Etikettarkiv: Kapitalism

Familjen under senkapitalismen

Vi som var barn på 50-talet minns familjeprogrammen. Varje helg rullade de ut över etern i radio och TV, när den kom: »Alla mot alla», »Stora famnen», »Morokulien», »Karusellen» och »Snurran» snurrade runt, runt, runt…

Det var program som riktade sig direkt till en publik av lyckliga föräldrar och barn, samlade kring radio eller TV i aftonlampans sken. Publiken fanns också, det märktes på programmets genomslagskraft. Karusellen kunde ställa en halv nation på fötter för att delta i underliga upptåg. En generation trängdes kring konditoridiskarna för att få »Alla mot alla-bakelser».

Familjeprogrammen var ett monument över 50-talets familjeidyll. När Karusellen nu, 20 år efteråt, snurrar på patetisk tomgång i TV är det bara ett av tecknen på den senkapitalistiska familjens kris.

»Under senkapitalismen tenderar familjen att upplösas, särskilt inom arbetarklassen».

Det är ett påstående som upprepats och återupprepats många gånger. Det är sant också, men det är en sanning med mycket stora modifikationer.

För i själva verket är det också först under senkapitalismen som den moderna kärnfamiljen får fäste inom arbetarklassen och bland massan av lönearbetare. Under senkapitalismen institutionaliseras för första gången de egendomslösas familj – lönearbetarfamiljen. En ny familj med speciella kännetecken och speciella funktioner skapas. Det leder till att familjen faktiskt tycks stärkas under senkapitalismens första decennier.

Men den lever på konstgjord andning, eftersom den materiella grunden för dess existens samtidigt rycks undan allt mer. I längden räcker inte den konstgjorda andningen till för att hålla liv i en patient utan egna andningsorgan. Krisen i familjen slår igenom.

KAPITALISMEN SKAPAR KRIS I FAMILJEN

Historien om familjen under senkapitalismen börjar egentligen långt tidigare, redan i och med kapitalismens genombrott. Då inleds en omvandling av familjeinstitutionen, som under 20- och 30-talet exploderar i en akut kris. Låga giftermålstal, låg och katastrofalt sjunkande nativitet bär vittne om denna kris, som får den bildade allmänheten att beskärma sig över familjens upplösning och sedernas förfall.

Den upplösning man beskärmar sig över är i själva verket den traditionella borgerliga/småborgerliga familjens upplösning. Krisen är denna familjs kris i ett samhälle där den överlevt sig själv, där den materiella basen för dess existens blir allt snävare, samtidigt som en ny klass växer fram, vars levnadsförhållanden inte alls stämmer överens med den traditionella familjeformen sådan den kodifierats i lagstiftning och ideologi.

Denna traditionella familjeform, institutionaliserad sedan sekler, är alltså de privata egendomsägarnas familj. Såväl hos hantverkar- och självägande bondefamiljer som hos jordägande adelsfamiljer och handelskapitalets köpmannasläkter är den privata egendomen familje-institutionens materiella grundval. Familjen är en institution för att hålla samman och föra vidare denna egendom. För de mindre egendomsägarna är den också en naturlig produktionsgemenskap.

I familjelagstiftning och dylikt uttrycks denna funktion hos familjen: De olika familjemedlemmarna är inte självständiga rättssubjekt utan assimileras till familjeöverhuvudet, mannen. Hustrun kan inte själv förfoga över sin fasta egendom osv (l).

För de egendomslösa blir familjebildningen en besvärlig historia, både ekonomiskt och juridiskt.

Ekonomiskt därför att den enda egentliga möjligheten för t ex en dräng och en piga att kunna bilda familj med eget hushåll är att kunna skrapa ihop tillräckligt mycket för att själva kunna etablera sig som mindre egendomsägare – annars får de fortsätta att vara bundna till en husbondes hushåll.

Juridiskt därför att även lagstiftningen försvårar de egendomslösas familjebildning. De olika tjänstehjonsstadgarna är inriktade på att binda arbetskraften till torvan och arbetsköparen, och det är svårt att slita sig loss och bilda eget hushåll (2).

UPPLÖSNINGEN BÖRJAR

Att hinder på detta sätt läggs för de egendomslösas familjebildning spelar ingen större roll så länge dessa proletära skikt utgör en obetydlig del av befolkningen med ringa betydelse Inom ekonomin. Det är först under 1800-talet man kan börja skönja konturerna av ett problem.

I början av 1800-talet börjar nämligen dödligheten sjunka i Sverige med en snabb befolkningstillväxt som följd. Från 1750 till 1850 fördubblas Sveriges befolkning. Eftersom det inte finns plats för alla dessa i ekonomin, eftersom gårdarna inte kan delas upp hur mycket som helst, ger befolkningstillväxten upphov till ett stort landsbygdsproletariat som oftast tvingas leva under miserabla förhållanden (3).

Från 1775 till 1870 växte antalet oberoende bönder från l 053 000 till l 396 000. Under samma tid växte den »lösa» landsbygdsbefolkningen från 549 000 till l 288 000 (4). Bakom dessa siffror döljer sig den första orsaken till den traditionella familjeformens upplösning.

Under 1850-talet börjar industrialiseringen ta tärt i Sverige och assimilera en del av detta landsbygdsproletariat, även om det är först under seklets sista decennier som kapitalismen får sitt definitiva genombrott (5). Jordproletären förvandlas till industriproletär – med det försvåras de egendomslösas familjebildning ytterligare.

I jordbrukarsamhället är familjen en ekonomisk tillgång. Stora och små, gamla och unga, män och kvinnor deltar i arbetet efter förmåga. Alla kan bidra till försörjningen, familjen blir inte en ekonomisk börda för en försörjare. Detta gäller framför allt för ägare av produktionsmedel/jord, men inte enbart för dem. Även torparens, statarens och drängens hustru och barn kan sättas i arbete – och det utan att familjen splittras upp. Man, hustru och barn kan arbeta tillsammans på husbondens åkrar.

Annorlunda blir det när fabrikerna kommer. Då ges två alternativ, båda lika destruktiva ur den proletära familjebildningens synvinkel. Antingen dras kvinnor och barn in i fabriksarbetet; eller så gör det det inte, och hela försörjningsbördan faller då på mannen.

Det är inte svårt att förstå att familjelivet i den familj där man, hustru och barn är självständiga proletärer med 10-15 timmars arbetsdag blir en chimär, som inte har något gemensamt med den borgerliga/småborgerliga idealbilden. Denna familj berövas nästan helt möjligheterna att uppfylla sina reproduktiva funktioner: De minsta barnen lämnas utan tillsyn långa dagar, den flicka – eller pojke – som tillbringat sitt liv bakom fabriksportarna från sitt nionde år kan inte ta sig an husligt arbete eller vård av barn, har ingen aning om hur man syr, stryker, lagar mat eller passar spädbarn.

Denna form av uppsplittring av den proletära familjen förekommer dock i större omfattning endast under industrialiseringens början. På en mer avancerad teknologisk nivå har inte kapitalismen längre behov av oskolad arbetskraft i obegränsade mängder.

Mer permanent är den andra källan till familjesplittring. »Familjesplittring» är visserligen inte det rätta ordet där. Det är i stället fråga om att familjer inte kommer till stånd. Industriarbete som enbart sysselsätter mannen i familjen ger i själva verket upphov till en helt ny situation: För första gången blir familjen en ekonomisk börda, för första gången för vi en klart definierad försörjarroll i familjen. Betecknande är att det är först 1853 som det förs in i äktenskapslagen att mannen är »skyldig att försörja» sin hustru. I 1734 års lag existerar inte försörjarbegreppet (6).

KLASSTRUKTUREN OCH FAMILJEUPPLÖSNINGEN

Nu skall alltså en arbetarlön som är knapp redan för en räcka för två, tre eller flera personer. Resultat: Folk blir mindre benägna att gifta sig och bilda familj. Från 1850-talet stabiliseras giftermålsfrekvensen i Sverige på en låg nivå, bland de lägsta i Europa. Andelen gifta i den vuxna befolkningen kommer ganska konstant att ligga kring 50 procent fram till 1930-talet. Födelsetalen sjunker från omkring 30/1000 invånare till bottenlaget 13,68 1934 (7).

I vitalstatistiken kan man följa hur giftermåls- och nativitetskrisen utvecklas i takt med klasstrukturens förändringar (se tabell). Industrialiseringen inleddes i Sverige kring 1850, men ännu 1870 fanns det bara 65 000 fabriksarbetare i landet. I början av 1880-talet hade siffran ökat till ca 100 000, men det var först på 1890-talet den stora expansionen kom. 1900 fanns det nästan 300 000 fabriksarbetare i Sverige, 30 år senare omkring en miljon (8).

Tillsammans med siffrorna i tabellen ger detta ungefär följande bild: Familjekrisen börjar skymta redan på 1830-talet i samband med befolkningstillväxt och proletarisering av landsbygdsbefolkningen. Men det som har den mest destruktiva effekten på familjebildningen är lönearbetets villkor tillsammans med penninghushållningen. Äktenskapsfrekvens och nativitet bland industriarbetarna är troligen mycket lägre än bland befolkningen i övrigt, inklusive olika proletära landsbygdsskikt, eftersom giftermåls- och födelsetal sjunker i stort sett lineärt i takt med att industriarbetarnas andel av befolkningen växer.

Giftermålstalet är lägst 1891-1900. Därefter ökar det något, trots att industriarbetarklassens andel av befolkningen fortsätter att stiga. Den ökningen kan troligen sättas i samband med den allmänna reallönehöjningen 1900-30(9).

Vad som däremot visar ett direkt, lineärt och okomplicerat samband med kapitalismens, penninghushållningens och industriarbetarklassens tillväxt är födelsetalet. Från 1870-talet minskar det under loppet av mindre än sex decennier stadigt och obevekligt med mer än hälften, oberört av varje reallönestegring.

Äktenskapsbildningen är alltså mer känslig för relativt små förändringar av de ekonomiska villkoren än barnafödandet. Till en del förklaras detta av att en hustru till skillnad från barnen inte enbart är en ekonomisk belastning för lönearbetaren. Men det är väl ock< så så att längtan efter en partner är betydligt starkare än längtan att reproducera sig.

Skillnaderna i stabila familjeförhållanden mellan olika klasser framstår klart om man jämför den aktiva kvinnliga befolkningens sysselsättning i de olika klasserna. Det är då att märka att »yrkesverksam» och »gift» i allmänhet är ömsesidigt uteslutande kategorier: 1910 förvärvsarbetade tre procent av de gifta kvinnorna. 1930 hade siffran stigit, men inte till mer än tio procent. Man kan också vända på det: 1910 var endast 2,8 procent av de förvärvsarbetande kvinnorna gifta. 1930 var siffran fortfarande bara 10,2 procent (10).

Tabell l: Folkmängd samt allmänna giftermåls- och födelsetal i Sverige 1751-1939.

Period: Folkmängd gifta/l 000 inv Födda/l 000 inv
1751-60 1 862 347 8,99 35,67
1761-70 1 982 355 8,52 34,17
1771-80 3 042 296 8,49 33,01
1781-90 2 158 900 7,88 31,95
1791-00 2 282 896 8,55 33,31
1801-10 2 400 349 8,27 30,86
1811-20 2 477 506 8,73 33,31
1821-30 2 752 330 8,32 34,63
1831-40 3 013 722 7,14 31,47
1841-50 3 306 269 7,27 31,10
1851-60 3 642 321 7,61 32,79
1861-70 4 079 233 6,54 31,40
1871-80 4 386 953 6,81 30,48
1881-90 4 673 225 6,26 29,06
1891-00 4 931 944 5,94 27,14
1901-10 5 310 120 6,00 25,77
1911-20 5 712 967 6,26 22,11
1921-30 6 044 818 6,49 17,51
1931 6 152 319 6,97 14,80
1932 6 176 405 6,75 14,54
1933 6 200 965 7,00 13,51
1934 6 222 328 7,73 13,68
1935 6241791 8,22 13,76
1936 6258697 8,51 14,21
1937 6 275 805 8,67 14,33
1938 6 297 468 9,01 14,85
1939 6 325 759 9,51 15,31

Inom arbetarklassen är alltså endast hälften av kvinnorna gifta,,medan den andra hälften förvärvsarbetar. Detsamma gäller för den lilla mellanskiktsgruppen. Inom bourgeoisin och småbourgeoisin däremot är hemmafruarna nästan fem gånger så många som de förvärvsarbetande.

Man kan också notera att det endast är bourgeoisi/ småbourgeoisi som innehåller kategorin »övriga familjemedlemmar». Det visar att familjen inom såväl mellanskikt som arbetarklass är en kärnfamilj med man, hustru och eventuella barn, medan den utvidgade familjegruppen med vuxna hemmadöttrar, ogifta fastrar, mormödrar etc fortfarande är ganska vanlig bland borgare och småborgare.

Vi kan nu sammanfatta orsaken till familjens kris i början av 1900-talet: Den är resultatet av en motsättning mellan föråldrade produktionsförhållanden och de framträngande nya produktivkrafterna. »Familjen» sådan den gestaltas i den samhälleliga överbyggnaden, kodifieras i lagstiftning, förhärligas i den dominerande ideologin, överhuvudtaget behandlas av den borgerliga staten, är den borgerliga/småborgerliga, patriarkaliska och egendomsägande familjen, som antingen är en naturlig produktionsenhet eller rik nog att utan svårighet försörja samtliga familjemedlemmar.

I början av 1900-talet har denna familjeform överlevt sig själv. Som den ser ut har den ingen naturlig hemortsrätt hos den nya klass av lönearbetare som växer fram och utgör en allt mer dominerande andel av befolkningen och spelar en allt viktigare roll i ekonomin. Följden av detta blir den kris i familjeinstitutionen som till slut kommer att ses som ett hot mot själva reproduktionen av arbetskraft.

TENDENSEN VÄNDER

Men i mitten av 1930-talet vänder tendensen plötsligt och dramatiskt. Omkring 1935 inleds förändringar i familjens – och kvinnans – situation som saknar motstycke i svensk historia vad gäller tempo och omfattning.

60-talets början markerar slutet på den första fasen av denna omvandling. Dess resultat är vad som ser ut som familjeinstitutionens totala triumf inom arbetarklassen.

Det börjar med att såväl det allmänna giftermålstalet som det allmänna födelsetalet stiger kraftigt, nästan explosionsartat, under perioden 1935-45 (11). Sedan sjunker de åter något, födelsetalet nästan till samma nivå som 31-35 (12). Denna minskning kan dock inte tas som intäkt för att krisen återkommit; tolkningen av allmänna giftermålstalet kompliceras t ex av åldersförskjutningar i befolkningen och av det faktum att ett högt antal vigslar under en period reducerar antalet ogifta och automatiskt undanröjer förutsättningarna för ett fortsatt högt tal.

En siffra som därför ger ett bättre perspektiv på äktenskapsinstitutionens utveckling än det allmänna giftermålstalet är andelen gifta i den aktiva kvinnliga befolkningen. Från 1800-talets mitt ligger denna siffra ganska konstant kring 50% fram till 1930. Från 30-talets början växer andelen gifta i en brant stigande kurva fram till 1950 – från 50% till drygt 70. Kurvan stiger ytterligare något, men mindre brant, fram till 1960 då den faller lite.

Vad nativiteten beträffar återgår den efter en »explosion» på 40-talet till den tidiga 30-talsnivån. Men bakom siffrorna döljer sig en viktig förändring: Förr födde de relativt få gifta kvinnorna stora barnkullar. Senare har utvecklingen gått mot att allt fler gifta kvinnor skaffar sig allt färre barn vid allt yngre åldrar. Det innebär att barnafödandet är jämnare fördelat i dag och ligger på grupper i befolkningen som i början av 1900-talet knappt alls bidrog till nativiteten, och att utan en förstärkning av familjeinstitutionen skulle födelsetalet ha fortsatt att sjunka efter 1930. Hur ska vi då förklara denna plötsliga förändring?

VILKEN FÖRKLARING?

Familjeinstitutionens våldsamma expansion sammanfaller med 30-talskrisen, med en period av hög arbetslöshet, otrygghet och osäkra ekonomiska villkor för arbetarklassen. Ibland har det ökade giftermålstalet förklarats utifrån detta: Som en kvinnornas massflykt in i äktenskapet undan nöd och arbetslöshet. Men ingen förklaring kan vara mindre tillfredsställande. För att kvinnorna skall kunna fly in i äktenskapets trygga hamn krävs det att någon står beredd att ta emot dem, och vem skulle det vara? Arbetarklassens män, också de hårt drabbade av arbetslöshet och lönenedpressning?

Det verkar osannolikt, och faktiskt visar tidigare undersökningar att giftermålstalet brukar sjunka under lågkonjunkturer. l USA såg man en klar nedgång i äktenskapsfrekvensen under 30-talsdepressionen (13).

En annan möjlig förklaring, åtminstone till den okade äktenskapsfrekvensen, skulle vara en kraftig reallöneökning. Men den sammanlagda reallönehöjningen 1930-1940 var – tre procent, inte mer. Detta duger då knappast för att förklara att giftermålstalet under decenniets sista år var det högsta över huvud taget sedan folkbokföringen infördes 1749, eller att födelsetalet vänder för första gången sedan kapitalismens genombrott.

Det ligger nära till hand att dra slutsatsen att den förstärkning av familjeinstitutionen som inleds i början av 30-talet har samband med någon form av strukturell förändring i samhället, liksom krisen i familjen hade det.

Den strukturella förändringen som utlöste krisen i familjen var kapitalismens genombrott. Den strukturella förändring som vänder denna kris i dess motsats är den definitiva omvandlingen till senkapitalism i Sverige. Monopolkapitalets roll befästs, småbourgeoisins roll i ekonomin blir hårt ansatt. Industrialiseringen och städernas tillväxt tillsammans med del kapitalistiska systemets 30-talskris framkallade förändringar i överbyggnaden, framför allt i den borgerliga statens roll, ^-”n allt mer kom att omfatta direkta ingripanden i den ekonomiska utvecklingen.

Dessa förändringar kom att var på sitt sätt bidra till förändringarna i familjeförhållandena.

UTSLAGNINGEN AV SMÅBOURGEOISIN

Therborn visar i »Det svenska klassamhället 1930-70» att småborgerlighetens andel av de förvärvsarbetande har minskat från 31 till 14 procent, i absoluta tal från 900 000 till 500 000 (14).

Det är emellertid påfallande att nästan hela minskningen ligger på den agrara småbourgeoisin. Dess huvudskikt och burgna skikt har tillsammans minskat från 580 000 till 160 000, medan småborgerligheten i övrigt t o m ökat något i absoluta tal från 317 000 till 338 000 (15). Detta sammanhänger med att den svenska småbourgeoisin, med undantag för den agrara, alltid spelat en tämligen obetydlig roll i ekonomin, och att det följaktligen aldrig funnits speciellt mycket att slå ut (16).

Och vad kan böndernas minskade roll ha haft för betydelse för lönearbetarfamiljens utveckling? För att svara på den frågan får vi åter gå tillbaka till tiden före 1930.

Från 1860-talets mitt börjar landsbygden avfolkas. Men till att börja med är det enbart de proletära och halvproletära skikten som försvinner. 1860-1900 minskar torpar-, backstugu- och inhyseklasserna med 25-50 procent, medan den självägande bondeklassen under dessa år ökar lika mycket som under den föregående hundraårsperioden (17).

Också under perioden 1900-193U tycks tendensen ha varit densamma: En viss minskning av landsbygdens proletära och halvproletära skikt och en viss ökning i absoluta tal av de småborgerliga grupperna (18).

Efter 1930 är som vi sett tendenserna de rakt motsatta. Det innebär att det är först efter 1930 vi sett en direkt proletarisering av stora småborgerliga grupper med redan färdigbildade familjeformer.

Tabell 2: Den aktiva kvinnliga befolkningen i Sverige 1920 efter klass och sysselsättning.

Yrkesverksamma Hustrur Övr familjemedl. Summa
Bourgeoisi & småbourgeoisi 4% 19% 10% 33%
Arbetarklass 21% 23% 44%
Mellanskikt 6% 5% 11%
Rest 12%
100%

Visserligen är det först efter 1950 som jordbrukarna börjar minska i antal på allvar, och självständiga bönder förvandlas till lönearbetare (19). Men redan frän 30-talet börjar söner och döttrar till självägande bönder att flytta in till städerna, från att tidigare ofta ha bott hemma och hjälpt ilil med jordbruket. Therborn visar hur just denna process skjutit fart efter 1930: Antalet jordbruk där bondens barn, magar, svärdöttrar och syskon bor på gården och arbetar i jordbruket blir allt mindre. I allt fler lantbrukshushåll blir, mannen och hustrun den enda arbetskraften.

Dessa söner och döttrar till bönder för med sig de familjeförhållanden de växt upp med in i den klass de kommer att tillhöra. Åtminstone för de med sig bilden av dessa familjeförhållanden som ideal.
I »222 Stockholmspojkar» beskriver Jonsson och Kälvesten »den traditionella bondefamiljen inflyttad i en stadsvåning» som »en lätt igenkännlig familjetyp som med små variationer tycks oss dominera inom arbetarklassen» (20).

I dessa familjer är båda föräldrarna landsbygdsfödda.
»De lever som deras föräldrar gjorde…. Att far är den som bör fälla det avgörande ordet tycker båda…. fastän de ibland erkänner att det inte är så helt med den ordningen just i deras hem. Fadern är ju inte så mycket hemma» (21).

ÖKADE STATLIGA INGRIPANDEN I EKONOMIN

1932 gick socialdemokratin till val på ett krisprogram med krav på arbetslöshetsbekämpande åtgärder. Det var mitt under 30-talskrisen. Arbetslöshetssiffrorna sköt i höjden. Socialdemokratin vann en stor framgång i valet och bildade regering. Denna socialdemokratiska regering blev troligen först i världen med att tillämpa den typ av ekonomiska politik med aktiva statliga ingripanden i ekonomin, som under efterkrigstiden blivit var kapitalistisk regerings egendom (22).

En redogörelse för eller diskussion om den svenska socialdemokratins ekonomiska politik från 1932 och framåt faller utanför ramen för denna text. Det som är relevant i sammanhanget är att denna politik bl a syftat till att upprätthålla konsumtionsnivån och den fulla sysselsättningen – och att den i stort sett varit framgångsrik i det fram till de sista åren.

Detta har inneburit att en del av de ekonomiska hindren för arbetarklassens familjebildning undanröjts, kanske inte så mycket genom en höjning av levnadsstandarden som genom en större ekonomisk trygghet. Detta innebar visserligen inte automatiskt en förstärkning av familjeinstitutionen inom arbetarklassen, men tillsammans med den syn på kvinnan och familjen som i allmänhet präglade arbetarrörelsen och -klassen vid denna tid gjorde den det: Fick mannen möjlighet att försörja en familj skulle han ta den. Kunde han rädda sin kvinna från arbetsmarknaden skulle han göra det (23).

I detta låg – och ligger – en i många stycken begriplig och motiverad önskan att befria kvinnorna från ett brutalt och påtagligt förtryck på arbetsmarknaden. Men det bottnar ändå i en borgerlig kvinnosyn. Ingen skulle komma på idén att se hemmet som en räddning undan arbetsköparväldet för männen. För dem blir det i stället en fråga om facklig organisering och kamp.

Men till de indirekta effekter på familjebildningen som de statliga ingripandena i ekonomin kan ha haft måste läggas en annan och helt ny faktor: Under 30-talet ser vi för första gången en omfattande statlig familjepolitik.

EN STATLIG FAMILJEPOLITIK FÖDS

1934 kom Alva och Gunnar Myrdals bok »Kris i befolkningsfrågan». Den kris de skrev om hade varit på väg länge, hade länge varit en potentiellt »het» fråga i den offentliga debatten. »Kris i befolkningsfrågan» kom att bli den utlösande faktorn i en livlig och omfattande debatt, och alla politiska partier tog upp befolkningsfrågan på sitt program (24).

Flera motioner med krav på snabba och genomgripande åtgärder i befolkningsfrågan lades fram till 1935 års riksdag (25). 1935 tillsattes också en stor utredning, befolkningskommissionen, som de närmast följande åren släppte ut betänkanden med förslag till familjestödjande åtgärder, av vilka en hel del genomfördes, andra inte (26).

Bland de åtgärder som genomfördes under 30-talet var bosättningslån åt unga par, hyresrabatter åt barnrika familjer, moderskapspenning och moderskapshjälp. fri förlossningsvård, förbud mot att avskeda kvinnor vid äktenskap eller barnsbörd (27). 1938 utökades barnavdragen vid beskattningen, men i samband med att de allmänna barnbidragen infördes avskaffades de igen”(28).

Vilka var då den spirande familjepolitikens mål och medel?
Dess mål uttrycks rättframt och okonstlat i socialministerns anteckning till statsrådsprotokollet då befolkningskommissionen tillsattes:

»Intet folk med oförsvagad livsvilja och livskraft kan inför den i vårt land nu konstaterbara utvecklingstendensen underlåta att vidtaga åtgärder för att få en ändring till stånd. I främsta rummet har man härvid att inrikta sig på åtgärder ägnade att befordra en ökad äktenskapsbildning, framför allt i yngre åldrar, och en uppgång i nativiteten. Genom en klokt lagd upplysningsverksamhet har man att väcka inom alla kretsar ansvarskänsla för vårt folks framtid och bestånd».

Därför »har man att undersöka olika utvägar för att uppnå en ordning enligt vilken barnen inte i samma grad som nu bliva en tyngande ekonomisk börda för föräldrarna». (29)

Och befolkningskommissionen tillfogar ett principuttalande:
»Delade meningar torde icke råda därom att det både för samhället och individerna är till lycka att en så stor del av den vuxna befolkningen som möjligt lever i äktenskap» (30).

Familjepolitikens mål i början är alltså att allt fler skall gifta sig i allt yngre åldrar och skaffa sig tre å fyra barn vilket bedömdes som det optimala barnantal som krävdes för att undvika den fasansfulla risken att »ett avfolkat land med rika naturtillgångar skull dra till sig utländska folk» (31).

Det fördes också vissa resonemang om det nödvändiga att stärka befolkningen »kvalitativt», t ex genom ökade möjligheter till tvångssterilisering. Alva Myrdal framhåller t ex att:
»Nödvändigheten av att genomdriva en radikal eliminering av extremt odugliga och värdelösa element erkänns allmänt» (32).

Vilka var då familjepolitikens medel?
Den allmänna inriktningen skulle som redan nämnts vara att undanröja de ekonomiska hindren för familjebildningen. I detta får väl också innefattas åtgärder inriktade på att eliminera de medicinska och hygieniska risker som fattigdom, trångboddhet och okunnighet utsatte mödrar och barn för.

Men det var också en fullt medveten inriktning för familjepolitiken att stärka familjeideologins grepp om den uppväxande ungdomen och i samhället i övrigt.

De »ekonomiska» familjepolitiska åtgärderna kan delas in i två kategorier, en distinktion som vi senare skall se har en viss betydelse:
Å ena sidan åtgärder som innebär att det inrättas allmänna sociala tjänster, som inte i sig är knutna till familjebildningen utan i stället avlastar familjen en del av dess funktioner. Dit hör fri skolmateriel, fria skolmåltider, skolhälsovård, hälsokontroll av småbarn, förskolor och skolor.

Å andra siden direkta ekonomiska bidrag till familjerna, som alltså är direkt knutna till familjebildningen. Dit hör bosättningslån, skattelättnader för gifta och barnfamiljer, allmänna barnbidrag, bostadsbidrag…

STÄRKA FAMILJEIDEOLOGIN

Vilka konkreta åtgärder som genomfördes på familjepolitikens ekonomiska fält är det svårare att få ett grepp om. Men uppenbarligen fanns det en klar medvetenhet om att det var nödvändigt att såväl ideologiskt som praktiskt förbereda ungdomen för familjelivets fröjder, och att detta var en uppgift där skolan borde spela en viktig roll.

Det var också ett delvis nytt familjeideal som skulle propageras. I en situation där äktenskapet förlorat de flesta ekonomiska fördelar, åtminstone för mannen, kan inte den gamla kyrkliga förkunnelsen om äktenskapet som en helig plikt verka särskilt stimulerande på de ungas familjebildning, konstaterar Alva Myrdal:

»Om barnafödandet skall öka och om det oftare ska ske inom äktenskap … måste giftermål uppmuntras. Uppfostran kan göra sitt till för att för de unga avslöja några av äktenskapets personliga värden bättre än deras observationer av föräldrarnas liv tycks kunna göra/! /… Denna strävan att höja äktenskapets prestige jämfört med andra former av sexuella relationer har hittills nästan uteslutande uttryckts i moraliska appeller där äktenskapet framställts som en plikt… Föga poesi har skapats för att gestalta de värden i vilka en varaktig äktenskaplig förbindelse kan överträffa andra sexuella relationer … Hur skall dessa värden kunna odlas i de flesta äktenskap när folk aldrig får höra talas om dem, när kyrka och skola och föräldrar talar om äktenskapets plikter och skyldigheter men aldrig om dess fröjder?» (33).

Befolkningskommissionen förespråkade både teoretisk och praktisk familjeundervisning:
»Med betraktande av dessa data … som tenderar att visa att denna kris i grund och botten är en kris i familjeinstitutionen som sådan… är det nödvändigt med vissa reformer ovanpå de sociala reformerna på den ekonomiska nivån, nämligen större förståelse för familjefrågor och en mer positiv inställning mot familjen frän hela befolkningens sida» (34).

Skolundervisning skulle ges i hushållsskötsel och barnavård, såväl som hushållsekonomi och studier av familjen historiska utveckling »så att dess ändamålsenlighet kan bedömas».

LÖNEARBETARFAMILJENS INSTITUTIONALISERING

Befolkningskommissionen var den första statliga utredningen i familjefrågan. Den kom att följas av många, många. 1941 års befolkningsutredning, 1954 års familjeutredning, 1955 års familjerådgivningskommitté, 1962 års familjeberedning, utredningen om barnbidrag och familjetillägg 1967, 1968 års barnstugeutredning, 1969 års familjelagssakkunniga…. det är bara några axplock. Bakom alla dessa utredningar döljer sig nödvändigheter att stötta upp en institution, familjen, som inte längre kan hålla sig uppe av egen kraft.

Men trots alla försök att underlätta familjebildningen går det snett ibland i de enskilda familjerna. Den stora krisen bubblar upp i små »privata» kriser. Följaktligen institutionaliseras under senkapitalismen också stödet åt de familjer som håller på att bryta samman.

»Vad som utvecklas för att möta den störda familjens behov är en hel ny industri – en flod av böcker om äktenskapsproblem, kvällskurser om hur man blir en god make, hustru eller förälder, expertrådgivning som kan vara gratis eller kosta mer än 40 dollar i timmen» (35).

Detta är i USA. Men också i Sverige har en allt större här av familjerådgivare och likställda krävts för att skynda till den allt mer störda familjens hjälp. Tanken på familjerådgivning aktualiserades för första gången på allvar i en av de tidigaste familjeutredningarna, 1941 års befolkningsutredning (36). Den dök sedan med jämna mellanrum upp i nya utredningar, och 1955 tillsattes en särskild utredning för att behandla frågan om familjerådgivning.

Bakgrunden, inriktningen och avsikterna med familjerådgivningen var klar från början:
»När man nu i början av 50-talet började motivera inrättandet av familjerådgivning användes familjens förändrade situation som motiv, skilsmässostatistiken, alkoholmissbruk, barn som kom i kläm och aborter. Detta bildade den bakgrund av icke önskvärda sociala förhållanden som man ville förändra till det bättre. Att stärka familjen, samhällets hörnsten, var en av de åtgärder som man började satsa på» (37).

Vad är innebörden av allt detta? Vad betyder bosättningslånen, barnbidragen, familjeundervisningen och familjerådgivningen?

Det innebär att det för första gången är lönearbetarnas familj som institutionaliseras. För första gången är det lönearbetarfamiljen som förhärligas i ideologin, kodifieras i lagstiftningen, skyddas av staten. Som Alva Myrdal skriver är hela den familjepolitiska offensiven ett försök att »madrassera hela den samhälleliga överbyggnaden i familjens intresse» -och inte vilken familj som helst, utan just den familj som inte kan hålla sig uppe utan stöd och som tidigare lämnats att klara sig själv: De egendomslösas familj, lönearbetarfamiljen

Det är utifrån denna institutionalisering av lönearbetarfamiljen som familjeinstitutionens våldsamma expansion under perioden 1930-60 kan förstås.

FAMILJEPOLITIK I ANDRA LÄNDER

Var detta en specifikt svensk utveckling? Åtminstone den kris som tvingade fram de familjepolitiska åtgärderna borde inte vara det, eftersom arbetarklassen under 1900-talet utgjort en växande del av befolkningen i alla industrialiserade länder, och eftersom de problem för deras familjebildning som beskrivits borde gälla i alla länder.

Visserligen har utvecklingen i de olika länderna sina särdrag. De egendomslösas familj kan knappast utvecklas på samma sätt i England, där inhägnadssystemet redan på 1500-talet började skapa ett stort egendomslöst landsbygdsproletariat och där den tidiga industrialiseringen gjorde att alla de mest brutala formerna av barn- och kvinnoarbete kom att tas i bruk, och i ett land som Sverige där landsbygdens avfolkning ägt rum under de sista hundra åren och där kapitalismen genomfördes i en relativt avancerad form under loppet av några decennier… Nya familjeformer kommer att kombineras med gamla på olika sätt, gamla ideologier kommer att brytas mot nya former och vice versa.

Men detta hindrar inte att vissa generella tendenser bör kunna abstraheras fram.

Såg vi då någon familjekris i andra europeiska länder under slutet av 1800-talet och början på 1900-talet? De relevanta siffrorna på äktenskapsfrekvenser, andel gifta i befolkningen etc tycks vara ganska svårtillgängliga. Några antydningar får räcka:

Evelyne Sullerot har i »Histoire et sociologie du travail feminin» skildrat hur mängder av kvinnor drogs in i industrin kring mitten av 1800-talet.

»Dessa kvinnor är inte enbart flickor som arbetar innan de uppnått giftasvuxen ålder. Många av dem är vuxna. I England visade en folkräkning 1851 att två miljoner kvinnor tvingades försörja sig själva … därför att de var ogifta» (38).

I Frankrike, England, Belgien, Tyskland arbetade 100 000-tals ogifta vuxna kvinnor i textilfabrikerna (39).

Mycket talar alltså för att en stor del av arbetarklassen i de västeuropeiska länderna levde ogift under denna tid. Mycket talar också för att förhållandena förändrades efter 1900-talets första decennier.

I Frankrike t ex ökade andelen gifta i den kvinnliga befolkningen med 17 procent från 1954 till 1962 (40).

Något som också talar för att allt större delar av befolkningen lever i äktenskap, är det faktum att en stegrad förvärvsintensitet bland kvinnor under 50- och 60-talen sammanfaller med en stegrad förvärvsintensitet bland gifta kvinnor i alla länder utom Norge och Holland (41).
Vi kan alltså ana oss till en »familjekris» lik den i Sverige i övriga europeiska länder. När det gäller de åtgärder som sattes in för att motverka krisen behöver vi inte nöja oss med att ana. Här är uppgifterna klara och entydiga.

Vid början av 30-talet hade det i ytterst få länder genomförts familjesociala åtgärder av någon betydelse. Vid mitten av 50-talet hade ett system av familjepolitiska åtgärder liknande dem som genomfördes i Sverige införts i de flesta västeuropeiska länder, och även i många andra länder (42).

Barnbidrag, skattelättnader för familjer i allmänhet och barnfamiljer i synnerhet, obligatorisk sjukförsäkring med viss familjepolitisk inriktning kombinerad med direkta åtgärder vid ett barns födelse – vid mitten av 50-talet hade detta genomförts i alla västeuropeiska länder med enstaka undantag.

Direkta ekonomiska bidrag i samband med giftermål lämnades 1955 i nio länder. Bosättningslån förekom i sju länder. I några av dessa länder gjordes avskrivningar på skulden efter hand som barn föddes.

Fria skolmåltider förekom »i ett stort antal länder».

Hyresrabatter för barnfamiljer förekom i bl a Belgien, Danmark, Frankrike, Norge, Storbritannien och Sverige. Åtskilliga andra åtgärder på bostadsområdet förekom också i flera länder. Bland dem kan nämnas bidrag och lån till egnahemsbygge, bostadsförbättringsbidrag, bidrag till flyttningskostnader, reducerad bostadsskatt, förmånsrätt till bostad.

Några uppgifter om vilka ideologiska åtgärder som samtidigt kan ha genomförts för att stärka och stödja familjen har vi inte. Men uppgifterna om de familjesociala åtgärder som ungefär samtidigt genomfördes i så många andra länder är tillräckligt entydiga för att till låta en slutsats:

Försöken att institutionalisera de egendomslösa, arbetarklassens och mellanskiktens, familjeförhållanden, är en generell tendens i åtminstone de västeuropeiska kapitalistiska länderna från och med 30-talet.

Det bör också noteras att dessa reformer oftast verkligen initierades uppifrån; att de alltså inte i första hand vunnits av arbetarklassen genom kamp. Familjepolitiska åtgärder genomfördes av mycket olika regeringar och i mycket skiftande situationer. Detta gjorde att den ideologiska ramen kring familjepolitiken kom att variera mellan olika länder. I Frankrike t ex fick barnbidragen ganska markerat karaktären av avelspremier. I Sverige blev den ideologiska ramen annorlunda. Där framställdes familjepolitiken, liksom hela krispolitiken, som ett steg mot ett socialistiskt samhälle snarare än som ett sätt att rädda kapitalismen.

FAMILJEN SOM STATENS BARN

För att förstå vad familjen har för funktioner i och för det kapitalistiska samhället måste vi se hur denna familj ser ut, se på den moderna lönearbetarfamiljens särdrag.

Först en kommentar till begreppet »lönearbetarfamilj». Det klumpar samman familjebildningen i den egentliga arbetarklassen och i diverse mellanskikt. Det är också motiverat att göra så, eftersom lönearbetet vare sig det är produktivt eller inte, och icke-ägande av produktionsmedel ger vissa väsentliga utgångspunkter för familjebildningen: Familjen bygger inte på en »naturlig», produktiv arbetsgemenskap. Den skall inte förvalta och föra vidare egendom i form av kapital, jord etc. Den är inte ekonomiskt fördelaktig utan kommer att bestå av »försörjare» och »försörjda», kommer att bli en ekonomisk börda för den i familjen som har arbete. Den är kort sagt familjen som inte har nämn grund i den samhällelig produktionen.

Ett tecken på det berättigade i att använda begreppet »lönearbetarfamilj» finner vi i tabell 2, där arbetarklassens och mellanskiktens familjebildning 1920 båda ser ut att vara lika ofullständiga och lika exklusivt kärnfamiljära, samtidigt som båda dessa grupper starkt skiljer sig från den borgerliga/småborgerliga gruppen.

Givetvis måste en mer konkret analys ta hänsyn till hur skilda lönearbetargruppers varierande bakgrund, politiska och organisatoriska traditioner, klassbakgrund, relation till bourgeoisin etc påverkar familjen. Här blir distinktionen mellan arbetarklass och mellanskikt relevant, liksom skillnaden i levnadsförhållanden mellan olika grupper av lönearbetare.

Den nya familjen, lönearbetarfamiljen, är statens barn. Visserligen har staten också tidigare uppträtt som Familjens beskyddare, men för den moderna lönearbetarfamiljen får beskyddet en ny karaktär. Eftersom lönearbetarfamiljen saknar naturlig grund i den samhälleliga produktionen är det staten som mer eller mindre skapar denna familj genom att skapa förutsättningar för att den skall uppstå.

Detta innebär att familjens förhållande till staten drastiskt förändras. Från att ha varit en relativt oberoende institution som vid sidan av staten fyllde andra uppgifter än den, blir den en institution som är beroende av staten. Staten avlastar familjen en del av dess funktioner, och försöker samtidigt upprätthålla familjen som ! samhällelig institution genom en rad åtgärder: bidragsformer, skattelagstiftning som premierar familjebildning och hemmafruar, bostadsbyggande, ideologisk förberedelse av den uppväxande generationen och ideologiskt/ : moraliskt stöd i akuta krissituationer.

MOTSÄTTNINGAR l STÖDET

Statens stöd till familjen rymmer emellertid motsättningar.

Det gäller framför allt de åtgärder som stödjer familjen genom att avlasta den uppgifter, genom att skapa allmänna sociala inrättningar som skolmåltider, skolhälsovård, förskolor. De hjälper familjen. Samtidigt underminerar de den genom att beröva den en del av dess praktiska funktioner.

Vi kan klarare se det om vi jämför dessa åtgärder med en annan typ av sociala åtgärder: Statens ökande omhändertagande av ansvaret för gamla och sjuka. Dessa uppgifter vilade tidigare på familjen/släkten. Lönearbetarfamiljen klarar av flera skäl inte av att försörja de åldrade och lyfta. Men också från kapitalets synpunkt är det önskvärt och nödvändigt att flergenerationsfamiljen, den större släktskapsgruppen, upplöses.

När staten övertar sjuk- och åldringsvården är det därför en entydig åtgärd. Flergenerationsfamiljen försvinner, visst inte enbart på grund av dessa socialpolitiska åtgärder, utan framför allt till följd av den strukturella utvecklingen. Men statens ingripande underlättar och stödjer denna utveckling.

Men även på den mindre familjen måste det på längre sikt få en upplösande effekt att staten övertar en del av familjens reproduktiva funktioner i förhållande till barnen. Att det i början får effekten av ett stöd till familjen beror dels på att dessa åtgärder kombineras med en veritabel kampanj för familjen, dels på det ofullgångna i åtgärderna.

Det är nämligen bara till en mycket liten del som själva reproduktionen församhälleligas; mycket mer är det fråga om att församhälleliga kostnaderna för reproduktionen. Med staten som mellanhand överförs pengar från de lönearbetare som inte reproducerar sig till dem som gör det. Det blir den kollektiva lönesumman som får täcka den kollektiva reproduktionen, medan familjen s a s behålls som verkställande agent för reproduktionen.

1953/54 låg de totala samhälleliga utgifterna för olika typer av bidrag till familjerna (barnbidrag, bostadsbidrag, moderskapspenning m m) på ungefär 640 milj kronor. Samtidigt kostade den »församhälleligade reproduktionen» ca 163 milj kr (46).

Så länge utgiftsposterna förhåller sig på det viset till varandra blir familjen trots allt långt ifrån överflödig. Det är när posterna börjar närma sig varandra som motsättningarna i statens stöd till familjen blir uppenbara. Vi skall längre fram granska hur dessa kostnader utvecklats under senare år.

KÄRNFAMILJEN

Hur ser den då ut, den nya lönearbetarfamilj som växer fram?

Först och främst är den en kärnfamilj, en tvågenerationsfamilj. Man, hustru och barn.
Det gamla bondesamhället var statiskt. Generation efter generation brukade samma jord, levde och dog i samma by. Av den egendomslösa arbetskraften krävdes stabilitet i första hand. Tjänstehjonsstadgarna band drängen och pigan till husbondens gård. Flytta kunde man bara göra vissa bestämda dagar på året (47).

Det nya samhället däremot, det kapitalistiska industrisamhället, är rörligt och föränderligt. Kapitalet kräver en »arbetskraft som också är flyttbar och lättrörlig. Och den enda familjeform som någorlunda uppfyller kraven på flyttbarhet och lättrörlighet är den minimala familjeenheten, kärnfamiljen.

Upplösningen av flergenerationsfamiljen sker »spontant». De unga flyttar in till städerna, de gamla blir kvar. Avstånden växer, kontakten och de ekonomiska banden minskar. Och staten understödjer och påskyndar denna process genom att församhälleliga omvårdnaden av de gamla och sjuka.

Under 40- och 50-talet kodifieras kärnfamiljen som dominerande familjeform i lagstiftning och praxis. I 1949 års föräldrabalk, liksom i den då gällande fattigvårdslagen, stadgas försörjningsplikt från föräldrar gentemot barn, i fattigvårdslagen också från man gentemot hustru. Denna försörjningsplikt är ovillkorlig (48).

I båda dessa lagar finns också en viss försörjningsplikt från vuxna barn gentemot gamla eller sjuka föräldrar. Denna försörjningsplikt är begränsad, men förenas ändå med en viss återkravsrätt: De medel som sociala myndigheter betalat ut till gamla människor kan krävas tillbaka från deras vuxna barn (49).

Vid mitten av 50-talet tillämpas inte längre denna återkravsrätt i praktiken. I socialvårdslagen som gäller från 1957 har dessa bestämmelser helt slopats. »Indirekt kan detta sägas innebära att samhället övertagit ansvaret för försörjningen av vuxna personer som på grund av sjukdom eller ålderdom inte kan försörja sig själva», konstaterar 1954 års familjeutredning (50).

Det kan vara på sin plats att påpeka att kärnfamiljen i en viss mening alltid har varit de egendomslösas familjeform. man finner den sålunda i samhällen som inte grundas på privat ägande av produktionsmedel, t ex hos jagar- och samlarfolk (51). Man finner den också hos de obesuttna i de samhällen som för övrigt grundas på privat ägande, i bondesamhället t ex (52), men där för den en osäker tillvaro i samhällets marginal och är inte alls den dominerande och institutionaliserade familjeformen (53).

HEMARBETET MINSKAR

Den nya lönearbetarfamiljen är från början en familj med hemmafru. Mannen är ute och förvärvsarbetar, hustrun är hemma och sköter hushållet. Mannen är försörjare, kvinnan försörjd. Vi har redan visat på de låga siffrorna för gifta kvinnors förvärvsarbete under den aktuella perioden: nio procent 1930 och ännu 1945 bara elva procent.

För befolkningskommissionen och dess närmaste efterföljare är det tydligen självklart att den gifta kvinnans plats är i hemmet. Det är på denna grund den stolta institutionen reses. Inte för att det på något vis skulle vara uteslutet att gifta kvinnor förvärvsarbetar – bara hemsysslorna ger dem tid.

Betecknande för den allmänna inställningen är synen på deltidsarbete. De tidiga familjepolitiska utredningarna rekommenderade deltidsarbete för gifta kvinnor -som 1954 års familjeutredning skriver, för att »för de gifta kvinnorna uppmjuka arbetslivets villkor så att de kan få möjlighet att i form av deltidsarbete hålla kvar yrkesarbetet och därmed få bättre tid för hemuppgifterna» (54).

För familjeutredarna själva var kanske detta ett uttryck för deras positiva inställning till gifta kvinnors förvärvsarbete. Vad som står mer klart i dag är att denna välvilja något hämmas av att den tysta förutsättningen hela tiden är att kvinnan framför allt skall sköta hem och barn.

Den familjeform som lönearbetarfamiljen framförallt lånar formen av är den småborgerliga. I den familjen arbetar både man och hustru med sina händer, och sysslorna fördelas mellan könen på ett sätt som förvisso påminner om arbetsdelningen mellan hemmafru och utearbetande försörjare. Men skenet bedrar: Familjen är en annan, samhället är ett annat, arbetsdelningens samhälleliga betydelse har blivit en annan. I den småborgerliga familjen upprätthålls fortfarande enheten mellan produktion och reproduktion, och arbetsdelningen mellan könen har i mycket karaktären av en praktisk fördelning av likvärdiga sysslor. Men i och med kapitalismens genombrott skiljs produktion och reproduktion från varandra. Det innebär att hemarbetet hamnar utanför den samhälleliga produktionen.

Hemarbetet minskar också i volym genom att produkter som ursprungligen framställdes i hemmet dras in i den industriella produktionen och bjuds ut som varor på marknaden och finner avsättning, liksom genom att den orationellt organiserade hemarbetsprocessen mekaniseras genom ett utbud av hushållsmaskiner.

Dessutom blir hemarbetet mindre krävande i och med att allt fler får vattenledning och centralvärme.
Hemarbetets betydelse minskar alltså, även om inte utvecklingen därvidlag är kontinuerlig, jämn och likformig. Med det försvinner de sista resterna av familjens produktiva funktioner.

Och detta är oundvikligt. Fastän kapitalismen har skilt reproduktionen från produktionen, så finns det ingen kinesisk mur mellan hemproduktion/reproduktion och kapitalistisk/industriell produktion vad gäller det som framställs. Det finns inte i sig något speciellt »reproduktivt» i framställningen av en limpa eller en barnklänning, och förvisso finns det inget skäl till att kapitalet skulle göra halt vid hemmets dörr och avstå från att lägga under sig en så väsentlig del av vad som produceras i samhället som det som till sist hamnar i magen eller på kroppen.

Men om det skall kunna göras profit på detta, vilket är förutsättningen för att kapital skall satsas inom konsumtionsvarubranschen, måste det finnas en marknad, och för att det skall finnas en marknad måste det arbete som representeras av konsumtionsvarorna upphöra att utföras i hemmet.

Detta innebär dock inte att hemarbetet helt kommer att elimineras, åtminstone inte att något sådant entydigt skulle ligga i kapitalets intresse. Den strukturella tendensen är att hemarbetet elimineras alltmer, men det har fortfarande en konjunkturen funktion.

Ty hemarbetet skapar inget värde (55). Arbetskraftens värde, lönen, det värde som arbetaren skapar under den nödvändiga arbetsdagen, är vad som behövs för att ge arbetaren tillgång till de produkter av det samhälleliga arbete som antagit varuform. Men precis i den utsträckning som arbetaren har tillgång till hemarbete, produktion för eget bruk, behöver han inte köpa sig tillgång till arbetets produkter, och precis i den utsträckningen behöver han alltså inte lönen.

Det innebär att hemarbetet och hemmafruinstitutionen ger en viss elasticitet åt den nödvändiga arbetsdagen. När reallönerna pressas ned så åker bakbordet och symaskinen fram. Genom att öka sin insats kan den hemarbetande göra konsekvenserna av en lönenedpressning mindre kännbara, och detta ligger även i kapitalets intresse.

EN SKULDMEDVETEN KONSUMENT

Hemmafruinstitutionen fyller ytterligare en ekonomisk funktion för kapitalet – för att öka konsumtionen. Denna konsumtionsfunktion brukar ofta framhållas som en av familjens viktigaste: Tänk så många fler kapitalvaror som kan säljas när varje familj har sin egen tvättmaskin och TV i stället för att fler delar på dem. Men här borde en invändning resa sig: Tänk så många tvättmaskiner som skulle kunna säljas då om det inte fanns några familjer utan varje individ såg på TV och tvättade för sig själv!

Nu visar erfarenheten att ensamstående människor oftare lämnar bort tvätten och går ut och äter…. Familjen är nödvändig för att skapa den varma privatsfär som gör att man vistas och konsumerar i hemmet i stället för tillsammans med andra. Och hemmafruns situation underblåser familjekonsumtionen:

Ställd utanför produktionen, utanför varumarknaden, utanför arbetsmarknaden, saknar hemmafrun varje möjliga het att få ett objektivt mätt på värdet av sitt arbete. Hon hänvisas till de tecken på uppskattning som man och barn ger – eller inte ger. Hon kan ständigt fråga sig: Har jag gjort nog? Har jag arbetat tillräckligt? Sköter jag mina uppgifter som de bör skötas?

Detta desto mer som en skugga ständigt ligger över den hemarbetande kvinnan: Skuggan av den familj lönearbetarfamiljen lånat sin form av. Skuggan av den småborgerliga familjens produktiva och oumbärliga hustru, skuggan av kvinnan som väver och byker och samlar i lador och visthusbodar. Det är den skuggan som för en del år sedan gjorde att ett kakmix där endast vatten skulle tillsättas inte sålde särkilt bra… och att samma produkt sålde bättre när fabrikanten tog bort äggen ur mixen, så att kvinnan fick stå och vispa i två riktiga ägg och känna att hon verkligen gjorde något.
Omöjligheten att få ett mått på värdet av det arbetet man utför och skuggan av den gamla husmodersrollen skapar skuldkänslor hos de hemarbetande kvinnorna. Betty Friedan har visat hur oerhört medvetet amerikanska affärsmän har utnyttjat dessa skuldkänslor för att få hemmafruar att konsumera ännu mer. Hon citerar flera marknadsundersökare som studerat möjligheten att saluföra olika hushållsprodukter till hemmafruarna (56).

En marknadsundersökare som fått i uppdrag att saluföra produkten X-mix undervisar t ex sin uppdragsgivare om hur man kan utnyttja hemmafruarnas skuldkänslor:

»Det skulle vara möjligt att i reklamen påstå att man inte anstränger sig att glädja sin familj om man inte drar nytta av alla tolv sätten att använda X-mix. En omdirigering av skuldkänslor skulle sålunda kunna uppnås. I stället för att känna sig skyldig för att hon använder X-mix, skulle kvinnan kunna fås att känna sig skyldig om hon inte drar nytta av denna möjlighet att ge sin familj tolv olika, delikata desserter» (57).

En funktion hos familjen och hemmafruinstitutionen vars betydelse överdrivits betydligt är dess funktion som upplagringsplats för arbetskraftsreserv, »kvinnan som jojo på arbetsmarknaden». Faktum är att de gifta kvinnorna inte alls valsat ut och in på arbetsmarknaden de sista decennierna. Deras förvärvsfrekvens har i stället ökat kontinuerligt och ökat enormt: Från elva procent 1945 till 16 procent 1950 till – 57 procent 1971 (58)!

Visserligen sjönk andelen kvinnor inom industrin efter 1960 (59). Visserligen är det sant att de branscher som drabbats hårt av företagsnedläggningar under 60-talet oftast varit de typiska kvinnobranscherna, och att de 10-15 procent som inte kunnat få nya arbeten efter företagsnedläggningarna förutom de äldre och de dåligt utbildade varit kvinnorna (60). Visserligen är det troligt att dessa utslagna kvinnors arbetslöshet oftast dolts i hemmet, medan männen smusslats undan i arbetsmarknadsstyrelsens omskolningscentra. Men detta är strukturella förändringar på arbetsmarknaden, och de gifta kvinnornas förvärvsarbete har i allmänhet varit mycket lite konjunkturbundet.

Hemarbetets betydelse minskar, resterna av familjens produktiva funktioner försvinner mer och mer, och familjens funktioner förskjuts alltmer till samhällets överbyggnad.

FAMILJENS BARNCENTRERING

Men en praktisk funktion har familjen kvar: Barnomsorgen. Att varda och fostra barnen är i stort sett vad som återstår av familjens ursprungliga ekonomiska funktioner. Därmed blir barnomsorgen i en viss mening familjens materiella grundvaL För den småborgerliga familjen är produktionen den väsentligaste uppgiften, familjens mål, medan barnen snarast möjligt placerades in på sin plats i produktionsstrukturen. Lönearbetarfamiljens uppgift däremot är reproduktionen – produktionen av arbetskraft. Och en mycket viktig del av detta är produktionen av en ny generation arbetskraft. Så kan man säga att barnen från att ha varit ett medel att uppfylla familjens samhälleliga uppgift blir familjens mål.

Detta innebär först och främst att barnomsorgen rent praktiskt kommer att ägnas mer tid. Enligt »Hemarbete och servicekontakter» (SOU 1965:5) tar barnen i tätorter längre tid än i glesbygd, men hushållsarbetet kortare. Detta uttrycker en tendens, eftersom stadshushållen är mer konsekventa uttryck för den »nya» familjen, medan glesbygdshushållen har fler drag av den gamla småborgerliga bondefamiljen.

Men framför allt avspeglas denna förskjutning av familjens uppgifter inom ideologin. Under senkapitalismen förhärligas kvinnans och familjens barnavårdande uppgifter på ett sätt som saknar motstycke i tidigare epoker.

I »Kvinnors liv och arbete» utrycker Edmund Dahlström denna förändring ganska precist:

»Jämsides med den höjda hygieniska och materiella standarden har det skapats ett mer ‘barnorienterat’ mönster för vård och uppfostran av barnen. Denna uppfostringsideologiska förskjutning går bl a ut på att framför allt de små barnen skall ges ett större mått av kärlek, omsorg och tillsyn. Barnpsykologer och läkare har under det senaste årtiondet (dvs under 50-talet) påpekat vikten av att föräldrarna och då främst modem ägnar mycket tid åt barnet.»

Och denna »uppfostringsideologiska förskjutning», denna »barnorientering» har verkligen slagit igenom i hela samhället. Inte minst de hemarbetande kvinnorna tar den till sig i en våldsam idealisering av modersrollen. Begripligt nog – för dem blir denna idealisering en livlina när skuldkänslorna hotar att dränka dem.

Här är några röster från kvinnor som ganska nyligen börjat arbeta heltid inom industrin (citaten kommer från Rita Liljeströms Kristianstads-undersökning):

»Barnen är en del av en. De är samhörighet. Man lever mycket för barnen. Familjen är naturligtvis det viktigaste.»
»Jag tror att det bara är föräldrarna som kan ge barnen kärlek.»
»Föräldrar är absolut det viktigaste ett barn har. Andra vuxna är inte så viktiga, särskilt när de båda arbetar. Då måste föräldrarna offra all sin lediga tid på att vara med barnen» (61).

Och männen instämmer:
»Jag tycker att det var riktigt att hon var hemma hos barnen när de var små. Det var tryggare för dem. De kunde gå till mamma och få tröst när de behövde det.»

För de kvinnor som börjat arbeta förvandlas givetvis modersrollens livlina till en snara som dras åt i nya skuldkänslor:
»Jag har tänkt mycket på varför min dotter vägrade att gå till skolan och därför klandrar jag mig själv för att jag började arbeta när hon var liten.»
»Jag har haft dåligt samvete för barnens skull ibland när jag gått på en kurs. En man behöver aldrig ha det.»

Barnen blir centrum i familjen också därför att de får ersätta den gemensamma aktivitet som inte längre finns naturligt given i familjen Ramen blir – ofta – dan enda »gemensamma aktiviteten» i familjen. Därför kommer också många skilsmässor just när barnen vuxit upp:

»… när barnen har flyttat hemifrån upptäcker paret att de inte längre har så mycket gemensamt. Barnen har länge varit både det lim som hållit dem samman och den buffert de använt för att undvika varandra.»(62)

BARNCENTRERINGENS BAKSIDOR

Obestridligen har barncentreringen vissa positiva följder. Den ger vissa förutsättningar för att mer hänsyn skall tas till barnen, att relationerna mellan föräldrar och barn blir mindre av öppet auktoritära maktrelationer, att öppen brutalitet mot barn inte längre är allmänt accepterad. Grova fall av barnmisshandel skapar numera svarta tidningsrubriker, även om barnomsorgen fortfarande så pass mycket är familjens privatsak att sådan misshandel kan försiggå ganska länge utan att någon vågar ingripa.

Men barncentreringen har baksidor också. Den skapar emotionella beroendeförhållanden, särskilt mellan mödrar och barn, som kan vara mycket svåra att ta sig ur. Dessa beroendeförhållanden kan till viss del ersätta den gamla föräldraauktoriteten. Och vad innebär det för ett barn att vara »det lim som håller föräldrarna samman och den buffert de använder för att undvika varandra»? Det måste vara en tung börda att vara den som hela familjens existens vilar på. Några knäcks under den och drabbas av psykiska sjukdomssymtom (63).

Idealiseringen av föräldrarollen legitimerar barnens brist på kontakter med andra vuxna. Inga andra vuxna betyder något för barnen, och barnen betyder inget för andra vuxna (64). Följden blir att barnens hela tidiga socialisering skall ske i den isolerade familjeenheten. Men vilka möjligheter har denna familj att konkret förmedla konkreta erfarenheter av vuxenlivet till barnet? Mycket små: Barn kan inte längre som i den småborgerliga familjen följa föräldrarnas arbete, lära sig det och föra det vidare. Det enda familjen kan förmedla i dag är en beredskap för det okända – och en beredskap att underkasta sig (65).

Det är inte heller bara i förhållande till barnen som familjens uppgift som källa till kärlek, ömhet och emotionalitet betonas. Även mannen/lönearbetaren skall söka den harmoni, den känslomässiga och personliga tillfredsställelsen som dagligen förmenas honom i arbetet, i familjens sköte.

Under senkapitalismen blir just denna funktion en av familjens viktigaste, för att inte säga den allra viktigaste: Den emotionella funktionen att ge värme och gemenskap. Och inte bara det – hemmet och familjen blir också det ställe där man kan koppla av eller ägna sig åt sådant som man är road av.

FAMILJEN SOM LIVSINNEHÅLL

Detta innebär att familjen får bli antitesen till det kapitalistiska samhälle som omger den. Där samhället utanför alltmer bara kan erbjuda opersonliga, ytliga och endimensionella relationer mellan människor, skall familjen präglas av personliga, varma, djupa och helhetliga relationer. Där arbetet blir en påtvingad plåga som man vill undfly, blir familjen det man drömmer om, den omgivning där man kan vara sig själv och göra det man vill.

Rita Liljeströms Kristianstadsundersökning konstaterar:

»För många av männen är hemmet det ställe där de kan släppa av på de krav som ställs på dem. De kan ge fria tyglar åt sina kreativa talanger: Bygga hus, reparera bilar, arbeta i trädgården. De söker utlopp för spänningarna från den tunga arbetsveckan genom sport och utomhussysselsättningar. Att ha hustrun hemma ger dem en känsla av trygghet. Där har de en orörd reserv som inte har organiserats i en tidtabell och utsatts för tryck.» (64)

Familjen har blivit kompensatorisk. Den, och ingen annan, skall kompensera för all utarmning och all nöd i det samhälle som omger den. Samtidigt blir familjen ett livsinnehåll för familjemedlemmarna.

Att familjen får denna funktion för arbetarklassens män visar på en förändring av mannens plats i lönearbetarfamiljen. Denna förändring växer i själva verket fram samtidigt som den institutionaliserade lönearbetarfamiljen.

Vi kan belysa förändringen i tre bilder, som bygger på Willmotts & Youngs skildring av Bethnal Green, en arbetarstadsdel i London:

Under seklets första decennier, in på 30-talet, har männen i arbetarklassen inte mer med familjen att göra än de är tvungna. Så säger alla tidiga undersökningar. Familjen och barnen är hustruns sak. Mannen föredrar männens gemenskap, arbetskamraternas och grannarnas, på puben (eller i Sverige på ölkafét). Han är brutal mot hustru och barn ibland, engagerar sig definitivt inte i familjen. »Han var ingen familjefar, han var gift ungkarl», så sammanfattar en svensk kvinna i 50-årsåldern bilden av sin egen far (65). Och den tycks vara representativ.

Det är knappast svårt att förstå varför arbetarklassens män höll sig borta från hemmet, höll sig borta från trångboddhet, barnskrik och en utsläpad hustrus tjat om pengar.

Men vid mitten av 50-talet, när Willmott och Young gör sin undersökning i Bethnal Green anas ett nytt familjemönster. Fastän hustrun fortfarande oftast inte vet exakt hur mycket mannen tjänar, så börjar äktenskapen bli mer av kompanjonskap, förhållanden mellan jämställda som betyder något för varandra. Mannen hjälper till med hushållsarbetet – ibland.

Barnen spelar en allt större roll – »It’s all for the kiddies». Blir det en över av söndagens fläskkotletter är det barnet som får den – 20 år tidigare skulle det ha varit mannen. Visserligen ägas barnen fortfarande, men inte så mycket. Föräldrarna engagerar sig mer i barnen, drömmer och planerar för deras framtid.

Det är hela den komplexa process som leder till lönearbetarfamilj ens institutionalisering som skapar detta nya familjemönster. Men familjen har ännu inte blivit en isolerad enhet. Bethnal Green är en gammal och traditionsrik arbetarstadsdel, och 1956 finns ännu de gamla banden kvar: Männens gemenskap med arbetskamrater, släktingar och grannar, som ofta är samma personer. Kvinnogemenskapen i de trånga och nedslitna bostadskvarteren. Den självklara solidariteten i nödsituationer. Tryggheten att leva och arbeta i ett område där man växt upp och där alla känner alla.

FAMILJEORIENTERINGEN BEFÄSTS

Detta innebär att omvandlingen till familjeorientering inte slagit igenom fullständigt i Bethnal Green 1956. För om det ena ledet i familjeorienteringens uppkomst är att den lilla familjeenheten får större dragningskraft för männen, så är det andra ledet en upplösning av alla andra band som kompletterar eller konkurrerar med kärnfamiljen. Den större släktgruppen, gemenskapen med arbetskamraterna…..

Under den tid då Willmotts och Youngs undersökning görs flyttar flera av familjerna i Bethnal Green ut till en nybyggd Londonförort med bättre bostadsstandard. Efter flyttningen förändras familjernas kontaktmönster hastigt och drastiskt.

Kontakten med släkten och med andra i Bethnals Green minskar anmärkningsvärt snabbt i och med den fysiska separationen. I Greenleigh, den nybyggda förorten, är alla nyinflyttade. Det fanns inget utvecklat socialt kontaktnät som några få nyinflyttade hade kunnat integreras i. De nya grannarna ser på varandra med misstänksamhet, eller åtminstone med reservation.

Murarna bryts inte ned heller, eftersom området inte erbjuder några naturliga kontaktpunkter. I stället för en liten sjaskig pub på varje gata, som i Bethnal Green, finns en enda stor och skinande ny pub i Greenleighs centrum. Detsamma gäller affärerna. Och Greenleighs män lär inte känna varandra på arbetsplatserna heller, för de arbetar inte i Greenleigh utan på andra ställen i olika delar av London.

För kvinnorna, som skurits av från den större kvinnogemenskapen i Bethnal Green, blir maken, barnen och hemmet bokstavligen allt. Och även för männen blir den lilla familjen allt viktigare, när fritidsgemenskapen med männen i Bethnal Green är borta.

Som en av de män Willmott och Young intervjuade sade apropos grannarna:

»Jag bryr mig inte om dem. Jag är bara intresserad av min egen lilla familj. Min fru och mina två barn – det är dom jag bryr mig om. Mitt liv här nere är mitt hem.»

Eller som Liljeström konstaterar i Kristianstads-undersökningen:

»I åtta fall av elva… är familjemönstret påfallande slutet gentemot omvärlden och präglas av att ‘familjen haller ihop och beblandar sig inte med utomstående’. Ofta framhålls denna reservation som ett ideal.»

Familjeorienteringen har triumferat. Inledd av lönearbetarfamiljens institutionalisering fullbordas den av de samhälleliga strukturomvandlingar som upplöser landsbygdssamhällen såväl som gamla traditionsrika arbetarstadsdelar och placerar ut tiotusentals människor i nybyggda bostadsghetton i förorterna. Och den viktigaste följden av sådana folkomflyttningar är just den fragmentering av det sociala nätverket, den uppsplittring mellan arbete och privatliv, mellan olika livsfunktioner, som befäster familjeorienteringen.

Familjeorienteringen och familjeidealiseringen får också en rejäl skjuts av den rådande ideologin.

ATOMISERING

Det behöver bara tilläggas att ju mer utpräglad familjeorienteringen blir och ju mer uppgiften att erbjuda en gemenskap blir familjens exklusiva domän, ju svårare får familjen att klara av dessa uppgifter. För gemenskapen kan inte trollas fram ur tomma intet. För att kunna utvecklas bör den ha en materiell grund i gemensam verksamhet, gemensamma erfarenheter. Inte i någon familj har dessa förutsättningar varit så frånvarande som i den moderna lönearbetarfamiljen. Där finns ingen naturligt given arbetsgemenskap. Man och hustru lever i skilda världar under arbetsdagen. Till sist kan det som vi sett bli så att det enda de har gemensamt är barnen. Kanske sängen också.

Detta är nu ingen hållbar grund för den idealiserade gemenskap familjen väntas ge. Nedtyngd av trycket från ett ouppnåeligt familjeideal, socialt isolerad och därför emotionellt överlastad inåt, kan familjen kollapsa inåt medan det yttre skenet upprätthålls.

I det större sammanhanget bidrar familjeorienteringen till att splittra upp, och atomisera arbetarklassen. Redan den strukturomvandling som befäster familjeorienteringen rycker undan en del av grunden till solidaritet och sammanhållning genom uppsplittringen mellan arbetsplatser och bostadsområden, fragmenteringen av det sociala nätverket i de nya förortsområdena.

Familjeorienteringen som ideologi bidrar ytterligare till att minska möjligheterna till sammanhållning på arbetsplatser och i bostadsområden. För det denna ideologi säger är att man skall undfly alla jävligheter i arbetet, att man skall kompensera sig för dem i familjen. Och den som flyr kämpar inte. För männen blir familjen det som lockar på kvällar och helger – en vida större magnet än fackmöten och politisk aktivitet. För kvinnorna, isolerade i sina förortslägenheter, blir det svårt att bryta sig ur isoleringen.

KRIS I LÖNEARBETARFAMILJEN

Perioden från 30-talets mitt är alltså en period av stabilisering av de egendomslösas familjeförhållanden. En period då en här av statliga utredare och andra funktionärer mödosamt strävar efter att foga samman och hålla ihop lönearbetarfamiljen i den form som staten och kapitalet gemensamt givit den. Kanske är det också en period av idyll, av söndagsutflykter och hemmakvällar kring radion.

1960 är det goda verket nästan fullbordat: 73 procent av den vuxna befolkningen lever i äktenskap. Andelen gifta i den vuxna befolkningen har oavbrutet stigit sedan 30-talet, då den var omkring 50 procent. Från och med 1960 upphör emellertid kurvan att stiga. Den börjar tom sloka en aning. 1965 är 71 procent gifta, 1970 67 procent (66).

‘Kris i familjeinstitutionen? Det behöver de verkligen inte betyda, dessa små procentförskjutningar. De kan ha andra förklaringar. Men de kan också peka på en tendens. Och de ser ut att göra det om man ser dem tillsammans med en annan kurva som skjuter våldsamt i höjden under samma tid: skilsmässokurvan.

Skilsmässofrekvensen (antalet skilsmässor/100 ingångna äktenskap) steg i Sverige kontinuerligt men inte särskilt dramatiskt fram till 1950. 1921-1930 var den i genomsnitt 2,5 procent; 1941-1950 hade genomsnittet stigit till 10,1 procent. Efter 1950 – då lönearbetarfamiljen som samhällelig institution börjat stabiliseras – stabiliserar sig Skilsmässofrekvensen kring 15 procent, för att så kring 1965 stiga våldsamt (67). 1975 närmar den sig 30 procent (68)!

Samtidigt har familjerådgivningsbyråerna fått allt mer att göra. »…väntetiden vid rådgivningsbyråerna är uppåt två månader. Köerna bara växer… Trycket på familjerådgivningen har de senaste åren stadigt ökat», konstaterar ett DN-reportage om Stockholmsregionens rådgivningsbyråer i oktober 1974 (69).

Krissymtomen finns där.
Och naturligtvis kan de relateras till samhällets utveckling i övrigt.

60-TALET – EN PERIOD AV SAMHÄLLSOMVANDLING

1960-talet är en period av intensiv omvandling av den svenska kapitalismen. Det är en period av kapitalkoncentration och centralisering: Från 1963 och framåt var företagssammanslagningarna fler än under hela den föregående 20-årsperioden (70). Det är samtidigt en period av produktivitetsökning – sedan 50-talet har den svenska industrins produktivitet tredubblats, och större delen av denna utveckling ligger under 60-talet (71). En stor del av denna produktivitetsökning har åstadkommits genom en våldsamt ökad arbetshets. Följden har blivit en exempellös utslagning på arbetsmarknaden. Sysselsättningen minskar i stora befolkningsgrupper. Från 1962 till 1971 växte antalet män i åldern 35-64 år som stod utanför produktionen från 72 000 till 122 000 (72). I gengäld växer antalet personer i skyddat arbete, i beredskapsarbete. arbetsmarknadsarbete och förtidspensionering explosionsartat. T ex mer än tredubblades antalet arbetsvårdssökande från 1960 till 1972 (73).

Med kapitalkoncentrationen och centraliseringen följer folkomflyttningar och befolkningskoncentrationer till storstadsregionerna. Under perioden 1964-1967 flyttade drygt var fjärde yrkesverksam person mellan 25 och 34 år någon gång. Från 1960-65 ökade Stockholm med ca 500 000 invånare, Göteborg med 44 000, Malmö med 35 000. En klarare bild av vad detta inne-
i burit kan vi få i tabellen nedan (74).

Tabell 3: Index över befolkningsförändringen i storstadsområden 1950-1970.

Region 1950 1960 1965 1970
Stor-SthIm 100 119 129 139
Gbg-reg. 100 114 124 136
Malmö-reg. 100 114 126 141

(Källa: Samhällsförändring och byggmarknad, HSB)

Strömmen av folk till tätorterna medförde en akut bostadsbrist under 60-talets början. Under senare delen av 60-talet byggdes den värsta bristen bort. Det är under dessa år de nya betongförorterna växer upp kring storstäderna: Skärholmen, Tensta, Rinkeby, Botkyrka, Rosengård…. under loppet av några få år pressas tiotusentals människor från alla delar av Sverige och från Finland, Turkiet och Jugoslavien samman på små ytor i områden där det fem år tidigare bara funnits äng och skog. Och hyrorna i dessa nybyggda områden är höga.

Utslagningen av småbourgeoisin, främst den agrara, fortsätter. Under 50-talet lades jordbruk ned med en takt av l 000 enheter/år. Under 60-talet ökar takten till l0 000 enheter/år (75).

Till detta kommer en enorm ansvällning av statsapparaten. 1950 utgjorde statsapparatens utgifter 29 procent av bruttonationalprodukten. 1974 hade de nått upp till 50,5 procent, den snabbaste utvecklingen skedde under perioden 1965-1974. Mellan 1960 och 1970 ökade antalet anställda i statens tjänst med 74 procent eller från 424 000 till 736 000 personer (76).

Många siffror. Men de har allesammans betydelse för utvecklingen inom och för lönearbetarfamiljen.

GIFTA KVINNORS FÖRVÄRVSARBETE

Som alla andra företeelser bär lönearbetarfamiljen som institution inom sig fröet till sin egen undergång.

Som det här med kvinnornas förvärvsarbete. Som vi sett förutsätts lönearbetarfamiljen från början vara en familj med hemmafru; möjligen kan hustrun skaffa sig något litet förvärvsarbete i den mån barnen och hemsysslorna ger henne tid. Uppenbarligen är det i allmänhet nödvändigt med någon form av arbetsdelning mellan könen för att familjen skall kunna existera som en specifik samhällelig institution (till skillnad från samlevnad mellan en man och en kvinna som en samlevnadsform bland många tänkbara). För lönearbetarfamiljen är den hemarbetande nödvändig för att familjen skall kunna fylla den barnavårdande uppgiften, som är en av dess viktigaste funktioner. För att familjen som privatsfär skall kunna upprätthållas är det också ganska nödvändigt att en person så att säga är ansvarig för det, emotionella hushållet och helst vistas i hemmet. Hemmafrun behövs ock-”så för att familjen skall kunna fylla sina konjunkturella ekonomiska funktioner – brödbak och klädsömnad i kristider. Dessutom är kvinnans ekonomiska beroende av mannen och hennes isolering till hemmet en av de faktorer som bidrar till att hålla ihop äktenskapet, trots uppsplittringstendenser som avsaknaden av arbetsgemenskap och den fysiska separationen under arbetsdagen medför.

Under seklets första decennier var de gifta kvinnornas förvärvsfrekvens mycket låg. Ännu så sent som 1945 låg den bara på 11 procent. Behovet av kvinnornas arbetskraft – för det fanns ett sådant, kvinnorna utgjorde omkring 30 procent av arbetskraften – kunde i stort sett tillgodoses utan att de gifta kvinnorna behövde tas i anspråk. Således utan att hota familjens stabilitet (77).

Men just familjeinstitutionens stabilisering under 30-40-50-talen gör att behovet av kvinnornas arbetskraft kommer att hota familjens stabilitet. Just det faktum att 70-80 procent av de vuxna kvinnorna lever i äktenskap gör att behovet av kvinnornas arbetskraft bara kan tillgodoses genom att de gifta kvinnorna går ut på arbetsmarknaden (78).

Under 50-talet var arbetslösheten låg. Det rådde arbetskraftsbrist. Kvinnornas förvärvsintensitet, de gifta kvinnornas såväl som den totala, ökade också något under dessa år. Men det är framför allt den offentliga sektorns våldsamma expansion efter 1960 som har fört ut de gifta kvinnorna på arbetsmarknaden:

1950 förvärvsarbetade 16 procent av de gifta kvinnorna, 1960 26 procent, 1965 33 procent och 1971 57 procent (79)!

Säkert är det till mycket stor del denna ökade ekonomiska självständighet hos de gifta kvinnorna som förklarar skilsmässokurvans branta stegring efter 1960. Ett eget arbete gör det möjligt också för kvinnorna att knyta nya kontakter, nya relationer utanför hemmet och äktenskapet. Det ekonomiska oberoendet gör det också lättare att bryta upp från ett äktenskap som gått .snett. Enligt en fransk undersökning var 65 procent av de kvinnor som själva begärde skilsmässa förvärvsarbetande. Av samtliga frånskilda kvinnor yrkesarbetande mer än 50 procent redan innan skilsmässa kommit på tal, mot 34 procent av alla gifta kvinnor.

Men de gifta kvinnornas förvärvsarbete gör mer än drar fram »misslyckandena» i ljuset. Det ifrågasätter hela institutionen, eftersom det undergräver – men inte upphäver – funktionsdelningen mellan könen och privatsfärens existens.

Redan på 30-talet skrev Alva Myrdal att den samtidiga förekomsten av äktenskap med hemmafruar och äktenskap med förvärvsarbetande hustrur innebar en motsättning: Själva existensen av den ena typen av äktenskap ifrågasätter den andras berättigande. Denna motsättning tar sig uttryck på flera nivåer: Från de gifta kvinnornas subjektiva upplevelser – borde jag inte vara hemma hos barnen? eller Borde inte jag också ut och tjäna lite pengar? – till den offentliga familjepolitiken – vilken typ av familj skall vara »den rätta», vilken skall politiken och lagstiftningen anpassas efter? Och den blir självfallet allt mer akut då de båda familjetyperna börjar bli ungefär lika vanliga.

De gifta kvinnornas förvärvsarbete skapar alltså sprickor i väven. Men sprickorna har ännu långt ifrån utplånat mönstret. 1972 hade 56 procent av de förvärvsarbetande gifta kvinnorna deltidsarbete – för att få tid med hem och barn, för att vårda privatsfären som fortfarande ses som deras domän (80).

Och skilsmässorna, som visserligen otvivelaktigt pekar på en kris för familjen, kan också ses som en säkerhetsventil som gör det möjligt att trots allt upprätthålla institutionen…. extremfallet på det är USA, där vart tredje äktenskap slutar i skilsmässa, men där nästan alla gifter om sig och oförtrutet fortsätter att lova evig kärlek och trohet.

DAGHEMSUTBYGGNAD

De gifta kvinnornas förvärvsarbete bidrar också till att tvinga fram den visserligen högst otillräckliga men ändå kraftiga utbyggnaden av daghemsverksamheten under senare delen av 60-talet och böljan av 70-talet. 1960 fanns det 10 270 platser på statsunderstödda daghem. 1965 hade platsantalet ökat, men inte till mer än 11 715 (81). Men 1970 hade antalet växt till 29 347, och 1972 ytterligare till 45 738 (82). Samtidigt ökade antalet platser i familjedaghem, denna säregna – och billiga! – hybrid mellan privat och församhälleligad barntillsyn, från 8 000 till 42 000 under perioden 1965-1970.

Hur begränsad daghemsutbyggnaden än är i förhållande till behovet av daghemsplatser innebär den ytterligare ett slag mot familjeinstitutionen genom att ännu en praktisk funktion börjar lyftas från den. Och den här gången riktas slaget mot institutionens hjärta, eller mot dess grundvalar. För barnavården är inte bara en av familjens funktioner, den är en av de få praktiska funktioner den har kvar och den utan jämförelse viktigaste – vi har tidigare sett hur »barncentreringen» uppkommit och den kärleksfulla moderns betydelse för barnets utveckling börjat betonas mer än någonsin tidigare. Det är därför inget under att få saker kan ge upphov till så hätska debatter som förslaget om allmän förskola eller kraftig daghemsutbyggnad….

I ett tidigare avsnitt skrev vi: »1953/54 låg de totala samhälleliga utgifterna för olika typer av bidrag till familjer på ungefär 640 miljoner kronor. Samtidigt kostade den ‘församhälleligade reproduktionen’ ca 163 miljoner kronor. Så länge utgiftsposterna förhåller sig på det viset till varandra blir familjen trots allt långt ifrån överflödig. Det är när posterna börjar närma sig varandra som det blir uppenbart på vilket sätt statens stöd till familjen påminner om repets stöd till den hängde.»

Och nu har vi börjat komma dithän: 1972 kostade bidragen till familjer 3,2 miljarder kr; den »församhälleligade reproduktionen» kostade 2,8 miljarder (83).

SLUTET FÖR FAMILJEPOLITIKEN?

Samtidigt kan man fråga sig om det länge till kommer att finnas utrymme för en speciell ekonomisk familjepolitik. De familjepolitiska utgifterna är en del av de allmänna socialutgifterna, en del som har varit relativt konstant sedan 1957 åtminstone (16-17 procent). Men de sociala utgifterna har ökat enormt. Med penningvärdet hållet konstant har de ungefär femdubblats sedan 1950 och tredubblats sedan 1960 (84). En allt större del av den kollektiva lönesumman bollas runt som inkomstöverföringar mellan olika grupper av lönearbetare och från lönearbetare till blivande lönearbetare och före detta lönearbetare – gamla, sjuka och utslagna, studerande. Olika typer av bidrag blir allt nödvändigare för att hålla nöden från dörren för allt fler. Den speciella familjepolitiken löper risken att upplösas i den allmänna socialpolitiken, speciellt i en situation av stigande priser och sänkta reallöner. Bostadsbidraget t ex. som från början var avsett att hjälpa barnfamiljer till bättre bostäder, börjar bli ett allmänt »botemedel» mot de stigande hyrorna. Man behöver numera varken ha barn eller ens vara gift för att få det.

Också småbourgeoisins fortsatta utslagning måste undergräva lönearbetarfamiljen. Lönearbetarfamiljen har lånat sin form av den småborgerliga; ofta direkt, genom att små egendomsägare förvandlats till lönearbetare, eller genom att deras söner och döttrar blivit det. Genom att småbourgeoisin, och därmed den verkliga småborgerliga familjen, elimineras, blir lönearbetarfamiljen alltmer en form utan innehåll, spöklik och arkaisk: Inte någonstans i samhället finns längre den materiella grunden för denna familjebildning. Spänningen mellan den föråldrade form som lönearbetarfamiljen lånat och dess verkliga innehåll, eller brist på innehåll, måste bli allt mer akut.

FAMILJESPLITTRING?

Något som ibland nämns som en viktig bidragande orsak till upplösningstendenser inom lönearbetarfamiljen är familjesplittring i samband med migration av arbetskraft. Dvs mannen flyttar till Göteborg, medan hustru och barn blir kvar i Sorsele eller Dubrovnik. Vi har haft svårt att få tag i siffror för att belägga eller förkasta denna tes, men tillgängliga data pekar på att det är ett ganska marginellt fenomen.

I en engelsk undersökning av invandrade arbetares levnadsförhållanden i Europa framställs uppsplittringen av den större familj-släkt-gruppen och kärnfamiljens isolering som migrationens viktigaste effekt på familjeförhållandena. Att detta stämmer tyder också svenska siffror på: I Stockholm fanns det i november drygt 28 000 ogifta utländska män och drygt 19 000 gifta. Av de gifta sammanbodde den absoluta majoriteten, ca 16 000, med hustrun. Det är alltså jämförelsevis få familjer som splittrats på detta sätt (85).

Rimligtvis – men siffror har vi inte hittat – måste detta vara ännu mindre vanligt när det gäller svenska familjer. Allra helst som familjens fortsatta sammanhållning i sådana här fall är understödd och institutionaliserad genom flyttningsbidrag etc.

I 60-talets folkomflyttningar kommer familjerna att isoleras alltmer, samtidigt som kontakterna med människor utanför familjen minimeras, Relationerna inom familjerna måste bli allt mer överlastade. Och samtidigt – dvs från början av 60-talet – ökar de yttre påfrestningarna på familjemedlemmarna genom den ökade arbetshetsen, omställningsproblem i samband med flyttningar, och utslagningen på arbetsmarknaden.

De olika frustrationer som dessa yttre påfrestningar ger upphov till kan bara uttryckas i familjen, eftersom det är det enda stället där emotionella reaktioner är tillåtna. Men i och med att tröttheten och besvikelsen över ett påfrestande arbete, omställningsproblem i en ny miljö etc, förs in i familjen och uttrycks där så förvandlas de till »familjeproblem».

För eftersom familjen enligt den rådande ideologin skall ha en kompenserande och läkande funktion i förhållande till det hårda arbetslivet och den kalla omvärlden, så kommer även de problem vars orsaker ligger utanför familjen att ses som ett familjeproblem, familjemisslyckanden. Familjen skall klara av att kompensera yttre påfrestningar. Gör den inte det är det i första hand den det är fel på, inte de yttre påfrestningarna. Så kommer 60-talets omvandling av den svenska kapitalismen också att leda till kriser inom lönearbetarfamiljerna. I förorterna växer familjerådgivningsbyråernas väntelistor….

Ingrid Hedström

NOTER
1. Sweriges Rikes Lag 1734, Giftermålsbalken kap LX:1, kap XI
2. Ibid, Handelsbalken, kap XIV »Om legohion» , . ,
3. Myrdal 1945, ss 17-19
4. Ibid, s 18
5. Ibid, s 20; Andersson 1974, s 20
6. Myrdal m fl 1938, s 23
7. Myrdal 1945, s 20
8. Andersson 1974, s 20; Therborn 1973
9. Holmberg 1967
10. Ovist 1973
11.Quensel 1969
12. Ibid
13. Burgess& Locke 1953
14. Therborn 1973, ss 24-25
15. Ibid
16. Andersson 1974, s 13
17. Mannheimer & Gynna 1971
18. Therborn 1973, s 23; jfr Mannheimer & Gynna 1971, s 118
19. Therborn 1973, s 23
20. Jonsson & Kälvesten 1964, s 303
21. ibid, s 303-304
22. Erlander 1972. ss 159-188
23. Familjen i framtiden 1974, s 17-18
24. Myrdal 1945, ss 157-167
25. Ibid
26. Ibid
27. Erlander 1972, ss 271-272
28. Samhället och barnfamiljerna
29. Ibid, s 15 ”
30. Betänkande angående familjebeskattningen •
31. Myrdal 1945, s 105
32. Ibid, ss 115-116
33. Ibid, ss 117-118
34. Ibid, ss 183-185
35. The American Family, US News and World Reports,-s 36
36. Allmän familjerådgivning, ss 34-35
37. Borgegård 1974, s XVI
38. Sullerot 1968, s 92
39. Ibid, s 93
40. Ibid, s 297
41. Ibid, s 296 42.1 fortsättningen bygger detta avsnitt helt på Erland von
Hofstens genomgång av »Familjesociala åtgärder i olika
länder» i »Samhället och barnfamiljerna»
43-45 Utgår på grund av felnumrering
46. Samhället och barnfamiljerna, s 15
47. Liljeström 1974, s 35
48. Samhället och barnfamiljerna, ss 59-60 .
49. Ibid
50. Ibid
51. Liljeström 1974, s 38
52. Holter m H, s 36
53. Liljeström 1974, s 35
54. Samhället och barnfamiljerna, s 122
55. En intressant debatt om hemarbetet i det kapitalistiska samhället har förts i New Left Review nr 83 och 89. Vi följer här i huvudsak Jean Gardiner i NLR nr 89
56. Friedan 1968
57. Ibid, ss 157-158
58. Kvinnan i Sverige… 1973, s 55
59. Ibid
60. 6 timmars arbetsdag 8 timmars lön, s 26
61. Liljeström m fl 1975, s 60-61
62. The American Family, s 36
63. Se på några fallbeskrivningar i vilken bok som helst som tar upp psykisk sjukdom utifrån ett »familjeteoretiskt» perspektiv, som t ex Laing, Familjelivet 1971
64. Liljeström m fl 1975, s 61
65. Se t ex Holter m fl 1975, s 123-167 för hur en »beredskap till underkastelse» förmedlas genom en uppfostringsideologi präglad av undergivenhet inför auktoriteter framför allt inom arbetarklassen
66. Qvist l973. sl69
67. Quensel 1969, s 23
68. Boigeol & Commaille 1975, s 16
69. Dagens Nyheter Nord, 3 okt. 19″,’4
70. Kvist 1975 71. Ibid
72. Rapport om industripolitik 1973. s 5
73. 6 timmars arbetsdag 8 timmars lön 1974, s 26
74. Liljeström 1974
75. F ryklund, Nilsson m fl 1973
76. Kvist 1975, s 15, s 154
77. Qvist 1973. sl54
78. Kvinnan i Sverige… 1973. s 45
”9. Boigeol & Commaille 1975, ss 17-18
80. Kvinnan i Sverige… 1973, s 55
81. Socialvården 1968. s 68
82. Socialvården 1970, s 100
83. Ibid, s 264-265
84. Ibid. s 268

REFERENSER
Ahrne, G. Hushållsarbete och dubbelarbete. Allmänna förlaget, Stockholm 1971
Allmän familjerådgivning. SOL’ 1957:3
Andersson, K-Å. Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom. RMF-press 1971
Berger, M. Fruar och damer. Pan 1974 Betänkande angående familjebeskattningen. SOl) 1936:13
Boigeol, A. och Commaille, J. Les Francais et le divorce. Psychologie nr 64 mai 1975
Borgegård, T. Några teoretiska och praktiska synpunkter på familjerådgivning. Psykolognytt 1974
Burgess, E. och Locke, H. The Family: From Institution to Companionship. American BookCompany, New York 1953
Dalgärd, L. Familjen under kapitalismen. Stencil Erlander, T. 1901 -1939. Tiden 1972
Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Stockholm 1974
Friedan, B. Den feminina mystiken. Pan/Norstedts 1968
Fryklund, B., Nilsson, T., Olsson, S-E. och Peterson, T. Från bondeförbund till centerparti. Zenit nr 4 1973
Gardiner, J. The Role of Domestic Labour. New Left Review nr 89
Holmberg, P. Arbete och löner i Sverige. Rabén och Sjögren 1967
Holter, H., Henriksen. H., Gjertsen, A. och Hjort, H. Familjen i klassesamfunnet. Pax 1975
Invandrare i Stockholm. Rapport avgiven av Stadskollegiets utlänningsavdelning. (Tryckår saknas)
Jonsson, G. och Kälvesten, A-L. 222 Stockholmspojkar. Almqvist & Wiksell 1964
Kvinnan i Sverige i statistisk belysning. Arbetsmarknadens kvinnonämnd 1973
Kvist, K. Den krisfria kapitalismen och andra myter. Arbetarkultur. Kristianstad 1975
Laing, R.D. Familjelivet. Pan/Norstedts Stockholm 1971
Liljeström, R. Uppväxtvillkor. Publica/Liber, Stockholm 1974
Liljeström. R., Mellström, G.F., Svensson, G.L. Sex Roles
in Transition. Stockholm i975
Mannheimer, E. och Gynna, C En studie i den svenska arbetarklassens uppkomst. Revopress, Lund 1971
Myrdal. A. Nation och Family. London 1945
Myrdal, A. m fl. Kvinnan, familjen och samhället. Kooperativa förbundets bokförlag. Stockholm 1938
Olsson. H. Intervju med 49-ång kontorsanställd om könsroller och frigörelse. Stencil vid Skåseminarium, nov. 1974
Quensel, C-E. Befolkningsutvecklingen. Svensk samhällsstruktur i sociologisk belysning. Svenska bokförlaget 1971
Ovist, G. Statistik och politik. Landsorganisationen och kvinnorna på arbetsmarknaden. Tvärsnitt. Prisma 1973
Rapport om industripolitik. Svenska Metallindustriarbetar-förbundet. Tiden 1973
Samhället och barnfamiljerna. SOU 1955:29 Samhällsförändringar och brottslighet. Tiden/Folksam 1974
Secombe, W. Housework under Capitalism. New Left Review nr 83
Slater, l.. och Woodside. M. Råttorns öl’ Marriage. Cassell & co, London 1951
Socialvården 1968. Sveriges officiella statistik. Statistiska centralbyrån. Stockholm 1970
Socialvården 1972. Sveriges officiella statistik. Statistiska centralbyrån. Stockholm 1974
Sullerot, E. Histoire et sociologie du travail feminin. Editions Gonthier 1968
Sweriges Rikes Lag. Stockholm 1734 The American Family. US News and World Report. 27 okt. 1975
Therborn, G. Det svenska klassamhället 1939-70. Zenit särtryck 1973
Willmott, P. och Young, M. Family and Kinship in East London. Penguin, London 1957

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 5/1975

Därför kan socialismen aldrig vara en marknadsekonomi

Del 2 av 2 i serien Plan och marknad

En sak är viktig att ha klart för sig i plan/marknadsdebatten: den handlar inte om ekonomi. Diskussioner kring ekonomi uppfattas av många som svåra, ofta därför att de förs i avsiktligt döljande ordalag. Att bemöta påståendet att ”osynliga händer” styr samhällsutvecklingen är inte enklare än att bemöta påståenden om att gud, frimurarna eller grannens katt styr den.

Den här debatten gäller hur samhället ska styras, på vilket sätt beslut ska fattas. Där har alla inte bara rätt att ha en åsikt, i en demokrati är det nödvändigt att de har en.

Eftersom diskussionen planekonomi vs marknadsekonomi är en ickeekonomisk debatt som förs i ekonomiska termer blir den lätt förvirrad. Marknadsekonomi och marknadsekonomi är inte samma sak; i det dagliga samtalet är ordet alltid synonymt med kapitalism, men placeras det utanför tid och rum kan det vara liktydigt med 1800-talets konkurrenskapitalism, krigsplaneringen i USA efter 1930-talsdepressionen, det ekonomiska systemet i Nazityskland eller den svenska välfärdskapitalismen.

På samma sätt kan olika system med prefixet ”plan-” – planerad ekonomi, planhushållning, planekonomi – beskriva samhällssystem som skiljer sig åt i ganska stor utsträckning.

Trots problemen tror jag att debatten är någorlunda meningsfull att föra i termerna av ”plan” eller ”marknad”, om termerna används i inte allt för snäva betydelse. Det är kraftfulla metaforer för vad vi vill med samhället. Motsättningen gäller om samhällsavgörande beslut ska fattas kollektivt, i medvetna processer (och alltså resultera i någon form av plan) eller om de ska fattas dolt av företagare och konsumenter, av uppsplittrade, atomiserade medborgare på en marknad, där tillgång, efterfrågan och – inte minst viktigt – köpkraft gör att köpare och säljare kommer överens om ett pris för produkterna som produceras, och att produktionen sedan anpassas efter det.

För kapitalisterna handlar försvaret av marknadsekonomin om ett försvar av den egna makten. De äger produktionsapparaten, och kan därmed bestämma vad som produceras. Men det handlar också om att försvara själva kärnan i det kapitalistiska systemet. Marknaden är visserligen urgammal, men med kapitalismen har den fått en ny roll. Relationen på den ursprungliga marknaden kan beskrivas med formeln V-P-V, (vara-pengar-vara). På den marknaden sålde bönderna sina varor för att få pengar till att köpa andra varor.

Kapitalismen uppkom ur den feodala marknaden, men fungerar istället utifrån formeln P-v-P’, (pengar-vara-pengar): handelskapitalisten går till marknaden med pengar för att köpa en Vara som han sedan säljer, målet för transaktionen är inte längre att få saker han behöver, utan att i slutänden ha mer pengar än han började med.

Det är detta, att produkten inte är målet, utan medlet, som är kärnan i kapitalismen. Produkter bär i ett kapitalistiskt system på två värden: det värde som de har för köparen, hos en korkskruv att den kan öppna vinflaskor, det värde som vi brukar kalla bruksvärde, och det värde som den har för kapitalisten, som kan mätas i pengar, och som vi brukar kalla bytesvärde. Jag använder i fortsättningen ordet Vara med stor bokstav för det som bär bytesvärdet.

Det är Varan – och inte till exempel industriproduktion (skapades liksom företaget hundra år eller mer efter kapitalismen) eller den privata äganderätten (uppkom för tusentals år sedan, då den mänskliga produktionen skapade mer än vad vi åt för dagen) eller en konsoliderad klasskiktning (skapades i och med slaveriet) – som är kapitalismens hjärta. Det är också i form av Varor vi i första hand stöter på kapitalismen i det dagliga livet. Vi arbetar på ett eller möjligen två företag, men vi kommer i kontakt med tusentals Varor på marknaden.

När kapitalismen uppkom började Varan utgöra den dominerande sociala relationen. Handel med målet att göra vinst i pengar blev det viktigaste sättet att reglera förhållanden i samhället (med viktigaste menas inte att det var det vanligaste sättet, det är det antagligen fortfarande inte, utan att det blev bestämmande för den framtida utvecklingen, och att det bestämde hur de modeller den härskande klassen utvecklar för att förstå samhället, deras ideologi och moral, såg ut). Kapitalisten realiserar värdet av den produktion han styr över genom att sälja en Vara till anonyma köpare på en marknad, en stor skillnad mot förhållandena under feodalismen, då feodalherren och hans följe till största delen realiserade värdet av den produktion de styrde över genom att dra från slott till slott och konsumera den direkt.

Varan är en förutsättning för att kapitalisten ska existera, samtidigt som det för honom är en storartad uppfinning. Den gör det möjligt att flytta pengar – det vi brukar kalla kapitalet – från en verksamhet till en annan, allt efter hur vinsterna utvecklar sig. Ena dagen tjänar kapitalisten pengar på att tillverka skor, nästa dag handlar han i framtidsutsikter på något som kallas aktiemarknaden. Under kapitalismen går allt att förvandla till en Vara, till och med förhoppningar om framtiden.

Varan är hjärtat i kapitalismen, och precis som hjärtat är drivkraften i kroppen, är Varan drivkraften i det kapitalistiska samhället. Om kapitalisten inte kan sälja Varan, eller om Varan sjunker i pris, kan kapitalisten inte realisera hela produktionens värde.

Därför får vi ständigt nya Varor, alltid bättre än de gamla. Vi får automatiska hundskålar, plastcykeln och schampo med vitaminer (som vi alltså ska hälla i håret, inte äta, gärna samtidigt som vi skrattar åt hur dumma och skrockfulla folk var förr).

Konsumentmarknaden i de rika kapitalistiska länderna, med 10 000-tals Varor, är inte ett positivt val, något som någon skapat för att hon så gärna vill ha det. Det är ett tvång. När vinst läggs på vinst växer kapitalet. och vinsten från varje såld Vara utgör en allt mindre del av det samlade värdet. Därför måste vi ständigt konsumera allt fler och allt dyrare Varor i allt högre takt.

Om vi plötsligt skulle sluta ha konsumtion som främsta mål i livet skulle inte bara enskilda kapitalisters vinster hotas, hela systemet skulle störta ner i en kris. Varorna skulle ligga osålda på hyllorna, vinsterna skulle utebli, investeringarna skulle först styras om till spekulationssektorn, där enorma vinster skapas (enligt lagen om tillgång och efterfrågan: när fler vill köpa tillexempel aktier stiger priset), men när investeringarna där inte heller ser ut att garantera vinsterna i framtiden spricker bubblan, och förlusten måste täckas med resurser som i sin tur ytterligare minskar investeringarna. (Vi brukar kalla den minskade vinsten per vara för ”profitkvotens fallande tendens” och krisen som uppstår när producerade Varor inte går att sälja för ”överproduktionskriser”.) Eftersom konsumtionen aldrig kan hålla jämna steg med produktionen i det kapitalistiska samhället inträffar överproduktionskriser med jämna mellanrum, och i längre cykler om ungefär 50 år leder profitkvotens fallande tendens till mer djupgående depressioner.

Varans centrala roll för att realisera värde är det som driver på produktutvecklingen i det kapitalistiska samhället. Det är kapitalismens tvång att ständigt sälja mer, dyrare och fortare som gett den oerhörda tillväxten i antalet Varor, och som ständigt tvingar kapitalisterna att försöka lägga under sig nya marknader, oavsett om det handlar om att sälja reklamplatser på månen eller om att ta över det gemensamt ägda och planekonomiskt styrda skolsystemet i de välfärdskapitalistiska samhällena.

Arbetaren i varusystemet – hon som med sina händer verkligen skapar det värde som sedan ska realiseras på marknaden – är mentalt skild från produktionen. Hon har inget inflytande över hur produktionen går till, hon har inget inflytande över vad produkten används till och hon kan när som helst få sparken eller flyttas till andra arbetsuppgifter, utan att någon frågar efter hennes vilja. Vi brukar säga att arbetaren är främmande inför produktionen, alienerad.

Målet på marknaden är att tillskansa sig så stora fördelar som möjligt, oftast om än inte alltid på andras bekostnad. De sociala egenskaper som behövs för att vara framgångsrik på marknaden är förmågan att ljug, att dölja, att berika sig. Marknaden skapar inte bara varor och marknadsrelationer, tyvärr skapar den också marknadsmänniskor.

Marknadens centrala roll i kapitalismen gör att mönstret efter vilket det fungerar, köpare-säljare-marknad-pengar, tenderar att ersätta alla andra modeller för social samvaro, modeller baserade på formella hierarkier (som adelssystemet), på religiösa eller ideologiska band, på släkt eller på vänskap. (Även om de naturligtvis aldrig ersätter dem helt, ens på den kapitalistiska marknaden.) Marknadens funktionssätt övergår från att vara något som präglar en begränsad del avvara liv, och blir till något som koloniserar hela världen, all vår tid. På så sätt spränger alienationen sina gränser, den övergår från att vara något som drabbar den enskilda arbetaren till att vara något som präglar hela samhället.

Det är alltså kapitalismen som lett till Varuexplosionen. Det är Varans tvång – vinstjakten – som gör att kapitalismen är det optimala systemet för att skapa nya typer av materiella rikedomar. Kapitalismen är inte bara bättre på det än socialismen, den är bättre på det än alla andra kända system. Samtidigt undergräver vinstjakten förutsättningarna för mänskligt liv på jorden, genom miljöförstöring och uttömning av naturresurser.

Den socialistiska rörelsens uppgift är att lösa alla de problem marknadsekonomin skapar: maktlösheten, överproduktionen, kriserna, överkonsumtionen, miljöförstöringen, alienationen.

I ett socialistiskt system i det industrialiserade väst blir det en framträdande uppgift att bekämpa varukulturen. Hur bekämpar vi den? Först befriar vi radio, tv, tidningar och stadsmiljön från reklam, varför inte för att ersätta den med konst. Vi minskar därmed viljan att konsumera.

Vi avskaffar dessutom Varan från andra hållet – där det inte råder brist inför vi undan för undan fri tilldelning.

Den fria tilldelningens samhälle kan tyckas utopiskt, i alla fall om vi tar vår utgångspunkt i hur dagens människor agerar (och i än högre grad om vi tar vår utgångspunkt i den borgerliga indoktrineringen, i idén om människans inneboende egoism). Men den är inte så konstig:
vi njuter redan idag av rätten att fritt andas, att fritt bada i en sjö, att fritt plocka bär i skogen. Dessa och andra områden har ännu inte invaderats av kapitalism eller marknadsrelationer.

På vägen mot socialismen kommer de fria rättigheterna att utvidgas till andra områden, många av dem lika livsnödvändiga som att andas: fri tillgång till mat, fri tillgång till bostad, fri tillgång till kommunikationsmedel, till kultur…

Socialismen måste innebära att folk medvetet väljer ett system där de konsumerar färre saker. Istället för konsumtionen erbjuder vi i första hand tiden. Ett första prioriteten i ett socialistiskt system i den industrialiserade delen av världen måste vara att sänka arbetstiden och arbetstempot. Det bör vara en mer eller mindre omedelbar åtgärd att införa sex timmars arbetsdag, och en viktig uppgift att fortsätta sänkningen ner till fyra timmar.

När vi befriar människor från tvångsarbete – som ju idag uppgår till åtta timmar per dag – är det också ett sätt att bekämpa marknaden. Arbete är något som köps och säljs. Vi minimerar tvångsarbetet, och samtidigt befriar vi människor så att de har tid och kraft till att utföra arbeten direkt för sig själva, för sina närstående, för det område de lever i eller för och tillsammans med andra som delar deras intressen, arbeten som inte säljs och köps. Att folk skulle arbeta gratis med den sortens uppgifter är inte så otroligt som det låter – de skulle utföra sådant som idag kallas ideellt arbete, arbeten där de inte är alienerade.

Det nya systemet erbjuder också inflytandet, över arbetet, över bostadsområdet, över stadsdelen, över landet. Och det erbjuder tillfredställelsen att leva i ett system som inte bygger på människans förtryck av människan, som inte bygger på rovdrift på naturresurserna, som inte bygger på svält och elände i den fattiga delen av världen.

Förhoppningen är att skapa det Che Guevara kallade den nya människan. En människa som i första hand gör, skapar, lär, umgås, samarbetar, inte konsumerar. En människa som lever i ett samhälle som präglas av jämlikhet, där behovet att manifestera överhöghet genom exklusiv konsumtion försvunnit. En människa som lever i ett samhälle där gränserna mellan vad som är arbete och fritid suddas ut, där allt kanske slutligen ingår i en helhet med ett mål: att få samhället att fungera, så som vi vill ha det. En människa som bytt de kapitalistiska idealen egoism och girighet mot generositet och hjälpsamhet.

Inget av ovanstående är möjligt i ett samhälle baserat på produktion för att göra vinst. Där är den enda möjliga riktningen mer! fortare!, oavsett om det gäller arbete, råvaruuttag eller konsumtion.

Marknaden som forum för beslutsfattande upprätthåller idag en air av demokrati. Vi uppmanas att använda oss av olika former av ”konsumentmakt”, att förändra samhället genom att köpa vissa varor och avstå från att köpa andra. Sådan beslut kan dock bara förändra samhället på marginalen, aldrig i grunden, samtidigt som de som har mer pengar har fler ”röster” än de som har mindre.

Än värre är att konsumentens demokratiska rösträtt inte respekterar hur människor fungerar. När tar jag mest genomtänkta beslut om hur bröd bör framställas, när jag är hungrig och stressad i affären, eller när jag är mätt, har tänkt efter och diskuterat frågan?

Socialismens motsvarighet till marknadens rösträtt är den demokratiska församlingen. Där beslut fattas i öppenhet, efter ärliga debatter, med allas bästa för ögonen. Målet för den socialistiska revolutionen är att lägga produktionsmedlen, makten över produktionen, i arbetarklassens händer. Att överföra besluten från individer till kollektiv. Makten över produktionsmedlen ska utövas av representativa eller direktdemokratiska organ.

Naturligtvis kommer inte utvecklingen på det materiella planet att avstanna helt. Motsättningen mellan plan och marknad är delvis en illusion, skapad av de som har intresse av att upprätthålla det kapitalistiska systemet. De vill dölja att människans produktion alltid är planerad, att just förmågan att planera samhällets, vid den tiden flockens, produktion antagligen var avgörande för att människan blev människa, slutade att vara djur.

Det finns många sätt som nya produkter skulle kunna skapas på i ett socialistiskt system. En del kan skapas efter storskaliga debatter i hela samhället. Demokratiska församlingar formulerar problem, valda grupper eller experter löser dem. På samma sätt skulle problem som kan lösas med nya produkter formuleras av olika former av intresseorganisationer.

Andra nya produkter kan komma ur forskarvärden. När affärshemlighet och äganderätt till kunskap försvinner blir det lättare att fånga upp hugskott och idéer som kan tillämpas på sätt deras upphovsmän inte förutsett. På samma sätt skulle produkter och metoder kunna födas ur det som kallas tyst kunskap. När kapitalismens hierarkier inte längre är nödvändiga, och när alienationen minskat, kommer det vara lättare fånga upp anställda och brukares förslag och tankar.

Ytterligare ett sätt att skapa nya produkter är att göra det inom verksamheter där själva produktionen är så intressant att ett vinstmotiv inte behövs: skateboarden skapades genom att ungdomar satte hjul på sina surfingbrädor, operativsystemet Linux är gratis och har skrivits och förbättrats ideellt.

Historisk erfarenhet har lärt oss att upphävandet av marknader och avskaffandet av kapitalismen i sig inte löser någonting. Planerade system kan lika gärna – som i Sovjetunionen eller, om än på en helt annan nivå, i den svenska offentliga sektorn – utgöra grund för ett byråkratiskt styre. Inom ramen för ickekapitalistiska system går det utmärkt att kombinera resursslöseri med ineffektivitet och brist.

Vissa debattörer, i Sverige främst Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren – har velat lägga skulden för misslyckandet i Sovjet på planeringen i sig. De har därför upprunnit något de kallar socialistisk marknadsekonomi eller marknadssocialism.

Vad jag vet har de dock inte presenterat något annan grundläggande drivkraft än vinstjakten i ett sådant system. Själva meningen med den ekonomiska aktiviteten skulle därmed fortfarande vara att kapa åt sig så mycket resurser som möjligt, och systemet – arbetarstyrda företag som agerar på en marknad – borde därför snarast kallas arbetarkapitalism.

Det viktigaste nackdelen med ett sådant system är att det inte löser problemen som Varuproduktionen skapar. Det kommer även fortsatt att vara ett system där de som suger ut mer arbetet och naturresurser får fördelar framför dem som suger ut mindre. Det kommer samtidigt att vara ett system som drabbas av samma sorts kriser som en kapitalism baserad på privategendom.

Säkerligen kommer de arbetarkapitalistiska idéerna att bli allt populärare ju tydligare det blir att dagens elit inte kan lösa de stora samhällsproblemen. Under den första tiden efter att kapitalismen störtats och vägen mot socialismen beträtts kommer olika former av arbetarkapitalism kanske till och med dominera. Men arbetarkapitalismens dominans kan inte vara konstant.

När vi talar om det samhälle som inträder efter att kapitalismen är avskaffad och arbetarna tagit makten måste vi ha klart för oss att vi diskuterar ett instabilt samhälle, ett samhälle vars former inte mognat. Vägen till socialismen kommer att vara lång, innan vi är där kommer vi leva i ett samhälle mellan socialism och kapitalism, ett övergångssamhälle.

Exakt hur det kommer att se ut, och där med exakt vilken roll marknadsrelationer kommer att spela i förhållande till andra former av beslutsfattande, är omöjligt att veta. Övergångssamhället kommer att vara en historisk företeelse, det kommer att påverkas av det samhälle det uppstår ur (skillnaden på övergångssamhällen i Nord och Syd kommer tillexempel att vara mycket stor), liksom det kommer att påverkas av hur samhällssituationen ser ut då borgarklassen berövas makten: sker det i ett samhälle som ser ut ungefär som Sverige gör idag, eller sker det efter en djup ekonomisk kris, kanske till och med efter ett krig?

Övergångssamhället är något som kan gå åt två håll: antingen mot socialismen, eller mot att kapitalismen återupprättas. Vänstern måste acceptera att det är så, alla försök att mot majoritetens vilja tvinga samhället i en socialistisk riktning kommer bara att bli grunden för en byråkrati som dödar socialismens själ.

Dock är det är viktigt att ha klart för sig principerna för det socialistiska samhället: arbetet ska vara en källa till glädje, konsumtionen ett sätt att stilla fysiska behov. Vårt mål är inte att öka produktionen, utan livskvalitén. Om vi glömmer det är det stor risk att vi också glömmer från vad till vad övergångssamhället är på väg, och står svarslösa när också det arbetarkapitalistiska samhället krisår.

Kanske måste vi hålla öppet för att just ordet plan i så hög grad förknippas med stalinisternas brott mot mänskligheten att det inte längre är användbart. Ett uttryck som bättre beskriver vad det är vi kämpar för skulle kunna vara ”demokratisk kretsloppsekonomi”. Socialistisk marknadsekonomi tycker jag däremot inte är särskilt lyckat. Marknadsekonomi är på svenska synonymt med kapitalism. Uttrycket är därför en självmotsägelse.

Jörgen Hassler

Från Tidskriften Socialistisk Debatt nr 34, år 2003

Börskraschen – en första varning

Måndagen den 27 oktober skakades världens börsmarknader av en plötslig nedgång i aktiepriserna. De kaotiska scenerna på börserna, exakt tio år efter den ”svarta måndagen”, orsakade allmän panik i finans- och regeringskretsar, lätt maskerade av uppmaningar till lugn.

Den första effekten av krisen är att sätta ett stort frågetecken över livet för miljoner fattiga i den s.k. tredje världen. Dessa människor har utlovats en bättre framtid genom hårt arbete och privat företagsamhet, tack vare marknadens underverk. Liknande löften har getts till folken i Östeuropa och f.d. Sovjetunionen. Dessa hålls kvar i lågkonjunkturens grepp efter sju år av ”marknadsreformer”, vilka följts av en ekonomisk katastrof utan historiska paralleller i fredstid. Den senaste börskraschen har placerat ett mörkt moln också över Östeuropa.

Men det var i Asien som börskraschen började och det är där den har haft sina mest dramatiska konsekvenser. Den drogs igång av internationella valutaspekulanter som spekulerade i att den thailändska valutan, baht, skulle falla. Thailand, som för inte så länge sedan sågs som en ”asiatisk tiger”, ansågs vara ett lätt mål för de stora spekulanterna som gör sig förmögenheter på att spela på valutamarknaden som på ett gigantiskt globalt kasino. Bathen föll snabbt, följd av en hop finanshus som överväldigades av ett berg av skulder. När karusellen väl satt igång gick den inte att stoppa. Spekulanterna lämnade arenan med en uppskattad vinst på 30 miljarder dollar i fickan och aptit på mer.

En blick på de nationella skuldsiffrorna ger vid handen att under ytan stod det inte så bra till med ”tigrarna”. 1995 var Thailands utlandsskuld mer än en tredjedel av BNP. I Indonesien uppgick den till mer än hälften, i Filippinerna till knappt hälften och i Malaysia till nästan 40 procent. Dessa länder behövde desperat utländska pengar för att klara av skulden. Men dessa pengar kunde bara dras in genom höga räntor som i sin tur skulle bromsa den ekonomiska tillväxten. Så länge dessa ekonomier uppnådde tvåsiffriga tillväxtsiffror och börserna blomstrade, kunde de ignorera varningssignalerna. Men i verkligheten innehöll börssiffrorna mycket luft. Redan 1995 handlade alla börser i de asiatiska länderna med aktiepriser som låg tjugo gånger över börsbolagens inkomster. Medan man officiellt vidmakthöll upphaussningen av ”tigrarna” blev kommentarerna inuti de stora bankernas och monopolens styrelserum alltmer pessimistiska.

”Fler och fler finansmän insåg plötsligt att Asiens börser inte borde ha gått uppåt de senaste två åren” sa Hans Briens, chefskonsult på Political and Economic Risk Consultancy i Hong Kong. ”De förstod plötsligt att dessa ekonomier inte är så starka och är fulla av korruption, nepotism, odugliga banksystem etc.”

Efter att ha fått Thailand på knä, letade finansmännen efter nya mål i närheten. De var inte svåra att finna. Paradoxalt nog var den börs och den valuta som led mest den i Hong Kong. Detta trots att detta var det enda stället i regionen som inte hade ”stora problem med skuldsättning och en börs som handlar ganska konservativt i linje med företagens verkliga styrka. Det var just denna styrka som orsakade problemen. Ensam bland börserna hade Hong Kong-börsen likviditet och, till för en vecka sedan, styrka tillräcklig för att utnyttjas som mjölkko för fondkommissionärer som försökte få ihop pengar för att betala de investerare som ville lämna regionen.” (The Independent, 28/10 -97)

Detta visar kapitalismens karaktär. De stora monopolen (”spekulanterna”) använder sina muskler till att sänka en valuta som de anser svag, och till och med till att underminera en ekonomi som Hong Kongs som, enligt kapitalistiska kriteria, anses ”sund”. De agerar som gamar eller rovlystna vargar som törstar efter snabba vinster. Med en av valutaspekulanternas egna ord: ”Vi var som vargar på en åsrygg, med en älghjord (sic) nedanför oss.” På detta sätt bestäms miljoner människors öde dagligen under kapitalismen!

Den panik som spreds med blixtens hastighet till börserna världen över orsakades av valutamyndighetens i Hong Kong försök att försvara Hong Kong-dollarn mot spekulanterna, vilket ledde till en kollaps på börsen. Runt världen följde aktiebörserna efter, där de Latinamerikanska drabbades hårdast när investerarna flydde från vad som förvandlades från ”framväxande marknader” till en riskabel affär. När spekulationsmanin väl börjat rulla kan ingenting stoppa den: ”Vad vi ser är en stor ballong som får stötar från alla håll”, sade Edmond Warner, chef för globala strategier på NatWest Securities.

Panikens orsaker

Indirekt medgav Alan Greenspan att krisen i Hong Kong inte var skälet till paniken, utan bara ett tillfälligt fenomen:

”Mr Greenspan sade att nedgången i förtroende för [den asiatiska] regionen har en del direkta effekter på företagsvinsterna i USA, men inte tillräckligt för att förklara reaktionen på finansmarknaden. Om det inte hade varit för utvecklingen i Sydostasien, förklarade riksbankschefen, hade något annat utlöst en omvärdering.” (The Guardian, 30/10 -97).

Med andra ord, den verkliga orsaken till dessa händelser måste sökas någon annanstans. Men var?

För att besvara den frågan, måste vi börja från början. I vid historisk mening hade kapitalismen redan slutat spela en progressiv roll före första världskriget. Men innan det störtas av arbetarklassen, kommer kapitalismen alltid att finna ”en väg ut” ur de kriser den oundvikligen skapar. Det finns inte någon ”slutlig kris” för kapitalismen i den meningen. Kapitalismen upplevde en ny period av uppsving efter andra världskriget. Den varade i en generation, åtminstone i de utvecklade kapitalistiska länderna. I verkligheten gick kapitalismen under denna period över sina egna gränser, genom krediter och skuldsättning, keynesiansk underskottsfinansiering och så vidare. I synnerhet tillät utvecklingen av världshandeln borgarklassen att komma över nationalstatens begränsningar.

Nu inträder vi i en ny och helt annorlunda period, en period av stormar, spänningar och våldsamma kriser i ekonomin, samhället och politiken. Alla faktorer som samverkade för att skapa den uppåtgående tillväxtspiralen kommer dialektiskt att vändas till sin motsats. Framför allt världshandeln, som fungerade som en spjutspets för tillväxt och investeringar, har inte längre samma effekt, som vi tidigare påvisat.

Överallt försöker kapitalisterna avskaffa tidigare reformer, de skär ner statsutgifterna och försöker upprätta balanserade budgetar. De förstår att om de fortsätter på den gamla keynesianska vägen, kommer de att drabbas av en inflationsexplosion. Det är anledningen till att de fortsätter frukta inflationen, trots all propaganda om att ”inflationen har besegrats”. Men nedskärningen av statsutgifterna skapar nya problem, eftersom det också innebär att hemmamarknaden minskar, vilket bereder vägen för ännu djupare kriser i framtiden. Borgarklassen är fångad i ett olösligt dilemma. Under uppgångsperioden spelade det ingen roll om de gjorde misstag, nu blir det fel vad de än gör.

Upp- och nedgångar

Att det är en organisk kris för kapitalismen innebär inte att produktionen behöver falla överallt och hela tiden. Tvärtom, det kapitalistiska systemet rör sig alltid i cykler av hög- och lågkonjunkturer. Nyligen har det blivit på modet att hävda att denna cykel har avskaffats. Försvararna av det ”nya paradigmet” påstår att den nuvarande uppgången i USA baserar sig på helt nya fenomen – informationsteknologi, ”globalisering” och världsomfattande ”liberalisering” – som de inbillar sig kommer att leda till permanent tillväxt på grundval av ökad produktivitet, låga löner och räntor samt liten eller ingen inflation. Detta är, som de seriösa borgerliga ekonomerna är väl medvetna om, bara ett luftslott. Kapitalismens normala cykel är kvar, och beredd att ta hämnd på tvivlarna. De nuvarande svängningarna på börserna är bara en påminnelse om detta faktum, som de första skakningarna som föregår en jordbävning.

Den nuvarande cykeln har redan varat i sju år i USA. Detta är ganska länge med efterkrigsmått mätt. Cykeln av upp- och nedgångar är historiskt sett tämligen elastisk och har varierat från tid till annan. I Marx dagar var det en tioårig cykel. Den kortades under mellankrigstiden till fem eller sex år. Den senaste cykeln varade något över sju år. Det finns därför skäl att anta att den nuvarande går mot sitt slut, trots indikationer på motsatsen.

Vid toppen på varje cykel är borgerligheten i vild euforisk stämning. De börjar tro att högkonjunkturen kan pågå i evighet. Detta tar sig vanligen starkast uttryck strax före kollapsen. De hägrande stora profiterna, speciellt från spekulation, skapar en våg av girighet som slukar de mest ”respektabla” bankirer och pensionsfondförvaltare. Det slutar alltid på samma sätt, i ett sammanbrott. Efter varje kollaps svär de att de har lärt sig till nästa gång, som en alkoholist med baksmälla. Men hela historien visar att de aldrig lär sig.

USA har under de senaste sju åren lyckats uppnå en relativt hög tillväxttakt – delvis på bekostnad av arbetarklassen och delvis på sina rivalers bekostnad. Men den febriga ökningen av aktiepriserna på Wall Street saknade motsvarighet i den verkliga ekonomins tillväxt. Alan Greenspan, ordförande för amerikanska riksbanken, har nu i ett års tid varnat för ”irrationellt övermått” på Wall Street. Men finansmarknaden har fortsatt att öka snabbt över hela världen, utan hänsyn till tecknen på att en farlig spekulationsbubbla håller på att skapas.

En börskrasch var ett naturligt resultat. Denna inträffade måndagen den 27 oktober, även om den föregicks av en serie spektakulära krascher i Asien, som speglade det faktum att den ekonomiska tillväxtperioden i denna region gick mot sitt slut.

Vilken sorts kris?

Den kapitalistiska utvecklingslinjen kan brytas på ett otal olika ställen, och det finns alla slags kriser, inkluderat kriser på börsen som inte är direkt orsakade av produktionssättets centrala motsättningar. Dessutom leder inte alla börskriser till en lågkonjunktur.

Ett klassiskt exempel är börskraschen på Wall Street 1929. Då hade alla förutsättningar för en depression byggts upp, och börskraschen var en kraftfull tändhatt för den allmänna krisen. Men detta är inte alltid fallet. Till exempel hade börskrisen 1920 effekten att göra sig av med stora mängder fiktivt kapital som hade ackumulerats under världskriget och den inflation som följde det. Beroende på situationen kan en sådan ”korrektion” spela en positiv roll och agera som en spjutspets för en fortsatt utveckling av ekonomin. Detta var vad som faktiskt hände på tjugotalet. Någonting liknande hände efter börskrisen i oktober 1987. Det är därför nödvändigt att ta upp de senaste händelserna i sitt sammanhang och analysera de pågående processerna i den verkliga ekonomin.

1987, och återigen 1990, lyckades de undvika en ”härdsmälta”, bland annat p.g.a. utvecklingen på marknaderna i Fjärran Östern, speciellt Kina. Nu har emellertid krisen drabbat Asien. I stället för att vara en källa till stabilitet, är de nu en källa till instabilitet. Medan marknaderna i USA och Europa lyckats återhämta sig (frågan är hur länge), fortsätter krisen i Asien utan tecken på lättnad.

Huvudskälen till att 1987 års kris inte ledde direkt till en depression var att regeringarna i de viktigaste industriländerna pumpade in stora mängder likvida medel i ekonomin för att förhindra den. Ur ortodoxa keynesianers synvinkel var detta totalt ansvarslöst. Syftet med underskottsbudgetering är att få ut ekonomin ur en lågkonjunktur, inte att bevara högkonjunkturen. Resultatet av denna politik var en enorm skuldsättning som plågar alla större kapitalistländer. Bara räntan på dessa skulder absorberar en stor del av dessa länders nationalförmögenheter. Dessutom lyckades de genom dessa metoder bara att skjuta upp nedgången i två år. En repetition av denna metod verkar utesluten denna gång. Alldeles bortsett från att det skulle strida mot principen att skära ner statsutgifterna, är det osäkert om det skulle få önskad effekt.

Det enda land som försökt tillämpa keynesianska metoder den senaste perioden är Japan. Under hårt tryck från sina rivaler, särskilt USA, har Japan pumpat in åtminstone 275 miljarder dollar i ekonomin. Ändå har resultaten varit bleka. Tillväxten fortsätter i snigelfart, men för första gången sedan kriget har Japan ett jättelikt budgetunderskott. Dessutom är räntorna extremt låga, bara en halv procent. Eftersom den normala mekanismen för att öka pengaflödet är att sänka räntorna, är det svårt att se hur de skulle kunna använda denna metod på samma sätt som de gjorde 1987 när räntorna var mycket högre. Ur denna och ur andra synvinklar är situationen mycket olika den för tio år sedan. Det kan därför inte tas för givet att en allvarlig kris på börsen skulle sluta på samma sätt som då.

Egendomligheter hos högkonjunkturen

Den nuvarande högkonjunkturen har några egenheter som vi kommenterat tidigare. Med undantag av informationsteknologin i USA, har denna cykel inte utmärkts av någon större ökning av investeringar i produktivkrafterna. Det lilla som investerats har mest varit ämnat att täcka förslitning. Detta är ingen tillfällighet. Den extremt låga efterfrågan överallt betyder att hemmamarknaden har minskat. Detta speglar förhållandet att uppgången till största delen skett på arbetarklassens bekostnad.

Då kapitalisterna tidigare erhöll profiter genom investeringar i maskiner spelade detta en relativt progressiv roll. Nu avslöjas kapitalismen som ett helt urartat, uttjänt och reaktionärt system. Genom att hålla nere löner och köpkraft har de också minskat hemmamarknaden och därigenom skapat nya motsättingar.

”Globaliseringen” innebär bara att dessa okontrollerbara krafter spelas ut mot varandra i en ännu större skala än tidigare. Dessutom ger den makalösa intensifieringen av kapitalkoncentrationen – där enorma mängder kapital (varav mycket är fiktivt) flyttas runt världen genom ett fåtal personers nycker – hela processen en än mer omvälvande och oförutsägbar karaktär. Det är ett färdigt recept för mäktiga depressioner i framtiden, som lätt kan utlösas av en börskrasch som den vi just bevittnat. Att detta inte hände omedelbart denna gång betyder inte att det inte kommer att ske i framtiden. Tvärtom. Den följande upphämtningen på Wall Street (nästan säkert resultatet av att de stora monopolen köpte upp billiga aktier på småspararnas bekostnad) kommer utan tvekan att övertyga borgerligheten att allting bara var ett falskt alarm. De kan mycket väl återvända till sina groteska spekulationsupptåg som om inget hänt. Detta innebär att nya och än mer katastrofala fall är oundvikliga. Om de sammanfaller med en inbromsning i den verkliga ekonomin, kan en börskrasch lätt bli början på en depression.

Den systematiska åtstramningen av hemmamarknaden genom minskade statsutgifter, ”downsizing”, attacker på levnadsstandarden etc., bereder vägen för en djup depression, antagligen den djupaste sedan 1945. Historiskt har en sådan kedja av händelser inte varit automatisk. Det verkar vara en fördröjning på sex månader eller mera innan depressionen kommer efter en börskrasch. Den senare förebådar den andra, precis som en skälvning förebådar en allvarlig jordbävning. Den rådande nervositeten på världens börser är sålunda den första av en serie skälvningar som för alla med ögon att se med annonserar början till slutet på den nuvarande cykeln.

Informationsteknologi

Börskrisen i USA drabbade aktiepriserna i informationsindustrin särskilt hårt. Denna utveckling var förutsägbar och förutsågs inte bara av marxister. De som argumenterar för att konjunkturcykeln försvunnit baserar sig på idén att uppkomsten av IT på något sätt har ändrat systemet fundamentalt. Detta argument besvarades nyligen i Business Week (1/3 -97) som publicerade en artikel under titeln ”Den nya konjunkturcykeln”. Bland annat sades i artikeln:

”Men konjunkturcykeln har inte försvunnit. Tvärtom: Högteknologin är mer ombytlig än bilindustrin, med de största svängningar framdrivna av ny teknologi”

Den citerar Andrew S. Grove, verkställande direktör på mikroprocessortillverkaren Intel, som sa: ”Varje gång vi trodde att någonting med vår verksamhet var mindre cykliskt, blev nästa cykel större än den tidigare.”

Det är självklart för varje marxist att kapitalisterna ständigt måste finna nya inkomstbringande områden att investera i. I varje period av kapitalismens utveckling har sådana fält funnits – ångkraft och textilindustri under den industriella revolutionen; löpande bandet och bilindustrin på 1920- och 1930-talet; därefter elektricitet, flygplan, radio, telefon, TV, kemikalier, plast, datorer och så vidare. I själva verket är den relativa betydelsen av informationsteknologi långt mindre än t.ex. järnvägar i förra seklet. Från 1869 till 1893 fyrdubblades antalet kilometer järnväg och kostnaderna för järnvägstransporter sjönk dramatiskt vilket öppnade stora delar av landet för tillverkning och kommersiellt lantbruk. Järnvägarna i sig slukade mycket av USA:s produktion av kol och stål samt svarade för nästan 20% av alla investeringar. Sammanlagt drev järnvägsnätets expansion en ekonomi med en tillväxt på i genomsnitt 5% per år.

Det mest slående med den nuvarande ekonomiska cykeln är inte uppkomsten av ett nytt område för produktionsinvestering, utan frånvaron av detsamma. Om man undantar informationsteknologin ligger den reella tillväxttakten på magra 1,8% per år. Detta är egentligen den enda sektorn av ekonomin som har haft ett större tillflöde av investeringar. Över det gångna året har chockerande 33% av BNP-tillväxten kommit från informationsteknologiska industrier, framdrivet av allt från internet-boomen till ökningen av direktlänkad satellit-TV.

Detta är den klassiska modellen för kapitalistisk ackumulation. Genom investering i maskineri har kapitalisterna i denna sektor säkrat enorma ökningar av produktivitet, vilket simultant har gett dem höga vinster (det är inte för inte som Bill Gates är världens rikaste person), höjda löner (i kontrast till majoriteten av USA:s arbetare) för programmerare, nätverkstekniker och andra arbetare inom högteknologisektorn samt konstant fallande priser för produkter som datorer och kommunikationsutrustning. Prissänkningarna på dessa produktionsmedel har – tillsammans med systematiskt nedhållna löner för flertalet arbetare – varit bland de huvudsakliga orsakerna till frånvaron av inflationära tendenser i den amerikanska ekonomin under den innevarande cykeln – åtminstone fram till nu.

Högteknologi har också spelat en nyckelroll på börsen. Från 1993 till slutet av 1996 har högteknologiaktier varit ledande och dragit andra sektorer med sig.

Som alltid genom hela kapitalismens historia investerar kapitalisterna för att kunna maximera sin profit. Där nya och lönsamma områden öppnas kan de första att exploatera möjligheterna göra väldigt stora vinster. Oundvikligen, när andra strömmar till brukar vinstmarginalerna jämnas ut. Priser och vinster börjar att falla. Den initiala investeringskostnaden för att öppna en högteknologifabrik eller tillverka en mikroprocessor är enorm, även om kostnaden att faktiskt producera chips eller mjukvara för försäljning är relativt låg. Ökad efterfrågan driver ner de genomsnittliga kostnaderna ytterligare vilket gör det möjligt att ta än lägre priser och därmed underblåsa efterfrågan än mer.

Emellertid finns det ett problem med denna så kallade ”godartade cirkel”. Som med alla andra vinstbringande investeringsområden börjar vid en viss punkt överproduktion uppkomma vilket så småningom provocerar fram en kris. I den senaste cykeln kunde detta klart ses inom området kontorsbyggnation. Business Week påpekar: ”Men detta överflöd har sitt pris. I och med att den högteknologiska sektorn vuxit sig så stor, har ekonomin blivit mer sårbar än tidigare för en nedbromsning av den högteknologiska utvecklingen. Och det finns redan oroande svaghetstecken inom dessa delar av industrin som, om de varar, kan förebåda en utdragen ekonomisk nedgång – så väl som en skarpt fall på börsen”. Kom ihåg att dessa rader skrevs flera månader innan börskrisen. Detta visar att seriösa representanter för kapitalet redan förstod att den nuvarande uppgången hade nått sina gränser och att följaktligen börskrisen reflekterade faktiska förhållanden även om det var på ett bristfälligt sätt.

Överproduktionskris

Under de senaste veckorna har ett ökat antal röster som uttryckt oro för överproduktion höjts i ekonomiska tidskrifter, eller överkapacitet som de föredrar att kalla det. Första oktober -97 dök en artikel upp i New York Times signerad av William Greider, författaren till ”One World Ready or Not: The Manic Logic of Global Capitalism”, som bar överskriften ”När optimism möter överkapacitet”. Den ringde en varningens klocka:

”Tidigt i år utropade en artikel i The Wall Street Journal att den globaliserade ekonomin hade inträtt i en ‘ny era’ av starkare och problemfri framgång. I augusti reviderade tidningen sin åsikt. Faktiskt, rapporterade tidningen, flera industrisektorer tyngs av farliga nivåer av överkapacitet, för stor potential och otillräckligt med köpare. Denna övermättning, säger den, bådar för otrevliga utgallringar – fallerande företag, fler stängda fabriker – om inte någonting värre inträffar.”

Vissa av Wall Streets respektabla betraktare utrycker nu sin oro om att övermättningen av produktionskapacitet driver ner priserna och, så småningom, vinsterna. James Grant, redaktör för Grant’s Interest Rate Observer, noterade en generell övermättning i så skilda områden som halvledartillverkning och flygplansfabriker. ”Det finns för många hotell i Phoenix och för stor tillverkningskapacitet i Kina”, skrev han.

”Om en övergripande deflation skulle inträffa, antingen plötslig eller gradvis, kommer det att generera en negativ cykel av fallande priser och löner som pressar ner produktions- och finansiella värden, från fastighetslån till aktier och obligationer.

”William H. Gross, den respekterade ägaren av Pacific Mutual Investment Company, hävdar två orsaker till övermättning: Reallönerna, både i USA och utomlands, kan inte hålla jämna steg med den snabba tillväxten av ny produktion – det vill säga det finns inte efterfrågan nog att köpa upp överskottet av varor. Och framväxande ekonomier skapar aggressiva nya spelare som är ivriga att producera mer än alla andra och sälja till lägre priser.”

Business Week skriver även:

”Kina är jokern i överkapacitetsscenariot. Beijing säger att en tredjedel av alla industriprodukter producerade i landet, från videos till tvättmaskiner, är överproduktion. Detta är bara början. Kina bygger upp ett enormt exportmaskineri medan de skyddar sin hemmamarknad och industri. I god merkantilistisk anda hamstrar Kina sin utländska valutareserv istället för att spendera den på import. Kursen på kinesiska yuan, liksom kursen på japanska yen, hålls medvetet på en låg nivå för att gynna export och hålla nere import. Detsamma för Korea. Lägg till den finansiella krisen i Sydostasien och överkapacitets/efterfrågescenariot tornar upp sig.” (Business Week, 13/10 -97)

Dessa farhågor är inte överdrivna. Existensen av överproduktion är väl dokumenterad. Det existerar en överkapacitet globalt inom en rad grundläggande sektorer, inte bara bilar och stål, utan även microchips. Enligt artikeln i the Economist, som citerades av Greider, skulle det finnas för många bilar på marknaden även om hela USA:s bilindustri försvann.

I tredje bandet av Kapitalet påpekar Marx att överproduktion uppstår i slutet av den ekonomiska cykeln. Marknaden expanderar långsammare än produktionen.

Krisen i Asien

Framväxten av de så kallade ”tigerekonomierna” förebyggde inte konjunkturnedgången 1990-92 men det hindrade den från att bli en djup lågkonjunktur eller depression. Emellertid är den asiatiska marknaden, även om den är viktig, inte tillräcklig för att absorbera all Japans, Europas och USA:s export. Det pågår en våldsam kamp för avsättning i Asien mellan alla dessa länder. Detta är ett uttryck för den brist på efterfrågan som reflekterar den stora massans dåliga köpkraft. För tio år sedan exporterade USA motsvarande 6% av sin BNP. Andelen har nu ökat till 13% – en förbluffande prestation på så kort tid – och man vill öka den till 20% till år 2000. Det betyder ökade spänningar och konflikter med Japan och Europa vilket kan riskera hela världshandelssystemet, särskilt i händelse av en djup lågkonjunktur. Kampen om den asiatiska marknaden är i själva verket bara ett uttryck för denna konflikt som kontinuerligt manifesterar sig på flera olika sätt.

Den roll som ”tigrarna” kunde spela i världsekonomin (åtminstone i nuläget) har överdrivits. De flesta är ganska små. Taiwan och Sydkorea är undantagsfall eftersom USA-imperialismen kände sig tvungen att hjälpa dem att utvecklas, av rädsla för den kinesiska revolutionen (liksom var fallet med Japan efter 1945). Dessa ekonomier kommer dock inte ens i närheten av Japans ekonomiska tyngd, som fortfarande sju år efter den senaste krisen har lågkonjunktur och inte uppvisar några allvarliga tendenser till återhämtning.

Den enda ekonomi som skulle kunna göra skillnad för världsekonomin under vissa omständigheter är Kina. Även här har västkapitalisterna räknat fel. Det är sant att stora summor investerats i Kina det senaste årtiondet. I viss mån har Kina uppfyllt den roll som väst ursprungligen hade tilldelat Ryssland. Det är något av en paradox att de har misslyckats att investera i Ryssland som lydigt uppfyllde IMF:s råd (galna råd t.o.m. från ryskfödda borgares synvinkel). Däremot har det investerats betydande belopp i Kina där en stalinistisk byråkrati håller ett stadigt tag om makten. Ur kapitalistisk synvinkel representerar Kina emellertid inte en marknad på 1,2 miljarder människor sammanlagt, eftersom en marknad representerar köpkraft. Trots framgångar inom vissa områden är Kina en relativt efterbliven ekonomi med en överväldigande majoritet (800 miljoner) som fortfarande lever i fattigdom på landsbygden. Kina har blivit en viktig exportör av billiga varor som har börjat invadera västvärldens marknad. Kina kommer snart att ersätta Japan som det land som har störst handelsöverskott gentemot USA, något som har fått alarmklockorna att ringa i Washington.

Den ökade exporten från Asien är den andra sidan av att man drar in fler element i en allomfattande världsmarknad. Dessutom kommer västs export till Asien att påverkas av ekonomins nedbromsning. Sydkorea har gått in i en allvarlig kris och följs nu av kris i Thailand, Indonesien och Hong Kong. Detta visar på att uppsvinget i Asien har nått sina gränser. Börs- och valutakrisen som inleddes i somras och som har fortsatt med upp- och nedgångar sedan dess är bara en reflektion av detta faktum.

Borgarnas pessimism

Den senaste tidens händelser har utan tvivel oroat de mer tänkande av borgarklassens representanter. ”Folk är oroliga för att en global finanskris är förestående” sa Bentham Hung, ledare för det $37 miljon värda All Weather Fund for President Investment Trust Corp. i Taiwan. Det kan inte råda något tvivel om att kollapsen orsakade panik i finanskretsar. ”Början på den första ihållande kursnedgången på 17 år”, som en finansstrateg beskrev det. (citerat från The Guardian 28/10 -97)

Detta är visserligen inte den vanligaste åsikten bland borgarna. En vanligare syn presenterades av en av kapitalets strateger:

”Vi har gått in i en allvarlig korrektion” sa William Dodge, ansvarig vid finansfirman Marwin & Palmer i Wilmington, Delaware. ” Men det är inte början till en baisse” hävdade han. Enligt Dodges definition är sann baisse när den faller med mer än 20% på börsindex som Dow och Standard & Poor´s 500. Trots den globala panikförsäljningen de senaste dagarna som utlöstes av oron över den sydostasiatiska ekonomin, tror Dodge och andra stora investerare att det är föga fundamentalt fel med USA:s ekonomi och börsmarknad – bortsett från att aktiepriserna ligger lite högt.”

Som alltid finns det ingen brist på lugnande röster, som försäkrar investerare att framtiden är rosenröd och, så klart, ”fundamentet är sunt”. Detta fundament inkluderar låga räntor, fortsatt tillväxt av företagsvinster, en konkurrenskraftig amerikansk ekonomi och låg inflation. Trots detta är skräcken för en depression allerstädes närvarande som spöket Banquo i Shakespeares Macbeth.

Trots att USAs ekonomiska hälsa huvudsakligen beror av hemmakonsumtionen snarare än av exporten är den största oron att Amerikanska konsumenter – av vilka dubbelt så många investerar på börsen jämfört med 1987 (undersökningar visar att 4 av 10 amerikaner nysparar på börsen) – plötsligt skulle dra ner på sina utgifter, då de känner att deras pensionsfonder och andra aktiefonder förlorar i värde. Så trots alla djärva ord så kan effekterna av de senaste dagarnas kris få efterdyningar som känns av under kommande månader. Stora investerare har gjort stora kap men småsparare har säkerligen förlorat stora summor.

Effekten på investerare belystes tydligt i Los Angeles Times (29/10 -97):

”Fråga: Vad händer när investerare säljer av aktier i företag med anknytning till Asien?

”Svar: De flesta produktionsföretag på Fortunes 500-lista har fabriker i Asien. Deras aktieutdelning drabbas dubbelt. Först därför att deras börspris i USA faller och sedan för att dollar som är starkare i Asien kommer att översättas i förluster i budgetredovisningen. Det är för att alla tillgångar företagen har i regionen värderade i den lokala valutan kommer att vara mindre värda och företag kommer att vara ovilliga att expandera.

”F: Hur påverkar det ‘Main Street’?

”S: Väldigt enkelt. Om Fortune 500s eller andra företag ser sina aktieåterbäringar och vinster minska, kommer de antingen att inte anställa eller också avskeda personal.”

Men den klart värsta anklagelsen kom från miljardären George Soros. Detta är inte första gången som Soros uttrycker sina tvivel om kapitalismens framtid. Hans åsikter förtjänar uppmärksamhet om inte av annan orsak så för hans goda kännedom om hur marknadsekonomin fungerar. Till skillnad från de borgarekonomer som predikar från sina universitets pulpeter och vars åsikter inte intresserar någon, så har Soros skapat ett flertal förmögenheter som varande spekulant i stor skala. The Guardian (30/10 -97) publicerade en artikel med titeln ”Soros varnar för ett samhälle i ruiner.” Den börjar: ” George Soros, arketypen för en kapitalist, tror att finansmarknaden är så instabil att den kan ‘förstöra samhället’.” Han citeras: ”Om fluktuationerna blir för stora kan man få ett sammanbrott. Det kommer genom politiska och så småningom militära skeenden, snarare än händelser enbart på finansmarknaden”. Han tillägger: ”Marknader kan röra sig på oväntade sätt och uppträda kaotiskt. Jag är rädd att den rådande åsikten om att utöka marknadsmekanismer till alla sektorer har potential att förstöra samhället.” (the Guardian 30/10 -97)

Konsekvenserna av en depression

För marxister består betydelsen av ekonomiska perspektiv i de sociala och politiska konsekvenser som kommer ur dem. Här är det nödvändigt att komma med ett antal varningar. Först och främst, ekonomi – även marxistisk ekonomi – är ingen exakt vetenskap. För länge sedan poängterade Engels att det är omöjligt att göra en exakt ekonomisk kalkyl därför att, allt annat undantaget, relevant statistik endast finns att tillgå i efterhand. Även idag med moderna datorers kolossala kapacitet har situationen inte förändrats. För inte så länge sedan kritiserades en man som gjort sig en förmögenhet genom att spela på börsen, för att han baserade sig på ”anekdotiska bevis”. Hans svar var rätt intressant: ”Självklart baserar jag mig på anekdotiska bevis. Vad annat finns det att basera sig på? Statistik? Det vore som att titta i backspegeln på min bil.” Med andra ord statistik kan bara belysa det som redan har hänt. De säger inget om vad som kommer att hända. Det är väldigt farligt att anta att nuvarande trender ska hålla i sig framöver. Det är precis det misstaget de (och de är många) gör som antar att USAs marknad kommer att fortsätta att växa och att aktiepriserna kommer att försätta att öka. Det är av detta stoff som börskrascher skapas!

Även om det är omöjligt att göra precisa ekonomiska profetior är det både möjligt och nödvändigt att studera de grundläggande faktorerna och försöka bedöma de grundläggande processerna för att se vart de är på väg. Det första som det är nödvändigt att avskriva är diverse triumfatorisk propaganda som saknar bas i verkligheten utan bara syftar till att rättfärdiga det kapitalistiska systemet och lugna de upprörda nerverna hos investerarna. Påståendet att man har avskaffat konjunkturcyklerna och att kapitalismen har inlett en ny fas av obehindrad tillväxt (”det nya paradigmet”) saknar all vetenskaplig, teoretisk eller empirisk grund. Vi är på väg mot nya konjunkturnedgångar i världsskala. Den enda frågan är när?, och hur djup?

På den första frågan är det omöjligt att ge ett definitivt svar förutom att säga att efter sju år av expansiv tillväxt i USA är det troligt att nuvarande uppsving inte fortsätter mer än ett eller två år till, möjligen tar den slut långt tidigare. Dessutom är det nuvarande uppsvinget helt olikt den typ av uppsving vi såg under perioden av kapitalistisk tillväxt 1948 – 74. Vid uppsvingets höjdpunkt går, enligt officiell statistik som grovt underskattar det faktiska läget, över 30 miljoner arbetslösa i de utvecklade kapitalistländerna inom OECD. Om detta är situationen under en uppgång, vad kommer då att hända i nästa nergång?

Det kan inte uteslutas att nästa kris på börsen kan kontrolleras och därmed skapa en ”korrektion” som inte direkt leder till en depression, utan bereder väg för ytterligare en period av expansion. Detta verkar trots allt inte vara det troligaste scenariot. Men i vilket fall som helst kan ett sådant uppsving bara vara i ett år eller två maximalt, för att sedan leda till en än djupare kollaps. Viktigast är dock det uppenbara faktum att trots nyliga förluster så är fortfarande börserna i USA och Europa allvarligt övervärderade. Ny panik och nya fall är därför oundvikliga inom de närmaste månaderna, veckorna, eller kanske till och med dagarna.

Den nuvarande propagandan om att ”allt är bra” är iscensatt för att lugna armén av småsparare, varav några dåraktigt har beslutat att återvända till börsen med den självsäkra attityd som vanligen associeras med får på väg till slakthuset.

Klasskampen

Om nästa lågkonjunktur blir djup, vilket också verkar troligast, vilken blir då effekten på klasskampen? Marxismen har aldrig hävdat att det finns ett direkt samband mellan lågkonjunktur och klasskamp. Faktiskt är det så att den första följden av en djup lågkonjunktur vore en temporär förlamning och förvirring av arbetarklassen. En stor rörelse på den industriella fronten vore uteslutet för en tid. Det skulle krävas ny ekonomisk återhämtning innan det skulle inträffa. Däremot skulle man dra viktiga politiska slutsatser av en lågkonjunktur. Det skulle vara början till att systemet ifrågasätts och början på ett generellt kritiskt synsätt. Vid en vis tidpunkt skulle detta få ett uttryck inom gräsrötterna i arbetarnas organisationer.

Vi kan dra en grov parallell med vad som hände i USA efter 1929 års krasch. Det syntes ingen omedelbar rörelse hos arbetarklassen. Däremot när ekonomin började återhämta sig 1933-34 såg man också ett skarp uppsving i klasskampen med strejker och blockader, däribland lastbilschaufförsupproret i Minneapolis där trotskisterna spelade en viktig roll. Svängningen åt vänster uttrycktes på ett dramatiskt sätt genom bildandet av CIO som representerade miljoner tidigare oorganiserade arbetare som snabbt började röra sig mot radikala slutsatser. På global nivå uttrycktes kapitalismens kris i revolutionära och förrevolutionära situationer i det ena landet efter det andra, och som en följd reaktionära rörelser i bonapartistisk eller fascistisk form. Av anledningar som vi tidigare förklarat kan inte fascisterna idag ta makten som på trettiotalet. Ett generellt scenario kommer dock att ha många likheter med denna omvälvande period. Säkerligen kommer den att vara helt olik perioden 1948-74.

Det är ingen slump att den sociala krisen på trettiotalet fick sitt utlopp i en serie internationella kriser och splittringar i arbetarklassens massorganisationer. Särskilt viktigt var utkristalliseringen av vänsterströmningar med massanslutning i de socialdemokratiska partierna. Detta har inte skett under efterkrigstiden på samma sätt även om det funnits tendenser i den riktningen under 70-talet, under den första lågkonjunkturen sedan 1945. Den tendensen motverkades temporärt under högkonjunkturen 1982-90. Den vändes till och med till sin motsats under det senaste årtiondet då arbetarpartier och fackföreningsledare, befriade från arbetarklassens press, svängde kraftigt åt höger. Detta faktum har lett till att alla sekteristiska smågrupperingar skrivit av massorganisationerna som ”hopplöst förlorade”, ”förborgerligade” o.s.v. Dessa grupper förstår ingenting om hur arbetarklassen rör sig.

Vi kommer att se en process med intern differentiering inom de fackliga leden, de socialistiska och kommunistiska partierna. Vid en viss tidpunkt kommer högerflygeln att kräkas ut vilket banar väg en omdaning av massorganisationerna. Det är nödvändigt att förbereda sig för detta! Arbetarklassen kommer att lära sig av kampen. Men parti- och fackföreningsledarna som har övergett socialismen och kapitulerat under trycket från kapitalismen är oförbätterliga. De representerar det förflutna, inte framtiden. De socialistiska och kommunistiska arbetarna, till en början de aktiva skikten, kommer att vilja återgå till de sanna traditioner som arbetarrörelsen alltid värnat om – till socialistpartiernas ungdom, då de basunerade ut budskapet om en socialistisk förändring av samhället, eller en genuin kommunism som under de första fyra kongresserna av den första kommunistiska internationalen. På denna och endast denna grund kan arbetarklassen genomföra en socialistisk omdaning av samhället.

Ted Grant

London, 31 Oktober 1997

Från Socialisten Aktuellt nr 4, december 1997

Signalkapitalismens nätverk – Flödets trollkraft och fondens tvingande tyngd

I en tid, när tidrummet komprimerats av teknologi och uppdrivet tempo, härskar inte informationen utan signalen. Man säger att vi lever i ett informationssamhälle, men finansvärlden är ett signalkapitalistiskt samhälle. Det bygger på informationsbrist, dumdristighet och ignorans på en marknad som behöver arméer av motparter som fått allt om bakfoten.

Det finns inte något sådant som ”samhälle”, sade Margaret Thatcher en gång i ett både hatat och applåderat uttalande.(1)

Det är många som har en annan uppfattning. Det senaste decenniet har gett upphov till en mängd ”x-samhället” som vi sägs leva i eller snart kommer att leva i. En del av förslagen till vad samhället numera bör kallas, för att leda vår förståelse av det rätt, är mycket väl underbyggda. Manuell Castells argumenterar i tre band på runt 1500 boksidor för sitt begrepp nätverkssamhället. Andra epitet på vårt eller våra samhällen tycks framkastade i parti och minut. Vi har förstås informationssamhället, ett begrepp som började användas på nittiotalet och som Castells stöpt om till flera begrepp som informationell kapitalism, informationell ekonomi och informationellt samhälle. Men av Pine och Gilmore har vi också fått oss till livs upplevelseekonomin — företagsledningar bör begripa att de lever i den — och dessutom den kommande transformationsekonomin.(2). I den förstnämnda ekonomin konkurrerar företagen om att ge kunderna upplevelser, så att en kopp kaffe kan prissättas till 5 dollar istället för en.(3) Men de kommer snart att tvingas konkurrera om att ge kunderna möjlighet att transformera sig själva, att bestående förändra sina liv.

Det är småpotatis för andra. Rolf Jensen hävdar för sin del att ”vi” går från information till imagination.(4) Det är drömmar och berättelser det handlar om och som måste vidhäftas varor och tjänster. Vi är snart i drömsamhället. Där samlar människorna sig i värdekommuner, små gemenskaper som kan liknas vid stammar. Och via internet kan större gemenskaper samlas i cybernations.(5) På omslaget av boken The Dream Society hittar vi de vanliga utropen från recensenter:
”dramatiska insikter”, ”rekommenderas varmt”. ”Rolf Jensen pekar ut vägen mot framtiden”.

För varje nytt prefix före ”samhället” tycks författares tunnelseende öka. Så kan t ex Jensen skriva

Idag måste vi acceptera det faktum att maskiner har tagit över 99 procent av det arbete som använder muskelkraft. Alltså använder de flesta av oss våra muskler mest för nöjes skull.(6)

Vilka är dessa ”vi” av jordens 6 miljarder människor som Jensen talar om?

Managementlitteraturen som nätverkssamhälle

Managementlitteraturens intellektuella, akademiska och moraliska heder lider svårt av ambitionen att ge råd till företagsledningar i OECD-länderna. Många av dessa inriktar försäljningen mot ett högavlönat skikt, kanske de bäst avlönade 10 eller 20 procenten av befolkningen i västvärlden. Med sitt exkluderande ”vi” tycks en del av litteraturen faktiskt bara reflektera en utveckling av ökande klyftor och krympande ekonomiskt synfält. Genren tenderar att bli en illustration till Castells tes att nätverkssamhället ställer hela regioner, ja kanske hela världsdelar, som Afrika och Latinamerika, utanför den värdeproducerande ekonomins blickfång, och hotar att göra delar av befolkningen i de rika länderna osynliga.

Men FN s återkommande rapporter om världsekonomins tillstånd vidgar synfältet.(7) 1,3 miljarder människor i världen tjänar mindre än l dollar om dagen. Mellan 1987 och 1993 tillkom 100 miljoner människor till denna grupp.(8) Överallt ökar klyftorna. I den regerande ekonomiska och politiska stormakten USA, själva det bultande hjärtat i vad som till nyligen kallades Den nya ekonomin, kom en brytpunkt i slutet av 70-talet. Från 1977 till 1992 ökade de amerikanska arbetarnas produktivitet med 30 procent. Deras reallöner föll med 13 procent.(9) Över 20 procent av barnen i USA levde vid seklets slut i fattigdom och fattigdomen bland barn visade en ökning från 1980 till mitten av 90-talet med 30 procent. Fattigdomen bland barn ökade med 145 procent i Storbritannien, 31 procent i Frankrike, 120 procent i Tyskland under samma period. Castells menar att vidgandet av klyftorna stannat upp i slutet av 90-talet.(10) Sedan det skrevs år 2000 har en världsvid ekonomisk recession inletts. Erfarenheten talar för att den kommer att omfördela ytterligare resurser från fattiga till rika, överallt.

Om vi fortsätter att låta själva litteraturen om Den nya ekonomin vara studieobjekt istället för studieverktyg blir den också på andra sätt ett exempel på Castells tes om nätverkssamhällets framväxt och om hur informationsteknologin både möjliggör och tvingar fram ett allt hetsigare tempo. Nyckelorden som sammanfattar vad samhället blivit avlöser som sagt varandra. Deras bäst-före-datum sätts allt snävare, likt marknadsföringsslogans som måste uppdateras för att svara mot nya hot från konkurrenter. Den frenesi med vilken författare försöker sammanfatta samhällsutvecklingen i korthuggna slogans och aforismer synes parodiera Marx berömda förord i Till kritiken av den politiska ekonomin där han skriver om hur förändringar i ”de ekonomiska produktionsbetingelserna” sätter avtryck i filosofin, litteraturen och ideologin.(11)

Castells trilogi är dessutom själv en illustration av det han skriver om. Han använder en ”trianguleringsmetod” som gör texten till ett centrum för intryck, en nod i ett nätverk vilken ständigt träffas av information från dussintalet håll medan berättelsen förs framåt,

med integration av material och iakttagelser från olika håll, utan att tvinga läsaren till ett plågsamt återbesök i den bibliografiska djungel där jag vistats [… ] under de senaste tolv åren. […] läsaren kommer att upptäcka att det tas många mått och steg i texten för att slutsatserna ska bygga på konvergerande trender ur olika källor, enligt en trianguleringsmetod som är en etablerad, framgångsrik tradition bland historiker, poliser och undersökande reportrar.(12)

Det faktum att Castells skrivit och forskat just så här visar oss något. Metoden förutsätter direkt tillgång till otaliga databaser oavsett var författaren befinner sig och ett arbetslag av forskare som kommunicerar trots geografiska avstånd. Till det kan läggas Castells egna besök och rundresor. Till Ryssland såväl som till kokainodlingar i Peru. Det är verkligen en annan metod än den som genomsyrar Marx Kapitalet, som Castells arbete ibland jämförts med. Kapitalet är mödosamt byggt till en berättelse med hjälp av en logiskt deduktiv metod, utgående från en enda första observation, ett axiom om varan som läsaren kan tros vara överens med författaren om.(13) Skrivandet innebar 18 års ensamt stolnötande på British Museum i London och pågick tills döden skiljde författaren från det ofullbordade manuskriptet. Han levde inte i ett nätverkssamhälle.

Inledning till kritik av informationen

Men alla texter, även de allra bästa och tankeväckande, har sina brister. Begreppet information är viktigast i Castells arbete. Det uppträder i olika sammansättningar och sammanhang men det är inte definierat. Kanske har Castells tänkt ordet för många gånger, så att vad information betyder tas för självklart. Men det är inte självklart. Minst självklart är det på den globala finansmarknaden. Det är en marknad om vilken man med gott samvete kan använda platslöshetsbegrepp som Castells flödesrum(14) där David Harveys tid-rumskompression(15) blir som mest hopknycklad, där Paul Virilios telenärvaro, teleövervakning är påtaglig och hans raseriutbrott om ”geografins slut” kan tas på allvar.(16)

Vad information har för mening på finansmarknaden kommer att diskuteras nedan. Jag kommer då att skriva signalkapitalism och signalsamhälle. Men jag kommer inte att skriva att vi nu lever i ett signalkapitalistiskt samhälle. Vi, planetens människor, lever inte i ett samhälle, vi lever i flera, ibland också när vi är på en enda plats.Signalkapitalism känns som ett bra namn på ett av dessa samhällen. Men den glidning från informationsflöde till signalflöde i det finanssamhälle jag skriver om — vilken sker parallellt med en glidning från sparande och investering till spekulation och spel — sätter inte sin prägel på allt, omedelbart och överallt, ens i OECD-länder. Läkare som med den nya teknikens hjälp söker stöd i realtid bland experter runt hela klotet före och under en hjärtoperation upplever inte att de skickar och tar emot signaler. Att göra en sökning i en databas efter litteratur känns inte som att leta efter signaler, trots att sökningen sker med hjälp av just elektroniska signaler.

Vad jag talar om är ett samhälle där signaler, när de kommit ut ur fiberoptik och sladdar, inte sätts samman av mänskliga mottagare till information och berättelser — berättelser som ger upphov till skratt eller tårar, information som ger upphov till eftertanke och analys, i kontrast till signalen som ger upphov till en reflex. Jag talar om det fenomen där signalen själv fortsätter att vara bara signal, bara omvandlas från teknikalitet till socialitet på samma sätt som ett rött ljus eller ett tjuvlarm är en signal i både teknisk och social bemärkelse. Jag talar om signalen som bara byter ontologi och inte själv förädlas av sammansättningar med något utanför sig själv. Ja, när datoriserade portföljförsäkringar används i finansiell handel(17) — programvara som reagerar automatiskt på prisfall eller alarmerande (!) prismönster med att sätta igång massiva försäljningar utan mänsklig inblandning — sker ingen övergång från tekniskt till socialt sammanhang överhuvudtaget. Handlarna kan passivt lyssna till maskinernas sång. Eller lyda maskinerna, för att tala med Kelvin Kelly som jag återkommer till nedan. De sociala följderna av denna praktik utanför det finansiella rummet, som vid börskraschen 1987, är förstås en annan sak.

Vi ser alltså, tycker jag, en förskjutning från information till signal som redan påverkat språkbruket i västvärlden inom många områden, från ”informera” eller ”berätta” till ”signalera”. Vem hörde senast något lands statsminister eller centralbankschef informera finansvärlden om något eller berätta något för den? Nej, en hel statsbudget är en ”signal”. Vem hörde senast ett börsnoterat företags VD anklaga myndigheter för att skicka felaktig information? Nej, han eller hon hör ”fel signaler”. Vi bör undra, anser jag, om inte det begrepp information som används i olika sammansättningar när vår tid beskrivs bara är oförtjänt smicker av den.

Inledning till kritik av ”flödet utan fond”

Det är alltså i kritiken av informationsbegreppet som motståndet börjar i den här texten. Behövs det något motstånd? Behövs det någon ”antiglobaliseringsrörelse”?

Tackor av stål och floder av olja, skorstenar och fabrikernas löpande band, och även små frön och idisslande kor, alla fångas de in i världen av smarta chips och snabba bandbredder, och förr eller senare kommer de att helt börja lyda den nya ekonomins nya regler, likt allt kommer att göra.(18)

För min del hör jag här ett eko från Italiens tjugotal, från den italienska futurismen och dess dyrkan av maskinen. Kelly har ”lyssnat till teknologin” och ”teknologin upprepar tio distinkta refränger”, skriver han.(19) Refrängerna blir i bokens avslutning regler. Den åttonde regeln är ”No Harmony, All Flux”.(20) Ingen harmoni, allt är flöde. Kossorna på ängen och fröna på marken såväl som människorna framför sina datorer, måste lyda, fully obey. Författaren själv behöver inte lyda, måste vi tro. Lydnad är över huvud taget ingen bra lekkamrat till skaparkraften. Men dessutom kräver författare fortfarande ett minimum av lugn och ro där de sitter och skriver. Det verkar vara lätt att de glömmer det när de tjusas av informationsflödets trollkraft. Vi som inte glömt att författare behöver tystnad för att kunna skriva, att stolarna de sitter på inte bör stå på såpade golv, att de behöver sova ibland och helst på nätterna, måste dock fråga oss om en ekonomi där allt är flöde egentligen är en ekonomi.

På samma sätt bör vi, anser jag, se hur personaluthyrningsfirmornas ideal om Just-in-Time med rätt person på rätt plats i rätt ögonblick, men bara just då och där, innehåller ettStand-By för den som är i beredskap vid telefonen. Det är ett påtagligt begrepp för den som sitter där men märkligt nog ett osynligt begrepp i litteraturen. Vi bör se hur ”ett lager på landsväg” inte kan flyta ostört utan att ha en stående vagnpark av väl underhållna lastbilar i beredskap för att sättas in när flödet stannar. Även om modernt management handlar om att med hjälp av förhandlingsstyrka flytta fonderna utanför organisationen och låta underhållet av dem, kostnaderna för dem, skötas av andra, så finns de där. Ekonomer bör se dem. De bör inse att varje flöde av viss styrka kräver en fond som svarar mot den styrkan. De bör också fråga sig vad som är avsett att hållas stabilt med hjälp av all flexibilitet.(21)

Flöde och rytm

Vad är rytm?

Castells skriver på ett ställe om hur nätverkssamhället tycks driva samhället inom dess krets mot ”social arytmi”.(22)

Min hypotes är att nätverkssamhället präglas av en nedbrytning av den biologiska eller sociala rytmicitet som hänger samman med begreppet livscykel.(23)

Castells hypotes verkar bekräftas omkring oss. Utbrändhet är ett nytt arbetsmiljöbegrepp i västvärlden. Miljöaktivister skulle dessutom protestera mot Castells formuleringar om ökande förmåga att kontrollera vår arts reproduktionsförmåga,(24) anklaga honom för närsynthet och kanske säga att han själv fallit offer för den komprimerade tidsuppfattning han beskriver. De skulle tvärtom tala om ökande brist på övergripande kontroll — trots åldrande befolkningar i Västeuropa — och förstås hämta exemplen från hoten mot naturens ekosystem vilka vår reproduktionsförmåga ytterst grundar sig på. Ekosystemen har en annan rytm i ett mycket lugnt tempo, en rytm i otakt med den rytm i vilken ekosystemen exploateras, om nu exploateringen kan sägas följa en rytmik eller bara ska sägas följa en hastighet, tendera mot rent flöde.

Vi kan förstå, tror jag, begreppet rytm som en regelbunden växling mellan paus och aktivitet. Och att rytmen förlorar sin ekonomi när det harmoniska spelet mellan aktivitet och uppehåll går sönder. I vår musik är rytmen samspelet mellan tystnad och ljud. Det verkar som om man med ”harmoniskt” spel måste mena att något upprepar sig från period till period, att en regelbundenhet måste kännas igen, att vi måste uppleva likhet över tid. Att vi utan sådant igenkännande över tid kallar och upplever det vi ser eller hör som kaos, inte rytm. Det tycks också som om man med ”harmoniskt” tänker särskilt på pausen, under vilken återhämtning — reproduktion av förmågan att fortsätta ta emot intryck från rytmen eller att skapa rytmen — måste ske, så att vår förmåga att uppfatta den eller rytmen själv inte dör ut.

Den dubbla italienska bokföringen

I ett arbete från den tid när informationsteknologin börjar sin resa mot massanvändning, i skiftet mellan 60- och 70-tal, skriver ekonomen och vetenskapsteoretikern Nicholas Georgescu-Roegen om grundläggande ekonomiska begrepp.(25) Mot Marx reproduktionsscheman(26) ställer han en flödes-fond-modell. Att se hans utgångspunkt är att minnas vad ekonomi är.

Men egentligen ligger begreppen flöde och fond rakt framför oss i den vanliga s k dubbla italienska bokföringen. Där finns inte bara motsatsen mellan Debet och Kredit. Där finns också spelet mellan Resultat- och Balansräkning. Resultaträkningen registrerar monetärt flöde till och från en organisation under en period samtidigt som Balansräkningens tillgångssida fylls på eller tappas av. En mängd konton markerar monetära in- och utgångar till och från organisationen. Balansräkningen fryser situationen efter en period. Upptill på pappret ser vi Tillgångarna, där flödet hamnade. Nertill finns uppräknat varifrån flödet kom: Skulder, Eget Kapital (”en skuld till ägarna”), samt Periodens resultat som visar det sammanlagda monetära inflödet eller storleken på en monetär läcka.

Nätverksekonomin — grund för ny företagsvärdering eller för spekulationsfeber?

Det traditionella sättet att värdera företag, vare sig de är börsnoterade eller inte, utgår från Balans- och Resultaträkningen. Men under nittiotalet tycktes till exempel P/E-måttet löpa amok för all företagsvärdering. Aktiemarknaden verkade kalkylera med vinster 40-50-60 år framåt i tiden för alla företag. De nya IT-företagen värderades skyhögt trots fortsatta förluster.(27) Castells talar om hur företagsvärderingen ändrats och sammanfattar till slut analysen av exempel som Amazon.com och andra nya IT-företag i termer avtrust och expectations.(28) Förtroendet handlar om förtroende för de institutioner som marknaden baserar sig på. Det skulle förklara varför inte den nya ryska aktiemarknaden lyfter. När det förtroendet finns kommer förväntningar att öka värdet:

förväntningar på en framtida akties potentiella framtida värde kommer att öka dess värde.(29)

I hastigheten blir det ett ”framtida” för mycket i meningen. Det känns nästan som ett tecken. Tillsammans med det faktum att börsvärden på den ryska aktiemarknaden sedan Castells skrev detta har stigit som en ballong(30) antyder det att nittiotalet såg ett vanligt spekulativt förlopp. Castells sammanfattning av hur företagsvärderingen går till i Den nya ekonomin, verkar inte alls ny:

i den verkliga världen görs, i grund och botten, inte ekonomiska kalkyler (i meningen beslut om hur du ska investera dina pengar) i termer av profitabilitet utan i termer av förväntad tillväxt för finansiellt värde. Förväntad värdetillväxt är tumregeln för investeringar i den nya ekonomin.(31)

Uttrycket ”tumregel” ger ett intryck av sans och balans i snickarboden, av att väga ny information mot beprövade erfarenheter. Men vad är detta annat än en beskrivning av vad Kindleberger kallar en spekulationsbubblas maniska fas? Också hur Castells i samma avsnitt beskriver hur vaga förväntningar om värdetillväxt skapas, genom rykten, hjordbeteende osv tycks leda tankarna till Kindlebergers grundläggande schema. Det börjar med en ”förskjutning”, t ex höga förväntningar på helt ny teknologi, och fortsätter med ”volymsjuka”. överinvesteringar, ”monetär expansion”, massiv skuldsättning, ”avståndstagande”, kreditorer ger inte längre krediter, och ”misstro”, när den tillgång det spekuleras i börjar säljas av, samt ”krasch” när bubblan spricker.(32) Roehner (2001) beskriver hur spekulation i ett tillgångsslag ofta sprider sig till helt andra tillgångsslag, aktiepriser och pris på samlarböcker som stiger i tandem.

Det tycks ge sista pusselbiten till en beskrivning av nittiotalet som inte behöver nämna något alls om ”ny ekonomi”. Bristen på historiskt perspektiv hos Castells är faktiskt uppenbar. Han andas ingen misstänksamhet. Ekonomhistorikern Kindleberger har däremot ”sett det förut” och hans klassiska bok tycks kunna läggas som blåkopia över nittiotalet. Alltså: Aktiekurser som lyfter högt ovanför BNP-utveckling eller seglar iväg långt utöver vedertagna mått, måste landa igen mot den verkliga värdeproduktion som företagen står för eller misslyckas med. Flödet av köp och försäljningar till allt högre nivåer måste sina, liksom flöden av krediter till företag som går med förlust. Alla vänder till slut i ingången till marknaden och massrusningar sker mot utgångarna, till säkerhet och de reda pengarna. Flödet är inte viktlöst. Det måste gravitera mot fonder.

Så är det, så har det varit i över 300 år och den pågående kraschen visar det — så skulle vi kunna bita av diskussionen och fortsätta: Castells skriver just före börsnedgången, utan historisk utblick, om värderingen av företag och tror att finansaktörer för en hel epok framåt alltid kommer att strunta i om företag går med vinst eller inte. Han förbiser att värderingen av objekt under spekulativa uppsving mer och mer handlar om en värdering av andras värdering av andras värdering. Det är den värderingen (som också i språket blir till en rusande rundgång) Keynes syftar på när han på trettiotalet skriver om aktiemarknaden:

Vi har nått fram till tredje graden då vi använder vår intelligens för att försöka förutse vad den genomsnittliga opinionen väntar sig att den genomsnittliga opinionen ska anse.(33)

Men även om Castells tro på att grunderna för företagsvärdering har ändrats visar sig vara felaktig, så ger hans beskrivning av hela den s k Nya ekonomins omgivning, dess nya teknologiska bas och iakttagelsen av det finansiella värdets överhöghet en ledtråd till att förstå att det inte är som förut. Med Kindlebergers schema framför sig kan man förutsäga kraschen. Men med Castells beskrivning av den finansiella värderingens omgivning kan man förutsäga att nya spekulativa vågor kommer att avlösa den som nu går tillbaka, i häftigare vågor och oftare. Det är Castells som fäster vår uppmärksamhet på hur IT-teknologin, tillsammans med nedrivning av nationalstatsgränserna gjort finansmarknaden global, lagt en helt ny grund för att bortse från avkastning, räntor, utdelningar
— de grundläggande bruksvärden hos värdepapper som ”objektiv värdering” av dem grundar sig på och som i sin tur tar stöd i verklig värdeproduktion utanför finansmarknaden — och istället fästa blicken på värdepappers andra bruksvärdesida, deras bruksvärde som skiftande bytesvärden, ett bruksvärde som tar stöd i vad som händer på finansmarknaden.

Vi måste tro att inte bara företagsvärdering utan all traditionell finansiell värdering av det ena eller andra allt oftare kommer att ställas på huvudet. Säkert förklaras värderingsmodeller, grundade i verklig värdeproduktion, då av många för utdaterade. Det är en del av själva det spekulativa spelet att göra så. Säkert kommer de igen att få fel, precis som en bländad Castells. Kindleberger får då rätt. Men det är ändå Castells som pekar på det nya.

Vad är spekulation?

Det är med tillgångars bruksvärden som ändrade bytesvärden som begreppet spekulation, enligt min mening, bör sammanföras så som jag gjorde ovan. Keynes definierar för sin del

spekulation [som] den verksamhet som går ut på att förutse marknadens psykologi […] företagande [som] den verksamhet som avser att förutse den kommande avkastningen av kapitalföremålen under hela deras livstid […].(34)

Han fortsätter med en tidsbild från trettiotalet och med något som nästan blir en förutsägelse av vår tid:

[det] förhåller […] sig ingalunda alltid så att spekulationen dominerar över företagandet. Allteftersom värdepappersmarknaderna blir bättre organiserade ökar emellertid risken för att spekulationen ska vinna överhanden.(35)

Nå, idag är värdepappersmarknaden organiserad i ett världsomspännande datoriserat nätverk. Spekulation, i den betydelse jag lägger i ordet, dominerar. Men oavsett hurspekulation definieras måste det leda tanken längre att, åtminstone inom ekonomisk teori, använda det som eget avgränsat begrepp för ett särskilt fenomen på marknaderna, än att låta det beteckna all aktivitet, allt företagande, med argumentet att allt vi gör, kapitalister eller astrologer, egentligen bestäms i en spekulation om vad som ska hända sedan. Castells skriver till exempel:

Det verkar som om girighet nu uttrycks mer direkt i värdeskapande genom förväntningar om högre värde — alltså att spelets regler ändras utan att spelets natur ändras. Detta är inte spekulation. I annat fall är all kapitalism spekulativ. Ty enligt kapitalismens logik behöver inte värdeskapande vara förkroppsligat i materiell produktion. Allting går an, inom lagens råmärken, så länge som ett monetariserat överskott genereras, vilket investeraren tillägnar sig.(36)

och begår ett misstag när han berövar oss spekulationsbegreppet. Vad han beskriver är just spekulation. Den äger förstås rum inom ramen för ”spelets natur”. Det är rätt att ”allting går an” men det har stor betydelse vad den kapitalistiska ekonomin förser oss med, kan förse oss med.(37) Det har betydelse om de privata kapitalen söker formera sig via materiell produktion, eller genom spekulation i värdeförändringar av något som redan har producerats, eller till och med i något som inte produceras; eller i värdeförändringar av ett index som symboliserar tillväxt eller brist på tillväxt några abstraktionsnivåer längre ned i den politiska ekonomin. Vi bör behålla spekulationsbegreppet och jag tror vi kan definiera spekulation som en väntan på ändrat bytesvärde.(38) Det är en väntan som avslutas med ett övergivande och Castells tar faktiskt helt miste när han skriver:

Marknadskapitalisering är inte pengar i din ficka, eftersom du förstör värdet för just de aktier du säljer om du försöker förvandla det till kontanter. Just precis detta är observationspunkten: vad som än utgör marknadsvärdet i den nya finansiella världen, så varar det bara så länge som detta värde förblir på marknaden.(39)

Värde förstörs inte utan säkras när exempelvis aktier säljs. Marknadsvärdet på en finansiell tillgång ger ingen frihet, är ingen inkomst att handla för. I ett allt större och större risktagande och brist på respekt för de fonder spekulanten själv och andra förfogar över, kan ett ägobevis i och för sig belånas mer och mer och dess framtida försäljning ställs som garanti. Används de nya likvida medlen till inköp av likadana ägobevis vet vi säkert att vi betraktar en spekulativ uppgång. Men marknadsvärdet varar alls inte som värde. Innehavaren av ett ägobevis som stannar på ägobevisets marknad kan snabbt bli varse att det utgör en flyktig representation av värde, inget mera. Pengar kallas ”deg” på stockholmsslang. Det är träffande, för värde representerat av pengar är vanligen trögflytande och segt. Miljoner aktieägare som behållit sina aktier efter mars 2000 kan vittna om att det är annorlunda med dem. Marknadsvärde måste i tid räddas över till fastare mark för att kunna kallas värde och helst representeras av de likvida medel som kallas pengar. Sedan upplösningen av Bretton-Woods på 70-talet och fritt flytande valutor beror det också på pengarnas innehavare om den valuta värdet för tillfället är pengar i, ska ses som ett marknadsvärde att växla till den ”riktiga” valutan — till något som innehavaren relaterar till som till pengar(40) — eller som en valuta att använda som växande bytesvärde mot andra valutor, det vill säga ses som något vars bruksvärde är ökande bytesvärde, spekulationsmedel.

Det är genom att lämna marknaden i rätt ögonblick som värdet säkras, det är genom att stanna på marknaden som värdet riskerar att gå upp i rök. Ägobevisets värde räddas genom bytet som kapitaliserar det till pengar. Kapitaliseringen av ett marknadsvärde slutar just med det ting-lika ”pengar i din ficka”, trots att pengar, dessa ting, till slut ändå bara är en relation till världen av varor och tjänster.

Nyskapande av värde eller förflyttning av värde?

Som Castells påpekar är jakten på värdet, monetized surplus, vårt globala dominerande produktionssystems själ. Men skapar finansmarknaden nytt värde eller är det som sker där till slut ett nollsummespel, där värde bara byter ägare? Castells ger uttryck för båda synsätten. A ena sidan är finansvärlden

metanätet av finansflöden, där allt kapital likformas i profitskapandets varudemokrati. I detta elektroniskt drivna, globala kasino blomstrar eller kollapsar kapitalen vilket avgör ödet för företag, hushållsbesparingar, nationella valutor och regionala ekonomier. Nettoresultatet är ett nollsummespel: förlorarna betalar för vinnarna.(41)

Å andra sidan talar Castells tidigare om ”value making in the financial sphere(42) vars globalisering blivit, ”ryggrad” i den nya globala ekonomin.(43) Jag tror den första beskrivningen, där den enes value making blir den andres value breaking, ger störst förståelse. För några försvinner en del av det ogripbara värdet spårlöst under exempelvis en börskrasch, så att den som inträdde på börsen vid en viss nivå men hela tiden förhåller sig passiv bara ser en värdering av ägobeviset stiga och sedan falla. För den aktive i handeln sker däremot både stigande och fallande i handel där pengar byter ägare. Värde överförs på så sätt. Det värde som ”skapas” i uppgången kan bara kapitaliseras till likvid form via handelns värdeöverföring. På samma sätt kan det bara förstöras via handeln självt, genom att handlare så att säga petar på det. Värdet framträder tydligt i pengar för den ene i samma akt som det försvinner för den andre som tar över ägobeviset och ser dess pris störta mot botten, mot den fond där nytt värde verkligen säkert skapas, mot en säker realitet formaliserad i balans- och resultaträkningar, mot den ”gamla ekonomin”, vars ryggrad är produktion av varor att sälja på en marknad.

Castells hela berättelse om finansvärlden får oss ändå att se hur utdaterade klassiska definitioner av spekulation har blivit. I Economics, skriver Paul Samuelson (i samarbete med William Nordhaus):

Vi ska börja med att överväga vilken roll som spekulativa marknader har. De tjänar samhället genom att flytta varor från tider och platser av överflöd till sådana av brist. Denna aktivitet är spekulation [fetstil i original], vilket innebär att köpa en vara i avsikt att sälja den vid ett senare tillfälle.(44)

Nasser Saber påpekar att definitionen inte skiljer mellan varugrossist och spekulant.

Men vi kan också se hur ordval som ”flytta varor från tider och platser av överflöd till sådana av brist” leder tanken till hamstrandet i lador från goda år till nödår, alltmedan jorden långsamt vrider sig kring sin axel. Värdepapper och valutor, de områden där spekulation idag koncentrerats, flyttas definitivt inte. De förblir i platslöst tillstånd när de byter ägare och några ”tider” förflyter inte mellan ägarbyten. Med hjälp av den nya informationsteknologin och en globaliserad finansmarknad har fondförvaltare, multinationella företags finansavdelningar, börsmäklare, hedgefonder… förvandlat sekvenser av inträde-utträde-inträde-uträde till ett datoriserat hantverk där beslut fattas inom loppet av sekunder eller minuter. På finansmarknaden, ett globalt samhälle för sig, blir begrepp som ”investering” och ”åtagande” tomma på mening när handlare zappar mellan marknader. Det är ett hantverk som utövas med fingrarna ständigt beredda på tangentbordet. I det sammanhanget begår kanske David Harvey (1989) ett misstag. Jag tror i alla fall att han tunnar ut ett begrepp som är bra bränsle för tanken.

Spekulationskapitalet som egentligt kapital

David Harvey, författaren Castells inspirerats av i diskussionen om nätverksekonomins kompression av tiden och rummet, skriver om fiktiv kapitalbildning och fiktivt kapital. Det är begrepp han hämtar från Marx. Fiktiv kapitalbildning är, skriver Harvey

kapital som har ett nominellt värde i pengar och pappersexistens, men som vid en given tidpunkt inte backas upp av en säkerhet i termer av verklig produktiv aktivitet eller fysiska tillgångar. Fiktivt kapital förvandlas till realt kapital in den mån investeringar görs som leder till en motsvarande ökning i nyttiga tillgångar (t ex fabriker och maskiner som kan drivas profitabelt) eller varor (varor och tjänster som kan säljas med vinst).(45)

Harvey talar sedan utifrån den definitionen om hur kreditväsende och finansmarknad hanterar systemproblem med överackumulation av kapital genom att flytta problemen till ”framtiden” och hur detta arrangemang från 1945 backades upp av keynesiansk politik i de kapitalistiska industriländerna genom ”statsunderstödd dynamisk tillväxt av ömsesidig skuldsättning”. Men en annan läsning av Marx tror jag ger möjlighet till bättre teoretisk ram runt vad spekulation idag ”är”. Jag tror vi helt enkelt kan förstå fiktivt kapital som ett kapital vilket ger ränta eller avkastning enbart via ett avtal, via ett rent juridiskt förhållande mellan den som lånat ut kapital, eller investerat kapital i ett projekt, och den som direkt förfogar över detta kapital. Det fiktiva kapitalet är det kapital du lånar ut till personen som försvinner bakom husknuten, mot ett löfte att få det tillbaka med ränta, eller i hopp om att låntagaren vart år ska leverera ett belopp tillbaka, sak samma egentligen hur det gått till. Men för den som tog hand om pengarna och tänker hantera dem är kapitalet egentligt. Låntagaren kan t ex köpa en ”fysisk tillgång” för pengarna och invänta en prisökning. Räntan till dig som lånade ut dem från början förblir ändå avkastning från ett fiktivt kapital.

När vi sparar i Rolf Akelius fonder på Cypern med ett års bindningstid och till 8 procents avtalad ränta(46) ställer vi oss i ett fiktivt förhållande till vårt sparkapital. Vi vet inte hur Akelius tänker uppfylla sin del av avtalet, vi struntar egentligen i det. Tänker han sälja sitt matsilver eller tänker han lägga spread-bets i derivathandel? Vi är helt oinformerade om vilket, om läsaren tillåter att jag går handlingen i förväg. Sparkapitalet kommer på något mystiskt sätt att växa. Marx ger oss skadeglatt ett hundra år gammalt exempel på samma sak:

Den lantlige depositören inbillar sig att blott deponera hos sin bankir och inbillar sig vidare, att om bankiren lånar ät, detta sker till någon för honom bekant privatperson. Han har inte den ringaste aning om att denne bankir ställer hans deposition till förfogande för en billbroker i London, över vars operationer de bägge ej hava den ringaste kontroll.(47)

Det är i beräknandet av ränta på ränta på grundval av vad som avtalats som utlånaren bildar sitt fiktiva kapital, han bygger upp en illusion.(48)

Allt sammanhang med kapitalets verkliga värdeförmeringsprocess går sålunda till sista spåret förlorat och föreställningen om kapitalet som en sig själv värdeförmerande automat befäster sig.(49)

Kapitalets ”verkliga värdeförmering” grundar Marx i produktion av varor vars värden realiseras på en marknad. Mot det fiktiva kapitalet står alltså det verkliga fungerande, egentliga kapitalet. Mot investeraren som investerar på avstånd och har ett fiktivt förhållande till sitt kapital står den egentlige kapitalisten som handskas med kapital och kapitalförmering direkt. Även om Marx i Kapitalet ironiskt berättar många anekdoter om spekulativa episoder, t ex i de avsnitt varifrån dessa citat hämtats, ges spekulation ingen naturlig teoretisk plats i texten. Vi kan hitta formuleringar som skulle kunna vara skrivna idag av någon, exempelvis i sammanhanget prissättning av aktier:

Marknadsvärdet för dessa pengar [vad aktien ursprungligen köptes för: min anm.] är delvis spekulativt, då det är bestämt icke blott genom den verkliga inkomsten utan genom den förväntade, i förväg beräknade. Men förutsattes det verkliga kapitalets värdeförmering konstant eller, där inget kapital existerar som ifråga om statsskulderna, den årliga avkastningen som lagligt fixerad och även i övrigt tillräckligt säker, så stiger och faller priset å dessa värdepapper omvänt mot räntefoten.(50)

Att staber av personal, högutbildade matematiker och finansanalytiker dygnet runt bevakar prisutvecklingen för värdepapper eller komplicerade finansiella instrument, att hundratusentals datorer uppkopplade i nätverk sätter marknader ur vitt skilda sammanhang i förbindelse med varandra i realtid vilket tvingar aktörer att köpa eller sälja, göra förluster eller ta hem vinster, föresvävar knappast en författare på 1800-talet. Visst är det å ena sidan uppenbart att nätverksekonomin gör kapitalbildning till en obegriplig fiktion för miljoner privatsparare i OECD-länderna. Ja, i många fall vet vi inte ens om att vi överhuvudtaget pensionssparar i fonder eller struntar blankt i det. Det får gå som det går.(51) All Flux, No Harmony, som de anställda vilka sparat i Enrons pensionprogram bör utbrista?(52)

Å andra sidan kan finansvärldens aktiva förhållningssätt till varje skiftning i pris på ett värdepapper — där kvartiler av en procent, via hävstångseffekter, betyder ruin eller succé inom loppet av några timmar — knappast beskrivas som ett fiktivt förhållningssätt. I den nya nätverksekonomin där en global finansmarknad vinner dominans över ”det egentliga kapitalet” i Marx mening, hanterar handlare, servade av analytiker och matematiker handplockade från universitetens undervisningssalar,(53) inte ett fiktivt kapital. De förvaltar i högsta grad ett egentligt kapital som tar egentlig form eftersom det i huvudsak ska formeras via ständiga försäljningar och inte via passiv väntan på räntor eller avkastningar, via derivatspel och inte via verkliga innehav.(54) Enligt min mening finns på andra sidan av en växande och obegriplig fiktion en växande egentlighet när aktörer koncentrerar sig på varandras hantering av — varandra, dvs fr a på marknadsrörelsen som sådan. Egentligare än att bevaka detta minut för minut kan det inte bli, oavsett om det som händer blir mer och mer fiktivt för alla dem som är utanför den inre cirkeln och vars pengar det ofta handlar om.

Marknader för bruksvärde såsom förändrat bytesvärde och marknader för andra bruksvärden

I och med att inträdeshinder till finansmarknader av de mest olika slag rivs ned, i och med att tekniken gör ett zappande från marknad till marknad möjlig, i och med att allt runt klotet tenderar att ske i samma rum, eller i något dussin finansiella centra och i samma minut oavsett var valutahandlaren eller handlaren i zink, olja, obligationer eller aktier befinner sig, kan också den kapitalistiska ekonomins finansvärld komma mycket nära den kapitalistiska drömmen att hoppa över hela led i den traditionella produktionsprocessen för att komma över värdet direkt.

Men vad vi ser är inte så mycket en ”världsvid expansion av marknader”,(55) ett ”breddande av marknader”(56) — beskrivningar som kanske är giltiga år 2002 för ett blomstrande H&M men som allmänt kan ifrågasättas under världsrecession och överkapacitet inom sektorer som bilindustri, datorer med mera, dvs fenomen som kan utsättas för ebb och flod — som det är ett ständigt ökande av marknaders tillgänglighet(56b) och därför, tvärtom, en implosion av marknader till jakt på en enda ”vara”, värdet som sådant i ren form, och därför till en enda marknad, eller ett nätverk av marknader, där alla är ute efter samma sak. Finansmarknaden är skådeplatsen för denna jakt och en marknad där både köpare och säljare efterfrågar värde måste få egendomliga egenskaper. Tewles & Jones påpekar i sin diskussion om finansmarknadens effektivitet ur informationssynpunkt att den måste gå i baklås om alla har ”perfekt information”.(57) Den är teoretiskt och praktiskt otänkbar. Steinherr vidrör samma problem när han efter en längre redogörelse för hur pensionsfonder kan lägga upp datoriserade portföljförsäkringar tillägger:

Det är en vacker tanke. Men om pensionsfonder allmänt använde sig av den så skulle samma marknadsdestabiliserande problem återuppstå som de som fanns med portföljförsäkrarna under kraschen 1987.(58)

När tecken tyder på nedgång för värdepapperspriser säljer helt enkelt programvaran innehaven samtidigt. Det blir då rationellt för varje enskild ägare att också sälja, osv.

Steinherr eller Teweles & Jones nämner inte det, men det är viktigt att inse att en marknad där aktörer handlar också för att komma över något annat slag av bruksvärde än utsikten till förändrat bytesvärde, inte har samma egenskap. Den är inte sysselsatt med att titta sig själv i spegeln. Den går inte i baklås bara för att de som byter med varandra ”vet allt” om vad som just händer på marknaden. De som där byter med varandra är i bytesögonblicket ute efter distinkt olika bruksvärden.(59)

På våra globaliserade finansmarknader är däremot smaken inte lika distinkt delad som våra ändalykter. Alla är ute efter värdet utan omväg, och vad som måste få oss att tro på allt tätare spekulativa uppgångar och allt tätare krascher är alltså:

— Informationsteknologins ständiga utveckling ger handlare på finansmarknader allt större möjlighet att veta ”allt” om vad som händer just nu och på marknaden.
— Nedrivandet av politiska gränser mellan finansmarknader, att regler för kapitalförflyttningar tagits bort, den ökade marknadstillgängligheten, det massiva deltagandet på marknaderna tillsammans med den nya teknologin som gör det möjligt att agera omedelbart.
— Bruksvärden i den ekonomi som dominerar oss är bara en omväg till värde som ska ackumuleras. Bytesvärdet på exempelvis en råvarumarknad har alltid en tendens att ”lossna” från bruksvärdet och bli sitt eget bruksvärde för majoriteten aktörer, inte bara för en konstant andel spekulanter som aldrig brukar råvaran som insatsvara i produktion.

Det är sällan vi ser ett år där det inte på någon marknad, inleds en spekulativ uppgång.(60) I finansvärldens gemensamma rum och gemensamma tid tenderar ”någonstans där borta” att bli ”här”. Spekulativa förlopp är inte längre en nationell angelägenhet, miljarder dollar kan på kort tid kastas in i brasan eller kratsas ur den, var den än har börjat brinna.

Toussaint ger ett namn på det vi nu upplever, som samspelar väl med Castells berättelse:

”Globaliseringen av ekonomin” […] eller mer precist, ”kapitalets globalisering” […] måste betraktas som något mer än bara ännu en fas i den kapitalets process av internationalisering som inleddes för mer än ett sekel sedan — eller till och med som något helt annorlunda […] Jag kallar, lite tafatt, denna nya fas för ”den globala ackumulationsregimen där finansen dominerar.”(61)

Den världsomspännande recessionen ger i och för sig vid handen att det inte går att i huvudsak ackumulera via finansiella operationer om den ”gamla” ekonomin går på knäna, även om förstås enskilda aktörer kan göra det. Men Toussaint syftar på en regim, vem eller vad som håller i taktpinnen.

Derivat och vadslagning

I denna essä finns inte plats för någon längre diskussion om den nya ”handeln” med derivat i alla dess nya former och i extrema och ständigt ökande volymer där valutor spelar huvudrollen. Men som jag ser det har inte heller här aktörerna ett ”fiktivt” förhållande till sitt kapital. Kapital sätts på spel, men det finns ännu en liten stund kvar i spelarnas händer, precis som motspelarna i ett vad ännu en liten stund kan krama sina sedlar i handen medan de betraktar hur tärningarna rullar. Ingen prestation krävs av någon annat än att följa spelets tydliga men komplicerade regler. Vi ser en transferering av pengar, inte en transaktion där något går i motsatt riktning. För derivat baserade på ett index är leverans av något över huvud taget inte möjlig.

För derivaten vrids bytesvärdet avskiljande från ett primärt bruksvärde ett varv till: prisförändringen är på en egendomligt sätt avskild från bytesvärdet och avsöndrad som ren och skär differens. Så är det både för den som försäkrar sig om ett fast pris på ett verkligt innehav av en tillgång på den marknad derivatet förhåller sig till, och för den som håller emot i vad denne ser som ett vad och som aldrig äger något värdepapper eller råvara att försäkra priset på. Aktörer intar inte positioner med köp, positioner som sedan överges med försäljningar. De intar istället vad vi skulle kunna kalla teatraliska poser där handelsavtal ingås som inte förs till avslut i en transaktion, utan avslutas med nullifierande motposer. Den som förut sa sig vilja sälja något till visst pris poserar strax innan försäljningen ska ske som köpare av samma sak. Både ”tillgång” och ”efterfrågan” på 1000 fat olja, eller vad derivatet härletts ur, går då upp i rök. Den enda leveransen av något blir förändringen under perioden av derivatets ”pris” (som aldrig någon betalat), från förlorare till vinnare.

En bild av ”marknaden” för oljederivat finns hos Teweles & Jones. Den ger skäl till citationstecken kring ”handel” och ”marknad”:

that is, through mutual agreement between the long and the short, the contract is settled by delivery of a nondeliverable grade at a non-delivery point or on a nondelivery day or at a nondelivery time of day ät a mutually acceptable price.(62)

Det engelska rättstavningsprogrammet i min dator anmärker på ord som nondelivery — ”ickeleveransig”? Men översatt till svenska betraktar vi alltså ett avtal som uppfylls genom ”leverans”, till den som förbundit sig att köpa (eng: long) från den som förbundit sig att sälja (eng: short), av en icke-levererbar oljekvalité till en icke-levererbar plats eller på en icke-levererbar dag eller tid på dagen till ett pris som accepterats av båda parter. Det är den totala fiktionen, bevakad och förvandlad av febriga aktörer till egentlighet och realitet, där den verkliga oljemarknaden är en fond ur vilken spelet utvinner ett abstrakt flöde av ständig prisförändring på något som inte ska köpas eller säljas i framtiden, vilket är klart för båda parter. Båda bevakar noggrant informationen om vad som inte kommer att hända och som uppenbarligen är information om något annat än vad det informeras om.

Den massiva skuldsättningen eller villkorade förbindelser hos aktörer, ibland bara kända av en enda person eller några sammansvurna i ett hörn av organisationen, eller bara kända av en förvaltare men inte av uppdragsgivaren, har lett till återkommande finansiella katastrofer.(63) Detta och den gigantiska och växande OTC-marknaden för derivat, där alla derivat är unika, där ingen vet vilka exponeringar motparten har, där offentliga institutioner inte har någon som helst kontroll eller insyn(64) gör diskussionen om informationens egentliga roll och väsen på finansmarknaden giltig också för de mystiska derivaten och jag ska nu till slut diskutera ”informationen” och dess flöde under ”signalkapitalismen”.

Information och signalkapitalism

I början av augusti 2001 berättade Financial Times om en undersökning av kunskaperna hos aktieägare i USA. Av tusen tillfrågade i undersökningen trodde 84 procent att de skulle ersättas för aktieförluster.(65) Nu vet de säkert bättre, men allmänbildningen när undersökningen gjordes imponerar inte. Det kastar förstås en skugga över Castells centrala begrepp informationen kapitalism. Vad betyder ”information” i den tid vi lever i?

Went citerar en fondförvaltares kommentar till den mexikanska peso-krisen 1994:

Vi kom till Latinamerika utan att veta något om stället. Nu lämnar vi det utan att veta något om det.(66)

Jag kan inte heller undanhålla denna lite längre anekdot för läsaren:

Kvantarna [the quants, smeknamn på matematiker hos Bankers Trust, USA] hade just tagit fram en ny avtalsstruktur som kopplade den amerikanska statsobligationsräntan till. av allt här i världen, den grekiska drachman. Poängen med det affärsavtalet, om det nu fanns någon, spelar ingen roll. Vad som spelar roll var att säljaren måste hitta investerare att sälja det till. Och det gjorde han. Han ringde upp en av sina bästa klienter och pratade om fördelarna med ett instrument knutet till växelkursen på drachman som om han hade upptäckt guld. Intresserad men i beråd, sa investeraren: ”Okej, berätta någonting om Grekland för mig.” Oförmögen att komma på något om Grekland så där i stundens ingivelse åkte säljaren hem på kvällen och såg då sin unga dotters skolatlas ligga på vardagsrumsgolvet. Han rev ut sidan som visade Grekland, skyndade till jobbet nästa morgon och faxade sidan till sin klient. Nöjd med detta köpte klienten derivaten.(67)

Och slutligen om information ur annan vinkel, Ericssons styrelseordförande Treschow som är irriterad på blankare av Ericssons aktier i ett kritiskt läge under augusti, 2002:

Jag har försökt hänga med, men måste säga att jag inte förstår mig på börsen längre.(68)

Signalens dominans

Studenter i ekonomi vet att det är ett vanligt antagande i standardekonomiska modeller att aktörerna på en konkurrensmarknad har så kallad perfekt information. Jag har ovan redan diskuterat vad det skulle betyda på en marknad där det enda bruksvärde som det handlas med är bruksvärde som förändrat bytesvärde och där alla därför har samma preferens. Berättelserna ovan ställer frågan vad slags information som processas. flödar, är relevant på den globala finansmarknaden. Men på en marknad som är effektiv ur informationssynpunkt ska priset alltså ge alla all information som finns att få om en vara eller ett värdepapper i ett visst ögonblick.

När vi säger att något ger information tycks vi mena att det ger information om något utanför sig själv. En dagstidning som legat en månad i en tunna med vatten kan berätta för oss att den är gjord av trycksvärta och papper. Säger den inte mer tycker vi inte att den ger särdeles mycket information. Information tycks inte vara lika med bäraren av informationen, bäraren förmedlar den bara. Men på ett egendomligt sätt tycks det vara annorlunda på en finansiell marknad där alla eftertraktar värdeökningen.

Treschow förstod inte Ericssons-aktiens prispendlingar. Han var part i målet och avsåg förstås att ”informera” om att inga skäl fanns för att den skulle sjunka. Men under augusti 2002, när Ericssons nyemission måste hämtas hem, förekom det flera gånger att börskommentatorer inte förstod varför aktien värderades som den gjorde. Var det något handlare visste om Ericsson som ingen annan visste? Nåväl, de visste inget nytt om Ericsson, men ömsom ”visste” de att priset snart skulle gå upp och att det då gällde att köpa och ömsom ”visste” de att priset snart skulle gå ned och att det då var dags att sälja. Priset informerade om sig självt. Marknaden är marknaden för ett pris.

All ny information kokas av denna marknad ned till en enda sak oavsett vad informationen handlar om och drabbar den alltid på samma sätt: Den utgör en extern chock som i marknadsrummet bara har mening just som chock. Det är inte intressant om Ericsson kan uppvisa ett nytt tiomiljonersavtal eller avslöjar nya förluster. Det intressanta är om aktiepriset kommer att stiga eller sjunka när många får veta det. Den informationen kan en aktör möjligen få genom att fråga andra aktörer, som inte bör berätta det innan de själv köpt och då berättar de det genom sitt köp. Eller kan aktören handla på basis av sin erfarenhet när nyheter av detta slag träffar marknaden, på grundval av vad gammal information av samma slag betydde för priset förut. Sammanhanget är förstås alltid nytt, men den som analyserar sammanhanget riskerar att köpa eller sälja för sent. Det är inte nödvändigt att veta ett dugg om Mexiko för att binda upp några miljoner dollar i mexikanska pesos. Det som betyder något är att bevaka marknadens reaktioner för att kunna fly i rätt ögonblick.

Det egna rummet är alltså nog. Men rummet behöver uppkoppling till horder av mindre informerade, mindre reaktionssnabba, som förhåller sig passiva eller som missförstått allt och köper när de borde sälja, som står utanför. Aldrig har behovet av bristande information, dumdristighet, ignorans och tankspriddhet varit större än nu när informationsteknologin underbygger all finansiell handel. Vi ser en marknad som behöver arméer av motparter som har fått allt om bakfoten och den som tror att staten ersätter aktieförluster gör helt enkelt informationssamhället en stor tjänst.

Priset är en endimensionell signal utan annan information att ge än det binära ”upp” och ”ned”. I en tid där tidrummet komprimerats av teknologi och uppdrivet tempo härskar signalen. Castells noder i det finansiella nätverket blir oerhört lätt transistorer, multiplikatorpunkter, och alls inte platser där information processas, berättelser värderas.

Det är de ögonblicken en ovan betraktare kan förväxla finansiell handel med ett dårhus som reagerar med ryggmärgen och där signaler in växer av egen kraft i rundgång. Dessa ögonblick av mani finns beskrivna i ekonomihistorien. I vår tid tycks de ständigt hota att övergå i oavbrutna flöden, när den enda information aktörer egentligen söker är den information som finns i deras egna ansikten; som det gäller att hålla så neutrala som möjligt för att ej röja information. Det är alltså en informationen kapitalism där det blivit allt viktigare att inte informera om något, ty all information kan användas emot den som berättat något mycket hastigare, mer överrumplande än förut och från de mest oväntade håll eftersom inget håll är för långt bort. Och det är en tid när signalen ersätter informationen, därför att den är ett koncentrat av information om priset, därför att den berättar om det enda som är viktigt, det enda som behöver sägas, därför att den är komprimerad och vi lever i en tid när just tiden och rummet kan komprimeras ned till nya minimala storlekar.

Det är också en tid när skillnaden har blivit så stor mellan, å ena sidan, vad vi vet om varandra runt hela klotet som en påtagligt närvarande och en allt mer fullödig kunskap följande oss dygnet runt, och, å andra sidan, det ointresse med vilket den värdeproducerande, värdeförflyttande, globala ekonomin avfärdar denna information, inte låter den löpa i ettor och nollor genom sina nätverk, utan ser den som redundant, tillhörande ett utanför vad som tros vara Ekonomi, därför att den inte är information om ett pris, inte kan uttryckas i pris, och därför inte kan komprimeras till signal. Det är en skillnad som blivit stor, hjärtskärande och isande kall.

Om textens och kommunikationens ekonomi

Kelvin Kelly slår fast en av sina sanningar om Den nya ekonomin på följande sätt:

[…] kommunikation […] är inte bara en sektor av ekonomin. Kommunikation är ekonomin.(69) [Kellys fetstil och kursiv]

Kelly exemplifierar med bonden som tar satelliter till stöd i skördearbetet, hur vi genom seklerna talat med varandra för att organisera projekt, telegrafen, telefonen, men framför allt, det framväxande bruset av meddelanden inom finansvärlden. Bredband, integrerade kretsar förändrar förvisso villkoren för det som dagligdags kallas ekonomisk aktivitet.

Men är det därför rätt att kommunikation är Ekonomin? Nej, Kelly deltar bara i flödeskulten, vars kännetecken är brist på respekt för hushållning med knappa resurser. Kommunikation är inte Ekonomin i hela sin totalitet. Inte heller den finansekonomi jag skrivit om i denna text. Kommunikation är flödet mellan sändare och mottagare och utgör tillsammans med dem och deras relation en ekonomi. Kommunikation är också i sig själv en ekonomi, en av myriader ekonomier, ett fenomen att analysera i ekonomiska kategorier om man så vill och en ekonomi att strunta i eller ta hänsyn till.

Den obönhörliga dialektiken mellan flöde och fond finns därför här i dessa rader. Jag öser ur en fond av ord och ordnar dem, via ett flöde och i ett flöde, på skärmens imaginära pappersark. Detta flöde bildar en ny fond för läsaren att ösa mening ur. Också i själva texten ser vi ett eko av dialektiken mellan flöde och fond, ty de utgör grundläggande byggstenar i textens ekonomi. Jag-skullekunnaskrivaordenutan avbrott och snabbt förbruka läsarens tålamod och intresse, fonder jag tar i bruk genom att be om läsning. Struntar författaren i kommunikationens ekonomi drunknar textens mening. Den omkommer i forsen som förbinder den ena stilla sjön med den andra. Kommunikation kräver vila, pauser, uppehåll. Flöde kräver fond, flöden graviterar mot fonder.

Ekonomi är gränsöverskridande. men också begränsning. För att bli intressant, för , att vara ny för läsaren, måste denna text i försöka överskrida gränser, koppla saker till varandra som vanligen inte eller aldrig är i , kontakt med varandra. Men just denna text ska göra det inom ramen, gränsen, för en ekonomi på maximalt 10 000 ord, en gräns som kringgärdar de gränsöverskridande försöken. Ekonomi är hushållning med knappa resurser.

Fonder utanför synfältet

Det känns genant att skriva om textens ekonomi. Vissa ekonomier ska man nog inte tala om? Då riskerar de att tömmas på kraft? Jag tror att till alla de ekonomier vi rör oss i och förflyttar oss mellan också hör resurser som ännu inte talar till oss som en möjlighet, eller som aldrig kommer att göra det, men som ändå och för alltid är en förutsättning för våra liv. De är kanske fonder mot vilka alla våra bemödanden utspelar sig, nödvändiga bakgrunder och scengolv att stå på, eller är de fonder vi ständigt direkt tar i bruk trots att vi inte är varse exploateringen. Och just på grund av vår omedvetenhet om de källor vi öser ur, förmår de förnya sig, medan de skulle ta slut eller förbränna oss om de utsattes för vårt medvetna bruk, våra försök till effektiviseringar. Ur dessa osynliga, onämnbara fonder, skulle då komma det genuint nya, kombinationen av gamla saker tillsammans med.(70) Kanske har de något att göra med den där residualen som kvarstår oförklarad när alla andra orsaker till produktionsökning eller ökad produktivitet anses vara förklarade. Den genans jag känner när jag analyserar textens ekonomi är hos Paul Virilio kanske rädslan för vetenskapen utan samvete, utan medvetenhet om vart den syftar och som därför, liksom nya uthållighetsidrotter driver deltagarna över sin fysiska gräns, driver forskarna över en etisk gräns, Extreme Sports och Extreme Science i kapplöpning mot döden.(71)

Denna text har varit en moralitet och den riskerar nu att bli ett pekoral. Men den handlar till slut om rädslan för att det rotas i fonder som borde lämnas i fred så att de kan fortsätta att ge liv och mening.

Dick Forslund

Ursprungligen publicerad i Häften för kritiska studier 1-2-3/2002

NOTER
* För stöd och uppmuntran samt synpunkter på tidigare version av denna text vill jag tacka kollegerna vid Centrum för Spelforskning. Högskolan Gotland, samt Christian Maravelias vid företagsekonomiska institutionen, Stockholms universitet.
1. There is no such thing as ”society”! T ex Ormerod 1994 s 34.
2. Pine II & Gilmore (1999).
3. Ibid s 2.
4. Jensen 1999, omslaget och passim.
5. Ibid s 11.
6. Jensen 1999 s 35. Alla citat från engelskan är översatta av essäförfattaren. Citaten ur Manuel Castells bok Nätverksamhällets framväxt är tagna ur den reviderade engelska utgåvan år 2000. Sidhänvisningar refererar till den utgåvan om ej annat sägs i not. I den mån det citerade framstår som oförändrat jämfört med den svenska utgåvan på Daidalos från 1998 kommer översättningen där att användas med angivande att så har skett och uppgift om sida.
7. Mig veterligt ingår de aldrig i universitetens kurser i national- eller företagsekonomi. De är inte föremål för frenetisk tentaläsning.
8. Toussaint 1999 s 19ff går igenom UNDPs Report on Human Development in the World 1997.
9. Ibid s 20. Se även Castells 2000 s 298.
10. Castells 2000 s 298f.
11. Marx 1971 s 9f.
12. Castells 2000 s 25f. Översättning hämtad från den svenska utgåvan 1998 s 39.
13. ”I de samhällen där det kapitalistiska produktionssättet härskar uppträder rikedomen som en ‘oerhörd varuansamling’.” Marx 1930 s 19.
14. Castells 2000 s 440ff.
15. Harvey 1989 s 260-308. Time-space compression är ett begrepp som används av Castells med referens till Harvey 1989; t ex Castells 2000 s 465 ff.
16. Virilio 1999 s 9 och llff.
17. Tex Steinhen 2000 s 58 och 116f.
18. Kelly 1998 s 8.
19. Ibid s 8.
20. Ibid s 161.
21. Bateson 1968 s 30 ”[…] självkorrigerande system. I grunden konserverar dessa system alltid någonting. I en maskin med regulator förändras bränsletillför-seln för att svänghjulets hastighet ska bevaras — hållas konstant — och på samma sätt inträffar alltid i sådana system förändringar för att konservera sanningar i något beskrivande påstående, någon beståndsdel av status quo.” (förf kursiv).
22. Castells 2000 s 475.
23. Ibid s 476. Översättning hämtad från den svenska utgåvan 1998 s 449.
24. Ibid.
25. Georgescu-Roegen 1971 s 211-275.
26. Marx gör i Kapitalet band II ett omdebatterat försök att förklara hur kapitalismen reproducerar sig själv. Först i s k enkel reproduktion utan tillväxt, sedan i sammansatt reproduktion med tillväxt.
27. Vi vet nu också att de mot slutet av nittiotalet började förfalska sina resultat i massiv skala. Detta faktum är okänt när Castells färdigställer den andra reviderade upplagan av sin trilogi i början av 2000.
28. Castells 2000 s 157ff.
29. Ibid s 159. På engelska lyder frasen i texten: ”expectations of the potential future value of a future stock will increase its value”.
30. En spekulationsbubbla som börjat spricka, varnar Finans Vision och Dagens Industri i aug/sept 2002.
31. Castells 2000 s 159.
32. Kindleberger 1999 s 41. I The Wall Street Journal Europe (26-28/7 2002) finns en rolig intervju med den nu över nittioåriga Charles Kindleberger som påpekar att han inte äger aktier.
33. Keynes 1994 s 191.
34. Ibid s 193.
35. Ibid.
36. Castells 2000 s 160.
37. Många påpekar förstås det, t ex FN-organisationen UNCTAD i Trade and Development Report 1991. Här varnas för ”ascendancy of finance över industry”, en varning man måste tro är på samma tema som ovan. Cit i Bello. Bullrad & Malhotra (red) 2000 s 5.
38. Så kallad blankning som spekulerar i prisfall har nu blivit så vanligt att det får heta ”ändrat bytesvärde” istället för ”stigande” i denna definition, även om den senare typen av spekulation dominerar.
39. Castells 2000 s 158f.
40. Det vill säga som värdereservoar och som bytesmedel i den region där valutan är pengar, där hon vill använda den som pengar och där dess värde grovt antas vara stabilt i förhållande till priser på varor och tjänster.
41. Castells 2000 s 503. Översättning hämtad från den svenska utgåvan 1998 s 474.
42. Ibid s 107.
43. Ibid s 106.
44. Citerat i Saber 1999 s 67. Economics är en legendarisk lärobok, menar Saber, utgiven i sin 15e upplaga 1995.
45. Harvey 1989 s 182f för detta och följande citat och referat.
46. Direktreklam från Akelius Cypernfonder i min brevlåda under år 2001. Sedan ovanstående skrevs annonserade faktiskt Akelius på en helsida i SvD Näringsliv 28/11 2002. Han hävdar att sparare får del av vinsten från hans fastighetsbolag. Utlovad ränta är numera 7 procent.
47. Marx 1931 band III s 474.
48. Ibid s 444.
49. Ibid.
50. Ibid s 445.
51. Den nya svenska Premiepensionsmyndigheten klagar som vi alla vet över att under 20 procent numera aktivt väljer fond för pensionens premiedel. SvD 24/ 9 kan också berätta att Icke-väljarfonden är ett av de bästa valen. Men förstås, på något mystiskt sätt har 35 procent av sparmedlen försvunnit. Det tillhör det fiktiva kapitalets egenskaper att det också kan förintas utan att vi vet varför.
52. Robin Blackburn skriver i New Left Review 14 mar/apr 2002, ”The Enron Debacle”, om pensionskatastrofen för tusentals anställda i det kraschade energibolaget Enron.
53. Thomson 1998.
54. Enligt Åsman 2001 är den genomsnittliga tiden för hur länge en internationell pensionsfond stannar på en marknad för ett visst värdepapper 15 dagar.
55. Castells 2000 s 99; ”Worldwide market expansion”.
56. Ibid s 95; ”Broadening of märkets”.
57. Teweles & Jones 1987 s 95.
58. Steinherr 2000 s 117.
59. Därför är också de nyklassiska modellerna som förklarar relativpriser med Jan och Maria som byter äpplen mot päron utifrån sina olika preferenser oöverförbara till en kapitalistisk ekonomi där värde. inte påtagliga bruksvärden är huvudsaken för de handlande. Sådana modeller skildraren förkapitalistisk marknad för fysiska bruksvärden.
60. Den 22/3 2002 talade exempelvis SvD om diskussionen i USA. ”Finns det en fastighetsbubbla?”. I januari 2003 ställs samma fråga om fastighetsmarknaden i London.
61. Toussaint 1999 s 282: ”me global regime of accumulation mainly through finance”.
62. Teweles & Jones 1987 s 507.
63. Thomson 1998 är en enda lång uppräkning av finansskandaler under åttio- och nittiotal med derivat inblandade. Proctor & Gamle, Gibson Greetings, Orange County, Metallgesellschaft m fl. Financial Times berättar 24/9 2002 om kursfall på 52 procent for EDS-aktier. EDS beskrivs som the world ‘s second largest IT outsourcing company. EDS beskrivs som det näst största bolaget i världen för IT-utkontraktering. De väntas förlora massivt på löften om återköp av egna aktier. I samma artikel berättas om datortillverkaren Dell. De beräknas förlora 500 miljoner dollar under de kommande nio månaderna på liknande derivatkontrakt.
64. Strange 1998 s 32.
65. Benny Åsman uppmärksammade mig på artikeln i FT 2/8 2002, ”Investors ‘ignorant’ in sinking US stock märkets”. Undersökningen gjordes av Securities Investor Protection Corporation (SIPC), en icke-statlig organisation. Den sponsrades även av National Association of Investors. 84 procent av re-spondenterna trodde att aktieförluster skulle ersättas av SIPC, eller någon av de två myndigheterna Federal Deposit Insurance eller Securities and Exchange Commission (SEC). Ordföranden för SIPC kommenterar i samma artikel undersökningen bl.a. med:
”De senaste tio åren har folk bara levt med en marknad som stiger. De insåg inte förrän förra året att det finns fallande marknader”.
66. Went 2000 s 28. Fondförvaltaren är ursprungligen citerad i Moisés Naim, ”Latinamerica the morning after” i Foreign Affairs July-Aug 1995 s 53.
67. Thomson 1998 s 222. Boken är till dels en insider-berättelse om derivathandeln. Bankers Trust stod för några särskilt upprörande skandaler under åttio- och nittiotalet när det gällde desinformation till klienter. Men just den här berättelsen handlar inte om desinformation. Kartan över Grekland var säkert korrekt.
68. Dagens Industri 30/8 2002. Blankare spekulerar i kursfall (och driver på det) genom att låna aktien, sälja den, köpa tillbaka den när kursen är lägre och lämna tillbaka den till utlånaren.
69. Kelly 1998 s 5.
70. Göran Grip 1994 använder ett tomrum för att beteckna något som inte kan betecknas utan som är.
71. Virilio 2000 s 3f.

LITTERATUR
Bateson G, Den medvetna avsikten kontra naturen i Cooper D (red), Befrielsens dialektik. Bokförlaget Pan/Norstedts. Stockholm 1970
Bello W, Bullard N & Malhotra K (red). Global Finance. New Thinking on Regulating Speculative Capital Markets Zedbooks London 2000
Blackbum R, ”The Enron Debacle” i New Left Review 14 mar/apr 2002
Castells M, The Rise of the Network Society 2nd ed Blackwell Publishers UK/USA 2000
Georgescu-Roegen N. The Entropy Law and the Economic Process Harvard University Press Cambridge Massachusetts 1971
Grip G, Allting finns Månpocket Stockholm 1994
Harvey D, The Condition of Postmodernity Basil Blackwell Ltd UK/USA 1989
Jensen R, The Dream Society McGraw-Hill New York 1999
Kelly K, New Rules for the New Economy Penguin Books England 1998
Kindleberger C P, Manier, paniker och krascher. De finansiella krisernas historia Pontes förlag Lysekil 1996
Marx K. Till kritiken av den politiska ekonomin Arbetarkulturs förlag Stockholm 1970 (1859)
Marx K. Kapitalet band l (Rickard Sandlers översättning) Tidens förlag Stockholm 1930
Marx K. Kapitalet band III (Rickard Sandlers översättning) Tidens förlag Stockholm 1931 (1894)
Ormerod P. The Death of Economics Faber and Faber Ltd England 1994
Pine II, B Joseph & Gilmore, James H, The Experience Economy Harvard Business School Press Boston 1999
Roehner, Bertrand M. (2001), Hidden Collective Factors in Speculative Trading, Springer-Verlag, Tyskland
Saber, Nasser (1999), Speculative Capital, Vol. l. The Invisihie Hand of Speculutive Capital. Financial Times/Prentice Hall. Great Britain
Strange, Susan (1998), Mad Money, Manchester University Press, England
Teweles, Richard J. & Jones, Frank J (1987). The Futures Game – Who Wins? Who Loses? Why?, Second edition. McGraw-Hill, Inc. USA
Thomson, Richard (1998), Apocalypse Roulette. The Lethal World of Derivatives, Pan Books/Macmillan Publishers Ltd, London
Toussaint, Eric (1999), Your Money or Your Life – the Tyranny of Global Finance, Pluto Press, London/ New York/ Dar Es Salaam
Virilio, Paul (2000), The Information Bomb, Verso, UK
Warburton. Peter (2000), Debt and Delusion, Penguin Books, England
Went, Robert (2000). Globalization. Neoliberal Challenge, Radical Responses, Pluto Press, England
Åsman, Benny (2001), Det Globala Rånet. Intemationalen/Moteld, Stockholm

Revolutionär utrikespolitik: ”Fredlig samexistens” eller proletär internationalism?

Allt sedan sin uppkomst har den marxistiska kommunismen uppfattats som ett dödligt hot av kapitalismens främsta försvarare: det internationella borgerskapet och de imperialistiska stormakterna. Framför alla andra aspekter är det marxismens oförsonliga internationalism – den proletära internationalismen – som försatt världskapitalet i skräck. Visionen om en slutlig anstormning mot kapitalismen från den internationella arbetarklassens sida har, trots att det perspektivet totalt övergivits av byråkratierna i Sovjet och Kina m fl ”socialistiska stater”, emellertid inte övergivits av kapitalistklassen och dess politiska företrädare. Hotet om ett ”kommunistiskt världsherravälde” utgör fortfarande utgångspunkten för all kontrarevolutionär strategi i världsformat. Imperialisterna må sedan uttrycka den i högljudda och paranoida fraser som t ex 50-talets McCarthyism i USA, ”kalla kriget”, eller i andra mer ”realpolitiska” föresatser som t ex ”Nixondoktrinen” under 70-talet.

Världskapitalets kontrarevolutionära instinkter och dess fruktan för världsrevolutionen, är ett slående bevis på den potentiella sprängkraften i arbetarklassens internationalism, trots att denna sprängkraft ständigt desarmerats av de ledarskap som påstått sig handla i arbetarklassens intresse. Ty trots raden av förräderier och utsålda revolutioner misstror alltjämt imperialismen byråkratierna i de ”socialistiska staterna”. Dessa länders existens som arbetarstater, de må sedan vara hur byrå- kratiserade som helst, utgör ett ständigt hot mot värdskapitalismens krav på ökat livsrum. Hur än byråkratierna i dessa stater försökt beveka imperialismen med den ”fredliga samexistensens” lockelser, hur de än försökt hålla tillbaka arbetarklassens kampvilja, och hur de än försökt begränsa nationella och sociala revolutioner, så har ändå aldrig imperialismen övergivit sina strävanden att bryta ner arbetarstaterna och återupprätta kapitalismen.

Världskapitalet har alltid utvecklat sin internationalism bättre än arbetarrörelsen gjort. Detta ligger förvisso i kapitalismens själva natur: den alltmer internationaliserade handeln, den globala kapitalackumulationen, kapitalets internationella organ (Världsbanken, Valutafonden osv.) och de multinationella bolagens framväxt. Kapitalismen skyr inga gränser, allra minst de nationella, för sin utsugning. Men så har också kapitalets politiker, utifrån kapitalismens behov, vidtagit medvetna åtgärder – ekonomiska, politiska och militära – för att befrämja utsugningen i världsskala. I sin Kritik av Gothaprogrammet anmärkte också Marx med bitter ironi, när han jämförde detta program med det kapitalistiska frihandelspartiets, att ”i själva verket står programmets internationella bekännelse ännu oändligt djupt under frihandelspartiets. Även det (dvs frihandels- partiet) påstår, att resultatet av dess strävan är den ‘internationella förbrödringen’. Men det gör också något för att göra handeln internationell och nöjer sig visst inte med medvetandet, att alla folk driver handel hemma hos sig.” 1

Marx och Engels svar på detta var att organisera den internationella arbetarrörelsen bakom ett enhetligt klassprogram. 1864 föddes den Första Internationalen (Internationella Arbetarassociationen) som en direkt följd av Marx och Engels stridsrop: ”Proletärer i alla länder förena er!” När denna international splittrades av oenigheterna mellan Marx’ anhängare och Bakunins anarkister, bildade marxisterna den Andra Internationalen. Dess bankrutt i och med första världs- krigets utbrott ledde till den Tredje Kommunistiska Internationalens (Kominterns) grundande 1919 under Lenins och Trotskijs ledning. Kominterns urartning under Stalin tvang Trotskij och den internationella Vänsteroppositionen att 1938 utropa den Fjärde Internationalen, den international som alltsedan dess, och under mycket svåra omständigheter, fört det revolutionära arvet och marxismen vidare i den internationella arbetarrörelsen.2

Men en international kan inte bara vara en formell sammanslutning som då och då proklamerar sitt allmänna ”stöd åt kampen i alla länder”. En international måste vara en kämpande organisation, ett revolutionärt Världsparti som handlar och griper in i den internationella kampen. Det måste, med Lenins ord, visa att

”internationalism i handling innebär ett och endast ett: självuppoffrande arbete för att utveckla den revolutionära rörelsen och den revolutionära kampen i eget land, stöd (genom propaganda, sympati och materiella medel) åt samma kamp, samma kurs – och endast denna – i alla länder utan undantag”.3

Det tidiga Komintern försökte också leva upp till dessa föresatser. Komintern sågs som det kommunistiska Världspartiet som skulle erövra och leda den internationella arbetarklassen till seger, och därmed också säkra sovjetstatens (och de blivande arbetarstaternas) väg mot socialismen.4 Genom Kominterns försorg dirigerades allt tänkbart stöd till dess olika sektioner: finansiell hjälp, moraliskt stöd, ledare och organisatörer sändes iväg för att hjälpa upp de nybildade kommunistpartiernas arbete o s v.

Förutom det nödvändiga i att möta en internationellt organiserad fiende fanns det också en annan dimension i dessa ihärdiga försök att organisera den internationella arbetarklassens kamp. Denna dimension bestod i marxisternas djupa förståelse av omöjligheten av att fullborda socialismen inom ramen för ett enda land.

Om någon i den revolutionära marxistiska rörelsen före 1924 hade yttrat att socialismens fullbordande – d v s ett klasslöst samhälle – var möjligt i ett enda land, speciellt i ett så efterblivet land som Ryssland (eller Kina), skulle det med all säkerhet ha tagits som ett stort skämt. Det var en allmänt vedertagen ståndpunkt att socialismen först kunde förverkligas sedan arbetarklassen tagit makten i åtminstone majoriteten av de utvecklade kapitalistiska länderna. Socialismens fullbordan förutsatte, enligt Marx. en avsevärd utveckling av de övriga ländernas produktivkrafter till i nivå med dessa avancerade kapitalist länders, och självfallet också revolutionens seger i världsskala.5

Detta var också Lenins och bolsjevikernas perspektiv. Ståndpunkten var så självklar, att det är omöjligt att finna någon som helst diskussion och kritik i den frågan i den dåtida marxistiska arbetarrörelsen! Däremot poängterades ofta, och speciellt 1917 och åren strax efter, att den ryska revolutionen bara var första steget i den socialistiska världsrevolutionen. Så skrev t ex Lenin 1920 följande:

”När bolsjevikerna började revolutionen, sade de att vi kunde och borde inleda den; men samtidigt glömde vi inte att man endast kunde fullborda den, bringa den till slutlig seger genom att inte begränsa sig till Ryssland, utan att besegra det internationella kapitalet med hjälp av en rad länder…” 6

och:

”… vi har alltid understrukit att vi står på en internationell ståndpunkt och att det är omöjligt att i ett enda land fullborda ett sådant företag som den socialistiska revolutionen.” 7

Exemplen kunde mångfaldigas.8 Bildandet av Komintern 1919 var således en självklarhet, helt i linje med traditionen från Marx och Engels, vilket också framgår av den målsättning som fastslogs i Kominterns stadgar:

”Det nya internationella arbetarförbundet har skapats för att organisera gemensamma aktioner från proletärerna i de olika länderna, aktioner vars enda mål är: kapitalismens störtande, upprättandet av proletariatets diktatur och en internationell Sovjetrepublik för klassernas fullständiga avskaffande och socialismens förverkligande, det första stadiet i det kommunistiska samhället.” 9

Någon ordentlig boskillnad mellan parti (International) och stat i detta avseende gjordes inte annat än av rent praktiska skäl.10 Båda sågs som instrument för att påskynda världsrevolutionen, och bå-das verksamhet var naturligtvis underordnad den internationella klasskampens och världsrevolu-tionens intressen. Tillkomsten av en arbetarstat ändrade inte på en enda beståndsdel i den proletära internationalismen, utan försvaret av denna stat fick aldrig ske på bekostnad av klasskampen eller revolutionen i övriga delar av världen! Däremot tillkom en ny kampterräng för bolsjevikerna: de mellanstatliga förbindelserna vad gäller diplomati, handel, tillfälliga överenskommelser av olika slag osv. Men detta var en terräng man på grund av styrkeförhållanden och objektiva faktorer mest såg sig intvingad i. Det skulle aldrig ha fallit Lenin och bolsjevikerna in att betrakta den som en speciellt åtråvärd huvudarena eller hävstång för den proletära internationalismens och revolutionens intressen. Man betraktade istället de styrkeförhållanden och de objektiva omständigheter som rådde efter oktoberrevolutionen som ständigt stadda i förändring, och också alltmer till revolutionens fördel. I början av 1918 kunde således Lenin skriva att ”det råder inget tvivel om att en socialistisk revolution måste och kommer att bryta ut i Europa. Alla våra förhoppningar om en slutgiltig seger för socialismen är grundade på denna övertygelse och på denna vetenskapliga förutsägelse”.11 Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå att det aldrig utarbetades några speciella ut- rikespolitiska ”principer”, eller system av principer (vilket senare blev fallet under Stalins och sovjetbyråkratins maktkonsolidering). Den proletära internationalismen var ledstjärnan för Sov- jetstatens utrikespolitik, och eventuella kompromissåtgärder – som t ex undertecknandet av freds- avtalet i Brest-Litovsk 1918 – sågs som en högst ”tillfällig taktik”, underordnad världsrevolutionens intressen. Utifrån klasskampens och socialismens principer närmade sig alltså Lenin, Trotskij och bolsjevikerna på ett praktiskt sätt de nya problem som utrikespolitiken innebar.12

I. Den ”fredliga samexistensen”…

Vad vi sålunda har att falla tillbaka på, när det gäller praktisk revolutionär utrikespolitik, är den unga sovjetstatens prövoperiod 1917-1924. En kort tid, kan det tyckas. Men å andra sidan ställdes bolsjevikerna under den tiden inför en så lång rad allvarliga problem och hotande faror, att det gör det minst sagt berättigat att påstå att ingen arbetarstat därefter ställts inför en sådan anhopning av inre och yttre svårigheter på så kort tid: ett tärande inbördeskrig, sabotage mot produktionen från resterna av de tidigare härskarklasserna, hungersnöd, militär intervention av ett dussintal stater och en massiv internationell hetskampanj från imperialismen. Mot bakgrund av detta är de sex-sju åren av revolutionär utrikespolitik ”unika”.

Det innebär inte att alla den nya sovjetstatens olika beslut och åtgärder på detta område var helt exemplariska och oproblematiska. Tvärtom begicks en rad allvarliga misstag och missbedöm- ningar, t ex när Röda Armén gick in i Polen 1920 för att ”påskynda revolutionen”.13 Eller den okritiska hållningen till vissa av nationaliströrelserna, som t ex Kemals i Turkiet, Riza Khans i Persien och Amanullahs i Afghanistan. Men å andra sidan vore det ren idealism att tro att ett revolutionärt ledarskap, på väg in i ett nytt och okänt område – utan tidigare liknande historiska erfarenheter – i alla lägen skulle fatta felfria och ”principfasta” beslut, eller inte låta sig frestas av realpolitikens kortsiktiga ”fördelar”. Tvärtom är det nödvändigt för dagens revolutionärer att kritiskt värdera tidigare erfarenheter, för att inte om och om igen göra samma misstag, likt de stalinister och maoister som trampar vidare i historielöshetens ekorrhjul.14

Där Lenin och bolsjevikerna på gott och ont tvangs ”improvisera” fram en revolutionär politik fastslog stalinismen ett tidlöst system av fastlåsta ”principer”. I den maoistiska varianten har det tagit sig uttryck i ”de fem principerna om fredlig samexistens” som ständigt förts fram av den kinesiska ledningen. Dessa ”fem principer” uppstod på papperet i samband med de kinesisk-indiska förhandlingarna om Tibet i april 1954. Det betydde dock inget annat än en formalisering av en politik som i praktiken tillämpats av sovjetbyråkratin och de stalinistiska kommunistpartierna i nära 30 år. De sovjetiska kollegorna invände heller aldrig mot att Zhou Enlai 1954 dristade sig till att sammanfatta decennier av klassamarbetspolitik till ett uttalat system av principer:

  • ömsesidig respekt för varandras suveränitet och territoriella integritet
  • icke-aggression
  • icke-inblandning i varandras angelägenheter
  • jämlikhet och ömsesidig fördel
  • fredlig samlevnad 15

Från just stalinistiskt och maoistiskt håll har man försökt framställa Lenin som fadern till dylika tankegångar och ”principer”. Ofta har också denna myt ställts mot en annan: Trotskij som förespråkare för en ”omedelbar, samtidig revolution” i alla länder med Röda Arméns hjälp. Ingen av denna mytbildningar har någon som helst förankring i verkligheten. Tvärtom står dessa mytbilder och legender i klar motsatsställning till Lenins, Trotskijs och bolsjevikernas uppfattning om revolutionär utrikespolitik.16

Vanlig formallogik räcker till för att inse att mao-stalinismens ”fem principer” är rent motsägelse-fulla, och en direkt produkt av teorin om ”socialism i ett land” – en i sin tur kapitulation inför den borgerliga ideologin. Om socialismen kan fullbordas i ett enskilt land, under förutsättning att detta land får vara i fred, vad är då inte naturligare än att formalisera dess relationer till yttervärlden just på detta sätt?

Denna logiska och enkla tanke har bara ett fel: den tar inte hänsyn till verkligheten. För i verkligheten låter inte de kapitalistiska staterna arbetarstaterna vara ifred! Och än mer attackerar kapitalet de rörelser och partier som överallt i världen kämpar – eller bara säger sig kämpa – för att störta kapitalismen och upprätta nya arbetarstater! Den internationella kapitalismen arbetar ständigt för att underminera de antikapitalistiska landvinningarna och uppger aldrig hoppet att återta vad den förlorat. Tanken på ett isolerat socialistiskt samhälle utan klasser, med ett överflöd på nyttigheter och samhällelig service, utan polis och militärmakter sig i det perspektivet som fullkomligt absurd och utopisk.

II. Klasskampens behov avgörande

Men vad är då alternativet? Är det en arbetarstat som ständigt befinner sig i strid med den kapitalistiska omgivningen, och som är dömd till undergång om inte Den Stora Världsrevolutionen kommer? Svaret är både ja och nej. Nej, om man med strid menar att arbetarstaten alltid i alla lägen är indragen – eller riskerar att dras in —i militära konflikter med imperialismen. Ja, om man menar strid på ekonomisk, politisk och ideologisk nivå. Den kapitalistiska konkurrensen och den borgerliga ideologin är krafter som varje minut hamrar mot arbetarstaten. Likaså det militära hotet; hotet om ett nytt imperialistiskt världskrig där arbetarstaten förr eller senare tvingas agera militärt. Och förr eller senare är också kriget självt en oundviklighet.17

Under sådana omständigheter —dvs de som idag gäller – är det helt verklighetsfrämmande att tala om ”fredlig samexistens” som en princip från arbetarstatens sida. ”Fredlig samlevnad” råder under vissa perioder, längre och kortare, till följd av de internationella styrkeförhållandena, mellan dels bourgeoisin och arbetarklassen, dels mellan olika kapitalistiska stater. Under andra perioder dras arbetarstaten in i militära konflikter, mindre som större, med imperialismen. Utgången av dessa konflikter beror också de av de internationella styrkeförhållandena, men som konflikter är de oundvikliga.18

Just därför att militära konflikter är oundvikliga kan vi inte heller formulera problemet i termer av att ”fredlig samlevnad” är ”alltid önskvärt” eller ”aldrig önskvärt”. I verkligheten tvingas arbetarstaten leva både ”fredligt” och ”fientligt”. Och oavsett vilket tillstånd som råder måste arbetarstatens inriktning alltid vara att utnyttja situationen till klasskampens och revolutionens fördel!

I klartext innebär detta att arbetarstaten bryter mot sådana ”principer” som t ex ”icke-inbland- ning…”, ”…suveränitet och territoriell integritet” om det kan gynna klasskampen och världsrevolu- tionen. Och den inte bara bryter, den är i sådana lägen t o m förpliktad att bryta, och förklara detta inför arbetarklassen och den internationella opinionen! 19

1921 fattade sovjetstaten beslutet att låta Röda Armén gå in i Georgien för att hjälpa till att störta den mensjevikiska regimen. Georgien hade alltmer upplåtits åt imperialismen som ett uppmarsch- område för attacker mot sovjetstaten. De georgiska kommunisterna förföljdes brutalt. Röda Arméns aktion var naturligtvis ett brott mot ”icke-inblandning” och ”territoriell suveränitet”. De georgiska mensjevikerna och den internationella socialdemokratin larmade högljutt över detta brott mot ”principerna om nationell självbestämmanderätt” osv. På dessa anklagelser svarade Trotskij:

”Dagens ‘realpolitik’ innebär att vi måste sätta arbetarstatens intressen i relation till de förhållanden som skapats av det faktum att den är omringad av stora och små borgerliga nationaldemokratiska stater. Det var utifrån sådana överväganden, baserade på en korrekt värdering av fakta, som vi upprätthöll vår tålmodiga inställning gentemot Georgien. Men när denna vår inställning, efter en lång prövotid, inte gav oss de minsta elementära säkerhetsgarantier – när principen om självbestämmande, i händerna på gene- ral Walker och amiral Dumesnil, blev en juridisk garanti för kontrarevolutionen som förberedde en ny attack på oss såg vi inte, och kunde inte se, något moraliskt hinder i att låta Röda Armén, på uppmaning av Georgiens revolutionärer, gå in och hjälpa arbetarna och fattigbönderna att, med minsta möjliga fördröjning och offer, störta den sorgliga demokrati som förstört sig själv med sin egen politik.” 20

Vidare:

”Vi inte bara erkänner, utan vi ger också fullt stöd till principen om självbestämmande, närhelst den rik- tas mot feodala, kapitalistiska och imperialistiska stater. Men varhelst myten om självbestämmandet, i bourgeoisins händer, blir till ett vapen riktat mot den proletära revolutionen, har vi ingen anledning att behandla denna myt annorlunda än de övriga av demokratins `principer’ som kapitalismen har förvrängt.” 21

Detta är bara ett av de otaliga exempel på bolsjevikernas inställning till de ”principer” som de omgivande kapitaliststaterna höll sig med för att dölja det egna förtrycket och det kapitalistska rofferiet. Arbetarstaten och de revolutionära partierna kan inte för sin egen del betrakta sådana principer som ”absoluta” eller ”heliga”. Det vore att binda ris för egen rygg. De kapitalistiska staterna överger och trampar dagligen sina egna ”principer” i smutsen Vi skulle kunna göra en liknelse. Kollektivavtalens ”fredsplikt” mellan arbetsköparnas organisationer och arbetarnas kan vi betrakta som en sådan ”princip”. Vi vet att kapitalisterna, på det ena eller andra sättet, alltid kommer att bryta dessa avtal i praktiken. Detta vet vi på förhand. Vore det en revolutionär linje att mot kapitalisternas avtalsbrott hävda att arbetarna för sin del alltid ska och kommer att hålla avtalen? Nej, det vore direkt underkastelse. En revolutionär inställning måste utgå från klasskampens behov, inte från något mytiskt ”absolut” värde i abstrakta principer:

”Kollektivavtalet är ingenting annat än ett vapenstillestånd. Arbetsköparna bryter alltid kollektivavtalen, så snart minsta möjlighet därtill erbjuder sig. Den djupa vördnaden inför kollektivavtalen bevisar att arbetarklassens ledare är djupt genomträngda av den borgerliga ideologin. De revolutionära fackföreningarna skall inte förkasta kollektivavtalen, utan erkänna deras relativa värde, men de måste alltid ha fullkomligt klart för sig sättet att bryta dessa avtal, närhelst detta skulle vara till fördel för arbetar- klassen.” 22

Till de ”arbetarklassens ledare” som nämns i citatet kan vi t ex föra LO-byråkratin, den internationella socialdemokratin, de stora ”kommunist”-partiernas ledningar, Moskva- och Pekingbyråkratin – alla inpyrda av ”djup vördnad” inför den borgerliga ideologins ”principer”…

Arbetarstatens utsatthet för militära attacker från imperialismens sida är, liksom arbetarstatens egna militära operationer, ett slående bevis för orimligheten i att förespråka permanent ”fredlig samlevnad” med imperialismen. En konsekvent genomförd ”fredlig samexistens”-politik leder till ett övergivande av klasskampen och att revolutioner som hotar ”samlevnaden” offras. Och var går t ex gränsen för vad som ska anses som ”ickeinblandning i varandras angelägenheter”? Är inte varje uttalat stöd till klasskampen mot en kapitalistisk regim en ”inblandning” i detta kapitalistiska lands inre angelägenheter?

Naturligtvis är det så. Här hjälper det föga med det vanliga motargumentet att man måste ”skilja på stat och parti”, där arbetarstaten skulle stå för ”diplomatin” (som dessutom kallas ”revolutionär”) medan partiet ägnar sig åt klasskampen i världen. Som redan tidigare sagts är det omöjligt att upptäcka någon sådan distinktion under den unga sovjetstaten. Då var de ryska ambassaderna stencilcentraler och kontaktpunkter för Kominterns sektioner. I Storbritannien utnämndes t o m den skotske arbetarledaren John McLean till rysk konsul!

Bolsjevikledare skickades runt om i världen för att öppet delta i ledningen för arbetarklassens kamp. Så skickades t ex Karl Radek till Tyskland. Samme Radek deltog tillsammans med Trotskij vid fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk 1918. Omedelbart vid ankomsten vände han helt sonika ryggen åt de celebra kejserliga dignitärerna och höga officerarna och började dela ut revolutionära flygblad bland soldaterna i hedersvakten. Detta för de tyska diplomaterna så ”chockerande” beteende hade en allvarlig mening. Som Trotskij senare deklarerade för centralmakternas representanter; ”Vi medlemmar i den ryska delegationen tillhör inte den diplomatiska skolan utan betraktar oss som revolutionens soldater”. Och Trotskij använde en stor del av förhandlingarna till att upp- mana arbetarna i Tyskland och Centraleuropa att störta regeringarna!24 Allt detta var naturligtvis högst flagranta brott mot ”icke-inblandningens princip”, om man ser till den borgerliga diplomatins regler. Men bolsjevikerna behandlade också den borgerliga utrikespolitiska konvenansen med den respektlöshet som var nödvändig för att skola den internationella arbetarklassen och genomdriva de revolutionära målsättningarna.25

III. Den proletära internationalismens principer

Ledningen för en arbetarstat kan naturligtvis välja att följa ”spelets regler”, och på så vis säkerligen vinna en rad fördelar på kort sikt, genom att inte stöta sig med de kapitalistiska staterna. Men på lång sikt skulle detta äventyra arbetarstatens existens, eftersom ledningens agerande skulle leda till en systematisk felskolning och ideologisk avväpning av den internationella arbetarklass som ytterst utgör arbetarstatens verkliga bundsförvant och garanti. Trotskijs egen summering av denna problematik förtjänar att återges i ett längre stycke:

”Under de åren (1918-23) slöt den sovjetiska regeringen en rad fördrag med borgerliga regeringar: Brest-Litovsk-freden i mars 1918; ett fördrag med Estland 1920; Rigafreden med Polen i oktober 1920, Rapallo-pakten med Tyskland i april 1922; och övriga mindre viktiga diplomatiska avtal. Det kunde emellertid aldrig ha fallit sovjetregeringen som helhet in, ej heller någon av dess medlemmar, att fram- ställa sina borgerliga motparter som ‘vänner av fred’, och än mindre uppmana kommunistpartierna i Tyskland, Polen och Estland att med sina röster stödja de borgerliga regeringar, som hade undertecknat dessa fördrag. Det är för övrigt precis denna fråga som är avgörande för den revolutionära undervisningen av massorna. Sovjeterna kunde inte underlåta att underteckna Brest-Litovskfreden, på samma sätt som utmattade strejkare inte kan underlåta att skriva under de grymmaste villkor, som kapitalisterna påtvingar dem. Men den röst som de tyska socialdemokraterna stödde denna fred med genom att hycklande ‘lägga ned sin röst’, fördömdes av bolsjevikerna som ett stöd åt stråtröveri och stråtrövare. Även om Rapallopakten med det demokratiska Tyskland undertecknades fyra år senare på den formella grund- valen av ‘lika rättigheter’ för båda parter, så skulle det tyska kommunistpartiet ha utstötts ur Komintern om det hade gjort detta till en förevändning för att uttrycka förtroende för sitt lands diplomati. Den grundläggande linjen i sovjeternas internationella politik vilade på det faktum att den ena eller andra kommersiella, diplomatiska eller militära överenskommelsen mellan den sovjetiska regeringen och imperialisterna, inte skulle i något avseende begränsa eller försvaga proletariatets kamp i de aktuella kapitalistiska länderna, för i sista hand kunde arbetarstatens egen säkerhet endast garanteras av världs- revolutionens tillväxt. När Tjitcherin under förberedelserna för Genèvekonferensen föreslog införandet av vissa ‘demokratiska’ förändringar i den sovjetiska konstitutionen, för att behaga den ‘allmänna opinionen’ i Amerika, rekommenderade Lenin i ett officiellt brev av den 23 januari 1922 att Tjitcherin omedelbart skulle sändas till ett sanatorium. Om någon på den tiden hade vågat föreslå att vi skulle köpa den ‘demokratiska’ imperialismens positiva inställning genom att ansluta oss till t ex den falska och ihåliga Kellogpakten eller genom att försvaga Kominterns politik, skulle Lenin utan tvekan ha föreslagit att upphovsmannen skulle sändas till ett sinnessjukhus – och han skulle knappast ha mött något motstånd inom politbyrån.” 26

Till detta kunde vi bara tillägga att om någon, under den period Trotskij beskriver, hade lagt fram ”de fem principerna om fredlig samlevnad” som riktlinjer för Sovjets utrikespolitik, så hade denne också med all säkerhet rekommenderats en vistelse på något ”sanatorium”.

”De fem principerna om fredlig samlevnad” uttrycker i själva verket byråkratins strävan till klassamarbete och status quo på internationell nivå, och har inget med revolutionär marxism att göra.

Marxismens alternativ är den proletära internationalismen. Vi skulle kunna belysa dess innebörd utifrån fem sammanhängande utgångspunkter:

1. Den internationella klasskampen och utvecklingen inom arbetarrörelsen.

Denna aspekt innebär – som vi tidigare sagt – att arbetarklassens internationella enhet och kamp står över alla nationella gränser och inskränkningar, att klasskampen alltid står över all nationell kamp, Den för många välbekanta passagen i Kommunistiska Manifestet – ”… Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdigt med sitt eget lands bourgeoisi” – betyder helt enkelt att arbetarna först måste börja klasskampen i ”sitt eget” land, mot ”sin egen” borgarklass, innan den kan föras internationellt. Stalinister och maoister har tvärtemot denna självklara tolkning använt dessa Marx’ ord för att rättfärdiga en nationellt inskränkt och reaktionär politik; att arbetarklassen först skulle – tillsammans med ”den nationella borgarklassen” – försvara det ”nationella oberoendet” och möjligtvis sedan bedriva klasskamp för socialismen, i varje land för sig.27

Utifrån en sådan hållning är det inte heller svårt att förstå varför dagens stalinister och maoister inte förespråkar något uppbygge av en Kommunistisk International. För revolutionära marxister är däremot denna fråga livsavgörande för socialismen.

2. Kampen mot imperialismen och för nationellt oberoende i de koloniala och halvkoloniala länderna.

Att marxisterna sätter klasskampen före den ”nationella kampen” betyder inte att all nationell kamp är oväsentlig. Tvärtom. Lenin och bolsjevikerna ägnade, speciellt efter den revolutionära ebben i Västeuropa, stor uppmärksamhet åt de nationellt demokratiska rörelserna i den koloniala världen. De kommunistiska partierna och grupperna förpliktades att delta i och utveckla dessa rörelser i alltmer socialistisk riktning. Under inga omständigheter fick dock klasskampen och arbetarklassens organisationer – framför allt det kommunistiska partiet – underordnas de borgerliga och småborgerliga krafter som till en början oftast tar ledningen i nationella befrielsekamper. Kommunisterna måste alltid upprätthålla sin egen självständiga organisation, och hela tiden agera för att kampen i så hög utsträckning som möjligt tar sig uttryck i proletära klasskampsmetoder och organisationsformer, t ex strejker, fabriksockupationer, arbetar- och bondemilis, arbetar- och bonderåd osv.28 Om arbetarstaten och den kommunistiska rörelsen agerar korrekt i den kampen så kommer de nationella revolutionerna att växa över i socialistiska revolutioner. De nationella befrielserörelserna är alltså – vilket också historien visat – potentiella bundsförvanter till den internationella arbetarklassen. Men de kan också – om ett kommunistiskt parti saknas, eller om det befintliga partiet i praktiken för en underdånig linje – ta andra vägar. I många fall har utvecklingen stannat vid en formell befrielse, medan landet i praktiken ånyo knutits till imperialismen.

3. Försvaret av arbetarstaten mot imperialistiska attacker av olika slag.

Här har vi redan avhandlat en rad aspekter. Det räcker att – igen! – understryka:

Arbetarstaternas främsta stöd är den internationella arbetarklassen. Alla försök att överge denna ståndpunkt i teorin och praktiken och istället skaffa sig ”vänner” bland kapitalistiska stater, dess politiker och byråkrater, leder på sikt till att banden till arbetarklassen bryts, och att arbetarstaten och revolutionen äventyras!

Vi kan låta Trotskijs ord om sovjetbyråkratins inställning contra den unga sovjetstatens politik belysa denna grundläggande aspekt:

”Den sovjetiska byråkratin – vi måste göra den denna rättvisa —har skaffat sig stor erfarenhet när det gäller att dirigera folkets massor, genom att söva ned dem, dela och försvaga dem eller genom att öppet bedraga dem för att kunna få obegränsad dominans över dem. Men av just denna anledning har den förlorat varje spår av förmåga till revolutionär undervisning av massorna. Genom att strypa självständighet och initiativ i folkets lägre led hemma, kan det naturligtvis inte framkalla kritiskt tänkande och revolutionärt mod på världsarenan. Dessutom, i egenskap av härskande och privilegierat skikt, värderar den oändligt mer hjälp och vänskap från dem som är mer av dess sociala typ i väst – borgerliga radikaler, reformistiska parlamentariker, fackföreningsbyråkrater – än de vanliga arbetarna som är skild från den genom en social avgrund.

(…..)

Den främsta erfarenheten var att sovjetmakten inte kunde ha hållit ut i tolv månader utan direkt hjälp från internationalen och särskilt det europeiska proletariatet samt utan en revolutionär rörelse bland de koloniserade folken. Den enda anledningen till att de tysk-österrikiska militärmakterna inte fullföljde sitt angrepp på Ryssland till slutet var att de kände revolutionens heta andedräkt i ryggen. På ungefär nio månader gjorde upproren i Tyskland och Österrike-Ungern slut på Brest-Litovsk-freden. De franska sjömännens revolt på Svarta havet i april 1919 tvingade tredje republikens regering att avstå från sina militära operationer på Sovjets sydfront. Den brittiska regeringen drog i september 1919 bort sina expeditionsstyrkor från den sovjetiska nordfronten under direkt tryck från sina egna arbetare. Efter Röda Armens reträtt från trakten av Warszawa 1920, förhindrade endast en mäktig våg av revolutionära protester Ententen från att komma till Polens undsättning och krossa Sovjet. Då Lord Curzon överlämnade sitt hotfulla ultimatum till Moskva 1923 var hans händer i det avgörande ögonblicket bundna av de brittiska arbetarorganisationernas motstånd. Dessa tydliga episoder är inte märkvärdiga. De beskriver hela karaktären hos den första och svåraste perioden i Sovjets existens. Även om revolutionen inte seg- rade någonstans utanför Rysslands gränser, var förhoppningen om dess seger långt ifrån fruktlös.” 29

4. Uppbygget av arbetarstaten, planekonomin och övergången till socialismen.

Framväxten av nya arbetarstater innebär givetvis alltid ett steg framåt för världsrevolutionen och den internationella arbetarklassen. Detta även om dessa arbetarstater råkar vara deformerade och byråkratiserade ända från början, som t ex varit fallet med stater som Polen, Ungern, Tjeckoslovakien m fl vilka skapats ”uppifrån” med Röda Arméns hjälp. Det gäller även Kina och Vietnam, där byråkratiseringsprocessen främst har inhemska rötter genom kommunistpartiernas stalinistiska organisation, politik och tradition.

Revolutionära marxister måste alltid försvara dessa stater mot imperialismen, samtidigt som de kämpar för att byråkratin ska krossas och för att proletär demokrati och arbetarmakt ska ta över i dess ställe.

Men försvaret av dessa stater får inte innebära att det ”socialistiska uppbygget” – sådant det förs fram av byråkratin själv – skönmålas och behandlas som en fetisch vilken all världens arbetare skall tillbedja. Eftersom en fullt utvecklad socialism inte kan uppbyggas i ett enda isolerat land måste alla teorier om och försök till ”socialism i ett land” bekämpas.

Den stalinistiska (och maoistiska) byråkratins politik har varit den motsatta: den internationella arbetarklassen, liksom andra arbetarstater har fått underordna sig den ”socialistiska bastionen.” Uppbygget i t ex 30-, 40-och 50-talets Sovjetunionen framställdes i den mest skimrande dager. Arbetslöshet fanns inte på något vis, produktiviteten ökade ständigt, femårsplanerna överskreds alltid, alkoholism och dekadans hade utrotats och klassamhället var borta osv in absurdum…

Istället för att delge världens arbetarklass problemen i det socialistiska uppbygget, försökte sovjetbyråkratin få världens arbetare att tro att ett socialistiskt paradis upprättats på jorden. Det gällde bara att försvara detta, sedan skulle ”exemplets makt” göra sitt. Allt prat om missförhållanden och svårigheter, nöd och förtryck i Sovjet skulle avfärdas som ”borgerliga och imperialistiska lögner” osv. Inget har skadat socialismens rykte så mycket som sovjetbyråkratins teori om ”socialism i ett land” och de krampaktiga försöken att framställa Sovjetunionen som en Edens lustgård i proletär tappning!

Givetvis måste det socialistiska uppbygget i en arbetarstat drivas vidare, men i samordning med den internationella arbetarklassens kamp, och naturligtvis också med andra arbetarstater. Det socialistiska uppbygget och planekonomin kan inte isoleras från den kapitalism som fortfarande omger arbetarstaterna och dominerar världen utanför. Eller som Trotskij påpekar:

”Ett realistiskt program för en isolerad arbetarstat kan inte ha som målsättning att uppnå ‘självständighet’ från världsekonomin, än mindre att bygga upp ett nationellt socialistiskt samhälle ‘på kort tid’. Uppgiften kan inte bestå i att uppnå ett abstrakt maximitempo, utan det optimala, dvs det bästa tempot, det som följer ur förhållandena för den egna ekonomin och för världsekonomin, som stärker proletariatets ställning, förbereder de elementen för det framtida socialistiska samhället, och samtidigt, och framför allt, systematiskt förbättrar proletariatets levnadsstandard och stärker dess allians med de icke-exploaterande massorna på landsbygden. Detta mål måste vara i kraft för hela den förberedande perioden, dvs till dess den segerrika revolutionen i de utvecklade länderna frigör Sovjetunionen från dess nuvarande isolerade ställning.” 30

5. Risken för krig bland de kapitalistiska staterna.

I kampen om profiter och marknader drivs de olika kapitalistiska blocken och länderna oundvikligt i krig med varandra, antingen mindre ”lokala” krig eller så världskrig. Lika mycket som dessa krig utgör ett hot mot arbetarstaten – den segrande kapitalistiska parten vill gärna ”gå vidare”… – så utgör de också en möjlighet att bryta upp den kapitalistiska omgivningen och bana väg för socialistiska revolutioner.

I sådana krigssituationer tvingas säkerligen arbetarstaten att tillfälligt alliera sig med den ena eller den andra kapitalistiska parten, och att på det sättet spela ut dem mot varandra. Om detta ”spel” ska vara till någon nytta för den internationella arbetarklassen förutsätter detta taktiska agerande att kapitalistblocken ”nämns vid sitt rätta namn”. Deras kapitalistiska och imperialistiska natur och strävanden kan in te strykas bort ur analyserna, bara för att behaga dem. Under andra världskriget agerande Stalin och sovjetbyråkratin tvärtom. När nonaggressionspakten med Hitler ingicks 1939 blev Tyskland ”fredsälskande” i den sovjetiska propagandan, medan England-Frankrike förklarades vara ”aggressiva” och ”krigshetsande”. Efter Hitlers anfall mot Sovjet i juni 1941 kastades etiketterna om. Tyskland var nu —rätteligen! – en ”fascistisk angripare”, medan de allierade nu plötsligt representerade ”freden” och ”demokratin”.

Följden av detta makabra smicker gentemot de stater man sökte allians med blev en enorm felskolning av den kommunistiska världsrörelsen och bidrog till att vilseleda arbetarklassen och dess kamp i de aktuella länderna. Klasskampen hölls tillbaka av kommunistpartierna i de länder som sovjetbyråkratin för tillfället allierat sig med, ”Hur skulle det se ut att attackera det kapitalistiska väldet och regeringarna i dessa länder, när vi ju har fördrag med dem?” – resonerade Stalin & Co.

IV. Världsbourgeoisins ”neutralisering” – en illusorisk idé

Man kan naturligtvis diskutera huruvida det är möjligt med en allians med en kapitaliststat om arbetarstaten fortfarande öppet stödet klasskampen i landet i fråga, och likaledes lägger ansvaret för det pågående kriget på dess regering. För att få till stånd en icke-angreppspakt med Hitler-Tyskland var det förmodligen nödvändigt att dämpa ner sådana aspekter av propagandan. Att gå så långt som sovjetledarna gjorde är dock fullständigt oacceptabelt och skadade i själva verket både Sovjetunionen och den internationella arbetarrörelsen. Under omständigheter då en defensiv allians kräver sådana eftergifter är det utan tvivel det enda riktiga att avvisa dem, vilket skulle kunna öka arbetarstatens prestige enormt bland arbetarna i det kapitalistiska landet, och i övrigt. Och där har arbetarstaten sitt främsta stöd, inte bland borgerliga regeringar, diplomater och militärer. Det är arbetarklassens kamp om makten som slutligen avgör om ett krig leder till attack mot arbetarstaten eller inte.

Stalin och sovjetbyråkratin försåg sin klassamarbetspolitik med kapitaliststaterna med ett försåtligt överdrag av ideologi: teorin om världsbourgeoisins ”neutralisering”. Med ett lämpligt ”tryck” från arbetarklassens sida mot den borgerliga staten skulle denna fås att avstå att intervenera mot arbetarstaten. Sovjetbyråkratins dröm var – och är! – alltså ett mer eller mindre permanent tillstånd av jämvikt – men som av någon underlig anledning skulle gynna arbetarstaten även i det långa loppet. Men detta är en illusorisk idé. Klasskampen – och den revolutionära kampen om makten – har drivkrafter som inte låter sig hållas tillbaka av en byråkratis konservativa strävan till status quo på det internationella planet. Vi låter återigen Trotskij ta till orda:

”En situation där proletariatet ännu inte kan gripa makten, men likväl hindra bourgeoisin från att utnyttja sin makt för ett krig, är en situation av instabil klassjämvikt i dess skarpaste form. Ett jämviktsförhållande kallas instabilt just därför att det inte kan vara länge. Det måste slå åt ena eller andra hållet. Antingen kommer proletariatet till makten eller också försvagar bourgeoisin genom en serie slag det revolutionära trycket tillräckligt för att återfå handlingsfriheten, framför allt vad gäller frågan om krig och fred.

Endast en reformist kan beskriva proletariatets tryck på den borgerliga staten som en ständigt ökande faktor och som en garanti mot interventionen. Det är just ur denna syn som teorin om att bygga socialismen i ett land växte fram, genom världsbourgeoisins neutralisering (Stalin). Liksom ugglan flyger bort i gryningsljuset uppstod den stalinska teorin om bourgeoisies neutralisering genom trycket från proletariatet endast när de förhållanden som födde denna teori redan hade börjat försvinna.

Medan den felaktigt tolkade erfarenheten från efterkrigsperioden ledde till det bedrägliga hoppet om att vi kunde fortsätta utan en revolution från det europeiska proletariatets sida genom att ersätta den med `stöd’ i allmänhet – har världsläget under tiden genomgått stora förändringar. Proletariatets nederlag har jämnat vägen för en kapitalistisk stabilisering. Kapitalismens sammanbrott efter kriget har övervunnits. Nya generationer har vuxit upp som inte känt på den imperialistiska slaktens fasor. Resultatet är att bourgeoisin nu har större frihet att utnyttja sin krigsmaskin än den hade för fem eller åtta år sedan.

De arbetande massornas svängning till vänster kommer i sin fortsatta utveckling onekligen att åter öka trycket på den borgerliga staten. Men detta är ett tveeggat vapen. Just den växande faran från arbetarklassen kan vid ett senare stadium driva bourgeoisin till ett avgörande steg för att visa att den är herre i eget hus, och försöka att förstöra huvudcentrum för smittan, sovjetrepubliken. Kampen mot kriget bestäms inte av trycket på regeringen utan genom den revolutionära kampen för makten. Den proletära klasskampens ‘pacifistiska’ effekter är liksom dess reformistiska effekter endast biprodukter av den revolutionära kampen för makt; de har endast en relativ styrka och kan lätt förvandlas till sin motsats, dvs de kan driva bourgeoisin in på krigets väg.” 31

De ovan nämnda fem punkterna representerar alltså de områden som en revolutionär utrikespolitik – internationell politik – en arbetarstats ledning måste utgå från när den agerar. Läget idag – med en rad byråkratiserade arbetarstater – komplicerar bilden avsevärt. (Vi har ju här utgått från hur en ”frisk” arbetarstat ska agera principiellt.) Men när det gäller de grundläggande frågorna och principerna ändrar detta inget annat än taktiken och pedagogiken i hur den revolutionära utrikespolitiken tillämpas. Rent objektivt innebär ju existensen av dagens arbetarstater de facto en förskjutning av de internationella styrkeförhållandena till det bättre jämfört med t ex 1917, medan de existerande stalinistiska (maoistiska) ledarskapen i dessa stater utgör en styrkeförskjutning till nackdel för den internationella klasskampen.

Stig Eriksson

Noter:

1 Marx, Karl, Till kritiken av det socialdemokratiska Gothaprogrammet, s. 22. Jmfr. Lenin: ”Våra taktiska och strategiska metoder (om vi bedömer dem i internationell skala) är ännu underlägsna bourgeoisiens utmärkta strategi, vilken har lärt av Rysslands exempel och inte kommer att låta sig ‘överrumplas’”. Citerat i Claudin, Fernando, Krisen i den kommunistiska rörelsen, del 1, Barrikaden/Röda Rummet, 1980.

2 En bra antologi om de tre första internationalerna är Novak, G., Frankel, D. och Feldman, F., First Three lnternationals, Pathfinder, N.Y. 1974. För en kritisk genomgång av Kominterns politik se Claudín, op.cit. Om Fjärde Internationalens historia se Frank, Pierre, Fjärde Internationalen.

3 Lenin, Valda verk i tre band, Progress Moskva/Arbetarkultur, Stockholm 1974, band 2, s. 44.

4 För att understryka bolsjevikpartiets internationalism föredrog Lenin att namnet skulle ändras från Rysslands Kommunistiska Parti till bara kommunistiska partiet. Förslaget avslogs (Trotskij var den ende som stödde Lenin i centralkommittén). Se Trotsky, The Third International after Lenin, Pathfinder Press, New York, 1972, s. 23. [sv. översättning: Tredje internationalen efter Lenin ]

5 ”Empiriskt sett är kommunismen möjlig endast som en handling av de ledande folken ‘alla på en gång’ eller samfällt, därför att den förutsätter en universell utveckling av produktivkrafterna och den världshandel som är förbunden med den”. (Marx, Karl, Människans frigörelse, Liedman, Sven-Eric (red.), Aldus, 1965, s. 140.)

6 ”Tal vid konferensen för representanter från exekutivkommittéerna för distrikt, häraden och byar” (15 okt. 1920). Citeras i Stalin mot Trotskij (red. Procacci) Rabén & Sjögren, Stockholm 1971, s.199.

7 ”Tal vid Moskvasovjetens plenarmöte”, (27 nov. 1920), ibid., s.199.

8 En citatspäckad dokumentation av Lenins och bolsjevikernas syn finns i appendix i Trotsky, Leon, History of the Russian Revolution, vol.3, s.349-386. Detta appendix finns publiceras på svenska under titeln ”Socialism i ett land”. Trotskijs Ryska revolutionens historia finns numera i sin helhet översatt till svenska (anm MF -06)

9 Citerat ur Teser om taktiken, fackföreningsinternationalen och de kommunistiska partiernas struktur och organisationsarbete, Röda Häften 3/4, Partisan 1970, s. 8.

10 Om detta se Carr, E.H., Ryska revolutionen 1917-1923, del. 3, s. 12-72.

11 Lenin, ”Teser om freden” (21 jan.1918), Collected Works, vol 26, s. 433.

12 Om detta se Carr, op.cit. Se även Liebman, Marcel, Leninism under Lenin, Merlin Press, 1980, s.359-384. [svensk översättning på marxistarkivet: Lenins leninism ]

13 Se t ex Deutscher, I., Den väpnade profeten, René Coeckelberghs Partisanförlag, 1973, s.334-352.
Clara Zetkin citerar Lenin:

”Hur framstående Budjennij och andra revolutionära ledare än var, kunde det inte uppväga våra tekniska och militära brister, än mindre våra politiska felberäkningar – hoppet om en revolution i Polen. Radek förutsåg utgången. Han varnade oss. Jag var mycket förbittrad på honom och beskyllde honom för ‘defaitism’. Men i huvudsak hade han rätt. Han känner till förhållandena utanför Ryssland, i synnerhet Centraleuropa, bättre än vi, och han är begåvad. Vi har stor nytta av honom…” (Clara Zetkin, Reminiscenses of Lenin, London 1929, s.20).

Och Lenin:
”Vår offensiv, vår alltför snabba framryckning nästan ända fram till Warszawa, var otvivelaktigt ett misstag /…/ Fakta kvarstår att vi gjorde ett definitivt misstag i kriget mot Polen.” (Lenin, Collected Works, vol.32, s.173).

14 ”Redan 1922 avsnoppades en turkisk kommunist på Kominternkongressen när han skildrade sina av Kemal förfölj- da kamraters lidanden; de skulle stödja den ‘nationella befrielsen’, dvs Kemal, och därmed basta. I praktiken betydde det att de skulle hålla mun och låta sig förtryckas”. Citerat i Ansprenger, Franz, Kolonialväldenas upplösning, s. 146- 47.

En kommentar till citatet: Det vore naturligtvis lätt att utifrån detta dra slutsatsen att Kominterns agerande 1922 gentemot Kemals rörelse är likvärdigt med t ex Pekings inställning till Shahen av Iran, Mobuto eller någon annan ”anti-imperialistisk” regim i ”tredje världen”. Skillnaden är dock att Kemals nationaliströrelse för det första inte var statsbärande, och för det andra förde den verkligen en väpnad kamp mot imperialismen, och fyllde på så sätt en – om begränsad – antiimperialistisk betydelse. Trots detta är den nonchalans som vissa Kominternledare, inkl. Lenin och Trotskij visade gentemot de turkiska kommunisternas situation helt oförsvarbar. Se även Claudín, F., op.cit., del I, s. 335-447. 15 Andersson, Sten; Ericsson, Nils-Olof & Widstrand, Torbjörn, Förkrigstid – Bakgrund och principer för Kinas utrikespolitik, Svensk-kinesiska vänskapsförbundet, Stockholm 1976, s. 42-44.

16 Om dessa myter se t ex Mandel, E., Världsrevolution eller fredlig samexistens, Rött Forum 5, s. 3-8 och Liebman, op.cit., s. 366-384.

17 ”Vi kan inte för ett ögonblick tro på några varaktiga handelsförbindelser med de imperialistiska makterna, respiten är tillfällig. Historiens erfarenheter av revolutioner och stora konflikter lär oss att krig… är oundvikliga…” (Lenin citerad i Liebman, op.cit., s.371.).

18 Trotskij, Leon, Den förrådda revolutionen, Partisan, 1969, s. 236-239.

19 Trotskij, op.cit., s. 137.

20 Trotskij, Leon, Socialdemocracy and the Wars of Intervention. Russia 1919-1921, New Park publ., 1975, s. 94.

21 Ibid.

22 Teser om taktiken, fackföreningsinternationalen och de Kommunistiska partiernas struktur och organisationsarbete, Röda Häften 3/4, Partisan 1970, s. 56.

23 Se Uldricks, Teddy,J., Diplomacy and Ideology. The Origins of Soviet Foreign Relations 1917-30, Sage Publications, 1979, s. 23.

24 Med tanke på de fraser om ”vänskap” osv., med imperialismen som Moskva och Beijing idag brukar skriva in i diplomatiska uttalanden (och inte bara där) kan det vara lärorikt att observera hur den sovjetiska brestdelegationen reagerade inför liknande formuleringar. Tyskarna lade nämligen fram ett utkast till fredsförslag som innehöll den traditionella klichén att avtalsparterna önskade ”upprätta fred & vänskap”. Trotskij invände omedelbart att hans delegation inte kommit för att upprätta ”vänskap” med imperialismen, utan bara fred och att frasen därför måste strykas. För ytterligare detaljer om den revolutionära diplomatin som fördes under Brest-Litovsk-förhandlingarna, se Deutscher, I. Den väpnade profeten, op.cit., s.268 ff.

25 ”Jag ska bara utfärda några revolutionära deklarationer till världens folk, sen stänger jag butiken”
Med ”butiken” menade här Trotskij Kommissariatet för Utrikes Affärer. Ett typiskt uttalande från ryska bolsjevik- ledare efter revolutionen. Diplomatin togs ned på jorden, och dess borgerliga, dvs hemliga variant avskaffades. Se Liebman, op.cit., s. 366-384 och Carr, op.cit., del.3, s. 21-31.

26 Trotskij, Den förrådda revolutionen, op.cit., s.137-138.

27 Marx & Engels, Kommunistiska Manifestet, citerat i Marx, Människans frigörelse, op.cit., s. 190-191.

28 Kommunisternas oberoende gentemot nationella rörelser markerades hårt av Komintern:
”Kommunistiska Internationalen ska stödja revolutionära rörelser i kolonierna och i de efterblivna länderna endast under förutsättning att kärnor till verkliga kommunistiska partier – och verkliga kommunister – finns grupperade och är insatta i sina speciella uppgifter, dvs att bekämpa den borgerliga och demokratiska rörelsen. Kommunistiska Internationalen bör upprätta tillfälliga förbindelser, och även bilda unioner, med de revolutionära rörelserna i kolonierna och de efterblivna länderna – men utan att gå samman med dem och alltid i bevarande av den proletära rörelsens oberoende, även i dess embryonala form”. (Citerat i Teser om den borgerliga demokratin, Internationalens huvuduppgifter, Röda Häften 6/7, Partisan 1970, s. 108-109.)

29 Trotskij, Den förrådda revolutionen, op.cit., s.139, 136-137.

30 Trotskij, Leon, Den permanenta revolutionen, Partisan 1973, s. 42-43.

31 Ibid., s.174-175.

Från Fjärde Internationalen 4/1981

Väpnad kapitalackumulation

Del 2 av 2 i serien Imperialism

En nyutkommen och redan uppmärksammad bok som – med teoretiska instrument inspirerade av bland andra Gramsci och Mandel – presenterar en modern analys av imperialismen i spåren av Irakkriget. Daniel Brandell recenserar Andreas Malms bok, När kapitalet tar till vapen. Tidskriften Röda Rummet 3-4/2004.

Väpnad kapitalackumulation

”ÄNTLIGEN” utropade Aftonbladets kultursida med gigantiska versaler för ett par veckor sedan. Anledningen var att recensenten läst Andreas Malms nya bok, När kapitalet tar till vapen, och här funnit “en självständig nyproblematisering av imperialismens karaktär och orsaker, som saknar motstycke såväl i Sverige som internationellt”. Man kan inte annat än instämma. Malms teoretiserande, en direkt utveckling av det utkast han gjorde i Röda Rummet 2/2003, blir till en stadig grund i det gungfly som dagens diskussioner om globalisering och imperialism utgör. Efter att ha klafsat omkring i detta kärr ett par års tid känns det skönt att kunna befinna sig på någorlunda torr mark.

En parallell till Aftonbladets glädjeutrop, som jag spontant kommer att tänka på, är när Johan Ehrenberg släppte boken Globaliseringsmyten 1997. ”Om du bara skall läsa en bok i år – läs Globaliseringsmyten”, skrev Internationalens recensent entusiastiskt. Utan att försöka blanda samman äpplen och päron – Ehrenbergs bok är mer sökande och reportagebaserad, men innehåller också ett försök att skapa sig en världsbild – så känns Malms bok som ett tydligt tecken på i hur mycket bättre skick dagens vänsterdebatt är än dåtidens.

Trots att det är ett så tungt inlägg i teoridiskussionen som Malm gjort är han inte svårläst. Snarare kan jag reagera på att Malm blir väl litterär i vissa passager – han är så pass stilmedveten att han tänjer på gränserna för vad som faktiskt är pedagogiska finesser, och vad som blir onödig överutsmyckning av texten.

Malms mål i När kapitalet tar till vapen är att klarlägga dialektiken mellan imperialismen och globaliseringen. Det är ingen liten uppgift. Utgångspunkten blir det förlegade perspektiv som förföljde globaliseringsrörelsen när USA drog i fält i Mellanöstern år 2001. Staten, som skulle varit hopplöst överspelad av det internationella kapitalet i globaliseringens tidevarv, visade sig besitta det nakna våldets makt – och var redo att använda den. Nu vädrade istället leninisterna morgonluft, och kunde åter plocka fram sina banderoller prydda med slogans mot USA-im¿perialismen. Samtidigt, vilket debatten mellan den så kallade “globalvänstern” och ”nationalvänstern” visat, går det inte att bortse från den utveckling som mer och mer gör gränserna överspelade i stora delar av världen. Globaliseringen är en realitet – och här fick leninisterna uppenbara problem.

Något av det smartaste Malm gör i inledningen till sin analys, och vad som gör den så mycket enklare att följa än andra diskussioner kring samma tema, är att definiera sin begreppsapparat ordentligt. Egentligen borde detta vara självklart, men det görs alltför sällan. Det ger läsaren möjlighet att hålla sig ovanför ytan. Imperialism är helt enkelt, enligt Malms definition, när en nationalstat i centrum på grund av ekonomiska intressen intervenerar militärt i en annan stat i periferin. Detta utesluter, på ett mycket befriande sätt, mycket av den ”neoimperialism” som diskuterades på 60- och 70-talen. Där saknas ofta det militära momentet. Det exkluderarfi på samma gång – och än mer befriande – följdenligt allt tal om ”kulturimperialism” och annan allmän antiamerikanism som ofta åberopas av vissa antiimperialister.

Tyvärr slutar Malm med sitt upprensningsarbete i begreppsfloran när han definierat imperialism. Ett nästan lika nödvändigt begrepp att ringa in hade varit ”globalisering”. Arbetet blir här endast halvfärdigt. Man behöver förvisso inte gissa sig till vad Malm menar, för han diskuterar globalisering på många ställen i texten, men det blir inte lika självklart som i fallet med imperialismen. Det är ”det andra stadiet av internationell produktion” – att arbetsplatserna flyttas runt på en global arbetsmarknad för produktion på världsmarknaden, alltmedan proletariatet sitter fast lokalt – som Malm uppenbarligen sätter i centrum för globaliseringen och det som kvalitativt skiljer epoken från tidigare perioder. Han utesluter därmed en hel del av de flummigare innebörderna av globaliseringen: allt tal om nätverkssamhälle, Ïom postfordism och toyotism lyser med sin frånvaro. Malm behåller också kategorier som ”centrum” och ”periferi”, begrepp som många av dagens globaliseringsteoretiker på tvivelaktiga grunder lämnat.

Tidigt i texten tar sig Malm an Lenin samt Hardt och Negri (författarna av Imperiet). Syftet med detta är uppenbart – de är ”nationalvänsterns” respektive ”globalvänsterns” mest omhuldade imperialistteoretiker. Bägge teoribildningarna har uppenbara brister i beskrivningen av dagens imperialism: enligt Lenin borde vi se en militär rivalitet mellan olika ekonomiska stormakter, medan det enligt Hardt och Negri inte borde finnas någon militär intervention alls i periferin. USA:s totala dominans på det militära planet, och den övriga västvärldens uppslutning bakom supermakten, anser Malm har vederlagt bägge schatteringarna. Han gör dock vare sig någon oärlig eller överdrivet polemisk granskning. Han väger andra teoretiker noga mot verkligheten, plockar fram deras föroch nackdelar och knyter dem tilÚl sin egen bild av imperialismen.

När sedan Malm redogör för sin egen syn på imperialismen börjar han utifrån och arbetar sig in. Först försöker han finna formen för dagens imperialism, för att sedan fylla den med innehåll. Hur ser då formen ut? Här tar Malm hjälp av den italienske kommunisten Gramsci. USA leder en hegemonisk (det går knappast att använda ordet hegemoni utan att referera till Gramsci) formation av ledande kapitaliststater i centrum för att dominera periferin. USA agerar sålunda i hela centrums allmänintresse med sin imperialistiska politik. Malm lägger ned mycket energi på att förklara denna formation i detalj. Nu är det förvisso inte det man klassiskt menar med hegemoni i Gramscis mening som kännetecknar den imperialismens hegemoniska formation – och Malm diskuterar också skillnaden. Vanligtvis brukar man mena att borgarklassen lyckas behålla makten genom att på ett intellektuellt plan dominera arbetarklassens medvetande i en borgerlig hegemoni. Hegemoni i Malms mening handlaÙr mer om intressegemenskap. Och, eftersom Gramsci aldrig talat om en hegemoni för en imperialistisk formation, kan begreppet kännas aningen förvirrande i sammanhanget. Nu är Malm å andra sidan glasklar på vad han lägger in i begreppet, så han garderar sig fullständigt från kritik på den punkten.

Därpå skisserar Malm den imperialistiska formens grundläggande innehåll. Här tar han ordentligt med hjälp från den belgiske ekonomen Ernest Mandels teori om hur kapitalackumulationen rör sig i långa vågor. Alla dessa vågor representerar specifika stadier, reella historiska perioder. Det som driver dem framåt är kapitalisternas jakt på ökande profiter, och det som får dem att tappa i styrka är minskade vinster. När arbetarklassen under 1960-talets slut och 70-talets början tillskansade sig mer och mer av mervärdet så minskade investeringslustan hos kapitalet. Istället anammade de en strategi av globalisering för att pressa tillbaka lönerna och få upp profiterna igen. Detta konstituerade en femte våg enligÚt Malm, en våg med start i 1990-talets början. Här var USA tidigt den pådrivande kraften i globaliseringen – inte Japan, som många globaliseringsteoretiker menar. Detta gjorde USA till ledaren i den hegemoniska formationen.

Utifrån denna bakgrund fyller Malm sin imperialismteoris form med innehåll. Den femte vågen stötte snabbt på hinder, som låg inneboende i de krafter som skapade den. Enligt Malms analys kom den femte vågen till stånd genom att de arbetandes andel av mervärdeskvoten pressats tillbaka. Detta skapade en investeringslusta hos kapitalistklassen då profiterna steg igen. Men tidigt i vågens expansionsfas stötte kapitalismen på det ”realisationsproblem” Rosa Luxemburg fäste stor vikt vid i sin beskrivning av imperialismen. Den tillbakapressade arbetarklassen kunde helt enkelt inte skapa någon större efterfrågan när reallönerna inte steg. Istället blev det staten – vars intressen bundits upp till kapitalets – som fick fullgöra uppgiften, och denna statliga efterfrågan manifesteradesÒ främst genom krigsmaterialproduktion. Krigsindustrin är ett produktionsområde med i stort sett obegränsade investeringsmöjligheter. Den är inte avhängig arbetarklassens köpkraft samtidigt som den stimulerar efterfrågan i den övriga ekonomin.

Behovet att använda alla dessa vapen är imperialismens ena ben. Det andra benet utgörs av kapitalismens gigantiska behov av olja – och därför riktades det militära slaget mot Mellanösterns orörda oljekällor. (Malm ägnar stort utrymme åt att beskriva hur den exploaterbara oljan inom en nära framtid kommer att sina). Därför invaderades Irak. Militarism och olja, det är dessa som är drivkraften bakom 2000-talets imperialism enligt Malm. Därmed skapas också ett behov av en utsida – en periferi – för kapitalisterna i centrum. Imperialismen behöver denna periferi att bränna av sina militära investeringar mot – en utsida som inte är allt för integrerad med ekonomierna i centrum. Därför finns ett inomkapitalistiskt behov av “skurkstater”, “ondskans axelmakter” eller ”stater som stödjer terrorismen”. I förstone känns argumentationen övertygande. Malm tar sig ordentligt med tid att svara på flera eventuella invändningar. Varför kan staten inte spendera på samhällelig service istället för på vapen? Jo, då skulle arbetarklassens ställning stärkas och detta skulle kunna pressa tillbaka vinsterna. Men någonstans här börjar texten förlora i densitet. Malm får en tendens att flyta ut och överbetona: rustning och olja, rustning och olja, rustning och olja. Visst ligger imperialismens ockupation av Mellanöstern i den hegemoniska formationens intressen, men är den verkligen nödvändig för kapitalismens fortbestånd? Malm tenderar att vilja svara jakande. Men här skulle man kunna komma med andra förslag. Stora statliga investeringar i forskning för att utveckla alternativa energikällor (bränsleceller, hybridbilar) skulle kunna lösa både efterfrågekrisen och bränslebristen för den femte vågens kapitalister. Med Malms resonemang blir kapitalismen predestinerad att k¸ollapsa med den framtida oljebristen.

En viss brist på fokus råder även i bokens sista delar, när ockupationens logik och motståndets nödvändiga struktur diskuteras. Här finns exempelvis ett långt stycke om Palestina som jag har svårt att finna motiverat. ”För att förstå vår tids imperialism måste vi förstå vilken roll den spelar i Palestina”, skriver Malm. Så är det givetvis inte – Palestinafrågan är viktig för imperialismens strategiska intressen i Mellanöstern – men att det inte är en nyckel till förståelsen av imperialismen har Malm själv visat på sidorna innan.

Nåväl, detta skall inte grumla föreställningen om att Andreas Malm ror sitt projekt i land – och det med den äran. Han lyckas ju uppenbarligen på ett skarpsinnigt sätt beskriva hur imperialismen ser ut; vad den beror på; hur den fungerar; hur motståndet måste formeras samt rättvist bedöma andras bidrag i teoribygget. Han skapar, som tidigare sagts, överblick och stabilitet åt läsaren.

Men sedan, när Malm dragit läsaren upp ur det teoreti¸ska kärret; upp till den nivå att man kan överblicka det teoretiska landskapet finner man att det återstår oklarheter. Jag skulle vilja se en kompletterande diskussion om vilka länkar det finns mellan den klassiska imperialistiska epokens kapitalism (1870-1914) och dagens. Maktlogiken är densamma, jakten på profiter givetvis drivkraften, men denna drivkraft har kapitalismen genom hela historien. Vilka gemensamma specifika krafter gör just dessa perioder till imperialistiska? Och, om dagens period innefattar en rad andra specifika drivkrafter än de Lenin, Hilferding och Luxemburg fann som orsaker till sin tids imperialism, är det verkligen ”imperialism” vi ser idag? Eller är det ett Imperium, bara mer aggressivt än det Hardt och Negri beskrivit? Återkommer inte definitionsproblemet tillbaka till Malms egen teori?

Och vidare: Var inte Vietnamkriget imperialism? Och USA:s alla militära interventioner i Latinamerika och annorstädes? Vad var drivkraften då – det kan väl inte vara samma som under den “femte v˛ågen”? Dessa företeelser – vilka stämmer överens med Malms definition på imperialism – placeras utanför skildringen. Det går en ständig underström av våld mot periferin i kapitalismens historia – är inte detta också det imperialistiska projektet? En sammanfattnande överblick på slutet, där Malms teori jämförs med andra och återknyter till tidgare historiska skeenden hade eventuellt kunnat knyta ihop säcken.

Malm får gärna återkomma och precisera i sitt teoribygge. Så långt har det inte gett annat än mersmak. Dessutom måste man imponeras av någon som idag lyckas med någonting så avancerat som att lansera en egen teori om imperialismen – eller åtminstone en egen unik kombination av Karl Marx, Ernest Mandel, Rosa Luxemburg och Antonio Gramsci – samtidigt som han återknyter med både äldre och yngre teori på området. Att kalla resultatet ”bra” är bara förnamnet. Det är en näst intill övermäktig uppgift att mer än extremt skissartat redogöra för När kapitalet tar till vapen. Därför, läs den!

Daniel Brandell

Från Tidskriften Tidskriften Röda Rummet 3-4/2004.

Inledning om politiska resolutionen för Partistyrelse-majoriteten

Av Dick Forslund på den Socialistiska Partiets 13:e kongress

”Kapitalismens era av kriser är slut”. Det sade Kjell Olof Feldt i en intervju när socialdemokraterna återtog regeringsmakten 1982. ”Vad vi nu kommer att se är små konjuktursvängningar”. Nu är han f d finansminister och bl a rådgivare åt Volvos P G Gyllenhammar. Han har själv blivit ett levande exempel på den politiska instabiliteten under åttiotalet.

I går kunde vi också läsa i Dagens Nyheter om OECD: s senaste rapport om Sveriges ekonomi. ”Krisen går inte att hejda” var rubriken. ”Alla siffror pekar i fel riktning och det finns inte något undermedel som kan rädda Sverige ur den ekonomiska krisen” heter det i artikeln.

Någon gång i början av seklet fanns det en teori om att socialdemokratin, genom att sätta sig som ryttare på den kapitalistiska hästen skulle kunna styra samhället mot socialism. Idag är (s) i samma situation som Gustav III på sin häst framför kungliga slottet.(1) Häst och ryttare är ett! Hur trött Gustav III än är på måsarna kan han inte hoppa av hästen. Och hur trött socialdemokratin än är på opinionsundersökningar och arbetare och låginkomsttagares protester, kan man inte bryta med kapitalismen.

Det är bara att bita ihop och försöka hålla sig kvar i galoppen allt vad tygen håller. Just nu styr färden, med (s) på ryggen, rakt in i EG.

När 12 till 14 miljarder kronor rasade ut ur landet för någon månad sedan och regeringen lade fram sitt åtstramningspaket, intervjuades LO-ekonomen P O Edin och fick frågan om det ändå inte fanns någon annan utväg än att höja räntorna och strama åt. ”Jo”, sade han uppgivet, ”det ar klart att man skulle t ex kunna nationalisera bankerna, men sådana förslag är ju inte populära idag.”

Löntagarfondsteoretikerna är demoraliserade. På (s)-kongressen fick alla förslag som på något sätt uttryckte opposition stryk. Och den socialdemokratiska regeringen försöker hålla skenet uppe och inbilla oss att de är svansen som viftar med hunden. Direkt pinsamt har det här blivit i EG-frågan där t ex arbetsmarknadsminister Mona Sahlin har visat att hon inte vet vad EG får för konsekvenser för det svenska momssystemet. Men ”det spelar ingen roll”… Det är bara att gå med i EG och se hur det blir, annars lämnar kapitalet Sverige.

En idé har blivit populär i denna situation. Den förs fram av Arbetarlistans representanter. Den förs fram av ekonomen Sven Grassman. Den förs fram av TCO, och nu faktiskt också i veckans utspel av Stig Malm. Idén är: ”Det är ingen kris. Krisen är påhittad”. Därför går det ännu, menar man, att föra en mer eller mindre gammaldags socialdemokratisk politik. Men det är en felaktig idé.

Från Stig Malms sida var utspelet förstås ett försök att lägga sig till vänster om regeringen och rädda LO-byråkratins anseende bland medlemmarna – att få LO-kollektivet att svälja ett lönestopp.
Sedan vill kanske också Stig Malm själv hålla sig utanför ett väntat socialdemokratiskt valnederlag… Förresten ”gammaldags” (s)-politik: för tre månader sedan gav Malm sitt fulla stöd till regeringen på kongressen. Tre månader är väl nu ”gammaldags” för honom…

För Arbetarlistan, däremot, tror jag att det är ett försök att försvara arbetarintressena utan att inrikta striden mot kapitalets makt… (Och här ligger deras uppfattning för övrigt också i linje med vår arbetarrörelses ”bästa traditioner”).

Men det går inte. Internationalens ekonomijournalist Sten Ljunggren diskuterade på ett partistyrelsemöte för ett tag sedan kravet på att införa den valutareglering som avskaffades för två år sedan. Han beskrev det som ett sätta ”att försöka bota en dödlig sjukdom med magnecyl”. En återinförd valutareglering skulle inte på något sätt ha förhindrat valutakrisen för en månad sedan. Kapitalisterna har otaliga sätt att utnyttja det faktum att de är härskande klass.

För att exempelvis förhindra Volvos spekulation mot kronan krävs det helt enkelt kontroll över Volvos finansavdelning. Makt att stoppa deras finanstransaktioner. Att beordra hem pengarna från redan försålda bilar i USA, att stoppa förtida betalningar av elektriska detaljer till Bosch i Tyskland osv.

Vi står helt enkelt där med vår socialistiska revolution som enda lösning på krisen. En mobiliserad arbetarrörelse måste ta makten från den härskande klassen och upprätta sitt eget demokratiska styre över samhället.

På samma sätt är det i EG-frågan. Ett Nej till EG! kan bara vara ett uppehållande försvar mot den rasering av sociala rättigheter, miljövårdslagstiftning, nedskärningar av sociala servicen, kvinnans ställning osv, som EG innebär. Utan EG flyttar kapitalet utomlands och fortsätter sin ekonomiska utpressning. Lösningen ligger bara i att samordna kampen mot kapitalismen i hela Europa. Lösningen finns i ett socialistiskt Europa. Det är det som är vårt alternativ.

Internationalens temanummer om EG fick mycket beröm. Massor av bra material om EGs konsekvenser… Men någon påpekade för mig att det ju inte fanns någonting om vårt alternativ till EG i hela tidningen!

Ja, hur skriver vi en helsidesartikel i Internationalen om vårt alternativ?! Det är en otrolig utmaning för oss. I synnerhet i dessa tider, när ordet ”socialism” är diskrediterat.

Under 80-talets ”rekordår” för kapitalismen har vi – trots att vi visste att uppgången var en stor skuldballong – talat om ”omfördelning” av pengar, om att ”ta från dom rika”. Vi kan förstås fortsätta att peka på högarna av pengar, men det räcker inte! Nu handlar det om att det är makten som arbetarrörelsen ska ta. Våra idéer om arbetarkontroll, om självorganisering för att utmana den privata äganderätten till produktionsmedlen… allt detta måste åter bli en del av vår propaganda.

Fortfarande saknar svensk arbetarrörelse exempel av typ franska klockfabriken LIP på 70-talet där arbetarna under en period tog makten över fabriken för att försvara jobben… Eller, ännu hellre, en arbetarkamp som franska maj -68 med ett nätverk av demokratiskt valda strejkkommittéer över hela landet… Eller rörelsen av samma slag i Italien 1968-69 som kallades ”krypande maj”.

Så: när kommer volvoarbetarna att, ställda inför avskedshot, ockupera fabrikerna och kräva tillverkning av kollektiva transportmedel i stället för privatbilar till den amerikanska medel- och överklassen?

Jag tror att vårt eget partis utveckling är en viktig del av svaret på denna fråga om ”när?”. Det finns faktiskt bara en strömning i Sverige som kollektivt kan diskutera dessa frågor. Där begrepp som arbetarkontroll, övergångskrav, revolutionär strategi, enhetsfront, självorganisering, arbetarnas egen stat i stället för borgarnas, arbetardemokrati, internationalism och internationell organisering o s v är kollektiv egendom och en del av vårt ”arv”. Och där dessa termer av grundläggande solidaritet med den kamp som förts under ett halvt sekel mot den stalinistiska urartningen och terrorn kan diskuteras. För det är inte arbetarpartiet kommunisterna eller vänsterpartiet som håller kongress här idag.

Vi kan också diskutera vad vårt parti ska göra utifrån erfarenheterna från den tyska fascismens seger, spanska inbördeskriget, den nicaraguanska revolutionen och, (ännu bättre, om vi ansträngde oss mer): vi kan diskutera våra problem och vårt läge i levande kontakt med den politiska utvecklingen i väst, öst och söder med hjälp av det nätverk av systerpartier som Fjärde Internationalen, trots sin svaghet, trots allt utgör.

Med detta i minne – låt oss då gå över och tänka på det som kongressdiskussionen så mycket kommit att handla om.

Först till frågan om det är ”vargavintern som stundar” enligt en del Göteborgs-kamraters modell, eller om ”läget aldrig har varit bättre för att rekrytera till Socialistiska Partiet”, som Matts Nilsson anser.

Om jag säger att läget är ”mittemellan” är det kanske inte särskilt dialektiskt… Men några fakta är klara för alla att se:

Å ena sidan ser vi en politisk och ideologisk offensiv utan motstycke för ohejdad kapitalism, mot kollektiva lösningar, mot socialistiska lösningar över huvud taget… Sedan tre månader tillbaka ser vi också en kampanj för ett imperialistiskt storkrig i Mellanöstern.

Allt detta sker i skydd av stalinismens sammanbrott i öst och massakern på Himmelska fridens torg, som i tiotals miljoner människors ögon kopplas samman med socialismen. Allt detta också i skydd av krisen för socialdemokratin och den etablerade arbetarrörelsen i väst som sammankopplas med åtstramningspolitik och byråkrati.

1900-talets två dominerande traditioner i arbetarrörelsen i Europa vacklar och deras apparater befinner sig i olika grad av upplösning. I deras ställe finns ännu nästan ingenting. Och vi har också länge talat om alla de politiskt hemlösa, det vakuum som har uppstått. Allt fler människor som inte tror på något längre… Det är den ena sidan av saken.

A andra sidan befinner vi oss inte i samma situation som vid inledningen av det kalla kriget. Det imperialistiska systemet kunde då basera sin propaganda för ”the american way of life” och ”sugar in the morning” på en gigantisk ekonomisk uppgång. På den tredje teknologiska revolutionen, som faktiskt förbättrade situationen materiellt för majoriteten i hela västvärlden.

Nu baserar de i stället sin propaganda på det enda kända alternativets sammanbrott, samtidigt som deras eget system går in i en djup kris.

De talar om Marknaden, att den betyder ”välstånd och frihet”. Men i verkligheten har de bara olika varianter av Thatchers Liverpool att erbjuda majoriteten. USA är faktiskt världens mest skuldsatta land i dag. Vi kan nu se hur Bush tigger om ekonomisk hjälp för krigsuppladdningen i Persiska viken. Kan ni föreställa er att USA skulle gjort det under Vietnamkriget?

Och under 80-talets ”uppgång” har Tredje världens massor pressats tillbaka. 50 år tillbaka i tiden enligt Förenta Nationernas siffror. Vid horisonten tornar dessutom de ekologiska problemen upp sig.

Trots att socialismen dödförklarats så vet vi att arbetande människor kommer att gå ut i strid för sina intressen, att de kommer att göra det organiserat, att de kommer att söka övergripande samhällslösningar. Och i de samhällslösningarna kommer idéer om jämlikhet och bestämmanderätt för majoriteten över samhällets tillgångar och samhällets rörelseriktning att ingå. Det vill säga: grundläggande socialistiska idéer.

Vi kan se det i Sovjetunionen. Här har arbetande människor själva upplevt stalinismens brott mot mänskligheten, inte bara läst om dem. Här förkastas hela den gängse marxistiska terminologin. Ändå är det så, att idéerna om jämlikhet och de arbetande massornas bestämmanderätt lever. Ändå kämpar man, om än ibland till och med under paroller om ”privatisering”!

Och i det perspektivet, på medellång sikt, är det naturligtvis en historisk fördel att de stalinistiska regimerna har fallit. Snart är det för övrigt kanske vi som kan säga ”Åk till Ryssland så får du se på marknadskrafternas renande inverkan”.

Inför krisen i den svenska vänstern, inför den relativa stiltje som den svenska klasskampen befinner sig, föreslår vi följande till kongressen i PS-majoritetens resolutionsförslag: Dels breda enhetsinitiativ i klasskampen, för att bekämpa åtstramning, arbetslöshet och nedpressning av levnadsvillkoren. Enhet – inte som en slags manöver för att bygga oss själva, utan som något som motsvarar ett djupt behov inför kapitalets offensiv bland arbetare och låginkomsttagare.
Dels att vårt parti ska stå för politisk klarhet i både de historiska och de grundläggande politiska frågorna och gentemot imperialismens kampanjer, som nu i mellanösternfrågan. Vi ska gripa in i den övriga vänsterns kris med våra idéer.

När Arbetarlistan dök upp på scenen i februari blev det lite av alarm i partiet. Var detta brytningen i arbetarrörelsen med ”stort B”? Det som vi talat om i kongressresolutioner sedan 70-talet. En brytning där vi på inga villkors vis får stå utanför utan måste delta i och bygga så stark som möjligt.
Den reaktionen var djupt sund. Att från början avfärda ett ärligt uppbrott vänsterut p g a dess oklara program vore djupt felaktigt. Sedan är det en annan sak att vi i Arbetarlistan sett ett rekord i politisk urartning. Efter ett första genomslag i massmedia och en positiv opinionsmätning har Arbetarlistan fångats i sin egen isolerade utveckling utan ett program som är förankrat bland medlemmarna. I brist på ett uppsving i klasskampen är man nu ett offer för olika fraktionsprojekt
– och vi har sett en uppvisning i toppstyrning och intrigmakeri i ledningen med passiva medlemmar i andra änden.

Vi har på sista tiden hön mycket om den interna striden. Det senaste utåtriktade bottennappet såg vi i ett tidningsklipp från Falukuriren nu i veckan, där Arbetarlistans talespersoner på ett torgmöte i Falun anklagar våra svenska Glistrupar – Bert Karlsson och lan Wachtmeister – för att ha ”knyckt Arbetarlistans program i flyktingfrågan”. ”Vi vill också begränsa invandringen” säger Arbetarlistan i Falun (och Falun är ju Arbetarlistans födelsestad!). Tankarna går till Danmark där det invandrarfientliga Faelleskurs, ledd av Sjöfolksförbundets Preben Möller Hansen, gick i valallians med Glistrups nya Trivselparti.

Vi hade kunnat göra bättre ifrån oss i förhållande till Arbetarlistan. Men med tanke på de förslag vi hade under våren, de motstridande förslagen i partistyrelsen, tyckte jag vi gjorde i stort sett rätt. Vi förhöll oss aktivt och gick med för att bygga Arbetarlistan under öppen flagg på några ställen. Vi propagerade för ett begränsat klasskampsprogram. D v s vi agerade på det sätt som vi ska göra inför en brytning i arbetarrörelsen. Inför denna lilla brytning – som sammanföll med en proteststorm mot regeringens februaripaket men som inte bars fram av något uppsving i klasskampen – borde vi dock ha dragit oss ur tidigare. Vi har olika åsikter om detta, jag vet det, men jag tycker själv att vi skulle ha varit med fram till delegatsvalen. Däremot skulle vi inte ha utmanat interimsstyrelsens byråkratiska agerande och också åka på kongressen. Det var så vi gjorde i Malmö. Det borde vi ha gjort över hela landet. Det hade kanske givit oss ett bättre läge, nu när Arbetarlistan har gått i stå (och t o m faller sönder – vi hörde rykten om en djup spricka igen på senaste partistyrelsemötet), att diskutera i en lugnare atmosfär med de friska krafter som säkert finns i Arbetarlistan.

Vilket ska då vårt förhållningssätt vara nu? Hård politisk kritik mot ställningstaganden av den typ jag nämnde. Dessutom konfrontera Arbetarlistan med deras sekterism. Det gäller både enat fackligt arbete, kampanjer mot högeroffensiven på alla plan och i debatten om valunion.

Vänsterpartiet är ett större parti. Och ett större problem för oss. Det är ett parti som nu också formellt står nästan utan program. Det är stalinismens historiska parti i Sverige (eller hur man nu ska formulera det) som brutit med stalinismen utan att göra upp med den och som genomgått en process av socialdemokratisering sedan 50-talet. Utan fungerande demokrati i partiet. Där stalinismens sönderfall skapat stor turbulens och förvirring och där regeringens februaripaket skapat en diskussion om partiets roll som regeringspartiets stödparti. Särskilt som Werner och kompani agerade på ett annat sätt än det vanliga i februari – åtminstone i första omröstningen om paketet.

Tre tydliga markeringar har skett sedan dess i förhållande till socialdemokratin. För det första ställer man upp tillsammans med oss och oberoende i det kommande klubbvalet på Volvo. För det andra ställde man upp en motkandidat och vann ordförandevalet i Metall på SAAB-Scania i Södertälje. För det tredje har vi den kommunala budgeten i Göteborg – som faktiskt var tydligt påverkad av debatten med oss. Och där debatten nu fortsätter. Den är också offentlig i Göteborgsposten. Vänsterpartiet gick med på en uppgörelse med (s) och stöd till (s)-budgeten efter en överenskommelse om 150 oklara miljoner som på något sätt ska dimpa ned. Samtidigt tror jag det ingår i budgeten att mer än 2 000 offentliga jobb ska skäras bort inom en viss period. Jag är oklar om vad överenskommelsen betyder. Kanske kamraterna från Göteborg kan förklara följderna och vad som föregått vänsterpartiets agerande i Göteborg.

Alltså: vad gäller vänsterpartiet har vi att göra med ett parti i kris och på många ställen i upplösning. P g a sin stalinistiska historia. P g a att dess strategi att vrida (s) till vänster har kört in i en vägg. Där man skolat sina medlemmar i en ”fredlig samexistens med (s)” och därmed raserat sitt fackliga arbete. P g a sin parlamentariska nedkördhet. Vars medlemmar och lokala ledningar på vissa ställen är påverkade av oss, eller delade i sin inställning till oss och till övrig vänster. Vi vet att en minoritet börjat läsa Internationalen efter Ny Dagsnedläggning… och att en majoritet börjat läsa Norrskensflamman.

Som en följd av allt detta: under interna slitningar öppnar de sig för oss för ett gemensamt arbete och en debatt med oss och med andra.

Allt detta, både med Arbetarlistan och med (v) äger rum i en situation när klasskampen går på sparlåga. Detta är viktigt: För hade Arbetarlistans formering ackompanjerats av en strejkrörelse, hade budgetdiskussionerna i kommunerna under hösten – som undantagslöst handlat om nedskärningar – följts av proteströrelser bland offentliganställda eller dagisföräldrar, då hade den linje vi drivit under hela året om enhet i kamp (och som en del i det, en verklig valunion som ger uttryck åt en arbetar- och ungdomsprotest) varit betydligt lättare att driva och få stöd för.

Men ändå märker vi – och jag tar ett exempel från Nacka där jag bor – att när två, tre personer tar initiativ till att organisera, så kan hundratals sluta upp i protester. Så skedde i Värmdö kommun där ett par SP:are tillsammans med några andra radikala föräldrar med organisationsvana, lyckades få 300 värmdöbor att ställa politikerna till svars på ett ston möte. De lyckades nästan slå tillbaka nedskärningarna. Uppgiften i Värmdö är nu att försöka permanenta en kampanjorganisation bland föräldrar och personal. Våra kamrater har faktiskt väckt tanken på en lista mot sociala nedskärningar i kommunvalet.

Detta är den absolut viktigaste uppgiften under de kommande månaderna – inte ”perioden” som det brukar stå i resolutionerna, utan månaderna! – nu när hyreshöjningar slår igenom i februari, när avtalsrörelsen ska börja under överinseende av Rehnbergskommissionen, i den fortsatta marschen mot EG. I allt detta kan vi också få draghjälp av en lyckad klubbvalskampanj på Volvo i februari som markerar att arbetarna har fått nog.

Jag vet att vi inte kan stampa fram saker ur marken, men någon gång måste folk ha fått nog. Samma uppgift ställs också omedelbart i förhållande till krigshotet i Mellanöstern. Vi måste med alla medel, trots politiska skillnader, bygga breda fredsdemonstrationer i januari.

Till slut om debatten om gemensam vänstertidning. Norrskensflamman har byggt sin tidning under hösten, vi har byggt vår och (v):are från Bonalägret – som är utan tidning – är pigga på att diskutera hur en gemensam vänstertidning ska skapas. Diskussionerna har nu hamnat där, att vi föreslagit ett par kampanjtidningar för massutdelning riktade mot sociala nedrustningen och skattereformen, som ett instrument att använda i kampen för sådana organisationer som ”Folkkampanjen mot social nedrustning i Göteborg”. Där ligger bollen nu. Vi försöker alltså rikta in diskussionen om vänstertidning på massarbete.

Inte lägga ett förslag om en allmän politisk tidning. Vi har sagt: ”Kan man inte göra en enda tidning i en enda fråga där man är någorlunda enig, så kan man inte göra en tidning varje vecka, eller än mindre varje dag, om alla frågor där man är djupt oeniga.”

Göte Kildén har i Internationalen skrivit ett inlägg som har givit eko i hela vänstern om enat parti. Götes idé om gemensamt parti ingår inte i majoritetens förslag.

Vad gäller vår egen framtid säger vi: i majoritetens resolutionsförslag är inte perspektivet på ett ”paraplyparti”, ett PT á la Brasilien, utraderat för hela nittiotalet. Det kan vara en möjlighet. Och vår linje i förhållande till Arbetarlistan under våren var faktiskt att väcka den idén! Men en period av stiltje i klasskampen, av avvaktan och misströstan, av passiv protest, skiljer sig från en period av uppsving, optimism och klasskamp, som föder fram nya brytningar och aktiva ställningstaganden mot de traditionella partierna och programmen.

Så vi säger: För det första har hösten visat att vi trots stiltjen kan få nya läsare och nya kontakter. Internationalens upplaga kommer när året börjar att vara över 2 000. Under våren ska vi ha en partikampanj tillsammans med Ungsocialisterna. Vi ska gå ut och försöka värva ungdomar till våra idéer.

För det andra: Den akuta krisen i (v) har skapat en öppning både för gemensamma kampanjer och politisk debatt. Krisen för stalinismen har skapat en helt ny organisation i Malmö, Spartakus, med nästan hundratalet medlemmar där vår lilla lokalförening är välkomna på lika villkor som andra, där ledande kamrater i den nya organisationen har åsikter som inte är så olika Socialistiska Partiets. Striden i Nässjö med SAFE har nu kulminerat i uteslutningar av de radikala socialdemokraterna. Kommunistisk Ungdom inbjuder ungdomar till en vänsterfront och debatterar samtidigt internt ledningens klavertramp om FN och Mellanösternfrågan. Röd Press chefredaktör skriver regelbundet i Internationalen.

Att inför denna allmänna oreda, placera vår organisation i det parti där oredan och förvirringen är som störst (som Göte Kildén föreslog) …så att säga späka oss och känna deras kris inpå bara huden, samtidigt som vi omedelbart skulle tvingas strida för rätten att försvara våra idéer i en främmande organisation, är huvudlöst. Då handlar det inte om ”vargavinter” längre. Då handlar det i stället om istiden för 15 000 år sedan.

Alla dessa öppningar ska vi i stället utnyttja till att skapa det som är nödvändigt i klasskampen och utnyttja legitimiteten i att olika vänsterorganisationer går ihop i klasskampen: Gemensamma motkampanjer mot högeroffensiven, gemensamma fackliga oppositioner, gemensamt organiserande arbete bland arbetare och låginkomsttagare, kvinnor i offentlig sektor och ungdomar, gemensam strid mot krigshotet. I det perspektivet reser vi frågan om en valunion som ett uttryck för allt detta.

Dels ska vi utnyttja situationen till att vara mitt i den debatt som förs, med vårt program och här utnyttja vår organisations fulla styrka. Och här hoppas vi inte på något politiskt omtänkande bland politrukerna över 40 år (eller var man ska dra gränsen?), utan på de fördomsfria medlemmar som inte har förstörts av åratals harvande, och på den periferi som finns runt de organiserade krafterna, som kan fås att delta i verkliga kampanjer. (Sådana människor finns redan runt vänstersamarbetet i Nacka).

Samtidigt fortsätter vi vår satsning på Internationalen, på att organisera vår periferi av stödmedlemmar, på att gå ut till ungdomar direkt med våra idéer. Då har vi alla möjligheter att gå framåt!

Dick Forslund

Noter:
1 Talaren misstar sig vad gäller statyn utanför slottet. Gustav III sitter på en stol nära slottet. Däremot sitter Karl XIV Johan på en häst vid slussen. /D.F/

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1991

Kollektivkapitalism eller barbari

Del 4 av 7 i serien Löntagarfonder

Av Per Reichard och Arne Jarrick

Vi är inte nöjda med GK/GIJ:s polemik mot ståndpunkterna i artikeln i Fl 3-4/76.

För det första rycker GK/GIJ ut enskildheter och relaterar inte delarna till helheten. De ägnar sig exempelvis ganska mycket åt att påvisa varför Meidnerfonderna inte ger någon omedelbar lösning ‘på arbetarklassens akuta problem, något som vi definitivt inte hävdar. Deras slutsats blir att fonderna är ointressanta för arbetarklassen av dessa skäl, vilket avslöjar en slarvig läsning och avsaknad av helhetsperspektiv.

För det andra är deras svar inte alls konkreta. Exempelvis får ett citat från Marx och några lösryckta och empiriskt icke prövade hänvisningar till den solidariska lönepolitiken räcka i diskussionen om vad som bestämmer lönebildningen i det kapitalistiska produktionssättet; i diskussionen om arbetarklassens karaktär resonerar man rent abstrakt. Detta är dåligt.

För det tredje är GK/GIJ:s analys konjunkturellt betingad. Bara för att socialdemokraterna förlorade senaste valet, hår Meidnerfonderna mist sin aktualitet och sitt intresse för dem. De bortser helt från de utvecklingstendenser som är verksamma även sedan vi fått en borgerlig regering och det är en fullkomligt inkonsekvent gest, när de säger sig hålla med om den ekonomiska analysen av den svenska kapitalismens strukturella problem och samtidigt förklarar Meidnerfonderna som överspelade. Hela det andra svaret visar att de faktiskt inte alls håller med om den ekonomiska analysen, även om de inte har prövat den och därför inte vet hur de ska ställa sig. Men dessutom är det omöjligt att identifiera samma strukturproblem för den svenska kapitalismen och samtidigt avskriva Meidnerfonderna pga tillfälliga politiska konjunkturer.

För det fjärde är GK/GIJ:s egna försök till analys inte vetenskapliga. Man kan faktiskt inte läsa en bok (Wredén: Kapital till de anställda?) om fonddiskussionerna i Tyskland, associera fritt utifrån en sådan läsning och sedan djärvt använda dessa spekulationer som konkret förklaring till de svenska Meidner-fondernas uppdykande.

För det femte är GK/GIJ:s strategiskt-taktiska alternativ mer än tillåtligt fraseologiskt och ger inga konkreta svar på de taktiska problem vi rest. Det tjänar absolut inte någons sak att ställa i utsikt att det med nuvarande taktik ». . . kanske är ett faktum inom en snar framlid an arbetarna kan komma att utöva styret över en centraliserad planekonomi!»

GK/GIJ presenterar en mängd ståndpunkter som vi betraktar som dåligt grundade och idealistiska. För att gå vidare i diskussionen, och inte upprepa tidigare argument i alltför hög grad måste vi be läsaren an i den mån han/hon inte minns TH/PR:s artikel åtminstone översiktligt läsa den på nytt.

Vad är vi eniga om?

Oenighet i grundläggande frågor och delvis oseriös debatt kan dock inte dölja att våra uppfattningar överensstämmer på viktiga punkter:

a) när det gäller vikten av att utforma ett konkret program av övergångskaraktär, även om vi i många avseenden anser KAF:s paroller för tidigt väckta och abstrakta i förhållande till arbetarklassens majoritet;
b) i fråga om inställningen till de traditionella arbetarpartierna och hela arbetarrörelsen som kvalitativt annorlunda än de borgerliga partierna;
c) om vikten av bred enhet inom arbetarklassen och enhetsinitiativ gentemot arbetarpartierna;
d) i betoningen av hur central kampen för verklig demokrati är inom arbetarrörelsen, under kapitalismen och i övergångssamhället;
e) i fråga om inställningen till partibygget i stort sett.

Dessa överensstämmelser är så väsentliga att vi säkert ska kunna föra en konstruktiv diskussion kring de huvudfrågor vi vill identifiera som centrala utifrån vad vi sagt ovan. I det långa loppet kommer kombinationen av demokratisk diskussion, gemensam kamp och utvecklad praktik ge nya möjligheter till enhet kring en framgångsrik strategisk linje.

Diskussionens huvudfrågor

Två frågor står helt i centrum och bestämmer alla övriga positioner i debatten:

1) Uppfattningen av arbetarklassen och dess relation till kapitalismen, reformismen och perspektivet för utvecklingen av arbetarnas medvetenhet under kapitalismen, i en revolutionär kris och under övergången till arbetarmakten;
2) Synen på den kapitalistiska utvecklingen idag och konkret perspektivet för den kapitalistiska utvecklingen och utifrån detta hållningen till socialdemokratin. Denna punkt omfattar diskussionen om möjligheten av revolutionära genombrott i Europa idag eller inom en nära framtid, om vilka som är de möjliga alternativen: revolution – eller barbari kontra kollektivkapitalism eller reaktionära borgerliga lösningar.

Skillnader i hållningen till dessa problem får omedelbara och mycket betydelsefulla taktiska följder. Tror man på snara revolutionära genombrott och en fortsatt tillväxt av det antikapitalistiska -massavantgardet» är det inte lika självklart att stödja en enhetlig arbetarrörelse som visserligen är reformistisk men utgör det enda realistiska alternativet idag till den borgerliga offensivens utveckling på bredden och djupet.

För att vår strategiska syn. och de därav följande förslagen ska förstås måste tre förutsättningar klarläggas:

1) Vi anser att marxismen inte innehåller någon som helst sanning i sig, utan endast är en metod och vägledning i sökandet efter vad sant är. Marxismen bildar dock bara den metodologiska ramen för vår analys, många metoder som uppstått och utvecklats oberoende av marxismen måste integreras i denna för att den ska bli fullt användbar i praktiken.
2) Vi bedömer en internationell socialistisk revolution som mycket osannolik under de närmaste tio åren, utvecklingen i Spanien, Italien, Frankrike osv kan i bästa fall föra vänsterreformister till makten, och dessa kan i vissa fall ge konkreta om än tillfälliga lösningar på flera av kapitalismens viktigaste problem idag.
3) Vi utgår också från en par väsentliga psykologiska förutsättningar: För det första är klassindelningen en viktig analytisk abstraktion, men inte en lika klar praktisk realitet – om inte hänsyn tas till individen som del av klassen men med individuella önskemål, tankegångar och reaktionsmönster kommer vår »klasstaktik» att skjuta bredvid målet, för det andra menar vi att all taktik måste ta som en viktig utgångspunkt att människorna endast lever ett liv, och i detta liv har ett beständigt och grundläggande behov av säkerhet, kontinuitet och självkänsla. Endast om vi kan leda människorna i vissa klasser och skikt att med bibehållande av kontinuitet, och utan alltför stort hot mot tidigare balans och säkerhet konfronteras med kapitalismens oförmåga, kan taktiken leda till beständig framgång bland fler än det lilla avantgardet.

I nästa nummer av Fjärde Internationalen kommer vi att precisera en del av detta.

Vilken roll har arbetarklassen?

När GK/GIJ försöker polemisera mot våra uppfattningar om arbetarklassen återvänder de till slitna klichéer. Citat från Marx och Lukacs (vars »geniala» bok enligt vår uppfattning saknar varje
konkretion, och inte någonsin fört den kommunistiska diskussionen framåt) torde inte lösa frågan om varför arbetarklassen inte blir kommunistisk.

De skriver: »Arbetarklassen reproducerar ständigt genom sitt arbete det kapitalistiska samhället. Utan arbetarklassens aktiva insats kan detta samhälle inte överleva! Däri ligger arbetarklassens enorma objektiva eller om ni vill potentiella styrka». I detta finner vi kanske förklaringen på vår meningsskiljaktighet. Om kamraterna bara menar att klassen är objektivt revolutionär i den betydelsen att den är potentiellt revolutionär – då är vi med, vilket också framgår av den första artikeln.

Det kan dock vara viktigt att skilja begreppen en aning. Objektivt kan endast det vara som är skilt från människors vilja, som finns inbyggt i en av viljan oberoende process. Motsatsen till detta är subjektiv. Potentiell har inget med motsatsparet objektiv-subjektiv att göra, utan innebär bara ett »det finns en möjlighet» (inte att ett händelseförlopp är nödvändigt). Borgarklassen var som klass objektivt revolutionär emedan dess intressen som klass gjorde att den antingen måste ackumulera kapital och tränga undan feodalismen, eller ge upp sin historiska position. I arbetarklassens fall finns (som vi påpekat) ingen sådan objektiv tendens. Den uppstod inte under kapitalismens slutskede som ett svar på tidens krav, utan är i stället en av sidorna i den dialektiska enhet arbete/kapital som utgör grundstommen i själva det kapitalistiska samhället. Borgarklassen hade ingen del i feodalismen utan växte fram för att upphäva den. Samma sak gäller feodaladeln i förhållande till slavsamhället. Därför var dessa klasser objektivt revolutionära, medan arbetarklassen inte är det. Potentiellt revolutionär är däremot arbetarklassen i den bemärkelsen att dess egenskaper (som ligger förborgade i dialektiken mellan arbete och kapital) gör att den under speciella förhållanden kan vara förmögen att göra revolution. Om vi inte ansåg detta skulle vi naturligtvis inte diskutera strategi och taktik över huvud taget.

Vad är viktigt i taktiken gentemot arbetarklassen?

När vi hävdar att arbetarklassen under kapitalismen utvecklar ett reformistiskt medvetande bemöts det från flera håll (och också av GK/GIJ) med påståendet att reformism innebär en statsuppfattning som arbetarklassen inte spontant kan skaffa sig. Detta är klassisk dogmatism.

Reformism är ur varje praktisk synvinkel en ideologi eller praktisk politik som har som kännetecken tron på en gradvis snarare än revolutionär övergång till socialismen. Om arbetarna inte reflekterar över staten, men ändå, entusiastiskt eller ej, ansluter sig till tanken på ett »socialistiskt» samhälle uppnått på reformistisk väg, är det därför ur analytisk och praktisk synpunkt riktigt att kalla deras ideologi reformistisk. Vad vi söker göra är just att lägga olika innebörd i det »enhetliga» reformistbegreppet beroende på vem som är den aktuelle reformisten. Detta inte för att uppdelningar i sig är särskilt intressanta, utan för att de kan få taktiska konsekvenser. Vad vi lägger i begreppet socialistisk reformism förklarade vi i den tidigare artikeln. Det är då dumt av GK/GIJ att bemöta oss med att »vi känner inte till någon kapitalism utan kapitalister». En sådan finns naturligtvis inte, och kommer inte att finnas – men detta är helt vid sidan om vår diskussion. Om det är som vi säger att arbetaren som reformist tror på en kapitalism utan kapitalister och avigsidor är detta viktigt när vi utformar vår taktik. Med teoretiska argument lär vi inte kunna övertyga honom, och i praktiken kan han bara inse sitt misstag när han praktiskt får pröva på att bygga ett nytt samhälle. Men hans »illusoriska socialism» har ändå så mycket gemensamt med våra målsättningar att vi kan slåss sida vid sida – om han är beredd att ta upp kampen för sin »socialistiska reformism». Detta är en verklig taktiks kärna – vi måste se till verklig, och inte önskad medvetenhet, och vi måste utveckla medvetenheten till vad som är möjligt, inte vad som vore önskvärt.

Tudelningen i borgerlig/socialistisk reformism äger ingen praktisk relevans om men med begreppen avser radikalt olika politik i dagsläget. Men den gör det om man läser helheten i vad vi skrivit, och förstår att den socialistiska reformismen är en ideologi, som visserligen under lång tid kommer vara underordnad en borgerligt reformistisk praktik, men som ändå har strategiskt annorlunda »intressen» i det att den fordrar en vidareutveckling av kollektivkapitalismen, medan den borgerliga reformismen tvingas vända på klacken och uppge varje målsättning den tidigare haft. Brottet ligger i att den socialistiska reformismen strävar mot socialism (men idag inte kan genomföra den, och i framtiden endast kan göra det under revolutionär ledning) medan den borgerliga reformismen inte har ett sådant mål eller en sådan strävan. Samtidigt tvingas den borgerliga reformismen »reformera» kapitalismen i sådan riktning att den socialistiska reformismen (som ideologi) successivt (om än långsamt) stärks inom breda skikt. Denna helhetssyn lade vi fram för debatt – den debatten återstår att föra.

Naturligtvis utvecklade inte arbetarklassen i realiteten ens sin »inskränkta» reformistiska socialism självständigt. Ingen klass existerar nämligen självständig från samhället som helhet. Men i dialektiken mellan praktisk (objektiv) verklighet och ideologi/teoribildning var och är den förstnämnda sidan dominerande i sista hand. Det är därför vi kan säga att arbetarklassens objektiva situation under kapitalismen ger upphov till en stark reformistisk dominans inom klassen. När denna objektiva situation kraftigt ändras, blir vissa grupper mer fristående från denna dominans, men detta endast då kapitalismen inte längre fungerar normalt. Av två skäl spelar detta en underordnad roll: för det första har långt tids kapitalistisk utveckling skapat en kraftig förbindelselänk mellan massorna och den kapitalistiska utvecklingsmodellen, för det andra kommer kapitalismens »onormala» perioder ändå bara försätta en minoritet i verklig gungning, den minoritet som ställs vid sidan om den kapitalistiska produktionen. Det är detta som avspeglar sig i det faktum att stigande kapitalistisk utveckling visserligen koncentrerat och utvidgat arbetarklassen, men samtidigt stärkt reformismen inom dess led, och även i att reformismens grepp bevarats i de kapitalistiska metropolerna – även under svår kris.

Socialdemokratins relation till arbetarklassen består i dess totala dominans. Kommunistiska partier erövrar de stora massorna i takt med sin »socialdemokratisering». Kommunisterna vinner de perifera grupperna, delar av de arbetslösa, det vill säga dem som står mest i utkanten av produktionssättet – men som utgör en klar minoritet av arbetarklassen. Tydligast har detta kanske avspeglats i Tyskland i slutet av 1920- och början av 30-talet. Trots massiv kris och arbetslöshet, lyckades kommunisterna inte vinna ett enda fackförbund. Men bland de arbetslösa och bland de utslagna mellanskikten, där delade man inflytandet med nazisterna. I produktionen dominerade socialdemokratin, i dess utkant »revolutionärer» (ty så uppfattades även nationalsocialisterna) (l).
Vårt problem är alltså inte att kommunister inte kan vinna anslutning av breda massor under givna betingelser. Det är bara så förtvivlat svårt att nå den verkliga kärnan, de avgörande och centrala grupperna inom arbetarklassen, och därför kan vi inte heller nå klassens majoritet. Inte annat än med annorlunda taktik, eller när helt andra frågor tränger produktionsställningen i bakgrunden (ex under krig, i relation till den nationella frågan samt i ytterligare några sammanhang).

Det är också i detta sammanhang man måste se GK/GIJ:s »skiktning» inom klassen. Denna skiktning är viktig – men rör återigen inte huvudfrågan: Hur ska vi nå den stora massan i de tre nedersta grupperna – de som utgör den verkliga massan? Om detta handlar vår diskussion, och på detta område måste kamraterna svara. En uppspjälkning i ytterligare ett tjugotal skikt hjälper oss inte just med detta, det allra viktigaste, även om varje precisering så småningom, och underordnat den generella taktiken, är av godo.

Om vi studerar några viktiga kapitalistiska länder idag finner vi att i Storbritannien över hälften av lönearbetarna hamnar i GK/GIJ:s lägsta grupp. Nästan lika illa är det i Västtyskland. Detta om man tar kriteriet på fackföreningsmedvetenhet på allvar. Tar vi sedan de två nedersta grupperna får vi en klar majoritet i alla avancerade kapitalistiska länder, och de tre nedersta även en klar majoritet i länder som Portugal, sannolikt även Spanien. I detta sammanhang ska de taktiska problemen resas. Helst innan praktiken på nytt slår myterna på fingrarna.

Hur ser arbetarklassen ut?

GK/GIJ:s argument för att arbetarklassen skulle vara »objektivt (eller således endast potentiellt?) revolutionär» var följande:
– den är egendomslös och utsugen
– den är förtryckt
– det är den som reproducerar kapitalismen
– den blir stor och koncentrerad med kapitalets utveckling

Inget av dessa skäl gör att klassen blir revolutionär vare sig »i sig» eller »för sig» (spontant eller medvetet). Inte heller avskiljer dessa faktorer i realiteten arbetarklassen från stora delar av mellanskikt.

Det finns i GK GIJ:s resonemang på denna punkt en grundläggande missuppfattning som måste redas ut. Denna missuppfattning består i tron på onödigheten av kausala resonemang, det vill säga man anser inte att slutsatsen logiskt måste följa ur sina förutsättningar. De faktorer man använder för att beskriva arbetarklassen, befinner sig på en helt annan nivå än slutsatsen »objektivt revolutionär”. Ty vad hindrar arbetarklassen att utifrån samma utgångspunkter bli »objektivt småborgerlig»: den vill ha egendom eftersom den är egendomslös, den vill på så vis upphäva förtrycket eller kanske i stället förtrycka andra (eftersom detta ändå framstår som ett konkret alternativ), den vill representera inte bara arbetet utan också kapitalet och därigenom kontrollera det den producerar och den blir så stor och koncentrerad att den effektivt kan kämpa för dessa mål likaväl som några andra. Naturligtvis är arbetarklassen inte objektivt småborgerlig, även om ägandets dragkraft kommer att prägla den till viss del. Men den är lika lite objektivt revolutionär. Ingen av slutsatserna följer logiskt ur förutsättningarna.

Det viktiga är inte våra vetenskapliga kategorier (som t ex »utsugning» som i grunden är en moralisk term om den inte ges ett exakt vetenskapligt innehåll) utan den verkliga upplevelsen hos massan av arbetare och andra »potentiellt revolutionära». Utsugningen och koncentrationen ger i sig inte alls upphov till progressiva känslor (varför skulle de det?), och förtrycket är en opålitlig faktor som driver i en mängd olika riktningar. Det väsentliga är att utsugningen i sin tur ger upphov till kampen om det producerade värdet, en kamp som har omedelbar materiell grund. I denna kamp skapas en viss form av gemenskap, liksom gemensamt arbete i sig (i synnerhet manuellt arbete) gör det. Denna gemenskap är inte revolutionär, men den är utgångspunkten för det kollektiva medvetande som hos de centrala arbetarmassorna ger upphov till den socialistiska reformismen (via dialektiken med samhället som helhet och de intellektuella »arbetarvännerna» i synnerhet).

Arbetarklassen är potentiellt revolutionär i så måtto som dess egenskaper gör det möjligt, men inte nödvändigt, att agera revolutionärt under mycket bestämda betingelser. Dessa är avhängiga en kombination, eller snarare sammansmältning, av specifika objektiva och subjektiva faktorer. Vi återkommer till detta nedan.

Arbetarklassens struktur och relation till andra skikt

För att avgöra styrkan eller svagheten i GK/GIJ:s argument får vi vända oss till verkligheten.

Arbetarklassen är en särskild enhet, avskild från andra klasser och skikt, detta åtminstone på en abstrakt nivå. Kännetecknande för arbetarklassen är dess mervärdesproduktion, och att den utför manuellt arbete. Många fler än arbetarklassen tillhör kategorin mervärdesproducenter. det manuella arbetet ger arbetarklassen en särskild karaktär jämfört med dessa.

Sedan kapitalismens egentliga genombrott i Sverige har arbetarklassen utvecklats på följande sätt i relation till andra klasser och skikt (2):

Den »manuella» delen av mervärdesproducenterna (arbetare i tillverkningsindustri, byggnadsindustri och lager/transport) utgjorde 1965 40 procent av den yrkesverksamma befolkningen, »mellanskikten» (som ofta producerar mervärde, men inte utför omedelbart manuellt arbete) sammanlagt 44,5 procent (3). I den verkliga arbetarklassen är det socialdemokratiska stödet maximalt, bland mellanskikten mycket mindre. Det är också arbetarklassen vi närmast strävar att så småningom vinna för en socialistisk utveckling, vilket som synes dock är helt otillräckligt. Enbart av detta skäl måste målgruppen radikalt utvidgas, men utan att vi suddar ut gränserna mellan skikten (eftersom taktiken ofta kommer att variera).

I verkligheten är arbetarklassen inte heller så avskild som i teorin. För det första blandas familjerna klassmässigt, en av makarna, något av barnen osv har i hög utsträckning icke-proletärt yrke – och detta påverkar naturligtvis hela familjens ställningstaganden. En engelsk undersökning visar att arbetare med social anknytning till tjänstemannaskikt (genom familj eller arbete) i mycket mindre grad stödde labourpartiet:

Anknytningar till tjänstemannaskiktet Labour
Andel röster i valet 1959
Konservativa
Andel röster i valet 1959
Båda makarna 59 24
En av makarna 71 13
Ingen av makarna 81 10

Det visade sig att denna variabel (relation till tjänstemännen) politiskt splittrade arbetarklassen mer än andra, såsom inkomst, husägande eller andra tecken på »välstånd» (4).

Denna »lättrörlighet* hänger i sig samman med arbetarklassens objektivt något lösa position under kapitalismen. De sociala banden, respektive uppsplittringen av arbetarklassen kommer att göra den än mindre homogen. Studier av de manliga privatanställda arbetarna i Sverige visar att av fäder som varit sådana arbetare endast 41 procent har söner som är det. 5 procent av sönerna tillhör gruppen storföretagare och högre tjänstemän, 14 procent lägre privata eller offentliga tjänstemän, 7 procent småföretagare och hantverkare, 7 procent förmän, l procent småbrukare och sammanlagt 8 procent jord- skogs- samt offentligt anställda arbetare. Övriga tillhör kategorierna studerande eller pensionärer (5).

Detta tyder på en tillräckligt stor rörlighet för att kraftigt försvaga klassen genom att göra den mer heterogen. Tidigare studier bekräftar detta (6) och tyder inte på att arbetarklassen i detta avseende skulle ha blivit mer homogen, även om heterogeniteten under den senaste generationen mest gällt relationen till mellanskikten medan den tidigare var störst relativt den verkliga småbourgeoisin och bondeklassen.

Arbetarklassen har således förutom avsaknad av klassintresse utanför det existerande samhällets ramar, även släkt- och familjeband som knyter den till kapitalismen och gör den mindre homogen och därmed kanske även mindre potentiellt revolutionär.

Hur förhåller det sig då med utsugningen? Enligt vår mening är denna i sig inte väsentlig för arbetarklassens medvetande. Inte heller anser vi att storleksförskjutningar i utsugningsgrad direkt avspeglar klassernas inbördes styrka. För borgarklassen är profitkvoten, och inte primärt mervärdeskvoten, det centrala, för arbetarna är reallönens utveckling mycket viktigare än lönens andel av det totala produktionsvärdet.

Eftersom reallönen genomsnittligt ökat enligt följande under den svenska kapitalismens historia, torde arbetarklassen inte utsatts for stimuli i revolutionerande riktning (vilket praktiken bekräftar):

Reallön, procentuell ökning per år i genomsnitt (7):

1870-1913 1920-39 1946-64 1870-1964
2,05 1,62 3,54 2,25

I genomsnitt har reallönen ökat med drygt 2 procent per år sedan 1870. I takt med detta har konsumtionsvanorna successivt ändrats, och redan under perioden 1931-55 kan man se att konsumtionen av livsmedel, bostäder och beklädnad ökar klart långsammare än hemutrustning, rekreation och resor (8).

Tesen att arbetarklassen reproducerar kapitalismen är felaktig, bortsett från att den inte heller säger något om klassens objektiva revolutionaritet. Kapitalismen reproduceras genom hela arbete/kapital-förhållandet, och kan bara förstås på denna grundval. Arbetet som den direkt reproducerande faktorn passar bättre på mycket primitiva samhällsformationer. Men om vi »tolkar» kamraterna GK/GIJ så att de menar att »utan arbetare ingen produktion» så är detta naturligtvis riktigt, liksom tesen »utan kapital ingen produktion» är det (ty glöm inte att också arbetarklassen har intresse av att produktionen upprätthålls). I allmänhet är det konkret så att kapitalet och inte arbetet är den avgörande faktorn, det är när kapital dras bort som produktionen upphör.

Men inte bara arbetarklassen producerar värde (vilket vi redan påpekat). Om värdeproduktionsbegreppet ska ha någon reell innebörd, och vara möjligt att använda i konkret analys, måste alla de vara värdeproducenter som är nödvändiga för totalproduktionens upprätthållande, och som inte är direkta agenter för kapitalägarna. Alla de som bidrar till en nödvändig del av den totala materiella produktionen (ty kapitalistisk storproduktion kan endast ses som en helhet uppspjälkad i underordnade moment), och inte bara de som arbetar manuellt, ger ett bidrag till slutproduktens värde, förutsatt att de arbetar under kapitalistiska förhållanden (lönearbetare) är de också mervärdesproducenter. Förutom arbetarna är alla de tjänstemän som är nödvändiga för produktionens upprätthållande och utvidgning, tekniker, administratörer osv, mervärdesproducenter. Detta avspeglas också i det faktum att utvidgningen av förvaltningspersonal inom industrin är en nästan rätlinjig avspegling av produktivkrafternas utveckling (9):

Alla dessa mervärdesproducenter bidrar till slutprodukten, och behövs på grund av produktionens storlek och utveckling och inte på grund av att produktionen är kapitalistisk. De reproducerar kapitalismen, underordnade kapital/arbete-förhållandet precis som arbetarklassen gör det. Politiskt kan de dock inte jämställas med arbetarklassen, men de bör vinnas för åtminstone delar av arbetarklassens socialistiskt reformistiska målsättningar.

Varför är då arbetarklassen en särskild såväl social som politisk enhet? Förklaringen kan inte sökas i de faktorer kamraterna GK/GIJ diskuterar eftersom dessa inte avgränsar den klassiska arbetarklassen (som också konkret är väsentligt mer enhetlig än övriga skikt). I stället ligger förklaringen i de speciella traditioner, och den speciella situation som är förknippad med själva det manuella arbete. Exakt vari det manuella arbetets speciella karaktär består får utredas i annat sammanhang, men resultatet är sammanfattningsvis:

– klart större militans och enhetlighet i kampen om värdets fördelning
– större spontan kollektivism
– uppknytning till stora reformistiska partier
– stark tendens i riktning mot »socialistiska» lösningar på samhällsproblem, dessa lösningar är dock (som vi sett) illusoriska

Klassens potentiella styrka ökar naturligtvis om den blir större, och om den koncentreras till stora produktionsenheter. Vulgär-marxismen (som aldrig konkretiserar sina slutsatser) överdriver kraftigt den koncentrerade effekt kapitalismens utveckling haft på arbetarklassen. Ty studerar vi utvecklingen finner vi följande:

– mellan 1872 och 1912 ökade antalet arbetare per arbetsställe från i genomsnitt 50,0 till 54,2 (10).
37
– enligt annan statistik ökade antalet arbetare per arbetsställe mellan 1915 och 1965 med ytterligare 14 % vilket kopplat till den tidigare uppgiften skulle ge en slutsiffra på 62 arbetare per arbetsplats (11).

En ökning på nästan hundra år från 50 till 62 arbetare kan knappast nämnvärt öka arbetarklassens revolutionära potential. Studerar vi fördelningen av arbetare på olika stora arbetsplatser visar sig följande (procentuell fördelning) (12):

År 5-10 11-50 51-100 101-200 201-500 500-1000 1000-
1913 5,8 19,9 13,6 17,0 24,6 10,9 8,2
1965 5,9 12,0 13,7 17,7 21,9 11,4 17,1

Således en signifikant ökning i den största gruppen, men fortfarande arbetar mindre än en femtedel av arbetarna där. Värt att notera är de mindre företagens bibehållna positioner.
Sammanfattningsvis finner vi att de traditionella och delvis vulgärmarxistiska teserna om arbetarklassen inte håller i en jämförelse med verkligheten, och inte heller är relevanta i problemställningen »är arbetarklassen objektivt revolutionär?». Arbetarklassen är potentiellt revolutionär genom effekten av arbete/kapital-relationen och speciella faktorer knutna till det manuella arbetet.

Arbetarklassen är en integrerad del av kapitalismen både som kapitalets materialiserade motpol, och som konkreta individer. Klassen binds upp till kapitalismen genom sitt beroende av kapitalet, ett beroende som naturligtvis är ömsesidigt. Den har inga klassintressen utanför kapitalismen (även om massan av arbetare, tjänstemän med flera skulle få ett bättre liv under socialismen, vilket dock inte konstituerar något klassintresse), utan dess intressen är relaterade till kampen om värdets fördelning, samt de former under vilka produktionen och kampen om värdet sker.

Arbetarklassen är också personligt uppknuten till andra klasser och skikt, samt har fortfarande möjlighet att se sina barn lämna klassens gemenskap för att »avancera socialt». I själva verket är detta en av de viktigaste faktorerna för att ytterligare knyta klasserna till varandra.
Detta är anledningen till revolutionärernas i verkligheten mycket ringa framgångar i de kapitalistiska länderna, samt till socialdemokratins styrka. Det är också därför som alla tankar på genvägar till socialismen, liksom all pampig fraseologi (»snart kamrater kan vi stå inför den arbetarkontrollerade planekonomin») måste avvisas av de allvarligt syftande revolutionärerna.

Arbetarklassen och revolutionen

Om socialismen ska kunna utöva någon reell dragkraft på massorna måste den ses som den realistiska lösningen på konkreta problem. Och med realistisk menar vi inte teoretiskt utan praktiskt realistisk, på ett mycket näraliggande sätt. För att individualisera socialismen, måste vi veta hur vi ska kunna formulera de viktigaste problemen idag. »Utsugning» kan naturligtvis individualiseras om den ges en moralisk innebörd, men torde inte utgöra en verklig drivkraft för social förändring, eftersom den kan försiggå med kontinuerligt höjd levnadsstandard. »Förtrycket» kan endast individualiseras om vi kan peka på vad som gör det specifikt kapitalistiskt (vilket är mycket svårt!) och när socialismen konkret framstår som icke förtryckande. Så är inte fallet idag.

Hur ska vi då kunna anknyta till den spontana reformismen som finns inom arbetarklassen och utveckla denna till socialistisk reformism? Det kan naturligtvis bara ske på massornas egen nivå, och utifrån de politiska frågor som den vardagliga praktiken reser. Arbetarklassen kommer inte bli väsentligt mer koncentrerad än den är idag. Inte heller särskilt mycket större. Dess sociala band med andra klasser och skikt visar ingen tendens att minska, snarare tvärtom. De objektiva betingelserna i denna bemärkelse förändras således inte till vår fördel. Samtidigt är det naturligtvis riktigt att vi står inför tilltagande ekonomiska krisfenomen, och ökad samhällelig instabilitet. Men denna kommer inte i första hand ställa våra lösningar på dagordningen, de ligger alldeles för långt ifrån massornas dagliga praktik, och kan inte förstås som praktiska lösningar på deras problem. Först i sista hand, och som led i en längre kontinuitet kan socialismen prövas konkret, men då har olika dellösningar, reformförsök och ofullständiga omstruktureringar under längre tid avlöst varandra. Vår inställning och taktik, liksom vår trovärdighet under kampen för dessa partiella omvandlingar kommer vara avgörande för om massornas kamp så småningom ska kunna ledas i riktning mot en total omdaning av den ekonomiska basen och de sociala förhållandena. Ju mer vi isolerar oss, desto längre tid tar det för oss att nå den verkliga massrörelsen – och framförallt: det blir omöjligt att vinna de avgörande och tunga skikten inom arbetarklassen för en politik som visserligen är reformistisk men i sin förlängning ändå konkret nödvändiggör en omvandling, och därmed avlägsna dem inte från reformismen (det vore en illusion som vi tidigare påpekat) men från den socialdemokratiska ledningen som såsom borgerlig kommer föredra att vända reformismen ryggen.

Strategiskt ska vi alltså inte »utplåna» reformismen (bara uttalandet av denna målsättning isolerar oss, i synnerhet som den är falsk), utan stärka dess konsekventa och ideologiskt socialistiska sidor, så att massorna fortsätter att vara socialistiska reformister när socialdemokratin upphör att vara reformistisk överhuvudtaget. Ty i detta läge har massorna inget ledarskap att vända sig till, om vi kan erbjuda ett beror på vår praktiska hållning under hela den föregående processen.

De strider vi står inför gäller inte kapitalism eller socialism, utan olika kapitalistiska utvecklingsvägar. Vi kan naturligtvis avfärda de olika alternativen som »lika kapitalistiska», och som stolta »trotskister» raka i ryggen och utan darr på stämman hävda vår rätt att »inte välja mellan förkylning eller lunginflammation». Då utesluter vi oss själva som framtida alternativ. Arbetare och tjänstemän kan inte ta den på allvar som inte mer vårdar vare sig sin egen eller massornas hälsa.

I stället är det kommunisternas självklara plikt (och borde vara deras spontana önskan) att aktivt verka för en utveckling av kapitalismen i linje med vad vi i den förra artikeln betecknade som kollektivkapitalism. Alternativet till denna utveckling (och för närvarande det starkare alternativet, vilket KAF inte bidragit till att förhindra) är den Friedmanska lösningen som förespråkas av reaktionärerna, kapitalisterna och deras organisationer (ex. tories i Storbritannien, CSL’ i Västtyskland, arbetsgivarföreningarna i nästa alla västländer) och som innebär marknadens ohämmade spel, radikala lönesänkningar och profitkvothöjningar, »optimal» arbetslöshet o s v. Eftersom även den reaktionära lösningen är mycket tillfällig, samtidigt som den innebär ett kraftigt nederlag för arbetarrörelsen kommer den åtföljas av (eller sammanfalla med) öppen terrordiktatur. Ska vi då »inte välja mellan förkylning och lunginflammation’?

Dessutom kommer det kollektivkapitalistiska samhället bättre förbereda massorna för socialismen, genom att i ökad utsträckning tvingas anlita dem i den samhälleliga kontrollen. Vidare visar den materiella basen då själv att den tid är förbi när man kunde göra en tudelning mellan kollektiva och individuella lösningar på samhällsproblemen. Och detta, att det individuella intresset reellt och ideologiskt sammanfaller med det kollektiva är en av de viktigaste förutsättningarna för att revolutionen ska vara möjlig.

Arbetarklassen kan genomföra revolutioner enbart när dess reformism (som avspeglar sammanfallande individuella och kollektiva intressen) kräver det. Den kommer i det läget att kännetecknas av följande:

– den har drabbats av den sociala krisen på ett sådant sätt att den måste ställa och kämpa för omedelbara krav;
– den har nått en samhällelig nivå där det står klart att individens problem bara kan lösas genom kollektivet, vilket är ett resultat av kapitalismens egen utveckling, kollektivkapitalismens ideologiska överbyggnads återverkan på massorna samt arbetarrörelsens och kommunisternas kamp och propaganda;
– den har under en längre tid aktivt tvingats ta ansvar för de lokala produktionsenheterna, och kan inte längre tänka sig att avstå detta ansvar;
– den deltar på olika sätt i den statliga dirigeringen av ekonomin, och har möjlighet att i ökad utsträckning tillgodogöra sig de upplysningar som ges;
– den har i kamp prövat olika former av direkt demokrati, och även i ökad utsträckning tillämpat denna demokrati i de egna organisationerna:
– den har knutit starka sociala, politiska och organisatoriska band med stora delar av mellanskikten;
– den har aktivt insett behovet av demokrati i samhället som helhet, och på ett mer medvetet sätt börjat orientera sig mot en reformism som planerar for »successiv övergång till socialismen», även om dessa planer kommer att vara höggradigt idealistiska.

I vår förra artikel diskuterar vi utvecklingen mot kollektivkapitalism på ett sätt som kan tyda på att vi ser denna utveckling som naturnödvändig och oundviklig. Så är inte fallet. Vi ser dock denna utveckling som önskvärd, och som det enda konkreta steget i riktning mot socialismen, samt som en möjlig övergångsform som skulle kunna underlätta det socialistiska uppbygget. Alternativet är barbariska former av kapitalism eller fullständig förintelse. Vi skulle också önska oss genvägar till socialismen. Vår närhet till verkligheten förbjuder oss dock att hysa sådana illusioner, varför vi ställer den verkliga frågan på nytt:

Om valet står mellan utvecklad kollektivkapitalism eller den Friedmanska lösningen, hur ska vi då kämpa? Får vi inte välja av »principiella, skäl? Fundera då över vad principerna i verkligheten är värda.

Under de närmaste åren kommer diskussionen om löntagarfonder och övrig ekonomisk politik samt strategi diskuteras inom arbetarrörelsen på en mer konkret sätt än hittills. Då har vi möjlighet att visa an vi lärt läxan.

Löner, profit och priser

I argumentationen mot oss har förutom de dogmatiska argumenten även rests mer konkreta invändningar. Dessa har inte varit särdeles genomtänkta eller empiriskt underbyggda, varför vi vill bidra till den totala analysen genom att till resonemangen i den förra artikeln lägga en mer helhetlig ram för diskussionerna.

Att kapitalismen ekonomiskt sammanfaller med marknadens dominans över de mer eller mindre planerade insatserna är vi i ord överens om. Däremot verkar marknaden inte »blint» i den bemärkelsen att den inte kan påverkas. I sista hand styr marknaden lönebildningen, profitbildningen. kapitalbildningen och prisbildningen. Inom marknadsramarna kan dock både löner, profiter och priser fluktuera på grundval av mer eller mindre kontrollerbara krafter. Det är om detta den ekonomiska diskussionen kring kollektivkapitalismen handlar.

I polemiken mot oss använder kamraterna GK/GIJ argumentet att »lönerna bara primärt styrs av marknaden», men sekundärt påverkas av medvetenhet och organisering. Vi återkommer mer till detta senare, men aktualiserar frågan på detta stadium därför att vi tror att den visar på kamraternas okunnighet. I själva verket visar påståendet (och hela argumentationen) att GK/GIJ inte vet vad marknad innebär i van resonemang. I stället likställs lönebestämmande marknad i kamraternas svar med »arbetsmarknad» (det vill säga i grund och bönen tillgång-efterfrågan på arbetskraften).

Arbetsmarknaden kan inte isoleras från den totala marknaden, och det är den totala marknaden som styr lönebildningen. I marknadsmekanismerna ingår allt som i sista hand regleras av värdelagen, det vill säga hela den samhälleliga cirkulationen, pris- och lönebildningen. kapitalbildningen och även profitbildningen (13). och som GK/GIJ uppenbarligen inte läst, är empirisk till sin karaktär, och analyserar den svenska kapitalismen under sin karaktär, och analyserar den svenska kapitalismen under efterkrigstiden. När den konkluderar lönernas (via löneglidningen) marknadsbestämda karaktär, gör den alltså det utifrån en situation med både existerande fackföreningar, solidarisk lönepolitik, statlig inkomstpolitik (av det mycket elementära slag vi haft i Sverige), finanspolitik med påverkan på konsumtion och investeringar och så vidare. Marknaden kan bara förstås som en helhet, i denna helhet anpassar sig lönerna.

Den fackliga organiseringen är alltså en integrerad del i själva marknadsmekanismen – i själva verket en idag helt nödvändig marknadsdel, eftersom lönerna annars skulle ligga under optimal nivå för marknaden som då skulle stagnera snabbare. Alternativet till marknadsstyrning av lönerna är medveten sådan, och den är endast möjlig under producentkontroll eller statlig diktatur (antingen av det slag de byråkratiserade övergångssamhällena uppvisar, eller i form av totalitära regimer som lösning på den nuvarande krisen – dessa skulle dock endast tillfälligt kunna lätta på de ekonomiska problemen).

Hur bestäms då lönerna under kapitalismen? Följande faktorer har betydelse:

Arbetskraftens värde, som avgörs av det samhälleligt nödvändiga arbete som åtgår för reproduktionen av arbetskraften. Detta värde bildar en slags utgångsnivå, som även innehåller en social och historisk komponent. Det handlar alltså inte om materiell minimistandard, utan om den minimistandard som krävs för att upprätthålla och förnya arbetskraften på dess nuvarande nivå, med nuvarande skicklighet osv. Detta »grundpris» påverkas av olika krafter i ett sammansatt spel som inte kan analyseras kvantitativt annat än konkret för enskilda länder eller branscher och under givna perioder. Tillgång och efterfrågan på arbetskraft är en sådan faktor, som i sin tur påverkas av andra faktorer såsom exempelvis det strukturella behovet av arbetskraften, ett behov som relativt sett avtar under den nuvarande senkapitalismen. De starkaste faktorerna som bestämmer en given lönehöjning är profitkvoten och likaså. Dessutom tillkommer den ökade skattebördan som trots sitt till större delen »allmännyttiga» innehåll verkar som lönepåspädare i realiteten (eftersom marknaden uppenbarligen reagerar på reallöneförändringar för vilka den ena eller andra parten kompenserar sig förhandlings- eller kampvägen, eller i borgarnas fall även via prismekanismen som på nytt startar en kamp om ökade löner o s v i en evig marknadens ohämmade spiral). Fackföreningar och arbetsköparorganisationer verkar som marknadens agenter men kan tillsammans med staten påverka marknadens fluktuationer, däremot för närvarande knappast dess ramar.

Det är i detta sammanhang resonemanget om solidarisk lönepolitik, statlig inkomstpolitik och »kontrollerad lönebildning» (PR: s DN-artikel) måste ses. Ty vad borgarna och LO på var sitt håll, och delvis med olika syften och påtryckningsgrupper försöker göra, är att jämna ut marknadens verkan över åren. Med detta har man delvis lyckats tack vare den solidariska lönepolitiken (vilket varit dess samhällsekonomiska huvudfunktion, om än inte ursprungliga syfte), men fortfarande fluktuerar de profit- och prisökningsbestämda lönerna okontrollerat. Det är genom en centralt överblickad och delvis kontrollerad kapitalbildning, och genom centralt inflytande över profitutvecklingen och priserna som lönerna ytterligare kan bringas till stabil tillväxt snarare är en våldsamt pendlande sådan. I de hittillsvarande strukturförslagen finns ingenting som tyder på planer att omedelbart kontrollera lönebildningen, däremot gör man det delvis genom att minska profit- och prisfluktuationerna. Lönebildningen i en kollektivkapitalism uppbyggd kring löntagarfonder fungerar som nu, men de marknadsmekanismer som påverkar fluktuationerna i lönerna (i bägge riktningarna) kan delvis påverkas.

Om lönerna då till stor del bestäms av profitutvecklingen, vad är det då som avgör profitkvotens storlek?

Profitkvoten definieras på en teoretisk nivå som mervärdet i förhållande till (dividerat med) konstant plus variabelt kapital (kostnaderna för maskiner, byggnader, råvaror och löner). I verkliga livet fungerar den totala vinstens relation till den totala kostnaderna som profitkvot.
Profitkvoten är således avhängig mervärdets storlek, samt storleken på kostnadernas olika komponenter. Samtidigt är en produkts (eller en industris totalprodukts) värde lika med totala kostnader plus profit. Det nyproducerade värdet är lika med summan av överskott (profit plus en del improduktiva kostnader) och löner.

Om vi mer exakt försöker spjälka upp de olika komponenterna i profitkvotsbestämningen får vi följande:

Profit: Vinst till aktieägare, nygenererat kapital för utvidgning av produktionen (det vill säga kapitalackumulation), löner till kapitalets direkta funktionärer. Den sista kategorin utgörs av alla dem vars arbeten är knutna till kapitalismen som sådan, inte till storproduktionen. Till dessa hör arbetsledare, en mindre del kontors- och teknisk personal förutom alla direktörer och företagsledare (14).
Lönekostnader: Kostnader för löner till arbetarna samt större delen av förvaltningspersonalen.
Råvaror: Samtliga kostnader för råvaror, energi inklusive elektricitet.
Fast kapital: Kostnader för maskiner och byggnader, dessas värde överförs ej omedelbart utan successivt och i takt med förslitningen till slutprodukten. På grund av speciella avskrivningsregler och att maskinernas moraliska (lönsamma) livslängd är kortare än den egentliga förslitningen modifieras värdeöverföringen vilket kräver avancerad matematik för att kunna beräknas (se förra artikeln).
Övriga kostnader: Halvfabrikat, bortlämnade arbeten (hemarbeten) med mera. Detta rör sig om relativt små poster som vi inte räknar med här, vilket dock måste göras i en mer slutgiltig analys.
Skatter: Skatterna utgör ett krux i analysen. Marknadsmässigt fungerar de vid sidan om den marknadsbestämda profiten respektive lönen, men som vi påpekat räknar marknaden i reallöner när skatten är dragen (i högre grad), liksom kapitalisterna kan räkna sin slutgiltiga profitkvot med hänsyn tagen till skattefördelningen som gynnar företagen.
Övriga offentliga inbetalningar: Dessa rör främst arbetsköparna, till exempel socialförsäkringsavgifter (de totala arbetsgivaravgifterna). Ur profits- och marknadssammanhang måste de räknas som avdrag från profiten, eftersom det är så det fungerar för varje enskilt företag. Däremot kan dessa avgifter inte automatiskt i analysen läggas till lönerna för arbetarna (som ofta sker i borgerlig statistik, vilket är en sammanblandning just med de totala kostnaderna för kapitalisten).

Profitkvoten blir alltså i verkligheten en kvot mellan å ena sidan profiten, å den andra summan av löner, råvarukostnader, kostnader för fast kapital, övriga kostnader samt övriga offentliga inbetalningar. Både löner och profiter modifieras av skatterna.

Varje ökning av kostnaderna medför en ökning i priset på varan, om inte detta av avsättningsskäl är omöjligt. En sådan kostnadsökning medför alltså en något mindre, men likväl existerande sänkning av profitkvoten, såvida inte kostnaden resulterar i ökad produktivitet som höjer mervärdesandelen av det nyproducerade värdet. En ökad produktivitet, vilket medför ökad mervärdeskvot (förhållandet här mellan profit och löner) är också det generella sättet att bibehålla profitkvoten om den organiska sammansättningen ökar (om kostnaderna för konstant kapital ökar snabbare än lönekostnaderna vilket medför minskad nyvärdesproduktion) (15). För att till att börja med avgöra om tendenserna till ökad organisk sammansättning överväger produktivitetsökningen kan vi se på kapital-koefficienten (16) som utvecklas så här (17):

1861-90 2,0
1891-1915 2,1
1921-1915 1,8
1921-40 1,8
1946-55 1,8
1956-65 1,9

Detta talar för en stationär relation mellan organisk sammansättning och produktivitet. Trots detta var alltså ett av kapitalismens stora problem den fallande profitkvoten, vilket vi statistiskt redogjorde för i den förra artikeln. Eftersom denna inte kan förklaras av den organiska sammansättningen måste vi söka andra faktorer. Följande möjligheter vill vi också utesluta:

Ökad löneandel: Enligt tillgänglig statistik har produktiviteten under efterkrigstiden varit högre än reallöneökningen (18). Lönens andel av saluvärdet visar inte heller att ökad löneandel är en trovärdig förklaring: mellan 1952 och -72 ökade saluvärdet 2,4 gånger och reallönen endast 1,6 (19). Lägger vi ihop arbetar- och förvaltarlöner ökade dessa 1,9 gånger (20).
Ökade råvarukostnader: Under hela perioden fram till 70-talets början ökade råvarupriserna mycket långsammare än industrivarupriserna. Kostnaderna för råvaror ökade sammanlagt också mindre än kostnaderna för arbetarlöner (21).
Ökade kostnader för det fasta kapitalet: Visserligen ökade avskrivningarnas andel av bruttointäkterna inom industrin under perioden 1952-72, men endast mycket lite (3,4 % 1952, 4,5 % 1965, 3,8 % 1971). Denna post är sammanlagt också så liten att den inte kan förklara någon fallande profitkvot. Däremot åstadkommer den som vi beskrev i den tidigare artikeln en ökad produktionshastighet, och även en del cykliska problem med kapitalförnyelse.
Skatterna: Dessa har genomgående höjt profitkvoten tendentiellt eftersom förmånerna med åren blivit större och bolagsskatten krympt. För närvarande förefaller man dock ha nått en gräns för möjligheten att vidare utnyttja denna källa till borgerlig fröjd.
Övriga offentliga inbetalningar: Arbetsgivaravgiften ökade mellan 1952 och 1971 med hela 67 gånger, vida mer än alla andra variabler. Utgångsvärdet var dock så lågt som 135 miljoner kronor, medan värdet 1971 var hela 9,1 miljarder, vilket utgör en ansenlig kostnad. Denna har utan tvivel sänkt den allmänna profitkvoten (22).

För att slutligen avgöra styrkan hos alla dessa faktorer och kampen mellan dem, har vi räknat ut den sammanlagda ökningen av saluvärdet respektive de totala kostnaderna (utan skatt). Vi fann då att bägge ökat nästan exakt 2,4 gånger mellan 1952 och 1972. Att detta knappast är en tillfällighet behöver inte ytterligare understrykas. Det är på detta sätt vi kan se marknadens anpassningsförmåga i det långa loppet. Lönen varierar inom ramen för de totala kostnaderna, och med hänsyn till bibehållen total kostnadsandel av det totala värdet.

Vi kan av detta preliminärt dra slutsatsen att den sjunkande profitkvoten sannolikt inte har primära produktionsorsaker, utan hänger samman med realiseringen av det producerade värdet (vilket i och för sig till syvende och sist kan hänföras till produktionen). Hur detta gått till måste vi gemensamt undersöka inom ramen för den fortsatta analysen av den svenska kapitalismen. Men denna undersökning pekar mot kronisk överproduktion med åtföljande prisstagnation (relativt sett), ökande internationell och nationell konkurrens och större konjunktursvängningar. Produktionen för lager har ökat sin andel av BNP successivt sedan 1959, även om det sker med de sedvanliga konjunktursvängarna (23).

Om profitkvoten alltså främst anpassar sig efter avsättningsmöjligheter vid en given prisnivå, är det också viktigt att studera prissättningen och inflationen.

Skäl till stagflation

Den tendens till ständiga prisökningar vi har idag är inte typisk för kapitalismen generellt. Under tidigare perioder sedan 1870 har priserna fluktuerat i bägge riktningarna, och under tiden fram till slutet av 1960-talet fanns fortfarande ett klart samband mellan inflation och allmän ekonomisk expansion. På 70-talet har detta ersatts av kombinationen stagnation och inflation. Skälen till detta skulle kunna ligga i samverkan mellan kronisk överproduktion och inflationsmekanismer som inte direkt påverkas av konjunkturerna.

Flera inflationsmekanismer måste studeras och utredas om vi vill förstå kollektivkapitalismen och dess förmåga att delvis överbrygga problem i den ekonomiska basen:

a) Om lönerna ökar snabbare än produktiviteten kompenserar sig kapitalisterna för detta genom prisökningar. I realiteten sker det inte bara en omfördelning av mervärde från kapitalisterna till arbetarna, utan effekten blir prishöjningar som skapar nya negativa omfördelningseffekter. Med den solidariska lönepolitiken skapas andra inflationsmekanismer: om exportföretagen är löneledande, innebär det att löneökningar anpassade till de högproduktiva och mer »bärkraftiga» företagen överförs till de lågproduktiva med sämre »bärkraft», detta är inflationsskapande även om löneökningarna inte överstiger den genomsnittliga produktivitetsökningen. Om löneökningarna inte anpassas till varje företags produktivitetsutveckling och arbetskraften inte är »fullt rörlig», uppstår friktion som kan skapa ökade kostnader vilket kompenseras med prishöjningar, detta trots att den totala samhälleliga kapaciteten inte är fullt utnyttjad och det råder arbetslöshet men samtidigt regional överefterfrågan på arbetskraft.
b) Ökar övriga kostnader kommer detta på samma sätt medföra prishöjningar. Exempel på detta är höjningen av råvarupriserna under senare år (även om dessa bara utgjort ungefär en femtedel av de totala prishöjningarna), prishöjningar på grund av ökade reklamkostnader, marknadsföring och i övrigt allt som kapitalisterna lägger ut. Kapitalets makt är sådan att dess prishöjningar vid kostnadsökning endast begränsas av marknaden själv.
c) Ökar den samhälleliga totalefterfrågan utöver produktionskapaciteten (vilket varit fallet inom vissa branscher men ej generellt) höjs priserna som en reflex av värdelagen.
d) Under expansion med ökade inkomster ökar dessutom kreditgivningen. vilket skapar överskott av pengar eller värdepapper utan direkt relation till producerade värden vilket ger inflation. Denna tendens skärps när profitkvoten sjunker, speciellt när detta motsvaras av minskad självfinansieringsgrad vilket som vi visade i den tidigare artikeln varit fallet i Sverige.
e) Improduktiv verksamhet skapar ökad efterfrågan dels inom verksamheten själv, dels genom utbetalning av löner. Detta skärper efterfrågeinflationen.
f) Den starka koncentrationen av ägandet inom de produktiva branscherna gör det möjligt med monopolistiska prishöjningar, detta även som kompensation för minskad avsättning om den kvarvarande marknaden är någorlunda säker. Monopoliseringen av detaljhandelsledet gör att även mindre producenter ofta får ut samma priser som produktionsmonopolen, vilket visar sig i att profitkvoten inte är högre i monopolbranscher än i andra.
g) Internationella prisökningar överförs också till Sverige, även om detta delvis kan modifieras genom växelkursändringar.

Flera av dessa tendenser verkar oberoende av, eller till och med förstärkta genom den sjunkande profitabiliteten och den kroniska överproduktionen. Andra verkar med mindre kraft, vilket avspeglas i en minimal, men likväl existerande kvardröjande samvariation högkonjunktur – prisökning. Resultatet har blivit generell stagflation med maximerad inflation under de kortare uppsvingsperioderna.

Det råder således ett nära samspel mellan de olika diskuterade delmarknaderna, och utvecklingen av priser, löner och profiter kan bara analyseras dialektiskt, det vill säga med hänsyn till både helheten och alla dess sidor. Sammanfattningsvis är dock lönen den mest beroende variabeln av de tre.

EKONOMISK POLITIK OCH KOLLEKTIVKAPITALISM
Ekonomisk politik och fackföreningsrörelsen

Meidnerfonderna aktualiseras i en situation då »traditionella» finanspolitiska (och penningpolitiska) metoder inte är tillräckliga för att lösa den svenska kapitalismens strukturproblem. Vi ska strax belysa problemen med den kortsiktiga (i betydelsen konjunkturutjämnande) ekonomiska politiken, men först diskutera dess plats i den svenska kapitalismens historia.

Syftet på ett allmänt plan med den ekonomiska politiken efter andra världskriget har varit att stabilisera konjunkturutvecklingen genom motkonjunkturella finans- och penningpolitiska åtgärder, där man i keynesiansk anda inte dragit sig för att öka statsskulden i lågkonjunkturer för att få till stånd en expansiv process. (24) Men hur såg det ut före kriget?

Socialdemokratin och LO på 20- och 30-talen

Ända fram till 1976 har det rått stor enighet om att den svenska socialdemokratin mycket tidigare började tillämpa sådana idéer för att jämna ut konjunkturväxlingarna, som Keynes först mot slutet av 30-talet satte på pränt. (25) Vissa har menat att den ekonomiska politiken redan på 10-talet bar spår av keynesiansk expansionism. (26) T ex tar man upp det faktum att SAP kring 1930 krävde att de arbetslösa skulle betalas med marknadsmässiga löner för de beredskapsarbeten de utförde, som ett uttryck för sådana idéer. (27)

I en undersökning som publicerades hösten 1976, tillbakavisar Nils Unga dessa uppfattningar. De krav som framfördes från LO/SAP på 10- och 30-talet om marknadslön till de nödhjälpssysselsatta var gamla och hade inga stabiliseringspolitiska undertoner, utan restes av klassolidaritetsskäl (åtminstone på 10-talet) (28). På 20-talet accepterade socialdemokratin liksom LO låglönepolitiken utifrån en fullständig uppslutning kring deflationspolitiken baserad på neoklassisk nationalekonomisk teori som då gick ut på att staten måste spara när det var kris och att den arbetslöshet som fanns inte var konjunkturellt betingad. (29) LO och SAP verkade aktivt för att de arbetslösa som fick nödhjälpsarbeten för det första inte skulle få normala arbeten och för det andra inte marknadsmässiga löner. Detta för att undvika underbudskonkurrens från de arbetslösa med dem som hade arbete (30). När LO så småningom övergav låglönepolitiken (och snart följdes av SAP som under denna period i dessa frågor direkt svarade på LO: s krav) berodde detta inte på insikter om finanspolitikens möjligheter, utan på krav dels från de missgynnade nödhjälpsarbetarna, dels från kommunalarbetare som kände sig hotade av de lågavlönade AK-arbetarna som så småningom (när reservarbetena var gjorda) trängde in på deras arbetsområden. (31) För att inte konkurrera med de normalt sysselsatta och inte fresta för mycket på statskassan skulle dessa arbetare emellertid inte få arbeta full tid, varför deras inkomster ändå blev mindre än de normalt sysselsattas. (32) Ända fram till 40-talets början höll de socialdemokratiska ledarna fast vid den traditionellt neoklassiska synen (33), att statsbudgeten borde balanseras, och var lån nödvändiga så var man angelägen att snabbt betala igen dem. Även vid mitten av 30-talet lekte ex Wigforss med tanken på att lönesänkningar skulle befrämja konjunkturutvecklingen. (34) Den svenska socialdemokratin började alltså inte tillämpa keynesiansk ekonomisk politik tidigare än regeringarna i andra kapitalistiska länder, däremot kom man på grund av närheten till arbetarklassen att både förespråka delar av ett »keynesianskt» program och ideologiskt förbereda en mer total finanspolitik.

Det viktiga med det som sagts ovan är hur starkt beroende den socialdemokratiska politiken var av de fackliga intressena, hur LO mer eller mindre bestämde vilken arbetslöshetspolitik SAP skulle föra. Det var inte de vetenskapliga idéernas inflytande som var avgörande utan vilka krav fackföreningsrörelsen ställde och dessa krav restes utifrån rent fackliga utgångspunkter. Men dessutom stod socialdemokratin under hela mellankrigsperioden för uppfattningen att den enda varaktiga lösningen på arbetslöshetsproblemen var planering av kapitalismen, som skulle underlättas av koncentrationen inom näringslivet. (35) På 20-talet var dessa tankar en teoretisk utväg då man av politiska hänsyn till arbetarna inte ville gå med på lönesänkningar, men teoretiskt »insåg» att de var nödvändiga. Dvs idéerna om utökad kontroll över investeringar och sysselsättning framgick spontant ur SAP:s naturliga och organiska relationer till fackföreningsrörelsen.

Efterkrigstiden

Den traditionella neoklassiska ekonomiska politiken gick ut på att med penningpolitiska medel övervinna den brist på utnyttjande av sparande för investeringar som ibland kunde uppstå. Framförallt gällde det att reglera förhållandena på kreditmarknaden med diskontopolitik.

Efter andra världskriget (36) ställdes finanspolitiken i centrum, även om man utvecklade nya penningpolitiska metoder samtidigt.

Vad det gäller är, att staten genom att variera sina utgifter, kan påverka den totala efterfrågan i samhället. I lågkonjunkturer, då investeringarna är låga och arbetslösheten är stor, kan staten med hjälp av lån öka sina utgifter och få till stånd en självgenererande expansiv process som ökar efterfrågan och sätter fart på investeringarna. I högkonjunkturer gäller det att överbalansera budgeten för att undvika överhettning och kraftigt fall i konjunkturen. Med penningpolitiken som redskap kan man påverka investeringarna och den totala efterfrågan genom räntepolitik, utlåningstak etc. Ett exempel på den svenska socialdemokratiska regeringens aktiva ekonomiska politik efter kriget är investeringsfondssystemet, som innebär att företagen förmås sätta in en del av sina vinster i riksbanken, och får ta ut dessa när staten ger tillstånd. På det sättet kan staten skaffa sig inflytande över tidslokaliseringen av företagens investeringar och därmed konjunkturutvecklingen.

Som komplement till den generella finanspolitiken har socialdemokratin använt sig av selektiva arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiska åtgärder för att undvika de olikt verkande effekterna av generella finanspolitiska åtgärder på en ekonomi där kapital och arbetskraft inte rör sig fritt och där förhållandena utvecklas på olika sätt i skilda regioner (37).

Den ekonomiska politikens möjligheter.

Med finanspolitiken kan man påverka marknaden genom att öka respektive minska totalefterfrågan, och denna metod används av socialdemokratin i början av 70-talet. Man sänkte då efterfrågan under en lågkonjunktur, vilket skärpte de konjunkturella problemen och arbetslösheten vilket man försökte möta med selektiv politik. Samtidigt fick finanspolitiken positiva effekter för exportindustrin och handelsbalansen, vilket varit en av de framträdande orsakerna till den svenska kapitalismens internationellt starka position under de åtföljande fem åren, vilket i sin tur fick positiva återverkningar på hela ekonomin. Samtidigt som exemplet (som vi presenterade även i den förra artikeln) visar på hur finanspolitiken kan användas, visar det också på en i grunden förtvivlad åtgärd som inte generellt kan upprepas i liknande situationer eftersom den dels förutsätter att andra inte gör likadant, dels att det verkligen snabbt kommer ett internationellt konjunkturellt uppsving.

Tidigare under efterkrigstiden har man med finanspolitikens hjälp sänkt efterfrågan under hög- och ökat den under lågkonjunktur. Variationerna i effekt har pendlat mellan maximalt två procent av BNP i positiv eller negativ riktning (38). Om man alltså även i fortsättningen på detta sätt kan manipulera den totala konsumtionen (inom relativt snäva ramar) kan man inte åstadkomma tre viktiga saker:

a) Man kan inte fördela totalefterfrågan i tiden, bara addera respektive subtrahera från den när tiden anses motivera det.
b) Man kan inte heller styra priser, löner och profiter annat än mycket indirekt och via osäkra mekanismer med varierande genomslag (som ovan: naturligtvis ökar profitkvoten när de internationella positionerna stärks, och detta medför även lönehöjningar – vilket stod klart under »övervinstdebatten» – men detta kan knappast kallas kontrollerad utveckling).
c) Man kan inte kontrollera eller nämnvärt styr kapitalbildning och investeringar. Idag finns indirekta politiska mekanismer för att påverka investeringarnas fördelning både i tid och rum (investeringsfonder, investeringsbidrag, lokaliseringsstöd, räntepolitik) men dessa har också mycket perifera effekter, och medför bara ett försiktigt manipulerande i marknadens utkanter.

Förutom löntagarfonder finns förslag som i högre grad än hittills skulle kunna lösa en del av dessa problem, ex konsumtionsfonder. Hittills är dock löntagarfonderna det enda strukturella (om än hittills ofullständigt utvecklade) förslaget i verkligt problemlösande riktning.

Hur påverkar kollektivkapitalismen marknaden?

Det meidnerska förslaget, eller vilket annat förslag som helst som bygger på principen om kollektiva fonder med lokalt inflytande på företagets ledning kan på olika sätt påverka alla de ekonomiska funktioner vi beskrivit i den föregående samt den nuvarande artikeln.

Det centrala i det kollektivkapitalistiska samhället är inte i och för sig centraliseringen av viktiga beslut, även om »planering» kommer bli den axel kring vilka de ekonomiska besluten snurrar. Kollektivkapitalismen kommer att vara mer än detta, och beröra inte bara beslutsfattande, utan hela skalan av samhälleliga förhållanden och funktionssätt. Orsaken till kollektivkapitalismen har vi tidigare relaterat till strukturella ekonomiska problem:

– det fasta kapitalets tillväxt, vilket skärper motsättningarna som finns inneboende i själva det fasta kapitalets kretslopp;
– den sjunkande lönsamheten;
– den starka produktionskoncentrationen;
– inflationen kopplad till stagnation;
– den ökade internationella konkurrensen;
– den offentliga sektorns ofantliga tillväxt;
– svårigheterna att strukturellt trygga sysselsättningen.

Detta är återspeglingar av det faktum att kapitalismen i verkligheten närmar sig det stadium där själva samhälls- och produktionsstrukturen inte bara hämmar, utan till stor del hindrar både produktivkrafternas och de tendentiellt omstrukturerade produktionsförhållandenas utveckling. Detta menar vi i konkret bemärkelse, och inte (som marxister resonerat när de motiverat varför revolutionen först nått de underutvecklade länderna) sett »historiskt» eller i »världsmåttstock». Vi framför således den kätterska ståndpunkten att imperialismen i historisk bemärkelse varken var utlevad eller dekadent vid sekelskiftet – tvärtom har större delen av den kapitalistiska utvecklingen av produktivkrafterna, kanske till och med större delen av hela den historiska produktivkraftstillväxten, skett sedan dess.

Idag är situationen delvis annorlunda. Kapitalismens utveckling har ställt krav på statsapparaten som medfört att denna avlägsnat sig från de konkreta borgarna samtidigt som den tillfullo tillvaratar det kapitalistiska produktionssättets, och därmed kapitalistklassens som klassintressen. Detta kan förefalla paradoxalt, men sammanhänger med vad vi skrev i den förra artikeln: det faktum att kapitalismen inte i längden kan tillgodose mänskligheten, att den måste ersättas med ett helt nytt samhälle avspeglas inte i framväxten av en ny klass som med sina klassintressen är agent för historien. I stället fortsätter kapitalismen att utvecklas med sina ålderdomsproblem, och någon måste finna tillfälliga eller mer strukturella lösningar på dessa så länge samhället består. Denna uppgift kan bara tillfalla staten som sammanknyter samhällets olika sektorer, och som samtidigt tillvaratar produktionssättets samlade intressen. Det är därför det endast är i statsapparaten och dess agerande vi finner tecknen på vad som komma skall, i precis så förvrängd och förtryckande form det måste få när det handlar om att successivt tillföra nya lemmar till en döende.

Denna utveckling stärker staten, men medför en omvandling av överbyggnaden i kollektiv riktning – just av det skäl att kapitalismen kräver kollektivism för att överleva!

Begreppet kollektivkapitalism (som i och för sig kan diskuteras som begrepp men som vi använder tills vidare) syftar alltså på hela denna samhällsomvandling. Vad som ekonomiskt är intressant är inte de exakta formerna för kollektivt inflytande, men vi kommer inte ifrån att analysen av samhällstendenserna är det enda som kan ge en verklig förklaring på hela det svenska fondprojektet. Hela den kollektiva omvandlingen kan inte ske i ett slag (lika lite som revolutionen är möjlig idag) utan endast som en följd av mer eller mindre långtgående förändringar i samband med behovet att lösa bestämda problem. Häri ligger naturligtvis problem som vi hittills inte diskuterat. Idag är fonddiskussionen väckt som en mer diffus reflex av tidens krav och produktionsförhållandenas utveckling, inte som lösning på konkreta problem. Detta är orsaken till den stora tveksamheten även inom SAP, men också till det nyligen fattade beslutet att inom hela den organiserade arbetarrörelsen (d v s i detta fall LO och SAP) starta konkreta diskussioner om fonderna. Kamraterna GK/GIJ gör i detta sammanhang en stor affär av en taktisk vinkling av Gunnar Nilsson när han i en intervju inte tar avstånd från fonderna, men menar att man hunnit för långt före partiet, samtidigt som han hävdar att det är LO som har det konkreta alternativet. Kamraterna utelämnar det faktum att han bara någon vecka inför den samlade nordiska fackföreningsledningen bestämt hävdade att frågan i realiteten var lika aktuell som någonsin. Och har man något begrepp om den samhälleliga utvecklingen i stort (vilket förutsätter att man överhuvudtaget analyserat den på egen hand) är det »motsägelsefulla» i LO:s hållning inte så svårt att förstå.

Utvecklingen mot kollektivkapitalism väcker reaktionsbildningar hos olika befolkningsskikt, och även inom arbetarklassen. Detta medför politiska övergångsproblem, men det förändrar ingalunda huvudtendensen. Att tänka sig att arbetarklassen skulle ställas inför valet »socialism eller barbari», utan att den på vägen provat de reformistiska lösningarna förefaller väl naivt. Om inte annat borde GK/GIJ kunna tänka sig in i en »förrevolutionär» situation: tror de verkligen att arbetarklassen då inte skulle föredra att gå på den medelväg som den reformistiska utvecklingsvägen innebär – eftersom de inte har några konkreta erfarenheter som pekar i riktning mot just vad vi menar med socialism, och eftersom revolutionen är ett våldsamt vågspel som endast dumdristiga ger sig in på om det verkligen finns något alternativ.

Vilken väg den svenska kapitalismen (och kapitalismen i andra länder) kommer ta mot det kollektivkapitalistiska samhället kan vi spekulera mycket i utan att vinna något på det. Vad som är viktigare är att se vilka problem som löses med hjälp av kollektivkapitalism och hur marknaden trots detta kommer att dominera i sista hand.

Kollektivkapitalism innebär på det ekonomiska området följande:
– bibehållen marknadsdominans och prissättning i huvudsak vi marknaden;
– kollektiv ledning av alla större företag;
– öppet informationsflöde från företagen till någon central planeringsinstans, men i allmänhet inte direkt planering av de enskilda företagens verksamhet;
– kraftigt skärpt kontroll av import och export, men fortfarande inte statligt monopol på utrikeshandeln;
– kontrollerad kreditgivning och centralt inflytande över en stor del av, men långt ifrån alla, investeringar;
– kontroll över kapitalexport men säkert inget förbud;
– ökad mängd direkta ingripanden från centralt håll på enskild företagsnivå.

Det organisatoriska underlaget för detta förbereds dels genom försöken att åstadkomma ökad statlig reglering av kreditgivningen, dels genom förslagen till löntagarinflytande i olika former – mest avancerat genom den meidnerska fondkonstruktionen.

Låt oss tänka oss ett förslag enligt ovan, med löntagarfonder som nått en sådan storlek att man har ett centralt inflytande på den stora majoriteten av företag med mer än hundra anställda. Lokalt i företagen har man fackliga representanter i företagsledningen, nu som representanter för löntagarfonden, inte som allmän »samarbetspartner». Samtliga företag lämnar via dessa representanter alla uppgifter om produktionsvolym, investeringar, kapitalstock, marknadsföring. planering inför utvidgning respektive inskränkning osv vidare till en central instans. Denna kan på grundval av det samlade materialet iordningställa en totalbild av hur det skulle se ut om alla företag följde sina planer, och därigenom:

– hindra uppenbart skadliga investeringar;
– knyta kontakter mellan företag där detta är lämpligt;
– planera behovet av kreditgivning;
– beräkna optimala satsningar inom olika branscher, och för enskilda företagsgrupper;
– ge förslag till ändrad produktionsinriktning när detta förefaller lämpligt ur samhällets och/eller det enskilda företagets synvinkel;
– förhindra lagerbildning som innebär inskränkning i produktionen i annat företag:
– förhindra viss kapitalexport;
– ge företagen en samlad bild av marknadsläget, behovet av kredit, lämpliga investeringsfält och optimal prissättning.

Summan av detta är att majoriteten av företagen ändå arbetar självständigt, men med kontinuerlig insikt i den samhällsekonomiska bilden som helhet. Samtidigt har den centrala instansen, knuten till statsapparaten, möjlighet att selektivt ingripa i den mån detta är samhällsekonomiskt lämpligt. Marknaden fungerar fortfarande, eftersom staten inte är mer än rådgivare i de flesta fall, men samtidigt lämnas informationer och görs ingripanden i sådan utsträckning att marknadens effekter delvis förändras.

Är det då inte en utopi att tänka sig företag som ger ut denna information? I själva verket kommer man inte att ha någon möjlighet att dölja den när löntagarfonderna blir stora aktieägare, och dessa löntagarfonder inte kopplas till individuell vinning. Vidare sker redan nu central planering i de flesta storföretag, en sådan planering grundar sig idag på bräckligt empiriskt underlag eftersom varje företag endast känner sina egna planer, och sedan måste konfrontera sin bild av verkligheten med andras, men på basen av en sådan planering kan man snart via ett antal justeringar på central nivå få ett helhetsgrepp över marknaden (39).

Ett par viktiga problem finns dock. Det viktigaste är utlandsberoendet, som inte kan påverkas i tillräcklig grad. En del kamrater har rest invändningar mot löntagarfonderna för att de inte löser några problem eftersom en så stor del av kapitalet kommer från lån utomlands. Detta är en missuppfattning, eftersom kapitalbalansen redan nu i hög grad kan påverkas, och under kollektivkapitalismen kommer att kunna göra det i än högre grad. Näringslivets nettoupplåning utomlands utgjorde endast 9% av den externa finansieringen 1960-65 och 11% 1966-71 (40). Naturligtvis utgjorde den en ännu mindre andel av den totala kapitalbildningen (eftersom en stor del av kapitalet är internt genererat), och samtidigt får vi inte glömma att utländska företag också lånar från svenska finansieringsinstitut varför ett byte av finansieringskälla i och för sig inte är något problem.

Utrikeshandeln är mer problematisk, och de exakta formerna för hur den ska regleras är inte närmare utredda av oss. De s k Cambridge-ekonomerna i England har utarbetat en del förslag på importkontroll där, något som labourvänstern tagit fasta på. Här i Sverige har framförts konkreta förslag om minskad utrikeshandel, men diskussionen kring detta får anstå. Sannolikt kommer marknaden att i hög grad slå igenom denna väg.

Om vi nu tänker oss ett system enligt ovan skulle detta inte avskaffa fluktuationerna i priser, profiter, löner och investeringar, men i hög grad utjämna dem. En mängd onödiga investeringar och onödig lageruppbyggnad skulle kunna undvikas, och problemen kring den cykliska tillväxten av det fasta kapitalet skulle till större delen lösas. En stabilisering av marknaden skulle i sin tur påverka profitkvoten, i synnerhet om löntagarfonderna kompletteras med konsumtionsfonder för att indirekt fördela konsumtionen i tiden på samhällsekonomiskt optimalt sätt. Flera av de inflationsdrivande mekanismer vi beskrivit ovan minskas, främst den ojämna efterfrågan, kreditgivningens bristande relation till produktionen och de monopolistiska prishöjningarna.

Men samtidigt fortsätter koncentrationen av produktionen, samt verkan av den internationella arbetsfördelningen. Detta medför krav på en mera nära integration mellan företagen vilket ställer frågan om verkligt demokratisk planekonomi. Det är denna spänning som vi diskuterat tidigare, och det är i denna situation de avgörande övergångsstriderna kan föras. Dessa kommer att stå kring två viktiga frågor: demokratin och sysselsättningen.

Borgarna kommer att kräva en inskränkning av produktionen i de företag som så småningom inte lönar sig ur profitsynpunkt, den lokala fonden och det lokala företagsstyret kommer att sträva efter att bibehålla sysselsättningen. Detta ställer samtidigt frågan om full kontroll och frågan om vidgad demokrati. Eftersom detta inte gäller endast ett fåtal företag, utan så småningom med marknadens fortsatta dominans en stor del av företagen, samtidigt som kontrollen över företagen inte längre ligger hos enskilda aktieägare, ställs frågan också i samhälleligt perspektiv.

Om arbetarklassen och övriga löntagare har utvecklat ett säkert kollektivt medvetande kan de då gå vidare, men inte utan strid. Denna strid kommer att vara i kontinuitet med massornas dagliga tillvaro. Den kommer att anknyta till de vardagliga produktionsproblemen. Det kommer att vara en försvarskamp mot kapitalisternas och byråkraternas försök att ta ett stort steg bakåt, men en försvarskamp som spontant måste bli ett angrepp eftersom försvaret automatiskt reser frågan »vidare på den inslagna vägen eller ej», och något status quo inte är möjlig. Att massan fortfarande är reformistisk är självklart. Men dess reformism kan endast tillfredsställas på revolutionär väg.

Slutord

I GK/GIJ:s resonemang finns enligt vår mening mycket som är omoget, och än mer som är felaktigt. Därför är det knappast förvånande att de taktiska slutsatserna blir gammal skåpmat. De har uppenbarligen mycket svårt att se helheter, och ställer även de taktiska uppgifterna som »antingen det ena eller det andra». Låt oss ta ett exempel. När de diskuterar frågan om löntagarfonderna i nedläggningshotade företag ställer de frågan: vad ska vi göra om vi kontrollerar företaget, och marknaden slår ut det? Svaret blir för GK/GIJ att vi inte ska ta risken att ställas inför detta val. För det första är argumentet lite väl futtigt i relation till ett helhetsperspektiv, men låt gå för att kamraterna anser att denna frågeställning är bland de mest centrala för hela taktiken. För det andra kan vi inte heller då förstå varför det inte skulle vara en omedelbar fördel att sitta i företagsledningen som representant för fonden, allra bäst om fonden kontrollerar företaget. För vi ska naturligtvis kräva förstatligande under fortsatt arbetarkontroll även då, precis som vi gör idag. Skillnaden är att vi sitter inne med alla informationer angående företagets läge och därför tidigt vet vad som ska hända, varigenom kamp kan förberedas för att vi befinner oss i en situation där vi inte ens behöver ockupera företaget eftersom vi redan »ockuperat» det på legal väg och för att vi mycket starkare och mer enhetligt kan ställa krav på staten och slutligen att vi mycket tydligare kan visa för arbetarna och tjänstemännen att vad som behövs är ett steg till – en demokratiskt kontrollerad planekonomi.

Så vitt vi kan se endast fördelar. Men den dialektiken (både och!) blev kanske för svår. Denna typ av ensidighet kan KAP göra sig av med. Möjligheten av att SAP i framtiden kommer att vinna riksdagsval just på fondförslag som anknyter till konkreta problem resta i samband med nya och djupare recessioner måste ligga till grund för vår taktik, inte antagandet att det idag hänger på oss, och på sannolikheten av en revolution om mänskligheten ska kunna räddas. I den framtida klasskampen kommer mycket att vara annorlunda än idag, men vi kan redan nu göra goda antaganden om möjliga utvecklingsvägar – om vi analyserar och inte ser på ytliga och konjunkturella fenomen. En taktik grundad på insikt om arbetarklassens och reformismens karaktär, kunskapen om de viktigaste psykologiska mekanismer som verkar över alla klassgränser, förståelse för betydelsen av kamp på olika kompletterande frontavsnitt och med avancerade former av dubbeltaktik samt inte minst kunskap om verkligheten och vart den är på väg, endast en sådan taktik är vi beredda att godtaga. För det kämpar vi tillsammans med er.

Arne Jarrick och Per Reichard

Noter
1. Se F. Borkenau: World Communism (Michigan 1962).
2. Beräkningar utifrån statistik i S. Carlsson: Den sociala omgrupperingen
i samlingsvolymen »Samhälle och riksdag» del l (Sthlm 1966).
3. G. Therborn »Om klasserna i Sverige 1930-1970» Zenit nr 28.
4. J.H. Goldthorpe m fl »Arbetaren i överflödssamhället» del 2 . (Sthlm 1971) s. 67.
5. R. Eriksson »Uppväxtförhållandena och social rättighet» (Sthlm 1971) s. 86.
6. Se ex. S. Carlsson: »Bonde, präst, ämbetsman» (Sthlm 1962) s. 119-
7. Y. Åberg: »Produktion och produktivitet i Sverige 1860-1965» (Uppsala 1969) s. 20.
8. R. Bentzel: »Konsumtionen i Sverige 1931-1965» (Sthlm 1958) s. 13.
9. G. Albinsson: »Svensk verkstadsindustri» (Uppsala 1961) s. 77.
10. L.Jörberg: »Growth and fluctuations in Swedish industry 1869-1912» (Lund 1961)s. 117.
11. E. Dahlström: »Industriell struktur» i E. Dahlström (ed.): »Svensk samhällsstruktur i sociologisk belysning» (Sthlm 1969) s. 133- Med andra ord »koncentreras» arbetarklassen under 1900-talet mindre än förvaltningspersonalen! ”;
12. E. Dahlström a.a. s. 1 32.
13. G. Eliasson: »Profits and Wage determination» (Sthlm 1974)
14. Se ex. Albinsson a.a. för kvantitativ bedömning.
15. Det vill säga »profitkvotens fallande tendens».
16. Kapitalkoefficient är kapital/produktionsenhet. För teoretisk diskussion se Groths artikel i NOPEK 3 (Nordisk Tidskrift för Politisk Ekonomi).
17. L. Lundberg: »Kapitalbildningen i Sverige» (Uppsala 1969) s. 41.
18. Se P. Dencik: »Solidarisk lönepolitik som inkomstpolitik» i Dencik/Lundvall (ed.) »Arbete, Kapital och Stat» (Sthlm 1974)
19. Beräkningar från SOS: industri.
20. Ibid.
21.Ibid.
22. L. Matthiessen: »Finanspolitiken som stabiliseringspolitiskt instrument» i E. Lundberg (ed.) »Svensk Finanspolitik i teori och praktik» (Sthlm 1971) s. 176. 23.SOU 1975:89. s. 152.
24. Den borgerliga budgeten med sin kraftiga underbalansering är en fortsättning på denna tradition och innebär inget brott med den socialdemokratiska stabilisenngspolitiken.
25. Se ex. debatten i ARKIV nr 1: Otto Steiger: Bakgrunden till socialdemokratins krispolitik, ARKIV nr 2: K.G. Landgren: Socialdemokratisk krispolitik och engelsk liberalism, ARKIV nr 4: O. Steiger: Den socialdemokratiska krispolitiken.
26. ARKIV nr 1 och 4: Steiger, a.a.
27. N. Unga: »Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912-34 – Framväxten av den nya arbetslöshetspolitiken» (Kristianstad 1976) s. 151-61.
28. Ibid. s. 24 f.f.
29. Ibid. kap. 5 och 6.
30. Ibid. s. 84-89.
31. Ibid. s. 125-31, 137 f.f., s. 147.
32. Ibid. s. 139f.f.,s. 150-51.
33. Keynes var också neoklassisk i det avseendet att hans politik förutsatte en perfekt anpassning mellan delmarknaderna i det kapitalistiska produktionssättet. Inflationen skulle först uppstå då efterfrågan översteg den totala samhälleliga kapaciteten. Vid bristande anpassning och friktion kan överefterfrågan på ett ställe ge upphov till prisökningar trots att samhällets totala kapacitet inte är fullt utnyttjad.
34. Unga, a.a. s. 172-77.
35. Ibid. s. 63-67, s. 172 f.f.
36. Se A. Lindbeck: »Svensk ekonomisk politik» (Sthlm 1971) för en konkret genomgång av den ekonomiska politiken i Sverige efter kriget.
37. Se Andersson/Meidner, a.a.
38. Matthiessen, a.a.
39. Angående storföretagens planering finns en nyutkommen empirisk studie: G. Eliasson: »Business Economic Planning» (Katrineholm 1976) som definitivt bör studeras.
40. S. Andersson: »Svensk kreditmarknad» (Växjö 1976) s. 161.

Från Fjärde Internationalen 1/1977

Den röda rosetten – om den internationella socialdemokratins historia

Vad är socialdemokratin? Vilka är dess rötter, socialt, historiskt? Har den någonsin varit revolutionär? Det är några av de frågor jag skall försöka besvara i denna artikel. Den tes jag driver är att socialdemokratin aldrig varit en revolutionär rörelse. Den har inte »blivit reformistisk». Den har alltid varit en reformistisk strömning inom arbetarklassen med en specifik målsättning. Den skiljer sig från den kommunistiska rörelsen, inte bara genom sina medel (reform i stället för revolution) utan också genom sina mål, eller rättare sagt: genom sin föregivna mål Tvärtemot vad man föreställer sig är socialdemokratin inte en rörelse som urartat, den är en deformerad rörelse, en rörelse som redan från födseln hade sina defekter, sina missbildningar.

Låt oss därför börja med att gå tillbaka till det ögonblick när fröet sattes i jord, låt oss göra en historisk tillbakablick för att finna själva roten till det socialdemokratiska trädet. När vi undersökt denna rot kan vi också förklara de betingelser som måste råda för att det skall växa, vilken mylla som behövs, vilka samhälleliga betingelser som ger socialdemokratin näring. Det är utifrån denna utgångspunkt som vi också kan förklara själva växandets process, den historiska utvecklingen. Min utredning kommer därför att försiggå i tre stadier: i det första undersöker jag socialdemokratins historiska rötter och klarlägger dess funktion, i den andra undersöker jag de samhälleliga betingelserna för socialdemokratins uppkomst, i den tredje avdelningen, slutligen, undersöker jag den internationella socialdemokratins historia i stora drag. Vissa faktorer lämnas medvetet utanför undersökningen; det gäller ex. vis de konkreta styrkeförhållanden mellan klasserna som krävs för en framgångsrik socialdemokratisk rörelse. Dessa faktorer undersöks i ett annat sammanhang.

I. Exemplet Louis Blanc

År 1840 utkom det i Paris en liten tunn broschyr. På titelbladet stod det Organisation du travail – »Arbetets organisation». Den hade skrivits av en 29-årig advokat och journalist vid namn Louis Blanc.

Det var en av de många hundratals broschyrer som vid denna tidpunkt såg dagens ljus i Paris och som alla behandlade »den sociala frågan» dvs den ökade massfattigdomen som följde i kapitalismens spår. Hur kunde man förklara att fattigdomen ökade samtidigt som produktionen steg explosionsartat? Varför blev vissa allt rikare medan de redan fattiga fick det sämre? Vad kunde man göra åt situationen? Vart skulle den leda? Vad innebar egentligen de rörelser som börjat inom den nya klassen, proletariatet? Det var några av de frågor som ältades i dessa broschyrer. Alla tycktes ha en åsikt i frågan. Präster och poeter, hantverksgesäller och adelsmän, specerihandlare och börshajar – alla debatterade »den sociala frågan».

Det var något särskilt med Louis Blancs broschyr, något som gjorde att samtiden ställde den framför alla dess konkurrenter. Den trycktes om i ständigt nya upplagor. Under åren fram till 1848 utkom den inte mindre än fem gånger enbart i Paris. Den översattes till främmande språk och idéerna fördes ut över hela Europa, (l) »Arbetets organisation» blev ett slagord som hördes på gator och torg; det ekade mellan husväggarna vid demonstrationer; i de litterära salongerna diskuterade man termens innebörd; den fångades upp av följetongsförfattarna och gatusångarna. Kring Louis Blanc flockades snart en brokig skara liberala journalister, folkligt-radikala författare, småborgerliga teoretiker. Men han vann också anklang hos en del av den parisiska arbetarklassen, särskilt dess mest aktiva och intellektuellt vakna del, hantverkarna. På några få år byggde Louis Blanc upp en stark arbetar- och småborgarrörelse kring sin bok.

I dag är Louis Blanc närmast okänd. Det har rått en hundraårig tystnad kring hans person. Hans lilla broschyr har aldrig tryckts om efter 1848. Han har knappast utövat något direkt inflytande på den senare arbetarrörelsen. Varför då ta upp denna kuriösa figur som verkar har fört endast dagsländans liv? Varför inte låta honom ligga begraven bland de andra hundra broschyrförfattarna från 1840-talet. Svaret kommer att ge sig när vi går igenom Louis Blancs teori och praktik, hans ideologiska uppfattning och hans praktiskt-politiska handlande. Vi kommer då att se att vi i Louis Blanc har funnit en närmast ren form av den socialdemokratiska ideologin och praktiken, ett slags »ur-socialdemokrat». Utifrån exemplet Louis Blanc blir mycket i den moderna socialdemokratin begripligt.

Arbetets organisering

Louis Blancs utgångspunkt var att kapitalismen skapade en ständig undersysselsättning av arbetskraften och att profiten berodde på de låga löner som hängde samman med denna undersysselsättning. Kapitalismens grövsta synd var inte att den sög ut arbetskraften utan att den vägrade använda sig av arbetskraften. Kapitalismen berövade ständigt arbetarna »rätten till arbete». (Vid sidan av parollen om arbetets organisation blev denna term, »rätten till arbete», ett av hans flitigast brukade slagord).

För att återge arbetarklassen dess existens och rätt till arbete, krävde Louis Blanc en omorganisering av hela arbetsprocessen. Konkurrensen mellan enskilda kapitalister skulle avskaffas. och därigenom jakten efter profit. Arbetarna skulle få medbestämmande över produktionen. Företagen skulle drivas gemensamt av arbetarna och arbetsköparen utan att privatäganderätten i sig upphävdes. Varje arbetslag skulle omvandlas till en »association» av producenter, vilken själv utsåg sin arbetsledning. Om denna organisering av arbetet ägde rum skulle kapitalismen avskaffas. Alla skulle få full sysselsättning. Alla de forna orättvisorna skulle avskaffas. Blanc skiljer här mellan fyra stadier i historien. Först kom slaveriet, sedan livegenskapen och därefter det stadium som nu rådde, löneslaveriet. Detta stadium skulle avlösas av att lönearbetaren blev – »medarbetare» (asocie). Detta stadium kallar Louis Blanc för »socialism», som i hans mun sålunda inte innebär en omorganisering av hela samhället, utan endast i en omorganisering av själva arbetsprocessen (frågor som ägandeförhållanden, distribution, planekonomi etc tar Blanc överhuvud taget inte upp).

Staten – »de fattigas bankir»

Men hur skulle denna organisation av arbetet ske? Vilka medel skulle man använda för att nå denna »socialism»? Blanc avvisade skarpt varje tanke på att man skulle använda våldsamma medel, på att nå målet genom en revolution. Han trodde i stället starkt på sin och sina anhängares övertalningsförmåga och på exemplets makt. Här tilldelade han staten en avgörande roll. Staten skulle vara arbetarklassens verktyg för att omorganisera arbetet. Den stod, enligt hans uppfattning, utanför produktionen och var en medlande makt. Visserligen utnyttjades den i den konkreta situationen av kapitalisterna. Men det berodde på att endast bourgeoisin hade politiskt inflytande. Detta inflytande skulle arbetarna tillkämpa sig. Den ekonomiska reformen var målet, men för att nå dit måste man först reformera staten. Därför skulle man börja med att kämpa för allmän rösträtt. Om man fick igenom detta krav skulle staten ändra karaktär. Den skulle inte längre vara ett redskap i bourgeoisins händer. Tvärtom skulle arbetarna erövra staten eftersom man utgjorde majoriteten i national. Man skulle upprätta ett eget parti, vilket skulle komma till makten genom val. Därefter skulle det börja omorganisera arbetet, genomföra socialismen. »Det proletariatet saknar fås m frigörelse är arbetsverktygen och det är statens uppgift att ge dem till arbetarna. Om vi måste definiera staten, då säger vi: Staten är de fattigas bankir.»

När staten demokratiserats skulle den också motverka rörande misstänksamheten och avogheten mellan de olika klasserna. I stället skulle en stark »solidaritet» – ett nyckelord hos Louis Blanc – råda mellan olika klasser och inom samhället som helhet. Alla skulle behärskas av en god vilja. Samhället skulle värna om alla, ge dem »trygghet» och befrämja »jämlikheten» – en gammal paroll från den stora i evolutionen 1789.

Hur tänkte sig då Louis Blanc att omorganiseringen skulle ske nu när staten blivit de fattigas bankir och samhället fått en så harmonisk prägel?

Blanc menar att staten aktivt skall gripa in i det ekonomiska livet. Den skall inte med våld expropriera de kapitalistiska företagen eller försöka tvinga på de kapitalistiska företagsägarna någonting de inte vill ha. I stället skall staten upprätta egna mönsterföretag. »nationalverkstaden), som skall tjäna som en modell för den ekonomiska omorganiseringen. Dessa skulle samtidigt motverka undersysselsättningen. Vissa ekonomiska företag i nyckelpositioner skulle visserligen köpas upp av staten (ej exproprieras) – Blanc nämner uttryckligen posten, järnvägarna, gruvorna – men i övrigt skulle företagen lämnas kvar i privat ägo.

Nationalverkstäderna blir i stället hävstången i den vidare utvecklingen. De bästa arbetarna i landet dras till dessa verkstäder, där de har möjlighet till en friare utveckling och där de får vara med och bestämma. Kapitalisterna får nöja sig med den undermåliga arbetskraften. Nationalverkstäderna blomstrar och kapitalisternas företag vissnar. Antingen tvingas de senare lägga ner sin verksamhet (då köper staten upp dem) eller också följer man nationalverkstädernas exempel och omorganiserar arbetet. Sakta men säkert försvinner de kapitalistiskt skötta företagen. Till slut blir varje företag »socialistiskt» och då har också »socialismen» förverkligats.

Detta är Louis Blancs tankar i sammandrag. (2) Hur ser då hans praktiska handlande ut? Hade han någonsin möjlighet att pröva sina idéer i praktiken?

Louis Blanc och verkligheten

När broschyren kom ut 1840 hade Frankrike skakats av flera proletära uppror. (1832, 1834, 1839, 1840). De hemliga kommunistiska sällskapen i Paris hade upplösts eller krossats av ordningsmakten och den proletära ledaren Auguste Blanqui satt i fängelse. Dessa nederlag för de revolutionära strävandena skapade desillusion inom arbetarklassen. Den väg Louis Blanc föreslog verkade vara ett alternativ, en möjlighet att genom lagliga medel nå de framgångar man inte kunnat nå genom konspirationer och uppror. Slagord som »arbetets organisation» och »rätten till arbete» appellerade till arbetarklassen, inte minst i ett skede då det fanns en omfattande överbefolkning i städerna. Med hjälp av sina anhängare kunde Louis Blanc nu starta en politisk verksamhet inom arbetarklassen och småbourgeoisin. Han startade tidningen La Reforme (1834) och bildade det s k socialdemokratiska partiet – han kallade det så för att markera att han ville nå socialismen med »demokratiska medel»; han använde också just uttrycket »socialism» för att markera att han tog avstånd från de kommunistiska sällskapen.

I och med februarirevolutionen 1848 fick Blanc och hans anhängare den chans man väntade på. Nu fick han möjlighet att testa sina idéer i praktiken. Låt oss följa Louis Blanc från idéernas sfär till handlingens hårdtrampade mark!

Frankrike hade upplevt flera tidigare revolutioner. Den senaste hade varit julirevolutionen 1830. Den hade inte lett till de avsedda målen. Den regim som slutligen växte fram var en ny dynasti, där Louis Philippe, »borgarkungen», styrde tillsammans med en fraktion av borgarklassen, finanskapitalet. Utanför de härskande skikten stod inte bara proletariatet utan också bönderna, hela småbourgeoisin och betydande sektorer av industribourgeoisin. De strävade i stället efter en ny revolution. Den gemensamma nämnare som kunde appellera till dessa olika klasser var parollen om den demokratiska republiken, en statsform som kunde ge dem ett visst inflytande genom allmänna val. Agitationen för detta mål drevs allt mer intensivt under 1840-talet. Slutligen kulminerade agitationen i flera reformbanketter i slutet av 1847 och början av det nya året. Agitationen underlättades också av den ekonomiska och finansiella kris som drog in över landet i början av det nya året.

I slutet av februari var det så dags. Efter några demonstrationer och upplopp i Paris tvingades kungen att avgå och en ny provisorisk regering tillsattes.

Hur långt skulle man nu gå? Den nya regeringen visade redan från början stor räddhåga och stor försiktighet. Ännu tre dagar efter revolutionens seger hade man inte proklamerat republiken. Bourgeoisin strävade efter en kompromiss med finanskapitalet. Om man proklamerade republiken skulle det kanske stötas bort. Bourgeoisin skulle då tvingas in i en allians med proletariatet som man inte ville ha.

Det var proletariatet i Paris som spelat den aktiva rollen i revolutionen. Vid gatustrider och demonstrationer avgörs alltid utgången av de grupper som är störst och genom sin aktivitet kan lamslå de andra klasserna. Men när revolutionen väl segrat kommer andra klasser att få dominansen, de som håller äganderätten över produktionen och sålunda kan utöva störst påtryckningar på den provisoriska regeringen. Den nya franska regeringen hamnade mellan två krafter som arbetade med olika medel. Å ena sidan proletariatet som kunde göra sitt inflytande märkbart så länge frågorna avgjordes vid demonstrationer, strejker och gatustrider. Å andra sidan finanskapitalet och industribourgeoisin som strävade efter lag och ordning och ville ha tillbaka arbetarna i den gamla rollen igen. Arbetarna strävade efter en utsträckt revolution medan bourgeoisin ville ha snabbast möjliga förlossning utan att för den skull framkalla missfall.

Den röda rosetten

Under den första tiden kunde proletariatet ännu påverka den nya regeringen. Den 25 februari tvingade man den an proklamera republiken genom att hota med en ny revolution. Man tvingade också igenom att den provisoriska regeringen fick några representanter från proletariatet vid sidan av bourgeoisin. Dessa representanter blev Louis Blanc och arbetaren Albert.

Men detta betydde naturligtvis inte att den provisoriska regeringen representerade två klasser. Den representerade bourgeoisins samlade intressen. Men för att rädda dessa långsiktiga intressen tvingades man till vissa eftergifter för arbetarklassens dagsintressen. Styrkeförhållandena var givna och låg helt till bourgeoisins fördel. Man kan illustrera dessa genom att peka på »flaggstriden». Arbetarna krävde att deras fana, den röda fanan, skulle erkännas som revolutionens symbol. Bourgeoisin fasade: Detta skulle ju spräcka folkets front! Vad var det nu för fel på trikoloren med dess vackra färger? Den ville man inte släppa! Som en kompromiss beslöt man dock att – fästa en röd rosett vid trikolorens fanstång. Det anger styrkeförhållandena i 1848 års franska revolution.

Det var också så som Louis Blanc och Albert fungerade i den provisoriska revolutionära regeringen – en röd rosett fastknuten vid bourgeoisin. De var regeringens kontaktmän med arbetarklassen. De blev de främsta instrumenten för att passivisera arbetarna och tvinga dem tillbaka till fabrikerna.

Det skedde genom nationalverkstäderna. Som en eftergift till kraven på en »social republik» beslöt regeringen att tillsätta en speciell utredning, Luxemburgkommissionen, för att studera »arbetarfrågan». Den skulle försöka finna en lösning på frågor som arbetslösheten och arbetarnas medbestämmande i produktionen. För att kommissionen skulle bli så bred och representativ som möjligt satte man dit representanter för både arbetsköparna och arbetarna och dessutom några »neutrala experter». Ordförande i kommissionen blev Louis Blanc. Det var en gest från den provisoriska regeringens sida ‘-r och ingenting mer än en gest. Kommissionen fick mycket begränsade funktioner – ingen egen beslutanderätt eller egen budget. Den skulle endast vara en undersökningskommission som »objektivt» skulle undersöka olika förslag och lägga fram lösningar inför regeringen för vidare beslut.

Kommissionens främsta uppgift blev att försöka få bort arbetarna från gatan igen. Enigheten i »det demokratiska lägret» fick inte hotas genom några specifikt proletära krav. Vad skulle hända med revolutionen om arbetarna gick i strejk mot de arbetsköpare som stödde den provisoriska regeringen? Och hur skulle småbourgeoisin reagera inför alla demonstrationer? Stötte man dem inte ifrån sig om man uppträdde för offensivt?

Det menade Louis Blanc och hans anhängare. Den harmoni. den solidaritet och den trygghet de drömt om hade inte förverkligats. Klasskampen inte bara fortsatte – den intensifierades också för varje dag. Allt oftare fick Louis Blanc avbryta kommissionens sammanträden, skynda från slottet i Luxembourg-trädgården och ge sig ut på arbetsplatserna eller boulevarderna för att tala arbetarna till rätta. Tålamod, tålamod – det var hans nya paroll. Lugnt och sansat förklarade han för de strejkande eller demonstrerande arbetarna att man nu nått det första delmålet – den demokratiska republiken. Nu skulle staten gripa in i produktionen och genom sitt goda exempel visa att socialismen var överlägsen kapitalismen. Att strejka och bråka i det läget kunde endast tjäna kontrarevolutionens intressen. Var det måhända inte utländska agitatorer bakom? Polisagenter? Louis Blanc uppmanade arbetarna att avbryta strejkerna och inställa demonstrationerna. Man fick ta en reform i taget. Låt nu kommissionen komma med sitt betänkande, så får vi fatta beslut sedan!

Louis Blancs inflytande över arbetarna var såpass stort att han ofta blev åtlydd. Han kunde återvända till kommissionen och fila vidare på sina idéer om nationalverkstäderna.

Nationalverkstäderna upprättas

Slutligen beslöt också regeringen att upprätta dessa nationalverkstäder. Det var en åtgärd som väckte uppmärksamhet över hela Europa och även – det skall erkännas – bestörtning inom bourgeoisin. Många ledande borgerliga ideologer inom och utom Frankrike blev oroliga. Lekte man inte med elden? Men snart lugnade man sig. Nationalverkstäderna blev inte alls vad Louis Blanc hade tänkt sig. De blev inga redskap för socialismen. De påskyndade inte arbetarnas övertagande av produktionen. De bidrog inte ens till någon »arbetets organisation». I stället svalde de endast en del av undersysselsättningen i Paris. De arbetslösa, som varit ett ständigt orosmoment. sattes i nationalverkstäderna – de hamnade i enorma fabriker där de tvingades utföra monotona och meningslösa arbeten till låga priser. Dessa nationalverkstäder fyllde endast en funktion: Att hålla arbetarna borta från Paris gator (för säkerhets skull lade man också nationalverkstäderna ute på landsbygden). Många av medlemmarna i arbetslöshetsarméerna och trasproletariatet utbildades i nationalverkstäderna till extra ordningsvakter De blev en styrka som kunde sättas in mot demonstrerande arbetare. Nationalverkstäderna blev på detta sätt ett effektivt instrument för att minska den sociala oron, få bort arbetarna från gatorna.

Slagkraften i Parisproletariatets kamp minskade också. T»* proletära angrepp mot den provisoriska regeringen i mars och april misslyckades. Den nationalförsamling som samlades i början av maj fick en stabil borgerlig majoritet. Det blev signalen för en motoffensiv från bourgeoisins sida. Arbetsministeriet drogs in och alla offentliga möten och demonstrationer förbjöds. Den 22 juni blev det slut på arbetarnas tålamod. De gick till kamp igen och försökte nu genom ett direkt uppror mot bourgeoisin återvinna den förlorade marken. Upproret slogs ned av inkallad militär under general Cavaignac. 3000 arbetare massakrerades och 15.000 slogs i bojor. Därefter krossades arbetarnas organisationer – både de revolutionära och de reformistiska. Junimassakern blev också den första spiken i den borgerliga republikens kista. Frankrike slog nu in på den väg som skulle leda fram till statskuppen i december 1851, vilken upprättade en bonapartistisk diktatur i landet.

När Parisproletariatets uppror krossats stängdes också nationalverkstäderna. De hade fyllt sin uppgift. Louis Blanc fick också gå – han hade gjort sin plikt. Han hade givit den franska bourgeoisin det masstöd den inte själv kunde uppbringa – han hade givit bourgeoisin den kraft som behövdes för att välta julimonarkin över ända. Regeringen hade fått proletära stödtrupper och den vacklande kapitalistiska ekonomin hade fått en uppryckning genom statens intervention. När det värvet var uppfyllt behövde man inte längre socialdemokraten Louis Blanc. Han fick lämna plats för Louis Bonaparte.

Louis Blancs vidare öden är av mindre intresse. Efter revolutionen flydde han till England där han slog sig ned som historiker och journalist. Här genomgick han en viss ideologisk utveckling. Under intryck från den engelska fackföreningsrörelsen och kooperationen började han nu förespråka produktionskooperativ som ett komplement till den demokratiska staten. Det var det som hade saknats i hans vackra plan! Arbetarna måste, hävdade han nu. föregripa och förbereda statsingripandena genom att bygga egna kooperativ. 1870 återvände han till Pariskommunens korta men heroiska historia. Louis Blanc tog avstånd från så ansvarslösa äventyr. Under de sista åren av sitt liv var han riksdagsledamot med sociala reformer på sitt program. Han fick dock aldrig möjlighet att än en gång pröva sina idéer. Han dog 1882.

Louis Blanc – en Ur-socialdemokrat

När man läser Louis Blancs skrifter och studerar hans agerande får man ofta anledning att slå sig för pannan. Detta är ju Branting upp i dagen! Precis vad Palme säger! Men är det inte Sträng? Det där låter ju som Arne Geijer! Eller Tage Erlander? Och Blancs agerande i den revolutionära situationen – det är ju en exakt förlaga till en Kerenskij i den ryska revolutionen, en Largo Caballero i det spanska inbördeskriget, en Allende i Chile. Här har vi ju exakt samma inslag både vad gäller samhällelig ideologi och politiskt agerande! Och skillnaden är ju inte heller så- stor mellan Louis Blanc och dagens »kommunist»-partier, som ju numera blivit vänstersocialdemokrater. Eller är steget så långt mellan Blancs »rätten till arbete» och vpk:s »rätten till meningsfullt arbete», mellan nationalverkstäderna och Hermanssons »statliga basindustrier»?

Ja förvisso, Louis Blanc verkar vara socialdemokratins urfader och barnen har sannerligen inte vansläktats. Som i trance upprepar de urfaderns ord och handlingar.

Men vad beror dessa likheter på? Palme, Geijer etc har troligen inte läst Louis Blanc, kanske inte ens hört talas om honom. Vad är det som gör att denna socialdemokratiska ideologi från Frankrike på 1800-talet nästan ordagrant återupprepas i Sverige på 1880-talet, i Tyskland på 1920-talet, i Spanien på 1930-talet och i Chile på 1970-talet? I så många olika tider och så många olika länder?

Man kan naturligtvis kringgå frågan genom att ge ett pseudosvar: Göra en idéhistorisk utredning över hur Louis Blancs idéer överfördes till Ledru-Rollin, som i sin tur påverkade den unge Lassalle, som i sin tur påverkade Schweitzer, som i sin tur påverkade Vollmar, som i sin tur påverkade Branting och Bernstein, som i sin tur… Men den successionsordningen är bräcklig och svag. Och framför allt: Den besvarar inte frågan hur och varför denna påverkan skedde, varför man kunde nöja sig med en gammal ideologi och inte behövde formulera nya ideologier för att möta förhållandena i olika länder och olika tider.

I själva verket har socialdemokratin ingen idéhistoria i egentlig mening. Dess ideologi uppstår spontant i det kapitalistiska samhället. Det är en process av samma enkla natur som fackföreningsrörelsens uppkomst. Fackföreningarnas utbredning i alla kapitalistiska länder beror inte på att den och den hantverkaren eller skräddaren råkade läsa den och den broschyren; den beror på att arbetarklassen spontant upplever behovet att sammansluta sig och kämpa för högre löner. På fackföreningarnas grund skapas en spontan trade-unionistisk, en facklig ideologi inom arbetarklassen. På exakt samma grund skapas också spontant en politisk ideologi. Denna politiska ideologi är socialdemokratin. Vi skall nu utreda denna fråga närmare.


II. Socialdemokratin och arbetarklassens samhälleliga medvetande

Det är inte medvetandet som bestämmer existensen, utan existensen som bestämmer medvetandet. Detta är grundsatsen i den marxistiska historieuppfattningen. (4) Medvetandet kan endast förstås utifrån en analys av de samhälleliga betingelserna; det är ingen självständig enhet; det förändras när det samhälleliga varat förändras. Låt oss utgå från denna enkla och självklara sats. när vi nu undersöker vilka olika former av medvetanden – ideologier – som det kapitalistiska produktionssättet skapar och reproducerar.

Kapitalismens grunddrag: en kort sammanfattning

För att få ett grepp om dessa ideologier måste vi först erinra oss hur det kapitalistiska samhället fungerar. Kapitalismen bygger på två grundpelare: på produktionen av varor som tillverkas för byte mot andra varor, och på privat äganderätt över produktionsmedlen. Detta innebär att varje enskild producent endast bestämmer över sin egen produktion. Han tillverkar sin vara i enskildhet. Han arbetar inte efter någon bestämd samhällelig plan. Han vet inte bestämt hur många varor han skall tillverka. Först på- marknaden vet han om han överhuvud taget tillverkat rätt vara och i rätt mängd.

Kanske har någon annan producent under tiden kommit på en förbättring av tillverkningsprocessen så att denna kan byta sin vara till ett lägre pris; kanske har någon annan höjt kvaliteten på sin produkt genom en ny uppfinning. Då kanske vår producent inte kan bli av med alla sina egna varor. Han har tillverkat för mycket och får en överproduktion vars värde inte kan förverkligas.

Den enskilde producenten kan inte få någon översikt över hela omgivningen. Han är isolerad och hans medvetande blir isolerat, begränsat till hans egen produktion. Det som finns utanför den egna verkstaden blir an samling främmande makter och fientliga viljor: konkurrenter, spekulanter, konjunkturer etc. Omvärlden blir fientlig mot hans egen produktion, han vet inte om han skall kunna förverkliga värdet i sin egen produktion. Det tillkommer inte honom att bestämma det, endast hans omgivning. Hans medvetande blir »atomiserat». Det enda han kan överblicka är sitt eget arbete.

Detta i sig atomiserade medvetande förstärks dessutom av ätt produktion av varor för byte mot andra varor (eller mot pengar) gör att produktionen får två sidor: en abstrakt och en konkret sida. Å ena sidan kommer man att få den konkreta produkten med ett bestämt bruksvärde, skapad genom konkret mänskligt arbete, i en bestämd arbetsprocess. Men i kapitalismen skapas inte produkterna för sin egen skull eller for att fylla mänskliga behov. Vid sidan av den konkreta processen står jakten på profiten, den process som bestämmer kapitalismens rörelselagar. Detta skapar en serie abstrakta processer, vilka inte är synliga för blotta ögat. Det krävs ett visst mitt av abstrakt tänkande för att tränga in i kapitalismens innersta skrymslen. Denna abstrakta sida av kapitalismen är dess egentliga hemlighet; det är här vi kan förstå mekanismerna bakom varans värde vilken bestäms av det abstrakta mänskliga arbetet och vars drivkraft är jakten på mervärde, Den värdeskapande processen kommer att vara övergripande och bestämma över den konkreta arbetsprocessen.

Vi kan åskådliggöra dessa två sidor i kapitalismen i följande skiss:
Den värdeskapande processen innefattar skapandet av mervärde. Men detta kan endast förverkligas i det ögonblick som den enskilde producenten låter någon annan arbeta för sig mot betalning, dvs när arbetskraften förvandlas till en vara for att producera andra varor. Det skedde inte i det exempel vi tidigare studerade. Den producent vi mötte där var självägande och självproducerande. Han ägde sina egna arbetsverktyg, sina egna produktionsmedel och arbetade endast själv i verkstaden. Han anställde ingen som arbetade för honom. Men när detta sker, ex.vis genom att någon producent konkurreras ut och tvingas sälja sin arbetskraft, då skapas arbetaren, en person som inte äger några produktionsmedel utöver sin egen arbetskraft.

För att kunna leva tvingas han sälja sin arbetskraft till en producent och arbeta på hans villkor. Därmed förvandlas den enkla varuproduktionen till kapitalism, till ett system som delar upp befolkningen i två huvudklasser: De som äger produktionsmedel och de som äger arbetskraft. (5) De förra behöver de senare. De vill köpa arbetskraften så billigt som möjligt. Ur detta tillstånd kan vi nu härleda de olika rörelselagarna i det kapitalistiska produktionssättet – mervärdet, den värdeskapande processen, profiten, monopoliseringen etc.

Men vi kan också härleda olika ideologier ur det samhälleliga vara som uppstår för olika individer.

Det borgerliga medvetandet

Det som kännetecknar alla individer i detta kapitalistiska produktionssätt är att de inte behärskar hela samhället, inte kan skapa sig en överblick över det och styra det efter sin egen vilja. De är underordnade de lagar som verkar under ytan och som inte omedelbart syns.

Allas medvetande kommer att vara fragmentariskt. De kommer att uppleva lagarna som obarmhärtiga naturkrafter som inte kan kontrolleras eller behärskas. Den som äger produktionsmedlen, kapitalisten, kommer att ha en viss frihet – friheten att bestämma över sina egna arbetare. Han kan enväldigt avgöra hur länge de skall arbeta, till vilka priser de skall arbeta och i vilken takt de skall arbeta. Han kan kontrollera produktionsprocessen i sina egna företag. Men därmed upphör hans frihet. Han kan inte bestämma över sina konkurrenters företag. Han kan inte heller bestämma över marknaden där hans produkter säljs. Han kan inte avgöra om varan säljs eller inte, om det blir överproduktion eller inte, om det blir betalningskriser, om det blir konjunkturuppgångar eller konjunkturnedgångar. Alla dessa krafter antar övermänskliga proportioner, de verkar vara naturkrafter som inte kan kontrolleras av människor trots att de härrör ur det mänskliga samhället.

Proportionerna mellan kapitalistens frihet och ofrihet kommer naturligtvis att bero på olika faktorer: Storföretagaren har större inflytande och större möjligheter att påverka utvecklingen, småföretagaren med få eller inga anställda har mindre möjligheter. (6)

Det proletära medvetandet

Men det finns en grupp som inte har någon frihet alls. Det är de som säljer sin arbetskraft till andra – arbetarklassen. För dem är inte bara det omgivande samhället fientligt och okontrollerbart. Också själva arbetsprocessen, det mänskliga arbetet, står utanför deras egen kontroll och överblick. De kan inte bestämma vad de skall producera eller hur de skall producera. De har bara att lyda order. Mot dem står två fientliga och främmande makter: samhället och arbetet.

De kontrollerar bara en enda sak: sin egen arbetskraft, den enda vara de äger och kan sälja till andra. Det är också här som deras samhälleliga medvetande, deras klassmedvetande, börjar utvecklas. Kapitalisten strävar efter att få köpa denna vara, arbetskraften, så billigt som möjligt och få utnyttja den så mycket som möjligt. Arbetaren kommer tvärtom att sträva efter att kunna sälja varan så dyrt som möjligt. Han måste ha pengar för att kunna köpa de varor han själv tillverkar och det kan han endast få genom att sälja sin arbetskraft. Ju dyrare han kan sälja den, desto mer kan han förverkliga sig själv på fritiden, utanför arbetet. Han kämpar också för att hans enda vara, arbetskraften, inte skall slitas ut i förtid. Han kommer därför samtidigt att kämpa för högre pris (lön), kortare arbetstid och mindre förslitning av arbetskraften.

Detta är det medvetande som spontant kommer att uppstå hos arbetarna ur deras samhälleliga existens. Automatiskt kommer de att kämpa för arbetskraftens värde och pris. Medvetandet kommer att utvecklas av det som omedelbart finns inför ögonen, arbetet på det »egna» företaget Man kommer att kräva av »sin» kapitalist att han höjer lönerna, minskar arbetstakten, förkortar arbetsdagen. Man kommer också att uppfatta att orättvisorna mot arbetarna, mot att de ständigt är i underläge, beror på den arbetsorganisation som byggts upp på företaget, på den hierarki som skapats med ett maktcentrum i toppen och med olika arbetsuppgifter (förmän, tidsstudiemän etc). Det är den fiende som står närmast, det område där den dagliga kampen utspelas. Det är detta fält som arbetarna ständigt har inför ögonen. Själva deras arbete står främmande inför dem. De kommer att motsätta sig den låga lönen, den ständiga förslitningen av arbetskraften, den usla arbetsmiljön, den hierarkiska arbetsprocessen, hemlighetsmakeriet på toppnivån, den auktoritära andan på fabrikerna. Kort och gott: De för en daglig kamp för arbetskraftens värde och pris.

Detta är också ett område där man kan nå omedelbar framgång. Arbetskraften är under kapitalismen en vara som köps och säljs. Men liksom alla andra varor kan priset variera. Köparen och säljaren kan genom olika åtgärder höja och sänka priset Om inte annat så kan de förhandla om frågan, ge bud och motbud. Detta faktum skiljer kapitalismen från alla tidigare samhällen. (En slav kan t ex inte förhandla, endast revoltera mot själva systemet.) Detta har givit kapitalismen en större rörlighet. Man kan också göra eftergifter för arbetarnas krav. Det finns utrymme för reformer och förändringar inom systemets ram.

Fackföreningarnas funktion

Det är kring detta faktum som arbetarna spontant sammansluter sig, som de bildar fackföreningar. Deras syfte är att höja arbetskraftens värde. Detta sker genom förhandlingar direkt med arbetsköparen på den enskilda fabriken (i kombination med olika påtryckningsmedel som strejk, bojkott). Men vissa w de krav som arbetarna måste ställa för att skydda vordet i sm arbetskraft är sådana att de inte kan genomföras i en fabrik i taget. En överenskommelse måste här slutas med hela kapitalistklassen och överenskommelsen måste stadfästas i lag. Ett sådant klassiskt krav som 8 timmars arbetsdag kan inte genomföras i en enda fabrik. Det måste tvingas på hela kapitalistklassen för att inte konkurrensens lagar helt skall urholka kravet. Det krävs en lag om arbetsdagens längd.

Detsamma gäller andra krav: bättre skolutbildning, pensionsförmåner. bättre arbetsmiljö, arbetarskydd – alltsammans krav som syftar till att höja kvaliteten på arbetskraften. Därmed går fackföreningarnas kamp över till att bli en politisk kamp, en kamp för politiska reformer. Den inomkapitalistiska, fackliga kampen får sitt komplement i en politisk, reformistisk arbetarrörelse. Det är denna spontana reformistiska rörelse som utgör grogrunden för det socialdemokratiska partiet eller partier med ett socialdemokratiskt perspektiv (t ex dagens officiella kommunistiska partier).

Synen på staten

Därmed når vi fram till det som är själva knutpunkten både i det spontana medvetandet och i den socialdemokratiska ideologin: synen på staten.

Vi nämnde tidigare att verkligheten både i och utanför fabriken kommer att vara främmande krafter som arbetaren/arbetarna inte kan kontrollera; både samhället och arbetet kommer att stå utanför hans kontroll. Men dessa två krafter kommer att ha olika värde i det spontana medvetandet. Det är arbetet som uppfattas som den fientlig! kraften och arbetaren kommer att kämpa för att vinna kontroll över arbetsprocessen. Men samhället kommer främst att uppfattas som en utanförstående, en främmande organisation. Det kommer att uppfattas som en kraft som inte har något samband med verkligheten på fabriken, tom som en kraft i direkt motsättning till arbetet. Samhället och särskilt staten, kommer att uppfattas som en kraft som är neutral i kampen mellan kapital och arbete. Den skriver lagarna och ser till att de efterlevs.

Spontant kommer man att vända sig till denna kraft och begära hjälp i förhandlingarna om arbetskraftens värde och pris. På så sätt växer statsapparaten, i det spontana medvetandet fram som en neutral instans som står över kampen i fabrikerna och som kan intervenera på arbetarnas sida. Man kommer också att uppfatta den som ett instrument i den lång siktiga omvandlingen av arbetsorganisationen. För det spontana medvetandet blir staten, som Louis Blanc uttryckte det, »de fattigas bankir». Man kommer då att inrikta sig på att erövra statsapparaten och genomföra de reformer som behövs för att säkra arbetskraftens kvalitet.

Det är ett av det kapitalistiska produktionssättets karakteristika att den döljer verkligheten, att världen kommer att se annorlunda ut än den verkligen är. Man kan här dra en analogi med vissa företeelser i naturen. Det verkar som om solen rör sig kring jorden, som om den gick upp ; i öst och ned i väst. Så trodde man ju också länge. Först en vetenskaplig undersökning kunde visa att det var tvärtom, att det var jorden som gick kring solen, att rörelselagen fungerade på rakt motsatt sätt mot hur det uppfattades av »det sunda förnuftet». Det är samma sak med kapitalismen. Rörelselagarna kommer att manifesteras på ett sådant sätt att orsakssammanhangen kastas om. Världen ställs på huvudet.

Det kommer att verka som om kapitalismen endast har en sida, den konkreta process som arbetaren varje dag har för ögonen. Det kommer att verka som om denna konkreta arbetsprocess bestämde kapitalismens lagar, medan det i själva verket är tvärtom är kapitalismens abstrakta sida, dess värdeskapande process som bestämmer arbetsorganisationen. Det är genom sin uppknytning till kapitalismens konkreta sida som socialdemokratin vunnit sin styrka, så lätt vunnit insteg i arbetarklassen. Men det är också här dess verkliga svaghet ligger, dess oförmåga att krossa kapitalismen eftersom den aldrig angriper dess verkliga sida, dess värdeskapande process.

Det krävs en vetenskaplig undersökning för att utreda hur rörelselagarna verkligen fungerar i det kapitalistiska produktionssättet. Världen är inte vad den synes vara. Socialdemokratin anknyter till det spontana medvetandet, inte till den vetenskapliga socialismen. Den är kvacksalveri, inte verklig läkekonst.

Detta gäller inte bara synen på arbetsorganisationen , utan också synen på staten. För socialdemokratin är staten en neutral instans utanför klasskampen. Men i själva verket är staten inte alls en kraft som står vid sidan av den materiella produktionen, utanför ekonomin.

Tvärtom. Den materiella produktionen är en bas och den bestämmer hela samhällets utseende. De samhälleliga förhållandena blir en överbyggnad på den materiella produktionen. De förhållanden som råder i fabriken återkommer i hela samhället, om än i andra förklädnader. De lagar som bestämmer den materiella produktionen kommer också att bestämma ramarna för samhällets agerande. Den som har makten i fabriken har också makten i samhället.

Detta gäller också statsapparaten. Den är ingen neutral instans som står utanför kampen i fabrikerna. Tvärtom är den ett redskap för att bevara de rådande makt- och ägandeförhållandena. Överheten bär inte svärd förgäves. Den har till funktion att jämna ut motsättningarna i samhället, både de som kan råda mellan olika fraktioner inom den härskande klassen (mellan olika arbetsköpare, mellan produktion och distribution, mellan produktionsledare och administratörer etc) och de som råder mellan den härskande klassen som helhet och arbetarklassen. Dessa motsättningar kan endast jämnas ut genom att den ena eller andra parten tvingas till eftergifter samtidigt som de rådande ägandeförhållandena bevaras. Det är detta som avgör statens klasskaraktär. Den är i själva verket ingen neutral instans utan en aktiv pari som griper in för att skydda kapitalismen och hålla kvar arbetarklassen i samma position.

Här har vi den avgörande skiljelinjen mellan kommunister och socialdemokrater. För kommunister är staten ingen neutral instans som kan utnyttjas for att genomföra socialismen. Kommunisterna strävar inte efter att erövra den borgerliga staten utan efter att krossa den och ersätta den med en annan statsform (arbetarråden) under övergångsperioden. Vi kommunister strävar inte ; första hand till arbetets organisation utan till samhällets omorganisation, till expropriering av fabrikerna och skapandet av ett nytt produktionssätt.

Socialdemokratins karaktär

Vi kan nu närmare definiera socialdemokratin och förstå varför exakt samma tankegångar kan dyka upp i 1840-talets Frankrike och 1970-talets Chile. Socialdemokratin hämtar sin näring ur arbetarklassens spontana medvetande i det kapitalistiska produktionssättet, ur det fackliga medvetandet. Vi står här inför en paradox: Den enda klass som kan störta kapitalismen, arbetarna, far inte ett revolutionärt medvetande till skänks av denna kapitalism. (7) Det måste erövras. Man hindras från att förstå kapitalismens egna lagar. Det krävs en intensiv politisk skolning och propaganda för att till tillföra arbetarklassen en marxistiskt medvetande, att skapa ett perspektiv över hela samhället, att politisera det fackliga medvetandet, att visa de verkliga orsakssammanhangen och peka på att hela samhället, inte bara arbetsorganisationen, måste ändras, och att detta kräver att den borgerliga statsapparaten krossas. Men endast vissa skikt av arbetarklassen kan tillföras marxismen genom propaganda – för den stora massan uppstår det revolutionära medvetandet först i den revolutionära situationen, d v s då existensen förändrats på ett så radikalt sätt att den kräver en motsvarande förändring av medvetandet.

Den fackliga ideologin är en första försvarslinje mot kapitalet, en kamp för arbetskraftens värde och pris. Det ger också fackföreningarna ett självklart existensberättigande, de är arbetarklassens försvarsorganisationer. Men saken kommer i ett annat läge när detta fackliga medvetande generaliseras till en politisk ideologi. Det är då socialdemokratin skapas med illusioner om att fredligen erövra statsapparaten för att omorganisera arbetsprocessen. Socialdemokratin är en deformerad ideologi som bygger på ett fragmentariskt medvetande. Den vill göra alla till småborgare. Eller för att använda en formulering från Kommunistiska Manifestet: Den vill skapa en bourgeoisi utan ett proletariat. (8)

Det är denna anknytning till det spontana medvetandet inom arbetarklassen som utgör dess (skenbara) styrka och dess (reella) svaghet. Den kan vara flexibel och aggressiv så länge det finns något att hämta, så länge det finns utrymme för reformer. Men dess prövostunder kommer då manöverutrymmet krymper samman och man inte längre kommer att få igenom kraven. Då kommer socialdemokratin öppet att ställa sig på bourgeoisins sida, då kastas alla ideologiska demarkationslinjer åt sidan; än tydligare kommer det att visa sig att socialdemokratin är ett instrument för bourgeoisins historiska intresse: Bevarandet av det kapitalistiska produktionssättet utan vilket vare sig bourgeoisi eller socialdemokrati kan existera! Detta kommer tydligare fram i revolutionära eller förrevolutionära situationer. Socialdemokratin kommer att fungera som Louis Blanc i 1848 års revolution: Som en röd rosett i bourgeoisins fana, som en kontrarevolutionära kraft.

Vi har här kunnat konstatera att socialdemokratin förändrats föga under 130 år, att dess existens inte så mycket förklaras av historien i sig, utan av kapitalismen i sig, att den egentligen måste studeras strukturellt och inte historiskt. Genom att på detta sätt lägga den gamle Louis Blancs skrifter vid sidan av den moderna socialdemokratin har vi kunnat visa på de slående likheterna. Men en fråga återstår: Hur har socialdemokratin kunnat få en revolutionär patina? Hur skall man förklara dess revolutionära språk och det efter 1848 års revolution, dess »revolutionära period» mellan 1848 och 1917? För att få ett svar på denna fråga måste vi göra en historisk undersökning. Vi måste nu växla perspektiv och analysera dess relation, inte till kapitalismens struktur, utan till dess historia, till kapitalismens utvecklingskurva. Detta skall vi nu göra genom att i nästa avsnitt undersöka hur förhållandet mellan kommunism och socialdemokrati växlat under olika perioder.

III. Kommunism och socialdemokrati

I dagligt tal låter vi numera begreppen »socialism», och »kommunism» vara synonymer, betyda samma sak. I den mån man skiljer på begreppen låter man dem numera beteckna olika stadier i det efterkapitalistiska samhället.

Men det finns också en annan innebörd i begreppen »socialism» och »kommunism», en innebörd som blev tydlig när Lenin i april 1917 föreslog att det ryska bolsjevikpartiet skulle byta namn, att man skulle återuppliva uttrycket »kommunistisk)» som använts av Marx-Engels före 1848 års revolution (t ex »Kommunistiska förbundet», »Kommunistiska manifestet».) (10)

Åter tvingas vi göra en historisk tillbakablick, gå till rollerna, for att kunna utreda begreppsskillnaden i orden »socialism» och »kommunism».

»Socialism» och »kommunism»

När man går igenom 1840-talets politiska och sociala debatt ser man också snart en tydlig skillnad. Uttrycket »socialism» användes genomgående av olika utopiska skolor, av om utarbetat sinnrika och orealistiska system. Det gemensamma för dessa tänkare var att de ville genomföra sina projekt genom de härskandes goda vilja, genom att övertyga dem om det rättfärdiga i sina idéer eller genom olika statliga reformprojekt. Socialismen blev en antikapitalistisk strömning inom olika samhällsklasser; inom adeln; inom vissa storborgerliga skikt, inom småbourgeoisin, inom intelligentsian och inom vissa arbetargrupper. (11)

Det var i direkt och medveten motsatsställning till dessa välmenande reformerande och orealistiska samhällsutopier som vissa teoretiker i början av 1840-talet började använda termen »kommunism» för att markera sina egna ståndpunkter. Så gjorde t ex Blanquis hemliga sällskap, som genom konspirativa uppror hoppades kunna störta kapitalismen och upprätta »proletariatets diktatur» (en term som Blanqui lanserade), och så gjorde olika arbetargrupper som tog avstånd från reformistiska projekt och i stället förespråkade revolution mot kapitalismen.

I 1840-talets samhällsdebatt kom termerna »socialism» och »kommunism» att knytas till helt olika sociala rörelser: Socialismen var en reformistisk rörelse med »arbetets organisation» och besläktade projekt på sitt program, medan kommunismen var en revolutionär rörelse som angrep själva äganderättsförhållandena, en rörelse som inte bara ville skapa en gemensam produktion utan också en gemensam fördelning av produkterna. Låt oss se hur en skarpsynt samhällskritiker från 1840-talet definierar de två termerna. Vi väljer Erik Gustaf Geijer som 1844 höll sina berömda föreläsningar i Uppsala, »Om vår tids inre samhällsförhållanden». I dessa berör han även moderna socialpolitiska rörelser:

»Proletären, vars massa i det moderna samhället oupphörligt växer, protesterar mot egendomen; han gör det i gärning, han har begynt göra det i lära och övertygelse. Brottmålsstatistiken lämnar bevisen på det förra; kommunismen, vars enda trosartikel är fordran på egendomens gemensamhet eller likhet ger beviset på det senare. Socialismen står ett steg högre och åtminstone inom förnuftighetens område. Den arbetar med vad man kallar arbetets organisation, enligt den i sig riktiga förutsättningen: Att de små kapitalen, sammanlagda och rätt förvaltade, borde verka såsom de stora och till alla deltagares vinst. Och det är sant: Associations-principen är ett tidens räddningsmedel.» (12)

Marx och Engels

Skillnaderna bör dock inte överdrivas. Kommunismen var fortfarande på 1840-talet bemängd med olika idealistiska inslag. Samhällsanalysen var luddig och närmast moralistisk (»egendom är stöld» etc) och framtidsperspektiven oklara. Först Marx och Engels gav den kommunistiska rörelsen en vetenskaplig inriktning. Den marxska teorin växte fram i Paris under senare delen av 1840-talet, först som en polemik mot olika riktningar inom kommunismen (Filosofins elände 1847).

1846 anslöt sig Marx och Engels till ett av de hemliga kommunistiska sällskapen. Det var »Det rättfärdigas sällskap», en organisation som huvudsakligen bestod av tyska hantverksgesäller, men som genom gesällresorna hade utbredning i olika länder bl a i Frankrike och England. De genomdrev snabbt att sällskapet bytte namn till »Kommunistiska förbundet» och började därefter arbeta för att infora den vetenskapliga teorin i sällskapet. Denna process kan sägas vara avslutad i och med att förbundet i februari 1848 antog »Kommunistiska manifestet som sin programskrift.

Därmed var det programmatiska arbetet slut Men frågan är inte uttömd. Vi måste nu vända oss från teorins och programmets område till taktikens och strategins för att se vilken attityd Marx och Engels här intog till de socialistiska rörelserna.

Här upptäcker vi något som vid första ögonkastet kan tycks motsäga det programmatiska arbetet. Medan Marx och Engels programmatiskt avskärmade sig från socialismen och i verk efter verk gick till angrepp mot dem, närmade de sig den socialistiska rörelsen rent organisatoriskt. I »Kommunistiska manifestet» kan vi finna följande uttalande:

»Kommunisterna utgör inget särskilt parti gentemot de andra arbetarpartierna… De kämpar för uppnåendet av arbetarklassens omedelbart närliggande mål och intressen, men de representerar inom den nuvarande rörelsen samtidigt rörelsens framtid. I Frankrike ansluter sig kommunisterna till det socialist-demokratiska partiet mot den konservativa och radikala bourgeoisin, utan att därför uppge rätten att intaga en kritisk ställning gentemot de fraser och illusioner vilka härrör från den revolutionära traditionen.» (vår kursiv) (13)

Hur kunde Kommunistiska förbundet ta avstånd från socialismen som en falsk lära, och samtidigt ansluta sig till det parti som var det tydligaste uttrycket för denna lära, Louis Blancs parti?

Taktik och strategi i revolutionen 1848

Förklaringen ligger i de förväntningar Marx och Engels hade på den kommande revolutionen. För dem var denna revolution i första hand en borgerlig revolution som i Frankrike skulle sopa bort de sista resterna av feodalismen och i andra europeiska länder (särskilt Tyskland) bana väg för kapitalismen vilken var en progressiv rörelse i förhållande till feodalismen. I denna borgerliga revolution skulle proletariatet deltaga för att säkra dess seger: De skulle kritisera bourgeoisin, men samtidigt göra gemensam sak med dem mot feodalismen. Först senare kunde det bli aktuellt med en proletär revolution riktad mot bourgeoisin.

»Kommunistiska manifestet» hade knappast hunnit lämna tryckpressarna förrän denna revolution var ett faktum. Den började i februari 1848 i Paris, spred sig sedan i mars till Tyskland, Ungern, Polen, Tjeckoslovakien, Italien och fick slutligen också efterbörder i andra länder i Europa (t ex Sverige).

Kommunistiska förbundet följde sin taktik och strategi för revolutionen: Att deltaga i den som bourgeoisins allierade. I den avsikten publicerade förbundet i mars 1848 en programskrift som innehöll 17 krav som borde ställas i revolutionen. Bland dessa krav fanns sådana punkter som ett enat Tyskland, allmän rösträtt, folkbeväpning, avskaffande av alla feodala pålagor, förstatligande av transportväsendet och skapandet av en statsbank. Men man förde också fram krav som uttryckligen hänförde sig till »arbetets organisation», och bland dessa finner man även det blancska receptet »Upprättandet av nationalverkstäder. Staten skall garantera alla arbetares existens och ta hand om dem som inte kan arbeta.» Programmet slutar: »Det ligger i det tyska proletariatets, småbourgeoisins och böndernas intresse att energiskt verka för att ovannämnda krav förverkligas.» (14)

I början av revolutionen flyttade Marx och Engels tillbaka till Tyskland där de började ge ut tidskriften »Neue Rheinische Zeitung» för att kunna ingripa i revolutionens vidare förlopp. Tidningen blev »organ för demokratin» för att citera dess undertitel. Under det närmast halvåret deltog de aktivt i den tyska revolutionen och försökte förgäves få bourgeoisin att fullfölja sin egen. revolution.

Men de hade överskattat bourgeoisin. Den Nationalförsamling som upprättats i revolutionens spår blev en ren pratkvarn som aldrig vågade ta ens den formella makten i landet, än mindre den reella. Feodalherrarna satt kvar i orubbat bo. Efter några månader rullade kontrarevolutionen fram och sopade undan den borgerliga revolutionen. (15)

Därmed misslyckades revolutionen i Tyskland liksom den misslyckats i alla andra länder. Och orsaken till misslyckandet låg inte i de subjektiva faktorerna, utan i bourgeoisins oförmåga att ta över rodret på revolutionär väg. Den tyska bourgeoisin var alltför sammanknuten med feodalherrarna för att längre kunna uppträda självständigt; den var alltför rädd för massorna för att våga mobilisera dem för sina egna syften.

En omprövning av taktiken och strategin

Misstyckandet i revolutionen 1848 visade att Kommunistiska förbundet hyst alltför höga förhoppningar om bourgeoisin. Det gjorde också att man tvingades ompröva hela taktiken och strategin. Denna omprövning kom i en rundskrivelse från Kommunistiska förbundets centralkommitté i mars 1850 (skriven av Marx och Engels). I denna analyserade Marx och Engels orsakerna till misslyckandet och lade fram en helt ny revolutionsstrategi.

Man konstaterar först att Förbundets lokalavdelningar upplösts under revolutionen i stället för att stärkas och att de lokala avdelningarna hamnat under småbourgeoisins »välde och ledning». »Det måste bli ett slut på detta tillstånd; arbetarnas självständighet måste återställas.»

Detta är så mycket nödvändigare, fortsätter man, som en ny revolution står för dörren. I denna måste arbetarpartiet vara väl organiserat och enat. Det måste »kunna uppträda så självständigt som möjligt, om det inte åter skall exploateras av bourgeoisin och tas i dess släptåg som 1848.» I denna nya revolution kommer de demokratiska småborgarna att spela samma roll som den liberala bourgeoisin 1848, dvs förrädarnas roll. En del av dessa småborgare är de »som nu kallar sig röda och socialdemokratiska, därför att de hyser det fromma önskemålet att avskaffa storkapitalets tryck på småkapitalet och storbourgeoisins på småbourgeoisin.» Dessa demokratiska småborgare strävar inte efter ett kommunistiskt samhälle, de vill inte ändra ägandeförhållandena utan endast reformera det bestående samhället och lätta trycket på sig själva.

Kapitalets herravälde och snabba förökning skall vidare motarbetas av socialdemokraterna, dels genom inskränkning i arvsrätten, dels genom överförandet av så många arbeten som möjligt till staten. Vad arbetarna angår så fastslås framför allt, att de skall förbli lönearbetare som hittills. De demokratiska småborgarna önskar endast arbetarna bättre lön och en säkrad existens och hoppas uppnå detta genom att de delvis skall sysselsättas av staten och genom välgörenhetsåtgärder. De hoppas kort sagt att kunna besticka arbetarna genom mer eller mindre dolda allmosor och att kunna bryta deras revolutionära kraft genom att momentant göra deras situation uthärdlig.

Den permanenta revolutionen

»Medan de demokratiska småborgarna vill få ett slut på revolutionen så snabbt , som möjligt och under genomförande av på sin höjd de ovan anförda kraven, så är det i vårt intresse och vår uppgift att göra revolutionen permanent ända tills alla mer eller mindre besuttna klasser har trängts undan från makten, tills proletariatet har erövrat statsmakten (17) och sammanslutningen av proletärer inte bara i ett land utan i alla världens härskande länder har framskridit så långt, att proletärernas konkurrens i dessa länder har upphört och åtminstone de avgörande produktivkrafterna har koncentrerats i proletärernas hände».

Därefter går Marx och Engels över till den närmast liggande taktiken. Vilken hållning skall man inta till de småborgerliga demokraterna under de nuvarande förhållandena? »För ögonblicket, då de demokratiska småborgarna överallt är undertryckta, predikar de på det hela taget enighet och försoning för proletariatet, räcker det handen och strävar efter att skapa ett stort oppositionsparti, som skall omfatta alla schatteringar inom det demokratiska partiet, dvs. strävar efter att insnärja arbetarna i den partiorganisation, där de allmänt socialdemokratiska fraserna är förhärskande, bakom vilka småborgarna döljer sina särskilda intressen, och i vilken proletariatets bestämda fordringar för fridens skull inte får föras till torgs. -Proletariatet skulle förlora hela sin självständiga, mödosamt förvärvade ställning och på nytt sjunka ned till ett bihang till den officiella borgerliga demokratin. Denna förening måste alltså på det bestämdaste tillbakavisas».

För att bekämpa de gemensamma fienderna behöver man ingen gemensam organisation; i en sådan skulle proletariatet bindas av småbourgeoisin i stället för att uppträda som en självständig kraft. Arbetarna får inte hålla tillbaka sina egna krav eller underlåta att skapa egna organisationer. »De måste vid sidan av de nya officiella regeringarna samtidigt upprätta egna, revolutionära arbetarregeringar (18). antingen i form av verkställande råd eller kommittéer eller också i form av arbetarklubbar och arbetarkommittéer.»

För att dessa nya råd skall få någon makt måste arbetarna beväpna sig och avväpna bourgeoisins garden. »Där detta senare inte låter sig göra, måste arbetarna försöka organisera sig självständigt som ett proletärt garde med självvalda chefer och en egen självvald generalstab och underordnade inte statsmakten utan av arbetarna framtvingade revolutionära lokala råd… Vapnen och ammunitionen får man under inga förhållanden lämna ifrån sig och varje avväpningsförsök måste i nödfall omintetgöras med våld».

Arbetarna måste nu i väntan på revolutionens utbrott organisera sig självständigt och föra ut sina egna klasskrav oberoende av småbourgeoisins tycken och smak. I valen måste de ställa upp sina egna kandidater. »Till och med där det inte finns någon som helst utsikt till framgång, måste arbetarna sätta upp sina egna kandidater för att bevara sin självständighet, räkna sina styrkor och bringa sin revolutionära inställning och sina partiåsikter inför offentligheten. De får härvid inte låta låta prata omkull sig av demokraterna, t.ex. med påståendet att man på så sätt splittrar det demokratiska partiet och ger reaktionen möjlighet till seger. Alla sådana fraser går till sist ut på att bedraga proletariatet».

Efter ytterligare anvisningar om hur proletariatet skall agera i konkreta situationer gentemot jordbruksarbetarna och gentemot en demokratisk regering, betonar Marx och Engels än en gång nödvändigheten att arbetarna uppträder som ett självständigt parti och de slutar sin skrivelse med orden: »Deras /dvs arbetarnas/ fältrop måste bli: Den permanenta revolutionen». (19)

Vi har tillåtit oss dessa långa utdrag ur skrivelsen från mars 1850 för att visa hur Marx-Engels’ syn på socialdemokratin hänger nära samman med själva revolutionsstrategin. Så länge de trodde på en självständig borgerlig revolution var de beredda till samverkan med socialdemokratin, och tom. direkt underordnande under den. Men i och med att de 1850 utarbetade teorin om den permanenta revolutionen kom också synen på socialdemokratin att genomgå en förändring. Nu räckte det inte längre med programmatiska avståndstaganden; också organisatoriskt taktiskt och strategiskt måste proletariatet vinna självständighet gentemot de småborgerliga demokraterna. Om inte denna självständighet uppvanns skulle revolutionen inte kunna segra. Den självständiga borgerliga revolutionen var inte längre en realitet; den måste sammanlänkas med den proletära revolutionen och den måste ledas av proletariatet.

Perioden 1858-1917: Kapitalismens uppåtgående kurva

Som vi kunnat se knyts teorin om den permanenta revolutionen direkt till en ny näraliggande revolution. Marx-Engels väntade sig att denna revolution skulle bryta ut inom det närmaste året och att den nya taktiken och strategin då skulle vara framgångsrik. I själva verket skulle det dröja ända till 1917-18 innan en ny revolutionsvåg svepte fram över Europa. Kapitalismen fick en uppåtgående utveckling, en enorm expansion under nära 70 år. Under nära 70 år inträffade inte några revolutionära situationer i Europa, (med undantag för Pariskommunen, som dock framsläpades genom kriget och inte genom en kapitalistisk kris).

Detta innebär dock inte att Marx-Engels »hade fel». Deras perspektiv på den permanenta revolutionen har visat sig vara det enda realistiska perspektivet på revolutionerna efter 1917-18. Men vid sidan av analysen av klasskrafterna – vilken visat sig vara riktig – gjorde de en felaktig värdering av tidsperspektivet. Kapitalismen befann sig inte i en kronisk kris – tvärtom gick den in i en expansion utan like. Perioden från 1850 till 1917-18 utgör kapitalismens uppåtgående kurva. Detta hindrar naturligtvis inte kriser under denna tid, men dessa kriser var relativt lindriga och oftast begränsade till en sektor i det kapitalistiska samhället. Hela samhällsformationen befann sig inte i kris samtidigt. Situationen är radikalt annorlunda efter 1917-18. Alltsedan dess befinner sig kapitalismen i en nedåtgående kurva. Vi lever nu i en epok av ständiga kriser, revolutioner och krig. Kapitalismens progressiva period är för evigt till ända. (Detta utesluter naturligtvis inte tillfälliga högkonjunkturer – genom den teknologiska utvecklingen kan dessa högkonjunkturer t o m få karaktären av en kraftig expansion – men dessa är kortvariga och avlöses av ständigt förvärrade kriser.)

Men även om Marx-Engels strategiska perspektiv i dag är aktuellare än någonsin löser det inte frågan om vad man skulle göra 1850 när revolutionen uteblev och kapitalismen i stället började sin expansion. Hur skulle man undvika att kommunismen isolerades från arbetarklassen under denna uppåtgående period? Hur skulle man driva kampen för att arbetarklassen fick så stor del som möjligt av det värde som nu skapades? Hur skulle man kunna stärka den för det framtida revolutionära maktövertagandet?

Det var frågor som inte omedelbart kunde lösas och som inte heller löstes i en teoretisk analys, utan rent pragmatiskt Åren efter 1850 föll Kommunistiska förbundet sönder i olika kämpande fraktioner; det var inte väpnat att möta den nya situationen. Underliggande motsättningar bubblade upp och förstärktes genom olika provokationer utifrån (rättegångar, infiltration av polisagenter etc). Förbundet drabbades av de politiska sjukdomar som härjar i alla organisationer som är socialt isolerade (emigrantsällskap o dyl). 1852 hade Förbundet upplösts.

Därefter började en period av politisk isolering för Marx och Engels. Under de närmast tio åren ägnade de sig främst åt teoretiska analyser och politiskt brödskriveri. De fick nu den tid som behövdes för att tränga in på djupet i det kapitalistiska produktionssättets lagar. Detta arbete kulminerade slutligen i publiceringen av Kapitalet.

Den nya arbetarrörelsen

Men när den publicerades 1867 hade de redan börjat åter återuppta det politiska arbetet. I början av 1860-talet återkom radikala tankegångar inom arbetarklassen, efter mer än tio års stiltje. Marx och Engels främsta engagemang gällde skapandet av en internationell revolutionär sammanslutning. Första Internationalen. Denna International blev kortlivad – efter Pariskommunens fall föll den sönder. Dess viktigaste resultat – vid sidan av de programmatiska klargörandena och polemiken mot anarkisterna – blev uppkomsten av nationella sektioner, vilka förde ut de marxska idéerna till arbetarklassen. I Tyskland skapades en arbetarrörelse under 1860-talet av Liebknecht och Bebel. en rörelse som stod Marx-Engels nära. Den var starkast ‘ södra Tyskland.

Men den var inte den enda rörelsen inom arbetarklassen vid denna tid. Också andra ideologier spreds inom klassen och vann tom större anknytning hos arbetarna tack vare de objektiva möjligheter till eftergifter som de goda tiderna gav och tack vare sin anknytning till arbetarnas spontana medvetande. En av dem som direkt anknöt till Louis Blancs teorier var Ferdinand Lassalle som i slutet av 1850-talet och början av 1860-talet gjorde bejublade talarturnéer över Tyskland och fick i gäng en kraftig rörelse kring sitt program. De viktigaste punkterna i detta var erövrandet av den borgerliga statsmakten och skapandet av statliga associationsföretag, dvs exakt de punkter som vi fann i centrum av Louis Blancs ideologi. Liknande tendenser uppstod spontant i andra kapitalistiska länder (England).

Arbetarklassens möjligheter att få ut eftergifter från bourgeoisin var beroende av att den var enig i fackföreningar och parti. Den allmänna splittring som fanns mellan reformister och revolutionärer på 1860-talet skadade detta arbete och var dessutom svår att försvara eftersom några nya revolutionstillfällen inte dök upp. För att inte isolera den kommunistiska rörelsen från arbetarklassens majoritet verkade Marx och Engels därför för att de olika partigrupperingarna inom arbetarrörelsen skulle gå ihop. Detta samgående skedde under 1870-talet, efter Första Internationalens upplösning. Dess mest kända uttryck var samgåendet mellan de två tyska partierna, vilket skedde i Gotha 1875. Det program som där antogs och som blev riktningsgivande för alla senare socialdemokratiska partiers program var starkt präglat av lassalleanska tankegångar – det säger en del om styrkeförhållandena vid samgåendet. Programmet utsattes for en förintande kritik av Marx, en kritik som hemlighölls i femton år av den tyska partiledningen (20). Det blev också vanligt att de nya partierna antog namnet »socialdemokraterna» – också det en eftergift till de reformistiska strömningarna.

Från 1870-takt blev tendensen allmän: det uppstod nu en enad arbetarrörelse, ett enat parti och enade fackföreningar. Inom partiet fanns det två strömningar som aldrig helt dog ut och efter sekelskiftet markerades de ännu starkare: En stark ‘ reformistisk strömning med förankring bland fackföreningsfunktionärerna, riksdagsmännen och med stöd från de övre skikten inom arbetarklassen (»arbetararistokratin»), och en revolutionär strömning med förankring i en del av partiets intelligentsia och lägre proletära skikt, vilka inte kunde få samma eftergifter frän bourgeoisin. Styrkeförhållandena var hela tiden till reformisternas förmån, eftersom man skaffade sig en marxistisk fraseologi som dolde den verkliga politiken. Först i slutet av 1890-talet skedde det ett genombrott också på det ideologiska området, då revisionismen växte fram som en ideologi för partiets reformistiska praktik. Denna uppdelning av reformister och revolutionärer inom partiet förekom i alla socialdemokratiska partier – i Frankrike hade man en uppdelning mellan »guesdister» (marxister) och »possibilister» (reformister), i Tyskland mellan »lassalleaner» och »eisenachare» (marxister), i England mellan partiets ledning och den anarkomarxistiska gruppen kring tidskriften »Commonweal» (en del av dessa revolutionära strömningar urartade f ö snart till rena anarkismen). Svaga, men ytterst svaga, återspeglingar av denna uppdelning i reformister och revolutionärer har vi också i Sverige i striden mellan Branting och Axel Danielsson i slutet av 1880-talet.

Kapitalismens nedåtgående kurva

Först efter sekelskiftet uppstod nya förhållanden. Då växte den revolutionära rörelsen åter i styrka. Kapitalismen hade nått sin höjdpunkt. Imperialismen hade delat upp jordens yta i olika intressesfärer. Det fanns inget mer att ta. Kapitalismen började stagnera och så sakta gå in på sin nedåtgående kurva. Det drog ihop sig till en våldsam urladdning, ett världskrig mellan olika imperialistiska makter.

1903 splittrades det ryska partiet i två bestående fraktioner: majoritet (bolsjeviker) och minoritet (mensjeviker), även om bolsjevikerna inte bildade ett eget parti förrän 1912. I det tyska partiet uppstod en revolutionärt-marxistisk grupp kring Rosa Luxemburg vilken alltmer kritiserade partiledningens opportunism. I Sverige fick vi en splittring mellan partiets ledning (reformisterna) och ungdomsförbundet, som förde en revolutionär om än något grumligt-fraseologisk politik. Socialdemokratins agerande vid krigsutbrottet 1914, då de nationella partierna stödde sitt eget lands bourgeoisi, blev signalen för en allmän splittring av arbetarrörelsen. Denna splittring har sedermera bestått.

Efter 1914 har socialdemokratin återigen spelat samma roll som på Louis Blancs tid, som en röd rosett kring den nationella fanan. Under perioden 1850-1914 befann sig socialdemokratin i ledningen för arbetarrörelsen; dess program var detsamma som nu, men funktionen var annorlunda. Den krävde reformer i en period då det fanns utrymme för reformer. Den var aldrig en revolutionär strömning. Men genom att leda kampen för rösträtt, föreningsrätt, yttrandefrihet, höjda löner och kortare arbetstid fick den en prestige i arbetarklassen. Dess program verkade realistiskt och dess »socialistiska» perspektiv behövde aldrig konfronteras med verkligheten.

Det är annorlunda efter 1914. Nu tvingas socialdemokratin att agera reformistiskt i en period av ständiga revolutioner. Den söker samarbete med bourgeoisin och blir dess förlängda ann inom arbetarklassen. Den vill ha »fred på arbetsmarknaden» för att kunna genomföra sina reformer. Liksom Louis Blanc tvingas den gå ut och krossa arbetarnas självständiga rörelse. Den startar otaliga kommissioner för att »utreda» frågor. De reformer man genomför far en annan funktion än man avsett, liksom Louis Blancs nationalverkstäder. De stödjer kapitalismen, ger bourgeoisin andrum och förbereder dess motangrepp. De passiviserar och förlamar arbetarklassen och avväpnar den inför bourgeoisins motangrepp. Har man sagt B får man säga C. Bakom Blanc väntar alltid en Cavaignac. Bakom socialdemokratin väntar alltid bourgeoisins väpnade styrkor – det må gälla den borgerliga repressiva apparaten eller direkt fascistiska styrkor.

Slutsatser

Vad är då socialdemokratin? Är den fascism som en del »vänstergrupper» påstår?
Nej, socialdemokratin är inte fascism. Den är inte heller socialfascism. Den är helt enkelt – socialdemokrati, en specifik samhällelig ideologi som uppstår inom arbetarklassen genom det spontana medvetandet och knyts till den borgerliga hegemonin över samhället. Som institution blir socialdemokratin bourgeoisins redskap inom arbetarklassen, en i ordets verkliga mening kontrarevolutionär kraft, eftersom den används för att krossa den revolutionära rörelsen inom arbetarrörelsen. Detta arbete utförs särskilt av den socialdemokratiska byråkratin, dvs fackföreningsledarna, ombudsmännen, teknokraterna, utredningsexpertema, kort sagt av lössen i den röda rosetten.

När socialdemokratin utfört sin plikt är det dess egen tur att falla. Louis Blanc fick åka till England, de tyska socialdemokraterna försmäktade i nazistiska koncentrationsläger, Allende sköts i presidentpalatset.

Intet är nytt under solen. Inte heller socialdemokratin. Genom att beskriva den som »socialfascism» eller »korporativism» försöker stalinisterna (KFMLr, SKP, Vpk) i själva verket ge socialdemokratin ett ärorikt och revolutionärt förflutet som den aldrig haft. Stalinisterna säger att socialdemokratin nu blivit fascistisk genom att förespråka klassamarbete i stället för klasskamp. Vi säger: Socialdemokraterna har alltid förespråkat klassamarbete, det är just det som är det karakteristiska för socialdemokratin, dess särdrag. Det är en rörelse inom arbetarklassen som söker samarbete med bourgeoisin. Den står i bourgeoisins tjänst och riktar spetsarna mot arbetarnas självständiga revolutionära kamp. Men socialdemokratin är också en rörelse som är förankrad i arbetarklassen. Den bygger sålunda på en bestämd klasskombination. Det gör att vi kan förutse att dess öde kommer att vara annorlunda än en fascistisk rörelses.

I en skärpt situation kommer socialdemokratin att splittras, medan en fascistisk rörelse kommer att stärkas. Att yla om »socialfascism» innebär endast en underskattning av den ideologiska kampen mot socialdemokratin, kampen för att vinna de socialdemokratiska arbetarna. Detta innebär också att man måste utarbeta en annan taktik mot socialdemokratin än mot fascismen. Socialdemokratin står på den borgerliga demokratins grund. Det innebär att det går att utmana socialdemokraterna i en enhetsfront inför ett växande fascistiskt hot (eller mot hot om andra former av auktoritära, diktatoriska regimer). Det är förvisso sant att fascismen lurar bakom socialdemokratins rygg. Men för att den skall komma fram måste socialdemokratin också ställas åt sidan; den står i vägen.

Låt oss sluta detta kapitel med att erinra om Karl Marx utomordentliga och uttömmande karakteristik av socialdemokratin. Den är skriven 1853, men lika giltig 1973 som någonsin tidigare. I skriften »Louis Bonapartes 18 Brumaire» kommenterar Marx den socialdemokratiska rörelse som uppstått i Frankrike i februari 1849 genom ett samgående mellan Louis Blancs parti och diverse olika småborgerliga sekter. »Den revolutionära udden i proletariatets sociala krav avtrubbades och gavs en demokratisk formulering, den enbart politiska formen för småborgerskapets demokratiska krav suddades och deras socialistiska udd vändes utåt. Så uppstod socialdemokratin…. Socialdemokratins egendomliga karaktär kan sammanfattas så att man krävde demokratisk-republikanska institutioner som medel, inte för att upphäva två ytterligheter, kapital och lönearbete, utan för att försvaga motsättningen mellan dem och förvandla den till harmoni.»

Finns det egentligen något mer att tillägga?

Kenth-Åke Andersson

Noter

(1) Inte minst i Sverige väckte Louis Blancs idéer sympati. Svenska liberala och radikala författare snappade upp hans idéer och förde ut dem i dåliga tendensromaner. Man behöver här bara nämna några exempel: Almquists »Gabrielle Mimanso», i Fredrika Bremers »Syskonliv, i Blanches »Sonen av söder och nord». I den mera direkta broschyrlitteraturen är Louis Blanc också en ofta åberopad auktoritet, t ex hos Erik Gustaf Geijer. Även högst konservativa författare snappade upp parollen om arbetets organisation och såg i den en garanti mot radikalare läror. Så kunde t ex en så konservativ tänkare som biskop Agardh i ett tal inför Wermländska föreningen för vanvårdade barn utbrista: »Chartismens sammankomster, Rebeccaismen samt communismen med sin press och sitt nya samhällssystem, äro allt endast preludier för hvad som måste följa om ej en ny och annan organisation av arbetet införes än daglönaresystemet….Endast i Frankrike jäser inom nationen en omogen tanke på en ny organisation av arbetet.» Propagandan för Louis Blanc gick så långt i Sverige att en liberal skriftställare som Swederus år 1847 såg sig föranlåten att tala om »Den snart äckliga frasen om arbetets organisation».

Citaten är hämtade ut Alf Kjellén: Sociala idéer och motiv hos svenska författare I- II. (Sthlm 1937 och 1950) Orsaken till att Louis Blancs reformsocialism så kvickt vann anklang i Sverige kommer att utredas i min broschyr om den svenska socialdemokratins historia.

(2) Denna sammanfattning av Louis Blancs Blancs idéer bygger på en genomläsning av följande källor: 1848 års franska upplaga av Organisation du travail – tyvärr har jag inte kunnat få tag i någon av de tidigare upplagorna – och en tysk översättning av samma skrift från 1850. Vidare på Louis Blancs föreläsningar om »Socialismens historia» översatta till svenska 1850, och »Socialisternas Katekismus» utgiven på svenska 1886. Kortare utdrag ur Louis Blancs skrifter finns i antologierna »Die Frühsocialisten 1789 – 1848», bd l (1970) och Gunnar Gunnarsson (red): De stora utopisterna, 2 (1973). Dessutom har jag använt två framställningar av Louis Blancs teorier: G.D.H. Cole, A History of Socialist Thought, bd l, (1953) och Hjalmar Branting, Socialdemokratins århundrade, bd L (1904).

(3) Framställningen av Louis Blancs roll i februarirevolutionen bygger på P Keller: Louis Blanc und die Revolution von 1848 (1926). Analysen av februarirevolutionens Masskrafter följer Marx framställning i »Klasstriderna i Frankrike 1848-1850» (sv övers. 1971)

(4) Marx historiesyn finns skisserad av honom själv i Förordet i Till kritiken av den politiska ekonomin från 1859. Där säger han bl a : »Det är inte människomas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.» Förordet finns t ex i Arbetarkulturs utgåva 1970 av Till Kritiken… Historiesynen läggs fram avsevärt utförligare i Marx-Engels gemensamma skrift »Den tyska ideologin» från 1845.

(4) Man måste här skilja mellan kapitalismens strukturella framväxt och den konkreta historien. Det har aldrig existerat något samhällssystem där varje producent ägde sina egna arbetsverktyg. Det är endast en modell för att kunna förklara kapitalismens karakteristika. Det kapitalistiska produktionssättet har i den konkreta historien övertagit tidigare produktionssätts människomaterial, inklusive gamla klasser och omvandlat dem.

(6) Marx skrifter innehåller ingen utförlig analys av medvetandet hos olika klasser under kapitalismen, men han ger flera anvisningar i sina arbeten. Denna analys bygger främst på Kapitalet (särskilt kapitlet om varufetischismen) och delar av Grundrisse, den berömda förstudien till Kapitalet från 1857-58. Skiktningen mellan vetenskapligt-marxistiskt medvetande och fackligt-spontant medvetande är hämtat frän Lenins Vad bör göras?.

(7) Så heter det t ex i Den tyska ideologin: »För att i masskala skapa detta kommunistiska medvetande – likaväl som att säkra segern för själva saken – är det nödvändigt att människorna själva förändras i omfattande skala. Denna förändring kan bara ske i en praktisk rörelse, i en revolution. Revolutionen är nödvändig inte bara därför att den härskande klassen endast kan störtas på detta sätt, utan också därför att den klass som störtar den befria sig från det förflutnas samlade skräp och omvandla samhället.»

(8) Kommunistiska Manifestet, ex vis i Marx-Engels i urval (W&W 1965), s 43.

(9) Så ex.vis i Marx, Kritik av Gothaprogrammet (sv. övers. Arbetarkultur 1938)

(10) Detta förslag framförde Lenin i sina sk Aprilteser 1917. Se Lenin, Valda verk 11:1 (Moskva 1956), s 11. Jfr. även ss 50-55.

(11) I Kommunistiska Manifestet skiljer Marx-Engels mellan feodal, småborgerlig, konservativ eller borgerlig socialism och slutligen kritiskt utopisk socialism.

(12) Geijer, Samlade skrifter, band 3, Sthlm 1874, s 342 f. Stavningen här moderniserad.

(13) Kommunistiska Manifestet i: Marx-Engels i urval (W&W1965), s 28, 46 f. De citat som här sammanställts skiljs som synes åt hos Marx-Engels. Men det framgår dock uttryckligen av sammanhanget att de hör samman och författarna hänvisar själva till det tidigare stycket när de tar upp tråden i framställningen.

(14) »Kommunistiska Partiets krav i Tyskland» t ex i: Karl Marx, The Revolution of 1848, 152 £ (Penguin 1973), s 109-111.

(15) Representativa urval av Marx-Engels skrifter från revolutionsåret 1848 finns dels i den Penguin-antologi som nämnts i föregående not, dels i den tyska antologin: Marx-Engels. Die Revolution von 1848 (Berlin 1971). Framställningen av den marxska strategin och taktiken 1848 är efter ett uppslag från David Fernbachs inledning till Penguin-antologin.

(16) Denna viktiga text finns i: Marx-Engels i urval (W&W 1965), s 175-186.

(17) Som synes använder Marx-Engels här fortfarande formuleringen »erövra statsmakten», en formulering som står i logisk motsättning till deras uppmaning strax därefter att arbetarna skall bilda egna arbetarregeringar vid sidan av den officiella regeringen. Först efter Pariskommunens erfarenheter korrigerade Marx och Engels sin ståndpunkt i denna fråga. I ett förord till Manifestet från 1872 heter det sålunda: »Särskilt bevisade kommunen att arbetarklassen icke kan helt enkelt ta den färdiga statsmaskinen i besittning och sätta den i rörelse för sina egna mål.» Detta vidareutvecklas i Marx analys av Pariskommunen (sv övers. 1946).

(18) Det är ganska fantastiskt att se hur Marx och Engels talar om dubbelmakt och upprättandet av arbetarråd – redan 1850! Det finns ju faktiskt folk som kallar sig marxister och som ännu inte – år 1973! – fattat nödvändigheten av dessa råd. Vad Marx- Engels syftade på i sin text var troligen de klubbar som arbetarna i Paris upprättade under revolutionen! 1848 och som fungerade som en form av stormöten. Om dessa, se »Klasstriderna i Frankrike 1848-50» (s^’ övers. 1971) s 127 f.

(19) Begreppet »den permanenta revolutionen» används så vitt jag kunnat finna första gången av Engels, i artikeln »Magyarernas kamp», daterad den 13 januari 1849. Samma slutsats hade dock redan dragits av Marx-Engels i artikelserien »Bourgeoisin och kontrarevolutionen» från dec. 1848. Slutorden i denna artikel lyder: »Den preussiska bourgeoisins historia visar – liksom hela den tyska bourgeoisins historia från mars till december – att en rent borgerlig revolution med upprättandet av borgerlig hegemoni i form av en konstitutionell monarki är omöjlig i Tyskland. Det som är möjligt är antingen en feodal och absolutistisk kontrarevolution eller den social-republikanska revolutionen.» (Penguin-antologin, s 212). Begreppet »permanent revolution» återkommer även i »Klasstriderna i Frankrike 1848-50».

(20) Marx, Kritik av Gothaprogrammet (w. övers. 1938) Den offentliggjordes först 1891.

(21) Marx, Louis Bonapartes 18 Brumaire, s 52f.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1973

Varukategorierna i övergångsskedet

Bidrag av Ernest Mandel i boken Planeringsdebatten på Kuba, utgiven av Rabén & Sjögren år 1972. Två av bidragen i boken har Socialistiska Partiet den svenska utgivningsrätten för efter att man övertagit rättigheterna från Partisanförlaget på 1970-talet. Det gäller denna artikel av Ernest Mandel och Charles Bettelheims bidrag, Former och tilvägagångssätt för den socialistiska planeringen mot bakgrunden av produktivkrafternas utvecklingsnivå.

Ekonomiska begrepp och historisk verklighet

De ekonomiska begreppen har uppkommit ur studiet och förståelsen av ett visst ekonomiskt system i dess helhet. Varukategorierna är en följd av insikten i hela den process, som låter varor tillverkas och fördelas och som når sin högsta utveckling med det kapitalistiska produktionssättet. I denna mening utgör de ekonomiska begreppen obestridligen följdföreteelser till den historiska utvecklingen. Marx underströk, att varans själva natur aldrig kunde träda tydligare i dagen än under det skede, då varan redan utvecklat alla sina inneboende motsättningar, det vill säga under det kapitalistiska produktionsskedet (Karl Marx, ‘Einleitung zur Kritik der Politischen ökonomie’, MEW, Berlin, Tyska Demokratiska Republiken, 1953; bd 13, sid 634 ff).

Men fastän de utgör följdföreteelser till den historiska utvecklingen, är de ekonomiska begreppen samtidigt resultatet av en ur den oändligt sammansatta och mångskiftande historiska verkligheten abstraherad tankeprocess. För att kunna följa denna i dess dialektiska utveckling, för att kunna förstå lagarna härför och få grepp om de inneboende motsättningar, ur vilka tankeprocessen uppkommit, måste man i själva verket börja med att från denna verklighet avskilja allt som är biverkningar och oväsentligheter, allt som är en röra av kvarlevor från det förgångna och varsel om vad komma skall, för att så kunna återställa den historiska verkligheten i dess ‘omfattande helhet av skiftande strävanden och samband’ (Karl Marx, a.a.; sid 631).

Sambandet mellan den ekonomiska föreställningsvärlden och den historiska verkligheten är alltså mycket mera invecklat än det vid en första anblick kan förefalla. Begreppen föds ur verkligheten, men denna verklighet låter sig aldrig sammanfattas enbart i dessa begrepp. Verkligheten är alltid rikhaltigare, mera sammansatt och mångtydig än begreppen; och likväl förmår man teoretiskt bemästra den blott med hjälp av dessa begrepp. I själva verket är det hela det dialektiska sambandet mellan det abstrakta och det konkreta som återspeglas i förhållandet mellan den ekonomiska begreppsvärlden och den historiska verkligheten.

Det bäst kända exempel, som kan anföras i detta sammanhang, är själva det kapitalistiska produktionssättet. Var och en som läst ‘Kapitalet’ vet, att Marx i sitt mästerverk inte analyserar den verkliga kapitalismen sådan den historiskt sett utvecklas i ett antal länder, alltså i samband med förkapitalistiska, halvfeodala produktionssätt, inberäknat den på slavdrift grundade ekonomin i Förenta Staterna fram till inbördeskrigets slut, och inte heller sådan den i sak utvecklats, alltså inspunnen i ett nät av bytesförbindelser på världsmarknaden; utan att han i ‘Kapitalet’ undersöker den ‘rena’, ‘abstrakta’ kapitalismen, vilket gör det möjligt för honom att få grepp om de i varan, kapitalet och kapitalismen inneboende motsättningarna och följa upp dem ända till deras yttersta konsekvenser.

När man ställs inför detta dialektiska samband mellan den ekonomiska begreppsvärlden och den historiska verkligheten, bör man undvika två grundläggande felaktigheter i sättet att ta itu med det. Man bör undvika att förväxla den sammansatta verkligheten med dess förenklade återspegling i det teoretiska tänkandet, det vill säga inte sluta ögonen inför alla de skiftningar i en verklighet, som alltid är oändligt mycket rikare än teorin, vilken ju till sin natur måste vara förenklad. Men samtidigt måste man undvika ett återfall i eklekticism; det vill säga undvika, att tillämpningen över huvud taget av abstrakta begrepp på den konkreta verkligheten avvisas just under förevändningen, att verkligheten är så mycket rikare och mera mångskiftande än begreppen. Ty hur sammansatt verkligheten än är så kan den i sin helhet, alltså med sina motsättningar fullt utvecklade, förstås blott med hjälp av de abstrakta begreppen. Annars ersätts insikten i verkligheten av en osammanhängande beskrivning, det vill säga av ett uppradande av ett stort antal detaljer sida vid sida, vilket gör det omöjligt att få grepp om ett fenomens inre sammanhang.

Man måste först anställa dessa inledande betraktelser för att riktigt förstå, hur felaktigt kamrat Bettelheim gått till väga i sin artikel ‘Former och tillvägagångssätt för den socialistiska planeringen och produktivkrafternas utvecklingsnivå’, som var införd i nr 32 av tidskriften ‘Cuba Socialista’; och trots att vi är införstådda med många av de i denna artikel redovisade tankegångarna blir i alla fall flera av författarens slutsatser missvisande, ja alltigenom missvisande, på grund av detta metodfel, alltså hans vägran att – under förevändningen, att några begrepp inte manifesterat sig i sin ‘renodlade’ form i en viss historisk situation – tillämpa dessa begrepp på en bestämd historisk verklighet.

Således försäkrar kamrat Bettelheim, att man kan tala om samhälleligt ägande av produktionsmedlen endast ifall ‘ett enda och enhetligt rättssubjekt verkligen är i stånd att effektivt förfoga över alla produktionsmedel och besluta om deras användning och produktionens inriktning’.

Och längre fram understryker han, att den samhälleliga produktions- och utbyggnadsprocessen inte ens i de längst framskridna socialistiska länderna hunnit utvecklas ‘till en i sin helhet integrerad, organiskt samordnad process, där de olika faktorerna växelvis betingar varandra och där de följaktligen skulle kunna fullständigt behärskas av samhället’. Det är utifrån denna iakttagelse kamrat Bettelheim kommer fram till slutsatsen, att det samhälleliga ägandet av produktionsmedlen inom den socialiserade sektorn är ett rent juridiskt fenomen, att produktionsförhållandena inte helt motsvarar denna juridiska form, att företagen i viss utsträckning måste förfoga över äganderätten till produktionsmedlen och att dessa produktionsmedel utgör verkliga varor, eftersom de byter ägare när de övergår från ett socialiserat företag till ett annat.

Litet längre fram skall vi återkomma till själva kärnan i kamrat Bettelheims bevisföring, alltså till produktionsmedlens ställning i ett socialistiskt näringsliv vid tiden för proletariatets diktatur. För ögonblicket önskar vi granska blott det tillvägagångssätt, med vars hjälp denne kamrat resonerat sig fram till den ovan redovisade slutsatsen.

Läs hela Ernest Mandels bidrag i boken.