Etikettarkiv: Irak

Varför imperialisterna bombar Irak

USA och Storbritannien bombar nu hänsynslöst Irak återigen, under förevändningen att Irak hindrar inspektörerna från UNSCOM. Men det är inte de verkliga orsakerna till den imperialistiska aggressionen mot Irak.

Det är viktigt att betona det hyckleri och den arrogans som USA-imperialismen och dess knähund Storbritannien visar upp i och med den senaste attacken. Den formella ursäkten för den var en rapport från UNSCOM:s inspektörer som påstods säga att regimen i Irak hade hindrat dem. I själva verket var rapporten sammansatt av kommissionens ordförande Butler tillsammans med höga tjänstemän i Pentagon, utan att konsultera de franska och ryska UNSCOM-rådgivarna. Bombningarna började medan FN:s säkerhetsråd fortfarande diskuterade rapporten och medlemmarna måste använda sina mobiltelefoner för att få reda på vad som hände. Samma möte höll på att diskutera en annan rapport från den internationella atomenergikommissionen, vilken rekommenderade att uppgradera Iraks status från inspektion till långsiktig kontroll, med andra ord ett medgivande att Irak inte har kapacitet att framställa atomvapen for tillfället.

Falska förespeglingar

Att Irak skulle ha hindrat UNSCOM:s arbete är en lögn. Under perioden mellan 15 november och 14 december inspekterades 427 ställen (av vilka 299 var återbesök). Av alla dessa, säger de sig ha stött på hinder vid fem! I ett fall uppehölls inspektörerna i 45 minuter, i ett annat ombads de minska antalet inspektörer till fyra och vid två andra tillfällen nekades de tillträde till byggnader eftersom de som jobbade där redan slutat inför helgen. Dessa förespeglade ”obstruktioner” krymper till en fjäder, speciellt som en av USA:s inspektörer, Scott Rider, var tvungen att sluta efter att man kommit på att han vidarebefordrade information till den israeliska underrättelsetjänsten!

Att Storbritannien och USA har genomfört angreppen på egen hand och har blivit totalt isolerade har understrukit att det är imperialismens intressen som står på spel. Det är inte omtanke om ”Iraks grannars nationella säkerhet”. Ingen av dessa har givit sitt stöd till bombningarna.

Kamp om makt och oljepengar

Ryssland, Frankrike och Kina har opponerat sig mot Washington. Ryssland har till och med dragit tillbaka sina ambassadörer från Washington och London, nånting som inte ens hände under det kalla krigets kyligaste period. Men skälen till dessa protester är långt ifrån humanitära. Det är kampen om marknader, inflytandesfärer och makt mellan olika imperialistmakter som driver Moskva och Paris opposition. Striden om de lukrativa oljekontrakt som blir möjliga om sanktionerna mot Irak hävs har en nyckelroll i att bestämma Frankrikes och Rysslands politik i regionen. USA å sin sida är angeläget att skydda intressena hos sina allierade oljeproducerande länder som Saudi-Arabien och andra reaktionära monarkier i området. Iraks återinträde på oljemarknaden skulle tvinga fram ytterligare prisfall på råolja och på så sätt skada dessa länders ekonomier.

Den amerikanska imperialismen ville att flygangreppen skulle tjäna som en varning till folken i de före detta koloniala länderna: ”Se vad som händer den som vågar sätta sig upp mot oss”. Detta är särskilt viktigt just nu då den omfattande plundringen av tredje världen genom IMF och Världsbanken redan orsakar stora protester mot ”den globala kapitalismens” politik.

Bombningarna slår tillbaka

Men bombningarna kommer att ge motsatt resultat. Redan har en protestvåg börjat över världen, med början i de arabiska länderna. Bombningarna kommer bara att förstärka hatet mot imperialismen bland folken i Mellanöstern liksom i övriga Asien, Afrika och Latinamerika. Rädslan för massprotester är vad som fått reaktionära regimer i arabländer att antingen opponera sig mot attackerna eller hålla tyst. Vid ett visst stadium kan dessa känslor leda till uppror som störtar dessa regimer.

Protester kommer också att komma från arbetarklassen i väst, särskilt i detta fall då skälen till och målen för angreppen ifrågasätts öppet i massmedia.

FN USA:s redskap

Högerflygeln inom den brittiska arbetarrörelsen har som vanligt gett sitt ovillkorliga stöd till imperialismens utrikespolitik. Några av Labours parlamentsledamöter på vänsterkanten har öppet motsatt sig attackerna. Tyvärr har de intagit en rent pacifistisk hållning och appellerar till ”den internationella legitimiteten” och FN:s roll. Denna hållning spelar i slutänden imperialismen i händerna. De o-Förenade Nationerna är inte en självständig institution som står över gott och ont. FN återspeglar bara USA-imperialismens förkrossande dominans i världen. Vi bör inte glömma att Irak-kriget 1991 där hundra tusen irakier dödades (vissa uppskattar antalet offer till en kvarts miljon), fördes under FN-flagg. Också exempelvis 1965 användes FN-soldater i Kongo för att störta Lumumba och ersätta honom med den hatade diktatorn Mobutu. Nedanstående citat är en ytterligare indikation på FN:s verkliga karaktär:

”När FN förklarade krig mot general Mohamed Farah Aidid, mellan juni och oktober 1993, öppnade amerikanska helikoptrar eld mot sjukhus, bostadshus och civila folksamlingar, och dödade hundratals obeväpnade människor. Efter en attack som dödade 71 personer, sade chefen för FN-uppdraget, amiral Jonathan Howe: ‘Vi visste vad vi träffade – det var välplanerat.'” (Alex de Vaal i the Guardian, 30 oktober 1997)

Bara genom en tydlig klassopposition mot imperialisternas handlingar utomlands (oavsett vilken flagga de gömmer sig bakom) och den storföretagsvänliga politiken hos arbetarrörelsens ledare på hemmaplan kan man tjäna intressena hos folken i den tredje världen och arbetarrörelsen i väst.

Några har pekat på samtidigheten hos attackerna och riksrättsprocessen mot Clinton som ett skäl till angreppet. Vad vi än anser om Clintons uppträdande i Lewinsky-affären, är detta helt klart inte den verkliga orsaken till bombningarna i Irak. Orsakerna ligger djupare och är rotade i intressena hos de amerikanska storföretagen, för vilka Clinton bara är en representant.

De ”smarta” vapnen missar målet

Återigen matas vi med propaganda om ”smarta laserstyrda missiler”. Förra sommaren publicerade ”US General Accounting Office” (GAO), en undersökningskommission under den amerikanska kongressen, en rapport som krossade myten om ”smarta” bomber. Enligt denna rapport var träffsäkerheten hos laserstyrda bomber som släpptes av ”stealth”-bombplanen F-117 så låg som 41%. Pentagon hade hävdat att precisionen låg på 80%! Enligt samma rapport, missade F-117-planen 40% av luftförsvarsmålen under den första natten av Irak-kriget 1991. Pentagon insisterade på att hemlighålla de verkliga siffrorna för Tomahawk-missilerna, men GAO-rapporten hävdar att träffsäkerheten var ”lägre än vad som i allmänhet förespeglades”. Rapporten välter också Pentagons påstående ”ett mål, en bomb” för dess laserstyrda bomber, och antyder att det krävdes mellan fyra och tio bomber för att förstöra mål som broar.

När bombningarna nu startade igen den 16 december påstod general Sir Charles Guthrie, i ledningen för Storbritanniens militärförsvar, att de vapen som bara hade 50% träffsäkerhet under kriget 1991 nu hade förbättrats till 90% träffsäkerhet. Det är bara det att de påstod 1991 att vapnen hade 99-procentig precision om inte mer! Redan den första natten av de senaste bombningarna, missade ironiskt nog en av dessa ”intelligenta” missiler sitt mål med flera mil och landade i den iranska staden Khorramshah.

Oskyldiga får lida

Det är oskyldiga kvinnor, barn och civila som får lida mest, i vanlig ordning. Efter tre dagars bombningar, har redan stora delar av Bagdad förvandlats till ruiner. Detta kommer bara att stärka stödet för Saddam Hussein i Irak och övriga arabvärlden, eftersom han kommer att ses som någon som ställer sig upp mot imperialistisk aggression.

Detta är statsterrorism av värsta sort. Långt ifrån att lösa något av regionens problem, kommer den att öka spänningarna enormt, och kan till och med leda till att återuppväcka individuell terrorism mot amerikanska och brittiska mål. Socialister stöder inte individuell terrorism, som inte på något sätt flyttar fram positionerna för de förtryckta folken i världen utan tvärtom spelar imperialismen i händerna. Men vi är samtidigt helt emot statsterrorism.

Imperialisternas mål inte att störta Saddam

USA och Storbritannien medger att bombningarna inte kommer att leda till något av deras uppsatta mål. Vad gäller att störta Saddam Hussein, har Clinton och Blair redan klargjort att detta inte är ett av operationens mål. De har öppet slagit fast att detta skulle kräva att man sätter in hundratusentals soldater på marken, och det är de inte beredda att göra. Detta visar imperialismens begränsningar. De är rädda för en intervention med markstridskrafter eftersom detta säkerligen skulle väcka massprotester hemma och till och med inom trupperna. De vill inte ha ett nytt Vietnam.

Bombningarna av Irak kommer istället för att skrämma massorna i de f.d. koloniala länderna att avslöja begränsningarna hos en amerikansk militär intervention och blotta motsättningarna mellan olika imperialistmakter.

Folkets uppgift att göra sig av med regimen

Många arbetare världen över frågar sig fortfarande: ”Ja, detta är ett försök från imperialismen att visa vem som bestämmer i världen. Men Saddam Hussein är en diktator. Hur kan vi bli av med honom?” På detta svarar socialister att störtandet av Saddam Hussein är en uppgift för de irakiska arbetarna, bönderna och ungdomen. Redan 1991 visade de sin beslutsamhet i massupproret vid krigets slut. De allierade styrkorna ledda av USA stod och tittade på medan Saddams nationalgarde massakrerade de upproriska. Washington och London vill tusen gånger hellre ha Saddam kvar vid makten än att riskera en äkta folklig revolution i Irak som skulle spridas med blixtens hastighet till omkringliggande länder. Även om de skulle vilja störta honom uppstår frågan med vem han skulle ersättas. I bästa fall skulle det bli en instabil pseudodemokratisk regom under Washingtons direkta kontroll. I värsta fall skulle det bli en mer pålitlig diktator, kanske från de ”moderata” delarna av Saddams armé. Detta skulle inte vara någon som helst lösning för det irakiska folket.

När massorna en gång väl börjar röra sig finns det inget som kan stoppa dem. Om arbetarna i regionen, börjande med de mäktiga oljearbetarna, skulle gå i strejk och samordna sina styrkor, skulle alla reaktionära regimer i området falla som ett korthus. Efter att ha avlägsnat de hatade diktatorerna (allihop, inte bara de som är impopulära i väst) skulle de kunna ta Mellanösterns enorma naturresurser och planera deras användning för befolkningsmajoritetens behov och skapa basen för tidigare inte skådade framsteg i hela befolkningens levnadsstandard.

Naturligtvis måste en sådan revolution spridas till resten av världen för att överleva, i synnerhet måste den söka solidaritet hos arbetarna i väst. Imperialismens makt är ingenting jämfört med de beslutsamma handlingarna hos arbetarrörelsen i väst och i tredje världen.

Vi har gått in i en epok av revolution och kontrarevolution. Det är viktigt att socialister över hela världen diskuterar och lär sig förstå den nuvarande situationen och, inte mindre viktigt, erbjuder ett tydligt alternativ.

London 18 december 1998

Ted Grant

Från Tidskriften Socialisten

Våldets världsmakt – vart går USA efter Irak

Intervju med Noam Chomsky gjord av David Barsamian. Publicerad i Tidskriften Röda Rummet nr 2/03

Våldets världsmakt – vart går USA efter Irak

Hur kommer Mellanöstern som region att påverkas av USA:s invasion och ockupation av
Irak?

– Jag tror inte att enbart regionen utan hela världen rent allmänt – och helt riktigt – såg Irakkriget som ett lätt prövotest, vars syfte var att legitimera en ny norm för användandet av militär styrka som redskap för konfliktlösning. I september 2002 tillkännagav Bushadministrationen sin nationella säkerhetsstrategi, en ovanligt extrem doktrin med fokus på just den militära styrkemakten i vår värld. Det är inte svårt att se att denna doktrins födelse sammanföll med att man började slå på krigstrummorna gentemot Irak. Det sammanföll också med starten för kongressvalskampanjen. Allt det här hänger ihop.

Den nya doktrinen handlade inte om föregripande krig (preemptive war), vilket man kan hävda ryms inom en vid tolkning av FN-stadgan, utan om ett fenomen som inte har tillstymmelse till grund i internationell rätt – förebyggande krig (preventive war). Doktrinen understryker att USA med sin militära makt har rätt att slå tillbaka alla former av utmaningar, som det uppfattar som ett hot mot dess dominans, redan innan det materialiserats som hot. Det är det som är skillnaden mellan förebyggande och föregripande. En mäktig stat har kapaciteten att utifrån en doktrin knäsätta en ny norm. Om Indien invaderar Pakistan, för att sätta stopp för monstruösa grymheter, blir det inte normbildande, till skillnad mot när USA på tvivelaktiga grunder bombar Serbien. Det är det som är makt.

Det lättaste sättet att skapa en ny norm är att välja ut en fullständigt värnlös motståndare som måltavla, en motståndare som kommer att bli totalt övermannad av den starkaste militära kraft som den mänskliga historien skådat. Men för att det hela ska bli trovärdigt, åtminstone inför den egna befolkningen, är du tvungen att skrämma den. Så den värnlösa måltavlan framställs som ett formidabelt hot mot vår överlevnad, ansvarig för 11:e september och redo att attackera oss gång på gång. Det var faktiskt också så man gick till väga. Med början i september 2002 lades det ner en väldig energi på att övertyga amerikanerna om att Saddam Hussein inte bara var ett monster utan ett reellt hot mot deras existens, något som också – till skillnad mot i övriga världen – verkligen lyckades.

Idag tror ungefär hälften av amerikanerna att det var han som låg bakom 11:e september. Alla pusselbitar faller på plats. Du har den uttalade doktrinen. Du har utifrån ett lätt prövofall fastslagit en norm. Befolkningen tror på fantasipropagandan, injagas i fruktan och är villig att ställa sig bakom den militära aktionen som en akt av självförsvar. Det lätta fallet får tjäna som en form av utgångspunkt och prejudikat, med syftet att när den lättare manövern väl är överstånden gå vidare med större och mer komplicerade operationer. Det är bakgrunden till att så stora delar av världen vände sig så starkt mot kriget. Det handlar inte bara om attacken mot Irak. Många människor uppfattar det helt korrekt som ett steg på vägen mot fler och större krig. Det är därför som kanske lejonparten av jordens befolkning idag ser USA som det farligaste hotet mot freden.

George Bush har inför världsopinionen inom loppet av ett år lyckats med konststycket att omvandla bilden av USA till ett land som injagar fruktan, ogillande och till och med hat.

På World Social Forum i Porto Alegre i slutet av januari beskrev du Bush och människorna runt omkring honom som en grupp ”radikala nationalister” som hänger sig åt ”imperievåld”. Skiljer sig i så måtto det nuvarande styret i Washington på ett avgörande sätt från tidigare amerikanska administrationer?

– Det är viktigt att se det hela i ett historiskt perspektiv. Så låt oss gå till den motsatta ändan av det politiska spektrumet, Kennedyliberalerna. Dean Acheson, en respekterad äldre statsman och rådgivare till Kennedyadministrationen, skickade 1963 en skrivelse till institutionen Amerikanska samhället för internationell rätt, där han påpekade att det inte fanns några lagliga hinder för USA när det gällde dess rätt att försvara sin position, status och auktoritet.

Vad var bakgrunden till att Achesæon uttryckte sig i dessa ordalag? Vad handlade det
om? Jo, han talade om USA:s krig mot terrorismen och dess ekonomiska krigföring gentemot Kuba. Val av tidpunkt för detta utspel är slående. Det var kort efter den ”robotkris” som drev vår värld till randen av ett kärnvapenkrig ( Den amerikanska underrättelsetjänsten upptäckte 1962 att ryssarna var i färd med att på Kuba montera upp robotar som kunde bära kärnvapen, översättarens anmärkning). Att ryssarna skickade dessa robotar var i hög grad en konsekvens av den kampanj som Kennedyadministrationen förde – mot internationell terrorism och för ett regimskifte på Kuba.

Acheson underströk att USA hade rätten till förebyggande krig, och då inte bara om dess existens var hotat utan även om dess status och position utmanades. Han gick faktiskt till och med längre i sin extremism än Bushadministrationen. Dock måste vi beakta att det här var en proklamation från en enskild hög tjänsteman, och inte ett officiellt regeringsdokument. Det är troligen inte heller varken den första eller sista deklarationen av det slaget. Doktrinen från september 2002 är emellertid, förutom att den är speciell med sitt fräcka och pretentiösa tonfall, dessutom ett officiellt dokument.

På fredsmanifestationerna skallade ropen ”inget blod för olja”. Oljan brukar också ofta ses som den primära drivkraften bakom USA:s attack och ockupation av Irak. Hur avgörande är den för den amerikanska strategin?

– Den är otvivelaktigt avgörande. Jag tror inte att någon som är vid sina sinnes fulla bruk hyser tvivel om det. Området kring Persiska viken är, och har varit det ända sedan andra världskriget, den viktigaste energiproducerande regionen i världen. Den väntas också så förbli för åtminstone en generation framåt. Det är en enorm källa till strategisk makt och materiell rikedom. Irak är otvetydigt beläget i dess själva fokus.

Det har världens näst största oljereserver (endast Saudiarabien har större tillgångar, ö.a). Dess olja ligger nära jordytan och utvinningskostnaderna är låga. Den som kontrollerar Irak har bemäktigat sig en stark ställning för att diktera prisnivåerna och produktionsvolymerna, undergräva OPEC:s position och påverka hela världsekonomin. Det är inte nödvändigtvis kopplat till ett direkt ägande av oljekällorna, USA strävar verkligen inte efter det, men det handlar om kontroll. Om Irak hade varit beläget någonstans i Centralafrika hade det inte blivit utsatt för detta prövotest. Så oljan finns – liksom i exempelvis Centralasien – hela tiden där i bakgrunden, som en konstant strategisk variabel.

UD beskrev 1945 i ett dokument Mellanösterns olja som ”en kolossal källa till strategisk makt ” och ”en av världshistoriens största rikedomar”. I dag importerar USA 15 procent av sin olja från Venezuela. Det importerar också olja från Colombia och Nigeria. Alla dessa länder är dock för tillfället – utifrån Washingtons perspektiv – på olika sätt problematiska. Chavez Venezuela anfäktas av allvarliga interna konflikter, i Colombia råder det praktiskt taget inbördeskrig och i Nigeria hotas oljeutvinningenav folkliga jäsningar. Hur ser du på dessa sakernas tillstånd?

– Situationen är mycket känslig. Enligt underrättelserapporter är USA:s planer att utöva en mer direkt bevakning över oljekällorna i det Atlantiska bäckenet och i första rummet lita till dessa leveranser. Bäckenet – där Latinamerika och Västafrika ingår som delar – uppfattas av USA som mer säkra under dess kontroll – än den instabila regionen kring Persiska viken. Bristande följsamhet från regeringarna i området eller olika former av social oro och splittring uppfattas därför av USA som allvarliga hot, hot som kan leda fram till liknande militär aktion som i Irak. Om utvecklingen i Irak går i de banor som de civila planläggarna i Pentagon hoppas; att man efter den lätta militära segern lyckas skapa stabilitet och kan installera en
regim med ett skimmer av demokratisk legitimitet, kommer de att få blodad tand att gå vidare med nästa steg. Detta nästa steg inbegriper flera olika möjligheter. En av dem är självklart den Andinska regionen. Genom sina baser har USA redan nu direkta militära enheter i området.

Förutom att Venezuela och Colombia är stora oljeproducenter har vi även avsevärda tillgångar i Ecuador och Brasilien. Ja, det är verkligen en möjlighet att nästa steg av förebyggande krig, nu när den så kallade normen är etablerad och accepterad, kommer att tas här. En annan möjlighet är Iran.

Ja, vad kommer egentligen att hända med Iran, ett land som av USA utpekats som ett av ”ondskans axelmakter” och som har stora mängder olja?Dagen efter att Baathregimen i Bagdad föll manade också Ariel Sharon USA att gå vidare med Iran.

– I den mån Israel är bekymrat har aldrig Irakvarit någon stor sak. De har alltid sett det som en maktlös motståndare, en barnlek. Med Iran ter det sig annorlunda. Det är en betydligt starkare militär- och ekonomisk kraft. Sen flera år tillbaka har Israel tryckt på USA att ta itu med Iran. Iran är alltför stort för att Israel ska kunna göra det själv. Det är också mycket möjligt att det redan planeras för ett krig. Sedan ett år tillbaka är över 10 procent av Israels flygstridskrafter permanent stationerade i Turkiet, på de väldiga amerikanska baserna i landets östra del. Det rapporteras även att de utför spaningsflygningar över den iranska gränsen.

Därtill hävdar trovärdiga rapporter att USA, Israel och Turkiet försöker att få nationalistiska azerier i norra Iran att resa sig, med målet att på något sätt bryta loss delar av Iran och länka det samman med Azerbadjan. Axeln USA-Turkiet-Israel, med udden riktad mot Iran, skulle slutligen kunna leda fram till en uppsplittring av Iran och kanske en militär attack. Men det kommer bara att hända om det tas för givet att Iran i stort sett är värnlöst. USA går inte i krig med någon som kan slå tillbaka.

Med amerikanska stridskrafter i Afghanistan och Irak och militärbaser i såväl Turkiet som˚ Centralasien är Iran nu bokstavligen omringat. Kommer inte denna kallhamrade realitet driva Iran till att i självförsvarssyfte utveckla kärnvapen, om de inte redan har gjort det?

– Det är mycket möjligt att detta faktum kommer att driva på Irans försök att skaffa sig kärnvapen. Vi har flera indikationer som pekar mot att Israels bombning av den irakiska kärnkraftsreaktorn i Osirak initierade och stimulerade det irakiska kärnvapenprogrammet. Irakierna var vid detta tillfälle i full färd med att bygga denna kärnkraftsreaktor. Enligt en välkänd kärnfysiker från Harvard, som gjorde en studie på plats efter bombningen vars resultat publicerades i den vetenskapliga tidskriften Nature, var det också enbart frågan om ett kärnkraftverk och ingenting annat. Irakiska exilkällor har inte heller några belägg för att någonting var på gång, men de har ställt sig frågan om inte bombningen fungerade likt en katalysator för det irakiska kärnvapenprogrammet.

Det verkar också tämligen logiskt att länder som hotas att bli aıttackerade av en överlägsen angripare, som vet att de inte har någon möjlighet att försvara sig med konventionella vapen, praktiskt taget blir drivna till att försöka utveckla massförstörelsevapen och organisera terrornätverk. Allt är så tydligt och förutsägbart.

Hur påverkas palestinierna av kriget och ockupationen av Irak?

– Det är liktydigt med katastrof för dem.

Så det är inte frågan om någon vägkarta som leder till fred?

– Det är intressant att iakttaga medias roll i det här sammanhanget. En av den nuvarande journalistikens oskrivna lagar är att om George Bushs namn nämns i en artikel talar rubriken om hans vision och själva artikeln uppehåller sig vid hans drömmar. Ibland är dessutom en bild på honom infälld där han blickar mot framtiden. Jag kan inte riktigt förstå hur detta fenomen uppstått, men man håller fast vid det med en orubblig konsekvens. En av George Bushs visioner handlar om skapandet av en palestinsk stat – någonstans, någon gång, vart vet ingen, kanske i öknen. Det tas därtill för givet att vi ska falla på knä och prisa denna strålande vision. Det har blivit något av en konvention inom journalistskrået. Det var exempelvis en framträdande artikel i Wall Street Journal 21 mars som jag tror upprepade orden ”vision” och ”dröm” ett tiotal gånger.

Visionen och drömmen skulle möjligen kunna handla om att USA bestämt sig för att upphöra med att undergräva alla ansträngningar från den övriga världen att komma fram till någon form av adekvat politisk lösning av Palestinafrågan.

Fram till dags dato har USA blockerat alla sådana försök i snart 30 år. Bushadministrationen har i det fallet till och med varit ännu värre än sina föregångare. Ta Jerusalemtvisten, bara ett av många exempel: i december 2002 reviderade den nuvarande administrationen den linje som USA åtminstone i princip alltid tidigare ställt sig bakom; att Israel – i enlighet med Säkerhetsrådsresolutionen från 1968 – ska upphöra med sin ockupation, annektering och uppförandet av bosättningar i östra Jerusalem. För att föra opinionen bakom ljuset kallas därtill försöken att föra fredsprocessen vidare för ett amerikanskt initiativ, trots att den som ägnat den verkliga historien minsta uppmärksamhet vet att USA:s bidrag till de långvariga europeiska och arabiska ansträngningarna har varit att förvandla dem till något som inte har någon större relevans. Att Ariel Sharon, en av de värsta terroristdirigenterna som vår värld de senaste femtio åren skådat, nu i USA tilldelats epitetet ”stor statsman” är nog så talande och avslöjande om den verkliga hållningen.

Så i mitten av mars i år gjorde då Bush vad som kom att kallas för hans första viktiga uttalande om Mellanöstern och Palestinafrågan. Han höll ett tal, ett hopkok på gammal skåpmat, med undantag av en mening, den meningen som anger vägkartans själva ackord: ”Under det att fredsprocessen framskrider ska Israel begränsa sitt program för uppförandet av nya bosättningar”. Vad betyder det? Jo, det betyder att fram till dess att fredsprocessen nått en viss punkt, en punkt som definieras av Bush och som kan dröja långt in i framtiden, kan Israel fortsätta med sin bosättarpolitik. Det här är ett politiskt lappkast. Fram tills nu har åtminstone USA:s officiella hållning varit att motsätta sig det illegala bosättarprogram som omöjliggör en politisk lösning. Men nu är det ett helt annat ljud i Bushadministrationens skälla: Fortsätt med bosättningarna. Vi kommer att betala för det ända fram till dess att vi bestämmer att fredsprocessen nått fram till en specifik strategisk punkt. Så det var verkligen en avgörande förändring i riktning mot mer aggression, undergrävande av internationell rätt och möjligheterna för fred. Det är inte så det framställs, men det är bara att ta det skrivna ordet ad notam.

Upplever du att Europa och Ostasien på något sätt håller på att växa fram som motkrafter gentemot USA:s globala hegemoni?

– Det är otvivelaktigt så att Europa och Asien är ekonomiska aktörer jämförbara med Nordamerika, med egna specifika intressen. Det är inte på något sätt självklart för dem att traska patrull bakom USA, samtidigt som dessa ledande aktörer i dagens globaliserade värld är starkt sammanvävda. Framför allt har bolagen i USA, Europa och största delen Asien, nära sammanlänkade som de på alla sätt och vis är, gemensamma intressen. Men det finns även spänningar och motsättningar, något som specielltt blottläggs i relationen mellan USA och Europa.

USA har alltid haft en motsägelsefull inställning till Europa. Å ena sidan har man varit en tillskyndare av Europas enande, som en stor och än mer lukrativ marknad för amerikanska bolag. Å andra sidan har man alltid hyst en latent oro för att Europa ska utvecklas i en annan riktning. En hel del av spänningarna runt omkring de östeuropeiska ländernas inkorporering i EU bottnar i det. USA ser sig här ha en stor fördel, i så måtto att man har förhoppningar om att dessa länder kommer att vara starkt mottagliga för amerikanska influenser och därmed kommer att undergräva det europeiska centrat – Frankrike och Tyskland. Dessa stora industriella bjässar skulle därmed kunna bli mer löskopplade och oberoende av varandra.

Under ytan finns också sedan lång tid tillbaka en amerikansk motvilja gentemot den europeiska socioekonomiska modellen – med anständiga löner, arbetsvillkor och sociala förmåner. Den skiljer sig starkt från den amerikanska och USA, som ser den som farlig i den meningen att den är grogrund för att människor får en massa underliga ideér, vill ha bort den. Det är också väldigt tydligt att inkorporeringen av de östeuropeiska länderna – med sina låga löner, undertryckta arbetarklass och så vidare – skulle kunna undergräva det sociala systemet och arbetarklassens läge i västra Europa och spela USA i händerna.

Med tanke på att den amerikanska ekonomin är inne i en negativ process, hur ska Bushadministrationen kunna upprätthålla det som vissa kallar för ett belägringstillstånd – med oavbrutet krig och ockupation av ett flertal länder?
Hur ska de kunna driva sitt projekt framåt?

– De har som mål att köra vidare på den inslagna vägen i ytterligare sex år. Vid den tiden hoppas de att de har lyckats nita fast sin synnerligen reaktionära agenda. De kommer att lämna över en ekonomi i ett ytterst eländigt tillstånd, med precis som under 1980-talet väldiga underskott, och det kommer att bli någon annans huvudvärk att städa upp efter dem. Dessutom hoppas de att de har lyckats undergräva de sociala programmen och försvagat demokratin, som de givetvis avskyr, genom att flytta bort politiska beslut från den offentliga sfären till privata aktörer. De kommer också att ha gjort det på ett sätt som gör det svårt att återställa det hela. De efterlämnar ett för majoriteten av befolkningen smärtsamt arv, en majoritet som de inte bryr sig om.

På det internationella planet hoppas de att ha lyckats institutionalisera doktrinen om imperiehegemoni genom rå styrka och förebyggande krig. Idag kanske USA:s militära utgifter överskrider hela den övriga världens sammantaget. Dessutom är man teknologiskt överlägsen och Bushadministrationen försöker att dra vinning av denna överlägsenhet på ett ytterst farligt sätt, som i projektet att militarisera rymden. De förmodar, tror jag, att oavsett vad som än händer med den amerikanska ekonomin kommer deras överväldigande styrka helt enkelt tvinga människor till att göra det de säger.

Intervju med Noam Chomsky gjord av David Barsamian. Publicerad i Tidskriften Röda Rummet nr 2/03
Översättning och redigering: Anders Karlsson

Brev till en lätt deprimerad krigsmotståndare

Del 3 av 4 i serien Barbariernas kamp

Kära vän,

Jag tycker inte att den besvikelse du känt sedan du hörde om den irakiska regimens fall är befogad.

Det är klart att jag kan förstå den. Det som framförallt bedrövade dig var att detta fall gjort det möjligt för gamarna i Washington och London att hissa sina flaggor. Det var ett halvkolonialt krig som drevs av tandemparet Bush och Blair (låt oss kalla dem B2 – det passar bra att döpa dem efter ett bombplan!) i trots mot en klar majoritet av världsopinionen. Ändå kan de nu kalla det ett ”befrielsekrig”, inspirerat av demokratiska ideal. Ja, det kan göra en vansinnig!

Men kom ihåg vad vi förutsade månad efter månad. Det kan sammanfattas som några få hypoteser:

Att B2:s lättaste uppgift skulle bli att störta Saddam Husseins regim, som de skulle kunna besegra utan alltför stor möda. Deras verkliga problem skulle börja därefter. Att de vågade trotsa den allmänna opinionen eftersom de räknade med att åsynen av irakiska massor som jublade över Saddam Husseins fall skulle vinna över den. Vi var tvungna att förbereda oss för den åsynen. Med tanke på hur hatad Baath-partiets diktatur var – och med all rätta -skulle en sådan utveckling vara oundviklig.

B2 är äventyrare, spelare; de gick ut i krig och satsade på det bästa möjliga scenariot. De satsade på att kunna ta över huvuddelen av den irakiska statsapparaten, särskilt armén, då den skulle vända sig mot Saddam Hussein, och på att de skulle kunna använda den för att kontrollera Irak efter segern. Men det troligaste scenariot var att deras intervention – som skulle börja med ett försök att döda Saddam Hussein och ockupera de irakiska oljefälten -skulle leda till sammanbrott för statsapparaten och resultera i ett omfattande kaos präglat av blodiga uppgörelser.

Alla dessa förutsägelser har bekräftats. Ingenting av det som hänt kan, när allt kommer till kritan, ha förvånat dig. Allt var förutsägbart. Låt oss titta närmare på händelserna under de senaste dagarna.

Segern

¨På ena sidan hade vi en ”koalition” mellan världens främsta militärmakt, som själv svarar för mer än 40 procent av världens militärutgifter, och en av de större vasallmakterna. På andra sidan hade vi ett tredje världenland där två tredjedelar av stridskrafterna förstördes 1991 och den resterande tredjedelen under åren därefter nöttes ned av blockaden som hindrade landet från att underhålla sina vapen. Dess vapenmakt försvagades ytterligare av flera år av FN-övervakad nedrustning. Hur skulle någon under dessa omständigheter kunna bli förvånad över sammanbrottet i Irak?

Samma regim hade redan lidit ett förkrossande nederlag 1991, då de irakiska stridskrafterna i Kuwait och södra Irak bröt samman. Det är sant att den här gången hade Washington som mål att inta städerna och ockupera hela landet; det är givetvis ett svårare mål att uppnå. Men under tiden hade landet åderlåtits, och var utmattat efter mer än tjugo år av krig, bomb˝ningar och blockad. Sådant var tillståndet för det land som Washington gav sig ut för att erövra. Och år 2003, liksom år 1991, var det ett faktum att den stora majoriteten av irakierna, som förmodades utföra orderna från Bagdad, i själva verket hatade Baath-regimen. Hur kunde någon vänta sig en folklig mobilisering under sådana villkor?!

Det som i själva verket var förvånande var inte den snabba segern för USA:s och Storbritanniens trupper, utan det motstånd som den irakiska regimens styrkor bjöd under offensivens första dagar. Kom ihåg att under de där första dagarna gjorde alla kommentatorer i kör narr över förutsägelserna om en snabb seger! Många trodde att offensiven skulle köra fast så som man förutspått redan 1991. De tog fel om orsaken till det första motståndet. Det berodde på att markoffensiven startade samtidigt som de intensiva bombningarna, medan Washington 1991 hade utsatt den irakiska armén för fem veckors häftig bombning innan man satte in sina egna trupper i strid. Det innebar att regimensÊ styrkor i årets krig fortfarande var beredda att kämpa när markoffensiven startade – mycket mer än 1991, då de irakiska trupper som överlevt bombningarna var utmattade och förvirrade, och kapitulerade i massor till koalitionstrupperna.

Men det handlade om regimens styrkor, ingenting annat! Den som tog händelserna i Irak för ett verkligt folkligt motstånd, den som blandade ihop regimtruppernas försvar av Bagdad med folkets försvar av Beirut under den israeliska belägringen 1982, tog allvarligt miste både om de militära utsikterna och om det irakiska folkets förhållande till Saddam Husseins tyranniska regim. Det största bakslaget för Pentagons plan var faktiskt att de bombningar de chansade på under offensivens första dag missade sitt mål: Saddam Hussein. Och när Saddam Hussein senare upphörde att fungera som överbefälhavare, var det förmodligen det som direkt utlöste det hastiga sammanbrottet i Bagdads försvar – antingen han nu dödades av en bomb eller lyckades fly fältet. I en så cÁentraliserad persondiktatur räcker det alt göra sig av med diktatorn för att förstöra regimens grundvalar när de väl sätts under intensivt tryck.

Reaktionerna i Irak

Hur kan någon bli förvånad över att det irakiska folket reagerade med lättnad och glädje över diktaturens fall? Jag kände själv verklig lättnad, även om jag aldrig har upplevt vad irakierna varit med om. Baath-partiet kom till maktelit i Irak i juli 1968, då jag själv, som så många i min generation i många delar av världen, befann mig mitt uppe i min egen radikalisering. Den nya regimens första prioritering var att krossa det irakiska uttrycket för den radikaliseringen – en radikalisering som i Mellanöstern tagit fart efter arabregimernas nederlag mot Israels angrepp i juni 1967.

Det terrorvälde som upprättades i Bagdad fortsatte med att hänsynslöst krossa gerillafronten som öppnats i södra Irak av den Che Guevara-inspirerade Khaled Ahmed Zaki, liksom den vänsterflygel som brutit med det irakiska kommunistpartiet. De nÍya kuppmakarna fick snabbt ett rykte som regionens mest våldsamma regim. Irakiska aktivister visste att det var bättre att dö i strid med regimens styrkor än att gripas och dö under en tortyr av oöverträffad grymhet. Baath-regimen krossade den irakiska vänstern, den starkaste kraften inom vänstern i arabvärlden, i blod. På så sätt bidrog regimen till att bana väg för den islamiska fundamentalismens hegemoni över folkliga proteströrelser i Mellanöstern. Av alla diktatorer som jämförts med Hitler under det senaste halva århundradet – oftast på det mest tendentiösa sätt och för propagandistiska ändamål – är Saddam Hussein den som närmast motsvarar beskrivningen. Det gäller inte bara regimens inrikespolitik (med undantag för det faktum att nazismen hade en ideologiskt motiverad massbas) utan också dess expansionspolitik som vägleds av blint storhetsvansinne.

I 35 år har jag väntat och hoppats på att denna förfärliga regim ska falla! Så jag var lättad när den äntligen föll, på samma sätt somÊ miljoner irakiska män och kvinnor var lättade. Inte heller var det irakiska folkets lättnad förvånande; den var helt förutsägbar. Det som var förvånande, åtminstone för Washington och London, var att de arabiska irakierna gav deras trupper ett så ljumt välkomnande, ofta med en udd av fientlighet. Det gällde även i den shiitiskt dominerade södra landsdelen, där de trodde att de hade övertaget.

Det är inte heller svårt att förstå. Det som Washington och London inte lyckades förstå är att det här folket, som har så många skäl att hata Saddam Hussein, har ännu fler skäl att hata dem själva. Irakierna kommer ihåg hur koalitionen lämnade ut dem till Saddam Hussein 1991. De lider fortfarande av effekterna av tolv års folkmordsblockad som genomdrivits av Washington och London med samtycke från deras partner i FN:s säkerhetsråd. Och de kan inte välkomna USA som befriare, när landet samtidigt ses som den främsta förtryckaren i Mellanöstern och staten Israels sponsor. Inte heller kan de välkoÁmna de medföljande britterna, kolonialherrarna från iförrfjol, som lämnat så många bittra minnen efter sig.

Följaktligen var irakiernas glädjeyttringar rätt återhållsamma. Washington måste tillgripa propagandatrick för att kunna ge intrycket av att koalitionens trupper välkomnades som ”befriare”. Visst hyllades de, men framförallt av plundrarna, som med famnen full av sitt byte hade alla skäl att säga ”Bush very good”. Ockupationstrupperna gav avsiktligt dessa plundrare fria tyglar. Militärledningen trodde att den på så sätt skulle skydda ockupationen mot folklig fientlighet, när det i själva verket ledde till kraftigt ökad misstro. (Den enda offentliga byggnaden i Bagdad som bevakades väl var oljeministeriet, precis som de enda ”säkra* områdena i Irak var oljefälten.) De nya invasionstrupperna blev ansvariga för en plundring av Bagdad som i historien kominer att framstå som den moderna motsvarigheten till plundringen av Bagdad under mongolernas invasion på 1200-talet.

Den enda del ıav den irakiska befolkningen som förenades med ockupationstrupperna och massivt uttryckte an glädje över deras närvaro var kurderna. Än en gång har de kurdiska ledarskapen i Irak visat sin eviga kortsynthet, den som så ofta lett dem till att söka sig usla allierade: Israelit, shahen av Iran, den turkiska regeringen, de iranska mullorna – och till och med Saddam Hussein! De hade inte vett att undvika att kompromettera sig med en ockupationsstyrka som är dömd att bli måltavla för de arabiska irakiernas missnöje, trots att de arabiska irakierna är de enda allierade som i slutänden kommer att kunna ha en avgörande betydelse för irakiska Kurdistans framtid. Det skulle vara förödande för kurderna om deras ledare befäster bilden av sig själva som ockupationsmakternas hängivna medarbetare. USA och Storbritannien har i själva verket ingen avsikt att försvara det kurdiska folkets rätt till självbestämmande. De kommer inte att tveka att offra de irakiska kurderna om det gynnar deras syfte att stärka sitt grep∆p över landet.

Kontrollera Irak, dominera världen

De som plundrar Iraks städer i liten skala har redan nu gjort uppgiften mycket mer komplicerad för de storskaliga plundrarna, ockupationsmakterna. Varje dag som går bekräftar ytterligare hur svårt det kommer att bli för B2 att kontrollera Irak och en befolkning som hjärtligt avskyr dem. Deras handgångne man Ahmed Chalabi och hans handfull av legoknektar som fördes in i landet i USA-truppernas packning kommer med all säkerhet inte att kunna ändra på den situationen.

USA:s problem är att de inte kommer att hitta någonting mer pålitligt i Irak än resterna av Saddam Husseins apparat – i ännu högre grad än i Tyskland och Japan efter 1945, där de ändå kunde använda hela skikt inom den gamla regimens statsapparat, och i Japan till och med kejsaren själv. De är bara bland den gamla regimens tjänare som det finns tillräckligt många som är så moraliskt förfallna att de kan tänkas bli ockupanternas hängivna tjä˛nare. Det är bara de som kommer att vilja tjäna landets nya herrar, med desto större entusiasm som de på det sättet kan rädda sina egna skinn, samtidigt som de släcker sin törst efter makt. Det kommer att göra ockupationen ännu mer förhatlig för den stora majoriteten av irakier.

När USA sprider ut sin närvaro al!t mer i arabvärlden, blir dess styrkor allt mer utsatta. Det hat som USA väcker i alla Mellanösterns länder och i hela den islamiska världen har redan exploderat i dess ansikte flera gånger, n september var bara det mest spektakulära, mest dödliga uttrycket hittills för det hatet. Ockupationen av Irak kommer att öka det allmänna missnöjet till det yttersta. Det kommer att påskynda förruttnelsen av den regionala ordning som stöds av Washington. Det kommer inte att bli någon Pax Americana. Det kommer snarare att bli ytterligare ett steg ned mot barbari, med det främsta barbariet i Washington och dess allierade som göder den religiösa fanatismens motsatta barbari – så länga som inga nya progressiva krafter träder fram i den här delen av världen.

Projektet att bygga ett världsimperium dominerat av USA med brutalt våld är oundvikligen dömt att misslyckas. I det avseendet har Washington redan lidit stora politiska bakslag, tvärtemot det intryck som dess militära seger i Irak tillfälligt kan ge. Aldrig sedan kalla krigets slut har USA:s hegemoni ifrågasatts så allmänt i världen; aldrig har det funnits så litet stöd för denna hegemoni. Det gäller relationerna mellan länder: aldrig har länder som Washington betraktat som sina lojala allierade varit så motsträviga och trilska. Till och med den turkiska regeringen vägrade att låta USA-trupperna passera dess territorium. Washington lyckades inte köpa dess stöd, precis som det inte lyckades köpa tillräckligt många medlemmar av FN:s säkerhetsråd för att få nio ynka röster för sitt krig mot Irak!

Det är klart, att dessa stater inte är några pålitliga allierade för antikrigsrörelsen, eller ens överhuvudtaget allierade – särskilt när de som FrankrikÎe och Ryssland beter sig precis lika brutalt och avskyvärt på sina egna imperiedomäner som USA på sina. Men detta mummel i ledet från raden av stater som är förbundna med det stora imperium som styrs från Washington har på sitt sätt avspeglat ett annat betydande bakslag för imperialismens projekt. Jag tänker förstås på framväxten av den nya stormakten, ”den allmänna världsopinionen”, som New York Times så riktigt kallade det efter 15 februari 2003, dagen för de största världsomspännande folkliga mobiliseringarna i historien. ”Den allmänna världsopinionen” – eller rättare sagt den verkliga rörelsen, antikrigsrörelsen, för opinionssiffror demonstrerar ju inte.

Under 1990-talet trodde många att denna rörelse var dömd att aldrig övervinna sin svaghet. De trodde att Vietnamåren en gång för alla var glömda och begravda, särskilt sedan Washington lärt läxan från Vietnam och tillämpat den i senare krig (med början i Panama 1989). Från hösten 2002. har vi sett ett förbluffande uppsving för en ny ]antikrigsrörelse, som snabbt slagit nya historiska rekord i allt fler länder och även svept över USA. Det senaste är absolut avgörande; den viktigaste mobiliseringen är förstås den som sker i USA självt. Antikrigsrörelsen i USA har ännu inte nått sin styrka från Vietnamåren, men den har redan visat sig kunna nå masskala, trots traumat från 11 september och trots Bushregeringens utnyttjande av det traumat.

Många krigsmotståndare har tagit intryck av noggrant utvalda bilder från den så kallade befrielsen av Irak och av de Pentagon-regisserade scenerna. Men varje dag som går visar hur rätt antikrigsr3örelsen hade. De oräkneliga döda, den massiva förstörelsen och plundringen av Iraks nationella rikedomar utgör ett enormt pris för det irakiska folket att betala för en ”befrielse” som leder till utländsk ockupation. När Washington kör fast i ett land som inte kan gömmas för världen – till skillnad från Afghanistan, där situationen idag är mer kaotisk än någonsin – kommer antikrigsrörelsen att kunna växa till nya höjder.

Denna rörelses spektakulära tillväxt har bara varit möjlig därför att den växte fram ur tre års framsteg för den rörelse mot nyliberal globalisering som föddes i Seattle. Dessa två rörelser kommer att fortsätta att stärka varandra och öka människors medvetenhet om att nyliberalism och krig bara är två sidor av samma härskarsystem – en system som måste störtas.

Gilbert Achcar
14 april 2003

Ursprungligen publicerat på svenska som ett tillägg i boken Barbariernas kamp av Gilbert Achcar.

Från ett 11 september till ett annat

Del 2 av 4 i serien Barbariernas kamp

Inledning till boken Barbariernas kamp, utgiven 2003

Den 11 september 1990 höll George Herbert Walker Bush, USA:s 41:e president, ett historiskt tal till den samlade kongressen. Iraks armé hade invaderat Kuwait sex veckor tidigare. Fyra dagar efter invasionen hade presidenten givit order om att placera ut USA-trupper på Saudiarabiens territorium: det var början på Operation Ökensköld. Det var mycket som stod på spel då presidenten framträdde inför kongressen. George Bush såg det som sin uppgift att ta vid, där hans föregångare Ronald Reagan, vars vicepresident han hade varit från 1981 till 1989, misslyckats.

Trots Reagans upprepade försök och till hans stora besvikelse hade han inte lyckats bota USA från Vietnamsyndromet. Landet var fortfarande djupt märkt av detta handlingsförlamande trauma, förvärvat i det ”smutsigaste” kriget i landets historia.

Reagans största utlandsoperation hade slutat med ett misslyckande på den punkten: resultatet blev istället att ett ”Beirut-syndrom” lades till Vietnamsyndromet, sedan självmords-attacker för första gången riktats direkt mot USA. Det var 1983, aderton år före attackerna mot New York och Washington. Sedan 63 personer dödats 18 april i en attack mot USA-ambassaden i Beirut, förolyckades ytterligare 242 marinsoldater, från den multinationella styrka som placerats i Libanon efter Israels invasion 1982, när det flerfamiljshus de använde som förläggning rasade samman 23 oktober.(1)

Reagan berättar i sin självbiografi om hur ”våra erfarenheter i Libanon (ledde) till att regeringen antog en rad principer som skulle vägleda Förenta Staterna när det gällde att sätta in militära kraftåtgärder utomlands”.(2) Caspar Weinberger, som då var försvarsminister, formulerade den nya doktrinen i ett uppmärksammat ta! i november 1984. Den femte av de sex principerna har; formulerade lyder som följer: ”Innan USA sätter in stridande styrkor utomlands, måste det finnas en rimlig försäkran om att vi har stöd från det amerikanska folket och deras valda representanter i kongressen… Vi kan inte utkämpa en strid med kongressen på hemmaplan och samtidigt begära att våra trupper ska vinna ett krig på andra kontinenter.” (3)

George H W Bush höll sig samvetsgrant till denna princip. Den första militära operation som utfördes under denne före detta ClA-chefs överinseende förbereddes noggrant genom en intensiv mediekampanj mot den tidigare CIA-agenten och diktatorn i Panama, Manuel Noriega (och han var onekligen en utmärkt måltavla för svartmålning). För att grundligt hamra in budskapet döptes operationen som inleddes på natten mellan 19 och 20 december 1989 – tio år efter Sovjettruppernas invasion av Afghanistan, tio månader efter deras reträtt från det förödda landet – till Just Cause, ”Rättvis sak”.

Experimentet blev en framgång för Washington, även om kidnappningen av general Noriega (med en försiktig uppskattning) kostade 300 döda, 3 000 sårade och 15 000 fördrivna bland den panamanska civilbefolkningen, för att inte tala om de militära förlusterna.(4) Ändå gav experimentet inget avgörande utslag. I allmänhetens ögon i USA var operationen snarare en polisraid mot en brutal tyrann och knarkhandlare än ett krig. Det kunde inte ses som en pålitlig måttstock på hur mycket av Vietnamsyndromet som levde kvar.

När Kuwait invaderades några månader senare, 2 augusti 1990, av diktatorn Saddam Husseins trupper, utgjorde det ett idealiskt tillfälle att försöka bryta USA:s hämningar när det gällde att föra krig. President Bush förstod omedelbart vilken stor fördel han skulle kunna få av en militär aktion, som var så legitim i den internationella juridikens ögon. Det var den första militära aktionen i FN:s historia som fick aktivt eller passivt stöd från alla de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet och den stora majoriteten av generalförsamlingen. Bush måste fortfarande övertyga även den inhemska opinionen, och framförallt kongressen, där han väntade sig att de två kamrarna skulle anta en resolution till stöd för hans aktion i Persiska viken.(5) Det var detta som stod på spel vid hans tal 11 september 1990.

Presidenten tillgrep två olika slags argument i sitt tal:

”idealistiska” argument och ”realistiska” argument, för att använda termer som används i teorier om internationella relationer. Det var som om två talskrivare med olika inställning delat upp uppgiften att skriva olika delar av talet. Först vände sig Bush till ”idealisterna”, som det fanns många av bland kongressens demokrater, och hängav sig åt en högtravande retorik på ett tema som senare blivit omtalat – den ”nya världsordningen”.

”Vi befinner oss idag i ett unikt och extraordinärt ögonblick. Krisen i Persiska viken är allvarlig, men den ger oss också ett sällsynt tillfälle att gå vidare i en historisk period av samarbete. Ur dessa plågade tider… kan en ny världsordning framträda: en ny era – friare från hotet om terror, starkare i sökandet efter rättvisa, och tryggare i strävan efter fred. En era i vilken världens nationer, i Öst och Väst, Nord och Syd, kan blomstra och leva i harmoni.

Hundra generationer har sökt efter den gäckande vägen till fred, samtidigt som tusen krig rasade med insats av all upptänklig mänsklig möda. Idag kämpar den nya världen för att födas. En värld helt annorlunda än den tidigare. En värld där lagarnas styre ersätter djungelns lag. En värld där länder tar på sig sin del av ansvaret för frihet och rättvisa. En värld där de starka respekterar de svagas rättigheter.”(6)

Därefter vände sig Bush till ”realisterna”, som sätter ”det nationella intresset” högre än någon annan hänsyn, och som anser att USA;s världsherravälde ingår i varje sund definition av det nationella intresset. Det var med adress till dem som Bush förklarade vad som stod på spel ekonomiskt och när det gällde USA:s hegemoni:

”Vitala ekonomiska intressen står också på spel. Enbart Irak kontrollerar ungefär 10 procent av världens kända oljereserver. Irak och Kuwait kontrollerar tillsammans det dubbla. Ett Irak som tillåts att svälja Kuwait skulle få tillräcklig ekonomisk och militär makt, liksom arrogans nog, att skrämma och tvinga sina grannar – grannar som kontrollerar merparten av världens återstående oljereserver. Vi kan inte tillåta att en så vital resurs behärskas av någon så hänsynslös. Och vi kommer inte att tillåta det.
Nyliga händelser har tydligt visat att det inte finns någon ersättning för amerikanskt ledarskap. Inför tyranniet må ingen betvivla Amerikas trovärdighet och pålitlighet.”
(7)

Samtidigt som Bush medgav att det kalla krigets slut – vid en tidpunkt då Tyskland höll på att genomföra sin återförening – gjorde det möjligt att minska USA:s militära budget från toppnivån under Reagan, tillade han att han ändå ”aldrig skulle acceptera” en militärbudget som riskerade ”vår nödvändiga säkerhetsmarginal”.

”Världen är fortfarande farlig. Det står helt klart nu. Stabiliteten är inte säkrad. Amerikanska intressen är vittomfattande. Det ömsesidiga beroendet har ökat. Regional instabilitet kan få globala konsekvenser. Det är inte rätt tidpunkt att riskera Amerikas förmåga att försvara sina vitala intressen.” (8)

När två sådana resonemang, den mest lyriska idealism och den mest prosaiska realism, svetsas samman i ett enda budskap, kan man knappast betvivla att det är realpolitiken som segrat. Rättskaffenhet och ärlighet är ”idealistiska” dygder, medan svek och hyckleri är grundläggande delar av de dygder Machiavelli beskrev:

”Trots detta vet man av erfarenhet att de furstar i vår tid som har uträttat storverk är de som inte har hållit så mycket på troheten, utan som med sin illistighet har förstått att förvrida huvudet på folk och slutligen har fått övertag över dem som förlitat sig på ärligheten… För närvarande finns det en furste – vilken är inte lämpligt att nämna här – som aldrig predikar annat än fred och trohet, men som är synnerligen fientligt inställd till båda delarna… ”(9)

Om vi läser talet än en gång uppmärksamt, kommer vi emellertid att se att George H W Bush inte gjorde några utfästelser i den ”idealistiska” delen av det. Han begränsade sig till att beskriva vad som var möjligt 1990 – men bara möjligt – utan att lova att det skulle ske. Världen befann sig verkligen i ett ”unikt och extraordinärt ögonblick” då. med ”ett sällsynt tillfälle att gå vidare ; en historisk period av samarbete”. En ”ny världsordning” kunde ha blivit resultatet av det kalla krigets upphörande: ”en ny era – friare från hotet om terror, starkare i sökandet efter rättvisa. och tryggare i strävan efter fred”. Det kunde ha varit en era då ”världens nationer, i Öst och Väst, Syd och Nord, kan blomstra och leva i harmoni” samtidigt som ”lagarnas styre ersätter djungelns lag” och ”de starka respekterar de svagas rättigheter”.

Det var anmärkningsvärda ord: de erkände att det fanns ett samband mellan att å ena sidan kunna minska terrorhotet och göra framsteg mot fred, och att å andra sidan skapa förutsättningar för välstånd i varje enskild del av världen, för att internationella lagar ska råda och de starkare respektera de svagas rättigheter.

I det perspektivet kan händelserna 11 september 2001 med rätta tolkas som bottenpunkten hittills på vägen mot terrorism. De visar på det gap som under de elva mellanliggande åren vuxit mellan verkligheten och de villkor för global fred och rättvisa som Bush själv beskrev i talet ii | september 1990. I en värld där ojämlikheten obönhörligen ökar, inom varje samhälle såväl som mellan nationer, där djungelns lag och principen att ”makt ger rätt” härskar oinskränkta, kommer den ena sidans barbari oundvikligen att föda barbari från den andra sidan. ”Hotet om terror” i alla dess olika former kommer i slutänden att vara drabba oss alla.

Striden mellan dessa tvillingharbarier kommer inte att leda till en värld i fred. Snarare än att neutralisera varandra, stärker barbarierna varandra, i en spiral av ömsesidig upptrappning som då och då leder till utbrott i enlighet med Clausewitz’ tankar om stegringen till det yttersta: ”Sålunda påtvingar den ene den andre sin lag och en växelverkan skapas, som för begreppet krig till dess yttersta gräns.”(10) Det finns ingen bättre beskrivning i en mening av det som brukar kallas ”våldets onda cirkel” i en rid då två klaner, fångna i en global vendetta, ropar i kör att de inte tänker avstå från några medel i sitt krig för ömsesidig förintelse.

Gilbert Achcar

Noter
1i.Vid samma tidpunkt dödades 58 fransmän i en annan attack mot samma multinationella styrka.
2. Ronald Reagan, Ett amerikanskt liv: memoarer, Norstedts 1991, ».465.
3. Caspar Weinberger, ”The Uses of Military Power”, tal till nationella pressklubben, Washington DC, 28 november 1984. Tryckt som bilaga riil Richard Haas, Intervention: The Use of American Military Force in the Post Cold War World, reviderad upplaga, Brookings, Washington DC 1999, s. 2.03. De fem övriga principerna var: i) Inga trupper sätts in i strid om inte USA:s och dess allierades vitala intressen står på spel. 2) Inget deltagande utan den klara avsikten att vinna och de nödvändiga resurserna för att göra det. 3) Klart definierade mål för interventionen. 4) Ständig utvärdering av villkoren för deltagandet och förhållandet till USA:s vitala intressen. 5) Militär intervention endast som sista utväg.
4. Läkare för mänskliga rättigheter, ”Panama: ‘Operation Just Cause’: The Human Cost of the US Invasion”, pressmeddelande, Boston, 16 december 1990.
5. Senaten och representanthuset antog samstämmiga resolutioner i början av oktober 1990 med stöd för presidentens agerande ”med anledning av Iraks angrepp mot Kuwait”.
6. Den här delen av talet har tryckts i George Bush och Brent Scowcroft, A World Transformed, Knopr, New York 1998, $.370. För der. fullständiga texten se ”President Bush’s Adress to Congress on the Persian Gulf Situation”, Washington Filé, Washington DC, utrikesdepartementei. 1990.
7. Se ovan.
8. Se ovan.
9. Niccolo Machiavelli, Fursten, Natur och Kultur 1997, s.88, 91.
10. Carl von Clausewitz, Om kriget, Bonniers 1991, s.51.

Läs hela boken, Barbariernas kamp av Gilbert Achcar.

Förord till Gilbert Achcars bok ”Barbariernas kamp”

Del 1 av 4 i serien Barbariernas kamp

Den 15 februari 2003 demonstrerade uppskattningsvis tolv miljoner människor jorden runt mot USA:s planer på krig mot Irak. Gilbert Achcar, författaren till denna bok, har kallat det ”dagen för de största världsomspännande folkliga mobiliseringarna i historien”. New York Times döpte den allmänna världsopinionen till en ny stormakt.

När den här boken kommer ut, sensommaren 2003, vet vi att den nya stormakten inte kunde förhindra kriget, även om den fortsätter att påverka de styrande denna sommar när det blivit uppenbart både att kriget egentligen inte är över, och att regeringarna ljugit för att tvinga med sina länder i kriget.

Oavsett detta, innebar och innebär den nya massrörelsen mot krig att miljoner människor – utan att vara tillfrågade – tagit sig rätten att säga sin mening om världspolitiken. De har tagit sig rätten att ifrågasätta inte bara de styrandes handlingar, utan också deras motiv, ja själva deras världsbild.

Gilbert Achcars bok kom ut 2002. Den är alltså ingen direkt kommentar till kriget mot Irak, men den tecknar en bakgrund och söker svar på de stora frågor som den nya massrörelsen ställts inför och kommer att fortsätta att ställa sig.

I den ström av böcker om Mellanöstern, islam och USA som nu ges ut fyller denna bok en funktion, just för sin radikala analys av bägge sidorna – bägge barbarierna. USA:s politik och dess bakomliggande motiv beskrivs i polemik mot de officiella förklaringarna. Politiken i arabvärlden och den islamiska fundamentalismen förklaras mot bakgrund av den sociala upplösningen i Mellanöstern.

Boken växer också till en beskrivning av hela världsläget under perioden efter kalla kriget. Achcar beskriver med ett brett grepp förändringar i militära och politiska styrkeförhållanden, i människors medvetande, i samhälleliga normer. Han beskriver också hur detta påverkat de etablerades teorier om världen.

I det sammanhanget är det särskilt två teoribildare som Achcar har ett gott öga till – två forskare och författare från USA som under det gångna årtiondet framträtt i den internationella debatten som oerhört betydelsefulla uttolkare av världsläget. De har aldrig blivit lika kända i den allmänna debatten i Sverige, och fordrar kanske redan här en kort presentation.

Den förste är Francis Fukuyama, som i början på 90-talet blev känd för sin tes att det västerländska samhället är slutmålet i människans historiska utveckling. Kommunismens fall hade visat att marknadsekonomin och den liberala demokratin var överlägsna alla andra system.

Det andra namnet är Samuel Huntington, vars bok om ”civilisationernas kamp och omskapandet av världsordningen” från 1996 inspirerat Achcar till polemik redan i själva boktiteln. Huntington drev där tesen att kampen mellan stormakter och ideologiska system i vår tid ersatts av en kamp mellan civilisationer, kulturer, till exempel den islamiska civilisationen och den – överlägsna – västerländska.

Achcar polemiserar mot dessa debattörer och visar hur deras teorier i sjäÕlva verket har till funktion att rättfärdiga världsordningen.

Gilbert Achcar är född i Libanon men bor sedan länge i Paris, där han undervisar i statsvetenskap och internationella relationer vid universitetet i Paris-VIII. Han skriver ofta i Le Monde diplomatique och har gett ut flera böcker om samtidspolitik. Han har redigerat boken The Legacy of Ernest Mandel (Verso, London 1999). På engelska utkommer under hösten 2003 Fastern Cauldron på Monthly Review Press.

Boken är översatt i huvudsak från den engelska utgåvan, The Clash of Barbarisms. Sept 11 and the Making of the New World Disorder (Monthly Review Press, New York zooz). Citat återges dock från ursprungskällan, ifall det rör sig om böcker/tidskrifter på franska eller engelska. Undantaget är då den ena källan (oftast den engelska) är lättare att få tillgång till för läsaren i Sverige.

I den svenska utgåvan har vi lagt till en artikel från april 2003, ”Brev till en lätt deprimerad krigsmotståndare”. Där beskrivs utgången av kriget i Irak på ett sätt som återknyter till analysen tidigare i boken. Där knyts också slutligen kampen mot kriget samman med kampen mot den nylibe-rala globaliseringen.

Vi har också lagt till ord- och narnnförklaringar i slutet av boken.

Maria Sundvall juli 2003

Läs hela boken, Barbariernas kamp av Gilbert Achcar.

Tal på första maj 1991 i Göteborg

Av Göte Kildén

Kära första maj-demonstranter! Saddam Hussein lever ännu – i högsta välmåga och utan en enda skråma. Men Iraks barn – dess kvinnor och män – araber, kurder och assyrier fortsätter att dö.,
USAs terrorbombningar är över. Nu är det Saddam som fortsätter sitt blodiga hantverk. Som fortsätter att döda sitt eget folk. Han fortsätter att mörda därför att USA-alliansen gett honom fria händer.

Vissa kemiska stridsmedel har förbjudits. Men han får bränna landets barn med napalm. Han får flytta sina elittrupper för att slå ner uppror. Han/ar flytta sina attackhelikoptrar och sitt pansar.
Hyckleriet från det som kallades det nya världssamfundet är kväljande!

Visst. Bush älskar inte Saddam. Men han föredrar honom framför ett demokratiskt Irak. Bush skulle gärna ge Saddam respass – men inte hans regim.

Bush, Major, Mitterand och Kohl. De korrupta schejkfamiljerna i Saudiarabien och Kuwait, Syriens diktator Assad, militärens Özal i Turkiet. Prästernas och handelsmännens Rafsanjani.

Alla är de överens om att regimen i Irak skall bestå. Ett demokratiskt Irak skulle hota kapitalismen i hela regionen.

För några veckor sedan såg många av oss kurdernas triumferande massdemonstrationer i det befriade Kirkut. Något generade tvingades TVs reportrar konstatera att det var väldigt mycket röda fanor i dessa folkliga glädjeutbrott…

Det är därför den kurdiska nationen alltmer förvandlas till ett fångläger! Saddam lever – men Iraks barn dör.

Gorbatjov förråder

Även Gorbatjov har förrått kurderna. Vi hör inga protester. Vi ser inga maktmedel. Ändå var det den ryska revolutionen 1917 som gav såväl Finland som de baltiska staterna nationell frihet. Det var varken tsaren eller Karl XII, utan just den ryska revolutionen.

Det var stalinismen som ersatte den frivilliga sammanhållningen med stövlar och gevär. Revolutionen gav frihet och nationell självbestämmanderätt – stalinismen tog den.

Och i dag orkar inte Gorbatjov – eller vill inte – ge frihet. I stället har balterna fått svarta baskrar och Gorbatjov tiger om kurderna. Ingen kastar sten i glashus.

Krupit och svassat

Oavsett en hård kritik i övrigt vet vi att Olof Palme skulle ha haft en annan roll än den som Ingvar Carlsson haft i Gulf-krisen och kurdfrågan. Ända sedan mordet på Palme har Ingvar Carlsson krupit och svassat för Reagan och Bush. Palme var över huvud taget aldrig inbjuden all Vita huset.

Den svenska regeringen lät Saddam Hussein slå ner Iraks folkliga uppror – innan man började prata om ens humanitär hjälp. Denna undfallenhet internationellt – mot imperialismen – svarar väl mot kapitulationen på hemmaplan.

Besvärande barlast

Under åttiotalet – med Kjell-Olof Feldt, socialdemokraternas egen Bror Duktig, i ledningen – har den socialistiska ideologin blivit till en besvärande barlast.

• rättvisan har blivit ränta
• solidariteten en fråga om soliditet
• friheten blev fria A-aktier
• jämlikheten blev till konvertibler för alla
• av optimismen blev det optioner
• av visionerna blev det vinster.

Under Bror Duktigs ledning blev vi löntagare till blott låntagare.

Tydligare kan det inte bli. Ändå försöker socialdemokraterna att förklara sin historiska sammanklappning med att man varit otydliga.

När sanningen är den att man varit obarmhärtigt tydliga i sitt stöd åt storföretagen och åttiotalets spekulationsekonomi.

Palme utanför

Titta bara på Odd Engström. Vice statsminister och l majtalare uppe på Götaplatsen. För några veckor sedan bröt SKFs bolagsledning mot gamla traditioner och släppte in honom på ett besök innanför grindarna. Erlander och Palme fick alltid stå utanför.

Vad var det då denne l majtalare hade att säga jobbarna på SKF? Vad var det som föll bolagsledningen så i smaken att den sade sig dela varje ord som Engström hade att säga?

Jo, inne i verkstaden lät Engström som en gammal barsk brukspatron:
– Sluta gå omkring och ställ krav! Sätt igång och jobba!

Och vår fråga till socialdemokraterna uppe på Götaplatsen blir helt enkelt: Kan arbetsgivarnas budskap sägas tydligare än så här? Är det då så konstigt att hundratusentals socialdemokrater inte längre känner igen sig? Och är Ödd Engströms budskap värt en flygbiljett? Eller ens en tågbiljett? Hade det inte varit bättre om han stannat i Stockholm?

Radio Citys lögner

Jag arbetar och lever en stor del av mitt liv på Volvo och hör ständigt arbetsgivarnas radio City 103 dunka fram sitt ‘Visste du att…” – och så en massa lögner. Tänk om det skulle låta så här i stället:

• Visste du att under åttiotalets åtta goda år så hårde svenska löntagarna inte fått någon påtaglig förbättring av sin levnadsstandard. För första gången i fredstid har löntagarna inte fått del av en högkonjunktur. ..
• Visste du att allt mindre resurser går till den offentliga sektorn? Under åttiotalet har den tappat från 36 till 32 procent av BNP.
• Visste du att det som tagits från sjukvård och skolor gått till reklam, butiksgallerior, banktjänster och finansbolag?
• Visste du att svenska kapitalister fortsätter att toppa listan över utländska fastighetsköpare i Tyskland?
• Visste du att Bror Duktigs skattereform fördubblat inflationen de senaste två åren?
• Visste du att de länder i Europa som har lägst lön också har högst arbetslöshet? Ju högre lön desto lägre arbetslöshet.
City hundratre…

Nej. Nej. Naturligtvis kan inte arbetsgivarradion låta så här. Men det skulle kunna vara socialdemokraternas budskap.

Stryker flagg

Men de kapitulerar. De stryker flagg utan motstånd. Utan prut flåsar de med i språngmarschen högerut.

Sjuttiofem procents sjukersättning de tre första dagarna, sade Bror Duktigs folk.

En karensdag, rapar Alf Svensson. Han som kastat både kärnkrafts- och EG-motstånd överbord, liksom neutraliteten. Han som är så hungrig på att vara med i en borgerlig regering och ge oss arbetare stryk att han glömt både etik och moral. Undrar just vad han skall säga den dag han möter sankte Per?

Två karensdagar! Bildt och Westerberg i högeralliansen höjer budet.

Rappa mest

Nej, vi är bäst – vi vill ha tre karensdagar, ropar greven och betjänten. Vi vill rappa arbetarna mest. Det ska kosta en svensk arbetare ett par tusenlappar att bli förkyld. De rika ska få det roligare och
köra hur fort de vill. Alla andra kan trängas ute på vägrenen.

Och vem vet? När galoscherna dansat färdigt? När de slitits ut? Kanske är det då Sverigedemokraternas stövlar som trampar? Kanske är det då rasismen och våldet som härskar på våra gator? Samma våld som redan i dag ockuperat våra TV-kanaler.

Stark vänster

Nej, för den stora massan av människor, för oss alla ute på vägrenen krävs en stark vänster. Nu när socialdemokratin bryter samman.

Det som föll med Berlinmuren var stalinismen – inte socialismen! I DDR härskade säkerhetspolisen STASI. I östra Tyskland härskar massarbetslösheten. Kohls och Bildts drömmar om marknadens triumf blev i verkligheten till mardrömmar.

Det är demokratin – vår rätt att bestämma över våra egna liv – som ska bli det lösenord som förändrar världen. Det är inte marknadens eller det enda partiets diktatur som ska bestämma över oss människor. Vi säger nej både till kapitalism och stalinism. Vi säger ja till socialismen. Ja till demokratin och friheten!

Inga högerpoeter

Och vi tror inte att det kommer att komma en Victor Jara, någon Wiehe eller Afzelius, för att besjunga den klassegoism som högeralliansen, ja hela bokstavshögern, strider för.
Ingen sångare, ingen poet, ingen författare kommer att tjusas a v deras budskap.

Greven och betjänten kanske kan köpa några Herreys till att göra en svensktopps-trudelutt om sina gyllene galoscher.

Men sångerna om frihet och rättvisa och dikterna om solidaritet och jämlikhet kommer vi i vänstern att skapa!

Göte Kildén

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1991

Svaret blev krig

Har Göran Persson och de öppet borgerliga partierna någon egen kanal som säger att ett svenskt ja till kommando Bush inte innebär att civila liv riskeras även här?

Det fanns några korta ögonblick då det undrades om USA:s regering för åtminstone en gång skull kunde besinna sig. Att principen öga för öga med risk för att bli blind inte gällde. Att ett viss mått av förnuft och eftertanke också rådde i det ovala rummet och i Pentagons militära kommandosalar.

Söndagen den sjunde oktober satte slut på detta. För i samma stund som missilregnet började över Afghanistan så öppnades bombluckan till något som i förlängningen kan sluta i den totala apokalypsen. Svaret från USA:s regering och alla som ställt sig bakom vedergällningen hette krig. Ingenting annat.

Det fruktansvärda terrordådet omvandlas nu mer eller mindre till en världsbrand. Åtskilliga mer sansade bedömare dömer ut företaget från början. Anledningen är enkel. Man bekämpar inte terrorism genom att bomba sönder ett land där det inte längre finns något att bomba.

Och nu handlar det inte längre bara om Afghanistan. För det gick inte många timmar förrän USA kom med nya besked. Nu var man redo att ingripa i flera länder. Vilka och var de ligger på världskartan är inte svårt att räkna ut. Förmodligen är det återigen Iraks barn och kvinnor som återigen ska få betala det högsta priset. Kanske Libyen, kanske…

Regelrätt statsterrorism

Det USA:s regering och dess allierade bestämt sig för är ingenting annat än en regelrätt statsterrorism. Och där svaret på denna terror kommer att heta motterror. Mer nya civila offer, mer barn som aldrig mer kommer att få se mamma eller pappa, med pappor och mammor som aldrig mer kommer att få se sina barn… En ond bråd värld där de gamla imperialistmakterna talar samma språk som alltid. Där statschefer i regeringen inom EU förklarar sin lojalitet och sin totala uppslutning.

Internationalen har åtskilliga gånger förklarat att denna tidning såg och ser med avsky på terrordådet mot amerikanska civila. Vi har också markerat vårt totala avstånd mot det talibanska skräckväldet.

Nog om detta. För nu handlar det om någonting helt annat. Det gäller livet. Var och en som tog del av flygplanskatastrofen i Milano undrade nog några sekunder om nästa offer för terrorkrig hade drabbats. För de länder – inklusive den svenska regeringen – som nu ställer sig bakom USA:s bombmattor, de spelar ett högt spel med sin egen civilbefolkning.

Vad den ”kliniska” krigföringen utan civila offer är värd kom det en övertydlig bekräftelse på under tisdagen. Då kom beskedet att minst fyra lokala FN- arbetare i Afghanistan hade dödats under måndag- kvällen. Inte av talibaner utan av amerikanska och brittiska bomber.

Nästa motdrag från dem som använder terrorn som vapen kan heta Berlin, London eller Stockholm. Eller har Göran Persson och de öppet borgerliga partierna någon egen kanal som säger att ett svenskt ja till kommando Bush inte innebär att civila liv riskeras även här?

Målat in sig i ett hörn

De ministrar inom EU som nu sagt ja till bombningar över Afghanistan har målat in sig i ett krigshörn, där nästa krav från USA heter bifall till att angripa ännu fler länder. Bush har ju entydigt deklarerat att den ”som inte är med oss är emot oss”. Genom sitt agerande har det som finns kvar av Europas självständiga stater på några korta veckor raderats till att USA har fått 15 nya delstater. Borta är allt tal om alliansfrihet, om självständig utrikespolitik, varje handling som inte direkt är skräddarsydd i Vita Huset. Kvar finns bomberna och med dem döden.

Nu växer fredsprotesterna. Människor som vänder sig mot krig och terrorism blir allt fler. En ny rörelse håller på att växa fram som värnar och inte släcker liv.

I den måste varje människa med förnuftet i behåll nu delta. Trycket här hemma måste bli så hårt att regeringen tvingas ändra kurs. Genom att delta och ge sitt bidrag i detta arbete visar man att respekten för alla människoliv är lika. Oavsett om de befann sig inne i World Trade Center den elfte september eller med dödsångest i blicken stirrar mot en nattsvart sky i Afghanistan.

Stoppa kriget – Stoppa terrorismen!

Ledare i Internationalen 9/10 2001

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001

Bin Ladin: Based on a true story?

Sheriffen från Texas ger sig upp i de afghanska bergen för att hämta skurken till rättvisa, ”dead or alive”.

Erfarenheten har lärt mig att inte ta uppgifter från State Department, Pentagon eller Vita Huset för sanningar när USA drar i krig mot Ondskan.

Manus låg färdigt redan någon timme efter attacken mot World Trade Center och Pentagon, onekligen kvickt marscherat för en säkerhetstjänst som några timmar tidigare uppenbarligen var lyckligt ovetande om det kommande angreppet. Och trovärdigheten stärks inte direkt av att fyra av dem som med namn och bild pekats ut som förövare, och knutna till huvudpersonens bin Ladins nätverk, omöjligt kan ha utfört kapningarna, eftersom de fortfarande lever.

Men låt oss anta att krigets mediamanus är ”based on a true story”. Låt oss anta att det verkligen är bin Ladin, eller någon annan med avsikt att skada USA, som ligger bakom dåden. Inte heller det är helt otroligt, vill man utmåla någon som skurk är det en fördel om han, som till exempel i fallet Milosevic, faktiskt råkar vara en sådan.

Om syftet med angreppet den 11 september var att skada USA, och att försvaga det imperialistiska systemet (möjligen för att på lång sikt ersätta det med talibanismens feodala dominans) så har vi de senaste veckorna fått en massiv och mycket dyrköpt lektion i hur terrorismen som politisk strategi fungerar.

Den 10 september har USA en president som allmänt anses vara en clown. Hans största problem är att han inte kan uttala ord med fler än tre stavelser. Och inte nog med att han framstår som närmast analfabet, många tycker dessutom att det faktum att han kom till makten genom ett utslag i en domstol där hans pappa och en nära vän tillsatt många av ledamöterna gör det svårt att kalla honom folkvald, att processen i Florida, den delstat som styrs av hans bror, närmast luktar valfusk.

De styrande har svårt att förklara varför de styr. Samtidigt ifrågasätts makten av en protestvåg underifrån – de globala protesterna mot nyliberalismen.

Total uppslutning

Ett par veckor senare lyssnar 79 procent på ett tal av sagde president. 95 procent av befolkningen stöder honom i ”kriget mot terrorismen”.

Uppslutningen är i det närmaste total.

För protestvågen mot nyliberalismen är situationen den motsatta. Det politiska manöverutrymmet krymps till i stort sett ingenting. Varje ifrågasättande av den rådande ordningen kan vrängas till en spottloska i ansiktet på de döda eller deras familjer. Och den statsapparat som från första stund bemött protesterna med batonger, tårgas och gummikulor kommer inte att behöva be två gånger för att få utvidgade befogenheter eller allmän acceptans för ingripanden mot dem som trotsar högervinden och marscherar på gatorna.

Vinnarna sitter i Pentagon, och i de stora vapentillverkarnas huvudkontor. Veckan innan attentatet publicerar Ben Cohen en sarkastisk annons på Alternet: ”FIENDE SÖKES. Seriös fiende sökes för att rättfärdiga Pentagons nya budget. Försvarsindustrin är desperat. Intresserade fiender sänder foto, brev och video till…” Pengar att betala fienden finns säkert, försvarsindustrin lägger årligen en halv miljard kronor på lobbying.

Texten som följer är full av frågor: Varför ökar Bush Pentagons anslag med 330 miljarder kronor? Varför använder USA tre gånger så mycket pengar till krigsmaskinen som Kina, Ryssland, Kuba, Iran, Irak, Lybien, Nordkorea, Sudan och Syrien tillsammans? Varför lägger vi 3500 miljarder på krigs- industrin, men bara 420 miljarder på utbildning?

Riktiga vapen för riktiga krig

En majoritet av vapentillverkarna har hela tiden varit emot SDI, det rymdbaserade robotförsvaret. Istället för imperiedrömmarnas snygga datoranimationer vill de ha riktiga beställningar på riktiga vapen. Inte på satelliter som tyst svävar där ingen kan se dem, utan på båtar, flygplan, tanks, bomber, robotar, maskingevär. Riktiga vapen för riktiga krig, som ständigt måste förnyas eller uppdateras, och som därför ständigt går att tjäna pengar på. Den sorts vapen som används just nu mot Afghanistan. När presidenten vänder sig till kongressen för att begära resurser för att föra kriget mot terrorismen får han inte bara sin vilja igenom – anslagen dubblas.

Det inhemska opinionsmönstret från USA kopieras sedan ut över världen. Samma kväll som de första kryssningsmissilerna lyfter mot Afghanistan matas vi gång på gång, nästan varje kvart, med Bushs TV- sända krigsförklaring. Den amerikanska clownen visar sig ha en sheriffstjärna under kostymen. Han drar pistolen ur hölstret och frågar ”Är ni med mig, eller är ni med skurken i bergen?” Alla de framstående medborgarna i ”den globala byn” försäkrar att dom är med sheriffen, liksom många av storbönderna i ödemarken kring byns utkanter. Småfolket i byarna och på landsbygden är mera tveksamt, men i terrorpaniken spelar de bara en biroll.

När tvillingtornen rasade glömdes alla otrevligheter: fiaskot i WTO, gruset i FTAA-förhandligarna, bråket om Kyotofördraget, grälet om rasismen i Durban, otrevligheterna i Colombia, det politiska nederlaget i Kosova, de amerikanska vapen som riktas mot stenkastande ungdomar i Palestina, ifrågasättandet av angreppen på Irak.

Och för oss som ihärdigt pekat på problemen i den rådande ordningen liknar situationen den för våra amerikanska kamrater. Vi kunde le roat när polisen i Göteborg genomgående kallade oss terrorister – nu känns det inte lika kul. Vi kunde skratta när den italienska militären satte ut luftvärnsstyrkor kring G8-mötet i Genua – trodde de att Tute Bianche skulle blåsa upp de vita overallerna med helium och segla över maktens mur? – nu fastnar skrattet lätt i halsen. Alla som inte sluter upp kring överhetens projekt och kapitalismens politiska institutioner kan tryckas till som motståndare till det öppna demokratiska samhället.

Oljeindustrins president

Men Bush är inte bara världssheriff. Han är också den amerikanska oljeindustrins president, mannen som gått till val på att garantera tillgången på billig olja i obegränsad mängd, den olja som driver ”the American way of life”.

De länder som nu nämns som första mål i kampen mot terrorismen och de regeringar som härbärgerar eller legitimerar den – Afghanistan, Irak, Libyen och Sudan – har förutom regeringar som i varierande grad hänvisar till islam en sak gemensamt: olja som de amerikanska jätteföretagen inte har tillgång till.

Dessutom: med Saudiarabien, Kuwait, Turkiet, Azerbajdjan och Turkmenistan som gamla allierade, Afghanistan och Irak invaderade eller på andra sätt gjorda till marionetter och kärnvapenmakten Pakistan neutraliserad är Iran helt inringat. Kanske kan en sådan ”stabilitet” då skapas i landet att det blir möjligt att bygga den oljeledning från Kaspiska havet till Persiska viken som skulle göra det möjligt att utvinna den kaspiska regionens ofantliga oljereserver utan att frakta dem den politiskt känsliga vägen genom Ryssland eller den dyra omvägen via Turkiet.

Terrorismen har kallats den fattiges krig. Allting är relativt, nej det är inte de svältande i bergen som utförde attacken mot World Trade Center, det är en patriark, en rik förtryckare, men i förhållande till sin fiende, Pentagon, är han fattig. Kriget gäller makt och kontroll i arabvärlden, arabvärldens geopolitik stavas olja, det var därför GI Joe åkte dit från första början. Nu har han åter trampat någon på tårna, någon som blivit sur och slagit tillbaka. Kriget som följer är ett imperialistiskt krig. Samma imperialism som håller en majoritet av mänskligheten i fattigdom och maktlöshet i rollen som råvaruproducenter dikterar spelet kring det svarta guldet, den viktigaste råvaran, oljan. Fattigdom, imperialism och krig är vävda in i varandra, det är omöjligt att säga var den ena börjar och den andra slutar.

Redan innan den 11 september verkade den mystiske mannen med turbanen och de medeltida idea- len, Osama bin Ladin, för bra för att vara sann. Efter attacken mot USA ser han ut som ett strategiskt och politiskt litet underverk.

Jörgen Hassler 9 oktober 2001

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001

Stå upp för humanitet och rättvisa

– mot krigshets och folkhat

En dryg vecka har förflutit sedan dagen T, då världen skakades av terrorattacken mot USA. När detta skrivs har ännu inga vedergällningsmissiler avfyrats. Och ännu håller världen andan inför vad som kommer.

Ty ett är säkert. Den 11 september 2001 tog den nyliberala framgångseran efter sovjetblockets fall, definitivt slut. Det korta decenniet av borgerligt liberal tillförsikt hade redan börjat vackla. Växande nyfattigdom, social oro, gatuslagsmål, stenar och skarpa polisskott, ekonomisk nedgång och finans- oro, de politiska och ekonomiska eliternas isolering… Och så detta.

Jämförelser har gjorts med Pearl Harbor 1941. Men närmare till hands ligger nog en helt annan typ av händelse, börskraschen i New York 1929. Den svarta torsdagen den gången innehöll ingenting av krevader och massmord. Men den slog i ett chock- artat slag sönder en tids förtroenden och stabilitet. USA, som varit en av garanterna för den ekonomiska och politiska mellankrigsordningen, var plötsligt inte längre någon säkerhet för någonting.

Kanske upplevde vi förra tisdagen en slags världspolitikens börskrasch. USA, Wall Street och Pentagon, som utgjort den nuvarande världsordningens arkimediska punkt, dess järntrust och vapenarsenal är plötsligt inte längre den självklart ointagliga fästningen. Det ”amerikanska sättet att leva”, den amerikanska medelklassens ideal och skyddade livsstil som minutligen pumpas ut i TV-underhållning och reklambudskap var plötsligt värnlös mot den värsta av mardrömmar. Det var Ally McBeal, Seinfeld och David Lettermans late show som störtade ned bland rasmassorna. Det var i bostadsrätternas, laptopens och stadsjeeparnas välstylade mikrokosmos en krater öppnade sig. Som ett budskap till den välbeställda världens villakvarter att hinnan kan spräckas, att allt kan ta slut. Och att någonstans därutanför står en råare verklighet som luktar av fattigdom, smakar av våld och mumlar om förtryck. Det är känslan av denna förlust av trygghet, som flödar genom etablissemangets reaktioner, pressens ledarsidor, medias expertkommentarer – liksom på många håll i vardagssamtalen, på jobbet, i hemmen, i skolan.

USA har aldrig drabbats tidigare

Att denna skälvning genom världsordningens kropp skulle passera förbi efter ett par högteknologiska Nato-angrepp, är otänkbart.

Som många framhållit har USA aldrig drabbats av militära angrepp och massdöd av civila på hemmaplan. Krig har för den senaste amerikanska generationen förts, som Naomi Klein noterat (AB 15/9), på behörigt digitalt avstånd. Missilers skadeverk- ningar har registrerats som target destroyed på TV- skärmar – utan lukt, skrik eller smak av död och lemlästning. Till det bör läggas: Under de senaste sextio åren har amerikanskt bomb- och attackflyg dödat civila i antal som måste räknas med miljonsiffror. Från Köln och Hamburg till Pyongyang och Hanoi. Från Tokyo och Hiroshima till Bagdad och Belgrad. I tusental, tiotusental, ja hundratusental, har tandlösa gummor och springande skolpojkar, mödrar med småbarn tryckta i famnen, brandmän och fattigbönder, lärare och fabriksarbetare bränts upp, kvävts eller krossats inom loppet av minuter när storstäder lagts i grus och byar förintats – utan att en enda flygbomb, en enda granat, en enda mis- sil briserat i ett amerikanskt samhälle.

Offer i krig, det var något som handlade om amerikanska GI:s, soldater på andra sidan haven. Inte sedan det amerikanska kavalleriets massmord på indianerna har civila i USA massakrerats i sådan om- fattning. Och endast amerikansk polis och militär själv liksom revolterande amerikaner har tidigare åstadkommit sådan materiell förstörelse, i ghettoupplopp och medborgarstrider.

Det amerikanska samhället har nu kastats in i nya förhållanden – liksom dess allierade i västvärlden. Hur dessa kommer att sammanfattas är en sak för eftervärlden, men mycket står redan tydligt.

Medial enfald

Omedelbart kommer förstås våldsfanatikerna att fira julafton, liksom den mediala enfalden som omvandlar allt komplicerat till svart och vitt och lojalitet. ”En värld i tystnad… Efter röken, kaoset, döden och sorgen i dess spår visar nu folken att de står enade och starka”, imiterar Aftonbladet (15/9) gammal sovjetpropaganda. ”USA kan inte som en grupp terrorister hänsynslöst sprida död och förintelse”, barnslar sig viktigpettrar bland expertisen (AB 15/ 9).

Militarisering och polisiär mobilisering i interkontinental skala är redan på gång. Nato sluter le- den och varje västregering ger, liksom den amerikanska kongressen, carte blanche till den amerikan- ske minoritetspresidenten Bush att ta till vilket våld han vill. Neutralitet à la svensk forntid blir ett av- slutat kapitel när vi deklarerar ”vår hemhörighet i västgemenskapen” (Expressens ledare 15/9) och Göran Persson utlovar allt svenskt stöd till Natokriget mot terrorismen.

Personövervakning, säkerhetsregleringar och större befogenheter för repressiva instanser att slå ned på enskilda medborgare och sammanslutningar står på dagordningen. CIA ges lösa terrortyglar och den amerikanska statsledningen lovar åratal av järnnävar. I namn av ”Säkerheten” kommer utrymmet för utmanande politiska och sociala protester att ifrågasättas. I USA, självklart. Men också över hela västvärlden.

Samtidigt kommer en ideologisk skruvtving av lojalitetskrav att vridas runt om varje samhällsaktör: ”viljan att stå upp för demokratin är ingalunda självklar för alla i vårt land”, hotar vår största morgontidning från ledarplats dem som inte disciplinerat iakttar alla tysta minuter (DN-ledare 15/9). De som inte sätter likhetstecken mellan ”kapitalism” och ”demokrati” misstänkliggörs för att urskulda massakern och visa förståelse för strävan efter ”Gudsstater inriktade på massmord” (DN-ledare 16/9).

Och i namn av försvar av ”det öppna samhället” sluts detta mot dem som ifrågasätter media- propaganda och imperialistisk västgemenskap. Moderatledaren Bo Lundgren försöker frenetiskt koppla ihop massmordet i New York med globaliseringsrörelsens protester och kravallerna i Göteborg och Genua. Domar för deltagande i upplopp i Göteborg har redan skärpts och krav på hårdare påföljder höjs. Samtidigt dras ett jalusi av främlingsfientlighet och arabhets ned över västvärlden och bildar en lämplig atmosfär för högerextremism och rasism. Ståndpunkter och politiker som tidigare varit opassande plockas åter fram ur garderoberna. Mikael Ståldal från Liberala ungdomsförbundets ledning propagerar för ”en regelrätt invasion” av Irak och Afghanistan ”med uttalat syfte att avsätta regimen” (DN 14/9). Folkmördaren och krigsförbrytaren Henry Kissinger välkomnas andäktigt att propagera sina våldsrecept ”med svensk ensamrätt” för Dagens Nyheter (16/9).

Förvärras dessutom den världsekonomiska nedgången till ackompanjemang av Natobombningar och blodiga task force-operationer, står vi inför tider där politisk kamp blir mer skoningslös, mer kostbar, hårdare – och fulare.

Inga ljus för USA:s offer

Men det finns också andra tendenser. Det var inte bara Jan Guillou som reagerade mot de olika måttstockar med vilka västvärlden mäter människors värde. När skolelever vägrade delta i den kollektiva sorgen var det inte för att de fått för lite undervisning i ”demokratiska och humanistiska värden” eller för att de inte tillägnat sig ”det svenska normsystemet”, som liberala ledarskribenten Charlotta Friborg föreställer sig (DN 14/9). Utan för att inga ljus någonsin tänts och inga flaggor någonsin halats för USA:s, Natos eller Israels offer i deras familjers ursprungsländer.

Ja, utanför medias ljuskrets nås vi av otaliga exempel på motbilder och alternativ. Som fackmötet vilket med sina tysta minuter hyllade alla världens offer för krig och förtryck, inte bara de senaste. Eller den unga lärarinnan i barnens 5:e klass som istället för tysta minuter talade med eleverna också om övergreppen mot palestinier och på andra håll. Eller arbetskamraterna som gick och åt lunch i moskéns restaurang för att mota undan främlingsfientlighet. För att inte tala om diskussionerna och reaktionerna bland invandrarkamrater som radikalt skiljer sig från etablissemangets krav på strömlinjeformning bakom Bush och Nato.

Identifikation med de förtryckta

För alla oss, socialister och andra, som i åratal kämpat mot förtryck av folken i Tredje världen, som levt med befrielserörelsers strävanden, jublat med framgångar och förtvivlat över nederlagen, som känt förnedringen och vanmakten över fortsatta övergrepp och fattigdomsklyftor som en förbittrande mara år efter år, är det inte alltid lätt att, med den egyptiske författaren Sherif Hetatas ord, ”vara så rörda som vi kanske borde”. ”Är det så här vi har blivit av lidandet i vår region”, frågar han sig (DN 15/9). ”Är det resultatet av att palestinska barn skjuts till döds nästan varje dag? Är det följden av de hundratusentals människor som massakreras i Afrika? Är det konsekvensen av den halva miljonen människor som dog i Gulfkriget?”

Och är det så också vi inom solidariteten har blivit genom vår identifikation med de förtryckta?

När USA:s förra utrikesminister Albright fick frågan om sanktionerna mot Irak verkligen var värda priset – som då räknades i bl a en kvarts miljon döda irakiska barn (en siffra som idag uppges ha stigit till en halv miljon), gav hon svaret: ”Jag tror det!”

En sådan cynism och själslig brutalisering ska vi aldrig tillåta våra motståndare att driva oss in i. De som idag medvetet och reflekterat välkomnar slakten på flera tusen amerikanska civila utgör i själva verket Albrights och de imperialistiska makthavarnas spegelbilder.

Som flera har framhållit, skapades bin Laden och många andra bland de muslimska terroristerna av USA:s egen underrättelsetjänst CIA i kampen mot the Evil Empire, Sovjetunionen, under striderna i Afghanistan på 80-talet. De tränades att mörda och skolades att offra för sina religiösa ideal. Vi vet inte om de ligger bakom attacken i USA. Men att skapelser som dessa, vilka föddes i kamp mot det blodiga sovjetstödda försöket att modernisera Afghanistan, drabbar sina forna uppdragsgivare är inte ologiskt. Men att glädjas över en sådan häxdans, vore oss socialister främmande.

För oss är inte mammorna och papporna, storasystrarna och småkillarna på de kapade passagerarplanen eller i kontorslandskapen ”USA-imperialismen” eller ”kapitalismens ansikten” (som Dagens Nyheters Peter Wolodarski envetet hävdar, 14/9). De är vanliga, unika människor av kött och blod och drömmar som bara vill leva, och ta tillvara sina liv inom de ramar och möjligheter som gives.

Vi socialister kämpar för att förändra de ramarna och de förutsättningarna, inte av hat mot männis- korna utan för att människa ska kunna leva tillsam- mans med människa, utan förtryck, utnyttjande och förnedring.

En rättvisare världsordning

Därför är det allas vår uppgift idag att modigt stå upp för humanitet, människors lika värde och en rättvisare världsordning – mot både folkhat, nationalism och krigshot. Vi fördömer de bestialiska terrordåd som kostat så många oskyldiga människor livet, vi känner med de amerikanska familjer som förlorat sina käraste, vi står bakom de självuppoffrande brandmän, räddningspersonal och frivilliga som riskerat livet för att rädda sina medmänniskor. Och vi bekämpar de reaktionära, folkfientliga mördare som så hänsynslöst driver oss vidare in i återvändsgränden.

Lika innerligt fördömer vi de imperialistiska krigshetsare som med Bush i spetsen nu planerar att massakrera oskyddade och oskyldiga människor i parti och minut för att visa vem som bestämmer över planeten. Och vi bekämpar de svenska inpiskare som försöker inbilla människor att försvar för demokrati och det ”öppna samhället” betyder att slå vakt om kapitalism, ansluta sig till Nato-krigföring och stänga samhället för kritik av den globaliserade storfinansen och marknadsdiktaturen.

Istället för att ”visa var vi hör hemma” och göra det svenska samhället till Natos burkslav måste vi ta det inträffade som en drakonisk maning till att öppna ögonen, skaka om sinnena och våga se oss själva och den västliga imperieordning vi lever i, utifrån de fattiga och utnyttjade världarnas perspektiv. Är det så här vi vill leva? Är det i en global spiral av övergrepp, hat och repressalier vi vill att våra barn växer upp? Är det i världens instängslade villaträdgårdar under ett paraply av amerikanska stealthbombare vi ska hoppas finna trygghet från en gnagande oro att i nästa papperskorg, på nästa charterresa väntar just vårt öde?

Om en bråkdel av den energi och tankemöda som idag koncentreras kring den världsmobiliserade vedergällningen mot en okänd fiende, istället ägnades åt att ompröva och omgestalta världsordningen i riktning mot ökad rättvisa, ökad jämlikhet, ökat samarbete och ökad solidarisk fördelning av livets goda, då kan vi finna en väg ut.

Håkan Blomqvist 18 sept 2001

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001