Därför kan socialismen aldrig vara en marknadsekonomi

Del 2 av 2 i serien Plan och marknad

En sak är viktig att ha klart för sig i plan/marknadsdebatten: den handlar inte om ekonomi. Diskussioner kring ekonomi uppfattas av många som svåra, ofta därför att de förs i avsiktligt döljande ordalag. Att bemöta påståendet att ”osynliga händer” styr samhällsutvecklingen är inte enklare än att bemöta påståenden om att gud, frimurarna eller grannens katt styr den.

Den här debatten gäller hur samhället ska styras, på vilket sätt beslut ska fattas. Där har alla inte bara rätt att ha en åsikt, i en demokrati är det nödvändigt att de har en.

Eftersom diskussionen planekonomi vs marknadsekonomi är en ickeekonomisk debatt som förs i ekonomiska termer blir den lätt förvirrad. Marknadsekonomi och marknadsekonomi är inte samma sak; i det dagliga samtalet är ordet alltid synonymt med kapitalism, men placeras det utanför tid och rum kan det vara liktydigt med 1800-talets konkurrenskapitalism, krigsplaneringen i USA efter 1930-talsdepressionen, det ekonomiska systemet i Nazityskland eller den svenska välfärdskapitalismen.

På samma sätt kan olika system med prefixet ”plan-” – planerad ekonomi, planhushållning, planekonomi – beskriva samhällssystem som skiljer sig åt i ganska stor utsträckning.

Trots problemen tror jag att debatten är någorlunda meningsfull att föra i termerna av ”plan” eller ”marknad”, om termerna används i inte allt för snäva betydelse. Det är kraftfulla metaforer för vad vi vill med samhället. Motsättningen gäller om samhällsavgörande beslut ska fattas kollektivt, i medvetna processer (och alltså resultera i någon form av plan) eller om de ska fattas dolt av företagare och konsumenter, av uppsplittrade, atomiserade medborgare på en marknad, där tillgång, efterfrågan och – inte minst viktigt – köpkraft gör att köpare och säljare kommer överens om ett pris för produkterna som produceras, och att produktionen sedan anpassas efter det.

För kapitalisterna handlar försvaret av marknadsekonomin om ett försvar av den egna makten. De äger produktionsapparaten, och kan därmed bestämma vad som produceras. Men det handlar också om att försvara själva kärnan i det kapitalistiska systemet. Marknaden är visserligen urgammal, men med kapitalismen har den fått en ny roll. Relationen på den ursprungliga marknaden kan beskrivas med formeln V-P-V, (vara-pengar-vara). På den marknaden sålde bönderna sina varor för att få pengar till att köpa andra varor.

Kapitalismen uppkom ur den feodala marknaden, men fungerar istället utifrån formeln P-v-P’, (pengar-vara-pengar): handelskapitalisten går till marknaden med pengar för att köpa en Vara som han sedan säljer, målet för transaktionen är inte längre att få saker han behöver, utan att i slutänden ha mer pengar än han började med.

Det är detta, att produkten inte är målet, utan medlet, som är kärnan i kapitalismen. Produkter bär i ett kapitalistiskt system på två värden: det värde som de har för köparen, hos en korkskruv att den kan öppna vinflaskor, det värde som vi brukar kalla bruksvärde, och det värde som den har för kapitalisten, som kan mätas i pengar, och som vi brukar kalla bytesvärde. Jag använder i fortsättningen ordet Vara med stor bokstav för det som bär bytesvärdet.

Det är Varan – och inte till exempel industriproduktion (skapades liksom företaget hundra år eller mer efter kapitalismen) eller den privata äganderätten (uppkom för tusentals år sedan, då den mänskliga produktionen skapade mer än vad vi åt för dagen) eller en konsoliderad klasskiktning (skapades i och med slaveriet) – som är kapitalismens hjärta. Det är också i form av Varor vi i första hand stöter på kapitalismen i det dagliga livet. Vi arbetar på ett eller möjligen två företag, men vi kommer i kontakt med tusentals Varor på marknaden.

När kapitalismen uppkom började Varan utgöra den dominerande sociala relationen. Handel med målet att göra vinst i pengar blev det viktigaste sättet att reglera förhållanden i samhället (med viktigaste menas inte att det var det vanligaste sättet, det är det antagligen fortfarande inte, utan att det blev bestämmande för den framtida utvecklingen, och att det bestämde hur de modeller den härskande klassen utvecklar för att förstå samhället, deras ideologi och moral, såg ut). Kapitalisten realiserar värdet av den produktion han styr över genom att sälja en Vara till anonyma köpare på en marknad, en stor skillnad mot förhållandena under feodalismen, då feodalherren och hans följe till största delen realiserade värdet av den produktion de styrde över genom att dra från slott till slott och konsumera den direkt.

Varan är en förutsättning för att kapitalisten ska existera, samtidigt som det för honom är en storartad uppfinning. Den gör det möjligt att flytta pengar – det vi brukar kalla kapitalet – från en verksamhet till en annan, allt efter hur vinsterna utvecklar sig. Ena dagen tjänar kapitalisten pengar på att tillverka skor, nästa dag handlar han i framtidsutsikter på något som kallas aktiemarknaden. Under kapitalismen går allt att förvandla till en Vara, till och med förhoppningar om framtiden.

Varan är hjärtat i kapitalismen, och precis som hjärtat är drivkraften i kroppen, är Varan drivkraften i det kapitalistiska samhället. Om kapitalisten inte kan sälja Varan, eller om Varan sjunker i pris, kan kapitalisten inte realisera hela produktionens värde.

Därför får vi ständigt nya Varor, alltid bättre än de gamla. Vi får automatiska hundskålar, plastcykeln och schampo med vitaminer (som vi alltså ska hälla i håret, inte äta, gärna samtidigt som vi skrattar åt hur dumma och skrockfulla folk var förr).

Konsumentmarknaden i de rika kapitalistiska länderna, med 10 000-tals Varor, är inte ett positivt val, något som någon skapat för att hon så gärna vill ha det. Det är ett tvång. När vinst läggs på vinst växer kapitalet. och vinsten från varje såld Vara utgör en allt mindre del av det samlade värdet. Därför måste vi ständigt konsumera allt fler och allt dyrare Varor i allt högre takt.

Om vi plötsligt skulle sluta ha konsumtion som främsta mål i livet skulle inte bara enskilda kapitalisters vinster hotas, hela systemet skulle störta ner i en kris. Varorna skulle ligga osålda på hyllorna, vinsterna skulle utebli, investeringarna skulle först styras om till spekulationssektorn, där enorma vinster skapas (enligt lagen om tillgång och efterfrågan: när fler vill köpa tillexempel aktier stiger priset), men när investeringarna där inte heller ser ut att garantera vinsterna i framtiden spricker bubblan, och förlusten måste täckas med resurser som i sin tur ytterligare minskar investeringarna. (Vi brukar kalla den minskade vinsten per vara för ”profitkvotens fallande tendens” och krisen som uppstår när producerade Varor inte går att sälja för ”överproduktionskriser”.) Eftersom konsumtionen aldrig kan hålla jämna steg med produktionen i det kapitalistiska samhället inträffar överproduktionskriser med jämna mellanrum, och i längre cykler om ungefär 50 år leder profitkvotens fallande tendens till mer djupgående depressioner.

Varans centrala roll för att realisera värde är det som driver på produktutvecklingen i det kapitalistiska samhället. Det är kapitalismens tvång att ständigt sälja mer, dyrare och fortare som gett den oerhörda tillväxten i antalet Varor, och som ständigt tvingar kapitalisterna att försöka lägga under sig nya marknader, oavsett om det handlar om att sälja reklamplatser på månen eller om att ta över det gemensamt ägda och planekonomiskt styrda skolsystemet i de välfärdskapitalistiska samhällena.

Arbetaren i varusystemet – hon som med sina händer verkligen skapar det värde som sedan ska realiseras på marknaden – är mentalt skild från produktionen. Hon har inget inflytande över hur produktionen går till, hon har inget inflytande över vad produkten används till och hon kan när som helst få sparken eller flyttas till andra arbetsuppgifter, utan att någon frågar efter hennes vilja. Vi brukar säga att arbetaren är främmande inför produktionen, alienerad.

Målet på marknaden är att tillskansa sig så stora fördelar som möjligt, oftast om än inte alltid på andras bekostnad. De sociala egenskaper som behövs för att vara framgångsrik på marknaden är förmågan att ljug, att dölja, att berika sig. Marknaden skapar inte bara varor och marknadsrelationer, tyvärr skapar den också marknadsmänniskor.

Marknadens centrala roll i kapitalismen gör att mönstret efter vilket det fungerar, köpare-säljare-marknad-pengar, tenderar att ersätta alla andra modeller för social samvaro, modeller baserade på formella hierarkier (som adelssystemet), på religiösa eller ideologiska band, på släkt eller på vänskap. (Även om de naturligtvis aldrig ersätter dem helt, ens på den kapitalistiska marknaden.) Marknadens funktionssätt övergår från att vara något som präglar en begränsad del avvara liv, och blir till något som koloniserar hela världen, all vår tid. På så sätt spränger alienationen sina gränser, den övergår från att vara något som drabbar den enskilda arbetaren till att vara något som präglar hela samhället.

Det är alltså kapitalismen som lett till Varuexplosionen. Det är Varans tvång – vinstjakten – som gör att kapitalismen är det optimala systemet för att skapa nya typer av materiella rikedomar. Kapitalismen är inte bara bättre på det än socialismen, den är bättre på det än alla andra kända system. Samtidigt undergräver vinstjakten förutsättningarna för mänskligt liv på jorden, genom miljöförstöring och uttömning av naturresurser.

Den socialistiska rörelsens uppgift är att lösa alla de problem marknadsekonomin skapar: maktlösheten, överproduktionen, kriserna, överkonsumtionen, miljöförstöringen, alienationen.

I ett socialistiskt system i det industrialiserade väst blir det en framträdande uppgift att bekämpa varukulturen. Hur bekämpar vi den? Först befriar vi radio, tv, tidningar och stadsmiljön från reklam, varför inte för att ersätta den med konst. Vi minskar därmed viljan att konsumera.

Vi avskaffar dessutom Varan från andra hållet – där det inte råder brist inför vi undan för undan fri tilldelning.

Den fria tilldelningens samhälle kan tyckas utopiskt, i alla fall om vi tar vår utgångspunkt i hur dagens människor agerar (och i än högre grad om vi tar vår utgångspunkt i den borgerliga indoktrineringen, i idén om människans inneboende egoism). Men den är inte så konstig:
vi njuter redan idag av rätten att fritt andas, att fritt bada i en sjö, att fritt plocka bär i skogen. Dessa och andra områden har ännu inte invaderats av kapitalism eller marknadsrelationer.

På vägen mot socialismen kommer de fria rättigheterna att utvidgas till andra områden, många av dem lika livsnödvändiga som att andas: fri tillgång till mat, fri tillgång till bostad, fri tillgång till kommunikationsmedel, till kultur…

Socialismen måste innebära att folk medvetet väljer ett system där de konsumerar färre saker. Istället för konsumtionen erbjuder vi i första hand tiden. Ett första prioriteten i ett socialistiskt system i den industrialiserade delen av världen måste vara att sänka arbetstiden och arbetstempot. Det bör vara en mer eller mindre omedelbar åtgärd att införa sex timmars arbetsdag, och en viktig uppgift att fortsätta sänkningen ner till fyra timmar.

När vi befriar människor från tvångsarbete – som ju idag uppgår till åtta timmar per dag – är det också ett sätt att bekämpa marknaden. Arbete är något som köps och säljs. Vi minimerar tvångsarbetet, och samtidigt befriar vi människor så att de har tid och kraft till att utföra arbeten direkt för sig själva, för sina närstående, för det område de lever i eller för och tillsammans med andra som delar deras intressen, arbeten som inte säljs och köps. Att folk skulle arbeta gratis med den sortens uppgifter är inte så otroligt som det låter – de skulle utföra sådant som idag kallas ideellt arbete, arbeten där de inte är alienerade.

Det nya systemet erbjuder också inflytandet, över arbetet, över bostadsområdet, över stadsdelen, över landet. Och det erbjuder tillfredställelsen att leva i ett system som inte bygger på människans förtryck av människan, som inte bygger på rovdrift på naturresurserna, som inte bygger på svält och elände i den fattiga delen av världen.

Förhoppningen är att skapa det Che Guevara kallade den nya människan. En människa som i första hand gör, skapar, lär, umgås, samarbetar, inte konsumerar. En människa som lever i ett samhälle som präglas av jämlikhet, där behovet att manifestera överhöghet genom exklusiv konsumtion försvunnit. En människa som lever i ett samhälle där gränserna mellan vad som är arbete och fritid suddas ut, där allt kanske slutligen ingår i en helhet med ett mål: att få samhället att fungera, så som vi vill ha det. En människa som bytt de kapitalistiska idealen egoism och girighet mot generositet och hjälpsamhet.

Inget av ovanstående är möjligt i ett samhälle baserat på produktion för att göra vinst. Där är den enda möjliga riktningen mer! fortare!, oavsett om det gäller arbete, råvaruuttag eller konsumtion.

Marknaden som forum för beslutsfattande upprätthåller idag en air av demokrati. Vi uppmanas att använda oss av olika former av ”konsumentmakt”, att förändra samhället genom att köpa vissa varor och avstå från att köpa andra. Sådan beslut kan dock bara förändra samhället på marginalen, aldrig i grunden, samtidigt som de som har mer pengar har fler ”röster” än de som har mindre.

Än värre är att konsumentens demokratiska rösträtt inte respekterar hur människor fungerar. När tar jag mest genomtänkta beslut om hur bröd bör framställas, när jag är hungrig och stressad i affären, eller när jag är mätt, har tänkt efter och diskuterat frågan?

Socialismens motsvarighet till marknadens rösträtt är den demokratiska församlingen. Där beslut fattas i öppenhet, efter ärliga debatter, med allas bästa för ögonen. Målet för den socialistiska revolutionen är att lägga produktionsmedlen, makten över produktionen, i arbetarklassens händer. Att överföra besluten från individer till kollektiv. Makten över produktionsmedlen ska utövas av representativa eller direktdemokratiska organ.

Naturligtvis kommer inte utvecklingen på det materiella planet att avstanna helt. Motsättningen mellan plan och marknad är delvis en illusion, skapad av de som har intresse av att upprätthålla det kapitalistiska systemet. De vill dölja att människans produktion alltid är planerad, att just förmågan att planera samhällets, vid den tiden flockens, produktion antagligen var avgörande för att människan blev människa, slutade att vara djur.

Det finns många sätt som nya produkter skulle kunna skapas på i ett socialistiskt system. En del kan skapas efter storskaliga debatter i hela samhället. Demokratiska församlingar formulerar problem, valda grupper eller experter löser dem. På samma sätt skulle problem som kan lösas med nya produkter formuleras av olika former av intresseorganisationer.

Andra nya produkter kan komma ur forskarvärden. När affärshemlighet och äganderätt till kunskap försvinner blir det lättare att fånga upp hugskott och idéer som kan tillämpas på sätt deras upphovsmän inte förutsett. På samma sätt skulle produkter och metoder kunna födas ur det som kallas tyst kunskap. När kapitalismens hierarkier inte längre är nödvändiga, och när alienationen minskat, kommer det vara lättare fånga upp anställda och brukares förslag och tankar.

Ytterligare ett sätt att skapa nya produkter är att göra det inom verksamheter där själva produktionen är så intressant att ett vinstmotiv inte behövs: skateboarden skapades genom att ungdomar satte hjul på sina surfingbrädor, operativsystemet Linux är gratis och har skrivits och förbättrats ideellt.

Historisk erfarenhet har lärt oss att upphävandet av marknader och avskaffandet av kapitalismen i sig inte löser någonting. Planerade system kan lika gärna – som i Sovjetunionen eller, om än på en helt annan nivå, i den svenska offentliga sektorn – utgöra grund för ett byråkratiskt styre. Inom ramen för ickekapitalistiska system går det utmärkt att kombinera resursslöseri med ineffektivitet och brist.

Vissa debattörer, i Sverige främst Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren – har velat lägga skulden för misslyckandet i Sovjet på planeringen i sig. De har därför upprunnit något de kallar socialistisk marknadsekonomi eller marknadssocialism.

Vad jag vet har de dock inte presenterat något annan grundläggande drivkraft än vinstjakten i ett sådant system. Själva meningen med den ekonomiska aktiviteten skulle därmed fortfarande vara att kapa åt sig så mycket resurser som möjligt, och systemet – arbetarstyrda företag som agerar på en marknad – borde därför snarast kallas arbetarkapitalism.

Det viktigaste nackdelen med ett sådant system är att det inte löser problemen som Varuproduktionen skapar. Det kommer även fortsatt att vara ett system där de som suger ut mer arbetet och naturresurser får fördelar framför dem som suger ut mindre. Det kommer samtidigt att vara ett system som drabbas av samma sorts kriser som en kapitalism baserad på privategendom.

Säkerligen kommer de arbetarkapitalistiska idéerna att bli allt populärare ju tydligare det blir att dagens elit inte kan lösa de stora samhällsproblemen. Under den första tiden efter att kapitalismen störtats och vägen mot socialismen beträtts kommer olika former av arbetarkapitalism kanske till och med dominera. Men arbetarkapitalismens dominans kan inte vara konstant.

När vi talar om det samhälle som inträder efter att kapitalismen är avskaffad och arbetarna tagit makten måste vi ha klart för oss att vi diskuterar ett instabilt samhälle, ett samhälle vars former inte mognat. Vägen till socialismen kommer att vara lång, innan vi är där kommer vi leva i ett samhälle mellan socialism och kapitalism, ett övergångssamhälle.

Exakt hur det kommer att se ut, och där med exakt vilken roll marknadsrelationer kommer att spela i förhållande till andra former av beslutsfattande, är omöjligt att veta. Övergångssamhället kommer att vara en historisk företeelse, det kommer att påverkas av det samhälle det uppstår ur (skillnaden på övergångssamhällen i Nord och Syd kommer tillexempel att vara mycket stor), liksom det kommer att påverkas av hur samhällssituationen ser ut då borgarklassen berövas makten: sker det i ett samhälle som ser ut ungefär som Sverige gör idag, eller sker det efter en djup ekonomisk kris, kanske till och med efter ett krig?

Övergångssamhället är något som kan gå åt två håll: antingen mot socialismen, eller mot att kapitalismen återupprättas. Vänstern måste acceptera att det är så, alla försök att mot majoritetens vilja tvinga samhället i en socialistisk riktning kommer bara att bli grunden för en byråkrati som dödar socialismens själ.

Dock är det är viktigt att ha klart för sig principerna för det socialistiska samhället: arbetet ska vara en källa till glädje, konsumtionen ett sätt att stilla fysiska behov. Vårt mål är inte att öka produktionen, utan livskvalitén. Om vi glömmer det är det stor risk att vi också glömmer från vad till vad övergångssamhället är på väg, och står svarslösa när också det arbetarkapitalistiska samhället krisår.

Kanske måste vi hålla öppet för att just ordet plan i så hög grad förknippas med stalinisternas brott mot mänskligheten att det inte längre är användbart. Ett uttryck som bättre beskriver vad det är vi kämpar för skulle kunna vara ”demokratisk kretsloppsekonomi”. Socialistisk marknadsekonomi tycker jag däremot inte är särskilt lyckat. Marknadsekonomi är på svenska synonymt med kapitalism. Uttrycket är därför en självmotsägelse.

Jörgen Hassler

Från Tidskriften Socialistisk Debatt nr 34, år 2003

Navigation<< Planekonomin är en återvändsgränd!