Etikettarkiv: Frankrike

Maj 1968, en generalrepetition

Inledande anmärkning

Denna bok skrevs under besvärliga omständigheter: ‘författarna’ är inte publicister utan
aktivister. Under hela sommaren 1968 stod de inför omfattande och pressande uppgifter.
Dessutom drabbades deras organisation, Jeunesse Communiste Révolutionnaire, av förbud
och förföljelse. Ett dussin aktivister spärrades in i fängelse … Husundersökningar och polis-
övervakning blev allt vanligare och vi tvingades till snabba byten av uppehållsort … Kort sagt,
vi har inte kunnat dra fördel av det lugn, den samling och de möjligheter till dokumentation
som gynnar litterärt arbete. Därför måste läsaren ursäkta oss brister i detaljprecision och
stilistiska klumpigheter .. .

En del av texten redigerades före den 12 juni 1968, det datum då vänstergrupperna upplöstes
genom ministerdekret. Vi ansåg det onödigt att lägga till ett ‘ex-’ framför grupperna varje
gång vi nämnde en av dem. Läsaren får själv göra det tillägget …

Den här boken vänder sig till Maj-aktivisterna. Den är inte någon lärd historisk eller
sociologisk avhandling. Det uttömmande, vetenskapliga studiet av Majrevolutionen återstår
att göra. Det kommer att bli ett kollektivt arbete av tusentals aktivister som, inom sina olika
områden, idag gör en genomgång av de sociala striderna. Till Maj-aktivisterna har vi velat ge
informationer och analyser som kan tänkas öppna perspektiv och stimulera till debatt. Texten
har även en polemisk sida. Polemiken är en ofrånkomlig och fruktbar form för ideologisk
kamp inom arbetarrörelsen. Den är den revolutionära marxismens favoritvapen. Men den
måste vara lojal och konstruktiv. Vår polemik håller sig inom dessa gränser även när den är
våldsam. Vi sjunker aldrig ner till förtal och personförföljelse. Till dem som får känna på våra
hugg sträcker vi också fram brodershanden:

Det var bara början … kampen fortsätter!

Daniel Bensaid och Henri Weber

Läs hela boken Maj 1968, en generalrepetition

Paris. Från studentoroligheter till en proletär socialistisk revolution

Del 1 av 1 i serien Paris 1968

Av Pierre Frank. Från antologin De nya revolutionärerna, Aldus Bonniers 1969, red Tariq Ali.

Paris. Från studentoroligheter till en proletär socialistisk revolution

Maj 1968 har gått till den franska socialismens historia som den månad då Quartier Latin gjorde ”revolt”. ”Upploppen” här ledde till storstrejken den 13 maj, på dagen tio år efter generalernas och les pieds noirs (de franska kolonisternas) kupp i Alger, som föregick de Gaulles uppstigande till makten. ”Upploppen” innebar också inledningen till den period som kommer att likvidera den gaullistiska regimen. Hur skedde det och vad var det egentligen som hände?

Dag för dag

För att finna rötterna till den intensiva politiseringen av student- och universitetsvärlden måste man gå tillbaka till kriget i Algeriet. Kriget i Algeriet, inflytandet från Kuba, Che Guevaras martyrdöd och i viss utsträckning också ”kulturrevolutionen” i Kina skärpte denna politiska utveckling och drev den allt mer och mer bort från den ”fredliga samexistensens” politik, från den ”fredliga och parlamentariska vägen” till socialismen.

Det var i detta sammanhang de speciella universitetsproblem som skapades av det franska undervisningsväsendets och dess metoders föråldrade karaktär kom att sättas in som pådrivande medel. Den senaste händelseutvecklingen inleddes den 22 mars i Nanterreuniversitetet, detta nya universitet i en förstad till Paris som var avsett att bli landets allra modernaste undervisningsanstalt, utrustad med alla tänkbara moderna hjälpmedel.
Men det förlades till en plats där det kom att exponeras för en rad sociala motsägelser. Det uppfördes med en kåkstad som närmaste granne. Kommunen behärskas av kommunistiska partiet, och det lokala KP såg med stort ogillande på den agitation, den politiska debatt och den splittrande jäsning som grupper, som i stor utsträckning leddes av aktivister som vid olika tidpunkter uteslutits ur UEC (Union des Étudiants Communistes), drev igång i förstaden. Och en stor del av studenterna kom från sextonde arrondissementet och andra områden i västra Paris, som hör till de högborgerligaste i hela staden. Till skillnad från sina kamrater vid Sorbonne hade studenterna i Nanterre inte någon befryndad miljö utanför universitetsområdet, utan tvangs att diskutera sina undervisnings- och samhällsproblem sinsemellan. Och de sammanförde snart dessa båda grupper av problem.

Myndigheternas syn på vad som skedde framgår rätt väl av vad undervisningsministern yttrade i parlamentet, sedan sammandrabbningarna på gatorna hade pågått några dagar: ”Vad är det egentligen för intriger de här ‘galningarna’ i Nanterre ägnar sig åt dag ut och dag in? … Under samlingsbeteckningen ‘det kritiska universitetet’ framfördes de vansinnigaste snillefoster i hörsalar som för att hylla Saken döpts om till Fidel Castro, Che Guevara, Mao Tse-tung och Leo Trotskij.(1)

Universitetsmyndigheterna bestämde sig för att ingripa mot en grupp studenter, bland dem Daniel Cohn-Bendit. Den sistnämnde hade redan haft en sammandrabbning med en minister som kommit till universitetet för att inviga en simbassäng. Studenterna vid Sorbonne beslöt att solidarisera sig med sina kamrater i Nanterre, som hotades med relegering, och att hålla ett stödmöte för dem fredagen den 3 maj på Sorbonnes gård. Samtidigt förklarade en fascistisk grupp, Occident (Västerlandet) – gruppen är numerärt obetydlig men har så goda förbindelser att den ostraffat kan genomföra vilka attacker som helst – att den skulle ”rensa” Quartier Latin.

På eftermiddagen den 3 maj samlades ledarna och större delen av aktivisterna inom universitetsrörelsen på Sorbonnes gård. Gruppens ordningsmän hade också kommit, för att stoppa eventuella fascistiska attacker. Men mot slutet av mötet, som försiggått helt utan intermezzon, invaderade polisen Sorbonne och arresterade flera hundra av de närvarande. Polisen hade berett sig tillträde till universitetsområdet i enlighet med en skriftlig anhållan från universitetets rektor, Roche. Men även om den saken inte befriar honom från hans ansvar för de aktioner som företogs, kan det inte råda något tvivel om att polisoperationen ingick i en plan som kläckts ut på ännu högre ort.

Myndigheterna räknade med att oron bland studenterna åstadkommits av smågrupper utan stöd bland studenterna i stort. Man var övertygad om att allt som behövdes för att göra slut på oron var några beslutsamma åtgärder, och detta inte minst som examensperioden snart skulle vara inne. Därtill hade organisationssekreteraren i Frankrikes kommunistiska parti, Marchais, i våldsamma ordalag brutit staven över dessa ”smågrupper” i l’Humanité och bland annat talat om ”den där tysken Cohn-Bendit”. Myndigheterna måste därför ha räknat med att lugnt kunna slå ner studenterna, utan risk för att arbetarorganisationerna skulle provoceras att solidarisera sig med dem.

Arresteringen av studentaktivisterna, som fördes bort i polispikéter mitt för ögonen på alla som befann sig på Boulevard St Michel, ledde emellertid till omedelbara motaktioner. Studenterna gick till angrepp mot polisbilarna och det kom till spontana sammandrabbningar, våldsammare än vad man hade upplevt i Frankrike på åratal. Många partilösa studenter spelade ledande roller i dessa sammandrabbningar.

Dagen därpå utlyste UNEF (Union Nationale des Étudiants de France) och SNES (Syndicat National de l’Enseignement Supérieur) obegränsad strejk till måndagen den 6 maj. Sedan en snabbt sammankallad domstol dömt flera demonstranter till kännbara fängelsestraff, inleddes strejken på utsatt dag och man förde fram tre krav som måste uppfyllas innan man alls gick med på förhandlingar: de dömda studenterna skulle friges och få amnesti, polisen skulle dras tillbaka från Sorbonne och universitetet skulle öppnas igen med fullständiga politiska och fackliga rättigheter för studenterna.

Den 6 maj blev en stormig dag från tidigt på morgonen. På eftermiddagen kom det till ännu hårdare sammandrabbningar än de som hade ägt rum veckan innan. Och på kvällen hade man i St Germain des Prés sammanstötningar som varade i flera timmar och krävde offer på båda sidor. Distriktets invånare upprördes över polisbrutaliteten och visade klart sin sympati för demonstranterna.

Ingen av de borgerliga tidningar som kom ut dagen därpå stödde polisen. Ledarna för UNEF och SNES kallade till ett möte klockan i3.30 på Place Denfert-Rochereau. De strejkande ockuperade torget vid den anbefallda tidpunkten och höll sitt möte. Polisen meddelade via pressen att den inte hade givit sitt tillstånd till mötet (det var ingen som hade begärt något tillstånd) men att man ändå hade ”tolererat” det! Efter mötet samlades man till ett demonstrationståg, som under flygande röda fanor marscherade cirka tjugo kilometer genom Paris gator och tågade Champs Elysées fram upp till Place de l’Étoile.

Både den borgerliga pressen och l’Humanité undvek att nämna ett visst bestämt inslag i denna demonstration. Men vid parlamentets sammanträde dagen därpå kunde en representant för UNR (Union pour la Nouvelle République) inte hålla tillbaka sin indignation: ”. . . Internationalen sjöngs där [vid den okände soldatens grav under Triumfbågen] och man tillverkade röda fanor genom att riva sönder blå-vit-röda [den franska trikoloren] .(2)

Som så ofta under de här striderna improviserade demonstranterna också denna dag, och vilken improvisation sedan! Natten till den 8 maj kom det till häftiga sammanstötningar i området mellan St Germain des Prés och Montparnasse.

Den 8 maj gjorde undervisningsministern för regeringens räkning diverse tvetydiga uttalanden inför nationalförsamlingen. Man kom med diverse falska löften utan några bestämda åtaganden och ställde som villkor att ordningen skulle återställas i Quartier Latin. Ställda inför en synnerligen svår situation tvekade ledarna för UNEF och SNES och dagen avslutades med en demonstration som upplöstes i brist på mål.

Fredagen den 9 maj samlades studenterna på nytt på Boulevard St Michel, inte för att demonstrera utan för att diskutera vad man skulle göra nu. Fram på eftermiddagen stod det klart att rörelsen inte hade knäckts av regeringens manövrer och att den också höll på att sprida sig till landsorten.

De ledande organisationerna sammankallade till ett nytt möte på fredagen, återigen på Place Denfert-Rochereau och klockan 18.30, och bekräftade att man inte tänkte inlåta sig på några förhandlingar förrän man fått sina tre preliminära krav godtagna. Detta nya uppsving för rörelsen fortsatte fram till kvällen dm 9 maj. En månad tidigare hade JCR (Jeunesse Communiste Révolutionnaire) bestämt att just den 9 maj hålla ett möte över temat ”Från revolt till revolution” i Salle de la Mutualité. Meningen var att diskutera orsakerna till och målsättningarna hos den studentrörelse som höll på att växa fram i flera olika länder. Händelsernas utveckling gav detta möte en alldeles särskild aktualitet.

Under dagen meddelade JCR att sedan de talare som stod på listan hållit sina anföranden, skulle mötet överlämnas åt studenterna för fortsatt diskussion. De fyra-femtusen personer som samlats fick genom sin entusiasm och stridbarhet mötet att verka som en revolutionsförsamling. Italienska, holländska, belgiska, tyska och spanska studenter förklarade sig solidariska med de franska studenternas kamp. Talarna underströk att deras kamp inte var reformistisk, att den utmanade själva det kapitalistiska samhället och att den inte skulle upphöra förrän arbetarklassen gick till aktion genom en revolutionär kamp för socialismen.

Den senare delen av mötet som anslagits till diskussioner blev inte mindre viktig. I närmare två timmars tid förde talare med divergerande politiska uppfattningar fram sina synpunkter, förslag och perspektiv. Detta var visserligen inte någon församling av valda representanter, men man föreslog ändå att man skulle inrätta en student-sovjet. Utöver och bortom de speciella problem som gällde den egna kampen var det framför allt två begrepp som dominerade diskussionen: i) Studenternas kamp kunde bara ingå som ett led i kampen för socialismen; den fundamentala samhälleliga basen för denna kamp måste vara arbetarklassen. Man lät sig inte påverkas av repliker och påståenden av Marcuse-typ eller liknande. Däremot diskuterade man energiskt vilka medel som skulle kunna användas för att förena studenternas kamp med arbetarnas, a) Demokratin var livsnödvändig för rörelsens utveckling.

Åsiktsskiljaktigheter var något normalt och existensen av olika politiska grupper en självklarhet. Men dessa grupper fick inte försöka påtvinga rörelsen sin ledning eller splittra den genom att ta upp ovidkommande frågor.

När de församlade vid ettiden på natten åtskildes hade flera tusen aktivister enats politiskt inför den stora dagen den 10 maj, den dag som skulle bli avgörande.

Den 10 maj

Dagen karakteriserades av tre olika på varandra följande faser, alla med helt oförgätliga karakteristika. Det började på morgonen med att rörelsen spred sig också till de medicine studerandena och därtill och vad än viktigare var också med den gymnasiestrejk som hade kungjorts vid mötet i Mutualité den 9 maj. Varifrån kom denna gymnasiströrelse? Vietnamkriget hade gjort stort intryck på gymnasisterna. De anslöt sig till Comité National Vietnam. Men när de försökte föra in denna fråga i sina skolor’ stötte de på patrull hos en skolförvaltning – och endast alltför ofta också bristande förståelse hos många lärare, också sådana på vänsterflygeln – som betraktade gymnasierna som blott och bart kaserner för tonåringar, som absolut inte fick intressera sig för politik.

Det kom till intermezzon på gymnasierna. När en elev tvingades lämna Lycée Condorcet, ledde detta till en demonstration av elever från flera hundra gymnasier utanför denna skola och därtill och framför allt till CAL:s (Comités Action Lycéens) bildande i november 1967. Denna organisations aktivitet utvecklades mer och mer under de månader som följde. Organiserandet av gymnasisterna underlättades av det faktum att de är tillsammans hela dagarna i sina skolor, precis som arbetarna i sina fabriker. Man borde skriva en broschyr om just denna rörelse -om allvaret och uthålligheten hos dessa unga aktivister i fjorton- till sextonårsåldern.

Deras strejk började i viss mån som arbetarnas. Några få skolor ”visade vägen”. Klockan nio på morgonen marscherade eleverna vid dessa skolor ut på Paris gator och gick från skola till skola för att mana eleverna till strejk och höll möten med mellan tusen och tvåtusen gymnasister på stadens torg och öppna platser. Deras grundkrav rörde rätten att diskutera politik och samhälleliga frågor i allmänhet i gymnasierna. De beslöt att hålla ett stormöte klockan 18 på Place de Gobelins och marschera mot Place Denfert-Rochereau för att delta i studenternas aktion. ”Era problem är ju våra problem i morgon”, förklarade de. På eftermiddagen anslöt sig cirka åttatusen gymnasister till en procession, som kom fram till Place Denfert-Rochereau klockan arton.

Därmed inleddes dagens andra etapp. Efter ett möte som snarare blev till en församling för att diskutera rörelsen och dess fortsatta handlande, tågade man ut på Boulevard Arago och marscherade förbi Santéfängelset för att demonstrera sin solidaritet med de som arresterats eller dömts för sin andel i de föregående dagarnas demonstrationer. Demonstrationståget marscherade fram genom arbetarstadsdelarna och vände sedan, för att återvända längs Rue Monge och Boulevard St Michel.

Detta blev en demonstration vars like Paris inte hade skådat på mycket länge. Tåget var redan från början cirka trettiotusen man starkt, och förstärktes hela tiden mer och mer; mot slutet var det tydligt och klart dubbelt så stort. Det utstrålade en entusiasm och ungdom, som stod helt i samklang med den förnyade vår som redan hade återskänkt boulevardernas träd deras blad. De demonstrerande var till stor del studenter, gymnasister och strejkande akademiska lärare. Men tåget fick också anslutning av många unga arbetare, som i ständigt stigande antal hade deltagit i de strejkandes demonstrationer och av revolutionära arbetare och aktivister som i många, långa år lidit under den stalinistiska munkavlen på den organiserade arbetarrörelsen. Äntligen fick Paris på nytt uppleva demonstrationer som planerats utan polisens deltagande, som hölls utan tidigare inhämtat tillstånd och som inte var underkastade kontroll av ordningsmän från KP och CGT (Confédération Générale de Travail – den kommunist -behärskade fackföreningsrörelsen), som förbjöd alla sådana slagord och banderoller som betraktades som ”subversiva”. Äntligen fick man uppleva en demonstration som gav massans initiativ fria tyglar.

Denna demonstration med femtiotusen deltagare, varav den överväldigande majoriteten ungdom, hade en mycket stark politisk tendens. Där fanns röda fanor, en svart flagga, Vietnams fana, men inte en enda trikolor. Man sjöng Internationalen och andra gamla revolutionssånger. Revolutionära slagord blandades med de strejkandes omedelbara krav: ”Mot polisstaten”, ”Mot borgerligheten och den borgerliga undervisningen”. I arbetarstadsdelarna vädjade demonstranterna om solidaritet mellan studenter och arbetare.
När demonstrationståget återvände till Quartier Latin ställdes det på nytt inför ett Sorbonne omringat av poliser i flera täta led, gendarmer (paramilitär polis) och framför allt det gangsterliknande CRS (Compagnies Républicains de Sécurité, den halvmilitära eliten inom säkerhetspolisen). Hatet mot ”ordningens upprätthållare” svallade upp i osedvanligt stark form; ropen och förolämpningarna haglade över dem. UNEF:s ordningsmän kunde knappt hejda demonstranterna. En konfrontation, en sammandrabbning verkade oundviklig.

Eftersom demonstranterna inte släpptes in på Sorbonne, beslöt de att stanna kvar på Quartier Latins gator tills man gick med på deras krav. Efter några sammanstötningar började de kasta upp barrikader. Vem som helst kunde se hur spontan hela aktionen var. Studerar man en karta över Paris märker man genast att ingen ”specialist” på guerillastrid och gatukamper säkert ens skulle ha kunnat drömma om att besätta ställningar som var så lätta att innesluta. Men här fanns inga ”specialister”. Däremot fanns det gott om spontanitet och folkligt initiativ.

Man tog snabbt hand om några bilar, redskap och material hämtades från närbelägna byggplatser och man använde till och med tryckluftsborrar för att lossa på gatstenarna. Arbetarna var studenterna till mycken och god hjälp i det sistnämnda arbetet. Ett vittnesbörd om hur väl denna verksamhet stod i samklang med den allmänna upprördheten ges av följande fakta. Det område där barrikaderna uppfördes är ett i huvudsak borgerligt och småborgerligt sådant. Men ingen protesterade när demonstranterna tog bilarna för att uppföra sina barrikader. Ändå vet vi ju alla vad en bil betyder för sin ägare. Därtill gav samma människor demonstranterna, som varit ute på gatorna ända sedan klockan fem och sex på morgonen, mat och dryck och transistorapparater så att de kunde följa vad som hände i radion. Och när polisen under natten ingrep med hela sin brutalitet, fick ett stort antal barrikadkämpar i flera timmars tid skydd och tillflykt i lägenheterna inom området.

Några dagar senare, under jättedemonstrationen den 13 maj, ropade en stor kontingent ”barrikadkämpar” när den marscherade fram längs Rue Gay-Lussac i talkör: ”Tack, tack. Gay-Lussac”. Och från fönstren kom svaret; ”Bravo, bravo!” Det var en mycket gripande episod.

Från barrikaderna till generalstrejken

Det vore fel att påstå att Frankrike vaknade upp till allt detta på lördagsmorgonen, för alla hade följt händelseutvecklingen minut för minut under hela natten, allt eftersom den rapporterades i icke-officiella radiosändare. Journalister på platsen beskrev den våldsamma repression som sattes in och deras kommentarer interfolierades av ljudet av exploderande handgranater. Vreden steg.

Kvällen innan hade CGT och CFDT (Confédération Française et Démocratique du Travail) beslutat om en demonstration på kvällen nästföljande tisdag. De sammanträdde nu på nytt, eftersom det kändes outhärdligt att bara stå vid sidan av ända till dess och inte engagera sig starkare. På lördagskvällen kom det på nytt till demonstrationer i Quartier Latin, där många av gatorna redan såg ut som rena slagfält – rester av barrikader, sönderbrända bilar, uppriven gatubeläggning. . .. Skulle kampen på gatorna börja på nytt?

Vid niotiden på kvällen framträdde premiärminister Pompidou i radio och TV. Blek och med spända drag, och utstrålande en nervositet som stod i våldsam kontrast till hans vanliga sätt att uppträda, kom han med några allmänna erbjudanden och antydde sedan direkt att regeringen kapitulerat och gått med på de tre villkor som de strejkande studenterna och lärarna hade uppställt. Alla demonstranter skulle friges, polisen skulle dras tillbaka och Sorbonne skulle öppnas igen på måndagen. Men vid det laget hade utvecklingen redan gått för långt. Deklarationen fick helt andra konsekvenser än ett undvikande av nya konfrontationer ute på gatorna. CGT och CFDT hade redan beslutat att utlysa generalstrejk och en stor demonstration i Paris på måndagen. De höll fast vid dessa beslut. UNEF och SNES tog upp regeringens eftergifter och löften och underströk att detta bevisade att det var regeringen som bar hela ansvaret för det som hänt de föregående dagarna. De beslöt att fortsätta kampen intill dess de där löftena verkligen infriades.

Söndagen användes till förberedelserna för måndagens generalstrejk och demonstrationer. Framemot kvällen meddelades att studenterna och lärarna skulle samlas vid Gare de 1’Est, att tåget skulle utgå därifrån fram till Place de la République där fackföreningarna skulle samlas och att också de fackföreningar som tillhörde Force Ouvriére (FÖ) i Parisregionen nu för första gången skulle delta tillsammans med de andra. Från Place de la République skulle en väldig demonstration dra fram tvärs genom Paris och genom Quartier Latin fortsätta till Place Denfert-Rochereau. Man skulle kunna uttrycka det sålunda att segrarna ämnade besöka slagfältet.

Diskussionen mellan organisationerna tog flera timmar. Vi kan avslöja en del inside information om vad som hände.

De stalinistiska ledarna för CGT ville att demonstrationen skulle utgå från Place St Michel och gå fram till Bourse du Travail vid Place de la République. De var med andra ord ute efter att undvika Quartier Latin och avsluta tåget utanför byråkraternas port. UNEF:s och SNES: s talesmän förklarade att de inte kunde gå med på ett sådant förslag; om fackföreningarna vägrade att ändra på det, skulle de i så fall organisera en egen demonstration från Place de la République till Place Denfert-Rochereau. CGT:s ledare tvingades ge med sig, precis som regeringen hade måst göra kvällen innan. Därtill tvingades de också acceptera ledaren för ”22 marsrörelsen”, samme Daniel Cohn-Bendit som1’Humanité så sent som den 3 maj hade kallat ”den där tysken”. Hälften av ordningsmannen skulle tas från fackföreningarna och hälften från studentorganisationerna.

Tilläggas bör att ledarna för de stalinistiska organisationerna – och framför allt ordningsmannen, som dittills aldrig hade använts mot polisen (organisationerna böjde sig alltid för polisens befallningar) utan bara mot ”vänsterelementen” – på söndagen varnades av sina chefer att de inte fick ge sig på ”vänsterelementen” ens om dessa provocerade dem. Man märkte tydligt att de måste lägga band på sig åtskilliga gånger under demonstrationen. Men det skulle vara ett stort misstag att tolka detta sålunda att stalinisterna i fortsättningen ämnar respektera arbetardemokratin. De genomförde denna demonstration mot sin vilja, och man kan tryggt räkna med att de säkert kommer att försöka hämnas i något lämpligt ögonblick.
Det är omöjligt att med bara några korta ord beskriva söndagens demonstration. Vi får nöja oss med några antydningar. De flesta av de arbetare som marscherade med fackföreningarna hade förvisso långt kvar till den politiska nivå och aktivismen hos de grupper som samlats kring studenterna och lärarna och deras slagord, som genomgående var antikapitalistiska, revolutionära, riktade mot den borgerliga statsmakten och för den socialistiska revolutionen, för arbetarmakt, för internationalismen (”Rom, Berlin, Warszawa, Paris!”). Men arbetarnas politiska temperament stod på en avsevärt högre nivå än någonsin tillförne. Här fanns inte längre några ovärdiga slagord i stil med ”des sous, Charlot” (”några ören, Kalle”).

Det viktigaste draget hos denna demonstration var dess anti-gaullism. Att demonstrationen genomfördes på dagen tio år efter den militärkupp i Paris som förde de Gaulle till makten, medförde att ett slagord som man hörde överallt blev ”Tio år är för mycket”. De politiska partiernas ledare (Federation de la Gauche Démocrate Socialiste och Partie Communiste Francaise), hade på UNEF:s och SNES:s bestämda begäran utestängts från de främsta leden och marscherade inne bland folket. De fick mycket svaga applåder.

För de revolutionära aktivisterna blev detta en dag som väckte stora förhoppningar. Deras grupper blev allt större allt eftersom demonstrationen drog fram genom staden. De behövde inte ens tolerera några trikolorer i tåget. Och än mera – en av demonstranterna klättrade upp på polisprefekturens annex och slet ner en flagga som vajade från dess fönster. Samma sak hände vid Justitiepalatset, där en demonstrant slet ner trikoloren och ersatte den med anarkismens svarta flagga. Surrealisterna bar på en docka föreställande en medlem av CRS dinglande i ett rep. Här fanns bara revolutionära slagord och dramatiska handlingar. Vid Place Denfert-Rochereau manade CGT-ledarna via en högtalare massan att skingras. Men avantgardet (22 marsrörelsen, JCR osv.) beslöt att fortsätta demonstrationen. Några grupper under ledning av bland andra anarkisterna drog sig mot Elysée-palatset – en satsning som var både utopisk och äventyrlig. Men de flesta fortsatte till Champ de Mars, där man höll ett massmöte med cirka 20-25 000 deltagare.

Detta möte var det i särklass mest imponerande som hände den 13 maj 1968. I vissa avseenden och i en långt större skala var det på sätt och vis en fortsättning av den diskussion som ägde rum den 9 maj, först på Boulevard St Michel och sedan på JCR-mötet. När grupperna på från något dussintal personer till flera hundra eller rentav tusentals fortsatte från Place Denfert-Rochereau till Champ de Mars, och fyllde trottoarerna på flera kilometers längd, trodde många åskådare att det drog ihop sig till en ny revolt. Men i själva verket var de flesta av deltagarna klart medvetna om att detta inte var rätta ögonblicket för nya strider, utan att det nu i stället gällde att dra lärdom av det som hänt och göra upp planer för framtiden. I över två timmar diskuterade man demokratiskt allehanda olika idéer och förslag, på ett sätt som direkt förebådade en demokratiskt fungerande sovjet-församling. Slutligen bestämde man att studentstrejken skulle fortsätta och att man skulle ockupera Sorbonne redan samma kväll, och så skedde också. Studentrörelsen hade trätt in i en ny fas. Fortfarande är det alltför tidigt att göra upp en verklig balansräkning över vad som hänt, men några slutsatser kan dock dras.

En ny period

Här rör det sig inte om tillfälligheter och intermezzon utan om en nedbrytning av den politiska jämvikten i Frankrike och början till en ny era. Det är naturligtvis inte svårt att göra upp en lista över de ”misstag” regeringen begick (ockupationen av Sorbonne, de omfattande repressiva åtgärderna, undervärderingen av ”smågrupper” helt enligt stalinistiskt mönster etc.), men rörelsen skulle aldrig ha fått den bredd den fick, aldrig ha vunnit sådan sympati, aldrig blivit den tändande gnistan till en generalstrejk från fackföreningarnas sida (CGT, CFDT och FÖ), trots att dessa bara några dagar tidigare inte ens hade kunnat drömma om sådana åtgärder, om det inte hade utvecklats ett läge där många sociala motsättningar redan börjat drivas till sin spets. Den franska studentrörelsen var sent ute i jämförelse med liknande studentrörelser i andra länder; men fördröjningen berodde ingalunda på att de franska studenterna utvecklats långsammare, utan korresponderade i stället med den långt våldsammare explosiviteten hos krafter som ackumulerats på en långt bredare politisk nivå än någon annanstans.

För närvarande förbereder myndigheterna med en viss feberaktighet diverse olika åtgärder. ”I dag vädjar jag till alla om samarbete, framför allt till studenterna, och kommer också att vidta nödiga åtgärder”, förklarade Pompidou inför ett parlament som visade upp svaga livstecken just därför att händelserna till en viss grad visar på vad som skall efterträda gaullismen.
Men låt oss bortse från gaullisterna och säga några ord om den demokratiska och socialdemokratiska oppositionen. Herrarna i FGDS kommer säkert att tillsammans med kommunistpartiet bli de som vinner mest på de val som eventuellt kan komma att hållas inom en nära framtid. De skulle i så fall föras till makten ”legalt”. Under revolten gav de knappt minsta livstecken ifrån sig. Nu åstadkommer de allt möjligt buller på den parlamentariska nivån, men utan att någonsin nämna det faktum att de står inför möjligheten av att komma till makten genom påtryckningar från gatan.

Kommunistiska partiet är av speciellt intresse. Det gör allt för att ”återvinna” ledningen över rörelsen. Dagen efter demonstrationen uppträdde det som om byråkraterna inte hade upplevt något obehagligt alls under marschen. Det yttrade inte ett ord om mötet på Champ de Mars. En deklaration från politiska byrån höll fortfarande hårt på samarbetet med den demokratiska borgerligheten och varnade ”arbetarna och studenterna för sådana äventyrliga slagord, som under nuvarande omständigheter kan bryta ner den breda kampfront som har skapats och ge den gaullistiska regimen en förevändning att konsolidera sitt vacklande välde”.

Så lät det visserligen inte riktigt förr, men själva andan har inte förändrats. Nu talas det inte om ”provokatörer” längre, utan om risken av att vara äventyrlig. Tanken att på fredlig och parlamentarisk väg återupprätta en demokrati, som sedan antas gradvis utveckla sig vidare till socialism, lever fortfarande kvar. Inte desto mindre skulle det vara rätt förvånande om inte den senaste tidens händelser snart skulle få sina följdverkningar också inom det kommunistiska partiet. Detta partis politik bland ungdomen har gjort fullständig bankrutt. I cirka sex år uteslöt KP-ledningen ur de organisationer och demonstrationer som stod under dess kontroll – och ofta tämligen våldsamt – dessa ”vänsterradikala” som nu har återvänt i spetsen för tiotusentals ungdomar. Genom en aktion som inte hade ett dugg gemensamt med parlamentarism och pacifism, tvingade dessa ”vänsterradikala” regeringen att kapitulera och hela det byråkratiska maskineri som upprättats i det borgerliga samhället att genomföra en tjugofyra timmars generalstrejk.

I flera månader har kommunistiska partiets ledning varit sysselsatt med att förbereda en ny politisk kombination tillsammans med vissa fraktioner av borgerligheten, ägnad att åstadkomma ett alternativ som kan överta makten från gaullismen. Den roll som tilldelats KP i sammanhanget var som garant mot att den nya regimen störtades från vänster. Det spelade samma roll intill perfektion både 1936 och 1945-47. Både 1936 och 1945-47 fanns det ”smågrupper” (den gången var termen fullt riktig) till vänster. Ledarna åtnjöt stor prestige. (Socialdemokraterna utmanades, men stöddes ganska länge av de stalinistiska ledarna, som hjälpte till att kväva protesterna.) Även om vänstern inte var obetydlig, nådde dess utveckling på den tiden aldrig en sådan nivå att den innebar en praktisk utmaning mot dessa ledare.

I dag är läget helt annorlunda. Redan innan man skapade FGDS/KP-kombinationen, fanns det en kraft till vänster som inte var så lätt att handskas med, beroende på att den faktiskt hade förstått själva kärnan i både den klassiska reformismen och den efterstalinistiska reformismen. Alla de olika problemen i det franska samhället, denna kombination av gamla problem som uppstått genom diverse maskätna strukturer som levde kvar från 1800-talet och nya problem som skapats genom moderniseringen efter andra världskriget, lades fram på ett trängande angeläget sätt. De stridande lägren blir nu tvungna att ge klart besked om var de står, organisera sig och bestämma sin politik. Studenternas initiativ öppnade dörren för en väldig massrörelse i riktning mot socialismen. Man kan vara övertygad om att det kommer att ske politiska omgrupperingar på högerkanten och att det snart kommer att organiseras profascistiska styrkor till kapitalistregimens försvar. Under sådana omständigheter blir skapandet av ett massrevolutionärt marxistiskt parti av avgörande betydelse. Det finns stora krafter som kan genomföra den uppgiften, men de är splittrade både politiskt och organisationsmässigt. Man måste göra en kraftansträngning för att bemästra detta sakernas tillstånd och så snabbt som möjligt samla de många aktivister som nu framträder bland ungdomen och de många äldre personer som i åratal har väntat på att få se bättre dagar gry.
Vi återkommer så småningom till dessa problem och till de följder som denna vändning i det politiska läget i Frankrike inte kan undgå att få också internationellt – i första hand i Västeuropa.

Pierre Frank

Noter:
1 Journal Officiel, nr 26, A.N. (9 maj 1968), s. 1606.
2 Ibid., s. 1620. Detta att man slet sönder trikolorer för att få röda fanor var ett helgerån som ingen dagstidning vågade avslöja.

Vad händer i Frankrike?

Pekka Haapakoski – intervjuar Daniel Bensaid

Vad händer i Frankrike i dag? Hur skall man förklara den innevarande perioden? För några år sedan var många revolutionärer mycket optimistiska om vad den kunde medföra ifråga om öppningar för nya strider, stora polariseringar och nya öppningar att intervenera i. Men vad vi upplever nu, i slutet av denna period, är inte bara en högerregerings återkomst. Vi ser också en stor försvagning och en viss demoralisering av den franska arbetarklassen – i synnerhet den fackliga rörelsen. Vad är det som har hänt?

Jag tror att det handlar om tre aspekter. Den första tar sin början vid den tidpunkt då vänstern vann parlamentsvalet 1981. Det vill säga i samband med den vändning som ägde rum i merparten av de europeiska länderna i slutet av 1970-talet: efter den portugisiska revolutionens nederlag, splittringen mellan det franska Kommunistpartiet (PCF) och Socialistpartiet, fram till François Mitterands seger i valet 1981. Jag anser att kombinationen av förlusten av det politiska perspektivet och de första effekterna av den sociala och ekonomiska krisen försvagade arbetarklassen före valsegern. Det betyder att segern inte var resultatet av en lång period av styrketillväxt för arbetarklassen utan kom som en sista elektoral ansträngning för att få till stånd en förändring. Och jag anser att vi underskattade en hel del av det som hände mellan 1977 och 1981.

Den andra aspekten är att vänsterregeringens seger sammanföll med effekterna av den andra ekonomiska recessionen 1981-82. När vänsterregeringen kom till makten handlade det inte så mycket om det program den valdes på som uppfattningen att det efter 23 års kamp mot borgerliga regeringar ägde rum en stor förändring. Det var för övrigt Mitterands och Socialistpartiets eget argument. Och så blockerades denna öppning fullständigt av vänsterregeringens kapitulation (med eller utan PCF i regeringen). Redan 1982 började den att föra en moderat åtstramningspolitik som tog död på möjligheterna till förändringar. I dag är problemet att folk anser att de inte har något annat alternativ än valet mellan två typer av åtstramningspolitik – höger eller vänster -som utgår från samma ram.
Det tredje anser jag bestå i en omfattande social förändring, som inte bara berör Frankrike: organiseringen av arbetsprocessen, med nya teknologier som för med sig verkliga förändringar i sättet att kämpa, att organisera stora rörelser inom fackföreningarna och så vidare.

Det var kombinationen av dessa tre aspekter – en förändrad situation, politiska förhoppningar om en omfattande förändring och den sociala omvandlingen av arbetarklassen – som tillsammans förändrade förutsättningarna för kampen.

Det fanns en hel del optimistiska illusioner 1981 om vad den nya regeringen kunde medföra. Ett regeringsskifte kan innebära att det uppkommer ett antal omvända illusioner. Vilken är innebörden av högerns valseger 1986? Existerar det en ny politisk situation i Frankrike?

Ja, men jag måste specificera den verkliga innebörden av illusionerna 1981. Dessa handlade inte främst om vad regeringen Mitterand kunde åstadkomma, utan mer om massrörelserna: att regeringen skulle utnyttja valsegern till att mobilisera kring sina egna krav. Nu finns det en fara för illusioner i motsatt riktning, nämligen att man lägger sig till med en pessimistisk, defaitistisk syn på den aktuella situationen.

För det första anser jag inte att så är fallet. Jag anser att det är fullt möjligt att vi i Frankrike kommer att få se fler strider och strejker framöver än som varit fallet under de två, tre senaste åren. Detta är redan ett faktum. Jag vill inte påstå att det handlar om en stor rörelse, men under de tre månader vi har haft en högerregering har vi upplevt en viss återhämtning i arbetarklassens aktivitet. Men det faktum att vi kan förvänta oss stora strider som kan ge upphov till nya möjligheter för revolutionärer att ingripa, förändrar inte de mer djupgående villkoren för för arbetarklassens ideologiska upprustning. Det handlar om en inte speciellt kortvarig process som går ut på att förbereda vår organisation för denna typ av verksamhet och att utnyttja alla möjligheter, utan att för den skull tro att det kommer att leda till snabba resultat.

Jag återkommer till frågan om högerns seger i valen i mars i år. Vi får inte underskatta den. Det som utgör skillnaden mellan vänsterregeringen och denna handlar exempelvis inte enbart om en ny form av åtstramningspolitik. Det handlar om ett kvalitativt annorlunda angrepp: privatiseringar av lokala sektorer av ekonomin, inklusive traditionella sektorer som nationaliserades efter det Andra världskriget. En av regeringens första åtgärder var att öka bossarnas frihet att sparka folk.

De har också gett en symbolisk amnesti åt kapital som strömmade ut ur landet under vänsterregeringen. Amnesti att kunna återvända. En eftergift som är konsekvent utifrån regeringens klasslojaliteter.

Men vi ser inte detta som början på lång period av reaktion. Vi tror inte att högerregeringen varar i 24 år i likhet med de Gaulles regim. Den är mycket mer instabil. Borgarklassens ledarskapskris är inte löst. Det existerar djupa meningsskiljaktigheter inom den borgerliga koalitionen. I opinionsmätningarna går de snabbt tillbaka. Folk var frustrerade av regeringen Mitterand. Men redan idag anser alla att den nuvarande regeringen är mycket värre. Så Mitterand-regeringen framstår som det mindre onda i den här situationen. Kanske förlorar Jacques Chiracs regering nästa val.

Vilket är då alternativet? I förra valet trodde man att en vänsterregering skulle medföra en verklig förändring. Vad Socialistpartiet vill uppnå i dag är att stabilisera den nya institutionaliserade situationen i Frankrike – med ett stort konservativt parti (eller en koalition av borgerliga partier om man så vill) och ett stort socialdemokratiskt parti.

Socialistpartiet fick 32 procent i förra valet och vill uppnå 40 procent, så att de blir ett stort parti. Därför vill man utvidga partiet åt vänster och riktar vissa inviter till de Gröna, gamla vänsterorganisationer, osv. Samtidigt försöker många på högerkanten i partiet att återknyta banden till partier som de Radikala osv. Men det är överdrivet att tala om ett nytt demokratiskt parti i Frankrike. Socialistpartiet är rotat i arbetarklassen och fackföreningarna med organiska band. På samma gång är det uppenbart att det till exempel inte vill lägga fram ett nytt program för att vinna valet. Man försöker bara att via massmedia skapa en bild av en profil. Men det gör inga konkreta åtaganden i några sociala eller ekonomiska frågor. Det vill vara obundet. Och alla diskussioner som förs inom Socialistpartiet handlar om att ta bort allt som minner om 70-talet då partiet återuppstod och framträdde med tydliga hänvisningar till arbetarklassen, socialismen och nödvändigheten av att bryta med kapitalismen. Då ville de konkurrera med PCF och det var Mitterands uttalade avsikt att dra till sig några miljoner röster från PCF. Något som var lätt. Nu är tendensen den att vilja ta bort alla antydningar om nödvändigheten av ett brott med kapitalismen – och verkligen framstå som ett ansvarskännande regeringsparti.

Bortsett från dessa förändringar på regeringsnivå är de verkligt stora förändringarna – i termer av styrkeförhållanden – å ena sidan en mycket starkt växande högerextremistisk fascistisk strömning. Front National med Le Pen i spetsen, och å andra sidan en signifikant försvagning av arbetarklassens traditionella ledarskap. Jag tänker på PCF, men också på de fackliga organisationerna. I synnerhet på CGT, som har gått tillbaka mycket starkt medlemsmässigt. Ta Front National först. Hur förklarar du denna spektakulära tillväxt av en från början liten och isolerad grupp. På bara några få år har det vuxit till något som framstår som ett mössparti. Vad står det för socialt och politiskt?

Denna strömning har ännu inte stabiliserats, men vi uppfattar den inte enbart som ett konjunkturellt fenomen. Den kommer att bestå även om vi inte vet i vilken omfattning – kanske kommer den att ligga på 10 procent av rösterna, kanske mindre. Men betraktat som socialt fenomen – exempelvis utifrån valkartan – framgår det tydligt att Front National vunnit stora framgångar i områden med många arbetslösa, franska arbetslösa, vissa ungdomar, exempelvis ungdomar som står utanför produktionen, marginaliserad ungdom, förstagångsväljare, och i områden med hög koncentration av invandrararbetare. I städer som Marseille och Perpignan fick Front National uppemot 25 procent, kring frågor som den sociala tryggheten.

Betraktat som politiskt fenomen, anser jag att den gamla franska nationalismen – med Le Pen som en symbolisk figur från kriget i Algeriet – reaktiveras genom denna organisation. Traditionell småbourgeoisie har en alldeles speciell vikt i det franska samhället. För att vara ett utvecklat land består den av småbönder och väldigt traditionella samhällssektorer. Allt detta sammantaget tror jag förklarar Le Pens framgångar.

Men låt mig göra en nyansering: Le Pen hade möjlighet att demagogiskt utnyttja frågor som trygghet i städerna, invandrararbetarna, arbetslöshet osv. Men det är först nu det blivit ett etablerat parti. Det handlar inte om ett utomparlamentariskt högerextremt parti. Det vann över många kända personer som varit professionella politiker i många år från t ex Gaullisterna. Jag vet inte hur denna stuvning kan komma att konsolideras. Det är inte klart än. Dessutom är det ett stort gap mellan valresultatet (på cirka 10 procent) och den verkliga basen av aktivister, som har börjat växa, men fortfarande är starkt begränsad.

Ytterligare ett politiskt skäl är det faktum, som är välbekant i Frankrike, att Front National nått sina bästa resultat i traditionellt starka PCF-fästen. Så vi kan påstå att PCF, som har en lång tradition av nationalistisk propaganda, med början i motståndsrörelsen under Andra världskriget, med sin chauvinistiska kampanj om att ”handla franskt”, vilket nästan antyder ”producera franskt” och främlingsfientlighet, legitimerar typer som Le Pen. I stället för att gå i total konfrontation med Le Pen’s ideologi har man försökt övertyga samma grupp av människor som Le Pen vänder sig till med likalydande paroller. Detta har underlättat för folk att bli förvirrade och söka sig till Le Pen. Detta har fullständigt demoraliserat folk som drabbats av arbetslöshet och andra sociala problem.

Så du anser inte att Front National är ett fascistiskt parti? Vad exakt är det då?

Jag tror inte att man kan använda en klar och entydig definition. Det finns vissa fascistiska komponenter i Front National. I dag är det ett slags legalistiskt högerparti med vissa korporativistiska drag, fast de är av mer underordnad karaktär. Vi upplevde ett sådant parti redan på 50-talet. Något som kallades den poujadistiska strömningen, ett småborgerligt korporativistiskt parti. Men Front National kan, beroende på krisens utveckling, förvandlas till en verklig fascistisk strömning. Det står inför ett vägskäl mellan att bli en högerinriktad korporativistisk grupp som utövar påtryckning på den traditionella högern, vilket är den roll det i dag försöker spela i parlamentet, eller att, åtminstone delvis, bli en riktig, militant, fascistisk organisation.

Är Front National ett speciellt franskt fenomen, eller finns det mer allmänna strukturella orsaker i Europa som helhet som skulle kunna leda till samma slags fenomen i andra länder?

Det verkar röra sig om ett rent franskt fenomen. Det kan dyka upp i andra länder, men än så länge verkar det vara ett rent franskt fenomen. Extremhögern i till exempel Spanien är på på tillbakagång. I Italien har det alltid funnits nyfascister och de har inte ökat särskilt under senare tid.

Jag vet inte hur situationen är i Storbritannien, men det verkar för tillfället som om Front National är ett speciellt franskt fenomen, som dock uppvisar vissa drag som kan antyda liknande fenomen i andra länder. I Frankrike är en av nyckelfrågorna frågan om invandrararbetare och främlingshat. I till exempel Italien och Spanien är det annorlunda.

Där finns det inte så många invandrararbetare. De har också andra traditioner. Spanien är ett öppnare samhälle, de känner sig mycket mer besläktade med araberna på grund av kulturella och historiska traditioner. Även i Italien under kriget var fascismen inte så främlingsfientlig som i Tyskland. Till och med den antisemitiska sidan hos Mussolini var mycket mer modererad och inte så aggressiv. I Schweiz däremot har vi sett ett mycket starkt främlingshat.

I svallet från Front Nationals frammarsch har vi sett en viss tillväxt av tydliga rasistiska tendenser. Å andra sidan har vi sett en mycket spektakulär tillväxt av organiserade mottendenser. I synnerhet, om man ser till publicitet, har SOS- Racisme rönt stor uppmärksamhet. Hur skulle du vilja beskriva denna organisation? I Sverige beskrivs den ofta som en till stor del spontan självorganisering bland invandrarungdom. År detta en riklig beskrivning, och vad anser du mer generellt om SOS-Racisme?

Först måste vi vara på det klara med att invandrarungdomens självorganisering kom igång för fyra år sedan. Men det var inte SOS-Racisme som tog initiativet. Det var unga invandrare ur den andra generationen som protesterade mot rasistiska övergrepp och mord i Marseille och Lyon. De tog egna initiativ och underströk den egna identiteten. Något som var mycket viktigt. Att tala om självorganisering är en smula överdrivet. Mobiliseringen byggdes upp av dem själva. Men den permanenta organiseringen är begränsad till speciella föreningar och grupper och den är tyvärr inte särskilt stark. Detta till skillnad från SOS-Racisme – även om en del av dessa människor är med i denna rörelse.

SOS-Racisme är mer ett uttryck för ett annat fenomen. Man kan karaktärisera den som en stor elementär social protest som är mycket betydelsefull, eftersom den ger ett brett folklager möjlighet att offentligt uttrycka sin personliga avsky för rasismen. Den startades av en liten grupp med vissa kopplingar till Socialistpartiet. Det är riktigt att Socialistpartiet bidrog med pengar för att hjälpa organisationen och att den fick stort stöd i massmedia. Och det är positivt i så motto att när tusentals människor sätter på sig ett litet märke – ”Rör inte min kompis” – och bär det på sig på jobbet eller på bussen så provocerar man fram debatt och konfrontation med polemik och diskussioner. Det skapar en barriär, ett slags brett motstånd, mot rasismen. Men detta handlar inte alls om självorganisering. SOS-Racisme är mer en central kampanjorganisation, som verkar genom återkommande kampanjer och initiativ, men där den permanenta aktiviteten är mycket liten. Men den är trots detta mycket betydelsefull.

Socialt har den ett brett stöd bland unga människor. En tredje aspekt av fenomenet är att den framträder som en ny scen som inte är länkad till de traditionella partierna. Det svarar mycket väl mot många människors känslor gentemot rasism och militarism. En slags bred social protest bland ungdomen där folk är personligt engagerade, men inte känner sig manipulerade av någon främmande apparat. Ett brett och öppet ramverk för en social protest som svarar mot unga människors behov. Jag är mer tveksam vad gäller arbetarklassens deltagande. Ungdomar och medelklassfolk är med,men arbetarklassen är inte så direkt engagerad. Visst deltar man och ger stöd. T ex sprider vi information via fackliga organisationer och tar initiativ till kontakter mellan facket och SOS-Racisme. Men det är inte frågan om någon mobilisering av arbetarklassen som sådan.

Låt oss återvända till arbetarrörelsen. Kan du först säga något om kommunistpartiet, PCF. Enligt min uppfattning håller en förändring av historisk betydelse på att äga rum. Efter fyrtio års dominans inom fransk arbetarrörelse är PCF idag på stark tillbakagång. I det senaste valet gick Mitterands socialistparti om PCF. Det är nu mycket mindre än Socialistpartiet om man ser till valresultatet. Vad ligger bakom denna starka nedgång?

Jag tror att det handlar om många orsaker som samverkar. För det första handlar det om det pris det franska kommunistpartiet fått betala för sin identifiering med stalinismen. Det är ett av de kommunistpartier som förnekade existensen av Chrustjev-rapporten 1956 fram till i början av 60-talet. Nu har de börjat diskutera varför de var så sena med sin självkritik, för att inte ha följt det italienska kommunistpartiets exempel, som inledde förnyelsen redan under 50-talet. Detta är vad jag skulle vilja betrakta som den ”historiska” orsaken. Detta är en del av stalinismens allmänna kris. En kris som verkar desto djupare som det franska kommunistpartiet är starkt förknippat med stalinismen.

För det andra har vi att göra med en mer konjunkturen orsak. PCF har under de allra senaste åren framstått som fullständigt perspektivlöst. Vid ett tillfälle upprättade det en enhetsfront med Socialistpartiet, bröt därefter enheten, för att slutligen återvända till enhetsfronten. Allt detta framstår som en serie manövrer och inte som en sammanhängande politisk linje. Splittrade drev de en kampanj mot Mitterand 1977; det uppmanade i smyg sina aktivister att inte rösta på Mitterand 1981;

Mitterand vann, PCF ändrade sig och gick in i regeringen; de gick ur 1983. Detta förvirrade folk. De kunde inte hitta någon sammanhängande politik mot åtstramningen.

För det tredje finns det också en social orsak. De stora fästen där PCF har haft sin bas och sitt stöd inom arbetarklassen, har till stor del slagits ut av krisen. Det handlar inte bara om diffus en spridning av PCF’s inflytande bland väljarna. PCF vann vissa nyckelsektorer av arbetarklassen under Folkfronten 1936 och via motståndsrörelsen under den tyska ockupationen på 40-talet. Det hade hegemoni i metallindustrin, en industri som Renault, bland järnvägsarbetarna, i stålindustrin. Alla dessa sektorer har drabbats hårt av krisen, och PCF håller på att förlora sin sociala bas utan att ha kunnat erövra nya baser inom nya sektorer av arbetarklassen.

Det är en kombination av dessa tre faktorer som lett till att PCF i dag befinner sig i en djup kris. Det finns andra och mindre faktorer som förvärrar krisen. Till exempel rekryterades 70-80 procent av PCF’s nuvarande medlemmar efter 1968. Det rör sig om folk som delade PCF’s perspektiv eller människor med vänsterperspektiv som lämnat Socialistpartiet och som saknade erfarenhet av revolutionär kamp. Man kan inte ens påstå att de i likhet med 50-talet och det Kalla kriget gick mot strömmen. Nej, det handlar om folk som rekryterats i en parlamentariskt inriktad period; det sena 60-talet med expansion och tilltro på fortsatt välfärd osv. Detta hade betydelse för vilken slags kader PCF fick.

De har väldigt oerfaret folk. Inte alls som deras fackliga eller till och med stalinistiska kader som har en viss politisk och organisatorisk erfarenhet. Så varje gång PCF gör en kursändring rättas inte misstagen till utan förstärks och utvidgas av partiapparaten på mellannivå. De har exempelvis ingen kader för ungdomsrörelsen och lider stor brist på organisatorisk kader.

Krisen kommer att fördjupas även om det kan finnas konjunkturella svängningar. Nästa fas kommer att påverka PCF direkt i dess materiella bas – vilken utgörs det kommunala nätverket. Om det hade varit kommunala val skulle PCF bara behållit 7-8 städer i Parisområdet. Socialistpartiet skulle vunnit resten. Till och med Saint-Denis som är en traditionell symbol för PCF. Och det kommer att gå dithän eftersom PCF kommer att gå ut med en mycket sekteristisk politik i nästkommande kommunalval. Man vill inte ha något att göra med Socialistpartiet – inga enhetsmobiliseringar – men kommer ändå att behöva det för att kunna behålla vissa städer. Blir det inte någon allians kan de förlora nästan alltihop. Det blir ett stort problem för dem i nästa val.

För det andra, vad gäller det kommande valet, kan de förlora på grund av att de inte längre kan åtnjuta fördelarna med det proportionella valsystemet. Detta är avskaffat nu.

Det andra problemet kommer att utgöras av fackföreningarna. Trots PCFs nedgång är de dess verkliga styrka. Socialistpartiet vann en definitiv valmässig framgång över PCF. Men inne på fabrikerna och bland aktivisterna på basnivå är fortfarande PCF det som är starkast. Socialistpartiet som parti växer inte på fabrikerna. De har väljare men inga militanter likt det PCF har i CGT och facken. Nu satsar Socialistpartiet på en stor offensiv i syfte att skapa en ny stor facklig centralorganisation, och för att försöka splittra och marginalisera CGT. I viss mån kommer det att lyckas därför att det svarar mot vissa sociala förändringar. Och vi kan redan se detta. Ty CGT har stora ekonomiska problem och de måste skära ner på sin apparat, vilken är enorm.

Allt detta utgör dynamiken bakom krisens fördjupning för PCF.

Låt oss gå övergå till Socialistpartiet. Vad som ägt rum är två parallella fenomen: en är nedgången för PCF och en är förstärkningen av Socialistpartiet – åtminstone fram tillför ett tag sedan. Vilken innebörd har detta? Uttrycker det bara en övergång från ett odemokratiskt och inkonsekvent reformistiskt parti till ett mer konsekvent reformistiskt? Kan man också tala om en verklig högersväng hos den franska arbetarklassen?

Jag skulle inte vilja påstå att det rör sig om en högersväng. Det handlar snarare om en förlust av motståndskraft – en slags allmän stämning. I början av 70-talet trodde en massa människor att samhällsförändring, dvs revolution, var var både trovärdig och möjlig. Men kanske inte nödvändig. Den var möjlig men kanske inte så nödvändig för att överleva. Nu, när folk börjar känna av problemen med det kapitalistiska systemet tror de inte att revolutionen är möjlig av flera skäl: brist på erfarenhet hos den yngre generationen som gick in i politiken på 60- och 70-talet under dåliga förutsättningar; på grund av den politiska situationen. Sovjetunionen ter sig inte längre som en förebild vilket det fortfarande kunde göra på 40-talet. Det var visserligen inte demokratiskt men det var kris i världen och Sovjet upplevde samtidigt en bruttotillväxt.

Människor ser inte hur de skall ta sig an denna situation. Så om det inte handlar om en högersväng, handlar det istället om att människor letar efter lösningar. PCF saknar perspektiv och Socialistpartiet identifieras med två saker som är mycket betydelsefulla: försvar av demokratin (inte bara politisk demokrati, utan även den som existerar i fabrikerna i form av fackliga rättigheter och så vidare) och försvar av välfärdssystemet. Socialdemokratin är fullständigt identifierad med den sociala tryggheten och olika sociala trygghetslagar. Folk vill försvara dessa. De upplever att de nått slutet av ett system som tog sin början i slutet av 30-talet. Hela systemet verkar vara på tillbakagång och deras första reflex är att söka efter ett parti som effektivt kan försvara det. Det socialdemokratiska verkar vara mer demokratiskt än PCF och är dessutom förknippat med en rad sociala erövringar som gjorts tidigare.

I bland brukar vi fråga oss hur det kommer sig folk kan ge upp sina illusioner om Socialistpartiet och PCF och ändå inte ge uttryck för detta genom att rösta på vänstern. Vi kan inte påstå att det handlar om misstag i orientering i förhållande till massorna. Vilken linje vänstern (Lutte Ouvrière, Lambertister och så vidare) än prövat i ett val har den misslyckats. I huvudsak därför att det inte finns någon medveten överföring till väljarplanet av folks erfarenheter av Socialistpartiet och PCF. Det fungerar inte på det sättet och får inte folk att söka sig till vänstern.

En sådan förmedling av revolutionära ståndpunkter enbart via den elektorala nivån svarar inte mot en ny generations erfarenheter. Det är huvudskälet till att det inte finns någon korrespondens alls mellan vår egen sociala närvaro och vikt och vårt elektorala inflytande.

En av ledarna för CFDT uttryckte detta mycket klan. Dagen efter valen sa han att situationen var helt abnorm: Vi kan inte längre acceptera att vänsterextremistiska revolutionärer har en stark ställning i facket. Och man iscensatte en häxjaktskampanj mot oss som dock inte fick någon framgång.

När vi talar om försvar av arbetarklassens levnadsstandard – det som bekymrar mig mest i denna kris för den franska arbetarklassens organisationer är inte motsättningarna mellan PCF och Socialistpartiet, utan den mest oroväckande aspekten är det som hänt inom fackföreningsrörelsen. Även om arbetarna förlorar det ena eller det andra arbetarpartiet har de ändå inte förlorat allt. Men om de förlorar sina grundläggande försvarsorganisationer – då kan man verkligen tala om en katastrof. Du talade om att den fackliga organiseringen gått ned från 35 till 10 procent. Metallarbetarnas fackförening är nu bara en femtedel av vad det varit. Vad representerar denna trend? I mina ögon ser det ut som en katastrof för den traditionella fackföreningsrörelsen. År det verkligen det? Hur allvarlig är denna utveckling?

Om den är katastrofartad vet jag inte. Men det är verkligen bekymmersamt även om vi måste vara försiktiga i vår bedömning ty det finns en ”tradition”. I början av 30-talet låg den fackliga organiseringsgraden på 10 procent. Den ökade snabbt under Folkfronten och återigen 1945. Så det har ägt rum upp- och nedgångar. Det är sant att 10 procent är en låg nivå, både 1930 och i dag. Men man måste korrigera bilden en smula. Ty samma människor som inte längre anser att det är viktigt att vara med i facket längre deltar ändå i de fackliga valen. En viss förändring har ägt rum, men åtminstone fram till nu har en absolut majoritet av folk röstat på fackliga delegater osv. Det finns en väljarbas men inte ett aktivistmedlemsskap. Det är en liten korrigering av bilden.

För det andra: Samma människor som inte ansluter sig till facket röstar en masse på Socialistpartiet. Det är ingen total avpolitisering.

Det finns ett problem med fackens funktionssätt. Man kan vara med och välja ledning för facket. Men det har ingen betydelse för förhandlingarna på toppnivå om jag är medlem eller inte. Jag kan ändå inte påverka något. Det handlar bara om ett formellt, symboliskt, medlemskap. Det som är mer allvarligt har att göra med sociala förändringar, verkliga sociala förändringar, i fabrikerna: arbetets organisering. Arbetsköparna försöker sätta press på facken, bryta sönder de nationella facken i riktning mot lokala, autonoma, fack och få till stånd förhandlingar på lokal nivå om kategoriindelning, löner osv.

Dessa är de mest akuta problemen. Försöken att krossa industrifacken och att pressa in dem i ett fabrikssystem, i ett slags ”partnership” i stil med Japan. Det finns ett utomparlamentariskt motstånd mot detta. Vi får se vad som händer. Det beror på reaktionerna inom den offentliga sektorn – en starkt skyddad sektor – hur folk kommer att reagera på försöken till reprivatisering av de stora industribranscherna, med början kring TV. Men TV är mer symbolisk än socialt betydelsefull för folk. Regeringen skall börja privatisera posten, järnvägarna, och Renault. Om den lyckas återstår att se.

Finns det några framgångsrika exempel på försök att göra motstånd från arbetarklassens sida? Ett motstånd som är oberoende av stat och fackföreningar?

Nej, uppriktigt sagt nej. Om arbetslösheten kan sägas att i den frågan har inga segrar vunnits på tio år. LIP var ett nederlag och stålindustrin är en stor förlust.

Det fanns en viss mobilisering, 1982-83, när lagen om reducering av arbetstiden till 39 timmar i veckan kom. Folk mobiliserades på grund av att det diskuterades att sänka lönen. Man ville korta arbetstiden men det utan sänkta löner. Detta blev till en bred proteströrelse. Mitterand lagstadgade bibehållen lön

En annan mobilisering vi upplevt handlade om en rörelse som uppstod efter segern för vänsterregeringen 1981. En rörelse i de mest efterblivna fabrikerna. Reaktionära ställen som Talbot och Citroen, där det existerade gula fackföreningar, ”boss”-fack och där folk primärt var invandrararbetare. De tillkämpade sig sociala och fackliga rättigheter.

Och under den allra senaste perioden har vi sett några mycket speciella strider iscensatta av järnvägsarbetare och tunnelbanetågsförare. Säregna och lokala strider som handlat om yrkesstolthet. Som exempelvis hos järnvägsarbetarna, vilka gavs skulden för en olyckshändelse och påstods vara inkompetenta när det gällde säkerhetsfrågor. Detta resulterade omedelbart i en stor strejk till försvar av yrkesvärdigheten.

Den typ av kamp vi har i dag är mer av typen att folk kämpar för sådant de kan vinna – även mycket små saker. Och detta utan att förlora de egna kraven i en bred politisk rörelse. Man vill inte vara med om någon slags allmän strejkkamp som i själva verket är en protest manipulerad av de stora partierna och som inte ger några konkreta resultat. I de begränsade striderna för saker som kan vinnas kan man återerövra självförtroendet.

Låt oss få reda på lite om den revolutionära vänstern i Frankrike, i synnerhet om Ligue Communiste Révolutionaire, Socialistiska partiets systerparti. Vilket är ert huvudsakliga projekt? Vilka politiska prioriteringar har ni?

Vi har flera prioriteringar. Den första är att få igång en betydelsefull kamp för enhet som är riktad mot de stora angreppen från regeringen. Frågan om enhet är en nyckelfråga. Arbetarklassen är djupt splittrad i sitt stöd till Socialistpartiet och PCF. Fackföreningsrörelsen är också djupt splittrad. Folk börjar uppleva att de behöver verklig enhet för att kunna göra motstånd i dag. Jag anser att vi snart måste ta vissa initiativ för att försöka reorganisera trycket från basen för enhet.

Vi har redan tagit initiativ i samband med en del fackliga kongresser. I exempelvis Toulouse där järnvägsarbetare kongressade var PCF splittrat på frågan om enhet. En del gick samman med oss i frågan.

Det är viktigt att återuppbygga en front kring frågor som arbetslösheten för att möta den borgarnas stora offensiv. Inte bara kring arbetslösheten som sådan, utan kring alla aspekter av den: för invandrararbetare, för ungdomar, för kvinnor, försvar mot privatiseringar. Allt detta kan länkas samman kring frågan om arbetslösheten.

För att inte tala om att utmana folk: Socialistpartiet kan komma tillbaka i regeringsställning. Vi har inte samma möjligheter som i Storbritannien att kämpa inom Labourpartiet. Där kan man säga:

Okey, vill vi ha ett klart löfte att ni inte kommer att upprepa exempelvis Callaghans politik om ni kommer tillbaka i regeringsställning. Men det finns ingen demokratisk mekanism i Socialistpartiet för att kontrollera det eftersom partiet inte har något program. Så programmet måste formuleras via massmobiliseringar: vi kämpar nu mot privatiseringarna av TV och Renault. Får vi en socialistisk regering i morgon måste tvinga den att gå emot det vi i dag slåss mot. Det är därför viktigt att bygga en organisk enhet kring sådana konkreta kampanjer.

För det andra: alla kampanjer kring antirasistiska frågeställningar kommer att fortsätta. Det skall bli en ny marsch i december. Den kommer att relateras till en massa frågor: polisen, nya lagar, mot terrorism osv. Detta kommer, tror jag, att ge upphov till en bred demokratisk rörelse. Huvudaxeln kommer att vara antirasiströrelsen men det kan komma att uppstå en rad sektorsbetingade demokratiska rörelser kring den.

Och så har vi vissa internationalistiska uppgifter. Vi vet till exempel inte vad som kommer att hända med kolonin Nya Kaledonien. Där pågår en utveckling som kan leda till en explosion – vi vet inte än, men vi upprätthåller solidariteten. Detta är en mycket enkel och klar axel, men den är tillräcklig för att kunna mobilisera utifrån. Rörelsen är redan aktiv och det blir mer med början i september.

På en mer politisk grund anser jag att vi bör systematisera ett kraftfullt ingripande i PCFs kris. Ty risken är att dess utgång enbart blir demoralisering och förlust av hundratusentals människor för PCF. Vi tror inte att vi kan lösa PCFs inre kris – men om vi inte lyckas bana väg för ett perspektiv som klargör för dessa människor vad krisen bottnar i och ger dem ett nytt perspektiv kommer utvecklingen bara att leda till en fördjupad kris som slutar i PCFs upplösning. Något som skulle vara en stor förlust för hela arbetarrörelsen. Även om PCF besegrades i valet av Socialistpartiet är det på fabriksnivå, i fråga om basaktiviteten, ett starkare parti än det senare. Den verkliga styrkan på fabrikerna ligger hos PCF. Men dessa människor är helt desorienterade. Till slut kan det återstå en reducerad bas och ett mycket byråkratiserat PCF lett av Marchais eller någon annan. Och hundratusentals människor förlorade – en stor del av den franska arbetarrörelsens aktivister. Men vi har börjat att lägga tonvikt på denna intervention.

På tal om enhet. Från tid till annan har ni tagit initiativ till enhet mellan vänsterorganisationerna. Det mest kända är det i förhållande till Lutte Ouvrière. Är enhetsinitiativ aktuella i dag?

Nej. Vi vill bibehålla perspektivet på enhet med alla organisationer på en viss nivå och framför allt i förhållande till Lutte Ouvrière, ty det är den organisation som står oss närmast. Vi upprätthåller kontakten med dem.

Själv har jag en mycket pessimistisk syn på situationen. Jag anser att det är fråga om en historisk tillbakagång om man ser till de senaste tre åren. Det vi måste göra är att förbereda en stark konsoliderad kärna för att stå rycken. Lutte Ouvrière har vägrat att delta i gemensamma valkampanjer med oss i de senaste valen. De anser att läget är så dåligt att det som behövs är en total och absolut gränsdragning. De ställer enhet med oss mot all annan enhet. De ställer oss inför ett val:

antingen allians med PCF-dissidenter eller med dem. Både och, går inte ihop, enligt LO. Jag anser att vi måste övertyga dem om att det handlar om en reträtt, att det kanske handlar om en historisk reträtt. Men att situationen kanske inte är lika besvärlig som på 50-talet. Vi har utrymme att ingripa i, en massa möjligheter.

En uppgift i den här situationen är att ingripa i arbetarrörelsens kris. Inte för att isolera oss utan för att nå enhet – för att desto starkare kunna intervenera gentemot PCF i fackföreningsrörelsen osv. Detta är den verkligt stora meningsskiljaktigheten med Lutte Ouvrière i dag. Vi har inte upphört att försöka övertyga dem. Vi fortsätter att föra fram enhetsförslag. Inte bara i förhållande till dem utan också i förhållande till Lambertisterna. Vad som kan komma ut av detta, det vet vi inte. Vi får se.

Till sist. Det tal du höll på Socialistiska Partiets sommarläger hade fått rubriken ”Från maj-68 till maj-88”. Blir det ett maj-88 i Frankrike?

Vem vet och varför inte? Två månader innan maj -68 skrev den mest välkände ledarskribenten på den välkända tidningen Le Monde i en ledarartikel att fransmännen är utleda. Detta bara två månader före maj -68; så varför inte? Själv tror jag inte att det kommer att gå på det sättet. Förhållandena är helt annorlunda, men vi kan ändå inte utesluta en stor rörelse. Detta löser inte frågan om förtruppen eller bygget av ett parti, men en stor rörelse under de två nästkommande åren kan inte uteslutas. Men det skulle vara alltför impressionistiskt att utgå ifrån detta. Vi vet inte vad som kan dyka upp.

Risken är att allt kan komma att polariseras kring den presidentvalskampanj som redan förbereds mellan Mitterand och Jacques Chirac. En kampanj som kommer att utgöra en avledning för de sociala striderna – men samtidigt kan komma att politisera dem. Så det är osäkert vad som kan komma att hända framöver.

Det finns två aspekter på försvagningen av arbetarrörelsen. Det har onekligen skett en försvagning – men den är inte av samma typ som på 30-talet. Folk är inte besegrade. Samtidigt har arbetarorganisationerna inte längre samma kontroll över läget. Stora och breda rörelser kan ta form utanför byråkratins kontroll. Folk är inte uppgivna. Vi har upplevt vissa nederlag, men det finns en massa möjligheter som exempelvis kommer till uttryck i antirasiströrelsen. En fusion kan äga rum och leda vidare om förutsättningarna ges.

Pekka Haapakoski

Från Fjärde Internationalen 4/1986.

Den ekonomiska tillbakagången

Den andra efterkrigsrecessionen och den ekonomiska krisens framtidsutsikter

Liksom recessionen 1974-75 började den nuvarande i USA, där en nedgång i industriproduktionen och sysselsättningen började under första halvåret 1980.

Efter en del fluktuationer, som felaktigt kallades »återhämtning« av de flesta experter, tog denna nedgång återigen fart med början av tredje kvartalet 1981. Den kommer utan tvekan att fortsätta under större delen av, om inte hela, 1982.

Mellan juli 1981 och februari 1982 minskade industriproduktionen med mer än tio procent. Omfattningen av 1980-82 års recession i USA står klar framför allt i ljuset av hur utnyttjandegraden av installerad produktiv kapacitet utvecklats, d v s av hur överkapaciteten vuxit. (Se tabell l)

Vid början av 1980 var orderna för kapitalvaror som mottogs av producenterna i de imperialistiska länderna sju procent lägre än i januari 1981, vilket innebär ett fall på 15 procent i reala termer.

I Västtyskland började nedgången i industriproduktionen i början av 1980, nästan vid samma tidpunkt som i USA. Fallet fortsatte under hela 1980 och 1981 och stannade inte förrän i början av 1982.

I Frankrike minskade industriproduktionen under nästan hela 1980 och under första halvåret 1981. En lätt uppgång skedde under andra halvåret 1961 och början av 1982. Men det är inte klart, givet effekterna av den amerikanska recessionen om den kommer att fortsätta under 1982.

Medan Japan drabbats mindre hårt av recessionen än dess huvudsakliga konkurrenter, upplevde landet inte desto mindre en nedgång i industriproduktionen under andra kvartalet 1981. Produktionen föll igen första kvartalet 1982.

I Italien började industriproduktionen falla under andra kvartalet 1980; denna nedgång fortsatte under hela 1981.

I Kanada gick industriproduktionen ner andra halvåret 1979. Denna recession fortsatte under hela 1980. Medan industriproduktionen visade ett uppsving under första halvåret 1981, gick den ner igen andra halvåret 1981, och fortsatte att sjunka under första halvåret 1982.

Synkroniseringen av denna recession över hela den kapitalistiska världen framhävs ytterligare av det faktum att nästan alla mindre imperialistiska länder dragits in i industriproduktionens nedgång.

Industriproduktionen gick ned för första gången i Österrike (under 1981 minskade produktionen med två procent; vid början av 1982 fanns det 150 000 arbetslösa). Det blev också nedgångar i Belgien (1980 och 1981). Nederländerna (1980 och 1981), Sverige (1981) och Schweiz (1982).

Det enda imperialistiska land som förefaller att ha undgått recessionen denna gång är Australien, där ekonomin hölls uppe av en »råvaruboom«. Men mot bakgrund av fallet i priserna på dessa råvaror, som skärptes under 1981 och i början av 1982, är det möjligt att Australien också kommer att drabbas av recessionen någon gång under 1982.

Experterna hade återigen fel då de förutsade ett allmänt uppsving under 1982. Med tanke på hur recessionen förvärrats i USA råder det ingen tvekan om detta. Den fråga som ställs är den omvända. Kommer den amerikanska recessionen att fördjupa nedgången i de flesta imperialistiska länder och därigenom provocera fram en försämring av den internationella ekonomiska situationen? I vilket fall är ett allmänt uppsving inte troligt före fjärde kvartalet 1982, eller början av 1983.

Liksom under recessionen 1974-75 drabbades bilindustrin, byggnadsindustrin, stål- och petrokemiska industrin hårdast av 1980-82 års recession. Den har avslöjat existensen av överkapacitet inom dessa sektorer, vilka har ökats genom uppdykandet av nya produktions- och exportcentra på världsmarknaden.

Verkstadsindustrin har drabbats mindre av krisen. Många av dess underbranscher har fortsatt att blomstra. Det skall emellertid noteras att även en tillväxtbransch som halvledar- och mikroprocessor-industrin har påverkats av recessionen. I USA minskade dess omsättning under 1981. (Sunday Times, 28 feb. 1982).

På ett allmänt plan speglar recessionens inträde och fortsättning, nedgången i den genomsnittliga profitkvoten, kombinerat med ett fall i produktiva investeringar. Den monetära (deflationistiska) politik som praktiserats av de flesta imperialistiska regeringar har förvärrat nedgången, men inte orsakat den.

Den krympning av den inhemska marknaden som har åtföljt nedgången i produktion, sysselsättning och de ”slutliga konsumenternas” inkomster (justerad eller ej för smärre fluktuationer i sparkvoten) i nästan alla imperialistiska länder har inte nödvändigtvis överallt gått hand i hand med en krympning av utlandsförsäljningen, även om världshandelns volym gick ner med en procent under 1981.

Några imperialistiska länder, i första hand Japan och i andra hand Västtyskland (med start under tredje kvartalet 1981), har ökat sin andel av världsexporten på sina konkurrenters bekostnad och har därigenom kompenserat sig för stagnationen eller nedgången i inhemsk efterfrågan. Andra, speciellt Frankrike, försöker återta en del av den inhemska marknad som de förlorat till konkurrenter de senaste åren. Men det är ännu inte klart om de kommer att lyckas.

Tabell l
Kapacitetsutnyttjande inom tillverkningsindustrin i USA

Augusti 1980 72.2 %
Dec. 1980 78.1 %
Augusti 1981 76.0 %
Sept. 1981 75.0 %
Oktober 1981 74.1 %
Nov. 1981 71.1 %
Dec. 1981 68.9 %
Januari 1982 66.4 %

(Källa: Successiva nummer av Business Week till och med 8 mars, 1982.)
Liksom recessionen 1974-75 har den nuvarande stimulerat sökandet efter ersättningsmarknader. Under den senaste konjunkturcykeln innehades denna funktion huvudsakligen av OPEC-länderna och de s.k. socialistiska länderna, liksom av en rad halvkoloniala länder. Dessa marknader finansierades till stora delar av lån, utom i fallet med OPEC-länderna.

Linder denna recession sammanfaller krisen i den kapitalistiska världsekonomin med framträdandet av en inneboende kris i de postkapitalistiska ländernas ekonomier, liksom med en sensationell omsvängning i utvecklingen av oljepriserna och OPEC-ländernas betalningsbalanser.

Under den sammantagna inverkan av recessionen och de långsiktiga effekterna av sökandet efter alternativa energikällor (olja utanför OPEC-länderna, naturgas, kol, kärnenergi, solenergins början, etc.), fick de överdrivna stegringarna i oljepriset ett resultat som var lätt att förutse. Ett fall i OPEC:s andel av den totala världsexporten (till mindre än 50 procent) har åtföljts av ett allmänt överskott på olja, vilket lett till ett fall i priserna och produktionen (till 50 procent under det historiska maximumet). Den totala efterfrågan på olja kommer otvivelaktigt att falla med mer än sju procent under 1982. Priset per fat i Rotterdam minskade från 42 dollar i början av 1981 till 28 dollar vid slutet av februari 1981.

Så OPEC-ländernas betalningsbalansöverskott började snabbt rasa. De gick från 100 miljarder dollar 1980 till 60 miljarder 1981, och det är möjligt att de helt försvinner 1982. (De överskott som Saudiarabien och Gulfemiraten hade motverkas av underskotten hos andra stater, vilka nu inkluderar Kuwait.)

Så nu hotar denna »ersättningsmarknad« att krympa avsevärt. Östasien och Sydvästasien kvarstår fortfarande, och framför allt upprustning, den klassiska »ersättningsmarknaden«.

Interimperialistisk rivalitet

Under det att nedgången i dollarns värde 1978, 1979 och första halvåret 1980 gjorde det möjligt för den amerikanska industrin att något förbättra sin ställning på världsmarknaden, har den senare dollarstegringen, som stimulerats av de höga räntesatserna i USA, lett till en försämring i USA:s handelsbalans. Det är huvudsakligen Japan och Västtyskland som gynnats av detta, i det att de har ökat sin andel på världsmarknaden på USA:s bekostnad.

Under dessa fluktuationer, som skapats av monetär instabilitet, ligger ett mer grundläggande faktum. Produktiviteten inom industrin i USA fortsätter att falla relativt, jämfört med USA:s viktigaste konkurrenter.

Uppmärksamheten har fokuserats på Japans ekonomiska prestation, som flera av det kapitalistiska systemets försvarare har sett som förebådandet av en ny expansion. Det viktiga är här inte så mycket att den högre tillväxttakten i Japan de senaste åren huvudsakligen varit en effekt av en högre profitkvot, vilken framför allt berott på det faktum att för arbete med samma produktivitet fortfar lönerna att vara lägre i Japan än i Västeuropa och USA. Detta utan att nämna någonting om det faktum att arbetsgivare- och offentliga utgifter för social trygghet ligger trettio år efter Japans konkurrenters.

Det är väsentligt att förstå att Japan inte utgör något undantag, även om det kan te sig så. Det drabbades av den nuvarande recessionen under tredje kvartalet 1980 och andra kvartalet 1981. Och det löper risken att drabbas igen under andra kvartalet 1982, som ett resultat av nedgången i dess export till USA, beroende på den amerikanska recessionen.

Faktum är att luften håller på att gå ur den japanska export-boomen. Bilindustrin kan inte öka sin utlandsförsäljning längre. Den protektionism som stimulerats av recessionen börjar kännas, liksom svårigheterna i att finna nya produkter för masskonsumtion, såsom färg-TV-apparater. Japan har uppnått en stark ledarställning inom videokassetter, men marknaden för denna produkt är fortfarande begränsad och kan inte spela samma roll i stimulerandet av ett uppsving, som de produkter som bar fram export-boomens ljusaste dagar.

Den japanska ekonomin blir alltmer beroende av offentlig konsumtion och ett avsevärt budgetunderskott, vilket indikeras av följande kommentar:

»Bank of Japan-rapporten ägnar speciell uppmärksamhet åt stagnationen i exporten som har blivit synlig de senaste månaderna. Den pekar också på stagnationen i industriproduktionen… i privat konsumtion och byggande.« (The Japan Economic Journal, 23 feb. 1982)

Den gemensamma marknaden har prövats hårt av den nuvarande recessionen. Det europeiska monetära systemet har utsatts för två chocker — den första i oktober 1981, med devalveringen av den franska francen; den andra i februari 1982, med devalveringen av den belgiska francen (den danska kronan var vid båda tillfällena knuten till den valuta som devalverades).

Återgången till »nationella« lösningar har varit framträdande inom stålindustrin. I händelse av en labourseger i Storbritannien är det stor risk för att landet lämnar EG, vilket naturligtvis vore mycket viktigare än om Grekland går in i gemenskapen.

Emellertid så förblir EG: s förmåga att motstå centrifugala tendenser stark, beroende på den vikt som exporten till medlemsländerna nu har för alla deltagande stater. Vad mer är, integrationen inom området för militärproduktion, såväl militärflyg som tankers, visar att det på den politiska nivån är svårt att tänka sig ett uppbrytande av den gemensamma marknaden.

Samtidigt som Mitterand uppmanar den franska industrin att »återerövra hemmamarknaden« försöker han ersätta »duumviratet« med ett »triumvirat — Västtyskland, Frankrike, Italien. Om detta försök skulle bli framgångsrikt skulle det betyda en definitiv konsolidering och mer fasthet gentemot USA och Japan.

USA:s speciella situation uttrycks framför allt i motsättningarna i Reagan-administrationens ekonomiska och monetära politik. Reagan-regeringen står i främsta ledet i kapitalets internationella satsning på att återupprätta en hög profitkvot med hjälp av en åtstramningspolitik, dvs. med hjälp av ett angrepp på direkta och indirekta löner (sociala utgifter). Men den står också i främsta ledet i den internationella satsningen på att expandera den viktiga »ersättningsmarknad« som militärutgifterna utgör i en kapitalistisk ekonomi i kris.

Åtstramningspolitiken förstärks av omsvängningen från sociala till militära utgifter. Å andra sidan går skattelättnader för mellan- och storbourgeoisien hand i hand med en mycket stor upphaussning av militära utgifter. Detta resulterar i ett kolossalt budgetunderskott, som är oöverträffat i fredstid, hundra miljoner dollar under innevarande år, och tveklöst ännu mer under de kommande två åren.

Detta är anledningen till att räntesatserna höjs genom att minska penningutbudet i en situation av stark efterfrågan på kredit både från den privata och den offentliga sektorn. Det är också anledningen till att varje chans till uppsving stryps, åtminstone på kort sikt.

En ny »coprosperity-zon« i Östasien?

Den japanska imperialismen drev sin erövringskampanj under andra världskriget under parollen om skapandet av en »coprosperity-zon« i Östasien. Denna paroll var endast en cynisk täckmantel för den överexploatering som den utsatte folken i de ockuperade länderna för. Den implicerade att den japanska kolonialismen — en asiatisk makt  skulle vara mer fördelaktig för Östasiens folk än de gamla europeiska makternas eller Förenta Staternas kolonialism.

Tabell 2 BNP-tillväxt i procent

1980 1981 1982
Hong Kong 9,0 8,0 7,0
Singapore 10,2 9,7 10,0
Sydkorea -5,7 7,1 7,0
Taiwan 6,7 7,5 7,3
Malaysia 7,6 6,9 7,2
Indonesien 9,6 6,5 6,5
Filippinerna 6,5 6,5
Thailand 6,4 6,9 6,9

(Far Eastern Review, 1 januari, 8 jan, 19 februari, 26 feb, 1982)

Under de senaste 20 åren förefaller den japanska imperialismen att med fredliga medel, dvs. med hjälp av finansiell och kommersiell penetration, ha uppnått de målsättningar som den tidigare försökte uppnå med hjälp av militär erövring, och som den förlorade när den gick under i militärt nederlag 1945.

Den har blivit den ledande exportören till nästan hela Stilla Havsområdet, inklusive Australien. Dess operationer sträcker sig från Mexico till Chile, och den har även haft en märkbar inverkan på Kanadas och USA:s västkuster. Efter två decennier av sådan imperialistisk expansion förefaller någonting liknande en »coprosperity-zon« att växa fram i Östasien.

Medan de genomsnittliga tillväxttakterna faller i den kapitalistiska världsekonomin som helhet, ökar de för en rad länder i Östasien och Sydostasien. Under 1980-82, vid en tidpunkt då nästan alla industrialiserade och halvindustrialiserade kapitalistiska länder genomgick en recession har de östasiatiska länderna genomgått en snabb expansion, vilket visas av siffrorna i Tabell 2.

Vid en närmare granskning blir bilden mer varierad. Sydkorea upplevde en svår recession 1980 och detta är naturligtvis det mest industrialiserade av de åtta länder som nämnts.
1981 drabbades textilindustrin tillsammans med andra tillverkningsindustrier i Hongkong av en recession som åtföljdes av en kollaps på aktiemarknaden. (Far Fastern Economic Review 29 juli och 2 okt. 1981)

Den underutvecklade och fortfarande väsentligen agrara karaktären på länder som Indonesien och Thailand eller Filippinerna gör att deras siffror över bruttonationalprodukt och tillväxt knappast är jämförbara med motsvarande siffror för industrialiserade eller halvindustrialiserade länder.

Dessutom har den ekonomiska tillväxten på Filippinerna starkt avtagit. Betalningsbalansunderskottet nästan dubblerades mellan 1979 och 1981. Utlandsskulden steg från 5,5 miljarder dollar 1976 till 15,5 miljarder 1981, och den kommer otvivelaktigt att nå 19 miljarder 1982. Det har förekommit en rad spektakulära konkurser inom gruvindustrin och banksektorn. (Far Eastern Economic Review 11 dec. 1981, 4 sep. 1981; The Economist, 12 dec. 1981; Financial Times, 21 jan. 1982)
Vad Taiwan beträffar har där varit en veritabel recession inom en rad industribranscher, vilket har lett till omfattande avskedanden. (Far Eastern Economic Review, 26 feb. 1982)

Emellertid, med alla dessa reservationer, så är det icke desto mindre sant att den ekonomiska tillväxten i Östasien långt överskridit den genomsnittliga på andra ställen. Detta är så uppseendeväckande att det lett författare som Jacques Attali till att se denna ökning som en av de viktigaste faktorerna i kapitalismens världsomfattande omstrukturering. (l).

Detta erinrar om en gammal förutsägelse av Friedrich Engels för ungefär hundra år sedan, som förutspådde en omflyttning av världsekonomins centrum från Atlanten till Stilla Havet, efter kapitalets inträngande i Kina.

Kommer den kapitalistiska ekonomins expansion i Östasien verkligen att bli en motor i hela den internationella kapitalistiska ekonomin? Vad är förklaringarna bakom en sådan tillväxt samtidigt med recessionerna 1974-75 och 1980-82, och mot bakgrund av den »långa vågen med depressiv grundton« i den internationella kapitalistiska ekonomin under 1970- och 1980-talet?

De omnämnda ländernas vikt i den kapitalistiska världsekonomin är alldeles för begränsad för att de skall kunna förändra den övergripande dynamiken. 1981 var deras totala import 135 miljarder dollar, eller 6,1 procent av den totala världsimporten, mindre än Storbritanniens och Kanadas sammanlagda andel. Deras totala bruttonationalprodukt översteg knappast Italiens. Och det står klart att vare sig Italien eller Storbritannien av sig själva kan förorsaka en omsvängning i den internationella konjunkturen.

Vad gäller orsakerna till den Östasiatiska boomen så är det inget mystiskt med dem. De innefattar följande: avsaknaden av jordfrågan i Hongkong och Singapore, eller dess partiella lösning i Taiwan och Sydkorea. Överexploatering av industriell arbetskraft, möjliggjord av ett arbetskraftsöverskott (flykt från landsbygden, kinesiska flyktingar) och despotisk kontroll (avsaknaden av fria fackföreningar, existensen av auktoritära politiska regimer, blodig repression). Och slutligen har vi det utländska kapitalets bidrag, huvudsakligen i form av bankkrediter (mer än direktinvesteringar) vilket har möjliggjort en industrialisering i direkt konkurrens med de imperialistiska länder som har tillhandahållit dessa fonder. (2) Detta är förenat med den viktiga roll som staten spelar i industrialiseringsprocessen, vilket för övrigt har varit fallet också i Mexico, Argentina och Brasilien.

Lösningen på den agrara frågan är emellertid endast mycket partiell. Detta leder till att den interna marknaden förblir mycket begränsad och ekonomisk tillväxt huvudsakligen baseras på export. Således är det, paradoxalt nog, inte den speciella ekonomiska tillväxtökningen i Östasien som kommer att driva på den kapitalistiska världsekonomin mot en ny fas av ihållande snabb tillväxt. Det är tvärtom den kapitalistiska världsekonomins långsiktiga tillväxttakt som kommer att bestämma den östasiatiska boomens framtida öde.

Än så länge har denna boom, i motsats till ytliga intryck, understött produktion och sysselsättning i Västeuropa och i de imperialistiska länderna i allmänhet, snarare än haft en ogynnsam effekt. På sin höjd har det försiggått en överflyttning av investeringar och sysselsättning från textilindustrin, skoindustrin, elektronisk sammansättning, klockindustri och leksaker till verkstads- och elektroteknisk industri, samt de industrier som levererar färdiggjorda fabriker.

Men nu har en vändpunkt nåtts. Detta illustreras av det andra »multifiberavtalet« som satt restriktioner på den asiatiska textilindustrins avsättning i Europa. (Far Eastern Economic Review, l jan 1982; The Economist, 12 dec. 1981). Chanserna att fylla speciella nischer på världsmarknaden minskar. Det är inte troligt att något av de åtta länderna i fråga, inklusive Sydkorea som för ögonblicket har den bästa positionen, kommer att kunna följa den »japanska vägen« till slutet. (Dvs den väg som består av textil- och sammansättningsindustrier, stål och skeppsbyggnad, bilar, maskiner, elektroteknisk industri; de teknologiskt avancerade sektorerna.)

Exemplen varv och bilindustri är signifikanta i detta avseende. Sydkorea har gjort en stor ansträngning för att skapa en mäktig varvsindustri (dess nuvarande produktion är näst störst i den kapitalistiska världen). Taiwan följer efter i hälarna.

Men 1981 upplevde hela varvsindustrin en nedgång i aktivitet jämfört med 1980. De totala orderna i världen uppgick, enligt Lloyds Register of Shipping, till knappt 17 miljoner ton 1981, jämfört med 19 miljoner 1980.

Vid slutet av december 1981 innehöll orderböckerna order uppgående till inte mer än 35 miljoner ton, jämfört med 37,5 miljoner vid slutet av juni 1981.

Sålunda är möjligheterna till ytterligare framsteg för de sydkoreanska och taiwanesiska varvsindustrierna ganska begränsade. (Se tabell 3)

Vad beträffar bilindustrin är situationen ännu klarare. Det finns kapacitet i Sydkorea att bygga 280 000 personbilar. Regeringen projekterar att bygga en gigantisk fabrik med kapacitet att producera ytterligare 300 000 bilar. Men 1980 kom endast 58 000 bilar ut från sammansättningsbanden och denna nivå överskreds knappt 1981. Dessutom är exportmöjligheterna mycket begränsade. (Neue Züricher Zeitung, 9 feb. 1982).

De underutvecklade länderna i krisen

Den andra internationella recessionen i den kapitalistiska världsekonomin träffade de hal/koloniala och beroende halvindustrialiserade länderna primärt genom fallet i råvarupriser. Detta fall var speciellt markerat i mitten av 1981, vilket visas av fallet i Moody-indexet (USA) från l .140 i februari till 992 vid slutet av februari 1982, och i Reuter-indexet (Storbritannien) från l .742 vid slutet av februari 1981 till 1.606 vid slutet av februari 1982 ( Neue Züricher Zeitung , 5 mars 1982)

Eftersom oljepriset för icke-exporterande länder fortsatt att stiga, beroende på dollarns uppgång, har underskottet i betalningsbalansen förvärrats ytterligare för de flesta halvkoloniala länder. Och denna trend har inte kompenserats genom en ökning i dessa länders export av industriprodukter (och inkomsterna från dem). Latinamerika har drabbats mycket hårdare av den nuvarande recessionen än av recessionen 1974-75.

Industriproduktionen har faktiskt gått ner i alla viktiga länder, med undantag för Mexiko. I Brasilien gick den ned med tio procent 1980 och med ytterligare fem procent första halvåret 1981. Trots en stark exportökning nådde den officiella arbetslösheten nio procent i Rio-regionen och åtta procent i Sao Paulo-regionen, för att inte tala om den inofficiella och dolda arbetslöshetens omfattning, som är åtskilligt högre.

Situationen är värst i Argentina, där 1981 års siffror förväntas visa en 15-procentig nedgång i industriproduktionen. Den officiella arbetslösheten nådde 13 procent, vilket återigen är mycket lägre än den verkliga. Enligt tidskriften Realidad Economica har den inhemska konsumtionen fallit med mer än 20 procent sedan 1975.

I Chile beräknas tillverkningsindustrins output ha minskat med tre till fyra procent under 1981 medan den registrerade arbetslösheten beräknas ha nått 13,5 procent. ( Neue Züricher Zeitung ,12 feb. 1982)

Situationen i Mexiko, som har dragit fördel av en exceptionell oljeboom har varit bättre. Den industriella tillväxten fortsatte 1980 och 1982, om än med en lägre takt det andra året. Icke desto mindre har inflationens acceleration, kombinerat med en mycket hög växelkurs för peson, producerat både ett enormt underskott i betalningsbalansen (som gick från 1,6 miljarder dollar 1977 till 4,9 miljarder dollar 1981) och ett skutt uppåt i den offentliga sektorns utlandsskuld, vilken ökade med 16 miljarder dollar enbart under 1981. Regeringen har tvingats reagera med att devalvera peson (vilket kommer att öka inflationen) och bromsa upp investeringar (vilket kommer att öka arbetslösheten), eftersom överskottet på olja i världen och prisfallet gör att Mexikos oljeintäkter är på väg nedåt.

Tabell 3 Skeppsbyggnad i tusentals ton

1980 1982
Japan 13,070 12,650
Sydkorea 2,488 2,977
Spanien 2,172 2,247
Brasilien 1,799 1,662
Polen 1,554 1,428
USA 1,631 1,304
Storbritannien 858 1,140
Västtyskland 863 938
Danmark 829 896
Jugoslavien 954 870
Frankrike 1,013 847
Sverige 844 764
Finland 624 705
Rumänien 438 640
Belgien 602 520
Norge 561 487
Indien 443 483
Italien 640 454
Källa: La Libre Belgique, 2 mars, 1982

Indien drabbades av recessionen 1980. Situationen förbättrades något under 1981, speciellt vad gäller produktionen av mat och energi (kol och elektricitet). Men de ekonomiska svårigheterna har tvingat fru Indira Gandhis regering att göra en 180-graders sväng i sin strategi för långsiktig tillväxt. Indien har ansökt hos Asiatiska Utvecklingsbanken om ett mycket högt lån (i storleksordningen två miljarder dollar).

För de svarta afrikanska länder som inte exporterar olja, fortsätter den ekonomiska situationen att utveckla sig i en katastrofal riktning. Detta gäller inte bara länderna i det sub-sahariska bältet, liksom Zaire, Tanzania och Zambia, utan även de tidigare portugisiska kolonierna (där portugisiska rådgivare och investerare i stigande utsträckning visar sig) och Ghana.

Ghanas ekonomi är i ruiner. Råvaruproduktionen håller på att avledas till den svarta marknaden. Landet kan inte längre betala för den viktigaste importen. Gruv- och industriproduktionen håller på att avstanna till följd av bristen på reservdelar. På svarta marknaden har den nationella valutan, ce din, fallit till 80 per pund sterling medan den legala kursen är fem cedi per pund sterling.

De postkapitalistiska ekonomiernas effekter på den kapitalistiska världsekonomin

I tidigare studier (3) har vi primärt undersökt den ekonomiska världskonjunkturens effekter på arbetarstater Nu är det intressant att titta på denna fråga från det motsatta hållet — effekterna av den ekonomiska utvecklingen i Sovjetunionen, Östeuropa och Kina på den internationella kapitalistiska ekonomin.

Recessionen 1980-82 bekräfta allmänhet de strukturella skillnad mellan de kapitalistiska och de po postkapitalistiska sektorerna av världsel min, liksom de olika utvecklingar följer ur dessa.

Med undantag för Polen, som alla omständigheter drabbats av i underproduktionskris och inte överproduktion, har alla arbetarstater fortsatt att uppleva tillväxt i sin industriproduktion, medan de industrialiserade kapitalistiska länderna har drabbats av nedgångar i sin produktion.

Samtidigt har flertalet arbetarstater visat en tendens till sjunkande tillväxt, åtföljd av en kris inom jordbruket och livsmedelstillförseln till befolkningen. Denna nedgång är en följd av inneboende svagheter i dessa länders ekonomier, dvs det byråkratiska ledningssystemets alltmer ineffektiva funktionssätt, vilket skärps av den kapitalistiska krisens indirekta effekter. (4)

Under 1970-talet spelade Öst-Västhandeln rollen av ytterligare en säkerhetsventil för den kapitalistiska världsekonomin. Med exportexpansionen till arbetarstaterna dämpades något tendensen till stagnation, eller till och med nedgång, i exporten mellan de kapitalistiska länderna. Liksom »u-hjälpen« är de bankkrediter som finansierar Öst-Väst-handeln mer en subvention till exportindustrierna i de imperialistiska länderna än ekonomisk hjälp till Moskva, Peking eller ”folkdemokratierna”.

Emellertid har, till följd av interaktionen mellan den kapitalistiska ekonomiska krisen och avsaktandet av tillväxten i arbetarstaterna, beroende på speciella orsaker i dessa, expansionen i Öst-Väst-handeln stött på en alltmer oöverskridbar barriär — de östeuropeiska ländernas växande skuldsättningsgrad, deras stora svårigheter att fortsätta betalningarna, och det hot om bankrutt som börjar hänga över dem. Till följd av detta kommer expansionstakten i Öst-Väst-handeln att avta. Inte ens en ömvändning av trenden mot expansion kan uteslutas.

Vad beträffar den postkapitalistiska ekonomi som är mest »integrerad i världsmarknaden, Jugoslavien. förefaller en sådan ömvändning redan ha börjat. Sedan flera år har handeln med Comecon kommit att spela en allt större roll i den jugoslaviska ekonomin.

För närvarande, emellertid, vid den nuvarande recessionens början, har avsättningen till Öst fortfarande spelat rollen av en »ersättningsmarknad« för ekonomierna i de imperialistiska länderna, vilket visas av tabell 4.

De imperialistiska ländernas mycket olikartade reaktioner på general Jaruzdskis hårda åtgärder är lätta att förstå i ljuset av dessa siffror. Detta är speciellt sant om vi också tar i beaktande den japanska exportens expansion till Folkrepubliken Kina. Denna förväntas uppgå till tio miljarder dollar 1982. (5)

Tabell 4
Export till Sovjetunionen 1980 (miljarder dollar)

Absoluta siffror i miljarder dollar Förändring i procent från 1979
USA 1,5 -58,0
Västtyskland 4,4 +20,8
Frankrike 2,5 +22,9
Storbritannien 1,1 +22,9
Italien 1,3 +4,7
Holland 0,51 +67,3
Belgien 0,62 +32,3

(Financial Times, 31 december, 1981)

Emellertid så växer riskerna för att skuldsättningen inte längre skall vara hanterbar. Med undantag för Sovjetunionen har alla berörda länder redan passerat den farozon där amorteringar av skulder absorberar mer än 20 procent av deras normala inkomster i Väst-valuta. Skulle den nuvarande tendensen fortsätta kommer dessa länders totala skuldsättning, som redan växt från sju miljarder dollar 1975 till 70 miljarder 1980, att uppnå 123-140 miljarder 1985, enligt Wharton Econometric Forecasting Associates (Neue Züricher Zeitung, 10 feb. 1982). Så det kommer att bli en uppbromsning i Öst-Väst-handelns expansion, trots avtalet om den sibiriska naturgasen.

Det är i jordbrukssektorn som sammanflätningen mellan den internationella kapitalistiska ekonomin (med dess två »underavdelningar«!) och de postkapitalistiska ländernas ekonomier är mest utpräglad och där effekterna är mest komplexa. De östeuropeiska länderna, speciellt Sovjetunionen, lider av katastrofala former av underproduktion. Medan Sovjetunionen 1970-74 producerade ett årligt genomsnitt av 190 miljoner ton spannmål, kommer produktionen i år knappt att uppgå till 165 miljoner, nästan 60 miljoner mindre än man hade planerat för! Boskapsstocken (och därmed köttproduktionen) har förblivit praktiskt taget stagnerande sedan 1977, omkring 155 miljoner djur. Detta är framförallt en följd av avsaknaden av foder.

I USA har man å andra sidan överproduktion, och hot om prisras ifall exporten till de östeuropeiska länderna skulle stoppas, vilket inte har skett. Trots dessa spannmålsleveranser har Reagan-administrationen beslutat sig för en drastisk reduktion av den sådda arealen i syfte att »hålla priserna uppe«.

Samtidigt framtonar hotet om brist för de fattigaste länderna i Tredje världen, och detta åtföljs av hot från Washington om att man kommer att stänga av livsmedelshjälp till regeringar som inte böjer sig för dess diktat. ”Spannmålsvapnet” utnyttjas cyniskt (liksom guldet) till att motverka de halvkoloniala ländernas politiska tyngd.

Sovjetbyråkratin har, nedgrävd som den är i sin så kallade fredliga samexistenspolitik och själv beroende av livsmedelsleveranser, i allt väsentligt låtit imperialisterna gå iland med detta och har nöjt sig med ett fåtal verbala protester.

Inflationen har långtifrån övervunnits

Sedan åren före recessionen 1980-82 har nästan alla kapitalistiska regeringar drivit en deflationistisk ekonomisk politik. Medan denna inte har förorsakat den ekonomiska nedgången har den förvisso förvärrat den. Ursäkten har varit att prioritet måste ges åt att bekämpa inflationen. Detta val — »bättre massiv arbetslöshet än inflation« — är ett klassval, trots allt tal av experter om att ökad inflation på lång sikt kommer att resultera i mer arbetslöshet än den som för närvarande registrerats. Men resultaten finns där för alla att se. Deflationen har förvärrat recessionen; och den har inte på något sätt övervunnit inflationen.

Den monetaristiska politikens misslyckande är speciellt framträdande överallt där regeringar har strävat efter att lägga alla sina krafter på att reducera den så omtalade »penningvolymen« (som blir allt svårare att definiera, och kanske till och med blivit något helt obegripligt).

De stridslystna talesmännen för en sådan politik slösar bort sin energi på att förklara att man måste ge dem tid för att arbeta. Ingenting händer. Trots recessionen, trots dämpningen i penningutbudets tillväxt, fortsätter priserna att öka. Och även om överproduktionsfenomenet otvivelaktigt dämpar inflationen, så förblir den på en högre nivå än före recessionen 1974-75 (se tabell 5).

Den allmänna tendensen är klar. Med undantag för Japan var inflationen högre andra halvåret 1981 (efter tre år av recession) än den var under andra halvåret 1975.

Det existerar dessutom ett mycket tydligt hot om en ny acceleration av inflationen under andra halvåret 1982. En sådan acceleration skulle underblåsas av å ena sidan den moderata stimulanspolitik som Schmidt-regeringen i Västtyskland och Mitterandregimen i Frankrike har inlåtit sig på. Thatcher-regeringen och Reagan-administrationen kan snart komma att följa efter med hänsyn till valöverväganden. En sådan acceleration kommer också att underblåsas av det enorma budgetunderskottet i USA.

Tabell 5 Ökningar i konsumentprisindex halvårsvis (procent jämfört med föregående perioden i årlig tillväxttakt, rensade för säsongsvariationer)

Källor: Perspective Economiques de 1’OECD, nr 30, december 1981, s. 156 för alla siffror utom de för andra halvåret 1981. vilka hämtats från Economlque Europeenne, nr 2, februari 1982, och från The Economist 27 februari 1982.

1970 1974 1975 1980 1981 1981
I II I II I II I II I II Helår
USA 6.1 5.3 11.2 12.4 8.3 7.6 15.1 10.4 10.6 8.6 10.3
Japan 9.3 4.4 32.2 17.6 11.5 7.3 9.5 6.8 4.8 3.0 4.9
Västtyskland 5.4 2.2 8.6 4.9 7.2 4.4 6.6 4.1 7.1 4.8 12.0
Storbritannien 7.7 6.9 19.0 16.5 28.7 32.2 19.4 12.4 12.0 9.9 12.0
Italien 5.5 4.5 19.9 25.5 16.8 9.8 24.3 19.0 21.7 15.0 19.6
Kanada 3.4 1.7 10.3 12.6 9.6 11.5 9.9 11.8 13.0 11.5
Nederländerna 3.8 5.2 10.6 10.2 10.7 9.3 7.2 6.6 6.6 7.2 6.9
Belgien 4.5 2.8 13.6 16.7 12.1 10.5 7.1 6.8 7.7 9.4 7.6
Sverige 9.2 6.2 9.4 9.3 11.1 11.0 17.0 11.3 14.6 9.0
Australien 4.2 4.5 13.1 19.3 15.2 11.0 10.6 8.9 9.4 11.5
Hela EEC 6.2 4.9 14.8 13.7 11.4 9.1 14.3 10.6 11.0 10.6

Det är under sådana förhållanden inte överraskande att experter och politiker, som letar efter en mirakelmedicin mot recessionen, reser möjligheten av ett återvändande till guldmyntfoten. En sådan välsignelse det skulle vara att återgå till en »automatisk mekanism«, som skulle garantera monetär stabilitet för och emot alla! Men vilket pris skulle behöva betalas för detta i termer av disorganisation av den internationella handeln, eller till och med ett förvärrande av den depressiva ekonomiska trenden? Ingen skulle i verkligheten våga slå in på denna väg, trots det faktum att en kommitté har inrättats i den amerikanska administrationen för att studera frågan och trots det faktum att Reagan själv sägs ha samtyckt till detta schema som stöds av talesmännen för »utbudsekonomin«, Laffer och hans anhängare. (6)

Faran för en kollaps i kreditsystemet

Trots tillämpandet av en deflationistisk politik av praktiskt taget alla regeringar i de imperialistiska länderna, med undantag för Frankrike, fortsätter skuldsättningskarusellen att snurra med en alltmer svindlande hastighet. Som vi redan har noterat har denna skuldsättningslavin sitt ursprung i företagens och hushållens skulder i långt större utsträckning än i den offentliga »ettorns skuldsättning. Detta visas grafiskt av följande tabell som publiceras i decembernumret 1981 av den amerikanska tidskriften Monthly Review med Paul Sweezy som redaktör.

Tabell 6
Den icke-finansiella sektorns kumulativa skuldsättning i USA (i miljarder dollar)

 

1950 1960 1970 1980 1980 jämfört med 1950
Offentliga myndigheter 241.4 308.3 450.0 1,063.3 + 340%
Privat sektor 164.8 416.1 975.3 2,81.9 +1,624%
Totalt 406.2 724.4 1,425.3 3,905.2 + 861%

Källa: Olika Flow of funds Accounts-bulletiner som publicerats av Federal Reserve Board.

Dessa siffror visar på en snöbollseffekt som har skrämmande implikationer för det kapitalistiska systemets framtid. Mellan 1960 och 1970 fördubblades den privata skuldsättningen. Men BNP-tillväxten var något lägre än under den föregående tioårsperioden.

Det är nödvändigt att man förstår att denna skuldlavin inte bara genereras av små och medelstora företag såväl som hushåll. Den genereras också av ett virrvarr av stora företag, inklusive de flesta av de mest imponerande »multinationellas Alla känner till exemplen Chrysler, International Harvester och Massey-Ferguson, vars överlevnad i tilltagande utsträckning beror på bankkrediter som i allt högre grad står utom proportion till dessa praktiskt taget konkursmässiga trusters tillgångar.

Chryslers förluster klättrade upp till 2,2 miljarder dollar för bara 1980 och 1981! Dagen då Freddie Lakers svårigheter kom fram i ljuset fick vi veta att detta bolag, som bara är en »liten fisk« i flygtrafiken, hade en halv miljard dollar i skulder.

Det finns ett annat fall som livar upp berättelsen. Det är exemplet Ludwig ansedd som en av världens fem rikaste män, som startade ett gigantiskt företag att öppna Amazonasområdet i Brasilien för jordbruk. Han kastade in handduken och lämnade efter sig skulder på 200 miljoner dollar.

Men det finns en hel rad av andra stora företag som har ackumulerat enorma skulder och som nu står på randen av konkurs. (7)

När farorna för en bankkrasch, som skulle sätta igång en kedjereaktion som leder till det internationella kreditsystemets kollaps, framkastas tänker folk i allmänhet på betalningsinställelser från de stora låntagarna i »tredje världen« eller de s.k. socialistiska länderna. Faktiskt har Zaire för närvarande inställt betalningarna. Om Polen inte är i samma situation, så beror det inte bara på tillskott från Comecon utan också och framför allt på ingripanden från USA:s finansdepartement, som har betalat räntor som förfallit på en rad banklån där byråkratin inte skött sina betalningsförpliktelser. Detta har varit ett försök att förhindra en bankruttförklaring, som skulle ha tvingat banker — speciellt västtyska och österrikiska — att skriva av enorma förluster, med oförutsägbara konsekvenser.

Emellertid så måste man se fakta i vitögat. Farorna för en bankkrasch kommer inte bara från dessa källor. Potentiellt »dåliga låntagare« finns också i västländerna. Till denna kategori måste räknas alla de stora företag som lättsinnigt låtit enorma skulder skjuta i höjden och som nu har drabbats hårt av ökningen i räntesatserna.

Faktiskt så har Business Week beräknat att för stora företag sammantagna har kvoten mellan skuldutbetalningar och vinster före skatt hotfullt minskat från 5,5 1979 till 4,2 1981. Den är för närvarande negativ för bilindustrin och flygbolagen. Den är endast två för byggföretagen och byggnadsmaterialföretagen. (Business Week, l mars 1982)

Sammanlagt har de stora amerikanska företagen samlat på sig en ytterligare skuld på 73 miljarder dollar under de senaste 18 månaderna. Amorteringarna kommer att bli speciellt kännbara 1982. Och de skall betalas ur starkt minskade profiter.

Exemplet sparbanker som specialiserat sig på inteckningslån är välkänt. Dessa befann sig på randen av konkurs i USA, klämda mellan försenade byggstarter och ökande räntesatser. Mindre välkänt är den faktiska kollapsen för »irreguljära« privata banker i Turkiet, som kostade privata småsparare hundra miljoner dollar. (8)

Det paradoxala är att finanskapitalets makt, ofta utövad direkt av bankerna, växer omåttligt under en period av ekonomisk kris. Orsaken till detta är att så många företag opererar med förlust och endast kan överleva om bankerna garanterar dem kredit. Men det minsta som kan sägas, är att de som fattar dessa beslut — ofta på basis av ovidkommande och godtyckliga kriterier — inte har visat gott omdöme de senaste åren.

Den stora lätthet med vilken de stora bankerna har garanterat lån till tvivelaktiga låntagare beror helt och hållet på en profitklämma. Det vill säga, bankerna vill dra fördel av de höga räntesatserna genom att låna ut de ymniga fonder som de får från OPEC-länderna, centralbankerna, pensionsfonderna och andra investeringsinstitutioner. Men effekten av avsaktandet i produktiva investeringar är en otillräcklig solvent efterfrågan på investeringskapital.

Så, det är kombinationen av den potentiella insolvensen hos stora utländska låntagare, stora imperialistiska företag och de svagaste delarna av banksystemet som håller hotet om en omfattande bankkrasch svävande som ett Damoklessvärd över den kapitalistiska världsekonomin:

»Världens exportkreditinrättningar närmar sig bristningsgränsen. En epidemi av fordringar från obetalda exportörer och privata banker håller snabbt på att uttömma deras likvida reserver. Hittills under 1982 är fordringarna genomsnittligt 20 procent högre än 1981.”

Laker Airways krasch förra veckan i Storbritannien kommer att tvinga USA:s Export-Import Bank att punga ut med mer än 150 miljoner dollar, eftersom den garanterade att ställa sig bakom Lakers lån för köp av fem stycken Mc Donnel DC-tior…

»Förra årets rännil av fordringar på Polen kan snabbt slå om till en flod. Sedan januari har västtyska Hennes, franska Coface och österrikiska Österichische Kontrollbank (ÖKB) var och en betalat ut mer än 75 miljoner dollar till fordringar som gjorts till Polen…

»Lakers kollaps och möjligheten av att värre bankrutter senare inträffar i Polen och bland amerikanska flygbolag, skogsproduktföretag, jordbruksmaskinstillverkare och andra, har ruskat om västliga regeringar till att göra något åt sina exportbankers sjuka affärer,« (»The Pole in the taxpayer’ s pocket«, The Economist, 13 feb. 1982)

Den strukturella arbetslöshetens tillväxt och dess konsekvenser

Den andra allmänna recessionen i den kapitalistiska världsekonomin har märkbart ökat arbetslöshetens omfattning och dess sociala konsekvenser. För att ge en uppfattning om problemets storlek kan det sägas att i runda tal har antalet arbetslösa i de imperialistiska länderna gått från 10 miljoner vid tiden för 1970 års recession till 20 miljoner vid recessionen 1974-75 till 30 miljoner vid den nuvarande.

Flera faktorer samverkar för att förklara arbetslöshetens ständiga ökning. Den första och viktigaste är det allmänna och långsiktiga avsaktandet i den ekonomiska tillväxten. Dessutom sammanfaller detta avstannande med ett uttalat påskyndande i teknologisk innovation, dvs. en ständig ökning i den genomsnittliga arbetsproduktiviteten. Allt mindre arbetstimmar behövs för att producera en volym av varor och tjänster som stagnerar, eller ökar endast mycket långsamt. Följden av detta är att medan antalet arbetslösa starkt ökar i faser av recession så återgår det inte till den tidigare nivån i perioder av uppsving, så länge som återhämtningen endast förblir svag. Detta producerar ett annat fenomen, dvs. sambandet mellan produktiva investeringar och skapandet av nya jobb bryts eftersom mycket av dessa investeringar går till omstrukturering, vilket eliminerar snarare än skapar arbetstillfällen.

Så konsekvenserna är tydliga. Det finns en reserv av permanent arbetslösa, som växer från recession till recession. Och den trenden står inte i begrepp att vända.

Till detta måste läggas ett annat fenomen som gör utsikterna för arbete speciellt dystra för återstoden av 1980-talet. De föregående decennierna, som starkt präglats av en tendens till halvautomatisering inom industrin och industrialisering av jordbruket, såg en explosion av nya jobb inom den så kallade tertiära eller servicesektorn, som i allmänhet var lika välbetalda som andra jobb. Åtminstone var detta sant i de imperialistiska länderna (jobbexplosionen inom den »tertiära« sektorn i de halvkoloniala länderna återspeglade snarare dold arbetslöshet).

Nu är det så att framstegen inom elektronikindustrin, som har gått in i mikroprocessorernas stadium, kommer att föra med sig stora förluster av arbetstillfällen inom denna tertiära sektor. Detta gäller inte bara för banker, försäkringsbolag och redovisnings- och försäljningsavdelningarna inom stora företag, utan också för offentlig förvaltning och en del sektorer inom sjukvården.

Sålunda, långt ifrån att kompensera förlusterna av arbetstillfällen inom den materiella produktionen, kommer tillväxten av den »tertiära sektorn« i sin tur att bli en källa till en arbetslöshet. Denna utveckling förefaller redan ha börjat.

Slutligen finns det en demografisk faktor som skall nämnas. Verkningarna av efterkrigstidens baby-boom har passerat utbildningssystemet, inklusive universitetsnivån, och har märkbart börjat ge sig till känna på »arbetsmarknadens Antalet ungdomar som söker arbete stiger brant, och har i många länder passerat antalet som går i pension.

Därför är det nödvändigt att skapa ytterligare jobb för att bevara en given nivå på arbetslösheten. I en depressionsperiod kan detta enbart öka arbetslöshetens omfattning.

Den strukturella arbetslöshetens tillväxt över en lång period — i realiteten sedan 1970 i de imperialistiska länderna — har slutligen börjat nagga det så omtalade ”sociala skyddsnätet” i kanten, som neo-keynesianska ekonomer och politiker liksom reformistiska fackföreningsledare tror skall garantera ”välfärden” i hela västvärlden.

Under 1974-75 års recession och de följande åren av ekonomisk återhämtning, fortfor arbetarklassens ”tunga bataljoner” i de imperialistiska länderna att vara väl skyddade vad beträffar arbetslöshet, köpkraft och social trygghet.

Krisens effekter föll med full kraft enbart på de svagaste skikten i arbetarklassen, som försvarades dåligt av arbetarrörelsen i dess helhet — immigrantarbetarna, kvinnor, ungdomar, manliga och kvinnliga arbetare inom små företag och i sektorer i tydlig strukturell nedgång.

Emellertid har, sedan depressionen kvarstannat och den strukturella arbetslösheten förvärrats, krisens effekter kommit att slå mot arbetarklassens själva hjärta — vuxna, gifta, manliga arbetare med barn, med genomsnittliga och mer än genomsnittliga yrkeskunskaper, som arbetar i de stora fabrikerna.

Under de senaste två åren har företagsledarna och den borgerliga staten medvetet provocerat fram kraftmätningar inom arbetarklassens viktigaste bastioner — FIAT i Turin; Chrysler och General Motors i USA; British Leyland i Storbritannien; den vallonska stålindustrin i Belgien; stålindustrin i Ruhr i Västtyskland; och stålindustrin i Lorraine i Frankrike.

Kapitalisterna förlitar sig på arbetslöshetens långsiktiga effekter, på rädslan för arbetslöshet , på förvirringen bland arbetarna, ställda inför avsaknaden av perspektiv och de successiva kapitulationerna av fackföreningsledarskapen som är nergrävda i klassamarbete, för att utdela ett betydande slag och strukturellt försvaga arbetarrörelsen. Det vill säga, de vill beröva den åtminstone den ytterligare makt tjugo års expansion och sysselsättning gett den.

Denna åtstramningsoffensiv inriktas huvudsakligen på att uppnå följande målsättningar. Upprätthållandet av en hög arbetslöshet i syfte att tvinga arbetarna att acceptera hårdare disciplin och ytterligare exploatering (ökad arbetsintensitet, taktökningar, flera ”rationaliseringar”, etc.). Genomdrivandet av direkta reallönesänkningar (löneavtal som innebär lägre betalning;

borttagande av eller ”större flexibilitet” i rörliga löneskalor). Nedskärning i sociala utgifter, inklusive arbetslöshetsunderstöd. Massiv »omläggning« av offentliga utgifter till militärutgifter eller subventioner till företagen. Reagans budget är symbolisk i detta avseende. Men liknande operationer, låt vara mera blygsamma, håller på att ta form i alla imperialistiska länder.

Arbetarklassen gör motstånd och försvarar sig, men den har otvivelaktigt lidit en del nederlag, speciellt i USA, Japan, Storbritannien och Spanien. Arbetslöshetens verkningar tillsammans med avsaknaden av en övergripande antikapitalistisk strategi från fackföreningsledarskapens sida, gör en motattack svår.

En sådan motattack är emellertid nödvändig om arbetarklassen skall kunna hindra kapitalisternas offensiv från att övergå till dess slutliga fas — försöket att knäcka en del fackföreningar (t.ex. PATCO i USA), att allvarligt begränsa fackföreningsrättigheter, och till och med demokratiska rättigheter i allmänhet.

Den nuvarande krisen kommer att bli svår och utdragen. Den ökning i mervärdekvoten som skulle vara nödvändig för att övervinna den på ett kapitalistiskt sätt är betydande. En arbetarklass som i allt avgörande bevarar intakt sin organiserade styrka och demokratiska rättigheter skulle inte tillåta kapitalisterna att utsätta den för en sådan överexploatering.

Därför kommer mäktiga klasstrider att fortgå under en lång tid innan antingen kapitalet eller arbetarklassen på ett avgörande sätt kan förändra de nuvarande styrkeförhållandena. Kapitalisterna skulle vara tvungna att bryta arbetarklassens organisatoriska styrka. Arbetarklassen skulle vara tvungen att lösa krisen i sitt ledarskap.

Vi är fortfarande långt ifrån en världsomfattande omstrukturering i den kapitalistiska världsekonomin

Den långa ekonomiska depression som den kapitalistiska ekonomin har sjunkit ner i sedan 1967-68 uttrycks framför allt i en långsiktig nedgång i den genomsnittliga profitkvoten. Denna är uppenbarligen en oregelbunden och inte en linjär nedgång. Konjunkturcykeln fortsätter att verka under den långa vågen av depression, på samma sätt som den gjorde det under den långa expansionsvågen. Vi har genomgått perioder av ekonomisk återhämtning (1971-72, 1976-78) efter faser av recession, som under 1970, eller 1974-75 och 1980-82. En ny uppgång, om än blygsam, är trolig under 1983.

Men överlagrande dessa upp- och nedgångar, förblir tillväxttakten klart lägre än den var under perioden 1948-68 i Västeuropa och Japan och under perioden 1940-68 i USA. Den fundamentala orsaken till denna nedgång är att den genomsnittliga profitkvoten sjunkit för lågt, kombinerat med en relativ marknadsstagnation (avsaktandet i världshandelns expansion, stagnationen i de »slutliga konsumenternas« efterfrågan).

För att komma ur denna nedgång — dvs. för att uppnå ett mycket längre ekonomiskt uppsving än de nuvarande korta, tveksamma och blygsamma ekonomiska uppgångarna — för att komma ur den återvändsgränd som världskapitalismen befunnit sig i under mer än tio år. är en fundamental omstrukturering nödvändig. Denna skulle på ett genomgripande sätt behöva ändra på vad en del kallat för »ackumulationsförhållanden« och andra »regleringssätt (eller -modeller)« och vad vi mer allmänt kallar för det sociala system inom vilket det kapitalistiska produktionssättet verkar. (9) Detta begrepp omfattar såväl externa (den geografiska omgivningen, kapitalismens verkningsområde, dvs. idag väsentligen relationerna till de ickekapitalistiska sektorerna av världsekonomin) som interna faktorer, vilka har en viss autonomi i den nuvarande situationen på grund av att de är relativt rigida produkter som skapats av systemets tidigare utveckling. De ekonomiska och sociopolitiska styrkeförhållandena mellan kapital och arbete i de imperialistiska moderländerna är de viktigaste interna faktorerna i den kapitalistiska omgivningen.

Kapitalets ansträngningar att genomdriva en omstrukturering som skulle möjliggöra för det att undkomma den långa depressionen har av analytiker hittills klassificerats i följande tre kategorier:

1/ En ny internationell arbetsfördelning med överflyttning av fabriker och förhållandevis arbetsintensiva industrier till halvkoloniala och halvindustrialiserade beroende länder. (10) Skapandet av »fria exportzoner« är en del av denna strävan till omstrukturering. Den viktigaste av dessa »fria zonera är otvivelaktigt Mexiko alldeles vid gränsen till USA. De stora amerikanska biltrusterna drömmer om att flytta dit huvuddelen av sin produktion. Men det finns andra sådana zoner, speciellt i Asien, inklusive Folkrepubliken Kina där de joint ventures med utländskt kapital, som håller på att inrättas, är värda uppmärksamhet.

Jag har redan antytt de hinder som en fortsättning av denna omflyttning stöter på, speciellt i Latinamerika och Östasien, som en följd av världsmarknadens stagnation. Den svåra kris som håller på att drabba bilindustrierna i Brasilien och Argentina, där produktionen faller brant, samt svårigheterna för bilproduktionen i Sydkorea att ta fart (produktionen där var långt under produktionskapaciteten 1981) visar symboliskt på sådana hinder. Det är knappast möjligt att tala om en verklig omstrukturering i detta avseende.

2/ Uppkomsten av en oreglerad jobb-sektor och en »parallell ekonomi«, liksom en expansion i »deltidsarbeten i de viktigaste kapitalistiska länderna’ själva. I de halvkoloniala länderna är detta naturligtvis ett välkänt fenomen, som har studerats sedan en lång tid.

En del understryker framför allt den sociopolitiska betydelsen av denna utveckling, det medvetna försöket av kapitalet att decentralisera arbetet samtidigt som det självt håller på att bli alltmer centraliserat. Andra hänför — mer korrekt enligt min mening — huvudsakligen denna utveckling till de arbetslösas spontana reaktion på arbetslöshetens kvarstannande, liksom på de små kapitalisternas kamp för att undvika ruin i en krisperiod.

Vilken aspekt som än understryks så är fenomenet en speciell yttring av en mer generell utveckling — kapitalets satsning på att minska »arbetskostnaderna« genom att pressa ner de direkta och indirekta lönerna. En sådan satsning är ett kännetecken för varje period av kris eller recession. Nio gånger av tio innebär oreglerade jobb det totala eliminerandet av betalning av sociala avgifter och< markant lägre nominella löner.

Vad en sådan oreglerad sysselsättning i ett nötskal innebär är överexploatering av arbete, vilket nu håller på att återinföras i de imperialistiska länderna, där det gick ner under efterkrigsboomen.

I en del fall, som i konfektionsindustrin i Paris, som utnyttjar icke registrerade invandrararbetares utsatta situation, håller den kapitalistiska konkurrensen på att återinföra de arbetsförhållanden och löner, som finns i de beroende halvindustrialiserade länderna, till de imperialistiska länderna själva.

Ett liknande fenomen håller på att utveckla sig inom en del industrier i USA med avseende på mexikanska och puertoricanska arbetare.

Emellertid, så förblir, återigen, detta fenomen marginellt i de imperialistiska ländernas ekonomier och i det världskapitalistiska systemet som helhet. Det berör troligtvis inte mer än fem procent av produktionen i de imperialistiska länderna. Sålunda är det, återigen, omöjligt att tala om en omstrukturering av kapitalet i ordets egentliga mening.

3/ En massiv värdeförringelse av kapital genom en kreditåtstramning och strypning av inflationen. Det objektiva uttrycket för denna massiva värdeförringelse, och den knapphet på kapital som den antas leda till, sägs vara framträdandet, efter långa år av »negativa realräntor« (dvs räntesatser som ligger under inflationstakten), av en »positiv realränta« som fluktuerar kring fyra procent. Faktiskt förklarar detta de ihållande höga räntesatserna i USA, eftersom inflationen fortfar att överstiga tio procent.

Detta argument är inte speciellt övertygande, åtminstone inte så här långt. Trots alla monetaristernas proklamerade avsikter och fru Thatchers och Ronald Reagans ansträngningar, har en sådan värdeförringelse långt ifrån uppnåtts. Det har inte varit något massivt prisfall på varor (färdiga produkter) och minskningen i råvarupriser förblir blygsam. Priset på »tillflyktsvaror« (guld, diamanter, konstverk,etc.) är något högre, men de förblir inte desto mindre länkade till inflationens fluktuationer i USA.

Konkurser drabbar framför allt de små och medelstora företagen. De vita elefanterna, dvs. de stora truster som arbetar med förlust, fortsätter att bli massivt subventionerade av banksystemet och regeringsorganen. Inte heller i detta avseende är någon verklig »omstrukturering« i sikte.

Det kvarstår en viktigare trend som på lång sikt kan bli avgörande — en ny teknologisk revolution baserad på mikroprocessorer, industri- och hem-robotar, elektriska bilar och solenergi. Detta skulle i allmänhet innebära övergång från halvautomation till ett stadium av mer komplett automation.

Från teknologisk ståndpunkt har dessa produkter nått den punkt då de kan börja produceras i stor skala. (11) Men den avgörande frågan, från den kapitalistiska logikens ståndpunkt, förblir att producera dem med en tillräckligt hög profit för en tillräckligt stor marknad. Det är stötestenen. De hinder som idag representeras av en otillräcklig genomsnittlig profitkvot, existensen av överkapacitet och marknadsstagnation förefaller för en lång period vara ägnade att fördröja denna teknologiska revolution, dvs. den massiva tillämpningen av dessa innovationer. De flesta seriösa kommentatorer talar om detta som en möjlighet vid slutet av 1900-talet eller början av 2000-talet.

Under tiden placerar emellertid arbetslöshetens kvarblivande, depressionen och påskyndandet av borgarklassens kurs mot åtstramning och remilitarisering, de stora sociala strider i blickpunkten, som går hand i hand med den ekonomiska depressionen, — strider mellan arbetarklassen och borgarklassen, och mellan de antiimperialistiska krafterna och imperialismen.

På utgången av dessa strider beror inte bara »lösningen« (antingen en kapitalistisk eller en socialistisk) av krisen. Mänsklighetens själva framtid beror på denna utgång, eftersom den kapitalistiska »lösningen« innesluter hotet om ett kärnvapenvärldskrig.

Ernest Mandel
Övers, från engelska: Jan Bohlin (Ur International Viewpoint N:o 8, 7 juni 1982)

Noter

1. Attali, Jacques: Les trois mondes. Paris, Fayard, 1981.

2. Se Patrick Tissiers studier som publicerats i Critique de l’ economie politique (Nya serien, nr 14, jan-mars 1981)

3. Se de ekonomiska specialnumren av Inprecor (franska), 17 jan. 1980 och 16 feb. 1981 (resp. dubbelnummer nr 67-68 och 94-95. Fyra artiklar ur Inprecors ekonomiska specialnummer finns översatta till svenska i nr 3-4/81 av Fjärde Internationalen.

4. Se mina artiklar om situationen i Rumänien i Inprecor (franska), 7 dec. 1981 och 22 feb. 1982.

5. Pressen (Neue Züricher Zeitung, 11 sept. 1981 och Le Monde 21 feb. 1982) har rapporterat om amerikanska affärsmäns försäljning av mikrodatorer till sovjetiska krigsflygplan, liksom produktionen i Sovjetunionen — med amerikansk teknologi — av minikullager som är avgörande för styrsystemet i de amerikanska MIRC-missilerna! Det är så privata särintressen kan drivas till förfång för den amerikanska borgarklassens allmänna intressen.

6. Beträffande diskussioner om ett återvändande till guldmyntfoten, se Business Week, 7 dec. 1981 och 8 feb. 1982; samt Neue Züricher Zeitung, 31 jan. 1982.

7. Thyssen-trusten i Västtyskland uppgav en förlust på 150 miljoner dollar. Den japanska trusten Mitsui har sett sina profiter falla frän 15 miljarder yen 1980 till 1,5 miljarder yen 1981.

8. Le Monde, 13 jan. 1982.

9. Om detta ämne, se följande: David Gordon: »Stages of Accumulation and Long Economie Cycles«, i The Political Economy of the World System, Beverley Hills, 1980; Michel Agiietta: Regulations et crises du Capitalisme, Paris 1976; Ernest Mandel: Long Waves of Capitalist Development, Cambridge 1980.

10. Fröbel, Heinrichs, Kreye: Die Neue Internationale Arbeitsteilung, Rohwolt 1977. Man skulle också kunna anföra exemplet syntetiska fibrer. Västeuropas andel av världsproduktionen föll mellan 1978 och 1981 från 29,5 procent till 20,7. USA:s andel från 29,7 procent till 26 procent. Japans från 15,7 procent till 12,0 procent, medan »resten av världen» ökade från 25 procent till 40,6 procent.

11. Om de nya teknologierna och deras spridning, se W. Wolf och P. Bartelheimer i Die Internationale, Frankfurt, mars 1979.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1982

Majhändelserna 1968 och organisationsfrågan

Efter majhändelserna 1968 ställdes den revolutionära rörelsen i Frankrike inför en helt ny situation, med andra uppgifter. Det revolutionära uppsvinget hade dittills i huvudsak kanaliserats i universitets- och skolmiljön och framför allt tagit upp temat som de koloniala folkens kamp (Algeriet, Kuba, Vietnam) och utbildningskrisen (universitetsreformer, utspärrningar,,).

Majhändelserna förändrar denna bild. För det första omvandlas den revolutionära rörelsens inriktning och kampformer. Den riktar sig mot den borgerliga statsmakten genom att gå till kamp mot den gaullistiska polisapparatens förtryck och mot polisernas närvaro vid universiteten. De kampformer som utvecklas är barrikadstrider, direkta attacker mot polisstyrkorna och ockupationer av fakulteter, teatrar, osv. Förtrycket möts med revolutionärt våld, och rörelsen förmår tillfälligt upprätta sin egen makt flerstädes – dubbelmakten var för kort tid en realitet i Frankrike.

Läs hela artikeln. Ursprungligen publicerad som introduktion i Röda Häften nr 5, 1970