Etikettarkiv: Arbetarrörelse

För en kämpande och oberoende fackföreningsrörelse

Resolution antagen av KAF:s sjunde kongress oktober 1980. Som bakgrund till resolutionen kan med fördel studeras KAF:s fackliga kursbok ”För en kämpande fackföreningsrörelse” och KAF:s kvinnofackliga handlingsprogram ”Kvinnorna i facket, facket för kvinnorna!” som antogs av Centralkommittén 1979. 

Den hårdnande kristiden under 80-talet kommer att drabba de arbetande människorna hårt. SAF:s och den borgerliga regeringens försök att pressa ner realinkomsterna, urholka sjukförsäkringen och den sociala servicen, nedskärningarna inom de viktiga industrinäringarna — är endast de första stegen i att söka tvinga arbetarbefolkningen att betala aktieägarnas vinstanspråk.

Om inte de förbättringar som vunnits under de senaste decennierna ska gå förlorade måste arbetarna sluta leden till försvar av sina intressen.

Det viktigaste redskapet för detta försvar är fackföreningarna! Här samlas de arbetande i en gemensam organisering över partigränser och andra skiljelinjer inom arbetarklassen. De fackliga organisationerna kan därför utgöra den naturliga samlingspunkten för kampen mot arbets- köparoffensiven och kristiden.

Idag ligger dock ett stort hinder i vägen för detta: medlemmarna kontrollerar inte sina egna organisationer! Makten över fackföreningsrörelsen ligger hos den socialdemokratiska fackbyråkratin som strävar efter att anpassa rörelsen till samförståndslösningar med kapitalintressena.

Föreliggande resolution beskriver hur arbetarna långsamt berövades inflytandet över den fackliga verksamheten, hur den socialdemokratiska ledningen befäste sin ställning och hur fackföreningsrörelsen kom att få sitt oberoende insnärjt i ett nät av anti-fackliga lagar och avtal.

Men, resolutionen anger också en väg framåt: hur fackföreningarna åter kan göras till vapen i medlemmarnas händer! De socialdemokratiska ledarna kunde endast anpassa facket till klassamarbetspolitiken genom att beröva medlemsmassorna kontrollen över verksamheten, framförallt över stridsåtgärderna. Vägen att besegra klassamarbetspolitikerna inom fackföreningsrörelsens ledning är att kämpa för att medlemmarna återtar makten över det fackliga arbetet — på alla nivåer.

För många arbetare, kanske framförallt inom den unga generationen, framstår den byråkratiserade fackföreningsrörelsen mer som ”försäkringsbolag” än som kamporgan. Det skärpta kristidstrycket under det kommande decenniet tvingar dock alltfler att söka sig till sina etablerade organisationer för att söka använda dem för de syften de en gång skapades. Motsättningarna mellan massan av medlemmar som vill sätta hårt mot hårt för att försvara sina intressen och den klassamarbetande byråkrati som förlamar organisationerna, kommer att skärpas.

Kommunistiska Arbetarförbundets medlemmar kommer att finnas i främsta ledet för att omvandla fackföreningarna till klasskampsorganisationer — helt styrda av medlemsmassorna. Resolutionen ”För en demokratisk och oberoende fackföreningsrörelse!” anger vägen för detta arbete.

Läs hela resolutionen som gavs ut i form av en pamflett.

Den röda rosetten – om den internationella socialdemokratins historia

Vad är socialdemokratin? Vilka är dess rötter, socialt, historiskt? Har den någonsin varit revolutionär? Det är några av de frågor jag skall försöka besvara i denna artikel. Den tes jag driver är att socialdemokratin aldrig varit en revolutionär rörelse. Den har inte »blivit reformistisk». Den har alltid varit en reformistisk strömning inom arbetarklassen med en specifik målsättning. Den skiljer sig från den kommunistiska rörelsen, inte bara genom sina medel (reform i stället för revolution) utan också genom sina mål, eller rättare sagt: genom sin föregivna mål Tvärtemot vad man föreställer sig är socialdemokratin inte en rörelse som urartat, den är en deformerad rörelse, en rörelse som redan från födseln hade sina defekter, sina missbildningar.

Låt oss därför börja med att gå tillbaka till det ögonblick när fröet sattes i jord, låt oss göra en historisk tillbakablick för att finna själva roten till det socialdemokratiska trädet. När vi undersökt denna rot kan vi också förklara de betingelser som måste råda för att det skall växa, vilken mylla som behövs, vilka samhälleliga betingelser som ger socialdemokratin näring. Det är utifrån denna utgångspunkt som vi också kan förklara själva växandets process, den historiska utvecklingen. Min utredning kommer därför att försiggå i tre stadier: i det första undersöker jag socialdemokratins historiska rötter och klarlägger dess funktion, i den andra undersöker jag de samhälleliga betingelserna för socialdemokratins uppkomst, i den tredje avdelningen, slutligen, undersöker jag den internationella socialdemokratins historia i stora drag. Vissa faktorer lämnas medvetet utanför undersökningen; det gäller ex. vis de konkreta styrkeförhållanden mellan klasserna som krävs för en framgångsrik socialdemokratisk rörelse. Dessa faktorer undersöks i ett annat sammanhang.

I. Exemplet Louis Blanc

År 1840 utkom det i Paris en liten tunn broschyr. På titelbladet stod det Organisation du travail – »Arbetets organisation». Den hade skrivits av en 29-årig advokat och journalist vid namn Louis Blanc.

Det var en av de många hundratals broschyrer som vid denna tidpunkt såg dagens ljus i Paris och som alla behandlade »den sociala frågan» dvs den ökade massfattigdomen som följde i kapitalismens spår. Hur kunde man förklara att fattigdomen ökade samtidigt som produktionen steg explosionsartat? Varför blev vissa allt rikare medan de redan fattiga fick det sämre? Vad kunde man göra åt situationen? Vart skulle den leda? Vad innebar egentligen de rörelser som börjat inom den nya klassen, proletariatet? Det var några av de frågor som ältades i dessa broschyrer. Alla tycktes ha en åsikt i frågan. Präster och poeter, hantverksgesäller och adelsmän, specerihandlare och börshajar – alla debatterade »den sociala frågan».

Det var något särskilt med Louis Blancs broschyr, något som gjorde att samtiden ställde den framför alla dess konkurrenter. Den trycktes om i ständigt nya upplagor. Under åren fram till 1848 utkom den inte mindre än fem gånger enbart i Paris. Den översattes till främmande språk och idéerna fördes ut över hela Europa, (l) »Arbetets organisation» blev ett slagord som hördes på gator och torg; det ekade mellan husväggarna vid demonstrationer; i de litterära salongerna diskuterade man termens innebörd; den fångades upp av följetongsförfattarna och gatusångarna. Kring Louis Blanc flockades snart en brokig skara liberala journalister, folkligt-radikala författare, småborgerliga teoretiker. Men han vann också anklang hos en del av den parisiska arbetarklassen, särskilt dess mest aktiva och intellektuellt vakna del, hantverkarna. På några få år byggde Louis Blanc upp en stark arbetar- och småborgarrörelse kring sin bok.

I dag är Louis Blanc närmast okänd. Det har rått en hundraårig tystnad kring hans person. Hans lilla broschyr har aldrig tryckts om efter 1848. Han har knappast utövat något direkt inflytande på den senare arbetarrörelsen. Varför då ta upp denna kuriösa figur som verkar har fört endast dagsländans liv? Varför inte låta honom ligga begraven bland de andra hundra broschyrförfattarna från 1840-talet. Svaret kommer att ge sig när vi går igenom Louis Blancs teori och praktik, hans ideologiska uppfattning och hans praktiskt-politiska handlande. Vi kommer då att se att vi i Louis Blanc har funnit en närmast ren form av den socialdemokratiska ideologin och praktiken, ett slags »ur-socialdemokrat». Utifrån exemplet Louis Blanc blir mycket i den moderna socialdemokratin begripligt.

Arbetets organisering

Louis Blancs utgångspunkt var att kapitalismen skapade en ständig undersysselsättning av arbetskraften och att profiten berodde på de låga löner som hängde samman med denna undersysselsättning. Kapitalismens grövsta synd var inte att den sög ut arbetskraften utan att den vägrade använda sig av arbetskraften. Kapitalismen berövade ständigt arbetarna »rätten till arbete». (Vid sidan av parollen om arbetets organisation blev denna term, »rätten till arbete», ett av hans flitigast brukade slagord).

För att återge arbetarklassen dess existens och rätt till arbete, krävde Louis Blanc en omorganisering av hela arbetsprocessen. Konkurrensen mellan enskilda kapitalister skulle avskaffas. och därigenom jakten efter profit. Arbetarna skulle få medbestämmande över produktionen. Företagen skulle drivas gemensamt av arbetarna och arbetsköparen utan att privatäganderätten i sig upphävdes. Varje arbetslag skulle omvandlas till en »association» av producenter, vilken själv utsåg sin arbetsledning. Om denna organisering av arbetet ägde rum skulle kapitalismen avskaffas. Alla skulle få full sysselsättning. Alla de forna orättvisorna skulle avskaffas. Blanc skiljer här mellan fyra stadier i historien. Först kom slaveriet, sedan livegenskapen och därefter det stadium som nu rådde, löneslaveriet. Detta stadium skulle avlösas av att lönearbetaren blev – »medarbetare» (asocie). Detta stadium kallar Louis Blanc för »socialism», som i hans mun sålunda inte innebär en omorganisering av hela samhället, utan endast i en omorganisering av själva arbetsprocessen (frågor som ägandeförhållanden, distribution, planekonomi etc tar Blanc överhuvud taget inte upp).

Staten – »de fattigas bankir»

Men hur skulle denna organisation av arbetet ske? Vilka medel skulle man använda för att nå denna »socialism»? Blanc avvisade skarpt varje tanke på att man skulle använda våldsamma medel, på att nå målet genom en revolution. Han trodde i stället starkt på sin och sina anhängares övertalningsförmåga och på exemplets makt. Här tilldelade han staten en avgörande roll. Staten skulle vara arbetarklassens verktyg för att omorganisera arbetet. Den stod, enligt hans uppfattning, utanför produktionen och var en medlande makt. Visserligen utnyttjades den i den konkreta situationen av kapitalisterna. Men det berodde på att endast bourgeoisin hade politiskt inflytande. Detta inflytande skulle arbetarna tillkämpa sig. Den ekonomiska reformen var målet, men för att nå dit måste man först reformera staten. Därför skulle man börja med att kämpa för allmän rösträtt. Om man fick igenom detta krav skulle staten ändra karaktär. Den skulle inte längre vara ett redskap i bourgeoisins händer. Tvärtom skulle arbetarna erövra staten eftersom man utgjorde majoriteten i national. Man skulle upprätta ett eget parti, vilket skulle komma till makten genom val. Därefter skulle det börja omorganisera arbetet, genomföra socialismen. »Det proletariatet saknar fås m frigörelse är arbetsverktygen och det är statens uppgift att ge dem till arbetarna. Om vi måste definiera staten, då säger vi: Staten är de fattigas bankir.»

När staten demokratiserats skulle den också motverka rörande misstänksamheten och avogheten mellan de olika klasserna. I stället skulle en stark »solidaritet» – ett nyckelord hos Louis Blanc – råda mellan olika klasser och inom samhället som helhet. Alla skulle behärskas av en god vilja. Samhället skulle värna om alla, ge dem »trygghet» och befrämja »jämlikheten» – en gammal paroll från den stora i evolutionen 1789.

Hur tänkte sig då Louis Blanc att omorganiseringen skulle ske nu när staten blivit de fattigas bankir och samhället fått en så harmonisk prägel?

Blanc menar att staten aktivt skall gripa in i det ekonomiska livet. Den skall inte med våld expropriera de kapitalistiska företagen eller försöka tvinga på de kapitalistiska företagsägarna någonting de inte vill ha. I stället skall staten upprätta egna mönsterföretag. »nationalverkstaden), som skall tjäna som en modell för den ekonomiska omorganiseringen. Dessa skulle samtidigt motverka undersysselsättningen. Vissa ekonomiska företag i nyckelpositioner skulle visserligen köpas upp av staten (ej exproprieras) – Blanc nämner uttryckligen posten, järnvägarna, gruvorna – men i övrigt skulle företagen lämnas kvar i privat ägo.

Nationalverkstäderna blir i stället hävstången i den vidare utvecklingen. De bästa arbetarna i landet dras till dessa verkstäder, där de har möjlighet till en friare utveckling och där de får vara med och bestämma. Kapitalisterna får nöja sig med den undermåliga arbetskraften. Nationalverkstäderna blomstrar och kapitalisternas företag vissnar. Antingen tvingas de senare lägga ner sin verksamhet (då köper staten upp dem) eller också följer man nationalverkstädernas exempel och omorganiserar arbetet. Sakta men säkert försvinner de kapitalistiskt skötta företagen. Till slut blir varje företag »socialistiskt» och då har också »socialismen» förverkligats.

Detta är Louis Blancs tankar i sammandrag. (2) Hur ser då hans praktiska handlande ut? Hade han någonsin möjlighet att pröva sina idéer i praktiken?

Louis Blanc och verkligheten

När broschyren kom ut 1840 hade Frankrike skakats av flera proletära uppror. (1832, 1834, 1839, 1840). De hemliga kommunistiska sällskapen i Paris hade upplösts eller krossats av ordningsmakten och den proletära ledaren Auguste Blanqui satt i fängelse. Dessa nederlag för de revolutionära strävandena skapade desillusion inom arbetarklassen. Den väg Louis Blanc föreslog verkade vara ett alternativ, en möjlighet att genom lagliga medel nå de framgångar man inte kunnat nå genom konspirationer och uppror. Slagord som »arbetets organisation» och »rätten till arbete» appellerade till arbetarklassen, inte minst i ett skede då det fanns en omfattande överbefolkning i städerna. Med hjälp av sina anhängare kunde Louis Blanc nu starta en politisk verksamhet inom arbetarklassen och småbourgeoisin. Han startade tidningen La Reforme (1834) och bildade det s k socialdemokratiska partiet – han kallade det så för att markera att han ville nå socialismen med »demokratiska medel»; han använde också just uttrycket »socialism» för att markera att han tog avstånd från de kommunistiska sällskapen.

I och med februarirevolutionen 1848 fick Blanc och hans anhängare den chans man väntade på. Nu fick han möjlighet att testa sina idéer i praktiken. Låt oss följa Louis Blanc från idéernas sfär till handlingens hårdtrampade mark!

Frankrike hade upplevt flera tidigare revolutioner. Den senaste hade varit julirevolutionen 1830. Den hade inte lett till de avsedda målen. Den regim som slutligen växte fram var en ny dynasti, där Louis Philippe, »borgarkungen», styrde tillsammans med en fraktion av borgarklassen, finanskapitalet. Utanför de härskande skikten stod inte bara proletariatet utan också bönderna, hela småbourgeoisin och betydande sektorer av industribourgeoisin. De strävade i stället efter en ny revolution. Den gemensamma nämnare som kunde appellera till dessa olika klasser var parollen om den demokratiska republiken, en statsform som kunde ge dem ett visst inflytande genom allmänna val. Agitationen för detta mål drevs allt mer intensivt under 1840-talet. Slutligen kulminerade agitationen i flera reformbanketter i slutet av 1847 och början av det nya året. Agitationen underlättades också av den ekonomiska och finansiella kris som drog in över landet i början av det nya året.

I slutet av februari var det så dags. Efter några demonstrationer och upplopp i Paris tvingades kungen att avgå och en ny provisorisk regering tillsattes.

Hur långt skulle man nu gå? Den nya regeringen visade redan från början stor räddhåga och stor försiktighet. Ännu tre dagar efter revolutionens seger hade man inte proklamerat republiken. Bourgeoisin strävade efter en kompromiss med finanskapitalet. Om man proklamerade republiken skulle det kanske stötas bort. Bourgeoisin skulle då tvingas in i en allians med proletariatet som man inte ville ha.

Det var proletariatet i Paris som spelat den aktiva rollen i revolutionen. Vid gatustrider och demonstrationer avgörs alltid utgången av de grupper som är störst och genom sin aktivitet kan lamslå de andra klasserna. Men när revolutionen väl segrat kommer andra klasser att få dominansen, de som håller äganderätten över produktionen och sålunda kan utöva störst påtryckningar på den provisoriska regeringen. Den nya franska regeringen hamnade mellan två krafter som arbetade med olika medel. Å ena sidan proletariatet som kunde göra sitt inflytande märkbart så länge frågorna avgjordes vid demonstrationer, strejker och gatustrider. Å andra sidan finanskapitalet och industribourgeoisin som strävade efter lag och ordning och ville ha tillbaka arbetarna i den gamla rollen igen. Arbetarna strävade efter en utsträckt revolution medan bourgeoisin ville ha snabbast möjliga förlossning utan att för den skull framkalla missfall.

Den röda rosetten

Under den första tiden kunde proletariatet ännu påverka den nya regeringen. Den 25 februari tvingade man den an proklamera republiken genom att hota med en ny revolution. Man tvingade också igenom att den provisoriska regeringen fick några representanter från proletariatet vid sidan av bourgeoisin. Dessa representanter blev Louis Blanc och arbetaren Albert.

Men detta betydde naturligtvis inte att den provisoriska regeringen representerade två klasser. Den representerade bourgeoisins samlade intressen. Men för att rädda dessa långsiktiga intressen tvingades man till vissa eftergifter för arbetarklassens dagsintressen. Styrkeförhållandena var givna och låg helt till bourgeoisins fördel. Man kan illustrera dessa genom att peka på »flaggstriden». Arbetarna krävde att deras fana, den röda fanan, skulle erkännas som revolutionens symbol. Bourgeoisin fasade: Detta skulle ju spräcka folkets front! Vad var det nu för fel på trikoloren med dess vackra färger? Den ville man inte släppa! Som en kompromiss beslöt man dock att – fästa en röd rosett vid trikolorens fanstång. Det anger styrkeförhållandena i 1848 års franska revolution.

Det var också så som Louis Blanc och Albert fungerade i den provisoriska revolutionära regeringen – en röd rosett fastknuten vid bourgeoisin. De var regeringens kontaktmän med arbetarklassen. De blev de främsta instrumenten för att passivisera arbetarna och tvinga dem tillbaka till fabrikerna.

Det skedde genom nationalverkstäderna. Som en eftergift till kraven på en »social republik» beslöt regeringen att tillsätta en speciell utredning, Luxemburgkommissionen, för att studera »arbetarfrågan». Den skulle försöka finna en lösning på frågor som arbetslösheten och arbetarnas medbestämmande i produktionen. För att kommissionen skulle bli så bred och representativ som möjligt satte man dit representanter för både arbetsköparna och arbetarna och dessutom några »neutrala experter». Ordförande i kommissionen blev Louis Blanc. Det var en gest från den provisoriska regeringens sida ‘-r och ingenting mer än en gest. Kommissionen fick mycket begränsade funktioner – ingen egen beslutanderätt eller egen budget. Den skulle endast vara en undersökningskommission som »objektivt» skulle undersöka olika förslag och lägga fram lösningar inför regeringen för vidare beslut.

Kommissionens främsta uppgift blev att försöka få bort arbetarna från gatan igen. Enigheten i »det demokratiska lägret» fick inte hotas genom några specifikt proletära krav. Vad skulle hända med revolutionen om arbetarna gick i strejk mot de arbetsköpare som stödde den provisoriska regeringen? Och hur skulle småbourgeoisin reagera inför alla demonstrationer? Stötte man dem inte ifrån sig om man uppträdde för offensivt?

Det menade Louis Blanc och hans anhängare. Den harmoni. den solidaritet och den trygghet de drömt om hade inte förverkligats. Klasskampen inte bara fortsatte – den intensifierades också för varje dag. Allt oftare fick Louis Blanc avbryta kommissionens sammanträden, skynda från slottet i Luxembourg-trädgården och ge sig ut på arbetsplatserna eller boulevarderna för att tala arbetarna till rätta. Tålamod, tålamod – det var hans nya paroll. Lugnt och sansat förklarade han för de strejkande eller demonstrerande arbetarna att man nu nått det första delmålet – den demokratiska republiken. Nu skulle staten gripa in i produktionen och genom sitt goda exempel visa att socialismen var överlägsen kapitalismen. Att strejka och bråka i det läget kunde endast tjäna kontrarevolutionens intressen. Var det måhända inte utländska agitatorer bakom? Polisagenter? Louis Blanc uppmanade arbetarna att avbryta strejkerna och inställa demonstrationerna. Man fick ta en reform i taget. Låt nu kommissionen komma med sitt betänkande, så får vi fatta beslut sedan!

Louis Blancs inflytande över arbetarna var såpass stort att han ofta blev åtlydd. Han kunde återvända till kommissionen och fila vidare på sina idéer om nationalverkstäderna.

Nationalverkstäderna upprättas

Slutligen beslöt också regeringen att upprätta dessa nationalverkstäder. Det var en åtgärd som väckte uppmärksamhet över hela Europa och även – det skall erkännas – bestörtning inom bourgeoisin. Många ledande borgerliga ideologer inom och utom Frankrike blev oroliga. Lekte man inte med elden? Men snart lugnade man sig. Nationalverkstäderna blev inte alls vad Louis Blanc hade tänkt sig. De blev inga redskap för socialismen. De påskyndade inte arbetarnas övertagande av produktionen. De bidrog inte ens till någon »arbetets organisation». I stället svalde de endast en del av undersysselsättningen i Paris. De arbetslösa, som varit ett ständigt orosmoment. sattes i nationalverkstäderna – de hamnade i enorma fabriker där de tvingades utföra monotona och meningslösa arbeten till låga priser. Dessa nationalverkstäder fyllde endast en funktion: Att hålla arbetarna borta från Paris gator (för säkerhets skull lade man också nationalverkstäderna ute på landsbygden). Många av medlemmarna i arbetslöshetsarméerna och trasproletariatet utbildades i nationalverkstäderna till extra ordningsvakter De blev en styrka som kunde sättas in mot demonstrerande arbetare. Nationalverkstäderna blev på detta sätt ett effektivt instrument för att minska den sociala oron, få bort arbetarna från gatorna.

Slagkraften i Parisproletariatets kamp minskade också. T»* proletära angrepp mot den provisoriska regeringen i mars och april misslyckades. Den nationalförsamling som samlades i början av maj fick en stabil borgerlig majoritet. Det blev signalen för en motoffensiv från bourgeoisins sida. Arbetsministeriet drogs in och alla offentliga möten och demonstrationer förbjöds. Den 22 juni blev det slut på arbetarnas tålamod. De gick till kamp igen och försökte nu genom ett direkt uppror mot bourgeoisin återvinna den förlorade marken. Upproret slogs ned av inkallad militär under general Cavaignac. 3000 arbetare massakrerades och 15.000 slogs i bojor. Därefter krossades arbetarnas organisationer – både de revolutionära och de reformistiska. Junimassakern blev också den första spiken i den borgerliga republikens kista. Frankrike slog nu in på den väg som skulle leda fram till statskuppen i december 1851, vilken upprättade en bonapartistisk diktatur i landet.

När Parisproletariatets uppror krossats stängdes också nationalverkstäderna. De hade fyllt sin uppgift. Louis Blanc fick också gå – han hade gjort sin plikt. Han hade givit den franska bourgeoisin det masstöd den inte själv kunde uppbringa – han hade givit bourgeoisin den kraft som behövdes för att välta julimonarkin över ända. Regeringen hade fått proletära stödtrupper och den vacklande kapitalistiska ekonomin hade fått en uppryckning genom statens intervention. När det värvet var uppfyllt behövde man inte längre socialdemokraten Louis Blanc. Han fick lämna plats för Louis Bonaparte.

Louis Blancs vidare öden är av mindre intresse. Efter revolutionen flydde han till England där han slog sig ned som historiker och journalist. Här genomgick han en viss ideologisk utveckling. Under intryck från den engelska fackföreningsrörelsen och kooperationen började han nu förespråka produktionskooperativ som ett komplement till den demokratiska staten. Det var det som hade saknats i hans vackra plan! Arbetarna måste, hävdade han nu. föregripa och förbereda statsingripandena genom att bygga egna kooperativ. 1870 återvände han till Pariskommunens korta men heroiska historia. Louis Blanc tog avstånd från så ansvarslösa äventyr. Under de sista åren av sitt liv var han riksdagsledamot med sociala reformer på sitt program. Han fick dock aldrig möjlighet att än en gång pröva sina idéer. Han dog 1882.

Louis Blanc – en Ur-socialdemokrat

När man läser Louis Blancs skrifter och studerar hans agerande får man ofta anledning att slå sig för pannan. Detta är ju Branting upp i dagen! Precis vad Palme säger! Men är det inte Sträng? Det där låter ju som Arne Geijer! Eller Tage Erlander? Och Blancs agerande i den revolutionära situationen – det är ju en exakt förlaga till en Kerenskij i den ryska revolutionen, en Largo Caballero i det spanska inbördeskriget, en Allende i Chile. Här har vi ju exakt samma inslag både vad gäller samhällelig ideologi och politiskt agerande! Och skillnaden är ju inte heller så- stor mellan Louis Blanc och dagens »kommunist»-partier, som ju numera blivit vänstersocialdemokrater. Eller är steget så långt mellan Blancs »rätten till arbete» och vpk:s »rätten till meningsfullt arbete», mellan nationalverkstäderna och Hermanssons »statliga basindustrier»?

Ja förvisso, Louis Blanc verkar vara socialdemokratins urfader och barnen har sannerligen inte vansläktats. Som i trance upprepar de urfaderns ord och handlingar.

Men vad beror dessa likheter på? Palme, Geijer etc har troligen inte läst Louis Blanc, kanske inte ens hört talas om honom. Vad är det som gör att denna socialdemokratiska ideologi från Frankrike på 1800-talet nästan ordagrant återupprepas i Sverige på 1880-talet, i Tyskland på 1920-talet, i Spanien på 1930-talet och i Chile på 1970-talet? I så många olika tider och så många olika länder?

Man kan naturligtvis kringgå frågan genom att ge ett pseudosvar: Göra en idéhistorisk utredning över hur Louis Blancs idéer överfördes till Ledru-Rollin, som i sin tur påverkade den unge Lassalle, som i sin tur påverkade Schweitzer, som i sin tur påverkade Vollmar, som i sin tur påverkade Branting och Bernstein, som i sin tur… Men den successionsordningen är bräcklig och svag. Och framför allt: Den besvarar inte frågan hur och varför denna påverkan skedde, varför man kunde nöja sig med en gammal ideologi och inte behövde formulera nya ideologier för att möta förhållandena i olika länder och olika tider.

I själva verket har socialdemokratin ingen idéhistoria i egentlig mening. Dess ideologi uppstår spontant i det kapitalistiska samhället. Det är en process av samma enkla natur som fackföreningsrörelsens uppkomst. Fackföreningarnas utbredning i alla kapitalistiska länder beror inte på att den och den hantverkaren eller skräddaren råkade läsa den och den broschyren; den beror på att arbetarklassen spontant upplever behovet att sammansluta sig och kämpa för högre löner. På fackföreningarnas grund skapas en spontan trade-unionistisk, en facklig ideologi inom arbetarklassen. På exakt samma grund skapas också spontant en politisk ideologi. Denna politiska ideologi är socialdemokratin. Vi skall nu utreda denna fråga närmare.


II. Socialdemokratin och arbetarklassens samhälleliga medvetande

Det är inte medvetandet som bestämmer existensen, utan existensen som bestämmer medvetandet. Detta är grundsatsen i den marxistiska historieuppfattningen. (4) Medvetandet kan endast förstås utifrån en analys av de samhälleliga betingelserna; det är ingen självständig enhet; det förändras när det samhälleliga varat förändras. Låt oss utgå från denna enkla och självklara sats. när vi nu undersöker vilka olika former av medvetanden – ideologier – som det kapitalistiska produktionssättet skapar och reproducerar.

Kapitalismens grunddrag: en kort sammanfattning

För att få ett grepp om dessa ideologier måste vi först erinra oss hur det kapitalistiska samhället fungerar. Kapitalismen bygger på två grundpelare: på produktionen av varor som tillverkas för byte mot andra varor, och på privat äganderätt över produktionsmedlen. Detta innebär att varje enskild producent endast bestämmer över sin egen produktion. Han tillverkar sin vara i enskildhet. Han arbetar inte efter någon bestämd samhällelig plan. Han vet inte bestämt hur många varor han skall tillverka. Först på- marknaden vet han om han överhuvud taget tillverkat rätt vara och i rätt mängd.

Kanske har någon annan producent under tiden kommit på en förbättring av tillverkningsprocessen så att denna kan byta sin vara till ett lägre pris; kanske har någon annan höjt kvaliteten på sin produkt genom en ny uppfinning. Då kanske vår producent inte kan bli av med alla sina egna varor. Han har tillverkat för mycket och får en överproduktion vars värde inte kan förverkligas.

Den enskilde producenten kan inte få någon översikt över hela omgivningen. Han är isolerad och hans medvetande blir isolerat, begränsat till hans egen produktion. Det som finns utanför den egna verkstaden blir an samling främmande makter och fientliga viljor: konkurrenter, spekulanter, konjunkturer etc. Omvärlden blir fientlig mot hans egen produktion, han vet inte om han skall kunna förverkliga värdet i sin egen produktion. Det tillkommer inte honom att bestämma det, endast hans omgivning. Hans medvetande blir »atomiserat». Det enda han kan överblicka är sitt eget arbete.

Detta i sig atomiserade medvetande förstärks dessutom av ätt produktion av varor för byte mot andra varor (eller mot pengar) gör att produktionen får två sidor: en abstrakt och en konkret sida. Å ena sidan kommer man att få den konkreta produkten med ett bestämt bruksvärde, skapad genom konkret mänskligt arbete, i en bestämd arbetsprocess. Men i kapitalismen skapas inte produkterna för sin egen skull eller for att fylla mänskliga behov. Vid sidan av den konkreta processen står jakten på profiten, den process som bestämmer kapitalismens rörelselagar. Detta skapar en serie abstrakta processer, vilka inte är synliga för blotta ögat. Det krävs ett visst mitt av abstrakt tänkande för att tränga in i kapitalismens innersta skrymslen. Denna abstrakta sida av kapitalismen är dess egentliga hemlighet; det är här vi kan förstå mekanismerna bakom varans värde vilken bestäms av det abstrakta mänskliga arbetet och vars drivkraft är jakten på mervärde, Den värdeskapande processen kommer att vara övergripande och bestämma över den konkreta arbetsprocessen.

Vi kan åskådliggöra dessa två sidor i kapitalismen i följande skiss:
Den värdeskapande processen innefattar skapandet av mervärde. Men detta kan endast förverkligas i det ögonblick som den enskilde producenten låter någon annan arbeta för sig mot betalning, dvs när arbetskraften förvandlas till en vara for att producera andra varor. Det skedde inte i det exempel vi tidigare studerade. Den producent vi mötte där var självägande och självproducerande. Han ägde sina egna arbetsverktyg, sina egna produktionsmedel och arbetade endast själv i verkstaden. Han anställde ingen som arbetade för honom. Men när detta sker, ex.vis genom att någon producent konkurreras ut och tvingas sälja sin arbetskraft, då skapas arbetaren, en person som inte äger några produktionsmedel utöver sin egen arbetskraft.

För att kunna leva tvingas han sälja sin arbetskraft till en producent och arbeta på hans villkor. Därmed förvandlas den enkla varuproduktionen till kapitalism, till ett system som delar upp befolkningen i två huvudklasser: De som äger produktionsmedel och de som äger arbetskraft. (5) De förra behöver de senare. De vill köpa arbetskraften så billigt som möjligt. Ur detta tillstånd kan vi nu härleda de olika rörelselagarna i det kapitalistiska produktionssättet – mervärdet, den värdeskapande processen, profiten, monopoliseringen etc.

Men vi kan också härleda olika ideologier ur det samhälleliga vara som uppstår för olika individer.

Det borgerliga medvetandet

Det som kännetecknar alla individer i detta kapitalistiska produktionssätt är att de inte behärskar hela samhället, inte kan skapa sig en överblick över det och styra det efter sin egen vilja. De är underordnade de lagar som verkar under ytan och som inte omedelbart syns.

Allas medvetande kommer att vara fragmentariskt. De kommer att uppleva lagarna som obarmhärtiga naturkrafter som inte kan kontrolleras eller behärskas. Den som äger produktionsmedlen, kapitalisten, kommer att ha en viss frihet – friheten att bestämma över sina egna arbetare. Han kan enväldigt avgöra hur länge de skall arbeta, till vilka priser de skall arbeta och i vilken takt de skall arbeta. Han kan kontrollera produktionsprocessen i sina egna företag. Men därmed upphör hans frihet. Han kan inte bestämma över sina konkurrenters företag. Han kan inte heller bestämma över marknaden där hans produkter säljs. Han kan inte avgöra om varan säljs eller inte, om det blir överproduktion eller inte, om det blir betalningskriser, om det blir konjunkturuppgångar eller konjunkturnedgångar. Alla dessa krafter antar övermänskliga proportioner, de verkar vara naturkrafter som inte kan kontrolleras av människor trots att de härrör ur det mänskliga samhället.

Proportionerna mellan kapitalistens frihet och ofrihet kommer naturligtvis att bero på olika faktorer: Storföretagaren har större inflytande och större möjligheter att påverka utvecklingen, småföretagaren med få eller inga anställda har mindre möjligheter. (6)

Det proletära medvetandet

Men det finns en grupp som inte har någon frihet alls. Det är de som säljer sin arbetskraft till andra – arbetarklassen. För dem är inte bara det omgivande samhället fientligt och okontrollerbart. Också själva arbetsprocessen, det mänskliga arbetet, står utanför deras egen kontroll och överblick. De kan inte bestämma vad de skall producera eller hur de skall producera. De har bara att lyda order. Mot dem står två fientliga och främmande makter: samhället och arbetet.

De kontrollerar bara en enda sak: sin egen arbetskraft, den enda vara de äger och kan sälja till andra. Det är också här som deras samhälleliga medvetande, deras klassmedvetande, börjar utvecklas. Kapitalisten strävar efter att få köpa denna vara, arbetskraften, så billigt som möjligt och få utnyttja den så mycket som möjligt. Arbetaren kommer tvärtom att sträva efter att kunna sälja varan så dyrt som möjligt. Han måste ha pengar för att kunna köpa de varor han själv tillverkar och det kan han endast få genom att sälja sin arbetskraft. Ju dyrare han kan sälja den, desto mer kan han förverkliga sig själv på fritiden, utanför arbetet. Han kämpar också för att hans enda vara, arbetskraften, inte skall slitas ut i förtid. Han kommer därför samtidigt att kämpa för högre pris (lön), kortare arbetstid och mindre förslitning av arbetskraften.

Detta är det medvetande som spontant kommer att uppstå hos arbetarna ur deras samhälleliga existens. Automatiskt kommer de att kämpa för arbetskraftens värde och pris. Medvetandet kommer att utvecklas av det som omedelbart finns inför ögonen, arbetet på det »egna» företaget Man kommer att kräva av »sin» kapitalist att han höjer lönerna, minskar arbetstakten, förkortar arbetsdagen. Man kommer också att uppfatta att orättvisorna mot arbetarna, mot att de ständigt är i underläge, beror på den arbetsorganisation som byggts upp på företaget, på den hierarki som skapats med ett maktcentrum i toppen och med olika arbetsuppgifter (förmän, tidsstudiemän etc). Det är den fiende som står närmast, det område där den dagliga kampen utspelas. Det är detta fält som arbetarna ständigt har inför ögonen. Själva deras arbete står främmande inför dem. De kommer att motsätta sig den låga lönen, den ständiga förslitningen av arbetskraften, den usla arbetsmiljön, den hierarkiska arbetsprocessen, hemlighetsmakeriet på toppnivån, den auktoritära andan på fabrikerna. Kort och gott: De för en daglig kamp för arbetskraftens värde och pris.

Detta är också ett område där man kan nå omedelbar framgång. Arbetskraften är under kapitalismen en vara som köps och säljs. Men liksom alla andra varor kan priset variera. Köparen och säljaren kan genom olika åtgärder höja och sänka priset Om inte annat så kan de förhandla om frågan, ge bud och motbud. Detta faktum skiljer kapitalismen från alla tidigare samhällen. (En slav kan t ex inte förhandla, endast revoltera mot själva systemet.) Detta har givit kapitalismen en större rörlighet. Man kan också göra eftergifter för arbetarnas krav. Det finns utrymme för reformer och förändringar inom systemets ram.

Fackföreningarnas funktion

Det är kring detta faktum som arbetarna spontant sammansluter sig, som de bildar fackföreningar. Deras syfte är att höja arbetskraftens värde. Detta sker genom förhandlingar direkt med arbetsköparen på den enskilda fabriken (i kombination med olika påtryckningsmedel som strejk, bojkott). Men vissa w de krav som arbetarna måste ställa för att skydda vordet i sm arbetskraft är sådana att de inte kan genomföras i en fabrik i taget. En överenskommelse måste här slutas med hela kapitalistklassen och överenskommelsen måste stadfästas i lag. Ett sådant klassiskt krav som 8 timmars arbetsdag kan inte genomföras i en enda fabrik. Det måste tvingas på hela kapitalistklassen för att inte konkurrensens lagar helt skall urholka kravet. Det krävs en lag om arbetsdagens längd.

Detsamma gäller andra krav: bättre skolutbildning, pensionsförmåner. bättre arbetsmiljö, arbetarskydd – alltsammans krav som syftar till att höja kvaliteten på arbetskraften. Därmed går fackföreningarnas kamp över till att bli en politisk kamp, en kamp för politiska reformer. Den inomkapitalistiska, fackliga kampen får sitt komplement i en politisk, reformistisk arbetarrörelse. Det är denna spontana reformistiska rörelse som utgör grogrunden för det socialdemokratiska partiet eller partier med ett socialdemokratiskt perspektiv (t ex dagens officiella kommunistiska partier).

Synen på staten

Därmed når vi fram till det som är själva knutpunkten både i det spontana medvetandet och i den socialdemokratiska ideologin: synen på staten.

Vi nämnde tidigare att verkligheten både i och utanför fabriken kommer att vara främmande krafter som arbetaren/arbetarna inte kan kontrollera; både samhället och arbetet kommer att stå utanför hans kontroll. Men dessa två krafter kommer att ha olika värde i det spontana medvetandet. Det är arbetet som uppfattas som den fientlig! kraften och arbetaren kommer att kämpa för att vinna kontroll över arbetsprocessen. Men samhället kommer främst att uppfattas som en utanförstående, en främmande organisation. Det kommer att uppfattas som en kraft som inte har något samband med verkligheten på fabriken, tom som en kraft i direkt motsättning till arbetet. Samhället och särskilt staten, kommer att uppfattas som en kraft som är neutral i kampen mellan kapital och arbete. Den skriver lagarna och ser till att de efterlevs.

Spontant kommer man att vända sig till denna kraft och begära hjälp i förhandlingarna om arbetskraftens värde och pris. På så sätt växer statsapparaten, i det spontana medvetandet fram som en neutral instans som står över kampen i fabrikerna och som kan intervenera på arbetarnas sida. Man kommer också att uppfatta den som ett instrument i den lång siktiga omvandlingen av arbetsorganisationen. För det spontana medvetandet blir staten, som Louis Blanc uttryckte det, »de fattigas bankir». Man kommer då att inrikta sig på att erövra statsapparaten och genomföra de reformer som behövs för att säkra arbetskraftens kvalitet.

Det är ett av det kapitalistiska produktionssättets karakteristika att den döljer verkligheten, att världen kommer att se annorlunda ut än den verkligen är. Man kan här dra en analogi med vissa företeelser i naturen. Det verkar som om solen rör sig kring jorden, som om den gick upp ; i öst och ned i väst. Så trodde man ju också länge. Först en vetenskaplig undersökning kunde visa att det var tvärtom, att det var jorden som gick kring solen, att rörelselagen fungerade på rakt motsatt sätt mot hur det uppfattades av »det sunda förnuftet». Det är samma sak med kapitalismen. Rörelselagarna kommer att manifesteras på ett sådant sätt att orsakssammanhangen kastas om. Världen ställs på huvudet.

Det kommer att verka som om kapitalismen endast har en sida, den konkreta process som arbetaren varje dag har för ögonen. Det kommer att verka som om denna konkreta arbetsprocess bestämde kapitalismens lagar, medan det i själva verket är tvärtom är kapitalismens abstrakta sida, dess värdeskapande process som bestämmer arbetsorganisationen. Det är genom sin uppknytning till kapitalismens konkreta sida som socialdemokratin vunnit sin styrka, så lätt vunnit insteg i arbetarklassen. Men det är också här dess verkliga svaghet ligger, dess oförmåga att krossa kapitalismen eftersom den aldrig angriper dess verkliga sida, dess värdeskapande process.

Det krävs en vetenskaplig undersökning för att utreda hur rörelselagarna verkligen fungerar i det kapitalistiska produktionssättet. Världen är inte vad den synes vara. Socialdemokratin anknyter till det spontana medvetandet, inte till den vetenskapliga socialismen. Den är kvacksalveri, inte verklig läkekonst.

Detta gäller inte bara synen på arbetsorganisationen , utan också synen på staten. För socialdemokratin är staten en neutral instans utanför klasskampen. Men i själva verket är staten inte alls en kraft som står vid sidan av den materiella produktionen, utanför ekonomin.

Tvärtom. Den materiella produktionen är en bas och den bestämmer hela samhällets utseende. De samhälleliga förhållandena blir en överbyggnad på den materiella produktionen. De förhållanden som råder i fabriken återkommer i hela samhället, om än i andra förklädnader. De lagar som bestämmer den materiella produktionen kommer också att bestämma ramarna för samhällets agerande. Den som har makten i fabriken har också makten i samhället.

Detta gäller också statsapparaten. Den är ingen neutral instans som står utanför kampen i fabrikerna. Tvärtom är den ett redskap för att bevara de rådande makt- och ägandeförhållandena. Överheten bär inte svärd förgäves. Den har till funktion att jämna ut motsättningarna i samhället, både de som kan råda mellan olika fraktioner inom den härskande klassen (mellan olika arbetsköpare, mellan produktion och distribution, mellan produktionsledare och administratörer etc) och de som råder mellan den härskande klassen som helhet och arbetarklassen. Dessa motsättningar kan endast jämnas ut genom att den ena eller andra parten tvingas till eftergifter samtidigt som de rådande ägandeförhållandena bevaras. Det är detta som avgör statens klasskaraktär. Den är i själva verket ingen neutral instans utan en aktiv pari som griper in för att skydda kapitalismen och hålla kvar arbetarklassen i samma position.

Här har vi den avgörande skiljelinjen mellan kommunister och socialdemokrater. För kommunister är staten ingen neutral instans som kan utnyttjas for att genomföra socialismen. Kommunisterna strävar inte efter att erövra den borgerliga staten utan efter att krossa den och ersätta den med en annan statsform (arbetarråden) under övergångsperioden. Vi kommunister strävar inte ; första hand till arbetets organisation utan till samhällets omorganisation, till expropriering av fabrikerna och skapandet av ett nytt produktionssätt.

Socialdemokratins karaktär

Vi kan nu närmare definiera socialdemokratin och förstå varför exakt samma tankegångar kan dyka upp i 1840-talets Frankrike och 1970-talets Chile. Socialdemokratin hämtar sin näring ur arbetarklassens spontana medvetande i det kapitalistiska produktionssättet, ur det fackliga medvetandet. Vi står här inför en paradox: Den enda klass som kan störta kapitalismen, arbetarna, far inte ett revolutionärt medvetande till skänks av denna kapitalism. (7) Det måste erövras. Man hindras från att förstå kapitalismens egna lagar. Det krävs en intensiv politisk skolning och propaganda för att till tillföra arbetarklassen en marxistiskt medvetande, att skapa ett perspektiv över hela samhället, att politisera det fackliga medvetandet, att visa de verkliga orsakssammanhangen och peka på att hela samhället, inte bara arbetsorganisationen, måste ändras, och att detta kräver att den borgerliga statsapparaten krossas. Men endast vissa skikt av arbetarklassen kan tillföras marxismen genom propaganda – för den stora massan uppstår det revolutionära medvetandet först i den revolutionära situationen, d v s då existensen förändrats på ett så radikalt sätt att den kräver en motsvarande förändring av medvetandet.

Den fackliga ideologin är en första försvarslinje mot kapitalet, en kamp för arbetskraftens värde och pris. Det ger också fackföreningarna ett självklart existensberättigande, de är arbetarklassens försvarsorganisationer. Men saken kommer i ett annat läge när detta fackliga medvetande generaliseras till en politisk ideologi. Det är då socialdemokratin skapas med illusioner om att fredligen erövra statsapparaten för att omorganisera arbetsprocessen. Socialdemokratin är en deformerad ideologi som bygger på ett fragmentariskt medvetande. Den vill göra alla till småborgare. Eller för att använda en formulering från Kommunistiska Manifestet: Den vill skapa en bourgeoisi utan ett proletariat. (8)

Det är denna anknytning till det spontana medvetandet inom arbetarklassen som utgör dess (skenbara) styrka och dess (reella) svaghet. Den kan vara flexibel och aggressiv så länge det finns något att hämta, så länge det finns utrymme för reformer. Men dess prövostunder kommer då manöverutrymmet krymper samman och man inte längre kommer att få igenom kraven. Då kommer socialdemokratin öppet att ställa sig på bourgeoisins sida, då kastas alla ideologiska demarkationslinjer åt sidan; än tydligare kommer det att visa sig att socialdemokratin är ett instrument för bourgeoisins historiska intresse: Bevarandet av det kapitalistiska produktionssättet utan vilket vare sig bourgeoisi eller socialdemokrati kan existera! Detta kommer tydligare fram i revolutionära eller förrevolutionära situationer. Socialdemokratin kommer att fungera som Louis Blanc i 1848 års revolution: Som en röd rosett i bourgeoisins fana, som en kontrarevolutionära kraft.

Vi har här kunnat konstatera att socialdemokratin förändrats föga under 130 år, att dess existens inte så mycket förklaras av historien i sig, utan av kapitalismen i sig, att den egentligen måste studeras strukturellt och inte historiskt. Genom att på detta sätt lägga den gamle Louis Blancs skrifter vid sidan av den moderna socialdemokratin har vi kunnat visa på de slående likheterna. Men en fråga återstår: Hur har socialdemokratin kunnat få en revolutionär patina? Hur skall man förklara dess revolutionära språk och det efter 1848 års revolution, dess »revolutionära period» mellan 1848 och 1917? För att få ett svar på denna fråga måste vi göra en historisk undersökning. Vi måste nu växla perspektiv och analysera dess relation, inte till kapitalismens struktur, utan till dess historia, till kapitalismens utvecklingskurva. Detta skall vi nu göra genom att i nästa avsnitt undersöka hur förhållandet mellan kommunism och socialdemokrati växlat under olika perioder.

III. Kommunism och socialdemokrati

I dagligt tal låter vi numera begreppen »socialism», och »kommunism» vara synonymer, betyda samma sak. I den mån man skiljer på begreppen låter man dem numera beteckna olika stadier i det efterkapitalistiska samhället.

Men det finns också en annan innebörd i begreppen »socialism» och »kommunism», en innebörd som blev tydlig när Lenin i april 1917 föreslog att det ryska bolsjevikpartiet skulle byta namn, att man skulle återuppliva uttrycket »kommunistisk)» som använts av Marx-Engels före 1848 års revolution (t ex »Kommunistiska förbundet», »Kommunistiska manifestet».) (10)

Åter tvingas vi göra en historisk tillbakablick, gå till rollerna, for att kunna utreda begreppsskillnaden i orden »socialism» och »kommunism».

»Socialism» och »kommunism»

När man går igenom 1840-talets politiska och sociala debatt ser man också snart en tydlig skillnad. Uttrycket »socialism» användes genomgående av olika utopiska skolor, av om utarbetat sinnrika och orealistiska system. Det gemensamma för dessa tänkare var att de ville genomföra sina projekt genom de härskandes goda vilja, genom att övertyga dem om det rättfärdiga i sina idéer eller genom olika statliga reformprojekt. Socialismen blev en antikapitalistisk strömning inom olika samhällsklasser; inom adeln; inom vissa storborgerliga skikt, inom småbourgeoisin, inom intelligentsian och inom vissa arbetargrupper. (11)

Det var i direkt och medveten motsatsställning till dessa välmenande reformerande och orealistiska samhällsutopier som vissa teoretiker i början av 1840-talet började använda termen »kommunism» för att markera sina egna ståndpunkter. Så gjorde t ex Blanquis hemliga sällskap, som genom konspirativa uppror hoppades kunna störta kapitalismen och upprätta »proletariatets diktatur» (en term som Blanqui lanserade), och så gjorde olika arbetargrupper som tog avstånd från reformistiska projekt och i stället förespråkade revolution mot kapitalismen.

I 1840-talets samhällsdebatt kom termerna »socialism» och »kommunism» att knytas till helt olika sociala rörelser: Socialismen var en reformistisk rörelse med »arbetets organisation» och besläktade projekt på sitt program, medan kommunismen var en revolutionär rörelse som angrep själva äganderättsförhållandena, en rörelse som inte bara ville skapa en gemensam produktion utan också en gemensam fördelning av produkterna. Låt oss se hur en skarpsynt samhällskritiker från 1840-talet definierar de två termerna. Vi väljer Erik Gustaf Geijer som 1844 höll sina berömda föreläsningar i Uppsala, »Om vår tids inre samhällsförhållanden». I dessa berör han även moderna socialpolitiska rörelser:

»Proletären, vars massa i det moderna samhället oupphörligt växer, protesterar mot egendomen; han gör det i gärning, han har begynt göra det i lära och övertygelse. Brottmålsstatistiken lämnar bevisen på det förra; kommunismen, vars enda trosartikel är fordran på egendomens gemensamhet eller likhet ger beviset på det senare. Socialismen står ett steg högre och åtminstone inom förnuftighetens område. Den arbetar med vad man kallar arbetets organisation, enligt den i sig riktiga förutsättningen: Att de små kapitalen, sammanlagda och rätt förvaltade, borde verka såsom de stora och till alla deltagares vinst. Och det är sant: Associations-principen är ett tidens räddningsmedel.» (12)

Marx och Engels

Skillnaderna bör dock inte överdrivas. Kommunismen var fortfarande på 1840-talet bemängd med olika idealistiska inslag. Samhällsanalysen var luddig och närmast moralistisk (»egendom är stöld» etc) och framtidsperspektiven oklara. Först Marx och Engels gav den kommunistiska rörelsen en vetenskaplig inriktning. Den marxska teorin växte fram i Paris under senare delen av 1840-talet, först som en polemik mot olika riktningar inom kommunismen (Filosofins elände 1847).

1846 anslöt sig Marx och Engels till ett av de hemliga kommunistiska sällskapen. Det var »Det rättfärdigas sällskap», en organisation som huvudsakligen bestod av tyska hantverksgesäller, men som genom gesällresorna hade utbredning i olika länder bl a i Frankrike och England. De genomdrev snabbt att sällskapet bytte namn till »Kommunistiska förbundet» och började därefter arbeta för att infora den vetenskapliga teorin i sällskapet. Denna process kan sägas vara avslutad i och med att förbundet i februari 1848 antog »Kommunistiska manifestet som sin programskrift.

Därmed var det programmatiska arbetet slut Men frågan är inte uttömd. Vi måste nu vända oss från teorins och programmets område till taktikens och strategins för att se vilken attityd Marx och Engels här intog till de socialistiska rörelserna.

Här upptäcker vi något som vid första ögonkastet kan tycks motsäga det programmatiska arbetet. Medan Marx och Engels programmatiskt avskärmade sig från socialismen och i verk efter verk gick till angrepp mot dem, närmade de sig den socialistiska rörelsen rent organisatoriskt. I »Kommunistiska manifestet» kan vi finna följande uttalande:

»Kommunisterna utgör inget särskilt parti gentemot de andra arbetarpartierna… De kämpar för uppnåendet av arbetarklassens omedelbart närliggande mål och intressen, men de representerar inom den nuvarande rörelsen samtidigt rörelsens framtid. I Frankrike ansluter sig kommunisterna till det socialist-demokratiska partiet mot den konservativa och radikala bourgeoisin, utan att därför uppge rätten att intaga en kritisk ställning gentemot de fraser och illusioner vilka härrör från den revolutionära traditionen.» (vår kursiv) (13)

Hur kunde Kommunistiska förbundet ta avstånd från socialismen som en falsk lära, och samtidigt ansluta sig till det parti som var det tydligaste uttrycket för denna lära, Louis Blancs parti?

Taktik och strategi i revolutionen 1848

Förklaringen ligger i de förväntningar Marx och Engels hade på den kommande revolutionen. För dem var denna revolution i första hand en borgerlig revolution som i Frankrike skulle sopa bort de sista resterna av feodalismen och i andra europeiska länder (särskilt Tyskland) bana väg för kapitalismen vilken var en progressiv rörelse i förhållande till feodalismen. I denna borgerliga revolution skulle proletariatet deltaga för att säkra dess seger: De skulle kritisera bourgeoisin, men samtidigt göra gemensam sak med dem mot feodalismen. Först senare kunde det bli aktuellt med en proletär revolution riktad mot bourgeoisin.

»Kommunistiska manifestet» hade knappast hunnit lämna tryckpressarna förrän denna revolution var ett faktum. Den började i februari 1848 i Paris, spred sig sedan i mars till Tyskland, Ungern, Polen, Tjeckoslovakien, Italien och fick slutligen också efterbörder i andra länder i Europa (t ex Sverige).

Kommunistiska förbundet följde sin taktik och strategi för revolutionen: Att deltaga i den som bourgeoisins allierade. I den avsikten publicerade förbundet i mars 1848 en programskrift som innehöll 17 krav som borde ställas i revolutionen. Bland dessa krav fanns sådana punkter som ett enat Tyskland, allmän rösträtt, folkbeväpning, avskaffande av alla feodala pålagor, förstatligande av transportväsendet och skapandet av en statsbank. Men man förde också fram krav som uttryckligen hänförde sig till »arbetets organisation», och bland dessa finner man även det blancska receptet »Upprättandet av nationalverkstäder. Staten skall garantera alla arbetares existens och ta hand om dem som inte kan arbeta.» Programmet slutar: »Det ligger i det tyska proletariatets, småbourgeoisins och böndernas intresse att energiskt verka för att ovannämnda krav förverkligas.» (14)

I början av revolutionen flyttade Marx och Engels tillbaka till Tyskland där de började ge ut tidskriften »Neue Rheinische Zeitung» för att kunna ingripa i revolutionens vidare förlopp. Tidningen blev »organ för demokratin» för att citera dess undertitel. Under det närmast halvåret deltog de aktivt i den tyska revolutionen och försökte förgäves få bourgeoisin att fullfölja sin egen. revolution.

Men de hade överskattat bourgeoisin. Den Nationalförsamling som upprättats i revolutionens spår blev en ren pratkvarn som aldrig vågade ta ens den formella makten i landet, än mindre den reella. Feodalherrarna satt kvar i orubbat bo. Efter några månader rullade kontrarevolutionen fram och sopade undan den borgerliga revolutionen. (15)

Därmed misslyckades revolutionen i Tyskland liksom den misslyckats i alla andra länder. Och orsaken till misslyckandet låg inte i de subjektiva faktorerna, utan i bourgeoisins oförmåga att ta över rodret på revolutionär väg. Den tyska bourgeoisin var alltför sammanknuten med feodalherrarna för att längre kunna uppträda självständigt; den var alltför rädd för massorna för att våga mobilisera dem för sina egna syften.

En omprövning av taktiken och strategin

Misstyckandet i revolutionen 1848 visade att Kommunistiska förbundet hyst alltför höga förhoppningar om bourgeoisin. Det gjorde också att man tvingades ompröva hela taktiken och strategin. Denna omprövning kom i en rundskrivelse från Kommunistiska förbundets centralkommitté i mars 1850 (skriven av Marx och Engels). I denna analyserade Marx och Engels orsakerna till misslyckandet och lade fram en helt ny revolutionsstrategi.

Man konstaterar först att Förbundets lokalavdelningar upplösts under revolutionen i stället för att stärkas och att de lokala avdelningarna hamnat under småbourgeoisins »välde och ledning». »Det måste bli ett slut på detta tillstånd; arbetarnas självständighet måste återställas.»

Detta är så mycket nödvändigare, fortsätter man, som en ny revolution står för dörren. I denna måste arbetarpartiet vara väl organiserat och enat. Det måste »kunna uppträda så självständigt som möjligt, om det inte åter skall exploateras av bourgeoisin och tas i dess släptåg som 1848.» I denna nya revolution kommer de demokratiska småborgarna att spela samma roll som den liberala bourgeoisin 1848, dvs förrädarnas roll. En del av dessa småborgare är de »som nu kallar sig röda och socialdemokratiska, därför att de hyser det fromma önskemålet att avskaffa storkapitalets tryck på småkapitalet och storbourgeoisins på småbourgeoisin.» Dessa demokratiska småborgare strävar inte efter ett kommunistiskt samhälle, de vill inte ändra ägandeförhållandena utan endast reformera det bestående samhället och lätta trycket på sig själva.

Kapitalets herravälde och snabba förökning skall vidare motarbetas av socialdemokraterna, dels genom inskränkning i arvsrätten, dels genom överförandet av så många arbeten som möjligt till staten. Vad arbetarna angår så fastslås framför allt, att de skall förbli lönearbetare som hittills. De demokratiska småborgarna önskar endast arbetarna bättre lön och en säkrad existens och hoppas uppnå detta genom att de delvis skall sysselsättas av staten och genom välgörenhetsåtgärder. De hoppas kort sagt att kunna besticka arbetarna genom mer eller mindre dolda allmosor och att kunna bryta deras revolutionära kraft genom att momentant göra deras situation uthärdlig.

Den permanenta revolutionen

»Medan de demokratiska småborgarna vill få ett slut på revolutionen så snabbt , som möjligt och under genomförande av på sin höjd de ovan anförda kraven, så är det i vårt intresse och vår uppgift att göra revolutionen permanent ända tills alla mer eller mindre besuttna klasser har trängts undan från makten, tills proletariatet har erövrat statsmakten (17) och sammanslutningen av proletärer inte bara i ett land utan i alla världens härskande länder har framskridit så långt, att proletärernas konkurrens i dessa länder har upphört och åtminstone de avgörande produktivkrafterna har koncentrerats i proletärernas hände».

Därefter går Marx och Engels över till den närmast liggande taktiken. Vilken hållning skall man inta till de småborgerliga demokraterna under de nuvarande förhållandena? »För ögonblicket, då de demokratiska småborgarna överallt är undertryckta, predikar de på det hela taget enighet och försoning för proletariatet, räcker det handen och strävar efter att skapa ett stort oppositionsparti, som skall omfatta alla schatteringar inom det demokratiska partiet, dvs. strävar efter att insnärja arbetarna i den partiorganisation, där de allmänt socialdemokratiska fraserna är förhärskande, bakom vilka småborgarna döljer sina särskilda intressen, och i vilken proletariatets bestämda fordringar för fridens skull inte får föras till torgs. -Proletariatet skulle förlora hela sin självständiga, mödosamt förvärvade ställning och på nytt sjunka ned till ett bihang till den officiella borgerliga demokratin. Denna förening måste alltså på det bestämdaste tillbakavisas».

För att bekämpa de gemensamma fienderna behöver man ingen gemensam organisation; i en sådan skulle proletariatet bindas av småbourgeoisin i stället för att uppträda som en självständig kraft. Arbetarna får inte hålla tillbaka sina egna krav eller underlåta att skapa egna organisationer. »De måste vid sidan av de nya officiella regeringarna samtidigt upprätta egna, revolutionära arbetarregeringar (18). antingen i form av verkställande råd eller kommittéer eller också i form av arbetarklubbar och arbetarkommittéer.»

För att dessa nya råd skall få någon makt måste arbetarna beväpna sig och avväpna bourgeoisins garden. »Där detta senare inte låter sig göra, måste arbetarna försöka organisera sig självständigt som ett proletärt garde med självvalda chefer och en egen självvald generalstab och underordnade inte statsmakten utan av arbetarna framtvingade revolutionära lokala råd… Vapnen och ammunitionen får man under inga förhållanden lämna ifrån sig och varje avväpningsförsök måste i nödfall omintetgöras med våld».

Arbetarna måste nu i väntan på revolutionens utbrott organisera sig självständigt och föra ut sina egna klasskrav oberoende av småbourgeoisins tycken och smak. I valen måste de ställa upp sina egna kandidater. »Till och med där det inte finns någon som helst utsikt till framgång, måste arbetarna sätta upp sina egna kandidater för att bevara sin självständighet, räkna sina styrkor och bringa sin revolutionära inställning och sina partiåsikter inför offentligheten. De får härvid inte låta låta prata omkull sig av demokraterna, t.ex. med påståendet att man på så sätt splittrar det demokratiska partiet och ger reaktionen möjlighet till seger. Alla sådana fraser går till sist ut på att bedraga proletariatet».

Efter ytterligare anvisningar om hur proletariatet skall agera i konkreta situationer gentemot jordbruksarbetarna och gentemot en demokratisk regering, betonar Marx och Engels än en gång nödvändigheten att arbetarna uppträder som ett självständigt parti och de slutar sin skrivelse med orden: »Deras /dvs arbetarnas/ fältrop måste bli: Den permanenta revolutionen». (19)

Vi har tillåtit oss dessa långa utdrag ur skrivelsen från mars 1850 för att visa hur Marx-Engels’ syn på socialdemokratin hänger nära samman med själva revolutionsstrategin. Så länge de trodde på en självständig borgerlig revolution var de beredda till samverkan med socialdemokratin, och tom. direkt underordnande under den. Men i och med att de 1850 utarbetade teorin om den permanenta revolutionen kom också synen på socialdemokratin att genomgå en förändring. Nu räckte det inte längre med programmatiska avståndstaganden; också organisatoriskt taktiskt och strategiskt måste proletariatet vinna självständighet gentemot de småborgerliga demokraterna. Om inte denna självständighet uppvanns skulle revolutionen inte kunna segra. Den självständiga borgerliga revolutionen var inte längre en realitet; den måste sammanlänkas med den proletära revolutionen och den måste ledas av proletariatet.

Perioden 1858-1917: Kapitalismens uppåtgående kurva

Som vi kunnat se knyts teorin om den permanenta revolutionen direkt till en ny näraliggande revolution. Marx-Engels väntade sig att denna revolution skulle bryta ut inom det närmaste året och att den nya taktiken och strategin då skulle vara framgångsrik. I själva verket skulle det dröja ända till 1917-18 innan en ny revolutionsvåg svepte fram över Europa. Kapitalismen fick en uppåtgående utveckling, en enorm expansion under nära 70 år. Under nära 70 år inträffade inte några revolutionära situationer i Europa, (med undantag för Pariskommunen, som dock framsläpades genom kriget och inte genom en kapitalistisk kris).

Detta innebär dock inte att Marx-Engels »hade fel». Deras perspektiv på den permanenta revolutionen har visat sig vara det enda realistiska perspektivet på revolutionerna efter 1917-18. Men vid sidan av analysen av klasskrafterna – vilken visat sig vara riktig – gjorde de en felaktig värdering av tidsperspektivet. Kapitalismen befann sig inte i en kronisk kris – tvärtom gick den in i en expansion utan like. Perioden från 1850 till 1917-18 utgör kapitalismens uppåtgående kurva. Detta hindrar naturligtvis inte kriser under denna tid, men dessa kriser var relativt lindriga och oftast begränsade till en sektor i det kapitalistiska samhället. Hela samhällsformationen befann sig inte i kris samtidigt. Situationen är radikalt annorlunda efter 1917-18. Alltsedan dess befinner sig kapitalismen i en nedåtgående kurva. Vi lever nu i en epok av ständiga kriser, revolutioner och krig. Kapitalismens progressiva period är för evigt till ända. (Detta utesluter naturligtvis inte tillfälliga högkonjunkturer – genom den teknologiska utvecklingen kan dessa högkonjunkturer t o m få karaktären av en kraftig expansion – men dessa är kortvariga och avlöses av ständigt förvärrade kriser.)

Men även om Marx-Engels strategiska perspektiv i dag är aktuellare än någonsin löser det inte frågan om vad man skulle göra 1850 när revolutionen uteblev och kapitalismen i stället började sin expansion. Hur skulle man undvika att kommunismen isolerades från arbetarklassen under denna uppåtgående period? Hur skulle man driva kampen för att arbetarklassen fick så stor del som möjligt av det värde som nu skapades? Hur skulle man kunna stärka den för det framtida revolutionära maktövertagandet?

Det var frågor som inte omedelbart kunde lösas och som inte heller löstes i en teoretisk analys, utan rent pragmatiskt Åren efter 1850 föll Kommunistiska förbundet sönder i olika kämpande fraktioner; det var inte väpnat att möta den nya situationen. Underliggande motsättningar bubblade upp och förstärktes genom olika provokationer utifrån (rättegångar, infiltration av polisagenter etc). Förbundet drabbades av de politiska sjukdomar som härjar i alla organisationer som är socialt isolerade (emigrantsällskap o dyl). 1852 hade Förbundet upplösts.

Därefter började en period av politisk isolering för Marx och Engels. Under de närmast tio åren ägnade de sig främst åt teoretiska analyser och politiskt brödskriveri. De fick nu den tid som behövdes för att tränga in på djupet i det kapitalistiska produktionssättets lagar. Detta arbete kulminerade slutligen i publiceringen av Kapitalet.

Den nya arbetarrörelsen

Men när den publicerades 1867 hade de redan börjat åter återuppta det politiska arbetet. I början av 1860-talet återkom radikala tankegångar inom arbetarklassen, efter mer än tio års stiltje. Marx och Engels främsta engagemang gällde skapandet av en internationell revolutionär sammanslutning. Första Internationalen. Denna International blev kortlivad – efter Pariskommunens fall föll den sönder. Dess viktigaste resultat – vid sidan av de programmatiska klargörandena och polemiken mot anarkisterna – blev uppkomsten av nationella sektioner, vilka förde ut de marxska idéerna till arbetarklassen. I Tyskland skapades en arbetarrörelse under 1860-talet av Liebknecht och Bebel. en rörelse som stod Marx-Engels nära. Den var starkast ‘ södra Tyskland.

Men den var inte den enda rörelsen inom arbetarklassen vid denna tid. Också andra ideologier spreds inom klassen och vann tom större anknytning hos arbetarna tack vare de objektiva möjligheter till eftergifter som de goda tiderna gav och tack vare sin anknytning till arbetarnas spontana medvetande. En av dem som direkt anknöt till Louis Blancs teorier var Ferdinand Lassalle som i slutet av 1850-talet och början av 1860-talet gjorde bejublade talarturnéer över Tyskland och fick i gäng en kraftig rörelse kring sitt program. De viktigaste punkterna i detta var erövrandet av den borgerliga statsmakten och skapandet av statliga associationsföretag, dvs exakt de punkter som vi fann i centrum av Louis Blancs ideologi. Liknande tendenser uppstod spontant i andra kapitalistiska länder (England).

Arbetarklassens möjligheter att få ut eftergifter från bourgeoisin var beroende av att den var enig i fackföreningar och parti. Den allmänna splittring som fanns mellan reformister och revolutionärer på 1860-talet skadade detta arbete och var dessutom svår att försvara eftersom några nya revolutionstillfällen inte dök upp. För att inte isolera den kommunistiska rörelsen från arbetarklassens majoritet verkade Marx och Engels därför för att de olika partigrupperingarna inom arbetarrörelsen skulle gå ihop. Detta samgående skedde under 1870-talet, efter Första Internationalens upplösning. Dess mest kända uttryck var samgåendet mellan de två tyska partierna, vilket skedde i Gotha 1875. Det program som där antogs och som blev riktningsgivande för alla senare socialdemokratiska partiers program var starkt präglat av lassalleanska tankegångar – det säger en del om styrkeförhållandena vid samgåendet. Programmet utsattes for en förintande kritik av Marx, en kritik som hemlighölls i femton år av den tyska partiledningen (20). Det blev också vanligt att de nya partierna antog namnet »socialdemokraterna» – också det en eftergift till de reformistiska strömningarna.

Från 1870-takt blev tendensen allmän: det uppstod nu en enad arbetarrörelse, ett enat parti och enade fackföreningar. Inom partiet fanns det två strömningar som aldrig helt dog ut och efter sekelskiftet markerades de ännu starkare: En stark ‘ reformistisk strömning med förankring bland fackföreningsfunktionärerna, riksdagsmännen och med stöd från de övre skikten inom arbetarklassen (»arbetararistokratin»), och en revolutionär strömning med förankring i en del av partiets intelligentsia och lägre proletära skikt, vilka inte kunde få samma eftergifter frän bourgeoisin. Styrkeförhållandena var hela tiden till reformisternas förmån, eftersom man skaffade sig en marxistisk fraseologi som dolde den verkliga politiken. Först i slutet av 1890-talet skedde det ett genombrott också på det ideologiska området, då revisionismen växte fram som en ideologi för partiets reformistiska praktik. Denna uppdelning av reformister och revolutionärer inom partiet förekom i alla socialdemokratiska partier – i Frankrike hade man en uppdelning mellan »guesdister» (marxister) och »possibilister» (reformister), i Tyskland mellan »lassalleaner» och »eisenachare» (marxister), i England mellan partiets ledning och den anarkomarxistiska gruppen kring tidskriften »Commonweal» (en del av dessa revolutionära strömningar urartade f ö snart till rena anarkismen). Svaga, men ytterst svaga, återspeglingar av denna uppdelning i reformister och revolutionärer har vi också i Sverige i striden mellan Branting och Axel Danielsson i slutet av 1880-talet.

Kapitalismens nedåtgående kurva

Först efter sekelskiftet uppstod nya förhållanden. Då växte den revolutionära rörelsen åter i styrka. Kapitalismen hade nått sin höjdpunkt. Imperialismen hade delat upp jordens yta i olika intressesfärer. Det fanns inget mer att ta. Kapitalismen började stagnera och så sakta gå in på sin nedåtgående kurva. Det drog ihop sig till en våldsam urladdning, ett världskrig mellan olika imperialistiska makter.

1903 splittrades det ryska partiet i två bestående fraktioner: majoritet (bolsjeviker) och minoritet (mensjeviker), även om bolsjevikerna inte bildade ett eget parti förrän 1912. I det tyska partiet uppstod en revolutionärt-marxistisk grupp kring Rosa Luxemburg vilken alltmer kritiserade partiledningens opportunism. I Sverige fick vi en splittring mellan partiets ledning (reformisterna) och ungdomsförbundet, som förde en revolutionär om än något grumligt-fraseologisk politik. Socialdemokratins agerande vid krigsutbrottet 1914, då de nationella partierna stödde sitt eget lands bourgeoisi, blev signalen för en allmän splittring av arbetarrörelsen. Denna splittring har sedermera bestått.

Efter 1914 har socialdemokratin återigen spelat samma roll som på Louis Blancs tid, som en röd rosett kring den nationella fanan. Under perioden 1850-1914 befann sig socialdemokratin i ledningen för arbetarrörelsen; dess program var detsamma som nu, men funktionen var annorlunda. Den krävde reformer i en period då det fanns utrymme för reformer. Den var aldrig en revolutionär strömning. Men genom att leda kampen för rösträtt, föreningsrätt, yttrandefrihet, höjda löner och kortare arbetstid fick den en prestige i arbetarklassen. Dess program verkade realistiskt och dess »socialistiska» perspektiv behövde aldrig konfronteras med verkligheten.

Det är annorlunda efter 1914. Nu tvingas socialdemokratin att agera reformistiskt i en period av ständiga revolutioner. Den söker samarbete med bourgeoisin och blir dess förlängda ann inom arbetarklassen. Den vill ha »fred på arbetsmarknaden» för att kunna genomföra sina reformer. Liksom Louis Blanc tvingas den gå ut och krossa arbetarnas självständiga rörelse. Den startar otaliga kommissioner för att »utreda» frågor. De reformer man genomför far en annan funktion än man avsett, liksom Louis Blancs nationalverkstäder. De stödjer kapitalismen, ger bourgeoisin andrum och förbereder dess motangrepp. De passiviserar och förlamar arbetarklassen och avväpnar den inför bourgeoisins motangrepp. Har man sagt B får man säga C. Bakom Blanc väntar alltid en Cavaignac. Bakom socialdemokratin väntar alltid bourgeoisins väpnade styrkor – det må gälla den borgerliga repressiva apparaten eller direkt fascistiska styrkor.

Slutsatser

Vad är då socialdemokratin? Är den fascism som en del »vänstergrupper» påstår?
Nej, socialdemokratin är inte fascism. Den är inte heller socialfascism. Den är helt enkelt – socialdemokrati, en specifik samhällelig ideologi som uppstår inom arbetarklassen genom det spontana medvetandet och knyts till den borgerliga hegemonin över samhället. Som institution blir socialdemokratin bourgeoisins redskap inom arbetarklassen, en i ordets verkliga mening kontrarevolutionär kraft, eftersom den används för att krossa den revolutionära rörelsen inom arbetarrörelsen. Detta arbete utförs särskilt av den socialdemokratiska byråkratin, dvs fackföreningsledarna, ombudsmännen, teknokraterna, utredningsexpertema, kort sagt av lössen i den röda rosetten.

När socialdemokratin utfört sin plikt är det dess egen tur att falla. Louis Blanc fick åka till England, de tyska socialdemokraterna försmäktade i nazistiska koncentrationsläger, Allende sköts i presidentpalatset.

Intet är nytt under solen. Inte heller socialdemokratin. Genom att beskriva den som »socialfascism» eller »korporativism» försöker stalinisterna (KFMLr, SKP, Vpk) i själva verket ge socialdemokratin ett ärorikt och revolutionärt förflutet som den aldrig haft. Stalinisterna säger att socialdemokratin nu blivit fascistisk genom att förespråka klassamarbete i stället för klasskamp. Vi säger: Socialdemokraterna har alltid förespråkat klassamarbete, det är just det som är det karakteristiska för socialdemokratin, dess särdrag. Det är en rörelse inom arbetarklassen som söker samarbete med bourgeoisin. Den står i bourgeoisins tjänst och riktar spetsarna mot arbetarnas självständiga revolutionära kamp. Men socialdemokratin är också en rörelse som är förankrad i arbetarklassen. Den bygger sålunda på en bestämd klasskombination. Det gör att vi kan förutse att dess öde kommer att vara annorlunda än en fascistisk rörelses.

I en skärpt situation kommer socialdemokratin att splittras, medan en fascistisk rörelse kommer att stärkas. Att yla om »socialfascism» innebär endast en underskattning av den ideologiska kampen mot socialdemokratin, kampen för att vinna de socialdemokratiska arbetarna. Detta innebär också att man måste utarbeta en annan taktik mot socialdemokratin än mot fascismen. Socialdemokratin står på den borgerliga demokratins grund. Det innebär att det går att utmana socialdemokraterna i en enhetsfront inför ett växande fascistiskt hot (eller mot hot om andra former av auktoritära, diktatoriska regimer). Det är förvisso sant att fascismen lurar bakom socialdemokratins rygg. Men för att den skall komma fram måste socialdemokratin också ställas åt sidan; den står i vägen.

Låt oss sluta detta kapitel med att erinra om Karl Marx utomordentliga och uttömmande karakteristik av socialdemokratin. Den är skriven 1853, men lika giltig 1973 som någonsin tidigare. I skriften »Louis Bonapartes 18 Brumaire» kommenterar Marx den socialdemokratiska rörelse som uppstått i Frankrike i februari 1849 genom ett samgående mellan Louis Blancs parti och diverse olika småborgerliga sekter. »Den revolutionära udden i proletariatets sociala krav avtrubbades och gavs en demokratisk formulering, den enbart politiska formen för småborgerskapets demokratiska krav suddades och deras socialistiska udd vändes utåt. Så uppstod socialdemokratin…. Socialdemokratins egendomliga karaktär kan sammanfattas så att man krävde demokratisk-republikanska institutioner som medel, inte för att upphäva två ytterligheter, kapital och lönearbete, utan för att försvaga motsättningen mellan dem och förvandla den till harmoni.»

Finns det egentligen något mer att tillägga?

Kenth-Åke Andersson

Noter

(1) Inte minst i Sverige väckte Louis Blancs idéer sympati. Svenska liberala och radikala författare snappade upp hans idéer och förde ut dem i dåliga tendensromaner. Man behöver här bara nämna några exempel: Almquists »Gabrielle Mimanso», i Fredrika Bremers »Syskonliv, i Blanches »Sonen av söder och nord». I den mera direkta broschyrlitteraturen är Louis Blanc också en ofta åberopad auktoritet, t ex hos Erik Gustaf Geijer. Även högst konservativa författare snappade upp parollen om arbetets organisation och såg i den en garanti mot radikalare läror. Så kunde t ex en så konservativ tänkare som biskop Agardh i ett tal inför Wermländska föreningen för vanvårdade barn utbrista: »Chartismens sammankomster, Rebeccaismen samt communismen med sin press och sitt nya samhällssystem, äro allt endast preludier för hvad som måste följa om ej en ny och annan organisation av arbetet införes än daglönaresystemet….Endast i Frankrike jäser inom nationen en omogen tanke på en ny organisation av arbetet.» Propagandan för Louis Blanc gick så långt i Sverige att en liberal skriftställare som Swederus år 1847 såg sig föranlåten att tala om »Den snart äckliga frasen om arbetets organisation».

Citaten är hämtade ut Alf Kjellén: Sociala idéer och motiv hos svenska författare I- II. (Sthlm 1937 och 1950) Orsaken till att Louis Blancs reformsocialism så kvickt vann anklang i Sverige kommer att utredas i min broschyr om den svenska socialdemokratins historia.

(2) Denna sammanfattning av Louis Blancs Blancs idéer bygger på en genomläsning av följande källor: 1848 års franska upplaga av Organisation du travail – tyvärr har jag inte kunnat få tag i någon av de tidigare upplagorna – och en tysk översättning av samma skrift från 1850. Vidare på Louis Blancs föreläsningar om »Socialismens historia» översatta till svenska 1850, och »Socialisternas Katekismus» utgiven på svenska 1886. Kortare utdrag ur Louis Blancs skrifter finns i antologierna »Die Frühsocialisten 1789 – 1848», bd l (1970) och Gunnar Gunnarsson (red): De stora utopisterna, 2 (1973). Dessutom har jag använt två framställningar av Louis Blancs teorier: G.D.H. Cole, A History of Socialist Thought, bd l, (1953) och Hjalmar Branting, Socialdemokratins århundrade, bd L (1904).

(3) Framställningen av Louis Blancs roll i februarirevolutionen bygger på P Keller: Louis Blanc und die Revolution von 1848 (1926). Analysen av februarirevolutionens Masskrafter följer Marx framställning i »Klasstriderna i Frankrike 1848-1850» (sv övers. 1971)

(4) Marx historiesyn finns skisserad av honom själv i Förordet i Till kritiken av den politiska ekonomin från 1859. Där säger han bl a : »Det är inte människomas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.» Förordet finns t ex i Arbetarkulturs utgåva 1970 av Till Kritiken… Historiesynen läggs fram avsevärt utförligare i Marx-Engels gemensamma skrift »Den tyska ideologin» från 1845.

(4) Man måste här skilja mellan kapitalismens strukturella framväxt och den konkreta historien. Det har aldrig existerat något samhällssystem där varje producent ägde sina egna arbetsverktyg. Det är endast en modell för att kunna förklara kapitalismens karakteristika. Det kapitalistiska produktionssättet har i den konkreta historien övertagit tidigare produktionssätts människomaterial, inklusive gamla klasser och omvandlat dem.

(6) Marx skrifter innehåller ingen utförlig analys av medvetandet hos olika klasser under kapitalismen, men han ger flera anvisningar i sina arbeten. Denna analys bygger främst på Kapitalet (särskilt kapitlet om varufetischismen) och delar av Grundrisse, den berömda förstudien till Kapitalet från 1857-58. Skiktningen mellan vetenskapligt-marxistiskt medvetande och fackligt-spontant medvetande är hämtat frän Lenins Vad bör göras?.

(7) Så heter det t ex i Den tyska ideologin: »För att i masskala skapa detta kommunistiska medvetande – likaväl som att säkra segern för själva saken – är det nödvändigt att människorna själva förändras i omfattande skala. Denna förändring kan bara ske i en praktisk rörelse, i en revolution. Revolutionen är nödvändig inte bara därför att den härskande klassen endast kan störtas på detta sätt, utan också därför att den klass som störtar den befria sig från det förflutnas samlade skräp och omvandla samhället.»

(8) Kommunistiska Manifestet, ex vis i Marx-Engels i urval (W&W 1965), s 43.

(9) Så ex.vis i Marx, Kritik av Gothaprogrammet (sv. övers. Arbetarkultur 1938)

(10) Detta förslag framförde Lenin i sina sk Aprilteser 1917. Se Lenin, Valda verk 11:1 (Moskva 1956), s 11. Jfr. även ss 50-55.

(11) I Kommunistiska Manifestet skiljer Marx-Engels mellan feodal, småborgerlig, konservativ eller borgerlig socialism och slutligen kritiskt utopisk socialism.

(12) Geijer, Samlade skrifter, band 3, Sthlm 1874, s 342 f. Stavningen här moderniserad.

(13) Kommunistiska Manifestet i: Marx-Engels i urval (W&W1965), s 28, 46 f. De citat som här sammanställts skiljs som synes åt hos Marx-Engels. Men det framgår dock uttryckligen av sammanhanget att de hör samman och författarna hänvisar själva till det tidigare stycket när de tar upp tråden i framställningen.

(14) »Kommunistiska Partiets krav i Tyskland» t ex i: Karl Marx, The Revolution of 1848, 152 £ (Penguin 1973), s 109-111.

(15) Representativa urval av Marx-Engels skrifter från revolutionsåret 1848 finns dels i den Penguin-antologi som nämnts i föregående not, dels i den tyska antologin: Marx-Engels. Die Revolution von 1848 (Berlin 1971). Framställningen av den marxska strategin och taktiken 1848 är efter ett uppslag från David Fernbachs inledning till Penguin-antologin.

(16) Denna viktiga text finns i: Marx-Engels i urval (W&W 1965), s 175-186.

(17) Som synes använder Marx-Engels här fortfarande formuleringen »erövra statsmakten», en formulering som står i logisk motsättning till deras uppmaning strax därefter att arbetarna skall bilda egna arbetarregeringar vid sidan av den officiella regeringen. Först efter Pariskommunens erfarenheter korrigerade Marx och Engels sin ståndpunkt i denna fråga. I ett förord till Manifestet från 1872 heter det sålunda: »Särskilt bevisade kommunen att arbetarklassen icke kan helt enkelt ta den färdiga statsmaskinen i besittning och sätta den i rörelse för sina egna mål.» Detta vidareutvecklas i Marx analys av Pariskommunen (sv övers. 1946).

(18) Det är ganska fantastiskt att se hur Marx och Engels talar om dubbelmakt och upprättandet av arbetarråd – redan 1850! Det finns ju faktiskt folk som kallar sig marxister och som ännu inte – år 1973! – fattat nödvändigheten av dessa råd. Vad Marx- Engels syftade på i sin text var troligen de klubbar som arbetarna i Paris upprättade under revolutionen! 1848 och som fungerade som en form av stormöten. Om dessa, se »Klasstriderna i Frankrike 1848-50» (s^’ övers. 1971) s 127 f.

(19) Begreppet »den permanenta revolutionen» används så vitt jag kunnat finna första gången av Engels, i artikeln »Magyarernas kamp», daterad den 13 januari 1849. Samma slutsats hade dock redan dragits av Marx-Engels i artikelserien »Bourgeoisin och kontrarevolutionen» från dec. 1848. Slutorden i denna artikel lyder: »Den preussiska bourgeoisins historia visar – liksom hela den tyska bourgeoisins historia från mars till december – att en rent borgerlig revolution med upprättandet av borgerlig hegemoni i form av en konstitutionell monarki är omöjlig i Tyskland. Det som är möjligt är antingen en feodal och absolutistisk kontrarevolution eller den social-republikanska revolutionen.» (Penguin-antologin, s 212). Begreppet »permanent revolution» återkommer även i »Klasstriderna i Frankrike 1848-50».

(20) Marx, Kritik av Gothaprogrammet (w. övers. 1938) Den offentliggjordes först 1891.

(21) Marx, Louis Bonapartes 18 Brumaire, s 52f.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1973

Fackföreningarna kan tvinga fram ett nytt samhälle

”En annan värld är möjlig” hävdar den globala rättviserörelsen med stort självförtroende. Det är ett viktigt påstående. En annan, bättre värld är alltså inte bara önskvärd utan också möjlig att uppnå. Ändå är det ett sorgligt faktum att den borgerliga offensiven rullar på med full kraft. Trots krigsmotståndet koloniserades Irak, trots protester rustas den offentliga sektorn ner och privatiseringarna breder ut sig.

En viktig orsak till detta är att de nya rörelser som vuxit fram som en reaktion på nyliberalismen saknar tillräckliga sociala muskler. När en av de främsta trenderna i den borgerliga offensiven är att den traditionella politiken avsvär sig sitt inflytande blir det svårare att pressa politiker till eftergifter genom enbart opinionsbildning. Det krävs starka sociala motkrafter som kan tvinga igenom förändring.

Det är inte särskilt nyskapande eller upphetsande att föreslå att denna sociala kraft skulle utgöras av arbetarklassen. Hittills har jag dock inte hört något bättre förslag…

Arbetarklassen, i vid bemärkelse, står i en objektiv motsättning till kapitalet. Det vill säga, oavsett vad den enskilde arbetaren eller gruppen av arbetare anser finns det en motsättning mellan arbete och kapital, en motsättning som börjar, men inte slutar, i den eviga dragkampen om produktionsresultatet.

Genom att finnas direkt i produktionen, i kapitalets hjärta, har arbetarklassen också en möjlighet att slå mot kapitalet där det känns som värst. Makten över produktionen ligger bokstavligt talat inom armlängds avstånd.

Potentiell makt

Problemet är att arbetarklassen till största delen är tyst och passiv. Detta har flera orsaker.

Välfärdsstaterna var en kompromiss mellan arbetarrörelsens ledning och borgerligheten som byggde på en gemensam skräck för de traumatiska decennierna innan med hård klasskamp, rädslan för att en efterkrigsdepression skulle leda till revolutionära uppsving som efter det förra världskriget och existensen av Sovjet som en påminnelse om detta.

Arbetarklassens tilltro till sin egen styrka bröts också på europeiska nivå genom andra världskriget. Ingenstans hade man lyckats slå tillbaka fascismen genom oberoende klassmobilisering. Det var genom Röda Armén, grundligt staliniserad och befriad från alla tankar på revolutionär internationalism, och de borgerliga demokratiernas krigsmakter som fascismen besegrades. Välfärdsstaternas sociala ingenjörskonst kunde genomföras med arbetarklassen i stor utsträckning på åskådarläktaren, representerad av sina byråkratiserade och till det borgerliga samhället anpassade organisationer.

Den svenska välfärden byggdes upp till priset av arbetarklassens självständighet och är inte en direkt erövring dagens arbetarklass känner att vi kämpat oss till. Inte heller på särskilt många andra sätt lever minnet kvar av att det krävs eget engagemang och kollektiv aktivitet för att erövra positioner eller försvara det vi har. Att sitta still i båten och lita på ledningen är också byråkratins huvudsakliga uppmaning till medlemmarna. Aktiva och kritiska medlemmar är något de skyr som pesten och har ägnat mycket energi att kontrollera och trycka ner så snart de stött på dem. Om detta i viss mån fungerade under ”det långa undantaget”, guldåren på 50- och 60-talen, får vi idag betala priset i form av vår oförmåga att organisera effektiva försvarsstrider.

Bristen på erfarenhet och kollektivt självförtroende i arbetarklassen är den huvudsakliga anledningen till dagens passivitet och oförmåga att ta strid mot den borgerliga offensiven.

Det radikala uppsving som ägde rum några år i slutet av 60-talet och början av 70-talet, såväl på arbetsplatserna som i resten av samhället, fick bara i mycket liten grad något organiserat uttryck. Det saknades i Sverige i stort sett strömningar som kunde eller ville ge denna radikalisering en inriktning mot att ta strid om fackföreningarna. I stort sett inga oppositionella strömningar byggdes upp och de få erfarenheter som gjordes kunde snabbt sopas undan av 80-talets högervindar.

Därför ser vi idag inte annat än undantagsvis att arbetarklassen tar strid mot de försämringar som rullar på, både på arbetsplatserna i form av ökad kontroll och uppdriven arbetstakt, och i samhället i stort.

Glappet

De organisationer som skulle kunna vara en grundbult för en utmaning mot makten i Sverige är fackföreningarna. De organiserar den stora majoriteten av de anställd, 80 procent tillhör en fackförening, till överväldigande delen lönarbetare i underordnad ställning med likartade intressen. Facken utgör därmed den överlägset största sociala rörelsen i landet. Inte minst för de ungdomar, ofta studenter, som idag dominerar rättviserörelsen är det viktigt att se att detta inte bara är en pappersorganisation. Facken representerar de facto miljoner medlemmar och är förmögna att gå ut i strejk. Ändå är det en slumrande kraft som, med ta undantag, undvikit att ta strid mot den nyliberala politiken. Fackföreningarnas ledningar har i hög utsträckning vuxit samman med det bestående och anammat motpartens värderingar. Lika viktigt som an se facken som sociala rörelser är det därför att inte förväxla fackföreningarna med deras ledningar.

En viktig länk i den kedja som fjättrar facken är det som brukar kallas ”facklig-politisk samverkan”, det byråkratiska kodordet för att fackföreningarna kontrolleras av det socialdemokratiska partiet.

I vintras gav Göran Persson, i tidningen Affärsvärlden, sitt partis nuvarande vision: folk måste flytta till jobben, socialförsäkringar och a-kassa bör bli mer privatfinansierade, modellerade efter pensionssystemet och så vidare. Partiet har hamnat i motsättning till sitt projekt med solidariskt finansierad välfärd och definitivt slagit in på en väg i lösningar. Utan att världens starkaste fackförening gör mer än symboliskt motstånd.

De organisationer som skulle kunna vara en motkraft till den i ökande utsträckning sammangyttrade ekonomisk-politiska eliten befinner sig i en evighetslång björnkram med ett parti som lämnat det gemensamma projektet. Alliansen mellan (s) och LO kommer därmed att vara uträknad trots att de symbiotiska ledningarna håller sig fast i det gamla mönstret så att knogarna vitnar.

För fackföreningarna kan aldrig, som partier, befria sig helt från medlemmarna, även om ledningarna nog många gånger önskar det. De kan inte välja sitt uppdrag, utan måste på något sätt representera medlemmarna, annars är de inga fackföreningar. När alla politiska katter blir jämngrå med avreglering, utförsäljning och privatisering på dagordningen, kommer kraven på facken att öka.

Business Unionism

I och med dessa krav ställs de svenska fackföreningarna inför ett vägval som. hur man än väljer, innebär ett brott.

Ett val är att bryta med sin sociala tradition och vända sig inåt. mot den ”business unionism” som varit kännetecknande för de flesta fackföreningar i USA. Där värnar man i bästa fall om de egna medlemmarna men släpper alla ambitioner som sträcker sig utanför fabriksgrindarna. Det skulle passa väl in i den pågående individualiseringen med ett system där sjukvård, pensioner och annan trygghet bara tillkommer dem som ordnar det själva. Redan finns rader av exempel på hur fackföreningar förhandlar fram privata pensionsförsäkringar.

Med Metall i spetsen har ”Industriavtalet” undertecknats där facken i industrin knutit sig närmare arbetsgivarna for att främja konkurrenskraften istället for att stärka samarbetet inom arbetarklassen.

Social Movement Unionism 

Men de frågor som globaliseringen sätter på dagordningen – utförsäljning – social dumpning, uttunnad arbetsrätt – privatisering, nedskärningar och så vidare – kan inte lösas på den enskilda arbetsplatsen. Behovet av kampmetoder som svarar mot kapitalets globaliserade strategi bor akut och mot detta räcker ofta inte strejker på en enskild arbetsplats, det krävs omfattande sociala rörelser. Och när allt fler samhällsfrågor knyts samman får också fler grupper gemensamma intressen; arbetande, arbetslösa och andra sociala grupper i liknande situationer. Allt talar för behovet och möjligheten av olika typer av allianser mellan folkrörelser.

Just så har de mest dynamiska fackföreningarna i världen de senaste decennierna arbetat, de som avvikit från den världsomfattande trenden av reträtter och bakslag. KCTU i Sydkorea, Cosatu i Sydafrika och CUT i Brasilien är fack som står modell för denna typ av ”social movement unionism”. Det är fackliga rörelser som inte bara drivit sociala krav utan också byggt sin verksamhet på allianser med andra sociala rörelser.

Denna typ av facklig verksamhet är dock inget som behöver vara reserverat till halvlegala förhållanden i tredje världen. Ett exempel jag stött på är CAW, det kanadensiska bilarbetarförbundet. CAW tog sig redan i slutet av 80-talet målmedvetet an den offensiv som – med japanska företag som förebild – innebar nya metoder för disciplinering och ökad utsvettning. Men CAW har inte nöjt sig med att hävda medlemmarnas intressen innanför fabriksarbetarna utan har medvetet formulerat krav for an gynna hela arbetarklassen och kunna dra med andra grupper i striden, så som arbetstidsförkortning och ökad anställning i de samhällen där fabrikerna ligger.

Genom arbetet mot det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA kom CAW:s medlemmar i kontakt med kvinno-, miljö- och solidaritetsorganisationer som de så småningom kom att uppfatta, inte som tillfälligt allierade, utan som delar av arbetarklassens organisering som de kunde bygga långsiktiga allianser med.

Även i USA med dess hårda fackliga klimat, har mer framsynta fackföreningar sträckt ut handen till sociala rörelser utanför arbetsplatserna för att kunna hävda sina intressen. Och i takt med senare års framväxande sociala rörelse har också fack i Europa börjat knyta band med dessa, något som syns i de Sociala Forumen.

Folkrörelsesamverkan

En sådan folkrörelsesamverkan, för att använda ett svenskt begrepp med ursprung i miljörörelsen, skulle kunna vara ett alternativ också för svensk fackföreningsrörelse. Ett alternativ till en inskränkt företagsfacklig inriktning som även det innebär ett brott, inte med klassolidariteten, utan med den allt mer handikappande uppknytningen till en socialdemokrati som allt oftare befinner sig i motståndarlägret.

Om fackföreningarna, från förbund till lokala klubbar, börjar bygga upp nätverk och allianser med miljögrupper, globala rättviserörelser, kvinnoorganisationer eller de mängder av olika lokala aktionsgrupper som växer fram till försvar av den offentliga sektorn, skulle detta kunna bli början på en historisk allians. De olika rörelserna kan hjälpa fack som tar strid att få ett bredare stöd i samhället och fackföreningarna kan tillföra ett nödvändigt klassperspektiv i dessa sociala rörelser.

Fackföreningens styrka är att det är en klassorganisation där medlemmarna har objektiva intressen av att vara med och hålla samman. Till skillnad mot ”ideologiska” organisationer där man går med av egen övertygelse, organisationer som kommer och går, där aktiviteten går upp och ner efter politiska konjunkturer. är fackföreningar intresseorganisationer. Motsättningen mellan arbete och kapital gör att de alltid kommer att finnas, så länge de inte undertrycks med våld. Fackföreningar kan därför också tillföra kontinuitet och stabilitet i en folkrörelsesamverkan.

Men framför allt kan fackföreningarna tillföra verklig makt. Genom sin ställning i produktionen kan de med hjälp av arbetarrörelsens mest grundläggande vapen, strejken. ge en helt annan tyngd åt de sociala rörelserna än vad bara opinionsyttringar kan göra.

En ny form av oberoende folklig rörelse skulle se dagens ljus. Detta är inte bara ett hoppfullt luftslott. Det är ett sätt att arbeta som vi som aktivister i så väl fackföreningar som andra rörelser kan tillämpa redan idag.

En sådan samverkar kan börja med att fackföreningar har samarbete med andra rörelser kring någon enskild fråga. Exempel på detta är när Transport och Sjöfolks deltog i motståndet mot Öresundsbron tillsammans med miljöorganisationer eller när Transport och Handels ingick i motståndet mot EU och EMU. Det är kampanjer som pågår en viss tid och sedan upphör. De lämnar inga bestående resultat av samarbete eller andra perspektiv hos de ingående organisationerna.

En högre nivå av folkrörelsesamverkan är när fackföreningar och andra socials rörelser ingår mer långsiktiga allianser och blir en naturlig del i varandras verksamhet, oavsett om det för dagen finns någon särskild kampanjfråga. Exempel på detta har jag stött på i USA när jag träffade representanter för västkustens hamnarbetarfack, ILWU, som inlett denna typ av samverkan med miljöorganisationen Earth First.

Med denna typ av folkrörelsesamverkan utbredd i samhället förmår arbetarrörelsen och dess allierade inte bara mobilisera breda skikt kring de frågor som står på dagordningen utan också påverka dagordningen. Vi får en motkraft till storföretagens makt och en pol i debatten på de flesta områden. Ungefär som när arbetarrörelsen växte sig stark i vårt land eller som det i olika grad är i Sydkorea, Sydafrika och Brasilien idag.

När de sociala striderna skärps, till följd av kapitalistiska kriser och att olika folkliga krav i allt högre utsträckning kommer i konflikt med det borgerliga samhällets ramar, blir det utifrån denna position möjligt att utmana borgarklassens makt. Inför hoten om kapitalflykt, investeringsstrejker eller andra former av sabotage kan rörelsen ge de sociala och politiska kraven direkt genomslag genom att utmana borgarklassen om makten över produktionen och hela samhället.

Allt detta är naturligtvis beroende av i vilken utsträckning fackföreningarna är demokratiska, medlemsstyrda organisationer som bygger på medlemsaktivitet på basplanet. Så är sällan fallet i dagens Sverige och det är en strid som måste föras av oss som är medlemmar i byråkratiserade och toppstyrda fack. Då kan också dessa frågor, arbetsformer och försök till alliansbyggen kugga i vår strävan att omvandla vår fackförening till organisationer där folk verkligen är i rörelse.

Med folkrörelsesamverkan som strategisk inriktning blir samarbete mellan olika sociala rörelser inte bara viktigt att för att uppnå det ena eller andra konkreta målet. Den blir ett mål i sig som pekar fram mot en möjlig motmakt i samhällelig skala. En motmakt som inte bara är stark nog att komma i förhandlingsposition med makten utan som genom sitt sätt att verka lägger grunden for ett annat samhälle.

Lars Henriksson

* Jag går här inte in på någon vetenskaplig diskussion av hur man skall definiera arbetarklassen, jag menar ungefär alla som lever av att sälja sin arbetskraft och som befinner sig i en underordnad position. I resonemanget om fackföreningar berör jag emellertid främst den traditionella arbetarklassen som organiseras i LO-facken men menar att arbetarklassen bör definieras betydligt vidare an så i dagens Sverige.

Lasse Henriksson arbetar fackligt i Metall och är aktiv i Socialistiska Partiet.

Läs hela numret av Oreda nr 11 (3-4) / 2004, Facklig organisering & privatisering

Vems invandring kämpar vi för?

Debatten om socialisters syn på integration fortsätter. I förra numret hävdade Babak Rahimi att Christer Norlin duckar för maktens perspektiv och ger efter för den socialdemokratiska politik som underordnar invandrare. Här går Norlin i svaromål. Att avfärda politiskt arbete i de traditionella arbetarrörelseorganisationerna är ansvarslöst, menar han. Och kontrar med frågan om inte en planerad reglering av invandringen är bättre än att släppa beslutanderätten till kapitalägarna. Tidskriften Röda Rummet 2/2004.

I förra numret kritiserade Babak Rahimi min ett år gamla artikel (Den svenska krutdurken, Röda rummet nr 1/2003) om segregationen där jag skissade en möjlig väg till integration. Olyckligtvis inleder Rahimi sitt debattinlägg med att missuppfatta det jag skrev om introduktionens betydelse när människor flyr eller invandrar till Sverige från andra länder. I stället målar han upp en ”tänkt” situation som mer utgår ifrån hans egna fantasier, eller fördomar om man så vill. Det är synd eftersom den här debatten bör utgå ifrån verkligheten. Min målsättning är att vi tillsammans ska kunna utmejsla ett socialistiskt perspektiv på integrationen i stället för att, vilket Rahimi felaktigt anklagar mig för, huka oss för maktens perspektiv. Då behövs grundläggande, sakliga och kamratliga diskussioner.

För den som inte följt debatten från början måste jag därför gå igenom missförstånden igen. Förhoppningsvis kan det räta ut en del frågetecken, så att diskussionen hamnar på rätt köl.

De ”tänkta samtalen” tänker jag inte kommentera, men däremot när Rahimi sedan skriver: ”socialdemokraternas starke man i Malmö, Ilmar Reepalu kräver ett femårigt invandringsstopp till Malmö och får stöd av moderaterna, ett år efter att Christer Norlin i sin artikel skrev att ”Lagen om eget boende bör rivas upp!”. Jag förstår inte sambandet som Rahimi antyder. Vad jag försökte säga i min artikel var att det idag inte råder någon valfrihet på bostadsmarknaden för en nyanländ flykting.

Den nuvarande bostadspolitiken – med ökad utförsäljning av allmännyttan – avreglering av bostadsmarknaden och ett oerhört lågt nybyggande både skapar och permanentar en olycklig bostadssegregation. Något som Rahimi verkar vara överens med mig om då han något senare i artikel skriver att ”Liknande exkludering finns i bostadsfrågan. Föreställningar skapas om att invandrarna (!) vill bo tillsammans. Detta rättfärdigar att fastighetsbolag och politiker försummar att föra en bostadspolitik som bryter segregationen”.

Inför en alltmer privatiserad bostadsmarknad isoleras vi ifrån möjligheten att ”välja” var, hur och på vilket sätt vi önskar bo. ”Valet” blir inte den nyanländes, utan husägarens, eller kapitalistens om man så vill. Därför är nästan all form av planering som det finns samhällelig insyn i bättre. Vi måste ta vid där miljonprogrammet slutade. Det var ett program som såg till att alla fick en värdig bostadsstandard när det gäller sanitära angelägenheter. Det socialdemokratiska kvinnoförbundet försökte för trettio år sedan med sin kampanj ”Kvarteret Framtiden” utveckla det till att även omfatta den sociala standarden med hänsyn till närmiljö, granngemenskap och jämlikhet. En del av resultatet ser vi i miljonprogrammets slutfas med sitt blandade bestånd. Samhället måste nu återigen ta ett samlat grepp om bostadsmarknaden, bostadssituationen och bostadsmiljön, det vill säga en hårdare reglering. Detta har ingenting gemensamt med Reepalus nuvarande utspel.

Rahimi skriver vidare, i samma anda, att ”Göran Persson pratar om ”social turism” för att exkludera polska säsongsarbetare från sociala försäkringar, ett år efter att Christer Norlin i sin artikel beskrev arbetskraftsinvandring som enbart kapitalägarnas intresse”. För att få ordning på detta samband blir Rahimi tvungen att blanda äpplen med päron och kalla det apelsiner. Vad jag beskrev var att kapitalägarna har intresse av arbetskraftsimport för att öka konkurrensen om arbetstillfällena, som ett medel att dumpa löner och sociala skyddsnät. Rahimi beskriver själv problemet i slutet av sin artikel med orden ”Invandraren har inget annat val än att gå med på att utföra ett ordinarie arbete för mindre lön!”

Som jag ser det bör man här på allvar ställa sig frågan om inte en eftertänksam planering av invandringen i dagsläget är bättre än att släppa allt vind för våg åt kapitalägarna att bestämma. Det är lätt att sitta på en stol och säga att ”fri invandring” är bra utan att förstå att det idag innebär ”fri rörlighet av arbetskraft”. Storföretagens ”fria rörlighet av kapital” lägger ned, schackrar och flyttar runt verksamheter för att maximera vinsterna. Det ger lönearbetare en frihet lika mycket värd som ”valet” av bostad, ”valet” av social tillhörighet eller ”valet” av inkomst. För arbetslöse Karlsson eller Biranvand är det förnedrande att känna att man schackrar med människors arbetsvillkor genom ”dumpning” och genom ”utflyttning”, lika förnedrande som det kommer att kännas att ersättas av ”slavarbetare”. Klassamhällets, mänskligt sett, allra råaste sidor är på väg att manifestera sig. Var är då fackföreningen, den som ska tillvarata våra intressen? Den är också lämnad vind för våg åt de härskandes intressen. Så vem kämpar för oss och hur? Återuppväckandet av klassorganisationernas primära funktion blir därför livsavgörande för vad ordet ”fri” egentligen ska innehålla. ”Fri” marknad eller ”fri” mänsklighet?

Social närvaro

Rahimi raljerar över att jag anser det viktigt att utbildningssystemet görs om för att anpassas till den invandrades förkunskaper via ett flexibelt valideringssystem. Han hävdar att min mening ”Det här kräver vi av dig, det här kan du kräva av oss och så här kan vi komma överens om att göra för att nå det här målet” skulle vara ett enkelriktat krav från ”samhällets” sida. Men om han inte hade lyft detta citat från sitt sammanhang så hade helheten fått en helt annan innebörd. Vad jag beskrev var en validering av den invandrades förkunskaper, som gör att till exempel en läkare från Botswana bara behöver läsa in det som saknas för att kunna arbeta som läkare inom den svenska sjukvården i stället för att börja om från början, vilket för det stora flertalet är ogörligt. Pedagogiskt sett visar det på den ekonomiska vinsten av invandring, men framför allt innebär det ett erkännande av den invandrade som människa. Med kunskaper, färdigheter och social status vilket idag fullständigt nonchaleras.

Liknande ”överenskommelser” måste också kunna fungera i vår närmaste vardag för att den sociala integrationen ska kunna bli verklig. Hittar du en plånbok kan du inte bara behålla den och tacka din lyckliga stjärna, utan den ska lämnas till sin ursprungliga ägare eller till polisen. Bor du på tredje våningen kan du inte tvätta kläderna i en balja på balkongen utan behöver få lära dig hur tvättstugan fungerar. För att alla dessa miljoner små vardagshändelser inte ska leda till irritation eller skapa konflikter krävs det en ”social närvaro”. Ibland kallas det bara kamratskap eller vänskap och är heller inte märkligare än så.

Rahimi är mycket kritisk till att jag använder ordet ”vi” och undrar vad jag menar med det. Socialt associerar jag mig med arbetarklassen och eftersom jag arbetar för att den en dag ska återupptäcka sin kollektiva styrka så har jag inga problem med ordet ”vi”. Trots att arbetarklassen är brokigare än lyktorna på ett kräftkalas. Jag använder kanske ”vi” lika bekymmersfritt som Rahimi använder ordet ”oss” när han beskriver invandrare. En vacker dag hoppas jag att han också kan säga ”oss” och ”vi” om arbetarklassen i det här landet. Knäckfrågan är, som Rahimi själv skriver, på vems villkor invandring och integration sker. Jag blir lite förvånad då han säger sig inte förstå att detta är själva huvudfrågan i min artikel. Det jag utgår ifrån kan kort beskrivas med att arbetarklassens befrielse bara kan vara dess eget verk och att så länge inte alla delar av mänskligheten får del av den befrielsen så är den inte mycket värd.

Det måste till ett socialt tryck i samhället som kan tvinga fram förändringar och därför är det helt nödvändigt att integrera invandrare med den infödda arbetarklassen. Och jag vill återigen förtydliga att jag menar integrera och inte assimilera (det vill säga likforma). Här finns inte en enda väg men grunden, den sociala närvaron, är nödvändig. För en socialist borde inte det vara konstigt. Denna sociala integration är nödvändig, då splittringen av arbetarklassen annars kommer att vara ett ödesdigert faktum. Högerextremismen och intoleransen håller på att göra inbrytningar i traditionella arbetarområden där svenskfödda arbetare men få invandrare bor, och där invandrare i ökande takt blir den fiende som ”tar våra jobb”. Nästan en hel generation unga med invandrade föräldrar är mer eller mindre helt exkluderade från samhället och utser – i brist på positiv social identitet – ”svennarna” till huvudfiende. En fullständigt livsfarlig utveckling som kommer att accelerera om fler arbetstillfällen försvinner utan att klassen kan formulera ett självständigt svar.

Hur ska då ett socialistiskt integrationsarbete kunna se ut? Rahimi avfärdar obekymrat de existerande arbetarorganisationerna och folkrörelserna: ”Jag undrar även över vad jag ska integreras i? Folkrörelser som ideologiskt och praktiskt underkastat sig socialdemokratins dominans?”. Här tänker vi olika. Att arbeta via dessa rörelser (fackföreningar, hyresgästföreningar och liknande) innebär för oss socialister naturligtvis inte att sitta passiva på möten utan istället att kämpa för att återskapa dess primära roll som samlande och kämpande klassorganisationer. Organisationer som tillvaratar klassens intressen – oavsett kön, etnisk bakgrund med mera – inom respektive område; det vill säga bostadssituation, arbete, utbildning eller annat. Genom att själva gå in och göra integrationen ständigt levande i dessa organisationer, kan vi arbeta för en verklig social integrering. En socialisationsprocess i dess verkliga bemärkelse.

Vi måste ta tillvara att Sverige trots allt är ganska unikt när det gäller organisationsgrad inom arbetarrörelsen. Socialdemokraterna regerar som parti över alla de organisationer som är knutna till denna ”arbetarrörelse” och det är länge sedan de hade med ordet ”rörelse” att göra. Trots det finns den där – rörelsen – men så långt ifrån elefanternas parningsrevir att den ofta inte ens går att upptäcka för den utomstående. I Örebro upptäckte vi för tjugo år sedan till vår förfäran att en av Hyresgästföreningarnas lokalklubbar till ordförande valt en kvinna med starka fördomar mot invandrare. Hon började bygga ett ”kvinnoparti” med rasistiska förtecken och uppträdde mycket våldsamt. Eftersom föreningen Stoppa Rasismen var stark – med nära femhundra medlemmar – hade vi delat in oss i olika grupper som specialiserade sig på olika saker som rättegångar, skolinformation och annat. Jag tillhörde den grupp som arbetade med konkreta problem i bostadsområden. Vi gick till nästa klubbmöte efter att ha diskuterat med Hyresgästföreningens Örebro-avdelning och tagit med oss dess ordförande. På mötet upplöstes klubben och information gick ut till alla hushåll med inbjudan till möte där ny styrelse och ordförande valdes. Klubben blev sedan en av stadens mest aktiva. Om någon var socialdemokrat? Jag vet inte och jag frågade aldrig.

Inom, och i nära kontakt med, organisationer som Verdandi, Hyresgästföreningen med flera, är förhållandevis många invandrare aktiverade på lokal nivå och på många håll fungerar deras samlingslokaler som mötesplatser. Ofta finner vi dessa mötesplatser alldeles intill oss i våra bostadsområden. Här gör många människor, både infödda och invandrade, ofta ett fantastiskt volontärarbete. Även i ”invandrartäta” områden fungerar ofta dessa föreningars lokaler som mötesplatser. Om andra föreningar är tongivande så är det lika självklart att gå dit (”där rörelsen är, är jag”) där man kan formulera problem och organisera sig för dess lösning.

Tyvärr är ofta perspektivlösheten i dessa folkrörelser slående men där det förekommit ”korsbefruktning” har det emellanåt kunnat leda till socialt engagemang på en djupare nivå. Det handlar om folk-, arbetar- och massrörelsearbete i dess allra djupaste bemärkelse, det vill säga hur vi som socialister arbetar för att klassen ska organisera sig som klass. Med varje litet steg vi tar framåt i denna sociala process vinner de deltagande erfarenheter om att enhet ger styrka, och genom att agera kollektivt kan vi bekräfta framgångarna. Metoden är alltså att arbeta för en självorganisering på klassens egna och gemensamma villkor. Att avfärda detta med att dessa organisationer inte ser ut exakt som man önskar anser jag mycket ansvarslöst. Det är ju i så fall vår uppgift att förändra. Vi är ju socialister.

Christer Norlin
Aktiv i Nätverket mot Rasism i Örebro

Glöm inte nationen, socialister!

Från tidskriften Röda Rummet 3/98.

Många ivriga socialister gör idag misstaget att undervärdera nationens roll när det gäller arbetarrörelsens strategi. Man gör det genom att hävda att utrymmet för nationell politik skulle vara slut. I stället behövs – enligt det synsättet – internationell facklig samordning kring enande krav på gemensamma villkor; exempelvis gemensam arbetstidslagstiftning, gemensamma villkor för arbetsmiljö och minimilöner. Det behövs gemensamma kollektivavtal, en likartad social trygghet, och så vidare. Kort sagt allt som enar arbetarklassen, om så ock en gemensam valuta. Frågan om förhållandet till den egna regeringen och politiska byråkratin blir härvid underordnat.

Man kan sammanfatta denna syn med att det krävs ett arbetarklassens eget EU-projekt! En inriktning som tar sin utgångspunkt i kampen mot de så kallade konvergenskraven, men som har till syfte att ena Europas arbetare istället för att splittra dem nationellt. Europa är fokus för kampen och klassens maktövertagande gäller makten i en gemensam europastat, och den går över formerandet av en samlad europeisk arbetarrörelse med gemensamma organisationer.

Mot detta synsätt ställer jag ett traditionellt revolutionärt program, till exempel som det skissas i Socialistiska Partiets programskrifter: reorganisera arbetarrörelsen och bygg breda folkliga rörelser, bygg kamp kring krav som enar hela arbetarklassen såsom förkortad arbetstid, utveckla i all kamp förståelsen för att arbetarklassen ska ta över hela samhällsmakten. Notera att det traditionella programmet gäller lokal och centraliserad kamp i varje land för sig. Därtill kommer att stödja och hämta inspiration från kamp i andra länder, att ta de chanser som erbjuder sig att samordna kamp över landsgränser, gärna sluta gemensamma kollektivavtal i olika företag tillhörande samma koncern när detta råkar gå, att visa upp sin kampberedskap inför portalhändelser som regeringskonferensen i Amsterdam.

Kampen är lokal

Men för oss är det alltså de svenska fackklubbarna och förbunden som ska reformeras och försättas på stridsfot. Där jobbar vi lojalt inom de organ som finns för att medlemmarna ska göra dem till sina föreningar. Utifrån reorganiserade fackföreningar och andra folkliga rörelser tänker vi oss – enligt den traditionella revolutionära teorin – att de klassorgan som utmanar de borgerliga makten lokalt och nationellt ska samlas. När jag skriver ”traditionellt”avser jag bland annat Tredje Internationalen (som bildades 1919 för att ta kamp mot socialdemokratins knäfall för var sitt nationella kapital) och Fjärde Internationalen (som bildades efter den tredjes knäfall för sovjetbyråkratins rysknationella projekt).

”Internationalisterna” inom arbetarrörelsen samlades i dessa partier. Deras alternativa linje var alltså inte en global kamp med enande internationella krav. De hävdade att socialismen är global, och inte kan upprättas förrän kapitalismen har besegrats i alla sina huvudfästen. Men de klargjorde också att kampen huvudsakligen är lokal och med god politik kan förenas på den nationella scenen och krönas med erövrandet av den nationella politiska makten. Så uppstår ett övergångssamhälle lett av en arbetarstat – en bräcklig konstruktion som (förutom av sitt eget folk) måste skyddas av att arbetarklassen i de kvarvarande kapitalistiska fästena förlamar sina borgares försök att gå till angrepp.

Man kan påminna om bolsjevikernas stöd till Norges frigörelse från Sverige 1905, trots att separationen bara kunde leda till en ny borgerlig stat, och om att den viktigaste enande parollen mot den mångnationella tsaristiska staten var att störta tsaren, avbryta den ryska krigsinsatsen och ge alla nationer och regioner som så önskade rätt att avskilja sig från den nya stat som skulle byggas på tsarväldets ruiner. Det är en paroll som liknar parollen att upplösa EU!

Men, är inte detta bara historia? Har inte kapitalet knutits mycket mer samman över världen och finanskapitalets makt kommit att överstiga de flesta borgerliga staters? Nja, jag menar nog att kapitalet var väl sammanflätat också under epoken 1880-1930. Och börskraschen 1929 möjliggjordes faktiskt av att finanskapitalet även då frigjorts från politiska regleringar. Den hårda klasskampen från 1917 till trettiotalets mitt och depressionen skapade därefter nya utrymmen för nationell borgerlig politik med medverkan också av partier sprungna ur arbetarklassens organisationer. I och med krigen och depressionsbekämpningen blev även kapitalet något mer nationellt i några decennier. Nu är vi kanske ungefär tillbaka i läget vid seklets början.

För att illustrera vad jag menar kan jag ta SKF som exempel: företaget startades 1908, på grundval av en nydanande kullagerkonstruktion och var, innan världskriget satte hinder för expansionen, etablerat i ett tjugotal länder vad gäller försäljningsorganisation och ett tiotal vad gäller tillverkning. Snacka om internationellt verksamt kapital, och om att flytta produktion snabbt mellan länder…

Lenin och Tredje Internationalen talade som många vet om kapitalismens imperialistiska epok som inleddes under 1870- och 80-talets krisår. I den epoken hade investeringskapital blivit mer rörligt över världen, och även till länder där borgerligheten inte hade lyckats erövra politisk makt från feodala och andra historiskt givna klasser. Därmed hamnade i alla länder varje större uppror i konflikt med kapitalet och de starka kapitalistiska staterna. Därmed var det slut med uppror och revolutioner med en i huvudsak borgerlig karaktär, de blir istället antikapitalistiska. Alla revolutioner blir oavslutade och en del av en stående utmaning av den globala kapitalismen. Om de inte blir tillbakaslagna, förstås, vilket ju hänt på många håll under de senaste decennierna.

EU som kejsardöme

Det är värt att påminna om detta i en tid när det talas mycket om ”globalisering” och när hemmamarknader allt tydligare byggs upp i världsdelar snarare än inom nationer. Globaliseringen studerades alltså av marxister för över hundra år sedan, och då drog man viktiga slutsatser om otillräckligheten i nationella segrar. Men det kvarstod att klasskampen måste ledas över i att arbetarklassen störtar den borgerliga staten i det egna landet och bygger sin egen stat. Varför? Jo, dels för att den borgerliga statsmakt man ska störta och ersätta väsentligen är nationellt organiserad, dels för att arbetarklassen mest tänker och känner inom sin egen nations ramar eller ännu snävare.

I dagens globaliseringsdiskussion finns en tendens att tala om all gammal kapitalism som mer nationell, och att framställa internationaliseringen som en väsentligen ny företeelse. Därmed skulle följa ett behov att organisera kampen mer över landsgränserna än förr. Detta menar jag är en förvrängning av verkligheten. Orsaken till ett nationellt fokus har aldrig varit att kapitalet skulle ha varit i övervägande grad bundet till varje nation.

För Sveriges del är det tydligt att det fanns en förkapitalistisk stålproduktion som ackumulerade kapital med staten som beskyddare, att det mesta av sågverksindustrin byggdes upp av engelskt kapital (betalningsförskott från kunder) och att järnvägar och en del andra statliga satsningar som var viktiga för industrialiseringen byggdes med kapital som staten lånade upp i utlandet. Fram till början av 1910-talet var svensk industrialisering beroende av utländskt kapital. Under det decenniet blev ”Sverige” nettoexportör av kapital och det handlade då mycket om att svenska storföretag deltog i den investeringsverksamhet i koloniala områden som brukar kallas den moderna imperialismen. Sverige har alltså glidit direkt över från läget som beroende land till läget som en del av det imperialistiska centrum.

I den mån EU verkligen blir den viktigaste delen av europeisk borgerlig statsmakt – det är en bit kvar – så blir det självklart att rikta politiska krav även till denna stat. Men eftersom dynamiken inom arbetarklassen kommer att fortsätta vara nationell ett bra tag till, kan dessa krav komma att bli krav om upplösning och avskiljande. För mig verkar det självklart att i dagspolitiken vara emot att ett nytt kejsardöme byggs.

Björn Eriksson

Kan miljörörelsen rädda världen?

Del 2 av 4 i serien Folkrörelsesamverkan

Intervju med Björn Eriksson (tidskriften fjärde internationalen nr 2 /1986)

I år firar Miljöförbundet 10-årsjubileum. Det görs i en tid när miljöfrågorna åter börjat stå i samhällsdebattens förgrund. Lars Holmgren har för Fjärde Internationalens räkning gjort en intervju med Miljöförbundets ordförande, Björn Eriksson, för att belysa vad ledningen inom rörelsen anser om dess nuvarande och möjliga roll i kampen om fritiden.

När Miljöförbundet bildades 1976, var det efter en strid inom Björn Gillbergs Miljögruppernas Riksorganisation. Det var två olika synsätt som bröts mot varandra. Gillbergs ”amerikaniserade” metod att använda i lagar, domstolar och experter för att tvinga myndigheter och miljöförstörande företag till kompromisser, kom att stå emot de MMD ville ha en organisation som gjorde många människor delaktiga i arbetet och som uppmuntrade dem att ta saken i egna händer.

Sedan Miljöförbundet bildades har det fungerat som riksorganisation för miljögrupper runtom i landet. Miljöförbundet har bland mycket annat bedrivit ett lyckosamt arbete mot fenoxisyrabesprutningen av skogen, legat bakom breda initiativ som Folkkampanjen mot Atomkraft, och nu senast Motlänken, som samlar organisationer mot planerna på Scandinavian Link, och Ungdomsaktion för Europas skogar.

Björn Eriksson är civilingenjör och forskarstuderande,; i humanekologi vid Göteborgs universitet. Han har bl a skrivit en uppmärksammad rapport om ”Närproduktion av livsmedel” och en serie utredningar om ett resursbevarande samhälle. Senast har han i ”Alternativen”, som snart kommer ut på Akademilitteratur, visat att så många som 100 miljoner människor skulle kunna leva på hög standard på Nordens förnybara resurser, och med bara tre timmars formellt arbete om dagen – under förutsättning att de satsar på kvalitet och kollektivitet.

Björn Eriksson har vidare varit med och redigerat ”Det förlorade försprånget” – Miljöförbundets vitbok om folkomröstningen om kärnkraft. Han har varit socialist och samtidigt en av miljörörelsens förgrundsgestalter i mer än 15 år.

För 15-20 år sedan föddes miljörörelsen. Hur växte miljö- och resursfrågorna fram som ett specifikt problem för samhället och i offentligheten?

Det har naturligtvis alltid funnits miljöproblem. Men i och med kapitalismens väldiga expansion efter Andra världskriget skapades nya problem genom förslitningen av vissa biologiska resurser. Energiomsättningen ökade enormt. Det nya var att det blev till ett generellt problem för hela kapitalismens möjlighet att fortleva. Kapitalismen behöver naturresurser, och när utnyttjandet av dem når upp till en viss nivå gäller detsamma som för kapitalackumulationens förhållande till arbetskraften – de måste reproduceras, återskapas, för att man ska kunna fortsätta att använda dem.

Även kapitalisterna insåg detta efter hand. Den sa kallade Rom-klubben publicerade Tillväxtens gränser 1972. Där diskuterades de här frågorna, och man föreslog någon form av global resurshushållning byggd på kapitalets organisationer. För arbetarklassen hade de här frågorna funnits redan tidigt som rena klassfrågor – arbetarstadsdelarnas miljö med luftföroreningar och dålig hygien; på fabrikerna som arbetarskyddsfrågor.

1962 kom Rachel Carsons Tyst vår – en bok som förde ihop människors hälsa och naturskydd. Två frågor som stått väldigt långt ifrån varandra tidigare. Hälsorörelsen som varit en angelägenhet Främst för underklassen, och då på ett opolitiskt sätt, mötte nu naturskyddet som varit en överklassfråga. Man såg att hela samhället och mänskligheten påverkades av de ekologiska frågorna. Detta betydde att frågan i viss mån trängde ut i offentligheten. Några år senare kom varningar från framför allt Japan om naturkatastrofer. Minimata-sjukan och Itai-sjukan var direkta effekter av koncentrerade föroreningar. Smogproblemen i Tokyo var en annan fråga som fick publicitet. Det hela var så dramatiskt och hade därmed lättare itt bryta igenom som offentlighetsfrågor och bli allmänt debatterade. När så vågen av politisk radikalisering kom i slutet av 60-talet, bildades det klimat där »miljörörelsen» kunde födas.

For 10-15 ar sedan var de här frågorna fortfarande inne i sin väckelsefas. Det var nya frågor. Vad betydde det för möjligheterna itt aktivera människor kring dem?

Att upptäcka en ny fråga och lära sig mer om den, är i sig mobiliserande. Åtminstone gäller det i de mellanskikt i samhället som det framför allt handlade om. Bara det att få en fråga mer uppmärksammad är ett steg framåt. Att få vara med i en period när ett nytt och spännande medvetande formas är mobiliserande. I själva verket handlar det om existentiella frågor – om vilken värld vi lever i.

Denna aspekt underskattades av den organiserade miljörörelsen i början av 1970-talet, och också av KAF (Kommunistiska Arbetarförbundet, numera Socialistiska Partiet), när de började diskutera frågorna. Man klarade av att ta fasta på de materiella och verkliga delarna i dem. Men den ideologiska roll som överlevnadsfrågorna spelade för att förmå många att ompröva synen på livets mening, det förstod man sig inte på. Som jag ser det så här i efterhand, var det senare en stor del av motiveringen för många människor att aktivera sig. Det förklarar att man kunde ägna sig åt dessa idéer utan att bli belastad och nedtyngd. Att väckas av ödestyngda frågor som rör mänsklighetens överlevnad, men knappast lyckas göra så mycket för att lösa dem, det borde ju skapa vanmakt. I stället skapade det en ideologisk förnyelse, en vilja att ifrågasätta det mesta. Några gick så långt att de ifrågasatte hela industrisamhället, medan andra ifrågasatte kapitalismen som produktionssätt. Det var en debatt som var väldigt spännande.

I dag är miljö- och resursfrågornas aktualitet än större, i och med att problemen ökat. Ändå kan man val peka på en del framgångar för rörelserna?

Del är inte mycket som har lösts, men en del framsteg har ändå skett. Det är annars inte så många samhällsområden där man så lätt kan peka på att framstegen kommit som resultat av faktiska mobiliseringar. I många industriländer har vi fått en bättre reningsteknik för fabriker och kraftverk. Vi har fått en minskning av planerna för kärnkraftsutbyggnaden i Sverige. I Danmark har man beslutat att helt avstå från kärnkraften. I Sverige har vi fått stopp på fenoxisyra-besprutningen av skogen. Allt detta är resultat av massiva folkliga mobiliseringar.

En resultat av de högre kraven på bl a rening har, å andra sidan, blivit att många särskilt nedskitande verksamheter har flyttats till länder i Tredje världen. Det vill säga till länder där sådana rörelser har mycket svårare att verka. Ett exempel är att Puerto Rico har blivit centrum för amerikansk petrokemisk industri, ett annat är katastrofen vid Union Carbide-fabriken i Bhopal i Indien.

I dag är väckelsefasen över. Det finns knappast någon enskild eller lagön organisation som är omedveten om att den ekologiska bolånen dr hotad, eller att massvälten i Tredje världen är ett faktum. Samtidigt har de flesta inget perspektiv på hur man ska kunna lösa problemen. Detta måste väl ställa större krav på miljöorganisationerna om de ska kunna utveckla ett motstånd och inte bara sprida vanmakt?

Ja, det ställer större krav på deras strategi och på deras självförståelse, d v s för förståelsen för deras egen roll i samhällsutvecklingen. Ett typiskt exempel på att väckelsen inte längre är dominerande är att det säljs väldigt lite debattlitteratur om miljöfrågor i dag. Fram ill ungefär 1979 ökade utgivningen och försäljningen av sådan litteratur. Sedan dess har detta minskat kraftigt.

När väckelsen är dominerande räcker det med opinionsbildning och självstudier för att hålla folk igång och grupper samlade. Då kan man också då och då finna vägar att tvinga igenom saker. I dag är det än viktigare när man tar upp nya frågor att man också har idéer, att man visar på vägar så att folk kan se att deras engagemang kan spela en. positiv roll, att de kan bidra till att lösa problemen.

Vad har hänt med den organiserade miljörörelsen, eller den mest medvetna delen av den, under denna process. Har den utvecklats och klarat av att anpassa sig?

För rörelsen i stort är effekten att där man ser att man faktiskt kan göra något, där verkar man. Det betyder att de ofta gör det på ett privat, eller ett privat, kooperativt sätt. Att man ändrar sin livsföring, startar inköpsföreningar för giftfri mat, eller kooperativa butiker. En del gör t o m en ideologi av det, och menar att detta är livet och vägen. Genom att bilda zoner av utopisk praktik, hoppas de att dessa ska smitta av sig på allt fler människor, och så småningom kunna växa till någon sorts nya samhällsstrukturer. Den här typen av teorier är vanligare i dag än för 10 år sedan. Då var den dominerande grundidén att genom massrörelser påverka hela samhället på en gång.

Men det finns ett tongivande skikt inom framför allt Miljöförbundet som funderar och teoretiserar, och ibland även förmår handla utifrån ett strategiskt perspektiv, som innebär att man ska utgå från verkligheten som den faktiskt ser ut. Det innebär att man är medveten om och försöker ta vara på att många ser sin möjlighet att verka på det privata planet, att utifrån det och utifrån samverkan med andra organisationer och rörelser finna former för kampanjer, eller ren kamp, som kan leda till seger genom att man lyckas pressa statsmakten till eftergifter.

De två främsta strategiska begreppen är ”både-och” och ”folkrörelsesamverkan”. ”Både-och” betyder att man för att kunna ta vara på rörelsen som den ser ut, och ändå göra den slagkraftig, måste kunna kombinera privata, småskaliga lösningar med förmågan att ställa krav på systemet. Exempel på ”folkrörelsesamverkan” är sådana projekt som Miljöförbundet lyckats sätta i sjön, som Folkkampanjen mot Kärnkraft, och på senare tid Motlänken och l Ungdomsaktionen för Europas skogar.

Vad menas då med en folkrörelse?

När man säger att miljörörelsen har folkrörelsekaraktär, innebär det att den har vissa likheter med den tidiga arbetarrörelsen i det att den söker organisera människor på flera olika plan. Dels utifrån strukturella problem i deras närmiljö, dels genom att finnas som folkbildande kraft bland människor som börjar nyorientera sig i livet, dels att finnas som en gemensamhetsgrupp för att stå ut i en lärd omgivning och som en bas för olika alternativprojekt, samt att också formulera krav och kampanjer på den politiska nivån.

Den största alternativrörelsen i ordets verkliga bemärkelse hade vi i seklets början. Det var då arbetarrörelsen byggde Folkets Hus, kooperativa handelssystem och alla möjliga aktiviteter i arbetarstadsdelarna som gick ut på att organisera livet så som man själva ville ha det. Jag tror att man gick så långt då att rörelsen drunknade i alternativskapandet och överlämnade frågorna om den politiska makten till sina ledare. Maktfrågorna gjordes inte mobiliserande för hela arbetarrörelsen och de rörelser den samverkade med.

Men jämförelsen med den tidiga arbetarrörelsen hallar väl på ett par viktiga punkter? Styrkan hos den framväxande fackföreningsrörelsen, nykterhetsrörelsen och kooperationen, var att de sprang fram ur en speciell klass i samhället – arbetarklassen. En klass vars tyngd i samhället bara ökade...

Det är sant, men överdriv inte skillnaderna i klassbas. De allra flesta av miljörörelsens medlemmar är lönearbetare, om än rätt många tillhör skikt som är nära ideologiskt knutna till borgerligheten – lärare och journalister. Många är offentliganställda arbetare. Det finns också en del självständiga yrkesutövare, men de är färre än vad som märks på ytan. Den stora skillnaden är att miljörörelsens folk inte utgår från arbetet – från sin egen försörjning och från värdeskapandet i samhället. Detta är en svaghet jämfört med den tidiga arbetarrörelsen.

Den personliga befrielsen är en stor del av folkrörelsernas liv. Man ser organisationens eller rörelsens arbete för förändringar som hårt knutet till, och som en förutsättning för sin egen personliga befrielse, andligt och materiellt. Jag tror att för underklassen – de som har störst intresse av en förändring – är det fortfarande på arbetsplatsen som de flesta tydligast och beständigt känner sin personliga frihet kränkt. Det är åtminstone där som det finns störst möjligheter att samla människor i solidarisk samverkan, det som är grunden är ett folkrörelsearbete.

Men denna svaghet är väl inte miljörörelsens eget fel, den är väl naturlig för den sortens rörelse. Att detta är ett problem beror väl då att den arbetarrörelse vi har i dag – eller snarare dess ledning – är så sjuk?

Ja, för en radikal arbetarrörelse skulle samarbetet med miljö- och fredsrörelsen etc vara något naturligt, och då skulle inte denna svaghet vara ett problem. I ett sådant läge tror jag också att de flesta skulle uppfatta arbetarrörelsen som den viktigaste faktorn i samarbetet.

Den tidiga arbetarrörelsen såg sig som en samhällsomvandlande kraft
– som framtidens ingenjörer. Många miljöengagerade människor som fanns då, anslöt sig till arbetarrörelsen, hängde den i rockskörten och försökte föra in sina frågor. I dag är förhållandet det omvända p g a byråkratiseringen i de gamla folkrörelserna. Miljö-, kvinno- och fredsrörelsen tar initiativ till kamp kring stora frågor, frågor som rör hela befolkningen. Ibland kan dessa initiativ ge återverkningar på arbetsplatserna, och man kan få till stånd ett samarbete med grupper inom fackföreningsrörelsen.

För att återgå till folkrörelserna. Vad kravs av miljörörelsen för att den ska vara en folkrörelse?

Jag tycker inte att det krävs så mycket egentligen. Bara att man har ett perspektiv på att inte bara vara opinionsbildande, utan att man även tar sig an saker direkt och konkret, t ex altemativbyggandet. Det är då en rörelse med ett rätt torftigt perspektiv, men den innehåller det viktigaste hos en folkrörelse – att den engagerar människor i ett solidariskt samarbete. Människor som verkar tillsammans för ett mål får stimulans att utveckla sitt tänkande. De är inte längre uppsplittrade individer utsatta för nyheter som underhållning, med en en massmedia som dag för dag pulvriserar det politiska medvetandet. När människor kommer samman på ett sådant sätt finns det en dynamik som gör det möjligt att föra dem vidare.

En intressant sak med idéerna om folkrörelsesamverkan är att de antyder att en del miljöstrateger börjat se en begränsning i rörelsens gamla honnörsord – ”utomparlamentarisk”. Vill du kommentera det?

Ja, det här är något som jag själv insett först på senare tid: Att även rörelsens aktivister lätt uppfattar det utomparlamentariska arbetet i väldigt snäv mening. Som opinionsbildning, att trycka på politikerna, rätt och slätt. Det väsentliga är i stället att se det utomparlamentariska arbetet som någonting samhällsomvandlande i sig, och att också kunna ge det en motsvarande innehåll.

”Utomparlamentarism” blev ett starkt begrepp genom 68-rörelsen, och har sedan dess förts vidare av bl a miljörörelsen. Numera är begreppet såpass etablerat att samtliga partier, t o m Moderaterna, erkänner det. Socialdemokraterna, Vpk och Miljöpartiet kan rent av drista sig att påstå att det utomparlamentariska arbetet är minst lika viktigt, eller rent av viktigare, än det parlamentariska. Men vad de dB menar är någonting väldigt snävt, nämligen opinionsbildning. Man bildar opinion kring någon fråga för att utöva påtryckningar på politikerna. Men sedan är det politikerna som ”gör” politiken och politikerna som genomför förändringar i samhället.

De säger det i och för sig självklara, att besluten ändå fattas i de parlamentariska organen. Det är ett väldigt begränsat synsätt. Då har man utgått ifrån att de beslut som fattas av regering och riksdag är de som faktiskt förändrar samhället. Det alternativa synsättet är an det är klassers totala verksamhet, eller folkrörelsernas totala verksamhet, som förändrar samhället. Kapitalistklassen omvandlade samhällena i den nuvarande industrialiserade världen genom att bygga ut industrier, transportsystem osv. Parlamenten skapade de för att reglera den samhällsomvandling de genomförde. De som stått emot som en alternativkraft, har varit arbetarrörelsen och till viss del även andra rörelser.

I det perspektivet ser man folkrörelser i samverkan, den kraft som trycket underifrån kommer ifrån, som de som faktiskt genomför förändringen. Sedan fattar regering och riksdag beslut som legitimerar och reglerar det som håller på att hända. Regleringar och kompromisser mellan klasser för att det hela ska flyta.

För många är det svårt att inse skillnaden mellan utomparlamentarismen som opinionsbildande, eller samhällsomvandlande, i sig. Men det rör sig om två i grunden helt skilda sätt att se på samhället.

Var vi så förstått perspektivet på rörelsen som samhällsomvandlare, och att detta, bl a betyder att man bygger upp olika strukturer som blir bestående i samhället, hur kommer vi då vidare till det här med folkrörelsesamverkan?

Vi har inte talat så mycket om samverkan än, bara om at rörelsen har en folkrörelsekaraktär. Samverkan är egentligen bara ett sätt att säga att miljörörelsen ensam inte kan förändra samhället. Visst kan man förändra en del här och en del där, men genomgripande förändringar kan inte göras utan en aktiv arbetarrörelse.

Hur långt kan man då komma med en samverkan mellan rörelser om inte knyter an till samhällets huvudklasser, dvs när arbetarklassen inte är aktiv? Det de bekämpar hänger ihop med krisen för det kapitalistiska samhället, men innan krisen nått så långt att en samhällsomvandling står på dagordningen, så har samhällets huvudklasser trätt in som huvudaktörer på arenan. Vad betyder det för perspektivet på folkrörelsesamverkan?

Det finns inga gemensamma idéer om sådana frågor. Om miljörörelsen ska kunna fungera och kunna mobilisera brett, om den ska kunna tas på allvar som miljörörelse, och ta sig själv på allvar som sådan, då måste den kunna mobilisera på grundval av att miljöproblemen skalösas. Inte på grundval av att man ska förändra samhället, och att det gäller att hitta lämpliga miljöproblem som kan fungera som verktyg för detta. Det måste man ha klart för sig. Miljörörelsen är en självständig rörelse som utgår från konkreta problem.

Sedan finns det inom rörelsen olika åsikter om hur samhället fungerar. En del tror väl att det ska kunna gå att avtvinga de mäktiga i samhället så stora eftergifter att man ska kunna lösa åtminstone de mest akuta problemen, och är nöjda med det. Det är i och för sig ingen skamlig position.

Marxister utgår vanligen från att det inte går att komma särskilt långt inom det nuvarande systemet. Med en kapitalism i kris kan man inte lösa problemen utan att samtidigt fördjupa hela produktionssättets kris, och att det därför inte finns någon annan lösning än att arbetarklassen tar ledningen för att förändra samhället.

De här två lösningarna kan mycket väl samsas, så länge man är överens om att föra en kompromisslös kamp för att lösa miljöproblemen. Verkligheten kommer att visa om man så småningom måste ställa maktfrågorna på dagordningen.

Med det här perspektivet på folkrörelsesamverkan, och på rörelsens självförståelse, som du uttryckte det, finns det formulerat någon stans. Finns det exempelvis i någon plattform, eller något dokument som det är meningen att t ex Miljöförbundets medlemmar ska ta ställning till?

Nej, inte i den formen. Det närmaste man kommer är det så kallade Motmaktsmanifestet. Det finns publicerat bl a i Hela livets kalender, en fickdagbok utgiven av några som kallar sig Folkdebattgruppen Det är medlemmar i Stockholms miljögrupp Alternativ stad som bildat denna, och de har ”allt som kan utveckla folkrörelsesamarbetet” på sitt program.

Manifestet ar ett debattinlägg, men med extra ställning genom att det har bestämts genom årsmötesbeslut. Det beskriver varför stater inte kan lösa den omfattande och mångsidiga krisen för världens befolkningsmajoritet, och varför kapitalgrupper varken kan eller vill göra det. Folkrörelser är den enda kraft som har både motiv och förmåga att driva utvecklingen rätt.

Manifestet diskuterar styrkan hos folkrörelserna, och de svagheter som måste övervinnas för att rörelserna ska kunna komma dithän som Manifest-författama syftar – ”att de olika rörelserna lär sig handla som en hel rörelse med strävan efter hegemoni i samhället.”

Den största svagheten, förutom att den är väldigt okonkret, är att den inte lyfter fram fackföreningarnas och arbetarrörelsens nyckelroll i folkrörelsesamarbetet. Den diskuterar inte heller problemen med de etablerade, byråkratiserade folkrörelser, vars apparater vuxit samman med staten. Hur dessa ska kunna omvandlas till levande rörelser med radikala ledningar, måste ju vara en huvudfråga om man vill diskutera ”folkrörelsernas självständiga samverkan med syfte att vinna världen”, som de uttrycker det.

Vad skulle det här perspektivet på folkrörelsesamarbete över gränserna kunna, betyda mer konkret?

Det mest spännande i dag är Ungdomsaktionen för Europas skogar om Miljöförbundet tog initiativ till hösten 1984. Den bygger på ett samarbete mellan olika organisationer i Europa – till och med över gränserna mellan öst- och Västeuropa. I den utsträckning man lyckas ena sig i synen på skogarna och hur rörelsen kan rädda dem och bygga upp nätverk av alla möjliga slag mellan folkrörelseorganisationer över hela Europa, har man också en bas från vilken det är meningsfullt att diskutera vad vi menar med en resursbevarande och solidariskt Europa ”från Polen till Portugal”.

Vad som krävs är alltså ett projekt som kan utveckla ett sådant samarbete, och därmed också problematiserandet kring dessa perspektiv. Kan t ex motståndet mot planerna på Scandinavian Link vara ett sådant? I Motlänken samarbetar man ju även med delar av arbetarrörelsen.

Den samverkan vi kan få till stånd i dag är antingen fläckvis eller tillfällig. Motlänken är ett bra exempel. Eftersom motorvägsbygget hotar sjöfarten har vi fått med oss Hamnarbetarförbundet och delar av Sjöfolksförbundet. Miljörörelsen har också haft ett avancerat samarbete med Livsmedelsarbetarförbundet. Det har rört motståndet mot PLMs aluminiumburkar, och utarbetandet av Miljöförbundets mycket radikala livsmedelspolitiska program. Men det rör sig om marginella grupper och förbund inom fackföreningsrörelsen.

Vi har även sett exempel på samverkan med ideologiskt avancerade men mer lättviktiga delar av socialdemokratin, som Broderskapsrörelsen och SSU. Men det rör sig då om globala och praktfulla perspektiv som ”Vapenmiljarderna till mat, miljövård, kulturutbyte och arbete”. Det är en sorts propagandistisk ram för förhoppningarna om en ny framtid. På så sätt är det naturligtvis bra. Men det blir svårare så fort det gäller problem som direkt berör arbetarnas försörjning i dag. Där har kapitalet lätt att splittra rörelserna genom att hota med arbetslöshet osv.

Men det måste vara det som är det väsentliga, att få till stånd ett samarbete på områden som berör miljörörelsen och där samtidigt arbetarnas vardag är hotad?

Jo, men då måste man samarbeta med en fördomsfri riktning inom fackföreningsrörelsen som har en stadig förankring i hela det aktuella arbetarkollektivet. Låt oss fantisera om Uddevallapaketet, med motorvägen till Göteborg och dess koppling till Scan Link-projektet hade kommit fram i ljuset innan motståndet mot att lägga ner varvet var krossat bland varvsarbetarna. Om Motlänken hade kunnat samarbeta med varvsarbetarna, hade detta gett en oerhörd styrka både åt motståndet mot Scan Link och åt motståndet mot varvsnedläggning.

Men här ser man även problemet med arbetarrörelsens ledning. Fackledningen på varvet, med dess starka bindning till den socialdemokratiska industripolitiken, skulle ha varit väldigt försiktiga med att ge sig in i ett projekt som kunde ha tvingat dem att ta ansvar för att fullfölja motståndet mot varvsnedläggningen. De var knappast intresserade av att förhindra möjligheten att kunna gå med på en ”anständig” nedläggning.

Man kan dock notera att miljöstrider som blir så pass stora att de utmanar statens förmåga att genomföra storföretagsamhetens viktiga projekt, då stimulerar kampen utanför arbetsplatserna människor där att bilda kontaktnät och arbetsplatsgrupper. Under t ex kärnkraftsstriden 1979-80 rycktes därmed stora grupper av arbetare med i att rösta än (s)-ledningen. Det stimulerade också tendenser till vänsterkritik, där SAFE (Socialdemokratiska Arbetsgruppen för Energipolitik) är det tydligaste exemplet. Miljörörelsen, liksom kvinno- och fredsrörelsen kan alltså genom sina strider påverka debatten och ställningstagandena inom arbetarrörelsen så att vissa grupper blir beredda att delta i den folkrörelsesamverkan vi tror på.

Du har tidigare fört fram ett speciellt synsätt på miljörörelsen. Nämligen att det finns en miljörörelse i dess breda mening, en rörelse som bara är latent och väldigt diffus. Sedan finns det en mindre, permanent aktiv miljörörelse. Slutligen finns det olika miljöorganisationer. Varför är det viktigt att första att det är så ”rörelsen” ser ut?

Det är viktigare att fastslå detta för miljörörelsens del än för arbetarrörelsens, åtminstone här i Sverige där nästan hundra procent av arbetarklassen är fackligt organiserad, där organiseringen omfattar nästan hela den latenta rörelsen. I de flesta andra länder är den fackliga organisationsgraden mycket lägre, där liknar förhållandena de vi har i miljörörelsen.

I miljörörelsen är den stadigt organiserade delen fruktansvärt liten. Det är en svaghet, men den går att förklara. Om man undantar Svenska Naturskyddsföreningen, där man bara är medlem för att backa upp ett kansli som utreder och bedriver lobbyverksamhet, och om man också undantar Greenpeace’s 70 000 stödmedlemmar, så är de organiserade aktivisterna i Sverige kanske 10 000. Så få människor skulle ju inte kunna förändra samhället. Men den latenta, den breda rörelsen som då och då kommer fram i konkreta situationer, utan att vara organiserad, den är väldigt stor. I Kynnefjäll, där befolkningen försvarar sitt fjäll mot att bli en sopstation för kärnkraftsavfall, är uppslutningen nästan hundraprocentig.

Så är det ofta med miljörörelsen – när det smäller visar den sig omfatta en klar majoritet av den berörda befolkningen. Just därför är den en kraft för förändring. Den permanent aktiva rörelsen skulle ensam på sin höjd kunna fungera som opinionsbildare, men nu finns hela tiden hotet om att rörelsen ska kunna manifestera sig på ett kraftfullt sätt. I ett sådant läge hotar den, om inte annat att splittra och försvaga de dominerande partierna, som socialdemokraterna, genom att tränga djupt in i deras massbas. På så san tvingas dessa till kompromisser. Man måste ha det språk du refererade till med ”latent” och ”ständigt aktiv” rörelse och rörelseorganisationer som instrument for rörelsen, för att kunna fånga och förstå processerna. När det gäller synen på en rörelses organisationer finns en klar parallell med arbetarrörelsen. Organisationerna är ett redskap för klassen eller för rörelsen. Det är inte partier som vinner faktiska segrar åt arbetarklassen, utan det är klassen själv, när den är aktiv på samhällsarenan. Dess organisationer, och ledningarna för dess organisationer, är medel och redskap för rörelsen. För en Miljöförbundsledare kan det ofta kännas absurt när man deltar i direkta överläggningar med en motpart, och man märker att man har en väldig pondus att tala utifrån. Det är lätt att tro att den organisation man representerar i sig är respekterad och stark, när det egentligen handlar om att organisationen möjligen har kunnat fungera som ett bra redskap för rörelsen. Erfarna aktivister och organisationer behövs för att rörelsen ska kunna kanalisera sin kraft effektivt, men motparten är förstås aldrig skrämd av 2 000 medlemmar i Miljöförbundet enbart.

För att återgå till Miljöförbundet. Är det inte ett problem att det bara är ett mycket begränsat skikt där som diskuterar perspektiven på folkrörelsesamverkan, som har denna förståelse för förbundets roll som initiativtagare till breda samarbetsprojekt som Motlänken och Ungdomsaktionen ? I avsaknad av en omfattande miljökamp söker många aktivister ett helhetsperspektiv. De ser då Miljöpartiet eller ett arbete mom socialdemokratin som ett ”helhetsperspektiv” per definition. Miljöförbundet har väl mycket svårare att presentera sin ”helhet” på ett sa lättköpt satt. Hotar inte det att dra undan grunden för organisationen?

Egentligen skulle inte förbundet behöva vara särskilt stort för att kunna fylla rollen som samordnare och initiativtagare. En sådan organisation behöver inte heller ha en jämn förståelse inom organisationen för vad den representerar. Det skulle räcka om riksledningen klarade av att ta sådana direktiv, och om medlemmarna förmådde uppskatta dem när de tas. Om organisationen också förmedlar experthjälp åt lokalorganisationerna för deras arbete och samordnar det som behöver samordnas, skulle det kanske vara tillräckligt för att de lokala miljögrupperna skulle inse poängen med en riksorganisation.

Men som det är nu är förbundet svagt. Vi klarar inte av att hålla igång två så pass omfattade initiativ som Motlänken och Ungdomsaktionen och samtidigt få vår egen organisation eller vår egen styrelse att fungera. Glappet mellan riksledningen och lokalorganisationerna har också blivit större.

Precis som du säger är det nu trots våra framgångar svårare att förklara för folk varför vi är så viktiga. Det är ett dilemma som jag inte ser någon klar lösning på. Man kan försöka dra in hela förbundet i en gemensam kampanj. Det skulle i så fall kunna gälla livsmedelsfrågan, den fråga som kanske ligger många av medlemmarna och framför allt stora delar av den latenta rörelsen varmast om hjärtat. Man kan försöka föra ut perspektivet om folkrörelsesamverkan på ett sådant sätt att det skapar förståelse för att Miljöförbundet behövs. Men jag är osäker på om det lyckas…

Vad har bildandet av Miljöpartiet betytt?

Jag kan väl säga en positiv och en negativ sak för att fånga detta. Det positiva är att de, genom sin blotta existens, har hjälpt till att göra överlevnadsfrågorna ständigt närvarande i den politiska debatten. Jag tror faktiskt att det förhåller sig så.

Det negativa är att de har samlat rätt mycket folk, ganska stor social kraft, som till mycket stor del fastnat i att skriva program och motioner, att skriva ned åsikter på papper. De har visat ytterst liten kapacitet att utveckla kamp. Därigenom bidrar de till en tolkning av politik som att få program och motioner genomröstade i de parlamentariska församlingarna. Den förståelse som var vanlig i miljökretsar förr, att politik handlar öm att trycka på samtidigt som man gör saker själv, finns naturligtvis kvar. Miljöpartiets sätt att sköta politiken har dock försvagat förståelsen bland breda grupper.

Hur mycket av det negativa i Miljöpartiet ligger, i projektet i sig, som oundvikliga fallgropar när man bildar just ett miljöparti, och hur mycket är deras eget fel? Det vill säga: det var fel människor som bildade partiet, och vid fel tidpunkt.

Det har mycket att göra med att bilda ett parti utifrån den här typen av mobiliseringar, med sin ”fritidskaraktär”. Det visar andra exempel där människor som varit bättre förankrade i rörelsen har bildat ett parti. Den främsta lärdomen finns nog att hämta från Alternativs Liste, Stockholmspartiets motsvarighet i Västberlin. Västberlin var den stad där 70-talets alternativrörelse var mest på bettet i hela Europa. De hade mängder av aktiviteter, allt från en Stor boenderörelse som genomförde husockupationer till miljöaktioner och egna kulturprojekt. När de var som starkast ville de se det så, att förutom det utomparlamentariska och folkrörelseaktiga, skulle de även ha ett stödben inne i den parlamentariska församlingen. Man lyckades komma in i delstatsparlamentet, men efter en rätt kort tid visade det sig att det parlamentariska arbetet blev huvudbenet. Den utomparlamentariska rörelsen försvagades, och fick ett trängre perspektiv. De praktiska projekten kunde inte längre mobilisera och Listans ledare tvingades konstatera att de nu satt på valda poster med ett slappt väljarstöd bakom sig, med en normal föreställning om vad valda förtroendemän ska göra för sina väljare. De var tvungna att motvilligt försöka uppfylla de förväntningarna, eftersom de trots allt var fångna i den politiska kulturen.

Jag tror att det är i stort sett omöjligt för ett parti som inte är förbundet med arbetsplatserna och den självförståelse som kan utgå från den dagliga kampen där, att använda parlamentet som en tribun för det utomparlamentariska. ”Fritidsrörelserna” kan uträtta mycket, men det är bara i samarbete med arbetarrörelsen som de kan vara med och genomföra större förändringar. Man kan inte utmana makten i samhället om man inte sitter på egen makt. De som besitter den potentiellt mäktigaste motmakten är arbetarrörelsen, i produktionen. Det är den stora teoretiska skillnaden.

Är det så att miljörörelsen kommit i en brytningstid? En tid som innebär att frågorna kommer i förgrunden för samhällsdebatten igen, men att samtidigt förutsättningarna för att mobilisera och organisera människor kring dem är annorlunda än i rörelsens barndom?

Det verkar vara så att intresset nu är störst i toppen av partierna, ungdomsförbunden och andra organisationer. Och där finns medvetenhet om att frågorna måste ut i organisationernas bas. Det är ju en jäkla skillnad mot att ha medhåll i basen och därifrån försöka tvinga med sig ledningen. Det har hänt att vi haft ett samarbete med 20 olika organisationer, medan det i praktiken bara varit 15 personer som gjort något. Sådant kan man bara stå ut med som en övergångsfas. Att få med organisationer gör det lättare att få frågorna diskuterade. Men om inte detta leder till att vi kan sätta folk i rörelse, kommer projekten att falla samman under sin egen övertyngd.

Både Motlänken och Ungdomsaktionen för Europas skogar har börjat få igång folk under våren och detta kan utvecklas till ett verkligt rörelsearbete. Dessutom hade kärnkraftsfrågan redan innan olyckan i Tjernobyl kommit m i en ny fas, där möjligheterna att organisera motståndet faktiskt kunde skönjas.

Vill du utveckla resonemanget om antikärnkraftsrörelsens möjligheter?

Om vi kan gå tillbaka till tiden för folkomröstningen våren 1980, var det främst två saker som gjorde att omröstningen uppfattades som ett nederlag för rörelsen, framför allt bland aktivisterna själva. För det första: Folkkampanjen utvecklades inte till vad den kunde ha blivit: en mångfacetterad rörelse som innehöll allt det som karaktäriserar en äkta folkrörelse, där omröstningskampanjen hade varit en avgörande möjlighet att bygga upp rörelsen. Ytligt sett hade den ett sådant färgsprakande yttre. Men i sin kärna blev den en koloss på lerfötter, utan styrmöjligheter för aktivisterna och helt inriktad på omröstningen som en tämligen ordinär valkampanj. Att det blev så berodde främst på att centern, med Vpk som effektiv medhjälpare, var oförmögen att se Folkkampanjen som någonting annat än en valorganisation. De hade heller inte intresse av att göra det. Miljörörelsefolket och vänsteraktivistema, med sina djupa erfarenheter av att arbeta på annat sätt, orkade inte stå emot detta. Detta sänkte ”rörelsen” redan före omröstningsdatumet. Miljöfolket lyckades visserligen besegra centern och Vpk på frågan om huruvida Folkkampanjen skulle upplösas efter omröstningen eller ej. Men vad man då lyckades behålla var bara ytterligare en miljöorganisation, dessutom en svag och perspektivlös organisation – född ur nederlaget som den var.

Allt detta har vi dokumenterat i boken Det förlorade försprånget – Miljöförbundets vitbok om Folkomröstningen. Det är en bok som innehåller en rad viktiga erfarenheter. Läs den – eller läs om den – med perspektiven på folkrörelsesamverkan i bakhuvudet.

För det andra: Folkomröstningsresultatet innebar egentligen att man vann arbetarrörelsens ledning för ett åtagande att faktiskt avveckla kärnkraften. Men eftersom beslutet innebar att man först skulle bygga ut kärnkraften, gick det inte att då se resultatet som en seger. Inte heller gentemot omvärlden kunde man visa upp en klar delseger över kämkraftsetablissemanget. Men i dag när utbyggnaden är genomförd återstår bara avvecklingsdelen av beslutet. Nu kan man därför börja betrakta beslutet som en delseger för rörelsen. För antikärnkraftsrörelsen betyder det att man kan komma upp ur skyttegravarna, inta nya positioner och gripa tag i frågor som det faktiskt går att mobilisera på. Den nya debatten om kärnkraften började ju redan tidigt i våras. Det som stärkt motståndet är debatten om de nya investeringarna i Ringhals II, och om den svenska kärnteknologiexporten. Men det viktigaste är att de danska protesterna emot Barsebäcksverket kommit in i ett nytt och intensivare läge. När tidskriften kommer ut bör det danska Folketinget efter en socialdemokratisk motion (som OOA, den danska antikärnkraftsrörelsen ligger bakom) ha uppdragit åt den danska regeringen att begära av den svenska att Barsebäcksverket stängs av.

I det här sammanhanget är det viktigt att kärnkraftsmotståndet även i sin organiserade form, Folkkampanjen, trots allt har lyckats övervintra under 5-6 år av motvind och skärpt sin ton. Ett starkt skäl till detta är den hårda avfallskampen på nio platser landet runt, senast intill Uppsala, som slagit hål på myten om att avfallsfrågan är löst.

Olyckan i Tjemobyl har nu satt de här frågorna i blixtbelysning, och spätt på de potentiella möjligheterna på Folkkampanjens storhetstid eller på Linje 3. Det nya motståndet måste ha vidare ambitioner än så, där arbetarrörelsen återigen är ett nyckelproblem. Vad gäller socialdemokratin måste vi tvinga dem att inse, och också ta dem att säga, att vi inte ska stänga av kärnkraften bara därför att man en gång beslutat sa, utan därför att den är livsfarlig, ett katastrofal!: sätt att utvinna energi!

Scandinavian Link. Vilka möjligheter finns det där för Miljöförbundet och för Motlänken’? De europeiska storföretagens planer på denna länk och på motsvarande projekt i andra delar av Europa, handlar ju om hela Europas framtid.

Precis! I riksmassmedia har Scan Link framställts som en västkustangelägenhet där det är synd om några småsamhällen, och där en motorväg möjligen kan vara miljöfarlig.
Det har inte framgått att frågan borde ha samma dignitet som frågan om EEC-anslutningen hade 1973. Det är ett misslyckande för rörelsen att det ännu inte blivit så. Men man har haft tuffa odds emot sig. Riksmassmedias Stockholmsfixering är ett. Regeringens och myndigheternas ovilja att öppet diskutera frågan på det sättet, är ett annat.

Den samordning av organisationer som vi uppnått i striden mot Scan Link redan nu, är viktig. Möjligheterna till en internationell samordning likaså. Det handlar om skogsdöden, en fråga som rör åtminstone nordeuropéer i deras innersta resonansbotten Det är dessutom en fråga med stora konsekvenser, där trots detta möjligheterna att åtminstone uppnå en kompromiss, en delseger, är rätt Stora. Hittills har vi fått till stånd en struktur för opinionsbildning på västkusten. Vi har under våren försökt att utveckla detta organisationssamarbete till en riktig rörelse. Huruvida det lyckas vågar jag ännu inte yttra mig om. För att göra motståndet trovärdigt är det sedan nödvändigt att förvandla detta till ett motstånd frän Oslo till Hamburg. Detta kommer att diskuteras på miljölägret på Ven i sommar. Kan vi få till stånd en nordeuropeisk kampanjorganisation, är detta en så stor nyhet i sig, att vi kan slå igenom i riksmassmedia, både i Sverige och i andra länder.

Motorvägarna och snabbtågssystemet på kontinenten är oerhört viktiga projekt för hela Europas befolkning, för Europas arbetarklass. Det handlar om ett system för att knyta ihop kapitalets Europa, förstärka det som en enhetlig marknad. Det handlar om att storföretagen vill organisera sin produktion under en överstatlig ledning.

Mot storföretagens Europa måste vi organisera en folkrörelsesamverkan över gränserna. Det måste bli parollen!

Lars Holmgren

”Folkrörelsesamverkan” för socialismen

Del 3 av 4 i serien Folkrörelsesamverkan

Från tidskriften Fjärde Internationalen 2/86

Miljöfrågor har åter blivit centrala i samhällsdebatten. För ungdomar var fred, överlevnad och global rättvisa huvudintressen under 1985 års valrörelse, tillsammans med de omedelbara behoven av jobb och bostad. Efter kärnvapnen har mobiliseringarna åter gällt bostäder och staden som plats att leva i. Greenpeace har åter genom sina uppseendeväckande aktionsformer och sitt internationella arbetssätt vunnit både yngre och äldre människors hjärta.

Fascinationen för Greenpeace är ett viktigt fenomen att förstå. Det har mycket att göra med vad som är ”inne”, och hur Greenpeace uppfattas; betydligt mindre med dess verkliga karaktär och resultat. Organisationen är, och ser sig själv som, en påtryckningsorganisation. Dess syfte är att påverka beslutsfattare i stater och storföretag, framför allt genom uppvaktningar och brevkontakter (så kallad lobbying). När det inte går att tala maktcentrat i fråga till rätta, hotar Greenpeace med aktioner som ger det dåligt rykte i massmedia. Efter genomförd aktion fortsätter lobby-arbetet. De flesta stater, politiska ledare och storföretag är så pass känsliga för sin ”image” bland väljare och kunder att de ofta veknar inför Greenpeace’s hot.

Det är alltså fråga om en rätt torftig politisk metod, men styrkan är att den genomförs med stor konsekvens, handlingskraft och fantasi, och att den kan förevisa resultat. Resultaten är visserligen följden av hela rörelsens arbete eftersom detta skapar det ”klimat” som gör Greenpeace-aktionerna möjliga. Men dessa utlöser framgångarna. En förutsättning för konsekvensen och handlingskraften är att Greenpeace är organiserat på internationell nivå och kan möta sina motparter även i globala ”fältslag”. Vad är då så torftigt? Jo, att de många engagerade människorna inte hjälpts till ett kollektivt arbete genom vilket de samtidigt kan förändra världen och sig själva. Verksamheten formerar inte en levande rörelse, skapar inte de organisatoriska strukturerna en sådan rörelse behöver, väcker föga intresse för självstyrd folkbildning och skapar ingen ”motoffentlighet” eller ens insikt om behovet av en rörelsernas egen offentlighet.

Offentlighet och motoffentlighet

Det speciella med Greenpeace’s offentlighet, och som onekligen är en styrka i dag, är förmågan att spela på västvärldens kommersiella massmedier, genom deras av marknaden beroende svaghet för dramatik och episodiska nyheter. Men dessa massmedier, som utgör en stor del av den borgerliga offentligheten, är inte bara ett forum för spekulation i all slags nyhetsförmedling. De är också ideologiska organ till försvar för det bestående, för kapitalismen, för myndigheternas politiska överhöghet. I vissa lägen skymtar detta fram, t ex efter en olycka som den i Tjemobyl. Medierna sprider, utan den vanliga distansen och kritiska prövningen, myndigheternas lugnande besked, såväl hälsoråd som energipolitiska påståenden. Ändå är naturligtvis myndigheternas hälsoråd bara en möjlig avvägning mellan folkhälsa, ekonomi och ”psykologiskt försvar”. Och påståendena om att det egna landets reaktorer är världens säkraste, vilka gjorts i alla kämkraftsländer, har förstås varken nyhets- eller sanningsvärde; de syftar bara till att försöka bevara den energipolitiska makten inom staten. Det finns t o m en särskild psykförsvarsorganisation som ska se till att medierna fyller sin roll som försvarare av den bestående makten i dylika lägen. Och i lägen där maktapparaten är mer allmänt skakad, vet man att medierna troget ställer upp.

Men det är inte bara vid avgörande tidpunkter som den borgerliga offentligheten är ett hinder för sanningen. Genom koncentrationen på episoder frikopplar nyhetsmedierna nyheterna från de långsiktiga förändringsprocesser de ingår i. Den borgerliga massmediaetiken förbjuder också i allmänhet att sådana uppgifter publiceras som läsare behöver för att kunna engagera sig i processen. Nyhetsförmedling blir ett slags makaber underhållning, dessutom utpytsad till varje individ för sig. Varje pedagog vet att om elever ska kunna tillgodogöra sig ett svåröverskådligt material så måste de arbeta aktivt med det. Och som målet är att förmå förhålla sig kritiskt, självständigt och konstruktivt till ett kontroversiellt material, så är grupparbete den naturliga uppläggningen. Just därför arbetar den borgerliga offentligheten tvärtom så att den skapar ytlighet och vilsenhet. Just därför har folkrörelser utvecklat folkbildningsmetoder som bygger på aktiva, kollektiva studier.

En uppgift för en rörelse är att engagera intresserade människor i kollektiv och solidarisk samverkan för rörelsens mål. Likaså är det en nödvändig uppgift att skapa åtminstone frön till en mot-offentlighet: träffpunkter och media där rörelsens mål och verksamhet diskuteras, där nyheter förmedlas i sammanhang med deras bakgrund och möjligheterna till åtgärder, där erfarenheter av framgångar och bakslag dras. Dessa uppgifter ställer inte en organisation som Greenpeace; det händer t o m att dess talespersoner avhånar dem. Den svaghet som det innebär för rörelser i dag, att en välkänd, ryktbar organisation som Greenpeace inte förklarar och ställer dessa uppgifter, inser tyvärr rätt få. De ungdomar som i dag, stimulerade av Greenpeace, ockuperar tomma hus och slåss mot stadens ödeläggelse, är i allt väsentligt fast i samma slappa syn på medierna: huvudmålet är att nå ut till de stora grupperna av tidnings, radio och TV-konsumenter.

”Nu är det Tarzan som gäller”

En bakgrund till att lobbying och små gruppers modiga kamp har slagit an så mycket som det har är att den kollektiva handlingens väg prövades rätt grundligt under 1960- och 70-talet med rätt svaga resultat. Våren 1980 innebar svåra bakslag både för förhoppningarna inom de ”nya rörelser” som drivit fram kärn-kraftskonfrontationen ända till en folkomröstning och för det nypåfödda fackliga engagemang som hade börjat hoppas på en kämpande fackföreningsrörelse i kraftfull konflikt med sin motpart. De kollektivistiska instinkterna har försvagats och ersatts med idén om att ”satsa på sig själv”. ”Nu är det Tarzan som gäller”, är den stående förklaring av tidsandan som givits till varför bl a Greenpeace’s verksamhetstyp fångar fantasin. Men man kan se många tydliga bevis för att kollektivismen — nu i en fri-hetligare form än vid 60-talets slut — dyker upp igen när den behövs. Däremot verkar förståelsen för att bygga självständiga organisationer och för att börja lägga grunden till en motoffentlighet inte komma av sig själv.

Man kan uttrycka det så att Greenpeace och likartade aktionsgrupper bidrar kraftfullt och lyckosamt till att bryta hopplösheten, men inte vanmakten.

Detta är bakgrunden till vårt intresse för Miljöförbundet, Fältbiologerna och andra rörelseorganisationer som har överlevt från 70-talsaktiviteternas tid och i viss mån lyckats anpassa sig till 80-talet. Dessa två organisationer drog t ex 1984 igång Ungdomsaktionen för Europas skogar, som nu har lyckats få med ett stort antal föreningsorganiserade ungdomar i ett flertal europeiska länder i ett gemensamt arbete mot skogsödeläggelsen genom luftföroreningar och skövling. Genom att arbetssättet inte passar journalisternas intresseriktning för närvarande, och genom egna erfarenheter från 70-talet, jobbar dessa ungdomar med egna masstidningar och storlager. När det gäller den massrörelse som torde låta utveckla sig igen mot all kärnkraftsproduktionen efter Tjemobyl, ser man också i dag att det är dessa två organisationer och i viss mån en vitaliserad Folkkampanjen mot kärnkraft, som försöker ta de stora mobiliseringsinitiativen. Mot den bakgrunden blev intervjun med Björn Eriksson om miljörörelsen (se föregående artikel), vilken påbörjades före olyckan i Tjemobyl extra aktuell och spännande.

Nya begrepp

Intervjun reser ett antal frågor för dagens levande marxism. De gäller ordval och begrepp likaväl som strategiska grunder. I sitt av småborgerlig ideologi präglade debattklimat undviker radikala miljöaktivister ord som klasser, socialism och enhetsfront. I stället har de hittat andra begrepp och analysinstrument med likartad innebörd.

Folkrörelser är ett nyckeluttryck som återgivits en mer ursprunglig betydelse: engagerade människor i solidarisk samverkan. Om HSB, KF, Folkets Hus-föreningarna osv använder man hellre uttryck som ”förstelnade folkrörelseorganisationer”. När miljörörelsefolk talar om ”arbetarrörelsen” gör de det alltså närmast i betydelsen klassen för sig (som Marx använde för klassen som samhällsaktör, till skillnad från klassen i sig, lönearbetarna som passivt föremål för exploatering).

”Arbetarrörelsen” är emellertid ett sammansatt fenomen som består av en facklig rörelse och en rad rörelser med mindre entydig klasskaraktär. I Miljöförbundet talar man gärna om arbetarnas alternativrörelse, bestående av alla kooperativa, boende-, kulturella och fritidsinriktade folkliga projekt som var särskilt livaktiga under 1900-talets tre första decennier. Likheterna mellan dessa och 1970-, 80-talets alternativrörelser är förstås slående. Mellan det tidiga Konsum och dagens nykooperation för sunda och oförfalskade livsmedel, mellan Folkets Hus-rörelsen och dagens Alternativhus, mellan Folkets Hus-biograferna och dagens Folkets Bio, mellan sekelskiftets kolonirörelse och dagens ökande självodling, mellan 1920-, 30-talets hälsorörelse och dagens frisk-, svett-, och solarievåg.

Den viktiga likheten är att rörelserna nu som då samlar arbetare, och i mindre utsträckning småborgare och mellanskikt, för i stort sett samma mål. I några fall kan dock solidaritet och samverkan inte stå pall för det kommersiella trycket och fenomenet blir mer en våg än enrörelse.

Den viktiga skillnaden är att dagens rörelser är svagare sammanhållna och har mycket lösare kontakter med den fackliga rörelsen. Det var den den fackliga rörelsens centrala plats i det politiska arbetet som gjorde att man talade om helheten såsom en arbetarrörelse från 1880-talet fram till åtminstone Andra världskriget. Och det är den fackliga rörelsens svaga allmänpolitiska kraft som får dagens alternativrörelser att framstå som ett nytt historiskt fenomen, som fritidsbetonade och medelklasspräglade. Klassbasen skiljer sig däremot föga från då till nu.

Klasstrukturer

I efterhand har många gjort sig en felaktig bild av dåtidens klasstruktur, som dominerad av riktiga arbetare och riktiga kapitalister, åtminstone i tätorterna, medan i dag båda sorterna snabbt minskar i antal och samhället fylls av en svårbestämd medelklass. Detta är bara rätt om man följer ett typiskt brukssamhälles förändring. Sekelskiftets städer var fyllda av enskilda hantverkare och övergångsformer från dem till osjälvständiga yrkesarbetare, och till borgerskapet hårt knutna tjänstefolk, av småhandlare och av stora trasproletära skikt. På landet fanns förutom storgodsägare och välmående självägande bönder, både torpare och statare och ett lantligt trasproletariat. På 20-talet blev också många egna småbrukare hårt pressade av en hårdare marknad och ökad skuldsättning. De icke yrkesutbildade arbetarna i storindustrin var i blygsam minoritet, men hade en stark ställning i fackföreningsrörelsen och därigenom i hela den mång-formiga ”arbetarrörelsen”.

Det som kallades arbetarrörelse för 50-100 år sedan omfattade i verkligheten småfolk av slag från den brokiga klasstrukturen — på samma sätt som dagens miljö-, kvinno-, och fredsrörelser gör — och var alltså uttryck för en progressiv klassallians. Då var det en allians ledd av arbetarklassens kärna. Nu är det en allians med dåliga kontakter med arbetarklassens kärna, särskilt som den är organiserad utifrån sina omedelbara behov i produktionen.

intervjun menar Björn Eriksson att den svaga kontakten mellan de nya ”alternativrörelserna” och fackföreningarna inte kan lastas dåligt ledarskap i rörelserna. Och nog är det så att det är facket som bromsar. Rörelserna har visserligen gjort taktiska misstag ibland, men gång på gång visat stor förståelse för vikten av att vinna fackföreningarna. De har prövat knäfall för fackföreningsrörelsernas byråkratiska ledning, vilket naturligtvis lett till att de förlorat den egna självständigheten och därmed förmågan att engagera. De har prövat att enas ideologiskt med särskilt radikala arbetargrupper: röda miljögrupper, socialistiska kvinnogrupper osv, och därmed skilt avantgarde från massa. De har också prövat att utmana motståndarna så kraftfullt på egen hand och med hela sin politiska bredd, och utifrån en spännande kraftmätning försökt locka fram ett stöd på arbetsplatserna. Flera av dessa försök har lyckats i viss liten utsträckning, fått till stånd arbetsplatskommittéer eller fackliga uttalanden och medverkat till utkristallisering av kampinriktade strömningar inom facket. Ett exempel är kärnkraftsstriden inför folkomröstningen 1980 där man genom Löntagarnas Informationskontor och Nej-kommittéer på stora arbetsplatser nådde rätt långt — och kunde ha nått mycket längre om miljöaktivisterna hade fått dra igång den verksamheten när de ville utan att hejdas av centern och Vpk (läs om detta i Miljöförbundets fascinerande vitbok om an-tikärnkraftskampanjen Det förlorade försprånget, 1982) Man kan ta flera halvlyckade exempel från freds- och kvinnorörelserna också, eller titta på Motlänkens djärva försök att utmana det europeiska storkapitalet företrätt av den Gyllenhammar-ledda Roundtable of European Industrialists. Rörelsernas ledningar har genom åren i stor utsträckning lärt sig både den strategiska vikten av att förena sina rörelsers kamp med fackföreningarnas, och vilken taktik från deras sida som kan skapa öppningar.

Fackföreningarna

Svårigheten att komma särskilt långt med fackföreningarna i de stora framtidsfrågorna i dag ligger inbäddad i fackföreningsrörelsens tillstånd och struktur. Och förändringen av denna måste i stor utsträckning komma inifrån. Socialistiska Partiet har sedan över ett decennium ställt sig uppgiften att driva på omvandlingen av rörelsen till en demokratisk och kämpande rörelse.

Detta är givetvis en nyckeluppgift inte bara för att kunna motstå åtstramningspolitiken och kapitalets försök att höja vinsterna genom lönenedpressning och ökad hets på arbetsplatserna. Det är också centralt för att fackföreningarna ska kunna inta sin plats i kampen för de stora livsfrågorna om miljön, freden, gemenskapen och solidariteten mellan folken.

För 50 – 100 år sedan hade fackföreningarna en närmast självklar central roll för all kamp inom arbetarklassen och förbundna klasser och skikt. Man kan peka på ett antal svagheter, som att samverkan var otillräcklig med bonderörelsen. Men svagheten låg framför allt på det politiska planet. Den handlade om att rörelsen inte gick vidare från den breda folkliga mobiliseringen till att utmana kapitalets makt över staten. Den centrala politiken överläts på ett partiledarskikt, som alltmer inlemmades i den borgerliga staten. Majoriteten i detta skikt såg snarast sin uppgift som att reglera den kapitalistiska ekonomin på för de arbetande bästa möjliga sätt. Arbetarrörelsens kraft, som under 1800-talets slut och fram till Första världskriget och samlad bakom kraven på rösträtt och 8-timmarsdag, kunde ha koncentrerats på att bygga egen, självständig makt på företagen och på riksnivå. Rörelsens självstyrda verksamhet kunde ha tjänat som kraftkälla, som inspiration och, delvis, som modell. I stället användes kraften till att tvinga fram en modernisering av den borgerliga staten och en reglering av de arbetandes villkor inom kapitalismen. Men rörelsens storlek, engagemang och självtillit var annars tillräcklig för vilka storverk som helst. Även självförståelsen som samhällsförändrare fanns där: ”Det är vi som bygger landet!”

Efter Andra världskriget har den politiska svagheten blivit värre. Reformismen har slagit igenom fullständigare och andra politiska ledarskap som kunnat utmana politiken har smält undan till obetydliga grupper utan utbredd närvaro i massorganisatio-nerna. Och medan regleringen av den kapitalistiska ekonomin i ett par decennier gav noterbara materiella fördelar för arbetarna, så kan den nu nästan bara drivas med det inhemska kapitalets intressen för ögonen. Men svagheten är, som sagt, nu inte bara politisk utan också strukturell och social. Fackföreningsrörelsen är, genom ett långvarigt socialdemokratiskt regerande, delvis ihopväxt med statsmakten. Den är klavbunden genom lagar som minskar dess självständighet. Lagar, tidigare avtal och traditioner har bundit den fackliga ledningen till arbetsgivarsidan genom olika slag av samråd, informationsprivilegier, verksamhet utanför fabriksgolvet osv. Beslutsfattandet har gjorts alltmer hierarkiskt, tills det är nästan omöjligt att med ett lättbegripligt demokratiskt agerande nedifrån ändra i ledningen. För arbetarna i gemen, framstår facket som ”dom”, om än ofta som nyttiga och hyggliga ”dom”, men inte som ”vi”. En sådan fackföreningsrörelse är mycket svårare att göra till en kämpande rörelse än den i och för sig felledda rörelsen under seklets första decennier.

Nederlagen urholkade själen

Med i bilden finns också förlusten av arbetarnas och de förbundna skiktens självförståelse som samhällsförändrande kraft. I och med nederlaget mot nazismen i Tyskland 1933 och mot francismen i Spanien 1936-37 var arbetarrörelsens försök att bekämpa de olika slagen av fascism med klassvapen knäckta, och vägen öppen för att rörelsen i land efter land skulle lita till sin egen nationella borgerlighet och den nationella krigsmakten som vapen mot fascismen.

Att Andra världskriget över huvud taget blev möjligt var ett djupt nederlag för arbetarklassen internationellt sett, de enorma förlusterna i liv var ett ytterligare nederlag, och urspårningen av styrkeläget i Grekland, Italien och Frankrike efter att ockupationsmakterna fördrivits ett tredje. Dessa nederlag tog själen ur också den svenska arbetarrörelsen och alla stolta folkrörelser tömdes succesivt på folk, byråkratiserades och blev till konservativa apparater. I Sverige liksom i de flesta utvecklade industriländer, krympte klassens tilltro till sina möjligheter att omdana mer än möjligen sina arbetsvillkor. Den tidigare kollektiva och solidariska livsstilen försvagades och gav plats åt ett familjeorienterat och konsumtionsfixerat amerikanskt medel-klassidéal. Sedan dess har fackföreningsrörelsen varit såsom en nedfryst jätte; den har nästan bara haft energi till de mest näraliggande frågorna. I de skandinaviska länderna fördjupades denna tendens genom det kapitalistiska uppsvinget och den reformistiska politikens hyggliga resultat för arbetarna. Fackföreningarna vandes att se rikspolitiken som något som inte behövde drivas av och genom dem, utan som den politiska elitens domän.

Bara mot bakgrund av alla dessa fakta kan man förstå att efterkrigstidens mobiliseringar i riksfrågor och i solidaritetsrörelser tvingades att ta sig nya former, vid sidan av den nedfrysta jätten. Man kan förstå att de nya rörelserna kan väcka nya förhoppningar inom jätten, stimulera radikala riktningar, hjälpa formeringen av demokratiska och kämpande fackföreningar, men inte överta det jobbet. Det måste de anställda själva göra i kollektiv kamp. Den vändning mot storindustrin som Socialistiska Partiet i viss mån genomförde under 70-talets slut är alltså fullständigt nödvändig, hur stora förhoppningar man än ställer på de nya rörelserna för att hjälpa till att bryta vanmakten.

Att bryta vanmakten

Detta med vanmakten och hur den brytes utgör dock ett problemområde som Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen i stor utsträckning missat. Skälet till missen ligger redan i att 1938 års Övergångsprogram skrevs under trettiotalet då kapitalismen låg i dödskamp och fackföreningsrörelsen var mobiliserad. Problemen låg då i hur kamp kring begränsade frågor utvidgas till en kamp om politisk makt. Senare resolutioner har visserligen slagit fast att revolutionen från 40-talet tar sig en omväg kring perifera länder och att t ex student- och ungdoms-upprorets 1968 bröt arbetarnas vanmakt och frigjorde en våg av strejkrörelser. Men det finns inget nytt program för efterkrigstidens villkor av stärkt kapitalistklass och knäckt arbetarklass under villkor att bryta vanmakten är en ständigt första uppgift. För att klargöra den uppgiften är miljörörelsens diskussion om folkrörelsesamverkan viktig att ta vara på.

Ett särskilt intressant drag i det så kallade Motmaktsmanifestet är den konsekventa internationalismen eller den mellanfolkliga samverkan. Manifestet trycker bl a på behovet av ”transnationell kraftsamling genom samtidig mobilisering i stor skala för att stå emot det härskande systemets försök att ställa olika rörelser mot varandra”. Miljöförbundet har vid några tillfällen rest parollen ”Vapenmiljarderna till mat, miljövård, arbete och kulturutbyte”. Den ger uppenbarligen en propagandistisk ram inom vilken man faktiskt kan se att hungern, de globala miljöhoten, arbetslösheten och misstänksamheten mellan folken har lösningar. Och genom att ställas som förslag för samverkan mellan folkrörelser över gränserna ger det genom själva sin form början till svar på mångas oroliga fråga om hur freden ska försvaras utan vapen. Det är först när den mellanfolkliga samverkan fungerar i praktiken som de stora massor som felskolats av Andra världskriget och den vedertagna tolkningen av det, börjar tro på det klassiska, klassmässiga försvaret utan dödliga vapenarsenaler. Parollen leder bort från såväl nationalstatstän-kandet som den småborgerliga (och stalinistiska) fixeringen vid vapensystemen som sådana. Alltså den fixering som fredsrörelsen fastnade i under striden mot utplaceringen av de nya medeldistansrobotarna i Europa, som hindrade den att på allvar bryta igenom till fackföreningsrörelsen, och som även de flesta revolutionära socialister inte klarade att ta sig ur. (Socialistiska Partiet lade till slut fast en bättre linje, men det var först hösten 1983, när striden var i det närmaste över.)

Begreppet folkrörelsesamverkan över gränserna underlättar också att formulera programmet för kampen mot kapitalets Europa – som i sjuttiotalets början var aktuell genom förslaget att ansluta Sverige och en rad andra EFTA-länder till EG och nu är aktuell genom planerna på jättelika väg-, bro- och gemensamma höghastighetstågsprojekt för att binda ihop Västeuropas kärnområden till ett gemensamt fabriksgolv. Fjärde Internationalen gick på 70-talet emot det småborgerliga programmet mot EG, för nationell självständighet och ställde det för de flesta obegripliga ”Mot EG — för ett Rött Europa”. I dag säger Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen ingenting hörbart, medan Miljöförbundet försöker vinna Motlänken och andra rörelser för inriktningen ”Mot Gyllenhammars felande länkar – för vitala länkar mellan Europas folkrörelser”. Detta är begriplig politik som utgår från dagens läge och mobiliseringsnivå och som pekar mot samma lösning som den gamla FI-parollen. Kort sagt, ett exempel på vad organiserade socialister har att lära av rörelsefolk som ställs mitt i den praktiska politikens problem.

Klas Öhrström (Björn Eriksson)

 

Arbetarrörelsen inför 80-talet

Arbetarrörelsen inför 80-talet (från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/79)

• Vart går de västeuropeiska samhällena?
• Hur skall arbetarrörelsen tackla den ihållande ekonomiska krisen?
• Vilka är fackets och arbetarpartiernas uppgifter i stort?

Det är frågor som ställts i den lite trevande politiska debatt som förts under senare år inom västeuropeisk arbetarrörelse. Det är viktiga frågor som fått ganska få svar och ännu färre lösningar.

Den ihållande kapitalistiska krisen har tydligt kastat sin skugga framför sig. Den har i hög grad påverkat de olika strömningarna inom arbetarrörelsen. Det är påfallande hur vilsna de etablerade socialdemokratiska och kommunistiska partierna är, inför den utmaning de har att möta i dagens politiska utveckling. Och det är skrämmande hur eftergivet de tar sig an de nuvarande problemen, när de inte rentav går borgarna till mötes över hela linjen!

Men inte bara de! Också stora grupper inom det som länge buntats ihop till ”vänstern”, ryggar tillbaka inför krisen och borgerlighetens attacker. För dem är dagens lösenord: ”realism”. ”Realism” i meningen ”vad som är möjligt på kort sikt”; ”inom ramen för de rådande styrkeförhållandena”!

Men det kan inte vara arbetarrörelsens uppgift att anpassa sig till vad som är görligt och lönsamt för stunden. Den måste ha siktet inställt högre än så.

Därför måste vi också precisera de politiska frågor som nu debatteras till höger och vänster, för att kunna ge riktiga svar och lösningar på dem:

• Vilken väg för de västeuropeiska samhällena – om en allmän katastrof, ett återfall i krig och elände, skall kunna undvikas?
• Hur skall arbetarrörelsen kunna tackla den ihållande ekonomiska krisen – så att det stärker de arbetandes ställning, materiellt och politiskt?
• Vilka är fackets och arbetarrörelsens uppgifter i stort – i kampen för arbetarnas intressen och en socialistisk lösning på krisen?

Det är klara frågeställningar. De viktigaste svaren på dem har sammanfattats i en aktuell skrift, ”Vad vill Kommunistiska Arbetarförbundet?”, KAF:s valbok. Där framställs det socialistiska alternativet till den reformistiska linje som är förhärskande inom svensk arbetarrörelse.

Den boken har än helt annan grundton än de flesta andra inlägg i debatten om arbetarrörelsens perspektiv och uppgifter. Den utgår ifrån att socialismen inte bara är nödvändig, utan också möjlig. Den sammanfattar en offensiv strategi för svensk arbetarrörelse. Den genomsyras av en tilltro till de arbetande och deras växande kampförmåga. Och den mynnar ut i en serie förslag till hur arbetarklassen skall kunna stärka sina ställningar, på kort och lång sikt, och förändra de rådande styrkeförhållandena till sin fördel.

Men det är inte bara anslaget och svaren i den som är annorlunda än det som SAP, Vpk och andra strömningar har att säga idag. Den hämtar sin näring ur en annan analys. Den bygger på något annat än de ensidiga och pessimistiska utgjutelser som bara handlar om ”högervindar”, ”återgång till det kalla kriget” och behovet av att välja ”en väg av det minst onda” för att vi ska ”kunna stå emot angreppen idag” – och ”samla kraft” till någon obestämd gång i framtiden.

Vid sidan av arbetet med ”Vad vill Kommunistiska Arbetarförbundet?” framställde KAF:s Politiska Byrå (dess dagliga politiska ledning) en rapport som skulle sammanfatta denna analys. Den skulle också dra fram de viktigaste slutsatserna av den för det fortsatta organisationsuppbygget.

Denna rapport – som lades fram för förbundets centralkommittémöte i juni 1979 – tjänade som inledning för olika mer avgränsade diskussioner om valet och valkampanjen, avtalsrörelsen, kärnkraftsfrågan och det kvinnofackliga arbetet. Den förde vidare tidigare rapporter om uppgifterna i förbundsuppbygget.

Jag har redigerat rapporten något. För att ge ett bättre sammanhang åt den har jag också infogat en del av en tidigare text – om förbundets fortsatta verksamhet och satsningen på att nå en bättre förankring inom den tunga industrin. Den är hämtad ur en ”målsättningstext” från Politiska Byrån till centralkommittémötet i mars/april i år. Också en PB-rapport om uppgifterna i den förestående avtalsrörelsen har inarbetats till större delen.

Kanske bör det också nämnas att huvudlinjen i den här rapporten, dvs dess genomgående idéer och förslag, har godkänts av en enhällig Politisk Byrå. Den anger dess samlade perspektiv för det fortsätta arbetet.

Längst bak återfinns ordförklaringar, för de fall när det varit problem att ersätta svårare uttryck med lättare. En del begrepp har också förklarats i den löpande texten första gången de används.

I »De avgörande striderna ligger fortfarande framför oss« – den västeuropeiska utvecklingen 1976-79

1974/75 var inte bara tidpunkten för den första samordnade internationella lågkonjunkturen under hela efterkrigstiden. Det var också startpunkten för en mer medveten, sammanhållen och – delvis – samordnad åtstramningspolitik från den internationella borgarklassens sida.

I Västeuropa har denna åtstramningspolitik framför allt kommit till uttryck på fyra områden:

l. Åtgärder för att pressa tillbaka reallönerna, under förevändning att det gällt att ”slå till mot den ständiga inflationen ”.
Nedskärningen av reallönerna har varit det viktigaste målet för den borgerliga åtstramningspolitiken. Löneangreppen har sedan också kombinerats med andra åtgärder för att öka kapitalisternas andel av det producerade mervärdet, t ex olika försök att öka produktiviteten genom ökad arbetstakt, nya maskiner och – i en del fall – ökad arbetstid utan lönekompensation.

2. Attacker mot den sociala servicesektorn ”för att hålla tillbaka de allmänna utgifterna”.
Med argument om att ”minska budgetunderskottet”, ”bekämpa inflationen” och ”motverka slöseri med allmänna medel” har regeringarna runt om i Västeuropa stoppat utbyggnaden av viktiga delar av den sociala servicesektorn och förberett eller inlett mer eller mindre omfattande nedskärningar.
För arbetarklassens del betyder det att man fått tillbaka mindre av sina innehållna löner, (dvs den del av lönerna som man inte får ut i reda pengar utan som ska gå till den ”gemensamma sektorn”), med allt vad det innebär för levnadsstandard och arbetsvillkor.

3. En påtaglig minskning av arbetstillfällena i en rad, särskilt utsatta, industrigrenar, för att ”rationalisera” produktionen.
Den kapitalistiska överproduktionskrisen har drabbat hela industrigrenar (stål, varv, textil m fl), något som är ägnat att befrämja den kapitalistiska profiten: ”olönsamma” företag slås ut, dvs de som drar ned den allmänna profitnivån; kapitalet söker sig i stället till mer ”lönsamma” och utvecklingsbara branscher.
Denna utveckling påverkar särskilt hårt vissa regioner, ofta regioner som redan tidigare är hårt drabbade. Bland de som på så sätt slås ut från arbetsmarknaden är det också vissa grupper – kvinnor, ungdomar, invandrare – som är hårdast utsatta. Det är de som får gå först och som sedan har svårast att få nytt jobb.

4, Olika åtgärder för att försvåra arbetarklassens och andra befolkningsgruppers kamp mot den borgerliga offensiven.
I land efter land har vi kunnat se hur borgarklassen och dess regeringar försökt inskränka de fackliga och politiska möjligheterna för arbetarklassen att slå tillbaka dessa attacker: från deras angrepp mot rätten att organisera strejkvakter (i t ex England) och olika försök att förlänga avtalsperioderna (som i Danmark), över angreppen mot det system av fabriksdelegater (”shop stewards”) som spelat en så viktig roll i bl a England och Italien, till de svenska ”normavtalen”.

Reformisternas ansvar

Denna åtstramningspolitik har tagit sig olika/orm i olika länder, beroende på historiska villkor, de aktuella styrkeförhållandena mellan klasserna och andra faktorer.

Den italienske regeringschefen Andreotti, den franske premiärministern Barre, Callaghan och före honom Wilson i Storbritannien, Suarez i Spanien och deras gelikar i andra länder – alla har de också satt sin personliga prägel på åtstramningsplanerna i det ena eller andra landet. Men mycket är genomgående och riktningen är alltid densamma. Var och en syftar de till att förbättra det egna kapitalets konkurrenskraft på den internationella marknaden och det blir då på arbetarklassens och arbetarrörelsens bekostnad, nationellt och internationellt.

Många av dessa åtgärder hade inletts eller förebådats redan innan den fördjupade krisen 1974-75, men inte lika kraftfullt, lika bestämt, lika centraliserat och lika genomgående.

Det var därför inte heller så förvånande att arbetarklassen i många fall ”togs på sängen”. Gårdagens halvt spontana strejker framstod inte längre som lika användbara kampåtgärder; när arbetslösheten ökade; när den började slå ut hela industrigrenar och hela koncerner; när motståndaren började uppträda med en ny självmedvetenhet och bättre organiserad än tidigare . . .

Det påverkade också många arbetares förhållande till de reformistiska partierna:

Den ekonomiska krisen 1974/75 har ökat reformisternas utrymme eller snarare gjort det svårare att visa på omedelbara och trovärdiga kampalternativ. För tio år sen gick det lättare att strejka för högre lön den ena dagen och rösta på socialdemokraterna dagen därpå. Idag är det svårare att bortse från att den ekonomiska kampen och politiken hänger ihop. För den som inte ser någon alternativ socialistisk väg ur krisen är det svårare att strejka idag. Den fördjupade ekonomiska krisen har lett till en kris för den ‘enkla militansen’. Därmed har den också gjort det lättare för de reformistiska partierna att stärka sitt grepp om massorna på alla plan.

Samtidigt är också de reformistiska partiernas växande styrka ett paradoxalt (dvs skenbart motsägelsefullt) uttryck för att radikaliseringen breddats, att större grupper aktiviserats. När nya grupper av arbetarklassen blir politiskt aktiva försöker de först använda de redskap som står till buds, de traditionella partierna. Det är en gammal historisk lärdom. 

Så skrev Ken Lewis och Nina Källberg i en artikel – Maj 68- Maj 78; revolutionen går vidare” – i Internationalen 22, 2 juni 1978.

I synnerhet i de länder där reformister satt i regeringsställning (och var direkt ansvariga för att ”administrera krisen”, dvs att genomdriva en kapitalistisk krispolitik), spreds ett stort mått av förvirring inom arbetarleden. Det förstärkte en redan tidigare påtaglig avvaktan inför vad som komma skulle. Det spädde ytterligare på den förvirring som fanns hos den arbetande befolkningen om hur de ekonomiska och sociala problemen skulle kunna tacklas.

Utvecklingen i Portugal (anförd av socialistpartiledaren Soarés); Storbritannien (under Wilson och Callaghan); Västtyskland (med Schmidt i spetsen för en ”socialliberal” koalition); Danmark (under Jörgensen); Belgien (med Tindemans andra regering och Van Den Boynants) och Finland (där socialdemokraterna spelade en ledande roll i den ”röd-gröna” regeringskoalitionen), är alla exempel på detta.

Men också i de lägen där reformisterna fick stå utanför det så kallade regeringsansvaret spelade de en liknande roll, även om det inte alltid fick lika djupgående effekter; antingen det nu gällde kommunister som inte fått plats på regeringstaburetterna eller socialdemokrater som fått bida sin tid och också de spela rollen av ”lojal opposition”.

Under tal om att ”ge sitt bidrag till freden på arbetsmarknaden” och den ekonomiska utvecklingen gav de detta ”lojala” oppositionsarbete formen av diverse ”sociala pakter” med kapitalisterna och borgarklassens partier. Det gäller likaväl för socialdemokraterna som för de etablerade kommunistpartierna. Spanien (”Moncloa-pakten”), Italien (med en ”historisk” parlamentarisk kompromiss, som inkluderade både den ekonomiska politiken och en förstärkt förtryckarapparat) och Finland (i form av kommunisternas uppslutning bakom borgerligt-social-demokratiska ”krisåtgärder”) är några av många belägg för det.

Överallt hade dessa åtstramningsåtgärder udden riktad mot den arbetande befolkningen. Samtidigt motiverades de alltid med att den och den åtgärden krävdes för ”arbetarnas bästa”:

• ”Bättre en kortvarig återhållsamhet nu, så att vi kan få del av internationella krediter och ett internationellt stöd, än 7 x 7 svåra år.”
• ”Hellre en mild åtstramning under arbetarrörelsens egen kontroll, än bryska åtgärder från en borgerlig regering som kommit till makten därför att vi försummat att ta itu med de ekonomiska problemen” (argumentet om det ”mindre onda”).
• ”Även om vi måste dra åt svångremmen när det gäller löneutvecklingen på kort sikt (”för att få skutan på rätt kurs”), kan vi utnyttja regeringsmakten till något ännu viktigare: att öka arbetarnas inflytande över produktionen/deras medbestämmande över företagens drift. På så sätt kan vi också motverka kortsiktiga spekulationer från företagsägarnas sida och lägga grunden till en stabil ekonomi och därmed också på lång sikt få tillbaka det vi satsar här och nu.”

Så har argumenteringen gått i land efter land. (1)

Det är inte svårt att göra ett bokslut över hela denna löftespolitik. Den har blivit ett fullständigt fiasko – ur arbetarklassens synvinkel.

Arbetslösheten har inte minskat. Den har tvärtom ökat till uppemot 10 miljoner öppet redovisade arbetslösa i Västeuropa. Snarare än att ”mota Olle i grind” har åtstramningspolitiken försämrat levnadsstandarden, avväpnat arbetarrörelsen ideologiskt och politiskt och gjort det lättare för borgarna att ta vid där reformisterna slutat. Och vad blev det av de så berömda ”medbestämmandereformerna” i Belgien, Danmark och Sverige? Ingenting – om man ser till makt och verklig bestämmanderätt!

En återgång till tiden före 1968?

De första åren efter lågkonjunkturen 1974-75 betydde alltså att borgarna i flera avseenden kunde flytta fram sina positioner. De kunde ta tillbaka en del av det de förlorade åren efter 1968. I många länder minskades reallönerna, i England t ex uppemot 12 procent 1975-77. Armén av arbetslösa ökade – och därmed konkurrensen om jobben.

Ändå vore det djupt felaktigt att tolka detta som en återgång till tiden före 1968.
I länder som Spanien, Portugal och Grekland – där brutala diktaturer kunnat störtas genom massornas kamp – är detta uppenbart.

Portugal är inte detsamma idag som för 6 år sedan, inte heller efter de senaste årens skärpta borgerliga förtryck.

Spanien, med det mått av demokratiska fri- och rättigheter som arbetarklassen kunnat tillkämpa sig, är ett annat samhälle än det var för 5 år sen.

Trots antifackliga och antisocialistiska attacker i Grekland är det fortfarande en viktig skillnad mellan vad den sittande Karamanlis-regimen står för och kan uppnå på kort sikt jämfört med den förra under Papadopolous.

Men de senaste tio åren har betytt en djupgående förändring också i andra delar av Västeuropa. Arbetarklassen godtar inte idag vad den i praktiken accepterade för 10 år sen. De erfarenheter som vunnits av ett årtiondes kamp bärs vidare av tusentals och åter tusentals aktivister i fackföreningar och andra massorganisationer. De glimtar av ett annat samhälle som de portugisiska arbetarna kunde uppleva under uppsvinget där 1974-75; den känsla av sin egen styrka som de engelska arbetarna – med gruvarbetarna i spetsen – måste ha upplevt i kampen mot den konservativa regeringen när den störtades 1974; lärdomarna från alla arbetaraktionerna i Italien – sånt utplånas inte så snabbt!

Men även om man ser till den materiella sidan, måste man ha klart för sig vad som uppnåtts och inte uppnåtts under de senaste fem åren. Även om arbetslösheten har ökat, så berör den ännu inte direkt de ekonomiskt mest betydelsefulla arbetargrupperna. Det får på intet sätt betyda att man nedvärderar de angrepp som kapitalet utsatt t ex kvinnor, ungdomar, invandrare och arbetarna inom vissa branscher och regioner, för. Men det innebär att dagens arbetslöshet inte kan ses som ett avgörande och bestående hinder för en växande kampförmåga hos det stora flertalet arbetare inom den tunga industrin, dvs de grupper som också spelar en så ”tung” roll för klasskampens utveckling.

Trots den negativa löneutvecklingen under 1976 och 1977, efter den internationella lågkonjunkturen, ska man ha klart för sig att utvecklingen under de senaste åren gått i en annan riktning i flera länder. (Se nedan.) Ur de förhållandevis begränsade förskjutningar som ägt rum i lönenivån i olika länder kan man inte utläsa någon grundläggande förändring av styrkeförhållandena mellan klasserna.

Ser man det från en annan synvinkel blir slutsatsen densamma. Det som borgare och kapitalister måste uppnå för att än en gång avvärja den fördjupade ekonomiska och sociala krisen är inte en frysning av reallönerna eller några procents reallönenedpressning. Det är inte heller en eller annan lagparagraf som försvårar kampen mot den borgerliga offensiven. I dokument efter dokument, artikel efter artikel, har vår rörelse i stället visat att den fråga den kapitalistiska krisen ställer på dagordningen är denna:

Antingen löser den internationella borgarklassen krisen på sina villkor, det vill säga lägger grunden till ett nytt kapitalistiskt uppsving, via en avgörande höjning av profitkvoterna; något som i sin tur förutsätter ett definitivt nederlag för arbetarklassen och dess organisationer:

Eller också förmår den internationella arbetarklassen ge sitt svar, dvs erövrar den politiska makten i olika imperialistiska länder och inleder en ny period i världsrevolutionens historia.

Och ser man klasskampen i dagens Västeuropa ur den synvinkeln blir det uppenbart att vi inte sett slutet av den kraftmätning som kom till så öppet uttryck 1968 och som pågått sedan dess.
Det är en -utdragen kraftmätning – mer utdragen än vad de flesta inom och utom våra led trodde för tio år sedan. Men den är långtifrån avgjord. Den har inletts – inte mer!

Tvärtemot vad alla pessimister och skeptiker – alla de som misstror arbetarklassens medvetenhet och kampförmåga – föreställer sig, ser vi här en bekräftelse på att arbetarklassen inte kommer att låta borgarna ta hem spelet utan en omfattande och ihållande strid. Tvärtemot alla småborgerliga ideologier om arbetarklassens ”definitiva” inlemmande i det borgerliga samhället, bekräftar det Marx teser om den oförsonliga motsättningen mellan klasserna i det kapitalistiska samhället.

Krisen och den europeiska »vänstern«

För den som inte nöjer sig med att undersöka vad som rör sig på ytan vid en viss bestämd tidpunkt, finns det oerhört mycket att hämta i ett studium av den internationella klasskampens utveckling under det senaste årtiondet. Och för vår egen del kommer vi till en annan slutsats än den som är den gängse inom den europeiska ”vänstern” idag: Läget är inte sämre nu än det var 1968 – ur den socialistiska revolutionens synvinkel och med den proletära klassmedvetenheten som måttstock; utan tvärtom!

De strömningar som nu talar om en avgörande tillbakagång återfinns dels inom de etablerade arbetarpartierna (inte sällan inom de ”eurokommunistiska” partiernas ”vänsterflygel”), dels inom den organiserade ”vänstern” (framför allt bland diverse centristiska grupper). Ofta får deras teoretiseringar tjäna som motiv för en alltmer ”realistisk” politik, dvs en mer okritisk uppslutning bakom det egna landets socialdemokratiska och kommunistiska partier.

”Bevisen” för sina teorier hämtar de allt som oftast ur de senaste årens parlamentariska motgångar och ur ensidiga beskrivningar av ”vänsterns” utveckling under det senaste decenniet. Så låt oss då titta närmare på dessa ”bevis”.

Det är sant att ”vänstern” befinner sig i kris – fr a om man går efter den ”vänster” som härstammar ur ungdomsradikaliseringen i slutet av 60-talet och början på 70-talet och som inte förmått att orientera sig under nya politiska villkor, där arbetarklassen på ett mer beständigt sätt dragits in i den fackliga och politiska verksamheten.

Den nya ”vänsterns”, dvs den ”gamla nya vänsterns”, sociala bas återfanns fr a bland studerande och intellektuella samt vissa mellanskiktsgrupper och bara undantagsvis inom proletariatet. Deras politiska arbete kretsade mer kring ideologiska frågeställningar, deras egna materiella intressen och vad de uppfattade som arbetarklassens behov, än de utgick från arbetarklassens problem såsom arbetarna själva upplevde dem.

Till en del var detta oundvikligt. Men det förutbestämde också en växande kris för de strömningar inom denna ”vänster” som inte hade en historisk revolutionär tradition att falla tillbaka på; som inte förmådde se begränsningarna i sin egen situation och sin egen verksamhet och som inte kunde anpassa sig till förändrade omständigheter i takt med att arbetarklassen mer och mer trädde in på den politiska arenan. Och då inte bara i form av ”utbrott” av öppen kamp, utan på ett mer bestående sätt!

Om den ”gamla, nya vänsterns” sociala utanförstående och politiska begränsningar delvis var något oundvikligt, så var det på intet sätt oundvikligt att den skulle förbli utanförstående eller mer och mer slukas upp av de etablerade partierna – vilket gång på gång har hänt med fr a centristiska grupper i Västeuropa. Det har mer än något annat med deras oförmåga att bryta med sitt småborgerliga förflutna och sin socialt betingade politiska vacklan, att göra. (2)

Om vi klumpar samman alla de strömningar som en gång återfanns inom den så kallade nya vänstern (dvs de organiserade grupperna till vänster om de etablerade arbetarpartierna) inklusive vår egen, och om vi förbiser hur ett årtionde av klasstrider skapat ett helt skikt av arbetare som står långt till vänster om de socialdemokratiska och kommunistiska partiledningarna och partiapparaterna – då kan vi t o m tala om en nedgång för vänstern! Men. det vore minst sagt enögt!

För trots de problem som vår egen rörelse brottas med (och som ibland haft sitt ursprung i samma process som andra delar av den ”nya vänstern” ställts inför) och trots de reformistiska ledningarnas dominans över sina partier och den begränsade klassmedvetenheten hos den stora massan av arbetare – så är det just på dessa punkter som vi kan peka på positiva tendenser under de senaste tio åren:

• Den revolutionärt marxistiska rörelsen står betydligt starkare idag än vad den gjorde för ett årtionde sedan.
• Den genomsnittliga klassmedvetenheten är högre bland massan av arbetare idag, än den var för tio år sedan (även om det fortfarande bara är en uppenbar minoritet som representerar en revolutionär medvetenhet, för att inte tala om en genomtänkt marxistisk världsuppfattning).

Det finns förstås också en annan diskussion om ”vänsterns kris” – som egentligen handlar om ”ledarskapets kris”, dvs avsaknaden av ett brett, trovärdigt alternativ till de reformistiska apparaterna. Det är en helt annan diskussion än den som de grupper vi här polemiserat mot, ägnar sig åt.

Den diskussionen handlar om begränsningarna i de tendenser som vi just pekat på; den utgår från dem, men visar också att vi hittills bara nått ett litet stycke på vägen: att klassmedvetenheten och den revolutionärt marxistiska rörelsen måste utvecklas kvalitativt om den imperialistiska världen skall få se sin första socialistiska revolution och om den kapitalistiska krisen inte skall ända i en katastrof för den internationella arbetarrörelsen.

Det är den verkliga diskussionen. Det är den verkliga krisen. Och det handlar om något helt annat än sorgen över att gårdagens ”nya vänster” inte längre är vad den en gång var!

Vad kan man utläsa ur siffrorna för parlamentsvalen?

Ett annat ”belägg” för att ”det var bättre förr” hämtar dagens ”pessimister” ur de senaste årens parlamentariska bakslag. Det är lätt att räkna upp dem: det senaste valet i Italien, som ledde till att kommunistpartiet än en gång hamnade utanför regeringen; Giscard d’Estaings knappa segrar i presidentvalet och i parlamentsvalet i Frankrike; Margaret Thatchers triumf i det brittiska valet…

Bevis för en internationell tillbakagång för ”vänstern”? Så enkelt är det inte!

Samspelet mellan den kamp och den kampförmåga som råder i samhället vid en viss tidpunkt och de parlamentariska styrkeförhållandena är mer sammansatt än så.

Låt oss då först korrigera bilden genom att peka på en del händelser i den europeiska klasskampen under det senaste ett och ett halvt året:

Om utvecklingen 1976-77 verkligen hade betytt en varaktig reträtt från den europeiska arbetarrörelsens sida, då är det svårt att förklara t ex följande händelser:

– den pånyttfödda stridbarheten i den engelska arbetarklassen under 1978-79, som inte bara betydde att man tog tillbaka det mesta av vad man förlorat i reallöner under åren dessförinnan (allt utom en 3-4%), utan också att man i praktiken slog en kraftig bräsch i James Callaghans och den engelska fackföreningsbyråkratins ”sociala kontrakt”, dess 5-procentiga lönetak;
– motsvarande utveckling i Västtyskland med en rad omfattande strejker under 1978 och 1979, med stålstrejken som det senaste exemplet (en strejk som visserligen inte gav några större materiella resultat, utan som helhet resulterade i ett nederlag;
men som icke desto mindre strider mot alla omdömen om den västtyska arbetarklassens efterblivenhet och ”hopplösa” läge);
– oförmågan hos de reformistiska ledarna i Spanien att genomdriva en ny ”Moncloa-pakt”; dvs en ny allmän överenskommelse mellan arbetsmarknadens ”parter”;
– masstriderna bland de franska stålarbetarna under det senaste året;
– de jättelika protesterna mot den danska regeringskoalitionen hösten och vintern 1978-79;
– uppgången i arbetarkampen i länder som Sverige och Irländska Republiken . . .

. . . Detta för att nu ge exempel från Västeuropa och inte från den minst lika slående utvecklingen i andra delar av den imperialistiska världen: USA, Kanada, Australien osv.

Vi har tidigare varit inne på den ökade uppslutningen bakom de reformistiska masspartierna under 1976 och 1977. I ett läge där de tidigare kampformerna inte längre uppfattades som lika effektiva och där det inte fanns något trovärdigt alternativ till de reformistiska partiernas ”projekt”, kom massornas ökade intresse för den politiska kraftmätningen med borgarna samtidigt att verka passiviserande.

De uppfattade klarare än tidigare att krisen måste få en lösning på det politiska planet, men . . . med de så utbredda parlamentariska illusionerna och med den så starka tilltron till de reformistiska projekten (t ex den franska ”Vänsterunionens” ”Gemensamma Program” och den ”historiska kompromissen” i Italien), så uppfattade de allmänt ”lösningen” som en seger för ”vänstern” i de parlamentariska valen. Och det så mycket mer som det rörde sig om länder där ”makten” (dvs regerings-”makten”) tycktes ligga inom räckhåll.

Även om denna ”strategi” omfattades med mer eller mindre starka känslor av olika grupper inom arbetarklassen, så framstod den ändå för det överväldigande flertalet som den enda möjliga vägen framåt.

Att den inte fick de resultat som så många hoppats på ledde till blandade reaktioner. Men inte i något land i Västeuropa kan man belägga att de parlamentariska motgångarna lett till en genomgående demoralisering. Perspektivlöshet, förvirring -javisst. Men också kritiska utvärderings-diskussioner och ett pånyttfött intresse för den ”normala” dagliga verksamheten.

Valnederlagen i en serie västeuropeiska länder bekräftar visserligen det dåliga tillstånd som arbetarrörelsen befinner sig i. Att arbetare överhuvudtaget lägger sina röster på borgarklassens partier vittnar om den politiska och ideologiska förvirringen hos viktiga arbetargrupper. I synnerhet när de reformistiska partierna uppträder eftergivet inför borgarna och splittrat sinsemellan är det något som slår igenom inom arbetarklassen och andra grupper.

Men det går knappast att utläsa några grundläggande förändringar av styrkeförhållandena mellan klasserna ur de senaste årens valresultat. Deras främsta effekter har inte heller blivit en nedgång i den öppna kampen, utan ökade stridigheter mellan olika reformistiska partier och inom dem (dvs växande intressemotsättningar mellan olika byråkratiska grupperingar). Konflikterna mellan de franska arbetarpartierna, fraktionskampen inom socialistpartiet, den ökade oppositionen mot kommunistpartiets ledning; kampen mellan det engelska Labourpartiets ledning och dess opponenter inom de egna leden; och nu senast striderna inom det spanska socialistpartiet med Felipe Gonzales aviserade avgång – är de tydligaste uttrycken för det.

1978-79 – början till något nytt?

Vi gav nyss en del exempel på en ny uppgång i den öppna kampen under de senaste åren. Den kan också mätas i siffror:

– i reallöneutvecklingen, där arbetarklassen i länder som England, Västtyskland och Spanien, kunnat ta igen en hel del av vad de tidigare förlorat;
– i kampen om jobben, där arbetarrörelsen kunnat bromsa upp planerade nedläggningar och avskedanden (även om det f n mer handlar om uppbromsningar än om effektiva hinder};
men också organisatoriskt (i en ökad anslutning till de fackliga organisationerna) och ett effektivare försvar av dem mot kapitalets attacker.

Denna kamp har också en politisk sida.

Att idag ta kamp för sin lön, sin levnadsstandard och sin rätt till en trygg anställning, betyder allt som oftast att man också hamnar i motsättning till de politiska överenskommelser som ”arbetarledarna” slutit med sina borgerliga ”motparter”.

Utvecklingen i England är ett tydligt exempel på det. Genom de engelska Ford-arbetarnas, chaufförernas och de offentligt anställdas kamp började den engelska regeringens lönetak slås i spillror. Det startade en process som till slut ledde till beslutet om nyval – och regeringens avgång. Många var medvetna om att detta kunde leda till en ny regering – under Margaret Thatcher. Men för dessa och andra fackliga aktivister och förtroendemän blev Callaghans försök att genomdriva ett nytt socialt kontrakt helt enkelt för mycket. De fortsatte – och intensifierade – sin kamp, med de följder det nu fick.

Detta exempel – och överhuvudtaget utvecklingen i det kapitalistiska Europa under de allra senaste åren – visar vilken facklig stridbarhet som den västeuropeiska arbetarrörelsen representerar.
I ett läge där den ekonomiska krisen inte framstår som lika bedövande som tidigare; i en situation där de kapitalistiska företagen kan redovisa ökade vinster i en period av försiktig (och tillfällig) konjunkturuppgång (3) – har viktiga arbetargrupper ”tagit sin chans”. Och det samtidigt som den tidigare så genomgående uppbackningen av reformisternas olika ”projekt” inte är lika påtaglig som tidigare.

Det är visserligen fortfarande sant att kampen kring omedelbara sociala och ekonomiska frågor har en tydligare politisk innebörd än vad som var fallet åren efter 1968: att fler arbetare idag kopplar samman lönenivån på sina företag och kampen om jobben inom sina koncerner med mer övergripande frågor om de samhälleliga villkoren. Det är därför också fler som bekymrar sig över dessa samhälleliga villkor, den ekonomiska utvecklingen, den sociala servicen, energifrågorna . . . dvs politiken. Det gör dem också mer intresserade av regeringsfrågor och val (i den mån som de anser att ett visst val och vissa regeringsalternativ representerar motstridande intressen, som verkligen påverkar deras problem, vill säga) – och så, i förlängningen av dem: maktfrågorna i samhället.

Nu kan detta ökade politiska intresse slå åt olika håll. Det kan betyda ett mer aktivt ställningstagande för den ena eller andra politiska ”helhetslösningen” (som i sin tur kan bidra till att aktivera och stimulera – eller, som så ofta passivisera).

Vad vi ser idag och sedan en tid tillbaka uttrycker inte lika påfallande som för 2, 3, 4 år sedan en uppslutning bakom de reformistiska ledarnas ”projekt”. (Kanske finns det i själva verket andra ”projekt”? Andra framgångsvägar?) Det sker idag en verklig utveckling åt vänster hos delar av arbetarklassen.

I brist på – alternativ…

Skall vi döma av de senaste årens utveckling – med sådana exempel som det nyss nämnda engelska, men också de spanska reformisternas oförmåga att lotsa igenom ett nytt ”socialt kontrakt” och, i mer blygsam skala, kampen mot det svenska normavtalet – så verkar det uppenbart att reformisterna idag har svårare än tidigare att sätta sina planer i verket.

Detta bekräftas också på ett annat sätt: i reformistpartiernas medlemsutveckling.

I tider av kris har massorna en ökad tendens att söka sig till sina egna massorganisationer, skrev vi tidigare. Under 70-talet har det först och främst gällt fackföreningarna, men i andra hand också de socialdemokratiska och kommunistiska partierna.

Den process av ”politisering” vi just talade om kommer ytterligare att understryka detta. I ett läge där massorna har ett ökat behov av att komma till tals på det politiska planet försöker de använda sina traditionella organisationer för detta – fram tills det att de upplever att det finns effektivare redskap.

Om den radikalisering vi kunnat se under det senaste ett och ett halvt decenniet fortsätter och fördjupas framöver, då kommer också denna växande politiska aktivitet att leda till nya spänningar; ja säkert också nya utbrytningar och organisationsbildningar från de etablerade arbetarpartierna. Det sker en differentiering (dvs ”uppklyvning”) mellan olika strömningar och grupperingar.
Men om detta är en historisk lärdom från alla tidigare perioder av kris, radikalisering och massuppsving – så säger det inte hela sanningen om vad som händer i varje konkret läge.

Även om vi tar fasta på den historiska tendensen just som historisk tendens och förbereder oss (och andra) för detta perspektiv, måste vi ändå när vi gör våra konkreta politiska och organisatoriska bedömningar ta hänsyn till den aktuella utvecklingen vid varje tidpunkt. Inte för att ändra vår politiska inriktning, vår ”linje” – utan för att rätt bedöma hur vi skall genomföra den i varje konkret situation; våra omedelbara prioriteringar!

Idag ser vi också hur den tendens som var så påfallande för 3-4 år sedan, har mattats; även om uppslutningen bakom (och anslutningen till) de fackliga organisationerna fortsätter, har den bromsats upp när det gäller de reformistiska masspartierna.

Men lika lite som det var korrekt att övertolka den spontana kampen åren kring 1968 (vilket vår rörelse delvis gjorde!) eller den ”entydiga” anslutningen till de reformistiska partiernas ”projekt” för några år sen, bör vi nu dra några snabba och ensidiga slutsatser av reformistpartiernas ökade problem.

Det rör sig – liksom tidigare – om tidsbundna händelser, upp- och nedgångar inom ramen för en viss historisk utveckling.

Det viktigaste för oss att ha i minnet är, att om tveksamheten eller t o m avhoppen från ett visst reformistiskt parti, inte står för en medvetenhet om vad dessa partier representerar strategiskt – då kommer denna tveksamhet och dessa avhopp att vara mycket begränsade och, oftast, tillfälliga.

Om denna genomgång ger en komplicerad bild av förhållandet mellan den västeuropeiska arbetarklassen och dess partier, så beror det på att verkligheten själv är komplicerad. Det vi försökt beskriva är ju en långsiktig uppgång i den västeuropeiska arbetarklassens kamp och samtidigt det faktum att detta sker inom ramen för en fortsatt reformistisk dominans över arbetarrörelsen. Det är det som skapar dessa upp- och nedgångar, dessa till synes motstridande tendenser!

II. Från strejkvåg till avtalsrörelse

Det är påfallande mycket av denna internationella utveckling som gått igen också i Sverige:

– den ekonomiska och sociala krisen och det borgerliga svaret på denna kris: åtstramningspolitiken;
– hotet från den ökande arbetslösheten och de ökade svårigheterna överhuvudtaget och den avvaktan som dessa nya erfarenheter länge ledde till;
– den växande uppslutningen bakom i första hand fackföreningarna, men också de etablerade arbetarpartierna;
– den större tveksamheten att gå ut i begränsade lönestrejker, när problemen samtidigt tornade upp sig så mycket bredare, men så småningom också ett växande missnöje med de fackliga organisationernas oförmåga att ta itu med problemen och en ny aktivering.
– ökade spänningar inom facket och (sedan de första reaktionerna börjat lägga sig, framför allt de inledande ”revanschstämningarna” efter valnederlaget 1976) en avtagande entusiasm för socialdemokratins ”oppositionspolitik” . . .

Så har vi också i vårt land sett hur en del av de spärrar, som hindrat ett växande missnöje att komma till uttryck, börjat lossas. En stigande oro har börjat få sitt utlopp. Och det så mycket mer som en måttlig konjunkturuppgång gjort den ekonomiska krisen till synes mindre akut.

Ett svar på SAF:s lönestopp

Även om man ska vara helt medveten om att vårens LO-strejker varit en ”minoritetsrörelse” och även om den trots allt föregåtts av en rad händelser på enskilda företag och krisdrabbade orter, bör man ändå se den som ett första genombrott efter flera års ackumulerat missnöje med reallöneutvecklingen och dyrtiden. Det har i sin tur sporrat andra grupper – som de landstingsanställda i Stockholm och barnstugearbetarna i Umeå, – att gå ut i kamp för sina intressen.

Vad var då den utlösande faktorn bakom vårens strejkvåg?

Svaret på den frågan har tidigare formulerats på ett bra sätt i mittuppslaget i Internationalen 13 (30 mars) 1979. Det följande bygger i allt väsentligt på den genomgången, som dock har kortats och sammanfattats här.

Det strejkuppsving som vi upplevde i våras var ingen tillfällighet.

Bakom låg för det första två lönesänkningsavtal i rad, 1977 och 1978-79. Under tidigare år har löneglidningen, dvs den lokala lönekampen, räddat arbetarklassens reallöner men under de senaste åren har inte lönekampen räckt till. Det senaste avtalet var ju också, till skillnad mot tidigare, ett normavtal som skulle följas till punkt och pricka.

För det andra började vissa delar av industrin att få ökade vinster.

Allt det här ledde till en ökad kampvilja och ett samtidigt kampuppsving.

Trots att strejkerna sinsemellan skiljde sig mycket åt, fanns det ändå en del viktiga gemensamma nämnare:

• Strejkerna utlöstes för det mesta av att företaget provocerade arbetarna genom att vägra gå med på några påslag utöver det centralt avtalade.
• Kraven låg ofta l -3 kronor utöver det centrala avtalet.
• Strejkerna var för det mesta ganska korta, från ett par timmar till en eller i undantagsfall två dagar.
• Kraven som arbetarna strejkade för var ofta väl förankrade och överensstämde som regel med det krav facket ställt i förhandlingarna.

Det fanns givetvis undantag från dessa hållpunkter. Strejken på KEMA-NORD i Sundsvall var t ex mycket längre än genomsnittet. Detsamma gäller DEMAG-arbetarna utanför Stockholm och deras aktion. Men undantagen ändrar inte den allmänna bilden.

Det fanns några viktiga svagheter i strejkuppsvinget.

• Trots uppgången i den öppna kampen har ändå den överväldigande delen av de svenska arbetarna tvingats godta lokala avtal utan eller med mycket små lokala påslag – även om det skett motvilligt.
• Strejkerna uppkom ofta spontant. De var som regel inte särskilt väl förberedda och organiserade, trots att arbetsköparna så gott som alltid hävdat att det var så. Ofta var korta strejker den enda kampmetod som användes. Demonstrationer, övertidsblockader, punktstrejker och maskning är dock exempel på andra metoder som kan komplettera strejkvapnet.
• Oftast saknades effektiva strejkledningar. Även när lokala fackledningar var positivt inställda eller tom drivande när det gällde att ställa bra krav, kunde de sällan spela en direkt ledande roll i kampen för dem, p g a de gällande antifackliga lagarna och den socialdemokratiska samarbetspolitik som är förhärskande inom fackföreningsrörelsen.

Även om sådana brister satte sina bomärken på strejkuppsvinget var – och är – resultatet ändå entydigt: kamp lönar sig.

I kronor och ören rörde det sig oftast inte om några stora framgångar. Men – och det är det viktigaste – strejkerna gav fler arbetare än tidigare tilltro till den egna kampen. Därmed skapades också bättre förutsättningar för att stärka facket och enheten inför kommande strider.

Det sades ofta i anslutning till strejkvågen att strejkerna riktade sig mot tjänstemännen, att industriarbetarna framför allt var missnöjda med de ökande löneklyftorna mellan industriarbetare och tjänstemän. Men denna framtoning i massmedia berodde nog mer på att många lokala fackledningar framställde det på så sätt, än på att de strejkande verkligen upplevde tjänstemännen – och inte arbetsköparna – som den främsta måltavlan för sitt missnöje.

Hur är då läget efter strejkvågen och inför den kommande avtalsrörelsen?

Många lokala fackledningar utsätts nu för ett växande tryck från medlemmarna och de tvingas motivera lokala lönekrav, men de gör det då som regel utan att ifrågasätta det centrala normavtalet i sig.

Om de gjorde det skulle de kanske också tvingas att ifrågasätta en av de ideologiska stöttepelarna för den fackliga byråkratin överhuvudtaget: tanken att det går att fastställa löneutrymmet på förhand. Nu ”räcker det” för de lokala fackledningarna att ifrågasätta hur pengarna fördelats de senaste avtalen.

Därmed har vi inte sagt att det kommer att saknas kritik från deras sida mot den rådande lönepolitiken.

Missnöjet med de ökande klyftorna kan givetvis vara den omedelbara anledningen till strejk i en del fall, men den grundläggande orsaken är ändå missnöjet med två års svångremspolitik!

Vi kan göra ett tankeexperiment: om nu tjänstemännen skulle gå med på en förlängning av det gällande avtalet i kommande avtalsrörelse, dvs totalt lönestopp; tror någon att det skulle leda till att industriarbetarna utan protester godtog nya minimala påslag?

En hård avtalsrörelse

Strejkuppsvinget ger oss fingervisningar om framtiden. Här finns frön till en kommande hård avtalsrörelse. Fackledningarna – framför allt lokalt, men också centralt – kommer att ställas inför ett ökat tryck.

Men facket har väl organiserade motståndare – direktörerna i SAF! Många av kapitalisternas innersta drömmar är att kunna tvinga fram ett lönestopp för att därmed kunna ”stärka konkurrensförmågan”.

Det är mot denna bakgrund vi skall se attackerna med strejkböter – och i värsta fall – avsked, som användes mot Bil & Traktorarbetarna från Boden förra året. Det här var inget engångsfall; säkerligen kommer dessa metoder att användas även i fortsättningen. Det innebär att solidaritetsarbete med dem som drabbas av arbetsköparnas attacker också i framtiden blir en framträdande uppgift.

Framgångarna under tidigare år har gett arbetsköparna blodad tand:

– En lönesättning som tar hänsyn till arbetsresultatet bidrar till god produktivitetsutveckling och är lönsam för de anställda sade t ex SAF:s Olof Ljunggren i anslutning till strejkvågen.

I klartext innebär det att SAF nu ökar sina ansträngningar för att återinföra prestationslöner på de arbetsplatser där arbetarna tidigare tillkämpat sig månadslön i en eller annan form. Och vad det innebär för stress och dålig arbetsmiljö, vet vi!

Så lönekampen handlar om mycket mer än löner. Den handlar överhuvudtaget om arbetarnas möjligheter och vilja att göra motstånd på alla fronter, idag och i morgon, mot arbetsköparnas och borgarregeringens offensiv.

III. Valet, folkomröstningen och arbetarrörelsen

Under de gångna åren har socialdemokratin gjort allt för att klavbinda den öppna kampen, med sina hänvisningar till ett förestående regeringsskifte. Man har – inte utan framgång – försökt knyta eventuella förbättringar av den ekonomiska utvecklingen, reallöneläget och arbetslöshetssiffrorna till det egna återinträdet i regeringsställning.

Men liksom i det övriga Europa kommer en socialdemokratisk åtstramningspolitik i vårt land att ha precis motsatta effekter mot det som den vill ge sken av. Långtifrån att inleda en uppgångsperiod, kommer den att inleda en ytterligare nedgångsperiod (ur arbetarklassens synvinkel). Dess effekter blir dessutom att knyta upp de arbetandes förväntningar och förhoppningar till SAP-ledningen – och vända dem bort från den enda möjliga vägen till framgång: deras egen oberoende aktivitet.

Detta gör också det förestående valet till ett val mellan två kapitalistiska ”lösningar”. När det gäller den politik som kommer att hamna i regeringsställning efter den 16 september, finns det inte utrymme för något tvivel: SAP-ledningen har genom sitt agerande under tre år klargjort att den största skillnaden jämfört med den sittande ministären (och innan dess trepartiregeringen) blir att den själv kommer att ha lättare att ”sälja” en borgerlig åtstramningspolitik än herrar Ullsten, Fälldin och Bohman.

Skillnaden dem emellan ligger i första hand på ett annat plan: i deras förhållande till de olika klasserna i samhället med deras förväntningar och förhoppningar.

Palme kommer inte att ha lätt att styra den kapitalistiska skutan i det nuvarande krisläget, om han nu återtar ”rodret” efter höstens val. Ändå har han större manöverutrymme i förhållande till arbetarklassen än sina motståndare.

Den begynnande radikaliseringen inom den svenska arbetar klassen äger rum i ett land med mycket starka reformistiska – och framför allt socialdemokratiska – traditioner.

Med den starka tilltron inom arbetarleden till en ”lugn och gradvis” utveckling, inom ramen för en borgerlig demokrati;

med SAP:s näranog totala grepp över fackföreningsrörelsen, politiskt och organisatoriskt; med Vpk:s oförmåga att ge dem som söker sig dit ett verkligt antikapitalistiskt alternativ; med bristen på en alternativ linje inom fackföreningsrörelsen; med vårt eget svaga utgångsläge – kommer det knappast att ske några större förändringar av styrkeförhållandena inom arbetarrörelsen på kort sikt.
Det troliga är i stället att vi kommer att se en längre period av mer eller mindre framgångsrika konfrontationer mellan en begynnande massrörelse (utan stark politisk ledning) och å andra sidan kapitalet och den socialdemokratiska partiapparaten.

Så trots vårens strejker och det växande missnöje och den ökande kampvilja de tyder på, får vi akta oss för snabba generaliseringar och entydiga slutsatser om den kommande utvecklingen.
Det är ett första genombrott efter flera års återhållsamhet. Men ännu har det inte lett till några bestående framgångar.

Redan tidigare har KAF varit ute för snabbt med alltför ensidiga generaliseringar. I värderingen av valresultatet 1976 betonade vi t ex alltför starkt förutsättningarna för växande spänningar inom socialdemokratin. (Som långsiktig tendens håller denna förutsägelse säkert. Men motsättningarna inom socialdemokratin blev mer blygsamma på kort sikt, än vad förbundet spekulerade över för två-tre år sedan.)

En socialdemokratisk regering efter 1979 års val kommer att ställas inför växande problem med en ekonomisk och social kris som ingalunda kommer att mojna. Det rör sig ju här inte bara om tillfälliga nedgångar, utan om djupare problem än så. Det finns en objektiv grund för en fortsatt ungdoms-, kvinno- och arbetarradikalisering och för en växande kamp mot försök att pressa reallönerna, minska arbetstillfällena, genomdriva antifackliga lagar och diskriminera vissa grupper särskilt hårt i samhället.

Exakt hur socialdemokratin kommer att tackla allt detta ska vi inte spekulera över här. Vi ska bara beröra en frågeställning som kan komma att få förnyat intresse i den politiska debatten: en eventuell vänstergir från SAP efter valet.

Om vi menar något mer med vänstergir än uppblåsta utspel, begränsade anpassningar och försök att klä en högerlinje i vänsterfraser – finns det mycket påtagliga gränser för vad som kan hända med den svenska socialdemokratin inom den närmaste perioden.

En vänstergir – i meningen en verklig kursomläggning – är inte trolig för den svenska socialdemokratin på någorlunda kort sikt. Med kursomläggning avser vi sådant som det franska socialistpartiets medvetna beslut att överge den tidigare formen av samverkan med de franska borgarpartierna (1971), för att i stället söka ett närmare samarbete med det franska kommunistpartiet och därigenom få till stånd ett bättre styrkeförhållande till sina tidigare samarbetspartners. Man kan också tänka sig en liknande kursomläggning när nästa Labour-kongress skall göra sitt bokslut över Callaghan-epoken i Storbritannien!

En vänstergir för den svenska socialdemokratin är lättast att förknippa med ett läge där SAP annars riskerar att förlora greppet om stora delar av sin arbetarbas – och även då kommer den att ske under stora kramper.

Om borgarpartierna än en gång skulle vinna valet, kommer de med all sannolikhet att ha svårare än socialdemokratin att bemästra missnöjet inom arbetarleden. Borgarpartierna upplevs på ett annat sätt som representanter för främmande intressen. Det ger dem mindre utrymme och sämre möjligheter att styra och påverka det som sker i fackföreningarna och på arbetsplatserna.

En borgerlig valseger kommer antagligen också att utlösa en ny eftervalsdebatt inom socialdemokratin och stimulera mer eller mindre självkritiska diskussioner. Utan att försöka säga något konkret om vad som exakt kommer att diskuteras och hur, finns det anledning att förbereda sig på en sådan utveckling.

Kärnkraftsfrågans plats

Om årets avtalsrörelse har alla förutsättningar att bli ovanligt betydelsefull och om valet kommer att kunna få en direkt inverkan på dess förlopp (beroende på vem som tar regeringsmakten den 16 september), så måste vi också behandla kärnkraftsfrågan och energipolitiken i detta sammanhang. Den kan få en direkt betydelse för arbetarkampen framöver.

Omsvängningen i folkomröstningsfrågan – där reaktionerna på Harrisburgolyckan snarast bekräftade en utveckling som påbörjats redan tidigare – visar djupet i den sociala krisen och den politiska förtroendeklyftan i dagens Sverige (och Västeuropa överhuvudtaget). Men den visar också något mer.

Det kan också vara viktigt att diskutera vad som drev fram fr a den socialdemokratiska omsvängningen. Det var knappast bara valtaktiska överväganden i största allmänhet. Enligt vår mening spelade den växande kritiken på arbetsplatser och i fackföreningar – och rädslan för att den skulle skjuta ytterligare fart efter Harrisburg – en starkt bidragande roll. Socialdemokratin stod inför risken att ställas inför ett växande organiserat motstånd inom det egna partiet och inom fackföreningsrörelsen, dvs på ”hemmaplan”. Man kan våga sig på hypotesen att det var detta som fällde avgörandet.

Nu blir det alltså folkomröstning och därmed en oerhörd möjlighet att agitera mot kärnkraften och för en annan utveckling och ett annat samhälle än det borgerligt-kapitalistiska.

Men man vore naiv om man undervärderade hur våra politiska motståndare kommer att kunna använda sig av kärnkraftsfrågan i sin fortsatta ekonomiska och politiska verksamhet.

Om folkomröstningen resulterar i ett beslut om att börja avveckla kärnkraften kommer borgare och socialdemokrater att använda sig av de energipolitiska besluten som ett starkt motiv för de kommande årens åtstramningspolitik. De kommer att ta detta ”principiella nej” som intäkt för en mer eller mindre ”solidarisk” svångremspolitik.

Men också med ett villkorligt ja, som ger klartecknen för en ”försiktig” utbyggnad av kärnkraften, kommer de att använda denna ”försiktighet” som argument för nya bördor. Det är det pris ”vi får betala” för att inte satsa fullt ut på denna energikälla . . .

De inledande debatterna om en eventuell ny skatt, som ett resultat av den uppbromsade utbyggnaden av kärnkraften, är bara ett tecken på vad som komma skall. Ett dåligt men tydligt

IV. »Om man inte vänder sig till arbetarklassen, måste man vända sig någon annanstans…« – så bygger vi Kommunistiska Arbetarförbundet

Med de tidigare analyserna i del I-III i detta inlägg, har vi framför allt velat belägga följande teser:

• Klassmedvetenheten och kampviljan är inte lägre utan högre inom den västeuropeiska arbetarklassen än vad den var 1968 (symbolen för världsrevolutionens nya uppsving)!

• Däremot har radikaliseringens mönster förändrats högst avsevärt. I samband med att växande grupper upplevt behovet av att möta borgarna på det politiska planet, har deras förhållande till de etablerade arbetarpartierna blivit mer aktivt men också mer komplicerat.

• Om åren kring 1968 kan beskrivas som de ”spontana utbrottens tid” kan mitten av 70-talet betecknas som ”spontanismens återvändsgränd” och en period av mer aktiv uppslutning kring de reformistiska masspartierna. Under senare år har vi dock kunnat se allt tydligare hur dessa partiers oförmåga och ovilja att organisera arbetarmassorna och leda dem ut ur den kapitalistiska krisen, leder till förvirring och i vissa fall passivisering. fall passivisering.

• Denna ledarskapets kris har ytterligare understrukits av att de centristiska och maoistiska grupperingar som växte fram i slutet på 60-talet och början på 70-talet, inte någonstans förmått utforma ett bestående alternativ till de reformistiska masspartierna. Till det skall också läggas att Fjärde Internationalens sektioner, även om de har växt i antal medlemmar och politiskt inflytande, överallt utgör mycket små minoritetsorganisationer inom arbetarrörelsen.

• I en sådan situation är det naturligt att fackföreningarna framstår som det intressantaste och effektivaste forumet för kampen mot kapitalet och dess partier. Så är det idag, så har det varit under hela 70-talet och man kan anta att denna tendens kommer att hålla i sig under de närmaste åren. Samtidigt kan fackföreningarna bara delvis uttrycka den politisering som sker inom arbetarklassen i olika lägen. I synnerhet i länder där det finns ett nära förhållande mellan fackföreningarna och ett eller flera reformistiska masspartier (med England som det tydligaste exemplet) – ser vi därför återkommande försök att utifrån de fackliga organisationerna påverka styrkeförhållandena inom dessa partier och på den politiska nivån i samhället.

• Alla dessa tendenser går igen också i Sverige även om de inte slår igenom här med samma kraft som i politiskt mer utvecklade länder (t ex Italien, Frankrike, Spanien, Portugal, England och Belgien) – dvs länder där klasskampen är hårdare än i vårt land.

De slutsatser vi vill dra av detta – och de perspektiv vi vill måla upp för vårt eget arbete här i Sverige – är följande:

• Också i fortsättningen bör vi utgå ifrån att fackföreningarna är de organisationer där en växande aktivering har lättast att komma till uttryck och därmed bör fungera som centrum för vårt arbete. Men i lägen där det sker en politisering av delar av arbetarklassen kommer dessa att uppleva det fackliga arbetet som otillräckligt för att möta kapitalet och dess partier. (Vi såg ett försiktigt uttryck för det efter valet -76, men också inför årets val.)

• Det blir då också mer naturligt för dem att rikta sig till de etablerade arbetarpartierna (och då i första hand SAP, med dess möjligheter att bilda regering eller utforma ett alternativ i oppositionsställning).

• Alla brott med de reformistiska partierna kommer att vara ofullständiga så länge som de inte resulterar i en organisering kring revolutionärt marxistiska lösningar. Arbetargrupper som inte medvetet brutit med reformismen och de reformistiska partierna kommer ständigt att ha en tendens att återvända till dem.

• Med socialdemokratins så starka grepp över den svenska arbetarrörelsen är förhållandet till socialdemokratin en absolut nyckelfråga när vi skall lägga fast de taktiska uppgifterna framöver. Oberoende av de omedelbara uppgifter som vår egen organisation bestämmer sig för, är det en huvuduppgift att skola medlemmar och sympatisörer i perspektivet på ett långsiktigt oppositionsarbete inom den organiserade arbetarrörelsen med socialdemokratin som främsta motpol.

Radikaliseringen idag

Den begynnande arbetarradikaliseringen betyder inte ett slut på radikaliseringen utifrån ungdomens och kvinnornas särskilda problem eller t ex miljöfrågorna. Ingenting har förändrat grundvalen för detta.

Diskrimineringen av t ex kvinnor och ungdomar minskar inte, utan ökar, i lägen av kapitalistisk kris. Det gäller i synnerhet unga arbetare och arbetande kvinnor. Inte heller minskar miljöproblemen – det förhåller sig precis tvärtom.

Det finns därför också en fortsatt grund för särskilda rörelser kring kvinnofrågor, ungdomens problem och utifrån miljöförstöringen.

Men det som är viktigt att slå fast är att dessa rörelser nu utvecklas i en annan politisk och organisatorisk situation än tidigare, att de inte kommer att kunna bäras upp och struktureras av samma grupper som förut; grupper som idag befinner sig i en djup social, politisk och ideologisk kris.

När de ekonomiska och sociala problemen skärps och när det utlöser en begynnande arbetarradikalisering, då förändras också villkoren för den gamla ”nya vänstern”; den ställs inför problem på tre nivåer:

– socialt; den tidigare radikaliseringen försiggick till största delen utanför arbetarklassen; när detta börjar förändras framstår också de grupper av mellanskikt och intellektuella som bar upp gårdagens rörelser som mer utanförstående och vacklande;
– politiskt representerar de ofta en utpräglad perspektivlöshet; de saknar helt enkelt en medveten strategi för arbetarklassens kamp;
– ideologiskt är de färgade av att de står utanför arbetarklassens villkor, vilket leder till en rad problem och motsägelser i deras sätt att uppfatta sin egen sociala situation.

Det finns en väg ut ur denna kris för dagens kvinno-, ungdoms- och miljöorganisationer, men det betyder då också en kraftig kursomläggning och en politisk strid. Den utvägen innebär att organisationerna måste rikta sig till arbetarklassen och dess organisationer, förändras till sin sociala sammansättning och förses med en proletär ledning som kan orientera dem i dagens politiska situation.

Detta är också något som gäller de vänsterorganisationer, som såg dagens ljus åren efter 1968, organisationer som idag ställs inför ökade svårigheter i samma mån som de inte förmår tackla dagens politiska situation ideologiskt och programmatiskt och medvetet omvandla sin sociala bas.
När det gäller vår egen organisation befinner den sig sedan länge under en mycket påtaglig omvandling. Och det är en omvandling som måste drivas på ytterligare och förstärkas på framför allt två sätt:

• Det krävs fortsatta politiska klargöranden av våra uppgifter i förhållande till andra strömningar inom arbetarrörelsen och i kampen mot den nuvarande krisen.

• Det krävs en vidare och ännu mer djupgående förändring av organisationens sociala sammansättning – en växande förankring inom de ”tunga” delarna av arbetarklassen. Detta är den avgörande beståndsdelen i förbundets fortsatta proletarisering, dvs i dess utveckling till en alltmer effektiv organisation av och för arbetare.

En vändpunkt för hela Fjärde Internationalen

Diskussionen om proletariseringen av vårt förbund är bara en del av den diskussion som nu förs i allt större delar av Fjärde Internationalen.

Från Australien till Västtyskland; från Kanada till Schweiz; från Mexiko till Nya Zeeland tar kamrater nu itu med en och samma uppgift: att rota sina organisationer, de olika sektionerna av Fjärde Internationalen, inom arbetarklassen genom att leda en majoritet av medlemmarna ut i industrin. Det gäller ännu långtifrån alla sektioner, men ett växande antal.

Det är alltså inte bara fråga om att försöka rekrytera ett växande antal arbetare till de egna organisationerna. Det är också – och än så länge, framför allt! – fråga om att de medlemmar och sympatisörer som rekryterats tidigare och på annat håll tar jobb inom industrin. Detta för att bidra till att föra ut organisationernas politik, där den hör hemma mer än någon annanstans.

Fjärde Internationalen står utan tvekan vid en vändpunkt. Det har alltid varit en central punkt i FI:s program att vi bygger en proletär internationell organisation. Nu kan vi göra det också i dess djupaste sociala mening om våra analyser är korrekta.

Vi kan göra det därför att den ekonomiska och sociala krisen och den begynnande arbetarradikaliseringen ger nya öppningar för vårt program och våra organisationer.

Vi har också kunnat se hur Fjärde Internationalens sektioner kunnat spela en allt viktigare roll i arbetarstrider världen över – från USA till Iran, från England till Australien och Nya Zeeland.
Det här är bara början – det är sant. Men det är början. Och fortsättningen avgör vi till stor del själva. Det handlar ju mer än något annat om hur vi använder de resurser som kunnat byggas upp under de gångna åren.

Det är förstås inte tillräckligt att ha kamrater inom de avgörande industrigrenarna, men det är en avgörande förutsättning för allt annat vi tar oss före!

Det är en förutsättning för att vi skall kunna börja formera en klasskampsopposition i fackföreningar och andra massorganisationer!

Det är en förutsättning för att vi skall kunna vinna växande grupper inom arbetarklassen för kampen mot diskrimineringen av kvinnor, invandrare, unga arbetare, arbetslösa och andra grupper.
Och sist men inte minst är det en förutsättning för att vi definitivt skall kunna förändra våra egna arbetsformer. Med en majoritet kamrater inom industrin och vissa utvalda delar av den offentliga sektorn kommer också organisationernas inre liv att påverkas, liksom den påverkas av en stor andel eller majoritet kvinnliga medlemmar. Det ”normala” blir lättare onormalt, det ”onormala” regel när det gäller arbetsrytm, sätt att uttrycka sig och arbetsstil!

Våra målsättningar i förbundets proletarisering

När det gäller förbundets proletarisering har vi numera en hel del, ibland ganska dyrköpta, erfarenheter. Vi vet mycket väl att det inte bara gäller att skicka in kamrater i industrin, utan att skicka in dem tillsammans och backa upp dem med organiserade diskussioner, med hjälp att söka jobb och bostad, med skolning och specialskolning, med en bra tidning och väl avvägda kampanjer.

Vi vet numera en hel del om hur det skall gå till.

Vi är också medvetna om att det är skillnad på entusiasm för den här uppgiften – som gör den till en positiv målsättning för hela organisationen – och ett moraliserande som leder till att medlemmarna delas in i ett A-lag och ett B-lag i stället för att vi noga går igenom varje enskild kamrats speciella förutsättningar.

Vad vi behöver är en balanserad och organiserad proletarisering av förbundet där vi ser till att det växande antal kamrater som går ut i industriarbete och som flyttar till städernas förortsområden, får ett växande stöd genom en medveten arbetsfördelning.

Det mål vi vill sätta i verket – och börjat sätta i verket – är klart och måste uttalas klart.

Förbundet som helhet måste koncentrera sina satsningar. Det måste mer och mer förskjuta sitt arbete från en uppsplittrad verksamhet i många olika rörelser till en allt starkare inriktning mot arbetarklassens kärna.

I nationell skala betyder det framför allt att vi förutom att garantera en växande politisk närvaro inom sjukvårdssektorn riktar in våra största ansträngningar på att bygga ut vårt arbete inom metallsektorn, främst stål- och bilindustrin. I storstadsområdena innebär det en medveten förskjutning från innerstadsdelarna till de proletära förortsområdena. För förbundet som helhet betyder det att nu lägga grunden till ett bredare bostadsarbete.

De resurser förbundet förfogar över skall först och främst användas för att hjälpa fram denna utveckling. Det gäller såväl de ekonomiska resurserna som alla våra medlemmars erfarenheter och kunskaper, vår press och vår skolningsverksamhet.

Detta är inte nya målsättningar. De har börjat sättas i verket sedan många år tillbaka. Det som det nu gäller är att skynda på arbetet med dem och genomdriva dem över hela linjen, så att Kommunistiska Arbetarförbundet snarast har en klar majoritet av sina medlemmar ute i industrin. Detta är den övergripande målsättningen i vårt organisationsuppbygge. Den har följdriktigt också gjorts till föremål för konkreta satsningar.

Ett övergångsskede i uppbygget

Vi måste ha klart för oss att Kommunistiska Arbetarförbundet idag befinner sig i en övergångssituation.

Vi fjärmar oss från grupper och strömningar, som tidigare i hög grad var vår åhörarkrets och våra samarbetspartners (fr a bland mellanskikt och intellektuella) – inte minst därför att de idag antingen demoraliseras politiskt eller dras åt höger i jakt på ”realistiska” lösningar på den kapitalistiska krisen.
Samtidigt har vi en förhållandevis svag förankring inom den organiserade arbetarrörelsen, i fackföreningar och på arbetsplatser.

Vi tappar därmed mer och mer en bas hos grupper av mellanskikt och intellektuella (med de brister den nu haft), utan att snabbt kunna ersätta den med en annan bas i form av en avgörande stärkt förankring inom arbetarklassen.

Även om det ser olika ut på olika orter och i olika avdelningar, är det som regel det dilemma förbundet står inför.

Att ”jaga den radikalisering som flytt” är ingen väg framåt. Att bedriva ”på stället marsch” är det inte heller. Enligt vår mening finns det bara en väg framåt, ett sätt att använda de resurser vi kunnat bygga upp under åren på bästa sätt och lägga en starkast möjliga grund för framtiden:

– att se till att vi så snabbt som möjligt kan förverkliga de målsättningar vi ställt upp för förbundets fortsatta sociala omvandling;
– att driva på de nödvändiga politiska klargörandena när det gäller taktiken i förhållande till andra arbetarorganisationer och andra problem som kommer att ställas i vårt arbete framöver;
– att precisera en proletär inriktning för det arbete vi bedriver i olika rörelser (dvs rörelser som har fortsatta möjligheter att rekrytera och växa: i första hand Grupp 8, miljörörelsen och rörelser bland arbetande och studerande ungdom).

Endast så kan vi börja erövra en ny fast bas för vårt arbete och lägga grunden till en kommande expansion. Detta ar den nuvarande fasen av vårt partibygge!

Samordningen av det fackliga arbetet

När vi talar om att proletarisera förbundet handlar det inte om någon slags experimentverksamhet för att ”kolla läget”. Vi vet läget och fr a tror vi oss veta att vi kommer att ha bättre möjligheter att utveckla det fackliga och politiska arbetet framöver inom industrin.

Inte heller kan det vara tal om att delar av förbundet genomför denna satsning. Det är något som gäller Kommunistiska Arbetarförbundet i dess helhet, som påverkar varje medlems val av yrke och sysselsättning – med början i ledningarna på olika nivåer.

Men då krävs det också att detta arbete samordnas, att kamraterna inte lämnas åt sig själva eller en mindre grupp arbetskamrater och vänner. Alla arbetande kamrater i förbundet måste organiseras i nationell skala så att deras verksamhet kan ledas och samordnas, med början på LO-sektorn.
Denna organisering har påbörjats sedan tidigare. Nu måste den byggas ut och ges effektivare ansvarigheter inom den nationella ledningen. Det handlar ju om förbundets allra viktigaste arbetsområde, som mer och mer måste verka som en drivkraft för den samlade verksamheten.

Behov av en ständigt förbättrad skolning

Förbundets nuvarande kurs minskar inte utan ökar behovet av ett regelbundet och omfattande teoretiskt organ och en välplanerad publicistisk utgivning överhuvudtaget.

Det krävs mer – och mer tillgängligt och användbart – material om den ekonomiska och politiska utvecklingen; om andra arbetarorganisationers karaktär och verksamhet; om vår rörelses speciella uppgifter, nationellt och internationellt, etc. Det fordras internationellt material som gör det lättare för oss att sätta in vårt eget arbete i ett bredare perspektiv. Det krävs debatter och polemik – inte för debatternas egen skull utan för att beväpna våra kamrater på arbetsplatserna och för att stödja förbundets politiska utarbetande.

Alternativet är en fortlöpande sänkning av förbundets teoretiska nivå och en kraftigt ökad sårbarhet för borgerlig och småborgerlig ideologi.

Valkampanj på skolorna – ett steg mot ungdomsförbundet

En tredje – tyvärr försummad – aspekt av förbundets proletarisering är ungdomsarbetet.

Inför valet i september driver Kommunistiska Arbetarförbundet en särskild skolvalskampanj med speciellt material.

Skolvalskampanjen – med dess förberedelser och uppföljning – kan tjäna som en bra avstamp inför de fortsatta satsningarna. Det är en viktig uppgift för förbundets samtliga avdelningar.
Vad skall vi då göra med de ungdomar som på så sätt närmar sig vårt förbund? Hjälpa dem att tillsammans med den allra yngsta delen av vårt förbund organisera andra – först i valcirklar och lokala ungdomsföreningar, sedan på nationell nivå genom särskilda sammanträdanden, konferenser och så småningom som ungdomsförbund.

Även om vi inledningsvis kommer att ha lättast att nå studerande ungdom med denna kampanj, så måste målet vara också att använda den för att bygga ut våra kontakter bland arbetande och arbetslös ungdom.

Detta är en uppgift som direkt hänger samman med förbundets proletarisering. I takt med att vårt förbund alltmer börjar likna ett strikt organiserat och disciplinerat arbetarparti, kommer steget in i vår organisation att förutsätta en hög grad av politisk medvetenhet (i synnerhet om vi fortsätter att befinna oss i en relativt politiskt isolerad situation).

Fler och fler av de ungdomar som vi kommer i kontakt med (inte minst arbetande ungdomar) kommer att behöva en ”övergångsorganisation”, där de har lättare att finna sig tillrätta samtidigt som det ger dem möjlighet att bedriva ett meningsfullt politiskt arbete och förbereder dem för ett långsiktigt partimedlemsskap.

Politiska rubriker

Förbundets nästa ordinarie kongress – efter den särskilda kongress som hålls inför Fjärde Internationalens världskongress senare i höst – kommer att äga rum ungefär i juni 1980. De viktigaste uppgifterna fram tills dess ser vi som följande:

– att delta i och stödja kampen mot arbetslösheten, mot en ökad utsugning av arbetarklassen (genom reallönesänkningar och ökad arbetstakt) och mot den sociala nedrustningen;
– att bidra till kampen mot den antifackliga lagstiftningen och till försvaret av arbetarklassens demokratiska rättigheter;
– att verka för en enad kamplinje mellan arbetarna i olika delar av landet (t ex gentemot stålkrisen); för att starkare arbetargrupper tar sig an de speciellt utsatta gruppernas problem; för en bredast möjliga solidaritet med arbetare i kamp och för en proletär internationalism – dvs allt det som måste till för att motarbeta arbetarklassens uppsplittring;
– att motarbeta kapitalets miljöförstöring i allmänhet och utbyggnaden av kärnkraften i synnerhet;
– att propagera det nödvändiga socialistiska alternativet till borgare och reformister och visa vad det innebär i form av förstatligande av banker och hela den tunga industrin, förkortad arbetstid med fördelning av jobben, etc.

Det är framför allt vid tre tillfällen under det närmaste året som förbundet som helhet har möjlighet att bedriva omfattande kampanjer kring dessa olika frågor:

– i samband med valet;
– under avtalsrörelsen 1979/80;
– inför folkomröstningen om kärnkraften.

Det är också de kampanjer som lagts fast i förbundets årsplan, tillsammans med vissa mer tidsbegränsade satsningar:

– i anslutning till årsdagen av den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien;
– i samband med 6-årsdagen av kuppen i Chile; samt
– i form av en nationell mötesserie för att propagera vår uppfattning i kvinnofrågan och då framför allt kring de arbetande kvinnornas situation och fackföreningsrörelsens uppgifter i kampen mot kvinnodiskrimineringen.

Avtalsrörelsen 1979-80 – Kräv omröstning om avtalen!

I ett tidigare avsnitt har vi visat att det finns mycket påtagliga gränser för hur stora löneförsämringar som LO- och TCO-medlemmarna är beredda att godta idag.

Vårens strejkvåg – med omkring 20 000 arbetare, framför allt LO-anslutna medlemmar i öppen kamp – var det främsta uttrycket för det. Även om det bara är en liten minoritet av de svenska arbetarna påminner dessa aktioner om det växande missnöje som finns ute på arbetsplatserna. Det har stärkt den arbetande befolkningens ställning. Det har ökat trycket på förhandlarna. Det har gjort klart för dem att de inte kan gå med på vilka avtal som helst och ändå komma undan helskinnade.

För Kommunistiska Arbetarförbundet är den förestående avtalsrörelsen en viktig utmaning. Ja, egentligen har den redan börjat på det lokala planet: i arbetet med motioner till avtalskonferenser och fackmöten; i diskussioner med arbetskamrater och fackligt aktiva.

I det slags valkampanj som värt förbund satsar på kommer också avtalsrörelsen att finnas med som en huvudfråga. Valdebatterna kommer bland annat att handla om den ekonomiska krisen och framtidsutsikterna, om åtstramning och återhållsamhet, skatter och arbetsgivaravgifter. Alla dessa frågor hänger ihop med avtalsrörelsen och ger goda möjligheter att lyfta fram ett alternativ till de andra partiernas ”lösningar”. Men den ger också ett större utrymme än annars för att föra fram sådana representanter för svenska arbetare som kan förklara krisen och dess orsaker och visa hur kampen mot den kan föras på bästa sätt. Närmare bestämt i form av alla de kandidater som sätter en så kraftfull prägel på KAF:s vallistor!

Under de senaste åren har KAF:s verksamhet mycket handlat om stöd och solidaritet för de förhållandevis få arbetargrupper som gått ut i öppen kamp. Och som där ställts inför arbetsköparnas och den fackliga byråkratins samlade stridsåtgärder!

Dessa frågor kommer också i fortsättningen att spela en viktig roll. Men efter missnöjet med den försämrade levnadsstandarden; efter strejkvågen; efter kritiken mot Gunnar Nilssons angrepp på de ”vilda” strejkerna och kraven på hans avgång – då finns det särskilt goda förutsättningar att driva följande frågor:

– demokratin inom fackföreningarna, utifrån kravet på att medlemmarna skall få rösta om avtalen; och . . .
– ersättning för de försämrade reallönerna, genom rejäla lönelyft.

Med tanke på den borgerliga offensiven, SAF:s hårda noll-linje och de kampmedel man använt – som obegränsade strejkskadestånd, organiserat strejkbryteri, hot och genomdrivande av avsked och instämning av det lokala facket för ”delaktighet” – kommer solidaritetsarbetet också i fortsättningen att ha en viktig plats. En effektiv kamp för rejäla lönelyft och en aktiv vägran att gå med på byråkratins samarbetslinje, kan snabbt göra en sådan solidaritet till en avgörande faktor för en strejks utveckling.

Det gäller alltså att uppfatta det nära sambandet mellan frågan om den fackliga demokratin och kampen för verkliga lönelyft och å andra sidan:

– solidariteten och stödet för grupper som går ut i kamp; och . . .
– propagandan och aktionerna mot skadestånds- och avskedsparagrafer i den antifackliga lagstiftningen.

På både Pappers- och Industriarbetarförbundets kongresser 1978 drevs frågan om avtalsomröstningar av radikala delegater. På Träs kongress röstades förslaget om rådgivande omröstning igenom.

Efter detta har missnöjet och protesterna mot normavtalet ytterligare bidragit till att öka lyhördheten i denna fråga.

Det tycks därför finnas goda förutsättningar för att driva kravet på medlemsomröstning i en bred kampanj. Utifrån den är det så lätt att resa till exempel kravet på Fri strejkrätt och andra problem med fackets inriktning och arbetsformer idag.

Om de tre krav vi har nämnt – ersättning för de senaste årens standardförsämring; medlemsomröstning om avtalen och solidaritetsarbete med kämpande arbetargrupper – står i centrum för vårt arbete under avtalsrörelsen och därmed också får en speciell plats i valkampanjen, så betyder inte det att vi tiger för övrigt.

Framför allt i valkampanjen, men också under avtalsrörelsen, kan vi räkna med ökade möjligheter att dessutom föra ut mer övergripande frågor och få ett växande gensvar för dem. Här är den kommunistiska veckotidningenInternationalen ett medel i särklass.

Det gäller sådant som den kapitalistiska krisens orsaker; den enda möjliga socialistiska lösningen; klasslagstiftningen i stort; lönekampens förhållande till arbetslösheten och åtstramningspolitiken; hur man kan säkra reallönerna genom att införa indexbestämmelser (dvs en garanterad lönehöjning i takt med prisstegringarna; orsakerna till fackföreningarnas byråkratisering och vad man kan göra åt det, m fl frågor.

Vi får inte heller försumma andra krav som kommer upp under avtalsrörelsen – kampen för månadslön, frågan om de samordnade förhandlingarna inom LO och mellan LO och PTK osv.

Men de tre krav vi nämnt måste ändå ges en särskild plats – som föremål för aktioner, exempel och klargöranden och som utgångspunkt för en vidare verksamhet. När det gäller frågan om avtalsomröstning strävar vi också efter att kunna spela en drivande roll i en bredare kampanj, genom våra medlemmar och sympatisörer på arbetsplatserna. Det är dessutom ett av de områden där vi tänker oss en särskild agitation under valkampanjen.

Kampen mot kärnkraften – Bara arbetarklassen kan stoppa kärnkraften!

Utan en mobilisering av det arbetande folket – på arbetsplatser och i fackföreningar, i bostadsområden, på gator och torg – kommer kärnkraften inte att kunna stoppas. Och utan en medveten knytning till arbetarklassen och dess organisationer kommer antikärnkraftsrörelsen att drabbas av en ständig perspektivlöshet och politisk yrsel.

Det är vårt svar till alla dem som idag vill få oss att sätta vår lit till parlamentet och de partier som lovar att för vår räkning ”avskaffa kärnkraften”. Det är värt alternativ till dem som sår misstro mot arbetarklassens förmåga att ta sitt öde i egna händer.

Arbetarklassen har ett grundläggande objektivt intresse av att avskaffa kärnkraften och ta kamp mot kapitalets miljöförstöring. Det är inte bara den som drabbas hårdast av alla miljöfaror och alla kärnkraftens säkerhetsrisker idag. Det är också den som skall se till att bygga morgondagens samhälle, morgondagens socialistiska samhälle, fritt från okontrollerbara säkerhetsrisker och katastrofala massförstörelsevapen.

Arbetarklassen har inte några materiella intressen av kärnkraften, som varken ger fler jobb eller en större social trygghet i övrigt utan som däremot – till skillnad från alla andra av dagens energikällor – visat sig omöjlig att tämja teknologiskt och politiskt.

Det är med dessa grundläggande argument som vi måste lägga tyngdpunkten i vårt antikärnkraftsarbete vid att vinna det arbetande folket och dess organisationer för en NEJ-linje i folkomröstningen om kärnkraften, en NEJ-linje som för vår del representerar ett absolut NEJ och inte ett parlamentariskt schackrande, med kärnkraftens risker.

De ansatser som vi ser idag till att koppla samman kärnkraftsfrågan med ”behovet” av en kapitalistisk åtstramningspolitik, måste vi försöka möta med att i vår propaganda koppla samman kampen mot kärnkraften med kampen mot den kapitalistiska krisen överhuvudtaget.

Vi kan inte nöja oss med en ”minimiplattform” som utelämnar det allra viktigaste: de verkliga samhälleliga val som arbetarklassen står inför. För oss är kampen mot kärnkraften en del i kampen mot det kapitalistiska utsugeriet och resursslöseriet. Det gör det extra viktigt att utöver att delta i propagandan för ett NEJ i folkomröstningen i mars 1980 genomföra en omfattande, självständig propagandasatsning.

Också inom kvinnorörelsen slåss vi för en proletär inriktning

Den kvinnofackliga resolution som antagits av centralkommittén och nyligen givits ut i broschyrform är ett nödvändigt komplement till den resolution som antogs vid KAF:s sjätte kongress (december 1977).

Den går vidare i analysen av de arbetande kvinnornas situation och visar på vilket sätt arbetarklassen som helhet kan ta kamp mot den diskriminering som kvinnor i allmänhet och arbetande kvinnor i synnerhet utsätts för.

Det finns ingen motsatsställning mellan de olika texterna. Den tes om betydelsen av en självständig kvinnorörelse som uttrycks så klart i kongressresolutionen rubbas inte av den nya kvinnofackliga resolutionen. Den tid är förbi då vårt förbund drog upp en motsatsställning mellan å ena sidan en aktivitet på arbetsplatser och i fackföreningar kring kvinnans särskilda problem och å andra sidan uppbygget av en självständig kvinnorörelse.

Grupp 8 – som det främsta uttrycket för den organiserade kvinnorörelsen – fortsätter att rekrytera framför allt unga kvinnor, som söker något forum för att diskutera och bekämpa den diskriminering de utsätts för.

Att många faller ifrån igen och att Grupp 8 har svårt att leda och organisera kvinnokampen – det är inte ett argument mot en oberoende kvinnorörelse (dvs en kvinnorörelse som är oberoende från den borgerliga staten, borgarpartierna och den reformistiska byråkratin). Det är ett argument för att fortsätta att verka inom Grupp 8 och olika kvinnoorganisationer mer eller mindre knutna till Grupp 8, för att ständigt förbättra deras inriktning och arbetsmetoder.

Problemen inom Grupp 8 idag hänger samman med en brist på perspektiv och är ett uttryck för att vi går in i en ny politisk period. Det är en period där kampen i produktionen mer och mer sätter sin prägel på det politiska livet i samhället.

Det lämnar inte någon strömning oberörd, allra minst en strömning som uttalat säger sig vilja verka för ett socialistiskt samhällssystem.

I detta läge blir också på stället marsch ett steg tillbaka. För Grupp 8:s del måste uppgifterna ställas så här:

– en fortlöpande förändring av organisationens sociala bas, verksamhet och arbetsmetoder;
– ständiga försök att organisera kamp mot diskrimineringen av kvinnan på arbetsmarknaden, likaväl som i hemmet och familjen;
– medvetna initiativ för att slå en brygga till de kvinnogrupper som växer – och kommer att växa – fram på arbetsplatser och i fackföreningar.

Vi ser ingen motsättning i att bygga den självständiga kvinnorörelsen – utifrån detta perspektiv – och att i våra fackföreningar och på våra arbetsplatser ta kamp mot den ”negativa särbehandlingen” av våra kvinnliga arbetskamrater och verka för särskilda kvinnogrupper.

I själva verket är det just det vi arbetat med under de senaste åren – om än i för liten omfattning, med för få medlemmar och för små resurser bakom ryggen.

Förbundet måste garantera att båda dessa aspekter av vårt kvinnoarbete kan säkras.
Att sätta den kvinnofackliga resolutionen i verket och att fortsätta våra ansträngningar i Grupp 8 (för att bygga kampanjer och aktioner kring kvinnans situation på arbetsmarknaden, för att öppna Grupp 8 utåt och för att stärka solidariteten med fr a kvinnor i kamp) – det är två uttryck för samma sak.

Valkampanj -79 – förbundets största satsning hittills

Om avtalsrörelsen och förberedelserna för folkomröstningen om kärnkraften ger oss stora möjligheter till agitation och organisering kring konkreta frågor, förhåller det sig lite annorlunda med valkampanjen. Den har – i enlighet med de beslut som togs vid den särskilda valkonferensen i februari 1979 – en mer propagandistisk inriktning.

När vi tar upp de konkreta frågor som vi speciellt vill slå fram – kampen för ett bra avtal; demokratiseringen av fackföreningarna; arbetslösheten; kampen mot diskrimineringen av kvinnan;
kärnkraftsfrågan; solidariteten med grupper i kamp och arbetare i andra länder – anstränger vi oss hela tiden att sätta in dem i sitt sammanhang: i kampen mot den kapitalistiska krisen och för en socialistisk lösning på den och de krav det ställer på arbetarrörelsen (kampen om facket, partibygget).

Vår valkampanj har ett syfte framför andra: att öka den politiska medvetenheten, att börja försöka lösa den ledarskapets kris som är så påtaglig i det fackliga arbetet och i olika rörelser i samhället. Eftersom valet inte så mycket är ett tillfälle för kamp som för diskussioner och polemik betyder det: propaganda kring en helhetspolitik, ett alternativ till borgerlighet och reformism.

Det är därför vi har lagt så stor vikt vid det skriftliga materialet inför årets valkampanj (valboken, skolvalboken, specialpamfletter) och vid Internationalen.

På två punkter kommer dock förbundet att ha särskilda möjligheter att bedriva en agitation under valrörelsen. Det gäller dels i kampanjen för en omröstning om avtalen, dels i kärnkraftsfrågan. Det är på dessa två punkter vi har möjlighet att organisera opinionen för en demokratisering av fackföreningarna och mot kärnkraftens risker och utifrån det ta upp mer övergripande frågeställningar kring kampen mot den kapitalistiska krisen.

Om vi har svårt att mäta våra insatser i antalet röster (som sannolikt kommer att ligga på ungefär samma nivå som i förra valet), så kan vi göra det på andra plan; här bör vi också ställa upp konkreta målsättningar; t ex:

– 200 000 till valfonden!
– l 000 nya prenumeranter på Internationalen i samband med höstens prenumerationskampanj;
– konkreta planer för antalet sympatisörer som avdelningarna tänker sig organisera i valcirklar under och efter valet!

Om vi kan förverkliga de mål vi ställt upp inför valkampanjen och uppföljningen av den – då har vi också lagt en bra grund för en fortsatt expansion under 80-talet!

Tom Gustafsson

Noter
(1) Det första exemplet är särskilt tillämpligt för socialdemokratins sätt att resonera i Portugal och Storbritannien, i samband med lånen från IMF, Internationella Valutafonden.
(2) Vi vill här hänvisa till John Ross artikel om ”Krisen för den yttersta vänstern i Europa” i föregående nummer av Fjärde Internationalen.
(3) Både i den svenska ekonomin och överlag internationellt har vi de senaste åren sett en låt vara trevande och ojämn konjunkturuppgång. Men det är då en uppgång som varken lett till den ”rening” som kapitalister världen över trängtar så efter (utslagning av ett större antal ”olönsammma företag”) eller till de så hett åstundade nya omfattande vinstgivande marknaderna. Det är en begränsad konjunkturuppgång med en bestående överproduktion av varor, en hög (och nu också ökande) prisstegringstakt och bevarade arbetslöshetssiffror. Nu varslas dessutom en ny konjunkturnedgång, som mycket väl kan bli en samtidig och samordnad recession i de största kapitalistländerna. Vi vill här hänvisa till Ernest Mandels artikel om den aktuella ekonomiska utvecklingen i Intercontinental Press/Inprecor, nr 36/ 1979. Tyvärr finns den bara att tillgå på engelska.

Ordförklaringar
Ackumulera – samla på sig.
Avisera – föranmäla.
Centrism – politisk och organisatorisk vacklan mellan reform och revolution, reformister och revolutionärer, beroende på utvecklingen av styrkeförhållandena.
Defensiv – som nöjer sig med att försvara redan uppnådda positioner; här också: eftergiven.
Delegat – vald representant.
Demoralisera – göra modfälld, modlös.
Differentiera – skilja i sina beståndsdelar, ”klyva upp”.
Diskriminering – negativ särbehandling.
Dominans – herravälde, när något (eller någon) är förhärskande.
Etablera – inrätta. (Etablerad – väl inrättad, inordnad)
Generalisera – förallmänneliga.
Illusioner – (mer eller mindre falska) föreställningar.
Intensifiera – stegra, driva på.
Koalition – samarbete mellan två eller flera krafter, ofta i regeringsställning.
Kompensation – ersättning.
Komplettera – lägga till något (till något annat).
Komplicerad – sammansatt, invecklad.
Koncern – en företagsenhet, där ett bolag behärskar ett eller flera andra.
Konfrontation – sammanstötning.
Korrigera – rätta (till).
Minimera – göra så liten som möjligt, minska ned.
Objektiv – såsom de yttre förhållandena gestaltar sig, faktiskt. (Motsats: subjektiv – bestämd eller påverkad av den mänskliga viljan och medvetandet).
Opponent – motståndare eller gensägare.
Passivisera – göra passiv, mer overksam.
Prioritering – ung. urval.
Profitkvot – förhållandet mellan vinst och insatt kapital.
Skeptiker – en som misstror det mesta.
Stimulera – uppmuntra.
Strukturera – ordna (ge struktur åt).
Tendens – utvecklingslinje.
Traditionell – sedvanlig, invand.

Den ekonomiska utvecklingen på 80-talet

Från tidskriften Fjärde Internationalen 2/80

I. »Krismedvetenhet» eller klassmedvetenhet?

Modeordet för dagen i den allmänna ekonomiska och politiska debatten är nu »krismedvetenheten Till höger – och vänster – spekuleras det om det svenska folkets »mognad och krismedvetande» (1). En färsk SIFO-undersökning har också fått fram vad den hade till uppgift att få fram, nämligen att det svenska folket nu är så »moget» att det skulle ställa sig bakom ett långtgående parlamentariskt krispaket.

Som man frågar får man, som bekant, svar. Det är minst sagt osannolikt att »8 av 10» svenskar i själ och hjärta skulle anse att minskade reallöner, försämrad social service och »ökat personligt och kollektivt sparande» verkligen skulle bana väg för allmänna förbättringar. Allt hänger, som vanligt, på hur man formulerar frågorna – och alternativen.

Ändå bör man inte ta lätt på detta och andra inslag i den borgerliga opinionsbildningen. När politiker efter politiker, journalist efter journalist, TV-kommentator efter TV-kommentator, får upprepa de vanligaste borgerliga myterna gång på gång utan att bli ordentligt emotsagd, då får det så småningom effekter på växande befolkningsgrupper. Då lockas också fler och fler arbetare och tjänstemän att tro att det verkligen finns ett enkelt samband mellan deras egna löner eller prishöjningarna på olja och andra råvaror – och den kris som nu härjar hela »västvärlden«. Men det finns inte något sådant enkelt orsakssammanhang – det är och förbli en borgerlig myt! Och ännu mindre får de lönearbetande sätta sin tilltro till de falska profeter som nu oförhindrat får sprida sitt ideologiska gift – att åtstramade löner, åtsnörning av den offentliga sektorn och minskat beroende av oljan skulle »häva krisen» l Den ideologiska kampen mot dessa vanföreställningar blir allt viktigare. Den får en mer och mer betydelsefull politisk funktion ju mer en »krismedvetenhet» med borgerliga förtecken får breda ut sig istället för en verklig klassmedvetenhet bland de arbetande.

De etablerade borgerliga och socialdemokratiska politikerna är – trots sitt parlamentariska gnabb i marginalen – påtagligt ense om de stora linjerna i den svenska ekonomins problem. Så här ser de dem:

– Industrin har inte byggts ut som den borde. Den har inte förnyats som den skulle. Samtidigt härden offentliga sektorn fått svälla ut som den inte borde – den har »överdimensionerats», som det heter. Den privata konsumtionen har varit för hög under andra hälften av 70-talet i förhållande till ökningen av produktionen och produktiviteten. Denna »överdrivna» privata konsumtion har alltmer kommit att bekostas genom betungande mångmiljardlån från utlandet, som nu skall betalas med höga räntor. Ont har blivit etter värre genom prishöjningarna på olja och andra råvaror, vilket drivit upp en redan tidigare stigande inflation och försämrar vårt exportläge. Och så vidare.

– De etablerade politikernas lösning blir att skapa ett »företagsvänligt» eller »investeringsvänligt» klimat, hur det nu uttrycks. Det handlar om att skapa en »gynnsam grogrund för framtidsinriktade industrisatsningar». Olönsamma branscher måste skäras ner (mer eller mindre snabbt och mer eller mindre drastiskt). Företagens allmänna subventioner bör krympas. Den offentliga servicen måste sättas på sparlåga. Tillgångar skall istället skjutas över från privat konsumtion och offentliga tjänster till »näringslivet» (läs: »ökade vinster på bekostnad av löner och andra ersättningar»}. Exportföretagens satsningar utomlands skall stimuleras. Beroende av oljan skall hävas genom en »balanserad energipolitik». Etcetera.(2)

I dagens läge är det en borgerlig koalitionsregering som får administrera den här politiken. Det vill den göra genom en allomfattande åtstramning, även till priset av en kraftigt ökad arbetslöshet och sänkt levnadsstandard förde arbetande. Marknadsmekanismerna måste få »slå igenom” mer.

Socialdemokraterna är i princip överens om detta(3). De har dock dragit sig hittills för att ta ut svängarna lika snabbt och lika långt som borgarregeringen. De vet förstås att deras främsta väljarbas finns bland de lönearbetande och att det är minst sagt svårt att popularisera och förankra en arbetarfientlig politik av den här typen. Men de har samtidigt inte något egentligt alternativ att komma med så länge som de inte är beredda att skjuta skarpt mot den privata äganderätten till produktionsmedlen och alla konsekvenser den får i det nuvarande krisläget.

Socialdemokraterna har länge tvekat att ta det fulla ansvaret för ett konkret alternativ till den borgerliga regeringens »sparprogram«. Som oppositionsparti har de ju större möjligheter än regeringen att »prata runt. Samtidigt vet de ju mycket väl att sanningens timma måste komma förr eller senare, de allmänna riktlinjerna göras mer konkreta.

Det är inte heller svårt att ange konturerna av det som är på gång. Därom har såväl riksdagsmotioner som egna utredningar, intervjuuttalanden och interna partimöten och partikonferenser kunnat ge besked. Dessutom vet socialdemokraterna i Sverige mycket väl vad deras partifränder i andra länder håller på med, från Danmark (4) till Norge, England, Spanien och Portugal. Överallt talar socialdemokratiska ledare mer och mer i klartext. Det går inte att »reglera eller administrera bort krisen». »Vi» måste »arbeta och svettas oss ur den.»

l ett privatkapitalistiskt samhälle betyder det alltid en och samma sak: ökade profiter för att locka kapitalisterna att investera för framtiden; ökad »framtidstro» för mer långsiktiga satsningar; mindre av resurser åt de breda arbetargrupperna, mer åt kapitalet för att skapa denna gynnsamma tillit till kommande år.

Kort sagt: åtstramning. En socialdemokratisk regerings »krispolitik» skulle inte heller bli minde hårdhänt än en borgerlig. Det danska exemplet (4) visar motsatsen. Genom sina länkar till fackföreningsrörelsen har socialdemokrater lättare att lotsa en långtgående »utsvettningspolitik» i hamn åtminstone till en viss gräns.

Där det kan komma att skilja sig är framför allt på två punkter och de gäller mer formen än innehållet. Socialdemokraterna är mer benägna att försöka »balansera» åtstramningen än den nuvarande borgarregeringen. De vill få det att se ut som man också kapitalägare och spekulanter får bära bördorna »rättvist». Och de är mindre benägna och låta nedskärningar och nedläggningar slå igenom i en kraftigt ökad öppen arbetslöshet. De vill fr a satsa mer än borgarna på »arbetsmarknadspolitiska åtgärder» för att »jämna ut« konjunkturerna. Det är detta som Kalas »nedskärning i socialt acceptabla former» – den skall ske smidigt och lugnt och helst utan större protester. (5)

Med detta socialdemokratiska »alternativ» till borgarregeringens ekonomiska politik är det inte underligt om många arbetare och tjänstemän faller offer för dagens krispropaganda. Ändå är det inte svårt att visa att den främsta hörnstenen i båda dessa fall, är byggd på synnerligen lösan sand. Tron att minskade resurser för löner och social service och ökade överföringar till kapitalägarna och exportindustrin i sig skulle häva krisen är just en tro, som strider mot allt vetande.

II. Myten om lönekostnaderna

I debatten låter det ofta som om det grundläggande ekonomiska problemet är en brist på energi och en brist på »riskvilligt kapital». Det som skulle ha kunnat satsas på lönande investeringar plottras nu bort genom allmänna subventioner och används för en onyttig eller »överdriven» konsumtion, sägs det.

Men den internationella krisen är inte en »knapphetskris». Tvärtom är det en överproduktionskris. Den beror på att det inte finns en tillräcklig marknad – inom ramen för den nuvarande internationella marknadsekonomin – för att köpa allt det som skulle kunna produceras i den kapitalistiska världen. Det produceras därför mindre än vad som skulle vara möjligt. Maskiner och fabriker går inte för fullt. De som har investerat kapital där klagar över bristande lönsamhet just på grund av detta.

Under den föregående lågkonjunkturen (1974-76) användes bara 70% av produktionsförmågan. Siffran steg en del åren därefter, men nu sjunker den igen.

Det saknas inte heller pengar. Enorma belopp, tiotals miljarder bara i Sverige, får förränta sig på banker eller görs till föremål för enorma spekulationsaffärer och valutaöverföringar.

En sådan kris avhjälps inte genom att de arbetande får det sämre. Det garanterar verkligen inga nya »framtidsinriktade» investeringar. Dessutom minskar det ytterligare efterfrågan på diverse konsumtionsvaror, som de arbetande kunde ha inhandlat om inte konsumtionen snörts åt. Det kan man visa på följande sätt.

För det första måste man fråga sig vad löneandelen verkligen betyder i produktionen – och därmed vad det innebär att minska löneandelen av de nedlagda produktionskostnaderna.

– Förlorade marknadsandelar för svenska varor beror på att de mist konkurrenskraft i förhållande till samma varor producerade i andra länder. Och konkurrenskraften bestäms nästan enbart av styckekostnaderna i produktionen, dvs hur mycket det kostar att framställa en vara i en serie, exempelvis vad det kostar att producera en av de bilar som lämnar Volvos band under en månad.

– Lönerna utgör bara en del av den kostnaden. Ja, i själva verket utgör de vanligen inte mer än 25-30% av den totala styckekostnaden i en normal exportindustri. De övriga 65-77% är råvarukostnader, övriga driftskostnader, kapitalavskrivningar, reklam och annat. Då står det också klart att styckekostnaden bestäms i mycket högre grad av sådana faktorer som produktivitet, stordrift med långa serier, teknologiska nyheter, tillgången på krediter mm – än av lönernas totala storlek eller tillväxt.

– Vad som hänt med dessa andra kostnader talas det dock mindre om. Bara det borde räcka för att förstå att Bohman m fl inte i första hand är ute efter sanningen. För då skulle de ju också jämföra dessa kostnader med situationen i andra länder, innan löneökningen ges skulden för minskade marknadsandelar och sämre konkurrenskraft. (6)

Om man ändå renodlar lönekostnaderna och jämför dem med utvecklingen i andra länder, får man inte ens då den entydiga bild som de borgerliga ideologerna målar fram. Sverige ligger enligt de senaste uppgifterna någonstans i mitten på den västeuropeiska skalan. Och i förhållande till ett land som Västtyskland – som haft en relativt sett högre löneutveckling under 70-talet än Sverige – kan man knappast förklara styrkan i den västtyska ekonomin med »låga löner». Det är de övriga faktorer vi nyss nämnde som spelat huvudrollen.

En andra aspekt när det gäller förhållandet mellan lönerna och utvecklingen i stort gäller hur de samhälleliga resurserna används. De fördelas på tre poster:

1) lönearbetarnas konsumtion (inräknat de olika former av social service som ger dem en mer eller mindre dräglig levnadsstandard: sjukvård; pensioner; arbetslöshetsersättning; utbildning; kulturellt stöd m fl);
2) nyttiga investeringar;
3) socialt onyttiga utgifter, som inte används för en positiv samhällsutveckling (såsom kapitalisternas konsumtion och förmögenhetsbildning; spekulation; kostnader för delar av den offentliga sektorn som inte är kopplad till den produktiva verksamheten, som försvaret, förvaltningsapparaten osv).

Minskar man punkten 1) här ovan – lönearbetarnas konsumtion – så finns det inget som säger att de resurserna överförs till samhällsnyttiga investeringar(7). I själva verket är det fullt möjligt att såväl lönearbetarnas konsumtion som de produktiva investeringarna sjunker samtidigt. Det som ökar är istället kapitalägarnas och andra gruppers egen konsumtion och en mängd kortsiktiga spekulationer
och kapitalöverföringar. Slutsatsen är alltså entydig: det finns verkligen inget direkt samband mellan försämringar för folkflertalet och en positiv ekonomisk utveckling i stort.

Det slagord som den västtyske regeringschefen Helmut Schmidt myntat – »dagens profiter är morgondagens jobb» – är alltså dubbelt obefogad. Det är visserligen sant att det finns en »lönsamhetskris« för kapitalet. Men den beror på att kapitalisternas hittillsvarande marknader inte ger den utdelning som kapitalägarnas önskar; och 2) att de inte finner tillräckligt stora nya marknader, där de kan investera sitt kapital med högre grad av lönsamhet.

Det är visserligen också sant att kapitalägarna har ett direkt intresse av att sänka produktionskostnaderna och lönerna är en del som de lätt kan överblicka och hoppas kunna åtgärda direkt. Men det är – om sanningen ska fram – mer uttryck för kapitalägarnas intresse av att kunna förfoga över så mycket som möjligt av de samlade samhälleliga resurserna än av illusioner om att sänkta löner i sig skulle garantera en krisfri kapitalism.

Mot den här bakgrunden blir också den så kallade löntagarfondsdebatten något overklig. Socialdemokraternas återkommande tal om att »det behövs riskvilligt kapital» imponerar knappast på dagens företagsledare. De vet av egen erfarenhet att det inte är kapitalbrist i och för sig som är huvudproblemet. Det är de otillräckliga marknaderna för svensk produktion. (8)

Företagsledarna har väl knappast någon anledning att gallskrika över att socialdemokraterna vill tillskjuta innehållna löner till företagen som riskvilligt kapital. Men de gillar inte att »utomstående» lägger sig i deras egna vinstandelar och naggar lite grand på dem dessutom, även om de skulle få igen dubbelt efteråt (omfördelat kapital plus skatteavskrivningar). Och de accepterar definitivt inte frivilligt att frånhändas en aldrig så liten del av kontrollen över de samhälleliga resurserna (genom styrelsemajoritet för fackrepresentanter i skötseln av fonderna) och fruktar subventioner från fonderna till »överlevda» eller »icke-expansiva» branscher och regioner.

III. En samordnad internationell lågkonjunktur och dess följder i Sverige

Den ekonomiska debatt som nu förs i Sverige är inget enastående. Precis samma debatt breder ut sig i varje västeuropeiskt land idag. och överallt skrivs det ut ungefär samma recept: åtstramning för att överföra resurser till exportindustrin.

Det som gör denna »lösning» särskilt tvivelaktig är just att den rekommenderas överallt och av alla – och då måste man fråga sig: vem skall importera all denna ökade export (importen skall ju också strypas åt överallt). Om vi dessutom står inför en allmän internationell lågkonjunktur (vilket alla tecken tyder på idag) blir detta problem än mer akut. Då är ju perspektivet raka motsatsen till en blomstrande världshandel (vilket hur som helst är något förgånget): ett stagnerande eller till och med krympande utbyte länder emellan, med växande konkurrens och handelshinder som följd!(9)

De särskilda fördelar som svensk industri red på årtiondena efter andra världskriget har efter hand tunnats ut. l den meningen ligger det förstås många korn av sanning i de etablerade politikernas »krismedvetenhet». Svensk industri är sämre rustad än någonsin efter andra världskriget för en allmän internationell nedgång i ekonomin.

Att en sådan verkligen har börjat står idag utom allt tvivel.

– En recession (lågkonjunktur) har inletts i USA, av allt att döma också i Storbritannien och Italien. En motsvarande utveckling förutsägs nu – av internationella borgerliga ekonomer – för Frankrike och Västtyskland, senare i år. Detta för att nu nämna några av de mest inflytelserika industriländerna.

De amerikanska ekonomer och politiker – med president Carter i spetsen – som väntat sig en kortvarig och begränsad konjunktursvacka, lär få se sig om efter uppgången länge än. Istället börjar man nu spekulera i de amerikanska finanstidningarna om »den värsta nedgången sedan 30-talskrisen«.

Det må vara hur det vill med den förutsägelsen. Det är i alla fall ett faktum att den amerikanska bruttonationalprodukten, BNP, bara steg 1% mellan första kvartalen 1979 respektive 1980. l december 1979 förutspådde de stora industrinationernas samarbetsorgan OECD en nedgång på 3,5% av BNP första halvåret 1980. (Verklig siffra: 3% t o m april.) OECD räknade med att arbetslösheten skulle stiga från 5,9% till 7,2% under året. Men redan i april var siffran uppe i 7% – och det talas nu om ökningar upp emot 8 eller 9% i år. Här handlar det alltså om den officiellt redovisade genomsnittliga arbetslösheten. För särskilda grupper som ungdomar, svarta och kvinnor ligger den skyhögt över den genomsnittliga nivån.

Bostadsbyggandet förväntas av amerikanska myndigheter sjunka med 20-25% under 1980. Företagens utbyggnadsplaner anpassas nu också nedåt. Investeringsvolymen krymper sannolikt kraftigt. Vid sidan av byggnadsverksamheten är det hittills bilindustrin som drabbats värst, med Chrysler som en negativ symbol. »En nysning på Wall Street betyder snuva i Europa», sägs det – och det ligger mycket i det. Nedgången i USA har sina motsvarigheter och driver ytterligare på liknande tendenser i Västeuropa.

– För England förutspådde OECD i slutet av förra året en nedgång av BNP på 2,8% första halvåret 1980, en siffra som nu ter sig alltför optimistisk. Tillverkningsindustrins investeringar väntas allmänt sjunka med minst 8%.

Den brittiska recessionen har påskyndats av Thatcherregeringens antiinflationspolitik och dess hårdhänta nedskärningsprogram av »krisdrabbade industrien och offentliga utgifter (med undantag för bl a försvaret förstås).

– Den västtyska ekonomin, som under det senaste året levt högt på en 7%-ig exportökning (medan BNP som helhet stigit 4,5%) beräknas plana ut under 1980 och 1981, i takt med att exportmarknaderna blir allt kärvare och drabbas ytterligare av konjunkturnedgången i USA och andra länder inom EG.

– Den här kritiska genomgången kan göras mycket längre. Det enda egentligen undantaget utgör Japan, som också var det enda land som upplevde ett verkligt uppsving under perioden mellan 1976 och 1979. (Den ekonomiska uppgången i andra länder drevs till stor del fram genom en växande kreditmarknad och andra inflationsdrivande åtgärder.) Det finns heller inga omedelbara tecken på en förestående recession i Japan,snarare tvärtom (10).

Men frågan är ändå hur Japan – med dess stora exportberoende – skall kunna ställa sig utanför den allmänna internationella konjunkturnedgång som skymtar vid horisonten. Inför en sådan utveckling torde det inte hjälpa med »beslutsamma kraftåtgärder», »flit», och »god ordning»(11).

– För Sveriges del kommer en samordnad internationell recession definitivt att spräcka alla drömmar om att det går att »slå en brygga” över lågkonjunkturen.

Under den förra internationella recessionen var just detta socialdemokratins och den dåvarande borgerliga oppositionens nyckelord. Men problemen blev mycket större och mycket mer ihållande än vad de hade väntat sig. Den kapitalistiska krisen var, är – och förblir – djupare.
Ännu i årets kompletteringsbudget hoppades Gösta Bohman på en begränsad och måttlig konjunkturnedgång. Men han lär inte bli sannspådd. Det gäller inte för den internationella utvecklingen och det kommer inte att gälla för den svenska.(12)

Sveriges ekonomi är ju i hög grad beroende av att det finns marknader för järnmalm, stålprodukter, papper, pappersmassa, bilar samt diverse elektroniska produkter. En krympande internationell marknad och en växande konkurrens kommer att slå igenom – och då förmodligen hårdare och brutalare än vid den förra lågkonjunkturen.

LO-chefen Gunnar Nilssons varningar nyligen för kraftigt ökade arbetslöshetssiffror under 1981 har tyvärr alla möjligheter att slå in. För viktiga kapitalgrupper är det till och med något välkommet. Det skulle öka konkurrensen och pressen på löntagarna, sägs det (13), och leda till »större rörlighet” på arbetsmarknaden.

En internationell lågkonjunktur kommer att slå hårt inom den svenska arbetarklassen liksom på de arbetande i alla industriländer, såvida den inte möts med kraftfulla motåtgärder.

Men den kommer att slå ännu hårdare på de arbetande i koloniala och halvkoloniala länder världen över, inklusive i de oljeproducerande länderna…

IV. Myten om oljepriserna

Vid sidan av de »höga lönerna» är den populäraste borgerliga myten den om de »fruktansvärt höga priserna på olja och andra råvaror», med ty åtföljande »överföring av kapital» till framför allt de oljeproducerande länderna och en relativt fördyrad export.

Även frånsett att en kommande lågkonjunktur också kommer att drabba efterfrågan på olja och andra råvaror (och därmed pressa priserna, vilket för övrigt också diskuterades öppet vid de oljeproducerande OPEC-ländernas möte i juni 1980); frånsett att olje- och bensinpriserna inte tycks vara högre än den svenska regeringen gång på gång kan spä på dem med egna skattepålagor; frånsett att det mesta av inkomsterna från försäljningen av oljan går tillbak till investeringar och insättningar i industriländerna eller stannar hos oljebolagen, »de s/u systrarna» – frånsett allt detta är det dessutom osant att priserna på olja och andra råvaror skulle öka relativt sett. De påverkar den allmänna prisnivån, men det är också allt.

I själva verket ökar de mindre än priserna på färdiga industriprodukter!
För perioden 1976-1978 kan man visa detta med följande tabell:

Förändringar i världshandelspriserna (med index 100 satt till 1975)

År Råmaterialpriserna Priserna på industriprodukter
1976 106 100
1977 117 109
1978 119 125
4:e kv.1978 122 132

(Från DieWeltkonjunktur 3/1979, citerat efter Intercontinental Press/Inprecor volym 18, nr 10.)

Det som händer är att industriländerna bakar in såväl de ökade priserna på energi som sina egna pålagor i de slutliga prisen på industriprodukter. De kompenserar sig och mer till; till ovanstående siffror bör man egentligen också lägga effekterna av de förändringar av valutakurser som ägt rum under perioden. Eftersom mycket av oljan och andra råvaror betalas i dollar, samtidigt som dollarkursen sjunkit relativt mot andra valutor, förstärks den här effekten ytterligare!

l den mån som de oljeproducerande länderna, tagna som helhet, satsar på att utveckla sina länder med hjälp av inkomsterna från oljeexporten, drabbas de direkt av detta ojämna utbyte. Men allra ojämnast blir utbytet med alla de länder som både måste importera energi och industriprodukter utifrån. Det är också de som har minst förutsättningar att klara sig undan de allra värsta effekterna av en internationell lågkonjunktur.

Under de kommande åren kan vi därför räkna med nya fruktansvärda svältkatastrofer i Afrika, men också i Asien och Syd- och Mellanamerika!

Nu finns det förstås ingen anledning att behandla de industriella och underutvecklade länderna som helheter. De splittras ju alla upp i olika klasser och skikt.

Likväl som det år de arbetande massorna i t ex de oljeproducerande länderna som får betala dyrt för »överklassens» handelspolitik och valutaöverföringar till de stora kapitalistländerna, likaväl är det de lönearbetande i industriländerna som får stå för »fiolerna» där.

Hela propagandakampanjen kring de »oerhörda oljeprisstegringarna» och det »gräsliga oljeberoendet» fyller endast en väsentlig funktion: att intala de arbetande att de inte har rätt att kompensera sig för oljeprishöjningarna som i stället måste »bäras av alla«(14).

Tjuten om hotet från oljeländerna är ägnat att slå blå dunster i ögonen på folk. Det är som tjuven som ropar: »Ta fast tjuven!»

Detta är alltså den ekonomiska utveckling som vi kan vänta oss de första åren av 80-talet. Och liksom den förra lågkonjunkturen utsatte den internationella arbetarrörelsen för svåra prövningar, så kommer den nya samordnade recessionen att ställa ytterst hårda – och skärpta – krav på en verklig krispolitik från arbetarrörelsens sida. Inte en krispolitik som utgår från samma »hotbild» som borgarna! Inte en krispolitik som utgår från att vi »först måste få det sämre för att sen kunna få det bättre!» Nej, en krispolitik som tar fasta på alla de erfarenheter som vunnits under de gångna åren – alltifrån de amerikanska gruvarbetarnas kamp mot borgaroffensiven i sitt land 1978, till de engelska, västtyska och franska stålarbetarnas kamp för jobben och reallönerna och det positiva i den svenska fackföreningsrörelsens hårda avtalsrörelse i år!

Den förestående internationella lågkonjunkturen är bara ett nytt och logiskt uttryck för kapitalismens återkommande kriser. Den kommer att utspelas i en period av minskad ekonomisk tillväxt och följa på en första samordnad recession i mitten på 70-talet. Den kommer därför att slå igenom med full kraft – och mer uttalat än på mycket, mycket långe ställa arbetarrörelsen inför valen:

Antingen dras med i den nedåtgående kapitalistiska spiralen eller inleda en offensiv antikapitalistisk politik.
Antingen en fortsatt och förstärkt satsning på kapitalismens »självläkande krafter» (med återkommande kriser, krig och katastrofer som följd) eller en frigörelse från den borgerliga tvångströjan.
Antingen lita till en alltmer renodlad marknadsekonomi (med utslagning av nya befolkningsgrupper, områden och resurser) eller ta radikala initiativ för att erövra makten och upprätta en nationell och internationell planering av de tillgängliga och kommande resurserna!
Antingen spela med i de borgerliga propagandakampanjerna eller genomföra ideologisk motoffensiv och ett stöd till de länder och folk som redan brutit sig loss från det kapitalistiska herraväldet!

Det talas idag allmänt om att det blåser högervindar. Och det är sant att kapitalägare, borgerliga regeringar och de som sätter sin lit till dem allmänt går åt höger i den kapitalistiska världen. Men det är inte hela sanningen. Den traditionella reformistiska politiken utsätts samtidigt för en växande kritik i fackföreningar, bland radikala ungdomsskikt och miljögrupper. Det kommer också att bli allt svårare för den byråkrati som härskar över fackföreningar och arbetarpartier att bevara sin maktställning, när den samhälleliga basen för dess redan tidigare ytterst återhållsamma reformprogram nu undergrävs ytterligare.

Om radikala grupper inom arbetarrörelsen kan möta den borgerliga högervinden med en vänstervind inom sina organisationer då är framtiden inte längre så mörk! Om de investeringar som reaktionen gör för 80- och 90-talen i form av skärpt kamp mot arbetarrörelsen (15) och en ökad uppslutning bakom mer aggressiva borgerliga krafter (16), dessutom kan leda till en motsvarande skärpning och en lika aggressiv motoffensiv – då är framtiden rent av ljus! Då skapas de bästa förutsättningarna för en framtid utan kriser, krig och katastrofer!

Tom Gustafsson
juni -80

Noter
(1) Ett aktuellt exempel; så här uttrycker sig Volvo-chefen Per Gyllenhammar på frågan om det svenska folket har mognat och nu fått en ökad förståelse för landets ekonomiska problem: »Vi vet att krismedvetandet normalt växer ganska långsamt i samspel mellan medborgare och politiker. Jag har uppfattningen att medborgarna i och för sig är mer vakna och välinformerade än man normalt vill hålla dem räkning för. Därför skulle det inte behövas så lång inkubationstid – nu tappar man mycket tid genom att bara ligga och vänta på att våga genomföra nödvändiga politiska åtgärder.» (Bagens Industri 10.6.1980)
(2) Det hemska 80-talet heter en bok av Christer Petersson och Håkan Hedberg (utgiven av Affärsförlaget), som innehåller ett stort antal bearbetade intervjuer med nationalekonomer och politiker. (Boken är delvis refererad och recenserad i Internationalen 23/1980. Där återfinns en hel provkarta på de åtgärder som ledande borgerliga representanter nu verkar för. inom regering, förvaltning och företag – för övrigt ofta i nära samspel med inflytelserika socialdemokrater. Boken ger verkligen en »hemsk» bild av »deras 80-tal».
(3) Redan 1978 skisserade ledande fackföreningsmän och socialdemokrater de perspektiv som sedan kommit mer och mer i förgrunden, framför allt i interna sammanhang och i intervju-uttalanden för den borgerliga fackpressen (mindre i de allmänna utspelen som alltid görs mer publikfriande). Det skedde dels i anslutning till den brett upplagda metall-konferensen om Sveriges industripolitik, dels i utredningsmaterial inför den socialdemokratiska partikongressen detta år. Se Håkan Anderängs genomgång i Internationalen 36/1978: S-kongress inför 80-talet.
(4) Vi tänker på Anker Jörgensens och de danska socialdemokraternas hämningslösa åtstramningsprogram våren 1980, för övrigt livligt applåderat av borgerlig press och borgerliga politiker som ett »mönster för svenska socialdemokrater». Dagens Industri (10.6 1980) låter t ex Steffen Möller, chefsekonom i danska Metall, breda ut sig om de »djärva» danska krislösningarna under rubriken Dansk fackförbundsekonoms råd till Sverige: Sluta drömma om 60-talet, minska sysselsättningen och öka exporten.
(5) Jämför t ex det socialdemokratiska alternativ för varvsindustrin, som klubbades av riksdagen våren 1980 och som innebar en långsammare och smidigare avveckling av »varvskapaciteten» med flera, återkommande omprövningar »om den skulle visa sig otillräcklig» – och de socialdemokratiska ledarnas samtycke till nedskärningar av den svenska stålindustrin, med endast begränsade invändningar mot den borgerliga regeringens nedläggningar och »neddragningar».
(6) Avsnittet citerat från Benny Åsmans artikel Är din lön för hög? i Internationalen 4/1978.
(7) l den nyss nämnda boken om Det hemska 80-talet finns en häpnadsväckande genomgång av hur spekulationen och prishöjningarna slagit inom bostadsmarknaden, samtidigt som industriinvesteringarna sjunkit kraftigt under andra hälften av 70-talet. En del av dessa siffror citeras i Internationalen 23/1980.
(8) »Jag förstår inte varför frågan om löntagarfonder inte avförts från dagordningen», säger Pehr Gyllenhammar till Dagens industri (10.6 1980). »Bara för att frågan kom upp under det s k övervinståret 1974 finns det ingen anledning att segdra den här frågan i evigheter. Det finns bara ett land som infört löntagarfonder och det är Peru. Om behovet av fonder av olika anledningar skulle komma upp i Sverige kan vi lösa det då.»
(9) I Intercontinental Press/Inprecor finns en omfattande genomgång av den aktuella ekonomiska utvecklingen i en artikel av Winfried Wolf om International Capitalist Recession on Horizon 1980. (»En internationell kapitalistisk recession vid 1980 års horisont»). Tyvärr är den inte översatt till svenska.
(10) Den japanska BNP steg till exempel 6,1 % under det budgetår som löpte fram till mars 1980. Det var en ökning med 0,4%. Den japanska regeringen hoppas på en 4,8%-ig ökning under det innevarande budgetåret.
(11) Dessa omdömen om det så kallades »japanska undret» fälldes av en fascinerad Metall-delegation som genomförde en studieresa till Japan. Jämför Kent Kjellgren/Eva Nikells artikel i Internationalen 13/1978.
(12) En av Bohmans rådgivare, den nya riksbankschefen Lars Wohlin, är ännu mer skeptisk än ekonomiministern till den internationella konjunkturutvecklingen och varnar för en alltför optimistisk ekonomisk politik: »V/ har inte ekonomiska förutsättningar att överbrygga en internationell lågkonjunktur genom en expansion av den inhemska konsumtionen. Vi försökte under den senaste svackan – med svåra följder.» (Veckans Affärer, 3.1 1980).
(13) »En stor och öppen arbetslöshet synes oundviklig. Då kanske vi alla kan samlas kring uppgiften, vi spottar i nävarna och tar nya tag. Vi borde minnas t ex krisen på 20-talet, ett decennium som innebar ett djupt hack i vår utvecklingskurva, värre än 30-talets djupdykning. Folk fick sina förmögenheter förstörda över en natt, arbetslösheten och det sociala lidandet blev stort. Men då fanns ingen socialvård för företagen – krisen fick blomma ut, och återhämtningen kom mycket snabbt.»
Sagt av Bo Carlsson, nationalekonom och forskare vid Industrins Utvecklingsinstitut, i Det hemska 80-talet.
(14) Jämför socialdemokraternas envetna plädering för att oljeprishöjningarna inte skall räknas in i det index som ligger till grund för den återkommande uppjusteringen {»indexregleringen») av skatteskalorna – och den borgerliga regeringens varsel om att pensionärerna inte bör kompenseras för oljeprishöjningarna. Om dessa principer genomdrivs kommer de att få många efterföljare på andra områden, med stora negativa effekter. Självklart måste alla prishöjningar räknas in i indexberäkningarna av kostnadsutvecklingen.
(15) En rapport från ETUI, The European Trade Union Institute »Det europeiska fackföreningsinstitutet» gjorde nyligen en genomgång av den skärpta antifackliga lagstiftningen som nu förbereds, genomförs eller försökt genomdrivas i länder som USA, Västtyskland, Storbritannien och Frankrike m fl. Detta är bara ett exempel på olika åtgärder ägnade att kringskära de demokratiska rättigheterna för de lönearbetande och deras organisationer.
(16) Valet av Franz Josef Strauss till kanslerskandidat för det dominerande borgerliga partiet i Västtyskland, CDU (Kristligt Demokratiska Unionen), uttrycker en högervridning inom den västtyska borgerligheten. Det är det kanske mest slående exemplet på hur arbetsköparna världen över nu sätter större tilltro till mer aggressiva politiker inför den fördjupade ekonomiska och sociala krisen. Inte så att ledande krafter inom den västtyska borgarklassen skulle vara otacksamma mot allt vad Helmut Schmidt, den nuvarande regeringschefen, uträttat i deras intresse (när det gäller stöd åt den kapitalistiska industrin, västtysk upprustning och attacker mot de demokratiska rättigheterna i Västtyskland). Men många av dem tvivlar på om socialdemokraterna verkligen är rätt folk att ha i ledningen för den västtyska staten, när angreppen måste skärpas ännu mycket mer mot arbetarklassen i Västtyskland och deras organisationer.