Etikettarkiv: KAF

Den europeiska revolutionen är nödvändig – och möjlig!

För tre år sedan, 1976, startade i denna tidskrift en debatt om löntagarfonderna och vänsterns förhållningssätt till dem. Det var två kamrater, Tom Hansson och Per Reichard, som drog igång debatten. De gjorde det utifrån en mycket kritisk syn på de ståndpunkter KAF förfäktade i fondfrågan.

Deras invändningar reste en hel rad av frågor till debatt: det gällde inte bara förbundets direkta svar på löntagarfonderna utan också bakomliggande frågor som synen på den ekonomiska utvecklingen, reformismen och arbetarklassens revolutionära potential. Den efterföljande debatten sträckte sig också över flera och långa artiklar (se nedan). Hanssons och Reichards opponenter var Gert-Inge Johnsson och Göte Kildén från KAF:s ledning. Hösten 1977 skrev de ett sammanfattande svar i debatten. Beroende bl a av det långa avbrottet i Fjärde Internationalens utgivning och svarets omfattning blev denna artikel inte publicerad.

När vi nu (äntligen) publicerar den gör vi det inte bara för att avrunda debatten om själva löntagarfonderna (vilket utgör en mindre del av artikelns innehåll), utan också för att mana till förnyad och fördjupad debatt om reformismen och revolutionärernas taktik gentemot dem.
Det bör påpekas att G-I J:s/G K:s artikel skrevs innan SAP/LO:s gemensamma fondförslag offentliggjordes i mars 1978, och att artikeln står kvar helt oförändrad. Det innebär naturligtvis att en del exempel hänför sig till händelser som ligger ett par år bakåt i tiden. När det talas om valen i Spanien så gäller det t ex inte årets val, utan de som hölls i juni 1977. Det innebär emellertid inte att de senaste årens utveckling »kört över« artikeln. Tvärtom, har utvecklingen efter det att artikeln skrevs ytterligare understrukit behovet av en klar kritik av de olika fondförslagen och formulerandet av ett revolutionärt alternativ till dessa. Detta ter sig än viktigare då flera organisationer på vänsterkanten, bl a Förbundet Kommunist och Vänsterpartiet Kommunisterna, kraftigt anpassat sig till socialdemokratins förslag. När artikeln nu publiceras är det därför med oförminskad aktualitet.

Red.

Den europeiska revolutionen är nödvändig – och möjlig!
Av Gert-Inge Johnsson och Göte Kildén

I.

– I Fjärde Internationalen nr 3-4 1976 publicerade Tom Hansson och Per Reichard en artikel med rubriken ’Arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken’. I den försökte de gissla inte bara KAFs syn på och taktik gentemot löntagarfonderna, utan också vad de ansåg vara den ”dogmatiska marxismens” syn på reformismen och arbetarklassen. I två artiklar, publicerade i Fl nr 5/76 och nr 1/77, bemötte vi deras viktigaste teser.

Arne Jarrick och Per Reichard är inte nöjda med vår polemik mot artikeln i nr 3-4/1976 och i en ny artikel, ’Kollektivkapitalism eller barbari’, försöker de i Fl nr 1/77 ånyo visa bärkraften i sina teser. Vi måste för vår del konstatera att vi inte alls är övertygade av detta nya inlägg i debatten. Tråkigt nog undviker AJ/PR att behandla en rad viktiga frågeställningar och påståenden som vi gjorde i våra första inlägg. Det gäller exempelvis den mycket centrala frågan om vad som händer i en förrevolutionär och/eller revolutionär situation. På andra viktiga områden menar vi att den kritik vi riktade mot Tom Hanssons och Per Reichards första artikel visat sig träffat helt rätt. Det gäller framför allt de konkreta politiska slutsatser som måste dras av kamraternas teoretiska resonemang. Vi ska återkomma till detta. Låt oss bara först konstatera att kamraterna AJ/PR i sin artikel helt riktigt ringar in två frågor som står i centrum för debatten i den meningen att de bestämmer en rad övriga positioner:

– Uppfattningen av arbetarklassen och dess relation till kapitalismen, reformismen och perspektivet för utvecklingen av arbetarnas medvetenhet under kapitalismen, i en revolutionär kris och under övergången till arbetarmakten.

– Synen på den kapitalistiska utvecklingen idag och konkret perspektivet för den kapitalistiska utvecklingen och utifrån detta hållningen till socialdemokratin. Denna punkt omfattar diskussionen om möjligheten av revolutionära genombrott i Europa idag eller inom en nära framtid, om vilka som är de möjliga alternativen: revolution eller barbari kontra kollektivkapitalism eller reaktionära borgerliga lösningar (sid 35)

Vi ska i detta inlägg, delvis återigen diskutera dessa två frågeställningar. Men vi ska samtidigt peka på vilka konkreta politiska slutsatser som måste dras av de olika alternativ vi föreslår, samt diskutera några konkreta meningsskiljaktigheter vad gäller synen på löntagarfonderna.

Arbetarklassens revolutionära potential

I sitt första inlägg tog Hansson/Reichard upp frågan om arbetarklassens ställning i det kapitalistiska samhället. De hävdade att man ur den inte kunde dra några slutsatser om arbetarklassen var en revolutionär klass eller ej. Att beteckna arbetarklassen som objektivt revolutionär hör enbart till den marxistiska dogmatiken och står bara i vägen för utvecklandet av en korrekt taktik och strategi, skrev de.

I vårt svar (se Fl 5/76 och 1/77) började vi att försöka slå fast Tom Hanssons och Per Reichards outtalade definition av begreppet objektivt revolutionär klass:

– För dem är det liktydigt med att arbetarklassen spontant, på grund av objektiva faktorer i det kapitalistiska samhällssystemet blir medveten om nödvändigheten att i en revolution störta kapitalismen och upprätta ett socialistiskt samhälle samt att arbetarklassen spontant får en sådan medvetenhet att den också är förmögen att (spontant) genomföra denna revolution.

Vi påpekade sedan att den s.k. dogmatiska marxismen, vad vi vet, aldrig målat upp någon sådan bild av arbetarklassen.

Vi skrev vidare att begreppet potentiellt revolutionär bättre motsvarade den beskrivning av arbetarklassens ställning under kapitalismen vi (och de dogmatiska marxisterna) ville ge. Vi hävdade att den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital ständigt ger upphov till en kamp mellan arbetarklassen och borgarklassen, och att arbetarklassen i denna kamp kan utveckla ett revolutionärt medvetande. Vi försökte också ange några orsaker till varför detta revolutionära medvetande inte ständigt uppstod genom den dagliga kampen utan endast under trycket av en skärpt social, ekonomisk och politisk kris i samhället. Vi diskuterade slutligen, med hjälp av några historiska exempel, i vilken utsträckning arbetarklassen kunde utveckla ett revolutionärt medvetande i en revolutionär krissituation. Vi skrev, att den slutsats vi måste dra av historien är att arbetarklassen är förmögen, att utan ett organiserat ingripande av ett revolutionärt marxistiskt parti så grodden till ett socialistiskt samhälle: arbetarråden.

I sitt svar till oss (Fl 1/77) travar nu Arne Jarrick och Per Reichard på i de gamla ullstrumporna. De skriver:

– Det finns i GK/GlJs resonemang på denna punkt en grundläggande missuppfattning som måste redas ut. Denna missuppfattning består i tron på onödigheten av kausala resonemang, det vill säga man anser inte att slutsatsen logiskt måste följa ur sina förutsättningar. De faktorer man använder för att beskriva arbetarklassen, befinner sig på en helt annan nivå än slutsatsen ’objektivt revolutionär’.

Javisst befinner den sig på en helt annan nivå än den något absurda nivå som TH/PR försökt tillvita oss och den dogmatiska marxismen! Vi har ju avvisat den slutsatsen och det åligger faktiskt TH/PR/AJ att visa att den nivå de söker är den ’dogmatiska marxismens’.

De har också helt rätt när de säger att vi inte tror på nödvändigheten av kausala resonemang i ett historiskt resonemang, dvs ett resonemang som säger att b med nödvändighet följer av a. Alltför många har försökt tillvita marxismen en sådan, den plattaste av alla 1800-talsfilosofier: den absoluta determinismen.

Däremot tror vi på logisk stringens i resonemangen, vilket inte är riktigt samma sak – något AJ/PR tyvärr inte uppfattat. Om kamraterna bara menar, skriver de, att klassen är objektivt revolutionär i betydelsen att den är potentiellt revolutionär – då är vi med, vilket också framgår av den första artikeln. De fortsätter sedan:

– Det kan dock vara viktigt att skilja begreppen en aning. Objektivt kan endast det vara som är skiljt från människors vilja, som finns inbyggt i en av viljan oberoende process. Potentiellt har inget med motsatsparet objektivt-subjektivt att göra, utan innebär bara att det finns en möjlighet (inte att ett händelseförlopp är nödvändigt).

Vi måste först konstatera att den outtalade definition som vi tillvitade TH/PR i vår första artikel av begreppet objektivt revolutionär klass var helt korrekt. Med objektivt revolutionär, letar de efter något som innebär att arbetarklassen med nödvändighet, av orsaker som finns inbyggda i en av viljan oberoende process, skall genomföra en segerrik revolution. Och detta påstår de sedan vara allmängods hos den ”dogmatiska marxismen”!

Nej, inte ens den borgerliga revolutionen var framdriven av några kausallagar av naturkaraktär eller skedde genom en av viljan helt oberoende process. Historien görs av människor vars kännetecken bl.a. är deras förmåga till planerat och viljemässigt ingripande. En revolutionär omvandling – vilken den än vara månde – är otänkbar utan ett medvetet handlande av åtminstone en del av det revolutionära subjektet och för den socialistiska revolutionen av en majoritet av arbetarklassen.

Det är en gammal beprövad metod att som TH/PR/AJ först måla upp en vrångbild av motståndarens idéer för att sedan argumentera mot den. Likväl håller den inte för två artiklar.

PR/AJ skriver att de håller med om vår karaktäristik av arbetarklassen som potentiellt revolutionär. Det vore glädjande, men vi tillåter oss att tvivla, och vi kan definitivt inte inse att det framgår av TH/PRs första artikel. I den står det nämligen följande:

– Om det på denna nivå (den ekonomiska) inte finns något konkret att ta på som pekar på revolutionära inneboende egenskaper, finns inte heller skäl att kalla klassen revolutionär.

– Trots detta försätter kommunister att resonera som om klassintresset var en latent egenskap som bara måste ’förlösas’, och detta antas i allmänhet ske genom en social kris av något slag. Nåväl, erkänner då alla att arbetarklassen inte är en revolutionär klass under kapitalismens normala skeden, men att den blir det bara i en revolutionär situation? Om så vore kunde diskussionen kanske bli mera fruktbar. Men vi tror inte ett sådant resonemang slagit rot.

– Arbetarklassen blir enligt vår mening aldrig medvetet revolutionär, den kommer att göra revolution därför att dess reformistiska medvetande och intresse kräver så. (vår kurs.)

Kan man verkligen av dessa rader dra slutsatsen att ni är ense med vår beskrivning av arbetarklassen som potentiellt revolutionär? Nej, kamrater, det kan man inte. När vi talar om klassen som potentiellt revolutionär gör vi ju det bl.a. utifrån dess ställning i produktionssättet, utifrån det faktum att arbetarklassen som klass är bärare av ett nytt produktionssätt! Ni kan möjligen tro det genom att återigen lägga er egen analys i andras ord. Och ni gör det utan sinne för den logiska stringens ni efterlyser hos andra. Enligt er är ”arbetarklassen potentiellt revolutionär i så måtto som dess egenskaper gör det möjligt att, men inte nödvändigt, agera revolutionärt under mycket bestämda betingelser. Dessa är avhängiga en kombination av specifika objektiva och subjektiva faktorer. Vi återkommer till detta nedan”, (sid 36)

Tyvärr återkommer ni aldrig till dessa specifika objektiva och subjektiva faktorer och därmed en diskussion om arbetarklassen i den förrevolutionära och revolutionära krisen. Vi vågar dock påstå att vad som skiljer oss åt i den nyss citerade meningen är er tolkning av ordet ”agera”. Den slutsatsen drar vi av er beskrivning av den rev. situationen i TH/PRs första artikel. Ty enligt er förhåller det sig ju så att arbetarklassen som klass aldrig blir revolutionär, däremot kan den förmås att agera revolutionärt – dvs omedvetet. I TH/PRs artikel kan vi således läsa:

– Majoriteten av arbetarklassen kommer i bästa fall att i en revolutionär situation att ha en socialistisk reformistisk medvetenhet. Har den det kommer revolutionen att hänga på det subjektiva momentet, det vill säga på partiets förmåga att genom kampen för konkreta reformkrav föra klassens massa i konfrontation med kapitalismen, så att revolutionen följer som en logisk reform, som en nödvändighet för att förverkliga de reformistiska målsättningarna ”(sid 50).

Det subjektiva revolutionära momentet är reducerat till det revolutionära partiet. Detta leder till en konspirativ syn på förhållandet mellan partiet och massan av arbetare, vilket vi påpekat tidigare. För oss innebär arbetarklassens revolutionära potential inte bara att den kan agera revolutionärt utan också att detta agerande kan komma att motsvaras av en medvetenhet om vad man gör. Vi diskuterade utifrån historiska erfarenheter vad arbetarklassen är förmögen till, till och med utan ett organiserat ingripande från ett revolutionärt parti. Och vi slog fast att det subjektiva momentet i en revolution är hur partiet får med sig arbetarklassen i en medveten omstörtning av samhället. Vi anser att det är aktörerna som är medvetna om vad som händer – inte några sufflörer bakom ryggen på en omedveten arbetarklass, som TH/PR/AJ försöker göra gällande.

Låt oss slutligen bara påpeka en sak vad gäller TH/PR/AJs logiska akrobatik. Som vi sett målar de upp en mekanisk bild av hur marxismen analyserar förhållandet mellan ekonomisk organisation och medvetande. De slår sedan, med rätta, ned på en dylik mekanisk bild. När de sedan ska framställa sin egen teori hänfaller de emellertid åt en likartad determinism om än med lite annorlunda innehåll.

Enligt deras teorier kommer nämligen arbetarklassen att kunna agera revolutionärt utan att vara medveten om det. Ja, revolutionen kommer att tvingas fram som en nödvändig fortsättning, som en logisk slutpunkt på den inomkapitalistiska politik som spontant och med nödvändighet föds i massornas medvetande.

Hur var det nu ni sa? Jo, att ”objektivt kan endast det vara som är skiljt från människors vilja, som finns inbyggt i en av viljan oberoende process”.

Stämmer inte det ganska bra på er beskrivning av den revolutionära processen? Kommer inte de breda massorna att vara omedvetet revolutionära? Kommer de inte bara att följa den väg som den spontana kampen med naturnödvändighet (eller kanske med hjälp av det lilla elitpartiet) stakar ut? Kommer inte arbetarklassen, enligt er, att göra revolution utan att den egentligen vill det? Ja, förhåller det sig egentligen inte så, att arbetarklassen enligt er revolutionsteori är objektivt revolutionär just i den bemärkelse som både ni och vi hävdar att den inte är det? Och kommer slutligen inte, enligt er revolutionssyn, den proletära revolutionen att uppvisa en slående likhet med de borgerliga revolutioner ni hävdar den så markant skiljer sig ifrån? För det fanns väl åtminstone en minoritet som var medveten om det revolutionära i den borgerliga samhällsomvandlingen?

För vår del håller vi nog fast vid våra ursprungliga ståndpunkter: att den socialistiska revolutionen kräver revolutionärt medvetna aktörer samt att det är fullt möjligt att en majoritet av arbetarklassen både kan handla och tänka revolutionärt!

Reformismen uppstår inte spontant hos arbetarklassen

Samma mekaniska synsätt går igen när kamraterna diskuterar reformismen, dess relation till de arbetande massorna och samhällets ekonomiska struktur. För TH/PR/ AJ är reformismen något som spontant uppkommer ur den inomkapitalistiska kampen. Reformismen har alltid funnits som ”en beståndsdel hos arbetarklassen” per definition. Det är arbetarklassens bas som påverkat sin ledning till att upprätta reformistiska partier. Samma enkla synsätt som TH/PR/AJ först tillskriver ”den dogmatiska marxismen” vad gäller förhållandet mellan ekonomi och revolutionärt medvetande, tillämpar de själva på förhållandet mellan ekonomi och reformistiskt medvetande. Vi tror inte på så mekaniska analyser vare sig det gäller ett revolutionärt eller reformistiskt medvetande. Vi ska här inte gå in närmare på denna diskussion utan hänvisar till G-I J.s/TG.-s kritik i Fl nr 2/77 av Kenth-Äke Anderssons broschyr om socialdemokratins barndom, en broschyr som kamraterna i denna fråga uppenbarligen är djupt influerade av.

I korthet anser vi emellertid att reformismen är en politisk ideologi som inte kan förklaras som ett spontant fenomen hos arbetarklassen, även om det finns många faktorer i det kapitalistiska samhället som underlättar för reformismen att slå rot hos arbetarklassen. (Se därom bl.a. KÅA:s artikel ’den röda rosetten’, Fl 4/73). Vi framförde denna uppfattning i vår förra artikel. Kamraterna svarar nu:

– När vi hävdar att arbetarklassen under kapitalismen utvecklar ett reformistiskt medvetande bemöts det från flera håll (också av GK/G-IJ) med påståendet att reformismen innebär en statsuppfattning som arbetarklassen inte spontant kan skaffa sig. Detta är klassisk dogmatism.

– Reformism är ur varje synvinkel en ideologi eller praktisk politik som har som kännetecken tron på en gradvis snarare än en revolutionär övergång till socialismen. Om arbetarna inte reflekterar över staten, men ändå entusiastiskt eller ej, ansluter sig till tanken på ett socialistiskt samhälle uppnått på reformistisk väg, är det därför ur analytisk och praktisk synpunkt riktig att kalla deras ideologi reformistisk!” (sid 35)

Det ligger mycket sanning i det senare stycket. Men det saknas också en del. Visst är tron på en gradvis övergång till socialismen ett avgörande kännetecken på reformismen. Men vad döljer sig bakom den tron om inte en bestämd syn på statsapparaten? Visst är det sant att arbetare utan att närmare reflektera över statens karaktär ansluter sig till tron på en reformistisk väg till socialismen. Vi har heller inget emot att kalla deras ideologi för reformistisk. Men detta bevisar ju inte såvitt vi kan förstå, att arbetarklassen spontant och av nödvändighet blir reformistisk och ingenting annat än reformistisk. (Hur var det med tron på kausala resonemang?) Det är just det som är poängen. Vi vill hävda att reformismens dominans inte är naturnödvändig, ej heller spontan utan resultatet av en konkret och sammansatt historisk process, där både den ekonomiska, sociala, politiska och ideologiska nivån i samhället haft betydelse, (se TG/GlJs artikel i Fl nr 2/77). Detta innebär också att den reformistiska ideologin kan ta sig olika former, att den kan vara mer eller mindre övertänkt och utvecklad i olika skikt i samhället och vid olika tidpunkter i samhällets utveckling. Just därför att vi anser att reformismen inte alstras spontant ur samhällets ekonomiska krafter kan vi särskilja olika grader av reformistiskt medvetande inom arbetarklassen. Just därför kan vi anse att stora skikt inom arbetarklassen måste betecknas som anhängare av reformismen utan att för den skull kunna hålla långa utläggningar om reformismens syn på statsapparaten. En utvecklad politisk teori genomtränger inte samhällets alla skikt med samma kraft och samma stringens, just därför att den inte är ett rent spontant fenomen.

Allt det föregående är viktigt eftersom det bestämmer vad vi anser vara möjligt att uppnå med en revolutionär politik i förhållande till arbetarklassen. För TH/PR/AJ är gränsen given: vi kommer inte att kunna vinna över arbetarklassen till en medveten revolutionär ståndpunkt, på sin höjd kan vi förmå den att agera revolutionärt därför att dess reformistiska intresse tvingar den till det.

– Vi måste utveckla medvetenheten till vad som är möjligt, inte vad som vore önskvärt, skriver kamraterna.

Självklart skall vi utveckla till vad som är möjligt. Frågan är vad som är möjligt. Vi har förmätenheten att tro att det önskvärda är det nödvändiga . . . och möjliga!

Man kan fråga sig varför kamraterna resonerar på det sätt de gör. Vi tror att vi gav svaret i vår förra artikel när vi skrev att de ”arbetat med en mycket mekanisk analys där politiken haft en undanskymd plats.” (sid 30 Fl nr 1/77) De strävar efter att upprätta (eller förkasta) mycket schematiska förenklade sammanhang utan vederbörlig hänsyn till politiska och ideologiska krafter i samhället.

Därför blir också deras resonemang oftast abstrakt. Varför tar exempelvis kamraterna inte upp vår beskrivning av arbetarklassens kamp under detta sekels revolutionära kriser? När de någon gång försöker empiriskt belägga sina politiska slutsatser gör de det ganska godtyckligt. En av deras teser är således att en revolutionär politik omöjligen kan slå rot hos en majoritet av arbetarklassen. Sambandet mellan å ena sidan det kapitalistiska samhällets struktur och arbetarklassens ställning i detta och reformismen å den andra, är enligt PR/AJ så stark att inte ens en svår ekonomisk och social kris kan försätta mer än en minoritet i verklig gungning. Detta är den relation, menar de, som förklarar att ”reformismens grepp bevarats i de kapitalistiska monopolen – även under svår kris.” Och de fortsätter:

– Socialdemokratins relation till arbetarklassen består i dess totala dominans. Kommunistiska partier erövrar de stora massorna i takt med sin socialdemokratisering. Kommunisterna vinner de perifera grupperna, delar av de arbetslösa, det vill säga dem som står mest i utkanten av produktionssättet – men som utgör en klar minoritet av arbetarklassen, (sid 36)

Denna tes är fullt logisk utifrån vad kamraterna tidigare hävdat ifråga om relationen mellan arbetarklassen och reformismen. De försöker belägga den historiskt genom att hänvisa till tyska kommunistpartiet (KPD) i slutet av 20-talet och början av 30-talet:

– Trots massiv kris och arbetslöshet, lyckades kommunisterna inte vinna ett enda fackförbund. Men bland de arbetslösa och bland de utslagna mellanskikten, där delade man inflytande med nazisterna. I produktionen dominerade socialdemokratin, i dess utkant ’revolutionärer’ (ty så uppfattades även nationalsocialisterna), (sid 36).

Det är helt riktigt att KPDs medlemsbas i slutet av 20-talet och början av trettiotalet till mycket stor del bestod av arbetslösa och att partiet inte vann ett enda fackförbund. Men varför kamrater – ni som vurmar så för ”tron på kausala resonemang” -förhöll det sig på det sättet? Är detta faktum ett bevis på arbetarklassens spontana reformism?

Nej, det är det inte. Låt oss tränga in lite grann bakom siffrorna så ska vi finna en politisk förklaring till KPDs tragiska utveckling och att flera av de påståenden som PR/AJ gör i citaten ovan är direkt felaktiga.

KPD och den tyska arbetarklassen

Kamraterna menar att det tyska kommunistpartiets historia bevisar att deras teser är riktiga. För överskådlighetens skull sammanfattar vi deras teser:

• Arbetarklassen är spontant reformistisk
• Revolutionärerna kan därför inte vinna en majoritet av arbetarklassen
• Revolutionärernas inflytande bland arbetarklassen är hänvisade till perifera grupper, till dem som står i utkanten av produktionssättet – exempelvis de arbetslösa och utslagna mellanskikt.

Låt oss pröva dessa teser mot det tyska kommunistpartiets historia under 20-talet och början av 30-talet!

Vi är helt överens om att KPD åren 1929-33 hade sitt absolut största inflytande bland arbetare som gick utan jobb. 1930 var exempelvis 40 procent av medlemmarna arbetslösa. 1932 hade siffran stigit till 80 procent! (l) En majoritet av de arbetare som var organiserade i KPDs röda fackföreningar var arbetslösa. Vi är också överens om att KPDs inflytande vid denna tid i fackföreningarna var obetydligt. Vid samma tidpunkt var exempelvis endast 10 procent av KPDs medlemmar organiserade i ADGB – dvs dåvarande motsvarigheten till LO. (2)

Vi är däremot inte överens om att KPDs inflytande skulle vara speciellt stort bland mellanskikten och att de i det hänseendet hade samma rekryteringsbas som nazisterna. Alla undersökningar vi känner till om nazisternas rekrytering visar istället att det fanns en ganska skarp gräns mellan de som röstade på NSDAP (Hitlers parti) och de som röstade på de traditionella arbetarpartierna. Varken KPD eller SPD tappade exempelvis mer än marginella röster till Hitler. NSDAPs frammarsch skedde istället på bekostnad av andra borgerliga partier. KPD å sin sida vann röster från socialdemokratin. (3) Detta är bara ett påpekande i förbifarten.

Vad vi kraftigast vänder oss emot är kamraternas påstående, att det faktum att KPD åren 1929-33 till största delen organiserade arbetslösa skulle vara ett bevis på de ovan redovisade teserna. De frågar sig nämligen aldrig varför det förhöll sig så än mindre om det alltid förhållit sig så! Vi vill påstå att denna utveckling framför allt berodde på den politiska kurs som kommunistpartiet slog in på i slutet av tjugotalet. Dessutom måste vi hålla i minnet att arbetslösheten var mycket stor i Tyskland vid denna tid och att den arbetslöse per definition inte befinner sig i utkanten av arbetarklassen.

Andelen arbetslösa var under hela tjugotalet visserligen större hos kommunistpartiet än hos socialdemokraterna men att påstå alt KPD organiserade perifera grupper i utkanten av produktionen vore rent lögnaktigt. Det finns flera undersökningar om den sociala strukturen bland de båda stora tyska arbetarpartierna som visar detta. (4)

För det första måste vi påpeka att KPD efter samgående med USPD 1920 var ett verkligt massparti. Medlemsantalet uppvisade dock stora fluktuationer – bl.a. beroende på periodvis illegalitet och den politiska kurs som partiet bedrev. Som mest samlade man närmare 400 000 medlemmar som lägst strax under 100 000. Vilka arbetare rekryterade man då?

1927 var knappt 70 procent av partiets medlemmar industriarbetare. Av dessa tillhörde majoriteten gruppen kvalificerade arbetare. (5) I sin undersökning om socialdemokratins utveckling under Weimarrepubliken redovisar Richard Hunt i vilka områden KPD resp SPD hade sina starkaste fästen. Han utgår från valresultaten 1924, 1928 och 1932. Han granskar resultaten i fyra regioner med avseende på om det är katolskt eller protestantiskt område och om det är land eller stad. Vad gäller det urbana och katolska området Köln-Aachen konstaterar han att KPD såväl 1924 som 1932 fick fler röster än SPD. Och han fortsätter:

– Detta var inte något isolerat fenomen; i alla industriregioner längs Rhen och i Ruhr samt i det katolska övre Schlesien uppvisade KPD liknande siffror vid de radikala valen.(6) Ja, det förhöll sig faktiskt så att KPDs starkaste fästen var de viktigaste industriområdena i Tyskland. Hermann Weber konstaterar i sin digra undersökning om KPD under Weimarrepubliken:

– KPDs valhögborgar var tätt befolkade industriområden (mellantyskland, Rhein-Ruhr, Berlin och Hamburg) och det var också där som KPD-organisationerna blomstrade. (7)

I flera av dessa områden var man till och med starkare än socialdemokratin!

– I områden som Berlin, Halle-Merseburg, Niederrhein och Ruhr sprang KPD vid valen förbi socialdemokraterna. (8)

Tyder detta på att partiet vid denna tidpunkt befann sig i utkanten av produktionssättet?

Knappast. Vid denna tid hade man också ett betydande inflytande i flera viktiga fackföreningar – speciellt i de tungt industrialiserade områdena. Bland Berlins metallarbetare var exempelvis KPDs inflytande mycket starkt. (Vi hoppas vi är eniga om att dessa inte räknas till de perifera grupperna i samhället)

Under det dubbla trycket av den ekonomiska krisen 1929-33 och KPDs vansinniga ’tredje-periodenpolitik’ ändrade sig denna bild mycket snabbt. KPDs sociala bas förändrade sig som vi tidigare visat. Deras inflytande i fackföreningarna decimerades.

Det främsta kännetecknet för tredje-periodenpolitiken är dess syn på socialdemokratin som jämställdes med fascismen. På det fackliga planet uttrycks denna politik i en ultra-sekteristisk hållning gentemot de existerande fackföreningarna. Enligt Kominterns och KPDs analyser’ så fanns ”de mest efterblivna och mest reaktionära delarna av arbetarklassen . . . organiserade i de reformistiska fackföreningarna.” \” De mest klassmedvetna och kampvilliga arbetarna, hävdade man, var oorganiserade och arbetslösa.

Det var denna politiska inriktning i kombination med den ekonomiska krisen som gjorde att KPD i början av trettiotalet förvandlades till ett parti utanför den egentliga produktionen, och inte några allmänna lagar som PR/AJ försöker göra gällande. Utvecklingen kan studeras mycket konkret i de fackföreningar som KPD tidigare hade ett avgörande inflytande, exempelvis bland Berlins metallarbetare men också vid stora och viktiga industrier som Opel, Leunawerk och Ullstein. (10)

Vad hade hänt om tyska kommunistpartiet hade fört en korrekt enhetstaktik gentemot socialdemokratin; om det hade arbetat inom de existerande fackföreningarna? Historievetenskapen är ju inte laborativ men vi skulle nog ändå våga hävda att chanserna att nå majoritetsinflytande över arbetarklassen i hela Tyskland hade varit mycket, mycket stor. Ty vi menar, i motsats till PR/AJ, att det långtifrån är omöjligt att beröva reformisterna deras majoritetsinflytande inom arbetarklassen. Vi kan då, i motsats till PR/AJ, stödja oss på det tyska kommunistpartiets 20-talshistoria.

För att bevisa sina teser om KPD hänvisar PR/AJ till Borkenaus bok ’World Communism’. Den innehåller också en hel del lärorikt om bl.a. tredje-perioden och kommunistpartiernas sociala sammansättning. Om kamraterna hade bläddrat tillbaka ca 100 sidor i Borkenaus bok hade de emellertid också hittat en beskrivning av den revolutionära krisen i Tyskland 1923. Denna kris utvecklade sig i spåren av den galopperande inflationen, den ekonomiska politik som högerministären under Cunos ledning förde och den franska ockupationen av Ruhrområdet. Flera stora strejker svepte över Tyskland. Från och med slutet av 1922 skedde en massflykt från socialdemokratin över till KPD. Vid en omröstning bland Berlins metallarbetare i juli 1923 erhöll exempelvis KPD 54 000 röster och SPD 22 000 röster. Så gott som alla historiker är eniga om att KPD under denna kris hade ett betydligt större stöd inom arbetarklassen än socialdemokratin. Arthur Rosenberg konstaterar exempelvis i sin ’Geschichte der Weimarer Republik’ att ”det kan inte råda något tvivel om att KPD under 1923 var starkare bland det tyska proletariatet än SPD.” (1!) Flechtheim konstaterar samma sak i sin ’KPD in der Weimarer Republik’, O 2) likaså Weber i ’Die Stalinisierung der KPD in der Weimarer Republik’. (13) Ja, till och med Borkenau, vars bok PR/AJ, hänvisar till, håller med om detta. (14)

Sammanfattningsvis måste vi således konstatera att KPDs historia under 20-talet och trettiotalet inte är något bevis för PR/AJs teser. De lyckas få det att framstå så, endast genom att behandla historiska fakta lösryckt från sitt sammanhang och genom att förtiga hela den föregående utvecklingen. Vi har länge i den tyska arbetarklassens och den tyska arbetarrörelsens historia sett ett stöd för möjligheten att vinna arbetarklassen för en revolutionär politik, samtidigt som dess historia visar på många av de problem som är förenade med detta. PR/AJs senaste artikel har inte givit oss någon anledning att skifta ståndpunkt.

Nej! En del av deras påståenden är ju till och med rent nonsens. Hur kan man exempelvis hävda att kommunister bara brukar vinna de arbetare ”som står mest i utkanten av produktionsprocessen”? Vi har redan sett att det inte är sant vad gäller det ”tydligaste” exemplet – KPD. Lika osant är det vad gäller några ’mindre tydliga exempel’.

David Lane konstaterar exempelvis i sin undersökning om förhållandet mellan mensjeviker och bolsjeviker att bolsjevikerna hade betydligt fler arbetarmedlemmar. (l5) Den revolutionära opposition som växte fram mot reformismen i det italienska Socialistpartiet efter första världskriget föddes i det mest industrialiserade området i hela Italien: kring Turin. Det var själva kärnan av den italienska arbetarklassen som stod i spetsen för de revolutionära striderna 1919-20 och som senare kom att bilda stommen i kommunistpartiet. Hur förklarar kamraterna utvecklingen inom den norska arbetarrörelsen under de första årtiondena av 1900-talet, då en majoritet av arbetarklassen anslöt sig (visserligen kollektivt) till ett parti som i sin tur var anslutet till Komintern? (Även om vi givetvis är medvetna om de centristiska inslagen i Det Norske Arbeiderpartiets politik).

Inte heller utvecklingen i dagens Europa vederlägger vår tes om att det är möjligt att nå en majoritet av arbetarklassen med en revolutionär politik, även om en revolutionär kris ännu inte ägt rum som skulle kunna förverkliga dessa möjligheter. Hur förklarar exempelvis kamraterna att partierna till vänster om kommunistpartiet i över ett år haft majoritet i arbetarkommissionerna i Baskien? Pekar inte det på att det är möjligt att nå en majoritet av den spanska arbetarklassen med en revolutionär politik när man redan idag har vunnit viktiga delar av dess kärna? Ty det förhåller sig ju faktiskt så att dessa delar av Spanien också är de där den tunga, högt utvecklade industrin är belägen!

Vid kommunvalen i Frankrike detta år erhöll vänstern i genomsnitt 6,8 procent av rösterna. I utpräglade arbetarstäder låg siffran i vissa fall över 11 procent. I utpräglade arbetarområden var den ännu högre. Det är en liten minoritet av arbetarklassen. Men det visar ändå att det går att utmana reformisterna just på det sätt och med den politik som PR/AJ hävdar att det inte går! Ja, om revolutionärerna lyckas samla tio procent av arbetarna bakom sin politik i parlamentariska val innan en revolutionär process sätter igång är chanserna stora att de relativt snabbt kan mångdubbla sitt inflytande!

Låt oss slutligen nämna ytterligare ett exempel. Vid ett fyllnadsval nyligen till det engelska parlamentet erövrade revolutionärernas kandidat över 20 procent av rösterna i ett utpräglat arbetarområde!

Nej till lunginflammation via förkylning!

– De strider vi står inför idag gäller inte kapitalism eller socialism, utan olika kapitalistiska utvecklingsvägar. Vi kan naturligtvis avfärda olika alternativ som ’lika kapitalistiska’, och som stolta ’trotskister’, raka i ryggen och utan darr på stämman hävda vår rätt att ’inte välja mellan förkylning eller lunginflammation.’ Då utesluter vi oss själva som framtida alternativ. Arbetare och tjänstemän kan inte ta den på allvar som inte mer vårdar vare sig sin egen eller massornas hälsa.

– Istället är det kommunisternas självklara plikt (och borde vara deras spontana önskan) att aktivt verka för en utveckling av kapitalismen i linje med vad vi i den förra artikeln betecknade som kollektivkapitalism. Alternativet till denna utveckling (och för närvarande det starkare alternativet, vilket KAF inte bidragit till att förhindra) är den Friedmanska lösningen som förespråkas av reaktionärerna, kapitalisterna och deras organisationer (exvis Tories i Storbritannien, CSU i Västtyskland, arbetsgivarföreningarna i nästan alla västländer) och som innebär marknadens ohämmade spel, radikala lönesänkningar och profitkvotökningar, optimal arbetslöshet osv. Eftersom även den reaktionära lösningen är mycket tillfällig, samtidigt som den innebär ett kraftigt nederlag för arbetarrörelsen kommer den att åtföljas av (eller sammanfalla med) öppen terrordiktatur. Ska vi då inte välja mellan förkylning och lunginflammation?

Citaten är från PR/AJs senaste artikel. Vi måste säga att vi är djupt oense med detta perspektiv, även att vi erkänner att resonemanget är en logisk slutsats av den syn på arbetarklassen och reformismen TH/PR/AJ hyser. Detta påpekade vi också i vår första artikel när vi skrev att den logiska slutpunkten för kamraternas ”nya form av taktiskt tänkande” är ett ”fullständigt knäfall för reformismen.”

Vi är oense med kamraterna bl.a. därför att vi inte tror att det de benämner kollektivkapitalism existerar som en möjlig lösning på kapitalismens nuvarande kris. TH/PR/AJ framställer förslaget om löntagarfonderna som ett stort och viktigt steg på vägen mot vad de benämner kollektivkapitalism – dvs det alternativ för den framtida utvecklingen i Europa de anser vara det enda realistiska. Denna lösning innebär att kapitalismens nuvarande krissituation -med dess strukturellt sjunkande profitkvot, höga arbetslöshet, massiva inflation, ökade internationella konkurrens och överproduktion – skall hävas genom att kapitalismen övergår i ett nytt stadium som kännetecknas av:

– Att statsapparaten och de fackliga organisationerna får ett ökat inflytande över produktionens inriktning samtidigt som kapitalismens grundläggande drag bibehålles, dvs marknadsekonomin skall fortsätta att härska, (vår understrykning)

Det kollektiva inflytandet, säger de, kommer att möjliggöra en ökad planering inom ramen för en kapitalistisk marknadsekonomi. Skadliga investeringar kan undvikas liksom en alltför stor lagerbildning. Kreditgivningen till och investeringssatsningar inom olika branscher kan avvägas på ett optimalt sätt (dvs inom kapitalismens ramar). På så sätt kan kollektivkapitalismen, enligt TH/PR/AJ häva de svårigheter kapitalismen står inför idag.

Även om vi kan hålla med om att ett ökat statligt inflytande och engagemang är fullt möjligt i svensk ekonomi de närmaste åren, liksom samordnad planering inom hela branscher, så löser det definitivt inte kapitalismens svårigheter – än mindre de problem arbetarklassen står inför.

Kamraternas resonemang, om vi håller oss till den ekonomiska nivån, bortser nästan helt ifrån att kapitalismen är ett internationellt system. De problem den ställts inför vid den senaste världsomfattande recessionen är klassiska: överproduktion och sjunkande profitkvot. Den svenska ekonomin har, även om det skett lite senare och ännu så länge i mindre omfattning än andra länder, dragits in i den strukturella kris kapitalismen idag befinner sig i. De avgörande sektorerna av svensk ekonomi är uppbyggda på export och beroende av avsättningsmöjligheterna på den internationella marknaden. Enbart detta faktum medför att kamraternas rent utopiskt konstruerade modell, inte kan lösa kapitalismens nuvarande problem på annat sätt än vad kapitalisterna försöker göra idag: genom strukturrationaliseringar och löneattacker på arbetarklassen för att hamna i bättre konkurrensläge i den hårda internationella konkurrensen.

Kamraterna framställer det som att kapitalismen skulle kunna fungera om man bättre planerade investeringarna; om man hade lite mera överblick över hela ekonomin. Vi vill först påpeka att en verklig planering inte är möjlig i en ekonomi där marknadskrafterna skall fortsätta att härska. För det andra är det inte där skon klämmer på kapitalisterna. PR/AJ konstaterar ju själva att ”vi kan av detta preliminärt dra slutsatsen att den sjunkande profitkvoten sannolikt inte har primära produktionsorsaker, utan hänger samman med realiseringen av det producerade värdet”, (sid 40) Då vill vi fråga dem hur deras kollektivkapitalistiska modell kommer att underlätta för den svenska exportindustrin att realisera (dvs få avsättning för) det producerade värdet och därigenom höja investeringarna och produktionen? Då marknadsekonomin skall härska kan det väl inte ske på annat sätt? Skadliga lagerinvesteringar/bildningar skall ju undvikas, enligt AJ/PR.

– Nej kamrater, förhåller det sig inte på det sättet att kapitalisterna nu som så många gånger tidigare försöker lösa sina krisproblem genom att attackera arbetarklassens reallöner. Ty även om det inte är den primära orsaken till profitkvotens fall så är det ett förbaskat bra sätt för kapitalisterna att höja den på. Och genom att höja den kan man komma i ett bättre konkurrensförhållande och eventuellt öka sina avsättningar, dvs realisera sina producerade värden. Och endast när man lyckats lösa båda dessa problem – höjd profitkvot och säkrade avsättningsmöjligheter – kommer man vara benägen att investera som förr. Sådan är marknadsekonomins lagar.

Det är också på det sättet som borgarklassen runt om i Europa försöker lösa sina problem. TH/PR/AJ försöker framställa utvecklingen i Europa som om den i grunden gick mot kollektivkapitalistiska lösningar och att de svenska socialdemokraternas förslag om löntagarfonder bara är framsynta förslag som i olika tappningar kommer att omsättas i andra länder. Troligen ser de i de olika förslag som de sydeuropeiska kommunistpartierna idag för fram för att ”renovera” sina länders ekonomier tendenser till detta. Och vi antar att de förespråkar ett lika fullt och fast stöd till PCEs, PCFs, PCIs politik som de förespråkar till löntagarfonderna?

När AJ/PR målar upp alternativet till den utveckling de förespråkar skriver de att detta är ”den Friedmanska lösningen” som innebär radikala reallönesänkningar, profitkvothöjningar och optimal arbetslöshet. Denna lösning förespråkas av reaktionärerna i olika länder: i England av Tories, i Västtyskland av CSU osv. Mot denna lösning står alltså den kollektivkapitalistiska som idag bärs fram av socialdemokratin och eurokommunismen, allt enligt AJ/PRs resonemang.

Vi måste först återupprepa vår fråga: hur är en stabilisering av kapitalismen i världsmåttstock möjlig utan just dessa reaktionära attacker på arbetarklassen? Kamraternas påståenden i den senaste artikeln bevisar definitivt inte hur deras modell skall lösa problemen med den sjunkande profitkvoten och svårigheterna att realisera det producerade (mer)värdet.

Bortsett från denna fråga så är väl ändå deras bild en skönmålning av verkligheten. Ty inte är det väl enbart reaktionärerna – dvs kapitalisterna och yttersta högern -som förespråkar reallönesänkningar. Detta är ju innebörden i den konkreta politik som socialdemokraterna och eurokommunisterna bedriver runt om i Europa! Ar det så förtvivlat svårt att se att de organisationer, som enligt TH/PR/AJ skall bära fram den kollektivkapitalistiska modellen som alternativ till de reaktionära lösningarna, idag är den mest effektiva länken för Europas borgarklass för att förmedla just de reaktionära lösningarna till arbetarklassen! Och detta av den anledningen att de verkliga reaktionärerna idag inte är tillräckligt starka för att själva och till fullo genomdriva sina lösningar. En konkret genomgång av utvecklingen i några europeiska länder borde vara nog för att bevisa detta.
Låt oss börja med Västtyskland i vilket land det enligt kamraterna är CSU (dvs högerflygeln av CDU) som står för de reaktionära lösningarna. Vi håller självfallet med om att Frans Josef Strauss politik är betydligt mer reaktionär än Helmuth Schmidts. Men den grundläggande skillnad som TH/PR/AJ målar upp vad gäller den ekonomiska politiken mellan CSU och SPD finns faktiskt inte. Ty vem är det, om inte de regerande socialdemokraterna som gått i spetsen för reformstopp, reallönesänkningar, profitkvothöjningar och optimal arbetslöshet?

Genom sina ”löneriktlinjer” och ”orienteringsramar” har regeringarna Brandt och Schmidt hållit tillbaka de västtyska arbetarnas löneökningar. De har proklamerat och genomfört ett nära nog totalt reformstopp. Den ekonomiska politiken har påskyndat en traditionell rengöringsprocess inom näringslivet. För borgarklassen har detta resulterat i att den tidigare sjunkande profitkvoten av allt att döma nu börjat vända uppåt igen. Vad denna ekonomiska politik betytt för arbetarklassen kan bäst redovisas i följande siffror:

Sedan hösten 1973 har 30 000 företag slagit igen. Under ett enda år, 1976, skedde 400 företagssammanslagningar mellan storföretag. För arbetarklassen har detta betytt att 1,3 miljoner arbetstillfällen försvunnit.

• Mellan 1974 och 1976 låg arbetslösheten kring l miljon arbetslösa. Idag är den närmare 1,5 miljoner!
• Trots denna massiva minskning av antalet sysselsatta har den reala bruttonationalprodukten stigit alla år utom 1975.
• De tre senaste åren har arbetarklassens reallöner sjunkit.

Genom att öka produktiviteten och hålla lönerna nere har kapitalisterna således i Västtyskland, med socialdemokratins stöd, lyckats omfördela mervärdet till sin fördel! Detta är det verkliga innehållet i Brandts och Schmidts politik! (16)

Vi ska inte trötta läsarna med samma siffergenomgång för alla europeiska länder där socialdemokraterna sitter vid rodret. Det torde vara välbekant att deras ekonomiska politik har samma arbetarfientliga innehåll antingen den heter ’Direkte Aktion’ som i Västtyskland, ’Förlikningsöverenskommelser’ som i Danmark eller ’Social contract’ som i England.

För oss är det en gåta hur kamrater som säger sig stå på den revolutionära marxismens grund kan föreslå ett stöd till en sådan politik!

Saken är inte bättre om vi granskar den politik som de stora eurokommunistiska partierna står för idag.

Dessa partier har en retorik som klart skiljer dem från SPD i Västtyskland. Enrico Berlinguer predikar inte lika öppet som Helmut Schmidt kapitalets ekonomiska filosofi. PCI döljer sin politik i tal om ’renovera’ det italienska samhället. Liksom PR/AJ/TH säger sig det italienska kommunistpartiet stå för en politik som ska förvandla den krisdrabbade kapitalismen till en modern, rationell och dynamisk kapitalism. Också för PCI är metoden en ”ekonomisk planering” inom kapitalismens ramar. Men vad går denna planering ut på egentligen? Kan den lösa problemet med profiterna för borgarklassen på annat sätt än Helmut Schmidt? Uppenbarligen inte! Berlinguer sammanfattade själv vad det hela rör sig om när han sade:

– De gamla härskande klasserna och de gamla politikerna är inte längre förmögna att påtvinga arbetarklassen uppoffringar; idag måste de be oss att göra det, och de frågar oss . . . (17)

Kapitalisterna, reaktionärerna frågar och PCI – det parti som enligt TH/PR/AJ ska bära fram alternativet – bugar och svarar ja på alltihop! Sådan är verkligheten i Italien. I tyst eller öppet samförstånd med Kristdemokraterna och Andreotti totar man sedan ihop den ena undantagsplanen efter den andra. Undantagsplaner som undantagslöst har betytt höjda skatter och avgifter samtidigt som lönerna frusits! (18)

Det är bara fullt logiskt att det andra stora Eurokommunistiska partiet – PCE, det spanska kommunistpartiet, för några dagar sedan undertecknade ett liknande ekonomiskt åtstramningspaket.
Utifrån dessa exempel borde det stå klart att den trend som gör sig gällande i dagens Västeuropa inte är några försök a la kamraternas kollektivkapitalism utan gamla hederligt beprövade metoder, oavsett om det är reaktionärerna eller de framsynta socialdemokraterna som sitter vid regeringsmakten. Orsaken till detta är nog så enkel som att det är de gamla beprövade metoderna och inte kollektivkapitalism en, som är lösningen på den kris kapitalismen idag befinner sig i …

Därför är de alternativ som TH/PR/AJ sätter upp och bjuder oss välja mellan falska. Valet står inte mellan kollektivkapitalism och Friedmanska lösningar. Reformisterna försöker få oss att tro det för att kunna trumfa igenom sina lösningar. Men dessa lösningar är också den europeiska borgarklassens. Ja, vi kan säga att det är det enda sätt på vilket de idag kan attackera arbetarklassen, att förändra styrkeförhållandena till sin förmån och på så sätt bereda vägen för mer definitiva attacker i morgon. Berlinguer har helt rätt när han konstaterar att de ber oss (dvs PCI) att göra • vad de idag inte själva kan göra.

Det alternativ TH/PR/AJ, liksom det alternativ Berlinguer ställer upp är därför inget alternativ till kapitalisternas politik utan det första steget på vägen mot stora och avgörande nederlag för arbetarklassen. Valet står därför inte mellan förkylning och lunginflammation. Ty den förkylning som PR/TH/AJ ordinerar är början till en livshotande lunginflammation!

Arbetare och tjänstemän kommer inte ta den på allvar som inte mer vårdar vare sig sin egen eller massornas hälsa!

Att vi vägrar att välja mellan Friedmanska lösningar och kollektivkapitalism innebär nu inte som kamraterna försöker göra gällande att ”vi utesluter oss själva som framtida alternativ.” Vår närhet till verkligheten, för att citera PR/AJ, förbjuder oss att hysa sådan pessimism. Vi är därmed inne på den andra av de två frågor som PR/AJ pekade på som centrala för debatten: nämligen bedömningen av de kommande årens utveckling i Europa och möjligheterna till revolutionära genombrott i ett flertal länder.

II.

I sin senaste artikel skriver kamraterna:

– Tror man på snara revolutionära genombrott och en fortsatt tillväxt av det antikapitalistiska ’massavantgardet’ är det inte lika självklart att stödja en enhetlig arbetarrörelse som visserligen är reformistisk men utgör det enda realistiska alternativet idag till den borgerliga offensivens utveckling på bredden och djupet.

– Vi bedömer en internationell socialistisk revolution som mycket osannolik under de närmaste tio åren, utvecklingen i Spanien, Italien, Frankrike osv. kan i bästa fall föra vänsterreformister till makten, och dessa kan i vissa fall ge konkreta om än tillfälliga lösningar på flera av kapitalismens viktigaste problem idag. (Sid 35)

Mot dessa påståenden vill vi hävda dels att det inte existerar några reformistiska realistiska alternativ till den borgerliga offensivens utveckling dels att förutsättningarna för revolutionära genombrott i Europa är större än på mycket länge i historien. Vi vill inte spekulera om sådana genombrott kommer att kunna ske denna sidan nyåret 1987 eller ej. Vi håller det dock för högst troligt att förrevolutionära och revolutionära strider kommer att äga rum i södra Europa under den närmaste tioårsperioden. När vi hävdar att förutsättningarna för segerrika revolutioner är större än på mycket länge grundar vi detta på såväl objektiva som subjektiva faktorer hos den europeiska arbetarklassen. Vi ska nedan diskutera båda dessa saker.

I vår första artikel skrev vi att kapitalismen i arbetarklassen har skapat sin egen dödgrävare och att kapitalismens utveckling har en klar tendens att stärka arbetarklassens objektiva styrka. AJ/PR försöker gendriva vår tes. De skriver:

– Vulgärmarxismen (som aldrig konkretiserar sina slutsatser) överdriver kraftigt den koncentrerande effekt kapitalismens utveckling haft på arbetarklassen.

De exemplifierar sedan med arbetarklassens utveckling i Sverige från slutet av 1800-talet fram till mitten av 1960-talet. De finner då att antalet arbetare per arbetsplats under 100 år blott ökat med tolv – från 50 till 62 – och att den andel arbetare som återfinns i företag med mer än tusen anställda mellan 1913 och 1965 ökat med drygt tio procent – från 8,2 procent till 17,1 procent. Därmed anser de sig ha bevisat att ”de traditionella och delvis vulgärmarxistiska teserna om arbetarklassen inte håller i jämförelse med verkligheten och inte heller är relevanta i problemställningen är ”arbetarklassen objektivt revolutionär”.

Innan vi går vidare måste vi här göra ett påpekande om AJ/PRs argumentationsteknik. I vår artikel konstaterade vi ”att genom sin storlek och genom sin nyckelroll i produktionsprocessen äger den som den enda klassen i det utvecklade kapitalistiska samhället den sociala kraft som krävs för att krossa kapitalismen. Och vad mera är: genom de lagar som styr det kapitalistiska samhällets utveckling förstärks också arbetarklassens sociala kraft.”

AJ/PRs motargument är att ”vulgärmarxisterna” starkt överdriver den koncentrerande effekt kapitalismen har på arbetarklassen. Begreppet ”vulgärmarxism” återkommer vid flera tillfällen i deras artiklar. Vi får emellertid sällan reda på vad/vilka de syftar på. Ibland får vi uppfattningen att det mest refererar till författarnas egen föreställning om marxismen. Och vad menar de konkret att vulgärmarxisterna påstår i fråga om arbetarklassens koncentration när ’de starkt överdriver’ ? Det får vi aldrig veta.

Måhända syftar denna gång ”vulgärmarxismen” på den uppfattning om marxismen som brukar föras till torgs i borgerliga hand- och skolböcker; en uppfattning som revisionismen också gjort till sin för att bekvämt kunna avfärda marxismen. Edvard Bernstein hävdade exempelvis på sin tid att det var ett avgörande kännetecken hos marxismen att den trodde på en ständigt fortlöpande och oavbruten koncentrationsprocess av industrin och därmed av arbetarklassen. Att småföretagens andel höll sig nära nog konstant eller minskade mycket lite blev för honom ett argument mot marxismen.

Om det är på denna uppfattning kamraterna syftar när de talar om vulgärmarxism är vi naturligtvis helt överens. Vi har aldrig påstått något sådant. På denna punkt, som på många andra, håller vi oss till de s.k. klassiska marxisterna och inte de klassiska förvrängarna! Och bland de förra kommer inte PR/AJ att hitta något stöd för dylika vulgärmarxistiska teser – om de nu händelsevis hade trott det. Rosa Luxemburg, Bernsteins vassaste opponent, konstaterar exempelvis i sin bok ’Sociala reformer eller revolution’:

– Också här är (Bernstein) ett offer för sina egna missförstånd. Det vore verkligen att uppfatta storindustrins utveckling alldeles felaktigt, om man väntade sig, att de medelstora företagen stegvis skulle försvinna från skådeplatsen, (1)

När kamraterna därför konstaterar att de mindre företagen har bibehållit sina positioner mellan 1913 och 1965 så vederlägger de Bernsteins gamla uppfattning om marxismens syn på denna företeelse. Det kan nog vara på sin plats att påpeka.

Vad gäller kamraternas slutsatser av de siffror de presenterar vill vi i övrigt göra följande kommentarer:

• Att de valt ett land (Sverige) där industrikoncentrationen till följd av bl.a. den sena industrialiseringen, var ganska stor redan från början. För att få fram mer bärkraftiga siffror borde man undersöka ett större område.
• Att de siffror de redovisar trots detta som de själva påpekar uppvisar en betydande ökning i den största gruppen – dvs företag med mer än tusen anställda.
• Att man inte kan mäta koncentrationens effekter på arbetarklassens objektiva styrka på ett enkelt numeriskt sätt. En ökad koncentration av arbetarklassen ger större effekter på arbetarklassens sociala styrka än de numeriska förhållandena mellan små och stora företag visar, därför att de stora företagen har en större betydelse i samhället än de små.

• Att PR/AJ bara redovisar siffror för arbetarklassens förändring vad gäller små och stora företag men inte behandlar den förändring av samhällets klasstruktur som ägt rum under samma period.
• Hade man gjort en sådan redovisning hade man funnit att småborgerligheten starkt decimerats samtidigt som andelen lönearbetare stigit. (2) Denna kvantitativa tillväxt nämnde vi också som en del av den process som stärker arbetarklassens sociala styrka.
• Vi vill slutligen påpeka att när vi talar om arbetarklassen är vi inte bundna av den mycket snäva definition av arbetare som PR/AJ gör när de till denna kategori endast räknar den manuellt arbetande delen av mervärdesproducenterna. Varken arbetets karaktär som manuellt eller icke-manuellt eller dess funktion som mervärdesproducerande eller ej har något att göra med den marxska definitionen av begreppet arbetarklass. Till arbetarklassen räknar vi de som står under ständigt tvång att sälja sin egen arbetskraft. Denna definition innebär självfallet inte att vi anser den utveckling som ägt rum med ett starkt växande tjänstemannaskikt som oväsentligt – långt därifrån. Men vår definition ställer den utvecklingen i något annorlunda ljus. Där kamraterna AJ/PR ser en klar nedgång kan vi peka på en uppgång av arbetarklassens storlek; där de endast ser ökad heterogenitet kan vi dessutom peka på homogeniserande drag!

Om vi går utanför Sveriges gränser och ser på det hela i ett europeiskt perspektiv blir detta än mer tydligt. I Europeisk skala menar vi att det förhåller sig som så att den dominerande trenden sedan andra världskriget har varit en homogenisering av proletariatet. Orsaken till detta är helt enkelt den forcerade industrialiseringen i flera av Europas länder och landsdelar. Denna industrialisering har till största delen skett inom metallindustrin och därmed medfört en relativt minskad betydelse för exempelvis gruv- och textilindustrin. Framför allt har det emellertid medfört en oerhörd social omvandling av vissa länder i Europa och ett stärkande av arbetarklassen som objektiv klass! På den organisatoriska nivån har denna process också stärkt arbetarklassen. Vi kan se det i en ökad tillströmning till fackföreningarna. I Frankrike är idag exempelvis 80 procent av metallarbetarna fackligt organiserade. Antalet länder med en facklig organisationsgrad på över 60 procent har ökat markant. I flera länder har denna utveckling också lagt den sociala grunden till den kampberedskap och politisering vi idag kan bevittna hos dessa länders arbetarklass!

Ett av de länder i vilket vi konkret kan studera denna process är Spanien. Låt oss först med några siffror peka på den sociala omvandlingen under efterkrigstiden i Spanien. (3)

Mellan 1950 och 1970 minskade andelen jordbrukare av Spaniens förvärvsarbetare från 48,6% till 29,1%. Av den totala befolkningen minskade andelen jordbrukare från 17% 1960 till 5% 1975. Samtidigt som antalet jordbrukare minskade steg antalet lönearbetare och industriarbetare. Närmare 70 procent av den aktiva befolkningen räknas idag till kategorin löneanställda. Av dessa ca 9 miljoner löneanställda är ca 60 procent, dvs drygt 5 miljoner industriarbetare. Det betyder att det i dagens Spanien finns mer än fem gånger så många industriarbetare som vid tidpunkten för den spanska revolutionen på 30-talet! Inom tjänstesektorn finns ca 4 miljoner löneanställda och inom jordbruket ca l miljon.

Sammanfattningsvis innebär detta att kapitalismens utveckling under tiden efter andra världskriget kraftigt har stärkt den spanska arbetarklassens sociala styrka!

Det är nödvändigt att ha denna forcerade sociala omvandling av Spanien i minnet för att förstå vad som skett/sker i detta land sedan mitten av sextiotalet. Hundratusentals och åter hundratusentals unga människor har under Francotiden ryckts upp från sin gamla sociala miljö och slussats in i kapitalets verkliga grottekvarnar; i stora och moderna industrianläggningar runt om i Spanien. Bland denna arbetarklass har det utvecklats en kampberedskap och aktivitet vars jämförelse Europa inte upplevt på många decennier, ja troligen inte sedan tiden efter första världskriget. Denna unga och stridbara arbetarklass har samtidigt haft förmånen och förmågan att tillägna sig de mest avancerade dragen i sina klassbröders och klassystrars kamp i andra europeiska länder under efterkrigstiden; erfarenheterna från maj 68 i Frankrike och händelserna i Italien 1969. Det är kombinationen av samtliga dessa faktorer – den forcerade industrialiseringen, stridbarheten och den höga kvalitén på kampens organisering – som lagt grunden till ett revolutionärt massavantgarde bland den spanska arbetarklassen idag.

I kampsituation efter kampsituation, i generalstrejk efter generalstrejk har detta massavantgarde bevisat sin existens och sin förmåga att dra med sig en stor del av den spanska arbetarklassen i en öppen kamp. Det är detta massavantgarde och denna arbetarklass som alltsedan Francos död effektivt har punkterat varje försök av regimen att hälla tillbaka masskampen eller att påtvinga massorna sina reaktionära ekonomiska paket. Det finns inget som tyder på att denna förmåga till öppen och välorganiserad kamp minskat sedan valen till Cortes i juli. I flera stora industristäder har hundratusentals människor demonstrerat och/eller strejkat mot regeringens ekonomiska politik. I denna kamp har det mönster från förrevolutionära situationer vi diskuterade i vår första artikel givit sig till känna gång på gång: en arbetardemokratisk organisering av fabrikskommittéer, bostadskommittéer, lokala rådskommittéer osv. I flera strejker och från många fabrikskommittéer reses krav på nationaliseringar under arbetarkontroll och liknande krav.

Vi har tidigare påpekat, och beklagat, att PR/AJ i sitt svar på våra första artiklar inte diskuterar hur kampen och arbetarklassens medvetenhet utvecklats under tidigare revolutionära och förrevolutionära stridigheter detta decennium. Hade de tagit upp den diskussionen och dessutom granskat de senaste årens utveckling i Spanien hade de kanske kommit till en annan slutsats än den att det inte finns något verkligt alternativ till den av spanska kommunistpartiet förordade strategin.
Den som granskar den sociala och politiska innebörden i de spanska arbetarmassornas kamp och jämför detta med den politik de stora arbetarpartierna representerar kan inte undgå att se spänningen dem emellan. Där kommunistpartiet och socialistpartiet predikat återhållsamhet och kompromisser med borgarklassen har arbetarklassen i praktiken kört över de stora arbetarpartierna! Det är masskampen – inte borgarnas eller PCEs och PSOEs manipulationer – som drivit fram den demokratisering som ägt rum i Spanien.

Det vore enkelt att av det föregående dra slutsatsen att dessa partier i framtiden mycket snabbt kommer att överflyglas av massorna. Det vore emellertid en förhastad slutsats. Och vi måste medge att FIs förenade sekretariat vid Francoregimens fall drog en slutsats som låg bra nära denna .(4) Det vore förhastat, ty vi måste se att det föreligger inte bara en enorm spänning mellan å ena sidan PSOEs och PCEs politik och å andra sidan innehållet i arbetarmassornas kamp och deras medvetenhet.

En stor del av den spanska arbetarklassen har, även om den deltar i en öppen masskamp till och med mot dessa partiers direktiv, politiskt förtroende för de reformistiska arbetarpartierna. Detta kan lätt avläsas av valresultatet i juli detta år, där PSOE fick knappt trettio och PCE knappt tio procent av rösterna.

Denna eftersläpning av det politiska medvetandet i förhållande till massornas eget handlande är ett fenomen som uppträtt vid varje jämförbar historisk process. Den djupare anledningen till detta ligger just i de faktorer vi diskuterade i vår första artikel om varför arbetarklassen inte ständigt är medvetet revolutionär. I ett historiskt perspektiv är det också nödvändigt att påpeka att dessa faktorer, som binder arbetarklassen vid en tro på den borgerliga demokratins institutioner och funktionssätt, verkat starkare i Västeuropa än de gjorde exvis i Ryssland vid tiden för oktoberrevolutionen. (5) r)e( ar troligen också så att de verkar starkare i dagens Västeuropa än 1919 års Västeuropa eller till och med trettiotalets. I de flesta länder till följd av reformisternas mycket långa och starka dominans över arbetarklassen ibland i kombination med en försvagning av den kommunistiska traditionen som i Västtyskland; i andra länder som en följd av den socialdemokratisering som skett av de kommunistiska partierna. I länder som Portugal och Spanien som i decennier inte upplevt borgerlig demokrati föder detta faktum en (nyvunnen) tro på den borgerliga demokratins institutioner.

Den slutsats vi måste dra av detta är att det i dagens Västeuropa är svårare för massorna att bryta igenom den borgerliga ideologins (och reformismens) hegemoni än det var både i Ryssland 1917 och vid tidigare revolutionära processer i Västeuropa och att det kräver en längre tids skolning i den revolutionära processen. (6)

Men vad som inte förändrat sig är det mål som massornas medvetande måste nå fram till för att en segerrik revolution ska vara möjlig: nödvändigheten av att bryta med den gamla statsapparaten, den historiskt förverkade borgerliga demokratin, till förmån för den proletära statsapparaten, den proletära demokratin.

Vi måste omedelbart tillägga att vi inte menar att det är nödvändigt med några fulländade arbetardemokratiska organ eller med en viss på förhand bestämd uppbyggnad av dessa; ej heller ett medvetande hos massorna som på liknande sätt kan pressas in i en på förhand uppgjord detaljmall. Som alltid kommer verkligheten att bli mer myllrande än vad teorin kan åskådliggöra. Att inte inse detta vore att på förhand försätta sig i ett sekteristiskt förhållningssätt till massornas kamp – ett misstag som stora delar av den portugisiska vänstern gjorde 1974-75. Vad vi diskuterar är den grundläggande inriktningen, det avgörande brottet med olika varianter av reformistisk strategi, som kommer att vara nödvändigt. Det innebär att vi bestämt avvisar tron på ett ”demokratiskt brott” inom den existerande statsapparaten som en möjlig väg till statsapparaten och att vi avvisar tron på att en slutlig sammanstötning (i en eller annan form) kan undvikas mellan de två makter som kommer att konstituera dubbelmakten i samhället.

Denna vår utgångspunkt, som hänger nära samman med vårt fördömande av TH/PR/ AJs tro på olika reformistiska projekt som löntagarfonder och PCI ”renoveringsprojekt” som möjliga projekt för att rädda kapitalismen, avsätter spår i den revolutionära strategi och taktik vi förespråkar.
I den process som idag utvecklas i Spanien är revolutionärernas huvuduppgift, inte att ge politiskt stöd till de projekt som PCE eller PSOE försöker genomföra utan att tvärtom motarbeta dessa projekt genom att outtröttligt försöka utveckla arbetarklassens enhet och organisering i den kamp som faktiskt förs. Det betyder att i den spänning som finns mellan den verkliga innebörden i massornas kamp och deras politiska förtroende för reformistiska projekt är var huvuduppgift att utveckla den förra, inte att politiskt stödja den senare.

En annan och vidare fråga är vad detta innebär och hur detta ska göras konkret? Innebär det att våra spanska kamrater idag som huvudparollen för sitt arbete ska resa paroller som ”Nej till reformisternas projekt – utveckla och centralisera arbetarråden – ned med borgarstaten”?
Nej, vi föreslår inte något sådant. Det är inte heller så våra kamrater i LCR idag agerar. Att på detta sätt ställa arbetarklassens enhet och självständiga organisering i motsättning till PCEs och PSOEs politik vore att blunda för den spänning som existerar mellan massornas kamp och deras förtroende tor dessa partier, dvs blunda för det faktum att majoriteten av den spanska arbetarklassen fortfarande har illusioner om PSOE och PCE.

AJ/PR konstaterar i sin artikel att massorna själva, genom sin praktik, måste erfara att de reformistiska partiernas politik inte är tillräcklig för att genomföra socialismen, innan de är beredda att pröva vårt alternativ. Vi håller med om detta – men inte om den slutsats som AJ/PR drar av sitt påstående: nämligen att detta innebär att vi måste politiskt stödja de projekt som de reformistiska partierna föreslår. En sådan strategi/taktik innebär att ensidigt ta fasta på den ena sidan i den spänning mellan massornas kamp och medvetande, vi flera gånger påpekat. Istället för att hjälpa massorna till att inse att det krävs något kvalitativt annat kommer den strategin/ taktiken att bidra till att avväpna massorna inför det ögonblick då reformisternas projekt visar sig otillräckligt, ja kontrarevolutionärt! I det avseendet finns det ingen skillnad mellan ett helhjärtat stöd till det spanska kommunistpartiets flörtande med Suares, till det italienska kommunistpartiets ”historiska kompromiss”, till vänsterunionens projekt i Frankrike och det helhjärtade stöd som vissa grupper gav Allendes reformprojekt i Chile. Bakom kröken ser den vägen inte mycket annorlunda ut i Europa än den gjorde i Latinamerika.

Vi menar att det, utöver ett ständigt dogmatiskt rop på den perfekta arbetarstaten eller ett helhjärtat stöd till reformisternas projekt, finns ett tredje förhållningssätt. Ett förhållningssätt som förenar den grundläggande inriktning för revolutionärerna vi tidigare skisserat med en verkningsfull taktik gentemot reformisterna och de av dem behärskade massorna; en taktik som tar hänsyn till just spänningen mellan massornas kamp och deras medvetande.

Den taktiken innebär att i den kamp som idag förekommer resa krav som konkret svarar mot massornas behov, och samtidigt förenar och organiserar dem i denna kamp. Mot reformisternas politik som innebär ett stöd åt Moncloa-pakten ställer våra kamrater i LCR kravet på ett oavvisligt försvar av arbetarnas köpkraft och övriga omedelbara behov. De föreslår organiserad kamp för dessa krav genom att ta hänsyn både till de möjligheter till basorganisering som finns och massornas illusioner om de stora arbetarpartierna. Så här skriver de i ett uttalande strax efter Moncloapakten:

. Det behövs en enhetsplattform för kampen, som innehåller klara mål som svarar mot vad arbetarklassen önskar sig, som svarar mot vad den önskar vinna, och inte mot vad UCD och storkapitalet önskar påtvinga oss.

– Ett arbetarblock måste bildas i Cortes (spanska parlamentet) för att bekämpa alla politiska och konstitutionella projekt från bourgeoisins sida, för att kräva en folkomröstning om regeringens form samt inom denna ram och tillsammans med alla arbetarorganisationer och folkorganisationer kräva en republik. Det måste kräva erkännandet i konstitutionen av nationernas självbestämmanderätt, regionernas rätt till autonomi . . . det måste kräva det juridiska och konstitutionella upplösandet av alla repressiva organ och statsapparatens utrensning på alla nivåer.

– Ett förenat, samordnande organ måste bildas av alla fackföreningsfederationerna för att stimulera diskussionerna i alla fabriker och alla andra platser om hur Moncloapakten ska bekämpas. Kampdagar måste organiseras med kvinnoorganisationer, ungdomsorganisationer, kvartersföreningar och arbetarpartierna. Dessa måste mynna ut i en nationell kampdag. Valen till fabriksråden måste försiggå på basis av öppna listor med proportionell representation av alla strömningar inom arbetarrörelsen. Dessa råd måste samordnas sinsemellan och länkas till fackföreningsfederationerna.

– Vi måste kräva att de kommunala valen hålls före den 15 december och vi måste upprätta enade kontrollkommissioner i alla kommuner. Vi måste kämpa för en arbetarmajoritet i dessa val och för det ändamålet formera en enad arbetarklasslista kring ett program i arbetarnas intresse.

– LCR förnyar sin appell till militanter i PSOE och PCE: kräv att era ledare bryter med Moncloapakten och påtar sig sina ansvarigheter i det gemensamma organiserandet av kampen mot denna pakt.

– I vår strävan efter att stärka enheten och kampberedskapen bland arbetarna i den politiska och sociala kamp som nu tonar fram kommer vi att bemöda oss om att övertyga arbetarklassen att för att lösa problemen i samhället måste arbetarna kämpa för makten, och kräver att de partier för vilka majoriteten av arbetarna nu har förtroende, PSOE och PCE, bildar en regering som baserar sig på arbetarnas och folkets mobilisering och tillfredsställer arbetarnas krav. (7)

Det är uppenbart att denna politik som LCR bedriver i allra högsta grad tar hänsyn till massornas nuvarande medvetande, deras förtroende för PSOE och PCE, utan att för den skull ge ett vittens politiskt stöd till dessa partiers reformistiska projekt men också utan att ge upp den grundläggande inriktningen på att försöka utveckla arbetarklassens enhet och proletära organisering i kampen – dvs en inriktning som utmanar reformisternas projekt och bidrar till att öka förståelsen hos massorna för nödvändigheten att bryta med dessa projekt.

Vi har gjort den här utvikningen om LCRs taktik idag för att visa att den stelbenthet som AJ/PR/TH tillskriver KAFs och Fjärde Internationalens syn på strategi och taktik inte på något sätt stämmer med verkligheten. Vi ska villigt erkänna att varken Internationalen i sin helhet eller någon enskild sektion – inklusive den spanska – under hela den period av skärpta sociala strider som kännetecknat den europeiska klasskampen under slutet av 60-talet och under 70-talet har haft en väl utarbetad syn i dessa frågor. Men Fjärde Internationalen förkroppsligar både en grundläggande förståelse för skeendet i en revolutionär process och de viktigaste elementen i en enhetstaktik gentemot massan av arbetarna. Allt detta var en del av det teoretiska arv som Fjärde Internationalen under decennier fört vidare från Lenin och Tredje Internationalens första år.

Vi vet idag att det inte räcker att upprepa gamla sanningar och analyser om ryska revolutionen, 20-talets enhetsfrontstaktik eller orsakerna till nederlagen på 30-talet. De revolutioner som Europa idag går havande med kommer inte att vara enkla blåkopior av Lenins, Trotskijs och de ryska massornas revolution för exakt 60 år sedan. Den europeiska revolutionen kommer i en mening att vara mer svårgenomförbar, den kommer att kräva mer – både av massorna och deras ledare. Den som har följt den internationella teoretiska debatten om dessa problem eller studerat Fjärde Internationalens politiska utveckling i sin helhet eller i enskilda länder kan också konstatera att Internationalen varit förmögen att fördjupa förståelsen av de processer som Europa står inför och utveckla sina teorier och sin praktik.

Rosa Luxemburg, som ägde en djup förståelse för dynamiken i en revolutionär process, skrev en gång ”att revolutionens naturlag kräver ett snabbt avgörande: antingen körs lokomotivet för full ånga uppför den historiska backen till dess högsta höjd eller också rullar det av sin egen tyngd tillbaka i sin utgångsställning och dem, som med sina svaga krafter vill hålla sig kvar på halva vägen, hjälplöst med sig i avgrunden.” (8)

Den bilden gäller – mutatis mutandis – också dagens revolutionära strider i Europa. Det är längre till den historiska backens högsta höjd och dess morfologi liknar mer de svenska fjällens än de polska karpaternas: Innan den sista branta stigningen upp till toppen kommer lokomotivet att passera flera krön men också flera svackor. En tillfällig motgång har inte styrkan att dra ned det till utgångsläget – bara till den bakomliggande svackan. Lokomotivet har förändrats; dess kraftpotential har ökat och det drivs med en mer utvecklad teknik.

– Men när den sista stigningen nalkas, när den högsta höjden börjar skymta kommer det inte heller den här gången att finnas någon annan återvändo än den som leder ner till backens fot. Då är en avgörande kraftmätning oundviklig, lokomotivet måste gå för full fart, eller för att överge bildspråket: proletariatets kamp måste leda fram till en dubbelmaktssituation och en avgörande strid med kapitalets makter. Därför är den taktik AJ/PR/TH föreslår livsfarlig.

De mindre backkrön, de mindre kraftmätningar, som finns på vägen dit måste utnyttjas som en träning för att kunna nå toppen. Det är därför vi insisterar på att den grundläggande inriktningen på vår revolutionära strategi måste vara arbetarklassens enhet och självständiga organisering. Utvecklingen i Spanien ger oss gott hopp om att det är en framkomlig väg – att den europeiska revolutionen är möjlig.

Taktiken gentemot socialdemokratin

Vad har denna diskussion om utvecklingen i Spanien och den europeiska revolutionen för relevans för Sverige och värt förhållningssätt till socialdemokratin och löntagarfonderna? En hel del.
Vi menar att samma grundläggande villkor gäller för den svenska revolutionen som den europeiska. Vi tror inte det är möjligt med någon socialistisk samhällsomvandling i Sverige utan föregående perioder av dubbelmaktssituationer – om än det är mycket möjligt att dessa kommer att ta sig mer deformerade former än kanske i något annat land i Europa.

När TH/AJ/PR diskuterar taktiken gentemot socialdemokratin tar de inte alls hänsyn till detta. Ja, de diskuterar överhuvudtaget den revolutionära processen mycket knapphändigt. Istället tar de på ett ensidigt sätt sin utgångspunkt i arbetarklassens nuvarande medvetenhetsnivå – dvs dess nästan totala uppknytning till socialdemokratin. Det är då inte underligt att de hamnar i en opportunistisk taktik gentemot SAP.

En revolutionär strategi och taktik måste ta hänsyn till bl.a. båda dessa faktorer. Den revolutionära politiken måste formas med hänsyn såväl till de nuvarande omständigheterna inom klassen som de krav som den framtida revolutionära processen ställer på den. På den taktiska nivån är det med dessa utgångspunkter fullt möjligt att finna ett svar, som ligger bortom TH/AJ/PRs opportunism men hitom den förstelnade och dogmatiska propagandism de tillskriver oss.

Vårt nej till löntagarfonderna utgår från en grundläggande uppfattning att en revolutionär organisation aldrig tjänar på att försöka lura arbetarklassen. Vi tror nämligen inte att det slag av reformer som löntagarfonderna tillhör gynnar kampen för socialismen – än mindre att de skulle kunna leda oss dit. Men ett nej till löntagarfonderna innebär inte att vi saknar ett taktiskt förhållningssätt gentemot socialdemokratin, bara att våra utgångspunkter för denna taktik är annorlunda än TH/AJ/PRs: dels kravet på att taktiken ska vara sammanbunden med den ovan skisserade strategiska inriktningen, dels den nuvarande ekonomiska krisen och massornas direkta upplevelser av denna, inklusive deras tro på socialdemokratin.

– Vi hävdade redan i vår förra artikel, att den svenska arbetarklassen i den nuvarande ekonomiska krisen inte kommer att låta sig ’stillas’ med löntagarfonder och tal om, att den om några decennier kommer att stå som ägare till de krisdrabbade industrierna. Däremot menar vi att det är fullt möjligt att börja förankra delar av, det enligt TH/ PR ’föråldrade’, övergångsprogrammet – speciellt den viktiga frågan om arbetarkontrollen. Vi har i våra tidigare artiklar behandlat frågan om arbetarkontrollens centrala betydelse för en revolutionär strategi, och upprepar därför inte detta här. Men både till sitt politiska innehåll och till de kampformer den fordrar och stimulerar utgör den en mäktig hävstång i kampen för socialismen.

Att idag försöka förankra ett med arbetarkontrollen förknippat perspektiv bland ett växande skikt av lönearbetare – att efter förmåga bidra till att skola ett revolutionärt arbetaravantgarde – det är Kommunistiska Arbetarförbundets viktigaste uppgift. Det är det bästa sätt vi kan bidra till att borgaroffensiven slås tillbaka och en bättre grund läggs för framtida strider.

– Den objektiva ekonomiska och sociala utvecklingen gör idag detta perspektiv alltmer möjligt att förverkliga. Men vi kommer bara att lyckas om vi förmår utarbeta en korrekt taktik gentemot socialdemokratin och de av reformismen dominerade arbetarna. Vad vi förespråkar är givetvis inte en abstrakt propaganda eller agitation för arbetarkontrollen i allmänhet eller några andra slogans från 1938 års övergångsprogram. Nej, vi måste kunna ange konkreta alternativ för vilka krav och på vilket sätt kampen idag skall föras. Och vi får ’inte rygga tillbaka för’ att försöka förankra detta alternativ bland massorna genom att av dess organisationer och ledningar kräva att de tar upp kampen för detta alternativ.

På den nivån och i den omfattning det idag är möjligt för oss, med våra begränsade styrkor, försöker vi på detta sätt bygga upp och stärka enheten i kampen mot borgaroffensiven och för de viktigaste klasskraven.

Och det konkreta alternativ vi lägger fram det kan inte heta ’ett odelat stöd till löntagarfonderna’. Låt oss ta ett konkret exempel: stålkrisen. Vad ska vi enligt TH/ PR/AJ erbjuda för svar till de arbetare som på Domnarvet och andra stålindustrier idag hotas att mista sina jobb? Att vi ska ta kamp för att löntagarfonderna genomförs så snabbt som möjligt, ty då kommer vi snart att stå som ägare till hela skiten? Det vore naturligtvis absurt. Och vi tror nog att kamraterna håller med oss om det. Det löser ju inte ett enda av de omedelbara problem som landets stålverksarbetare står inför idag! Vårt svar, vårt alternativ, måste uppenbarligen ligga på en helt annan nivå. Det måste vara betydligt mera handfasta och konkreta kamp krav! Vad gäller ägandet tar vi kamp för att hela stålindustrin ska konfiskeras – dvs förstatligas utan ett öres ersättning till kapitalisterna. Vi tar vidare kamp för att fackföreningarna skall få kontroll och vetorätt över en rad centrala områden som t.ex. avskedanden och framtida investeringar. I det perspektivet reser vi kraven att ingen skall avskedas utan att det tillgängliga arbetet skall fördelas lika mellan alla arbetare samt att de fackliga organisationerna skall utarbeta en plan för fortsatt och samhällsnyttig produktion.

Vi förknippar inte detta perspektiv med krav på de socialdemokratiska arbetarna att de skall lämna sina organisationer, utan med krav på att de ska ta upp detta perspektiv inom sina organisationer och våra gemensamma fackföreningar. Något annat vore lönlöst, ty de socialdemokratiska massorna kommer inte att överge sitt parti och sina ledare utan att först givits tillfälle att pröva dem i kampen. Vi måste bidra till att den prövningen äger rum. Det är rätt. Men inte genom att uppträda som illusionister och hävda att löntagarfonder, eller någon annan av socialdemokratins idag praktiserade politik, leder ut ur den ekonomiska krisen!

Löntagarfonderna och lönerna

TH/PR/AJ hävdade i sin första artikel att förslaget om löntagarfonder är löne- och kapitalbildningsneutralt, dvs att det inte har någon effekt på lönenivån och kapitalbildningen. Vi tog upp resonemanget om framför allt lönerna och hävdade att kamraterna glömt att ta hänsyn till förslagets lönepolitiska effekter.

När kamraterna skrev att lönerna primärt bestäms av marknaden instämde vi, men påpekade att de bland de sekundära faktorerna bl.a. inte tagit upp de fackliga organisationernas lönepolitik, samt vilken effekt förslaget om löntagarfonder skulle ha på denna. I sitt svar i Fl nr 1/77 försöker AJ/PR vifta bort vårt argument med följande mening: ”I själva verket visar påståendet att GK/GIJ inte vet vad marknad innebär i vårt resonemang.” (sid 39) I det följande stycket inkluderar de sedan i princip allting i ’sitt’ resonemang om marknaden, inklusive solidarisk lönepolitik och
statlig inkomstpolitik. Tacka tusan för att marknaden då bestämmer lönerna – inte bara primärt, utan helt och hållet.

Om vi tidigare hade känt till detta hade vi naturligtvis inte vinklat vår argumentering utifrån det ’primära’ och ’sekundära’. Men vi är faktiskt inga tankeläsare och inte heller visste vi att det var nödvändigt att plöja igenom Eliassons avhandling om ’profits and wage determinations’ för att röna ut vad kamraterna menar med ’marknaden i vid mening’. Vi tog helt enkelt för givet att det räckte att läsa deras egen definition:

”Att de ramar som sätts för lönens storlek primärt är avhängiga dels profitutvecklingen, dels arbetslöshetsgraden, det vill säga den är konjunkturberoende och primärt bestämd av marknaden i vid mening.”

Hur skulle någon kunna veta att kamraterna, med en tråd lika osynlig som den skräddarna använde till kejsarens nya kläder, vävt in fackföreningarnas lönepolitik i sin bestämning av ’marknaden i vid mening’?

Ja, hur skulle man kunna ana det när exempelvis en sådan sak som inflationen inte räknades in i marknaden. Den ovan citerade meningen fortsätter nämligen:
Dessutom påverkas löner klart av inflationen”. (vår kurs.)

Nog om detta. Ty det är ju i sammanhanget en sekundär sak om man räknar in de fackliga organisationernas lönepolitik i marknaden eller ej. Det viktiga är om man relaterar LOs förslag om löntagarfonder till denna lönepolitik! Det var det vi gjorde. Vi vet naturligtvis mycket väl att det inte står i Meidners förslag att ett införande av löntagarfonder kommer att leda till en ännu mer defensiv och avrustad lönepolitik än vad som idag är fallet. Vi stred inte om ordalydelsen i Meidners eller LOs förslag. Vi diskuterade löntagarfonder och lönebildning utifrån en analys av ett fondsystems politiska effekter på fackföreningsrörelsen. Att man då inte bara kan utgå från vad LO-ledningen försöker påskina tog vi för självklart. Det är därför poänglöst när PR/ AJ i sin senaste artikel blott och bart upprepar sitt påstående att ”i de hittillsvarande strukturförslagen finns ingenting som tyder på planer att omedelbart kontrollera lönebildningen,” så länge de inte diskuterar fondförslagets klavbindande effekter på fackföreningsrörelsen.

Sedan både vi och PR/AJ skrev de förra artiklarna har emellertid debatten om löntagarfonderna rullat vidare inom bl.a. SAP och fackföreningsrörelsen. Bland de frågor som tagits upp är också fonderna och lönebildningen. Vad har då hänt? Jo, både socialdemokratiska partiet och LO-ledningen har uttalat dragit den slutsats vi tidigare hävdade att de i praktiken skulle göra: dvs de har tagit fondsystemet som intäkt för att i framtiden hålla tillbaka lönerna! Aftonbladet formulerade i en ledare saken på följande sätt:

– Eftersom vi i Sverige i stor enighet valt att leva över våra tillgångar under en tid för att undvika arbetslöshet, måste nu framtida konsumtionsökningar hållas tillbaka till förmån för investeringar.

– Det skulle kunna ske genom att företagens vinster ökas och de privata kapitalägarna står för framtidsplanering och tar förmögenhetsökningarna som uppstår. Detta är ett fördelningspolitiskt och ur demokratisk synvinkel oacceptabelt alternativ.

– Den andra vägen är att löntagarna, som avstår löneutrymme till investeringar, själva är med och bestämmer över kapitalets användning. Det är den väg som leder till trygga jobb och ekonomisk demokrati.

– De löntagarfonder arbetarrörelsen kan samlas kring kommer således att byggas upp av både vinstavsättningar och löneavsättningar. (9)

Så var det med löntagarfonderna och lönerna. Att det inte fanns svart på vitt i förslaget till LO-kongressen är en annan sak.

Å jämlik å ja, å mäkta å ja…

I vår förra artikel gjorde vi en skiss över Meidnerfondernas uppkomst och omvandling. Genom en jämförelse med utvecklingen i Västtyskland och andra länder hävdade vi att tanken på ett fondsystem från början hängde intimt samman med 60-talets goda år och de s.k. övervinsterna, samt den solidariska lönepolitikens misslyckande. Att dessa tankar också låg bakom de första förslagen, exempelvis i Metalls motion till 1966 års LO-kongress eller i Geijers lönepolitiska rapport till 1971 års LO-kongress, är uppenbart.

Vi hävdade att perspektivet därefter, under inflytande av de ekonomiska lågkonjunkturerna, förskjutits alltmer mot ’maktfrågan’. Vi menade också att det var fackföreningsbyråkratin som var mest aktiv bakom denna tyngdpunktsförskjutning, och att den inte alls sågs med så blida ögon av topparna i partiapparaten.

…å vart tog de vägen?

Vi konstaterar slutligen att partiet efter valnederlaget i september 1976 omedelbart började övertala LO-ledningen om en reträtt i ’maktfrågan’ – en reträtt som vi sedan sett upprullad under 1977.
I den djupa strukturkris som under året ’drabbat’ flera industribranscher har SAP och LO-ledningen funnit en reträttväg på vilken de kan behålla åtminstone en del av det tidigare skenet: från att betona maktaspekten har löntagarfonderna gått in i ytterligare ett skede där nödvändigheten av riskvilligt kapital till industrin ställs i främsta ledet. I ett brev till partiets och LOs medlemmar skriver Sten Andersson och Rune Molin:

– De av LO-kongressen antagna målen för löntagarfonderna ligger fast. Därtill kommer att man i LO och partiets arbetsgrupp kommit fram till att industriinvesteringarna måste öka och att detta bör ske genom kollektiv kapitalbildning inom ramen för löntagarfondsystemet. (10)

Visst känns det igen! Gammal traditionell socialdemokratisk politik där en del av arbetarklassens löner skall slussas över till kapitalisterna för att hålla profitjakten igång. Det är bara i sin ordning att denna ’nya’ tyngdpunktsförskjutning går hand i hand med ett öppet erkännande av att löntagarfonderna skall byggas upp just på bekostnad av arbetarklassens sjunkande reallöner. Det är också helt i sin ordning att man lägger ut ideologiska dimridåer om att ’denna uppoffring’ kommer att leda till mera makt och bättre tider framöver. Så lät det också, fast i en annan tonart, när AP-fonderna en gång i tiden introducerades. Ja, melodin känns till och med igen
från det århundrade då en viss Eduard Bernstein predikade om ’kreditens’ ”revolutionära, överkapitalistiska karaktär”, för att citera Rosa Luxemburg. (11)

På reformisternas himmel finns när allt kommer omkring inte så mycket nytt. Det omdömet gäller också de pelare kamraterna

Tom Hansson, Per Reichard och Arne Jarrick försöker bygga till dess stöd. Gör om dem till spjut och ni ska se stjärnorna falla tills himlen rasat ned.

Gert-Inge Johnsson och Göte Kildén

Noter del l
1. Se bl.a. F. Borkenau, World Communism, Michigan 1962 (kap XXI) O.P. Flechtheim, Die KPD in der Weimarer Republik (kap 5) Frankfurt a. Main 1969 H.Weber, Die Wandlung des deutschen Kommunismus, die Stalinisierung der KPD in der Weimarer Republik, sid 243 ff. Fr.a.M 1969
2. S. Bahne, Die kommunistische Partei
Deutschlands i Matthias/Morseys’. Das Ende der Parteien 1933, Düsseldorf 1960, sid 665
3. Se flera uppsatser i Matthias/Morseys bok men också kap. 4 i Richard Hunt: German Social Democracy 1918-33, Chicago 1964
4. Se bl.a. anförda arbeten av Weber, Flechtheim och Hunt
5. Weber a.a. sid 282 och Hunt a.a. sid 105
6. Hunt a.a. sid 124
7. Weber a.a. sid 284-285
8. Weber a.a. sid 284
9. Tal av Lossowski, ordf. i Röda fackföreningsinternationalen. Cit. i Jungclass artikel ’RGO und Komintern’ i Die Internationale nr 4 i juli 1974
10. Se anfört arbete av George Jungclass
11. A. Rosenberg: Geschichte der Weimarer Republik, Fr.a.M. 1971 sid 137
12. Flechtheim. a.a. sid 179
13. Weber a.a. sid 43. Se också Pierre Broués väldokumenterade mastodontverk ”Revolution en Allemagne” sid 683 ff
14. Borkenau a.a. sid 247
15. David Lane: The Roots of Russian Communism, sid 50-51
16. Om SPDs ekonomiska politik se bl.a. W. Wolfs artikel ’Zehn Jahre Regierungspartei Sozialdemokratie’ i Die Internationale nr 11 april 1977 och A. Armands artikel i Inprecor nr 12 new series samt en mängd artiklar av Winfried Wolf i Was Tun.
17. Cit. i Mandels artikel ’Eurocommunism and austerity: the example of Italy’ i Inprecor nr 9 new series
18. Se bl.a. Inprecor nr 4 new series

Noter del 2
1. Rosa Luxemburg: Sociala reformer eller revolution i samlingsvolymen ’Jag var. jag är, jag blir’ Uddevalla 1966
2. Se Therborns undersökningar av klasstrukturen i Sverige bl.a. i Zenit nr. 2/1972
3. De flesta av dessa siffror och en stor del av resonemanget bygger på anteckningar från ett internationellt seminarium om den europeiska arbetarklassens historia och utveckling, som Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat anordnade med representanter från olika sektioners PB-medlemmar 1976, och där en av oss hade tillfälle att deltaga. Se emellertid också en utmärkt artikel av Pavel Rachmetov i Die Internationale nr 10 okt. 1976.
4. Vi tänker på den av FS antagna resolutionen från maj 1975, publicerad i denna tidskrift nr 4/75
5. Se bl.a. Perry Andersons artikel om Gramsci i NLR nr 100
6. Förutom P. Anderssons artikel om Gramsci se också intervjun med E. Mandel i Samma nr. av NLR.
7. Inprecor no 15 new series sid 7
8. Rosa Luxemburg: den ryska revolutionen sid 28 Sthlm 1972
9. Aftonbladet den 25/11
10. Citerat i Aftonbladet 25/11
11. Reform eller revolution i Rosa Luxemburg ’Jag var, jag är, jag blir’ Uddevalla 1966.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1979

RMF/KAF: Visionen om den obefläckade fanan

Av Jan Engberg. Från boken Utanför Systemet som gavs ut av TemaNova 1978.

”1969 organiserade sig ett tiotal kamrater i Revolutionära Marxister, fjärde internationalens svenska broderorganisation. En tryckt tidskrift, Fjärde internationalen, kom i gång ungefär samtidigt. En stenciltidning, Revolutionär Information, gavs ut och nådde en smått imponerande upplaga på närmare i 1000 ex med sitt första nummer.

Men gruppen var oerhört isolerad socialt. Ett par kamrater hade kontakt med Vietnamrörelsen och studentrörelsen. Det var allt. Politiken låg också helt och hållet på ett allmänt och historiskt plan.

1970 bröt Clarté i Lund slutgiltigt med maoismen och bildade Bolsjevikgruppen. Med tidskriften Bolsjevik som främsta vapen påbörjades ett omfattande röjningsarbete på det teoretiska och ideologiska fältet.

Under inflytande från främst fjärde internationalens franska sektion orienterade sig stora delar av Bolsjevikgruppen mycket snabbt mot trotskismen. I januari 1971 gick en del i gruppen samman med Revolutionära Marxister i en organisation: Revolutionära Marxisters Förbund.”(1)

Så sammanfattas den svenska trotskistiska rörelsens födelse av tidningen Internationalen, huvudorgan för RMF/KAF.

Trotskismen representerar en ny politisk tradition i Sverige. Det fanns visserligen ett trotskistiskt parti, Revolutionära Socialister, i början på 50-talet, men den rörelsen kom aldrig att utmärka sig på den politiska kartan. Klimatet var då av allt att döma inte särskilt gynnsamt för framväxten av en trotskistisk organisering. I vid mening gjorde högkonjunkturen under 50- och 60-talen att andra frågor än arbetarklassens befrielse stod på tapeten och i Sverige dominerade SKP/VPK fullständigt den kommunistiska rörelsen. Utmärkande för SKP/VPK var det starka beroendet av Moskva. Den ideologiska debatten, i den mån den förekom, dominerades av den officiella sovjetiska hållningen. Eftersom stalinismens framväxt i Sovjet kom att ske under motstånd från bl a gruppen kring Trotskij, den s k vänsteroppositionen, kom Trotskij att framställas som renegat och tillhörande fiendelägret. Sådan var också inställningen till trotskismen i Sverige.

I och med att KFML bildades och på grund av vänsteruppsvinget i allmänhet kom ett utrymme för en alternativ kommunism att skapas. Man kan säkert säga att KFML bildades som en reaktion på reformistiska tendenser inom SKP/VPK och att RMF/KAF i sin tur var en reaktion mot nystalinismen inom KFML.

Alla politiska rörelser kan relateras till nationella omständigheter men också till allmänna historiska förhållanden. Då det gäller trotskismen i Sverige kan man notera att för svenska förhållanden är rörelsen tämligen ny, vidare att den står för i många avseenden en alternativ kommunism. Avsaknaden av specifika svenska traditioner gör att man för att få en riktig bild av trotskismens framväxt i Sverige måste blicka tillbaka på historien. Innan jag går in på RMF/KAF:s utveckling och politik ska två viktiga och relaterade aspekter studeras, dels vissa omständigheter under den ryska revolutionens första år och dels Fjärde Internationalens utveckling.

Den ryska revolutionen och vänsteroppositionens framväxt

Oktoberrevolutionen i Ryssland etablerade den första arbetarstaten. Den klassiska marxismen som förutsatte att proletära revolutioner endast skulle äga rum på basis av högt utvecklade produktivkrafter fick ge vika för nya teorier om den ojämna och kombinerade utvecklingen. Enligt dessa var den ryska revolutionen möjlig och önskvärd p g a speciella förhållanden i Ryssland. Trotskij skriver: ”Ryssland var så sent ute när det gäller att genomföra den borgerliga revolutionen att det fann sig tvingat att förvandla den till en proletär revolution.”(2)

Det faktum att den ryska revolutionen inte hade genomförts enligt mallarna hindrade inte bolsjevikerna att sätta en stark tilltro till det ryska exemplets genomslagskraft på den europeiska arbetarklassen. Man trodde att den ryska revolutionen skulle verka som en injektion på arbetarklassen i andra länder. Så skedde emellertid icke, och efter de högt uppskruvade förväntningarna vändes revolutionsyran snabbt till en konfrontation med aktuella och krisartade problem i Sovjetunionen.

Bolsjevikernas första åtgärder för att förändra samhällsstrukturen blev förutom vissa nationaliseringar att införa arbetarkontroll på företagen. Dessa försök misslyckades dock, bl a som en följd av arbetarnas bristande förtrogenhet med ekonomiska och tekniska problem. Det problem som korn i förgrunden och som grusade förhoppningarna om den snabba socialistiska omdaningen var inbördeskriget. Nu gällde frågan att rädda revolutionen och inte så mycket hur det framtida samhället skulle skapas.

Inbördeskriget var inkörsporten till krigskommunismen som i sin tur kan sägas ha banat väg för den politik som brukar sammanknippas med Stalineran. Ytterst innebar krigskommu- nismen att alla tillgängliga resurser inriktades på krigsaktiviteterna och därmed underställdes alla andra behov. Bönderna blev den grupp som fick sitta emellan. De var tvungna att producera ett betydande överskott för att livnära industriarbetarna och armen. Det faktum att bönderna redan tidigare visat ett svagt intresse för revolutionen, och omständigheten att de inte kunde erbjudas fullgod betalning för sina varor, gjorde att en normal överflyttning av resurser från bönder till de prioriterade sektorerna inte kunde genomföras. I stället införde man tvångskonfiskering av skördarna, införande av arbetsplikt, tvångsförflyttning av arbets- kraft osv. Från partihåll ansåg man att de hårda tiderna var av övergångskaraktär och endast skulle tillämpas under inbördeskriget och den svåra uppbyggnadstiden därefter.(3)

NEP eller den nya ekonomiska politiken som påbörjades 1921 skulle bli svaret på alla strävanden som fick skjutas upp under inbördeskriget. NEP innebar att man i första hand skulle återupprätta industrin och därigenom åstadkomma den efterlängtade kapitalackumula- tionen. Genom det överskott som man förväntade sig av jordbruksproduktionen skulle man gradvis bygga upp industrin. Problemet var emellertid den låga produktiviteten inom jordbruket. För att åstadkomma ett överskott var man tvungen att satsa på stordrift i någon form. Alternativen var att antingen satsa på kollektivisering eller att stödja de mest besuttna bönderna, dvs kulakerna. Man valde det senare alternativet. Erfarenheterna från bonde- upproren, tvångskonfiskeringarna och arbetsplikten gjorde att man ville gå försiktigt fram. Resultatet av denna politik blev att traditionella kapitalistiska relationer släpptes lösa på landsbygden, medan staten behöll kontrollen över den tunga industrin, utrikeshandeln och kreditväsendet.

Parallellt med denna utveckling skedde en byråkratisering av statsapparaten. På grund av inbördeskriget, böndernas motstånd och tvångsåtgärderna i allmänhet, kom beslut att alltmer centraliseras till ett visst administrativt skikt. Eftersom det kommunistiska partiet var den enda fungerande organisationen under dessa revolutionens första år, kom partiet i praktiken att bli jämställt med byråkratin. Det system med arbetarråd eller sovjeter som införts under revolutionens första år, fick ge vika för en centraliserad beslutsapparat med partibyråkratin i spetsen.

Bolsjevikerna hade, på grund av omständigheterna och ofta mot sin vilja, övertagit den gamla tsariska statsapparaten och använt den för sina egna syften. Följden blev att många av de högt stämda förväntningarna på revolutionen och det kommunistiska samhället rann ut i sanden. NEP misslyckades, motsättningarna inom landet minskade inte och systemet med arbetarråden som skulle manifestera den proletära demokratin hade tömts på sitt innehåll.

Oppositionen

Utvecklingen var naturligtvis inte höljd i dunkel för delar av partiet. Redan tidigt utvecklades oppositionella linjer mot den officiella politiken. Om kritiken till en början var tämligen spontan, kom den efter hand att kanaliseras till vissa grupper, och gälla frågor som rörde hela den revolutionära politiken.

Moskvaoppositionen 1923 liksom Leningradoppositionen 1925 kom att rikta in sig på frågor om den ekonomiska politiken. Även om det förekom skiljaktigheter mellan dessa båda oppositioner kan man i stort hävda att kritiken gällde NEP-systemet. Man var rädd för en tillbakagång till kapitalistiska relationer och krävde istället mer långtgående planering och kollektivisering. Efter hand, och i ljuset av egna svårigheter att föra fram kritiken, kom oppositionen också att ägna sig åt frågan om den inre demokratin i partiet. De båda oppositionella linjerna slog sig samman under 1926 och lade fram en preliminär politisk linje vid ett centralkommittémöte. De ledande företrädarna Trotskij, Kamenev och Zinovjev protesterade mot partiapparatens tyranni, mot NEP-politiken och mot den bristande internationalismen.

Vid den här tiden hade Stalin fått ett allt större inflytande över de ledande skikten i partiet. Kritiken mot den förda politiken var också en kritik mot Stalin personligen och de metoder han representerade. Lenin hade ju i sitt testamente varnat för Stalins diktatoriska fasoner. En varning vars vidd också oppositionen insåg. Den av Stalin dominerade centralkommittén förkastade givetvis oppositionens kritik och påbörjade successivt åtgärder för att utmanövrera de ledande oppositionsmännen. Röster höjdes för att utesluta Trotskij, Zinovjev m fl ur partiet, men än så länge saknades uppenbara skäl.

Oppositionen lät sig inte slås ner av motståndet. Man lanserade en egen politisk plattform och organiserade sammankomster i Moskva och Leningrad. Vid demonstrationen till revolutionens tioårsdag 1927 gick man även i egna demonstrationer. Dittills hade motsättningarna om den förda politiken hållits inom partiets centrala organ, men när oppositionen nu började gå ut bland folket, fick Stalin en förevändning för ingripanden. Kort efter demonstrationen uteslöts Trotskij och Zinovjev ur partiet. De fick alternativen avbön eller deportering. Zinovjev valde det förra, Trotskij det senare.(4)

Oppositionen var nu krossad i Sovjetunionen. Trotskij, som hade förvisats till Alma Ata, deporterades till Turkiet i början på 1929. Han hade trots den behandling han vederfarits av Sovjetledningen, inte gett upp hoppet om att kunna reformera det sovjetiska kommunistpartiet. Det forum han vände sig till var den kommunistiska internationalen (Tredje Internationalen). Denna var från början tänkt som en plattform där alla världens kommunistpartier skulle samlas. Trots att där fanns stor enighet om den sovjetiska politiken, fanns det en del oppositionella grupper. Dessa var emellertid starkt splittrade, både sinsemellan och inom de egna rörelserna. Trotskij tog nu som sin uppgift att försöka ena dessa grupper och på så sätt bilda en stark tendens inom internationalen som på sikt skulle kunna förändra det Stalindominerade sovjetiska kommunistpartiet.

Tiden från 1929 till 1933 kom att verka som den tid då den trotskistiska rörelsen avgränsade och konsoliderade sig i förhållande till förhärskande uppfattningar inom Tredje Internationalen. Fortfarande var tanken att inom internationalen försöka reformera eller korrigera den förhärskade politiken.

Den händelse eller den historiska utveckling som radikalt kom att förändra Trotskijs och vänsteroppositionens strategi var nazismens maktövertagande i Tyskland. Vänsteroppositionen hade redan tidigt propagerat för en enhetsfront mot fascismen, dvs en enhet mellan alla radikala krafter mot fascismens frammarsch. Stalin och Tredje Internationalen stod emellertid för en helt annan linje. Man resonerade där som så att de kapitalistiska länderna stod inför en katastrofartad ekonomisk kris och att denna utveckling skulle leda till revolutionära explosioner. Kommunistpartierna världen över skulle nu uppfylla sin historiska mission och störta kapitalismen. Inför den annalkande krisen ansåg man sig behöva göra rättning i leden. De socialdemokratiska partierna, speciellt deras vänsterflyglar, benämndes som socialfascistiska och skulle betraktas som kommunismens farligaste fiender:

Det är inte sant att fascismen endast är en av bourgeoisiens komporganisationer … Fascismen är den av bourgeoisins kamporganisationer som grundar sig på aktivt stöd från socialdemokratin. Objektivt sett är socialdemokratin fascismens moderata flygel.`

Den politiska konsekvensen av denna politik var att man givetvis inte kunde samarbeta med socialfascister utan tvärtom borde bekämpa dem. Detta fick katastrofala följder som att kommunisterna deltog tillsammans med nazisterna i aktioner riktade mot socialdemokrater, att kommunister röstade tillsammans med nazister i en folkomröstning i Preussen osv. Denna politik som kom att kallas ”den tredje perioden” eller ultravänsterismen ledde till att en klyfta skapades mellan kommunister och socialdemokrater, en utveckling som paralyserade det tyska proletariatet inför den nazistiska frammarschen.(6)

Efter dessa händelser ansåg vänsteroppositionen att den Tredje Internationalen var fullständigt komprometterad. Nu fanns det, menade man, ingen annan utväg än att skapa en egen organisation, en egen international eller den Fjärde Internationalen. Den insikten nådde man redan 1933 men det skulle dröja ända till 1938 innan den fjärde internationalen proklamerades.

I trotskistiska pamfletter brukar man härleda den egna rörelsens födelse redan till 1923 och Moskvaoppositionen. Detta förefaller något ambitiöst. Visserligen förekom Trotskij som en av föregångsmännen där men han var inte ensam, flera kända bolsjeviker från oktober- revolutionen deltog också. Vidare var Trotskijs egna insatser inte helt glasklara. Han var en av de ivrigaste förespråkarna för NEP-politiken och även under en period motståndare till oppositionsfriheten inom partiet och fackföreningarna. Inte förrän han själv genom sin uppvaknande medvetenhet blivit utsatt för systemets förtryck kom han att bli den förgrundsgestalt som kom att samla oppositionen.

Inte förrän på 30-talet kan man egentligen särskilja trotskismen som en alternativ kommunism. Då hade de teoretiska och praktiskt/politiska skiljelinjerna mellan Stalin och Trotskij utkristalliserats. Stalin stod för den pragmatiska och situationsanpassade tesen om socialismen i ett land, medan Trotskij förde fram teorin om den permanenta revolutionen. I den meningen ansåg sig Trotskij stå för de ”rena bolsjevikinka och leninistiska traditionerna”. Senare kom skillnaderna att alltmer accentueras, främst genom Sovjets stöd till Chiang Kai- shek, genom Moskvarättegångarna och genom hållningen till det tyska proletariatet.

I korthet kan man säga att försvararna av Stalins hårda linje brukar hävda att dessa var ett resultat av historiska nödvändigheter, medan trotskisterna hävdar att så inte är fallet. Detta faktum bildar utgångspunkten för trotskismens vidare formering.

Fjärde Internationalen

Den politik som Fjärde Internationalen (FI) grundade kom att präglas av de erfarenheter som gjorts i samband med den sovjetiska utvecklingen, men också av utvecklingen i Europa på 20- och 30-talen.

Det var i den polemik som utgick från de viktigaste händelserna i klasskampen på 20- och 30-talen som oppositionen vidareutvecklade och förstärkte den revolutionära rörelsens programmatiska grundval. Den förstärkte den proletära internationalismen mot ”socialismen i ett land”. Den utvecklade synen på enhetsfronten speciellt i kampen mot fascismen. Den utvecklade teorin om den permanenta revolutionen, speciellt i förhållande till den kinesiska revolutionen och kominterns stöd till Chiang Kai-Shek och den nationella bourgeoisin. Och inte minst den utvecklade teorin om övergångssamhällets utveckling efter den socialistiska revolutionen och utvecklade ett program för kampen mot den byråkratiska utarmning som skett i Sovjetunionen.(7)

Enhetsfrontstaktiken lanserades av Tredje Internationalen 1921. Den var tänkt att lösa tre problem. Den skulle (1) ”upprätta en enhet inom hela klassen för att möta bourgeoisins offensiv, och (2) detta samtidigt som den revolutionära organisationen bibehålls intakt, och motverkar alla tendenser till sammansmältning med opportunisterna; (3) ändra styrke- förhållandena inom klassen på så sätt att den socialdemokratiska hegemonin utmanas”.(8)

Mer konkret innebar taktiken skapandet av en front kring bestämda frågor, kring ett minimiprogram som de olika organisationerna tillsammans åtog sig att kämpa för. De ingående organisationerna skulle bevara sin organisatoriska självständighet, men grundtanken var att de kommunistiska partierna genom sitt klassmedvetna agerande skulle vinna över de socialdemokratiska arbetarna. Denna av den Tredje Internationalen ärvda taktiken blev trotskismens främsta vapen mot den av Stalin lanserade ”ultravänsterismen” och även mot folkfrontspolitiken (det hejdlösa klassamarbetet) senare under 30-talet.

Teorin om den permanenta revolutionen lanserades av Trotskij redan före oktober- revolutionen och kom senare att omfattas av Lenin. Den innebär (1) ett antagande om den socialistiska revolutionens permanens i allmänhet, dvs övergångarna mellan de olika revolutionära stadierna förutsätts ske kontinuerligt, fastän med olika tempo i olika länder ( jfr ryska revolutionen), (2) villkor för revolutionens internationella spridning och omöjligheten av att bygga det fullständiga socialistiska samhället inom nationella ramar.9 Teorin kom av trotskisterna att ställas mot Stalins tes om ”socialismen i ett land”. Speciellt händelserna i samband med den kinesiska revolutionen aktualiserade motsättningarna mellan dessa båda skolor. Stalin menade att kommunisterna borde söka en allians med nationalisterna i Kina, medan Trotskij hävdade nödvändigheten av revolutionens permanens, dvs övergång till socialism utan stopp vid den borgerliga revolutionen.(10)

Teorin om övergångssamhället specificerar synen på Sovjetunionen som karaktäriseras som en degenererad arbetarstat. Fjärde Internationalens (FI:s) hållning är att stödja tendenser till ett revolutionärt uppsving i Sovjetunionen för att stödja sovjetdemokratins pånyttfödelse. Kampen i Sovjet kommer, anser man, att börja som en kamp mot social ojämlikhet och politiskt förtryck.

Till Fjärde Internationalens första kongress lade Trotskij fram ett grundningsdokument, kallat ”övergångsprogrammet”. Det innehåller en serie krav som applicerade på det kapitalistiska samhället förväntas resultera i proletariatets resning och övertagande av makten. Programmet karaktäriseras av en långtgående konkretion. Man har ambitionen att så långt som möjligt presentera en handbok för det politiska arbetet i länder med en kapitalistisk struktur. En kärnpunkt i programmet är kravet att parollerna ska vara sammanhängande. Man förkastar därmed teorier som bygger på stadietänkande eller socialdemokratiska föreställningar om minimi- och maximikrav, dvs föreställningen om att man som minimiprogram ställer i utsikt reformer inom det borgerliga samhällets ram och som maximiprogram lovar socialism men i en obestämd framtid.(11)

Splittringen av Fjärde Internationalen

Vid Fjärde Internationalens grundningskonferens och den närmaste tiden därefter rådde i det närmaste full enighet om de programmatiska linjerna. Frågan om Sovjetunionens karaktär av arbetarstat ställdes visserligen redan 1940 av den amerikanska sektionen, men de motsättningar som rymdes i denna fråga skulle inte belysas i hela sin vidd förrän senare. Den allvarligaste splittringen skulle komma efter det andra världskriget.

Kommunister i allmänhet och trotskister i synnerhet hyste stora förväntningar om vad som skulle resa sig ur krigets spillror. Man förutspådde på traditionellt sätt kapitalismens djupa kris och proletariatets resning. Så skedde emellertid inte. Tvärtom konsoliderade kapitalismen i Västvärlden sina ställningar genom den största ekonomiska boomen någonsin, en utveckling som för övrigt kom arbetarklassen till godo i form av kraftiga reallöneökningar. Andra utvecklingstendenser under efterkrigstiden var kolonial frigörelse – väsentligen företrädd av bönder! Borgarklassens stärkande i Västeuropa – utan motsvarande arbetarmobilisering! Bildandet av de nya socialistiska staterna i Östeuropa – utan revolution, men genom den i FI:s skrivning ”kontrarevolutionära” Röda armén!

Genom dessa händelser eller genom utvecklingen i allmänhet hamnade Fjärde Internationalen i ett slags identitetskris. Gamla föreställningar och etablerade teorier verkade inte hålla. Vilka lärdomar skulle man dra? Och hur skulle den framtida kampen gestalta sig?

Den allt övergripande frågan om Sovjetstatens klasskaraktär accentuerades ytterligare. Denna fråga rymde i sig källor till motsättningar i de flesta andra viktiga frågor, exempelvis frågan om öststaternas klasskaraktär, inställningen till den koloniala frigörelsen, den omedelbara strategin osv. Det var FI:s generalsekreterare Michel Pablo som drog igång den debatt som skulle få förödande konsekvenser för Fjärde Internationalen som organisation. Pablo hävdade att byråkratiseringen av de proletära revolutionerna var en oundviklig följd av deras isolering och av det faktum att övergången från kapitalism till socialism krävde en sådan ordning. Vidare hävdade han att den objektiva utvecklingen i världen tydde på ett nytt imperialistiskt storkrig, igångsatt av USA. Det enda hoppet för världsproletariatet i ett sådant läge, var enligt Pablo Sovjetunionen. Denna stat skulle mer eller mindre tvingas in i ett antikapitalistiskt krig. Han legitimerade på detta sätt stalinismen, dels genom att framställa nödvändigheten av byråkratiseringen, dels genom att peka på stalinismens objektiva historiska mission. Den enda möjligheten för FI var enligt Pablo att gå in i de traditionella arbetarpartierna (de kommunistiska och socialdemokratiska) för att på det sättet stå enade inför den kommande stora konfrontationen, det tredje världskriget.(12)

Den omedelbara taktiken kallades ”entrism”. De nationella sektionerna av FI skulle gå in i socialdemokratiska och kommunistiska partier för att dels stödja dem inför världskriget, men också som en ”eftergift” åt trotskismen, försöka skapa en vänsteropposition inom dem. Entrismen hade tidigare förespråkats av FI men i annan form. Tidigare gick man in öppet, dvs behöll sin organisatoriska förankring till trotskismen och arbetade även under en begränsad tid, med det omedelbara syftet att rekrytera nya medlemmar till den ”egna” rörelsen. Vad som tidigare hade varit taktik blev nu under inflytande av de nya strömningarna till en strategi.(13)

Resultatet av Pablos utspel blev en omfattande splittring av Fjärde Internationalen. Splittringen som brukar dateras till 1954 ledde till att större delen av de europeiska sektionerna med undantag för de brittiska, franska och schweiziska sektionerna stödde Pablos linje. De latinamerikanska sektionerna var splittrade, liksom den amerikanska.

En internationell kommitté av Fjärde Internationalen bildades för att verka som motpol till ”nystalinismen”. Medan Pablos linje stod för ett slags genväg till revolution via en anpassning till de traditionella stora kommunistpartierna, stod kommittén för en mer ”normal” trotskism och syftade bl a till att bygga det trotskistiska revolutionära partiet. Kom-mitténs linje kom under slutet av 50-talet att bli den dominerande. Gradvis lyckades man återerövra landvinningarna från 40-talet. Testen på omkastningen i politiken kom då FI stödde arbetarupproret i Ungern, en politik som varit omöjlig med Pablos linje. De båda tendenserna återförenades formellt 1963 men hade redan tidigare börjat växa samman.

Efter återföreningen och under 60-talet kan man iaktta en relativt lugn period för FI. En diskussion om den koloniala situationen och taktiken inför befrielsekampen i de förutvarande kolonierna kan noteras. Skiljelinjen låg här mellan dem som förordade att alla resurser borde läggas på kampen i dessa länder, medan ”traditionalisterna” menade att kampen i de kapitalistiska högindustrialiserade länderna var nog så viktig. Meningsskiljaktigheterna ledde inte till någon allvarlig splittring. Huvudtendensen blev också ett accepterande av den senare linjen.

Under 70-talet kan en viss uppmjukning av FI:s paroller noteras. Erfarenheterna från studentupproren och strejkerna liksom kapitalismens nuvarande skepnad har präglat politiken. Man betonar inte längre de snabba förändringarna, kapitalismens allt djupare kris eller proletariatets naturliga resning. Visserligen lider trotskismen fortfarande av ”krutdurksteorin” dvs uppfattningen att de kommande sociala striderna rycker allt närmare, men en tonförändring mot ett allt större framhållande av dagskrav och taktiska spörsmål kan noteras.

Sammanfattning och kommentarer

Fjärde Internationalen kan i en mening ses som ett försvar av vissa grundläggande marxistiska och leninistiska principer från den ryska revolutionens första år, men också som en form av situationsanpassning där erfarenheterna från mellankrigstiden och det kalla kriget gjort sig gällande. Från att i huvudsak ha varit en reaktiv rörelse (en reaktion på stalinismen) har trotskismen, främst genom bildandet av Fjärde Internationalen blivit ett radikalt politiskt alternativ. Detta alternativ eller den alternativa kommunism, som trotskismen står för skiljer sig på vissa grundläggande punkter från andra varianter inom den kommunistiska traditionen. En jämförelse mellan trotskismen och andra riktningar skulle bli alltför omfattande att göra här. Istället ska de för trotskismen utmärkande linjerna sammanfattas i några punkter:

1) Teorin om den permanenta revolutionen, dvs föreställningen om den socialistiska revolutionens kontinuitet och internationella villkor.

2) Övergångskraven, vars viktigaste funktion är att programmatiskt sammanbinda den dagliga kampen med kampen för den socialistiska revolutionen.

3) Internationalismen. Utöver vad som framkommer i teorin om den permanenta revolutionen framhåller man att eftersom kapitalet alltmer karaktäriseras av internationalisering kräver detta en motsvarande organisering av arbetarklassen. Internationalismen står i den meningen inte bara som en nödvändighet i sig, utan även som en viktig kampform i dag.

4) Enhetsfrontstaktiken, dvs den taktik som sammanfattar den revolutionära rörelsens förhållningssätt till andra vänsterrörelser och till massornas spontana kamp.

5) Upprättandet av dubbelmakten. Här återknyter man till en tradition från Tredje Internationalen som innebär att i ett läge då motsättningarna övergår från en passiv till en aktiv kamp, gäller det för den revolutionära rörelsen att upprätta parallella organ för att förhindra att de borgerliga institutionerna tar över och återställer maktpositionerna. Dessa parallella organ som benämnes dubbelmakt organiseras i strejkkommittéer, arbetarråd, ockupationskommittéer osv.

6) Kraven på den tendensfria, demokratiska socialismen, bl a genom förespråkandet av arbetarnas självorganisering i arbetarråd.

I vilken utsträckning har då Fjärde Internationalen lyckats realisera sina mål att bli den dominerande kraften inom arbetarrörelsen och att bygga det revolutionära partiet? Ser man trotskismens styrka i nationell måttstock har man inte lyckats erövra någon dominerande position (utom i Sri Lanka!). Visserligen finns trotskistiska sektioner företrädda i de flesta europeiska länder och även i USA och Latinamerika, men ser man till röstetal är betydelsen ointressant.

Ett partis betydelse kan emellertid inte (speciellt inte kommunistiska partier) bedömas utifrån enbart kvantitativa mått som röstsiffror utan andra aktiviteter som produktion av skrifter, tidningar, deltagande i aktioner, militans osv måste beaktas.

I den meningen råder samma oproportionerlighet för trotskismen som för andra vänsterföreteelser – inflytandet är större än numerären förmår visa.

Trotskismen i Sverige

Trotskismens organisering i Sverige har sina rötter i studentrörelsen i Lund i slutet på 60-talet, Under denna tid, åren 1966-1968, ägnade sig studentrörelsen främst åt antiimperialistiska frågor. Efter hand kom emellertid intresset och engagemanget att rikta sig mot svenska frågor. Problem i samband med universitetsreformen, strejkvågen osv tenderade att ändra inrikt- ningen på rörelsen. De politiska alternativen vid denna tidpunkt utgjordes främst av VPK och KFML. För många framstod dessa partier inte som några sympatiska alternativ. Å ena sidan hade man VPK med starka reformistiska drag och å andra sidan KFML med som många uppfattade en rent stalinistisk politik. För dem som sökte alternativ fanns ingen annan utväg än att själv skapa ett sådant. Om inte annat så var den utvägen den naturliga lösningen vid den här tiden.

Inom Clartésektionen i Lund började en oppositionell linje utformas under hösten 1968. Oppositionen resulterade under 1970 i en utbrytning från Clarté och bildandet av Bolsjevik- gruppen. Ett år tidigare hade en grupp som kallade sig RM (Revolutionära marxister) bildats i Göteborg av gamla medlemmar i KFML, men även av från utlandet inflyttade trotskister (en omständighet som inte gick KFML obemärkt förbi!).

RM hade ungefär samma politiska framtoning som Bolsjevikgruppen. Båda dessa grupper var mycket små till numerären. Bolsjevikgruppen hade kanske ett 40-tal medlemmar och RM ett tiotal vid starten.

Vad var det då för alternativ man sökte? Till en början formulerade man sig som en reaktion mot KFML och det kan i det sammanhanget vara av intresse att se på vilket sätt man kritiserade denna organisation. I Bolsjevikgruppens brytningsdokument kritiserades KFML för:

1) En dogmatisk och empiricistisk samhällssyn, dvs en analys som fastställer marxistiska sanningar på ett mekaniskt sätt utan hänsyn till faktiska förhållanden.

2) För en konsekvent historieförfalskning i Stalins anda.

3) För en ekonomistisk och sekteristisk politik, exempelvis genom en uppsplittring av kampen mellan studenter och arbetare. ”Clarté tar hand om studenterna och KFML om arbetarna”, eller genom krav av typen högre lån, lägre hyror osv.

4) För bristen på internationalism dvs oförmågan att se samband mellan olika kampformer inom och mellan länder och oförmågan att framställa ett internationellt strategiskt perspektiv.

5) För en byråkratisk centralism, i den meningen att KFML inte lyckats lösa konflikter inom partiet i demokratisk ordning, utan isolerat medlemmar, avdelningar och sektioner från varandra.(14)

Det är möjligt att kritiken redan då var inspirerad av vänsteroppositionen och Trotskij. Återvändandet till klassikerna var i alla händelser utmärkande för vänstern på den tiden. Antistalinismen, ideologikritiken och den fria debatten var utmärkande för RM och Bolsjevikgruppen, dvs uppfattningen att ideologier måste man tillägna sig, ansluta sig till eller förkasta genom kritisk prövning och inte anamma genom ett mekaniskt accepterande av marxistiska teser.

De alternativ som RM och Bolsjevikgruppen gav uttryck för utgjorde inte några genom- arbetade politiska analyser. Bolsjevikgruppen övertog den franska trotskistiska rörelsen Ligue Communistes lägesbedömning och försökte överföra den till svenska förhållanden. Den strategin gick ut på att man utifrån universiteten skulle tränga in på arbetarsektorn, dvs framväxten av universitetskommittéer skulle verka som en språngbräda till arbetarklassen. Man gjorde också otroligt optimistiska bedömningar av effekten av denna strategi och menade att inom ett år skulle en flera hundra man stark kader finnas på arbetsplatser och universitet. RM å sin sida gick ut med ett program som byggde på traditionella skrivningar från Fjärde Internationalen och som endast kan karaktäriseras som en mycket allmän programförklaring. Skiljelinjer fanns naturligtvis. Medan RM redan från början slöt upp kring Fjärde Internationalens politik och organisation (man kallade sig broderorganisation till FI) ansåg Bolsjevikgruppen att man skulle vänta med den närmare anslutningen tills man hade några konkreta erfarenheter att bidra med till internationalen. Vidare fanns det olika uppfattningar om partiets organisering. Bolsjevikgruppen stod för en mer decentraliserad uppfattning, dvs man ville sprida ut befogenheterna. RM höll på den mer traditionellt leninistiska partibyggarlinjen.

Sammanfattningsvis kan man om RM och Bolsjevikgruppen påstå att vad gäller förverk- ligande av politiska alternativ kom grupperna endast att verka som ett organiserat avstånds- tagande från KFML. De problem som organisationerna mött och de erfarenheter man fick från det politiska arbetet, gjorde att man försökte samordna och omorganisera de båda rörelserna som trots allt hade vissa gemensamma drag. Resultatet av dessa diskussioner blev efter en del stridigheter bildandet av Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Detta skedde 1971 och den politik som grundlades vid den första kongressen kan sägas till största del återspegla den politik som RM tidigare fört. Falangen kring Bolsjevikgruppen fick mindre inflytande. Utöver vad som fanns i RM:s programförklaring utvecklade man i det nybildade RMF den trotskistiska linjen, dvs lade fram teser om den permanenta revolutionen, övergångskraven, arbetarråd osv och deklarerade att man var den svenska sektionen av Fjärde Internationalen. Trotskismens organisering i Sverige kom för övrigt vid den tid (1970-71) då vänsterns nuvarande sammansättning kom till. Av KFML blev KFML:s senare SKP och KFML (r), av VUF blev FK och av Bolsjevikgruppen och RM blev RMF, senare KAF.

Konsolideringen

I inledningen konstaterades att RMF/KAF och trotskismen utgjorde en helt ny tradition i Sverige. Man startade som en organiserad reaktion mot stalinismen och KFML. De första åren av politisk verksamhet kom att domineras av detta förhållande. Man försökte avgränsa sig i förhållande till den övriga vänstern, legitimera rörelsens existens, etablera sig på den politiska arenan och framställa en alternativ kommunism. Detta var inte bara en normal verksamhet för en ny vänsterorganisation, för trotskisterna gällde det dessutom att rentvå sig från den stalinistiska förtalskampanjen (en tradition som KFML gärna förde vidare).

Genom dessa grundläggande ambitioner kom politiken att präglas av en långtgående teoreti- sering. De var de planetariska och övergripande frågorna som dominerade. En allmän karak- täristik av RMF/KAF:s politik under de första åren skulle kunna sammanfattas i uttrycket ”vänsterpuritanism”. Man ansåg sig stå för den historiskt okomprometterade kommunismen, den kommunism som aldrig tvingats till nederlag eller förödande kompromisser, som lyckats hålla fanan obefläckad alltsedan den ryska revolutionen och fram till idag. Denna ideologiska och teoretiska ”renhet” plus det faktum att man sökte legitimera sin existens gjorde att man agerade städgumma åt andra rörelsers ideologiska och teoretiska felgrepp.

Den första konkreta fråga som man engagerade sig i var strejkvågen (1969-71). Denna hade egentligen ebbat ut då RMF började agera. Det hindrade inte att man tog som sin uppgift att förklara och rätta de misstag som gjorts.

Det kan noteras att förväntningarna var stora inför effekterna av strejkerna. Föregångarna till RMF, de revolutionära marxisterna RM skrev på sin tid att ”kampen för socialismen hade nu fått en ny dimension” och man började karaktärisera klasskampssituationen som ”den förrevolutionära situationen”.(15)

Den svenska strejkvågen fick emellertid inte de konsekvenser man från revolutionärt håll väntat sig. Någon massmobilisering och större radikalisering av arbetarklassen skedde inte.

I ljuset av dessa erfarenheter drog RMF slutsatsen:

Strejkvågens genombrott i Sverige har distanserat den revolutionära vänsterns orienterings- och formeringsförsök. Arbetarklassens spontana mobilisering ligger före den politiska nyformeringen (dvs före den nya vänstern, min anm.). Den klasskamp som tänts företer alla drag av en spontan klassmobilisering utan dess nödvändiga komplement i ett revolutionärt parti.(16)

Denna insikt föranledde RMF att ytterligare poängtera leninistiska principer. Grundtanken var att hade det funnits ett starkt, välorganiserat revolutionärt parti vid tiden för strejkerna, kunde utgången ha blivit en annan. En konsekvens av strejkvågen för RMF:s del blev således att man starkare framhävde partiets roll. de revolutionära marxisternas. KFML:s blamager i samband med strejken bidrog säkert också till att RMF kände sitt ansvar för arbetarklassen än starkare.

Ett annat utslag av puritanismen var inställningen till DFFG. Redan tidigare kom KFML att dominera denna rörelse. RMF/KAF hade ju ett ont öga till KFML sedan tidigare, men nu manifesterades motsättningarna ytterligare. Man såg i KFML/DFFG stalinismens förlängda arm. Orsaken till detta kan sökas i den förhatliga folkfrontspolitik som Stalin inledde på 30- talet för att förhindra det fascistiska angreppet på Sovjetunionen, dvs den politik som gick ut på det extrema klassamarbetet med vem det vara månde och som fick förödande konsekvenser för bl a det spanska inbördeskriget. RMF såg nu politiken återupprepa sig. Man såg alltså i DFFG ett uttryck för denna politik. Och då DFFG deltog i gemensamma aktioner med riksdagspartierna tyckte man att klassamarbetet nått sin kulmen. RMF/KAF ville i stället ha en solidaritetsrörelse som grundade sig på den proletära enhetsfronten, en rörelse som under röda fanor också skulle föra fram revolutionära paroller. Trycket från KFML mot RMF/KAF var dessutom ytterligt hårt vid denna tid. Trotskismen framstod för KFML som bland det värsta man kunde tänka sig. Trotskister kallades för fascister, och diverse mer eller mindre historiskt belagda fakta om trotskismens förräderi strömmade ut ur KFML-pressen (t ex i den av KFML utgivna boken Marxism eller trotskism). 17 RMF/KAF blev utkastade ur DFFG och bildade då Svenska Kommittén för Indokina (SKI), en rörelse som aldrig fick någon större betydelse.

Ett resultat av konsolideringspolitiken för RMF:s del blev att man kom att ställa arbetar- klassen i skymundan. De i huvudsak teoretiska och avskiljande resonemangen kom aldrig att kombineras med en konsekvent arbetsplatsaktivitet. RMF liksom andra vänsterorganisationer säger sig ju företräda arbetarklassens intressen. Rimligen borde man då organisatoriskt och politiskt närma sig denna klass. Politiskt gjorde man det naturligtvis i den allmänna retoriken, men den reella yttringen av arbetarförankring nådde man inte. I den allmänna vänsteryran i början på 70-talet sågs inte heller bristen på arbetarförankring som något stort problem. Historien och de objektiva krafterna skulle lösa det problemet i sinom tid. Man såg helt enkelt studentmiljön som ett förebud om kommande sociala strider mellan klasserna. Klarsynta minoriteter ur studentmiljön skulle komma att ställa sig i arbetarklassens tjänst och bilda kärnan i det revolutionära avantgardet. Avantgardets specifika utvecklingsprocess ansågs då ligga före klassens.(18) Erfarenheterna från strejkerna men även ökade insikter i allmänhet (upptäckten av att arbetarna inte strömmade till i den naturliga ordning man föreställt sig) gjorde att man nu från RMF:s håll började aktualisera arbetarfrågan.

Inplanteringen i arbetarklassen

Till RMF/KAF:s kongress 5973 slog man fast den nya inriktningen. Man skulle förvandla för- bundet ”från en lösligt organiserad propagandagrupp till en kaderorganisation med en första inplantering i arbetarklassen” (19) ”Inplanteringen” gick emellertid en smula trögt. En utväg ur dilemmat blev proletarisering. Om arbetarklassen vägrade komma till förbundet, fick väl det eller rättare dess medlemmar gå till arbetarna. Kort sagt man blev arbetare. Proletarise- ringen inom RMF tog sig aldrig samma omfattning som i andra vänsterrörelser men det hindrade inte att man kunde förorda ”proletära yrken” för dem som sökte sig till förbundet. Det huvudsakliga problemet och därmed anledningen till den svåra arbetarförankringen låg naturligtvis i klassens egna hållning.

Ett dominerande problem för RMF/KAF liksom för andra vänstergrupperingar är det förhållandet att den klass man säger sig förespråka och i vars tjänst man står, röstar på och är medlemmar i det socialdemokratiska partiet. Det skulle då kunna tyckas som om RMF/KAF inte hade full handlingsfrihet gentemot socialdemokratin, dvs om man attackerade SAP skulle man samtidigt kompromettera sig inför arbetarklassen. Det problemet löser man elegant genom att ge arbetarklassen elogen av att vara mer revolutionär än dess parti. Därigenom får man en möjlighet att isolera den ideologiska företeelsen, partiet (SAP), från det objektiva begreppet, klassen. RMF:s uppgift skulle då bli att få klassen att inse sina objektiva intressen. En vanlig föreställning inom vänstern i allmänhet är att socialdemokratin en gång i verklig- heten haft socialistiska ambitioner men att dessa genom åren, och som en följd av klassam- arbetet tenderat att degenereras. RMF/KAF däremot menar att det råder en kontinuitet mellan den tidigare socialdemokratin och dagens. Man tillbakavisar således påståenden om att den svenska arbetarrörelsen en gång varit revolutionär. Inte heller ansluter man sig till teorin att ledarna för SAP skulle ha ”mutats” av kapitalet till att alltmer stå för en borgerlig politik. Socialdemokratins utveckling och politik ses alltså som dess eget verk och som ett resultat av själva den reformistiska inställningen. De relativa framsteg som arbetarrörelsen gjort i Sverige, exempelvis genom införandet av 8-timmars arbetsdag, skolreformen, miljöpolitiken, arbetsskyddslagstiftningen osv, betraktas från trotskistiskt håll som gynnande både arbetarklassen och kapitalistklassen men på olika sätt. Arbetarklassen säges gynnas på kort sikt och borgarklassen på lång. Även om således kapitalismens representanter var för sig varit motståndare till reformer har den klassen som helhet på lång sikt vunnit på den reformistiska politiken. Reformerna har verkat som ett instrument för att reproducera arbetarklassen och som en anledning att höja produktiviteten samtidigt som de gett arbetarna drägligare villkor.(20)

Som ett exempel på attityden till socialdemokratin kunde man i Mullvaden tgm läsa följande: ”Gör första maj till en röd knytnäve i ansiktet på borgare och socialdemokrater”!(21)

Hur ställer man sig då till den fackliga politiken? Facket borde ju vara den naturliga anknytningspunkten till arbetarklassen.

Man skiljer här mellan fackets defensiva och offensiva roll. Den förra innebär att facket genom sin klassamarbetskaraktär i grunden innebär en konsolidering av kapitalets intressen. Med offensiv roll avses den ställning som facket kan komma att inta vid tider av ökade sociala stridigheter. Även om man från RMF/KAF:s sida aldrig har fört fram något ”vänd- facket-ryggen”-resonemang, var till en början tanken om fackets defensiva roll förhärskande. Man ansåg då att man skulle bilda parallellorganisationer på arbetsplatsen med revolutionära program som skulle konfronteras med den fackliga ledningen. Den politiken fick aldrig någon större genomslagskraft, kanske främst på grund av att man saknade representation på arbetsplatserna! Betoningen av fackets defensiva roll innebar dessutom att man kom allt längre ifrån arbetarklassens egen organisering. I ljuset av dessa erfarenheter lade man 1975 delvis om den fackliga politiken till att bli mer ”offensiv”.

Man skrev då:

…det gäller att utveckla massagitationen, den/ … måste ständigt drivas på golvet för att förankra kraven. Och den måste drivas i facket! Vi måste lägga fram plattformen för facket – argumentera för kraven, visa att endast de kan svara mot arbetarklassens behov och kräva att facket tar kamp för dessa krav!

… med andra ord, det är vår uppgift att stärka facket genom att försvaga dess ledning. (min kurs.)(22)

Arbetarförankring är ett huvudmål för varje kommunistisk organisation, icke desto mindre utgör det den svenska vänsterns stötesten, så även trotskisternas. Vad beror svårigheten att nå arbetarklassen på? Klassen kan ju inte ha fel i sig, utan det måste vara politiken som i grunden är felaktig. Den första tendensen i den riktningen, eller det första allvarliga ifrågasättandet av RMF/KAF:s politik inifrån partiet kom i samband med den femte kongressen 1975.

Den mjuka linjen

Det lanserades således en oppositionell linje vid kongressen (bygg-partiet-tendensen) som kritiserade förbundets vänsteristiska linje, dvs man kritiserade ambitionen att i första hand rikta in verksamheten på att nå de kvalificerade och potentiellt viktiga arbetarna inom den tunga industrin och transportsektorn. Istället förordade man en ytterligare satsning på rörelser av typen kvinnorörelsen och det antiimperialistiska arbetet. Även om tendensen blev nerröstad på kongressen förebådade den nya tider inom förbundet.

I samband med militärkuppen i Chile organiserades en nationell Chilekommitté. Trotskisterna orienterade sig tidigt mot kommittén och kom snart att bli en av de ledande krafterna där. Man ville inte göra om misstaget att ställa sig utanför solidaritetsarbetet som man gjort i samband med DFFG, utan man satsade på att vara med och påverka politiken. Överhuvud kan man påstå att RMF/KAF intensifierat sitt arbete inom organisationer utanför partibyggarvänstern från denna tid. Förutom arbetet i Chilekommittén gick man in i kvinnorörelsen, soldatfacket, barnmiljögrupper, miljögruppen, antikärnkraftsgrupper osv. Fjärde Internationalens skrivning om enhetsfrontstaktikens syfte: aktionsenhet – överflygling, vill man från trotskisternas sida kanske inte raljera med, men trots det kan man anta att de olika ”rörelserna” stått för KAF:s (RMF byter 1975 namn till Kommunistiska arbetarförbundet (KAF)) huvudsakliga nyrekrytering under senare år.

Bygg-partiet-tendensen kan sägas ha fört in RMF/KAF på en annorlunda bana, en kursändring som inte bara fått konsekvens för den omedelbara praktiken utan även påverkat inställningen till den revolutionära kampen i allmänhet. Förändringen karaktäriseras av en breddning av den politiska kampen till att inte bara gälla renodlade arbetarkrav, och en ökad betoning av dagskrav. Det säkraste tecknet på omdirigeringen av den politiska kursen är nog ändå att man förändrat grunden för förbundets sociala bas.

Man menar att vissa omgrupperingar och förskjutningar ägt rum bland de sociala skikten. Mer konkret menar man att de s k småborgerliga skikten eller mellanskikten i stort lider av samma klassförtryck som arbetarklassen. I 1977 års kongressrapport talar man så om betydelsen av att vinna över småborgerligheten till den revolutionära kampen.(23) Anmärkningsvärt är alltså att arbetarklassen inte längre ses enbart som den mervärdesproducerande klassen utan man inbegriper även ”arbetare inom vård- och servicesektorn, tjänstemän osv” under arbetarklassbegreppet. Genom att på detta sätt vidga ramen för förbundets sociala bas framstår inte längre inplanteringen av ”de avancerade arbetarna i den tunga industrin” som det omedelbara behovet. Man har därmed fritagit sig från en del av vänsterrörelsens dilemma, att nå den klass man säger sig förespråka. Fortfarande framhåller man i det ideologiska och teoretiska intressets namn den traditionella arbetarklassens potentiella och revolutionära karaktär, men tonen har förändrats.

Har man då också förändrat inställningen till det socialdemokratiska partiet? Frågan om man hellre ser en socialdemokratisk regering än en borgerlig besvaras med ja, men man håller samtidigt vänsterståndpunkten att arbetet i parlamentet aldrig kan bli det avgörande. Slaget om framtiden står på ”arbetsplatserna, i bostadsområdena, på gator och torg, i fackföreningarna och andra massorganisationer. Det är där politiken för ett socialistiskt samhälle måste förankras och det är där som striden om framtiden kommer att stå.”(24)

En viss tonförändring kan emellertid noteras. Visserligen ställer man som VPK inte i utsikt att egentligen reformera det socialdemokratiska partiet men man ger ändå den svenske kollektivanslutne arbetaren rådet ”kräv tillsammans med oss (KAF) att socialdemokratin tar kamp för de mest brännande klasskraven”.

En mer manifest yttring av tonförändringen visavi socialdemokratin utgörs av det faktum att KAF deltog tillsammans med socialdemokraterna i deras 9:e decemberdemonstration i Stockholm 1977.

Ett annat område som trotskisterna aktualiserat och som ytterligare tyder på förskjutningar av politiken är att man engagerar sig i frågan om ”livskvaliteter”, dvs spörsmål om arbetets värde för den enskilde individen, den kulturella utarmningen, familjens roll osv, men även moraliska frågor om sexualitet, könsroller osv. Kommunistiska rörelser har aldrig utmärkt sig för någon större förståelse för personliga problem. Revolutionären framställs som en individ med svällande muskler och stål i blicken, opåverkad av subtila yttre omständigheter.

KAF:s hållning i dessa frågor tyder på en större anpassning till aktuella behov och yttringar i det svenska samhället. ”Trettiotalsbeskrivningar” om den alltmer fördjupade kapitalistiska krisen, svältande och utsugna arbetare och det råa förtrycket har således fått ge vika för en mer ”realistisk” politik, som också inneburit förändringar i teoretiska grundvalar (arbetarklass-synen enl ovan). Det återstår emellertid att se om denna förskjutning av politiken inneburit egentliga avsteg från den obefläckade fanan, dvs den trotskistiska ideologin. Mer om detta i värderingsavsnittet.

Förhållningssätt till övrig vänster

I enlighet med enhetsfrontstaktiken tar RMF/KAF gemensam kamp inför viktiga klassfrågor med vissa andra grupper. KFML och dess senare varianter i KPML (r) och SKP, har som en följd av uppenbara motsättningar inte varit föremål för några större inviter från trotskisternas sida. Däremot har man hållit dörren öppen för främst FK (Förbundet kommunist) och i viss mån för VPK. Anledningen till att man sökt samarbete med FK torde ligga i att den organisationen i likhet med KAF självt saknar traditioner i svensk politik. Vidare kan FK inte knytas till vare sig den kinesiska eller sovjetiska byråkratin. Antistalinismen och arbetarrådstraditionen är andra områden där man finner gemensamma utgångspunkter.

Anledningen till att trotskisterna ägnar så mycket spaltutrymme och så mycken tid åt VPK torde bero, inte i så stor utsträckning på ideologiska överensstämmelser, som på det faktum att VPK är det kommunistparti som arbetarna väljer framför andra. Man anser då från trotskistiskt håll att det finns möjligheter att vinna över dessa arbetare till den egna rörelsen. De nyare ”eurokommunistiska tendenserna” i VPK ser KAF inte med någon större tillförsikt. Man ser klassamarbetet målat på väggarna och ett ytterligare uttryck för VPK:s dubbla ansikte. Å ena sidan en revolutionär retorik, å den andra anpassning till socialdemokratin och den parlamentariska illusionen.

Den svenska trotskismen som en sektion av Fjärde Internationalen

Fjärde Internationalen ses i Europadokumentet främst som ett forum för att sprida erfarenheter om olika kamp- och organisationsformer mellan de nationella sektionerna. Det förekommer emellertid även åsikter om att en närmare samordning av de europeiska sektionernas arbete borde åstadkommas. Speciellt vid strejker och särskilda kampanjer skulle man kunna tänka sig bildandet av olika tillfälliga samordningsorgan.(25) Överhuvudtaget är frågan om Internationalens ”överstatlighet” och de olika sektionernas beroende av denna inte särskilt väl utvecklad i Internationalens skrifter. Frågan är kanske inte heller aktuell med tanke på klasskampssituationen och organisationens relativa betydelselöshet för politikens utformning i Europa.

Då det gäller den svenska trotskismen och hållningen till FI, kan man notera att den svenska rörelsen bildades vid den tid då stridigheterna och splittringen inom FI i stort var överståndna. KAF har således aldrig varit utsatt för dessa yttringar och inte heller behövt ta ställning för eller emot de olika tendenserna, utan man har fogat sig till majoriteten. I övrigt kan man påstå att KAF på senare år intagit en mer självständig hållning till Internationalen i den meningen att man alltmer gör egna analyser utifrån den konkreta svenska traditionen.

Den egna organisationen

Om vi hittills har uppehållit oss vid politikens innehåll och KAF:s utveckling i allmänhet kan man nu fråga hur politikens komplement i organisationen ser ut? Överhuvud kan KAF:s organisation sägas vara präglad av en långt gående formalisering. Man har således i stadgar reglerat i stort sett alla aspekter av det politiska arbetet. Förutom tekniska aspekter om förhållandet mellan celler, avdelningar, regioner, centralkommitté, politbyrå osv, har man nu också regler om den interna verksamheten. Således håller man sig med arbetsplikt, dvs det åligger medlem att göra det han blivit beordrad eller på eget initiativ dragit på sig. Vidare betalar varje medlem en icke obetydlig avgift som beräknas på grundval av lönen. Det finns också regler om hur man förfar med sådana som inte fullgör sina åligganden, alltifrån varning, degradering (från medlem till deltagare), suspension och uteslutning. Om det skulle uppstå tvivelsmål om en medlems övertygelse eller aktivitet i allmänhet har man en s k kontroll- kommission till vilken varje medlem måste ställa sig till förfogande. Om en tendens som avviker från den allmänna linjen skulle uppstå inom förbundet har denna rätt att alltefter sin storlek uppbära bidrag och utrymme i tidskrifter och på kongresser o dyl.(26) Formerna för och betydelsen av tendens och fraktionsfriheten är något som skiljer KAF från den övriga vänstern.

En värdering

Ett utmärkande drag för trotskismen i allmänhet är det starka inslaget av teori och framhävandet av historien. Detta är kanske inte så märkligt med tanke på de omständigheter under vilka trotskismen formades som en särart inom den kommunistiska traditionen. Man har under rörelsens hela utvecklingsperiod arbetat utanför etablerade institutioner. I Sovjetunionen blev oppositionen redan tidigt krossad och Tredje Internationalen kom aldrig att verka som någon reell plattform för rörelsen.

Man tvingades därmed legitimera sin existens på i huvudsak teoretiska grundvalar. Man sade sig förvalta de ”rena” bolsjevikiska traditionerna och man ansåg sig okomprometterad av historien och andra kommunistpartiers misstag.

Detta historiska och teoretiska arv, danat av omständigheter och vissa betydelsefulla personers bidrag (Lenin, Trotskij) har sedan slagit igenom i Fjärde Internationalens och de nationella sektionernas politik.

Historien kan emellertid även vara en belastning. Det är lätt att se deterministiskt på samhällelig utveckling; ”det som en gång inträffat kommer under liknande betingelser att upprepa sig i framtiden” osv. Trotskismen liksom andra marxistiska varianter har lätt för att bli dominerade av etablerade uppfattningar och dominerande linjer som i huvudsak inte ifrågasätts.(27) Detta förhållande har dominerat för hållandet till andra vänsterrörelser och arbetarklassen i allmänhet.

Oviljan att kompromissa i ideologiska och teoretiska spörsmål har helt enkelt gjort det svårt för rörelsen att komma till tals med arbetarklassen, en arbetarklass som i stort ”valt” andra organisationsformer än den revolutionära. Enhetsfrontstaktikten kan kanske ses som ett exempel på detta. Det är således möjligt att anta att tesen om aktionsenhet – överflygling – har bidragit till minskad trovärdighet i den meningen att denna taktik inte har setts som ett allvarligt incitament till det egentliga kampmålet utan som ett sätt för den trotskistiska rörelsen att vinna dominans.

Naturligtvis har också självgodheten när man framställt sig som representerande den obefläckade fanan, opåverkad av historiska missgärningar skapat svåra samarbetsproblem med andra rörelser, som kanske inte alltid dominerats av de höga idealen utan tvingats till taktiska och andra reträtter.

Det intressanta är att man kan se KAF:s utveckling i Sverige som en återspegling av trotskistiska formeringsproblem i allmänhet. Efter en tid av avgränsning, distansering till övrig vänster med alla inslag av teoretisk självgodhet och oförmåga till kompromisser, börjar man nu mjuka upp linjerna och på olika sätt närma sig arbetarklassen. Det märks inte bara i förhållandet till socialdemokratin som relaterats ovan utan i ett betonande av krav som ligger nära klassen och som utgår mer från denna klass behov än av planetariska utgångspunkter om betingelserna för revolutionen i allmänhet.

Vad är det då som är speciellt trotskistiskt i Kommunistiska arbetarförbundets politik? Vad är det kort sagt som legitimerar rörelsens existens på den svenska politiska arenan? Utmärkande för KAF är den stora täckningen av politiska frågor. Man har en åsikt om i stort sett varje aspekt av svenskt samhällsliv. Det må vara exportpolitik eller inställningen till sexuella minoriteter. Om man betraktar de olika kraven vart för sig, t ex arbete åt alla, sextimmars arbetsdag, bra och gratis social service, gratis kollektivtrafik, kamp emot miljöförstöringen, nej till resursslöseriet, nej till kärnkraft osv kan man inte se dem som särskilt originella ur vänstersynvinkel. Kraven kan vart för sig inte betraktas som särskilt ”trotskistiska”.

Det särpräglade ligger i det man kallar övergångskraven, dvs den programmatiska bindningen mellan dagskrav och revolution. Till synes reformistiska eller alldagliga krav knyts ihop med det revolutionära perspektivet. För en utomstående kan detta slags förfarande vara svårt att inse. ”LO ställer ju samma krav i vissa frågor”, osv. Man måste således omfatta och förstå teorin om övergångsformerna under kapitalismen för att kunna se det revolutionära perspektivet. Problemet är bara det att teorin är så allmänt formulerad. Det räcker inte med att retoriskt framhålla att det föreligger ett samband mellan delkrav och revolution, man måste också kunna se hur detta samband gestaltar sig i verkligheten, i den svenska samhällsformationen. Kort sagt, vad man efterfrågar är en sammanhängande analys av det svenska samhället med dess specifika övergångsproblem. Detta saknas i KAF-litteraturen och det gör det svårt att se KAF som ett glasklart alternativ. För övrigt kan man kanske se ett slags vänsterdilemma i KAF:s politik. Man vet inte när man är en förtrupp till arbetarklassen eller när man genom att anamma dess spontana krav är en släpvagn – risken med detaljerade ”reformistiska” krav är förstås att tåget kan ha gått –att det just blir reformismen som segrar. Bindningen mellan delkraven och revolutionen låter sig svårligen inses i det reformistiska klimatet i Sverige.

Om man nu (ännu inte!?) har de teoretiska instrumenten att realisera sin politik hur ser det då ut med dess komplement i organisationsformeringen? Hur stort är KAF? Numerärt och i fråga om inflytande 1976 fick man i riksdagsvalet drygt 2 000 röster, en siffra som i förhållande till valmanskåren inte går att uttrycka i promille! Även om röstsiffror inte ger hela bilden av ett partis betydelse, ger de dock en klar bild av hur många som omfattar idén i fråga. När det gäller numerären är KAF således inte mycket större än t ex arbetarkommunen i Burträsk, men trots det har man en aktivitet och militans som är betydande. Mängden av tryckta skrifter i olika former, veckotidningen Internationalen, solidaritetsarbetet, diverse aktioner osv kan således ses som ett uttryck inte för numerären utan för intensiteten i det politiska arbetet.

Man har inte lyckats realisera målet att bli det revolutionära massparti som skulle utmana reformismen. Givetvis måste man här beakta den korta tidsperiod som här har behandlats, men frågan är vilken utveckling man befinner sig i. En första pessimistisk bild, till skillnad från alla skriverier om Förbundets obönhörliga tillväxt ser man i kongressrapporten från 77 där man noterar den minskade försäljningen av huvudorganet, Internationalen. Antingen är tidningen i sig dålig eller också håller man på att förlora terräng, hur det än förhåller sig med det kan man se pessimismen som ett första uttryck för insikten om att den revolutionära utvecklingen och arbetarklassens tillströmning i allmänhet inte går så friktionsfritt som man väntat sig.

Ett annat utmärkande drag för KAF är det faktum att man inte drabbats av splittringar. Det förhållande att man ändrat inriktningen av politiken i enlighet med ”byggpartiet”-tendensen har inte resulterat i någon splittring. Tvärtom är det i stort sett samma personer som suttit i ledningen under hela perioden. Det beror på två faktorer. Man har som en huvudlinje att förebygga splittring. Den så vitt omtalade tendensfriheten är en viktig orsak till den organisatoriska sammanhållningen. Man har m a o varit den organisation som åtminstone inom de egna leden tillämpat kraven på den demokratiska centralismen, dvs öppen demokratisk diskussion före beslut men enighet vid tillämpning och vid kontakten med omvärlden. Konsekvensen i KAF:s politik och den inre sammanhållningen kan emellertid också ses som ett resultat av att man inte stöder sig på någon statsbärande form av marxism; man behöver inte följa med ofta taktiskt betingade förändringar och omkastningar som kan vara svåra att motivera för den ideologiskt skolade medlemskadern och för utomstående.

De förändringar i KAF:s politik, men även i viss mån i Fjärde Internationalens, som behandlats i det här kapitlet skulle kanske lite djärvt kunna sammanfattas i uttrycket: från krutdurkspolitik till mellanskiktsrörelse. Den trotskistiska rörelsens framtoning som en kaderorganisation för erövrandet av dubbelmakten i tider av ökade sociala strider mellan klasserna, har fått ge vika för 70-talets pragmatism där man alltmer försäkrar sig om småborgerligheten, om livskvaliteterna och miljön. Man kan då fråga sig om det blir något revolutionärt perspektiv kvar. Trotskister själva säger sig ha det. Det återstår att realisera det för den svenska arbetarklassen.

Jan Engberg

Noter

1. Internationalen 35/75, s 8.
2. Horowitz, D.: Imperialism och revolution, Lund I970, s 86.
3. Fjärde Internationalen 7-8/1972, s 15.
4. Björkman/Widén: ”Vänsteroppositionen” (stencil), s 33. [Finns på marxistarkiv.se, under Sovjetunionen->Vänsteroppositionen. MF anm ]
5. Deutscher, I.: Stalin, Stockholm 1973,5 319.
6. Frank, P.: Fjärde Internationalen – ett bidrag till den trotskistiska rörelsens historia, Kristianstad 1972, s 26.
7. Trotskij, L.: Övergångsprogrammet, Stockholm 1977, s 16.
8. ”Den proletära enhetsfronten”, Rött Forum 8, Stockholm 1973, s 5. 9. Björkman/Widén, a a, s 44; Deutscher, a a, s 222 ff.
10. Fjärde Internationalen, 7-8/1972, s 51 f.
11. Trotskij, a a, s 56.
12. Education for Socialists (SWP), June 1973, s 12 ff. 13. Ibid, s 14.
14. Bolsjevik 1-2 (nytryck), 1972.
15. Fjärde Internationalen 3/1970, s 4.
16. Ibid.
17. Wickman/Gustafsson: Marxism eller trotskism, Stockholm 1972. 18. Fjärde Internationalen 3/70, s 4.
19. Fjärde Internationalen 2-3/1975, s 5.
20. Röda häften 25, s 5.
21. Mullvaden 4/1973, s 3.
22. Fjärde Internationalen 2-3/1975, s 7.
23. Ibid 4-5/1977, s 21.
24. Ibid 3-4/1976, s 11..
25. Röda häften 23, s 60.
26. Fjärde Internationalen 2-3/1975, s 71 ff.
27. Detta beror i sin tur på den marxistiska synen att kombinera en vetenskaplighet med den politiska praktiken. Uppställningen av blue-prints, visionen om framtiden, kopplas ihop med en analys av samtiden och förutsättningarna för förändring. Kritiserar man analysen av samhället tenderar man att bli betraktad som motståndare till visionen, kort sagt som motståndare till socialismen.

Läs hela boken Utanför systemet, Vänstern i Sverige 1968-78, TemaNova 1978, En antologi med bidrag av Jan Engberg, Christian Hårleman, Sven E Olsson, Lasse Pettersson, Björn-Erik Rosin och Sören Wibe.

Ett barn av 68

1969 – det var det år när 60-talsradikaliseringen stod på sin höjdpunkt. Svallvågorna från studentdemonstrationerna 1968 gick fortfarande höga. På hösten 1969 trädde arbetarklassen in på den politiska arenan med all sin kraft när gruvorna i Malmfälten stängdes av den största strejken i landet på 25 år.

Det var några dramatiska år. Redan hösten 1967 dödades Che Guevara i Bolivia, där han var i ett försök att sprida den kubanska revolutionen till den latinamerikanska kontinenten. Vid nyåret gick Vietnamkriget in i en ny fas genom FNL:s framgångsrika Tetoffensiv. Pragvåren visade att det stalinistiska monolitiska blocket var fyllt av djupa sprickor och att kraven på långtgående demokratiska reformer hade massivt folkligt stöd. Maj 68 i Frankrike, som börjat med omfattande studentdemonstrationer, slutade med de största arbetardemonstrationerna sedan 30-talet. En våg av strejker och fabriksockupationer lamslog landet och fick under några dramatiska dagar president de Gaulles regim att vackla. I USA utvecklades motståndet mot Vietnamnkriget till en omfattande protestvåg på de amerikanska universiteten och en fortsatt fördjupad radikalisering, framför allt hos de svarta.

I Sverige började det som en studentrörelse. I Stockholm ockuperade studenter sitt eget kårhus i protester mot statliga förslag till likriktning av undervisningen. I Lund omvandlades det högtidliga firandet av universitetets 300-årsjubileum till omfattande studentprotester. Sommaren 1968 lyckades tusentals demonstranter, mest ungdomar, stoppa Sveriges Davis Cupmatch mot Rhodesia. Detta var i sin tur ett uttryck för att denna rörelse inte var begränsad till någon inskränkt kamp innanför universiteten. Engagemanget var mycket bredare än så. Solidaritetsrörelsen med Vietnam blev snart 60-talets viktigaste organisatoriska uttryck. Men den var långt ifrån ensam.

1:a majdemonstrationerna 1969 var stora och uppmärksammade. i Stockholm innehöll det traditionella, socialdemokratiskt dominerade tåget fler radikala paroller än på länge. Rörelsen själv hade radikaliserats, och Vpk:s ungdomsförbund VUF utgjorde ett påtagligt radikalt inslag. Det alternativa tåget, Röd front, uttryckte i än högre grad tidsandan. En rad radikala solidaritetsrörelser för Vietnam, Södra Afrika, Latinamerika, Tjeckoslovakien och Black Power trängdes med byalagsaktivister, värnpliktsvägrare, u- landsföreningar och alternativrörelser mot konsumtionssamhället och social utslagning i demonstrationstågen runt om i landet. Förutom de traditionella partierna, socialdemokrater och kommunister, demonstrerade det kinesiskt inspirerade kfml, syndikalister och olika anarkistiska grupperingar.

Bland alla tidningsförsäljare som utbjöd dussintals olika vänstertidningar och
solidaritetsbulletiner kunde man för första gången på några håll upptäcka en helt ny tidskrift, Fjärde internationalen. Initiativet var Marcel Cohens i Stockholm. Vad hade den att erbjuda som saknades i allt detta myller som det redan var så svårt att orientera sig i? Fanns det verkligen behov av ytterligare en politisk riktning i Sverige?

Vad var 60-talsradikaliseringen?

60-talsradikaliseringen hade egentligen börjat tidigare. Intresset för utvecklingen i tredje världen, och solidariteten med förtryckta folk ökade redan i början av decenniet. Då genomfördes också stora demonstrationer mot kärnvapenhotet och mot svensk atombomb.

Avkoloniseringen, det kalla krigets avmattning och ett tillfälligt töväder i de kommunistiska länderna underlättade ett nytänkande. Dessutom fick ungdomen en ökad betydelse i samhället. De fick i större utsträckning än tidigare inkomster att disponera själva, och de skapade en ungdomskultur, bygd på masskonfektion, vespor och rock ’n roll. Studenternas andel av ungdomsgenerationen ökade samtidigt kraftigt, och för första gången fylldes universiteten av stora grupper som inte självklart hörde till de gamla makteliterna.

I mitten av 1960-talet blev den nya vänstern ett uppmärksammat begrepp. Runt om i Europa började grupper ifrågasätta socialdemokratins reformism och de traditionella kommunistpartiernas stöd åt de förstenade stalinistiska regionerna i Sovjetunionen och Östeuropa. Ett ökat intresse för den marxistiska traditionen var märkbar: den unge Marx, den ryska revolutionens lärdomar, Lenin och Trotskijs idéer diskuterades på nytt och förutsättningslöst.

På många håll uppstod nya vänsterorganisationer med bredare program än tidigare. Det personliga blev också politiskt och kulturen politiserades. Också organisationsformerna förnyades. Allt från stormöten till medvetandehöjande grupper blev vanliga. Den politiska handlingen, aktionen blev central. Demonstrationer och ockupationer blev återkommande inslag men också happenings och gatuteatrar.

När man idag diskuterar 60-talsradikaliseringen finns det två motsatta sätt att betrakta vad som hände. Enligt vissa var det en period av frihet när allt var möjligt. Den kännetecknades av öppenhet och omprövning. Gamla normer ifrågasattes och ersattes med nya.

Enligt andra var tidens främsta tecken dogmatism och sekterism. Bara vissa åsikter var tillåtna, alla gick i Mahjongjackor och näbbstövlar och det var förbjudet att lyssna på Abba.

I själva verket har bägge tolkningarna antagligen fog för sig, När radikaliseringen i slutet av 60-talet nådde sin kulmen i Sverige kan man urskilja två parallella fenomen. Å ena sidan den explosionsartade tillväxten av en rad aktionsgrupper av den typ som beskrivits ovan. Studentrörelser, solidaritetsrörelser, miljörörelser osv. I mycket stor utsträckning var det en kulturrörelse, och företrädare för alla kulturinriktningar spelade en stor roll. Författare som Sara Lidman och jan Myrdal skrev romaner, rapportböcker och resolutioner. Bildkonstnärer som Channa Bankier och Carl Johan de Geer gjorde affischerna till demonstrationer och opinionsmöten, Filmcentrum producerade och distribuerade film, Narren och Fria Pro spelade teater varhelst det behövdes Stormöten var en vanlig beslutsform när gemensamma aktioner skulle planeras.

Å andra sidan kan man se uppkomsten av nygamla politiska organisationer med arbetsmetoder som stod i rak motsättning till nyvänsterns. Framför allt var det partier och grupper som var inspirerade av den kinesiska revolutionen och den pågående kulturrevolutionen där Kfml – senare SKP – var den första och största. Kfml(r), som bröt sig ur och bildade eget, och Vpk: s gamla ungdomsförbund, som döpte om sig till MLK, Marxist Leninistiska kampförbundet, var några andra. 1967 bildades kfml, och det i huvudsak som en utbrytning ut vpk. Den häftiga kritiken mot det etablerade kommunistpartiet, dess nära kontakter med vietnamrörelsen, dess ungdomliga medlemskader, i stor utsträckning rekryterad ur Clarté, gör att man kan se den som ett uttryck för den nya stämning vi ovan talat om.

Men i en annan mening kan kfml definitivt inte ses som någon nyvänsterskapelse. Dess politiska inspiration hämtades i stor utsträckning ur en kommunistisk politik som formulerats i den kommunistiska rörelsen under dess mest stalinistiska period, i början främst dess tidiga 30tals ultravänsteristiska form, längre fram en mer folkfrontsinriktad högervariant. Då steg istället kfml(r) fram och la beslag på den perioden. Ja, i själva verket var mycket av den nya vänsterns teorier de svenska maoisternas huvudfiende. Ibland fiende i en mycket konkret betydelse. Meningsmotståndare kunde anklagas för att stå på klassfiendens sida, i bästa fall objektivt. Tidningen Proletären delade ut ”veckans ishacka” till oliktänkande.

Den politiska strömning som Marcel Cohen och hans vänner introducerade våren 1969 skulle snart komma att känna av dessa attityder Samtidigt kan man säga att den befann sig precis i skärningen mellan den fria och den mer ortodoxa riktningen inom vänstern. Det framgår tydligt av innehållet i det första numret av Fjärde internationalen. Å ena sidan innehåller det artiklar om majrevolten i Frankrike och Pragvåren, å andra sidan utdrag ur Trotskijs Övergångsprogram från 1938.

Politiskt och ideologiskt blev denna riktnings anhängare å ena sidan majrevolutionens och de nya kampformernas främsta propagandister, å andra sidan det tidiga Kominterns, Lenins och Trotskijs trognaste forsvarare. Detta återspeglas delvis också hos de första medlemmarna. De var dels en grupp, åtminstone med den tidens mått mätt, äldre personer som rekryterats till trotskismen innan 60-talets radikalisering, och då huvudsakligen i utlandet. Dels utgjordes de av en grupp ungdomar som kanske hade mött trotskismen i form av kämpande studenter på gatorna i Paris och London.

Revolutionära marxister

Redan hösten 1969 fanns så många som anslöt sig till idéerna bakom tidskriften och Fjärde internationalen att en första organisation kunde bildas, Revolutionära marxister. Lokala avdelningar fanns i Stockholm, Uppsala och Göteborg, och kontakter på betydligt fler orter. Den lilla organisationen gav snart ut ytterligare en tidskrift, Revolutionär information, vid sidan av det teoretiska organet Fjärde internationalen. De flesta av medlemmarna var studenter och skolungdom, verksamheten bestod till stor utsträckning av studier och visst deltagande i olika solidaritetsrörelser. När gruvstrejken i Malmfälten bröt ut vintern 1969/70 ägnades denna stor uppmärksamhet, och det fackliga arbetet gavs större utrymme. Bland annat deltog RM aktivt i arbetet på att bygga upp en facklig oppositionsrörelse, Fria fackföreningsfolket, FFF. Den samlade under en period flera av ledarna för den strejkvåg som bröt ut i gruvstrejkens kölvatten. Något snabbt genombrott fick inte Revolutionära marxister.

Framför allt var vänstern redan till stora delar inmutad, i första hand av kfml och FNL-rörelsen, som i sin tur stod under kraftigt inflytande av kfml. Däremot lyckades Revolutionära marxister göra den trotskistiska rörelsen och dess åsikter välkända i Sverige. ja, man lyckades till den grad att kampen mot trotskismen snart gjordes till en huvudfråga, inte bara hos kfml eller mlk utan också för Vietnamrörelsen. Medlemmar i RM vägrades inträde, eller uteslöts, ur DFFG

( De förenade FNL-grupperna ) enbart på grund av sina politiska åsikter.
En viktig orsak till den propagandistiska framgången var den omfattande bokutgivningen som skedde genom det närstående René Coeckelberghs Partisanförlag. Det gav under några år ut en imponerande produktion. Den bestod dels av marxismens klassiker, främst Trotskij och dokument från Kommunistiska internationalen; dels av litteratur från den nya vänstern i vid mening, från Ernest Mandel till den marxistiska teoretikern Nicos Poulanzas.

Bolsjevikgruppen

Parallellt med Revolutionära marxisters framväxt uppstod det inom kfml och Vänsterns ungdomsförbund grupper som kritiserade sekterismen och den stalinistiska pånyttfödelsen inom dessa organisationer. Den viktigaste av dessa oppositionsrörelser fanns inom Lunds Clartésektion, som 1970 omvandlas till Bolsjevikgruppen. Detta var en organisation som till stora delar stått i ledningen för den livaktiga studentkampen i Lund. Under 1969 formulerades en växande kritik mot kfmls utveckling. I ett uttalande från januari 1970 kritiserade sektionen kfmls och Clartés sterila teorier. I stället för att använda marxismen som ett redskap för vetenskapliga analyser såg man den som allmänna sanningar som läggs som en gjutform på de faktiska förhållanden. Inom bolsjevikgruppen utvecklas också ett intresse för Fjärde internationalen. Framför allt är det den franska sektionens insatser under maj 1968 som imponerar. Företrädare för Bolsjevikgruppen knöt också egna kontakter med Internationalens ledning.

Under hösten 1970 försökte Bolsjevikgruppen bygga en nationell organisation. Man genomförde kampanjer under rubriken Revolutionens aktualitet, framför allt på universitetsorterna. Även om mötena drog mycket folk ledde inte heller dessa fram till något nationellt genombrott. I de interna utvärderingarna menade vissa medlemmar att alltför mycket av studentmiljöns spontanism och bristande uthållighet hade präglat kampanjerna.

Samgåendet till RMF

Samtidigt inleddes under 1970 diskussioner om ett samgående mellan Revolutionära marxister och en del av Bolsjevikgruppen. En avgörande orsak till detta var de insatser som Fjärde Internationalens ledning gjorde för att föra samman de bägge organisationerna.

Vägen dit var inte okomplicerad. Det fanns en del misstro från Bolsjevikgruppens sida mot Revolutionära marxister, som ansågs vara en allt för stelbent organisation, lite vid sidan av den allmänna radikaliseringsprocessen. På samma sätt fanns det hos RM en viss misstänksamhet mot de proklamatoriska akademiker som dominerade Bolsjevikgruppen. Det hela förbättrades inte av att det inom bägge organisationer uppstod riktningar som av olika skäl ville bromsa processen. De var oroliga för att ett för snabbt sammangående inte skulle ge utrymme för att arbeta fram de politiska riktlinjer som var nödvändiga för en ny organisation. Det skulle i sin tur medföra risker för en byråkratisering av organisationen.

Resultatet blev emellertid att en ny, gemensam organisation, Revolutionära marxisters förbund, såg dagen ljus vid en sammanslagningskongress i Uppsala i januari 1971. Organisationen fick också en ny, gemensam, tidning, Mullvaden.

Vad ville den nya organisationen?

En del av den gemensamma plattformen för den nya organisationen var insikten om nödvändigheten att återknyta till marxismen före stalinismen. I Sverige var detta särskilt viktigt eftersom det gamla kommunistpartiet, Vpk, ännu inte påbörjat uppgörelsen med sitt förflutna och kfml, mlk och kfml(r) medvetet anslutit sej till stalinismens politik. Hela den unga organisationen kastades in i omfattande studier av ryska revolutionen, Tredje internationalens första år, Lenins och Trotskijs skrifter. Samtidigt inleddes ”slaget om historien”. Vad stod det egentligen i Lenins testamente? Var Stalins politik en fortsättning på Lenins, eller ett brott med den? Vem förrådde den spanska revolutionen? Striden stod het, men när dimmorna skingrats torde inte råda någon tvekan om vem som vann. Kenth-Åke Anderssons stora studie Lögnens renässans punkterade slutligen den stalinistiska historieskrivningen i svensk vänsterdebatt.

Men diskussionen var inte bara en strid om ord eller historia. Bolsjevikgruppens teoretiska uppgörelse med kfml/Clartés syn på marxismen som vetenskap visade hur en dogmatisk stalinism omöjliggjorde en analys också av samtidens förhållanden. Allmänna marxistiska teser kan inte okritiskt tillämpas på någon slags verklighet. Istället propagerade den nya organisationen för ett återknytande till en övergångsstrategi. Hur kan man formulera krav som knyter an till den pågående kampen, men som pekar framåt, mot socialismen, var en fråga som upptog mycken diskussion i den unga organisationen.

En studerande organisation

Studierna var en central del av förbundets verksamhet, Men hur skulle man kunna undvika att falla i samma fälla som andra vänsterorganisationer? Hur skulle studierna kunna bli något annat än bara ett okritiskt inhämtande av marxistiska sanningar? Den lösning som både RM och Bolsjevikgruppen utarbetade var att de Röda cirklarna eller Röda kommittéerna (namnen lånades som så mycket annat från den franska sektionen) skulle, som det hette det i en tidig sammanfattning ”kunna bli aktionsgrupper, där studierna var en del av arbetet, vilket även skulle innefatta olika former av praktiskt och i viss mån teoretiskt arbete, såsom flygbladsaktioner, agerande vid strejker, demonstrationer, författande av artiklar etc”. Tyvärr visade det sig att det var svårt att uppnå dessa målsättningar. Dessutom visade det sig att deltagarna klagade över att de fått lära sig för lite av grundläggande marxistisk terminologi. Otack är livets lön…

Kanske avspeglar detta en annat förhållande, nämligen inflytandet från den svenska folkrörelsetraditionen, där ju studiecirklarna alltid spelat en avgörande roll. Det fanns andra kopplingar också. En betydande del av inkomsterna för RMF:s stockholmsavdelning under de första åren kom genom studiecirklar rapporterade genom Frikyrkliga studieförbundet.

”Från periferin till centrum”

Med mycket få undantag var medlemmarna under de första åren ungdomar, de flesta studenter. I den nyvalda Nationella ledningen för RMF var medelåldern antagligen under 25 år. Organisationens ledande kraft, Tom Gustafsson, var 23. Detta avspeglade också de politiska och organisatoriska prioriteringarna. Trots att de flesta av organisationens medlemmar ägande större delen av sin tid åt det politiska arbetet, de flesta helt oavlönade, några med en oanständigt låg lön, var de organisatoriska problemen omfattande i början. De flesta var överens om att det var tidningen, Mullvaden, som var det sammanhållande elementet i organisationen. Den kom i början ut så fort man hunnit skaffa pengar för att ge ut ett nytt nummer.

Vid RMF:s andra kongress i september 1971 sammanfattades det strategiska perspektivet för förbundsbygget. Det övergripande målet för organisationen var att vinna en dominerande position inom den revolutionära rörelsen. För att uppnå detta krävs självklart att vinna förankring inom arbetarklassen. Dettaarbete måste inledas omedelbart, heter det. Det bör framställas lokala Fabriksmullvadar som delas ut vid industrierna. Dessa bör propagera för arbetarkontroll, bekämpa den solidariska lönepolitiken, ta upp klasslagstiftningen och LO:s byråkratisering, miljöfrågan, invandrarfrågan och kvinnans speciella förtryck.

Samtidigt konstateras att under de närmaste åren var det inom andra områden som organisationen hade möjlighet att rekrytera i större skala. Det gällde inte förvånande framför allt bland ungdom och studenter. Från denna periferi borde förbundet sedan sökas sig mot centrum, alltså arbetarklassen. Först vid 3:e kongressen 1973 blev ”arbetararbetet” den centrala prioriteringen för hela förbundet.

För att markera den ändrade inriktningen antogs 1975 namnet Kommunistiska Arbetarförbundet, KAF. Under andra hälften av 70-talet lades grunden på flera av landets stora industriarbetsplatser till dagens Socialistiska Partiet.
Det bör noteras att samtidigt dyker en annan prioritering upp, nämligen miljöarbetet. RMF var antagligen det första vänsterparti som antog en särskild politisk resolution kring denna fråga.

Maoismen går i graven

I slutet av 70-talet började den från 60-talet så entusiastiska studentvänstern falla samman. Personkultens Kina visade sig inte vara något paradis. Pol Pots ”Röda Khmerer” – stalinisterna i Kambodja – avslöjades som massmördare. Samtidigt som idealbilderna rämnade inleddes den nya högeroffensiven i världsskala som en följd av växande problem för kapitalismen.

Den maoistiska vänsterns olika organisationer var inte förberedda för detta och tynade bort under ”högervindens år”. Utvecklingen för KAF blev en annan.
På arbetsplatserna, där organisationen alltmer koncentrerade sin verksamhet, blåste ännu inte så starka högervindar som på universitet och inom medelklassen. Och då KAF aldrig hade identifierat sig med stalinismen – utan tvärtom förutspått dess misslyckande – drabbades inte organisationen av samma demoralisering.

Socialistiskt

1982 bytte KAF namn till Socialistiska Partiet för att markera att partiet inte hade någonting gemensamt med den ”kommunism” som människor förknippade med personkult och partidiktatur eller med den demoraliserade maoistvänstern. Ute bland arbetare som inte var vana vid studentvänsterns bokstavskombinationer eller kände till den kommunistiska rörelsens historia blev det uppenbart för ”KAF:arna” att ”kommunism” för gemene man och kvinna var lika med ”stalinism”. De korta år i början på 1920-talet som beteckningen kommunism stod för något annat är sedan länge bortglömda.

Partibeteckningen Socialistiska Partiet innebar alltså på inget sätt att överge den revolutionära tradition som rörelsen grundar sig på, bara att riva ned ett hinder som skapade missförstånd.

Under 80-talet blev Socialistiska Partiet en liten samlingspunkt för radikala krafter som tröttnat på kapitalismen och den gamla arbetarrörelsen. Till organisationen anslöts sig socialister med en annan bakgrund än Fjärde Internationalen – och som inte delade världsrörelsens alla tidigare ställningstaganden. Det var kamrater från den rådssocialistiska traditionen, från socialdemokratin och andra. Det som alltmer förenade blev nuets uppgifter och framtidens målsättningar. I valet 1985, då vi samarbetade med några oberoende socialistiska kandidater och ungdomar under parollen Arbetar- och Ungdomsprotest, nådde Socialistiska Partiet sitt dittills bästa resultat med 16 000 väljare – en blygsam siffra som en av 68-vänsterns större grupper hade lyckats nå upp till. Ett par spridda kommunala mandat har SP också innehavt sedan 80-talet (i bl.a. Köping, Umeå och Kungsör).

Högervindar

Men 80-talets högervindar nådde till sist även Socialistiska Partiet som likt övriga vänsterkrafter fick uppleva ett minskande intresse och aktivitet. Nyrekryteringen upphörde, organisationen åldrades och verksamheten krympte. Sovjetunionens upplösning och återupprättandet av kapitalismen i Östeuropa gav under 90-talet borgerligheten och nyliberalismen vind i seglen. Även antistalinistiska rörelser drogs med i nedgången när socialistiska idéer i allmänhet begravdes. Fjärde Internationalen och Socialistiska Partiet fick sin beskärda del av tillbakagången – men kunde, genom sitt demokratiska socialistiska perspektiv och internationella sammanhållning, överleva nedgången.

Vindarna vänder Mot slutet av 90-talet inleddes en avmattning av nyliberalismen triumftåg. Och kring millenieskiftet upplever vi ett ökande engagemang bland unga människor mot kapitalets globalisering och för internationell solidaritet, antirasistiska och feministiska idéer, försvar av miljön och människovärdet.

En ny generation tar kontakt med Socialistiska Partiet, unga ansluter sig som Ungsocialister och nya klubbar har bildats på flera håll. Partiet är med där idéer om framtiden formas, som inom Attac-rörelsen, på socialismen dagar och idéforum – liksom i fackföreningar och andra folkrörelser där människor idag åter börja söka alternativ till den rådande kapitalistiska dagordningen.

Det är en utveckling som gått ännu längre på andra håll i världen där Fjärde Internationalens partier i länder som Frankrike, Brasilien och Filippinerna har vunnit nya anhängare i stor omfattning.

På samma sätt som Fjärde Internationalen försöker vara den pådrivande faktorn i att samla alla revolutionära socialister världen över i en gemensam världsrörelse, strävar Socialistiska Partiet i Sverige efter att bygga upp ett nytt arbetarparti av massomfattning. Ett parti som förenar det bästa ur den långa historiska traditionen med nuets behov.

SP:s bakgrund

Socialistiska Partiet tog sig namnet 1982 men dess första kärna skapades i slutet av 60-talet av radikala socialister som inte kunde förlika sig med stalinismens renässans inom den nya vänstern. De knöt istället an till den marxism som företräddes av den internationella organisationen Fjärde Internationalen, vars anhängare ofta kallats ”trotskister”. Många som hört benämningen föreställer sig något udda sällskap för nostalgiker som svärmar kring den ryske revolutionsledaren Leo Trotskijs öde. Och sådana sekter existerar förvisso runt om i världen bland den politiska drivved som många historiska personligheter lämnat efter sig genom tiderna.

Fjärde Internationalen har heller inte saknat sådana drag, men lyckades trots detta föra vidare det marxistiska tänkesätt som begravdes inom arbetarrörelsen när stalinismens respektive socialdemokratins totala dominans befästes på 20- och 30-talet.

Världsorganisationen som bildades 1938 när den stalinistiska terrorn rasade som värst i Sovjetunionen och fascismen marscherade i Europa syftade till att sammansluta revolutionära socialister och oppositionella kommunister kring de ursprungliga idéerna om internationalism, revolution och arbetarmakt.

Mot byråkratin

Trotskij själv, en av ledarna för Oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 och Röda arméns skapare, hade på nära håll upplevt sovjetstatens byråkratisering och bolsjevikpartiets urartning. Han hade personligen, under inbördeskrigets mest brutala år, inte väjt för de allra hårdaste metoder, bidragit till förbud mot oppositionella riktningar – även inom partiet – och idealiserat bolsjevikernas allmakt.

Men tillsammans med Lenin kunde han också reagera mot den hastiga urartningen av revolutionen och börja bekämpa byråkratiseringen. Återinförandet av demokratin i sovjeterna – de ryska arbetarråden -, förstärkning av arbetarnas ställning i samhället och hård kontroll av byråkratin var några av de viktigaste åtgärder Trotskij kämpade för.

Det hela skulle ske inom ramen för vetskapen om att sovjetstatens framtid berodde av utvecklingen i övriga Europa. Det efterblivna och svältande Ryssland, inringat och strypt av en industriellt högutvecklad omvärld, skulle inte på egen hand kunna utvecklas till ett rättvist socialistiskt välfärdssamhälle. Knappheten skulle ständigt underblåsa jakten efter fördelar och skriande ojämlikhet. Stora resurser skulle av nödtvång tvingas ägnas åt försvaret och sovjetekonomin förbli en slags krigshushållning, en torftig karikatyr av socialism.

Utvägen var att arbetarstyren upprättades i Europas utvecklade stater. Den unga kommunistiska rörelse som höll på att skapas fick därför inte styras av Sovjetunionens kortsiktiga diplomatiska intressen utan måste bli uttrycksformen for den europeiska arbetarbefolkningens egen strävan efter samhällsmakt.

Isolerades

De stormiga revolutionsförsöken i Europa efter första världskriget kastades emellertid tillbaka och det sargade Sovjetunionen isolerades. Arbetarbefolkningen hade mattats ut av krig och umbäranden, byråkratin inom stats- och partiapparaten växte. Visionerna om ”räddning” från en socialistisk utveckling i Europa bleknade. Det gällde att klara sig själv med vad som bjöds, att bygga ”socialism i ett enda land”.

Stalin, generalsekretaren som kontrollerade den mäktiga partiapparaten, blev den nya utvecklingen s tolk. Den nödtvungna krigshushållningen, det var socialismen. De som ifrågasatte och opponerade ”hotade socialismen”. Kommunistpartierna runt om i världen fick som främsta plikt att försvara ”socialismens land”.

De bolsjeviker som vände sig mot de nya tongångarna rensades successivt ut; uteslöts ur partiet, fängslades och förvisades mot slutet av 20-talet. Trotskij var en av dem men den vänsteropposition han anförde stred vidare internationellt och försökte återsamla de uteslutna kommunisterna. Först med krav på återinträde i kommunistpartierna, sedan i försök att bygga upp nya.

”Likvidera trotskisterna!”

Vänsteroppositionen fördömde den stalinistiska ultra-vänsterpolitiken i Tyskland och kämpade for arbetarrörelsens enhetsfront mot fascismen. Den vände sig emot den följande folkfrontspolitiken, inte för att denna skulle samla massorna mot fascismen – det var ju tvärtom vad ”trotskisterna” länge krävt – utan för att den gjorde arbetarrörelsen till en bricka Kremls schackrande med borgerligheten i väst.

Vänsteroppositionen stödde helhjärtat de spanska arbetarnas och lantarbetarnas revolution mot Franco och hörde till dem som smutskastades och mördades av utsända sovjetiska agenter och spanska stalinanhängare.

I Sovjetunionen själv var det under slagordet ”likvidera trotskisterna” som Lenins gamla garde avrättades under 30-talet och miljoner bolsjeviker och andra fraktades bort till lägren. Några tusen av dem var också medlemmar i vänsteroppositionens sovjetiska gren. De stred till slutet mot staliniseringen men avrättades alla. Leopold Trepper, ledaren for det sovjetiska kontraspionaget i Europa under naziockupationen, skrev i sin biografi:

”Vem protesterade under den perioden ? Vem reste sig för att skrika ut sin vämjelse? Trotskisterna kan göra anspråk på den äran. Liksom sin ledare, som fick betala för sin ihärdighet med hugg från en ishacka, bekämpade de helhjärtat stalinismen, men de var de enda. Under de stora utrensningarna kunde de bara skrika ut sina protester över de enorma isbelagda vidderna, dit man släpat dem för att lättare kunna utrota dem. I lägren uppförde de sig värdigt, ja, rent av exemplariskt. Men deras röster ekade förgäves ut över tundran.

Trotskisterna har idag rätt att anklaga dem som ropade med vargarna igår. Men de får likväl inte glömma att de, i motsats till oss, hade den enorma fördelen av ett sammanhängande politiskt system som skulle kunnat ersätta stalinismen, vilket de kunde klamra sig fast vid i sin djupa förtvivlan över att revolutionens tanke blivit förrådd. De ’erkände’ inte, eftersom de visste att detta varken skulle gagna partiet eller socialismen”.(Leopold Trepper ”Röda kapellet” Sthlm 1977)

Försvarade Sovjetunionen

När Stalin inledde sitt samarbete med Hitler utlämnades fängslade tyska kommunister – som en gång flytt till Sovjetunionen undan nazisterna – till Gestapo, bland dem också anhängare av vänsteroppositionen. De avvisade inte Sovjetunionens rätt att manövrera diplomatiskt mellan kapitalistiska regeringar men fördömde hyckleriet och lögnerna. Att Kreml offrade arbetarrörelsen i olika länder för sitt samarbete med Hitler var inte bara förrädiskt mot dessa länders arbetare – det skulle också drabba Sovjetunionen själv.

Trotskij och hans anhängare fördömde de sovjetiska angreppen på Polen och Finland och såg dem som ytterligare uttryck för att Stalin och byråkratin inte hade något gemensamt med socialismen. Ändå sällade de sig inte till den krigsopinion i väst som krävde att västmakterna skulle angripa Sovjetunionen. Orsaken var ”trotskisternas” syn på det samhälle som terroriserades så av Stalin. De menade att Sovjetunionen, förtrycket och eländet till trots, alltjämt var en skapelse av den ryska arbetarklassen och värt att försvara. Sovjetunionen hade slitits loss från kapitalismen. Storföretagen, bankerna och naturtillgångarna låg inte i händerna på några kapitalistiska storbolag utom räckhåll för människorna. Möjligheten att ta över dem och förverkliga en socialistisk utveckling fanns ännu, om byråkratin störtades och den sovjetiska arbetarbefolkningen gjorde sig till herre i eget hus.

Därför var det nödvändigt att försvara Sovjetunionen både mot den kapitalistiska omgivningen och mot den stalinistiska diktaturen.

Detta ställningstagande innebar inte direkt att följa minsta motståndets lag. Tvärtom, ”trotskisterna” garanterade sig därmed fiender från alla håll och förföljdes av såväl de stalinistiska kommunistpartierna som av borgerligheten i väst. Det ställde också rörelsens anhängare inför stora svårigheter när de olika huvudalternativen blev så fruktansvärda; från Stalins övergrepp på Finland till Afghanistan fyrtio år senare. I båda fallen stalinistisk stormaktsterror för att driva igenom sina intressen oavsett befolkningens vilja. I båda fallen blåsvarta högerkrafter i spetsen för motståndet, uppbackade av starka kapitalistiska stormakter med förhoppningen av åsamka Sovjetunionen svåra skador.

Betalade dyrt

I det mäktiga kraftfältet mellan kapitalism och stalinism var det vanligt att såväl socialdemokrater och kommunister som radikala socialister gick över till den kapitalistiska sidan om den for tillfället tycktes ha rätten på sin sida. I fallet Finland gick till och med många skandinaviska socialister ut som frivilliga för att slåss på Finlands sida mot de sovjetiska inkräktarna. Några av dem hade tidigare varit i Spanien och kämpat mot Francos övergrepp och ville nu göra en insats mot Stalins. Efter en tid, när Finland tog sin revansch, fann de sig kämpa tillsammans med Hitlers trupper mot den ”judisk bolsjevikiska världskonspirationen” i öster. På samma sätt drevs de socialister som ville stödja motståndskampen i Afghanistan samman med några av de mest religiösa fundamentalistiska medeltidskrafter historien känner, ivrigt uppbackade av amerikanska CIA.

”Trotskisterna” vägrade att göra gemensam sak med högern och kapitalismen. För det fick de ofta betala dyrt i form av politisk isolering och anklagelser om att godta det stalinistiska förtrycket.

Men de sökte på så sätt rädda vad de kunde av arbetarrörelsen från att bli en bricka i det kapitalistiska stormaktsspelet och hoppades därmed förhindra att stalinismen fick totalt monopol på tolkningen av ”socialism” och ”arbetarmakt”. Trotskij själv mördades av en stalinagent 1940 men världsrörelsen Fjärde Internationalen överlevde kriget. I Europa maldes de flesta av dess partier under 40- och 50-talet ned till smågrupper mellan det sovjetiska systemets växande intressesfär och västmakternas kalla krigskampanjer. Bland Tredje världens fattiga kunde emellertid rörelsen punktvis utvecklas till en verklig politisk faktor, bland annat i Bolivia, Argentina, Vietnam och Sri Lanka. Oftast slogs den ned, men återuppstod med nya anhängare på andra håll.

Det var i samband med den radikala ungdomsvågen i slutet av 60-talet som en ny politisk generation strömmade till Fjärde Internationalens små grupper i den industrialiserade världen. Maj -68 i Frankrike, när Paris’ studenter och arbetare tog gator och arbetsplatser i besittning, blev ”trotskister” åter ett begrepp inom vänstern i Europa och Nordamerika.

Slog rot

I Sverige hade en kortlivad sektion av Fjärde Internationalen – Revolutionära socialistpartiet – bildats av en grupp arbetare i i slutet av 40-talet men fallit sönder. Det kalla kriget var inget gynnsamt klimat att födas och växa i. Det var först mot slutet av 60-talet som Fjärde Internationalens idéer slog rot i Sverige. Inspirerad av majrevolten i Frankrike och kritisk till stalinismen anslöt sig en grupp på något tiotal radikala marxister till Fjärde Internationalen. De gick snart samman med en annan vänstergruppering och bildade ett politiskt förbund som kallades RMF, revolutionära marxisters förbund. Förbundet kunde aldrig få någon dominerande position inom den unga vänster som dominerades så stort av olika maoistiska schatteringar. Tvärtom angreps anhängarna – inte bara politiskt utan ofta även fysiskt -av de nyfrälsta studentradikalerna som grävde upp stalintidens stridsrop mot ”trotskismen”.

Från mitten av 70-talet började gruppen kring Fjärde Internationalen i Sverige bryta sig loss från studentvänstern. Trycket från vänstermiljön hade också kommit att prägla mycket av RMF:s verksamhet. En stor del av arbetet hade koncentrerats på historiska frågor och teoretiska debatter for att överleva angreppen. Tillsammans med bristande erfarenheter från arbetarrörelsen – och arbetslivet (de flesta medlemmarna var mycket unga) – bidrog detta till att organisationen av många uppfattades som akademisk och utanförstående.

Det förändrades först när organisationen började vända sina ansträngningar mot arbetsplatserna och fackföreningarna. För att markera den förändrade inriktningen antogs 1975 namnet Kommunistiska Arbetarförbundet, KAF. Under andra hälften av 70-talet kunde förbundet bygga upp sig på flera stora arbetsplatser landet runt, främst inom industrin.

Bekräftade

När den maoistiska vänsterns förebilder föll i slutet av 70-talet och högervindarna började blåsa upp sveptes inte KAF bort som de övriga ”bokstavsgrupperna”. Avslöjandena av den nya kinesiska stalinismens roll var ingen chock för medlemmarna utan bekräftade det som organisationen byggts på.

1982 bytte KAF namn till Socialistiska Partiet för att markera att partiet inte hade någonting gemensamt med den ”kommunism” som människor förknippade med personkult och partidiktatur eller med den demoraliserade studentvänstern. Ute bland arbetare som inte var vana vid ungdomsvänsterns förkortningar eller kände till den kommunistiska rörelsens historia blev det uppenbart för ”kafarna” att kommunism för gemene man och kvinna var lika med stalinism. De korta år i början av 20-talet då beteckningen kommunism stod för något annat var sedan mycket länge bortglömda.

Partibeteckningen Socialistiska Partiet innebar alltså på inget sätt att överge den revolutionära tradition som rörelsen grundats på, bara att riva ned ett hinder som skapade missförstånd.

Under 80-talet blev Socialistiska Partiet, trots den politiska motvinden, en samlingspunkt för många radikala människor som tröttnat på såväl kapitalismen som den gamla arbetarrörelsen. Partiet var inte bara till för ”trotskister” med en gemensam uppfattning om orsakerna till arbetarrörelsens läge. Att den gamle ryske revolutionsledaren givit många viktiga bidrag till förståelsen av den revolutionära arbetarrörelsens villkor och framförallt Sovjetunionens utveckling är ganska oomtvistat bland de flesta SP:are. Men Trotskij behandlas inte som någon ikon eller gudom inom partiet. Han ses som en av de framträdande internationella socialistiska ledare som upprätthöll en levande marxistisk tradition innan stalinismen utplånade den.

Det är i linje med den traditionen som Socialistiska Partiet idag samlar socialister med olika bakgrund och skilda uppfattningar i mycket, men med en strävan att koncentrera de gemensamma krafterna när det gäller.

Vrider händerna

Idag när de gamla stalinistiska systemen havererar och vidden av förbrytelserna, förmynderiet och medlöperiet står klart för så många, grubblar tusentals människor världen över vad som hände. Och tusentals som med stolthet kallat sig kommunister eller socialister slår ner blicken i vanmakt. Även Fjärde Internationalens folk vrider händerna inför det som sker, men inte med samma känsla av ha förlorat fotfästet utan i förtvivlan över att inte ha varit tillräckliga, att inte ha hunnit före.

Medan vänsterpartiet föddes som ett ombud for stalinismen i Sovjetunionen föddes Fjärde Internationalen som en reaktion mot den. Medan vänsterpartiet och dess föregångare hoppades på regimerna i öst – under senare år på att reformera dem -hoppades Fjärde Internationalen på att störta dem. Medan vänsterpartiet upprätthöll sina förbindelser med dem som härskade i socialismens namn upprätthöll Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen underjordiska förbindelser med dem som undertrycktes. Att de två svenskar som fängslades av Jaruzelskiregimen i Polen på 80-talet för smuggling av tryckeriutrustning till den förbjudna fackföreningsrörelsen var SP:are och inte vänsterpartister var ingen slump. Att det var Socialistiska Partiet och inte vänsterpartiet som smugglade in förbjuden marxistisk litteratur i Sovjetunionen, samlade pengar till underjordiska fackföreningar och bedrev liknande ”subversion” var följdriktigt.

Det var nödvändigt att socialister till varje pris bekämpade det stalinistiska förtryckarsystemet för att inte det sammanbrott som en vacker dag oundvikligen väntade bara skulle kunna ställa kapitalismen som alternativ.

Det var den inställningen som vägledde Fjärde Internationalens folk. Så mycket mer frustrerande då att rörelsen inte lyckades bygga upp något starkt alternativ till de stalinistiska regimerna och partierna. Under ”Pragvåren” 1968 i Tjeckoslovakien och under polska Solidaritets ungdom i början av 80-talet framstod en demokratiskt arbetarstyrd socialism ännu som ett hoppingivande alternativ för många människor i öst. De sovjetiska ockupationstrupperna och Jaruzelskidiktaturen raderade ut även den förhoppningen. När murarna till sist raserades uppfattades kapitalismen av de flesta som det enda alternativet. Idag tvingas miljoner människor i öst betala priset för det misstaget.

Plågande frågor

Varför kunde inte Fjärde Internationalen och dess anhängare bidra till uppbygget av en mäktig alternativ kraft? Varför kunde inte rörelsen kanalisera de mångas förtvivlan och raseri över stalinismens svek och förbrytelser. Det är frågor som plågar många SP:are och andra inom internationalen och som för vidare till alla de stora frågorna om socialismens möjligheter.

Frustrationen har inte sällan lett många – undertecknad är en av dem – till att jaga tecken i skyn och ”adoptera” löftesrika politiska krafter och utvecklingar. Att försöka se vad man så gärna ville se. ”Socialismens nya chans”, utropade vi exempelvis från vår tidning Internationalens förstasida när folkfronterna i Baltikum började svepa fram. När hundratusenden satte sig i rörelse mot det gamla förtryckarsystemet borde väl kraven på demokrati också vara knutna till krav på eller försvar av sociala rättigheter.

Ja, mycket av Fjärde Internationalens föreställningar utgick från tanken på att de arbetande i öst skulle kräva att deras formella rättigheter blev reella: ”Ni säger att det är arbetarklassen som har makten här. Nå, då så! Ge oss – inte partibyråkraterna – makten att besluta över våra arbetsplatser och vårt samhälle.”

Så ställdes också ofta kraven under tidigare folkresningar -som i Ungern -56. Men under sammanbrottens år sedan 1989 har besvikelsen och avskyn drivit väldiga folkopinioner i öst att önska kapitalism.

Vi föreställde oss att de arbetande skulle försvara den förstatligade egendomen mot kapitalistisk utförsäljning. Men vanskötseln av denna egendom hade gått så långt att stora delar av arbetarklassen gav blanka fasen i om den såldes ut. Ja, många önskade inget annat än att deras nedslitna varv eller stålverk skulle finna någon penningstark köpare bland magnaterna i väst.

Vi trodde att kapitalismen bara kunde återupprättas genom en våldsam kontrarevolution som bröt arbetarbefolkningens motstånd. I fallet DDR var det mest våldsamma den hastighet med vilken folkupproret övergick i kapitalistisk restauration, inte något arbetarmotstånd. Det är först nu, efter att den kapitalistiska omvandlingen börjat kräva sin tribut, som större massor i östra Tyskland, Polen och på andra håll i öst börjar protestera. Men inte i termer av motstånd mot ”kontrarevolution” eller ”kapitalism” utan för att kräva ersättningsjobb och lika lönevillkor som kollegorna i väst.

Bristande förståelse

Inslaget av önsketänkande i våra föreställningar bottnade delvis i en otillräcklig förståelse av vad östsystemen representerade. I vårt partiprogram från 1982 framstår denna brist mycket tydligt när den sovjetiska byråkratins framväxt beskrivs: ”Men trots att byråkratin undanröjde arbetarklassens kontroll och styre av den nya staten kunde inte planhushållningen krossas och den kapitalistiska marknadsekonomin återinföras”… ”De sovjetiska och östeuropeiska arbetarnas motstånd är inte riktat mot planhushållningen utan mot byråkratin som kväver ekonomin och samhällslivet i övrigt”.

Det var att göra en på tok förenklad boskillnad mellan den härskande byråkratin och det samhällssystem den format. Det bidrog till anammandet av en ytlig och mekanisk syn på vad en ”planekonomi” kunde vara. Bara planen beslutades demokratiskt istället för av en byråkratisk elit skulle krafterna frigöras. Men vad var överhuvudtaget en ”plan”? Hur kunde styrmedlen se ut? Vad måste beslutas av konsumenternas vilja uttryckt genom marknaden, och vad måste beslutas gemensamt av de ”förenade producenterna”? Och i vilka former? De frågor som socialisterna, bland annat genom SP-ekonomen Sten Ljunggrens inlägg, idag fördjupat sig i ställdes sällan när den sovjetiska ”planen” framställdes som något av en erövring av arbetarklassen.

Det var viktigt att, som Fjärde Internationalen, förstå att dessa samhällssystem hade brutits loss från kapitalismen och i vissa avseenden präglats av de styrandes anspråk på att representera arbetarklassen. Annars skulle det mesta av det som nu hänt varit oförklarligt.

Men ”planhushållningen” hade formats av den allsmäktiga byråkratin på dess egna villkor och som dess egen näringskälla. De breda folklagren i öst kände ingen särskild lojalitet med den gentemot byråkratin. Tvärtom sågs den ekonomiska ordningen och dess makthavare oftare som varandras förutsättningar.

Ställföreträdande

Överoptimismen och glädjen över hägringar bottnade säkert till en del i denna överskattning av vad som kunde överleva stalinismen. Den uttryckte förstås revolutionär otålighet och vanlig mänsklig önskan att bli sannspådd och gällde inte bara förhållandena i öst. Men även några andra faktorer bör nog nämnas.

A ena sidan; rädslan för sektmässighet. Varje liten gruppering som tror sig företräda en viktig och riktig sak löper risken att förlora omdömet och överskatta sin egen roll. Politiken (och andra områden med för den delen) är som tidigare nämnts, full av sekter som föreställer sig att världen kretsar kring dem själva. På samma sätt är ”trotskismen” fylld av avskräckande ordenssällskap som bedömer varje stor samhällshändelse eller rörelse utifrån sin egen katekes. Socialistiska Partiet har därför genom åren försökt bekämpa denna sekterism och bristande självinsikt och strävat efter att bedöma olika samhällsrörelser objektivt utan att hänga upp sig på underordnade skillnader. Men därmed har också en tendens funnits att läsa in något mer i utvecklingen än vad som kanske fanns. Det underordnade kanske inte har varit så underordnat. De baltiska folkfronternas extrema nationalism till exempel, var uppenbart ingen bisak utan kom helt att prägla utvecklingen.

Den andra sidan av rädslan for sektmässigheten är emellertid den bristande självtilliten när det gäller att själv ta itu med den gigantiska uppgiften att bygga upp en politisk massfaktor. Den uppgiften kräver ju inte bara ett fruktansvärt arbete – det har SP:arna och Fjärde Internationalen inte dragit sig undan. Men den kräver förmågan att gå från kritik och opposition till att ta initiativet. Den kräver att inte bara kunna ställa de rätta frågorna utan att också ha svaren – inte bara for historiska epoker utan for här och nu.

Den kräver anpassning till den konkreta situationen, tänkesätten, språket och kulturen för att i just den innevarande verkligheten – inte i gårdagen eller morgondagen – omforma idéerna till politisk kraft.

Bristande politisk självtillit är ett effektivt hinder mot att anta sådana utmaningar.
Här har Fjärde Internationalen lidit av samma brister som andra små organisationer. Ju djupare förankring i breda folkskikt, desto större möjlighet att omvandla tankar till handling, att göra verklighetsanknuten politik av idéer – och tvärtom. Frestelsen för den svaga grupperingen som inte nöjer sig med sektens hobbytillvaro är att söka ställföreträdare, att lita till ”utvecklingens egen dynamik” osv istället för att ge sig in i det till synes övermäktiga arbetet att själv söka möta de krav som ett massuppbygge ställer.

Den historiska orsaken till Fjärde Internationalens svaga förankring och litenhet är inte svår att se. Klappjakten, förtalet och massakrerna isolerade rörelsen redan vid dess födelse. Huvudalternativen var så förkrossande; antingen uppbackade av statsmakter i öst eller i väst. Genom sin kompromisslöshet saknade rörelsen helt bundsförvanter från mäktiga intressen och tvingades dela sådana ensamma formeringars vanliga öde; att pressas ut mot marginalen närhelst en kraft med starkare vänner i ryggen trädde in. Och marginaliseringen skapade en ond cirkel av bristande förankring – bristande verklighetsanpassning – bristande förmåga att vinna gehör… osv

Nytt arbetarparti

Inte desto mindre har medlemmarna ständigt och frenetiskt kämpat för att finna vägar att förena de revolutionära grundtankarna med bredare massors strävan och vilja. Sammanbrottet för det stalinistiska alternativet river upp en väldig möjlighet for den strävan. Socialistiska Partiets folk i Sverige har på flera områden visat vad som är möjligt. I fackföreningar, i folkliga rörelser och aktioner, i lokalpolitiska sammanhang har de ofta förmått omvandla sina revolutionära idéer till verkliga och framgångsrika handlingsalternativ för många människor.

Alternativ som visar att den marxistiska grundsynen och de revolutionära målsättningarna inte behöver innebära allmänna fraser utan reell klasspolitik här och nu.

Att tillsammans med andra förena den inriktningen inom ett nytt arbetarparti, en kraft som förmår bli en politisk maktfaktor i samhället, är den uppgift socialisterna länge sökt förverkliga.

De syftar till ett parti som är ”proletärt”, om det ordet ännu får användas. Det vill säga som byggs upp av arbetare i vid mening och styrs av kampen for arbetarintressena. Inte en allmän idé- eller åsiktsgruppering, utan ett klassparti. De avser ett revolutionärt parti, inte i ordets terroristiska, kulturella eller svärmiska mening, utan i den rent politiska som avser samhällets maktförhållanden.

De menar ett demokratiskt parti som inser att styrkan i såväl ett parti som i ett samhälle ligger i de många människornas självverksamhet där tusentals åsikter blommar och bryts mot varandra, där de gemensamma besluten gäller förening av handlingar, inte av tankar och åsikter.

De vill bygga ett internationellt parti där de arbetande människornas kraft förenas över gränserna i vetskap om att intressena är gemensamma, oavsett hudfärg, språk eller nationalitet.

De talar om ett marxistiskt parti där stalinismens ockultism och religiositet ersätts av de verktyg för kritisk samhällsvetenskap som marxismen en gång bidrog till att skapa – verktyg som också hänsynslöst måste brukas mot marxismen och arbetarrörelsen själv.

Och de tror att tiden, istället för att ha sprungit ifrån idén om ett sådant parti, i själva verket sedan länge kräver dess förverkligande.

Håkan Blomqvist

Kollektivkapitalism eller barbari

Av Per Reichard och Arne Jarrick

Vi är inte nöjda med GK/GIJ:s polemik mot ståndpunkterna i artikeln i Fl 3-4/76.

För det första rycker GK/GIJ ut enskildheter och relaterar inte delarna till helheten. De ägnar sig exempelvis ganska mycket åt att påvisa varför Meidnerfonderna inte ger någon omedelbar lösning ’på arbetarklassens akuta problem, något som vi definitivt inte hävdar. Deras slutsats blir att fonderna är ointressanta för arbetarklassen av dessa skäl, vilket avslöjar en slarvig läsning och avsaknad av helhetsperspektiv.

För det andra är deras svar inte alls konkreta. Exempelvis får ett citat från Marx och några lösryckta och empiriskt icke prövade hänvisningar till den solidariska lönepolitiken räcka i diskussionen om vad som bestämmer lönebildningen i det kapitalistiska produktionssättet; i diskussionen om arbetarklassens karaktär resonerar man rent abstrakt. Detta är dåligt.

För det tredje är GK/GIJ:s analys konjunkturellt betingad. Bara för att socialdemokraterna förlorade senaste valet, hår Meidnerfonderna mist sin aktualitet och sitt intresse för dem. De bortser helt från de utvecklingstendenser som är verksamma även sedan vi fått en borgerlig regering och det är en fullkomligt inkonsekvent gest, när de säger sig hålla med om den ekonomiska analysen av den svenska kapitalismens strukturella problem och samtidigt förklarar Meidnerfonderna som överspelade. Hela det andra svaret visar att de faktiskt inte alls håller med om den ekonomiska analysen, även om de inte har prövat den och därför inte vet hur de ska ställa sig. Men dessutom är det omöjligt att identifiera samma strukturproblem för den svenska kapitalismen och samtidigt avskriva Meidnerfonderna pga tillfälliga politiska konjunkturer.

För det fjärde är GK/GIJ:s egna försök till analys inte vetenskapliga. Man kan faktiskt inte läsa en bok (Wredén: Kapital till de anställda?) om fonddiskussionerna i Tyskland, associera fritt utifrån en sådan läsning och sedan djärvt använda dessa spekulationer som konkret förklaring till de svenska Meidner-fondernas uppdykande.

För det femte är GK/GIJ:s strategiskt-taktiska alternativ mer än tillåtligt fraseologiskt och ger inga konkreta svar på de taktiska problem vi rest. Det tjänar absolut inte någons sak att ställa i utsikt att det med nuvarande taktik ». . . kanske är ett faktum inom en snar framlid an arbetarna kan komma att utöva styret över en centraliserad planekonomi!»

GK/GIJ presenterar en mängd ståndpunkter som vi betraktar som dåligt grundade och idealistiska. För att gå vidare i diskussionen, och inte upprepa tidigare argument i alltför hög grad måste vi be läsaren an i den mån han/hon inte minns TH/PR:s artikel åtminstone översiktligt läsa den på nytt.

Vad är vi eniga om?

Oenighet i grundläggande frågor och delvis oseriös debatt kan dock inte dölja att våra uppfattningar överensstämmer på viktiga punkter:

a) när det gäller vikten av att utforma ett konkret program av övergångskaraktär, även om vi i många avseenden anser KAF:s paroller för tidigt väckta och abstrakta i förhållande till arbetarklassens majoritet;
b) i fråga om inställningen till de traditionella arbetarpartierna och hela arbetarrörelsen som kvalitativt annorlunda än de borgerliga partierna;
c) om vikten av bred enhet inom arbetarklassen och enhetsinitiativ gentemot arbetarpartierna;
d) i betoningen av hur central kampen för verklig demokrati är inom arbetarrörelsen, under kapitalismen och i övergångssamhället;
e) i fråga om inställningen till partibygget i stort sett.

Dessa överensstämmelser är så väsentliga att vi säkert ska kunna föra en konstruktiv diskussion kring de huvudfrågor vi vill identifiera som centrala utifrån vad vi sagt ovan. I det långa loppet kommer kombinationen av demokratisk diskussion, gemensam kamp och utvecklad praktik ge nya möjligheter till enhet kring en framgångsrik strategisk linje.

Diskussionens huvudfrågor

Två frågor står helt i centrum och bestämmer alla övriga positioner i debatten:

1) Uppfattningen av arbetarklassen och dess relation till kapitalismen, reformismen och perspektivet för utvecklingen av arbetarnas medvetenhet under kapitalismen, i en revolutionär kris och under övergången till arbetarmakten;
2) Synen på den kapitalistiska utvecklingen idag och konkret perspektivet för den kapitalistiska utvecklingen och utifrån detta hållningen till socialdemokratin. Denna punkt omfattar diskussionen om möjligheten av revolutionära genombrott i Europa idag eller inom en nära framtid, om vilka som är de möjliga alternativen: revolution – eller barbari kontra kollektivkapitalism eller reaktionära borgerliga lösningar.

Skillnader i hållningen till dessa problem får omedelbara och mycket betydelsefulla taktiska följder. Tror man på snara revolutionära genombrott och en fortsatt tillväxt av det antikapitalistiska -massavantgardet» är det inte lika självklart att stödja en enhetlig arbetarrörelse som visserligen är reformistisk men utgör det enda realistiska alternativet idag till den borgerliga offensivens utveckling på bredden och djupet.

För att vår strategiska syn. och de därav följande förslagen ska förstås måste tre förutsättningar klarläggas:

1) Vi anser att marxismen inte innehåller någon som helst sanning i sig, utan endast är en metod och vägledning i sökandet efter vad sant är. Marxismen bildar dock bara den metodologiska ramen för vår analys, många metoder som uppstått och utvecklats oberoende av marxismen måste integreras i denna för att den ska bli fullt användbar i praktiken.
2) Vi bedömer en internationell socialistisk revolution som mycket osannolik under de närmaste tio åren, utvecklingen i Spanien, Italien, Frankrike osv kan i bästa fall föra vänsterreformister till makten, och dessa kan i vissa fall ge konkreta om än tillfälliga lösningar på flera av kapitalismens viktigaste problem idag.
3) Vi utgår också från en par väsentliga psykologiska förutsättningar: För det första är klassindelningen en viktig analytisk abstraktion, men inte en lika klar praktisk realitet – om inte hänsyn tas till individen som del av klassen men med individuella önskemål, tankegångar och reaktionsmönster kommer vår »klasstaktik» att skjuta bredvid målet, för det andra menar vi att all taktik måste ta som en viktig utgångspunkt att människorna endast lever ett liv, och i detta liv har ett beständigt och grundläggande behov av säkerhet, kontinuitet och självkänsla. Endast om vi kan leda människorna i vissa klasser och skikt att med bibehållande av kontinuitet, och utan alltför stort hot mot tidigare balans och säkerhet konfronteras med kapitalismens oförmåga, kan taktiken leda till beständig framgång bland fler än det lilla avantgardet.

I nästa nummer av Fjärde Internationalen kommer vi att precisera en del av detta.

Vilken roll har arbetarklassen?

När GK/GIJ försöker polemisera mot våra uppfattningar om arbetarklassen återvänder de till slitna klichéer. Citat från Marx och Lukacs (vars »geniala» bok enligt vår uppfattning saknar varje
konkretion, och inte någonsin fört den kommunistiska diskussionen framåt) torde inte lösa frågan om varför arbetarklassen inte blir kommunistisk.

De skriver: »Arbetarklassen reproducerar ständigt genom sitt arbete det kapitalistiska samhället. Utan arbetarklassens aktiva insats kan detta samhälle inte överleva! Däri ligger arbetarklassens enorma objektiva eller om ni vill potentiella styrka». I detta finner vi kanske förklaringen på vår meningsskiljaktighet. Om kamraterna bara menar att klassen är objektivt revolutionär i den betydelsen att den är potentiellt revolutionär – då är vi med, vilket också framgår av den första artikeln.

Det kan dock vara viktigt att skilja begreppen en aning. Objektivt kan endast det vara som är skilt från människors vilja, som finns inbyggt i en av viljan oberoende process. Motsatsen till detta är subjektiv. Potentiell har inget med motsatsparet objektiv-subjektiv att göra, utan innebär bara ett »det finns en möjlighet» (inte att ett händelseförlopp är nödvändigt). Borgarklassen var som klass objektivt revolutionär emedan dess intressen som klass gjorde att den antingen måste ackumulera kapital och tränga undan feodalismen, eller ge upp sin historiska position. I arbetarklassens fall finns (som vi påpekat) ingen sådan objektiv tendens. Den uppstod inte under kapitalismens slutskede som ett svar på tidens krav, utan är i stället en av sidorna i den dialektiska enhet arbete/kapital som utgör grundstommen i själva det kapitalistiska samhället. Borgarklassen hade ingen del i feodalismen utan växte fram för att upphäva den. Samma sak gäller feodaladeln i förhållande till slavsamhället. Därför var dessa klasser objektivt revolutionära, medan arbetarklassen inte är det. Potentiellt revolutionär är däremot arbetarklassen i den bemärkelsen att dess egenskaper (som ligger förborgade i dialektiken mellan arbete och kapital) gör att den under speciella förhållanden kan vara förmögen att göra revolution. Om vi inte ansåg detta skulle vi naturligtvis inte diskutera strategi och taktik över huvud taget.

Vad är viktigt i taktiken gentemot arbetarklassen?

När vi hävdar att arbetarklassen under kapitalismen utvecklar ett reformistiskt medvetande bemöts det från flera håll (och också av GK/GIJ) med påståendet att reformism innebär en statsuppfattning som arbetarklassen inte spontant kan skaffa sig. Detta är klassisk dogmatism.

Reformism är ur varje praktisk synvinkel en ideologi eller praktisk politik som har som kännetecken tron på en gradvis snarare än revolutionär övergång till socialismen. Om arbetarna inte reflekterar över staten, men ändå, entusiastiskt eller ej, ansluter sig till tanken på ett »socialistiskt» samhälle uppnått på reformistisk väg, är det därför ur analytisk och praktisk synpunkt riktigt att kalla deras ideologi reformistisk. Vad vi söker göra är just att lägga olika innebörd i det »enhetliga» reformistbegreppet beroende på vem som är den aktuelle reformisten. Detta inte för att uppdelningar i sig är särskilt intressanta, utan för att de kan få taktiska konsekvenser. Vad vi lägger i begreppet socialistisk reformism förklarade vi i den tidigare artikeln. Det är då dumt av GK/GIJ att bemöta oss med att »vi känner inte till någon kapitalism utan kapitalister». En sådan finns naturligtvis inte, och kommer inte att finnas – men detta är helt vid sidan om vår diskussion. Om det är som vi säger att arbetaren som reformist tror på en kapitalism utan kapitalister och avigsidor är detta viktigt när vi utformar vår taktik. Med teoretiska argument lär vi inte kunna övertyga honom, och i praktiken kan han bara inse sitt misstag när han praktiskt får pröva på att bygga ett nytt samhälle. Men hans »illusoriska socialism» har ändå så mycket gemensamt med våra målsättningar att vi kan slåss sida vid sida – om han är beredd att ta upp kampen för sin »socialistiska reformism». Detta är en verklig taktiks kärna – vi måste se till verklig, och inte önskad medvetenhet, och vi måste utveckla medvetenheten till vad som är möjligt, inte vad som vore önskvärt.

Tudelningen i borgerlig/socialistisk reformism äger ingen praktisk relevans om men med begreppen avser radikalt olika politik i dagsläget. Men den gör det om man läser helheten i vad vi skrivit, och förstår att den socialistiska reformismen är en ideologi, som visserligen under lång tid kommer vara underordnad en borgerligt reformistisk praktik, men som ändå har strategiskt annorlunda »intressen» i det att den fordrar en vidareutveckling av kollektivkapitalismen, medan den borgerliga reformismen tvingas vända på klacken och uppge varje målsättning den tidigare haft. Brottet ligger i att den socialistiska reformismen strävar mot socialism (men idag inte kan genomföra den, och i framtiden endast kan göra det under revolutionär ledning) medan den borgerliga reformismen inte har ett sådant mål eller en sådan strävan. Samtidigt tvingas den borgerliga reformismen »reformera» kapitalismen i sådan riktning att den socialistiska reformismen (som ideologi) successivt (om än långsamt) stärks inom breda skikt. Denna helhetssyn lade vi fram för debatt – den debatten återstår att föra.

Naturligtvis utvecklade inte arbetarklassen i realiteten ens sin »inskränkta» reformistiska socialism självständigt. Ingen klass existerar nämligen självständig från samhället som helhet. Men i dialektiken mellan praktisk (objektiv) verklighet och ideologi/teoribildning var och är den förstnämnda sidan dominerande i sista hand. Det är därför vi kan säga att arbetarklassens objektiva situation under kapitalismen ger upphov till en stark reformistisk dominans inom klassen. När denna objektiva situation kraftigt ändras, blir vissa grupper mer fristående från denna dominans, men detta endast då kapitalismen inte längre fungerar normalt. Av två skäl spelar detta en underordnad roll: för det första har långt tids kapitalistisk utveckling skapat en kraftig förbindelselänk mellan massorna och den kapitalistiska utvecklingsmodellen, för det andra kommer kapitalismens »onormala» perioder ändå bara försätta en minoritet i verklig gungning, den minoritet som ställs vid sidan om den kapitalistiska produktionen. Det är detta som avspeglar sig i det faktum att stigande kapitalistisk utveckling visserligen koncentrerat och utvidgat arbetarklassen, men samtidigt stärkt reformismen inom dess led, och även i att reformismens grepp bevarats i de kapitalistiska metropolerna – även under svår kris.

Socialdemokratins relation till arbetarklassen består i dess totala dominans. Kommunistiska partier erövrar de stora massorna i takt med sin »socialdemokratisering». Kommunisterna vinner de perifera grupperna, delar av de arbetslösa, det vill säga dem som står mest i utkanten av produktionssättet – men som utgör en klar minoritet av arbetarklassen. Tydligast har detta kanske avspeglats i Tyskland i slutet av 1920- och början av 30-talet. Trots massiv kris och arbetslöshet, lyckades kommunisterna inte vinna ett enda fackförbund. Men bland de arbetslösa och bland de utslagna mellanskikten, där delade man inflytandet med nazisterna. I produktionen dominerade socialdemokratin, i dess utkant »revolutionärer» (ty så uppfattades även nationalsocialisterna) (l).
Vårt problem är alltså inte att kommunister inte kan vinna anslutning av breda massor under givna betingelser. Det är bara så förtvivlat svårt att nå den verkliga kärnan, de avgörande och centrala grupperna inom arbetarklassen, och därför kan vi inte heller nå klassens majoritet. Inte annat än med annorlunda taktik, eller när helt andra frågor tränger produktionsställningen i bakgrunden (ex under krig, i relation till den nationella frågan samt i ytterligare några sammanhang).

Det är också i detta sammanhang man måste se GK/GIJ:s »skiktning» inom klassen. Denna skiktning är viktig – men rör återigen inte huvudfrågan: Hur ska vi nå den stora massan i de tre nedersta grupperna – de som utgör den verkliga massan? Om detta handlar vår diskussion, och på detta område måste kamraterna svara. En uppspjälkning i ytterligare ett tjugotal skikt hjälper oss inte just med detta, det allra viktigaste, även om varje precisering så småningom, och underordnat den generella taktiken, är av godo.

Om vi studerar några viktiga kapitalistiska länder idag finner vi att i Storbritannien över hälften av lönearbetarna hamnar i GK/GIJ:s lägsta grupp. Nästan lika illa är det i Västtyskland. Detta om man tar kriteriet på fackföreningsmedvetenhet på allvar. Tar vi sedan de två nedersta grupperna får vi en klar majoritet i alla avancerade kapitalistiska länder, och de tre nedersta även en klar majoritet i länder som Portugal, sannolikt även Spanien. I detta sammanhang ska de taktiska problemen resas. Helst innan praktiken på nytt slår myterna på fingrarna.

Hur ser arbetarklassen ut?

GK/GIJ:s argument för att arbetarklassen skulle vara »objektivt (eller således endast potentiellt?) revolutionär» var följande:
– den är egendomslös och utsugen
– den är förtryckt
– det är den som reproducerar kapitalismen
– den blir stor och koncentrerad med kapitalets utveckling

Inget av dessa skäl gör att klassen blir revolutionär vare sig »i sig» eller »för sig» (spontant eller medvetet). Inte heller avskiljer dessa faktorer i realiteten arbetarklassen från stora delar av mellanskikt.

Det finns i GK GIJ:s resonemang på denna punkt en grundläggande missuppfattning som måste redas ut. Denna missuppfattning består i tron på onödigheten av kausala resonemang, det vill säga man anser inte att slutsatsen logiskt måste följa ur sina förutsättningar. De faktorer man använder för att beskriva arbetarklassen, befinner sig på en helt annan nivå än slutsatsen »objektivt revolutionär”. Ty vad hindrar arbetarklassen att utifrån samma utgångspunkter bli »objektivt småborgerlig»: den vill ha egendom eftersom den är egendomslös, den vill på så vis upphäva förtrycket eller kanske i stället förtrycka andra (eftersom detta ändå framstår som ett konkret alternativ), den vill representera inte bara arbetet utan också kapitalet och därigenom kontrollera det den producerar och den blir så stor och koncentrerad att den effektivt kan kämpa för dessa mål likaväl som några andra. Naturligtvis är arbetarklassen inte objektivt småborgerlig, även om ägandets dragkraft kommer att prägla den till viss del. Men den är lika lite objektivt revolutionär. Ingen av slutsatserna följer logiskt ur förutsättningarna.

Det viktiga är inte våra vetenskapliga kategorier (som t ex »utsugning» som i grunden är en moralisk term om den inte ges ett exakt vetenskapligt innehåll) utan den verkliga upplevelsen hos massan av arbetare och andra »potentiellt revolutionära». Utsugningen och koncentrationen ger i sig inte alls upphov till progressiva känslor (varför skulle de det?), och förtrycket är en opålitlig faktor som driver i en mängd olika riktningar. Det väsentliga är att utsugningen i sin tur ger upphov till kampen om det producerade värdet, en kamp som har omedelbar materiell grund. I denna kamp skapas en viss form av gemenskap, liksom gemensamt arbete i sig (i synnerhet manuellt arbete) gör det. Denna gemenskap är inte revolutionär, men den är utgångspunkten för det kollektiva medvetande som hos de centrala arbetarmassorna ger upphov till den socialistiska reformismen (via dialektiken med samhället som helhet och de intellektuella »arbetarvännerna» i synnerhet).

Arbetarklassen är potentiellt revolutionär i så måtto som dess egenskaper gör det möjligt, men inte nödvändigt, att agera revolutionärt under mycket bestämda betingelser. Dessa är avhängiga en kombination, eller snarare sammansmältning, av specifika objektiva och subjektiva faktorer. Vi återkommer till detta nedan.

Arbetarklassens struktur och relation till andra skikt

För att avgöra styrkan eller svagheten i GK/GIJ:s argument får vi vända oss till verkligheten.

Arbetarklassen är en särskild enhet, avskild från andra klasser och skikt, detta åtminstone på en abstrakt nivå. Kännetecknande för arbetarklassen är dess mervärdesproduktion, och att den utför manuellt arbete. Många fler än arbetarklassen tillhör kategorin mervärdesproducenter. det manuella arbetet ger arbetarklassen en särskild karaktär jämfört med dessa.

Sedan kapitalismens egentliga genombrott i Sverige har arbetarklassen utvecklats på följande sätt i relation till andra klasser och skikt (2):

Den »manuella» delen av mervärdesproducenterna (arbetare i tillverkningsindustri, byggnadsindustri och lager/transport) utgjorde 1965 40 procent av den yrkesverksamma befolkningen, »mellanskikten» (som ofta producerar mervärde, men inte utför omedelbart manuellt arbete) sammanlagt 44,5 procent (3). I den verkliga arbetarklassen är det socialdemokratiska stödet maximalt, bland mellanskikten mycket mindre. Det är också arbetarklassen vi närmast strävar att så småningom vinna för en socialistisk utveckling, vilket som synes dock är helt otillräckligt. Enbart av detta skäl måste målgruppen radikalt utvidgas, men utan att vi suddar ut gränserna mellan skikten (eftersom taktiken ofta kommer att variera).

I verkligheten är arbetarklassen inte heller så avskild som i teorin. För det första blandas familjerna klassmässigt, en av makarna, något av barnen osv har i hög utsträckning icke-proletärt yrke – och detta påverkar naturligtvis hela familjens ställningstaganden. En engelsk undersökning visar att arbetare med social anknytning till tjänstemannaskikt (genom familj eller arbete) i mycket mindre grad stödde labourpartiet:

Anknytningar till tjänstemannaskiktet Labour
Andel röster i valet 1959
Konservativa
Andel röster i valet 1959
Båda makarna 59 24
En av makarna 71 13
Ingen av makarna 81 10

Det visade sig att denna variabel (relation till tjänstemännen) politiskt splittrade arbetarklassen mer än andra, såsom inkomst, husägande eller andra tecken på »välstånd» (4).

Denna »lättrörlighet* hänger i sig samman med arbetarklassens objektivt något lösa position under kapitalismen. De sociala banden, respektive uppsplittringen av arbetarklassen kommer att göra den än mindre homogen. Studier av de manliga privatanställda arbetarna i Sverige visar att av fäder som varit sådana arbetare endast 41 procent har söner som är det. 5 procent av sönerna tillhör gruppen storföretagare och högre tjänstemän, 14 procent lägre privata eller offentliga tjänstemän, 7 procent småföretagare och hantverkare, 7 procent förmän, l procent småbrukare och sammanlagt 8 procent jord- skogs- samt offentligt anställda arbetare. Övriga tillhör kategorierna studerande eller pensionärer (5).

Detta tyder på en tillräckligt stor rörlighet för att kraftigt försvaga klassen genom att göra den mer heterogen. Tidigare studier bekräftar detta (6) och tyder inte på att arbetarklassen i detta avseende skulle ha blivit mer homogen, även om heterogeniteten under den senaste generationen mest gällt relationen till mellanskikten medan den tidigare var störst relativt den verkliga småbourgeoisin och bondeklassen.

Arbetarklassen har således förutom avsaknad av klassintresse utanför det existerande samhällets ramar, även släkt- och familjeband som knyter den till kapitalismen och gör den mindre homogen och därmed kanske även mindre potentiellt revolutionär.

Hur förhåller det sig då med utsugningen? Enligt vår mening är denna i sig inte väsentlig för arbetarklassens medvetande. Inte heller anser vi att storleksförskjutningar i utsugningsgrad direkt avspeglar klassernas inbördes styrka. För borgarklassen är profitkvoten, och inte primärt mervärdeskvoten, det centrala, för arbetarna är reallönens utveckling mycket viktigare än lönens andel av det totala produktionsvärdet.

Eftersom reallönen genomsnittligt ökat enligt följande under den svenska kapitalismens historia, torde arbetarklassen inte utsatts for stimuli i revolutionerande riktning (vilket praktiken bekräftar):

Reallön, procentuell ökning per år i genomsnitt (7):

1870-1913 1920-39 1946-64 1870-1964
2,05 1,62 3,54 2,25

I genomsnitt har reallönen ökat med drygt 2 procent per år sedan 1870. I takt med detta har konsumtionsvanorna successivt ändrats, och redan under perioden 1931-55 kan man se att konsumtionen av livsmedel, bostäder och beklädnad ökar klart långsammare än hemutrustning, rekreation och resor (8).

Tesen att arbetarklassen reproducerar kapitalismen är felaktig, bortsett från att den inte heller säger något om klassens objektiva revolutionaritet. Kapitalismen reproduceras genom hela arbete/kapital-förhållandet, och kan bara förstås på denna grundval. Arbetet som den direkt reproducerande faktorn passar bättre på mycket primitiva samhällsformationer. Men om vi »tolkar» kamraterna GK/GIJ så att de menar att »utan arbetare ingen produktion» så är detta naturligtvis riktigt, liksom tesen »utan kapital ingen produktion» är det (ty glöm inte att också arbetarklassen har intresse av att produktionen upprätthålls). I allmänhet är det konkret så att kapitalet och inte arbetet är den avgörande faktorn, det är när kapital dras bort som produktionen upphör.

Men inte bara arbetarklassen producerar värde (vilket vi redan påpekat). Om värdeproduktionsbegreppet ska ha någon reell innebörd, och vara möjligt att använda i konkret analys, måste alla de vara värdeproducenter som är nödvändiga för totalproduktionens upprätthållande, och som inte är direkta agenter för kapitalägarna. Alla de som bidrar till en nödvändig del av den totala materiella produktionen (ty kapitalistisk storproduktion kan endast ses som en helhet uppspjälkad i underordnade moment), och inte bara de som arbetar manuellt, ger ett bidrag till slutproduktens värde, förutsatt att de arbetar under kapitalistiska förhållanden (lönearbetare) är de också mervärdesproducenter. Förutom arbetarna är alla de tjänstemän som är nödvändiga för produktionens upprätthållande och utvidgning, tekniker, administratörer osv, mervärdesproducenter. Detta avspeglas också i det faktum att utvidgningen av förvaltningspersonal inom industrin är en nästan rätlinjig avspegling av produktivkrafternas utveckling (9):

Alla dessa mervärdesproducenter bidrar till slutprodukten, och behövs på grund av produktionens storlek och utveckling och inte på grund av att produktionen är kapitalistisk. De reproducerar kapitalismen, underordnade kapital/arbete-förhållandet precis som arbetarklassen gör det. Politiskt kan de dock inte jämställas med arbetarklassen, men de bör vinnas för åtminstone delar av arbetarklassens socialistiskt reformistiska målsättningar.

Varför är då arbetarklassen en särskild såväl social som politisk enhet? Förklaringen kan inte sökas i de faktorer kamraterna GK/GIJ diskuterar eftersom dessa inte avgränsar den klassiska arbetarklassen (som också konkret är väsentligt mer enhetlig än övriga skikt). I stället ligger förklaringen i de speciella traditioner, och den speciella situation som är förknippad med själva det manuella arbete. Exakt vari det manuella arbetets speciella karaktär består får utredas i annat sammanhang, men resultatet är sammanfattningsvis:

– klart större militans och enhetlighet i kampen om värdets fördelning
– större spontan kollektivism
– uppknytning till stora reformistiska partier
– stark tendens i riktning mot »socialistiska» lösningar på samhällsproblem, dessa lösningar är dock (som vi sett) illusoriska

Klassens potentiella styrka ökar naturligtvis om den blir större, och om den koncentreras till stora produktionsenheter. Vulgär-marxismen (som aldrig konkretiserar sina slutsatser) överdriver kraftigt den koncentrerade effekt kapitalismens utveckling haft på arbetarklassen. Ty studerar vi utvecklingen finner vi följande:

– mellan 1872 och 1912 ökade antalet arbetare per arbetsställe från i genomsnitt 50,0 till 54,2 (10).
37
– enligt annan statistik ökade antalet arbetare per arbetsställe mellan 1915 och 1965 med ytterligare 14 % vilket kopplat till den tidigare uppgiften skulle ge en slutsiffra på 62 arbetare per arbetsplats (11).

En ökning på nästan hundra år från 50 till 62 arbetare kan knappast nämnvärt öka arbetarklassens revolutionära potential. Studerar vi fördelningen av arbetare på olika stora arbetsplatser visar sig följande (procentuell fördelning) (12):

År 5-10 11-50 51-100 101-200 201-500 500-1000 1000-
1913 5,8 19,9 13,6 17,0 24,6 10,9 8,2
1965 5,9 12,0 13,7 17,7 21,9 11,4 17,1

Således en signifikant ökning i den största gruppen, men fortfarande arbetar mindre än en femtedel av arbetarna där. Värt att notera är de mindre företagens bibehållna positioner.
Sammanfattningsvis finner vi att de traditionella och delvis vulgärmarxistiska teserna om arbetarklassen inte håller i en jämförelse med verkligheten, och inte heller är relevanta i problemställningen »är arbetarklassen objektivt revolutionär?». Arbetarklassen är potentiellt revolutionär genom effekten av arbete/kapital-relationen och speciella faktorer knutna till det manuella arbetet.

Arbetarklassen är en integrerad del av kapitalismen både som kapitalets materialiserade motpol, och som konkreta individer. Klassen binds upp till kapitalismen genom sitt beroende av kapitalet, ett beroende som naturligtvis är ömsesidigt. Den har inga klassintressen utanför kapitalismen (även om massan av arbetare, tjänstemän med flera skulle få ett bättre liv under socialismen, vilket dock inte konstituerar något klassintresse), utan dess intressen är relaterade till kampen om värdets fördelning, samt de former under vilka produktionen och kampen om värdet sker.

Arbetarklassen är också personligt uppknuten till andra klasser och skikt, samt har fortfarande möjlighet att se sina barn lämna klassens gemenskap för att »avancera socialt». I själva verket är detta en av de viktigaste faktorerna för att ytterligare knyta klasserna till varandra.
Detta är anledningen till revolutionärernas i verkligheten mycket ringa framgångar i de kapitalistiska länderna, samt till socialdemokratins styrka. Det är också därför som alla tankar på genvägar till socialismen, liksom all pampig fraseologi (»snart kamrater kan vi stå inför den arbetarkontrollerade planekonomin») måste avvisas av de allvarligt syftande revolutionärerna.

Arbetarklassen och revolutionen

Om socialismen ska kunna utöva någon reell dragkraft på massorna måste den ses som den realistiska lösningen på konkreta problem. Och med realistisk menar vi inte teoretiskt utan praktiskt realistisk, på ett mycket näraliggande sätt. För att individualisera socialismen, måste vi veta hur vi ska kunna formulera de viktigaste problemen idag. »Utsugning» kan naturligtvis individualiseras om den ges en moralisk innebörd, men torde inte utgöra en verklig drivkraft för social förändring, eftersom den kan försiggå med kontinuerligt höjd levnadsstandard. »Förtrycket» kan endast individualiseras om vi kan peka på vad som gör det specifikt kapitalistiskt (vilket är mycket svårt!) och när socialismen konkret framstår som icke förtryckande. Så är inte fallet idag.

Hur ska vi då kunna anknyta till den spontana reformismen som finns inom arbetarklassen och utveckla denna till socialistisk reformism? Det kan naturligtvis bara ske på massornas egen nivå, och utifrån de politiska frågor som den vardagliga praktiken reser. Arbetarklassen kommer inte bli väsentligt mer koncentrerad än den är idag. Inte heller särskilt mycket större. Dess sociala band med andra klasser och skikt visar ingen tendens att minska, snarare tvärtom. De objektiva betingelserna i denna bemärkelse förändras således inte till vår fördel. Samtidigt är det naturligtvis riktigt att vi står inför tilltagande ekonomiska krisfenomen, och ökad samhällelig instabilitet. Men denna kommer inte i första hand ställa våra lösningar på dagordningen, de ligger alldeles för långt ifrån massornas dagliga praktik, och kan inte förstås som praktiska lösningar på deras problem. Först i sista hand, och som led i en längre kontinuitet kan socialismen prövas konkret, men då har olika dellösningar, reformförsök och ofullständiga omstruktureringar under längre tid avlöst varandra. Vår inställning och taktik, liksom vår trovärdighet under kampen för dessa partiella omvandlingar kommer vara avgörande för om massornas kamp så småningom ska kunna ledas i riktning mot en total omdaning av den ekonomiska basen och de sociala förhållandena. Ju mer vi isolerar oss, desto längre tid tar det för oss att nå den verkliga massrörelsen – och framförallt: det blir omöjligt att vinna de avgörande och tunga skikten inom arbetarklassen för en politik som visserligen är reformistisk men i sin förlängning ändå konkret nödvändiggör en omvandling, och därmed avlägsna dem inte från reformismen (det vore en illusion som vi tidigare påpekat) men från den socialdemokratiska ledningen som såsom borgerlig kommer föredra att vända reformismen ryggen.

Strategiskt ska vi alltså inte »utplåna» reformismen (bara uttalandet av denna målsättning isolerar oss, i synnerhet som den är falsk), utan stärka dess konsekventa och ideologiskt socialistiska sidor, så att massorna fortsätter att vara socialistiska reformister när socialdemokratin upphör att vara reformistisk överhuvudtaget. Ty i detta läge har massorna inget ledarskap att vända sig till, om vi kan erbjuda ett beror på vår praktiska hållning under hela den föregående processen.

De strider vi står inför gäller inte kapitalism eller socialism, utan olika kapitalistiska utvecklingsvägar. Vi kan naturligtvis avfärda de olika alternativen som »lika kapitalistiska», och som stolta »trotskister» raka i ryggen och utan darr på stämman hävda vår rätt att »inte välja mellan förkylning eller lunginflammation». Då utesluter vi oss själva som framtida alternativ. Arbetare och tjänstemän kan inte ta den på allvar som inte mer vårdar vare sig sin egen eller massornas hälsa.

I stället är det kommunisternas självklara plikt (och borde vara deras spontana önskan) att aktivt verka för en utveckling av kapitalismen i linje med vad vi i den förra artikeln betecknade som kollektivkapitalism. Alternativet till denna utveckling (och för närvarande det starkare alternativet, vilket KAF inte bidragit till att förhindra) är den Friedmanska lösningen som förespråkas av reaktionärerna, kapitalisterna och deras organisationer (ex. tories i Storbritannien, CSL’ i Västtyskland, arbetsgivarföreningarna i nästa alla västländer) och som innebär marknadens ohämmade spel, radikala lönesänkningar och profitkvothöjningar, »optimal» arbetslöshet o s v. Eftersom även den reaktionära lösningen är mycket tillfällig, samtidigt som den innebär ett kraftigt nederlag för arbetarrörelsen kommer den åtföljas av (eller sammanfalla med) öppen terrordiktatur. Ska vi då »inte välja mellan förkylning och lunginflammation’?

Dessutom kommer det kollektivkapitalistiska samhället bättre förbereda massorna för socialismen, genom att i ökad utsträckning tvingas anlita dem i den samhälleliga kontrollen. Vidare visar den materiella basen då själv att den tid är förbi när man kunde göra en tudelning mellan kollektiva och individuella lösningar på samhällsproblemen. Och detta, att det individuella intresset reellt och ideologiskt sammanfaller med det kollektiva är en av de viktigaste förutsättningarna för att revolutionen ska vara möjlig.

Arbetarklassen kan genomföra revolutioner enbart när dess reformism (som avspeglar sammanfallande individuella och kollektiva intressen) kräver det. Den kommer i det läget att kännetecknas av följande:

– den har drabbats av den sociala krisen på ett sådant sätt att den måste ställa och kämpa för omedelbara krav;
– den har nått en samhällelig nivå där det står klart att individens problem bara kan lösas genom kollektivet, vilket är ett resultat av kapitalismens egen utveckling, kollektivkapitalismens ideologiska överbyggnads återverkan på massorna samt arbetarrörelsens och kommunisternas kamp och propaganda;
– den har under en längre tid aktivt tvingats ta ansvar för de lokala produktionsenheterna, och kan inte längre tänka sig att avstå detta ansvar;
– den deltar på olika sätt i den statliga dirigeringen av ekonomin, och har möjlighet att i ökad utsträckning tillgodogöra sig de upplysningar som ges;
– den har i kamp prövat olika former av direkt demokrati, och även i ökad utsträckning tillämpat denna demokrati i de egna organisationerna:
– den har knutit starka sociala, politiska och organisatoriska band med stora delar av mellanskikten;
– den har aktivt insett behovet av demokrati i samhället som helhet, och på ett mer medvetet sätt börjat orientera sig mot en reformism som planerar for »successiv övergång till socialismen», även om dessa planer kommer att vara höggradigt idealistiska.

I vår förra artikel diskuterar vi utvecklingen mot kollektivkapitalism på ett sätt som kan tyda på att vi ser denna utveckling som naturnödvändig och oundviklig. Så är inte fallet. Vi ser dock denna utveckling som önskvärd, och som det enda konkreta steget i riktning mot socialismen, samt som en möjlig övergångsform som skulle kunna underlätta det socialistiska uppbygget. Alternativet är barbariska former av kapitalism eller fullständig förintelse. Vi skulle också önska oss genvägar till socialismen. Vår närhet till verkligheten förbjuder oss dock att hysa sådana illusioner, varför vi ställer den verkliga frågan på nytt:

Om valet står mellan utvecklad kollektivkapitalism eller den Friedmanska lösningen, hur ska vi då kämpa? Får vi inte välja av »principiella, skäl? Fundera då över vad principerna i verkligheten är värda.

Under de närmaste åren kommer diskussionen om löntagarfonder och övrig ekonomisk politik samt strategi diskuteras inom arbetarrörelsen på en mer konkret sätt än hittills. Då har vi möjlighet att visa an vi lärt läxan.

Löner, profit och priser

I argumentationen mot oss har förutom de dogmatiska argumenten även rests mer konkreta invändningar. Dessa har inte varit särdeles genomtänkta eller empiriskt underbyggda, varför vi vill bidra till den totala analysen genom att till resonemangen i den förra artikeln lägga en mer helhetlig ram för diskussionerna.

Att kapitalismen ekonomiskt sammanfaller med marknadens dominans över de mer eller mindre planerade insatserna är vi i ord överens om. Däremot verkar marknaden inte »blint» i den bemärkelsen att den inte kan påverkas. I sista hand styr marknaden lönebildningen, profitbildningen. kapitalbildningen och prisbildningen. Inom marknadsramarna kan dock både löner, profiter och priser fluktuera på grundval av mer eller mindre kontrollerbara krafter. Det är om detta den ekonomiska diskussionen kring kollektivkapitalismen handlar.

I polemiken mot oss använder kamraterna GK/GIJ argumentet att »lönerna bara primärt styrs av marknaden», men sekundärt påverkas av medvetenhet och organisering. Vi återkommer mer till detta senare, men aktualiserar frågan på detta stadium därför att vi tror att den visar på kamraternas okunnighet. I själva verket visar påståendet (och hela argumentationen) att GK/GIJ inte vet vad marknad innebär i van resonemang. I stället likställs lönebestämmande marknad i kamraternas svar med »arbetsmarknad» (det vill säga i grund och bönen tillgång-efterfrågan på arbetskraften).

Arbetsmarknaden kan inte isoleras från den totala marknaden, och det är den totala marknaden som styr lönebildningen. I marknadsmekanismerna ingår allt som i sista hand regleras av värdelagen, det vill säga hela den samhälleliga cirkulationen, pris- och lönebildningen. kapitalbildningen och även profitbildningen (13). och som GK/GIJ uppenbarligen inte läst, är empirisk till sin karaktär, och analyserar den svenska kapitalismen under sin karaktär, och analyserar den svenska kapitalismen under efterkrigstiden. När den konkluderar lönernas (via löneglidningen) marknadsbestämda karaktär, gör den alltså det utifrån en situation med både existerande fackföreningar, solidarisk lönepolitik, statlig inkomstpolitik (av det mycket elementära slag vi haft i Sverige), finanspolitik med påverkan på konsumtion och investeringar och så vidare. Marknaden kan bara förstås som en helhet, i denna helhet anpassar sig lönerna.

Den fackliga organiseringen är alltså en integrerad del i själva marknadsmekanismen – i själva verket en idag helt nödvändig marknadsdel, eftersom lönerna annars skulle ligga under optimal nivå för marknaden som då skulle stagnera snabbare. Alternativet till marknadsstyrning av lönerna är medveten sådan, och den är endast möjlig under producentkontroll eller statlig diktatur (antingen av det slag de byråkratiserade övergångssamhällena uppvisar, eller i form av totalitära regimer som lösning på den nuvarande krisen – dessa skulle dock endast tillfälligt kunna lätta på de ekonomiska problemen).

Hur bestäms då lönerna under kapitalismen? Följande faktorer har betydelse:

Arbetskraftens värde, som avgörs av det samhälleligt nödvändiga arbete som åtgår för reproduktionen av arbetskraften. Detta värde bildar en slags utgångsnivå, som även innehåller en social och historisk komponent. Det handlar alltså inte om materiell minimistandard, utan om den minimistandard som krävs för att upprätthålla och förnya arbetskraften på dess nuvarande nivå, med nuvarande skicklighet osv. Detta »grundpris» påverkas av olika krafter i ett sammansatt spel som inte kan analyseras kvantitativt annat än konkret för enskilda länder eller branscher och under givna perioder. Tillgång och efterfrågan på arbetskraft är en sådan faktor, som i sin tur påverkas av andra faktorer såsom exempelvis det strukturella behovet av arbetskraften, ett behov som relativt sett avtar under den nuvarande senkapitalismen. De starkaste faktorerna som bestämmer en given lönehöjning är profitkvoten och likaså. Dessutom tillkommer den ökade skattebördan som trots sitt till större delen »allmännyttiga» innehåll verkar som lönepåspädare i realiteten (eftersom marknaden uppenbarligen reagerar på reallöneförändringar för vilka den ena eller andra parten kompenserar sig förhandlings- eller kampvägen, eller i borgarnas fall även via prismekanismen som på nytt startar en kamp om ökade löner o s v i en evig marknadens ohämmade spiral). Fackföreningar och arbetsköparorganisationer verkar som marknadens agenter men kan tillsammans med staten påverka marknadens fluktuationer, däremot för närvarande knappast dess ramar.

Det är i detta sammanhang resonemanget om solidarisk lönepolitik, statlig inkomstpolitik och »kontrollerad lönebildning» (PR: s DN-artikel) måste ses. Ty vad borgarna och LO på var sitt håll, och delvis med olika syften och påtryckningsgrupper försöker göra, är att jämna ut marknadens verkan över åren. Med detta har man delvis lyckats tack vare den solidariska lönepolitiken (vilket varit dess samhällsekonomiska huvudfunktion, om än inte ursprungliga syfte), men fortfarande fluktuerar de profit- och prisökningsbestämda lönerna okontrollerat. Det är genom en centralt överblickad och delvis kontrollerad kapitalbildning, och genom centralt inflytande över profitutvecklingen och priserna som lönerna ytterligare kan bringas till stabil tillväxt snarare är en våldsamt pendlande sådan. I de hittillsvarande strukturförslagen finns ingenting som tyder på planer att omedelbart kontrollera lönebildningen, däremot gör man det delvis genom att minska profit- och prisfluktuationerna. Lönebildningen i en kollektivkapitalism uppbyggd kring löntagarfonder fungerar som nu, men de marknadsmekanismer som påverkar fluktuationerna i lönerna (i bägge riktningarna) kan delvis påverkas.

Om lönerna då till stor del bestäms av profitutvecklingen, vad är det då som avgör profitkvotens storlek?

Profitkvoten definieras på en teoretisk nivå som mervärdet i förhållande till (dividerat med) konstant plus variabelt kapital (kostnaderna för maskiner, byggnader, råvaror och löner). I verkliga livet fungerar den totala vinstens relation till den totala kostnaderna som profitkvot.
Profitkvoten är således avhängig mervärdets storlek, samt storleken på kostnadernas olika komponenter. Samtidigt är en produkts (eller en industris totalprodukts) värde lika med totala kostnader plus profit. Det nyproducerade värdet är lika med summan av överskott (profit plus en del improduktiva kostnader) och löner.

Om vi mer exakt försöker spjälka upp de olika komponenterna i profitkvotsbestämningen får vi följande:

Profit: Vinst till aktieägare, nygenererat kapital för utvidgning av produktionen (det vill säga kapitalackumulation), löner till kapitalets direkta funktionärer. Den sista kategorin utgörs av alla dem vars arbeten är knutna till kapitalismen som sådan, inte till storproduktionen. Till dessa hör arbetsledare, en mindre del kontors- och teknisk personal förutom alla direktörer och företagsledare (14).
Lönekostnader: Kostnader för löner till arbetarna samt större delen av förvaltningspersonalen.
Råvaror: Samtliga kostnader för råvaror, energi inklusive elektricitet.
Fast kapital: Kostnader för maskiner och byggnader, dessas värde överförs ej omedelbart utan successivt och i takt med förslitningen till slutprodukten. På grund av speciella avskrivningsregler och att maskinernas moraliska (lönsamma) livslängd är kortare än den egentliga förslitningen modifieras värdeöverföringen vilket kräver avancerad matematik för att kunna beräknas (se förra artikeln).
Övriga kostnader: Halvfabrikat, bortlämnade arbeten (hemarbeten) med mera. Detta rör sig om relativt små poster som vi inte räknar med här, vilket dock måste göras i en mer slutgiltig analys.
Skatter: Skatterna utgör ett krux i analysen. Marknadsmässigt fungerar de vid sidan om den marknadsbestämda profiten respektive lönen, men som vi påpekat räknar marknaden i reallöner när skatten är dragen (i högre grad), liksom kapitalisterna kan räkna sin slutgiltiga profitkvot med hänsyn tagen till skattefördelningen som gynnar företagen.
Övriga offentliga inbetalningar: Dessa rör främst arbetsköparna, till exempel socialförsäkringsavgifter (de totala arbetsgivaravgifterna). Ur profits- och marknadssammanhang måste de räknas som avdrag från profiten, eftersom det är så det fungerar för varje enskilt företag. Däremot kan dessa avgifter inte automatiskt i analysen läggas till lönerna för arbetarna (som ofta sker i borgerlig statistik, vilket är en sammanblandning just med de totala kostnaderna för kapitalisten).

Profitkvoten blir alltså i verkligheten en kvot mellan å ena sidan profiten, å den andra summan av löner, råvarukostnader, kostnader för fast kapital, övriga kostnader samt övriga offentliga inbetalningar. Både löner och profiter modifieras av skatterna.

Varje ökning av kostnaderna medför en ökning i priset på varan, om inte detta av avsättningsskäl är omöjligt. En sådan kostnadsökning medför alltså en något mindre, men likväl existerande sänkning av profitkvoten, såvida inte kostnaden resulterar i ökad produktivitet som höjer mervärdesandelen av det nyproducerade värdet. En ökad produktivitet, vilket medför ökad mervärdeskvot (förhållandet här mellan profit och löner) är också det generella sättet att bibehålla profitkvoten om den organiska sammansättningen ökar (om kostnaderna för konstant kapital ökar snabbare än lönekostnaderna vilket medför minskad nyvärdesproduktion) (15). För att till att börja med avgöra om tendenserna till ökad organisk sammansättning överväger produktivitetsökningen kan vi se på kapital-koefficienten (16) som utvecklas så här (17):

1861-90 2,0
1891-1915 2,1
1921-1915 1,8
1921-40 1,8
1946-55 1,8
1956-65 1,9

Detta talar för en stationär relation mellan organisk sammansättning och produktivitet. Trots detta var alltså ett av kapitalismens stora problem den fallande profitkvoten, vilket vi statistiskt redogjorde för i den förra artikeln. Eftersom denna inte kan förklaras av den organiska sammansättningen måste vi söka andra faktorer. Följande möjligheter vill vi också utesluta:

Ökad löneandel: Enligt tillgänglig statistik har produktiviteten under efterkrigstiden varit högre än reallöneökningen (18). Lönens andel av saluvärdet visar inte heller att ökad löneandel är en trovärdig förklaring: mellan 1952 och -72 ökade saluvärdet 2,4 gånger och reallönen endast 1,6 (19). Lägger vi ihop arbetar- och förvaltarlöner ökade dessa 1,9 gånger (20).
Ökade råvarukostnader: Under hela perioden fram till 70-talets början ökade råvarupriserna mycket långsammare än industrivarupriserna. Kostnaderna för råvaror ökade sammanlagt också mindre än kostnaderna för arbetarlöner (21).
Ökade kostnader för det fasta kapitalet: Visserligen ökade avskrivningarnas andel av bruttointäkterna inom industrin under perioden 1952-72, men endast mycket lite (3,4 % 1952, 4,5 % 1965, 3,8 % 1971). Denna post är sammanlagt också så liten att den inte kan förklara någon fallande profitkvot. Däremot åstadkommer den som vi beskrev i den tidigare artikeln en ökad produktionshastighet, och även en del cykliska problem med kapitalförnyelse.
Skatterna: Dessa har genomgående höjt profitkvoten tendentiellt eftersom förmånerna med åren blivit större och bolagsskatten krympt. För närvarande förefaller man dock ha nått en gräns för möjligheten att vidare utnyttja denna källa till borgerlig fröjd.
Övriga offentliga inbetalningar: Arbetsgivaravgiften ökade mellan 1952 och 1971 med hela 67 gånger, vida mer än alla andra variabler. Utgångsvärdet var dock så lågt som 135 miljoner kronor, medan värdet 1971 var hela 9,1 miljarder, vilket utgör en ansenlig kostnad. Denna har utan tvivel sänkt den allmänna profitkvoten (22).

För att slutligen avgöra styrkan hos alla dessa faktorer och kampen mellan dem, har vi räknat ut den sammanlagda ökningen av saluvärdet respektive de totala kostnaderna (utan skatt). Vi fann då att bägge ökat nästan exakt 2,4 gånger mellan 1952 och 1972. Att detta knappast är en tillfällighet behöver inte ytterligare understrykas. Det är på detta sätt vi kan se marknadens anpassningsförmåga i det långa loppet. Lönen varierar inom ramen för de totala kostnaderna, och med hänsyn till bibehållen total kostnadsandel av det totala värdet.

Vi kan av detta preliminärt dra slutsatsen att den sjunkande profitkvoten sannolikt inte har primära produktionsorsaker, utan hänger samman med realiseringen av det producerade värdet (vilket i och för sig till syvende och sist kan hänföras till produktionen). Hur detta gått till måste vi gemensamt undersöka inom ramen för den fortsatta analysen av den svenska kapitalismen. Men denna undersökning pekar mot kronisk överproduktion med åtföljande prisstagnation (relativt sett), ökande internationell och nationell konkurrens och större konjunktursvängningar. Produktionen för lager har ökat sin andel av BNP successivt sedan 1959, även om det sker med de sedvanliga konjunktursvängarna (23).

Om profitkvoten alltså främst anpassar sig efter avsättningsmöjligheter vid en given prisnivå, är det också viktigt att studera prissättningen och inflationen.

Skäl till stagflation

Den tendens till ständiga prisökningar vi har idag är inte typisk för kapitalismen generellt. Under tidigare perioder sedan 1870 har priserna fluktuerat i bägge riktningarna, och under tiden fram till slutet av 1960-talet fanns fortfarande ett klart samband mellan inflation och allmän ekonomisk expansion. På 70-talet har detta ersatts av kombinationen stagnation och inflation. Skälen till detta skulle kunna ligga i samverkan mellan kronisk överproduktion och inflationsmekanismer som inte direkt påverkas av konjunkturerna.

Flera inflationsmekanismer måste studeras och utredas om vi vill förstå kollektivkapitalismen och dess förmåga att delvis överbrygga problem i den ekonomiska basen:

a) Om lönerna ökar snabbare än produktiviteten kompenserar sig kapitalisterna för detta genom prisökningar. I realiteten sker det inte bara en omfördelning av mervärde från kapitalisterna till arbetarna, utan effekten blir prishöjningar som skapar nya negativa omfördelningseffekter. Med den solidariska lönepolitiken skapas andra inflationsmekanismer: om exportföretagen är löneledande, innebär det att löneökningar anpassade till de högproduktiva och mer »bärkraftiga» företagen överförs till de lågproduktiva med sämre »bärkraft», detta är inflationsskapande även om löneökningarna inte överstiger den genomsnittliga produktivitetsökningen. Om löneökningarna inte anpassas till varje företags produktivitetsutveckling och arbetskraften inte är »fullt rörlig», uppstår friktion som kan skapa ökade kostnader vilket kompenseras med prishöjningar, detta trots att den totala samhälleliga kapaciteten inte är fullt utnyttjad och det råder arbetslöshet men samtidigt regional överefterfrågan på arbetskraft.
b) Ökar övriga kostnader kommer detta på samma sätt medföra prishöjningar. Exempel på detta är höjningen av råvarupriserna under senare år (även om dessa bara utgjort ungefär en femtedel av de totala prishöjningarna), prishöjningar på grund av ökade reklamkostnader, marknadsföring och i övrigt allt som kapitalisterna lägger ut. Kapitalets makt är sådan att dess prishöjningar vid kostnadsökning endast begränsas av marknaden själv.
c) Ökar den samhälleliga totalefterfrågan utöver produktionskapaciteten (vilket varit fallet inom vissa branscher men ej generellt) höjs priserna som en reflex av värdelagen.
d) Under expansion med ökade inkomster ökar dessutom kreditgivningen. vilket skapar överskott av pengar eller värdepapper utan direkt relation till producerade värden vilket ger inflation. Denna tendens skärps när profitkvoten sjunker, speciellt när detta motsvaras av minskad självfinansieringsgrad vilket som vi visade i den tidigare artikeln varit fallet i Sverige.
e) Improduktiv verksamhet skapar ökad efterfrågan dels inom verksamheten själv, dels genom utbetalning av löner. Detta skärper efterfrågeinflationen.
f) Den starka koncentrationen av ägandet inom de produktiva branscherna gör det möjligt med monopolistiska prishöjningar, detta även som kompensation för minskad avsättning om den kvarvarande marknaden är någorlunda säker. Monopoliseringen av detaljhandelsledet gör att även mindre producenter ofta får ut samma priser som produktionsmonopolen, vilket visar sig i att profitkvoten inte är högre i monopolbranscher än i andra.
g) Internationella prisökningar överförs också till Sverige, även om detta delvis kan modifieras genom växelkursändringar.

Flera av dessa tendenser verkar oberoende av, eller till och med förstärkta genom den sjunkande profitabiliteten och den kroniska överproduktionen. Andra verkar med mindre kraft, vilket avspeglas i en minimal, men likväl existerande kvardröjande samvariation högkonjunktur – prisökning. Resultatet har blivit generell stagflation med maximerad inflation under de kortare uppsvingsperioderna.

Det råder således ett nära samspel mellan de olika diskuterade delmarknaderna, och utvecklingen av priser, löner och profiter kan bara analyseras dialektiskt, det vill säga med hänsyn till både helheten och alla dess sidor. Sammanfattningsvis är dock lönen den mest beroende variabeln av de tre.

EKONOMISK POLITIK OCH KOLLEKTIVKAPITALISM
Ekonomisk politik och fackföreningsrörelsen

Meidnerfonderna aktualiseras i en situation då »traditionella» finanspolitiska (och penningpolitiska) metoder inte är tillräckliga för att lösa den svenska kapitalismens strukturproblem. Vi ska strax belysa problemen med den kortsiktiga (i betydelsen konjunkturutjämnande) ekonomiska politiken, men först diskutera dess plats i den svenska kapitalismens historia.

Syftet på ett allmänt plan med den ekonomiska politiken efter andra världskriget har varit att stabilisera konjunkturutvecklingen genom motkonjunkturella finans- och penningpolitiska åtgärder, där man i keynesiansk anda inte dragit sig för att öka statsskulden i lågkonjunkturer för att få till stånd en expansiv process. (24) Men hur såg det ut före kriget?

Socialdemokratin och LO på 20- och 30-talen

Ända fram till 1976 har det rått stor enighet om att den svenska socialdemokratin mycket tidigare började tillämpa sådana idéer för att jämna ut konjunkturväxlingarna, som Keynes först mot slutet av 30-talet satte på pränt. (25) Vissa har menat att den ekonomiska politiken redan på 10-talet bar spår av keynesiansk expansionism. (26) T ex tar man upp det faktum att SAP kring 1930 krävde att de arbetslösa skulle betalas med marknadsmässiga löner för de beredskapsarbeten de utförde, som ett uttryck för sådana idéer. (27)

I en undersökning som publicerades hösten 1976, tillbakavisar Nils Unga dessa uppfattningar. De krav som framfördes från LO/SAP på 10- och 30-talet om marknadslön till de nödhjälpssysselsatta var gamla och hade inga stabiliseringspolitiska undertoner, utan restes av klassolidaritetsskäl (åtminstone på 10-talet) (28). På 20-talet accepterade socialdemokratin liksom LO låglönepolitiken utifrån en fullständig uppslutning kring deflationspolitiken baserad på neoklassisk nationalekonomisk teori som då gick ut på att staten måste spara när det var kris och att den arbetslöshet som fanns inte var konjunkturellt betingad. (29) LO och SAP verkade aktivt för att de arbetslösa som fick nödhjälpsarbeten för det första inte skulle få normala arbeten och för det andra inte marknadsmässiga löner. Detta för att undvika underbudskonkurrens från de arbetslösa med dem som hade arbete (30). När LO så småningom övergav låglönepolitiken (och snart följdes av SAP som under denna period i dessa frågor direkt svarade på LO: s krav) berodde detta inte på insikter om finanspolitikens möjligheter, utan på krav dels från de missgynnade nödhjälpsarbetarna, dels från kommunalarbetare som kände sig hotade av de lågavlönade AK-arbetarna som så småningom (när reservarbetena var gjorda) trängde in på deras arbetsområden. (31) För att inte konkurrera med de normalt sysselsatta och inte fresta för mycket på statskassan skulle dessa arbetare emellertid inte få arbeta full tid, varför deras inkomster ändå blev mindre än de normalt sysselsattas. (32) Ända fram till 40-talets början höll de socialdemokratiska ledarna fast vid den traditionellt neoklassiska synen (33), att statsbudgeten borde balanseras, och var lån nödvändiga så var man angelägen att snabbt betala igen dem. Även vid mitten av 30-talet lekte ex Wigforss med tanken på att lönesänkningar skulle befrämja konjunkturutvecklingen. (34) Den svenska socialdemokratin började alltså inte tillämpa keynesiansk ekonomisk politik tidigare än regeringarna i andra kapitalistiska länder, däremot kom man på grund av närheten till arbetarklassen att både förespråka delar av ett »keynesianskt» program och ideologiskt förbereda en mer total finanspolitik.

Det viktiga med det som sagts ovan är hur starkt beroende den socialdemokratiska politiken var av de fackliga intressena, hur LO mer eller mindre bestämde vilken arbetslöshetspolitik SAP skulle föra. Det var inte de vetenskapliga idéernas inflytande som var avgörande utan vilka krav fackföreningsrörelsen ställde och dessa krav restes utifrån rent fackliga utgångspunkter. Men dessutom stod socialdemokratin under hela mellankrigsperioden för uppfattningen att den enda varaktiga lösningen på arbetslöshetsproblemen var planering av kapitalismen, som skulle underlättas av koncentrationen inom näringslivet. (35) På 20-talet var dessa tankar en teoretisk utväg då man av politiska hänsyn till arbetarna inte ville gå med på lönesänkningar, men teoretiskt »insåg» att de var nödvändiga. Dvs idéerna om utökad kontroll över investeringar och sysselsättning framgick spontant ur SAP:s naturliga och organiska relationer till fackföreningsrörelsen.

Efterkrigstiden

Den traditionella neoklassiska ekonomiska politiken gick ut på att med penningpolitiska medel övervinna den brist på utnyttjande av sparande för investeringar som ibland kunde uppstå. Framförallt gällde det att reglera förhållandena på kreditmarknaden med diskontopolitik.

Efter andra världskriget (36) ställdes finanspolitiken i centrum, även om man utvecklade nya penningpolitiska metoder samtidigt.

Vad det gäller är, att staten genom att variera sina utgifter, kan påverka den totala efterfrågan i samhället. I lågkonjunkturer, då investeringarna är låga och arbetslösheten är stor, kan staten med hjälp av lån öka sina utgifter och få till stånd en självgenererande expansiv process som ökar efterfrågan och sätter fart på investeringarna. I högkonjunkturer gäller det att överbalansera budgeten för att undvika överhettning och kraftigt fall i konjunkturen. Med penningpolitiken som redskap kan man påverka investeringarna och den totala efterfrågan genom räntepolitik, utlåningstak etc. Ett exempel på den svenska socialdemokratiska regeringens aktiva ekonomiska politik efter kriget är investeringsfondssystemet, som innebär att företagen förmås sätta in en del av sina vinster i riksbanken, och får ta ut dessa när staten ger tillstånd. På det sättet kan staten skaffa sig inflytande över tidslokaliseringen av företagens investeringar och därmed konjunkturutvecklingen.

Som komplement till den generella finanspolitiken har socialdemokratin använt sig av selektiva arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiska åtgärder för att undvika de olikt verkande effekterna av generella finanspolitiska åtgärder på en ekonomi där kapital och arbetskraft inte rör sig fritt och där förhållandena utvecklas på olika sätt i skilda regioner (37).

Den ekonomiska politikens möjligheter.

Med finanspolitiken kan man påverka marknaden genom att öka respektive minska totalefterfrågan, och denna metod används av socialdemokratin i början av 70-talet. Man sänkte då efterfrågan under en lågkonjunktur, vilket skärpte de konjunkturella problemen och arbetslösheten vilket man försökte möta med selektiv politik. Samtidigt fick finanspolitiken positiva effekter för exportindustrin och handelsbalansen, vilket varit en av de framträdande orsakerna till den svenska kapitalismens internationellt starka position under de åtföljande fem åren, vilket i sin tur fick positiva återverkningar på hela ekonomin. Samtidigt som exemplet (som vi presenterade även i den förra artikeln) visar på hur finanspolitiken kan användas, visar det också på en i grunden förtvivlad åtgärd som inte generellt kan upprepas i liknande situationer eftersom den dels förutsätter att andra inte gör likadant, dels att det verkligen snabbt kommer ett internationellt konjunkturellt uppsving.

Tidigare under efterkrigstiden har man med finanspolitikens hjälp sänkt efterfrågan under hög- och ökat den under lågkonjunktur. Variationerna i effekt har pendlat mellan maximalt två procent av BNP i positiv eller negativ riktning (38). Om man alltså även i fortsättningen på detta sätt kan manipulera den totala konsumtionen (inom relativt snäva ramar) kan man inte åstadkomma tre viktiga saker:

a) Man kan inte fördela totalefterfrågan i tiden, bara addera respektive subtrahera från den när tiden anses motivera det.
b) Man kan inte heller styra priser, löner och profiter annat än mycket indirekt och via osäkra mekanismer med varierande genomslag (som ovan: naturligtvis ökar profitkvoten när de internationella positionerna stärks, och detta medför även lönehöjningar – vilket stod klart under »övervinstdebatten» – men detta kan knappast kallas kontrollerad utveckling).
c) Man kan inte kontrollera eller nämnvärt styr kapitalbildning och investeringar. Idag finns indirekta politiska mekanismer för att påverka investeringarnas fördelning både i tid och rum (investeringsfonder, investeringsbidrag, lokaliseringsstöd, räntepolitik) men dessa har också mycket perifera effekter, och medför bara ett försiktigt manipulerande i marknadens utkanter.

Förutom löntagarfonder finns förslag som i högre grad än hittills skulle kunna lösa en del av dessa problem, ex konsumtionsfonder. Hittills är dock löntagarfonderna det enda strukturella (om än hittills ofullständigt utvecklade) förslaget i verkligt problemlösande riktning.

Hur påverkar kollektivkapitalismen marknaden?

Det meidnerska förslaget, eller vilket annat förslag som helst som bygger på principen om kollektiva fonder med lokalt inflytande på företagets ledning kan på olika sätt påverka alla de ekonomiska funktioner vi beskrivit i den föregående samt den nuvarande artikeln.

Det centrala i det kollektivkapitalistiska samhället är inte i och för sig centraliseringen av viktiga beslut, även om »planering» kommer bli den axel kring vilka de ekonomiska besluten snurrar. Kollektivkapitalismen kommer att vara mer än detta, och beröra inte bara beslutsfattande, utan hela skalan av samhälleliga förhållanden och funktionssätt. Orsaken till kollektivkapitalismen har vi tidigare relaterat till strukturella ekonomiska problem:

– det fasta kapitalets tillväxt, vilket skärper motsättningarna som finns inneboende i själva det fasta kapitalets kretslopp;
– den sjunkande lönsamheten;
– den starka produktionskoncentrationen;
– inflationen kopplad till stagnation;
– den ökade internationella konkurrensen;
– den offentliga sektorns ofantliga tillväxt;
– svårigheterna att strukturellt trygga sysselsättningen.

Detta är återspeglingar av det faktum att kapitalismen i verkligheten närmar sig det stadium där själva samhälls- och produktionsstrukturen inte bara hämmar, utan till stor del hindrar både produktivkrafternas och de tendentiellt omstrukturerade produktionsförhållandenas utveckling. Detta menar vi i konkret bemärkelse, och inte (som marxister resonerat när de motiverat varför revolutionen först nått de underutvecklade länderna) sett »historiskt» eller i »världsmåttstock». Vi framför således den kätterska ståndpunkten att imperialismen i historisk bemärkelse varken var utlevad eller dekadent vid sekelskiftet – tvärtom har större delen av den kapitalistiska utvecklingen av produktivkrafterna, kanske till och med större delen av hela den historiska produktivkraftstillväxten, skett sedan dess.

Idag är situationen delvis annorlunda. Kapitalismens utveckling har ställt krav på statsapparaten som medfört att denna avlägsnat sig från de konkreta borgarna samtidigt som den tillfullo tillvaratar det kapitalistiska produktionssättets, och därmed kapitalistklassens som klassintressen. Detta kan förefalla paradoxalt, men sammanhänger med vad vi skrev i den förra artikeln: det faktum att kapitalismen inte i längden kan tillgodose mänskligheten, att den måste ersättas med ett helt nytt samhälle avspeglas inte i framväxten av en ny klass som med sina klassintressen är agent för historien. I stället fortsätter kapitalismen att utvecklas med sina ålderdomsproblem, och någon måste finna tillfälliga eller mer strukturella lösningar på dessa så länge samhället består. Denna uppgift kan bara tillfalla staten som sammanknyter samhällets olika sektorer, och som samtidigt tillvaratar produktionssättets samlade intressen. Det är därför det endast är i statsapparaten och dess agerande vi finner tecknen på vad som komma skall, i precis så förvrängd och förtryckande form det måste få när det handlar om att successivt tillföra nya lemmar till en döende.

Denna utveckling stärker staten, men medför en omvandling av överbyggnaden i kollektiv riktning – just av det skäl att kapitalismen kräver kollektivism för att överleva!

Begreppet kollektivkapitalism (som i och för sig kan diskuteras som begrepp men som vi använder tills vidare) syftar alltså på hela denna samhällsomvandling. Vad som ekonomiskt är intressant är inte de exakta formerna för kollektivt inflytande, men vi kommer inte ifrån att analysen av samhällstendenserna är det enda som kan ge en verklig förklaring på hela det svenska fondprojektet. Hela den kollektiva omvandlingen kan inte ske i ett slag (lika lite som revolutionen är möjlig idag) utan endast som en följd av mer eller mindre långtgående förändringar i samband med behovet att lösa bestämda problem. Häri ligger naturligtvis problem som vi hittills inte diskuterat. Idag är fonddiskussionen väckt som en mer diffus reflex av tidens krav och produktionsförhållandenas utveckling, inte som lösning på konkreta problem. Detta är orsaken till den stora tveksamheten även inom SAP, men också till det nyligen fattade beslutet att inom hela den organiserade arbetarrörelsen (d v s i detta fall LO och SAP) starta konkreta diskussioner om fonderna. Kamraterna GK/GIJ gör i detta sammanhang en stor affär av en taktisk vinkling av Gunnar Nilsson när han i en intervju inte tar avstånd från fonderna, men menar att man hunnit för långt före partiet, samtidigt som han hävdar att det är LO som har det konkreta alternativet. Kamraterna utelämnar det faktum att han bara någon vecka inför den samlade nordiska fackföreningsledningen bestämt hävdade att frågan i realiteten var lika aktuell som någonsin. Och har man något begrepp om den samhälleliga utvecklingen i stort (vilket förutsätter att man överhuvudtaget analyserat den på egen hand) är det »motsägelsefulla» i LO:s hållning inte så svårt att förstå.

Utvecklingen mot kollektivkapitalism väcker reaktionsbildningar hos olika befolkningsskikt, och även inom arbetarklassen. Detta medför politiska övergångsproblem, men det förändrar ingalunda huvudtendensen. Att tänka sig att arbetarklassen skulle ställas inför valet »socialism eller barbari», utan att den på vägen provat de reformistiska lösningarna förefaller väl naivt. Om inte annat borde GK/GIJ kunna tänka sig in i en »förrevolutionär» situation: tror de verkligen att arbetarklassen då inte skulle föredra att gå på den medelväg som den reformistiska utvecklingsvägen innebär – eftersom de inte har några konkreta erfarenheter som pekar i riktning mot just vad vi menar med socialism, och eftersom revolutionen är ett våldsamt vågspel som endast dumdristiga ger sig in på om det verkligen finns något alternativ.

Vilken väg den svenska kapitalismen (och kapitalismen i andra länder) kommer ta mot det kollektivkapitalistiska samhället kan vi spekulera mycket i utan att vinna något på det. Vad som är viktigare är att se vilka problem som löses med hjälp av kollektivkapitalism och hur marknaden trots detta kommer att dominera i sista hand.

Kollektivkapitalism innebär på det ekonomiska området följande:
– bibehållen marknadsdominans och prissättning i huvudsak vi marknaden;
– kollektiv ledning av alla större företag;
– öppet informationsflöde från företagen till någon central planeringsinstans, men i allmänhet inte direkt planering av de enskilda företagens verksamhet;
– kraftigt skärpt kontroll av import och export, men fortfarande inte statligt monopol på utrikeshandeln;
– kontrollerad kreditgivning och centralt inflytande över en stor del av, men långt ifrån alla, investeringar;
– kontroll över kapitalexport men säkert inget förbud;
– ökad mängd direkta ingripanden från centralt håll på enskild företagsnivå.

Det organisatoriska underlaget för detta förbereds dels genom försöken att åstadkomma ökad statlig reglering av kreditgivningen, dels genom förslagen till löntagarinflytande i olika former – mest avancerat genom den meidnerska fondkonstruktionen.

Låt oss tänka oss ett förslag enligt ovan, med löntagarfonder som nått en sådan storlek att man har ett centralt inflytande på den stora majoriteten av företag med mer än hundra anställda. Lokalt i företagen har man fackliga representanter i företagsledningen, nu som representanter för löntagarfonden, inte som allmän »samarbetspartner». Samtliga företag lämnar via dessa representanter alla uppgifter om produktionsvolym, investeringar, kapitalstock, marknadsföring. planering inför utvidgning respektive inskränkning osv vidare till en central instans. Denna kan på grundval av det samlade materialet iordningställa en totalbild av hur det skulle se ut om alla företag följde sina planer, och därigenom:

– hindra uppenbart skadliga investeringar;
– knyta kontakter mellan företag där detta är lämpligt;
– planera behovet av kreditgivning;
– beräkna optimala satsningar inom olika branscher, och för enskilda företagsgrupper;
– ge förslag till ändrad produktionsinriktning när detta förefaller lämpligt ur samhällets och/eller det enskilda företagets synvinkel;
– förhindra lagerbildning som innebär inskränkning i produktionen i annat företag:
– förhindra viss kapitalexport;
– ge företagen en samlad bild av marknadsläget, behovet av kredit, lämpliga investeringsfält och optimal prissättning.

Summan av detta är att majoriteten av företagen ändå arbetar självständigt, men med kontinuerlig insikt i den samhällsekonomiska bilden som helhet. Samtidigt har den centrala instansen, knuten till statsapparaten, möjlighet att selektivt ingripa i den mån detta är samhällsekonomiskt lämpligt. Marknaden fungerar fortfarande, eftersom staten inte är mer än rådgivare i de flesta fall, men samtidigt lämnas informationer och görs ingripanden i sådan utsträckning att marknadens effekter delvis förändras.

Är det då inte en utopi att tänka sig företag som ger ut denna information? I själva verket kommer man inte att ha någon möjlighet att dölja den när löntagarfonderna blir stora aktieägare, och dessa löntagarfonder inte kopplas till individuell vinning. Vidare sker redan nu central planering i de flesta storföretag, en sådan planering grundar sig idag på bräckligt empiriskt underlag eftersom varje företag endast känner sina egna planer, och sedan måste konfrontera sin bild av verkligheten med andras, men på basen av en sådan planering kan man snart via ett antal justeringar på central nivå få ett helhetsgrepp över marknaden (39).

Ett par viktiga problem finns dock. Det viktigaste är utlandsberoendet, som inte kan påverkas i tillräcklig grad. En del kamrater har rest invändningar mot löntagarfonderna för att de inte löser några problem eftersom en så stor del av kapitalet kommer från lån utomlands. Detta är en missuppfattning, eftersom kapitalbalansen redan nu i hög grad kan påverkas, och under kollektivkapitalismen kommer att kunna göra det i än högre grad. Näringslivets nettoupplåning utomlands utgjorde endast 9% av den externa finansieringen 1960-65 och 11% 1966-71 (40). Naturligtvis utgjorde den en ännu mindre andel av den totala kapitalbildningen (eftersom en stor del av kapitalet är internt genererat), och samtidigt får vi inte glömma att utländska företag också lånar från svenska finansieringsinstitut varför ett byte av finansieringskälla i och för sig inte är något problem.

Utrikeshandeln är mer problematisk, och de exakta formerna för hur den ska regleras är inte närmare utredda av oss. De s k Cambridge-ekonomerna i England har utarbetat en del förslag på importkontroll där, något som labourvänstern tagit fasta på. Här i Sverige har framförts konkreta förslag om minskad utrikeshandel, men diskussionen kring detta får anstå. Sannolikt kommer marknaden att i hög grad slå igenom denna väg.

Om vi nu tänker oss ett system enligt ovan skulle detta inte avskaffa fluktuationerna i priser, profiter, löner och investeringar, men i hög grad utjämna dem. En mängd onödiga investeringar och onödig lageruppbyggnad skulle kunna undvikas, och problemen kring den cykliska tillväxten av det fasta kapitalet skulle till större delen lösas. En stabilisering av marknaden skulle i sin tur påverka profitkvoten, i synnerhet om löntagarfonderna kompletteras med konsumtionsfonder för att indirekt fördela konsumtionen i tiden på samhällsekonomiskt optimalt sätt. Flera av de inflationsdrivande mekanismer vi beskrivit ovan minskas, främst den ojämna efterfrågan, kreditgivningens bristande relation till produktionen och de monopolistiska prishöjningarna.

Men samtidigt fortsätter koncentrationen av produktionen, samt verkan av den internationella arbetsfördelningen. Detta medför krav på en mera nära integration mellan företagen vilket ställer frågan om verkligt demokratisk planekonomi. Det är denna spänning som vi diskuterat tidigare, och det är i denna situation de avgörande övergångsstriderna kan föras. Dessa kommer att stå kring två viktiga frågor: demokratin och sysselsättningen.

Borgarna kommer att kräva en inskränkning av produktionen i de företag som så småningom inte lönar sig ur profitsynpunkt, den lokala fonden och det lokala företagsstyret kommer att sträva efter att bibehålla sysselsättningen. Detta ställer samtidigt frågan om full kontroll och frågan om vidgad demokrati. Eftersom detta inte gäller endast ett fåtal företag, utan så småningom med marknadens fortsatta dominans en stor del av företagen, samtidigt som kontrollen över företagen inte längre ligger hos enskilda aktieägare, ställs frågan också i samhälleligt perspektiv.

Om arbetarklassen och övriga löntagare har utvecklat ett säkert kollektivt medvetande kan de då gå vidare, men inte utan strid. Denna strid kommer att vara i kontinuitet med massornas dagliga tillvaro. Den kommer att anknyta till de vardagliga produktionsproblemen. Det kommer att vara en försvarskamp mot kapitalisternas och byråkraternas försök att ta ett stort steg bakåt, men en försvarskamp som spontant måste bli ett angrepp eftersom försvaret automatiskt reser frågan »vidare på den inslagna vägen eller ej», och något status quo inte är möjlig. Att massan fortfarande är reformistisk är självklart. Men dess reformism kan endast tillfredsställas på revolutionär väg.

Slutord

I GK/GIJ:s resonemang finns enligt vår mening mycket som är omoget, och än mer som är felaktigt. Därför är det knappast förvånande att de taktiska slutsatserna blir gammal skåpmat. De har uppenbarligen mycket svårt att se helheter, och ställer även de taktiska uppgifterna som »antingen det ena eller det andra». Låt oss ta ett exempel. När de diskuterar frågan om löntagarfonderna i nedläggningshotade företag ställer de frågan: vad ska vi göra om vi kontrollerar företaget, och marknaden slår ut det? Svaret blir för GK/GIJ att vi inte ska ta risken att ställas inför detta val. För det första är argumentet lite väl futtigt i relation till ett helhetsperspektiv, men låt gå för att kamraterna anser att denna frågeställning är bland de mest centrala för hela taktiken. För det andra kan vi inte heller då förstå varför det inte skulle vara en omedelbar fördel att sitta i företagsledningen som representant för fonden, allra bäst om fonden kontrollerar företaget. För vi ska naturligtvis kräva förstatligande under fortsatt arbetarkontroll även då, precis som vi gör idag. Skillnaden är att vi sitter inne med alla informationer angående företagets läge och därför tidigt vet vad som ska hända, varigenom kamp kan förberedas för att vi befinner oss i en situation där vi inte ens behöver ockupera företaget eftersom vi redan »ockuperat» det på legal väg och för att vi mycket starkare och mer enhetligt kan ställa krav på staten och slutligen att vi mycket tydligare kan visa för arbetarna och tjänstemännen att vad som behövs är ett steg till – en demokratiskt kontrollerad planekonomi.

Så vitt vi kan se endast fördelar. Men den dialektiken (både och!) blev kanske för svår. Denna typ av ensidighet kan KAP göra sig av med. Möjligheten av att SAP i framtiden kommer att vinna riksdagsval just på fondförslag som anknyter till konkreta problem resta i samband med nya och djupare recessioner måste ligga till grund för vår taktik, inte antagandet att det idag hänger på oss, och på sannolikheten av en revolution om mänskligheten ska kunna räddas. I den framtida klasskampen kommer mycket att vara annorlunda än idag, men vi kan redan nu göra goda antaganden om möjliga utvecklingsvägar – om vi analyserar och inte ser på ytliga och konjunkturella fenomen. En taktik grundad på insikt om arbetarklassens och reformismens karaktär, kunskapen om de viktigaste psykologiska mekanismer som verkar över alla klassgränser, förståelse för betydelsen av kamp på olika kompletterande frontavsnitt och med avancerade former av dubbeltaktik samt inte minst kunskap om verkligheten och vart den är på väg, endast en sådan taktik är vi beredda att godtaga. För det kämpar vi tillsammans med er.

Arne Jarrick och Per Reichard

Noter
1. Se F. Borkenau: World Communism (Michigan 1962).
2. Beräkningar utifrån statistik i S. Carlsson: Den sociala omgrupperingen
i samlingsvolymen »Samhälle och riksdag» del l (Sthlm 1966).
3. G. Therborn »Om klasserna i Sverige 1930-1970» Zenit nr 28.
4. J.H. Goldthorpe m fl »Arbetaren i överflödssamhället» del 2 . (Sthlm 1971) s. 67.
5. R. Eriksson »Uppväxtförhållandena och social rättighet» (Sthlm 1971) s. 86.
6. Se ex. S. Carlsson: »Bonde, präst, ämbetsman» (Sthlm 1962) s. 119-
7. Y. Åberg: »Produktion och produktivitet i Sverige 1860-1965» (Uppsala 1969) s. 20.
8. R. Bentzel: »Konsumtionen i Sverige 1931-1965» (Sthlm 1958) s. 13.
9. G. Albinsson: »Svensk verkstadsindustri» (Uppsala 1961) s. 77.
10. L.Jörberg: »Growth and fluctuations in Swedish industry 1869-1912» (Lund 1961)s. 117.
11. E. Dahlström: »Industriell struktur» i E. Dahlström (ed.): »Svensk samhällsstruktur i sociologisk belysning» (Sthlm 1969) s. 133- Med andra ord »koncentreras» arbetarklassen under 1900-talet mindre än förvaltningspersonalen! ”;
12. E. Dahlström a.a. s. 1 32.
13. G. Eliasson: »Profits and Wage determination» (Sthlm 1974)
14. Se ex. Albinsson a.a. för kvantitativ bedömning.
15. Det vill säga »profitkvotens fallande tendens».
16. Kapitalkoefficient är kapital/produktionsenhet. För teoretisk diskussion se Groths artikel i NOPEK 3 (Nordisk Tidskrift för Politisk Ekonomi).
17. L. Lundberg: »Kapitalbildningen i Sverige» (Uppsala 1969) s. 41.
18. Se P. Dencik: »Solidarisk lönepolitik som inkomstpolitik» i Dencik/Lundvall (ed.) »Arbete, Kapital och Stat» (Sthlm 1974)
19. Beräkningar från SOS: industri.
20. Ibid.
21.Ibid.
22. L. Matthiessen: »Finanspolitiken som stabiliseringspolitiskt instrument» i E. Lundberg (ed.) »Svensk Finanspolitik i teori och praktik» (Sthlm 1971) s. 176. 23.SOU 1975:89. s. 152.
24. Den borgerliga budgeten med sin kraftiga underbalansering är en fortsättning på denna tradition och innebär inget brott med den socialdemokratiska stabilisenngspolitiken.
25. Se ex. debatten i ARKIV nr 1: Otto Steiger: Bakgrunden till socialdemokratins krispolitik, ARKIV nr 2: K.G. Landgren: Socialdemokratisk krispolitik och engelsk liberalism, ARKIV nr 4: O. Steiger: Den socialdemokratiska krispolitiken.
26. ARKIV nr 1 och 4: Steiger, a.a.
27. N. Unga: »Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912-34 – Framväxten av den nya arbetslöshetspolitiken» (Kristianstad 1976) s. 151-61.
28. Ibid. s. 24 f.f.
29. Ibid. kap. 5 och 6.
30. Ibid. s. 84-89.
31. Ibid. s. 125-31, 137 f.f., s. 147.
32. Ibid. s. 139f.f.,s. 150-51.
33. Keynes var också neoklassisk i det avseendet att hans politik förutsatte en perfekt anpassning mellan delmarknaderna i det kapitalistiska produktionssättet. Inflationen skulle först uppstå då efterfrågan översteg den totala samhälleliga kapaciteten. Vid bristande anpassning och friktion kan överefterfrågan på ett ställe ge upphov till prisökningar trots att samhällets totala kapacitet inte är fullt utnyttjad.
34. Unga, a.a. s. 172-77.
35. Ibid. s. 63-67, s. 172 f.f.
36. Se A. Lindbeck: »Svensk ekonomisk politik» (Sthlm 1971) för en konkret genomgång av den ekonomiska politiken i Sverige efter kriget.
37. Se Andersson/Meidner, a.a.
38. Matthiessen, a.a.
39. Angående storföretagens planering finns en nyutkommen empirisk studie: G. Eliasson: »Business Economic Planning» (Katrineholm 1976) som definitivt bör studeras.
40. S. Andersson: »Svensk kreditmarknad» (Växjö 1976) s. 161.

Från Fjärde Internationalen 1/1977

För demokratiska och kämpande fackföreningar

Inledning

-De organisationer som arbetarklassen i Sverige en gång skapade för att stärka sig i kampen och för att bygga ett nytt samhälle, dom fungerar inte längre enligt de gamla målsättningarna.
-Det liv, den entusiasm och den kampvilja som en gång fanns inom arbetarrörelsen har försvunnit.
-I stället för att bygga på massaktivitet och arbetardemokrati har det utkristalliserats ett skikt som har andra intressen än arbetarklassens strävanden, ett skikt som har egna intressen – en byråkrati.
-Det är därför helt nödvändigt att ta kamp för en fullständig reorganisering av den svenska arbetarrörelsen och speciellt för att göra fackföreningarna till demokratiska och kämpande organisationer.

Så säger Dick Åhman, Volvoarbetare sedan tre år tillbaka och dessförinnan under många år transportarbetare. Dick har lång facklig erfarenhet. 1972 var han delegat på Transportarbetarförbundets kongress där han tillhörde oppositionen mot byråkratin inom Transport och den odemokratiska uteslutningen av Hamnarbetarna.

I dag är Dick Åhman en av de många aktiva inom den Fackliga Oppositionen på Volvo – en sammanslutning av fackliga militanter som arbetar för en kämpande och demokratisk fackförening på Volvo. Dick är sedan 1975 också representant i fackföreningens gruppstyrelse på Volvo Lundbyverken – den avdelning där Volvo tillverkar lastbilar och där Dick själv jobbar.

Dick Åhman är medlem i Kommunistiska Arbetarförbundet sedan 1972. Dessförinnan var han under flera år aktiv socialdemokrat. Idag är Dick Åhman en av KAF:s kandidater i riksdagsvalet. Han står överst på listan för Göteborgs- och Bohusläns valkrets och är andra namn på Förbundets rikslista.

I det här häftet ger Dick sin och Kommunistiska Arbetarförbundets syn på en av de frågor som KAF anser är centrala inte bara inför 1976 års riksdags-, kommunal- och landstingsval utan för kampen för ett socialistiskt samhälle under en lång period framöver – nämligen nödvändigheten av demokratiska och kämpande fackföreningar.

Två linjer för facket

-Vad vi gjort här på Volvo det är att vi för drygt ett år sedan började diskutera med dom som var oppositionella på fackföreningsmöten, på fackliga kurser och i studiecirklar – dvs med dom som menade att den fackliga rörelsen idag är inne på en felaktig politisk linje.

Vi diskuterade hur vi skulle bära oss åt för att få gehör för våra åsikter och kom då fram till att de fackliga valen var viktiga tillfällen.

-Vi arbetade därför på att sätta upp ett alternativ till den fackliga byråkratin på Volvo. Ett alternativ som inte var partipolitiskt betingat utan som hade en riktig inställning till de fackliga organisationernas huvuduppgifter som den gemensamma nämnaren.

-Vi samlade dom här kamraterna som var intresserade och diskuterade fram ett handlingsprogram som uttryckte nödvändigheten av en kämpande fackförening och som vi gick ut med i gruppvalet hösten 1975.

-Det gick ganska hyfsat. På lastvagnsfabriken fick vi in flera kamrater i gruppstyrelsen.
Det säger Dick Åhman, medlem i Volvos Fackliga Opposition och en av de representanter som Oppositionen fick in i gruppstyrelsen på Volvo Lundbyverken – lastvagnsfabriken.

Inför valet till ny klubbstyrelse våren 1976 fortsatte den Fackliga Oppositionen sedan sitt arbete. Den gick ut med ett upprop till alla Volvoarbetare och påvisade de olika linjerna inom den fackliga rörelsen.

Å ena sidan den fackliga byråkratins linje som hävdar att det inte finns någon grundläggande motsättning mellan arbete och kapital och som gör det fackliga arbetet till en angelägenhet för ett fåtal utvalda.

Å andra sidan den fackliga oppositionens uppfattning att facket skall vara ett vapen i medlemmarnas kamp mot arbetsköparna, ett vapen som kontrolleras och styrs av medlemmarna själva.

-Det visade sig att vårt upprop fick ett bra stöd. Vi fick närmare 150 intresserade arbetare från olika enheter på Volvo i Göteborg som menade att vår linje var riktig och att det var nödvändigt att ta upp kampen för en demokratisk och kämpande fackförening, för en bra fackförening här på Volvo och att det var viktigt att göra det på ett osekteristiskt sätt utan att kräva partistämplar och liknande.

Och klubbvalet blev en fin framgång för den Fackliga Oppositionen: -Vi fick ca 27% av rösterna på hela Volvo. Då ska man ha klart för sig att på Volvo finns Skandinaviens största verkstadsklubb och att där finns Sveriges största socialdemokratiska fackklubb med enorma resurser inklusive hela klubbkassan bakom sig. Resurser som de också utnyttjade i en fruktansvärd förtalskampanj.

-Vi tycker själva att våra framgångar visar att det går att ta upp kampen för en annan inriktning på fackföreningsrörelsen.

Och att det behövs en annan inriktning på fackföreningsrörelsen än den som. finns idag, därom råder det ingen tvekan menar Dick:

-Det enklaste sättet att se detta är att gå ut på arbetsplatserna. Där kan man se vad det är vi arbetare idag behöver. Det är starka fackliga organisationer för att möta arbetsköparnas offensiv – deras krav på ökad arbetstakt, lönestagnation och ökad arbetslöshet. Det står ju fullt klart att arbetsköparna idag håller på och förbereder sig för skärpta attacker mot arbetarklassen. Det är det enda sätt på vilket de kan lösa kapitalismens kris – dvs att låta oss få betala genom en reallönestagnation eller tom reallönesänkning.

-För att slå tillbaka den attacken måste vi ha starka fackliga organisationer. De organisationer som finns idag är starka på papperet – de har en organisationsgrad som är överlägsen de flesta andra fackliga organisationer i världen.

-Men genom lagar, stadgar och organiserat klassamarbete har de blivit ett dåligt vapen i kampen. Den arbetarklass som formellt är oerhört stark, den är därför idag – såsom den är väpnad – i själva verket rätt svag.

-Så har det nu inte alltid varit. Tvärtom. De svenska arbetarorganisationerna skapades en gång i tiden för att vara ett vapen i kampen mot arbetsköparna. Det märktes ju inte minst i slutet av 1800-talet och de första åren på 1900-talet då den svenska fackföreningsrörelsen var den rörelse i Europa som mest använde sig av strejkvapnet.

-Vad som hänt sedan dess det år att fackföreningarna har byråkratiserats. Det liv, den entusiasm och den kampvilja som en gång fanns inom fackföreningsrörelsen och som kan sammanfattas i orden massaktivitet, arbetardemokrati och oberoende gentemot arbetsköparna har successivt försvunnit. Det har utkristalliserats ett skikt som har andra intressen än arbetarklassens bästa – ett skikt vars särintressen istället är beroende av kapitalismens bevarande. Detta skikt, denna byråkrati har helt enkelt tillvällt sig arbetarklassens organisationer. Vår uppgift är att återerövra dem till arbetarklassen.

De första riktigt stora stegen mot en byråkratiserad fackföreningsrörelse de togs, menar Dick, under de första tio åren av 1900-talet – speciellt i samband med storstrejken 1909. De tendenser som tidigare inte varit mer än knappt märkbara gav sig nu klart tillkänna. Man kan se att LO-ledningen uppenbarligen hade intressen som gick emot de arbetande massornas intressen. Det visade sig bl a i ett knäfall gentemot arbetsköparna och en ovilja att på ett effektivt sätt använda de instrument som utgör arbetarrörelsens A och O, nämligen strejkvapnet, bojkott, blockad osv.

Och Dick fortsätter:

-På 20-talet då klasskonfrontationerna hårdnade så kan vi se hur den här inriktningen blommade ut genom kraven att fackföreningarna skulle underordna sig den borgerliga staten.

-1928 kom lagen om kollektivavtal som förbjöd fackföreningarna att använda strejkvapnet – den fackliga rörelsens främsta stridsmedel – under den tid avtal gäller. Arbetsköparna däremot hade fortfarande fria händer att använda sina traditionella kampmedel som avskedande, omplaceringar och rationaliseringar.

-Visserligen fick inte arbetsköparna rätt att använda lockoutvapnet, men det har de ju till och med erkänt själva att det oftast inte är deras bästa vapen. De vill som regel hellre använda sig av de ekonomiska vapen som inte på något sätt riskerar att nagga deras profiter i kanten.

-Sedan dess vet vi att utvecklingen har gått rätt snabbt. I början på 30-talet kom de första s k normalstadgarna för förbunden. De gav förbundsstyrelserna vetorätt över avtal och stridsåtgärder.
-1938 slöt SAF och LO det s k Saltsjöbadsavtalet som inte bara ytterligare inskränkte strejkrätten utan också fråntog de fackliga organisationerna rätten att föra reella förhandlingar med arbetsköparna. En komplicerad förhandlingsordning infördes som innebar att om det blev tvist kring ett avtal så skulle förhandlingarna först tas upp lokalt, sedan centralt och därefter föras till en skiljenämnd och eventuellt till arbetsdomstolen.

-På 40-talet införde LO de normalstadgar som fortfarande gäller och som i praktiken lägger all bestämmanderätt över fackföreningsrörelsen hos LO-ledningen och dess landssekretariat. Man kan ju bara se på den s k 3%-regeln. Om ett förbund kommer i en konflikt med en arbetsköpare som riskerar att beröra mer än tre procent av förbundets medlemmar så måste landssekretariatet godkänna åtgärden.

-Det betyder att om exempelvis 25 oljechaufförer tas ut i strejk och arbetsköparna då hotar att lockouta l 000 chaufförer så måste LO-ledningen godkänna att dessa 25 strejkar! Strejkrätten existerar alltså i praktiken bara för toppen av LO-ledningen – för dess landssekretariat.

-På 50- och 60-talet gick den här byråkratiseringen vidare. Vi fick storavdelningar och representantskap vilket innebar att den fackliga verksamheten avlägsnades mer och mer från dem som den egentligen berör – de vanliga medlemmarna.

-Ombudsmännen Sek inte längre väljas av medlemmarna. Istället skaffade sig förbundsstyrelsen rätten att anställa alla funktionärer. Kan man tänka sig något mer odemokratiskt än att fackliga förtroendemän inte väljs av medlemmarna utan att tjänsten annonseras ut i Aftonbladet. Till råga på allt så bestämmer stadgarna att denne anställde ombudsman dessutom automatiskt skall ingå i avdelningsstyrelsen!

En gång i tiden var det avdelningarna själva som utsåg sina heltidsanställda ombudsmän. Idag ligger den rätten helt och hållet hos förbundsstyrelsen. Hur förbundsstyrelserna successivt skaffat sig den makten kan man se bl a i utvecklingen av Metalls stadgar. Paragraf 27 moment 2 andra stycket som handlar om heltidsanställd ombudsman har de senaste 25 åren haft följande olika lydelser:

före 1953: Avdelning har rätt att till förbundsstyrelsen göra framställning om tillsättande av dylik tjänst.

1953: Avdelning har att till förbundsstyrelsen göra framställning om tillsättande av dylik tjänst. Förbundsstyrelsen bereds möjlighet att uppföra sökande i förslagsrum.

1962: Avdelning har att till förbundsstyrelsen göra framställning om tillsättande av dylik tjänst. Förbundsstyrelsen uppför bland de sökande högst tre i förslagsrum, bland vilka avdelningen har att välja.

1969: Avdelning som anser heltidsanställd funktionär behövlig gör framställning härom till förbundsstyrelsen, som om framställningen bifallits utannonserar befattningen och efter samråd med avdelningsstyrelsen utser funktionär.
För en demokratisk och…

Klassamarbete och fåmansvälde

Dick Åhman pekar också på en annan tendens som har gått hand i hand med byråkratiseringen, nämligen det ökade klassamarbetet. Genom en rad avtal med SAF – Saltsjöbadsavtalet, rationaliseringsavtalet, företagsnämndsavtalet osv – har LO-ledningen mer och mer urholkat det som en gång var anledningen till att fackföreningarna bildades: oberoendet gentemot arbetsköparna. Och de planer som LO-ledningen idag drar upp för framtiden skulle innebära en total avrustning av den fackliga rörelsen om de fick råda fritt.

-I början så fick väl inte de här samarbetsavtalen någon större effekt på basaktiviteten. Men utvecklingen de senaste åren har mer och mer tvingat in de lokala förtroendemännen i en helt ny verksamhet. En verksamhet som består i ett deltagande i diverse kommittéer: personalkommittéer, samarbetskommittéer, avdelningsnämnder etc.

-Hela den samrådsorganisation som idag byggs upp på Sveriges storföretag gör att de fackliga förtroendemännen inte hinner fullgöra sina traditionella uppgifter på basplanet såsom medlemsservice, informera om avtalets lydelser, tolkning av avtalen, skolning osv. Sånt eftersätts idag.

-Den här utvecklingen kommer att förstärkas kraftigt i framtiden. Metall har exempelvis gått ut i ett cirkulär och sagt att den nya lagen om medbestämmande innebär att de fackliga förtroendemännen i praktiken inte längre kommer att kunna arbeta på golvet. De kommer att i stor utsträckning bli fackföreningsdirektörer som sitter i samarbetsnämnder, företagsstyrelser och diverse utskott.

-Lägg därtill den senaste utvecklingen, som vi sett bl a på Götaverken, att man på de stora arbetsplatserna avskaffar de allmänna beslutande klubbmötena och istället inför representantskap från grupperna. Då har vi verkligen en facklig verksamhet som blivit till en angelägenhet endast för ett fåtal och där den vanlige medlemmens möjlighet att få sin röst hörd ytterligare inskränkts.

Byråkratins LO-kongress… och vår

Nej, den här utvecklingen är det nödvändigt att på det bestämdaste ta kamp emot. Om vi inte gör det och om vi inte lyckas med det så hotas fackföreningarnas existens som våra klassorganisationer. Och utan en sådan kamp kommer vi heller inte att ha någon som helst möjlighet att kunna svara på arbetsköparnas offensiv. Därtill krävs det demokratiska och kämpande fackföreningar, slår Dick fast.

Men hur skulle då en demokratisk och kämpande fackförening fungera? Hur skulle den skilja sig från den nuvarande byråkratiserade fackföreningsrörelsen?

-Den grundläggande skillnaden är naturligtvis att en demokratisk och kämpande fackförening skulle sätta massaktiviteten, arbetardemokratin samt oberoendet mot arbetsköparna och den borgerliga staten i högsätet. Den skulle bygga på de vanliga medlemmarnas aktiva och medvetna styrka i stället för de nuvarande klassamarbetsmännens byråkratiska manipulationer bakom förhängda gardiner.

-Låt oss ta två konkreta exempel – den senaste LO-kongressen och den pågående avtalsrörelsen – för att se skillnaden, säger Dick.

-Tittar man på LO-kongressen som hölls i juni så är det ju uppenbart att den inte på något som helst sätt angick den vanlige medlemmen. Trots att det är den samlade fackföreningsrörelsens högsta beslutande organ och därför borde vara en av de viktigaste händelserna för den svenska arbetarrörelsen. Dom tjocka luntor och alla de frågor som behandlades på LO-kongressen borde naturligtvis ha diskuterats ute på arbetsplatserna och i hela den fackliga rörelsen.

Istället var det nu en angelägenhet för ett ytterst litet fåtal – för gräddan av den fackliga byråkratin. För tittar man på sammansättningen på kongressen så bestod den ju nästan enbart av anställda funktionärer i förbund och avdelningar samt heltidsanställda ordföranden för större klubbar och avdelningar.

-Och som de utsågs sen! Det är ju absurt! I flera förbund är det förbundskongressen som väljer delegater till LO-kongressen. Då förbunden inte har kongress mer än vart femte år så kan delegaterna till LO: s kongress utses åratal innan den äger rum. Det mest absurda exemplet är antagligen Fabriks delegater till årets LO-kongress. De utsågs på Fabriks kongress 1971 – tom några månader innan förra LO-kongressen ägde rum! På transportarbetarförbundets kongress 1972 så föreslog förbundsstyrelsen att kongressen skulle utse delegater till 1976 års LO-kongress. Men vi startade en namninsamling mot det förslaget på kongressen och förbundsstyrelsen var tvungen att dra tillbaka det.

-Nej, i en demokratisk och kämpande fackföreningsrörelse så skulle naturligtvis delegaterna till LO: s kongress utses genom allmänna val på avdelningsnivå. Valen skulle kunna organiseras av de fackliga basenheterna, av klubbarna, grupperna och sektionerna. Vi på Volvo skulle exempelvis vara med i ett val inom avd 41 :s region för att utse kandidater.

Då skulle självfallet valen föregås av en intensiv och stimulerande debatt om de frågor som skulle tas upp på kongressen. Olika arbetargrupper och enskilda personer skulle få redovisa sina ståndpunkter i de viktigaste frågorna. Och de som valdes skulle i sin tur ha med sig synpunkter från tusentals aktiva och intresserade medlemmar.

På så sätt skulle verkligen LO-kongressen kunna fungera som ett samlande och enande instrument för den fackliga rörelsen. Som det är idag blir det istället en jippoföreställning som bara engagerar den fackliga byråkratin.

Byråkratins avtalsrörelse… och vår

-Och ser vi till avtalsrörelsen så kan vi dra upp samma skiljelinje mellan dagens fackförening och den fackförening vi kämpar för, konstaterar Dick Åhman. Om vi tittar på en avtalsrörelse idag så brukar man dela in den i olika faser. Första fasen är då avtalsråden sammankallas och då kraven spikas. Andra fasen är förhandlingarna mellan LO och SAF och den tredje fasen förbundsförhandlingarna. Sen brukar man ha en fjärde fas då man går ner på det lokala planet och förhandlar. Men det som karakteriserar de hår faserna i dag det är att de är en angelägenhet för ett fåtal människor och att fackföreningarnas främsta vapen inte utnyttjas, alltså massaktiviteten, den kollektiva styrkan – det som är grunden för den fackliga organiseringen.

-En alternativ avtalsrörelse skulle naturligtvis börja i diskussioner ute i fabrikerna, på verkstadsgolvet. Diskussioner som de olika förbunden skulle ha ansvaret för att initiera. Det är ingen orimlig sak alls. LO har ju genomfört ett flertal arbetsplatsremisser varav åtminstone den första arbetsmiljöremissen var rätt bra organiserad. Den engagerade massor av arbetare.

Varför skulle man inte kunna göra på samma sätt inför en avtalsrörelse? Dvs gå ut med studiematerial som tog upp bl a löne- och prisutvecklingen under den gångna avtalsperioden för att på det sättet förankra en diskussion om kraven ute på arbetsplatserna.

På basis av dessa diskussioner, som skulle föras i studiegrupper och senare på fackföreningsmöten, skulle man välja delegater till avtalsråden som i sin tur fick i uppgift att spika kraven.

-Därefter skulle man låta förbunden börja förhandla och inte som nu direkt överlåta till LO att sköta förhandlingarna. Förbunden skulle förhandla men med stöd av LO.

-Dessa förhandlingar skulle naturligtvis inte föras som nu då Nilsson och Giesecke sätter sig på Blasieholmen, drar ned jalusierna, och kommer ut några månader senare då avtalet är underskrivet.

-Nej, en kämpande och demokratisk fackföreningsrörelse skulle även i den här fasen av avtalsrörelsen utnyttja den kollektiva styrkan – värdet av aktiva och intresserade medlemmar. Den skulle hålla sina medlemmar informerade om avtalsturerna och om vilka bud som arbetsköparna avgivit. Den skulle diskutera eventuella reträtter från SAF:s sida eller eventuella offensiver eller reträtter från vår sida. Och man skulle givetvis inte dra sig för att utnyttja vår kollektiva styrka när så är möjligt.

-Och samma sak då avtalet smitts fram på central nivå, då är det viktigt att återigen gå ut till medlemmarna för att se om avtalet verkligen har någon förankring. Dvs föra ut avtalet till en allmän och beslutande omröstning som skulle organiseras på basplanet – i grupperna, i klubbarna och i sektionerna.

-På basis av detta skulle man sedan kunna starta framgångsrika lokala förhandlingar.

Genom att lägga upp en avtalsrörelse på detta sättet så kan man hela tiden utnyttja styrkan av en aktiv och intresserad medlemskår, summerar Dick. Detta säger ju LO-ledningen själv är A och O för en framgångsrik facklig verksamhet. Men låt oss då ta fasta på det!

Medlemmarna ska besluta

Men så fungerar nu inte dagens fackföreningar. De breda medlemsmassorna är istället passiva. Bara en liten andel deltar exempelvis i de fackliga valen och endast en bråkdel besöker fackföreningsmötena. Är det då överhuvudtaget möjligt att skapa en fackförening med aktiva och intresserade medlemmar?

Javisst, säger Dick med övertygelse. Jag tror inte för ett ögonblick att svenska arbetare inte vill bedriva facklig verksamhet.

-Vi måste istället fråga oss vad dagens passivitet beror på. LO-ledningen hävdar att det beror på att medlemmarna är ointresserade. Det var ett av argumenten för att slå samman småavdelningarna till stora avdelningar. Det var nödvändigt att ha tillräckligt med folk i avdelningarna för att kunna upprätthålla en permanent facklig aktivitet.

-Men det är ju ett resonemang som tar sin början i fel ände. Anledningen till att medlemmarna inte är aktiva, till att medlemmarna misstror sin fackliga organisation, det är ju att de inte identifierar sig med organisationen. Och det i sin tur beror på att man knappast har någonting att säga till om.

-Varför skulle man gå till ett fackföreningsmöte när de beslut som officiellt ska fattas där redan är fattade av ett representantskap?

-Varför ska man under en avtalsrörelse gå på ett gruppmöte när man inte kan göra annat än på sin höjd protestera mot de förhandlingar som förs uppe på Blasieholmen?

-Nej, det bästa sättet att skapa en aktiv fackföreningsrörelse på, det är att föra ned beslutsprocessen till dem som verksamheten gäller – dvs de vanliga medlemmarna. Socialdemokraterna brukar ju anklaga radikala arbetare för att vara anhängare av elitteorier. Men den fackliga byråkratin är de verkliga elitteoretikerna när de hävdar att medlemmarna skulle vara ointresserade av det fackliga arbetet. Det är den verkliga elitteorin, som andas förakt för de breda arbetarmassorna.

-Och hur fel den är kan vi se i varje kampsituation när arbetarmassorna haft något att säga till om. Gruvstrejken 69 och skogsarbetarstrejken förra året är ju strålande exempel! Vanliga människor som dagligen går och kröker rygg i gruvgångar, på verkstäder och i skogarna blommar upp och vill vara med och fatta beslut. De känner att de är betydelsefulla, att de har något att säga till om. Så skulle det naturligtvis kunna fungera i en demokratisk och kämpande fackförening också.

För demokratiska och kämpande fackföreningar

En radikal sänkning av arbetstiden skulle naturligtvis underlätta de fackliga medlemmarnas aktivering. Det är ett viktigt krav för den fackliga rörelsen att ta kamp för, säger Dick. Genom kortare arbetstid skulle den vanlige medlemmen få mer tid och ork till att sätta sig in i de fackliga frågorna. Ett annat sådant centralt krav är fackföreningsmöten på betald arbetstid.

-Det är kanske det mest centrala kravet för att få till stånd en bättre aktivitet inom fackföreningarna. Och det kravet finns ju också förankrat i Metalls handlingsprogram. Nu vet jag att det inom LO, och framför allt inom Metall, finns mycket som tyder på att byråkratin försöker få detta genomfört samtidigt som man ser om sitt eget hus. Man tänker nämligen försöka få till stånd fackmöten på arbetstid samtidigt som man genomför representantskap i alla större klubbar. Man kommer att säga så här: Javisst ska vi ha möten på betald arbetstid – dvs ni får rätt att i grupperna utse representanter som får möjlighet att träffas på betald arbetstid.

Under sådana omständigheter skulle det naturligtvis inte leda till någon aktivering av medlemsmassorna, konstaterar Dick. Tvärtom vore det ett sätt att ytterligare öka passiviseringen. Och detta visar att det inte räcker att ta kamp för de här två kraven, krav som vi riktar mot arbetsköparna. Det gäller också att inom den fackliga rörelsen kämpa för en helt annorlunda uppbyggnad – en uppbyggnad som gör det möjligt för den vanlige medlemmen att verkligen ta ett aktivt ansvar för sin fackförening. Och Dick radar upp en rad åtgärder som måste vidtas:

Avskaffa LO-ledningens och förbundsstyrelsernas vetorätt!
-Idag så har förbundsstyrelserna och LO-ledningen vetorätt över nästan alla stridsåtgärder. Det är en djupt odemokratisk bestämmelse som inte är uttryck för något annat än den värsta förmyndarmentalitet över de fackliga medlemmarna.

-Till nästan varje LO-kongress finns flera motioner som kräver att denna vetorätt skall avskaffas – och varje gång försöker LO-ledningen rättfärdiga sin förmyndarmentalitet med prat om hur nödvändigt det är med »överblick» och en »enhetlig» politik osv.
-Den verkliga anledningen är naturligtvis att fackbyråkraterna inte vågar ge medlemmarna rätten att själva bestämma över vilka stridsåtgärder som är nödvändiga. Vi måste på det bestämdaste ta kamp för att återta den rätten, en rätt som en gång i tiden var en självklarhet inom den fackliga rörelsen,

Inga hemliga förhandlingar – alla avtal ut på beslutande omröstning.
-Avtalsförhandlingarna måste göras till en angelägenhet för hela arbetarklassen genom att de olika turerna och buden förs ut i offentlighetens ljus.

-Endast på så sätt kan fackföreningsrörelsen till fullo utnyttja sin styrka – och endast på så sätt kan medlemmarna på ett aktivt sätt intressera sig för förhandlingarna.

-Sedan måste det vara en självklarhet att det är vi som skall jobba under avtalen som också skall ha sista ordet om vi kan acceptera dom eller inte. Avtalen måste ut på beslutande omröstningar.

Valda och avsättbara förtroendemän med vanlig arbetarlön
-Idag går det ju till så att en rad funktionärer utses av förbundsstyrelsen. Det måste vara en självklarhet för en kämpande fackföreningsrörelse att de skall väljas av medlemmarna. Det är medlemmarna som bland sina arbetskamrater finner den som är bäst lämpad att tillvarata deras fackliga intressen.

Lika självklart måste det vara att den som är vald kan avsättas av de som valt honom eller henne, samt att det fackliga arbetet inte får innebära privilegier som fjärmar förtroendemännen från de vanliga medlemmarna.

Arbetsplikt för fackliga förtroendemän.
-Idag är det så att fackliga förtroendemän ofta inte hinner fullgöra sina egentliga uppgifter på grund av all den tid som de olika samrådsinstitutionerna tar i anspråk. Dessutom försöker många förtroendemän slippa ifrån det tunga och slitiga knoget på verkstadsgolvet.

-Om man inte står ute bland sina arbetskamrater så får man inte den rätta informationen om vilka fackliga problem det är som trycker ens kamrater. Det är inte på möten som arbetarna tar upp dessa problem idag. Det är istället vid fikarasten, i matkön eller när man sitter tillsammans. Det är då man fångar de fackliga problemen. Det är då man ser behoven.

-Här får man naturligtvis inte vara stel. Men principen måste vara klar: den som har ett fackligt förtroendeuppdrag måste också arbeta och känna hur takten slår, känna hur hans arbetskamrater har det – för att inte glida ifrån dem.

-På Volvo Lundbyverken, där jag jobbar, vore ett vettigt förslag att styrelsesuppleanterna måste arbeta minst 4 dagar i veckan, vice ordföranden minst två dagar i veckan och ordföranden minst en dag i veckan.

Dick är noga med att påpeka att detta självfallet inte innebär att han är emot den lag som ger de fackliga förtroendemännen rätten att bedriva fackligt arbete på arbetstid och på heltid.

-Men däremot är jag emot det faktum att det inom fackföreningsrörelsen utvecklas rutiner som innebär att de fackliga förtroendemännen i praktiken kommer att isoleras ifrån sina arbetskamrater.

Decentralisering av den fackliga verksamheten
Det är viktigt att gå emot den enorma centralisering som sker idag. Inte därför att det skulle vara fel med centralisering i sig men därför att den som sker idag är ineffektiv:

-På Volvo har vi exempelvis på slutmonteringen en grupporganisation som omfattar över 3 000 medlemmar. En sådan facklig koloss kan ju inte fungera på ett tillfredsställande sätt. Den kan ju inte skapa en kontakt mellan medlemmarna som gör att de identifierar sig med sin fackliga basenhet. Sådana kolosser måste därför slås sönder. Istället måste vi skapa smidigare organisationer som är mer förankrade direkt på arbetsplatserna, dvs mindre gruppenheter.

-En annan åtgärd här är ju att bygga upp kontaktombudsnät vilket man har gjort exempelvis inom Metall. För att dessa kontaktombud skall kunna fylla sin funktion måste de emellertid väljas av arbetarna direkt på golvet.

Mot storavdelningstvånget – för frivilliga sammanslagningar
-Vi är inte i princip emot stora fackföreningsavdelningar. Sammanslagningar kan vara nödvändiga för att stärka den fackliga organisationen. Men vi är definitivt motståndare till det sätt på vilket dessa sammanslagningar sker idag. Idag leder dessutom storavdelningarna till en ytterligare passivisering av medlemmarna genom representantskap och det funktionärsvälde som följer i storavdelningarnas släptåg.

-Idag tvingar ju förbunden de mindre avdelningarna att gå ihop till storavdelningar. Sammanslagningarna används som ett medel för att få kontroll över militanta arbetargrupper och att ytterligare centralisera beslutsrätten. Detta var uppenbart inom exempelvis Transport där byråkratin till och med gick så långt att den uteslöt alla de hamnarbetare som vägrade gå upp i storavdelningar.

-Sammanslagningar kan som sagt ibland vara både nödvändiga och bra. Men de måste alltid ske efter diskussion bland medlemmarna och på frivillighetens basis.

För en arbetarmajoritet i förbundsstyrelserna
-Inom vissa förbund är funktionärerna idag i majoritet i styrelsen och inom alla förbund så har funktionärerna tillsammans med de heltidsanställda förtroendemännen majoritet i styrelsen.

-De här församlingarna har ju som regel inte möte mer än en gång i månaden. Därför är det både möjligt och nödvändigt att se till att det i dem finns en majoritet av arbetare som fortfarande står kvar i produktionen. Därigenom kan man motverka att förbundsledningen avlägsnar sig från de vanliga medlemmarna och deras åsikter.

-Det är också självklart att inte heller ledamöterna i förbundsstyrelserna – vare sig de är heltidsanställda fackliga förtroendemän eller ej – skall ha en lön som överstiger en normal arbetarlön.

Förbundskongresser och LO-kongresser vart tredje år
-Idag förhåller det sig ju så att såväl förbunden som LO har kongress vart femte år. Det är klart otillräckligt både om man ser till hur snabbt läget i klasskampen kan skifta och vad som krävs för att demokratin skall fungera inom rörelsen.

-Det är nödvändigt att oftare än vad som är fallet idag ha en ordentlig diskussion såväl inom förbunden som hela den fackliga rörelsen om vilken politik man skall driva. Det är också nödvändigt att oftare än vart femte år genom en ordentlig diskussion kunna granska den sittande ledningens förmåga att fylla sina uppgifter och om nödvändigt välja en ny ledning.

Mot socialdemokratins fraktionsmonopol
-Idag har socialdemokratin fraktionsmonopol inom den fackliga rörelsen. Då menar jag alltså inte det faktum att en majoritet av medlemmarna stödjer socialdemokratin utan att socialdemokratin utnyttjar sin majoritetsställning till att utestänga andra politiska partier och organisationer från olika fackföreningars liv och verksamhet. Det är också det som avspeglas i socialdemokratins officiella stöd till kollektivanslutningen.

-Det måste vara en självklarhet inom en kämpande och demokratisk fackföreningsrörelse att arbetargrupper med olika uppfattningar om hur det fackliga arbetet skall bedrivas eller med skilda politiska åsikter skall ha rätt att på lika villkor få föra fram sina åsikter.

-Inför de fackliga valen eller vid riksdagsvalen så måste exempelvis de olika arbetarpartierna få stöd från fackföreningarna för att kunna föra ut sin politik. Fackföreningarna måste ta initiativ till att ordna debatter mellan olika arbetarpartier på klubbmöten osv. Endast på så sätt kan en frisk och livaktig demokrati garanteras inom den fackliga rörelsen!

En aktiverande förbundspress
Det här är viktigt, menar Dick. Förbundstidningarna skulle kunna fylla en stor roll både för att aktivera medlemmarna och för att i grunden politisera den fackliga verksamheten. Det är nödvändigt. Ty fackföreningsrörelsen måste, precis som LO idag gör, blanda sig i varenda politisk samhällsfråga. Men den måste göra det på ett sätt så att medlemmarna aktiveras och deltar i diskussionen och utarbetandet av politiken. Där skulle förbundspressen kunna fylla en viktig funktion.

-Ta exempelvis vår tidning, Metallarbetaren. Idag läses den av en bråkdel av Metalls medlemmar. Det beror naturligtvis på att det inte är någon tidning som medlemmarna upplever som sin egen, utan som metallbyråkraternas tidning för att informera oss i frågor de anser vara viktiga.

Men den skulle ju kunna fungera annorlunda. Om den släppte fram representanter för olika politiska åsikter inom arbetarrörelsen, om den förde en frisk debatt och ifrågasatte byråkratins värderingar inom fackföreningsrörelsen.

Då skulle Metallarbetaren kunna bli en organisatör för en politiskt stimulerande diskussion inom den fackliga rörelsen. En tidning som arbetarna samlades kring varje måndag för att diskutera politiska artiklar och fackliga spörsmål.

-På samma sätt borde man på lokal nivå ta initiativ till klubb- eller avdelningstidningar där medlemmarna skulle få ge uttryck för sina önskemål och åsikter.

På liknande sätt måste också fackföreningarna ta på sitt ansvar att underlätta kvinnors och invandrares fackliga aktivitet. Vi vet idag t ex att kvinnor och utlandsfödda arbetare i mindre grad än män och svenskfödda arbetare deltar i den fackliga verksamheten. Här måste fackföreningen gå in med speciella åtgärder. Dessa grupper måste naturligtvis tillerkännas rätten till en egen organisering inom facket. En annan åtgärd som man kan peka på är att det alltid måste finnas barnpassning vid fackföreningsmöten och studiecirklar. För invandrarna är naturligtvis kravet på tolkning centralt.

För fackliga ungdomssektioner
-De personer som idag besätter fackliga förtroendeposter är många gånger renodlade karriärister – ofta lånade från borgerliga läger. En av orsakerna till detta är frånvaron av en facklig ungdomsverksamhet där man bl a skolar upp nya fackliga ledare. Idag är det SSU som fått i uppgift att axla detta oerhörda ansvar. Och man kan se att SSU klarar den uppgiften tom sämre än vad SAP klarar uppgiften att leda dagens fackföreningsrörelse.

-Här menar jag att man istället måste göra som exempelvis Industritjänstemannaförbundet – SIF – har gjort. Det har i praktiken bildat ett särskilt ungdomsförbund. Om fackförbunden bildade sådana ungdomssektioner skulle de kunna ta hand om de unga arbetarna och bedriva en verksamhet som är anpassad till deras behov. Man kan ju bara peka på sådana behov som en grundläggande skolning i fackföreningsrörelsens historia och ideologi eller skolning i hur facklig verksamhet skall bedrivas.

-Sen har naturligtvis unga arbetare speciella krav som ungdomssektionerna skulle kunna driva extra hårt och se till att de inte eftersattes. Det gäller exempelvis de orättvisa åldersgränserna, praktikant- och lärlingslönerna och flera andra saker.

-Ungdomssektionerna skulle också kunna organisera ungdomar som går på yrkesutbildning eller gör lumpen. Det är viktigt. Slutligen skulle de ha en stor funktion för att skola fram nya fackliga militanter och fackliga ledare.

För fackliga handlingsprogram
-Alla förbund borde skaffa sig fackliga handlingsprogram, vilket exempelvis finns inom Metall och Fabriks. Dessa handlingsprogram skulle naturligtvis granskas och diskuteras inför varje förbundskongress. På det sättet skulle de kunna bidra till att rikta in förbundets arbete och medlemmarnas intresse mot de viktiga uppgifter som ställs i handlingsprogrammet.

Jag tror sådana program skulle kunna fylla en viktig funktion i en demokratisk och kämpande fackförening.

Alla dessa punkter, alla dessa krav är viktiga för att inom den fackliga rörelsen skapa sådana förhållanden att en majoritet av medlemmarna intresserar sig för den fackliga verksamheten och för att den ska kunna bygga på aktiva medlemmar.

-Men dessutom måste arbetarna återerövra rätten att utnyttja sina organisationer. Vi måste ta kamp mot alla de antifackliga lagarna och för att återta strejkrätten. Den är idag kringsnärjd av en rad lagar.

-När 5 000 gruvarbetare 1969 gick ut i strejk så fick inte fackföreningarna stödja den kampen på grund av kollektivavtalslagen som förbjuder strejker under avtalsperiod.

Och förhållandena har inte blivit bättre sedan dess. Tvärtom! Genom den nya medbestämmandelagen så har exempelvis rätten att avskeda strejkande arbetare vid olagliga strejker stadfästs i lag. Det gäller exempelvis arbetare »som driver fram en strejk som stör den ordinarie verksamheten» eller som deltagit i en »långvarig strejk».

Alla dessa antifackliga lagar måste vi på det bestämdaste ta kamp emot precis som massor av arbetare gjort exempelvis då de blivit inställda till arbetsdomstolen eller som alla de fackliga militanter gjort som protesterat mot de antifackliga delarna i den nya medbestämmandelagen.
-Men samtidigt måste vi vara medvetna om att dessa klasslagar i sig inte kan stoppa arbetarnas direkta kamp mot arbetsköparna. De är effektiva bara så länge den fackliga byråkrati som har »respekt» och känner »ansvar» för lagarna kan bestämma över arbetarna.

-Den dag då byråkraterna är utslängda och arbetarna står enade bakom sina fackföreningar är lagarna inte ens värda det papper de är skrivna på. Därför är kampen för en annan inriktning av fackföreningsrörelsen avgörande också för kampen mot klasslagarna.

»Kampen börjar på golvet»

Ja, nog skulle fackföreningarna kunna fungera annorlunda. Visst skulle de kunna bygga på en aktiv och intresserad medlemskår. Och visst är det nödvändigt med kämpande och demokratiska fackföreningar, för att kunna slå tillbaka arbetsköparnas offensiv. Men hur ska vi bära oss åt för att nå dithän? För att återerövra fackföreningarna – för att göra dem till demokratiska och kämpande organisationer?

Hur kampen ska gå till, säger Dick. Det är inga konstiga saker. Det är helt enkelt den kamp som förs i fackföreningarna idag kring olika fackliga och politiska handlingslinjer.

-Det är en kamp som börjar på golvet. Det är där det är viktigt att klasskämparna finns som kan organisera kampen inom och utanför den apparat som den fackliga organisationen utgör.

-Det är där det gäller att ta kamp mot klassamarbetet och för en klasskampslinje. Och det är där det gäller att erövra sådana viktiga poster som kontaktombud och skyddsombud, att erövra gruppstyrelser, sektions- och klubbstyrelser.

-Vi måste sträva efter att bygga upp en klasskampsopposition som utgör ett alternativ till det nuvarande byråkratiska ledarskapet. En opposition som utifrån ett handlingsprogram med det innehåll vi tidigare tagit upp försöker störta fackbyråkraterna från deras stolar.

-Nu vet vi att det finns de som säger att det är omöjligt att vrida hela den fackliga rörelsen på rätt köl. Okay, säger de, det kanske går att få in klasskämpar lokalt och det kanske går att erövra klubbar, sektioner och en del avdelningar. Men förbunden och hela den fackliga rörelsen kan vi väl aldrig erövra?

-Till dem säger vi att erövra fackföreningarna innebär inte att erövra apparaten utan i första hand att vinna medlemsmassorna för en klasskampslinje.

-Vi har naturligtvis inga illusioner om att vi kan ta över LO-apparaten. Att vi plötsligt kommer att stå inför en situation där Gunnar Nilsson och kompani lämnar över stolarna och skrivborden till en klasskampsopposition.

-Vi måste istället utgå ifrån att LO-byråkraterna kommer att göra allt för att behålla kontrollen över fackföreningsrörelsen. De kommer att vara fullständigt hänsynslösa i kampen för att få behålla sina taburetter. De kommer inte att dra sig för att splittra organisationen, att försöka utesluta oppositioner eller bilda nya organisationer.

-Men vad som går och vad som inte går, avgörs inte av LO-byråkraterna ensamma utan av styrkeförhållandena mellan LO-byråkratin och klasskampsoppositionen. Ju starkare oppositionen är desto smärtfriare kommer kampen att vara. Men vi kan aldrig sätta upp några förutbestämda scheman. En sak är dock viktig att klargöra: vi strävar efter en enad fackföreningsrörelse på kampens grund. Vi splittrar inte. Det kommer LO-ledningen att göra.

-När man funderar på vad som är möjligt och inte möjligt så får man heller inte stirra sig blind på dagens situation, menar Dick Åhman. Arbetarna i Sverige har under några decennier accepterat att klassorganisationerna varit exproprierade av en byråkrati. Förutsättningarna för detta har varit de reformer och förbättringar för de svenska arbetarna som möjliggjorts genom den svenska kapitalismens expansiva utveckling.

-Men i en situation då den kris som kapitalismen nu genomgår gör sig kännbar på allvar också för dom svenska arbetarna, då kommer de att gå till sina fackföreningsmöten och ställa krav på sina lokala fackliga ledare.

-Då kommer man också att se vilka som tar till vara arbetarnas intressen, vilka som står för en kamplinje och vilka som står för knäfall och fjäsk för bolagsherrar och arbetsköpare.

-Då kommer förutsättningarna för den kamp som idag bedrivs ganska isolerat och som ibland kan verka lite hopplös, att vara helt annorlunda. Vi kommer att få se hur de klassmedvetna arbetarna sätter upp alternativa handlingslinjer till klassamarbetsmännen. Här i Göteborg kommer vi att få bevittna hur det inom avd. 41 – Metalls största avdelning – kommer att springa fram fackliga oppositionsgrupper på de stora arbetsplatserna – på Volvo, på varven, på SKF osv. I kraft av de styrkor oppositionen samlar kommer den att skaffa sig en stark position inom avdelning 41.

-Det är en sådan utveckling som är grunden för vår framtid – för den fackliga rörelsens framtid och för arbetarklassens framtid.

Ställ arbetarrörelsen på fötter

-Men samtidigt måste vi vara medvetna om att kampen för demokratiska och kämpande fackföreningar bara är en del av den gigantiska uppgiften att ställa hela arbetarrörelsen på fötter. Ty arbetarrörelsen är betydligt mer än fackföreningarna.

-En gång i tiden när den svenska arbetarklassen formerade sig som en självständig politisk kraft i samhället så skapade den med hjälp av det Socialdemokratiska Arbetarpartiet en enorm massrörelse som innefattade inte bara fackföreningarna utan också kooperationen, Folkets Hus-föreningar, hyresgäströrelsen, bildningsförbund osv.

-Och på samma sätt som fackföreningsrörelsen har byråkratiserats så har dessa andra massorganisationer förlorat den demokrati och den livsgnista som en gång i tiden var deras kännetecken.

-En helt avgörande roll i den här utvecklingen har spelats av det parti som majoriteten av arbetarna i det här landet fortfarande betraktar som sitt parti – dvs det Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Det är det partiet som har det avgörande inflytandet i alla dessa massorganisationer – inklusive fackföreningsrörelsen. Och det är det partiet som hela tiden stått i spetsen för en avrustning av den svenska fackföreningsrörelsen.

-Inom den fackliga rörelsen är det den socialdemokratiska byråkratin som tagit initiativet till alla de inskränkningar av demokratin vi tidigare talat om. Och det är den som lett in fackföreningsrörelsen på klassamarbetets väg.

-Som bärare av regeringsmakten är det också SAP som vid flera tillfällen tagit initiativet till en antifacklig lagstiftning som nu senast i en del avsnitt i medbestämmandelagen.

-Socialdemokratin må en gång i tiden ha haft en vision av ett samhälle fritt från utsugning. Men den visionen har sedan länge falnat. Från att en gång i tiden ha stått i spetsen för en massrörelse som kämpade mot borgarnas klassamhälle är de idag massorganisationernas förmyndare och klassamhällets förvaltare.

-Vår uppgift är inte bara att sopa undan våra förmyndare utan också det samhälle de idag förvaltar.

-Vår uppgift är inte bara att ta strid för demokratiska och kämpande massorganisationer – där fackföreningsrörelsen naturligtvis innehar den avgörande platsen – utan också för ett nytt arbetarparti.

-Ett parti som idag hyser visionen om ett morgondagens samhälle där kapitalismen är avskaffad – och som vågar ta strid för det samhället.

-Kommunistiska Arbetarförbundet är ett ungt parti och ett litet parti. Men vi lovar att våga striden – inte bara för de idéer som vi uttryckt här utan också för visionen om ett samhälle fritt från utsugning.

Dick Åhman, 1976

Stieg Larsson – den grävande socialisten

Från Internationalen maj 2011.

Femtio miljoner sålda böcker, succéfilmer och lyxkryssningar till ”Stieg Larssons Stockholm”… Industrin kring Stieg Larssons Millenniumtrilogi når alltmer svindlande höjder när premiärerna på Hollywoodversionerna närmar sig mot slutet av året. Och mystiken kring det svenska deckarundret och författaren som aldrig hann uppleva genombrottet tycks oemotståndlig.

Men bortom den globala nöjesindustrins ”Stieg Larsson” finns den Stieg som levde och verkade bland antirasister och vänsteraktivister långt bortom rampljuset. Det senaste året speglad i ett antal böcker som (ännu?) inte nått den internationella storpubliken. Jan-Erik Petterssons Stieg Larsson – journalisten, författaren, idealisten var först ut i fjol med en politisk biografi som sökte placera in Stieg Larssons gärning och författarskap i dess vänsterhistoriska sammanhang. Eva Gabrielssons Millennium, Stieg & jag som utkom i början av detta år var en vibrerande personlig skildring från den kärleksrelation och gemensamma liv som efter trettio år avbröts av Stiegs plötsliga död 2004. Och så häromveckan utkom Expos En annan sida av Stieg Larsson med texter från Stiegs artiklar i den antirasistiska tidskriften Expo och böcker om högerextremism.

Att Stieg Larsson var antirasist och feminist bör därmed ha undgått få. Men att Stieg under en stor del av livet också var aktiv i Socialistiska partiet och dess föregångare samt flitigt medverkade i veckotidningen Internationalen är inte lika känt.

Håkan Blomqvist, som var chefredaktör under de år Stieg skrev för Internationalen, sammanfattar här några huvuddrag i Stieg Larssons socialistiska engagemang. Internationalen återpublicerar också en av de många artiklar Stieg skrev för tidningen under 1980-talet – ideellt utan betalning som de flesta av skribenterna.

Här är inte platsen att berätta om Stieg Larssons liv, från födelsen 1954, uppväxten hos morföräldrarna, Västerbotten, skolgången, mötet med Eva. Det har gjorts av andra – och jag kände aldrig Stieg på det personliga sättet. Vi möttes bara som partikamrater och i arbetet kring Internationalen. Många andra i vår rörelse hade mer nära relationer till Stieg och skulle säkert kunna ge mycket personligt stoff. Syftet här är bara att sammanfatta något av hans politiska engagemang kring Socialistiska partiet, vår veckotidning och världsrörelse Fjärde Internationalen.

Röd soldat

Stieg Larsson engagerade sig för den vietnamesiska befrielsekampen redan 1968 när han bara var 14 år gammal. I Umeås radikala vänstermiljöer kom han i början av 70-talet i kontakt med Socialistiska partiets föregångare KAF – Kommunistiska Arbetarförbundet – där hans blivande livskamrat Eva Gabrielsson var aktiv. KAF var den svenska sektionen av Fjärde Internationalen, den världsrörelse som hade bildats av Leo Trotskij på 1930-talet mot stalinismen i den kommunistiska rörelsen. I KAF var han med och spred förbundets soldattidning – Röd Soldat – vid det regemente, I 20, där han gjorde sin värnplikt.

Efter militärtjänstgöringen arbetade han en tid vid pappersbruket i Hörnefors, sparade ihop pengar och begav sig 1977, 22 år gammal, till Etiopien och Eritrea. Enligt uppgift var det för att överlämna pengar som samlats in genom Fjärde Internationalen till den marxistiskt orienterade EPLF-gerillan. Jag har inte kunnat få det bekräftat, men kanske någon av rörelsens veteraner i Paris känner till kontakterna. Under tiden hos gerillan hjälpte han till, berättade han själv, att träna kvinnliga gerillasoldater med granatkastare, ett vapen han lärt sig hantera under militärtjänstgöringen.

Tillbaka i Sverige flyttade han och hans livskamrat Eva Gabrielsson till Stockholm där han anslöt sig till KAF:s stockholmsavdelning. Han bedrev vanligt partiarbete, jobbade på posten men fick efter en tid anställning på TT med olika redaktionella uppgifter. Det blev emellertid som nyhetsgrafiker han under nära tjugo år kom att verka inom företaget. Mot slutet av 1970-talet började Stieg också skriva för KAF:s veckotidning Internationalen. Under det följande decenniet skrev han ett stort antal väl undersökta fördjupningsartiklar om USA-imperialismen, högerextremism och fascism. Han bidrog också med artiklar i kulturella och vetenskapliga frågor (hans första längre artikel handlade om Jules Verne).

Grenadas revolution

1982 reste han och Eva Gabrielsson till revolutionens Grenada – den lilla ön i Västindien där Maurice Bishop och The New Jewel Movement tagit makten i kölvattnet av sandinistrevolutionen i Nicaragua 1979. Han skrev om den relativt okända revolutionen i Internationalen. När den stalinistiska s k Coard-fraktionen genomförde sin statskupp 1983 och mördade Bishop slog USA omedelbart till mot revolutionen. Stieg och andra kamrater i vänskapsföreningen Sverige-Grenada intervjuade på telefon från Sverige kontakter på Grenada just när de amerikanska soldaterna invaderade. Det blev dramatiska ögonblicksreportage i Internationalen.

I början av 1980-talet hade rasistiska och fascistiska grupper börjat utmana den dominans som vänstern haft på gatorna i Sverige under 70-talet. KAF, som 1982 bytte namn till Socialistiska partiet, kom att ta initiativ till antirasistiska motmobiliseringar och var med och startade arbetsgruppen Stoppa Rasismen som 1985 utvecklades till en riksorganisation. Inspirationen kom från den brittiska Anti Nazi League – och Stieg var aktiv i SP:s antirasistiska grupp i Stoppa Rasismen.

Tillsammans med andra kamrater hade han utvecklat kontakter med den brittiska antifascistiska tidskriften Searchlight. Han bidrog kontinuerligt med artiklar till Internationalen, men jag tror att det var under dessa år han utvecklade idén om en svensk Searchlight – det framtida projektet med tidningen Expo som inleddes 1995.

90-talets högervåg

Åren 1989-91 innehöll omvälvande förändringar, internationellt och i det svenska samhället. ”Murens fall” tillsammans med upplösningen av Sovjetunionen och östblocket medförde ett dramatiskt skifte i det politiska och ideologiska klimatet. Valet 1991 ledde i Sverige till den första högersegern sedan 1928 och Carl Bildt blev statsminister. Dessutom kunde det populistiska och invandrarfientliga Ny Demokrati ta säte i riksdagen efter en omtumlande valskräll. I kölvattnet av högerframgångarna fick gaturasismen ett uppsving med den s k lasermannens härjningar som det mest skrämmande exemplet.

Lasermannens mord på invandrare 1991-92, högervindarna i politiken och upplösningen av de forna arbetarstaterna i öst fick många socialister att ompröva tidigare vägval. För Stieg, som länge hade varit inriktad mot att just bekämpa högerextremism och rasism – såväl i sina artiklar som i sin praktiska verksamhet – blev beslutet att koncentrera sig på den fråga där han trodde sig kunna göra skillnad. Under de första åren på 90-talet var han mycket aktiv tillsammans med andra i att skriva artiklar och även ett flertal böcker om högerextremism (en lista över hans författarskap finns på Expos hemsida).

Han lämnade egentligen aldrig formellt SP genom något högtidligt beslut utan hans medlemsavgifter betalades alltmer sällan under övergången från 1980- till 90-tal för att efter hand upphöra helt. Det var under dagar då vänstern och Socialistiska partiet tappade medlemmar och den partiförening i norra Stockholm Stieg tillhörde upplöstes. I det sammanhanget upphörde också Stiegs medlemskap.

Historieförvanskning

Det förekommer en falsk artikel på Wikipedia som hävdar att Stieg aktivt bröt med partiet 1987 för att han ”inte ville försvara utländska socialistiska regimer av tvivelaktig demokratisk halt.” Det är en löjlig historieförvanskning, både när det gäller kronologi och politiskt innehåll. Den svenska sektionen av Fjärde Internationalen hade förstås aldrig försvarat stalinistiska regimer utan tvärtom varit mycket aktiv i att stödja, även genom underjordiskt arbete, den demokratiska oppositionen och arbetarklassen i öst. Charta 77 i Tjeckoslovakien, KOR – Kommittén för arbetarnas försvar – i Polen, den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet och underjordiska fackföreningar i Sovjetunionen var dem vi allierade oss med. Stiegs sista artikel för Internationalen 1989 uttryckte de starka förhoppningar och stöd för en demokratisk socialistisk utveckling i Sovjetunionen och internationellt vi alla delade. Rubriken var: ”Glasnost på Moskvas gator – som en varm vind.”

Stieg var under 1980-talet aktiv tillsammans med andra kamrater i Stoppa Rasismen. Men rörelsen, som var inriktad på fredliga, icke våldsinriktade massaktioner gick igenom splittringar och nedgång när en yngre generation under övergången till det hårdnande 90-talet valde direkt aktion och fysisk konfrontation med fascisterna. När Stoppa Rasismen i praktiken upphörde i mitten av 1990-talet var Stieg redan upptagen av projektet med Expo – den svenska Searchlight där antirasister av olika politiska ursprung och inriktning kunde samarbeta.

Socialistisk journalist

Vi möttes fortfarande då och då inom antirasismen, han bibehöll alltid kontakterna med kamraterna på Searchlight och de SP:are som var aktiva i den antirasistiska rörelsen. Ibland kontaktade han Internationalen för att utbyta information och åsikter, och vi kunde be honom om råd, förslag på källor med mera för artiklar vi planerade. En kort tid innan han dog bjöd han upp mig till Expo för en pratstund och utbyte av erfarenheter.

Stieg var i vissa avseenden en ”produkt” av vår socialistiska rörelse. Jag skriver inte detta för att på något sätt förminska hans subjektiva historia, utveckling och andra influenser när han formade sin egen livsbana. Hans morfar Severin – den gamle kommunisten som internerats under kriget och vars namn ofta blev Stiegs signatur i Internationalens och partidebattens spalter. Hans livskamrat Evas kritiska oppositionskraft. De politiska och personliga vännerna och erfarenheterna…

Men jag tror inte det är fel att säga att det var i den ideologiska fåra som Fjärde Internationalen representerade som Stieg lärde sig att förena ett socialistiskt perspektiv med demokrati, feminism, antirasism och internationalism. Han hade som ung deltagit i studiecirklarna kring den typen av revolutionär marxism där vi studerade Ernest Mandel, Trotskij, Lenin, Marx och Rosa Luxemburg. Inte för att plugga dogmer utan för att utveckla vår samhällskritik.

Jag hörde aldrig, från honom själv eller någon annan, att han övergav sina socialistiska ideal – men han hade heller aldrig varit någon ”marxistisk förkunnare” eller teoretiker (även om han flitigt deltog i Fjärde Internationalens interna debatter kring internationella frågor som Grenada och kriget på Falklandsöarna/Malvinas). Han var snarare en socialistiskt inriktad grävande journalist som kom att koncentrera sina ansträngningar på att avslöja högerextremism, imperialism, rasism och fascism.

Det var så vi i Socialistiska partiet kände honom – och minns honom.

Håkan Blomqvist

Läs artikeln i Internationalen och på engelska i Against the Current och Int. Viewpoint.