Författararkiv: Daniel Brandell

Om levande historia och kommunismen

Det är inte utan förvåning jag noterar hur min uppsats ”Levande historia och kommunismen” i ”En helt annan historia. Tolv historiografiska uppsatser” (red: S Edquist, J Gustafson, S Johansson och Å Linderborg) behandlas av Henrik Höjer i Svenska Dagbladet 14/10. En veritabel sågning, skulle man kunna kalla det. Dock är det vid en närmare granskning ingen särskilt genomtänkt sådan – faktum är att ingen av de teser Höjer driver i sin recension finner något belägg.

För det första så gör Höjer en poäng av att jag doktorerar i oorganisk kemi och inte historia, och tycker sålunda inte att jag borde få publicera min historiografiska artikel i ett vetenskapligt sammanhang. Det är tur att den typen av stelbent elitism inte är särskilt utbredd inom akademin. Inom kemin granskar och diskuterar vi gärna ny kunskap om kemiska aspekter med den som visar sig besitta sådan, oavsett personens bakgrund och titel. Min erfarenhet från den historiska institutionen vid Uppsala Universitet är densamma – min artikel, som är ett kondensat av mitt magisterarbete, har växt fram under givande diskussioner med professorer, doktorander och studenter. Och givetvis har redaktörerna av antologin också granskat uppsatsen innan publiceringen, och funnit att den uppfyller de vetenskapliga kraven.

Vidare tar Höjer upp några sakfrågor i uppsatsen. Först skriver han att jag påstår ”att Levande historia (som senare kom att bli myndigheten Forum för levande historia) skapades av socialdemokratin eftersom näringslivsfinansierad historieskrivning under 1990-talet hade framställt folkhemmet som nära besläktat med Tredje riket och Sovjet.” Det är inte sant. Jag skriver däremot att kampanjen vände en decennielång defensiv för socialdemokraterna på historieskrivningens område, och blev en revansch på dem som anklagat socialdemokratin för att vara brunkantad. Samma sak kom den disputerade forskaren David Ludvigsson fram till i sin granskning av kampanjen.

Därefter skriver Höjer om mitt påstående att forskningen ännu inte kunnat leverera något egentligt svar på om svältkatastroferna i främst Ukraina på 30-talet var medvetet framkallade av den stalinistiska regimen. Detta påstående är långt ifrån kontroversiellt. Nicolas Werth förfäktar samma uppfattning i den långt ifrån leninistiska ”Kommunismens svarta bok”. Sveriges ledande Sovjetforskare, professor Klas-Göran Karlsson, kommer fram till samma slutsats i sin ”Terror och tystnad. Sovjetregimens krig mot den egna befolkningen”. Även min, enligt Höjer tydligen lika kontroversiella, beskrivning av totalitarismteorin sammanfaller med den Karlsson ger i sin bok.

Vidare försöker Höjer göra en poäng om mitt påstående att Forum för levande historia inte kännetecknas av någon leninism. Den slutsatsen tror jag dock samtliga medverkande vid myndighetens seminarier kan styrka.

Min slutsats, att det existerar en politisk bias i den historieskrivning Forum för levande historia presenterar, faller ut av en historiografisk granskning av hela det samlade materialet som finns publicerat av myndigheten. Detta enligt en historiografisk metodik som jag är långt ifrån ensam om att använda – det styrks av de andra bidragen i antologin. Min slutsats är givetvis intressant ur en politisk synvinkel. Men det gör den inte mindre vetenskaplig.

Daniel Brandell, oktober 2004

Om detta må ni icke berätta

Endast viss folkmord får diskuteras. Andra förtigs systematiskt. Endast en teori om nazismen är giltig. Andra negligeras. Trehistoriker har granskat den nya myndigheten Forum för levande historias hittillsvarande verksamhet. Myndigheten riskerar att bli ett statens ideologiska institut, menar de.

DEN 1 JUNI l ÄR ÖPPNADE en ny myndighet på Stora Nygatan i Gamla stan i Stockholm: Forum för levande historia. Dess syfte är att ”verka för att insikten om alla människors lika värde stärks och för att arbetet med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter främjas”. Detta ska främst ske genom lärar- och journalistutbildning, seminarier och kulturevenemang. Tonvikten ligger på förmedling av kun˙skap om folkmord, i synnerhet förintelsen, men också andra brott mot mänskligheten ska behandlas. Den tilltänkta målgruppen är främst barn och ungdom som via skolan skall bli informerade om hemskheter i det förflutna. Myndigheten har – initialt – fått sextio miljoner kronor till förfogande.

Det har inte saknats kritiska röster om lämpligheten av en sådan regeringsstyrd historieförmedling, men den nytillträdda överintendenten, Heléne Lööw, försäkrar att Forum inte kommer att ”predika någon politiserad¸ historiesyn” (Nyhetsbrev 3/2002). En närmare blick på den verksamhet som bedrivits inom projektet Levande historia, myndighetens föregångare, tyder dock på att det är precis vad den kommer att göra.

…om detta må ni berätta…

Forums upprinnelse är en undersökning som gjordes 1997 om svenska elevers historiekunskaper. Upphovsmän var Centrum för invandringsforskning vid Stockholms universitet, CEIFO, och Brottsförebyggande rådet, BRÅ. Resultatet visade att endast 66 procent av eleverna var helt säkra på att förintelsen hade ägt rum, åtta procent trodde det inte. Efteråt har det emellertid framkommit att undersökningen led allvarliga brister och en annan studie har visat att svenska elever är lika bra som alla andra i Europa på både andra världskrigets och förintelsens historia.

Göran Persson bestämde sig för att något drastiskt måste göras. Idén kläcktes om en informationskampanj. Med förintelsen som utgångspunkt skulle värdefrågor diskuteras i skolan och i hemmen. Boken …om detta må ni berätta. .. ñspreds i en miljonupplaga – något helt unikt för en svensk fackbok – och översattes till flera språk. Perssons initiativ måste ses mot bakgrund av att väljarkårens förtroende för honom var lågt vid denna tidpunkt. En PR-satsning för att öka hans popularitet ansågs påkallad. Därtill kom behovet av att stärka Sveriges anseende på den internationella scenen, främst i förhållande till USA. Projektet Levande historia blev ett sätt att signalera samhörighet med de västliga stormakterna och deras världsbild. Inte minst ville regeringen markera en vilja att rannsaka Sveriges agerande under andra världskriget; den svenska anpassligheten gentemot Nazityskland debatterades flitigt i amerikanska media våren 1997.

Den borgerliga reaktionen på kampanjen var splittrad. Partiledarna var gynnsamt inställda, men Dagens Nyheter och Sydsvenska Dagbladet hade invändningar och menade att historieundervisning inte borde ske i jippoform. Även vänstern var tveksam och lät förstå att okunskap bättre åtgärdas genom att man åter gör historia till ett kärnämne i skolan. Den internationella responsen – framför allt från USA, Storbritannien och Israel – var desto mer positiv. Och i takt med att Persson samtidigt ändrade Sveriges Mellanösternpolitik i markant Israelvänlig riktning, tystnade de borgerliga kritikerna. När kampanjen nådde klimax med Stockholm International Forum on the Holocaust i januari 2000 och en tillställning i Storkyrkan där Elie Wiesel välkomnade Göran Persson in i den judiska gemenskapen, var uppslutningen total. Plötsligt sågs bypolitikern Persson som den internationelle statsman han tidigare beskyllts för att inte vara.

Kampanjen vände en decennielång defensiv för socialdemokraterna på historieskrivningens område. Med Sovjetunionens fall, systemskiftet kring 1990 och EU-anslutningen genomfördes en ekonomisk liberalisering som pockade på en ny tolkning av den svenska välfärdsstatens historia och karaktäristik. Näringslivsfinansierad historieskrivning framställde nu folkhemmet som nära besläktat med Tredje riket och Sovjetunionen. Socialdemokratin saknade intellektuella som ville ta debatten. Levande historia blev därför en välbehövlig revansch på alla som anklagat den socialdemokratiska politiken för att ha varit brunkantad.

Under samma tid växte den globala rättviserörelsen fram, liksom en militant antifascistisk kamp. Vänstervindar särskilt bland ungdomen började fläkta också i Sverige. I riksdagsvalet 1998 hade vänsterpartiet stora framgångar. Moderaterna och folkpartiet krävde i detta läge en kampanj mot kommunismen. I Dagens eko den 8 februari 1999 sade Lars Leijonborg att man i skolorna måste varna det uppväxande släktet för vänsterpartister som Lars Ohly.

Till borgerlighetens förtret beslutade sig dock regeringen efter stor tveksamhet för att inte gå kravet till mötes. Motiveringen var att kommunismens idé var på utdöende. Med högerns tal om folkhemspolitikens släktskap med Hitler och Stalin i färskt minne förstod man kanske att den tilltänkta kampanjen skulle utgöra ett ideologiskt hot även mot socialdemokratin. En nästan enig dagspress ställde sig bakom regeringens beslut då man inte kunde förneka det politiska syftet med en satsning på antikommunistisk ”information”. (DN gjorde det dock ytterst motvilligt).

Däremot tillsattes en kommitté för att utreda hur man skulle gå vidare med förintelsekampanjen. Närmare hundra remissvar senare bestämdes att en myndighet skulle inrättas direkt under statsmaktens kontroll. Men hos många högskolor och andra organisationer fanns en stor tveksamhet till upplägget, eller för att citera Södertörns högskola: ”Skall forumet kunna fylla sin uppgift, måste dess självständighet på alla vis säkerställas. De frågor det skall behandla är så centrala men samtidigt så känsliga, att projektet rymmer betydande risker. För många kan det ligga nära till hands att tänka på synbarligen likartade satsningar i diktaturer, medan de har svårt att finna paralleller i demokratier. Forumet får inte uppfattas som ‘Statens ideologiska institut’.”

Varningarna fick klinga ohörda när remissvaren sammanställdes på kulturdepartementet.

…men om detta må ni icke berätta

Remissinstanserna hade dessvärre fog för sina farhågor. Detta omdöme grundar vi främst på ett studium av Levande historias och Forums egen dokumentation av sin verksamhet på nätet. Men redan organisationsformen inger betänk≥ligheter. Forums uppdrag är alltför smalt. Att bedriva en så specialiserad verksamhet inom ramen för en särskild myndighet är olämpligt; arrangemanget är som” upplagt för politisk styrning. Forum ska inte göra någonting som inte universitet och högskolor redan har kompetens att göra. Det smala uppdraget, med fokus på en specifik händelse i det förflutna, medför en olycklig centralstyrning av skolans historieundervisning; lärarna får alltför detaljerade direktiv om vad de skall lära ut. Och till skillnad från ett universitet eller en högskola med en betydligt bredare verksamhet, kan en liten myndighet med snävt avgränsad funktion läggas ner med en dags varsel – om den inte skulle vara de styrande till behag.

Om man synar den bild av historien som hittills har förmedlats visar det sig att den stolta programförklaringen inte alls håller vad den lovar – tvärtom. Den provästliga tendensen är uppenbar. ”Ondskan” placeras konsekvent utanfö÷r Västerlandets liberalkapitalistiska civilisation. Remissinstansernas och SOU:s förslag om att behandla den västerländska kolonialismens brott, den transatlantiska slavhandeln och liknande har helt enkelt uteblivit i Forums verksamhet. Likaså fattas varje antydan om de jättelika massakrer som under de senaste decennierna har utförts de västliga stormakterna och/eller deras ombud (till exempel i Indokina, Östtimor, södra Afrika, Centralamerika). Utmärkande är med andra ord en påfallande skev och vinklad historieskrivning.

Givetvis kan man inte begära att alla förbrytelser i det gångna skall behandlas, men i Forums verksamhet finns en systematik i förtigandet. Man anar en ovilja att analysera den kapitalistiska samhällsordningen av idag och de stormakter som är dess väktare. Följaktligen osynliggörs de aniskor som har varit och är offer för den västerländska – ännu pågående – imperialismen.

Problemet är inte bara det ensidiga urvalet av fakta, utan också det förenkl›ade sammanhang i vilket de fogas in. Det finns alltsedan 1945 en ständigt pågående debatt om hur nazismen bäst skall förklaras. Forum för levande historia tar entydigt parti för ett perspektiv. Man prövar inte den tolkning som ser ett idéhistoriskt samband mellan nazismens rasistiska idéer och den västerländska imperialismens världsbild. Även det socioekonomiska sammanhanget är höljt i dunkel. I… om detta må ni berätta… sägs ingenting om den fascistiska politikens klasskaraktär; att den värnade om det privata kapitalet och krossade arbetarrörelsen och att den var en konsekvens av det kapitalistiska systemets kris. Därmed blir förståelsen av nazismen – och i förlängningen förintelsen – monolitisk och enkelspårig.

Man ägnar sig alltså åt en ”segrarnas historia” där ett demoniserat Tyskland ses som en världshistorisk anomali, precis som Göteborgs universitet varnade för i sitt remissvar: ”Universitetet vill dock påminna om risken att endast tyskar beläggs med historisk skuld: det finns skäl att påminna om att också andra världskrigets segermakter – liksom andra nationer – bär på en historia av bristande respekt för människovärde (kolonialism med åtföljande utrotningar – mer eller mindre omfattande – av inhemska folk och med återverkningar i till exempel det moderna Afrikas konflikter, Sydostasien, Mellanöstern, den transatlantiska slavhandeln, religiös fundamentalism och så vidare.)”

…om kommunismen må ni dock berätta…

Ämnen som är besvärande för västvärlden har alltså undvikits i Forums verksamhet. Istället har antikommunismen fått ett ansenligt utrymme, trots att detta varken efterfrågades av flertalet remissinstanser eller låg i uppdraget från regeringen. Även om Heléne Lööw och Göran Persson i invigningstalen markerat att förintelsen ska vara Forums utgångspunkt har myndigheten visat sig ha större ambitioner. När Lööw i en intervju i Dagens Nyheter den i juni 2003 får frågan om vad Forum ska syssla med, svæarar hon: ”Samla kunskap, ha seminarier om kommunismens brott och homosexuellas situation från andra världskriget till i dag.” I en intervju i Svenska Dagbladet den 27 januari 2003 markerar Lööw att kommunismens brott är en mycket viktig del av verksamheten. Om man tittar närmare på Levande historias verksamhet förstår man vad hon menar.

De på nätet dokumenterade lärarseminarierna om ”Sovjetkommunismens brott” och ”Att jämföra folkmord” är avslöjande. En enda konkret jämförelse görs: den mellan brott begångna i kommunismens namn och nazismens. (Här syns tydligt den schizofreni som många förintelseforskare hamnar i: å ena sidan menar man att förintelsen är unik, å andra sidan att den är fullt jämförbar med Stalins förbrytelser, vilka enligt somliga rentav överträffar nazismens.) Även Rwanda och folkmordet på armenierna 1915 uppmärksammas något, liksom romerna under andra världskriget, men aldrig Nordamerikas indianer, tasmanierna, kung Leopoldsx Kongo och så vidare.

Flera av dem som under slutet av 1990-talet ivrade för en antikommunistkampanj är knutna till myndigheten och präglar den tydligt. Seminarierna har varit sammelsurier av åsikter och idéer, många hämtade från den vetenskapligt starkt ifrågasatte historikern R. J. Rummel (som tycks mena att det är en anstötlig tanke att källkritikens principer ska tillämpas även på kommunismens historia). Siffror över ”kommunismens offer”, mer eller mindre fantasifulla, bollas i luften som vore de ovedersägliga fakta. Skillnaden mellan kommunismen som ideologi och stalinismens praktik diskuteras inte; i stället sätts likhetstecken dem emellan.

Utgångspunkten är med andra ord att politisk makt är synonymt med den ideologi som makthavaren försöker legitimera sitt handlande med; därmed utesluts redan från början möjligheten till analytisk precision. Med emfas slår man också fast likheterna mellan kommunism och nazism. Vidare påstås revolutioner vara den viktigaste faktorn bakom folkmord, och man upprepar att det är viktigt att inte ”antidemokratiska” krafter får fäste på skolorna. Till detta fogas varningar för ”praktiserad kommunism”. (Ur dokumentation från seminariet Sovjetkommunismens brott. Numera bortplockat från nätet).

Varningarna för ”praktiserad kommunism” kan ta sig olika uttryck. Så föreslogs det till exempel på ett seminarium att vänsterlitteratur som förskönar Sovjet borde rensas ut från skolbiblioteken. Man förordade också att symbolen ”hammaren och skäran” skulle förbjudas på skolorna. Det är ännu oklart exakt vilka böcker som avses och framför allt är det tveksamt om sådan litteratur alls står att finna på svenska skolor. Förslaget ligger dock väl i linje med den politik som just nu tillämpas i Italien: skolböcker som från Berlusconiregeringens horisont har ett ”vänsterperspektiv” håller på att plockas bort och många fruktar att nästa steg är att förbjuda även lärare med ”fel” åsikter. Det första Nationella fronten gjorde efter sin valseger i kommunalvalet i Vitrolles, var just att gå lös på skolbiblioteken för att utmönstra misshaglig vänsterlitteratur.

Att sprida kunskap om våldet och förtrycket i Sovjetunionen är förvisso angeläget. Det bör emellertid göras genom att grymheterna sätts in i ett historiskt sammanhang, inte genom att utgå från en moraliserande konception av ”ondskan”. Bäst lämpade för den uppgiften kan inte gärna vara regeringsdirigerade forskare och byråkrater som använder de sovjetiska folkens tragiska öden för att varna folk att rösta till vänstÆer.

I de upprepade varningarna för den ”praktiserade kommunismen” blir steget mellan stalinism och svensk vänsteraktivism av idag väldigt kort – för att inte säga obefintligt. I Forums verksamhet används kommunism och nazism implicit för att kontrastera vårt oskyldiga kapitalistiska samhälle mot ”de andra”. Den underförstådda slutsatsen blir att så länge vi inte inför dessa ”totalitära” läror är allt frid och fröjd. Hotet mot demokratin anses alltså komma från höger- och vänsterextremister.
Ett sådant budskap borde vara minst sagt kontroversiellt, särskilt i en tid när den nyliberala ordningen allt starkare begränsar politikens utrymme. De senaste åren har expertstyret mer och mer vunnit terräng på bekostnad av folkstyret, till exempel genom avdemokratiseringen av riksbanken 1998. En mängd privatiseringar och avregleringar har urholkat de folkvaldas makt och medborgarinflytandet. Till och med rättssäkerheten smulas sönder i an»titerrorismens namn samtidigt som alltfler fattiga länder bombas till lydnad av de västliga stormakterna. Även om nynazismen är ett problem är det inte den och än mindre extremvänstern som utgör hotet mot demokratin idag – det är helt andra krafter som är i rörelse.

Ett av de argument som vädrats på Forums seminarier är att det finns en alldeles för tolerant hållning gentemot svenska kommunister. Dessa brukar nämligen bagatellisera Sovjetunionens och andra vänsterregimers brott, vilka påstås vara i det närmaste okända i Sverige. Men om det var något som hamrades in i de västerländska medborgarnas sinnen under kalla krigets dagar var det berättelsen om kommunismens ondska. Dessutom fanns det inom den splittrade vänstern under sextio- och sjuttiotalen en levande och stormig debatt där olika uppfattningar om Gulag utgjorde vattendelaren för tusentals aktivister – de som verkligen kan stalinismens historia finns inom det socialistiska lägret.

Det är alltså en lögn att Stalinterrorn har förtigits i den svenska samhällsdebatten; både högern och vänstern har hållit kunskapen levande. Den stora tystnaden i Sverige gäller helt andra förbrytelser. Västmakternas våld under efterkrigstiden – stödet till dödsskvadronerna i Centralamerika, till den sydafrikanska apartheidregimen, till massmördare som Suharto i Indonesien och så vidare – är långt mindre uppmärksammat än förtrycket i Sovjetunionen. Frapperande ofta har de västerländska illdåden begåtts i antikommunismens namn.

Levande historia och den nyfödda myndigheten genomdriver alltså i princip den ”kampanj mot kommunismen” som Lars Leijonborg, Per Ahlmark och Staffan Skott med flera önskade sig vid nittiotalets slut, men som arbetarrörelsen då inte ville befatta sig med på grund av dess tydligt reaktionära innebörd. Idag står arbetarrörelsen inför den situationen att en enstaka kampanj inte blev av men väl ett statens ideologiska inståitut under beskydd av regeringen Persson.

Statens ideologiska institut

Banerförarna för Forum påstår sig ha ambitionen att fördjupa allmänhetens historiemedvetande. Som framgått tyder det mesta på att man i stället kommer att förmedla en delvis falsk och förvriden bild av det förflutna. Därmed motverkas det uttalade syftet att främja mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Urvalet av historiska exempel visar att endast somliga anses vara värda att uppmärksamma, företrädesvis offren för västmakternas fiender. I västerländsk samhällsdebatt finns, som Noam Chomsky så ofta påvisat, såväl värdiga offer som ovärdiga.

Det är givetvis för tidigt att uttala sig alltför kategoriskt om Forum för levande historias kommande verksamhet, och många av de inblandade är engagerade antirasister och duktiga forskare. Säkert finns det angelägen verksamhet på olika nivåer i organisationen, och de ind»ividuella variationerna bland föreläsarna är förmodligen stora.

Vad vi har studerat i första hand är Forums officiella hållning och de övergripande riktlinjer som lagts fram av myndighetens arkitekter. Detta har kastat ljus över motiven till projektets tillblivelse. Eftersom svenska skolbarn är lika kunniga som andra barn i Europa om förintelsen saknas pedagogiska skäl att inrätta en myndighet för att stävja en historielöshet som inte finns. Och även om det vore önskvärt att ytterligare fördjupa allmänhetens kunskaper, ligger det närmast till hands att i det syftet stärka historieämnets status i skolorna. Motiven till myndigheten är helt enkelt politiska.

En uppriktig oro över rasism och segregation har samverkat med socialdemokratins behov av att tvätta bort sin egen rasbiologiska stämpel. Även prestigeskäl har spelat in, främst Göran Perssons önskan att framstå som en moraliskt ansvarstagande statsman av rang. Viktigt är också den kraftiga kritik som” marknadsanpassningen har fått under senare år genom rörelsen för global rättvisa och vänsterns stärkta positioner. Forum kan bidra till makthavarnas strävan att brännmärka systemkritik; alla alternativ till marknadsliberalismen blir möjliga att stämpla som odemokratiska och blodsbesudlade. Genom att uppmärksamma kommunismens brott kan man också i efterhand legitimera IB-affären och åsiktsregistreringen. Möjligen vill Persson dessutom avleda uppmärksamheten från regeringens hårda flyktingpolitik: ett land som har en hel myndighet som ägnar sig åt förintelsen och åt främlingsfientlighet måste rimligen förutsättas ha en generös politik gentemot människor i nöd.

Att kampanjen Levande historia kom till just år 1997 hade sina särskilda skäl. Förutom att hantera vikande opinionssiffror på hemmaplan, måste den svenske statsministern då bemöta den växande kritiken mot Sverige på len internationella scenen. 1996 hade tidigare hemligstämplade dokument i amerikanska arkiv gjrorts tillgängliga för forskningen. Därmed gick det att rekonstruera de ekonomiska förbindelserna mellan Nazityskland och neutrala länder som Schweiz och Sverige. Judiska intresseorganisationer som World Jewish Congress i New York bidrog till att skapa uppmärksamhet kring frågan; syftet var bland annat att spåra tillgångar efter förintelsens offer. De schweiziska bankerna kom snart i skottgluggen, vilket ledde till att Schweiz fick starkt negativ publicitet i internationella media. Landet utsattes även för påtryckningar från USA:s och Storbritanniens regeringar, vilka krävde att schweizarna skulle gå till botten med anklagelserna om samverkan med Hitlers regim. Våren 1997 började strålkastarljuset riktas mot Sverige. Svenska finansmäns förbindelser med Nazityskland debatterades alltmer i USA, särskilt handeln med det guld som nazisterna stulit från judar eller banker i o˘ckuperade länder. För Sveriges regering blev det en angelägen sak att undvika negativ publicitet av den art som hade drabbat Schweiz; projektet Levande historia blev ett sätt att förekomma detta. Det svenska initiativet fick följdriktigt mycket beröm av företrädare från såväl den amerikanska regeringen som World Jewish Congress.

Debatten om Sverige och naziguldet kan dock knappast till fullo förklara att projektet Levande historia permanentades och blev en myndighet. 1997 års händelser är snarare endast en variation på ett mer övergripande tema: EU-inträdet och den därmed förenade anpassningen till de västerländska stormakterna; genom en ständigt pågående provästlig historiekampanj under regeringens vakande öga kan Göran Persson lättare legitimera siÆn USA- och Israelvänliga utrikespolitik. Sveriges stöd till u-länderna i FN har minskat drastiskt det senaste decenniet, och man röstar numera sällan som dem i kontroversiella frågor. Således kritiserar regeringen Persson ogärna de västliga stormakterna och deras klientstater, trots deras ständigt pågående förbrytelser. Hellre tar man till brösttoner mot garanterat ofarliga måltavlor – den längesedan besegrade nazismen, den avsomnade Sovjetkommunismen, och USA:S fiender talibanerna och Saddam Hussein. Allt tyder på att Forum för levande historia medvetet eller omedvetet kommer att legitimera den nya utrikespolitiken.

Det brukar sägas att historia är makt. Att syna historieskrivningen är därför att granska makten. Uppgiften är grannlaga och mer angelägen än på länge.

Daniel Brandell, Martin Linde, Åsa Linderborg

Daniel Brandell är doktorand vid Uppsala universitet.
Martin Linde är historiker vid Göteborgs universitet.
Åsa Linderborg är historiker vid Uppsala universitet.

Från Ordfront 10 / 2003

Väpnad kapitalackumulation

Del 2 av 2 i serien Imperialism

En nyutkommen och redan uppmärksammad bok som – med teoretiska instrument inspirerade av bland andra Gramsci och Mandel – presenterar en modern analys av imperialismen i spåren av Irakkriget. Daniel Brandell recenserar Andreas Malms bok, När kapitalet tar till vapen. Tidskriften Röda Rummet 3-4/2004.

Väpnad kapitalackumulation

”ÄNTLIGEN” utropade Aftonbladets kultursida med gigantiska versaler för ett par veckor sedan. Anledningen var att recensenten läst Andreas Malms nya bok, När kapitalet tar till vapen, och här funnit “en självständig nyproblematisering av imperialismens karaktär och orsaker, som saknar motstycke såväl i Sverige som internationellt”. Man kan inte annat än instämma. Malms teoretiserande, en direkt utveckling av det utkast han gjorde i Röda Rummet 2/2003, blir till en stadig grund i det gungfly som dagens diskussioner om globalisering och imperialism utgör. Efter att ha klafsat omkring i detta kärr ett par års tid känns det skönt att kunna befinna sig på någorlunda torr mark.

En parallell till Aftonbladets glädjeutrop, som jag spontant kommer att tänka på, är när Johan Ehrenberg släppte boken Globaliseringsmyten 1997. ”Om du bara skall läsa en bok i år – läs Globaliseringsmyten”, skrev Internationalens recensent entusiastiskt. Utan att försöka blanda samman äpplen och päron – Ehrenbergs bok är mer sökande och reportagebaserad, men innehåller också ett försök att skapa sig en världsbild – så känns Malms bok som ett tydligt tecken på i hur mycket bättre skick dagens vänsterdebatt är än dåtidens.

Trots att det är ett så tungt inlägg i teoridiskussionen som Malm gjort är han inte svårläst. Snarare kan jag reagera på att Malm blir väl litterär i vissa passager – han är så pass stilmedveten att han tänjer på gränserna för vad som faktiskt är pedagogiska finesser, och vad som blir onödig överutsmyckning av texten.

Malms mål i När kapitalet tar till vapen är att klarlägga dialektiken mellan imperialismen och globaliseringen. Det är ingen liten uppgift. Utgångspunkten blir det förlegade perspektiv som förföljde globaliseringsrörelsen när USA drog i fält i Mellanöstern år 2001. Staten, som skulle varit hopplöst överspelad av det internationella kapitalet i globaliseringens tidevarv, visade sig besitta det nakna våldets makt – och var redo att använda den. Nu vädrade istället leninisterna morgonluft, och kunde åter plocka fram sina banderoller prydda med slogans mot USA-im¿perialismen. Samtidigt, vilket debatten mellan den så kallade “globalvänstern” och ”nationalvänstern” visat, går det inte att bortse från den utveckling som mer och mer gör gränserna överspelade i stora delar av världen. Globaliseringen är en realitet – och här fick leninisterna uppenbara problem.

Något av det smartaste Malm gör i inledningen till sin analys, och vad som gör den så mycket enklare att följa än andra diskussioner kring samma tema, är att definiera sin begreppsapparat ordentligt. Egentligen borde detta vara självklart, men det görs alltför sällan. Det ger läsaren möjlighet att hålla sig ovanför ytan. Imperialism är helt enkelt, enligt Malms definition, när en nationalstat i centrum på grund av ekonomiska intressen intervenerar militärt i en annan stat i periferin. Detta utesluter, på ett mycket befriande sätt, mycket av den ”neoimperialism” som diskuterades på 60- och 70-talen. Där saknas ofta det militära momentet. Det exkluderarfi på samma gång – och än mer befriande – följdenligt allt tal om ”kulturimperialism” och annan allmän antiamerikanism som ofta åberopas av vissa antiimperialister.

Tyvärr slutar Malm med sitt upprensningsarbete i begreppsfloran när han definierat imperialism. Ett nästan lika nödvändigt begrepp att ringa in hade varit ”globalisering”. Arbetet blir här endast halvfärdigt. Man behöver förvisso inte gissa sig till vad Malm menar, för han diskuterar globalisering på många ställen i texten, men det blir inte lika självklart som i fallet med imperialismen. Det är ”det andra stadiet av internationell produktion” – att arbetsplatserna flyttas runt på en global arbetsmarknad för produktion på världsmarknaden, alltmedan proletariatet sitter fast lokalt – som Malm uppenbarligen sätter i centrum för globaliseringen och det som kvalitativt skiljer epoken från tidigare perioder. Han utesluter därmed en hel del av de flummigare innebörderna av globaliseringen: allt tal om nätverkssamhälle, Ïom postfordism och toyotism lyser med sin frånvaro. Malm behåller också kategorier som ”centrum” och ”periferi”, begrepp som många av dagens globaliseringsteoretiker på tvivelaktiga grunder lämnat.

Tidigt i texten tar sig Malm an Lenin samt Hardt och Negri (författarna av Imperiet). Syftet med detta är uppenbart – de är ”nationalvänsterns” respektive ”globalvänsterns” mest omhuldade imperialistteoretiker. Bägge teoribildningarna har uppenbara brister i beskrivningen av dagens imperialism: enligt Lenin borde vi se en militär rivalitet mellan olika ekonomiska stormakter, medan det enligt Hardt och Negri inte borde finnas någon militär intervention alls i periferin. USA:s totala dominans på det militära planet, och den övriga västvärldens uppslutning bakom supermakten, anser Malm har vederlagt bägge schatteringarna. Han gör dock vare sig någon oärlig eller överdrivet polemisk granskning. Han väger andra teoretiker noga mot verkligheten, plockar fram deras föroch nackdelar och knyter dem tilÚl sin egen bild av imperialismen.

När sedan Malm redogör för sin egen syn på imperialismen börjar han utifrån och arbetar sig in. Först försöker han finna formen för dagens imperialism, för att sedan fylla den med innehåll. Hur ser då formen ut? Här tar Malm hjälp av den italienske kommunisten Gramsci. USA leder en hegemonisk (det går knappast att använda ordet hegemoni utan att referera till Gramsci) formation av ledande kapitaliststater i centrum för att dominera periferin. USA agerar sålunda i hela centrums allmänintresse med sin imperialistiska politik. Malm lägger ned mycket energi på att förklara denna formation i detalj. Nu är det förvisso inte det man klassiskt menar med hegemoni i Gramscis mening som kännetecknar den imperialismens hegemoniska formation – och Malm diskuterar också skillnaden. Vanligtvis brukar man mena att borgarklassen lyckas behålla makten genom att på ett intellektuellt plan dominera arbetarklassens medvetande i en borgerlig hegemoni. Hegemoni i Malms mening handlaÙr mer om intressegemenskap. Och, eftersom Gramsci aldrig talat om en hegemoni för en imperialistisk formation, kan begreppet kännas aningen förvirrande i sammanhanget. Nu är Malm å andra sidan glasklar på vad han lägger in i begreppet, så han garderar sig fullständigt från kritik på den punkten.

Därpå skisserar Malm den imperialistiska formens grundläggande innehåll. Här tar han ordentligt med hjälp från den belgiske ekonomen Ernest Mandels teori om hur kapitalackumulationen rör sig i långa vågor. Alla dessa vågor representerar specifika stadier, reella historiska perioder. Det som driver dem framåt är kapitalisternas jakt på ökande profiter, och det som får dem att tappa i styrka är minskade vinster. När arbetarklassen under 1960-talets slut och 70-talets början tillskansade sig mer och mer av mervärdet så minskade investeringslustan hos kapitalet. Istället anammade de en strategi av globalisering för att pressa tillbaka lönerna och få upp profiterna igen. Detta konstituerade en femte våg enligÚt Malm, en våg med start i 1990-talets början. Här var USA tidigt den pådrivande kraften i globaliseringen – inte Japan, som många globaliseringsteoretiker menar. Detta gjorde USA till ledaren i den hegemoniska formationen.

Utifrån denna bakgrund fyller Malm sin imperialismteoris form med innehåll. Den femte vågen stötte snabbt på hinder, som låg inneboende i de krafter som skapade den. Enligt Malms analys kom den femte vågen till stånd genom att de arbetandes andel av mervärdeskvoten pressats tillbaka. Detta skapade en investeringslusta hos kapitalistklassen då profiterna steg igen. Men tidigt i vågens expansionsfas stötte kapitalismen på det ”realisationsproblem” Rosa Luxemburg fäste stor vikt vid i sin beskrivning av imperialismen. Den tillbakapressade arbetarklassen kunde helt enkelt inte skapa någon större efterfrågan när reallönerna inte steg. Istället blev det staten – vars intressen bundits upp till kapitalets – som fick fullgöra uppgiften, och denna statliga efterfrågan manifesteradesÒ främst genom krigsmaterialproduktion. Krigsindustrin är ett produktionsområde med i stort sett obegränsade investeringsmöjligheter. Den är inte avhängig arbetarklassens köpkraft samtidigt som den stimulerar efterfrågan i den övriga ekonomin.

Behovet att använda alla dessa vapen är imperialismens ena ben. Det andra benet utgörs av kapitalismens gigantiska behov av olja – och därför riktades det militära slaget mot Mellanösterns orörda oljekällor. (Malm ägnar stort utrymme åt att beskriva hur den exploaterbara oljan inom en nära framtid kommer att sina). Därför invaderades Irak. Militarism och olja, det är dessa som är drivkraften bakom 2000-talets imperialism enligt Malm. Därmed skapas också ett behov av en utsida – en periferi – för kapitalisterna i centrum. Imperialismen behöver denna periferi att bränna av sina militära investeringar mot – en utsida som inte är allt för integrerad med ekonomierna i centrum. Därför finns ett inomkapitalistiskt behov av “skurkstater”, “ondskans axelmakter” eller ”stater som stödjer terrorismen”. I förstone känns argumentationen övertygande. Malm tar sig ordentligt med tid att svara på flera eventuella invändningar. Varför kan staten inte spendera på samhällelig service istället för på vapen? Jo, då skulle arbetarklassens ställning stärkas och detta skulle kunna pressa tillbaka vinsterna. Men någonstans här börjar texten förlora i densitet. Malm får en tendens att flyta ut och överbetona: rustning och olja, rustning och olja, rustning och olja. Visst ligger imperialismens ockupation av Mellanöstern i den hegemoniska formationens intressen, men är den verkligen nödvändig för kapitalismens fortbestånd? Malm tenderar att vilja svara jakande. Men här skulle man kunna komma med andra förslag. Stora statliga investeringar i forskning för att utveckla alternativa energikällor (bränsleceller, hybridbilar) skulle kunna lösa både efterfrågekrisen och bränslebristen för den femte vågens kapitalister. Med Malms resonemang blir kapitalismen predestinerad att k¸ollapsa med den framtida oljebristen.

En viss brist på fokus råder även i bokens sista delar, när ockupationens logik och motståndets nödvändiga struktur diskuteras. Här finns exempelvis ett långt stycke om Palestina som jag har svårt att finna motiverat. ”För att förstå vår tids imperialism måste vi förstå vilken roll den spelar i Palestina”, skriver Malm. Så är det givetvis inte – Palestinafrågan är viktig för imperialismens strategiska intressen i Mellanöstern – men att det inte är en nyckel till förståelsen av imperialismen har Malm själv visat på sidorna innan.

Nåväl, detta skall inte grumla föreställningen om att Andreas Malm ror sitt projekt i land – och det med den äran. Han lyckas ju uppenbarligen på ett skarpsinnigt sätt beskriva hur imperialismen ser ut; vad den beror på; hur den fungerar; hur motståndet måste formeras samt rättvist bedöma andras bidrag i teoribygget. Han skapar, som tidigare sagts, överblick och stabilitet åt läsaren.

Men sedan, när Malm dragit läsaren upp ur det teoreti¸ska kärret; upp till den nivå att man kan överblicka det teoretiska landskapet finner man att det återstår oklarheter. Jag skulle vilja se en kompletterande diskussion om vilka länkar det finns mellan den klassiska imperialistiska epokens kapitalism (1870-1914) och dagens. Maktlogiken är densamma, jakten på profiter givetvis drivkraften, men denna drivkraft har kapitalismen genom hela historien. Vilka gemensamma specifika krafter gör just dessa perioder till imperialistiska? Och, om dagens period innefattar en rad andra specifika drivkrafter än de Lenin, Hilferding och Luxemburg fann som orsaker till sin tids imperialism, är det verkligen ”imperialism” vi ser idag? Eller är det ett Imperium, bara mer aggressivt än det Hardt och Negri beskrivit? Återkommer inte definitionsproblemet tillbaka till Malms egen teori?

Och vidare: Var inte Vietnamkriget imperialism? Och USA:s alla militära interventioner i Latinamerika och annorstädes? Vad var drivkraften då – det kan väl inte vara samma som under den “femte v˛ågen”? Dessa företeelser – vilka stämmer överens med Malms definition på imperialism – placeras utanför skildringen. Det går en ständig underström av våld mot periferin i kapitalismens historia – är inte detta också det imperialistiska projektet? En sammanfattnande överblick på slutet, där Malms teori jämförs med andra och återknyter till tidgare historiska skeenden hade eventuellt kunnat knyta ihop säcken.

Malm får gärna återkomma och precisera i sitt teoribygge. Så långt har det inte gett annat än mersmak. Dessutom måste man imponeras av någon som idag lyckas med någonting så avancerat som att lansera en egen teori om imperialismen – eller åtminstone en egen unik kombination av Karl Marx, Ernest Mandel, Rosa Luxemburg och Antonio Gramsci – samtidigt som han återknyter med både äldre och yngre teori på området. Att kalla resultatet ”bra” är bara förnamnet. Det är en näst intill övermäktig uppgift att mer än extremt skissartat redogöra för När kapitalet tar till vapen. Därför, läs den!

Daniel Brandell

Från Tidskriften Tidskriften Röda Rummet 3-4/2004.