Etikettarkiv: Revolutionära Socialistiska Partiet

SP:s bakgrund

Socialistiska Partiet tog sig namnet 1982 men dess första kärna skapades i slutet av 60-talet av radikala socialister som inte kunde förlika sig med stalinismens renässans inom den nya vänstern. De knöt istället an till den marxism som företräddes av den internationella organisationen Fjärde Internationalen, vars anhängare ofta kallats ”trotskister”. Många som hört benämningen föreställer sig något udda sällskap för nostalgiker som svärmar kring den ryske revolutionsledaren Leo Trotskijs öde. Och sådana sekter existerar förvisso runt om i världen bland den politiska drivved som många historiska personligheter lämnat efter sig genom tiderna.

Fjärde Internationalen har heller inte saknat sådana drag, men lyckades trots detta föra vidare det marxistiska tänkesätt som begravdes inom arbetarrörelsen när stalinismens respektive socialdemokratins totala dominans befästes på 20- och 30-talet.

Världsorganisationen som bildades 1938 när den stalinistiska terrorn rasade som värst i Sovjetunionen och fascismen marscherade i Europa syftade till att sammansluta revolutionära socialister och oppositionella kommunister kring de ursprungliga idéerna om internationalism, revolution och arbetarmakt.

Mot byråkratin

Trotskij själv, en av ledarna för Oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 och Röda arméns skapare, hade på nära håll upplevt sovjetstatens byråkratisering och bolsjevikpartiets urartning. Han hade personligen, under inbördeskrigets mest brutala år, inte väjt för de allra hårdaste metoder, bidragit till förbud mot oppositionella riktningar – även inom partiet – och idealiserat bolsjevikernas allmakt.

Men tillsammans med Lenin kunde han också reagera mot den hastiga urartningen av revolutionen och börja bekämpa byråkratiseringen. Återinförandet av demokratin i sovjeterna – de ryska arbetarråden -, förstärkning av arbetarnas ställning i samhället och hård kontroll av byråkratin var några av de viktigaste åtgärder Trotskij kämpade för.

Det hela skulle ske inom ramen för vetskapen om att sovjetstatens framtid berodde av utvecklingen i övriga Europa. Det efterblivna och svältande Ryssland, inringat och strypt av en industriellt högutvecklad omvärld, skulle inte på egen hand kunna utvecklas till ett rättvist socialistiskt välfärdssamhälle. Knappheten skulle ständigt underblåsa jakten efter fördelar och skriande ojämlikhet. Stora resurser skulle av nödtvång tvingas ägnas åt försvaret och sovjetekonomin förbli en slags krigshushållning, en torftig karikatyr av socialism.

Utvägen var att arbetarstyren upprättades i Europas utvecklade stater. Den unga kommunistiska rörelse som höll på att skapas fick därför inte styras av Sovjetunionens kortsiktiga diplomatiska intressen utan måste bli uttrycksformen for den europeiska arbetarbefolkningens egen strävan efter samhällsmakt.

Isolerades

De stormiga revolutionsförsöken i Europa efter första världskriget kastades emellertid tillbaka och det sargade Sovjetunionen isolerades. Arbetarbefolkningen hade mattats ut av krig och umbäranden, byråkratin inom stats- och partiapparaten växte. Visionerna om ”räddning” från en socialistisk utveckling i Europa bleknade. Det gällde att klara sig själv med vad som bjöds, att bygga ”socialism i ett enda land”.

Stalin, generalsekretaren som kontrollerade den mäktiga partiapparaten, blev den nya utvecklingen s tolk. Den nödtvungna krigshushållningen, det var socialismen. De som ifrågasatte och opponerade ”hotade socialismen”. Kommunistpartierna runt om i världen fick som främsta plikt att försvara ”socialismens land”.

De bolsjeviker som vände sig mot de nya tongångarna rensades successivt ut; uteslöts ur partiet, fängslades och förvisades mot slutet av 20-talet. Trotskij var en av dem men den vänsteropposition han anförde stred vidare internationellt och försökte återsamla de uteslutna kommunisterna. Först med krav på återinträde i kommunistpartierna, sedan i försök att bygga upp nya.

”Likvidera trotskisterna!”

Vänsteroppositionen fördömde den stalinistiska ultra-vänsterpolitiken i Tyskland och kämpade for arbetarrörelsens enhetsfront mot fascismen. Den vände sig emot den följande folkfrontspolitiken, inte för att denna skulle samla massorna mot fascismen – det var ju tvärtom vad ”trotskisterna” länge krävt – utan för att den gjorde arbetarrörelsen till en bricka Kremls schackrande med borgerligheten i väst.

Vänsteroppositionen stödde helhjärtat de spanska arbetarnas och lantarbetarnas revolution mot Franco och hörde till dem som smutskastades och mördades av utsända sovjetiska agenter och spanska stalinanhängare.

I Sovjetunionen själv var det under slagordet ”likvidera trotskisterna” som Lenins gamla garde avrättades under 30-talet och miljoner bolsjeviker och andra fraktades bort till lägren. Några tusen av dem var också medlemmar i vänsteroppositionens sovjetiska gren. De stred till slutet mot staliniseringen men avrättades alla. Leopold Trepper, ledaren for det sovjetiska kontraspionaget i Europa under naziockupationen, skrev i sin biografi:

”Vem protesterade under den perioden ? Vem reste sig för att skrika ut sin vämjelse? Trotskisterna kan göra anspråk på den äran. Liksom sin ledare, som fick betala för sin ihärdighet med hugg från en ishacka, bekämpade de helhjärtat stalinismen, men de var de enda. Under de stora utrensningarna kunde de bara skrika ut sina protester över de enorma isbelagda vidderna, dit man släpat dem för att lättare kunna utrota dem. I lägren uppförde de sig värdigt, ja, rent av exemplariskt. Men deras röster ekade förgäves ut över tundran.

Trotskisterna har idag rätt att anklaga dem som ropade med vargarna igår. Men de får likväl inte glömma att de, i motsats till oss, hade den enorma fördelen av ett sammanhängande politiskt system som skulle kunnat ersätta stalinismen, vilket de kunde klamra sig fast vid i sin djupa förtvivlan över att revolutionens tanke blivit förrådd. De ’erkände’ inte, eftersom de visste att detta varken skulle gagna partiet eller socialismen”.(Leopold Trepper ”Röda kapellet” Sthlm 1977)

Försvarade Sovjetunionen

När Stalin inledde sitt samarbete med Hitler utlämnades fängslade tyska kommunister – som en gång flytt till Sovjetunionen undan nazisterna – till Gestapo, bland dem också anhängare av vänsteroppositionen. De avvisade inte Sovjetunionens rätt att manövrera diplomatiskt mellan kapitalistiska regeringar men fördömde hyckleriet och lögnerna. Att Kreml offrade arbetarrörelsen i olika länder för sitt samarbete med Hitler var inte bara förrädiskt mot dessa länders arbetare – det skulle också drabba Sovjetunionen själv.

Trotskij och hans anhängare fördömde de sovjetiska angreppen på Polen och Finland och såg dem som ytterligare uttryck för att Stalin och byråkratin inte hade något gemensamt med socialismen. Ändå sällade de sig inte till den krigsopinion i väst som krävde att västmakterna skulle angripa Sovjetunionen. Orsaken var ”trotskisternas” syn på det samhälle som terroriserades så av Stalin. De menade att Sovjetunionen, förtrycket och eländet till trots, alltjämt var en skapelse av den ryska arbetarklassen och värt att försvara. Sovjetunionen hade slitits loss från kapitalismen. Storföretagen, bankerna och naturtillgångarna låg inte i händerna på några kapitalistiska storbolag utom räckhåll för människorna. Möjligheten att ta över dem och förverkliga en socialistisk utveckling fanns ännu, om byråkratin störtades och den sovjetiska arbetarbefolkningen gjorde sig till herre i eget hus.

Därför var det nödvändigt att försvara Sovjetunionen både mot den kapitalistiska omgivningen och mot den stalinistiska diktaturen.

Detta ställningstagande innebar inte direkt att följa minsta motståndets lag. Tvärtom, ”trotskisterna” garanterade sig därmed fiender från alla håll och förföljdes av såväl de stalinistiska kommunistpartierna som av borgerligheten i väst. Det ställde också rörelsens anhängare inför stora svårigheter när de olika huvudalternativen blev så fruktansvärda; från Stalins övergrepp på Finland till Afghanistan fyrtio år senare. I båda fallen stalinistisk stormaktsterror för att driva igenom sina intressen oavsett befolkningens vilja. I båda fallen blåsvarta högerkrafter i spetsen för motståndet, uppbackade av starka kapitalistiska stormakter med förhoppningen av åsamka Sovjetunionen svåra skador.

Betalade dyrt

I det mäktiga kraftfältet mellan kapitalism och stalinism var det vanligt att såväl socialdemokrater och kommunister som radikala socialister gick över till den kapitalistiska sidan om den for tillfället tycktes ha rätten på sin sida. I fallet Finland gick till och med många skandinaviska socialister ut som frivilliga för att slåss på Finlands sida mot de sovjetiska inkräktarna. Några av dem hade tidigare varit i Spanien och kämpat mot Francos övergrepp och ville nu göra en insats mot Stalins. Efter en tid, när Finland tog sin revansch, fann de sig kämpa tillsammans med Hitlers trupper mot den ”judisk bolsjevikiska världskonspirationen” i öster. På samma sätt drevs de socialister som ville stödja motståndskampen i Afghanistan samman med några av de mest religiösa fundamentalistiska medeltidskrafter historien känner, ivrigt uppbackade av amerikanska CIA.

”Trotskisterna” vägrade att göra gemensam sak med högern och kapitalismen. För det fick de ofta betala dyrt i form av politisk isolering och anklagelser om att godta det stalinistiska förtrycket.

Men de sökte på så sätt rädda vad de kunde av arbetarrörelsen från att bli en bricka i det kapitalistiska stormaktsspelet och hoppades därmed förhindra att stalinismen fick totalt monopol på tolkningen av ”socialism” och ”arbetarmakt”. Trotskij själv mördades av en stalinagent 1940 men världsrörelsen Fjärde Internationalen överlevde kriget. I Europa maldes de flesta av dess partier under 40- och 50-talet ned till smågrupper mellan det sovjetiska systemets växande intressesfär och västmakternas kalla krigskampanjer. Bland Tredje världens fattiga kunde emellertid rörelsen punktvis utvecklas till en verklig politisk faktor, bland annat i Bolivia, Argentina, Vietnam och Sri Lanka. Oftast slogs den ned, men återuppstod med nya anhängare på andra håll.

Det var i samband med den radikala ungdomsvågen i slutet av 60-talet som en ny politisk generation strömmade till Fjärde Internationalens små grupper i den industrialiserade världen. Maj -68 i Frankrike, när Paris’ studenter och arbetare tog gator och arbetsplatser i besittning, blev ”trotskister” åter ett begrepp inom vänstern i Europa och Nordamerika.

Slog rot

I Sverige hade en kortlivad sektion av Fjärde Internationalen – Revolutionära socialistpartiet – bildats av en grupp arbetare i i slutet av 40-talet men fallit sönder. Det kalla kriget var inget gynnsamt klimat att födas och växa i. Det var först mot slutet av 60-talet som Fjärde Internationalens idéer slog rot i Sverige. Inspirerad av majrevolten i Frankrike och kritisk till stalinismen anslöt sig en grupp på något tiotal radikala marxister till Fjärde Internationalen. De gick snart samman med en annan vänstergruppering och bildade ett politiskt förbund som kallades RMF, revolutionära marxisters förbund. Förbundet kunde aldrig få någon dominerande position inom den unga vänster som dominerades så stort av olika maoistiska schatteringar. Tvärtom angreps anhängarna – inte bara politiskt utan ofta även fysiskt -av de nyfrälsta studentradikalerna som grävde upp stalintidens stridsrop mot ”trotskismen”.

Från mitten av 70-talet började gruppen kring Fjärde Internationalen i Sverige bryta sig loss från studentvänstern. Trycket från vänstermiljön hade också kommit att prägla mycket av RMF:s verksamhet. En stor del av arbetet hade koncentrerats på historiska frågor och teoretiska debatter for att överleva angreppen. Tillsammans med bristande erfarenheter från arbetarrörelsen – och arbetslivet (de flesta medlemmarna var mycket unga) – bidrog detta till att organisationen av många uppfattades som akademisk och utanförstående.

Det förändrades först när organisationen började vända sina ansträngningar mot arbetsplatserna och fackföreningarna. För att markera den förändrade inriktningen antogs 1975 namnet Kommunistiska Arbetarförbundet, KAF. Under andra hälften av 70-talet kunde förbundet bygga upp sig på flera stora arbetsplatser landet runt, främst inom industrin.

Bekräftade

När den maoistiska vänsterns förebilder föll i slutet av 70-talet och högervindarna började blåsa upp sveptes inte KAF bort som de övriga ”bokstavsgrupperna”. Avslöjandena av den nya kinesiska stalinismens roll var ingen chock för medlemmarna utan bekräftade det som organisationen byggts på.

1982 bytte KAF namn till Socialistiska Partiet för att markera att partiet inte hade någonting gemensamt med den ”kommunism” som människor förknippade med personkult och partidiktatur eller med den demoraliserade studentvänstern. Ute bland arbetare som inte var vana vid ungdomsvänsterns förkortningar eller kände till den kommunistiska rörelsens historia blev det uppenbart för ”kafarna” att kommunism för gemene man och kvinna var lika med stalinism. De korta år i början av 20-talet då beteckningen kommunism stod för något annat var sedan mycket länge bortglömda.

Partibeteckningen Socialistiska Partiet innebar alltså på inget sätt att överge den revolutionära tradition som rörelsen grundats på, bara att riva ned ett hinder som skapade missförstånd.

Under 80-talet blev Socialistiska Partiet, trots den politiska motvinden, en samlingspunkt för många radikala människor som tröttnat på såväl kapitalismen som den gamla arbetarrörelsen. Partiet var inte bara till för ”trotskister” med en gemensam uppfattning om orsakerna till arbetarrörelsens läge. Att den gamle ryske revolutionsledaren givit många viktiga bidrag till förståelsen av den revolutionära arbetarrörelsens villkor och framförallt Sovjetunionens utveckling är ganska oomtvistat bland de flesta SP:are. Men Trotskij behandlas inte som någon ikon eller gudom inom partiet. Han ses som en av de framträdande internationella socialistiska ledare som upprätthöll en levande marxistisk tradition innan stalinismen utplånade den.

Det är i linje med den traditionen som Socialistiska Partiet idag samlar socialister med olika bakgrund och skilda uppfattningar i mycket, men med en strävan att koncentrera de gemensamma krafterna när det gäller.

Vrider händerna

Idag när de gamla stalinistiska systemen havererar och vidden av förbrytelserna, förmynderiet och medlöperiet står klart för så många, grubblar tusentals människor världen över vad som hände. Och tusentals som med stolthet kallat sig kommunister eller socialister slår ner blicken i vanmakt. Även Fjärde Internationalens folk vrider händerna inför det som sker, men inte med samma känsla av ha förlorat fotfästet utan i förtvivlan över att inte ha varit tillräckliga, att inte ha hunnit före.

Medan vänsterpartiet föddes som ett ombud for stalinismen i Sovjetunionen föddes Fjärde Internationalen som en reaktion mot den. Medan vänsterpartiet och dess föregångare hoppades på regimerna i öst – under senare år på att reformera dem -hoppades Fjärde Internationalen på att störta dem. Medan vänsterpartiet upprätthöll sina förbindelser med dem som härskade i socialismens namn upprätthöll Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen underjordiska förbindelser med dem som undertrycktes. Att de två svenskar som fängslades av Jaruzelskiregimen i Polen på 80-talet för smuggling av tryckeriutrustning till den förbjudna fackföreningsrörelsen var SP:are och inte vänsterpartister var ingen slump. Att det var Socialistiska Partiet och inte vänsterpartiet som smugglade in förbjuden marxistisk litteratur i Sovjetunionen, samlade pengar till underjordiska fackföreningar och bedrev liknande ”subversion” var följdriktigt.

Det var nödvändigt att socialister till varje pris bekämpade det stalinistiska förtryckarsystemet för att inte det sammanbrott som en vacker dag oundvikligen väntade bara skulle kunna ställa kapitalismen som alternativ.

Det var den inställningen som vägledde Fjärde Internationalens folk. Så mycket mer frustrerande då att rörelsen inte lyckades bygga upp något starkt alternativ till de stalinistiska regimerna och partierna. Under ”Pragvåren” 1968 i Tjeckoslovakien och under polska Solidaritets ungdom i början av 80-talet framstod en demokratiskt arbetarstyrd socialism ännu som ett hoppingivande alternativ för många människor i öst. De sovjetiska ockupationstrupperna och Jaruzelskidiktaturen raderade ut även den förhoppningen. När murarna till sist raserades uppfattades kapitalismen av de flesta som det enda alternativet. Idag tvingas miljoner människor i öst betala priset för det misstaget.

Plågande frågor

Varför kunde inte Fjärde Internationalen och dess anhängare bidra till uppbygget av en mäktig alternativ kraft? Varför kunde inte rörelsen kanalisera de mångas förtvivlan och raseri över stalinismens svek och förbrytelser. Det är frågor som plågar många SP:are och andra inom internationalen och som för vidare till alla de stora frågorna om socialismens möjligheter.

Frustrationen har inte sällan lett många – undertecknad är en av dem – till att jaga tecken i skyn och ”adoptera” löftesrika politiska krafter och utvecklingar. Att försöka se vad man så gärna ville se. ”Socialismens nya chans”, utropade vi exempelvis från vår tidning Internationalens förstasida när folkfronterna i Baltikum började svepa fram. När hundratusenden satte sig i rörelse mot det gamla förtryckarsystemet borde väl kraven på demokrati också vara knutna till krav på eller försvar av sociala rättigheter.

Ja, mycket av Fjärde Internationalens föreställningar utgick från tanken på att de arbetande i öst skulle kräva att deras formella rättigheter blev reella: ”Ni säger att det är arbetarklassen som har makten här. Nå, då så! Ge oss – inte partibyråkraterna – makten att besluta över våra arbetsplatser och vårt samhälle.”

Så ställdes också ofta kraven under tidigare folkresningar -som i Ungern -56. Men under sammanbrottens år sedan 1989 har besvikelsen och avskyn drivit väldiga folkopinioner i öst att önska kapitalism.

Vi föreställde oss att de arbetande skulle försvara den förstatligade egendomen mot kapitalistisk utförsäljning. Men vanskötseln av denna egendom hade gått så långt att stora delar av arbetarklassen gav blanka fasen i om den såldes ut. Ja, många önskade inget annat än att deras nedslitna varv eller stålverk skulle finna någon penningstark köpare bland magnaterna i väst.

Vi trodde att kapitalismen bara kunde återupprättas genom en våldsam kontrarevolution som bröt arbetarbefolkningens motstånd. I fallet DDR var det mest våldsamma den hastighet med vilken folkupproret övergick i kapitalistisk restauration, inte något arbetarmotstånd. Det är först nu, efter att den kapitalistiska omvandlingen börjat kräva sin tribut, som större massor i östra Tyskland, Polen och på andra håll i öst börjar protestera. Men inte i termer av motstånd mot ”kontrarevolution” eller ”kapitalism” utan för att kräva ersättningsjobb och lika lönevillkor som kollegorna i väst.

Bristande förståelse

Inslaget av önsketänkande i våra föreställningar bottnade delvis i en otillräcklig förståelse av vad östsystemen representerade. I vårt partiprogram från 1982 framstår denna brist mycket tydligt när den sovjetiska byråkratins framväxt beskrivs: ”Men trots att byråkratin undanröjde arbetarklassens kontroll och styre av den nya staten kunde inte planhushållningen krossas och den kapitalistiska marknadsekonomin återinföras”… ”De sovjetiska och östeuropeiska arbetarnas motstånd är inte riktat mot planhushållningen utan mot byråkratin som kväver ekonomin och samhällslivet i övrigt”.

Det var att göra en på tok förenklad boskillnad mellan den härskande byråkratin och det samhällssystem den format. Det bidrog till anammandet av en ytlig och mekanisk syn på vad en ”planekonomi” kunde vara. Bara planen beslutades demokratiskt istället för av en byråkratisk elit skulle krafterna frigöras. Men vad var överhuvudtaget en ”plan”? Hur kunde styrmedlen se ut? Vad måste beslutas av konsumenternas vilja uttryckt genom marknaden, och vad måste beslutas gemensamt av de ”förenade producenterna”? Och i vilka former? De frågor som socialisterna, bland annat genom SP-ekonomen Sten Ljunggrens inlägg, idag fördjupat sig i ställdes sällan när den sovjetiska ”planen” framställdes som något av en erövring av arbetarklassen.

Det var viktigt att, som Fjärde Internationalen, förstå att dessa samhällssystem hade brutits loss från kapitalismen och i vissa avseenden präglats av de styrandes anspråk på att representera arbetarklassen. Annars skulle det mesta av det som nu hänt varit oförklarligt.

Men ”planhushållningen” hade formats av den allsmäktiga byråkratin på dess egna villkor och som dess egen näringskälla. De breda folklagren i öst kände ingen särskild lojalitet med den gentemot byråkratin. Tvärtom sågs den ekonomiska ordningen och dess makthavare oftare som varandras förutsättningar.

Ställföreträdande

Överoptimismen och glädjen över hägringar bottnade säkert till en del i denna överskattning av vad som kunde överleva stalinismen. Den uttryckte förstås revolutionär otålighet och vanlig mänsklig önskan att bli sannspådd och gällde inte bara förhållandena i öst. Men även några andra faktorer bör nog nämnas.

A ena sidan; rädslan för sektmässighet. Varje liten gruppering som tror sig företräda en viktig och riktig sak löper risken att förlora omdömet och överskatta sin egen roll. Politiken (och andra områden med för den delen) är som tidigare nämnts, full av sekter som föreställer sig att världen kretsar kring dem själva. På samma sätt är ”trotskismen” fylld av avskräckande ordenssällskap som bedömer varje stor samhällshändelse eller rörelse utifrån sin egen katekes. Socialistiska Partiet har därför genom åren försökt bekämpa denna sekterism och bristande självinsikt och strävat efter att bedöma olika samhällsrörelser objektivt utan att hänga upp sig på underordnade skillnader. Men därmed har också en tendens funnits att läsa in något mer i utvecklingen än vad som kanske fanns. Det underordnade kanske inte har varit så underordnat. De baltiska folkfronternas extrema nationalism till exempel, var uppenbart ingen bisak utan kom helt att prägla utvecklingen.

Den andra sidan av rädslan for sektmässigheten är emellertid den bristande självtilliten när det gäller att själv ta itu med den gigantiska uppgiften att bygga upp en politisk massfaktor. Den uppgiften kräver ju inte bara ett fruktansvärt arbete – det har SP:arna och Fjärde Internationalen inte dragit sig undan. Men den kräver förmågan att gå från kritik och opposition till att ta initiativet. Den kräver att inte bara kunna ställa de rätta frågorna utan att också ha svaren – inte bara for historiska epoker utan for här och nu.

Den kräver anpassning till den konkreta situationen, tänkesätten, språket och kulturen för att i just den innevarande verkligheten – inte i gårdagen eller morgondagen – omforma idéerna till politisk kraft.

Bristande politisk självtillit är ett effektivt hinder mot att anta sådana utmaningar.
Här har Fjärde Internationalen lidit av samma brister som andra små organisationer. Ju djupare förankring i breda folkskikt, desto större möjlighet att omvandla tankar till handling, att göra verklighetsanknuten politik av idéer – och tvärtom. Frestelsen för den svaga grupperingen som inte nöjer sig med sektens hobbytillvaro är att söka ställföreträdare, att lita till ”utvecklingens egen dynamik” osv istället för att ge sig in i det till synes övermäktiga arbetet att själv söka möta de krav som ett massuppbygge ställer.

Den historiska orsaken till Fjärde Internationalens svaga förankring och litenhet är inte svår att se. Klappjakten, förtalet och massakrerna isolerade rörelsen redan vid dess födelse. Huvudalternativen var så förkrossande; antingen uppbackade av statsmakter i öst eller i väst. Genom sin kompromisslöshet saknade rörelsen helt bundsförvanter från mäktiga intressen och tvingades dela sådana ensamma formeringars vanliga öde; att pressas ut mot marginalen närhelst en kraft med starkare vänner i ryggen trädde in. Och marginaliseringen skapade en ond cirkel av bristande förankring – bristande verklighetsanpassning – bristande förmåga att vinna gehör… osv

Nytt arbetarparti

Inte desto mindre har medlemmarna ständigt och frenetiskt kämpat för att finna vägar att förena de revolutionära grundtankarna med bredare massors strävan och vilja. Sammanbrottet för det stalinistiska alternativet river upp en väldig möjlighet for den strävan. Socialistiska Partiets folk i Sverige har på flera områden visat vad som är möjligt. I fackföreningar, i folkliga rörelser och aktioner, i lokalpolitiska sammanhang har de ofta förmått omvandla sina revolutionära idéer till verkliga och framgångsrika handlingsalternativ för många människor.

Alternativ som visar att den marxistiska grundsynen och de revolutionära målsättningarna inte behöver innebära allmänna fraser utan reell klasspolitik här och nu.

Att tillsammans med andra förena den inriktningen inom ett nytt arbetarparti, en kraft som förmår bli en politisk maktfaktor i samhället, är den uppgift socialisterna länge sökt förverkliga.

De syftar till ett parti som är ”proletärt”, om det ordet ännu får användas. Det vill säga som byggs upp av arbetare i vid mening och styrs av kampen for arbetarintressena. Inte en allmän idé- eller åsiktsgruppering, utan ett klassparti. De avser ett revolutionärt parti, inte i ordets terroristiska, kulturella eller svärmiska mening, utan i den rent politiska som avser samhällets maktförhållanden.

De menar ett demokratiskt parti som inser att styrkan i såväl ett parti som i ett samhälle ligger i de många människornas självverksamhet där tusentals åsikter blommar och bryts mot varandra, där de gemensamma besluten gäller förening av handlingar, inte av tankar och åsikter.

De vill bygga ett internationellt parti där de arbetande människornas kraft förenas över gränserna i vetskap om att intressena är gemensamma, oavsett hudfärg, språk eller nationalitet.

De talar om ett marxistiskt parti där stalinismens ockultism och religiositet ersätts av de verktyg för kritisk samhällsvetenskap som marxismen en gång bidrog till att skapa – verktyg som också hänsynslöst måste brukas mot marxismen och arbetarrörelsen själv.

Och de tror att tiden, istället för att ha sprungit ifrån idén om ett sådant parti, i själva verket sedan länge kräver dess förverkligande.

Håkan Blomqvist

Hur uppstod den svenska trotskismen?

– En skildring av den svenska trotskismens rötter och tidiga historia. 
Kjell Östberg

Vad är trotskism?

Den internationella trotskistiska rörelsens uppkomst är nära förknippad med utvecklingen i Sovjetunionen efter den ryska revolutionen. Redan 1923 formerade Trotskij, tillsammans med Lenin den ryska revolutionens centrala ledare, en oppositionell grupp i kritik mot utvecklingen såväl inom Sovjetunionen som inom den Kommunistiska internationalen. När Trotskij 1929 landsförvisades bildades den internationella vänsteroppositionen. I en rad länder slöt sig grupper som uteslutits eller brutit sig ur de staliniserade kommunistpartiernas till den nya strömningen. Inledningsvis var den officiella inriktningen att försöka reformera Komintern, men 1938 bildades Fjärde internationalen. Som programmatisk plattform antogs Övergångsprogrammet, än idag en självklar referenspunkt för trotskistiska och trotskisanta grupper. Dessa är i antal betydande, inte minst därför att rörelsen fått vidkännas ett stort antal splittringar. De organisationer som behandlas i denna artikel är i huvudsak sådana som ansluter sig till Fjärde internationalen förenade sekretariat med säte i Paris.

Denna trotskistiska rörelse har traditionellt intagit en revolutionärt marxistisk position. Den stödjer sig på den ryska revolutionen och det tidiga Kominterns program. En central utgångspunkt har samtidigt varit avståndstagandet från stalinismen och kritiken av den politik som de stalinistiskt ledda kommunistpartierna fört. Inte minst har nödvändigheten av att kombinera demokrati och socialism var en viktig del av trotskisternas program.

Därmed har den trotskistiska rörelsen ständigt varit klämd mellan den internationella arbetarrörelsens två dominerande riktningar, den reformistiska socialdemokratin och den mer eller mindre stalinistiskt orienterade kommunismen.

Organisatoriskt och politiskt har rörelsens inflytande varit begränsat. Utrymmet för ännu en strömning mellan kommunism och socialdemokrati visade sig vara litet under mellankrigstiden, och under andra världskriget åderläts de små krafterna ytterligare, ibland som ett resultat av samarbete mellan kommunister och nazister. Inte heller 1950-talets kalla krig utgjorde någon gynnsam jordmån för små revolutionära grupper. Som en intellektuell och kulturell strömning hade den tidvis ett visst inflytande i länder som Frankrike och USA, liksom i vissa proletära miljöer, bl a i USA. Ett massinflytande fick trotskismen bara i ett fåtal länder, främst på Sri Lanka. För att överleva, och kunna ta tillvara eventuella radikaliseringstendenser inom de traditionella arbetarorganisationerna, tillämpades ibland en ”entristisk” taktik; det vill säga att man lät sina medlemmar ansluta sig till de dominerande kommunistiska eller socialdemokratiska partierna. En inte ovanlig följd var att entrismen blev så djup att den insända kadern aldrig dök upp igen.1 Den strömning som i Sverige går under namnet Offensivgruppen har sina rötter i sådana riktningar.

Först under 1960-talets radikalisering kunde en vidare öppning för de trotskistiska idéerna skönjas. När barrikaderna byggdes i Paris i maj 1968 fanns en ny generation unga trotskister i ledningen för studentkampen, när rörelserna för solidaritet med Vietnam skapades i Berlin eller i USA fanns ofta Fjärde internationalens anhängare med i ledningen. De trotskistiska idéerna blev på många håll en viktig komponent i den nya vänsterns ideologiska och teoretiska bagage. Gruppen kring tidskriften Socialism ou Barbarie betraktas allmänt som en central inspirationskälla för den franska radikaliseringsprocessen2, gruppen kring den engelska New Left Review var likaså uppenbart influerad av trotskism.3 Fjärde internationalens centrala gestalt, Ernest Mandel, var samtidigt en av den nya vänsterns ledande marxistiska ekonomer.4

Tidig svensk trotskism

Det kom att dröja innan trotskismen som politisk rörelse dök upp i Sverige. Den första svenska trotskisten var sannolikt Carl Skoglund (1894-1960), som 1911 emigrerat till USA från Dalsland. I USA kom han, liksom många andra skandinaver – Joe Hill var inte ensam – snart att inta en ledande roll i den mer militanta delen av den amerikanska arbetarrörelsen. Han nådde nationell ryktbarhet som en av ledarna för de uppmärksammade Teamster-strejkerna i Minneapolis i början av 1930-talet. Skoglund tillhörde ledningen för Socialist Workers Party, den amerikanska sektionen av Fjärde internationalen, som redan 1928 brutit sig ur kommunistpartiet. Han var också den förste arbetare som valdes in i Fjärde internationalens internationella exekutivkommitté. Några besök i Sverige gjorde emellertid aldrig Skoglund. På grund av ett permanent utvisningshot – Skoglund vägrades ännu efter närmare 50 års vistelse där amerikanskt medborgarskap – kunde han inte lämna landet.5

Återvände från USA gjorde däremot Petrus Carlsson, en annan svensk emigrant från början av seklet. Under depressionen i början av 1930-talet kom han tillbaka till sina hemtrakter på norra Öland. I USA hade han anslutit sig till en oppositionell grupp inom det amerikanska kommunistpartiet. I Sverige bedrev han under några år en intensiv propaganda för att introducera de trotskistiska idéerna i landet, och han korresponderade också med Trotskij själv. Efter några års ofruktbara ansträngningar verkar dock entusiasmen ha upphört.6

Petrus Carlssons ansträngningar till trots blev Sverige ett av de få länder i Europa som under 1930-talet saknade trotskistisk organisering. En förklaring till detta kan vara att det utrymme som fanns mellan stalinism och socialdemokrati i Sverige var ockuperat av det socialistiska partiet under Kilboms och så småningom Nils Flygs ledning. I samtida polemik, och även senare för övrigt, anklagades Flyg ofta för trotskism, ett av de värsta smädeord som de kommunistiska partierna kunde använda. Flygs biograf Håkan Blomqvist har emellertid inte hittat några organiserade kontakter mellan Flyg och den trotskistiska rörelsen.7

När trotskismen i organiserad form för första gången dök upp i Sverige efter andra världskriget är det ändå genom en av Socialistiska partiets avläggare. Vid krigsutbrottet började Flygpartiets tyskorientering bli allt för iögonenfallande. 1940 bröt en av partiets ledare, Albin Ström, sig ur och bildade Vänstersocialistiska partiet, med bas i Göteborg och med en egen veckotidning, Arbetarposten.

Hösten 1948 sökte en grupp medlemmar, framför allt i dess Stockholmsavdelning, genom dansk förmedling kontakt med Fjärde internationalens ledning i Paris. Gruppen deklarerade att den önskade bilda en svensk sektion av Fjärde internationalen och att den hade förhoppningar om att få stöd av majoriteten i Stockholmsavdelningen och av åtskilliga av Vänstersocialistiska partiets lokalavdelningar utanför Göteborg. Beskeden från Sverige möttes med glädje från Internationalens ledning, som med särskild tillfredsställdhet noterade att den svenska gruppen hade en påtagligt proletär sammansättning. I samband med första majfirandet 1949 bildades formellt den första svenska sektionen av Fjärde internationalen. Någon massiv anslutning fick partiet, som döptes till Revolutionära socialistiska partiet, RSP, inte. Vid grundningskonferensen var nio medlemmar närvarande, och den högsta medlemssiffra som nämns är 32. Samtliga torde ha varit arbetare, i huvudsak bosatta i Stockholmstrakten.8

Partiets ledande person var Evald Höglund, vid denna tid metallarbetare på LM Ericson. Han hade under 1930-talet varit ledare för Socialistiska partiets ungdomsförbund och journalist på Folkets Dagblad, och som sådan bl a rapporterat från spanska inbördeskriget. Vid hans sida fanns den betydligt yngre Bertil Säfström. Partiet genomförde under sina första år en del uppmärksammade ingripanden, bl a i hamnarbetarstrejken 1951, och deras möten var stundom välbesökta; några lär ha samlat bortåt 1 000 deltagare. Det ställde upp i kommunalvalet 1950 och gav ut ett par nummer av tidningen Internationalen. Genombrottet uteblev emellertid; tidpunkten var kanske inte heller den bästa för revolutionär arbetarpolitik. Omkring 1953 upphörde partiets verksamhet. En avgörande orsak torde ha varit att Fjärde internationalen på sin världskongress 1951 beslöt att sektionerna i Europa skulle tillämpa en entristisk politik. För svenskarnas del innebar detta att RSP:s medlemmar skulle ansluta sig till det socialdemokratiska partiet; det var en taktik som antagligen inte mötte något större gillande här.

60-talet

Första maj-demonstrationerna i Sverige 1969 var, åtminstone i de stora städerna, större, ungdomligare och brokigare än på många år. En rad radikala solidaritetsrörelser för Vietnam, Södra Afrika, Latinamerika, Tjeckoslovakien och Black Power samsades med byalagsaktivister, värnpliktsvägrare, u-landsföreningar och alternativrörelser mot konsumtionssamhället och social utslagning i demonstrationstågen runt om i landet. Förutom fackföreningarna och de traditionella partierna, socialdemokrater och kommunister, demonstrerade det kinesiskt inspirerade kfml, syndikalister och olika anarkistiska grupperingar. Bland alla tidningsförsäljare som utbjöd dussintals olika vänstertidningar och solidaritetsbulletiner kunde man för första gången på några håll upptäcka en helt ny tidskrift, Fjärde internationalen. Den trotskistiska rörelsen uppträdde för första gången sedan det tidiga 50-talet. Vem stod bakom detta initiativ?

Och i vilken utsträckning var den nu ett i grunden nytt fenomen som bröt med de gamla kommunistiska och reformistiska partierna och i vilken utsträckning den knöt an till äldre strömningar?9

Revolutionära marxister

De första introduktörerna av trotskismen i Sverige kan sägas representera kontinuiteten. Tidskriften Fjärde internationalens första nummer var i allt väsentligt en mans verk, Marcel Cohens. Marcel Cohen (1919-1996) hade som mycket ung på 1930-talet kommit i kontakt med en trotskistisk ungdomsorganisation i Tyskland. Som jude tvingades han lämna Tyskland och kom över Danmark till Sverige, där han väntade på att få utvandra till Palestina. Cohen blev emellertid kvar i Sverige, flyttade till Stockholm 1957 och ingick så småningom i redaktionen för Bonniers lexikon. Han arbetade periodvis i vänstersionistiska kretsar. I början av 1960-talet återupptog Cohen kontakten med Fjärde internationalen och blev alltså 1969 initiativtagare till tidskriften med samma namn. Kring Cohen formades från 1969 en grupp i Stockholm, som, förutom nyradikaliserade studenter och gymnasister, bl a innehöll några, med den tidens mått, äldre danska trotskister. Även Bertil Säfström, en av ledarna från sektionen på 1950-talet, sökte sig till denna grupp.10

I Göteborg var det en inflyttad belgisk trotskist, som introducerade rörelsen, René Coeckelberghs. Coeckelberghs kom till Göteborg i mitten av 60-talet och 1969 satte han sitt stora projekt i verket: René Coeckelberghs Partisanförlag. Målet var uppenbarligen att skapa en svensk motsvarighet till de inflytelserika franska och italienska vänsterförlagen Maspero och Feltrinelli.11 Och utgivningstakten var onekligen imponerande. Mellan 1969 och 1973 gav förlaget ut ett femtiotal verk. En betydande del var av eller om Trotskij, eller av marxismens klassiker, som Bebel, Bucharin och Luxemburg, liksom dokument från kommunistiska internationalens första kongresser. Men där fanns också böcker som reflekterade den nya vänstern i bredare mening; verk av Nicos Poulantzas, Sartre, Charles Bettelheim, Régis Debray, Jacek Kuron, Daniel Bensaïd och Ernest Mandel. Av stor betydelse blev publiceringen av Isaac Deutschers biografier över Trotskij och Stalin.

Oberoende av utvecklingen i Stockholm och Göteborg växte en tredje grupp fram i Uppsala. Intressant nog leddes även denna av en utländsk student, Ken Lewis, som kommit i kontakt med den trotskistiska ungdomsrörelsen i USA och som också i Sverige inspirerades av den amerikanska sektionen, som vid denna tid troligtvis var den mest ortodoxa inom Fjärde internationalen.

Såväl Cohen som Coeckelberghs var närvarande vid Fjärde internationalens världskongress våren 1969. Trots att verksamheten i Sverige vid denna tid fortfarande befann sig i sin linda erkändes Sverige som sympatiserande sektion och Cohen blev delegat med observatörsstatus.12

Hösten 1969 bildades på en interimskongress den första nationella organisationen, Revolutionära marxister.13 Av olika skäl beslöt man att uppskjuta offentliggörandet av den nya organisationen tills vidare. Redan efter någon månad gav emellertid RM:s Göteborgsavdelning ut det första numret av en ny tidning, Revolutionär information, och den nya organisationen var etablerad. I mars 1970 höll RM sin första officiella kongress.14

Basen i organisationen var de tre grupperna i Stockholm, Göteborg och Uppsala, som bestod av ett tiotal medlemmar vardera. De flesta av de nytillkomna hade varit aktiva i ett brett spektrum av nyvänsterorganisationer: Clarté, VUF, SDS, internationella solidaritetsorganisationer och värnpliktsvägrarna bl a. Socialistiska partiets senare ordförande, den välkände fackföreningsledaren Göte Kildén rekryterades t ex vid denna tid från en anarkistisk miljö. Samtidigt utstrålar de antagna grundsatsernas första punkt en tung trotskistisk tradition:
”R[evolutionära] M[arxister]s teoretiska grundval är marxismen, den vetenskapliga socialismen, vidareutvecklad av Lenin och Trotskij med hänsyn till den socialistiska revolutionens och den proletära diktaturens problem, försvarad av vänsteroppositionen mot den stalinistiska degenerationen och efter dennas fullbordan företrädd av Fjärde Internationalen.”

Bolsjevikgruppen

Den svenska 60-talstrotskismens andra källsprång är en helt annan historia. Den var en direkt produkt av den svenska och internationella studentkampen under dess mest eruptiva fas. Under åren kring 1968 var Lund den ort där studentrörelsen i dess kontinentala form var mest påtaglig. De spektakulära händelserna i samband med universitetets 300-årsjubileum, värnpliktsvägrarrättegångarna och demonstrationerna som stoppade Davis Cup-matchen mot Rhodesia i Båstad var några uppmärksammade uttryck för den omfattande radikaliseringen bland Lundastudenterna.15 Åtskilliga av de ledande aktivisterna var samtidigt organiserade i Clarté.

Nationellt genomgick Clarté vid denna tid en omvandling från en relativt obunden vänsterorganisation till ett förbund nära knutet till den maoistiska rörelsen och kfml. Denna utveckling motsatte sig lundaclartéisterna kraftigt. Den maoistiska dogmatismen utsattes för hård kritik, och avdelningen uteslöts ur Clartéförbundet. Majoriteten bildade en ny organisation, Bolsjevikgruppen, som våren 1970 publicerade en uppmärksammad kritik av den ”empiriodogmatism” som man menade kännetecknade den Mao-stalinistiska strömningen.16

Analysen, som var inspirerad av den franska Althusserskolan, kritiserade kfml och Clarté för en mekanisk och dogmatisk syn på marxismen, för stalinistisk historieförvanskning och för ett byråkratiskt centralistiskt arbetssätt. Men Bolsjevikgruppens tunga teoretiska arbete skulle inte ha varit en sann produkt av den lundensiska miljön om den inte hade kompletterats av en mer studentikos variant på sitt ämne. Odet Till Stalinismen publicerades i samma tidskriftsnummer.17

Ur nattomhöljda tider
emot ett mål fördolt för dig,
O stalinism du skrider
sen länge fram din ökenstig

Av dogmer kampen stäckas,
vår framtid går i kvav,
revolutioner släckas
i stalinismens hav
Antagonister ropa,
din politik: förgängelse
Du tänker: tids nog skall jag sopa
dem alla in i fängelse…

En viktig förklaring till att lundstudenterna bröt med den i Sverige allt mer dominerande maoistiska strömningen var troligtvis geografisk. För lundensiska studenter var det många gånger mer naturligt att orientera sig mot vad som hände i Berlin och Paris än i Stockholm och Uppsala. Det torde över huvud taget inte vara någon tillfällighet att flera av den internationella nya vänsterns mest pregnanta uttryck fanns i Lund; Zenitgruppen är ju ett annat exempel på detta.

En allt viktigare referenspunkt för Bolsjevikgruppens tongivande personer blev de franska trotskisterna i Ligue communiste. Från dem lånade man också synen på hur en revolutionär organisation i slutet av 1960-talet skulle byggas: genom sektorsdialektiken. Att arbetarklassen är den bestämmande sociala kraften innebar att kampen inom andra sektorer i samhället måste underordnas arbetarsektorn, men eftersom universitet och högskolor i vissa situationer fungerar som svaga länkar kunde dessa i vissa fall spela en dominerande roll för klasskampens utveckling. En förutsättning var emellertid att studentrörelsen förmådde överskrida sina egna gränser och på så sätt bidra till skapandet av ett revolutionärt avantgarde.18 Men för detta räckte inte de begränsade erfarenheterna av de senaste årens studentkamp. ”Den dynamiska processen kan inte uppbäras av nuets militanta aktioner. I den rörelse där de imperialistiska ländernas revolutionära kadrer formas framträder på nytt historien, arbetarrörelsens historia av segrar och nederlag.” Det som nu krävdes, var ett ”återgripande på den revolutionära marxismen, på oktoberrevolutionens bolsjevism företrädd av Lenin och Trotskij.”19

Revolutionära marxisters utveckling

En än tydligare kombination av gammalt och nytt i programmatiskt hänseende var märkbar i Revolutionära Marxisters första programmatiska dokument. Det illustreras väl av det första numret av Fjärde internationalen, som sedan blev rörelsens teoretiska organ. Där hittar man å ena sidan utdrag ur Övergångsprogrammet från 1938 och Trotskijs bok Kommunismen och terrorn. Å andra sidan finns där artiklar som propagerar Majrevoltens och Pragvåren senaste kampformer och lärdomar. På ett annat sätt än Bolsjevikgruppen prioriterade RM också ”arbetararbetet”, alltså inriktningen på ett fackligt arbete på bekostnad av ett arbete inom studentrörelsen. Till en del var detta ett uttryck för en traditionell kommunistisk orientering, till en del kanske ett sätt att göra dygd av en nödvändighet. Studentrörelsen var i stor utsträckning redan inmutad av den maoistiska rörelsen, medan däremot vägen till arbetarklassen låg öppen på ett annat sätt, hoppades RM:s ledare.20 Ett problem för organisationen var att den i stort sett saknade egna arbetare. Lösningen på detta dilemma var att satsa sina resurser på Fria fackföreningsfolket, FFF.

FFF var en facklig oppositionsrörelse med rötter i metallstrejken 1945. I slutet av 1960-talet dök den upp på nytt, främst i Göteborg. Initiativtagare var hamn- och Volvoarbetare med kommunistisk bakgrund. Dessa var inledningsvis nära knutna till kfml, men kom snart i konflikt med förbundet.

Den våg av vilda strejker som svepte över landet vid denna tid började hösten 1969, först ut var hamnarbetarna i Göteborg sedan kom den stora gruvstrejken i Malmfälten. Under en kort tid kom FFF att bli en mötesplats för ledarna för ett antal av dessa grupper, framför allt från Göteborg och Malmfälten. Man antog ett antal krav, i första hand riktade mot den fackliga ledningen och den socialdemokratiska regeringen, som grund för ett program: ”Bekämpa byråkratin i fackföreningarna – avskaffa arbetsdomstolen – fri strejkrätt – allmän omröstning innan avtal godkännes – förtroendeval av alla funktionärer på samma villkor som övriga styrelseposter.” Det bildades lokalavdelningar på ytterligare några orter och vid ett par tillfällen under 1970 hölls nationella sammandragningar i Göteborg för att dra gemensamma erfarenheter av kampen och diskutera möjligheter till samordning. Bl a diskuterades hösten 1970 möjligheterna till gemensamt agerande i de stundande avtalsförhandlingarna. Av dessa planer blev dock intet och efter något år upphörde FFF:s arbete på de flesta håll.21

Till FFF drogs inte förvånande flera av de nya vänsterorganisationerna, som gärna tog chansen att knyta kontakter med strejkledare. T ex var representanter för RM drivande i avdelningarna i Göteborg, Stockholm och Uppsala. RM såg också mycket positivt på FFF:s utvecklingspotential, och tillskrev den möjligheter att växa ut till ett verkligt arbetaravantgarde. RM:s uppgift skulle vara att förmedla den revolutionära traditionen och samtidigt på detta sätt få en genväg till en inplantering i arbetarklassen. FFF:s upplösning omöjliggjorde denna strategi.

Att som SÄPO tydligen gjorde22, se FFF som en trotskistisk täckorganisation torde vara betydligt överdrivet. Framför allt misslyckades vänstergrupperna helt att knyta strejkledarna från Malmfälten och andra håll till sina organisationer.

En smärtsam samgåendeprocess

Bolsjevikgruppen hade vidare ambitioner än att bara vara en studentgrupp i Lund. Våren 1970, i samband med lanseringen av tidskriften Bolsjevik 1, genomfördes en mindre turné. Under hösten 1970 genomfördes ytterligare en nationell mötesserie under parollen ”Revolutionens aktualitet”.

Målsättningen var nu att skapa en nationell, trotskistiskt orienterad organisation, och förhoppningarna på ett snabbt nationellt genombrott var stora. Direkt efter Septemberkampanjen inleddes, tillsammans med RM, en ny, Brysselkampanjen, som syftade till att mobilisera svenskt deltagande till ett stort internationellt möte i Fjärde internationalens regi i november 1970. Som ett led i lanseringen av Bolsjevikgruppen på nationell nivå flyttade några av Bolsjevikgruppens ledande personer till Stockholm. Till Bolsjevikgruppens Stockholmsavdelning anslöt sig också en mindre grupp, ”vänsteroppositionen”, som brutit sig ur VUF under våren 1970 i protest mot förbundets ställningstagande för maoismen.23 I såväl Lund som Stockholm bildades, efter fransk inspiration, särskilda sympatisörsstrukturer, Röda cirklar och Röda kommittéer.

Samtidigt tog denna intensiva aktivistiska period i det närmaste livet av den ursprungliga Bolsjevikgruppen i Lund. I de interna analyserna pekade man på den ödesdigra kombinationen av inåtvända studier som ledde fram till den omfattande kritiska analysen av den svenska maoismen i Bolsjevik nr 1 och den därpå följande intensiva utåtriktade kampanjverksamheten, som hårt slet på de kvarvarande medlemmarna. Resultatet blev att en stor del av gruppens medlemmar passiviserades, blev utbrända skulle man antagligen säga med dagens språkbruk.24

Bolsjevikgruppens förbundsbygge komplicerades ytterligare av att man samtidigt deklarerade ett samgåendeprojekt med Revolutionära marxister. En pådrivande faktor i detta torde ha varit Fjärde internationalens internationella ledning. En viss arbetsfördelning ägde rum inom denna, där den franska sektionens ledare, Alain Krivine, hade intima förbindelser med Bolsjevikgruppens ledning, medan framför allt Ernest Mandel höll kontakt med RM:s ledning.

Samgåendet blev en smärtsam process. Upplösningstendenserna inom Bolsjevikgruppen fick också sin motsvarighet inom RM, där framförallt Göteborgsavdelningen var missnöjd med vad den uppfattade som byråkratiska drag hos ledningen. En annan anledning var att det fanns ett ömsesidigt misstroende grupperna emellan som till en del berodde på de bägge organisationernas olika ursprung.

Det fanns en del skepsis från Bolsjevikgruppens sida mot Revolutionära marxister, som ansågs vara en allt för stelbent organisation, lite vid sidan av den allmänna radikaliseringsprocessen. På samma sätt fanns det hos RM en viss misstänksamhet mot de proklamatoriska akademiker som dominerade Bolsjevikgruppen.

Det hela förbättrades inte av att det inom bägge organisationer uppstod riktningar som av olika skäl ville bromsa processen. De var oroliga för att ett för snabbt sammangående inte skulle ge utrymme för att arbeta fram de politiska riktlinjer som var nödvändiga för en ny organisation. Det skulle i sin tur medföra risker för en byråkratisering av organisationen.25

Resultatet blev att två organisationer bildade. De som förespråkade en fast organisatorisk struktur med klara relationer till Fjärde internationalen bildade Revolutionära marxisters förbund, RMF, vid en sammanslagningskongress i Uppsala i januari 1971. Organisationen fick en ny tidning, Mullvaden. Tidskriften Fjärde internationalen blev dess teoretiska organ. Organisationen hade vid bildandet ett 50-tal medlemmar och ytterligare kanske ett hundratal sympatisörer.

Samtidigt bildades i Stockholm, av dem som inte vill gå så fort fram, Kommunistiska arbetsgrupperna, KAG. Denna grupps lösliga karaktär bekräftades av att den upphörde med sin verksamhet ett år senare. Åtskilliga hade då gott över till RMF, de flesta kvarvarande torde ha anslutit sig till Vpk:s vänsterflygel.

Trotskismen och den övriga vänstern

Det torde ha framgått av ovanstående att den historiska traditionen var en viktig beståndsdel av den trotskistiska rörelsens tidiga år i Sverige. Denna aspekt blev än mer framträdande genom den utveckling de politiska vänstergrupperna genomgick i slutet av 1960-talet.

När man idag diskuterar 60-talsradikaliseringen finns det två motsatta sätt att betrakta vad som hände. Enligt vissa var det en period av frihet när allt var möjligt. Den kännetecknades av öppenhet och omprövning. Gamla normer ifrågasattes och ersattes med nya.

Enligt andra var tidens främsta tecken dogmatism och sekterism. Bara vissa åsikter var tillåtna, alla gick i Mahjongjackor och näbbstövlar och det var förbjudet att lyssna på Abba.

I själva verket har bägge tolkningarna antagligen fog för sig, När radikaliseringen i slutet av 60-talet nådde sin kulmen i Sverige kan man urskilja två parallella fenomen. Å ena sidan den explosionsartade tillväxten av en rad aktionsgrupper som studentrörelser, solidaritetsrörelser, miljörörelser osv. I mycket stor utsträckning var det en kulturrörelse, och företrädare för alla kulturinriktningar spelade en stor roll. Författare som Sara Lidman och Jan Myrdal skrev romaner, rapportböcker och resolutioner. Bildkonstnärer som Channa Bankier och Carl Johan de Geer gjorde affischerna till demonstrationer och opinionsmöten, Filmcentrum producerade och distribuerade film, Narren och Fri Pro spelade teater varhelst det behövdes. Stormöten var en vanlig beslutsform när gemensamma aktioner skulle planeras.

Å andra sidan kan man se uppkomsten av nygamla politiska organisationer med arbetsmetoder som stod i rak motsättning till nyvänsterns. Framför allt var det partier och grupper som var inspirerade av den kinesiska revolutionen och den pågående kulturrevolutionen där. Kfml –senare SKP – var den första och största. Kfml(r), som bröt sig ur och bildade eget, och Vpk:s gamla ungdomsförbund, som döpte om sig till MLK, Marxist-leninistiska kampförbundet, var några andra.

1967 bildades kfml, och det i huvudsak som en utbrytning ut Vpk. Den häftiga kritiken mot det etablerade kommunistpartiet, dess nära kontakter med Vietnamrörelsen, dess ungdomliga medlemskader, i stor utsträckning rekryterad ut Clarté, gör att man kan se den som ett uttryck för den nya stämning vi ovan talat om. Men i en annan mening kan kfml definitivt inte ses som någon nyvänsterskapelse. Dess politiska inspiration hämtades i stor utsträckning ur en kommunistisk politik som formulerats i den kommunistiska rörelsen under dess mest stalinistiska period, i början främst dess tidiga 30-tals ultravänsteristiska form, längre fram en mer folkfrontsinriktad högervariant.

Då steg istället kfml (r) fram och lade beslag på den perioden. Ja, i själva verket blev mycket av den nya vänsterns teorier de svenska maoisternas huvudfiende. Ibland var det fråga om att vara fiende i en mycket konkret betydelse. Meningsmotståndare kunde anklagas att stå på klassfiendens sida, i bästa fall objektivt. Tidningen Proletären delade ut ”veckans ishacka” till oliktänkande. Just ordet ishacka var inte valt av en tillfällighet. Det syftade på med mordvapen Stalin använts sig av när han 1940 lät mörda den landsflyktige Trotskij i Mexiko. Fanns det en fiende de annars så trätande politiska vänstergrupperna kunde ena sig bakom så var det trotskisterna. Och det utrymme de anti-trotskistiska kampanjerna fick stod inte i någon som helst relation till den styrka och det inflytande de rätt små trotskistiska grupperna vid denna tid hade.

Kfml:s tidning Gnistan publicerade redan kort efter första numret av Fjärde internationalen flera hätska artiklar mot Trotskij.26 Ett par år senare gav man ut en hel bok, ”Marxism eller trotskism?”, författad av Lars Gustafsson och Kurt Wickman.27 Inför omvandlingen av det nyvänsterdominerade Vänsterns ungdomsförbund till det uttalat maoistiska Marxist-leninistiska kampförbundet gjordes kampen mot trotskismen till ett centralt element i omskolningsprocessen.

Kfml(r) nöjde sig inte bara med att dela ut veckans ishacka, utan lade också ner stor möda på att visa trotskisternas sanna karaktär. Men anti-trotskismen gjorde inte halt inom de nystalinistiska vänsterpartierna. Också den största av denna tids solidaritetsrörelser, De förenade FNL-grupperna, DFFG, gjordes till ett slagfält mot trotskismen. Paret Gustafsson-Wickman, som skulle skriva Marxism eller trotskism ett par år senare, gav redan 1970 på uppdrag av Uppsala FNL-grupp, ut en skrift, Trotskisterna, fronterna och Vietnam, som av DFFG:s ledning anbefalldes till studier inom hela FNL-rörelsen. Ja, det gick så långt att DFFG:s kongress 1971 beslöt att inga trotskister skulle få vara medlemmar i det formellt opolitiska DFFG. Bakom detta beslut anar man inflytelserika medlemmar i kfml.28

Vad var det då i trotskisternas förflutna som gjorde att rörelsen fick denna oproportionerligt stora uppmärksamhet? Ja, läser man böckerna, artiklarna och resolutionerna finner man snart att det knappast rör sig om något annat än material hämtade från de traditionella stalinistiska antitrotskistiska kampanjerna. Dispyter om Trotskijs relationer till Lenin före 1917, huruvida det var möjligt att bygga socialismen i ett land under 1920-talet och folkfrontspolitiken i Spanien på 1930-talet blandades med Moskvaprocessernas anklagelser om trotskistisk sabotageverksamhet och samarbete med fascism och imperialistiska agenter. Man underlät inte att påpeka det stora inflytandet av utlänningar bland ledande trotskister i Sverige, och påståenden om nära samarbete med CIA var legio.29 Ett förhållande som gjorde den unga trotskistiska rörelsen särskilt utsatt var att den, som en av de få strömningarna inom vänstern, intog en kritisk inställning till utvecklingen i Kina, och skarpt kritiserade den kinesiska kulturrevolutionen som en byråkratisk manöver av Mao.30 Detta var inte särskilt opportunt vid denna tid.

Dessa hätska angrepp tvingade naturligtvis de svenska trotskisterna till omfattande genmälen. Det verkar inte enbart ha skett motvilligt. Tvärt om kastade sig många med liv och lust in i polemiken om historien. Det visade sig snart att det källmaterial som den anti-trotskistiska kampanjen byggde på var ytterst bräckligt. Framför allt var det den unge, tidigt bortgångne litteraturvetaren Kenth-Åke Andersson i Göteborg som stod för det tunga artilleriet. Hans uppgörelse med Wickman/Gustafsson, ”Lögnens renässans” gjorde starka intryck långt utanför de egna leden, och torde i själva verket ha lett till en ökad rekrytering till den trotskistiska rörelsen.31. På många håll hölls också stora och välbesökta debattmöten mellan olika vänstergrupper om hur historien skulle tolkas.

Vad var RMF?

Hur skall man nu karaktärisera den trotskistiska rörelsen vid tiden för bildandet av RMF 1971? Ja, å ena sidan är det uppenbart att den var djupt rotad i den kommunistiska rörelsens historia. Försvaret av den revolutionära marxismen, den ryska revolutionen och det tidiga Kominterns politik var lika självklar som avståndstagandet från vad som beskrevs som den stalinistiska urartningen, eller för den delen, den socialdemokratiska klassamarbetspolitiken. Och genom det ”slag om historien” som skildrats ovan var nog RMF:s medlemmar de inom vänstern som var bäst skolade i arbetarrörelsens historia.

Samtidigt anknöt man man, till skillnad från de mao-stalinistiska grupperna till många av den nya vänsterns erövringar. Framför allt var det alltså de franska erfarenheterna som fungerade inspirerande, men även det engelska och amerikanska inflytandet var betydande.
Stadgarna knöt an till traditionella kommunistiska organisationsprinciper. Organisationens basenhet var cellen, vars arbete var inriktat mot organisationens ingripande arbetsområden på arbetsplatser, skolor, universitet eller mot rörelser, t ex det antiimperialistiska arbetet. Celler på samma ort bildade en avdelning. Medlemmar valdes in, och tillerkändes inledningsvis deltagarstatus med konsultativ rösträtt. Efter tre månader kunde en deltagare, genom 2/3 majoritet väljas in som full medlem. Inom organisationen rådde arbetsplikt, ”uppgifter som kamrat eller organ åtar sig eller åläggs ska utföras”. Vikten av att interna angelägenheter inte onödigtvis diskuteras utanför organisationen underströks också. Det fanns uppenbarligen en medveten anknytning till vad som brukar gå under beteckningen demokratisk centralism. Samtidigt läggs som i alla trotskistiska organisationer, för att motverka tendenser till byråkrati och centralstyrning, stor vikt vid rätten till ”tendens- och fraktionsbildning”, alltså rätten att organisera en opinion i olika frågor. 32 Detta var inte bara en formell rättighet, utan sådana tendenser garanterades rätt till utrymme i internbulletiner, inledningar vid konferenser och kongresser, och även ekonomiskt stöd för att resa runt i organisationen och argumentera för sina uppfattningar.

Studierna var en central del av förbundets verksamhet. Men hur skulle man kunna undvika att falla i samma fälla som man menade att andra vänsterorganisationer fallit i? Hur skulle studierna kunna bli något annat än bara ett okritiskt inhämtande av marxistiska sanningar? Den lösning som både RM och Bolsjevikgruppen utarbetade, och som sedan övertogs av RMF, var att de Röda cirklarna eller Röda kommittéerna (namnen lånades som så mycket annat från den franska sektionen) skulle, som det hette det i en tidig sammanfattning ”kunna bli aktionsgrupper, där studierna var en del av arbetet, vilket även skulle innefatta olika former av praktiskt och i viss mån teoretiskt arbete, såsom flygbladsaktioner, agerande vid strejker, demonstrationer, författande av artiklar etc.”. Helt lätt var det inte att uppnå dessa målsättningar. Dessutom visade det sig att deltagarna klagade över att – de fått lära sig för lite av grundläggande marxistisk terminologi. Otack är livets lön…

Kanske avspeglar studiernas centrala betydelse ett annat förhållande, nämligen inflytandet från den svenska folkrörelsetraditionen, där ju studiecirklarna alltid spelat en avgörande roll. Det finns andra kopplingar också. En betydande del av inkomsterna för RMF:s stockholmsavdelning under de första åren kom genom studiecirklar rapporterade genom Frikyrkliga studieförbundet. Annars finansierades verksamheten i huvudsak genom medlemsavgifter, målsättningen var att medlemmarna skulle ge 1/10 av sina nettoinkomster till organisationen. De som hävdade att den svenska trotskismen var en utlandsfinansierad rörelse torde ha svårt att hitta sådana belägg. Den svenska sektionen av Fjärde internationalen blev istället snart en av den internationella rörelsens viktigare finansiärer.

En betydande del av den interna diskussionen inom det nybildade RMF ägandes åt strategin för partibygget. En viktig utgångspunkt var ”trotskismens försening”; det förhållande att studentradikalismen nått sin kulmen innan den trotskistiska rörelsens formerat sina styrkor, och att därför en stor del av denna radikalism sugits upp av andra vänsterströmningar, i första hand maoistiskt influerade. Inför RMF:s andra kongress, hösten 1971 gjordes ett första bokslut av den trotskistiska rörelsens första år i Sverige. Det var ingen skönmålning. Bolsjevikgruppen beskrevs visserligen som teoretiskt avancerad, men annars som en triumfalistisk smågrupp som i grunden uttryckte studentrörelsens sociala isolering. RM å sin sida var ”ett empiriskt hopplock av kamrater” förenade av Traditionen, Programmet, Landvinningarna, men oförmögen att tillgodogöra sig den radikala rörelsens nya erövringar. Det som nu krävdes var en mer genomtänkt strategi
för förbundsbygget. Det övergripande målet för organisationen var att vinna en dominerande position inom den revolutionära rörelsen. För att uppnå detta krävdes förankring inom arbetarklassen. Detta arbete måste inledas omedelbart, heter det. Det skulle framställas lokala Fabriksmullvadar som delas ut vid industrierna. Dessa borde propagera för arbetarkontroll, bekämpa den solidariska lönepolitiken, kritisera klasslagstiftningen och LO:s byråkratisering, miljöfrågan, invandrarfrågan och kvinnans speciella förtryck.

Samtidigt konstateras att under de närmsta åren var det inom andra områden som organisationen hade möjlighet att rekrytera i större skala. Det gällde inte förvånande framför allt bland ungdom och studenter. Från denna periferi borde förbundet sedan sökas sig mot centrum, alltså arbetarklassen. Det bör noteras att samtidigt dyker en annan prioritering upp, nämligen miljöarbetet. RMF var antagligen det första vänsterparti som antog en särskild politisk resolution kring denna fråga. Även kvinnoarbetet får en mer framträdande ställning vid denna kongress, åtminstone teoretiskt. Av den nyvalda nationella ledningens 13 ledamöter var samtliga män.
Medelåldern i den nya organisationen var låg, klart under 25 år. RMF:s ledande företrädare, Tom Gustafsson var 23 år vid grundningskonferensen.

Trots den darriga starten, trots de hårda attackerna från andra delar av vänstern och trots att vänstervinden mot mitten av decenniet mojnade lyckades trotskismen etablera sig som en politisk kraft på vänsterkanten. Dess fortsatta historia återstår att skriva.

Om Fjärde internationalens historia, se Francois Moreau, Combats et débats de la IVe Internationale, Québec, 1993

Philippe Gottraux, ”Socialisme ou barbarie”. Un engagement politique et intellectuel dans la France de l’après-guerre, Lausanne 1997

Se t ex Perry Anderson, Om den västerländska marxismen, Lund 1984, s 112 ff

Hans Introduktion till marxistisk ekonomi lär ha sålts i 30 000 exemplar bara i Sverige

Om Skoglund, se F Dobbs, Teamster Rebellion, N.Y. 1972, Dough Jenness, Carl Skoglund, i International Socialist Review augusti 1984 samt en artikelserie av Kjell Östberg i Internationalen 25-34 1981.

Writings of Leon Trotsky, Suplement (1929-339, New York 1979, s 163, 387n, samt ”Sveriges första trotskist”, Internationalen 6/1982

Håkan Blomqvist, Gåtan Nils Flyg, Stockholm1999

Uppgifter om RSP bygger i huvudsak på korrespondens mellan svenska och danska trotskister och det förenade sekretariatets i Paris sekreterare Walter (Ernest Mandel). Kopior förvaras i Staffan Lindhés arkiv

Material om 1960- och 70-talets trotskistiska rörelser finns framförallt i Socialistiska partiets arkiv, ARAB samt i det arkiv om svensk och internationell trotskism som Staffan Lindhé håller på att bygga upp. En del av nedanstående uppgifter är också hämtade från det vittnesseminarium som i mars 2000 genomfördes vid Samtidshistoriska institutet. Bandinspelningar av detta förvaras hos institutet.

10 För biografiska uppgifter, se minnesartikel i Internationalen 3 1996

11 Med åtminstone Feltrinelli hade Coeckelberghs personliga kontakter, den italienske förläggare besökte enligt uppgift Coeckelberghs i Sverige.

12 Se redogörelse för bakgrunden i Cohens arkiv

13 Ursprungligen med tillägget ”leninst-trotskisterna”. Detta bihang togs emellertid bort när organisationen offentliggjordes

14 Fjärde internationalen 3/1970

15 Se Göran Blomqvist o Kim Salomon (red), Det röda Lund, 1998 och S-O Josefsson, Året var 1969, Göteborg 1996, s 186 ff

16 Bolsjevik 1/1970

17 aa

18 O[tto] M[annheimer], Om strategin, Bolsjevik 2 1970, jfr Théorie et système d’organisation, Cahiers Rouge no 6-7, Maspero 1969,

19 Bolsjevik 2, ledare s 2f

20 M Cohen, Förslag för en strategi för arbetarklassens radikalisering, rapport till RM:s konferens juni 1970

21 Tidningen Fria fackföreningsfolket 1970-71

22 I övervak xxx

23 Om denna, se Revolutionär information 4/70 samt skriften Åter till leninismen”.

24 Protokoll från möte med bolsjevikgruppens provisoriska kommitté 2-5 oktober 1970

25 Se t ex broschyren RMF, historien och internationalismen eller Den som sticker huvudet i busken, skyltar med ändan, u.å. (1972?)

26 Gnistan 9 o 10 1969

27 Kurt Wickman och Lars Gustafsson, Marxism eller trotskism, Oktoberförlaget 1972

28 För detta inflytande, se Salomon, Rebeller i takt med tiden, Stockholm 1996

29 Se t ex Wickman-Gustafsson aa och Trotskisterna, fronterna och Vietnam, utgiven av Uppsala FNL-grupp. Se också t ex Gnistan 9 o 10 1969, Stormklockan 4/5 1970, Proletären

30 Se resolution i Fjärde internationalen 2/1969

31 Kenth-Åke Andersson, Lögnens renässans, Fjärde internationalen 7/8 1972. Se också dens. Kfml:s omvälvning av historien, Revolutionär Information 1 /1969 samt dens Revolutionär marxism kontra stalinism i Viet Nam-rörelsen, Röda häften 9/1971.

32 Stadgar för Revolutionära marxisters förbund, antagna vid förbundets andra kongress 24-26/9 1971