda tider
emot ett mål fördolt för dig,
O stalinism du skrider
sen länge fram din ökenstig

Av dogmer kampen stäckas,
vår framtid går i kvav,
revolutioner släckas
i stalinismens hav
Antagonister ropa,
din politik: förgängelse
Du tänker: tids nog skall jag sopa
dem alla in i fängelse…

En viktig förklaring till att lundstudenterna bröt med den i Sverige allt mer dominerande maoistiska strömningen var troligtvis geografisk. För lundensiska studenter var det många gånger mer naturligt att orientera sig mot vad som hände i Berlin och Paris än i Stockholm och Uppsala. Det torde över huvud taget inte vara någon tillfällighet att flera av den internationella nya vänsterns mest pregnanta uttryck fanns i Lund; Zenitgruppen är ju ett annat exempel på detta.

En allt viktigare referenspunkt för Bolsjevikgruppens tongivande personer blev de franska trotskisterna i Ligue communiste. Från dem lånade man också synen på hur en revolutionär organisation i slutet av 1960-talet skulle byggas: genom sektorsdialektiken. Att arbetarklassen är den bestämmande sociala kraften innebar att kampen inom andra sektorer i samhället måste underordnas arbetarsektorn, men eftersom universitet och högskolor i vissa situationer fungerar som svaga länkar kunde dessa i vissa fall spela en dominerande roll för klasskampens utveckling. En förutsättning var emellertid att studentrörelsen förmådde överskrida sina egna gränser och på så sätt bidra till skapandet av ett revolutionärt avantgarde.18 Men för detta räckte inte de begränsade erfarenheterna av de senaste årens studentkamp. ”Den dynamiska processen kan inte uppbäras av nuets militanta aktioner. I den rörelse där de imperialistiska ländernas revolutionära kadrer formas framträder på nytt historien, arbetarrörelsens historia av segrar och nederlag.” Det som nu krävdes, var ett ”återgripande på den revolutionära marxismen, på oktoberrevolutionens bolsjevism företrädd av Lenin och Trotskij.”19

Revolutionära marxisters utveckling

En än tydligare kombination av gammalt och nytt i programmatiskt hänseende var märkbar i Revolutionära Marxisters första programmatiska dokument. Det illustreras väl av det första numret av Fjärde internationalen, som sedan blev rörelsens teoretiska organ. Där hittar man å ena sidan utdrag ur Övergångsprogrammet från 1938 och Trotskijs bok Kommunismen och terrorn. Å andra sidan finns där artiklar som propagerar Majrevoltens och Pragvåren senaste kampformer och lärdomar. På ett annat sätt än Bolsjevikgruppen prioriterade RM också ”arbetararbetet”, alltså inriktningen på ett fackligt arbete på bekostnad av ett arbete inom studentrörelsen. Till en del var detta ett uttryck för en traditionell kommunistisk orientering, till en del kanske ett sätt att göra dygd av en nödvändighet. Studentrörelsen var i stor utsträckning redan inmutad av den maoistiska rörelsen, medan däremot vägen till arbetarklassen låg öppen på ett annat sätt, hoppades RM:s ledare.20 Ett problem för organisationen var att den i stort sett saknade egna arbetare. Lösningen på detta dilemma var att satsa sina resurser på Fria fackföreningsfolket, FFF.

FFF var en facklig oppositionsrörelse med rötter i metallstrejken 1945. I slutet av 1960-talet dök den upp på nytt, främst i Göteborg. Initiativtagare var hamn- och Volvoarbetare med kommunistisk bakgrund. Dessa var inledningsvis nära knutna till kfml, men kom snart i konflikt med förbundet.

Den våg av vilda strejker som svepte över landet vid denna tid började hösten 1969, först ut var hamnarbetarna i Göteborg sedan kom den stora gruvstrejken i Malmfälten. Under en kort tid kom FFF att bli en mötesplats för ledarna för ett antal av dessa grupper, framför allt från Göteborg och Malmfälten. Man antog ett antal krav, i första hand riktade mot den fackliga ledningen och den socialdemokratiska regeringen, som grund för ett program: ”Bekämpa byråkratin i fackföreningarna – avskaffa arbetsdomstolen – fri strejkrätt – allmän omröstning innan avtal godkännes – förtroendeval av alla funktionärer på samma villkor som övriga styrelseposter.” Det bildades lokalavdelningar på ytterligare några orter och vid ett par tillfällen under 1970 hölls nationella sammandragningar i Göteborg för att dra gemensamma erfarenheter av kampen och diskutera möjligheter till samordning. Bl a diskuterades hösten 1970 möjligheterna till gemensamt agerande i de stundande avtalsförhandlingarna. Av dessa planer blev dock intet och efter något år upphörde FFF:s arbete på de flesta håll.21

Till FFF drogs inte förvånande flera av de nya vänsterorganisationerna, som gärna tog chansen att knyta kontakter med strejkledare. T ex var representanter för RM drivande i avdelningarna i Göteborg, Stockholm och Uppsala. RM såg också mycket positivt på FFF:s utvecklingspotential, och tillskrev den möjligheter att växa ut till ett verkligt arbetaravantgarde. RM:s uppgift skulle vara att förmedla den revolutionära traditionen och samtidigt på detta sätt få en genväg till en inplantering i arbetarklassen. FFF:s upplösning omöjliggjorde denna strategi.

Att som SÄPO tydligen gjorde22, se FFF som en trotskistisk täckorganisation torde vara betydligt överdrivet. Framför allt misslyckades vänstergrupperna helt att knyta strejkledarna från Malmfälten och andra håll till sina organisationer.

En smärtsam samgåendeprocess

Bolsjevikgruppen hade vidare ambitioner än att bara vara en studentgrupp i Lund. Våren 1970, i samband med lanseringen av tidskriften Bolsjevik 1, genomfördes en mindre turné. Under hösten 1970 genomfördes ytterligare en nationell mötesserie under parollen ”Revolutionens aktualitet”.

Målsättningen var nu att skapa en nationell, trotskistiskt orienterad organisation, och förhoppningarna på ett snabbt nationellt genombrott var stora. Direkt efter Septemberkampanjen inleddes, tillsammans med RM, en ny, Brysselkampanjen, som syftade till att mobilisera svenskt deltagande till ett stort internationellt möte i Fjärde internationalens regi i november 1970. Som ett led i lanseringen av Bolsjevikgruppen på nationell nivå flyttade några av Bolsjevikgruppens ledande personer till Stockholm. Till Bolsjevikgruppens Stockholmsavdelning anslöt sig också en mindre grupp, ”vänsteroppositionen”, som brutit sig ur VUF under våren 1970 i protest mot förbundets ställningstagande för maoismen.23 I såväl Lund som Stockholm bildades, efter fransk inspiration, särskilda sympatisörsstrukturer, Röda cirklar och Röda kommittéer.

Samtidigt tog denna intensiva aktivistiska period i det närmaste livet av den ursprungliga Bolsjevikgruppen i Lund. I de interna analyserna pekade man på den ödesdigra kombinationen av inåtvända studier som ledde fram till den omfattande kritiska analysen av den svenska maoismen i Bolsjevik nr 1 och den därpå följande intensiva utåtriktade kampanjverksamheten, som hårt slet på de kvarvarande medlemmarna. Resultatet blev att en stor del av gruppens medlemmar passiviserades, blev utbrända skulle man antagligen säga med dagens språkbruk.24

Bolsjevikgruppens förbundsbygge komplicerades ytterligare av att man samtidigt deklarerade ett samgåendeprojekt med Revolutionära marxister. En pådrivande faktor i detta torde ha varit Fjärde internationalens internationella ledning. En viss arbetsfördelning ägde rum inom denna, där den franska sektionens ledare, Alain Krivine, hade intima förbindelser med Bolsjevikgruppens ledning, medan framför allt Ernest Mandel höll kontakt med RM:s ledning.

Samgåendet blev en smärtsam process. Upplösningstendenserna inom Bolsjevikgruppen fick också sin motsvarighet inom RM, där framförallt Göteborgsavdelningen var missnöjd med vad den uppfattade som byråkratiska drag hos ledningen. En annan anledning var att det fanns ett ömsesidigt misstroende grupperna emellan som till en del berodde på de bägge organisationernas olika ursprung.

Det fanns en del skepsis från Bolsjevikgruppens sida mot Revolutionära marxister, som ansågs vara en allt för stelbent organisation, lite vid sidan av den allmänna radikaliseringsprocessen. På samma sätt fanns det hos RM en viss misstänksamhet mot de proklamatoriska akademiker som dominerade Bolsjevikgruppen.

Det hela förbättrades inte av att det inom bägge organisationer uppstod riktningar som av olika skäl ville bromsa processen. De var oroliga för att ett för snabbt sammangående inte skulle ge utrymme för att arbeta fram de politiska riktlinjer som var nödvändiga för en ny organisation. Det skulle i sin tur medföra risker för en byråkratisering av organisationen.25

Resultatet blev att två organisationer bildade. De som förespråkade en fast organisatorisk struktur med klara relationer till Fjärde internationalen bildade Revolutionära marxisters förbund, RMF, vid en sammanslagningskongress i Uppsala i januari 1971. Organisationen fick en ny tidning, Mullvaden. Tidskriften Fjärde internationalen blev dess teoretiska organ. Organisationen hade vid bildandet ett 50-tal medlemmar och ytterligare kanske ett hundratal sympatisörer.

Samtidigt bildades i Stockholm, av dem som inte vill gå så fort fram, Kommunistiska arbetsgrupperna, KAG. Denna grupps lösliga karaktär bekräftades av att den upphörde med sin verksamhet ett år senare. Åtskilliga hade då gott över till RMF, de flesta kvarvarande torde ha anslutit sig till Vpk:s vänsterflygel.

Trotskismen och den övriga vänstern

Det torde ha framgått av ovanstående att den historiska traditionen var en viktig beståndsdel av den trotskistiska rörelsens tidiga år i Sverige. Denna aspekt blev än mer framträdande genom den utveckling de politiska vänstergrupperna genomgick i slutet av 1960-talet.

När man idag diskuterar 60-talsradikaliseringen finns det två motsatta sätt att betrakta vad som hände. Enligt vissa var det en period av frihet när allt var möjligt. Den kännetecknades av öppenhet och omprövning. Gamla normer ifrågasattes och ersattes med nya.

Enligt andra var tidens främsta tecken dogmatism och sekterism. Bara vissa åsikter var tillåtna, alla gick i Mahjongjackor och näbbstövlar och det var förbjudet att lyssna på Abba.

I själva verket har bägge tolkningarna antagligen fog för sig, När radikaliseringen i slutet av 60-talet nådde sin kulmen i Sverige kan man urskilja två parallella fenomen. Å ena sidan den explosionsartade tillväxten av en rad aktionsgrupper som studentrörelser, solidaritetsrörelser, miljörörelser osv. I mycket stor utsträckning var det en kulturrörelse, och företrädare för alla kulturinriktningar spelade en stor roll. Författare som Sara Lidman och Jan Myrdal skrev romaner, rapportböcker och resolutioner. Bildkonstnärer som Channa Bankier och Carl Johan de Geer gjorde affischerna till demonstrationer och opinionsmöten, Filmcentrum producerade och distribuerade film, Narren och Fri Pro spelade teater varhelst det behövdes. Stormöten var en vanlig beslutsform när gemensamma aktioner skulle planeras.

Å andra sidan kan man se uppkomsten av nygamla politiska organisationer med arbetsmetoder som stod i rak motsättning till nyvänsterns. Framför allt var det partier och grupper som var inspirerade av den kinesiska revolutionen och den pågående kulturrevolutionen där. Kfml –senare SKP – var den första och största. Kfml(r), som bröt sig ur och bildade eget, och Vpk:s gamla ungdomsförbund, som döpte om sig till MLK, Marxist-leninistiska kampförbundet, var några andra.

1967 bildades kfml, och det i huvudsak som en utbrytning ut Vpk. Den häftiga kritiken mot det etablerade kommunistpartiet, dess nära kontakter med Vietnamrörelsen, dess ungdomliga medlemskader, i stor utsträckning rekryterad ut Clarté, gör att man kan se den som ett uttryck för den nya stämning vi ovan talat om. Men i en annan mening kan kfml definitivt inte ses som någon nyvänsterskapelse. Dess politiska inspiration hämtades i stor utsträckning ur en kommunistisk politik som formulerats i den kommunistiska rörelsen under dess mest stalinistiska period, i början främst dess tidiga 30-tals ultravänsteristiska form, längre fram en mer folkfrontsinriktad högervariant.

Då steg istället kfml (r) fram och lade beslag på den perioden. Ja, i själva verket blev mycket av den nya vänsterns teorier de svenska maoisternas huvudfiende. Ibland var det fråga om att vara fiende i en mycket konkret betydelse. Meningsmotståndare kunde anklagas att stå på klassfiendens sida, i bästa fall objektivt. Tidningen Proletären delade ut ”veckans ishacka” till oliktänkande. Just ordet ishacka var inte valt av en tillfällighet. Det syftade på med mordvapen Stalin använts sig av när han 1940 lät mörda den landsflyktige Trotskij i Mexiko. Fanns det en fiende de annars så trätande politiska vänstergrupperna kunde ena sig bakom så var det trotskisterna. Och det utrymme de anti-trotskistiska kampanjerna fick stod inte i någon som helst relation till den styrka och det inflytande de rätt små trotskistiska grupperna vid denna tid hade.

Kfml:s tidning Gnistan publicerade redan kort efter första numret av Fjärde internationalen flera hätska artiklar mot Trotskij.26 Ett par år senare gav man ut en hel bok, ”Marxism eller trotskism?”, författad av Lars Gustafsson och Kurt Wickman.27 Inför omvandlingen av det nyvänsterdominerade Vänsterns ungdomsförbund till det uttalat maoistiska Marxist-leninistiska kampförbundet gjordes kampen mot trotskismen till ett centralt element i omskolningsprocessen.

Kfml(r) nöjde sig inte bara med att dela ut veckans ishacka, utan lade också ner stor möda på att visa trotskisternas sanna karaktär. Men anti-trotskismen gjorde inte halt inom de nystalinistiska vänsterpartierna. Också den största av denna tids solidaritetsrörelser, De förenade FNL-grupperna, DFFG, gjordes till ett slagfält mot trotskismen. Paret Gustafsson-Wickman, som skulle skriva Marxism eller trotskism ett par år senare, gav redan 1970 på uppdrag av Uppsala FNL-grupp, ut en skrift, Trotskisterna, fronterna och Vietnam, som av DFFG:s ledning anbefalldes till studier inom hela FNL-rörelsen. Ja, det gick så långt att DFFG:s kongress 1971 beslöt att inga trotskister skulle få vara medlemmar i det formellt opolitiska DFFG. Bakom detta beslut anar man inflytelserika medlemmar i kfml.28

Vad var det då i trotskisternas förflutna som gjorde att rörelsen fick denna oproportionerligt stora uppmärksamhet? Ja, läser man böckerna, artiklarna och resolutionerna finner man snart att det knappast rör sig om något annat än material hämtade från de traditionella stalinistiska antitrotskistiska kampanjerna. Dispyter om Trotskijs relationer till Lenin före 1917, huruvida det var möjligt att bygga socialismen i ett land under 1920-talet och folkfrontspolitiken i Spanien på 1930-talet blandades med Moskvaprocessernas anklagelser om trotskistisk sabotageverksamhet och samarbete med fascism och imperialistiska agenter. Man underlät inte att påpeka det stora inflytandet av utlänningar bland ledande trotskister i Sverige, och påståenden om nära samarbete med CIA var legio.29 Ett förhållande som gjorde den unga trotskistiska rörelsen särskilt utsatt var att den, som en av de få strömningarna inom vänstern, intog en kritisk inställning till utvecklingen i Kina, och skarpt kritiserade den kinesiska kulturrevolutionen som en byråkratisk manöver av Mao.30 Detta var inte särskilt opportunt vid denna tid.

Dessa hätska angrepp tvingade naturligtvis de svenska trotskisterna till omfattande genmälen. Det verkar inte enbart ha skett motvilligt. Tvärt om kastade sig många med liv och lust in i polemiken om historien. Det visade sig snart att det källmaterial som den anti-trotskistiska kampanjen byggde på var ytterst bräckligt. Framför allt var det den unge, tidigt bortgångne litteraturvetaren Kenth-Åke Andersson i Göteborg som stod för det tunga artilleriet. Hans uppgörelse med Wickman/Gustafsson, ”Lögnens renässans” gjorde starka intryck långt utanför de egna leden, och torde i själva verket ha lett till en ökad rekrytering till den trotskistiska rörelsen.31. På många håll hölls också stora och välbesökta debattmöten mellan olika vänstergrupper om hur historien skulle tolkas.

Vad var RMF?

Hur skall man nu karaktärisera den trotskistiska rörelsen vid tiden för bildandet av RMF 1971? Ja, å ena sidan är det uppenbart att den var djupt rotad i den kommunistiska rörelsens historia. Försvaret av den revolutionära marxismen, den ryska revolutionen och det tidiga Kominterns politik var lika självklar som avståndstagandet från vad som beskrevs som den stalinistiska urartningen, eller för den delen, den socialdemokratiska klassamarbetspolitiken. Och genom det ”slag om historien” som skildrats ovan var nog RMF:s medlemmar de inom vänstern som var bäst skolade i arbetarrörelsens historia.

Samtidigt anknöt man man, till skillnad från de mao-stalinistiska grupperna till många av den nya vänsterns erövringar. Framför allt var det alltså de franska erfarenheterna som fungerade inspirerande, men även det engelska och amerikanska inflytandet var betydande.
Stadgarna knöt an till traditionella kommunistiska organisationsprinciper. Organisationens basenhet var cellen, vars arbete var inriktat mot organisationens ingripande arbetsområden på arbetsplatser, skolor, universitet eller mot rörelser, t ex det antiimperialistiska arbetet. Celler på samma ort bildade en avdelning. Medlemmar valdes in, och tillerkändes inledningsvis deltagarstatus med konsultativ rösträtt. Efter tre månader kunde en deltagare, genom 2/3 majoritet väljas in som full medlem. Inom organisationen rådde arbetsplikt, ”uppgifter som kamrat eller organ åtar sig eller åläggs ska utföras”. Vikten av att interna angelägenheter inte onödigtvis diskuteras utanför organisationen underströks också. Det fanns uppenbarligen en medveten anknytning till vad som brukar gå under beteckningen demokratisk centralism. Samtidigt läggs som i alla trotskistiska organisationer, för att motverka tendenser till byråkrati och centralstyrning, stor vikt vid rätten till ”tendens- och fraktionsbildning”, alltså rätten att organisera en opinion i olika frågor. 32 Detta var inte bara en formell rättighet, utan sådana tendenser garanterades rätt till utrymme i internbulletiner, inledningar vid konferenser och kongresser, och även ekonomiskt stöd för att resa runt i organisationen och argumentera för sina uppfattningar.

Studierna var en central del av förbundets verksamhet. Men hur skulle man kunna undvika att falla i samma fälla som man menade att andra vänsterorganisationer fallit i? Hur skulle studierna kunna bli något annat än bara ett okritiskt inhämtande av marxistiska sanningar? Den lösning som både RM och Bolsjevikgruppen utarbetade, och som sedan övertogs av RMF, var att de Röda cirklarna eller Röda kommittéerna (namnen lånades som så mycket annat från den franska sektionen) skulle, som det hette det i en tidig sammanfattning ”kunna bli aktionsgrupper, där studierna var en del av arbetet, vilket även skulle innefatta olika former av praktiskt och i viss mån teoretiskt arbete, såsom flygbladsaktioner, agerande vid strejker, demonstrationer, författande av artiklar etc.”. Helt lätt var det inte att uppnå dessa målsättningar. Dessutom visade det sig att deltagarna klagade över att – de fått lära sig för lite av grundläggande marxistisk terminologi. Otack är livets lön…

Kanske avspeglar studiernas centrala betydelse ett annat förhållande, nämligen inflytandet från den svenska folkrörelsetraditionen, där ju studiecirklarna alltid spelat en avgörande roll. Det finns andra kopplingar också. En betydande del av inkomsterna för RMF:s stockholmsavdelning under de första åren kom genom studiecirklar rapporterade genom Frikyrkliga studieförbundet. Annars finansierades verksamheten i huvudsak genom medlemsavgifter, målsättningen var att medlemmarna skulle ge 1/10 av sina nettoinkomster till organisationen. De som hävdade att den svenska trotskismen var en utlandsfinansierad rörelse torde ha svårt att hitta sådana belägg. Den svenska sektionen av Fjärde internationalen blev istället snart en av den internationella rörelsens viktigare finansiärer.

En betydande del av den interna diskussionen inom det nybildade RMF ägandes åt strategin för partibygget. En viktig utgångspunkt var ”trotskismens försening”; det förhållande att studentradikalismen nått sin kulmen innan den trotskistiska rörelsens formerat sina styrkor, och att därför en stor del av denna radikalism sugits upp av andra vänsterströmningar, i första hand maoistiskt influerade. Inför RMF:s andra kongress, hösten 1971 gjordes ett första bokslut av den trotskistiska rörelsens första år i Sverige. Det var ingen skönmålning. Bolsjevikgruppen beskrevs visserligen som teoretiskt avancerad, men annars som en triumfalistisk smågrupp som i grunden uttryckte studentrörelsens sociala isolering. RM å sin sida var ”ett empiriskt hopplock av kamrater” förenade av Traditionen, Programmet, Landvinningarna, men oförmögen att tillgodogöra sig den radikala rörelsens nya erövringar. Det som nu krävdes var en mer genomtänkt strategi
för förbundsbygget. Det övergripande målet för organisationen var att vinna en dominerande position inom den revolutionära rörelsen. För att uppnå detta krävdes förankring inom arbetarklassen. Detta arbete måste inledas omedelbart, heter det. Det skulle framställas lokala Fabriksmullvadar som delas ut vid industrierna. Dessa borde propagera för arbetarkontroll, bekämpa den solidariska lönepolitiken, kritisera klasslagstiftningen och LO:s byråkratisering, miljöfrågan, invandrarfrågan och kvinnans speciella förtryck.

Samtidigt konstateras att under de närmsta åren var det inom andra områden som organisationen hade möjlighet att rekrytera i större skala. Det gällde inte förvånande framför allt bland ungdom och studenter. Från denna periferi borde förbundet sedan sökas sig mot centrum, alltså arbetarklassen. Det bör noteras att samtidigt dyker en annan prioritering upp, nämligen miljöarbetet. RMF var antagligen det första vänsterparti som antog en särskild politisk resolution kring denna fråga. Även kvinnoarbetet får en mer framträdande ställning vid denna kongress, åtminstone teoretiskt. Av den nyvalda nationella ledningens 13 ledamöter var samtliga män.
Medelåldern i den nya organisationen var låg, klart under 25 år. RMF:s ledande företrädare, Tom Gustafsson var 23 år vid grundningskonferensen.

Trots den darriga starten, trots de hårda attackerna från andra delar av vänstern och trots att vänstervinden mot mitten av decenniet mojnade lyckades trotskismen etablera sig som en politisk kraft på vänsterkanten. Dess fortsatta historia återstår att skriva.

Om Fjärde internationalens historia, se Francois Moreau, Combats et débats de la IVe Internationale, Québec, 1993

Philippe Gottraux, ”Socialisme ou barbarie”. Un engagement politique et intellectuel dans la France de l’après-guerre, Lausanne 1997

Se t ex Perry Anderson, Om den västerländska marxismen, Lund 1984, s 112 ff

Hans Introduktion till marxistisk ekonomi lär ha sålts i 30 000 exemplar bara i Sverige

Om Skoglund, se F Dobbs, Teamster Rebellion, N.Y. 1972, Dough Jenness, Carl Skoglund, i International Socialist Review augusti 1984 samt en artikelserie av Kjell Östberg i Internationalen 25-34 1981.

Writings of Leon Trotsky, Suplement (1929-339, New York 1979, s 163, 387n, samt ”Sveriges första trotskist”, Internationalen 6/1982

Håkan Blomqvist, Gåtan Nils Flyg, Stockholm1999

Uppgifter om RSP bygger i huvudsak på korrespondens mellan svenska och danska trotskister och det förenade sekretariatets i Paris sekreterare Walter (Ernest Mandel). Kopior förvaras i Staffan Lindhés arkiv

Material om 1960- och 70-talets trotskistiska rörelser finns framförallt i Socialistiska partiets arkiv, ARAB samt i det arkiv om svensk och internationell trotskism som Staffan Lindhé håller på att bygga upp. En del av nedanstående uppgifter är också hämtade från det vittnesseminarium som i mars 2000 genomfördes vid Samtidshistoriska institutet. Bandinspelningar av detta förvaras hos institutet.

10 För biografiska uppgifter, se minnesartikel i Internationalen 3 1996

11 Med åtminstone Feltrinelli hade Coeckelberghs personliga kontakter, den italienske förläggare besökte enligt uppgift Coeckelberghs i Sverige.

12 Se redogörelse för bakgrunden i Cohens arkiv

13 Ursprungligen med tillägget ”leninst-trotskisterna”. Detta bihang togs emellertid bort när organisationen offentliggjordes

14 Fjärde internationalen 3/1970

15 Se Göran Blomqvist o Kim Salomon (red), Det röda Lund, 1998 och S-O Josefsson, Året var 1969, Göteborg 1996, s 186 ff

16 Bolsjevik 1/1970

17 aa

18 O[tto] M[annheimer], Om strategin, Bolsjevik 2 1970, jfr Théorie et système d’organisation, Cahiers Rouge no 6-7, Maspero 1969,

19 Bolsjevik 2, ledare s 2f

20 M Cohen, Förslag för en strategi för arbetarklassens radikalisering, rapport till RM:s konferens juni 1970

21 Tidningen Fria fackföreningsfolket 1970-71

22 I övervak xxx

23 Om denna, se Revolutionär information 4/70 samt skriften Åter till leninismen”.

24 Protokoll från möte med bolsjevikgruppens provisoriska kommitté 2-5 oktober 1970

25 Se t ex broschyren RMF, historien och internationalismen eller Den som sticker huvudet i busken, skyltar med ändan, u.å. (1972?)

26 Gnistan 9 o 10 1969

27 Kurt Wickman och Lars Gustafsson, Marxism eller trotskism, Oktoberförlaget 1972

28 För detta inflytande, se Salomon, Rebeller i takt med tiden, Stockholm 1996

29 Se t ex Wickman-Gustafsson aa och Trotskisterna, fronterna och Vietnam, utgiven av Uppsala FNL-grupp. Se också t ex Gnistan 9 o 10 1969, Stormklockan 4/5 1970, Proletären

30 Se resolution i Fjärde internationalen 2/1969

31 Kenth-Åke Andersson, Lögnens renässans, Fjärde internationalen 7/8 1972. Se också dens. Kfml:s omvälvning av historien, Revolutionär Information 1 /1969 samt dens Revolutionär marxism kontra stalinism i Viet Nam-rörelsen, Röda häften 9/1971.

32 Stadgar för Revolutionära marxisters förbund, antagna vid förbundets andra kongress 24-26/9 1971

Inledning: Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar

Följande inledning skrevs av Martin Fahlgren inför publiceringen av Ernest Mandels (E. Germain) Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar inför publicering på Marxistarkiv år 2007.

Inledning

Vid 4:e Internationalens 9:e världskongress 1969 antogs en inriktning mot gerillakrigföring i Latinamerika (se Den revolutionära vägen för Latinamerika som förutom resolutionen om Latinamerika innehåller ytterligare texter om detta). Denna inriktning innebar att man övergav den traditionella trotskistiska strategin som byggde på masskamp i stället för gerillakamp. Det är därför inte så underligt att denna fråga blev mycket debatterad i 4:e Internationalen. ”xxx Argentina och Bolivia – Ett bokslut” är ett av de viktigaste inläggen i denna diskussion. Kring detta dokument samlades oppositionen, ”minoriteten”, mot den förda linjen.

E. Germains (=Ernest Mandel) Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar är ett försök att försvara majoritetslinjen. En noggrann läsning visar dock att Mandel är på reträtt när det gäller huvudfrågan, gerillainriktningen (däremot plockar han en hel del poäng när det gäller andra frågor) och debatten i 4:e Internationalen slutade med att oppositionen mot gerillalinjen i det stora hela vann, åtminstone såtillvida att gerillainriktningen till övergavs. Idag torde de ”trotskister” f ö vara överens om att oppositionen i det stora hela hade rätt.

(Samtidigt med detta dokument publicerar vi minoritetsdokumentet Argentina och Bolivia – Ett bokslut)

6 maj 2007 Martin Fahlgren

Läs hela Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar