Etikettarkiv: Vietnamsyndromet

Från ett 11 september till ett annat

Inledning till boken Barbariernas kamp, utgiven 2003

Den 11 september 1990 höll George Herbert Walker Bush, USA:s 41:e president, ett historiskt tal till den samlade kongressen. Iraks armé hade invaderat Kuwait sex veckor tidigare. Fyra dagar efter invasionen hade presidenten givit order om att placera ut USA-trupper på Saudiarabiens territorium: det var början på Operation Ökensköld. Det var mycket som stod på spel då presidenten framträdde inför kongressen. George Bush såg det som sin uppgift att ta vid, där hans föregångare Ronald Reagan, vars vicepresident han hade varit från 1981 till 1989, misslyckats.

Trots Reagans upprepade försök och till hans stora besvikelse hade han inte lyckats bota USA från Vietnamsyndromet. Landet var fortfarande djupt märkt av detta handlingsförlamande trauma, förvärvat i det ”smutsigaste” kriget i landets historia.

Reagans största utlandsoperation hade slutat med ett misslyckande på den punkten: resultatet blev istället att ett ”Beirut-syndrom” lades till Vietnamsyndromet, sedan självmords-attacker för första gången riktats direkt mot USA. Det var 1983, aderton år före attackerna mot New York och Washington. Sedan 63 personer dödats 18 april i en attack mot USA-ambassaden i Beirut, förolyckades ytterligare 242 marinsoldater, från den multinationella styrka som placerats i Libanon efter Israels invasion 1982, när det flerfamiljshus de använde som förläggning rasade samman 23 oktober.(1)

Reagan berättar i sin självbiografi om hur ”våra erfarenheter i Libanon (ledde) till att regeringen antog en rad principer som skulle vägleda Förenta Staterna när det gällde att sätta in militära kraftåtgärder utomlands”.(2) Caspar Weinberger, som då var försvarsminister, formulerade den nya doktrinen i ett uppmärksammat ta! i november 1984. Den femte av de sex principerna har; formulerade lyder som följer: ”Innan USA sätter in stridande styrkor utomlands, måste det finnas en rimlig försäkran om att vi har stöd från det amerikanska folket och deras valda representanter i kongressen… Vi kan inte utkämpa en strid med kongressen på hemmaplan och samtidigt begära att våra trupper ska vinna ett krig på andra kontinenter.” (3)

George H W Bush höll sig samvetsgrant till denna princip. Den första militära operation som utfördes under denne före detta ClA-chefs överinseende förbereddes noggrant genom en intensiv mediekampanj mot den tidigare CIA-agenten och diktatorn i Panama, Manuel Noriega (och han var onekligen en utmärkt måltavla för svartmålning). För att grundligt hamra in budskapet döptes operationen som inleddes på natten mellan 19 och 20 december 1989 – tio år efter Sovjettruppernas invasion av Afghanistan, tio månader efter deras reträtt från det förödda landet – till Just Cause, ”Rättvis sak”.

Experimentet blev en framgång för Washington, även om kidnappningen av general Noriega (med en försiktig uppskattning) kostade 300 döda, 3 000 sårade och 15 000 fördrivna bland den panamanska civilbefolkningen, för att inte tala om de militära förlusterna.(4) Ändå gav experimentet inget avgörande utslag. I allmänhetens ögon i USA var operationen snarare en polisraid mot en brutal tyrann och knarkhandlare än ett krig. Det kunde inte ses som en pålitlig måttstock på hur mycket av Vietnamsyndromet som levde kvar.

När Kuwait invaderades några månader senare, 2 augusti 1990, av diktatorn Saddam Husseins trupper, utgjorde det ett idealiskt tillfälle att försöka bryta USA:s hämningar när det gällde att föra krig. President Bush förstod omedelbart vilken stor fördel han skulle kunna få av en militär aktion, som var så legitim i den internationella juridikens ögon. Det var den första militära aktionen i FN:s historia som fick aktivt eller passivt stöd från alla de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet och den stora majoriteten av generalförsamlingen. Bush måste fortfarande övertyga även den inhemska opinionen, och framförallt kongressen, där han väntade sig att de två kamrarna skulle anta en resolution till stöd för hans aktion i Persiska viken.(5) Det var detta som stod på spel vid hans tal 11 september 1990.

Presidenten tillgrep två olika slags argument i sitt tal:

”idealistiska” argument och ”realistiska” argument, för att använda termer som används i teorier om internationella relationer. Det var som om två talskrivare med olika inställning delat upp uppgiften att skriva olika delar av talet. Först vände sig Bush till ”idealisterna”, som det fanns många av bland kongressens demokrater, och hängav sig åt en högtravande retorik på ett tema som senare blivit omtalat – den ”nya världsordningen”.

”Vi befinner oss idag i ett unikt och extraordinärt ögonblick. Krisen i Persiska viken är allvarlig, men den ger oss också ett sällsynt tillfälle att gå vidare i en historisk period av samarbete. Ur dessa plågade tider… kan en ny världsordning framträda: en ny era – friare från hotet om terror, starkare i sökandet efter rättvisa, och tryggare i strävan efter fred. En era i vilken världens nationer, i Öst och Väst, Nord och Syd, kan blomstra och leva i harmoni.

Hundra generationer har sökt efter den gäckande vägen till fred, samtidigt som tusen krig rasade med insats av all upptänklig mänsklig möda. Idag kämpar den nya världen för att födas. En värld helt annorlunda än den tidigare. En värld där lagarnas styre ersätter djungelns lag. En värld där länder tar på sig sin del av ansvaret för frihet och rättvisa. En värld där de starka respekterar de svagas rättigheter.”(6)

Därefter vände sig Bush till ”realisterna”, som sätter ”det nationella intresset” högre än någon annan hänsyn, och som anser att USA;s världsherravälde ingår i varje sund definition av det nationella intresset. Det var med adress till dem som Bush förklarade vad som stod på spel ekonomiskt och när det gällde USA:s hegemoni:

”Vitala ekonomiska intressen står också på spel. Enbart Irak kontrollerar ungefär 10 procent av världens kända oljereserver. Irak och Kuwait kontrollerar tillsammans det dubbla. Ett Irak som tillåts att svälja Kuwait skulle få tillräcklig ekonomisk och militär makt, liksom arrogans nog, att skrämma och tvinga sina grannar – grannar som kontrollerar merparten av världens återstående oljereserver. Vi kan inte tillåta att en så vital resurs behärskas av någon så hänsynslös. Och vi kommer inte att tillåta det.
Nyliga händelser har tydligt visat att det inte finns någon ersättning för amerikanskt ledarskap. Inför tyranniet må ingen betvivla Amerikas trovärdighet och pålitlighet.”
(7)

Samtidigt som Bush medgav att det kalla krigets slut – vid en tidpunkt då Tyskland höll på att genomföra sin återförening – gjorde det möjligt att minska USA:s militära budget från toppnivån under Reagan, tillade han att han ändå ”aldrig skulle acceptera” en militärbudget som riskerade ”vår nödvändiga säkerhetsmarginal”.

”Världen är fortfarande farlig. Det står helt klart nu. Stabiliteten är inte säkrad. Amerikanska intressen är vittomfattande. Det ömsesidiga beroendet har ökat. Regional instabilitet kan få globala konsekvenser. Det är inte rätt tidpunkt att riskera Amerikas förmåga att försvara sina vitala intressen.” (8)

När två sådana resonemang, den mest lyriska idealism och den mest prosaiska realism, svetsas samman i ett enda budskap, kan man knappast betvivla att det är realpolitiken som segrat. Rättskaffenhet och ärlighet är ”idealistiska” dygder, medan svek och hyckleri är grundläggande delar av de dygder Machiavelli beskrev:

”Trots detta vet man av erfarenhet att de furstar i vår tid som har uträttat storverk är de som inte har hållit så mycket på troheten, utan som med sin illistighet har förstått att förvrida huvudet på folk och slutligen har fått övertag över dem som förlitat sig på ärligheten… För närvarande finns det en furste – vilken är inte lämpligt att nämna här – som aldrig predikar annat än fred och trohet, men som är synnerligen fientligt inställd till båda delarna… ”(9)

Om vi läser talet än en gång uppmärksamt, kommer vi emellertid att se att George H W Bush inte gjorde några utfästelser i den ”idealistiska” delen av det. Han begränsade sig till att beskriva vad som var möjligt 1990 – men bara möjligt – utan att lova att det skulle ske. Världen befann sig verkligen i ett ”unikt och extraordinärt ögonblick” då. med ”ett sällsynt tillfälle att gå vidare ; en historisk period av samarbete”. En ”ny världsordning” kunde ha blivit resultatet av det kalla krigets upphörande: ”en ny era – friare från hotet om terror, starkare i sökandet efter rättvisa. och tryggare i strävan efter fred”. Det kunde ha varit en era då ”världens nationer, i Öst och Väst, Syd och Nord, kan blomstra och leva i harmoni” samtidigt som ”lagarnas styre ersätter djungelns lag” och ”de starka respekterar de svagas rättigheter”.

Det var anmärkningsvärda ord: de erkände att det fanns ett samband mellan att å ena sidan kunna minska terrorhotet och göra framsteg mot fred, och att å andra sidan skapa förutsättningar för välstånd i varje enskild del av världen, för att internationella lagar ska råda och de starkare respektera de svagas rättigheter.

I det perspektivet kan händelserna 11 september 2001 med rätta tolkas som bottenpunkten hittills på vägen mot terrorism. De visar på det gap som under de elva mellanliggande åren vuxit mellan verkligheten och de villkor för global fred och rättvisa som Bush själv beskrev i talet ii | september 1990. I en värld där ojämlikheten obönhörligen ökar, inom varje samhälle såväl som mellan nationer, där djungelns lag och principen att ”makt ger rätt” härskar oinskränkta, kommer den ena sidans barbari oundvikligen att föda barbari från den andra sidan. ”Hotet om terror” i alla dess olika former kommer i slutänden att vara drabba oss alla.

Striden mellan dessa tvillingharbarier kommer inte att leda till en värld i fred. Snarare än att neutralisera varandra, stärker barbarierna varandra, i en spiral av ömsesidig upptrappning som då och då leder till utbrott i enlighet med Clausewitz’ tankar om stegringen till det yttersta: ”Sålunda påtvingar den ene den andre sin lag och en växelverkan skapas, som för begreppet krig till dess yttersta gräns.”(10) Det finns ingen bättre beskrivning i en mening av det som brukar kallas ”våldets onda cirkel” i en rid då två klaner, fångna i en global vendetta, ropar i kör att de inte tänker avstå från några medel i sitt krig för ömsesidig förintelse.

Gilbert Achcar

Noter
1i.Vid samma tidpunkt dödades 58 fransmän i en annan attack mot samma multinationella styrka.
2. Ronald Reagan, Ett amerikanskt liv: memoarer, Norstedts 1991, ».465.
3. Caspar Weinberger, ”The Uses of Military Power”, tal till nationella pressklubben, Washington DC, 28 november 1984. Tryckt som bilaga riil Richard Haas, Intervention: The Use of American Military Force in the Post Cold War World, reviderad upplaga, Brookings, Washington DC 1999, s. 2.03. De fem övriga principerna var: i) Inga trupper sätts in i strid om inte USA:s och dess allierades vitala intressen står på spel. 2) Inget deltagande utan den klara avsikten att vinna och de nödvändiga resurserna för att göra det. 3) Klart definierade mål för interventionen. 4) Ständig utvärdering av villkoren för deltagandet och förhållandet till USA:s vitala intressen. 5) Militär intervention endast som sista utväg.
4. Läkare för mänskliga rättigheter, ”Panama: ’Operation Just Cause’: The Human Cost of the US Invasion”, pressmeddelande, Boston, 16 december 1990.
5. Senaten och representanthuset antog samstämmiga resolutioner i början av oktober 1990 med stöd för presidentens agerande ”med anledning av Iraks angrepp mot Kuwait”.
6. Den här delen av talet har tryckts i George Bush och Brent Scowcroft, A World Transformed, Knopr, New York 1998, $.370. För der. fullständiga texten se ”President Bush’s Adress to Congress on the Persian Gulf Situation”, Washington Filé, Washington DC, utrikesdepartementei. 1990.
7. Se ovan.
8. Se ovan.
9. Niccolo Machiavelli, Fursten, Natur och Kultur 1997, s.88, 91.
10. Carl von Clausewitz, Om kriget, Bonniers 1991, s.51.

Läs hela boken, Barbariernas kamp av Gilbert Achcar.