Etikettarkiv: Flyktingar

Vi förlorar alla på diskrimineringen

Argument kring varför vanligt folk aldrig tjänar på rasism, främlingsfientlighet och stängda gränser.

Under lång tid var Sverige ett typiskt utvandrarland – alltså det var fler som flyttade härifrån än som flyttade hit. Sverige var ett litet, fattigt land i utkanten av den industrialiserade världen. Mellan mitten av 1800-talet och 1930 utvandrade ungefär 1,3 miljoner människor från Sverige, främst till USA, där många svenskar fortfarande har delar av sin släkt. De flesta som sökte sig bort från Sverige gjorde det för att fly från svält och fattigdom. Men det fanns också människor som sökte sig bort från religiös intolerans och politiskt förtryck.

Efter andra världskriget var det många som kom till Sverige för att arbeta. Industrin behövde arbetskraft och människor från andra länder välkomnades i massor från bland annat Finland och Jugoslavien. Många av de som invandrade utförde de jobb som inte ansågs så fina, som svenskar inte ville ha. Arbetsmarknaden var alltså delvis uppdelad: svenskarna hade generellt sett bättre jobb, invandrarna sämre.

I slutet av 60-talet steg arbetslösheten i Sverige och det började bli svårare för människor att få komma hit för att jobba. Och svårare och svårare har det blivit sedan dess. Idag är det nästan omöjligt för en person som söker arbete, en arbetsmigrant, från ett icke-europeiskt land att få komma till Sverige för att arbeta.

En annan grupp som också fått det svårare att komma till Sverige är de som kallas flyktingar. De är människor som flyr från krig, förtryck och förföljelse. En allt mindre andel av de flyktingar som hamnar i eller söker sig till Sverige beviljas asyl, dvs. får rätt att stanna i landet. De anses inte ha tillräckliga skäl för detta. Idag beviljas endast 5 procent av de som söker asyl uppehållstillstånd, trots att de flesta asylsökande kommer från områden där minoriteter förföljs, politiska och religiösa grupper attackeras eller där brinnande krig pågår. EU har en stark inverkan på svensk flyktingpolitik eftersom kontroll av migration – hur människor flyttar på sig – anses vara en gemensam fråga för EU-länderna. Det innebär kort sagt att det blir lättare för människor från EU: s länder att röra sig inom unionen, men det blir svårare för de som kommer utifrån att komma in. Ibland säger man att det har skapats ett ”Fort Europa”.

Knappast några av de skäl som gjorde att människor lämnade Sverige under 1800- och början på 1900-talet, skulle ha varit tillräckliga för att få stanna här idag.

Att det är så svårt att få tillstånd att stanna i Sverige innebär ju inte att anledningarna till att människor befinner sig på flykt försvinner – många upplever att de inte kan åka tillbaka till sitt hemland då de hotas av tortyr och krig m.m.. Dessa människor, som fått avvisningsbesked från svenska myndigheter, väljer då att gå under jorden och gömma sig från myndigheterna. Då blir de vad regeringen och media ibland kallar för ”illegala” invandrare eller gömda flyktingar. Gömda flyktingar som lever här har ingen rätt att arbeta, få socialt stöd eller sjukvård. De har överhuvudtaget inga rättigheter alls i Sverige och jagas dessutom av polisen.

Men egentligen kan ingen människa någonsin vara ”illegal”, trots att myndigheterna säger det – människor kan bara utföra illegala handlingar.

Det är viktigt att fråga sig om Sverige är ett rasistiskt samhälle, eller om vår skola kanske är rasistisk, eller om du har personer som är rasister i din närhet? Uppfattningen att människor är uppdelade i raser växte fram under den tid då europeiska länder koloniserade länder i Afrika, Asien och Latinamerika och behövde motivera att detta var rätt på något sätt. Man skapade då en föreställning om att ”svarta” människor var annorlunda än ”vita” och att de svarta var mindre värda. Denna föreställning lever sorgligt nog kvar än idag. Det mest kända exemplet från 1900-talet är förföljelsen och utrotningen av många miljoner judar och romer under andra världskriget då nazismen, med Hitler i spetsen, härjade i Europa.

Vi menar att Sverige är ett rasistiskt land på flera sätt, även om det ju så klart inte ser ut som i Tyskland under andra världskriget. Men människor med invandrarbakgrund har till exempel svårare att få jobb och bostad. De befinner sig i en sämre social och ekonomisk situation än svenskar generellt. Vissa grupper av invandrare råkar särskilt illa ut, ofta de som ser mest avvikande utseende, exempelvis de med bakgrund i Afrika och Mellanöstern. Invandrare från Norge eller Tyskland stöter inte alls på samma problem. En del invandrare framställs alltså som oproblematiska och ”fina” inflyttade, alltifrån drottning Silvia till forskare från USA. När diskussionen handlar om invandringen som ett problem menar man istället ofta människor som kommer från länder vi uppfattar som fattiga, och framför allt, är de själva oftast fattiga.

Personer som är emot invandring, som är främlingsfientliga, använder sig av slagord som ”Sverige åt svenskarna”. Men varför skulle det egentligen vara så? Är det verkligen så självklart att vi har mest gemensamt med människor bara för att de bor i Sverige? Vi menar mer info: www.oppnagranser.org att du har mer gemensamt med en ung person i ett annat land som också går i skolan och har samma behov och intressen, än du har med din rektor. Det är också så att folk som arbetar på en fabrik i Sverige har mer gemensamt med arbetare på en fabrik på andra sidan jordklotet, än med sin svenske chef eller personerna som äger fabriken de arbetar i. Detta betyder att vi inte ser nationalstaten – alltså indelningen i länder – som de viktigaste grupperingarna av människor. I Sverige har många som tillhör den grupp som istället är viktigast för oss, alltså vanliga löntagare och arbetslösa människor utan en förmögenhet på banken, invandrarbakgrund.

Sverige är ett segregerat land, när det gäller bostäder och inkomst. Titta runtomkring dig och fundera på vem som bor var? Tänk till exempel på 5: ans spårvagnslinje i Göteborg: Hur har människorna det ställt i de olika områdena som vagnen passerar, exempelvis Biskopsgården och Örgryte, och varifrån kommer människorna i de olika stadsdelarna? Det blir tydligt att Göteborg är en delad stad, där de rika bor i isolerade områden och de fattiga, som p.g.a. diskriminering ofta är invandrare, bor i förorterna.

Ofta när man pratar om integrering, som ska vara lösningen på segregering, handlar det inte om att människor med invandrarbakgrund ska få bättre chanser på arbets- eller bostadsmarknaden så att ojämlikheterna försvinner. Istället handlar det om att problemen ska försvinna genom att svenskar äter exotisk mat och tar del av olika typer av kulturella händelser, till exempel film, dans eller musik från andra länder. Därför händer ingenting.

Rasistiska grupper vill ofta få svenskar att ställa sig frågan: ”Hur många invandrare kan vi ta hand om?” Denna fråga är helt felaktigt ställd. Det är den politik som förs som gör att invandrare inte får jobb, inte att invandrare är lata. Dessutom påstår ofta dessa rasistiska grupper, motsägelsefullt nog, att invandrarna både tar alla jobben och samtidigt bara lever på bidrag eftersom de inte jobbar.

Det är ofta så att de som har det sämst ställt är de som drabbas hårdast av att vi blir fler som måste konkurrera om arbeten och bostäder i samhället – det är inte direkt direktörerna som blir av med jobben för att det flyttar hit fler människor som tvingas acceptera exempelvis städjobb med usla arbetsvillkor. Istället ställs vanliga människor, som egentligen har mycket gemensamt, mot varandra, när det gäller att kunna försörja sig och hitta bostad. Här kan man se att exempelvis våra fackföreningar har en viktig uppgift att fylla om man organiserar och är solidariska även med arbetare från andra länder som finns i Sverige. Då kan arbetare tillsammans se till att lönerna blir högre, arbetstiden kortare och arbetsmiljön bättre för alla.

Avslutningsvis vill vi säga några ord om civilkurage och om modet att säga ifrån när man ställs inför rasism. Antagligen förekommer det någon typ av rasism i din närhet, kanske på din skola. Det är aldrig okej och det ska aldrig accepteras. Det kan vara svårt att själv gå emot någon som uttalar sig eller agerar rasistiskt, ibland kan det till och med vara farligt. Men om man är flera som gör motstånd, som visar civilkurage tillsammans, går det oftast lättare. På skolan kan ni även sätta press på lärare och annan personal att de ska arbeta tillsammans med er mot alla former av rasism och främlingsfientlighet. Det är er och alla andra elevers rättighet.

Socialistiska Partiet

Liken i Medelhavet – om stängda gränser och öppna frågor

En diskussion om migration i Europa kan på goda grunder ha Medelhavet som utgångspunkt. Flera av författarna i antologin Migration i den nya världsordningen (Rasismer i Europa 2)(1) hämtar sina perspektiv just därifrån. Kajsa Johansson, Röda Rummet 3-4 2004.

En av bokens texter, skriven av forskarna Magnus Dahlstedt och Mekonnen Tesfahuney, beskriver ett fotografi som säger mycket om det rum av lögner, cynism och makaber teater som dagens Europa utgör: Två solbadande turister sitter under ett parasoll. En död marockansk man ligger en bit bort på stranden. Turisterna betraktar kroppen, helt oberörda.

Medelhavet är en flytande kyrkogård och Gibraltarsundet ett likgiltighetens rum. Få verkar bry sig om att över 2000 döda människor flutit iland bara vid Spaniens kuster sedan slutet av åttiotalet(2). Området är samtidigt en krigszon där det pågår regelrätta krig mot invandrare när Tony Blairs krigsflotta sätts in för att mota bort flyktingbåtar. Detta visar tydligt den snabba harmoniseringen av EU:s hårdnande flyktingpolitik; Blairs förslag om militära aktioner mot migrationen mötte först ett visst motstånd men har nu normaliserats och Frankrike, Italien, Portugal och Spanien ställer villigt upp.

En rad ledande politiker inom EU, många av dem från länderna ovan, har gått ut och krävt hårdare tag mot illegala invandrare så att ”högerextremister i Europa inte ska få kidnappa invandringsfrågan”. Kriminaliseringen av invandrare fastslås i EU:s konstitution och grundläggande rättigheter dribblas bort. Media är en aktiv medlöpare, som med sitt språkbruk förvandlar alla flyktingar till ”illegala”. Tvångsdeporteringar är ett exempel på detta, liksom det som den tyska regeringen valt att kalla ”racial profiling”, det vill säga rätten att anhålla, visitera och göra husrannsakan hos en person enbart på grund av etnicitet eller hudfärg(3). Det senare går väl ihop med EU:s passiva hållning till USA:s frihetsberövanden av en stor mängd människor utan några sakliga grunder alls. Ständigt framställs det också som om det är flyktingarna själva, och deras orättfärdigt stora antal, som hotar asylrätten. Det förefaller som att allt makteliten önskar kan harmoniseras och normaliseras i EU:s migrationspolitik, även det som på ett tidigt stadium stämplades som främlingsfientlig repression.

Aupair och flyktingar

Migration, som egentligen bara betyder att människor flyttar, är ett brett begrepp som innefattar mycket ”“ allt från europeiska ungdomar som åker till USA som aupair och som volontärer till utvecklingsländer, till människor som upplever att de av olika anledningar inte har något annat val än att flytta. Det är den sistnämnda gruppen, där majoriteten har sitt ursprung i världens fattigare länder, som ses som problemet. Det är dem man vanligtvis syftar på när det pratas om migration i olika sammanhang. Sällan ses vårt eget obegränsade resande som ett migrationsproblem.

I dag menar många att den europeiska migrationspolitiken går att förstå utifrån nationalstatens minskande betydelse. Det kan dock vara förtjänstfullt att tvärtom fokusera på den faktiska, aktiva roll som nationalstaten har i EU och de oåterkalleliga processer som harmoniseringen utgör. Detta diskuterar Linköpingsforskaren Peo Hansen i sitt avsnitt i boken. Så fort de enskilda medlemsstaterna idag kan hitta en minsta gemensam nämnare för ett politiskt projekt, flyttas frågan från en nationell till en överstatlig nivå, för att aldrig mer återvända. Det är politiska ställningstaganden och nationella regeringars intressen – ingen förunderlig naturlag – som gör att besluten flyttas upp. Men när detta väl skett blir det aktuella projektet, som till exempel militariserad gränsövervakning, en konstitutionell fråga i EU, ett grundlagsstadgat ramverk för den fortsatta politiken. Inte med all parlamentarisk möda i världen kommer dessa frågor kunna vinnas tillbaka till nationell nivå, för att omprövas i grunden. Detta är en fullständigt odemokratisk process. Man kan inte ens tala om ett demokratiskt underskott, eftersom ett underskott förutsätter att man, som i exempelvis en statsbudget, har möjligheter att få bukt med problemet med hjälp av befintliga politiska verktyg.

De nationella politikerna är inte offer för denna process. De är kraftfulla aktörer som bestämmer hur och om harmoniseringsprocessen skall fortskrida. Hansen konstaterar, utifrån att antalet dödsoffer till följd av exempelvis militariserad gränsövervakning och restriktiv asylpolitik ständigt ökar, att ”Skiljelinjen löper inte mellan främlingsfientliga och progressiva regeringar; den löper istället mellan regeringar som vill avveckla asylrätten med hjälp av massdeportationer och läger och de som föredrar andra metoder.” Harmoniseringen har ett egenvärde för de nationella regeringarna när nyliberalismen idag i allt större utsträckning stadfästs i grundlagen. Detta eftersom man aldrig behöver axla ansvaret när arbetarna i det egna landet drabbas. Nyliberalismen blir, till följd av just nationella regeringarnas politiska ställningstaganden, en politisk ram, vilken uppfattas som självklar. Anpassningen till denna blir i sin tur en ”nödvändighet”, som den enskilda nationella regeringen inte behöver ansvara för inför den egna väljarkåren, eftersom den fortgår även om regeringen byts ut.

Det är också i detta ljus vi måste förstå höger extremismen i Europa och att EU sedan slutet av 80-talet framgångsrikt bekämpat asylrätten. ”Kampen” mot den illegala invandringen, och inte bekämpandet av arbetslösheten, beskrivs som unionens allra viktigaste fråga. Med välfärdens nedmontering såsom grundlagsfäst självklarhet fastställs medvetet en ny politisk dagordning, med ”yttre” hot, som befolkningarna skall mobiliseras emot. ”Den nyliberala ”omstruktureringen” paketeras som en nödvändig om än besk medicin, som i dess mest renodlade form har ordinerats majoriteten av världens länder som en paketlösning.”, skriver Dahlstedt och Tesfahuney träffande i sitt kapitel.(4)

Den gemensamma, ”solidariska” lösningen på ”invandringsproblemet” som nationalstaterna gemensamt definierar, överträffar de som staterna på egen hand kan frambringa. Ett gränsöverskridande samarbete blir därför ett måste som ett led i EU-integrationen. Kapitalismens olika faser, ”goda” respektive ”dåliga” tider, har historiskt följts av olika typer av migrationspolitiska program. Stater kan kosta på sig en generös migrationspolitik när välfärd och industri skall byggas upp, vilket efterkrigstidens Tyskland är ett tydligt exempel på. Egentligen är ju västvärldens hela välstånd byggt på den illegala invandring och människosmuggling, som pågick under 400 år med start under 1500-talet(5). Men när det kommer till att dra nytta av välfärden – då är bara ”de riktiga” medborgarna välkomna och ”de andra” sätts i återvändarprogram.

Underjordisk arbetsreserv

De privata företagen välkomnar ofta relativt öppna gränser. Arbetsgivarna har användning för alla grupper. Kan människor inte sköta service och underhåll kan de dock alltid utgöra en välbehövlig reserv av billig arbetskraft – svart eller vit – för att hålla löner likväl som arbetsvillkor nere för den nationella och internationella arbetarklassen. Däremot har kapitalet aldrig haft något intresse av att koppla invandring till sociala rättigheter och reella möjligheter i samhället, vilket utförligt belyses av forskaren Aleksandra Ã…lund i boken(6).

En allt hårdare asylpolitik kan inte stoppa de flyktingströmmar till EU som är motiverade av människors nöd. Men myndigheternas förnekande av rätten till asyl skapar en underjordisk arbetsreserv av flyktingar som tvingas gömma sig undan avvisning, helt utan medborgerliga rättigheter och arbetsrättsligt skydd. Denna informella men faktiskt pågående invandring utgör ett utmärkt redskap för lönedumpning, och är således även den mycket funktionell för kapitalets intressen.

Samtidigt är det inte riktigt att se denna sammantagna underordning och utestängning (rasistisk retorik, diskriminering och uppkomsten av en invandrad rättslös underklass i Europa) som resultat av alltigenom medvetna strategier från stater och privata intressen, uttänkta för att uppnå politiska mål. Snarare handlar det om att i efterhand hantera det klassamhälle man skapat. För att upprätthålla den nyliberala strukturen mobiliseras därför, enligt Dahlstedt och Tesfahuney, rädslans geopolitik och ekonomi i människors vardagsliv. ”De riktiga”, vita medborgarna skall alla vara med och kontrollera de som, av någon anledning, blivit insläppta i det näst intill permanenta undantagstillstånd som tycks råda.

Rädslans politik

Främlingsfientligheten reproducerar sig själv och intensifieras med klassklyftornas utvidgning. Den blir något som till viss del försvinner bortom de nationella regeringarnas absoluta kontroll. Utestängande eller diskriminerande åtgärder mot olika grupper av migranter bör alltså inte alltid betraktas som en konspirerande strategi från staten, utan mer som följsamma pareringar av missriktade folkliga krav på åtgärder mot kapitalismens konsekvenser. Samtidigt som människor mobiliseras till olika splittrande roller utifrån etnicitet,drabbar den nyliberala ordningen en hel, etniskt blandad, arbetarklass. Ã…lund skriver att etnicitet, vid sidan av klass, har blivit en central skiljelinje för de växande klyftorna i samhället och det uppstår inte bara en annorlunda arbetarklass utan även en ny underklass, en underklass som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden.

Migranterna har, som tidigare sagts, en funktion i samhällena. Deras arbetsmarknader, och den rasism och diskriminering som riktas mot dem, skall inte ses som en gammal kvarleva av irrationella tankar utan snarare som en konsekvens av kapitalismen (men därmed inte sagt att all rasism har sitt ursprung i kapitalismen), och som något som reglerar arbetsmarknadens ras och könsmässiga uppdelning. Rasismen legitimerar Europas murar mot omvärlden, samtidigt som den disciplinerar de som fått ynnesten att uppehålla sig innanför gränserna.

Detta har inte alltid varit en given väg, vilket understryker de nationella regeringarnas ansvar och den ideologiproduktion de aktivt bidragit till. Peo Hansen lyfter i sitt kapitel fram exemplet att EU-kommissionen i början av 90- talet ville att rörligheten för medborgare från tredje land (människor från ett icke-EU-land som uppehåller sig i ett EU-land), som vistades legalt i unionen skulle öka. Under samma tid kritiserade EU-parlamentet olika nationella regeringar för att de gjorde en polisiär och säkerhetspolitisk fråga av invandringen. Man påpekade att en kriminalisering av invandrare kunde skapa rasistiska och främlingsfientliga rörelser. Det är nu tydligt vilken linje som drog det längsta strået i harmoniseringens Europa. Våldet mot migrationen är strukturellt och inbyggt i en normaliserad och välharmoniserad gemensam konstitution, vilket ligger väl i linje med främlingsfientliga rörelsers intressen och mål.

Mångfaldsprogram utan mångfald

Inte heller i Sverige har politiken kring asylrätt och migration någonsin varit så människofientlig och nyliberal som den är idag. Dagens offentliga debatt behandlar en mångkulturalism som osynliggör det sociala medborgarskapet och människors faktiska möjligheter i samhället.

Hela samhället genomsyras av mångfaldsprogram men någon verklig mångfald är det inte tal om. Det råder en slags moralpanik om vilken kultur som ska få mångfaldigas, menar Ã…lund, och ofta beskrivs stora europeiska befolkningsgruppers oro inför hotet från växande minoriteter med antidemokratiska ideal. Minoriteterna får gärna ägna sig åt kultur, så som kokkonst och musik, medan de ska hålla tassarna borta från exempelvis vår demokrati. Detta visar hur vissa fenomen anses färdiga och oförbätterliga, som exempelvis ”vår” demokrati, medan lite förändring i kulturen snarare kan vara riktigt trevligt.

För vissa delar av världen är tillvaron annorlunda efter 11:e september. Hotet utifrån, främst från den islamistiska fundamentalismen, framställs i väst som allt större och otäckare, samtidigt som dess påstådda representanter inom Europas murar skickas ut och berövas varje form av mänskliga rättigheter. Hotet målar upp en slags nutida version av clash of civilizations, där kulturkollisionen inte bara hotar jämställdheten mellan könen utan hela den fria världens demokrati ”“ en demokrati som nu påstås leva som en enda enhet och frodas utan klass- och könsmotsättningar. Denna enhet utgör förutsättningarna för motsättningen med ”de andra” ”“ denna ännu märkligare enhet ”“ nämligen alla invandrare. Minoriteternas tillvaro ställs emot majoritetens gemenskap och sägs hota densamma. Det vi minst av allt vill ha är ju det efterblivna i motsats till det moderna, det kvinnofientliga i motsats till vår solida jämställdhet, eller det demokratifientliga i motsats till vårt fria, öppna samhälle. Det är utifrån dessa kriterier vi förväntas bedöma (o)lämpligheten i att ta emot olika grupper av människor utifrån.

Ny och gammal liberalism

Om vi betraktar migrationen i den nya världsordningen utifrån nyliberalismens herravälde i samhället så ter sig de stängda gränserna paradoxala i förhållande till den nyliberala ideologiska tesen om en oreglerad världsmarknad med flexibel, rörlig arbetskraft. Men denna påstådda ”nya” liberalism är i realiteten egentligen inte särskilt ny i sin syn på ”de andra”. De ska regleras och stängas ute eller – vilket kanske är viktigast för privata vinstintressen ”“ diskrimineras. Snarare har ”nyliberalismen” många likheter med den gamla liberalism som lade grunden för en europeisk eller västerländsk identitet. ”Bakom liberalismens slagord – frihet, jämlikhet, broderskap ”- och dess utåtvända, humanistiska anspråk, finner vi en imperialism av det universella”, skriver Dahlstedt och Tesfahuney.

Det är ingen paradox att liberalismens idéhistoria slagit följe med Europas koloniala historia, och därmed dess tvångsförflyttningar, folkmord och organiserat slaveri. Alla liberalismens stora företrädare har förespråkat olika former av förtryck och exploatering av etniska minoriteter och koloniserade folk. De fri- och rättigheter, exempelvis fri rörlighet, som liberalismen ofta förknippas med, gällde aldrig för alla. Inte då och inte nu.

Boken Migration i den nya världsordningen innehåller fem kapitel kring temat rasism och migration, men de möter inte varandra på särskilt många punkter. Det är svårt att se en gemensam diskussion, på grund av att texterna är så olika och varierar så i abstraktionsnivå. Skärningspunkter eller motsättningar mellan de olika argument och teorier som förs fram blir bitvis otydliga. Därmed är det också svårt att se hur respektive författare tar konsekvenserna av sitt resonemang och om det egentligen finns någon röd tråd som löper mellan författarna. Texterna ligger som fria planeter bredvid varandra, vilket är både en styrka och svaghet. Det är mycket positivt att boken behandlar ett ämne som hittills allt för mycket lyst med sin frånvaro i vänstersammanhang och den borde följas av en bredare diskussion om olika strategier för motstånd mot den rådande situationen.

För att formulera lösningar på problemen måste socialister försöka frigöra sig från eliternas ideologiproduktion. Samtidigt måste vi inse vilka motiv – baserade i egenintressen – som befolkningsmajoriteten inom arbetarklassen faktiskt har till sin oro eftersom samhället fungerar som det gör – som ett klassamhälle. Det finns ingen poäng i att bortse från att stora delar av arbetarklassen i många länder ställer sig kritisk till migration och att många främlingsfientliga partier fått ett brett stöd hos denna väljarkår. Detta beror till stor på den etablerade vänsterns misslyckande att presentera konkreta politiska alternativ till de sittande regeringarna.

Facket och motståndet

Alla vänsterkrafter har ett ansvar och en möjlighet inom politiken att motverka högerextrema framgångar – likt de i Frankrike och Österrike – genom att leverera reella politiska alternativ. I Sverige har processen inte hunnit fullt så långt, men det är lätt att se att den etablerade vänstern även här är på god väg att hamna hopplöst efter. Utifrån detta perspektiv förlorar exempelvis vänsterpartiet på att gå mer mot mitten och närma sig regeringsmakten eftersom de faktiska alternativen då ter sig ännu blekare. Rädslans politik och ekonomi användes tidigare av extrema grupper men blir nu alltmer rumsrena och användbara för etablerade partier.

Fackföreningsrörelsen är en nationellt förankrad, men likväl gränsöverskridande, bas för motståndet. Men i den offentliga debatten i det fackliga etablissemanget eller i akademiska sammanhang så som bland annat i Migration i den nya världsordningen, har detta perspektiv ännu inte fått den genomslagskraft det förtjänar. Det är som att en del av nutidshistorien om Medelhavet, där vi började resan i denna artikel, glöms bort. Det fotografi, som egentligen aldrig framträder i offentlighetens ljus, föreställer hundratals fruktplantager där svart och vit, till stor del icke-europeisk, arbetskraft på säsongsbasis utnyttjas, utan varken formella eller reella möjligheter att påverka sin egen situation.

Alternativa sätt att beskriva situationen framstår som obefintliga och situationen som hopplös. Samtidigt vet vi att historien är full av exempel på just motstånd. Vi vet också att detta sker här och nu, exempelvis när den spanska syndikalistiska fackföreningsrörelsen organiserar papperslösa invandrare och faktiskt vinner både medborgarskap och bättre arbetsvillkor. Tyvärr ser vi samtidigt hur stora delar av den svenska fackföreningsrörelsen ”“ stick i stäv med alla ideal om internationell solidaritet ”“ låter nationalitet gå före arbetares gemensamma intressen genom att försöka skydda en specifik grupp, de svenska arbetarna, och försämra situationen för de icke-svenska.

Detta är problematiskt på flera sätt eftersom protektionismen är ett trubbigt vapen även för den inhemska svenska arbetarklassen. Kostnaden för den enorma kontrollapparat som ska skydda gränserna, administrera den restriktiva hållningen gentemot invandring och verkställa avvisningarna, är enorm och finansieras med våra skattemedel. Vi kan återvända till Medelhavet för ett exempel: I den spanska enklaven Melilla i nordvästra Afrika byggs ett åtta kilometer långt bevakningssystem, för att förhindra att afrikaner kommer till Europa. Spanien står för halva bygget, 280 miljoner kronor, och EU är givetvis med och finansierar.(8) 

Samtidigt kan invandringen bara delvis begränsas på detta sätt. När exempelvis den svenska regeringen nekar att erbjuda människor legala möjligheter att arbeta och leva innanför våra gränser ”“ ens för dem som på grund av krig, förföljelse och katastrofer inte kan återvända till något hemland ”“ växer den extremt utsatta och helt rättslösa gruppen av migranter som uppehåller sig här illegalt. Protektionismen och ivern att deportera dem som inte innehar uppehållstillstånd tvingar fram en alltmer ljusskygg, riskfylld och exploaterande arbetsmarknad, men den rättslösa arbetskraftsreserven finns kvar. När invandrares förnekade behov av tillträde förenas med vinstintresse och lönedumpningsiver hos kapitalstarka grupper blir resultatet en alldeles för stark kraft att stå emot med protektionistiska medel. Istället måste fackföreningsrörelsens fokus ligga på att försäkra alla arbetare inom statens gränser samma rättigheter och skyldigheter. Först då blir arbetskraftens gränslöshet ett vapen för ”“ istället för ett hot mot ”“ arbetarklassen.

Slagordet ”Fred mellan folk, krig mellan klasser” passar bra in på resonemanget ovan, men det är inte tillräckligt i diskussionen om migrationspolitik eller i en bredare diskussion om rättigheter. Det går inte att stärka asylrätten för en grupp, exempelvis arbetarklassen (det är dessutom praktiskt omöjligt), eftersom det handlar om universella rättigheter som alla människor måste ha. Vi måste arbeta för att efternamn inte skall spela någon roll på arbetsmarknaden eller i bostadskön, och att samma sak också måste gälla för rätten till en rättvis asylprövning. Och det gäller även om migranten så heter Bernadotte. Vissa menar att migrationen och försvaret av migranternas rättigheter inte är en fråga för socialister utan snarare en liberal hjärtefråga. Här sammanfaller dock arbetarklassens krasst ekonomiska intressen med realiseringen av universella mänskliga rättigheter.

Om vi återvänder till resonemanget ovan om liberalismen och förnekandet av reella mänskliga rättigheter för ”de andra”, borde därför exempelvis asylrätten vara ett område där alla vänsterkrafter istället har ett intresse av att gå i konflikt med just hycklande liberalism. Vi måste avfärda migrationen som en välgörenhetsfråga och istället se det ur ett solidaritetsperspektiv som påvisar våra gemensamma klassintressen. Det är hög tid att ifrågasätta, utmana och överta liberalernas makt över definitionerna kring migrationen och våra mänskliga rättigheter.

Kajsa Johansson

Noter:
1. Migration i den nya världsordningen (Rasismer i Europa 2), Antologi (red: Ingemar Lindberg & Magnus Dahlstedt) Medverkande författare: Avtar Brah, Giovanna Campani, Magnus Dahlstedt, Peo Hansen, Ingemar Lindberg, Mekonnen Tesfahuney & Aleksandra Åhlund. Agora förlag 2004
2. Uppgiften hämtad från Dahlstedt & Tesfahuney: Rörlighetens paradoxer – om ”migrationshot”, ett inhägnat Europa och en paranoid samtid i antologin.
3. Se Peo Hansens avsnitt I hypernationalismens Europa i samma bok
4. Se Dahlstedt-Tesfahuney, samma som not 2
5. Se Tesfahuney:s kapitel Globaliserad apartheid-Fästning Europa, migration och synen på de Andra i Faye & Echrane (red) Sverige och de Andra, Postkoloniala Perspektiv. 2001
6. Se hennes kapitel Internationell migration, socialt medborgarskap, kulturpanik i antologin.
7. På en pub inom restaurangkedjan ”Frogs” i Paris mobiliserades exempelvis engelska arbetare som strejkbrytare mot tamilska arbetare (trots att bägge grupperna var anställda på samma arbetsvillkor inom företaget). Se tidskriften Oreda nr 3-4 2004
8. Se not 5

Vems invandring kämpar vi för?

Debatten om socialisters syn på integration fortsätter. I förra numret hävdade Babak Rahimi att Christer Norlin duckar för maktens perspektiv och ger efter för den socialdemokratiska politik som underordnar invandrare. Här går Norlin i svaromål. Att avfärda politiskt arbete i de traditionella arbetarrörelseorganisationerna är ansvarslöst, menar han. Och kontrar med frågan om inte en planerad reglering av invandringen är bättre än att släppa beslutanderätten till kapitalägarna. Tidskriften Röda Rummet 2/2004.

I förra numret kritiserade Babak Rahimi min ett år gamla artikel (Den svenska krutdurken, Röda rummet nr 1/2003) om segregationen där jag skissade en möjlig väg till integration. Olyckligtvis inleder Rahimi sitt debattinlägg med att missuppfatta det jag skrev om introduktionens betydelse när människor flyr eller invandrar till Sverige från andra länder. I stället målar han upp en ”tänkt” situation som mer utgår ifrån hans egna fantasier, eller fördomar om man så vill. Det är synd eftersom den här debatten bör utgå ifrån verkligheten. Min målsättning är att vi tillsammans ska kunna utmejsla ett socialistiskt perspektiv på integrationen i stället för att, vilket Rahimi felaktigt anklagar mig för, huka oss för maktens perspektiv. Då behövs grundläggande, sakliga och kamratliga diskussioner.

För den som inte följt debatten från början måste jag därför gå igenom missförstånden igen. Förhoppningsvis kan det räta ut en del frågetecken, så att diskussionen hamnar på rätt köl.

De ”tänkta samtalen” tänker jag inte kommentera, men däremot när Rahimi sedan skriver: ”socialdemokraternas starke man i Malmö, Ilmar Reepalu kräver ett femårigt invandringsstopp till Malmö och får stöd av moderaterna, ett år efter att Christer Norlin i sin artikel skrev att ”Lagen om eget boende bör rivas upp!”. Jag förstår inte sambandet som Rahimi antyder. Vad jag försökte säga i min artikel var att det idag inte råder någon valfrihet på bostadsmarknaden för en nyanländ flykting.

Den nuvarande bostadspolitiken – med ökad utförsäljning av allmännyttan – avreglering av bostadsmarknaden och ett oerhört lågt nybyggande både skapar och permanentar en olycklig bostadssegregation. Något som Rahimi verkar vara överens med mig om då han något senare i artikel skriver att ”Liknande exkludering finns i bostadsfrågan. Föreställningar skapas om att invandrarna (!) vill bo tillsammans. Detta rättfärdigar att fastighetsbolag och politiker försummar att föra en bostadspolitik som bryter segregationen”.

Inför en alltmer privatiserad bostadsmarknad isoleras vi ifrån möjligheten att ”välja” var, hur och på vilket sätt vi önskar bo. ”Valet” blir inte den nyanländes, utan husägarens, eller kapitalistens om man så vill. Därför är nästan all form av planering som det finns samhällelig insyn i bättre. Vi måste ta vid där miljonprogrammet slutade. Det var ett program som såg till att alla fick en värdig bostadsstandard när det gäller sanitära angelägenheter. Det socialdemokratiska kvinnoförbundet försökte för trettio år sedan med sin kampanj ”Kvarteret Framtiden” utveckla det till att även omfatta den sociala standarden med hänsyn till närmiljö, granngemenskap och jämlikhet. En del av resultatet ser vi i miljonprogrammets slutfas med sitt blandade bestånd. Samhället måste nu återigen ta ett samlat grepp om bostadsmarknaden, bostadssituationen och bostadsmiljön, det vill säga en hårdare reglering. Detta har ingenting gemensamt med Reepalus nuvarande utspel.

Rahimi skriver vidare, i samma anda, att ”Göran Persson pratar om ”social turism” för att exkludera polska säsongsarbetare från sociala försäkringar, ett år efter att Christer Norlin i sin artikel beskrev arbetskraftsinvandring som enbart kapitalägarnas intresse”. För att få ordning på detta samband blir Rahimi tvungen att blanda äpplen med päron och kalla det apelsiner. Vad jag beskrev var att kapitalägarna har intresse av arbetskraftsimport för att öka konkurrensen om arbetstillfällena, som ett medel att dumpa löner och sociala skyddsnät. Rahimi beskriver själv problemet i slutet av sin artikel med orden ”Invandraren har inget annat val än att gå med på att utföra ett ordinarie arbete för mindre lön!”

Som jag ser det bör man här på allvar ställa sig frågan om inte en eftertänksam planering av invandringen i dagsläget är bättre än att släppa allt vind för våg åt kapitalägarna att bestämma. Det är lätt att sitta på en stol och säga att ”fri invandring” är bra utan att förstå att det idag innebär ”fri rörlighet av arbetskraft”. Storföretagens ”fria rörlighet av kapital” lägger ned, schackrar och flyttar runt verksamheter för att maximera vinsterna. Det ger lönearbetare en frihet lika mycket värd som ”valet” av bostad, ”valet” av social tillhörighet eller ”valet” av inkomst. För arbetslöse Karlsson eller Biranvand är det förnedrande att känna att man schackrar med människors arbetsvillkor genom ”dumpning” och genom ”utflyttning”, lika förnedrande som det kommer att kännas att ersättas av ”slavarbetare”. Klassamhällets, mänskligt sett, allra råaste sidor är på väg att manifestera sig. Var är då fackföreningen, den som ska tillvarata våra intressen? Den är också lämnad vind för våg åt de härskandes intressen. Så vem kämpar för oss och hur? Återuppväckandet av klassorganisationernas primära funktion blir därför livsavgörande för vad ordet ”fri” egentligen ska innehålla. ”Fri” marknad eller ”fri” mänsklighet?

Social närvaro

Rahimi raljerar över att jag anser det viktigt att utbildningssystemet görs om för att anpassas till den invandrades förkunskaper via ett flexibelt valideringssystem. Han hävdar att min mening ”Det här kräver vi av dig, det här kan du kräva av oss och så här kan vi komma överens om att göra för att nå det här målet” skulle vara ett enkelriktat krav från ”samhällets” sida. Men om han inte hade lyft detta citat från sitt sammanhang så hade helheten fått en helt annan innebörd. Vad jag beskrev var en validering av den invandrades förkunskaper, som gör att till exempel en läkare från Botswana bara behöver läsa in det som saknas för att kunna arbeta som läkare inom den svenska sjukvården i stället för att börja om från början, vilket för det stora flertalet är ogörligt. Pedagogiskt sett visar det på den ekonomiska vinsten av invandring, men framför allt innebär det ett erkännande av den invandrade som människa. Med kunskaper, färdigheter och social status vilket idag fullständigt nonchaleras.

Liknande ”överenskommelser” måste också kunna fungera i vår närmaste vardag för att den sociala integrationen ska kunna bli verklig. Hittar du en plånbok kan du inte bara behålla den och tacka din lyckliga stjärna, utan den ska lämnas till sin ursprungliga ägare eller till polisen. Bor du på tredje våningen kan du inte tvätta kläderna i en balja på balkongen utan behöver få lära dig hur tvättstugan fungerar. För att alla dessa miljoner små vardagshändelser inte ska leda till irritation eller skapa konflikter krävs det en ”social närvaro”. Ibland kallas det bara kamratskap eller vänskap och är heller inte märkligare än så.

Rahimi är mycket kritisk till att jag använder ordet ”vi” och undrar vad jag menar med det. Socialt associerar jag mig med arbetarklassen och eftersom jag arbetar för att den en dag ska återupptäcka sin kollektiva styrka så har jag inga problem med ordet ”vi”. Trots att arbetarklassen är brokigare än lyktorna på ett kräftkalas. Jag använder kanske ”vi” lika bekymmersfritt som Rahimi använder ordet ”oss” när han beskriver invandrare. En vacker dag hoppas jag att han också kan säga ”oss” och ”vi” om arbetarklassen i det här landet. Knäckfrågan är, som Rahimi själv skriver, på vems villkor invandring och integration sker. Jag blir lite förvånad då han säger sig inte förstå att detta är själva huvudfrågan i min artikel. Det jag utgår ifrån kan kort beskrivas med att arbetarklassens befrielse bara kan vara dess eget verk och att så länge inte alla delar av mänskligheten får del av den befrielsen så är den inte mycket värd.

Det måste till ett socialt tryck i samhället som kan tvinga fram förändringar och därför är det helt nödvändigt att integrera invandrare med den infödda arbetarklassen. Och jag vill återigen förtydliga att jag menar integrera och inte assimilera (det vill säga likforma). Här finns inte en enda väg men grunden, den sociala närvaron, är nödvändig. För en socialist borde inte det vara konstigt. Denna sociala integration är nödvändig, då splittringen av arbetarklassen annars kommer att vara ett ödesdigert faktum. Högerextremismen och intoleransen håller på att göra inbrytningar i traditionella arbetarområden där svenskfödda arbetare men få invandrare bor, och där invandrare i ökande takt blir den fiende som ”tar våra jobb”. Nästan en hel generation unga med invandrade föräldrar är mer eller mindre helt exkluderade från samhället och utser – i brist på positiv social identitet – ”svennarna” till huvudfiende. En fullständigt livsfarlig utveckling som kommer att accelerera om fler arbetstillfällen försvinner utan att klassen kan formulera ett självständigt svar.

Hur ska då ett socialistiskt integrationsarbete kunna se ut? Rahimi avfärdar obekymrat de existerande arbetarorganisationerna och folkrörelserna: ”Jag undrar även över vad jag ska integreras i? Folkrörelser som ideologiskt och praktiskt underkastat sig socialdemokratins dominans?”. Här tänker vi olika. Att arbeta via dessa rörelser (fackföreningar, hyresgästföreningar och liknande) innebär för oss socialister naturligtvis inte att sitta passiva på möten utan istället att kämpa för att återskapa dess primära roll som samlande och kämpande klassorganisationer. Organisationer som tillvaratar klassens intressen – oavsett kön, etnisk bakgrund med mera – inom respektive område; det vill säga bostadssituation, arbete, utbildning eller annat. Genom att själva gå in och göra integrationen ständigt levande i dessa organisationer, kan vi arbeta för en verklig social integrering. En socialisationsprocess i dess verkliga bemärkelse.

Vi måste ta tillvara att Sverige trots allt är ganska unikt när det gäller organisationsgrad inom arbetarrörelsen. Socialdemokraterna regerar som parti över alla de organisationer som är knutna till denna ”arbetarrörelse” och det är länge sedan de hade med ordet ”rörelse” att göra. Trots det finns den där – rörelsen – men så långt ifrån elefanternas parningsrevir att den ofta inte ens går att upptäcka för den utomstående. I Örebro upptäckte vi för tjugo år sedan till vår förfäran att en av Hyresgästföreningarnas lokalklubbar till ordförande valt en kvinna med starka fördomar mot invandrare. Hon började bygga ett ”kvinnoparti” med rasistiska förtecken och uppträdde mycket våldsamt. Eftersom föreningen Stoppa Rasismen var stark – med nära femhundra medlemmar – hade vi delat in oss i olika grupper som specialiserade sig på olika saker som rättegångar, skolinformation och annat. Jag tillhörde den grupp som arbetade med konkreta problem i bostadsområden. Vi gick till nästa klubbmöte efter att ha diskuterat med Hyresgästföreningens Örebro-avdelning och tagit med oss dess ordförande. På mötet upplöstes klubben och information gick ut till alla hushåll med inbjudan till möte där ny styrelse och ordförande valdes. Klubben blev sedan en av stadens mest aktiva. Om någon var socialdemokrat? Jag vet inte och jag frågade aldrig.

Inom, och i nära kontakt med, organisationer som Verdandi, Hyresgästföreningen med flera, är förhållandevis många invandrare aktiverade på lokal nivå och på många håll fungerar deras samlingslokaler som mötesplatser. Ofta finner vi dessa mötesplatser alldeles intill oss i våra bostadsområden. Här gör många människor, både infödda och invandrade, ofta ett fantastiskt volontärarbete. Även i ”invandrartäta” områden fungerar ofta dessa föreningars lokaler som mötesplatser. Om andra föreningar är tongivande så är det lika självklart att gå dit (”där rörelsen är, är jag”) där man kan formulera problem och organisera sig för dess lösning.

Tyvärr är ofta perspektivlösheten i dessa folkrörelser slående men där det förekommit ”korsbefruktning” har det emellanåt kunnat leda till socialt engagemang på en djupare nivå. Det handlar om folk-, arbetar- och massrörelsearbete i dess allra djupaste bemärkelse, det vill säga hur vi som socialister arbetar för att klassen ska organisera sig som klass. Med varje litet steg vi tar framåt i denna sociala process vinner de deltagande erfarenheter om att enhet ger styrka, och genom att agera kollektivt kan vi bekräfta framgångarna. Metoden är alltså att arbeta för en självorganisering på klassens egna och gemensamma villkor. Att avfärda detta med att dessa organisationer inte ser ut exakt som man önskar anser jag mycket ansvarslöst. Det är ju i så fall vår uppgift att förändra. Vi är ju socialister.

Christer Norlin
Aktiv i Nätverket mot Rasism i Örebro

Ska ”vi” integrera ”dom”

I Röda Rummet 1-03 fanns artikeln Den svenska krutdurken, där Christer Norlin gav sitt förslag på hur socialister kan arbeta mot rasism och segregation. Han förespråkade ”social integration”, ett gräsrotsarbete i återuppväckta rörelseorganisationer ”typ ABF, LO-facken och Hyresgästföreningen ” i syfte att dra med invandrare i aktivitet för att stimulera gemensam kamp. Norlins synsätt får här skarp kritik från två debattörer som varnar för att slentrianmässigt anamma borgerliga begrepp. Det finns inget homogent svenskt samhälle som ”vi” ska ”dra in” invandrare i, hävdar Agnes Callewaert och Stefan Öberg. Och de gamla folkrörelserna är idag sammanväxta med makten och nationen. Inriktningen i det antirasistiska arbetet får inte tappa bort det internationella socialistiska perspektivet, menar de. Tidskriften Röda Rummet 2/2003. Christer Norlin (CN) skriver i sin artikel i förra numret av Röda rummet att ”Invandrarnas vardagliga kontakt med det svenska samhället blir mycket sporadisk”. Detta visar på ett synsätt som vi inte delar. I Sverige idag är invandrarna en del av det svenska samhället. De har inte sporadisk kontakt med, de är en del av, samhället! Däremot har många invandrare en sporadisk kontakt eller ingen alls med den delen av samhället där man har makt och inflytande. 

Vi menar att det inte finns något svenskt homogent samhälle att integreras i, att det inte finns en färdig svensk kultur att lära känna. Bilden av att det finns ett samhälle som man kan bli integrerad i är en konstruktion. En konstruktion av ”det normala” där alla som faller utanför är avvikande och ska integreras. Sämre förutsättningar, som till exempel svårigheter att få jobb, ses nästan som ”naturliga” eftersom dessa människor är annorlunda, avvikande. Uppdelningen av samhället är en medveten strategi. De härskande klasserna ”utnyttjar och splittrar den arbetande klassen genom att skapa konstlade motsättningar till andra befolkningsgrupper i regionen, ofta med religionen som grund”, skriver CN. Vi tycker det är viktigt att påpeka att detta sker inte bara i andra delar av världen utan även här.

Invandrarna är i allra högsta grad en del av dagens samhälle. Deras del är att utgöra en billig arbetskraftsreserv, att vara syndabockar för problemen i det kapitalistiska samhället och att vara ”det andra” för att vi ska kunna upprätthålla illusionen om det normala svenska. Detta är grundläggande för nationsbygget.

När det gäller frågan om nationens roll skriver (CN) att länder som till exempel Afghanistan, Libanon och Uganda tidigare inte varit ”nationer i vår bemärkelse med en homogen nationell identitet, med etnisk och kulturell homogenitet”. Vi menar att Sverige aldrig någonsin har haft en homogen nationell identitet eller någonsin varit etniskt och kulturellt homogent och inte är det idag heller. Nationalstaten är en borgerlig konstruktion, ett medvetet projekt som har tvingats fram med mer eller mindre våld över hela världen, så även i Sverige. Skapandet av nationalstaten har vilat på militärt våld. Minoriteter har förtryckts, språk och religioner har förbjudits, skolplikt och rikssvenska har införts. Nationalstaterna som politiska och ekonomiska enheter är konstruktioner och inget som är av naturen givet. Eftersom det är konstruktioner så måste de ständigt underhållas. De härskande i samhället vill ge oss bilden av att kulturella, nationella och etniska gemenskaper är naturliga enheter. Bilden av ett folk, ett land, en gemenskap, en identitet måste ständigt underhållas. Detta görs genom att ett ”vi” skapas i motsats till ”de andra”, det som är främmande och avvikande. Synen på nationen är avgörande för synen på hur människor som kommer hit, och därmed inte anses tillhöra nationen, ska kunna få en plats här.

Borgerliga begrepp

I den socialistiska och antirasistiska rörelsen måste vi vara vaksamma, så att vi inte av slentrianmässigt faller in i ett borgerligt sätt att resonera och analysera. Vi måste anstränga oss och inte automatiskt överta den dominerande debattens begrepp och definitioner. Vi måste vara självkritiska och i detta sammanhang försöka förstå hur imperialismen, internationell konkurrens, kolonialism, mission och slaveri påverkar även vårt politiska tänkande.

I sina resonemang kring samhällshierarkier i många av tredje världens länder använder CN sig av begreppet klaner på ett oklart och förvirrande sätt. Han blandar även samman det med begreppet klasser, vilket ytterligare förvirrar. Säkert skulle vi kunna enas om att flera av dessa länder inte gått igenom den industrialiseringsfas som gör dem till kapitalistiska samhällen i marxistisk bemärkelse. Men samtidigt ingår alla dessa länder och deras ekonomi i den internationella kapitalismen och utgör där en avgörande del. Vi ska akta oss för att ”etnifiera” andra genom att använda onödiga etnifierade ord som ”klaner”. Även överklassen i Sverige skulle vi kunna definiera som klaner: Wallenberg, Stenbeck, Axfood-familjen med flera. Och att Tomas Bodström blev minister hade han väl band annat sina familjekontakter att tacka för. Det är en medveten strategi från det dominerande samhället att beskriva oss svenskar som ”oetniska”, ”oreligiösa”, vi är de normala, de neutrala. Det är ”de andra” som är avvikande, kulturbärare, som har en etnisk tillhörighet och så vidare. Denna bild måste vi motverka.

Vad menar vi då egentligen med integration? I det kapitalistiska samhället handlar integration om att bli en god samhällsmedborgare som kan bidra till mervärdet på ett eller annat sätt. Kanske måste vi acceptera att det är värt att få bli ”integrerad”, för att sen kunna bli utsugen av kapitalismen, framför att inte ha någon tillgång till inflytande och makt alls. Men det är ändå viktigt att inte rakt av köpa att integration är något positivt.

Vi uppfattar att CN också vänder sig mot kapitalismens typ av integration. Han vill se en ”social integration”, där människor verkligen får inflytande. I CN:s vision är det genom arbetarrörelsens organisationer som invandrarna ska bli integrerade. Vi vänder oss emot detta, bland annat därför att vi tycker att det finns en risk att fastna i ett envägstänkande. Till exempel finns det på flera ställen i CN:s text formuleringar som ”Vi ska integrera invandrarna”. Som socialister och antirasister måste vi motsätta oss en syn på integration där invandraren definieras som passiv och svensken som aktiv. Vi är mot att makten att definiera vad integration är, och vad som är dess mål, är ett av dom privilegier som stannar hos svensken.

CN förespråkar att nyanlända ska få en ordentlig introduktionskurs in i det svenska samhället där olika folkrörelseorganisationer ska finnas med. Introduktionen ska innefatta allt från ”hur man lär sig de sociala koderna (!) till en introduktion i rörelsernas Sverige” Där skulle man också få veta vad som krävs av en och vad man själv kan kräva. Naturligtvis är det viktigt att människor får veta hur lagen ser ut, vilka rättigheter man har och så vidare. Men att kunna lära ut hur koderna i det svenska samhället ser ut bygger återigen på tanken om ett färdigt svenskt homogent samhälle med en statisk kultur. Vi delar inte denna syn. Kultur och identitet är något ständigt föränderligt som formas i sitt sammanhang och som ständigt påverkas av olika maktrelationer.

I tanken om ett färdigt svenskt samhälle att integreras in i, ingår också att betona skillnaderna mellan invandrare och svenskar samtidigt som man överbetonar likheter inom gruppen svenskar och gruppen invandrare. Vi ska inte förneka att det finns erfarenheter som är gemensamma för många människor som flyttar/flyr till Sverige oavsett ursprungsland. Det är erfarenheter från att lämna sitt land, att komma hit, hur man bemöts, diskrimineras, att lära sig ett nytt språk osv. Men detta är en identitet som skapas när människor kommer hit och som inte handlar om någon färdig kultur människor bär med sig.

I den introduktionskurs som CN vill införa talar han om att tydliggöra krav och om att göra upp målsättningar för varje person som är nyanländ invandrare. Då undrar vi vem som kräver att få ta del av dina och mina mål? Vem begär att vi ska göra ett kunskapstest bara för att vi finns till? Som socialister och antirasister är vi emot att samhället ska särskilja någon människa med dylika metoder. Lika självklart är det att de människor som flyttar/flyr till Sverige ska ha rättigheten att bosätta sig där de vill. CN förespråkar att denna rättighet, som idag finns fastslagen i lagen om eget boende, avskaffas för invandrare. Vi tycker det viktiga är att bekämpa avreglering av bostadsmarknaden som leder till social segregering. Denna drabbar många invandrare hårt. Redan med dagens invandrings- och asylpolitik tar vi oss rätten att bestämma vem ska få ta del av de rikedomar vi rövat till oss.

De frågor som CN tycker är viktiga i en introduktionskurs återskapar dessutom det dominerande samhällets syn på invandraren som reaktionär och konservativ, som icke-jämställd, som inte vill skicka sina barn till skolan. Några exempel: Apropå att invandrade män anställs främst i kvinnodominerade låglöneyrken säger CN att en vinst med detta kan vara att dessa män på arbetsplatsen får möta ”svenska kvinnor som jämställda arbetskamrater”. Vi ifrågasätter detta uttalande. Dels eftersom det felaktigt förutsätter att Sverige är ett jämställt land där kvinnor behandlas som jämställda kamrater av sina manliga kollegor. Dels antyder uttalandet att denna typ av jämställdhet är något som invandrade män behöver lära sig, de förutsätts inte ha samma syn. CN skriver också att invandrarna i en introduktionskurs skulle få lära sig ”alla människors lika värde med rätt att utvecklas efter egna mönster och önskningar”. Detta är ju förstås något som vi socialister kämpar för men knappast något som ”vi svenskar” har lösningen på och därför kan lära ut.

CN skriver att de barn som går i de religiösa friskolorna inte kommer i naturlig och daglig kontakt med andra ursprung och uppfostringstraditioner, vilket gör att man ”inte kan bryta uppfattningar, idéer och sedvänjor med oliksinnade”. Vi är, liksom CN, motståndare till friskolor. Vi vill dock ifrågasätta om de barn som går i den kommunala skolan i sin stadsdel kommer i daglig kontakt med barn från andra miljöer? Längre ner skriver CN att det i en friskola är mycket lättare att konservera en ”reaktionär kvinnosyn än i en vanlig svensk grundskola där de konservativa uppfattningarna utsätts för dagliga prövningar”. Visst finns det inom många religionsutövningar en reaktionär kvinnosyn, men det gäller inte endast de invandrade grupperna. Framförallt vill vi opponera oss mot bilden av den så kallade ”vanliga svenska grundskolan”. I den skola vi känner så utsätts inte reaktionära uppfattningar automatiskt för några prövningar.

Synen på dagens politiska rörelser

I inledningen av sin artikel ger CN läsaren en nostalgisk och ljuv beskrivning av 70-talet, då det sjöd av aktivitet i facket, hyresgästföreningar etcetera. CN:s förslag på hur vi ska kämpa mot segregation och rasism bygger på en tillbakablick på den rörelse som en gång fanns genom ABF, fackföreningar, hyresgästföreningar med mera. Samtidigt är CN mycket pessimistisk i sin syn på dagens politiska situation och de rörelser som finns idag. Vi menar att vi inte ska underskatta kraften i rörelser som antikrigsrörelsen, World Social Forum, kampen mot EU, mot Världsbanken och så vidare Vi har mycket att vinna på att synliggöra den politiska kamp i olika former som pågår över hela världen, istället för att fokusera på fundamentalistisk terror så som borgerliga medier gör.

CN skriver att det bara är när det gäller aktivitet i kvinno-, freds- kyrko- och internationella organisationer som invandrares engagemang ligger på jämförlig nivå med svenskarnas. Bakom detta ligger dock en betydande organisering som inte ska underskattas. Däremot är invandrare underrepresenterade i organisationer med inflytande och makt. Men detta beror inte på invandrares bristande organisering. Tyvärr begränsas ofta invandrarföreningarnas roll till kulturaktiviteter. De ses inte som forum för organisering och förändring utan de används när majoritetssamhället vill föra ut ett budskap och inte har andra kanaler.

Vi anser, precis som CN, att revolutionärer ska arbeta aktivt i rörelser och organisationer och där föra ut ett internationellt perspektiv och vår övertygelse om klasskampens nödvändighet. Vi ska verka för självorganisering och självaktivitet och när vi har intressegemenskap så ska vi arbeta tillsammans med organisationer oavsett om det är invandrare eller svenskar. Vi håller med CN om att vi lever i en tid av nyliberal offensiv och att det inte är vänstern som sätter dagordningen. Det är inte heller vänsterns verklighetsbild som är den dominerande. Vi håller också helt med om att globaliseringen skärper kravet på en internationell klasskamp. Men i stället för att som CN gör betona skillnaderna mellan kampen i olika delar av världen måste vi socialister lita på vår analys och ideologi och föra ut budskapet om att kampen i princip är den samma över hela världen. Överallt finns ett klassamhälle och förtryck. Vi ska visa konflikters historiska bakgrund i imperialism och kolonialism. Vi ska visa att fattigdom och utslagning föder brott och våld, här i Sverige precis som överallt annars i världen. I stället för att, som CN, tala om de krav vi ska ställa på människor som invandrar ska vi socialister ställa krav på att människor som invandrar ska ha samma rättigheter och reella möjligheter som de infödda.

Vi tycker att CN:s förslag om att kämpa för tillräckliga resurser till svenskundervisning för invandrare och att invandrare ska få möjligheten att arbeta med avtalsenlig ersättning är bra. Det skulle likaså vara bra om alla invandrade fick göra en utbildningsutvärdering med möjlighet till skräddarsydd komplettering. Asylrätten och rättssäkerheten i asylförfarandet menar vi också måste stärkas väsentligt. Som socialister måste vi, som CN skriver, kämpa mot privatiseringar av bostäder och utbildning. Arbetstidsförkortningen är också ett centralt krav för att stärka arbetarklassen. Alla dessa generella krav är vi överens om. Det vi vänder oss emot är CN:s syn på invandrare och svenskar som inbördes homogena grupper men med stora skillnader grupperna emellan. Denna uppdelning av människor kommer till uttryck i till exempel hans förslag om krav på språktester, introduktionsprover och tvångsförflyttningar för invandrare.

De bilder av olika grannsamverkansprojekt som CN målar upp som avslutning i sin artikel har vissa poänger. Men den rörelse i form av ABF, Hyresgästförening och fackföreningar som han vill att vi ska använda i kampen måste ifrågasättas. Dessa rörelser (framförallt dess ledningar) är idag en del av makten genom det socialdemokratiska partiet och regeringen och har under historien varit en viktig del i nationsbygget. Vi menar att de ”gamla” rörelserna som CN talar om blev försvagade bland annat genom att ignorera förtryck som rasism och patriarkat. Fjärde internationalens internationalistiska grundsatser visar på ett bra sätt hur dessa rörelser byggt in sig i den borgerliga staten.

Vi revolutionärer måste sträva efter att föra ut och förankra våra idéer inom arbetarklassen och bland arbetarklassungdomar. Vi ska använda de möjligheter som finns, även den socialdemokratiska rörelsen om sådana möjligheter skulle finnas där. Vi ska använda oss av Fackligt Aktiva Invandrare (FAI) och alla andra initiativ där invandrare ställer ”œegna villkor för [sitt] deltagande”. Men som socialister måste vi akta oss för att tro att vi har ett recept för ”œintegration”. Vi ska, som CN skriver, sträva efter att stärka klasskampen och klassmedvetandet. Men vi måste söka efter krav och paroller som inte riktar sig till välviljan hos dem som har makt, utan till dem som kräver förändring.

Agnes Callewaert
Stefan Öberg

Invandrarna kvar i väntrummet

Björn Rönnblad recenserar I välfärdsstatens väntrum – studier av invandrares socialbidragstagande Eva M Franzén, Göteborgs universitet. Institutionen för socialt arbete. Röda Rummet 1/2003.

Invandrare, oavsett ursprungsland, är klart överrepresenterade bland socialbidragstagare jämfört med den infödda befolkningen. Störst hinder i sina försök att bli självförsörjande möter invandrare från typiska flyktingländer. De slutsatserna drar forskaren Eva M Franzén i den nyligen framlagda doktorsavhandlingen I välfärdsstatens väntrum. Det är i glappet mellan den officiella integrationspolitikens målsättningar och den betydligt gråare verkligheten hon satt sitt forskarljus. Där den officiella politiken anger två år som skälig tid för de invandrare som kommit till Sverige för att uppnå introduktion och integration visar det sig i praktiken att det tar upp till 15 år i Sverige innan överrepresentationen i socialbidragsstatistiken försvinner.

Eva Franzén är tidigare yrkesverksam socionom och har bland annat arbetat med socialt stöd till flyktingar. Hennes möten med människor som flytt till Sverige är en av utgångspunkterna för avhandlingsarbetet.

Avhandlingen består av fyra olika delstudier, varav tre är kvantitativa beräkningar som baserar sig på ett stort statistiskt material och en är en kvalitativ intervjuundersökning, där invandrarna själva berättar hur de ser på att vara socialbidragstagare. Som bakgrund till studierna finns också en intressant historik över invandringen till Sverige, och statsmakternas försök till integrationspolitik.

De statistiska beräkningarna visar inte bara en tydlig överrepresentation av socialbidrag hos invandrare i förhållande till svenskfödda, utan också att denna överrepresentation kvarstår efter att bakgrundsfaktorer som bland annat ålder, utbildning och boende eliminerats. ”En möjlig tolkning är därför att det långa bidragstagandet är ett direkt resultat av diskriminering”, skriver Franzén i sin avslutande kommentar. Hon menar att hennes studie pekar på att utvecklingen under de senaste decennierna gått i motsatt riktning mot integrationspolitikens mål. ”Invandrare har fått en underordnad ställning på ett flertal viktiga områden i samhället. De har generellt sett hamnat i välfärdens utkanter. En förklaring kan vara att välfärdsstatens insatser, skyddsnät och bidragssystem har en sådan utformning att invandrare och flyktingar hamnar utanför alltför länge. Invandrarna hamnar i ett väntrum.”, skriver hon. Och eftersom bidragssystemen i stor utsträckning är knutna till arbete och arbetsmarknad så blir de kvar i detta väntrumväntrummet eftersom ”tröskeln är för hög till nästa rum”.

Resultaten i avhandlingens studier är kanske inte så sensationella – idag är väl kunskapen om denna marginalisering av invandrare närmast vedertagen, (vilket dock delvis kan bero på just denna avhandling, vars första delstudie publicerades redan -97) – men sammantaget ärI välfärdsstatens väntrum ett tungt vägande bidrag till diskussionen om hur segregationen ska motverkas.

Björn Rönnblad

Den svenska krutdurken

– invandrare, segregation och en möjlig klassammanhållning

Extremhögern går framåt. I en grogrund av arbetslöshet, försämrade levnadsvillkor och sönderfallande folkrörelser växer vardagsrasismen. Sverigedemokrater vinner städ för sin invandrarfientliga ”folkhems”-retorik. ”Invandrarfrågan” är en krutdurk som riskerar bli alltmer lättantändlig. Hur kan radikala antirasister kontra den allt skarpare segregation som idag råder i ”integrationens” Sverige? Christer Norlin sätter sitt fokus i brytpunkten mellan globala klassklyftor och det lokala gräsrotsarbete som skulle kunna dras igång i återuppväckta rörelseorganisationer typ ABF, LO-facken och Hyresgästföreningen. Målet, att samla arbetarklassens gemensamma mångetniska kraft, kan nås med ”social integration”, menar Norlin. Hur kan det bli möjligt? Från Tidskriften Röda Rummet 1/2003.

En vårdag i slutet av sjuttiotalet står jag och tittar på en grå betongfasad i ett av Västerås miljonprogramområden. Nyanlända chilenska flyktingar ska just smycka väggen med en färggrann muralmålning. Luften är klar och det går att andas framtid. Överallt i samhället förs en livlig debatt om hur arbetarklassen ska erövra makten. De socialdemokratiska kvinnorna diskuterar ”det goda samhället” och lägger fram rapporten ”Kvarteret framtiden” och LO mejslar fram löntagarfondsförslag. Två försök att skissa på en möjlig och mänsklig socialism, som bägge diskuteras livligt i studiecirklar och på arbetsplatser.

Själv arbetade jag under denna tid på Hyresgästföreningen i Västerås som drog igång muralmålningsprojektet. I takt med att målningarna växte fram på flera av de gråaste betongfundamenten i området blev de alltmer ett utflyktsmål för omgivningens infödda svenskar. Människor möttes och livliga diskussioner uppstod.

De här bostadsområdena uppfördes inte med integration eller blandning som utgångspunkt. Segregeringen har alltid funnits inbyggd. Folkhems- och miljonprogramsbyggena var tänkta som en total standardhöjning för arbetarklassen, från hälsovådliga ruckel till varma, hygieniska bostäder i fungerande stadsdelar där man arbetar, konsumerar och lever sitt sociala liv. Men de etniska aspekterna var aldrig ens aktuella.

När Sverige i mitten av sextiotalet hade stor arbetskraftsinvandring låg byggandet i topp. Då uppfördes närmare 80 000 bostäder i flerbostadshus årligen. Tjugofem år senare hade nybyggnationen sjunkit drastiskt. År 1991 byggdes 17 000 bostäder, varav flertalet var villor och bostadsrätter, medan antalet hyreslägenheter bara var 1 500. Och eftersom nära 9 000 bostäder beräknas ha rivits under åren 2001-02 har nettobostadsbeståndet alltså minskat, och det i en situation när mellan 25 000 och 40 000 lägenheter årligen skulle behöva byggas de närmaste tio åren för att bostadsbristen ska minska.

Idag säljs allmännyttan ut till privata intressen i många kommuner De privata hyresvärdarna kan, sedan bostadsförmedlingarna avskaffades, välja sina hyresgäster fritt på den ansträngda bostadsmarknaden. Därför är invandrare i dag nästan uteslutande hänvisade till bostadsområden där få infödda svenskar bor. Då dessutom ”Lagen om eget boende” gör att invandrare har rätt att fritt välja var de vill bo blir det oftast i områden med gott om landsmän. Nyanlända flyktingar ser oftast det som en trygghet till en början. Och även om denna inställning avtar ju längre de bor här bildas det lätt enklaver av människor med liknande etnisk bakgrund. Det innebär inte bara en ansamling av invandrare på krisorter utan också att flera miljonprograms-områden runt våra stora och mellanstora städer blir ”invandrarområden”. När exempelvis Tensta och Rinkeby var nybyggda på sjuttiotalet var andelen utlandsfödda där mellan tio och tolv procent. Idag är det 60-70 procent.

De infödda svenskar som bor kvar i dessa områden är de med svaga ekonomiska resurser, och inte sällan med sociala problem. Invandrarnas vardagliga kontakt med det svenska samhället blir mycket sporadisk. Områdena får alltmer karaktären av problemområden. Segregationen finns därför inbyggd från allra första början. De svenskar som lyckats hyggligt flyttar ifrån dessa områden till ett boende som upplevs som ”tryggare”, inte minst med tanke på barn och skolgång. Situationen ser likadan ut i både stora och mindre städer.

Idag har muralmålningarna på betongfasaden i Västerås flagnat. Under de tjugofem år som gått sedan den målades har stora politiska bakslag skett i världen. Vad har dessa omvälvningar lett till? Hur långt har segregationen gått i dagens Sverige och hur ser de sociala levnadsvillkoren för olika grupper ut? Och inte minst: hur kan socialister och andra radikala människor agera för att överbrygga de nationella och etniska barriärer som så förödande effektivt hindrar en framgångsrik klassförankrad kamp för ett bättre samhälle? Det är de frågor som denna artikel ska belysa.

Etnifierad globalisering

För att försöka besvara frågorna måste man först ta en titt runt om i världen. Vad nog ganska få förstod den där vårdagen på sjuttiotalet i Västerås var att de då nyanlända latinamerikanska flyktingarna var en symbol för ett skärpt internationellt klassförtryck. De hade flytt inte bara ifrån en blodbesudlad regim utan också ifrån det nyliberala experimentet som då inletts i Chile. Ett experiment som de kommande årtiondena kom att spridas till arbetarbefolkningen världen över med allt större tyngd.

Den strukturella omvandling som kapitalismen genomgått sedan dess innebär dels en proletarisering av tredje världens befolkning, dels en globalisering av kapitalrörelserna och därmed ett behov för de härskande att ta kontroll över industrialiserade regioner snarare än nationer. För detta behövs en lokal och regional mellanhand, en lokalt baserad överklass som kontrollerar regionens proletariserade befolkning. Som exempel kan nämnas det stöd som imperialismens herrar ger till olika härskande klaner i Mellanöstern, Centralasien och i vissa afrikanska regioner. Dessa länder, exempelvis Afghanistan, Libanon och Uganda, har tidigare inte varit nationer i vår bemärkelse med en homogen nationell identitet, med etnisk och kulturell homogenitet, utan mer en blandning av befolkningsgrupper styrda av lokalt baserade klaner. En grupp familjer eller släkter äger det mesta av jorden i ett område och utgör därmed en slags lokal feodal överklass. Dessa härskande klaner utnyttjar de etniska skillnaderna inom befolkningen och splittrar den arbetande klassen genom att skapa konstlade motsättningar till andra befolkningsgrupper i regionen, ofta med religionen som förtecken.

De etniska konflikterna i tredje världen blir därför en biprodukt av imperialismen och kapitalets globalisering. Därmed konserveras och förstärks de feodala hierarkiska strukturer som funnits. Det imperialistiska stödet till olika diktatorer visar att det är fråga om en global expansion av det kapitalistiska produktionssättet snarare än ett försök att ”sprida demokrati”.

Den kapitalistiska expansionen efter andra världskrigets har varit explosionsartad. Den gränsdragning och det behov av imperialistisk kontroll som tvingade på regionerna konstlade nationella gränsdragningar och nationella identiteter har inneburit att de regionalt styrande klanerna konkurrerar med varandra om nationellt inflytande som klass för att få behålla sina privilegier. De etniskt/kulturella och religiösa drag som åberopas har därför utgått ifrån den härskande klassens behov av att kontrollera en allt mer proletariserad befolkning. Den etniska identiteten står därför oftast i direkt motsättning till arbetarbefolkningens behov av klassmässig solidaritet och därmed också i motsättning till att klassförtrycket upphävs. I de centralafrikanska staterna har det därför varit lättare att underblåsa etniska konflikter än exempelvis i det mer industrialiserade och proletariserade Sydafrika.

Omställning har inte skett utan klass- eller klankonflikter, vilket den senaste utvecklingen i Afghanistan är ett exempel på. Imperialismens stöd till den härskande klan som bäst tar tillvara dess intressen innebär vanligtvis ett stöd till en mer eller mindre brutal förtryckarregim. Flyktingströmmen från bland annat de oljeproducerande länderna har därför ökat markant i och med ”globaliseringen”. Globaliseringen orsakar också arbetslöshet i väst bland annat till följd av att produktionen allt oftare förläggs till ”låglöneländer”. Kapitalismens expansion suger alltså inte upp de arbetslösa i väst i samma omfattning som förr utan proletariserar i stället tredje världens befolkning. Globaliseringen och industrialiseringen av livsmedelsproduktionen skapar det ”reservproletariat” i tredje världen som behövs för att befolka de gigantiska industrikomplex som byggs där. Därmed ökar också de globala sociala spänningarna.

För att de härskande ska kunna genomföra denna för kapitalismens överlevnad nödvändiga omstruktureringen, globaliseringen, behöver de en acceptans från arbetarklassen. Om den inte är möjlig att uppnå används ökat tvång och förtryck. Acceptansen försöker de styrande uppnå genom att få de traditionella arbetarpartierna och fackföreningarna att helt acceptera kapitalismen som samhällets grundval. I och med det har man åstadkommit det mest primära – att tämja arbetarklassens massorganisationer.

Individualistiskt sönderfall

För att inte de stora medlemsmassorna i dessa organisationer ska resa sig i protest mot ledningens anpassningspolitik så måste borgerligheten vinna kampen om den politiska dagordningen. Varje fråga, stor som liten, måste individualiseras och avskiljas från varje koppling till det sammanhållande politiska och ekonomiska system som binder dem samman.

Pensioner och socialförsäkringar privatiseras, miljön snuttifieras, genusdebatten handlar om identifikation och chefskap och invandrardebatten blir en fråga om ”onda och goda”. Det vi vanligtvis kallar ”vänster”, bland annat vänsterpartiet, orienterar sig allt längre bort från klasspolitik, och många ”enfrågerörelser” får en allt kraftigare individualistisk slagsida.

Denna söndermalningsprocess av arbetarklassens kollektiva självmedvetande, dess självförtroende och självständighet i förhållande till borgarklassen har, tillsammans med att arbetarorganisationernas ledande skikt kapitulerat, lett till att folkrörelserna långsamt ruttnar bort. I fackföreningar, hyresgästföreningar och i kooperationen där det tidigare sjudit av verksamhet och framtidstro sitter idag en och annan grånad relik och drömmer sig tillbaka till forna dagar. Några stalinister talar förvirrat om ”folkhemmet ” och en och annan anarkist ältar sitt individuella hat till det samhälle som endast förtjänar gatsten. I denna uppluckrade och atomiserade miljö känner sig de som vuxit upp med folkrörelsen, som identifierat sig med arbetarklassen och som anser sig ha deltagit i samhällsbygget, svikna.

Detta är ett fenomen som Sverigedemokraterna förstått bättre än kanske någon annan politisk organisation i landet. Genom att koppla folkhemstanken till sitt ”nationella program” har de lyckats appellera till just gamla socialdemokrater som inte längre känner igen sig. Enligt liknande grundmönster som det klanledare eller mullor i tredje världen följer när de bekämpar den för tillfället härskande klanen med sina egna religiösa eller etniska förtecken för att erövra makten så försöker Sverigedemokraterna så split i arbetarleden för att erövra ställning som den härskande klassens representant i Sverige.

Inte heller den antirasistiska rörelsen har kunnat undvika denna utveckling. Från att ha varit en rörelse som syftat till massorganisering och djup förankring bland medborgarna har den, särskilt efter Göteborgshändelserna i juni 2001, tenderat att bli alltmer individualistisk genom en mer ensidig inriktning på manifestationer som av allmänheten ses med allt större skepsis ju mer dominerande de svarta rånarluvorna blir. Därmed riskerar de att segregera sig själv alltmer.

Den globaliserade nyliberala politiken leder till en astronomisk ojämlikhet, vilket också är ett av dess huvudsakliga syften. De kolossala industrikomplexen i världen tornar som monument över en gigantisk kapitalkoncentration som innebär en så effektiviserad produktion att konkurrensen om arbete är stenhård i global skala, vilket starkt bidrar till att detronisera arbetarklassen som kollektiv politisk kraft.

Medan denna splittring i tredje världen sker med brutala metoder, sker den i väst oftast med materiella medel där social skiktning är ett viktigt inslag. Följ bara kurvan från högutbildade akademiker med ”spetskompetens” ner igenom den fallande skalan till lågutbildade långtidsarbetslösa. Alla på stegen är indragna i produktionsprocessen på ett eller annat sätt, men med en skillnad i social status och ställning som är historiskt unik.

Det sociala varat att man som människa formas av sin sociala miljö innebär idag att var och ens personliga identitet står i relation till ens värde på marknaden och inte till att man är individ i en social klass eller ens till ens ”nytta” i samhället. Vi manifesterar social status i de varor vi omger oss med. Att inte äga är idag att vara misslyckad, lat, obegåvad och att sakna vilja. Att skaffa sig ”respekt”innebär att skaffa sig så mycket som möjligt av bytesmedlet pengar. Detta är i praktiken ett socialt mentalt våld, som i ett av sina mest absurda exempel kan illustreras med att porrkungen Milton idag lever som en respekterad affärsman i ledningen för ett börsnoterat företag. Sådant skapar en allmän samhällsmoral som får förödande konsekvenser när den anammas bland egendomslösa och marginaliserade. Har man inget jobb och ingen som bryr sig kan det kanske vara frestande att råna en Seven Eleven för att synas och få ”respekt”.

Att var och en söker sin egen materiella status är ett uttryck för att vi i väst pressas av ett individualistiskt synsätt. Men också människomassorna i delar av tredje världen har i den globala skövlingens kölvatten impregnerats med detta synsätt, vilket lett till att många tidigare klassbaserade massrörelser ersatts med individuell desperation där fundamentalistisk terror bara är ett uttryck. Man kan idag visserligen se en hoppfull tendens till motsatsen, med ett begynnande uppsving för radikala klassrörelser framför allt i Latinamerika. Men sammantaget är vi ännu inne i en internationell politisk högerkantring där borgarklassens ideologiska och politiska övertag genomsyrar det mänskliga medvetandet.

Globaliseringen är den materiella och politiska orsaken till den terror som världsordningens härskare säger sig vilja bekämpa och till de flyktingströmmar som söker sig till dess huvudländer.

Strukturell segregation

Svenskar i allmänhet och invandrare i synnerhet har nästan helt slutat delta i folkrörelsen och i och med det har den minsta sociala kärnan, familjen, blivit reträttplats för arbetarbefolkningen. När denna befolkning utsätts för prövningar i form av arbetslöshet, minskade inkomster och försämrad social standard eller oro för hotande påfrestningar så är det inte svårt att förstå att det är inom denna kärna som den sociala vreden ofta får sitt mest primitiva uttryck. Från missbruk, våld och misshandel inom familjen till rädslan för allt hotande och främmande ”där utanför”. När de sociala kontaktlänkarna brister så brister också vår möjlighet att på ett verkligt och socialt sätt delta i samhällslivet.

Makten över våra liv och inflytandet i samhället blir därmed urholkad på alla nivåer, vilket är en förutsättning för den globala ekonomiska omstruktureringen. En helt rörlig arbetsmarknad (läs arbetarklass) förutsätter inte bara privatisering av offentlig verksamhet, lönedumpning och liknande, utan också avsaknad av kämpande folkrörelser som skulle kunna sätta käppar i kapitalismens allt snabbare snurrande hjul.

Experimentet Chile inledde alltså ”globaliseringen” och därmed även en ny epok av massflykt, varav en rännil funnit sig till Sverige. Och den som orkar tränga igenom den offentliga statistik som finns tillgänglig kommer att finna ett förkrossande bevismaterial över hur segregerande, för att inte säga rasistiskt, det svenska samhället behandlar människorna som utgör denna rännil. Det pågår en etnisk segregation som går hand i hand med uppsplittringen av och attackerna mot arbetarklassen i stort. Jag ska här försöka göra en konkret genomgång av hur denna strukturella diskriminering ser ut i ”integrationens” svenska samhälle.

1985 bytte flyktingmottagandet myndighet från Arbetsmarknadsstyrelsen till Invandrarverket och kommunernas socialförvaltningar. Från att ha varit en fråga om hur man så fort som möjligt skulle kunna slussa in invandrarna i arbete blev integrationen i stället en fråga för de sociala myndigheterna. Och när tonvikten inte längre låg på arbete och försörjning lades större tyngdpunkt på boendet. Flyktingförläggningar stängdes på löpande band och invandrarna fick bosätta sig fritt i samhället. Vad myndigheterna inte tog hänsyn till var att de lediga bostäderna i första hand fanns i områden där den svenskfödda befolkningen flyttade ut eller i de så kallade ”krisorterna” som varvskrisens Malmö och Landskrona.

Integrationen försvårades på det sättet dubbelt. Dels på grund av att möjligheterna att få ett arbete på dessa orter var minimala, dels för att bostadsområdena som svenskarna lämnade snabbt blev ”invandrarområden”. De berörda kommunernas sociala budgetar ansträngdes hårt både av att inkomster från stora näringar försvann och av att man i stället fick ökade kostnader för att försörja alltfler nya socialbidragstagare. I västra Skåne har till exempel bara 30 procent av de bosniska männen arbete, medan de i regioner där inte krisnedläggningarna drabbat så hårt kan ha en sysselsättningsnivå på 90 procent.

Under åren 1991-93 slogs omkring 600 000 personer ut från arbetsmarknaden i Sverige. Bland utomnordiska invandrare ökade under samma år arbetslösheten från 35 procent till 60 procent, dubbelt så mycket som bland infödda svenskar. För manliga utomnordiska invandrare tar det dessutom i genomsnitt elva år att nå en sysselsättningsgrad på ens 50 procent, vilket de inomnordiska invandrarna uppnår redan efter tre år. Det finns också otaliga vittnesmål om hur intresserade arbetsgivare är, ända tills de får höra den arbetssökandes namn!

I de fall invandrare får arbete är det mycket sällan det sker inom det yrkesområde de har utbildning för, om det är en avancerad yrkesutbildning. Om någon invandrare ändå lyckas få ett sådant arbete blir han eller hon sämre betald än den svenska arbetskraften. De som får arbete proletariseras alltså oftast oavsett tidigare utbildning. Drygt 20 procent av den manliga utländska arbetskraften arbetar inom verkstadsindustrin, jämfört med cirka 15 procent av de svenska. Av de utländska kvinnorna arbetar 32 procent inom vård och omsorg.

De invandrade männen anställs ofta i tidigare kvinnodominerade låglöneyrken som lokalvårdare, vårdbiträde och liknande. Det är kanske inte alltid negativt eftersom de då möter svenska kvinnor som jämställda arbetskamrater, men det är negativt för den invandrades bild av hur ”samhället” betraktar dem, i synnerhet om de är högutbildade.

Utestängda från facket

Sysselsättningsnivån kan jämföras med arbetslösheten i stort. Under åren 1979-85 hade närmare 75 procent av invandrarna från bland annat Sydeuropa och utomeuropeiska länder arbete i landet. I dag är siffrorna de omvända för de flesta utom för sydamerikaner, vilka ofta levt i Sverige många år. Jämför man det med sysselsättningsgraden inom de mest proletära yrkena så inser man lätt att de utomeuropeiska invandrarna, ifall de har arbete, nästan uteslutande tillhör arbetarklassen. Till det kan läggas att invandrare dubbelt så ofta som svenskar har tidsbegränsade arbeten, och dubbelt så ofta bullriga och enformiga jobb.

Ett problem som börjat diskuteras på senare tid är att flyktingar som väntar på uppehållstillstånd inte kan få tillfälligt arbetstillstånd. De tvingas alltså inte bara bosätta sig på orter utan arbetstillfällen, de är också förbjudna att påbörja integrationen med att ta sig ett arbete innan alla formaliteter är avklarade. De tvingas på så sätt att påbörja sitt nya liv i passivitet, isolering och bidragsberoende.

Även de invandrare som har arbete är särbehandlade, och då inte bara genom att de befinner sig i lågt betalda arbeten med dålig arbetsmiljö. De är också utestängda från fackföreningarna. Trots att invandrare exempelvis utgör 21 procent av medlemmarna i Metall utgör de endast fyra procent av de förtroendevalda i förbundets avdelningar. Informationen från fackföreningarna är ofta mycket bristfällig och med tanke på hur olika facken fungerar från land till land leder det ofta till oförståelse och passivitet från invandrarnas sida. Carlos Nunez, samordnare i nätverket Fackligt aktiva invandrare (FAI) uttrycker det som att ”Vi har kommit till Sverige med helt olika föreställningar om vad facket är. För latinamerikanerna är facket en kamporganisation. De är vana att gå ut på gatorna och skrika när något är fel. Så går det inte till här. Våra kamrater från före detta Sovjetunionen ser facket som en myndighet, ingenting mer. Afrikanerna har ofta ingen erfarenhet alls. Facket är ett helt nytt begrepp för dem.”

I arbetskraftsinvandringens barndom på femtio- och sextiotalen fungerade integrationen på arbetsmarknaden bättre. Arbetare som rekryterades fick samma försäkringsskydd mot sjukdom, olycksfall och arbetslöshet och samma arbetsvillkor och lön som svenska arbetare. Det skrevs också in i avtal att de som rekryterades skulle förbinda sig att vara medlemmar i facket så länge som de arbetade i Sverige. I dagens LO, där klasskampen torkat ihop till oigenkännlighet, diskuterar man begränsad invandring i stället för bra arbetsvillkor för alla.

På den tiden fick invandrare tillgång till arbete och försörjning och ingen frågade efter deras svenskkunskaper eller sociala kompetens. Men innanför fabriksportarna uppstod ändå segregering främst beroende på att de hitflyttade erhöll de ”sämsta” arbetena. På så sätt skapades lätt enklaver med olika invandrargrupper även inom industri och offentlig sektor. De blev fast i samma slitsamma arbeten utan att erbjudas kompetensutveckling och utbildning för att svara mot arbetslivets nya krav när arbetsorganisationen förändrades eller ny teknologi infördes.

Dagens närmast totala utestängning från arbetsmarknaden innebär att 20 procent av befolkningen, de med invandrarbakgrund, inte kan räkna med likvärdiga chanser till arbete och försörjning som de 80 procent som är svenskar. Det visar sig genom att risken för arbetslöshet är 30 procent högre för ungdomar med minst en utlandsfödd förälder än för etniskt svenska ungdomar. För de ungdomar som invandrat före skolstart är risken 50 procent högre, trots att de har ”svenskkompetens”.

Boende och utbildning

I globaliseringens anda består dagens nybyggnation i första hand av privatägda bostäder, antingen villor eller bostadsrätter. Idag är fastighetsbolagens främsta inkomst byggande och försäljning av bostadsrätter, och det är helt upp till ”marknaden” vad som byggs. JM-koncernen har till exempel på det sättet femdubblat sin vinst. Och hyrorna i Sverige ligger 25-30 procent högre än övriga EU-länder. En prisökning som framför allt beror att räntesubventionerna hårdbantats för att finansiera marginalskattereformen.

Till de nyproducerade egenägda bostäderna flyttar de mer välsituerade svenskarna. Skulle en invandrare vilja söka sig dit finns flera hinder på vägen. Över hälften av de som försökt anser sig ha blivit diskriminerade, bland annat av bankerna när de sökt lån.

Nyligen har en diskussion väckts av (s)- kommunalråden Göran Johansson och Ilmar Reepalu i Göteborg respektive Malmö, som ifrågasätter lagen om eget boende. De anser att invandrare som flyttar hit i stället ska hänvisas till orter där det finns möjligheter till utbildning och arbete, och där samtidigt tillfälligt arbetstillstånd skulle kunna utfärdas.

Utbildningsnivån hos de invandrare som kommer hit är mycket skiftande och täcker hela skalan från analfabetism till högutbildade ingenjörer och läkare. Verket för högskoleservice (VHS) gör en kostnadsfri bedömning av varje enskild invandrares utbildning på gymnasie- och högskolenivå för den som önskar. Tyvärr görs bedömningen inte automatiskt, man måste själv vända sig till studie- eller yrkesvägledare, flyktingförläggning eller arbetsförmedling, och informationen om denna möjlighet är mycket bristfällig. Ett annat problem är att flyktingar ofta inte har med sig några intyg från hemlandet.

Värderingen av utbildningen från hemlandet anpassas inte till de fortsatta studierna i Sverige, vilket ofta leder till att den invandrade ofta får göra om hela den grundutbildning han eller hon genomgått i sitt hemland. Ett undantag är Tekniska högskolans kompletteringskurser för tekniker och ingenjörer, som kommit till sedan det internationella ingenjörsförbundet länge tryckt på för detta. Tack var dessa kurser har invandrade akademiker snabbt kunnat finna sig tillrätta i sin yrkesroll.

Bortsett från invandrare från EU-länder, vars utbildning automatiskt jämställs med utbildning i Sverige, är andelen högutbildade invandrare ändå förhållandevis hög. Årsskiftet 2001- 02 hade 17 procent av den svenskfödda befolkningen eftergymnasial utbildning som är längre än tre år. För utrikesfödda är procentandelen exakt densamma. För personer födda i de forna öststaterna är siffrorna betydligt högre; 56 procent för dem som är födda i Ukraina och Ryssland och 58 procent för personer från Litauen. För andra nationaliteter varierar det mellan 20 och 43 procent. De som drar ner statistiken till genomsnittlig svensk nivå är de invandrare som kom med femtio- och sextiotalets arbetskraftsinvandring. Bara åtta procent av de forna jugoslaverna, elva procent av finländarna och sju procent av makedonierna har genomgått motsvarande utbildning. Naturligtvis är också andelen lågutbildade flyktingar större ifrån krigshärdar som Somalia och Palestina, men de är försvinnande få i jämförelse med antalet lågutbildade arbetskraftsinvandrare. Endast 35 procent av männen och 48 procent av kvinnorna hade tre år efter bedömning erhållit ett arbete i paritet med utbildningsnivån.

En av de främsta målsättningarna när folkskolan infördes 1948 var enligt skolkommissionens formulering att ”befordra en föreställning präglad av ömsesidig tolerans, samarbete och förståelse”. Tanken var att skolan skulle bli jämlikhetsskapande, en målsättning som upprepas i olika formuleringar i läroplanerna från 1969 respektive 1980. I den senaste läroplanen från 1994 däremot så saknas denna tidigare så centrala formulering. I skolan, liksom i samhället i övrigt, är inte jämlikhet längre något som eftersträvas.

För att uppnå målet om allmänt sammansatta miljöer och råda bot på den tydliga klassegregationen i skolan tillsattes tidigt ”Skolsegregationsstudien”, som dock avslutades i mitten av åttiotalet. Då blåste nya vindar och honnörsorden blev istället valfrihet, mångfald och konkurrens. I slutet av åttiotalet klubbades två socialdemokratiska regeringspropositioner igenom, vilka bägge tog sikte på en liberalisering. De lade grunden för ytterligare marknadsanpassning när den borgerliga regeringen i början av 90-talet kunde lägga till begreppen konkurrens och marknad som styrmedel.

Att boendet är starkt segregerat återspeglas inte minst i grundskolan. Skolor som ligger i anslutning till invandrartäta områden har, med mycket få undantag, färre behöriga lärare. Samtidigt växer friskolornas verksamhet starkt och med tanke på den offentliga grundskolans allt snävare budgetramar så kan vi förvänta oss att utarbetade lärare i allt större omfattning söker sig dit. Det finns ännu inga tecken på att elever i friskolorna har bättre betyg än elever i den offentliga skolan. Däremot har elever i de invandrartäta skolorna betydligt lägre betygsnivå än alla andra skolor och skolformer. Akademikerbarn, medel- och överklassbarn med engagerade föräldrar väljer i högre utsträckning att gå i friskola eller att, med skolpengens hjälp, söka till ”högstatusskolor”. De invandrartäta skolorna dräneras på det sättet såväl på svenska elever som på ekonomiska resurser. Och i och med att de mer högutbildade och ekonomiskt stabila invandrarfamiljerna väljer att placera sina barn i friskola så blir den klassmässiga segregationen mycket tydlig. Kvar blir de resurssvaga familjerna. I exempelvis Rinkeby saknar 38 procent av eleverna godkända slutbetyg i något av kärnämnena svenska, engelska och matematik. I Storstockholm ligger den siffran på knappt tio procent. Genom denna sociala segregation skapas djupt ojämlika förutsättningar för framtida yrkes- och vuxenroller.

Reaktionära sedvänjor

De religiösa friskolorna får ofta kritik för att eleverna får växa upp i en alltför homogent sluten miljö och att de är alltför strängt andligt och moralistiskt styrda. På en rad orter i landet har muslimska friskolor startats och i likhet med de kristna friskolorna har de oftast religiösa normer som är långt mer begränsande än i samhället i övrigt. De barn som går i dessa skolor kom mer inte i en naturlig och daglig kontakt med barn med andra ursprung och uppfostringstraditioner, vilket gör att de inte kan bryta uppfattningar, idéer, och sedvänjor med oliksinnade. På det sätter fungerar friskolorna segregerande.

Sedvänjor och sociala mönster skiljer sig från varandra i olika utsträckning, beroende på varifrån vi kommer. Ibland är de så olikartade att de kommer i direkt konflikt med en positiv integration. Det är till exempel inte helt ovanligt att flickor från invandrade familjer inte tillåts delta i skolgymnastik, simundervisning, sexualkunskap och liknande. I en friskola, där alla beter sig likartat, är det därför mycket lättare att konservera till exempel en reaktionär kvinnosyn än i en vanlig svensk grundskola där de konservativa uppfattningarna utsätts för dagliga prövningar.

Svenska för invandrare, SFI, är bland det första som möter en nyanländ här i landet. Det är en laglig rättighet (ej skyldighet) till introduktion i svenska språket som kommunerna ansvarar för. Inte minst med tanke på att bristande kunskaper i svenska av invandrarna själva uppges som en av de viktigaste orsakerna till psykisk ohälsa och svårigheter att integreras är det en väldigt viktig utbildning.

På flera håll i landet har privatiseringsvågen sköljt över SFI och Komvux. Den kommunala vuxenutbildningen har splittrats upp på flera privata ”utförare”. Då varje genomförd kurs, i och med skolpengen, ger ett visst antal elevpoäng som ligger till grund för statsbidragen så blir det huggsexa bland de privata utbildarna om att locka till sig målinriktade, studievana och engagerade elever till snabbforcerade kurser i till exempel data och företagsekonomi. Det ger många poäng per liten personalinsats och därför hög vinst. Att däremot undervisa lågutbildade, invandrare eller människor med inlärningssvårigheter kräver långt högre personalinsatser och blir därför dyrare. Den undervisningen kommer kommunerna med all sannolikhet att få behålla och för deras budgetar återstår på så sätt endast utgiftsposterna. Och när inga utbildningar finns som anpassats till den invandrades tidigare utbildningsnivå har ”lösningen” för de invandrare man inte riktigt kan ”placera” blivit att läsa Svenska 2. I själva verket skulle många med anpassade kompletteringsstudier snabbt kunna meritera sig för ett arbete.

Levnadsstandard och representation

När vi talar om psykiska besvär bland invandrare skjuter vi ofta skulden ifrån oss med att det beror på traumatiska upplevelser från hemlandet. Men enligt en studie från Centrum för migrationsmedicinsk och migrationspsykiatrisk forskning är huvudorsaken till psykisk ohälsa bland invandrare snarare ”en ångest som är kopplad till att man inte kommer in i svenska samhället och får kontroll över sitt liv”.

Att ha ett arbete är av helt avgörande betydelse då risken för allvarlig psykisk ohälsa är dubbelt så stor för den som är arbetslös. Då arbetslösheten bland invandrare, som vi visat tidigare är dubbelt så hög har de alltså en fyrdubblad risk för psykisk ohälsa.

En annan faktor som påverkar hälsan är det sociala nätverk som omger invandraren, vilket skiljer sig kraftigt beroende på ursprungsland. Medan turkiska och polska invandrare anser sig ha ett bra kontaktnät så är det sämre för personer från till exempel Chile, Iran och Finland.

Man kan förledas att dra slutsatsen att ”invandrartäta” områden kan befrämja ett tryggt socialt kontaktnät, men det kan mycket väl vara tvärtom. I ”problemområdena” är det många invandrare som inte ens vågar gå ut. I en undersökning från Statistiska centralbyrån uppger exempelvis 46 procent av de iranska kvinnorna att de håller sig inne, inte för att de inte får gå ut utan av rädsla. För 23 procent av de iranska männen gäller detsamma. Närmare hälften av de boende i ”invandrartäta” områden uppger att de aldrig umgås med grannarna, 22 procent saknar nära vänner och endast 44 procent har regelbunden kontakt med nära anhöriga. Åtta procent utsätts för våld och hotelser.

Tar man sig en titt på vilken representation invandrare har i folkrörelsesverige så är bilden skrämmande. Medan 77 procent år 2000 var medlemmar i någon fackförening så hade bara 4,5 procent av dem något förtroendeuppdrag. Motsvarande siffror för infödda svenskar är 82 respektive tolv procent. Endast knappt tre procent av invandrarna är medlemmar i något politiskt parti, jämfört med tio procent av de infödda svenskarna. Liknande siffror finns när det gäller aktivitet och förtroendeuppdrag i hyresgästföreningar, konsumentkooperationen med mera. På jämförlig nivå med infödda svenskar ligger bara engagemang inom kyrko-, kvinno-, freds-, och internationella organisationer. Och valdeltagandet är, som vi vet, också mycket lägre bland invandrare.

Då alla utomnordiska invandrare har sämre lön än infödda svenskar innebär det givetvis en sämre materiell standard. En afrikan tjänar till exempel bara 46 procent av vad en svensk har i lön. Ändå är det de som arbetar som klarar försörjningen bäst. Eftersom ungefär fem gånger fler invandrare än svenskar uppbär socialbidrag innebär det att de generellt sett lever mycket knapert. Närmare hälften, 46 procent, beräknas leva med en låg levnadsstandard, 28 procent anses trångbodda (med upp till fem gånger större ”täthet” än infödda svenskar), 29 procent har svårt att klara de löpande utgifterna och 19 procent befinner sig i en ekonomisk krissituation.

Det finns tecken i dagens ekonomiska utvecklingen, bland annat sjunkande industriinvesteringar, som tyder på att arbetslösheten kommer att stiga framöver. Kommunernas intäkter kommer då att sjunka medan utgifter för socialbidrag, omskolning och liknande ökar. Detta hotar att spetsa till situationen för inte minst de utomeuropeiska invandrarna ytterligare.

I de större städerna är antalet socialbidragstagare bland invandrare totalt sett större än bland infödda svenskar. I synnerhet på de orter där huvudnäringarna lagts ned är situationen allvarlig. Det gör att en ny industrislakt hänger som ett damoklessvärd över arbetarklassen och därmed också över invandrarna och deras möjligheter att integreras i samhället. När det svärdet faller kommer extremhögern att få just den samhälleliga grogrund de trivs i, då de sociala påfrestningarna för arbetarbefolkningen blir än mer kännbara. Invandrarfrågan är en krutdurk som i det läget kommer att vara mycket lättantändlig och explosiv.

Social integration

Den ökade segregationen eller exklusionen av invandrare är en del av den ökande klassegregationen i samhället. De åtgärder vi måste vidta för att tackla det måste därför utgå ifrån att integrera invandrare i det dagliga sociala arbetet, i klasskampen. I det följande ska jag försöka skissa på några möjliga handlingsvägar hur det kan gå till.

Att invandringen är en fråga som engagerar visar inte minst den mängd organisationer både till höger och vänster som på ett eller annat sätt har det som huvudämne. Hit kan räknas både rent rasistiska grupper som Sverigedemokraterna och antirasistiska rörelser som exempelvis Nätverket mot rasism. De organisationer som är tänkta att fungera som stöd för flyktingar och invandrare kan sägas tillhöra två huvudkategorier. Dels de som arbetar mot främlingsfientlighet och rasism som huvudaktivitet och dels de som mer i det tysta arbetar för integration på olika nivåer. Den första kategorin har funnits med relativt mycket i media och den allmänna debatten. Jag vill i stället koncentrera mig på, och understryka betydelsen av, den senare.

Arbetet är en central grund för integration på jobbet man har möjlighet att bli en del av ett kollektiv, av klassen. Man kan knyta sociala band, tränas i samarbete trots skillnader, utveckla språkkunskaper, med mera. Och kanske komma in i fackföreningens verksamhet.

Inom fackföreningsrörelsen i stort och LO i synnerhet finns nätverket ”Fackligt Aktiva Invandrare” (FAI). Det är tänkt som en kontaktlänk i flera olika led. Dels ska det bevaka och bistå invandrare som fått arbete så att de får en ordentlig skolning i hur fackligt arbete bedrivs i Sverige när det gäller arbetsmarknadslagar, försäkringsfrågor och dylikt. Syftet är också att genom ökad aktivitet bland invandrare i fackföreningarna på sikt ge en ökad representation i de fackliga ledningarna och på så sätt en naturlig bevakning av jämlikheten på olika arbetsplatser.

I sina första trevande försök att stärka invandrares ställning inom arbetslivet bildade LO för ett tiotal år sedan särskilda invandrarkommittéer. Parodiskt nog blev kommittéernas funktion mer ett alibi för att inte dra in invandrare i den ordinarie fackliga verksamheten; ”ni har ju er kommitté”. Därför har dessa kommittéer lagts på hyllan och invandrare har nu själva, via FAI, börjat ställa egna villkor för fackligt deltagande. I stället för att, vilket inte alls var ovanligt tidigare, bli ”kaffekokare” på styrelsemötena har de möjlighet att utifrån egna förutsättningar stärka sin fackliga position. Det finns all anledning för varje liten fackklubb, varje fackligt aktiv, att ta kontakt med FAI, följa dess arbete och inleda ett samarbete med dem. I många LO-distrikt har detta samarbete startats eller redan pågått en tid, ofta på projektbasis, men än har det inte fått något större genomslag på klubbnivå.

Lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet, som kom 1999, har visserligen ganska bra skrivningar men är också behäftad med brasklappar som gör den ganska svårtolkad. Det visar inte minst det lavinartat ökade antal anmälningar om diskriminering i arbetet eller mot arbetssökande av utländsk härkomst som inte lett någonstans. Inte desto mindre är det en lag som bör vara väl känd och användas av varje fackklubb och avdelning. Varje facklig radikal har här möjlighet att uträtta underverk med ganska små medel.

När det gäller dem som inte har jobb är det svårare Men en ny möjlighet skulle kanske kunna vara att bilda ett slags nätverk för arbetslösa invandrare, som i samarbete med FAI och fackföreningarna skulle kunna arbeta med inträdet på arbetsmarknaden, kämpa för anpassade kompletteringsutbildningar och liknande frågor. Administrativa lösningar ovanifrån, som till exempel ”positiv särbehandling” av invandrare på arbetsmarknaden, riskerar däremot bara att fördjupa de vardagsrasistiska fördomar som framställer invandrare som gynnade parasiter, i synnerhet i en situation av ökande politikerförakt.

I kampen mot arbetslösheten är kravet på en allmän arbetstidsförkortning för att dela på jobben av största vikt. Tyvärr har frågan gått litet i kvav, men den borde kunna resas i sitt rätta perspektiv om radikala fackliga aktivister, arbetslöshetskommittéer och invandrarorganisationer kan driva på lokalt på de orter där arbetslösheten slår hårt.

Det sätt på vilket arbetsgivarföreträdarna idag diskuterar ”fri invandring” blir ett givet politiskt fokus i debatten om arbetslöshet. Syftet från kapitalägarnas sida är givetvis att importera arbetskraft för att uppnå än hårdare konkurrens om arbetstillfällena, så klassmässig splittring och därmed dumpa löner och arbetsförhållanden. Detta måste vi givetvis hårt bekämpa. En ”fri invandring” på kapitalägarnas villkor riskerar att kantra över i reaktionär riktning. Vi måste i stället kämpa för att arbetarklassen via fackföreningarna återtar initiativet i diskussionerna om rätten till arbete och om arbetets utformning, samt slåss för att försvara både asylrätten och de arbetsmarknadslagar som klassen kämpat sig till.

Introduktionen avgörande

Den sociala integrationen omfattar dock inte bara arbetet utan en människas hela liv. De flesta nyanlända invandrare bosätter sig i början gärna i nära anslutning till sina landsmän, men med tiden vill de allra flesta flytta till ett boende i närheten av arbete och utbildning. Lagen om eget boende bör rivas upp. Den kan ersättas med en omfattande introduktionskurs om det svenska samhället, där olika folkrörelseorganisationer som arbetar med integration skulle kunna vara till stor nytta. Introduktionen bör innefatta allt ifrån hur man lär sig de sociala koderna vilket kan vara till oerhörd nytta när man till exempel söker arbete och försöker skaffa sig svenska vänner till en introduktion i ”rörelsernas Sverige”.

I en sådan introduktion bör ingå ett ordentligt och obligatoriskt kunskapstest av den nyanlände och upprättandet av en personlig målsättningsplan: ”Det här kräver vi av dig, det här kan du kräva av oss och så här kan vi komma överens om att göra för att nå det här målet!”. I introduktionen bör alla människors lika värde med rätt att utvecklas efter egna mönster och önskningar understrykas. Där bör också till exempel den svenska synen på tvångsäktenskap framgå tydligt.

Det är också av största vikt att både föräldrar och barn när de kommer hit får en ordentlig information i bland annat jämlikhetsfrågor, om att alla barn lyder under skolplikt och att det är straffbart att hålla dem hemma och att det i det avseendet inte görs någon skillnad på varifrån man kommer.

På basis av introduktion och målsättningsplan kan sedan den nyanlände anvisas ett boende där han eller hon kan finna ett lämpligt arbete eller en kompletteringsutbildning. Det bör inte vara märkvärdigare än att vem som helst som finner ett arbete på annan ort faktiskt bosätter sig där. Detta kan bidra till att bryta mönstret med segregerade ”invandrarområden”. Som jag tidigare visat (lågt nybyggande, utförsäljning med mera) har samhället dock givit upp tanken att via boendet främja integrationen. Vi måste därför kräva att byggandet av allmänna bostadsrätter radikalt ökar samtidigt som vi försöker sätta så många käppar i hjulen vi kan för privatisering och utförsäljning. I takt med ett ökat missnöje med marknadsanpassningens effekter på boendet kommer det säkert att bli aktuellt att återuppliva det gamla politiska kravet på ett samhällsägt och behovsanpassat bostadsbestånd.

Att introduktionen för de nyanlända är bra är också en förutsättning för att invandrares fortsatta studier ska kunna fungera integrerande. För när det gäller skola och utbildning är segregationsproblemen svårare att komma åt. En möjlig väg skulle kunna vara att aktivt dra in invandrare i olika student- och elevorganisationer och driva detaljerade krav för väl utformade och anpassade kurser. En annan väg är att fackföreningar driver krav på kompletteringskurser inom specifika yrken liknande ingenjörsförbundet. Ett problem är dock att omorganisationen av skolorna med inriktning på ”brukarstyrelser” och ”brukarråd” inneburit att elevfacken nästan raderats ut.

Det är viktigt att bekämpa friskolorna och privatiseringen av den offentliga skolan, men det får inte stanna med det. Kampen måste också inriktas på att den offentliga verksamheten ges ett innehåll, tillräckliga resurser och en målsättning som tar tillvara människorna. Att det verkligen börjar handla om att ”lära för livet”. Ett sätt att göra detta är att lärarfacken verkligen samlar kraft till en ideologisk offensiv för en verkligt jämlik skola. Tyvärr är inte det alldeles enkelt då lärare i allmänhet, förutom att de ofta är pressade av stora klasser och tung arbetsbörda, ofta identifierar sig med andra akademiska mellanskikt och därför delar just de individualistiska värderingar som omformat skolväsendet. Att integrera invandrare i någon form av kamp för att förändra skolan i jämlik riktning är hursomhelst nödvändigt.

Lokalt arbete – globalt perspektiv

 

Hur kan då allt detta sociala integrationsarbete bedrivas? Ja, ett sätt kan vara att via Hyresgästföreningen starta någon form av projekt liknande FAI, ett ”HAI” som med kraft driver egna krav när det gäller boende och arbetar för levande närmiljöer i närhet till skola, arbetsplatser och liknande. Det finns rika erfarenheter av sådana projekt från sjuttiotalets senare hälft som kan dammas av och användas aktivt. Inom hyresgäströrelsen finns idag ganska stora möjligheter att arbeta på det sättet.

I Örebro startade till exempel ABF tillsammans med Hyresgästföreningen projektet ”Elof”, där sedan också LO, Verdandi, Unga Örnar, SSU, (s) och PRO drogs in. Målsättningen var bland annat att stödja och samordna de olika initiativ som startats av det lokala föreningslivet i olika bostadsområden och det sades att man skulle dra in alla lokalt arbetande föreningar.

Elof-projektet har nått flera framgångar, inte minst i Hallsberg, där man bland annat i samarbete med Brunnsviks folkhögskola startat särskilda kvinnoutbildningar bland i första hand invandrarkvinnor samt kooperativ som driver ”föreningarnas hus”. Det har dragits igång integrationsprojekt som ”erbjuder alla i Hallsberg, oberoende av ålder, kön, sexuell läggning, etnisk, religiös eller politisk tillhörighet, möjlighet att delta i meningsfull social, kultur- och fritidsaktivitet som bygger på demokratiska principer”.

Trots det goda syftet och de uppnådda framgångarna är begränsningarna med Elof-projektet uppenbara. Främst beroende på att enbart organisationer med stark anknytning till socialdemokratin deltagit och att arbetet inte spridits utanför dessa kretsar i någon större utsträckning. Målsättningen var att dra in även andra organisationer, men ett projekt som startas ”uppifrån” riskerar alltid att få denna begränsning. Om aktiva socialister deltog i projektet så skulle de kunna sprida kontaktytorna till FAI, Socialistiskt Forum och liknande, och där konkret diskutera vad till exempel erfarenheterna från försöken med ”deltagande budgetprocess” i delstaten Rio Grande do Sul (med Porto Alegre som huvudstad) i Brasilien skulle kunna tillföra när det gäller arbetsmetoder.

Olika förståsigpåare och proffspolitiker kläcker emellanåt formler för hur integrationsfrågan ska tacklas. Dessa formler handlar nästan alltid om enkla ”lösningar” som ska råda bot på ett sammansatt problem. Även om man ibland kan tycka att enskilda förslag verkar ganska bra så blir de, isolerade var för sig, bara olika sätt att antingen ensidigt ”ställa krav på invandrare” eller att med lagar och andra administrativa metoder lansera uppifrån-”lösningar”. Alldeles oavsett om det är Lars Leijonborg eller Göran Johansson som uttalar sig så får man känslan av att det visserligen är ”rätt” någonstans men att det ändå blir så fel i grunden.

Felet hos den förste är att han är borgare och därmed är för konkurrens och sociala skiktningar. Den senare borde som företrädare för arbetarrörelsen ha en bredare kunskap och djupare analys av problemets karaktär. Men eftersom socialdemokratins ledning lämnat detta perspektiv och blivit ett med det rådande systemet blir även hans ”lösnings”-förslag bara skrapande eller lappande på ytan, och lämnar grundbulten orubbad.

För om problemet i grunden är globalt, orsakat av kapitalets omstruktureringsprocess, så måste problemet lösas globalt. Här har alla globalt organiserade rörelser en unik möjlighet att påverka utvecklingen genom att alltid arbeta i riktning mot integration. En utmaning blir då snarast att hitta kopplingar mellan det globala perspektivet och det lokala arbetet. Möjligheter som vi socialister kan ta vara på genom att vi tar med oss de globala erfarenheterna och ger oss i kast med lokala projekt av ”Elof”-karaktär.

I alla världsdelar pågår motstånd mot nyimperialismens politik och verkningar. Det kan handla om kamp mot försämrade ekonomiska och sociala villkor, mot religiöst fundamentalistiska regimer, mot etniskt förtryck med mera. De flyktingar som söker sig till ”de rika länderna” i väst, däribland till Sverige, har unika erfarenheter från sina egna länder som vi måste ta tillvara på för att skapa en större förståelse för det globaliserade sociala och politiska förtrycket. Men också för att knyta kontakt med de kämpande rörelserna i dessa länder och arbeta för en internationellt samordnad kamp. Det Världssociala Forumet, som nyligen hållits i Porto Alegre, är ett lysande exempel på sådant arbete och något som vi har en oerhört stor nytta av också här i landet då det visar att flyktingfrågor och integrationsfrågor är klassfrågor som gör det nödvändigt med en internationellt organiserad klasskamp.

Då blir det också ganska lätt att se att vi här i landet inte kan ”lösa” integrationen med annat än ett verkligt helhetsgrepp. Arbete, bostäder, utbildning, attityder, självbild, demokrati, hälsa – alla de frågorna hänger samman med den internationella politik som förs. Ökad social skiktning och ökad konkurrens inom arbetarklassen och därmed en alltmer ökad segregation måste mötas med en politik som förmår sätta hela klassen i rörelse. Som förmår integrera klassens alla sociala skikt i kamp för ökad jämlikhet och rätten till arbete, bra boende, skola och omsorg.

Hela klassens experimentverkstad

Hur kan det då gå till att dra in hela klassen i detta arbete? Ja, här är möjligheterna lika många som antalet individer, och jag tror att vi måste börja bygga en slags handlingens ”experiment- verkstad”. Till exempel har, som tidigare nämnts, bland andra ABF integrationsprojekt på många håll i landet. Att via sin fackklubb eller arbetsplatsgrupp knyta kontakt med dessa för att bygga ett nätverk där olika erfarenheter kommer till användning är en viktig möjlighet. På samma sätt skulle man som medlem i en lokal hyresgästförening kunna kontakta sådana projekt för att knyta ihop diskussionerna om arbete och boende, och samarbeta runt aktiviteter för att uppnå mer handlingskraft och bredd. Utifrån det arbetet kan kontakter upprättas med invandrarföreningar, skola, idrottsklubbar och andra intresserade föreningar och rörelser.

Med en sådan metodik kan vi på ett naturligt sätt integrera invandrare i folk- och arbetarrörelsen med målsättningen att stärka arbetarklassens positioner totalt sett. Detta är inte bara ett sätt att praktiskt påbörja integrationsarbetet på gräsrotsnivå utan också en väg att stärka och radikalisera de klassorganisationer som i dag håller på att vittra sönder.

En sådan infallsvinkel på socialt och politiskt arbete syftar dels till att skapa förståelse för att arbetarklassens olika problem inte varaktigt går att lösa var för sig utan kräver en samordning av kampen och ett djupare synsätt än de ”lösningar” som idag lanseras, men också till att höja klasskampen till en högre nivå. Ja, att få människor att överhuvudtaget förstå kampens nödvändighet är egentligen själva kärnpunkten i arbetet. Om vi hela tiden har ett integrerande arbetssätt i bakhuvudet och ökad självaktivitet och självorganisering i blickfånget kan oerhört mycket göras för att stärka sammanhållningen i klassen.

Socialdemokratin är ju inte en homogen rörelse, och vissa socialdemokrater som sitter på förtroendeposter inom folkrörelsen har en slags klasskänsla och arbetar öppet och osekteristiskt. Med dem finns stora möjlighet att samarbeta. Att ingjuta ett genomtänkt klassperspektiv i rörelsearbetet skulle vara ett oerhört värdefullt framsteg, ett perspektiv vi socialister bara kan bidra med om vi aktivt deltar i den sociala miljö där arbetare och invandrare befinner sig.

Socialistiskt Forum, debatt- och föreläsningsarrangemanget som årligen hålls i flera städer med ABF, LO-idédebatt och Ordfront som initiativtagare, skulle också kunna fungera som en startpunkt för ett socialt integrerande gräsrotsarbete. Att inbjuda FAI tillsammans med ortens fackliga organisationer, hyresgästföreningar, invandrarföreningar, ”Elof-projekt” och liknande skulle där kunna skapa inledande kontakter. Dessa kan sedan följas upp via diskussionskvällar, seminarier, studiecirklar, ja på tusentals olika tänkbara vägar för att fortsätta ett rörelsesamarbete.

Ett sådant samarbete kommer, när det innefattar klassens olika skikt, att kunna fungera ömsesidigt integrerande. Genom att delta i rörelsen och samverka med alla dess olika delar så kommer vi att lära oss verklig demokrati, oavsett var vi kommer ifrån eller vilken organisation vi tillhör. Att skapa en öppen och fördomsfri dialog är ett absolut måste. De olika kvinnoorganisationer vi skulle kunna samarbeta med liksom invandrarorganisationer, hyresgästorganisationer, elevorganisationer, fack, globaliseringsrörelser med flera kommer då på ett naturligt sätt att kunna bidra med sina specifika problemställningar.

En ”dialog i kamp”, där själva kampmetoden är att dra in hela klassen, är just vad integration handlar om eller borde handla om. De frågor som kommer att ställas under den kampens gång kan vi i dag inte förutse, men i den demokratiska och dialektiska process som detta rörelsearbete innebär så kan dessa problem lösas efter hand. Och där grunden kan läggas till en annan framtida samhällsordning.

Vi kan inte vänta med att påbörja detta sociala integrationsarbete tills något snille hittat ”universalmedicinen”. Vi kan heller inte ha perspektivet att enbart via rörelser som ”Nätverket mot rasism” eller ”Fem i tolv-rörelsen” kunna stoppa rasismen. Vi kan, och bör, påbörja arbetet här och nu. Grunden för ett ”Movimiento social” finns under våra fötter.

Jag vill avsluta med att skissa ett exempel: Grannskapskommittén i bostadsområdet har på torsdagskvällar schackmästerskap, på onsdagskvällarna broderikurs, på tisdagar bordtennisträning och så vidare. Kommittén är inrymd i en källarlokal som administreras av Hyresgästföreningen men betalas av intäkterna från verksamheten som bedrivs som cirklar i ABF:s regi. Där hålls också Hyresgästföreningens medlemsmöten för kvarterets alla boende där alla frågor mellan himmel och jord dryftas. Det diskuteras att snygga till kvarterets trappuppgångar och en förfrågan har gått ut till alla om det finns någon yrkeskunnig målare. Det visar sig finnas två, varav Ismail från Turkiet går arbetslös. I ABF:s regi startas en studiecirkel på fem kvällar om målaryrkets grunder. Den förläggs på tisdagkvällar då måndagarna är reserverade för att de boende spontant ska kunna nyttja lokalen.

En av de boende reagerar starkt emot att kvinnor ska få delta i arbetet. En livlig diskussion uppstår och det beslutas att bjuda in en kvinna från granngården som arbetar fackligt inom SEKO, för att informera om hur svenska jämställdspolitik fungerar och vilka frågor kvinnorna har att brottas med på arbetsplatserna. Problemet reds ut.

Färg och penslar betalas av Allmännyttan, Ismails lön med cirkelledararvodet och man arbetar i lag om fyra och färdigställer en trappuppgång i veckan. I trappuppgångarna blir det en väldig skillnad och, tror jag säkert, även självkänslan och självbilden får sig en knuff framåt för var och en. Det visar sig att arbetslöse Persson och Mohammed från Algeriet har ett gemensamt stort intresse, fiske och Persson har lovat att visa Mohammed hur man pimplar i vinter. Det turas om att lagas mat till arbetslagen och recept från hela världen byts kors och tvärs. Det här exemplet kan verka banalt men är i själva verket ett möjligt första steg av tusentals möjliga första steg som vi kan ta även om vi inte har ett yrke där vi tycker oss kunna uträtta något viktigt. Dessutom är det oerhört socialt spännande och stimulerande.

Faktum är att detta exemplets första steg mycket liknar ett av de sista steg ”rörelsen” tog i slutet av 1970-talet i ett grått betongbostadsområde i Västerås.

Christer Norlin