Etikettarkiv: KOmmunistpartier

Marxism, modernism & det nya århundradet


Intervju med Michael Löwy

Efter stalinismens fall har en omfattande debatt uppstått inom vänstern om den traditionella marxismen fortfarande håller måttet. Den handlar om arbetarklassen och dess roll, miljön, kvinnoförtrycket, plan och marknad och om hur produktionen och konsumtionen kommer att se ut i ett socialistiskt samhälle.

Michael Löwy, har skrivit en rad böcker om marxistisk teori — och har även flera gånger medverkat i denna tidskrift. Han är född i Brasilien, men undervisar på universitetet i Paris. Han är dessutom en av de ledande inom den socialistiska världsrörelsen Fjärde Internationalen. Den brasilianska tidningen Em Tempo träffade honom för en intervju på temat har marxismen en chans att överleva?

Vilken roll spelar den omvandling av kapitalismen som stalinismens fall har medfört för marxismen?

– Just nu spelar den en mycket negativ roll. Vi går mot en allt snabbare ideologisk upplösning. Omvärderingen är inte bara teoretisk – vilket i sig är bra – utan också politisk, filosofisk och etisk. Detta leder till en nästan fullständig urvattning av alla grundläggande värderingar, även de som med rätta inspirerat arbetar- och den socialistiska rörelsen.

– Å ena sidan alla de som så ofta försöker förena det marxistiska tänkandet med det borgerliga; utilitarianism, rationalism i sin individualistiska variant, positivism eller politisk och ekonomisk liberalism. Denna tendens är mycket attraktiv för många strömningar eller partier med massbas, från det forna kommunistpartiet i Italien (PDS) till små intellektuella grupper i Europa och Latinamerika (t ex den så kallade analytiska marxismen).

– Å andra sidan förstärks dogmatismen, även om det inte är en dominerande tendens. En mekanisk återgång till marxismens, marxismen-leninismens och trotskismens grundläggande principer, där samtidigt varje försök att fundera över dagens verklighet, händelser och förändringar fullständigt avvisas.

– Till viss del innebär det en vulgarisering av marxismen. När de ställs inför någonting nytt som ifrågasätter de etablerade teorierna, svarar de med abstraktioner. Vissa delar av vänstern söker efter enkla, dogmatiska, klassiska och monolitiska sanningar som inte orsakar några problem.

Men pågår det försök att förnya marxismen?

– Jo, det har skett en viss förnyelse. Ett positivt exempel är återupptäckten av Frankfurtskolan: en ny generation intellektuella från Europa, USA och Latinamerika omvärderar i dag den kritik som en gång gjorde Frankfurtskolan till den västerländska modernismens dominerande ideologiska eller vetenskapliga riktning.

– Det innebär en fördjupning och radikalisering av marxismen, ett avvisande av all negativism och ett ökat motstånd mot försvagning och försoning med det borgerliga tänkandet. Marxismen behöver konfrontera dagens problem för att kunna radikalisera sin kritik av de tongivande ideologierna – alla paradigmer inom västvärlden, industrin, det moderna, det borgerliga, civilisationen.

– Den ekologiska frågan är ytterligare en faktor som radikalt förändrar perspektiven och som åter kan stärka den marxistiska världsuppfattningen. Det är oerhört viktigt; vi ifrågasätter många uppfattningar, som t ex att produktivkrafternas utveckling alltid innebär något positivt, eller om människornas herravälde över naturen utgör en del av vår frigörelse från arbete. Detta var något som vi tog i arv från upplysnings- och framstegsideologerna bland marxisterna, och som ifrågasätts i dag.

– De politiska konsekvenserna är mycket viktiga. Den ekologiska krisen i dag innebär ett direkt hot mot varje livsforms överlevnadsmöjlighet på vår planet, inte bara för vårt eget lilla tvåbenta däggdjur, homo sapiens. Det är ett nytt problem som inte Marx eller Engels var medvetna om.

– Därför måste vi t ex omvärdera begreppen produktivkraft, utveckling, teknologi som något neutralt och uppfattningen om herraväldet över naturen.

– Det krävs ett nytänkande som verkligen leder till en radikalisering av vår kritik av den moderna industricivilisationen och ett stärkande av motståndet mot den. Detta är också någonting mycket brådskande: vår civilisation leder oss till ett massomfattande självmord.

Vad är din uppfattning om den teori som är så på modet i dag och som säger att kapitalismen befinner sig i ett nytt stadium där arbetet inte längre spelar en så betydelsefull roll?

– Det finns två aspekter på detta. Den första är ekonomisk, där kapitalets organiska sammansättning – vetenskap, teknologi, maskiner, robotar och datorer – spelar en större roll och där kapitalets variabla kapital och lönearbetet är mindre betydande. Denna process har pågått länge, med den så kallade tredje industriella revolutionen.

– Men att av detta dra några sociologiska konsekvenser, som t ex André Gorz gör när han påstår att de arbetande inte längre har någon tyngd och att de försvunnit, det är ekonomism. Han gör ingen åtskillnad mellan hela löntagarkollektivet och en specifik del av dem — industriarbetarna som står vid sitt löpande band. Sådana uppfattningar blir alltmer otidsenliga och de politiska konsekvenserna är mycket farliga.

– Det finns fortfarande en stor arbetarklass och kapitalismen genomtränger kontinuerligt och med allt större kraft nya och gamla områden där den hittills varit frånvarande. Den belgiske marxistiske ekonomen Ernest Mandel har rätt när han säger att vi ser en enorm utökning av arbetarklassen, av dem som tvingas sälja sin arbetskraft för att kunna överleva.

– Den andra aspekten är att det finns en omfattande underklass av människor som marginaliseras eller stöts ut av systemet. I Europa liksom i hela Första världen finns det i dag ett stort antal människor som lever i samhällets utkant. Upproren i Los Angeles är ett exempel på detta.

– Men problemen är mycket större i Latinamerika och Tredje världen. I dag står det klart att det inte bara är arbetarklassen som blir större – det finns också ett växande antal fattiga, människor som permanent eller tillfälligt ställts utanför produktionen, konsumtionen och hela samhället.

– Många lever på en liten affärsverksamhet, som kringresande eller gatuförsäljare, på prostitution, brottslighet eller narkotikahandel; allt blir bara värre.

– Detta är en stor utmaning inte bara för teorin om utan också för själva den praktiska frigörelsen. Problemet är att nå enighet mellan dessa grupper, som jag kallar The ”pooretariat”, (de fattigaste bland proletärerna), och den organiserade arbetarklassen.

På vilket sätt kan socialismen betraktas som en del av den industriella moderniteten, det västerländska tänkandet och i vilken mån delar den dess världsbild, värderingar och perspektiv?

– Detta är en komplex fråga. Enligt marxismen kommer arbetarklassen att ta i arv alla stora landvinningar som det borgerliga samhället, rationalismen, filosofin under upplysningstiden och den franska revolutionen nått.

– Arbetarklassen kan förverkliga de mål som borgerskapet, trots de framsteg de stått för, inte uppnått. Detta är en väsentlig uppfattning — vi kan inte förstå socialismen om vi inte tar till oss detta element från upplysningsfilosofin.

– Den marxistiske filosofen Ernst Bloch har sagt att begrepp som frihet, jämlikhet och broderskap innehåller ett utopiskt gränsöverskridande som sträcker sig långt bortom det borgerliga perspektivet och som kommer att förverkligas under socialismen.

– Å andra sidan finns det inom den socialistiska rörelsen och inom hela Karl Marx tänkande en vision i vilken kontinuiteten mellan det moderna industrisamhället och socialismen ses på ett oerhört ensidigt sätt. De inser inte tillräckligt väl hur nödvändigt det är att bryta med denna samhälls- eller civilisationsmodell.

– Socialismen innebär inte bara att det existerande produktions-, industri- och ekonomiska systemet ska fäs att fungera mer förnuftigt och effektivt; det räcker inte med att produktivkrafterna utvecklas genom planering.

– I denna bemärkelse är socialismen inte tillräckligt kritisk mot den västerländska industriellt rationalistiska paradigmen och det existerande produktionssystemet.

– Ett välkänt exempel på detta är hur Lenin och andra marxister i taylorismen såg en fantastisk innovation, som de införde i Sovjetunionen.

– Visionen om teknologin, produktionsapparaten och produktionsförhållandena i allmänhet är inte lika kritisk som när det gäller kritiken av privategendomen. Frågan gäller inte bara hur produktionen ska utvecklas, utan också om hur vi ska göra livet i städerna mer civiliserat, om förhållandet människor emellan eller förhållningssättet till Naturen.

– Problemet är att veta huruvida socialismen i sig representerar ett nytt samhällsparadigm eller om den snarare strävar efter att göra det existerande samhället mer perfekt.

– Det utrymme som bilen tar i det moderna samhället är ett bra exempel på det ovannämnda. Det är otroligt att hela det ekonomiska och sociala livet i storstäderna, bostäder, fritid, ideologi osv bestäms av bilarna och massbilismen.

– Det är som en gudomlig existens som kräver människors uppoffringar: i varje huvudstad världen över kan man varje helg göra en ändlös uppräkning av skadade genom olyckor; en slakt på män, kvinnor barn som accepteras som ofrånkomlig, som ett naturfenomen. Antalet döda är större än i många krig. Det finns vissa konsumtionsmodeller, endemiska i det moderna samhället, som är dödliga ur ekologisk, mänsklig och social synpunkt.

– Detta leder till andra problem. Socialismen är ett försök att skapa en ny samhällsmodell, i den ligger föreställningen om återskapandet, återupptäckten eller omformulerandet av vissa element från den förkapitalistiska historien som förstörts av den borgerliga moderniteten. Det är vad jag kallar marxismens romantiska element, som framträder i Marx filosofi och i vissa delar av den marxistiska traditionen under 1900-talet.

– Det handlar inte om att återvända till det förgångna utan om att föreställa sig en framtid där historiskt giltiga delar – ur en mänsklig, kulturell, social och etisk synvinkel – som förstördes av den kapitalistiska moderniteten, kan återupprättas, om än i helt nya former.

– Marx talar själv om detta när han skriver om det statslösa, på kollektiv gemenskap grundade samhälle som existerade historiskt och som förstördes av kapitalismen och privategendomen. Socialismen kommer att bli ett nytt statslöst, kollektivt samhälle, men naturligtvis något helt annat än den primitiva kommunismens. Det samma gäller också för andra fenomen i det kulturella och sociala livet.

Men står inte detta i motsättning till uppfattningen att det socialistiska tänkandet är upplyst, vetenskapligt, rationellt och att det avmystifierar världen? Och upplöste inte kapitalismen i praktiken de värden som ledde till en känsla av gemenskap för människorna?

– Socialismen har tagit del av såväl rationalismen och upplysningsfilosofin som den romantiska kritiken av upplysnings- och modernismens filosofi. Dessa två komponenter är närvarande inom det socialistiska tänkandet.

– Ernst Bloch har rätt när han säger att det existerar två strömningar inom marxismen: en ”kall”, rent rationell, analytisk, skoningslös, vetenskaplig, objektiv strömning som ägnar sig åt vad kapitalismen är, hur den fungerar som system och vilka motsättningar den föder.

– Den andra strömningen, som han betecknar ”varm”, grundas på hoppets princip, utopin och en pånyttfödelse av världen. Dessa två dimensioner är lika nödvändiga och kompletterar varandra.

– Det råder en spänning mellan dem, men den är positiv, dialektisk och måste hela tiden hållas under uppsikt av marxismen så att den inte utvecklas till en positivistisk övertro på vetenskapen eller sentimental romanticism.

– Konkret i förhållandet till samhället innebär kapitalismens logik atomiseringens logik, nedbrytningen av band människor och system emellan, individens isolering, förhärligandet av separationen, egoismen och den rena nyttofilosofin, utilitarismen. Det är inte bara en fråga om ideologi utan om hur hela det system som stöter ut individer fungerar. För att återvända till exemplet med bilismen – bara genom att svänga in på en gata ger sig individen, oavsett subjektiv uppfattning, in i ett allas krig mot alla.

– Det finns exempel på motstånd. Ursprungligen stod hela arbetarrörelsen för ett gemensamt alternativ till individualismen grundat på praktisk solidaritet och kollektiv rekreation. Det var t ex fallet med de fackföreningar som byggde upp ett djupare mänskligt förhållande mellan arbetare från samma fabrik. Vi ser det också i de revolutionära organisationernas idealitet. I dag försöker kyrkans bassamfund, sammanslutningar i bostadsområden, kvinnogrupper och kulturrörelser bli kollektiva, självstyrande alternativ till kapitalismens individualism.

– Dessa strukturer grundar sig åtminstone delvis (beroende på det enskilda landet och dess traditioner) på sätt att tänka och vissa gemensamma gamla minnen och sedvänjor som grundar sig på förmoderna, förkapitalistiska, i huvudsak landsbygdstraditioner.

– I Tredje världen, där majoriteten av befolkningen har sina rötter på landsbygden kan denna gemensamma potential återupplivas av fackföreningarna, partierna, arrendatorsorganisationer och andra rörelser i basen.

– Dessa organisationer eller rörelser har inte bara bildats utifrån vissa gemensamma intressen – visst är det så också, men de måste stimulera olika sorters förhållanden och solidaritet grundad på denna gemenskap.

Men i dag ser vi hur arbetarklassens motkultur slagit till reträtt. Kapitalismen bryter ner alla kopplingar till det förkapitalistiska livet. l Brasilien kommer de att ha försvunnit inom en eller två generationer.

– Det är sant, men kapitalismen provocerar på det sätt som den fungerar fram en reaktion mot atomiseringen och ett sökande efter detta gemensamma liv. Samtidigt är det uppenbart att detta sökande ofta inte leder någonstans.

– Det är en av orsakerna till de protestantiska sekternas enorma framgångar i Latinamerika — de försöker skapa en känsla av kollektiv gemenskap för dem som övergivits i denna kapitalistiska öken, där de inte känner sig delaktiga i någonting. Det hänger på oss om vi ska kunna erbjuda några andra alternativ.

Vilka problem står vi inför när vi inte bara ska återupprätta utan också förverkliga det socialistiska projektet och ett utopiskt perspektiv om vi ser på deras trovärdighet och den roll de spelar i samhället?

– Marx och Engels levde i en tid då utopins problem verkade vara en anakronism:
För dem var det främsta problemet att utveckla motsättningarna inom kapitalismen, klasskampen. Det är fortfarande lika sant. Men i dag befinner vi oss inte längre i en situation där vi kan säga att ”vi vet inte hur socialismen kommer att gestalta sig”. Vi kan inte behålla en sådan inställning när vi ser vad de sjuttio åren av ”reellt existerande socialism” har ställt till med.

– Det socialistiska projektets trovärdighet kräver av oss att vi kan presentera en attraktiv vision av socialismen, att vi förklarar att den inte har någonting att göra med den så kallade ”reellt existerande socialismen”.

– För att återvända till Ernst Bloch, måste dagens vetenskapliga socialism också vara en utopisk socialism, i ordets kvasi-etymologiska bemärkelse, som för närvarande inte existerar någonstans i världen.

– Om vi vill att vårt svar ska vara trovärdigt måste vi förklara vad det där vi kallar socialismen faktiskt är, hur den även skiljer sig från ett mer humant kapitalistiskt ansikte eller den förment ”reellt existerande socialismen” och varför det är värt att vi riskerar våra liv i den kampen.

– Vi måste förklara detta för alla aktiva, för alla arbetare, kvinnor och ungdomar. Utan en revolutionär utopi kommer det heller inte att bli någon revolution i praktiken. Vi måste vidareutveckla detta.

– Vi börjar inte från noll, det är klart. Det finns en oerhörd kunskap samlad i själva marxismen som vi måste utveckla. Det finns också historiska erfarenheter med alla sina begränsningar och misstag, med våra diskussioner om den socialistiska demokratins natur under övergången till socialismen etc.

– Men vi måste vara öppna och beredda att lära oss av andra såsom de utopiska socialisterna och alla andra socialister, liksom anarkisterna. De har uppfattningar och erfarenheter som är mycket viktiga i diskussionen om den socialism som vi vill ha.

– Vi måste förhålla oss till de idéerna, liksom till nya problem som uppstår, som ekologi och feminism. Vi måste börja utarbeta, antingen i program eller i böcker och skrifter, våra tankar, reflektioner, drömmar – att förverkliga våra drömmar, som Bloch säger – om hur en socialistisk framtid skulle kunna te sig.

– Detta förhållningssätt har varit viktigt i återupptäckten av den utopiska dimensionen i en del marxistiska idéer – t ex på vilket sätt som produktionen under socialismen ska vara inriktad på bruksvärden och inte på bytesvärden. Detta har en enorm potential för utopin.

– Vad innebär detta för produktionen, eller för konsumtionen? Problemet är hur vi ska kunna bortse ifrån en etablerad uppfattning och försöka se på saken ur en helt annan synvinkel. Slutligen måste vi erkänna att vi inte har svar på allting — i vissa frågor famlar vi bara omkring i mörkret.

Michael Löwy
Ur: Socialist Outlook Översättning: Lars Gus Kaage

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1994

Eurokommunism

1. Eurokommunismen och den imperialistiska borgarklassen

Den så kallade »eurokommunismen» är i första hand uttryck för den högerutveckling som ägt rum inom Västeuropas kommunistpartier alltsedan Kominterns sjunde kongress (1935 ö a) Det är en utveckling som – med undantag för perioderna mellan september 1939 och våren 1941 och under Koreakriget – har lett in dessa partier i ett nära klassamarbete med den egna borgarklassen.

Från den här utgångspunkten kan man säga att det franska kommunistpartiets (PCF) senaste kongress är en motsvarighet till den tyska socialdemokratins Görlitzkongress, Samma sak gäller slopandet av begreppet »proletariatets diktatur» hos de italienska, spanska, engelska, svenska och belgiska kommunistpartierna. Efter en längre period där den dagliga reformistiska praktiken kommit i allt skarpare motsättning till en formell programmatisk ortodoxi (för socialdemokraterna Erfurtprogrammet på sin tid, för de stalinistiska kommunistpartierna idag den så kallade »marxismen-leninismens principer») anpassades slutligen programmet till den dagliga praktiken. Revisionismen har därmed officiellt fått sin teoretiska motsvarighet.

Betyder då det här, att Västeuropas kommunistpartier präntat ned sin reformistiska praktik i programform, att de inte kommer att förändra sin praktik i någon större utsträckning? Det är sant att de partier det här gäller redan bedrivit klassamarbete under årtionden. Genom sitt deltagande i regeringsställning, genom sitt avväpnande av partisanerna och sitt aktiva stöd i återuppbygget av den borgerliga staten och av den borgerliga repressiva apparaten (även under pågående kolonialkrig) samt deltagandet i återuppbygget av den kapitalistiska ekonomin räddade de bokstavligt talat det kapitalistiska systemet i Frankrike och Italien från undergång vid slutet av andra världskriget. Precis på samma sätt som socialdemokratin i Centraleuropa gjorde efter första världskriget. Denna, de kommunistiska ledarskapens kontrarevolutionära roll, såg vi prov på redan under den spanska republiken 1936-38. Vid den här tiden gjordes visserligen allt i namn av »försvaret av Sovjetunionen». Idag avsäger man sig öppet den marxistisk-leninistiska statsteorin. Men ändrar det egentligen något i praktiken?

För att korrekt kunna besvara frågan måste man förstå att den reformistiska urartningen hos arbetarklassens massorganisationer utgör en process och inte en enskild händelse, l den processen kommer den dagliga praktiken, den officiella teorin (som den bas på vilken kadrerna skolas), sättet att rekrytera medlemmar, klasskampens objektiva roll och själva sammansättningen av partiets ledarskap, kadrer och militanter att gripa in i varandra som samverkande faktorer. Vilka inte kan betraktas som oberoende element, men heller inte som någon homogen helhet.

Efter omsvängningen mot folkfronterna under 1930- och 40-talen anslöt sig den genomsnittlige militanten till de västeuropeiska kommunistpartierna trots deras reformistiska praktik, eftersom han eller hon identifierade sig med Oktoberrevolutionen och med Sovjetunionen som den förkroppsligade revolutionen. Idag gäller detta i allt mindre utsträckning. Tidigare fick kadrerna i de här partierna vara beredda på taktiska zick-zack-svängningar i Kominterns politiska linje (taktiken ändrades vart tredje, fjärde år). Idag har kadrerna i Västeuropas kommunistpartier, med några få undantag, uteslutande bedrivit en reformistisk taktik i tjugo, tjugofem år. / det sammanhanget utgör den programmatiska bekräftelsen av nyreformismen ett nytt betydelsefullt led i dessa partiers högerutveckling.

Den imperialistiska borgarklassen är fullt medveten om de här förändringarna. Den attraheras inte av utsikten att ha »eurokommunisten» deltagande i regeringssammanhang. Åtminstone inte så länge den inte ställs inför en explosiv revolutionär kris. Borgarklassen har fortfarande en kvalitativt annorlunda inställning till dessa kommunistpartier, jämfört med deras inställning till socialdemokratin. Men den förstår att någonting har förändrats. En av det kalla krigets ledande ideologer, George Kennan, uttryckte det här klart i en TV-intervju som trycktes i New York Review of Books den 20 januari 1977: »När man talar om de italienska och franska kommunistpartierna idag, måste man ha klart för sig att det inte rör sig om samma partier som de vi hade att göra med 1947».

Under åtskilliga år har vi använt oss av begreppet »den gradvisa socialdemokratiseringen» när vi talat om Västeuropas kommunistpartier. Utvecklingen den senaste tiden bekräftar ytterligare den diagnosen. Det rör sig dock, som vi tidigare sagt, om en process. Även om Västeuropas kommunistpartier inte längre nöjer sig med att bara stödja den borgerliga parlamentariska demokratin (2) utan också borgarnas polis på samma sätt som den klassiska socialdemokratin, så upprätthåller de ändå specifika förbindelser med Sovjetunionen och det »socialistiska lägret». Trots den växande kritiken av den sovjetiska byråkratins inrikespolitik är deras förhållande till denna byråkrati fortfarande av ett annat slag än det som de socialdemokratiska partierna har. Och deras förhållande till den internationella imperialismen (amerikansk, europeisk och japansk) är inte på något sätt likt det som socialdemokratin upprätthåller med imperialismen.
Å andra sidan fortsätter också både Sovjetbyråkratin och det internationella kapitalet med att behandla kommunistpartierna och de socialdemokratiska partierna på olika sätt.

Att de västeuropeiska kommunistpartierna hittills inte gått över gränsen i socialdemokratiseringsprocessen förklaras först och främst av de politiska och materiella egenintressena hos desr sapartiers enorma byråkratiska apparater. Byråkratin grundar :
sin existens på sin speciella identitet, och denna identitet är fortfarande intimt förknippad med »speciella relationer» till det »socialistiska lägret».

Om socialdemokratiseringsprocessen löpte linan ut, då skulle också grunden för kommunistpartiernas existens vid sidan om socialdemokratin försvinna. Ledarskikten inom de flesta kommunistpartierna varken kan eller vill ta denna risk (ännu). Många andra faktorer — som traditionen, fortsatta materiella förbindelser, de fördelar som kommunistpartierna har bland de stridbara grupperna inom arbetarklassen genom sitt fasthållande vid en historisk identitet jämfört med socialdemokratin, risken för att många medlemmar och sympatisörer kan komma att mjuka upp sina band med kommunistpartierna — har också betydelse när det gäller att fastställa de begränsningar för socialdemokratiseringsprocessen som har funnits ända fram till nu.

Ur historisk synvinkel är emellertid »eurokommunismen» inte bara en bekräftelse på den allt tydligare högerkurs som de flesta västeuropeiska kommunistpartierna slagit in på. Den representerar också en högerkurs under särskilda, för dem nya, betingelser. För det första ägde den rum under en period av skärpt och ibland rentav stormartad masskamp i Sydeuropa, som emellertid nått förrevolutionär och revolutionär styrka. Under dessa förhållanden markerar den totala underkastelsen under den borgerliga parlamentariska demokratin och klassamarbetet (som också sker visavi storkapitalet, som i Italien) en skarp och öppnare riktning på klassförräderi än tidigare. Den senaste tidens händelser i Italien är ett klart prov på detta. På samma sätt som socialdemokratin efter 1914 är »eurokommunismen» beredd att offra, inte bara den revolutionära klasskampen, utan också lönearbetarnas omedelbara intressen på klassförsoningens altare (»för att med alla medel undvika en kraftmätning»).

Man kommer inte ifrån tvånget att krossa såväl borgarklassens statsapparat som deras repressiva apparat — om nödvändigt med våld – om man ska kunna förhindra att dessa används för att försvara privategendomen. Något som de alltid används till även om det sker mot det demokratiskt uttryckta önskemålet hos folkflertalet. Detta är den erfarenhet som dessa partier inte dragit av det chilenska exemplet. Tvärtom, har man skrivit under på den gamla socialdemokratiska »lärdomen» att man måste undvika en avgörande styrkemätning med borgarklassen.

När klassmotsättningarna hårdnat och de politiska krafterna polariserats i samband med en förrevolutionär eller en revolutionär situation, då blir slutsatsen av denna »lärdom» enkel: Lägg lock på arbetarnas mobilisering, även om det splittrar de arbetande och avväpnar stora delar av arbetarklassen, lyckas man på ett framgångsrikt sätt tillämpa en sådan linje kan det bara leda till seger för kontrarevolutionen.

Å andra sidan är det avgörande skälet till »eurokommunisternas högerkurs inte längre ett ovillkorligt underordnande under sovjetdiplomatins behov. Eller, med andra ord, under Sovjet-diplomatins intressen, som fallet var 1935 eller efter nazi-imperialismens attack på Sovjetunionen. Strävan att bryta sig loss ur den inhemska politiska isoleringen,att bryta den parlamentariska isoleringen, att söka uppnå enhet med socialdemokratin och den liberala småbourgeoisin är den här gången de avgörande faktorerna. »Eurokommunismens» ändrade kurs är alltså på intet sätt ett svar på någon order från Moskva som skulle ha utgått till de olika länderna mer eller mindre samtidigt. Kursändringen ägde rum med flera års mellanrum i länder som Italien, Sverige, Frankrike, Spanien och Storbritannien. Detta visar att nationella och inte internationella faktorer varit avgörande.

Naturligtvis utgör de västeuropeiska kommunistpartiernas högersväng i och för sig inte något orosmoment för Moskva. Den ryms inom ramen för den »fredliga samexistens» och »detentens» (3) politik. Det vill säga i de intressesfärer för kapitalet och sovjetbyråkratin som fastställdes i Jalta och Potsdam. Men även om man inte öppet motsätter sig den, så betraktas ändå denna omsvängning med en viss oro från sovjetbyråkratins och från de östeuropeiska satelliternas håll. Det finns flera skäl till det. Inget har dock något som helst med Brezjnevs och hans vänners vördnad för »proletariatets diktatur» att göra.

Ett av skälen är att det klassamarbete som »eurokommunismen» bedriver medför risk för att »eurokommunisterna» i händelse av en konflikt mellan Sovjetunionen och den västeuropeiska imperialismen, tar ställning för sin egen borgarklass och emot Sovjetunionen. Detta eftersom klassamarbetet uteslutande drivs av elektoralistisk (4) och parlamentaristisk opportunism – dvs med sikte på en ökad integration i borgarstaten och i det borgerliga samhället – och inte utifrån några dolda politiska manövrer hos Kreml.

Än så länge kan man bara göra antaganden i den här riktningen. Utvecklingen har ännu inte gått så långt som till att bekräfta eller förkasta dessa teorier. Men förlusten av verkligt betydelsefulla politiska redskap i den västeuropeiska inrikespolitiken skulle vara ett allvarligt bakslag för Sovjetunionen. Att en sådan fara, åtminstone potentiellt, existerar står nu klart för Kreml.

Trotskij förutsåg den här situationen redan 1935. Även om han hade fel vad beträffar tidpunkten. I en artikel med rubriken -Mimenen, den sista varningen» gjorde han följande kommentar över utvecklingen i de västeuropeiska kommunistpartierna. Den kan tjäna som en grundläggande utgångspunkt för förståelsen av »eurokommunismen».

»När det gäller ex-Komintern så är dess sociala bas egentligen uppdelad i två. Å ena sidan livnär den sig på bidrag från Kreml och underkastar sig order därifrån. I denna bemärkelse är varje ex-Komintern-byråkrat yngre bror till och underordnad Sovjetbyråkratin. A andra sidan får ex—Kominterns olika redskap sin näring från samma källa som socialdemokratin, nämligen den »egna» imperialismens överprofiter. De kommunistiska partiernas tillväxt under senare år, deras spridning till småborrarnas led. deras förgreningar in i statsapparaten, fackföreningarna, parlamenten, de kommunala församlingarna etc har på ett extremt sätt stärkt deras beroende av den nationella imperialismen, på bekostnad av deras traditionella beroende av Kreml.

För tio år sedan förutspådde vi att teorin om socialismen i ett land med nödvändighet måste leda till en ökning av de nationalistiska tendenserna hos Kominterns sektioner…Idag kan vi med säkerhet förutspå att ett nytt stadium kommer att följa på det här. De ökande imperialistiska motsättningarna, den uppenbara och överhängande krigsfaran och den lika tydliga isoleringen av Sovjetunionen kommer oundvikligen att stärka de centrifugala, nationalistiska tendenserna inom Komintern. Var och en av dess sektioner kommer för egen del att utveckla en partipolitisk politik. Stalin har åstadkommit försoning mellan kommunistpartierna och den nationella borgarklassen i de imperialistiska demokratierna. Det stadiet har nu passerats. Den bonapartistiske kopplaren har spelat ut sin roll. Från och med nu kommer ‘kommuno-chauvinismen’ att tvingas se om sina egna hus. Det kommer inte alltid att sammanfalla med ‘försvaret av Sovjetunionen,». (Writings of Leon Trotsky 1938-39, Pathfinder Press, New York, s 70-71).

2. »Eurokommunismen» och sovjetbyråkratin

Men mera betydelsefull är den oro som sovjetbyråkratin känner inför de framtida förbindelserna mellan »eurokommunisterna» och Sovjetunionen och det »socialistiska lägret», är Kremls fruktan för och motvilja mot »eurokommunisternas» försynta kritik av de grövsta uttrycken för det byråkratiska förtrycket, det gäller till exempel fördömandet av invasionen i Tjeckoslovakien 1968, fördömandet av interneringen av politiska meningsmotståndare i »psykiatriska kliniker» i Sovjetunionen, fördömandet av angreppen på demokratiska fri- och rättigheter, stödet till Charta 77 i Tjeckoslovakien, den mjuka kritiken av undertryckandet av strejkerna i Polen och det milda fördömandet av förvisningen av Wolf Biermann från Östtyskland och berövandet av hans medborgarskap.

Vad vi har att göra med är ett fenomen som revolutionära marxister allt starkare betonat i sin analys av stalinismens kris sedan 1948. Det är något som andra strömningar, kritiska mot Sovjetunionen, inte har förstått (åtminstone inte till fullo), nämligen det faktum att sovjetbyråkratin ännu inte klippt av navelsträngen med den internationella arbetarrörelsen och därmed inte heller till den internationella arbetarklassen. Som en följd har allt som händer i kommunistpartierna utanför Sovjetunionen och »folkdemokratierna». Under särskilda förhållanden kan dessa få skadliga konsekvenser och rentav bli verkligt hotfulla för stabiliteten i det byråkratiska sovjetstyret.

I Östeuropa och i Sovjetunionen tar man sniket emot »eurokommunisternas» uttalanden om politisk pluralism och demokratiska rättigheter. Inte för att de samtidigt erkänner kapitalismen och det nuvarande politiska styret i Östeuropa och Sovjet (med andra ord ses de som alternativa modeller för arbetarstater). Häri ligger »eurokommunismens» väldiga, objektiva, explosiva potential för Kremls vidkommande.

När Jimmy Carter kräver mänskliga rättigheter i Sovjet eller när Solsjenitsyn släpar Oktoberrevolutionen i smutsen är det bara sovjetbyråkratins inrikespolitik som drar fördel. Sådana angrepp tillåter byråkratin att paralysera sin egen arbetarklass genom att ställa alternativen: Antingen massiv arbetslöshet som i kapitalistländerna eller ett byråkratiskt maktmonopol. Men när Berlinguer, Carillo och Marchais försynt talar sig varma för »politisk pluralism i bygget av socialismen», då har förhållandena ändrats till Kremls nackdel. Antingen måste man gå ut och förklara att de största kommunistpartierna i den kapitalistiska världen har gått över till imperialistlägret. Eller så måste man erkänna att det för arbetarklassen finns alternativ till den stalinistiska och efterstalinistiska maktmodellen. Att välja endera av dessa förklaringar skulle underminera Kremls politiska auktoritet och klart vidga manöverutrymmet för oppositionen i Sovjet och i »folkdemokratierna». Från den här utgångspunkten kan man påstå att »eurokommunismen» blottlagt en klar spricka i den internationella stalinistiska apparaten. Och även fördjupat denna apparats kris, särskilt när det gäller dess förhållande till massorna i Sovjet och i »folkdemokratierna». På det viset påskyndar den utvecklingen mot en politisk revolution.

Men är det då inte motsägande att påstå att »eurokommunismen» först och främst består i en högersväng i och med dess anpassning till den västeuropeiska socialdemokratin, till små-bourgeoisin och till en del till storkapitalet? För att lösa denna skenbara motsättning räcker det med att formulera frågan på ett annat sätt: Hur kommer det sig att de västeuropeiska kommunistpartierna nu allt häftigare kritiserar inrikespolitiken och förtrycket under sovjetbyråkratin (även om det fortfarande sker på ett helt otillräckligt sätt)? Är det i första hand för att tillfredsställa Västeuropas borgerskap, ett sätt att tränga in i det borgerliga »salongslivet»? En sådan tolkning vore alltför enkel.

Som vi redan har visat ligger det huvudsakligen en elektoralistisk politik bakom »eurokommunismens» taktiska kursändringar under de senaste åren. Det rör sig om en strävan att ta sig förbi en del speciella hinder som ligger i vägen för att man ska kunna nå nya väljare (men också till en viss del anhängare i fackföreningsrörelsen). Från den här utgångspunkten finns det ingenting som talar för att »eurokommunisternas» kritik av de repressiva förhållandena i Sovjet skulle vara avsedda att vinna borgerliga eller »övre-medelklassröster». Den opportunistiska elektoralistiska politiken riktar sig till arbetarklassen och till de stora mellanskikten. Det är också bland dessa grupper som de starkaste kommunistpartierna (särskilt de italienska, franska och spanska) kan nå störst framgångar med sin »eurokommunism». Med andra ord är den växande kritiken av sovjetbyråkratin i första hand en eftergift för den västeuropeiska arbetarklassen och inte för den västeuropeiska borgarklassen.

Man kan försöka rycka undan grunden för den här analysen genom att visa på det reformistiska och socialdemokratiska inflytandet inom arbetarklassen, dvs på den inom arbetarklassen förhärskande borgerliga eller småborgerliga ideologin. Otvivelaktigt ryms det ett visst mått av sanning i ett sådant påpekande, men som sagt bara ett visst mått! Faktum är att det i Italien är kommunistpartiet och inte socialdemokratin som har hegemoni inom arbetarklassen och arbetarrörelsen sedan år tillbaka. Och det är svårt att påstå att Spaniens stridbara arbetarklass under de senaste åren utvecklats under enbart reformistisk ledning.

Tvärtom, i den utsträckning som det rör sig om ett uppsving i arbetarkampen i södra Europa och i viss mån i andra europeiska länder, så åtföljs detta uppsving av en tilltagande antikapitalistisk och anti-klassamarbetsriktning bland breda skikt av arbetare. Under dessa förhållanden är »eurokommunisternas» kritik av Kreml till största delen inte en eftergift åt borgerlig ideologi och borgerligt inflytande inom arbetarklassen. I stället är det en en eftergift till den antibyråkratiska inriktningen hos genomsnittet av de medvetna och stridbara arbetarna. En riktning som är bra mycket starkare idag än det varit i det förflutna.

Härav följer att vi måste betrakta den här aspekten av »eurokommunismen» som något positivt och inte som något negativt. Det skulle milt uttryckt vara paradoxalt om de revolutionära marxisterna som i åratal fördömt sovjetbyråkratins brott mot den egna arbetarklassen och mot arbetarna i Östeuropa, plötsligt skulle börja tveka när ett litet eko av den här kritiken hörs från ledarna för flera av de officiella kommunistpartierna i väst. Det vi måste fördöma hos »eurokommunisterna» när det gäller den här frågan, är inte någon påhittad kapitulation inför imperialismen, utan i stället inkonsekvensen och det bristande modet att fullfölja kritiken. En objektiv kritik av stalinismen, som i Ellensteins (5) anda försöker förklara allt med »historiska förutsättningar». Ett vagt krav på en »politisk pluralism» som inte klart uttalar sig för rätten att bilda olika sovjet-partier som det arbetande folket i Sovjet och Östeuropa önskar, inklusive oppositionspartier och oppositionspress. En bekännelse i förbifarten till »socialistisk demokrati» utan att klart och tydligt kräva en demokratisk regim grundad på arbetarråd, dvs fria och demokratiskt valda råd som ryggraden i ett system för arbetarnas självstyre. Allt detta gör att den nu

varande kritiken från »eurokommunisterna» mot de rådande politiska förhållandena i öst bara blir osammanhängande och knappast trovärdig. Bara en marxistisk förklaring av sovjetbyråkratin som ett privilegierat socialt skikt; bara en förklaring av stalinismen som grundad på denna byråkratis materiella intressen; bara en förståelse för samspelet mellan detta politiska system och problemen i vilket annat samhälle som helst som befinner sig halvvägs mellan kapitalism och socialism, med dess specifika produktionsförhållanden och dess motsättningar och dynamik, kan förklara förhållandena i Sovjetsamhällets bas och -överbyggnad. Och endast utifrån en sådan analys kan man vetenskapligt fastställa perspektiven för kampen för att bryta byråkratins maktmonopol, kampen för arbetarmakt och för den politiska revolutionen.

Allt detta saknas hos »eurokommunismen». Därför kritiserar vi »eurokommunismens» teser om sovjetsamhället. Däremot har dialogen med dess kader och medlemmarna i de här frågorna blivit lättare idag än den varit tidigare. Detta är ett verkligt framsteg och inte någon tillbakagång.

Inbitna sekterister som vill förneka detta låter påskina att »eurokommunismen» antingen bara är ett cyniskt trick av Kreml för att underlätta den »internationella detenten» (6) eller också ett totalt uppgivande av »försvaret av Sovjetunionen». Det första argumentet är löjligt. Tror någon på allvar att Kreml skulle ha gett Carillo, Marchais och Berlinguer order att kritisera Kreml? Det andra argumentet leder till farliga slutsatser. För i verkligheten finns det idag ingen motsättning mellan imperialismen och sovjetsamhället som sätter återupprättandet av kapitalismen som en omedelbar möjlighet. Varken i Tjeckoslovakien eller i Polen och ännu mindre i Sovjetunionen. I stället finns det motsättningar mellan sovjetbyråkratin och delar (eller majoriteten) av det förtryckta, underkuvade och uppsplittrade arbetande folket. Inte på något sätt leder dessa motsättningar till en strävan att återupprätta privategendomen (bara de mest hopplösa idioter går på det grova förtal som byråkratin sprider i den här frågan). Och i konflikten mellan byråkratin och arbetarklassen står vi till hundra procent på arbetarklassens sida, oavsett deras ideologiska nivå (och om den skulle vara låg och splittrad så beror det på den byråkratiska diktaturen, och den kan därför .inte höjas förrän i samband med den process som kommer att störta diktaturen). De som jämställer motsättningen mellan byråkratin och massorna med en konflikt mellan sovjetsamhället och det internationella kapitalet har kapitulerat för stalinismen.

3. »Eurokommunismen» och arbetarklassen i Västeuropa

Den programmatiska och politiska högerkrisen hos »eurokommunismen» sammanfaller tidsmässigt med ett uppsving i masskampen och en skärpning av den sociala krisen, åtminstone i de länder i Sydeuropa som har starka »eurokommunistiska» partier. Det förhållandet gör att vi på allvar måste räkna med den motsättning som ligger i att »eurokommunisterna» samtidigt tvingas göra eftergifter åt ett reformistiskt småborgerligt tryck från höger och ett antibyråkratiskt tryck från vänster. En förståelse av det här speciella draget hos »eurokommunismen» möjliggör också en förståelse för av dess interna motsättningar. Detta gäller särskilt motsättningarna i dess dynamik. Och denna analys ger oss en mera fullständig förståelse för dessa fenomen än om vi uteslutande studerar »eurokommunismen» utifrån bandet till Sovjetunionen.

Den klassiska stalinismen var ett inåt slutet system som uttryckte en särskild social logik (även om det var en logik som tog sitt uttryck i totalitärt vansinne). Den kan sammanfattas på följande sätt: Sovjetunionen var fäderneland för de arbetande massorna i hela världen, världsrevolutionens huvudstad. Alla intressen tillgodosågs av det »ryska kommunistpartiets leninistiska centralkommitté» med dess allsmäktige generalsekreterare i spetsen. Varje kritik av centralkommittén eller av generalsekreteraren var därför automatiskt ett utslag av politiskt inflytande från fientliga sociala klasser, och i sista hand ett uttryck för förräderi mot arbetarklassen. Var och en som inte ovillkorligt ställde upp bakom Stalin var ‘objektivt’ emot socialismen och för imperialismen.

Åtminstone för den tjugonde partikongressen (7),. om inte redan från Titos återupprättande eller rentav från brytningen med Tito, har det uppstått fler och fler läckor i det här slutna systemet. I och med »eurokommunismen» återstår nu knappast något att rädda. Nu accepteras det öppet eller implicit att man kan kvarstå inom »den internationella arbetarrörelsens läger» samtidigt som man skoningslöst kritiserar sovjetledningens politik på många områden. Samtidigt erkänner man, öppet eller implicit, att sovjetsamhället långt ifrån att vara »arbetarnas paradis» uppvisar inånga egenskaper som inget av de »eurokommunistiska» kommunistpartierna skulle vilja införa i sitt eget land. i händelse av att kapitalismen störtas där. I stället för en räcka stela dogmer hör vi idag allt fler kritiska frågor ställas och blygsamma krav på öppna diskussioner framföras (i vilka vi måste delta så aktivt som möjligt. Vi har kommit bra mycket längre i dessa frågor och nått fram till mera betydelsefulla marxistiska slutsatser än någon annan riktning inom den internationella arbetarrörelsen).

Men det existerar ingen kinesisk mur mellan den påstådda ofelbarheten hos den »store Stalin» och den påstådda ofelbar heten hos de »små Stalins» som finns på den nationella, den regionala och på den lokala nivån. Om ledningen för SUKP kan göra misstag så kan också ledningen för kommunistpartierna i Italien, Frankrike eller Spanien göra det. Strävan att kritiskt granska Sovjetbyråkratins nuvarande politik (där man börjar med att studera deras förståelse av sin egen historia).

Med andra ord så vidgar »eurokommunismens» dynamik tvivelaktigt möjligheterna till arbetardemokrati och för en fri diskussion både internt och offentligt inom den västeuropeiska arbetarrörelsen. Detta gäller såväl i de västeuropeiska kommunist partierna som i de massorganisationer, särskilt fackföreningar, som kontrolleras av dem. Man kan inte i all evighet erkänna pluralismen i staten och i samhället (inklusive i den framtida arbetarstaten) och samtidigt hålla fast vid dogmen om det monolitiska partiet och ännu mindre vid dogmen om den monolitiska fackföreningen.

Men det objektivt sett större utrymme som arbetardemokratin fått igenom »eurokommunismen» kolliderar med de objektiva och i synnerhet med de subjektiva konsekvenserna i »eurokommunismens» högersväng. Det går inte att tala sig varm för »tålamod» och »demokrati» och samtidigt vänta sig att åtstramningspolitik (som i Italien) eller påtryckningspolitik (som i Spanien) ostraffat kan påtvingas stridbara arbetare. Därför leder »eurokommunismen», åtminstone under en period av stegrad masskamp, till en ökad uppsplittring både inom de KP-ledda fackföreningarna och inom själva kommunistpartierna (framförallt bland ungdomen och arbetarmedlemmarna). Det får också till följd att väsentliga delar av de medvetna arbetarna börjar ifrågasätta den byråkratiska kontrollen, och ökade krav på rätten att bilda tendenser inom kommunistpartierna, fackföreningarna och massorganisationerna kommer till uttryck. Skillnaden framstår klart om man jämför resultaten av Berlinguers kurs 1974-75 med Togliattis politiska linje i de stora industriområdena i Norditalien 1943 till 1947.

Förutom att arbetar- och fackföreningsbasen gjort uppror mot den kurs som Berlinguer slagit in på , så har kommunistpartiets centralkommitté själv delats upp i tre tendenser. En »högerlinje» kring Amendola, en »centerlinje» runt Berlinguer och en »hård-linje» med Cossuta och gammelstalinisten Luigi Longo i spetsen. Ett liknande fenomen har uppstått i det spanska kommunistpartiet, där en »vänsterriktning» kring Camacho kommit på kollisionskurs med den »högerriktning» som förespråkat att arbetarkommissionerna skulle upplösas. Efter förhandlingar med högern slöt till slut »centern» kring Santiago Carillo upp på Camachos i den här frågan.

Vi har inga som helst illusioner om att den stalinistiska byråkratin skulle vara förmögen till en »självreformering». Varken i Sovjetunionen eller i de »eurokommunistiska» masspartierna i Västeuropa. Dessa partier kan inte »under massornas tryck» omvandlas till revolutionära eller centristiska partier. Men vi är fullkomligt övertygade om att de lättnader som håller på att uppstå när det gäller den byråkratiska kontrollen (som en följd av »eurokommunismens» dynamik) kommer att föra med sig ett nytt och allvarligare krisläge i dessa partier. Vilka uttryck kommer den här krisen att ta sig? Vilka grupper av militanta kommunistiska arbetare och ungdomar kommer att lyckas bryta med den byråkratiska apparaten? I vilken utsträckning kommer den ökade oppositionen i de här partierna att begränsa ledningens manöverutrymme? De här frågorna kan bara avgöras av styrkeförhållandena. Och i sista hand kommer såväl massornas aktiviteter som den roll de revolutionära marxisterna spelar, både i masskampen och i den programmatiska och politiska debatten, att få avgörande betydelse för att fastställa dessa styrkeförhållanden.

I länder som Italien, Frankrike och Spanien har »eurokommunisternas» trumfkort hittills varit att de i massornas ögon kunnat uppvisa en trovärdig politisk helhetsstrategi. Det reformistiska innehållet i denna strategi lägger man inte märke till i samma utsträckning (och man ser inte allvarligt på det; storkapitalets antikommunistiska kampanjer spelar en viktig roll i att dölja det för de breda massorna). Det som tilltalat arbetarna, och i viss mån fortfarande gör det, är det faktum att de för första gången sedan 1968 ser en möjlig utväg ur den politiska blockering som varat i åratal. Något som massorna instinktivt eller undermedvetet förknippat med senkapitalismens fördjupade sociala kris. »Vänsterunionerna kommer att få fler och fler röster. Efter två eller tre försök kommer de att få majoritet i parlamentet. När det sedan kommer till en kraftmätning så kommer de att ha ett bättre utgångsläge». På det här viset uppfattar de breda massorna »eurokommunismen». På samma sätt uppfattades Kautskys »utnötningsstrategi» av de tyska arbetarna och Eber-Scheidemanns »lång-tids-taktik» (de bägge historiska föregångarna till »eurokommunismen»).

Men ju mer skärpta senkapitalismens ekonomiska svårigheter blir, ju hårdare arbetsköparnas attacker blir mot de ställningar som arbetarklassen uppnått och ju mer den sociala krisen och klassmotsättningarna skärps, desto snabbare kommer sanningens ögonblick för den här strategin. Något samarbete med borgarklassen, grundat på reformer, är inte längre möjligt. För att inte tala om den »historiska kompromissen». Samarbete skulle kräva nya uppoffringar av arbetarklassen för att höja profitkvoten. Det spelar därför ingen roll hur positivt och trovärdigt massorna uppfattar »vänsteralternativet». De kommer att vara allt mindre benägna att gå med på att offra sin levnadsstandard och sina demokratiska friheter för att uppnå detta. De kommer oundvikligen att hamna på kollisionskurs med kommunistpartierna i den här frågan. Och den kollisionen kommer att föra med sig en allvarlig kris för »eurokommunismen». Just som en följd av dess egen ideologisk-politiska dynamik.

En negativ utgång av den här krisen – det vill säga att arbetarna lider nederlag i klasstrider mot arbetsköparna och borgarstaten som en följd av att deras kamp splittrats av kommunistparti-byråkratin och av bristen på ett politiskt alternativ — kommer att medföra en förskjutning i styrkeförhållandena till storkapitalets fördel. Detta kan få allvarliga följder. För att arbetarklassen ska gå segrande ur den här krisen (något som är otänkbart utan att ett nytt revolutionärt ledarskap genomgår en kvalitativ förstärkning) krävs att stora grupper av arbetare deltar i antikapitalistiska aktiviteter, självorganisering och i en politisk strejk i strid med »eurokommunisternas» intentioner. Detta skulle lägga vägen öppen för en socialistisk revolution i Västeuropa. Hur det än går så är »eurokommunismens» strategi bankrutt.

Många uppriktiga kommunistiska arbetare, ungdomar och intellektuella som av »eurokommunismen» uppmuntrats i sin kritiska inställning till stalinismen, kommer i framtiden att kämpa i första ledet for sina klassintressen, för den socialistiska revolutionen. En fast och principiell inriktning på aktionsenhet för omedelbara krav och för övergångskrav som motsvarar massornas brännande behov, kombinerat med en tålmodig och pedagogisk förklaring av stalinismens grunddrag, vårt program för socialistiska rådsstrukturer och vår alternativa strategi är de viktigaste medlen för att få dem över till våra skaror. »Eurokommunismen» är bara en övergångsstation, utan tidtabell. För sanna kommunister finns ingen annan väg än leninismen, Fjärde Internationalens väg.

Ernest Mandel
15.4.1977

Noter
2) Efter demonstrationerna och aktionerna i Bologna i februari och mars i år deklarerade en av italienska kommunistpartiets ledare på ett centralkommittémöte (14 mars) : »l motsats till på 50- och 60- talen… inkallas i dag polisen för att försvara den demokratiska ordningen mot… fienderna till det demokratiska systemet».
3) Överenskommelsen mellan USA och Sovjet om en internationell avspänningspolitik som i stort sätt accepterar status quo mellan maktblocken och deras intressesfärer.
4) En politik som lägger tonvikten vid parlamentariska val.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1977