Etikettarkiv: Planekonomi

Planekonomin är en återvändsgränd!

De planekonomiska exemplen i de forna öststaterna förskräcker och vänstern måste först ta sig ur den fällan innan nya visioner kan skapas. Det menar Johan Ehrenberg och Sten Ljungren.

För att diskutera planekonomin är det nödvändigt med en viss distinktion av begreppet. Planekonomi är inte detsamma som planhushållning eller en planerad ekonomi.

De allra flesta ekonomier är mer eller mindre planerade. De som bestämmer ställer upp vissa mål och försöker sedan uppnå dem med olika metoder. Runt om i världen har regeringar sedan 1980 försvagat fackföreningar, genomdrivit en kraftig ökning av inkomst- och förmögenhetsklyftorna och ersatt offentlig service med privat. Ingen kan väl förneka att detta är ett resultat av planerade förändringar – av att politiska mål förmår styra ekonomin på ett genomgripande sätt. Inom ramen för EMU har det skett en samordnad, planerad och ytterst medveten förändring av de europeiska ekonomierna. Vi har fått sänkt ränta, mindre inflation, lägre budgetunderskott och en mindre offentlig sektor, högre arbetslöshet, större inkomstklyftor. Vi kan se att redan med traditionell penning- och finanspolitik har stora förändringar kunnat genomföras på ett planerat sätt i kapitalistiska länder.

Före 1980 finns exempel på en mer direkt ingripande planering. Många kapitalistiska länder hade en omfattande statligt ägd företagssektor. Offentlig upphandling spelade en stor roll för att styra och påverka näringslivet. Vissa länder gick längre än så. Indien hade femårsplaner för industriell utveckling och Frankrike hade en ramplanering av industrin. Ministeriet för industri och teknologi (MIT) i Japan har haft en stark roll som planeringsorgan.

Under andra världskriget hade de flesta länder, inklusive USA, ett ekonomiskt system som snarast kan betecknas som en planhushållning. Hela ekonomin ställdes om för ett enda syfte – att vinna kriget. Efter andra världskriget hade vi i Sverige den så kallade planhushållningsdebatten. Socialdemokraterna framförde förslag om långtgående offentlig styrning av näringslivet. Men varken under kriget eller i de socialdemokratiska förslagen om en planhushållning kan vi säga att det handlade om att införa en planekonomi.

Det går att säga att planekonomin är en planhushållning och en planerad ekonomi. Men av det följer inte att planhushållning, eller en planerad ekonomi, är en planekonomi.

Planhushållning är ett vidare begrepp än planekonomi och när vi pratar om en planerad ekonomi är det ännu vidare. När vi diskuterar planekonomi, planhushållning eller en planerad ekonomi under socialismen är det ett problem att nästan alla ickekapitalistiska länder under förra århundradet var planekonomier. Jugoslavien är ett undantag som varken var en planekonomi eller en planhushållning (periodvis var det knappt en planerad ekonomi alls). Kina idag skulle kanske kunna betecknas som en planhushållning.

Det viktiga här är dock att planekonomi är ett distinkt historiskt fenomen för att styra ekonomin. Det är något som är helt skilt från begreppet en ”planerad socialistisk ekonomi” och även från en ”socialistisk planhushållning”. En planekonomi strävar efter att avskaffa marknader i största möjliga utsträckning och ersätta dem med ett enda gemensamt företag, där så mycket som möjligt planeras i förväg.

Syftet med den här artikeln är att visa att denna lösning inte är ett hållbart alternativ för en socialistisk vision. Vi börjar med att diskutera de problem som fanns i den traditionella planekonomin. Självklart förvärrades dessa problem av att Sovjet var en diktatur, men det finns andra problem. Därefter kritiserar vi två förslag till reformering av planekonomin (Benny Åsmans i Röda Rummet nr 1/2001 och Cockshott & Cottrells i Towards a new socialism).

Dålig anpassning

Säg att den centrala planeringsbyrån beslutar att under den kommande femårsperioden ska ett visst antal röda och blå cyklar produceras. När cyklarna kommer ut i affärerna visar det sig att folk vill ha fler blå cyklar än vad som produceras och färre röda.

Resultatet blir att det uppstår köer för att få en blå cykel, samtidigt som lagren av osålda röda cyklar växer. Den ständigt återkommande bristen på vissa varor skapar ett speciellt konsumtionsbeteende. När en attraktiv vara dyker upp i affärerna köper man inte vad man behöver, utan så mycket man någonsin kan. Sedan säljer man vidare, eller byter, eller hamstrar för eget framtida bruk. Eftersom folk köper för allt vad de kan förvärras bristerna och köerna växer. Hamstringen gör det näst intill omöjligt för planerarna att råda bot på köerna genom ökad produktion.

Den traditionella planekonomin saknar en mekanism som tillåter folks efterfråga – deras tycke och smak – att påverka produktionens inriktning. Detta var från början av 1960-talet ett ständigt problem.

I mitten på 1960-talet dyker det upp en revolutionerande idé. Höj priserna på de blå cyklarna och sänk priset på de röda. På det sättet ökar efterfrågan på de röda cyklarna och minskar på de blå. Det blir balans mellan efterfrågan och tillgång. Köerna för de blå cyklarna och lagren av de röda försvinner.

Detta, att anpassa priserna, men inte produktionen, var det huvudsakliga innehållet i försöken att reformera planekonomierna från mitten av 1960-talet fram till dess att de bröt samman i början av 1990-talet.

Det har inte saknats idéer om att skapa någon form av anpassning som tillåter folks efterfråga att styra vad som produceras i en planekonomi. En sådan är att göra marknadsundersökningar – det vill säga att gå ut och fråga folk vilka varor de vill köpa. Dessa marknadsundersökningar skulle sedan ligga till grund för planeringen av konsumtionsvaror.

Men! De kapitalistiska storföretagen i världen satsar miljarder på marknadsundersökningar, sedan satsar de 100-tals miljarder på reklam för att övertyga oss om att vad de producerar är precis vad vi vill köpa. Ändå visar det sig gång på gång att det finns varor som folk inte vill köpa. En av de riktigt vackra sakerna är att folks beteende inte kan förutspås eller planeras.

Hierarkisk tröghet

En annan lösning på dilemmat med att folk är helt oberäkneliga är att låta planerna anpassas efter vad folk vill köpa. Uppstår det brist på en vara ska produktionen öka och blir det överskott ska den minska. En socialistisk planekonomi skulle bygga på planeringsorgan som planerar produktionen av konsumtionsvaror utifrån marknadsundersökningar och som, när det ändå uppstår obalanser, rättar till dessa genom att i efterskott förändra produktionen av vissa varor.

En orsak till att detta aldrig genomfördes och inte kan genomföras är att själva planekonomins uppbyggnad gör varje förändring mycket komplicerad. Det saknades möjligheter – annat än genom administrativa beslut på högre nivå – för att länka samman de olika delarna av ekonomin. Alla beslut om förändring måste skjutas uppåt i systemet.

Säg att cykelfabriken verkligen vill anpassa sin produktion efter vad kunderna vill ha. Det är i sig orealistiskt eftersom man inte har några incitament för att göra den förändringen. Men säg att man tar beslutet ändå. I grannskapet ligger den färgfabrik som levererar färg till cykelfabriken. Tyvärr kan man inte bara gå över till färgfabriken och säga att i fortsättningen vill vi ha mer blå färg och mindre röd.

Cykelfabriken lyder under ministeriet för varaktiga konsumtionsvaror, medan färgfabriken lyder under ministeriet för kemiska produkter. Cykelfabriken måste vända sig till sitt regionala ministerium och de (eventuellt) tar kontakt med det lokala ministeriet för kemiska produkter. Där svarar man att tyvärr innehåller den blå färgen andra kemiska ingredienser och tilldelningen fastställs på central nivå. Ärendet bollas upp till centralministerierna i Moskva. Förändringen påverkar inte bara ministerierna för varaktiga konsumtionsvaror och för kemiska produkter. Även ministeriet för icke-metalliska råvaror och det centrala transportministeriet måste ta ställning. I bästa fall hamnar ärendet hos den centrala planmyndigheten som säger att det här är en bra idé och när vi räknar om alla materialbalanser inför nästa femårsplan, så ska vi naturligtvis ta hänsyn till dessa önskemål. Det gör de. Men fem år senare vill folk av någon anledning hellre ha röda än blå cyklar!

Den traditionella planekonomin saknar helt enkelt utrymme för direkta horisontella relationer mellan företag. Alla beslut måste bollas upp och ner genom planeringshierarkin.

För att få en realistisk uppfattning om problemen bör figuren multipliceras med kanske 20 i höjdled och flera tusen i sidled. Det fanns 1986 ungefär 49 000 industriföretag, 23 000 statliga jordbruk, 27 000 kollektivjordbruk, 47000 byggföretag och närmare en miljon parti- och detaljhandelsföretag. Ekonomin omfattade över 24 miljoner produkter.1

Lenin var oerhört imponerad av den planering som kapitalismen utvecklat inom företagen och ansåg att motsvarande planering av hela samhället skulle vara en förhållandevis enkel process:

Alla medborgare blir tjänstemän och arbetare hos ett enda, hela folket omfattande statssyndikat. Det gäller rätt samordning, riktig arbetsmetod och lika lön. Registrering och kontroll härav har kapitalismen förenklat till enkla observations- och anteckningsoperationer som varje skriv- och läskunnig person kan utföra.2

Men det är inte så enkelt. Alla har väl som barn lekt viskningsleken. Man sitter i en ring och viskar ett meddelande till sin granne. När den meningen gått runt hela ringen är den oftast helt oigenkännlig. På samma sätt är det med stora organisationer. Informationen försvinner på väg upp till toppen. Man brukar som en tumregel räkna med att 10 till 20 procent försvinner för varje nivå. Det här var inte särskilt akut för 1800-talets företag med kanske i 000 anställda. Faktum är att det var först på 1930-talet som forskare började studera hur information förändras när den överförs mellan människor. En del tycker att det numera finns en lösning på detta problem med modern informationsteknik. Men då missar de själva poängen. Det är inte ett tekniskt överföringsproblem, utan det handlar om hur och vad människan förmår uppfatta. Även Lenins observations- och anteckningsoperationer var tekniskt mer än väl förmögna att överföra mer information än vad människor förmår hantera. Den sovjetiska planekonomin byggde okritiskt på föreställningen att en organisation kan fungera som en mekanisk bygglåda där nya kugghjul kan läggas till i all oändlighet.

Kapitalismen har infört mängder av förändringar – funktionell organisation, divisionalisering, matrisorganisationer, profitcenters, målstyrning, självstyrande grupper, platta organisationer, projektorganisationer, flödesorienterade organisationer, och så vidare – för att kunna hantera allt större företag.

Det finns två helt avgörande skillnader mellan ett kapitalistiskt storföretag och en samhällsekonomi. För det första styrs det kapitalistiska företaget av ett enda mål – högsta möjliga lönsamhet. Ju högre upp i hierarkin, desto färre mått om vad som verkligen händer, och desto mer koncentrerade på det enda övergripande målet – lönsamhet. Det går inte att styra en samhällsekonomi på samma endimensionella sätt, och med fler och motsägelsefulla mål ökar informationsmängden exponentiellt.

För det andra, och det är ännu viktigare. De kapitalistiska storföretagen kan göra sig av med de enheter som inte uppfyller planmålet – maximal lönsamhet. När en enhet läggs ner kommer företaget inte att ha något ansvar eller några kostnader för dem som arbetade där. Inom ramen för ett helt samhälle går det naturligtvis inte att på detta sätt göra sig av med enheter som inte uppfyller planmålen till fullo.

Trots mängder av organisatoriska uppfinningar och trots att de kapitalistiska företagen kan styra utifrån ett enda övergripande mål, så har inget kapitalistiskt storföretag lyckats växa sig större än runt en halv miljon anställda.

I en planekonomi av Sovjets storlek handlar det om över 100 miljoner.

Föreställningen om en fungerande planekonomi som omfattar hundratals miljoner människor är en omöjlighet. Vi kan styra komplicerade mekaniska förlopp därför att vi har en mycket detaljerad kunskap om dessa processer. Den nivån av kunskap kommer samhällsvetenskaperna aldrig att nå och därför går det inte heller att styra på det sätt som planekonomin förutsätter.

Till skillnad från Lenin, som såg det hela som enkelt bokföring, såg Trotskij problemen. Han skrev 1932:

Om det existerade en allsmäktig ande, som samtidigt kunde registrera alla naturens och samhällets processer, som kunde mäta deras rörelser, då skulle naturligtvis en sådan ande i förväg kunna konstruera en felfri och uttömmande plan. En plan som börjar med antalet hektar vete och fortsätter till sista knappen i en kostym.
I verkligheten föreställer sig byråkratin ofta att just en sådan ande står till dess förfogande. Det är därför som den så lätt befriar sig frän marknadens och rådsdemokratins roll.
3

Det finns de som tycks tro att datatekniken ger oss en sådan allsmäktig ande. Men problemet är som sagt var inte tekniskt, utan det handlar om mänsklig förmåga och om hur vi som människor löser sociala problem, nämligen genom att bygga sociala nätverk.

Horisontella relationer saknas

Om problemen hade begränsats till så pass enkla saker som röd eller blå färg hade kanske den planekonomiska modellen kunnat hantera dem. Men relationer mellan företag är långt ifrån så enkla. Planekonomin bygger på samma grundtanke som traditionell nationalekonomisk marknadsteori, nämligen att produkter och tjänster är homogena — röd färg är röd färg. Det betyder att det enda vi behöver för fullständig kunskap är kvantiteten röd färg och priset/kostnaden för röd färg. Men i verkligheten är få produkter och tjänster homogena. De är istället heterogena, de är olika på ett nästan oändligt antal sätt.

Det räcker inte med att ha kunskapen – så och så många liter röd färg till det och det priset. Röd färg kan komma i mängder av kvalitéer med olika egenskaper. Vad som passar i en given situation kan inte sammanfattas i en enkel statistik som sedan kan skickas upp i planeringshierarkin. Vad som passar kan bara avgöras med att prova, misslyckas och prova igen. Den kunskapen kan bara fås genom en intensiv interaktion mellan cykelfabriken och färgtillverkaren.

Vi har för att belysa detta saxat lite ur en lärobok i företagsekonomi.4 Förhållandet mellan leverantör och kund kan beskrivas som en interaktion, ett samspel. Interaktionen är ett sätt att lösa problem. Det kan handla om att finna lösningar som är mer kostnadseffektiva, som är bättre anpassade till kundens produktion, bättre anpassade till kundens rutiner, bättre anpassade till de krav kundens kund ställer på produkterna, etc. Det kräver ett utvecklat samspel mellan företagen och inom företagen.

Kvalitetsförbättringar är sällan resultatet av ett storslaget internt produktutvecklingsarbete i ett företag. Det är snarare en följd av ett samspel – eller kanske snarare konfrontation -mellan problem och möjligheter i flera olika företag. Det är en konfrontation som sker inom ramen för förbindelser mellan företagen och inte ute på en anonym marknad. Ett exempel från förhållandet mellan ett pappersbruk och ett tryckeri:

Det sker förändringar av papperskvaliteter hela tiden. Det är främst pappersbruken som för att vara konkurrenskraftiga utvecklar nya kvaliteter. Men tryckarna har ett intresse av att påverka den utvecklingen. Interprints tryckeripersonal har möten med pappersbrukets tekniker för att diskutera kvalitetsutvecklingen.5

I relationerna skapas en ”tyst kunskap” (eng. tacit knowledge), som bara kan erövras genom erfarenhet. Kunskapen går inte att kodifiera och sätta ner i statistiska eller andra rapporter som kan överföras till andra.

Det här samspelet saknades nästan helt i den sovjetiska planekonomin. När det förekom var det i form av illegala kontakter mellan företagen. De sovjetiska företagen hade ingen eller mycket lite kontakt med sina leverantörer och kunder. Den enda kontakt de utvecklade var med närmast överslående planmyndighet. Det fanns inga relationer till leverantörer och kunder. De var helt anonyma. Det fanns inget samspel, ingen möjlighet att lära sig av relationen till leverantörer och kunder. All form av anpassning skedde indirekt, via planeringshierarkin.6 Det är ibland slående vilka likheter som finns mellan planekonomin och den klassiska nationalekonomiska bilden av hur marknader fungerar. Nationalekonomins bild av marknader är också en plats som saknar sociala relationer och där köpare och säljare är helt anonyma för varandra.

Kan man inte tänka sig en planekonomi där de kontakter mellan företag som var förbjudna i den sovjetiska planekonomin, är tillåtna? Jo, det skulle utan tvekan förbättra läget. Men vi tror inte det löser problemen.

Planekonomin är en myndighetsorganisation. Och det finns något visst med myndigheter. De har alltid rätt – vare sig vi tycker om det eller inte. Cykelfabriken och färgtillverkaren kan säkert komma på en lösning tillsammans. Men om någon av deras överordnade planmyndigheter (eller någon sidoordnad) inte tycker om lösningen så faller allt platt till marken. Så varför ens försöka? Särskilt som det är besvärligt att lära om och anpassa sig. Det kräver en stor ansträngning. Och om det ändå är planmyndigheterna som bestämmer, så varför ta på sig allt besvär? Sedan kanske det inte finns någon bra lösning mellan cykelfabriken och färgtillverkaren. Det bästa kanske skulle vara att avbryta samarbetet. Men i en planekonomi är det inget beslut som cykel- och färgtillverkarna kan ta. Det är planmyndigheten som beslutar vem som ska leverera vad till vem.

För att samspelet ska vara något annat än ett spel för gallerierna krävs att de två har verklig bestämmanderätt. Även om företagen ges rätt att hålla kontakt och lära av varandra kommer situationen att vara densamma som i ett stort företag. När det gäller är det en överordnad nivå som verkligen bestämmer. Vi hamnar på ruta ett igen. Detta är något som har fungerat för storleksordningen 500 000 anställda, men inte för 100 miljoner.

Ingen oväntad förnyelse

Hur finner vi ny kunskap? På vilket sätt produceras upptäckter? Ett sätt är att det finns ett problem och för att lösa det sätter vi igång en planerad sökprocess. Här har planekonomin inget handikapp. Sovjets förmåga att genom en planerad sökprocess lösa problem inom militär- och rymdteknik var klart imponerande. Processen passade synnerligen väl ihop med planekonomins sätt att fungera.

Men, mycken ny kunskap och många nya upptäcker kommer inte till på detta rätlinjiga och planerade sätt. En förvånande stor andel av alla upptäckter är inte resultatet av en planerad sökprocess. Helt plötsligt finns en lösning på problem som vi inte ens visste fanns. Det finns inget utrymme för den här typen av upptäckter inom planekonomin.

Nya och oväntade lösningar uppkommer i interaktionen mellan köpare och säljare. De uppkommer i en social miljö som är diversifierad. I en homogen miljö är sannolikheten för oväntade upptäcker mycket låg. Den planekonomiska miljön ger inte utrymme för de skillnader, de sociala kontakter och det oberoende som krävs för att nya idéer ska bryta fram.

Företagen har inte de täta och fortgående relationer med sina kunder som kan resultera i nya, oväntade upptäcker.

Och, om det ändå skulle dyka upp en oväntad upptäckt är det bäst att tiga still. Det finns inget utrymme för att utnyttja upptäckten direkt i förhållande till kunden. All interaktion sker via en överordnad planmyndighet. Den överordnade planeringsmyndigheten vet inget om missade tillfällen. Den kommer aldrig att kunna bestraffa de företag som inte tar tillfället i akt. Men den som försöker, riskerar att den nya upptäckten inte fungerar och då kan planmyndigheten utnyttja sin makt, och vidta åtgärder mot den som satsat på ett misslyckande. Företagen lär sig att negligera nya upptäckter. De har inga möjligheter att pröva dem i direkt interaktion med sina kunder eller leverantörer och uppåt finns inget att förlora på att inte ändra något, medan varje förslag till förändring innehåller risken av ett misslyckande.

Vissa saker kan inte planeras fram. De bara händer, någon griper tillfället i flykten. Det betyder inte att ingenting kan eller bör planeras. På många områden behövs en omfattande planering och styrning. Men! Planekonomin bygger på att all ekonomisk verksamhet kan och ska planeras. Det stryper den del av upptäcker som är oväntade. I en planekonomi skapas ytterst sällan det oväntade, och om det sker finns inget utrymme för att prova om det fungerar.

När det gäller konsumentprodukter är problemet ännu värre. Planekonomin saknar förmågan att låta nya varor göra sig gällande och, vilket är lika allvarligt, den saknar förmågan att sortera bort misslyckade produkter.

Hur får vi nya konsumtionsvaror? Jo, ett företag beslutar sig för att försöka fä folk att köpa en viss sak – exempelvis en freestyle. Först är det bara någon procent som köper den nya varan. Sedan kan flera saker hända. Produkten kan bli en masskonsumtionsartikel. Det betyder att från den första procenten sprider sig bruket till fem, tio och sedan kanske ända upp till 90 procent av konsumenterna. Produkten kan också förbli en exklusiv vara som aldrig når mer än en liten del av befolkningen, vilka å andra sidan är beredda att betala lite extra. Slutligen kan produkten bli ett misslyckande. Efter att de första provat den är det inga fler som vill ha den och inte heller de första är beredda att fortsätta betala priset för den. Det viktiga här är att oberoende av vad som sedan händer är alla nya produkter små och osäkra i början.

Säg att vi nu i demokratisk ordning (riktigt hur det ska gå till för 100 000-tals produkter förstår vi inte) beslutar över vår produktion av konsumtionsvaror. En procent av befolkningen vill kanske prova – 99 procent tycker att den är onödig. Beslutet kommer nästan alltid att bli att vi inte ska producera något av den nya varan. Man kan naturligtvis tycka att samhället på detta sätt kommer att bli befriat från en massa skräp. Men vi kommer också att gå miste om en mängd varor som människor funnit stor glädje av.

Säg att beslutet blir att en ny spännande produkt läggs in i planen. Det kräver beslut om investeringar i nya fabriker, förändrade leveransnormer för insatsvaruleverantörer, ändrade normer för transportbolag, nya leveranslistor för mellanhänder, att butikerna krävs på utrymme för den nya produkten – för att bara nämna ett fåtal av vad som sker i en produktionskedja. Ramarna för detta fastställs i femårsplanen, vilket främst påverkar investeringar, leverantörer och transportbolag. Detaljerna som gäller ända ned till butik fastställs i ettårsplanen. Sedan vill inte konsumenterna ha den nya spännande produkten! Sådant händer faktiskt till och från, trots miljarder i reklamutgifter. Det är ett rätt säkert tips att i en planekonomi kommer produkten att fortsätta att produceras, trots att den inte efterfrågas till det pris det tar för att täcka kostnaderna.

Primitiv tillväxt

Den sovjetiska planekonomin var ett fungerande verktyg för att uppnå ett enda mål – snabb produktionsökning räknat i ton och styck. Här kan planekonomin visa på imponerande tillväxt under en lång tid.

Redan i början på 1960-talet började inriktningen på tillväxten att ifrågasättas, även av de ledande i Sovjet. Chrustjev talade om att det inte längre räckte med att visa diagram över ökad stål-, kol- och cementproduktion. Befolkningen krävde mer. För att svara på ett gryende missnöje med hur planekonomin fungerade genomfördes upprepade större reformer (1965,1967,1972,1976,1979 och 19827). Man försökte med regionalisering, med att ”strömlinjeforma” planeringsbyråkratin, med nya matematiska metoder tillsammans med datorisering av planeringen, prisreformer, allt mer komplicerade belöningssystem, marknadsundersökningar och ökad satsning på produktion av konsumtionsvaror.

Men ingenting av detta förmådde ändra de grundläggande dragen i planekonomin. Man lyckades aldrig anpassa produktionen efter konsumenternas tycke och smak. Man lyckades inte ens öka andelen konsumtionsvaror i förhållande till produktionsmedel, trots att det var ett ständigt återkommande mål sedan 1965. Den hierarkiska uppbyggnaden med långa kontaktvägar upp och ner i planeringsbyråkratin förändrades inte i någon nämnvärd utsträckning. Horisontella relationer för anpassning mellan företag etablerades inte. Det gavs inga svar på hur oväntade upptäckter skulle kunna genereras eller, om de ändå hände, kunna tas in i planeringen. Det enda sättet att få in nya konsumtionsvaror var att i begränsad omfattning kopiera garanterade framgångar från Väst.

En demokratisk planekonomi?

En del argumenterar (exemplet är från Benny Åsman i Röda Rummet nr 1/2001) för att en socialistisk planekonomi inte behöver diskutera hur många skor fabrikör Bergström eller den kollektivägda skofabriken i Torp ska producera. Däremot bör den demokratiska beslutsprocessen befatta sig med hur många nya skofabriker som det ska investeras i. Med modern datorteknik, internet och administrationsteknik finns, enligt Benny Åsman, alla förutsättningar för att en demokratisk beslutsprocess ska kunna planera samhällsekonomin. De lokala investeringsråden kan ha till uppgift att värdera vilka investeringar som bör prioriteras i orten. De regionala investeringsråden inventerar och diskuterar regionens behov och prioriteringar. Samma kedja av informationsflöde och demokratiska diskussioner följer på nationell och internationell nivå. Endast genom en ständig fram-och-tillbaka process där information, diskussioner och beslut tas av majoriteten kan de investeringar som är nödvändiga och önskvärda mejslas fram.

Om detta betyder att vissa lokala, regionala, nationella eller internationella investeringsbeslut ska tas på politisk väg, så har vi i princip inget emot det. Möjligen kommer vi att vara oense om vilka och hur många. Men vi tror inte att det är vad Benny Åsman ser framför sig. Det verkar vara system där produktionens inriktning genomgående styrs med planekonomiska metoder som han vill ha.

I dagens marknadsekonomi – och i den framtida självförvaltande marknadsekonomi vi ser framför mig – är skofabriken i Torp inbäddad i ett nätverk av relationer. Skofabriken har flera leverantörer, som i sin tur har leverantörer och andra kunder. Skofabriken säljer till olika mellanhänder och butiker.

För att få en uppfattning om nätverken är det nödvändigt att komma ihåg att varje enskild förbindelse är extremt komplicerad. Det är också ett nätverk som inte är lokalt begränsat, utan det sträcker sig nationellt och internationellt.

Om vi bryter upp dessa relationer till förmån för en inordning av varje företag i en hierarkisk planekonomi, så kommer vi att möta de brister vi tidigare tagit upp. Om företagen får bestämma antalet produkter, så minskar problemen kanske något. Men de försvinner inte. Frågor om vem som ska leverera vad till vem, kommer att behöva bollas upp och ner i planeringsbyråkratin. Det kommer inte att bli särskilt mycket lättare för företag att anpassa sig till varandra, eftersom varje anpassning i stor utsträckning är knuten till investeringar (som ju bestäms högre upp i hierarkin). I och med att företag inte kan bryta utbytet kommer pressen på anpassning att minska. Argumenten för att förnyelse är svåra i en planekonomi kommer att vara lika giltiga här som de var för den traditionella planekonomin. Det kommer att se ut på samma sätt.

Benny Åsman skriver att General Motors omsättning är större än Danmarks BNP. ”Ändå råder ingen marknadsanarki mellan GM:s produktionsenheter och underleverantörer. Allt är planerat i minsta detalj. ”Just-in-time”-metoder styr varuflödet inom koncernen och underleverantörerna hålls i strama tyglar för att produktionskedjorna inte ska brytas.” Lars Henriksson har ett liknande när han argumenterar för en demokratisk planekonomi (Röda Rummet nr 1/2002). Han skriver: ”De allt större koncernerna har, inom sig själva, en detaljerad och toppstyrd internationell planekonomi.”

Det är en väldigt stor skillnad på ett lands BNP och ett företags omsättning. Ska man jämföra storleken på ett lands och ett företags ekonomi är det relevanta måttet företagets förädlingsvärde (summan av löner plus bruttovinster, eller omsättningen minus kostnaderna för alla inköpta varor och tjänster). Ett enklare och mer relevant mått är antalet anställda. Och här är även en liten ekonomi som Danmarks många gånger större än GM med en halv miljon anställda. Storleken är viktig särskilt när vi börjar prata om planekonomier med 10- och 100-tals miljoner.

Men det finns, som vi nämnt, två alldeles avgörande skillnader. Den första är att hela GM kan styras utifrån ett enda mål – maximal lönsamhet. Det kan man inte göra med en utvecklad samhällsekonomi (och knappast med en outvecklad heller). Den andra är att GM alltid kan lägga ner enheter, eller göra sig av med leverantörer som inte uppfyller lönsamhetsmålet. Det kan man som sagt var inte göra i ett samhälle.

Förespråkarna för en demokratisk planekonomi säger att ekonomin inte ska styras av vinstintresset, utan av folks behov. Men folks behov är ju näst intill oändligt varierat. När du går in på OBS finns det 10 000 varor. Du kanske under ett år konsumerar 500, möjligen 1 000 av dem. Men ditt konsumtionsmönster (och ingen annan enskilds heller) kan inte gälla som absolut norm för alla andra. Ett tillspetsat exempel: En person kanske kan läsa något hundratal böcker per år. Det ges ut tusentals böcker på svenska varje år. Ska vi begränsa sortimentet? Vi för vår del tycker att en socialistisk ekonomi borde handla om ett större sortiment – inte bara vad gäller böcker.

Hur ska en demokratisk församling kunna fatta meningsfulla beslut om de investeringar som är nödvändiga för att tillhandahålla de 10000 varor som finns på OBS? Det är helt enkelt inte möjligt.

Resultatet kommer att bli att planeringen hamnar i händerna på byråkrater, samtidigt som det kommer att ställas starka krav på att sortimentet dras ner. Det har förekommit förslag om att lösa detta genom att låta datorer ersätta marknaden. Med datorns hjälp kan alla koppla in sig på den centrala planeringsdatorn och välja sin framtida konsumtion (i detalj för det närmaste året och mer grovt för de kommande fem). Den centrala planeringsdatorn väger samman alla önskemål och skickar ut produktionsorder till fabriker, sköter distributionen till närmaste butik och sist men inte minst kontrollerar om du har råd att betala för det du vill ha.

Detta diskuterades främst i Östtyskland årtiondena före murens fall. Den borgerliga nationalekonomin bygger på att människan är perfekt informerad och alltid gör helt rationella val. Till detta lägger datasocialisterna att hon också ska vara en perfekt planerare. Hon ska i förväg kunna bestämma hela sin konsumtion och sedan lita på att datorerna sköter allt. (Den här synen på människan som en fullständigt informerad planerare är fundamentet för den s.k. parecon ekonomin, se till exempel Albert & Hahnel 1991)

Hur skulle någon person kunna veta i mitten på 1980-talet att hon mot slutet av 1980-talet skulle vilja lägga betydande summor på persondatorinköp? Personligen skrämmer oss den här modellen mer än vad byråkratsocialismen gör.

En ny socialism?

I boken Towards a New Socialism argumenterar Paul Cockshott och Allin Cottrell för en planekonomi byggt på matematiska lösningar. De skriver:

’Vi föreslår ett system av datoriserad planering, som inbegriper detaljerade simuleringar av ekonomins beteende. För att göra detta möjligt måste centraldatorerna tillföras kopiösa mängder av teknisk information, till exempel listor av de produkter som produceras och regelbundna uppdateringar av de teknologier som används i varje enskild produktionsprocess. Andra datorsystem måste ha data om tillgängliga lager för alla typer av råmaterial och om varje maskinmodell, så att dessa begränsningar kan matas in i planeringsprocessen.”8

Framställningen är nerlusad av matematik. Men deras grundläggande bild av hur en planerad ekonomi fungerar är rätt enkel. ”Planering kan ses som ett delområde inom styrtekniken, studiet av reglersystem.”9. Ett exempel på detta är en termostat.

Med en termostat bestäms den önskade temperaturen, en avkännare känner av den faktiska temperaturen och om mål och faktisk temperatur inte stämmer sker en återkoppling som aktiverar en korrigerande process i form av att exempelvis stänga av eller på spisplattan. Den här bilden kan man finna i många amerikanska läroböcker i Management10. Den är betydligt mer ovanlig, för att inte säga obefintlig, i företagsekonomisk forskning. En motbild till planeringen som termostat är att se systemet som ett förhållande mellan en person och en termometer. Det är en bild som kan karakterisera en planering av självförvaltande enheter i en socialistisk ekonomi.

I det följande har vi hårdragit de två bilderna och försökt karakterisera vad som utmärker bilden av planeringen som termostat, respektive som persontermometer.

Svensk uppslagsbok ger följande förklaring till ordet termostat: ”Av grekiskans thermos – varm, och statos – stående. Anordning för konstanthållande av temperatur.” Själva definitionen av termostat som ”konstanthållande” ger associationer till något statiskt. Förklaringen till ordet termometer är: ”Av grekiskans thermos – varm, och metron – mått. Instrument för mätning av temperatur.” Poängen med att mäta något kan bara härröra ur det faktum att detta något förändras – är dynamiskt.

Det ligger i termostatens natur att målen är givna. Du sätter en önskad temperatur och förväntar dig att termostaten ska sköta jobbet, att hålla den temperaturen. En termostat karakteriseras av givna mål och betoning på måluppfyllelse – inte förändring av målen. När du betraktar en termometer är situationen annorlunda. Ditt syfte kan vara att få reda på hur du bör klä dig om du vill gå ut, att bestämma dig för om du överhuvudtaget ska gå ut, eller att helt enkelt bekräfta vad du vet – idag var det verkligen varmt. Målen är obestämda och en väsentlig funktion hos termometern är att du efter att ha betraktat den kan ändra dina mål – du kan besluta dig för att inte gå ut, som du hade tänkt dig.

För att en termostat ska fungera måste vi ha full kunskap om våra mål och de samband som råder i systemet. Vi måste vara färdiglärda. När du betraktar termometern lär du dig något lite – om än bara att just nu är temperaturen plus 10 grader. Eller också bekräftar du kunskap du redan har – det är inte särskilt varmt just nu. När betraktandet kombineras med agerande (osagt i vilken ordning) lär du dig något mer bestående – det är inte skönt att vara ute i T-tröja när det är 10 grader. Termometerbilden trycker mer på lärande än på full kunskap.

En termostat har en komplex struktur som bygger på enkla och förutsägbara beteenden. Utan enkla och förutsägbara beteenden kommer den komplexa strukturen att bryta samman. Synen på beteendena som enkla och förutsägbara är möjlig att upprätthålla i en värld där vi har givna mål, betoning på måluppfyllelse och att göra saker på rätt sätt. Med betoningen på obestämda mål, förändring av målen och på att göra rätt saker genom att lära får vi ett betydligt mer komplext beteende att ta hänsyn till. Samtidigt har vi i bilden person – termometer en förhållandevis enkel struktur.

Termostatbilden är för oss en rätt god karakteristik av vad som utmärker en planekonomi. Vi kan därför förstå varför förespråkare för planekonomi är förtjusta i bilden av en termostat. Det vi inte kan förstå är den världsbild, den syn på hur ett samhälle fungerar, som ligger till grund. Ett samhälle som har de dragen som termostatbilden förmedlar är för oss ett torftigt samhälle.

Matematisk socialism

Metoden för planeringen i den ”nya socialism”, som Cockshott och Cottrell förespråkar, är matematik. De tar bl.a. upp input-out-put tabeller, linjär programmering och användandet av datorberäknade priser, s.k. skuggpriser. Men det här är inte särskilt nytt.

Alla tre metoder återfinns i Soviet planning today11 från 1972. De finns också utförligt redovisade i en sovjetisk bok om nya metoder för planering från 1975. I inledningen till den boken skriver akademiledamoten Fedorenko: ”Den här boken reflekterar de viktigaste trenderna i sovjetiskt planering, vilka har bidragit till en ständig, krisfri tillväxt av den socialistiska ekonomin.”12

Det finns en metod som vi inte känner igen från 1970-talet. Vid studiet för att utveckla artificiell intelligens har forskarna utvecklat matematiska algoritmer som författarna anser är viktiga verktyg för att få planekonomin att hålla sig i balans (ex vis vad gäller utbud och efterfrågan).

Cockshott är doktor i datavetenskap och Cottrell är professor i nationalekonomi. Båda dessa vetenskaper är strängt matematiska till sin natur. Vi har naturligtvis ingen möjlighet att bedöma värdet i dessa matematiska metoder (utom att de tre första inte tycks ha räddat den sovjetiska planekonomin). Det vi vet är att nationalekonomer nästan alltid kan förklara rätt komplicerade förlopp i efterhand med hjälp av sina matematiska modeller. Samtidigt lyckas de nästan aldrig förutsäga framtiden. Det inträffar alltid något oväntat som inte fanns med i de matematiska formlerna.

Det är ett kvalitativt språng från att, som nationalekonomerna, analysera och försöka förutspå ekonomin med hjälp av avancerad matematik, till att som Cockshott och Cottrell påstå att ekonomin kan styras av avancerad matematik. De försök som gjorts inom exempelvis aktiehandeln att använda matematiska modeller för att styra köp och försäljning har, milt sagt, inte varit några stora framgångar. Ett tag gick det bra, men när något oväntat inträffade, löpte dataprogrammen amok och bidrog till att förvärra situationen.

Den demokratiska styrningen av den matematiska planekonomin, som författarna föreslår, är för oss mycket tveksam. Författarna skriver: ”För den ekonomiska planeringen föreslår vi ett system där ett lag av professionella ekonomer presenterar alternativa planer som en planeringskommitté har att välja mellan. Endast de verkligt stora besluten (skattenivån, andelen av bnp som satsas på investeringar, hälsa, utbildning, etc.) skulle gå till direkt folkomröstning.13 Planeringen ska inte ligga under regeringens kontroll, utan under en övervakande kommitté som utses genom lottning bland alla medborgare.14

Det här är en kombination av en avancerad och ytterligt svårgenomtränglig planering och att styrningen av dem som utför planeringen inte ska ske på politiska grunder. Vi kan inte se annat än att detta bäddar för ett expertvälde som får den makt dagens ekonomiska experter har att te sig som helt betydelselös.

Samhällsekonomi är sociala relationer skapade av människor. Kapitalismen har gett dessa – av människor skapade – relationer, ett sken av att vara naturlagar som människor inte kan påverka. En planekonomi som den Cockshott och Cottrell föreslår kan inte göra annat än att lyfta upp denna alienation till hittills helt oanade höjder.

”Direktdemokrati” innebär för författarna ett radikalt avskaffande av all representativ demokrati – det gäller både parlamentarism och rådsdemokratiska strukturer. I stället vill de ha en modern och datoriserad version av den atenska direkta demokratin. Vi för vår del har mycket svårt att se hur en demokratisk styresform som var anpassad för 10 000 fria män i Aten kan fungera inom ramen för en total planekonomi som omfattar lo-tals eller 100-tals miljoner människor.

En återvändsgränd

Marxismens klassiker var imponerade av den planering kapitalismen utvecklat inom fabriksportarna och ansåg att en motsvarande planering av hela samhället skulle vara en förhållandevis enkel process. Den tongivande socialistiska ståndpunkten om det framtida samhället uttrycks mycket tydligt av de ryska revolutionärerna Bucharin och Preobraszjenskij i Kommunismens ABC från 1922:

”Samhället kommer att förvandlas till en enorm arbetsorganisation för samfälld produktion. Det kommer varken att finnas uppsplittring eller anarki i produktionen. Ty, i en sådan samhällsordning kommer produktionen att vara organiserad. Företag kommer inte längre att konkurrera med varandra. Fabrikerna, verkstäderna, gruvorna och andra arbetsställen kommer att bli som avdelningar i en enda folkets fabrik, som kommer att omfatta hela nationens ekonomi.
Det är uppenbart att en sådan omfattande organisation förutsätter en allmän plan för hela produktionen. Om alla fabriker och verkstäder tillsammans med hela jordbruket slås samman till ett enda enormt gemensamt företag, är det uppenbart att allting måste planeras minutiöst.”
15

Den här bilden av den planerade socialistiska ekonomin som ett gigantiskt företag har följt med sedan dess. Några använder General Electric för att övertyga om planekonomins möjlighet. Andra är inne på samma tankar när de hänvisar till de stora koncernernas internationella planekonomi.

Men bilden haltar på flera punkter.
• Det är en skillnad i storlek. De största kapitalistisk företagen har ett antal hundratusen anställda. Även en liten planekonomi skulle omfatta miljoner anställda och en medelstor skulle omfatta tiotals miljoner.
• Kapitalistiska storföretag kan styras av en enda princip — maximal lönsamhet. Det underlättar planeringen oerhört. En socialistisk ekonomi kan inte styras efter en enda princip.
• De kapitalistiska storföretagen kan enkelt befria sig från kostnaderna för de enheter som inte uppfyller planmålet. Det kan inte ett helt samhälle göra.
• Storföretagen är auktoritära för att inte säga totalitära organisationer. Säger bilden över det kapitalistiska företaget oss något om vad som är möjligt och önskvärt i en demokratisk organisation?

Det förvånar oss att sinnebilden för hur ekonomin ska styras under socialismen fortsätter att vara det kapitalistiska storföretaget – den mest effektiva organisationen för utsugning av människor som människan skapat! Det måste bero på att man, i likhet med Cockshott & Cottrell ser planering av stora organisationer som ett i huvudsak tekniskt problem. De flesta av oss kan se fördelarna med de tekniska landvinningar som gjorts under kapitalismen. Men! Styrningen av stora organisationer är inte ett tekniskt problem, det är ett socialt problem. Med ett marxistiskt språkbruk tycker vi att det verkar som om man blandar ihop utvecklingen av produktivkrafter och hur produktionsförhållanden har utvecklats. De gigantiska koncernerna representerar inte en utveckling av produktivkrafterna, utan är en del av de kapitalistiska produktionsförhållandena.

Det förvånar oss också att personer som kallar sig anti-stalinister, demokratiska eller frihetliga socialister vägrar att se framväxten av planekonomin i sitt faktiska historiska sammanhang. Den viktigaste förklaringen till uppkomsten av detta ekonomiska styrsystem är att det så väl passade in den stalinistiska diktaturens främsta strävan – att skaffa sig total kontroll över samhället.

Alla ekonomiska förändringar, från tvångskollektiviseringen på 1920-talet, de forcerade femårsplanerna på 1930-talet, till ett nästan oändligt antal ekonomiska reformer från 1960 fram till slutet av 1980-talet, har handlat om byråkratins kontroll över ekonomin och inte om vad som i varje givet läge varit ekonomiskt motiverat.

En planerad socialistisk ekonomi som byggts upp under andra historiska omständigheter hade sett helt annorlunda ut. I en demokratisk socialism och om basen för uppbygget hade varit starka, självständiga och arbetarstyrda företag, då skulle den speciella ekonomiska formation som vi kallar planekonomi aldrig ha sett dagens ljus.

För att sammanfatta – planekonomin är en återvändsgränd!
• Den saknar förmåga att anpassa sig efter folks skiftande behov, efter deras tycke och smak.
• Dess hierarkiska uppbyggnad gör att förändringar som initieras underifrån är svåra att genomföra
• Avsaknaden av horisontella relationer förhindrar anpassningar mellan olika produktionsenheter.
• Förnyelse kan bara ske om den är planerad i förväg, aldrig som ett svar på en oväntad situation eller upptäckt.

Det finns ingen anledning att sörja över dess sammanbrott (däremot, självklart över vad planekonomierna i Östeuropa ersatts med). Vi tycker att en utgångspunkt för den viktiga diskussionen om hur en socialistisk ekonomi ska styras, är att inse detta. Planekonomin är ett av den mänskliga historiens misslyckanden. Vi kommer ingenstans genom att fortsätta att klamra oss fast vid den, i den ena eller andra formen. Det är nödvändigt att fundera på hur vi tar oss ut ur återvändsgränden.

Sten Ljunggren & Johan Ehrenberg

Fotnoter:
1. Ericson, R. E.; ”The Classical Soviet-Type Economy Nature of the system and implications for reform”, i Journal of Economic Perspectives, Vol 5, Nr 4, Fall 1991.
2. Lenin, V. I., Staten och revolutionen, Stockholm 1964 5. Trotskij, L., Bulletin of the opposition no 31,1932, citerat av Michael Ellman i Soviet planning today. Cambridge 1972
4. Ljung, J-, m.fl., Företag och marknad, samarbete och konkurrens, Lund 1988
5. Brunsson, N. och Hägg I. (red). Marknadens makt, Stockholm 1992
6. Johanson, M.; Searching the known, discovering the unknown, Uppsala 2001
7. Ericson, R. E., a.a.
8. Cockshott, W. P. & Cottrell, A., Towards a new socialism, Nottingham 1993, sid 125
9. Cockshott, W. P. & Cottrell, A., a.a. sid 62
10. Se ex vis Horngren, Foster, Cost accounting – A managerial approach. 1991, sid 7.
11. Ellman, M., Soviet planning today – Cambridge 1972
12. Fedorenko, N. P.; Economic development and perspective planning, Moskva 1975.
l3. Cockshott, W. P. & Cottrell, A., a.a. sid 186
14. Cockshott, W. P. & Cottrell, A., a.a. sid 188
l5. Bucharin, N., och Preobrazjenskij, E., The ABC of Communism, i Socialist Economics, ed. Nove, A., och Nuti, D. M., Harmondsworth 1972

Från Socialistisk Debatt nr 34, 2003

Därför kan socialismen aldrig vara en marknadsekonomi

En sak är viktig att ha klart för sig i plan/marknadsdebatten: den handlar inte om ekonomi. Diskussioner kring ekonomi uppfattas av många som svåra, ofta därför att de förs i avsiktligt döljande ordalag. Att bemöta påståendet att ”osynliga händer” styr samhällsutvecklingen är inte enklare än att bemöta påståenden om att gud, frimurarna eller grannens katt styr den.

Den här debatten gäller hur samhället ska styras, på vilket sätt beslut ska fattas. Där har alla inte bara rätt att ha en åsikt, i en demokrati är det nödvändigt att de har en.

Eftersom diskussionen planekonomi vs marknadsekonomi är en ickeekonomisk debatt som förs i ekonomiska termer blir den lätt förvirrad. Marknadsekonomi och marknadsekonomi är inte samma sak; i det dagliga samtalet är ordet alltid synonymt med kapitalism, men placeras det utanför tid och rum kan det vara liktydigt med 1800-talets konkurrenskapitalism, krigsplaneringen i USA efter 1930-talsdepressionen, det ekonomiska systemet i Nazityskland eller den svenska välfärdskapitalismen.

På samma sätt kan olika system med prefixet ”plan-” – planerad ekonomi, planhushållning, planekonomi – beskriva samhällssystem som skiljer sig åt i ganska stor utsträckning.

Trots problemen tror jag att debatten är någorlunda meningsfull att föra i termerna av ”plan” eller ”marknad”, om termerna används i inte allt för snäva betydelse. Det är kraftfulla metaforer för vad vi vill med samhället. Motsättningen gäller om samhällsavgörande beslut ska fattas kollektivt, i medvetna processer (och alltså resultera i någon form av plan) eller om de ska fattas dolt av företagare och konsumenter, av uppsplittrade, atomiserade medborgare på en marknad, där tillgång, efterfrågan och – inte minst viktigt – köpkraft gör att köpare och säljare kommer överens om ett pris för produkterna som produceras, och att produktionen sedan anpassas efter det.

För kapitalisterna handlar försvaret av marknadsekonomin om ett försvar av den egna makten. De äger produktionsapparaten, och kan därmed bestämma vad som produceras. Men det handlar också om att försvara själva kärnan i det kapitalistiska systemet. Marknaden är visserligen urgammal, men med kapitalismen har den fått en ny roll. Relationen på den ursprungliga marknaden kan beskrivas med formeln V-P-V, (vara-pengar-vara). På den marknaden sålde bönderna sina varor för att få pengar till att köpa andra varor.

Kapitalismen uppkom ur den feodala marknaden, men fungerar istället utifrån formeln P-v-P’, (pengar-vara-pengar): handelskapitalisten går till marknaden med pengar för att köpa en Vara som han sedan säljer, målet för transaktionen är inte längre att få saker han behöver, utan att i slutänden ha mer pengar än han började med.

Det är detta, att produkten inte är målet, utan medlet, som är kärnan i kapitalismen. Produkter bär i ett kapitalistiskt system på två värden: det värde som de har för köparen, hos en korkskruv att den kan öppna vinflaskor, det värde som vi brukar kalla bruksvärde, och det värde som den har för kapitalisten, som kan mätas i pengar, och som vi brukar kalla bytesvärde. Jag använder i fortsättningen ordet Vara med stor bokstav för det som bär bytesvärdet.

Det är Varan – och inte till exempel industriproduktion (skapades liksom företaget hundra år eller mer efter kapitalismen) eller den privata äganderätten (uppkom för tusentals år sedan, då den mänskliga produktionen skapade mer än vad vi åt för dagen) eller en konsoliderad klasskiktning (skapades i och med slaveriet) – som är kapitalismens hjärta. Det är också i form av Varor vi i första hand stöter på kapitalismen i det dagliga livet. Vi arbetar på ett eller möjligen två företag, men vi kommer i kontakt med tusentals Varor på marknaden.

När kapitalismen uppkom började Varan utgöra den dominerande sociala relationen. Handel med målet att göra vinst i pengar blev det viktigaste sättet att reglera förhållanden i samhället (med viktigaste menas inte att det var det vanligaste sättet, det är det antagligen fortfarande inte, utan att det blev bestämmande för den framtida utvecklingen, och att det bestämde hur de modeller den härskande klassen utvecklar för att förstå samhället, deras ideologi och moral, såg ut). Kapitalisten realiserar värdet av den produktion han styr över genom att sälja en Vara till anonyma köpare på en marknad, en stor skillnad mot förhållandena under feodalismen, då feodalherren och hans följe till största delen realiserade värdet av den produktion de styrde över genom att dra från slott till slott och konsumera den direkt.

Varan är en förutsättning för att kapitalisten ska existera, samtidigt som det för honom är en storartad uppfinning. Den gör det möjligt att flytta pengar – det vi brukar kalla kapitalet – från en verksamhet till en annan, allt efter hur vinsterna utvecklar sig. Ena dagen tjänar kapitalisten pengar på att tillverka skor, nästa dag handlar han i framtidsutsikter på något som kallas aktiemarknaden. Under kapitalismen går allt att förvandla till en Vara, till och med förhoppningar om framtiden.

Varan är hjärtat i kapitalismen, och precis som hjärtat är drivkraften i kroppen, är Varan drivkraften i det kapitalistiska samhället. Om kapitalisten inte kan sälja Varan, eller om Varan sjunker i pris, kan kapitalisten inte realisera hela produktionens värde.

Därför får vi ständigt nya Varor, alltid bättre än de gamla. Vi får automatiska hundskålar, plastcykeln och schampo med vitaminer (som vi alltså ska hälla i håret, inte äta, gärna samtidigt som vi skrattar åt hur dumma och skrockfulla folk var förr).

Konsumentmarknaden i de rika kapitalistiska länderna, med 10 000-tals Varor, är inte ett positivt val, något som någon skapat för att hon så gärna vill ha det. Det är ett tvång. När vinst läggs på vinst växer kapitalet. och vinsten från varje såld Vara utgör en allt mindre del av det samlade värdet. Därför måste vi ständigt konsumera allt fler och allt dyrare Varor i allt högre takt.

Om vi plötsligt skulle sluta ha konsumtion som främsta mål i livet skulle inte bara enskilda kapitalisters vinster hotas, hela systemet skulle störta ner i en kris. Varorna skulle ligga osålda på hyllorna, vinsterna skulle utebli, investeringarna skulle först styras om till spekulationssektorn, där enorma vinster skapas (enligt lagen om tillgång och efterfrågan: när fler vill köpa tillexempel aktier stiger priset), men när investeringarna där inte heller ser ut att garantera vinsterna i framtiden spricker bubblan, och förlusten måste täckas med resurser som i sin tur ytterligare minskar investeringarna. (Vi brukar kalla den minskade vinsten per vara för ”profitkvotens fallande tendens” och krisen som uppstår när producerade Varor inte går att sälja för ”överproduktionskriser”.) Eftersom konsumtionen aldrig kan hålla jämna steg med produktionen i det kapitalistiska samhället inträffar överproduktionskriser med jämna mellanrum, och i längre cykler om ungefär 50 år leder profitkvotens fallande tendens till mer djupgående depressioner.

Varans centrala roll för att realisera värde är det som driver på produktutvecklingen i det kapitalistiska samhället. Det är kapitalismens tvång att ständigt sälja mer, dyrare och fortare som gett den oerhörda tillväxten i antalet Varor, och som ständigt tvingar kapitalisterna att försöka lägga under sig nya marknader, oavsett om det handlar om att sälja reklamplatser på månen eller om att ta över det gemensamt ägda och planekonomiskt styrda skolsystemet i de välfärdskapitalistiska samhällena.

Arbetaren i varusystemet – hon som med sina händer verkligen skapar det värde som sedan ska realiseras på marknaden – är mentalt skild från produktionen. Hon har inget inflytande över hur produktionen går till, hon har inget inflytande över vad produkten används till och hon kan när som helst få sparken eller flyttas till andra arbetsuppgifter, utan att någon frågar efter hennes vilja. Vi brukar säga att arbetaren är främmande inför produktionen, alienerad.

Målet på marknaden är att tillskansa sig så stora fördelar som möjligt, oftast om än inte alltid på andras bekostnad. De sociala egenskaper som behövs för att vara framgångsrik på marknaden är förmågan att ljug, att dölja, att berika sig. Marknaden skapar inte bara varor och marknadsrelationer, tyvärr skapar den också marknadsmänniskor.

Marknadens centrala roll i kapitalismen gör att mönstret efter vilket det fungerar, köpare-säljare-marknad-pengar, tenderar att ersätta alla andra modeller för social samvaro, modeller baserade på formella hierarkier (som adelssystemet), på religiösa eller ideologiska band, på släkt eller på vänskap. (Även om de naturligtvis aldrig ersätter dem helt, ens på den kapitalistiska marknaden.) Marknadens funktionssätt övergår från att vara något som präglar en begränsad del avvara liv, och blir till något som koloniserar hela världen, all vår tid. På så sätt spränger alienationen sina gränser, den övergår från att vara något som drabbar den enskilda arbetaren till att vara något som präglar hela samhället.

Det är alltså kapitalismen som lett till Varuexplosionen. Det är Varans tvång – vinstjakten – som gör att kapitalismen är det optimala systemet för att skapa nya typer av materiella rikedomar. Kapitalismen är inte bara bättre på det än socialismen, den är bättre på det än alla andra kända system. Samtidigt undergräver vinstjakten förutsättningarna för mänskligt liv på jorden, genom miljöförstöring och uttömning av naturresurser.

Den socialistiska rörelsens uppgift är att lösa alla de problem marknadsekonomin skapar: maktlösheten, överproduktionen, kriserna, överkonsumtionen, miljöförstöringen, alienationen.

I ett socialistiskt system i det industrialiserade väst blir det en framträdande uppgift att bekämpa varukulturen. Hur bekämpar vi den? Först befriar vi radio, tv, tidningar och stadsmiljön från reklam, varför inte för att ersätta den med konst. Vi minskar därmed viljan att konsumera.

Vi avskaffar dessutom Varan från andra hållet – där det inte råder brist inför vi undan för undan fri tilldelning.

Den fria tilldelningens samhälle kan tyckas utopiskt, i alla fall om vi tar vår utgångspunkt i hur dagens människor agerar (och i än högre grad om vi tar vår utgångspunkt i den borgerliga indoktrineringen, i idén om människans inneboende egoism). Men den är inte så konstig:
vi njuter redan idag av rätten att fritt andas, att fritt bada i en sjö, att fritt plocka bär i skogen. Dessa och andra områden har ännu inte invaderats av kapitalism eller marknadsrelationer.

På vägen mot socialismen kommer de fria rättigheterna att utvidgas till andra områden, många av dem lika livsnödvändiga som att andas: fri tillgång till mat, fri tillgång till bostad, fri tillgång till kommunikationsmedel, till kultur…

Socialismen måste innebära att folk medvetet väljer ett system där de konsumerar färre saker. Istället för konsumtionen erbjuder vi i första hand tiden. Ett första prioriteten i ett socialistiskt system i den industrialiserade delen av världen måste vara att sänka arbetstiden och arbetstempot. Det bör vara en mer eller mindre omedelbar åtgärd att införa sex timmars arbetsdag, och en viktig uppgift att fortsätta sänkningen ner till fyra timmar.

När vi befriar människor från tvångsarbete – som ju idag uppgår till åtta timmar per dag – är det också ett sätt att bekämpa marknaden. Arbete är något som köps och säljs. Vi minimerar tvångsarbetet, och samtidigt befriar vi människor så att de har tid och kraft till att utföra arbeten direkt för sig själva, för sina närstående, för det område de lever i eller för och tillsammans med andra som delar deras intressen, arbeten som inte säljs och köps. Att folk skulle arbeta gratis med den sortens uppgifter är inte så otroligt som det låter – de skulle utföra sådant som idag kallas ideellt arbete, arbeten där de inte är alienerade.

Det nya systemet erbjuder också inflytandet, över arbetet, över bostadsområdet, över stadsdelen, över landet. Och det erbjuder tillfredställelsen att leva i ett system som inte bygger på människans förtryck av människan, som inte bygger på rovdrift på naturresurserna, som inte bygger på svält och elände i den fattiga delen av världen.

Förhoppningen är att skapa det Che Guevara kallade den nya människan. En människa som i första hand gör, skapar, lär, umgås, samarbetar, inte konsumerar. En människa som lever i ett samhälle som präglas av jämlikhet, där behovet att manifestera överhöghet genom exklusiv konsumtion försvunnit. En människa som lever i ett samhälle där gränserna mellan vad som är arbete och fritid suddas ut, där allt kanske slutligen ingår i en helhet med ett mål: att få samhället att fungera, så som vi vill ha det. En människa som bytt de kapitalistiska idealen egoism och girighet mot generositet och hjälpsamhet.

Inget av ovanstående är möjligt i ett samhälle baserat på produktion för att göra vinst. Där är den enda möjliga riktningen mer! fortare!, oavsett om det gäller arbete, råvaruuttag eller konsumtion.

Marknaden som forum för beslutsfattande upprätthåller idag en air av demokrati. Vi uppmanas att använda oss av olika former av ”konsumentmakt”, att förändra samhället genom att köpa vissa varor och avstå från att köpa andra. Sådan beslut kan dock bara förändra samhället på marginalen, aldrig i grunden, samtidigt som de som har mer pengar har fler ”röster” än de som har mindre.

Än värre är att konsumentens demokratiska rösträtt inte respekterar hur människor fungerar. När tar jag mest genomtänkta beslut om hur bröd bör framställas, när jag är hungrig och stressad i affären, eller när jag är mätt, har tänkt efter och diskuterat frågan?

Socialismens motsvarighet till marknadens rösträtt är den demokratiska församlingen. Där beslut fattas i öppenhet, efter ärliga debatter, med allas bästa för ögonen. Målet för den socialistiska revolutionen är att lägga produktionsmedlen, makten över produktionen, i arbetarklassens händer. Att överföra besluten från individer till kollektiv. Makten över produktionsmedlen ska utövas av representativa eller direktdemokratiska organ.

Naturligtvis kommer inte utvecklingen på det materiella planet att avstanna helt. Motsättningen mellan plan och marknad är delvis en illusion, skapad av de som har intresse av att upprätthålla det kapitalistiska systemet. De vill dölja att människans produktion alltid är planerad, att just förmågan att planera samhällets, vid den tiden flockens, produktion antagligen var avgörande för att människan blev människa, slutade att vara djur.

Det finns många sätt som nya produkter skulle kunna skapas på i ett socialistiskt system. En del kan skapas efter storskaliga debatter i hela samhället. Demokratiska församlingar formulerar problem, valda grupper eller experter löser dem. På samma sätt skulle problem som kan lösas med nya produkter formuleras av olika former av intresseorganisationer.

Andra nya produkter kan komma ur forskarvärden. När affärshemlighet och äganderätt till kunskap försvinner blir det lättare att fånga upp hugskott och idéer som kan tillämpas på sätt deras upphovsmän inte förutsett. På samma sätt skulle produkter och metoder kunna födas ur det som kallas tyst kunskap. När kapitalismens hierarkier inte längre är nödvändiga, och när alienationen minskat, kommer det vara lättare fånga upp anställda och brukares förslag och tankar.

Ytterligare ett sätt att skapa nya produkter är att göra det inom verksamheter där själva produktionen är så intressant att ett vinstmotiv inte behövs: skateboarden skapades genom att ungdomar satte hjul på sina surfingbrädor, operativsystemet Linux är gratis och har skrivits och förbättrats ideellt.

Historisk erfarenhet har lärt oss att upphävandet av marknader och avskaffandet av kapitalismen i sig inte löser någonting. Planerade system kan lika gärna – som i Sovjetunionen eller, om än på en helt annan nivå, i den svenska offentliga sektorn – utgöra grund för ett byråkratiskt styre. Inom ramen för ickekapitalistiska system går det utmärkt att kombinera resursslöseri med ineffektivitet och brist.

Vissa debattörer, i Sverige främst Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren – har velat lägga skulden för misslyckandet i Sovjet på planeringen i sig. De har därför upprunnit något de kallar socialistisk marknadsekonomi eller marknadssocialism.

Vad jag vet har de dock inte presenterat något annan grundläggande drivkraft än vinstjakten i ett sådant system. Själva meningen med den ekonomiska aktiviteten skulle därmed fortfarande vara att kapa åt sig så mycket resurser som möjligt, och systemet – arbetarstyrda företag som agerar på en marknad – borde därför snarast kallas arbetarkapitalism.

Det viktigaste nackdelen med ett sådant system är att det inte löser problemen som Varuproduktionen skapar. Det kommer även fortsatt att vara ett system där de som suger ut mer arbetet och naturresurser får fördelar framför dem som suger ut mindre. Det kommer samtidigt att vara ett system som drabbas av samma sorts kriser som en kapitalism baserad på privategendom.

Säkerligen kommer de arbetarkapitalistiska idéerna att bli allt populärare ju tydligare det blir att dagens elit inte kan lösa de stora samhällsproblemen. Under den första tiden efter att kapitalismen störtats och vägen mot socialismen beträtts kommer olika former av arbetarkapitalism kanske till och med dominera. Men arbetarkapitalismens dominans kan inte vara konstant.

När vi talar om det samhälle som inträder efter att kapitalismen är avskaffad och arbetarna tagit makten måste vi ha klart för oss att vi diskuterar ett instabilt samhälle, ett samhälle vars former inte mognat. Vägen till socialismen kommer att vara lång, innan vi är där kommer vi leva i ett samhälle mellan socialism och kapitalism, ett övergångssamhälle.

Exakt hur det kommer att se ut, och där med exakt vilken roll marknadsrelationer kommer att spela i förhållande till andra former av beslutsfattande, är omöjligt att veta. Övergångssamhället kommer att vara en historisk företeelse, det kommer att påverkas av det samhälle det uppstår ur (skillnaden på övergångssamhällen i Nord och Syd kommer tillexempel att vara mycket stor), liksom det kommer att påverkas av hur samhällssituationen ser ut då borgarklassen berövas makten: sker det i ett samhälle som ser ut ungefär som Sverige gör idag, eller sker det efter en djup ekonomisk kris, kanske till och med efter ett krig?

Övergångssamhället är något som kan gå åt två håll: antingen mot socialismen, eller mot att kapitalismen återupprättas. Vänstern måste acceptera att det är så, alla försök att mot majoritetens vilja tvinga samhället i en socialistisk riktning kommer bara att bli grunden för en byråkrati som dödar socialismens själ.

Dock är det är viktigt att ha klart för sig principerna för det socialistiska samhället: arbetet ska vara en källa till glädje, konsumtionen ett sätt att stilla fysiska behov. Vårt mål är inte att öka produktionen, utan livskvalitén. Om vi glömmer det är det stor risk att vi också glömmer från vad till vad övergångssamhället är på väg, och står svarslösa när också det arbetarkapitalistiska samhället krisår.

Kanske måste vi hålla öppet för att just ordet plan i så hög grad förknippas med stalinisternas brott mot mänskligheten att det inte längre är användbart. Ett uttryck som bättre beskriver vad det är vi kämpar för skulle kunna vara ”demokratisk kretsloppsekonomi”. Socialistisk marknadsekonomi tycker jag däremot inte är särskilt lyckat. Marknadsekonomi är på svenska synonymt med kapitalism. Uttrycket är därför en självmotsägelse.

Jörgen Hassler

Från Tidskriften Socialistisk Debatt nr 34, år 2003

Varukategorierna i övergångsskedet

Bidrag av Ernest Mandel i boken Planeringsdebatten på Kuba, utgiven av Rabén & Sjögren år 1972. Två av bidragen i boken har Socialistiska Partiet den svenska utgivningsrätten för efter att man övertagit rättigheterna från Partisanförlaget på 1970-talet. Det gäller denna artikel av Ernest Mandel och Charles Bettelheims bidrag, Former och tilvägagångssätt för den socialistiska planeringen mot bakgrunden av produktivkrafternas utvecklingsnivå.

Ekonomiska begrepp och historisk verklighet

De ekonomiska begreppen har uppkommit ur studiet och förståelsen av ett visst ekonomiskt system i dess helhet. Varukategorierna är en följd av insikten i hela den process, som låter varor tillverkas och fördelas och som når sin högsta utveckling med det kapitalistiska produktionssättet. I denna mening utgör de ekonomiska begreppen obestridligen följdföreteelser till den historiska utvecklingen. Marx underströk, att varans själva natur aldrig kunde träda tydligare i dagen än under det skede, då varan redan utvecklat alla sina inneboende motsättningar, det vill säga under det kapitalistiska produktionsskedet (Karl Marx, ’Einleitung zur Kritik der Politischen ökonomie’, MEW, Berlin, Tyska Demokratiska Republiken, 1953; bd 13, sid 634 ff).

Men fastän de utgör följdföreteelser till den historiska utvecklingen, är de ekonomiska begreppen samtidigt resultatet av en ur den oändligt sammansatta och mångskiftande historiska verkligheten abstraherad tankeprocess. För att kunna följa denna i dess dialektiska utveckling, för att kunna förstå lagarna härför och få grepp om de inneboende motsättningar, ur vilka tankeprocessen uppkommit, måste man i själva verket börja med att från denna verklighet avskilja allt som är biverkningar och oväsentligheter, allt som är en röra av kvarlevor från det förgångna och varsel om vad komma skall, för att så kunna återställa den historiska verkligheten i dess ’omfattande helhet av skiftande strävanden och samband’ (Karl Marx, a.a.; sid 631).

Sambandet mellan den ekonomiska föreställningsvärlden och den historiska verkligheten är alltså mycket mera invecklat än det vid en första anblick kan förefalla. Begreppen föds ur verkligheten, men denna verklighet låter sig aldrig sammanfattas enbart i dessa begrepp. Verkligheten är alltid rikhaltigare, mera sammansatt och mångtydig än begreppen; och likväl förmår man teoretiskt bemästra den blott med hjälp av dessa begrepp. I själva verket är det hela det dialektiska sambandet mellan det abstrakta och det konkreta som återspeglas i förhållandet mellan den ekonomiska begreppsvärlden och den historiska verkligheten.

Det bäst kända exempel, som kan anföras i detta sammanhang, är själva det kapitalistiska produktionssättet. Var och en som läst ’Kapitalet’ vet, att Marx i sitt mästerverk inte analyserar den verkliga kapitalismen sådan den historiskt sett utvecklas i ett antal länder, alltså i samband med förkapitalistiska, halvfeodala produktionssätt, inberäknat den på slavdrift grundade ekonomin i Förenta Staterna fram till inbördeskrigets slut, och inte heller sådan den i sak utvecklats, alltså inspunnen i ett nät av bytesförbindelser på världsmarknaden; utan att han i ’Kapitalet’ undersöker den ’rena’, ’abstrakta’ kapitalismen, vilket gör det möjligt för honom att få grepp om de i varan, kapitalet och kapitalismen inneboende motsättningarna och följa upp dem ända till deras yttersta konsekvenser.

När man ställs inför detta dialektiska samband mellan den ekonomiska begreppsvärlden och den historiska verkligheten, bör man undvika två grundläggande felaktigheter i sättet att ta itu med det. Man bör undvika att förväxla den sammansatta verkligheten med dess förenklade återspegling i det teoretiska tänkandet, det vill säga inte sluta ögonen inför alla de skiftningar i en verklighet, som alltid är oändligt mycket rikare än teorin, vilken ju till sin natur måste vara förenklad. Men samtidigt måste man undvika ett återfall i eklekticism; det vill säga undvika, att tillämpningen över huvud taget av abstrakta begrepp på den konkreta verkligheten avvisas just under förevändningen, att verkligheten är så mycket rikare och mera mångskiftande än begreppen. Ty hur sammansatt verkligheten än är så kan den i sin helhet, alltså med sina motsättningar fullt utvecklade, förstås blott med hjälp av de abstrakta begreppen. Annars ersätts insikten i verkligheten av en osammanhängande beskrivning, det vill säga av ett uppradande av ett stort antal detaljer sida vid sida, vilket gör det omöjligt att få grepp om ett fenomens inre sammanhang.

Man måste först anställa dessa inledande betraktelser för att riktigt förstå, hur felaktigt kamrat Bettelheim gått till väga i sin artikel ’Former och tillvägagångssätt för den socialistiska planeringen och produktivkrafternas utvecklingsnivå’, som var införd i nr 32 av tidskriften ’Cuba Socialista’; och trots att vi är införstådda med många av de i denna artikel redovisade tankegångarna blir i alla fall flera av författarens slutsatser missvisande, ja alltigenom missvisande, på grund av detta metodfel, alltså hans vägran att – under förevändningen, att några begrepp inte manifesterat sig i sin ’renodlade’ form i en viss historisk situation – tillämpa dessa begrepp på en bestämd historisk verklighet.

Således försäkrar kamrat Bettelheim, att man kan tala om samhälleligt ägande av produktionsmedlen endast ifall ’ett enda och enhetligt rättssubjekt verkligen är i stånd att effektivt förfoga över alla produktionsmedel och besluta om deras användning och produktionens inriktning’.

Och längre fram understryker han, att den samhälleliga produktions- och utbyggnadsprocessen inte ens i de längst framskridna socialistiska länderna hunnit utvecklas ’till en i sin helhet integrerad, organiskt samordnad process, där de olika faktorerna växelvis betingar varandra och där de följaktligen skulle kunna fullständigt behärskas av samhället’. Det är utifrån denna iakttagelse kamrat Bettelheim kommer fram till slutsatsen, att det samhälleliga ägandet av produktionsmedlen inom den socialiserade sektorn är ett rent juridiskt fenomen, att produktionsförhållandena inte helt motsvarar denna juridiska form, att företagen i viss utsträckning måste förfoga över äganderätten till produktionsmedlen och att dessa produktionsmedel utgör verkliga varor, eftersom de byter ägare när de övergår från ett socialiserat företag till ett annat.

Litet längre fram skall vi återkomma till själva kärnan i kamrat Bettelheims bevisföring, alltså till produktionsmedlens ställning i ett socialistiskt näringsliv vid tiden för proletariatets diktatur. För ögonblicket önskar vi granska blott det tillvägagångssätt, med vars hjälp denne kamrat resonerat sig fram till den ovan redovisade slutsatsen.

Läs hela Ernest Mandels bidrag i boken.

Sovjet mot kapitalism eller socialism?

De som känner till den trotskistiska rörelsens historia kan inte undgå att med viss munterhet notera att de debatter om Sovjetunionens klassnatur som utvecklades inom den trotskistiska rörelsen för trettio och fyrtio år sedan nu ger återskall på den offentliga arenan. Det som för en kort tid sedan ansågs som en debatt blott för de invigda, är nu föremål för ”stormakts”-politik. Maoistiska och Chrustjevitiska ledare anklagar nu varandra för att ha ”återupprättat kapitalismen”, eller t.o.m. att ha etablerat en ”reaktionär blodig diktatur”.

Munterheten bör inte lämna plats för förvåning. Sovjets öde har från begynnelsen varit intimt sammanlänkat med den socialistiska världsrevolutionens öde. Världsrevolutionens ebb förorsakade en historiskt oförutsedd utveckling av Sovjetsamhället, en utveckling som endast den trotskistiska rörelsen har fått teoretiskt grepp om i hela dess inre dialektik. I övrigt har man bara fört desillusionerade diskussioner om djupet av revolutionens nederlag, eller t.o.m. om den mer än problematiska framtiden för alla socialistiska revolutioner. Men de nya sprången framåt, den internationella revolutionens nya uppsving skapar inte bara bättre materiella, sociala och politiska möjligheter för SSSRs pånyttfödelse, de ger också näring åt en pånyttfödelse av marxismen, vilket ännu en gång gör frågan om ”SSSRs klassnatur” till föremål för passionerad debatt. Eftersom inga andra levande marxistiska tendenser än trotskismen fanns under åren 1933-1953, livnär sig den nuvarande diskussionen oundvikligen på produkter och biprodukter från diskussionen bland trotskister.

Två metodologiska frågor

Sovjetsamhället (och i ännu högre grad de samhällen i Östeuropa som mer eller mindre formats efter dess mönster) är ingen slutgiltig social formation med stabila konturer, med en precis historisk plats i mänsklighetens sociala utveckling. Det är varken ett kapitalistiskt eller ett socialistiskt samhälle, utan ett samhälle i övergång från kapitalism till socialism som kombinerar drag från den socialistiska framtiden med drag från det kapitalistiska förflutna och den kapitalistiska omvärlden. Utan tvivel ligger den väsentliga prestationen i Leo Trotskijs analys av SSSRs natur i att ha formulerat den grundläggande frågan på detta sätt. Efter att länge ha varit den trotskistiska rörelsens exklusiva ägodel, börjar begreppet ”övergångssamhälle” lite i sänder bryta sig in i avantgardets bredare strömningar.(1)

Två metodologiska frågor förtjänar emellertid att klargöras, innan vi närmar oss Sovjetsamhället på detta sätt.

Marx hävdade bestämt, att det skulle ha visat sig omöjligt att klarlägga det kapitalistiska produktionssättets grundläggande karaktär eller ens naturen hos själva varan, eller det produktiva arbetet innan kapitalismen uppnått mogen ålder. (2) Före den industriella revolutionen, i hantverks-, handels-, och ockerkapitalets era, var det omöjligt att formulera den kapitalistiska utvecklingens lagar, vilket är den väse ntligaste förklaringen till varför så skarpa huvuden som Fysiokraterna gladeligen kunde hävda att bara jordbruksarbete var produktivt.

Detsamma gäller för övergångssamhället mellan kapitalism och socialism. Att försöka härleda detta samhälles allmänna utvecklingslagar från enbart det sovjetiska exemplet, för att inte nämna det kinesiska, dvs. från särskilda fall, som p.g.a. en speciell kombination av historiska omständigheter saknar mognad, är lika omöjligt som att försöka härleda den kapitalistiska utvecklingens lagar utifrån det engelska samhället efter 1649 eller 1688.

Naturligtvis är marxismen som metod för social analys (och därigenom sociala förutsägelser) oändligt överlägsen den borgerliga politiskt ekonomiska teorins empiriska grunder. Men den kan inte, inte mer än någon annan vetenskap, helt frigöra sig från beroendet av den sociala infrastruktur på vars bas den utvecklar sig. Vi kommer inte att känna till, inte heller helt förstå, de utvecklingslagar som styr övergångssamhällets dynamik från kapitalism till socialism (samhället under den proletära diktaturens epok), och i synnerhet inte de lagar som styr utvecklingen mot ett fullständigt socialistiskt samhälle, förrän ett sådant samhälle äntligen uppträder under så mogna villkor att det kan utvecklas. Detta skulle ske i ett högindustrialiserat land där proletariatet utgör en stor majoritet, som själv sköter ekonomin och staten, ett land som är definitivt skyddat från alla yttre hot. Fram till dess kan vi försöka utveckla en kunskap på förhand om dessa lagar genom experimentellt arbete och konstant verifiering av teorin. Vi kan försöka närma oss dessa lagar genom successiv approximering. Vi kommer inte att få en bekräftad definitiv klarhet om dem. Detta innebär att slutordet om teorin om SSSR inte kommer att sägas förrän frågan har lösts i praktiken. Dvs. när frågan inte längre existerar. Denna slutsats skulle inte ha misshagat författaren till den elfte tesen om Feuerbach. (”filosoferna har endast på olika sätt förklarat världen, men vad det gäller är att förändra den”).

Men, även om det i SSSR inte finns ett produktionssystem som redan till fullo har avslöjat sina egna lagar för den historiska utvecklingen, finns där absolut en bestämd socio-ekonomisk formation med en egen inre logik vilken följer en socio-ekonomisk dynamik som måste förstås och förklaras. Skillnaden mellan en särskild socio-ekonomisk formation och ett produktionssätt är att den förra, som produkt av en konkret historisk process, kombinerar de drag som karaktäriserar olika produktionssätt och inte kan förstås annat än i ljuset av den sammansatta och ojämna utvecklingen. Men utan att förstå vilket produktionssätt som är det dominerande i en socio-ekonomisk formation kan man inte på ett korrekt sätt analysera den, och än mindre förutse dess framtida dynamik.

Skillnaden mellan en socio-ekonomisk formation och ett produktionssätt har undgått Bettelheim. I ett av sina många arbeten, där han tar upp problemet om SSSRs natur anklagar han oss för att förlägga teorin ”utanför historien”. Han förstår inte att det är han som förlägger historien utanför teorin. (3) Jag har aldrig hävdat att marxismen bara är kapabel att analysera ”kapitalismen i ren och abstrakt form”. Vad jag sagt är helt enkelt att en analys av kapitalismen såsom den verkligen är, som den konkret har utvecklats, inte kan göras vetenskapligt utan att som utgångspunkt ha analysen av ”ren kapitalism”! annat fall kommer den att hamna i den vulgära empiricismens fälla. Men man kan självklart inte begränsa analysen till ”ren kapitalism” utan att hamna i abstrakt dogmatism som eliminerar historien – dvs. den sammansatta och ojämna utvecklingen.

En utmärkt illustration till detta metodologiska fel erbjuds av Bettelheims teori, enligt vilken varuproduktionens överlevande i SSSR och andra byråkratiserade arbetarstater bevisar statens oförmåga att tillägna sig ”alla” produkter. Bettelheim frågar sig inte ens huruvida, under loppet av det socialistiska uppbygget, statens tillägnande av ”alla” produkter motsvarar planeringens nödvändighet eller ”logik”, produktionsförhållandenas behov p.g.a. kapitalismens störtande, eller de ”förenade producenternas” behov. Han resonerar utifrån villkor som är specifika för SSSR, Kina och Kuba – knapphetens och den ”primitiva socialistiska ackumulationens” villkor. Men vad skall man säga om ett övergångssamhälle i Frankrike eller USA? Vad skall man saga om de ökade möjligheterna att tillfredsställa grundläggande behov? Vad skall man säga om de ökade möjligheterna till central kalkylering som möjliggjorts tack vare datamaskiner? Är det inte mer logiskt att anta, att ju rikare samhället blir. desto mindre kommer staten att behöva ”tillägna sig” varje spik, varje äpple eller varje transistor? Är inte byggandet av socialismen i huvudsak varuproduktionens bortdöende? Kommer inte detta bortdöende att karaktäriseras just av en allt mindre nödvändighet av centralt tillägnande av alla arbetsprodukter?

Det är helt riktigt att grunden till övergångssamhällets alla problem ligger, när allt kommer omkring, i produktivkrafternas otillräckliga utveckling.(4) Denna utveckling befinner sig redan i konflikt – i världsskala – med de kapitalistiska produktionsförhållandena. Produktivkrafterna har inte nått de socialistiska produktionsförhållandenas höjder – åtminstone inte i de länder där kapitalismen har störtats. Men att reducera detta problem till en fråga om ”tillägnande” av produkter vittnar om en osedvanligt kortsynt inställning till hela det komplex av socio-ekonomiska och politiska motsättningar som finns i ett övergångssamhälle av SSSRs typ, ett land som från början var underutvecklat. Framförallt åsidosätter den det som måste vara utgångspunkten för alla marxistiska analyser av en bestämd socio-ekonomisk formation: produktionsförhållandena.

I vilken utsträckning existerar det fortfarande marknadsförhållanden i SSSR?

Den renässans som diskussionerna om SSSR har fått, har gett nytt liv till en debatt som man länge trott varit avklarad; debatten om orsakerna till varför marknadsförhållandena har överlevt i SSSR. Gilles Martinet anklagar mig för dogmatism då jag hävdar att produktionsmedlen i SSSR huvudsakligen, dvs. så länge som de inte cirkulerar utom statssektorn. inte är varor. Hans sammanfattning är oerhört naiv: ”Oturligt nog existerar denna produktion och denna (varu)-cirkulation. E pur si mouve. (5) (”Och dock rör den på sig”). Yttrande tillskrivet Galilei som tvingades återta sitt stöd till den kopernikanska teorin att jorden roterade kring solen snarare än att utgöra universums stationära centralpunkt som kyrkodoktrinen ansåg). Som om varuproduktion vore ett naturfenomen som man ”registrerar” som en solförmörkelse. Som om det inte vore frågan om ett av de mest komplicerade sociala fenomenen, ett fenomen som bara en grundlig analys av sociala förhållanden – produktionsförhållandena - kan klargöra.

I den berömde fjärde delen av Kapitalets första kapitel. ägnad åt varufetischismen, definierar Marx på det mest klara och kortfattade sättet varuproduktionens rötter och varans natur. Två citat får räcka:

”Bruksföremål kan överhuvud inte bli varor, annat än då de är produkter av inbördes självständiga privatarbeten. Sammanfattande utgör dessa privatarbeten det samhälleliga totalarbetet. Producenterna träder i samhällelig kontakt med varandra först genom utbytet av arbetsprodukter, och därför framgår det först genom varuutbytet, att deras privata arbeten har samhällelig karaktär. Eller: först genom de relationer, som uppkommer mellan producenterna inbördes, då de byter sina arbetsprodukter, visar det sig, att privatarbetena utgör länkar i det samhälleliga totalarbetet”.

Och som kontrast till denna karakteristiska situation i ett samhälle som domineras av privat arbete och privategendom beskriver Marx några sidor längre fram den karaktäristiska situationen i ett samhälleÊ grundat på socialt ägande av produktionsmedlen:

”Låt oss slutligen för omväxlings skull föreställa oss ett förbund av fria människor, som arbetar med gemensamma produktionsmedel och fullt medvetet förbrukar sina många individuella arbetskrafter såsom en samhällelig arbetskraft. Förbundets totalprodukt är en samhällelig produkt. En del av denna produkt användes på nytt som produktionsmedel och förblir samhällelig, medan en annan del förbrukas som livsmedel av förbundets medlemmar. Den måste därför fördelas mellan dem. Arten av denna fördelning kommer att växla med själva den samhälleliga produktionsorganismens speciella art och producenternas motsvarande historiska utvecklingsnivå. Endast som en parallell till varuproduktionen går vi ut ifrån att varje producents andel i livsmedlen bestämmes genom hans arbetstid. Arbetstiden skulle alltså spela en dubbel roll. Den samhälleligt planmässiga fördelningen av arbetstiden reglerar den riktiga proportionen mellan de olika arbetsfunktionerna och de olika behoven. A andra sidan tjänar arbetstiden också som mått för varje enskild producents andel i totalarbetet och därmed också mm ett mått för den andel av totalprodukten som han har titt an förbruka. De samhälleliga förhållandena mellan människorna, deras arbete och deras arbetsprodukter, blir här enkla och lättfattliga i både produktionen och distributionen”.(6)

Låt oss i förbigående erinra oss att Marx förutsåg en utveckling av produktionssättet under socialismen. Den berömda mekaniska uppfattningen enligt vilken det skulle finnas en ”överensstämmelse” mellan produktivkrafternas, produktionssättets och distributionssättets utvecklingsnivå överallt och alltid i varje socio-ekonomisk formation och även i ett övergångssamhälle är kanske en stalinistisk produkt, men kan förvisso inte tillskrivas Marx. Vi återkommer till detta senare.

Vad Marx specificerar i dessa två passager är att varuproduktion inte uppkommer för att inte ”allt tillägnas centralt”, inte heller p.g.a. frånvaron av ”exakta räkenskaper”. Den uppstår enbart p.g.a. arbetets individuella, privata karaktär. Om producenternas arbete inte omedelbart identifieras som samhälleligt arbete, om det blir samhälleligt endast genom att säljas på marknaden, då och endast då existerar varuproduktion.

Det är tillräckligt att åka runt i SSSR eller någon av ”folkdemokratierna” för att få klart för sig om produktionsmedlen verkligen är produkter av ”privatarbete”, förknippade med varandra endast genom marknaden. Detta är uppenbarligen inte alls fallet. Man kan inte gå och köpa sig en fabrik i något fastighetskontor och få nycklarna med sig, man kan inte ens köpa maskinverktyg i en affär. Produktionsmedel som ”cirkulerar inom statssektorn” är inte produkter av ”privatarbete”, är inte privategendom, byter inte ägare, säljs inte på marknaden och är därför inte varor, oavsett vad som sägs av dessa länders ”ekonomer”, vilka har i uppgift att./w-svara vissa sociala intressen snarare än att vetenskapligt analysera verkligheten.

I Grundrisse (7) hade för övrigt Marx redan utvecklat samma ide’, genom att i förväg motsätta sig argumenten om (statlig) kalkylering. En noggrann bokföring kommer att bli nödvändig i hjärtat av den gemensamma produktionen: en bokföring som kommer att bli ännu noggrannare än den är idag. Men man får inte sammanblanda den med produktionens varunatur, vilket innebär att arbetets sociala karaktär bara kan konstateras efter det att arbetet är utfört och efter produkternas försäljning – medan arbetet i ett samhälle som baseras på gemensam egendom identifieras som samhälleligt arbete medan det utförs.

Vad betyder formuleringen arbetets ”direkt samhälleliga karaktär” eller ”icke-direkt samhälleliga karaktär”? Enkelt uttryckt: i en varubaserad ekonomi är företagens verksamhet bestämd av deras framgång på marknaden. Om varorna inte säljs eller säljs under sitt värde (med den normala profiten) minskar avkastningen på investeringarna, varvid det konstanta kapitalet inte kan förnyas fullständigt; en del av arbetarna kommer att avskedas. Det arbete de utfört ”har av samhället inte erkänts som samhälleligt arbete”. I en planerad ekonomi fortsätter fabriker som tillverkar produktionsmedel driften oberoende av sin ”finansiella framgång”. Investeringarna – åtminstone de väsentligaste – bestäms av planen, inte av ”bolagets” framgång på marknaden.

Vad gäller frågan om arbetets samhälleliga natur, så är en varubaserad ekonomi och en planerad ekonomi i fullständig motsättning till varandra, eftersom den förstnämnda är ett system med privat egendom och det andra ett system med gemensam egendom. I det första fallet härskar värdelagen; det rör sig om privat arbete, vars samhälleliga karaktär först kan fastslås efter att det är utfört, efter fullbordat faktum. I det andra fallet rör det sig om en medveten fördelning av materiella resurser till olika produktiva verksamheter. Allt arbete som utförs under dessa förhållanden har en omedelbar samhällelig karaktär även om det hålls på en produktivitetsnivå som w lägre än det samhälleliga genomsnittet.(8)

Låt oss nu bevisa motsatsen. Hur är det med de konsumtionsprodukter och produktionsmedel, de verktyg och redskap som säljs på kolchoserna och hantverkskooperativen? Här är det förvisso köpande och säljande, eftersom produkterna skiftar ägare. När en statlig butik säljer en kostym till en arbetare, blir kläderna, som tidigare var kollektiv egendom, privat egendom. Transaktionen är inte bara en bokföringsmanöver. Och bakom affärens juridiska karaktär finns fortfarande den socio-ekonomiska grundlag som Marx upptäckte. Till skillnad från från produktionsmedlens distribution bland statsföretagen regleras inte fördelningen av förbrukningsartiklar bland enskilda av planen. Sålunda är inte arbete i ett företag där förbrukningsartiklar framställs automatiskt samhälleligt arbete. En del av dessa produkter kan visa sig osäljbara. Deras bruksvärde kan inte realiseras om inte deras bytesvärde realiseras.(9)

Sovjetarbetaren har ingen användning för en kostym om den är eller tycks vara för dyr. Och om plagget inte säljs, har det arbete som lagts ner i det gått förlorat. Däremot finns det inget som hindrar att staten använder sig av maskiner även om deras inköpspris är extremt högt. I det första fallet slösas bruksvärdet bort, i det andra fallet förverkligas det. Det är en skillnad som inga skolastiska argument kan dölja, vare sig i teorin eller praktiken.

Konflikten mellan ”värdelagen” och ”planens logik”

Ända sedan Preobrazjenskij gav ut sin bok ”Den nya ekonomin” har marxister allmänt medgivit att hela övergångsperioden mellan kapitalism och socialism kommer att karaktäriseras av en konflikt mellan två fundamentalt skilda former an ekonomisk dynamik, den som bestäms av värdelagen och” den som bestäms av planens logik. Den förra tenderar att fördela och omfördela ekonomiska resurser i enlighet med varuproduktionens dialektik – d v s köpkraft, strävan efter maximal profit och konkurrens. Den senare tenderar att fördela och Om~fördela ekonomiska resurser oberoende av marknaden i enlighet med de prioriteringar som medvetet fastställs av dem som planerar ekonomin.

Mellan dessa två ligger en oändlighet av möjliga kombinationer. I den monopolkapitalistiska ekonomin används planeringstekniker för att ”korrigera” de marknadsfluktuationer, som skulle kunna bli katastrofala. I en planerad ekonomi kan och bör marknadsmekanismerna utnyttjas för ett snabbare tillgodoseende av konsumenternas behov och för en bättre anpassning av resurserna till dessa behov. Men alla dessa kombinationer förhindrar inte en konflikt mellan två former av socio-ekonomisk dynamik vilka i det långa loppet är oförenliga. Det avgörande slaget kommer helt klart att utkämpas på de stora investeringarnas område. Marknadsekonomins logik leder investeringarna i en riktning som är motsatt planeringens logik. Den ekonomiska rörelsen själv omfattar Êtvå olika former – cykliska fluktuationer i det första fallet; oavbruten utveckling (fast inte alltid nödvändigtvis i samma takt) i det andra.

Vi ser här vilken skenargumentation det är att låta allt bero på ”fullständigt tillägnande” Om verklig kollektiv äganderätt till produktionsmedlen är för handen, är de strategiska investeringarnas planerade karaktär säkrad. Kunskap om huruvida ”staten” tillägnar sig 99, 95 eller bara 90% av de produktionsmedel som framställs är viktig för att fastställa regimens soliditet, tyngdpunkten i ekonomin och eventuella kriser, men det förändrar inte det faktum att investeringarna är planerade i motsats till en styrning med hjälp av marknaden.

Vi kan också se hur skenbar den skillnad är som många författare söker införa mellan ”äganderätt som juridisk kategori” och äganderätt som ekonomisk kategori”. Visst finns där en hel mängd sofismer i ekvationen ”nationaliserad äganderätt är lika med folkets äganderätt”. Dessa avslöjades fullständigt av Trotskij.(10) Men det som skiljer ”nationaliserad äganderätt till produktionsmedlen” från privat äganderätt i den ekonomiska och inte bara juridiska betydelsen av termen är planeringen av investeringarna. I det första fallet beslutas de på nationell nivå, i det andra fallet beslutas de på bolagsnivå. Resten följer av detta.

Vissa kritiker har anklagat mig för att ”förtingliga” planeringen genom att tala om ”planens logik”.(11) Antyder inte denna term att man hänför mänskliga kvaliteter till saker, och döljer de mänskliga relationer som ligger bakom tingens rörelser? Tvärtom: sanningen är att dessa kritiker inte förstår att planering omfattar bestämda förhållanden mellan mänskor, dvs bestämda produktionsförhållanden.

Det finns alltför många kritiker som reducerar produktionsförhållandena till enkla förhållanden mellan ”de somÎ arbetar och de som beslutar över deras arbete”, med andra ord till inre förhållanden i företagen. Detta är en aspekt av produktionsförhållandena i ett förkapitalistiskt liksom i ett kapitalistiskt samhälle. Det är likaså karaktäristiskt för det efterkapitalistiska samhället i övergången mellan kapitalism och socialism. Men det finns en annan aspekt på produktionsförhållandena som undgår dem. I alla samhällen som grundas på en långt driven arbetsdelning, där det mänskliga arbetet objektivt är socialiserat, där ingen ”konsumtionsenhet” kan existera isolerat från andra enheter, finns det bara två sätt på vilka arbetets samhälleliga karaktär kan manifestera sig: i efterhand genom marknaden eller på förhand genom planen. Långt ifrån att vara något ”ting”, eller ett ”förhållande mellan ting”, är alltså planeringen en bestämd helhet av de mänskliga produktionsförhållanden vilka säkrar den direkt samhälleliga karaktären hos producenternas arbete.

Sweezy har intagit en liknande ståndpunkt till den historiskt olösliga motsättningen mellan plan och marknad. Han har insett att övergångssamhället kan röra sig bakåt mot kapitalismen lika väl som framåt mot socialismen. Trotskij kom fram till exakt samma slutsats för trettiofem år sedan. (12) Men Sweezy har dragit den felaktiga slutsatsen att allt beror på ”avsiktliga” beslut inom byråkratin. Byråkratins ”teknokratiska” flygel skulle vara den kapitalistiska restaurationens språkrör, medan sådana gamla auktoritära byråkrater som Brezhnev och Kosygin skulle försöka hejda processen. (13) En sådan slutsats eliminerar helt det ”avpolitiserade” proletariatet från prognosen, ett drag som också kännetecknar Sweezys analyser av de imperialistiska länderna (se slutsatsen i Monopolkapitalet). Det är att underskatta den nyckelroll som produktionsförhållandena spelar i varje socio-ekonomisk formation inklusive SSSR.

”Övergången från dirigerande till vägledande planering” – för att ta upp Bettelheims tes som den presenteras av Martinet – innebär just en upplösning av de produktionsförhållanden som, vilket vi just sett, ligger bakom planering. Konkret innebär det att arbetare inom industrin åter kan avskedas, att den massiva arbetslösheten ånyo framträder, att ekonomin orienteras mot en prioritering av de branscher som bäst svarar mot ”likvid efterfrågan” (både inre och yttre) snarare än mot dem som – åtminstone på lång sikt – garanterar ekonomisk och social tillväxt. Det är utan tvekan förhastat och alltför pessimistiska att anta att alla dessa radikala förändringar skulle vara möjliga i SSSR utan att framkalla en våldsam reaktion från proletariatet och utan att arbetarklassen politiseras. Det som hände i Tjeckoslovakien 1968 och framför allt det som har hänt i Jugoslavien efter den ”ekonomiska reformen” visar, i vilket fall som helst, att min ”optimistiska” hypotes är välgrundad: Det kommer att vara omöjligt att upplösa de på planering baserade produktionsförhållanden som växte fram ur Oktoberrevolutionen i SSSR utan att först krossa sovjetproletariatets våldsamma motstånd. Återupprättandet av kapitalismen kan lika lite som dess avskaffande ske ”gradvis”. Det kan också bara ske genom en våldsam, plötslig och radikal omstörtning av produktionsförhållandena.

För att visa hur fel de kritiker har som betraktar den nationaliserade äganderätten till produktionsmedlen som ”rent formell”, har jag i en polemik mot de engelska anhängarna av ”statskapitalism” försökt demonstrera logiken i de ekonomiska ”reformer” som nu genomförs i SSSR.

Tvärtemot vad de ytliga hel- och halvmaoistiska kritikerna i Väst anser… innebär reformerna inte att kapitalismen återinförs i Sovjetunionen. De innebär inte att profiten blir den drivande kraften för den ekonomiska tillväxten d v s börjar styra investeringarna ”spontant” från branscher med lägre profit till branscher med högre. Ingen verklig konkurrens i kapitalistisk bemärkelse (dvs konkurrens för försäljning på en anarkistisk marknad förekommer. Produktionsmedlen har inte blivit varor. Vad som inträffat är snarare att man begagnar en pseudo-marknad för att optimera resursutnyttjandet helt efter de linjer som den avlidne Oscar Lange föreslog redan på 30-talet.

Men innebär dessa reformer ett jämt och rationellt utnyttjande av den planerade ekonomins resurser, så att en maximal produktionstillväxt uppnås? Ingalunda. De ersätter bara en mängd motsättningar med en annan. Byråkratins inkomster är nu i allt högre grad knutna till fabrikens ”framgång” på ”marknaden”. Men denna ”framgång” beror inte bara, eller ens huvudsakligen, på ett rationellt utnyttjande av de givna resurser fabriken har till sitt förfogande. Den beror också, och framför allt, på fabrikens teknologi (dvs de nyinvesteringar som sker) och på det givna förhållandet mellan de ’priser’ fabriken måste betala för vad den ’köper’, av den arbetskraft den måste använda och dess lönekostnader å ena sidan, och de ’priser’ samma fabrik får för vad den ’säljer’ å andra sidan. Så långe dessa priser, investeringarnas mängd och form samt storleken av arbetskraft och löner bestäms av planen, så länge kommer byråkraten snabbt att känna sig lurad av de nya åtgärderna. Han kommer att säga: ”Ni vill att vi ska producera ’optimalt’, men ni ordnar från början så att det faktiskt är omöjligt.”

Således måste de ekonomiska reformerna släppa lös en konstant dragkamp av en ny typ mellan planen och byråkraterna som administrerar produktionsenheterna. Den gamla dragkampen gällde huvudsakligenÈ resursfördelningarna (byråkraterna överskattade systematiskt fabrikernas behov av arbetare och kapital, medan de underskattade deras produktionskapacitet). Den nya dragkampen kommer att gälla beslutanderätten. Fabriksdirektörerna kommer att kräva rätten att anställa och avskeda arbetare som de vill. De kommer att kräva rätten att ” ”förhandla” om lönerna (regionalt, lokalt eller t o m bransch- eller enhetsvis) i enlighet med ”marknadsvillkoren”. De kommer att kräva rätten att behålla större delen av ”sina” fabrikers ”profit” för egna investeringar. De kommer att begära att en ökande (och särskild) andel av de totala investeringarna ska ombesörjas självständigt av dem själva, i ”deras” fabrik. Framför allt kommer de att kräva att själva, utifrån det ”marknaden” bjuder få sätta priserna på de produkter de ”säljer”. Och ”planerarna” kommer naturligtvis att våldsamt motsätta sig alla dessa krav, eftersom de går tvärtemot den centrala planeringens elementära principer och behov.

Låt oss för ett ögonblick anta att fabriksdirektörerna hade framgång med sina krav, och att de gradvis erövrade dessa ytterligare rättigheter (detta är faktiskt det som kommer upp i SSSR-debatten idag: ”ökade rättigheter för fabriksdirektörerna”). Vad skulle resultatet till slut bli av en sådan process? Vi skulle vara tvungna att ta bort citationstecknen runt orden ’marknad’, ’köpa’ och ’sälja’. Om varje fabrik gjorde sina egna investeringar, försökte sätta sina egna priser, förhandla om sina egna löner, osv, skulle den bli en oberoende firma. Marknaden skulle sedan ”medla” mellan dessa bolag och skapa priser som inte längre vore bestämda av planen, utan av marknadskrafternas samspel. Kapital skulle i sådana fall strömma från mindre till mer räntabla branscher. Det skulle inte längre vara planen utan detta kapitalflöde, som skulle bestämma de allmänna linjerna för ekonomins tillväxt. Fler och fler bolag skulle också finna det lönsamt att exportera en del av sina produkter i stället för att sälja dem på den inhemska marknaden. Man skulle också upprätta direkta förbindelser med utländska bolag, bolag som i allt större utsträckning också skulle sälja på den ryska marknaden, lika väl som exportera kapital till Sovjet. Vidare skulle tillväxten av individuella investeringar oundvikligen leda till överinvesteringar, som i en marknadsekonomi bara kan rättas till genom periodiska kriser med överproduktion och arbetslöshet…

I ett sådant fall skulle sovjetekonomin naturligtvis ha blivit en kapitalistisk ekonomi, ett synligt faktum som bara väntade på att erkännas av alla, tom den dogmatiske och närsynte Mandel. Men skulle det vara en ”statskapitalistisk” ekonomi? Hela processen startade därför att fabriksdirektören, vars lön var knuten till fabrikens ”profit”, fått en möjlighet att bestämma denna ”profit” genom egna beslut (dvs genom att ha kontroll över de flesta av de beslut på vilka profiten beror). Men så snart som han nu lyckats med detta, har han ett ännu starkare motiv a‰tt behålla ”sin” fabrik resten av livet, och att överföra den till) sina barn och sin familj. Föreställ er hur lurad han skulle känna sig efter att ha lyckats göra en fabrik till en ”lönsam” affär, om han sedan skulle överföras till en förlustbringande fabrik (med den förlust av inkomster som detta skulle medföra för honom!) Processen skulle alltså bara kunna sluta med återinförandet av privategendom. Men tom innan det gått så långt skulle banden med utländska företag bli allt starkare, villor skulle ha köpts på främmande kuster och berg, och banktillgodohavanden i utländska banker skulle användas för ”räntabla investeringar” (t ex köp av utländska lager och aktier) (14)

När man tänker igenom denna framställning så finns alla de beskrivna konflikternas utgångspunkter med i dagens Sovjetsamhälle, och de återspeglas också i den ekonomiska litteraturen i SSSR. Den mystifierande karaktären i Bettelheims tes om ”fabriksägandets dubbla natur” och om ”tillägnandets dubbla natur” bekräftas ännu en gång, Den döljer den oförsonliga kampen mellan två former av ekonomisk dynamik, vilka förvisso i den yttersta analysen avspeglar två diametralt motsatta klassintressen. Liksom kapitalism och privat ägande av produktionsmedlen inte är förenliga med en ekonomi i vilken de strategiska besluten för den ekonomiska utvecklingen är oberoende av bolagsbeslut och den individuella lönsamhetens kriterier, på samma sätt är socialistisk planering och kollektivt ägande av produktionsmedlen oförenliga med en ekonomi i vilken de centrala beslut som styr utvecklingen bestäms av marknaden och företagens individuella lönsamhet.

Varför har marknadsförhållandena delvis överlevt?

En del av mina kritiker hävdar att jag, samtidigt som jag påstår att marknadsrelationerna i Sovjet strider mot de produktionsförhållanden som skapades genom Oktoberrevolutionen, ”i smyg” återupprättar dessa med hjälp av ”ett speciellt förhållande – knapphet”. Låt oss närmare undersöka varför förbrukningsartiklar har förblivit varor i SSSR och ”folkdemokratierna”.

Vi har redan sett att det enligt Marx inträffar en förändring av distributionssättet efter att ett nytt produktionssätt, baserat på kollektivt ägande av produktionsmedlen, etablerats. I sin ”Kritik av Gothaprogrammet” skiljer Marx mellan två successiva distributionssätt: a) den socialistiska fasen, där fördelningen bestäms av mängden utfört arbete – med hjälp av arbetskuponger – och b) den kommunistiska fasen där fördelningen sker efter behov.

Vidare slår Marx kategoriskt fast att distribution baserad på mängden utfört arbete motsvarar borgerliga distributionsnormer och medför att den borgerliga rätten finns kvar.
Idag kan vi på basis av erfarenhet och teoretiska slutsatser konstatera att det före det s k socialistiska skedet kommer att finnas ytterligare ett skede, en övergångsperiod mellan kapitalism och socialism under vilken inte bara borgerliga distributionsnormer kommer att finnas, utan där distributionen av de flesta förbrukningsartiklarna kommer att ske med hjälp av en universell ekvivalent (dvs pengar).

”Förklaringen till detta har framlagts många gånger, men låt oss gå i genom den än en gång. Låt oss anta att man, dagen efter kapitalismens störtande, slopar pengarna helt. Låt oss vidare anta att det fortfarande råder en relativ brist på förbrukningsartiklar.

Producenterna tilldelas då andelar från konsumtionsfonden i form av ”arbetskuponger”. Icke-produktiva medlemmar i samhället (barn, pensionärer, sjuka etc) erhåller samma sorts kuponger. Men det går inte att förhindra att dessa kuponger cirkulerar. Om de uttrycks i ter- -mer av faktiska mängder av varor och tjänster (som kupongerna i ett ransoneringshäfte) kommer skillnaden i behov hos olika konsumtionsenheter att tvinga fram en cirkulation. Icke-rökare kommer att byta ut sina ”cigarettkuponger” mot ”chokladkuponger”, och om kupongerna uttrycks iË samma måttenheter, kommer en cirkulation också att uppstå genom att olika förbrukningsartiklar representerar olika kvantiteter arbete. (Olika mängd arbetstid).

Sist men inte minst, en kupong som representerar ”1/10 arbetstimme” och som fritt kan bytas mot en mängd olika varor och tjänster är redan en universell ekvivalent.

Det blir alltså nödvändigt att utföra en noggrann beräkning av det utförda arbetet i ett övergångssamhälle. Men, vi har att göra med ett samhälle i vilket produktivitetstillväxten är synnerligen snabb. En arbetstimme idag producerar bara 9/10 av vad en arbetstimme producerar nästa år, och den producerar redan 11/10 av vad föregående års arbetstimme producerade. Inom en sektor är produktiviteten mer avancerad än i en annan; i ett företag står den på en högre nivå än i ett annat.

Till skillnad från vad som sker under kapitalismen (och i varje marknadsekonomi), kommer arbetarna i ett samhälle där produktionsmedlen ägs kollektivt inte att belönas på basis av ”sitt” företags större eller mindre produktivitet. Men just av denna anledning måste samhället skaffa sig en ytterligt noggrann och total överblick över arbetsförbrukningen och lika noggrant jämföra förbrukningen av produktionsenheter i olika branscher med ”genomsnittet” i nationella och internationella sektorer. Dessa kalkyler måste utföras med hjälp av en gemensam måttenhet, t ex en arbetstimme som uttrycker alla olika industrisektorers genomsnittliga produktivitetsnivå. Men, denna ”arbetstimme” är långt ifrån identisk med den standardarbetstimme (tio gånger 1/10 arbetstimme) som används vid tilldelningen av arbetskuponger. Den förra inkluderar skillnaderna i produktiviteten, den senare exkluderar dem. Den förra förändras från år till år, den senare bör förbli relativt stabil.

En tredje svårighet uppstår när det är fråga om att göra långsiktiga projekteringar (av utvecklingsplanerna). Genom att räkna med ”arbetstimmar” från ett basår, kommer vi uppenbarligen efter ett visst antal år att uppnå nya ”timmar” som är dubbelt så produktiva. Men en långsiktig planering kräver en måttenhet som är oberoende av tiden. En stabil valuta som måttenhet är därför bäst ur alla synvinklar:

dels för att underlätta jämförelser mellan den del som går till samhällets samlade produktionssträvan; dels för att underlätta standardiseringen av producenternas konsumtion och, om man så vill. för att i möjligaste mån klargöra alla socio-ekonomiska relationer.
Den monetära formen för distribution av förbrukningsartiklar ar alltså en funktion av den relativa bristen på dessa varor i övergångsperioden mellan kapitalism och socialism. Den har ett socialt innehåll så länge förbrukningsartiklarna är privatägda och så länge det arbete’ som går åt till deras produktion därför är icke-samhälleligt (oplanerat) arbete. Formen, lika väl som innehållet, börjar försvinna i samma mån som de grundläggande behoven blir tillfredsställda, och fördelning ”efter behov” utvidgas till att gälla betydelsefulla varor och tjänster. Det är en lång process som kommer att sträcka sig genom hela övergångsperioden och även in under socialismen. Däremot har den monetära formen inte samma sociala innehåll då det gäller produktion av produktionsmedel och då det gäller ekonomisk kalkylering. Så länge som kollektivt ägande och samhällelig planering av investeringarna är förhärskande, kommer monetära former inte att ge upphov till marknadsfenomen.

Det är alltså en fråga om två olika typer av produktionsförhållanden – även om de är intimt sammanflätade inom sovjetekonomin. Dynamiken i denna växelverkan kan nu specificeras. De borgerliga fördelningsnormerna, som alltjämt existerar, reagerar på de planerade produktionsförhållandena i sådan utsträckning att de skapar – under förhållanden då det råder brist – en stark Êtendens till att sammankoppla inkomsterna inte bara med arbetsinsatsen, utan också med arbetets relativa produktivitet, eftersom denna har beräknats och därför är känd. Denna koppling kan vara individuell eller kollektiv. Den kan upplösa eller förstärka solidariteten mellan arbetare i ett företag, en ort eller en industrisektor. Den kommer alltid att accentuera ojämlikheten bland de förenade producenterna och kommer därför att bli en subjektiv kraft för oenighet dem emellan.

Beräkningen av varje produkts och varje företags nettokostnader, vilken är absolut nödvändig för all seriös planering under övergångsperioden, kommer på samma sätt att ge upphov till en tendens att beräkna företagens individuella lönsamhet, vilket i sin tur verkar upplösande på planen (de ovan beskrivna planerade produktionsförhållandena).

Dessa två processer motsvarar inneboende, objektiva motsättningar i övergångsperioden, vilka inga som helst undanflykter kan överbrygga. En riktig revolutionär politik, ett omfattande engagemang från massornas sida i det politiska och ekonomiska livet och en hög medvetenhet bland proletariatet, underlättar en lösning av dessa motsättningar. En fortlöpande byråkratisering av förvaltningsmekanismerna och uppkomsten av ett privilegierat byråkratiskt skikt som monopoliserar förvaltningen av staten och ekonomin, och undanhåller massorna allt politiskt och ekonomiskt deltagande, fördjupar däremot dessa motsättningar.

Men grunderna till dessa motsättningar är objektiva och historiska. De svarar mot en nivå i utvecklingen av produktivkrafterna som ännu inte tillåter de nya produktionsförhållandena att spontant konsolideras i ett klimat med växande social rikedom och skapande entusiasm hos. producenterna. Marx är mycket noga med att alltid nämna dessa två villkor, det ena objektivt och det andra subjektivt. Det subjektiva villkoret utgår bara ;’ sista hand ur det objektiva villkoret, men kan på samma gång temporärt stå. före detta. Samtidigt som förbrukningsartiklarnas varukarıaktär efterhand upphör, försvinner också nödvändigheten att exakt beräkna arbetsförbrukningen, och den därav bestämda tilldelningen till producenterna. Ju mer produktivkrafterna tillväxer, desto mer kommer ”fördelningen efter behov” att utsträckas till allt fler sektorer av varor och tjänster, desto mer kommer ”privat ägande” av ”förbrukningsartiklar” att dö bort inför överflödet, desto mer kommer ”ökad inkomst” att upphöra att vara motivet för den enskilda individens ekonomiska aktivitet – och desto mer kommer de nya produktionsförhållandena att definitivt befästas utan några störningar från ”marknadsförhållanden”, ”penningcirkulation” eller ”tendenser till privat berikande”.

Sovjetbyråkratins roll

Men låt oss inte glömma att SSSR inte är något klassiskt ”övergångssamhälle”. Det är ett byråkratiskt degenererat samhälle som, med Lenins ord, byråkratiskt deformerats efter inbördeskriget. Det är omöjligt att beskriva den socio-ekonomiska dynamiken hos denna specifika formation utan att nämna den särskilda roll som byråkratin har spelat i åtminstone 45 år.

Författare som Bettelheim och Sweezy, vilka konfronteras med sitt eget politiska förflutna och med den obehagliga uppgiften att definiera Stalins och stalinismens roll i den process, som hotar att återupprätta kapitalismen i SSSR, undviker vanligen denna svårighet genom att inte nämna den, De argument som maoisterna räknar upp som bevis på att kapitalismen återupprättats i SSSR var samtliga närvarande under Stalins tid i samma eller tom högre grad än idag. Trots det har man inte dragit några teoretiska slutsatser om detta. (15) Bettelheim slingrar sig lös med en plötslig manöver: processen är ”politisk”, den har inget gemensamt med varuproduktionens större eller mindre betydelse. ” Den nya bourgeoisin” tog makten vid SUKP:s Tjugonde Kongress. (16) Om vi frågar genom vilka förändringar i produktionsförhållandena eller produktionssäÉttet som detta återupprättande av kapitalismen, denna kontrarevolution, tog sig uttryck, får vi veta att ”politiken måste sättas främst”. ”Övergångssamhället” SSSR har utan tvivel i decennier fungerat enligt samma ekonomiska mekanismer, med samma utvecklingslagar och med samma fundamentala motsättningar utan att våra metafysiker på något sätt förvånades däröver…

Byråkratin är ingen ny härskande klass. Den spelar ingen grundläggande eller oundgänglig historisk roll i produktionsprocessen. Den har inte någon historisk uppgift att säkra ”accelererad ekonomisk tillväxt”. Proletariatet skulle kunna fullgöra samma funktion mycket väl under socio-politiska förhållanden som vi ofta preciserat. Anhängarna till teorin om ”statskapitalism” tilldelar faktiskt byråkratin en oändligt mycket viktigare och progressivare roll, än vad Trotskij eller Fjärde Internationalen någonsin har gjort. För oss är byråkratin bara produkten av en tillfällighet i den historiska utvecklingen, på samma sätt som åtskilliga olyckshändelser inträffade under övergången mellan feodalism och kapitalism (t ex Whig-adelns politiska maktutövande i Storbritannien efter den ”ärorika revolutionen” 1688 och de preussiska junkrarnas halvfeodala kast som satt vid makten under den triumferande imperialistiska tyska bourgeoisins era mellan 1870 och 1914, för att bara nämna två fall). För ”statskapitalismens” teoretiker blir byråkratin ett nödvändigt redskap för ”primitiv ackumulation” i Ryssland.

Eftersom den inte är en klass, utan bara en parasitisk utväxt från proletariatet, har byråkratin inga politiska, sociala eller ekonomiska medel till sitt förfogande för att få försvaret av dess egna särskilda materiella intressen att sammanfalla med utvecklingen av det produktionssätt ur vilket den hämtar sina privilegier. I det kapitalistiska samhället säkras ett sådant sammanfall av den på privat egendom grundade konkurrensen: varje kapitalist garanterar, genom att se till sina egna intressen, systemets utveckling med den största ”rationalitet” som tänkas kan inom ramen för marknadslagarnas anarki.

I ett övergångssamhälle mellan kapitalism och socialism, förvaltat av förenade producenter, inträffar en liknande förening: producenternas intresse av att minska sin arbetsinsats och på samma gång öka sin konsumtion, skapar den mekanism genom vilken planerad tillväxt kan förverkligas; inte automatiskt i optimala proportioner, men ändå inom gränser som säkrar fortsatt utveckling av den sociala rikedomen.

Det finns inget av detta i SSSR eller i något annat samhälle där byråkratin tillskansat sig förvaltningen av ekonomin och staten. Byråkratins särskilda intressen är väsentligen att bibehålla och utvidga sina egna konsumtionsprivilegier. Förvaltningsmonopolet upplevs bara som ett medel att nå detta mål. Den nationaliserade egendomen försvaras bara med detta mål i tankarna. Att som kamraterna Kuron och Modzelewsky upptäcka en fanatism hos soyjetbyråkraterna att ” producera för produktionens egen skull” , innebär att man missförstått ett fundamentalt drag i sovjetbyråkratins beteende från 1923 till idag: byråkraterna har oavbrutet motsatt sig planekonomins behov, vilket varje gång inneburit att tillväxten understigit den nivå som annars under de rådande omständigheterna mycket lätt skulle kunna uppnås, för att inte tala om optimal tillväxt.

Ingen social kast i historien har någonsin administrerat den sociala överskottsprodukten på ett oegennyttigt sätt. Om den stalinistiska epoken karakteriseras av att byråkratin upphöjs till en social kast, som har monopolkontroll över statens och ekonomins förvaltning, då följer att byråkratins konsumtionsintressen verkar som den ekonomiska tillväxtens sociala drivkraft. Och eftersom de produktionsförhållanden som fötts ur det kollektiva tillägnandet av produktionsmedlen (dvs planförhållanden) kräver en ekonomisk tillväxt av annat slag, råder en ständig konflikt mellan de två. Sovjetekonomins ”spänningar”, ”kriser” och ”reformer.” efter den första femårsplanen (dvs sedan den privata sektorn i stor utsträckning eliminerats) kan hänföras till denna intressekonflikt. Genom en av de störningar som vi tidigare nämnde, befrämjas denna konflikt av den ”varuform” som företagens redovisning till staten och produktionsmedlens cirkulation anta.

När maskinernas ”värde” omräknas i rubel, utsätts byråkraterna för tusen (17) frestelser att profitera på detta ” värde”, dvs stjäla från staten och därigenom åstadkomma en ” primitiv ackumulation” på dess bekostnad. De begagnar ofta dessa metoder till att ” uppfylls planen” (till den grad att deras egna inkomster blir funktioner av detta ” uppfyllande” ). Det här vi återfinner det element av sanning som finns i Bettelheims tes om ” den dubbla naturen i äganderätten till produktionsmedlen”.

Om knapphet och en allmän önskan efter personlig förmögenhet existerar sida vid sida och om arbetarklassen inte har kontroll över alla viktiga ekonomiska och politiska beslut då kan byråkraterna undandra en del av kapitalvaruproduktionen från ”planerade kanaler” och själva skapa ”parallella kanaler”( den svarta eller den ” grå marknaden). Men denna kärna av sanning i Bettelheims tes tjäna(r bara till att förkasta tesen som helhet ännu smidigare. Det är uppenbart att denna avvikelse inte är orsaken utan snarast effekten av marknadsfenomenens kvarlevnad. Och det är lika klart att om de produkter som försvinner in i de ” parallella kanalerna” är varor, då har de produkter som inte går den vägen en annan social natur, d v s de är inte varor. Allt för oss alltså tillbaka till det problem som ställdes i början: vad bestämmer den huvudsakliga fördelningen av produktionsmedlen, planen eller marknaden? För dagens SSSR är svaret självklart.»

Två mystifikationer

Pierre Naville, som tidigare vant oss med flera seriösa arbeten (inklusive volym I av hans Le nouveau Leviathan), har försökt utveckla en egen uppfattning om SSSR:s natur. (18)
!Han tar en mellanväg mellan de trotskistiska och statskapitalistiska teorierna och kallar sovjetekonomin ”statssocialistisk”. Han hävdar att sovjetekonomin är en del av ett enda världssystem styrt av värdelagen och ackumulationen av kapital. Han faller således offer för två mystifikationer som statskapitalistteorins partisaner har upprepat i det oändliga i nästan ett halvt sekel, i Otto Bauers och Mensjevikernas efterföljd.

Låt oss först betrakta den andra aspekten av frågan. Naville säger sig härleda varukaraktären i all sovjetisk produktion från arbetets lönekaraktär. Hela problemet reduceras till en slutsats: där det finns löner måste det råda exploatering och följaktligen ”kapital” — det döda arbetets exploatering av det levande. I SSSR är lönearbete allmänt. Därför måste exploatering råda. (19) Den enda skillnaden från kapitalismen som Naville tillåter, är att mervärdet tillägnas kollektivt, inte individuellt. Det är lätt att plocka sönder denna ”slutsats”. Naville nämner själv det faktum (som Trotskij gjorde före honom och som jag gjort i Marxist Economic Theory) att arbetare som tillhör ett kooperativ kan sälja produkter som tillhör dem – i detta fall sin arbetskraft – till kooperativet. Måste detta innebära ”exploatering”? Inte alls. Om skillnaden mellan vad denna arbetskraft producerar och vad arbetarna erhåller tillhör ett demokratiskt och jämlikt kooperativ som styrs av producenterna, inklusive dem själva, är det inte lätt att se var ”exploateringen” kommer in.

Löner som en monetär form för fördelning från konsumtionsfonden innebär inte automatiskt ”utsugning” av arbetskraft. SSSR är förvisso inget demokratiskt styrt kooperativ. Byråkratin tillskansar sig en del av den sociala merprodukt som arbetarna producerar. Men detta i sig själv omvandlar inte automatiskt detta tillägnande till kapitalistisk utsugning vilket är utsugning av ett mycket speciellt slag och som följer särskilda utvecklingslagar.

”Strävan efter allt större mervärde beror på nödvändigheten, lika oundviklig i statssocialism som i kapitalism, att komma över profitkvotens tendens att falla på grund av en förändring i kapitalets organiska sammansättning till det fasta kapitalets fördel”, skriver Naville (s. 132). Detta är att med kluven tunga på att mystifierande sätt kringgå sakfrågan. Den oundvikliga nödvändigheten att sträva efter ökande mervärde är ett resultat av det faktum som Marx fastslagit många gånger, att kapital är otänkbart utom i form av ”olika” kapital, dvs som resultatet av konkurrens. ”Strävan efter ökan¶de mervärde” måste förklaras med konkurrensen och bara konkurrensen. Kapitalisten är ingen ”ackumulationsfanatiker” utan någon anledning. Han blir det under konkurrensens gissel och enbart därför.

Om man eliminerar den ekonomiska nödvändigheten att ackumulera kapital (vilket syftar till att slå ut konkurrenterna genom att minska produktionskostnaderna, genom köp av mer teknologiskt avancerat fast kapital), kan man inte se någon anledning till varför kapitalisten alltid skulle jaga efter ett allt större mervärde. Inte heller kan man förstå varför ”kapitalets organiska sammansättning” ständigt tilltar. En ”kapitalism utan konkurrens” vore en stagnerande kapitalism. (20)

Nu finns det ingen konkurrens i SSSR eftersom det är staten som äger produktionsmedlen. Det finns ingen ”nödvändighet” att ”sträva efter ett ökande mervärde”. Även sovjet-ekonomerna har utvecklat scheman som visa att fortsatt tillväxt med stor hastighet är fullt genomförbart trots att förbrukningsartiklarnas procentuella andel i den totala produktionen bibehålls eller till och med ökas. På de tusen sidorna i Navilles bok finns inte en enda mening som anför bevis för motsatsen, dvs bevis Êför ” ” nödvändigheten” att sträva efter ” ett ökat mervärde” i SSSR.

Men, säger anhängarna till teorin om statskapitalism, det råder ju faktiskt konkurrens mellan SSSR och de kapitalistiska västländerna. Nödvändigheten att öka ackumulationen av kapital att införa beteenden som liknar den kapitalistiska ekonomin följer av denna konkurrens. Naville framför detta argument utan att någonsin helt omfattar det. Vi har återigen att göra med en väldig mystifikation.

Varje icke-kapitalistisk socio-ekonomisk formation har tvingat försvara sig mot trycket från kapitalistisk industri likaväl som från kapitalistiska arméer. Detta gällde för Kina och Japan från 1500-1800-talet; det gällde för Lenins och Trotskijs Ryssland; det gäller för Stalins och Brezjnevs.

Men denna nödvändighet leder inte automatiskt till ett upprättande eller återupprättande av kapitalism eller av ” utsugning” av lönearbetaren likvärdig med kapitalismen. Anpassning är inte den enda formen av självförsvar. För att bevisa att västkapitalismen genom konkurrens tvingar sovjetbyråkraterna att utsuga sina egna arbetare, skulle det vara nödvändigt att visa att det rör sig om konkurrens att sälja varor på samma marknad. För detta är den enda process som inför denna ”järnhårda nödvändig het”. Uppenbarligen är så inte fallet i SSSR. Sovjet utbyter genom handel knappt l % av nationalprodukten med de avancerade kapitalistiska länder som har en högre genomsnittlig arbetsproduktivitet än den sovjetiska. För att hävda att det är för att ” sälja” denna enda procent som byråkraterna ” grymt utsuger” sina arbetare, måste man tro att det är svansen som viftar med hunden i stället för tvärt om.

Existensen av internationell kapitalism lägger åtskilliga band på en planerad ekonomi. Den hindrar att ett fullt utvecklat socialistiskt samhälle förverkligas. Den gör det omöjligt för marknadsförhållandena att försvinna. Den tvingar fram en investeringstakt som leder till en snabbare utveckling än under kapitalismen. Allt detta, som vederlägger den reaktionära utopin om ” socialismen i ett land” , är ABC för dem som är bekanta med och accepterar de väsentliga tankegångarna i Trotskijs läror. Men ingen av dessa konsekvenser säger att värdelagen bestämmer SSSR s ekonomiska utveckling, en mindre att det finns ett enda ekonomiskt system , vilket Naville hävdar på s. 9 i sin bok. Man kan inte göra anspråk på vetenskaplig objektivitet om man som Naville citerar Preobrazjenskij och Trotskij utan att nämna att de båda uttryckligen förnekar detta om med rätta hävdar att till och med möjligheten för Sovjetunionen att genomföra en allmän industrialisering just följde på det faktum att SSSR delvis (inte helt, utan delvis) frigjort sig från värdelagens effekter och framför allt från dess reglerande roll. (21).

Sovjetunionens utvecklingslagar

Låt oss sammanfatta. Sovjetsamhället är en specifik socio-ekonomisk formation som kombinerar de allmänna dragen i ett övergångssamhälle mellan kapitalism och socialism, med de särskilda‰ drag som får landet att framstå som ett exempel på ett omoget övergångssamhälle: låg utgångspunkt för produktivkrafterna, kapitalistisk inringning vilket medför ett enormt militärt och ekonomiskt tvång, proletariatets speciellt svaga ställning i samhället alldeles efter revolutionen, samma proletariats otillräckliga nivå av teknisk utveckling och kultur etc. Utvecklingslagarna i denna socio-ekonomiska formation innefattar alltså, delvis, lagarna i alla ”övergångssamhällen,” och dessutom de specifika utvecklingslagar som följer av den byråkratiska degenereringen och de kapitalistiska kvarlevorna.

I den utsträckning vi idag kan identifiera dessa lagar utifrån den historiska erfarenheten (vilket är långt i från att ha sagt det sista ordet i ämnet), kan vi utvidga Trotskijs analys från ”Den förrådda revolutionen” beträffande sovjetekonomin:

1. Motsättningen mellan det församhälligande och planerade produktionssättet och kvarlevnaden av borgerliga fördelningsnormer är den grundläggande… motsättningen i Sovjetunionen. Hela övergångsepoken kännetecknas av en kamp mellan planeringens logik och ” värdelagen” som ekonomins huvudregulator. ” Värdelagens” verkningar kan inte upphävas genom dekret, utan försvinner först genom produktivkrafternas tillväxt, planeringens befästande, marknadens successiva försvinnande och revolutionens internationella utbredning.

2. Under den byråkratiska förvaltningen av ekonomin kombineras denna motsättning medË motsättningen mellan planens logik (proportionell och jämn ekonomisk tillväxt) och de privata konsumtionsintressena (tillägnandet av materiella privilegier) hos den styrande byråkratin som viktigast sociala drivkraft för planens förverkligande.

3. Dessa två motsättningar är besläktade med en grundläggande motsättning i produktionsförhållandena: mellan planering å ena sidan, vilken som en bekräftelse på arbetets direkt samhälleliga karaktär, innehåller en tendens till jämlikhet mellan samhällets medlemmar och å andra sidan bibehållandet av hierarkiska förhållanden inom arbetsprocessen, i företagen vilket innehåller en tendens mot ökad ojämlikhet.

4. Denna motsättning växer i den utsträckning som ekonomin organiseras på basis av individuella företags lönsamhet, en lönsamhet som också får bestämma inkomsterna för arbetarna och till och med byråkraterna. Därigenom försvinner arbetets direkt samhälleliga karaktär vilket innebär att de planerade förhållandena successivt upplöses eftersom be„slut om priser, investeringar och produktionsinriktning återigen uppträder självständigt.

5. För att den ekonomiska tillväxten i Sovjetunionen skall kunna garantera att det icke-kapitalistiska produktionssättet överlever måste tillväxten öka och klyftan mellan arbetsproduktiviteten i SSSR och de imperialistiska länderna minska. Sovjetunionen kan inte helt frigöra sig från det tvång som den kapitalistiska inringningen utgör ( för att inte tala om den militära pressen)

Men den kan minska dess effekt och hindra den internationella kapitalistiska marknaden att genom värdelagens verkan framtvinga en annan inriktning i SSSR:s ekonomiska utveckling. En inriktning som skulle vara underordnad de monopolister som idag behärskar världsmarknaden.

6. I historisk måttstock finns det bara två helt skilda, lösningar på denna konflikt:
Antingen konsolideras definitivt de planerade förhållandena, vilket kräver att marknadsförhållandena och de materiella stimulanserna börjar försvinna, eller också bryter värdelagens effekter igenom vilket skulle kräva att planeringen försvinner och den privata äganderätten återinförs.

7. Den första kräver en politisk revolution för att krossa byråkratins diktatur och upprätta en demokratisk centraliserad förvaltning, dvs ekonomisk och statlig planering genomförd av arbetarna, de ” förenade producenterna”. Denna process befrämjas av revolutionens internationella utbredning och produktivkrafternas snabba tillväxt.

8. Den andra lösningen förutsätter en social kontrarevolution, en kontrarevolution som kan komma att bäras upp av en del av byråkratin. Den kan inte triumfera utan att det sovjetiska proletariatets motstånd krossas och den kan inte sammanlänkas med den internationella kapitalismen annat än i en nedgång i världsrevolutionen.

9. I sista hand kommer denna utveckling inte att bestämmas av kampen mellan ekonomiska
styrkor eller av mekaniska återspeglingar av den ena eller andra utvecklingsnivån hos produktivkrafterna. Den kommer att avgöras genom kamp mellan levande sociala styrkor i världsskala. I denna mening och i hela det ovan nämnda sammanhanget kommer den” subjektiva faktorn” faktiskt att förbli den avgörande faktorn för Sovjetunionens framtida öden. (22).

Ernest Mandel

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1973

Noter:

1. T.ex. Paul M Sweezy, Charles Bettelheim, vissa av de oppositionella tjeckoslovakiska kommunisterna som Karel Bartosek (se Les Temps Mödernes, december 1969), etc.

2. Karl Marx, ” Introduktion till den politiska ekonomin.

3. Charles Bettelheim, La Transition vers 1’Economie socialistes ( Paris: Editions Francois Maspero, 1968, s. 157). Vi ska återkomma med en mer detaljerad betraktelse av Bettel€heims ideologiska utveckling, vilken tog en ny vändning i hans senaste bok, Calcul economique et formes de propriete.

4. Men bara i sista hand. Det finns en hel serie av förmedlande faktorer mellan denna ”yttersta orsak” och den konkreta historiska processen, vilka kan styra utvecklingen. Dessa inkluderar det revolutionära ledarskapets roll, proletariatets medvetenhetsnivå, aktivitetsnivå och självorganiseringsnivå. Det vore ett vulgärt mekaniskt tänkande om man såg dessa faktorer som blott och bart automatiska återspeglingar av produktivkrafternas utvecklingsnivå vid varje stadium och i varje land.

5. Gilles Martin, La conquete des pouvoirs ( Paris: Le Seuil, 1968, s. 92)

6. Karl Marx, Kapitalet, Volym I (Cavefors ss.63-64 och s.68)

7. Karl Marx, Fondaments de la critique de l’economie politique (Paris: Edition Anthropos ss. 110-111).

8. Detta fenomen kan rättfärdigas både ekonomiskt och socio-politiskt: emedan produktionsmedlen är kollektiv egendom fördelade till produkt◊ionsenheterna av den kollektiva helheten, och då arbetsproduktiviteten vida mer beror på denna ”kapitaldonation ”än på den individuella eller kollektiva ansträngningen av en grupp arbetare, skulle det vara ologiskt och orättvist att först tilldela en grupp arbetare under-genomsnittet-redskap och sedan straffa dem för konsekvenserna. Ekonomiskt: från det ögonblick då insatser och produktion börjar föras samman, blir förlusten ’ som åstadkoms genom användningen av de produktionsredskap som är under genomsnittet i effektivitet uppenbarligen mindre än den förlust som skulle uppkomma om de inte användes alls. Detta är sant, eftersom alla mer effektiva produktionsresurser redan är tagna i bruk.

9. Pierre Naville missar poängen när han säger: ”Privat tillägnande av produkter, liksom konsumtion, har förlorat all individuell karaktär /i SSSR/” (Le Salaire Socialiste, Paris: Editions Anthropos, 1970, s70). Det är en sak att den allmänna mängden av producenternas konsumtion är socialt förutbestämd – det skulle den vara även i det av Marx beskrivna socialistiska samhället. Det är en helt annan sak att hävda att den specifika fördelningen av den allmänna mängden bland en hel mängd olika produkter och tjänster upphör att vara ”individuell”. Detta är inte fallet i SSSR. Det är just på den specifika fördelningens område som ”privat tillägnande av produkter” avslöjar sin individuella karaktär. Ingenting tvingar arbetarna att ge ut sina löner ”enligt planen”.

10. Leon Trotsky, Den förrådda revolutionen, Partisan, kap. 9, ”Sociala förhållanden i Sovjetunionen”.

11. T ex Chris Harman, International Socialism dec.-69 -jan.-70, s. 38.

12. Leon Trotsky, Den förrådda revolutionen.

13. Monthly Review, Vol. 20, No. 10, mars 69, ss. 15-17.

14. Ernest Mandel, The Inconsistencies of State Capitalism (London: International Marxist Group, 1969, ss. 14-15

15. ”Leninism or Social-Imperialism, ” Peking Review, No 17, 24 april 1970.

16. Monthly Review, Vol. 20. No 10. mars 1969, ss. 5-7. Detta är uppenbarligen ett ”bekvämt” sätt att sopa åt sidan del faktum att. trots ”Kulturrevolutionen”, alla de grundläggande motsättningar som karakteriserade Stalins, Chrusjtjevs och Brezjnevs Ryssland existerar i dagens Kina. Detta är snart inte sant rar i dagens Kina. Detta är sant inte bara därför att produktivkrafternas låga utveckling inte tillåter att marknadsförhållandena försvinner, utan också därför att det knappast förekommer någon förvaltning av ekonomin av de ”förenade producenterna”.

17. Naville hävdar under}ligt nog att man inte kan förneka att produktionsmedlen är varor eftersom alla dagens sovjetekonomer talar om värdelagens allmängiltighet. (Le Salaire Socialiste, Vol. I, s. 25). Med användning av samma logik kunde man lika gärna hävda att man inte kan påstå att arbetet exploateras i de kapitalistiska länderna i Väst eftersom alla dagens väst-ekonomer stöder gränsnytte – teorin, vilken bestrider att denna exploatering existerar,. Naville tycks glömma, att det råder en byråkratins diktatur i SSSR, ”vilken utövar den strängaste censur på alla arbeten som tillåts bli publicerade. Vad vet vi om åsikterna bland de sovjetiska teoretikerna som inte tillåts publicera sina skrifter?

18. Pierre Naville, La Salaire Socialiste ( denna tvåbandsstudie utgör de andra och tredje voly- merna i ett större verk, Le Nouveau Leviathan).

19. Detta är ingen överdrift. Här följer vad Naville skriver (Ô aa s. 133)
” Där det finns löner, likgiltig deras form eller nivå, finns definitionsmässigt /sic/ mervärde (i förhållande till dessa löner), eftersom löner förutsätter ett utbyte (?) och detta utbyte medför en grundläggande ojämlikhet i utbytet mellan arbetskraft och produkt. Mervärde följer av denna ojämlikhet”.

20. Kanske man svarar: men ökar inte kapitalets organiska sammansättning p g a kapitalisternas ansträngningar att sänka lönerna genom att ersätta ”levande arbete” med ” dött arbete”? Vårt svar skulle bli att i konkurrensens frånvaro tvingar inget kapitalisten att sänka lönerna, särskilt under en period av ekonomisk stagnation , då lönerna redan kommer att vara låga som en följd av den massiva arbetslösheten som är oundviklig under ¢dessa villkor.

21. Detta är inte den enda förvanskningen som Naville tillämpar på den vetenskapliga objektiviteten. Sålunda tar han mig på sidorna 124-125 i upptuktelse, eftersom jag med ett algebraiskt exempel visat att den maximala ackumulationstakten aldrig ger den största ökningen av den sociala produkten och därför aldrig är den optimala takten, i motsats till Navilles åsikt att försöket att i SSSR uppnå en ” maximal ackumulationstakt” skulle vara en ”lag” för regimen ( s. 132). I stället för att försöka vederlägga mitt argument – baserat på konsumtionsnivåns effekt på arbetsproduktiviteten (på investeringarnas ”effektivitet”) — anklagar Naville mig för att ”§dölja” det faktum att produktivitetens tillväxt skulle innebära produktivitetstillväxt av mer värdet. Anda. ägnade jag, omedelbart efter den passage som Naville citerar, hela sidor till att förkasta just den åsikt han tillskriver mig. Jag har påpekat att församhälleligad och planerad ekonomi borde se arbetsproduktivitetens tillväxt först som en ökning av den totala produkten sedan som en ökning av producerat bruksvärde. (Marxist Economic Theory New York, Monthly Review Press, 1969, Vol. II, ss 628-31). Vilken roll spelar mervärdet i allt detta?

22. I förordet till Fernando Claudins ” Crisis del Movimento Communista” riktar Jorge Sempruns en av de mest våldsamma anklagÍelserna mot Trotskij och trotskismen (Paris: Edicione Ruedo Iberico, 1970, ss x – xl). Enligt Semprun är Trotskij s metod begränsad till ” en subjektiv och voluntaristisk idealism”. Det är en fråga om ledarskapet. Det hade varit tillräckligt att byta ut Stalin och hans grupp. Då skulle samma partier i samma International ha åstadkommit världsrevolutionens triumf. Är detta okunnighet, illvilja eller en kombination av båda? Det tycks som om Semprun aldrig hört talas om Trotskijs sociala förklaring till Sovjetstatens och Internationalens degenerering, nämligen att ett privilegierat socialt skikt kom till makten i SSSR och att den Kommunistiska Internationalen förvandlades till ett instrument för försvar av deras rättigheter. Han har aldrig hört talas om den maning Trotskij 1933 sände ut, att nya partier och en ny International måste skapas. För att komma från en som ”upptäckte ” nödvändigheten av att bryta med stalinismen 25 eller 30 år senare, är denna ” polemik” i sanning förvånansvärd.