Etikettarkiv: Byråkrati

Växande kritik inför partikongressen på Kuba

De ekonomiska problemen och samhällsmotsättningarna på Kuba i dag kommer ovanpå de frågor som reses genom krisen i de östeuropeiska länderna, vilka under lång tid framställdes som socialismens bastioner. Tvivel, oro och ovisshet om framtiden kommer till uttryck på de förberedande mötena inför det kubanska kommunistpartiets fjärde kongress, vilken skulle ha hållits under det första kvartalet i år, men som skjutits upp.

Anledningen till att kongressen flyttades fram var kriget i Persiska viken. Men kongressen utgör ett svårt dilemma för partiledningen: hur skall den uppfylla alla förväntningar som väckts under de otaliga uppmaningarna till en debatt? Och framför allt: vad skall ledningen säga till alla dem som frågar sig om landet kommer att överleva, och i så fall hur? Frågorna förstärks genom alla de problem som fyller vardagen och partiledningen är tvungen att besvara den växande otålighet som kommer till uttryck bland ungdomar och intellektuella.

Den svarte generalen Antonio Maceo var en av de viktigaste ledarna i kampen för Kubas oberoende från Spanien i slutet av 1800-talet. Den 11 februari 1878 hölls ett möte vid El Zanjon mellan spanjorerna och upprorsmännen för att bestämma fredsvillkoren och göra slut på kriget. I själva verket innebar det fullständig kapitulation som varken garanterade oberoende eller slavarnas frigörelse. I mars 1878 samlade Maceo l 500 officerare och soldater vid Baragua mot den skamliga fredsuppgörelsen och för att fullfölja kampen.

Den samlande symbolen för det kubanska kommunistpartiets kongress blir Maceos proklamation då han förkastade Zanjon-pakten. Kongressen kommer att ansluta sig till traditionen av nationellt oberoende, kamp för värdighet och nationell suveränitet. ”För försvaret av revolutionära, patriotiska och internationalistiska principer utan dogmer eller främmande scheman”,(1) i en tid då imperialisterna ”tror att de bevittnar socialismens definitiva och oåterkalleliga kris”.(2)

Inför sammanbrottet för vad som på Kuba nyligen kallades ”det socialistiska lägret” försöker Fidel Castro på nytt knyta an till revolutionens – i grunden nationalistiska – rötter. Men uppmaningen till motstånd i en ekonomisk krissituation kan ändå inte dra uppmärksamheten från de mer grundläggande frågorna: historien (hur situationen kunnat uppstå och varför en analys av Östeuropa inte utvecklats tidigare), politiken och ekonomin.

Det kubanska kommunistpartiets tidning Granma betonade den 10 februari 1991 att kongressen måste prioritera ”samhällets ekonomiska utveckling och demokratisering” även ”partiets demokratisering,” parallellt med en ”en bred nationell dialog.” Det är om dessa frågor som ofta mycket livliga diskussioner, ibland väl utanför de givna ramarna, uppstått i de lokala församlingarna.

Öppna partimöten

Om lite är känt om debatterna i de provinsiella församlingarna, finns bättre information om debatterna i Havanna bland intellektuella och yrkesmän inom olika områden, vid universitetet, bland journalisterna, författarna och konstnärerna samt vid Filminstitutet. Dessa öppna partimöten har långt ifrån hållit sig till de bestämda frågorna utan har även tagit upp mer allmängiltiga politiska frågor. I dessa relativt gynnade kretsar – de har bland övriga privilegier också möjlighet att resa, en rätt som majoriteten av ungdomar kräver – står utvidgandet av de politiska rättigheterna i centrum för diskussionerna. Kritiken som förs fram skyr varken pressen, myndigheterna (inklusive Fidel Castro personligen) eller kommunistpartiet. De i stort sett formella folkmaktsorganen (OPP) och Nationalförsamlingen har ifrågasatts; Nationalförsamlingens provinsiella ledarskap och nationella representation väljs via indirekta val men kontrolleras i praktiken direkt av kommunistpartiet. Lokala myndigheter, i vilka delegaterna i princip kan återkallas, är reducerade till att sköta de lokala frågorna.

Problemet med ett enda parti har knappast förts upp, men å andra sidan har monolitism, bristen på respekt för andra åsikter och omöjligheten att uttrycka dem i skritt starkt kritiserats och problem med korruption, dubbelmoral och hyckleri har oavbrutet förts fram.

Hypercentralisering

Många har nämnt den ekonomiska hypercentraliseringen som orsak till vardagslivets svårigheter. Röster har höjts för att legalisera vissa privata verksamheter som t ex en fri marknad för böndernas produkter och för olika typer av hantverk (något som i dag sker i smyg och utan någon som helst kontroll eftersom den statliga sektorns ineffektivitet gör vardagslivet till en plåga).

Talare har på möten understrukit hur svårt och dyrt det är att t ex få tag i en rörmokare utanför normal arbetstid. Myndigheternas förbud leder varken till att privata förmögenheter eller korruption förhindras. Inte heller fungerar den sociala kontrollen. Dessutom leder de till att den statliga sektorns resurser förslösas.

Därför är det nödvändigt att i framtiden dra fram all ekonomisk verksamhet i ljuset i stället för att de drivs under jorden. Byråkratiska orimligheter gynnar i sista hand de en utveckling a v en anarkisk och spekulativ småborgerlig verksamhet. Genom att tillåta denna skulle man åtminstone kunna kontrollera utvecklingen och priserna.

Eftersom ingen officiell förklaring eller sammanhängande analys framställts av krisen i Östeuropa – något som skulle få konsekvenser för det institutionella systemet på Kuba, förs mängder av tolkningar fram.

Öppen bitterhet

Vissa intellektuella visar i dag sin bitterhet öppet, vilket de inte tidigare skulle ha gjort i utlänningars närvaro (privat kritik har alltid existerat).

En som gör det är författaren Lisandro Otero, tidigare ordförande för Kubas författar- och konstnärsförbund. Hans senaste roman Livets träd (som tar itu med byråkratiseringen) har publicerats i Mexiko men inte på Kuba. ”Revolutionen är hjärtslitande, vacker, hemsk. Den utgör slutet på en period och början till en annan. På Kuba har den lett till att vi skapat en nation av något som tidigare endast var en koloni.”

Men kommer revolutionen att överleva? Otero säger: ”Det är mycket svårt att säga. Problemen är många och svåra. Folk är förbannade och osäkra . Vissa håller på att bli våldsamma. Det finns gott om ängslan och irritation. Byråkraterna gör inget. Det är så de skyddar sina poster. Å andra sidan ser du ingen graffiti, inga demonstrationer. Folk känner oro, men de har inte nått brytpunkten…

”Enpartisystemet fungerar inte. Tidigare, under [den störtade USA-stödda diktatorn] Batista, fanns det fjorton partier, men det fungerade inte heller. Något mitt emellan behövs. Vi behöver diskussioner, idéer, en ny dialektik; vi vill inte ha det här förmynderiet. Vi måste stimulera personliga initiativ. Problemet med socialismen är att allt är abstrakt.”

Är Lisandro Otero motståndare till regimen? ”Jag ser mig inte som dissident. Jag tror fortfarande på många av revolutionens idéer. Jag trakasseras inte, jag tvingas inte till underkastelse. De utelämnar bara ditt namn från listan. Jag lever i ett socialt vakuum, i ett tomrum…”

”Jag skriver på mina memoarer. Det kommer säkert att ge mig en massa problem men en konstnär måste tala för sig själv… Man måste nästan ha blivit 60 år för att göra det!”(3)

De intellektuella känner olust. Fallet Otero, en gång en ortodox författare, är inte isolerat. Sedan Kubas Filminstitut för tekniker och skådespelare (ICAIC) fick rätt att fatta sina egna beslut förekommer en kritisk politisk allegori i de bästa kubanska filmerna.(4) Satir över byråkratin, den officiella inställningen och regimens (in)kompetens förekommer i filmer som Supporting roles av Orlando Rojas eller Alice i underlandet av Daniel Diaz Torres i samarbete med den framstående kubanske författaren Jesus Diaz. I den sistnämnda filmen vaknar Alice upp i en by i vilken tronados (ett populärt uttryck för de byråkrater som tvingats lämna sina jobb efter beslut från partihierarkin) omskolas och får uppleva hemska saker.

Det är inte förvånande att ett av de längsta förberedande mötena inför den fjärde kongressen ägde rum vid ICAIC (det varade i tre dagar). En stor majoritet av personalen deltog, flera hundra, både tekniker och artister, såväl medlemmar som icke medlemmar av kommunistpartiet.

Kritisk tradition

Kubanska filmproducenter har en lång kritisk tradition. De drabbades av intoleransen under de mörka åren 1975 till 1985, en period som var starkt påverkad av idéer som anknöt till den ”socialistiska realismen.” Under dessa år bannlystes filmer som Techo och Vidrio av Sergio Giral och romaner som Las iniciales de la tierra av Jesus Diaz.(5)

Men det bör betonas att inom detta område, liksom andra, kan inte repressionen jämföras med den som förekom i Östeuropa. Artisterna är också medvetna om att den inhemska filmens födelse, som blivit internationellt erkänd, är förknippad med revolutionen. Som jämförelse har filmproducenter i exil knappt rönt någon uppmärksamhet.

Den nuvarande öppenheten gynnar både artister och intellektuella – framför allt inom de humanistiska vetenskaperna. Den visar sig i den kritiska forskning, i synnerhet om stalinismen, som förs fram i tidskrifter som Cuadernos de Nuestra America eller Casa de las Americas.

I den politiska press som är knuten till kommunistpartiet märks den emellertid knappast. Den officiella dagstidningen Granma, (om man kan hitta den vilket är svårt med den nuvarande bristen på papper), är torr och trist och även en tidskrift som Bohemia är andefattig. Allt tyder på att såväl dags- som veckopress är strikt kontrollerad. Castro fördömde för några år sedan de kubanska journalisternas ”förtegenhet”. Om detta problem kvarstår är det uppenbart inte journalisternas fel utan den monolitism som skapats av ett partisystem som stryper all offentlig debatt.

Lättrörlig

Ungdomar utgör en annan lättrörlig grupp. Apparaten får betala priset för en stor motsättning: de generationer som fötts efter revolutionen har fått utbildning och tiotusentals ungdomar går vidare till universitet.

Höjningen av den kulturella nivån är verkligen imponerande. De kubanska ungdomarna har Latinamerikas högsta utbildningsnivå, men samtidigt konfronteras de med ett samhälle som blockerar deras möjligheter. Deras förhoppningar möter institutionell tröghet, könsfördomar och kulturella hinder. Sociala framsteg, vilket den föregående generationen fick uppleva, är svårare att genomföra i dagens kristider. Det leder till att vissa ungdomsgrupper marginaliseras och till en apolitisk attityd.

Självmord utgör den sjätte vanligaste dödsorsaken. Enligt Kubas årliga statistik utgörs den mest utsatta riskgruppen av unga flickor som blivit gravida och vars familjer inte kan hantera detta.(6)

Polisattack

De händelser som det franska kommunistpartiets tidning L’ Humanité nyligen rapporterat om är lika oroande – polisen ingrep vid en rockkonsert i Kulturhuset i stadsdelen Playa i Havanna. ”Man såg många jeans och söndersprättade T-shirts, långt hår och en del med ringar i öronen. Men också en del vanliga, ungdomliga rock-fans. Flera kubanska grupper spelade vid konserten, Horus, Red, Metat Oscuro. Kulturhuset ordnar regelbundet sådana konserter och upplåter lokaler till grupper så att de kan repetera utan att några problem uppstått. Flera hundra ungdomar besökte konserten när polisen ingrep för att utrymma byggnaden.”(7)

Enligt den officiella versionen ingrep polisen för att stoppa ett slagsmål. Korrespondenten från L’Humanité, som knappast kan misstänkas för politisk fientlighet, hörde olika versioner och antyder att fientliga slagord mot regimen hördes och för första gången kastades stenar mot polisen. Tidigare polisingripanden, vilka i allmänhet motiverats med problem med alkohol, har aldrig genomförts på liknande sätt.

Visserligen har man märkt spänningar mellan de unga poliserna, som kommer från landsbygden, och ungdomarna i städerna som så ofta klär sig ”amerikanskt”. Detta klädmode är ofta utmanande för en regim vars radikala antiimperialism i sig själv uttrycker en kritik mot hela den amerikanska livsstilen.

Roberto Robaina, ungdomsförbundets sekreterare, bekräftar att kubanska ungdomar opponerar sig mot stereotypier, även revolutionära sådana: ”Denna generation tänker inte bara på att roa sig,” men den måste ”söka sig vägar för att kunna fortsätta det revolutionära arbetet.” Ungdomen är ingen homogen grupp ”och när någon tycker att det är dåligt att bli kritiserad känner jag oro: det visar en brist på förtroende för dagens ungdom att kritisera dem för omogenhet.”

Generationsklyftan

Det finns en klyfta mellan de generationer som radikaliserats i totalt motsatta historiska situationer: Castros generation upplevde den nationella frihetskampens höjdpunkt och segern över nykolonialismen, de nya generationerna upplevde det ”socialistiska lägrets” sammanbrott och den utmaning av etablerade värderingar som det innebar.

Kommunistpartiets ledare riskerar att få betala ett högt pris för frånvaron av pluralism, för monolitismen och institutionernas förstelnande. Eftersom det saknas debatt, former för meningsutbyten och diskussioner, kan ungdomar bli cyniska och apolitiska. Det gäller desto mer eftersom ungdomsförbundets tidning, Juventud Rebelde, som blivit påtagligt öppen, p.g.a. bristen på sovjetiskt papper inte längre kommer ut lika ofta.

Detsamma gäller för det Kubanska kvinnoförbundet (FMC), som leds av Vilma Espin. Trots att hon har ett ärofullt förflutet i Sierras Maestra blev hon först nyligen vald till politbyrån, som fram till dess helt och hållet bestått av män. Kvinnoförbundet har fått utstå mycket kritik, framför allt för att det misslyckats att effektivt bekämpa machokulturen. Kvinnoförbundet uppmärksammade sent kvinnornas radikalisering och ungdomsfrågorna. Sexualmoralen – också synen på den numera tolererade homosexualiteten – förändras också snabbt och generationsklyftan är stor.

Det kubanska samhället har förändrats oerhört på 30 år:
• befolkningen har nästan fördubblats;
• den har urbaniserats (70 procent lever i städerna, 20 procent i enbart Havanna);
• i ett land som 1959 hade 25 procent analfabeter slåss man nu om böckerna.

Mot denna bakgrund är det absurt fortsätta att tillämpa förstelnade strukturer som importerats från Sovjet, att inte respektera olika opinionsströmningar, ungdomens kritiska manifestationer och de nya, om än kätterska, kulturella fenomenen. Hela systemet med ett enda parti där partiet växt ihop med staten (som dessutom inte är förskonad från korruption) utmanas. Det sker i en situation där inga absoluta sanningar förs fram och där motsättningen mellan ord och handling – dubbelmoralen – blir allt tydligare.

Paralyserat

Landets ledare, som reagerar olika beroende på om de representerar olika delar av apparaten eller den castrotrogna kärnan tycks vara paralyserad – detta förklarar utan tvekan varför den fjärde kongressen skjutits fram.

Samtidigt påskyndas händelseutvecklingen under såväl den internationella utvecklingens som befolkningens tryck och de nödvändiga förändringarna kan inte skjutas upp hur länge som helst om mer all varliga omvälvningar skall kunna undvikas.

Enligt den allmänna opinionen (inklusive de mer resonabla exilgrupperna) är ingen av dissidentgrupperna verkligt representativ. Ofta är de i händerna på de mest reaktionära falangerna med bas i Miami och utgör för närvarande inte något verkligt hot mot regimen.
Den mest offensiva kritiken kommer inifrån eller nära kommunistpartiet, ett faktum som skulle gynna en revolutionär pluralism om den fick komma till uttryck i de två stora frågorna i dag: den ekonomiska politiken och demokratiseringen av institutionerna. Till dessa problem finns åtminstone två olika svar: Fidel Castros och byråkraternas, vars främsta drivkraft är hur de skall lyckas behålla sina privilegier.

Pragmatisk

Den pragmatiske och empiriske kubanske ledaren är beredd att göra viktiga eftergifter vad gäller privatiseringar i den svåra situation som landet upplever, i synnerhet som de avtal som med möda förhandlats fram med Sovjet del vis börjat brytas.

Castro handlar motsägelsefullt: Å ena sidan förkastar han ”kapitalistiska mekanismer”, samtidigt som han sluter avtal med utländska monopol. Antalet samriskföretag (joint ventures) ökar, vilket medför att arbetslagar inte respekteras och att ojämlikheten ökar. Detta banar vägen för explosiva motsättningar. Å andra sidan fördömer han att hantverkare och bönder berikar sig, samtidigt som han inte inser att denna privata småföretagsamhet skulle kunna leda till att vardagslivet blev lättare att leva och att de sociala spänningarna skulle kunna minska.

”Korrigerings”-kampanjen har genomgått alla slags förändringar och det är inte mycket som återstår av det ursprungliga projektet. En rad ekonomiska initiativ har undandragits den kubanske ledarens kontroll: monopol på att hålla tal är en sak – ”bara prat” säger en del teknokrater i privata sammanhang – och praktisk handling något annat.

Castros uppfattning om avbyråkratiseringen har fått flera följder: å ena sidan är det en avbyråkratisering från ovan, auktoritär och utan verklig masskontroll och därmed nödvändigtvis bräcklig. Å andra sidan destabiliserar den stats- och partiapparaten på djupet. En apparat som strävar efter att skydda sig – ofta effektivt – mot den kubanske ledarens offensiv. Men han vågar inte tillgripa åtgärder som skulle leda till en effektiv kamp mot den byråkratiska cancersvulst som tär på landet.

Ett bevis på detta är det öde som drabbade de beslutade åtgärder som skulle skära ner antalet byråkrater – en hel del av dem återigen återtagit sina positioner (på en del förberedande möten inför den fjärde kongressen beslutades att upp till 50 procent av tjänsterna skulle avskaffas).

De beslutade förändringarna för hur förtroendevalda inom kommunistpartiet skall väljas – direkta och hemliga val -har fått följder lokalt, men tycks inte ha fått genomslag på den provinsiella eller nationella nivån. De lokala politiska styrkeförhållandena är i stort sett formella, såvida inte valen genomförs på basis av en plattform eller ett mandat. Delegaterna på basnivå har inte kunnat slå igenom i partivalen på provinsnivå, trots att de valts demokratiskt och dessutom ofta varit nya. Det sätt på vilket de politiska debatterna – trots de ursprungliga proklamationerna – har förts, bevisar det.

Nationell debatt

Den l juli 1990 återgav Granma en lång artikel från politbyrån: ”Kommunistpartiet vill ha en bred nationell debatt… Försvaret av socialismen kan inte förenas med en sluten eller stel inställning. Om vi pratar om förstelning så kan vi inte till ytterlighet försvara våra nuvarande metoder.” Uppmaningen till debatt måste tillåta ”att de politiska institutionerna och staten fungerar mer demokratiskt.”

Artikeln betonar ”att ett mötes kvalitet inte alls kan mätas ‘så som vi gjorde förr’, med hur enigt det var eller att inga frågor som kunde betraktas som problematiska eller avvikande fördes fram. Vi skall inte klaga om åsikter som tidigare förtryckts eller motarbetats kommer fram offentligt i dag – de inbjuder till diskussion, för fram nya element och leder till att förvirring och misstag undviks.”

Mötesrapport

Åtta månader senare, i februari 1991, sammanfattade en rapport till partiavdelningen i Havanna vad som hade tilldragit sig i andra avdelningar: rapporten sammanfattade 11 337 basmöten som hållits för att dryfta ca en miljon människors åsikter. Rapporten betonade att en person av femton ”hade tillkännagivit sina åsikter öppet” och att en del ”nyliberala och kapitalistiska förslag” hade förts fram; dokumentet betraktar dem som ”kvantitativt försumbara” och förklarar dem med ”politisk naivitet, förvirring eller att de är inspirerade av ståndpunkter som öppet står i motsättning till partiets politik.”

Enligt rapporten ”förespråkade en del deltagare privatisering av produktion och tjänster, införandet av en marknadsekonomi, återinförandet av en fri bonde-marknad och i ett fåtal fall ett flerpartisystem.”

Det fanns i vissa fall ”en brist på kampglöd eller en viss naivitet” bland kommunister och revolutionärer och ”man var tvungen att genomföra en del analyser i partiets basorganisationer för att klargöra innehållet i dessa förslag… På ett allmänt plan har klargörandena gått fram. Det har emellertid varit nödvändigt att tillgripa disciplinära medel mot några militanter och utdela kritiska anmärkningar till några celler som inte kunnat försvara partiets politik.”

Den breda nationella debatten skulle därför kunna hållas kort och den fjärde kongressen skulle kunna bekräfta den linje som sammanfattas med det kubanska uttrycket ”mas de lo mismo” (mer av samma sak).

Rapporten slutar med att referera inställningen till fyra frågor:
• nej till privatisering;
• nej till marknadsekonomi;
• nej till flerpartisystem;
• nej till entreguistas (kapitulation) för kapitalistiska reformer.

Ingen utmaning

Castro tycks inte vilja gå den enda väg som skulle kunna utmana byråkratins härjningar: förkasta dess privilegier, cynism och korruption. Det skulle innebära att folket ges verklig kontroll över makten (vilket inte Folkmaktsorganen har eftersom de har tömts på sitt innehåll, något som en officiell och offentlig undersökning fastslagit), ett medel att utmana enpartisystemet och det patriarkaliska ledarsätt som castrismen införde.

Det är inte av rent maktintresse som överbefälhavaren motsätter sig förändringar, utan snarare ett övergripande ideologiskt synsätt, som påverkats av militarism och som likställer försvaret av revolutionen med monolitism och en oförståelse för de sociala, politiska och kulturella olikheter som råder på Kuba. Detta synsätt bestrids alltmer. Myten om Kubas homogenitet är förknippad med försvaret av enpartisystemet.

Det stämmer ätten del latinamerikanska ledare inte delar denna vision, t ex ledaren för Tupamaros i Uruguay, Fernandez Huidobro. ”Fidel är oppositionens ledare och allt oftare en ledare i minoritet.”(8) Enligt Huidobro kämpar Fidel ”mot något flyktigt, som befinner sig under honom, men över folket och tycks vara osårbart. Något stort, tjockt, klibbigt och oanständigt.” Men varför, efter 30 år, är byråkratin – för det är den det handlar om – osårbar?

Den allt mer ökande kritiken (som ibland framförs offentligt, vilket är något nytt) av Castro spelar en viss roll. Även i detta fall är vägen till helvetet belagd med goda intentioner. En del personer inom apparaten, vilka blivit djupt oroade sen Ochoa-affären i juli 1989(9), är medvetna om att de kan råka illa ut om det folkliga missnöjet riktar Castros vrede mot dem.

Det är därför som några höga funktionärer – för första gången – privat uttalat sig för ekonomiska reformer, en slags perestrojka och för politiska förändringar, en större öppenhet. Detta skulle minska Fidels roll och öka deras egen. Denna infallsvinkel, vilken i går knappast skulle varit trovärdig, blir det desto mer i dag med tanke på de förändringar som är på gång i det kubanska exilsamhället i Miami.

Florida

Det kubanska immigrantsamhället utgör en ekonomisk och politisk makt i Florida: en och halv miljon kuban-amerikaner bor i Miami. Fram till nyligen var målet för ”det gamla gardet i exil” att genomföra en invasion av Kuba med hjälp av amerikanska marintrupper eller att med hjälp av CIA mörda Castro (vilket de försökt många gånger med illa genomtänkta metoder).

Denna extremhöger skulle aldrig tveka att använda sig av vedergällning, attacker eller mord på dialogueros, de som vill ha en dialog och ”nationell försoning”. Högern ser inte Miami som sin stad och drömmer om att kunna återvända till ”sin” ö.

Dessa människor, en gång i minoritet, håller på att bli dominerande av flera skäl. Å ena sidan för att Sovjet försöker förhandla fram ett fredligt och ekonomiskt fördelaktigt sätt att lätta på den börda som Kuba utgör för dem. Det kalla kriget är slut och Kuba intresserar dem inte längre, men de vill organisera en acceptabel och därmed fredlig övergång för att behålla sin image i Tredje världen. Å andra sidan saknar förhoppningarna om ett våldsamt störtande av Fidel inifrån Kuba grund. Det är som Jacobo Timerman betonar i den spanska tidningen El Pais:
”Ingen i Miami tror längre på att försämrade levnadsförhållanden skulle driva fram ett uppror mot Castro.”(10)

De hypoteser som framkastades för två år sedan har inte bekräftats. Idén om en mordgrupp – eller mer preciserat att Castro skulle arresteras av militären och därefter sändas till Sovjet som en del av en sovjetisk sammansvärjning (en idé som blomstrade efter avrättningen av Ochoa 1989) – saknar trovärdighet. Slutligen – och detta är en verklig förändring – har resorna och kontakterna mellan kubanska familjer i exil och på Kuba fört med sig något nytt (majoriteten av familjerna på Kuba har en familjemedlem i exil).

Fruktar våldsamt slut

Ett stort antal kuban-amerikaner fruktar att krisen skall få ett våldsamt slut och de som är för en dialog vill inte ha en amerikansk intervention – ett nytt Gulf-krig tilltalar dem inte. Faktum är, att under ett inbördeskrig ”skulle USA kunna intervenera. Det skulle vara olycksbådande att se USA överlämna makten till en Endara [den president som tillsattes i Panama efter den amerikanska invasionen], men även till en något klipskare vid namn Valladares.”(11)

En av förutsättningarna för att en eventuell förhandling ska äga rum är att den måste föras mellan kubaner. ”Övergången till frihet och demokrati måste diskuteras av alla kubaner. Nationens öde måste avgöras på Kuba och av kubaner, inte i Moskva eller Washington”, förklarade den kubanska Demokratisk Plattform, som grundades i Madrid i augusti 1990 med stöd av den spanska regeringen. För första gången har ledaren för det spanska socialdemokratiska partiet Felipe Gonzalez tagit kontakt med Castros motståndare.(12)

Eftersom den spanska staten är den främsta bland Kubas europeiska partners har dess beslut säkert anknytning till händelserna vid ambassaderna i juli 1990. Enligt Plattformen är de politiska krafter som skulle delta i denna dialog följande: ”En bred representation av de grupper, rörelser och partier vilka förespråkar en politisk och social förändring på Kuba, en bred representation av exilkubanerna, en delegation från den kubanska regeringen och internationella observatörer som ger sitt stöd till förhandlingarna.” En mycket väl balanserad blandning av politiska strömningar!

Koalitionsregering

För exilkubanerna finns det en rad möjliga lösningar: den bästa skulle vara en koalitionsregering (möjligen ledd av Fidel!). På samma sätt som Humberto Ortega kvarstår som överbefälhavare för armén i Nicaragua skulle Raul Castro kunna göra detsamma på Kuba. Miami skulle inta en bestämd roll och förstärka sin roll som ekonomisk pol genom att investera i hotell och ett andra hem för kubaner i Florida som vill tillbringa veckoslutet på Kuba. Dessutom finns den familjehjälp som exilkubaner ombesörjer (”som turkar, greker eller portugiser utgör i dag”).

Detta scenario är i själva verket bara första steget. Det exilkubanska samhället har förstått att perspektivet på ett beväpnat övertagande utifrån är osannolikt och de har dragit denna slutsats efter vad som hänt i Östeuropa. De förbereder sig nu på en snabb övergång och ytterst en regeringsförändring; en regering som de i dag försöker underminera genom att underblåsa dess egna motsättningar.

Det står klart att det förekommer kontakter mellan Havanna och de mer moderata exilledarna. Men vilka villkor har Kuba ställt för att öppna denna dialog?
• att USAs blockad upphör;
• att Kuba återfår militärbasen vid Guantanamo (mycket viktigt eftersom Sovjet för första gången minskar sina vapenleveranser),
• en eventuell politisk öppning – med respekt för den kubanska regimen— om garantier ges för att all aggression upphör

Det är som Carlos Aldana, ledare för kommunistpartiet sagt: ”Vi vill göra systemet mer effektivt, mer demokratiskt, mer effektivt på det ekonomiska planet. Om ni verkligen vill lämna Kuba ifred, acceptera då Kuba sådant det är – ett underbart uttryck för en världspluralism, om pluralism innebär att olika typer av regeringar accepteras. Då skulle ni se om vårt system kan korrigera sig självt och bli mer demokratiskt. Men om ni tränger in oss i ett hörn, trakasserar oss, förtalar oss och utsätter oss för alla möjliga slags påtryckningar, kan ni inte begära att vi skall fortsätta utvecklas ytterligare i den riktningen än vad det sunda förnuftet och överlevnadsinstinkten säger oss.”(13)

Dystra utsikter

Utsikterna är inte uppmuntrande: Kubas allierade i Centralamerika är trängda. Spanien liksom de viktigaste regeringarna i Latinamerika stöder en dialog efter Miami-modell. Situationen i Sovjet är dyster. Utvecklingen i Albanien och Nord-Korea, den ekonomiska öppningen i Vietnam och de gemensamma påtryckningarna från Sovjet och Washington (efter den förkrossande segern i Gulfkriget) visar hur svårt det är att göra motstånd när man står med ryggen mot väggen. Dessutom är den kinesiska modellen – i vilken ekonomiska friheter kombineras med förtryck som t ex på Himmelska Fridens torg – som skulle kunna tilltala vissa personer inom apparaten, inte tänkbar på Kuba.

Den kubanska regeringen kan inte bortse från riskerna med förhandlingar vars ekonomiska motsvarighet är oklar – vi har redan sett vad löftena om hjälp till Panama och Nicaragua varit värda.

Återvinna initiativet?

I denna svåra situation får man hoppas att Fidel Castros regim kommer att ta initiativet till en institutionell demokratisering på alla nödvändiga sätt – så att den inte införs under förhållanden som den inte alls har någon kontroll över. Det är också ett nödvändigt villkor för att kunna bevara massmobiliseringarna och systemets trovärdighet – kort sagt den revolution som castristerna vill försvara till varje pris.

Janette Habel
Översättning och redigering:
Ingemar Sandström
Översatt ur: International Viewpoint nr 207, 227 maj 1991

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1991

Noter
1. Rapport till Kommunistpartiets rad i Havanna, AFP, februari 1991.
2. Appell till kongressen.
3. Guardian Weekly, 17 mars 1991.
4. Se Paolo Paranuaga, ”Brev från Kuba till ett opålitligt Europa, den kubanska filmens politiska ställning”, i den brittiska tidskriften Framework maj-juni 1991.
5. Utkommer på Acte Sud Editions hösten 1991.
6. Granma, 17 februari 1991.
7. L ‘Humanité, 26 april 1991.
8. Mate Amargo, 13 mars 1991.
9. Se International Viewpoint, nr 173.
10. Jacobo Timerman, El Pais, 16 december 1991.
11. Tidigare polis hos Batista, under många år i kubanska fängelser, där han påstod sig vara förlamad. Han släpptes efter ingripande från president Mitterand, med hjälp av Regis Debray. Han leder USAs delegation till Genéve-kommissionen för mänskliga rättigheter.
12. Den demokratiska plattformen innefattar kristdemokrater, liberaler, socialdemokrater och konservativa, vilka alla får stöd av sina internationella partiorganisationer.
13. Cambio 16, Madrid. Intervjun återgavs i Courier International, 18 april 1991.

Kinas utrikespolitik: Grundläggande drivkrafter och mål

I. UTRIKESPOLITIKENS RÖTTER

Att Kina under de senaste åren inte stött eller »underblåst« några sociala revolutioner torde vid det här laget vara uppenbart för de flesta. Tvärtom har ledarna i Beijing aktivt bidragit till att släcka varje revolutionär gnista som blossat upp runt om i världen. Varje gång en revolutionär utveckling, som öppnat perspektivet av genomgripande sociala omvälvningar, sett dagens ljus har de kinesiska ledarna lyft ett varnande finger och hävdat att detta bara gynnat Sovjets »hegemonisträvanden».(1) Vad som är mindre välbekant är att den kinesiska utrikespolitiken aldrig — inte ens under de »radikalaste« faserna — byggt på den »proletära internationalismens principer« (Se Stig Erikssons artikel i föregående nummer av FI). Istället för »stödet till världsrevolutionen« har utrikespolitiken uteslutande haft till uppgift att gynna krasst nationella kinesiska intressen. Allt har underordnats »uppbygget av socialismen i Kina« — som det heter.

Ett uttryck för att den kinesiska utrikespolitiken dikterats av nationalistiska målsättningar är att relationerna till andra stater i första hand bestämts av hur dessa ställt sig till Kina och dess utrikespolitik. Ländernas inrikesförhållanden har härvidlag i stort sett varit ointressanta. Proletariatets intressen och öden i dessa länder har aldrig stått i centrum för de kinesiska ledarnas politik. Det faktum att man från kinesiskt håll aldrig tagit initiativ till att bygga upp en ny Kommunistisk International — ett revolutionärt världsparti — för att samordna och leda kampen mot världskapitalismen, är en logisk följd av denna avsaknad av en internationalistisk inriktning.

Har då aldrig Kina stött några revolutionära rörelser? Jovisst, men detta endast då en sådan politik stått i samklang med Kinas »nationella intressen«. Då dessa har kunnat tillgodoses med andra metoder har Beijing föredragit de senare, upphört med stödet till de revolutionära rörelserna och t o m ofta direkt motarbetat den revolutionära kampen.

När det gäller 70-talet (särskilt dess andra hälft) är nog alla politiskt intresserade utom de mest ideologiskt förblindade beredda att skriva under på ovanstående karakteristik, men — det bör understrykas — den är giltig även för 50- och 60-talen. Det som förändrades på 70-talet var inte de kinesiska ledarnas sinnelag eller något dylikt, utan främst Kinas internationella ställning och existensvillkor, vilket tillät de grundläggande tendenserna i utrikespolitiken att slå ut i full blom. Att hävda att Kinas utrikespolitik genomgick en »kvalitativ förändring« under 70-talet — som en del besvikna »f d« maoister numera gör — är därför felaktigt. Men att bara konstatera detta är givetvis otillräckligt. Det är också nödvändigt att konkretisera ovanstående påstående och dessutom utreda varför den kinesiska utrikespolitiken är nationalistisk och inte revolutionär. Det är dessa frågeställningar vi ska behandla i denna och kommande artiklar.

Eftersom en stats utrikespolitik alltid är en fortsättning av inrikespolitiken, bestäms och omsätts i praktiken av de härskande klasserna eller skikten, utgör frågan om den kinesiska statens klasskaraktär, dvs. vilka klassförhållanden och sociala intressen utrikespolitiken återspeglar, en central fråga för förståelsen av problemet. Vi ska därför börja med att diskutera denna fråga. Att göra en ingående klassanalys av Kina låter sig dock inte göras på några få rader. Därför får vi begränsa oss till att skissera de viktigaste elementen i en sådan analys.(2)

Den kinesiska statens klasskaraktär

Om man förutsätter att arbetarklassen i Kina utövar makten på samhällets alla nivåer, dvs. att det i Kina skulle råda en fullt utvecklad arbetardemokrati, då blir utrikespolitiken obegriplig. En sådan stat skulle inte ha intresse av att offra stödet till de undertryckta massornas kamp i andra länder för mer eller mindre flyktiga allianser med klassfienden förkroppsligad av världens reaktionära regimer och krafter (såsom Chile-juntan, shahen av Iran, Mobutu i Zaire, Strauss i Västtyskland, Nixon eller Reagan i USA osv. — detta kommer att exemplifieras mer i detalj i senare artiklar). En sådan stat skulle inte heller ha något intresse av att bråka med grannstater om var gränsen mellan länderna exakt skulle dras (sådana frågor skulle kunna lösas mer eller mindre av sig självt sedan revolutionen segrat i dessa länder). Istället skulle en sådan arbetarstat sätta sin tillit till världens arbetande massor och i största möjliga mån använda sin utrikespolitik och diplomati för att främja och stödja socialistiska revolutioner världen över. En demokratisk arbetarstat skulle m a o basera sin utrikespolitik på den proletära internationalismens principer, på kampenheten mellan arbetarna i alla länder.

Överenskommelser med imperialister och andra reaktionära krafter skulle enbart ses och förklaras som tillfälliga vapenstillestånd med fienden, kompromisser framtvingade av ogynnsamma styrkeförhållanden. Den grundläggande målsättningen skulle förbli att tillsammans med de revolutionära krafterna i hela världen outtröttligt sträva efter att försvaga och tillintetgöra roten till det onda — världskapitalismen — och ersätta denna med ett samhälle byggt på samarbete och jämlikhet i global skala — kommunismens. (Se SE:s artikel i förra numret av FI).

Det faktum att den kinesiska utrikespolitiken inte har en sådan inriktning utgör i sig ett slående bevis på att Kina inte kan vara den idyll av arbetarmakt som många maoister så länge försökt få oss att tro, ty — vi upprepar — en stats utrikespolitik återspeglar med nödvändighet de inre klass- och maktförhållandena. En undersökning av den kinesiska revolutionens historia och av förhållandena i dagens Kina bekräftar också denna välgrundade misstanke: Alla viktiga beslut rörande den ekonomiska planeringen, utrikespolitiken osv. fattas av en liten krets personer som står utanför massornas kontroll. Därför är det enbart genom att undersöka detta maktbärande skikts — byråkratins — karaktär och roll i det kinesiska samhället som det är möjligt att förstå och förklara utrikespolitikens grundläggande inriktning och svängningar.

Dagens kinesiska samhälle har sitt ursprung i en segerrik social revolution som innebar att kapitalismen krossades och de viktigaste produktionsmedlen överfördes i »samhällelig ägo«.

Men revolutionen var »deformerad« redan från början. Makten över ekonomin och politiken hamnade inte i de arbetande massornas händer, utan greps av ett byråkratiskt skikt vars viktigaste redskap var det strängt hierarkiska och byråkratiska kinesiska kommunistpartiet. Efter revolutionens seger växte detta byråkratiska skikt snabbt genom att till sina led attrahera stora grupper av småborgerliga element (intellektuella, en del av arbetararistokratin m m) som såg sin chans att leva ett gott liv under den nya regimen. Byråkratins maktmonopol gav nämligen byråkratin en möjlighet att tillförsäkra sig en mängd privilegier på bl a privatkonsumtionens område (höga löner, naturaförmåner m m). På detta sätt befäste och stärkte byråkratin sin ställning som ett maktbärande privilegierat socialt skikt.(3)

Byråkratin äger emellertid inte produktionsmedlen — vare sig ekonomiskt eller juridiskt. Den utgör därför ingen ny härskande klass i marxistisk mening. Dess makt och andra privilegier vilar på revolutionens landvinningar: de nationaliserade produktionsmedlen, den kollektiviserade jorden, den ekonomiska planeringen, det statliga monopolet på utrikeshandeln m m.

Eftersom byråkratin inte är en klass och saknar en fast förankring i produktionssättet är dess ställning mycket osäker. Den känner sig därför hotad från både de arbetande massorna — som spontant strävar efter att göra sig av med byråkratins välde och upprätta en verklig arbetardemokrati — och från borgarklassen (i och utanför Kina) — som vill återföra produktionsmedlen i privat ägo, dvs. återupprätta kapitalistiska produktionsförhållanden. För att försvara sin existens måste därför byråkratin föra ett »tvåfrontskrig«: Å ena sidan försvara revolutionens landvinningar mot de krafter som söker återupprätta kapitalismen (det existerande systemet utgör själva grunden för byråkratins privilegier), å andra sidan försvara sig mot massorna genom att utestänga dessa från inflytande över alla viktiga beslut.

Eftersom byråkratin inte är en klass som spelar en nödvändig social funktion i det rådande produktionssättet kan den enbart försvara sin ställning och sina privilegier genom att klamra sig fast vid sitt politiska maktmonopol. Varje opposition utgör en fara för dess maktställning och måste därför skoningslöst bekämpas. Därav enpartisystemet, förföljelsen mot politiskt oliktänkande, censuren och andra polisiära metoder, m m.

Byråkratins allmänna politiska strävan kan karaktäriseras som konservativ. Den sätter bevarandet av det redan uppnådda främst. Den är misstänksam mot förändringar, särskilt sådana som kan sätta massorna i rörelse vilket innebär att byråkratins ställning automatiskt ifrågasätts. Denna konservatism tar sig många uttryck både på det inrikespolitiska planet (t ex när det gäller kultur- och moralfrågor, kvinnans och familjens roll i samhället osv.) och i utrikespolitiken.

Trots sin organiska konservatism tvingas emellertid byråkratin då och då att göra tvära politiska kast för att försvara sig mot inre eller yttre faror. Dessa politiska kursändringar åtföljs ofta av svåra kriser inom byråkratin, med hårda motsättningar mellan olika fraktioner i Partiet. Fraktionskampen slutar oftast med att den segrande fraktionen utser syndabockar för att frikänna Partiet och byråkratin som sådan från ansvaret för den tidigare förda politiken. Den officiella historien skrivs om och cirkeln börjar på nytt.

För att karaktärisera ett sådant motsägelsefullt samhälle brukar revolutionära marxister använda begrepp som »deformerad arbetarstat« och »byråkratiserat övergångssamhälle mellan kapitalism och socialism«.(4)

Med utgångspunkt från en insikt om byråkratins karaktär och ställning i »övergångssamhället är det möjligt att förstå och förklara den kinesiska utrikespolitiken.(5)

»Socialism i ett land«

Den härskande byråkratin spelar således en »dubbel« roll:
— Å ena sidan bygger byråkratins existens (som skikt betraktat) på existensen av ett produktionssätt som är icke-kapitalistiskt och därmed i historisk mening står i motsättning till kapitalismen. Därför har byråkratin intresse av att försvara vissa av revolutionens landvinningar mot kapitalismen.
— Å andra sidan är byråkratin i grunden konservativ, vilket på det utrikespolitiska planet uttrycks i en strävan att upprätthålla status quo och förhindra världsrevolutionens spridning.

Detta därför att dess fortsatta existens är beroende av stabilitet. Sociala omvälvningar kan både medföra konflikter med imperialismen och få stora återverkningar i det »egna« landet. Båda sakerna utgör hot mot byråkratin. (Byråkratins strävan att upprätthålla status quo är emellertid inte absolut. Den gäller inte alltid, överallt och under alla omständigheter. Men det är då återigen inte fråga om att byråkratin skulle ta någon hänsyn till världsrevolutionens intressen, utan dess ställningstaganden och agerande bestäms utifrån byråkratins egna nationalistiska överväganden. Exempelvis är dagens kinesiska ledare inte alls inställda på att acceptera status quo i Indokina eller i Sydkinesiska sjön, vars ögrupper de gör anspråk på.) l sin utrikespolitik försöker byråkratin därför förena två element som egentligen är motstridiga: å ena sidan försvara det icke-kapitalistiska produktionssättet mot yttre och inre (kapitalistiska) fiender och å andra sidan hålla tillbaka arbetarklassen i det »egna« landet och en revolutionär utveckling utomlands.

Teoretiskt rättfärdigas denna politik med »teorin om socialismen i ett land«, som säger att det är möjligt att inom ett lands gränser bygga upp ett fullständigt socialistiskt, dvs. klasslöst samhälle, utan att revolutionen segrat i världsmåttstock. Med denna »teori« bortfaller nämligen nödvändigheten av att stödja andra revolutioner. Den helt avgörande uppgiften blir istället uppbygget av det »egna« landet. I detta perspektiv blir den utrikespolitiska huvudmålsättningen att »neutralisera världsbourgeoisin« så att uppbygget ska kunna fortsätta utan störningar utifrån. När man lyckats uppnå »fredlig samexistens« med den omgivande kapitalistiska världen är det enligt denna grundfalska teori bara en tidsfråga innan »det fullständiga socialistiska samhället« uppbyggts i det »egna« landet.(6)

Att förespråka »socialism i ett land« (det »egna«) innebär i sig att det »egna landet« givits en särställning bland andra stater och implicerar därför ett element av nationalism. I praktiken har byråkratins nationalism ofta drivits mycket långt. Den nationalistiska ideologin har av byråkratin använts dels för att dämpa och undertrycka motsättningarna i det »egna« landet och dels för att rättfärdiga sin cyniska utrikespolitik som går ut på att tillförsäkra det »egna« landet så stora fördelar som möjligt, oavsett vilka konsekvenser detta får för andra länder och folk.

Byråkratin och utrikespolitiken

Det faktum att byråkratin står i ledningen för ett samhälle där kapitalismen avskaffats utgör en ständig källa till konflikter med kapitalismen. Detta ställer byråkratin inför kniviga problem hur balansgången mellan kamp mot och samarbete med kapitaliststaterna ska lösas. De olika svar olika delar av byråkratin ger på dessa frågor leder till uppkomsten av motsättningar mellan »olika linjer« inom byråkratin. Beroende på vilken fraktion som går segrande ur fraktionskampen kan utrikespolitiken därför variera en del inom ramarna för byråkratins allmänna utrikespolitiska strävanden (fredlig samexistens osv.). När det gäller Kina skulle man tex mycket väl kunna tänka sig en utrikespolitik som vore mindre fientlig mot Sovjetunionen än den som dominerar idag. Förespråkare för en sådan alternativ politik har heller inte saknats i det kinesiska kommunistpartiet (KKP). Det är symptomatiskt att de viktigaste opponenterna till den avlidne Mao Zedong (Peng De-huai, Liu Shaoqi och Lin Biao) alla på sin tid anklagades för att ha förespråkat något slags närmande till Sovjet. Detta återspeglar att det funnits — och fortfarande finns — starka krafter som verkar för en avspänning mellan Sovjet och Kina. För många kinesiska ledare har Sovjet, trots obestridliga (nationella) intressemotsättningar mellan Beijing och Moskva, framstått som en mer naturlig allierad än det imperialistiska USA. Sista ordet i denna fråga har säkerligen inte uttalats ännu. Läget idag är mycket annorlunda än det som rådde den sino-sovjetiska konflikten bröt ut (se kommande artikel). I ett längre perspektiv är det svårt att tänka sig att Beijing har något intresse av att behandla Sovjetunionen som »huvudfiende. Att försöka spela ut Moskva och kapitaliststaterna mot varandra för att mjölka båda sidor på så mycket som möjligt (såsom Jugoslavien försökt) skulle på längre sikt vara mycket fördelaktigare för Kina och förhindra upprättandet av ett farligt ensidigt beroende av främst USA.

Utvecklingen av den sino-sovjetiska konflikten och fraktionskampen inom KKP om relationerna till Moskva utgör en illustration av den allmängiltiga »lagen« att inrikespolitiken och utrikespolitiken är intimt beroende av och växelverkar med varandra. Utrikespolitiken tenderar att bli radikalare då inrikespolitiken kännetecknas av stora »omvälvningar« (t ex under kollektiviseringen i Sovjet i slutet på 20-talet och under den kinesiska kulturrevolutionens första år), liksom inrikespolitiken tenderar att bli radikalare då det utrikespolitiska läget »kräver« en »vänsterlinje« (samma som ovan). På samma sätt är dagens kinesiska utrikespolitik avhängig den linje som valts för det ekonomiska uppbygget, liksom omvänt denna linje bara är möjlig då det utrikespolitiskt råder avspända förbindelser med imperialismen.

Utrikespolitiken bestäms inte i första hand av den ena eller andra byråkratiska fraktionens subjektiva viljadet bör betonas, utan av objektiva faktorer: den byråkratiska arbetarstatens ekonomiska och politiska tillstånd och behov, samt det internationella läget. Dessa objektiva betingelser bestämmer ramarna för byråkratins agerande. Utifrån den begränsade målsättningen att bevara och om möjligt stärka sin egen ställning försöker byråkratin utforma en politik inom dessa ramar. När den »egna« staten eller byråkratin själv hotas och möjligheterna att komma till samförstånd med omvärlden förefaller små, då blir utrikespolitiken »radikalare«: Byråkratin stödjer befrielserörelser och manar till uppror för att splittra upp och försvaga imperialismens förmåga och möjligheter att intervenera. Omvänt, när det råder »avspänning«, och då byråkratin anser det vara möjligt att komma överens med imperialismen utan att dess egna vitala intressen äventyras, då blir utrikespolitiken mer »högerinriktad«. Byråkratin tonar ner sin revolutionära fraseologi och minskar stödet till »omstörtande element«. Det är sådan förändringar i världsläget som till stor del förklarar den karakteristiska sicksack-kurs som utmärker de byråkratiserade arbetarstaternas utrikespolitik. I fallet Sovjetunionen kan detta illustreras med övergången från Kominterns ultravänsterpolitiska s k tredje period till folkfrontspolitiken (i mitten av 30-talet), liksom omsvängningen från Jalta-andan (samarbete med imperialisterna) till »vänster«-linjen under det »kalla kriget« (i slutet av 40-talet). Samma mönster går igen i Kinas fall.(7)

Det bör emellertid påpekas att dessa allmänna tendenser inte får tolkas absolut. Världssituationen är ofta mer komplicerad än så, vilket tvingar byråkratin att kombinera olika linjer, liksom att byråkratin måste försöka gardera sig för den händelse att världsläget drastiskt skulle ändras. För det senare syftet försöker byråkratin odla sina förbindelser med utländska kommunistpartier och befrielserörelser även under perioder av »fredlig samlevnad« för att därigenom få tillgång till påtryckningsinstrument på de härskande klasserna i de kapitalistiska länderna och förmå dem till »fredlig samexistens« med den »egna« staten. Och om motsättningarna till imperialismen plötsligt skulle skärpas kan byråkratin snabbt sadla om och mana till kamp mot fienden. Byråkratin strävar således efter att vinna kontroll över de radikala rörelserna för att använda sig av dessa som verktyg i sin utrikespolitik. Detta är huvudanledningen till att Sovjetunionen fortfarande upprätthåller förbindelser med de traditionella kommunistpartierna och ger ett begränsat stöd till olika befrielserörelser. l Kinas fall är detta mycket mindre utpräglat, vilket helt enkelt beror på att de kinaorienterade organisationerna i allmänhet är för små och kraftlösa för att kunna fylla en sådan uppgift. (En av de viktigaste målsättningarna med den kinesiska polemiken mot sovjetrevisionismen på 60-talet var just att vinna över kommunistpartier eller stora fraktioner av dessa till Kinas sida för att få tillgång till »egna« påtryckningsinstrument mot imperialisterna och sovjetbyråkratin. Detta förklarar också den kinesiska flirten med de eurokommunistiska partierna under de senaste åren.)

Byråkratin och sociala revolutioner

Byråkratins utrikespolitiska huvudmålsättning är alltså att bevara status quo och upprätta en varaktig »fredlig samexistens«. Stödet till revolutionära rörelser har främst ett defensivt syfte, dvs. att tvinga kapitaliststaterna att överge konfrontationspolitiken gentemot den »egna« staten. När »fredlig samexistens« upprättats, återkallas de revolutionära rörelserna till ordningen genom att en ny, mindre radikal »linje« proklameras, det materiella och propagandistiska stödet till befrielserörelserna skärs ned osv.

Men hur då förklara det faktum att Moskva, och tidigare också Beijing, faktiskt har givit ett stöd — om än begränsat — till pågående revolutioner, även då den dominerande tendensen i världspolitiken varit fredlig samexistens? Till detta samverkar en rad faktorer, av vilka vi ska nämna följande:

För det första är det riskabelt för byråkratin att helt ta avstånd från revolutionära rörelser. Detta skulle allvarligt kunna skada den byråkratiska arbetarstatens prestige inom den internationella arbetarrörelsen, vars stöd (även om det är begränsat) byråkratin är i behov av. Detta betyder också att byråkratin inte är helt opåverkbar av påtryckningar från den radikala världsopinionen, utan kan tvingas till att stödja pågående revolutioner delvis mot den egna viljan (t ex Moskvas stöd till den vietnamesiska revolutionen från mitten av 60-talet).

För det andra föreligger alltid en »risk« att en revolution segrar av egen kraft, utan stöd från den »socialistiska« staten. Detta ökar risken att den nya arbetarstaten väljer sin egen väg, vilket både utgör en fara för den fredliga samexistensen och — vilket ur byråkratins synvinkel är ännu värre — kan medföra att det upprättas en verkligt demokratisk arbetarstat som skulle kunna utöva ett mycket »skadligt« inflytande på både den internationella arbetarrörelsen och den »egna« arbetarklassen genom att inspirera till valet av andra, mera demokratiska vägar för uppbygget av socialismen. Samtidigt som byråkratin ger befrielserörelserna ett begränsat stöd försöker den därför också skaffa sig ett visst politiskt inflytande för att försäkra sig om en viss kontroll över utvecklingen.

För det tredje befinner sig de olika byråkratierna i ett konkurrensförhållande till varandra och har ett intresse av att öka sitt eget inflytande på de andras bekostnad. De ovannämnda faktorerna, tillsammans med fluktuationerna i byråkratins relationer till imperialismen kan under gynnsamma omständigheter utnyttjas av revolutionära rörelser för att framtvinga ett visst stöd. Ett exempel på detta är det ryska och det kinesiska stödet till den indokinesiska revolutionen.

Slutligen är byråkratin inte heller under alla omständigheter emot att försöka expandera territoriellt. Om den kan utsträcka sin makt och sina privilegier till andra länder eller områden utan större risk för konfrontation med imperialismen eller för andra allvarliga komplikationer (t ex Sovjet i Afghanistan och Kinas strävanden att utvidga sitt inflytande i Sydkinesiska sjön), eller om tvärtom hotet utifrån är mycket stort, då kan byråkratin överskrida sitt lands gränser och genomföra en revolution »uppifrån« (t ex Sovjet under och strax efter andra världskriget).

II. NÅGRA GRUNDDRAG I KINAS UTRIKESPOLITIK.

Den kinesiska utrikespolitiken har under årens lopp genomgått många förändringar. Det kanske mest iögonfallande är de omkastade roller som Sovjet och USA idag, jämfört med 50-talet intar i Beijings internationella relationer. Ett annat exempel är Kinas förändrade relationer till Vietnam. Vid en ytlig betraktelse är det därför lätt att dra slutsatsen att dagens kinesiska utrikespolitik inte har något gemensamt med den på 50- och 60-talen. Men skenet bedrar. I själva verket finns det här en grundläggande kontinuitet. Det som förändrats är inte de grundläggande utrikespolitiska målsättningarna, utan betingelserna för deras förverkligande. Innan vi behandlar den kinesiska utrikespolitikens utveckling är det därför lämpligt att lite mer konkret titta på vad de grundläggande utrikespolitiska strävandena gått ut på.

Den officiella doktrinen

Att vid en analys av de kinesiska ledarnas politik enbart utgå från officiella proklamationer och uttalade målsättningar skulle vara ett grovt fel. För att göra ett korrekt bokslut över den kinesiska utrikespolitiken måste man främst undersöka det praktiska handlandet och de objektiva, materiella drivkrafterna bakom politiken. Men inte desto mindre uttrycker ideologin — fast på ett förvridet och förskönande sätt — de grundläggande politiska strävandena, ty det är omöjligt för byråkratin att under en längre tidsperiod föra en politik som på ett flagrant sätt bryter mot de uttalade »principerna».

Om ideologin och de politiska teserna hamnar i alltför skriande motsättning till den faktiskt förda politiken måste de förra revideras, dvs. bättre anpassas till verkligheten. Detta är också en av de grundläggande orsakerna till den grova förvanskning av marxismen (t ex »teorin om socialismen i ett land«) som företagits av ledarna i de s k »socialistiska« staterna. (Däremot kan byråkratin givetvis under kortare perioder eller i enstaka fall bryta mot de egna »principerna« — och det gör den också.)

Eftersom den officiella ideologin och de officiella teserna — om än på ett ibland mycket deformerat sätt — återspeglar den förda politiken, är det inte ointressant att syna de utrikespolitiska riktlinjer som de kinesiska ledarna själva formulerat. Däremot krävs det en viss kritisk blick och analys för att dra riktiga slutsatser av de ofta ofullbordade och kryptiska formulerade tankegångarna.

Det är inte svårt att finna officiella formuleringar av den kinesiska utrikespolitikens målsättningar. Nästan under hela Folkrepubliken Kinas existens har Beijing hävdat att man strävat efter »fredlig samlevnad på grundval av de Fem principerna med länder som har olika samhällssystem«.(8) Dessa »principer« är: 1) ömsesidig respekt för territoriell okränkbarhet och suveränitet; 2) ömsesidig non-aggression; 3) icke-inblandning i varandras inre angelägenheter; 4) jämlikhet och ömsesidig fördel; samt 5) fredlig samlevnad.(9)

De »fem principerna« formulerades för första gången i det sino-indiska avtalet om Tibet, den 29 april 1954, och inskrevs senare (samma år) i Kinas konstitution, men i sina huvuddrag återfinns de i centrala texter skrivna redan innan den kinesiska revolutionens seger. (10)

Det de kinesiska ledarna velat uttrycka med dessa sina »principer« är något mycket enkelt, nämligen att de är beredda att upprätta »vänskapliga förbindelsen med varje stat vars regering är villig att förhålla sig »vänskapligt« till Kina. Om detta villkor är uppfyllt förbinder sig de kinesiska ledarna att förhålla sig »neutrala« till klasskampen i landet i fråga och inte stödja upprorsrörelser där. I det berömda dokumentet Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje (1963) uttrycktes detta i följande ordalag:
»Det är absolut omöjligt och otillåtligt för länder som tillämpar fredlig samlevnad att ens peta på varandras samhällssystem.« (11)

Det enkla budskapet är: Lämna oss i fred, så ska vi lämna er i fred!
Det finns inget »revolutionärt« i de »fem principerna« Tag t ex principen om »icke-inblandning«. Marxister har aldrig hävdat att man inte ska blanda sig i kampen mellan de arbetande och kapitalisterna, därför att denna kamp skulle utgöra den kapitalistiska statens »inre angelägenhet«. Någon sådan icke-inblandningsprincip har heller aldrig borgarna efterlevt. Tvärtom har världens ledande kapitaliststater alltid intervenerat i klasskampen i andra länder för att försvara sina intressen och det kommer de att fortsätta med så länge de förmår. Att hävda att en arbetarstat inte ska »blanda sig i« innebär därför i bästa fall att de arbetande massorna förs bakom ljuset (kapitalets politiska representanter låter sig inte luras så lätt) och i värsta fall utgör det ett direkt stöd till reaktionen.

Men är vi inte orättvisa nu? Förklarade inte KKP också att man ska »stödja och bistå alla undertryckta folk och nationer i deras revolutionära kamp«?(12) Ja, det är riktigt att sådana högtidliga proklamationer ofta förekom i polemiken mot Sovjetunionens kommunistiska parti (SUKP) under 60-talet, då Beijing förde en »vänster«-linje i ord och även gav ett visst materiellt stöd till vissa befrielserörelser (om politiken idag, se not l) Men studerar vi denna fråga lite närmare finner vi snart att stödet bara gällde befrielserörelser som bekämpade regimer som inte hade »vänskapliga« förbindelser med Kina (dvs. främst sådana regimer som var allierade med eller kontrollerade av Washington). I de fall relationerna till Kina var »goda« gavs inget sådant stöd. Då gällde de »fem principerna« oinskränkt.

Men det är helt klart att det faktiskt råder en motsättning mellan »de fem principerna« och talet om stöd till revolutionär kamp. Hur bar sig byråkratin åt att klara sig ur den motsättningen? Jo, den »löstes« på i huvudsak två sätt. Det ena var att ifrågavarande regims karaktär helt enkelt omdefinierades då »vänskapliga förbindelser« upprättats (detta blev allt vanligare under 70-talet). Det andra var att reducera frågan till en abstrakt principdeklaration, en tom fras, som inte förpliktigar Kina till något. Det konststycket lyckades man med genom att framställa det som om den revolutionära kampen är de förtryckta massornas »ensak«, något som inte Kina har att göra med. De revolutionära rörelserna måste lita till egna krafter, de får inte räkna med stöd utifrån. Den enda »hjälp« de kan räkna med är att Kina inte kommer att påtvinga dem sin egen politik för fredlig samexistens (detta enligt teorin, verkligheten talar på denna punkt dock ett betydligt fulare språk, vilket vi kommer att få anledning att återkomma till i kommande artiklar).

I polemiken mot SUKP bekräftas denna tolkning i skrivningar som följande:

Vi hävdar att fredlig samlevnad betecknar ett förhållande mellan länder med olika samhällssystem, mellan självständiga suveräna stater. Endast efter segern i revolutionen är det möjligt och nödvändigt för proletariatet att föra en politik för fredlig samlevnad. Vad de undertryckta folken och nationerna angår är deras uppgift att sträva för sin egen befrielse och för att störta imperialisterna och deras lakejer och det är inte heller möjligt för dem att göra det. Det är därför felaktigt att tillämpa fredlig samlevnad på förhållandena mellan förtryckta nationer, eller att utsträcka de socialistiska ländernas politik för fredlig samlevnad dithän att den görs till en politik för de kommunistiska partierna och de revolutionära folken i den kapitalistiska världen, eller att göra de undertryckta folkens och nationernas revolutionära kamp underordnad den.

År 1946 skilde kamrat Mao Zedong mellan de bägge problemen och förklarade uttryckligen att kompromisser mellan Sovjetunionen och Förenta Staterna, Storbritannien och Frankrike i vissa frågor »kräver icke att folken i den kapitalistiska världens länder följer efter och gör kompromisser hemma. Folken i dessa länder kommer att fortsätta att föra strider av skilda slag i överensstämmelse med sina olika förhållanden«.(13)

Vi understryker att ovanstående citat härrör från en period då den kinesiska utrikespolitiken var jämförelsevis radikal — av orsaker som vi ska behandla utförligare i kommande artiklar. Trots detta framgår det klart att kineserna inte var villiga att påtaga sig några som helst förpliktelser när det gällde att stödja den revolutionära kampen i andra länder, förutom att avstå från att utöva påtryckningar på de revolutionära rörelserna att upphöra med sin kamp. I själva verket har de kinesiska ledarna under hela Folkrepubliken Kinas existens brutit även mot denna senare »princip« (t ex i fråga om Vietnam på 50-talet, Indonesien på 60-talet, Pakistan alltsedan 1950, samt en lång rad länder på 70-talet — vi återkommer till detta). Men innan vi tittar på den utrikespolitiska praktiken ska vi sammanfatta de principer för det utrikespolitiska agerandet som man kan vaska fram ur Beijings egna deklarationer:

1) Kina strävar efter »fredlig samexistens« med alla länder (oberoende av samhällssystem och övriga inre förhållanden).

2) Innan det upprättats »fredlig samexistens« förbehåller sig Kina rätten att »blanda sig i« landets inre angelägenheter genom att t ex stödja upprorsrörelser.

3) När »fredlig samexistens« tillämpas mellan »länder med olika samhällssystem« kan inte längre upprorsrörelserna där räkna med kinesiskt stöd. Kampen inom de respektive länderna blir då en »inre angelägenhet« som Kina varken »kan« eller »får« påverka i någon riktning.

I det stora hela ger dessa »principen« också en ganska bra allmän beskrivning av den kinesiska utrikespolitikens allmänna inriktning. Men som sagt bör bilden kompletteras, ty den utgör i själva verket en skönmålning av verkligheten. I sin praktiska politik har nämligen de kinesiska ledarna inte tvekat det minsta att på det grövsta sätt ingripa i »andra länders inre angelägenheten — om detta uppfattats stå i överensstämmelse med Kinas nationella intressen. När de kinesiska ledarna ansett att de »vänskapliga förbindelserna« med en regim varit värda att upprätthålla, har de inte tvekat att stödja hur reaktionära mördarregimer som helst mot inhemsk opposition (t ex den pakistanska regimen då det 1971 bröt ut ett massuppror i Bangla Desh, i vilket f ö maoistiskt influerade organisationer hade en framträdande roll, dvs. i kollisionskurs med den kinesiska politiken!)

De kinesiska byråkraterna har således inte bara konsekvent brutit mot den proletära internationalismen, genom att underlåta att »blanda sig i« till stöd för den revolutionära kampen. De har också brutit mot de egna »icke-inblandningsprinciperna«, men bara för att ställa sig på fel sida om barrikaderna och stödja reaktionen! Under de senaste tio åren har vi sett många exempel på sådant direkt sabotage mot massornas kamp (Ceylon/Sri Lanka, Sudan, Iran osv.), men sådana exempel finns alltsedan 1950 (t ex Pakistan).(14)

Detta faktum illustrerar att det är otillräckligt att studera »de fem principerna« eller andra ideologiska trollformler made in Beijing om man vill karakterisera den kinesiska utrikespolitiken. Vi måste titta på verkligheten bakom fraserna, studera den kinesiska utrikespolitikens praktik. Men innan vi gör en sådan studie, som med nödvändighet måste bli historisk, är det lämpligt att peka på några grundläggande element i den kinesiska utrikespolitiken, dvs. de allmänna målsättningar och intressen som går som en röd (?) tråd genom det utrikespolitiska agerandet sedan revolutionens seger 1949. Det vi ska göra är alltså att för Kinas del konkretisera en smula de resonemang som förts i föregående avsnitt. En sådan genomgång kommer att underlätta förståelsen för den historiska utvecklingen.

Några grundläggande drag

Såsom vi redan konstaterat har den kinesiska utrikespolitiken alltid haft fredlig samexistens med de kapitalistiska staterna som en grundläggande målsättning. Stöd till revolutionära rörelser har endast kommit ifråga beträffande stater som uppfattats som fientligt sinnade till Kina och som de kinesiska byråkraterna därför ansett sig ha anledning att bekämpa. »Revolutionära principer« har i detta sammanhang inte spelat någon roll, utan enbart »realpolitiska« överväganden. Det viktigaste har varit hur de olika regimerna ställt sig till Kina i frågor som Beijing ansett väsentliga (inställningen till Taiwan-frågan, Kinas inval i FN, under senare år inställningen till Sovjet och Vietnam osv.).

Att en sådan »pragmatisk« utrikespolitik inte syftar till att »underblåsa revolutionen i andra länder torde vara ganska så självklart. Det är helt enkelt Kinas nationella intressen, såsom dessa uppfattas av de kinesiska ledarna, som varit och är utrikespolitikens ledstjärna.

Inom ramen för denna på nationella eller nationalistiska intressen grundade utrikespolitik kan vi urskilja flera aspekter, varav vi ska peka på några.

För det första spelar ekonomiska intressen en viktig roll. Det har t ex gällt att säkra tillförseln av råvaror som Kina varit i stort behov av såsom t ex koppar och kobolt. (Ansträngningarna att upprätthålla goda förbindelser med Tanzania, Zambia, Zaire och Chile illustrerar detta.) Det har också gällt att få tillgång till utländsk teknologi och utländskt kapital för utvecklingen och moderniseringen av Kinas näringsliv. (Detta är en av de viktigaste drivkrafterna bakom närmandena till imperialistmakterna, särskilt Japan och USA under 70-talet.) Men det finns också mindre spektakulära aspekter av den kinesiska utrikespolitiken, där ekonomiska överväganden helt klart varit tungt vägande. Dit hör det faktum att den kinesiska byråkratin hittills accepterat existensen av den brittiska kolonin Hongkong och den portugisiska motsvarigheten Macao, som båda ligger på det kinesiska fastlandet. Med tanke på den anti-imperialistiska och nationella karaktären av den kinesiska revolutionen (Kinas nationella oberoende och enhet har alltid varit en central fråga för de kinesiska ledarna) kan detta tyckas vara en paradox. Förklaringen är att dessa kolonier (särskilt Hongkong) ansetts vara alltför viktiga kommersiella fönster mot yttervärlden för att kunna undvaras som sådana.

Om vi bortser från »undantagen som bekräftar regeln« (Hongkong och Macao) utgör bevarandet av Kinas nationella enhet och oberoende och vilket bara är den mer »offensiva« sidan av samma mynt — en allmän strävan att hävda och stärka Kinas internationella status och inflytande överhuvudtaget, den andra stora axeln runt vilken utrikespolitiken kretsat. Helt naturligt har Kinas grannar härvidlag haft en särställning. För att säkra landets gränser och öka det kinesiska inflytandet i dessa områden har Beijings politik gått ut på att utestänga eller åtminstone begränsa andra stormakters inflytande där (Beijings Vietnam-fientliga politik idag är ett uttryck för dessa strävanden). Den metod som de kinesiska ledarna tillgripit för att åstadkomma detta har främst varit att vinna allierade bland de »nationella bourgeoisierna« i grannstaterna (Pakistan, Indien fram till slutet av 50-talet, Sukarnos Indonesien, Kambodja under Sihanouk osv.). Det är endast då denna politik lidit skeppsbrott som stöd till befrielserörelser kommit igång. Agerandet i Sydostasien (som de kinesiska ledarna helt uppenbart betraktar som tillhörande Kinas »intressesfär illustrerar detta utmärkt. Eftersom Indokina kommer att behandlas utförligt i en kommande bok ska vi här kortfattat exemplifiera denna politik med fallet Burma.

»Vänskapliga förbindelser mellan Kina och Burma upprättades i juni 1954 och därefter uppmanade den kinesiska ledningen Burmas kommunistparti att lägga ner den väpnade kampen mot regimen och föra en reformistisk linje. Denna politik ändrades inte trots att generalen Ne Win efter en statskupp 1962 utlöste en omfattande förföljelse mot de burmesiska kommunisterna. Politiken ändrades först efter det att Ne Win, i slutet av 1966 och i början av 1967, gjort ekonomiska och militära närmanden till USA. Detta inträffade samtidigt som »kulturrevolutionen« i Kina befann sig i sin mest radikala fas, vilket fick Beijing att med buller och bång ändra linje. Stödet till de burmesiska kommunisterna ökade kraftigt och de manades till väpnad kamp (samtidigt som Liu Shaoqi — vem annars? — gjordes till syndabock för det burmesiska kommunistpartiets reformistiska linje under mer än ett årtionde). När Ne Win efter »kulturrevolutionen« (1970-71) gjorde framstötar för att återställa de »vänskapliga relationerna« med Kina och skar ner sitt militära samarbete med USA, mottogs detta med välvilja i Beijing. Förbindelserna mellan de två staterna förbättrades åter, samtidigt som det kinesiska stödet till den kommunistiska gerillan skars ned. Gerillaaktiviteten fortsatte dock ett tag till (till 1973) vid gränsen till Kina, förmodligen med kinesisk välsignelse. Med ett begränsat stöd till gerillaaktiviteten under dessa år önskade Beijing förmodligen säkra en viss kontroll över gränstrakterna, samt utöva påtryckningar på den burmesiska regeringen. Efter 1973 upphörde i stort sett all gerillakamp, men Beijing upprätthåller fortfarande förbindelser med den kommunistiska rörelsen i Burma. Genom att hålla denna vid liv söker de kinesiska ledarna vidmakthålla ett påtryckningsinstrument som kan komma väl till pass om situationen i området skulle kräva det.(15)

Fram till genombrottet för ansträngningarna att åstadkomma en avspänning mellan USA och Kina i början av 70-talet, var det USA-imperialismens närvaro som de kinesiska ledarna uppfattade som det största hotet i Asien. Nu är det däremot den andra »supermaktens« — Sovjetunionens — »hegemonisträvanden« som de kinesiska ledarna framställer som huvudfaran. Helt logiskt bestäms också Beijings hållning till olika regimer till stor del av dessas förhållningssätt och relationer till Sovjetunionen. Sovjetunionens fiender är Kinas vänner och tvärtom. Några klassmässiga kriterier på valet av allierade tillämpas inte.

Eftersom det är omöjligt att rättfärdiga den faktiskt förda politiken med revolutionära »principer« är det inte så underligt att de kinesiska ledarna istället ofta resonerat i nationalistiska termer.

Ett uttryck för den nationalistiska ådran i utrikespolitiken är det sätt på vilket Taiwan-frågan behandlats. En revolutionärt marxistisk politik skulle inte i första hand tagit itu med problemet utifrån nationalistiska utgångspunkter, utan utifrån klassmässiga. Det senare är dock i det närmaste totalt frånvarande i den kinesiska Taiwan-politiken. Taiwan utgör en »oskiljaktig del av Kina« och måste därför »återförenas med Folkrepubliken«, är det genomgående temat. Propagandan riktad mot befolkningen på Taiwan har också följt nationalistiska riktlinjer. Samtidigt har Beijing strävat efter att internationellt isolera Taiwan-regimen och ända fram till mitten av 70-talet hårdnackat vägrat kompromissa med stater som erkänt Taiwan som en självständig stat. (Under de senaste åren har en viss uppmjukning i detta avseende skett, men målet att återförena Taiwan med Kina ligger fast, liksom det ensidigt nationalistiska sättet att försöka lösa frågan.)

Om man med en viss förståelse och sympati kan överse med de ibland nästan löjligt nationalistiska överslagen i den kinesiska behandlingen av problemet Taiwan — dess existens är ju historiskt ett resultat av imperialismens försök att hålla tillbaka den kinesiska revolutionen och har utgjort ett potentiellt hot mot regimen på fastlandet — så finns det andra nationalistiska överslag som är mindre lustiga. Det gäller t ex de gränstvister som Kina haft med de flesta av sina grannar, varav vissa åtminstone tillfälligt kunnat lösas, medan andra t o m lett till väpnade konflikter (Sovjetunionen, Vietnam och Indien). I dessa frågor har de kinesiska ledarna verkligen demonstrerat att de sätter sin »egen« nations (tvivelaktiga) intressen över alla andra hänsyn. Sådana problem — i synnerhet när det gäller relationerna till andra stater där kapitalismen störtats — kan och måste lösas med andra metoder. (Att t ex sovjetledarna i detta avseende är lika goda kålsupare är ingen ursäkt.)

Sammanfattning

Det finns inget revolutionärt i Beijings utrikespolitiska strävanden. Det utrikespolitiska agerandet styrs istället av nationella (ekonomiska, maktpolitiska) intressen. För att uppnå de nationella ekonomiska och politiska målsättningarna, »bygga socialismen i ett land« (=Kina), och bevara sin egen maktställning offrar de kinesiska ledarna mer än gärna revolutionen i andra länder. Det byråkratin strävar efter är att befästa sin egen makt. I ett sådant perspektiv har världsrevolutionen ingen plats.

Martin Fahlgren

Noter

l. »Sakta i backarna! Kina är visst för verkliga sociala revolutionera, invänder säkert mången »maoist«. Ja, det är givetvis möjligt att finna kinesiska uttalanden som bejakar »socialistiska revolutioner» i princip (även om sådana uttalanden numera är mycket svåra att finna). Kruxet är bara att dessa »principdeklarationer« förvandlats till tomma ord eftersom »socialistiska revolutionera nu inte anses »stå på dagordningen», särskilt inte i de utvecklade kapitalistiska länderna (se t ex Ordförande Maos teori om de tre världarna, Oktoberförlaget, Stockholm, 1978, s 45-46). Anledningen sägs vara att »den revolutionära (läs kinaorienterade) rörelsen« är så svag. Därför måste i stället »kampen mot supermakterna« (läs Sovjetunionen) sättas främst på dagordningen.

Den kinesiska ståndpunkten är i och för sig inte ologisk. Om man accepterar de kinesiska premisserna är det definitionsmässigt bara revolutioner ledda av »marxist-leninistiska« partier som kan godkännas som revolutioner. Och eftersom de »kinesiska« organisationerna idag fullständigt saknar massinflytande och är stadda i tillbakagång eller helt håller på att falla sönder, kommer vi heller inte att få uppleva någon revolution som uppfyller de kinesiska kriterierna. De verkliga sociala revolutioner som ägt rum — och håller på att ske — står fullständigt utanför Beijings kontroll och kan därför inte accepteras ens i »teorin«. De betraktas därför med ogillande och motarbetas (se t ex de mycket kyliga kinesiska reaktionerna inför utvecklingen i Nicaragua, för att inte tala om El Salvador).

I praktiken är det dock ännu värre än så! Beijing är också emot »revolutionär kamp« där kinaorienterade grupper fortfarande skulle kunna spela en roll. Ett aktuellt exempel är Thailand, där Beijing istället för att uppmana till revolutionär kamp försökt få till stånd en försoning med militärjuntan i syfte att bekämpa Vietnam (vilket lett till att gerillan har splittrats).

Men inte nog med att Beijing motarbetar revolutionär kamp i praktiken. Under de senaste åren har också hänvisningar till klasskampen och sociala revolutioner försvunnit alltmer ur propagandistiska och programmatiska uttalanden. »Huvudströmmen i världen idag« är inte längre »revolution«, som det hette i början av 70-talet. Numera saknas även rituella hänvisningar till arbetarklassens och de undertryckta folkens kamp. Ett exempel på detta är det viktiga tal som Ye Jianying höll vid firande av 30-årsdagen av Folkrepubliken Kinas grundande (1979). Talet sägs ha »godkänts enhälligt« av Kinas Kommunistiska Partis (KKP:s) centralkommitté, vilket understryker dess auktoritativa karaktär. I dokumentet sägs inte ett ord om att Kina skulle stödja sociala revolutioner. Däremot deklareras att Kina stödjer en rad borgerliga regeringar (varav många är reaktionära diktaturer) i deras kamp för »oberoende« och för »fredens bevarande«. Det enda tillfälle Ye överhuvudtaget använder begreppet »folken« (till skillnad från de existerande staterna och deras regeringar) är i följande passus: »Vi stödjer beslutsamt folken i Asien, Afrika och Latinamerika i deras kamp för att motsätta sig alla former av imperialism, kolonialism och dominans, vinna nationell frigörelse, konsolidera sitt statliga oberoende, utveckla sina nationella ekonomier och upprätta en ny internationell ekonomisk ordning«. Även här syftar Ye förmodligen på regeringarna. I vilket fall som helst är det omöjligt att upptäcka någon motsättning mellan »folkens« och regeringarnas strävanden.
I samma tal sägs Kinas uppgift vara att »ena sig med alla krafter som kan enas i den gemensamma kampen för att bekämpa hegemonismen (läs:
Sovjetunionen), bevara världsfreden och sträva efter mänskligt framåtskridande«. (Beijing Rewiev, 5 okt, 1979, s. 31-32).

I detta viktiga dokument, som fastlägger Kinas politiska perspektiv, finns alltså de sociala revolutionerna inte ens med i form av till intet förpliktigande fraser.

2. För närmare studier av det kinesiska samhället, se L. Maitan, Party, Army and Masses in China, New Left Books, London, 1976; och L. Evans, China after Mao, Monad Press, New York, 1978.

3. Om den kinesiska byråkratins privilegier m.m se föregående not.

4. Begreppen »byråkratiserat övergångssamhälle«, »deformerad arbetarstat« osv. utvecklades i Sovjetunionen från början av 20-talet. Det problem bolsjevikerna stod inför var att beskriva och definiera Sovjetunionens »klasskaraktär«. Sovjetstatens internationella isolering, inbördeskriget, ekonomins sammanbrott, den ekonomiska och kulturella efterblivenheten osv., hade skapat en mycket svår situation där det decimerade och atomiserade proletariatet inte längre var förmöget att styra landet via sovjeterna (arbetarråden). Statsmakten hamnade i stället i händerna på en liten minoritet och staten började uppvisa tydliga byråkratiska drag. Hur skulle denna stat karakteriseras? Lenin var bland de första som behandlade detta problem. Han började också utveckla en begreppsapparat för detta ändamål. Exempel:

»Ingen som studerat Rysslands ekonomi har väl ännu förnekat dess övergångskaraktär. Ingen kommunist har väl heller bestridit, att namnet socialistisk sovjetrepublik innebär sovjetmaktens beslutsamhet att förverkliga övergången till socialismen, men alls inte ett erkännande av att de nuvarande ekonomiska förhållandena skulle vara socialistiska«. (Lenin, Valda verk, band 3, Progress Moskva/Arbetarkultur, Stockholm, 1975, s. 503).

»En arbetarstat är en abstraktion. Vad vi i verkligheten har är en arbetarstat med följande särdrag, för det första är det inte arbetarklassen utan bondebefolkningen som dominerar i landet, och för det andra är det en arbetarstat med byråkratiska deformationer«. (Lenin, Collected Works, vol. 32, Progress Publishers, Moskva, 1965, s. 48).

Lenin blev tidigt uppmärksam på farorna med sovjetstatens byråkratisering och gjorde under sina sista levnadsår stora ansträngningar för att bekämpa denna. Se t ex hans »Referat om partiprogrammet« (19 mars 1919) i Valda verk, op.cit., band 3, s. 111-117 och artikeln »Hellre mindre men bättre« i ibid., s. 689-701. För en redogörelse för Lenins kamp mot byråkratiseringsfaran, se Fjärde Internationalen, nr 7-8, 1972Lögnens renässans«), s. 18-26.

Efter Lenins död var det främst Leo Trotskij som utvecklade teorin om den byråkratiserade sovjetiska arbetarstaten. Hans viktigaste arbete om denna fråga är Den förrådda revolutionen, René Coeckelberghs Partisan-förlag, 1969. Ut denna bok saxar vi följande definition av Sovjetunionens övergångskaraktär (s. 183): »Sovjetunionen är ett motsägelsefullt samhälle halvvägs mellan kapitalism och socialism, vari: (a) produktivkrafterna fortfarande är klart otillräckliga för att ge statsegendomen en socialistisk karaktär; (b) tendensen till primitiv ackumulering, som skapas av nöd, bryter ut genom oräkneliga porer i den planerade ekonomin; (c) fördelningsnormerna som bevarar en borgerlig karaktär ligger till grund för en ny differentiering av samhället; (d) den ekonomiska tillväxten förbättrar långsamt situationen för arbetarna, men skapar snabbare ett privilegierat skikt; (e) genom att utnyttja sociala motsättningar har byråkratin förvandlat sig till en okontrollerad kast, som är främmande för socialismen; (f) den sociala revolutionen, som förråtts av det styrande partiet existerar fortfarande i egendomsförhållanden och i arbetarmassornas medvetande; (g) en vidare utveckling av de hopade motsättningarna kan lika väl leda till socialism som tillbaka till kapitalism; (h) på vägen till kapitalism skulle kontrarevolutionen tvingas bryta ner arbetarnas motstånd; (i) på vägen till socialism skulle arbetarna tvingas störta byråkratin. I sista hand kommer frågan att avgöras genom en kamp mellan levande sociala krafter, både på den nationella- och världsarenan«.

5. För en mer systematisk diskussion av byråkratibegreppet, se E. Germain. Om byråkratin, René Coeckelberghs Partisanförlag, 1969. Om »övergångssamhällena«, se tidskriften Fjärde Internationalen nr 1-73, s. 21-29 och nr 1-2-74, s. 14-17.

6. Om debatten om »socialism i ett land«,i det sovjetiska kommunistpartiet, se antologin Stalin mot Trotskij, Rabén & Sjögren, Stockholm, 1971. För en grundlig kritik av denna »teori«, se Trotsky, The Third International After Lenin, Pathfinder Press, New York, 1970, s. 3-74; samt Trotsky, History of The Russian Revolution, Sphere Books, London, 1967, vol. 3, Appendix 11, s. 349-386.

7. Om svängningarna i den sovjetiska utrikespolitiken, se F. Claudin, Krisen i den kommunistiska rörelsen. Bokförlaget Röda Rummet/Barrikaden, Surte, 1980; D. Horowitz, Imperialism och revolution. Bokförlaget Prisma, Stockholm 1970.

8. »Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje« i Den stora polemiken, Oktoberförlaget, Stockholm, 1977, s. 37. Den enda period då »de fem principerna« förde en undanskymd tillvaro var under »kulturrevolutionens« höjdpunkt (1966-68), då det revolutionära frasmakeriet var som störst. Detta betyder inte att Kina under dessa år förde en revolutionär utrikespolitik. Det stannade för det mesta vid revolutionärt frasmakeri och det materiella stödet till befrielserörelserna förblev minimalt, l själva verket blev den kinesiska utrikespolitiken under kulturrevolutionen försiktigare än tidigare. Det mest instruktiva i detta avseende är förhållningssättet till Vietnam-kriget (där »kulturrevolutionen« innebar att Mao lyckades utmanövrera dem som krävde ökade kinesiska insatser). Om vi bortser från en del incidenter på den diplomatiska nivån till följd av rödgardisternas härjningar (angrepp på en del utländska ambassader m m) var utrikespolitiken under »kulturrevolutionen» i det stora hela mycket passiv, vilket dels var ett resultat av den rad utrikespolitiska bakslag som Kina råkat ut för tidigare, och dels berodde på att »kulturrevolutionen« riktade blickarna på inre problem i Kina.

9. Den stora polemiken, a.a., s. 210.

10. Samma, s. 209-210 och Lin Biaos rapport till KKP:s 9:e kongress.

11. Den stora polemiken, a.a., s. 36.

12. Samma, s. 37.

13. Samma, s. 218-219.

14. Se China Quarterly nr 63, sept. 1975, s. 463ff; Tariq Ali, Pakistan — Militärvälde eller folkmakt, Rabén & Sjögren, Stockholm 1971; Blackburn (ed.); Explosion in a Subcontinent, Penguin, 1975, s. 252ff.

15. Se Jay Tavlor, China and Southeast Asia, Preager Publishers, New York, 1976, s. 191-250 och China Quarterly nr 77, s. 332ff.

l detta sammanhang kan det vara på sin plats att låta en auktoritet i fråga om relationer mellan Kina och Burma få ordet, nämligen den förre generalsekreteraren i FN, U Thant, som var just från Burma. Vid en presskonferens om Vietnamfrågan i februari 1965 hade han följande att säga: »Som ni vet är Burmas kommunistparti fortfarande efter 17 år underjordiskt och fortfarande olagligt. Men en sak vill jag betona: Inte vid något tillfälle har de burmesiska kommunisterna som opererar inne i Burma fått någon hjälp utifrån under dessa 17 år; inte vid något tillfälle har ett enda gevär eller en enda kula levererats till de burmesiska kommunisterna i Burma under dessa 17 år. Och Burma har upprätthållit och upprätthåller alltjämt de vänskapligaste förbindelser med alla sina grannländer — med Thailand, med Laos, med Folkrepubliken Kina, med Indien och med Pakistan. Som ni vet har Burma en över 160 mil lång gräns mot Kina. Jag är säker på att det hade räckt att den burmesiska regeringen vid något tillfälle beslutat sig för att söka militärt bistånd utifrån för att förtrycka de inre resningsförsöken och revolterna för att Burma därigenom skulle få uppleva ett av dessa alternativ; antingen skulle landet ha delats i två delar eller också skulle hela landet för länge sedan ha blivit kommunistiskt. Detta bevisar ensak, nämligen att Burmas attityd och politik både vad beträffar dess egna angelägenheter och dess utrikespolitik har varit synnerligen lämpliga under de rådanden omständigheterna i Sydostasien«. (Vietnam i dokument, Bokförlaget Prisma, Stockholm 1968, s. 139). Så sant, så sant! Synd bara att inte Ne Win tillämpade U Thants visdomsord när han sökte närma sig USA, då hade Kina aldrig stött gerillarörelsen. Men å andra sidan kom ju Ne Win snart underfund med detta och saken ordnade upp sig.

Från Fjärde Internationalen 5/1981

Den ekonomiska krisen i Kina

De olika fraktioner och fraktionsallianser som avlöst varandra i ledningen för Kinas kommunistiska parti (KKP) och för regeringen har alltsedan revolutionens seger 1949, ställts inför en rad strategiska problem som härrör ur landets efterblivenhet. De centrala frågeställningar man varit tvungen att ta ställning till har framförallt rört:

• sättet att livnära en befolkning som växer med minst 10 om inte med 15 miljoner personer per år, och detta samtidigt som det traditionella jordbruket redan är ett av de mest produktiva i världen och en radikal modernisering av jordbruket skulle ta alltför lång tid för att kunna lösa det problemet på kort sikt;

• sättet att minska och därefter att gradvis suga upp den enorma undersysselsättningen på landsbygden och den mindre arbetslösheten i städerna som framkallats av befolkningsrörelserna och av en massutvandring från lansbygden som på lång sikt är oundviklig;

• fördelningen av nationalinkomsten mellan konsumtionsfonder och ackumulationsfonder och när det gäller ackumulationsfonderna mellan jordbruket, den tunga och den lätta industrin, liksom effekterna av de proportionerna som fastställts på lösningen av de
två föregående nyckelfrågorna;

• metoderna för planering och förvaltning och deras effekter på tillväxttakten, på produktionen av nödvändiga livsmedel, på omfattningen av social jämlikhet (eller ojämlikhet) och av sociala spänningar, samt dessa effekters återverkningar på planeringens funktion, på tillväxttakten, osv;

• tempot i och formerna för landets industrialisering och modernisering som trots alla idealistiska mystifikationer som förkunnar motsatsen är oupplösligt förbundna. Denna modernisering är oundgänglig inte enbart för nationella försvarsändamål utan också för att tillfredsställa befolkningens mest elementära behov, såsom alfabetisering, ett garanterat minimum sjukvård för alla, en allmän höjning av den kulturella nivån(1), osv;

• valet av de relationer med världsmarknaden som är mest förenliga med tidigare typer av den relationen, antingen en nästan fullständig självförsörjning, eller en fullständig integrering i världsmarknaden, något som skulle betyda att formerna för utvecklingen bestämdes av den kapitalistiska profitens och den imperialistiska överprofitens logik.

Schematiskt och mycket förenklat skulle vi kunna sammanfatta de problem man haft att ta ställning till på följande sätt: En kinesisk bonde producerar grovt räknat ett ton säd per arbetsår. Hur stor del av detta ton ris eller vete ska avsättas för hans egen konsumtion — som för närvarande fluktuerar mellan 300 och 350 kg per år — eller för hela byn? Hur stor del stannar i byn för att ackumuleras inom jordbruket? Vilken effekt får dessa relativt eller absolut stigande eller fallande ransoner på jordbruksarbetets produktivitet och på jordbruksproduktionens tillväxttakt liksom på böndernas inställning till den socialiserade egendomens regim (dvs objektivt, effekterna på arbetar-bondealliansen)?

Hur stor del av detta ton ris går till staden för att livnära arbetare och byråkrater, för att exporteras (utbytas) mot varor som behövs för industrialiseringen? Vilka blir effekterna av dessa proportioner på industrins tillväxttakt, på industrialiseringens tempo, på industriarbetets produktivitet, på arbetslösheten? Under vilka former kommer jordbrukets överskott att tas från byn? Genom tvångsleveranser? Genom marknadsmekanismer? Vilka effekter får detta på livsmedelssituationen och på graden av (ökande eller minskande) ojämlikhet bland bönderna själva?

Varje fraktion, parti eller partiallians som regerar ett efterblivet land som Kina skulle tvingas ta ställning i dessa frågor — även en revolutionärt marxistisk strömning. Att förkasta den reaktionära utopi som förkunnar att det är möjligt att fullborda »uppbygget av socialismen i ett land« innebär ingalunda att man i väntan på världsrevolutionens seger upphör att ständigt sträva efter att åstadkomma ekonomisk utveckling. Sådan var Vänsteroppositionens inställning före och efter uteslutningen ur Sovjetunionens kommunistiska parti (SUKP) 1927. Sådan förblev Leo Trotskijs inställning in i det sista. Den stalinistiska byråkratin förtalade då den trotskistiska oppositionen och påstod att denna förespråka de militära äventyrligheter, dvs, »export av revolutionen på bajonetter« som ett alternativ till en ekonomisk utveckling i Sovjetunionen. Ingenting kan vara längre bort från den historiska sanningen.

Den kinesiska byråkratins ekonomiska politik

Det är välbekant hur Stalin till slut löste de likartade, men inte identiska svårigheter Sovjetunionen stod inför efter det att den första revolutionära vågen (1919-1921) lidit nederlag. Han valde en omfattande industrialisering som byggde på en prioritering av den tunga industrin och kännetecknades av en massiv överföring av arbetskraft från landsbygden, till staden. Denna politik kombinerades med en tvångskollektivisering av jordbruket, en byråkratiskt centraliserad planering och industriförvaltning där byråkraternas materiella intressen utgjorde den viktigaste — om inte den enda — drivkraften bakom Planens förverkligande.

Detta medförde en enorm tillväxt av byråkratins privilegier och av den sociala ojämlikheten.

KKP:s ledning styrde till en början in på en väg som liknade Sovjetunionens, samtidigt som den behandlade bönderna mycket försiktigare. Men snart nog insåg man att Kinas kvalitativt större underutveckling omöjliggjorde en industrialisering av stalinistisk typ. För att kunna erbjuda ytterligare 200 miljoner lönarbetare sysselsättning i städerna (landsbygdsbefolkningens »överskott« — antalet ungdomar som sökte anställning i städerna under en tidsperiod på mellan 10 till 15 år) för en investeringskostnad av 2 000 dollar par arbetstillfälle under perioden 1955-1965 (en siffra som säkerligen inte är överdriven) skulle det ha varit nödvändigt att investera 400 miljarder dollar i industrin under två till tre femårsplaner — en summa som helt uppenbart låg utom räckhåll för den kinesiska ekonomin vars nationalinkomst år 1957 beräknades till 50 miljarder dollar(2). Med tanke på det traditionella kinesiska jordbrukets höga produktivitet, trots den höga arbetsintensiteten, var det dessutom lika omöjligt att livnära ytterligare 200 till 300 miljoner människor med 100 miljoner jordbruksproducenter färre. I så fall skulle det kinesiska jordbrukets »marginella« produktivitet sjunka oerhört, just p.g.a. det faktum att den kinesiska bonden på en stor del av den brukbara arealen är en riktig trädgårdsmästare vars prestation inte kan ökas utan att investeringarna ökas radikalt: bevattningsanläggningar och konstgödsel(3). Man befann sig uppenbarligen i en ond cirkel: det var inte möjligt att kraftigt öka industriproduktionen utan att kraftigt öka investeringarna och jordbruksproduktionen. Och det var inte möjligt att kraftigt öka jordbruksproduktionen utan att kraftigt öka investeringarna. Det fanns inga tillgängliga resurser för att öka investeringarna utan att industri- och jordbruksproduktionen kraftigt ökade. Det var således nödvändigt att ändra kurs. Den ekonomiska politiken genomgick följande faser.

• Under perioden 1958-1962, det »stora språnget« och de »rena» folkkommunernas politik: ansträngningarna koncentrerades på »arbetsinvestering«, dvs att huvudsakligen på ort och ställe utnyttja böndernas undersysselsatta arbetskraft för verksamheter som syftade till att i sin förlängning öka jordbruksproduktionen (bevattningsanläggningar, »bakgårdsmasugnar«, industri för smärre jordbruksredskap, osv). Den ursprungliga tanken var inte felaktig. Till denna länkades dock snabbt en överdriven avtappning och centralisering av överskottet och tom av jordbruksavkastningen och detta med byråkratiska ledningsmetoder. Följden blev missnöje bland bönderna, ett allvarligt produktivitetsfall, osv.

• Perioden av »korrigering« och försiktig modernisering, 1962-1966: Under Liu Shaoqis och Deng Xiaopings ledning övergavs centraliseringen av jordbruksarbetet på de jättelika kollektiven. Brigaderna (flera byar) — ja, tom arbetslaget (en by) — och inte kommunerna, blev de grundläggande produktionsenheterna och kooperation och ömsesidig hjälp sattes i centrum. En begränsad frihandel med jordbruksöverskottet återinfördes. En begränsad modernisering av industrin genomfördes. Samtidigt började en satsning på självförsörjning under det dubbla trycket av blockaden från imperialismen och från Kreml.

• »Kulturrevolutionens« period, 1966-1971, fram till Deng Xiaopings första återupprättelse: Den privata sektorn delades hårda slag även om den inte fullständigt undertrycktes (särskilt inte på landsbygden). »Arbetsinvesteringsmetoden« överfördes till industrin, särskilt till oljeindustrin som upplevde ett första uppsving tack vare det omfattande utnyttjandet av arbetskraft (erfarenheterna från Da-qing). Satsningen på självförsörjning fick absurda proportioner. Moderniseringen avstannade tvärt. Det råder inget tvivel om att det förekom kapitalförstöring.

• Perioden 1971-1976: Zhou Enlai och Deng Xiaoping lyckades sätta stopp för inriktningen på självförsörjning och förverkliga en öppning gentemot imperialismen. Kina började åter importera modern teknologi, men fortfarande i begränsad skala. Den fria handeln med jordbruksöverskottet, som fortfarande låg i böndernas händer, återinfördes delvis. Men denna »nya kurs« mötte motstånd. Medelvägen mellan »kulturrevolution« och »korrigering« var föga effektiv.

• Efter Maos död: en mer radikal vändning mot de »fyra moderniseringarna« som låg Deng Xiaoping så varmt om hjärtat, en snabb återintegrering av folkrepubliken Kina i världsmarknaden, efterfrågan på kapitalistiska krediter, rasering av folkkommunerna, fullständig återupprättelse för »materiella incitament«. Men själva omfattningen av vändningen har medfört att ekonomin från år 1979 återigen förlorat jämvikten. Det är nödvändigt med en ny justering.

Låt oss tillägga att det under nära två decennier var praktiskt taget löne- och realinkomstopp för arbetarna (med rena svältlönerna för folkkommunernas »överskottspersonal« som hyrdes ut till industriföretagen för löner under de officiella normerna). När dessa fattiga bland de fattiga, »Maos kulier« demonstrerade mot denna skandal under »kulturrevolutionen« anklagades de för… »ekonomism« av den extrema maoistfraktionen och undertrycktes hårt.
Under »kulturrevolutionen«(4) förekom en mindre reducering (men inte ett avskaffande) av de byråkratiska privilegierna, en reducering av betydelsen av byråkratins »teknokratiska« skikt till förmån för de politiska och militära skikten. Men trots Maos löften och de Röda gärdernas krav institutionaliserades inte arbetarmakten i företagen, än mindre i landet. Därefter riktades ett hårt förtryck mot de mest militanta delarna av ungdomen och arbetarna; ett förtryck som leddes av »de fyras gäng«, vilket förklarat varför dessa inte fick något masstöd då de avlägsnades från makten. Sedan 1976 har man gjort materiella eftergifter åt arbetarna (löneökningar; och även några institutionella eftergif ter som vi skall nämna längre fram Men den teknokratiska flygeln i norr byråkratin har fått ökad makt. Den sociala ojämlikheten ökar. I städerna förekommer välstånd och fattigdom sida vid sida i en omfattning som vi måste gå tillbaka till början av 1950-talet föl att finna en motsvarighet till.

Överhettning och glidning

Efter en rivstart — industriproduktionen ökade med 14,3% 1977 och med 13,9% 1978 — stötte de »fyra moderniseringarnas politik« snart på hinder och inre motsättningar:

1. Exporten utvecklades inte i samma takt som importen av modern teknologi. I synnerhet befinner sig utvinningen av olja i relativ stagnation just p g a avsaknaden av modern teknologi och lämpliga ledningsmetoder. Den svåra olycka som inträffade i Bohai-gulfen, där borrplattform nummer 2 störtade samman och orsakade 72 arbetares död(7) är ett tecken på detta.

I själva verket håller oljeexporten till Japan på att minska: den har minskat från 9 miljoner ton 1980 till 8,3 miljoner ton 1981 och 8,1 miljoner 1982, samtidigt som man i de ursprungliga kontrakten hade fastslagit en ökning till respektive 9,5 och 15 miljoner ton(8).
Att vidmakthålla det tempo i moderniseringen som förutsades 1975-1976 skulle ha lett till en enorm skuldsättning för Kina, av samma storleksordning som Polens och Brasiliens. Underskottet i handelsbalansen med de imperialistiska länderna ökade från 1,2 miljarder dollar 1977 till 3,5 miljarder 1975 och 4,5 miljarder 1979 (även om detta kompenserades av en kreditbalans med Hong Kong på respektive 1,7 miljarder, 2,2 miljarder och 2,6 miljarder dollar) till minst 16 miljarder dollar 1985 (med en årlig skuldkostnad på 3,2 miljarder dollar).

I denna situation ville inte de alltför pragmatiska och alltför försiktiga ledarna i den kinesiska byråkratin hamna. Det blev därför nödvändigt att sänka ambitionerna, stryka en del av de mest storslagna projekten, bromsa upp expansionstakten. Ett stort antal planer på import av »färdiga« fabriker annullerades(9). När Hua Guofeng avgick som regeringschef förklarade han officiellt inför den nationella folkförsamlingen den 7 september 1980 att 10-årsplanen för 1976-1985 som innehöll de »fyra moderniseringarnas« mest ambitiösa mål, inte skulle omsättas i praktiken(10).

2. Många »moderniseringsprojekt« som inleddes vid början av Deng Xiao-pings era har misslyckats, eller har inte sett förväntade resultat, p.g.a. avsaknaden av kompetent personal, felaktig planering, byråkratiskt slarv, likgiltighet från liknöjda arbetare, dvs fenomen som liknade de under Edward Giereck-eran i Polen, men som förvärrades av landets storlek och enorma underutveckling. Två skandaler symboliserar dessa misslyckanden: stålverket i Wuhan som var ämnat att producera 4 miljoner ton stål och köpts in från Tyskland för ett högt pris, men vars nödvändiga elförsörjning man helt enkelt glömt att beräkna; och det från Japan beställda stålverket i Baos-han, nära Shanghai, med en kapacitet på 6 miljoner ton, men som man bokstavligen tänkt bygga på kvicksand(11).

På ett mera allmänt sätt har expansionsmålen vad gäller stålindustrin, oljeproduktionen och produktionen av jordbruksmaskiner minskats avsevärt. Prioriteringen av stålet (»spannmål och stål« var de två expansionsaxlarna i Kina under Mao) har övergivits. Målet på 60 miljoner ståltackor under 1985 tycks ha ersatts med 45 miljoner. Likaså har man övergivit den befängda idén att »förverkliga huvuddelen av jordbrukets mekanisering under 1980«, vilket fortfarande vidhölls i januari 1978(12), och som skulle ha betytt tillverkningen av motsvarande 3,5 miljoner traktorer på 15 hästkrafter vardera inom loppet av tre år. Denna målsättning kan säkerligen bara uppnås inom 6 till 8 år.

Däremot har man kvalitativt prioriterat kolet vars expansion borde kunna ersätta den olja som inte kan exporteras till Japan och täcka energiunderskottet i Kina självt, vilket riskerar att förvärras under de kommande åren(13).

3. Eftergifterna till bönderna i form av en höjning av inköpspriserna för jordbruksprodukter och till arbetarna i form av lönehöjningar har inte kunnat bringas i överensstämmelse. Detta har medfört ett inflationstryck å ena sidan och kris i försörjningen med vissa nödvändighetsprodukter å den andra.

Far Eastern Economic Review har ägnat två studier åt inflationstrycket i Kina(14). I mitten av 1980 beräknades inflationen uppgå till mellan 6 och 7% och i slutet av året till mellan 15 och 20%(5). Om denna inflation framförallt uttrycks i en påtaglig fördyrning av livsmedlen i städerna, då ligger den grundläggande orsaken i det starka budgetunderskott som uppstått för första gången i Folkrepubliken Kinas historia. Times (16) talar om ett underskott av en storleksordning på 10 miljarder dollar, eller 15% av de totala budgetutgifterna 1979. Åtstramningspolitiken och omjusteringen av investeringsprojekt har huvudsakligen till uppgift att minska detta underskott.

4. Det motstånd som en del av den politiska apparaten och framförallt militären har fört i det tysta mot genomförandet av de »fyra moderniseringarna« har försenat, bromsat eller till och med förhindrat förverkligandet av en rad reformer och ökat bristen på jämvikt ännu mer. Detta tysta motstånd är för övrigt förmodligen lika mycket ett resultat av inkompetens inför förvaltnings- och produktionsproblemen från den genom fraktionskamp utvalda apparatens sida, såsom ett resultat av politiska meningsskiljaktigheter i egentlig mening.

5. Omfattningen av gemensamma bolag med utländskt kapital har varit mera begränsad än beräknat. Väsentligen var det till en början kinesiska kapitalister i utlandet (inklusive de i Hong Kong) som slagit in på denna väg i utbyte mot avsevärda koncessioner: den »nationella bourgeoisien« som delvis exproprierades under »kulturrevolutionen« har återfått alla sina bankkonton, inklusive de höga löner som innehölls under perioden 1966-1976.

Det inträffade dessutom ett mycket omtalat misslyckande med det första »gemensamma bolaget«: Jiang Sho — yllespinneriet. Detta som byggdes 1978 i Guandong-provinsen i samarbete med en firma från Hong Kong och en från Macao, uppvisade en minskande produktion istället för ökande(17). Sammanlagt har enbart 13 av 800 planerade »gemensamma bolag« blivit definitivt godkända och omsatts i praktiken(18). För att ersätta den förutsedda vinst som uteblivit tvekar dessutom inte Deng-regimen att direkt exportera arbetskraft till lågt pris(19)’. Men resultatet är än en gång föga inspirerande, åtminstone hittills.

Om vi vill göra en syntes av alla dessa motsättningar, skulle vi kunna säga att de »fyra moderninseringarnas« politik har begått samma misstag som tidigare den maoistiska politiken:
den har försökt förverkliga för mycket för snabbt även om genom en annan väg än Mao(20). Men det kan inte vara slumpens verk. Om vissa misstag upprepas med en sådan ståndaktighet kan det inte enbart bero på medfödda brister hos byråkratin. De är också en följd av de objektiva problemens enorma tryck Att ombesörja att 900 miljoner eller kanske t.o.m. en miljard munnar får mat, bostad och garanteras ett minimum av sjukvård utgör ett jättelikt problem för ett efterblivet land som Kina.

Låt oss upprepa: Vilken regim som helst som har makten i Beijing, och som inte tjänar intressena hos en ägande klass som är underordnad imperialismen, skulle konfronteras med samma drama. De som har det historiska ansvaret är de japanska militärerna och imperialisterna som ödelade landet och före dem de brittiska, amerikanska, franska, tsaristiska och japanska imperialisterna som plundrade och ödelade det och höll kvar det i sin underutveckling. De som har det historiska ansvaret är Stalin, Chrusjtjov och Brezjnev och den europeiska, japanska och amerikanska arbetarklassens ledare som har vägrat att lätta denna underutvecklingens enorma börda genom att medelst segerrika socialistiska revolutioner i sina länder erbjuda Kina ett stort, generöst, oegennyttigt bistånd.

Världsrevolutionen kommer att fylla denna lucka. Men i väntan på Världsrevolutionen måste man föda denna miljard munnar, nu, år efter år, månad efter månad. Där har vi dessutom rötterna till de kraftiga svängningarna som KKP-ledningens ekonomiska politik genomgått sedan de kom till makten.

De »fyra moderniseringarnas« mål och innehåll

Utgången av fraktionskampen till förmån för de »fyra moderniseringarna visar framförallt att den kinesiska byråkratin blivit varse att det med främst »arbetsinvestering« är omöjligt att innan år 2 000 förvandla Kina till en »modern stormakt« om man vill undvika att de sociala spänningarna når en explosionspunkt. Man lyckades varken öka jordbruksproducenternas eller industriarbetarnas avkastning genom att under ett kvarts sekel frysa — eller tom sänka — producenternas levnadsstandard.

Dessutom var det lika omöjligt att inom en förutsägbar framtid integrera massan av arbetslösa (i städerna) och de undersysselsatta bönderna på landsbygden i den moderna industrin.
Den mest pragmatiska lösningen föreföll då vara att kombinera utvecklingen av den moderna industrin med utländsk hjälp och en utveckling av den privata eller kooperativa sektorn som har låg produktivitet, men som skulle kunna suga upp en del av arbetslösheten.

Följaktligen rör det sig inte om en återgång till den stalinistiska modellen, vilken för övrigt inte heller den maoistiska modellen hade mycket gemensamt med. Om det finns »förebilder« för Deng Xiaopings politik bör de snarare sökas i Jugoslavien (men, minus arbetarsjälvstyret) eller, ännu bättre, i de »ungerska reformerna«. Det är återupprättandet av marknadsekonomin och av »materiella incitament« som utgör kärnan i Deng Xiaopings eller rättare sagt Hu Qiaomus, Zhao Zhiyangs och Chen Yuns strategi (de senare utgör de verkliga upphovsmännen till »den kinesiska ekonomiska reformen«).

Det är marknaden som man förväntar sig ska kunna sammanlänka nyckelindustrierna som ska möjliggöra en gradvis modernisering av hela landets infrastruktur, »exportindustrierna« (framförallt olja, kol och textilier), jordbruket som stimuleras av en större tillgång på konstgödsel*5′ och konsumtionsvaror från industrin, och den snabbt expanderande privata och kooperativa sektorn.

Folkrepubliken Kinas nye premiärminister, Zhao Zhiyang, hade gjort omfattande experiment med denna ekonomiska utvecklingsmodell i Kinas mest befolkade provins, Sichuan, som han som KKP:s förste provinssekreterare administrerade mellan 1975 och 1979. Han utvecklade där folkkommunssystemet på ett mycket radikalare sätt än man ännu vågat göra någon annanstans i Kina. Bondefamiljen (snarare än brigaderna eller produktionslaget) är ansvariga för att förverkliga produktionsmålen (kvoterna). Familjen åtnjuter »tre friheter«: friheten att utvidga den fria handeln med sitt överskott, och friheten att bilda privata företag utanför jordbruket (huvudsakligen hantverks- och handelsföretag).

Paradoxalt nog har Zhao Zhiyang samtidigt återgått till en av huvudidéerna bakom Maos ekonomiska politik under »det stora språnget« och »kulturrevolutionen« (en idé som Mao själv mer eller mindre helt övergav från 1970): idén om en industri som vilar på böndernas och jordbrukets behov, och i grund och botten finansieras av jordbruksexpansionen (dvs genom »arbetsinvestering« på landsbygden). Till skillnad från Mao, försöker han uppnå målet medelst tämligen grova men effektiva »materiella incitament« och inte genom politisk mobilisering, indoktrinering eller tvång(6). Men grundtanken är densamma och skiljer sig i grunden från Stalins och Chrusjtjovs: Det är omöjligt att överföra överskottet av arbetskraft på den kinesiska landsbygden till städerna och den moderna industrin. Man måste finna ett annat sätt att göra sig av med det.

Sociala spänningar

Parallellt med motsägelserna i »de fyra moderniseringarnas« politik har en rad sociala spänningar kommit till uttryck på alla nivåer i det kinesiska samhället. Dessa spänningar fanns delvis redan under de föregående faserna av Folkrepubliken Kinas utveckling.
Men den ekonomiska »liberaliseringen skärpte dem otvivelaktligen, samtidigt som den begränsade »demokratiseringen 1978-1979 och den växande skepticismen från arbetarnas och ungdomens sida gentemot alla det kinesiska partiets fraktioner, har tillåtit dem att framträda mera öppet. Bland dessa sociala spänningar bör man notera:

l. Ökningen av ungdomsarbetslösheten i städerna. Denna arbetslöshet, som redan till stor del utgör den »materialistiska« förklaringen till fenomenet md rödgardisterna löstes på ett särskilt grymt sätt när Liu Biao och »de fyras gäng« likviderade »kulturrevolutionens De unga deporterades i massor till landsbygden, och förbjöds att återvända till städerna. Även om den ideologiska indoktrineringen (»tjäna folket«) tillfälligt minskade chocken hos en del av offren, förstod dessa snart vad det var frågan om, framförallt inför det kyliga mottagandet de fick av bönderna (något som det kinesiska jordbruket sannerligen inte lider brist på är arbetskraft).

På detta följde en massiv rörelse av ungdomar som illegalt återvände till städerna, vilket ledde till en oroväckande våg av kriminalitet. Dessa ungdomar måste tillgripa extrema åtgärder för att klara livhanken, ty de saknade både uppehålls- och arbetstillstånd. Det verkar som om attentatet vid Beijings station den 29 oktober 1980 var en handling av en ung »desperado« av denna typ, Wang Zhiqang(21). Myndigheternas reaktion var förvånansvärt mild eftersom Deng Xiaoping-fraktionen i rådande läge inte ville framstå som delaktig i ansvaret för den massiva deporteringen av ungdomar 1968-1970(22).

Låt oss också påminna om att den 9 december 1978 strejkade 50000 ungdomar som arbetade vid de statliga jordbruken i Yunnan-provinsen. Strejken följdes av en demonstration med tusentals arbetslösa ungdomar i Shanghai den 11-13 december 1978. I början av februari 1979 var ungdomar från den stora kinesiska metropolen inbegripna i ett veritabelt upplopp som blockerade järnvägstransporterna under 12 timmar. Två »ledare« för dessa upplopp dömdes till nio respektive fem års fängelse i en rättegång som hölls den 10 december 1979(23).

Allt detta förklarar både byråkratins oro och försiktighet inför ungdomsår -arbetslöshetsproblemet. För att få en uppskattning om problemets omfattning ska vi återge två siffror. Antalet ungdomar som sändes till landsbygden i slutet på sextiotalet och i början av 1970-talet beräknas till 16 miljoner. Antalet ungdomar som slutar skolan för att söka ett arbete i de kinesiska städerna var 1979 12 miljoner, varav 7 miljoner fått anställning(24),
Byråkratin har sökt minska denna arbetslöshet på två sätt; som än en gång på ett typiskt sätt förenar grunddragen i Deng Xiaopings politik. Denna utnyttjar »materiella incitament (och »den fria marknaden«) för att försöka avlägsna problemet från den offentliga sektorn. De unga har fått tillstånd att etablera små företag som hantverkare, återförsäljare, reparatörer (detta är den explosiva utvecklingen av »anställning i den tredje sektorn« som är så välkänt i de underutvecklade kapitalistiska länderna). Naturligtvis uppmuntras initiativ i form av små kooperativ, men det rent privata initiativet tillbakavisas inte.

Dessutom fortsätter man att uppmuntra ett återvändande till landsbygden, men än en gång med hjälp av »materiella incitaments Ett meddelande från den kinesiska nyhetsbyrån (»Nya Kina«) som publicerades i slutet av 1979(25) gör gällande att l miljon ungdomar har organiserat i runt tal 30 000 kollektivjordbruk, bland vilka det finns en del vars inkomst är dubbelt så hög som i folkkommunerna, och »nästan lika hög som inkomsten i städerna«.

2. Skiktningen på landsbygden

Den gradvisa raseringen av folkkommunerna, den snabba återgången till en jordbruksekonomi där marknaden spelar en framträdande roll kunde inte undgå att öka de sociala klyftorna på landsbygden. Sedan ansträngningarna att åstadkomma utjämning misslyckats — dessa medförde att ökningen av livsmedelsproduktionen sjönk till en farligt låg nivå — har nu åter, såsom i Sovjet på 50- och 60-talen, uppkommit, sida vid sida, »rika kommuner« och »fattiga kommuner«, för att inte tala om »rika brigader« och »fattiga brigader« och »rika bönder« och »fattiga bönder«.

Den nye premiärministern Zhao Zhiqangs ögontjänare betonar att bönderna från Sichuan nu transporterar sina (privata) svin med (privat) cykel, (privat) moped, eller med (kooperativ) lastbil för att sälja dem på den fria marknaden. Lösenordet är välkänt:
»Berika er«. Men hur många folkkommuner, för att inte tala om den kinesiska bondebefolkningen kan kosta på sig sådana bedrifter?

Vi har redan sett att enligt officiella källor motsvarar en jordbrukares medelinkomst hälften av medelinkomsten för en lönarbetare i städerna, som är 75 yuan per månad. Om vi jämför siffran 40 yuan i månaden med den vinst på 400 yuan i månaden som den kände bonden Luo tjänar på sin lastbil, är det lätt att föreställa sig vilken misär en stor del av de kinesiska bönderna lever under, samma bönder som »förde« den tredje kinesiska revolutionen till seger för trettio år sedan. Vice premiärministern Yao Yilin har erkänt att 10% av bönderna saknar tillräcklig med föda. Och inte heller bland dem är missnöjet längre passivt. I januari 1979 demonstrerade tiotusentals bönder i Beijing. En av deras slagord var: »Ned med hungern«.
I själva verket har en ledare ur Deng-fraktionen i en avsiktligt pessimistisk analys för att förvärra balansräkningen över maoismen, intygat att bönderna genomsnittliga konsumtion av sädesslag var mindre 1978 än 1957(26). Detta påstående är inte särskilt trovärdigt.

Den amerikanska journalisten Felix Butterfield(27) har utifrån kinesiska regeringskällor rapporterat att den förväntade livslängden i Folkrepubliken Kina ökat från 32 år 1949 till 68 år 1978. När man känner till att den genomsnittliga konsumtionen hos en bondefamilj 1957 (eller 1937) inte översteg 2 000 kalorier per person, så skulle en minskning av detta minimum inte ha tillåtit en sådan ökning av medellivslängden i ett land där 80% av invånarna fortfarande bor på landsbygden. Argumentet kan också användas mot den amerikanska professorn Nicholas Lardys påstående att livsmedelskonsumtionen per capita under hela perioden 1958-1978 skulle ha varit lägre än på 1930-talet.

Genom att gynna en utveckling av marknaden har Deng-fraktionens politik dessutom framkallat reaktioner som Mao helt riktigt hade förutsett och fruktat: »de rika kommunerna«, »de rika brigaderna« och »de rika arbetslagen« föredrar att utveckla odlingar som ger större avkastning på marknaden än de sädesslag som levereras till staten för fasta priser. Detta har lett till en farlig stagnation eller tom en tillbakagång för odlingen av sädesslag, trots att den totala jordbruksproduktionen ökat(29). Enligt officiella siffror såldes 1978 14,6% av jordbruksproduktionen på den fria marknaden(30)’. Dilemmat för regeringen är särskilt grymt: antingen att på nytt öka inköpspriserna på sädesslag från kommunerna (vilket skulle öka budgetunderskottet och öka inflationen) eller återgå till systemet med fasta kvoter, dvs att starkt begränsa den nyligen beviljade »fria marknadens.

3. Den växande ojämlikheten i städerna

Den växande ojämlikheten i städerna är ett kombinerat resultat av en höjning av de högre kadrernas löner, återinförandet av den »nationella patriotiska bourgeoisiens« privilegier, utvidgningen av den privata sektorn och det plötsliga massiva framträdandet — efter ett avbrott på trettio år — av utländska tekniker, turister osv. Det som under »kulturrevolutionen« och även under dess avveckling var inskränkt (och dolt) uppträder på nytt inför offentligheten: lyxaffärer, reklam för lyxvaror, lyxrestauranger, svart marknad, prostitution.

Precis som i Östeuropa och Sovjetunionen spelar frågan om utländsk valuta en nyckelroll för utvidgningen och befästandet av den sociala ojämlikheten. Det har uppkommit en svart marknad för Hong Kong-dollar, USA-dollar, yen och annan hårdvaluta som ger tillgång till lyxvaror som importerats (ofta illegalt) eller tillverkas på plats. Turisterna, som betraktas som en av denna marknads försörjningskällor, tvingas byta sin valuta mot en kinesisk »specialvaluta«, vilket man hoppats skulle förhindra en utvidgning av den svarta marknaden. I själva verket har detta bara utmynnat i en kompletterande handel, nämligen med denna »specialvaluta(30). Och, i likhet med specialaffärerna med utländska varor(31) i Östeuropa har denna dubbla penningscirkulation väckt protester, t o m i form av demonstrationer från en del sektorer av den kinesiska befolkningen(32).

Regimen försöker utnyttja de politiker som satt i »ledande poster« under kulturrevolutionen som syndabockar för den växande ojämlikheten. Deras verkliga korruption offentliggörs. Byråkraternas inte mindre verkliga korruption i Li Shaoqis/Deng Xiaopings parti offentliggjordes i samband med »kulturrevolutionen«. Men då den arbetslösa ungdomen och arbetarna som arbetar hårt för en blygsam lön ser hur den gamla lyxbadstranden Beidaihe åter blir en lyxbadstrand reserverad åt utlänningar, åt de »nyrika«, åt de »patriotiska borgarna«, för att inte tala om de höga ämbetsmännen och teknokraterna som nu sitter vid makten, då blir den avledande effekten av rättegången mot »de fyras gäng« och liknande rättegångar föga effektiv. Allvarliga sociala spänningar håller på att hopas i Kina. En explosion av Polens typ är inte utesluten inom de närmaste åren.

Den nya förvaltningsmodellen

På den femte folkförsamlingens andra möte tillkännagav Deng de principer för demokratiseringen av företagens ledning som skulle införas samtidigt med den »ekonomiska liberaliseringar. Men han betonade starkt den oundgängliga enheten mellan »demokrati« och »centraliserad ledning«. Mot KKP:s centraliserade ledning på nationell och provinsiell nivå svarar direktörens centraliserade ledning på företagsnivå. Arbetarna har rätt att välja förmän och verkmästare. Rätten att välja företagsledare kommer inte på tal.

Likväl är alla västerländska kommentarer om »rehabilitering av profiten”, eller återgång till »marknadsekonomi”, lika falska som då de gällde de beryktade Liberman-Trapeznikov-reformerna i Sovjet. Den verkliga debatten gäller vilka kriterier de centrala myndigheterna ska använda för att bedöma företagens prestationer: bruttoproduktionen, försäljningssiffror, »tillfört värde« eller »profit«. Långt ifrån att vara en självständig drivkraft för den ekonomiska utvecklingen, är profiten helt enkelt ett instrument för planens förverkligande. Företagen har varken friheten att fastslå (eller ändra) priserna eller ändra det tillverkade sortimentet när det gäller de produkter som anses viktiga. Som Thierry Pairault(33) mycket riktigt påpekat förstärks i viss mån, trots skenet, de centrala instansernas kontroll över de stora företagen ytterligare under det nya förvaltningssystemet. Ty även om företagen beviljas rätten att välja sina leverantörer, och att därmed upprätta kontraktsenliga förbindelser mellan dem, måste alla utgifter gå genom bankväsendet, som liksom i Sovjet blir det främsta instrumentet för att kontrollera att planen fullföljs. Ingen utgift som går utöver de förutsedda produktions- och leveransplanerna, får bankernas godkännande, och kan därmed inte genomföras. Profitens roll, förutom att den möjliggör bokföring, begränsas följaktligen till att vara en ”materiell stimulans», dvs för att öka bonustilläggen som fortfarande är av blygsamt format för arbetarna — i genomsnitt 10% av lönen. Det råder inget tvivel om att saken ligger annorlunda till för byråkraterna, men detta har ännu inte klart bevisats.

Slutligen får man ett intryck av att de djupgående förändringarna inte har gällt så mycket de större industrierna som den lokala industrin, och i landsortsindustrin. Det är på detta område som man med utgångspunkt från idén om en långtgående självtillräcklighet för varje provins (delvis föreskrivet av hänsyn till det nationella försvaret) genomfördes en verklig decentralisering under »kulturrevolutionens Denna idé följdes av en idé om en parallell utveckling av basindustrin (framförallt stål- men även elindustrin) i varje provins, med ledningen i händerna på partiledningen på provinsiell och lokal nivå.

Den förändring som införts i och med den nuvarande reformen går snarare i riktning mot centralisering än decentralisering. Idén om »bakgårdsmasugnar« har definitivt övergivits. Likaså idén om varje provins självtillräcklighet. Man lägger tonvikten vid mångfalden av naturresurser och en större arbetsdelning mellan lokala industrier och industrier i nationell skala. De lokala myndigheternas vikt och makt begränsas oundvikligen till förmån för »direktörerna« å ena sidan, och branschernas centrala administration å den andra, utan att man därmed återgått till det gamla stalinistiska systemet med branschministeriet som kontrollerar allt uppifrån. Det är möjligt att de dessutom ersatts av »truster« i nationell skala. Initiativ på lokal och provinsiell nivå för att utveckla varje områdes specifika möjligheter uppmuntras. Men detta begränsas och kontrolleras av centralmakten.

Man bör inte av detta dra slutsatsen att marknadens vikt i den kinesiska ekonomin i själva verket inte ökat eller att reformerna i »ungersk stil« är till stor del inbillade. För det första utvidgades den kooperativa och den privata sektorn, dvs den sektorn av ekonomin som står utanför statlig kontroll, såväl i städerna som på landsbygden. Dessutom ger »självförvaltningssystemet« — inte arbetarsjälvstyre som innebär att de avgörande besluten inklusive i fråga om anställning och avskedanden av företagsdirektörerna faller på arbetarrådet — som upprättats med försiktighet, och till att börja med inom de mest lönsamma företagen, ett större manöverutrymme åt »direktörerna« och utnyttjar element av konkurrens och samarbete mellan företag för att förbättra produktiviteten. Men man ifrågasätter inte den allmänna ramen för den ovanifrån styrda centraliserade planeringen (dvs den byråkratiskt centraliserade planeringen), inte heller de byråkratiska besluten av ett väldigt litet antal människor, eller prioriteringarna när det gäller distributionen och utvecklingen av de nationella resurserna.

Ur detta följer en grundläggande motsättning som var påtaglig redan i Sovjet vid tiden för Liberman-Trapeznikov-reformerna: profiterna befinner sig i händerna på kommando-posterna, men »företagen« (dvs »direktörerna«) har inte möjlighet att påverka de faktorer som bestämmer profiten: inköpspriserna för råvaror och maskiner, den totala lönesumman och försäljningspriserna på de färdiga produkterna. Dessutom vill byråkratins teknokratiska flygel utvidga reformerna i riktning mot att ge direktörerna rätten att avskeda arbetskraft på samma sätt som de försöker i Ungern och i Polen (en direktör för ett stålverk i Chongqing som för närvarande sysselsätter 40 000 lönarbetare(34) skulle vilja minska antalet till hälften).
Inflationstrycket, som ökat i slutet av 1980, och den nya budgetkontroll som beslutats har dessutom tagit sig uttryck i en tydlig åtstramningspolitik. Lönerna kommer inte att öka med mer än 10 eller 15% och hela frågan om bonustillägg kommer att revideras i ljuset av de krav som budgetkontrollen ställer.

En allmän balansräkning

Om vi gör en allmän balansräkning över hela den ekonomiska utvecklingen sedan »det stora språnget framåt«, för att inte säga sedan revolutionens seger 1949 kommer vi fram till två allmänna slutsatser:

1. För det första har den socialistiska revolutionens historiska berättigande bekräftats mer än någonsin. Den kinesiska revolutionen förblir vårt sekels viktigaste och progressivaste händelse vid sidan av den socialistiska Oktoberrevolutionen. Den har åstadkommit mycket viktiga förändringar som varit till stor gagn för ett mycket stort antal människor, trots enorma kostnader och uppoffringar som till en del härrör ur övergrepp från byråkratins sida och därför var onödiga och hade kunna undvikas.

Idag är det inte endast det imperialistiska kretsarna å ena sidan, Kreml och dess agenter å den andra, som ifrågasätter dessa framgångar, utan också en del av de kinesiska ledarna förblindade av sin antimaoistiska fraktionalism. Men fakta är envisa.

I motsats till en myt som sprids idag, är den kinesiska ekonomiska utvecklingen under de senaste trettio åren mycket överlägsen den indiska. På basis av officiell statistik som offentliggjorts av den nuvarande ledningen för det kinesiska kommunistpartiet finner man att om Kinas index för produktion per capita år 1978 sätts lika med 100, blir motsvarande index för Indien 68 för produktion av sädesslag, 60 för elproduktionen, 48 för stålproduktionen och 46 för cementproduktionen(35).

Den sociala situationen i Kina varierar avsevärt från en region till en annan, och t o m från en ort till en annan. Överallt finns djup fattigdom närvarande. Men det historiska framåtskridandet är inte mindre odiskutabelt. Den ovan citerade amerikanska journalisten Felix Butterfield som utmärks av ett minimum av objektivitet, sammanfattar de framsteg som gjorts tack vare revolutionen på följande sätt:

Varje dag precis efter lunchen rensar många anställda på kontoren i Beijing omsorgsfullt sina skrivbord och lägger sovsäckar på dem. De förbereder sig för en av de viktigaste och mest tillfredsställande ritualerna i det kinesiska livet, den långa middagsluren, »xiu-xi«.
(…) en amerikansk ingenjör som besökte en oljeborrplattform i södra Kina var förvånad över att konstatera att arbetarna slutade borra vid lunchtid. De stängde av alla maskiner och lade sig sedan för att sova(…)

»xiu-xi« är en av de bekvämligheter som den kommunistiska revolutionen medfört. Det finns till och med inskriven i författningen, vars artikel 49 lyder; »Den arbetande befolkningen har rätt till vila«.

Kommunisterna har ersatt de ständiga hoten från hungersnöd, banditväsende och pestartade epidemier med vad som ibland liknar en enorm välfärdsstat.

Förutom den allmänna vilostunden förekommer garanterad livstidsanställning, ett system som kallas »järnrisskålen«. Det är nästan omöjligt för en fabrik att avskeda en arbetare om denne inte är en tjuv eller en mördare. Sjukvården och undervisningen är kostnadsfri. Boendet i städerna är kraftigt subventionerat, den genomsnittliga hyran ligger på 2,7 amerikanska dollar i månaden.

Man skulle kunna invända att allt detta motsvaras av en mycket låg genomsnittlig arbetsproduktivitet, vilket är obestridligt. Men den var knappast högre under den gamla regimen, med den tvåfaldiga skillnaden att den då var förbunden med en outhärdlig fysisk ansträngning och en ofattbar misär för massan av producenter. Framåtskridandet är obestridligt och universellt(37). Detta framåtskridande är resultat av att arbetskraften inte längre är en vara, av att det inte finns någon arbetsmarknad och av att arbetarna — trots den enorma mängden arbetslösa — åtnjuter anställningstrygghet och garanterad minimilön. Detta är ett resultat av det kollektiva ägandet av produktionsmedlen och existensen av en arbetarstat, om än byråkratiserad. Det bevisar att kapitalismen inte har återinförts i Kina, att landet bevarar en ekonomisk struktur jämförbar med Sovjetunionens, »folkdemokratiernas« Jugoslaviens, Kubas eller Vietnams, vilket föreskriver en likadan ekonomisk dynamik på lång sikt, med liknande ekonomiska motsättningar.

2. För det andra ålägger underutvecklingens enorma tyngd stränga begränsningar på Kinas ekonomiska utveckling vilka förblivit förvånansvärt oföränderliga under de senaste trettio åren, trots de mest våldsamma politiska vändningarna. Om man abstraherar bort fraseologin och den relativa tyngden av olika fraktioner av byråkratin (politiska, militära, teknokratiska) liksom från den växlande nivån av massmobiliseringar, är det inte förändringarna utan de konstanta elementen i byråkratins ekonomiska politik som är slående.

Ställda inför den ekonomiska utvecklingens grundläggande problem har alla fraktioner av byråkratin klart prioriterat utvecklingen av den tunga industrin, systematiskt underutvecklat eller inte tillräckligt utnyttjat den lätta industrin som ändå utgör den mest utvecklade delen av den kinesiska industrin, den viktigaste både för tillfredsställelsen av befolkningens behov och för utvecklingen av exporten.

Det är möjligt att denna nu kommer att förändras, men det återstår att se… Ställda inför de problem som den kinesiska storindustrin — förlorad i den föråldrade produktionens hav — reser, har alla byråkratins fraktioner behållit och försökt förstärka centralmaktens kontroll över företagen, även om den använt olika medel. Vi har redan understrukit detta i fråga om Deng Xiaoping-fraktionen. Detta var också fallet under »kulturrevolutionen« ett faktum som maoisterna i väst ignorerat, men som därför inte är mindre verkligt.

Och inför den smala gräns som skiljer tillfredsställandet av den kinesiska befolkningens livsmedelsbehov från hungersnöd, har alla fraktioner systematiskt strävat efter att importera spannmål.

Man skulle kunna förmoda att dessa oföränderliga element i politiken följer automatiskt av underutvecklingens motsättningar. Men så är inte alls fallet. Den enda ofrånkomliga följden av motsättningarna är att utrymmet för de möjliga och genomförbara variationerna är litet. Ingen ekonomisk politik kan garantera en miljard kineser — vare sig idag eller inom tio år — en konsumtions- och kulturnivå jämförbar med de industrialiserade eller t o m de halvindustrialiserade ländernas. Men just därför att denna marginal är så snäv har den byråkratiska ledningen och planeringen, de felaktiga politiska linjer, de katastrofala misstagen vad gäller investeringar eller prioriteringar, slöseriet med tillgångar, kvävandet av massornas initiativkraft, fått ännu ödesdigrare följder i Kina än i de mer utvecklade länderna. De är verkliga brott mot mänskligheten.

Den kinesiska ekonomiska krisen är en kris för det byråkratiska styret och inte för den socialiserade ekonomin. Precis som i Sovjet och i Polen beror krisen på underproduktion av bruksvärden, inte på överproduktion av bytesvärden som kriserna i de kapitalistiska länderna. Det är fråga om ett underutnyttjande av de fysiska (materiella och mänskliga) resurserna, inte om en överackumulation av kapital. Den som inte förstått dessa skillnader har inte förstått den marxistiska ekonomiska analysens ABC.

Det kinesiska exemplet bekräftar det som de revolutionära marxisterna ständigt har hävdat i ett halvt sekel. Socialistiska demokratin är ingen »lyx för de rika länderna«. Den är inte en idealnorm som bör förverkligas »efter det att imperialisterna slutgiltigt krossats«, och som under tiden med nödvändighet måste underordnas realpolitikens krav. Den är ett materiellt, omedelbart krav i alla arbetarstater, en oundgänglig förutsättning för att de materiella och mänskliga resurserna ska kunna utnyttjas någorlunda harmoniskt, det enda medlet för att reducera slöseriet, korruptionen och bristen på erfarenhet i förvaltningen av kollektiviserade produktionsmedel. Utan socialistisk demokrati är det omöjligt att verkligen uppskatta behoven hos massan av konsumenter och deras prioriteringar. Det är ändå mindre möjligt att uppskatta företagens verkliga produktionskapacitet och att löpande kontrollera att de utnyttjas effektivt. All effektiv planering omöjliggörs för att byråkraterna har ett materiellt intresse av att dölja en del av företagens tillfångar. Hela det ekonomiska livet blir ogenomskinligt.

Eftersom Kina är ett mycket mindre utvecklat land än Sovjet, »folkdemokratierna« Kuba eller Jugoslavien, eftersom Kina är ett land i vilket proletariatet är mycket mindre utvecklat och mycket mindre kvalificerat är det mycket svårare att där förverkliga den socialistiska demokratin. Men p g a samma underutveckling är den socialistiska demokratin där desto mer nödvändig. Avsaknaden av den påtvingar ekonomin rubbningar — och massorna mycket mindre godtagbara uppoffringar — just därför att de säkerhetsventiler som finns på andra håll saknas. Vi är övertygade om att ett växande antal arbetare, unga rebeller och kritiska kommunister i Folkrepubliken Kina kommer att dra de nödvändiga slutsatserna. Det är ett tidens tecken att den nya kinesiska demokratiska rörelsen har antagit som sin fana den »femte moderniseringen«: demokratin, av vilken förverkligandet av de fyra andra, vetenskapliga och ekonomiska, är avhängigt.

PS. Den ekonomiska och sociala krisen har fördjupats sedan januari 1981. Regeringen tycks ha beslutat sig för att skärpa åtstramningspolitiken genom företagsnedläggelser och massiva avskedanden beslutade på central nivå. Detta kommer för första gången att skapa en omfattande arbetslöshet bland vuxna i städerna, med en minskning av de arbetslösas inkomst på 25 till 50%, till följd av de låga arbetslöshetsanslagen som förutsetts*39′. En ny källa till missnöje bland massorna kommer på så vis att läggas till den som skapas av de dyra levnadskostnaderna.

Ernest Mandel
Översatt ur franska Inprecor, 16 februari 1981

Noter

l. Enligt mme Chen Muhua, vice premiärminister, saknar 60% av skolungdomen tillgång till utbildning; 20% av de som gått grundskolan har inte möjlighet att fortsätta till mellanstadiet; 50°7o av de som gått ut nian fortsätter inte vidare till gymnasiet; och endast 5% av de som tagit studenten kommer in på universitetet. (Renmin Ribao, 11 augusti 1979)

2. Jacques Guillermez, Le parli communiste chinois au pouvoir, Payot 1972, s. 198.

3. I den omtalade modellbyn, Dachai, har den enorma arbetsinsatsen på terrassering som tusentals bönder gjorde mellan 1970 och 1974 definitivt inte ökat den odlade arealen med mer än 3 hektar. Den genomsnittliga avkastningen är mindre än ? % (Pierre Péon, Apres Mao, les managers, Fay-olle 1977, s.113) Man har (nästan) glömt att en av de första huvudanklagelserna som riktades mot »de fyras gäng« 1976 var att de hade »saboterat» Dachai». Det var Hua Guofeng som (liksom tidigare Mao) var den stora försvararen av »exemplet Dachai«. För övrigt har man nu konstaterat att statistiken från Dachai förfalskades.

4. Omkring 1975-1976 var minimilönen per månad 30 yuan inom industrin (36 yuan i pappersbruket i Canton). De mest kvalificerade arbetarna tjänade 120 yuan, de mest välbetalda teknikerna och ingenjörerna 200 yuan, några ekonomer och de politiska ledarna 300 yuan (till vilket tillkommer avsevärda naturaförmåner), de mest kända konstnärerna 400 yuan (Pierre Péan, op.cit., s.53). Dessa siffror har inte förändrats på 10 år.

5. Importen av fabriker och petrokemisk teknologi var främst inriktad på den snabba produktionen av konstgödsel. Denna ökade från 8,7 miljoner ton 1965 till 26 miljoner 1975 och 53 miljoner 1979 (Thierry Pairault, Les politiques économiques chinoises, Notes et Etudes Documentation, la Documemation francaise 1980, s.100, 173). Samtidigt ökade den konstbevattnade arealen från 16 miljoner hektar 1949 till 35 miljoner 1957 och 45 miljoner hektar 1977.

6. Internationella borgerliga massmedia har tillmätt »pilotexemplet«, Sichuan, stor betydelse. Se t ex Far Eastern Economic Review. 21 november. 1980. Christian Science Monitor, 13 oktober 1980 rapporterar om hur pressen i Sichuan diskuterar fallet med den »rika bonden« Luo, som tack vare besparingar på l 000 yuan och ett banklån (!) på 3 000 yuan, skaffade sig en lastbil på 2,5 ton som han sedan hyrde ut till »sin« kommun, vilket gav honom en vinst på 400 yuan i månaden…

7. Far Fastern Economic Review, 26 september 1980.

8. Far Fastern Economic Review, 12 september 1980.

9. Se särskilt Neue Züricher Zeitung, 7 november 1980, Le Monde, 10 januari 1981; Financial Times 4 december 1980.

10. Far Fastern Economic Review, 12 september 1980.

11. Thierry Pairault, Les Politiques économiques chinoises, Notes et Etudes documentaires, la documentation francaise, 1980, s.84, 86.

12. Thierry Pairault, ibid., s.112.

13. Christian Science Monitor, 21 april 1980, Financial Times, 17 september 1980.

14. Far Fastern Economic review, den 6 juni och den 26 september 1980.

15. Le Monde, 17 december 1980.

16. The Times, 29 september 1980.

17. Financial Times, 10 oktober 1980.

18. Financial Times, 26 november 1980.

19. Det rör sig framförallt om byggnadsarbetare, varav l 200 rekryterades av två japanska företag som utför projekt i Irak (Business Week 28 januari 1980). Enligt Newsweek, 14 september 1980 lär den kinesiska regeringen ha undertecknat 40 kontrakt om upplåtelse av arbetskraft för ett sammanlagt värde av 100 miljoner dollar i lönekostnader.

20. Thierry Pairault har en intressant historieskrivning om ursprunget till begreppet »de fyra moderniseringarna” som först användes av Liu Shaoqi på den VIIl:e kongressen (1956), sedan av Mao själv 1957 i hans tal om motsättningar (det är sant att Mao inte räknar teknologin til] de »fyra moderniseringarna», men däremot kulturen). Man får intryck av en fullständig växelverkan mellan entusiastiska satsningar och omjusteringar:
»det stora språnget framåt» därefter omjustering 1962-1965, »kulturrevolution» sedan omjustering 1971-1974; »de fyra moderniseringarna” med överinvesteringar och överhettning följda av en ny omjustering 1979-1981 eller t o m 1979-1982.

21. Libéralion, 14 november 1980.

22. Två böcker som utkommit på franska och som grundar sig på autentiska kinesiska dokument redogör för den kinesiska ungdomens fattigdom, bitterhet, uppror och förvirring: Avoir vingt ans en Chine, a la campagne. Le Seuil 1978, Printemps de Pékin, Archives Gallimard, 1980.

23. Keesings’s Contemporary Archives, s.30, 491.

24. Ibid., s.30, 941-2.

25. Agence Chine Nouvelle, 2 november 1979.

26. Kinesisk tidskrift, Recherches économiques, nummer 12, 1979 som citeras av Thierry Pairault, op.cit., s.97.

27. New York Times, l januari 1981.

28. New York Times Magazine, 28 december 1980.

29. Mellan 1977 och 1979 ökade inte produktionen av sädesslag med mer än 8,5% i genomsnitt per år, medan produktionen av ökade med ett årligt genomsnitt på 16,5%, sockerrör med 10,5% och sockerbetor med 12,5%.

30. Financial Times, l oktober 1980.

31. The Guardian. 9 oktober 1980.

32. En depesch från AFP daterad Peking den 2:a januari 1981, visar att tidningen Jeunes chinoises fördömer den svarta handeln som förekommer på tåget mellan Peking och Kanton (Kanton är genomfartsstad till Hong Kong). Enligt tidningen åker 50% av resenärerna med det tåget enbart i syfta att bedriva illegal handel. Mellan januari och september 1980 beslagtog polisen 410 lådor med gamla mynt, guld och silversmycken och guldtackor.

33. Thierry Pairault, op.cit., se not 11.

34. Far Eastern Economic Review, 21 november 1980.

35. Thierry Pairault, op.cit., s.13-16.

36. New York Times, l januari 1981.

37. l sin Mao-biografi — den mest fullständiga hittills — gör Dick Wilson en hård bedömning av Maos politiska agerande, men han erkänner samtidigt att 900 miljoner invånare i Folkrepubliken Kina har en mycket högre levnadsstandard än föregående generation (Mao, The People’s Fmperor, Futura Publication, London 1980, s.452.)

38. Le Monde, 27 januari 1981.

* »Arbetsinvestering«. Med detta begrepp syftar Mandel på att man istället för kapital »investerar» den undersysselsatta arbetskraften i allmänna kapitalskapande arbeten (t ex nyodling, bevattningsanläggningar, vägbyggen, osv.).

Från tidskriften Fjärde Internationalen 3-4/1981

Eurokommunism

1. Eurokommunismen och den imperialistiska borgarklassen

Den så kallade »eurokommunismen» är i första hand uttryck för den högerutveckling som ägt rum inom Västeuropas kommunistpartier alltsedan Kominterns sjunde kongress (1935 ö a) Det är en utveckling som – med undantag för perioderna mellan september 1939 och våren 1941 och under Koreakriget – har lett in dessa partier i ett nära klassamarbete med den egna borgarklassen.

Från den här utgångspunkten kan man säga att det franska kommunistpartiets (PCF) senaste kongress är en motsvarighet till den tyska socialdemokratins Görlitzkongress, Samma sak gäller slopandet av begreppet »proletariatets diktatur» hos de italienska, spanska, engelska, svenska och belgiska kommunistpartierna. Efter en längre period där den dagliga reformistiska praktiken kommit i allt skarpare motsättning till en formell programmatisk ortodoxi (för socialdemokraterna Erfurtprogrammet på sin tid, för de stalinistiska kommunistpartierna idag den så kallade »marxismen-leninismens principer») anpassades slutligen programmet till den dagliga praktiken. Revisionismen har därmed officiellt fått sin teoretiska motsvarighet.

Betyder då det här, att Västeuropas kommunistpartier präntat ned sin reformistiska praktik i programform, att de inte kommer att förändra sin praktik i någon större utsträckning? Det är sant att de partier det här gäller redan bedrivit klassamarbete under årtionden. Genom sitt deltagande i regeringsställning, genom sitt avväpnande av partisanerna och sitt aktiva stöd i återuppbygget av den borgerliga staten och av den borgerliga repressiva apparaten (även under pågående kolonialkrig) samt deltagandet i återuppbygget av den kapitalistiska ekonomin räddade de bokstavligt talat det kapitalistiska systemet i Frankrike och Italien från undergång vid slutet av andra världskriget. Precis på samma sätt som socialdemokratin i Centraleuropa gjorde efter första världskriget. Denna, de kommunistiska ledarskapens kontrarevolutionära roll, såg vi prov på redan under den spanska republiken 1936-38. Vid den här tiden gjordes visserligen allt i namn av »försvaret av Sovjetunionen». Idag avsäger man sig öppet den marxistisk-leninistiska statsteorin. Men ändrar det egentligen något i praktiken?

För att korrekt kunna besvara frågan måste man förstå att den reformistiska urartningen hos arbetarklassens massorganisationer utgör en process och inte en enskild händelse, l den processen kommer den dagliga praktiken, den officiella teorin (som den bas på vilken kadrerna skolas), sättet att rekrytera medlemmar, klasskampens objektiva roll och själva sammansättningen av partiets ledarskap, kadrer och militanter att gripa in i varandra som samverkande faktorer. Vilka inte kan betraktas som oberoende element, men heller inte som någon homogen helhet.

Efter omsvängningen mot folkfronterna under 1930- och 40-talen anslöt sig den genomsnittlige militanten till de västeuropeiska kommunistpartierna trots deras reformistiska praktik, eftersom han eller hon identifierade sig med Oktoberrevolutionen och med Sovjetunionen som den förkroppsligade revolutionen. Idag gäller detta i allt mindre utsträckning. Tidigare fick kadrerna i de här partierna vara beredda på taktiska zick-zack-svängningar i Kominterns politiska linje (taktiken ändrades vart tredje, fjärde år). Idag har kadrerna i Västeuropas kommunistpartier, med några få undantag, uteslutande bedrivit en reformistisk taktik i tjugo, tjugofem år. / det sammanhanget utgör den programmatiska bekräftelsen av nyreformismen ett nytt betydelsefullt led i dessa partiers högerutveckling.

Den imperialistiska borgarklassen är fullt medveten om de här förändringarna. Den attraheras inte av utsikten att ha »eurokommunisten» deltagande i regeringssammanhang. Åtminstone inte så länge den inte ställs inför en explosiv revolutionär kris. Borgarklassen har fortfarande en kvalitativt annorlunda inställning till dessa kommunistpartier, jämfört med deras inställning till socialdemokratin. Men den förstår att någonting har förändrats. En av det kalla krigets ledande ideologer, George Kennan, uttryckte det här klart i en TV-intervju som trycktes i New York Review of Books den 20 januari 1977: »När man talar om de italienska och franska kommunistpartierna idag, måste man ha klart för sig att det inte rör sig om samma partier som de vi hade att göra med 1947».

Under åtskilliga år har vi använt oss av begreppet »den gradvisa socialdemokratiseringen» när vi talat om Västeuropas kommunistpartier. Utvecklingen den senaste tiden bekräftar ytterligare den diagnosen. Det rör sig dock, som vi tidigare sagt, om en process. Även om Västeuropas kommunistpartier inte längre nöjer sig med att bara stödja den borgerliga parlamentariska demokratin (2) utan också borgarnas polis på samma sätt som den klassiska socialdemokratin, så upprätthåller de ändå specifika förbindelser med Sovjetunionen och det »socialistiska lägret». Trots den växande kritiken av den sovjetiska byråkratins inrikespolitik är deras förhållande till denna byråkrati fortfarande av ett annat slag än det som de socialdemokratiska partierna har. Och deras förhållande till den internationella imperialismen (amerikansk, europeisk och japansk) är inte på något sätt likt det som socialdemokratin upprätthåller med imperialismen.
Å andra sidan fortsätter också både Sovjetbyråkratin och det internationella kapitalet med att behandla kommunistpartierna och de socialdemokratiska partierna på olika sätt.

Att de västeuropeiska kommunistpartierna hittills inte gått över gränsen i socialdemokratiseringsprocessen förklaras först och främst av de politiska och materiella egenintressena hos desr sapartiers enorma byråkratiska apparater. Byråkratin grundar :
sin existens på sin speciella identitet, och denna identitet är fortfarande intimt förknippad med »speciella relationer» till det »socialistiska lägret».

Om socialdemokratiseringsprocessen löpte linan ut, då skulle också grunden för kommunistpartiernas existens vid sidan om socialdemokratin försvinna. Ledarskikten inom de flesta kommunistpartierna varken kan eller vill ta denna risk (ännu). Många andra faktorer — som traditionen, fortsatta materiella förbindelser, de fördelar som kommunistpartierna har bland de stridbara grupperna inom arbetarklassen genom sitt fasthållande vid en historisk identitet jämfört med socialdemokratin, risken för att många medlemmar och sympatisörer kan komma att mjuka upp sina band med kommunistpartierna — har också betydelse när det gäller att fastställa de begränsningar för socialdemokratiseringsprocessen som har funnits ända fram till nu.

Ur historisk synvinkel är emellertid »eurokommunismen» inte bara en bekräftelse på den allt tydligare högerkurs som de flesta västeuropeiska kommunistpartierna slagit in på. Den representerar också en högerkurs under särskilda, för dem nya, betingelser. För det första ägde den rum under en period av skärpt och ibland rentav stormartad masskamp i Sydeuropa, som emellertid nått förrevolutionär och revolutionär styrka. Under dessa förhållanden markerar den totala underkastelsen under den borgerliga parlamentariska demokratin och klassamarbetet (som också sker visavi storkapitalet, som i Italien) en skarp och öppnare riktning på klassförräderi än tidigare. Den senaste tidens händelser i Italien är ett klart prov på detta. På samma sätt som socialdemokratin efter 1914 är »eurokommunismen» beredd att offra, inte bara den revolutionära klasskampen, utan också lönearbetarnas omedelbara intressen på klassförsoningens altare (»för att med alla medel undvika en kraftmätning»).

Man kommer inte ifrån tvånget att krossa såväl borgarklassens statsapparat som deras repressiva apparat — om nödvändigt med våld – om man ska kunna förhindra att dessa används för att försvara privategendomen. Något som de alltid används till även om det sker mot det demokratiskt uttryckta önskemålet hos folkflertalet. Detta är den erfarenhet som dessa partier inte dragit av det chilenska exemplet. Tvärtom, har man skrivit under på den gamla socialdemokratiska »lärdomen» att man måste undvika en avgörande styrkemätning med borgarklassen.

När klassmotsättningarna hårdnat och de politiska krafterna polariserats i samband med en förrevolutionär eller en revolutionär situation, då blir slutsatsen av denna »lärdom» enkel: Lägg lock på arbetarnas mobilisering, även om det splittrar de arbetande och avväpnar stora delar av arbetarklassen, lyckas man på ett framgångsrikt sätt tillämpa en sådan linje kan det bara leda till seger för kontrarevolutionen.

Å andra sidan är det avgörande skälet till »eurokommunisternas högerkurs inte längre ett ovillkorligt underordnande under sovjetdiplomatins behov. Eller, med andra ord, under Sovjet-diplomatins intressen, som fallet var 1935 eller efter nazi-imperialismens attack på Sovjetunionen. Strävan att bryta sig loss ur den inhemska politiska isoleringen,att bryta den parlamentariska isoleringen, att söka uppnå enhet med socialdemokratin och den liberala småbourgeoisin är den här gången de avgörande faktorerna. »Eurokommunismens» ändrade kurs är alltså på intet sätt ett svar på någon order från Moskva som skulle ha utgått till de olika länderna mer eller mindre samtidigt. Kursändringen ägde rum med flera års mellanrum i länder som Italien, Sverige, Frankrike, Spanien och Storbritannien. Detta visar att nationella och inte internationella faktorer varit avgörande.

Naturligtvis utgör de västeuropeiska kommunistpartiernas högersväng i och för sig inte något orosmoment för Moskva. Den ryms inom ramen för den »fredliga samexistens» och »detentens» (3) politik. Det vill säga i de intressesfärer för kapitalet och sovjetbyråkratin som fastställdes i Jalta och Potsdam. Men även om man inte öppet motsätter sig den, så betraktas ändå denna omsvängning med en viss oro från sovjetbyråkratins och från de östeuropeiska satelliternas håll. Det finns flera skäl till det. Inget har dock något som helst med Brezjnevs och hans vänners vördnad för »proletariatets diktatur» att göra.

Ett av skälen är att det klassamarbete som »eurokommunismen» bedriver medför risk för att »eurokommunisterna» i händelse av en konflikt mellan Sovjetunionen och den västeuropeiska imperialismen, tar ställning för sin egen borgarklass och emot Sovjetunionen. Detta eftersom klassamarbetet uteslutande drivs av elektoralistisk (4) och parlamentaristisk opportunism – dvs med sikte på en ökad integration i borgarstaten och i det borgerliga samhället – och inte utifrån några dolda politiska manövrer hos Kreml.

Än så länge kan man bara göra antaganden i den här riktningen. Utvecklingen har ännu inte gått så långt som till att bekräfta eller förkasta dessa teorier. Men förlusten av verkligt betydelsefulla politiska redskap i den västeuropeiska inrikespolitiken skulle vara ett allvarligt bakslag för Sovjetunionen. Att en sådan fara, åtminstone potentiellt, existerar står nu klart för Kreml.

Trotskij förutsåg den här situationen redan 1935. Även om han hade fel vad beträffar tidpunkten. I en artikel med rubriken -Mimenen, den sista varningen» gjorde han följande kommentar över utvecklingen i de västeuropeiska kommunistpartierna. Den kan tjäna som en grundläggande utgångspunkt för förståelsen av »eurokommunismen».

»När det gäller ex-Komintern så är dess sociala bas egentligen uppdelad i två. Å ena sidan livnär den sig på bidrag från Kreml och underkastar sig order därifrån. I denna bemärkelse är varje ex-Komintern-byråkrat yngre bror till och underordnad Sovjetbyråkratin. A andra sidan får ex—Kominterns olika redskap sin näring från samma källa som socialdemokratin, nämligen den »egna» imperialismens överprofiter. De kommunistiska partiernas tillväxt under senare år, deras spridning till småborrarnas led. deras förgreningar in i statsapparaten, fackföreningarna, parlamenten, de kommunala församlingarna etc har på ett extremt sätt stärkt deras beroende av den nationella imperialismen, på bekostnad av deras traditionella beroende av Kreml.

För tio år sedan förutspådde vi att teorin om socialismen i ett land med nödvändighet måste leda till en ökning av de nationalistiska tendenserna hos Kominterns sektioner…Idag kan vi med säkerhet förutspå att ett nytt stadium kommer att följa på det här. De ökande imperialistiska motsättningarna, den uppenbara och överhängande krigsfaran och den lika tydliga isoleringen av Sovjetunionen kommer oundvikligen att stärka de centrifugala, nationalistiska tendenserna inom Komintern. Var och en av dess sektioner kommer för egen del att utveckla en partipolitisk politik. Stalin har åstadkommit försoning mellan kommunistpartierna och den nationella borgarklassen i de imperialistiska demokratierna. Det stadiet har nu passerats. Den bonapartistiske kopplaren har spelat ut sin roll. Från och med nu kommer ‘kommuno-chauvinismen’ att tvingas se om sina egna hus. Det kommer inte alltid att sammanfalla med ‘försvaret av Sovjetunionen,». (Writings of Leon Trotsky 1938-39, Pathfinder Press, New York, s 70-71).

2. »Eurokommunismen» och sovjetbyråkratin

Men mera betydelsefull är den oro som sovjetbyråkratin känner inför de framtida förbindelserna mellan »eurokommunisterna» och Sovjetunionen och det »socialistiska lägret», är Kremls fruktan för och motvilja mot »eurokommunisternas» försynta kritik av de grövsta uttrycken för det byråkratiska förtrycket, det gäller till exempel fördömandet av invasionen i Tjeckoslovakien 1968, fördömandet av interneringen av politiska meningsmotståndare i »psykiatriska kliniker» i Sovjetunionen, fördömandet av angreppen på demokratiska fri- och rättigheter, stödet till Charta 77 i Tjeckoslovakien, den mjuka kritiken av undertryckandet av strejkerna i Polen och det milda fördömandet av förvisningen av Wolf Biermann från Östtyskland och berövandet av hans medborgarskap.

Vad vi har att göra med är ett fenomen som revolutionära marxister allt starkare betonat i sin analys av stalinismens kris sedan 1948. Det är något som andra strömningar, kritiska mot Sovjetunionen, inte har förstått (åtminstone inte till fullo), nämligen det faktum att sovjetbyråkratin ännu inte klippt av navelsträngen med den internationella arbetarrörelsen och därmed inte heller till den internationella arbetarklassen. Som en följd har allt som händer i kommunistpartierna utanför Sovjetunionen och »folkdemokratierna». Under särskilda förhållanden kan dessa få skadliga konsekvenser och rentav bli verkligt hotfulla för stabiliteten i det byråkratiska sovjetstyret.

I Östeuropa och i Sovjetunionen tar man sniket emot »eurokommunisternas» uttalanden om politisk pluralism och demokratiska rättigheter. Inte för att de samtidigt erkänner kapitalismen och det nuvarande politiska styret i Östeuropa och Sovjet (med andra ord ses de som alternativa modeller för arbetarstater). Häri ligger »eurokommunismens» väldiga, objektiva, explosiva potential för Kremls vidkommande.

När Jimmy Carter kräver mänskliga rättigheter i Sovjet eller när Solsjenitsyn släpar Oktoberrevolutionen i smutsen är det bara sovjetbyråkratins inrikespolitik som drar fördel. Sådana angrepp tillåter byråkratin att paralysera sin egen arbetarklass genom att ställa alternativen: Antingen massiv arbetslöshet som i kapitalistländerna eller ett byråkratiskt maktmonopol. Men när Berlinguer, Carillo och Marchais försynt talar sig varma för »politisk pluralism i bygget av socialismen», då har förhållandena ändrats till Kremls nackdel. Antingen måste man gå ut och förklara att de största kommunistpartierna i den kapitalistiska världen har gått över till imperialistlägret. Eller så måste man erkänna att det för arbetarklassen finns alternativ till den stalinistiska och efterstalinistiska maktmodellen. Att välja endera av dessa förklaringar skulle underminera Kremls politiska auktoritet och klart vidga manöverutrymmet för oppositionen i Sovjet och i »folkdemokratierna». Från den här utgångspunkten kan man påstå att »eurokommunismen» blottlagt en klar spricka i den internationella stalinistiska apparaten. Och även fördjupat denna apparats kris, särskilt när det gäller dess förhållande till massorna i Sovjet och i »folkdemokratierna». På det viset påskyndar den utvecklingen mot en politisk revolution.

Men är det då inte motsägande att påstå att »eurokommunismen» först och främst består i en högersväng i och med dess anpassning till den västeuropeiska socialdemokratin, till små-bourgeoisin och till en del till storkapitalet? För att lösa denna skenbara motsättning räcker det med att formulera frågan på ett annat sätt: Hur kommer det sig att de västeuropeiska kommunistpartierna nu allt häftigare kritiserar inrikespolitiken och förtrycket under sovjetbyråkratin (även om det fortfarande sker på ett helt otillräckligt sätt)? Är det i första hand för att tillfredsställa Västeuropas borgerskap, ett sätt att tränga in i det borgerliga »salongslivet»? En sådan tolkning vore alltför enkel.

Som vi redan har visat ligger det huvudsakligen en elektoralistisk politik bakom »eurokommunismens» taktiska kursändringar under de senaste åren. Det rör sig om en strävan att ta sig förbi en del speciella hinder som ligger i vägen för att man ska kunna nå nya väljare (men också till en viss del anhängare i fackföreningsrörelsen). Från den här utgångspunkten finns det ingenting som talar för att »eurokommunisternas» kritik av de repressiva förhållandena i Sovjet skulle vara avsedda att vinna borgerliga eller »övre-medelklassröster». Den opportunistiska elektoralistiska politiken riktar sig till arbetarklassen och till de stora mellanskikten. Det är också bland dessa grupper som de starkaste kommunistpartierna (särskilt de italienska, franska och spanska) kan nå störst framgångar med sin »eurokommunism». Med andra ord är den växande kritiken av sovjetbyråkratin i första hand en eftergift för den västeuropeiska arbetarklassen och inte för den västeuropeiska borgarklassen.

Man kan försöka rycka undan grunden för den här analysen genom att visa på det reformistiska och socialdemokratiska inflytandet inom arbetarklassen, dvs på den inom arbetarklassen förhärskande borgerliga eller småborgerliga ideologin. Otvivelaktigt ryms det ett visst mått av sanning i ett sådant påpekande, men som sagt bara ett visst mått! Faktum är att det i Italien är kommunistpartiet och inte socialdemokratin som har hegemoni inom arbetarklassen och arbetarrörelsen sedan år tillbaka. Och det är svårt att påstå att Spaniens stridbara arbetarklass under de senaste åren utvecklats under enbart reformistisk ledning.

Tvärtom, i den utsträckning som det rör sig om ett uppsving i arbetarkampen i södra Europa och i viss mån i andra europeiska länder, så åtföljs detta uppsving av en tilltagande antikapitalistisk och anti-klassamarbetsriktning bland breda skikt av arbetare. Under dessa förhållanden är »eurokommunisternas» kritik av Kreml till största delen inte en eftergift åt borgerlig ideologi och borgerligt inflytande inom arbetarklassen. I stället är det en en eftergift till den antibyråkratiska inriktningen hos genomsnittet av de medvetna och stridbara arbetarna. En riktning som är bra mycket starkare idag än det varit i det förflutna.

Härav följer att vi måste betrakta den här aspekten av »eurokommunismen» som något positivt och inte som något negativt. Det skulle milt uttryckt vara paradoxalt om de revolutionära marxisterna som i åratal fördömt sovjetbyråkratins brott mot den egna arbetarklassen och mot arbetarna i Östeuropa, plötsligt skulle börja tveka när ett litet eko av den här kritiken hörs från ledarna för flera av de officiella kommunistpartierna i väst. Det vi måste fördöma hos »eurokommunisterna» när det gäller den här frågan, är inte någon påhittad kapitulation inför imperialismen, utan i stället inkonsekvensen och det bristande modet att fullfölja kritiken. En objektiv kritik av stalinismen, som i Ellensteins (5) anda försöker förklara allt med »historiska förutsättningar». Ett vagt krav på en »politisk pluralism» som inte klart uttalar sig för rätten att bilda olika sovjet-partier som det arbetande folket i Sovjet och Östeuropa önskar, inklusive oppositionspartier och oppositionspress. En bekännelse i förbifarten till »socialistisk demokrati» utan att klart och tydligt kräva en demokratisk regim grundad på arbetarråd, dvs fria och demokratiskt valda råd som ryggraden i ett system för arbetarnas självstyre. Allt detta gör att den nu

varande kritiken från »eurokommunisterna» mot de rådande politiska förhållandena i öst bara blir osammanhängande och knappast trovärdig. Bara en marxistisk förklaring av sovjetbyråkratin som ett privilegierat socialt skikt; bara en förklaring av stalinismen som grundad på denna byråkratis materiella intressen; bara en förståelse för samspelet mellan detta politiska system och problemen i vilket annat samhälle som helst som befinner sig halvvägs mellan kapitalism och socialism, med dess specifika produktionsförhållanden och dess motsättningar och dynamik, kan förklara förhållandena i Sovjetsamhällets bas och -överbyggnad. Och endast utifrån en sådan analys kan man vetenskapligt fastställa perspektiven för kampen för att bryta byråkratins maktmonopol, kampen för arbetarmakt och för den politiska revolutionen.

Allt detta saknas hos »eurokommunismen». Därför kritiserar vi »eurokommunismens» teser om sovjetsamhället. Däremot har dialogen med dess kader och medlemmarna i de här frågorna blivit lättare idag än den varit tidigare. Detta är ett verkligt framsteg och inte någon tillbakagång.

Inbitna sekterister som vill förneka detta låter påskina att »eurokommunismen» antingen bara är ett cyniskt trick av Kreml för att underlätta den »internationella detenten» (6) eller också ett totalt uppgivande av »försvaret av Sovjetunionen». Det första argumentet är löjligt. Tror någon på allvar att Kreml skulle ha gett Carillo, Marchais och Berlinguer order att kritisera Kreml? Det andra argumentet leder till farliga slutsatser. För i verkligheten finns det idag ingen motsättning mellan imperialismen och sovjetsamhället som sätter återupprättandet av kapitalismen som en omedelbar möjlighet. Varken i Tjeckoslovakien eller i Polen och ännu mindre i Sovjetunionen. I stället finns det motsättningar mellan sovjetbyråkratin och delar (eller majoriteten) av det förtryckta, underkuvade och uppsplittrade arbetande folket. Inte på något sätt leder dessa motsättningar till en strävan att återupprätta privategendomen (bara de mest hopplösa idioter går på det grova förtal som byråkratin sprider i den här frågan). Och i konflikten mellan byråkratin och arbetarklassen står vi till hundra procent på arbetarklassens sida, oavsett deras ideologiska nivå (och om den skulle vara låg och splittrad så beror det på den byråkratiska diktaturen, och den kan därför .inte höjas förrän i samband med den process som kommer att störta diktaturen). De som jämställer motsättningen mellan byråkratin och massorna med en konflikt mellan sovjetsamhället och det internationella kapitalet har kapitulerat för stalinismen.

3. »Eurokommunismen» och arbetarklassen i Västeuropa

Den programmatiska och politiska högerkrisen hos »eurokommunismen» sammanfaller tidsmässigt med ett uppsving i masskampen och en skärpning av den sociala krisen, åtminstone i de länder i Sydeuropa som har starka »eurokommunistiska» partier. Det förhållandet gör att vi på allvar måste räkna med den motsättning som ligger i att »eurokommunisterna» samtidigt tvingas göra eftergifter åt ett reformistiskt småborgerligt tryck från höger och ett antibyråkratiskt tryck från vänster. En förståelse av det här speciella draget hos »eurokommunismen» möjliggör också en förståelse för av dess interna motsättningar. Detta gäller särskilt motsättningarna i dess dynamik. Och denna analys ger oss en mera fullständig förståelse för dessa fenomen än om vi uteslutande studerar »eurokommunismen» utifrån bandet till Sovjetunionen.

Den klassiska stalinismen var ett inåt slutet system som uttryckte en särskild social logik (även om det var en logik som tog sitt uttryck i totalitärt vansinne). Den kan sammanfattas på följande sätt: Sovjetunionen var fäderneland för de arbetande massorna i hela världen, världsrevolutionens huvudstad. Alla intressen tillgodosågs av det »ryska kommunistpartiets leninistiska centralkommitté» med dess allsmäktige generalsekreterare i spetsen. Varje kritik av centralkommittén eller av generalsekreteraren var därför automatiskt ett utslag av politiskt inflytande från fientliga sociala klasser, och i sista hand ett uttryck för förräderi mot arbetarklassen. Var och en som inte ovillkorligt ställde upp bakom Stalin var ‘objektivt’ emot socialismen och för imperialismen.

Åtminstone för den tjugonde partikongressen (7),. om inte redan från Titos återupprättande eller rentav från brytningen med Tito, har det uppstått fler och fler läckor i det här slutna systemet. I och med »eurokommunismen» återstår nu knappast något att rädda. Nu accepteras det öppet eller implicit att man kan kvarstå inom »den internationella arbetarrörelsens läger» samtidigt som man skoningslöst kritiserar sovjetledningens politik på många områden. Samtidigt erkänner man, öppet eller implicit, att sovjetsamhället långt ifrån att vara »arbetarnas paradis» uppvisar inånga egenskaper som inget av de »eurokommunistiska» kommunistpartierna skulle vilja införa i sitt eget land. i händelse av att kapitalismen störtas där. I stället för en räcka stela dogmer hör vi idag allt fler kritiska frågor ställas och blygsamma krav på öppna diskussioner framföras (i vilka vi måste delta så aktivt som möjligt. Vi har kommit bra mycket längre i dessa frågor och nått fram till mera betydelsefulla marxistiska slutsatser än någon annan riktning inom den internationella arbetarrörelsen).

Men det existerar ingen kinesisk mur mellan den påstådda ofelbarheten hos den »store Stalin» och den påstådda ofelbar heten hos de »små Stalins» som finns på den nationella, den regionala och på den lokala nivån. Om ledningen för SUKP kan göra misstag så kan också ledningen för kommunistpartierna i Italien, Frankrike eller Spanien göra det. Strävan att kritiskt granska Sovjetbyråkratins nuvarande politik (där man börjar med att studera deras förståelse av sin egen historia).

Med andra ord så vidgar »eurokommunismens» dynamik tvivelaktigt möjligheterna till arbetardemokrati och för en fri diskussion både internt och offentligt inom den västeuropeiska arbetarrörelsen. Detta gäller såväl i de västeuropeiska kommunist partierna som i de massorganisationer, särskilt fackföreningar, som kontrolleras av dem. Man kan inte i all evighet erkänna pluralismen i staten och i samhället (inklusive i den framtida arbetarstaten) och samtidigt hålla fast vid dogmen om det monolitiska partiet och ännu mindre vid dogmen om den monolitiska fackföreningen.

Men det objektivt sett större utrymme som arbetardemokratin fått igenom »eurokommunismen» kolliderar med de objektiva och i synnerhet med de subjektiva konsekvenserna i »eurokommunismens» högersväng. Det går inte att tala sig varm för »tålamod» och »demokrati» och samtidigt vänta sig att åtstramningspolitik (som i Italien) eller påtryckningspolitik (som i Spanien) ostraffat kan påtvingas stridbara arbetare. Därför leder »eurokommunismen», åtminstone under en period av stegrad masskamp, till en ökad uppsplittring både inom de KP-ledda fackföreningarna och inom själva kommunistpartierna (framförallt bland ungdomen och arbetarmedlemmarna). Det får också till följd att väsentliga delar av de medvetna arbetarna börjar ifrågasätta den byråkratiska kontrollen, och ökade krav på rätten att bilda tendenser inom kommunistpartierna, fackföreningarna och massorganisationerna kommer till uttryck. Skillnaden framstår klart om man jämför resultaten av Berlinguers kurs 1974-75 med Togliattis politiska linje i de stora industriområdena i Norditalien 1943 till 1947.

Förutom att arbetar- och fackföreningsbasen gjort uppror mot den kurs som Berlinguer slagit in på , så har kommunistpartiets centralkommitté själv delats upp i tre tendenser. En »högerlinje» kring Amendola, en »centerlinje» runt Berlinguer och en »hård-linje» med Cossuta och gammelstalinisten Luigi Longo i spetsen. Ett liknande fenomen har uppstått i det spanska kommunistpartiet, där en »vänsterriktning» kring Camacho kommit på kollisionskurs med den »högerriktning» som förespråkat att arbetarkommissionerna skulle upplösas. Efter förhandlingar med högern slöt till slut »centern» kring Santiago Carillo upp på Camachos i den här frågan.

Vi har inga som helst illusioner om att den stalinistiska byråkratin skulle vara förmögen till en »självreformering». Varken i Sovjetunionen eller i de »eurokommunistiska» masspartierna i Västeuropa. Dessa partier kan inte »under massornas tryck» omvandlas till revolutionära eller centristiska partier. Men vi är fullkomligt övertygade om att de lättnader som håller på att uppstå när det gäller den byråkratiska kontrollen (som en följd av »eurokommunismens» dynamik) kommer att föra med sig ett nytt och allvarligare krisläge i dessa partier. Vilka uttryck kommer den här krisen att ta sig? Vilka grupper av militanta kommunistiska arbetare och ungdomar kommer att lyckas bryta med den byråkratiska apparaten? I vilken utsträckning kommer den ökade oppositionen i de här partierna att begränsa ledningens manöverutrymme? De här frågorna kan bara avgöras av styrkeförhållandena. Och i sista hand kommer såväl massornas aktiviteter som den roll de revolutionära marxisterna spelar, både i masskampen och i den programmatiska och politiska debatten, att få avgörande betydelse för att fastställa dessa styrkeförhållanden.

I länder som Italien, Frankrike och Spanien har »eurokommunisternas» trumfkort hittills varit att de i massornas ögon kunnat uppvisa en trovärdig politisk helhetsstrategi. Det reformistiska innehållet i denna strategi lägger man inte märke till i samma utsträckning (och man ser inte allvarligt på det; storkapitalets antikommunistiska kampanjer spelar en viktig roll i att dölja det för de breda massorna). Det som tilltalat arbetarna, och i viss mån fortfarande gör det, är det faktum att de för första gången sedan 1968 ser en möjlig utväg ur den politiska blockering som varat i åratal. Något som massorna instinktivt eller undermedvetet förknippat med senkapitalismens fördjupade sociala kris. »Vänsterunionerna kommer att få fler och fler röster. Efter två eller tre försök kommer de att få majoritet i parlamentet. När det sedan kommer till en kraftmätning så kommer de att ha ett bättre utgångsläge». På det här viset uppfattar de breda massorna »eurokommunismen». På samma sätt uppfattades Kautskys »utnötningsstrategi» av de tyska arbetarna och Eber-Scheidemanns »lång-tids-taktik» (de bägge historiska föregångarna till »eurokommunismen»).

Men ju mer skärpta senkapitalismens ekonomiska svårigheter blir, ju hårdare arbetsköparnas attacker blir mot de ställningar som arbetarklassen uppnått och ju mer den sociala krisen och klassmotsättningarna skärps, desto snabbare kommer sanningens ögonblick för den här strategin. Något samarbete med borgarklassen, grundat på reformer, är inte längre möjligt. För att inte tala om den »historiska kompromissen». Samarbete skulle kräva nya uppoffringar av arbetarklassen för att höja profitkvoten. Det spelar därför ingen roll hur positivt och trovärdigt massorna uppfattar »vänsteralternativet». De kommer att vara allt mindre benägna att gå med på att offra sin levnadsstandard och sina demokratiska friheter för att uppnå detta. De kommer oundvikligen att hamna på kollisionskurs med kommunistpartierna i den här frågan. Och den kollisionen kommer att föra med sig en allvarlig kris för »eurokommunismen». Just som en följd av dess egen ideologisk-politiska dynamik.

En negativ utgång av den här krisen – det vill säga att arbetarna lider nederlag i klasstrider mot arbetsköparna och borgarstaten som en följd av att deras kamp splittrats av kommunistparti-byråkratin och av bristen på ett politiskt alternativ — kommer att medföra en förskjutning i styrkeförhållandena till storkapitalets fördel. Detta kan få allvarliga följder. För att arbetarklassen ska gå segrande ur den här krisen (något som är otänkbart utan att ett nytt revolutionärt ledarskap genomgår en kvalitativ förstärkning) krävs att stora grupper av arbetare deltar i antikapitalistiska aktiviteter, självorganisering och i en politisk strejk i strid med »eurokommunisternas» intentioner. Detta skulle lägga vägen öppen för en socialistisk revolution i Västeuropa. Hur det än går så är »eurokommunismens» strategi bankrutt.

Många uppriktiga kommunistiska arbetare, ungdomar och intellektuella som av »eurokommunismen» uppmuntrats i sin kritiska inställning till stalinismen, kommer i framtiden att kämpa i första ledet for sina klassintressen, för den socialistiska revolutionen. En fast och principiell inriktning på aktionsenhet för omedelbara krav och för övergångskrav som motsvarar massornas brännande behov, kombinerat med en tålmodig och pedagogisk förklaring av stalinismens grunddrag, vårt program för socialistiska rådsstrukturer och vår alternativa strategi är de viktigaste medlen för att få dem över till våra skaror. »Eurokommunismen» är bara en övergångsstation, utan tidtabell. För sanna kommunister finns ingen annan väg än leninismen, Fjärde Internationalens väg.

Ernest Mandel
15.4.1977

Noter
2) Efter demonstrationerna och aktionerna i Bologna i februari och mars i år deklarerade en av italienska kommunistpartiets ledare på ett centralkommittémöte (14 mars) : »l motsats till på 50- och 60- talen… inkallas i dag polisen för att försvara den demokratiska ordningen mot… fienderna till det demokratiska systemet».
3) Överenskommelsen mellan USA och Sovjet om en internationell avspänningspolitik som i stort sätt accepterar status quo mellan maktblocken och deras intressesfärer.
4) En politik som lägger tonvikten vid parlamentariska val.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1977

Den proletära demokratin

Den proletära demokratin har alltid varit en av arbetarrörelsens grundprinciper. Socialismens och kommunismens tradition var fast förankrad i denna princip, under Marx och Engels epok som under Lenins och Trotskijs. Det behövdes den stalinistiska diktaturen i Sovjetunionen för att skaka denna tradition. Även fascismens tillfälliga seger i Väst- och Centraleuropa bidrog härtill. Men orsakerna till detta ifrågasättande av den proletära demokratin är djupare och äldre. De sammanhänger med byråkratiseringsfenomenen i de stora arbetarorganisationerna.

BYRÅKRATIN MOT DEN PLROLETÄRA DEMOKRATIN

De första till att undergräva den proletära demokratins principer var socialdemokratins och fackföreningsrörelsens byråkrater, som började öka intervallerna mellan de allmänna medlemsmötena, manipulera dessa eller undertrycka dem helt. De började även begränsa eller undertrycka den fria debatten och kritiken inom sina organisationer. Och de tvekade inte ens att appellera till polisen (inklusive den hemliga polisen) för att bekämpa revolutionära minoriteter. Här gav den tyska socialdemokratin alltifrån första världskriget ett bedrövligt exempel, som under de följande åren följdes överallt.

I detta avseende har den sovjetiska byråkratin och de stalinistiska kommunistpartiernas (eller de stalinistiskt ledda fackföreningarnas) byråkratier endast följt samma exempel och vidgat det mer och mer: undertryckande av fri ™diskussion och meningsbrytning, förtal och förolämpning av meningsmotståndare i stället för argumentering och debatt, massivt fysiskt våld för sätta motståndarna ”ur stånd att skada”. Således utrotade Stalin under den ”stora utrensningens” dystra år (1935—38) hela det gamla bolsjevikgardet, som hade lett oktoberrevolutionen, och majoriteten av Lenins centralkommitté.

Den unga generation av antiimperialistiska och antikapitalistiska militanter som nu vaknar till revolutionärt medvetande återknyter spontant till den proletära demokratins traditioner. Detta kunde man i maj och juni konstatera i Frankrike, där vid revolutionära student- och arbetarmöten alla riktningars yttranderätt svartsjukt bevakades. Men denna generation är icke alltid medveten om alla de princip- och effektivitetsskäl som talar för denna proletära demokrati.

Därför kan den vara mottaglig för en demagogi av stalinistisk ursprung, for närvarande spridd av viÀssa prokinesiska sekter, som söker göra troligt att den proletära demokratin strider mot ”revolutionens intressen”. Det är därför nödvändigt att åter med skärpa framhålla dessa skäl.

EN GRUNDPRINCIP FÖR ARBETARRÖRELSEN

Arbetarrörelsen kämpar för arbetarnas befrielse. Men denna befrielse innebär avskaffande av alla former av exploatering och förtryck som arbetarna är utsatta för. Ett avvisande av den proletära demokratin innebär helt enkelt att man vill bevara den för arbetarmassorna rådande omöjligheten att ge uttryck åt sina egna uppfattningar.

Den marxistiska kritiken av den borgerliga demokratin utgår från tanken att den endast är formell, eftersom arbetarna icke förfogar över de nödvändiga materiella medlen för att begagna sig av de rättigheter som de borgerliga författningarna formellt tillerkänner alla medborgare. Pressfriheten är bara formell när endast kapitalisterna och deras agenter ar i stånd att mobilisera det kapital som krävs för att starta  en dagstidning.

Men den slutsats som följer av denna kritik av den borgerliga demokratin är tydligen att förutsättningar måste skapas som ger alla arbetare tillgång till idéspridningens medel (tryckerier, möteslokaler, radio och television, affischer osv.). Om man däremot drar slutsatsen att ett enda parti som proklamerar sig som ”proletariatets ledande parti” — eller till och med en liten sekt som proklamerar sig ensam som ”renlärigt revolutionär” — har rätten till ordet, till pressen, till spridningen av sina idéer, under uteslutning av alla andra riktningar inom arbetarklassen, då riskerar man att öka det politiska förtryck som arbetarna är utsatta för i stället för att avskaffa det.

Stalinisterna svarar ofta: arbetarnas befrielse består i avskaffandet av det kapitalistiska systemet. Vi är överens däri att avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedlen, av den på profit grundade ekonomin och den borgerliga staten är nödvändiga förutsättningarÀ för arbetarnas befrielse. Men nödvändiga förutsättningar är ännu icke tillräckliga förutsättningar.

Ty sedan det kapitalistiska systemet avskaffats uppstår frågan: vem kommer att administrera fabrikerna, ekonomin, kommunerna, staten, skolorna och universiteten? Om denna rätt tas i anspråk för ett enda parti, om detta genom terror monopoliserar maktutövningen, om det icke tillåter arbetarnas massa att uttrycka sina åsikter, sin kritik, sina farhågor och sina krav, om det utesluter dem från administrationen — då är det ofrånkomligt att en allt djupare klyfta uppstår mellan denna allsmäktiga byråkrati och arbetarmassorna. Då blir arbetarnas befrielse endast ett bländverk. Och utan verklig proletär demokrati på alla områden inklusive organisations- och pressfrihet är ett verkligt proletärt självstyre inom ekonomi och samhälle, en verklig befrielse av arbetarna en omöjlighet.

UTAN PROLETÄR DEMOKRATI INGEN PROLETÄR AKTIONSENHET

Dessa principskäl stöds av effektivitetsskäl.

Som varje annan social klass i historien är arbetarklassen icke homogen. Den har gemensamma klassintressen, både omedelbara och historiska. Men denna intressegemenskap är genomvävd av intressedifferenser, som har olika orsaker:

förekomsten av omedelbara särintressen (på grund av yrke, gruppering, lokalisering, facklig organisation osv.) och förekomsten av olika medvetenhetsnivåer. Betydande proletära skikt har ännu icke blivit medvetna om sina historiska intressen. Andra har influerats av borgerliga och småborgerliga ideologier. Ännu andra har böjts av det förflutnas motgångar och nederlag, av skepticism eller till och med av den förnedring som utgår från det kapitalistiska samhället.

Det kapitalistiska systemet kan emellertid endast störtas om arbetarna mobiliseras mot det i samfälld aktion. Och denna aktionsenhet kan endast uppnås om olikheterna i fråga om särintressen och medvetenhetsnivå kan komma till uttryck och genom diskussion och övertygelse successivt neutraliseras. Att förneka dem eller att brutalt undertrycka dem kan endast leda till att aktionsenheten bryts och att arbetargrupper successivt drivs in i passiviteten eller till och med över till motståndarsidan.

Var och en som varit med om en strejkrörelse vet av erfarenhet att den strejk lyckas bäst som förberetts och letts genom talrika möten med alla berörda arbetare, där alla skäl som talar för strejken kunnat utvecklas, där alla meningar kunnat komma till uttryck, där klassfiendens alla argument kunnat desarmeras. Om en strejk utlöses utan en sådan demokratisk process ökas risken att många arbetare endast motvilligt följer strejkparollen — om de följer den alls.

Vad som gäller för en isolerad strejk gäller i mycket högre grad för en generalstrejk eller en revolution. Alla stora revolutionära rörelser i arbetarnas historia — från den ryska revolutionen över den tyska och den spanska revolutionen till den revolutionära rörelsen i maj och juni 1968 i Frankrike, för att nämna endast dessa exempel — alla har kännetecknats av veritabla explosioner av den proletära demokratin. Talrika proletära riktningar existerade bredvid varandra, uttryckte sig fritt i tal och skrift, diskuterade inför hela klassen.

Ordet sovjet — arbetarråd — uttrycker denna motsatsernas enhet: arbetarnas enhet i mångfalden av deras riktningar. På de ryska sovjeternas 2:a kongress, som i oktoberrevolutionen tog makten, fanns ett dussintal olika riktningar och organiserade partier. Varje försök att undertrycka denna proletära demokrati (det gjordes t. ex. av socialdemokratin i Tyskland, av stalinisterna i Spanien) varslade eller uttryckte revolutionens nedgång och nederlag.

UTAN PROLETÄR DEMOKRATI INGEN KORREKT POLITISK ORIENTERING

Frånvaron av proletär demokrati hindrar inte bara arbetarnas aktionsenhet; den hindrar även en korrekt politisk orientering.

Det är sant att arbetarrörelsenz för sin orientering i den ekonomiska, sociala och politiska striden förfogar över ett utsökt instrument: den revolutionära marxismen. Men instrumentet måste även användas korrekt, och detta är ingens monopol.

Marx och Lenin var utan tvivel geniala personligheter. Men livet och historien ställer oupphörligt nya problem som icke helt enkelt kan lösas med hjälp av heliga texter.

Stalin, som före sin död av många hederliga kommunister betraktades som ”ofelbar”, har i verkligheten begått otaliga misstag, för att icke tala om hans förbrytelser, av vilka några — beträffande jordbrukspolitiken — medfört olycksdigra konsekvenser för hela det sovjetiska folket under tre decennier. Mao Tse-tung, som av andra naiva själar betraktas som ”ofelbar”, samtyckte till den indonesiske kommunistledaren Aidits politik ända fram till den indonesiska militärens statskupp; denna politik är åtminstone delvis ansvarig för 500 000 indonesiska arbetares och kommunisters död.

Myten att ett partis centralkommitté eller centralkommitténs majoritet ”alltid har rätt” tillbakavisade Mao själv i den kinesiska centralkommitténs berömda resolution om kulturrevolutionen från april 1967.

Men om ingen människa och ingen grupp har monopol på sanningen och visheten, då är debatten oumbärlig då det gäller att fastställa en korrekt politisk orientering. Genom att vägra debatt under någon som helst förevändning (och förevändningen att meningsmotståndaren är ”kontrarevolutionär” eller rent av ”fiendens agent” är lika gammal som byråkratin), genom att ersätta debatten med förolämpningar, eller fysiskt våld dömer man sig själv till att förbli fången i felaktiga föreställningar, otillräckliga analyser och misstag med olyckliga — om icke förödande — konsekvenser ..

I själva verket är saken mycket enkel. Den som har förtroende för sina idéer och för massorna, den som är övertygad om att ha rätt kommer inte att frukta debatten med någon …

På det psykologiska planet är vägran att diskutera och tendensen att ta sin tillflykt till invektiv och handgripligheter ett uttryck för bristande självförtroende, rädsla, sjukliga mindervärdes- eller skuldkomplex.

Men när dessa individualpsykologiska fenomen framträder hos grupper och riktningar fogas sociologens dom till psykiaterns: det rör sig undantagslöst om riktningar som är rädda för massorna, som icke har förtroende för massorna, som vill sätta sig själva i mässornas ställe, som vill hindra arbetarna från att befria sig själva, som söker privilegierade gruppers förmåner. Och som sådana bör de bekämpas, ty deras handlande är ödesdiger för de exploaterades befrielsekamp.

Ernest Mandel

Ursprungligen; E. Mandel, Pour la démocratie ouvriere (La Gauche, arg. 12 nr 43—44).
På svenska i Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1969

Fackföreningarna kan tvinga fram ett nytt samhälle

”En annan värld är möjlig” hävdar den globala rättviserörelsen med stort självförtroende. Det är ett viktigt påstående. En annan, bättre värld är alltså inte bara önskvärd utan också möjlig att uppnå. Ändå är det ett sorgligt faktum att den borgerliga offensiven rullar på med full kraft. Trots krigsmotståndet koloniserades Irak, trots protester rustas den offentliga sektorn ner och privatiseringarna breder ut sig.

En viktig orsak till detta är att de nya rörelser som vuxit fram som en reaktion på nyliberalismen saknar tillräckliga sociala muskler. När en av de främsta trenderna i den borgerliga offensiven är att den traditionella politiken avsvär sig sitt inflytande blir det svårare att pressa politiker till eftergifter genom enbart opinionsbildning. Det krävs starka sociala motkrafter som kan tvinga igenom förändring.

Det är inte särskilt nyskapande eller upphetsande att föreslå att denna sociala kraft skulle utgöras av arbetarklassen. Hittills har jag dock inte hört något bättre förslag…

Arbetarklassen, i vid bemärkelse, står i en objektiv motsättning till kapitalet. Det vill säga, oavsett vad den enskilde arbetaren eller gruppen av arbetare anser finns det en motsättning mellan arbete och kapital, en motsättning som börjar, men inte slutar, i den eviga dragkampen om produktionsresultatet.

Genom att finnas direkt i produktionen, i kapitalets hjärta, har arbetarklassen också en möjlighet att slå mot kapitalet där det känns som värst. Makten över produktionen ligger bokstavligt talat inom armlängds avstånd.

Potentiell makt

Problemet är att arbetarklassen till största delen är tyst och passiv. Detta har flera orsaker.

Välfärdsstaterna var en kompromiss mellan arbetarrörelsens ledning och borgerligheten som byggde på en gemensam skräck för de traumatiska decennierna innan med hård klasskamp, rädslan för att en efterkrigsdepression skulle leda till revolutionära uppsving som efter det förra världskriget och existensen av Sovjet som en påminnelse om detta.

Arbetarklassens tilltro till sin egen styrka bröts också på europeiska nivå genom andra världskriget. Ingenstans hade man lyckats slå tillbaka fascismen genom oberoende klassmobilisering. Det var genom Röda Armén, grundligt staliniserad och befriad från alla tankar på revolutionär internationalism, och de borgerliga demokratiernas krigsmakter som fascismen besegrades. Välfärdsstaternas sociala ingenjörskonst kunde genomföras med arbetarklassen i stor utsträckning på åskådarläktaren, representerad av sina byråkratiserade och till det borgerliga samhället anpassade organisationer.

Den svenska välfärden byggdes upp till priset av arbetarklassens självständighet och är inte en direkt erövring dagens arbetarklass känner att vi kämpat oss till. Inte heller på särskilt många andra sätt lever minnet kvar av att det krävs eget engagemang och kollektiv aktivitet för att erövra positioner eller försvara det vi har. Att sitta still i båten och lita på ledningen är också byråkratins huvudsakliga uppmaning till medlemmarna. Aktiva och kritiska medlemmar är något de skyr som pesten och har ägnat mycket energi att kontrollera och trycka ner så snart de stött på dem. Om detta i viss mån fungerade under ”det långa undantaget”, guldåren på 50- och 60-talen, får vi idag betala priset i form av vår oförmåga att organisera effektiva försvarsstrider.

Bristen på erfarenhet och kollektivt självförtroende i arbetarklassen är den huvudsakliga anledningen till dagens passivitet och oförmåga att ta strid mot den borgerliga offensiven.

Det radikala uppsving som ägde rum några år i slutet av 60-talet och början av 70-talet, såväl på arbetsplatserna som i resten av samhället, fick bara i mycket liten grad något organiserat uttryck. Det saknades i Sverige i stort sett strömningar som kunde eller ville ge denna radikalisering en inriktning mot att ta strid om fackföreningarna. I stort sett inga oppositionella strömningar byggdes upp och de få erfarenheter som gjordes kunde snabbt sopas undan av 80-talets högervindar.

Därför ser vi idag inte annat än undantagsvis att arbetarklassen tar strid mot de försämringar som rullar på, både på arbetsplatserna i form av ökad kontroll och uppdriven arbetstakt, och i samhället i stort.

Glappet

De organisationer som skulle kunna vara en grundbult för en utmaning mot makten i Sverige är fackföreningarna. De organiserar den stora majoriteten av de anställd, 80 procent tillhör en fackförening, till överväldigande delen lönarbetare i underordnad ställning med likartade intressen. Facken utgör därmed den överlägset största sociala rörelsen i landet. Inte minst för de ungdomar, ofta studenter, som idag dominerar rättviserörelsen är det viktigt att se att detta inte bara är en pappersorganisation. Facken representerar de facto miljoner medlemmar och är förmögna att gå ut i strejk. Ändå är det en slumrande kraft som, med ta undantag, undvikit att ta strid mot den nyliberala politiken. Fackföreningarnas ledningar har i hög utsträckning vuxit samman med det bestående och anammat motpartens värderingar. Lika viktigt som an se facken som sociala rörelser är det därför att inte förväxla fackföreningarna med deras ledningar.

En viktig länk i den kedja som fjättrar facken är det som brukar kallas ”facklig-politisk samverkan”, det byråkratiska kodordet för att fackföreningarna kontrolleras av det socialdemokratiska partiet.

I vintras gav Göran Persson, i tidningen Affärsvärlden, sitt partis nuvarande vision: folk måste flytta till jobben, socialförsäkringar och a-kassa bör bli mer privatfinansierade, modellerade efter pensionssystemet och så vidare. Partiet har hamnat i motsättning till sitt projekt med solidariskt finansierad välfärd och definitivt slagit in på en väg i lösningar. Utan att världens starkaste fackförening gör mer än symboliskt motstånd.

De organisationer som skulle kunna vara en motkraft till den i ökande utsträckning sammangyttrade ekonomisk-politiska eliten befinner sig i en evighetslång björnkram med ett parti som lämnat det gemensamma projektet. Alliansen mellan (s) och LO kommer därmed att vara uträknad trots att de symbiotiska ledningarna håller sig fast i det gamla mönstret så att knogarna vitnar.

För fackföreningarna kan aldrig, som partier, befria sig helt från medlemmarna, även om ledningarna nog många gånger önskar det. De kan inte välja sitt uppdrag, utan måste på något sätt representera medlemmarna, annars är de inga fackföreningar. När alla politiska katter blir jämngrå med avreglering, utförsäljning och privatisering på dagordningen, kommer kraven på facken att öka.

Business Unionism

I och med dessa krav ställs de svenska fackföreningarna inför ett vägval som. hur man än väljer, innebär ett brott.

Ett val är att bryta med sin sociala tradition och vända sig inåt. mot den ”business unionism” som varit kännetecknande för de flesta fackföreningar i USA. Där värnar man i bästa fall om de egna medlemmarna men släpper alla ambitioner som sträcker sig utanför fabriksgrindarna. Det skulle passa väl in i den pågående individualiseringen med ett system där sjukvård, pensioner och annan trygghet bara tillkommer dem som ordnar det själva. Redan finns rader av exempel på hur fackföreningar förhandlar fram privata pensionsförsäkringar.

Med Metall i spetsen har ”Industriavtalet” undertecknats där facken i industrin knutit sig närmare arbetsgivarna for att främja konkurrenskraften istället for att stärka samarbetet inom arbetarklassen.

Social Movement Unionism 

Men de frågor som globaliseringen sätter på dagordningen – utförsäljning – social dumpning, uttunnad arbetsrätt – privatisering, nedskärningar och så vidare – kan inte lösas på den enskilda arbetsplatsen. Behovet av kampmetoder som svarar mot kapitalets globaliserade strategi bor akut och mot detta räcker ofta inte strejker på en enskild arbetsplats, det krävs omfattande sociala rörelser. Och när allt fler samhällsfrågor knyts samman får också fler grupper gemensamma intressen; arbetande, arbetslösa och andra sociala grupper i liknande situationer. Allt talar för behovet och möjligheten av olika typer av allianser mellan folkrörelser.

Just så har de mest dynamiska fackföreningarna i världen de senaste decennierna arbetat, de som avvikit från den världsomfattande trenden av reträtter och bakslag. KCTU i Sydkorea, Cosatu i Sydafrika och CUT i Brasilien är fack som står modell för denna typ av ”social movement unionism”. Det är fackliga rörelser som inte bara drivit sociala krav utan också byggt sin verksamhet på allianser med andra sociala rörelser.

Denna typ av facklig verksamhet är dock inget som behöver vara reserverat till halvlegala förhållanden i tredje världen. Ett exempel jag stött på är CAW, det kanadensiska bilarbetarförbundet. CAW tog sig redan i slutet av 80-talet målmedvetet an den offensiv som – med japanska företag som förebild – innebar nya metoder för disciplinering och ökad utsvettning. Men CAW har inte nöjt sig med att hävda medlemmarnas intressen innanför fabriksarbetarna utan har medvetet formulerat krav for an gynna hela arbetarklassen och kunna dra med andra grupper i striden, så som arbetstidsförkortning och ökad anställning i de samhällen där fabrikerna ligger.

Genom arbetet mot det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA kom CAW:s medlemmar i kontakt med kvinno-, miljö- och solidaritetsorganisationer som de så småningom kom att uppfatta, inte som tillfälligt allierade, utan som delar av arbetarklassens organisering som de kunde bygga långsiktiga allianser med.

Även i USA med dess hårda fackliga klimat, har mer framsynta fackföreningar sträckt ut handen till sociala rörelser utanför arbetsplatserna för att kunna hävda sina intressen. Och i takt med senare års framväxande sociala rörelse har också fack i Europa börjat knyta band med dessa, något som syns i de Sociala Forumen.

Folkrörelsesamverkan

En sådan folkrörelsesamverkan, för att använda ett svenskt begrepp med ursprung i miljörörelsen, skulle kunna vara ett alternativ också för svensk fackföreningsrörelse. Ett alternativ till en inskränkt företagsfacklig inriktning som även det innebär ett brott, inte med klassolidariteten, utan med den allt mer handikappande uppknytningen till en socialdemokrati som allt oftare befinner sig i motståndarlägret.

Om fackföreningarna, från förbund till lokala klubbar, börjar bygga upp nätverk och allianser med miljögrupper, globala rättviserörelser, kvinnoorganisationer eller de mängder av olika lokala aktionsgrupper som växer fram till försvar av den offentliga sektorn, skulle detta kunna bli början på en historisk allians. De olika rörelserna kan hjälpa fack som tar strid att få ett bredare stöd i samhället och fackföreningarna kan tillföra ett nödvändigt klassperspektiv i dessa sociala rörelser.

Fackföreningens styrka är att det är en klassorganisation där medlemmarna har objektiva intressen av att vara med och hålla samman. Till skillnad mot ”ideologiska” organisationer där man går med av egen övertygelse, organisationer som kommer och går, där aktiviteten går upp och ner efter politiska konjunkturer. är fackföreningar intresseorganisationer. Motsättningen mellan arbete och kapital gör att de alltid kommer att finnas, så länge de inte undertrycks med våld. Fackföreningar kan därför också tillföra kontinuitet och stabilitet i en folkrörelsesamverkan.

Men framför allt kan fackföreningarna tillföra verklig makt. Genom sin ställning i produktionen kan de med hjälp av arbetarrörelsens mest grundläggande vapen, strejken. ge en helt annan tyngd åt de sociala rörelserna än vad bara opinionsyttringar kan göra.

En ny form av oberoende folklig rörelse skulle se dagens ljus. Detta är inte bara ett hoppfullt luftslott. Det är ett sätt att arbeta som vi som aktivister i så väl fackföreningar som andra rörelser kan tillämpa redan idag.

En sådan samverkar kan börja med att fackföreningar har samarbete med andra rörelser kring någon enskild fråga. Exempel på detta är när Transport och Sjöfolks deltog i motståndet mot Öresundsbron tillsammans med miljöorganisationer eller när Transport och Handels ingick i motståndet mot EU och EMU. Det är kampanjer som pågår en viss tid och sedan upphör. De lämnar inga bestående resultat av samarbete eller andra perspektiv hos de ingående organisationerna.

En högre nivå av folkrörelsesamverkan är när fackföreningar och andra socials rörelser ingår mer långsiktiga allianser och blir en naturlig del i varandras verksamhet, oavsett om det för dagen finns någon särskild kampanjfråga. Exempel på detta har jag stött på i USA när jag träffade representanter för västkustens hamnarbetarfack, ILWU, som inlett denna typ av samverkan med miljöorganisationen Earth First.

Med denna typ av folkrörelsesamverkan utbredd i samhället förmår arbetarrörelsen och dess allierade inte bara mobilisera breda skikt kring de frågor som står på dagordningen utan också påverka dagordningen. Vi får en motkraft till storföretagens makt och en pol i debatten på de flesta områden. Ungefär som när arbetarrörelsen växte sig stark i vårt land eller som det i olika grad är i Sydkorea, Sydafrika och Brasilien idag.

När de sociala striderna skärps, till följd av kapitalistiska kriser och att olika folkliga krav i allt högre utsträckning kommer i konflikt med det borgerliga samhällets ramar, blir det utifrån denna position möjligt att utmana borgarklassens makt. Inför hoten om kapitalflykt, investeringsstrejker eller andra former av sabotage kan rörelsen ge de sociala och politiska kraven direkt genomslag genom att utmana borgarklassen om makten över produktionen och hela samhället.

Allt detta är naturligtvis beroende av i vilken utsträckning fackföreningarna är demokratiska, medlemsstyrda organisationer som bygger på medlemsaktivitet på basplanet. Så är sällan fallet i dagens Sverige och det är en strid som måste föras av oss som är medlemmar i byråkratiserade och toppstyrda fack. Då kan också dessa frågor, arbetsformer och försök till alliansbyggen kugga i vår strävan att omvandla vår fackförening till organisationer där folk verkligen är i rörelse.

Med folkrörelsesamverkan som strategisk inriktning blir samarbete mellan olika sociala rörelser inte bara viktigt att för att uppnå det ena eller andra konkreta målet. Den blir ett mål i sig som pekar fram mot en möjlig motmakt i samhällelig skala. En motmakt som inte bara är stark nog att komma i förhandlingsposition med makten utan som genom sitt sätt att verka lägger grunden for ett annat samhälle.

Lars Henriksson

* Jag går här inte in på någon vetenskaplig diskussion av hur man skall definiera arbetarklassen, jag menar ungefär alla som lever av att sälja sin arbetskraft och som befinner sig i en underordnad position. I resonemanget om fackföreningar berör jag emellertid främst den traditionella arbetarklassen som organiseras i LO-facken men menar att arbetarklassen bör definieras betydligt vidare an så i dagens Sverige.

Lasse Henriksson arbetar fackligt i Metall och är aktiv i Socialistiska Partiet.

Läs hela numret av Oreda nr 11 (3-4) / 2004, Facklig organisering & privatisering

”Kommunismens svarta bok” – ett svar från vänster

Under en reaktionär period, 1798, skrev Emmanuel Kant apropå franska revolutionen att en sådan händelse, bortom misslyckanden och bakslag, inte låter sig glömmas. För, i denna uppslitande tid kan man skymta, om än flyktigt, ett löfte om en befriad mänsklighet. Kant hade rätt. Idag är frågan om det stora löfte som knöts till själva namnet Ryska Revolutionen, detta ljus som steg upp ur skuggorna vid tiden för det första världskrigets blodbad, också ska kunna ”förpassas till människornas minnen”. Det handlar inte om ”vår plikt att minnas”, utan om ett minnets arbete och kamp.

80-årsminnet av oktoberrevolutionen 1917 riskerade att passera obemärkt. Kommunismens svarta bok har om inte annat fört ”affären oktober” på tal. Stéphane Courtois, redaktör för verket, säger att ändamålet är att upprätta ett hundraprocentigt samband mellan kommunism och stalinism, mellan Lenin och Stalin, mellan den strålande revolutionära början och Gulags isiga skymning: ”Stalinist och kommunist, det är samma sak”, skriver han i Journal du Dimanche (9 november 1997).

Att blanda de historiska korten

Det är mycket viktigt att utan utvikningar svara på den fråga som ställs av den store sovjetiske historikern Michail Guefter:

”Detta är problemet som måste redas ut: denna händelsernas gång, är den verkligen kontinuerlig eller är det fråga om två utvecklingar knutna till varandra, men som trots allt går tillbaka till olika liv, till två olika politiska och moraliska världar?”

En avgörande fråga, som styr såväl förståelsen av det sekel som går mot sitt slut som våra engagemang i det sekel som kommer. Om stalinismen bara är, som vissa påstår, ”en tragisk förlängning” av det kommunistiska projektet, skulle det vara nödvändigt att dra mycket långtgående slutsatser beträffande själva projektet.

Behovet av smutskastning

Det är vad Kommunismens svarta bok syftar till. Man kan förvåna sig över den ganska otidsenliga, kalla krigstonen hos Stéphane Courtois. Medan kapitalismen, hovsamt omdöpt till ”marknadsdemokrati”, gärna förklarar sig vara utan alternativ efter Sovjetunionens upp- lösning, avslöjar denna iver i själva verket en stor, undertryckt rädsla: fruktan för att se det lidande och de samhällsproblem som systemet för med sig. Systemets baksidor är desto farligare som kapitalismen genom Sovjetunionens fall har förlorat sitt bästa alibi. Det är därför viktigt att tillgripa en preventiv smutskastning av allt som skulle kunna låta möjligheten till en annan framtid skymta.

Det är i själva verket i det ögonblick då kapitalismens stalinistiska efterapning bryter samman, då den stalinistiska-byråkratin fullbordar konfiskationen av den gemensamma sovjetiska egendomen, som kommunismens spöke kan återkomma och ”gå runt världen”.

Hur många tidigare ivriga stalinister har inte, av oförmåga att skilja mellan stalinism och kommunism, upphört att vara kommunister när de slutade vara stalinister och anslutit sig till den liberala saken med den nyomvändes fulla glöd?

Stalinism och kommunism är inte bara olika saker utan verkliga fiender. Och att påminna om denna skillnad är en av de plikter vi har mot stalinismens talrika kommunistiska offer.

Stalins diktatur var inte en variant av kommunismen utan själva den byråkratiska kontra- revolutionen. Att seriösa klasskämpar när de kämpade mot nazismen eller när de kämpade i konsekvenserna av mellankrigstidens världsomfattande kris inte omedelbart såg kontra- revolutionen, utan generöst fortsatte att offra sina söndertrasade liv, ändrar ingenting. Det handlar alltså om, för att besvara Michail Guefters fråga, om ”två politiska och moraliska världar”, olika och oförenliga. Detta svar är raka motsatsen till Stéphane Courtois’ slutsatser i Kommunismens svarta bok.

Courtois kräver ett kommunismens Nürnberg, förmodligen generad över att i detta ämne ansluta sig till en tanke som är kär för Le Pen. Ändå tenderar Kommunismens svarta bok inte bara att utplåna skillnaderna mellan nazism och kommunism utan att banalisera dem genom att förleda till tanken att en strängt ”objektiv” och ansvarsfull jämförelse utmynnar till nazismens fördel: 25 miljoner döda mot 100 miljoner, 20 års terror mot 60, som om det gick att mäta så.

Det första omslaget till boken tillkännagav högljutt 100 miljoner döda. Författarnas redo- visning slutar på 85 miljoner. Courtois skelar och ser liken dubbelt. Denna makabra grossistredovisning som blandar länder, epoker, orsakssammanhang och politiska läger har något cyniskt och djupt respektlöst mot offren själva över sig.

För Sovjetunionens del slutar siffran i 20 miljoner offer utan att man vet exakt vad siffran täcker. I sitt bidrag till Kommunismens svarta bok snarast minskar Nicolas Werth de vedertagna, approximativa uppskattningarna. Han hävdar att historikerna, på basis av exakta arkivuppgifter, idag uppskattar offren för de stora utrensningarna 1936-1938 till 690 000. Redan detta är oerhört mycket, ohyggligt bortom det fattbaras gräns. Han kommer dessutom fram till att antalet deporterade till Gulag i genomsnitt var cirka två miljoner årligen, av vilka en större del än man trodde kan ha blivit befriade och ersatta med nyanlända. För att uppnå slutsumman 20 miljoner döda måste man alltså till siffrorna för utrensningarna och Gulag lägga dem från de två stora hungersnöderna (sju miljoner 1921-1922 och sex miljoner 1932- 1933), och dem från inbördeskriget, om vilka författarna till Kommunismens svarta bok – naturligtvis – inte kan visa att det handlar om ”kommunismens brott”, om en kallt beslutad utrotning.

Med sådana ideologiska tillvägagångssätt skulle det inte vara särskilt svårt att skriva en ”Röd Bok om Kapitalets Brott” och lägga till offren för plundring och folkmord i kolonierna, för världskrigen, för epidemier, för hungersnöd, inte bara igår utan också idag. Bara under 1900-talet skulle man utan vidare kunna räkna upp åtskilliga hundratal miljoner offer.

Om det inte längre handlar om att undersöka regimer, perioder, preciserade konflikter utan om att kriminalisera en idé, hur många döda skulle man inte kunna tillskriva kristendomen och evangelierna, liberalismen och ”låt gå”-attityden? Även om man skulle acceptera Courtois fantasifulla beräkningar, skulle kapitalismen ha kostat många fler än stalinismens 20 miljoner döda i Ryssland under loppet av detta sekel i två världskrig.

Kommunismens gener

Stalinismens brott är tillräckligt hemska, tillräckligt massiva, tillräckligt ohyggliga. Det finns inget behov av att överdriva dem. Åtminstone inte att avsiktligt blanda bort historiens kort, vilket skedde vid 200-årsjubileet av franska revolutionen, då vissa historiker gärna gjorde revolutionen ansvarig inte bara för Terrorn eller Vendée utan också för den vita terrorns döda, de som dödades i kriget mot förbundsstaterna och till och med napoleonkrigen!

Att det är legitimt och ändamålsenligt att jämföra nazismen och stalinismen är inte nytt – redan den ryske revolutionären Leo Trotskij talade om Hitler och Stalin som ”tvilling- stjärnor”. Men en jämförelse bevisar ingenting, och skillnaderna är lika viktiga som lik- heterna. Nazistregimen har fullgjort sitt program och hållit sina hemska löften. Stalinismen byggdes upp i motsättning till planerna på kommunistisk frigörelse. Den måste mörda, fängsla och förvisa kommunismens förkämpar för att kunna skapas. Hur många schismer, meningsskiljaktigheter, under mellankrigstiden illustrerar inte denna tragiska strömkantring! Självmord av Majakovskij, Joffe, Tucholskij, Benjamin och hur många till? Kan man bland nazisterna finna dessa samvetskriser inför ruinerna av ett sviket och vanställt ideal? Hitlers Tyskland hade inte som Ryssland något behov av att förvandlas till ”den stora lögnens land”; nazisterna var stolta över sitt verk, många sovjetbyråkrater kunde inte möta sin blick i spegeln.

Om man späder ut den konkreta historien i tiden och rummet, avsiktligt avpolitiserar den (Nicolas Werth säger att ”den politiska historien sätts i andra rummet” för att man bättre ska kunna följa tråden i en historia som förlorat sitt sammanhang), återstår bara skuggteater. Då handlar det inte längre om att undervisa om en regims, en epoks utveckling, eller om att identifiera bödlar utan om att anklaga en idé: idén som dödar. I den genren har vissa journalister roat sig av hjärtans lust. Jacques Amalric noterar med tillfredsställelse ”en verklighet som frambragts av en dödsbringande utopi” (Libération, 6 november 1997). Philippe Cusin uppfinner ett idéarv: ”Det är inskrivet i kommunismens gener: det är naturligt att döda” (Figaro, 5 november 1997).

Att informera, inte om det faktiska förloppet, speciella brott, utan om en idé, det är att instifta en kollektiv skuld. Historiens tribunal är enligt Courtois inte bara retroaktiv. Den blir preventiv när han beklagar att ”sorgearbetet efter revolutionstanken ännu är långt ifrån avslutat” och indigneras över att ”öppet revolutionära grupper är aktiva och uttalar sig helt legalt”! Ånger är förvisso på modet. Att som Courtois själv aldrig ha kommit till slutet av sitt sorgearbete, att sådana som han släpar på sitt dåliga stalinistiska samvete som en fotboja, att deras försoning kokar av förtrytelse, det är deras sak. Men vi som förblev kommunister utan att någonsin ha hyllat folkens Lillefar eller lovsjungit den store ledarens lilla röda – vad vill ni att vi ska ångra? Vi har säkert misstagit oss ibland. Men som utvecklingen i världen ser ut har vi förvisso inte tagit fel i sak eller på motståndare.

För att förstå tragedierna under det århundrade som nu går mot sitt slut och dra nyttiga slutsatser för framtiden, måste man gå bortom den ideologiska scenen, lämna skuggorna som rör sig där, fördjupa sig i historien och följa logiken i de politiska konflikterna.

Revolution eller statskupp?

Vid en kritisk tillbakablick på den ryska revolutionen med anledning av 80-årsminnet uppstår en mängd frågor, både om historia och program. Insatsen är hög. Det handlar om vår förmåga till en framtid öppen för revolutionär aktion, för varje förfluten tid har inte samma framtid.

Redan innan man ger sig in i den mängd dokument som har blivit tillgängliga tack vare att de sovjetiska arkiven har öppnats och som otvivelaktigt kommer att belysa händelser på ett nytt sätt och leda till nya kontroverser, stöps debatten enligt den dominerande ideologin. I dessa tider av kontrareform och reaktion är det inte förvånande att Lenins och Trotskijs namn blir lika tabubelagda som Robespierres eller Saint-Justs under restaurationen.

För att börja röja marken är det lämpligt att påminna om tre idéer som är ganska väl spridda idag:

1. Som revolution skulle den ryska snarast kunna betecknas som sinnebilden för en komplott eller en liten statskupp, som med ens uppifrån påbjöd sin auktoritära uppfattning om den sociala ordningen till fördel för en ny elit.

2. Hela den ryska revolutionens utveckling och dess totalitära olyckor skulle vara inskrivna i generna som en sorts arvssynd i den revolutionära idén (eller enligt vissa passionen): historien skulle alltså reduceras till genealogi, med förakt för stora omvälvningar, kolossala händelser och kamp med oviss utgång.

3. Slutligen skulle den ryska revolutionen ha varit dömd till monstruositet, född för tidigt i historien, genom ett försök att betvinga historiens förlopp och rytm medan de ”objektiva villkoren” för en övergång från kapitalismen inte var vid handen. I stället för att klokt ”automatisk begränsa” sina planer, skulle de bolsjevikiska ledarna ha varit de som aktivt framkallat de svåra tiderna.

Äkta revolutionär hänförelse

Den ryska revolutionen var inte resultatet av en konspiration utan av en explosion i samband med kriget, orsakad av den enväldiga konservativa tsarregimen. Ryssland var i seklets början ett blockerat samhälle, ett land som samtidigt härskade och var beroende, som förenade de feodala dragen hos en landsbygd, där livegenskapen officiellt var avskaffad sedan knappt 50 år, och dragen hos städernas oreglerade industriella kapitalism. Som stormakt var landet teknologiskt och finansiellt av underordnad betydelse. Den klagoskrift som presenterades av prästen Gapon under 1905 års revolution var en lista över de missförhållanden som härskade i tsarernas land. Försöken till reformer blockerades genom de rikas konservatism, despotens envishet och fegheten hos en borgerlighet som skakades av den begynnande arbetarrörelsen. Den demokratiska revolutionens uppgifter måste lösas i ett tillstånd där, till skillnad från franska revolutionen, det moderna proletariatet – fastän det är en minoritet – redan utgör den viktigaste och ivrigaste delen.

Radikaliseringen

Detta gjorde ”det heliga Ryssland” till den svaga länken i den imperialistiska kedjan. Och krigets prövningar satte tändstickan till kruttunnan.

Revolutionens utveckling mellan februari och oktober 1917 visar att det inte handlade om en minoritetskonspiration av professionella agitatorer utan om en politisk erfarenhet i masskala, om en förvandling av medvetandet, om en ständig omflyttning av styrkepositionerna. I sin magistrala ”Den ryska revolutionens historia” analyserar Leo Trotskij minutiöst denna radikalisering, från fackligt val till fackligt val, från lokalval till lokalval, hos arbetarna, soldaterna och bönderna. Medan bolsjevikerna inte representerade mer än 13 procent av de delegerade i sovjeterna, arbetar- och soldatråden, på junikongressen, förändrades för- hållandena snabbt efter julidagarna och Kornilovs försök till kupp: bolsjevikerna motsvarade mellan 45 och 60 procent i oktober, på den andra sovjetkongressen.

Långt ifrån att vara en lyckad överraskningskupp representerar upproret alltså det provisoriska resultatet och upplösningen av en styrkedemonstration, som mognade under hela året, under loppet av vilket de folkliga massornas uppfattning alltid befann sig till vänster om partiernas och deras staber, inte bara om socialist-revolutionärernas utan till och med om det bolsjevikiska partiets, ända till och inklusive beslutet om upproret.

Historikerna är i allmänhet överens om att oktoberupproret innebar upplösningen på den gamla regimens sönderfall som pågått under ett helt år. Det är därför som den, jämfört med det våld vi senare har sett, kostade föga i människoliv. Den relativa lätthet med vilken de upproriska bolsjevikerna tog makten belyser den ryska borgerlighetens maktlöshet mellan februari och oktober, dess oförmåga att bringa staten på fötter igen och att bygga upp en modern nation på ruinerna efter tsardömet. Valet stod inte längre mellan revolution och ren demokrati utan mellan två auktoritära lösningar, revolution eller Kornilovs militärdiktatur.

Vem begrät despoten?

Om man med revolution menar en längtan efter förändring underifrån och inte genomförandet av någon storstilad plan uttänkt av en upplyst elit, är det ingen tvekan om att den ryska revolutionen var en sådan i ordets fulla bemärkelse, baserad på folkets fundamentala behov av fred och av jord. Det räcker med att granska de åtgärder inom lagstiftningen, som vidtogs under det första året av den nya regimen för att förstå att omständigheterna tvingade fram en radikal omvälvning av ägar- och maktförhållandena, ibland snabbare än förutsett och önskat, ibland till och med bortom det önskvärda. Talrika böcker vittnar om denna spricka i världsordningen och dess omedelbara internationella genklang.

Marc Ferro understryker – särskilt i La revolution de 1917 och Naissance et effondrement du régime communiste en Russie – att det i det ögonblicket inte fanns många som saknade tsar- regimen och begrät den siste despoten. Han framhåller tvärtom den människornas förvandling som är så karakteristisk för en autentisk revolution, ända in i det dagliga livets minsta detalj: i Odessa dikterade eleverna ett nytt historieprogram för lärarna; i Petrograd tvingade arbetarna sina chefer att lära sig ”den nya arbetarrätten”; i armén inbjöd soldaterna prästen till sitt möte för att ”att ge honom en ny mening med sitt liv”; i vissa skolor krävde barnen rätten att lära sig boxning för att göra sig förstådda och respekterade av de vuxna…

Inbördeskrigets prövningar

Denna revolutionära hänförelse levde ännu, trots de förfärliga villkoren, under inbördeskriget från och med sommaren 1918. I sitt bidrag till Kommunismens svarta bok gör Nicolas Werth en dokumenterad uppräkning av alla styrkor som den nya regimen fick möta: inte bara Koltjaks och Denikins vita arméer, inte bara den fransk-engelska interventionen utan även böndernas massiva resning mot inkallelser och arbetarupploppen mot ransoneringen. När man läser detta kan man knappast se varifrån den revolutionära makten hämtade styrkan att besegra så mäktiga motståndare. Det tycks som om det vore endast genom den skräck som en minoritet injagade och värvning till tjekan – säkerhetsstyrkorna – som bestod av ett desperat trasproletariat berett till allt. Den förklaringen är alltför enkel för att kunna motivera att Röda Armén organiserades på några månader och sedan segrade.

Enligt författarna till Kommunismens svarta bok skulle inbördeskriget önskats av bolsje- vikerna och terrorn som utövades från och med sommaren 1918 skulle vara ursprunget till alla de brott som sedan begicks i kommunismens namn. Den verkliga historien, av konflikter, strider, och osäkerhet, av segrar och nederlag, kan inte reduceras till denna mörka legend om idens automatiska utveckling, en saga där idén alstrar världen.

Inbördeskriget var inte önskat men förutsett. Alla revolutioner sedan den franska revolutionen hade inpräntat denna smärtsamma läxa: frihetsrörelserna stöter på konservativ reaktion; kontrarevolutionen följer revolutionen som dess skugga, 1792, när Brunswicks trupper marscherade mot Paris, 1848 vid tiden för junimassakrerna (om de borgerliga grymheterna då kan man läsa hos Michelet, Flaubert eller Renan), under blodiga veckan efter Pariskommunens nederlag 1871. Regeln har sedan dess inte förnekat sig, från Francos revolt 1936 till Suhartos statskupp (som krävde 500 000 döda 1965 i Indonesien) eller till Pinochets i Chile 1973. Lika lite som de franska revolutionärerna 1792 hade de ryska revolutionärerna deklarerat inbördeskrig. Från sommaren 1918, påminner Nicolas Werth, var de vita arméerna fast etablerade på tre fronter och bolsjevikerna ”kontrollerade knappast längre mer än ett område begränsat till det historiska guvernementet Moskva”. Förberedelserna för terror gjordes i augusti-september 1918, när den utländska aggressionen och inbördeskriget började. På samma sätt proklamerade Danton under franska revolutionen terror för att kanalisera den spontana folkliga terrorn, som bröt lös med septembermassakern inför det hot som Brunswicks koalitionstrupper utgör mot Paris.

Nicolas Werth menar alltså att ansvaret för inbördeskrigets utbrott inte låg hos bolsjevikerna.

Om inbördeskrigets fasor från den tidpunkten delas mellan ”de röda” och ”de vita”, skulle alla senare fasor likväl ligga hos ett dolt krig, ett krig i kriget, mot bönderna. För att föra in offren för hungersnöden 1921-1922 i kommunismens brottsregister tenderar Nicolas Werth ibland att framställa hungern som resultatet av ett avsiktligt val att utrota bönderna. Dokumenten om repressionen i byarna är ofta förkrossande. Men är det möjligt att isolera de två problemen, inbördeskrigets och jordbruksfrågans?

Utskrivningar

För att möta aggressionen mobiliserade Röda Armén på några månader fyra miljoner stridande, som måste utrustas och födas. På två månader förlorade Petrograd och Moskva mer än hälften av sin befolkning. Industrin producerade inte längre någonting. Vad fanns det under dessa förhållanden för annan lösning för att föda städerna och armén än utskrivningar? Sannolikt kan man tänka sig andra former, med ett efterhandsperspektiv ta hänsyn till farorna med en politisk poliskår, risken för godtycklig byråkrati, utövad av tillfälliga småtyranner. Men det är en konkret diskussion i termer av politiska val, tänkbara alternativ inför reella prövningar.

Vid slutet av inbördeskriget var det inte längre basen som bar ledningen utan ledningen som bemödade sig om att dra med basen. Detta var mekaniken i omkastningen: partiet satte sig i stället för folket, byråkratin i stället för partiet, den enda människan i stället för alla. Under denna process uppstod en ny byråkrati, en frukt av arvet från den gamla regimen och av den accelererade utnämningen av nya styrande. Efter den massiva rekryteringen 1924 vägde inte de få tusentalen kämpar från 1917 särskilt tungt bland partiets anhängare i jämförelse med de hundratusentals nya bolsjevikerna bland vilka karriäristerna och tjänstemännen från den gamla administrationen åter fanns.

Inbördeskrigets tunga arv

Inbördeskriget skapade en fruktansvärd tillvänjning till de mest extrema och inhumana former av våld, som dessutom lades ovanpå världskrigets vanvett. Det göt ett arv av byråkratisk bru- talitet, som Lenin skulle bli medveten om vid tiden för krisen med de georgiska kommunis- terna och som Trotskij redovisar i sin bok Stalin. ”Lenins testamente” och ”Sekreterarnas dagbok” vittnar i sin ångest om en rörande medvetenhet om problemet. Men medan revolutionen var en folkens och massornas sak, kunde den döende Lenin bara väga synderna och dygderna hos en handfull styrande män, på vilka nästan allt tycks bero i framtiden.

Inbördeskriget hade definitivt betytt ”ett stort kliv bakåt”, en ”arkaisering” av landet i för- hållande till den utvecklingsnivå som uppnåtts före 1914. Det lämnade landet blodlöst. Av de fyra miljoner invånare som Petrograd och Moskva räknade i början av revolutionen återstod bara 1,7 miljoner i slutet av inbördeskriget. I Petrograd lämnade 380 000 arbetare produktionen mot 80 000 som stannade kvar. De ödelagda städerna parasiterade på jordbruket och tvingade bönderna till förskottsleveranser av livsmedel. Och Röda Armén uppnådde en styrka på 4 miljoner. Genom hela inbördeskriget formades en ”efterbliven” statssocialism, en ny Stat byggd på ruiner: I själva verket formades staten på basen av en social tillbakagång.

Där ligger roten till den byråkratisering, som vissa styrande ryssar, inklusive Lenin, ganska snart blev medvetna om. Samtidigt var de förtvivlade över att inte lyckas hämma den. Omständigheternas hemska börda och frånvaron av demokratisk kultur fick sina effekter. Det råder sålunda inget tvivel om att det förvirrade förhållandet från maktövertagandet, mellan staten, partiet och arbetarklassen, på grund av det snabba förfallet och försvinnandet av oppositionen i folkdjupet, ledde till att samhället förstatligades i stället för att de statliga funktionerna socialiserades.

Svår demokrati

Att lära demokrati är en lång och svår process. Den går inte i samma takt som ekonomiska dekret om reformer, desto mindre som landet praktiskt taget saknar parlamentariska traditioner och erfarenheter av ett mångfacetterat politiskt liv. Den kräver tid, energi och pengar. Oron i kommittéerna och sovjeterna under 1917 illustrerar de första stegen av en sådan inlärning. Där framträdde ett civilt samhälle. Under inbördeskrigets prövningar underordnades de folkliga maktorganen, rådsförsamlingar och sovjeter, en upplyst beskyddare: partiet. I praktiken bestod lösningen också i att ersätta principen om val och kontroll av de ansvariga med utnämningar på partiets initiativ, redan 1918 i vissa fall. Denna logik utmynnade slutligen i ett system där makt är rätt och där den politiska pluralism och åsiktsfrihet som är nödvändiga för en levande demokrati undertrycktes.

Fruktansvärd förändring

Förändringen var desto mer fruktansvärd eftersom byråkratiseringen inte enbart utgår från en manipulation uppifrån. Den svarde även mot ett krav underifrån, ett behov av lugn och ordning, som uppstod ur en leda vid krig och inbördeskrig, vid umbäranden och knapphet. De demokratiska kontroverserna, den politiska agitationen och det ständiga kravet på ansvar stör. Marc Ferro har mycket kraftigt understrukit detta förfärliga samspel i sina böcker. Han erinrar sålunda om att det rent av fanns ”två centra – ett demokratiskt-auktoritärt i basen, ett centralistiskt-auktoritärt på toppen” i början av revolutionen, medan ”det däremot bara fanns ett 1939”. För honom är frågan praktiskt taget avgjord efter några månader, redan 1918 eller 1919, med försvagningen eller kuvandet av kvarters- och fabrikskommittéerna. Enligt ett liknande sätt att närma sig ämnet är filosofen Philippe Lacoue-Labarthe ännu mer tydlig när han förklarar att bolsjevismen är ”kontrarevolutionär från och med 1920-1921” (det vill säga redan före Kronstadt).

Att fastställa tidpunkten är av största betydelse. Det är inte fråga om att på ett mekaniskt sätt punkt för punkt ställa en förgylld legend, ”leninism under Lenin”, mot leninismen under Stalin, det lysande 20-talet mot det mörka 30-talet, som om ingenting ännu hade börjat ruttna i sovjeternas land. Visst fick byråkratiseringen genast effekt, visst hade den polisiära aktiviteten i tjekan sin egen logik, visst öppnas det politiska fängelset på Solovkiöarna efter inbördes- krigets slut och före Lenins död, visst undertrycktes andra partier, visst begränsades yttrandefriheten; de demokratiska rättigheterna i partiet självt begränsades från och med tionde kongressen 1921.

Men den process som vi kallar den byråkratiska kontrarevolutionen var inte någon enkel händelse. Den skedde inte på en dag. Den skedde genom val, skärmytslingar, händelser. Aktörerna debatterade själva i början av 20-talet dessa utvecklingsstadier, inte av smak för den historiska precisionen utan för att försöka att dra slutsatser om politiska uppgifter. Vittnen som Rosmer, Eastman, Souvarine, Istrati, Benjamin, Zamiatine och Bulgakov (i sina brev till Stalin), Majakovskijs poesi, Mandelstams eller Tsetajevas kval, Babels anteckningsböcker etc. kan bidra till att belysa fenomenets mångsidighet, dess utveckling, dess fortskridande.

Så, medan det ödesdigra förtrycket av Kronstadt under våren 1921 väckte medvetenheten om en nödvändig omorientering av den ekonomiska politiken, samtidigt som inbördeskriget avslutades segerrikt, begränsades den demokratiska friheten ytterligare i stället för att utvidgas: partiets tionde kongress förbjöd avvikande tendenser och fraktioner.

Politisk mångfald

Erfarenheterna av tillbakagången i Ryssland gör det nödvändigt att återkomma till frågorna om den representativa demokratin, den politiska pluralismen, censuren, upplösningen av den konstituerande församlingen, för att teoretiskt formulera de problem som socialismens pionjärer stötte på och för att begrunda lärdomarna av dem. Det råder inget tvivel om att arvet från tsarismen, de fyra åren av slakt under världskriget, under vilka mer än 15 miljoner ryska soldater mobiliserades, inbördeskrigets våld och ohyggligheter, har tyngt den revolutionära regimens framtid oändligt mycket mer än dess styrandes dogmatiska misstag, hur allvarliga de än må vara.

Behovet av en rättsstat

I en artikel om ”Revolutionen och lagen”, publicerad i Pravda den 1 december 1917, inledde Anatole Lunatjarskij, blivande utbildningsminister, med ett konstaterande: ”Ett samhälle är inte enat som en helhet.” Det krävdes lång tid och många tragedier för att dra alla konse- kvenser av denna mening. Eftersom ett samhälle inte är en helhet ens efter kullkastningen av den gamla ordningen, skulle man inte kunna göra anspråk på att socialisera staten genom ett dekret utan att riskera att förstatliga samhället. Eftersom samhället inte är enat, bör fack- föreningarna vara oberoende av staten och partierna, och partierna oberoende av staten. De intressemotsättningar som råder i samhället måste kunna uttryckas i en oberoende press och representeras i en mängd andra olika former. Det är också därför som lagarna måste garantera att rätten inte begränsas till ett av styrkan permanentat godtycke.

Försvaret för politisk pluralism är alltså inte en fråga om omständigheter utan ett väsentligt villkor för den socialistiska demokratin. Det är den slutsats Trotskij drar av erfarenheten i Den förrådda revolutionen: ”Sanningen att säga är klasserna heterogena, söderslitna av inre mot- sättningar, och kommer endast fram till gemensamma avsikter genom kamp mellan olika inriktningar, grupperingar och partier.” Det betyder att den kollektiva viljan endast kan uttryckas genom en fri valprocess, vilka dess institutionella former än är, som kombinerar en direkt demokrati med delaktighet och en representativ demokrati.

Åtgärder mot maktmissbruk

Utan att utgöra någon absolut garanti mot byråkratisering och maktens faror kan svar och inriktning dock lösgöras ur erfarenheten:

  • Skillnaderna mellan klasserna, partierna och staten bör översättas i ett erkännande av den politiska och fackliga pluralismen, som tillåter en konfrontation av program och alternativa val i alla samhällsfrågor och inte endast det enkla meningsutbytet i lokala maktinstanser.
  • Demokratin måste kombinera produktionsråd och områdesråd med ett direkt be- stämmande och en rätt till kontroll, inte bara för partierna utan även för fackföreningar och andra föreningar och av kvinnorörelser.
  • De valda ska vara ansvariga, och deras mandat ska kunna återkallas av dem de fått förtroendet av.
  • Antalet uppdrag och mandatperioder måste begränsas liksom de valdas löner till nivån för en kvalificerad arbetare eller offentligt anställd tjänsteman för att motverka att ämbeten permanentas och maktutövande blir ett yrke.
  • Makten måste decentraliseras och befogenheterna fördelas till lokal, regional eller nationell nivå så nära medborgarna som möjligt; lägre instanser måste ha vetorätt beträffande beslut som direkt berör dem. Det måste finnas möjligheter för medborgarna att tvinga fram folkomröstning.En frivillig producenternas demokrati är helt och fullt förenlig med utövande av allmän rösträtt. Kommunala råd eller folkliga områdesförsamlingar kan bildas av representanter från arbets- och boendeenheter och varje viktigt beslut underkastas en omröstning i de berörda folkgrupperna.

Tvåkammarsystem

Erfarenheter från Polen 1980-1981 och från Nicaragua 1984 har fört upp frågan om ett tvåkammarsystem. En kammare väljs i direkta val med allmän rösträtt och den andra representerar direkt arbetarna, bönderna och i stort de olika sammanslutningarna av folklig makt. Detta svar (som kan inbegripa en nationaliteternas kammare i stater med många nationaliteter) tillfredsställer teoretiskt på en gång kravet på allmänna val och omsorgen om en folklig demokrati som är så direkt som möjligt. Det tillåter ingen ytterligare sammanblandning mellan samhällets och statens sfär, utan sammanblandning motverkas allt efter som självstyret utvecklas, breder ut sig och blir allmänt.

Dessa stora linjer sammanfattar lärdomarna från en smärtfylld historia. De utgör varken ett verksamt vapen mot maktens faror eller ett recept för varje konkret situation. Man kan i backspegeln diskutera konsekvenserna av bolsjevikernas upplösning av den konstituerande församlingen, församlingens respektive sovjetkongressens representativitet i slutet av 1917, om det inte skulle ha varit att föredra att upprätthålla en dubbel representationsform (en sorts förlängd dubbelmakt). Man kan likaså fråga sig om det inte skulle ha behövts fria val redan vid inbördeskrigets slut, med risk att de vita fick övertaget, trots att de besegrats militärt, i en tid av förstörelse och internationella påtryckningar. Varje enskild situation beror av specifika styrkeförhållanden, nationella och internationella. Alla historiska erfarenheter bekräftar å andra sidan den varning Rosa Luxemburg uttryckte redan 1918: ”Utan allmänna val, utan obegränsad press- och mötesfrihet, utan åsiktsfrihet, förtvinar livet i alla offentliga institutioner, och byråkratin blir det enda aktiva elementet.” Den obegränsade demokratin är en fråga om frihet och om ekonomisk effektivitet: Endast den kan tillåta den självstyrande planeringens företräde framför marknadens mekanismer.

Maktbegär vs byråkratisk kontrarevolution

Utgången av den första socialistiska revolutionen, stalinismens triumf, den totalitära byråkratins brott, utgör ett av seklets viktigaste händelser.

För vissa torde det ondas princip bo i en den mänskliga naturens botten av ondska, i ett obetvingligt maktbegär, som kan ha olika ansikten, inklusive försöken att lyckliggöra folken mot deras vilja, att påtvinga dem i förväg uttänkta program för en perfekt stat.

Kommunismens svarta boks polemiska mål består i att upprätta en strikt kontinuitet mellan Lenin och Stalin och därmed krossa ”den gamla legenden att oktoberrevolutionen förråddes av Stalin”; ”Stalinismens fasor är väsensbesläktade med leninismens” (Jacques Amalric); ”Den tidiga kriminella driften går tillbaka till Lenin” (Eric Conan, L’Express, 6 november 1997). Om ett oförsonligt öde, bärare av sådana katastrofer, hade tagit sin början redan från första dagen, varför skulle man då fortfarande kalla sig kommunist?

20-talet: ”paus” eller vägskäl?

Trots den byråkratiska reaktionen, som mycket tidigt började frysa revolutionen, trots den kulturella nöden och tillbakagången, märks den tidiga revolutionära hänförelsen ännu under hela 20-talet i de första försöken att förändra sättet att leva: skolreformer och pedagogiska reformer, familjelagstiftning, stadsutopier, grafiska och cinematografiska uppfinningar. Det är även den som kan förklara motsägelserna och tvetydigheterna i ”den stora förvandlingen” som genomfördes under den smärtfyllda mellankrigstiden, då den byråkratiska terrorn ännu blandade sig med de revolutionära förhoppningarnas energi. Det är alltså viktigt att i den samhälleliga organisationen, i de krafter som inrättar sig där och de som opponerar sig, ta fasta på rötterna och de djupa drivkrafterna bakom det som man ibland kallar ”det stalinistiska fenomenet”. Stalinismen visar på en mer generell tendens till byråkratisering av verksamheten i alla moderna samhällen. Den får sin näring genom utvecklingen av arbetsdelningen (särskilt mellan manuellt och intellektuellt arbete) och genom ”maktens professionella faror?’. I Sovjetunionen har denna tendens varit så mycket starkare och snabbare som byråkratiseringen har uppstått mot en bakgrund av ödeläggelse, nöd och frånvaro av demokratiska traditioner.

En doft av revolution

I början var revolutionens samhällsbas på en gång stor och liten. Stor i så måtto att den vilade på alliansen mellan arbetarna och bönderna, som utgjorde den förkrossande majoriteten i samhället. Liten därför att dess arbetarkomponent, i minoritet, snabbt decimerades genom krigets härjningar och inbördeskrigets förluster.

Inte desto mindre dröjer en brytning, en envis doft av revolution kvar, i såväl inrikes- som utrikespolitiken mellan början av 20-talet och det fruktansvärda 30-talet. De auktoritära tendenserna började förvisso få övertaget mycket tidigare. Ansatta av huvudfienden, den imperialistiska aggressionen och försöken att återskapa kapitalismen, började de ledande bolsjevikerna ignorera eller underskatta ”den sekundära fienden”, byråkratin, som under- minerade dem inifrån och till slut slukade dem. Detta hittills okända scenario var svårt att föreställa sig. Det krävdes tid för att förstå det, tolka det, dra slutsatser av det. Lenin upp- fattade förmodligen den alarmsignal, som Kronstadt-krisen innebar, till den grad att han drev på en genomgripande ekonomisk omorientering. Trotskij lyckades inte förrän mycket senare, i Den förrådda revolutionen, skissera grunden för en politisk mångfald baserad på proletariatets skilda intressen åsikter och medvetande.

De flesta vittnesmålen och dokumenten om Sovjetunionen eller om det bolsjevikiska partiet självt tillåter inte att den stora vändpunkten på 30-talet ignoreras. Byråkratin segrade över- lägset, med miljoner och åter miljoner döda av hunger, deporterade, offer för processer och utrensningar som följd. Lössläppandet av ett sådant våld krävdes för att nå fram till ”segrarnas kongress” 1934 och befästa den byråkratiska makten.

Den stora vändpunkten

Mellan inbördeskrigets terror och den stora terrorn under 30-talet ger Nicolas Werth företräde åt kontinuiteten. För detta måste han tolka om 20-talet, de val som då måste träffas, konflik- terna inom partiet och reducera dem till en enkel ”paus” eller ”vapenvila” mellan två terrorister. Han för dock själv fram element, som vittnar om en förändring av förtryckarskalan och en djup förändring av dess innehåll.

1929 fastställdes planen om ”massornas kollektivisering”. 13 miljoner jordbruk skulle tvångs- kollektiviseras. Denna operation framkallade den stora hungersnöden och massdeportationerna 1932-1933: ”Våren 1933 markerade sannolikt höjdpunkten i en första stor terrorcykel, som hade tagit sin början i slutet av 1929 med lanseringen av utrotandet av kulakerna”. Efter mordet på Kirov (ledare av partiet i Petrograd), började 1934 den andra stora cykeln, kännetecknad av de stora processerna och framför allt Moskvarättegångarna 1936-1938, vars offer har uppskattats till 690.000. Tvångskollektiviseringen och den allt snabbare industrialiseringen förde med sig en massiv folkförflyttning, ett ”förlantligande” av städerna och en svindlande industriell uppbyggnad i Gulag.

Under processens gång utvecklades och förstärktes den förtryckande lagstiftningen. I juni 1929, samtidigt med masskollektiviseringen, genomfördes en genomgripande reform i straff- systemet: fångar som dömts till straff längre än tre år skulle hädanefter överföras till arbets- läger. Inför de omfattande, okontrollerbara förflyttningarna inom landet infördes genom ett beslut i december 1932 inrikespass. Några timmar efter mordet på Kirov, författade Stalin ett dekret känt som ”lagen av den 1 december 1934”, som legaliserade summariska rättegångar och tillhandahöll ett instrument med oinskränkt makt för den stora terrorn.

Att bryta kontinuiteten

Förutom krossandet av de folkliga rörelserna i städer och på landsbygd förintade denna byråkratiska terror det som levde kvar av arvet från oktober. Man vet att rättegångarna och utrensningarna åstadkom djupa sprickor inom partiet och armén. De flesta befäl och ledare från den revolutionära perioden deporterades eller avrättades. Endast tre av de 200 med- lemmarna i det ukrainska kommunistiska partiets centralkommitté överlevde. I armén arresterades mer än 30.000 av 178.000 befäl. Samtidigt exploderade den administrativa organisation som krävdes för denna förtryckarapparat och för att föra en förstatligad ekonomi- politik. Enligt Moshe Lewin hade då den administrativa personalen utökats från 1.450.000 1928 till 7.500.000 1939, och samtliga manschettarbetare från 3.900.000 till 13.800.000. Byråkrati är inte ett tomt ord. Den blir en makt i samhället: den statliga, byråkratiska apparaten slukade vad som återstod av stridbara personer inom partiet.

Effekterna av denna kontrarevolution är kännbara på alla områden; i den ekonomiska politiken (tvångskollektivisering och utveckling i stor skala av Gulag), i utrikespolitiken (i Kina, i Tyskland, i Spanien), i kulturpolitiken, i det dagliga livet med det som Trotskij har kallat ”thermidor i hemmet”, i ideologin (med utkristalliseringen av en statsortodoxi, kodifiering av ”Diamat” – som förvandlade dialektisk materialism till en uppsättning statiska regler- och sammanställningen av en Partiets officiella historia).

Man måste kalla saker vid deras rätta namn och en kontrarevolution en kontrarevolution, mer massiv, mer synlig, mer sönderslitande än de auktoritära åtgärderna under det brinnande inbördeskriget. Beträffande Nicolas Werth så är han splittrad mellan förståelse för vad som är radikalt nytt under 30-talet och sin vilja att upprätta en kontinuitet mellan det revolutionära löftet från oktoberrevolutionen och den segrande stalinistiska reaktionen. Sålunda talar han om införandet av förtryckarsystemet som en ”avgörande episod” eller som ”den viktigaste episoden i den konfrontation som tog sin början 1918-1922” utgjorde. Episod eller avgörande vändpunkt – man måste välja.

När man har tagit parti för kontinuiteten leder det till att man ”hoppar över” 20-talet, dess kontroverser och dess vågspel, som om det handlade om en enkel parentes. Den historiska beskrivningen av förtrycket tas då ur sitt sammanhang. Den förvisar konflikterna kring de avgörande vägvalen till ett dunkelt andraplan, både när det gäller utrikespolitik (inställningen till den kinesiska revolutionen, attityd till den tilltagande nazismen, opposition mot kriget i Spanien) och inrikespolitiken (både trotskistisk och bucharinsk opposition mot tvångs- kollektiviseringen, ekonomiska och sociala alternativ).

Kontrarevolution och restauration

Kontrarevolutionens idé bekymrar somliga under förevändning att den inte utmynnar i ett återupprättande av den tidigare situationen. Den historiska tiden är inte reversibel på samma sätt som den mekaniska fysiken. Filmen kan inte köras baklänges. Redan efter terrorn under den franska revolutionen noterade Joseph de Maistre, konservativ ideolog under revolutionen, som kände väl till reaktionen, klarsynt att en kontrarevolutionen inte är mot en revolution ”i motsatt riktning”, utan ”motsatsen” till en revolution. De två processerna är inte symmetriska. En kontrarevolution kan sålunda alstra något nytt och aldrig tidigare skådat. Det var fallet i Bismarcks Tyskland efter den misslyckade revolutionen 1848. Så också i Frankrike efter 1789, där Napoleons kejsardöme utgör en lång gråzon, där de revolutionära strävandena och konsolideringen av den nya ordningen blandas.

Det är i en analog gråzon som ett antal seriösa kommunister har förirrat sig, imponerade av ”socialismens” framgång utan att känna till det eller att bry sig om vad det har kostat. Man visste mycket, om man ville, under 30-talet om den stalinistiska terrorn. Där fanns vittnes- målen från Victor Serge och Ante Ciliga, John Dewey, vittnesmålen mot repressionen av anarkisterna och POUM i Spanien. Men under denna tid av antifascistisk kamp och ”byrå- kratiserad heroism” (enligt Isaac Deutschers formulering) var det ofta svårt att samtidigt bekämpa huvudfienden och den egentligen inte alls så sekundära fienden, byråkratin.

Sovjetunionen under Stalin var faktiskt inte ett land med Bresjnevs stagnation. Det för- vandlades snabbt, under den företagsamma byråkratins knutpiska. Hemligheten med denna energi saknar inte samband med den energi hos Napoleon, som fascinerade Chateaubriand: ”Om Bonapartes bulletiner, anföranden, tilltal till underordnade, proklamationer, utmärker sig för energi, var denna energi ingen egenskap hos honom; den tillhörde hans tid, den kom från den revolutionära inspirationen, som försvagades i Bonaparte, därför att han gick i motsatt riktning mot denna strävan”. Det är för övrigt inte den enda slående analogin mellan de två personligheterna: ”Revolutionen som var Napoleons amma visade sig snart som en fiende: han upphörde aldrig att bekämpa den.”

Byråkratins tillväxt

Aldrig har något land i världen undergått en så brutal förändring som Sovjetunionen på 30- talet. Mellan 1926 och 1939 växte städerna med 30 miljoner invånare och deras andel av hela befolkningen ökade från 18 till 33 procent; bara under den första femårsplanen var deras tillväxttakt 44%, det vill säga praktiskt taget lika mycket som mellan 1897 och 1926; den avlönade arbetskraften mer än dubblerades (den ökade från 10 till 22 miljoner); detta innebar att städernas befolkning till största delen bestod av efterblivna bönder, som nyligen kommit ur slaveriet, som ofta inte ens kunde läsa. Det krävdes en enorm kraftansträngning för läs- kunnighet och undervisning, det krävdes en påtvingad arbetsdisciplin. Denna stora omvand- ling åtföljdes av en pånyttfödelse av nationalismen, ett uppsving för karriärismen och upp- dykandet av en ny byråkratisk konformism.

På Michail Guefters viktiga fråga – ”en kontinuerlig rörelse” mellan oktober och Gulag eller ”två skilda politiska och moraliska världar” – ger analysen av den stalinistiska kontra- revolutionen ett tydligt svar. I början kan man tala om misstag att rätta till, om alternativ kurs i ett och samma projekt; sedan är det krafter, projekt som ställs mot varandra, organisatoriska val. Det handlar inte om något familjegräl, som i efterhand tillåter att gårdagens offer ställs ut som bevis på en ”kommunistisk pluralism”, som förenar offer med bödlar. En noggrann genomgång av vad som hände när, tillåter på så sätt, för att citera Guefter, ”det historiska samvetet att tränga in i det politiska fältet”.

En ”brådmogen” revolution?

Alltsedan Sovjetunionens fall har en tes åter vunnit i styrka: den att revolutionen från första början skulle ha varit ett dödsdömt äventyr, eftersom den kom för tidigt. Det är den tes som Henri Weber försvarar i en debattartikel i Le Monde (den 14 november 1997). Den har sitt ursprung långt tillbaka i tiden, i de ryska mensjevikernas anföranden och i Kautskys analyser, redan 1921: mycket blod, tårar och ruiner, skriver han då, skulle ha kunnat sparas, ”om bolsjevikerna hade besuttit det mensjevikiska sinnet för automatisk begränsning till vad som går att uppnå; i detta visar sig mästaren”.

Formuleringen är avslöjande. Kautsky polemiserar mot idén om ett förtruppsparti men tänker sig gärna ett parti av pedagogiska lärare, som undervisar och som är kapabelt att efter eget gottfinnande reglera Historiens gång och tempo. Som om inte striderna och revolutionerna också hade sin egen logik. Om man vill automatiskt begränsa dem, när de dyker upp, har man snart hamnat på den etablerade ordningens sida. Då handlar det inte längre om att ”automatiskt begränsa” partiets syften utan helt enkelt om att begränsa massornas strävanden. I denna mening har socialdemokraterna, som Ebert och Noske, när de mördade Rosa Luxemburg och krossade arbetarråden i Tyskland gjort sig kända som virtuoser i ”automatisk begränsning”.

Maktövertagandet i oktober 1917 var ett resultat av de liberala borgarnas och reformisternas oförmåga sedan februari att presentera ett svar på samhällets och statens kris. På frågan: ”Fanns det något val 1917?” tycks Michail Guefters svar mer rikt och övertygande än tesen om ”brådmognaden”; ”Frågan är mycket viktig. Efter att ha tänkt mycket på detta problem, kan jag tillåta mig ett kategoriskt svar: det fanns inget val. Det som då åstadkoms var det enda alternativet till lösning, som stod emot en oändligt mycket blodigare omdaning, ett samman- brott utan allt förnuft. Valet kom senare. Ett val som inte handlade om hur samhället skulle styras, om vilken väg historien skulle slå in på, utan om olika alternativ inom samma huvudfåra.”

Historiens vägskäl

Dessa vägskäl, dessa vägval, har faktiskt fortsatt att infinna sig och att ge upphov till olika och motsägelsefulla svar: 1923 inför den tyska revolutionen, inför NEP och den ekonomiska politiken, tvångskollektiviseringen, om industrialiseringen och formerna för den ekonomiska planeringen, om demokratin i landet och i partiet, om fascismens uppsving, om kriget i Spanien, om den tysk-sovjetiska pakten. På var och en av dessa prövningar drabbade olika förslag, program och målsättningar samman; visade på andra möjliga val och inriktningar.

I själva verket leder tesen om en för tidig revolution oundvikligen till föreställningen om en välordnad historiegång, reglerad, som ett urverk, där allt kommer i sin tid, precis i rätt tid. Tesen landar i plattityderna hos en strikt historisk determinism, som så ofta har förebråtts marxisterna. Den eliminerar helt enkelt det faktum att historien inte skapar sitt eget öde, att den är full av händelser, som öppnar en solfjäder av möjligheter, inte alla förvisso, men avgjort en horisont av olika möjligheter.

När man i dag läser författarna till Kommunismens svarta bok, får man intrycket att bolsjevikerna, när oktoberkuppen väl hade lyckats, till varje pris skulle ha klamrat sig fast vid makten. Då glömmer man att de aldrig har tänkt den ryska revolutionen som ett enstaka äventyr utan som steget i en revolution som skulle omfatta Europa och världen. Om Lenin, säger man, dansade i snön den 73:e dagen efter maktövertagandet, så är det för att han till en början inte hoppades sitta kvar längre än Pariskommunen. Revolutionens framtid berodde i hans ögon på dess utvidgning på europeisk nivå och särskilt i Tyskland. De omvälvningar som mellan 1918 och 1923 skakade Tyskland, Italien, Österrike, Ungern, tyder på en verklig europeisk kris. Den tyska revolutionens och det spanska inbördeskrigets misslyckande, den kinesiska revolutionens utveckling, fascismens seger i Italien och i Tyskland var inte nedtecknade i förväg. De ryska revolutionärerna är trots allt inte ansvariga för de franska socialdemokraternas abdikation och feghet.

Från och med 1923 blev det tydligt att de inte längre kunde påräkna en utvidgning av revolutionen i Europa på kort sikt. En radikal omorientering var nödvändig. Den stod på spel i konfrontationen mellan teserna om ”socialism i ett enda land” och de om ”den permanenta revolutionen”, som slet sönder partiet i mitten på 20-talet.

Utan att ifrågasätta legitimiteten i början av den ryska revolutionen anser dock somliga att den vilade på en felaktig förutsägelse i en omöjlig vadslagning. Det var dock inte fråga om någon spådom utan om en inriktning som syftade till att undanröja orsakerna till kriget genom att kullkasta det system som hade givit upphov till det. Chockvågen efter kriget har bekräftats, från 1918 till 1923. Efter den tyska revolutionens misslyckande stabiliserades i gengäld situationen. Vad skulle man då göra? Försöka vinna tid utan några illusioner om att kunna ”bygga upp socialismen i ett land”, ett land som dessutom är ödelagt? Det var ämnet för diskussionerna och striderna under 20-talet. Det var frågans hela politiska dimension, den springande punkten. På det ekonomiska och sociala planet innebar NEP en del i svaret, men för att tillämpa den skulle det ha behövts en personal med annan kultur än den som formats av krigskommunismens summariska metoder. På det politiska planet skulle det ha behövts en demokratisk inriktning, som eftersträvat majoritetsstyre, med den sovjetiska pluralismen uttryckt i val. På det internationella planet skulle det ha krävts en internationalistisk politik, som inte underställde de olika kommunistiska partierna och deras politik den sovjetiska statens intressen. Dessa val har åtminstone delvis funnits. De hade inte haft formen av fredliga diskussioner utan av skoningslösa konfrontationer.

Revolutioner som inte blev

De besegrade i dessa strider hade inte fel. Om man för revolutionernas makabra räkenskaper, uppskattar man med större svårighet kostnaden för de revolutioner som gått i stöpet eller krossats: den tyska icke-revolutionen 1918-1923 och den besegrade spanska revolutionen 1937 är inte utan samband med nazismens seger och andra världskrigets katastrofer.

För att fastställa det verkliga ansvaret är det den tråd man måste ta upp och undersöka på nytt. Att helt enkelt tala om en för tidig revolution är däremot detsamma som att förkunna en dom från en historisk domstol i stället för att ta tag i konfliktens och politikens inneboende logik, som konfronterades där. För nederlag är inte bättre bevis på misstag än segrar är bevis på sanningen:

”Om framgång ansågs betyda oskuld; om framgången utgjorde en lockelse ända in i eftervärlden och belade oskulden med kedjor; om denna förledda eftervärld, framtida slav uppkommen ur ett förslavat förflutet, blev medbrottsling till vem som helst som hade segrat, var skulle rätten vara, var skulle uppoffringarnas belöning vara? Det goda och det onda vore inte mer än relativt, varje moral skulle utplånas av mänskliga handlingar.”

Trots att det inte existerar något sådant som en slutgiltig bedömning av historien, är det angeläget att en möjlig historieutvecklig steg för steg skisseras före varje viktigt val, varje viktig skiljeväg. Det är det som gör det förgångna begripligt och gör att vi kan dra lärdomar för framtiden.

Det som under tio dagar skakade världen kan inte utplånas. Löftet om humanitet, mång- sidighet, frigörelse, som kom i dagen under händelsens första glöd är ”alltför intrasslat i mänsklighetens intressen” för att det ska kunna glömmas bort. Som vårdare av och ansvariga för ett arv som konformismen nu hotar, har vi uppgiften att skapa de omständigheter där arvet kan återfå sin rätta plats.

Daniel Bensaïd 1998

Översättning: Inger Hassler

Ursprungligen publicerad i Lenin massmödareMoteld nr 1, 1999

Daniel Bensaïd var lektor i filosofi vid l’Université de Paris VIII (Saint-Denis). Han var en av ledarna för upproret i Paris i maj 1968 och satt under lång tid i ledningen för Ligue Communiste Révolutionnaire (LCR), fransk sektion av Fjärde Internationalen. LCR är numera en del av partiet NPA.

Om byråkratin

En analys av arbetarrörelsens ständigt hotande fara

Byråkratin

Marxismen är i huvudsak förklaringen till historien och till samhällenas utveckling genom förhållandena och konflikterna mellan de sociala grupperna. Om 1800-talets marxism var helt inriktad på studiet av den fundamentala gruppen, dvs den sociala klassen, vilken har sina rötter i produktionsprocessen, så har 1900-talets marxism utvecklats till att inse betydelsen av icke-fundamentala grupper – sådana grupper som inte är klasser, som inte har sina rötter i produktionsprocessen men som likväl spelar en betydelsefull roll i vårt samhälles utveckling och i samhällets övergång från kapitalismen till socialismen.

Bland dessa, låt oss kalla dem sekundära grupper, intar byråkratin utan tvekan den mest betydelsefulla platsen. Om 1900-talets marxism har lett fram till insikten om byråkratins problem så beror det på att detta problem, som inom arbetarrörelsen uppstod vid åren 1888-89, har utvecklats och fått en allt större betydelse på det ideologiska planet. Men för att teoretikerna ska kunna förstå och analysera problemet i dess ideologiska sammanhang, så måste detta sjukdomssymptom redan ha manifesterat sig i arbetarorganisationernas liv och praktik.

Denna introduktion urskiljer problemets två grundläggande aspekter; den teoretiska och den historiska. Vi kommer att försöka besvara följande frågor:

  • vad är arbetarbyråkratin? Hur uppstår och hur utvecklas den? Hur kan den försvinna?
  • hur har detta fenomen konkret manifesterat sig i arbetarrörelsens historia?
  • vilka är de olika attityder och svar som arbetarrörelsens olika riktningar har fört fram inför detta nya problem?

Läs hela boken. Ursprungligen utgiven som Röda Häften nr 1, 1969