Etikettarkiv: Rasism

”Idén om strukturell rasism döljer det verkliga integrationsproblemet”

Domineras den officiella synen i frågorna om invandring och integration avideal och begrepp som skymmer viktiga företeelser, vilka bör utforskas för att skapa en verklig förståelse för problematiken? Det menar socialantropologen Aje Carlbom i detta debattinlägg och hänvisar bland annat till sina forskningsresultat från ett fältarbete i Rosengård i Malmö, som han menar kastar nytt ljus över integrationens möjligheter och svårigheter.

För tjugo år sedan ansågs det som progressivt eller radikalt att vara antirasist. Då var ideologin en del av den kritik som formulerades utanför det etablerade politiska systemet. Idag är det, tvärtom, nödvändigt att omfatta antirasistiska ideal för att kunna göra karriär och skaffa sig materiella förmåner. Från att ha varit en motståndets ideologi har antirasism, precis som feminism, inlemmats i statens institutioner där dess bärande idéer är hegemoniska. Regeringskansliet, Riksantikvarieämbetet, politiska partier från vänster till höger, Sveriges radio, Integrationsverket, högskolor och universitet och så vidare, administrerar idag verksamheten utifrån en tankestruktur där feministiska, pluralistiska och antirasistiska ideal utgör norm. Idealens genomslagskraft märks inte minst i den akademiska världen. Forskare vet att det är säkrast att kryssa i genusrutan på ansökningar till Vetenskapsrådet, även om de är ointresserade av könsfrågor.

Flera av de feministiska och pluralistiska idealen är naturligtvis goda och bör ingå i ett humanistiskt tänkande. Som alltid när det handlar om ideologiskt grundade synsätt finns dock ett antal problem förknippade med att vara alltför hårt bunden till en viss typ av ideal. Ideologier tenderar, som Göran Therborn och andra har påpekat, att belysa vissa sociala fenomen och utelämna andra.(1) Följden av detta är att ideologier kan förvandlas till intellektuella hinder för att förstå olika företeelser. Viktiga och stora kunskapsfält kan därmed förbises på grund av att det primära intresset är att få genomslag för vissa ideal snarare än att genomföra förutsättningslösa studier av samhället.

Detta är tydligt i Sverige när det gäller frågan om kulturell mångfald. Idealen i mångfaldsideologin styr tänkandet så hårt att det bara finns plats för en viss typ av ”kunskap” inom ramen för dess idévärld. Förenklat kan man säga att ideologin konstruerat ett antingen- eller tänkande där utrymmet för ”positiva” aspekter av invandring är stort medan utrymmet för aspekter som kan uppfattas som ”negativa” är minimalt. Så är det inte alltid och överallt. Under senare år har diskussionen öppnats upp för fler kritiska röster. I Malmö har till exempel journalisten Lars Åberg pekat på flera allvarliga problem i Rosengård. Det har även Marie Hendra och Yamam Al-Zubaidi, verksamma i Rosengårds hårdast utsatta delområde Herrgården, gjort. I flera år har Haideh Daragahi diskuterat hur islamiska friskolor riskerar att förstärka marginaliseringen av en redan marginaliserad grupp. Den officiella versionen av mångfald, den version som dominerar i de offentliga institutionerna, bygger dock på tudelningen som nämnts ovan.

IDEOLOGISKA PAKET

Ideologiska perspektiv kan beskrivas, som John B Thompson uttryckt det, av ”paket” av olika idéer som är både deskriptiva och normativa till sin karaktär.(2) Idéerna är således sammanflätade med varandra i en större tankestruktur som i regel bygger på en viss logik. När det gäller frågan om mångfald så hänger denna ihop med frågan om integration och vad som utgör integrationsproblemet. Idéen om mångfald är också relaterad till en underförstådd förståelse av vad en invandrare är. Tillsammans bidrar samtliga idéer till att konstruera en världsbild som innehåller speciella typer av beskrivningar och förklaringar till olika problem och förslag på åtgärder för att lösa problemen. De ideologiska paketen innehåller också uppfattningar om vad som är bra/dåligt, gott/ont och rätt/riktigt, det vill säga idéer och föreställningar om moral. Man kan naturligtvis vara mer eller mindre styrd av en tankestruktur eller världsbild. Vissa har, för att knyta an till Pierre Bourdieu, förkroppsligat det ideologiska paketet på ett sätt som gör idealen så självklara att de befinner sig bortom möjligheten till kritisk reflektion. För andra kan det handla om ett system av idéer man kopplar in sig på i offentliga sammanhang för att inte råka illa ut eller för att kunna erhålla olika typer av offentliga resurser. 

Det övergripande politiska målet för eliten i dagens Sverige är, i enlighet med mångfaldsideologins ideal, att konstruera ett samhälle präglat av etnisk, religiös, sexuell och kulturell mångfald. Ibland anges funktionshinder som en del av mångfalden, ibland antyds till och med att klass ska vara en del av den nya, heterogena nationalstaten. Detta mål brukar ställas i relation till en beskrivning av vad man inte längre vill ha, nämligen ett samhälle som präglas av kulturell homogenitet. När det gäller integration är idealet att invandrare ska kunna vara kulturellt annorlunda och samtidigt deltaga i nationalstatens etablerade offentlighet med allt vad detta innebär av arbete och politik. Det har dock varit förenat med svårigheter att få denna typ av deltagande att fungera. Många är marginaliserade från de arenor där integrationen är tänkt att äga rum. Arbetslösheten bland invandrare är hög. Många lever isolerade från den svenska majoritetsbefolkningen. Inget av detta är nytt. Det har varit ett stående inslag i diskussionen om det mångkulturella samhället de senaste trettio åren.

Integrationsproblemet, så som det uppfattas och formuleras inom ramen för mångfaldsideologin, är att reducera det till en sak: den svenska majoritetsbefolkningens tänkande. Termerna som används varierar beroende på vilken typ av diskurs man befinner sig inom. När det gäller svårigheterna som muslimer står inför brukar man tala om ”islamofobi” eller ”orientalism”. Talar man om invandring i allmänhet använder man ord som ”främlingsfientlighet” eller ”rasism”. Ibland används metaforer som ”stänga ute”. Boktiteln på en av Agoras årsböcker, ”Det slutna folkhemmet”, utgör en god illustration till hur man inom ramen för mångfaldsideologin uppfattar vad som är det stora integrationsproblemet.(3) Oberoende av vilka ord vi föredrar att använda för att beskriva integrationsproblemet så handlar det om en enda sak, nämligen att integrationen kan fungera endast om man förändrar tänkandet hos infödda svenskar i majoritetssamhället. Denna lösning på integrationsproblemet har förts fram mer eller mindre ihärdigt i flera decennier. Producerar man tillräckligt mycket information om andra kulturer så förändras tänkandet och därmed inställningen till invandrare. Ökar man kunska- pen om andra kulturer så kommer integrationen att fungera. Kort sagt, det avgörande hindret för integration ligger förborgat i det svenska kollektiva medvetandet.

BEGREPPET RASISM

Tidigare användes ofta de snällare uttrycken främlingsfientlighet eller kulturell homogenitet när man karakteriserade integrationsproblemet. I samband med en förskjutning av makten har emellertid en liten grupp akademiska aktivister lyckats få gehör bland socialdemokratiska politiker för att integrationsproblemet ska beskrivas med termen ”rasism”. Exakt vad som är rasism och vad som inte är det är emellertid oklart. Idag är det inte bara nynazister och högernationalister som betraktas som främlingsfientliga eller rasistiska. Innehållet i kategorin har expanderat. Den biologiska rasismen, där fenotypiska eller fysiska egenheter ansågs ligga till grund för moraliska kvalitéer, har kompletterats med föreställningar som betonar ”vardagsrasism”, ”kulturell rasism” och ”strukturell rasism”. Rasismen har, anser vissa aktivister, blivit en ”dold” fiende som lurar överallt i samhället. Något gåtfullt är det hur man kan vara säker på att det överhuvudtaget existerar ett fenomen som rasism när detta är dolt? Är det dolt för vissa men inte för andra? Vad krävs i så fall för att hitta det utöver en stark tro på att så är fallet?

Det är ett problem att föreställningen om rasism har fått ett så stort genomslag i Sverige. Följden av detta är att den antirasistiska kampen har blivit godtycklig. Vem eller vilka är det som ska bekämpas när ”alla” betraktas som rasister? Politik bygger ofta på att man utser en fiende, föreställd eller verklig. Här är det öppet för att hela befolkningen blir politisk måltavla för en upplyst, men totalitär, elit av akademiker och politiker som utifrån de rätta idealen har tagit sig an att skapa en ny människa. Problemet är naturligtvis, som Alain de Benoit påpekat, att när alla är rasister är ingen rasist.(4) Eller, så hamnar man i det intellektuellt absurda förhållandet att om en svensk pensionär säger ”det bor för många invandrare i mitt bostadsområde” jämställs det med det nazistiska påståendet ”alla judar måste utplånas eftersom de tillhör en lägre stående ras”. När alla företeelser som på något sätt är kritiska i förhållande till invandrare/ invandring beskrivs som rasism så trivialiseras den riktiga rasismen. När ”alla” kritiska uttryck är en fråga om rasism är det nödvändigt att formulera en lagstiftning som är så bred i sitt omfång att den blir i det närmaste omöjlig att upprätthålla. Att rasismen är strukturell implicerar exempelvis att hela det svenska samhället borde ställas inför rätta.

Många som använder ordet rasism förväxlar ofta detta med den mildare Vi/Dom företeelse som brukar kallas etnocentrism, det vill säga det universella faktum att människan har en tendens att tolka och värdera främlingar utifrån kategorier hämtade i den egna kultursfären. Ur antropologisk synvinkel är detta fenomen varken särskilt märkligt eller moraliskt upprörande. Det är en mänsklig konstant som ligger till grund för vår förmåga att konstruera olika typer av gemenskaper. Claude Levi-Strauss har exempelvis påpekat, med en tidigare epoks språkbruk, att ”primitiva” folk ofta har haft ord för den egna gruppen av typen ”men”, ”the good ones”, ”the excellent ones”, ”the complete ones”, samtidigt som de Andra utgjort exempel på ”bad people”, ”nasty people”, ”land monkeys” och ”lice eggs”. I kombination med makt har alltid den dominerande gruppen större möjligheter att få genomslag för grova generaliseringar än de som befinner sig på lägre positioner i hierarkin. Det betyder emellertid inte att de ”förtryckta” agerar mindre etnocentriskt eller fördomsfullt, eller att de skulle göra så om de lyckades ta makten.

Svenska pluralister uttrycker ibland tanken att etnocentrism (med allt vad detta innebär av fördomar och Vi/Dom tänkande) är en företeelse som det är möjligt att göra sig av med, eller i alla fall något man borde göra sig av med. Självklart är det något man ständigt bör reflektera kring, men det kan vara svårt att hitta en fungerande hållning. Människan verkar ha en kognitiv konstruktion som gynnar förenklade förklaringar eller beskrivningar. En försvårande omständighet är att ett samhälle som gjort kulturell mångfald till en dygd riskerar att aldrig bli av med etnocentriska eller främlingsfientliga uttryck, eftersom det är en ideologi som bygger på en betoning av skillnaderna mellan människor. Den brittiska debattören Yasmin Alibhai-Brown har illustrerat detta med den situation som uppstod i den skola där hennes dotter gick.(5) Skolan, som var mångetnisk, drev en pluralistisk linje där värdet av tolerans stod högt i kurs. Ju hårdare skolan drev sitt mångetniska program, påpekar Alibhai-Brown, desto mer etniskt uppdelad blev skolan. Den ständiga betoningen av etnicitet, kultur och religion gjorde flickorna medvetna om hur annorlunda de var i förhållande till varandra. Detta skapade en etnisk uppdelning av skolan där flickorna hamnade i konflikt med varandra istället för att komma samman i en gemenskap.

SPEGELVÄNDA FÖRDOMAR

Identifikation är ofta negativ i den meningen attden utgår från vad Vi inte är i förhållande till Dom. I ett samhälle där kulturell mångfald ständigt framhålls är det alltså upplagt för att etnocentrismen förstärks istället för försvagas.

Dessutom är det så att även de mest övertygade antirasister och mångfaldsanhängare ofta bygger sina argument på fördomar om hur svenskar och invandrare är. Journalisten Lasse Sandström, som varit redaktör för tidningen Rosengård, menar till exempel i sin senaste bok om rasismen i massmedia, att muslimska män ”hade fördomar mot etniska svenskar och vårt sätt att leva” när de under hans tid i stadsdelen undvek att hälsa på svenska kvinnor genom handslag.(6) Detta är en fördomsfull tolkning. Att undvika handslag med okända kvinnor är för många troende muslimska män en fråga om att visa sin respekt för Gud och familjen. Det har att göra med gudstro, inte med fördomar mot svenska kvinnor. Att beskriva de muslimska männens synsätt som en fördom eller att inte acceptera det, är att ge uttryck för en etnocentrisk ståndpunkt.

Skillnaden mellan ett antirasistiskt synsätt och ett rasistiskt ligger inte nödvändigtvis i att den ena positionen är mer eller mindre fördomsfull eller ”rasistisk” än den andra. De är, som påtalats av vissa forskare, varandras spegelbilder. I grunden bygger båda synsätten på en förenklad, grovt generaliserad bild av vad ”invandrare” är och gör. Det vill säga, både antirasister och rasister är fixerade vid vissa föreställningar om andra ”kulturer” snarare än vid kunskap om vad olika individer tänker eller gör. Det är lika fördomsfullt att vara väldigt förtjust i andra kulturer som det är att tycka illa om andra kulturer. Utsagan ”jag gillar norrmän” bygger på fördomar, liksom utsagan ”jag ogillar norrmän”. Att hävda att ”invandrare” ska ha mer makt bygger på starka fördomar om en grupp på omkring en miljon individer.

Däremot är det självklart så att kompetenta individer oberoende av ursprung ska ha möjlighet att erhålla positioner i samhällets maktstruktur. Men inte av etniska eller religiösa skäl utan för att de är meriterade för uppgiften. Mångfaldsideologins hållning, att det är etnicitet och religion som ska bidra till att samhället berikas, är i princip lika rasistisk som andra synsätt där det är ytan som utgör underlag för slutsatser om vilka människorna är. Slavoj Zizek har påpekat att mångkulturalismens (ett annat ord för mångfald) toleransideal bygger på en hållning som är lika distanserad från människor som den klassiska rasismen var. Han menar, ett synsätt värt att fundera över, att det är en sorts falsk tolerans som bara kan formuleras utifrån en överlägsen position.(7)

Det saknas också övertygande belägg för att det är just rasism som hindrar invandrare från att få arbete. Termen är, liksom termen marxism- leninism var för den sovjetiska centralkommittén, en tom markör som kan fyllas med ett innehåll som konstrueras improvisatoriskt.(8) Genom att undvika en precis definition av ord som diskriminering och rasism är det alltid öppet för en subjektiv användning av termerna. Detta omöjliggör en rationell eller vetenkaplig diskussion, men är ytterst användbart i politisk verksamhet där det gäller att misstänkliggöra motståndaren. Termen rasism används främst som ett vapen i den symboliska striden mellan olika politiska grupperingar. Det analytiska innehållet har ett andrahandsvärde. Slutsatsen att det är rasism som gör att invandrade personer nekas arbete är sannolikt förhastad.

Naturligtvis bör man väga in möjligheten att invandrade personer är utsatta för rasism (läs: övertygelsen om vissa rasers biologiska överlägsenhet) i Sverige. För att komma åt de verkliga problemen och lösningarna på dessa är det emellertid av vikt att kunna göra distinktioner mellan olika fenomen, exempelvis mellan etnocentrism och rasism. I vilka situationer diskrimineras invandrare på grund av hudfärg? I vilka situationer är det klasstillhörighet som sorterar bort invandrare? I vilka situationer är det bristande färdigheter i svenska som gör att de inte kan få jobb? När handlar det om utbildning? Vilken typ av logik organiserar arbetsgivares beslut? Att sortera in allting under termen ”strukturell rasism” riskerar att korrumpera tänkandet och lamslå hela frågan om utanförskap. Ordet rasism har en så stark moralisk laddning att man riskerar att göra fenomenet med utanförskap till en fråga om huruvida någon är ”god” eller ”ond” när det kanske handlar om andra saker. Den förre integrationsutredaren, Anders Westholm, som kickades av Mona Sahlin efter påtryckningar från olika aktivister, ville genomföra empiriska studier som var öppna för att man prövade olika hypoteser kring integrationsproblemet. Den nuvarande utredaren, Masoud Kamali, har tyvärr redan på förhand bestämt sig för vad som är sant. Ännu mer ideologiproduktion riskerar att bidra till att konfliktnivån höjs kring integrationsproblemet.

STRUKTURFÖRÄNDRINGAR ÖVER TID

Ett annat problem är att mångfaldsperspektivet betraktar samhället som om det befunnit sig i status quo i alla avseenden, utom i fråga om rasism som genomgått en expansion från biologi till kultur. Antagandet är att integration idag kan, och kommer att ske, i samma typ av samhälle som var verklighet för trettio år sedan när integrationspolitiken formulerades. Att reducera problemet till en fråga om rasism får till följd att förändringarna som ägt rum i kapitalismens organisation undanhålls från analysen av vad som försvårar, kanske rentav förhindrar, integration.

Avindustrialisering i västvärlden, införande av personalsparande teknologi, en ny nätverksbaserad arbetsorganisation som gynnar unga människor, kort sagt, införandet av ”den nya ekonomin” har fått till följd att det är oklart vad människor ska integreras i. Arbetskraftsinvandrare inlemmades i en nationalstatligt organiserad tillverkningsindustri där de kunde stanna i flera decennier och planera för framtiden. Dagens invandrare har att bli integrerade i en global ekonomisk struktur som bygger på osäkra anställningsvillkor för alla; en projektekonomi utan långsiktig stabilitet där man som anställd är tämligen maktlös. Det ligger i sakens natur att konkurrens och osäkerhet är en del av den här typen av organisation. Ska vi vara realistiska är sannolikheten hög för att en stor andel av första generationens invandrare (de som kommit i vuxen ålder) aldrig kommer att bli integrerade i den etablerade ekonomin. Marknadsvärdet på deras kompetens är, tyvärr, för lågt eller obefintligt. Arbetskraftsinvandring, som regelbundet förs fram i den offentliga debatten, handlar inte om att importera fattiga bön-der från Afrika eller Mellanöstern utan om att dagens globala företag konkurrerar om en välutbildad expertis oberoende av ursprung. I det postindustriella samhället har det skapats andra förutsättningar för integration än de som var verklighet i industrisamhället. Idag är instabiliteten större, företag kan när som helst flytta kontor och produktion till andra delar av världen.

Om västerländska arbetsgivare vore extraordinärt rasistiska skulle det naturligtvis vara svårt att flytta verksamheten till delar av världen där de tvingas anställa icke-vit personal. Svenska företag i Sverige verkar även de väl så villiga att anlita ”invandrare”, så länge priset på arbetskraften är det rätta. Volvo i Göteborg anställde till exempel slovakiska arbetare från ett slovakiskt företag för 2.600 kronor i månaden. IBM och Telia Sonera har importerat indisk arbetskraft som efter avslutad gärning återvänder till Indien med sina familjer. Är detta strukturell rasism eller är det bara frågan om att kapitalismens vinstmaximeringsprincip styr vem som anställs?

Det finns skäl att börja förstå integration på ett annat sätt än genom den hegemoniska föreställning som säger att invandrare ska bli delaktiga i nationalstatens gemensamma offentliga struktur. Integration kan idag ta sig flera olika uttryck. Vissa invandrare blir delaktiga i, som Christer Norlin påpekat, arbetarrörelsens etablerade organisationer. Andra skaffar sig en utbildning och lyckas till slut få en projektanställning eller ett lönearbete som när som helst kan upphöra. En stor andel migranter verkar dock bli integrerade i helt andra ekonomiska, sociala och politiska projekt än nationalstatens. Många forskare pekar idag på att dagens invandrare inte bryter med sina tidigare liv utan fortsätter vara delaktiga i olika typer av transnationella verksamheter. Det är otillräckligt, för att inte säga meningslöst, att reducera de nya formerna av integration till en fråga om diskriminering eller rasism i majoritetssamhället.

ETNISK ENKLAVISERING

Forskare som studerat den globala ekonomin har pekat på att det växer fram en ny serviceklass i de metropoler som dragit till sig kapital. Saskia Sassen har till exempel visat att migranter etablerar restauranger, städfirmor, taxirörelser och andra inrättningar, som lever på det ökande antal tjänstemän som arbetar i data- och försäkringsbranschen. (9)Samma typ av fenomen är det möjligt att observera även i en mindre stad som Malmö. Här har, i samband med avindustrialisering och en omfattande invandring, antalet ”etniska” livsmedelsbutiker, taxiföretag, restauranger och andra serviceinrättningar ökat i omfattning de senaste trettio åren. Expansionen är möjlig att observera i hela stadsrummet, men är mest påtaglig i stadsdelen Rosengård och i kvarteren runt Möllevångstorget.

Det är naturligtvis möjligt att tolka förändringarna positivt, som att stadsbilden blir mer exotisk, levande eller kosmopolitisk. Men det är ett problem om man relaterar de etniska institutionerna till frågan om integration. Trots allt har vi en stat i Sverige som lägger stora resurser på att invandrare ska bli delaktiga i den etablerade svenska offentligheten. Etableringen av etniska institutioner innebär att integrationsprocessen för många invandrare kan ta sig helt andra uttryck än det officiella perspektivet ger sken av. Här finns en hel del forskning att göra. Det är till exempel oklart huruvida verksamheterna ingår i nationalstatens vita, gråa eller svarta ekonomi. Dessutom är det ofta frågan om patriarkalt organiserade familjeföretag där arbetskraften står utanför arbetsmarknadens organisationer. Här kan det till exempel finnas en lojalitetskonflikt mellan familjens krav och skyldigheter och på de rättigheter arbetstagare har i det svenska samhället.

Steven Gold påpekar i Axess nr 4 att etniska ekonomier ofta kan byggas upp tack vare billig arbetskraft.(10) Detta bör man kunna väga in i analysen av integrationsproblemet. Undlåter man att göra så finns risken att man accepterar att en viss kategori invånare lever under sämre förhållanden än majoritetsbefolkningen. Då väger rädslan att uppfattas som rasist tyngre än viljan att genomföra analyser av eventuella missförhållanden. Internationellt är detta en accepterad kunskap, något Golds artikel är ett exempel på. I Sverige är det förenat med stora svårigheter att formulera frågor och problem kring etniska institutioner eftersom det uppfattas som ett ”misstänkliggörande” av invandrare. De kommersiella institutionerna ingår i den nya typ av etnisk uppdelning av staden som jag i min avhandling kallar för enklavisering.(11)

Segregation, etnisk och klassmässig, associeras ofta enbart med boende. Människor med annan bakgrund än svensk (eller svensk arbetarklass) är koncentrerade till samma bostadsområde där de passivt väntar på socialbidraget och på att få ett arbete. Poängen i mitt argument är att den etniska segregationen har genomgått en transformation från att ha handlat om boende till att också omfatta olika typer av institutioner. Ovan nämner jag butiker som en del av detta, men det är viktigt att också lägga till att det etablerats kulturella institutioner – som friskolor, daghem och moskéer (flera små och den stora som snart är färdigställd efter branden för ett par år sedan). Den här historiskt sett nya strukturen har fått till följd att möjligheterna och problemen för de senaste årens invandrare är annorlunda jämfört med hur det var för tidigare decenniers arbetskraftsinvandrare. Dessa empiriska förändringar kan vara svåra att förstå och upptäcka om man låter tänkandet kring etnisk segregation vara styrt av föreställningar, som säger att uppdelningen av staden helt och hållet beror på den rasistiska majoritetsbefolkningen. Mest påtagliga är förändringarna för den arabiska gruppen.

I Malmö har det sedan i slutet av 1980-talet etablerats en arabisk offentlighet som innebär att människor kan upprätta kontinuitet mellan livet i hemlandet och det nya landet. För att överleva i vardagen finns idag ingen tvingande anledning att till exempel lära sig svenska eller att etablera kontakter i det svenska samhället. Man kan försörja sig med hjälp av bidrag, det finns gott om butiker som saluför billiga livsmedel man är van vid från hemlandet, här finns möjlighet att socialisera barnen till muslimer i någon av Koranskolorna och i arabiska friskolor. Fredagsbönen kan förrättas i någon av moskéerna och ofta lever man nära vänner och släktingar. Arabiska kan användas i både det privata och det offentliga. Det är enkelt att få tag i arabiska böcker och tidskrifter. Flertalet hushåll är också utrustade med parabolantenner som gör det möjligt att titta på någon av de ungefär tjugo arabiska tevekanaler som utsänds från andra delar av världen. Enligt islamologen Anne Sofie Roald är det så att en överväldigande majoritet arabisktalande i Öresundsregionen föredrar arabisk teve framför svensk.(12) Till detta kan man lägga att den svenska skolan i Malmö har infört undervisning på arabiska i vissa årskurser. Olika typer av lokala och globala verktyg kan alltså användas för att leva inom ramen för en avskild värld.

RELIGIONENS TYNGD

För individen som lever i detta sociala sammanhang uppstår ett paradoxalt förhållande. Å ena sidan skänker enklaven en viss trygghet, å andra sidan är den ett hinder för integration in i det svenska samhället. Här är det möjligt att umgås med likasinnade, etablera sig i olika typer av religiösa gemenskaper och uppfostra barnen till goda muslimer. Det är en social miljö som uppmuntrar en integrationsprocess som bygger på en annan logik än den som förs fram av staten. Många araber i Malmö är alltså på väg att bli integrerade i ett samhälle i samhället snarare än i det svenska samhället. Även om detta äger rum på svenskt territorium så är det i allt väsentligt en kulturellt annorlunda sfär som håller på att etableras. Processen jag talar om här är inte generell i den meningen att den ser likadan ut för alla som kommer från ett arabiskt land. Vissa lär sig svenska och har kontakter i det svenska samhället. Väldigt många är dock fast i den här strukturen. En hel del barn som föds på svenskt territorium tillbringar så mycket tid i arabiska (eller i andra etniskt annorlunda) sammanhang att de inte lär sig svenska överhuvudtaget eller en mycket bristfällig sådan.

Miljön utgör också en arena för kristen och islamisk mission. När vi bodde i Rosengård (1995-98) hade jag kontakt med både kristna och muslimska aktörer vars huvudsakliga projekt var att arbeta för att invånarna skulle genomgå en religiös pånyttfödelse. De kristna försökte omvända muslimer till kristendom, medan islamisterna försökte få andra muslimer att förbättra sin religiösa praktik av islam. Om det finns några kristna missionärer kvar i området ska jag låta vara osagt. Den islamiska missionen pågår dock alltjämt. Detta är dock ett mycket komplicerat fenomen (som har pågått i mer än ett decennium) där flera olika individer och rörelser är inbegripna i en politisk-religiös strid om att etablera lokal hegemoni. Arbetet med att vinna anhängare sker med olika medel. Ideologisk påverkan i moskéer och friskolor – dörrknackning, flygblad, ekonomisk hjälp, dialog med myndigheter, debatt, idrottslig verksamhet, etcetera. Det finns stora likheter mellan den islamistiska verksamheten i Europa och den som pågått i Mellanöstern de senaste trettio åren.

I ett nationalstatligt perspektiv finns det tolkningar av den islamiska kunskapstraditionen som är mer eller mindre gynnsamma vad gäller deltagande i kulturella svenska sammanhang. Vissa aktörer är till exempel djupt konservativa i frågor som rör kvinnor och män och förespråkar en strikt segregation mellan könen. Svenska män framstår som tämligen bleka patriarker i jämförelse med manliga islamister. Ett annat problem är att för vissa av islamisterna utgör verksamheten en strategi som används för att skapa social ordning och hålla ihop en tillvaro som upplevs som kaotisk. För dessa ligger det nära till hands att påverka muslimska barn negativt när det gäller deras syn på det svenska samhället. Barnen, som är födda och uppväxta här, riskerar att få en negativ självuppfattning som kan försvåra deras liv i Sverige. Särskilt komplicerat är detta för flickor; ett stort antal muslimska flickor som har växt upp på Rosengård har aldrig besökt andra delar av Malmö. Enligt Invandrarverket och den grupp forskare som producerar verkets perspektiv är det moraliskt tvivelaktigt att betrakta ”muslimska män” som mer patriarkala än infödda svenska män. Det är en märklig syn. Mot detta kan man påstå att det är eurocentriskt (eller fördomsfullt) att inte ta kulturella och religiösa skillnader och en del av dessa skillnaders konsekvenser på fullt allvar.

Enklavisering utgör alltså en social process som kastar nytt ljus på integrationens möjligheter och problem. För muslimska män i Malmö finns det till exempel möjlighet att göra en sorts alternativ karriär där de är både inkluderade och exkluderade i olika ekonomiska och sociala sfärer. En av mina informanter, en arabisk man från Mellanöstern, akademiker, är exempelvis integrerad i den lokala religiösa politiken och i den lokala partipolitiken i Malmö. Han är en av de islamister som anlitas av moskéerna när det är fredagsbön, debatt eller diskussion. Han anlitas också som konsult av muslimer i frågor som rör sharias familjelagstiftning. Han ingår i ett lokalt ekonomiskt nätverk där en grupp entreprenörer varje månad sätter in pengar som fördelas enligt islamiska principer till muslimska affärsmän som behöver kapital för att investera i någon verksamhet. Min informant har själv ägt och drivit livsmedelsbutiker och mediaföretag. Dessutom är han verksam på europeisk och global nivå i olika organisationer med att deltaga i och själv organisera konferenser där islam utgör fokus. Det är alltså en man med ett relativt stort inflytande i både ekonomiska, politiska och religiösa frågor. Den enda sfär han är utesluten från är den svenska arbetsmarknaden. Sedan han flyttade till Sverige för tjugo år sedan har han aldrig lyckats erhålla en anställning som matchar hans utbildning.(13)

Den här mannen har, trots avsaknaden av lönearbete, ett betydligt större inflytande än den grupp infödda svenskar vi träffade i Rosengård. Det var en grupp på ett tjugotal kvinnor och män som levde i en tät gemenskap på samma gård som vi. Gruppen utgjorde en blandning av arbetar eller underklass och de flesta av dem var födda och uppväxta i området. I det lokala sammanhanget utgjorde gruppen en etnisk minoritet bland flera andra minoriteter. Ingen av dessa svenskar ingick emellertid i något organiserat politiskt eller kommersiellt samarbete. Deras inflytande i samhället var begränsat till de allmänna valen var fjärde år. De gav ofta uttryck för ett djupt förakt för socialdemokratiska politiker och ansåg att de, som tillhörande arbetarklassen, saknade politisk representation. De gav även uttryck för bekymmer i fråga om barnens uppväxt i Rosengård. Flera av de svenska föräldrarna hade noterat att deras barn lärde sig en bristfällig svenska i områdets mångetniska skolor. Dessutom upplevde de stora problem på föräldramöten, eftersom det var svårt att etablera relationer med föräldrar som talade andra språk. På gräsrotsnivå, i vardagslivet där människor ska leva i och med det mångkulturella samhället, är det sannolikt svårt att få gehör för att annorlunda kulturer är enbart berikande. Här är kulturell mångfald ett socialt problem som måste hanteras och lösas. Den här formen av klassproblem är sannolikt typiska för det mångkulturella samhället. Även om det är eliten som starkast förespråkar pluralism kan den alltid undgå att konfrontera de vardagliga svårigheter som uppstår i områden som präglas av etnisk mångfald.(14) 

POLITISK LÖSNING?

Standardargumentet i debatten om integration är att den svenska integrationspolitiken har misslyckats. Det har upprepats i närmare trettio års tid. Högern menar att det är arbetslinjen som ska råda och vill ha hårdare tag. Vänstern, med staten i spetsen, har reducerat hela frågan om integration till strukturell rasism. Kan man bara resocialisera den svenska majoritetsbefolkningen så blir invandrare förr eller senare delaktiga i det svenska samhället.

Problemet med debatten och förståelsen av vad integration är håller sig inom ramen för ett hegemoniskt perspektiv som är formulerat av den politiska elit som i många år administrerat det nationella rummet. Centralt i detta perspektiv är att integration är en process som äger rum i riktning mot Sverige. Antagandet är att invandrade personer som kommer hit bryter helt med det gamla och bosätter sig här permanent. I samband med detta förväntas de bli helt och hållet delaktiga i en svensk offentlighet med allt vad detta innebär av arbete och politik. Den här uppfattningen måste ifrågasättas. Särskilt idag, när globaliseringen av människor och kapital har skapat nya förutsättningar där integration kan handla om delaktighet i olika typer av ekonomiska, sociala och politiska projekt. Vissa av dessa är nationella, andra transnationella.

Vad vi måste lära oss att acceptera är att integration är ett komplext fenomen där flera olika processer pågår samtidigt. Sannolikt måste vi lära oss att acceptera en förstärkt och kanske ökad grad av etnisk enklavisering. På grund av den nya ekonomins instabilitet, förändringar och ständiga geografiska omflyttningar kommer framtida migranter (och andra) ha stora svårigheter att få tag i traditionella lönearbeten. Detta, i kombination med en stark tro på islam eller annan religion hos individer som ser en möjlighet att exploatera detta för egen vinning, kommer att producera krav på särlösningar för olika grupper. I samhällen präglade av mångfald träder det i regel fram olika ledare som försöker representera ”gruppen” och därmed erhålla olika typer av ekonomiska, politiska eller sociala resurser i det större systemet. Här finns en risk att det etableras sociala strukturer i samhället som konkurrerar med majoritetssamhället om integration av nyanlända. Men naturligtvis kommer det också att finnas individer som lyckas bryta sig loss från ”enklaven” och etablera sig inom ramen för det etablerade samhällets institutioner. Nationalstatens gränser har blivit så porösa att det är svårt att upprätthålla den typen av social ordning som låg till grund för konstruktionen av det vi kallar för välfärdssamhället.

Aje Carlbom

NOTER
1. Therborn, Göran (1987): The Ideology of Power and the Power ofIdeology. London: Verso.
2. Thompson, John B (1985): Studies in the Theory of Ideology. Berkeley: University of California Press.
3. Dahlstedt, Magnus och Lindberg, Ingemar, red (2002): Det slutna folkhemmet, om etniska klyftor och blågul självbild. Stockholm: Agora
4. de Benoist, Alain (1999): ”What is racism” Telos, Winter 1999.
5. Alibhai-Brown, Yasmin (1998): ”Proud to be British”. I New Statesman, 26 juni 1998.
6. Sandström, Lasse (2004): Rosengård i medieskugga, om medier som medel och hinder för integration. Stockholm: Institutet för mediestudier.
7. Zizek, Slavoj (1999): The Ticklish Subject: The Absent Centre of Political Ontology. London: Verso.
8. Walker, Rachel (1989): Marxism-Leninism as Discourse: The Politics of the Empty Signifier and the Double Bind.
9. Sassen, Saskia (1994): Cities in a World Economy. Thousand Oaks: Pine Forge Press.
10. Gold, Steven (2005): ”Etniskt företagande lyfter hela gruppen”. I Axess Maj 2005.
11.Carlbom, Aje (2003): The Imagined versus the Real Other. Lund: Sociologiska inst.
12.Roald, Anne Sofie (2004): ”Arab Satellite Broadcasting: the Immigrants extended Ear to the Homelands. I Muslims in Europe (Malik red.). Lif Verlag: Münste.
13.Carlbom, Aje (2005): Rosengård, med Sverige som kuliss. Tidskriften Bofast 2/2005.
14.Carlbom, Aje (2003): The Imagined versus the Real Other. Lund: Sociologiska inst.

Från Röda Rummet 2/2005

Död åt judebolsjevismen

– ett bortglömt kapitel om antikommunismen

Myten om att bolsjevismen var en del av en judisk världskonspiration var utbredd i konservativa kretsar under 1900-talets första decennier. Det blev så småningom också en draksådd som gav rika skördar åt nazismen, genom att många antikommunistiska rörelser gav sitt aktiva stöd åt Förintelsen under mytens täckmantel

När de tyska styrkorna invaderade Sovjetunionen sommaren –41 inleddes den avgörande fasen i det vi idag kallar Förintelsen av det judiska folket i Europa.(1) Den utlöstes inte bara för att tyskarna där på sovjetterritoriet stötte på stora judiska befolkningskoncentrationer, eller för att man förde striderna med ett kolonialkrigs hänsynslöshet där den germanska övermänniskan antogs ha rätt – och skyldighet att krossa ”underlägsna” folk och raser.

Kriget i öster var ett kombinerat ideologiskt, geopolitiskt och socialt krig för att förinta sovjetsystemet och kommunismen. Det fördes med (för att använda ett uttryck av Andrés Gerrits) ”en av 1900-talets kraftfullaste myter” som motiv; myten om ”jude-bolsjevismen”.(2)

Under de senaste årens två historiska rannsakningar, av kommunismen och dess förbrytelser samt av Förintelsen och dess förutsättningar i europeisk kristen kultur, har inga beröringspunkter verkat finnas mellan de två: annat än i deras egenskap av två parallella exempel på 1900-talets extremism och folkmord. Den enda kontaktpunkten av annat slag har varit föreställningen (med rötter i den tyska historikerstriden på 1980-talet) att nazismen och dess folkutrotningar i huvudsak var en följd av bolsjevismens terror i Ryssland och kommunismens hot i Centraleuropa och Tyskland efter första världskriget.(3) Men att nazismens ideologiskt uttalade måltavla just var bolsjevismens och kommunismens judiskhet, att det var mot den ”judiska världskonspirationens bolsjevistiska centrum” som Förintelsen släpptes lös, har knappast alls uppmärksammats.(4) Möjligen har en sådan koppling verkat störande, eftersom den komplicerar förståelsen av såväl Förintelsen som Sovjetkommunismen.

RYSK ANTISEMITISM

När de tyska SS-styrkorna trängde österut upptäckte de snabbt att formeln ”Död åt Jude-bolsjevismen!” – alltså likvideringen av partisaner, kommunister och sovjetiska myndighetsrepresentanter, liksom konfiskering av egendom och rensning av städer och byar från motstånd under parollen om att förinta judisk kommunism – var ett oslagbart verktyg; från Estland till Ukraina. Det var, understryker exempelvis Anton Weiss-Went vid avdelningen för studier i Judaism på universitetet i Tartu, just kopplingen judiskt – kommunistiskt som möjliggjorde mobiliseringen av estniska nationalister och högeraktivister för att massakrera Estlands judar efter 1941(5).

John Garrard noterar att när de tyska SS-trupperna lanserade sitt tema om jude-bolsjevismen mottogs de omedelbart av en redan djupt rotad och äldre antikommunistisk antisemitism – med rötter i 20-talets och det tidiga 1900- talets motrevolutionära föreställningsvärldar i det forna ryska imperiet.(6)

Sedan pogromerna på 1880-talet, hade antisemitismen varit ett framträdande tema i försvaret av tsarismen mot liberala, demokratiska, socialistiska och revolutionära strömningar.(7) För den reaktionära Ryska Folkunionen och dess Svarta Hundraden blev Sions Vises Protokoll – de förfalskade handlingarna från en påstådd judisk världskomplott, som producerats av den ryska Ochranan vid tiden för Dreyfus-affären – en bibel mot utmanare som representerade det moderna.(8) Med nederlaget mot Japan och revolutionen 1905, bakslagen i första världskriget och Februarirevolutionen 1917, cementerades tanken på en judisk världskonspiration hos den ryska motrevolutionen. Bolsjevismens maktövertagande och utvecklingen mot inbördeskrig gav demoniseringen av revolutionens olika krafter ett gemensamt och tydligt fokus.

Att flera ledande bolsjeviker var judar är ett faktum, liksom att sovjetregimen innebar en judisk emancipation.9 Visserligen drabbades judar, varav många livnärde sig på handel och småhantverk, i högre grad av bolsjevikernas krigskommunism än många andra etniska grupper. (10) Kampanjerna mot kyrkan och religionen stängde även synagogor och talmudskolor och det judiska socialistpartiet Bund förbjöds i likhet med övriga oppositionspartier. Ändå innebar sovjetmaktens första år dramatiskt förändrade möjligheter för den judiska befolkning som inom det forna tsarimperiet varit förvisade till särskilda territorier, yrken och utsatt för andra särbestämmelser – samt ständigt riskera förföljelse och pogromer. ”För första gången, och under ett ytterst dramatiskt skede i områdets historia”, skriver Gerrits, ”fick judar, eller åtminstone individer som betraktades så, politisk makt.”(11)

20-talets Sovjetryssland såg en uppblomstring av judisk kultur utan like i form av yiddish-kulturen – med skolor, teatrar, tidningar och judiska sektioner – inom det maktägande bolsjevikpartiet. (12) Redan före revolutionen hade Lenin uttryckligen deklarerat att alla restriktioner av judarnas rättigheter skulle avskaffas.(13) I januari 1918 tillsatte sovjetregeringen ett särskilt kommissariat för judiska nationella frågor och sommaren samma år förbjöds i lag alla antisemitiska organisationer och yttringar av antisemitism. (14) Vid tionde partikongressen 1921 nämndes särskilt judarna när ”de nationella minoriteternas rätt till fri nationell utveckling” fastslogs och i vitryska sovjetrepubliken, med största andelen judiska samhällen i Sovjetunionen, upphöjdes yiddish till ett av republikens fyra officiella språk.(15)

ANTISEMITISK KONTRAREVOLUTION

På den motrevolutionära sidan växte samtidigt övertygelsen om bolsjevismens judiska karaktär, i synnerhet bland forna militärer, aristokrater och tsaranhängare som redan tidigare brännmärkt alla opposition med antisemitiska tillhyggen. ”Antisemitism och kontrarevolution var en och samma sak”, sammanfattar André Gerrits.(16) Bland de ”vita” styrkorna distribuerades propaganda och litteratur på temat om den judisk-bolsjevikiska konspirationen, en idé som hade blivit till ”en besatthet” hos många av de vitas ledare och som även drabbade flera av bolsjevismens motståndare på den icke-tsaristiska sidan, som mensjeviker och socialrevolutionärer .(17)

Men föreställningen om bolsjevismen som judisk och det antisemitiskt präglade motståndet mot sovjetregeringen var emellertid inte begränsat till de ”vita” styrkorna. Nicolas Werth ger i ”Kommunismens Svarta bok” ett stort antal exempel på hur motståndet mot bolsjevikregimen från helt andra grupper också ofta formulerades i antijudiska termer. Det kunde handla om arbetarrevolter som i Putilovverken mars 1919 samt i Orel, Briansk och Astrakan under samma vår.(18) Det kunde gälla bondeupproren i Sydryssland och Ukraina där Grigorievs, Machnovs och Zelenys anarkistledda bondearméer svepte fram.(19) Det kunde representeras av Simon Petliuras ukrainska nationalister samt av de upproriska kosackerna i Kuban och vid Don.(20) Werth noterar hur de alla drog i fält bakom slagord som ”död åt de judiska kommissarierna”, men reflekterar inte kring någon vidare innebörd av detta än att arbetare och judar i allmänhet var stadsbefolkning medan de upproriska (med undantag för ett antal arbetarstrejker) levde på landsbygden. (21) Men bara motrevolutionärernas antijudiska pogromer i Ukraina och Sydryssland skördade bortåt 150 000 offer och ”kampen mot judebolsjevismen” fördes från Judenitj i Baltikum till Koltjak i Sibirien.(22) Just det temat – judarnas roll… och själva existens! – var en av inbördeskrigets dominerande motsättningar; där bolsjevikerna i huvudsak försvarade judarna och en judisk emancipation, medan stora delar av motrevolutionen grupperade sig kring antisemitiska föreställningar och lösningar. Även röda arméförband kunde göra sig skyldiga till övergrepp och mord, inte minst Budennitjs röda kosackrytteri. Men, skriver Peter Kenez: ”Medan detta är delvis sant, är det likaså klart att de sovjetiska ledarna var villiga att bekämpa pogromer och bestraffa förövarna. Som ett resultat räknades Röda Arméns offer endast i några få hundra jämfört med de tusentals som slaktades av de vita.”(23) Efterhand drog judarna slutsatsen, skriver Kenez, att trots dess ekonomiska politik och enstaka pogromer från illa disciplinerade röda arméstyrkor, erbjöd sovjetmakten ”störst chans för överlevnad”.(24)

VÄRLDSKONSPIRATIONEN

Också den europeiska antibolsjevismen från tiden kring det ryska inbördeskriget och den tyska revolutionen 1918-19 till åtminstone in i mitten av 20-talet, formulerades ofta utifrån temat om bolsjevismens judiskhet. De ryska tsaranhängare som redan 1918 tvingades till landsflykt i Tyskland bildade ett ideologiskt nav kring vilket den tyska extremhögern efter kejsardömets fall kom att formera sig – och formulera sin världsbild.(25) Inte minst genom naziideologen Alfred Rosenberg, som själv utgjorde en del av denna ryska exilmiljö (han var ursprungligen rysk medborgare som 1918 förenade sig med de tyska truppernas reträtt från Ryssland efter Brest-Litovskfreden.)(26) I den miljön flöt Sion Vises protokoll och föreställningen om bolsjevismens judiskhet samman till den ”judisk-bolsjevikiska världskonspirationen”.

Spartakistupproret i Berlin, den bayerska och ungerska rådsrepubliken – med flera judiska revolutionärer som Rosa Luxemburg, Ernst Toller och Bela Kun på framskjuten plats – tycktes bekräfta bilden av vad som stod på spel.(27) Under sommaren 1920, när den sovjetiska Röda Armén efter Pilsudskis polska anfall trängde in över Polens gränser, sände den polska biskopsstyrelsen en flammande maning om hjälp till den romersk katolska kyrkan, som lästes upp i kyrkor över hela världen: ”Bolsjevismens verkliga mål är världsherravälde. Den ras som har ledningen över bolsjevismen i sina händer, har redan i det förflutna underkuvat hela världen genom guldet och bankerna, och nu, driven av den eviga imperialistiska girighet som flyter i dess ådror, syftar den redan till att slutgiltigt lägga nationerna under sitt härskarok. (…) Bolsjevismens hat riktas mot Kristus och Hans kyrka, i synnerhet eftersom de som är ledare för bolsjevismen i sitt blod bär det traditionella hatet mot kristendomen. Bolsjevismen är i sanning förkroppsligandet och inkarnationen av Antikrist på jorden.”(28)

Genom Sion Vises Protokoll och mängder av liknande dokument som sade sig ”avslöja” förekomsten av en judisk-bolsjevikisk världskomplott, skapades under de första efterkrigsåren en veritabel hetsstämning inom pressen och politiken även i väst. Det brittiska Foreign Office publicerade 1919 en officiell vitbok som fastslog att bolsjevismen hade sitt ursprung i tysk propaganda och utövades av internationella judar med syfte att paralysera näringslivet så att detta kunde köpas upp av judarna.(29) Den ansedda tidningen The Times ägnade samma år stort utrymme åt att diskutera om bolsjevismen kunde tolkas som en judisk hämnd. Men tidningens korrespondent i Ryssland, Robert Wilton, tvekade inte att fastslå att bolsjevikerna var judiska agenter.(30) Sion Vises Protokoll utgavs 1920 på det ansedda förlaget Eyre & Spottiswoode – His (or Her) Majesty’s Printers – och anmäldes positivt av The Times som ställde frågan om nationen utkämpat dessa tragiska krigsår mot den tyska faran bara för att hamna i en ”Pax Judaeica”, vars följder inte skulle bli mildare än kaiser Wilhelms bödlars.(31) Andra stora brittiska tidningar, som The Spectator och The Morning Post inledde formliga kampanjer mot den judisk-bolsjevikiska ”konspirationen gentemot civilisationen” och krävde en Kunglig kommission för att undersöka det världsjudiska ledarskapets förehavanden: ”Vi måste dra ut konspiratörerna i ljuset, riva av dem deras anskrämliga masker och visa världen hur löjliga och ondskefulla och farliga sådana samhällets plågoandar är.”(32) Samma tongångar spreds till Frankrike och de flesta andra europeiska länder där inte bara extremhögern utan även etablerade media, förlag och politiker förde ut konspirationsbudskapen från Sion Vises Protokoll och andra ”avslöjande” dokument.(33)

Men också på andra sidan Atlanten grep paniken omkring sig. Från hösten 1919 började enstaka utdrag ur konspirationsdokumenten spridas i amerikansk press under rubriker som ”Röd Bibel manar till våld” och ”Röda konspirerar för att krossa världen”.(34) Snart duggade larmsignalerna om ett världsbolsjevikiskt maktövertagande tätt. Amerikanska senatsförhör 1919 underströk att bolsjevikrevolutionen leddes av judar.(35) Och tidningsrubrikerna smattrade: ”Trotsky Leads Jew-Radicals to World Rule. Bolshevism only a Tool for His Scheme.”(36) Bilkungen Henry Fords tidning The Dearborne Independent med en upplaga på trehundratusen exemplar, började på hösten 1920 hamra ut temat från Sions Vises Protokoll om klasskampens, strejkernas, fackföreningarnas och bolsjevismens roll i den judiska världskomplotten.(37)

Artiklarna publicerades också i bokform under rubriken The International Jew, boken som i USA trycktes i en halv miljon exemplar, översattes till 16 olika språk och nådde under 20- talet, enligt Cohn, uppskattningsvis flera miljoner läsare(38) – med sitt budskap att bolsjevismen var en produkt av en judisk världskonspiration. Att ett idolporträtt av Henry Ford länge flankerade Hitlers skrivbord var ingen slump. ”Vi ser till Henry Ford som ledare för den växande fascistiska rörelsen i Amerika….. Vi har just låtit översätta och publicera hans antijudiska artiklar. Boken sprids i miljontals över hela Tyskland”, citerades Hitler i amerikansk press.(39)

SVENSK SÄKERHETSPOLIS VARNAR

Även i Sverige fanns, som Mattias Tydén har visat, tidiga föreställningar inom handelns organisationer och i bonderörelsen om att socialism och demokratiska sekulära idéer överhuvudtaget, var något judiskt. ”Låt oss aldrig glömma att liksom socialismen är en judisk uppfinning, så är ock de moderna slagorden frihet, jämlikhet, broderskap, individualism, hela denna störtflod av förvirrade fraser och teorier judarnes verk”, ansåg Bondeförbundets tidning Landsbygden på ledarplats så sent som 1924.(40) Och för tidningen Köpmannen var det självklart att sovjetstaten dirigerades av judar som inte minst var ”de ryska butikernas nya herrar”. (41) Inom den tidiga svenska arbetarrörelsen var det däremot vanligare att förknippa det judiska med bank- och handelskapitalism, inte minst i den populär- och skämtpress, Naggen, Karbasen mfl som riktade sig till de breda lagren.(42)

Med bolsjevikrevolutionen, det ryska inbördeskriget och revolutionerna i Tyskland och Ungern efter världskriget, fick föreställningen om ”judebolsjevismen” fäste även här. I tidningsartiklar, politiska pamfletter och litteratur spreds uppfattningen att den ryska bolsjevismen bars upp av judar och att ”proletariatets diktatur” hade en judisk karaktär. Det var de etablerade förlagen som publicerade böcker som Fords ”Den internationelle juden” (Almqvist & Wiksell 1924)(43), Hilaire Bellocs ”Judarna och vi andra” (Natur & Kultur 1923)(44) eller arbetarliberalen Anton Nyströms böcker ”Judarna förr och nu” 1919 samt ”Polen förr och nu” 1925 där kopplingen bolsjevismen och det judiska var rent självklar.(45)

Bolsjevismens specifikt judiska karaktär bestod, hävdades det, av dess nationslöshet, messianism och tro på apokalypsen. I marxistiska termer uttrycktes det hela ”kommunistisk international”, ”världsrevolution” och ”kapitalismens undergång” – som i första Mosebok, men med andra ord. Den representerade en monoteistisk idé om den enda sanna guden leninismen – och med tanken på det utvalda folket i centrum (det bolsjevikiska avantgardepartiet och proletariatet)… osv. Denna ”judiska anda” hos bolsjevismen var ett uttryck inte bara för gammeljudisk religion utan också för den judiska rasens särdrag, såsom dessa kommit att utvecklas under tidernas lopp.(46) Det kan understrykas att inte alla dessa beskrivningar av judebolsjevismen var hatiskt fientliga, ibland kunde de tvärtom uttryckte en slags ”förståelse”, på temat: ’eftersom det judiska folket, eller rasen, förtryckts så hårt och förvägrats alla rättigheter, är det inte att förvåna att den tagit en sådan gruvlig hämnd som i Ryssland.’(47)

I mer brutal och handfast form överfördes antagligen tanken på ”judebolsjevismen” som fiende, till svensk mark, av Svenska kåren som våren 1919 kämpade i Estland under Martin Ekströms ledning mot bolsjevikerna. Några av kåristerna fortsatte som frivilliga i Vita svenska legionen som kämpade i Judenitj nordvästarmé för att från Estland inta Petrograd hösten 1919. Svenskarna deltog i ockupationen av Pskov där judar och misstänkta röda massakrerades i två månader innan Trotskijs motoffensiv drev tillbaka dom till Narva.848) Att de svenskar som kämpade i svenska legionen eller på Balttyskarnas sida i Lettland fick direktkontakt med föreställningen om bolsjevismen som judisk måste varit ofrånkomligt eftersom just i de balt-ryska gränsområdena ägde många ”vita” pogromer mot judar rum med bolsjevikiska vedergällningar som följd.(49)

En annan kanal var den svenska säkerhetspolisen som genom sitt samarbete med tyska kollegor kunde rapportera från en studieresa till München i november 1921 om hur ledarna för revolutionsförsöket 1919 varit judar som formligen invaderat Bayern och drivits av ett ”gränslöst rashat” att mörda personer ur borgerligheten. ”Det torde näppeligen numera kunna bestridas”, skrev rapportören, ”att det var judar som planlade och ledde revolutionen i Ryssland, Tyskland och Ungern. Detta såväl som det förhållande, att judarna stå i spetsen för arbetet på en tilltänkt världsrevolution, är även bevisat.”(50)

Myten om judebolsjevismen upptogs inte bara inom den svenska borgerligheten, militären och säkerhetspolisen utan kunde få en återklang även i arbetarrörelsen där Arthur Engberg i s-tidningen Arbetet under 20-talets första år kunde brännmärka bolsjevismens påstådda judiskhet med ord som: ”Överallt i ’kommissariernas värld’ möter man juden. Det finns fog för påståendet att proletariatets diktatur i Ryssland i själva verket betyder judens diktatur över ryssen.”(51) I Engbergs antibolsjevism fanns under den perioden inflätat en antijudiskhet enligt ungefär samma tankeslingor som hos Henry Ford och andra – minus, förstås, den fiendskap mot arbetarrörelse i allmänhet som rådde i högerkretsar. För Engberg var bolsjevismens judiskhet snarare ett uttryck för att kommunismen inte hade någonting med den jordbundna nationella svenska arbetarrörelsen att göra.(52)

JUDISKA INFLYTANDET UTPLÅNAS

När pansarkolonnerna rullade in över sovjetterritoriet 1941 och Einzatsgruppen tillsammans med lokala hjälppoliser och frivilliga inledde sin klappjakt på ”judebolsjeviker”, påbörjades i verkligheten andra akten av det drama som inletts drygt tjugo år tidigare. Den tyska nationalsocialismen och Tredje Riket utgjorde den ideologiska och materiella brygga som förband motrevolutionens antisemitiska antisocialism från det ryska inbördeskrigets dagar, med det europeiska korståget mot Sovjetunionen. Stora delar av den opinion som i början av 20-talet hade tagit till sig myten om den judebolsjevikiska världskonspirationen hade efterhand fått andra skräckvisioner att oroa sig över.

Den tyska nazismens frammarsch mot slutet av 20-talet med växande nationalistiska diktaturhot i flera europeiska länder blockerade den antisemitiska sidan av antibolsjevismen inom den demokratiska borgerlighet som inte accepterade klappjakt på judarna. Tidningen The Times hade redan 1921 publicerat en artikel som avslöjat Sion Vises Protokoll som förfalskning och 1927 svor sig Henry Ford fri från sin egen bok och The Dearbornes kampanjer.(53) I sammanhanget bör heller inte Stalins maktövertagande i Sovjetunionen, som mot slutet av 20-talet rensade ut många av de ledande judiska bolsjevikerna och avskaffade de judiska partisektionerna nonchaleras.(54) ”Judebolsjevismen”, framstod inte längre som så judisk och Stalins socialism ”i ett enda land” blev alltmer nationellt rysk.

Men sådden var i jorden och den tyska nationalsocialismen garanterade att ingenting glömdes. Vid Hitlers maktövertagande hade redan trettiotre tyska upplagor utgivits av Sion Vises Protokoll(55) och inom stora delar av den tyska medelklassen var sambandet judiskt-bolsjevikiskt fastslaget.(56) När Tredje Rikets tryckpressar på 30-talet började pumpa ut konspirationslitteraturen om judebolsjevismen i nya och än större massupplagor fanns rika källor att ösa ur.(57) Och även om förlagen utanför Tredje Riket nu inte alltid var kungliga eller väletablerade, kunde standardverk som Herman Fehsts ”Bolsjevism och judendom” från 1934 nå läsare som lätt kunde övertyga sig om verkens förankring i till synes digra undersökningar och avslöjande dokumentationer som utförts bara ett decennium bort av då högst respekterade personer och institutioner.(58)

Med Förintelsen i öster förverkligades inte bara det program som motrevolutionens antisemitiska krafter uppställt under det ryska inbördeskriget. Bakom myten om den judiskbolsjevikiska världskonspirationen utrotades också verklighetens starka judiska inslag i den central- och östeuropeiska socialismen. Om det nazistiska korståget misslyckades med att besegra Sovjetunionen skördades samtidigt en närmast total seger mot den judiska socialism som gick upp i Auschwitz rökar. Innebörden av det för såväl världspolitiken som socialismen, återstår att söka.

Håkan Blomqvist

Från Röda Rummet 1/2002. Artikeln är tidigare publicerad i Tidskriften Arbetarhistoria Nr 4, 2001

Noter

1 Det var först när Wehrmacht invaderade Sovjetunionen som mördandet av judar blev ”massivt och systematiskt”, understryker exempelvis John Garrard i artikeln ”The Nazi Holocaust in the Soviet Union: Interpreting Newly Opened Russian Arhives, East European Jewish Affairs vol 25, no 2, winter 1995 s 3f. Det var där tyskarna fann ”ett stort antal offer och även villiga kolloboratörer, särskilt i Litauen och Ukraina.” ibid

2 Gerrit, André ”Antisemitism and Anti-communism: The Myth of ’Judeo-Communism’ in Eastern Europé”, East European Jewish Affairs vol 25 no 1, summer 1995 s 49 “Kampen mot ‘judisk bolsjevism’, förstörelsen av Sovjetunionen och utrotningen av Europas judar /var/ för naziregimen oupplösligt sammantvinnad till den grad att de utgjorde en och samma målsättning”, menar Enzo Traverso i Understanding the Nazi Genocide. Marxism after Auschwitz London 1999 s 105

3 För den tyska historikerstriden, Historikerstreit, 1987 se bl a Knowlton, J och Cates T (ed) Forever in the shadow of Hitler? Originaldocuments of the Historikerstreit Atlantic Highlands 1993. En aktuell diskussion kring Ernst Noltes tolkning utgörs av brevväxlingen mellan Nolte och dennes kritiker Francois Furet i Furet Francois, Nolte Ernst Fascisme et communisme Plon (Paris) 1998 I den svenska politiska debatten kring de historiska rannsakningarna har debattörer som Staffan Skott gjort sig till tolk för uppfattningen ”Utan Lenin hade vi inte haft någon Hitler”. Expressen 16/11 1998

4 Några av invändningarna mot Daniel Goldhagens Hitler’s Willing Executioners har just kretsat kring dennes bristande uppmärksamhet på kopplingen antisemitism-antikommunism. ”Då de studerat Hitlers antisemitiska tirader har flera historiker, bortsett från Goldhagen, slagits av det faktum att hatet mot judarna nästan alltid är kopplat till hatet mot kommunismen”, skriver historikern Dominique Vidal i en kritik, Le Monde Diplomatique October 1998 www.monde-diplomatique.fr /en/1998/10/14vidal.html

5 Anton Weiss Went Preconditions for the Holocaust: Estonian Jews and the ‘Judeobolshevik’ Myth, föredrag vid 3rd Conference on Baltic Studies in Europe, Södertörns Högskola 17 juni 1999

6 ”Den tyska armén och SS förde med sig känslor av extrem fientlighet mot ’judisk bolsjevism’ och de igenkände snabbt ett liknande synsätt bland många av judarnas grannar på ockuperat sovjetiskt territorium”. Garrard ibid

7 En grundlig studie av de antijudiska pogromerna i Tsarryssland och deras funktion som verktyg mot oppositionella krafter, utgörs av Klierand John D och Lambroza Shlomo ed. Pogroms. Anti- Jewish Violence in Modern Russian History. Cambridge University Press 1992. Hur den “judiska bolsjevismen” blev den ryska extremhögerns främsta måltavla under mellankrigstiden analyseras av Laqueur, Walter Black Hundreds: The Rise of the Extreme Right in Russia New York 1994

8 Historien kring protokollens tillkomst, spridning och användning har undersökts av Cohn, Norman Warrant for Genocide. The myth of the Jewish world-conspiracy and the Protocols of Elders of Zion New York 1967

9 I den omfattande litteraturen om judarna i Sovjetunionen utgör Gitelman Zvi Y Jewish Nationality and Soviet Politics. The Jewish sections of the CPSU, 1917-1930 Princeton New Yersey 1972, en balanserad och detaljerad framställning av perioden före den stalinistiska reaktionen. Enligt Gitelman var bolsjevikerna den falang av den ryska socialdemokratin där judar innehade förhållandevis få ledande poster. Ändå var sex av den bolsjevikiska centralkommitténs tjugoen ledamöter 1917 judar och på partikongresserna 1917 och 1922 var mellan femton och tjugo procent judar. Ibid s 106. Se också Leonard Schapiros ”The Role of the Jews in the Russian Revolutionary Movement” The Slavonic and East European Review, XL 1960.

10 Enligt Cohn ibid s 122 var mer än en tredjedel av den judiska befolkningen i Sovjetryssland på 20-talet utan medborgerliga rättigheter mot 5-6 procent av den icke-judiska befolkningen. Tillhörighet till den forna aristokratin och bourgeoisin diskvalificerade under dessa år från medborgerliga rättigheter.

11 Gerrits ibid s 60

12 Gitelman s 321ff I sin vidräkning med stalintidens anti- Semitism; Stalin against the Jews New York 1994, beskriver Arkady Vaksberg den judiska emancipationen under bolsjevikregimens första år vid makten: ”Där var ett häpnadsväckande antal judar (…) i jämförelse med andelen judar i det förrevolutionära Rysslands politiska liv, det vill säga bara två eller tre år tidigare. Och den enorma och fullständigt oväntade förändring var så slående, så uppenbar, att den skapade en förvrängd uppfattning om judarnas verkliga roll i regeringskretsarna, en förvrängning även bland de fördomsfria, och ett behov bland de fördomsfulla att vända detta nya fenomen i rysk historia till något negativt.” ibid s 24

13 Rubin, Ronald I The Unredeemed: Antisemitism in the Soviet Union Chicago 1968 s 61

14 Dekret mot antisemitism 27/7 1918, refererat i Lindgren, Stefan, Lenin Stockholm 1999 s 182

15 Rubin ibid s 62

16 Gerrits ibid s 65

17 Cohn ibid s 121

18 Werth, Nicolas ”Un état contre son peuple. Violences, répressions, terreurs en Union soviétique” i Courtois, Stéphane (ed) Le livre noir du communisme Paris 1997 s 99f

19 Werth s 109f

20 Werth s 114

21 Werth s 109

22 Peter Kenez ”Pogroms and white ideology in the Russian Civil War” i Klierand, Lambroza ibid s 293 ff. Enligt Kenez dödades tio procent av Ukrainas judiska befolkning, ibid s 302. Den judiska forskaren Benjamin Pinkus anser att siffran för Ukraina kan vara 75 000 dödade i 2000 pogromer. Siffrorna över det totala antalet offer för motrevolutionens antisemitiska pogromer 1918-20 tycks mycket svåra att fastställa. ”De enorma massakrer mot judar som nazisterna genomförde”, skriver Cohn, ”har överskuggat allt som ägde rum tidigare, så att få människor nu känner till förspelet som ägde rum i Ryssland mellan 1918 och 1920.” Cohn ibid s 123

23 Kenez ibid s 301

24 Kenez ibid. För en ledigt skriven skildring av den judiska socialismen och bolsjevismen i Östeuropa och Ryssland, se Salomon Schulmans Jiddischland. Bland rabbiner och revolutionärer Nora 1996

25 Cohn s 128 ff

26 Cohn s 194

27 I den ungerska rådsrepubliken 1919 utgjordes bortåt trettio av de fyrtioåtta folkkommissarierna av judar eller socialister med judisk bakgrund, hävdar William McCagg jr som undersökt Ungerns urbana revolution, citerat i Gitelman ibid s 106

28 citerat efter Cohn s 164f

29 Cohn s 150f

30 ibid s 151

31 ibid s 152f

32 ibid s 155

33 ibid s 165ff

34 The Public Ledger I Philadelphia, oktober 1919, citerad av Cohn s 156

35 Cohn s 158

36 Chicago Tribune 19/6 1920 citerad av Cohn s 156

37 Cohn s 158 ff

38 ibid s 162

39 Chicago Tribune, citerad av J R Carlson ”Under Cover”, New York 1943 s 210, återgivet av Cohn s 162.

40 Tydén, Mattias Svensk antisemitism 1880-1930 Uppsala Multiethnic Papers 8, Uppsala 1986 s 45

41 Citerat av Tydén, ibid s 42

42 Se den monumentala undersökningen av Lars M Andersson En jude är en jude är en jude Lund 2000

43 Henry Den internationelle juden Stockholm 1924

44 Belloc, Hilaire Judarna och vi andra. En gammal konflikt och dess lösning Stockholm 1923.

45 Nyström, Anton Judarne förr och nu, samt Judefrågan i östra Europa och dess lösning Stockholm 1919, Nyström, Anton Polen förr och nu. Skildringar ur Polens historia från statens grundläggning till 1925 Stockholm 1925

46 Typexemplet är kapitlet ”Är det judiska Kahal det moderna Sovjet?” i Ford s 190ff samt ”Den all-judiska prägeln på det röda Ryssland” ibid s 248ff

47 Se exempelvis Hilaire Belloc som menade att ”grund finnes för påståendet att denna komplott av judar mot det gamla ryska samhället var tillkommen som hämnd av en förtryckt ras. Däri ligger en god del sanning. Säkert är att de flesta av de judar, som efter revolutionen fingo makten i de ryska städerna, törstade efter hämnd på den ryska statskroppen lika häftigt som vilket annat förtryckt folk som helst önskat sina förtryckares fördärv.” Belloc s 110. Även Nyström 1919 s 264 som menar att ”hämnd för flydda tiders judeförföljelser i ej ringa mån låg bakom denna judarnes aktivitet för omstörtningen af Ryssland o. a. kristna stater”.

48 Ericson, Lars Svenska frivilliga. Militära uppdrag i utlandet under 1800- och 1900-talet Lund 1996 s 188f

49 ibid

50 ”Iakttagelser och rön under en vistelse i Tyskland november månad 1921” Lista 5, Handlingar rörande Övetståthållarämbet. Krimavd. 6 roteln. Sakdossier. RA

51 Arthur Engbergs ledare i s-tidningen Arbetet 12 mars 1921.

52 För en undersökning av Engbergs syn på bolsjevismen och det judiska se Blomqvist, Håkan Socialdemokrat och antisemit? Den dolda historien om Arthur Engberg Stockholm 2001

53 Cohn s 155 och 161

54 Gitelman s 443ff

55 Cohn s 138

56 Angående den tyska medelklassens förhållande till antisemitismen se Cohn s 137ff och 173ff

57 André Gerrits pekar på det väldiga antal titlar kring bolsjevismen som judiskt hot, vilka utgavs under 20- och 30-talet i Tyskland och på andra håll. Ibid s 54

58 Fehst, Herman Bolsjevism och judendom utgavs i en förkortad upplaga på svenska av Svea Rikes förlag Stockholm 1935, och utgör en aktualiserad kvasivetenskaplig provkarta på 20-talets antisemitiska konspirationsmyt.

Antisemitism och sionism – i vänsterperspektiv

Inledning
Håkan Blomqvist

Israel-Palestinakonflikten utgör en skärningslinje i världspolitiken och avtvingar alla politiska krafter ställningstaganden. Striden om palestiniernas rättigheter och den judiska staten ställer frågor om gränser; mellan människor, mellan rättfärdigt och orättfärdigt, legitimt statsintresse och övergrepp, motstånd och terrorism – men också mellan politisk opposition, rasism och antisemitism. Tidsignal låter i föreliggande nummer ett antal olika vänsterröster uttrycka sig kring antisemitism, sionism och Israel-Palestinakonflikten.

-Man kan inte vara hård nog mot dom där. Om bara Hitler hade fått hållas litet till hade vi sluppet eländet nu.
Jag tappade förvirrat hakan – oförberedd, svarslös. Det är länge sedan nu. Jag arbetade som vaktmästare på ett storsjukhus i Stockholm, första jobbet efter skolan, och hade tagit mod till mig. Flygbladet från den lilla vänstergrupp jag gått med i under 68-vågen fördömde massakern på palestinier i Jordanien under den s k svarta september 1970. ”Feodalfascisten Hussein har axlat Dayans blodiga mantel”, minns jag än de första raderna som anspelade på Jordaniens kung och Israels överbefälhavare. Några av gubbarna på vaktmästeriet, eller ”utearbetet”, verkade politiskt intresserade så harklande överräckte jag mitt blad med ett ”det kanske är lite hårt skrivet, men…”

Israels ställning i den svenska opinionen var på den tiden mycket stark, något palestinskt folk fanns aldrig med i bilden under mina skolår. Även inom stora delar av vänstern i bred mening var stödet för Israel närmast självklart. Inom socialdemokratin förstås, vars israeliska broderparti länge satt vid regeringsmakten och som gärna framhöll Israel som exempel på demokratisk socialism. Det var den israeliska fackföreningsrörelsens, Histadruts, starka ställning med arbetarinflytande och fackföreningsägda företag, det var kollektivistiska jordbrukskibbutzer. Att resa på kibbutz kunde för ungdomar i väst vara ett sätt att se världen och praktisera internationell solidaritet i någon form av socialistiskt perspektiv, inte olikt att senare resa som brigadist till Kuba eller Nicaragua. Syndikalisterna och deras tidning Arbetaren var tidtals närmast kampanjorgan för Israelsolidaritet och den arabiska nationalism som riktades mot Israel betraktades som reaktionär eller närmast feodal. Sexdagarskriget 1967 inledde en uppluckring av sympatin liksom bildandet av palestinska PLO och de olika palestinska gruppernas anslutning till vänstervågens sätt att betrakta imperialism och nationell befrielsekamp utifrån sekulära vänsterperspektiv. Naturligtvis hade även Sovjetunionens och Kinas ställningstaganden betydelse. Aret 1970 hade den radikala ”68-vänstern” sedan länge identifierat sina internationella strävanden med nationella befrielserörelser i tredje världen och räknade även palestinierna dit. Men ännu var den etablerade opinionen proisraelisk och hade svårt att ens erkänna ”palestinaproblemets” existens. Att fördöma massakrer på palestinier krävde hårda ord för att höras. Positivt mottagande av ett rasande flygblad till stöd för palestinierna var oväntat. Men kommentaren chockerande.

I Henrik Bachners idéhistoriska avhandling Återkomsten söker författaren leda i bevis att det var vänstervågen på 60- och 70-talet som genom ovarsam israelkritik öppnade dörren för återkomsten av antisemitiska teman i den offentliga debatten.’ Det är ett vanskligt företag. Sammanflätningen av enskilda formuleringar och exempel till en sammanhängande antisemitisk diskurs lider av klassiska svagheter. Representativitet, intensitet och avsikt kommer i skymundan. Forskaren tenderar att konstruera ett eget mönster och samband som knappast var synliga eller levande för aktörerna själva. Formuleringar laddas med eftervärldens betydelser. Ändå finns flera viktiga observationer — och reflektioner, i synnerhet kring avsaknaden av minne eller den bristande beredskapen.

Erfarenheten av antisemitismen och förintelsen hade under de första efterkrigsdecennierna i både väst och öst knutits tätt och unikt till nazismen. Antisemitism och nazism var en och samma sak. Över den brett accepterade och lösare europeiska antisemitism som under mellankrigstiden närvarat i många politiska och kulturella läger hade en slöja av glömska dragits. Auschwitz gjorde även konventionella rasbiologiska betraktelser, religiösa förkunnelser och vardagsuttryck kring ”penningjudar” och ”schackrare” misskrediterade. I stället för en djupgående uppgörelse med ett betydelsefullt europeiskt arv trädde den politiska lojaliteten med den nybildade staten Israel. Antisemitismen skyfflades undan med Tredje Rikets bråte.

För den generation som drogs med i 60- och 70-talets vänsterpolitik fanns inga starka egna minnen från en tid då skolläraren talade rasegenskaper, prästen judarnas skuld och butiksföreståndaren om ”schackerjudar.” Ibland kunde en gammal farmor undslippa sig ord eller en uppslagsbok lägga ut texten som rostiga lämningar från en annan tid. På skolgården kunde någon vara ”kuljude” — men vare sig judar eller antisemitism närvarade i de flesta icke-judars vardag. 68-generationen kände sällan till antisemitismens bredare kodspråk. Antisemitism förstods genom nazismen.

Det var på gott och ont. Uttalad antijudiskhet och förföljelser av judar betraktades som höger och reaktionärt och något att bekämpa. Men det bidrog också till bristande beredskap inför antisemitismens andra ansikten – och till häpenheten. Som inför den gamle vaktmästaren på ”utearbetet”. Va, var karln nazist? Nej, han talade med nostalgi i rösten om Stalin och ogillade kapitalismen. Eller som inför de härliga killarna med ”mellanösternbakgrund” i centralköket som skänkte av sina sista ören till palestinainsamlingen, men tillade ”ner med judarna!” Vi försökte övertyga oss att de menade Israel och sionisterna, att det var en språkfråga… Och visst, de hörde till undantagen. I allmänhet var vänsterfolk och palestinavänner, även från Mellanöstern, noga. Motståndet gällde sionismen, imperialismen och den israeliska statens förtryck, inte judarna. Ja, många av de mest aktiva var sj älva judar. Flygbladet om svarta september hade skrivits av Marcel Cohen, tysk judisk trotskist i svensk landsflykt sedan 30-talet och en av eldsjälarna både i vänstern och i kritiken av sionismen.(2) Därför var det också med förvirrat obehag vår egen grupp, ”trotskisterna”, tvingades erfara hur just Marcel och andra kamrater vid några tillfällen angreps av politiska vänsterrivaler för sin judiskhet. Eller snarare för sin ”kosmopolitism” och ”utländskhet” som knöts till deras judiska namn. Det var inte allmänt, inte det centrala, men kunde formuleras som en sarkasm eller politisk gliring mot vad som ansågs vara deras överdrivna internationalism. ”Mar-cäll Ko-äng”, ”Rä-ne Köck-äl-bärs” eller ”Känn Lo-is” var ”importprodukter” som på så sätt skulle betraktas som främmande fåglar och osvenska inslag man inte behövde ta på riktigt allvar — eller i värsta fall som utländska agenter för främmande intressen.(3) Återigen, det var inget överordnat tema i vänsterns strider, men förekom – och fick flera i vår egen strömning att söka ökad kunskap om antisemitismen och höja garden. För några, bland andra Marcel själv, bidrog erfarenheten till att slutligen — när vänsteruppsvinget bedarrade och alternativen upplöstes — söka sig till sionismen som en slags sista judisk försvarslinje inför det han erfarit i ett liv.

Konflikten Palestina-Israel utgör en skärningslinje i världspolitiken, där det israeliska statsintresset understöds av världens starkaste militära och politiska makt, USA, medan de fördrivna palestinierna möter stark sympati från människor, inte minst i tredje världen, som vänder sig mot imperialism, kolonialism och rasism. Frågor kring antisionism och antisemitism kommer därmed ofrånkomligen att tvingas hantera ställningstaganden kring Palestina-Israel konflikten. Samtidigt utgör antisemitismen ett europeiskt arv och en europeisk idéstruktur med djupa rötter. Det är i spänningsfältet mellan dessa faktorer föreliggande nummer av Tidsignal formulerats i ett försök att från vänster närma sig frågor kring antisemitism och antisionism, ur både dagsaktuellt och historiskt perspektiv. I en inledande historisk betraktelse visar Håkan Blomqvist att antisemitism och vänsterkrafter inte alltid varit som eld och vatten. Både i reformistiska och mer revolutionära socialistiska sammanhang har historiskt förekommit uttalat antisemitiska företrädare och uttryck. Något som också bör finnas med i vårt kollektiva minne inför dagens problematik. Och som en högst aktuell påminnelse om vad som kan ske när ett vänsterinriktat antiimperialistiskt tänkande ”vittrar sönder”, varnar Staffan Beckman, en av den svenska palestinarörelsens pionjärer på 60-talet, mot antisemitiska konspirationsteorier som nu sprids av reaktionära arabiska och andra krafter kring Palestinafrågan. Samma typ av frågor som diskuterades i början av 70-talet har åter fått brännande aktualitet, både genom denna reaktionära agitation och Sharonregimens hållning: Kan man bekämpa den israeliska statens och sionismens politik utan att ge uttryck för antisemitism?

Samtliga författare som berör saken tar på ett eller annat sätt ställning för palestinska rättigheter och befinner sig i opposition till den israeliska politiken. Däremot har de olika synsätt på sionismen, från Enzo Traverso som inte vill ”ifrågasätta dess historiska legitimitet som judisk nationell rörelse” till Lennart Grosin som vill beteckna även arbetarsionismen som en högerriktning besläktad med nationalsocialism. Här finns Judith Butter som ”investerat känslomässigt i staten Israel” men är kritisk mot dess nuvarande uttryck och vill ha en grundläggande förändring av den israeliska staten, just för att hon har ”dessa starka känslor”. Medan Grosin lyfter fram just icke-nationella strömningar inom judendomen.

Likt Michael Warschawski, israelisk fredsaktivist, vänder de sig mot att anklagelser om antisemitism riktas mot kritik av Israel och stöd åt palestinska krav — men oroas även i olika grad av reell antisemitism, i arabvärlden och Europa. Att, av rädsla för denna antisemitism, trappa ner protester mot den israeliska ockupationspolitiken vore emellertid, hävdar de, en ogärning som skulle ge antisemitismen kort på hand. ”Inte i mitt namn”, har istället blivit lösenordet för judiska kritiker som vänder sig mot Israels politik. Endast genom att bekämpa all rasism och allt förtryck – antiislamism som antisemitism, förtryck av palestinier och förföljelser av judar – kan, framhåller Traverso och Warzawski, vänstern bana väg för en annan utveckling.

I polemik mot dem som, av kritik eller stöd, gör judiskhet och sionism till en ofrånkomlig kombination, framhåller Lennart Grosin andra strömningar inom judendomen, både religiösa och sekulära. Till uttryck för ”reformjudendom” räknar han även den judiska socialiströrelsen Bund som fram till andra världskriget organiserade betydande judiska massor i Polen och det forna ryska imperiet. Jiddischkulturen, vars radikala uttryck utvecklades bland annat kring Bund, berörs av musikern Dror Feiler, ordförande i European Jews for a Just Peace. I en personligt hållen intervju berättar han om sitt förhållande till jiddischkeit och den brokiga östjudiska kultur som ofta präglades av radikalism och rebelliska vänstertraditioner. Hur dessa vänstertraditioner attackerades av mellankrigstidens antisemitism och framställdes som uttryck för en judisk världskonspiration. skildrar Håkan Blomqvist i en glimt från en kommande bok. Föreställningen om bolsjevikrevolutionen 1917 som uttryck för ett judiskt maktövertagande utgjorde en vanlig hotbild under de första mellankrigsåren som även återspeglades i svensk offentlighet. När antisemitiska röster, från nynazister till islamister och nationalister av Radio Islams typ, idag sprider myter om l judiska konspirationer bakom ii september och västmedias lojaliteter, går de i gamla hjulspår. Nyss var det kommunismen som, i antisemitens ögon, var judarnas verk.

Den tyske historikern Mario Kessler, specialist på arbetarrörelsens förhållande till antisemitismen, granskar kritiskt den tyska arbetarrörelsens svagheter i bemötandet av de antisemitiska rörelser som till sist besegrade den. Bidraget påminner om att vänster och socialism ingalunda utgjorde några automatiska ideologiska garantier i detta sammanhang. En påminnelse som hade varit till min egen hjälp för trettio år sedan och bör ha sin plats även bland dagens aktivister. ”Den verkliga vänstern, som är antirasistisk och antikolonialistisk, behöver inte bevisa sitt engagemang i kampen mot den antisemitiska pesten”, skriver Warschawski i en stridslysten formulering. Kesslers bidrag rubbar möjligen den historiska tillförsikten i det påståendet.

Anne Hedéns betraktelse över hur förintelsen skildrats genom filmen pekar här på en omständighet värd att reflektera över, som går långt utöver filmens värld. Från att i äldre produktioner ha fått symbolisera något annat och bredare — imperialismens konsekvenser eller antikommunismens hänsynslöshet — har folkmordet på judarna i senare filmiska berättelser koncentrerat sig till det judiska lidandet självt. Den observationen fick mig att minnas ett störande samtal med Lena Einhorn på hemväg efter en gemensam bokpresentation för några år sedan. ”Jovisst, har vänstern uppmärksammat förintelsen och judeförföljelser, men alltid för att peka på något annat! Aldrig för att uppmärksamma det judiska lidandet i dess egen rätt.” Något i den stilen. Jag tyckte det var orättvist och kunde vid hemkomsten påminna mig flera historiska exempel.

Ändå finns här en reell problematik som inte heller detta tidskriftsnummer annat än snuddande berör – eller rentav återspeglar, genom sitt val av utgångspunkter Det var när den tyska arbetarrörelsen sj älv attackerades och hotades av den organiserade antisemitismen som den uppmärksammade antisemitismen och började gå till motangrepp. Det var, som den uppmärksamme läsaren redan noterat, närvar egen lilla gruppering angreps, flera av oss började ta frågan på större allvar. Och det är när palestinasolidariteten och vänstern kritiseras för antisemitism, vi publicerar ett tidskriftsnummer i frågan. Det var ju också den judiska socialismen själv, i form av framväxten av Bund och andra, som fick ta itu med att organisera sitt självförsvar och efter hand väckte den internationella arbetarrörelsens intresse och sympati. Men den mekanismen gällde inte enbart judarna. Först när förtryckta grupper själva gjorde sig synliga och sökte hävda sig kunde deras ”egen rätt” också börja inkluderas av andra. Universalistiska budskap, som de från vänster, bärs alltid fram ur begränsade omständigheter och får sin räckvidd bestämd genom dessa. Vidden utökas vid mötet med andra som förenar budskapet med sitt eget. Kring förra sekelskiftet var det judarna i centrala och östra Europa, på 1960-talet de fördrivna palestinierna. Inte minst judiska radikaler och internationalister som bar upp universella program om demokrati och mänskliga rättigheter vidgade cirkeln. Och till paradoxen i sammanhanget kan läggas att det ofta varit just radikaler av judiskt ursprung som inom socialismen representerat det universella och sökt motstå rekylerna mot återgång till isolerande gruppidentitet och rivalitet. Ja, att transformera det judiska lidandet till en mänsklighetsfråga, att söka förstå det i vidare sammanhang och låta det bränna som påminnelse om oförrätter och misshandel av andra förtryckta har tillhört det rikaste i judisk tradition. ”Älska din nästa såsom dig själv – ty han är som du”. påminner Grosin om en tolkning av torans huvudprincip. Betyder det att författarna i detta häfte glömt det judiska ”självet” eller tvärtom — att de uttrycker något i dess kärna?

Håkan Blomqvist

1. Henrik Bachner Återkomsten. Antisemitismen i Sverige efter 1945 Stockholm 1999.
2. För en liten biografisk hågkomst om Marcel Cohen se ”Marcel Cohen är död” i Håkan Blomqvist Socialismens sista sommar. Essäer om 1900-talets förhoppningar och sorger Stockholm 2002.
3. De raljanta fonetiska omskrivningarna för Marcel Cohen, René Coeckelberghs och K Lewis är från Lars Gustafsson, Kurt Wickman Marxism eller trotskism. Oktobers förl. Uppsala 1972, s 246.

Från Tidsignal 2/2005