Etikettarkiv: Paris

Första lärdomar av det revolutionära uppsvinget 1 maj 1968

Deklaration av IV internationalens centralsekretariat

Maj 1968 kommer att gå till klasskampens historia som det hittills största revolutionära uppsvinget i ett industriellt utvecklat kapitalistiskt land. Tio miljoner i strejk, en aktion som rycker med sig alla stora och medelstora företag, proletariatets mest efterblivna, minst politiserade skikt, statstjänstemännen, en universitets- och läroverksungdom som ger prov på djupt revolutionärt engagemang, tekniker och ledande personal som i stor utsträckning förenar sig med rörelsen, bönder som ansluter sig till studenternas och arbetarnas kamp, allt större och hårdare demonstrationer som trotsar de allt mer ansatta och demoraliserade säkerhetsstyrkorna, en ”stark” regering som i sin förvirring under två veckor paralyseras mer och mer – detta var Frankrike denna ovanliga vår.

Hundratusentals studenters, arbetar- och läroverksungdomars vilja att störta det kapitalistiska systemet har manifesterats på ett så otvetydigt sätt att ingen allvarligt kan ifrågasätta den. Arbetarna har icke mindre uppenbart manifesterat sin vilja att icke bara slåss för omedelbara fordringar och mot gaullismens regim utan även för att störta bourgeoisin och kapitalets välde. Denna vilja har funnit sitt uttryck i ockupation av fabriker, järnvägsstationer, kraftverk, postkontor, på vilka den röda fanan hissats. Den har funnit sitt uttryck i parollen ”Arbetarmakt!” som allt oftare upprepades vid demonstrationer och på affischer. Den har funnit sitt uttryck i talrika spontana initiativ till kontroll och övertagande av den faktiska makten genom kommittéer eller arbetar- och medborgarkollektiv.

Sålunda föddes successivt inför hela världens ögon en ny regim, den framtida franska socialistiska republikens, i konfrontation med Femte republikens dekadenta regim. Under veckan 24-30 maj hade det varit fullkomligt möjligt att generalisera dessa erfarenheter, att täcka landet med ett nät av maktdualismens organ, att samordna dessa, att ta de initiativ som var nödvändiga för att störta den vacklande gaullistiska regimen, att låta den revolutionära krisen utmynna i maktens erövring genom proletariatet för byggandet av socialismen.

När detta icke har skett, när den borgerliga staten slutligen åter kunnat samla makten i sin hand, så beror detta uteslutande på förräderiet inom arbetarrörelsens ledning, framför allt på det franska kommunistpartiets och Landsorganisationens ledare, som hade kontroll över det stora flertalet arbetare. Dessa ledare inom Kommunistpartiet och Landsorganisationen har gjort det omöjliga för att isolera studenterna och det nya revolutionära avantgardet från arbetarmassorna, för att kanalisera strejken och fabriksockupationerna mot konventionella fordringar, för att hindra kraftmätningen på gatan där styrkeförhållandet var överväldigande gynnsamt för revolutionen, för att paralysera motstöten mot förtryckarnas våldsutövning, för att hindra att strejkvakter beväpnades och arbetar- och studentmiliser bildades, för att få folket att acceptera ett val som erbjöds av en regim i dödsryckningar, för att splittra och kväva strejken, sedan deras egen obeslutsamhet och de Gaulles beslutsamma tal bringat rörelsen till ett första stillestånd.

Detta förräderi är resultatet av deras anslutning till den ”fredliga samexistensens” doktrin, omfattad av Kreml, som i de Gaulle ser ett korrektiv mot den amerikanska imperialismen i Europa och som är dödligt rädd för ett revolutionärt uppsving i Frankrike. Det är också resultatet av en långvarig parlaments- och valrutin. Den slitna sången om ”den fredliga och parlamentariska vägen till socialismen” hade i åratal framförts – med ursäkten att någon revolutionär kris i alla fall inte kunde uppstå i Frankrike. När nu denna kris faktiskt uppstod, så användes samma reformistiska strategi för att spoliera den objektiva möjligheten att gripa makten.

Det franska kommunistpartiets ledning har helt förlorat de revolutionära studenternas förtroende; dess prestige hos hela det unga avantgardet är angripen. Tack vare denna befrielse från det byråkratiska ledbandet har ungdomen kunnat agera som ett nytt revolutionärt avantgarde i en utsträckning som aldrig förr i Frankrike. Men inom arbetarklassen har Kommunistpartiets och Landsorganisationens apparat bevarat sin dominans jämte en mängd medel att kväva den proletära demokratin och medlemmarnas fria viljeyttring, trots att denna apparat upprepade gånger skakats under de senaste åren och sist helt nyligen, då arbetarna i de stora fabrikerna förkastade de ovärdiga avtal som man hade förberett med företagarna och den gaullistiska regimen för att få ett slut på strejken. De spridda element av en ny ledning som framträtt bland de yngre arbetarna var ännu för svaga, för otillräckligt organiserade och strukturerade för att kunna säkra generaliseringen av maktdualismens organ. Således har Kommunistpartiets och Landsorganisationens apparater med sitt förräderi ännu en gång räddat den franska kapitalismen, liksom 1936 och 1945-47.

Men i motsats till vad som skedde då har det stalinistiska förräderiet denna gång varken på ett otvetydigt sätt kunnat bryta det revolutionära uppsvinget eller kunnat åstadkomma en snabb omkastning av styrkeförhållandet. De revolutionära striderna i Maj 1968 har frambragt bålverk som den revolutionära Sorbonne[1], krafter som söker säkra kontrollen över radion och televisionen, organ som aktionskommittéerna. De har icke likviderats vid återgången till arbetet i fabrikerna. Denna återgång till arbetet sker för övrigt mycket långsammare än den gaullistiska regimen och Kommunistpartiets ledning hade hoppats. Viktiga sektorer av arbetarklassen inom storindustrin visar exemplarisk stridsvilja och motståndskraft.

Den borgerliga staten kan inte låta dessa maktdualismens celler konsolidera sig och utbreda sig. Men den har inte styrkan att eliminera dem i ett enda slag. Således börjar en övergångsperiod under vilken förtryckarna kommer att – liksom i Flins – utdela försökshugg, vilka kan utgöra utgångspunkten för ett nytt revolutionärt uppsving. För övrigt är den franska kapitalismen industriellt och ekonomiskt för svag för att tåla de avsevärda koncessioner som den tvingats göra för att säkra arbetets återupptagande: prisstegringar, inflation och arbetslöshet kommer snabbt att urholka dessa koncessioner, vilket i sin tur kommer att leda till våldsamma reaktioner från proletariatets sida. Slutligen står vi bara i början av fackföreningarnas och de traditionella arbetarpartiernas inre kris. Denna kris kommer att fördjupas under de kommande veckorna, framför allt efter valet, som för Kommunistpartiet blivit ett sista medel att på nytt sluta sina led. Återverkningarna av denna kris kommer också att stimulera en mäktig förnyelse av arbetarklassens kamp.

Alla förutsättningar föreligger således för att man skall kunna förutse att temperatursänkningen av den 31 maj blott är temporär, att nya explosioner och nya våldsamma konfrontationer är absolut oundvikliga. Det gäller att förbereda sig på dessa konfrontationer med ett maximum av klarsyn och organisatoriskt arbete. Det gäller att tillgodogöra sig alla lärdomar av striderna i maj 1968, att se till att landvinningarna bevaras och att nästa våg utgår från högsta möjliga nivå, att den första vågens alla otillräckligheter övervinns.

Denna första våg har avslöjat neokapitalismens utomordentliga bräcklighet under ”konsumtionssamhällets”, den ”ekonomiska expansionens” och den ”starka statens” skenbara stabilitet. Produktivkrafternas utveckling, höjningen av massornas kulturella nivå och tekniska utbildning, industrialiseringens geografiska omfattning, universitetsexplosionen, den demografiska föryngringen, alla dessa förändringar vilka den kapitalistiska regimen tillräknade sig som lika många förtjänster och tecken på sin modernism har definitivt vänt sig mot den. Ty inom det kapitalistiska systemets ram ökar varje utveckling av produktivkrafterna de ekonomiska och sociala motsättningarna. Massorna känner instinktivt att enorma möjligheter att tillfredsställa deras fundamentala behov förslösas, stympas, snedvrids under profitens och det privata ägandets välde. Ungdomen accepterar icke längre en arbetslöshetssiffra på nästan en miljon samtidigt som möjligheten av 30-timmarsveckan för alla avtecknar sig vid horisonten. Studenter, högt kvalificerade arbetare, tekniker accepterar icke längre att företagare, direktörer eller teknokrater i kapitalets tjänst auktoritärt dekreterar hur de skall arbeta, vad de skall producera och vad de skall konsumera. På samma sätt kommer arbetarna mindre och mindre att tolerera att deras organisationer undandras deras kontroll för att underställas en auktoritär byråkrati.

IV Internationalen har utarbetat ett övergångsprogram som motsvarar massornas fundamentala behov. Den kommer att precisera det och komplettera det i ljuset av majexplosionens lärdomar. Rörlig löneskala, arbetarkontroll över produktionen, insyn i räkenskaperna, arbetarveto mot anställningar och avskedanden, upphävande av bankhemligheten, publicering av alla stora företags kalkylering av fabrikspriser och vinstmarginaler, upprättade av ett register över lös egendom, en ekonomisk utvecklingsplan för det socialistiska Frankrike, demokratiskt utarbetad av en härför sammankallad Arbetarkongress, full kostnadsfrihet för sjukvård, läkemedel, kommunala transporter, all undervisning och all skolmateriel, allmän studielön fr. o. m. 16 år, förvaltning av universiteten genom hela universitetsgemenskapen, nationalisering av alla storföretag, privatbanker och kreditinstitut, eliminering av storkapitalets representanter i de nationaliserade företagens styrelser, omdaning av statsbudgeten genom upplösning av den strategiska kärnvapenstyrkan och en radikal nedskärning av militärutgifterna vid samtidig avsevärd ökning av kulturella och sociala utgifter (för sjukhus, billiga bostäder, vägar, friluftsområden, fritidscentra) – det är några av elementen i ett sådant program.

Detta bör kulminera i kravet på en arbetarregering, framgången ur arbetarklassens representativa organisationer –i dag ännu fackföreningarna, i morgon demokratiskt valda kommittéer. Utan tvivel skulle detta krav för närvarande innebära att de med fackföreningarna lierade stora arbetarpartierna kallas att gripa makten; de stöds faktiskt ännu av arbetarklassens majoritet. Men dessa partier visar ingen benägenhet att engagera sig i ett maktövertagande med utom-parlamentariska medel. Ju mer den revolutionära krisen språngvis utvecklas och fördjupas, ju mer kommer dessa traditionella partier att överflyglas av massorna, för vilka parollen om arbetarregeringen allt mer antar innebörden av ett maktövertagande genom de i kommittéer organiserade arbetarna själva.

För att främja massornas revolutionära aktiviteter i och för ett återupptagande av striden från maj 1968 måste framför allt det revolutionära avantgardet stärkas. Detta måste ske på olika plan. Ett plan representeras av avantgardet i vid mening, där omständigheterna sammanfört olika riktningar och olika organisationer. Mellan dessa måste en solid aktionsenhet etableras, grundad på välpreciserade gemensamma revolutionära mål och respekt för den proletära demokratin. Ett annat plan representeras av de revolutionära marxisterna själva. Dessa måste bemöda sig att så snabbt som möjligt nå fram till konstruktionen av ett revolutionärt parti som massorna lyssnar till. IV Internationalens Centralsekretariat uttrycker sin uppfattning att medlemmarna i Jeunesse Communiste Révolutionnaire och Parti Communiste Internationaliste (IV Internationalens franska sektion) på ett beundransvärt sätt bestått provet i maj 1968 och att de kommer att spela en huvudroll vid denna dubbla uppgifts lösning, utan vilken den socialistiska franska revolutionen inte kan segra.

Denna har central betydelse för arbetarrörelsen i hela världen och för världsrevolutionens frammarsch. Maj 1968 har hävt blockeringen av den politiska situationen i hela Europa, angett en högre nivå för studenternas kamp i Italien, Spanien, Storbritannien, Belgien och Sverige, stimulerat återupptagandet av arbetarnas strider i flera länder, satt i gång den europeiska revolutionens process. Maj 1968 har redan övat ett djupt inflytande på utlösningen av studenternas kamp i Jugoslavien och bidragit till att förbereda den politiska revolutionen i alla byråkratiskt deformerade och degenererade arbetarstater. Maj 1968 kommer att säkra ett högt revolutionärt marxistiskt medvetande hos det nya avantgarde som växer fram i dessa länder. Maj 1968 kommer att tvinga imperialismen att omdisponera sina styrkor i världsskala och utgör därmed en betydelsefull hjälp åt den vietnamesiska revolutionen, åt den latinamerikanska revolutionen, åt hela den koloniala revolutionen.

Men majrörelsens främsta betydelse ligger däri att den för första gången sedan tjugo åter fört ett högindustrialiserat lands proletariat mot världsrevolutionens centrum. Härigenom har den redan sopat undan en hel rad fördomar, felaktiga föreställningar, ”revisioner” av marxismen, som var födda ur den europeiska revolutionens tillbakagång efter 1948. Den har rensat luften genom att vid det nya revolutionära uppsvingets början ställa kravet på full proletär demokrati. Den skapar härigenom gynnsamma förutsättningar för en snabb utveckling av den internationella trotskistiska rörelsen och IV Internationalen. Det är alla revolutionära marxistiska militanters plikt att utan dröjsmål verka för denna utveckling i enlighet med de helt nya möjligheter som nu har öppnats.

Leve den socialistiska franska revolutionen!
Leve den socialistiska världsrevolutionen!

IV Internationalens Centralsekretariat 10 juni 1968


Noter:

[1] Vid tidpunkten för denna deklaration var Sorbonne-universitetet ännu ockuperat.

Ur Fjärde Internationalen 1/1969

Leve barrikadstriden i Paris

Framåt för den socialistiska revolutionen i Europa

Appell från IV Internationalens centralsekretariat till Frankrikes, Europas och världens arbetare

Barrikadstriden i Paris den 10 maj 1968 har öppnat vägen för den socialistiska revolutionens segerrika frammarsch i Europa.

De västeuropeiska kapitalisterna trodde sig för alltid befriade från kommunismens spöke. Den europeiska arbetarrörelsen hade genom sina traditionella ledningars svek under många år försatts i politisk stagnation. En lång period av ”välstånd” hade fött talrika illusioner, främst den att neokapitalismen skulle ha lyckats övervinna systemets klassiska motsägelser som påpekats av Marx. Arbetarnas massorganisationer, och framför allt deras ledningar, var fullkomligt förstelnade av reformismen.

Flera socialdemokratiska partier medgav i sina nya program att de inte längre var arbetarpartier och avstod från att ersätta det kapitalistiska samhället med det socialistiska. Wilson- och Willy Brandt-typer, som kallats till makten när de första tecknen på ekonomiska svårigheter började framträda, praktiserade cyniskt en politik som var riktad mot arbetarnas intressen och som lojalt tillvaratog imperialisternas.

De stalinistiska masspartierna (Frankrikes, Italiens) vägleddes på det internationella planet av den fredliga samexistensens politik och på inrikesplanet av den fredliga parlamentarismens. De anslöt sig till socialdemokraternas reformism och kvävde vaksamt i sin organisation och på sin vänsterflygel varje strömning eller gruppering som förordade någonting som liknade en klassaktion. Den obetydliga ”avstalinisering” som följt på Stalins död hade för dessa partiers ledare endast inneburit att de ytterligare accentuerat sin reformistiska politik, samtidigt som de, så långt de förmådde, vidmakthöll sina organisationers monolitism. Den proletära demokratin hade ingen plats i de organisationer som stod under deras kontroll.

Socialdemokratiska och kommunistiska ledare gjorde praktiskt taget ingenting för att hjälpa kolonialfolken att befria sig från imperialismen – om de inte själva satt i regeringar som organiserade kampen mot befrielserörelserna.

Men varken den ekonomiska ”framgångens” år eller den måttliga höjningen av de västeuropeiska arbetarnas levnadsstandard hade i något avseende förändrat det kapitalistiska systemets natur. Breda skikt av den arbetande befolkningen, framför allt ungdomar, förfogade i detta välstånd endast över knappa existensmedel. Höjd levnadsstandard, bättre utbildning, höjd kulturell nivå medförde blott ökat hat mot ett system vars absurda och omänskliga karaktär antog nya aspekter allteftersom det blev klart att teknikens framsteg hade gjort överflödet och varje mänsklig förmågas uppblomning till en reell möjlighet.

De imperialistiska makterna hade tvingats ge de flesta kolonier formell självständighet men fullföljde utsugningen i nykolonialismens form. Den kubanska revolutionens exempel, det mod med vilket USA:s svarta ungdom kastar sig i befrielsestriden, den heroism med vilken det vietnamesiska folket oemotståndligt fullföljer sin revolution mot världens mäktigaste aggressionsstyrkor har inspirerat ett nytt, ungt avantgarde. Detta unga avantgarde har ryckt solidaritetens fana ur händerna på de traditionella opportunistiska organisationerna, den fana som betyder solidaritet i handling med de koloniserade folkens revolution.

Vid första tecken på den kapitalistiska ekonomins avmattning, ökning av den teknologiskt betingade arbetslösheten och ökande arbetslöshet bland ungdomen, har motsättningarna i den artificiella jämviktens samhälle trätt i öppen dag. Neokapitalismen drömde om en obegränsad framtid. De borgerliga politikerna, reformisterna och nyreformisterna lutade sig över gallupundersökningar för att ur dem härleda paroller med vars hjälp de kunde förskjuta några röstprocent vid allmänna val. Sociologer och andra officiella vetenskapsmän satte datamaskinerna i gång för att beskriva samhällets struktur år 1980, 1990 eller 2000. Men vad varken kapitalister, regeringar eller arbetarorganisationernas ledare hade förutsett inträffade. Revolten utbröt spontant bland studenterna, vilka i Paris och i hela Europa fick omedelbart stöd av läroverksungdomen och en viktig del av arbetarungdomen.

Det har i dessa sista dagar talats mycket om den gaullistiska regimens ”misstag”. Även om den under dessa majdagar hade visat litet mer ”skicklighet” så skulle explosionen dock ha inträffat förr eller senare.

Och vilken praktfull explosion! Denna ungdom, som under det sista årtiondet inte kunnat lära sig någon politisk stridbarhet av de äldre, har spontant återfunnit den proletära revolutionens äldsta lärdomar. Dess fana är den röda fanan; för att skaffa sig den har den slitit det blå och det vita ur bourgeoisins fana för att endast Jämna kvar den socialistiska revolutionens rött. Den har skapat kommittéer, valda av alla som deltar i striden, utan att härför först behöva studera dessa berömda ”sovjeter” som för ett halvsekel sedan från Ryssland spreds över världen. Den har, på ett helt naturligt sätt, stadfäst den bredaste proletära demokrati, gett ordet åt alla riktningar, tillbakavisat allt förtal med vilket man söker kväva revolutionära marxisters röst, dömt endast efter framlagda program och aktionsförslag, den har kraftfullt skingrat all den monolitismens unkenhet som är stalinismens arv.

Åt dem som förklenande talat om romantiska ”smågrupper”, om detta ”tiotal galningar” (för att citera en fransk undervisningsministers ord som kommer att förbli historiska), åt dessa har ungdomen visat att det finns ögonblick då avantgardets roll blir avgörande, och att barrikadernas tid icke är förbi utan kan komma igen.

Paris har rest sig med oemotståndlig kraft i samma stund då representanter för den amerikanska imperialismen och Demokratiska Republiken Vietnam började sina förhandlingar i denna stad. Regeringar vars begrepp snarare präglats av James Bond än av någon allvarlig historiesyn har i dessa händelser sett en komplott i syfte att hindra förhandlingarna. Paris och Frankrikes arbetande massor är inga ”neutrala” diplomater; de är för den vietnamesiska revolutionens seger och besvarar regimens provokationer och dess polisstyrkors aggression med kamp för FNL:s seger, den enda vägen till verklig fred i Vietnam.

Resningen i Paris har brutit de fördämningar som håller den socialistiska revolutionen i Europa tillbaka. Liksom för 120 år sedan har alla stora städer reagerat på barrikadstridens appell. I Berlin och Frankfurt, i Köpenhamn och London har studenter organiserat solidaritetsdemonstrationer. I Rom höjdes ropet: ”Låt oss skapa två, tre, flera Paris!” I Storbritannien, i Nederländerna, i Belgien har studenterna skärpt sin kamp mot det borgerliga universitetet, den borgerliga staten och det kapitalistiska samhället. De franska arbetarnas fabriksockupationer kommer att mana till efterföljd i många europeiska länder. Kampen mot de skändliga undantagslagarna i Västtyskland kommer att vidgas till arbetarnas direkta aktion.

Också i Östeuropas byråkratiskt deformerade och degenererade arbetarstater kommer Paris’ barrikadstrider och ockupationer att finna sitt eko. De kommer att visa att alternativet till de konservativa, föraktade byråkratiska regimerna icke ligger i en ”liberalisering” i en successiv socialdemokratisering och i de uppstigande teknokratiska skiktens ”neutralism”, utan i ett återvändande till Lenins och Trotskijs idéer, till sovjetdemokratins program, till statens och ekonomins ledning genom demokratiskt centraliserade arbetarråd, i kämpande solidaritet med den internationella revolutionen som är på marsch.

Vi sänder våra glödande hälsningar till det nya revolutionära avantgarde som reser sig i arbetarstaterna och som trots ett allt hårdare förtryck höjer den revolutionära socialistiska demokratins fana. Vi hälsar de ånyo fängslade kamraterna Kuron och Modzelewski, vi hälsar de sovjetiska kamrater som vänt sig till Europas progressiva och revolutionära opinion, vi försäkrar dem om hela vårt stöd och säger dem att deras sak överallt kommer att tas upp av Västeuropas nya revolutionära avantgarde som solidariserar sig med deras kamp.

Studentrevolten och fabriksockupationerna bildar början på den revolutionära processen i Frankrike. Men man måste förstå att spelet ännu icke är vunnet, att man med talrika manövrer kommer att söka beröva massorna deras seger, att avsevärda styrkor förblivit disponibla för bourgeoisins försök att ännu en gång avstyra den revolutionära energins definitiva seger över den borgerliga staten och kapitalet.

Hittills är det endast gaullisternas ”starka stat” som tillfogats ett förkrossande nederlag, från vilket den säkert icke kommer att kunna resa sig. Nu uppstår frågan: vad kommer i dess ställe? Den franska bourgeoisin, en av de mest durkdrivna i världen, har för ett ögonblick förlorat fattningen inför studentrörelsen, vars bredd och revolutionära potential den inte hade fattat, och den finner sig nu konfronterad med en masstrejk. För att avleda rörelsen kommer den att falla tillbaka på alla de klassiska manövrer som de lyckats så väl med 1936 och 1944-46.

Vad arbetarrörelsens vanliga krav beträffar (löneökningar, arbetstidsförkortning, vidgade fackliga rättigheter), så kan man vara säker på att bourgeoisins mest intelligenta skikt kommer att vara beredda att ge efter – och att ge mycket efter. Landsorganisationens och det franska kommunistpartiets brottsliga hållning består just däri att även de försöker kanalisera rörelsen mot nya ”Matignon-avtal”, som företagarna kommer att samtycka till sedan de tillräckligt förskräckts av den bottenvåg som sköljer över Frankrike.

På det politiska planet har vi regeringen Pompidou, som bara är ett levande lik. Vare sig den störtas av Nationalförsamlingen, entledigas av de Gaulle, jagas bort av nya demonstrationer eller slås ut vid framflyttade val – dess dagar är räknade. Med den försvinner inom kort den ”starka stat” som framgick ur en militär statskupp den 13 maj 1958.

Men regeringsfrågans lösning avtecknar sig redan: en ny folkfrontregering som stödjer sig på Vänsterfederationen och på det franska kommunistpartiet, som stadfäster redan gjorda medgivanden och samordnar dem med några neo-kapitalistiska reformer i syfte att dämpa arbetarmassornas och studenternas missnöje. En sådan regerings objektiva funktion vore – oberoende av avsikterna hos den ena eller andra av dess fraktioner – att splittra det arbetande folkets block som i dag reser sig mot regimen, att lugna ned småbourgeoisin och arbetarklassens mest konservativa skikt, kort sagt att säkra den revolutionära vågens tillbakaflytande och bryta massornas nyförvärvade självförtroende, för att sedan släppa löst förtrycket mot det isolerade avantgardet.

Under sådana förhållanden skulle rörelsens élan åter kunna brytas som 1936 och 1944-46 och det revolutionära uppsvinget följas av en period av förvirring och tillbakagång. Denna gång skulle detta nästan med säkerhet leda till ett diktaturhot av en brutalitet lika våldsam som den rädsla som nu skakar borgarklassen.

Men i motsats till 1936 och 1944-46 finns i dag en ny faktor i det revolutionära uppsvinget: i Paris och i talrika landsortsstäder finns ett beslutsamt antikapitalistiskt, talrikt, ungt avantgarde, som icke utan vidare kan tas om hand av socialdemokratins och kommunistpartiets traditionella apparater. Inom detta avantgarde är kärnan av revolutionära marxister och deras inflytande i snabb tillväxt.

Under dessa förhållanden finns det den här gången reella chanser att det revolutionära uppsvinget inte kommer att brytas. Dessa chanser beror väsentligen av två faktorer. För det första måste man under rörelsens första, uppgående fas, medan regimen ännu är paralyserad, ta panter som fungerar som tidsinställda bomber inom det i upplösning stadda systemet, omöjliga att desarmera ens vid utrymning av fabrikerna, återgång till arbetet, den gaullistiska regeringens fall eller nya val. Det gäller i korthet att inom företagen och bostadskvarteren skapa element av en maktdualism i form av kommittéer som tillväller sig rättigheter vilka de i kampens nuvarande fas de facto tillvunnit sig och vilka regimen inte snabbt kan frånta dem utan att provocera en kraftmätning, som skulle utmynna i ett förnyat revolutionärt uppsving.

Dessa rättigheter bör på det politiska planet vara följande: kontroll av radio- och TV-informationen objektivitet, till gång för de revolutionära organisationerna till den officiella och borgerliga pressens stora tryckerier, kontroll av telekommunikationssystemet, av post-, telefon- och telegrafcentraler samt radioförbindelser, kontroll av undervisningssystemets mellanstadium samt den tekniska och universitetsutbildningen genom de studerande själva, bildande av folkarmé-celler, bestående av beväpnade studenter och arbetare, med uppgift att försvara de av massan ockuperade lokalerna mot varje slag av polisvåld. Ett av de viktigaste mål som bör nås på det politiska planet är avlägsnandet och upplösningen av de av folket hatade polisiära undertryckningsstyrkorna som CRS, mobilgendarmeriet, hemliga polisen osv.

På det ekonomiska planet bör dessa rättigheter vara följande: arbetarkontroll av produktionen, kommittéernas vetorätt mot varje fabriksnedläggning eller permittering av personal, insyn i räkenskaperna, upphävande av bankhemligheten, utformning av en ekonomisk och social utvecklingsplan för ett socialistiskt Frankrike i syfte att säkra den fulla sysselsättningen och en radikal omformning av konsumtionsmodellen på grundval av kollektivt besittningstagande av de tunga produktionsmedlen, som bör styras demokratiskt av producenterna själva.

I detta syfte bör kommittéerna så snabbt som möjligt sammansluta sig lokalt, regionalt och nationellt till en nationalkongress av fabrikskommittéer och folkliga aktionskommittéer från skolor och bostadskvarter, vilken bildar kärnan till framtidens franska socialistiska republik.

Denna kongress bör utfärda en appell till alla arbetare och alla folk i Europa och i världen att ansluta sig till den socialistiska revolutionen och att aktivt manifestera sin solidaritet med den franska socialistiska revolutionen som är på marsch. Varje försök av det internationella finanskapitalet att ekonomiskt kväva denna revolution, varje försök av NATO att krossa den militärt kan omintetgöras endast då den internationella solidariteten utvecklas till fullo och inriktas på upprättandet av Europas socialistiska förenta stater.

Det andra villkoret för att kunna omintetgöra bourgeoisins och de traditionella förborgerligade arbetarorganisationernas manövrer är att alla revolutionära marxistiska krafter snabbt samlas i ett mäktigt revolutionärt avantgardeparti på grundval av den revolutionära marxismens program. Den faktiska aktionsenhet som börjar framträda i kampen mellan olika revolutionära strömningar är ett löftesrikt steg i denna riktning. Men för en revolutions seger är tillfälliga överenskommelser om bråkdelar av ett program icke tillräckliga. Klarhet bör skapas beträffande alla centrala strategiska och taktiska frågor som den revolutionära rörelsen i dag ställs inför. Med aktionserfarenhetens hjälp kan och bör denna pågående klargöringsprocess leda till alla revolutionära militanters samling i ett förenat parti för den socialistiska franska revolutionen.

IV Internationalens Centralsekretariat vänder sig till avantgardets alla militanter, till alla studenter och arbetare i Frankrike och manar dem till maximal revolutionär djärvhet.

Glöm aldrig Saint-Justs ord: ”De revolutionärer som gör revolutioner bara till hälften gräver med säkerhet sin egen grav.” Låt er icke som 1936 och 1944-46 berövas frukten av er seger. Det finns ännu en betydande klyfta mellan det unga avantgardets revolutionära mognad och proletariatets medvetenhet. Men med en riktig politisk orientering och konstanta ansträngningar i aktion, organisation och agitation kan denna klyfta överbryggas och proletariatet i sin majoritet successivt överge det nyreformistiska kommunistpartiet, som det än så länge tvekande följer. Proletariatet kan i sin tur engagera sig i en revolutionär aktion. Ni har en unik chans att säkra socialismens genombrott i Västeuropa – låt den icke gå er ur händerna!

IV Internationalens Centralsekretariat påminner avantgardets alla militanter och arbetare i Europa och i världen om deras historiska ansvar. Den socialistiska revolutionens stormsignal ljuder i Frankrike. Låt oss handla så att dess eko må återljuda i alla länder!

Leve den socialistiska franska revolutionen!
Leve Europas socialistiska förenta stater!
Leve den socialistiska världsrevolutionen!

IV Internationalens Centralsekretariat 20 maj 1968


Noter:

[1] Detta är det första uttalandet. Det andra finns här: Första lärdomar av det revolutionära uppsvinget i maj 1968

Ur Fjärde Internationalen 1/1969

Med huvudet i syltburken

I förra veckan kunde Sveriges Television gripas på bar gärning. I sena Aktuellt – direkt från demonstrationerna i Frankrike – kunde vi se och höra kanalens egen Erika Bjärström. Hon hade ställt sig framför kameran mitt i paradernas Champs-Élysées, med Triumfbågen i bakgrunden som en vackert upplyst lokal markör. Aktuellts hemmaredaktion lät berätta att demonstrationerna i Paris gått över i upplopp och släppte sedan in Bjärström i rutan. Hon sa sig visserligen vara ”en liten bit ifrån händelserna” men visste ändå att det nu handlade om: Våldsamma kravaller mellan en liten hård kärna med 3 000 upprorsmakare och den franska polisen.

Men här var uppenbart att Bjärström inte bara hade fingrarna i sylten. Nej hon var helt enkelt nere med hela huvudet i burken. Då jag timman innan i livesändningar från Sky News och CNN, minut för minut, kunde följa polisbrutaliteten på Place de la République, nära tre kilometer (!) från Bjärströms kamera på Champs-Élysées, höll jag på att kantra i min rankiga fåtölj när jag såg hennes bisarra inslag. Visst det finns i Paris några hundra`ungdomar i kriminella gäng som ”liftar” med de stora fackliga demonstrationerna och slår sönder både bilar, skylfönster och demonstranter.

Men under två timmars direktsändning från Place de la République syntes inte skymten av ens en enda ”upprorsmakare”. Torget var i stället smockfullt med ett kompakt uppbåd av led efter led med den ökända kravallpolisen. Långa rader med svarta skalbaggar för övrigt bra lika sina kollegor i Vitryssland. Skyddade av sina sköldar och med långa batonger i högsta hugg drev de sedan fram i vågor för att fullständigt hänsynslöst misshandla några tusen oskyddade helt fredliga demonstranter som samlats på torget. Vita monstruöst stora lastvagnar rullade efter och vräkte med sina kanoner ut både vatten och tårgas över de fullständigt vanmäktiga demonstranterna.

CNN:s reporter blev t o m så upprörd över polisbrutaliteten och den smått surrealistiska scenen av övermakt att han jämförde övergreppen på Place de la République med händelserna 1989 på Himmelska fridens torg i Peking. Han tvingades visserligen att, dagen därpå, be om ursäkt för sin överdrift. Det är ändå en stor skillnad mellan stridsvagnar och vattenkanoner.

Men här hemmavid skulle vi i stället behöva en ursäkt från SVT. Hur kan fridsamma ungdomar pekas ut och begabbas som upprorsmakare? Men den ursäkten lär vi aldrig få. Inte heller lär vi få veta varför ”Sveriges största nyhetsprogram”, som det så skrytsamt heter, samma kväll fullständigt ignorerade den den största strejken i Storbritanniens historia sedan 1926. En strejk från en och en halv miljon offentliganställda till försvaret av sina redan så låga pensioner.

Då är det inte heller så svårt att förstå varför SVT, liksom all övrig svensk media, tidigare i veckan teg om att den nya vänstern i Tyskland, PDS-Linke, i delstatsvalet för Sachsen-Anhalt, fick en historisk framgång genom att bli ett större parti än socialdemokraterna. Lika naturligt blir då den i Sverige talande tystnaden om att tyska IG Metall, Europas starkaste fackliga organisation, i sin avtalsrörelses uppmarsch kräver femprocentiga löneökningar och redan har börjat rusta för strejk.

Pressade av den starka folkliga kritiken mot EU efterlyser Margot Vallström och hennes kommissionärer ofta och ivrigt en dialog med EU:s alla medborgare om framtiden. Hon rundpratar om några sofistikerade diskussionsforum här eller där och vill öppna upp internet, för att som det heter, så brett som möjligt kunna lysa igenom alla framtidsfrågor.

Men i ungdoms- och arbetarstridernas Europa är detta bara ytlig fernissa som flagnar innan den ens hunnit torka. Europas framtid kommer dessbättre inte att bestämmas av vare sig EU-kommissionens eller SVT:s sk agenda. Nej, det är i den senaste tidens ungdoms- och arbetarstrider som vi redan har börjat se de viktigaste inläggen i vår debatt om Europas framtid!

Detta är också skälet till att SVT ständigt tiger om eller grovt förvränger dessa inlägg.

Göte Kildén

Från tidningen Internationalen 7 april 2006

Paris. Från studentoroligheter till en proletär socialistisk revolution

Av Pierre Frank. Från antologin De nya revolutionärerna, Aldus Bonniers 1969, red Tariq Ali.

Paris. Från studentoroligheter till en proletär socialistisk revolution

Maj 1968 har gått till den franska socialismens historia som den månad då Quartier Latin gjorde ”revolt”. ”Upploppen” här ledde till storstrejken den 13 maj, på dagen tio år efter generalernas och les pieds noirs (de franska kolonisternas) kupp i Alger, som föregick de Gaulles uppstigande till makten. ”Upploppen” innebar också inledningen till den period som kommer att likvidera den gaullistiska regimen. Hur skedde det och vad var det egentligen som hände?

Dag för dag

För att finna rötterna till den intensiva politiseringen av student- och universitetsvärlden måste man gå tillbaka till kriget i Algeriet. Kriget i Algeriet, inflytandet från Kuba, Che Guevaras martyrdöd och i viss utsträckning också ”kulturrevolutionen” i Kina skärpte denna politiska utveckling och drev den allt mer och mer bort från den ”fredliga samexistensens” politik, från den ”fredliga och parlamentariska vägen” till socialismen.

Det var i detta sammanhang de speciella universitetsproblem som skapades av det franska undervisningsväsendets och dess metoders föråldrade karaktär kom att sättas in som pådrivande medel. Den senaste händelseutvecklingen inleddes den 22 mars i Nanterreuniversitetet, detta nya universitet i en förstad till Paris som var avsett att bli landets allra modernaste undervisningsanstalt, utrustad med alla tänkbara moderna hjälpmedel.
Men det förlades till en plats där det kom att exponeras för en rad sociala motsägelser. Det uppfördes med en kåkstad som närmaste granne. Kommunen behärskas av kommunistiska partiet, och det lokala KP såg med stort ogillande på den agitation, den politiska debatt och den splittrande jäsning som grupper, som i stor utsträckning leddes av aktivister som vid olika tidpunkter uteslutits ur UEC (Union des Étudiants Communistes), drev igång i förstaden. Och en stor del av studenterna kom från sextonde arrondissementet och andra områden i västra Paris, som hör till de högborgerligaste i hela staden. Till skillnad från sina kamrater vid Sorbonne hade studenterna i Nanterre inte någon befryndad miljö utanför universitetsområdet, utan tvangs att diskutera sina undervisnings- och samhällsproblem sinsemellan. Och de sammanförde snart dessa båda grupper av problem.

Myndigheternas syn på vad som skedde framgår rätt väl av vad undervisningsministern yttrade i parlamentet, sedan sammandrabbningarna på gatorna hade pågått några dagar: ”Vad är det egentligen för intriger de här ’galningarna’ i Nanterre ägnar sig åt dag ut och dag in? … Under samlingsbeteckningen ’det kritiska universitetet’ framfördes de vansinnigaste snillefoster i hörsalar som för att hylla Saken döpts om till Fidel Castro, Che Guevara, Mao Tse-tung och Leo Trotskij.(1)

Universitetsmyndigheterna bestämde sig för att ingripa mot en grupp studenter, bland dem Daniel Cohn-Bendit. Den sistnämnde hade redan haft en sammandrabbning med en minister som kommit till universitetet för att inviga en simbassäng. Studenterna vid Sorbonne beslöt att solidarisera sig med sina kamrater i Nanterre, som hotades med relegering, och att hålla ett stödmöte för dem fredagen den 3 maj på Sorbonnes gård. Samtidigt förklarade en fascistisk grupp, Occident (Västerlandet) – gruppen är numerärt obetydlig men har så goda förbindelser att den ostraffat kan genomföra vilka attacker som helst – att den skulle ”rensa” Quartier Latin.

På eftermiddagen den 3 maj samlades ledarna och större delen av aktivisterna inom universitetsrörelsen på Sorbonnes gård. Gruppens ordningsmän hade också kommit, för att stoppa eventuella fascistiska attacker. Men mot slutet av mötet, som försiggått helt utan intermezzon, invaderade polisen Sorbonne och arresterade flera hundra av de närvarande. Polisen hade berett sig tillträde till universitetsområdet i enlighet med en skriftlig anhållan från universitetets rektor, Roche. Men även om den saken inte befriar honom från hans ansvar för de aktioner som företogs, kan det inte råda något tvivel om att polisoperationen ingick i en plan som kläckts ut på ännu högre ort.

Myndigheterna räknade med att oron bland studenterna åstadkommits av smågrupper utan stöd bland studenterna i stort. Man var övertygad om att allt som behövdes för att göra slut på oron var några beslutsamma åtgärder, och detta inte minst som examensperioden snart skulle vara inne. Därtill hade organisationssekreteraren i Frankrikes kommunistiska parti, Marchais, i våldsamma ordalag brutit staven över dessa ”smågrupper” i l’Humanité och bland annat talat om ”den där tysken Cohn-Bendit”. Myndigheterna måste därför ha räknat med att lugnt kunna slå ner studenterna, utan risk för att arbetarorganisationerna skulle provoceras att solidarisera sig med dem.

Arresteringen av studentaktivisterna, som fördes bort i polispikéter mitt för ögonen på alla som befann sig på Boulevard St Michel, ledde emellertid till omedelbara motaktioner. Studenterna gick till angrepp mot polisbilarna och det kom till spontana sammandrabbningar, våldsammare än vad man hade upplevt i Frankrike på åratal. Många partilösa studenter spelade ledande roller i dessa sammandrabbningar.

Dagen därpå utlyste UNEF (Union Nationale des Étudiants de France) och SNES (Syndicat National de l’Enseignement Supérieur) obegränsad strejk till måndagen den 6 maj. Sedan en snabbt sammankallad domstol dömt flera demonstranter till kännbara fängelsestraff, inleddes strejken på utsatt dag och man förde fram tre krav som måste uppfyllas innan man alls gick med på förhandlingar: de dömda studenterna skulle friges och få amnesti, polisen skulle dras tillbaka från Sorbonne och universitetet skulle öppnas igen med fullständiga politiska och fackliga rättigheter för studenterna.

Den 6 maj blev en stormig dag från tidigt på morgonen. På eftermiddagen kom det till ännu hårdare sammandrabbningar än de som hade ägt rum veckan innan. Och på kvällen hade man i St Germain des Prés sammanstötningar som varade i flera timmar och krävde offer på båda sidor. Distriktets invånare upprördes över polisbrutaliteten och visade klart sin sympati för demonstranterna.

Ingen av de borgerliga tidningar som kom ut dagen därpå stödde polisen. Ledarna för UNEF och SNES kallade till ett möte klockan i3.30 på Place Denfert-Rochereau. De strejkande ockuperade torget vid den anbefallda tidpunkten och höll sitt möte. Polisen meddelade via pressen att den inte hade givit sitt tillstånd till mötet (det var ingen som hade begärt något tillstånd) men att man ändå hade ”tolererat” det! Efter mötet samlades man till ett demonstrationståg, som under flygande röda fanor marscherade cirka tjugo kilometer genom Paris gator och tågade Champs Elysées fram upp till Place de l’Étoile.

Både den borgerliga pressen och l’Humanité undvek att nämna ett visst bestämt inslag i denna demonstration. Men vid parlamentets sammanträde dagen därpå kunde en representant för UNR (Union pour la Nouvelle République) inte hålla tillbaka sin indignation: ”. . . Internationalen sjöngs där [vid den okände soldatens grav under Triumfbågen] och man tillverkade röda fanor genom att riva sönder blå-vit-röda [den franska trikoloren] .(2)

Som så ofta under de här striderna improviserade demonstranterna också denna dag, och vilken improvisation sedan! Natten till den 8 maj kom det till häftiga sammanstötningar i området mellan St Germain des Prés och Montparnasse.

Den 8 maj gjorde undervisningsministern för regeringens räkning diverse tvetydiga uttalanden inför nationalförsamlingen. Man kom med diverse falska löften utan några bestämda åtaganden och ställde som villkor att ordningen skulle återställas i Quartier Latin. Ställda inför en synnerligen svår situation tvekade ledarna för UNEF och SNES och dagen avslutades med en demonstration som upplöstes i brist på mål.

Fredagen den 9 maj samlades studenterna på nytt på Boulevard St Michel, inte för att demonstrera utan för att diskutera vad man skulle göra nu. Fram på eftermiddagen stod det klart att rörelsen inte hade knäckts av regeringens manövrer och att den också höll på att sprida sig till landsorten.

De ledande organisationerna sammankallade till ett nytt möte på fredagen, återigen på Place Denfert-Rochereau och klockan 18.30, och bekräftade att man inte tänkte inlåta sig på några förhandlingar förrän man fått sina tre preliminära krav godtagna. Detta nya uppsving för rörelsen fortsatte fram till kvällen dm 9 maj. En månad tidigare hade JCR (Jeunesse Communiste Révolutionnaire) bestämt att just den 9 maj hålla ett möte över temat ”Från revolt till revolution” i Salle de la Mutualité. Meningen var att diskutera orsakerna till och målsättningarna hos den studentrörelse som höll på att växa fram i flera olika länder. Händelsernas utveckling gav detta möte en alldeles särskild aktualitet.

Under dagen meddelade JCR att sedan de talare som stod på listan hållit sina anföranden, skulle mötet överlämnas åt studenterna för fortsatt diskussion. De fyra-femtusen personer som samlats fick genom sin entusiasm och stridbarhet mötet att verka som en revolutionsförsamling. Italienska, holländska, belgiska, tyska och spanska studenter förklarade sig solidariska med de franska studenternas kamp. Talarna underströk att deras kamp inte var reformistisk, att den utmanade själva det kapitalistiska samhället och att den inte skulle upphöra förrän arbetarklassen gick till aktion genom en revolutionär kamp för socialismen.

Den senare delen av mötet som anslagits till diskussioner blev inte mindre viktig. I närmare två timmars tid förde talare med divergerande politiska uppfattningar fram sina synpunkter, förslag och perspektiv. Detta var visserligen inte någon församling av valda representanter, men man föreslog ändå att man skulle inrätta en student-sovjet. Utöver och bortom de speciella problem som gällde den egna kampen var det framför allt två begrepp som dominerade diskussionen: i) Studenternas kamp kunde bara ingå som ett led i kampen för socialismen; den fundamentala samhälleliga basen för denna kamp måste vara arbetarklassen. Man lät sig inte påverkas av repliker och påståenden av Marcuse-typ eller liknande. Däremot diskuterade man energiskt vilka medel som skulle kunna användas för att förena studenternas kamp med arbetarnas, a) Demokratin var livsnödvändig för rörelsens utveckling.

Åsiktsskiljaktigheter var något normalt och existensen av olika politiska grupper en självklarhet. Men dessa grupper fick inte försöka påtvinga rörelsen sin ledning eller splittra den genom att ta upp ovidkommande frågor.

När de församlade vid ettiden på natten åtskildes hade flera tusen aktivister enats politiskt inför den stora dagen den 10 maj, den dag som skulle bli avgörande.

Den 10 maj

Dagen karakteriserades av tre olika på varandra följande faser, alla med helt oförgätliga karakteristika. Det började på morgonen med att rörelsen spred sig också till de medicine studerandena och därtill och vad än viktigare var också med den gymnasiestrejk som hade kungjorts vid mötet i Mutualité den 9 maj. Varifrån kom denna gymnasiströrelse? Vietnamkriget hade gjort stort intryck på gymnasisterna. De anslöt sig till Comité National Vietnam. Men när de försökte föra in denna fråga i sina skolor’ stötte de på patrull hos en skolförvaltning – och endast alltför ofta också bristande förståelse hos många lärare, också sådana på vänsterflygeln – som betraktade gymnasierna som blott och bart kaserner för tonåringar, som absolut inte fick intressera sig för politik.

Det kom till intermezzon på gymnasierna. När en elev tvingades lämna Lycée Condorcet, ledde detta till en demonstration av elever från flera hundra gymnasier utanför denna skola och därtill och framför allt till CAL:s (Comités Action Lycéens) bildande i november 1967. Denna organisations aktivitet utvecklades mer och mer under de månader som följde. Organiserandet av gymnasisterna underlättades av det faktum att de är tillsammans hela dagarna i sina skolor, precis som arbetarna i sina fabriker. Man borde skriva en broschyr om just denna rörelse -om allvaret och uthålligheten hos dessa unga aktivister i fjorton- till sextonårsåldern.

Deras strejk började i viss mån som arbetarnas. Några få skolor ”visade vägen”. Klockan nio på morgonen marscherade eleverna vid dessa skolor ut på Paris gator och gick från skola till skola för att mana eleverna till strejk och höll möten med mellan tusen och tvåtusen gymnasister på stadens torg och öppna platser. Deras grundkrav rörde rätten att diskutera politik och samhälleliga frågor i allmänhet i gymnasierna. De beslöt att hålla ett stormöte klockan 18 på Place de Gobelins och marschera mot Place Denfert-Rochereau för att delta i studenternas aktion. ”Era problem är ju våra problem i morgon”, förklarade de. På eftermiddagen anslöt sig cirka åttatusen gymnasister till en procession, som kom fram till Place Denfert-Rochereau klockan arton.

Därmed inleddes dagens andra etapp. Efter ett möte som snarare blev till en församling för att diskutera rörelsen och dess fortsatta handlande, tågade man ut på Boulevard Arago och marscherade förbi Santéfängelset för att demonstrera sin solidaritet med de som arresterats eller dömts för sin andel i de föregående dagarnas demonstrationer. Demonstrationståget marscherade fram genom arbetarstadsdelarna och vände sedan, för att återvända längs Rue Monge och Boulevard St Michel.

Detta blev en demonstration vars like Paris inte hade skådat på mycket länge. Tåget var redan från början cirka trettiotusen man starkt, och förstärktes hela tiden mer och mer; mot slutet var det tydligt och klart dubbelt så stort. Det utstrålade en entusiasm och ungdom, som stod helt i samklang med den förnyade vår som redan hade återskänkt boulevardernas träd deras blad. De demonstrerande var till stor del studenter, gymnasister och strejkande akademiska lärare. Men tåget fick också anslutning av många unga arbetare, som i ständigt stigande antal hade deltagit i de strejkandes demonstrationer och av revolutionära arbetare och aktivister som i många, långa år lidit under den stalinistiska munkavlen på den organiserade arbetarrörelsen. Äntligen fick Paris på nytt uppleva demonstrationer som planerats utan polisens deltagande, som hölls utan tidigare inhämtat tillstånd och som inte var underkastade kontroll av ordningsmän från KP och CGT (Confédération Générale de Travail – den kommunist -behärskade fackföreningsrörelsen), som förbjöd alla sådana slagord och banderoller som betraktades som ”subversiva”. Äntligen fick man uppleva en demonstration som gav massans initiativ fria tyglar.

Denna demonstration med femtiotusen deltagare, varav den överväldigande majoriteten ungdom, hade en mycket stark politisk tendens. Där fanns röda fanor, en svart flagga, Vietnams fana, men inte en enda trikolor. Man sjöng Internationalen och andra gamla revolutionssånger. Revolutionära slagord blandades med de strejkandes omedelbara krav: ”Mot polisstaten”, ”Mot borgerligheten och den borgerliga undervisningen”. I arbetarstadsdelarna vädjade demonstranterna om solidaritet mellan studenter och arbetare.
När demonstrationståget återvände till Quartier Latin ställdes det på nytt inför ett Sorbonne omringat av poliser i flera täta led, gendarmer (paramilitär polis) och framför allt det gangsterliknande CRS (Compagnies Républicains de Sécurité, den halvmilitära eliten inom säkerhetspolisen). Hatet mot ”ordningens upprätthållare” svallade upp i osedvanligt stark form; ropen och förolämpningarna haglade över dem. UNEF:s ordningsmän kunde knappt hejda demonstranterna. En konfrontation, en sammandrabbning verkade oundviklig.

Eftersom demonstranterna inte släpptes in på Sorbonne, beslöt de att stanna kvar på Quartier Latins gator tills man gick med på deras krav. Efter några sammanstötningar började de kasta upp barrikader. Vem som helst kunde se hur spontan hela aktionen var. Studerar man en karta över Paris märker man genast att ingen ”specialist” på guerillastrid och gatukamper säkert ens skulle ha kunnat drömma om att besätta ställningar som var så lätta att innesluta. Men här fanns inga ”specialister”. Däremot fanns det gott om spontanitet och folkligt initiativ.

Man tog snabbt hand om några bilar, redskap och material hämtades från närbelägna byggplatser och man använde till och med tryckluftsborrar för att lossa på gatstenarna. Arbetarna var studenterna till mycken och god hjälp i det sistnämnda arbetet. Ett vittnesbörd om hur väl denna verksamhet stod i samklang med den allmänna upprördheten ges av följande fakta. Det område där barrikaderna uppfördes är ett i huvudsak borgerligt och småborgerligt sådant. Men ingen protesterade när demonstranterna tog bilarna för att uppföra sina barrikader. Ändå vet vi ju alla vad en bil betyder för sin ägare. Därtill gav samma människor demonstranterna, som varit ute på gatorna ända sedan klockan fem och sex på morgonen, mat och dryck och transistorapparater så att de kunde följa vad som hände i radion. Och när polisen under natten ingrep med hela sin brutalitet, fick ett stort antal barrikadkämpar i flera timmars tid skydd och tillflykt i lägenheterna inom området.

Några dagar senare, under jättedemonstrationen den 13 maj, ropade en stor kontingent ”barrikadkämpar” när den marscherade fram längs Rue Gay-Lussac i talkör: ”Tack, tack. Gay-Lussac”. Och från fönstren kom svaret; ”Bravo, bravo!” Det var en mycket gripande episod.

Från barrikaderna till generalstrejken

Det vore fel att påstå att Frankrike vaknade upp till allt detta på lördagsmorgonen, för alla hade följt händelseutvecklingen minut för minut under hela natten, allt eftersom den rapporterades i icke-officiella radiosändare. Journalister på platsen beskrev den våldsamma repression som sattes in och deras kommentarer interfolierades av ljudet av exploderande handgranater. Vreden steg.

Kvällen innan hade CGT och CFDT (Confédération Française et Démocratique du Travail) beslutat om en demonstration på kvällen nästföljande tisdag. De sammanträdde nu på nytt, eftersom det kändes outhärdligt att bara stå vid sidan av ända till dess och inte engagera sig starkare. På lördagskvällen kom det på nytt till demonstrationer i Quartier Latin, där många av gatorna redan såg ut som rena slagfält – rester av barrikader, sönderbrända bilar, uppriven gatubeläggning. . .. Skulle kampen på gatorna börja på nytt?

Vid niotiden på kvällen framträdde premiärminister Pompidou i radio och TV. Blek och med spända drag, och utstrålande en nervositet som stod i våldsam kontrast till hans vanliga sätt att uppträda, kom han med några allmänna erbjudanden och antydde sedan direkt att regeringen kapitulerat och gått med på de tre villkor som de strejkande studenterna och lärarna hade uppställt. Alla demonstranter skulle friges, polisen skulle dras tillbaka och Sorbonne skulle öppnas igen på måndagen. Men vid det laget hade utvecklingen redan gått för långt. Deklarationen fick helt andra konsekvenser än ett undvikande av nya konfrontationer ute på gatorna. CGT och CFDT hade redan beslutat att utlysa generalstrejk och en stor demonstration i Paris på måndagen. De höll fast vid dessa beslut. UNEF och SNES tog upp regeringens eftergifter och löften och underströk att detta bevisade att det var regeringen som bar hela ansvaret för det som hänt de föregående dagarna. De beslöt att fortsätta kampen intill dess de där löftena verkligen infriades.

Söndagen användes till förberedelserna för måndagens generalstrejk och demonstrationer. Framemot kvällen meddelades att studenterna och lärarna skulle samlas vid Gare de 1’Est, att tåget skulle utgå därifrån fram till Place de la République där fackföreningarna skulle samlas och att också de fackföreningar som tillhörde Force Ouvriére (FÖ) i Parisregionen nu för första gången skulle delta tillsammans med de andra. Från Place de la République skulle en väldig demonstration dra fram tvärs genom Paris och genom Quartier Latin fortsätta till Place Denfert-Rochereau. Man skulle kunna uttrycka det sålunda att segrarna ämnade besöka slagfältet.

Diskussionen mellan organisationerna tog flera timmar. Vi kan avslöja en del inside information om vad som hände.

De stalinistiska ledarna för CGT ville att demonstrationen skulle utgå från Place St Michel och gå fram till Bourse du Travail vid Place de la République. De var med andra ord ute efter att undvika Quartier Latin och avsluta tåget utanför byråkraternas port. UNEF:s och SNES: s talesmän förklarade att de inte kunde gå med på ett sådant förslag; om fackföreningarna vägrade att ändra på det, skulle de i så fall organisera en egen demonstration från Place de la République till Place Denfert-Rochereau. CGT:s ledare tvingades ge med sig, precis som regeringen hade måst göra kvällen innan. Därtill tvingades de också acceptera ledaren för ”22 marsrörelsen”, samme Daniel Cohn-Bendit som1’Humanité så sent som den 3 maj hade kallat ”den där tysken”. Hälften av ordningsmannen skulle tas från fackföreningarna och hälften från studentorganisationerna.

Tilläggas bör att ledarna för de stalinistiska organisationerna – och framför allt ordningsmannen, som dittills aldrig hade använts mot polisen (organisationerna böjde sig alltid för polisens befallningar) utan bara mot ”vänsterelementen” – på söndagen varnades av sina chefer att de inte fick ge sig på ”vänsterelementen” ens om dessa provocerade dem. Man märkte tydligt att de måste lägga band på sig åtskilliga gånger under demonstrationen. Men det skulle vara ett stort misstag att tolka detta sålunda att stalinisterna i fortsättningen ämnar respektera arbetardemokratin. De genomförde denna demonstration mot sin vilja, och man kan tryggt räkna med att de säkert kommer att försöka hämnas i något lämpligt ögonblick.
Det är omöjligt att med bara några korta ord beskriva söndagens demonstration. Vi får nöja oss med några antydningar. De flesta av de arbetare som marscherade med fackföreningarna hade förvisso långt kvar till den politiska nivå och aktivismen hos de grupper som samlats kring studenterna och lärarna och deras slagord, som genomgående var antikapitalistiska, revolutionära, riktade mot den borgerliga statsmakten och för den socialistiska revolutionen, för arbetarmakt, för internationalismen (”Rom, Berlin, Warszawa, Paris!”). Men arbetarnas politiska temperament stod på en avsevärt högre nivå än någonsin tillförne. Här fanns inte längre några ovärdiga slagord i stil med ”des sous, Charlot” (”några ören, Kalle”).

Det viktigaste draget hos denna demonstration var dess anti-gaullism. Att demonstrationen genomfördes på dagen tio år efter den militärkupp i Paris som förde de Gaulle till makten, medförde att ett slagord som man hörde överallt blev ”Tio år är för mycket”. De politiska partiernas ledare (Federation de la Gauche Démocrate Socialiste och Partie Communiste Francaise), hade på UNEF:s och SNES:s bestämda begäran utestängts från de främsta leden och marscherade inne bland folket. De fick mycket svaga applåder.

För de revolutionära aktivisterna blev detta en dag som väckte stora förhoppningar. Deras grupper blev allt större allt eftersom demonstrationen drog fram genom staden. De behövde inte ens tolerera några trikolorer i tåget. Och än mera – en av demonstranterna klättrade upp på polisprefekturens annex och slet ner en flagga som vajade från dess fönster. Samma sak hände vid Justitiepalatset, där en demonstrant slet ner trikoloren och ersatte den med anarkismens svarta flagga. Surrealisterna bar på en docka föreställande en medlem av CRS dinglande i ett rep. Här fanns bara revolutionära slagord och dramatiska handlingar. Vid Place Denfert-Rochereau manade CGT-ledarna via en högtalare massan att skingras. Men avantgardet (22 marsrörelsen, JCR osv.) beslöt att fortsätta demonstrationen. Några grupper under ledning av bland andra anarkisterna drog sig mot Elysée-palatset – en satsning som var både utopisk och äventyrlig. Men de flesta fortsatte till Champ de Mars, där man höll ett massmöte med cirka 20-25 000 deltagare.

Detta möte var det i särklass mest imponerande som hände den 13 maj 1968. I vissa avseenden och i en långt större skala var det på sätt och vis en fortsättning av den diskussion som ägde rum den 9 maj, först på Boulevard St Michel och sedan på JCR-mötet. När grupperna på från något dussintal personer till flera hundra eller rentav tusentals fortsatte från Place Denfert-Rochereau till Champ de Mars, och fyllde trottoarerna på flera kilometers längd, trodde många åskådare att det drog ihop sig till en ny revolt. Men i själva verket var de flesta av deltagarna klart medvetna om att detta inte var rätta ögonblicket för nya strider, utan att det nu i stället gällde att dra lärdom av det som hänt och göra upp planer för framtiden. I över två timmar diskuterade man demokratiskt allehanda olika idéer och förslag, på ett sätt som direkt förebådade en demokratiskt fungerande sovjet-församling. Slutligen bestämde man att studentstrejken skulle fortsätta och att man skulle ockupera Sorbonne redan samma kväll, och så skedde också. Studentrörelsen hade trätt in i en ny fas. Fortfarande är det alltför tidigt att göra upp en verklig balansräkning över vad som hänt, men några slutsatser kan dock dras.

En ny period

Här rör det sig inte om tillfälligheter och intermezzon utan om en nedbrytning av den politiska jämvikten i Frankrike och början till en ny era. Det är naturligtvis inte svårt att göra upp en lista över de ”misstag” regeringen begick (ockupationen av Sorbonne, de omfattande repressiva åtgärderna, undervärderingen av ”smågrupper” helt enligt stalinistiskt mönster etc.), men rörelsen skulle aldrig ha fått den bredd den fick, aldrig ha vunnit sådan sympati, aldrig blivit den tändande gnistan till en generalstrejk från fackföreningarnas sida (CGT, CFDT och FÖ), trots att dessa bara några dagar tidigare inte ens hade kunnat drömma om sådana åtgärder, om det inte hade utvecklats ett läge där många sociala motsättningar redan börjat drivas till sin spets. Den franska studentrörelsen var sent ute i jämförelse med liknande studentrörelser i andra länder; men fördröjningen berodde ingalunda på att de franska studenterna utvecklats långsammare, utan korresponderade i stället med den långt våldsammare explosiviteten hos krafter som ackumulerats på en långt bredare politisk nivå än någon annanstans.

För närvarande förbereder myndigheterna med en viss feberaktighet diverse olika åtgärder. ”I dag vädjar jag till alla om samarbete, framför allt till studenterna, och kommer också att vidta nödiga åtgärder”, förklarade Pompidou inför ett parlament som visade upp svaga livstecken just därför att händelserna till en viss grad visar på vad som skall efterträda gaullismen.
Men låt oss bortse från gaullisterna och säga några ord om den demokratiska och socialdemokratiska oppositionen. Herrarna i FGDS kommer säkert att tillsammans med kommunistpartiet bli de som vinner mest på de val som eventuellt kan komma att hållas inom en nära framtid. De skulle i så fall föras till makten ”legalt”. Under revolten gav de knappt minsta livstecken ifrån sig. Nu åstadkommer de allt möjligt buller på den parlamentariska nivån, men utan att någonsin nämna det faktum att de står inför möjligheten av att komma till makten genom påtryckningar från gatan.

Kommunistiska partiet är av speciellt intresse. Det gör allt för att ”återvinna” ledningen över rörelsen. Dagen efter demonstrationen uppträdde det som om byråkraterna inte hade upplevt något obehagligt alls under marschen. Det yttrade inte ett ord om mötet på Champ de Mars. En deklaration från politiska byrån höll fortfarande hårt på samarbetet med den demokratiska borgerligheten och varnade ”arbetarna och studenterna för sådana äventyrliga slagord, som under nuvarande omständigheter kan bryta ner den breda kampfront som har skapats och ge den gaullistiska regimen en förevändning att konsolidera sitt vacklande välde”.

Så lät det visserligen inte riktigt förr, men själva andan har inte förändrats. Nu talas det inte om ”provokatörer” längre, utan om risken av att vara äventyrlig. Tanken att på fredlig och parlamentarisk väg återupprätta en demokrati, som sedan antas gradvis utveckla sig vidare till socialism, lever fortfarande kvar. Inte desto mindre skulle det vara rätt förvånande om inte den senaste tidens händelser snart skulle få sina följdverkningar också inom det kommunistiska partiet. Detta partis politik bland ungdomen har gjort fullständig bankrutt. I cirka sex år uteslöt KP-ledningen ur de organisationer och demonstrationer som stod under dess kontroll – och ofta tämligen våldsamt – dessa ”vänsterradikala” som nu har återvänt i spetsen för tiotusentals ungdomar. Genom en aktion som inte hade ett dugg gemensamt med parlamentarism och pacifism, tvingade dessa ”vänsterradikala” regeringen att kapitulera och hela det byråkratiska maskineri som upprättats i det borgerliga samhället att genomföra en tjugofyra timmars generalstrejk.

I flera månader har kommunistiska partiets ledning varit sysselsatt med att förbereda en ny politisk kombination tillsammans med vissa fraktioner av borgerligheten, ägnad att åstadkomma ett alternativ som kan överta makten från gaullismen. Den roll som tilldelats KP i sammanhanget var som garant mot att den nya regimen störtades från vänster. Det spelade samma roll intill perfektion både 1936 och 1945-47. Både 1936 och 1945-47 fanns det ”smågrupper” (den gången var termen fullt riktig) till vänster. Ledarna åtnjöt stor prestige. (Socialdemokraterna utmanades, men stöddes ganska länge av de stalinistiska ledarna, som hjälpte till att kväva protesterna.) Även om vänstern inte var obetydlig, nådde dess utveckling på den tiden aldrig en sådan nivå att den innebar en praktisk utmaning mot dessa ledare.

I dag är läget helt annorlunda. Redan innan man skapade FGDS/KP-kombinationen, fanns det en kraft till vänster som inte var så lätt att handskas med, beroende på att den faktiskt hade förstått själva kärnan i både den klassiska reformismen och den efterstalinistiska reformismen. Alla de olika problemen i det franska samhället, denna kombination av gamla problem som uppstått genom diverse maskätna strukturer som levde kvar från 1800-talet och nya problem som skapats genom moderniseringen efter andra världskriget, lades fram på ett trängande angeläget sätt. De stridande lägren blir nu tvungna att ge klart besked om var de står, organisera sig och bestämma sin politik. Studenternas initiativ öppnade dörren för en väldig massrörelse i riktning mot socialismen. Man kan vara övertygad om att det kommer att ske politiska omgrupperingar på högerkanten och att det snart kommer att organiseras profascistiska styrkor till kapitalistregimens försvar. Under sådana omständigheter blir skapandet av ett massrevolutionärt marxistiskt parti av avgörande betydelse. Det finns stora krafter som kan genomföra den uppgiften, men de är splittrade både politiskt och organisationsmässigt. Man måste göra en kraftansträngning för att bemästra detta sakernas tillstånd och så snabbt som möjligt samla de många aktivister som nu framträder bland ungdomen och de många äldre personer som i åratal har väntat på att få se bättre dagar gry.
Vi återkommer så småningom till dessa problem och till de följder som denna vändning i det politiska läget i Frankrike inte kan undgå att få också internationellt – i första hand i Västeuropa.

Pierre Frank

Noter:
1 Journal Officiel, nr 26, A.N. (9 maj 1968), s. 1606.
2 Ibid., s. 1620. Detta att man slet sönder trikolorer för att få röda fanor var ett helgerån som ingen dagstidning vågade avslöja.