Etikettarkiv: Stalinism

Marxism, modernism & det nya århundradet


Intervju med Michael Löwy

Efter stalinismens fall har en omfattande debatt uppstått inom vänstern om den traditionella marxismen fortfarande håller måttet. Den handlar om arbetarklassen och dess roll, miljön, kvinnoförtrycket, plan och marknad och om hur produktionen och konsumtionen kommer att se ut i ett socialistiskt samhälle.

Michael Löwy, har skrivit en rad böcker om marxistisk teori — och har även flera gånger medverkat i denna tidskrift. Han är född i Brasilien, men undervisar på universitetet i Paris. Han är dessutom en av de ledande inom den socialistiska världsrörelsen Fjärde Internationalen. Den brasilianska tidningen Em Tempo träffade honom för en intervju på temat har marxismen en chans att överleva?

Vilken roll spelar den omvandling av kapitalismen som stalinismens fall har medfört för marxismen?

– Just nu spelar den en mycket negativ roll. Vi går mot en allt snabbare ideologisk upplösning. Omvärderingen är inte bara teoretisk – vilket i sig är bra – utan också politisk, filosofisk och etisk. Detta leder till en nästan fullständig urvattning av alla grundläggande värderingar, även de som med rätta inspirerat arbetar- och den socialistiska rörelsen.

– Å ena sidan alla de som så ofta försöker förena det marxistiska tänkandet med det borgerliga; utilitarianism, rationalism i sin individualistiska variant, positivism eller politisk och ekonomisk liberalism. Denna tendens är mycket attraktiv för många strömningar eller partier med massbas, från det forna kommunistpartiet i Italien (PDS) till små intellektuella grupper i Europa och Latinamerika (t ex den så kallade analytiska marxismen).

– Å andra sidan förstärks dogmatismen, även om det inte är en dominerande tendens. En mekanisk återgång till marxismens, marxismen-leninismens och trotskismens grundläggande principer, där samtidigt varje försök att fundera över dagens verklighet, händelser och förändringar fullständigt avvisas.

– Till viss del innebär det en vulgarisering av marxismen. När de ställs inför någonting nytt som ifrågasätter de etablerade teorierna, svarar de med abstraktioner. Vissa delar av vänstern söker efter enkla, dogmatiska, klassiska och monolitiska sanningar som inte orsakar några problem.

Men pågår det försök att förnya marxismen?

– Jo, det har skett en viss förnyelse. Ett positivt exempel är återupptäckten av Frankfurtskolan: en ny generation intellektuella från Europa, USA och Latinamerika omvärderar i dag den kritik som en gång gjorde Frankfurtskolan till den västerländska modernismens dominerande ideologiska eller vetenskapliga riktning.

– Det innebär en fördjupning och radikalisering av marxismen, ett avvisande av all negativism och ett ökat motstånd mot försvagning och försoning med det borgerliga tänkandet. Marxismen behöver konfrontera dagens problem för att kunna radikalisera sin kritik av de tongivande ideologierna – alla paradigmer inom västvärlden, industrin, det moderna, det borgerliga, civilisationen.

– Den ekologiska frågan är ytterligare en faktor som radikalt förändrar perspektiven och som åter kan stärka den marxistiska världsuppfattningen. Det är oerhört viktigt; vi ifrågasätter många uppfattningar, som t ex att produktivkrafternas utveckling alltid innebär något positivt, eller om människornas herravälde över naturen utgör en del av vår frigörelse från arbete. Detta var något som vi tog i arv från upplysnings- och framstegsideologerna bland marxisterna, och som ifrågasätts i dag.

– De politiska konsekvenserna är mycket viktiga. Den ekologiska krisen i dag innebär ett direkt hot mot varje livsforms överlevnadsmöjlighet på vår planet, inte bara för vårt eget lilla tvåbenta däggdjur, homo sapiens. Det är ett nytt problem som inte Marx eller Engels var medvetna om.

– Därför måste vi t ex omvärdera begreppen produktivkraft, utveckling, teknologi som något neutralt och uppfattningen om herraväldet över naturen.

– Det krävs ett nytänkande som verkligen leder till en radikalisering av vår kritik av den moderna industricivilisationen och ett stärkande av motståndet mot den. Detta är också någonting mycket brådskande: vår civilisation leder oss till ett massomfattande självmord.

Vad är din uppfattning om den teori som är så på modet i dag och som säger att kapitalismen befinner sig i ett nytt stadium där arbetet inte längre spelar en så betydelsefull roll?

– Det finns två aspekter på detta. Den första är ekonomisk, där kapitalets organiska sammansättning – vetenskap, teknologi, maskiner, robotar och datorer – spelar en större roll och där kapitalets variabla kapital och lönearbetet är mindre betydande. Denna process har pågått länge, med den så kallade tredje industriella revolutionen.

– Men att av detta dra några sociologiska konsekvenser, som t ex André Gorz gör när han påstår att de arbetande inte längre har någon tyngd och att de försvunnit, det är ekonomism. Han gör ingen åtskillnad mellan hela löntagarkollektivet och en specifik del av dem — industriarbetarna som står vid sitt löpande band. Sådana uppfattningar blir alltmer otidsenliga och de politiska konsekvenserna är mycket farliga.

– Det finns fortfarande en stor arbetarklass och kapitalismen genomtränger kontinuerligt och med allt större kraft nya och gamla områden där den hittills varit frånvarande. Den belgiske marxistiske ekonomen Ernest Mandel har rätt när han säger att vi ser en enorm utökning av arbetarklassen, av dem som tvingas sälja sin arbetskraft för att kunna överleva.

– Den andra aspekten är att det finns en omfattande underklass av människor som marginaliseras eller stöts ut av systemet. I Europa liksom i hela Första världen finns det i dag ett stort antal människor som lever i samhällets utkant. Upproren i Los Angeles är ett exempel på detta.

– Men problemen är mycket större i Latinamerika och Tredje världen. I dag står det klart att det inte bara är arbetarklassen som blir större – det finns också ett växande antal fattiga, människor som permanent eller tillfälligt ställts utanför produktionen, konsumtionen och hela samhället.

– Många lever på en liten affärsverksamhet, som kringresande eller gatuförsäljare, på prostitution, brottslighet eller narkotikahandel; allt blir bara värre.

– Detta är en stor utmaning inte bara för teorin om utan också för själva den praktiska frigörelsen. Problemet är att nå enighet mellan dessa grupper, som jag kallar The ”pooretariat”, (de fattigaste bland proletärerna), och den organiserade arbetarklassen.

På vilket sätt kan socialismen betraktas som en del av den industriella moderniteten, det västerländska tänkandet och i vilken mån delar den dess världsbild, värderingar och perspektiv?

– Detta är en komplex fråga. Enligt marxismen kommer arbetarklassen att ta i arv alla stora landvinningar som det borgerliga samhället, rationalismen, filosofin under upplysningstiden och den franska revolutionen nått.

– Arbetarklassen kan förverkliga de mål som borgerskapet, trots de framsteg de stått för, inte uppnått. Detta är en väsentlig uppfattning — vi kan inte förstå socialismen om vi inte tar till oss detta element från upplysningsfilosofin.

– Den marxistiske filosofen Ernst Bloch har sagt att begrepp som frihet, jämlikhet och broderskap innehåller ett utopiskt gränsöverskridande som sträcker sig långt bortom det borgerliga perspektivet och som kommer att förverkligas under socialismen.

– Å andra sidan finns det inom den socialistiska rörelsen och inom hela Karl Marx tänkande en vision i vilken kontinuiteten mellan det moderna industrisamhället och socialismen ses på ett oerhört ensidigt sätt. De inser inte tillräckligt väl hur nödvändigt det är att bryta med denna samhälls- eller civilisationsmodell.

– Socialismen innebär inte bara att det existerande produktions-, industri- och ekonomiska systemet ska fäs att fungera mer förnuftigt och effektivt; det räcker inte med att produktivkrafterna utvecklas genom planering.

– I denna bemärkelse är socialismen inte tillräckligt kritisk mot den västerländska industriellt rationalistiska paradigmen och det existerande produktionssystemet.

– Ett välkänt exempel på detta är hur Lenin och andra marxister i taylorismen såg en fantastisk innovation, som de införde i Sovjetunionen.

– Visionen om teknologin, produktionsapparaten och produktionsförhållandena i allmänhet är inte lika kritisk som när det gäller kritiken av privategendomen. Frågan gäller inte bara hur produktionen ska utvecklas, utan också om hur vi ska göra livet i städerna mer civiliserat, om förhållandet människor emellan eller förhållningssättet till Naturen.

– Problemet är att veta huruvida socialismen i sig representerar ett nytt samhällsparadigm eller om den snarare strävar efter att göra det existerande samhället mer perfekt.

– Det utrymme som bilen tar i det moderna samhället är ett bra exempel på det ovannämnda. Det är otroligt att hela det ekonomiska och sociala livet i storstäderna, bostäder, fritid, ideologi osv bestäms av bilarna och massbilismen.

– Det är som en gudomlig existens som kräver människors uppoffringar: i varje huvudstad världen över kan man varje helg göra en ändlös uppräkning av skadade genom olyckor; en slakt på män, kvinnor barn som accepteras som ofrånkomlig, som ett naturfenomen. Antalet döda är större än i många krig. Det finns vissa konsumtionsmodeller, endemiska i det moderna samhället, som är dödliga ur ekologisk, mänsklig och social synpunkt.

– Detta leder till andra problem. Socialismen är ett försök att skapa en ny samhällsmodell, i den ligger föreställningen om återskapandet, återupptäckten eller omformulerandet av vissa element från den förkapitalistiska historien som förstörts av den borgerliga moderniteten. Det är vad jag kallar marxismens romantiska element, som framträder i Marx filosofi och i vissa delar av den marxistiska traditionen under 1900-talet.

– Det handlar inte om att återvända till det förgångna utan om att föreställa sig en framtid där historiskt giltiga delar – ur en mänsklig, kulturell, social och etisk synvinkel – som förstördes av den kapitalistiska moderniteten, kan återupprättas, om än i helt nya former.

– Marx talar själv om detta när han skriver om det statslösa, på kollektiv gemenskap grundade samhälle som existerade historiskt och som förstördes av kapitalismen och privategendomen. Socialismen kommer att bli ett nytt statslöst, kollektivt samhälle, men naturligtvis något helt annat än den primitiva kommunismens. Det samma gäller också för andra fenomen i det kulturella och sociala livet.

Men står inte detta i motsättning till uppfattningen att det socialistiska tänkandet är upplyst, vetenskapligt, rationellt och att det avmystifierar världen? Och upplöste inte kapitalismen i praktiken de värden som ledde till en känsla av gemenskap för människorna?

– Socialismen har tagit del av såväl rationalismen och upplysningsfilosofin som den romantiska kritiken av upplysnings- och modernismens filosofi. Dessa två komponenter är närvarande inom det socialistiska tänkandet.

– Ernst Bloch har rätt när han säger att det existerar två strömningar inom marxismen: en ”kall”, rent rationell, analytisk, skoningslös, vetenskaplig, objektiv strömning som ägnar sig åt vad kapitalismen är, hur den fungerar som system och vilka motsättningar den föder.

– Den andra strömningen, som han betecknar ”varm”, grundas på hoppets princip, utopin och en pånyttfödelse av världen. Dessa två dimensioner är lika nödvändiga och kompletterar varandra.

– Det råder en spänning mellan dem, men den är positiv, dialektisk och måste hela tiden hållas under uppsikt av marxismen så att den inte utvecklas till en positivistisk övertro på vetenskapen eller sentimental romanticism.

– Konkret i förhållandet till samhället innebär kapitalismens logik atomiseringens logik, nedbrytningen av band människor och system emellan, individens isolering, förhärligandet av separationen, egoismen och den rena nyttofilosofin, utilitarismen. Det är inte bara en fråga om ideologi utan om hur hela det system som stöter ut individer fungerar. För att återvända till exemplet med bilismen – bara genom att svänga in på en gata ger sig individen, oavsett subjektiv uppfattning, in i ett allas krig mot alla.

– Det finns exempel på motstånd. Ursprungligen stod hela arbetarrörelsen för ett gemensamt alternativ till individualismen grundat på praktisk solidaritet och kollektiv rekreation. Det var t ex fallet med de fackföreningar som byggde upp ett djupare mänskligt förhållande mellan arbetare från samma fabrik. Vi ser det också i de revolutionära organisationernas idealitet. I dag försöker kyrkans bassamfund, sammanslutningar i bostadsområden, kvinnogrupper och kulturrörelser bli kollektiva, självstyrande alternativ till kapitalismens individualism.

– Dessa strukturer grundar sig åtminstone delvis (beroende på det enskilda landet och dess traditioner) på sätt att tänka och vissa gemensamma gamla minnen och sedvänjor som grundar sig på förmoderna, förkapitalistiska, i huvudsak landsbygdstraditioner.

– I Tredje världen, där majoriteten av befolkningen har sina rötter på landsbygden kan denna gemensamma potential återupplivas av fackföreningarna, partierna, arrendatorsorganisationer och andra rörelser i basen.

– Dessa organisationer eller rörelser har inte bara bildats utifrån vissa gemensamma intressen – visst är det så också, men de måste stimulera olika sorters förhållanden och solidaritet grundad på denna gemenskap.

Men i dag ser vi hur arbetarklassens motkultur slagit till reträtt. Kapitalismen bryter ner alla kopplingar till det förkapitalistiska livet. l Brasilien kommer de att ha försvunnit inom en eller två generationer.

– Det är sant, men kapitalismen provocerar på det sätt som den fungerar fram en reaktion mot atomiseringen och ett sökande efter detta gemensamma liv. Samtidigt är det uppenbart att detta sökande ofta inte leder någonstans.

– Det är en av orsakerna till de protestantiska sekternas enorma framgångar i Latinamerika — de försöker skapa en känsla av kollektiv gemenskap för dem som övergivits i denna kapitalistiska öken, där de inte känner sig delaktiga i någonting. Det hänger på oss om vi ska kunna erbjuda några andra alternativ.

Vilka problem står vi inför när vi inte bara ska återupprätta utan också förverkliga det socialistiska projektet och ett utopiskt perspektiv om vi ser på deras trovärdighet och den roll de spelar i samhället?

– Marx och Engels levde i en tid då utopins problem verkade vara en anakronism:
För dem var det främsta problemet att utveckla motsättningarna inom kapitalismen, klasskampen. Det är fortfarande lika sant. Men i dag befinner vi oss inte längre i en situation där vi kan säga att ”vi vet inte hur socialismen kommer att gestalta sig”. Vi kan inte behålla en sådan inställning när vi ser vad de sjuttio åren av ”reellt existerande socialism” har ställt till med.

– Det socialistiska projektets trovärdighet kräver av oss att vi kan presentera en attraktiv vision av socialismen, att vi förklarar att den inte har någonting att göra med den så kallade ”reellt existerande socialismen”.

– För att återvända till Ernst Bloch, måste dagens vetenskapliga socialism också vara en utopisk socialism, i ordets kvasi-etymologiska bemärkelse, som för närvarande inte existerar någonstans i världen.

– Om vi vill att vårt svar ska vara trovärdigt måste vi förklara vad det där vi kallar socialismen faktiskt är, hur den även skiljer sig från ett mer humant kapitalistiskt ansikte eller den förment ”reellt existerande socialismen” och varför det är värt att vi riskerar våra liv i den kampen.

– Vi måste förklara detta för alla aktiva, för alla arbetare, kvinnor och ungdomar. Utan en revolutionär utopi kommer det heller inte att bli någon revolution i praktiken. Vi måste vidareutveckla detta.

– Vi börjar inte från noll, det är klart. Det finns en oerhörd kunskap samlad i själva marxismen som vi måste utveckla. Det finns också historiska erfarenheter med alla sina begränsningar och misstag, med våra diskussioner om den socialistiska demokratins natur under övergången till socialismen etc.

– Men vi måste vara öppna och beredda att lära oss av andra såsom de utopiska socialisterna och alla andra socialister, liksom anarkisterna. De har uppfattningar och erfarenheter som är mycket viktiga i diskussionen om den socialism som vi vill ha.

– Vi måste förhålla oss till de idéerna, liksom till nya problem som uppstår, som ekologi och feminism. Vi måste börja utarbeta, antingen i program eller i böcker och skrifter, våra tankar, reflektioner, drömmar – att förverkliga våra drömmar, som Bloch säger – om hur en socialistisk framtid skulle kunna te sig.

– Detta förhållningssätt har varit viktigt i återupptäckten av den utopiska dimensionen i en del marxistiska idéer – t ex på vilket sätt som produktionen under socialismen ska vara inriktad på bruksvärden och inte på bytesvärden. Detta har en enorm potential för utopin.

– Vad innebär detta för produktionen, eller för konsumtionen? Problemet är hur vi ska kunna bortse ifrån en etablerad uppfattning och försöka se på saken ur en helt annan synvinkel. Slutligen måste vi erkänna att vi inte har svar på allting — i vissa frågor famlar vi bara omkring i mörkret.

Michael Löwy
Ur: Socialist Outlook Översättning: Lars Gus Kaage

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1994

Varthän SKP?

Den maoistiskt inspirerade vänstern som hade sin storhetstid i slutet av 60-talet och under 70-talets första hälft, befinner sig nu i sin dödskamp. Samtidigt genomgår västkapitalismen sin svåraste kris sedan andra världskriget. I USA och Västeuropa går mer än 35 miljoner arbetslösa. Varje vecka svälter mer än en miljon barn ihjäl i den s k tredje världen. Den militära upprustningen är värre än någonsin. Inte ens borgerlighetens öppna försvarare vågar tova någon nämnvärd förbättring av levnadsvillkoren under resten av åttiotalet. Aldrig någonsin tidigare har behovet av socialistiska lösningar varit mer brännande. Aldrig någonsin tidigare har en ny ekonomisk världsordning genom ”gemensam aktion av proletariatet i olika länder, syftande mot ett och samma slutgiltiga mål: kapitalismens störtande och upprättandet av proletariatets diktatur och en internationell republik av sovjeter, vilka gör det möjligt att totalt avskaffa klasserna och förverkliga socialismen, det kommunistiska samhällets första stadium” (ur §1 i den Kommunistiska Internationalens stadgar från 1920) varit mer nödvändig, I denna situation borde borgerlighetens partier och ideologer befinna sig i djup kris, men istället översvämmas bokmarknaden och kultursidorna av lärda avhandlingar om ”marxismens kris”, ”socialismens kris” osv. Hur hänger detta ihop?

Förklaringen finns på två olika håll. För det första förfogar förstås borgerligheten över de viktigaste opinionsbildande medierna — TV, radio, press, bokförlag — och har satsat betydande resurser på en ideologisk ”motoffensiv”. Och borgerligheten har gott om skrivbiträden. Går det inte att vinna befolkningens stöd för kapitalismen genom verkliga reformer, gäller det att på det ideologiska planet diskreditera alternativen.

Men samtidigt finns det verkligen en kris som förväxlas med ”socialismens” ”marxismens” kris — nämligen stalinismens kris. Kinas överfall på Vietnam, Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien, Solidarnoscs framväxt i Polen, maktkampen i Kina, är några av de viktigaste uttrycken för denna kris. Myten att dessa länder representerar socialismens verkliga ansikte har varit en av huvudanledningarna till att USA:s och Västeuropas arbetare inte i massiv skala tagit avstånd från kapitalismen. Denna myt har propagerats från två håll: från den imperialistiska borgerlighetens politiker och ideologer, som på detta sätt svärtat ner socialismens idéer i arbetarklassens ögon, och från de härskande byråkratierna i Östeuropa, Sovjetunionen och Kina, som på detta sätt försökt rättfärdiga sin makt och sina privilegier, l ansträngningarna att sprida denna myt in i arbetarklassen och ge den en viss grad av trovärdighet har världens kommunistpartier spelat en viktig roll. Under sjuttiotalet fick de hjälp av de maoistiska grupper som ”brutit” med Moskva för att hamna i knät på byråkratin i Peking.

Den bistra sanningen är att den västeuropeiska arbetaren föredrar sin ”demokratiska” imperialism framför samhällssystemet i öst. Inte på grund av allmän okunnighet, utanför att han tills nu haft ett större mått av både materiell standard och personlig frihet än sina klassbröder i Öst.

Det är i ljuset av denna stalinismens kris som ”vänsterns kris” måste ses, ty denna vänsterns ideologiska och programmatiska grund var framförallt stalinismen och dess u-landsvariant — maoismen.

I Sverige finns idag fyra partier vars politik och historiska ursprung utgår frän stalinismen: VPK, APK, SKP och KPMLr. APK (Arbetarpartiet Kommunisterna) är i praktiken Moskvabyråkratins förlängda arm. SKP (Sveriges Kommunistiska Parti} hämtar sin visdom från kinesiska ambassaden. Till skillnad från APK skäms VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna) en aning för sin vänskap med arbetarmördarna i Kreml. De försöker hålla en viss distans och istället flörta med den svenska borgerligheten och dess hantlangare inom arbetarrörelsen, den socialdemokratiska byråkratin. KPMLr (Kommunistiska Partiet Marxist Leninisterna revolutionärerna) slutligen tycks för tillfället vara på en vilsen vandring från den kinesiska till den ryska ambassaden.

Den stalinistiska vänsterns kris är framförallt en fråga om den stalinistiska teorins och programmets kris: Vilket förhållningssätt ska man ha till byråkratin i Öst eller i Kina? Vad innebär socialism ? Vad är dess relation till den borgerliga demokratin? Vilket perspektiv skall arbetarrörelsen ha för den politiska kampen i de imperialistiska länderna? Hur skall krigsfaran mötas? Ja, del är avgörande frågor som var och en för sig är tillräcklig för att spränga det starkaste parti om det uppkommer allvarliga motsättningar över någon av dem. Och på ingen av dessa frågor har stalinisterna något för arbetarklassen tillfredsställande svar.

Här skall vi analysera SKP:s partiprogram. Det antogs 1980 och är en utmärkt sammanfattning av SKP:s politik. Detta till skillnad från t ex socialdemokraternas program som främst har en rent dekorativ funktion och inte är någon direkt vägledning för praktiken. (När hörde vi SA P agitera för republik, eller sextimmarsdagen? Båda kraven återfinns i SAP:s partiprogram).
SKP har en betydligt hederligare inställning till sitt partiprogram. Det sammanfattar dess verkliga åsikter och utgör en vägledning för dess praktiska politik. En kritisk genomgång av dess program blir därmed en kritisk genomgång av dess politik.

I. Utvecklingen i Världen (s 3-6)

Partiprogrammet som togs 1980 inleds med en beskrivning av världsläget. Dess beskrivning av huvudkrafterna i världspolitiken är helt och hållet hämtade från det kinesiska utrikesdepartementet. Den som följt Gnistan genom åren har omöjligen kunnat undgå att se den totala överensstämmelsen mellan SKP:s utrikespolitiska ställningstaganden och den officiella kinesiska politiken. Identifieringen med kinesiska byråkratin har varit det ideologiska kitt som hållit ihop SKP. Vad som gjort detta närmast farsartat är de stora personella och politiska omkastningarna i Peking. Ena dagen är Lin Biao hjälte. Nästa dag rensas han ut som agent för imperialismen. Gnistan upprepar fördömandena. De ”fyras gängs” politik är högsta visdom ena dagen, för att när de störtats bli reaktionär och folkfientlig. Ena dagen är Deng ”kapitalistfarare”, för att nästa dag åter ha en plats i solen. Sedan faller han igen och gör åter come back. Gnistan hänger med. Om det enbart hade varit frågan om utbyte av personer hade SKP:s kryperi inför den för tillfället härskande fraktionen inom den kinesiska byråkratin enbart varit löjlig. Vad kan inte småborgerliga intellektuella förnedra sig till för att få skjutsas runt i Kina och sola sig i glansen från maktens tinnar? Men den inre partikampen i Kina har inte varit en fråga om ren och skär maktkamp. Den har rört viktiga politiska skillnader, olika utvecklingsstrategier för det kinesiska samhället, olika förhållningssätt i världspolitiken. Därför har SKP:s politik blivit grotesk i sina tvära kast och i många fall inneburit en rent arbetarfientlig politik, när man försökt orientera sig i den internationella klasskampen med hjälp av karta och kompass från den kinesiska byråkratin.

Enligt förordet i partiprogrammet så är ”teorin om tre världar den strategi som kan vägleda politiken”. Denna teori grupperar världens länder efter storlek och grad av fattigdom: den första världen, Sovjetunionen och USA; den andra världen, Europa, Japan, Kanada, Australien, Nya Zeeland; och den tredje världen, länderna i Asien, Afrika och Latinamerika. Teorin saknar all inre konsistens och har bara haft ett syfte: rättfärdiga den kinesiska byråkratins reaktionära utrikespolitik. Den förmår inte förklara vad som händer i världspolitiken annat än utifrån infiltration och inblandning och Sovjetunionens ”strävan efter världsherravälde”, dvs samma slags förklaringsmodeller som reaktionen och världsimperialismen alltid riktat mot förtryckta varhelst de rest sig i världen.

Detta har medfört att det avsnitt i partiprogrammet som behandlar ”den internationella klasskampen” (s3) saknar all analys av klassförhållanden i världsmåttstock. Det som utgör utgångspunkten för en vetenskaplig analys av den internationella klasskampen — världsekonomin och förhållandet mellan dess olika delar — behandlas inte alls. Istället serveras en uppräkning av de olika länderna och förhållanden dem emellan. Genom att inte utgå från de olika ländernas och blockens olika samhällssystem och plats i världsekonomin, så blir utvecklingen i de olika länderna obegriplig. För i .samhällsutvecklingen är det helheten som bestämmer delarna. De olika ländernas styrka och militarism eller fattigdom och underutveckling blir begriplig först om de relateras till klassförhållandena i respektive land och dess plats i världsekonomin. Annars blir det obegripligt varför det lilla fattiga Kuba under loppet av två årtionden utrotat analfabetismen, massarbetslösheten och svälten, samtidigt som det närliggande Dominikanska republiken sjunker allt djupare ned i nöd och underutveckling. För en marxist står förklaringen att finna i att samhällssystemen på Kuba och i Dominikanska republiken är olika. Olika klasser har makten och relationerna till världsekonomin är kvalitativt annorlunda. USA suger ut Dominikanska republikens befolkningsmajoritet, medan Sovjetunionen subventionerar den kubanska ekonomin. Låt oss se lite närmare på SKP:s argumentation för sin ”analys”.

Den första världen (s. 3-4)

Det mest anmärkningsvärda är att avsnittet om den ”första världen” nästan enbart tar upp Sovjetunionen. USA behandlas bara i förbigående som kontrast till Sovjetunionen. Detta trots att USA är världens främsta militärmakt som med våld upprätthåller ett nykolonialt imperium i merparten av länderna i Afrika, Asien och Latinamerika. För att få sin ”analys” att gå ihop tvingas SKP grovt förfalska verkligheten. Programmet vimlar dessutom av kommentarer om politiska utvecklingstendenser där det inte klargörs om SKP är för eller emot dessa. Och detta i ett partiprogram vars främsta syfte måste vara att upplysa och vägleda. Istället för en analys av de ekonomiska förhållandena och på dessa resta politiska och ideologiska överbyggnaderna får läsaren sig till livs svepande formuleringar hämtade från den klassiska reaktionens ideologiska rustkammare.

Det finns en rysk tradition av expansion sedan 1600-talet” (s4). Detta argument använde sig den internationella borgarklassen av redan för sextio år sedan för att motivera sin kamp mot Sovjetunionen. Argumentet var inte hållbart då och är det inte idag. För oavsett vilken uppfattning man har om klassförhållandena i Sovjetunionen 1922 och 1980, så är det uppenbart att det inte råder samma ekonomiska system i Sovjetunionen som i Tsarryssland. Om man inser att ett lands utrikespolitik bestäms av de ekonomiska och politiska förhållanden i landet ifråga och dess plats i världsekonomin inser man också lätt att alla argument utifrån en över klasser och samhällssystem svävande ”tradition” är vetenskaplig nonsens. Samma ”bevis” kan ju användas för att hävda att Folkrepubliken Kina är imperialistiskt och expansionistiskt. Det finns ju en mångtusenårig ”tradition” av expansion riktad mot Korea, Mongoliet och Indokina. Men det passar inte in i försvaret för den kinesiska byråkratin från SKP:s sida. (Det utesluter inte att ett lands geografiska läge, historiska och kulturella arv, osv har betydelse för dess utrikespolitik. Men det är bara som sekundära faktorer som förstärker de grundläggande tendenser som bestäms av klassmässiga faktorer).

Sovjets långsiktiga mål är att nå kontroll och dominans över Västeuropa”. Påståendet är inte nytt. Alltsedan Sovjetunionens födelse har Västeuropas borgarklass påstått detta. Ingenstans underbygger SKP detta påstående. Vilka ekonomiska och politiska drivkrafter ligger bakom denna långsiktiga strävan? SKP blir svaret skyldigt. Man påstår att Sovjetunionen vill nå kontroll över Västeuropa bl a för att där ”finns… en stor marknad” (s4). Men redan idag råder det omvända förhållandet. Västeuropa säljer industrivaror och teknologi till Sovjetunionen i utbyte mot råvaror, och enklare industriprodukter. Sovjetunionen klarar idag inte ens av att mätta den egna ”marknaden” med konsumtionsvaror. Varför skulle då härskarna i Kreml vilja utvidga marknaden?

Sovjetunionens aggressiva politik i Asien och Afrika, ockupation och inblandning i andra länders inre angelägenheter”. Vad man här syftar på sägs inte rent ut, men troligen är det Sovjets ockupation av Afghanistan och dess ytterst begränsade stöd åt olika befrielserörelser och stödet till olika ”radikala” regimer i arabvärlden och det svarta Afrika.

Som bevis för Sovjetunionens imperialism duger det inte. Det som läggs Sovjet till skuld kan också läggas Folkrepubliken Kina till last. Har inte Kina ockuperat Tibet? Har inte Kina attackerat Vietnam? Lade sig inte den kinesiska stats- och partiledningen i den inre utvecklingen i länder som Pakistan, Ceylon, Sudan och Iran (Se Stig Erikssons/Martin Fahlgrens artikelserie i Fjärde Internationalen) genom att öppet stötta de härskande klickarna i dessa länder när de stod inför folkliga uppror? Lade man sig inte i utvecklingen i Kampuchea genom att stödja Pol Pot-fraktionen? Listan kan göras längre, men den förvandlar ändå inte Kina till en imperialistisk makt av USA:s typ. Lika lite som sovjetbyråkratins syndaregister förvandlar den till imperialister.

Det går inte att påvisa några ekonomiska eller politiska drivkrafter i de sovjetiska och kinesiska samhällen som tvingar dem att expandera för att vidmakthålla sina samhällssystem. (Se t ex Klas Eklunds bok om Sovjetekonomin). Däremot är dessa byråkratier djupt konservativa krafter, som inom ramen för de rådande styrkeförhållandena i världsmåttstock strävar efter att befästa sin makt. Deras politik är till sin karaktär defensiv. Detta till skillnad från de imperialistiska staterna i Nordamerika, Västeuropa och Stilla Havet (Japan, Australien, Nya Zeeland) som av ekonomiskt tvång måste expandera.

Partiprogrammet avslutar sin behandling av den ”första världen” med: ”Sovjetunionen har framträtt som det största hotet mot världsfreden och länders oberoende. Sovjetunionens strävanden har därmed också blivit det. främsta hotet mot social utveckling, frigörelse och revolution i dagens värld.” (s4) En genomgång av världsekonomin av idag och de sista årtiondenas historia förvandlar detta påstående till lögn. En sak är att den sovjetiska byråkratin upprätthåller ett totalitärt förtryckarsystem; att den är fientligt inställd till genuina sociala revolutioner varhelst de förekommer; att den samarbetar med och stödjer olika borgerliga regimer i tredje världen och därmed drar ner socialismens fana i smutsen. En helt annan sak är att utropa den som ”det främsta hotet mot social utvecklings Det är att ge en både felaktig och groteskt förvrängd bild av dess roll i världspolitiken. Det implicerar också en fullständigt barock uppfattning om Sovjetunionens historia, ty de faktorer som man brukar peka på som stöd för sina teser har funnits i Sovjets politik i årtionden. Och detta är inte så underligt. Det finns inget land i världen som har haft en sådan kontinuitet i det politiskt styrande skiktet som Sovjetunionen. Sedan trettiotalet då det gamla bolsjevikpartiets medlemmar mördades i massomfattning (se t ex Deutschers Stalin-biografi och Den förvisade profeten, samt Conquests bok Den stora terrorn) har inga avgörande förändringar skett i det styrande skiktets sammansättning.

I dag vågar inte SKP:s ledning återupprepa de gamla sagorna från Peking att Sovjetunionen ”ändrade färg” genom en statskupp efter Stalins död. Man tiger skamset eller försöker sig på en tyst omskrivning av historien. De som idag förnekar massmorden, slavarbetslägren och terrorn i Stalins Sovjet hör till samma kategori som de gamla nazister som förnekar massförintelsen av judar under nazismen, l SKP:s partiprogram existerar inte frågan trots att partiets uppslutning bakom den stalinistiska historieskrivningen var en av dess programmatiska grunder i över ett årtionde. (Se t ex den vämjeliga bok om trotskismen som SKP gav ut i början av sjuttiotalet av Gustavsson/Wickman ”Trotskismen” och kritiken av dess eländiga stalinistiska lögner i Fjärde Internationalen nr 7-8/72 ”Lögnens renässans”.) Men från att inse att ledarna i Kreml har mycket blod på händerna till att utropa den imperialistiska borgarklassen till det mindre onda är steget mycket långt. Efter andra världskriget har Sovjetunionen intervenerat militärt i Östtyskland, Polen och Tjeckoslovakien. I Afghanistan har man gått in och i praktiken ockuperat landet. Målsättningen med dessa interventioner har i grunden alltid varit defensiv: att skydda den sovjetiska byråkratins politiska och militära intressen.

Under samma tid har de olika imperialistmakterna, främst USA, Storbritannien och Frankrike varit inbegripna i mer än femtio krig i den s k tredje världen och dessutom varit inblandade i en lång rad blodiga militärkupper riktade mot folkliga regeringar och massrörelser. Offren räknas i många miljoner på Filippinerna, i Malaysia, i Indokina, i Indonesien, i Algeriet, i Kenya och i dussintals andra länder. En stor del av världens industriella, jordbruks- och råvarutillgångar kontrolleras av ett fåtal storbolag med bas i Nordamerika, Västeuropa och Japan. En stor del av jordens befolkning är jordlösa, undernärda och arbetslösa på grund av att krav på nödvändiga reformer slås ner med våld av inhemska överklasser i förbund med imperialismen. Byråkratin i Sovjet (och i Kina) är i dessa sammanhang bara ytterligare hinder i vägen för att mänskligheten skall kunna besegra och krossa de klasser som blockerar dess frigörelse: borgarklasserna i Nordamerika, Västeuropa och Japan och dess juniorpartners i form av nationella borgarklasser i tredje världens länder.

Lite eftertanke bland SKP:s medlemmar borde ha fått dem att ta avstånd från den kinesiska byråkratins propagandalögner om att det är Sovjetunionen, inte imperialismen, som är det främsta hotet mot Europas befolkning. Redan idag har den sovjetiska byråkratin, med sin bas framför allt i själva Ryssland, oerhörda svårigheter att hålla ihop sitt mångnationella välde. Ett Europa ”enat” under byråkratin skulle ha mer än 700 miljoner invånare, merparten på en högre produktionsnivå än Ryssland. Även om ett sådant militärt äventyr skulle lyckas skulle det byråkratiska systemet falla ihop inom mycket kort tid. De har bekymmer nog med ester, letter, litauer för att inte tala om polacker och tjecker för att vidmakthållandet av ett sådant välde skulle ha någon som helst realism.

Den andra världen (s 4-5)

I detta avsnitt slår programskrivarna slut och knut på sig själva i försöken att få sina ståndpunkter att gå ihop. De skriver kryptiskt att ”den andra världen utgör en vacklande kraft mellan den första och den tredje världen”. Vari denna vacklan består klargörs inte. I och med nedgången i de imperialistiska ekonomierna sedan slutet av sextiotalet har konkurrensen skärpts mellan de olika imperialistiska blocken (USA, Japan, EG). I kampen om marknaderna hårdnar motsättningarna mellan de tre imperialistiska blocken. Om det är detta SKP menar med den andra världens ”vacklan” så är vi inte oense. Men uppenbarligen menar de något annat. Rimligen att EG och Japan blivit självständigare i förhållande till USA och på ett mer aggressivt sätt tagit upp kampen om utsugningen av de underutvecklade länderna i den s k tredje världen.

Partiprogrammet talar om att ”det finns också en växande tendens till enande med tredje världens länder till ömsesidig fördel”. Vilken fördel skulle de utsugna massorna i tredje världen ha av att Västeuropa och Japan går in jämsides med eller tränger ut USA i utplundringen av deras länder? Naturligtvis finns det en ”ömsesidig fördel” för de härskande klasserna i Västeuropa. Japan och i u-länderna i ett växande samarbete. Men det är ett samarbete som med nödvändighet är riktat mot de arbetande massorna i tredje världen. På vilket sätt gör de japanska storbolagens offensiv på världsmarknaden Japan till en ”vacklande kraft” i förhållande till Sovjet, USA eller den tredje världen? Vi får leta förgäves efter en klar definition av denna ”vacklan” Nej, det hela är bara struntprat, l verkligheten uttrycker detta prat om ”vacklan” bara SKP:s uppslutning bakom den västeuropeiska och nordamerikanska borgarklassen. Programskrivarna skriver: ”Det ekonomiska och politiska läget i Västeuropa är mycket komplicerat. Många faktorer verkar i olika riktningar, upplösningstendenser inom Västalliansen på vissa områden, motsvaras av ökad enhet på andra.” Är detta bra eller dåligt? Skall arbetarrörelsen verka för upplösningstendenser inom västalliansen? Är det bra att Västeuropa ökar handeln med Sovjet? Eller sluter SKP upp på Reagans linje? Om man är för att EG skall stärkas, varför skall då inte Sverige gå med? Är det bra att Sverige är ”alliansfritt” (D v s inte medlem i NATO)?

Om det är bra borde man då inte vara för att Danmark och Norge också går ur? Borde man då inte i konsekvensens namn arbeta för att hela NATO-pakten upplöses? Eller är man i verkligheten för att Sverige går med i NATO? Några ordentliga svar på dessa viktiga frågor letar man förgäves efter i detta avsnitt.

Tredje världen (s. 5)

Bland tredje världens länder finns det starkaste försvaret av folkrätten och FN:s principer”. ”Bland… länder” måste väl vara en förkortning för de härskande klasserna i dessa länder. Och vilka länder tänker man då på? Är det militärdiktaturen i Thailand som förvandlat landet till en internationell bordell? Är det militärdiktaturen i Indonesien som kom till makten över liken på en miljon mördade arbetare och fattigbönder? Är det någon av militärdiktaturerna i Latinamerika? Finner vi dessa länder bland Frankrikes forna kolonier i Afrika? Kanske monarkin i Saudiarabien? Khomeiniregimen? Eller är det bara en omskrivning för Folkrepubliken Kina? Men även i Folkrepubliken Kina är t ex tryckfriheten inskränkt till en vägg de korta tider de makthavande ens tillåter ett sådant litet andningshål. Eller man kanske bara tänker på de högtidliga internationella sammankomster där härskarna på imperialismens bakgårdar mellan orgier och svinerier kostar på sig vackra tal om demokrati, utveckling och kamp mot det ekonomiska beroendet? Men inte ens skribenter på Gnistan kan väl tro att normala människor låter sig duperas av de fraser som just är till för att dölja samma personers ansvar för sina respektive länders diktatur, underutveckling och ekonomiska beroende av imperialismen.

Det finns inga gemensamma intressen mellan t ex Vietnam och Thailand. Det ena är ett land som efter en lång och hård kamp frigjort sig från imperialismen. Det andra är ett land som sugs ut och kontrolleras av imperialismen och där de makthavande klamrar sig fast vid makten genom att med terror och förtryck mot den egna befolkningen slå ned varje opposition som kräver sociala förbättringar.

Första regeln i politiken är att kunna skilja ut vad som skiljer. Den andra är att kunna se vad som förenar. SKP:s partiprogram ger ingen som helst hjälp i detta avseende.

Hotet om krig (s 5-6)

Den hotbild av Sovjet som programmet målar upp skulle ha kunnat hämtas direkt från Förenta Staternas utrikesdepartement. Den tål ingen konkretisering. Att utnämna länder som Kuba och Vietnam till medlemmar av ett ”krigslager tillsammans med Sovjetunionen” är bra magstarkt. Under årtionden har Vietnam utsatts för öppen och brutal aggression av först Frankrike, sedan i första hand USA. Miljoner vietnameser mördades under den franska och nordamerikanska ockupationen. Kuba har alltsedan brytningen med USA-imperialismen varit utsatt för ständig aggression och blockad. USA håller fortfarande en bit av Kuba ockuperat.

Programmet skriver ”För folken i tredje världen är Sovjetunionens ockupations- och krigspolitik förödande för all utveckling.” En jämförelse mellan de länder med vilka Sovjet har starka militära, ekonomiska och politiska band och de som är förenade med länder som USA, Frankrike och Storbritannien vederlägger detta påstående.

• Latinamerika. I samtliga länder utom Kuba och Nicaragua kontrollerar storbolag från i första hand USA och Västeuropa stora delar av ekonomin. Nästan alla stater är militärdiktaturer som utbildas och upprustas av USA. Samtliga länder utom Kuba och Nicaragua är låsta i en ond cirkel av underutveckling och ekonomiskt beroende av imperialismen. De två undantagen är de enda stater som på något sätt kan sägas ha någon typ av band med Sovjetunionen. l dessa länder har den onda cirkeln börjat brytas.

• Afrika. Samtliga länder utom de som vunnit sin frihet i kamp (Angola, Moçambique, Guinea-Bissau, Zimbabwe) och Etiopien är starkt proimperialistiska och deras ekonomier kontrolleras till stora delar av bolag från de forna kolonialmakterna och USA. Folken i dessa länder får det allt sämre. De fem övriga staterna har ännu inte helt brutit med imperialismen men försöker utnyttja ekonomisk och militär hjälp från Sovjetunionen för att skaffa sig större manöverutrymme gentemot imperialismen, l dessa länder har också de längst gående sociala reformerna genomförts. De står inte under sovjetisk militär kontroll. Sovjetunionen kontrollerar inga vitala delar av dessa länders ekonomier.

• Arabstaterna. Det stora flertalet av dessa är starkt konservativa och extremt västorienterade. Undantaget är Baathregimerna i Syrien och Irak. Men inte heller dessa är på något sätt kontrollerade av Sovjet. Tvärtom har de starka band med imperialistiska bolag. (SAAB har t ex investeringar i Irak). Sydjemen är den stat som står närmast Sovjet. Det är också det land om genomfört de längst gående sociala reformerna. Men inte heller Sydjemen står under sovjetisk militär kontroll.

• Asien. Här finns det enda exemplet utanför Sovjets traditionella maktsfär i Östeuropa på en sovjetisk militär ockupation. Afghanistan har militärt ockuperats av Sovjetunionen efter det att den progressiva regim som kom till makten misslyckats i sina försök att få ett brett folkligt stöd för sina reformer. De tre länder som kastat ut imperialismen i regionen förutom Kina och Nordkorea är Vietnam, Laos och Kampuchea. På vilket sätt har Sovjetunionens (alltför otillräckliga) militära och ekonomiska stöd till dessa varit förödande ”för all utveckling”? Har den bromsat nödvändiga sociala och ekonomiska reformer? Samtliga andra länder har i varierande grad sin ekonomi kontrollerad av imperialismen. Inte ens Indien är ett undantag från denna regel även om dess borgarklass är äldre och starkare och har tillförsäkrat sig ett större manöverutrymme gentemot imperialismen. Ett manöverutrymme som bland annat kommer till uttryck genom den indiska borgarklassens goda relationer till Sovjet. Men vi tror inte att ens Gnistans redaktion skulle våga påstå annat än att Indien till hela sin ekonomiska struktur är uppknuten till den imperialistiska världsmarknaden, trots handel och gemensamma projekt med Sovjetunionen. Det är den indiska borgarklassens herravälde som är ”förödande för all utveckling” i Indien, genom att det blockerar nödvändiga sociala reformer och en verklig frigörelse från imperialismen. Sovjetbyråkratin spelar en tredjehandsroll i detta sammanhang. Deras brott är att de genom sitt stöd till den indiska borgarklassen försvårar för de arbetande massorna att stå in på revolutionens väg.

Kvar står den faktiska kontroll som den sovjetiska byråkratin har över Östeuropa och som är ett resultat av Sovjetunionens seger i andra världskriget och dess strävan att bygga upp en ”säkerhetszon” mot den europeiska imperialismen. Det är en följd av överenskommelserna vid Yalta och Potsdam över huvudet på Europas folk, ett av många brott mot mänskligheten som Churchill, Roosevelt och Stalin gjorde sig skyldiga till. Någon ny ”imperialistisk” expansion är det inte frågan om.

En saklig genomgång av världen land för land förvandlar SKP:s påståenden till vad de är: Propagandalögner made in USA och Peking.

I programmets skrivningar om att ”andra världens länder och folk förmår ena sig inbördes och med tredje världen och stärka sina försvarskrafter politiskt, ekonomiskt, militärt och ideologiskt och bekämpa anpassningstendenser är en avgörande fråga för fred i hela världen” multipliceras det ena felet med det andra många gånger om. Om SKP med detta menat att om arbetarna i Sovjet, Östeuropa och Kina gör politisk revolution och störtar byråkratin, om arbetarna i Västeuropa och Japan krossar imperialismen i några av dess viktigaste centra genom en serie proletära revolutioner, om arbetarna och bönderna i tredje världens underutvecklade länder driver ut imperialismen och krossar de inhemska borgarklasserna, och om arbetarna och andra förtryckta i alla dessa länder förenar sig i en Internationell Arbetarrepublik (Kominterns gamla program), då har vi löst en avgörande fråga för fred i hela världen. Ja, då vore vi överens med SKP. Men det är uppenbart att SKP Inte menar detta. I artikel efter artikel i Gnistan framgår att man vill att de nuvarande härskande klasserna i dessa länder skall slå sig ihop och stärka sina försvarskrafter. Det är ren gallimatias. Varför är det en ”avgörande fråga för fred i hela världen” att tredje världens blodsbesudlade diktaturer slår sig ihop med de gamla imperialistmakterna Frankrike och England? På vilken grund skall denna sammanslagning ske? Den enda gemensamma grunden de har, är kampen för att bevara det nuvarande imperialistiska systemet som de härskande klasserna i dessa länder göder sig på.

Den helt avgörande motsättningen i tredje världens länder går mellan å ena sidan arbetarna och fattigbönderna och å den andra sidan den nationella borgarklassen i dessa länder i förbund med imperialismen. Ju fastare banden knyts mellan t ex den härskande klicken i El Salvador och USA:s regering, desto längre, blodigare och svårare kommer den folkliga befrielsekampen i detta land att bli. Ska folket i El Salvador förlika sig med sina utsugare inför ”hotet från Sovjet”? Ja, det anser naturligtvis generalerna i El Salvador och i alla andra länder där de härskande klasserna hotas av en folklig massrörelse.

Utvecklingen i Sverige (s 6-9)

I detta avsnitt tycks man vilja förespråka någon slags svensk variant av kapitalism utan någon av kapitalismens avigsidor. I programmet läser vi att ”monopolkapitalisternas försök att stärka sin internationella konkurrenskraft har också drabbat det arbetande folkets löner…” och ”för att klara konkurrensen inför monopolkapitalet ny teknik och datorisering av arbetslivet”. Programskrivarna beklagar sig också över att ”i ett läge där stora investeringar krävs för att återupprätta den svenska industrins konkurrenskraft flyr monopolkapitalisterna utomlands med kapitalet eller spekulerar i improduktiva sektorer”. Det framgår inte direkt vad SKP vill göra åt detta. Vill man vara med om att stärka det svenska kapitalets konkurrenskraft? Eller vill man något annat? Redan i förordet till programmet har SKP förklarat att ”den socialistiska revolutionen står inte på dagordningen i vårt land inom överskådlig tid”. Vad vill SKP göra istället? Programmet lämnar oss helt i sticket i denna avgörande fråga. Inte undra på att SKP håller på att upplösas. För meningsfullare sysselsättningar än att stärka den svenska kapitalismens konkurrenskraft kan ju tänkas för en socialistiskt sinnad arbetare.

Demokratin hotas (s 8-9)

Efter en korrekt kritik av de allt starkare korporativistiska strömningarna, faller programmet tillbaka till sin vanliga kryptiska dubbeltydighet när man behandlar det växande politikerföraktet. ”Byråkratisering, centralisering och en utbredd politisk passivitet inom stora befolkningsgrupper, liksom politiska krafter som utnyttjar politiker föraktet för att förlöjliga de demokratiska institutionerna är andra faktorer, som undergräver den djupt förankrade demokratiska traditionen i landet.” Vad menas? Vilka krafter syftar man på? Politisk passivitet bland landets arbetare är naturligtvis ett svårt hinder för att välta det kapitalistiska utsugarsystemet över ända. En övergång till socialismen är endast möjlig om denna politiska passivitet inom arbetarklassen bryts. Det välgrundade politikerförakt som breder ut sig kan sugas upp både av höger- och vänsterkrafter. Det kan ledas in i socialistiska banor, i en utveckling mot mer demokrati för de arbetande. Det kan också sugas upp av konservativa eller rent fascistiska krafter som kommer att kväva även den demokrati som finns idag.

En förutsättning för att det senare inte skall inträffa är att de revolutionära krafterna skoningslöst kritiserar och avslöjar de politiska svindlare och pratmakare som befolkar våra parlamentariska församlingar. De fem riksdagspartierna kan inte på något sätt lösa den nuvarande krisen på ett för arbetarklassen acceptabelt sätt. l kampen mot dessa partier och det politiska system som göder och föder dem, kräver vi naturligtvis en generösare demokrati för de arbetande, inte ett upphävande av den. Idag betyder det bl a att kämpa för att alla arbetare skall ha rösträtt, även invandrare. Det betyder att vi kräver att alla partier som ställer upp i val får rimlig tid att presentera sig och sitt program i radio och TV. Och naturligtvis att det nuvarande statskontrollerade Radio/TV-monopolet bryts upp för att ge utrymme även åt socialistiska arbetarståndpunkter i programutbudet. Det betyder att vi arbetar för att den nuvarande 4%-gränsen för val till riksdagen upphävs. Det betyder att vi är emot alla speciella politikerprivilegier. Riksdagsmän och ministrar skall ha samma lön som en kvalificerad arbetare och samma pensionsförmåner. Socialisterna går naturligtvis emot de nuvarande partistöden som enbart är till för att hålla historiskt utdömda partier under armarna efter det de förlorat förmågan att få sina anhängare att frivilligt ställa upp för dem ekonomiskt, o s v, o s v.

I avsnittet Försvara demokratin (s 20-21) utvecklas SKP:s syn på hur demokratin skall försvaras och utvecklas. Där har SKP lämnat den stalinistiska (och maoistiska) synen på demokratiska rättigheter till förmån för en liberal. På ett allmänt demokratiskt plan är detta ett fall framåt.

Det är utmärkt att SKP tar upp och försvarar yttrandefrihet, strejkrätt, mötes- och demonstrationsfrihet, ty den politiska tradition SKP byggt upp sitt parti på — Stalins Sovjet och Maos Kina — har förvägrat inte bara borgerliga grupper dessa rättigheter, utan hela den arbetande befolkningen. Dessa rättigheter är omistliga och nödvändiga inte bara under arbetarklassens kamp mot kapitalismen utan de är lika nödvändiga att försvara och utvidga efter revolutionen. Dessa rättigheters förkvävande genom byråkratiska diktaturer i Kina, Sovjet och Östeuropa är ett stort hinder för att vinna världens arbetare för socialismens sak. Genom att kalla dessa totalitära diktaturer för socialistiska, svartmålas socialismen effektivt i arbetarklassens ögon, något som reaktionen väl förstått att utnyttja.

Men SKP kommer inte längre än till den liberala, borgerliga demokratin. Det enkla faktum att vårt samhälle är en borgerlig demokrati och samtidigt en borgerlig klassdiktatur ”glöms” bort av SKP. Stora delar av samhällslivet står under borgarklassens direkta kontroll utan några förmedlingar via riksdag, landsting eller kommunalfullmäktige. De avgörande delarna av ekonomin kontrolleras av en handfull finansfamiljer. Mötes- och yttrandefriheten upphävs så fort arbetaren går igenom fabriksporten. Strejkrätten är i praktiken upphävd för arbetarna på verkstadsgolvet. Frågan om strejk eller inte beslutas av en nästan oåtkomlig LO-ledning.

Istället för att i programmet ta upp den socialistiska demokratin annat än på ett rent allmänt plan kapitulerar SKP för myterna om den borgerliga demokratin. Programmets påstående att ”Sverige har en lång tradition av borgerlig demokrati” är en halvsanning. Den allmänna rösträtten är bara ett par generationer gammal och infördes först inför hot om revolution. Däremot har Sverige en mycket, mycket lång tradition av ämbetsmannavälde. SKP tiger om den borgerliga demokratins klasskaraktär — eftersom de inte har något annat alternativ än den byråkratiska diktatur som återfinns i Dengs Kina eller Brezjnevs Sovjet. Hela programmet är för övrigt kännetecknat av en ovilja att ta i beaktande att samhället är uppdelat i sinsemellan stridande klasser.

Respekt för lagarna kan endast upprätthållas om det råder likhet inför lagen”. Men dessa lagar är ju lagar i ett klassamhälle. Det finns lagar som skyddar alla människor (stora delar av brottsbalken t ex). Där finns också lagar som är till för att upprätthålla kapitalets herravälde. T ex antistrejklagar, arvslagar som är utformade så att makten över hundratals människor och arbetstillfällen kan överföras från en generation till nästa inom borgarklassen. Lagarna som skyddar privategendomen skyddar både arbetarens IKEA-möbler (så länge han har jobb och inte kronofogden knackar på) och, framförallt, Walls finansimperium. Likheten inför lagen är formell (ibland inte ens det, inom t ex arbetsrätten) och är ett historiskt framsteg som den revolutionära arbetarrörelsen kan ta som utgångspunkt i sin kamp för att den även skall bli reell, l sista hand är dock lagarna i Sverige klasslagar som är till för att skydda och tillvarata den härskande klassens intressen.

Respekten för antistrejklagar och lagar som överlåter bestämmanderätten över politisk verksamhet på arbetsplatserna till arbetsköparna måste brytas ner hos arbetarna — inte stärkas! Annars kan de inte kämpa effektivt för sina klassintressen. I ett annat politiskt läge — när frågan om samhällsmakten ställs på sin spets — måste arbetarna bryta med den borgerliga våldsmaktens monopol på det organiserade och disciplinerade våldet — annars är arbetarklassens beväpning och därmed revolutionens seger och socialismen omöjlig. I SKP:s ”försvar” för demokratin ingår inte krav som att upplösa SÄPO eller avväpna poliskåren. Men ändå finns här de stora hoten mot svenska arbetares demokratiska rättigheter.

I programmet vill SKP att ”fackföreningarnas … självständighet försvaras” (s 21). Bra, men om man inte ger några alternativ till borgerlighetens och socialdemokratins olika ”samarbetsprojekt”, så kapitulerar man i praktiken för dem. För utvecklingen kräver att arbetarna får insyn, vetorätt, kontroll och bestämmanderätt över företag och industripolitik. Annars kan inte krisen bekämpas. Ett revolutionärt parti måste resa alternativ till fackföreningsbyråkratins ”insyn” under sekretess och ”inflytande” genom MBL-förhandlingar. De alternativen måste utvecklas kring krav som öppna bolagets räkenskapsböcker för alla arbetare, vetorätt mot avsked och nerläggningar, arbetarkontroll över produktion och investeringar.

Kamp för arbetarklassens ideologi och värderingar (s. 21-22)

Oviljan att se och utgå från att vi lever i ett klassamhälle får katastrofala konsekvenser när SKP tar upp frågan om moral och kultur. Blandat med, i sig, korrekta målsättningar som att ”arbetarklassens bästa ideal måste återerövras… privatisering och passivisering måste bekämpas till förmån för en till tro till kollektiv styrka”, finns teser om att ”ungdomar måste fostras till respekt för kunskap och arbete… ordning och disciplin”. Sådana teser som blir meningsfulla enbart om de fylls med ett innehåll. Vems ordning? Disciplin under vilka krafter? Ordning och disciplin utan hänsyn till vad denna ordning och disciplin används till och vilka som utövar den är reaktionärt! De nazistiska krigsförbrytarna (”jag lydde bara order”) var ivriga anhängare av ordning och disciplin. Vilken kunskap skall arbetarna respektera?

Kampen för rätten till kunskap för arbetarklassen måste föras mot konservativa och reaktionära borgerliga strömningar. Mot moderaterna, mot SAF, mot Svenska Dagbladet. Men i praktiken har SKP slutit upp bakom reaktionen i dessa frågor.

Naturligtvis måste barn och ungdom ges baskunskaper, fostras till respekt för demokratiska rättigheter och yttrandefrihet — men de måste också ges möjlighet till detta. Fackföreningar och andra arbetarorganisationer skall in i skolorna — den revolutionära arbetarrörelsen måste in i skolorna för att ideologiskt bekämpa högern. Ungdomarna måste på detta sätt ges möjlighet att ta ställning för socialistiska värderingar. Nu reflekterar SKP:s program och Gnistans spalter bara den halvbildade småborgarens respekt inför den gamla överklassens förfinade kultur. För att undvika missförstånd. Vi är för att arbetarklassen tar upp det bästa i borgerlighetens kultur — den tillhör hela mänskligheten — men inte allt i den och framför allt inte bara den, eller utan kritik.

Drogproblemet

Den liberala politiken och ideologin är den avgörande (vår understrykning) orsaken till det växande drogproblemet, kriminaliteten och splittring inom folket.”. (s 9) Detta påstående kan lätt vederläggas om man lyfter huvudet från Svenska Dagbladets och Gnistans ledarsidor och tar en titt på verkligheten. Ingen vill väl kalla USA:s drog- och kriminalpolitik för liberal. Där är långa fängelsestraff, ja tom dödsstraff vanliga inslag i bekämpandet av kriminalitet och drogproblem. Där blir problemen och samhällsupplösningen allt värre. Nej, det är andra och mer djupt liggande orsaker som ligger i botten på drogmissbruket.

SKP:s inriktning i dessa frågor är liktydig med att tjuta med ulvarna på högerkanten som försöker inbilla landets arbetare att det med våld och tvång är möjligt att undanröja sociala missförhållanden som hämtar sin näring ur det ekonomiska systemet och hela vardagslivets struktur under senkapitalismen. SKP sprider inga reformistiska illusioner. Man sprider reaktionära dimridåer!

Arbetarrörelsen måste gå i spetsen i kampen mot drogmissbruket. Så långt är vi ense. Men hur? Att alkoholister och narkomaner skall kunna förtidspensioneras eller utan några som helst krav lyfta socialhjälp för att ostört och med samhällets ”hjälp” fortsätta sitt missbruk är det väl bara vissa socialarbetarkretsar som försvarar. Det gäller ju deras levebröd. Men att, som moderater och SKP:are vill, låta repressaliepolitiken dominera och utöka en redan svällande poliskår leder bara till att samhället blir än omänskligare och att drogmissbruket kommer att fortsätta. En antidrogpolitik som inte direkt är sammanflätad med kampen för sociala reformer som angriper roten till det onda är enbart ett patetiskt försök att med hjälp av polisbatonger ösa ur den kapitalistiska utslagningens ständigt svällande hav. Rätten till arbete som är anpassad efter arbetarbarnens behov och möjligheter, en bostadspolitik för bostadsområden som är byggda för att underlätta och möjliggöra social gemenskap för de som bor i området. Det är avgörande beståndsdelar för en verklig antidrogpolitik från arbetarrörelsens sida.

Klasser och politiska krafter (s.9-11)

Avsnittet räknar i stort bara upp vilka klasser som finns i dagens Sverige. En ”nyskapelse” har emellertid tillkommit: begreppet ”byråkratkapitalister”. Till dessa räknar man dem som förvaltar den del av totalkapitalet som förmedlas via den borgerliga staten. Man tänker väl här framför allt på den svärm av socialdemokratiska karriärister som arbetat sig upp till topposter inom den statliga delen av näringslivet. Att som SKP påstå att de utgör en fraktion av kapitalistklassen som utmanar monopolkapitalet om makt och inflytande saknar förankring i verkligheten. Det går idag inte att trolla fram någon fraktion inom det svenska kapitalet som på allvar utmanar de monopolkapitalistiska kretsarna. Tvärtom så anpassas de statliga bolagen till de privatägda storbolagens behov.

I avsnittet om mellanskikten påstås att — vi spärrar upp ögonen — ”anti-imperialism av sovjetiskt märke givits stor spridning genom massmedia och att denna dragit med sig stor skada för det arbetande folket”. På vilket sätt reds inte ut i programmet. I själv verket kontrolleras massmedia till överväldigande del av djupt antisovjetiska kapitalgrupper. Deras antisovjetism grundas inte i omsorg om den svenska eller sovjetiska arbetarklassen, utan är enbart gammal nattstånden reaktionär antikommunism. Och det statskontrollerade Radio/TV-monopolet reflekterar denna antisovjetism. Det reaktionära struntpratet om ”vänstervridning” i Radio/TV som SKP nu på sitt egna förvrängda sätt upprepar, är just inget annat än struntprat. Den verkliga bakgrunden till programmets tal om sovjetisk anti-imperialism är nog det faktum att den överväldigande delen av svenska folket (förutom moderaterna) inte är överens med den kinesiska byråkratins (och SKP:s) stöd till allehanda reaktionära regimer i tredje världen.

De reaktionära tonarterna bryts av mer liberala i avsnittets sista stycke: ”trasproletära skikt utgör en bas för en alltmer omfattande, organiserad brottslighet som tenderar att bli en maktfaktor och därmed ett hot mot demokratin”. Att den mänskliga sump som återfinns på våra storstäders botten förvisso kan vara en liten del, ett första råmaterial för en fascistisk rörelse och också en rekryteringskälla till en växande brottslighet är en sak. En helt annan är att utnämna den organiserade brottsligheten till ett hot mot den (borgerliga) demokratin. Underförstått att de ”hederliga” kapitalisterna inte utgör samma hot. Det är att skönmåla både den borgerliga demokratin och storkapitalet. Det finns ingen principiell skillnad mellan en Wall och en ”vanlig” gangsterkung. De strävar båda två efter att maximera sin profit utan hänsyn till de mänskliga kostnaderna, l varje gangster finns en Wall och i varje Wall finns en gangster. Det är absurt att påstå att de herrar som står bakom kapprustningen, utrotningskrigen i tredje världen, tortyrexperterna i Latinamerika skulle vara ett mindre hot mot mänskligheten är en ordinär gangsterboss. Sanningen är den omvända.

Större politisk rörlighet (s 11-13)

I detta avsnitt spekulerar man i spänningar och oförenliga linjer inom den svenska socialdemokratin. Visst finns begynnande spänningar inom socialdemokratin. Det märktes t ex under Folkkampanjen mot Kärnkraft. Men de är inte av det slag som SKP spekulerar i.

I försvarsfrågan står två oförenliga linjer mot varandra i partiet”. Det är en sanning med stor modifikation. Sverige slås i dag bara av USA och Israel bland de imperialistiska makterna när det gäller upprustningskostnad per invånare. Parallellt med den hejdlösa upprustningen har polisen militariserats. I denna politik har det rått full enighet bland de ”demokratiska” partierna. På senare år har det bara skilt någon procent i partiernas förslag till försvarsanslag. Inom SAP finns det en liten röst som ger uttryck för den olust många bland socialdemokratins ”gräsrötter känner inför socialdemokratins kapitulation inför borgerligheten i försvarsfrågan. Men de representerar ingen seriös strömning inom partiet. Tvärtom möjliggör denna kritik partiledningens upprustningspolitik. Maj-britt Theorin och andra får uttrycka socialdemokratiska väljares oro. De fångar röster helt enkelt. Men i riksdagen trycker de på upprustningsknappen när notan för militarismen skall betalas.

Det finns inte heller två linjer när det gäller frågan om ”demokrati eller korporativism”. Inom SAP finns en bred uppslutning bakom den rådande klassamarbetspolitiken. Enstaka socialdemokratiska skribenter som Åke Olsson har kritiserat de korporativa inslagen i den socialdemokratiska politiken, men det finns ingen artikulerad opposition.

Samma sak gäller det motsatspar som SKP målar upp gällande ”teknisk utveckling kontra teknikfientlighet”. Den existerar inte inom det socialdemokratiska partiet. Däremot, och det är en helt annan sak, finns det ett visst ifrågasättande av en alltför förenklad teknisk utvecklingsoptimism. Det gäller de former som tekniken används och utvecklas under idag. Något genomslag i form av praktisk politik inom socialdemokratin kommer dock inte denna självprövning att medföra. Därtill är socialdemokratin alltför hårt knuten till den kapitalistiska marknadsekonomin och dess ”lagar”.

Inte heller inom skolpolitiken går det att urskilja de två linjer som SKP vill trolla fram inom socialdemokratin. Däremot börjar den förda skolpolitiken utsättas för kritik inom de socialdemokratiska leden för den sociala utslagning som den nuvarande skolan hjälper till att framskapa. Några oförenliga linjer när det gäller inställningen till kunskap inom skolan går det inte att leta fram inom SAP. Om man inte med linje menar enstaka individer eller små maktlösa kotterier. Det finns också en viss självprövning inom SAP inför det faktum att socialdemokratin övertagit den gamla skolan med dess överklassvärderingar. En skola som uppenbart inte fungerar i dagens samhälle. Moderaterna vill med hjälp av SKP få den gamla pluggskolan att fungera. Ett utopiskt och hopplöst företag eftersom den sociala verkligheten radikalt har ändrats de sista fyrtio åren.

I avsnittet om moderaterna påstås: ”genom att utnyttja folkets missnöje över normlöshet, kunskapsförakt, byråkrati och korporativa tendenser har partiet markant ökat sitt inflytande också inom det arbetande folket”. Att moderaterna ökat sitt inflytande inom SKP är en sak, men SKP är en helt annan sak än det arbetande folket. En noggrannare titt på valdistrikt och valstatistik ger vid handen att moderaterna ökat sitt inflytande genom att traditionella borgerliga väljare övergett mittenpartierna till förmån för moderaterna. Inte genom att arbetare blivit moderater.

Att konstatera att moderaterna utnyttjar den socialdemokratiska byråkratiseringen till att bryta mark för sin reaktionära ideologi bland nya mellangrupper är en sak. Att själv föra samma reaktionära budskap till torgs är en helt annan. SKP ”glömmer” att moderaterna i första hand bärs upp av den alltmer svällande högre byråkratin inom stat och privata storbolag. Det är med sin öppet arbetarfientliga politik som moderaterna bryter ny mark hos redan borgerliga grupper. Inte i första hand på sin kritik av normlöshet eller byråkratisering.

Vad menar SKP med normlöshet? Vems normer är det som sluppit lösa? Den gamle byprästens, trettiotalets industriarbetares, Wallenbergs? Den revolutionäre arbetarens? Olika klasser har olika normer. De som högljuddast brukar skrika om normer i upplösning är för det mesta reaktionära bakåtsträvare som ser sina gamla värderingar upplösas allteftersom samhället förändras. Frågan är vilka normer som skall ersätta de som heller på alt lösas upp inom den krisdrabbade kapitalismen med dess allt längre gående sociala upplösning. Eller har SKP tänkt sig att försöka driva historiens hjul tillbaka tillsammans med biskopar, generaler och förstockade byrådirektörer? Att bryta med de i förfall varande kapitalismens normer är inte liktydigt med att anamma trasproletärens eller bohemens. Men SKP tycks tydligen anse detta. Med alltmer öppet gillande citerar Gnistan Svenska Dagbladets krior i frågan. De läser inte dessa för att skoningslöst kritisera dem i ljuset av marxismen utan för att hämta stöd och vägledning.

II Fyra stora uppgifter (s 15-22)

Kännetecknande för SKP:s sätt att se på sina ”fyra stora uppgifter” är att man hela tiden håller sig inom ett defensivt och , snävt inomkapitalistiskt perspektiv. Man tycks inte kunna föreställa sig en politik som går utanför marknadsekonomins ramar och Sveriges gränser. Självklart måste varje revolutionär arbetarpolitik utgå från försvaret av det redan uppnådda, av levnadsstandarden, av arbetstillfällena, av de sociala och politiska rättigheter som hotas av världsimperialismens alltmer fördjupade kris. Detta står alltid i centrum för det revolutionära arbetarpartiets aktivitet inom arbetarklassen.

Men det finns ett dialektiskt samband mellan sådana defensiva mål och de offensiva, som syftar till att flytta fram arbetarrörelsens positioner. Det är utifrån försvaret av det redan uppnådda som man börjar uppmarschen mot offensiven. Att i kristider inskränka sin politik till försvaret av det redan uppnådda, är att döma sig själv till nederlag på förhand.

Det finns två alternativ. Endera ”löses” krisen på kapitalets villkor (dvs inom ramarna för marknadsekonomin och den privata äganderätten till produktionsmedlen), vilket i bästa fall betyder ett kraftigt tillbakapressande av hela arbetarklassen, dess splittring och demoralisering; i sämsta fall ett nytt krig och med all sannolikhet mänsklighetens undergång genom det fria fall ner i barbariet som ett totalt kärnvapenkrig skulle innebära. Eller så löses krisen på arbetarnas villkor, d v s genom krossandet av borgarklassens makt och övergång till en arbetarstyrd planekonomi, där produktionens inriktning bestäms av mänskliga behov, inte som i dag av storbolagens strävan att göra största möjliga vinst. För ju hårdare och kraftfullare arbetarna slår tillbaks kapitalets offensiv, desto värre kommer kapitalismens kris att bli. Detta gäller ända fram till punkten utan återvändo, då frågan om vem som skall ha makten i samhället, den organiserade arbetarrörelsen eller storkapitalet, ställs på sin spets. Det är därför Karl Marx talar om att revolutionen banar sig väg genom en mäktig reaktion. Klasskampen skärps, den härskande klassen blir alltmer desperat, arbetarklassen alltmer klassmedveten och enad, beredd att slåss för sina intressen ända fram till slutet. Revolutionen står på dagordningen för SKP.

Denna typ av strategiskt tänkande saknas helt i SKP:s program. Frågan om arbetarnas maktövertagande står inte på dagordningen. SKP:s politiska horisont sträcker sig inte utanför de gränser kapitalet och marknadsekonomin stakat upp. Den borgerliga demokratin är de ramar man självvalt inte vill överskrida. Dem försvarar man, dem stannar man kvar i. När de socialistiska fraserna skalats bort, återstår av SKP:aren bara en småborgerlig demokrat. På ett plan når de inte ens upp till borgerskapets perspektiv: SKP:s kampperspektiv sträcker sig inte utanför landets gränser. Istället för arbetarklassens internationella förbrödring, har SKP som omedelbart perspektiv försvar av den svenska ”nationens Genom en obeveklig politisk logik drivs man därigenom i armarna på reaktionen, kretsarna kring generalstaben och Svenska Dagbladet. Där återfinns ju de mest ”nationellt sinnade”.

Fred, försvar och nation

Det arbetande folkets och nationens intressen står över allt och är den vägledande principen” slår SKP fast redan i förordet till sitt program.

Problemet är dock att Sverige av idag är ett imperialistiskt land, en integrerad del av det imperialistiska systemet.

Det svenska kapitalets utrikespolitik går ut på att skaffa sig bästa möjliga utgångspunkter för konkurrensen på världsmarknaden. Idag är därför försvaret av ”nationens intressen” liktydigt med ett försvar av den svenska borgarklassens intressen.

Marxismen visar att uttryck som ”folk” och ”nation” döljer andra och mer grundläggande klassammanhang.

Varje nation är kluven i mot varandra stående klasser, i utsugare och utsugna; i härskande och behärskade. Den svenska nationens ena huvudpol är den lilla borgarklassen (c a 15 000 familjer som kontrollerar storföretag, militärapparat och statsförvaltning). Inom denna borgerlighet har några dussin finansfamiljer centraliserat de avgörande delarna av makten över ekonomin. Mot denna ytterst lilla minoritet står landets arbetare — över två miljoner —, som med sitt arbete föder och göder den härskande klassen. Däremellan finns småborgerskap och mellanskikt — en del nyttiga och närande, andra skadliga och tärande på samhällsekonomin (lärare kontra reklamkonsulenter, bönder kontra knarkhandlare, tekniker kontra officerare etc).

I ett klassamhälle upphöjs alltid den härskande klassens intressen till nationens intressen. I vårt samhälle är klassintressena överordnade nationens intresse. En svensk arbetare har gemensamma intressen med en dansk och indisk arbetare. Han har direkt motsatta intressen den svenska kapitalist som utnyttjar och suger ut inte bara honom själv utan även danska och indiska arbetare. Under 1982 kommer för första gången antalet arbetare som sugs ut av storkapital (de 25 största bolagen) att vara större i utlandet än i Sverige. (Omkring en kvarts miljon både här hemma och utomlands). Och i Sverige är uppemot hälften av arbetskraften på många storindustrier invandrade arbetare. Befolkningsmajoriteten (arbetarklassen och den närstående grupper) kan framgångsrikt hävda sina intressen endast i kamp mot den svenske nationens företrädare (borgarklassen) och i förening med arbetare i andra länder. För de politiska krafter som utgår från att socialismen är nödvändig för att lösa mänsklighetens grundläggande problem (hungern, arbetslösheten, det politiska förtrycket) måste den internationella arbetarklassens intressen vara vägledande i politiken.

SKP:s grumliga försök att förena socialism och nationalism skulle kunna vara hämtade från den tyska nationalsocialismens ideologiska skattkamrar. Så är säkert inte fallet. Idéfrändskapen beror nog istället på att de har gemensamma sociala rötter (den mot storkapitalet rasande småborgaren). Vilken av SKP:s chefsideologer skulle inte skriva under på den nazistiske chefsideologen Strassers ord:

”Tysk industri och ekonomi i det internationella finanskapitalets händer betyder slutet på alla möjligheter på social frigörelse, det betyder slutet på alla drömmar på ett socialistiskt Tyskland… Vi nationalsocialister har förstått att där är ett samband, bestämt av försynen, mellan vårt folks nationella frihet och den tyska arbetarklassens ekonomiska frigörelse.” (1)

Vår svenske nationelle ”socialist” skulle naturligtvis stryka tysk för svensk. Men för övrigt!

Hela programavsnittet om ”försvara freden och det nationella oberoendet” (s 16-18) genomsyras av inskränkt nationalism och en total avsaknad av alla klassperspektiv. Den militära världsbild som målas upp är falsk. Påståendet att det är ”Sovjets expansionism som tvingar länderna i tredje världen att stärka sitt försvar för att inte ligga helt öppna för angrepp” är bara en upprepning av vad de mest reaktionära kretsarna i tredje världen brukar använda för att rättfärdiga upprustningen av de egna våldsapparaterna. Att konstatera att generalerna i Latinamerika och Sydostasien rättfärdigar sin upprustning med det sovjetiska hotet eller kommunistisk infiltration är en sak, men att godta denna förklaring är en helt annan. Militärmakten i tredje världen riktar sig i första hand mot den egna arbetande befolkningen. I andra hand är den riktad mot grannländerna. Endast i tredje hand kan upprustningen ses som riktad mot Sovjetunionen, och då enbart som underordnade redskap för de stora imperialistiska militärallianserna. Drivkrafterna för upprustningen inom tredje världen ligger framför allt i dess borgarklass’ behov att kunna hålla den egna befolkningen i schack. Drivkraften i de imperialistiska staternas upprustning är framför allt de stora, multinationella bolagens jakt på överprofiter, en jakt som fått sitt politiska uttryck i de ”militärindustriella komplex” som återfinns i de imperialistiska länderna, en maktgruppering som driver fram upprustning mot allt vanvettigare massförintelsevapen. Sovjetunionens rustningar är en konservativ reflex på detta. Ett försök att bevara den militära maktbalansen från sovjetbyråkratins sida. (Jmfr t ex tidningen Tempus specialutgåvor av Sovjets respektive USA:s egna analyser av de militära styrkeförhållandena.)

SKP vill ”verka för att det nuvarande (vår understrykning) militära försvaret stärks”. l dagens Sverige innebär detta att stärka de mest reaktionära krafterna i landet — officerskåren, rustningsindustrins ägare, den högre statliga byråkratin, d v s de krafter som är de mest inbitna motståndarna till varje form av verklig demokrati för de arbetande. Militär och demokrati är varandras motpoler. Varje stärkande av militär och militärapparat försvagar arbetarklassens ställning och underminerar även den av SKP så omhuldade borgerliga demokratin.

”Försvaret av freden” kräver tre saker som går tvärtemot SKP:s politik inom detta område. Det kräver ett energiskt underminerande arbete i den borgerliga armén, en kamp för de värnpliktigas demokratiska rättigheter, ett nej till varje form av anslag till det nuvarande försvaret, en hård ideologisk kamp mot borgerlighetens försök att stöpa om arbetarsoldaterna till kanonmat i imperialistiska krig. Kort sagt: Ett arbete som i sista hand tjänar till att omöjliggöra att Sverige blir ett nytt Chile, att förhindra att den borgerliga armén blir kapitalets sista trumfkort i kampen om samhällsmakten. Det andra är att arbeta för arbetarklassens internationella förbrödring — upprättandet av en ny arbetarinternational i masskala — arbeta för internationella aktioner från arbetarklassen i olika länder. För det tredje krävs det stöd till och solidaritet med befrielserörelsernas kamp mot imperialismen och sina inhemska härskare (även om denna kamp inte faller byråkraterna i Peking i smaken).

Utrikespolitiken

Sverige måste verka för att stärka FN… och öka respekten för dess arbete och stadga.” (s 16) Detta är en målsättning som den svenska borgarklassen haft under många år. I Korea, Kongo, Cypern och Mellanöstern har den svenska staten villigt ställt svenska legoknektar till FN:s förfogande för att stoppa samhällsförändringar. FN är en skapelse av den segrande USA-imperialismen och dess partners under det andra världskriget. Dess uppgifter är att upprätthålla de nuvarande styrkeförhållandena i världsmåttstock. Därigenom har FN också blivit acceptabel för de konservativa byråkratierna i Sovjet, Kina och Östeuropa. FN:s stadga ger tom de fem segermakterna från världskriget vetorätt mot alla viktiga beslut som tas upp i FN:s säkerhetsråd. Redan i själva stadgan är alltså ”de små” staternas inflytande begränsat till förmån för de stora.

I programmet säger sig SKP också vilja verka ”för närmare förbindelser med alla länder i tredje världen som inte är redskap för Sovjetunionens strävanden, illegala statsbildningar eller tillämpar rasism.” Med länder som tillämpar rasism syftas väl på Israel och Sydafrika. Och där är vi naturligtvis överens. Vad en ”illegal statsbildning” är för något är däremot oklart. (Om arbetarna i Storbritannien gjorde revolution skulle naturligtvis alla världens borgare förklara den brittiska arbetarstaten för ”en illegal statsbildning”. Men det kan väl inte vara den sortens ”illegalitet” som SKP tänker på)

Vilka länder betraktar SKP som ”redskap för Sovjetunionens strävanden”? En genomläsning av Gnistan gör att man måste dra slutsatsen att man syftar på Vietnam, Laos, Kambodja och Kuba, dvs länder där en djupgående social omvälvning krossat godsägarväldet på landsbygden, genomfört omfattande sociala reformer, förbättrat kvinnans ställning och utrotat analfabetism och massarbetslöshet. Troligen syftar man också på länder som Sydjemen, Etiopien och Angola, borgerliga regimer som har vänskapliga relationer till den sovjetiska byråkratin, men som försökt genomföra vissa sociala reformer. Resten av tredje världen är till överväldigande delen blodsbesudlade terrorregimer där befolkningsmajoriteten hålls på plats i fattigdom och elände av en svällande militärapparat, polis och statsbyråkrati. Det är alltså sådana regimer (som Zaire, Thailand, Indonesien, Argentina, Chile etc) som SKP vill att Sverige skall ha ”närmare” (vår kursivering) förbindelser med, bl a genom export av vapen och teknologi på grundval av principerna ”icke-inblandning, statlig suveränitet och ömsesidig nytta”.

Mer cyniskt än så kan det väl inte uttryckas. Finns det någon värre inblandning {förutom direkt insättande av trupper) än att sälja vapen till diktaturer som nästan enbart använder dessa för att slå ned den egna befolkningen eller angripa grannländer. ”Ömsesidig nytta”? Jo för Bofors, Asea och andra storföretag å ena sidan och den inhemska borgarklassen som använder dessa vapen för att trycka ner den egna befolkningens krav på social rättvisa och reformer å den andra. ”Statlig suveränitet? De klasser som sitter vid makten i de länder som SKP vill ha ”närmare förbindelser” med använder ju den statliga ”suveräniteten” till att öppna ”sina” länder för en hänsynslös exploatering från de multinationella bolagens sida. För att dessa länder skall kunna bryta sig loss från sitt neokoloniala beroende krävs att de klasser som SKP vill ha närmare förbindelser med berövas sin makt. Och detta kräver att arbetarrörelsen i de imperialistiska staterna, förutom att bekämpa sin egen borgarklass, lägger sig i politiken i dessa länder genom att stödja de revolutionära och folkliga rörelserna där. Som SKP en gång gjorde för länge sedan då man samlade in pengar till FNL i Sydvietnam.

SKP och EG

I denna del av programmet talas klarspråk om SKP:s inställning till EG. Där står rent ut att man är för att stärka EG och för att stärka samarbetet mellan USA och Västeuropa ”på jämlik grund”; (s. 16) Men naturligtvis preciseras inte vari denna jämlika grund skulle bestå. Och detta skulle vara omöjligt utan att samtidigt öppet ta ställning mot de socialistiska strävanden som finns hos Europas arbetarklass.

De imperialistiska statsapparaternas hårda kärna består av deras militär och polis. Idag är denna statliga våldsapparat riktad mot tre håll: mot den egna arbetarbefolkningen, mot befrielserörelserna och mot de sk ”socialistiska” staterna — tre uppgifter, som är intimt sammanflätade och har gemensamma rötter i den imperialistiska storborgerlighetens behov av att försvara sig mot alla hot mot sitt klassherravälde. Men SKP vågar inte ta .steget fullt ut, för då skulle de kräva att även Sverige gick med i Nato och EG. De borde fördömas som provokatörer och splittrare, alla de som i länder som Holland, Danmark och Storbritannien går emot medlemsskap i Nato och EG, d v s vänstern inom dessa länders arbetarrörelse. Men SKP tycks betrakta svenskar :som ett sämre folk än danskar, Nato är tydligen för fint. Eller är det bara ren och skär opportunism? Är det så att man inte vågar gå ut i en kampanj för i svenskt medlemsskap i NATO för att detta skulle placera in dem som ett extremt högerparti på den politiska skalan?

”Bekämpa krisen — försvara levnadsstandarden.” (s 18-20)

SKP,:s förslag för att lösa den kapitalistiska krisen är ett illusionsmakeri av den högre skolan. SKP förespråkar en fördelningspolitik som överför tillgångar från landets borgarklass (framförallt från monopolkapitalet till landets stora löntagargrupper. Om en sådan politik är lyckosam kommer den kraftigt, skärpa krisen. När vinsterna sjunker kommer kapitalflykten att öka och urarta till en ren investeringsstrejk, vilket åtföljs av en kraftigt stegrad arbetslöshet. Detta kommer i sin tur att driva framför allt mellanskikt och småborgerlighet åt höger, samtidigt som arbetslösa i desperation vänder sig mot fascistiska lösningar. För något socialistiskt perspektiv vill inte SKP ge dessa grupper. Enligt SKP står ju inte socialismen (SKP syftar här på kapitalismens krossande och arbetarnas maktövertagande) på dagordningen inom överskådlig framtid.

SKP står fast vid den klassiskt socialdemokratiska (och stalinistiska) tudelningen av arbetarklassens kamp i två stadier. En .mekanisk och falsk uppdelning i en kamp för dagsfrågor och en på ”sikt” för socialismen. Lite eftertanke visar att med SKP:s (eller VPK:s, SAP:s) politiska perspektiv kommer det aldrig att bli någon kamp för socialismen. Enligt dessa organisationers ”teorier” måste kampen inriktas på snävt inomkapitalistiska krav så fort kapitalismen är i kris. När arbetslösheten stiger, levnadsstandarden urholkas, den sociala servicen försämras och de demokratiska rättigheterna för arbetarbefolkningen angrips — dvs när arbetarklassen tvingas i rörelse då förskjuter dessa partier perspektivet för arbetarklassens maktövertagande framåt på obestämd framtid. Socialismen blir den horisont som ständigt flyttas framåt men som aldrig kan nås.

Men om arbetarrörelsen inte tar den kapitalistiska krisen som utgångspunkt för en kamp för arbetarmakt och socialism — för borgarklassens störtande och upprättande av en planekonomi under arbetarstyre — då kommer socialismen alltid att förbli en utopi. Om inte arbetarrörelsen har siktet inställt på krav och mobiliseringar som bryter ner,.; smular sönder borgarklassens makt, då kommer lösningen i stället att ske på kapitalets villkor. Ett samhälle kan styras av en marknad eller en plan j genom diktatur eller demokrati, men det kan aldrig fungera i ren anarki. Och det skulle bli det kortlivade resultatet, av SKP:s försök att tillgodose både arbetarklassens och storkapitalets intressen i en kapitalism i kris.

”Även om inte den socialistiska revolutionen står på dagordningen i vårt land inom överskådlig tid får inte detta perspektiv förloras. Dagens stora frågor om krig eller fred kan bara bli en historisk fråga om grunderna för krig, imperialismen avskaffas och socialismen upprättas.” (2)

Vad SKP kräver för samhällsbetingelser för att den socialistiska revolutionen skall stå på dagordningen inom överskådlig tid framgår inte av partiprogrammet. Inte heller i några andra av SKP:s publikationer. Argumentationen är inte ens logiskt sammanhängande. För om dagens stora fråga är om krig eller fred, och om denna bara kan lösas om imperialismen avskaffas, då följer därav antingen att frågan inte går att lösa (inom överskådlig tid) eller att revolutionen står på dagordningen (inom överskådlig tid). För SKP förespråkar väl inte en fredlig, demokratisk imperialism à la Bernstein, där man i lugn och ro kan sitta och invänta övergången till socialismen som skall inträffa om tvåhundra år?

Steget från att konstatera att arbetarklassens omedelbara maktövertagande inte står på dagordningen till att påstå att den socialistiska revolutionen inom överskådlig tid inte står på dagordningen är långt. Framför allt så följer på intet vis det andra ur det första. Socialistiska Partiet tror inte heller att arbetarklassens omedelbara maktövertagande står på dagordningen. Vad vi säger är att det bara finns ett sätt att lösa den imperialistiska krisen på arbetarklassens villkor: genom socialistisk revolution.

De objektiva villkoren för en socialistisk revolution finns redan för handen i Sverige: ekonomins och teknologins utvecklingsnivå, arbetarklassens storlek och tyngd i ekonomin har redan för länge sedan nått den punkt där vårt land är moget för arbetarklassens maktövertagande. Ja, de objektiva förutsättningarna börjar redan att ruttna. Det sociala och kulturella förfallet finns här för alla att se, även för SKP. Det som står i vägen är de subjektiva villkoren: arbetarklassens medvetenhet, de politiska styrkeförhållandena osv. Dagens politiska konstellationer motsvarar den ”krisfria”, snabbt växande kapitalismen. Denna konstellation är oförmögen att lösa dagens kris med gårdagens politiska redskap. Uppgiften för ett revolutionärt parti är att med hjälp av en korrekt politik förändra dessa styrkeförhållanden, fram till den punkt då revolutionen omedelbart står på dagordningen. Detta förutsätter att politiken genomsyras av ett revolutionärt perspektiv, ett perspektiv på att arbetarklassen skall ta över samhällsmakten. Att enbart säga att man har ett socialistiskt mål gör inte politiken automatiskt till socialistisk (det gör ju t o m SAP vid högtidliga tillfällen). Det är ju denna målsättning bestämmer dagens politiska uppgifter som är avgörande.

Den gemensamma nämnaren för SKP, APK, VPK och SAP är att de helt saknar ett program för ett avskaffande av kapitalismen. Ingenstans förklarar dessa partier hur arbetarklassen skall komma till makten. Mellan kampen för försvaret av arbetarklassens omedelbara intressen och det långsiktiga målet för arbetarrörelsens strävanden finns en oöverstiglig klyfta hos dessa partier. Där finns ingenting om arbetarråd, ingenting om strejkkommittéer och dess förhållanden till fackföreningarna. Det finns ingenting om framväxten av dubbelmakten mellan arbetarråd och borgarnas stat, mellan arbetarmilis och borgarförsvar. Där finns ingenting om den proletära enhetsfronten och dess funktion i klasskampen. Ingenting om den proletära demokratins villkor. Ingenting om den borgerliga demokratins dubbla karaktär (redskap för kapitalets herravälde, utrymme för öar av proletär demokrati) och hur den proletära demokratin spränger dess snäva ramar. Man tiger om allt som är den revolutionära marxismens politiska kärna.

SKP förklarar sig berett att ”enas med alla politiska krafter och enskilda som vill nå konkreta resultat i försvaret av freden, nationen, levnadsstandarden och demokratin”. Detta ställer en lång rad frågor och problem som inte besvaras. Vems demokrati? Demokratin, dvs den borgerliga demokratin kan attackeras från två håll. Den kan angripas från höger, av reaktionära och fascistiska grupper (idag är det de ”fyra demokratiska partierna” — moderater, centern, folkparti och socialdemokrater — som genom antifackliga lagar, åsiktsregistrering, TV-monopol, svartlistning etc som undergräver den borgerliga demokrati de säger sig upprätthålla). I ett sådant fall är det självklart att den revolutionära arbetarrörelsen resolut ställer sig i spetsen för försvaret av det redan uppnådda. Men den borgerliga demokratin kan också angripas från vänster. Inte för att upphäva demokratin utan för att utvidga och fördjupa den. Det kan gälla arbetare som överskrider den borgerliga demokratins ramar i kamp för sina intressen: ockuperar fabriker, upprättar strejkvakter, övertar ordningens upprätthållande i städer och regioner som lamslagits av generalstrejker och oroligheter. Det kan röra sig om demokratiskt valda arbetarråd som tar över delar av riksdagens nuvarande funktioner, det kan gälla underminerandet av den borgerliga armén genom bildandet av soldatkommittéer och upphävandet av de borgerliga officerarnas auktoritet och befälsrätt. Det kan gälla att bryta borgarnas nyhetsmonopol i det statskontrollerade Radio/TV-monopolet genom att arbetarorganisationerna får komma till tals i egna sändningar.

I sådana lägen är det naturligtvis det revolutionära arbetarpartiets uppgift att med all kraft stödja och sprida sådana exempel. Ett sådant demokratiskt ”undergrävande” av den borgerliga demokratin och utvecklande av den proletära kommer naturligtvis att ske i ständig växelverkan med försvaret av de demokratiska landvinningar som arbetarrörelsen redan uppnått inom den borgerliga demokratins ramar. Och jämsides med detta ett ständigt arbete för att fördjupa de arbetande demokratiska och sociala rättigheter, för invandrares rättigheter och kampen mot rasismen, till försvar av kvinnornas rättigheter, för upphävandet av den antifackliga lagstiftningen.

Detta försvar av de demokratiska rättigheterna kan t o m sträcka sig till ett aktivt försvar på gator, fabriker och bostadsområden av en riksdag som domineras av borgerliga och socialdemokratiska partier mot en eventuell höger/militärkupp. Detta för att skapa så gynnsamma betingelser som möjligt för arbetarklassens kamp öm makten. Jämför den ryska revolutionen där bolsjevikerna i fabriker, bostadsområden och militärförläggningar bröt sönder den borgerliga staten och kapitalets herravälde i fabrikerna samtidigt som man med vapen i hand försvarade den mensjevikiska/socialdemokratiska regeringen mot kuppförsök från högern. På detta vis vann bolsjevikerna arbetarmassornas förtroende och underminerade klassamarbetsmännens ställning.

Denna typ av dialektik lyser helt med sin frånvaro i SKP:s program eller övriga skrifter. SKP har slukats av liberalernas antingen/eller -inställning till den borgerliga demokratin. Både liberaler och SKP:are blandar ihop dem som vill avskaffa all demokratin med dem som vill spränga den borgerliga demokratins ramar genom att utvidga demokratin för de arbetande massorna.

SKP vill försvara levnadsstandarden för de arbetande, men i ett inomkapitalistiskt perspektiv, samtidigt som arbetarklassen bara kan försvara sin levnadsstandard effektivt om det görs i ett antikapitalistiskt och socialistiskt perspektiv. I annat fall kommer de socialdemokratiska och borgerliga klassamarbetslösningarna att verka trovärdigare för den stora massan av arbetare. För under kapitalism och marknadsekonomi behöver företagen vinster för att överleva. Arbetslösheten ”behövs” för att pressa ner lönerna.

Det är det revolutionära partiets uppgift att i kampen för arbetarnas omedelbara intressen visa att ett konsekvent försvar av levnadsstandarden kräver att arbetarna går över till offensiven. Partiet måste visa nödvändigheten av att arbetarklassen tar över makten över samhället och fabrikerna. Ett sådant revolutionärt perspektiv kommer naturligtvis att utmålas som provokativt, splittrande, sekteristiskt osv av dem som vill upprätthålla dagens samhälle.

Avsaknaden av ett revolutionärt perspektiv gör att SKP:s omedelbara krav blir patetiskt orealistiska. SKP konstaterar t ex att ”statens och kommunernas underskott måste på sikt saneras”. Alla håller med, vilket gör påpekandet ointressant. Den lösning på underskottsproblemet som SKP ger landets arbetare i sitt partiprogram är ”en restriktiv alkohol och narkotikapolitik”, tillsammans med ”en granskning av byråkratins verksamhet”!! (Redan idag är narkotikaförsäljning förbjuden så det är minst sagt oklart vad SKP menar med restriktiv politik i detta sammanhang.) Med ”granskning av byråkratins verksamhet” kanske man tänker på en viss nedskärning av vissa delar av den. Men under alla omständigheter är de besparingar som skulle kunna göras i den nuvarande budgeten små den vägen. Som botemedel för det växande budgetunderskottet är det näst intill intet.

Sådana självklara steg (för en marxist och socialist) som att:
l) skära ner lönerna för alla högavlönade byråkrater till högst en kvalificera industriarbetarlön; 2) radikalt minska den uppsvällda kommunala och statliga byråkratin (som till stor del är rent parasitär), har SKP inte en tanke på. Denna lösning är otänkbar (dvs betraktas som orealistisk, löjlig, utopisk, etc) för SKP, eftersom den går stick i stäv med den socialdemokratiska och den stalinistiska byråkratiska traditionen.

Budgetunderskottet är i verkligheten inget problem om man ser det klassmässigt. Slopandet av underskottsavdragen, ränteutbetalningarna på statsskulden inom landet, subventionerna till industrin skulle mer än väl täcka det nuvarande underskottet. En lönereform av ovan skisserade revolutionärt slag skulle till detta skapa ett enormt budgetöverskott som skulle kunna användas till samhällsnyttiga investeringar. SKP som är låst i detta samhälles sätt att tänka föreslår istället fullständigt orealistiska (på grund av att de är helt otillräckliga) åtgärder.

SKP:s energipolitik är lika intetsägande: minska oljeberoendet, avveckla kärnkraften, satsa på inhemska energikällor — ett program som sammanfaller med Centerns, Miljöpartiets, KDS, Folkpartiets, Socialdemokraternas, VPK:s och även Socialistiska Partiets. Vad som saknas i SKP:s program är de politiska åtgärder som förvandlar programmet från fromma önskningar och valfläsk till en framkomlig handlingsväg för arbetarrörelsen. Sådana åtgärder, självklara utifrån socialistiska utgångspunkter, som statligt monopol på utrikeshandeln, en samhällsplan för energisektorn, en socialisering av storbolagen och upprättandet av en långsiktig ekonomisk utvecklingsplan under arbetarkontroll nämns inte ens. SKP:s miljöpolitik tycks förutsätta att monopolkapitalet skall få fortsätta att kontrollera och förstöra vår miljö. Några krav av typ arbetarnas och fackets vetorätt mot användandet av miljöfarliga produkter och införandet av miljöfarliga investeringar finns inte med i programmet.

SKP:s jordbrukspolitik utgår inte ifrån arbetarbefolkningens behov av billiga och hälsosamma livsmedel utan ”har sin utgångspunkt i ökad självförsörjning som ger möjlighet till full självförsörjning vid avspärrning samt stöd till böndernas krav på sänkta avgifter och räntor behövs”. Eftersom ett internationellt storkrig i Europa skulle betyda Världsdelens undergång och dess befolknings totala förintelse, är det svårt att föreställa sig i vilket läge denna politik överhuvudtaget skulle ha någon mening. Ett långvarigt krig i Europa med konventionella vapen är det enda läge där en dylik självförsörjningspolitik skulle kunna vara meningsfull. Inte ens SKP:s ledning kan väl inbilla sig att detta skulle vara sannolikt eller ens möjligt. Att små bönder, d v s de som ej utsuger arbetskraft skall få stöd av en arbetarregering är självklart, men det är inte alls någon rimlig revolutionär jordbrukspolitik att sänka avgifter och annat för bönder överlag. Storgodsägare finns det ingen anledning att hålla under armarna.

Det revolutionära partiet (s 25-26)

De punkter som tar upp partiets funktionssätt upprepar i stort sett bara gamla maoistiska och stalinistiska plattityder. Plattityder som historiskt sett tjänat till att rättfärdiga den omvända politiken på detta området.

Partiet måste lära av det arbetande folket… tillämpa kritik och självkritik”. Ja, det låter vackert. Men för att det skall bli verklighet och inte tjäna som täckmantel för en liten klick i partiledningen att svänga hit och dit i politiken, måste det finnas organisatoriska former för denna kritik och självkritik. Det måste finnas rätt för olika åsiktsriktningar, tendenser och fraktioner, att organisera sig inför kongresser och konferenser. Det måste finnas fungerande diskussionsbulletiner, där alla partimedlemmar har rätt att skriva. Minoriteter över en viss storlek (10 % i Socialistiska Partiet) måste ha rätt att vara representerade i partiledningen. Det gäller också att vara klar över vilken del av det arbetande folket partiet skall lära sig av. Av de arbetarledare som leder strejker och fabriksockupationer eller av journalisterna på socialdemokratins och borgerlighetens tidningsdrakar? Av arbetaravantgardet eller av alla de tusen röster som storborgerligheten har till sitt förfogande för att skapa en ”folkvilja”, en ”allmän opinion i sin smak”?

SKP:s ideologiska grund är den av Mao Zedong vidareutvecklade marxism-leninismen och hela den internationella arbetarrörelsens samlade erfarenheter”. Nu är inte marxismen något skilt från arbetarrörelsens ”samlade erfarenhetens Marxismen är det teoretiska redskap som behövs för att tillgodogöra sig dessa erfarenheter. Erfarenheter som tillgodogjorts på detta sätt berikar i sin tur marxismen. Stalinismen är inte bara skild från marxismen, utan dess raka motsats. Stalinismen är ett hinder för att tillgodogöra sig den internationella arbetarrörelsens erfarenheter. Den växte fram som den sovjetiska byråkratins speciella ideologi. Den stalinistiska ideologin, ”marxism-leninismen”, omvandlade marxismen till en samling dogmer.

Ett utöver kritik upphöjt dogmsystem med referenser till ofelbara grundare (Marx-Engels-Lenin-Stalin-Mao-Zedong brukade vara den kinesiska byråkratins speciella ledare). Ideologins syfte är att legitimera byråkratins makt och privilegier och vaccinera arbetare mot den revolutionära kritiken.

För att byråkratin skulle kunna segra i Sovjetunionen måste den revolutionära marxismens företrädare utrotas i Sovjetunionen. Det var den verkliga innebörden i kampen mot ”trotskismen”.

Fortfarande har inte SKP någon vetenskaplig förklaring till Sovjets urartning. Därför har SKP inte heller kunna tillgodogöra sig ”arbetarklassens samlade erfarenhetens Detta kan man bara göra med hjälp av marxismen. Det Mao Zedongtänkande som SKP säger sig utveckla är bara en variant av stalinismen (på det teoretiska planet).

Ironiskt nog har Maos politik i Kina lidit skeppsbrott. Nu härskar där Deng och hans vapendragare, dvs Liu Shaoqis gamla fraktion, den främste av Maos motståndare. Nu hyllar SKP Deng som den som fört in Kina på rätt kurs. Samtidigt står man kvar på Mao Zedongtänkandets grund!

Om man inte inser att SKP ideologiskt har sina rötter i maostalinismen blir det obegripligt hur man i sitt partiprogram kan skriva saker som att ”utvecklingen i Sovjetunionen, de östeuropeiska länderna och Vietnam har också visat att socialismen kan gå förlorad, de arbetande folken avhändas sin ledning och makt över samhällsutvecklingen och en jämlik och fredlig politik vändas i sin motsats.” (s 28) Inget försök till att förklara detta görs.

De gamla barnkammarsagorna om att denna utveckling berodde på en palatskupp i Kreml efter Stalins död vågar man inte återupprepa. Nu uttrycker Gnistan sig mer svävande, talar om problem att undersöka etc. Men den historiska sanningen är solklar.

Under Stalins tid mördades miljontals arbetare och bönder, och ytterligare miljontals människor skickades till slavarbetsläger. Så gott som samtliga ledare i det gamla bolsjevikpartiet mördades. Östeuropa har aldrig utmärkts av någon fredlig eller jämlik politik. Oavsett vad man tycker om den vietnamesiska politiken så är det i grunden samma politik och samma ledning i Vietnam som ledde befrielsekampen mot fransmän och amerikaner. Till skillnad från de härskande i Sovjet och Östeuropa har de som styr Vietnam lett en revolution. Någon socialism har dock aldrig existerat i de länder SKP räknar upp.

Kännetecknande för dessa länder och Folkrepubliken Kina är att kapitalismen och borgarklassen är krossad. Ekonomins nyckelsektorer är i statens händer. Någon avgörande skillnad i ekonomins struktur och drivkrafter finns inte mellan dessa länder. Däremot finns det naturligtvis sekundära skillnader betingade av ekonomins utvecklingsnivå och landets speciella historiska utveckling. Precis som Grekland och Storbritannien är kapitalistiska länder trots betydande skillnader i samhällsstruktur.

Om Sovjet är ett imperialistiskt land så borde i logikens namn detsamma även gälla Kina.

SKP och socialismen

SKP:s stalinistiska arv märks i sättet att ta upp socialismen. Att skriva att ”socialismen omöjligen kan se likadan ut i ett fattigt land i tredje världen och ett högt utvecklat industriland som Sverige” (förordet) är verkligen att smutskasta socialismen. För i ett ”fattigt” land kan det överhuvudtaget inte bli tal om någon socialism. Vad som skiljer marxismen från olika typer av utopisk socialism (med rötter i det förindustriella samhället) är insikten att kapitalismen i ett visst skede i sin historia är historiskt progressiv.

Kapitalismen skapar nämligen socialismens materiella förutsättningar: en högt utvecklad produktionsapparat, en hög arbetsproduktivitet, ett sammanflätande av de olika nationella ekonomierna till en världsekonomi vars delar är ömsesidigt beroende av varandra. På denna grund är det möjligt att efter att arbetarklassen övertagit samhällsmakten börja utveckla socialismen, d v s ett samhällssystem där det finns tillräckligt mycket nyttigheter för att tillgodose alla människors grundläggande behov, tillräckligt mycket ”fri tid” för att ge alla människor tid och möjligheter att kunna ägna sig åt politiska och kulturella aktiviteter, ett system där staten som tvångsapparat riktad mot enskilda människor dör bort, ett samhälle där nationsgränserna börjar vittra bort. Den materiella grunden för en sådan utveckling finns idag bara i det högst utvecklade delarna av den imperialistiska världen och i delar av Östeuropa och Sovjetunionen. Detta under förutsättning att de är förenade i någon form av internationell rådsrepublik.

SKP glömmer bort att mellan den proletära revolutionen och socialismen ligger en övergångsperiod — en arbetarstat. Denna övergångsfas kan bli lång där de materiella förutsättningarna för socialismen saknas (som i Kina) eller bli mycket kort (som den skulle bli i Västeuropa). Den definition som SKP har av socialism är stalinismens och borgerlighetens.

Övergångsperioden för länderna i tredje världen skulle förkortas avsevärt när en arbetarnas världsrepublik upprättats. Det skulle vara en värld befriad från militärrustningarnas slöseri, de parasitära överklassernas och byråkratiernas lyxkonsumtion, och framför allt det oerhörda slöseri som det kapitalistiska marknadssystemet skapar: arbetslöshet, undersysselsättning, snedvridning av produktionen och rovdrift på natur och miljö.

När SKP pratar om ett socialistiskt Sverige tycks de tro att Sverige är ett fattigt u-land underkastat imperialismens utsugning. Sanningen är den omvända. Sverige är ett litet hungrigt imperialistiskt land med en högt utvecklad industri och på grund av detta ytterst beroende av världsmarknaden. Nästa steg i Sveriges utveckling kan bara ske i intimt samarbete med andra högt utvecklade industriländer. Sverige har ju nått sin höga tekniska och ekonomiska utvecklingsnivå på grund av, tack vare, sitt beroende av världsmarknaden. Ett nationellt, isolerat socialistiskt Sverige är otänkbart. Socialism i Sverige förutsätter en federation mellan åtminstone de viktigaste industriländerna i Europa, ett Europas Förenta Socialistiska Stater.

EG är ett kapitalistiskt uttryck för det objektiva behov som finns redan idag av samordning över Europas snäva nationsgränser när det gäller handel, penningväsen, skattepolitik, teknisk utveckling och forskning, osv. Ett arbetarklassens maktövertagande i Sverige skulle bara vara ett steg mot Europas Socialistiska Förenta Stater. En arbetarstat är inte liktydigt med socialism, utan bara första steget mot socialismen. ”Teorin om socialism i ett enskilt land” utvecklades i trettiotalets Ryssland för att ideologiskt rättfärdiga byråkratins makt och privilegier. SKP har inte frigjort sig från detta stalinistiska arv.

Typiskt nog så hoppar SKP över det viktigaste när man räknar upp vad som kan splittra arbetarklassen, nämligen splittringen mellan arbetare i olika länder, och detta är egentligen ganska logiskt, ty för SKP är i grunden ett nationalistiskt parti, och anhängare av den utopiska teorin om socialism i ett land. Därför har SKP inga hämningar mot en politik som ställer arbetar i olika länder mot varandra, genom att kräva tullmurar som i ”bästa fall” bara exporterar arbetslösheten, genom att inte kräva lika rättigheter för invandrande arbetare, genom att ställa upp på den egna borgarklassens rustningar. Därför saknar också SKP varje perspektiv på att bygga upp en ny arbetarinternational, på att arbetarna i världens länder skall förena sig.

Behovet av en sådan international har blivit allt större, allteftersom kapitalismen vuxit och utvecklats. De multinationella bolagen behärskar stora delar av världsmarknaden och spelar ut arbetare från olika länder mot varandra. Karteller, organisationer och allianser tar tillvara kapitalets intressen i världsmåttstock (NATO, EG OECD etc) Aldrig någonsin förr i historien har det varit så nödvändigt att förena världens klassmedvetna arbetare i en kämpande massinternational.

Från vad utgår partiet?

SKP säger sig utgå från ”den svenska verklighetens (s 26). Men ett parti som utgår från den svenska verkligheten kommer obevekligen att lida skeppsbrott genom att det blir oförmöget att orientera sig i just den svenska verkligheten. Världsekonomin bestämmer nämligen dess enskilda delars utveckling. Indiens underutveckling kan inte förstås annat än i förhållande till Englands utveckling, eftersom de har ömsesidigt betingat varandra. Den svenska arbetarklassens historia kan inte förstås om man inte ser till hur den påverkats av och lärt av den internationella arbetarrörelsens utveckling. Den tidiga svenska socialdemokratins utveckling blir obegriplig om man inte ser dess förhållande till den tyska socialdemokratin.

Arbetarrörelsens sprängning i reformistiska och revolutionära partiet var en bieffekt av 1:a världskriget och påverkades starkt av den ryska revolutionen. Det gamla SKP:s (nuvarande VPK:s) förvandling till Moskvabyråkratins förlängda arm i Sverige under trettiotalet blir begriplig först när man ser denna förvandling i ljuset av byråkratins seger i Sovjet och dess konsekvenser för Kominterns utveckling.

Sveriges utveckling är en funktion av världsekonomins utveckling. SKP självt är i stor utsträckning en produkt av den kinesiska kulturrevolutionen och den vietnamesiska befrielsekampen. Kort sagt: Endast det internationella perspektivet gör det möjligt att göra en konkret analys av den svenska utvecklingen.

Pragmatism eller marxism?

På teorins område legitimerar SKP sin analys med en vulgariserad form av pragmatism. Påståenden som att de resultat som ”arbetarklassen, folket, partiet uppnår i sin praktik blir det enda sanningskriteriet för om politiken är rätt eller fel” (s 26) och ”insikten… att praktiken avgör rätt eller fel” (förordet) står kanske i överensstämmelse med Maos ”Om praktiken”, men med marxismen har det inget att göra.

Praktiken kan inte var det enda sanningskriteriet. Det måste finnas en vetenskaplig struktur, en inre konsistens på de teorier man använder sig av. Om rätt eller fel i politiken enbart bestäms av resultatet så blir det mycket svårt att dra lärdomar av historien. Enligt SKP:s teorier för rätt och fel i politiken så skulle Stalins politik vara korrekt för att den segrade. Men det finns ju andra kriterier i politiken. Bedömning av styrkeförhållanden, klasskaraktären av en viss politik etc. Praktiken är naturligtvis bestämmande i sista hand (sett ut mänsklighetens utveckling i mycket långt perspektiv — århundraden och inte år). Detta är inte missriktad petkritik och gnäll. Det är nämligen en sådan närsynt pragmatism som är den teoretiska roten till SKP:s ovilja att ta itu med sitt stalinistiska arv, annat än utifrån segrarnas perspektiv. Sedan må de heta Stalin, Mao eller Deng.

Den urvattnade formen för SKP:s vetenskapsteori kommer också fram när man i Dengs fotspår hävdar att ”sanningen skall sökas genom fakta”. Här avgränsar sig SKP enbart mot medeltida teologi. Den avgörande skillnaden mellan empiricism, positivism och andra liknande teorier från den borgerliga filosofins skattkammare gentemot marxismen ligger inte här. Här finns det en gemensam front mellan dessa borgerliga riktningar och marxismen mot all gammal medeltida teologi och annat ideologiskt gammalt bråte. Vad som skiljer är de teorier som styr urvalet och struktureringen av fakta. Den ”marxist-leninistiska” kunskapsteorin i SKP:s tappning går omöjligen att skilja ut från den borgerliga filosofin. Tvärtom är den en mer naiv och vulgariserad variant av den.

Tre viktiga frågor

I slutet av programmet tar SKP upp de tre viktiga problem som man förklarar sig vilja lösa politiskt: Borgerlig demokrati kontra socialistisk, planhushållning kontra marknadsekonomi och det kommunistiska partiets roll under socialismen (s 28). SKP tycks börja vakna upp ur sitt maoistiska rus med en ordentlig baksmälla.

För individer och partier som varit Stalins och Maos ideologiska fångar är naturligtvis frågan ”socialistisk demokrati” och ”det kommunistiska partiets roll under socialismen” svåra problem. Men istället för att i första hand diskutera dessa problem med reaktion och socialdemokrati kanske det vara bättre för den politiska klarhetens skull att man inledde ”problemlösande” med att studera hur den enda kraft som konsekvent kämpat för socialistisk demokrati under de senaste femtio åren ser på frågan och vad de har att bidra med: Fjärde Internationalen och den revolutionära marxismen.

När det gäller det ”kommunistiska partiets roll under socialismen” så föreslår vi dessutom att SKP tar upp frågan med den kinesiska partiledningen nästa gång en partidelegation åker till Peking. Då kanske vi och landets arbetare kan ta SKP:s försäkringar om att de är mot enpartidiktaturer lite mer på allvar.

Marknadens roll inom planekonomins ramar är en viktig frågeställning. Frågans praktiska lösning förutsätter en planekonomi med verkligt massdeltagande i beslut och en fungerande demokrati och flerpartisystem. Utan demokrati kan en planekonomi inte fungera effektivt i längden. De teoretiska verktygen för den debatten är SKP välkommet att hämta hos Fjärde Internationalen.

Slutord

SKP är på väg mot sin undergång. Om någon liten utväxt till kinesiska ambassaden blir kvar efter sammanbrottet är ganska ointressant. Den revolutionära arbetarrörelsens nederlag på tjugotalet och den Kommunistiska Internationalens omvandling till ett utrikespolitiskt redskap för den stalinistiska byråkratin har fortfarande återverkningar på vänstern. De ungdomar som radikaliserades under det sena sextiotalet och det tidiga sjuttiotalet fick sin första politiska skolning i stalinistiska eller maostalinistiska organisationer som VPK, KFML (Nuvarande SKP) och KPMLr.

De tog byråkratins kattguld för äkta vara när de sökte efter socialistiska lösningar. Nu tio år efter vägrar fortfarande det stora flertalet av dem som genomskådat stalinismen och maoismen att dra de politiska konsekvenserna därav. Långt efter att de erkänt att varken Stalins Sovjet eller Maos Kina var några socialistiska samhällen, att Stalins välde baserades på massmord och arbetarförtryck, att alla de tiotusentals bolsjeviker som mördades var oskyldiga till de brott de anklagades för — långt efter är de fortfarande fångar i de stalinistiska politiska kategorier som de skolades upp i. Stalinismens seger inom den revolutionära arbetarrörelsen var samtidigt marxismens nederlag.

Mången före detta SKP:are erkänner villigt att Stalins välde inte hade något med arbetarmakt eller socialism att göra. Men samtidigt sitter den stalinistiska skolningen så i ryggmärgen att den politik som Stalin stod för fortfarande är hans/hennes referensramar för vad som är rätt eller fel i politiken. Kampen mellan trotskism eller stalinism var ingen kamp mellan personer i första hand. Det var inte heller en kamp mellan två ismer, två dogmer. Det var en kamp mellan olika samhällsgrupper. Trotskismens nederlag var samtidigt arbetarklassens och marxismens nederlag.

Teorier som ”Socialism i ett enskilt land”, ”enpartidiktatur som form för arbetarklassens herravälde”, ”förnekandet av nödvändigheten av en Revolutionär Arbetarinternational”, ”tvångskollektivisering” var alla avgörande element i det stalinistiska programmet. För att genomdriva det tvingades byråkratin mörda miljoner människor, utplåna så gott som hela det gamla bolsjevikpartiet och driva ut nästan alla Kommunistiska Internationalens grundare, hela den första generationen av arbetarmilitanter och revolutionära intellektuella ur Komintern.

För att göra upp med stalinismen måste man göra upp med dess politiska program. I sista hand är stalinismen inget annat än den revolutionära marxismen förvrängd och förvandlad till en reaktionär ideologi med funktionen att försvara och rättfärdiga byråkratins makt och privilegier. Det är denna uppgörelse de av SKP:s medlemmar som inte vill ge upp kampen för socialismen står inför.

SKP:s snabba ideologiska urartning från en stalinistisk till en i många stycken öppet reaktionär organisation kan härledas till flera faktorer. Förutom att utvecklingen i Kina desorienterat SKP:s medlemmar, så har den ruttna programmatiska grundvalen underlättat för de småborgerliga intellektuella att byta sida. De högervindar som blåser bort de småborgerliga vänsterintellektuella från den kämpande arbetarklassens led har passat in med signalerna från Kina. Kinas utveckling får bli ursäkten för fanflykten från en politik som blivit misskrediterad hos den borgerliga ”allmänna opinionen”, dvs bland den svärm av parasiter som krälar runt bland ledar- och kultursidorna på de stora tidningsdrakarna. För att inte tala om innefolket på Radio/TV-monopolets uppsvällda byråkrati.

Det går att urskilja många färgnyanser i SKP:s ideologiska fana. Mörkblått som moderaters när det gäller försvar och moral. Ljusblått liberalt när det gäller synen på demokratin. Centerpartiets gröna kommer med i SKP:s dyrkan av den svenska hembygden och nationen. Lite skärt från socialdemokratin och fortfarande finns en och annan röd fläck kvar. Men allt håller på att flyta samman i en vidrig smutsbrun färg.

Vi har här pekat på de tre viktigaste politiska motsättningarna i SKP:s praktik.

Det finns en djup klyfta mellan dess fackliga politik och dess försvarspolitik — de har sin utgångspunkt i helt olika, mot varandra stridande klassintressen — dess fackliga politik utgår från ett försvar av arbetarklassens omedelbara materiella intressen (lön, arbetsvillkor osv) inom det kapitalistiska systemets ramar. Dess försvarspolitik utgår från den svenska storborgerlighetens klassintressen dvs mera vinstgivande kanoner.

En annan djup klyfta går mellan dess försvar för olika demokratiska rättigheter i Sverige och dess band med den kinesiska statsledningen, som står för en totalitär diktatur. Detta går inte att förena om trovärdigheten i demokratiska frågor ska hålla.

En tredje motsättning är den mellan att utpeka Sovjetunionen som huvudfiende för världens folk och Kina som den ledande progressiva kraften i världen. Fastän den ekonomiska och politiska strukturen i bägge länderna är likartad med hänsyn tagen till de historiskt betingade skillnaderna mellan de bägge länderna (kulturtradition, de olika klassernas olika tyngd i ekonomin etc). I längden är en sådan dubbel bokföring omöjlig. Avsaknaden av varje antikapitalistiskt och socialistiskt element i SKP:s politik gör att frågan om SKP överhuvudtaget har existensberättigande som ett parti vid sidan av SAP måste inställa sig. Allt pekar på att SKP:s kris, som redan gjort att partiet förlorat en stor del av sina medlemmar och sitt inflytande, kommer att förvärras ytterligare under det kommande året. Det är troligt att partiet kommer att falla samman när dess medlemmar rycker åt olika håll.

De som tar SKP:s försvarspolitik på allvar kommer att sträva efter en öppen övergång till borgerliga partier som mer konsekvent kämpar för svensk upprustning och att det svenska försvaret förstärks. För fackförenings- och hyresgästaktivister kommer den naturliga tendensen att vara att klippa av banden med SKP och sugas upp av den socialdemokratiska apparaten eller förvandlas till ”allmänna” socialister, dvs enskilda stöd- och påtryckningsgrupper till den socialdemokratiska byråkratin inom fack- och hyresgäströrelse. Går då ingenting att rädda för framtiden, socialismen och den revolutionära rörelsen inom SKP? Vi inom Socialistiska Partiet hoppas det. Av de många som gått in i SKP med socialistiska ideal tror vi att några fortfarande går att vinna för ett fortsatt arbete för arbetarklassens sak. Men det förutsätter en debatt och självprövning inom SKP.

Vi hoppas att denna artikel skall inspirera till fortsatt debatt och studier om arbetarrörelsens historia och nuvarande uppgifter. Vi inom Socialistiska Partiet har förtroende för vårt program och ser med tillförsikt fram mot varje debatt och meningsutbyte mellan våra två partier.

Vi har ett gott råd till SKP:s medlemmar: Läs och studera! Gå tillbaks till källorna — byt inte ut stalinismens förgiftade brunnar mot reaktionens och nationalismens sump!

Kent Kjellgren

Noter
1. Ur förordet till SKP:s partiprogram
2. Min översättning från den engelska utgåvan av Daniel Guerins bok ”Fascism and Big Business”, Monad Press Books, New York 1973, s.79.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 6/82

Pierre Frank om ”Stalinfenomenets historia”

Pierre Frank recenserar: Jean EllensteinStalinfenomenets historia,  Arbetarkulturs, förlag, 1977. Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1980.

Äntligen kan vi säga, utan att bli anklagade för antisovjetism, att de i Moskva fängslar folk på grund av deras politiska åsikter. Äntligen kan vi säga att ”Bekännelsen” inte är en antikommunistisk film. Äntligen kan vi protestera mot det fula trick som regeringen i Östtyskland spelat Wolf Biermann. Detta är möjligt idag, sedan Marchais givit klarsignal. Men varför är det så, att det som igår fortfarande var antikommunism och antisovjetism, inte längre är det idag? Från Marchais och ledarskapet i Franska kommunistpartiet (fortsättningsvis PCF) får vi, idag liksom igår, bara tvärsäkra uttalanden, inga förklaringar. Idag som igår, har vi bara att tro på deras ord.

Vill vi veta mer om stalinismen får vi vända oss till Jean Ellenstein. Han är idag PCFs auktoriserade historiker och dessutom prorektor inom C.E.R.M. (Centrum för marxistiska studier och forskning – en institution som officiellt drivs av PCF), vilket har till en av sina uppgifter att skola PCF-kadern i Sovjetfrågan. Dessutom var han nyligen PCFs kandidat i fyllnadsvalet i femte arrondissementet i Paris, där han speciellt symboliserade ”tjugoandra PCF-kongressens linje”. Rustad med så många titlar gav han för inte så länge sedan ut en redogörelse för ”Chrusjtjevrapportens begränsningar och betydelse.” För ungefär ett år sedan publicerade han en bok med titeln ”Histoire du phénoméne Stalinien”(1), vilken gör det möjligt för oss att förstå betydelsen av och begränsningarna hos antistalinismen, om inte hos författaren så åtminstone hos PCF. För Ellenstein publicerar inte en bok om ett så känsligt ämne utan att först fått klartecken från Place du Colonel Fabien (PCFs huvudkvarter).

Denna bok innehåller många fakta som gör den användbar när man skall övertyga en medlem i kommunistpartiet som inte vill tro på fakta om Stalins oräkneliga brott, om Trotskijs roll både under Oktoberrevolutionen och som skapare av Röda armén och om de lögner som Moskva sänder ut om Sovjetunionen o.s.v. Vilken enorm skillnad jämfört med tidigare skrifter! Otvivelaktigt skulle den chocka vem som helst som under åratal fullständigt svalt den apologetiska prosan och bländats av en ljusblå himmel utan moln.

För detta ändamål är det nödvändigt att flitigt använda boken, vilket rekommenderades i en artikel i tidskriften ”Quatrieme Internationale”.(2 ) Vi skall också diskutera den, men inte för att visa vad den kan användas till, utan för att visa vad som måste förkastas i den. För alla dem som inte inväntade att Ellenstein skulle upptäcka många av dessa saker, är hans bok fortfarande inte en sanningsenlig historik över Sovjetunionen och stalinismen. Precis som en halvfull flaska också är halvtom, är en bok som behandlar historia, även om den bara innehåller några halvsanningar, lögnaktig. Vi skall inte gå igenom ”Stalinfenomenets historia” sida för sida för att peka på alla de punkter som behöver klargöras eller korrigeras – de är för många. Inte heller skall vi diskutera den åtskillnad som Ellenstein gör mellantermerna ”stalinfenomen” och ”stalinism”. Vi är inte intresserade av semantiska frågor, utan av hur han använder termerna när han skall förklara vad som hänt och vad som händer i Sovjetunionen.

Det han har bibehållit av stalinismen

En sak bör stå klar från första början: samtidigt som Ellenstein erkänner Trotskijs roll i Oktoberrevolutionen är han lika oärligt antitrotskistisk nu som förr: ”Vi måste betänka att trotskismen av år 1931 inte var densamma som i våra dagar när den utmärks av antisovjetism och en dogmatisk tillbakablickande strategi”(3) Han bevisar inte sina påståenden, särskilt inte anklagelsen om antisovjetism. För honom är helt enkelt vår revolutionära strategi ”förlegad” till skillnad från den reformistiska vägen till socialismen.

Men det är inte bara antitrotskismen som Ellenstein bibehållit av stalinismen. Till denna måste läggas metoden att välja de opponenter som passar honom, vilket är helt i stil med de ”marxistiska veckor” under vilka stalinisterna roar sig med att diskutera med alla slags filosofiska, historiska och ekonomiska riktningar, samtidigt som man systematiskt struntar i de marxister som inte politiskt ställer upp på PCFs gällande linje. Ellenstein är bara något skickligare; han väljer det som passar honom hos t.ex. Trotskij eller Deutscher för att nedsabla en Bettelheim.(4 ) Han tvekar inte att ta till förvanskningar för att bekämpa trotskismen. T.ex. talar han om ”Rizzi, en italiensk trotskist” när det är allmänt känt att den senare bekämpade Trotskijs analys av Sovjetunionen som en arbetarstat och att Trotskij utförligt vederlade Rizzis teorier om ”byråkratisk kollektivism”, vilka senare togs upp av Burnham. Med utgångspunkt från en olycklig formulering hos Rakovskij om Sovjetunionen fastslår Ellenstein felaktigt att Trotskij själv i ”Den förrådda revolutionen” var osäker om Sovjetunionen skulle kunna betecknas som en arbetarstat.(5)

Vad Stalins person beträffar, gör han sitt bästa för att ställa honom i ljusan dager: ”… Stalin vid revolutionens början var rik på erfarenheter av skilda slag, däribland internationella relationer”(6) Detta sista påstående är helt enkelt osant! Stalin lämnade Ryssland bara för två, tre korta utlandsvistelser, i samband med ryska partikongresser och för att skriva en broschyr om den nationella frågan. Det är en överdrift att kalla detta ”internationella relationer.” Ellenstein gör också Stalin till ”en begåvad popularisator” av marxismen.(7) Som kontrast fastslår han att Trotskij ”var aldrig annat än medelmåttig taktiker, och trivdes bättre i krislägen än i perioder av relativt lugn”(8) Ungefär som Alice i Underlandet, har Ellenstein ett slags uppochnervänt kriterium för talang och medelmåttighet – och även när det gäller naturen hos historiska perioder. Revolutionsperioden, 1917-23, är för vår författare en period av ”krislägen ”, medan den stalinistiska perioden, när alla gamla bolsjeviker och miljoner sovjetmedborgare likviderades (han medger antalet), är en period av ”relativt lugn ”.

Förvanskad historia

Vi kan sträcka oss så långt att vi ger Ellenstein rätt att missta sig om personer och historiska perioder. Han har full rätt att ogilla revolutionära stormar och föredra lugna vatten. Men är det möjligt att grövre förvränga de händelser som utmärkte stalinismens framväxt än att skriva: ”Det är mycket betecknande att inte en enda av partiledarna – trots den oenighet som fanns mellan dem under åren 1923-27 – hade ifrågasatt de politiska institutioner som upprättats år 1922”.(9)

Detta är ren lögn! Trotskij å ena sidan och 46 andra bolsjevikledare å andra sidan krävde redan 1923 att partiet skulle demokratiseras. Den Förenade oppositionen upprepade detta krav 1926 och -27 i en plattform där man också förespråkade att statsapparaten kraftigt skulle nedskäras. Om detta viktiga dokument har Ellenstein inte ett enda ord att säga. Han talar inte heller om för läsaren att Oppositionen redan 1923 (i Trotskijs fall så tidigt som 1922 i hans rapport till SUKPs 11:e kongress) krävde industrialisering och planering. När det gäller denna tidsperiod betonar han bara det faktum att Bucharin, till skillnad från Stalin, ville gå långsamt fram med att industrialisera landet och uttrycker sin förvåning över att Stalin skulle ha satt den i full rullning. I stället för att hänvisa till Trotskij eller Deutscher, som Ellenstein måste anse vara alltför vänligt inställd till Trotskij, kunde Ellenstein ha använt sig av professor E.H. Carr (vars verk han bara nämner när de passar hans teorier) – en icke marxistisk historiker, men en historiker som mycket samvetsgrann! samlat ihop en enorm mängd dokument som han mycket skickligt använt sig av för att skriva Sovjetunionens historia. Han skulle ha upptäckt:

(a) att planering och industrialisering accepterades först efter det att Oppositionen under fem år fört kamp mot Stalin och Bucharin, den senare gjorde t.o.m. gällande att man byggde socialismen ”med snigelns hastighet” (10),

(b) att både Stalin och Bucharin förnekade kulakfaran ända till slutet av 1927,

(c) att Stalin, som den kortsynte byråkrat han var, började ändra kurs först när han stötte på hindret och då anammade han en politik som föreföll nära Oppositionens, men med metoder och en rytm som denna inte alls förespråkat. Längre fram skall vi ge ytterligare exempel på Ellensteins sätt att skriva historia.

Det är å andra sidan sant att han helt riktigt betonar de otillräckliga ansträngningarna som gjordes för att förverkliga demokratin, något som snart skulle sätta sin prägel på den fortsatta utvecklingen av den ryska revolutionen: ”… bristen på demokrati ligger bakom Stalinfenomenets uppkomst och triumf”.(11) Ellenstein säger också, helt korrekt, att förhållandena under inbördeskriget tillsammans med Rysslands historiska efterblivenhet, inverkade negativt på den demokratiska utvecklingen i landet. Men han framhärdar alltför mycket på denna punkt och tillgriper då, avsiktligt eller ej, ett gammalt argument av socialdemokratiskt ursprung som använts av alla fiender till bolsjevismen.

Det var också Lenins fel!

Förutom de objektiva förutsättningarna hävdar Ellenstein att ett visst ansvar för denna avsaknad av demokrati och därmed också stalinfenomenet, faller på Lenin:

Det ryska och sovjetiska… experimentet utvecklades inte via någon politisk demokrati. .. Även Lenin, som angrep dessa frågor utifrån en sund teoretisk insikt, underskattade alltid demokratins betydelse, eftersom han utgick från sina egna ryska erfarenheter och assimilerade de demokratiska enbart utifrån… (Han) kan åskådliggöra de revolutionära processerna enbart genom sina egna erfarenheters förvända och förvändande lins …”(12) ”År 1918, och kanske inte heller år 1923, kunde Lenin veta att socialismen, även om den utgjorde en övergång från kapitalism till kommunism, skulle vara i många decennier och att staten skulle få en allt större roll.”(13)

Vilka orimliga felaktigheter döljer sig inte i dessa få meningar. Lenin, som ville att varje kokerska skulle kunna fylla styrandefunktioner, underskattade således alltid, enligt Ellenstein, demokratins betydelse p.g.a. att han bar ryska glasögon som förvrängde hans egen erfarenhet! Inte som dessa duktiga franska demokrater, (i stil med Marchais) som har god syn och klart kan urskilja saker och ting i demokratins och den borgerliga parlamentarismens klara atmosfär. Och stackars Rosa Luxemburg, som samtidigt som hon polemiserade mot Lenin om bland annat arbetardemokrati, förlöjligade de som ansåg ”den borgerliga demokratins hönsgård vara den institution som var kallad att genomföra den mest fantastiska sociala omvälvningen i historien”.

Det andra citatet från Ellensteins bok innehåller en fullständig stalinistisk revidering av marxismen. Varken Marx eller Lenin (i ”Staten och revolutionen ”} sade att ”socialismen utgjorde en övergångsperiod från kapitalism till kommunism, under vilken staten skulle komma att spela en allt större roll”. De talade om två stadier hos det kommunistiska samhället – ett lägre stadium som de betecknade som socialistiskt och ett annat, högre, som de kallade för det genuina kommunistiska samhället. De gjorde följande åtskiljning mellan dessa två stadier:
(a) i det lägre stadiet är fördelningsprincipen ”samma mängd produkter för samma mängd arbete” vilket fortfarande förutsätter ”den borgerliga rättens trånga synsätt”, medan det högre stadiet karakteriserades av maximen ”av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”;
(b) i kommunismens högre stadium, d.v.s. i överflödets rike, kommer staten att försvinna helt, medan den i det lägre stadiet, från och med proletariatets maktövertagande, bara kommer att börja vittra bort:

”Statens ”bortdöende” i den gängse, allmänt utbredda – om man så får uttrycka sig – massomfattande föreställningen innebär otvivelaktigt att undanskymmande, om inte rent av ett förnekande av revolutionen. En sådan tolkning är emellertid den grövsta förvrängningen av marxismen. .. Engels (tatar) här om att den proletära revolutionen ”upphäver” bourgeoisins stat, medan orden om bortdöendet hänför sig till resterna av det proletära statsväsendet efter den socialistiska revolutionen. Den borgerliga staten ”dör” inte ”bort” enligt Engels utan ”upphäves” av proletariatet under revolutionen. Det som dör bort efter denna revolution är den proletära staten eller halvstaten… Om ”bortdöendet… talar Engels alldeles klart och bestämt då det gäller epoken efter ”statens besittning av produktionsmedlen i samhällets namn ”d.v.s. efter den socialistiska revolutionen…’ ”Den borgerliga statens avlösning av den proletära är omöjlig utan en våldsam revolution. Den proletära statens upphävande d.v.s. upphävandet av varje stat överhuvudtaget, är omöjlig på ett annat sätt än genom ”bortdöendet””(15)

Det stämmer att Marxs och Engels teori om den proletära diktaturens stat, under den period som följer omedelbart efter maktövertagandet, utgick ifrån, uppfattningen att revolutionen skulle äga rum i ett utvecklat kapitalistiskt samhälle. Problemet komplicerades av det faktum att varken Ryssland eller de andra länder där kapitalismen avskaffats, var utvecklade kapitalistiska länder (utom Tjeckoslovakien och Östtyskland, där dock omvälvningen framförallt åstadkoms genom militär intervention). Det är på grund av detta som dessa samhällen, i vilka det var nödvändigt att först åstadkomma den ”primitiva ackumulation” som de föregående regimerna inte lyckats med, idag fortfarande är övergångssamhällen till socialismen (det lägre stadiet av kommunismen) snarare än riktiga socialistiska samhällen.

Viktigast av allt är att varken Marx eller Lenin föreställde sig att den sociala ojämlikheten skulle öka och att staten skulle spela en mer och mer betydande roll efter maktövertagandet – vilket skedde under Stalin, som försökte rättfärdiga sin politik teoretiskt. Det var han som så tidigt som 1935 framhöll att ”socialism” hade fullbordats i Sovjetunionen och att man nu skulle gå vidare till nästa fas, kommunismen. Det var också han som uppfann ”teorin ” att ju längre man kommer i det socialistiska uppbygget, desto mer skärps klasskampen, vilket inte leder till att staten ”vittrar bort” utan till att den stärks som repressiv apparat, för vilket Moskvarättegångarna var ett uttryck. På detta plan har Ellenstein uppenbarligen bibehållit hela den stalinistiska ”teorin” men, och här är han inkonsekvent, han vill inte ha repressionen. Vi kanske har misstagit oss, men vi har inte träffat på en enda hänvisning till statens bortvittrande i hans bok.

Att kosta på sig lyxen av en revolution…

De omständigheter som fick Lenin att underskatta demokratin och att betrakta övergrepp på denna som en norm för den socialistiska revolutionen ledde enligt Ellenstein också till Kominterns strategiska misstag i fråga om de utvecklade kapitalistiska länderna:

Det som år 1919 framstod som en norm skulle under de följande åren framstå som ett undantagsfall, och som en följd därav kom den av den Kommunistiska Internationalen (ursprungligen) antagna strategin att visa sig stämma dåligt överens med den faktiska situationen i de kapitalistiska länderna. Den stämde å andra sidan mycket bättre överens med situationen i de koloniala länderna, där den nationella befrielserörelsen kunde föra människorna mot den socialistiska revolutionen utmed vägar som historiskt skiljde sig från den ryska revolutionens, men liknade den däri att de demokratiska processerna spelade en liten roll. ”(16)

Det strategiska schemat, eller i klartext, den revolutionära vägen förmodas vara undantaget. Men, har den andra lösningen, den parlamentariska vägen av gradvis utveckling av den borgerliga demokratin, som anges vara lagen och inte undantaget, någonsin lett till en seger för socialismen? Detta är en fråga som Ellenstein inte ställer sig. Borde den revolutionära vägen ha följts i Frankrike och Italien efter Andra världskriget? Låt oss lyssna till vår socialistiska strateg:

Dessa båda länder hade befriats av anglosaxerna, och även om deras folk så hade önskat, vilket inte var fallet, kunde de inte unna sig lyxen av en revolution, som amerikanarna och engelsmännen skulle ha dränkt i blod, utan att Sovjet kunde ha ingripit… ”(17)

”Lyxen av en revolution”- för att unna sig den måste man vara vietnames, och ställas ansikte mot ansikte med en halv miljon amerikanska soldater, efter att ha kämpat mot japanska och franska trupper. Goda européer, vars förfäder erövrade några ganska bräckliga demokratiska rättigheter som inte uppskattas av Ku Klux Klan och nazister inte uppskattar), kan inte nå socialismen genom revolution. I stället kommer de att köras dit i lyxvagnar.

Vad kan man säga om den ”ringa betydelsen av demokratiska processer” för de länder som var kolonialiserade innan kapitalismen störtades? De kan nöja sig med en EPA-socialism. Det är inte ett direkt rasistiskt uttalande, men det stinker likväl.

Thermidor

Vi kommer nu till ett annat exempel där Ellenstein i egenskap av historiker försöker framställa stalinismen som någonting som stärker den socialistiska revolutionen, något som Trotskij, inte skulle ha förstått

… han (Trotskij) förstod inte att Thermidor var en förlängning av den borgerliga revolutionen med andra metoder, i andra former och även med andra personer. Bonaparte konsoliderade den borgerliga revolutionen på samma sätt som Stalin genomförde den socialistiska”.(18)

Under de år stalinismen var på uppgång användes begreppet Thermidor i Sovjetunionen på ett sätt som ofta var förvirrat. Trotskij erkände detta och i februari 1935 skrev han en självkritisk pamflett för att ge sin slutgiltiga åsikt i frågan. Där kan vi läsa följande:

l794 års Thermidor åstadkom ett överförande av makten från vissa grupper i Konventet till andra, från en sektion av det segerrika ”folket” till andra skikt. Var Thermidoren kontrarevolutionär? Svaret på denna fråga beror på hur vid betydelse vi, i ett givet fall, ger begreppet ”kontrarevolution”. Den sociala omvälvningen 1789-93 var borgerlig till sin natur. Till innehållet begränsade den sig till att ersätta det statiska feodala ägandet med det ”fria” borgerliga ägandet. Den kontrarevolution som skulle ha ”motsvarat” denna revolution borde ha strävat efter att uppnå ett återupprättande av de feodala ägandeförhållandena. Men under Thermidoren gjordes inte ens ett försök i denna riktning. Robespierre sökte sitt stöd bland hantverkarna, Direktoriet inom mellan-bourgeoisin. Bonaparte allierade sig med bankerna. Alla dessa förändringar- vilka naturligtvis inte bara hade en politisk utan också en social innebörd – ägde emellertid rum på det nya borgerliga samhällets och den nya borgerliga statens grundval. Thermidoren var en reaktion som verkade på revolutionens sociala grundval… Naturligtvis jämför vi dagens Kremlbonapartism med bonapartismen under bourgeoisins uppgång och inte under dennas nedgång… Ur den synvinkel som vi är intresserade av, är skillnaden i den sociala grundvalen för de båda typerna av bonapartism, den med jakobinskt och den med sovjetiskt ursprung, mycket viktigare. I det förra fallet handlade det om att befästa den borgerliga revolutionen genom att utrota dess principer och dess politiska institutioner. I det senare fallet rör det sig om att konsolidera arbetar- och bonderevolutionen genom att krossa dess internationella program, dess ledande parti, dess sovjeter… Napoleon förde en kamp inte bara mot den feodala världen utan också mot ”packet” och mot små- och medelbourgeoisins demokratiska sammanslutningar… Stalin försvarar Oktoberrevolutionens erövringar inte bara mot den feodala och borgerliga kontrarevolutionen utan också mot arbetarnas krav, deras otålighet och missnöje. Han krossade vänsterflygeln som uttryckte de oprivilegierade arbetande massornas lagbundna historiska och framstegsvänliga tendenser. Han skapade en ny aristokrati genom extrema löneskillnader, privilegier, titlar o.s.v. ”(19)

Vi kan se att Trotskij inte ”förstod” innebörden av den stalinistiska Thermidoren respektive av den borgerliga Thermidoren. Han skulle ha behövt en Ellensteins skarpsinne för detta! ”Med andra metoder, i andra former och även med andra personer” säger Ellenstein. Men hur? Stalin ”fortsatte” den socialistiska revolutionen genom att utplåna varje atom av demokrati i Sovjetunionen och genom att avrätta den överväldigande majoriteten av ledarna och deltagarna i Oktoberrevolutionen. Var och en konsoliderar revolutionen på sitt sätt.

”Stalinfenomenets” natur

Men vad är det då som enligt vår historiker ligger bakom detta ”stalinfenomen”? Han skriver en mening som förtjänar att bevaras åt eftervärlden,: ”Företeelsen var alltså begränsad i tiden och rummet och inte någon för den historiska, nutida eller framtida socialismen historiskt given nödvändighet”(20)

En företeelse som är ”begränsad i tiden och rummet”. Vad finns det för något i denna vår värld på jorden, förutom den Helige ande, fantomer, ektoplasmer och liknande, som inte är ”begränsade i tiden och rummet”. Socialismen och kommunismen kommer också att vara det. Stalinismen var naturligtvis inte ens i Sovjetunionen en oundviklig, ödesbestämd nödvändighet – trotskisterna sade detta för länge sedan, och det var just därför Trotskij och Oppositionen kämpade mot stalinismen från det ögonblick den tog sina första steg. Var är då den sociala naturen hos detta fenomen som är begränsat ”i tiden och rummet”? Ellenstein ifrågasätter partiet och statsbyråkratin men han gör det i termer som måste studeras noga:

”Antalet statstjänstemän ökade starkt och närmade sig en improduktiv nivå. Heltidssysselsatta partiarbetare och funktionärer inom statsapparaten åtnjöt ofta materiella, politiska och intellektuella fördelar, vilket gav dem vissa privilegier jämfört med folket. Del skulle emellertid stå i strid med fakta att tala om en ny klass av ”privilegierade” byråkrater, vilket vissa trotskister gjorde på trettiotalet och senare”(21)

Det kan medges att en – minimal – del av arbetsprodukten, vilken inte fördelades bland lönearbetarna (i form av löner) utan som staten tog hand om. i oproportionerlig grad monopoliserades av stats- och partifunktionärerna. Detta är förvisso en konsekvens av byråkratifenomenet, men skillnaden mellan det och talet om mervärde och en byråkratklass är enorm… Dessa. . . förmåner… tillät vissa att leva bättre än andra sovjetmedborgare.. . men detta räcker verkligen inte till att konstituera skapandet av en ”byråkratklass”. Det existerar förvisso sociala orättvisor under socialismen, men hur utopiskt vore det inte att tro att det inte kunde göra det!(22)

Det är förvisso sant att stalinfenomenet var byråkratiskt, men därmed menas att byråernas roll var viktigare än massornas och att administrativa beslut vägde tyngre än ekonomiska stimulanser. Detta innebär att ekonomin kunde vanskötas, att städerna kunde administreras illa och kolchoserna skötas dåligt till följd av beslut av tjänstemän som var inkompetenta, oansvariga, inte kunde leva upp till sitt ansvar eller var korrupta… Denna sjuka var inte specifikt socialistisk… Den kan återfinnas i alla kapitalistiska länder”(23)

För det första: det som är ”motsatsen till sanningen” är att tillskriva Trotskij och trotskisterna, inberäknat dagens, åsikten att sovjetbyråkratin är en klass. Hur många dispyter och splittringar har inte Fjärde Internationalen erfarit p.g.a. denna fråga om huruvida byråkratin är en ny klass eller en privilegierad social kategori i arbetarstaten. Armén och kyrkan representerar inte klasser utan sociala kategorier. Men det hindrar dem inte att under vissa omständigheter styra en stat baserad på t.ex. kapitalistiska ägandeförhållanden. I Sovjetunionen är ägandeförhållandena av socialistisk karaktär. Trots detta är det inte proletariatet, utan byråkratin som ända sedan Stalin på ett despotiskt sätt styr samhället.

För det andra: Ellenstein förringar medvetet de fördelar och privilegier som byråkratin åtnjuter i Sovjetunionen. Han säger dessutom att man måste vara utopisk om man tror att sociala orättvisor inte kan finnas under socialismen. Det är riktigt, men det är inte det saken gäller. Under Stalin kämpade regimen inte, som den borde ha gjort, mot sociala orättvisor under uppbygget av socialismen: den ökade dem. Hela dess politik gick i den riktningen – på arbetarnas bekostnad. Här reviderar Ellenstein återigen Marx och Lenin och glömmer att de entusiastiskt applåderade Pariskommunens beslut att, som ett led i kampen mot byråkratin, betala sina valda representanter och funktionärer en lön som inte överskred en yrkesskicklig arbetares. Den unga sovjet-regimen förmådde, trots att den var uppbyggd på arbetar- och bonderåd, inte göra så mycket. Under de första åren var den p.g.a. knappheten och kaderflykten från staten och ekonomin bara förmögen att upprätthålla denna norm bland medlemmarna i kommunistpartiet. Till och med denna regel avskaffades när Stalin fick makten över partiet.

Ytterst ser Ellenstein i byråkratin inte en privilegierad social kategori utan bara dåliga metoder och inkompetenta och oansvariga människor – precis som i ett kapitalistisk samhälle. Men varken, under ett kapitalistiskt styre eller i Sovjetunionen, är det brist på kompetenta, ansvarsfulla och okorrumperade byråkrater. Man kan inte förklara en social regim eller politiska strukturer med individuella misstag. Ellensteins ståndpunkt står fullständigt i strid med troskister-nas uppfattning om Sovjetunionen som en regim baserad på en privilegierad byråkrati, som för att vidmakthålla sig själv och för att utvidga sina privilegier, obarmhärtigt slog till och avrättade de som försvarade arbetarklassens krav. Då denna byråkrati misslyckades att finna en stabil social position som svarade mot de nya produktionsförhållandena, fann den sig självt tvingad att försöka utse en högsta skiljedomare materialiserad i en person, runt vilken de utövade en kult.

Socialism i ett land

Ellenstein försvarar ”teorin” om ”socialism i ett land”:

Oppositionen – den från 1923 eller 1925-26 – hade begått det stora misstaget att inte inse nödvändigheten av detta slagord vilket kunde fattas av bondemassorna, därför att det implicerade ett fördömande av ett offensivt revolutionärt krig och därför av all äventyrspolitik”.(24) ”Socialism i ett enda land var den enda möjliga vägen omedelbart efter revolutionens nederlag i Europa.”(25)

Han hänvisar inte till de hårklyverier som Bucharin kom med för att rättfärdiga ”socialism i ett land”, utan till mera jordnära saker. Att vara anhängare av den internationella revolutionen är för honom framför allt att vara en äventyrare som förespråkar offensiva revolutionära krig – vilket är en oärlig förvrängning av Oppositionens ståndpunkter. Enligt Ellenstein var det nödvändigt att skapa en ideologi för bönderna och för de utmattade massorna i allmänhet – en ideologi som uppenbarligen passade byråkraterna, som tyckte att revolutionen hade varat tillräckligt länge och att det var dags att rädda de privilegier och andra fördelar som var nödvändiga för ett bättre liv.

Ellenstein erkänner att Hitlers maktövertagande ”var ett område på vilket Stalin hade ett stort ansvar”(26) Men han inser inte att den stalinistiska politiken under den s.k. ”tredje perioden”, vilken påskyndade Hitlers seger genom att gå emot arbetarnas enhetsfront mot nazismen. var en av de mest förödande frukterna av ”teorin” om ”socialism i ett land”. Stalin insåg att, för att kunna bygga denna socialism inom Sovjetunionens gränser, var nazismens maktövertagande (som han trodde skulle skapa en instabil regim) att föredra framför en regering som inbegrep världsimperialismens socialdemokratiska bihang.

Låt oss i denna fråga lägga till att Ellenstein framställer det som om Bucharin, till skillnad från Stalin, hade insett det nazistiska hotet mot Sovjetunionen. Som stöd för detta påstående inflikar han några rader från ett tal som hölls på SUKPs 17:e kongress 1934 (d.v.s. efter Hitlers maktövertagande) – rader, som för övrigt dränks i en hyllning till Stalin och som inte kommer med någon alternativ politik. Å andra sidan ägnar Ellenstein inte en rad, inte ett ord i sin bok åt Trotskijs talrika texter från åren mellan 1929 och 33, värda all uppmärksamhet, där han varnar för hotet från Hitler och propagerar för en enhetsfront av de kommunistiska och socialdemokratiska partierna för att bekämpa detta hot. Texter som ådrog honom den mest avskyvärda stalinistiska förtalskampanj, vilken banade väg för de kommande ”Moskvarättegångarna ”.(27)

Låt oss till sist när det gäller Stalins utrikespolitik nämna ytterligare en lögn, det finns inget annat ord för det, från ”stalin-fenomen”- historikern. Enligt honom var det efter Hitlers maktövertagande nödvändigt att anamma en annan politik: ”… den enda strategi som tycktes kunna spärra vägen för nazismen och andra slag av fascism, nämligen ”demokrati eller fascism”.(28) Resultatet av detta var folkfrontspolitiken. Men, tillägger han:

Kominterns sjunde kongress konfirmerade denna politik. Olyckligtvis försvårade stalinfenomenet tillämpningen av denna nya politik och förhindrade i stor utsträckning att den gavs den nödvändiga teoretiska dimensionen”(29)

Detta är helt fel. Folkfrontspolitiken hindrades aldrig av Stalin. speciellt inte i Frankrike och Spanien. Vi hittar ingen hänvisning i Ellensteins bok till spanska revolutionen, där folkfrontspolitikens strategi ”demokrati eller fascism” användes med känt resultat. De som vid den tiden, på ett mer eller mindre ingående sätt, hävdade att det var nödvändigt att inte lita till den borgerliga demokratin för att besegra fascismen eftersom fascismen närdes av den borgerliga demokratins oförmåga att vidmakthålla det kapitalistiska systemet; de som sade att fascismen bara kunde besegras genom en socialistisk revolution, de anklagades då för att vara ”hitlertrotskister”. Moskvarättegångarna, den första inträffade praktiskt taget samtidigt med utbrottet av spanska inbördeskriget, var knivhugg som Stalin riktade lika mycket mot den spanska revolutionen, som mot Sovjetunionen självt.

Stalinismens kvarlevor … på mentalsjukhusen

Innan vi börjar undersöka stalinismen närmare in på knutarna, bör vi fråga oss vad det blivit av Sovjetunionen idag. Följande är vad Ellenstein har att säga:

De yttringar av ”nystalinism” som kan finnas är rester från det för gångna: de är en följd av vanor, etablerade administrativa strukturer och attityder vilka det som bekant är svårt att förändra”.(30)

Publikationer förbjudna av censuren, deportationer till läger, landsförvisningar, internering av oppositionella på mentalsjukhus, den militära interventionen i Tjeckoslovakien för att installera en ny centralkommitté i kommunistiska partiet etcetera… allt detta är bara kvarlevor från det förgångna. Liksom hela stalinfenomenet beror dessa kvarlevor på ryssarnas vanor – de som aldrig upplevt demokrati. Dessutom är det ju så svårt att ändra på folks läggning och sinnelag… Det är precis som om jag lyssnat till min specerihandlare: i dessa ord avslöjas Ellensteins småborgerliga mentalitet i hela sin nakenhet. Är det inte målet för arbetarrörelsen att ändra samhället och på så sätt även vanor, attityder och moral? Om ledarna i Sovjetunionen är så osedvanligt ljumma i denna fråga, vad skall då de arbetande massorna i detta land göra? Vilket program föreslår Ellenstein dem? Vi hittar ingenting om detta i hans bok. Vi far väl anta att boken är skriven i namn av ickeinblandning i broderpartiets inre angelägenheter, denna hycklande formel som tillåter kommunistpartierna i väst att sjunga Sovjetunionens lov i varje fråga hur obetydlig den än är, men att inte säga någonting om de brott som begåtts: det längsta de kan gå idag, flera årtionden efteråt, är att på ett föga övertygande sätt säga att de inte längre instämmer i en del av Kremlledarnas handlingar, det är allt.

Det är Kominterns och de andras fel!

Låt oss lämna den stalinska in- och utrikespolitiken på regeringsnivån, för stalinfenomenet rör mer än det. För trots ”teorin” om socialism i ett land begränsade sig stalinismen inte till Sovjetunionen och drog sig inte för att blanda sig i broderpartiernas affärer. Tvärtom, den drabbade alla kommunistpartier i världen. Det Ellenstein skriver om denna fråga är minst lika felaktigt som det han t.ex. skriver om Sovjetunionen. Varför följde kommunistpartierna Stalin så träget i alla hans lögner och brott? För Ellenstein var det helt enkelt Kominterns fel:

De utländska kommunistpartierna deklarerade att det rörde sig om lögner och borgerlig propaganda… Informationen filtrerades i huvudsak via sovjetiska överlöpare som flytt till väst (Krivitskij, Orlov, Kravtjenko), via Trotskij och trotskisterna och via forskningscentra vid universiteten i de imperialistiska länderna… De kommunistiska partierna och deras ledare hade alla skolats av Komintern. Den Kommunistiska Internationalen hade gjort det villkorlösa försvaret av Sovjetunionen till en av hörnpelarna i sin politik”(31)

Stalins offer hade också del i detta:

Hur kunde man tvivla på komplotten när man hört Zinovjev och Kamenev förklara att de var agenter åt Gestapo och hade planerat att mörda medlemmar av politbyrån?(32)

Lägg till det ”kalla kriget” och ni förstår varför ”så många välmenande människor, särskilt utomlands ”under så lång tid kunde luras av Stalin.(33) Det är sant att en väldig massa arbetare trodde på alla dessa lögner, trodde på alla dessa stalinistiska skändligheten Men vad ska man säga om dessa ”välmenande” kommunistpartiledare som, t.o.m. långt efter det att Komintern hade upplösts, inte visste, inte visste ett skvatt! När vi ögnar igenom dessa sidor har just PCFs politiska byrå sagt att den höll tyst om Chrusjtjevrapporten därför att deras delegation på SUKPs 22:a kongress ombads att inte säga något. Idag är det deras tur att bekänna, att göra ”bekännelse” som ingen eller ingen terror har framtvingat ur dem. De visste, men de sade ingenting och det hela började inte 1956. Det är säkert så att alla medlemmarna i centralkommittén ”inte visste” på precis samma sätt. Kanske t.o.m. några speciellt ointelligenta inte förstod någonting av vad som hände. Men de riktiga ledarna, de i politiska byrån, visste. De visste mycket väl vad som hände i Sovjetunionen och de skänkte sitt bifall. Dessa fina människor, som gjorde anspråk på att vara välkvalificerade, t.o.m. de enda kvalificerade ledarna av arbetarrörelsen, var icke desto mindre oförmögna att förstå att Kreml begick brott mot socialismen i Sovjetunionen. De visste – vi skulle vilja framlägga ett bevis som förmodligen förbigick den som lade fram det. Under den diskussion som följde visningen av filmen ”Bekännelsen” i fransk television tillfrågades bokens författare, Arthur London, av en tittare varför han inte hade bedyrat sin oskuld inför den domstol som dömde honom, varför han inte hade förnekat de uttalanden som hade framtvingats ur honom under tortyr. Kontentan i hans svar:

En sådan handling skulle ha varit meningslös. Jag kommer ihåg att när Krestinskij -f.d. Berlinambassadör och tidigare sekreterare i bolsjevikpartiet – hade försökt ta tillbaka sina uttalanden så hade de stängt av mikrofonen och fört ut honom ur rättegångssalen; och under nästa session erkände han allt som de tvingat honom att säga. Detta hände under den tredje ”Moskva-rättegången” 1938, där Krestinskij var svarande tillsammans med Bucharin och andra. London hade alltså noterat denna händelse och kom fortfarande ihåg den tjugo år efteråt, och visade därmed att han verkligen kände till vad som hade hänt i Moskva under de år då stalinismen stod på sin höjdpunkt. I likhet med andra kommunistledare förstod han förmodligen inte motiven bakom Stalins politik – hans bok visar att han begripit regimens mekanik men inte vad stalinismen är; men det var en situation i vilken han ansåg sig själv maktlös och som han hoppades att han skulle klara sig igenom utan att något skulle hända honom personligen.

De visste och de använde samma metoder

Det var inte bara så att toppledarna, t.ex. Thorez, visste, de tillämpade också liknande metoder och en liknande politik som Stalin förutom det att man inte hade statsmakten. Ellenstein försöker i görligaste mån tona ner PCFs politik och metoder till den grad att de grundläggande dragen ändras:

Kommunistpartierna i väst tillämpade den (Stalinkulten) i mildare form… ”Det fanns otvivelaktigt en viss glidning i PCFs attityd gentemot Stalin, vars kult de hade övertalats att hylla vid flera tillfällen… På teoretisk nivå hade det inte förskonats från stalinistisk dogmatism, men det vore motsatsen till sanning att utifrån det härleda argument mot PCFs följda politik, vilken faktiskt hade djupt grundad demokratisk praktik.”(34)

Det är som fallet med den olyckliga oskulden som födde ett barn, men bar ett litet ett… Ellensteins formler är så förvridna att läsaren kan tro att PCF har utövat en Stalinkult och inte någon Thorezkult. Bara han har glömt bulletinerna och rekryteringskampanjen till ”Maurice Thorez’parti”, betjänterna, villorna och andra små gåvor till ”Frankrikes första stalinist”.

Tidningen ”Rouge” har redan påmint om de metoder som användes mot Marty och Tillon, metoder som beskrivits av den senare i en bok med den passande titeln ”En Moskvarättegång i Paris”. Tillon ”bekände” efter att ha tvingats att skriva text efter text tills dess han skrev en som passade ledarskapet. På detta sätt säkrade han, om än med svårigheter, en ömklig benådning. Senare, när han åter tog mod till sig och försvarade ”Marcellinvänstern ”35, och avslöjade den behandling han utsatts för, uteslöts han. Marty, som konsekvent vägrade att ge vika för denna behandling, denna moraliska tortyr, drevs ut ur partiet som en ”polisagent”. Idag säger de, med dämpad röst, att han hade en dålig karaktär. Polisman eller dålig karaktär, en sån futtig skillnad! ”Fallen” Marty och Tillon hade inget att göra med ”försvaret av SSSR”. Ändå är det som Ellenstein säger oss, att PCF alltid respekterat demokratin…

Låt oss ta ett annat exempel. Ellenstein skriver i sin bok:
Inom biologin blev Lysenko överstepräst i en antivetenskaplig ”kyrka” som kritiserade Mendels teser och betraktade dem som idealistiska.”(36)

Lysenko ”kritiserade ” Mendels teser. En sån försköning! En ‘ ‘kritik” som bestod i att driva ett helt toppskikt av sovjetiska vetenskapsmän från laboratorierna och till och med i att fängsla dem. Men är PCF vitt som nyfallen snö i denna fråga? I brist på kunskap om vad som hände i Sovjetunionen borde ”historikern ” Ellenstein åtminstone veta vad som hänt i hans eget parti. När Lysenkos stjärna uppenbarade sig på Moskvas himmel fanns det bland centralkommittémedlemmarna i PCF en biolog och sorbonneprofessor. som dessutom tillhörde Francs-Tireurs generalstab under motståndstiden. Denne hette Marcel Prenant. Han protesterade mot Lysenkos teser och sade att de inte var vetenskapligt grundade. En annan medlem av centralkommittén, Aragon, vars kvalifikationer inom biologin fortfarande är okända för världen, publicerade ett specialnummer av ”Europé” som stödde Lysenkos teser. Det var Prenant som uteslöts från centralkommittén, det var första steget mot hans avskiljande från partiet. Men Aragon är fortfarande med, och ingen har ännu hört den minsta ”självkritik” från honom eller från partiet i Lysenkofrågan. Vi skulle lätt kunna skriva sida efter sida om olika ämnen, med mängder av citat som stöd, för att visa i vilken grad PCF följde Stalin – detta parti som länge (åtminstone till för en två. tre år sedan), även bland andra kommunistpartier ansågs vara Kremls favoritadept, precis som Frankrike var katolska kyrkans favorit. Vi skall begränsa oss till ett enda exempel.

”Laissez-lez Vivre”(37)

På grund av att det finns bättre och sämre exempel så är det en smakfråga. Under sitt ”uppbygge” och sin ”konsolidering” av socialismen, fick Stalin Sovjetunionen att ta ett stort steg bakåt i frågor som gällde kvinnan, familjen och barnen, och bland annat förbjöd abort på det mest skandalösa sätt, och övergav på detta sätt den unga revolutionära regimens djärva försök. Trotskij uttryckte sin indignation i kraftfulla ord i ”Den förrådda revolutionen”: ”Filosofin hos en präst som också utrustats med gendarmens makt”, för att fördöma ett uttalande från en stalinistisk jurist, Soitz, som förklarat att en kvinna inte hade någon rättighet att avstå ifrån ”moderskapets glädje ”eftersom det inte fanns några arbetslösa i ett socialistiskt samhälle.(38) Och vad gjorde PCFs ledare, under inflytande av Maurice Thorez och Jeannette Vermeersch, i denna fråga? De följde oförbehållsamt i Stalins fotspår och fördömde abort och preventivmedel på ett sätt som – förutom de socialistiska referenserna – skulle ha hedrat de som publicerar ”Laissez-lez Vivre” (fransk organisation som är emot abort).

På femtiotalet attackerade Jeannette Vermeersch abort och preventivmedel i följande ordalag: ”Arbetarklassens kvinnor vill inte ha tillgång till bourgeoisins laster”. I en artikel i ”FranceNouvelle”, kallad ”Rättigheten till moderskap”, uttryckte sig Francois Billoux så här:

Vi förklara för mödrar och for blivande mödrar att lösningen på deras svårigheter inte ligger i den illegala aborten av idag, lika lite som i legal abort imorgon och inte heller i att använda preventivmedel”. Maurice Thorez lyfte upp frågan till ett ”teoretiskt” plan: ”Partiet kan inte anta en anarkistisk teori vid en tidpunkt när det gör stora framsteg som nationens vägvisare och bär vårt folks hopp”.

Vid PCFs 14:e kongress (Le Havre 1956) hade Thorez övertalat partiet att anta teser där vi kan läsa:

”... den härskande klassen föredrar att propagera för nymalthusianismens inhumana doktriner som är degraderande for individen och ödesdigra for landet. Nymalthusianismen, ett ultrareaktionärt begrepp som den amerikanska imperialismens ideologer åter gjort till mode, är ett vapen i bourgeoisins tjänst för att avleda arbetarna från kampen för omedelbara krav, för bröd, för socialism ”.

Nymalthusianska begrepp är en sak, abort och preventivmedel något helt annat. Man kan försvara de senare utan att det minsta dela nymalthusianska idéer. Hur som helst hade läkare och journalister, som var medlemmar i PCF, stora svårigheter med ledarskapet under denna period. Det skedde till och med uteslutningar ur partiet p.g.a. denna fråga. Idag håller PCF på att inta nya positioner för att inte hamna i bakvattnet på den allmänna opinionen. Men vi har inte hört av någon som helst ”självkritik” frun PCFs sida. Så var fanns PCFs demokratiska politik? Dessutom, trots alla förändringar i dessa frågor, befinner sig PCF fortfarande på nivå med den simplaste småborgarmoral.

Thorez… antistalinist

I sina ansträngningar att försköna sitt parti och dess ledare går Ellenstein lite väl långt när han nämner Thorez’ uttalanden till ”The Times ”(av den 19:e november 1946), där Thorez förutsåg att marschen mot socialismen skulle ta andra vägar än den som de ryska kommunisterna följde. Ellenstein skriver:

Detta uttalande… utgjorde ändå en viktig milstolpe i förkastandet av den stalinistiska teorin, eftersom det fälldes av generalsekreteraren i ett av de mäktigaste kommunistpartierna i den kapitalistiska världen”.(39)

Thorez, mästare i kampen mot stalinismen på teoretisk nivå – nu har vi sett och hört allt. Detta uttalande förkastade inte stalinismen vare sig teoretiskt eller praktiskt. Det fastslog helt enkelt efter många års praktik att den politik som PCF följde inte var revolutionär, som ryssarnas 1917, utan reformistisk. Såsom i fallet med socialdemokratin, kom denna teoretisering flera år senare, som en bekräftelse på den dagliga praktiken.

Vi tror att vi gett tillräckligt med exempel på de politiska begränsningarna i PCFs ”antistalinism”, utan att ha glömt bort att Ellenstein är den som hitintills kommit längst på detta område. I vilket fall som helst skall vi behandla en typisk aspekt av ”förändringarna” hos PCF-ledarna innan vi går vidare och undersöker den politiska innebörden av deras nya uttalanden i Stalinfrågan.

Ingen moralisk kris

När man läser Ellensteins bok och följer de ofta grova förklaringarna och förvrängningarna skrivna av någon som läst en hel del, förmodligen mer än han verkligen skulle vilja kännas vid, frestas man att tro att han spelar idiot för att dölja åsikter som han inte vill ge uttryck för, eller ännu inte vill uttrycka offentligt, för att hjälpa PCF. Å andra sidan har han utsatts för kritik från vissa element inom själva PCF. Men både Ellenstein och hans kritiker agerar under ledarskapets skydd, av inte fullt kända skäl. I PCF-toppen existerar förmodligen meningsskiljaktigheter – som uppenbarligen inte kan förklaras i termer av sökande efter vetenskaplig sanning – angående vad som kan och måste sägas i sovjetfrågan. Om Ellenstein nu gravt komprometterar sig själv och partiet till en del, måste ledarskapet vara osäkert på de följder som dessa avslöjanden skulle kunna få för partiet.

Oavsett hans egen framtid försöker Ellenstein nu tjäna partiet väl med alla metoder det ärvt från stalinismen. Precis som PCF-ledaren Kanapa – som när han i den tidigare nämnda TV-debatten om ”Bekännelsen” tillfrågades om han någonsin skrivit en överdriven mening i stalinistisk anda svarade: förmodligen, jag kan inte vara säker och jag skäms inte för det – precis så säger Ellenstein:

År 1975 är det lättare att göra en sansad bedömning av dessa ting… I motsats till vissa andra anser jag inte att jag förslösade min ungdom och uppoffrade den för ett tomt ideal”.(40)

Med uttalanden som detta visar PCFs Kanapar och Ellensteinar att ingen moralisk kris har anfäktat dem. De höll på i åratal som förfalskare, köpte och sålde socialistisk högvaluta, och nu kommer de och säger: Vi gjorde det och vi känner ingen ånger, vi gjorde rätt som gjorde det. Det var nog bra med moraliska kriser hos några medlemmar i PCFs centralkommitté efter att de läst Chrusjtjevrapporten. Naturligtvis delar vi inte Robrieuxs höga tankar om Servin, Casanova, Pronteau etcetera.. eller tror att de kunde ha lyckats med att förändra sitt parti. Men det står klart att de verkligen försökte ändra PCFs hållning, för vilket Thorez med hjälp av kanapar av olika slag, bröt ned dem eller uteslöt dem. Moraliska kriser är också fint för dessa ”medresenärer”, dessa intellektuella och dessa artister, som utan några som helst krav på politiskt ledarskap, vill stödja arbetarnas kamp för mänsklighetens befrielse genom att ge av sig själva och sina talanger. Dessa personer, grymt lurade av stalinisterna, vars kriser beskrivs mycket rörande i Simone Signorets bok ”La nostalgis n’est plus ce quelle étatit” (Nostalgin är inte längre vad den brukade vara) och vilka inte hade något att förebrå sig själva personligen – dessa personer led en hel del. Men de män som verkligen var skyldiga, därför att de visste att de ljög, säger idag utan att skämmas: vi ljög, men vi gjorde rätt i att ljuga för det var för Partiets skull.

Detta ”Parti” blir till ett väsen som står över dem som utgör det och över samhället. En sådan attityd avslöjar att PCFs metoder, trots vissa förändringar i partiets dagspolitik, i grunden är desamma som stalinismens, även om de är än mer hycklande. Den senaste deklarationen från PCFs politiska byrå om ”Chrusjtjevrapporten” som förklara att 20:e kongressens franska delegation kände till denna rapport men lät på ryssarnas begäran bli att tala om den, är av en exempellös fräckhet. Med detta uttalande erkänner de att de lydde under Kreml och höll tyst om de brott som begåtts i Sovjetunionens, därför att de hade blivit ombedda om det. Vem skall tro dem när de säger att de inte visste? Hade de inte hållit tyst förut på ryssarnas begäran? Och vem skall tro dem när de säger: vi skall inte göra om det?

PCFs ”aggiornamento”

Detta gör det möjligt för oss att begripa PCFs nuvarande ”antistalinism” i dess djupaste mening. Just som påven Johannes den 23:e inkallade det andra Vatikankonciliet för att stävja krisen i katolska kyrkan genom en ”aggiornamento ”, liksom Chrustjev försökte göra samma sak för Sovjetunionen vid den 20:e partikongressen: så är det också en ”aggiornamento” och inte en pånyttfödelse som PCF genomgår just nu. Med en ganska nämnvärd skillnad i Chrustjevs favör i jämförelse med Marchais och hans kanapar och Ellensteinar. Därför långt ifrån att ta avstånd från Thorez’ oreserverade deltagande i Stalins alla missdåd och politiska brott, försöker de förringa dem eller förpassa dem till tystnaden. I detta avseende står de mycket närmare en Bresjnev än en Chrustjev.

PCF-ledningens argument, enligt vilket Partiet har erkänt sina fel och inte längre bör lastas för dem, är helt enkelt skrattretande. (Låt oss i förbigående notera hänvisningen till ”Partiet” i allmänhet – vilken sprider ledarskapets skuld till alla medlemmar, vilka inte var direkt ansvariga). Kan ett partis ledarskap förkasta, inte bara en eller annan av partiets speciella politiska ställningstaganden utan hela dess politik och metoder under flera årtionden, precis som man kastar bort ett par utslitna strumpor? Kan det göra detta, samtidigt som det förebrår Socialistpartiet (PS)(41) för dess förgångna? Det kan inte på samma gång anklaga PS för att hålla fast vid Blums arv och själva förneka arvet från Stalin. Inget av de två massarbetarpartierna kommer någonsin att kunna skaka av sig de förräderier de begått mot socialismens sak. Ända tills nu är deras historia historien om dessa förräderier och brott.

Utan att göra anspråk på att ha uttömt ämnet PCFs nuvarande ”antistalinism”, måste vi också undersöka varför detta ”aggiornamento ” inträffar just nu. Många personer har observerat att PCFs ledarskap, som så länge var det ledarskap bland kommunistpartierna som envist följde Moskvas linje, idag är ett av dem som med förvånade snabbhet söker markera sina skiljaktigheter på vissa punkter. Marchais förefaller idag, så långt det är möjligt, vara ännu skarpare mot Moskva än Berlinguer är. Vad har fått honom att bita i det sura äpplet? Marchais ”kvaliteter ”-hans vulgaritet, hans oförmåga att uppskatta nyanser, en brutalitet som han med svårighet kontrollerar – har säkert betydelse för formen, men de förklarar inte sakens kärna. Han har inte en politisk byrå som lyder hans minsta vink i likhet med Thorez. Beslut i frågan om ”stalinismen ”tillhör förmodligen dem som diskuterats mest i denna församling. PCF-ledningens nuvarande attityd måste framförallt förklaras av den speciella politiska situationen i Frankrike. PCF har bara uppfört sig så här i två, tre år. Varför?

En spik i skon

När vänsterunionens gemensamma program undertecknades ropade PCF ”seger”. Var inte detta resultatet av femton års ansträngningar för att åstadkomma en sådan överenskommelse med Socialistpartiet? Det enda möjliga resultatet verkade vara en kraftigare tillväxt av partiet. PCF hade för tredje gången lyckats förena sig med PS, efter 1935 års Folkfront och efterkrigstidens tripartism. Alla de tidigare koalitionerna hade lett till ett stärkande av eller en stabilisering av PCF, medan PS hade gått tillbaka, speciellt inom arbetarklassen. PCF hade blivit ”första arbetarpartiet” i Frankrike och t.o.m. så långt att det gjorde anspråk på att vara det enda arbetarpartiet. Vänsterunionen skulle ge samma resultat, trodde partiets ledarskap.

Men det resultat de räknat med förverkligades inte. Strax efter undertecknandet av det gemensamma programmet inträffade motsatsen. Från fyllnadsvalen i september 1974 och framåt visade PS att det var det som återhämtade styrka och vann röster, medan PCF stagnerade och faktiskt gick tillbaks något. Dessa tendenser har stärkts sedan dess och PS har i röster mätt blivit, ”Frankrikes första parti”. Förvisso är PCF fortfarande hegemoniskt på fabrikerna. Men för ett parti som inte varit revolutionärt på länge och som ser fram emot att tillträda regeringsmakten genom parlamentariska medel, och t.o.m. ser detta perspektiv som realiserbart inom en nära framtid, är det en olycka att förlora röster och att bli lämnad på efterkälken av sin politiska bundsförvant. För sådana saker påverkar antalet och fördelningen av ministerposter. PCF har inget alternativ till Vänsterunionens politik. Både PCF och PS sitter fast i den och den som tog initiativ till en brytning skulle stå inför en katastrof.

Vad kunde PCF göra under sådana omständigheter? Som ni kanske minns var ledarskapets första reaktion att kraftfullt och rakt på sak attackera PS på en rad med punkter men det gav inget resultat. Ledarskapet påstod under polemikens förlopp att de inte behövde ta lektioner i demokrati av någon. Det var då som det insåg sin brist på trovärdighet i denna fråga och började uppleva sina band till Moskva som en spik i skon, vilken orsakade ordentlig smärta varje gång det tog ett steg. Från och med detta ögonblick har det, något högljutt, formulerat sina meningsskiljaktigheter med Moskva, och Ellenstein har kunnat skriva en bok ”om 22:a PCF-kongressens linje”. För denna linje består faktiskt i att de i stad och på land proklamerar sin kritik av stalinismen i den mest vulgära borgerliga demokratis namn. Att hejda stagnation och röstnedgång hur små de än är – detta är PCF-ledningen politiska målsättning. Men vad den vill åstadkomma är en sak, konsekvenserna av deras linje gentemot Moskva kommer att bli en helt annan.

Vem tjänar på PCFs antistalinism

I många år har PCF lyckats hålla flera järn i elden och gör det fortfarande. Kommunistiskt för en person, det var och det är demokratiskt för en annan, internationalistiskt för en tredje, revolutionärt för en fjärde, reformistiskt för en femte… etcetera. Men det kan inte hålla för evigt. Under händelsernas gång är ledsamma bakslag oundvikliga. På det patriotiska fältet föreföll de Gaulle mycket mera trovärdig i många röstares ögon, som tidigare röstat på PCF – det är väl känt att partiet förlorade nära en miljon röster 1958. Idag svänger pendeln åt vänster och vare sig vi gillar det eller inte, förefaller de Mitterand, trots sitt olyckliga politiska förflutna vara mer trovärdig än Marchais i frågor som rör demokrati och parlamentarism. Dessutom kommer PCFs ”antistalinistiska ”kampanj att långt ifrån stärka PCF, den kommer framförallt att hjälpa Socialistpartiet. När Ellenstein skriver att Lenin hade fel i frågan om demokratin, att PCFs revolutionära perspektiv blev felaktigt efter 1923, att Komintern borde ha upplösts redan 1935, häller han, i skepnad av ideologiska argument, vatten på någras kvarn, de som vill ”upphäva domen från Tours”.(42) Han gynnar uppkomsten av en tendens inom PCF som så småningom vill återförenas med PS. Det är troligt att det inom PCFs ledarskap finns de som ser faran med ”22:a kongressens linje” och som försöker tona ner eller totalt utplåna några av Ellensteins argument – vilket förklarar en del av den kritik som riktats mot honom från partiets inre.

Hur som helst, inom ramen för vänsterunionens reformistiska politik – och PCF kan inte komma ifrån den – är det framförallt PS som kommer att skörda frukterna, särskilt bland de breda massorna. Dessa massor kommer absolut inte att påverkas av Ellensteins argument, som de är okunniga om, utan av betydligt mera påtagliga saker. De står idag inför två reformistiska partier vars politiska linjer i huvudfrågorna är nästan lika om inte identiska och vars skiljaktigheter, hur som helst, inte rättfärdigar existensen av två skiljda partier. Båda dessa partier har ett ganska skumt förflutet men Socialistpartiets förflutna förefaller dem vara lite mindre skumt än kommunistpartiets, som innehåller både Stalins ondskefulla namn och hans efterföljares illdåd. Ur valsynpunkt är det dessutom Socialistpartiet som har de största chanserna att ta röster från de borgerliga partierna och tjänar därför på ”rösta klokt”- tanken: Mitterand, republikens president, kanske; Marchais, absolut inte.

Men ”antistalinismen” kommer inte bara att hjälpa PS: PCF har också förlorat mark vänster ut alltsedan 1968 och det är bara början. Historien, denna gamla dam med en så nyckfull gång, så oväntad, så tvekande, som alltför ofta haltar, går in i återvändsgränder eller sjunker ner i kvicksand, gör slutligen vid vissa tillfällen revolutionära språng som för henne framåt. Vi kan med säkerhet förutsäga, i ljuset av juni 1936 och den stora krisen maj 68, att när hon åter tar sådana språng kommer PCF, även om det skulle vilja manövrera med hjälp av ‘ ‘revolutionära ” förslag – vilket inte skulle vara en lätt sak för det att göra – inte kommer att kunna dra fördel av dem. Precis som fallet var med de Gaulle och patriotismen eller Mitterand och demokratin, så kommer dess manövrer att få motsatt effekt. Det kommer att vara de som Partiet och Ellenstein idag stämplar som dogmatiska och förlegade och som de förut behandlade som ”hitlertrotskister”, som kommer att vinna de arbetande massornas uppmärksamhet.

Pierre Frank

Noter:
(1) Editions Bernard Grasset 1975. På svenska ”Stalinfenomenets historia”.
(2) Se J. F. Godchaus kritik i Quatrieme Internationale nr 22 hösten 1975
(3) Stalinfenomenets historia sid. 112 not 13
(4) a.a. sid. 214
(5)a.a. 214
(6) a.a. sid 48
(7) a.a.sid 76
(8) a.a. sid 63-64
(9) a.a. sid. 62
(10)SUKPs 15:e kongress (l l) a.a. sid. 120
(12) a.a. sid. 145
(13) a.a. sid. 147
(14) Lenin, Staten och revolutionen, i Valda verk band 2, sid. 236-237, Progress, Moskva/arbetarkultur,
Stockholm 1974
(l 5) Ibid., sid. 239
(16) Stalinfenomenets historia sid. 148
(l 7) a.a. sid. 168
(l 8) a.a. sid. 103
(19) Trotskij, Writings 1934-5, sid. 168, 181
(20) Stalinfenomenets historia sid. 7 L
(21) a.a. sid. 99, not utlämnad ö.a.
(22) a.a. sid. 215-16
(23) a.a. sid. 216
(24) a.a. sid. 67
(25) a.a. sid. 224
(26) a.a; sid. 109
(27) I fråga om nazismen gör Ellenstein också en rad, i ett helt annat område än stalinismens. Han skriver ”De stora demokratiska kapitalistiska staterna i väst hade inte förstått nazismens nya karaktär och det hot mot civilisationen som den stod for” (a.a. sid. 143). Okunniga stackare som vi var, trodde vi att det existerande kapitalistiska imperialistiska demokratier, som var ute efter mervärde, och inte ”demokratiska kapitalistiska stater”, intresserade av civilisation. Det är förmodligen ”trotskistisk dogmatism” att säga att Churchill, Roosevelt och de Gaulle (satte igång krig) för att försvara sina egna imperialisters positioner mot de tyska imperialisternas anspråk.
(28) a.a. sid. 262-63
(29) a.a. sid. 181, 182
(30) a.a. sid. 130
(31) a.a. sid. 103
(32) Se Arthur London Bekännelsen, Stockholm 1973
(33) Stalinfenomenets historia, sid. 240
(34) Franska upplagan, sid. 245
(35) Detta var de smädande tillmäle som av PCF-ledningen användes för att karakterisera yttersta vänstern 1968. Marcellin var då de Gaulles inrikesminister.
(36) Stalinfenomenets historia, sid. 178
(37) ”Laissez-lez Vivre” ”Låt dem leva”
(38) Den förrådda revolutionen Partisan 1969, s. 110
(39) Stalinfenomenets historia, sid. 247
(40) a.a. sid. 182 och 183
(41) PS = Parti Socialiste, Frankrikes socialdemokratiska parti
(42) Franska Socialistpartiets kongress i Tours i december 1920 röstade för att anta namnet ”kommunistiska” och ansluta sig till Komintern med en majoritet av två mot en. En liten högerminoritet avsplittrades och behöll namnet Socialistiska Partiet.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3/1980.

Bokanmälan av Karel Kaplans ”I centralkommitténs hemliga arkiv – sanningen om Slanskyprocessen”

Karel Kaplan: I centralkommitténs hemliga arkiv – sanningen om Slanskyprocessen, (Ordfronts förlag, Stockholm 1982). Bokanmälan av MF

Efter Stalins brytning med Jugoslavien 1948 startades en intensiv internationell kampanj mot »titoismen« för att skapa rättning i de kommunistiska leden och utrensa »opålitliga« element (se Claudin, Krisen i den kommunistiska rörelsen, del 2, s 233-326).

I Östeuropa fick denna kampanj särskilt stor omfattning. Där kulminerade det hela i en lång rad politiska processer, där de anklagade tillvitades de avskyvärdaste brott och förräderier. Toppen på isberget var ett antal rättegångar, där personer ur kommunistpartiernas högsta ledning satt på de anklagades bänk (Rajk-processen i Ungern, Kostov-processen i Bulgarien, Xoxe-processen i Albanien, Slansky-processen i Tjeckoslovakien m fl). De domar som utfärdades var hårda. Många dömdes till döden och de övriga fick långa fängelsestraff. Vid sidan av dessa med stor publicitet omgivna skådeprocesser genomfördes ett stor antal liknande rättegångar, där mindre prominenta personer figurerade. Sammanlagt var det tusentals människor från varje nivå i stat och parti som drogs med i denna malström.

Det sätt på vilket »bekännelser« framtvingades och processerna regisserades liknade i mångt och mycket de s k Moskvarättegångarna 1936-38 (för en inträngande analys av dessa, se Kent-Åke Anderssons utmärkta redogörelse i »Lögnens renässans«, Fjärde Internationalen nr 7/8 -72).

Även om vi idag vet en hel del om processernas allmänna mekanismer och drivkrafter, så återstår fortfarande många frågetecken att räta ut innan vi kan rekonstruera det skedda i detalj, liksom sambandet mellan de olika processerna och särskilt Moskvas roll i det hela. Trots att de dömda i dessa rättegångar numera officiellt återupprättats (förutom Xoxe-gruppen i Albanien), har nämligen mycket få uppgifter släppts ut om vad som verkligen hände och de hemliga arkiven i Östeuropa och Sovjet har förblivit oåtkomliga för forskning (med ett undantag: Tjeckoslovakien, se nedan). Anledningen till detta är uppenbar: En öppen redovisning av fakta och en grundlig diskussion om de förhållanden som ledde fram till rättegångarna skulle vara politisk dynamit för de härskande byråkratierna i Sovjet/Östeuropa. Förutom att många personligt inblandade i säkerhetspolis, rättsväsende och partitopp därmed skulle tvingas att stå vid skampålen, skulle det resa besvärande frågor om hela maktstrukturens uppbyggnad, funktionssätt och samhällsroll. Och detta uppfattar de härskande byråkratierna, med Moskva i högsätet, som livsfarligt för det rådande systemet – och detta med rätta!

För att det ska bli möjligt att lätta på förlåten krävs således omfattande förändringar i det byråkratiska systemet i Öst. Symptomatiskt nog är det fallet Tjeckoslovakien som vi vet mest om. (I den mest kända processen där dömdes Rudolf Slansky, kommunistpartiets generalsekreterare, och ett tiotal andra högt uppsatta kommunistfunktionärer till döden och ytterligare tre till livstids fängelse.) Det är »Pragvåren« 1968 som vi har att tacka för denna unika inblick i skeendet, ty försöken att skapa »en socialism med ett mänskligt ansikte« inkluderade en verklig vilja att grundligt göra upp med det förflutna och finna sanningen hur bitter den än må vara. Från denna tid härrör många skriftliga vittnesmål, bl a från två av de som överlevde rättegångarna: Artur London och Eugen Löbl. (1)

Men ännu viktigare är att det tjeckoslovakiska kommunistpartiets centralkommitté i april 1968 tillsatte en undersökningskommission, med vittgående befogenheter att använda de hemliga arkiven och utfråga alla inblandade. Kommissionens uppgift var att komma fram till sanningen om vad som skett och föreslå åtgärder för att förhindra att något liknande kunde upprepas i framtiden. Och kommissionen gjorde verkligen ett gediget arbete, men då rapporten, i början av 1969, presenterades för partiledningen var den politiska situationen helt förändrad (d v s efter invasionen av Tjeckoslovakien). Rapporten var nu politiskt oacceptabel, inte minst för Moskva, vars roll i skådeprocesserna hade varit allt annat än smickrande. Följaktligen stoppades rapporten och de kommissionsmedlemmar som vägrade göra avbön bestraffades. Lyckligtvis letade sig en kopia till väst och finns nu publicerad på flera språk (dock inte på svenska). (2)

Sammanfattningsvis kan man konstatera att den som vill tränga djupare i frågan om skådeprocesserna i Tjeckoslovakien har ett rikhaltigt, mångsidigt och inträngande material att tillgå. Därför är det också oriktigt, som påstås i baksidesreklamen till Kaplans bok, att det är först nu, när Kaplan lyckats smuggla ut sina anteckningar, som »sanningen om Slanskyprocessen, som legat gömd i centralkommitténs hemliga arkiv«, kunnat avslöjas. I själva verket har t ex kommissionens rapport, som bygger på samma källor som Kaplan, varit tillgängliga i över tio år. Men detta gör inte Kaplans bok ointressant, särskilt som vi på svenska hittills bara har haft Londons bok att tillgå.

Vem är då denne Karel Kaplan? Jo, han var just en av medlemmarna i undersökningskommissionen. Som sådan är hans öde efter 1969 typiskt: avsattes från kommunistpartiets kontrollkommission, ställdes inför rätta för att ha »missbrukat arkiven«, uteslöts ur partiet, fick lämna sin anställning som historiker och återgå till det han sysslat med innan revolutionen (arbetare vid en fabrik).

Kaplans bok är skriven efter alla dessa händelser. Författarens och Tjeckoslovakiens bittra öde har inte kunnat undgå att starkt påverka slutresultatet. De hårda törnar som Kaplan själv råkat ut för, liksom de krossade förhoppningarna om »en mänsklig socialism« i Tjeckoslovakien, förklarar den grundton av djup pessimism som ljuder genom hela boken. I detta avseende utgör Artur Londons ovannämnda bok en skarp kontrast. Hans verk skrevs innan Pragvåren och dess förhoppningar hade grusats och genomsyras följaktligen av optimism och tro på socialismens framtid. Kaplan däremot verkar ha förlorat sitt hopp. (Det är i detta sammanhang symptomatiskt att det är det SKP närstående bokförlaget Ordfront som publicerat Kaplans bok, vars pessimism passar väl in i SKP:s egen nuvarande världsbild, med en fullkomligt nattsvart uppfattning om Sovjet och Östeuropa å ena sidan och en allmän perspektivlöshet och demoraliseringssymptom å den andra.)

Även om läsaren kan vara oense med en del av Kaplans ståndpunkter och irriteras av det sätt på vilket han behandlar en del frågor (ibland får t ex personteckningarna karaktären av skvallerkrönikor), så går det inte att komma ifrån att I centralkommitténs hemliga arkiv är ett tungt vägande inlägg i diskussionen om Slanskyprocessens orsaker, genomförande och konsekvenser. Kaplan vet vad han talar om. Från det att han 1947 som ung entusiastisk arbetare blev medlem i kommunistpartiet och därefter avancerade ända upp i partiets högsta ledning, fram till dess han ett kvartssekel senare åter befann sig utanför partiet (och på fabriksgolvet), har han haft tillfälle att utifrån olika – lägre och högre – partibefattningar följa hela utvecklingen »inifrån«. Som kronan på verket ingick Kaplan, som vi sett, i den undersökningskommission som skulle utreda rättegångarna. Kaplan besitter därför i det närmaste unika erfarenheter och kunskaper om ämnet. Trots de kritiska anmärkningar som kan riktas mot hans arbete, utgör detta obestridligt ett viktigt historiskt dokument som bör läsas av alla som är intresserade av Östeuropas efterkrigshistoria, helst då tillsammans med Artur Londons tidigare nämnda bok – och i den engelskkunniges fall också åtminstone undersökningskommissionens rapport (se noterna)

Martin Fahlgren

Noter

(1) Londons gripande bok Bekännelsen finns på svenska (tyvärr utgången på förlaget – kolla på biblioteken!) och har dessutom utgjort underlaget för en film med samma namn (regisserad av Costa Gavras). Av övriga böcker finns följande på engelska: E. Löbl, Sentenced and Tried, Elek, London 1969; J. Slanska (hustru till dödsdömde Slansky), Report on my Husband, Hutchinson, London 1969 och M. Slingova (hustru till O. Sling, en annan av de dödsdömda), Truth will Prevail, Merlin Press, London 1968.

(2) Jiri Pelikan (ed), The Czechoslovak Political Trials 1950-1954, MacDonald, London 1971. Förutom rapporten innehåller denna upplaga ett upplysande för- och efterord av en av Pragvårens män, J. Pelikan.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4-5/1982

Motsättningarna i KFML(r) skärps

Krisen i KFML(r) har fortsatt och fördjupats. Debatten stormar vidare. Även om den fortfarande i många stycken är förvirrad, och även om de framförda uppfattningarna sinsemellan är oenhetliga, så kan nu klart urskiljas två mot varandra stående »linjer». Den ena — företrädd av CK-majoriteten — vill fortsätta den gamla politiken, med vissa modifikationer. Den andra — oppositionen, med bas huvudsakligen utanför Göteborg — har som enda gemensam grund att ordentligt göra upp med den tidigare förda politiken. Men vad har debatten egentligen gällt?

I FI nummer 1/2-74 gjorde vi en summarisk genomgång av vilka frågeställningar som (r) måste besvara för att en utveckling i revolutionär marxistisk riktning skulle bli möjlig. De flesta av frågeställningarna har nu på ett eller annat sätt berörts i KFML(r) och dess satelliter.

Någon verkligt genomgripande uppgörelse med den tidigare teorin och praktiken har vi dock ännu inte sett växa fram. Däremot finns det inom »oppositionen» fragment av en sådan uppgörelse. Det är inte uteslutet att delar av oppositionen — som en biprodukt av den nuvarande striden inom r-blocket — förmår genomföra ett brott med mao-stalinismen och ställa sig på en verkligt revolutionärt marxistisk grundval.

I FI nummer 1-2-74 pekade vi på två frågor kring vilka det oundvikligen måste uppstå motsättningar, nämligen tidningsfrågan och enhetsfronttaktiken. Detta har visat sig vara en riktig förutsägelse.

När det gäller tidningsfrågan verkar dessutom (r) redan ha råkat i en situation där man inte kan komma vidare i debatten.

Men motsättningarna i tidningsfrågan återspeglar givetvis andra motsättningar än de som rör enbart tidningen i sig själv. Det var också därför som vi pekade på denna frågeställning i FI-artikeln. Detta beror på att tidningen är den kommunistiska organisationens viktigaste ansikte utåt och motsättningar i denna fråga måste samtidigt innehålla motsättningar om partibygget överhuvudtaget. Av denna anledning är det naturligt att en politisk strid tar sin utgångspunkt i denna fråga i en eller annan form. För att bara nämna ett exempel; tidningsfrågan var en av de frågor där motsättningen mellan de blivande mensjevikiska och bolsjevikiska fraktionerna i det ryska socialdemokratiska arbetarpartiet tog sin utgångspunkt.

Men som sagt har Proletären-debatten idag förlorat en del av sin centrala roll. För att lösa de bakomliggande motsättningarna har man tvingats gå vidare — och man har gjort det.

Den andra frågeställningen vi pekade på i FI var enhetsfronttaktiken med alla dess konsekvenser. Det är också kring olika aspekter av enhetsfronttaktiken som de viktigaste problemen har roterat i KFML(r) och dess underorganisationer. Det har gällt frågeställningar alltifrån supermaktsteorin (med dess strategiska betydelse för olika former av allianser med borgarklassen), till solidaritetsarbetet (Chile, Afrika, Indokina) och den fackliga linjen.

Det trotskistiska spöket

R-blockets förvirring och desperation har särskilt vad det gäller solidaritetsarbetet fått rent tragikomiska effekter.

För att försvara sin principlöshet och vacklan, har r-ledningens språkrör gång på gång i Proletären tvingats gå till angrepp mot Chilekommitten och Afrikagruppen, krypa inför Svensk-kinesiska Vänskapsförbundet och rikta patetiska vädjanden till DFFG.

För att få något att klänga sig fast vid, för att slippa konfrontera sig med revolutionära marxister, trotskister, har Proletären bestämt sig för att det är ohållbart att samarbeta med trotskister. Och för att slippa demonstrera sin politiska inkompetens och för att inte utsätta sin kader för »skadligt» ideologiskt inflytande, har Proletären bestämt sig för att stämpla Chilekommitten, Afrikagruppen och FK(!) som »trotskistiska täckorganisationer». I och för sig är detta givetvis en komplimang — vårt inflytande i dessa organisationer är faktiskt inte av den omfattningen och karaktären, att någon av dessa organisationer — ens av den välvilligaste observatör — skulle kunna betraktas som »trotskistiska täckorganisationer».

Den instinktiva rädslan för att konfrontera sig med trotskister är förståelig. KFML(r):s primitiva mao-stalinism står sig nämligen inte i en konfrontation med den revolutionära marxismen. Av den anledningen måste r-ledningen tillgripa organisatoriska medel – som man sedan inte ens klarar av att motivera politiskt -i syfte att upprätthålla ordningen i de egna leden.

Samtidigt som (r) stämplar Chilekommitten och Afrikagruppen som »trotskistiska», (utan att det finns några verkliga belägg annat än i r-ledningens sjuka fantasi) låtsas Proletären som om de av SKP organisatoriskt och politiskt kontrollerade organisationerna DFFG och Svensk-kinesiska Vänskapsförbundet är mer eller mindre fristående. Detta trots att (r) – särskilt från SKvfs sida – bespottats och hånats och tom förvägrats inträde och samarbete, vilket givetvis har sin grund i SKP:s organisationsegoistiska intressen.

Nej, (r):s piruetter är inte någon uppbygglig historia. R:s »principfasta» principlöshet och grundmurade opportunism borde utgöra en högljudd väckarklocka för alla revolutionärer i organisationens led.

Det är uppenbart att (r)-ledningen anfäktats av en smått panisk rädsla för den trotskistiska smittan. I nummer efter nummer av Proletären riktas angrepp mot trotskismen. Detta trots att (r) tidigare överlät den kampen åt studentförbundet (eftersom trotskismen i (r):s föreställningsvärld endast var en liten studentsekt). 0m vi tar (r) s tidigare attityd på allvar, då betyder det att RMF under det senaste året måste ha genomgått en våldsam expansion och mer eller mindre invaderat de svenska arbetsplatserna.

Efter det att nu (r) tvingats erkänna för sig självt, att det finns trotskister på arbetsplatserna, har man nu intagit en andra »försvarslinje» – numera heter det att det inte finns några »genuina arbetare» i de trotskistiska leden. Snart duger väl inte heller den ståndpunkten och då kommer Proletären troligen att tillskriva de revolutionära marxisterna på arbetsplatserna andra fysiska eller psykiska defekter), (homosexualitet etc).

Att (r) försöker måla upp en bild av ett trotskistiskt spöke, som finns lite varstans, beror givetvis på att den trotskistiska smittan har vissa framgångar även i (r):s egna led. Och eftersom (r):s ledning inte kan hitta på något vaccin mot denna »smitta» så måste man tillgripa ideologiska kvacksalverimetoder och organisatorisk isolering.

En splittringsfråga — arbetsplatsarbetet

Av alla de frågor som diskuterats i KFML(r), är det bara en som i dagens klasskampssituation utgör en verklig sprängningsfråga, och det är den »fackliga linjen». Alla andra frågeställningar kan orsaka smärre brytningar. Men eftersom de inte får direkta konsekvenser för (r):s praktik, är det osannolikt att de ger upphov till allvarliga, omfattande splittringar. Detta gäller alltså för KFML(r). För SKU(ml) och SKS(ml) är förhållandena givetvis annorlunda, eftersom de har ett annat huvudsakligt arbetsfält — och i dessa organisationer kan andra frågor få mycket stor betydelse, t ex supermaktsdebatten.

I resten av den här artikeln kommer vi att uppehålla oss vid att huvudsakligen diskutera den »fackliga frågan» och särskilt (r)-oppositionens idéer. Kritik av CK-majoritetens linje har vi tidigare presenterat — för en litteraturlista, se Fl nummer 1/2-74.

I debatten om den »fackliga frågan» har nu alltså två olika linjer börjat växa fram i KFML(r). Den ena är något av en modifierad form av (r):s gamla linje — »Leve de vilda strejkerna», medan den andra ifrågasätter denna och i stället söker sig mot en linje, som går ut på att med hjälp av enhetsfronttaktiken i de existerande fackföreningarna bygga upp en röd facklig opposition med den strategiska målsättningen alt bygga upp nya röda fackföreningar. Denna andra linje har framförts i Proletären och i det senaste numret av Klasskampen (nummer 4)

Vid en genomläsning av oppositionens inlägg, är det uppenbart att linjen fortfarande är föga utvecklad och kan komma att preciseras. Redan i dag framstår det klart, att de två linjerna omöjligen kan samexistera inom en organisation under en längre tid. Därför är alternativen på sikt att någon av de två linjerna besegrar den andra (eventuellt i form av en »kompromiss») eller att KFML(r) splittras.

Den mest utvecklade kritiken av (r)s tidigvarande och nuvarande fackliga politik presenteras i två artiklar i KK nummer 4— 74. (signaturerna JOH/LM:s artikel »Gör upp med sekterismen i den fackliga frågan» och Olav Johanssons »Om strategin och taktiken i den fackliga kampen».)

Dessa två artiklar riktar bitvis en mycket skarpsynt och bitande kritik mot den förda (r)-politiken. Många av argumenten står också i överensstämmelse med den kritik vi i RMF tidigare har framfört. Det är givetvis glädjande och vi måste se positivt på oppositionen oavsett dess brister. Vi hoppas naturligtvis också att oppositionen kan göra upp med dessa brister och gå vidare i en total uppgörelse, inte bara med (r):s fackliga linje, utan också med maoismen och stalinismen överhuvudtaget.

Fackföreningarna – arbetarklassens massorganisationer

»Både fackföreningar och arbetarpartier är nödvändiga. De kompletterar varandra ömsesidigt och måste därför arbeta intimt samman både under den dagliga kampen och vid förverkligandet av proletariatets historiska uppgift.» (Karl Marx)

Den viktigaste punkten på vilken (r)-oppositionen har (eller verkar ha) insett bristerna i (r):s nuvarande linje, gäller frågan om arbetarklassens« behov av en permanentklassorganisering. När det gäller denna föreställning har Frank Baude och Co. aldrig förmått ge något ordentligt svar. (Om nu inte någon till äventyrs skulle betrakta svamlet om »hemliga strejkkommitteer» och andra tillfälliga klassorgan, som ett svar på denna frågeställning). Ändå borde det stå klart för vem som helst med elementära marxistiska kunskaper att inga tillfälliga klassorgan kan ersätta behovet av en permanent organisering av massan av arbetare. Och arbetarrörelsens historia (i de kapitalistiska länderna) känner inte någon annan sådan nödvändig permanent klassorganisering än fackföreningar.

Fackföreningarna växte historiskt fram eftersom det var nödvändigt för arbetarmassorna att försvara sig mot arbetsköparnas förtryck och utsugning. De uppstod för att bekämpa den annars oundvikliga konkurrensen mellan individuella arbetare (dvs för att formera arbetarna som klass). De skulle vara organ där den öppna kampen förbereddes och, då den öppna kampen avslutats, hade de till uppgift att försvara de uppnådda erövringarna och ta sats inför nya.

En sådan organisation är nödvändig också idag. Utan en sådan organisation kommer arbetarklassens massa att stå helt försvarslös inför kapitalets offensiv. Det är också därför som vi brukar säga att även dagens — av klassförrädare ledda — fackföreningar har »funktionen av en första — om än bräcklig — försvarslinje mot en ohöljd kapitalistisk utsugning».

Denna insikt om arbetarklassens behov av en permanent massorganisation — fackföreningen — har oppositionen inom KFML(r) återerövrat. Och detta är ett mycket viktigt framsteg.

Att förstå denna grundläggande sanning, utgör de facto en förutsättning för att det överhuvudtaget ska bli möjligt att utmejsla en revolutionär politik.

Men om denna förutsättning är nödvändig, så är den givetvis inte tillräcklig. Insikten gäller också en lång rad problem som måste lösas — och här visar sig också en rad svagheter i (r)-oppositionens resonemang.

Röda fackföreningar

»Arbetarklassens fackliga kamp har alltså enligt denna analys idag nått den punkt där den, så att säga, måste börja om från början igen. Enligt min mening finns det en riktig kärna i detta. För det är för det första klart att det är rena utopin att som småborgarvänstern tro att den nuvarande korporativa fackföreningsrörelsen kan omvandlas till en arbetarnas kamporganisation. För det andra är det också klart att »det proletära partiet inte kan trygga sitt inflytande över de breda arbetarmassorna utan en form av facklig massorganisation.» (Kongressdokumenten, sidan 126)

Man behöver inte vara bevandrad i den högre matematiken för att förstå att resultatet av denna addition måste bli en ny röd fackföreningsrörelse.» (O. Johansson i Klasskampen 4-74, del II, sidan 35)

»De sekteristiska försöken att bilda eller upprätthålla små »revolutionära» fackföreningar som en andra upplaga av partiet, uttrycker egentligen ett förnekande av kampen om arbetarklassens ledning. Det är här nödvändigt att fastställa en orubblig princip: en kapitulationistisk självisolering utanför de fackliga massorganisationerna — liktydig med förräderi mot revolutionen — är oförenlig med medlemskap i 4:e Internationalen.
…..
(4:e Internationalen) bör alltid sträva efter att inte bara förnya de fackliga apparaterna — genom att i kritiska situationer djärvt och beslutsamt föra fram nya militanta ledare, som i stället för rutinfunktionärer och karriärister tar upp kampen — utan också att i varje möjligt fall skapa oberoende kamporganisationer, som bättre svarar mot uppgifterna under masskampen mot det borgerliga samhället, utan att låta sig hejdas inför en öppen brytning med fackföreningarnas konservativa apparater, om detta skulle visa sig nödvändigt. Om det är brottsligt att vända ryggen åt massorganisationerna för att i stället ägna sig åt sekteristiska påhitt, så är det inte mindre brottsligt att stillatigande betrakta hur massornas revolutionära rörelse ställs under kontroll av de öppet reaktionära eller maskerat konservativa (»progressiva») byråkratiska klickarna. Fackföreningen är inget mål i sig — den är bara ett av medlen att utnyttja på vägen mot den proletära revolutionen.» (Trotskij; Övergångsprogrammet, sidorna 14-16)

Den första frågeställningen vi måste besvara, är hur man skall förhålla sig till de existerande fackföreningarna. Ska vi arbeta i dem för att göra dem till instrument i arbetarklassens kamp, eller ska vi sikta på att bilda nya röda fackföreningar?

Oppositionen förefaller ha valt det senare alternativet. Enligt oppositionen är bildandet av nya röda fackföreningar en strategisk uppgift; medan man taktiskt måste arbeta på att bygga upp en »röd facklig opposition» inom de existerande fackföreningarna.

Den »röda fackoppositionen» ska byggas upp med hjälp av enhetsfronttaktiken. I taktiken ingår också att oppositionen under vissa förbehåll, anser det riktigt att delta i fackliga val och besätta fackliga styrelseposter.

Som principer för det taktiska agerandet anser vi detta vara stora framsteg i jämförelse med KFML(r):s hittillsvarande linje, även om oppositionen fortfarande är oklar på frågan om hur man ämnar tillämpa enhetsfronttaktiken, och darrar på målet då man diskuterar hur denna taktik ska användas i relation till andra arbetarorganisationer.

Även om denna, oppositionens politik, ej är särskilt väl utvecklad ännu, har den dock vissa beröringspunkter med Kominterns politik under den s.k. 3:e perioden (1928-34). Det är också uppenbart att författarna haft denna som förebild.

Den strategiska målsättningen med Kominterns »röda fackopposition» under den 3:e perioden, var just (mer eller mindre uttalat) att bilda nya »röda fackföreningar». Politiken prövades i praktiken främst i Tyskland — även om man aldrig hann så långt att bildandet av »röda fackföreningar» blev en generell linje över hela fältet. Politiken misslyckades kapitalt — praktiken förkastade linjen. Men detta borde man vid en nykter analys ha förstått redan från början — i alla fall stod det klart för vänsteroppositionen under ledning av Trotskij, att denna strategiska linje var dömd att misslyckas. (Det är en annan sak med uppbygget av en röd fackopposition, som en taktik, som med en riktig politik i vissa lägen kan vara en alldeles ypperlig taktik). Av denna anledning föreslår vi därför kamraterna som tillhör oppositionen i KFML(r) att studera erfarenheterna av kampen i Tyskland fram till nazismens maktövertagande 1933. Det skulle kunna innebära att svagheterna i oppositionens linje uppenbarades och ett betydelsefullt steg framåt vid uppgörelsen med (r):s skränekonomism och vid formulerandet av en korrekt linje i frågan.

Linjen att skapa nya röda fackföreningar utanför de reformistiska fackföreningarna kan inte lyckas annat än under mycket speciella omständigheter. Därför kan det inte heller vara en generallinje för kommunister. Orsaken är att klasskampen och klassmedvetenheten utvecklas ojämnt. Förutsättningen för att det ska bli möjligt att skapa livaktiga nya fackföreningar, är nämligen att majoriteten av arbetarklassen — eller åtminstone arbetarna i en bransch — inom en relativt kort tidsrymd bestämmer sig för att lämna de gamla fackföreningarna för att bygga upp nya. Om detta inte inträffar, kommer försöken att bygga upp nya fackföreningar att enbart fungera splittrande på arbetarklassen, eftersom de mest militanta arbetarna organiserar sig skiljt från den stora massan av arbetare som fortfarande följer reformisterna. En sådan politik kan bara gynna reformisterna, eftersom den underlättar för dem att kontrollera sin resterande bas och isolera revolutionärerna. Detta är också orsaken till att socialdemokraterna, i de fall då de mister kontrollen över delar av fackföreningsrörelsen, är så snabba med att ta till uteslutningar.

Nej, generallinjen måste i stället vara att inrikta ansträngningarna på att bryta fackföreningsbyråkratins kontroll över de existerande fackföreningarna, för att »erövra» om man vill kalla det så – de lokala fackföreningsstrukturerna, med målsättningen att utnyttja dessa till ett stöd för arbetarnas kamp mot arbetsköparna, och som stödjepunkter för vidare kamp mot fackföreningsbyräkratin och socialdemokratin.

Även en sådan inriktning kommer givetvis att resultera i uteslutningar och andra repressalier mot trilskande enskilda arbetare och lokala fackföreningar, men med denna »strategiska» inriktning har vi ett betydligt bättre utgångsläge i den fortsatta kampen mot reformisterna. Ty denna gör det lättare att påvisa vilka som är de verkliga splittrarna av fackföreningsrörelsen och arbetarklassen – den socialdemokratiska fack- och partibyråkratin. Vid uteslutningar, av t ex lokala fackföreningar, kommer vi givetvis att organiserade uteslutna arbetarna i en »ny» fackförening, men denna kommer att kräva att bli insläppt i fackföreningsrörelsen igen – på sina egna villkor, arbetardemokrati etc……..

Är då en sådan politik möjlig? Är inte fackföreningsrörelsen genom lagar och klassamarbetspolitik uppknuten till statsapparaten?

Det är med sådana argument som KFML(r) (inklusive r-oppositionen) brukar avvisa möjligheten att »omvandla» de existerande fackföreningarna.

När det gäller Baude och Co, så är åtminstone linjen »Leve de vilda strejkerna» i detta fall logiskt sammanhängande, men när det gäller oppositionen så har den gjort en logisk kullerbytta, då den trots detta förespråkar en permanent klassorganisation:

1. Vad gäller klasslagstiftningen, så kommer den givetvis också att gälla för de ”röda fackföreningarna”, m.a.o så är dessa i detta avseende lika uppknutna till statsapparaten som de gamla fackföreningarna.

2. Vad gäller klassamarbetspolitiken, så krävs i båda fallen  med uppbygge av nya fackföreningar och vid erövrandet av de gamla — just ett brott mot klassamarbetet och med fackbyråkratin.

Slutsatsen blir i de båda fallen att det är nödvändigt att bryta med klasslagstiftningen och klassamarbetspolitiken. Och varför skulle detta vara möjligt i en ny fackförening, men inte i de gamla? Dessutom är den avgörande frågan i de båda fallen arbetarklassens medvetenhet, mobilisering och vilja att ta sig rätt.

Grundfelet i (r):s resonemang är att man inte förmår skilja mellan å ena sidan fackföreningsbyråkratin, klasslagstiftningen osv osv och å andra sidan arbetarmassan som är organiserad i fackföreningarna. Och det är inte första gången (r) gör en sådan sammanblandning! (För flera exempel, se broschyren ”Söndrade vi stå, enade vi falla”).

Sätt politiken i centrum

Betyder ovanstående resonemang att vi i RMF förespråkar en variant av SKP/VPK’s linje ”Gör facket till en kamporganisation”?

Frågan är helt felaktigt ställd! Vi har gång på gång avvisat den infantila debatten inom den svenska vänstern, huruvida man ska ”Göra facket till en kamporganisation” eller ”Ställa facket åt sidan”. Vi har hela tiden haft målsättningen att sätta politiken främst, istället för frågan om formen för kampen – ”inom-facklig” eller ”utom-facklig”. Det är den politiska linjen som är avgörande och det är en politisk linje vi skall ta kamp för — även i fackföreningarna.

I denna kamp för att förankra en klasskampspolitik i arbetarklassen måste vi givetvis försöka ”erövra fackföreningarna” och använda dem för att befrämja arbetarklassens kamp. Kort sagt: vi är för arbetarklassens permanenta klassorganisationer och vi kämpar för att dessa organisationer skall ryckas ur fackbyråkratins händer. Vi kämpar för att fackföreningarna skall ställas i klasskampens tjänst.

Hur förhåller sig då denna inriktning till den ”självständiga arbetarkampen”?

För det första: Om fackföreningarna visat sin oförmåga att driva igenom arbetarnas vilja och om den fortfarande befinner sig i klassamarbetsmännens händer — då måste fackföreningarna i lägen av öppen kamp ”ställas åt sidan”.

För det andra: Om fackföreningen erövrats av klasskämpar, bör den i en situation av öppen kamp själv ta initiativ till stormöten, val av strejkkommitteer osv som bättre än fackföreningsstrukturerna kan svara mot kampens behov.

Men, vi ser inte arbetet i fackföreningarna som ett mål i sig, utan som ett av medlen (ett av de viktigaste) att utnyttja på vägen fram mot den proletära revolutionen. Målsättningen är alltid att förankra en klasskampspolitik i arbetarklassen och att skapa bästa möjliga förutsättningar för kampen. Om sedan fackföreningarna i denna kamp kommer att omvandlas till kamporganisationer i ordets fulla betydelse innan revolutionen är omöjligt att avgöra på förhand. Det beror på en lång rad omständigheter: på klasskampens konkreta förlopp i internationell och nationell skala.

Men, som sagt, vi kan inte grunda vår politik på sådana spekulationer. Den centrala frågeställningen är vilken politik  det klasskampsprogram — som vi kämpar för. Och när det gäller denna centrala frågeställning så har (r)-oppositionen ännu inte lyckats komma med något ”nytänkande” (förutom att man tagit upp frågan om månadslön). Det är typiskt att man i sina resonemang ofta utgått från det ekonomistiska manifestet ”Strasbourgresolutionen” från 1929. Detta dokument från Kominterns tredje period är ett monument över Kominterns politiska urartning. Dokumentet är egentligen inget annat än en organisatorisk ”handbok” över hur man organiserar ekonomiska strejker och kan inte utgöra en grundval från vilken det är möjligt att utarbeta en revolutionär politik.

För att komma vidare, måste (r)-oppositionen börja diskutera en fråga som hittills varit helt frånvarande i debatten — nämligen den revolutionära strategin, dess syfte och innehåll. Utifrån en sådan diskussion kan man få elementen till utformandet av en revolutionär politik, man kan förstå vilka krav och paroller som är särskilt viktiga att ställa osv.

När det gäller den revolutionära strategin, finns det redan publicerat åtskilligt material som kan utgöra en inkörsport till förståelsen av frågeställningen. (Se t.ex broschyren ”Söndrade vi stå, enade vi falla” och den litteraturlista som finns där). Vi ska därför inte slösa mer utrymme på denna fråga här.

Vart går KFML(r)

Debatten i (r)-blocket har rört många frågor (supermaktsteorin, kulturfrågor, organisationsfrågor osv). Många inlägg som publicerats under denna debatt har innehållit tankar som är utvecklingsbara, liksom många artiklar — främst från CK-majoritetens sida — som inte är något annat än krampaktiga försök att försvara en rutten politik.

En försvårande omständighet för debattens vidare öden, är försöken från (r)-ledningens sida att tysta oppositionen genom att bygga upp en antiteoretisk stämning. Det är ingen ny metod! KFML använde sig av samma metod för ett par år sedan. KFML lyckades också till slut att avpolitisera förbundets medlemmar. I KFML:s fall skedde denna avpolitisering med hjälp av en alltmer uttalad populism, medan (r)-ledningen försöker bygga upp en våldsam arbetarromantik. KFML(r):s ”proletärer” uppmanas att ”ta ledningen” och bekämpa de ”boksynta intellektuella”, som försöker föra förbundet på avvägar.

Detta försvårar möjligheterna att föra en nödvändig diskussion. Varje ansats till att fördjupa frågeställningarna eller att gå tillbaka till ”klassikerna” eller arbetarrörelsens historia, riskerar att förkastas enbart med demagogiska hänvisningar till att det är uttryck för ”de boksynta intellektuellas” vilja att briljera med sin förmåga att uttrycka sig skriftligt osv. Något som naturligtvis är helt utan värde för förbundets »proletärer».

Men trots att förutsättningarna för att föra en debatt inom (r)-blocket inte är de bästa så visar många inlägg trots allt att det fortfarande finns medlemmar som inte förlorat förmågan att tänka i politiska termer. Detta är ett friskhetstecken som kan innebära att det, särskilt inom oppositionen, kan utvecklas genuint revolutionärt marxistiska strömningar.

Vi har redan tidigare pekat på oppositionens heterogenitet. Inom dess ramar ryms allt ifrån högeropportunister (som inget annat önskar än att komma in i SKP:s trygga famn) till vänsteroppositionen som vill göra ett totalt brott med mao-stalinismen.

Att det existerar så olika tendenser inom oppositionen utgör både dess styrka och svaghet. Styrka i den meningen att mångfalden av idéer framtvingar en diskussion kring en lång rad frågeställningar, svaghet eftersom oppositionen inte förmår formulera ett entydigt svar till (r)ledningens nuvarande politik. Oppositionens oenhetlighet måste också bidra till uppkomsten av tendenser som önskar kompromissa med CK-majoriteten för att blockera att höger- och vänstertendenserna stärker sin ställning.

Den troligaste utvecklingen, som man kan bedöma den idag, är att (r)-ledningen kommer att försöka vidta selektiva utrensningar för att ”lösa” motsättningarna. Detta för att dra gadden ur oppositionen och få ordning i leden. De som i så fall kommer att förpassas ur (r)-blocket är de som har den mest utvecklade kritiken och då främst vänsteroppositionen (t.ex. kritikerna av supermaktsteorin) I andra hand kommer de som är »försonliga» till SKP att uteslutas.

Sedan är det svårare att sia. Där kommer en massa olika aspekter in, såsom oppositionens styrka och sammanhållning, dess vilja att kompromissa med CK-majoriteten osv. En splittring av (r)-blocket blir oundviklig om varken CK-majoriteten eller oppositionen visar en vilja att kompromissa och/eller om CK-majoriteten försöker utesluta ledande företrädare för oppositionen (som t ex Anders Lundström, Sven Strömberg, Staffan Daimar) eller avdelningar (som t ex Stockholmsavdelningen).

6.11.74  Martin Fahlgren

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 5/1974

Vart går KFML (r)

Under det senaste halvåret har KFMLr genomgått en inre kris, med en växande opposition mot den av organisationen förda politiken. Vid ett CK-möte den 15-17 februari resulterade detta i ommöbleringar i ledningen och i antagandet av en resolution, där den förda politiken stämplas som »inskränkt, odialektisk och vänsteropportunistisk».

För de flesta inom KFMLr och dess biorganisationer kommer nog den senaste utvecklingen som en befrielse, ty vänsteropportunismen hade under det senaste året tagit sig allt mer sjukliga former. Om detta skriver KFMLr:s CK självt: »Denna sekterism har särskilt under hösten 1973 blommat ut till en allvarlig fara för förbundets fortbestånd».

I och med den helomvändning man nu gjort, torde denna fara vara tillfälligt uppbromsad. Hur det kommer att sluta är dock för tidigt att avgöra. Däremot är det möjligt att peka på en del tendenser i r:s »självkritik» och därav dra en del slutsatser om vart organisationen är på väg.

Men innan vi går in på detta problem, ska vi kortfattat peka på några viktiga aspekter av KFMLr:s uppkomst och framväxt.

KFMLr:s historiska framväxt

KFMLr bildades 1970 som en reaktion mot den alltmer uttalade högeropportunismen hos det gamla KFML En stor del av r:s första period bestod i att man försökte »göra upp med» populismen och ekonomismen hos det gamla KFML. I detta arbete sökte man sig tillbaka till »klassikerna» och särskilt Lenins kritik av ekonomismen i Ryssland.

Men brytningen gick aldrig till grunden. Man lyckades inte göra sig av med den gamla mao-stalinistiska barlasten från det gamla KFML. I stället formulerades KFMLr:s politik i första hand som enbart en antites till KFML:s. Sade KFML en sak, så sade KFMLr tvärtom. Då KFML sökte sin inspiration i Kominterns folkfrontsperiod (1934-39), då sökte r sin i Kominterns sekteristiska »tredje period» (1928-34). Resultatet blev att KFMLr ramlade från en högeropportunistisk till en vänsteropportunistisk position. (l)

Rent ideologiskt fungerade r’s hållning i början effektivt, eftersom det underlättade problemet med att avgränsa sig från den övriga vänstern och i synnerhet KFML. Men samtidigt innebar det att man tvingades in i allt mer vänsteropportunistiska ståndpunkter och dessutom – vilket är viktigt – kom i en allt mer uppenbar motsättning till maoismen och den kinesiska stats- och partiledningen.

Det sistnämnda orsakade att KFMLr hamnade i en alltmer ohållbar situation och utgjorde en grund för uppkomsten av opposition inom förbundet.

Motsättningen mellan å ena sidan maoismen och KKPs politik och å andra sidan r:s politik var den ena källan till oppositionen i KFMLr. De oppositionella önskade helt enkelt bättre anpassa KFMLr:s politik till den kinesiska.

Den andra källan till oppositionen står att söka i de svårigheter som KFMLr:s kader på arbetsplatser och annorstädes hade att möta då de ställdes inför konkreta problem. KFMLr:s sekterism och vänsteropportunism innebar att r:rna lämnades utan verklig vägledning i sitt politiska arbete. I stället dömdes de till en ofruktbar sektexistens utan möjligheter att kunna påverka omgivningen på ett fruktbart sätt. Detta utgjorde en grund till en opposition som önskade avlägsna de värsta uttrycken för sekterismen och »plakatpolitiken» i r:s praktik.

KFMLr:s kursändring innebär att oppositionen segrat i dessa två frågor.

Innehållet i KFMLr:s »självkritik»

I detta avsnitt ska vi kort kommentera några av de punkter där r:s CK anser att den tidigare politiken varit »sekteristisk och vänsteropportunistisk». Men innan vi granskar självkritiken ska vi göra en randanmärkning: KFMLr stämplar nu sina tidigare »avvikelser» som trotskistiska eller halvtrotskistiska! Vi känner oss inte alls träffade. Förut hette det att trotskismen var en »vänstersocialdemokratisk avvikelse», d v s en högeravvikelse. Nu är plötsligt KFMLr:s egna vänsteristiska överslag trotskistiska, dvs trotskismen är en vänsteravvikelse. Pendeln har svängt över. Är det inte löjligt att stämpla alla »avvikelser» som trotskistiska oavsett om de är höger eller vänster! Ännu absurdare blir det i detta fall, eftersom RMF i varje fråga som KFMLr nu gör självkritik på har bekämpat r:s vänsteropportunism (se t ex litteraturlistan i slutet av artikeln.) Inte nog med det: Vi har också visat på positiva alternativ till r:s politik, något som KFMLr i sin självkritik inte lyckats med. (2)

I vilka frågor är det då KFMLr:s CK anser att man felat? Låt oss ta några exempel. Vi utgår från den ovan nämnda CK-resolutionea från den 15-17 februari.

1. Den internationella klasskampen

CK-resolutionen slår fast att den kommunistiska politiken »aldrig kan resas enbart nationellt, utan måste resas i perspektivet av klasskampen i världsmåttstock», och att detta »internationella perspektiv har helt saknats i KFMLr:s taktikdiskussion».

Av detta i och för sig riktiga påpekande (som nästan ordagrant skulle kunna vara hämtat ur exempelvis RMF:s broschyr om KFMLr), drar man tyvärr felaktiga slutsatser.

Den viktigaste man dragit är att KFMLr bättre måste följa de politiska vindarna från Peking, dvs anpassa sig till Kinas utrikespolitik. Vi kan således emotse sida upp och sida ner i KFMLr:s alster om »de två supermakterna» (dvs Sovjet och USA, särskilt Sovjet) som alla folks huvudfiender och därmed tillhörande resonemang.

Denna anpassning till maoismen innebär för KFMLr:s del ett steg bakåt. Man lämnar nämligen leninismen på en viktig punkt, dvs att den verkliga »huvudfienden» är borgarklassen i det egna landet och att de viktigaste motsättningarna inte går mellan nationer utan mellan klasser. Resultatet kommer att blir att KFMLr kommer att stödja borgerliga regimer och t o m regimer av fascistisk typ över hela världen, bara av den anledningen att KKP säger att dessa länder »kämpar för sin nationella självständighet gentemot supermakterna».

Förutom den mer principiella deklarationen om att man bättre ska inrätta sin politik efter den kinesiska utrikespolitiken innehåller CK-resolutionen en uppräkning av fall där KFMLr intagit felaktiga ståndpunkter i internationella klasskampsfrågor. Exempelvis slår man fast att KFMLr intagit en felaktig hållning till Allende i Chile, en »odialektisk och otaktisk hållning» till DFFG och Svensk-kinesiska Föreningen och att man gjort »en ensidig värdering av den svenska regeringens Vietnampolitik».

Däremot ges inga fingervisningar om hur KFMLr nu anser att frågorna ska behandlas, inte heller ges någon konkret beskrivninpå vilket sätt man anser den tidigare linjen felaktig.

Slutsatsen man kan dra av detta är att vägen nu ligger öppen för vilka högersvängar som helst i dessa frågor.

2. Strategi och taktik

Resolutionen erkänner att CK »satt likhetstecken mellan strategi och taktik» och att detta gett upphov till en sekteristisk politik som avhänt förbundet möjlighet till taktiskt agerande. Men i och med detta konstaterande slutar också klarsynen. Någon förståelse för den revolutionära strategins innehåll och roll, det har man inte lyckats prestera. Därför står man i dag lika mycket utan en revolutionära strategi eller ens elementen till denna, som man gjorde för några månader sedan.

3. Synen på småbourgeoisin

Resolutionen erkänner att KFMLr haft en »odialektisk och ytlig syn på småbourgeoisin» och att den tidigare linjen inte haft »något stöd hos marxismens klassiker, som tvärtom framställer den som en vacklande mellanklass även under imperialismen».

Däremot finns det inte en enda rad om vad detta får för konsekvenser för politiken. Därför ligger också vägen öppen för försök att bygga klassallianser med småbourgeoisin eller delar av den, dvs olika varianter av folkfronteri. (För en diskussion om detta problem, se RMF:s broschyr om KFMLr.)

Dessutom behandlas inte med en enda rad KFMLr:s felaktiga analys av de svenska partierna och »småborgarvänstern» (dvs exemepelvis karaktäriseringen av centerpartiet och Vpk, SKF, MLK etc som småbourgeoisins partier).

4. KFMLr:s »plakatpolitik»

Resolutionen stämplar (helt riktigt!) den av förbundet förda politiken som en »plakatpolitik», dvs byggd på tron att »arbetarklassen kan vinnas för socialismen om man bara tillräckligt länge och tillräckligt ihärdigt för ut kommunismens allmänna sanning till arbetarna».

Däremot finns i resolutionen inget resonemang om klassmedvetandets utveckling och arbetarklassens skiktning. Därför lämnar påståenden som att man måste »anknyta till arbetarnas egen erfarenhet och utgå från dessa» utrymme för vilken högeropportunistisk svanspolitik som helst.

5. »Demokratin» i KFMLr

Resolutionen gisslar de odemokratiska och byråkratiska former under vilka diskussionerna hittills förts i KFMLr. Förutom den »yttre sekterismen» har KFMLr också karaktäriserats av en »inre sekterism». Detta är givetvis riktiga påståenden.

Men däremot diskuteras inte frågan om tendens- och fraktionsfrihet i en kommunistisk organisation. Inte heller behandlas frågan om hur debatten verkligen ska kunna föras under demokratiska former, där idéerna verkligen kan brytas mot varandra. Frågan om att skapa en intern bulletin, där motsättningarna kan diskuteras under lugna former ställs överhuvudtaget inte. Man har inte förstått att det sätt på vilket KFMLr hittills fört sina diskussioner — enbart i utåtriktade organ — i verkligheten omöjliggör för organisationen att både föra verkligt demokratiska diskussioner och att uppträda centraliserat utåt. Den demokratiska centralismen existerar helt enkelt inte i KFMLr. (Med detta menar vi inte att det av princip är felaktigt att föra vissa diskussioner helt öppet i utåtriktade organ. Men om man gör det till en princip att alla diskussioner ska föras öppet, då har man i verkligheten likviderat den leninistiska partimodellen.)

Effekten av KFMLr:s sätt att föra diskussion har blivit att man skapat förvirring i kadern och hos periferin av sympatisörer. Man kan aldrig veta vad KFMLr säger i morgon. Och nu efter »självkritiken» står KFMLr inte för något överhuvudtaget. Man är fullständigt utan politisk linje. Det enda som håller ihop KFMLr är dess apparat. I stället för en politisk enhet har KFMLr omvandlats till en försäljningsorganisation och en kamratkrets.

Karaktären av KFMLr:s »självkritik»

Det är en positiv sak att KFMLr nu gjort ett försök att göra upp med en rad sekteristiska och vänsteristiska fel som organisationen behäftats med. Om detta torde det inte råda några meningsskiljaktigheter. Men det betyder inte att »självkritiken» på något sätt är tillräcklig eller utstakar en ny korrekt linje. Tvärtom frapperas man av den ytlighet med vilken man gått till verket. På fyra sidor förkastas ett par års praktik. Och denna uppgörelse med de gamla felen har inte föregåtts av en grundlig diskussion, där de olika linjerna och deras ursprung diskuterats.

»Självkritiken» är ytlig och måste tyvärr karaktäriseras som en opportunistisk vändning, vars omedelbara syfte har varit att stoppa upp de sönderfallstendenser som r-blocket visat upp under det senaste halvåret. Därför står KFMLr i dag utan någon linje som ersättning för den gamla. Den framtida utvecklingen får visa om man den här gången bättre än vid brytningen 1970 förmår utveckla en positiv politisk plattform för det politiska agerandet. Vi tillåter oss emellertid att tvivla på detta. Den troligaste utvecklingen är an KFMLr nu gör en ganska omfattande högersväng. Hur tvär den kommer att bli får framtiden utvisa.

Frågor som saknas i KFMLr:s »självkritik»

För en förståelse av karaktären av r:s »självkritik» är det nödvändigt att också peka på de frågor som CK undvikit att ta upp eller göra självkritik på. Här ska vi ta upp några exempel.

1. Resolutionen karaktäriserar fortfarande KFMLr:s »kanonkampanj» och kampanjen kring Göteborgsprocessen som bra exempel på ett icke-sekteristiskt agerande. Detta är minst sagt förvånande, ty i inget av fallen kan kan säga att r förde en mindre sekteristisk linje än i den övriga politiken. I fallet med kanonkampanjen säger man dessutom emot sig själv i CK-resolutionen, då man påpekar att man fört en felaktig politik gentemot DFFG och värderat den svenska regeringens Vietnampolitik »ensidigt». I Kanonkampanjen var ju den centrala axeln just att »avslöja» DFFGs och regeringens »alltigenom kontrarevolutionära namninsamling.» Hur går det ihop?

2. Resolutionen behandlar överhuvudtaget inte alls KFMLr:s sekteristiska agerande i Arendals- och SAAB-strejkerna. Ändå fordrar båda dessa händelser en grundligsjälvprövning. Inte nog med det: KFMLr borde noggrant värdera hela sin »arbetsplatspolitik», både vad gäller inriktningen på enbart vilda strejker för lönekrav, synen på arbetet i fackföreningarna osv.

3. Det finns inte ett enda ord i resolutionen om synen på socialdemokratin. Teorin om »socialfascismen» har dock varit en av grundpelarna i r:s politiska tänkande och har också haft konsekvenser för synen på enhetsfronttaktiken, arbetet i fackföreningarna, förhållningssättet till socialdemokratiska arbetare etc.

4. Resolutionen nämner inte ett enda ord om KFMLr:s reaktionära ståndpunktstagande när det gäller de homosexuella. Givetvis är inte detta någon tillfällighet Det är egentligen bara isbergets topp. Bakom detta ståndpunktstagande ligger en puritansk moral när det gäller sexualfrågor överhuvudtaget: i synen på familjen, på sexuella förbindelser etc. Typiskt nog verkar det också som om man opportunistiskt nog tänker avbryta diskussionen kring homosexualiteten. Då troligtvis med hänvisning till att frågan är »oviktig». Ändå är det bekant att det funnits en ganska bred opinion i KFMLr på denna fråga, som förvisso inte är »oviktig», utan tillhör de frågor där kommunisterna går i spetsen för att bekämpa de fördomar som finns både i och utanför arbetarklassen.

5. Resolutionen nämner inte ett enda ord ord i »frågan om Stalin». Här råkar man också i motsättning till Kinas kommunistiska parti, som förvisso inte som Frank Baude anser att Stalin var 100-procentigt bra, utan håller sig till 70 procent. Vi har ingen orsak att ansluta oss till någon av sidorna i denna procentkamp, givetvis har både Baude och KKP en idealistisk syn på frågan, som för övrigt inte är en fråga om en persons personliga kvaliteter, utan en fråga om det sovjetiska samhällets utveckling under 50 år, men att CK i sin resolution fullständigt undvikit frågan visar att »vändningen» inte precis kan karaktäriseras som grundlig.

Två viktiga frågor för KFMLr:s framtida utveckling

Vi har redan tidigare påpekat att KFMLr för närvarande saknar en politik. Detta betyder att spänningarna i organisationen kommer att öka igen när man försöker utforma en ny. Här ska vi ta upp två frågor där det oundvikligen kommer att uppstå motsättningar i KPMLr.

Den ena frågan gäller synen på den kommunistiska propagandan och agitationen, och då speciellt KFMLr:s viktigaste organ Proletären. I CK-rcsolutionen ställer man sig positiva till försöken att »göra Proletären till ett forum för arbetarkorrespondenter från hela landet». Det är osannolikt att hela r kommer att svälja en sådan revisionistisk och arbetarromantisk linje utan protester. En kommunistisk tidning får givetvis inte byggas upp kring »arbetsplatsrapporter» och dyl. utan har till uppgift att bibringa läsaren allsidig kommunistisk kunskap. Och en sådan kunskap kan endast skapas genom en allsidig kommunistisk analys av samhällets alla sidor, dvs utanför fabriksrapporternas ramar. Därför får aldrig den kommunistiska tidningen behandlas som någon slags insändartidning.

Däremot bör tidningen försöka skapa levande kontakter med läsekretsen och upprätta förbindelser med »arbetarkorrespondenter» över hela landet. Men syftet med detta är inte att fylla tidningen med »fabriksrapporter» o dyl. Syftet är ett annat:

»Det är en missuppfattning att skribenter och bara skribenter (i ordets professionella bemärkelse) med framgång kan bidra till en publikation; tvärtom, den är vital och levande bara om det på fem ledande och regelbundet medverkande skribenter går fem hundra eller fem tusen medverkande som inte är skribenter.» (Lenin: Collected Works vol 7, s 526)

Lenin såg således på »arbetarkorrespondenterna» på ett helt annat sätt än KFMLr:s CK. Arbetarkorrespondenternas massa har till uppgift att förse tidningens redaktion med material, som denna kan bearbeta och använda för att ge tidningen liv, för att kunna berika analysen med konkreta exempel och så vidare. Dessutom är det nödvändigt att tidningen överhuvudtaget håller kontakt med sin läsekrets för att få kritik, för att veta vilka problem som bör behandlas grundligare, etc. Däremot har »arbetarkorrespondenten» inte i första hand till uppgift att förse tidningen med notiser.

En sådan förståelse, eller åtminstone element av en sådan, har trots allt tidigare existerat i KFMLr (se debatten i Klasskampen emellan Proletärens redaktion och r:s Stockholmsavdelning). Det är därför osannolikt att en utveckling som i altt större utsträckning innebär att Proletären omvandlas till ett »forum för arbetarkorrespondenter» ska kunna genomdrivas utan problem.

Den andra frågan där det kommer att uppstå motsättningar är tillämpningen av enhetsfronttaktiken.

Det råder en otrolig förvirring i KFMLr på denna fråga. I den av RMF utgivna r-broschyren har vi redan grundligt diskuterat detta och den kritik som där framförs är fortfarande giltig och därför ska vi bara kortfattat ta upp frågeställningen.

De idag intressantaste bidragen till debatten i KFMLr är Anders Lundströms och Jonas Ljungbergs, som enligt CK-rcsolutionen i sin kritik av den förda linjen »i flera väsentliga frågor» haft rätt.

Men som vi redan påvisat i r-broschyren behandlar även AL och JL enhetsfronttaktiken på ett felaktigt sätt. l verkligheten står de på samma grundval som den tidigare CK-majoriteten. Både den gamla CK-majoriteten och AL/JL diskuterar nämligen frågan om enhetsfronttaktiken utifrån resonemang om småbourgeoisins roll i revolutionen. Därför har diskussionen i KFMLr egentligen gällt ett skenproblem, nämligen frågan om småbourgeoisin är kontrarevolutionär eller inte, i stället för att ställa den utifrån den riktiga utgångspunkten, dvs frågan om hur man skapar proletär enhet.

I JL:s fall får detta helt absurda konsekvenser. Han kritiserar KFMLr:s tidigare linje i fråga om enhetsfronttaktiken för att den »gör felet att inte skilja på de småborgerliga partierna och grupperna å ena sidan och den småborgerliga klassen å den andra». (Klasskampen nr 6-73 s 11) Sedan drar han slutsatsen att enhetsfronttaktiken syftar till att »isolera de småborgerliga partierna» för att vinna över småborgarklassen! Ett helt bakvänt resonemang.

De fel som JL gör kan sammanfattas i två punkter:

För det första syftar inte enhetsfronttaktiken till att skapa enhet med småbourgeoisin utan i första hand gäller den skapandet av proletär enhet.

För det andra utgår JL:s resonemang från den felaktiga premissen att »småborgarvänster» representerar småbourgeoisin som klass. »Småborgarvänsterns» inflytande i småbourgeoisin är i verkligheten obefintligt.

Eftersom JL förutsätter KFMLr:s felaktiga partianalys och eftersom han inte förstått målsättningen med enhetsfronttaktiken, blir hans resonemang fullständigt idealistiskt och ger en felaktig grundval för enhetsfronttaktiken. Den effekt som hans linje har är att den lämnar vägen öppen för försök att skapa klassallianser, d v s folkfrontspolitik (dvs en politik som i praktiken bygger på motsättningen »monopolkapitalet-folket»).

En förutsättning för att KFMLr ska kunna tillämpa enhetsfronttaktiken på ett riktigt sätt är att man åtminstone förstår målsättningen med enhetsfronttaktiken. Om man inte har detta klart för sig, då kommer man ständigt att vackla mellan sekterism och opportunistisk principlöshet. Låt oss därför än en gång slå fast att enhetsfronttaktiken syftar att skapa proletär enhet på klasskampens grund och inte klassallianser.

Om inte KFMLr grundligt lyckas göra upp med sin tidigare linje i denna fråga (vilket också förutsätter att man reviderar sin analys av »småborgarvänstern»), då kommer den att orsaka ständigt återkommande motsättningar i organisationen. Detta därför att enhetsfrontproblematiken också har en strategisk dimension, dvs man kommer ständigt att ställas inför problemet att avgöra när och hur man ska använda taktiken.

Innan vi lämnar frågan ska vi kort berörat några av de påståenden som JL gör om trotskismens förhållande till enhetsfronttaktiken. Detta har vi inte behandlat i r-broschyren och eftersom JL:s artikel åtminstone inom den närmaste framtiden kommer att utgöra en grundval för diskussionerna inom r, så kan det vara mödan vart att ge exempel på hur han förvränger historien för att försvara sina teser.

Den vanliga anklagelsen som riktades mot trotskismen före CK-resolutionen vara att trotskisterna förespråkade en »principlös enhet». I sin artikel driver JL den motsatta ståndpunkten. Enligt honom är trotskismen (åtminstone historiskt) enhetsfrontfientlig. De medel han använder för att »bevisa» detta påstående är flera. T ex stämplar han – lögnaktigt! – vänsteristema Maslow och Fischer i tyska KP:s ledning som trotskister, vilket de alltså inte var. (KK 6-73, s23)

Den allvarligaste anklagelsen riktar han indirekt via ett Stalincitat:

»Oppositionens syndafall består i att den blankt förkastar denna taktik. En tid var den fascinerad, dumt och huvudlöst fascinerad, av enhetsfronttaktiken och välkomnade hjärtligt överenskommelsen med det fackliga generalrådet i England i den tron att denna överenskommelse var »en av de säkraste garantierna mot intervention», ett av de säkraste medlen att »oskadliggöra reformismen i Europa» (se Sinovjevs referat på SUKPbs 14:e kongress). Men sedan dess förhoppningar på att »oskadliggöra reformismen» med hjälp av Purcell, Hicks & Co grymt svikits, hemföll den till den andra ytterligheten och förkastade blankt idén om enhetsfronttaktik.» (Qt i Klasskampen 6-73, s 22)

Det som Stalin här åsyftar är synen på den s k anglo-ryska fackföreningskommittén. Denna hade bildats i november 1924 mellan de ryska fackföreningarna och de brittiska fackföreningsledarna. Då fackföreningskommittén bildades hade inte heller den blivande vänsteroppositionen kämpat mot den. Så långt har Stalin rätt (även om han är demagogisk och försöker pådyvla hela vänsteroppositionen Sinovjevs åsikt – Sinovjev tillhörde inte vänsteroppositionen 1924-25, utan tillhörde Stalins fraktion!). Men frågan var inte heller speciellt kontroversiell under 1924-25. Problemet uppstod 1926, då det utbröt en generalstrejk i England. (3)

Under 1925 och i början av 1926 växte en stark vänsterströmning fram bland de engelska arbetarna, som bl a krävde nationalisering av alla gruvor. De engelska gruvarbetarna startade en strejk som stöddes av hela den brittiska arbetarklassen och som i maj 1926 utvidgades till en generalstrejk.

Under hela denna process gick reformisterna i den brittiska fackföreningsledningen emot arbetarna. Fackföreningsledningen lyckades också efter tio dagar stoppa generalstrejken och lät gruvarbetarna fortsätta kampen ensamma under flera månader.

Under dessa omständigheter menade vänsteroppositionen att det var felaktigt att upprätthålla anglo-ryska fackföreningskommittéer, och att man i stället för att satsa på de reformistiska ledarna borde stödja sig på de brittiska arbetarna. Man krävde upplösning av anglo-ryska fackföreningskommittén. Men Stalin och gruppen kring honom vägrade. Detta satte kommunisterna och övriga vänstern i Storbritannien i en mycket svår position. När dessa kritiserade den reformistiska fackföreningsledningen, kunde de senare svara att »det är inte alls ryssarnas uppfattning, och ni kan väl inte säga att de är reformister och förrädare». Denna politik avväpnade de brittiska kommunisterna och den vänsterströmning som hade bildats i fackföreningarna. Sedan dess har det engelska kommunistpartiet aldrig kunnat hämta sig, utan det har förblivit utan politiskt inflytande i den brittiska arbetarklassen.

Genom stalinisternas politik blev den anglo-ryska kommittén ett instrument i de engelska reformisternas händer, den kom att fungera rent kontrarevolutionärt. Något »fredinstrument» som Stalin inbillade sig att den skulle bli, det blev den inte. Efter det att strejken var slut och reformisterna inte längre hade användning för kommittén upplöste de själva denna! (Den som vill studera frågan grundligare rekommenderas TrotskijThe Third International after Lenin).

Vi frågar JL och KFMLr: Är det en sådan enhetsfronttaktik man vill ha? I verkligheten var det Stalin och Co som förkastade enhetsfronttaktiken. Den är nämligen en taktik för klasskamp och inte för klassamarbete. Dessutom är en av dess viktigaste aspekter upprätthållandet av den organisatoriska och politiska självständigheten, så att kommunisterna kan kritisera reformisterna då de begår sina förräderier. Båda dessa principer övergavs av partiledningens stalinistiska majoritet.

Är det en enhetsfronttaktik av Stalins typ som KFMLr vill ha?

Tyvärr ligger vägen öppen, ty det är just en sådan typ av »enhetsfronttaktik» som KKP tillämpar i dag och som KFMLr försvarar. Det är sådana »principer» som gör det möjligt att stödja massmord på kommunistiska arbetare i Sudan och på revolutionärer i Sri Lanka. Något att göra med revolutionär politik, det har det dock inte.

15.3.74 Martin Fahlgren

l. Vi har i detta avsnitt beskrivit KFMLr:s. framväxt utifrån motsättningarna till det gamla KFML. Detta förklarar givetvis inte alla särdrag hos KFMLr. Uppkomsten av KFMLr och organisationens politik, liksom den relativa styrka som KFMLr uppnått i den svenska vänstern (jämfört med liknande tendenser i det övriga Europa) är givetvis beroende av en hel rad faktorer av social och politisk natur. Låt oss ta några exempel

KFMLr:s fixering vid den vilda strejken ar förståelig enbart om man drar sig till minnes den stora strejkvågen kring 1970, då KFMLr bildades. Dessutom spelar den svenska fackföreningsrörelsens struktur och socialdemokratins stora grepp över densamma en stor roll för uppkomsten av stämningar att det enda som egentligen spelar någon roll är kamp utanför fackföreningarna i form av vilda strejker. R:s fixering av den vilda strejken är egentligen en eftergift för spontana stämningar hos en del av de mer militanta arbetarna. Stämningar som mer är uttryck för otålighet än politisk medvetenhet

Ett annat karaktäristiskt drag i KFMLr:s teoribildning är »socialfascism»-teorin. Att den fick så stor plats i r:s föreställningsvärld måste förklaras utifrån den svenska socialdemokratins roll i det svenska samhället. Den svenska socialdemokratin är unik i Europa. Det finns inget annat land där socialdemokratin haft ett sådant grepp över arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen. Dessutom — vilket är mycket viktigt — är socialdemokratin i Sverige unik när det gäller att sitta vid regeringsmakten. Den svenska socialdemokratin har suttit i regeringsställning i över 40 år! Inför ett sådant fenomen är det inte underligt att teorin om »socialfascism» får en viss genomslagskraft. I länder där socialdemokratin spelat mindre roll har också sådana teorier fått betydligt mindre anslutning.

2. Orsaken till att KFMLr:s CK plockar in fraser om trotskismen är givetvis att man vill förhindra medlemmarna att tränga djupare in i frågeställningarna. Man vill bygga upp en ideologisk blockering gentemot trotskismen. Man vill undvika att kadern börjar söka svaren på frågorna utanför de stalinistiska ramar som CK ställt upp.

Därför är också gliringarna åt trotskismen ett uttryck för r-ledningens ovilja att verkligen gå till grunden med problemen. Alla sådana försök att förhindra en leninistisk utveckling är givetvis på sikt dömda att misslyckas. Trotskismen är leninismen i vår tid och det fordras mer än stalinistiska lögner för att stoppa de ärliga revolutionärernas utveckling mot leninistiska ståndpunkter. Därför är också framtiden för vår del ljus.

3. I pressläggningsögonblicket kommer ett extranummer av Klasskampen i våra händer. I detta återfinner vi en artikel av Jonas Ljungberg och två hejdukar till honom. Artikeln har rubriken »Trotskij eller Stalin». I denna försöker JL&Co bevisa att KFMLr:s gamla linje var trotskistisk och att Örjan Nyström och Sigge Åkervall haft ståndpunkter liknande Trotskijs och trotskismens. Artikeln är smått hysterisk och argumenteringen är minst sagt ynklig. Man tar ett citat av t ex ÖN, sedan slänger man fram ett citat av Trotskij och så jämför man citaten (för övrigt ganska ointelligenta jämförelser) och drar slutsatsen att ÖN haft »trotskistiska» ståndpunkter. Huvudanklagelsen mot trotskismen är att den är enhetsfrontfientlig. Vi börjar känna igen de gamla tongångarna från KFml/SKP. För några månader sedan var det ett annat ljud i skällan; vi var i stället för »principlös enhet».

I artikeln återupprepar JL&Co argumentet att Trotskij och vänsteroppositionen var mot enhetsfronttaktiken, därför att de menade att den »anglo-ryska fackföreningskommittén» borde upplösas 1926! (Se KKs extranummer s 21 ff.) Metodiken är att ställa citat från Stalin mot citat från Trotskij. Eftersom Trotskij var för ett upplösande av kommittén, medan Stalin hade motsatt uppfattning, var Trotskij emot »en taktik som kan avslöja för arbetarmassorna var deras ledare står», dvs mot enhetsfronttaktiken! Hur detta går ihop med att Trotskij var en av de drivande när det gällde att införa enhetsfronttaktiken i Komintern i början av 20-talet och att Trotskij just mot Kominterns sekterism under dess sekteristiska period (1928-34) förespråkade enhetsfront mellan kommunister och socialdemokrater mot fascismen, det förblir en gåta som JL&Co inte besvarar.

Problemet är egentligen ganska enkelt. Frågan om enhetsfronttaktikens tillämpning måste ställas i förhållande till läget i klasskampen. Och någon sådan beskrivning av läget i Storbritannien vid tiden för polemiken och den anglo-ryska fackföreningskommittéen, det förser oss inte JL&Co med. I stället rycker de ur citat ur deras historiska sammanhang och drar slutsatsen att eftersom Trotskij var för upplösandet av enhetskommittén 1926 så var Trotskij alltid emot enhetsfronttaktiken. Detta är givetvis absurt. Vi har ovan i artikeln redogjort för läget kring 1926 i Storbritannien och varför det i det läget var riktigt och nödvändigt att bryta med de reformistiska fackföreingsledarna i den brittiska fackföreningsrörelsen och att i stället stödja sig på de arbetande massorna. För JL&Co är detta ointressant. De saknar fullständigt förmågan att ställa problemen utifrån den konkreta klasskampssituationen. För dem är Stalins uttalanden i sig sanna, därför är det ointressant att ta reda på de konkreta förhållandena.

Därmed sällar sig JK&Co till samma sällskap som SÅ och ÖN, skrivbordsmarxisterna för vilka teorin är lösryckt från verkligheten och endast till för att försvara de rådande dogmerna. Med marxismens själ, konkret analys av konkreta förhållanden, har JL och hans gelikar inget att skaffa. De är enbart uppblåsta pratmakare, som om de inte ändrar sig av klasskampens förlopp kommer att förpassas till historiens skräphög, där deras teorier hör hemma.

Martin Fahlgren (Tillägg den 30.3 -74)

Litteraturlista

För den som önskar bekanta sig med RMF:s analyser lämnar vi här en litteraturlista, där de i texten berörda problemen behandlas. Listan är inte fullständig, men den är nog tillräcklig för att bevisa att de påståenden vi gjort i artikeln, att RMF hela tiden kritiserat KFMLr:s sekterism är riktiga.

För att underlätta studierna har vi indelat materialet i ämnesområden.

Allmänt om KFMLr
Mullvaden nov 72; 4,6,8,11-73; 2,3-74
Rött Forum 9, »Söndrade vi stå, enade vi falla» (den i texten kallade r-broschyren)

KFMLr:s arbetsplatspolitik
r-broschyren
Fjärde Internationalen 1-73
Mullvaden nov -72 (om Arendal), nr 3-73 (om bl a SAAB)

Enhetsfronttaktiken
r-broschyren
Rött Forum , »Den proletära enhetsfronten»
Mullvaden 3,4,5,11-73

Om Chile
Chile (broschyr utgiven av RMF)
Fjärde Internationalen 2-73
Mullvaden dec -72; 8,10,11,12,13-73
Om Vietnamkriget
Indokinas kamp är vår
Mullvaden 1-73 (om namninsamlingen)
Homosexfrågan
Mullvaden 12, 13-73
Socialdemokratin och partianalysen
r-broschyren
Fjärde Internationalen 4-73
Om stalinismen
Fjärde Internationalen 7/8-72 (»Lögnens renässans»)

Från tidskriften Fjärde Internationalen 1-2/1974

Vänstern och Kina

Parallellerna mellan utvecklingen i Sovjetunionen efter Stalin och i Kina efter Mao är ur många aspekter slående: marknadsinriktade ekonomiska reformer, skarp kritik mot »personkulten« och den politik den döde ledaren fört, utrensningar av de inom partiledningen som stått den döde ledaren närmast (i Sovjet gällde detta Beria, Molotov, Malenkov, Kaganovitj m fl, i Kina »de fyras gäng« och deras an­hängare). Men det finns givetvis också viktiga skillnader mellan Deng Xiaopings Kina och Chrusjtjovs Sovjet. Exempelvis är det Maos f d motståndare (med Deng i spetsen) som i Kina leder uppgörelsen med det förgångna, medan det i Sovjet var delar av Stalins eget garde som skötte den detaljen. Helt följdriktigt är också den kursändring som de kinesiska ledarna vidtagit betydligt mer genomgripande än den som genomfördes under Chrusjtjov. Idag har i stort sett allt som förknippas med Mao förkastats och kritiserats: »det stora språnget«, »kulturrevolutionen» den ekonomiska utvecklingsmodellen m m . Även om de kinesiska ledarna fortfarande är relativt återhållsamma i sin kritik av Mao (han sägs ha gjort stora »misstag«, men inga »brott«) står det klart att »maoismen« nu förpassats till historiens skräphög i Kina.

De genomgripande förändringarna i Kina efter Maos död har helt naturligt bidragit till att fördjupa den kris som den maoistiskt influerade vänstern befunnit sig i sedan början av 70-talet. Den ideologiska och politiska förvirringen och det organisatoriska sönderfallet har redan idag nått så långt att de kinaorienterade grupperna antingen redan upplösts eller håller på att förvandlas till fullständigt marginella sekter. De enda organisationer av maoistiskt ursprung som — åtminsto­ne tillfälligt — i viss mån lyckats stå emot denna kris är en del av de grupper som haft tillräckligt med sunt förnuft och självbevarelsedrift för att bryta banden med Kina.

I denna situation är det på sin plats att göra ett bokslut över maoismen. Inte därför att de kinatrogna organisationer­na numera skulle ha någon dragningskraft på radikala människor, utan för att fördjupa förståelsen för och dra lärdo­mar av det skedda. Den internationella maoismens dödskamp är ett lärorikt exempel på hur det kan gå när man läm­nar den kritiska vetenskapliga socialismen för att i stället bygga på tro och önsketänkande.

I detta nummer av Fjärde Internationalen inleder vi en artikelserie om Kina. Denna kommer först och främst behand­la den kinesiska utrikespolitiken, vilken haft stora (negativa) återverkningar på den internationella revolutionens utveck­ling och spelat stor roll för de kinaorienterade organisatio­nernas kris. Den inledande artikeln (i detta nummer) är dock ägnad den maoistiskt influerade vänsterns (främst i Sverige) förhållande till utvecklingen i Kina. (De följande artiklarna — som alltså är ägnade åt den kinesiska utrikespolitiken — utgör egentligen ett förarbete till ett större verk om de kinesisk-vietnamesiska relationernas historia. Detta är emellertid för omfattande för att publiceras i vår tidskrift och kommer förhoppningsvis att ges ut i bokform.)

Förutom denna artikelserie kommer vi i Fjärde Internationalen och på annat sätt publicera artiklar och dokument rö­rande den inrikespolitiska utvecklingen i Kina. Vi planerar bl a att ge ut en dokumentsamling om oppositionsrörelserna i Kina.

Red.

Kina och Vietnam. Sällan har två länder tillskrivits den kämpande socialismens ideal i så lyriska tongångar — för att sedan på rekordtid avmystifieras, utsättas för den bistraste kritik, ja tom totalt förkastas!

Under 60-talets andra hälft spred sig »Den Stora Proletära Kulturrevolutionens« förföriska locktoner över hela världen. De påstådda experimenten med »revolutionär demokrati«, »masslinjen« som metod att lösa samhällsfrågorna, »självkritiken« och »kritiken« (»Bombardera högkvarteret!«) i och mot Kina Kommunistiska Parti (KKP) — allt detta ansågs av de förförda stå i bjärt kontrast mot Sovjetunionens och övriga öststaters förkalkade och historiskt misskrediterade »kommunism«. Att sovjetledarna dessutom förrått Kina — se den s k sino-sovjetiska konflikten — gav ännu mer näring åt att Kina stod för en ny livskraftig och internationellt attraktiv socialism.

Den uppfattningen gav inte bara upphov till nya »marxist-leninistiska« partier (som visserligen oftast var små utbrytningar ur moskvapartierna, men ändå…), utan hänförelsen över Kina och »kulturrevolutionen« trängde långt in i de kapitalistiska ländernas intellektuella kretsar, från yttersta vänstern, delar av socialdemokratin till den borgerliga liberalismen. Här i Sverige skulle vi kunna exemplifiera detta fenomen med personer som Jan Myrdal, Joachim Israel, Sven Lindqvist och Olof Lagercrantz.

Fenomenet »kinavänner« — för man kan verkligen tala om ett socialt-ideologiskt fenomen! — förtjänar att uppmärksammas. Dess huvudpersoner har trots allt betytt mycket för att ska­pa den bild av Kina som på sätt och vis varit etablerad i opinionen, åtminstone till för ett par år sedan. Fenomenet är inget nytt. På 30-talet gick det under benämningen »sovjetvänner«, ett icke föraktligt antal intellektuella — författare, artister, konstnärer och vetenskapsmän — som nästan alla besökte Sovjetunionen, för att därefter i skimrande dager beskriva utvecklingen där. Kring dessa fenomenets förgrundsfigu­rer fylkades parnassens B-lag. Leo Trotskij hade ofta det tvivelaktiga nöjet att polemisera mot olika figurer i denna illustra samling, t ex »paret Webb« (Sidney Webb med fru). Trotskijs beskrivning av sällskapet är värd att återges:

För många inom småborgerligheten som varken bemästrar penna eller pensel, är en officiellt registrerad »vänskap« med Sovjetunionen en slags attest på högre andliga intres­sen. Medlemskap i frimurarloger eller pacifistklubbar har mycket gemensamt med medlemskap i föreningen för »Sovjetunionens vänner«, för den gör det möjligt att leva två liv på samma gång: ett vardagsliv i en umgängeskrets med allmänna intressen och ett semesterliv som är upplyftande för själen. Då och då besöker »vännerna« Moskva. De antecknar i minnet trakto­rer, barnkrubbor, pionjärer, para­der och fallskärmshoppande flickor — med ett ord allting utom den nya aristokratin..(1)

I mångt och mycket kunde denna beskrivning gälla 60- och 70-talets »kinavänner«. Ta t ex Han Suyin vars böcker (varav flera är översatta till svenska) utgör tragiska exempel på intellektuell förnedring. Att byta åsikt — beroende på vem inom den kinesiska byråkratin som för tillfället har makten — har för henne varit lättare än att byta skjorta.(2) Samma låga moraliska kvalitet måste också tillskrivas Jan Myrdal, som tränger sig allt djupare in i sin politiska återvändsgränd.

Suyin och Myrdal utgör naturligtvis två av de grövsta och oärligaste exponenterna för kinatrogenheten. En an­nan variant har varit den som bl a Charles Bettelheim, Rossana Rossanda och Maria Antoinette Macciochi stått för. En riktning som visserligen inte fullständigt lagt sig på knäna för den kinesiska utvecklingen, men som övervärderat och förskönat vissa drag i den, och som skapat illusionsspäckade pseudoteorier vilka utgjort den ideolo­giska näringen för en rad centristiska strömningar i Europa, t ex f d Il Manifesto och Avanguardia Operaia i Itali­en och Förbundet Kommunist i Sverige.(3)

Men många f d »kinavänner« har alltmer kommit att ta avstånd från den »kinesiska modellen« sådan som den kommit att utvecklas. Den kinesiska utrikespolitikens skändligheter i början av 70-talet (Ceylon, Pakistan, Sudan osv), KKP:s ansiktslyftningar av diverse reaktionära politiker (Strauss, Heath, Pinochet, Mobutu m fl), den numera totala avsågningen av »kulturrevolutionen« de ständiga ommöbleringarna i ledargarnityret, det politiska och militära angreppet på Vietnam, stödet till folkmördaren Pol Pot, och nu senast den farsartade skådeprocessen mot de överlevande Lin Biao-anhängarna och mot »de fyras gäng« — allt detta har för många »kinavänner« blivit en allt för stark anrättning att svälja. Myterna har bleknat, och »kinavännerna« med dem. Vi har idag ett antal anmärkningsvärda avhopp att notera:

Charles Bettelheim, f d ordfö­rande i »Fransk-Kinesiska Vän­skapsförbundet«. Lämnade förbundet 1976 i protest mot KKP:s behandling av de »fyras gäng«: »Det är omöjligt att hysa förtroende för ledare som förleder folket medan de eliminerar dem som de är oense med«, skrev han i sitt avskedsbrev.(4)

Claude och Jacques Broyelle, författare till den uppmärksammade Kinaboken »Halva Himlen«, ett resultat av ett första besök i Kina. Den andra boken, »China: a Second Look«, är en bitter uppgörelse med deras egna tidigare ståndpunkter. (Tyvärr finns bara den första till­gänglig på svenska.)

Wilfred Burchett, australiensisk författare, som skrivit åtskilliga böcker om Kina (på svenska: »Vändpunkt i Kina« och »Arbete och liv i Kina«) och Indokina (på svenska: »Det andra indokinakriget« och »1975 — Saigon befriat«). Burchett var också till en början sympatiskt inställd till Pol Pot-regimen i Kampuchea, men har nu helt omvärderat sin syn på Pol Pot och Kina.(5)

Listan skulle numera kunna göras mycket lång, och vi kan bara kort peka på ytterligare tre namn: Paul Sweezy, redaktör för den kända amerikanska tidskriften Monthly Review, dansken Jan Bredsdorff, vars bok, »Revolution — tur och retur«, innebär en omvärdering av tidigare ståndpunkter om Kina, samt svensken Joachim Israel som fortfarande lever kvar i »kulturrevolutionens« förlorade paradis.

Att dessa personer nu omvärderat Kina behöver nödvändigtvis inte betyda att de marxistisk orienterade av dem övergivit maoismen. Bettelheim är t ex fortfarande övertygad maoist. Hans ståndpunkt är att den nuvarande ledningen kastat Maos »marxistiska lära« på sophögen, fängslat »revolutionärerna« (dvs »de fyras gäng«) och mer eller mindre påbörjat återupp­rättandet av kapitalismen i Kina…

Maoismens kris, som ovannämnda fall är ett uttryck för, blir ännu tydliga­re om vi betraktar de maoistiska vänsterorganisationernas utveckling, både här i Sverige och i övriga världen. Flera av de f d maoisttrogna grupperna har nu mer eller mindre upplösts, t ex PCP-ml i Portugal och KPD i Väst­tyskland. Svenska SKP plågas också av en förlamande inre kris där förändringarna i Kina tillhör stridsfrågorna.

Ja, inte ens det prokinesiska flaggskep­pet i Europa — norska AKP-ml tycks kunna reda ut begreppen längre. Den nuvarande ledningens totala förkastelsedom mot »kulturrevolutionen« och annat som utgjort maoismens adelsmärke underminerar ju själva grunden och ursprunget till dessa kinatrogna grupperingar. Det är en historiens ironi att dessa organisationer kommer att dö av samma orsak som födde dem…

Andra organisationer kände med tiden att de osade bränt, tog sina händer från Kina, och tar idag avstånd från den kinesiska politiken. Bland de första att göra detta var Progressive Labor Party i USA som redan i början av 70-talet hävdade att kapitalismen »återupprättats« i Kina. Resterna av tyska KPD-ml har antagit en liknande syn, liksom KPMLr i Sverige. Det ki­nesiska svärmeriet är nu över. Istället utgör Albanien, Vietnam och Kuba nya »fyrbåkar för socialismen«. Mån­ga av dessa f d kinatrogna organisationer håller dock fast vid rester av maoismen och tidigare kinesisk politik. Det gäller t ex KPMLr och Förbundet Kommunist, FK (som dock inte var kinatroget på samma enfaldiga sätt som SKP och KPMLr). Trots alla skillna­der dessa organisationer emellan har de ändock haft en gemensam nämnare: Maos påstådda »utveckling av marxismen« och det »revolutionära KKP« fram till början av 70-talet.

Det är därför nödvändigt att bryta ytterligare en myt: myten att det kine­siska (maoistiska) utrikespolitiken någonsin baserat sig på marxismen, på den proletära internationalismen och omsorgen att befrämja världsrevolutionen. Ty den myten lever fortfarande, trots — eller tack vare? — den nuva­rande kinesiska ledningens öppet kontrarevolutionära politik.

Den enda organisation i Sverige (och f ö i världsskala) — förutom VPK (p g a sina bindningar till sovjetblocket — dock fanns det strömningar inom VPK som var mycket influerade av maoismen) — som inte lät sig förföras av de kinesiska locktonerna var RMF (nuvarande KAF), den svenska sektio­nen av den trotskistiska Fjärde Internationalen. Den trotskistiska världsrörelsens resolution om »kulturrevolutionen var nog ett av de mest inopportuna dokument som publicerades i slutet av 60-talet. Trots vissa brister har huvuddelen av dess analys visat sig vara helt korrekt.(6) I början av 70-talet fick vi trotskister också utstå otaliga angrepp från maoistiskt håll för vår »smutskastning« av Kina, vårt »förtal« av den kinesiska utrikespolitiken och våra »attacker« på det kämpande FNL. Hela denna historia ställs nu i en rätt absurd dager. Numera angrips vi antingen för att vi inte smutskastar och förtalar Kina tillräckligt, eller så för att vi inte anser Vietnam vara en »hitleristisk stat« (vilket t ex SKP »upptäckt«). Om vi tidigare fört fram ens hälften av sådana argument mot Kina och Vietnam, då hade vi fått utstå inte bara politiska och ideologiska angrepp, utan förmodligen också rent fy­siska trakasserier.(7)

Den revolutionära marxismen har aldrig åtnjutit någon stark ställning i den svenska icke-socialdemokratiska rörelsen. Stalinismens förfalskade version har istället hängt som en kvarnsten runt rörelsens hals. Perioden 1968-69 innebar visserligen att en ny ung generation upptäckte marxismen som världsbild och analysinstrument. Men dess tillämpning kom — med några få undantag — mycket snart att förtvina under det starka inflytandet från maoismen i Kina och den stalinistiska historieskrivningen. I den svenska vänstern har således den kinesiska utveck­lingen aldrig analyserats på allvar. Det som finns att tillgå är tillstuvade kine­siska blåkopior som publicerats i de teoretiska organen (SKP:s Marxistiskt Forum och KPMLr:s f d Klasskampen) eller i olika utgåvor från Svensk-Kinesiska Vänskapsförbundet. Inte ens det enormt upphaussade verket Kina — klasskampen går vidare (1974), som författades av två medlemmar i Förbundet Kommunist (FK), lyckades höja debatten eller analysmetoderna speciellt nämnvärt. Få FK-medlemmar torde idag uppleva boken som något »nyskapande« eller »originellt«. En enkel genomgång av boken gav vid handen att dessa fraser snarast var reklamslogans och billiga säljargument.(8)

Vi kan alltså konstatera att det saknas en ordentlig marxistisk analys av utvecklingen i Kina från den maoinfluerade vänsterns sida, något som heller inte är särskilt förvånande. Det gäller f ö också i hög grad den indokinesiska revolutionens historia som var en an­nan viktig inspirationskälla för de vänstergrupper som växte fram på 60-talet. Även den är belamrad och dold bakom stalinistiskt bråte. De maoistiska organisationerna trasslar ibland in sig i sådant bråte under sina politiska svängningar och gör därmed smärtsamma upptäckter. Men den maoistiska »självkritiken« tycks för det mesta ha till uppgift att fungera som smärt­stillande medel. Under rituella formler som »misstag«, »70 procent rätt, 30 procent fel«, »oklar syn på motsättningarna« osv, kan de ibland oroliga leden rättas till. Men inte alltid. Den svenska maoismen är visserligen inte samma råttbo som t ex den tyska, men dess historia kantas ändå av åtskilliga utbrytningar, omgrupperingar och omsvängningar. Det kan vara värt att göra en kort översikt över hur de svenska maoistgruppernas uppfattning om Kina förändrats:

KFML/SKP

KFML/SKP är det direkta resultatet av den sino-sovjetiska konflikten och »kulturrevolutionen« och bildades 1967 genom att en mindre utbrytning ur gamla SKP smälte samman med »kineserna« i Clarté-förbundet och i den nybildade FNL-rörelsen. KFML/SKP har aldrig utåt kritiserat Kina och KKP i den minsta fråga! Troget har den — likt sina föregångare: de stalinistiska kominterpartierna — följt med i svängarna. Det har inte spelat någon roll vilken del av byråkratin som haft makten i Beijing. »Den som har makten har rätt« har varit SKP:s rättesnöre. SKP är m a o Beijings Röst i Sverige. Själv ogillar man den benämningen. SKP är ett »självständigt parti«, heter det. Men vari denna »självständighet« består när det gäller Kina kan nog ingen förtälja. Dess mer finns det att säga om SKP:s underkas­telse och dess uppfattning av »självkritik«. Ett exempel: 1973 började Deng Xiaoping sin väg tillbaka till makten efter flera år i skuggan. Under åratal hade Deng symboliserat ondskan (»kapitalistfarare«, »reaktionär« osv). SKP hade sjungit med i den kören. Efter att den första förvåningen släppt konstaterade Gnistan att Deng inte var »reaktionär» längre. Han hade ju gubevars begått… »självkritik«. Chefsredaktören Stefan Lindgren lät lite skamset meddela att »många av Kinas vänner i världen, inte minst Gnis­tan, svalt propagandan mot Deng med hull och hårs Och vidare: »Utan att ha några egna undersökningar att stödja sig på upprepades officiella ki­nesiska argument«. Så sant! Så sant!

Men upphörde SKP och Gnistan med papegojeriet? Icke. Efter händelserna på Tian An Men — Den Himmelska Fridens Torg — i april 1976, då tiotu­sentals människor använde sina hyllningar till den avlidne Zhou Enlai som en protest mot politiken i Beijing, var det dags för nästa expresshiss nedåt för Deng. Händelserna stämplades som »reaktionära« och Deng fick gå som en av huvudinspiratörerna till dessa »kontrarevolutionära handlingar«. Gi­vetvis stämde SKP och Gnistan oför­behållsamt in i de nya tongångarna. Deng hade alls inte gjort bättring. Han var och förblev en »revisionist« och »kapitalistfarare«. Sedan dog Mao och »de fyras gäng« arresterades. Och vem dök nu upp igen om inte… Deng Xiaoping! Återigen togs han till nåder i Gnistans spalter. Kan SKP:s brist på politisk moral illustreras tydligare?

Idag är Deng-fraktionens politik den »officiella kinesiska« linjen, efter avpolleteringen av Hua Guofeng är detta helt uppenbart, och den upprepar SKP lika okritiskt och naivt som de tidigare. Summan av kardemumman blir att alla »kontrarevolutionära« linjer blir »korrekta« när de blir den officiella linjen! Längre än så i politisk underkastelse och intellektuell självförnedring kan man knappast komma. Idag, när »kulturrevolutionens« huvudfien­de — »Kinas Chrustjtjov« — Liu Shaoqi liksom hans idéer återupprättats postumt, när avmaoiseringen är ett faktum, ja då torde marken börja svik­ta ordentligt under SKP-ledningens fötter.(9)

Vi lämnar här SKP. Det är onödigt att tränga in djupare i bedrövelsen, ty för att veta SKP: s ståndpunkt i en fråga som Beijing uttalat sig om behöver vi inte tillfråga Gnistan. Det räcker med att läsa Beijing Review. De enda diskrepanser som är möjliga att urskilja beror på att de svenska språkrören inte tillräckligt snabbt lyckats hänga med i svängarna eller missuppfattat signalerna från Beijing.(10) Låt oss därför istället lite utförligare behandla två organisationer som övergivit den idylliserade bilden av Kina: KPMLr och FK.

KFML(r)/KPML(r)

När Frank Baude & Co bröt sig ur KFML 1970 och bildade KFML(r) var inte utrikespolitiken den viktigaste brytningsfrågan. Fastän »r-arna« i ord anslöt sig till »KKP:s analys av världsläget«, intog dock organisatio­nen i praktiken ståndpunkter i en rad frågor som definitivt inte låg i linje med Beijings politik. Det gällde t ex synen på kampen mot EEC (där (r) av­visade det »nationella oberoendet« som kampkrav) och inställningen till klassförsvaret (där »försvaret av fosterlandet« bestämt avfärdades).

Anslutningen till KKP:s världsbild ledde ändock till att (r) accepterade analysen av Sovjet som »socialimperialistiskt« (som en följd av detta karaktäriserades t ex Kuba som »ett mindre betydande imperialistland«!). När den kinesiska utrikespolitiken i början av 70-talet vreds åt höger försvarade (r) detta, även om det inte var med samma glöd som KFML/SKP.(11) De första tecknen på att Baude & Co internt våndades över den kinesiska politiken var ett antal återkommande gliringar i Proletären över SKP och Gnistan för deras »osjälvständiga« hållning till den kinesiska politiken. I början av 1976 kom Baude/Carlssons bok, Borgerlig eller proletär politik — en kritisk granskning av SKP, där KKP:s »supermaktsteori« kritiserades indirekt genom en kritik av SKP. Ännu vågade man inte öppet ge sig på Kina. »Vad den kinesiska propagandan under alla olika förhållanden för ut kan inte i varje bokstav tas för politisk teori«, påpekade författarna förtröstansfullt. Vidare:

»KKP har säkert fullt godtagbara (!) skäl för att bedriva sin politik så som idag sker. Alldeles säkert har KKP:s ledning mycket noggrant analyserat världen av idag och därav dragit upp sitt globala agerande. Det är en sak som kineserna bäst (!) kan avgöra och det vore oss helt främmande (!) att söka vända oss mot den kinesiska politiken såsom den utformas av KKP; till det är vårt kunnande alldeles för litet.«

Efter denna närmast masochistiska självbekännelse över sin egen okunnighet, valde författarna att i slutet av bo­ken förklara sin och (r):s »högsta respekt« för den »korrekta politik som KKP fört och alltjämt för«.(12)

Men allteftersom utvecklingen i Ki­na fortgick tvingades även Baude & Co att börja bekänna färg. Kinas stöd till Pinochet, Strauss m fl, turerna kring Dengs två återupprättelser, den albanska kritiken mot och brytningen med Kina, och slutligen Kinas angrepp på Vietnam — alla dessa händelser pressade KPMLr till öppen kritik. Men det är en kritik som saknar varje förankring i en marxistisk analys. KKP:s för­räderier har bara blivit för grova och oförsvarbara i Baudes & Co:s ögon. »Kritiken« från (r):s sida har således nästan enbart resulterat i ett flöde av skällsord och hets i Proletärens spalter. »Undantaget« är en artikelserie — »Marxism eller idealism?« — i Proletären nr 12-25, 1979. (Finns även utgi­ven som broschyr i Proletärens skriftserie, nr 1-79.) Här slängs utan större omsvep vad som en gång var en stor del av (r):s ideologiska grundval i graven:

»Av Kinas politik på 60-talet har inte lämnats kvar sten på sten, den är i grunden raserad och den är raserad på grundval av de inre förändringarna i Kina. Och i dessa förändringar har massorna inte spelat nå­gon annan roll än eftertruppens. De politiska förändringarna har till sin huvuddel ägt rum inom partitoppen där olika grupperingar genom en kuppolitik har manövrerat ut va­randra.«

Slutsatsen av detta blir enligt (r):

»Som segrare efter en tjugo år lång strid står nu den kinesiska nationella bourgeoisin ensam vid makten.«

Så lätt är det alltså att slänga ut barnet med badvattnet! Genom en »kuppolitik« har »bourgeoisin« tagit makten utan att »massorna« rört ett finger! KPMLr-ledningen är säkerligen stolt över sin nyfunna »självkritik« och »självständiga analys«. Men lika lite som den har att göra med marxismen, lika mycket har den gemensamt med KKP:s gamla »analys« av hur »kapitalismen återupprättades« i Sov­jetunionen…

I själva verket har (r) bara på nytt fastnat i stalinismens ofruktbara teoribildningar och metoder. Enfaldigt vidhåller man teorierna om »socialism i ett land« och »revolution i stadier«. Man fortsätter att sprida myten om att Mao var marxist och att KKP tidigare »tillämpat marxismen-leninismen«. (En annan myt, vilken vi kommer att avrätta i vår bok om konflikten Kina-Vietnam, men som (r) fortfarande tror på, är att Lin Biaos skrift, Leve segern i folkkriget, var »ett uttalat stöd för undertryckta och koloniala folk i kampen mot imperialism och nykolonialism…«)

Den revolutionära världskartan har så blivit ett »socialistiskt land« fattigare, enligt KPMLr. Till de som fortfarande »håller den proletära internatio­nalismens och socialismens fana högt« räknar man nu bara Albanien, Vietnam och den tidigare »mindre betydande imperialiststaten« Kuba!

Att KPMLr lyckats genomföra denna genomopportunistiska omvärdering av Kina har sina randiga skäl. För det första har (r):s ledning ideologiskt alltid varit mer stalinistisk än maoistisk. Den »folkpolitik« man frigjorde sig ifrån i och med brottet med KFML/SKP måste ändå av r-ledningen ha upplevts som möjlig att härleda till just de maoistiska formlerna. För det andra har (r) alltmer kommit att intressera sig för arbetarkadern i APK (dvs »gammelstalinisterna« kring Norrskensflamman). Ett stöd till Kinas politik har upplevts som ett direkt hinder för att kunna påverka den gruppen. Uppenbarligen ligger denna strävan också bakom den »förändrade syn« på Sovjet som under 1980 har krystats fram i Proletärens spalter. Intressant nog heter det numera »borgarna i Kina« och »revisionisterna i Sovjet«, en definitionsfråga som lär få — och redan har fått — vittgående konsekvenser för (r):s politiska ställningstaganden. För det tredje har KPMLr genomfört en teoretisk nedrustning i stor skala i hela organisationen. Dess teoretiska tidskrift har lagts ner, bokutgivningen minskat betydligt och försök till analyser blir allt sällsyntare i organisationens press. Mot den bakgrunden framstår också (r):s an­språk på en »nykter och självständig analys av världskommunismens uppgifter« som en såpbubbla, ett uppblåst hyckleri…

Förbundet Kommunist, FK

I motsats till de trotskistiska grupperingarna anser vi det emellertid vara betydligt fruktbarare att söka bygga vidare på KKP:s brytning med stalinismens avvikelser.

Med dessa ord i sin första politiska plattform försökte det nybildade FK orientera sig gentemot både stalinismen och trotskismen. Båda sågs som ofruktbara traditioner. Istället var det KKP:s och Maos »brott med stalinismen« som ansågs vara det teoretiska och ideologiska näringsmedel med vars hjälp det framtida Kommunistiska Partiet skulle växa upp och frodas. FK:s kritik av kinatrogna grupper som KFML/SKP och KPMLr fördes mest på en abstrakt teoretisk/ ideologisk nivå. Båda ansågs, och naturligtvis i och för sig ofta med rätta, vara »empiriodogmatiska« och hålla sig med förvanskade och vulgariserade tolkningar av KKP:s och Maos teorier och politik (en kritik som i själva verket också gällde FK självt).

FK:s ansträngningar att vaska fram en egen, »självständig« revolutionär teori med utgångspunkt i den kinesiska politiken måste oundvikligen leda in i motsägelser och teoretisk förvirring. Det FK försökte göra var att bygga upp en »ny« teori genom att på ett ofta mycket godtyckligt sätt blåsa upp vissa aspekter av den kinesiska utvecklingen och helt enkelt blunda för andra. I praktiken när det gällde att ta konkret ställning till t ex den kinesiska utrikespolitiken (eller byråkratiseringen i Kina) svävade FK på målet och retirerade till sofistikerade och utspekulerade försvarspositioner. (Byråkratin erkändes förvisso som ett existerande feno­men i Kina, men ansågs mer eller mindre vara nödvändig, ja tom oundviklig i det stadium det kinesiska samhället befann sig. Istället (!) för att bekämpa byråkratin skulle de kinesiska massorna bryta ner den »borgerliga arbetsdelningen…«De kinesiska massorna hade givetvis en helt annan inställning än FK, vilket den senare ut­vecklingen visat och kommer att demonstrera även i fortsättningen.)

Men liksom de okritiska kinagrupperna alltmer ansattes av den kinesiska utrikespolitikens förräderier, undgick inte heller FK:s sofistikerade »kritiker« detta öde. Yrvaket frågade sig FK i tidningen Röda Arbetet, 1-73: »Har Kina övergett sina revolutionära ideal och gått in för en försoningspolitik med USA?«. Detta samtidigt som all tidigare och samtida kritik av Kina från trotskistiskt håll avfärdades som »hets mot Kina«! I och för sig är detta förståeligt. En organisation som då an­såg KKP vara »den världskommunistiska rörelsens ledande kraft« (!) kan knappast förväntas förstå kritik (hur den än ser ut!) på annat sätt. FK fort­satte därför att skönmåla maoismen och utvecklingen i Kina, och utvecklade sina försvarspositioner till extremt patetiska och löjeväckande proportioner. Allra klarast och mest systema­tiskt skedde detta i boken Kina — klasskampen går vidare, som förmodligen skrevs under 1973 men gavs ut våren 1974. Låt oss återge några av de mer besinningslösa betraktelser över maoismen ur denna bok:

Maoismen är bolsjevismens jämlike i revolutionär livskraft och dynamik, men med ett nationellt be­gränsat synfält…

Men medan bolsjevismen förföll, tappade entusiasmen och perspekti­vet efter en relativ kort tid, så har det revolutionära uppbygget i Kina öppnat ständigt nya horisonter och väckt ständigt nya idéer till liv… 

På så sätt har den kinesiska revo­lutionen inneburit bestående land­vinningar för den internationella kommunismen, medan bolsjevismens landvinningar och experiment alla urholkades eller förvreds till oi­genkännlighet…

Bolsjevismen var en klart lysande stjärna som steg upp på en svart himmel och slocknade på en ännu svartare. Maoismen har lyst mindre klart, men stadigare och längre. Den fortsätter att lysa…(13)

Detta dravliga blomsterspråk utgjorde faktiskt några av de viktigaste slutsatserna om maoismen i en bok som utgav sig för att vara »nyskapande« och »originell«!

Men FK hade naturligtvis upptäckt att det var svårt att försvara den offici­ella kinesiska politiken, och i boken påpekade man reserverat att »Kinas nuvarande ledning inte för någon proletärt-internationalistisk politik«, men att det »självfallet (!) finns…. progressiva inslag i Kinas utrikespolitik, t ex stödet åt befrielserörelserna i Indokina« (vars karaktär och syften i förbigående sagt tål att diskuteras). Att det kunde finnas någon materiell grundval bakom den kinesiska politiken, att den uttryckte de nationella särintressena hos en byråkrati det stod FK helt främmande inför. I stället reducerades den kontrarevolutionära utrikespolitiken till »felbedömningar« och »underskattningar«:

Har Kina korrekt bedömt huvudsidan i de imperialistiska motsättningarnas utveckling, i Sovjetunionens roll, i tendenserna i den nykoloniala världen?

Allmänt kan man säga att Kina underskattar klasskampens och rörelsernas betydelse för utvecklingen i världen och kraftigt överbetonar vikten av förbindelserna på statsnivå.(14)

För att komma ifrån diskussionen om byråkratin och dess roll sökte FK fram en strömning inom byråkratin som påstods vara »den äkta revolutionära vänstern« (»de fyras gäng«):

»Vi framhåller att det är vänstern i KKP:s ledning vi stödjer. Att okri­tiskt stödja den nuvarande politiken i alla dess delar är i själva verket ett stöd åt högern och de opportunistiska krafterna i Kina«.

Men inget tyder på att »vänstern« stod för någon kvalitativt annorlunda linje i de avgörande frågorna, allra minst när det gällde den socialistiska demokratin och utrikespolitiken.

FK:s totala oförståelse för den kine­siska utrikespolitikens konsekvenser och orsaker kan belysas med följande exempel:

Våren 1974 utbröt en debatt i fr a Aftonbladet om Vietnam och »supermakterna«. I ett antal inlägg försökte ledande SKP:are och medlemmar i FNL-grupperna (DFFG) bereda marken för att omvandla Vietnamrörelsen till en «front mot supermakterna«. Andra, t ex Sara Lidman, talade emot en sådan utveckling. Det gjorde även vi trotskister. Men vi för­sökte också förklara varför SKP- och DFFG-ledningen agerade på detta sätt, liksom vi i många artiklar och skrifter försökte peka på den kinesiska utrikes­politikens katastrofala konsekvenser.

FK:s kommentarer till våra varningar utgör ett typiskt exempel på en småborgerlig akademisk inställning:

För trotskisterna har hela denna debatt varit mums för måns. Men trots den gälla tonen har deras kritik mot Kina förblivit märkligt ytlig. De har tagit upp olika exempel på kinesisk opportunism, slagit sig för bröstet och skrikit: Titta vilka förräderier! Men då man inte sökt konfrontera den kinesiska synen på världsläget med ett teoretiskt marx­istiskt arbete, har kritiken stannat på ett empiriskt och moraliserande plan. (15)

»Mums för måns«! FK var uppenbart oroat över att KAF eventuellt kunde göra politiska vinster (naturligtvis oförtjänta!) på sin kritik av den kinesiska politiken. Men vad ville FK själva göra åt den allvarliga situationen med Indokina och solidaritetsarbetet? FK:s »alternativ« måste betraktas som en ren politisk skandal inom vänstern. Samtidigt som FK vädjade till alla antiimperialister i Vietnamrörelsen att avvisa supermaktsteorin, frånsade man sig öppet allt ansvar att i praktiken befatta sig det minsta med praktiskt solidaritetsarbete:

Vår bedömning är att vi inte kan tillföra mycket i stödarbetet med kampen i Indokina. Dels täcks detta upp av andra (!), och dels har vi ett dåligt utgångsläge för satsningar.(16)

Istället skulle FK »satsa« på »områden som andra organisationer underlåter att stödja, och… där det är kritiskt«. (Arbetarkamp 10-74). Utan omsvep överlät FK hela frågan åt de personer och organisationer de själva kritiserat för att vilseleda arbetet, dvs SKP, DFFG, KAF osv. För vilka var de »andra« som ansågs täcka upp frågan så bra?

Vidare är det anmärkningsvärt hur aningslöst FK betraktade situationen i Indokina och den kinesiska utrikespo­litikens effekter i Sydostasien. I skenet av händelserna i Indokina efter 1974 blir den fråga vi ställde i FK i samband med supermaktsdebatten snarast ett bekräftat påstående:

Och framför allt, är inte Indoki­na det kampavsnitt som på senare tid hårdast (i förhållande till sina re­volutionära förutsättningar) drab­bats av supermaktsteorins konsek­venser?(17)

Efter 1974, och framför allt efter det att »de fyras gäng« eliminerats från den politiska scenen i Kina, har FK alltmer kommit att ta avstånd från den officiella kinesiska politiken, både inrikes- och utrikespolitiken. Men fortfarande har man inte gjort upp med myterna om »de maoistiska försöken att finna en annan utvecklingsväg än Sovjetunionen«. Den utvecklings­vägen försvann med »vänstern« i KKP, dvs »de fyras gäng«, anser FK. Och för inte så länge sedan skrev Arbe­tarkamp resignerat att Kina »lika lite går mot socialismen som Stalins Sovjet…«

Ett stående argument från dessa organisationer — SKP, KPMLr, FK osv — har varit att vi trotskister »saknat analyser av Kina och KKP«. Detta är en helt falsk anklagelse. Den trotskistiska världsrörelsen har i själva verket en lång rad analyser av hela området, liksom av olika delaspekter.

Dessutom har vår rörelse den meriten att ha följt upp utvecklingen i Kina ända sedan slutet av 1920-talet. Visserligen har den absoluta merparten av detta material inte översatts till svenska — tyvärr. Men detta har mer varit en fråga om bristande resurser och avväganden i prioriteringar från den svenska organisationens sida. (Det finns ju också andra områden i klasskampen som varit nödvändiga att täcka upp.)

I ett stort antal världskongressresolutioner har Kina tagits upp, och bakom dessa resolutioner ligger många analyser och diskussioner. Ett flertal böcker har skrivits, av vilka vi här bara ska nämna Livio Maitans bok om »kulturrevolutionens (18) I de olika nationella sektionerna av Fjärde Internationalen har det publicerats massor av artiklar i de teoretiska tidskrifterna, liksom i organ som Intercontinental Press/Inprecor.

Argumentet om vår »teorilöshet« eller »obefintliga analyser« är således inget annat än struntprat. De bidrag till analysen av Kina som producerats av medlemmarna i vår världsrörelse är både kvantitativt och kvalitativt tusenfalt överlägsna t ex FK:s egna grovt överreklamerade insatser på området.

Det är ingen tillfällighet att SKP, KPLMr och FK idag nog helst skulle vilja ha mycket av det strunt de skrivit om Kina under 60- och 70-talen osagt, medan det som sprungit fram ur vår världsrörelse fortfarande står sig i överraskande hög grad. Men vilka lärdomar har man dragit av detta?

 Stig Eriksson / Martin Fahlgren

NOTER

1. Trotskij, Den förrådda revolutionen, Partisanförlaget, 1969, s 220.

2. En exposé över Han Suyins beklämmande vindflöjelfilosofi görs i Simon Leys artikel i den franska tidningen L’Express, 9 aug, 1980, där han helt enkelt ställer utdrag ur tidigare och senare delar av hennes produktion mot va­randra. Läsningen är mycket lärorik som en fallstudie över intellektuell ohederlighet.

3. Som exempel på dessa personers pseudoteorier kan vi nämna Bettelheims Kulturrevolution och industriell organisering i Kina, Rossandas artikel Maos marxism, i Zenit nr 3-71 och Macciochis bok Daily life in Revolutionary China.

För en kritik av Bettelheim, se Grimborgs rescension i Fjärde Internationalen 1-2, 1974, s 47-48.

För en kritik av Macciocho, se Les Evans artikel i International Socialist Review, Jan 1973, s 26-33.

4. Avskedsbrevet samt en längre text där han utvecklar sin kritik av utvecklingen i Kina finns i Bettelheim/Burton, China Since Mao, Monthly Review Press, New York 1978.

5. Se t ex Kommentar 1-79, s 7-11.

6.Resolutionen återfinns i Fjärde Internationalen nr 2 1969.

7.Ett milt exempel på hur maoisterna i vietnamrörelsen försökte »bekämpa» trotskismen är följande »råd« från FNL-gruppen i Umeå: »Vi på detta sätt be alla våra sympatisörer och vänner på Umeå universitet att så fort någon trotskist försöker stoppa till er ett flygblad eller sälja något så avvisa det bestämt». (Studenttidningen Vertex 2/73, s 18).

8. En kritisk recension av boken återfinns i Fjärde Internationalen 4-74, s. 39. Se även KAF-stencilen, Förbundet Kommunist, Kina, Sovjet och supermakterna, 1974.

9. I en intervju publicerad i Beijing Review nr 51-80 säger exempelvis partiets nye generalsekreterare Hu Yaobang att den »s k kulturrevolutionens årtionde mellan 1966 och 1976 var en katastrofal period. Det fanns inget korrekt eller positivt med dessa tio år. Allt var negativt». Vad säger t ex Jan Myrdal om detta?

10. I rättvisans namn bör vi dock tillägga att det finns vissa tecken på att det även i SKP:s ledande skikt nu insmugit sig viss tveksamhet om utvecklingen i Kina. Det har varit svårt för även de mest notoriska Beijing-papegojorna att hänga med i svängarna under de senaste åren. Kan vi hoppas på ett gradvis politiskt tillnyktrande på denna punkt? Eller är tendenserna till att hålla viss distans till utvecklingen i Kina bara ett uttryck för en opportunistisk strävan att motverka organisationens tilltagande isolering och inre söderfall (oppositionen mot papegojeriet är idag utbredd i SKP)?

11. Ett i många avseenden groteskt undantag i värsta SKP-stil var Aant Elzingas artikel i Klasskampen 1-73: »Kinas utrikespolitik — ett värn för freden».

12. Baude/Carlsson, Borgerlig eller proletär politik, 1976, s38-39, s 116.

13. Börjesson-Svensson (pseud.) Kina — klasskampen går vidare, 1974, s 132-133.

14. Ibid. s 118.

15. Kommunist nr 17, s 13.

16. Ibid. s 6.

17. KAF-stencilen, Förbundet Kommunist, Kina, Sovjet och supermakterna, 1974.

18. Maitan, Party, Army and Masses in China. A Marxist Interpretation of the Cultural Revolution and its Aftermath, New Left Review Books, London 1976. För en positiv, men kritisk — dvs ännu mer antimaoistisk recension av Maitans bok, se F. Hallidays artikel i New Left Review nr 100, s 165-192.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/81

Stalinisterna och enhetsfronten

Introduktion: Artikeln skrevs 1940 och behandlar de problem som det amerikanska trotskistiska partiet (SWP) stod inför i sin enhetsfrontstaktik, l förbigående avlivar Cannon myten om enhetsfrontstaktikens allsmäktighet: den måste brukas med urskiljning och förnuft och får inte bli en fetisch. Sedan övergår han till att diskutera hur frågan ställdes konkret för SWP under andra världskrigets första år. Därvid tillrättalägger han en annan missuppfattning, nämligen att enhetstaktiken alltid riktar sig till massorganisatlonerna som sådana eller deras faktiska ledare. Det avgörande är det konkreta läget. Endast med hänsyn taget till detta kan enhetsfronten bli ett ovärderligt instrument för att föra arbetarklassens positioner framåt och stärka partiet. Före världskriget riktade sig SWP främst till den mer eller mindre »oberoende» vänsterflygeln inom den amerikanska fackföreningsrörelsen med sin enhetstaktik och i allmänhet mot det stalinistiska kommunistpartiet. Efter krigsutbrottet förändrades emellertid läget drastiskt. Nu blev inställningen till kriget en avgörande fråga och i denna intog stalinisterna (fram till sommaren 1941) en betydligt progressivare (om än felaktig) hållning än de tidigare allianspartnerna som vacklade betänkligt åt försvarsvänliga positioner. Därmed blev det nödvändigt att »byta häst» och alliera sig med stalinisterna mot vänsterbyråkraterna. Summan av kardemumman:

Enhetstaktikens tillämpning beror på den objektiva situationen och vad den kräver å ena sidan, och den inställning som de olika strömningarna inom arbetarrörelsen intar i de politiska ödesfrågorna å den andra. Det är alltså inte oväsentligt vilka politiska ställningstaganden som dessa strömningar intar. Vi överlämnar härmed ordet till James P. Cannon:

(Tal vid SWP:s plenarmöte i Chicago, den 27-29:e september 1940.)

Kamrater, det verkar som om debatten om militärpolitiken i stort sett är avslutad. De små skiljaktig-heter som har visat sig kan bevaras i avslutningstalet. Vi kan nu diskutera andrahandsfrågan om stalinisterna och vår taktik i fackföreningarna.

Utgångspunkt

Sedan en tid har vi tvingats inse att kommunistpartiet är det största hindret för en utveckling av den revolutionära rörelsen i USA. Stalinisterna behåller en stark ställning i många fackföreningar och i och med sin nya vändning har de ytterligare förvirrat saker och ting, till vår nackdel.(1) Spekulationerna om att Stalin-Hitlerpakten skulle innebära kommunistpartiets undergång har inte infriats. Den nya linjen gav dess byråkratiska ledarskap möjligheten att än en gång ta på sig en skenradikal mask. Arbetarmilitanterna i basen tilltalades mer av detta än av den gamla politiken.

Förvisso stöttes ett ganska stort antal stalinistiska arbetare bort av den cyniska pakten med Hitler, men de största förlusterna, både vad gäller medlemmar och sympatisörer, utgjordes av småborgerliga element som kommunistpartiet hade rekryterat under de senaste åren. När det kom till ett avgörande visade det sig att dessa var mer fästa vid Roosevelts borgerligt-demokratiska regim än vid Stalins regim. De stalinistiska arbetarna, å andra sidan, stannade till största delen kvar i partiet och trotsade repressionen och förföljelserna. Dessa fakta måste vara vår utgångspunkt när vi bestämmer taktiken i denna fråga.

Ett extremt förslag

Under många månader har vi varit medvetna om att vi inte har gjort tillräckligt stora inbrytningar bland de stalinistiska arbetarna. Kommunistpartiet är ett hinder som de revolutionära arbetarna måste undanröja ur sin väg. Detta kan inte enbart göras med hjälp av frontalangrepp. Det är nödvändigt att finna metoder för flankangrepp, som komplementerar vår kompromisslösa och oupphörliga offensiv mot den förrädiska stalinismen. Vi hade dessa funderingar i åtanke när vi vid vårt senaste besök hos kamrat Trotskij satte upp frågan om kommunistpartiet på dagordningen för diskussion med honom. Även han tyckte att vår politik gentemot kommunistpartiet sedan lång tid hade varit alltför negativ, att vi inte hade kommit på en tillräckligt flexibel taktik för flankmanövrer i syfte att vinna stalinistiska arbetare till oss.

Trotskij ställde frågan om valkampanjen, och han lade fram ett chockerande förslag. Han sa att kommunistpartiets ledning talar vitt och brett om att de är motståndare till imperialistiska krig, etc. Vi vet att de är lögnare och bluffmakare som bara lyder de senaste instruktionerna i Stalins diplomatiska spel. l morgon kommer de att förråda kampen mot kriget. Vi vet detta, sa Trotskij, men tusentals missledda arbetare är ännu inte övertygade om det. »Vi måste komma på ett sätt att nå dessa arbetare som de är, med sina nuvarande uppfattningar. Låt oss ta ledarna på orden och säga: Om kommunistpartiet vidhåller sin ståndpunkt av motstånd mot det imperialistiska kriget, så kommer vi att föreslå dem en enhetsfront, och tom ge deras kandidater ett kritiskt stöd i valet.»

Ingen i delegationen höll med den Gamle om detta drastiska förslag. Vi hade en lång och tidvis hetsig diskussion med honom om detta.(2) Vår åsikt var att en så drastisk förändring mitt under en valkampanj skulle kräva alltför många förklaringar, och innebära en risk för stora missförstånd och en förvirring som vi inte skulle kunna skingra. Även om vi möjligen skulle vinna några hundra stalinistiska arbetare under loppet av en långvarig taktik av detta slag, så ansåg vi att vi löpte risken att förlora mer än vi kunde vinna.

Ett kompromissförslag

Vi argumenterade fram och tillbaks på denna grundval i flera dagar. Sedan lade Trotskij fram ett kompromissförslag. Han sa att den nya militärpolitiken — den strategiska linjen på lång sikt — trots allt var det viktigaste, och inte det mindre, kortsiktiga problemet med vår taktik gentemot KP i den pågående valkampanjen. Om vi godtog hans förslag som en möjlig manöver, sa han, och utarbetade en enhetsfrontstaktik som verkligen skulle möjliggöra ett penetrerande av den stalinistiska basen, så skulle han acceptera det som en kompromiss. Vi grubblade på det några dagar. Jag hade ett personligt samtal med honom innan vi lämnade Coyoacan, och jag framförde på nytt mina farhågor för att en så drastisk politik som att kritiskt stödja kommunistpartiet i det kommande valet skulle leda till missförstånd och förvirring. Han sa att han inte ansåg det tillräckligt viktigt för att göra det till en stridsfråga; han ville inte provocera fram en partidiskussion som skulle kunna avleda uppmärksamheten från den ytterst viktiga frågan om den nya militärpolitiken. Men vi borde noggrann! tänka igenom saker och ting, och utarbeta en effektiv enhetsfrontstaktik gentemot den stalinistiska byråkratin.

Enhetstaktiken

Enhetsfrontstaktiken, som den utarbetades och fulländades av Lenin, är på intet sätt ett uttryck för en försonlig inställning till konkurrerande organisationer inom arbetarrörelsen. Enhetsfronten är avsedd att mobilisera massorna — som de är — för gemensamma aktioner mot klassfienden kring speciella dagsfrågor. Samtidigt är det en metod för att bekämpa främmande strömningar och förrädiska ledare. Taktiken ska inte tillämpas ständigt, varje dag i veckan, utan bara vid lämpliga tillfällen. Kominterns viktigaste taktik under Lenin var enhetsfrontstaktiken. Men Lenin visste när man skulle använda den och när man skulle ställa den åt sidan. Under de första åren efter Andra Internationalens splittring och Kominterns grundande sades ingenting om enhetsfronten. Ryssarna har ett talesätt: »Varje grönsak har sin årstid”. Och krigets och efterkrigstidens årstid, efter ryska revolutionen och efter Kominterns grundande, var en årstid för frontaloffensiv mot den internationella socialdemokratin. Strategin var att fullborda splittringen genom ett skoningslöst krig, och att ersätta de reformistiska partierna med revolutionära kommunistpartier.

Detta frontalangrepp genomfördes från 1917, över Kominterns grundande 1919, och ända till hösten 1921. Därefter gjorde Kominterns ledare — Lenin och Trotskij -en balansräkning. Lenin pekade på vad vi hade lyckats uträtta med vår strategi, att vi hade byggt självständiga kommunistpartier av betydande storlek i alla länder. Men socialdemokratin hade fortfarande kontrollen över stora arbetarorganisationer. Dessa arbetare var ännu inte övertygade om kommunismen. Under den följande perioden måste vi konfrontera de reformistiska ledarna med förslag om en enhetsfront som ett sätt att närma oss den bas som de hade inflytande över.

Man kan observera samma mönster i arbetet att bygga Fjärde Internationalen i kamp mot stalinismen. Vi har genomfört ett långdraget frontalangrepp. Under loppet av detta angrepp har vi valt ut och dragit till oss härdade kadrer i den Fjärde Internationalen. Men vi måste inse att kommunistpartiet fortfarande är en mäktig organisation, många gånger större ån vi. Det har i sina led många missledda men klassmedvetna arbetare. Vi måste nu ta till enhetsfrontstaktiken som ett sätt att komma i kontakt med dem.

Ingen i vår politiska kommitté ville stödja politiken att ge ett kritiskt stöd till stalinisterna i valet. Jag tror att vi denna gång hade rätt mot Trotskij. Icke desto mindre har vi alla insett att vi måste hitta en mer flexibel taktik gentemot kommunistpartiet, och så länge de ansluter sig till denna halvradikala linje, leta efter lämpliga tillfällen för att penetrera deras led med hjälp av enhetsfrontsförslag. Och här vill vi inte heller gå över till den andra ytterligheten, från att lämna kommunistpartiet ifred till att ställa förslag om enhetsfront varenda dag. Vi ska noggrannt skilja ut och välja tillfällen och händelser för att via kommunistpartiets organisationer göra närmanden till dess bas för en begränsad, specifik enhetsfront. Det har vi kommit överens om, och jag anser att konferensen bör anamma det som en allmän politik.

Jag upprepar att det skall genomföras på ett ytterst försiktigt och klokt sätt. Vi har redan, ganska försiktigt, provat denna taktik i New York, når vi genomförde vår kamp mot Bundisterna (3) och de Coughlinistiska organisationerna (4). Vi skrev ett brev till kommunistpartiets lokalorganisation och föreslog dem en enhetsfront mot Coughlin-Bund-ligorna. Vi följde aldrig upp det. Vi skickade dem bara ett brev och publicerade det. Men bara det enkla faktum att vi bekämpade fascisterna i New York, och att vi vädjade till kommunistpartiets bas för att förena sig med oss, gav goda resultat. Vi fick informationer från våra kontakter i kommunistpartiet att vi väckte ett ganska stort intresse i deras led. Det gav byråkraterna en hel del »besvär«. Ganska många stalinist-medlemmar ville acceptera vårt enhetsförslag och förena sig med oss i kampen mot fascisterna. Ur denna enda erfarenhet vann vi över en hel del stalinistiska basmedlemmar till vårt parti.

För närvarande har vi i Kalifornien en situation där, om jag förstått saken rätt, guvernör Olsen har föreslagit att den statliga lagstiftande församlingen ska anta en grundlagsförändring för att få bort kommunistpartiet från vallistorna. Vår lokalorganisation i Los Angeles nappade omedelbart på detta. De föreslog att vi skulle skicka en vädjan till kommunistpartiet och andra organisationer om en enhetsfrontsaktion för att bekämpa detta försök att lagstifta bort KP. Politbyrån godkände enhälligt Los Angeles-kamraternas initiativ. Enligt vad jag har förstått kommer de att fullfölja denna aktion de närmaste veckorna.

En kampmetod

Det måste ständigt upprepas att enhetsfronten är en kampmetod. Den innebär inte vänskap eller försoning. Den innebär bara att via deras officiella ledarskap komma i kontakt med basen i en konkurrerande organisation inom arbetarrörelsen för en enad kamp för gemensamma omedelbara mål. Om den används på rätt sätt, så skapar enhetsfronten möjligheten att penetrera basen i organisationer som vi hittills varit utestängda från. Det är i denna, och endast i denna, mening som vi föreslår stalinisterna enhetsfronter under den kommande perioden. Vi är, och skall förbli, stalinismens mest konsekventa och oförsonliga fiender.

Den gamle var mycket optimistisk över våra möjligheter. Han sade: Anta att ni går in i detta och upprepar dessa experiment gång på gång vid lämpliga tillfällen. Om ni till slut vinner över 200 stalinistiska arbetare till vårt parti, så har ni uppnått mycket. Vi reste frågan om det oerhörda hat som många ärliga arbetare inom arbetarrörelsen känner mot stalinisterna. Det finns ett stort korn av rättvisa och uppriktighet i detta hat, även om det ofta blandas med reaktionära fördomar. Vi måste vara mycket försiktiga, så att vi inte stöter oss med dessa anti-stalinistiska arbetares känslighet. Det är arbetare som är militanta och delvis klassmedvetna i sin inställning, men vi får inte låta deras känslighet bestämma vår politiska linje.

Fackföreningspamparna och stalinisterna

Så fort vi började tala om enhetsfronter med stalinisterna, så hörde vi från samtliga våra fackföreningsfraktioner ett rop om att ta det lugnt! Folket i fackföreningarna visste hur hatade stalinisterna är. Vi måste vara försiktiga. Om vi låter oss sammanblandas med stalinisterna, så kommer vi att skära av den väg vi har att närma oss basen inom fackföreningsrörelsen, den antistalinistiska bas som enligt min åsikt är en viktigare reservoar för revolutionen än stalinisternas bas.

Här var vi lite oense med Trotskij. Han var benägen att vifta bort hela den »progressiva” rörelsen som enbart bestående av patrioter och bluffmakare. Han gav oss faktiskt ett verkligt argument angående Lewis och Browder. (5) »Vad är det för skillnad mellan Lewis och Browder? Är Browder en större skurk än Lewis? Jag tycker inte det. De är bägge skurkar — av olika sort.« En kamrat anmärkte att stalinisterna är mycket fientliga mot oss. Trotskij sa: »Ja, jag vet det. Ibland skjuter de på oss.«(6) Han sa: »Tror ni Inte att Lewis eller Green (7) skulle skjuta på er? Det är bara olika omständigheter, det är allt.«

Vi måste klassificera stalinisterna och de reaktionära och »progressiva» patriotiska fackföreningsbluffmakarna som bara två olika varianter av arbetarfiender, som använder olika metoder pga att de har olika grund att stå på. Det ställer oss i en besvärlig situation inom fackföreningsrörelsen. Vår allmänna praktik i det dagliga fackföreningsarbetet har varit att samarbeta med de progressiva och t o m med de konservativa fackföreningsbluffmakarna mot stalinisterna. Vi har haft rätt ur den synvinkeln, att även om de konservativa och traditionella fackpamparna (labour skates) inte är bättre än stalinisterna, inte är mindre förrädare i det långa loppet, så har de olika grundvalar för sin existens.

Stalinisternas bas är byråkratin i Sovjetunionen. De är fullt beredda att spränga en fackförening för att försvara Stalins utrikespolitik. De traditionella fackföreningsbluffmakarna har inga rötter i Ryssland, och inte heller något stöd i dess mäktiga byråkrati. Deras enda grundval är fackföreningen; om fackföreningarna inte bevaras kan de inte fortsätta att existera som fackföreningsledare. Ren självbevarelsedrift gör att de är lite mer lojala mot fackföreningarna än stalinisterna. Det är därför vi har haft rätt när vi i rena fackföreningsfrågor har samarbetat med dem mot stalinisterna.

Dagsfrågor — politiska frågor

Men till stor del har vårt fackliga arbete hittills varit en dag-till-dagverksamhet baserad på dagsproblemen, och det har saknat en övergripande politisk inriktning och ett övergripande politiskt perspektiv. Detta har tenderat att sudda ut skillnaderna mellan oss och rena fackföreningsmilitanter. Tidvis föreföll de i många fall vara en av oss. Det var solsken och vi var goda vänner. De stora frågor som kriget har ställt håller på ett grymt sätt på att störa denna idyll. En del av våra kamrater har redan gjort en del avslöjande erfarenheter av hur en krigssituation sätter stopp för tvetydigheter och tvingar människor att visa vad de verkligen går för.

En del personer stödde oss i nästan vartenda förslag vi ställde om att förbättra fackföreningen, uppnå bättre avtal, osv. Sedan störs plötsligt hela denna fridfulla rutin i fackföreningsrörelsen av de överväldigande frågorna om krig, patriotism, nationella val, etc. Och de fackföreningsmilitanter som i vanliga fall verkade så bra, visar sig alla vara patrioter och Rooseveltanhängare. Vi har nu en mycket snävare grund för samarbete med dem. Denna nya situation gör att vissa av våra kamrater säger att vi skall bryta alla relationer med dessa patriotiska fackmilitanter och progressiva bluffmakare. Det är en mycket extrem inställning som vi inte kan skriva under på.

Vad vi måste göra är att göra vår enhetsfrontspolitik, i fackföreningarna och i allmänhet, mer exakt. Enhetsfronten innebär inte politiskt samarbete, utan gemensamma aktioner kring speciella frågor, och det trots politiska skiljaktigheter. Enhetsfronten grundas på dagsproblem. Den är inte något som liknar ett permanent samarbete, utan helt enkelt överenskommelser från dag till dag. Där vi är överens eller halvt överens med andra går vi tillsammans. Där vi inte är överens går vi ensamma. Politiskt har vi ingen grundval för samarbete med de »progressiva» i fackföreningarna. Denna grundval kommer att bli mindre och mindre ju längre tiden går, och allteftersom krigsmaskinens tryck blir större.

Grundläggande principer

Många kamrater i fackföreningarna har arbetat hand i hand med folk som bara har varit fackliga mi-litanter och inget annat, l »normala” tider kommer de mycket bra överens. De kommer dock snart att göra den obehagliga erfarenheten att många av dessa personer, dessa kompisar som de har samarbetat med, dryckeskamrater och polare, visar sig vara direkta fiender till och angivare av vår rörelse. l hårda tider finns det bara en sak som knyter samman män. Det är att man är överens om grundläggande principer. God kamratanda och vänskaplighet är en dålig ersättning. De som inte känner till detta kommer att lära sig det genom bittra erfarenheter.

Alla de kamrater som tror att vi verkligen har något, stort eller litet, i fackföreningsrörelsen skall skaffa sig ett förstoringsglas under den kommande perioden och titta på vad vi verkligen har. Ni kommer att märka att vi har våra partifraktioner och kretsen av sympatisörer kring dem. Det är vad man kan lita på. Det kan finnas fall där personer som i princip är överens med oss kommer att vackla pga personlig svaghet. Men dessa är undantag från regeln. Det kommer att finnas fall med personer som inte har några omfattande politiska idéer, men som pga exceptionella personliga kvalitéer kommer att visa sig vara lojala även i en besvärlig situation. De kommer också att vara undantag. Regeln kommer att vara att den vanliga raddan rena fackaktivister, de opolitiska aktivisterna, de latenta patrioterna — kommer att svika oss i det avgörande ögonblicket. Det vi i prövningens timme kommer att ha i fackföreningarna kommer att vara det vi har byggt upp i form av hårda fraktioner av övertygade bolsjeviker.

Den militärpolitik som vi hår skisserar kommer att vara vår huvudsakliga aktivitet. Idag kommer vi att ha en enhetsfront med Smith eller Jones, tillsammans med Brown. Vi kommer att vara överens med den ene eller den andra om att sådana eller sådana krav skall vi ställa till cheferna, sådana eller sådana förslag är bra för den interna situationen i fackföreningarna. Men vi är inte bundna till någon av dem, och ingen av dem är bunden till oss. Vi kommer att kämpa mot de stalinistiska splittrarna i fackföreningen varje dag. Samtidigt kommer vi att på det politiska fältet kontakta stalinisterna om en enhetsfrontsaktion, som t ex i Kalifornien, för att bekämpa att man tar bort minoritetspartier från valsedlarna. Kanske kommer våra progressiva vänner att säga: »Vad gör ni? Ni sägs ju arbeta med oss, och så går ni plötsligt emot att man tar bort kommunistpartiet från valsedlarna.» Vi har vår fulla rätt att svara: »Det är meningen att ni ska jobba med oss 364 dagar om året, men en dag vill ni göra ett undantag och rösta på Roosevelt, bossarnas agent. Och om ni tar er den lilla friheten, så måste också vi få göra det. Vi måste ha samma självständighet som ni.» Kanske kommer detta att bli en läxa i demokrati för Demokraterna.

Bara en sak till, sedan är jag klar. Många av våra kamrater i fackföreningarna, kamrater som har blivit djupt insyltade i dessa angelägenheter med de progressiva Demokraterna, ryggar tillbaka vid tanken att stöta sig med dem. l detta avseende är inte vårt parti så modigt som det borde vara. Vi är rädda för att stöta oss med folk, eller rättare sagt deras dumma småborgerliga fördomar. Det är bara ett annat sätt att säga att vi ännu inte är några verkliga marxister. De stora marxisterna — från Marx och Engels till marxismens siste store representant, kamrat Trotskij — hade alla ett gemensamt drag: de var fullkomligt likgiltiga för vad allmänheten ansåg. De brydde sig inte om vad resten av världen tyckte om dem. De utarbetade alltid sin politiska linje i varje fråga i enlighet med sina vetenskapliga teorier. Sedan tillämpade de den modigt och tog alla konsekvenser. De gjorde Dantes måtto till sitt: »Gå din egen väg och låt folk prata.”

Kanske är problemet med kommunistpartiet en prövning för oss. l så måtto som vi kan ta itu med problemet på ett riktigt och omsorgsfullt men också modigt sätt — och inte bry oss om den kälkborgerliga opinionen — så kommer vi att ta ett steg mot att bli verkliga marxister, verkliga trot-skister, som följer sin egen politiska linje och låter världen i övrigt göra vad den vill.

James P. Cannon

Noter
1. »Den nya vändningen” anspelar på det amerikanska kommunistpartiets nya militärpolitik som antogs 1939. Innan Stalin-Hitlerpakten undertecknades 1939 ansåg Stalin att det var möjligt med en Sovjet-USA-allians mot Hitlertyskland. Som ett resultat av det hade de amerikanska stalinisterna en chauvinistisk inställning till ett eventuellt amerikanskt ingripande i det annalkande kriget. Efter Stalin-Hitlerpaktens undertecknande svängde stalinisterna 180° 1941. Översättarens anmärkning.
2. Se Trotskij: Writings 1939-40, s.251-290 där delar av denna och andra diskussioner återges.
3. En amerikansk nazistorganisation. Ö.a.
4. Även dessa, fascistiska organisationer. Ö.a.
5. John Lewis var från 1920 och fram till sin död 1969 ordförande i gruvarbetarnas fackförening i USA. Earl Browder var generalsekreterare i det amerikanska kommunistpartiet mellan 1930 och 1946, då han helt plötsligt uteslöts ur partiet. Ö.a.
6. Detta var strax efter kulsprute-angreppet mot Trotskijs hem i Coyoacan.
7. William Green var ordförande i AFL, en del av det amerikanska »L0«, mellan 1924 och 1952. Ö.a.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/80

Om levande historia och kommunismen

Det är inte utan förvåning jag noterar hur min uppsats ”Levande historia och kommunismen” i ”En helt annan historia. Tolv historiografiska uppsatser” (red: S Edquist, J Gustafson, S Johansson och Å Linderborg) behandlas av Henrik Höjer i Svenska Dagbladet 14/10. En veritabel sågning, skulle man kunna kalla det. Dock är det vid en närmare granskning ingen särskilt genomtänkt sådan – faktum är att ingen av de teser Höjer driver i sin recension finner något belägg.

För det första så gör Höjer en poäng av att jag doktorerar i oorganisk kemi och inte historia, och tycker sålunda inte att jag borde få publicera min historiografiska artikel i ett vetenskapligt sammanhang. Det är tur att den typen av stelbent elitism inte är särskilt utbredd inom akademin. Inom kemin granskar och diskuterar vi gärna ny kunskap om kemiska aspekter med den som visar sig besitta sådan, oavsett personens bakgrund och titel. Min erfarenhet från den historiska institutionen vid Uppsala Universitet är densamma – min artikel, som är ett kondensat av mitt magisterarbete, har växt fram under givande diskussioner med professorer, doktorander och studenter. Och givetvis har redaktörerna av antologin också granskat uppsatsen innan publiceringen, och funnit att den uppfyller de vetenskapliga kraven.

Vidare tar Höjer upp några sakfrågor i uppsatsen. Först skriver han att jag påstår ”att Levande historia (som senare kom att bli myndigheten Forum för levande historia) skapades av socialdemokratin eftersom näringslivsfinansierad historieskrivning under 1990-talet hade framställt folkhemmet som nära besläktat med Tredje riket och Sovjet.” Det är inte sant. Jag skriver däremot att kampanjen vände en decennielång defensiv för socialdemokraterna på historieskrivningens område, och blev en revansch på dem som anklagat socialdemokratin för att vara brunkantad. Samma sak kom den disputerade forskaren David Ludvigsson fram till i sin granskning av kampanjen.

Därefter skriver Höjer om mitt påstående att forskningen ännu inte kunnat leverera något egentligt svar på om svältkatastroferna i främst Ukraina på 30-talet var medvetet framkallade av den stalinistiska regimen. Detta påstående är långt ifrån kontroversiellt. Nicolas Werth förfäktar samma uppfattning i den långt ifrån leninistiska ”Kommunismens svarta bok”. Sveriges ledande Sovjetforskare, professor Klas-Göran Karlsson, kommer fram till samma slutsats i sin ”Terror och tystnad. Sovjetregimens krig mot den egna befolkningen”. Även min, enligt Höjer tydligen lika kontroversiella, beskrivning av totalitarismteorin sammanfaller med den Karlsson ger i sin bok.

Vidare försöker Höjer göra en poäng om mitt påstående att Forum för levande historia inte kännetecknas av någon leninism. Den slutsatsen tror jag dock samtliga medverkande vid myndighetens seminarier kan styrka.

Min slutsats, att det existerar en politisk bias i den historieskrivning Forum för levande historia presenterar, faller ut av en historiografisk granskning av hela det samlade materialet som finns publicerat av myndigheten. Detta enligt en historiografisk metodik som jag är långt ifrån ensam om att använda – det styrks av de andra bidragen i antologin. Min slutsats är givetvis intressant ur en politisk synvinkel. Men det gör den inte mindre vetenskaplig.

Daniel Brandell, oktober 2004

Perry Anderson och stalinismen

Phil Hearse var medlem av det brittiska Labourpartiet när han skrev denna artikel och medverkar regelbundet i den brittiska teoretiska tidskriften International, varifrån vi översatt det svar till Anderson som vi här publicerar. Från fjärde internationalen 1-2/1984.

Perry Anderson och stalinismen
Phil Hearse

Perry Anderson tar sin utgångspunkt i en djup sympati med Trotskijs försök att bygga en teori om den ryska revolutionens urartning och Sovjetunionens samhälleliga karaktär. Ändå drar han slutsatser som radikalt skiljer sig från Trotskijs beträffande stalinismens internationella roll. Hans slutsatser skiljer sig också radikalt från dem som dragits av Fjärde Internationalen och den överväldigande majoriteten av de organisationer som hänför sig till den trotskistiska traditionen.

Som utgångspunkt bör vi ha klart för oss att Andersons anda och metod står helt i överensstämmelse med Trotskijs. Det finns ingen anledning att försvara något som inte kan försvaras, bara för att «Den gamle» sagt det. «Det farligaste i politiken är att bli fånge i ens egna formler, som i går var ändamålsenliga men i dag berövats allt innehåll.»(1) Marxismen är de successiva approximeringarnas metod. Dessutom fick Trotskij aldrig uppleva de senaste 40 årens stalinistiska utveckling, vilken säkerligen skulle ha berett honom många överraskningar.

Kärnan i Perry Andersons ståndpunkt kan sammanfattas på följande vis: fientlig både gentemot kapitalismen och den proletära demokratin har den stalinistiska byråkratin, mot sin natur, ofta spelat en progressiv roll. Samtidigt som Trotskijs teorier om stalinismen i grunden var korrekta och i vilket fall som helst inte i något väsentligt avseende vederlagts.

Det första man bör notera är att Perry Anderson inte ger någon närmare definition av stalinismen och inte heller redovisar han i vilken mening Trotskij betecknade stalinismen som internationellt kontrarevolutionär. Båda är avgörande för varje försök att vederlägga Trotskijs teorier. Enligt Trotskij låg stalinismens kärna i att den internationella arbetarklassens intressen (världsrevolution) underordnades sovjetbyråkratin. Hans anklagelse mot stalinismen internationellt var inte att den i varje gärning var kontrarevolutionär, utan att den hade övergått till «bourgeoisins ordning»; att det stalinistiska Kominterns centrala uppgift var att försvara byråkratins ställning, som var beroende av att världsrevolutionen inte gjorde några framsteg, utan förblev ofullständig. Med andra ord hade den stalinistiska byråkratin och de partier den kontrollerade anpassat sig till imperialismens fortsatta dominans över världsekonomin och världspolitiken och agerade nu som en kraftfullt hinder för varje försök an krossa imperialismen. När man gör en bokslut över stalinismen måste man ta ställning till just den frågan: Har stalinismen allmänt fungerat som en hinder för imperialismens krossande? Genom att försöka svara både »ja» och «nej» tillskriver Perry Anderson stalinismen insatser av ytterst revolutionär karaktär.

Fredlig samexistens

Perry Andersons centrala misstag i kritiken av Trotskij är att överföra den stalinistiska byråkratins roll inom Sovjetunionen till global nivå. Helt riktigt skriver han att byråkratin inom Sovjetunionen bekämpar såväl den kapitalistiska privategendomen som den proletära demokratin. Sedan hävdar han att «(Trotskijs) misstag var, ironiskt nog, att han trodde att denna motsättning kunde begränsas till Sovjetunionen; medan Socialismen i ett land visade sig vara en terminologisk motsägelse.»

Andersons argumentation är helt felaktig. På det internationella planet har sovjetbyråkratin gång efter annan visat sig redo att försona sig med den kapitalistiska privategendomens fortlevnad, om än inte med den proletära demokratin. Trotskijs argumentation gick just ut på att byråkratin, om den skulle upprätthålla sin makt, inte kunde tillåta försök att återupprätta kapitalismen i Sovjetunionen men att den internationellt skulle försona sig med imperialismen fortsatta existens. Så var fallet därför att revolutionens utbredning internationellt hotade inte bara imperialismen utan också dess eget välde. Den stalinistiska byråkratin var en produkt av att revolutionen begränsats till ett relativt efterblivet land och av att imperialismen fortsatt att utöva ett tryck. Ett revolutionärt uppsving hotade att försvaga byråkratins grepp över den egna arbetarklassen. Att den stalinistiska byråkratin verkligen samarbetade med imperialismen för att kväva revolutioner under Trotskijs livstid kan det knappast råda någon oenighet om.

Låt oss för ett ögonblick tänka oss att Sovjetunionen var »genuint fientligt till kapitalistisk egendom och proletär demokrati» i internationell skala. Det skulle innebära att den stalinistiska byråkratin vore engagerad i en världsomfattande kamp för att upprätthålla byråkratiserade arbetarstater. Varje modus vivendi (samförstånd) med världskapitalismen skulle vara totalt uteslutet. Sovjetbyråkratin skulle slåss för att föra kommunistpartierna till makten överallt (samtidigt som Självständigt agerande av arbetarklassen skulle slås ned. Det vore otvivelaktigt progressivt med en sådan inriktning. Den skulle leda till strider som de stalinistiska partierna inte skulle kunna kontrollera. Nya byråkratiska stater upprättade på detta sätt skulle säkerligen visa sig omöjliga att behärska från Moskva och skulle snabbt undergräva den sovjetiska byråkratins stabilitet.

Detta scenario motsvarar knappast verkligheten. Men det visar också varför byråkratin för att försvara sina egna intressen måste försona sig med imperialismens »individuella, privatkapital.»

Vad är stalinismen?

Vilka är då Andersons bevis mot argumenten för att stalinismen spelat en i grunden kontrarevolutionär roll internationellt? För det första är det omvälvningarna i Östeuropa efter andra världskriget; för det andra Sovjetunionens roll i krossandet av fascismen och avkoloniseringen i Tredje världen; för det tredje är det de revolutioner som genomfens (Kina, Vietnam osv) av partier med ursprung i det stalinistiska Komintern. Vart och ett av dessa argument är tendentiöst och ensidigt.

Andersons brist på definition av stalinismen framkommer i att han utan problem hänför partierna i Kina och Vietnam till den stalinistiska »rörelsen». Det innebär i själv verket att likställa stalinismen med summan av alla de partier och rörelser som uppstod ur Komintern. Det är knappast tillfredsställande. Otvivelaktigt kännetecknades alla de partier Anderson talar om av stalinistiska metoder och uppfattningar. Men samtliga bröt, mer eller mindre, med Moskva, i allmänhet på den avgörande frågan huruvida de borde gripa makten. Med andra ord vägrade de att underordna den egna arbetarklassens intressen under Kremlbyråkratins.

Ursprunget till åtskillnaden mellan de partier som med mössan i handen godtog Kremls diktat och de som vägrade, finns i den ojämna utvecklingen i staliniseringen av Komintern. Av geografiska och sociala skäl visade det sig mycket lättare att få pli på exempelvis de franska och italienska partierna än det kinesiska. Alternativet till att definiera stalinismen som underkastelse Kremls diplomatiska ordning, är att definiera stalinismen som helheten av rörelser med gemensamma teoretiska utgångspunkter, politisk och inre struktur.

Men detta är knappast adekvat för att definiera dessa partiers »rörelselagar». Om stalinismen konstitueras av en gemensam «inställning», varför tar då vissa partier makten mot Stalins direkta order medan andra underordnar sig den egna bourgeoisin? Detta blir ett mysterium om inte stalinismen definieras om underordnande till de diplomatiska intressena hos en byråkratiserad arbetarstat.

Man skulle kunna invända att det i dag finns flera byråkratiserade arbetarstater och att stalinismen därmed skulle kunna definieras som ett underordnande till exempelvis den kinesiska byråkratins intressen. En sådan argumentation verkar rimlig men ändrar inte problemets innehåll. I vilket fall som helst sätter Anderson i sin artikel likhetstecken mellan »stalinism» och den härskande byråkratin i Sovjetunionen. Varför är då partier som brutit med den byråkratin på något avgörande sätt delar av den stalinistiska rörelsen?

»Folkdemokratierna»

I diskussionerna om de sociala omvälvningarna i Östeuropa efter kriget blandar Perry Anderson samman sovjetbyråkratins militärt-byråkratiska intressen med dess påstådda »fientlighet till privatkapitalismen» internationellt. Upprättandet av ett antal buffertstater genomfördes inte på grund av Stalins agg till kapitalismen i Östeuropa utan på grund av Sovjetunionens behov av militär säkerhet. Det finns vissa tecken på, men återigen är inte detta avgörande, att Moskva först tänkte sig buffertstaterna som underordnade Sovjetunionen men inte nödvändigtvis som arbetarstater. Under det som hände kunde byråkratin inte samsas med den lokala kapitalismen. Men det finns ingenting i upprättandet av folkdemokratierna som visar på stalinismens revolutionära roll.

Europas delning skedde med den amerikanska och brittiska imperialismens samtycke i Jalta. De östeuropeiska omvälvningarna skedde samtidigt med stalinismens förräderier mot den grekiska revolutionen och den potentiellt förrevolutionära situationen i Italien och Frankrike. Stalin respekterade sin uppgörelse med Roosevelt och Churchill. Fernando Claudin(2) och många med honom har i detalj dokumenterat de västeuropeiska stalinistiska partiernas uppfattning an den borgerliga demokratin skulle återupprättas efter Andra världskriget.

I sina artiklar om den sovjetisk-tyska invasionen i Polen förutsåg Trotskij att sovjetbyråkratin i vissa situationer för sin egen säkerhet skulle tvingas invadera och till och med ockupera sina grannländer. Han förutsade att byråkratins makt därvid skulle visa sig oförenlig med kapitalismen: en militär-byråkratisk övergång skulle följa.

Upprättandet av buffertstaterna var intimt förknippat med en uppgörelse med imperialismen, vilket bidrog till att skapa en ny (imperialistisk) världsordning efter kriget. Bara om det kunde visas att det var en del av en tendens till expansion och upprättande av nya byråkratiserade stater kan det betecknas som en »revolutionär» sida av stalinismen.

Fascismen

Andersons argumentation om Sovjetunionens roll för nazismens krossande är häpnadsväckande. Han tillstår själv att besegrandet av Hitler inte ingick i Stalins strategi förrän Sovjetunionen invaderades. De byråkratisk-terroristiska metoder Stalin använde i sin krigföring äventyrade många gånger slutsegern. Hur kan en revolutionär marxist överhuvudtaget kreditera stalinismen för Hitlers nederlag utan att nämna de mekanismer genom vilka fascismen kom till makten och Andra världskriget utlöstes?

Fascismens uppkomst och kriget var det pris den internationella arbetarklassen fick betala för sin oförmåga att ta makten under mellankrigstiden: med andra ord för nederlaget i Tyskland, krossandet av revolutionen i Spanien och den franska folkfrontens förräderier. I van och ett av dessa beklagliga fall var stalinismens roll avgörande. I Tyskland saboterade kommunistpartiets »galenskaper» under den »Tredje perioden» varje möjlighet till framgångsrikt motstånd mot nazismen. I Spanien ingrep Sovjetunionen direkt för att slå ned revolutionen och kedja den vid de egna borgerliga målsättningarna — och under tiden mördade man några av det spanska proletariatets främsta ledare. Stalin och stalinismen bär ett tungt ansvar för nazismens seger och för Andra världskriget. Och detta vänder Perry Anderson till en dygd!

När Hitler-Stalin-pakten visade sig värdelös kunde sovjetbyråkratin naturligtvis inte acceptera att dess välde krossades av fascismen. När Trotskij förutsade att Sovjetunionen skulle förlora kriget underskattade han onekligen de sovjetiska massornas uppslutning bakom den kollektiva egendomen och deras förmåga att segra trots den byråkratiska misskötseln av krigföringen. Men det (i slutändan) framgångsrika försvaret av sovjetiskt territorium är inget bevis på några revolutionära egenskaper hos stalinismen.

Den «Tredje världen»

Andersons argument att stalinismen utgjort en »dynamisk» och »allmän» form av övergång till socialism i Tredje världen är fullt av fallgropar. Om vi bortser från argumentet att de vietnamesiska och kinesiska partierna var stalinistiska tycks Andersons ståndpunkt leda till en annan slutsats — nämligen att byråkratiska inslag är nödvändiga och oundvikliga i de halvkoloniala länderna, både för att störta imperialismen och bygga socialismen. Kan det finnas någon annan logik i termer som «allmän» och »dynamisk»?

Förmodligen beror detta på dessa länders lägre kulturella och materiella nivå. Ett sådant resonemang får långtgående konsekvenser, inte minst då den talar mot Trotskijs syn på byråkratiseringen i Sovjet — som Anderson stöder. Om byråkratiska former för mobilisering är »allmänna» och »dynamiska», var då inte stalinismen ett nödvändigt ont även i Sovjetunionen? Detta är nu den vanliga ursäkten för Stalins brott — att han använde brutala men nödvändiga metoder, att proletär demokrati var ogenomförbar i ett så »efterblivet» land och att man i vilket fall som helst inte kan göra en omelett utan att knäcka ägg. Allting från tvångskollektiviseringens vansinne till arbetslägren kan rättfärdigas med sådana argument.

Trotskijs invändning mot byråkratiseringen av den sovjetiska ekonomin var just att samtidigt som det fanns något mycket »dynamiskt» i de kollektiva egendomsförhållandena, utgjorde byråkratin en boja på denna dynamik och en broms för produktivkrafternas utveckling. Det är precis samma argument som framförs av den trotskistiska världsrörelsen i dag — att byråkratin i såväl Östeuropa som i Kina och andra mindre utvecklade länder utgör ett hinder för att maximera den potential som planeringen och den kollektiva egendomen utgör. Om Perry Anderson tror att arbetardemokratin inte fungerar i mindre utvecklade länder undergräver han sin egen argumentation om Sovjetunionen.

Byråkratismen och de halvkoloniala länderna

Hela denna fråga är avgörande för den revolutionära rörelsens framtid i de halvkoloniala länderna — är byråkratiska former det allmänna övergångssättet i dessa länder? Eller är de resultatet av frånvaron av en medveten kamp mot byråkratismen, dvs frånvaron av ett revolutionärt marxistiskt ledarskap? Trotskij själv betraktade knappheten som byråkratins samhälleliga bas och höll det för oundvikligt att byråkratiska metoder och tendenser skulle utgöra ett konstant tryck i mindre utvecklade stater. Det är det som liknelsen med ”polismannen och kön» handlar om. Men han såg det inte som oundvikligt att en byråkratisk kast skulle uppstå i koloniala länder efter en revolution. Han trodde att det skulle kunna undvikas genom ett revolutionärt ledarskaps medvetna kamp.
Kubas exempel visar, åtminstone till en del, att uppkomsten av en privilegierad byråkrati kan undvikas. Uppenbarligen är detta en avgörande fråga för framtiden i ett land som Nicaragua. Är byråkratin omöjlig att undvika? Är den en allmän regel? Kommer samma byråkrati som i Kina att uppstå ur den kommande revolutionen på den indiska kontinenten? Kommer den att ledas av stalinistiska partier?

Och hur skall vi bedöma Sovjetunionens roll i den koloniala frigörelsen? Givetvis har den sovjetiska arbetarstaten haft en oerhörd betydelse för relationerna mellan de samhälleliga krafterna i världen. Trots byråkratins alla förräderier och skändligheter har sovjetstatens existens bidragit till den koloniala revolutionen. Men detta är intestalinismens förtjänst. Dessutom har de stalinistiska partierna i Tredje världen varit, och är, ett av de största hindren för socialismen. Gång på gång har stadieteorin — först en demokratisk revolution tillsammans med den egna bourgeoisin och sedan den socialistiska revolutionen — lett de stalinistiska partierna och deras anhängare in i en fälla. Anderson talar om de partier som i likhet med kineserna bröt med Moskva. Men hur är det med de som inte gjorde det, de verkliga stalinistpartierna?

Att kommunistpartierna i Mellanöstern underordnat sig den arabiska borgarklassen är välkänt. I Irak och Egypten ledde underordnandet under baathismen respektive nasserismen till partiernas utplåning. I Latinamerika är kommunistpartiernas folkfrontslinje skrämmande; i Chile utgjorde kommunistpartiet Unidad Populärs högerflygel. På den indiska kontinenten har de olika kommunistpartierna, i synnerhet de pro-sovjetiska, underordnat sig den lokala borgarklassen. Och i Indonesien ledde kommunistpartiets underordnande till Pekings diplomatiska intressen, genom stödet till Sukarno, till den internationella arbetarrörelsens största nederlag sedan Tyskland 1933.

Kuba och Vietnam

Slutligen skall vi ta upp Sovjetunionens förhållande till de revolutioner som lyckats. Det går inte att komma ifrån att Sovjet fungerat som ett värn för revolutionerna i Vietnam och Kuba. Sovjetunionen har för att försvara sina militära positioner tvingats utvidga sitt operationsområde och söka militära, strategiska och diplomatiska allierade. Normalt har det tagit sig uttryck i allianser med lokala kapitalistiska krafter i Tredje världen; exempelvis den nuvarande alliansen med Syrien och försöket till allians med Sadat i Egypten. Dessa allianser har kommit till stånd på bekostnad av den lokala arbetarklassen och till och med de lokala kommunistpartierna.

I Vietnam och på Kuba försökte Sovjet att utnyttja de diplomatiska och militära möjligheter vilka revolutionerna givit dem. Men Perry Anderson får det svan att bevisa att Sovjetunionen konsekvent stött revolutionerna på Kuba och i Vietnam och Kina. På Kuba genomfördes revolutionen mot det inhemska kommunistpartiet, som till och med satt i tyrannen Batistas regering. I Vietnam var Sovjetunionen en av de huvudansvariga för Genéve-avtalet 1954 då Viet Minh berövades många av de positioner man intagit efter Dien Bien Phu. Stalin motsatte sig det kinesiska kommunistpartiets maktövertagande.

Långt ifrån någon »konsekvent anti-kapitalism» utanför de egna gränserna har sovjetbyråkratin alltid handlat i enlighet med de egna byråkratiska intressena. Detta gäller isynnerhet den koloniala revolutionen. Det senaste exemplet är Sovjetunionens totala och vanmäktiga passivitet vid Israels invasion i Libanon, då byråkratin knappt förmådde sig till normala diplomatiska protester och än mindre gav någon materiell hjälp till PLO. Man stödde dock sin kapitalistiske bundsförvant Assad i Syrien.

Den koloniala revolutionen har förvisso tjänat på den sovjetiska arbetarstaten. Men den har inte tjänat på stalinismen. Uppkomsten av världsstalinismen var inte oundviklig. Den uppstod ur väldigt specifika omständigheter och drevs fram av enorma sociala krafter. Men ytterst var det möjligt att undvika urartningen av Bolsjevikpartiet, ryska revolutionen och Komintern. Mänskligheten har fått betala en enormt pris för detta. Kampen för socialismen har hållits tillbaka i 50 år.

Genom sin vägran an erkänna stalinismens kontrarevolutionära roll internationellt underskattar Anderson de praktiska uppgifter som revolutionära marxister står inför i varje sektor av världsrevolutionen. Ty varken i de utvecklade kapitalistiska staterna, de halvkoloniala länderna eller arbetarstaterna kan vi sätta vår lit till de partier som har band med Moskvabyråkratin. Arbetarklassens uppgift är an överallt bygga äkta revolutionära marxistiska partier. Att acceptera att stalinismen spelar en ”motsägelsefull» roll i världsskala leder alltför lätt till att man avstår från att bygga partier som grundas på traditionen från de första kommunisterna som kämpade mot stalinismen — Trotskij och Vänsteroppositionen.

Phil Hearse

Översättning Per-Erik Rosin

Noter:

1) Trotskij, Struggle Against Fascism i Germany, sid 430, Penguin. 124
2) Claudin, The Communist Movement, 307-454, Penguin Ed.

Från fjärde internationalen 1-2/1984