Den svåra vägen till Fjärde Internationalen

En av de positiva sakerna med Trotskijs Ryska revolutionens historia är att den vid sidan av konfrontationen mellan fientliga klasskrafter i denna revolution, visar på konflikterna och den kamp som ägde rum inom monarkin, borgarklassen, småbourgeoisien och proletariatet och de partier som talade eller försökte tala för dem. Av största värde är den historia den berättar om vad som försiggick inom bolsjevikpartiet – inte bara dess beslut och handlingar, dess styrka och framgångar utan också dess tvekan och osäkerhet, dess misstag och svagheter och hur det löste dessa genom debatt och konflikt.

Eftersom jag anser att detta är den bästa metoden att studera revolutionär historia och i förhoppning om att denna aspekt av Trotskijs Historia kommer att stå som modell när Fjärde Internationalens historia skrivs, erbjuder jag det följande som ett bidrag till studiet av en viktig del av denna historia, den femårsperiod som slutade med grundandet av Fjärde Internationalen i september 1938. Det var denna period som Trotskij betecknade som den andra och slutliga fasen av Fjärde Internationalens ”förhistoria”.

Brytningen med Komintern

Internationalismen var en del av den marxistiska rörelsens hjärteblod ända från dess uppkomst. När Marx och Engels i Kommunistiska Manifestet uppmanade världens arbetare att gå samman avsåg de inte detta i en retorisk eller symbolisk bemärkelse – de menade att revolutionära arbetare måste bygga såväl en internationell organisation som nationella partier – och när möjligheten uppenbarade sig bidrog de till att organisera och leda den Första Internationalen. Ingen som gjorde anspråk på att vara marxist på 30-talet ifrågasatte nödvändigheten av en marxistisk international, även om det fanns olika meningar om den typ som behövdes. Detta var före Stalin upplöste den Kommunistiska Internationalen under det andra världskriget, dvs innan Stalin kungjorde att ett internationellt parti hade blivit föråldrat – en åsikt som fortfarande förfäktas av alla stalinismens riktningar och förgreningar idag.

Så 1933 handlade inte den avgörande frågeställning som revolutionärer stod inför om att ha eller inte ha, eller bygga, ett internationellt marxistiskt parti utan om en besläktad men avgränsad fråga: Vad gör revolutionärer när ett internationellt parti blir korrumperat eller urartar och avviker från sina ursprungliga revolutionära principer och handlingar? Stannar de kvar som medlemmar i en sådan international och försöker korrigera dess inriktning – eller beslutar de, vid en viss punkt, att sådana ansträngningar är utsiktslösa, bryter med den gamla internationalen och försöker bygga en ny?

En viss mängd erfarenhet hade redan hopats runt denna fråga. På 1870-talet ställde sig Marx och Engels bakom upplösandet av Första Internationalen, som de grundat, hellre än att låta den falla i anarkisternas händer. Efter Marx död banade detta väg för grundandet av den nya Andra Internationalen, som förenade världens marxister och spelade en allmänt progressiv roll under det kommande kvartsseklet. 1914 förespråkade Lenin en ny international på grund av att den Andra hade förrått marxismen genom att stödja imperialisterna i det första världskriget. Denna inriktning vägledde bolsjevikerna och andra internationalister genom kriget och ledde till, mer än fyra år efter Lenins första maning, grundandet av den Tredje eller Kommunistiska Internationalen.

Denna utveckling stod för vad som kan kallas förelöpare till det beslut som presenterade sig självt 1933, men självfallet kan inte förelöpare ensamt avgöra ett sådant besluts vikt – det avgörande kriteriet var den objektiva nödvändigheten. Och det var det kriterium som dominerade vid den Internationella Vänsteroppositionens exekutivmöte i Frankrike i augusti 1933, vilket röstade för att inleda arbetet i riktning mot bildandet av en ny revolutionär international. Detta var utan tvekan det mest betydelsefulla enskilda beslutet i vår rörelses 55-åriga historia.

I tio år, ända sedan 1923, hade Vänsteroppositionen arbetat på att reformera den Kommunistiska Internationalen och få den att återvända till leninismens väg och de revolutionära internationalistiska principer som utvecklats under Lenins ledning på Kominterns första fyra kongresser. Fastän uteslutna ur Komintern och dess sektioner betraktade de vänsteroppositionella sig som en fraktion av Komintern och krävde att de skulle återupptas, och förnekade varje avsikt att bli en självständig rörelse i konkurrens med Komintern.

Men Hitler kom inte till makten i början av 1933 enbart på grund av fegheten hos de socialdemokratiska och fackliga ledarna utan också på grund av den politik som fördes av det staliniserade Komintern, som bittert och framgångsrikt stred för att förhindra varje enhetsfront mot nazisterna. Och under de månader som följde vägrade Kominterns exekutivkommitté att erkänna något ansvar för den fascistiska förintelsen av den mäktiga tyska arbetarrörelsen och bekräftade enhälligt den politik som hade framkallat den tyska katastrofen. Denna bekräftelse övertygade Trotskij och de andra ledarna för Vänsteroppositionen om att Kominterns förfall hade passerat den punkt från vilken dess reformering inte längre var möjlig, att den var förbrukad som revolutionär kraft och att en ny international, att ersätta den med, var den internationella arbetarklassens mest akuta behov.

Detta var ett slående exempel på samtidig kontinuitet och förändring. Principerna – leninismens – förblev desamma, men för att kunna främja och förverkliga dessa principer blev det nu nödvändigt att radikalt förändra rörelsens inriktning, organisatoriska karaktär och taktik. Tidigare hade vår rörelses huvudsakliga, praktiskt taget allt annat uteslutande, arbete bestått i att formulera och sprida propaganda riktad till de kommunistiska partierna, deras led och periferi, för att söka övertala dem att ändra sin politik så att de kommunistiska partierna kunde bli förmögna att leda proletära revolutioner. Nu förändrades vårt arbetes axel på ett grundläggande sätt. Vi skulle själva ta på oss ansvaret för att bygga den leninistiska internationalen och partierna – inte ensamma förstås, utan tillsammans med andra revolutionära krafter, inklusive de som fortfarande kunde vinnas från kommunistpartierna. Propaganda skulle fortsätta att vara av väsentlig betydelse men dess form måste modifieras och vidgas p.g.a. att den skulle riktas till såväl icke-kommunistparti- som kommunistparti-publik och den måste kombineras med arbete i arbetar- och massrörelserna och med andra självständiga aktiviteter för att bygga kadern till de nya leninistiska partierna. För att förstå omfattningen, djärvheten och svårigheterna hos detta åtagande krävs historisk inlevelse och en viss kännedom om Vänsteroppositionens tillstånd vid denna tidpunkt.

Medlemmar och strömningar

I tio års tid hade dess medlemmar rekryterats utifrån tanken att det behövdes en leninistisk fraktion i kommunistpartierna, inte ett nytt parti. De hade skolats kring denna idé vid rekryteringen. Merparten av aktiviteten hade ägnats åt att sprida denna idé bland de kontakter de hade. Fraktion-inte-parti hade på så vis ställning av nästintill tradition. Så det kunde förväntas att det skulle finnas ett starkt psykologiskt motstånd mot den nya inriktningen. Men i själva verket visade det sig vara förvånansvärt litet och kortvarigt. En oppositionell grupp bröt sig ur i Frankrike, men den skulle antagligen ha brutit på en annan fråga om inte denna dykt upp. Här och var kunde inte enskilda medlemmar anpassa sig till vändningen och hoppade av. Oppositionen var så liten att det var möjligt att genomföra denna viktiga förändring utan att hålla en internationell konferens.

Denna nästan fullständiga enighet vittnar om en relativt hög nivå av politiskt medvetande bland medlemmarna i Vänsteroppositionen, vilka hade försökt påverka utgången av kampen mot fascismen i Tyskland innan den segrade och förstått den huvudsakliga innebörden av det värsta nederlag som arbetarrörelsen någonsin fått utstå. Det vittnar om den exceptionella auktoritet som Trotskij åtnjöt, vars argument till förmån för en ny inriktning framstod som oantastliga för medlemmarna. Men det kan också ha speglat en otillräcklig förståelse för de väldiga hinder som låg framför dem och som ingen kunde ha förutsett i detalj.

En av Vänsteroppositionens främsta tillgångar har redan nämnts – det faktum att dess medlemmar var bättre skolade, ideologiskt och politiskt, än varje annan tendens från denna period. Men å andra sidan var den en liten, svag och fattig rörelse.

En internationell konferens i februari 1933 hade övervarits av representanter för oppositionen i elva länder: tio i Europa(1) och USA. De sovjetiska och italienska sektionerna var organisationer i exil efter Hitlers seger. Vid den tidpunkten existerade inte längre oppositionen i Sovjet som en fungerande organisation, dess kvarvarande medlemmar hade isolerats, skickats i exil eller fängslats av det stalinistiska förtrycket, avskurna frän såväl varandra som Trotskij och oppositionens centrum utomlands. De grekiska och spanska sektionerna var de största, var och en med över tusen medlemmar. De övriga sektionerna hade ett genomsnittligt medlemsantal på några hundra och många av sektionerna var mindre. Merparten av sektionerna var oförmögna att publicera ens en fyrsidig veckotidning. Ett skäl till varför det inte hölls någon internationell konferens i slutet av 1933 var rörelsens materiella fattigdom. Den hade hållit en konferens i februari och hade inte råd att betala kostnaderna för ytterligare en så tätt inpå. I själva verket hölls inte nästa konferens förrän 1936.

Både den Andra och Tredje Internationalen hade miljontals medlemmar vid denna tidpunkt. Det fanns två andra internationella grupperingar på vänsterkanten – den Internationella Kommunistiska Oppositionen eller högeroppositionen som leddes av Heinrich Brandler, och den lösa centristiska koalitionen av vänstersocialdemokratiska och oppositionella kommunistiska tendenser som uteslutits ur Komintern för sitt motstånd mot den stalinistiska ”tredje periodens” ultravänsterism som senare blev känd som Londonbyrån. Båda dessa grupper hade 1933 medlemsorganisationer som var många gånger större än det maximum på fyra- till femtusen som då tillhörde Vänsteroppositionen. De mäktigaste rörelser börjar alltid små, så litenhet är ingen synd under förutsättning att man inte envisas med det. Men litenhet är heller aldrig någon dygd eller en fördel för de som syftar till att vinna en majoritet för att förändra världen.

Förutom sin litenhet hade Vänsteroppositionen handikappet av en ogynnsam klassammansättning – merparten av dess sektioner hade en stor procent av småborgerliga element, intellektuella och studenter. Detta är inte heller ovanligt i arbetarrörelsens tidigare stadier men ger regelbundet upphov till problem. Dessutom var många av dess medlemmar immigranter som inte var bekanta med landet de levde i eller dess arbetarrörelse. Merparten av medlemmarna var unga och hade föga politisk eller organisatorisk erfarenhet. Några hade bara gjort sina första erfarenheter i kommunistpartierna under de år då de staliniserades och där de blev allvarligt felskolade i många frågor.

Sektionernas ledare tenderade att vara aningen äldre och mer erfarna. Några hade rötter i arbetarrörelsen som sträckte sig tillbaka till tiden före den ryska revolutionen eller första världskriget. Ett fåtal av de nationella ledningarna, som de belgiska och amerikanska hade en viktig tillgång i att de arbetat tillsammans i kommunistpartierna i stället för att ha, så att säga, träffats i Vänsteroppositionen. Men ingen av dem hade fullt ut frigjort sig från det synsätt som varit förhärskande i Komintern efter Lenin och innan den blev helt underkuvad av den stalinistiska fraktionen – nämligen uppfattningen att det revolutionära partiet är en federation av fraktioner snarare än en kamporganisation som strävar efter politisk homogenitet och kollektiv ledning. Principlös fraktionalism och t o m klickmentalitet undergrävde regelbundet ansträngningarna att få till stånd politisk och organisatorisk stabilitet hos oppositionens nationella sektioner och deras ledande organ.

Ända fram till 1933 var den enda internationella samordningskommitté som Vänsteroppositionen hade det Internationella Sekretariatet: det året kompletterades den med en exekutivkommitté som i själva verket bara var ett utvidgat IS. Internationella Sekretariatets sammansättning var delvis tillfällig på grund av att de nationella sektionerna saknade pengar för att kunna sända representativa och auktoritativa medlemmar att tjänstgöra vid centrum i Paris. Merparten av IS’ medlemmar var unga och dess sammansättning förändrades ofta. Ofta som ett resultat av fraktionella förändringar i de nationella ledningarna, i synnerhet den franska sektionen. Det hade bara en stabsmedlem på heltid, den administrativa sekreteraren. De övriga medlemmarna ägnade mesta delen av sin tid till de egna sektionernas arbete. Allt som allt var IS’ oberoende auktoritet aldrig speciellt stor under denna tid.

Vår största tillgång på 30-talet var det ledarskap som Trotskij gav. I sin person representerade han en direkt kontinuitet till den ryska revolutionens erfarenheter, den långa segslitna kamp som föregick den och lärdomar från Komintern på både Lenin och Stalins tid.

Denna kontinuitet gjorde det möjligt för Vänsteroppositionen att undgå merparten av de destruktiva misstag och falska starter som hemsöker rörelser som börjar från noll. Hans auktoritet – moralisk, politisk och teoretisk – höjde sig över alla de övriga oppositionsledarnas. Han var mer än någon annan medveten om IS’ brister, men han var också medveten om, i likhet med varje god partiorganisatör, att man måste arbeta med de styrkor som finns till hands och inte förkasta dem för att de är långt ifrån perfekta eller ideala.

Trotskij hade en orubblig tilltro till arbetarnas förmåga att frigöra sig själva från klassutsugning och förtryck, under förutsättning att de hade ett ledarskap som var vuxet sina uppgifter. Han hade också en aldrig sviktande övertygelse om att arbetarklassens förtrupp var kapabel att skapa ett sådant ledarskap. Detta var källan till både hans tålamod med andra och hans egen obrutna aktivism tom när han var kringskuren som en fånge i en cell. Därför arbetade han med medlemmarna av IS och de nationella ledningarna och försökte skola dem i marxismens och den principfasta politikens metoder för att hjälpa dem att leva upp till sitt ansvar som revolutionära kadrer och att ge hela rörelsen en kollektiv ledning.

Det var ett ofta frustrerande arbete på grund av att allihop verkade under mördande press – trycket från isolering och av en oavbruten serie av nederlag och bakslag, tryck från imperialismen och stalinismen, förtryck av alla de typer, fascismens utbredning, fattigdomen och demoraliseringen som bottnade i massarbetslöshet och mycket mer – och de flesta av de ledande personerna under 30-talet hade lämnat rörelsen vid slutet av det andra världskriget. Trotskij kunde inte i sig själv kompensera de ogynnsamma objektiva villkoren eller IS’ brister som ledning. Men han förmådde och begränsade i själva verket deras inflytande på rörelsens arbete. Ibland på ett avgörande sätt.

De fyras deklaration

De första resultaten av beslutet i augusti 1933 att arbeta för en ny International var ganska uppmuntrande. En vecka senare hölls en internationell konferens i Paris bestående av de centristiska grupperna i och kring Londonbyrån. Vänsteroppositionen deltog i syfte att ta upp perspektivet på en ny International och vinna allierade kring detta krav, något som blev känt som De fyras deklaration. Trotskij pekade på att en jäsningsprocess var ofrånkomlig hos den radikala rörelsen när lärdomarna av den tyska katastrofen började få effekt, och på att det var troligt att denna skulle resultera i uppkomsten av eller bidra till att stärka vänstertendenser hos de centristiska och socialdemokratiska organisationerna. Detta bekräftades på Pariskonferensen där tre nationella grupper(2) förenade sig med Vänsteroppositionen för att underteckna De fyras deklaration. Två av dessa grupper ändrade snart uppfattning i fråga om en ny international, men den tredje , en holländsk organisation ledd av Henricus Sneevliet, anslöt sig till Vänsteroppositionen som dess holländska sektion. Sneevliet blev medlem av exekutivkommittén och spelade en betydande roll i den under de följande fem åren.

Kort efter Sneevliet-gruppens anslutning ändrade den Internationella Vänsteroppositionen namn till internationella Kommunistiska Förbundet, IKF, det namn under vilket vi var internationellt kända fram till 1936.

Den nya inriktningen fick hälsosamma effekter i flera av sektionerna. I Frankrike motiverade den oppositionens ungdomsgrupp att initiera ett seriöst fraktionsarbete i Socialistpartiets ungdomsgrupp. Något som ledde till värdefulla resultat ett år senare. I USA gav den upphov till ett klimat som var gynnsamt för lösandet av en intern konflikt mellan James P Cannons anhängare å ena sidan Max Schactman och Martin Abern å den andra. En konflikt som hade handikappat den amerikanska sektionen i tre år. Tack vare Trotskij och IS lades de gamla meningsskiljaktigheterna åt sidan och detta gav upphov till en period av fruktbart samarbete som varade över Internationalens grundningskongress 1938 och gjorde den amerikanska sektionen till den starkaste i rörelsen och den som kom längst på väg mot att omvandla sig själv från en propagandagrupp till ett massingripande arbetarparti.

Men inte alla resultat var positiva. Jag har nämnt att en liten grupp lämnade den franska sektionen när den nya linjen antogs. Men dess medlemmar hade varit på väg ut i två års tid och dess avhopp var en välsignelse. Mest allvarligt var det faktum att de bakom kulisserna hade haft stöd från en IS-medlem i Paris, Witte, från den grekiska sektionen(3). När IS och Trotskij återkallade Witte till ordningen bröt han. Under hans inflytande bröt också den grekiska sektionen, den största i oppositionen, med IKF.

De politiska orsakerna till splittringen var inte alltför uppenbara vid tidpunkten. Den grekiska sektionen vidhöll att konflikten bara rörde organisatoriska principer. Men kort efter utbrytningen från IKF anslöt den sig till Londonbyrån som var benhård motståndare till en ny international. Objektivt sett verkar det som om splittringen handlade om avvikande åsikter om behovet av en Fjärde International även om de grekiska ledarna aldrig ställde frågan på det sättet före splittringen.

En av de grupper som var ansluten till Londonbyrån och som deltog på Partskonferensen var det engelska centristiska Independent Labour Party. ILP-delegaterna röstade emotDe fyras deklaration, men några av dess ledare var tillräckligt intresserade för att söka upp Trotskij i Frankrike för att diskutera perspektiven. Utifrån dessa diskussioner och sina studier av ILP-pressen drog Trotskij slutsatsen att en betydande del av ILP var stadd i rörelse vänsterut. Han föreslog att medlemmarna i den årsgamla brittiska sektionen av Vänsteroppositionen skulle gå in i ILP i syfte att vinna stöd för perspektivet på Fjärde Internationalen. IS anslöt sig till detta förslag och rekommenderade det formellt för den brittiska sektionen.

I vad som liknade en generalrepetition för en mycket större debatt om ”entrism” ett år senare, reagerade ledarna för den brittiska sektionen, som bara hade 40 medlemmar och inte mycket till självständig erfarenhet, med att bli chockerade och upprörda. Vad nu då! Med ens efter det att vi gjort oss till talesmän för en ny international och nya revolutionära partier skall vi ansluta oss till ett så miserabelt sällskap som ILP? Stod inte detta i motsättning till principen om att det revolutionära partiets självständighet alltid måste upprätthållas! Trotskij försökte tålmodigt förklara att 40 medlemmar ännu inte var ett revolutionärt parti utan bara en kärna till ett sådant parti, att kärnan bara kunde växa genom organisatorisk flexibilitet och taktisk smidighet, att kärnan kunde bevara sin politiska självständighet genom att verka som en disciplinerad fraktion inom ILP osv. Men de sekteristiska formalisterna i den brittiska ledningen ville inte lyssna och trots att förslaget om att gå in bara var en rekommendation och inte en befallning, uteslöt de en minoritet som var för inträde och bröt med den Internationella Vänsteroppositionen. Längre fram kom de flesta av dem att ansluta sig till ILP men inte som en revolutionär fraktion av rörelsen för Fjärde Internationalen.

Dessa och andra exempel från 1933 och längre fram visar att det inte var tillräckligt att bara anta den nya inriktningen även om det var nödvändigt. Kadrer i en revolutionär rörelse kan inte enbart värderas utifrån de utmärkta resolutioner de röstar för eller antar. Det som är av större betydelse är hur de tillämpar dessa resolutioner. Nästan varenda en lade sin röst för en ny international 1933. Men många förstod inte vad de i själva verket röstade för och andra ändrade uppfattning på vägen när de ställdes inför eller kände av uppgiftens väldighet.

I slutet av 1933 höll de fyra organisationer som hade undertecknat De fyras deklaration en konferens för att ta ställning till nästa steg i utformandet av ett program för den framtida internationalen och de former för samarbete som kunde komma till stånd mellan de fyra organisationerna. Den hölls i Paris och Trotskij deltog i IKF-delegationen. Man kom överens om att hålla ytterligare en konferens sex veckor senare och att förbereda programmatiska dokument till den. Men meningsutbytena mellan IKF-representanterna och de från de tyska och holländska centristerna var så skarpa att utsikterna inte såg lovande ut. I själva verket var detta det sista gemensamma mötet mellan de fyra, och den föreslagna konferensen i februari blev aldrig av.

De Åtta i IKF

Jag nämner konferensen i huvudsak för att uppmärksamma utseendet på IKF-delegationen, som jag kommer att beteckna som De Åtta, därför att de personifierar och illustrerar några av periodens centrala problem och utvecklingslinjer. Ett, där fanns Trotskij. Två, Sneevliet, ledaren för den nya holländska sektionen. Tre, Erwin Bauer, ledaren för den tyska sektionen, som då var administrativ sekreterare för IS. Fyra, Alfonso Leonetti, en av grundarna av den italienska sektionen. Fem och sex, Pierre Naville och Pierre Frank,grundare av den franska sektionen. Sju, Lev Sedov, Trotskijs son och av egen förmåga ledare för rörelsen. Och åtta, Rudolf Klement, Trotskijs tyskspråkige sekreterare och sedermera administrativ sekreterare för IS.
Dessa åtta personer utgjorde inte hela IKF:s ledning i slutet av 1933, men de inkluderade merparten av den centrala kärnan. Sedov och Klement skulle båda mördas av GPU 1938, månaderna före Internationalens grundningskongress. Under berättelsens gång kommer vad som hände med de övriga sex att uppmärksammas.

Att hålla ihop Fjärde Internationalens styrkor var inte enbart och huvudsakligen ett organisatoriskt problem. Det var först och främst ett politiskt problem. När vi utgjorde en fraktion av Komintern räckte det med att kritisera dess fel. Men en självständig international, om dess existens skulle vara berättigad, om den skall förmå människor att ägna sina liv åt den, måste ha ett eget positivt program som skiljer sig från alla andras. Att ånyo bekräfta de grundläggande principerna från Kominterns första fyra kongresser var inte tillräckligt. Den nya internationalen behövde ett program som kunde dra de nödvändiga lärdomarna från de omvälvande händelser som ägt rum efter dessa kongresser och besvara de brännande strategiska problem som den revolutionära rörelsen stod inför på 30-talet. I själva verket var den organisatoriska sidan av kampen för Fjärde Internationalen under den femårsperiod som behandlas här direkt sammankopplad till, sammanvävd med och beroende av den programmatiska sidan, vars utveckling i huvudsak berodde på Trotskij.

Om jag lägger tyngdpunkten på den organisatoriska historien snarare än de programmatiska bidragen, som otvivelaktigt var de huvudsakliga erövringarna under denna period, beror det på att den organisatoriska sidan är mindre känd. Ett avgörande framsteg i vår analys av Sovjetunionen gjordes bara några få veckor efter beslutet om att arbeta för en ny international. Då, som nu, karaktäriserade vi Sovjet, som en degenererad arbetarstat som revolutionärer måste försvara gentemot imperialismens angrepp. Fram till dess hade vi inte bara förespråkat reform av det ryska kommunistpartiet utan också Sovjetstatens reformering. I slutet av 1933 kom vi fram till att detta inte längre var realistiskt. Vi drog slutsatsen att kommunistpartiet inte kunde reformeras utan måste bekämpas och ersättas av en sovjetisk sektion av Fjärde Internationalen. Det krävdes maktmedel (inte bara reformer) för att störta den byråkratiskt stalinistiska kasten från makten och återställa arbetardemokratin i Sovjetstaten och -samhället. Med tiden förfinad som begreppet ”den politiska revolutionen”, har detta varit vår grundläggande ståndpunkt ifråga om Sovjetunionen och deformerade arbetarstater ända sedan dess. Knappast någon i IKF var oense med detta när Trotskij formulerade det i oktober 1933.(4) Men meningsskiljaktigheterna om Sovjets klasskaraktär och vilka slutsatser detta gav upphov till, började att tillta allt eftersom åren passerade och stalinismens brott växte. Vår ståndpunkt förkastades av en tredjedel av delegaterna vid en nationell konferens i den franska sektionen 1937 och var en huvudsaklig orsak till den allvarliga splittringen av SWP 1940, då nästan hälften av medlemmarna var emot att försvara Sovjet när det utsattes för imperialistiska angrepp under det andra världskriget.

Att göra en korrekt analys av stalinismen som den utvecklades, var bara en av de viktiga programmatiska erövringar som satte sin prägel på Fjärde Internationalen och angav ramen för dess interna kriser och konflikter på 30-talet. Andra hängde samman med våra grundläggande ståndpunkter ifråga om fascismen och enhetsfronten mot den (Tyskland), folkfrontspolitik (Frankrike och Spanien), inbördeskrig (Spanien), nationell befrielsekamp mot imperialismen (Kina) och revolutionär politik i kampen mot imperialistiska krig. Det skulle vara svårt att känna igen Fjärde Internationalen utan dessa programmatiska ståndpunkter. Men de uppnåddes inte lättvindigt eller automatiskt.

Den franska vändningen

Vi har nu nått fram till 1934. 1 februari försökte folk på högerkanten och fascister störta den franska borgerligt-demokratiska regeringen.

Samtidigt i februari krossade den bonapartistiska regeringen i Österrike en väpnad resning ledd av de socialdemokratiska arbetarna. I oktober krossade den spanska högerregeringen en väpnad resning ledd av Socialistpartiet. Trotskij betraktade den franska utvecklingen som den mest avgörande. Frankrike är nu nyckeln till den internationella situationen, skrev han i ett manifest som publicerades i mars. Han hade använt samma termer att gälla Tyskland under perioden 1930-33. Med detta avsåg han att den revolutionära tyngdpunktens centrum hade skiftat till Frankrike; att en kamp som var av avgörande betydelse för hela världen hade tagit sin början i landet; att en korrekt politik där kunde skapa förutsättningarna för en revolutionär seger med alla de internationella återverkningar som detta kunde medföra, och för en kvalitativ förändring av tillväxten för rörelsen för Fjärde Internationalen.

I enlighet med sin analys av den potentiella situationen i Frankrike lade Trotskij hela sin kraft och allt som stod till hans förfogande bakom att försöka påverka dess utveckling. Han hindrades när när den franska pressen iscensatte en omfattande häxjakt på honom i april och regeringen gav order om att han skulle deporteras. Detta innebar att han var tvungen att lämna storstadsregionen där han kunnat delta på möten. Efter detta var hans direkta deltagande begränsat till det han kunde skriva eller berätta för en tillfällig besökare i hans hem i en avlägsen alpby. Men hans intresse för den franska sektionen och dess arbete avtog aldrig.

Men det franska kuppförsöket i februari 1934 fick ett militant svar av de franska arbetarna. Först i form av en generalstrejk och därefter i form av en överväldigande stämning till förmån för en arbetarnas enhetsfront mot fascismen. Denna var så stark att Socialistpartiet och därefter, i långsammare takt, kommunistpartiet tvangs ställa sig bakom en enhetsfront. Tillsammans med detta ökade pressen i tal och tryck för ett samgående mellan dessa båda partier. I detta ögonblick, i juni 1934, lade Trotskij, som pendlade från den ena platsen till den andra och ännu inte fått tillstånd att bosätta sig i de franska alperna, fram ett djärvt förslag för den franska sektionen av IKF: att den formellt skulle upplösa sig och ansluta sig till Socialistpartiet, som tillät tendenser att finnas i organisationen och publicera sina egna tidningar. Detta menade han skulle tillåta den att undgå isolering utanför den nya enhetsfronten och placera dem i en position att värva anhängare till sitt program bland det stora antal SP-medlemmar på vänsterkanten som hade gått med eller radikaliserats efter Hitlers seger.

Trotskij var initiativtagare till denna entristiska taktik eller manöver, som kom att bli känd som den ”franska vändningen”. Han fick förklara och försvara detta förslag med all den kraft och vältalighet som stod till hans förfogande(5) eftersom det mötte större motstånd i den franska sektionen (och annorstädes) än perspektivet på en ny international mött. Efter en hetsig debatt och en genom IS ingripande avvärjd (på randen till) splittring, antogs det entristiska förslaget av en majoritet av den franska sektionen vid en nationell konferens som hölls i slutet av augusti. Det stöddes av en av de två huvudsakliga ledarna, Raymond Molinier, och avvisades av den andre, Pierre Naville. Ett kort tag efter denna konferens bröt Navillegruppen med sektionen och fastän den senare beslöt att gå in i SP vägrade den länge att ansluta sig till den Bolsjevik-leninistiska gruppen i Socialistpartiet, vilket var det namn som antagits av den franska sektionen.

Den entristiska taktiken var ett verkligt hån och ett slag mot alla i IKF som präglades av formalism, schematism, sekterism, rutintänkande och passivitet och gömde dessa drag bakom radikal retorik om revolutionära principer och bolsjevikisk fasthet. Alla dess drag framträdde nu. Några var emot förslaget om entrism utifrån att det i princip var otillåtet under några som helst omständigheter. Andra var emot det på allsköns grunder.

Det kan invändas att entrism bara var en taktik och en sådan som bara gällde under mycket speciella omständigheter. Det är sant nog, men enligt min åsikt var Trotskijs förslag ett av hans förnämsta bidrag under perioden 1933-38. Frånsett alla andra vinster som den gav upphov till, skakade denna diskussion om en hel del människor och ledde till vår rörelses första stora frigörelse från de dogmatismens sjukdomar som hade kommit med från Komintern eller hade förstärkts av olika vågor av rekryter från tredje-periodens stalinism. Den hjälpte oss också att bli av med folk som var hopplöst oflexibla och bara kunde bromsa vår rörelses tillväxt.

Återverkningarna i IS och IKF:s exekutivkommitté var större än de i den franska sektionen. Flera medlemmar var emot vändningen av olika skäl och de flesta av dem var irriterade på Trotskij därför att han hade tagit förslaget om entrism till den franska sektionen innan han tog upp det med IS. Bauer, IS-sekreteraren, fördömde förslaget som ett brott mot bolsjevikiska principer och anklagade Trotskij för att kapitulera för den Andra Internationalen. Han förmådde inte ens att invänta det möte med IKF:s exekutivkommitté som sammankallats till oktober för att utvärdera den franska vändningen, utan lämnade på fläcken och anslöt sig till den tyska avdelningen av Londonbyrån.

Sneevliet, ledaren för den holländska sektionen, och Vereecken, den belgiska sektionens sekreterare, var också emot den franska vändningen, i huvudsak av taktiska skäl, men Trotskij övertygade dem diplomatiskt om att även om de lade sina röster mot vändningen, borde de gå med på att låta den franska sektionen, som då redan befann sig i SP, avsluta sitt experiment. Den spanska sektionens ledning, som sedan länge hade blivit alltmer främmande för IKF även om det fortfarande var en del av det, var passionerat emot den franska vändningen. Omröstningen vid oktobermötet, som Trotskij inte kunde delta i, skulle ha utfallit jämnare om inte Bauer hoppat av så snabbt och om inte spanjorerna bojkottat mötet. Som det nu blev röstade Sneevliet, Vereecken och Pietro Tresso, en anhängare till Naville-gruppen, mot resolutionen som skrivits av Trotskij och som antogs med 6 röster mot 3.(6)

En av anhängarna till resolutionen var Cannon från den amerikanska sektionen, som hade kommit på Trotskijs uppmaning och gavs i uppdrag att träffa Bauer, Naville och med flera och försöka övertyga dem om att de inte borde splittra rörelsen på en taktisk fråga. En annan av anhängarna till resolutionen var Molinier som stod bakom dess huvudsakliga delar men gjorde så kraftiga invändningar mot en klausul i den som inbjöd Navillegruppen att återvända till den franska sektionen att han hotade med att avgå ur exekutivkommittén. Det var vid detta tillfälle, rapporterade Cannon senare, som Sneevliet försökte övertyga honom om att hela DCF skulle ansluta sig till Londonbyrån i avsikt att ta över den och ta den in i Fjärde Intemationalen.(7)

Så denna konflikt 1934 ligger till grund för ytterligare två medlemmars avhopp från gruppen av åtta ledare från 1933: Bauer och Naville (även om Naville återvände innan han gav sig av för gott 1939). Bauers avhopp till Londonbyrån och Sneevliets illusioner om Londonbyrån 1934 säger oss också något viktigt om kvalitén på deras uppslutning bakom Fjärde Internationalen bara ett år efter det att de utgjort två av de fyra undertecknarna av De fyras deklaration.

Händelseutvecklingen började få fart efter oktobermötet. Ljuspunkterna återfanns i Frankrike och USA.

Fusionen i USA

Den amerikanska sektionen hade beslutat i början av 1934 att sättet att tillämpa den nya inriktningen från 1933 i USA var att föreslå en fusion med det vänstercentristiska American Workers Party ledd av A J Muste (tvärtemot myterna härrörde detta förslag från de amerikanska kamraterna och inte från Trotskij som gav det sitt stöd. Det lades fram innan det att musteiterna skrev in en ärorik sida i arbetarnas historia i Toledo-Auto-Lite-strejken och före den amerikanska sektionen visade sin revolutionära kaliber i Teamster-strejkerna i Minneapolis). Det hade gjorts försök att sammansluta de tyska och holländska sektionerna med centristiska grupper i Londonbyrån men de hade fallit igenom. Så den amerikanska sektionens fusion med AWP cirka en månad efter IKF:s oktobermöte var första gången som detta speciella samgående-experiment genomfördes. Det var ett framgångsrikt experiment som förenade den amerikanska kadern med en betydelsefull grupp av av aktivister i massrörelserna och som integrerade de flesta av dessa i rörelsen för Fjärde Internationalen.

Ett drag att lägga märke till hos fusionen var att det nya Workers Party of the United States inte hade någon internationell anslutning vid sin födelse. Detta berodde på att AWP inte hade haft sådana kontakter och inte var beredd att ansluta sig till IKF. Men detta var bara ett tillfälligt arrangemang: sju månader senare röstade praktiskt taget hela Workers Party’s ledning för anslutning till IKF i arbetet för Fjärde Internationalen. Den amerikanska fusionens framgång var smittsam, åtminstone i Holland där den holländska sektionen och en centristisk grupp ledd av Peter Schmidt slutligen gick samman några få månader senare, i början av 1935. Detta nya holländska parti beslöt att tills vidare tillhöra både IKF och Londonbyrån.

Framgången i Frankrike

Men den viktigaste framryckningen inträffade i Frankrike, nyckeln till den internationella situationen. Inom loppet av några månader hade bolsjevik-leninisterna tredubblat sitt medlemstal och börjat att influera tusentals vänstersocialister. I SP:s ungdomsorganisation upprättade de ett block med vänstercentristerna som snart började att bekymra de reformistiska ledarna. Till och med benhårda sekterister som Vereecken tvangs motvilligt erkänna att bolsjevik-leninisterna gjorde ett bra revolutionärt arbete i det franska SP.

Moskvabyråkratin började slutligen att dumpa sin ultravänsteristiska tredje-perioden-politik i mitten av 1934, när det tillät det franska kommunistpartiet att bilda en enhetsfront med SP. Men vare sig Stalin, eller de franska kommunistpartiledarna, eller de franska SP-ledarna, vilket snart stod klart, var intresserade av att bilda en arbetarnas enhetsfront mot kapitalisterna. Det de alla av olika skäl ville få till stånd var en arbetarfront med vissa kapitalister (borgerligt-demokratiska kapitalister) mot andra kapitalister (reaktionära och fascistiska kapitalister) – dvs en allians baserad på klassamarbete i stället för klasskamp, som bar namnet folkfront när den väl blev av. Stalin tog det slutliga steget i maj 1935 när han undertecknade en icke-angrepps-pakt med den franska imperialismen och gav sin välsignelse åt fransk upprustning. Vad han ville få till stånd var en allians i namn av ”kollektiv säkerhet” med fredsälskande demokratiska imperialister (som Frankrike) mot krigsälskande fascistiska imperialister (som Nazi-Tyskland). För att uppnå denna allians var han beredd och ivrig att sätta handfängsel på de franska arbetarna och överlämna dem i de franska imperialisternas förvar. Detta var meningen med folkfronten som organiserades av de borgerliga Radikalsocialisterna, socialdemokraterna och stalinisterna längre fram under 1935.

Allt detta placerade de franska bolsjevik-leninisterna i en extremt gynnsam position, just därför att de fanns i SP, att avslöja folkfrontens verkliga karaktär och att samla arbetarna på vänsterkanten till en revolutionär mobilisering mot det kommande kriget. Detta var exakt orsaken till varför SP-ledarna, påhejade av stalinisterna, insåg att de var tvungna att utesluta fjärde-internationalisterna ur SP och isolera dem så mycket som möjligt så snabbt som möjligt.

Trotskij lämnade Frankrike i juni 1935, just som SP-ledningen höll på att förbereda sig för att gå till aktion mot den bolsjevik-leninistiska gruppen. Utifrån en realistisk värdering av situationen gav han sina franska kamrater rådet att deras dagar i SP var räknade och att de omgående borde inrikta sig på bygget av ett nytt revolutionärt parti. Av taktiska skäl borde de utnyttja de demokratiska klausulerna i SPs stadgar för att försvara sig mot uteslutningarna, avslöja SP-byråkraternas motiv och uppbåda de vänsterinriktade arbetarnas sympati, men att allt detta måste vara underordnat den politiska mobiliseringen för ett självständigt parti.

Trotskij ansåg att stalinisternas nya socialpatriotiska politik, som generaliserades på Kominterns sjunde (och sista) världskongress 1935 och den förvärrade krigsrisken, illustrerat av det fascistiska Italiens invasion av Etiopien längre fram under 1935, krävde en intensifiering av det offentliga arbetet för Fjärde Internationalen. Något som tillfälligt underordnats den franska vändningens omedelbara behov i Frankrike, Belgien, Polen och annorstädes. Så han skrev texten till ett nytt dokument. Det öppna brevet för Fjärde Internationalen, vilket på nytt bekräftade De fyras deklaration och uppdaterade den i ljuset av den nya utvecklingen sedan dess. Detta publicerades på sommaren 1935.(8)

Splittring och folkfront

Tyvärr delade en viktig del av den franska ledningen ledd av Molinier inte Trotskijs åsikter om vad som behövde göras i Frankrike, och resten av ledningen, som följde Jean Rous och Pierre Naville, visade sig oförmögna att stå för en beslutsam ledning i riktning mot skapandet av ett nytt franskt parti. Molinier ansåg att SP-erfarenheten ännu inte var avslutad och att ytterligare vinster fortfarande kunde uppnås i SP. Han upplevde detta så starkt att han bröt mot disciplinen och började att publicera en egen tidning. Den franska sektionen slungades ut i den värsta krisen i dess historia. Moliniers grupp uteslöts i slutet av 1935 och startade ett eget parti. Dyrbar tid gick till spillo. Många av de nya rekryterna och sympatisörerna som vunnits i SP demoraliserades av fraktionalismen och försvann. De båda grupperna återförenades i juni 1936 och splittrades på nytt några få veckor senare. Det var en verklig röra och orsaken till den obetydliga roll som den franska sektionen spelade under den stora strejkvågen 1936 som följde på folkfrontens valseger och den reducerade roll den spelade inom Fjärde Internationalen i fortsättningen fram till andra världskriget.(9)

I hettan av en debatt som konsumerade mycket kraft, gav Trotskij uttryck för anklagelsen att Moliniergruppens agerande uttryckte en kapitulation för det socialpatriotiska tryck som framkallades av borgarna i förberedelserna inför det andra världskriget och som understöddes av stalinisterna och socialdemokraterna. Då och senare förnekade Moliniergruppen indignerat denna anklagelse och vidhöll att meningsskiljaktigheterna bara härrörde ur motsatta uppfattningar om hur man bäst byggde ett fjärde-intemationalistiskt parti i Frankrike. Det är sant att deras fortsatta utveckling inte hade en socialpatriotisk karaktär. Men det verkar minst lika sant att ifall det bara handlat om taktiska meningsskiljaktigheter så var splittringen av den franska sektionen vid en så kritisk tidpunkt en oansvarig handling som tillfogade Fjärde Internationalen svår skada i deras eget land och annorstädes, och ställde frågan om djupet i deras förståelse för behovet av Fjärde Internationalen som en enad och disciplinerad rörelse. Hur som helst resulterade splittringen i att inte bara Molinier utan också Pierre Frank, ytterligare en i De Åttas grupp i den internationella ledningen, lämnade rörelsens ledning.

De franska, spanska och belgiska arbetarna radikaliserades under 1935 och 1936, men radikaliseringen kanaliserades in i folkfronterna, vilka kom till makten i Frankrike och Spanien 1936. Folkfrontspolitiken blev den centrala politiska frågan och det största hindret för Fjärde Internationalens tillväxt. Vår rörelse producerade en stor mängd propaganda och skolningsmaterial om folkfrontspolitiken, men bara en liten förtrupp var mottaglig för det vid tidpunkten, även om det representerar ett politiskt kapital som vi fortfarande lever på i dag. Till att börja med var det ingen i rörelsen som direkt ifrågasatte de ståndpunkter som Trotskij intog ifråga om folkfrontspolitiken. Men än en gång, som vi skall få se, handlade det för en del medlemmar och ledare om ett abstrakt instämmande som senare följdes av allvarliga konkreta meningsskiljaktigheter.

Men innan vi diskuterar dessa meningsskiljaktigheter om folkfrontspolitiken skall jag ta upp vår internationella konferens i juli 1936. Fastän den var den enda internationella konferens som vi höll mellan 1933 och grundningskongressen 1938 och fastän den kastar ljus över vår rörelses tillstånd ungefär halvvägs i vår berättelse, diskuteras den sällan i vår litteratur.

Konferensen i juli 1936

Det öppna brevet för Fjärde Internationalen 1935 hade offentligt förklarat för dess anhängare att det var nödvändigt att synkronisera och förena arbetet i världsskala under Fjärde Internationalens fana och lyfte fram tanken på en internationell konferens när situationen så tillät. IKF beslöt 1936 att tidpunkten för en sådan konferens hade kommit. Men den var dåligt förberedd. Sneevliet och Peter Schmidt från den holländska sektionen gavs ansvaret för den, men istället för att organisera konferensen ignorerade eller motarbetade de den, och den måste flyttas fram från april till juli. De centrala resolutionerna måste skrivas i sista sekunden, i huvudsak av Trotskij i Norge, så det ägde inte rum någon verklig förkonferens-diskussion. Trotskij organiserade också press på den holländska sektionen så att Sneevliet till sist tvangs att närvara. Allt som allt var bara åtta sektioner representerade.(10) Andra var inbjudna men kunde inte närvara eller mottog inte någon inbjudan.

Mötet i juli 1936 hölls några månader efter den stora franska strejkvågen, två månader efter att den amerikanska sektionen officiellt meddelat att dess medlemmar höll på att ansluta sig till Socialistpartiet, omkring en vecka efter det spanska inbördeskrigets början och några få dagar efter den andra splittringen av den franska sektionen.

Denne konferens betecknade sig som den Första internationella konferensen för Fjärde Internationalen, upplöste IKF och bildade Rörelsen för Fjärde Internationalen (RFI). Den gav uttryck för förhoppningen att Fjärde Internationalens första konstituerande kongress skulle kunna hållas inom ca sju månader efter ytterligare diskussioner och förberedande av programmatiska dokument. Protokollet från denna konferens försvann. Under de senaste nio åren har vi försökt få en fullständig bild av dess diskussioner och beslut men de flesta av delegaterna är döda och merparten av de kvarvarande kommer antingen inte ihåg eller vill inte diskutera den med oss. Den utmärkta politiska resolutionen om det nya revolutionära uppsvinget i Frankrike och Spanien och de övriga antagna resolutionerna – om behovet av en politisk revolution i Sovjetunionen, om Londonbyrån etc – finns alla tillgängliga och i tryck.(11) Vi känner också till den struktur som valdes för organisationen: ett Generalråd, motsvarande en internationell exekutivkommitté; en Internationell byrå på elva; och ett Internationellt Sekretariat på fem. Men åtminstone en aspekt av konferensen kan nu klaras upp.(12)

Tidpunkten har kommit att begrava den främsta legenden om denna konferens. En som jag tyvärr måste medge att jag hjälpt till att sprida under det senaste årtiondet. Jag syftar på legenden enligt vilken Trotskij föreslog att denna konferens skulle grunda eller utropa grundandet av Fjärde Internationalen och enligt vilken delegaterna på denna konferens avvisade eller vägrade att acceptera hans förslag. Hur uppkom denna legend? Det finns inte den minsta grund för den i något av de efterlämnade dokumenten från konferensen eller den idag tillgängliga korrespondensen om konferensen 1936 av Trotskij eller någon annan.(13) Ingen av de konferensdelegater som intervjuats under det senaste decenniet kunde dra sig till minnes något förslag om ”proklamerande” av Trotskij på konferensen eller någon åtgärd frän delegaternas sida för att avvisa ett sådant förslag. En del korrespondens från delegater 1936 som har blivit tillgänglig för oss under det senaste året motsäger i grunden legenden.

Så vilken är dess källa? Troligtvis det uttalande Trotskij gjorde två år senare, 1938, när han argumenterade för att släppa namnet ”Rörelsen för Fjärde Internationalen” till förmån för grundandet av Internationalen vid den internationella konferensen senare samma år: ”Detta namn /Rörelsen för Fjärde Internationalen/ framstod som pedantiskt, opassande och lätt löjligt för mig tom för två år sedan när det först antogs.” Men allt som detta säger är att Trotskij inte tyckte om det namn som antogs. Det följer inte alls av detta uttalande att han ställde något förslag eller att delegaterna förkastade det. Tänj uttalandet som det behagar er, det kan inte ge den minsta gnutta av bevis för det påstådda förslaget och det påstådda avvisandet.(14)

Ett avvisande av legenden och dess innebörd vad gäller delegaterna, bör inte leda oss till det motsatta felet att tro att konferensen inte präglades av något annat än harmoni och och enhet om perspektiven. Sneevliet, som redan var i färd med att styra den holländska sektionen bort från Fjärde Internationalen i riktning mot Londonbyrån, var den främste kritikern av IKF-ledningen på konferensen. Han diskuterade inte sina egna åsikter om Internationalen på konferensen utan han lämnade den därför att han inte gillade dagordningen. Det är knappast troligt att han skulle ha fått något betydelsefullt stöd på denna konferens för sina åsikter om Internationalen, och jag håller det för troligt att merparten av de övriga delegaterna skulle ha röstat för ett förslag om proklamation om Trotskij lagt fram ett sådant. Men Sneevliet var inte den enda delegaten 1936 som lämnade rörelsen före grundningskongressen 1938. Tilltron på Fjärde Internationalen vacklade eller tynade bort under de kommande två åren. Vi kommer att få fullödigare detaljer 1980 när Harvard kommer att öppna sista delen av Trotskij-arkiven men vi vet redan att det fanns olika uppfattningar i rörelsen om Fjärde Internationalens karaktär och olika grader av uppslutning bakom den, tre år efter att den föreslagits.

Folkfronter och POUM

För att nu återkomma till folkfrontspolitikens problem: Trotskij pekade på en farlig tendens i den franska sektionen så tidigt som i oktober 1935, några få veckor efter att Folkfronten blev till. Han noterade att ett antal medlemmar var emot att resa en paroll som krävde att Radikalsocialisterna skulle slängas ur Folkfronten; de ansåg att arbetarna ”måste uppleva erfarenheten” av att ha Folkfronten vid makten och därför var vi tvungna att stödja Folkfronten i dess helhet. Dessa kamrater var inte själva folkfrontspolitiker, men de ansåg att vi måste gå tillsammans med arbetare som stödde Folkfronten och därför… De personer som hade dessa och liknande åsikter utgjorde en minoritet av rörelsen, men är värda att minnas som ett bevis för att i till och med så grundläggande frågeställningar som folkfrontspolitik har våra nuvarande ståndpunkter inte uppnåtts automatiskt utan som ett resultat av kamp mot ett ganska starkt tryck. Tyvärr var denna åsikt inte enbart begränsad till nya medlemmar som nyligen vunnits från Socialistpartiet. Den fördes också fram av Ruth Fischer, den f d ledaren för det tyska kommunistpartiet, som då var medlem av IS och IKF:s exekutivkommitté och som ville att vår rörelse skulle kräva makten åt Folkfronten (inklusive de borgerliga radikalerna).

Men den viktigaste och mest förödande splittringen kring folkfrontspolitiken utspelades runt det spanska POUM {Det Förenade Marxistiska Arbetarpartiet), och dess anpassning till folkfronten och viktiga RFI-sektioners och ledares försvar av POUM. Det bildades i september 1935 på basis av ett samgående mellan det centristiska Arbetar- och bondeblocket lett av Joaquin Maurin och den spanska sektionen av IKF ledd av Andres Nin. Den spanska sektionen hade stött perspektivet på en ny international 1933. Men dess missnöje med IS och Trotskij fick det snart att dra sig tillbaka från IKF:s aktiviteter även om det inte formellt lämnade det. 1934 förkastade den den franska vändningen och vägrade att ansluta sig till det spanska socialistpartiet ens när SPs ungdomsgrupp antog resolutioner som förespråkade en ny international.

Efter samgåendet röstade POUM för att ansluta sig till Londonbyrån. Men IKF avbröt inte sina kontakter med POUM förrän i januari 1936, när POUM under förevändning att detta var det enda sätt som det kunde bli berättigat att få ställa upp i de stundande nationella valen, offentligt ställde sig bakom den spanska folkfrontens valprogram. Trotskij betecknade detta som ett förräderi mot arbetarna och efter det spanska inbördeskrigets inledning i juli blev denna karaktäristik centrum för en förbittrad debatt i RFI.

POUM spelade en framträdande roll för att driva tillbaka fascisterna i början av inbördeskriget och under en kort tid hoppades IKF-ledama att POUM i krigets smältdegel skulle komma att korrigera sina misstag och att en försoning skulle bli möjlig. Trotskij stödde också denna uppfattning och erbjöd sig att hjälpa till genom att flytta från Norge till Barcelona om det gick att genomföra. Men i september accepterade Nin posten som justitieminister i den katalanska folkfrontsregeringen och Trotskij återupptog sin oförsonliga kritik av POUM och förespråkade bildandet av ett Fjärde Intemationalen-parti i Spanien när POUM förbjöd en tendens som stödde Fjärde Internationalen i sina led. Det tog längre tid innan andra ledare och de viktigaste sektionerna i RFI gav upp sina förhoppningar om att POUM kunde reformeras, som en läsning av deras press i slutet av 1936 utvisar. Några ledare släppte aldrig sina förhoppningar och sin sympati för POUM.

De mest uttalade försvararna av POUM i RFI var Sneevliet, Vereecken och Victor Serge, en oppositionsmedlem som fått tillåtelse att lämna Sovjetunionen 1936 och som valts in i RFI:s Generalråd på konferensen 1936. De förespråkade inte folkfrontspolitik och vid tillfälle kritiserade de t o m POUM:s ”misstag” i detta hänseende, men de förnekade att dessa misstag var av avgörande betydelse och krävde att RFI skulle ge fullständigt politiskt stöd till POUM såsom varande den enda revolutionära kraften i Spanien. Deras anpassning till folkfrontspolitiken antog formen av pro-POUMism. Detta var den fråga på vilken Serge bröt med RFI 1937 efter att ett möte med Internationella Byrån förkastade anpassning till POUM. Detta var den fråga på vilken Vereecken låg i bakhåll och attackerade IS under hela 1937 även om han inte lämnade förrän 1938.

Moskvarättegångarna

Två veckor efter RFI-konferensen och t o m innan dess dokument kunnat publiceras någonstans, chockade Stalin hela världen genom att annonsera öppnandet av den första stora moskvaprocessen. Zinovjev och Kamenev stod som huvudanklagade i båset, men Trotskij och Fjärde Internationalen var det främsta målet för denna konspiration. Dess avsikt var att jaga bort dem från arbetarrörelsen över hela världen, att för all framtid isolera dem som politiska parias som ingen hederlig arbetare ville ha med att göra. Trotskij och RFI var tvungna att i praktiken lägga allt annat åt sidan under nästan ett helt år för att kunna försvara sig i denna kamp på liv och död. På det hela taget gjorde de ett bra jobb för att avslöja konspirationerna och deras betydelse. Men knappast någon energi fanns kvar för andra partibyggar- och intemationalen-aktiviteter under denna period, och som en konsekvens måste den planerade grundningskongressen skjutas upp.

Men moskvarättegångarnas pris översteg detta. Rättegångarna var ett allvarligt slag mot de revolutionära arbetarnas moral överallt. Anti-bolsjevikiska tendenser dök upp eller återupplivades bland arbetare som tidigare varit sympatiskt inställda till den ryska revolutionen. Många aktivister som påverkades av den gemensamma borgerliga och stalinistiska propagandan om att stalinismen är den logiska fortsättningen på leninismen, blev politiskt desillusionerade och drog sig tillbaka till sidolinjerna. RFI var inte immunt mot sådana avhopp och återfall – vare sig dess sympatisörer, medlemmar eller dess ledare.

De måste framstå som konstigt för somliga att ledande personer som hade talat och arbetat för Fjärde Internationalen skulle förkasta och hoppa av från detta arbete p.g.a. av stalinismens brott. Trots allt hade dessa brott varit en del av skälet till att de dragit slutsatsen att en ny International var nödvändig. Ändå är detta exakt vad som hände med personer som Muste och Schmidt, vilka båda hade valts in i Generalrådet på konferensen 1936. Knappt en månad efter konferensen och några få dagar efter den första moskvarättegången avgick båda. Muste återvände till pacifismen och den kyrka han ursprungligen kommit ifrån. Schmidt återvände kort därefter till socialdemokratin. Det borgerliga trycket verkar på olika sätt på olika människor för att förstöra deras tro på arbetarnas förmåga att frigöra sig själva från klassamhällets förtryck och stalinofobi. Skräcken inför och hatet mot stalinismen på bekostnad av alla andra överväganden, har varit en av de mest effektiva mekanismerna för att undergräva och förstöra revolutionärt medvetande under de senaste fyra årtiondena.

Vi måste komma ihåg att på samma gång som stalinisterna mördade och fängslade miljoner i Sovjetunionen vann de miljontals anhängare i andra länder genom att vara de mest aktiva och ihärdiga arkitekterna för allianser som de påstod skulle stoppa fascism och krig. Naturligtvis undertecknade Stalin 1939 sin pakt med Hitler och annonserade inledningen av det andra världskriget, men under de föregående åren attraherades många människor av stalinisterna p.g.a. att de var den främsta kraften som manade till motstånd mot fascism och det annalkande kriget.

Bland dessa återfanns inte enbart nyligen politiserade element utan också veteraner som Alfonso Leonetti, en grundare av det italienska kommunistpartiet och den italienska vänsteroppositionen och en medlem av IS från 1930 till 1936, som valdes till den Internationella Byrån på konferensen 1936. Leonetti hade kommit till vår rörelse under den stalinistiska tredje-perioden och sekteristiska galenskap. När den stalinistiska linjen förändrades var han minst lika kritisk till folkfrontspolitiken som alla de övriga IKF-ledama.(15) Men eftersom han inte såg några alternativ gentemot kriget och fascismen, började han gradvis att se tänkbara positiva drag hos folkfrontspolitiken och ett kort tag efter konferensen 1936 slutade han att vara aktiv och försvann ur sikte. Det tryck som verkade på honom blev allt tydligare under kriget när han samarbetade med stalinisterna i Frankrike. Efter kriget anhöll han om att bli återupptagen i det italienska kommunistpartiet där han accepterades och är idag en ”eurokommunist”.

Leonetti var den siste av De Åtta ledare som vi pekade på 1933. För att upprepa: Tre mördades av GPU (Trotskij, Sedov och Klement); En kapitulerade för stalinisterna (Leonetti); Två bröt temporärt med rörelsen p.g.a. meningsskiljaktigheter om taktiken (Frank och Naville, den sistnämnde lämnade senare p.g.a. djupgående meningsskiljaktigheter); Två bröt för att ansluta sig till den centristiska Londonbyrån (Bauer från den tyska sektionen och Sneevliet med den holländska sektionen). Bauer var en sekteristisk formalist medan Sneevliet anpassade sig till den POUMistiska opportunismen, men båda två slutade i samma centristiska hål och Naville skulle ha anslutit sig till dem om inte Londonbyrån gett upp andan innan han hann fram. Leonettis anpassning till folkfrontspolitiken ledde honom till stalinismen medan Sneevliets anpassning till POUM:s deltagande i folkfronten ledde honom till Londonbyrån, men i båda fallen ledde det bort från Fjärde Internationalen. Var och en som tror att IKF och RFI var immuna mot folkfrontstrycket måste bortse från sådana bevis för vad som internt hotade Fjärde Internationalen. Vår lista på avhoppare kan utökas, men förlusterna bland De Åtta är tillräckliga för att visa vilken mångfald av tryck som dessa människor utsattes för, med en kraft som drev några av dem långt bort från den inriktning på en fjärde international som de ställt sig bakom bara några år tidigare.

I Mexiko fullbordade Trotskij lejonparten av sitt historiska avslöjande av moskvarättegångarna i mitten av 1937. Därefter återvände han till rörelsens interna problem och han kom överens med IS om behovet av ytterligare en och bättre förberedd internationell konferens, preliminärt tänkt i oktober 1937. Men den måste uppskjutas delvis på grund av att den amerikanska sektionen uteslutits ur SP och behövde tid för att förbereda den kongress som grundade SWP i slutet av samma år.

Inför grundandet

I mars 1938 besökte en SWP-delegation bestående av Cannon, Schachtman, V R Dunne och Rose Karsner, Trotskij i Mexiko för att diskuterade den föreslagna internationella konferensen. Utskrifter av de viktigaste diskussionerna, som också berörde flera viktiga amerikanska problem, kan återfinnas i böckerna Övergångsprogrammet och Writings 1937-38 av Trotskij. De är värda att läsa, eller läsa om i samband med detta fyrtioårsjubileum, därför att de ger ett lysande exempel på Trotskijs tillvägagångssätt i samarbetet med de övriga ledarna för rörelsen. Först och främst talade han inte bara till eller åt dem – han lyssnade mycket omsorgsfullt och han såväl tog emot som gav. Vinsterna med detta tillvägagångssätt kan ses i det viktigaste programmatiska dokumentet han skrev till grundningskongressen, men de sträckte sig långt utöver detta. Detta därför att den metod Trotskij tillämpade stimulerade laganda, som är oersättlig för skapandet av en kollektiv ledning.

I den första av dessa diskussioner i Mexiko nåddes enighet om karaktären på och tidpunkten för den internationella konferensen och om de dokument som måste förberedas, i synnerhet en programmatisk sene av övergångskrav osv. Därefter sa Cannon:

Om vi ser till den organisatoriska sidan av frågan – skall vi uppfatta denna konferens som en tillfällig samling eller som det faktiska grundandet av Fjärde Internationalen? Den dominerande uppfattningen bland oss är att vi verkligen grundar Fjärde Internationalen på denna konferens. Vi anser att de huvudsakliga elementen i Fjärde Internationalen nu har utkristalliserats. Vi borde avsluta våra förhandlingar och manövrer med centristerna och i fortsättningen handskas med dem som väsensskilda och främmande grupper.

Trotskij replikerade att han var ”absolut” överens med vad Cannon sagt. För de SWP-ledares räkning, som skulle närvara på den internationella konferensen räknade han upp de krafter i RFI som skulle eller kunde tänkas vara emot ett sådant synsätt på konferensen. Några av belgarna, i synnerhet Vereecken, några av fransmännen, Sneevliet och en majoritet av holländarna.

”Självfallet är vi en svag International.” Han uppmanade amerikanarna att energiskt driva sin ståndpunkt. Cannon fortsatte:

Några kamrater har uppfattat taktiken att manövrera med och göra eftergifter gentemot centristerna som en stadigvarande politik, men vi anser att alla våra manövrer med centristerna nu är uttömda. Det var riktigt av oss att skjuta på organisatoriska åtgärder för två, tre eller fyra år sedan, för att kunna slutföra manövrerna och experimenten med dessa människor, men inte nu längre. Vi noterade i vår diskussion att det fanns ett antal kamrater som vill fortsätta med denna taktik i all evighet – någon sorts manövrer som på förhand är dömda att misslyckas. Av det skälet anser jag att vi måste förklara detta för kamraterna.

I maj publicerade Trotskij ett mycket emfatiskt brev till en tjeckisk kamrat som bidrag till den internationella förkonferensdiskussionen. Det bar titeln ””För” Fjärde Internationalen? Nej! Fjärde Internationalen!”. Vereecken lämnade rörelsen efter att ha läst detta brev. Sneevliet och den holländska sektionen hade redan gett sig av. Det fanns en viss fransk opposition till grundandet av den nya internationalen, men det var bara en minoritet som hade den uppfattningen. På själva konferensen röstade nitton av delegaterna till förmån för en statut som proklamerade Internationalens grundande, medan tre röstade mot: de två delegaterna från den polska sektionen och Yvan Crapeau från den franska sektionen.(16)

De polska delegaterna 1938 var inte emot att grunda Internationalen, sa de, men de var emot att göra det vid denna tidpunkt, därför att det skulle vara en meningslös gest, därför att vi var för små och därför att de första tre internationalerna alla hade grundats under perioder av revolutionära uppsving.(17) De tre motståndarna till grundandet specificerade inte hur omfattande ett revolutionärt uppsving måste vara för att de skulle kunna gå med på en ny international, men hur som helst avvaktade de inte speciellt länge. En av polackerna blev zionist, den andra lämnade politiken och Crapeau lämnade efter kriget för att ansluta sig till en rad centristiska skapelser som alla var motståndare till Fjärde Internationalen. Anhängarna till grundandet delade i allmänhet Trotskijs åsikt att de existerande nationella sektionerna behövde en klart definierad internationell organisation och ledning, oavsett deras storlek.

Det är frestande att spekulera hur rösterna skulle ha fallit om inte Trotskij och SWP intaget en så fast ståndpunkt. I slutet av kriget och den politiska förintelse den utsatte den revolutionära rörelsen hade fem av de femton internationella exekutivkommitté-medlemmarna dödats och av de kvarvarande tre var bara två fortfarande aktiva i vår rörelse: Cannon och Carl Skoglund från Minneapolis.

Den andra stora erövringen från 1938 var Övergångsprogrammet som Trotskij skrev och bad SWP att ställa sig bakom i den internationella diskussionen. Detta var utan tvivel det mest värdefulla programmatiska dokument som producerats av den revolutionära rörelsen sedan Lenins tid. Det bygger på arbetarnas faktiska erfarenheter internationellt i imperialismens epok och sammanfattar och syntetiserar lärdomarna från deras kamp och skisserar ett program och en metod för att leda arbetarna och deras allierade utifrån deras existerande medvetandenivå över bron till kampen för arbetarmakten. Trots olika förutsättningar är övergångsmetoden lika relevant och användbar idag som den var för fyrtio år sedan. Övergångsprogrammet satte ett outplånligt märke på vår rörelse – Fjärde Internationalen och SWP skulle ha varit annorlunda och mycket svagare utan det. Jag är inte säker på om det skulle ha överlevt de förlamande svårigheterna på fyrtio- och femtiotalet utan ett sådant program.

Trotskijs betydelse

Detta avslutar vår berättelse men lämnar oss med några frågor att fundera över. En av dessa som nästan sticker oss i ögonen är om Fjärde Internationalen alls skulle ha grundats 1938 utan Trotskij. Hans roll var så överväldigande att våra kritiker på den tiden hånfullt betecknade den som en enmans-intemational som garanterat skulle upplösas och falla sönder så fort Trotskij var borta ur bilden. Denna spådom sattes snart på prov när Trotskij mördades 1940 och den förkastades i det andra världskrigets virvelström när Internationalen blev svårt misshandlad, men inte desto mindre lyckades att hålla fast vid sina principer och förbli den autentiska bevararen av den revolutionära internationalismen. Som Cannon sa vid en minneshögtid 1940, Trotskij hade byggt rörelse kring idéer och inte personligheter och idéerna överlevde efter hans död.

Den fråga vi tar upp är väldigt lik den som ställdes om Lenin: Om, i början av 1917, en tegelsten hade ramlat ned från ett tak i Zürich, där Lenin befann sig i exil, skulle Oktoberrevolutionen då ägt rum i Ryssland senare samma år? De flesta av dem som ställer denna fråga tycker att den är smart. Om man säger ja, revolutionen skulle ha ägt rum utan Lenin, bevisar det att man är blind inför fakta och dogmatiskt förnekar personlighetens roll i historien. Om man säger nej, revolutionen skulle inte ha ägt rum utan Lenin, då är man skyldig till att förgripit sig på den historiska materialismens doktrin i deras ögon, underskatta Masskrafterna och massornas roll och av att ge en överdriven, oförtjänt och idealistisk betydelse åt de stora personligheternas eller hjältarnas roll i historien.

Men bortsett från lekar, marxister behöver inte göra eftergifter gentemot någon när de studerar den konkreta utvecklingen 1917 och drar slutsatsen att utan Lenin skulle troligtvis Oktoberrevolutionen inte ha blivit framgångsrik om man försökt sig på den. Äkta marxister ser ingen motsättning mellan de revolutionära massornas roll och exceptionella, t o m oersättliga ledares roll. Det är sant att det under detta sekels första år, när mycket av rörelsen ännu befann sig i sin teoretiska mognadstid, lade några av dess ledare fram en version av marxismen som var genomsyrad av fatalism, i en vision av en socialism som förverkligas av opersonliga ekonomiska krafters obönhörliga frammarsch, och ignorerade eller underskattade ledarskapets avgörande roll. Men efter 1917 och assimilerandet av bolsjevismen som marxismens revolutionära väsen i imperialismens epok har dessa felaktigheter rättats till bland de genuina marxisterna, som avvisar fatalismen, förstår begränsningarna och falluckorna hos spontanismen och lägger en mer korrekt vikt på ledarskapets oundgänglighet i teorin och praktiken, i synnerhet det kollektiva ledarskapet.

Teoretikern och kollektivet

I en diskussion 1935 om den underjordiska verksamheten i Nazityskland, varnade Trotskij de tyska kamraterna för vad han uppfattade som en tendens att inta en ”von-oben” eller föraktfull attityd gentemot de medlemmar av vår underjordiska rörelse som inte var välskolade i marxistisk litteratur och teori. Jag kan inte referera hela diskussionen här men jag vill citera en passus av Trotskij som jag anser är relevant:

Dessutom gör man revolution med ganska få marxister, ton i partiet. Kollektivet ersätter här vad individen inte förmår. Den enskilde kan knappast bemästra varje enskilt område – det är nödvändigt att ha specialister som kompletterar varann. Sådana specialister är ofta ganska hyfsade ”marxister” utan att vara fullständiga marxister på grund av att de arbetar under översyn av verkliga marxister. Hela bolsjevikpartiet är ett strålande exempel på detta. Under Lenins och Trotskijs överinseende var Bukharin, Molotov, Tomskij och något hundratal till utmärkta marxister, kapabla till storverk. Så fort denna kontroll försvann kollapsade t o m de på det skamligaste sätt. Detta beror inte på att marxismen är en hemlig vetenskap, det är bara mycket svårt att undkomma det kolossala trycket från den borgerliga miljön med alla dess inflytelser.(18)

Det skulle vara fullständigt missvisande att läsa denna passus t.o.m. om den innebar att Trotskij var likgiltig inför skolandet och utbildandet av marxistiska kadrer. Hela hans liv var vigt åt att utveckla sådana. Vad han enligt min uppfattning i själva verket säger är att när vi är engagerade i att utbilda marxistiska kadrer får vi inte ställa oss omöjliga eller ideala krav utan måste inse att så länge som den borgerliga miljön fortsätter att tränga sig på oss allesammans så kommer inte alla att visa sig vara en ”komplett” eller perfekt marxist. Vi måste använda de styrkor som står till buds tom inklusive deras defekter och försöka stärka, vägleda och övervaka dem så att de kan de kan ge de mest användbara bidragen till vårt gemensamma revolutionära arbete.

Det framstår dessutom för mig som om Trotskij understryker den än större frågeställningen att medan det finns få ”kompletta marxister” så är deras roll av avgörande betydelse. På vad de gör eller inte gör beror alla andras framgång eller misslyckande, de näst intill kompletta marxisterna och därför rörelsen som helhet. Långt från att förminska det marxistiska ledarskapets roll har Trotskij här tilldelat det, på ett mycket konkret sätt, en central och avgörande betydelse som jag inte funnit uttryckt någon annanstans i hans eller Lenins skrifter. Detta uttrycker inte alls någon elitistisk uppfattning utan en förståelse för det det ojämförliga ledaransvar som de mest kompetenta marxisterna har. Denna insikt genomsyrade allt han tänkte och gjorde kring Fjärde Internationalen.

Trotskij – organisatören

När Trotskij 1935 skrev i sin dagbok att han ansåg att bygget av Fjärde Internationalen var det viktigaste arbete han någonsin utfört fann kommentatorer som Isaac Deutscherdet omöjligt att tro att en person med Trotskijs begåvning menade eller kunde mena detta bokstavligt. Men Trotskij menade det bokstavligt och han handlade i enlighet med detta med all kraft som stod honom till buds.

Vi känner alla till att Trotskij var den teoretiska ledaren för rörelsen -varenda en av de många erövringar på detta område under 30-talet härrörde från honom eller bar hans prägel. Men vi kände inte till, fram till den för ett kort tag sedan publicerade Writings-serien, i hur hög grad Trotskij också var den praktisk-politiske ledaren för Internationalen. Exilens villkor tillät honom inte att delta i våra internationella konferenser och han var bara förmögen att delta i IS-mötena under några få månader under den tid som han vistades i Frankrike. Men trots alla de legala restriktionerna och de begränsningar som berodde på tid och rum, lyckades han på olika sätt att placera sig politiskt i centrum för ledningen och att delta i alla betydelsefulla beslut. Inte bara strategiska utan också väldigt ofta taktiska sådana. Hans roll i det aktiva ledarskapet för Fjärde Internationalen och dess föregångare var större och varade längre än Marx’ och Engels’ i den Första Internationalen, Engels’ i den Andra och Lenins i den Tredje.

Jag misstänker också att få av oss har tillräckligt förstått i hur hög grad Fjärde Internationalens öde under dessa år var avhängigt en enda persons vilja. (Jag använder ordet vilja, viljekraft och beslutsamhet att nå sitt mål där Trotskijs kritiker skulle säga ”fanatism” eller ”dogmatisk envishet” eller ”doktrinär blindhet inför verkligheten” eller liknande). Till all lycka för rörelsen besatt Trotskij detta element i stort överflöd – tillräckligt för att hålla honom gående mot stora odds, med tillräckligt över för att ge stimulans åt andra som han fick med sig, kanske släpade med sig, långt utöver deras normala förmåga, medan han var i livet. Efter Trotskijs död sparkade några av dem bakut och hoppade av.

Att bilda FI före kriget

Jag tror inte jag behöver övertyga denna publik om att revolutionära arbetare behöver organiseras såväl internationellt som nationellt eller att Fjärde Internationalens grundande var nödvändigt och progressivt. Men det finns en vidhängande fråga som kanske behöver klargöras här: Om man utgår ifrån att det var nödvändigt att grunda Internationalen, varför var det då så brådskande med dess grundande 1938? Vilken skillnad skulle det göra om den inte grundats förrän först senare?

Det främsta svaret är det andra världskriget. Det bröt nästan ut i samband med München-krisen samma månad som konferensen hölls och det började faktiskt bara ett år senare. Näst revolutioner är krig de revolutionära organisationernas svåraste prov. Det utsätter dem för ett överväldigande tryck, isolerar dem ofta eller isolerar dem ytterligare från deras bas, berövar dem illusioner, krossar de svaga och vacklande elementen och ställer de starka inför utmaningar på liv och död. Inom några veckor eller månader sopade det andra världskriget bort Londonbyrån och resterna av den brandlerska internationalen som myggor i en storm.

Den lilla och svaga Fjärde Internationalen var inte immun mot dessa destruktiva och upplösande inflytelser. På den europeiska kontinenten drevs de europeiska sektionerna underjorden och reducerades till en handfull av hänsynslöst förtryck. Några av medlemmarna av 1938 års exekutivkommitté mördades på sina poster: Trotskij av en GPU-agent i Mexiko, Leon Lesoil av nazisterna i ett koncentrationsläger, Pietro Tresso av stalinisterna i Frankrike, Tha Tu Thao av stalinisterna i Vietnam. Andra drog sig tillbaka till sidolinjerna eller hoppade av. Pionjärer som Schachtman vek sig under trycket från den borgerligt-demokratiska opinionen t o m innan USA gick med i kriget och revolterade mot de perspektiv för Fjärde Internationalen som de hade röstat för vid grundningskongressen och ledde en uppslitande splittring av rörelsen. Långsamt lyckades våra heroiska kamrater återskapa några av de europeiska sektionerna och återuppta verksamheten mot sina formidabla motståndare, men det tog över fyra krigsår innan de lyckades att återupprätta kontakterna mellan sig själva i form av ett europeiskt sekretariat för Fjärde Internationalen.

Så det är riktigt att säga att om inte Internationalen grundats 1938 skulle den inte ha grundats under kriget. Men förr eller senare skulle den ha grundats men den skulle ha varit ett annorlunda och politiskt svagare organ än det som upprättades 1938 och lyckades överleva kriget med sin fana och tradition obefläckad.

Under själva kriget var Internationalens existens – instängd och kringskuren som den var när dess centrum flyttades till USA – en enorm faktor för att upprätthålla revolutionär moral och ideologisk kontinuitet mitt uppe i en motgång. Jag kan personligen berätta hur mycket det stärkte mig som ung aktivist att veta att Internationalen och dess förkämpar, fastän avskurna från varandra, fortsatte kampen för våra gemensamma idéer och mål. Senare under kriget, efter att jag inkallats till armén och skickats till Frankrike, där de politiska förhållandena var mycket svårare än här, hade jag tillfälle att tala med många europeiska kamrater, och om och om igen få vittnesbörd om den enande och inspirerande effekt som nyheter (eller t o m bara rykten) om Fjärde Internationalens existens och överlevnad hade på de förföljda kämparna i koncentrationslägren, fängelserna, arméerna och de underjordiska cellerna. Av det skälet kämpade de desto bättre och utan det skulle det ha varit mycket svårare för dem att fortsätta kampen. Utan den skulle det ha varit mycket svårare att skapa den politiska och ideologiska homogenitet som uppnåddes kort efter kriget.

Svårt som det var att grunda Internationalen 1938 med Trotskijs hjälp, skulle det ha varit än besvärligare att grunda den efter kriget när auktoriteten hos de eventuella grundarna skulle ha varit mindre och rörelsens dyrbara kontinuitet skulle ha varit bruten under flera år. Det skulle inte bara ha varit besvärligare att grunda den efter kriget, det skulle också ha varit svårare att bibehålla dess enhet efter att den grundats. Att hålla samman Internationalen har aldrig varit lätt, och ibland har det inte varit möjligt, men det skulle ha varit mycket svårare om ansträngningarna att grunda den 1938 misslyckats.

Fjärde Internationalen är i likhet med de partier som är anslutna eller sympatiserar med den, ännu inte tillräckligt stark eller inflytelserik någonstans för att kunna fullgöra den uppgift den tog på sig 1938. Men den är många gånger större än då, större än den någonsin varit och växer fortfarande. Den behöver inte någon Trotskij att vägleda den utan har en kollektiv ledning, något som den saknade på Trotskijs tid. Den måste fortfarande brottas med många svåra problem, men inget är av den fatala sort som krossade de första, andra och tredje internationalerna. Den har funnits längre än någon av dess föregångare men den är fortfarande vital, förmögen att lära och korrigera sina misstag och revolutionär i sitt synsätt och praktik. Den förkroppsligar de revolutionära lärdomarna, traditionerna, metoderna och programmet från det det senaste ett och en tredjedels århundradena. Mänsklighetens öde beror på dess framtid. Till stor del är detta ett resultat av det sätt på vilket den utformades och upprätthölls under de fem år vi studerat.

George Breitman
Översättning: Anders Hagström

Noter:
1 Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Belgien, Grekland, Spanien, Schweiz, Italien och Sovjetunionen. Andra oppositionsgrupper existerade, i Kina, Sydafrika, Latinamerika, Centraleuropa, osv, men var inte representerade på denna konferens.
2 De tre var det tyska Socialistiska Arbetarpartiet (SAPD), holländska Oberoende Socialistpartiet (OSP) och det holländska Revolutionära Socialistpartiet (RSP). SAPD organiserades 1933 efter att en vänstertendens uteslutits ur den tyska socialdemokratin. Trots att den var förbjuden av nazisterna gjorde den anspråk på att ha över 10 000 medlemmar 1933. OSP bildades 1932 ur en vänsterutbrytning från den holländska socialdemokratin och hade uppskattningsvis 4 000 medlemmar. RSP organiserades 1929 efter att dess ledare uteslutits ur det holländska kommunistpartiet för att ha opponerat sig mot stalinismen. Det hade l 000 medlemmar.
3 Archeo-marxisterna var ursprungligen en tendens i det grekiska kommunistpartiet som uteslöts 1924. Efter att ha fungerat som en propagandagrupp under några år blev den en allvarlig kontrahent till kommunistpartiet. De började att sympatisera med Vänsteroppositionen 1930 och anslöt sig som dess grekiska sektion 1932. Witte blev medlem av IS samma är.
4 Se ”The Class Nature of the Soviet State” i Writings of Leon Trotsky (1933-34), Pathfinder Press, New York 1972.
5 Flera artiklar på detta tema återfinns i Writings of Leon Trotsky (1934-35), Pathfinder Press, 1971.
6 Se ”The Present Situation in the Labour Movement and the Tasks of the Bolshevik-Leninists” i Documents of the Fourth Internationell – The Formative Years (1933-40), Pathfinder 1973.
7 Se Cannons tal 1945 ”The Workers Party and the Minority in the SWP” i The Struggle for Socialism in the ”American Century”, Pathfinder 1977.
8 Se Writings of Leon Trotsky (1935-36), Pathfinder 1977.
9 Se Crisis of the French Section (1935-36), Pathfinder 1977.
10 Frankrike, Holland, Storbritannien, Tyskland, Italien, Sovjetunionen och USA.
11 Se Documents of the Fourth Internationell.
12 De följande styckena skrevs om 1979 för att rätta till felaktigheter i föreläsningen 1978.
13 Ett användbart exempel på sådan korrespondens är Max Schachtmans rapport dll Trotskij två veckor efter konferensen. Schachtmans rapport återfinns som ett appendix till originaltexten i Education for Socialists, november 1979.
14 Det tidigaste uppdykandet av legenden i tryck som jag funnit var i Pierre Franks korta bok Fjärde Internationalen – ett bidrag till den trotskistiska rörelsens historia /René Coeckelberghs Partisanförlag 1972 öa/.
15 Leonettis artiklar i detta ämne i ICL:s press undertecknades med pseudonymerna J P Martin och A Feroci.
16 Se ”Minutes of the Founding Conference of the Fourth International” i Documents of the Fourth International. Elva sektioner representerades av ordinarie delegater vid denna konferens: USA, Frankrike, Tyskland, Sovjetunionen, Italien, Brasilien, Polen, Belgien, Holland och Grekland. Flera andra sektioner uttryckte sin anslutning till den nya internationalen även om de var oförmögna att skicka några delegater.
17 I USA började Walter Reuther, ordförande för bilarbetarförbundet, förklara att han inte var motståndare till grundandet av ett arbetarparti,” även om det inte rätt tidpunkt idag”.
18 Se ”Underground Work in Nazi Germany” ,en utskrift av en diskussion som hölls i juni 1935, i Supplement, Writings of Leon Trotsky.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1988

Navigation<< Åren då Fjärde Internationalen grundas(1933-38)Om den amerikanska trotskismens födelse >>