Etikettarkiv: Ernest Mandel

”Resa mot nattens ände”, Fjärde Internationalen 1957-68

I de fyra första avsnitten av Mullvadens följetong om Fjärde Internationalen, har vi berättat om Internationalens förhistoria i Sovjetunionen 1923-27, dvs Vänsteroppositionens kamp för industrialisering, för ett aktivt stöd åt världsrevolutionen och mot byråkratin. Beslutet att bilda en ny International togs 1933, efter det att oppositionsrörelserna i Sovjet och inom Komintern misslyckats, och efter det att den stalinistiska byråkratin visat sin fullständiga oförmåga att utforma en revolutionär strategi i Tyskland 1929-33. Fem år senare, 1938, bildades Fjärde
Internationalen, vilket skedde i ett läge då sektionerna inte nått något genombrott, inte hade organisatorisk stadga, saknade internationella, fasta förbindelser och då de stod under det mäktiga trycket från den värsta förtalskampanj som någonsin riktats mot en revolutionär organisation – Moskvaprocesserna. Vad som dock motiverade Internationalens existens var de programmatiska framgångarna och risken för ett nytt världskrig som skulle ställa stora krav på de enskilda sektionerna, krav som endast kunde mötas i en internationell organisering.

Redan från början rådde det inom Internationalen en klyfta mellan de programmatisk-teoretiska framgångarna och en organisatorisk eftersläpning – en klyfta som i princip fortsatt under hela Internationalens följande historia, Under andra världskriget utrotades hela Internationalens ledarkader i nazisternas gaskamrar. I mångt och mycket tvingades man börja om från början vid andra världskrigets slut, även om man nu rent numerärt sett var större än tidigare. Denna brytning i Internationalens kontinuitet förklarar delvis de splittringar som uppstod under 50-talet. Andra förklaringar är här följande: det kalla krigets tryck mot de kommunistiska rörelserna, smågruppernas instabilitet, den explosiva välståndsökningen i de imperialistiska
metropolerna och den ”entristiska” taktik som gjorde att de rent organisatoriska uppgifterna åsidosattes.

Liksom tidigare var det fr.a. på den teoretiska nivån som Internationalen hade framgångar. Man lyckades förstå och förklara nykapitalismens karaktär, och man lyckades förstå utvecklingslinjerna i de nya arbetarstaterna (Östeuropa, Kina) och den koloniala revolutionens enorma betydelse för ett nytt uppsving i världsrevolutionen. De främsta framgångarna låg i två långa analyser av Sovjetunionens och stalinismens utveckling, där man kunde förutse att stalinismens expansion samtidigt var grunden för dess sönderfall, en förutsägelse som bekräftades genom händelserna 1956 (Chrusjtjovs hemliga tal händelserna i Polen och Ungern).

1950-talet var splittringarnas tid för Internationalen. När delegaterna åkte hem från femtevärldskongressen 1957 hade de inte bara med sig den centrala texten om ”Stalinismens nedgång och fall”, utan också viktiga texter om den politiska och ekonomiska utvecklingen och om den koloniala revolutionen samt ett manifest som angav riktlinjerna för arbetet. Men de måste samtidigt ha varit medvetna om de små möjligheterna att använda sig av analyserna i ett omedelbart politiskt och organisatoriskt arbete. Verksamhetsberättelsen vid kongressen hade visat att Internationalens verksamhet främst var litterär och proklamatorisk; inte omedelbart ingripande i någon politisk sektor. Splittringen mellan Internationalen och
Internationella kommittén bestod och den skulle kompletteras av en ny splittring 1959-60.

Den nya krisen hade sin tyngdpunkt inom Internationalens ledning, där det uppstod viktiga taktiska meningsskiljaktigheter. Frågan gällde relationen mellan den koloniala revolutionen och revolutionen i de imperialistiska metropolerna. En sektor inom ledningen (Pablo-Posadas) hävdade att arbetarklassen i Europa inte längre var revolutionär och att allt arbete måste koncentreras i stöd åt den koloniala revolutionen, alltså en form av ”mut-teori”. Debatten kring denna primitiva frågeställning blev utdragen och löstes först 1963.

Som ett krön på splittringstendenserna och Internationalens nedgångsperiod kan man se förlusten av dess enda massorganisation, det ceylonesiska partiet LSSP, organisation som varit helt dominerande inom öns arbetarrörelse och som lyckats reducera både socialdemokratin och stalinismen till små sekter. Under 50-talet degenererade LSSP mycket kraftigt, en degeneration som slutade med att den gav stöd åt öns borgerliga regering. Det länder samtidigt Internationalen till heders att den inte föll för frestelsen att lindra motsättningarna och genom skenmanövrer söka bevara en konstlad enighet. Internationalen uteslöt sin enda massorganisation i det ögonblick denna började utöva ministersocialism och när den gav stöd åt en regering som förtryckte landets befolkning. Partiets urartning resulterade i att en minoritet som var trogen mot
Internationalen bröt sig ut och bildade ett nytt parti – LSSP(r), en grupp som dock ännu
saknar ett masstöd, även om den har ett starkt inflytande över en del av öns fackföreningar.

Stödet åt den algeriska revolutionen

Under denna period låg Internationalens viktigaste arbete i stödet åt den koloniala
revolutionen. När de algeriska kämparna startade ett krig mot Frankrike för sitt lands
befrielse, koncentrerade Internationalen alla sina styrkor för att stödja FLN i striden. Över hela Europa, och alldeles särskilt i Frankrike, bildade Internationalen stödkommittéer, som spred information om befrielsekrigets karaktär och samlade in pengar till FLN. Detta arbete var desto viktigare som de officiella kommunistpartierna fullföljde sin kontrarevolutionära linje och vägrade stödja den algeriska kampen. De styrkor Internationalen kunde ställa till den algeriska revolutionens förfoga de var små; de saknade möjligheter att mobilisera massorna och de var nästan helt utestängda från den proletära miljön; visserligen kunde man mobilisera vissa intellektuella skikt vid universiteten, men i huvudsak fortsatte man att simma mot strömmen; mot sig hade man inte bara kommunistpartierna och socialdemokratin och den franska imperialismen; efter de Gaulles bonapartistiska statskupp 1958 ökade repressionen,
och apatin stärktes inom arbetarklassen; under åren fram till Algeriets självständighet 1962 tvingades åtskilliga av Internationalens militanter långt upp på högsta nivå tillbringa en stor del av sin tid i fängelse.

Men trots allt innebar stödet till den algeriska revolutionen någonting nytt. Den tidigare
isoleringen till teoretiskt-analytiskt arbete bröts; Internationalen tog initiativet i en central politisk händelse och vann genom sin heroism ökad prestige inom den europeiska vänstern; trotskismen visade nu i handling att den inte var en död rörelse.
Kommunistpartiernas förräderi och passivitet hade ytterligare accentuerat det fenomen som Internationalen analyserat redan 1954: stalinismens upplösning och kris, dess övergång till nationella enheter och till en öppen reformism.

Chrusjtjovs hemliga tal som avslöjade en del (men bara en del) av stalinismens brott mot arbetarklassen, skapade en förtroendekris inom kommunistpartierna; den öppna reformismen stötte bort de mest militanta arbetarna och studenterna och partiernas likgiltighet för den koloniala revolutionen utlöste proteströrelser och fraktioner inom den stalinistiska rörelsen. Krisen nådde sin kulmen genom den öppna brytningen mellan Sovjetunionen och KKP. Dessa upplösningstendenser gav Internationalen nya möjligheter att agera och vinna inflytande; för första gången sedan 1920-talet fanns det nu en omfattande debatt inom den stalinistiska rörelsen, ett ifrågasättande av de dogmatiska satserna och en nedbrytning av de hierarkiska och auktoritära strukturerna. I polemiken mellan SUKP och KKP gav Internationalen ett kritiskt stod till Kina, som företrädde de mer revolutionära ståndpunkterna och som i praktiken nu bröt med åtskilliga av stalinismens dogmer (även om detta täcktes över genom en fixering vid Stalin-gestalten).

KKP sköt fram nödvändigheten av en världsrevolution, varnade för utvecklingen i Sovjetunionen och poängterade nödvändigheten av ett aktivt stöd till befrielserörelser över hela världen. Inom teorin återupplivade de den leninska teorin om staten, som direkt reviderats av Stalin 1939, och tog upp vissa element av analysen av byråkratins roll i arbetarstaterna. Även om KKPs ståndpunkter inte saknade vissa ultra-vänsterinslag och även om de präglades av ”radikala barnsjukdomar”, var dess ståndpunkter avsevärt mer progressiva än Chrusjtjovs dimmiga funderingar om en parlamentarisk väg till socialismen och om kommunism i ett land. Internationalen gav stöd åt KKP, samtidigt som man dock bevarade sin rätt att kritisera ultravänsterinslagen och att varna för den försvagning gentemot imperialismen som man kunde följa i polemikens spår.

Den tredje faktor som kom att innebära en förändring av Internationalens ställning var den kubanska revolutionens seger. Castroismen var den första proletära revolutionen. i den amerikanska världshalvan, en arbetarstat bara några mil från imperialismens centrum. Den hade skapats av ett ledarskap som stod helt utanför stalinismens kontroll och som hade en helt annorlunda tradition; under de första åren av 60-talet kom den på flera viktiga punkter i fråga om inrikes- och utrikespolitik att inta ståndpunkter som var identiska eller som låg nära Internationalens. Det gäller inte bara dess internationalism och dess försök att skapa en organisering för revolutionen i Latinamerika; det gällde också dess antidogmatism och vilja att skapa ett icke-byråkratiskt övergångssamhälle. Försvaret av den kubanska revolutionen blev en central punkt i Internationalens verksamhet i början av 60-talet.

Återföreningen av de trotskistiska styrkorna

Stalinismens sönderfall, den koloniala revolutionens tyfoner och tendenserna till en radikalisering av skikt i den imperialistiska världen (de svartas kamp för lika rättigheter i USA) gjorde att de trotskistiska grupperingarna kunde bryta sin sociala isolering och åter starta ett politiskt arbete. Många av stridsfrågorna som rört taktiken visade sig nu vara skenproblem eller frågor som fått sitt svar genom historiens gång. På de viktigaste punkterna hade de två stora blocken – Internationalen och Internationella kommittén – kommit att inta identiska ståndpunkter. Inom båda blocken uppstod splittringsrörelser, som visserligen ledde till att minoriteter bröt sig ut men som samtidigt tick till följd att majoriteterna närmade sig varandra. Under 1961-2 kunde man uppta gemensamma diskussioner, vilka utmynnade i att en kommission tillsattes för att undersöka möjligheten till en återförening. Som grund för enandet lades en text som i 16 punkter skisserade trotskismens huvudsakliga tankegångar och som underskrevs av de två blocken. Därmed var återföreningen möjlig. Den trotskistiska rörelsen kunde åter stabiliseras – ett påstående som också gäller såtillvida att de grupper som ställde sig utanför återföreningen visat sig vara varaktiga grupperingar som splittrats ut på
reella politiska frågor (lambertister och healyiter från Internationella kommittén, posadister och pabloiter från Internationalen – grupper som oftast endast existerar på nationell basis och som intagit en del kuriösa politiska ståndpunkter).

Vid återföreningskongressen 1963 antogs några viktiga texter. En behandlade den sinosovjetiska konflikten och blev en omfattande utredning av orsakerna till splittring av den stalinistiska rörelsen; den andra hette ”Världsrevolutionens nuvarande dialektik” och blev den programmatiska basen för återföreningen. I denna mycket centrala text hävdade man att världsrevolutionen nu kännetecknades av tre fronter med olika inre målsättningar – den koloniala revolutionen som riktades mot imperialismen, men som genom den permanenta revolutionens dynamik ledde till uppkomsten av nya arbetarstater; den klassiska proletära revolutionen i den imperialistiska metropolen och den politiska revolutionen i arbetarstaterna för att störta byråkratin. Dessa tre sektorer utvecklades efter sina egna inre lagar, vilka analyserades i detalj, men de påverkade också varandra i en dialektisk process. Misslyckandena för den proletära revolutionen i Europa hade påverkat den koloniala revolutionen negativt och lett till en omväg till den proletära diktaturen: proletariatet i Sovjet och bidragit till dess politiska apati; å andra sidan skulle den koloniala revolutionen, som för tillfället var motorn, påverka arbetarklassen i de andra två sektorerna och sålunda skapa en ny militans.

Efter att ingående ha gått igenom utvecklingstendenserna i de olika sektorerna, skisserade man framtidsutsikterna: ”Den troligaste varianten under de närmaste åren är följande: den koloniala revolutionen fortsätter, inbegriper nya länder och fördjupar sin sociala karaktär alltefterhand som nya arbetarstater uppstår. Detta kommer inte direkt att leda till att kapitalismen störtas i de imperialistiska centra, men det kommer att spela en mäktig roll för att bygga ett nytt världsrevolutionärt ledarskap, vilket redan visats genom uppkomsten av castroistiska strömningar. Trycket från massorna i arbetarstaterna kommer att fortsätta, med en tendens till ökade massaktioner och en möjlig inledning till en politisk revolution i flera arbetarstater. Dessa två utvecklingslinjer kommer på ett fördelaktigt sätt att influera uppkomsten av en ny stridbarhet bland massorna i de imperialistiska länderna, och förstärka den tendens som direkt härstammar ur den avancerade kapitalismens socio-ekonomiska mekanism och minskningen av dess expansionsnivå.”

Utvecklingen efter återföreningen

Med tanke på den tioåriga splittringen och med tanke på nya förvirrande minoritetsrörelser inom de två blocken, gick återföreningen förvånansvärt smärtfritt. Den är på många sätt en idealisk modellsituation för möjligheten att återförena splittrade styrkor och den visade på mognaden inom Internationalens ledarskap. Inte heller i de nationella sektionerna tycks återföreningen ha skapat några allvarligare problem. Naturligtvis kvarstod meningsskiljaktigheter, både när det gällde värderingen av de förflutna och i analysen av samtida fenomen, men dessa meningsskiljaktigheter uppträdde endast i underordnade frågor och resulterade inte i skillnader i taktik och strategi. Istället för att verka som en splittrande faktor har dessa meningsskiljaktigheter under de tio år som gått sedan återföreningen verkat som en stimulans i den interna debatten.

Konsolideringen var en avslutad process då man 1965 samlades till en ny världskongress. Vid denna gjorde man för första gången en samlad analys av den
afrikanska revolutionens utveckling och undersökte de problem man stod inför i de olika sektorerna av Afrika: resterna av det forna kolonialväldet (södra Afrika) neo-kolonialismens Afrika, och slutligen de stater som uppnått olika grader av en revolutionär omdaning (Guinea, Ghana, Algeriet etc.). I de andra texterna analyserade man utvecklingstendenserna i Östeuropa, den västeuropeiska kapitalismen och USA-imperialismens nya strategi. Men det var särskilt en fråga som sköts i förgrunden av kongressen: den vietnamesiska revolutionen. USA-imperialismen hade påbörjat upptrappningen av sitt angreppskrig, men fortfarande saknades en internationell medvetenhet och solidaritet med Vietnam. Kongressen beslöt att de nationella sektionerna hade som huvuduppgift att lägga ned all sin kraft på att skapa en sådan
solidaritet med den vietnamesiska revolutionen: Frågan ansågs av sådan vikt att ett särskilt manifest antogs om försvaret av Vietnam.

Det blev också kampen i Vietnam som definitivt kom att ändra på styrkeförhållandena i
världsmåttstock. För första gången på 20 år skapades nu en revolutionär kader i Västeuropa och USA; bland ungdomar och studenter skedde en kraftig radikalisering. Denna berodde fr.a. på Vietnamkrigets inverkan, men även naturligtvis på andra faktorer, som de svartas kamp i USA, den afrikanska revolutionen, den nya debatten om marxismen, universitetens förändrade roll i samhället och de omfattande strukturella förändringar som nu skedde i de kapitalistiska länderna med en omfattande omflyttning av arbetskraft och företag i en kortsynt profitjakt. Internationalens grundläggande tes om de tre sektorernas inbördes dialektik visade sig få en bekräftelse som man endast kunde skönja 1963. Det blev också fr.a. Internationalen som kunde dra nytta av den nya radikalismen, Kommunistpartierna stod främmande inför de nya
fenomenen, var lamslagna av sin inre kris och tog i vissa fall t.o.m. avstånd från de nya
radikaliseringsvågorna. Uppkomsten av en ny kader kom fr.a. att ske till vänster om de
officiella kommunistpartierna, och i denna sektor fanns det endast två sammanhängande teorier som kunde erbjuda ett alternativ: trotskismen och maoismen. Den senare hade en kort blomstringstid i slutet av 60-talet tack vare impulserna från kulturrevolutionen, men genom sitt organisatoriska kaos och sin emotionellt färgade ideologi förmådde den aldrig utveckla medvetenheten hos sin kader.

Året 1968 kom genom majrevolutionen i Frankrike att ställa de revolutionära organisationerna inför sitt eldprov. Erfarenheten visade att endast en organisation hade förmåga att både förstå, förklara och delta i striderna på Paris’ gator: den
trotskistiska rörelsen, representerade framförallt av JCR (Jeunesse Communiste
Revolutionnaire) – som året därefter skulle bli La Ligue Communiste, Fjärde Internationalens franska sektion. Om effekterna av 1968 och om Internationalens explosiva utveckling under de senaste åren – och något om de problem som detta uppsving också ställer – kommer nästa avsnitt i Mullvadens följetong, vilket blir det sista avsnittet, att behandla.

Kenth-Åke Andersson

Ur Mullvaden 14/72

Den långa marschen – Fjärde Internationalens historia. (Mullvaden nr 10-16/72). (Marxistarkiv)
Den långa marschen – utvecklingen fram till 1923
Den långa marschen – På väg mot Fjärde Internationalen, 1933-38
Den långa marschen – Fjärde Internationalen under andra världskriget
Den långa marschen – Fjärde Internationalen 1948-57
Den långa marschen – Fjärde Internationalen efter 1968

Väpnad kapitalackumulation

En nyutkommen och redan uppmärksammad bok som – med teoretiska instrument inspirerade av bland andra Gramsci och Mandel – presenterar en modern analys av imperialismen i spåren av Irakkriget. Daniel Brandell recenserar Andreas Malms bok, När kapitalet tar till vapen. Tidskriften Röda Rummet 3-4/2004.

Väpnad kapitalackumulation

”ÄNTLIGEN” utropade Aftonbladets kultursida med gigantiska versaler för ett par veckor sedan. Anledningen var att recensenten läst Andreas Malms nya bok, När kapitalet tar till vapen, och här funnit “en självständig nyproblematisering av imperialismens karaktär och orsaker, som saknar motstycke såväl i Sverige som internationellt”. Man kan inte annat än instämma. Malms teoretiserande, en direkt utveckling av det utkast han gjorde i Röda Rummet 2/2003, blir till en stadig grund i det gungfly som dagens diskussioner om globalisering och imperialism utgör. Efter att ha klafsat omkring i detta kärr ett par års tid känns det skönt att kunna befinna sig på någorlunda torr mark.

En parallell till Aftonbladets glädjeutrop, som jag spontant kommer att tänka på, är när Johan Ehrenberg släppte boken Globaliseringsmyten 1997. ”Om du bara skall läsa en bok i år – läs Globaliseringsmyten”, skrev Internationalens recensent entusiastiskt. Utan att försöka blanda samman äpplen och päron – Ehrenbergs bok är mer sökande och reportagebaserad, men innehåller också ett försök att skapa sig en världsbild – så känns Malms bok som ett tydligt tecken på i hur mycket bättre skick dagens vänsterdebatt är än dåtidens.

Trots att det är ett så tungt inlägg i teoridiskussionen som Malm gjort är han inte svårläst. Snarare kan jag reagera på att Malm blir väl litterär i vissa passager – han är så pass stilmedveten att han tänjer på gränserna för vad som faktiskt är pedagogiska finesser, och vad som blir onödig överutsmyckning av texten.

Malms mål i När kapitalet tar till vapen är att klarlägga dialektiken mellan imperialismen och globaliseringen. Det är ingen liten uppgift. Utgångspunkten blir det förlegade perspektiv som förföljde globaliseringsrörelsen när USA drog i fält i Mellanöstern år 2001. Staten, som skulle varit hopplöst överspelad av det internationella kapitalet i globaliseringens tidevarv, visade sig besitta det nakna våldets makt – och var redo att använda den. Nu vädrade istället leninisterna morgonluft, och kunde åter plocka fram sina banderoller prydda med slogans mot USA-im¿perialismen. Samtidigt, vilket debatten mellan den så kallade “globalvänstern” och ”nationalvänstern” visat, går det inte att bortse från den utveckling som mer och mer gör gränserna överspelade i stora delar av världen. Globaliseringen är en realitet – och här fick leninisterna uppenbara problem.

Något av det smartaste Malm gör i inledningen till sin analys, och vad som gör den så mycket enklare att följa än andra diskussioner kring samma tema, är att definiera sin begreppsapparat ordentligt. Egentligen borde detta vara självklart, men det görs alltför sällan. Det ger läsaren möjlighet att hålla sig ovanför ytan. Imperialism är helt enkelt, enligt Malms definition, när en nationalstat i centrum på grund av ekonomiska intressen intervenerar militärt i en annan stat i periferin. Detta utesluter, på ett mycket befriande sätt, mycket av den ”neoimperialism” som diskuterades på 60- och 70-talen. Där saknas ofta det militära momentet. Det exkluderarﬁ på samma gång – och än mer befriande – följdenligt allt tal om ”kulturimperialism” och annan allmän antiamerikanism som ofta åberopas av vissa antiimperialister.

Tyvärr slutar Malm med sitt upprensningsarbete i begreppsfloran när han definierat imperialism. Ett nästan lika nödvändigt begrepp att ringa in hade varit ”globalisering”. Arbetet blir här endast halvfärdigt. Man behöver förvisso inte gissa sig till vad Malm menar, för han diskuterar globalisering på många ställen i texten, men det blir inte lika självklart som i fallet med imperialismen. Det är ”det andra stadiet av internationell produktion” – att arbetsplatserna flyttas runt på en global arbetsmarknad för produktion på världsmarknaden, alltmedan proletariatet sitter fast lokalt – som Malm uppenbarligen sätter i centrum för globaliseringen och det som kvalitativt skiljer epoken från tidigare perioder. Han utesluter därmed en hel del av de flummigare innebörderna av globaliseringen: allt tal om nätverkssamhälle, Ïom postfordism och toyotism lyser med sin frånvaro. Malm behåller också kategorier som ”centrum” och ”periferi”, begrepp som många av dagens globaliseringsteoretiker på tvivelaktiga grunder lämnat.

Tidigt i texten tar sig Malm an Lenin samt Hardt och Negri (författarna av Imperiet). Syftet med detta är uppenbart – de är ”nationalvänsterns” respektive ”globalvänsterns” mest omhuldade imperialistteoretiker. Bägge teoribildningarna har uppenbara brister i beskrivningen av dagens imperialism: enligt Lenin borde vi se en militär rivalitet mellan olika ekonomiska stormakter, medan det enligt Hardt och Negri inte borde finnas någon militär intervention alls i periferin. USA:s totala dominans på det militära planet, och den övriga västvärldens uppslutning bakom supermakten, anser Malm har vederlagt bägge schatteringarna. Han gör dock vare sig någon oärlig eller överdrivet polemisk granskning. Han väger andra teoretiker noga mot verkligheten, plockar fram deras föroch nackdelar och knyter dem tilÚl sin egen bild av imperialismen.

När sedan Malm redogör för sin egen syn på imperialismen börjar han utifrån och arbetar sig in. Först försöker han finna formen för dagens imperialism, för att sedan fylla den med innehåll. Hur ser då formen ut? Här tar Malm hjälp av den italienske kommunisten Gramsci. USA leder en hegemonisk (det går knappast att använda ordet hegemoni utan att referera till Gramsci) formation av ledande kapitaliststater i centrum för att dominera periferin. USA agerar sålunda i hela centrums allmänintresse med sin imperialistiska politik. Malm lägger ned mycket energi på att förklara denna formation i detalj. Nu är det förvisso inte det man klassiskt menar med hegemoni i Gramscis mening som kännetecknar den imperialismens hegemoniska formation – och Malm diskuterar också skillnaden. Vanligtvis brukar man mena att borgarklassen lyckas behålla makten genom att på ett intellektuellt plan dominera arbetarklassens medvetande i en borgerlig hegemoni. Hegemoni i Malms mening handlaÙr mer om intressegemenskap. Och, eftersom Gramsci aldrig talat om en hegemoni för en imperialistisk formation, kan begreppet kännas aningen förvirrande i sammanhanget. Nu är Malm å andra sidan glasklar på vad han lägger in i begreppet, så han garderar sig fullständigt från kritik på den punkten.

Därpå skisserar Malm den imperialistiska formens grundläggande innehåll. Här tar han ordentligt med hjälp från den belgiske ekonomen Ernest Mandels teori om hur kapitalackumulationen rör sig i långa vågor. Alla dessa vågor representerar specifika stadier, reella historiska perioder. Det som driver dem framåt är kapitalisternas jakt på ökande profiter, och det som får dem att tappa i styrka är minskade vinster. När arbetarklassen under 1960-talets slut och 70-talets början tillskansade sig mer och mer av mervärdet så minskade investeringslustan hos kapitalet. Istället anammade de en strategi av globalisering för att pressa tillbaka lönerna och få upp profiterna igen. Detta konstituerade en femte våg enligÚt Malm, en våg med start i 1990-talets början. Här var USA tidigt den pådrivande kraften i globaliseringen – inte Japan, som många globaliseringsteoretiker menar. Detta gjorde USA till ledaren i den hegemoniska formationen.

Utifrån denna bakgrund fyller Malm sin imperialismteoris form med innehåll. Den femte vågen stötte snabbt på hinder, som låg inneboende i de krafter som skapade den. Enligt Malms analys kom den femte vågen till stånd genom att de arbetandes andel av mervärdeskvoten pressats tillbaka. Detta skapade en investeringslusta hos kapitalistklassen då profiterna steg igen. Men tidigt i vågens expansionsfas stötte kapitalismen på det ”realisationsproblem” Rosa Luxemburg fäste stor vikt vid i sin beskrivning av imperialismen. Den tillbakapressade arbetarklassen kunde helt enkelt inte skapa någon större efterfrågan när reallönerna inte steg. Istället blev det staten – vars intressen bundits upp till kapitalets – som fick fullgöra uppgiften, och denna statliga efterfrågan manifesteradesÒ främst genom krigsmaterialproduktion. Krigsindustrin är ett produktionsområde med i stort sett obegränsade investeringsmöjligheter. Den är inte avhängig arbetarklassens köpkraft samtidigt som den stimulerar efterfrågan i den övriga ekonomin.

Behovet att använda alla dessa vapen är imperialismens ena ben. Det andra benet utgörs av kapitalismens gigantiska behov av olja – och därför riktades det militära slaget mot Mellanösterns orörda oljekällor. (Malm ägnar stort utrymme åt att beskriva hur den exploaterbara oljan inom en nära framtid kommer att sina). Därför invaderades Irak. Militarism och olja, det är dessa som är drivkraften bakom 2000-talets imperialism enligt Malm. Därmed skapas också ett behov av en utsida – en periferi – för kapitalisterna i centrum. Imperialismen behöver denna periferi att bränna av sina militära investeringar mot – en utsida som inte är allt för integrerad med ekonomierna i centrum. Därför finns ett inomkapitalistiskt behov av “skurkstater”, “ondskans axelmakter” eller ”stater som stödjer terrorismen”. I förstone känns argumentationen övertygande. Malm tar sig ordentligt med tid att svara på flera eventuella invändningar. Varför kan staten inte spendera på samhällelig service istället för på vapen? Jo, då skulle arbetarklassens ställning stärkas och detta skulle kunna pressa tillbaka vinsterna. Men någonstans här börjar texten förlora i densitet. Malm får en tendens att flyta ut och överbetona: rustning och olja, rustning och olja, rustning och olja. Visst ligger imperialismens ockupation av Mellanöstern i den hegemoniska formationens intressen, men är den verkligen nödvändig för kapitalismens fortbestånd? Malm tenderar att vilja svara jakande. Men här skulle man kunna komma med andra förslag. Stora statliga investeringar i forskning för att utveckla alternativa energikällor (bränsleceller, hybridbilar) skulle kunna lösa både efterfrågekrisen och bränslebristen för den femte vågens kapitalister. Med Malms resonemang blir kapitalismen predestinerad att k¸ollapsa med den framtida oljebristen.

En viss brist på fokus råder även i bokens sista delar, när ockupationens logik och motståndets nödvändiga struktur diskuteras. Här finns exempelvis ett långt stycke om Palestina som jag har svårt att finna motiverat. ”För att förstå vår tids imperialism måste vi förstå vilken roll den spelar i Palestina”, skriver Malm. Så är det givetvis inte – Palestinafrågan är viktig för imperialismens strategiska intressen i Mellanöstern – men att det inte är en nyckel till förståelsen av imperialismen har Malm själv visat på sidorna innan.

Nåväl, detta skall inte grumla föreställningen om att Andreas Malm ror sitt projekt i land – och det med den äran. Han lyckas ju uppenbarligen på ett skarpsinnigt sätt beskriva hur imperialismen ser ut; vad den beror på; hur den fungerar; hur motståndet måste formeras samt rättvist bedöma andras bidrag i teoribygget. Han skapar, som tidigare sagts, överblick och stabilitet åt läsaren.

Men sedan, när Malm dragit läsaren upp ur det teoreti¸ska kärret; upp till den nivå att man kan överblicka det teoretiska landskapet finner man att det återstår oklarheter. Jag skulle vilja se en kompletterande diskussion om vilka länkar det finns mellan den klassiska imperialistiska epokens kapitalism (1870-1914) och dagens. Maktlogiken är densamma, jakten på profiter givetvis drivkraften, men denna drivkraft har kapitalismen genom hela historien. Vilka gemensamma specifika krafter gör just dessa perioder till imperialistiska? Och, om dagens period innefattar en rad andra specifika drivkrafter än de Lenin, Hilferding och Luxemburg fann som orsaker till sin tids imperialism, är det verkligen ”imperialism” vi ser idag? Eller är det ett Imperium, bara mer aggressivt än det Hardt och Negri beskrivit? Återkommer inte definitionsproblemet tillbaka till Malms egen teori?

Och vidare: Var inte Vietnamkriget imperialism? Och USA:s alla militära interventioner i Latinamerika och annorstädes? Vad var drivkraften då – det kan väl inte vara samma som under den “femte v˛ågen”? Dessa företeelser – vilka stämmer överens med Malms definition på imperialism – placeras utanför skildringen. Det går en ständig underström av våld mot periferin i kapitalismens historia – är inte detta också det imperialistiska projektet? En sammanfattnande överblick på slutet, där Malms teori jämförs med andra och återknyter till tidgare historiska skeenden hade eventuellt kunnat knyta ihop säcken.

Malm får gärna återkomma och precisera i sitt teoribygge. Så långt har det inte gett annat än mersmak. Dessutom måste man imponeras av någon som idag lyckas med någonting så avancerat som att lansera en egen teori om imperialismen – eller åtminstone en egen unik kombination av Karl Marx, Ernest Mandel, Rosa Luxemburg och Antonio Gramsci – samtidigt som han återknyter med både äldre och yngre teori på området. Att kalla resultatet ”bra” är bara förnamnet. Det är en näst intill övermäktig uppgift att mer än extremt skissartat redogöra för När kapitalet tar till vapen. Därför, läs den!

Daniel Brandell

Från Tidskriften Tidskriften Röda Rummet 3-4/2004.

Hur uppstod den svenska trotskismen?

– En skildring av den svenska trotskismens rötter och tidiga historia.
Kjell Östberg

Vad är trotskism?

Den internationella trotskistiska rörelsens uppkomst är nära förknippad med utvecklingen i Sovjetunionen efter den ryska revolutionen. Redan 1923 formerade Trotskij, tillsammans med Lenin den ryska revolutionens centrala ledare, en oppositionell grupp i kritik mot utvecklingen såväl inom Sovjetunionen som inom den Kommunistiska internationalen. När Trotskij 1929 landsförvisades bildades den internationella vänsteroppositionen. I en rad länder slöt sig grupper som uteslutits eller brutit sig ur de staliniserade kommunistpartiernas till den nya strömningen. Inledningsvis var den officiella inriktningen att försöka reformera Komintern, men 1938 bildades Fjärde internationalen. Som programmatisk plattform antogs Övergångsprogrammet, än idag en självklar referenspunkt för trotskistiska och trotskisanta grupper. Dessa är i antal betydande, inte minst därför att rörelsen fått vidkännas ett stort antal splittringar. De organisationer som behandlas i denna artikel är i huvudsak sådana som ansluter sig till Fjärde internationalen förenade sekretariat med säte i Paris.

Denna trotskistiska rörelse har traditionellt intagit en revolutionärt marxistisk position. Den stödjer sig på den ryska revolutionen och det tidiga Kominterns program. En central utgångspunkt har samtidigt varit avståndstagandet från stalinismen och kritiken av den politik som de stalinistiskt ledda kommunistpartierna fört. Inte minst har nödvändigheten av att kombinera demokrati och socialism var en viktig del av trotskisternas program.

Därmed har den trotskistiska rörelsen ständigt varit klämd mellan den internationella arbetarrörelsens två dominerande riktningar, den reformistiska socialdemokratin och den mer eller mindre stalinistiskt orienterade kommunismen.

Organisatoriskt och politiskt har rörelsens inflytande varit begränsat. Utrymmet för ännu en strömning mellan kommunism och socialdemokrati visade sig vara litet under mellankrigstiden, och under andra världskriget åderläts de små krafterna ytterligare, ibland som ett resultat av samarbete mellan kommunister och nazister. Inte heller 1950-talets kalla krig utgjorde någon gynnsam jordmån för små revolutionära grupper. Som en intellektuell och kulturell strömning hade den tidvis ett visst inflytande i länder som Frankrike och USA, liksom i vissa proletära miljöer, bl a i USA. Ett massinflytande fick trotskismen bara i ett fåtal länder, främst på Sri Lanka. För att överleva, och kunna ta tillvara eventuella radikaliseringstendenser inom de traditionella arbetarorganisationerna, tillämpades ibland en ”entristisk” taktik; det vill säga att man lät sina medlemmar ansluta sig till de dominerande kommunistiska eller socialdemokratiska partierna. En inte ovanlig följd var att entrismen blev så djup att den insända kadern aldrig dök upp igen.¹ Den strömning som i Sverige går under namnet Offensivgruppen har sina rötter i sådana riktningar.

Först under 1960-talets radikalisering kunde en vidare öppning för de trotskistiska idéerna skönjas. När barrikaderna byggdes i Paris i maj 1968 fanns en ny generation unga trotskister i ledningen för studentkampen, när rörelserna för solidaritet med Vietnam skapades i Berlin eller i USA fanns ofta Fjärde internationalens anhängare med i ledningen. De trotskistiska idéerna blev på många håll en viktig komponent i den nya vänsterns ideologiska och teoretiska bagage. Gruppen kring tidskriften Socialism ou Barbarie betraktas allmänt som en central inspirationskälla för den franska radikaliseringsprocessen², gruppen kring den engelska New Left Review var likaså uppenbart influerad av trotskism.³ Fjärde internationalens centrala gestalt, Ernest Mandel, var samtidigt en av den nya vänsterns ledande marxistiska ekonomer.⁴

Tidig svensk trotskism

Det kom att dröja innan trotskismen som politisk rörelse dök upp i Sverige. Den första svenska trotskisten var sannolikt Carl Skoglund (1894-1960), som 1911 emigrerat till USA från Dalsland. I USA kom han, liksom många andra skandinaver – Joe Hill var inte ensam – snart att inta en ledande roll i den mer militanta delen av den amerikanska arbetarrörelsen. Han nådde nationell ryktbarhet som en av ledarna för de uppmärksammade Teamster-strejkerna i Minneapolis i början av 1930-talet. Skoglund tillhörde ledningen för Socialist Workers Party, den amerikanska sektionen av Fjärde internationalen, som redan 1928 brutit sig ur kommunistpartiet. Han var också den förste arbetare som valdes in i Fjärde internationalens internationella exekutivkommitté. Några besök i Sverige gjorde emellertid aldrig Skoglund. På grund av ett permanent utvisningshot – Skoglund vägrades ännu efter närmare 50 års vistelse där amerikanskt medborgarskap – kunde han inte lämna landet.⁵

Återvände från USA gjorde däremot Petrus Carlsson, en annan svensk emigrant från början av seklet. Under depressionen i början av 1930-talet kom han tillbaka till sina hemtrakter på norra Öland. I USA hade han anslutit sig till en oppositionell grupp inom det amerikanska kommunistpartiet. I Sverige bedrev han under några år en intensiv propaganda för att introducera de trotskistiska idéerna i landet, och han korresponderade också med Trotskij själv. Efter några års ofruktbara ansträngningar verkar dock entusiasmen ha upphört.⁶

Petrus Carlssons ansträngningar till trots blev Sverige ett av de få länder i Europa som under 1930-talet saknade trotskistisk organisering. En förklaring till detta kan vara att det utrymme som fanns mellan stalinism och socialdemokrati i Sverige var ockuperat av det socialistiska partiet under Kilboms och så småningom Nils Flygs ledning. I samtida polemik, och även senare för övrigt, anklagades Flyg ofta för trotskism, ett av de värsta smädeord som de kommunistiska partierna kunde använda. Flygs biograf Håkan Blomqvist har emellertid inte hittat några organiserade kontakter mellan Flyg och den trotskistiska rörelsen.⁷

När trotskismen i organiserad form för första gången dök upp i Sverige efter andra världskriget är det ändå genom en av Socialistiska partiets avläggare. Vid krigsutbrottet började Flygpartiets tyskorientering bli allt för iögonenfallande. 1940 bröt en av partiets ledare, Albin Ström, sig ur och bildade Vänstersocialistiska partiet, med bas i Göteborg och med en egen veckotidning, Arbetarposten.

Hösten 1948 sökte en grupp medlemmar, framför allt i dess Stockholmsavdelning, genom dansk förmedling kontakt med Fjärde internationalens ledning i Paris. Gruppen deklarerade att den önskade bilda en svensk sektion av Fjärde internationalen och att den hade förhoppningar om att få stöd av majoriteten i Stockholmsavdelningen och av åtskilliga av Vänstersocialistiska partiets lokalavdelningar utanför Göteborg. Beskeden från Sverige möttes med glädje från Internationalens ledning, som med särskild tillfredsställdhet noterade att den svenska gruppen hade en påtagligt proletär sammansättning. I samband med första majfirandet 1949 bildades formellt den första svenska sektionen av Fjärde internationalen. Någon massiv anslutning fick partiet, som döptes till Revolutionära socialistiska partiet, RSP, inte. Vid grundningskonferensen var nio medlemmar närvarande, och den högsta medlemssiffra som nämns är 32. Samtliga torde ha varit arbetare, i huvudsak bosatta i Stockholmstrakten.⁸
Partiets ledande person var Evald Höglund, vid denna tid metallarbetare på LM Ericson. Han hade under 1930-talet varit ledare för Socialistiska partiets ungdomsförbund och journalist på Folkets Dagblad, och som sådan bl a rapporterat från spanska inbördeskriget. Vid hans sida fanns den betydligt yngre Bertil Säfström. Partiet genomförde under sina första år en del uppmärksammade ingripanden, bl a i hamnarbetarstrejken 1951, och deras möten var stundom välbesökta; några lär ha samlat bortåt 1 000 deltagare. Det ställde upp i kommunalvalet 1950 och gav ut ett par nummer av tidningen Internationalen. Genombrottet uteblev emellertid; tidpunkten var kanske inte heller den bästa för revolutionär arbetarpolitik. Omkring 1953 upphörde partiets verksamhet. En avgörande orsak torde ha varit att Fjärde internationalen på sin världskongress 1951 beslöt att sektionerna i Europa skulle tillämpa en entristisk politik. För svenskarnas del innebar detta att RSP:s medlemmar skulle ansluta sig till det socialdemokratiska partiet; det var en taktik som antagligen inte mötte något större gillande här.

60-talet

Första maj-demonstrationerna i Sverige 1969 var, åtminstone i de stora städerna, större, ungdomligare och brokigare än på många år. En rad radikala solidaritetsrörelser för Vietnam, Södra Afrika, Latinamerika, Tjeckoslovakien och Black Power samsades med byalagsaktivister, värnpliktsvägrare, u-landsföreningar och alternativrörelser mot konsumtionssamhället och social utslagning i demonstrationstågen runt om i landet. Förutom fackföreningarna och de traditionella partierna, socialdemokrater och kommunister, demonstrerade det kinesiskt inspirerade kfml, syndikalister och olika anarkistiska grupperingar. Bland alla tidningsförsäljare som utbjöd dussintals olika vänstertidningar och solidaritetsbulletiner kunde man för första gången på några håll upptäcka en helt ny tidskrift, Fjärde internationalen. Den trotskistiska rörelsen uppträdde för första gången sedan det tidiga 50-talet. Vem stod bakom detta initiativ?

Och i vilken utsträckning var den nu ett i grunden nytt fenomen som bröt med de gamla kommunistiska och reformistiska partierna och i vilken utsträckning den knöt an till äldre strömningar?⁹

Revolutionära marxister

De första introduktörerna av trotskismen i Sverige kan sägas representera kontinuiteten. Tidskriften Fjärde internationalens första nummer var i allt väsentligt en mans verk, Marcel Cohens. Marcel Cohen (1919-1996) hade som mycket ung på 1930-talet kommit i kontakt med en trotskistisk ungdomsorganisation i Tyskland. Som jude tvingades han lämna Tyskland och kom över Danmark till Sverige, där han väntade på att få utvandra till Palestina. Cohen blev emellertid kvar i Sverige, flyttade till Stockholm 1957 och ingick så småningom i redaktionen för Bonniers lexikon. Han arbetade periodvis i vänstersionistiska kretsar. I början av 1960-talet återupptog Cohen kontakten med Fjärde internationalen och blev alltså 1969 initiativtagare till tidskriften med samma namn. Kring Cohen formades från 1969 en grupp i Stockholm, som, förutom nyradikaliserade studenter och gymnasister, bl a innehöll några, med den tidens mått, äldre danska trotskister. Även Bertil Säfström, en av ledarna från sektionen på 1950-talet, sökte sig till denna grupp.¹⁰

I Göteborg var det en inflyttad belgisk trotskist, som introducerade rörelsen, René Coeckelberghs. Coeckelberghs kom till Göteborg i mitten av 60-talet och 1969 satte han sitt stora projekt i verket: René Coeckelberghs Partisanförlag. Målet var uppenbarligen att skapa en svensk motsvarighet till de inflytelserika franska och italienska vänsterförlagen Maspero och Feltrinelli.¹¹ Och utgivningstakten var onekligen imponerande. Mellan 1969 och 1973 gav förlaget ut ett femtiotal verk. En betydande del var av eller om Trotskij, eller av marxismens klassiker, som Bebel, Bucharin och Luxemburg, liksom dokument från kommunistiska internationalens första kongresser. Men där fanns också böcker som reflekterade den nya vänstern i bredare mening; verk av Nicos Poulantzas, Sartre, Charles Bettelheim, Régis Debray, Jacek Kuron, Daniel Bensaïd och Ernest Mandel. Av stor betydelse blev publiceringen av Isaac Deutschers biografier över Trotskij och Stalin.

Oberoende av utvecklingen i Stockholm och Göteborg växte en tredje grupp fram i Uppsala. Intressant nog leddes även denna av en utländsk student, Ken Lewis, som kommit i kontakt med den trotskistiska ungdomsrörelsen i USA och som också i Sverige inspirerades av den amerikanska sektionen, som vid denna tid troligtvis var den mest ortodoxa inom Fjärde internationalen.

Såväl Cohen som Coeckelberghs var närvarande vid Fjärde internationalens världskongress våren 1969. Trots att verksamheten i Sverige vid denna tid fortfarande befann sig i sin linda erkändes Sverige som sympatiserande sektion och Cohen blev delegat med observatörsstatus.¹²

Hösten 1969 bildades på en interimskongress den första nationella organisationen, Revolutionära marxister.¹³ Av olika skäl beslöt man att uppskjuta offentliggörandet av den nya organisationen tills vidare. Redan efter någon månad gav emellertid RM:s Göteborgsavdelning ut det första numret av en ny tidning, Revolutionär information, och den nya organisationen var etablerad. I mars 1970 höll RM sin första officiella kongress.¹⁴
Basen i organisationen var de tre grupperna i Stockholm, Göteborg och Uppsala, som bestod av ett tiotal medlemmar vardera. De flesta av de nytillkomna hade varit aktiva i ett brett spektrum av nyvänsterorganisationer: Clarté, VUF, SDS, internationella solidaritetsorganisationer och värnpliktsvägrarna bl a. Socialistiska partiets senare ordförande, den välkände fackföreningsledaren Göte Kildén rekryterades t ex vid denna tid från en anarkistisk miljö. Samtidigt utstrålar de antagna grundsatsernas första punkt en tung trotskistisk tradition:
”R[evolutionära] M[arxister]s teoretiska grundval är marxismen, den vetenskapliga socialismen, vidareutvecklad av Lenin och Trotskij med hänsyn till den socialistiska revolutionens och den proletära diktaturens problem, försvarad av vänsteroppositionen mot den stalinistiska degenerationen och efter dennas fullbordan företrädd av Fjärde Internationalen.”

Bolsjevikgruppen

Den svenska 60-talstrotskismens andra källsprång är en helt annan historia. Den var en direkt produkt av den svenska och internationella studentkampen under dess mest eruptiva fas. Under åren kring 1968 var Lund den ort där studentrörelsen i dess kontinentala form var mest påtaglig. De spektakulära händelserna i samband med universitetets 300-årsjubileum, värnpliktsvägrarrättegångarna och demonstrationerna som stoppade Davis Cup-matchen mot Rhodesia i Båstad var några uppmärksammade uttryck för den omfattande radikaliseringen bland Lundastudenterna.¹⁵ Åtskilliga av de ledande aktivisterna var samtidigt organiserade i Clarté.

Nationellt genomgick Clarté vid denna tid en omvandling från en relativt obunden vänsterorganisation till ett förbund nära knutet till den maoistiska rörelsen och kfml. Denna utveckling motsatte sig lundaclartéisterna kraftigt. Den maoistiska dogmatismen utsattes för hård kritik, och avdelningen uteslöts ur Clartéförbundet. Majoriteten bildade en ny organisation, Bolsjevikgruppen, som våren 1970 publicerade en uppmärksammad kritik av den ”empiriodogmatism” som man menade kännetecknade den Mao-stalinistiska strömningen.¹⁶

Analysen, som var inspirerad av den franska Althusserskolan, kritiserade kfml och Clarté för en mekanisk och dogmatisk syn på marxismen, för stalinistisk historieförvanskning och för ett byråkratiskt centralistiskt arbetssätt. Men Bolsjevikgruppens tunga teoretiska arbete skulle inte ha varit en sann produkt av den lundensiska miljön om den inte hade kompletterats av en mer studentikos variant på sitt ämne. Odet Till Stalinismen publicerades i samma tidskriftsnummer.¹⁷

Ur nattomhöljda tider
emot ett mål fördolt för dig,
O stalinism du skrider
sen länge fram din ökenstig
…
Av dogmer kampen stäckas,
vår framtid går i kvav,
revolutioner släckas
i stalinismens hav
Antagonister ropa,
din politik: förgängelse
Du tänker: tids nog skall jag sopa
dem alla in i fängelse…

En viktig förklaring till att lundstudenterna bröt med den i Sverige allt mer dominerande maoistiska strömningen var troligtvis geografisk. För lundensiska studenter var det många gånger mer naturligt att orientera sig mot vad som hände i Berlin och Paris än i Stockholm och Uppsala. Det torde över huvud taget inte vara någon tillfällighet att flera av den internationella nya vänsterns mest pregnanta uttryck fanns i Lund; Zenitgruppen är ju ett annat exempel på detta.

En allt viktigare referenspunkt för Bolsjevikgruppens tongivande personer blev de franska trotskisterna i Ligue communiste. Från dem lånade man också synen på hur en revolutionär organisation i slutet av 1960-talet skulle byggas: genom sektorsdialektiken. Att arbetarklassen är den bestämmande sociala kraften innebar att kampen inom andra sektorer i samhället måste underordnas arbetarsektorn, men eftersom universitet och högskolor i vissa situationer fungerar som svaga länkar kunde dessa i vissa fall spela en dominerande roll för klasskampens utveckling. En förutsättning var emellertid att studentrörelsen förmådde överskrida sina egna gränser och på så sätt bidra till skapandet av ett revolutionärt avantgarde.¹⁸ Men för detta räckte inte de begränsade erfarenheterna av de senaste årens studentkamp. ”Den dynamiska processen kan inte uppbäras av nuets militanta aktioner. I den rörelse där de imperialistiska ländernas revolutionära kadrer formas framträder på nytt historien, arbetarrörelsens historia av segrar och nederlag.” Det som nu krävdes, var ett ”återgripande på den revolutionära marxismen, på oktoberrevolutionens bolsjevism företrädd av Lenin och Trotskij.”¹⁹

Revolutionära marxisters utveckling

En än tydligare kombination av gammalt och nytt i programmatiskt hänseende var märkbar i Revolutionära Marxisters första programmatiska dokument. Det illustreras väl av det första numret av Fjärde internationalen, som sedan blev rörelsens teoretiska organ. Där hittar man å ena sidan utdrag ur Övergångsprogrammet från 1938 och Trotskijs bok Kommunismen och terrorn. Å andra sidan finns där artiklar som propagerar Majrevoltens och Pragvåren senaste kampformer och lärdomar. På ett annat sätt än Bolsjevikgruppen prioriterade RM också ”arbetararbetet”, alltså inriktningen på ett fackligt arbete på bekostnad av ett arbete inom studentrörelsen. Till en del var detta ett uttryck för en traditionell kommunistisk orientering, till en del kanske ett sätt att göra dygd av en nödvändighet. Studentrörelsen var i stor utsträckning redan inmutad av den maoistiska rörelsen, medan däremot vägen till arbetarklassen låg öppen på ett annat sätt, hoppades RM:s ledare.²⁰ Ett problem för organisationen var att den i stort sett saknade egna arbetare. Lösningen på detta dilemma var att satsa sina resurser på Fria fackföreningsfolket, FFF.

FFF var en facklig oppositionsrörelse med rötter i metallstrejken 1945. I slutet av 1960-talet dök den upp på nytt, främst i Göteborg. Initiativtagare var hamn- och Volvoarbetare med kommunistisk bakgrund. Dessa var inledningsvis nära knutna till kfml, men kom snart i konflikt med förbundet.

Den våg av vilda strejker som svepte över landet vid denna tid började hösten 1969, först ut var hamnarbetarna i Göteborg sedan kom den stora gruvstrejken i Malmfälten. Under en kort tid kom FFF att bli en mötesplats för ledarna för ett antal av dessa grupper, framför allt från Göteborg och Malmfälten. Man antog ett antal krav, i första hand riktade mot den fackliga ledningen och den socialdemokratiska regeringen, som grund för ett program: ”Bekämpa byråkratin i fackföreningarna – avskaffa arbetsdomstolen – fri strejkrätt – allmän omröstning innan avtal godkännes – förtroendeval av alla funktionärer på samma villkor som övriga styrelseposter.” Det bildades lokalavdelningar på ytterligare några orter och vid ett par tillfällen under 1970 hölls nationella sammandragningar i Göteborg för att dra gemensamma erfarenheter av kampen och diskutera möjligheter till samordning. Bl a diskuterades hösten 1970 möjligheterna till gemensamt agerande i de stundande avtalsförhandlingarna. Av dessa planer blev dock intet och efter något år upphörde FFF:s arbete på de flesta håll.²¹
Till FFF drogs inte förvånande flera av de nya vänsterorganisationerna, som gärna tog chansen att knyta kontakter med strejkledare. T ex var representanter för RM drivande i avdelningarna i Göteborg, Stockholm och Uppsala. RM såg också mycket positivt på FFF:s utvecklingspotential, och tillskrev den möjligheter att växa ut till ett verkligt arbetaravantgarde. RM:s uppgift skulle vara att förmedla den revolutionära traditionen och samtidigt på detta sätt få en genväg till en inplantering i arbetarklassen. FFF:s upplösning omöjliggjorde denna strategi.

Att som SÄPO tydligen gjorde²², se FFF som en trotskistisk täckorganisation torde vara betydligt överdrivet. Framför allt misslyckades vänstergrupperna helt att knyta strejkledarna från Malmfälten och andra håll till sina organisationer.

En smärtsam samgåendeprocess

Bolsjevikgruppen hade vidare ambitioner än att bara vara en studentgrupp i Lund. Våren 1970, i samband med lanseringen av tidskriften Bolsjevik 1, genomfördes en mindre turné. Under hösten 1970 genomfördes ytterligare en nationell mötesserie under parollen ”Revolutionens aktualitet”.

Målsättningen var nu att skapa en nationell, trotskistiskt orienterad organisation, och förhoppningarna på ett snabbt nationellt genombrott var stora. Direkt efter Septemberkampanjen inleddes, tillsammans med RM, en ny, Brysselkampanjen, som syftade till att mobilisera svenskt deltagande till ett stort internationellt möte i Fjärde internationalens regi i november 1970. Som ett led i lanseringen av Bolsjevikgruppen på nationell nivå flyttade några av Bolsjevikgruppens ledande personer till Stockholm. Till Bolsjevikgruppens Stockholmsavdelning anslöt sig också en mindre grupp, ”vänsteroppositionen”, som brutit sig ur VUF under våren 1970 i protest mot förbundets ställningstagande för maoismen.²³ I såväl Lund som Stockholm bildades, efter fransk inspiration, särskilda sympatisörsstrukturer, Röda cirklar och Röda kommittéer.

Samtidigt tog denna intensiva aktivistiska period i det närmaste livet av den ursprungliga Bolsjevikgruppen i Lund. I de interna analyserna pekade man på den ödesdigra kombinationen av inåtvända studier som ledde fram till den omfattande kritiska analysen av den svenska maoismen i Bolsjevik nr 1 och den därpå följande intensiva utåtriktade kampanjverksamheten, som hårt slet på de kvarvarande medlemmarna. Resultatet blev att en stor del av gruppens medlemmar passiviserades, blev utbrända skulle man antagligen säga med dagens språkbruk.²⁴

Bolsjevikgruppens förbundsbygge komplicerades ytterligare av att man samtidigt deklarerade ett samgåendeprojekt med Revolutionära marxister. En pådrivande faktor i detta torde ha varit Fjärde internationalens internationella ledning. En viss arbetsfördelning ägde rum inom denna, där den franska sektionens ledare, Alain Krivine, hade intima förbindelser med Bolsjevikgruppens ledning, medan framför allt Ernest Mandel höll kontakt med RM:s ledning.

Samgåendet blev en smärtsam process. Upplösningstendenserna inom Bolsjevikgruppen fick också sin motsvarighet inom RM, där framförallt Göteborgsavdelningen var missnöjd med vad den uppfattade som byråkratiska drag hos ledningen. En annan anledning var att det fanns ett ömsesidigt misstroende grupperna emellan som till en del berodde på de bägge organisationernas olika ursprung.

Det fanns en del skepsis från Bolsjevikgruppens sida mot Revolutionära marxister, som ansågs vara en allt för stelbent organisation, lite vid sidan av den allmänna radikaliseringsprocessen. På samma sätt fanns det hos RM en viss misstänksamhet mot de proklamatoriska akademiker som dominerade Bolsjevikgruppen.

Det hela förbättrades inte av att det inom bägge organisationer uppstod riktningar som av olika skäl ville bromsa processen. De var oroliga för att ett för snabbt sammangående inte skulle ge utrymme för att arbeta fram de politiska riktlinjer som var nödvändiga för en ny organisation. Det skulle i sin tur medföra risker för en byråkratisering av organisationen.²⁵
Resultatet blev att två organisationer bildade. De som förespråkade en fast organisatorisk struktur med klara relationer till Fjärde internationalen bildade Revolutionära marxisters förbund, RMF, vid en sammanslagningskongress i Uppsala i januari 1971. Organisationen fick en ny tidning, Mullvaden. Tidskriften Fjärde internationalen blev dess teoretiska organ. Organisationen hade vid bildandet ett 50-tal medlemmar och ytterligare kanske ett hundratal sympatisörer.

Samtidigt bildades i Stockholm, av dem som inte vill gå så fort fram, Kommunistiska arbetsgrupperna, KAG. Denna grupps lösliga karaktär bekräftades av att den upphörde med sin verksamhet ett år senare. Åtskilliga hade då gott över till RMF, de flesta kvarvarande torde ha anslutit sig till Vpk:s vänsterflygel.

Trotskismen och den övriga vänstern

Det torde ha framgått av ovanstående att den historiska traditionen var en viktig beståndsdel av den trotskistiska rörelsens tidiga år i Sverige. Denna aspekt blev än mer framträdande genom den utveckling de politiska vänstergrupperna genomgick i slutet av 1960-talet.

När man idag diskuterar 60-talsradikaliseringen finns det två motsatta sätt att betrakta vad som hände. Enligt vissa var det en period av frihet när allt var möjligt. Den kännetecknades av öppenhet och omprövning. Gamla normer ifrågasattes och ersattes med nya.

Enligt andra var tidens främsta tecken dogmatism och sekterism. Bara vissa åsikter var tillåtna, alla gick i Mahjongjackor och näbbstövlar och det var förbjudet att lyssna på Abba.

I själva verket har bägge tolkningarna antagligen fog för sig, När radikaliseringen i slutet av 60-talet nådde sin kulmen i Sverige kan man urskilja två parallella fenomen. Å ena sidan den explosionsartade tillväxten av en rad aktionsgrupper som studentrörelser, solidaritetsrörelser, miljörörelser osv. I mycket stor utsträckning var det en kulturrörelse, och företrädare för alla kulturinriktningar spelade en stor roll. Författare som Sara Lidman och Jan Myrdal skrev romaner, rapportböcker och resolutioner. Bildkonstnärer som Channa Bankier och Carl Johan de Geer gjorde affischerna till demonstrationer och opinionsmöten, Filmcentrum producerade och distribuerade film, Narren och Fri Pro spelade teater varhelst det behövdes. Stormöten var en vanlig beslutsform när gemensamma aktioner skulle planeras.

Å andra sidan kan man se uppkomsten av nygamla politiska organisationer med arbetsmetoder som stod i rak motsättning till nyvänsterns. Framför allt var det partier och grupper som var inspirerade av den kinesiska revolutionen och den pågående kulturrevolutionen där. Kfml –senare SKP – var den första och största. Kfml(r), som bröt sig ur och bildade eget, och Vpk:s gamla ungdomsförbund, som döpte om sig till MLK, Marxist-leninistiska kampförbundet, var några andra.

1967 bildades kfml, och det i huvudsak som en utbrytning ut Vpk. Den häftiga kritiken mot det etablerade kommunistpartiet, dess nära kontakter med Vietnamrörelsen, dess ungdomliga medlemskader, i stor utsträckning rekryterad ut Clarté, gör att man kan se den som ett uttryck för den nya stämning vi ovan talat om. Men i en annan mening kan kfml definitivt inte ses som någon nyvänsterskapelse. Dess politiska inspiration hämtades i stor utsträckning ur en kommunistisk politik som formulerats i den kommunistiska rörelsen under dess mest stalinistiska period, i början främst dess tidiga 30-tals ultravänsteristiska form, längre fram en mer folkfrontsinriktad högervariant.

Då steg istället kfml (r) fram och lade beslag på den perioden. Ja, i själva verket blev mycket av den nya vänsterns teorier de svenska maoisternas huvudfiende. Ibland var det fråga om att vara fiende i en mycket konkret betydelse. Meningsmotståndare kunde anklagas att stå på klassfiendens sida, i bästa fall objektivt. Tidningen Proletären delade ut ”veckans ishacka” till oliktänkande. Just ordet ishacka var inte valt av en tillfällighet. Det syftade på med mordvapen Stalin använts sig av när han 1940 lät mörda den landsflyktige Trotskij i Mexiko. Fanns det en fiende de annars så trätande politiska vänstergrupperna kunde ena sig bakom så var det trotskisterna. Och det utrymme de anti-trotskistiska kampanjerna fick stod inte i någon som helst relation till den styrka och det inflytande de rätt små trotskistiska grupperna vid denna tid hade.

Kfml:s tidning Gnistan publicerade redan kort efter första numret av Fjärde internationalen flera hätska artiklar mot Trotskij.²⁶ Ett par år senare gav man ut en hel bok, ”Marxism eller trotskism?”, författad av Lars Gustafsson och Kurt Wickman.²⁷ Inför omvandlingen av det nyvänsterdominerade Vänsterns ungdomsförbund till det uttalat maoistiska Marxist-leninistiska kampförbundet gjordes kampen mot trotskismen till ett centralt element i omskolningsprocessen.

Kfml(r) nöjde sig inte bara med att dela ut veckans ishacka, utan lade också ner stor möda på att visa trotskisternas sanna karaktär. Men anti-trotskismen gjorde inte halt inom de nystalinistiska vänsterpartierna. Också den största av denna tids solidaritetsrörelser, De förenade FNL-grupperna, DFFG, gjordes till ett slagfält mot trotskismen. Paret Gustafsson-Wickman, som skulle skriva Marxism eller trotskism ett par år senare, gav redan 1970 på uppdrag av Uppsala FNL-grupp, ut en skrift, Trotskisterna, fronterna och Vietnam, som av DFFG:s ledning anbefalldes till studier inom hela FNL-rörelsen. Ja, det gick så långt att DFFG:s kongress 1971 beslöt att inga trotskister skulle få vara medlemmar i det formellt opolitiska DFFG. Bakom detta beslut anar man inflytelserika medlemmar i kfml.²⁸

Vad var det då i trotskisternas förflutna som gjorde att rörelsen fick denna oproportionerligt stora uppmärksamhet? Ja, läser man böckerna, artiklarna och resolutionerna finner man snart att det knappast rör sig om något annat än material hämtade från de traditionella stalinistiska antitrotskistiska kampanjerna. Dispyter om Trotskijs relationer till Lenin före 1917, huruvida det var möjligt att bygga socialismen i ett land under 1920-talet och folkfrontspolitiken i Spanien på 1930-talet blandades med Moskvaprocessernas anklagelser om trotskistisk sabotageverksamhet och samarbete med fascism och imperialistiska agenter. Man underlät inte att påpeka det stora inflytandet av utlänningar bland ledande trotskister i Sverige, och påståenden om nära samarbete med CIA var legio.²⁹ Ett förhållande som gjorde den unga trotskistiska rörelsen särskilt utsatt var att den, som en av de få strömningarna inom vänstern, intog en kritisk inställning till utvecklingen i Kina, och skarpt kritiserade den kinesiska kulturrevolutionen som en byråkratisk manöver av Mao.³⁰ Detta var inte särskilt opportunt vid denna tid.

Dessa hätska angrepp tvingade naturligtvis de svenska trotskisterna till omfattande genmälen. Det verkar inte enbart ha skett motvilligt. Tvärt om kastade sig många med liv och lust in i polemiken om historien. Det visade sig snart att det källmaterial som den anti-trotskistiska kampanjen byggde på var ytterst bräckligt. Framför allt var det den unge, tidigt bortgångne litteraturvetaren Kenth-Åke Andersson i Göteborg som stod för det tunga artilleriet. Hans uppgörelse med Wickman/Gustafsson, ”Lögnens renässans” gjorde starka intryck långt utanför de egna leden, och torde i själva verket ha lett till en ökad rekrytering till den trotskistiska rörelsen.³¹. På många håll hölls också stora och välbesökta debattmöten mellan olika vänstergrupper om hur historien skulle tolkas.

Vad var RMF?

Hur skall man nu karaktärisera den trotskistiska rörelsen vid tiden för bildandet av RMF 1971? Ja, å ena sidan är det uppenbart att den var djupt rotad i den kommunistiska rörelsens historia. Försvaret av den revolutionära marxismen, den ryska revolutionen och det tidiga Kominterns politik var lika självklar som avståndstagandet från vad som beskrevs som den stalinistiska urartningen, eller för den delen, den socialdemokratiska klassamarbetspolitiken. Och genom det ”slag om historien” som skildrats ovan var nog RMF:s medlemmar de inom vänstern som var bäst skolade i arbetarrörelsens historia.

Samtidigt anknöt man man, till skillnad från de mao-stalinistiska grupperna till många av den nya vänsterns erövringar. Framför allt var det alltså de franska erfarenheterna som fungerade inspirerande, men även det engelska och amerikanska inflytandet var betydande.
Stadgarna knöt an till traditionella kommunistiska organisationsprinciper. Organisationens basenhet var cellen, vars arbete var inriktat mot organisationens ingripande arbetsområden på arbetsplatser, skolor, universitet eller mot rörelser, t ex det antiimperialistiska arbetet. Celler på samma ort bildade en avdelning. Medlemmar valdes in, och tillerkändes inledningsvis deltagarstatus med konsultativ rösträtt. Efter tre månader kunde en deltagare, genom 2/3 majoritet väljas in som full medlem. Inom organisationen rådde arbetsplikt, ”uppgifter som kamrat eller organ åtar sig eller åläggs ska utföras”. Vikten av att interna angelägenheter inte onödigtvis diskuteras utanför organisationen underströks också. Det fanns uppenbarligen en medveten anknytning till vad som brukar gå under beteckningen demokratisk centralism. Samtidigt läggs som i alla trotskistiska organisationer, för att motverka tendenser till byråkrati och centralstyrning, stor vikt vid rätten till ”tendens- och fraktionsbildning”, alltså rätten att organisera en opinion i olika frågor.³² Detta var inte bara en formell rättighet, utan sådana tendenser garanterades rätt till utrymme i internbulletiner, inledningar vid konferenser och kongresser, och även ekonomiskt stöd för att resa runt i organisationen och argumentera för sina uppfattningar.

Studierna var en central del av förbundets verksamhet. Men hur skulle man kunna undvika att falla i samma fälla som man menade att andra vänsterorganisationer fallit i? Hur skulle studierna kunna bli något annat än bara ett okritiskt inhämtande av marxistiska sanningar? Den lösning som både RM och Bolsjevikgruppen utarbetade, och som sedan övertogs av RMF, var att de Röda cirklarna eller Röda kommittéerna (namnen lånades som så mycket annat från den franska sektionen) skulle, som det hette det i en tidig sammanfattning ”kunna bli aktionsgrupper, där studierna var en del av arbetet, vilket även skulle innefatta olika former av praktiskt och i viss mån teoretiskt arbete, såsom flygbladsaktioner, agerande vid strejker, demonstrationer, författande av artiklar etc.”. Helt lätt var det inte att uppnå dessa målsättningar. Dessutom visade det sig att deltagarna klagade över att – de fått lära sig för lite av grundläggande marxistisk terminologi. Otack är livets lön…

Kanske avspeglar studiernas centrala betydelse ett annat förhållande, nämligen inflytandet från den svenska folkrörelsetraditionen, där ju studiecirklarna alltid spelat en avgörande roll. Det finns andra kopplingar också. En betydande del av inkomsterna för RMF:s stockholmsavdelning under de första åren kom genom studiecirklar rapporterade genom Frikyrkliga studieförbundet. Annars finansierades verksamheten i huvudsak genom medlemsavgifter, målsättningen var att medlemmarna skulle ge 1/10 av sina nettoinkomster till organisationen. De som hävdade att den svenska trotskismen var en utlandsfinansierad rörelse torde ha svårt att hitta sådana belägg. Den svenska sektionen av Fjärde internationalen blev istället snart en av den internationella rörelsens viktigare finansiärer.

En betydande del av den interna diskussionen inom det nybildade RMF ägandes åt strategin för partibygget. En viktig utgångspunkt var ”trotskismens försening”; det förhållande att studentradikalismen nått sin kulmen innan den trotskistiska rörelsens formerat sina styrkor, och att därför en stor del av denna radikalism sugits upp av andra vänsterströmningar, i första hand maoistiskt influerade. Inför RMF:s andra kongress, hösten 1971 gjordes ett första bokslut av den trotskistiska rörelsens första år i Sverige. Det var ingen skönmålning. Bolsjevikgruppen beskrevs visserligen som teoretiskt avancerad, men annars som en triumfalistisk smågrupp som i grunden uttryckte studentrörelsens sociala isolering. RM å sin sida var ”ett empiriskt hopplock av kamrater” förenade av Traditionen, Programmet, Landvinningarna, men oförmögen att tillgodogöra sig den radikala rörelsens nya erövringar. Det som nu krävdes var en mer genomtänkt strategi
för förbundsbygget. Det övergripande målet för organisationen var att vinna en dominerande position inom den revolutionära rörelsen. För att uppnå detta krävdes förankring inom arbetarklassen. Detta arbete måste inledas omedelbart, heter det. Det skulle framställas lokala Fabriksmullvadar som delas ut vid industrierna. Dessa borde propagera för arbetarkontroll, bekämpa den solidariska lönepolitiken, kritisera klasslagstiftningen och LO:s byråkratisering, miljöfrågan, invandrarfrågan och kvinnans speciella förtryck.

Samtidigt konstateras att under de närmsta åren var det inom andra områden som organisationen hade möjlighet att rekrytera i större skala. Det gällde inte förvånande framför allt bland ungdom och studenter. Från denna periferi borde förbundet sedan sökas sig mot centrum, alltså arbetarklassen. Det bör noteras att samtidigt dyker en annan prioritering upp, nämligen miljöarbetet. RMF var antagligen det första vänsterparti som antog en särskild politisk resolution kring denna fråga. Även kvinnoarbetet får en mer framträdande ställning vid denna kongress, åtminstone teoretiskt. Av den nyvalda nationella ledningens 13 ledamöter var samtliga män.
Medelåldern i den nya organisationen var låg, klart under 25 år. RMF:s ledande företrädare, Tom Gustafsson var 23 år vid grundningskonferensen.

Trots den darriga starten, trots de hårda attackerna från andra delar av vänstern och trots att vänstervinden mot mitten av decenniet mojnade lyckades trotskismen etablera sig som en politisk kraft på vänsterkanten. Dess fortsatta historia återstår att skriva.

¹Om Fjärde internationalens historia, se Francois Moreau, Combats et débats de la IVe Internationale, Québec, 1993

²Philippe Gottraux, ”Socialisme ou barbarie”. Un engagement politique et intellectuel dans la France de l’après-guerre, Lausanne 1997

³Se t ex Perry Anderson, Om den västerländska marxismen, Lund 1984, s 112 ff

⁴Hans Introduktion till marxistisk ekonomi lär ha sålts i 30 000 exemplar bara i Sverige

⁵Om Skoglund, se F Dobbs, Teamster Rebellion, N.Y. 1972, Dough Jenness, Carl Skoglund, i International Socialist Review augusti 1984 samt en artikelserie av Kjell Östberg i Internationalen 25-34 1981.

⁶Writings of Leon Trotsky, Suplement (1929-339, New York 1979, s 163, 387n, samt ”Sveriges första trotskist”, Internationalen 6/1982

⁷Håkan Blomqvist, Gåtan Nils Flyg, Stockholm1999

⁸Uppgifter om RSP bygger i huvudsak på korrespondens mellan svenska och danska trotskister och det förenade sekretariatets i Paris sekreterare Walter (Ernest Mandel). Kopior förvaras i Staffan Lindhés arkiv

⁹Material om 1960- och 70-talets trotskistiska rörelser finns framförallt i Socialistiska partiets arkiv, ARAB samt i det arkiv om svensk och internationell trotskism som Staffan Lindhé håller på att bygga upp. En del av nedanstående uppgifter är också hämtade från det vittnesseminarium som i mars 2000 genomfördes vid Samtidshistoriska institutet. Bandinspelningar av detta förvaras hos institutet.

¹⁰För biografiska uppgifter, se minnesartikel i Internationalen 3 1996

¹¹Med åtminstone Feltrinelli hade Coeckelberghs personliga kontakter, den italienske förläggare besökte enligt uppgift Coeckelberghs i Sverige.

¹²Se redogörelse för bakgrunden i Cohens arkiv

¹³Ursprungligen med tillägget ”leninst-trotskisterna”. Detta bihang togs emellertid bort när organisationen offentliggjordes

¹⁴Fjärde internationalen 3/1970

¹⁵Se Göran Blomqvist o Kim Salomon (red), Det röda Lund, 1998 och S-O Josefsson, Året var 1969, Göteborg 1996, s 186 ff

¹⁶Bolsjevik 1/1970

¹⁷aa

¹⁸O[tto] M[annheimer], Om strategin, Bolsjevik 2 1970, jfr Théorie et système d’organisation, Cahiers Rouge no 6-7, Maspero 1969,

¹⁹Bolsjevik 2, ledare s 2f

²⁰M Cohen, Förslag för en strategi för arbetarklassens radikalisering, rapport till RM:s konferens juni 1970

²¹Tidningen Fria fackföreningsfolket 1970-71

²²I övervak xxx

²³Om denna, se Revolutionär information 4/70 samt skriften Åter till leninismen”.

²⁴Protokoll från möte med bolsjevikgruppens provisoriska kommitté 2-5 oktober 1970

²⁵Se t ex broschyren RMF, historien och internationalismen eller Den som sticker huvudet i busken, skyltar med ändan, u.å. (1972?)

²⁶Gnistan 9 o 10 1969

²⁷Kurt Wickman och Lars Gustafsson, Marxism eller trotskism, Oktoberförlaget 1972

²⁸För detta inflytande, se Salomon, Rebeller i takt med tiden, Stockholm 1996

²⁹Se t ex Wickman-Gustafsson aa och Trotskisterna, fronterna och Vietnam, utgiven av Uppsala FNL-grupp. Se också t ex Gnistan 9 o 10 1969, Stormklockan 4/5 1970, Proletären

³⁰Se resolution i Fjärde internationalen 2/1969

³¹Kenth-Åke Andersson, Lögnens renässans, Fjärde internationalen 7/8 1972. Se också dens. Kfml:s omvälvning av historien, Revolutionär Information 1 /1969 samt dens Revolutionär marxism kontra stalinism i Viet Nam-rörelsen, Röda häften 9/1971.

³²Stadgar för Revolutionära marxisters förbund, antagna vid förbundets andra kongress 24-26/9 1971

Inledning: Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar

Följande inledning skrevs av Martin Fahlgren inför publiceringen av Ernest Mandels (E. Germain) Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar inför publicering på Marxistarkiv år 2007.

Inledning

Vid 4:e Internationalens 9:e världskongress 1969 antogs en inriktning mot gerillakrigföring i Latinamerika (se Den revolutionära vägen för Latinamerika som förutom resolutionen om Latinamerika innehåller ytterligare texter om detta). Denna inriktning innebar att man övergav den traditionella trotskistiska strategin som byggde på masskamp i stället för gerillakamp. Det är därför inte så underligt att denna fråga blev mycket debatterad i 4:e Internationalen. ”xxx Argentina och Bolivia – Ett bokslut” är ett av de viktigaste inläggen i denna diskussion. Kring detta dokument samlades oppositionen, ”minoriteten”, mot den förda linjen.

E. Germains (=Ernest Mandel) Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar är ett försök att försvara majoritetslinjen. En noggrann läsning visar dock att Mandel är på reträtt när det gäller huvudfrågan, gerillainriktningen (däremot plockar han en hel del poäng när det gäller andra frågor) och debatten i 4:e Internationalen slutade med att oppositionen mot gerillalinjen i det stora hela vann, åtminstone såtillvida att gerillainriktningen till övergavs. Idag torde de ”trotskister” f ö vara överens om att oppositionen i det stora hela hade rätt.

(Samtidigt med detta dokument publicerar vi minoritetsdokumentet Argentina och Bolivia – Ett bokslut)

6 maj 2007 Martin Fahlgren

Läs hela Till leninismens försvar – Till Fjärde internationalens försvar

Ernest Mandel – en biografisk skiss

När Ernest Mandel (Frankfurt a.M. 23 april 1923 – Schaarbeek/Bryssel 30 juli 1995) dog hade han ägnat 58 år av sitt 72 åriga liv åt arbetarklassens frigörelse. I ett tyskt uppslagsverk beskrivs Mandel som “…han verkar för att den internationella bourgeoisin ska störtas och ersättas av ett flerpartirådsssystem”.

Mandel var från 1939 medlem i Fjärde Internationalens (FI) belgiska sektion. Under åren 1946-95 satt han i FI:s centrala ledning.

Han växte upp och gick i skola i Antwerpen. När nazisterna ockuperade Belgien gick han med i motståndsorganisationen Vrank en Vrij. Dess tidning Het Vrije Woord var den första bland de illegala tidningarna och åren 1940-42 den mest spridda i norra (nederländskspråkiga) Belgien. Efter ett Gestapotillslag flydde Mandel till Bryssel och flyttade därefter till södra (franskspråkiga) Belgien. Där var han verksam i de underjordiska fackliga stridskommittéerna bland metall- och gruvarbetare i Liège och Carleroi. Han fängslades två gånger men lyckades fly. De tredje gången dömde krigsdomstolen i Liège honom till deportation till Tyskland. Han befriades i april 1945 ur Rollwald/Nieder-Roden lägret i Hessen.

Efter kriget var Mandel korrespondent i Bryssel för Le Nouvel Observateur (Paris) och för Het Parool i Amsterdam, journalist i det socialdemokratiska partiets, Belgische Socialistische Partij / Parti Socialiste Belge (BSP/PSB), (franskspråkiga) huvudorgan Le Peuple 1954-58 och på den regionala tidningen La Wallonie 1958-66; Han deltog i den internationella stödbrigaden i Jugoslavien 1950.

Från 1951 till vänsterns uteslutning 1964/65 var Mandel liksom den belgiska sektionen verksam i BSP/PSB och i landsorganisationen Fédération Générale de Travailleurs de Belgique / Algemeen Belgisch Vakverbond (FGTB/ABVV). Mandel tillhörde kärnan av den fackliga vänstern, som leddes av LO-viceordföranden och fd. motståndsrörelseledaren André Renard. Han var medlem av LO:s (FGTB/ABVV) ekonomiska studiekommission som lade fram den banbrytande undersökningen “Holdings en economische democratie” som ledde till 1954 och – 56 års LO-kongressresolutioner med krav på antikapitalistiska strukturreformer (nationaliseringar av energisektorn, bankväsendet etc).

Mandel var redaktör för tidningarna La Gauche (franskspråkig) 1956-70 och Links (nederländskspråkig) 1957-64 vilka spelade en betydelsefull roll före och under generalstrejken 1960/61. Han var aktiv för Kongos självständighet 1960 och i solidariteten i slutfasen av Algeriets anti-koloniala självständighetskrig 1961-62 där den belgiska sektionen gav ett viktigt bidrag; aktiv för den kubanska revolutionen (1959-) där Mandel 1963-64 på inbjudan av Che Guevara deltog i den offentliga debatten om planekonomin; deltog mycket aktivt i student- arbetarrevolten och generalstrejken 1968 i Frankrike vilket gav honom inreseförbud till Frankrike, USA, m.fl. länder och yrkesförbud i Tyskland. Under 1968-80, då protesterna mot Vietnamkriget, den revolutionära utvecklingen i Latinamerika och demokratiseringen i Spanien och Portugal pågick, var han särskilt aktiv som talare och föreläsare på massmöten, bildningskurser m.m. i hela världen.

Mandel tog en licentiat vid Ecole Practique des Hautes Etudes, Sorbonne Paris. Sin doktorsavhandling, Senkapitalismen, lade han fram vid Freie Universität Berlin (FUB). 1970 fick Mandel en docenttjänst och 1982-91 en professur i ekonomi och politik vid Vrije Universiteit Brussel (VUB).

Mandels vetenskapliga och publicistiska arbete omfattar över 20000 artiklar, pamfletter och böcker. Av hans vetenskapliga verk brukar fyra nämnas. Traité d’economie marxiste (1962), Der Spätkapitalimus (1972), Power and Money: A Marxist Theory of Bureaucrasy (1992) och Long Waves of Capitalist Developments (1980/95).

Historikern Alain Meynen säger, “Ernest Mandel var en man med en mycket bred bildning, en produkt av arbetarrörelsen, något som inte förekommer längre”.

Per-Erik Wentus

Ursprungligen publicerad av Marxistarkiv.

Ernest Mandel 1923-1995 – rebellen mellan dröm och dåd

mandel-rebellen Historikern Jan Willem Stutje, vid Rijksuniversiteit Groningen i Nederländerna, var den förste att få tillgång till Ernest Mandels arkiv. Och han har nyligen publicerat sitt omfattande arbete över denne odogmatiske marxistiske teoretiker och radikale belgiske politiker.

Det har således dröjt tolv år innan ett seriöst verk över Ernest Mandel sett dagens ljus. I sig är det uppseendeväckande ty Mandel är efter Georges Simenon den mest översatta belgiske författaren genom tiderna. Hans skrifter – varav de mest kända är Traité d’economie marxiste, Der Spätkapitalismus, Critique de l’eurocommunisme och Long waves of capitalist development: A Marxist interpretation, har publicerats på fler än fyrtio språk och i upplagor på hundratusentals exemplar. Den internationella tidskriften Post Autistic Economics inräknade Mandel som tillhörande de trettio största ekonomerna under 1900-talet.

Läs hela recensionen av Stutjes bok. Recensionen skrevs för den flamländska tidskriften Uitpers år 2007 och översattes till svenska av Per-Erik Wentus för Marxistarkiv.

Förord till Ernest Mandel: Introduktion till marxismens ekonomiska teori

Förord till andra upplagan

En kort, elementär introduktion till marxismens ekonomiska teorier har länge saknats på svenska. Strömmen av Marx-översättningar har visserligen de senaste åren blivit allt stridare, men Marx egen framställning är trots sin klarhet inte den bästa introduktionen. En mera förutsättningslös (dvs krav på mindre förkunskaper) och pedagogiskt enklare framställning är här att föredra. Det är för en sådan målsättning som Ernest Mandels introduktion är avpassad. Mandels text publicerades först i Les Cahiers du Centre d’Etudes Socialistes 39–41 (febr.–mars l964). Den har senare översatts till flera språk. I Zenit 3–4/1964 publicerades tredje kapitlet under rubriken ’Nykapitalismen’. Under 1965 utgavs en stencilerad översättning av hela texten, under rubriken Inledning till den marxistiska ekonomin, av Lunds Clartésektion och Lunds Zenitgrupp i samarbete. Denna upplaga har fyllt en viktig funktion i det interna studiearbetet inom den skandinaviska vänstern och de två första tryckningarna är sedan länge slut. Översättningen gjordes av Gunnar Sandin och Gunnar Olofsson. Till denna upplaga har översättningen kraftigt reviderats och terminologin har bragts i överensstämmelse med den gängse marxistiska. För denna revision har Gunnar Sandin svarat. För en större strykning i texten svarar Mandel själv, för övriga, rent språkliga nedskärningar svarar Gunnar Sandin.

Ernest Mandel är en belgisk marxist. Han är verksam m journalist och politiker i det lilla vänstersocialistiska partiet, bl.a. som redaktör för dess veckotidning La Gauche. Mest känd är han dock för sin monumentala framställning av marxismens ekonomiska teorier i Traité d’Economie Marxiste (Juillard, Paris 1962). Den har redan översatts till åtta språk, och en engelsk version kommer till hösten på Merlin Press, London (under titeln Marxist Economic Theory). Hösten 1967 publicerade han ett arbete om utvecklingen av de ekonomiska teorierna hos Marx–La formation de la pensée economique de Karl Marx (Maspero, Paris 1967).

Det är vår avsikt att denna inledning skall kunna fungera just som inledning, dvs att den skall kunna leda till vidare studier och att en god grund till det har lagts med denna utgåva. Nyckelbegreppen om värde och mervärde, ackumulation och kapital, om kapitalism och kriser etc har på ett lättfattligt sätt klargjorts. Det sista avsnittet, nykapitalismen, förankrar analysen i den konkreta verklighet, som det är vår uppgift som socialister att förändra.

Gunnar Olofsson (våren 1969)

Förord till tredje upplagan

Två snabbt slutsålda upplagor visar att Inledning till marxismens ekonomiska teori verkligen fungerar som en inledning. Under hösten 1969 kommer tre göteborgsekonomer, Peter Dencik, Lars Herlitz och Bengtåke Lundvall att presentera ett arbete– Marxismens politiska ekonomi –som bl.a. vidareutvecklar problem som berörs av E. Mandel.

Red.

Den ekonomiska recessionens slut

De kapitalistiska hjulen börjar snurra igen, de ” goda tider” som Sträng och andra kapitalistiska finansministrar i snart tre år talat om börjar äntligen visa sig. Alla store kapitalistiska länder väntar en ökad tillväxttakt under de närmaste åren. kort sagt den senaste internationella ekonomiska recessionen har nått sitt slut. Är då allt frid och fröjd, är problemen med minskade profiter och stagnation ur världen? Knappast, Mandel visar i sin artikel att de goda åren från tiden före 1967 aldrig återkommer. Recessionen 69-72 var den allvarligaste som drabbat efterkrigstidens kapitalistiska ekonomi. Den kunde endast ”lösas” genom en våldsam inflation, en inflation som befrämjat de redan existerande finans och valutapolitiska svårigheterna och fr .a bidragit till att öka arbetarklassens missnöje. Allt pekar på att den kommande ” högkonjunkturen” blir kort, allt pekar på att 70-talet blir ett decennium med ökade ekonomiska svårigheter och hårdare klasstrider.

Det förefaller som om den internationella kapitalistiska recessionen nått sitt slut. Samtliga imperialistiska länder -med undantag för Italien – väntar sig en ökad tillväxt under 1973. De tre länder som intar en nyckelställning i den internationella kapitalistiska ekonomin – USA, Västtyskland och Japan -har en klart stigande industriproduktion. Det kan därför vara dags att göra ett preliminärt bokslut över recessionen 1969-72, granska dess särdrag och försöka urskilja några allmänna tendenser i hela den kapitalistiska ekonomins utveckling.

Fjärde Internationalens redaktion

Den allvarligaste recessionen under efterkrigstiden

Recessionen 1969-72 har utan tvekan varit den allvarligaste som efterkrigstidens kapitalistiska ekonomi känt av. Omsättningen på New York-börsen minskade med 50% när nedgången började skönjas. I motsats till tidigare recessioner under perioden efter 1945, blev nästan alla imperialistländer -med undantag för Frankrike – indragna den här gången och likaså till skillnad mot tidigarÔe recessioner skedde återhämtningen mycket långsamt – särskilt i USA och Storbritannien – och den åtföljdes av en ihållande och t.o.m. ökande inflation.

Recessionerna i USA, Västtyskland och Japan inträffade visserligen inte helt och hållet samtidigt. Det förflöt ungefär sex månader från det att bottenlaget just nåtts i USA tills dess att nedgången tog sin början i Västtyskland. Den internationella kapitalismen var i stort behov av dessa sex månader. Utan dem skulle situationen ha varit långt allvarligare än den slutligen blev.

Recessionen blev inte lika allvarlig i Västtyskland som i USA. 1971-72 minskade antalet arbetstillfällen i Västtyskland endast med omkring hälften jämfört med situationen vid recessionen 1966-67. Men den långsamma återhämtningen i USA fick till följd att de flesta kapitalistländerna kom att erfara verkningarna av den västtyska recessionen innan verkningarna av den amerikanska ännu upphört. Detta medförde att de ekonomiska svårigheterna och arbetslösheten i Storbritannien. Nederländerna, Sverige, Belgien och Australien -för att nu bara nämna några få av de länder som berördes – kom att bli så ihållande. Det är först nu, då USA uppnår full produktion och återhämtningen är på väg i Västtyskland, som situationen börjar lätta.

De djupaste orsakerna till recessionen har beskrivits många gånger. De huvudsakliga drivkrafterna bakom efterkrigstidens expansion närmade sig slutet. Produktionskapaciteten ökade utöver den förmåga till konsumtion som skapats av den ”verkliga efterfrågan” (dvs köpkraften skapad av förhållander mellan klasskrafterna i det kapitalistiska samhället).

Ett överskottsfenomen har uppträtt inom en rad nyckelsektorer. Detta gäller kol-, stål-, varvs-, naturtextil- och syntettextilindustri. industrier för elektriska hushållsapparater och utan tvekan också bil-och elektronikindustrierna. Dessa branscher kännetecknas nu av allt kortare expansionsperioder. avbrutna av allt mer ihållande stagnations- och nedgångsfaser.

Den långa expansionsperioden efter andra världskriget har förstärkt arbetarklassens stridbarhet och organisatoriska styrka. Arbetarna är inte beredda att betala priset för en stigande inflation – det kapitalistiska systemets enda medel att undvika en mycket allvarlig kris. På detta beror konflikterna på arbetsplatserna, de allt oftare uppblossande strejkerna, de allt högre lönekraven som kompensation for de snabba prisstegringarna. Eftersom det inte lyckats arbetsköparna att definitivt stoppa arbetarnas militanta agerande har profitkvoten urgröpts av två skäl: på grund av en minskad förmåga att utnyttja hela kapaciteten och till följd av en stagnation i graden av exploatering av arbetarna.

En långvarig nedgång av profitkvoten i kombination med en ogynnsam konjunkturell utveckling resulterar vanligen i konkurser och iögonfallande krascher. Så blev det också den här gången. Penn State – USAs största järnvägsbolag, Rolls Royce – den engelska kapitalismens symbol, Montedison, den kemiska jätteindustrin i Italien – alla sögs de ned i avloppet. Ytterligare några kapitalistiska ”paradnummer” – som t.ex. Lockheed och Boeing, de ”stora” bland Italiens tillverkare av elektriska apparater samt flertalet västtyska metalltruster – låg endast hårsmåner från att krascha. Det var bara de stora bankerna som fortsatte att lugnt och säkert höja sina profiter.°

Handelskrig och export av inflation

Liksom alltid under en internationell kapitalistisk recession, skärptes de inom-imperialistiska motsättningarna under perioden 1969-71. Framför allt de europeiska staterna och Japan gjorde allvarliga intrång på områden som USA-imperialismen behärskat sedan andra världskriget, såväl inom handel som industri. I och med Nixons tal den 15 augusti 1972 gick USA-imperialismen till motattack.

Blev attacken framgångsrik? På valutaområdet var USAs konkurrenter ur stånd att ena sig och organisera ett gemensamt motdrag. Här lyckades USA-imperialismen därför kamma hem några poäng. Nixon-regeringen lät exportera inflationen. Den minskade i USA och ökade i resten av den imperialistiska världen.

Paradoxalt nog blev segern rent illusorisk på handelsområdet. Underskottet i USA:s handelsbalans är större än någonsin USA:s import fortsätter att öka snabbare än dess export. Utsikterna är knappast gynnsamma för att USA på kort sikt skall lyckas utjämna underskottet i handelsbalansen.

Under dessa förhållanden kommer motståndet att öka från USAs kompanjoner -konkurrenter mot att godta dessa ”devalverade dollar” som ersättning för underskottet i den amerikanska betalningsbalansen. Dollarns lämplighet som världs-valuta minskar mer och mer. ”Förtroendet” för den har allvarligt skakats.

USA-imperialismen kommer att fortsätta sitt offensiva handelskrig, vilket kommer att anta en uttalat protektionistisk karaktär på flera områden. Icke desto mindre fortsätter inflationen med oförminskad styrka och därmed också försöken att vinna vissa fördelar genom valutajusteringar (dvs genom devalveringar).

Denna växande oreda i det internationella valutasystemet hotar att göra slut på ökningen av krediterna och den internationella handeln. De imperialistiska makterna tvingas att reagera på denna tendens. Friheten att manipulera de nationella valutorna kommer att begränsas alltmer. De europeiska valutoËrna har redan till-låtits ”flytta kollektivt”. Tendensen utvecklas således mot ett nytt system, i vilket friheten att fatta nationella regeringsbeslut i valuta- och kreditpolitiska frågor kommer att utsättas för allt större inskränkningar. Detta kommer i sin tur att skärpa tendensen till att återvända till en industriell, samtidig cykel i alla länder.

Recession, inflation, klasskamp

Recessionen 1969-1972 var den första som åtföljdes av en snabbt stigande inflation i internationell skala. Mer än någonsin utgör inflationen det enda medel som står till buds för att krisen skall kunna’ stoppas vid en viss nivå. (Det är den stora skillnaden mellan de ”klassiska kriserna” och dagens recessioner). Men en allt starkare dos inflation kommer att krävas. Republikanen Nixon – som är den ”balanserade budgetens” teoretiske förkämpe -kunde få ett slut på recessionen endast genom att underbalansera budgeten i en omfattning som saknar motsvarighet i USA:s historia. I Storbritannien återhämtade sig industriproduktionen endast efter det att omsättningen av valutan ökat med 25% på ett år!

Hur kan under dessa förhållanden inflationen minska i USA? I grund och botten beror det på att den amerikanska arbetarklassen – under trycket från de fackliga byråkraternas förräderi då de ”gick med på” Nixons lönestopp – inte reagerat mot att dess levnadsstandard sjunkit och att de fått vidkännas en om-ittande arbetslöshet. I det kapitalistiska Europa har arbetarnas motstånd mot varje form av inkomstpolitik varit starkare, vilket hittills hindrat bourgeoisin från att påtvinga arbetarna räkningen för prishöjningarna.

Men detta förhållande kan knappast vara för evigt. I ett läge av snabbare expansion kommer tveklöst arbetslösheten slutligen att minska i USA. Då kommer arbetarna att kunna ta revansch för de ”magra år” som Nixon påtvingat dem. Så snart som arbetslösheten drastiskt sjunker kan man förvänta sig att strejker bryter ut.

På sikt kommer Nixon alltså att ha lyckats exportera inflation och arbetslösheten bara för att importera ett uppsving i arbetarkampen. En klen tröst för USA-imperialismen!
I den övriga imperialistvärlden kommer inflationsnivån att förbli hög och med den missnöjet och den därmed förknippade arbetarmilitansen. Och detta kommer att läggas till de strukturellt betingade klasskonflikter som så klart demonstrerades i maj 1968: motståndet mot det ökade tempot, mot den skärpta utsugningen, den allt brutalare löpande band-produktionen, mot företagsledningens maktbefogenheter och mot missförhållandena i den kapitalistiska produktionen överhuvudtaget. Alla dessa fenomen har förstärkts sedan recessionens början. De kommer knappast att försvinna sedan den upphört.

Framtidsutsikterna för den internationella kapitalistiska ekonomin är således knappast optimistiska. Trots en del nya öppningar i länderna i öster, trots att jordbrukskrisen mildrats något till följd av bristen på kött i Västeuropa och de omfattande sändningarna av spannmål till Sovjetunionen och Kina och trots att perspektivet på en oljebrist kommer att stimulera till nya investeringar inom engergisektorn, så kommer inte den konjunkturuppgång som nu inletts att vara länge. Läget före 1967 återkommer inte. Svårigheterna på valuta- och finansom-rådena och inom industriproduktionen kommer tillsammans med de växande sociala spänningarna att göra 70-talet som helhet till ett decennium av minskande ekonomisk tillväxt och till ett årtionde av upprepade, och förstärkta häftiga utbrott av klasskampen.

Ernest Mandel

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1973

Imperialismen och den nationella bourgeoisin i Latinamerika

(med anledning av en del förändringar i den ekonomiska och politiska strukturen)

1) Det imperialistiska kapitalet orienteras mot manufakturindustrin

Under de senaste femton åren har en viktig förändring ägt rum i de imperialistiska kapitalinvesteringarna i Latinamerika. Medan den råvaruproducerande sektorn traditionellt har föredragits har den relativt största delen av det imperialistiska kapitalet under dessa år investerats i manufakturindustrin. Denna förändring har varit så betydelsefull att, alltsedan slutet av 1966, posten ”manufakturindustri” har blivit den viktigaste i allt privat utländskt kapital som ackumulerats i Latinamerika. Denna kapitalackumulation hade då följande struktur:

Läs hela artikeln i Röda Häften nr 13/14, 1972.

Inledning till ”Den revolutionära vägen för Latinamerika”

Inledning

De texter som presenteras i föreliggande broschyr om den latinamerikanska revolutionens problem härrör från åren 1969-70. Genom de oupphörliga växlingar som kännetecknar denna i kroniskt kristillstånd försatta kontinent, kan ett eller två år betyda mer än decennier under stabilare förhållanden. Och utan tvekan förhåller det sig också så, att året 1971 sett betydelsefulla förändringar äga rum i mer än ett avseende.

Dock kan vi redan nu slå fast att problemen som behandlas i broschyren – den s.k. ”militärreformismens” natur, frågan om gerillakrigets roll i en revolutionär strategi för olika länder i Latinamerika och för kontinenten i dess helhet samt den kubanska ”polens” utveckling – bevarat sin fulla aktualitet. Och inte nog med det. En rad analyser och förutsägelser har – i de flesta fall till vår djupa sorg! – dessutom bekräftats av själva utvecklingsgången. Låt oss här i all korthet något konkretisera vad vi menar.

I Militärreformism och kontrarevolution i Bolivia

Det första exemplet är lika slående som tragiskt: den utveckling som Bolivia genomgår mellan den 26 september 1969 och den 20 augusti 1971 bekräftar till fullo de analyser som i broschyren framläggs (bl.a. i Livio Maitans och P.O.R.:s texter) angående den bolivianska militärreformismens karaktär. Under denna tid skakas regimen med jämna mellanrum av allvarliga politiska kriser. I oktober 1970 iscensätts ett första kuppförsök av den reaktionära armégeneralen Miranda. Massorna, som nått en relativt hög grad av mobilisering, svarar emellertid med militanta aktioner och hela situationen kan skickligt utnyttjas av militärreformisten, general Torres, som griper makten, stödd på en mäktig massrörelse av förenade arbetare, studenter och bönder. Efter ett nytt reaktionärt misslyckat kuppförsök i januari bildas på initiativ av de etablerade och byråkratiserade arbetarapparaterna i allians med vissa småborgerliga politiska formationer – det s.k. Politiska Kommandot – den s.k. Folkförsamlingen (Assamblea Popular) i La Paz. Den består av 132 delegater från olika arbetarorganisationer, 53 representanter för olika mellanskikt, 23 representanter för bondeorganisationerna och 11 för olika politiska partier. Långt ifrån att vara ett verkligt proletärt maktorgan, underbyggt av en omfattande massorganisering på basplanet, utvecklas Folkförsamlingen under byråkratiernas överinseende istället till ett organ för klassamarbete och påtryckningar på Torres’ militärregim. Ständiga försök görs också att hindra de revolutionära gruppernas närvaro i denna av regimen tolererade men formellt illegala församling.

Under tiden försämras det ekonomiska och politiska läget i landet: under massornas tryck tvingas Torres till vissa åtgärder som i allt högre grad oroar Washington och framkallar ekonomiskt sabotage från den inhemska reaktionen, åtgärder av typ förstatligande av de rikhaltiga zinkgruvorna, försök att förbättra relationerna med Chile och Cuba, vägran att ge vissa koncessioner åt det mäktiga grannlandet Brasilien osv.

Att Torresregimen själv skulle kunna tänkas föra landet till ett socialistiskt maktövertagande faller på sin egen orimlighet. Torres är bunden av den borgerliga statsapparat och det imperialistdominerade samhälle hans egen militärmakt har till främsta funktion att upprätthålla! Ansvaret att kanalisera massornas energi i revolutionära och frigörande banor tillkommer således den organiserade arbetarrörelsen, som är splittrad i en reformistisk majoritet och en revolutionär minoritet, där bl.a. P.O.R. – den bolivianska sektionen av Fjärde Internationalen ingår.

Den revolutionära minoriteten, som var alltför lite utvecklad för att hinna få ett tillräckligt inflytande över situationen, hävdade nödvändigheten av att skrida till handling istället för att låta initiativet gå arbetarrörelsen ur händerna genom en reformistisk påtryckningspolitik. Att skrida till handling i den uppkomna situationen innebar bl.a. ett obönhörligt avslöjande av Torresregimens politiska natur, en uppmaning till massornas självständiga mobilisering genom bl.a. jord- och fabriksockupationer och fr.a. deras beväpning. Den enda möjligheten att utveckla Folkförsamlingen till ett direkt organ för den proletära makten, ett organ med förmågan att leda en uppgörelse med den borgerliga statsapparaten om makten, var att göra den till ett demokratiskt centrum för en väpnad självständig massmobilisering. Det var allt detta som P.O.R. – Fjärde Internationalens sektion – i bästa leninska tradition oupphörligt kämpade för att genomdriva.

Men för sent! Till följd av den initiativfattiga och förrädiska vänta-och-se-politiken från arbetarbyråkratierna (Moskvakommunisterna, P.O.R.-Lora – en degenererad ”trotskistisk” grupp, knuten till de s.k. lambertisterna i Frankrike m.fl.) och Torres’ i längden totalt orealistiska borgerliga ”militär-reformism” kunde Banzer i ett för honom gynnsamt läge iscensätta den blodiga kontrarevolutionära kuppen den 20 augusti 1971. För att förhindra denna högerkupp, som trots allt var allmänt väntad sedan länge, intog massorna ånyo gatorna – praktiskt taget obeväpnade. Följderna är inte svåra att föreställa sig. Torres å sin sida försökte i det längsta få kontroll över situationen genom en eftergiftspolitik gentemot kupp-militärerna. De helt och hållet otillräckliga mått och steg som vidtagits för att motverka den väntade kuppen föll samman som ett korthus. Överste Banzer, en typisk representant för de fascistliknande latinamerikanska ”gorillorna” var herre på täppan! Bolivia blev ännu ett exempel på omöjligheten av ”den fredliga övergången till socialismen”.

II Folkfrontsillusioner i Chile

Det andra exempel vi här vill ta upp rör naturligtvis den chilenska situationen, som efter Allendes lika knappa som oväntade valseger hösten 1970, tilldragit sig ett betydande intresse, inte minst hos alla dem som av en eller annan anledning vägrar överge hoppet om en fredlig väg till socialismen.
Utrymmet medger ingalunda en verklig analys av den aktuella situationen i Chile. Låt oss bara framhålla följande punkter.

– Den folkfrontsartade regeringen under Allende – den s.k. Unidad Popular (UP) – som består av kommunistpartiet, socialistpartiet och olika småborgerliga formationer (en vänster -utbrytning från de kristliga demokraterna och de s.k. Radikalerna) sitter i ansvarig ställning i en borgerlig, kapitalistisk statsapparat. Armén står på intet sätt under proletariatets kontroll – delar av den utbildas fortfarande i USA och på anti-gerillahögskolan i Panama. Parlamentet, det juridiska systemet och en mycket betydande del av massmedia samt statsbyråkratin är ännu under de dominerande klassernas kontroll!

– Reformpolitiken har varit minst sagt ambivalent. En rad förstatliganden har visserligen genomförts, men dels har en del av dessa betalats av staten, dels har de verkställts utan massmobilisering och arbetarkontroll och dels har garantier skapats för fortsatt privatkapitalistisk egendom, som fortfarande kontrollerar en rad nyckelsektorer, t.ex. den viktiga byggnadssektorn. Den agrara reformen har på alla sätt försinkats av storgodsägarna och boskapsuppfödarna, vilka bl.a. överfört sina boskapshjordar till Argentina, varför en besvärande köttbrist uppstått. Vidare garanteras fortfarande godsägarna äganderätten över sina maskiner och jordbruksredskap – småbrukarna får endast den nakna jorden. Och, slutligen: ingenting görs för an mobilisera bondemassorna till kamp mot storgodsägarna och för deras kontroll över jorden – ofta bestraffas istället militanta aktioner då de förekommer.

– Också förhållandet till imperialismen är ambivalent. Samtidigt som de USA-ägda koppargruvorna förstatligades utan ersättning, sker trots allt en sorts ersättning bakvägen, eftersom UP-regeringen påtagit sig de amerikanska trusternas skulder på 700 miljoner dollar. Dessutom kvarstår som ovan nämnts de förtroliga banden mellan armén och Pentagon.

Denna minst sagt ovissa och instabila situation har nu alltmer börjat utnyttjas av bourgeoisin och dess politiska redskap. Genom en hysterisk propagandaoffensiv och ett intensivt manövrerande har högeroppositionen nu vunnit vissa i den chilenska kontexten inte obetydliga framgångar i fyllnadsvalen i provinserna O’Higgins-Colchagua och Linares. I släptåget på dessa borgerliga framgångar följde en allvarlig parlamentarisk kris för regeringen, som upplöstes och ombildades.

Utan tvekan vilar det chilenska samhället idag på dynamit. Visserligen har många av regimens åtgärder varit klara och progressiva och otvivelaktigt innebär den nuvarande regimen ett för Latinamerika ovanligt stort mått av demokratiska fri- och rättigheter. Men framför oss – och här rör det sig om ett kortsiktigt perspektiv – ligger en uppgörelse om makten, en våldsam konfrontation mellan de antagonistiska sociala krafterna i detta ”folkfrontsexperimentets” Chile. Denna konfrontation kan ta olika konkreta former. Det troligaste är en av följande:

– Antingen en kontrarevolutionär kupp av Banzer-typ åtföljd av blind repression mot allt vad arbetarrörelse och ”demokratiska krafter” heter.
– Eller också en revolutionär kris med omfattande massmobiliseringar och regelrätt inbördeskrig som följd.

Vad som i detta sammanhang är avgörande är graden av förberedelse och ledning som kan uppbådas av de genuint revolutionära krafterna i dagens Chile. Dessa koncentreras i första hand i M.I.R. (Den Revolutionära Vänsterrörelsen), men finns också inom Allendes socialistparti. Det är idag dessa krafter som har den tunga uppgiften att förbereda massorna på den kommande konfrontationen och avslöja den upprörande, ja kriminella, ansvarslöshet som den nuvarande folkfronten lägger i dagen med sin ”socialistiska” illusionspolitik. Sker ingen väpnad organisering av massorna i rätt ögonblick kommer Chile att bli ett nytt Spanien, Grekland, Indonesien, Bolivia… Det chilenska ”experimentet” rubbar m.a.o. på intet sätt den grundläggande strategiska problematiken i de föreliggande texterna. Om den kubanska situationen och Castros politik kunde liknas vid en vattenmelon – grön utanpå och röd inuti – är läget i Chile snarast att liknas vid en rädisa: röd endast på utsidan. (Denna metafor har vi lånat av en medlem i M.I.R.)

Vid sidan av Chile sveper idag repressionen fram över den latinamerikanska kontinenten och dess revolutionära rörelse, där Fjärde Internationalens sektioner i bl.a. Argentina, Bolivia och Peru är en betydelsefull del. Många är de som likt våra kamrater Luis Eduardo Merlino i Brasilien, Tomas Chambi i Bolivia och Luis Enrique Pujals fått släppa livet till i kampen. Många är de som likt Hugo Blanco, vår kamrat i Peru, tillbringat långa år i fängelse endast för att vid frigivningen fördrivas från sitt hemland. Som svar på dessa grymheter förbereds nu en internationell kampanj mot repressionen. Under tiden förbereder sig Latinamerikas avantgarde och massor på den kommande, avgörande drabbningen.

Läs hela artikelsamlingen Den revolutionära vägen för Latinamerika, ursprungligen utgiven som Röda Häften 13/14, 1972.

Socialistisk Politiks textarkiv

Alltid mot etablissemanget, alltid mot orättfärdigheten. Om det finns hopp eller inte, oberoende av hur det sägs eller om det ligger rätt i tiden, alltid mot!