Arkiv

Miljövården och den revolutionära strategin

Del 1 av 4 i serien Folkrörelsesamverkan

Miljövården och den revolutionära strategin (Fjärde Internationalen 2/1976)

Miljökris, kapitalismens kris. Miljögrupper, antikärnkraftsgrupper, kommittéer mot utbyggnaden av kraftverk i älvar, fronter för hälsoriktig mat osv har bildats. Mer etablerade natur- och miljöorganisationer har ökat aktiviteten mot miljöförstöringen, t ex Fältbiologerna. Den revolutionära vänsterna har tagit upp frågorna och i flera sammanhang börjat delta i ett aktivt arbete med olika miljögrupper. Men vilken plats har miljövården i den revolutionära strategin och vilken plats bör den ha? Vilken funktion fyller miljörörelsen utanför fackföreningar och partier? Vilka ”miljökrav” måste införlivas i den revolutionära strategin? Björn Eriksson, forskare och miljöaktivist, ger här sin syn på dessa problem. Utgångspunkten är miljökrisen och en noggrann genomgång av miljörörelsen utveckling fram till idag. Därefter följer en argumentering för olika krav och organisationsformer som måste aktualiseras i den antikapitalistiska kampen.

Många människor har radikaliserats genom arbete i miljögrupper. Det har vänstern upptäckt och så småningom visat ett visst intresse för miljöfrågorna.

Vänstern har slagit fast att den ekologiska krisen är en del av kapitalismens kris, att miljöproblemen är olösbara inom kapitalismen, och att de ska gå att lösa efter revolutionen om bara medvetenheten om problemen sprids inom det revolutionära partiet och inom massorganisationerna. Man har troligen hoppats få en kontaktyta med miljörörelsen genom detta tal och kanske få några av de radikaliserade miljöaktivisterna att intressera sig för den egna gruppens totala politik.

Men miljöaktivisterna har inte blivit särskilt imponerade.

Många miljöaktivister har länge begripit att den ekologiska krisen är en del av kapitalismens kris. De söker kunskap om hur man ska få kapitalismen på reträtt, hota den eller förändra de aspekter hos den som lett till miljöproblemen (alla har inte blivit övertygade om att kapitalismens kris är olöslig inom dess egen ram). Så lyssnar de till vänstern och får höra att miljökrisen kan lösas endast genom revolutionen, vilken kommer som ett resultat av arbetarkampen — stöd därför gruppen si och så förr uppbygget av ett nytt kämpande arbetarparti!

Man kan också uttrycka det så här: många miljöaktivister har insett eller har på känn att miljökampen är strategiskt viktig, medan vänstern som bäst insett att den kan vara taktiskt sant, genom att visa fler människor kapitalismens fula tryne och därmed göra dem till kommunister, som ställer upp i arbetarkampen…

Den enda gruppering inom den organiserade vänstern som i miljöarbete utgår från att miljöfrågorna är strategiskt viktiga, är en handfull KAF:are på västkusten. Och man har åtminstone inte hittills kunnat utläsa ur KAF:s press att dessa kamraters handlande stöds av förbundets ledande organ.

Frågan måste nu ställas: Har de radikala miljöaktivisterna eller den organiserade vänstern rätt? Är miljökampen strategiskt viktig eller ej? Går det att formulera övergångskrav på miljöområdet och föra dem samman med arbetarkampens övergångskrav och på så sätt forma ett starkare övergångsprogram?

Här ska göras ett försök att besvara dessa frågor. Först behandlas frågan om ekokrisens samhälleliga natur, därefter beskrivs motståndet mot krisen och klasskaraktären på de olika rörelser som ingår i motståndet.

Analysens slutsats blir att miljökampen – förutom att rädda viktiga miljövärden, ett i sig tillräckligt motiv för att driva den – på ett viktigt sätt kan bidra till revolutionen genom att länka mellanskiktens spontana kamp samman med arbetarklassens därmed få en större del av mellanskikten att stödja arbetarklassen i en revolutionär situation. Till sist skisseras några modifieringar och kompletteringar av övergångskraven med utgångspunkt i denna strategiska inriktning.

EKOKRISENS SAMHÄLLELIGA NATUR

Reproduktion av arbetskraft, fast kapital och naturresurser.

Enligt traditionell marxistisk teori leder kapitalismens motsättningar till oupphörliga kriser, som borgarklassen söker vältra över på andra skikt, främst arbetarklassen. Arbetarklassens försvar mot detta är grunden för dess spontana fackliga medvetenhet och organisering.

Kriserna kan sammanfattas med hjälp av den allmänna vär derelationen för produktionsprocessen
P=N-+ K+ A + m
där P är den totala produktionens värde, dvs den totala mängden arbete som utförs i ett samhälle. N, K och A står för reproduktionen av naturresurserna, det fasta kapitalet respektive arbetskraften och m är mervärdet.

Oftast återges formeln ovan utan termen N, vilket betyder att man räknar naturresursernas värde som enbart det arbete som åtgår för att utvinna dem. Men i så fall kan man inte analysera skillnaden mellan fallen att resurserna brukas varsamt, utan att förbrukas, och att de plundras så att kommande generationer får sämre förutsättningar att utgå ifrån.

Reproduktion av naturresurserna betyder uppenbarligen att återställa naturen i ett från produktionssynpunkt likvärdigt (ej lika!) skick. För användningen av en mycket stor mineralfyndighet innebär det helt enkelt att allt eftersom kartlägga nya delar av fyndigheten.

Om det gäller användningen av en knapp, högkoncentrerad fyndighet innebär reproduktion att avfall från tillverkningsprocessen tas omhand och skrot från använda produkter sorteras ut och samlas in så att det kan återgå till nyproduktion. Andra metoder är att behandla material så att de inte förstörs (rostar eller vittrar). Utvecklingen av metoder att utnyttja andra, mindre knappa naturresurser på ett lika effektivt sätt tjänar också samma syfte.

Den allra viktigaste aspekten på reproduktionen gäller emellertid de biologiska källorna. Biosfären producerar föda och de dessutom mängder av råmaterial som kan användas för tillverkning av olika produkter. Dessa reproduceras självmant så länge de ekosystem de ingår i inte förstörs. Metoder för att hejda sådan förstöring ingår alltså i termen N. Rening av fabriksutsläpp, planering av städer och vägar så att de inte förstör värdefull jordbruksmark, återfyllning och plantering av dagbrott, skogsvård, tankrengöring i docka i stället för till havs, är exempel på extra arbetsinsatser för att klara reproduktionen av naturresurserna vad gäller biologiska resurser.

Givetvis finns ibland också möjligheten att ersätta en mer eller mindre utplånad biologisk resurs med en mineralisk. Men för det mesta krävs då större insatser av energi och fast kapital, ibland även av arbete. Processen för nästan alltid med sig nya föroreningar som i sin tur nedsätter reproduktionen av biologiska råvaror. Kraven på den utvinningsteknologi av mineraliska råvaror som tillåts, måste ställas mycket högt så att inte summan blir att mer av biologiska resurser nedsätts än man kan tillföra av andra. Inte ens med denna grad av försiktighet kan ersättningen av den levande naturens källor med syntetiska tillåtas gå för långt. Det finns samband med den yttre naturen och människans egen natur som inte kan ersättas. För hälsans och skönhetens skull måste vi behålla våra band till allt allt annat levande.

Reproduktionen av fast kapital och arbete är mer välkända begrepp. Underhåll av maskiner, verktyg och byggnader, jämte ersättning av förslitna delar räknas till kapitalreproduktionen. Produktionen av de varor och tjänster (inkl. sjuk- och socialvård) arbetarfamiljerna behöver för att leva och reproducera sig i det samhälle där de lever, samt den utbildning som erfordras för att de ska fungera i arbets- och samhällslivet, är de viktigaste posterna i det som kallas reproduktion av arbetskraft.

Mervärdet, m, tillägnar sig — i ett kapitalistiskt samhälle — borgarklassen. Det används för lyxkonsumtion inom den egna klassen och förbundna skikt, för utvidgning och modernisering av produktionen samt för att försvara den borgerliga ordningen.

KAPITALISMEN l KRIS:

Angrepp på reproduktionen av arbetskraft och naturresurser

Den beskrivning som hittills gjorts förutsätter ett krisfritt samhälle. I ett sådant reproduceras alla produktionsfaktorer och mervärdet räcker för att tillfredsställa den statsbärande klassens förväntningar. Man kanske kan diskutera om det har funnits något sådant som krisfri kapitalism, åtminstone är det säkert att den numera inte existerar.

Under ett kristillstånd ser kapitalet (kapitalägare och företagare) i första hand till att rädda profiten. Utan den vägrar de att satsa sitt kapital. Detta är ett karaktäristiskt drag hos kapitalismen och är lätt att förstå om man studerar marknadens och konkurrensens funktion. Kapitalet vältrar istället över krisen på andra klasser och skikt i samhället. Man kan se detta som en brist i reproduktionen av någon (eller alla) av produktionsfaktorerna – m ökas på N:s, K:s eller A:s bekostnad. Den möjlighet som mest diskuteras är att arbetarklassen och närstående skikt drabbas av lönenedpressning, ökad hets i arbetet, försämrad arbetsmiljö, social nedrustning …, dvs fullständig reproduktion av A. Ofullständig reproduktion av Kinnebär att fabriker körs i botten. Det är mer speciellt och förekommer mest när kapitalet vill lämna ett visst land eller område eller en viss bransch. Men möjligheten att övervältringen sker på reproduktionen av N har diskuterats för lite. Det sociala lugnet under femtiotalet och fram till mitten av sextiotalet köptes i viss mån genom höjd levnadsstandard och bättre sociala villkor, men under just den tiden tog naturförstöringen verklig fart.
Bristande reproduktion av N drabbar mycket generellt i samhället. I stor utsträckning är det kommande generationer som får bära bördan genom sämre produktionsförutsättningar på naturresurssidan. Omedelbart drabbas alla – ”onda som goda” – genom nedsmutsning, hälsofaror och förlorade estetiska kvaliteter. Dock drabbas de betydligt mindre som har råd att köpa sig en oförstörd bostads- och fritidsmiljö och har makt att utforma sina arbetsvillkor.

Alla former av övervältring av kostnader på reproduktionen av produktionsfaktorerna hotar givetvis kapitalet självt indirekt. Men de hotar kapitalet mer eller mindre omedelbart. Det fasta kapitalets förslitning drabbar snabbt och drabbar samma kapitalist. Arbetskraftens förslitning, om uttryckets tillåts, kan fortgå ett tag och de kapitalister som står för den kan – till en viss gräns – skaffa nya arbetare. Ännu längre kan naturförslitningen pågå – skadorna kan uppträda först efter en lång tid, källan kan vara svår att spåra, de som berörs är geografiskt spridda och socialt och politiskt splittrade på ett flertal klasser och på ett flertal åskådningar. Motståndet mot ekokrisen blir därför splittrat och man har anledning att vänta sig motstånd med olika klasskaraktärer.

Motståndet mot ekokrisen

Genom att alla klasser och skikt drabbas av ekokrisen får motståndet mot den en helt annorlunda politisk karaktär än motståndet mot ”arbetskraftens förslitning”. Det senare organiseras av arbetarklassen och stöds ofta av åtminstone lägre mellanskikt. Klasskaraktären på kampen är klar – det gäller arbete mot kapital. När småborgare eller folk från det övre mellanskiktet stöder denna kamp genom insamlingar till kampfonder eller dylikt eller genom SARB-grupper (de socialistiska arbetsmiljögrupper som finns i Stockholm, Göteborg, Malmö/Lund och Umeå) överskrider de sin klasstillhörighet och ställer sig medvetet på arbetarklassens sida.

Den borgerliga naturvårdsrörelsen

Motstånd mot förslitningen av naturen och dess resurser förekommer, som förutskickats, med vitt skilt klassinnehåll. Det som först utvecklades var ett motstånd helt inom borgerligheten och på kapitalismens villkor. Det är organiserat i naturvårdsföreningar, varav t ex den svenska, SNF, är från 1909. Numera finns ganska starka internationella organisationer på detta område. Den största heter International Union for the Conservation of Nature (internationella naturskyddsunionen). Den har, förutom nationella naturvårdsföreningar, en del statliga organisationer och tom regeringsorgan som medlemmar. Gräddan av naturvårdsrörelsen finns i World Wildlife Fund, WWF, (Världsnaturfonden). Där sitter bara prinsar, hertigar och storkapitalister i ledningen.

Generalsekreteraren för den svenska WWF-avdelningen, Sven Wahlberg, sa i en intervju i Aftonbladet den 15 augusti 1975 att ”vi är som en Noaks ark i exploateringens syndaflod”. Detta uttalande fångar grupperingens program och ideologi. De motsätter sig inte den kapitalistiska utvecklingen, utan försöker bara rädda hotade djur- och växtarter och små stycken orörd natur genom att inrätta nationalparker o dyl. SNF står åtminstone i praktiken för samma inriktning. I ideologin ingår synen på vildmarken som det värdefulla som ska bevaras och studeras. Rubbad natur är något nödvändigt ont – orubbad natur är något fint. Kvaliteten på den rubbade naturen intresserar man sig knappast för, trots – eller snarare på grund av — det är i den de flesta människor tillbringar det mesta av sin tid.

Tills helt nyligen kanaliserades allt naturintresse till organisationer med denna karaktär. Många naturintresserade utanför borgerligheten sitter fortfarande fast i de föreställningar som karakteriserar den borgerliga naturvårdsrörelsen.

Småborgerligheten och mellanskikten deltog länge (i stor utsträckning fortfarande) i de borgerliga organisationerna och helt på borgerlighetens villkor. Det passade dessa ideologirädda grupper att begränsa arbetet till sådana områden, t ex skydd av utrotningshotade djur, där det inte utmanade den politiska och ekonomiska makten. Man sa att man ville vara opolitisk.

Denna självpålagda begränsning gjorde att hela rörelsen undvek att ta upp övergripande ekologiska diskussioner eftersom sådana lätt kunde få en sådan räckvidd an de förde in på diskussioner om samhällssynen. Naturvårdsförbunden kom därför att länge blunda för de nya stora ekologiska hoten och fick se sig förbisprungna av dels nya borgerliga organisationer såsom Romklubben (not l), dels en ny framväxande miljövårdsrörelse. När de väl tog sig an ekologiska frågor, blev resultatet bedrövligt.

Som ett exempel kan nämnas det upprop som gjordes i juni 1972 för ett världsprogram för ”ekologiska områden”, World Ecological Areas Programme. Det gick ut på att vissa områden av tropisk regnskog och buskskog skulle skyddas med jägarfolkstammarna boende kvar i sin traditionella balans med naturen. De människor som inbegreps i programmet betraktades alltså som ”icke-politiska” varelser. Andra människor skulle inte få vistas i området annat än i forskningssyfte. De länder och enskilda som annars skulle ha kunnat exploatera området, förutsattes få ersättning. Detta program för att bilda nya bantustater ställde sig bland annat International Union for the Conservation of Nature bakom. Resultatet kan bara bli att vildmarksideologin avslöjas och att demokratiskt eller humanistiskt inriktade småborgare och mellanskikt överger naturvårdsrörelsen.

Den breda miljövårdsrörelsen

Den nya rörelse som växte fram från mitten av sextiotalet omfattade mest mellanskikt. Den organiserade spontanistiskt kring akuta problem och har endast mycket långsamt organiserats fastare, vilket till stor del är en följd av bristande kollektiv tradition i dessa skikt. Den karakteriseras av en viss frigörelse från naturvårdarnas borgerliga ram. Troligen finns det flera tidigare exempel på aktionsgrupper som på enskilda punkter gått emot kapitalets intressen, men dessa förblev isolerade, icke medvetet formulerade angrepp, och därmed ofarliga för kapitalismen. Under sextiotalet ökade denna form av aktivism markant och framträdde så småningom som en ny rörelse med ett nytt namn, miljörörelsen. Med hjälp av det nya begreppet ”miljövård” frigjorde den sig från den gamla föreställningen att endast orörd natur är värd att vårda. Den försökte också skapa sig en ny grundsyn genom att utgå från ekologiska principer. Några, t ex den amerikanske anarkisten Murray Bookchin, gick så långt att de utropade ekologin som den nya revolutionerande vetenskapen som för vår tids omvälvningar skulle få samma betydelse som astronomin för den borgerliga revolutionen. (2) Det började också utvecklas ekologistiska synsätt, dvs försök att härleda principer för hur ett samhälle fungerar och bör fungera från enbart ekologiska, naturvetenskapliga lagar. Den inriktningen är naturligtvis en följd av rädsla för ”politik”, dvs klassanalys, i de skikt som mobiliserades i miljörörelsen.

Det finns två skäl till att miljörörelsen växte fram vid den tid den gjorde: miljöförstörelsens tillväxt och en försvagad tilltro till regeringens (och kapitalets) metoder att lösa samhällets problem. Miljöförstörelsen utvecklades under efterkrigstiden hastigare än någonsin tidigare.

Bränsleförbrukningen i Sverige, liksom i många länder, trefaldigades på drygt 20 år. och med detta försurningen, röken, tungmetallerna. Jordbruket industrialiserades med hjälp av kemikalier som skulle ersätta naturliga processer och balanser. Nya ämnen tillkom i massor. Effekterna av utsläppen växte utöver utsläppsplatsen och blev regionala, i några fall tom globala (oljespill, DDT, koldioxid). Tvivlet (inom mellanskikten) på regimens förmåga att lösa problem i samhället sammanhängde med den våldsamma strukturomvandlingen och allt den medförde i påtvingat byte av bostadsort, av yrke. av klasstillhörighet (småborgare blev arbetare eller mellanskikt, mellanskiktens villkor blev allt mer lika arbetarnas) samt social rotlöshet och höjda levnadskostnader i de nya segregerade tätorter som växte fram. Med denna omdaning av samhället, vilken i Sverige gick som snabbast under sextiotalets senare del, följde en ökad strukturell arbetslöshet och nya problem att klara försörjningen ens för dem som hade arbete. Man började tala om de ”nya fattiga”. Inom arbetarklassen ledde denna utveckling till ett kampuppsving mot sextiotalets slut, inom mellanskikten och småborgerligheten till en misstro mot de traditionella metoderna att lösa samhällets problem – ekonomisk tillväxt och strukturomvandling.

Förutsättningar för en kamp mot ekokrisen, obunden av den borgerliga politiken fanns alltså. Rörelsen växte fram kring motstånd mot olika negativa yttringar av kapitalismen, det kunde gälla en trafikled i ett bostadsområde, en utarmad lekmiljö för barnen eller fabriksutsläpp som hotade en bygd. Aktivisterna insåg ofta att det var fråga om kapitalismens konsekvenser, men de hade varierande uppfattning om lösbarheten av problemen inom kapitalismens ramar.

Frågan togs knappast upp i agitationen. Men praktiken var klar: man vägrade ta ansvar för kapitalismen. Man sökte helt enkelt lösningar på problemen. Om en infartsled som man motsatte sig flyttades till ett annat bostadsområde, bekämpade man den där också och ifrågasatte varför alla bilar måste in i city. Björn Gillberg gjorde i början av sin karriär en väldig nytta genom att utgå från hur individerna drabbades genom födan och föra det tillbaka på företagen. Han visade att de förgiftade oss för att tjäna mer pengar. Han manade till kamp mot förgiftningen om det så medförde att företagen gick omkull. Förbud krävdes mot allt farligt och mot allt misstänkt som inte hade en väl dokumenterad nytta.

SNF höll sig noga utanför dessa kampanjer, och kunde därför inte integrera den. Ibland drabbade miljökampen arbetare med arbetslöshet, eftersom miljöaktivisterna inte förmått nå ett samarbete med arbetarna. Men det berodde inte på bristande vilja, utan närmast på bristande förmåga och, framför allt, bristande förutseende.

Så småningom har rörelsens huvudprincip formulerats som så: ”mänskliga behov och ekologiska krav ska avgöra produktionen — inte kortsiktiga vinstmotiv”. Den parollen skulle säkerligen ha accepterats redan i miljörörelsens barndom. I praktiken följde aktivisterna den. Inte ens lagarna stoppade dem.

Sammanfattningsvis vill jag alltså säga att miljörörelsen från sin framväxt på sextiotalet var ett uttryck för småborgerliga mellanskiktens (omedvetna) försvar för egna intressen gentemot kapitalet.

Genom dessa gruppers brist på kollektiv tradition kunde de bäst fångas upp av frågor som gällde individen (maten). Genom deras brist på helhetsperspektiv på samhället och en bristande kollektiv tradition förblev rörelsen en löst organiserad samling aktionsgrupper som arbetade med konkreta, ofta lokala problem.

Trots att den svenska arbetarklassen, med internationella mått mätt, har ett mycket starkt naturintresse har den – såvitt jag vet – inte byggt några egna organisationer för detta, om man inte ska räkna fritidsfiske- och koloniträdgårdsföreningarna. Hotet mot naturen har, naturligt nog, förefallit mera avlägset än de direkta hoten mot den egna hälsan och levnadsstandarden. Och eftersom naturvården har givits en borgerlig, ibland direkt människofientlig, prägel av de länge dominerande organisationerna är det förståeligt att arbetarklassen inte har deltagit i naturvårdsorganisationerna. De egna miljöproblemen på arbetsplatser och i bostadsområden har naturligtvis engagerat, men i de fallen handlar det ju främst om att;försvara arbetskraftens reproduktion, inte naturresursernas.

Efterhand som en icke-borgerlig miljörörelse har vuxit fram och problemen har blivit mer markerade, har arbetarklassens intresse för naturmiljön ökat något. Men fortfarande är medverkan från denna klass låg. Förklaringen får sökas i att det är särskilt enkelt för kapitalet att spela ut miljön mot sysselsättningen eller andra frågor av omedelbar vikt för arbetarklassen. Först när de frigjort sig från reformismens tvångströja och slutat bekymra sig om kapitalets problem, kan arbetarna se realismen i kravet på både meningsfullt arbete och god yttre miljö.

Ideologiska riktningar inom miljörörelsen

Miljörörelsen är alltså antikapitalistisk till skillnad från den borgerliga naturskyddsrörelsen. Det betyder dock inte att den är socialistisk. Istället samsas inom den vitt skilda ideologiska föreställningar med olika styrkeförhållanden i olika länder. I Norge är t ex den populistiska strömningen stark, i Holland den socialistiska och den anarkistiska och i USA finns dels en stark anarkistisk strömning, dels en som skyr all ideologisk diskussion. Detta för att nämna några länder med en stark miljörörelse. I Sverige har ingen av riktningarna dominans.

Populismen är ett uttryck för en kämpande småborgerlighet. Det är naturligt att den har sitt starkaste fäste i Norge, där småborgerligheten är talrik och har stolta traditioner av självständighet mot bourgeoisin (not 3).

Särskilt i ”utkantsområdena”, där människorna levt på kombinerat fiske, småjordbruk, skogsarbete och småhandel, har självständigheten mot centralorterna försvarats kraftfullt. Det var t ex i dessa områden som det folkliga motståndet mot EG-anslutningen hade sina starkaste baser. Populisterna har i Norge tom lyckats bygga upp ett ganska starkt politiskt parti, Sosialistisk Folkeparti, med förankring, förutom i småborgerligheten, i mellanskikten och långt in i arbetarklassen. Genom bildandet av Sosialistisk Valgförbund såg populisterna ett tag ut att svälja det norska kommunistpartiet. I miljörörelsen dominerar populisterna starkt. Miljöfrågorna har blivit så dominerande i deras politik att de ibland kallar den för ”ekopolitisk sosialisme”. Den enda gruppering som på allvar försöker utmana dem i miljörörelsen är maoisterna i AKP-ml. I brist på egen klar politik arbetar maoisterna mest med kuppartade övertaganden av den ena lokalgruppen efter den andra.

Populisternas ideologi centreras kring lokalsamfundet, i vilket alla klasskillnader ska utplånas, alla bli både arbetare och egendomsägare och där det kooperativa ägandet ska bli engrundform. Större privatföretag ska ombildas till arbetarkooperativ. Den statliga politiken ska gynna den produktionsform som man sätter allra högst, lokalsamfundets småföretag. De norska populisterna samarbetar gärna med arbetare och kampen riktas huvudsakligen mot storföretagsamheten, men också mot arbetarbyråkratin vilken man ser som en del av samma centralbyråkrati.

Även de mest radikala populisterna är klara antimarxister. De hävdar t ex en syn på staten som något som kan erövras politiskt genom en tillräckligt stark massrörelse och förmås att gynna lokalsamfunden och småfolket. De siktar visserligen mot en demokratisering av arbetssituationen, men inte mot att fullständigt avskaffa marknaden och inser inte att marknadsmekanismerna och konkurrensen omöjliggör en långtgående demokratisering på arbetsplatserna.

I Sverige företräds den populistiska uppfattningen av en falang inom Centerns Ungdomsförbund och kommer till uttryck i dess lokalsamhällsideologi. Det vore fel att betrakta hela CUF som en populistisk organisation, men populisterna utgör den starkaste falangen (utom i vissa landsändar, som i Skåne) och dominerar hela CUF:s miljöarbete. Programmet påminner starkt om de norska populisternas, men är något mindre utvecklat.

De socialistiska strömningarna inom miljörörelsen förefaller ha två olika källor. Dels kom ett inflöde av radikaler från student- och vietnamrörelsen under sjuttiotalets första år. Bland dessa var det vanligt med en syn på Kina som det stora basområdet för världsproletariatets kamp mot imperialismen. Även på miljövårdsområdet idylliserades Kina och togs som föredöme för en ekologiskt medveten socialistisk utveckling. Dels radikaliserades också en hel del miljöaktivister genom kampens egen logik. Detta kan man särskilt se i grupper som arbetat med trafikfrågor. Mönstret är likartat i åtminstone hela Västeuropa. Orsaken verkar vara att man, för att lösa trafikproblem, tvingas titta på hela urbaniseringen och därmed på centrala frågor om hur samhället fungerar. En intressant sak är att det maoistiska inflytandet bland miljörörelsens socialister har minskat snabbt under senare år. Supermaktsteorin har t ex aldrig vunnit gehör.

Genom avsaknad av erfarenhet från arbetsplatskampen, har de socialistiska miljöaktivisterna haft svårt att förstå skillnaden mellan de olika vänstergruppernas linjer, samtidigt som de själva haft en mer avancerad syn på betydelsen av miljöfrågorna och kampen mot ekokrisen. Resultatet har blivit att de inte känt sig hemma i vänsterorganisationerna, men ändå känt behov av någon form av socialistisk organisering. Från början av sjuttiotalet började det bildas socialistiska miljögrupper med syfte att utveckla en socialistisk miljöpolitik och med den påverka både vänstern och de breda miljögrupperna. Våren 1975 bildades ett kontaktnät mellan dessa och enskilda socialister som arbetar i breda miljögrupper, det sk socialistiska miljönätet. Det finns alltså en rimlig orsak till att de socialistiska miljögrupperna har bildats, men i takt med vänsterns ökade intresse för frågorna och – får man hoppas – förbättrade analys av dem, minskar utrymmet för deras verksamhet. Utarbetandet av miljöpolitiken kan då ske i vänsterorganisationerna och kampen huvudsakligen bedrivas i de breda miljögrupperna, i brett sammansatta organisationer på arbetsplatser, i bostadsområden, vid utbildningsanstalter etc. Ett behov för ett eller flera socialistiska miljönät, såsom organiserade tendenser inom miljörörelsen kommer dock alltid att finnas.

Finns det då inga klart borgerliga ideologiska strömningar i den breda miljörörelsen? Det finns gott om moderater, folkpartister och icke-populistiska centerpartister i miljögrupperna, men dessa har inte utformat någon politik för rörelsens arbete. De kan inte heller förväntas göra det. Ett sådant program skulle motsvara SNF:s och WWF:s eller möjligen Romklubbens program. och dessa finns det redan organisationer för. Att dessa personer valt att arbeta inom den kämpande miljörörelsen, tyder på att de inte valt att sätta kapitalismen behov före miljöns. De flesta av dem ser kanske inte konflikten, men när de väl upptäcker den i praktiken kan de förväntas svänga till vänster eller passiviseras.

Gruppen kring Gillberg kan möjligen betraktas som en borgerlig riktning inom miljörörelsen. Gillberg startade sitt miljöarbete på ett antikapitalistiskt sätt, men blev snart ett offer för en ledarkult som samlade ett antal konservativa människor till en supporterkrets. När hans dominerande ställning inom rörelsen började ifrågasättas, sökte han alltmer stöd i denna krets och försökte då länka in rörelsen i inomkapitalistiska banor. Gruppen kring Gillberg drev t ex fram ett program för Miljövårdsgruppernas riksförbund, där det föreslås att man endast ska använda lagliga metoder. Denna svängning från Gillberggruppens sida har medfört att den nu står helt isolerad. Efter splittringen av miljörörelsen vid årsmötet den 3 april, blev endast några obetydliga grupper och några med byråkratisk ledning kvar, medan resten nu håller på att bygga upp ett nytt, kampinriktat förbund.

Miljörörelsens organisationer

Den breda miljörörelsen består av några hundra lokala grupper. En del har förut varit medlemmar i Miljövårdsgruppernas riksförbund, MIGRI, och gått ur vid det senaste årsmötet. De deltar nu i byggandet av vad som ser ut att bli ett större – och framför allt – aktivare förbund. En tidigare rätt avskild del av miljörörelsen var Jordens vänner, som mest ägnade sig åt påtryckningar på myndigheter. Föreningen startades 1971 med amerikansk hjälp i form av den svenska utgivningsrätten till några miljöböcker med borgerligt budskap (t ex Ehrlichs Befolkningsexplosionen). Sedan dess har emellertid Jordens vänner suddat ut sina spår och fått igång arbete som mer liknar normala miljögruppers. De samverkar nu i uppbygget av det nya Miljöförbundet.

Skyddet av älvdalar mot vattenkraftexploatering har sin egen organisering i Älvräddarnas Samorganisation. Ett särskilt kontaktorgan finns för grupper som arbetar mot kärnkraft och kärnvapen och för alternativ till kärnkraftssamhället. För trafikpolitiska grupper finns ett icke formaliserat samarbete. Dessa tre samarbetsfora skulle förmodligen kunna driva sin verksamhet i nära förening med det nya miljöförbundet. Till den breda miljörörelsen kan man också räkna kampen mot Örestad och Fältbiologerna. Det senare är visserligen ungdomsförbund till Svenska Naturskyddsförbundet, men det är mycket självständigt. Förbundet rekryterar naturintresserade ungdomar, ofta redan i tioårsåldern, och sysslar mest med exkursioner, fågelskådning mm. Men redan i mitten av sextiotalet, innan miljövårdsgrupperna växt upp i nämnvärt antal, började fältbiologklubbar driva ett sådant arbete och då i allmänhet med en antikapitalistisk inriktning.

Arbetsmiljögrupperna utgör ett något speciellt fall. I grunden tillhör de arbetarkampen för att försvara arbetskraftens reproduktion. Men arbetsmiljöproblemen sammanhänger nära med naturmiljöproblemen, t ex genom att ämnen som är farliga utanför fabrikerna ofta förekommer i ännu högre halter inom dessa. De utgör därför arbetsplatsfrågor som den mellanskiktsdominerade miljörörelsen lätt förstår. Detta ger särskilda möjligheter att sammanlänka arbetarkamp och miljökamp. Av dessa skäl är det lämpligt med en kontinuerlig samverkan mellan natur- och arbetsmiljöaktivister.

Arbetsmiljökampen förs huvudsakligen inom klassens normala organisationer, fackföreningar och – ibland – demokratiskt valda kampledningar för hela klassen. Dessutom finns stödjande organisationer i form av arbetsmiljögrupper med tekniker och medicinare m fl som arbetar på en socialistisk plattform. Kontakten med naturmiljögrupperna är i de flesta fall dåligt utbyggda.

MILJÖKAMPEN OCH REVOLUTIONEN

Den revolutionära strategin

Vi har nu sett att miljörörelsen huvudsakligen är ett svar på kapitalets försök att övervältra sin kris på naturresursernas reproduktion. Den omfattar folk ur alla klasser och skikt i försvar för egna mot kapitalet riktade intressen, så när som på dem som medvetet väljer att sätta kapitalets behov i första rummet. Arbetarklassen är dock dåligt förberedd, eftersom den, åtminstone än så länge, tror sig behöva välja; antingen försvara egna kortsiktiga behov, eller försvara miljön.

Miljörörelsen blir alltså under normala tillstånd i samhället dominerad av mellanskikt och de ideologiska strömningarna blir i första hand proletära och småborgerliga (mellanskikten saknar en egen ideologi).

Den är en rent självständig social verksamhet som följer en egen logik i sin utveckling. Man vet t ex av erfarenhet att en kamp för bättre lekplatser eller bakgårdar lätt går vidare till att gälla hela bostadsförvaltningen. Man vet att kamp mot parkeringshus eller motorleder i bostadsområden lätt leder vidare till en kampanj mot privatbilismen och tom hela frågan om stadsplaneringen. Eller att en kampanj mot kärnkraften kan föras över på hela frågan om produktionsinriktningen och resurshushållningen.

Detta påminner om dynamiken i arbetarkampen. Den uppkommer spontant och organiseras för det ekonomiska försvaret av klassen, men kan efterhand utvecklas till allt högre nivåer. Enligt den revolutionära teorin är det kommunisternas uppgift att i den kamp som pågår påvisa problem och föreslå svar, som utgår från den medvetenhet som finns men förmår ställa de kämpande inför allt vidare frågor. På detta sätt kan klassen, organiserad för kampens behov, till slut ställas inför frågan om makten över staten, dvs inför det revolutionära avgörandet. Denna serie krav och organisatoriska steg ska alltså ett kommunistiskt parti formulera och i den breda kampen arbeta för att genomföra.

Kan man se likadant på miljökampen? Kan även där en serie övergångskrav och en successivt utvecklad organisatorisk samordning leda fram till revolutionen? Nej, så långt kan stegringen av miljökampen inte gå, styrd av sin egen logik. Långt tidigare kommer samhällets huvudklasser, borgarklassen och arbetarklassen att dominera scenen.

Genom att spela ut de hot som miljökampen riktar mot enskilda företag eller kapitalismen som helhet såsom hot mot sysselsättningen, försöker kapitalet få arbetarklassen på sin sida. Utan åtminstone ett passivt stöd från arbetarklassen får miljökämparna mycket svårt att driva sina kampanjer till seger. När detta stöd finns, som t ex vid almstriden i Stockholm i maj 1971, kan miljöaktivister ibland utveckla en förbluffande styrka. Men när det gäller större samhällsfrågor saknar de möjligheter att sätta kraft bakom orden, helt enkelt för att de inte sitter på för kapitalismen akut oundgängliga och oersättliga uppgifter i samhället. I sådana fall fordras att kampen förs tillsammans med kamp på viktiga arbetsplatser.

Just denna förening av arbetsplats- och miljökamp ar uppenbarligen det mest intressanta perspektivet. Visserligen kan man föra in miljö- och resursfrågor direkt i arbetarkampen och därmed finna vissa intressanta möjligheter att utveckla denna, t ex öka förståelsen för behovet av en planerad ekonomi. Men det strategiska perspektiv som bör vara avgörande för vilken organisationsform och vilket arbetssätt man väljer är ända det som ser miljörörelsen som en självständig antikapitalistisk kraft, vilken genom lämplig politik kan samverka med kampen på arbetsplatserna.

Miljörörelsens organisering

Om man accepterar det strategiska huvudperspektivet för miljökampen som har skisserats här, följer vissa principer för organiseringen.

Organisationerna för det utåtriktade massarbetet bör vara öppna för alla som kan tänkas stödja en sådan inriktning. På samma sätt som fackföreningarna samlar alla som uppfattar arbetsköparna som en motpart, bör miljöföreningarna samla alla som uppfattar sig stå i motsatsställning till dem som förstör miljö och människor för egen vinnings skull. Kampen bör dessutom föras också i andra organisationer som har en sådan ”partkaraktär”, t ex hyresgäströrelsen och kooperationen. En fackförening som förlorar sin självständighet mot arbetsköparen eller mot staten blir en gul förening och räknas inte till rörelsens organisationer. På samma sätt måste miljöföreningarna värna sin självständighet mot stat, företag, företagarnas organisationer och av borgerligheten dominerade organisationer (t ex SNF). Men att från miljörörelsens utåtriktade organisationer utestänga människor med en borgerlig politisk syn är lika dumt som att i en fackförening försöka utestänga icke-socialister.

Röda fackföreningar i en icke förrevolutionär eller revolutionär situation har gång på gång visat sig vara en fåfäng tanke, men har ändå dragningskraft på nyradikaliserade, otåliga grupper. På samma sätt finns nu en strömning för att bygga upp en röd miljörörelse. Många, främst FK-sympatisörer, ser de socialistiska miljögrupperna och Socialistiska miljönätet som mer än grupper för att utarbeta en revolutionär miljöpolitik. Därför har de också dragit igång en socialistiskt miljöbulletin som de vill använda som hjälpmedel för organiserandet av miljökampen. Nyligen har visserligen denna strömning svängt under inflytande av uppgörelserna i den breda miljörörelsen (MIGRI-bråket), men det är bara fråga om en taktisk reträtt.

Socialisterna i miljörörelsen bör alltså inte avgränsa sig organisatoriskt från den breda rörelsen. Vi bör verka som en del i den och samtidigt försvara vår rätt att organisera oss i en eller flera tendenser. Tyvärr har stalinismen fortfarande ett så starkt grepp över socialisternas sinnen att många uppfattar ett försvar för tendensfriheten som ett uttryck för en vilja till ”splittring” (4).

Vi måste naturligtvis samtidigt försvara andra riktningars rätt att organisera tendenser. Vi måste t o m respektera dem som principiellt jämbördiga: Vi och de deltar i samma kamp. Utifrån vår samhällsteori kallar vi den antikapitalistisk. De har kanske en samhällsteori enligt vilken kapitalismen kan anpassa sig till kraven. Nåväl, vi är ändå överens nu om att vi för en kompromisslös miljökamp. Erfarenheterna under kampen och den fortlöpande debatten får visa vilken teori som är rätt!

Övergångskrav

Behovet att sammanlänka arbetsplatskampen och miljökampen ställer givetvis krav på kampinriktningen inom båda. Här ska först diskuteras förändringar i agitationen och övergångskraven inom kampen på arbetsplatserna, därefter de krav som främst kan drivas i ”grannskapen”. Artikeln avslutas sedan med huvudfrågorna för det vi brukar kalla miljörörelsen. Några kampfronter utelämnas ur analysen, t ex den viktiga kampen om forskningen och den tekniska utvecklingen, vilken främst kommer att föras på utbildningsanstalterna, men som också kan föras ut i andra miljöer. Denna fråga är mycket viktig för miljökampen, men är värd en egen artikel.

Kampen på arbetsplatserna

Traditionellt har lönekampen stått i centrum på arbetsplats erna. Marxisterna har argumenterat för krav på lika löneökningar för alla i kronor räknat, fasta löneformer och avskaffande av meritvärdering för att motverka den splittring företagsledningarna försöker skapa genom lönesättningen. Dessutom har de fört fram kravet på indexlön med automatisk uppjustering månad för månad. Som offensiv inriktning brukar man kräva höjd lön på profitens bekostnad. Det är intressant att se att miljöaktiva grupper ur mellanskikten vanligen är mycket positiva till dessa krav utom ibland till det sista, vilket man uppfattar som ett utslag av ”pryldyrkan”. Denna reaktion kan naturligtvis inte tas till intäkt för att ställa lägre krav än vad som motsvarar arbetarnas verkliga behov. Men det är kanske dags att tänka lite djupare över vilka behoven egentligen är.

Lönen ska täcka kostnaderna för den (vanligen privata) konsumtion som är nödvändig för att leva i samhället. Om den inte gör det, kan man antingen kämpa för höjd lön eller för sänkta kostnader för att leva väl i samhället. När levnadsomkostnaderna stiger (mer än vad som motsvarar inflationen) innebär det att arbetarna har fått sig pålagda nya uppgifter — uppgifter som de måste utföra för att kunna ställa sin arbetskraft till förfogande på det sätt bolaget önskar. Det innebär också att dessa nya uppgifter ska lösas individuellt och genom marknaden och att den tid detta tar inte räknas som arbetstid. Är det inte litet väl undfallande att för detta endast kräva kompenserande löneökningar och kanske lite till? Är det inte samtidigt uppsplittrande, individualiserande, ja rent av borgerligt?

Det tydligaste exemplet gäller arbetsresorna, som har ökat oerhört under efterkrigstiden i takt med kapitalets ”strukturomvandling”. Kostnaden och tiden för arbetsresorna har arbetarna fått bära och den belastningen har blivit än större genom att kollektivtrafiken ofta är dålig. Under omständigheterna kan man inte klandra den enskilde arbetaren för att han eller hon har skaffat sig bil. Men man kan sannerligen klandra arbetarkollektivet — i t ex fackföreningarnas form — för att inte söka andra lösningar för att lösa problemet med arbetsresorna. Varför inte kräva att företaget betalar arbetsresorna, både i pengar och tid? I så fall skulle nog kollektivtrafiken snart börja fungera! Sedan skulle man också kunna organisera för arbetarkontroll även vid denna del av produktionen – kräva väntkurar och åkkomfort för att överhuvudtaget komma till jobbet.

Om arbetsresor på företagets bekostnad hade genomdrivits tidigare, skulle trycket på storstäderna aldrig ha blivit fullt så stort. Uppsplittringen på sovstadsgetton och industriområden skulle inte heller ha blivit så stark. Om kravet genomdrivs i avtalsrörelserna framöver, skulle stadsmiljön åtminstone inte förvärras ytterligare. Den exakta tekniska utformningen av förslaget får diskuteras. T ex är det kanske bäst att det är den genomsnittliga restiden vid varje arbetsställe som inräknas i arbetstiden. Frågan är viktig från miljö- och resurssynpunkt såväl som från strategisk synpunkt. Den nuvarande inriktningen isolerar arbetarna bakom vardera ett ton av plåt och skapar en helt individuell mentalitet. Den föreslagna skulle främja kollektiv samverkan även kring förbättringen av arbetsresorna och möjliggöra solidaritet med påtvunget billösa kategorier.

Låt oss för ett annat exempel titta på barnpassningen som blivit ett allt större problem för allt fler arbetare. En borgerligt privatkompenserande lösning i detta fall skulle vara vårdnadsbidrag åt småbarnsföräldrar som stannar hemma eller förkortad arbetsdag för dessa föräldrar. Men de vägarna förkastas av den fackliga rörelsen. Istället ställer den kollektiva krav: ”Bra daghem åt alla barn!” och i ökande utsträckning även ”Sextimmarsdag utan lönesänkning!”. Detta är exempel på hur krav med rötter i en annan miljö, nämligen kvinnorörelsen, har upptagits i den fackliga rörelsen så att den nu driver en mer avancerad kamp än den skulle ha gjort med närmare tillhands liggande krav.

Den generella inriktning vi kan formulera här, är att arbetarnas (ja, förstås också mellanskiktens) kamp för rimliga levnadsvillkor i första hand bör riktas mot kollektiva lösningar. De bör betalas direkt av företagen eller av stat/kommun och genomföras under kontroll av arbetare eller brukare, eller möjligen skötas kooperativt. Fördelarna är att dessa lösningar samlar arbetarna kring kraven och kring kontrollen av genomförandet, och därigenom höjer kampnivån. Men lösningarna är också mer socialt tillfredsställande (mindre kommersialiserade och ger mer mänskliga kontakter) och sparar vanligen energi och andra resurser. Lönekampen bör alltså tonas ner ytterligare och enbart drivas som ett stenhårt försvar för den uppnådda materiella standarden och på extra höjningar för de verkligt lågavlönade. För försvaret av standarden används då givetvis någon form av automatisk uppräkning i förhållande till en av arbetarna kontrollerad levnadskostnadsberäkning. (Men vore det inte bättre att göra denna levnadskostnadsberäkning i kronor i stället för i procent?) (not 5)

Detta sätt att hålla igen lönekraven får inte förväxlas med LO-ledningens. Den senare gör det av ansvar för den kapitalistiska ekonomin, vi gör det för att vi tar ansvar för människorna, miljön och de efterkommandes villkor. Dessa metoder kommer troligen att driva på överproduktionskrisen mer än vad ytterligare lönekrav på profitens bekostnad gör. De senare gör detta genom att driva fram arbetslöshet, de förra genom att erbjuda löntagarna kollektiva sätt att fylla sina behov, varvid de lirar undan en del av sin efterfrågan från marknaden.

Låt oss ta fler exempel på den föreslagna kampinriktningen.

Fritidssektorn: Arbetarklassen och mellanskikten måste i allt större utsträckning fly på fritiden för att orka med jobbet och ofta en taskig boendemiljö. Istället för pengar till sportstuga, båt eller överklassens traditionella svindyra sportutrustning, kräv kollektiva stugbyar, utrustade med båtar, bilar, idrottsanläggningar, fiskeutrustning, sportredskap, trädgårdsmark…! Kräv att staten exproprierar bl a överklassens bästa skärgårdstomter för sådana anläggningar och för att ge plats åt det rörliga friluftslivet! Stugbyarna kan ägas av fackförbund och betalas av företagen. Man kan även tänka sig att de drivs i kommunal regi under brukarkontroll, men i så fall blir de inte på samma självklara sätt en fråga för arbetsplatskampen. Kräv vidare utlandsresor arrangerade i facklig eller annan kollektiv regi, med mer sammansatta, spännande och lärorika resmål än de traditionella hotellen och playorna.

Mat: Kräv näringsriktig och oförfalskad mat i lunchrummen. Tillsätt kontrollkommittéer genom facket. Dessa kommittéer kan också ta direkt kontakt med ansvarsfulla odlare. De enkla, närmast självklara krav man startar med här, kommer snabbt att leda arbetarna i motsättning till hela den kapitalistiska jordbrukspolitiken, till jordutarmningen och förgiftningen. Dessutom pekar aktionsformen fram mot uppbyggnaden av ett alternativt distributionssystem.

Inför kapitalets attacker på denna kampinriktning, vilka bl a kommer att bli ideologiska dimridåer om den fria konsumtionens välsignelser och tillväxtens betydelse för välfärden ochhögst materiella attacker på sysselsättningen, föreslår vi arbetarkollektivet ett svar på den ideologiska nivån kring paroller som ”Köpfrid – ner med reklamen!” och på arbetslösheten ”Fördela det meningsfulla arbetet – 6,5 timmars arbetsdag åt alla, resorna inräknade – bevarad materiell standard!”

Det är viktigt att kampen mot arbetslösheten förs under parollen ”Meningsfullt arbete åt alla”. Det är orimligt att försvara dåliga projekt – vapenproduktion, kärnkraftsbyggen osv – bara för att de ger ”sysselsättning”. Begreppet sysselsättning är förnedrande för arbetarna och bör användas med negativ laddning. Det förutsätter en syn på den ”sysselsatta” som enbart kugge i ett maskineri – utan egna sammansatta behov och förmåga till aktivt handlande.

På fabriker som tillverkar icke meningsfulla produkter eller direkt skadliga ting, eller där arbetsorganiseringen styckar sönder arbetet i oöverblickbara delar, bör man i facklig regi utarbeta alternativa produktionsplaner för företaget. Här kan man nå värdefull samverkan med grupper av forskare, tekniker och studenter som arbetar för en alternativ teknik och en forskning i arbetarklassens tjänst. I produktionsplanerna bör hänsyn tas till utrustning och specialkunskap på fabriken. Särskilt om marknaden sviktar kan man ta kamp för den alternativa planen. Det blir då samtidigt ett sätt att rädda jobbet. Exemplarisk är här kampen vid Lucas flygdivision i England. (not6)

Övergångskrav i bostadsområden

En mängd olika frågor med anknytning till miljö och resurser drivs i föreningar och aktionsgrupper som verkar i bostadsområden. De viktigaste partsorganisationema inom vilka man bör ta strid för en kamplinje är hyresgäströrelsen och konsumentkooperationen. I skärpta lägen, särskilt när man har stor spontan tillströmning kan det vara lämpligt- med tillfälliga aktionskommittéer som arbetar med stormöten, öppna för alla i området. Med sådana kommittéer kan det också vara lättare att vid behov bryta med den borgerliga legaliteten. I ett förrevolutionärt läge kan dessa slag av organisering bli permanenta och överta alla de traditionella organisationernas uppgifter, vilka då utföres av mängder av stormötesvalda delegationer som alla ansvarar inför stormötet och är när som helst avsättbara. Dessa grannskapskommittéer blir till motsvarigheter till fabrikskommittéerna, men organiserar en klassallians av arbetare, mellanskikt och vissa småborgare i direkt kamp för egna intressen mot kapitalet. Det är viktigt att dessa kommittéer får fasta band till fabrikskommittéerna och andra arbetsplatsorgan. Övergångskraven i bostadsområdena ska alltså vara sådana att de förbereder för och påvisar de avancerade organisationsformerna och samtidigt skapar element av samordning med arbetsplatskampen.

Hyrorna: ”Stopp för hyresspekulationen — hyran anpassad till arbetarlönerna!” är en paroll som pekar mot ett samarbete mellan hyresgästföreningar och priskontrollarbetet i fackföreningarna. Om lönerna justeras upp efter prisutvecklingen i den genomsnittliga bostaden, måste varje hyresvärd hållas efter så att kostnaderna åtminstone inte går upp snabbare i hans hus. ”Stopp för energislöseriet — förbättra isolering och ventilation under hyresgästernas kontroll” är en viktig kampinriktning för att bredda hyresgästföreningarnas uppgifter och dra in fler i aktivt arbete. Det kan t ex ge viktiga kontakter med radikala tekniker och arkitekter. Dyra tilläggsisoleringsarbeten måste stoppas. De kan på samma sätt som lyxsaneringen tillgripas av hyresvärden för att skapa skäl att höja hyran. ”Sanering under hyresgästernas kontroll” är ett naturligt krav som redan tagits upp flera gånger.

”Kollektiva tvättstugor under brukarkontroll”. ”Kollektiva frysutrymmen, grovkök med utrustning för syltning, storbak, mm, kvartersverkstäder utrustade för sömnad, trä- och metallarbeten och reparationer.” Kampen för dessa paroller leder till minskat resursslöseri och minskad kommersialisering, samtidigt som fler får tillgång till riktig utrustning. Inget av detta bör man missa att ta upp i agitationen. Man kan också tänka sig att samordna kvartersverkstäderna med professionell produktion i samma lokala skala, kanske främst utgående från lokalt skrot och lokalt producerade naturprodukter. Detta ger stimulans åt det sociala livet i kvarteret, kanske till särskild glädje för barn och ungdom. Men samtidigt ger det viktiga flexibla resurser att användas under tider av skärpt kamp.

”Kollektiva matsalar” är ett annat tänkbart krav. De kan antingen betjänas av anställda eller – vilket blir billigare och kanske roligare – genom rotation bland de boende.

Inom Konsum kan man arbeta för hållbara slitvaror och hälsosamma matvaror. ”Nej till råvaruslöseriet – hållbara produkter! ” ”Nej till förstöringen av jord och människor – oförfalskad, naturenligt odlad föda!” Samverkan med fackliga organ vid lämpliga fabriker kan sökas för att bidra till formuleringen av alternativa produktionsplaner som innehåller just dessa hållbara varor tillverkade av i största möjliga utsträckning naturliga råmaterial. Kamp som sedan många år har drivits inom konsum har lett till ett sortiment av enkla, starka och ganska billiga sk baskläder. De angriper dock endast indirekt hela det befängda sortimentet och gör valet av dessa kläder till en helt personlig handling. Mer utvecklande skulle förmodligen vara ett krav på att alla slitvaror ska åsättas ett jämförpris i kronor per år av normal förslitning. En första omgång av sådan prissättning skulle kunna bygga på mätningar av Konsumentverket och senare kompletteras med konsumentkontrollerade mätningar.

Maten kommer att bli en svår kampfråga, vilket redan påpekats i samband med diskussionen av arbetsplatskampen för riktig lunchmat. (Här finns vissa förutsättningar för samordning av kampen) Bondekorporationen kommer att gå i frenetiskt försvar och den är Sveriges största integrerade företagskoncern. Enda möjligheten är att börja organisera lantbrukare i nya organ oberoende av dessa kapitalintressen. Kanske är det Matfronterna som visar vägen. De består av en fast kundkrets som samverkar med odlare direkt utan mellanhänder. I större skala skulle detta kunna organiseras genom konsum och bl a inbegripa en utökad koloniträdgårdsodling inom städerna. Även nya förädlingsindustrier måste byggas upp, särskilt för kött och spannmål. Det är nödvändigt att arbeta över kortare avstånd och alltså i mindre anläggningar om man inte ska behöva förstöra råvarorna eller t ex tvinga charkuteriarbetare att jobba i extrem kyla.

Denna kampinriktning kommer att skapa nya samverkansstrukturer mellan tätorter och kringliggande jordbruk, mellan stadsbefolkning och lantbrukare som föredrar en sådan allians framför bondekorporationen. Det blir troligen i första hand populistiskt inriktade småbrukare. Det är viktigt att undersöka deras situation noga och ställa krav på den statliga politiken så att den kan underlättas, samtidigt som man direkt hjälper dem att göra nödvändiga investeringar mm.

Trafikfrågor: Den vanligaste formen av miljöarbete i trafikfrågor är motstånd mot genomfartsleder i bostadsområden. Krav som utvecklar detta motstånd är ”Stopp för genomfartstrafik till city, Ingen privatbilism i stadskärnan. Nej till parkeringshus, Satsa på kollektivtrafik och cyklism'” Många effektiva aktionsformer finns utprovade: Kvartersfester på gatan för att hindra vägmaskinerna, cykeldemonstrationer i stadskärnan i rusningstid… Men än verksammare torde kampanjerna bli om man kan nå samverkan med facklig kamp för företagsbetalda arbetsresor. I samband med en facklig strid för ett sådant krav kan ett solidaritetsarbete bli synnerligen verkningsfullt. En samordnande ”trafikantförening” för hela staden skulle vara lämplig för att genomföra ett sådant arbete.

I agitationen kan sambanden belysas mellan företagens krav på en vidsträckt, enhetlig arbetsmarknad och belastningen som de därav följande resorna betyder för den enskilde arbetaren och tjänstemannen. Man kan också ta upp bilismen som en följd av att varken företag eller myndigheter tar ansvar för att kollektivtrafiken ska fylla behoven. Man kan belysa det segregerade stadsbyggandet och ställa krav på väl sammanhållna, mångsidiga stadsdelar där man kan både bo och arbeta.

Trafikantföreningen bör också söka samverkan med de trafikanställda och stödja deras krav på bättre arbetsvillkor. I Stockholm har dessa redan varit ute i kamp och militansen har ökat klart. En intressant detalj är att de har ställt krav på betald restid till den plats där de börjar sina pass. Det kan tas till utgångspunkt för att förklara detta kravs stora generella betydelse.

Det är kanske också dags att ta upp bilismen på att mera direkt sätt. Man kan påvisa att det redan idag för en stadsbo som inte bor väldigt tokigt till. är klart rationellt att göra sig av med den egna bilen och hyra eller tom åka taxi varje gång man har behov av ett individuellt fordon. Det spar både tid och pengar och låser en inte till bilismen som livsform. Man kan mot den bakgrunden propagera för kooperativa (OK?) eller kommunala hyrbilstationer i – på sikt – varje kvarter och varje by. Det är naturligt att utgå från dagens bensinstationer och bilverkstäder för denna utbyggnad. Detta gör också att man kan föreslå de anställda vid dessa anläggningar ett konkret alternativ för ett meningsfullt arbete sedan deras nuvarande uppgifter börjat minska i takt med privatbilismens nedgång.

Ytterligare en lång rad frågor kan drivas i bostadsområdena. När giftiga fabriksutsläpp hotar ett visst område bör kampen föras av en lokal kommitté som snabbt ser till att få kontakt med arbetarna på fabriken. I de flesta fall kan gemensam sak göras kring gifter som är skadliga både i arbetsmiljön och i den yttre miljön. I vissa fall kan dock den enda möjligheten vara att arbeta med påtryckningar på kommunen. T ex när det gäller en tilltänkt miljöfarlig industrietablering kan en aktionskommitté som i isig samlar kommunalpolitiskt aktiva personer ur alla partier vara mycket effektiv i att driva fram ett kommunalt veto Man bör också i agitationen passa på att föreslå alternativa metoder och investeringar som skulle kunna ge både miljövänlig utveckling och meningsfullt arbete. Samtidigt kan man ta upp behovet av planerad hushållning med miljö och resurser.

Stegring av kampen

De grundläggande dragen i de krav som diskuterats kan sammanfattas så:

Man bör ställa konkreta krav utifrån mänskliga behov och ekologiska krav, resursernas begränsning, ansvaret inför framtida generationer osv, men utan ansvar för det enskilda företaget , eller den kapitalistiska ekonomin som helhet. De krav som har sin utgångspunkt i försvaret för naturresursernas reproduktion kommer spontant upp i mellanskiktsdominerade miljövårdsgrupper, men måste därifrån föras till alla miljöer där de har aktualitet. De bör drivas i propagandistiska kampanjer och aktioner i miljövårdsgruppernas regi, men för att kunna bli föremål för verklig masskamp måste de också drivas i befintliga partsorgan – fackföreningar, hyresgästföreningar, kooperationen… De bör drivas med inriktning på arbetarveto resp användarbojkott och arbetar- resp användarkontroll. Miljö- och resursfrågornas natur att ofta sammanbinda problem på de mest skilda platser bör utnyttjas för att foga organisatorisk samverkan mellan kampen i olika miljöer. Vid arbetsplatserna bör man skjuta fram krav som siktar mot kollektiva sätt att fylla behov istället för privatiserade och kommersialiserade sätt. I bostadsområdena bör man trycka på kollektiva nyttjandeformer, hållbara bruksvaror och miljö- och hälsoriktigt odlad och förädlad föda.

Den viktigaste formen av organiserat samband mellan arbetsplats- och bostadsområdeskampen är troligen priskontroll-kommittéer, kanske gemensamma för en hel stadsdel eller mindre ort, med representation från fackliga organ och sektioner av hyresgästföreningar och konsumentkooperationer. De utgör ett slags förövning för den öppna kampens sovjeter. De sammanför uppgifter om löner, hyror och levnadskostnader. Kring dessa organ kan man föra propaganda om planhushållningens förtjänster och möjligheten av en verklig demokratisk kontroll av planeringen.

I samband med motdrag från kapitalet kan kampen ytterligare stegras. Hot om nedläggning av fabriker där kamp pågår kan mötas med strejk i hela koncernen och upprättande av kontroll-kommittéer och i vissa fall ockupation med krav till staten om övertagande under arbetarkontroll. Samtidigt kan man ta strid för en alternativ produktionsplan i enlighet med priskontroll-kommittéernas uppställningar av vad som är meningsfulla produkter. Kampen förbinds här också med forskarnas och teknikernas kamp för en alternativ inriktning på forsknings- och utvecklingsarbetet och bredare gruppers kamp för insyn och demokratisk diskussion kring den inriktningen.
Grannskapskommittéerna och fabrikskommittéerna måste i en situation av öppen omfattande kamp i första hand sörja för kampens behov. T ex förse de strejkande och lockoutade arbetarna med mat och nödvändighetsvaror, efter hand också strejkvakterna och arbetarmilisen, inhysa hyresstrejkande som vräkts, organisera alternativ bränsle- och elförsörjning till uppvärmning och till övertagen industri som måste fungera.

I ett sådant läge av öppen kamp blir uppenbarligen också samordningen mellan kampen i olika miljöer än viktigare. Det är omöjligt att här redovisa mer fullständigt hur den ska föras vidare. Kampen på de militära förbanden, och en hel del andra frågor som inte har berörts i artikeln, måste tas med i analysen. Klart är ändå att den viktigaste organisationsformen för samordningen är Sovjeten, i vilken representanter för alla grupper som är ute i öppen kamp samlas. Sovjeter på olika orter organiserar sedan centrala råd för samordning på regional och nationell nivå. De paroller man bör ta kamp för i detta läge tas inte upp här, men de måste syfta till att stärka den revolutionära maktens inflytande och utmana den borgerliga på allt fler områden och kulminera i parollen ”All makt åt sovjeterna!”. Den borgerliga staten inser tydligt att fabrikskommittéerna och grannskaps-kommittéerna, och i än högre grad sovjeterna, utgör grunden till en ny maktstruktur bredvid den bestående. En sådan kan de omöjligen tolerera och därför kommer kampen efter deras upprättande in i en hektisk period där snabba,’ beslutsamma motdrag måste göras. Frågan om makten kommer aldrig att stå på ett abstrakt sätt: i ett moget läge blir det uppenbart att sovjeterna och deras samordnande organ måste ta makten eller bli krossade av en borgerlig motoffensiv.

Miljövårdsgruppernas uppgifter

I beskrivningen av de olika kampfronterna och de frågor som kan drivas i olika organ, gavs ganska litet utrymme åt de rena miljövårdsgrupperna. Den breda kampen måste i huvudsak drivas genom de redan existerande organisationerna inom vad som ofta kallas ”folkrörelserna” och — i avancerade lägen – direkt organ för alla berörda inom en viss miljö, t ex en arbetsplats eller ett bostadsområde. Endast på det sättet kan kampen bli ett uttryck för en klar majoritet av de berörda människorna. Men det finns ändå en viktig roll för den vanliga typen av miljövårdsgrupper med en utspridd medlemskader och svag primär förankring i avgränsade miljöer.

Miljövårdsgruppernas roll sammanhänger med att de är den spontana organisationsformen för motståndet mot kapitalets angrepp på naturresursernas reproduktion. Den slutsatsen får man dra av den relativa stabilitet miljövårdsgrupperna uppvisar, trots att de oftast lyckas uträtta relativt litet. Det är de mer traditionellt organiserade och brett arbetande miljövårdsgrupperna som fyller denna roll. Löst organiserade aktionsgrupper som bildas för vissa uppblossande stridsfrågor har svårt att överleva en nedgång i kampen för just den frågan och får ibland uppleva att aktivisterna skingras eller passiviseras.

Det arbete miljövårdsgrupperna kan utföra är dels rent propagandaarbete, dels initiering av kamp i olika avgränsade miljöer . Till propagandauppgiftema hör spridning av information om miljöproblem genom pressen, på gator och torg och även direkt till politikerna. För att få uppmärksamheten riktad mot ett visst problem kan direkta aktioner genomföras mot trafiken, mot ett utbyggnadsprojekt, en rivning eller liknande. Men även om aktioner stoppar verksamheten så kan detta bara ske tillfälligt, i propagandistiskt syfte, så länge aktionen inte är förankrad i organisationer som omsluter huvudparten av dem som direkt berörs av frågan.

Denna svaghet hos miljövårdsgrupperna gör att de ibland förfaller till enkla påtryckningsgrupper som närmast vädjar till politikerna att handla på ett visst sätt. För att undvika detta är det viktigt att det propagandistiska arbetet förbinds med det initierande. Diskussionerna och praktiken i grupperna måste leda fram till att aktivisterna inser att de måste ge sig på det besvärliga arbetet att driva miljövårdsfrågorna i kooperationen, hyresgästföreningarna, facket, m fl klart avgränsade miljöer. Samtidigt måste miljövårdsgruppen finnas kvar för intern skolning och sammankoppling av kampen mellan de olika miljöerna för att ta initiativ till nya gemensamma kampanjer samt för värdering av kampens resultat. Därigenom kan gruppen fortgående mobilisera nya människor till detta slag av arbete.

En arbetsform som prövats alltför lite inom miljörörelsen är solidaritetsarbetet med grupper som är ute i öppen kamp vid företag eller i bostadsområden. Kamp som har ett väsentligt inslag av miljö- eller resursfrågor kan därigenom få stöd hos bredare grupper än vad t ex vänstergrupperna kan nå. En militant fortsättning på Surtearbetarnas kamp för rätten till meningsfullt arbete med miljövänliga produkter skulle t ex kunna stödjas av hela miljövårdsrörelsen. Den öppna kampens metoder skulle kunna förklaras för annars ointresserade mellanskiktare. Samtidigt skulle förståelsen kunna öka för vikten av att sammanbinda det propagandistiska arbetet med öppen kamp i avgränsade miljöer.

Vissa frågor passar inte in i det mönster som framställs här. De kan ha en sådan karaktär att det inte finns någon avgränsad miljö av direkt berörda att förankra den i — detta gäller t ex ett förslag att öppna en urangruva i ett folktomt område. I sådana fall måste kampanjen drivas ändå och då främst av miljövårdsgrupper och liknande organisationer.

I andra fall kan frågan vara så viktig för hela befolkningen att en allmän debatt överflyglar arbetet i avgränsade miljöer. Det gäller t ex kärnkraftsfrågan, där debatten under ett par år nådde en så hög intensitet att den genomträngde hela samhället, Det ovanliga inträffade att en klar majoritet av hela befolkningen samtidigt insåg att man borde säga nej till en för kapitalismen viktig verksamhet. I ett sådant läge är det visserligen också viktigt att förankra kampen hos särskilt berörda grupper, t ex arbetare på kärnkraftsbyggen och i urangruvor, men miljövårdsgrupperna och de särskilda aktionsgrupperna som bildades måste ta ett ansvar för att kampanjen verkligen drivs så långt det går. När befolkningens uppfattning är klar och ledande politiker ändå går emot opinionen måste man ta initiativ som ytterligare avslöjar dem och försvagar deras grepp över människorna. Här kommer kravet på folkomröstning in. Det är otroligt att man får igenom det, men om riksdagen vägrar efter en intensiv kampanj, som drar med stora delar av ”folkrörelserna”, innebär det en försvagning av förtroendet för partiledningarna och man får lättare att nå fram med fortsatta kampanjer i samma och andra frågor.

Plattformen

Vilka organisatoriska krav på miljövårdsgrupperna och deras nationella sammanslutning ställer nu dessa uppgifter? Som redan sagts ska de vara öppna för alla som stöder ett försvar för miljön och människan mot kapitalets intressen. De behöver en plattform som avgränsar dem från strömningar som vill underordna all kamp kapitalets intressen. Men den plattformen ska inte vara mer begränsande än vad som motsvarar kampens behov. Det som behövs är egentligen bara den nämnda allmänna principen, konkretiserad för de frågor resp grupper arbetar med och eventuellt grova linjer för de alternativ man accepterar så att man inte riskerar att bli uppfattad som en ren missnöjesgrupp.

Det finns en utbredd tendens bland socialister i rörelsen att försöka få med så avancerade krav som överhuvudtaget är möjliga att genomdriva. Den visar sig t ex när Socialistiska miljönätet vill skriva in arbetarkontrollen i plattformen för ett gemensamt tidningsprojekt med Miljö förbundet. Jordens Vänner, Fältbiologerna, Energigruppernas Kontaktorgan och arbetsmiljögrupperna. Denna tendens är ett uttryck för en farlig otålighet som lätt kan leda till att avantgardet inom miljörörelsen förlorar kontakten med massan. Naturligtvis bör man propagera för ett avancerat program och förbereda för svårigheter som kan väntas uppstå i kampen, men det är först när svårigheterna visar sig i praktiken som hela rörelsen förstår dem och det är först då som ett avancerat svar på dem verkligen .kan föra arbetet framåt med bibehållen bredd och ökad styrka.

För Miljöförbundet (som för närvarande diskuterar sin plattform) och för en miljötidning för hela rörelsen, borde dessa paroller vara tillräckliga:

– Mänskliga behov och ekologiska krav ska avgöra produktionen och levnadssättet!
– Meningsfullt arbete, rimlig materiell standard och en mänsklig arbetsmiljö åt alla!
– Hushållning med energi och råvaror!

Björn Eriksson 

Noter:
1. Romklubben är en internationell samling företagare och administratörer som med datamaskinkörningar har ”visat” att jorden går under före år 2050 med nuvarande utvecklingstendenser. De föreslår någon form av global resurshållning byggd på kapitalets organisationer.
2. M. Bookchin: Ecology and Revolutionary Thought. Lättast åtkomlig i norsk utgåva på Pax forlag, Oslo.
3. Se B Fryklund & T Peterson, Populism eller leninism. Zenit 2/73
4. Splittring (stalinistisk def): att utarbeta och framföra avvikande synsätt
Splittring (oförvanskad def): att organisatoriskt avgränsa gruppering som bara skiljer sig på underordnade frågor.
5. En något likartad idé som nu förs fram till diskussion av norska populister är att fackföreningarna inte ska kräva mer i lönepotten än vad som behövs för att bevara levnadsstandarden. men vad de ytterligare kan pressa ut ska avsättas i fonder som facket kontrollerar och som används för utvecklingshjälp, för miljövårdande åtgärder, kollektivtrafikens utbyggnad etc. Genom att fonderna inte ska placera profitabelt i det egna företaget, binder de inte de fackliga ledarna på samma sätt till företagets och kapitalets behov som Meidnerfonderna gör.
6. Se t ex Atombulletinen nr 1 1976

Kan miljörörelsen rädda världen?

Del 2 av 4 i serien Folkrörelsesamverkan

Intervju med Björn Eriksson (tidskriften fjärde internationalen nr 2 /1986)

I år firar Miljöförbundet 10-årsjubileum. Det görs i en tid när miljöfrågorna åter börjat stå i samhällsdebattens förgrund. Lars Holmgren har för Fjärde Internationalens räkning gjort en intervju med Miljöförbundets ordförande, Björn Eriksson, för att belysa vad ledningen inom rörelsen anser om dess nuvarande och möjliga roll i kampen om fritiden.

När Miljöförbundet bildades 1976, var det efter en strid inom Björn Gillbergs Miljögruppernas Riksorganisation. Det var två olika synsätt som bröts mot varandra. Gillbergs ”amerikaniserade” metod att använda i lagar, domstolar och experter för att tvinga myndigheter och miljöförstörande företag till kompromisser, kom att stå emot de MMD ville ha en organisation som gjorde många människor delaktiga i arbetet och som uppmuntrade dem att ta saken i egna händer.

Sedan Miljöförbundet bildades har det fungerat som riksorganisation för miljögrupper runtom i landet. Miljöförbundet har bland mycket annat bedrivit ett lyckosamt arbete mot fenoxisyrabesprutningen av skogen, legat bakom breda initiativ som Folkkampanjen mot Atomkraft, och nu senast Motlänken, som samlar organisationer mot planerna på Scandinavian Link, och Ungdomsaktion för Europas skogar.

Björn Eriksson är civilingenjör och forskarstuderande,; i humanekologi vid Göteborgs universitet. Han har bl a skrivit en uppmärksammad rapport om ”Närproduktion av livsmedel” och en serie utredningar om ett resursbevarande samhälle. Senast har han i ”Alternativen”, som snart kommer ut på Akademilitteratur, visat att så många som 100 miljoner människor skulle kunna leva på hög standard på Nordens förnybara resurser, och med bara tre timmars formellt arbete om dagen – under förutsättning att de satsar på kvalitet och kollektivitet.

Björn Eriksson har vidare varit med och redigerat ”Det förlorade försprånget” – Miljöförbundets vitbok om folkomröstningen om kärnkraft. Han har varit socialist och samtidigt en av miljörörelsens förgrundsgestalter i mer än 15 år.

För 15-20 år sedan föddes miljörörelsen. Hur växte miljö- och resursfrågorna fram som ett specifikt problem för samhället och i offentligheten?

Det har naturligtvis alltid funnits miljöproblem. Men i och med kapitalismens väldiga expansion efter Andra världskriget skapades nya problem genom förslitningen av vissa biologiska resurser. Energiomsättningen ökade enormt. Det nya var att det blev till ett generellt problem för hela kapitalismens möjlighet att fortleva. Kapitalismen behöver naturresurser, och när utnyttjandet av dem når upp till en viss nivå gäller detsamma som för kapitalackumulationens förhållande till arbetskraften – de måste reproduceras, återskapas, för att man ska kunna fortsätta att använda dem.

Även kapitalisterna insåg detta efter hand. Den sa kallade Rom-klubben publicerade Tillväxtens gränser 1972. Där diskuterades de här frågorna, och man föreslog någon form av global resurshushållning byggd på kapitalets organisationer. För arbetarklassen hade de här frågorna funnits redan tidigt som rena klassfrågor – arbetarstadsdelarnas miljö med luftföroreningar och dålig hygien; på fabrikerna som arbetarskyddsfrågor.

1962 kom Rachel Carsons Tyst vår – en bok som förde ihop människors hälsa och naturskydd. Två frågor som stått väldigt långt ifrån varandra tidigare. Hälsorörelsen som varit en angelägenhet Främst för underklassen, och då på ett opolitiskt sätt, mötte nu naturskyddet som varit en överklassfråga. Man såg att hela samhället och mänskligheten påverkades av de ekologiska frågorna. Detta betydde att frågan i viss mån trängde ut i offentligheten. Några år senare kom varningar från framför allt Japan om naturkatastrofer. Minimata-sjukan och Itai-sjukan var direkta effekter av koncentrerade föroreningar. Smogproblemen i Tokyo var en annan fråga som fick publicitet. Det hela var så dramatiskt och hade därmed lättare itt bryta igenom som offentlighetsfrågor och bli allmänt debatterade. När så vågen av politisk radikalisering kom i slutet av 60-talet, bildades det klimat där »miljörörelsen» kunde födas.

For 10-15 ar sedan var de här frågorna fortfarande inne i sin väckelsefas. Det var nya frågor. Vad betydde det för möjligheterna itt aktivera människor kring dem?

Att upptäcka en ny fråga och lära sig mer om den, är i sig mobiliserande. Åtminstone gäller det i de mellanskikt i samhället som det framför allt handlade om. Bara det att få en fråga mer uppmärksammad är ett steg framåt. Att få vara med i en period när ett nytt och spännande medvetande formas är mobiliserande. I själva verket handlar det om existentiella frågor – om vilken värld vi lever i.

Denna aspekt underskattades av den organiserade miljörörelsen i början av 1970-talet, och också av KAF (Kommunistiska Arbetarförbundet, numera Socialistiska Partiet), när de började diskutera frågorna. Man klarade av att ta fasta på de materiella och verkliga delarna i dem. Men den ideologiska roll som överlevnadsfrågorna spelade för att förmå många att ompröva synen på livets mening, det förstod man sig inte på. Som jag ser det så här i efterhand, var det senare en stor del av motiveringen för många människor att aktivera sig. Det förklarar att man kunde ägna sig åt dessa idéer utan att bli belastad och nedtyngd. Att väckas av ödestyngda frågor som rör mänsklighetens överlevnad, men knappast lyckas göra så mycket för att lösa dem, det borde ju skapa vanmakt. I stället skapade det en ideologisk förnyelse, en vilja att ifrågasätta det mesta. Några gick så långt att de ifrågasatte hela industrisamhället, medan andra ifrågasatte kapitalismen som produktionssätt. Det var en debatt som var väldigt spännande.

I dag är miljö- och resursfrågornas aktualitet än större, i och med att problemen ökat. Ändå kan man val peka på en del framgångar för rörelserna?

Del är inte mycket som har lösts, men en del framsteg har ändå skett. Det är annars inte så många samhällsområden där man så lätt kan peka på att framstegen kommit som resultat av faktiska mobiliseringar. I många industriländer har vi fått en bättre reningsteknik för fabriker och kraftverk. Vi har fått en minskning av planerna för kärnkraftsutbyggnaden i Sverige. I Danmark har man beslutat att helt avstå från kärnkraften. I Sverige har vi fått stopp på fenoxisyra-besprutningen av skogen. Allt detta är resultat av massiva folkliga mobiliseringar.

En resultat av de högre kraven på bl a rening har, å andra sidan, blivit att många särskilt nedskitande verksamheter har flyttats till länder i Tredje världen. Det vill säga till länder där sådana rörelser har mycket svårare att verka. Ett exempel är att Puerto Rico har blivit centrum för amerikansk petrokemisk industri, ett annat är katastrofen vid Union Carbide-fabriken i Bhopal i Indien.

I dag är väckelsefasen över. Det finns knappast någon enskild eller lagön organisation som är omedveten om att den ekologiska bolånen dr hotad, eller att massvälten i Tredje världen är ett faktum. Samtidigt har de flesta inget perspektiv på hur man ska kunna lösa problemen. Detta måste väl ställa större krav på miljöorganisationerna om de ska kunna utveckla ett motstånd och inte bara sprida vanmakt?

Ja, det ställer större krav på deras strategi och på deras självförståelse, d v s för förståelsen för deras egen roll i samhällsutvecklingen. Ett typiskt exempel på att väckelsen inte längre är dominerande är att det säljs väldigt lite debattlitteratur om miljöfrågor i dag. Fram ill ungefär 1979 ökade utgivningen och försäljningen av sådan litteratur. Sedan dess har detta minskat kraftigt.

När väckelsen är dominerande räcker det med opinionsbildning och självstudier för att hålla folk igång och grupper samlade. Då kan man också då och då finna vägar att tvinga igenom saker. I dag är det än viktigare när man tar upp nya frågor att man också har idéer, att man visar på vägar så att folk kan se att deras engagemang kan spela en. positiv roll, att de kan bidra till att lösa problemen.

Vad har hänt med den organiserade miljörörelsen, eller den mest medvetna delen av den, under denna process. Har den utvecklats och klarat av att anpassa sig?

För rörelsen i stort är effekten att där man ser att man faktiskt kan göra något, där verkar man. Det betyder att de ofta gör det på ett privat, eller ett privat, kooperativt sätt. Att man ändrar sin livsföring, startar inköpsföreningar för giftfri mat, eller kooperativa butiker. En del gör t o m en ideologi av det, och menar att detta är livet och vägen. Genom att bilda zoner av utopisk praktik, hoppas de att dessa ska smitta av sig på allt fler människor, och så småningom kunna växa till någon sorts nya samhällsstrukturer. Den här typen av teorier är vanligare i dag än för 10 år sedan. Då var den dominerande grundidén att genom massrörelser påverka hela samhället på en gång.

Men det finns ett tongivande skikt inom framför allt Miljöförbundet som funderar och teoretiserar, och ibland även förmår handla utifrån ett strategiskt perspektiv, som innebär att man ska utgå från verkligheten som den faktiskt ser ut. Det innebär att man är medveten om och försöker ta vara på att många ser sin möjlighet att verka på det privata planet, att utifrån det och utifrån samverkan med andra organisationer och rörelser finna former för kampanjer, eller ren kamp, som kan leda till seger genom att man lyckas pressa statsmakten till eftergifter.

De två främsta strategiska begreppen är ”både-och” och ”folkrörelsesamverkan”. ”Både-och” betyder att man för att kunna ta vara på rörelsen som den ser ut, och ändå göra den slagkraftig, måste kunna kombinera privata, småskaliga lösningar med förmågan att ställa krav på systemet. Exempel på ”folkrörelsesamverkan” är sådana projekt som Miljöförbundet lyckats sätta i sjön, som Folkkampanjen mot Kärnkraft, och på senare tid Motlänken och l Ungdomsaktionen för Europas skogar.

Vad menas då med en folkrörelse?

När man säger att miljörörelsen har folkrörelsekaraktär, innebär det att den har vissa likheter med den tidiga arbetarrörelsen i det att den söker organisera människor på flera olika plan. Dels utifrån strukturella problem i deras närmiljö, dels genom att finnas som folkbildande kraft bland människor som börjar nyorientera sig i livet, dels att finnas som en gemensamhetsgrupp för att stå ut i en lärd omgivning och som en bas för olika alternativprojekt, samt att också formulera krav och kampanjer på den politiska nivån.

Den största alternativrörelsen i ordets verkliga bemärkelse hade vi i seklets början. Det var då arbetarrörelsen byggde Folkets Hus, kooperativa handelssystem och alla möjliga aktiviteter i arbetarstadsdelarna som gick ut på att organisera livet så som man själva ville ha det. Jag tror att man gick så långt då att rörelsen drunknade i alternativskapandet och överlämnade frågorna om den politiska makten till sina ledare. Maktfrågorna gjordes inte mobiliserande för hela arbetarrörelsen och de rörelser den samverkade med.

Men jämförelsen med den tidiga arbetarrörelsen hallar väl på ett par viktiga punkter? Styrkan hos den framväxande fackföreningsrörelsen, nykterhetsrörelsen och kooperationen, var att de sprang fram ur en speciell klass i samhället – arbetarklassen. En klass vars tyngd i samhället bara ökade...

Det är sant, men överdriv inte skillnaderna i klassbas. De allra flesta av miljörörelsens medlemmar är lönearbetare, om än rätt många tillhör skikt som är nära ideologiskt knutna till borgerligheten – lärare och journalister. Många är offentliganställda arbetare. Det finns också en del självständiga yrkesutövare, men de är färre än vad som märks på ytan. Den stora skillnaden är att miljörörelsens folk inte utgår från arbetet – från sin egen försörjning och från värdeskapandet i samhället. Detta är en svaghet jämfört med den tidiga arbetarrörelsen.

Den personliga befrielsen är en stor del av folkrörelsernas liv. Man ser organisationens eller rörelsens arbete för förändringar som hårt knutet till, och som en förutsättning för sin egen personliga befrielse, andligt och materiellt. Jag tror att för underklassen – de som har störst intresse av en förändring – är det fortfarande på arbetsplatsen som de flesta tydligast och beständigt känner sin personliga frihet kränkt. Det är åtminstone där som det finns störst möjligheter att samla människor i solidarisk samverkan, det som är grunden är ett folkrörelsearbete.

Men denna svaghet är väl inte miljörörelsens eget fel, den är väl naturlig för den sortens rörelse. Att detta är ett problem beror väl då att den arbetarrörelse vi har i dag – eller snarare dess ledning – är så sjuk?

Ja, för en radikal arbetarrörelse skulle samarbetet med miljö- och fredsrörelsen etc vara något naturligt, och då skulle inte denna svaghet vara ett problem. I ett sådant läge tror jag också att de flesta skulle uppfatta arbetarrörelsen som den viktigaste faktorn i samarbetet.

Den tidiga arbetarrörelsen såg sig som en samhällsomvandlande kraft
– som framtidens ingenjörer. Många miljöengagerade människor som fanns då, anslöt sig till arbetarrörelsen, hängde den i rockskörten och försökte föra in sina frågor. I dag är förhållandet det omvända p g a byråkratiseringen i de gamla folkrörelserna. Miljö-, kvinno- och fredsrörelsen tar initiativ till kamp kring stora frågor, frågor som rör hela befolkningen. Ibland kan dessa initiativ ge återverkningar på arbetsplatserna, och man kan få till stånd ett samarbete med grupper inom fackföreningsrörelsen.

För att återgå till folkrörelserna. Vad kravs av miljörörelsen för att den ska vara en folkrörelse?

Jag tycker inte att det krävs så mycket egentligen. Bara att man har ett perspektiv på att inte bara vara opinionsbildande, utan att man även tar sig an saker direkt och konkret, t ex altemativbyggandet. Det är då en rörelse med ett rätt torftigt perspektiv, men den innehåller det viktigaste hos en folkrörelse – att den engagerar människor i ett solidariskt samarbete. Människor som verkar tillsammans för ett mål får stimulans att utveckla sitt tänkande. De är inte längre uppsplittrade individer utsatta för nyheter som underhållning, med en en massmedia som dag för dag pulvriserar det politiska medvetandet. När människor kommer samman på ett sådant sätt finns det en dynamik som gör det möjligt att föra dem vidare.

En intressant sak med idéerna om folkrörelsesamverkan är att de antyder att en del miljöstrateger börjat se en begränsning i rörelsens gamla honnörsord – ”utomparlamentarisk”. Vill du kommentera det?

Ja, det här är något som jag själv insett först på senare tid: Att även rörelsens aktivister lätt uppfattar det utomparlamentariska arbetet i väldigt snäv mening. Som opinionsbildning, att trycka på politikerna, rätt och slätt. Det väsentliga är i stället att se det utomparlamentariska arbetet som någonting samhällsomvandlande i sig, och att också kunna ge det en motsvarande innehåll.

”Utomparlamentarism” blev ett starkt begrepp genom 68-rörelsen, och har sedan dess förts vidare av bl a miljörörelsen. Numera är begreppet såpass etablerat att samtliga partier, t o m Moderaterna, erkänner det. Socialdemokraterna, Vpk och Miljöpartiet kan rent av drista sig att påstå att det utomparlamentariska arbetet är minst lika viktigt, eller rent av viktigare, än det parlamentariska. Men vad de dB menar är någonting väldigt snävt, nämligen opinionsbildning. Man bildar opinion kring någon fråga för att utöva påtryckningar på politikerna. Men sedan är det politikerna som ”gör” politiken och politikerna som genomför förändringar i samhället.

De säger det i och för sig självklara, att besluten ändå fattas i de parlamentariska organen. Det är ett väldigt begränsat synsätt. Då har man utgått ifrån att de beslut som fattas av regering och riksdag är de som faktiskt förändrar samhället. Det alternativa synsättet är an det är klassers totala verksamhet, eller folkrörelsernas totala verksamhet, som förändrar samhället. Kapitalistklassen omvandlade samhällena i den nuvarande industrialiserade världen genom att bygga ut industrier, transportsystem osv. Parlamenten skapade de för att reglera den samhällsomvandling de genomförde. De som stått emot som en alternativkraft, har varit arbetarrörelsen och till viss del även andra rörelser.

I det perspektivet ser man folkrörelser i samverkan, den kraft som trycket underifrån kommer ifrån, som de som faktiskt genomför förändringen. Sedan fattar regering och riksdag beslut som legitimerar och reglerar det som håller på att hända. Regleringar och kompromisser mellan klasser för att det hela ska flyta.

För många är det svårt att inse skillnaden mellan utomparlamentarismen som opinionsbildande, eller samhällsomvandlande, i sig. Men det rör sig om två i grunden helt skilda sätt att se på samhället.

Var vi så förstått perspektivet på rörelsen som samhällsomvandlare, och att detta, bl a betyder att man bygger upp olika strukturer som blir bestående i samhället, hur kommer vi då vidare till det här med folkrörelsesamverkan?

Vi har inte talat så mycket om samverkan än, bara om at rörelsen har en folkrörelsekaraktär. Samverkan är egentligen bara ett sätt att säga att miljörörelsen ensam inte kan förändra samhället. Visst kan man förändra en del här och en del där, men genomgripande förändringar kan inte göras utan en aktiv arbetarrörelse.

Hur långt kan man då komma med en samverkan mellan rörelser om inte knyter an till samhällets huvudklasser, dvs när arbetarklassen inte är aktiv? Det de bekämpar hänger ihop med krisen för det kapitalistiska samhället, men innan krisen nått så långt att en samhällsomvandling står på dagordningen, så har samhällets huvudklasser trätt in som huvudaktörer på arenan. Vad betyder det för perspektivet på folkrörelsesamverkan?

Det finns inga gemensamma idéer om sådana frågor. Om miljörörelsen ska kunna fungera och kunna mobilisera brett, om den ska kunna tas på allvar som miljörörelse, och ta sig själv på allvar som sådan, då måste den kunna mobilisera på grundval av att miljöproblemen skalösas. Inte på grundval av att man ska förändra samhället, och att det gäller att hitta lämpliga miljöproblem som kan fungera som verktyg för detta. Det måste man ha klart för sig. Miljörörelsen är en självständig rörelse som utgår från konkreta problem.

Sedan finns det inom rörelsen olika åsikter om hur samhället fungerar. En del tror väl att det ska kunna gå att avtvinga de mäktiga i samhället så stora eftergifter att man ska kunna lösa åtminstone de mest akuta problemen, och är nöjda med det. Det är i och för sig ingen skamlig position.

Marxister utgår vanligen från att det inte går att komma särskilt långt inom det nuvarande systemet. Med en kapitalism i kris kan man inte lösa problemen utan att samtidigt fördjupa hela produktionssättets kris, och att det därför inte finns någon annan lösning än att arbetarklassen tar ledningen för att förändra samhället.

De här två lösningarna kan mycket väl samsas, så länge man är överens om att föra en kompromisslös kamp för att lösa miljöproblemen. Verkligheten kommer att visa om man så småningom måste ställa maktfrågorna på dagordningen.

Med det här perspektivet på folkrörelsesamverkan, och på rörelsens självförståelse, som du uttryckte det, finns det formulerat någon stans. Finns det exempelvis i någon plattform, eller något dokument som det är meningen att t ex Miljöförbundets medlemmar ska ta ställning till?

Nej, inte i den formen. Det närmaste man kommer är det så kallade Motmaktsmanifestet. Det finns publicerat bl a i Hela livets kalender, en fickdagbok utgiven av några som kallar sig Folkdebattgruppen Det är medlemmar i Stockholms miljögrupp Alternativ stad som bildat denna, och de har ”allt som kan utveckla folkrörelsesamarbetet” på sitt program.

Manifestet ar ett debattinlägg, men med extra ställning genom att det har bestämts genom årsmötesbeslut. Det beskriver varför stater inte kan lösa den omfattande och mångsidiga krisen för världens befolkningsmajoritet, och varför kapitalgrupper varken kan eller vill göra det. Folkrörelser är den enda kraft som har både motiv och förmåga att driva utvecklingen rätt.

Manifestet diskuterar styrkan hos folkrörelserna, och de svagheter som måste övervinnas för att rörelserna ska kunna komma dithän som Manifest-författama syftar – ”att de olika rörelserna lär sig handla som en hel rörelse med strävan efter hegemoni i samhället.”

Den största svagheten, förutom att den är väldigt okonkret, är att den inte lyfter fram fackföreningarnas och arbetarrörelsens nyckelroll i folkrörelsesamarbetet. Den diskuterar inte heller problemen med de etablerade, byråkratiserade folkrörelser, vars apparater vuxit samman med staten. Hur dessa ska kunna omvandlas till levande rörelser med radikala ledningar, måste ju vara en huvudfråga om man vill diskutera ”folkrörelsernas självständiga samverkan med syfte att vinna världen”, som de uttrycker det.

Vad skulle det här perspektivet på folkrörelsesamarbete över gränserna kunna, betyda mer konkret?

Det mest spännande i dag är Ungdomsaktionen för Europas skogar om Miljöförbundet tog initiativ till hösten 1984. Den bygger på ett samarbete mellan olika organisationer i Europa – till och med över gränserna mellan öst- och Västeuropa. I den utsträckning man lyckas ena sig i synen på skogarna och hur rörelsen kan rädda dem och bygga upp nätverk av alla möjliga slag mellan folkrörelseorganisationer över hela Europa, har man också en bas från vilken det är meningsfullt att diskutera vad vi menar med en resursbevarande och solidariskt Europa ”från Polen till Portugal”.

Vad som krävs är alltså ett projekt som kan utveckla ett sådant samarbete, och därmed också problematiserandet kring dessa perspektiv. Kan t ex motståndet mot planerna på Scandinavian Link vara ett sådant? I Motlänken samarbetar man ju även med delar av arbetarrörelsen.

Den samverkan vi kan få till stånd i dag är antingen fläckvis eller tillfällig. Motlänken är ett bra exempel. Eftersom motorvägsbygget hotar sjöfarten har vi fått med oss Hamnarbetarförbundet och delar av Sjöfolksförbundet. Miljörörelsen har också haft ett avancerat samarbete med Livsmedelsarbetarförbundet. Det har rört motståndet mot PLMs aluminiumburkar, och utarbetandet av Miljöförbundets mycket radikala livsmedelspolitiska program. Men det rör sig om marginella grupper och förbund inom fackföreningsrörelsen.

Vi har även sett exempel på samverkan med ideologiskt avancerade men mer lättviktiga delar av socialdemokratin, som Broderskapsrörelsen och SSU. Men det rör sig då om globala och praktfulla perspektiv som ”Vapenmiljarderna till mat, miljövård, kulturutbyte och arbete”. Det är en sorts propagandistisk ram för förhoppningarna om en ny framtid. På så sätt är det naturligtvis bra. Men det blir svårare så fort det gäller problem som direkt berör arbetarnas försörjning i dag. Där har kapitalet lätt att splittra rörelserna genom att hota med arbetslöshet osv.

Men det måste vara det som är det väsentliga, att få till stånd ett samarbete på områden som berör miljörörelsen och där samtidigt arbetarnas vardag är hotad?

Jo, men då måste man samarbeta med en fördomsfri riktning inom fackföreningsrörelsen som har en stadig förankring i hela det aktuella arbetarkollektivet. Låt oss fantisera om Uddevallapaketet, med motorvägen till Göteborg och dess koppling till Scan Link-projektet hade kommit fram i ljuset innan motståndet mot att lägga ner varvet var krossat bland varvsarbetarna. Om Motlänken hade kunnat samarbeta med varvsarbetarna, hade detta gett en oerhörd styrka både åt motståndet mot Scan Link och åt motståndet mot varvsnedläggning.

Men här ser man även problemet med arbetarrörelsens ledning. Fackledningen på varvet, med dess starka bindning till den socialdemokratiska industripolitiken, skulle ha varit väldigt försiktiga med att ge sig in i ett projekt som kunde ha tvingat dem att ta ansvar för att fullfölja motståndet mot varvsnedläggningen. De var knappast intresserade av att förhindra möjligheten att kunna gå med på en ”anständig” nedläggning.

Man kan dock notera att miljöstrider som blir så pass stora att de utmanar statens förmåga att genomföra storföretagsamhetens viktiga projekt, då stimulerar kampen utanför arbetsplatserna människor där att bilda kontaktnät och arbetsplatsgrupper. Under t ex kärnkraftsstriden 1979-80 rycktes därmed stora grupper av arbetare med i att rösta än (s)-ledningen. Det stimulerade också tendenser till vänsterkritik, där SAFE (Socialdemokratiska Arbetsgruppen för Energipolitik) är det tydligaste exemplet. Miljörörelsen, liksom kvinno- och fredsrörelsen kan alltså genom sina strider påverka debatten och ställningstagandena inom arbetarrörelsen så att vissa grupper blir beredda att delta i den folkrörelsesamverkan vi tror på.

Du har tidigare fört fram ett speciellt synsätt på miljörörelsen. Nämligen att det finns en miljörörelse i dess breda mening, en rörelse som bara är latent och väldigt diffus. Sedan finns det en mindre, permanent aktiv miljörörelse. Slutligen finns det olika miljöorganisationer. Varför är det viktigt att första att det är så ”rörelsen” ser ut?

Det är viktigare att fastslå detta för miljörörelsens del än för arbetarrörelsens, åtminstone här i Sverige där nästan hundra procent av arbetarklassen är fackligt organiserad, där organiseringen omfattar nästan hela den latenta rörelsen. I de flesta andra länder är den fackliga organisationsgraden mycket lägre, där liknar förhållandena de vi har i miljörörelsen.

I miljörörelsen är den stadigt organiserade delen fruktansvärt liten. Det är en svaghet, men den går att förklara. Om man undantar Svenska Naturskyddsföreningen, där man bara är medlem för att backa upp ett kansli som utreder och bedriver lobbyverksamhet, och om man också undantar Greenpeace’s 70 000 stödmedlemmar, så är de organiserade aktivisterna i Sverige kanske 10 000. Så få människor skulle ju inte kunna förändra samhället. Men den latenta, den breda rörelsen som då och då kommer fram i konkreta situationer, utan att vara organiserad, den är väldigt stor. I Kynnefjäll, där befolkningen försvarar sitt fjäll mot att bli en sopstation för kärnkraftsavfall, är uppslutningen nästan hundraprocentig.

Så är det ofta med miljörörelsen – när det smäller visar den sig omfatta en klar majoritet av den berörda befolkningen. Just därför är den en kraft för förändring. Den permanent aktiva rörelsen skulle ensam på sin höjd kunna fungera som opinionsbildare, men nu finns hela tiden hotet om att rörelsen ska kunna manifestera sig på ett kraftfullt sätt. I ett sådant läge hotar den, om inte annat att splittra och försvaga de dominerande partierna, som socialdemokraterna, genom att tränga djupt in i deras massbas. På så san tvingas dessa till kompromisser. Man måste ha det språk du refererade till med ”latent” och ”ständigt aktiv” rörelse och rörelseorganisationer som instrument for rörelsen, för att kunna fånga och förstå processerna. När det gäller synen på en rörelses organisationer finns en klar parallell med arbetarrörelsen. Organisationerna är ett redskap för klassen eller för rörelsen. Det är inte partier som vinner faktiska segrar åt arbetarklassen, utan det är klassen själv, när den är aktiv på samhällsarenan. Dess organisationer, och ledningarna för dess organisationer, är medel och redskap för rörelsen. För en Miljöförbundsledare kan det ofta kännas absurt när man deltar i direkta överläggningar med en motpart, och man märker att man har en väldig pondus att tala utifrån. Det är lätt att tro att den organisation man representerar i sig är respekterad och stark, när det egentligen handlar om att organisationen möjligen har kunnat fungera som ett bra redskap för rörelsen. Erfarna aktivister och organisationer behövs för att rörelsen ska kunna kanalisera sin kraft effektivt, men motparten är förstås aldrig skrämd av 2 000 medlemmar i Miljöförbundet enbart.

För att återgå till Miljöförbundet. Är det inte ett problem att det bara är ett mycket begränsat skikt där som diskuterar perspektiven på folkrörelsesamverkan, som har denna förståelse för förbundets roll som initiativtagare till breda samarbetsprojekt som Motlänken och Ungdomsaktionen ? I avsaknad av en omfattande miljökamp söker många aktivister ett helhetsperspektiv. De ser då Miljöpartiet eller ett arbete mom socialdemokratin som ett ”helhetsperspektiv” per definition. Miljöförbundet har väl mycket svårare att presentera sin ”helhet” på ett sa lättköpt satt. Hotar inte det att dra undan grunden för organisationen?

Egentligen skulle inte förbundet behöva vara särskilt stort för att kunna fylla rollen som samordnare och initiativtagare. En sådan organisation behöver inte heller ha en jämn förståelse inom organisationen för vad den representerar. Det skulle räcka om riksledningen klarade av att ta sådana direktiv, och om medlemmarna förmådde uppskatta dem när de tas. Om organisationen också förmedlar experthjälp åt lokalorganisationerna för deras arbete och samordnar det som behöver samordnas, skulle det kanske vara tillräckligt för att de lokala miljögrupperna skulle inse poängen med en riksorganisation.

Men som det är nu är förbundet svagt. Vi klarar inte av att hålla igång två så pass omfattade initiativ som Motlänken och Ungdomsaktionen och samtidigt få vår egen organisation eller vår egen styrelse att fungera. Glappet mellan riksledningen och lokalorganisationerna har också blivit större.

Precis som du säger är det nu trots våra framgångar svårare att förklara för folk varför vi är så viktiga. Det är ett dilemma som jag inte ser någon klar lösning på. Man kan försöka dra in hela förbundet i en gemensam kampanj. Det skulle i så fall kunna gälla livsmedelsfrågan, den fråga som kanske ligger många av medlemmarna och framför allt stora delar av den latenta rörelsen varmast om hjärtat. Man kan försöka föra ut perspektivet om folkrörelsesamverkan på ett sådant sätt att det skapar förståelse för att Miljöförbundet behövs. Men jag är osäker på om det lyckas…

Vad har bildandet av Miljöpartiet betytt?

Jag kan väl säga en positiv och en negativ sak för att fånga detta. Det positiva är att de, genom sin blotta existens, har hjälpt till att göra överlevnadsfrågorna ständigt närvarande i den politiska debatten. Jag tror faktiskt att det förhåller sig så.

Det negativa är att de har samlat rätt mycket folk, ganska stor social kraft, som till mycket stor del fastnat i att skriva program och motioner, att skriva ned åsikter på papper. De har visat ytterst liten kapacitet att utveckla kamp. Därigenom bidrar de till en tolkning av politik som att få program och motioner genomröstade i de parlamentariska församlingarna. Den förståelse som var vanlig i miljökretsar förr, att politik handlar öm att trycka på samtidigt som man gör saker själv, finns naturligtvis kvar. Miljöpartiets sätt att sköta politiken har dock försvagat förståelsen bland breda grupper.

Hur mycket av det negativa i Miljöpartiet ligger, i projektet i sig, som oundvikliga fallgropar när man bildar just ett miljöparti, och hur mycket är deras eget fel? Det vill säga: det var fel människor som bildade partiet, och vid fel tidpunkt.

Det har mycket att göra med att bilda ett parti utifrån den här typen av mobiliseringar, med sin ”fritidskaraktär”. Det visar andra exempel där människor som varit bättre förankrade i rörelsen har bildat ett parti. Den främsta lärdomen finns nog att hämta från Alternativs Liste, Stockholmspartiets motsvarighet i Västberlin. Västberlin var den stad där 70-talets alternativrörelse var mest på bettet i hela Europa. De hade mängder av aktiviteter, allt från en Stor boenderörelse som genomförde husockupationer till miljöaktioner och egna kulturprojekt. När de var som starkast ville de se det så, att förutom det utomparlamentariska och folkrörelseaktiga, skulle de även ha ett stödben inne i den parlamentariska församlingen. Man lyckades komma in i delstatsparlamentet, men efter en rätt kort tid visade det sig att det parlamentariska arbetet blev huvudbenet. Den utomparlamentariska rörelsen försvagades, och fick ett trängre perspektiv. De praktiska projekten kunde inte längre mobilisera och Listans ledare tvingades konstatera att de nu satt på valda poster med ett slappt väljarstöd bakom sig, med en normal föreställning om vad valda förtroendemän ska göra för sina väljare. De var tvungna att motvilligt försöka uppfylla de förväntningarna, eftersom de trots allt var fångna i den politiska kulturen.

Jag tror att det är i stort sett omöjligt för ett parti som inte är förbundet med arbetsplatserna och den självförståelse som kan utgå från den dagliga kampen där, att använda parlamentet som en tribun för det utomparlamentariska. ”Fritidsrörelserna” kan uträtta mycket, men det är bara i samarbete med arbetarrörelsen som de kan vara med och genomföra större förändringar. Man kan inte utmana makten i samhället om man inte sitter på egen makt. De som besitter den potentiellt mäktigaste motmakten är arbetarrörelsen, i produktionen. Det är den stora teoretiska skillnaden.

Är det så att miljörörelsen kommit i en brytningstid? En tid som innebär att frågorna kommer i förgrunden för samhällsdebatten igen, men att samtidigt förutsättningarna för att mobilisera och organisera människor kring dem är annorlunda än i rörelsens barndom?

Det verkar vara så att intresset nu är störst i toppen av partierna, ungdomsförbunden och andra organisationer. Och där finns medvetenhet om att frågorna måste ut i organisationernas bas. Det är ju en jäkla skillnad mot att ha medhåll i basen och därifrån försöka tvinga med sig ledningen. Det har hänt att vi haft ett samarbete med 20 olika organisationer, medan det i praktiken bara varit 15 personer som gjort något. Sådant kan man bara stå ut med som en övergångsfas. Att få med organisationer gör det lättare att få frågorna diskuterade. Men om inte detta leder till att vi kan sätta folk i rörelse, kommer projekten att falla samman under sin egen övertyngd.

Både Motlänken och Ungdomsaktionen för Europas skogar har börjat få igång folk under våren och detta kan utvecklas till ett verkligt rörelsearbete. Dessutom hade kärnkraftsfrågan redan innan olyckan i Tjernobyl kommit m i en ny fas, där möjligheterna att organisera motståndet faktiskt kunde skönjas.

Vill du utveckla resonemanget om antikärnkraftsrörelsens möjligheter?

Om vi kan gå tillbaka till tiden för folkomröstningen våren 1980, var det främst två saker som gjorde att omröstningen uppfattades som ett nederlag för rörelsen, framför allt bland aktivisterna själva. För det första: Folkkampanjen utvecklades inte till vad den kunde ha blivit: en mångfacetterad rörelse som innehöll allt det som karaktäriserar en äkta folkrörelse, där omröstningskampanjen hade varit en avgörande möjlighet att bygga upp rörelsen. Ytligt sett hade den ett sådant färgsprakande yttre. Men i sin kärna blev den en koloss på lerfötter, utan styrmöjligheter för aktivisterna och helt inriktad på omröstningen som en tämligen ordinär valkampanj. Att det blev så berodde främst på att centern, med Vpk som effektiv medhjälpare, var oförmögen att se Folkkampanjen som någonting annat än en valorganisation. De hade heller inte intresse av att göra det. Miljörörelsefolket och vänsteraktivistema, med sina djupa erfarenheter av att arbeta på annat sätt, orkade inte stå emot detta. Detta sänkte ”rörelsen” redan före omröstningsdatumet. Miljöfolket lyckades visserligen besegra centern och Vpk på frågan om huruvida Folkkampanjen skulle upplösas efter omröstningen eller ej. Men vad man då lyckades behålla var bara ytterligare en miljöorganisation, dessutom en svag och perspektivlös organisation – född ur nederlaget som den var.

Allt detta har vi dokumenterat i boken Det förlorade försprånget – Miljöförbundets vitbok om Folkomröstningen. Det är en bok som innehåller en rad viktiga erfarenheter. Läs den – eller läs om den – med perspektiven på folkrörelsesamverkan i bakhuvudet.

För det andra: Folkomröstningsresultatet innebar egentligen att man vann arbetarrörelsens ledning för ett åtagande att faktiskt avveckla kärnkraften. Men eftersom beslutet innebar att man först skulle bygga ut kärnkraften, gick det inte att då se resultatet som en seger. Inte heller gentemot omvärlden kunde man visa upp en klar delseger över kämkraftsetablissemanget. Men i dag när utbyggnaden är genomförd återstår bara avvecklingsdelen av beslutet. Nu kan man därför börja betrakta beslutet som en delseger för rörelsen. För antikärnkraftsrörelsen betyder det att man kan komma upp ur skyttegravarna, inta nya positioner och gripa tag i frågor som det faktiskt går att mobilisera på. Den nya debatten om kärnkraften började ju redan tidigt i våras. Det som stärkt motståndet är debatten om de nya investeringarna i Ringhals II, och om den svenska kärnteknologiexporten. Men det viktigaste är att de danska protesterna emot Barsebäcksverket kommit in i ett nytt och intensivare läge. När tidskriften kommer ut bör det danska Folketinget efter en socialdemokratisk motion (som OOA, den danska antikärnkraftsrörelsen ligger bakom) ha uppdragit åt den danska regeringen att begära av den svenska att Barsebäcksverket stängs av.

I det här sammanhanget är det viktigt att kärnkraftsmotståndet även i sin organiserade form, Folkkampanjen, trots allt har lyckats övervintra under 5-6 år av motvind och skärpt sin ton. Ett starkt skäl till detta är den hårda avfallskampen på nio platser landet runt, senast intill Uppsala, som slagit hål på myten om att avfallsfrågan är löst.

Olyckan i Tjemobyl har nu satt de här frågorna i blixtbelysning, och spätt på de potentiella möjligheterna på Folkkampanjens storhetstid eller på Linje 3. Det nya motståndet måste ha vidare ambitioner än så, där arbetarrörelsen återigen är ett nyckelproblem. Vad gäller socialdemokratin måste vi tvinga dem att inse, och också ta dem att säga, att vi inte ska stänga av kärnkraften bara därför att man en gång beslutat sa, utan därför att den är livsfarlig, ett katastrofal!: sätt att utvinna energi!

Scandinavian Link. Vilka möjligheter finns det där för Miljöförbundet och för Motlänken’? De europeiska storföretagens planer på denna länk och på motsvarande projekt i andra delar av Europa, handlar ju om hela Europas framtid.

Precis! I riksmassmedia har Scan Link framställts som en västkustangelägenhet där det är synd om några småsamhällen, och där en motorväg möjligen kan vara miljöfarlig.
Det har inte framgått att frågan borde ha samma dignitet som frågan om EEC-anslutningen hade 1973. Det är ett misslyckande för rörelsen att det ännu inte blivit så. Men man har haft tuffa odds emot sig. Riksmassmedias Stockholmsfixering är ett. Regeringens och myndigheternas ovilja att öppet diskutera frågan på det sättet, är ett annat.

Den samordning av organisationer som vi uppnått i striden mot Scan Link redan nu, är viktig. Möjligheterna till en internationell samordning likaså. Det handlar om skogsdöden, en fråga som rör åtminstone nordeuropéer i deras innersta resonansbotten Det är dessutom en fråga med stora konsekvenser, där trots detta möjligheterna att åtminstone uppnå en kompromiss, en delseger, är rätt Stora. Hittills har vi fått till stånd en struktur för opinionsbildning på västkusten. Vi har under våren försökt att utveckla detta organisationssamarbete till en riktig rörelse. Huruvida det lyckas vågar jag ännu inte yttra mig om. För att göra motståndet trovärdigt är det sedan nödvändigt att förvandla detta till ett motstånd frän Oslo till Hamburg. Detta kommer att diskuteras på miljölägret på Ven i sommar. Kan vi få till stånd en nordeuropeisk kampanjorganisation, är detta en så stor nyhet i sig, att vi kan slå igenom i riksmassmedia, både i Sverige och i andra länder.

Motorvägarna och snabbtågssystemet på kontinenten är oerhört viktiga projekt för hela Europas befolkning, för Europas arbetarklass. Det handlar om ett system för att knyta ihop kapitalets Europa, förstärka det som en enhetlig marknad. Det handlar om att storföretagen vill organisera sin produktion under en överstatlig ledning.

Mot storföretagens Europa måste vi organisera en folkrörelsesamverkan över gränserna. Det måste bli parollen!

Lars Holmgren

”Folkrörelsesamverkan” för socialismen

Del 3 av 4 i serien Folkrörelsesamverkan

Från tidskriften Fjärde Internationalen 2/86

Miljöfrågor har åter blivit centrala i samhällsdebatten. För ungdomar var fred, överlevnad och global rättvisa huvudintressen under 1985 års valrörelse, tillsammans med de omedelbara behoven av jobb och bostad. Efter kärnvapnen har mobiliseringarna åter gällt bostäder och staden som plats att leva i. Greenpeace har åter genom sina uppseendeväckande aktionsformer och sitt internationella arbetssätt vunnit både yngre och äldre människors hjärta.

Fascinationen för Greenpeace är ett viktigt fenomen att förstå. Det har mycket att göra med vad som är ”inne”, och hur Greenpeace uppfattas; betydligt mindre med dess verkliga karaktär och resultat. Organisationen är, och ser sig själv som, en påtryckningsorganisation. Dess syfte är att påverka beslutsfattare i stater och storföretag, framför allt genom uppvaktningar och brevkontakter (så kallad lobbying). När det inte går att tala maktcentrat i fråga till rätta, hotar Greenpeace med aktioner som ger det dåligt rykte i massmedia. Efter genomförd aktion fortsätter lobby-arbetet. De flesta stater, politiska ledare och storföretag är så pass känsliga för sin ”image” bland väljare och kunder att de ofta veknar inför Greenpeace’s hot.

Det är alltså fråga om en rätt torftig politisk metod, men styrkan är att den genomförs med stor konsekvens, handlingskraft och fantasi, och att den kan förevisa resultat. Resultaten är visserligen följden av hela rörelsens arbete eftersom detta skapar det ”klimat” som gör Greenpeace-aktionerna möjliga. Men dessa utlöser framgångarna. En förutsättning för konsekvensen och handlingskraften är att Greenpeace är organiserat på internationell nivå och kan möta sina motparter även i globala ”fältslag”. Vad är då så torftigt? Jo, att de många engagerade människorna inte hjälpts till ett kollektivt arbete genom vilket de samtidigt kan förändra världen och sig själva. Verksamheten formerar inte en levande rörelse, skapar inte de organisatoriska strukturerna en sådan rörelse behöver, väcker föga intresse för självstyrd folkbildning och skapar ingen ”motoffentlighet” eller ens insikt om behovet av en rörelsernas egen offentlighet.

Offentlighet och motoffentlighet

Det speciella med Greenpeace’s offentlighet, och som onekligen är en styrka i dag, är förmågan att spela på västvärldens kommersiella massmedier, genom deras av marknaden beroende svaghet för dramatik och episodiska nyheter. Men dessa massmedier, som utgör en stor del av den borgerliga offentligheten, är inte bara ett forum för spekulation i all slags nyhetsförmedling. De är också ideologiska organ till försvar för det bestående, för kapitalismen, för myndigheternas politiska överhöghet. I vissa lägen skymtar detta fram, t ex efter en olycka som den i Tjemobyl. Medierna sprider, utan den vanliga distansen och kritiska prövningen, myndigheternas lugnande besked, såväl hälsoråd som energipolitiska påståenden. Ändå är naturligtvis myndigheternas hälsoråd bara en möjlig avvägning mellan folkhälsa, ekonomi och ”psykologiskt försvar”. Och påståendena om att det egna landets reaktorer är världens säkraste, vilka gjorts i alla kämkraftsländer, har förstås varken nyhets- eller sanningsvärde; de syftar bara till att försöka bevara den energipolitiska makten inom staten. Det finns t o m en särskild psykförsvarsorganisation som ska se till att medierna fyller sin roll som försvarare av den bestående makten i dylika lägen. Och i lägen där maktapparaten är mer allmänt skakad, vet man att medierna troget ställer upp.

Men det är inte bara vid avgörande tidpunkter som den borgerliga offentligheten är ett hinder för sanningen. Genom koncentrationen på episoder frikopplar nyhetsmedierna nyheterna från de långsiktiga förändringsprocesser de ingår i. Den borgerliga massmediaetiken förbjuder också i allmänhet att sådana uppgifter publiceras som läsare behöver för att kunna engagera sig i processen. Nyhetsförmedling blir ett slags makaber underhållning, dessutom utpytsad till varje individ för sig. Varje pedagog vet att om elever ska kunna tillgodogöra sig ett svåröverskådligt material så måste de arbeta aktivt med det. Och som målet är att förmå förhålla sig kritiskt, självständigt och konstruktivt till ett kontroversiellt material, så är grupparbete den naturliga uppläggningen. Just därför arbetar den borgerliga offentligheten tvärtom så att den skapar ytlighet och vilsenhet. Just därför har folkrörelser utvecklat folkbildningsmetoder som bygger på aktiva, kollektiva studier.

En uppgift för en rörelse är att engagera intresserade människor i kollektiv och solidarisk samverkan för rörelsens mål. Likaså är det en nödvändig uppgift att skapa åtminstone frön till en mot-offentlighet: träffpunkter och media där rörelsens mål och verksamhet diskuteras, där nyheter förmedlas i sammanhang med deras bakgrund och möjligheterna till åtgärder, där erfarenheter av framgångar och bakslag dras. Dessa uppgifter ställer inte en organisation som Greenpeace; det händer t o m att dess talespersoner avhånar dem. Den svaghet som det innebär för rörelser i dag, att en välkänd, ryktbar organisation som Greenpeace inte förklarar och ställer dessa uppgifter, inser tyvärr rätt få. De ungdomar som i dag, stimulerade av Greenpeace, ockuperar tomma hus och slåss mot stadens ödeläggelse, är i allt väsentligt fast i samma slappa syn på medierna: huvudmålet är att nå ut till de stora grupperna av tidnings, radio och TV-konsumenter.

”Nu är det Tarzan som gäller”

En bakgrund till att lobbying och små gruppers modiga kamp har slagit an så mycket som det har är att den kollektiva handlingens väg prövades rätt grundligt under 1960- och 70-talet med rätt svaga resultat. Våren 1980 innebar svåra bakslag både för förhoppningarna inom de ”nya rörelser” som drivit fram kärn-kraftskonfrontationen ända till en folkomröstning och för det nypåfödda fackliga engagemang som hade börjat hoppas på en kämpande fackföreningsrörelse i kraftfull konflikt med sin motpart. De kollektivistiska instinkterna har försvagats och ersatts med idén om att ”satsa på sig själv”. ”Nu är det Tarzan som gäller”, är den stående förklaring av tidsandan som givits till varför bl a Greenpeace’s verksamhetstyp fångar fantasin. Men man kan se många tydliga bevis för att kollektivismen — nu i en fri-hetligare form än vid 60-talets slut — dyker upp igen när den behövs. Däremot verkar förståelsen för att bygga självständiga organisationer och för att börja lägga grunden till en motoffentlighet inte komma av sig själv.

Man kan uttrycka det så att Greenpeace och likartade aktionsgrupper bidrar kraftfullt och lyckosamt till att bryta hopplösheten, men inte vanmakten.

Detta är bakgrunden till vårt intresse för Miljöförbundet, Fältbiologerna och andra rörelseorganisationer som har överlevt från 70-talsaktiviteternas tid och i viss mån lyckats anpassa sig till 80-talet. Dessa två organisationer drog t ex 1984 igång Ungdomsaktionen för Europas skogar, som nu har lyckats få med ett stort antal föreningsorganiserade ungdomar i ett flertal europeiska länder i ett gemensamt arbete mot skogsödeläggelsen genom luftföroreningar och skövling. Genom att arbetssättet inte passar journalisternas intresseriktning för närvarande, och genom egna erfarenheter från 70-talet, jobbar dessa ungdomar med egna masstidningar och storlager. När det gäller den massrörelse som torde låta utveckla sig igen mot all kärnkraftsproduktionen efter Tjemobyl, ser man också i dag att det är dessa två organisationer och i viss mån en vitaliserad Folkkampanjen mot kärnkraft, som försöker ta de stora mobiliseringsinitiativen. Mot den bakgrunden blev intervjun med Björn Eriksson om miljörörelsen (se föregående artikel), vilken påbörjades före olyckan i Tjemobyl extra aktuell och spännande.

Nya begrepp

Intervjun reser ett antal frågor för dagens levande marxism. De gäller ordval och begrepp likaväl som strategiska grunder. I sitt av småborgerlig ideologi präglade debattklimat undviker radikala miljöaktivister ord som klasser, socialism och enhetsfront. I stället har de hittat andra begrepp och analysinstrument med likartad innebörd.

Folkrörelser är ett nyckeluttryck som återgivits en mer ursprunglig betydelse: engagerade människor i solidarisk samverkan. Om HSB, KF, Folkets Hus-föreningarna osv använder man hellre uttryck som ”förstelnade folkrörelseorganisationer”. När miljörörelsefolk talar om ”arbetarrörelsen” gör de det alltså närmast i betydelsen klassen för sig (som Marx använde för klassen som samhällsaktör, till skillnad från klassen i sig, lönearbetarna som passivt föremål för exploatering).

”Arbetarrörelsen” är emellertid ett sammansatt fenomen som består av en facklig rörelse och en rad rörelser med mindre entydig klasskaraktär. I Miljöförbundet talar man gärna om arbetarnas alternativrörelse, bestående av alla kooperativa, boende-, kulturella och fritidsinriktade folkliga projekt som var särskilt livaktiga under 1900-talets tre första decennier. Likheterna mellan dessa och 1970-, 80-talets alternativrörelser är förstås slående. Mellan det tidiga Konsum och dagens nykooperation för sunda och oförfalskade livsmedel, mellan Folkets Hus-rörelsen och dagens Alternativhus, mellan Folkets Hus-biograferna och dagens Folkets Bio, mellan sekelskiftets kolonirörelse och dagens ökande självodling, mellan 1920-, 30-talets hälsorörelse och dagens frisk-, svett-, och solarievåg.

Den viktiga likheten är att rörelserna nu som då samlar arbetare, och i mindre utsträckning småborgare och mellanskikt, för i stort sett samma mål. I några fall kan dock solidaritet och samverkan inte stå pall för det kommersiella trycket och fenomenet blir mer en våg än enrörelse.

Den viktiga skillnaden är att dagens rörelser är svagare sammanhållna och har mycket lösare kontakter med den fackliga rörelsen. Det var den den fackliga rörelsens centrala plats i det politiska arbetet som gjorde att man talade om helheten såsom en arbetarrörelse från 1880-talet fram till åtminstone Andra världskriget. Och det är den fackliga rörelsens svaga allmänpolitiska kraft som får dagens alternativrörelser att framstå som ett nytt historiskt fenomen, som fritidsbetonade och medelklasspräglade. Klassbasen skiljer sig däremot föga från då till nu.

Klasstrukturer

I efterhand har många gjort sig en felaktig bild av dåtidens klasstruktur, som dominerad av riktiga arbetare och riktiga kapitalister, åtminstone i tätorterna, medan i dag båda sorterna snabbt minskar i antal och samhället fylls av en svårbestämd medelklass. Detta är bara rätt om man följer ett typiskt brukssamhälles förändring. Sekelskiftets städer var fyllda av enskilda hantverkare och övergångsformer från dem till osjälvständiga yrkesarbetare, och till borgerskapet hårt knutna tjänstefolk, av småhandlare och av stora trasproletära skikt. På landet fanns förutom storgodsägare och välmående självägande bönder, både torpare och statare och ett lantligt trasproletariat. På 20-talet blev också många egna småbrukare hårt pressade av en hårdare marknad och ökad skuldsättning. De icke yrkesutbildade arbetarna i storindustrin var i blygsam minoritet, men hade en stark ställning i fackföreningsrörelsen och därigenom i hela den mång-formiga ”arbetarrörelsen”.

Det som kallades arbetarrörelse för 50-100 år sedan omfattade i verkligheten småfolk av slag från den brokiga klasstrukturen — på samma sätt som dagens miljö-, kvinno-, och fredsrörelser gör — och var alltså uttryck för en progressiv klassallians. Då var det en allians ledd av arbetarklassens kärna. Nu är det en allians med dåliga kontakter med arbetarklassens kärna, särskilt som den är organiserad utifrån sina omedelbara behov i produktionen.

intervjun menar Björn Eriksson att den svaga kontakten mellan de nya ”alternativrörelserna” och fackföreningarna inte kan lastas dåligt ledarskap i rörelserna. Och nog är det så att det är facket som bromsar. Rörelserna har visserligen gjort taktiska misstag ibland, men gång på gång visat stor förståelse för vikten av att vinna fackföreningarna. De har prövat knäfall för fackföreningsrörelsernas byråkratiska ledning, vilket naturligtvis lett till att de förlorat den egna självständigheten och därmed förmågan att engagera. De har prövat att enas ideologiskt med särskilt radikala arbetargrupper: röda miljögrupper, socialistiska kvinnogrupper osv, och därmed skilt avantgarde från massa. De har också prövat att utmana motståndarna så kraftfullt på egen hand och med hela sin politiska bredd, och utifrån en spännande kraftmätning försökt locka fram ett stöd på arbetsplatserna. Flera av dessa försök har lyckats i viss liten utsträckning, fått till stånd arbetsplatskommittéer eller fackliga uttalanden och medverkat till utkristallisering av kampinriktade strömningar inom facket. Ett exempel är kärnkraftsstriden inför folkomröstningen 1980 där man genom Löntagarnas Informationskontor och Nej-kommittéer på stora arbetsplatser nådde rätt långt — och kunde ha nått mycket längre om miljöaktivisterna hade fått dra igång den verksamheten när de ville utan att hejdas av centern och Vpk (läs om detta i Miljöförbundets fascinerande vitbok om an-tikärnkraftskampanjen Det förlorade försprånget, 1982) Man kan ta flera halvlyckade exempel från freds- och kvinnorörelserna också, eller titta på Motlänkens djärva försök att utmana det europeiska storkapitalet företrätt av den Gyllenhammar-ledda Roundtable of European Industrialists. Rörelsernas ledningar har genom åren i stor utsträckning lärt sig både den strategiska vikten av att förena sina rörelsers kamp med fackföreningarnas, och vilken taktik från deras sida som kan skapa öppningar.

Fackföreningarna

Svårigheten att komma särskilt långt med fackföreningarna i de stora framtidsfrågorna i dag ligger inbäddad i fackföreningsrörelsens tillstånd och struktur. Och förändringen av denna måste i stor utsträckning komma inifrån. Socialistiska Partiet har sedan över ett decennium ställt sig uppgiften att driva på omvandlingen av rörelsen till en demokratisk och kämpande rörelse.

Detta är givetvis en nyckeluppgift inte bara för att kunna motstå åtstramningspolitiken och kapitalets försök att höja vinsterna genom lönenedpressning och ökad hets på arbetsplatserna. Det är också centralt för att fackföreningarna ska kunna inta sin plats i kampen för de stora livsfrågorna om miljön, freden, gemenskapen och solidariteten mellan folken.

För 50 – 100 år sedan hade fackföreningarna en närmast självklar central roll för all kamp inom arbetarklassen och förbundna klasser och skikt. Man kan peka på ett antal svagheter, som att samverkan var otillräcklig med bonderörelsen. Men svagheten låg framför allt på det politiska planet. Den handlade om att rörelsen inte gick vidare från den breda folkliga mobiliseringen till att utmana kapitalets makt över staten. Den centrala politiken överläts på ett partiledarskikt, som alltmer inlemmades i den borgerliga staten. Majoriteten i detta skikt såg snarast sin uppgift som att reglera den kapitalistiska ekonomin på för de arbetande bästa möjliga sätt. Arbetarrörelsens kraft, som under 1800-talets slut och fram till Första världskriget och samlad bakom kraven på rösträtt och 8-timmarsdag, kunde ha koncentrerats på att bygga egen, självständig makt på företagen och på riksnivå. Rörelsens självstyrda verksamhet kunde ha tjänat som kraftkälla, som inspiration och, delvis, som modell. I stället användes kraften till att tvinga fram en modernisering av den borgerliga staten och en reglering av de arbetandes villkor inom kapitalismen. Men rörelsens storlek, engagemang och självtillit var annars tillräcklig för vilka storverk som helst. Även självförståelsen som samhällsförändrare fanns där: ”Det är vi som bygger landet!”

Efter Andra världskriget har den politiska svagheten blivit värre. Reformismen har slagit igenom fullständigare och andra politiska ledarskap som kunnat utmana politiken har smält undan till obetydliga grupper utan utbredd närvaro i massorganisatio-nerna. Och medan regleringen av den kapitalistiska ekonomin i ett par decennier gav noterbara materiella fördelar för arbetarna, så kan den nu nästan bara drivas med det inhemska kapitalets intressen för ögonen. Men svagheten är, som sagt, nu inte bara politisk utan också strukturell och social. Fackföreningsrörelsen är, genom ett långvarigt socialdemokratiskt regerande, delvis ihopväxt med statsmakten. Den är klavbunden genom lagar som minskar dess självständighet. Lagar, tidigare avtal och traditioner har bundit den fackliga ledningen till arbetsgivarsidan genom olika slag av samråd, informationsprivilegier, verksamhet utanför fabriksgolvet osv. Beslutsfattandet har gjorts alltmer hierarkiskt, tills det är nästan omöjligt att med ett lättbegripligt demokratiskt agerande nedifrån ändra i ledningen. För arbetarna i gemen, framstår facket som ”dom”, om än ofta som nyttiga och hyggliga ”dom”, men inte som ”vi”. En sådan fackföreningsrörelse är mycket svårare att göra till en kämpande rörelse än den i och för sig felledda rörelsen under seklets första decennier.

Nederlagen urholkade själen

Med i bilden finns också förlusten av arbetarnas och de förbundna skiktens självförståelse som samhällsförändrande kraft. I och med nederlaget mot nazismen i Tyskland 1933 och mot francismen i Spanien 1936-37 var arbetarrörelsens försök att bekämpa de olika slagen av fascism med klassvapen knäckta, och vägen öppen för att rörelsen i land efter land skulle lita till sin egen nationella borgerlighet och den nationella krigsmakten som vapen mot fascismen.

Att Andra världskriget över huvud taget blev möjligt var ett djupt nederlag för arbetarklassen internationellt sett, de enorma förlusterna i liv var ett ytterligare nederlag, och urspårningen av styrkeläget i Grekland, Italien och Frankrike efter att ockupationsmakterna fördrivits ett tredje. Dessa nederlag tog själen ur också den svenska arbetarrörelsen och alla stolta folkrörelser tömdes succesivt på folk, byråkratiserades och blev till konservativa apparater. I Sverige liksom i de flesta utvecklade industriländer, krympte klassens tilltro till sina möjligheter att omdana mer än möjligen sina arbetsvillkor. Den tidigare kollektiva och solidariska livsstilen försvagades och gav plats åt ett familjeorienterat och konsumtionsfixerat amerikanskt medel-klassidéal. Sedan dess har fackföreningsrörelsen varit såsom en nedfryst jätte; den har nästan bara haft energi till de mest näraliggande frågorna. I de skandinaviska länderna fördjupades denna tendens genom det kapitalistiska uppsvinget och den reformistiska politikens hyggliga resultat för arbetarna. Fackföreningarna vandes att se rikspolitiken som något som inte behövde drivas av och genom dem, utan som den politiska elitens domän.

Bara mot bakgrund av alla dessa fakta kan man förstå att efterkrigstidens mobiliseringar i riksfrågor och i solidaritetsrörelser tvingades att ta sig nya former, vid sidan av den nedfrysta jätten. Man kan förstå att de nya rörelserna kan väcka nya förhoppningar inom jätten, stimulera radikala riktningar, hjälpa formeringen av demokratiska och kämpande fackföreningar, men inte överta det jobbet. Det måste de anställda själva göra i kollektiv kamp. Den vändning mot storindustrin som Socialistiska Partiet i viss mån genomförde under 70-talets slut är alltså fullständigt nödvändig, hur stora förhoppningar man än ställer på de nya rörelserna för att hjälpa till att bryta vanmakten.

Att bryta vanmakten

Detta med vanmakten och hur den brytes utgör dock ett problemområde som Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen i stor utsträckning missat. Skälet till missen ligger redan i att 1938 års Övergångsprogram skrevs under trettiotalet då kapitalismen låg i dödskamp och fackföreningsrörelsen var mobiliserad. Problemen låg då i hur kamp kring begränsade frågor utvidgas till en kamp om politisk makt. Senare resolutioner har visserligen slagit fast att revolutionen från 40-talet tar sig en omväg kring perifera länder och att t ex student- och ungdoms-upprorets 1968 bröt arbetarnas vanmakt och frigjorde en våg av strejkrörelser. Men det finns inget nytt program för efterkrigstidens villkor av stärkt kapitalistklass och knäckt arbetarklass under villkor att bryta vanmakten är en ständigt första uppgift. För att klargöra den uppgiften är miljörörelsens diskussion om folkrörelsesamverkan viktig att ta vara på.

Ett särskilt intressant drag i det så kallade Motmaktsmanifestet är den konsekventa internationalismen eller den mellanfolkliga samverkan. Manifestet trycker bl a på behovet av ”transnationell kraftsamling genom samtidig mobilisering i stor skala för att stå emot det härskande systemets försök att ställa olika rörelser mot varandra”. Miljöförbundet har vid några tillfällen rest parollen ”Vapenmiljarderna till mat, miljövård, arbete och kulturutbyte”. Den ger uppenbarligen en propagandistisk ram inom vilken man faktiskt kan se att hungern, de globala miljöhoten, arbetslösheten och misstänksamheten mellan folken har lösningar. Och genom att ställas som förslag för samverkan mellan folkrörelser över gränserna ger det genom själva sin form början till svar på mångas oroliga fråga om hur freden ska försvaras utan vapen. Det är först när den mellanfolkliga samverkan fungerar i praktiken som de stora massor som felskolats av Andra världskriget och den vedertagna tolkningen av det, börjar tro på det klassiska, klassmässiga försvaret utan dödliga vapenarsenaler. Parollen leder bort från såväl nationalstatstän-kandet som den småborgerliga (och stalinistiska) fixeringen vid vapensystemen som sådana. Alltså den fixering som fredsrörelsen fastnade i under striden mot utplaceringen av de nya medeldistansrobotarna i Europa, som hindrade den att på allvar bryta igenom till fackföreningsrörelsen, och som även de flesta revolutionära socialister inte klarade att ta sig ur. (Socialistiska Partiet lade till slut fast en bättre linje, men det var först hösten 1983, när striden var i det närmaste över.)

Begreppet folkrörelsesamverkan över gränserna underlättar också att formulera programmet för kampen mot kapitalets Europa – som i sjuttiotalets början var aktuell genom förslaget att ansluta Sverige och en rad andra EFTA-länder till EG och nu är aktuell genom planerna på jättelika väg-, bro- och gemensamma höghastighetstågsprojekt för att binda ihop Västeuropas kärnområden till ett gemensamt fabriksgolv. Fjärde Internationalen gick på 70-talet emot det småborgerliga programmet mot EG, för nationell självständighet och ställde det för de flesta obegripliga ”Mot EG — för ett Rött Europa”. I dag säger Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen ingenting hörbart, medan Miljöförbundet försöker vinna Motlänken och andra rörelser för inriktningen ”Mot Gyllenhammars felande länkar – för vitala länkar mellan Europas folkrörelser”. Detta är begriplig politik som utgår från dagens läge och mobiliseringsnivå och som pekar mot samma lösning som den gamla FI-parollen. Kort sagt, ett exempel på vad organiserade socialister har att lära av rörelsefolk som ställs mitt i den praktiska politikens problem.

Klas Öhrström (Björn Eriksson)

 

Att gripa tillfället – vilken väg leder till samhällsomvandling?

Del 4 av 4 i serien Folkrörelsesamverkan

Medan jag läser boken ”Det gyllene tillfället” av Hans Abrahamsson fladdrar ännu ett protestomvävt toppmöte förbi. Utanför Evian blir protesterna till självlärande massuniversitet för den globala rättviserörelsen samtidigt som franska fackföreningar slår samman sina pensionsprotester med G8-demonstrationerna. De sociala rörelserna tycks vara på väg att enas, åtminstone om vad man är emot. Frågan är vad man är för. Och, lika viktigt, hur man skall kunna nå dit. I ”Det gyllene tillfället” ger sig Hans Abrahamsson i kast med dessa frågor som så smått börjat leda till debatt i rörelsen, inte minst kring de internationella Sociala Forumsamlingarna

Abrahamsson tillhör de akademiker som inte nöjer sig med att förklara världen utan också försöker förändra den. Både genom sin yrkesroll som utvecklingsekonom med tidigare uppdrag i Afrika och som aktivist och tongivande medlem i Attac.

Även om Abrahamsson lägger stor möda på det teoretiska ramverket så bygger mycket på hans egna studier och handgripliga erfarenheter av att leda in konflikter i konstruktiva banor, från inbördeskrigets Mocambique till EU-toppmötet i Göteborg 2001.

En av bokens röda trådar är Gramscis idéer om hegemoni, det tankemässiga utrymme inom vilket diskussionen i ett samhälle förs. Att åstadkomma ett skifte i hegemonin ser Abrahamsson som de sociala rörelsernas stora uppgift. Från dagens företagsstyrda globalisering, mot en ny global grund för den politiska debatten, baserat på solidaritet och demokratiskt styre.

Titeln syftar på de tillfällen då sådana skiften enligt Abrahamsson är möjliga, då hegemonin krackelerar och makten inte längre kan upprätthålla sin legitimitet, samtidigt som starka sociala rörelser förmår formulera alternativ.

En central roll i detta ger Abrahamsson de ”upplysta eliterna”, politiker, byråkrater och företagare som ser det ohållbara i dagens värld men som inte förmår göra något åt det, delar av systemet som de är. Trycket från de sociala massrörelserna som sammanfaller med självbevarelsedriften från den ”upplysta eliten” – där ser Abrahamsson vår tids gyllene tillfälle att skapa ett nytt, globalt socialt kontrakt. Trots att marknadsfundamentalismen behärskar dagens värld menar han paradoxalt nog att manöverutrymmet och den ”upplysta elitens” behov av kompromisser har ökat. Att USA:s ledning, i en period när en tidvattensvåg av kriser och företagsskandaler drar runt jorden, måste ersätta ideologisk hegemoni med militärmakt kan onekligen ses som en svaghet, för även om man kan göra mycket med Tomahawkrobotar är det som bekant svårt att sitta på dem…

MELLAN REVOLUTION OCH REFORM

Abrahamssons metod för att gripa tillfället är ”konfrontativ dialog”, ett begrepp han och Attac lanserade under EU-toppmötet 2001 då politiker mötte aktivister i direkta diskussioner och på TV-skärmar. En ”konfrontativ dialog” är varken en debatt eller en förhandling utan syftar till att klargöra meningsskiljaktigheter och gemensamma intressen. Ett sätt för sociala rörelser att inlåta sig i diskussioner med makten utan att sugas upp eller bli harmlösa alibin.

Abrahamsson försöker hitta en väg mellan tandlösa reformer som lämnar de problemskapande strukturerna intakta och en osannolik, riskfylld revolution. Hans alternativ är transformation, kompromisser mellan makten och de sociala rörelserna om genomgripande förändringar i strukturerna.

Många dörrar lämnas öppna. De sociala rörelsernas strävan är inte att ta makten slår Abrahamsson fast, men frågan om var makten bör ligga förblir obesvarad. För inte leder väl resonemangen om ”diskursiv makt” – makten över tanken – till att makt egentligen inte finns? Dess hårda kärna: kontroll över kapital, statsbyråkrati, polis och militär låter sig svårligen diskuteras bort. Även i frågan om hur långt kapitalismen låter sig regleras utan att man utmanar de grundläggande ägandeförhållandena passar han.

För en socialist och revolutionär är det frestande att avfärda Abrahamssons ”konfrontativa dialog” som illusionsmakeri och hans tankar om att det gäller att ändra den hegemoniska balanspunkten som harmlösa inomkapitalistiska reformer. Som en strategi i en tid där alternativen till kapitalismen är så grundligt utraderade att de inte ens kan nämnas och där de härskande sitter så säkert och folkrörelserna är så svaga att det enda man kan tänka sig är att påverka de upplysta bland de mäktiga. Men det är att göra det lätt för sig. Det Abrahamsson försöker göra är något mycket viktigt nämligen att hitta en väg från dagens problem till morgondagens lösningar. En väg som tar sin utgångspunkt inte bara i de konkreta problem världen står inför utan även försöker identifiera tänkbara aktörer och allianser som skall kunna ta de steg som krävs för att lösa dem. Denna ansats liksom den ärlighet och uppriktighet som genomsyrar boken är skäl att ta den på allvar. Abrahamsson formulerar sig inte med smygande list, han talar inte som representant för något byråkratiskt egenintresse utan söker, utifrån sina egna erfarenheter och kunskaper, efter en väg att utmana makten. Inte i princip, utan här och nu.

Denna artikel skall därför inte ses så mycket som en recension av eller polemik mot Abrahamssons bok utan mer som ett försök att utifrån de frågor han ställer och svar han ger resonera om möjliga strategier för samhällsförändring.

Är Abrahamsons ”transformationer” möjliga? Finns det ett mellanting mellan revolution och reform? Går det att i dagens värld genomföra strukturella förändringar som skapar fundamentalt nya livsvillkor för världens folk som skulle kunna vara förenliga med en upplyst elits strävan efter mer stabila sociala förhållanden? Är det för det första möjligt att genomföra stora förändringar i samhället utan att angripa äganderätten över de stora kapitaltillgångarna?

Ett första, allmänt svar är naturligtvis ja. Det räcker att se på de samhällsformationer som vuxit fram på en kapitalistisk grund för att konstatera att systemet i sig är förenligt med de mest skilda sociala förhållanden. Bushs USA, Palmes Sverige, Mussolinis Italien eller dagens Japan har erbjudit oerhört olika livsvillkor för de arbetande trots att ägandet i princip sett likadant ut. Varför skulle det då inte idag vara möjligt att driva fram en ny social kompromiss, ett nytt folkhemsprojekt, en kompromiss på internationell nivå där ägandets makt inskränks men inte avskaffas?

Två stora invändningar infinner sig. För det första, varför skulle makthavarna, borgarklassen, vilja gå med på en sådan kompromiss? För det andra, räcker det för att lösa problemen?

Abrahamssons stora exempel är det han beskriver som efterkrigstidens sociala kompromisser – alltifrån det svenska Folkhemmet till Bretton Woods. Keynesianismen som skulle reglera kapitalismen och förhindra nya 30-talskriser och förödande krig. Som gav välfärdsstater och u-hjälp.

Bakgrunden till mycket av detta var, förutom det traumatiska decenniet innan och rädslan för en efterkrigsdepression, existensen av Sovjet och en numerärt stark arbetarrörelse i Europa. Utan det, visserligen avlägsna, hotet från revolutionen är det inte troligt att den tidens överhet skulle känt sig föranlåten att satsa på några välfärdsstater.

Att projektet – vars huvudsyfte var att rädda kapitalismen – lyckades kan nog också tillskrivas en stor svaghet hos den europiska arbetarklassen. Trots att arbetarorganisationerna, partier och fackföreningar, växte och reorganiserades efter kriget var det mot en grund av nederlag och demoralisering. Ännu en gång hade arbetarrörelsen misslyckats att stoppa ett förödande krig. Arbetarungdomen hade inte förenats under de röda fanorna utan i massgravarna, var och en under sin egen nations fana. Ingenstans hade man lyckats slå tillbaka fascismen genom oberoende klassmobilisering. Det var genom Röda Armén, grundligt staliniserad och befriad från alla tankar på revolutionär internationalism, och de borgerliga demokratiernas krigsmakter som arbetarklassen, avskalad allt klassoberoende, besegrat fascismen. Arbetarklassens tilltro till sin egen styrka var bruten. Välfärdsstaternas sociala ingenjörskonst kunde genomföras med arbetarklassen i stor utsträckning på åskådarläktaren, representerad av sina byråkratiserade och till det borgerliga samhället anpassade organisationer.

En avgörande ekonomisk bakgrund till välfärdsstaterna var att de växte fram i en period av uppgång utan motstycke, efterkrigstidens historiska undantag med två årtionden av obruten expansion. Det innebar att välfärdsstaterna inte byggdes upp genom expropriering av de rikas tillgångar utan genom en något mer jämlik fördelning av frukterna av den ökade produktiviteten.

Redan här stupar troligen tanken på en hållbar social kompromiss av idag. Även om kapitalet har firat stora triumfer under de senaste decennierna med nyöppnade jaktmarker i Östeuropa, en försvagad arbetarrörelse i Väst och ett Syd som hållits nedtryckt under skuldbördor har de inte lyckats vända den långa fasen av kriser och osäkerhet som rått sedan början av 70-talet. Typiskt nog ledde till och med vår tids stora teknologiska revolution, informationsteknologin, snabbt till en spekulationsbubbla som brast med världsvida effekter. Utrymmet för ett nytt välfärdsbygge i samförstånd, som dessutom skulle vara internationellt solidariskt, skulle kräva en ny våg av tillväxt i klass med efterkrigsboomen. Jag är inte mannen att säga om detta är möjligt eller ej, man skall aldrig räkna ut kapitalismen förmåga till återhämtning, men det förefaller inte särskilt realistiskt. Förra gången krävdes det den ”skapande förstörelsen” av två världskrig, för att lägga grunden för tillväxten. Och efter det tredje världskriget är det inte troligt att det finns särskilt stora förutsättningar för någon slags civilisation.

Utan en sådan ny fas av obruten tillväxt skulle resurserna få tas genom en enorm omfördelning av resurser i samhället, en total omvändning av de senaste decenniernas omfördelning från arbete till kapital, något som direkt skulle leda till en konfrontation med kapitalet. Det som skulle kunna få kapitalet att gå med på sådana eftergifter är om alternativet är ännu värre. Det krävdes hot om revolution – och ett tyst löfte från arbetarrörelsens ledning om gott samarbete och gemensam kamp mot revolutionen för att erövra den allmänna rösträtten i Sverige i början av förra seklet.

SYSTEMETS KRISER

Den jättelika omfördelning som skulle krävas för en rättvis värld skulle kräva betydligt större uppoffringar för borgerligheten – och än kraftigare hot från de arbetandes sida. Och en rörelse som är förmögen att utöva ett sådant hot skulle med all sannolikhet inte behöva kompromissa särskilt mycket med makten utan vara förmögen att ta den.

Men den mest grundläggande invändningen mot att målet för de sociala rörelserna skulle vara att upprätta en ny social kompromiss är att dagens problem inte plågar mänskligheten på grund av misstag eller oklok politik. Det är, nu som tidigare, kapitalismens inneboende drivkrafter och motsättningar som är orsaken. Den grundläggande drivkraften i kapitalismen är kapitalets jakt på högsta möjliga avkastning.

Den kapitalist som inte följer denna drivkraft kommer snart att sluta vara kapitalist. Kapitalet smälter bort och övertas av andra, hungrigare, kapitalister. Det är denna jakt på överprofiter som leder till att kapitalet dras till de sektorer där den högsta profiten kan förväntas. Men när investeringarna där ökar på grund av denna förhoppning skapas överkapacitet och överproduktion.

De förväntade vinsterna uteblir och en kris utbryter. Detta mönster ha kapitalismen återupprepat i 250 år. Det är en egenskap hos systemet som aldrig kan administreras bort utan som, gång på gång, kommer att kasta miljoner och åter miljoner människor ut arbetslöshet, krig och elände genom sina återkommande kriser. Inte förrän vi lyckas ersätta den med ett system som sätter människors behov i första rummet kommer dessa problem att kunna lösas på lång sikt.

De ”upplysta eliterna” då? Hur ser möjligheten ut för en allians med denna Abrahamssons nyckelgrupp som inser dagens problem men inte förmår göra något åt dem? Industriägarna är självklart inte förtjust i avregleringar som leder till att strömmen försvinner då och då på grund av bristande investeringar och underhåll eller att tågen inte går för att något företag lagt underbud och så vidare.

Det är inte bara människorna i ett samhälle som är beroende av infrastrukturen, tvärtom är den ofta skräddarsydd för storindustrins behov. Samtidigt vill kapitalet ha så fria händer som möjligt och inte hämmas av folkliga krav uttryckta i politiska beslut. Här slits kapitalet mellan intresset att i varje stund göra maximal profit och tillägna sig nya marknader å ena sidan och behovet av ett fungerande samhälle å den andra. Marx gamla motsättning mellan produktionens sociala natur och det privata tillägnandet träffar nyliberalerna i nacken. Detta var ett av skälen till efterkrigstidens statliga interventionspolitik.

Säkert kommer därför nu röster att höjas från industrikapitalister om viss reglering av de ”hårda” delarna av den offentliga sektorn.

Det är dock något helt annat än att viktiga delar av borgarklassen och dess politiska representanter skulle vara intresserade av en allmän reglering där sociala krav genom politiska beslut skull sättas före kapitalackumulationen. Sådana ingripanden skulle med alls sannolikhet leda till våldsamma motreaktioner oavsett hur demokratiskt beslutade de är. Investeringsstrejker, kapitalflykt, massiv propaganda och även öppet våld. Borgarklassen har inga hämningar när det gäller det allra heligaste: äganderätten. Exemplen är otaliga på hur kapitalägarna reagerat om de känt sig hotade, från Allendes Chile till 80-talets löntagarfondsmarscher i Sverige, eller dagens hets och kuppförsök mot Hugo Chavez i Venezuela.

Varje kapitalist eller byråkrat som ställer sig på de sociala rörelsernas sida är givetvis välkommen. Det urholkar den rådande hegemonin och ökar trovärdigheten i alternativet. Se bara vad den unika splittringen i det ekonomisk-politiska etablissemanget gjort i EMU-debatten. Men då gäller de att se sådana ”klassförrädare” som högst temporära allierade och eventuella allianser måste ske helt på de folkliga rörelsernas villkor. Historien känner alltför många exempel på arbetarorganisationer som anpassat sin politik för att inte skrämma bort borgerliga ”allierade” med resultatet att de dels blivit harmlösa och dels demoraliserat sin egen bas. En utveckling som tyvärr verkar vara i full gång i Brasilien under Lula idag.

En kompromiss med borgarklassen på dess villkor innebär att den sitter kvar i orubbat bo, med den makt som finns i kapitalet och med det kapitalistiska systemets drivkrafter redo att släppas lösa.

IDEOLOGIPRODUKTION

Utan att ge mig alltför djupt in i debatten om plan och marknad, som bland annat förts i Röda rummet, vill jag påstå att kontrollen över samhällets stora tillgångar är en avgörande fråga. Dels är det en demokratisk fråga. Vad motiverar att ett fåtal individer har kontrollen över förmögenheter som ger dem möjlighet att styra över företag, landsändar, ja hela länders väl och ve? Den makt som finns i ägandet uttrycks inte bara genom investeringsbeslut som avgör ödet för miljoner människor. Det är svårt att tänka sig någon reell folklig makt utan att ta denna ekonomiska makt ur händerna på ägarna av dagens storföretag, banker och försäkringsbolag och ställa dessa under demokratisk kontroll. Hur samhället skall styras är en fråga om makt över ekonomin och produktionen.

Abrahamssons försöker, som sagt, använda Gramscis tankar om hegemonin för att skissera en strategi där man kan åstadkomma långtgående förändringar i samhället genom förändringar på denna, ideologiska nivå. Men makten över kapitalet används också till att sätta dagordningen i debatten. Den ideologiska hegemonin i det kapitalistiska samhället må ha sina rötter i produktionssystemets ogenomskinliga natur, marknadens anonyma karaktär och i de roller vi tilldelas beroende på om vi äger kapital eller arbetar för vår existens. Men i vår tid är det också något som direkt och medvetet produceras av borgerligheten genom att enorma summor grävs ner i ideologiproduktion. Ibland genom staternas försorg genom utbildnings- och forskningsinstitutioner, ibland direkt genom politiska eller halvpolitiska organisationer, ibland genom ”oberoende” institut, ”think tanks”, vars enda uppgift är att skapa en ideologisk bas för de härskande. För att inte tala om de stora mediekoncerner som, långt ifrån att vara någon oberoende ”fjärde statsmakt”, själva är integrerade delar av det internationella kapitalet. Inget av detta hade varit möjligt utan de enorma privata förmögenheterna.

En framgångsrik framryckning i ställningskriget mellan arbete och kapital kräver alltså å ena sidan långtgående ingrepp i det privata ägandet för att alls kunna genomföra de nödvändiga, konkreta åtgärder som krävs för att lösa de stora problem mänskligheten står inför. Å andra sidan blir sådana ingrepp nödvändiga för att de nuvarande ägarna inte skall kunna slå tillbaka det som demokratiskt beslutats.

Och här har vi troligen lämnat dagens makteliter långt bakom oss, hur upplysta de än må vara.

HOT OCH FÖRHANDLING

En grundsten i Abrahamssons argumentation är att han utgår från folkrörelserna, det är inte genom att underdånigt vädja till makten som hans gyllene tillfälle kan gripas. Det är genom att konfrontera och utmana makten som de folkliga rörelserna kan pressa fram ändrade styrkeförhållanden där en ny världsordning kan börja ta form.

Här går det antagligen att finna en gemensam grund för debatten om vilka slutsatser detta leder till idag för aktiva inom de olika rörelserna, oavsett om vi har ett uttalat perspektiv som går utanför kapitalismen eller ej.

Oberoende av om man tror att kompromisser är det bästa vi kan åstadkomma eller ser förhandlingen med de härskande bara som en nödvändig del i ett utdraget ställningskrig som syftar till att ta samhällsmakten, är det samma sak som krävs för att det skall ge resultat: att den härskande klassen känner sig hotad. De ägande måste veta eller frukta att de har mer att förlora på att avstå från en sådan kompromiss än de har att vinna, annars har de ingen anledning att gå med på eftergifter. Sådana hot kommer inte från terrorister eller fönsterkrossare, sådana är kapitalets önskemotståndare. De kan visserligen skapa upprördhet men den är mest ett effektivt vapen i händerna på dem som förfogar över den verkliga våldsmakten, kravallpolis såväl som hangarfartyg. Det hot som kan skrämma fram eftergifter är att hotet om att ta makten bärs upp av starka organisationer förankrade i folkdjupet. Ju mer utmanande och förankrade dessa krav är, desto större möjlighet att vinna eftergifter.

Det betyder absolut inte att vi som socialister jämt och ständigt skall försöka pressa på fackföreningar, solidaritetsorganisationer eller andra rörelser de mest långtgående ståndpunkterna. Vår uppgift är att försöka finna och förankra de krav, lösningar och metoder för att uppnå dessa, som svarar mot den nuvarande situationen samtidigt som de flyttar fram de arbetandes positioner. Alltså mål som är så konkreta och som upplevs som så uppnåeliga av stora grupper att de är beredda att ta strid för dem, som löser de problem som människor står inför och som samtidigt pekar mot en mer långsiktig, socialistisk, lösning av samhällsproblemen. Och, kanske allra viktigast i dagens svenska situation, där striden både genom sin utgång och de metoder den förs med kan börja ge människor den tilltro till den egna styrkan och förmågan som vi i så stor utsträckning saknar idag. Sådana krav som vi i den tradition Socialistiska partiet tillhör kallar för ”övergångskrav”.

Vi behöver en strategi, inte för någon önskad rörelse eller allians utan för reellt existerande rörelser, organisationer och samhällskrafter. Är det då en möjlig och önskvärd strategi att utmana makthavarna utan att, åtminstone i princip, ställa frågan om makten?

Frågan om samhällsmakten är inget som står på dagordningen i dagens Sverige. Kapitalet sitter tämligen ohotat. Den rörelse som reste konkreta paroller om samhällsmakten skulle, om den inte vore det innan, reduceras till en politisk propagandagrupp.

En annan sak är vilka teoretiska resonemang vi för. En rörelse som skolar sig i tanken på att dess uppgift inte är att delta i en utmaning av samhällsmakten riskerar att också hämmas i vilka frågor eller krav den bör och kan driva. Om konsekvenserna av ett visst krav blir att man ifrågasätter det borgerliga samhället och kapitalets styre, bli det då inte för farligt att driva?

En rimlig hållning för rättviserörelsen borde därför vara att hålla maktfrågorna öppna och under debatt. För med jämna mellanrum förvandlas maktfrågorna från teori till handfast praktik. Och i den kaotiska verklighet en sådan utveckling kastar ut alla aktörer i är det bra om man lärt sig hantera sin karta och kompass redan innan.

MASSMOBILISERING

I Argentina har till exempel frågan om hur samhället skall styras ställts av massrörelserna under 2002. Starka och stridbara sociala rörelser ledde protester mot effekterna av det nyliberala sammanbrottet. Strejker och fabriksockupationer ifrågasatte och bröt stundtals i handling de styrandes hegemoni. Självorganisering, kvarters- och fabrikskommittéer spred sig. Nedlagda företag togs över av de arbetande, ibland med de lokala myndigheternas goda minne, ibland våldsamt angripna av polis. Många förutsättningar fanns för en radikal samhällsförändring, inklusive krafter som kunde bära upp den. Men massmobiliseringar kan inte bara pågå i evighet utan att utan ett något sånär gemensamt mål. Och här svek de som satt i en position där de kunde pekat framåt och föreslagit vad rörelsen kunde ena sig för, och inte bara mot. Som när den välkände anti-imperialisten Luis Zamora, efter att ha lett opinionsundersökningarna inför presidentvalet, förklarade att han inte var intresserad av makten. Den radikala vänsterns uppsplittring i en rad fraktioner och grupper med uppslitande inbördes strider gjorde inte saken bättre. Trots att landet nyligen skakats av en enorm massrörelse med den samlande parollen ”Bort med alla politiker. Låt inte en enda bli kvar!”, kunde därigenom det politiska systemet repa sig och återvinna en bräcklig hegemoni eftersom det inte utmanades på något centraliserat sätt. Massrörelserna förmådde inte gå utöver protester och ställa frågan om samhällsmakten ens som ett sätt att utmana den gamla makteliten i val.

Detta är en tung lärdom att studera. Såväl för dem som anser att de sociala rörelsernas roll bara skall vara påtryckarens som för de anarkistiskt influerade strömningar som genom att de förnekar behovet av erövra politisk makt låter den ligga kvar i borgarklassens händer. Om man aldrig ställer frågan om makten annat än på den enskilda arbetsplatsen, kvarteret eller gatan, överlåter man makten till dem som redan har den, kapitalägarna och deras politiska företrädare.

Det motsatta exemplet finns hos den rörelse som på många sätt utlöste och inspirerade den nuvarande internationella rättviserörelse – zapatisterna i Chiapas i Mexiko. De lyckades göra detta genom en lokal maktbas, trots att de talade om att de inte var ute efter att ta makten var det vad som faktiskt skedde i Chiapas. De propagerade inte bara upproret, de ledde det till framgång, till legitimitet och makt vilket gav ett enormt internationellt gensvar.

EN ALLIANS AV RÖRELSER

Som det mesta annat här i världen är det viktigaste i maktfrågorna inte vad man säger eller skriver utan vad man gör. En strategi för att på lång sikt utmana makten bör därför utgå lika mycket från vad som är möjligt att göra här och nu som från vad som är önskvärt.

Abrahamssons resonemang fokuseras mycket på de existerande institutionerna. Det är genom dessa rörelser kan komma i ”konfrontativ dialog” med makten och det är här internationella regelverk kan upprättas. Dagens internationella institutioner, från FN till EU är uppbyggda och dominerade av de härskande. Det är för att få världen att fungera efter deras vilja som institutionerna finns till. Även om vi lyckas skrämma fram eftergifter i dessa institutioner är det inte där styrkeförhållandena skapas. De kan möjligen formaliseras. Vilka framsteg de sociala rörelserna lyckas göra är ett uttryck för hur ställningskriget – klasskampen – utvecklas. Det är inte diplomatin som avgör, det är hur starka rörelserna är och vilka val samhällsaktörerna gör i att formulera och driva sina krav.

Den strategiska inriktningen blir då att bygga starkast möjliga motmakt i samhället.

En motmakt, en rörelse eller allians av rörelser som inte bara är stark nog att komma i förhandlingsposition med makten utan som genom sitt sätt att arbeta på sikt lägger grunden för ett annat samhälle.

Hur kan en sådan utmaning av makten se ut i vår del av världen?

En rörelse som Abrahamsson behandlar ganska kortfattat är den jag har störst personlig erfarenhet av, den fackliga rörelsen. De svenska fackföreningarna har väl inte direkt stått i första ledet i den rättviserörelse som vuxit fram och jag vet att jag löper risken att överbetona dess principiella betydelse eftersom fackligt arbete varit det jag främst ägnat min aktivitet åt det senaste kvartsseklet. Ändå tror jag att just fackföreningarna kan vara en grundbult för en utmaning mot makten i Sverige. Inte ensamma utan i en bred allians med andra befintliga och kommande rörelser. Jag tror att ett begrepp som ”folkrörelsesamverkan” kan vara användbart för detta. Det myntades på 80-talet i miljörörelsen och utvecklades bland annat av den alltför tidigt bortgångne socialisten och miljöaktivisten Björn Eriksson (se Fjärde Internationalen 6/86). Jag uppfattar det som en skiss till en möjlig allians, inte mellan klasser eller skikt med bara delvis gemensamma intressen utan mellan rörelser med olika inriktning inom arbetarklassen i vid mening. Jag har försökt använda mig av detta begrepp i resonemang kring det som i den engelskspråkiga världen kallas ”social movement unionism” (se Arbetaren 22-03) något som började växa till under det 90-tal då den nyliberala offensiven accelererade under namn av ”globalisering”. Grupper av arbetare kom sakta över 80-talets chock och en ny generation började träda in på scenen. Samtidigt har motståndet mot nyliberalismen tagit fart i hela samhället och nya rörelser vuxit fram utanför de fackliga organisationerna. I skärningen mellan dessa båda motstridiga tendenser av svaghet och motstånd har ”social movement unionism”– facklig verksamhet som knyter an till folkliga rörelser i samhället, vunnit insteg. Där den ”rena” fackliga styrkan inte räckt till har man kompletterat den genom allianser med krafter utanför fabrikerna.

SOCIALA KRAV

De fackliga rörelserna i Sydafrika, Sydkorea och Brasilien har i mycket vuxit fram genom detta sätta att arbeta. Men det är inget som behöver vara begränsat till halvlegala förhållanden i tredje världen. Ett av de bästa exemplen på folkrörelsesamverkan som jag kommit i kontakt med är CAW, det kanadensiska bilarbetarförbundet, även detta en ung fackförening som bildades på 80-talet efter en utbrytning ur det USA-baserade UAW. CAW tog sig redan i slutet av 80-talet målmedvetet an den offensiv som – med japanska företag som förebild – innebar nya metoder för disciplinering och ökad utsvettning där facklig sammanhållning skulle ersättas med lojalitet mot arbetsgivaren.

CAW:s linje var att backa upp de lokala fackliga organisationer som tog strider för att återerövra makt från arbetsgivarna på fabriksgolvet och knöt på ett obyråkratiskt sätt länkar över gränserna för att utbyta erfarenheter och utforma en strategi för motståndet.

Men CAW har inte nöjt sig med att hävda sina medlemmars intressen innanför fabriksgrindarna. De har drivit avtalsrörelser där de medvetet formulerat krav för att gynna hela arbetarklassen och kunna dra med andra grupper i striden, så som arbetstidsförkortning och ökad anställning i de samhällen där fabrikerna ligger.

En av de stora frågorna för CAW och de arbetande i Nordamerika var det nordamerikanska frihandelsavtalet, NAFTA. Genom sin aktivitet i arbetet mot NAFTA kom CAW:s medlemmar i kontakt med aktivister inom miljö-, kvinno- och solidaritetsorganisationer. Folk som de så småningom kom att uppfatta, inte som tillfälligt allierade utan som delar av arbetarklassens organisering inom många olika områden som de kunde bygga långsiktiga allianser med. Men även i USA med dess många gånger hårda fackliga klimat, har fackföreningar sträckt ut handen till sociala rörelser utanför arbetsplatserna för att kunna hävda sina intressen.

VERKLIG MAKT

De frågor som globaliseringen sätter på dagordningen – utförsäljning, social dumpning, uttunnad arbetsrätt, privatisering, nedskärningar och så vidare – kan inte lösas på den enskilda arbetsplatsen. Behovet av kampmetoder som svarar mot kapitalets globaliserade strategi blir akut. Mot detta räcker ofta inte strejker på en enskild arbetsplats utan det krävs omfattande sociala rörelser. Men när allt fler samhällsfrågor knyts samman får också fler grupper gemensamma intressen, arbetande, arbetslösa, andra sociala grupper i liknande situationer. Allt talar för behovet och möjligheten av olika typer av folkrörelsesamverkan.

De olika rörelserna kan hjälpa fackliga organisationer som tar strid att få ett bredare stöd i samhället och fackföreningarna kan tillföra ett nödvändigt klassperspektiv i dessa sociala rörelser. Fackföreningens styrka är att det är en klassorganisation där medlemmarna har objektiva intressen av att vara med och hålla samman. Till skillnad mot ”ideologiska” organisationer som Attac eller solidaritetsgrupper där man går med av egen övertygelse, organisationer som kommer och går, där aktiviteten går upp och ner efter händelser och politiska konjunkturer är fackföreningar intresseorganisationer. Motsättningen mellan arbete och kapital gör att de alltid kommer att finnas så länge de inte undertrycks med våld. Fackföreningar kan därför också tillföra kontinuitet och stabilitet i en folkrörelsesamverkan.

Men framför allt kan fackföreningarna tillföra verklig makt. Genom sin ställning i produktionen kan de med hjälp av arbetarrörelsens mest grundläggande vapen, strejken, ge en helt annan tyngd åt de sociala rörelserna än vad bara opinionsyttringar kan göra.

Allt detta är naturligtvis beroende av i vilken utsträckning fackföreningarna är demokratiska, medlemsstyrda organisationer som baserar sig på medlemsaktivitet på basplanet. Så är sällan fallet i dagens Sverige och det är en strid i sig som måste föras av oss som är medlemmar i byråkratiserade och toppstyrda fack. Vi behöver dock inte vänta på att kolosser som LO eller Metall skall bli demokratiska och medlemsstyrda för att ta initiativ till folkrörelsesamverkan. Det kan ske i lokala fackliga organisationer eller genom initiativ från enskilda på gräsrotsnivå.

Där kan också dessa frågor, arbetsformer och försök till alliansbyggen kugga i vår strävan att omvandla vår fackförening till organisationer där folk verkligen är i rörelse.

Detta är en lång process men långt ifrån utopisk eller något som behöver stanna i tidskriftsartiklar eller seminarier. Redan idag är det möjligt att lokalt ta initiativ i denna riktning även om vi ännu bara ser små, små steg åt detta håll i Sverige. Ett litet exempel jag själv nyligen varit inblandad i var när Attac på Volvo i Göteborg, genom opinionsbildning och debatt, stödde en grupp strejkande arbetare i USA vars arbetsgivare anlitat strejkbrytare och som sålde sina produkter till Volvo i Sverige. Även om jag inte vill överdriva vår inverkan hjälpte det definitivt det lokala facket att hålla uppe moralen och föra den årslånga strejken till framgång. Eller för att ta ett annat aktuellt Göteborgsexempel: om fackföreningarna i vården skulle engagera sig i det initiativ som Attac just tagit för att stoppa nedläggningar och privatisering av vårdcentraler skulle denna rörelse kunna få en enorm kraft.

Den anti-krigsrörelse som i vintras blommade upp, till synes från ingenstans, hade inte blivit på långa vägar så kraftfull och internationellt samordnad om det inte varit för de nätverk som de senaste åren formats av de sociala rörelserna. Initiativet till de stora demonstrationerna världen över 15 februari 2003 togs i samband med European Social Forum i Florens i december 2002.

De olika sociala rörelserna, var och en med sin förmåga att mobilisera människor, med sina särskilda kunskaper och sina krav, skulle genom samverkan kunna bryta den borgerliga hegemonin och den perspektivlöshet som hämmar motståndet mot den nyliberala globaliseringen. I teorin så väl som i praktiken. Genom gemensamma aktiviteter kan de olika rörelserna tillsammans göra erfarenheter och utveckla en sammansatt bild av världen – och en strategi för att förändra den. Med folkrörelsesamverkan som strategisk inriktning blir samarbete mellan olika sociala rörelser inte bara viktigt att för att uppnå det ena eller andra konkreta målet. Den blir ett mål i sig som pekar fram mot en möjlig motmakt i samhällelig skala. Och – inte minst viktigt – något vi kan ta tag i här och nu, i handling såväl som i ord.

Lars Henriksson

Röda Rummet 3-4/2003