Kategoriarkiv: Krig och fred

Brev till en lätt deprimerad krigsmotståndare

Del 3 av 4 i serien Barbariernas kamp

Kära vän,

Jag tycker inte att den besvikelse du känt sedan du hörde om den irakiska regimens fall är befogad.

Det är klart att jag kan förstå den. Det som framförallt bedrövade dig var att detta fall gjort det möjligt för gamarna i Washington och London att hissa sina flaggor. Det var ett halvkolonialt krig som drevs av tandemparet Bush och Blair (låt oss kalla dem B2 – det passar bra att döpa dem efter ett bombplan!) i trots mot en klar majoritet av världsopinionen. Ändå kan de nu kalla det ett ”befrielsekrig”, inspirerat av demokratiska ideal. Ja, det kan göra en vansinnig!

Men kom ihåg vad vi förutsade månad efter månad. Det kan sammanfattas som några få hypoteser:

Att B2:s lättaste uppgift skulle bli att störta Saddam Husseins regim, som de skulle kunna besegra utan alltför stor möda. Deras verkliga problem skulle börja därefter. Att de vågade trotsa den allmänna opinionen eftersom de räknade med att åsynen av irakiska massor som jublade över Saddam Husseins fall skulle vinna över den. Vi var tvungna att förbereda oss för den åsynen. Med tanke på hur hatad Baath-partiets diktatur var – och med all rätta -skulle en sådan utveckling vara oundviklig.

B2 är äventyrare, spelare; de gick ut i krig och satsade på det bästa möjliga scenariot. De satsade på att kunna ta över huvuddelen av den irakiska statsapparaten, särskilt armén, då den skulle vända sig mot Saddam Hussein, och på att de skulle kunna använda den för att kontrollera Irak efter segern. Men det troligaste scenariot var att deras intervention – som skulle börja med ett försök att döda Saddam Hussein och ockupera de irakiska oljefälten -skulle leda till sammanbrott för statsapparaten och resultera i ett omfattande kaos präglat av blodiga uppgörelser.

Alla dessa förutsägelser har bekräftats. Ingenting av det som hänt kan, när allt kommer till kritan, ha förvånat dig. Allt var förutsägbart. Låt oss titta närmare på händelserna under de senaste dagarna.

Segern

¨På ena sidan hade vi en ”koalition” mellan världens främsta militärmakt, som själv svarar för mer än 40 procent av världens militärutgifter, och en av de större vasallmakterna. På andra sidan hade vi ett tredje världenland där två tredjedelar av stridskrafterna förstördes 1991 och den resterande tredjedelen under åren därefter nöttes ned av blockaden som hindrade landet från att underhålla sina vapen. Dess vapenmakt försvagades ytterligare av flera år av FN-övervakad nedrustning. Hur skulle någon under dessa omständigheter kunna bli förvånad över sammanbrottet i Irak?

Samma regim hade redan lidit ett förkrossande nederlag 1991, då de irakiska stridskrafterna i Kuwait och södra Irak bröt samman. Det är sant att den här gången hade Washington som mål att inta städerna och ockupera hela landet; det är givetvis ett svårare mål att uppnå. Men under tiden hade landet åderlåtits, och var utmattat efter mer än tjugo år av krig, bomb˝ningar och blockad. Sådant var tillståndet för det land som Washington gav sig ut för att erövra. Och år 2003, liksom år 1991, var det ett faktum att den stora majoriteten av irakierna, som förmodades utföra orderna från Bagdad, i själva verket hatade Baath-regimen. Hur kunde någon vänta sig en folklig mobilisering under sådana villkor?!

Det som i själva verket var förvånande var inte den snabba segern för USA:s och Storbritanniens trupper, utan det motstånd som den irakiska regimens styrkor bjöd under offensivens första dagar. Kom ihåg att under de där första dagarna gjorde alla kommentatorer i kör narr över förutsägelserna om en snabb seger! Många trodde att offensiven skulle köra fast så som man förutspått redan 1991. De tog fel om orsaken till det första motståndet. Det berodde på att markoffensiven startade samtidigt som de intensiva bombningarna, medan Washington 1991 hade utsatt den irakiska armén för fem veckors häftig bombning innan man satte in sina egna trupper i strid. Det innebar att regimensÊ styrkor i årets krig fortfarande var beredda att kämpa när markoffensiven startade – mycket mer än 1991, då de irakiska trupper som överlevt bombningarna var utmattade och förvirrade, och kapitulerade i massor till koalitionstrupperna.

Men det handlade om regimens styrkor, ingenting annat! Den som tog händelserna i Irak för ett verkligt folkligt motstånd, den som blandade ihop regimtruppernas försvar av Bagdad med folkets försvar av Beirut under den israeliska belägringen 1982, tog allvarligt miste både om de militära utsikterna och om det irakiska folkets förhållande till Saddam Husseins tyranniska regim. Det största bakslaget för Pentagons plan var faktiskt att de bombningar de chansade på under offensivens första dag missade sitt mål: Saddam Hussein. Och när Saddam Hussein senare upphörde att fungera som överbefälhavare, var det förmodligen det som direkt utlöste det hastiga sammanbrottet i Bagdads försvar – antingen han nu dödades av en bomb eller lyckades fly fältet. I en så cÁentraliserad persondiktatur räcker det alt göra sig av med diktatorn för att förstöra regimens grundvalar när de väl sätts under intensivt tryck.

Reaktionerna i Irak

Hur kan någon bli förvånad över att det irakiska folket reagerade med lättnad och glädje över diktaturens fall? Jag kände själv verklig lättnad, även om jag aldrig har upplevt vad irakierna varit med om. Baath-partiet kom till maktelit i Irak i juli 1968, då jag själv, som så många i min generation i många delar av världen, befann mig mitt uppe i min egen radikalisering. Den nya regimens första prioritering var att krossa det irakiska uttrycket för den radikaliseringen – en radikalisering som i Mellanöstern tagit fart efter arabregimernas nederlag mot Israels angrepp i juni 1967.

Det terrorvälde som upprättades i Bagdad fortsatte med att hänsynslöst krossa gerillafronten som öppnats i södra Irak av den Che Guevara-inspirerade Khaled Ahmed Zaki, liksom den vänsterflygel som brutit med det irakiska kommunistpartiet. De nÍya kuppmakarna fick snabbt ett rykte som regionens mest våldsamma regim. Irakiska aktivister visste att det var bättre att dö i strid med regimens styrkor än att gripas och dö under en tortyr av oöverträffad grymhet. Baath-regimen krossade den irakiska vänstern, den starkaste kraften inom vänstern i arabvärlden, i blod. På så sätt bidrog regimen till att bana väg för den islamiska fundamentalismens hegemoni över folkliga proteströrelser i Mellanöstern. Av alla diktatorer som jämförts med Hitler under det senaste halva århundradet – oftast på det mest tendentiösa sätt och för propagandistiska ändamål – är Saddam Hussein den som närmast motsvarar beskrivningen. Det gäller inte bara regimens inrikespolitik (med undantag för det faktum att nazismen hade en ideologiskt motiverad massbas) utan också dess expansionspolitik som vägleds av blint storhetsvansinne.

I 35 år har jag väntat och hoppats på att denna förfärliga regim ska falla! Så jag var lättad när den äntligen föll, på samma sätt somÊ miljoner irakiska män och kvinnor var lättade. Inte heller var det irakiska folkets lättnad förvånande; den var helt förutsägbar. Det som var förvånande, åtminstone för Washington och London, var att de arabiska irakierna gav deras trupper ett så ljumt välkomnande, ofta med en udd av fientlighet. Det gällde även i den shiitiskt dominerade södra landsdelen, där de trodde att de hade övertaget.

Det är inte heller svårt att förstå. Det som Washington och London inte lyckades förstå är att det här folket, som har så många skäl att hata Saddam Hussein, har ännu fler skäl att hata dem själva. Irakierna kommer ihåg hur koalitionen lämnade ut dem till Saddam Hussein 1991. De lider fortfarande av effekterna av tolv års folkmordsblockad som genomdrivits av Washington och London med samtycke från deras partner i FN:s säkerhetsråd. Och de kan inte välkomna USA som befriare, när landet samtidigt ses som den främsta förtryckaren i Mellanöstern och staten Israels sponsor. Inte heller kan de välkoÁmna de medföljande britterna, kolonialherrarna från iförrfjol, som lämnat så många bittra minnen efter sig.

Följaktligen var irakiernas glädjeyttringar rätt återhållsamma. Washington måste tillgripa propagandatrick för att kunna ge intrycket av att koalitionens trupper välkomnades som ”befriare”. Visst hyllades de, men framförallt av plundrarna, som med famnen full av sitt byte hade alla skäl att säga ”Bush very good”. Ockupationstrupperna gav avsiktligt dessa plundrare fria tyglar. Militärledningen trodde att den på så sätt skulle skydda ockupationen mot folklig fientlighet, när det i själva verket ledde till kraftigt ökad misstro. (Den enda offentliga byggnaden i Bagdad som bevakades väl var oljeministeriet, precis som de enda ”säkra* områdena i Irak var oljefälten.) De nya invasionstrupperna blev ansvariga för en plundring av Bagdad som i historien kominer att framstå som den moderna motsvarigheten till plundringen av Bagdad under mongolernas invasion på 1200-talet.

Den enda del ıav den irakiska befolkningen som förenades med ockupationstrupperna och massivt uttryckte an glädje över deras närvaro var kurderna. Än en gång har de kurdiska ledarskapen i Irak visat sin eviga kortsynthet, den som så ofta lett dem till att söka sig usla allierade: Israelit, shahen av Iran, den turkiska regeringen, de iranska mullorna – och till och med Saddam Hussein! De hade inte vett att undvika att kompromettera sig med en ockupationsstyrka som är dömd att bli måltavla för de arabiska irakiernas missnöje, trots att de arabiska irakierna är de enda allierade som i slutänden kommer att kunna ha en avgörande betydelse för irakiska Kurdistans framtid. Det skulle vara förödande för kurderna om deras ledare befäster bilden av sig själva som ockupationsmakternas hängivna medarbetare. USA och Storbritannien har i själva verket ingen avsikt att försvara det kurdiska folkets rätt till självbestämmande. De kommer inte att tveka att offra de irakiska kurderna om det gynnar deras syfte att stärka sitt grep∆p över landet.

Kontrollera Irak, dominera världen

De som plundrar Iraks städer i liten skala har redan nu gjort uppgiften mycket mer komplicerad för de storskaliga plundrarna, ockupationsmakterna. Varje dag som går bekräftar ytterligare hur svårt det kommer att bli för B2 att kontrollera Irak och en befolkning som hjärtligt avskyr dem. Deras handgångne man Ahmed Chalabi och hans handfull av legoknektar som fördes in i landet i USA-truppernas packning kommer med all säkerhet inte att kunna ändra på den situationen.

USA:s problem är att de inte kommer att hitta någonting mer pålitligt i Irak än resterna av Saddam Husseins apparat – i ännu högre grad än i Tyskland och Japan efter 1945, där de ändå kunde använda hela skikt inom den gamla regimens statsapparat, och i Japan till och med kejsaren själv. De är bara bland den gamla regimens tjänare som det finns tillräckligt många som är så moraliskt förfallna att de kan tänkas bli ockupanternas hängivna tjä˛nare. Det är bara de som kommer att vilja tjäna landets nya herrar, med desto större entusiasm som de på det sättet kan rädda sina egna skinn, samtidigt som de släcker sin törst efter makt. Det kommer att göra ockupationen ännu mer förhatlig för den stora majoriteten av irakier.

När USA sprider ut sin närvaro al!t mer i arabvärlden, blir dess styrkor allt mer utsatta. Det hat som USA väcker i alla Mellanösterns länder och i hela den islamiska världen har redan exploderat i dess ansikte flera gånger, n september var bara det mest spektakulära, mest dödliga uttrycket hittills för det hatet. Ockupationen av Irak kommer att öka det allmänna missnöjet till det yttersta. Det kommer att påskynda förruttnelsen av den regionala ordning som stöds av Washington. Det kommer inte att bli någon Pax Americana. Det kommer snarare att bli ytterligare ett steg ned mot barbari, med det främsta barbariet i Washington och dess allierade som göder den religiösa fanatismens motsatta barbari – så länga som inga nya progressiva krafter träder fram i den här delen av världen.

Projektet att bygga ett världsimperium dominerat av USA med brutalt våld är oundvikligen dömt att misslyckas. I det avseendet har Washington redan lidit stora politiska bakslag, tvärtemot det intryck som dess militära seger i Irak tillfälligt kan ge. Aldrig sedan kalla krigets slut har USA:s hegemoni ifrågasatts så allmänt i världen; aldrig har det funnits så litet stöd för denna hegemoni. Det gäller relationerna mellan länder: aldrig har länder som Washington betraktat som sina lojala allierade varit så motsträviga och trilska. Till och med den turkiska regeringen vägrade att låta USA-trupperna passera dess territorium. Washington lyckades inte köpa dess stöd, precis som det inte lyckades köpa tillräckligt många medlemmar av FN:s säkerhetsråd för att få nio ynka röster för sitt krig mot Irak!

Det är klart, att dessa stater inte är några pålitliga allierade för antikrigsrörelsen, eller ens överhuvudtaget allierade – särskilt när de som FrankrikÎe och Ryssland beter sig precis lika brutalt och avskyvärt på sina egna imperiedomäner som USA på sina. Men detta mummel i ledet från raden av stater som är förbundna med det stora imperium som styrs från Washington har på sitt sätt avspeglat ett annat betydande bakslag för imperialismens projekt. Jag tänker förstås på framväxten av den nya stormakten, ”den allmänna världsopinionen”, som New York Times så riktigt kallade det efter 15 februari 2003, dagen för de största världsomspännande folkliga mobiliseringarna i historien. ”Den allmänna världsopinionen” – eller rättare sagt den verkliga rörelsen, antikrigsrörelsen, för opinionssiffror demonstrerar ju inte.

Under 1990-talet trodde många att denna rörelse var dömd att aldrig övervinna sin svaghet. De trodde att Vietnamåren en gång för alla var glömda och begravda, särskilt sedan Washington lärt läxan från Vietnam och tillämpat den i senare krig (med början i Panama 1989). Från hösten 2002. har vi sett ett förbluffande uppsving för en ny ]antikrigsrörelse, som snabbt slagit nya historiska rekord i allt fler länder och även svept över USA. Det senaste är absolut avgörande; den viktigaste mobiliseringen är förstås den som sker i USA självt. Antikrigsrörelsen i USA har ännu inte nått sin styrka från Vietnamåren, men den har redan visat sig kunna nå masskala, trots traumat från 11 september och trots Bushregeringens utnyttjande av det traumat.

Många krigsmotståndare har tagit intryck av noggrant utvalda bilder från den så kallade befrielsen av Irak och av de Pentagon-regisserade scenerna. Men varje dag som går visar hur rätt antikrigsr3örelsen hade. De oräkneliga döda, den massiva förstörelsen och plundringen av Iraks nationella rikedomar utgör ett enormt pris för det irakiska folket att betala för en ”befrielse” som leder till utländsk ockupation. När Washington kör fast i ett land som inte kan gömmas för världen – till skillnad från Afghanistan, där situationen idag är mer kaotisk än någonsin – kommer antikrigsrörelsen att kunna växa till nya höjder.

Denna rörelses spektakulära tillväxt har bara varit möjlig därför att den växte fram ur tre års framsteg för den rörelse mot nyliberal globalisering som föddes i Seattle. Dessa två rörelser kommer att fortsätta att stärka varandra och öka människors medvetenhet om att nyliberalism och krig bara är två sidor av samma härskarsystem – en system som måste störtas.

Gilbert Achcar
14 april 2003

Ursprungligen publicerat på svenska som ett tillägg i boken Barbariernas kamp av Gilbert Achcar.

Förord till Gilbert Achcars bok ”Barbariernas kamp”

Del 1 av 4 i serien Barbariernas kamp

Den 15 februari 2003 demonstrerade uppskattningsvis tolv miljoner människor jorden runt mot USA:s planer på krig mot Irak. Gilbert Achcar, författaren till denna bok, har kallat det ”dagen för de största världsomspännande folkliga mobiliseringarna i historien”. New York Times döpte den allmänna världsopinionen till en ny stormakt.

När den här boken kommer ut, sensommaren 2003, vet vi att den nya stormakten inte kunde förhindra kriget, även om den fortsätter att påverka de styrande denna sommar när det blivit uppenbart både att kriget egentligen inte är över, och att regeringarna ljugit för att tvinga med sina länder i kriget.

Oavsett detta, innebar och innebär den nya massrörelsen mot krig att miljoner människor – utan att vara tillfrågade – tagit sig rätten att säga sin mening om världspolitiken. De har tagit sig rätten att ifrågasätta inte bara de styrandes handlingar, utan också deras motiv, ja själva deras världsbild.

Gilbert Achcars bok kom ut 2002. Den är alltså ingen direkt kommentar till kriget mot Irak, men den tecknar en bakgrund och söker svar på de stora frågor som den nya massrörelsen ställts inför och kommer att fortsätta att ställa sig.

I den ström av böcker om Mellanöstern, islam och USA som nu ges ut fyller denna bok en funktion, just för sin radikala analys av bägge sidorna – bägge barbarierna. USA:s politik och dess bakomliggande motiv beskrivs i polemik mot de officiella förklaringarna. Politiken i arabvärlden och den islamiska fundamentalismen förklaras mot bakgrund av den sociala upplösningen i Mellanöstern.

Boken växer också till en beskrivning av hela världsläget under perioden efter kalla kriget. Achcar beskriver med ett brett grepp förändringar i militära och politiska styrkeförhållanden, i människors medvetande, i samhälleliga normer. Han beskriver också hur detta påverkat de etablerades teorier om världen.

I det sammanhanget är det särskilt två teoribildare som Achcar har ett gott öga till – två forskare och författare från USA som under det gångna årtiondet framträtt i den internationella debatten som oerhört betydelsefulla uttolkare av världsläget. De har aldrig blivit lika kända i den allmänna debatten i Sverige, och fordrar kanske redan här en kort presentation.

Den förste är Francis Fukuyama, som i början på 90-talet blev känd för sin tes att det västerländska samhället är slutmålet i människans historiska utveckling. Kommunismens fall hade visat att marknadsekonomin och den liberala demokratin var överlägsna alla andra system.

Det andra namnet är Samuel Huntington, vars bok om ”civilisationernas kamp och omskapandet av världsordningen” från 1996 inspirerat Achcar till polemik redan i själva boktiteln. Huntington drev där tesen att kampen mellan stormakter och ideologiska system i vår tid ersatts av en kamp mellan civilisationer, kulturer, till exempel den islamiska civilisationen och den – överlägsna – västerländska.

Achcar polemiserar mot dessa debattörer och visar hur deras teorier i sjäÕlva verket har till funktion att rättfärdiga världsordningen.

Gilbert Achcar är född i Libanon men bor sedan länge i Paris, där han undervisar i statsvetenskap och internationella relationer vid universitetet i Paris-VIII. Han skriver ofta i Le Monde diplomatique och har gett ut flera böcker om samtidspolitik. Han har redigerat boken The Legacy of Ernest Mandel (Verso, London 1999). På engelska utkommer under hösten 2003 Fastern Cauldron på Monthly Review Press.

Boken är översatt i huvudsak från den engelska utgåvan, The Clash of Barbarisms. Sept 11 and the Making of the New World Disorder (Monthly Review Press, New York zooz). Citat återges dock från ursprungskällan, ifall det rör sig om böcker/tidskrifter på franska eller engelska. Undantaget är då den ena källan (oftast den engelska) är lättare att få tillgång till för läsaren i Sverige.

I den svenska utgåvan har vi lagt till en artikel från april 2003, ”Brev till en lätt deprimerad krigsmotståndare”. Där beskrivs utgången av kriget i Irak på ett sätt som återknyter till analysen tidigare i boken. Där knyts också slutligen kampen mot kriget samman med kampen mot den nylibe-rala globaliseringen.

Vi har också lagt till ord- och narnnförklaringar i slutet av boken.

Maria Sundvall juli 2003

Läs hela boken, Barbariernas kamp av Gilbert Achcar.

Vad är UCK?

Del 6 av 6 i serien Kosovo

Nationella befrielsekämpar eller terrorister?

Den gerilla som för första gången visade sig öppet i november 1997 liknade inte en gerilla i den skepnad vi är vana att se den. Medlemmarna var klädda i dyra schweizisk-tillverkade uniformer och välförsedda med Kalashnikovs. De deklarerade att den pacifistiska kampen som letts av Ibraim Rugova nått vägs ände. Albanernas självständiga institutioner i Kosovo gav visserligen ett visst mått av grundläggande samhällsservice, men betalades med en extra skatt och innebar i praktiken att det apartheidliknande systemet som införts i delstaten vid kuppen 1989 rättfärdigades. Det var dags att ta till vapen. UCK, Ushtria Clirimtare ‘ Kosov’s, Kosovos befrielsearm, fick inget omedelbart gensvar. När Belgrad bestämde sig för att ta itu med de kriminella terroristerna i februari 1998 beräknas deras antal har uppgått till några hundra. Belgrad stod inför ett val: skulle man sätta in en specialutbildad antigerillastyrka, och på så vis riskera att tillmäta UCK större betydelse än vad de verkligen hade, eller skulle en liten effektiv reguljär trupp sättas in?

Valet föll på det senare alternativet, vilket visade sig vara en politisk blunder av stora mått. Istället för en effektiv aktion som träffade gerillan använde sig den jugoslaviska armn av den brända jordens taktik, attacker med alla till buds stående medel. Anfallet mot Jasharifamiljens egendom i Perkaz tog exempelvis 48 timmar. För att döda 10 män i vapen krävdes 40 civila offer, inklusive kvinnor och barn.UCK led nederlag efter nederlag under februari och mars, men bilderna på slakten kablades ut över hela världen. På några månader hundrafaldigades antalet stridande, styrkan växte från kanske 300 till 30 000. Tillströmningen kom både från unga albaner som återvände från landsflykt och från Kosovos albanska befolkning – Jasharis hade bara varit enkla bönder och till stor del bestod UCK av bönder som med vapen i hand skyddade sig, sina byar och sina gårdar mot den jugoslaviska armén och framförallt polisen.

Folket i vapen

Det fanns ett stort inslag av folket i vapen, väpnat självförsvar, under första halvan av 1998. Vapen fanns det gott om, under krisen i Albanien stormades militärförråden och vapen flödade in över gränsen. FN uppger att UCK lade beslag på så mycket som 200 000 Kalashnikovs av albanskt ursprung. Politiskt fanns i början drömmen om ett Storalbanien som hägrande mål ett Albanien bestående av Albanien, Kosovo och delar av Montenegro och Makedonien. I praktiken sökte man sig dock mot Adem Demacis Kosovos Parlamentariska Parti. Demaci hade suttit 28 år i serbiska fängelser för sina separatistiska aktiviteter. Han såg Rugovas försök att vara resonabel, och på så sätt vinna stöd från väst, som utsiktslösa. Kosovofrågan hade hela tiden ignorerats av väst, det kan till och med sägas att Milosevic gav upp Bosnien i Daytonavtalet mot att han fick behålla Kosovo. Demaci förespråkade gemensam kamp med den serbiska oppositionen mot Milosevic.

Ståndpunkten var problematisk: oppositionen var inte sällan mer chauvinistisk än regeringen i Belgrad, men under 1997 vann den serbisk-albanska dialogen som upprättats med hjälp av Serbiens Helsingforskommitté stort stöd bland antinationalistiska serber. Idén var att ett självständigt Kosovo skulle ingå som en del i en ny federation med Serbien och Montenegro. Federationens namn skulle vara Balkanija. I mitten av 1998 blev det UCKs program, och partiets avdelningar och gerillagrupperna smälte samman. Trots att de kom från mycket olika bakgrunder hade de ett gemensamt: de ansåg att kosovoalbanerna måste lita till sina egna krafter.

Militärt svaga

Militärt har UCK hela tiden varit svagt. Efter februari 1998 hade de ett genuint folkligt stöd, och dessutom gott om handeldvapen, inte bara från Albanien. De köpte också en del av de 75 000 gevär som distribuerats av den jugoslaviska armn till kosovoserberna för att de skulle kunna slå ned ett eventuellt uppror och de bytte till sig vapen mot heroin i Ryssland, mest handeldvapen men även antitankgranater, luftvärnsmissiler och småkalibriga granatkastare.

Utöver det saknades allt: politisk strategi, militär strategi, kunnande, kommandostrukturer, samordning, logistik, fältsjukvård. De enda med militär erfarenhet var polis- och militärbefäl som avskedats ur de jugoslaviska styrkorna i början av 90-talet.De offensiva attackerna riktades i första hand mot den serbiska polisen, i andra hand mot albanska kollaboratörer. Den serbiska militären lämnades till stor del i fred, och den acceptansen var länge ömsesidig. UCK uppger också att de aldrig attackerat civila serber. Det lilla antalet attacker av det slaget som trots allt förekommit kan mycket väl ha utförts av enskilda eller grupper av albaner som inte är knutna till gerillan.

Strategin var alltså från början i stort sett terroristisk: attacker på polispatruller och polisstationer. Då det kom till öppen strid visade sig UCK:s svaghet tydligt: man utförde hellre heroiska frontalattacker och försvarade vägspärrar än utnyttjade sin rörlighet. Det lilla artilleri man hade fick inte understöd av handeldvapen, befälhavarna konkurrerade inte sällan med varandra.

UCK tog kontroll över stora landområden, men de var glest befolkade. Det enda försök som gjordes att inta en större stad, Orahovac, misslyckades kapitalt på grund av brister i planeringen och disciplinen. Gerillan finansieras genom en treprocentig skatt på kosovoalbaner som lever och arbetar utomlands. Dessutom får de stora frivilliga bidrag: vid ett enda tillfälle i år samlades så mycket som sju miljoner dollar in i Schweiz. Dock verkar den viktigaste inkomstkällan vara handel med heroin. Narkotikan tillverkas i länderna kring Svarta havet och exporteras till Europa, och i viss utsträckning USA, genom balkan.

Enligt Interpol 1997 hade kosovoalbaner kontroll över den största delen av heroinhandeln i Schweiz, Österrike, Belgien, Tyskland, Ungern, Tjeckien, Norge och Sverige. Även andra albaner är inblandade, fattigdomen bereder en god jordmån för såväl konsumenter som kurirer. Heroin är billigare än öl, och att smuggla ett kilo över gränsen till Grekland ger en makedonsk alban motsvarande nio genomsnittliga årslöner, en alban från Albanien mer än 30. Genom Balkan slussas varje år knark för 400 miljarder dollar enligt Interpol. Parisbaserade Geopolitical Drug Watch uppger att UCK i mindre utsträckning själva exporterar droger; dels till Ryssland för att byta till sig vapen, dels till Västeuropa för att sälja. De stora pengarna får man in genom att beskatta de drogkarteller som fanns redan innan kriget. UCK är inte ensamma i området om att blanda droger och politik i. En annan stor aktör på heroin- och haschmarknaden är enligt Drug Watch Zeljko Raznatovic, alias Arkan, ökänd serbisk milisledare och krigsförbrytare. Pengar från heroinhandeln spelar stor roll för att finansiera både serbisk lobby i väst och politiker i Belgrad. Efter attacken på Orahovac slog den Jugoslaviska armn till brutalt mot UCK. Byar förstördes, framför allt för att skapa en buffertzon mot vapenflödet och träningslägren i Albanien, och 100 000 kosovoalbaner tvingades på flykten. Gerillan led avgörande nederlag men räddades än en gång av serbernas brutalitet.

Trycket från väst

Den nya flyktingvågen väckte västmakternas intresse. Från att ha varit minst sagt skeptisk till UCK James Jolly på USAs utrikesdepartement kallade Jugoslaviska armns aktioner mot gerillan lagliga och legitima och tämligen likgiltiga till albanernas lidande övergick NATO till att hotaMilocevic med bombningar, och på så sätt uppnåddes en vapenvila, övervakad av OSSE. UCK utnyttjade respiten till att organisera sina styrkor. Under sommaren 1998 skapades den nuvarande strukturen: kommandot lades hos en generalstab, och styrkorna delades in i sju operativa zoner. Generalstaben har 16 kända medlemmar, som var och en har ett speciellt ansvarsområde. Den mest inflytelserika är, enligt den amerikanska militärtidskriften Jane«s Intelligence Review, Hashim Thaci, chef för det politiska direktoratet. Det operativa direktoratet är svagt, och det är okänt vem som leder det. Det gör att befälhavarna för de sju operativa zonerna fortfarande handlar ganska självständigt, även om samordning och disciplin blivit starkare. En utbildning på mellan fyra och sex veckor har införts, där före detta officerare i jugoslaviska armn lär ut taktik, logistik och människorätt, men en så kort utbildning gör antagligen mer för moralen än för kunskapsnivån. Med den OSSE-övervakade vapenvilan följde ett förslag om uppgörelse med serberna. Avtalet avvisades som inte ens värt att diskutera av UCK. I Rambouillet lades ett nytt förslag fram med större självstyre, Natoskydd för den albanska befolkningen och där gerillans styrkor skulle ställas under Natokommando. Också det avvisades av UCK, speciellt av Demaci som kallade det en kapitulation i utbyte mot illusioner och tomma löften.

Trycket på UCK att acceptera avtalet blev dock hårt, och till slut segrade den mer västvänliga linjen. Demaci avgick ur ledningen. Stödet från Nato hade ett mycket bestämt villkor: UCK fick inte på egen hand dra nytta av Natos aktioner. Frågan är om den överhuvudtaget skulle kunnat göra det. Inte ens med de nuvarande flygbombningarna från Natos sida vinner gerillan några större segrar över den serbiska armn, snarare har den tryckts tillbaka ytterligare. Stöd från väst har varit den viktigaste ingrediensen i UCKs strategi, åtminstone sedan tidigt i höstas. Delar av kärnan i UCK har rötter som går tillbaka till det stalinistiskt influerade motståndet i Kosovo på 80-talet, på den tiden med starka band till diktaturen i Albanien. Idag är man mycket långt från någon sorts kommunistisk ståndpunkt, UCKs representant i Sverige, skriver i ett pressmeddelande daterat 23 april i år att ingen del av gerillan kan kallas röd. Den är helt inriktad på samarbete med väst och målet är att skapa ett fritt demokratiskt Kosovo.

Gerillan säger sig vara opolitisk, men det är mycket tveksamt. Den 16 oktober antogs en politisk deklaration (nummer 14) som bland annat innehåller detta: UCK utropar sig som den som ska föra de internationella förhandlingarna för albanernas räkning, vilket de senare fick. Ingen ska få inta en ledande ställning utan generalstabens godkännande. Alla politiska krafter ska sluta bilda små obetydliga grupper och istället delta i upprättande av lagliga institutioner i Kosova under Demaci.

Media ska informera korrekt och snabbt och arbeta för landets frigörelse, Informationsdirektoratet kommer att visa både inhemsk och utländsk media UCKs hjältemodiga kamp och serbernas förstörelse och massakrer. UCK uppmanar alla partier i Albanien att bilägga sina åsiktsskillnader. UCK begär nationell enighet på det politiska, nationella, professionella, materiella, sociala och moraliska planet. UCK erbjuder sitt stöd till Natos arbete för att upprätta fred, frihet och demokrati över allt där så behövs. Det är ett kort program, nio punkter, men den logiska följden är snarare uppkomsten av en diktatur än en demokratisk utveckling, speciellt givet att det från första början var en del av gerillans verksamhet att överfalla och döda de albaner som samarbetade med serberna eller den jugoslaviska statens institutioner.

Resultatet av Natos bombningar kan i praktiken komma att bli först en folkfördrivning och sedan en narkodollarfinansierad diktatur i Pristina.

Jörgen Hassler

Artikelförfattaren är journalist på veckotidningen Internationalen

Källor:
What is the KLA? Green Left Weekly 21 april 1999
KLA linked to enormous heroine trade.
San Fransico Chronicle 5 maj 1999
The KLA: braced to defend and control.
Janes Intelligence Review april 1999
KLA political declarations 8,9 och 14-20
Geopolitical Drug Report 1997 och 1998

Från tidskriften Röda Rummet 2/1999.

Slutsatser om Balkankriget och nationalismen

Del 4 av 6 i serien Kosovo

I Röda Rummet nr 3/99 skrev Göte Kildén en artikel om bombkriget på Balkan, där han gav sin syn på hur socialister skulle förhålla sig till kosovoalbanernas kamp för nationella rättigheter. Kraven på ”nationell självständighet” som ställs av olika folkgrupper på Balkan är reaktionära, menade Kildén.

Han fick starkt mothugg av Maria Sundvall i förra numret, 4/99 . Hon hävdade i sitt debattinlägg att Göte Kildén blundar för det nationella förtrycket av kosovoalbanerna och pläderade för att socialister bör stödja Kosovos rätt till självbestämmande, en politik som också Fjärde Internationalens ledning tagit ställning för

Här återkommer Göte Kildén med en replik där han polemiserar mot den uppfattningen.
Ett vanligt talesätt är att i krig – är sanningen det första offret. Visst är det så. Men för det mesta offras sanningen även i fredstid. I en krönika, i Aftonbladet den 21 november 1999, slår exempelvis Staffan Heimerson (som för övrigt fick något stort journalistpris för sina totalt okunniga skriverier under inbördeskriget i Bosnien-Hercegovina) fast att: ”Kosovo? Det är inte mycket vi längre hör därifrån. Hälsan tiger still. Grymheterna har upphört”.

Slutsatser om Balkankriget och nationalismen

Detta samtidigt som det i Kosovo har skett en så gott som fullständigt klinisk rensning av alla människor som inte etniskt är albaner. Uppemot 250 000 serber, montenegriner, romer , goranis (omkring 12 000 muslimska slaver), judar, turkar, bosnier och kroater har drivits bort med hjälp av mord, mordbränder, plundring, våldtäkter och misshandel. 1) De som fallit offer för UCK:s mördarband är inte heller några kvardröjande medlemmar i serbiska frikårer eller chauvinistiska serbiska poliskårer. Nej. Det handlar inte om hämnd. De serber som var skyldiga till våldsdåd mot oskyldiga albaner har sedan länge lämnat Kosovo. Nej. Nu handlar det bara om att UCK – först med hjälp av NATO:s bombningar och sedan med KFOR:s 40 000 soldater – fått en praktisk möjlighet att genomföra sitt politiska program: ett Kosovo med bara ett folk – etniska albaner – som senare ansluts till ett Stor-Albanien. Robert Fisk från den brittiska tidningen Independent, som var en av de få journalister, som stannade kvar när bomberna slutat falla och CNN åkt hem, har exempelvis rapporterat att man i staden Zupa hittat en 96 år gammal man, bunden och med munkavle, ihjälskjuten i huvudet. I Kamenica brändes en 82 år gammal kvinna ihjäl inne i sitt hus. En nittioårig serbisk kvinna Ljubica Vujovic hittades dränkt i sitt eget badkar. Nitton fattiga småjordbrukare avrättades på sina fält…2)

Nyligen skulle ett litet kroatiskt samhälle vid Lecnice fira sin sjuhundraåriga närvaro i provinsen. Men dess innevånare fick fly hals över huvud och är nu flyktingar i Dubrovnik. Nyligen fick också en av de sista judarna, ordföranden för Pristinas församling, Cedra Prlincevic, fly till Belgrad. ”Det pågår en pogrom mot alla icke-albaner”, underströk han. Av Pristinas 40 000 serber finns det nu bara 400 kvar. De albanska terrorbanden riktar också in sig på ”den serbiska kulturens och religionens Jerusalem”, som tidningen Le Figaro uttrycker det. I november var snart 150 ortodoxa kyrkor, kloster eller begravningsplatser förstörda. 3)

I mitten på november började också den Internationella Krisgruppen (ICG) slå larm. ICG leds av senatsledaren i USA, George Mitchell, och är grundad av EU, USA och tretton andra länder och kan nog inte med all möda i världen räknas som ett proserbiskt forum. I ICG:s rapport hette det bland annat :

”Det aktuella kriget är över, men dödandet fortsätter på den nivå som fanns före NATO:s bombningar. Då dödades i snitt 10-15 serber i veckan och ett liknande antal UCK-soldater. Nu i augusti uppskattas att omkring 30 människor i veckan blir mördade (lägg märke till att ICG nu inte talar om de dödas etniska härkomst). I två månader har siffran varit ungefär densamma.” 4)

Alla tillgängliga siffror fram till januari vittnar om samma våld. I sin rapport är ICG också mycket kritisk till att UCK bytt uniformer och förvandlats till en femtusen man stark Kosovo Protection Corps. Det kommer inte att hindra våldet eller att den etniska rensningen blir hundraprocentig utan snarare ”förstärka serbernas skräck och isolering”, skriver man i sin rapport.

Heimerson, liksom ”världssamfundet”, media i stort eller våra ”humanitära” politiker, talar också lika tyst om Haagtribunalens sensationella rapport i höstas. En rapport från fyrahundra medicinska experter från fjorton länder, där dessa i månader finkammat Kosovo på jakt efter massgravar från mördade albaner. Men inte hittat en enda. Där USA:s försvarsminister William Cohen talade om ”upp till 100 000 dödade albaner”. Där har tribunalens experter ‘bara’ hittat 2018 kroppar sedan 1992. Många av offren är också serber ( lika många serber som UCK-soldater sa ICG ). Doktor Emilio Perez Pujol, som ledde den spanska gruppen, sa så här till Sunday Times: ”Jag beräknar att slutsumman av döda i Kosovo kommer att bli högst 2 500. Det inkluderar en rad märkliga dödsfall som inte kan läggas någon part till svars”. I El Pais beklagar sig också Pujol över att han och hans kollegor ”blivit offer för en semantisk piruett av krigets propagandamaskiner. Vi hittade inte en – inte en enda massgrav.” 5)

Under bombningarna av Jugoslavien hävdade NATO och UCK exempelvis att serberna dumpat upp till tusen kroppar om dagen i Trepcas gruvschakt. I brittisk press jämfördes gruvområdet med de nazistiska döslägren. De grönas ledare i Tyskland, Joschka Fischer, fick sitt partis färger att gå över i allt mer brunt när han sa att tyska bombplan, efter femtiofem år, kunde lyfta och sättas in i ”kampen mot Auschwitz”

Ingen etnisk rensning

Haagtribunalens rapport är samstämmig med de uppgifter vi fått från de jugoslaviska myndigheterna. NATO och västvärldens ledare bedrog världsopinionen för att få mandat för sina terrorbombningar. Punkt slut. I sin replik skriver Maria Sundvall: ”Men vi behöver väl inte vänta på albanska massgravar för att kunna slå fast att det funnits och finns ett nationellt förtryck mot albaner…ett av de klaraste exemplen i Europa i vår tid på nationellt förtryck”. Nej, vi behöver inte vänta. Det finns inga massgravar i Kosovo. Inget Auschwitz. Sommaren 1998 kontrollerade UCK 25-30 procent av Kosovo. Med egen administration , vägblockader och militära värn. Om nätterna kontrollerade de albanska nationalisterna långt större ytor. UCK hade kanske upp till 50 000 beväpnade män i ryggen, mer eller mindre organiserade, och genomförde över tvåtusen militära operationer under åren före NATO:s luftstöd. Innan NATO:s bomber började att falla, drevs ett fåtal albaner ut ifrån Kosovo. Albanernas exodus kom efter NATO:s bombmattor. Serbisk polis, militär och serbiska högernationalistiska frikårer fick tiotusentals albaner att fly upp i skogs- och bergsområden i den egna staten. Men det fanns ingen medveten och planerad serbisk ”etnisk rensning” av Kosovos albaner. Inte heller några organiserade våldtäktspogromer eller koncentrationsläger. Däremot en militär konflikt mellan UCK:s militära uppror mot den jugoslaviska staten och motangreppen från polis och militär. Det tycks klarlagt att huvudparten av de offer som hittats kommer från dessa strider. 6) Ett första bokslut tycks klart. Det fanns inget serbiskt ”Holocaust” i Kosovo.

Ett andra bokslut är lika klart. En av de största amerikanska militärbaserna sedan USA:s invasionskrig i Vietnam har nu upprättats i det jugoslaviska Kosovo. 7) Här finns allt för de femtusen soldaterna. Flygfält och helikopterplattor kors och tvärs. Två kapell, rörliga toaletter, bibliotek. Både Mac Donalds och Burger King. (Trehundra miljoner svenska kronor har också investerats). Militärt är flygbasen strategisk för vidare uppdrag norr- och österut. FN har i Kosovo också ersatt den jugoslaviska dinaren med deutsche mark. Den albanska nationalismen har segrat. Men kan bara överleva i den politiska spisvärmen från den amerikanska och tyska imperialismen.

Så har vi ett tredje bokslut. Det civila samhället har kollapsat. Överallt fattigdom, kriminalitet, knarkoffer eller offer från trafikolyckor. Eller bara vanliga mord. Kosovo är nu laglöst land. Maffia från Turkiet, Montenegro, Italien och inte minst från Albanien slåss med varandra om kontrollen över bland annat herointrafiken till Europa. Här finns mängder med prostituerade. Den marknaden är så het att det importeras prostituerade från Ryssland och Baltikum. 8) Albanskorna räcker inte till. Kanske kan någon ”humanitär organisation” ge oss några TV-bilder på nöden hos dessa kvinnor? Här ser vi Internationella valutafondens land. IMF Country. Här är Clintons New Frontier. Långt viktigare än bakgården i någon centralamerikansk bananrepublik. I grunden är programmen från alla Balkans nationalister visitkort till imperialismen. Amerikansk- eller tysk imperialism blir blott en fråga om taktik.

Ett fjärde bokslut: Regionens ekonomi, dess sociala liv kollapsar. USA och dess allierade bombade Jugoslavien tillbaka om inte till stenåldern, så nästan till tiden efter Andra Världskriget. Enligt Human Rights Watch dog 527 civila jugoslaver. Tusentals andra invalidiserades. Floder, vägar, broar, järnvägar, fabriker, sjukhus, skolor, barnhem, bostadsområden, vattenverk, kraftverk och kraftledningar totalförstördes i en omfattning som Europa inte sett sedan Andra Världskriget. 9) Det ”humanistiska världssamfundet” ristade knappt den jugoslaviska armén – men slog medvetet ut civil infrastruktur och dödade medvetet mer än femhundra civila. I Jugoslavien finns det också 800 000 flyktingar från Bosnien och Kroatien. Liksom snart 300 000 flyktingar från den egna provinsen Kosovo.

Karavanen mot Azerbajdzjan

Inte bara Kosovo, utan också hela Jugoslavien, dvs i stort sett hela Balkan, har rivits sönder i småstycken. Ekonomiska band har klippts av. Samarbete har ersatts av etniskt hat. Arbetarklass har blivit nation. Det finns inga dinarer. Bara D-Mark, dollar, automatgevär, NATO och IMF. För massan av arbetare, bönder och tjänstemän på Balkan har livets möjligheter kastats decennier tillbaka.

Nåväl, nu har inte USA och dess allierade bara tänkt sig att stanna vid att utplundra Balkan på råvaror och billig arbetskraft. Den imperialistiska karavanen drar vidare mot Azerbajdzjan och Kaspiska havet. Det kan också bli stridigheter om vem som ska leda den. Det var ingen tillfällighet att EU beslöt att stärka, eller snarare bygga upp, sina egna militära muskler, efter USA:s stora kliv in i det senaste balkankriget. De 80 000 man elitrupper, som bland andra Sverige nu är med och skapar, är en ren reflexrörelse från europeisk imperialism.

Detta är det femte bokslutet: ”Vi vill också ha del av oljan, naturgasen, alla andra råvaror, billig arbetskraft och marknader i det centrala Eurasien”, är budskapet från de europeiska kapitalgrupperna. De vet vad USA vill. De vet vad Zbigniew Brezezinski, en av den amerikanska presidentmaktens viktigaste rådgivare, skrev i Foreign Affairs september/oktobernummer 1997:

”Förenta Staternas roll som världens ledande makt kommer med säkerhet att inte ifrågasättas på en generation. Ingen nation kommer troligen att kunna utmana USA på maktens fyra nyckelområden – militärt, ekonomiskt, teknologiskt, kulturellt – vilka sammantagna leder till global politisk kontroll”.

Brezezinski fortsätter om vad som gäller för den euroasiatiska superkontinenten:
”efter Förenta staterna finns de sex största ekonomierna och militära styrkorna där, liksom alla utom en av de erkända kärnvapenmakterna, liksom alla utom en av de dolda. Euroasien omfattar 75 procent av jordens befolkning, 60 procent av dess ekonomiska tillgångar och 75 procent av dess kända energitillgångar…..ett mer utsträckt Europa och ett utvidgat NATO (kommer ) att tjäna USA:s både kortsiktiga och långsiktiga intressen. Ett större Europa kommer att utvidga det amerikanska inflytandet, utan att samtidigt skapa ett Europa så politiskt integrerat att det kan utmana Förenta Staterna i frågor av geopolitisk betydelse, särskilt i Mellanöstern”.

I den kaspiska regionen finns några av de största återstående reserverna av olja och naturgas i världen. En energi som också är drivkraften i USA:s hela ekonomi, samtidigt som dess egna resurser kommer att tryta. Därav krigen mot Irak. Därav karavanen mot Azerbajdzjan. Mängder med ekonomiska och militära avtal har slutits mellan USA, dess oljebolag och olika regeringar i regionen. Blairs brittiska bolag är också med på ett hörn. Allt görs för att få makt över energitillförseln genom länder utanför Rysslands, Irans och Jugoslaviens kontroll.

Tjetjenienkriget

Det finns också ett sjätte bokslut. Rysslands militära nederlag i Tjetjenien 94 -95 tillsammans med en ekonomisk, ideologisk, politisk, militär och moralisk förruttnelse av det gamla stalinistiska sk sovjetsamhället blev inte den droppe som fick den ryska bägaren att rinna över. Stanken och nedbrytningen fortsatte som förut. Utan politiska massrörelser. Men situationen i dagens Ryssland visar skrämmande likheter med den i Tyskland efter Första Världskriget då krigsnederlaget och de oerhörda ekonomiska skadestånd, som segrarmakterna avkrävde Tyskland, bokstavligen blev ”blut und boden” för Hitler och nationalsocialismen. USA:s beslut att bomba sönder Jugoslavien ( med hjälp av UCK:s och OSSE:s satellittelefoner ) utan hänsyn till Rysslands protester, blev till sist den droppe, som kom den ryske bägaren att skvalpa över rejält. Därför fick vi se de ryska fallskärmsjägarna på plats ute på Pristinas flygfält innan NATO:s styrkor hann dit. Kanske en symbolisk räd för att göra på samma sätt som när de sovjetiska soldaterna stormade Hitlers Berlin, innan de allierade hann fram. Men framförallt ett budskap från den ryska militären: – Nu är det nog. Nu sätter vi ner våra stövelklackar. Många uppgifter talar om att USA försökte få Storbritanniens trupper att skjuta bort ryssarnas trupper på Pristinas flygfält. Britterna svarade bara att de vägrade att gå med på ett tredje världskrig. Det är också därför vi fick se hur den ryska ledningen fattade en lång rad beslut om militära upprustningar och brytningar med USA. Bland annat meddelade Putin världen att Ryssland är berett att använda kärnvapen som första land – om dess intressen hotas. När USA så tydligt visade att man ville ha fri sikt fram till Kaspiska Havet, samtidigt som de tjetjenska rebellerna försökte sig på en militär erövring av Dagestan – där Ryssland projekterat och börjat bygga en ny oljeledning runt Tjetjenien, då kom beslutet att till varje pris krossa den tjetjenska rebellstaten. I vågskålarna , när vi bedömer det senaste Balkankriget, ska vi definitivt väga in åtminstone en del av krigets fasor i Tjetjenien. Utan UCK:s och NATO:s krig mot Jugoslavien kanske det senaste kriget i Tjetjenien inte blivit av.

Samma slutsatser

Så till Maria Sundvalls svaromål på min artikel om just det senaste balkankriget. Först till två märkligheter. Den första börjar så här: ”Att som Göte reducera hela denna utveckling till en fråga om tysk konspiration blir alltför torftigt enögt”.

Så skriver Maria. Varför? I min artikel finns ett långt stycke som handlar om Jugoslaviens sönderfall. Maria ”rättar mig” genom att sammanfatta med det sammandrag från Chossudovsky’s artiklar om bland annat IMF:s roll som jag redan försökt beskriva. Därpå refererar hon till Samary’s artiklar om den ojämna ekonomiska utvecklingen i Titos Jugoslavien. En del av en grundläggande materiell förklaring till den sydslaviska statens sammanbrott. Javisst. Det var därför jag försökte understryka detta genom en lång sammanfattning av Samary’s tankegångar. 10) Efter Marias referat av det jag redan refererat drar hon så slutsatsen att ”kanske kan man säga att den viktigaste inhemska faktorn som störtade Jugoslavien i avgrunden var det byråkratiska styret”. Vad jag skrev var följande: ”Den ekonomiskt så ojämna regionala utvecklingen på Balkan blev politiskt outhärdlig med hjälp av IMF:s reformer,. I avsaknaden av en socialistiskt, solidarisk rörelse med ett program av förbrödring och samarbete, fick vi dåraktiga politiker som hundra år för sent försökte pröva nationella lösningar. Men i början på 1990-talet var det fortfarande inte klart hur kartan skulle se ut. Vad kom att bestämma att exempelvis Bosnien-Hercegovina kom att göra anspråk på en egen statsbildning? Något som i stort sett saknade nationella eller historiska rötter…”

Drar vi inte samma slutsatser? Om än inte med exakt samma ord. Var är Marias poäng? Jag begriper ingenting.

Så till den andra märkligheten. Maria läser min artikel som om att jag trodde att nationalismen dog i Första Världskrigets skyttegravar och påpekar lite skolläraraktigt att så är det naturligtvis inte. Hon skriver till och med att detta är ”en universalists önskedröm”. Men i min artikel stod det så här: ”Under Första Världskriget – i Europas huvudländer – dog nationalismen som progressiv idé eller politiskt program. Den slets sönder tillsammans med de fyra imperier som hade ansvaret för kriget. Den är lika död och förmultnad som de miljoner och åter miljoner arbetare och bönder som under de egna nationernas fanor dödades och ruttnade bort i krigets stinkande skyttegravar.”
Vad jag skriver och menar är naturligtvis att nationalismen i Europas huvudländer är död, stendöd, som en progressiv ide«. Punkt slut.

Kapitalismens fjärde epok

Så till vårt program och dagens Balkan. Maria har många referenser till Lenin och till Michael Löwy, till Internationalernas historiska program om nationell självbestämmanderätt. Färre till Balkan och framförallt färre till imperialismens roll i dag.

För mig är det som stundom kallas ”leninismen” framförallt två enkla citat. Dels ”en konkret analys av konkreta förhållanden”. Dels ”Det gäller att lära känna alla klasser och alla klassers rörelse”. Här är några viktiga stycken från Lenins ”Om nationernas självbestämmanderätt”:

”Den marxistiska teorin kräver vid analysen av varje social fråga ovillkorligen att denna ställs inom en bestämd historisk ram och vidare, ifall det är fråga om ett land (exempelvis om det nationella programmet för ifrågavarande land), att hänsyn tages till de konkreta särdrag som skiljer detta land från andra under en och samma epok.
Vad innebär detta marxismens ovillkorliga krav, tillämpat på vår fråga?

Det betyder framförallt att två, ur den nationella rörelsens synpunkt i grunden olika kapitalistiska epoker måste strängt särskiljas.  ena sidan har vi epoken för feodalismens och absolutismens sammanbrott, epoken för det borgerliga demokratiska samhällets och den borgerligt demokratiska statens uppkomst, då de nationella rörelserna för första gången blir massrörelser och på ett eller annat sätt, genom pressen, genom deltagande i representationsorganen osv; drar in alla befolkningsklasser i politiken.  andra sidan har vi en epok som kännetecknas av fullt utvecklade kapitalistiska stater med ett för länge sedan stabiliserat konstitutionellt system, med en stark utvecklad antagonism mellan proletariatet och bourgeoisien – en epok som kan betecknas som inledningen till kapitalismens sammanbrott…

Naturligtvis är den förra och senare epoken inte åtskilda genom någon mur utan förbundna genom talrika övergångslänkar, varvid de olika länderna dessutom skiljer sig från varandra genom den nationella utvecklingens snabbhet, befolkningens nationella sammansättning och lokala fördelningar osv. Det kan inte ens vara tal om att marxisterna skulle börja utarbeta ett nationellt program i ett visst land utan att ta hänsyn till alla dessa allmänt historiska och konkreta statliga betingelser.” 11)

Det här är alldeles förträffliga utgångspunkter för en marxistisk analys av den nationella frågan. Lenins oerhört konkreta ochpolitiska inställning måste vara den rätta utgångspunkten när vi hanterar den så explosiva nationalismen. Men Lenin beskriver Europa för snart hundra år sedan. Hans kritik då (och Marias nu) av exempelvis Rosa Luxemburgs syn på den ”polska frågan” delar jag till fullo. Men vårt problem när vi i dag ska hantera nationalismen på Balkan, är att vi vare sig står inför kapitalismens första eller andra epok. Använder vi vår traditionella begreppsapparat ser vi en tredje, eller mer troligt en fjärde epok, (den tredje epoken tror jag att vi ska kalla perioden mellan oktoberrevolutionen 1917 fram till Berlinmurens fall 1989) där vi ska försöka förstå de ekonomiska och politiska rörelserna när en ”deformerad arbetarstat” bryter samman.

Rekolonialisering

Jugoslavien var en stat som föddes ur det revolutionära motståndet mot nazismen. ”Titoismen” betonade också att en verklig politisk självständighet bara var möjlig genom en federation av Balkans alla nationer. Endast den enigheten skulle ge tillräcklig kraft att stå emot den ena eller andra stormakten. Under det senaste decenniet har denna statsbildning kollapsat. De stora imperialistiska staterna är samtidigt i färd med en rekolonialisering av Balkan (och delar av Euro-Asien) . En rekolonialisering där de nya lilleputtstaterna obönhörligen blir till imperialistiska protektorat. Motsättningarna i regionen mellan Tyskland/EU och USA har också skärpts. Det finns ingen större spännvidd mellan E.J.Hobsbawm och Lenin. Hobsbawm använder samma utgångspunkter, samma metod, som Lenin. Skillnaden är att han i sin lysande bok om ”Nationer och nationalism” försöker förstå världen hundra år senare. Vi måste försöka förstå en helt ny epok. Ta Michael Löwys analys av ”Marxismen och den nationella frågan”. (Fjärde internationalen nr 2 1980). Löwy gör alldeles förträffliga referat och kloka analyser – fram till Första Världskriget. Men han gör inga konkreta analyser av konkreta förhållanden av ”kapitalismens fjärde epok”, men låter ändå någon ”modern” ståndpunkt slinka med: ”Baskerna enligt Engels ”en huvudsakligen reaktionär nation”, står i dag på höjden av en revolutionär kamp i Spanien”. Nej och åter nej. Baskernas kamp för en egen stat var och är inte revolutionär utan leder till en splittring av den spanska statens arbetarklass! Vi känner till Francos och den spanska fascismens oerhörda förtryck av den baskiska nationen. Men och åter men. Det betyder inte att det är en politiskt lyckad taktik från oss socialister att säga att vi stödjer baskernas rätt till att skilja av sig och upprätta en egen stat. Den statens huvudstad skulle t ex bli Bilbao, där arbetarklassen i huvudsak inte är baskisk, utan kommer från andra nationer i den spanska staten.

Ser vi nu till de ”konkreta särdragen” när det gäller serbisk och albansk nationalism tycker jag att en del viktiga faktorer sammanfattas på ett bra sätt av Diana Johnstone:

”Konflikten mellan serber och albaner utvecklades tre århundraden senare. En kristen massutvandring från södra Serbien (Kosovo), som också innefattade albaner, och som av Habsburgsmonarkin togs emot i Krajina där de kunde få nya bosättningar, var resultatet av krigen mellan Habsburg och det ottomanska imperiet. Bergsborna som under 17-talet bosatte sig på Kosovos slättland, konverterade till islam under aktiv påverkan från turkarna…De etniska albaner som hade konverterat till islam fick under 18-talet privilegier ( att bära vapen, tjänstgöra i administrationen, driva in skatter). Privilegier som förnekades den kristna befolkningen. Dessa privilegier stod i vägen för att utveckla en albansk nationalism parallell med 1800-talets serbiska, grekiska och bulgariska nationella befrielserörelser. När albanska feodala godsägare revolterade, var det snarare för att försöka återta dessa privilegier än för att uppnå en oberoende stat med jämlika medborgare. Denna historiska skillnad har haft ideologiska konsekvenser. Eftersom serberna förnekades lika rättigheter under det ottomanska styret, kom de serbiska ledarna att anamma en egalitär politisk filosofi lånad från Frankrike… detta betydde att man argumenterade för en stat med jämlika medborgare som åtnjöt lika rättigheter.” 12)

Proletariatets enhet

I Michael Löwys sammanfattning av Lenins synsätt skriver han att ”Han var fullkomligt likgiltig till huruvida den ena eller andra nationen hade en självständig stat, eller vilka gränser det fanns mellan två stater. Hans mål var demokrati och proletariatets internationalistiska enhet, som båda kräver att man erkänner nationernas rätt till självbestämmande”. Utsökt formulerat. Just detta är problemet med den albanska nationalismen. Dess kroppspulsåder är inte demokratin utan etnicitet. Den albanska nationalismen har inte betonat lika medborgerliga rättigheter, dvs just det som Lenin tog fasta på i sin taktik för kapitalismens första epok.

De jugoslaviska myndigheterna har heller aldrig berövat albanerna dessa rättligheter. Diana Johnstone igen (samma källa som ovan):

”Hela världen, alla dessa mästare i mänskliga rättigheter säger att albanerna har blivit bannlysta från skolorna. Detta är en ren lögn! Nej, det är de som vägrar att närvara i skolor som styrs av den serbiska statens skolprogram, som hursomhelst också garanterar dem kurser i albansk historia och kultur och användningen av sitt språk. De insisterar på att skolor som upprätthålls och betalas av den serbiska republiken ska ha scheman och skolböcker som kommer från Albanien. I diplom och betyg ska det i huvudet stå ”Republiken Kosovo”! Argumentet om mänskliga rättigheter är inte längre något annat än ett ideologiskt vapen för de som vill avskilja Kosovo och för deras utländska beskyddare.”

Vad jag förstår var det så här över hela fältet. Både Rugovas« LKD och UCK bojkottade medvetet alla sina rättigheter i syftet att bilda ett Stor-Albanien. Hade albanerna utnyttjat exempelvis sin rösträtt hade de kunnat ta plats i 42 av det serbiska parlamentets stolar – och på så sätt också röstat bort Milosevic. Dessa rörelser har medvetet valt att utelämna arbetarrörelsens kamp för ”rättigheter” till förmån för den egna nationens etnicitet.

Förtryckta samer

Så till det mest ledsamma. När Maria skriver så här:

”Göte skriver om detta i ett avsnitt mot slutet av sin artikel, i ett avsnitt som skulle kunna användas i studier av politisk retorik. Det är ett skenbart faktafyllt avsnitt, som dignar av olika förklenande värdeomdömen om albanernas nationella anspråk. Man får bilden av en liten, nomadiserande, outvecklad folkspillra i ett område av ” av randstatskaraktär”; Quislingar” som stött ockupationsregimer, ja till och med fascister och försvarat sina privilegier. Serberna däremot hade sitt ”historiska sköte” i Kosovo och ett ”starkt” kungadöme under medeltiden, de var ”fasta” jordbrukare under medeltiden och numerärt övermäktiga….men Götes användning av ordet ”samisk” får väl oss snarare att tänka på en grupp som går att räkna i ett par tusental.”

Javisst. Jag är glad över att kunna använda retoriken. Men samtidigt bara om den är sann. Inte om den är falsk. Så till fakta. När jag använder ordet ”samisk” går denna folkgrupp inte bara att räkna i tusental . Snarare finsk-ugriska stammar, bortåt 100 000 människor i norra Skandinavien och på Kola-halvön. När jag ser lillpojken Karl hemma , hans blåsvarta kalufs , är jag både glad och stolt över hans och min hustrus och mina andra barns starka samiska ursprung. Samiskt ursprung från den norska staten, som bröt med den svenska staten. Men lika förbaskat samer, vidrigt förtryckta av fyra stater, bland andra den svenska och sedan den norska(!), men också lika förbaskat en nation, som jag aldrig skulle rekommendera att kämpa för en egen statsbildning. Den typen av nationalism skulle jag t o m bekämpa, just som en splittring av de arbetande klasserna i denna nordregion, trots sonens blåsvarta kalufs.

Vidare tecknar Maria in ordet ”outvecklad”. Det omdömet har jag aldrig använt. Här använder hon falsk retorik. ”Samisk” använder jag för att beskriva de ekonomiska produktionsförhållanden då albanerna levde i bergsområden genom frigående betande djur. Idén om en albansk stat fanns överhuvudtaget inte i huvudet på dess herdar. Snarare priset per kilo för det kött de kunde sälja eller byta bort. ”Randstatskaraktär” är också en del av en analys av en nation, som var klämd mellan romare, bysans, ottomaner, habsburgare, ungrare osv och aldrig hade en tillräckligt ekonomisk, politisk eller militär kraft för att av egen kraft skapa en nationalstat. Varje försök har betytt ett visitkort till en stormakt fientlig till den serbiska nationen. I Enver Hoxhas Albanien försökte man det motsatta genom en nästan psykotisk nationalism. Ett försök som oundvikligen var dömt till ett haveri. Sedan radar Maria på med ”quislingar, som stött ockupationsregimer, ja till och med fascister och (?) som försvarat sina privilegier”. Javisst. Dessa ord eller denna analys är korrekt. Därför finns det enorma problem, inte med albanerna utan med den albanska nationalismen. Det är detta som är problemet med de konkreta förhållanden, som gäller för en nation av ”randstatskaraktär”, om dess innevånare vill bilda en egen stat.

Blindtarmsstat

Om serbernas nationalism skriver Maria sedan att :
”de matas ständigt med berättelsen om Kosovo som en helig plats för serberna, en plats vars förlust skulle såra deras nationalkänsla. Men den berättelsen kan bara bemötas med analys som visar att det är en myt”.

Den mest reaktionära serbiska nationalismen, med rötter från cetniks och den serbiska monarkin, Arkans arv och delvis Milosovic«s, ser gärna sin födelse i Kosovos serbiska sköte. Må så vara. Om detta är vi överens. Men om vi marxister förnekar detta ”historiska minne” spelar vi bara dessa reaktionärer i händerna. Ett starkt dokumenterat kungadöme under tidig medeltid och en nästan etthundraårig statsbildning under 1900-talet är inte bara något man ”matas med” utan en faktisk realitet. Den reaktionära serbiska nationalismen, Arkans vänner, dundrar mot Tito för att han i förbrödringens och stabilitetens namn, förbjöd 40- 50 000 serber att återvända till Kosovo efter Andra Världskriget. Ett förbud i den etniska jämviktens namn. Efter världskriget, utan att räkna dessa tiotusentals serber, som flytt från Kosovo undan nazismen, var serberna 40 procent av Kosovos befolkning. I jämvikt med albanerna. Resten var romer, turkar, kroater mm. Om de andra nationerna 1999 var 20 procent och de etniska albanerna 80, tyder inte detta direkt på en etnisk diskriminering eller fördrivning av den albanska befolkningsgruppen. Jag ber också Maria och många andra att studera ikonernas plats i den ortodoxa kristendomen och hos serberna, och i dess nationalism, för att bättre förstå innebörden av att de nu i Kosovo slås sönder eller bränns ner av UCK:s blindtarmsstat. Blindtarm därför att statens militära grovtarm , KFOR-styrkorna och USA:s jättelika militärbas, är det enda skälet till att UCK kan regera.

Maria menar också att ”Göte Kildén motsätter sig Kosovos rätt till avskiljande och tonar ner det serbiska förtrycket av albanerna”.

Det är kanske är korrekt. Jag ”tonar ner”. Men i Kosovo fanns det flera tusen kameror och TV-filmare som tonade upp. Ofta med förfalskade bilder eller filmer. Tonar ner? Finns det i dag en enda TV- kamera från några av det sk världssamfundets stater som filmar helvetet för de över en miljon flyktingarna i Serbien? Inga gråtande kvinnor, inga skrikande spädbarn får vi se. Inte ett ord om att insulinet nu snart är slut vid alla jugoslaviska sjukhus. Det är så här den imperialism, som Maria knappt berör, spelar upp sin världsbild i alla de mediala utrymmen som finns. När jag då ska daska ner en motbild på några få sidor i en tidskrift som läses av några tusental, inte katten kan jag då ta utrymme för en helt allsidig bild. Maria har säkert rätt. I förhållande till utrymmet i min artikel kanske jag tonar ner den reaktionära serbiska nationalismen. Men egentligen möter jag strålkastare med det fladdriga skenet från ett ynka litet stearinljus! Dessutom är jag oerhört ledsen och förtvivlad över att hundratusentals människor, som uppfattar sig som socialister av någon kulör, var eller är beredda att stödja UCK militärt och därmed krypa ner i imperialismens trygga bunkrar. Allt i namn av mänskliga rättigheter eller i ett försvar av det internationella samfundet

Innan jag avslutar med några viktiga, mycket avgörande politiska frågor, ska jag än en gång citera Diana Johnstone (källa som ovan) för att visa rasismen hos ”världssamfundet”, dvs imperialismen. Här i dess senaste skepnad av en rapport från 1998 från ICG (som presenterats tidigare i min artikel). Läs och dra politiska slutsatser:

”Den vanligtvis väldokumenterade vårrapporten 1998 från den inflytelserika Internationella Krisgruppen (ICG), ger här en kommentar till varför man genomgående refererar till etniska albaner i Kosovo som ”kosovarer”: ”Serber som lever i Kosovo kallas också ibland för kosovarer. I denna rapport betyder emellertid kosovarer alltid etniska albaner som lever i Kosovo. Serbernas uttryck för etniska albaner, är antingen ”Albanci” eller det nedsättande uttrycket ”Siptar”..”. För det första, genom att ge de etniska albanerna och inte serberna, ett namn rotat i regionen, påstår man att att albanerna verkligen tillhör regionen, medan serberna är outsiders, kommer utifrån. detta har gjorts förut genom att ta till sig uttrycket ”bosniak” och t o m ”bosnisk”, exklusivt för de muslimska innevånarna i Bosnien-Hercegovina. I Kosovo är affischeringen av platsnamnet ännu mer anslående och ifrågasatt, med tanke på att en mycket stor, men oklar mängd albaner, helt nyligen har immigrerat till provinsen. Antingen under den fascistiska ockupationen under andra världskriget, eller därefter när det etniska Albanska Partiet tolererade albansk illegal immigration från det egentliga Albanien… Ståndpunkten att ”serberna använder det fördomsfulla begreppet ”Siptar” är lika fördomsfullt. Det albanska uttrycket eller ordet för en alban är just Shqiptar, som på serbiska skrivs Siptar. Det är så som albanerna alltid namngett sig själva. Det betyder ”örnmän” och är knappast nedsättande. I ICG:s rapport finns inga av de nedsättande termer som albanerna använder om serberna…..I början av ICG-rapporten, tar man upp betydelsen av Kosovo för serberna och för ”kosovarerna”. När man talar om Kosovos betydelse för serberna börjar man med: ” Enligt den serbiska mytologin är Kosovo, skötet för deras nation”. När man talar om kosovarerna ( egentligen albanerna ) börjar man med ” Som arvtagare till de gamla illyrierna”.

Alltså: När det gäller det rakt igenom dokumenterade serbiska kungadömet, beskrivs detta som mytologi. När det gäller det albanska antagandet ( om Illyrien. Min anm.) beskrivs detta som fakta.”

ICG:s språkbruk, som sannerligen är politiskt, borde få Maria, att fundera ett par gånger till över sin beskrivning av serbernas relation till Kosovo .

Så till de frågor vi alla söker svar på när vi försöker förstå kapitalismens fjärde epok.

För det första. Om vi nu ser till hur Lenin såg det hela. Har då albanernas kamp för att avskilja sig från Jugoslavien gynnat arbetarklassen och småbönderna i regionen? Nu när ockupationen av Kosovo är ett faktum vill vare sig Maria Sundvall eller Fjärde internationalens ledning (exekutivkommittén), erkänna albanernas rätt i Kosovo att bilda en egen stat, dvs ett Stor-Albanien. Argumenten är i princip att UCK var NATO:s marktrupper och att vi var emot NATO:s bombkrig och därmed nuvarande ockupation. Exekutivkommitténs resolution är den svagaste, snurrigaste och mest politiskt felaktiga jag läst under mina snart fyrtio års medlemskap i Internationalen. Bland annat beklagar man sig över att inte de facto UCK har ledningen över KFOR-styrkorna… I ingen annan debatt har jag under min politiska levnad upplevt sådana skarpa motsättningar. Maria och Exekutivkommittén kan inte när det kommer till kritan, stödja UCK, på grund av politiska tveksamheter. De avgör alltså vad det albanska folket i Kosovo ska tycka. Inte albanerna själva. De stödjer en abstraktion och i verkligheten är de politiskt i fritt fall. Bra ändå. Hade de valt den väg som var stöd åt UCK, då hade jag valt en annan väg.

För det andra: Är vi för montenegrinernas rätt att bilda en egen stat ? Tar vi då ansvar för det inbördeskrig som bryter ut. Liksom ett större balkankrig? För kanske halva befolkningen är Montenegro mer serbiskt än Serbien.

För det tredje: Är vi för albanernas rätt i Makedonien att bilda en egen stat och sedan ansluta sig till ett Stor-Albanien. Tar vi då ansvar för ett totalt krig på Balkan. Ett krig där Grekland och Bulgarien omedelbart blir nya stridande parter.

För det fjärde: Är vi för att serberna i Republika Serpska ska kunna avskilja sig från Bosnien-Hercegovina och ansluta sig till Jugoslavien.

För det femte. Är vi för att kroaterna i Bosnien-Hercegovina ska kunna ansluta sig till Kroatien? Liksom att de 150 000 serbiska flyktingarna från Krajina ska kunna återerövra sitt hemland och ansluta detta område till Jugoslavien.

För det sjätte: Är vi för ungrarnas rätt att bilda en egen stat i den serbiska provinsen Vojvodina? Tar vi då ansvar för det inbördeskrig och de krig som då bryter ut?

För det sjunde: Är vi för ungrarnas och romernas rätt att bilda egna stater i Tjeckien? Om så. Gynnar detta arbetarklassen i regionen?

För det åttonde: Är vi för baskernas rätt att bilda en egen stat? Skulle en sådan baskisk kamp verkligen gynna enigheten mellan den spanska statens olika nationer

För det nionde: Ska vi socialister ska ge fullt stöd åt de delar av IRA som militärt vill ansluta Nord-Irland till republiken Irland? Skulle detta gynna arbetarnas rörelse på Irland i stort eller i Storbritannien?

Mitt svar på alla dessa frågor är ett bestämt nej. Vad tycker du, Maria?

Jag kunde fortsätta att rada frågor sida upp och sida ner. Men då blir det för liturgiskt. Framförallt om vi lämnade Europa och gick till Ryssland, till den indiska subkontinenten eller till republiken Kina. Det verkar troligt att vi socialister kommer att tvingas att besvara frågor om nationalism och sociala revolutioner som rör alla dessa landområden. Därför är det så nödvändigt att vi börjar med att ta itu med de frågor som ligger närmast och där vi är någorlunda hemmastadda. En viktigare debatt har vi sällan fört.

I skrivande stund försöker de albanska nationalisterna , med stjärnbaneret i topp, att driva bort den sista större befolkningsgruppen i Kosovo, från den delade staden Mitrovica. De har också inlett en väpnad kamp i södra Serbiens dalar. Därför avslutar jag detta inlägg med att citera ett gammalt serbiskt ordspråk:

”Det är lätt att kasta sten i Donau. Det är svårare att plocka upp dem. ”

Göte Kildén

Noter:
1) Senast bekräftat av Dennis Mc Namara, FN:s flyktingsändebud, vid en presskonferens i Tirana: ”Tragedin är att vi har nästan en miljon ( etniska albaner ) tillbaka och en kvarts miljon nya (serber och andra minoriteter ) utanför ( BBC.news. 20.3.00 ). Enligt samme Mc Namara är det också för tidigt för icke-albanerna att komma tillbaka. ”Vi är inte för att de kommer tillbaka om detta betyder att ta folk i bepansrade bilar in i militärt skyddade enklaver.”
2) Uppgifterna finns i en artikelserie av Robert Fisk i den brittiska tidningen Independent. Bland annat från den 24.11. På OSSE:s hemsidor,www.osce.org/kosovo/, finns också ett otal uppgifter om alla övergrepp.
3) Uppgifterna är hämtade från en ”dossier” i Le Figaro Magazine från den 15 oktober.
4) ICG:s rapport från v.45 -99 citeras extensivt på www.wsws.org:s hemsida ( World Socialist Web site).
5) Pujols kommentarer citeras efter bland andra John Pilger i New Statesman 15 november. Haagtribunalens chefsåklagare Carla del Pontes presskonferens återgavs i internationell press. Hennes talesman, Paul Risley hävdade att man inte kunde fortsätta jakten efter massgravar på grund av tjälen. I Le Mondes stora marsnummer om Kosovo visade man att detta var bedrägeri. För när Risley gjorde sitt uttalande var det tio plusgrader i Kosovo. Detta marsnummer med en lång ”Chronique dœn génocide annonce” och ett ”Adieu au Kosovo multiethnique” är för övrigt en ren journalistisk slåtter av alla dem som hävdat en serbisk förintelse av Kosovos serber.
6) Söndagen den 12 mars i år visade BBC en sensationell dokumentär om NATO:s och OSSE.s stöd åt och samarbete med UCK. Samma dag dubblerades och utvidgades materialet i tidningen The Sunday Times. Där säger den albanska förhandlaren Dug Gorani att ”ju mer civila som dödades, desto större är chansen till en internationell intervention”. Det var en utländsk diplomat som sa till mig, fortsätter han: ”Se här. Om ni inte passerar en kvot på femtusen döda, får ni aldrig någon permanent närvaro från den utländska diplomatin”. Tidningen fortsätter ”När OSSE lämnade Kosovo en vecka före flygattackerna, lämnade många av dem sina satellittelefoner och globala navigationssystem till UCK-ledare. Många UCK-ledare hade telefonnumret till General Clark, NATO:s befälhavare”.
7) Citerat efter Internationalen 50/99.
8) Från ett reportage i TV-aktuellt samt från Robert Fisks novemberserie i Independent.
9) 7 februari. Citerat efter Le Monde Diplomatique, mars/2000.
10) Som en parentes har i veckan en gammal lärobok i historia, R R Palmers världshistoria, gett mig en förklaring till detta. Den region som var och är så förtvivlat ekonomisk efterbliven, dominerades av den magyariska, totalt improduktiva godsägarklassen. Den region som ekonomiskt sprudlade dominerades av den tyska borgarklassen i …sterrike. Dubbelmonarkin var inte minst dubbel när det gällde produktionsförhållandena. Desto mer makt och styrka som Bismarcks Tyskland kämpade sig till, desto svagare blev …sterrike, vilget gjorde magyarerna starkare i deras inbördes relation. Ekonomiskt och politiskt påminner relationen om den mellan Amerikas nord- och sydstater.
11) Lenins Valda Verk. Progress Moskva 1979. Sid. 549.
12) Diana Johnstone. Jugoslavienkännare. Tidigare de Grönas presstalesman i Bryssel. Här från ”Notes on the Kosovo Problem and the International Community, http//kosovo.serbhost.org/diana_johnstone.html. Ett uttryck för denna betoning av de medborgerliga rättigheterna är att det i Jugoslavien står varje människa fritt att deklarera och registrera sin nationalitet. Vid folkräkningen 1994 kallade sig då tusentals av de romer som drivits bort, för egyptier, eftersom de har uppfattningen att de kommit därifrån. Se ”Les Tziganes, indésirables au Kosovo”, Le Monde Diplomatique, nov -99.

Från Röda Rummet 1/2000

Kosovo, kriget och nationen

Del 3 av 6 i serien Kosovo

I förra numret gav Göte Kildèn sin syn på hur socialister bör förhålla sig till nationalismen på Balkan. Han menade att den gamla parollen ”Alla nationers rätt till självbestämmande” i
vår tid är en farlig återvändsgränd. Detta är ett gammalt och knepigt tvisteämne inom
arbetarrörelsen, med rötter som sträcker sig bakåt till den klassiska polemiken mellan Lenin och Rosa Luxemburg. Nu ger sig Maria Sundvall in i debatten med ett skarpt svaromål.

Kosovo, kriget och nationen

Det var på ett möte om Rosa Luxemburg en ljum, syrendoftsmättad majkväll i Lund. Vi kom
att diskutera logiken i att Luxemburg både var kallsinnig till självständiga kvinnorörelser och till nationella rörelser. Hon var till och med mot självständighet för sitt eget land, Polen. Vad fanns det för gemensam nämnare i dessa ställningstaganden ? Hon avskydde väl alla partikularismer, sade en av kamraterna. Och det klack till i mig som en aha-upplevelse.

Partikularism är ett konstigt ord, kanske skulle man kunna översätta det med ”särintressen”. Det blir lättare att förstå varför just det ordet skulle ramla ned som en uppenbarelse för mig, om man betänker att dess motsats borde vara universalism. Just så var det. Rosa Luxemburg avskydde säkert, hatade och föraktade verkligen, alla hinder på vägen för de arbetandes enade kamp. Hon avskydde det därför att hon var universalist.

Hon ville världsamhällets omvandling och upphävandet av klyftor och orättvisor mellan
människor. Hon var universalist, på samma sätt som marxismen är universell till sitt väsen. Den eftersträvar en värld utan gränser och rivandet av alla skrankor, inte upprättandet av nya.Den nöjer sig inte med socialism i ett land, utan menar att världskapitalismen måste bemötasmed internationell kamp. Jag kom att tänka på den där episoden när jag läste Göte Kildéns artikel om vårens Balkankrig i förra numret av Röda Rummet. En tes i Götes artikel är att nationalismen dog i skyttegravarna under första världskriget. Naturligtvis gjorde den inte det. Om den bara gjort det. Det är en universalists önskedröm. Vi instämmer gärna i den, alla vi socialister. Om nationalismen varit död, skulle denna diskussion inte behöva föras. Inför det senaste i raden av krig på Balkan har vänsterkrafter med likartade ideologiska rötter intagit rakt skilda ståndpunkter. På sitt septembermöte antog Internationella exekutivkommittén, ledningen för världsrörelsen Fjärde Internationalen, där Socialistiska Partiet ingår, en resolution om Balkan. Den försvarar en ståndpunkt som är klassisk för världsrörelsen och som påminner om Socialistiska Partiets ståndpunkt under kriget: Motstånd mot NATO:s bombningar lika väl som mot Milosevic. Försvara Kosovoalbanernas rätt till nationellt självbestämmande, även till avskiljande från Jugoslavien.

Göte Kildéns motsätter sig Kosovos rätt till avskiljande, och tonar ned det serbiska förtrycket av albanerna. Vänsterorganisationer som den svenska Arbetarmakt och Socialist Outlook i Storbritannien har från en rakt motsatt position till och med stött den albanska självständighetsrörelsen UCK och förordat vapenstöd till denna. I den australienska tidskriften Links, som ges ut av Democratic Socialist Party, hävdar Michael Karadjis att Jugoslavien bygger på nationellt förtryck, och att dess upplösning är något progressivt. Hur kommer det sig att människor som läst samma marxistiska klassiker, som förmodligen analyserar kapitalismens kriser och 1900-talshistorien på ett grovt sett likartat sätt, ändå kan hamna så väldigt olika i detta års mest brännande världspolitiska fråga? Det går i grunden bara att förstå utifrån vår universalism. Att hantera nationalismens uppsving blir alltid en utmaning, en ofta motbjudande utmaning, för den som ser världsproblemens lösning i universalismen.

Ett annat svar dök upp i mitt huvud när jag hörde Håkan Blomqvist välkänd för Röda
Rummets och Internationalens läsare intervjuas om sin nya bok om Nils Flyg på radion. Hur
kom det sig att socialistledaren Flyg på trettiotalet gick över till nazismens sfär? Håkan pekade på två faktorer: stalinterrorn och internationalismens sönderfall. Vi å vår sida lever i en tid där internationalismen åter sönderfallit. Tron på radikala samhällsalternativ har vittrat bort hos miljoner människor över hela världen. Tidigare radikala och internationalistiska rörelser har rättat in sig i den nya världsordningens marschled. Vi är universalister på defensiven, och inser behovet av att stärka försvaret mot de växande högerkrafterna. Att försvara de ”rätta” värderingarna, att inte ge en tumnagel åt nationella rörelser, kan då ses som ett sätt att rusta oss mot nationalism. Men givetvis måste oenigheten socialister emellan framförallt förklaras med att det inte finns några enkla lösningar på de nationella frågorna i forna Jugoslavien. Sällan har flera folk bott så nära varandra och så blandade. Det är mindre komplicerat att stödja östtimoresernas krav på självständighet från Indonesien än att stödja Kosovoalbanerna. Och det är inte bara Jugoslavien som är ett etniskt lapptäcke. I denna folkomflyttningarnas tid blir det en allt vanligare bild. Det var bland annat detta som fick den engelske historikern E.J. Hobsbawm att i sin bok Nationer och nationalism hävda att Lenins tanke om nationers rätt till avskiljande inte längre är giltig.

Lenins ståndpunkt

Jag delar inte den uppfattningen. Lenins utgångspunkt var inte den ena eller andra uppfattningen om gränsers dragande, utan politiken. Kanske kan vi säga att hans utgångspunkt var att den rätta värderingen är den som leder till arbetarnas maktövertagande. Och för det fordras inte bara värderingar utan också en strategi, en tanke om vägen dit. En sådan strategi består av åtminstone två massiva grundstenar: arbetarnas självorganisering och arbetarklassens enande.

För Lenin var således det nationella förtrycket ett politiskt problem. Det splittrade arbetarna i de förtryckta och förtryckande nationerna. Det korrumperade särskilt arbetarna i de förtryckande nationerna och fick dem att ställa sig på sina herrars sida. För att de arbetande skulle kunna ta makten måste de enas över nationsgränserna. Men det kunde inte ske genom att tänka eller önska bort nationsskillnader, utan genom att medvetet erkänna och bekämpa det nationella förtrycket. Det var följaktligen en särskilt viktig uppgift för arbetarna i de förtryckande nationerna att solidarisera sig med arbetarna i de förtryckta nationerna. De storryska arbetarna måste stödja de polska arbetarnas kamp för nationell självständighet annars skulle deras klassenighet aldrig bli möjlig.

Utifrån ett sådant resonemang kan man förstås säga att Lenin formulerade en ”princip” även om jag skulle föredra att kalla det en programmatisk ståndpunkt men inte en ”lika evig som helig princip”, som Göte anklagar oss för. Däremot en ståndpunkt sprungen ur politisk nödvändighet. Den ståndpunkten kom att anammas och bli allmängods i Tredje och Fjärde Internationalerna. Internationalismen förutsätter ett erkännande av nationella rättigheter det är kärnan. Folkens frihet att välja måste erkännas. Endast så kan gränser göras mindre viktiga. Och vad är alternativet? Ofrihet att välja? Att tvinga in minoriteter i förtryckande statsstrukturer? Och skulle det alternativet verkligen leda till mindre av nationalism? Den franska socialisten Catherine Samary har besvarat frågan så här: Det finns ingenting som är så effektivt som förtryck för att omvandla en minoritet till ett ”folk” som kräver självbestämmande. Att stödja kamp mot nationellt förtryck betyder inte med nödvändighet att stödja dem som leder eller gör anspråk på att leda den nationella kampen.

Socialistiska Partiet har av tradition stött exempelvis PLO i kampen mot Israel, ANC i
kampen mot apartheid utan att dela dessa organisationers politiska strategier och program. När det gäller UCK-gerillan i Kosovo måste det avgörande argumentet vara att den lagt sig i knäet på NATO och därmed inte ens kan föra en verklig nationell kamp. Det finns många invändningar man kan ha mot denna klassiska syn på kampen mot nationellt förtryck. En viktig invändning är att det inte är så lätt att skilja på förtryckare och förtryckta. Dagens förtryckta kan bli morgondagens förtryckare. Och vem avgör vilka som är förtryckta? Den franske socialisten Michael Löwy drar i boken Fatherland or Mother Earth en avgörande skiljelinje mellan Lenin och Stalin. Han visar hur Stalin utarbetade ett helt system av så kallat objektiva kriterier för att avgöra vilka som utgjorde en nation och som således skulle kunna åberopa rätten till självständighet. Lenin däremot utgick från den politiska nödvändigheten att ena de arbetande och undvek objektiva kriterier, menar Löwy. Det som är särskilt irriterande med Stalins kriterier är vad de uppenbarar om självsynen hos delar av arbetarrörelsen.

Det återkommer ibland även när dagens socialister diskuterar nationella frågor. Vi är dock inte, i ännu mindre grad än Lenins och Stalins bolsjeviker, den universella rättvisans gränsdragningskommitté. Vi är rörelser som kämpar i motvind i ett fientligt samhälle, i hopp om att ena de folkmajoriteter som behöver en samhällsförändring. Det handlar inte om att dela ut ”rättighetsbrev” till det ena eller andra folket, utan om att se till att nationella hinder inte ska stå emellan dem som måste enas, ifall den nuvarande orättfärdigheten ska få ett slut. Om man således i Löwys eller till exempel Benedict Andersons anda avvisar objektiva kriterier för nationer, och enbart ser det som en politisk fråga, då finns det förstås å andra sidan en risk att allt upplöses i subjektivitet. Om den är förtryckt som uppfattar sig som förtryckt ja, då måste
vi kanske stödja all nationell kamp. Det kan leda till att vi blir blinda för politiska realiteter. Svaret, balansgången, är väl ändå att studera de konkreta förhållandena. Det är klart att till exempel en lösning för ett federativt Balkan måste ge frihet att välja åt alla folkgrupper, så att inte nya förtryck skapas.

Men det är samtidigt nödvändigt att visa serbiska arbetare att de har en särskild plikt att stödja de kosovoalbaner som utsätts för storserbiskt förtryck. Visst, de matas ständigt med berättelsen om Kosovo som en helig plats för serberna, en plats vars förlust skulle såra deras nationalkänsla. Men den berättelsen kan bara bemötas med analys som visar att det är en myt. Socialisten Branka Magas beskriver i sin bok The Destruction of Yugoslavia hur den myten konstruerades, när den framväxande serbiska borgarklassen behövde den för att legitimera sin expansion söderut mot slutet av 1800-talet. Myten användes för att ge legitimitet åt den nya serbiska monarkin och för att driva ut serbiska bönder att döda sina albanska gelikar i Balkankrigen 1912-13. Hur formulerar vi då idag ett ställningstagande till nationella frågor i ett land som Jugoslavien, där folken lever så blandade Är det ändå inte ett tecken på att Lenins ståndpunkter är föråldrade? Att nationell självständighet alltid måste gå ut över någon annan? Eller är det som Michael Karadjis hävdar i tidskriften Links att Jugoslavien var en dålig skapelse, byggd på nationellt förtryck, och att dess sönderfall därför är ett framsteg.

Jugoslavien som en nation

Nej, Jugoslavien var ingen dålig idé. Karadjis missar att självständighetsrörelserna i det som kom att utgöra Jugoslavien tidigt insåg att de bara kunde vinna nationell frigörelse om de enades. De kunde bara frigöra sig från Österrike-Ungern i norr och ottomanska riket i söder, och bilda ekonomiskt, politiskt livsdugliga stater ifall de gick samman. Därför föddes idén om ett blandat samhälle – Jugoslavien som sydslavernas land – just ur den nationella frihetstanken. På samma sätt restes tidigt, redan efter Balkankriget på tiotalet, parollen om en Balkanfederation. Det kom senare att bli den socialistiska arbetarrörelsens svar på ”Balkanproblemet”. Det var inte ett sätt att utmönstra nationella självständighetssträvanden, utan en lösning som förutsatte erkännande av de ingående nationerna och deras frivilliga sammanslutning i en federation. Det första Jugoslavien som bildades efter första världskriget föll samman. Den kroatiska socialisten Branka Magas beskriver att det rasade inte, som många hävdat under Jugoslavienkrigens år på grund av nationella motsättningar, utan på grund av motsättningar mellan de härskande.

Deras rädsla för folkliga resningar fick till följd att verkligt moderniserande reformer inte genomfördes. Det andra Jugoslavien bildades ur andra världskrigets partisankamp mot den tyska ockupationen. Det hade en revolutionär strävan redan från början. Det fanns ett positivt socialt innehåll i det Jugoslavien Titos ledning byggde. Det som verkligen höll ihop detta Jugoslavien var att det faktiskt erkände de ingående nationernas rättigheter. Hela samhällsbygget baserades på federativa principer. Men det var inte bara nationella hänsyn som förenade. Det andra Jugoslavien hade inte varit möjligt om det inte byggt på sociala och ekonomiska reformer som jordreformen, och så småningom självstyret på fabrikerna. Klassmässiga reformer plus upphävande av nationellt förtryck, se där ett kitt som verkar hålla samman många revolutioner. Jag tänker på Kuba, ett land där de sociala villkoren försämrats drastiskt under nittiotalet. Ändå tycks det inte som att stödet till Castroregimen är till grunden nervittrat. En del av förklaringen är väl att det var revolutionen 1959 som upprättade Kuba som självständig nation, ja som skapade det moderna Kuba.

Sönderfallet

Vad orsakade i så fall Jugoslaviens sönderfall? Det fanns brister i bygget. En sådan brist var just hanteringen av nationella frågor. Det mest uppenbara exemplet handlar om albanerna som inte gick med frivilligt i det nya Jugoslavien. Under åren efter kriget slogs albanska uppror ned och albanerna fick inte samma nationella rättigheter som andra folk i Titos Jugoslavien. Andra brister blev alltmer uppenbara med tiden: Byråkratiseringen, som ledde till förslösande av gemensamma resurser i strider mellan regionala byråkratklickar, vilka ibland använde nationalistiska argument. Bristen på demokrati, som visade sig i undertryckande av såväl radikala studentrörelser som arbetarnas fackliga kamp. Slutligen hamnade Jugoslavien i en total samhällskris. Krisen var ekonomisk i grunden och förvärrades av skulden till Internationella valutafonden. Den fick samhälleliga konsekvenser i form av ökade konflikter mellan fattiga och rika republiker och försämringar för de arbetande. Åren 1981-1984 reducerades arbetarnas köpkraft med 30 procent. De sociala motsättningarna skärptes. Antalet strejker ökade och arbetarklassen lämnade det jugoslaviska kommunistpartiet i massor. Den klassiska alliansen mellan partiet och arbetarna föll sönder och den makthavande eliten stod utan bas. Samtidigt förändrades den internationella ramen. Snart var det 1989 och det fanns inte längre någon motvikt till USA:s nya världsordning. Att som Göte reducera hela denna utveckling till en fråga om en tysk konspiration blir alltför torftigt enögt. Visst, stormakterna agerade i sina egna intressen men varför fanns det i så fall gehör för deras komplotter Det fanns också inhemska, sociala och klassmässiga skäl till krisen.

Jugoslaviens historia visar att de inhemska skälen inte i en motsvarande enögdhet kan
reduceras till ett outrotligt, naturligt hat mellan folken. Tvärtom, de hade kunnat leva tillsammans, men hindrades till det. De som hindrade, de som med Magas’ formulering medvetet förstörde Jugoslavien, var i första hand de serbiska ledarna. Hon visar övertygande hur Milosevic, inför den kris som uppstod när partiet tappade sitt arbetarstöd, valde sida och valde nationalisterna. Hela det uppträde där han i april 1987 reste till Kosovo och uppmuntrade serberna där, som ett förspel till att senare beröva Kosovo dess autonomi, var den välregisserade inledningen på en politisk helomvändning. Med den följde en ogenerad högervridning med öppen flirt med storserbiska nationalister. Att det var ett brott med det förflutna visas av att det inte gick friktionsfritt att tvinga igenom kursändringen ens i det byråkratiserade kommunistpartiet. Ledande företrädare för den serbiska delen av partiet, som protesterade mot de nya nationalistiska tongångarna, avsattes från sina poster. De hänvisade till att de serbiska socialisterna en gång sett som en huvuduppgift att bekämpa just den storserbiska nationalismen. En fälla för vänsterkrafter är att skönmåla Milosevic, kanske därför att hans parti fortfarande kallar sig socialistiskt, eller enligt logiken att NATO:s fiende måste vara vår vän. Det är klart, Milosevic är inte den Hitler som han framställdes som i propagandan inför vårens krig. Men han är politisk ledare för en reaktionär regim, inte bara vad gäller nationella frågor. Så här beskrivs hans ideologiska ”linje” i resolutionen från Fjärde Internationalen: Milosevic har befäst sin makt genom att spela ut alla kort: genom att uppmana till mobilisering mot byråkratin för att stärka sin egen makt gentemot sina rivaler och sedan förlita sig på byråkratiska och korrumperade verktyg för att styra företagen. Genom att hänvisa till Tito och det antifascistiska, jugoslaviska förflutna och samtidigt bryta radikalt med detta förflutna genom
att alliera sig med serbiska nationalistiska strömningar med antikommunistisk tradition.

Genom att stödja de separatistiska strävandena hos de serbiska minoriteterna i Kroatien och Bosnien och förlita sig på extremhögerns ultranationalism och dess paramilitära grupper för att därefter stödja ”fredsplaner” och bryta med sina tidigare allierade. Men även om ansvaret för Jugoslaviens sönderfall vilar tungt på den storserbiska nationalismen, har såväl Magas som Samary i upprepade analyser visat att detta inte hade kunnat ske utan de andra regionala/nationella byråkratiernas accepterande. Så protesterade till exempel inte Kroatiens och Sloveniens ledningar i början mot att Kosovo berövades autonomin. Kanske kan man säga att den viktigaste inhemska faktorn som störtade Jugoslavien i avgrunden var det byråkratiska styret. Att säga att Serbiens och Kroatiens ledningar delar ansvaret för krisen, innebär inte att lägga skulden på alla serber och kroater. Samary har ofta varnat för en historieskrivning som klandrar alla serber för Milosevic’ handlingar eller ”förstår” serbiskt förtryck av kroater därför att Kroatien var en fascistisk Ustasjastyrd lydstat under andra världskriget. Tanken om kollektiv skuld för folkgrupper är i grunden reaktionär. Därför har jag också svårt att förstå att Göte ägnar så stort utrymme åt det ”begripliga” i serbernas reaktioner mot albaner. Det om något är väl att ge för många tumnaglar åt nationella/nationalistiska fördomar.

Kosovo

Vilken var och är då Kosovos ställning i forna och nuvarande Jugoslavien? Göte skriver om
detta i ett avsnitt mot slutet av sin artikel, ett avsnitt som skulle kunna användas i studier av politisk retorik. Det är ett skenbart faktafyllt avsnitt, som dignar under olika förklenande värdeomdömen om albanernas nationella anspråk. Man får bilden av en liten nomadiserande, outvecklad folkspillra i ett område ”av randstatskaraktär”; ”quislingar” som stött ockupationsregimer, ja till och med fascister och försvarat sina privilegier. Serberna däremot hade sitt ”historiska sköte” i Kosovo och ett ”starkt” kungadöme under medeltiden, de var ”fasta” jordbrukare och numerärt övermäktiga. Bort faller några enkla iögonenfallande fakta: I provinsen Kosovo utgör den albanska befolkningen sedan länge en massiv majoritet. Totalt utgjorde albanerna 1991 drygt 2 miljoner av forna Jugoslaviens 23 miljoner invånare. Folkspillra? ja, allt beror väl på vad man jämför med, men Götes användning av ordet ”samisk” får väl oss snarare att tänka på en grupp som går att räkna i ett par tusental. Denna lokala majoritet hade i Titos Jugoslavien inte samma nationella rättigheter som andra folkslag. Dock fick provinsen en rätt långtgående autonomi i 1974 års författning. Proteströrelser 1981 möttes, liksom liknande rörelser på andra håll i Jugoslavien, av ökat förtryck. År 1989 upphävdes Kosovos autonomi genom ensidiga beslut från ledningen i Belgrad. Det inledde en period som av många har liknats vid apartheid. Fler än hundratusen offentliganställda sägs ha förlorat jobben av inget annat skäl än sin etniska tillhörighet. Albanska media och skolor stängdes. Många fängslades endast därför att de varit med i protesterna mot upphävandet av autonomin. Särskilt hårt drabbades gruvarbetarna, som genomfört en strejk nere i gruvgångarna i åtta dagar.

Hur kan man så mångordigt dölja att det rör sig om ett av de klaraste exemplen i Europa i vår tid på nationellt förtryck? Det måste man kunna slå fast utan att hamna i fällan att börja räkna lik. Göte gör rätt stort nummer av att massmediabilden av det som kallades folkmord var förljugen. Det är väl självklart att NATO ljög för att förstärka krigshetsen (eller att bägge sidorna ljög, men att NATO gjorde det med större resurser och tillgång till väststyrda media med global täckning). Men vi behöver väl inte vänta på albanska massgravar för att kunna slå fast att det funnits och finns ett nationellt förtryck mot albaner? Hur kan man låtsas som om förtrycket på något sätt vore albanernas eget ”fel” eller välförtjänt på grund av deras reaktionära ståndpunkter? När gruvarbetarna tog initiativ till en protestmarsch från gruvorna i Trepca till Pristina, i november 1988, anslöt sig totalt en halv miljon människor till femdagarsmarschen. När gruvarbetarna i Trepca senare, i februari 1989, genom sin ockupationsstrejk av gruvorna drog igång en generalstrejk, lamslogs provinsens ekonomiska liv. Kraven Ja, inte rörde det sig om krav på ett Stor-Albanien. Arbetarna krävde att de nya styresmän som Belgrad utsett, sedan de albanska avsatts, skulle avgå. De krävde att ingen konstitutionell begränsning av Kosovos autonomi skulle ske utan demokratisk debatt. De krävde att albanerna inte längre skulle behandlas som andraklassens medborgare i sitt eget land.

Vad bör göras?

Vilken lösning på motsättningarna i Jugoslavien kan vi tänka oss idag, efter vårens Balkankrig? Fjärde Internationalens ledning för i sin resolution fram några punkter: – Att stödja det civila samhället, särskilt ungdomen och arbetarna, i Kosovo att ta kontroll över sin framtid, sitt försvar och sina institutioner så snabbt som möjligt inom en demokratisk ram. Det förutsätter att de utländska trupperna försvinner och att området får självstyre istället för att bli ett FN-protektorat. Internationella band måste knytas främst med fackföreningar. – Rätt till självbestämmande för Kosovo. Respekt för minoriteter och solidaritet mellan folken på Balkan. Det innebär inte att vi stöder en allmän lösning om ”ett folk en stat”. Men folk måste själva få välja. Den rätten måste försvaras samtidigt med en kamp för politisk och etnisk pluralism, mot all politik av etnisk rensning och för jämlik behandling av alla folkgrupper.

Vi stöder Kosovobornas legitima krav på ett oberoende Kosovo. Ingen har rätt att tvinga dem att stanna kvar i en federation som leds av den regim som organiserade utrensningarna av albaner. – Det gäller för den jugoslaviska befolkningen och särskilt för serberna, men inte för NATO, att göra ett slutgiltigt bokslut över alla tragedier som Milosevics politik lett till. Däremot är det fel att det serbiska folket tagits som gisslan två gånger, dels under kriget och dels genom ekonomisk strypning. Vi bekämpar också internationella krigsförbrytartribunalens selektiva, och därmed, politiska karaktär. Alla brottslingar bör ställas inför rätta, även NATO-ledningen, det vill säga de imperialistiska regeringarna. – Band mellan fackföreningar, gräsrötter och feminister måste upprättas på hela Balkan, i protest mot den reaktionära privatiseringspolitiken. Det är en klar och rak politik. Vad kan egentligen argumentet vara för att förvägra albanerna nationella rättigheter? Deras självständighet kan bara bygga på blodsutgjutelse, skriver Göte. Deras underkastelse också, uppenbarligen. Det är väl som Fjärde Internationalens ledning skriver, att det går att förstå dem som är mot Kosovos rätt till självbestämmande därför att de fruktar Jugoslaviens fragmentering. ”Men ett selektivt sätt att säga ja eller nej till självbestämmanderätten innebär med nödvändighet ett accepterande av att den mäktigaste skipar rätt och att stormakterna gör godtyckliga val.” Mot hela detta perspektiv skulle man kunna invända att det inte finns någon som bär upp det. Det är sant, det är länge sedan folkliga eller progressiva alternativ till Milosevic och de andra nationalisterna hade någon chans. Just därför blir de band som kan knytas underifrån så viktiga. Just därför blir det så viktigt med gräsrotssamarbete både inom det forna Jugoslavien och mellan rörelser i väst och deras motparter i regionen.

Att Jugoslavien skulle förtäras av nationalism var ingen naturnödvändighet. Det var ett resultat av att samhällsväven trasats sönder och att alla radikala samhällsalternativ tömts ut. Om man ser nationalismen så, som en vakuumideologi, som den lära som sprids i bakvattnet av den ekonomiska skövlingen, då blir det uppenbart att uppgiften inte kan stanna vid att förhålla sig till nationalismen. Det måste handla om att bygga upp andra gemenskaper. Mellan arbetande människor, mellan rörelser, mellan ungdomar och äldre, mellan öst och väst. Den verkliga uppgiften blir att fylla vakuumet med nya bärande samhällsvisioner.

Maria Sundvall

Från Röda Rummet 4/99

Kriget, Kosovo och imperialismen

Del 2 av 6 i serien Kosovo

Under 70 dagar vräkte NATO bomber över Serbien och Kosovo i våras . De herrar som gav order om bombningarna kallade sin bedrift för ”humanitär intervention” eller rentav ”det nya moraliska korståget”. Göte Kildén har borrat sig ner till grunden bakom hyckleriet och menar i följande artikel att det var strikt ekonomisk-strategiska intressen som drev USA-imperialismen att starta kriget i rivalitet med tysk imperialism. Han ger också sin syn på hur socialister bör förhålla sig till nationalismen på Balkan.

Kriget, Kosovo och imperialismen

Vi ser den välregisserade politiska scenen framför oss. Talarpulpeten har burits ut på Vita Husets välansade gräsmatta. Där hälsar president Clinton, PKK:s ledare Abdullah …calan, som vore han en statsman. Inför medias alla mikrofoner och filmkameror fördömer de gemensamt Turkiets etniska rensning av kurderna. ”Världssamfundet kan inte längre tolerera Bulent Ecevits terror, massavrättningarna och de tiotusentals nerbrända byarna på den kurdiska landsbygden”, understryker USA:s president. ”NATO är nu berett till humanitära bombningar”, menar han.

När så bomberna faller över Ankara, Izmir och Istanbul jublar Blair, Schröder, Persson och Europas övriga socialdemokratiska ledare. Tony Blair flyger också till ett kurdiskt flyktingläger, skakar så många händer han kan och klappar små barn på deras huvuden. Bombningarna har enligt Blair öppnat upp en era av ”ny internationalism där det brutala förtrycket av etniska grupper aldrig mer kommer att tolereras”. En ny världsordning har inletts. Visst blir vår svenska utrikesminister Anna Lindh lite stingslig när fönstren i Ankaras svenska ambassad går sönder av trycket från en exploderande bomb. Men i stort är också hon glad över NATO:s humanitära bombmattor. ”Fast bomberna borde inte vara så stora”, menar hon.

Det är nog ingen som inte inser att de här scenerna aldrig skulle kunna spelas upp i det internationella politiska landskap, som så totalt domineras av USA-imperialismen. Eller att CNN timme efter timme, skulle visa fasansfulla bilder på dödade och flyende kurder. Inte heller lär det finnas många människor som tror att NATO skulle kunna lägga ut en humanitär bombmatta över exempelvis Zagreb. Detta i syfte att tvinga Franco Tudjman att repatriera de hundratusentals serber, som han för några år sedan drev bort i en etnisk rensning från deras uråldriga bosättningar i Krajina. De flyende serberna attackerades t o m med kroatiskt flyg! För övrigt kom dessa serber hit som flyktingar från Kosovos lågländer! Flyktingar undan det turkiska ottomanska imperiet.

Naturligtvis är det så att NATO:s bombkrig över Jugoslavien inte hade ett dyft att göra med vare sig kärlek eller medlidande med misshandlade eller dödade albaner i den serbiska provinsen Kosovo-Metohija. Det var inte därför UCK-gerillans ledare Hashim Thaqi så storslaget hälsades välkommen till Vita Husets gräsmattor! Att Clinton valde att bomba Jugoslavien samtidigt som han blundade för det tjugotal andra krig som pågår runt om i världen visar bara att det inte handlade om någon som helst ömsinthet från ”världssamfundets” sida. Inte fällde Clinton många tårar när hundratusentals och åter hundratusentals människor slaktades och drevs bort i krigets Rwanda. Då var det inte tal om en order ”to send the marines”. Och inte gråter han i dag, när UCK-gerillan, inför ögonen på passiva Kfor-trupper, drivit bort uppåt tvåhundratusen serber, montenegriner, romer och judar från ”sitt Kosova”. USA:s dubbelmoral i dagens politik illustrerades kanske bäst av namnet på de tunga attackhelikoptrar som sattes in på Balkan: ”Apache”! Namnet på hövding Geronimos sex stora indianstammar i sydvästra USA, stammar som etniskt rensades bort av den amerikanska armŽn. I dag finns det bara kvar en folkspillra på drygt tiotusen apacher. Ett amerikanskt attackflygplan har dessutom döpts efter indianhövdingen Black Hawk. Också han dödad av samma amerikanska armŽ som nu är på Balkanhalvön.

Socialister på villovägar

Den preussiske generalen och militärteoretiker Carl von Clausewitz präglade en gång uttrycket att ”krig är politikens högsta form”. En uttryck som rymmer mycken sanning. Nu är den amerikanska politiken bra långt från den som beskrivs av CNN:s alla experter eller av Europas socialdemokrater. Eller av många av de gröna europeiska partierna. Cohn-Bendit, en gång en av majrevolten 68:s ledare, nu förste namn för de franska gröna, tog också, liksom den brittiske vänstersocialdemokraten Ken Livingstone eller skådespelerskan och socialisten Vanessa Redgrave, aktivt ställning för NATO:s bombningar. ”Det enda gröna som finns hos Cohn-Bendit”, sa Alain Krivine från Fjärde Internationalens franska sektion, ” det är NATO:s gröna uniformer och marijuanans gröna blad”. En lika elegant som exakt beskrivning.

Men också många socialister har alltså trampat bra snett när de försökt ge politiska svar på kriget i Jugoslavien. De har ihärdigt och på ett otvetydigt sätt gått emot NATO:s bombningar. Men i stället för att förklara kriget med en klassmässig och geopolitisk analys har de utgått ifrån CNN:s blodiga bilder av folkmord i Kosovo och sedan upphöjt rätten till nationellt självbestämmande, rätten för en etnisk grupp att avskilja sig och bilda en egen stat, till en lika evig som helig princip. Socialistiska partiets veckotidning, Internationalen, har då och då trampat ut i dessa politiskt farliga tassemarker när man mycket medvetet använt albanskans Kosova i stället för serbiskans Kosovo eller Kosovo-Metohija, som provinsen egentligen heter. Ibland skriver man också, likt amerikanska media, om Serbien när man faktiskt menar Jugoslavien. Det kan tyckas oförargligt och bara ses som lite språklig solidaritet med en förföljd folkgrupp. Men i grunden betyder det naturligtvis att tidningen då tar ställning för att Kosovo inte är en serbisk provins i staten Jugoslavien utan en egen stat eller en del av UCK:s ”Stor-Albanien”. Inte använder Internationalen baskiska namn på baskiska städer i den spanska staten? Eller tamilska namn i stället för sinhale på platser i Sri Lanka Internationalen drar inga raka eller logiska slutsatser av sitt språkbruk, vilket är bra.

Tidningen har inte gett något stöd åt UCK utan publicerat kritiska artiklar om denna rörelse. Men ett stöd skulle kunna ha varit det mest logiska om man nu tycker att albanerna i Kosovo har rätt att bilda en egen stat. Det går att halka i väg varsomhelst om man har en oklar syn på den nationella frågan. Den brittiska tidningen Socialist Outloook, utgiven av medlemmar i Fjärde Internationalen, visar detta på ett mycket tydligt sätt. Tidningen drev en politik där man fördömde NATO:s bombningar, men också slog fast Kosovoalbanernas rätt till en egen statsbildning. En hållning som gjorde att man gick ner sig rejält i nationalismens dyiga tassemarker:

”Vi stödjer en beväpning av motståndsrörelsen mot folkmordet, under ledning av Kosovos befolkning och av UCK, om detta är deras vilja. Om det är den enda vägen för dem att bekämpa folkmordet och den etniska rensningen”. Vi ”stödjer rätten till självbestämmande för alla folk i regionen. Kravet på oberoende är ett svar på Milosevics projekt, inte uttryck för påstådd rivalitet från gamla stamkonflikter på Balkan.”

Det politiskt snurriga i dessa ståndpunkter skulle ha visat sig om en aktivist från Socialist Outlook gått med i en demonstration mot NATO:s flyganfall – samtidigt som han med bössan i hand samlat in pengar till det som de facto var NATO:s marktrupper, nämligen UCK! Halvåret innan bombningarna levde UCK bokstavligen i svettlukten från USA-imperialismen armhålor….

Nationalismens död

Jag ska åtminstone i grova drag försöka teckna en bakgrund till varför den jugoslaviska statsbildningen nu slitits sönder – liksom till betydelsen av den nationella frågan överhuvudtaget på Balkan i dag. Men först ska jag unna läsarna ett långt men oerhört värdefullt citat från Leon Trotskijs fantastiskt viktiga bok ”Kriget och Internationalen. Bolsjevikerna och världsfreden.” Det som här är så användbart hos Trotskij är att han vägrar att sätta den nationella frågan på en upphöjd pidestal, i förnäm avskildhet från mycket större sammanhang. Citatet är hämtat från kapitel 1 om just ”Balkanfrågan”:
3 juli 1914, efter mordet i Sarajevo skrev Worwart:

”Sydslavernas borgerliga revolution är i full sving och skotten i Sarajevo, hur vilda och ogenomtänkta de än var, är lika mycket ett kapitel i denna revolution, som de strider där bulgarer, serber och montenigriner befriat Makedoniens bönder från oket av Turkiets feodala förtryck.Det är inte konstigt att Österrike-Ungerns sydslaver ser med längtan på sina rasbröder i det serbiska kungadömet. Serberna i Serbien har uppnått det högsta mål som ett folk kan nå med den nuvarande samhällsordningen. De har nått nationellt oberoende. När de i Wien eller i Budapest kan behandla varenda människa som bär ett serbiskt eller kroatiskt namn med sparkar och slag, med undantagslagar och hängning…Där är sju och en halv miljon sydslaver, som nu, som ett resultat av segarna på Balkan, har blivit fastare än någonsin i sina krav på politiska rättigheter.

Och om Österrikes kejserliga tron fortsätter sitt motstånd mot dem kan den välta och hela imperiet, med vars framtid vi är sammanflätade, kan bryta samman i småbitar. För det är i linje med den historiska utvecklingen att sådana revolutioner ska marschera vidare mot seger. Om den internationella socialdemokratin erbjöd ett ganska svagt stöd för Serbiens nationella krav, var detta helt säker inte beroende på någon omtanke för Österrike-Ungerns historiska rättigheter att förtrycka och splittra upp de nationaliteter som lever inom imperiets gränser. Helt visst inte heller med tanke på Habsburgs anspråk på att ha ett uppdrag att befria andra.
Fram till augusti 1914 var det bara den svarta och gula pressens legohjon, som vågade andas ett ord om detta. Vår hållning påverkades av helt andra skäl. Först av allt kan inte proletariatet, utan att på något sätt ifrågasätta Serbiens historiska rätt att sträva efter nationell enighet, lita på en lösning från de krafter som kontrollerar det serbiska kungadömets framtid. För det andra – och det var för oss den helt avgörande faktorn – den internationella socialdemokratin, kunde inte offra freden i Europa för serbernas nationella sak, eftersom vi visste, att förutom en europeisk revolution, var den enda vägen till en sådan nationell enighet, ett europeiskt krig.”(1)

När sedan Habsburgarna förklarade krig mot Serbien, med Kaisern i det tyska kejsardömet bakom sig, inkallades en extra session med det serbiska parlamentet, där frågan om krigskrediter ställdes till omröstning. Trotskij fortsätter:

”Om någon gång idén om ett försvarskrig, alls haft någon mening, skulle den nu gällt för Serbien. Trots detta var våra vänner, Ljatchevic och Katzlerovic, orubbade i sin övertygelse om att den kurs, de som socialister måste följa, innebar att de måste vägra att ge regeringen sitt förtroende. Jag var i Serbien vid krigsutbrottet. I Skuptchina ägde omröstningen om krediterna rum, under en obeskrivbar nationell entusiasm. Omröstningen ägde rum med namnupprop och tvåhundra ledamöter hade röstat ”Ja!”. Då efter ett kort ögonblick av dödstystnad kom rösten från socialisten Ljaptchevic ”Nej!”. Var och en kände den moraliska kraften i hans protest och scenen har för alltid fastnat i mitt minne.” (2)

Vad dåtidens internationella arbetarrörelse förstod var att nationalismen var de borgerliga klassernas revolution – mot feodalism, monarkier och kejsardömen. Den var ekonomins eller som man säger i dag, marknadens revolt mot förlegade produktionsförhållanden. Men Första Världskriget var den blodiga demonstrationen av att kapitalismen hade vuxit ur sina trånga nations- eller statsgränser. Både Första och Andra Världskriget handlade till stor del om att Tysklands starka ekonomi krävde råvaror, land och kolonier. Ett kapitalistiskt ”Lebensraum” som USA, England och Frankrike inte ville ge bort till något pris. Under Första Världskriget – i Europas huvudländer – dog nationalismen som progressiv idŽ eller politiskt program. Den slets sönder tillsammans med de fyra imperier som hade ansvaret för kriget.

Den är lika död och förmultnad som de miljoner och åter miljoner arbetare och bönder som under de egna nationernas fanor dödades och ruttnade bort i krigets stinkande skyttegravar. I Europas ekonomiskt och politiskt svagare randstater, som Balkanländerna, spelade den fortfarande en viss roll. Men inte på någon pidestal ovanför klasserna och deras rörelser! På dagens Balkan är det naturligtvis ”ingen civilisatorisk mission” (som Marx uttryckte den borgerliga revolutionens nationalism), i det som träffande nog kallats ”balkanisering”. En fragmentisering där vi får lilleputtstater som Slovenien eller Macedonien. Den betyder bara att dessa stater drar på sig gränser och handelshinder som var obsoleta redan för hundra år sedan. En fullvuxen karl har svårt att rymmas i tolvåringens byxor!

Jugoslaviens sönderfall

När vi nu ändå får bevittna hur Jugoslavien politiskt fullständigt trasas sönder och samman och hur många av dess ekonomier är inne i ett helt fritt fall. Då måste vi ställa oss frågan varför detta sker. Hur kan det vara möjligt? Vilka krafter ligger bakom? Vilka storpolitiska strategier rumsterar om i den ”undre politiska världen” innan vi blir varse dessa enorma politiska och militära jordbävningar? Exempelvis Catherine Samary från Fjärde Internationalens franska sektion har mycket betonat den oerhört ojämna ekonomiska utvecklingen i regionen, som viktigare än de kortsynta politiska och religiösa förklaringar, som blott och bart ges i CNN och dess vasallmedier. Hon har betonat att när Tito och hans partisaner tog över kontrollen efter Andra Världskriget, då var norra delen av landet massivt industrialiserat. Detta samtidigt som Kosovo och andra stora områden i Syd-Jugoslavien hade en befolkning där åttio procent av befolkningen var fattiga småjordbrukare. Kommunistpartiets och Titos grundläggande strategi handlade om att industrialisera södern.

Men trots stora framgångar var genomsnittsinkomsten 1989 i Slovenien sju gånger större än för den fattigaste regionen, Kosovo. De rikare regionerna ville helt enkelt skilja sig från de fattigare. De ville inte, likt våra moderater, fortsätta med att via bidrag och skatter subventionera folk, att ”hindra dem från att ta egna initiativ”, som det brukar heta. Samma ideologi som i exempelvis i Italien förs fram av Lega Nord, som vill bilda en egen stat skild från det ”lata Syd-Italien”. Samarys bidrag till en förklaring av Jugoslaviens upplösning är viktig beståndsdel av en förklaring. Men i sig räcker den inte. Den svarar inte på frågan hur det hela blev möjligt och vilka krafter som låg och ligger bakom det ”rika” norra Jugoslavien.
Redan 1984 bestämde sig Reagan-administrationen för en ”tyst revolution” i bla Jugoslavien. Ett ekonomiskt krig bl a rakt och klart sammanfattat av Michel Chossudovsky, professor i ekonomi vid universitet i Ottawa. (3.) Jugoslavien skulle bli en marknadsekonomi och integreras i världsmarknaden. Räntekraven på landets utlandslån användes i en utpressning där USA med hjälp av IMF tvingade fram en rad ”reformer” som betydde att ekonomin bromsades kraftigt. 1990 var tillväxten t o m negativa tio procent! Hösten 1989, strax innan Berlinmuren rasade, träffade premiärminister Ante Markovic president Bush och förhandlade fram ett nytt sk ekonomiskt räddningspaktet. Bland åtgärderna fanns ännu en devalvering, ännu ett lönestopp, massiva nedskärningar i statsbudgeten. Vidare skulle alla arbetarstyrda företag stängas eller privatiseras. Våren 1990 sjönk jugoslavens reallön med 41 procent! Chossudovsky sammanfattar den ekonomiska våldtäkten så här:

”I ett slag slog reformmakarna ut Jugoslaviens finansiella struktur och dess federala politiska institutioner. När det ekonomiska blodflödet mellan Belgrad och republikerna ströps accelererades de tendenser till uppbrytning som redan skapats av den ekonomiska krisen och etniska faktorer. När de ekonomiska banden bröts blev ett antal delrepubliker de facto självständiga. IMF:s budgetprogram skapade den situation där Kroatiens och Sloveniens utbrytning blev ett faktum….Under de första nio månaderna 1990 gick över tusen företag i konkurs, tillväxten var minus 7,5 procent under året, och det fria fallet fortsatte: 1991 krympte BNP med 15 procent, industriproduktionen med 21…I flerpartivalet 1990 var det ekonomisk politik som dominerade debatten, och det var den debatten som ledde till att separatisterna utklassade kommunisterna i Kroatien, Bosnien och Slovenien. Men precis som den ekonomiska krisen drev på separatismen, drev separatismen på den ekonomiska krisen. Samarbetet mellan delrepublikerna upphörde nästan helt, och medan de högg mot varandras halsar gick både nationen och delrepublikerna in i en ond nedåtgående spiral.”

Den ekonomiskt så ojämna regionala utvecklingen på Balkan blev politiskt outhärdlig med hjälp av IMF:s ”reformer”. I avsaknaden av en socialistisk, solidarisk rörelse med ett program av förbrödring och samarbete fick vi dåraktiga politiker som hundra år för sent försökte pröva nationella lösningar. Men i början på 1990-talet var det fortfarande inte klart hur kartan skulle se ut. Vad kom att bestämma att exempelvis Bosnien-Herzegovina kom att göra anspråk på en egen statsbildning? Något som i stort sett saknade nationella eller historiska rötter…

Tysk balkanpolitik

I den akademiska världen och i den alternativa kritiska pressen finns det en uppsjö med bra material som kan hjälpa oss att bättre förstå de senaste årens nationella eruptioner på Balkan. Vid Köpenhamns universitet lade Sören Beicker och Alexander Macic 1997 fram en avhandling som i mycket utgår ifrån Tysklands hållning i Balkanfrågan.

Beickers och Macics startpunkt är Tysklands nederlag i Första Världskriget. Vid Versailles-konferensen skapade segermakterna en europeisk nyordning, där staterna ritades upp efter deras egna intressen. Den nya sydslaviska staten, Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike (som bytte namn till Jugoslavien 1921 när monarkin införde diktatur), upprättades för att kunna vara ett bålverk mot en framtida förnyad tysk expansion. Detta på två sätt. För det första kunde inte Tyskland utnyttja en handfull mycket svaga och inbördes splittrade stater utan mötte en relativt stark statsbildning. Tysklands politiska inflytande i området blev ringa. För det andra hade det statsbärande folket i Jugoslavien, serberna, historiskt ett mycket ansträngt förhållande till Tyskland samtidigt, som den nya statsbildningen skulle ha nära historiska och kulturella band med Ryssland.

Under mellankrigstiden hade Tyskland av naturliga skäl inte så stora möjligheter att ändra på den jugoslaviska statsbildningen. Ekonomiskt blev däremot tyskt kapital allt viktigare för regionen. Men då Hitlers Tredje Rike under åren 1941-44 fick möjlighet att ha en ”ordnung” efter sin egen smak, betydde detta en mycket kraftig försvagning av serbernas ställning. Tyskland utsatte inte heller någon annan stad för så svåra bombanfall som just Belgrad. Ungern, Kroatien, Bulgarien och Albanien blev nu Hitlers gynnade vasallstater. Under tre år fanns nu ett fascistiskt Stor-Albanien som också innefattade Kosovo, liksom Ustajas Stor-Kroatien innefattade Bosnien-Herzegovina.

Hitler-Tysklands nederlag i det Andra Världskriget satte för en lång tid stopp för traditionell tysk balkanpolitik. Tre kraftiga begränsningar gällde. För det första landets uppdelning i två stater, samt dess fullständiga ekonomiska och militära utmattning efter kriget. För det andra var Tyskland oerhört politiskt svagt. Internationellt diskrediterat. Efter naziststyret uppfattades landet som lite av en internationell paria – utan någon som helst rätt till en självständig utrikespolitik. För det tredje betydde åren av ”kallt krig” att det rådde status quo på Balkan. Titos självständighet i förhållande till de båda blocken betydde samtidigt för både USA och Sovjet att de här hade en buffertzon. Den fick inte försvagas.

Först på 1960-talet började Västtyskland ta de första stegen i det som skulle bli ett trettioårigt projekt för att åter stycka Jugoslavien. 1966 hade Josip Tito delat upp den egna säkerhetstjänsten i nationella avdelningar. Vilket BND, den tyska säkerhetstjänsten, utnyttjade till att börja arbeta betydligt mer aktivt. Antalet västtyska agenter inne i Jugoslavien ökade kraftigt och BND tog kontakter med ustasjagrupper i exil, liksom kroatiska nationalkommunister. Efter Titos död i början på 1980-talet hölls en serie möten mellan Västtyskland, …sterrike och Italien om hur man skulle hantera uppdelningen av Jugoslavien. Så tidigt som 1982, vid ett besök i Bonn, fick Mate Mestrovic, ledare för den kroatiska separatiströrelsen, ett löfte från förbundspresident Richard von Weizäcker, att Västtyskland skulle kommat att stötta en kroatisk utbrytning. 1988 gav Helmut Kohl Franju Tudjman samma löfte och man började också att planera för den omfattande tyska vapensmugglingen till Slovenien och Kroatien. 1989 var vapenleveranserna verklighet. I Bayern upprättades också militära träningsläger för kroatiska specialstyrkor. När inbördeskriget i Jugoslavien bröt ut skickade Väst-Tyskland omedelbart militära experter till utbrytarrepubliken för att utbilda kroatiska enheter i bruket av mer avancerade vapensystem.

Vad som skett sedan var att Tysklands ekonomiska och politiska svaghet förbytts till styrka. Miltärt saknade man fortfarande tillräckligt med muskler. Men Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott gjorde att Helmut Kohl 1 juli 1991 offentligt kunde gå ut och deklarera att ”Tyskland bör få EU att gå ut och erkänna de bägge republikerna Kroatien och Slovenien”. Det som man i hemlighet arbetat så hårt för i trettio år, att få Kroatien till sin klientstat, var nu moget för att offentliggöras. Men även om Tyskland inte längre var en internationell paria hade man ännu inte styrka nog att föra en egen helt självständig utrikespolitik. Det blev nödvändigt att få med sig EU:s större trovärdighet bakom den egna kampanjen.Men här fanns ett motstånd från både Frankrike och Storbritannien. Detta löste Helmut Kohl genom en politisk hästhandel med de bägge staterna. Storbritannien fick i Maastricht-förhandlingarna rätten att vara kvar som fullvärdig passagerare på EU-tåget, samtidigt som man genom särbestämmelser fick rätten att stå utanför både den sociala dimensionen och EMU.

Frankrike var oroligt för det starka enade Tyskland men fick i hästhandeln med sig Tyskland i den monetära unionen, vilket var viktigt för den egna ekonomiska stabiliteten. Frankrike fick också igenom sina krav på nya gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiska institutioner. Dagen efter Maastricht-avtalet ändrade EU sin uppfattning när det gällde Jugoslavien! Kohl hade fått en stark politisk legitimitet bakom stödet åt att internationellt erkänna Kroatien och Slovenien som självständiga stater. En hållhake fanns dock kvar. EU ansåg inte att Kroatien gav tillräckligt skydd för sina etniska minoriteter. Därför fick ett erkännande vänta fram till dess att detta tillgodosetts. Men Helmut Kohls stora tyngd i EU gjorde att han vågade agera på egen hand och den 23 december 1991 erkände Tyskland både Slovenien och Kroatien. Den 15 januari kände sig de andra EU-staterna tvingade att följa efter. även Bildts utrikesminister Margareta av Ugglas följde den tyske kanslerns diktat. Slovenien och Kroatien bröt sig loss utan att framförallt frågan om framtiden för den stora serbiska minoriteten i Kroatien hade klarlagts. Det jugoslaviska inbördeskriget blev så ofrånkomligt.

USA går in

Efter Titos brytning med Stalin var ett starkt och självständigt Jugoslavien ett viktigt strategiskt intresse för USA. Med Sovjetunionens fall förändrade situationen dramatiskt. Nu var ett självständigt, men framförallt ett starkt Jugoslavien, också ett hinder för USA att få inflytande på Balkan och därmed göra regionen till en av sina intressesfärer. Kritiken mot den jugoslaviska ledningen trappades succesivt upp. Men i början på 1990-talet var USA fortfarande inte för en delning. Men motståndet var inte längre så starkt att Clinton försökte hindra Kohl från att få tillgång till sitt nya ”Lebensraum”. Kanske hoppades den amerikanska administrationen också att Tysklands agerande skulle försvaga EU politiskt. Men när motsättningarna i Bosnien-Herzegovina tycktes kunna få ett fredligt slut genom EU:s Cutileiro-avtal, ett avtal som kroater, serber och muslimer ställt sig bakom, då ändrade USA blixtsnabbt hela sin Balkanpolitik och gick med full kraft in bakom ett stöd åt muslimernas Izetbegovics. USA:s ambassadör i Sarajevo uppmanade honom att inte skriva under avtalet. (5.) Några dagar senare bröt ett reguljärt krig ut mellan bosnienserber, Jugoslaviens federala armŽ och bosnienmuslimsk milis.

Vad som hade hänt var att USA sett att EU kunnat klara sina inre motsättningar och att Tyskland skulle kunna flytta fram sina positioner lite för rejält i hela regionen. Här gällde det att handla snabbt om USA skulle kunna få någon del av kakan. Från Bosnien-Herzegovinas utbrytning i april 1992, under 38 månaders krig fram till NATO:s bombningar av de serbiska styrkorna 1995 och Dayton-avtalet, fram till i dag, har USA varit ”makten och hjärnan” bakom den bosniskmuslimska ledningen. Så sammanfattar Yossef Bodansky, med ett oerhört långt, men viktigt namn, amerikansk kongresskommittŽanalytiker, den egna regeringens roll. Genom att ge Sarajevo kraft under armarna har USA skaffat sig en egen klientstat och minskat EU:s roll i regionen.

USA:s stora problem i sin nya roll var att det inte var möjligt att sätta in flyg mot de bosnienserbiska och de jugoslaviska styrkorna. Inte så länge som Izetbegovic«s styrkor också var i strid med Tysklands klient Kroatien. Det skulle ha varit för genant, för osnyggt, att ”bara” bomba serber och inte kroater.Det hela löstes med ett tvångsäktenskap mellan Zagreb och Zarajevo. ”Shotgun wedding”, som man sa i Vilda Västern. Alltså ”äktenskap med hot av hagelgevär”. Med hjälp av hot och belöningar tvingade USA fram en ”kroatisk-muslimsk federation”. Ett tvångsäktenskap som gav USA och Tyskland möjlighet att vräka in vapen och vapenutbildning, både till Kroatien och bosnienmuslimerna. Nu var det det enda som fattades för flygattacker och bombmattor mot serberna ett ”humanitärt skäl”, blodiga inälvsbilder i TV, som kunde få ”vanliga människor” att förstå varför USA:s flyg måste stoppa en ”humanitär katastrof”. Sagt och gjort. Med hjälp av CNN, en amerikansk bildbyrå och, som vad det mesta tyder på, bosniskmuslimsk artillerield mot den egna befolkningen i Sarajevo, fick vi sedan ett urskiljningslöst ”serbiskt massmord” på civila Sarajevobor. Och i humanitetens namn kunde bombningarna börja. (6)

NATOS:s bomber tvingade Jugoslavien till att acceptera Dayton-avtalet. USA gav också Tyskland moraliskt stöd och åt Kroatien militärt stöd till att driva bort flera hundratusen serber från Krajina. Pusselbitarna var på plats. Visserligen existerar inte Bosnien-Herzegovina som en egen stat. Kroaterna röstar i Kroatiens val. Har kroatiska pass och använder kroatisk valuta. Folket i i Republiken Srpska orienterar sig mer och mer mot Jugoslavien. Den kvarvarande ekonomiska och politiska blindtarmen under bosnienmuslimernas ledning är blott och bart en ny delstat i USA – dominerad av korruption, dock utan medborgerliga rättigheter. Men det viktiga är att USA fick en ramp för framtida utplundringar av Balkan och Euro-Asien.

Porten till Kaspiska havet

Beickers och Macics avhandling slutar 1997 med Dayton-avtalet. Vårens militära vanvett i Kosovo och NATO:s bombmattor över Jugoslavien styrker helt och hållet deras ”huvudspår”. USA är på Balkan för att stanna. Efter annekteringen av Bosnien-Herzegovina har USA ”tagit över Albanien”. Det Albanien, som efter IMF:s reformer de senaste åren, har kollapsat ekonomiskt med en arbetslöshet på 70 procent (!) och som nu mer och mer blir en amerikansk örlogsbas, med centrum i hamnstaden Durresi. ”En politisk bordell, byggd på narkotikademokrati”, är ett omdöme som relativt väl beskriver en av Europas stora tragedier. även Makedonien är helt och hållet i USA:s grepp. ännu en amerikansk delstat utan medborgerliga rättigheter.
Det som blir mer och mer tydligt är att USA är på Balkan för att kunna skjuta fram sina ekonomiska, politiska och miltära positioner, fram mot Kaspiska Havet och dess ofattbara tillgångar på olja och naturgas. De dagliga bombningarna av Irak ska kompletteras med en politisk och militär kontroll av de euroasiatiska regioner där oljan kommer att flöda. Sovjetunionens sammanbrott har skapat ett politiskt och militärt vakum där USA vill ta plats. Innan Tyskland och Europa i stort fått för stort svängrum. Porten till Kaspiska Havet är Balkan!

I slutet på april bildades en samarbetsorganisation med namnet GUUAM. Eller Georgien, Ukraina, Uzbekistan, Azerbajdzan och Moldavien. Länder med geografiskt strategiska områden, när det gäller regionens olja, naturgas och andra råvarutillgångar. GUUAM har deklarerat att man är överens om militärt samarbete med NATO. ”På en låg nivå” för att inte i dag göra Ryssland fullständigt vansinnigt. GUUAM gav också ett stöd åt NATO:s bombningar av Jugoslavien och amerikanska och brittiska oljebolag är med hjälp av GUUAM i full färd med att kartlägga Kaspiska Havets tillgångar. Tolv energiföretag har bl a satsat nära 8 miljarder dollar i AIOC, ett azerbajdzanskt konsortium för att utvinna olja. Fem av dessa är USA-ägda. Tillgångar som beskrivs så här av Ariel Cohen, förste analytiker i Heritage Foundation:

”De stora tillgångarna i råolja och naturgas i det f d Sovjetunionen kommer att vara avgörande för och grunden i världsekonomin i nästa århundrade. Dessa enorma oljereserver, uppskattade till 25 miljarder tunnor, i det Kaspiska havet och i de centralasiatiska republikerna Kazakstan, Turkmenistan och Uzbekistan är lika stora som de i Kuwait och större än de Alaska och Nord-Sjön tillsammans. Kontrollen över dessa energiresurser och deras export ut från det euroasiatiska inlandet blir snabbt en av de centrala frågorna i det Kalla Krigets post-politik.”(7)

I dag Kosovo. I morgon Azerbajdzan! USA stövlade definitivt inte in på Balkan på grund av någon ömsinthet för albanernas rättigheter i Kosovo. Skälet var helt enkelt ekonomiskt. Punkt slut. Att hinna före Tysklands jakt på nytt ”Lebensraum” och i tid utnyttja Rysslands enorma försvagning i regionen.

Endast med denna utgångspunkt går det att förstå varför krutdurken på Balkan än en gång sprängts i luften. Krig, övergrepp och övervåld pågår på ett otal platser i världen – utan att USA går in med militära medel. Skälet till kriget mot Jugoslavien är blott och bart ett ekonomiskt och militärt behov av att få en uppmarschväg till Euro-Asien.

Stormcentrum

Det är mot denna bakgrund som vi måste bedöma vikten av ”de nationella rättigheterna” på Balkan. Här finns inget progressivt, med Marxs ord; ”ingen civilisatorisk mission”, i en nationell kamp för ett Storserbien, ett Storkroatien, ett Storalbanien, ett Storbulgarien eller ett Storgrekland. Här handlar det överhuvudtaget inte om uppåtstigande nationella borgarklasser, som vill få större ekonomiskt utrymme, utan om parasitära, ofta maffialiknande grupper med ett förflutet i det Jugoslaviska Kommunistpartiet, som likt sina bröder i Ryssland vill roffa åt sig vad som roffas går. Milosevic, Tudjman, Izebetgovic eller Hacic. Ingen av dem har ett endaste förslag eller någon del av något program som skulle kunna hjälpa Balkans arbetande – eller arbetslösa- människor ett endaste fjät framåt. Josip Tito, en av de mästerligaste av 1900-talets politiker, försökte tillsammans med sina partisaner att bygga upp en stat av alla Balkans nationer.

Det är i den rörelsens erfarenheter vi ska leta efter svar på morgondagens möjligheter på Balkan. Inte i Tysklands eller USA:s styckningsscheman. Inte i de reaktionära kraven på ”nationell självständighet” för de etniska grupper som under två årtusenden kastats runt av otaliga härskare. Fördrivit och drivits bort som människor i en port mellan kontinenter, religioner och despotiska regimer av alla de slag. Här har kristendomen mött Islam. Det ottomanska imperiet mot Habsburgarna. Den katolska kyrkan mot den ortodoxa. Bysans välde i mötet med Rom. Här har …st- och Väst-Rom delats upp vid floden Drina. I Sarajevo fick judarna som drevs ut från Spanien en fristad. Här har Europas framtid ritats om många gånger om.
Det albanska folket har alltid levt i regionens stormcentrum. Ett indoeuropeiskt folk som likt kurderna kallats, och ofta levt, som ett statslöst herdefolk. Där de levt har greker, romare, goter och bysantiner, serber och bulgarer, sicilianare och venetianer, turkar, italienare, tyskar och nu amerikaner, alla funnits i området för kortare eller längre tider. Framförallt gäller det serberna som tillsammans med albanerna haft Kosovo som sitt historiska sköte. Bägge folkgrupperna gör historiska anspråk på Kosovo. Albanerna hänvisar till det romerska protektoratet Illyrien där de var dominerande. Serberna framförallt till medeltidens starka serbiska kungadöme och till nittonhundratalets nästan etthundraåriga Jugoslavien, där Kosovo alltid var en del, så när som på de tre år under Andra Världskrigets då det fascistiska Storalbanien existerade. Under medeltiden fanns de båda nationerna sida vid sida i Kosovo. Enligt språkforskare levde serberna som fasta jordbrukare på de mer bördiga lågländer som de kom till, eller erövrade, under 500-talet. Albanerna mer som ett ”samiskt” folk som i bergen rörde sig efter boskapens betesbehov.

Detta är en del av den albanska nationalismens problem. En numerärt ringa och ofta statslös nation, vilken – för att motstå den numerärt övermäktiga serbiska folkgruppen – ofta vänt sig till och utnyttjats av ockupationsmakter. När det ottomanska och turkiska väldet drev bort serberna till Krajina och Vojvodina från Kosovos bördigare lågländer, kunde albanerna ”återta” sina historiska marker. Många albaner konverterade då till islam och fick som ”quislingar” skattefrihet och en rad privilegier. Albanernas uppror mot ottomanerna handlade i mycket om rätten till det egna språket – men också om att kunna bevara de privilegier de åtnjutit under Istanbuls styre. Det jugoslaviska kungadömet som kom till stånd efter Versailles-konferensen hanterade albanerna mycket brutalt – men i den serbiska nationalismen fanns – efter erfarenheterna av att vara underordnade Habsburg och Istanbul – mer av medborgerliga rättigheter än av ”etniska rättigheter”. Rättigheter som förtydligades oerhört klart i Titos Jugoslavien.

Så kom bitterheten efter Andra Världskriget, där många albaner slöt upp bakom italienska och tyska truppers kamp mot serberna i bl a Stor-Albaniens ”Skanderbeg-division”, en frivillig albansk SS-division uppkallad efter den albanska frihetshjälten med samma namn. Elvatusen albaner stred mot både Titos partisaner och kungadömets cetniks. Divisionen såg också till att regionens nästan alla judar kunde deporteras till Hitlers gaskammare.

Albansk nationalism

På grund av befolkningens ringa numerär och territoriets randstatskaraktär har den albanska nationalismen konstituerats mycket med hjälp av stater som ockuperat Serbien eller Jugoslavien. Det Ottomanska Riket eller Turkiet, Mussolinis Italien, Hitler-Tyskland och nu Clintons USA. När det bland NATO:s bombplan också fanns tyska plan och när Kosovos albanska innevånare jublade över när NATO:s turkiska ockupanter åter trampade jugoslavisk mark ( över 600 år efter serbernas eller kristendomens nederlag mot islam ) – kan vi något förstå det ursinne, den vrede och det nationella vansinne som vi sett hos framförallt den serbiska poliskåren och hos de serbiska frikårer som tidigare härjat Kosovo. Frikårer och polisstyrkor som uppfostrats med nationalism och åter nationalism. Med dårskap som, definitivt inte kan mötas med dårskap.

Kjell Magnusson , forskare vid centrum för multietnisk forskning, Uppsala Universitet, har på ett övertygande sätt i en lång artikel, visat att albanerna i Kosovo haft det mesta av rättigheter. I jämförelse med kurderna – i de fem stater där kurderna lever- har albanerna i Kosovo haft möjlighet att använda sitt språk, utveckla sin kultur och finnas med i Jugoslaviens federala struktur. Möjligheter fullt likvärdiga med exempelvis kanadensiska Quebec. Rugova har sedan början på åttiotalet valt att (med fredliga medel) driva kravet på en egen albansk stat, underförstått ett Stor-Albanien. UCK-gerillan valde att i ett upptrappat tempo under 90-talet föra en direkt väpnad kamp för sitt Stor-Albanien. Kjell Magnusson sammanfattar sin forskning så här:

”Omvärlden har envist hållit fast vid en ytlig bild av konflikten som innebär att Milosevic genom att ”att upphäva Kosovos kulturella autonomi” skapat en situation där albanerna inte har något annat val än att kräva självständighet. Kanske med militära medel. En eventuell albansk nationalism är med andra ord frukten av det våld serberna utsatt befolkningen för. Det är snarare tvärtom. Våldet har inte gett upphov till nationalism, i stället har nationalism lett till våld. De serbiska myndigheterna och före dem, Socialistiska Federativa Republiken Jugoslavien, har inte kunnat hantera de albanska kraven på oberoende, vilket lett till en accelererande konflikt och ett tilltagande våld. Ytterst bottnar konflikten i att två folkgrupper gör anspråk på samma område, och Kosovoproblemet, liksom konflikterna i Jugoslavien överhuvudtaget är en följd av en försenad nationsbildningsprocess i en region där inget nationellt program kan förverkligas utan att det går ut över andra. Albanernas strävanden efter en egemensam stasbildning är i och för sig legitima och förståeliga, liksom motsvarande krav från serbisk och kroatisk sida. Det är bara det att de inte kan förverkligas utan blodsutgjutelse.”(8)

Bättre än så kan det inte sammanfattas. Inget ”Stor-Land” på Balkan kan förverkligas utan blodutgjutelse. De etniska grupperna har tvinnats samman, skiljts åt, ibland gift sig och därpå spolats runt i de omvälvande dyningarna från mer än ett tiotal ekonomiska, politiska och militära dynastier. I modern tid har kartorna redan ritats om mycket efter Tyskland och USA:s vilja. Etnisk rensning har de facto bedrivits så hårt och så besinnigslöst att det inte är så mycket utrymme för diskussioner kvar. Men de som vill kalla sig socialister eller marxister av något slag, bör nog tveka länge innan de reser fanan för den albanska nationalismen. Chris Hedges skriver om alla sina möten med UCK-gerillan i tidskriften Foreign Affairs. Hedges är förmodligen CIA-agent, och som sådan en utomordentlig rapportör. Han söker upp och träffar Jashari-klanen – en albansk patriakalisk stomme i de familjer som 1992 bildade UCK-gerillan. Kort därpå är de alla dödade. Alla Jasharis.

Utan tvivel i ett övervåld av Jugoslavisk polis och militär. Mängder med människor runt Jasharis dog när den jugoslaviska polisen sköt ihjäl familjen. Men! Jasharis var inte bara en etnisk klan utan också en klan för smuggling och med ettt politiskt program för att med våld bryta ut Kosovo från Jugoslavien. Efter den jugoslaviska utrotningen av Jashari-klanen gick Chris Hedges in i ruinerna av släktens hem och fann i ruinerna en karta på JasharisÇ Storalbanien: ” som bl a innefattade Kosovo; delar av Serbien, mycket av Makedonien och delar av det nuvarande Grekland och Makedonien.” (9) Med en sådan karta är Balkan definitivt dömt till fullständig förstörelse. Och sedan? Ett självständigt ungerskt Vojvodina? Och våra romer? Var ska deras stat ligga? Eller uppe i det ryska Dagestan. Ska Dagestans 32 etniska grupper var och en bilda en egen stat?

Varje vuxen serb vet också att UCK-gerillan, delvis är född ur den nazistiska Skanderbeg-divisionen, med sina svarta uniformer och hälsningar med raka armar. Det var tyska säkerhetstjänsten BDN och CIA som tvingade UCK att byta hälsning till en mer salongsfähig honnör. Men ursprunget från Skanderbegdivisionen finns kvar, liksom från Enver Hodjas sk marxist-leninister vid universitet i Pristina. Den tyska säkerhetspolisen har i offentliga rapporter visat att UCK också i dag har kopplat ett grepp över heroin-trafiken i Europa.(10) Inte är det då så märkligt att USA-skytteln William Walker, känd som Contra-Gateagent i Nicuragua, i huvudposition är med i Kosovo och visar på USA:s olika finansieringskällor.(11)

Bara under åren 1996-98 dödade UCK-gerillan eller närstående grupper nästan tvåhundra jugoslaviska polismän eller kosovarer, som inte stödde ett väpnat avskiljande av den egna provinsen från Jugoslavien. Till ett självständigt Stor-Albanien. Vi må tycka vad vi vill om detta . Elva polisstationer stormades under dessa två år. Hur hade en ett sådant övergrepp hanterats i USA om det exempelvis kommit i Kalifornien – från människor med ett mexikanskt ursprung? Ja, naturligtvis med mördande automatvapen!

Det jugoslaviska eller serbiska våldet var naturligtvis ett övervåld. Cetniks eller det serbiska, nationella eller monarkistiska våldet släpptes loss i Kosovo. Hos de olika nationernas ledarskap fanns inte ett spår av socialism eller någon tanke på internationell förbrödring. Tito var långt borta. Men var det så märkligt? Utan socialistisk ideologi föder nationellt våld och blodtörstigt vansinne ännu mer nationellt våld och blodtörstigt vansinne. Albanernas exodus från Kosovo efter NATO:s bombningar var naturligtvis en kombination av rädslan för mer bomber och förtrycket från de serber, som nu blivit totalt vansinniga över att albanerna och UCK nu fått de NATO-bomber, som många albaner vädjat om i åratal.

Först Turkiet sedan axelmakterna och nu USA! Om Çde svensktalande bygderna i Finland ville gå tillbaka till ordningen före 1809 och krävde svenska bombningar av Helsingfors för att kunna få ett Storsverige? Nog skulle då säkert bra många finnar ta till våld mot finlandssvenskarna. Nå, den etniska rensningen? Hur såg det ut i Kosovo innan bombningarna? Tysklands gröna utrikesminister Joschka Fischer talade stort om en ”humanitär katastrof” i Kosovo, ”en katastrof” som han tyckte gav Tyskland mandat att ännu en gång under nittonhundratalet bomba Serbien. Rapporterna från hans ”gröna” utrikesdepartement dess säkerhetstjänst – talade ett helt annat språk:

” Även i Kosovo är en tydlig politisk förföljelse förbunden med albansk etnicitet omöjlig att slå fast. Östra Kosovo är fortfarande inte indragen i en militär konflikt. Livet i Pristina, Urosevac, Gnjilan m fl orter har under hela perioden av konflikt, fortsatt i normala banor. Säkerhetspolisens aktioner var inte riktade mot kosovoalbanerna, som en etnisk utpekad grupp, utan mot UCK och deras nuvarande eller utpekade vänner. Med en uppgörelse som gjordes med det serbiska ledarskapet vid slutet av 1998 har både säkerhetsituationen och förhållandena för befolkningen med albanskt ursprung förbättrats mycket märkbart speciellt i de större städerna har livet återvänt till det relativt normala. Ändå kunde Rambouilletavtalet med Hacic som en pålitlig nej-sägare bli verklighet. Ett amerikanskt förslag till militär och ekonomisk ockupation av Jugoslavien tvingade Milosevic och hans närmaste krets att säga nej till en uppgörelse som varje jugoslavisk politiker skulle förkastat.”(12)

Naturligtvis behövde också USA, som när det gällde Bosnien-Herzegovina, ”en humanitär avtryckare” för sina militära dåd. I Racak, ordnades en massaker. UCK drog ihop sina stupade, enligt bl a Le Monde och La Liberation, och enligt vad jag själv kunde se på UCK:s webbsida, drog man samman sina egna stupade soldater och en del civila ”sköldar” i en hög och lät CNN och bl a svenska TV kalla detta för en ”massgrav” med avrättade albaner. Skottskadorna man kunde se på Internet var definitivt inga närskador. Som jägare var det lätt att se att UCK-soldaterna var skjutna på långt håll. OSSE:s rättsmedicinska experter från Finland och Vitryssland kunde inte bekräfta någon massaker, medan däremot jugoslaviska myndigheter rapporterade om häftiga strider med UCK just i Racak.

Men ”massakern” i Racak och USA:s ultimatum i slottet Rambouillet räckte till att bomba Jugoslavien sönder och samman USA lade på på grimman. Hundarna skällde och karavanen drog vidare. Mot Azerbajdzan och dess oljeflöden. Vi går tillbaka där vi började och frågar om det verkligen är skäl för en socialistisk vänster att ställa sig bakom nationell självständighet utan att fråga efter när, var och hur. Europas nationalism dog i Första Världskrigets skyttegravar. Låt den vila i frid!

Göte Kildén

Noter:
1) Trotskij

2) Ibid.

3) Artikeln publicerades i Internationalen 14/99.

4) Ett långvarigt och gediget forskningsarbete ligger bakom. Beicker och Macic samarbetade med danska, svenska, tyska, jugoslaviska, amerikanska och kanadensiska journalister, redaktörer och forskare. I det följande finns med mycket av deras analys och slutsatser eftersom jag anser att dessa har mycket stor bärkraft. Det mesta av annat material jag läst pekar också definitivt åt samma håll. Den läsare som själv vill granska avhandlingen och alla dess källhänvisningar kan hitta den på www.manifest.se.
En hemsida som också i övrigt är en guldgruva som vill läsa mer än bara ”dagsedlar” i ämnet. Biecer och Micic hänvisar till 136 ”fotnötter” och redovisar på fyra fullspäckade A-4 sidor artiklar, böcker, rapporter och TV-program, en viktig del av det material som de använt för sina analyser. Dessa källhänvisningar finns inte bara på Internet utan också på svenska i Tidskrift för Folkets rättigheter nr 3-4 1997.

5) David Binder, New York Times, 23/8 1997

6) Efter artilleribeskjutningen fanns inga som helst ballistiska belägg för att granaterna skulle ha kommit från serbiska ställningar. Se också Yossef Bodanskys rapport 1995, här citerad efter Beicker och Macic. I bl a Diana Johnstones artikel i Covert Action Quarterly nr 65,1998, får vi reda på att först kroater och bosnienmuslimer och sedan UCK hyrt den amerikanska PR-gruppen Ruder Finn, för att demonisera serberna. Nyligen har också kroatiska officerare medgett att de 1993 regiserade en ”serbisk bombning” av den kroatiska Sibenik, till nytta för den kroatiska televisionen. Davo Skugon, den förre chefen för Kroatiens 113:e brigad, sa då så här: ”-Varför bli så upphetsade? Det finns inte en stad Kroatien där inte sådana taktiska tricks används… Det var en del av vår strategiska planering under kriget.” Skugon citeras Diana Johnstones artikel (Zmag.org) i Znet 24 mars. Diana Johnstone var under många år de grönas presstaleskvinna i EU-parlamentet.

7) Heritage Foundation 25/1 1996.

8) Dagens Nyheter 8/4 1999.

9) Foreign Affairs maj-juni 1999.

10) Se också Boyes och Wright i Times 24/3 1999.

11) En närvaro som inte bara återgavs i många tidningar utan också bekräftades av UCK självr och av Radio 21 i Tirana. Uppgifterna finns i Michel Chossudovskys analys ”NATO:s aggressionskrig mot Jugoslavien”. Artikeln finns på manifest.se.

12) Rambouilletavtalets dryga 92 sidor lästes säkerligen inte av vare sig Anna Lindh eller merparten av de journalister som skrivit om avtalet. Det handlade definitivt inte bara om Kosovo utan i svart på vitt slogs fast att hela Jugoslavien skulle ockuperas av NATO. Både dess mark och luftrum. Dessutom sas att Kosovos ekonomi skulle skötas helt och hållet efter extremt marknadsliberala principer Avtalet finns att läsa på manifest.se.

Från Röda Rummet 3/99.

Tal på första maj 1991 i Göteborg

Av Göte Kildén

Kära första maj-demonstranter! Saddam Hussein lever ännu – i högsta välmåga och utan en enda skråma. Men Iraks barn – dess kvinnor och män – araber, kurder och assyrier fortsätter att dö.,
USAs terrorbombningar är över. Nu är det Saddam som fortsätter sitt blodiga hantverk. Som fortsätter att döda sitt eget folk. Han fortsätter att mörda därför att USA-alliansen gett honom fria händer.

Vissa kemiska stridsmedel har förbjudits. Men han får bränna landets barn med napalm. Han får flytta sina elittrupper för att slå ner uppror. Han/ar flytta sina attackhelikoptrar och sitt pansar.
Hyckleriet från det som kallades det nya världssamfundet är kväljande!

Visst. Bush älskar inte Saddam. Men han föredrar honom framför ett demokratiskt Irak. Bush skulle gärna ge Saddam respass – men inte hans regim.

Bush, Major, Mitterand och Kohl. De korrupta schejkfamiljerna i Saudiarabien och Kuwait, Syriens diktator Assad, militärens Özal i Turkiet. Prästernas och handelsmännens Rafsanjani.

Alla är de överens om att regimen i Irak skall bestå. Ett demokratiskt Irak skulle hota kapitalismen i hela regionen.

För några veckor sedan såg många av oss kurdernas triumferande massdemonstrationer i det befriade Kirkut. Något generade tvingades TVs reportrar konstatera att det var väldigt mycket röda fanor i dessa folkliga glädjeutbrott…

Det är därför den kurdiska nationen alltmer förvandlas till ett fångläger! Saddam lever – men Iraks barn dör.

Gorbatjov förråder

Även Gorbatjov har förrått kurderna. Vi hör inga protester. Vi ser inga maktmedel. Ändå var det den ryska revolutionen 1917 som gav såväl Finland som de baltiska staterna nationell frihet. Det var varken tsaren eller Karl XII, utan just den ryska revolutionen.

Det var stalinismen som ersatte den frivilliga sammanhållningen med stövlar och gevär. Revolutionen gav frihet och nationell självbestämmanderätt – stalinismen tog den.

Och i dag orkar inte Gorbatjov – eller vill inte – ge frihet. I stället har balterna fått svarta baskrar och Gorbatjov tiger om kurderna. Ingen kastar sten i glashus.

Krupit och svassat

Oavsett en hård kritik i övrigt vet vi att Olof Palme skulle ha haft en annan roll än den som Ingvar Carlsson haft i Gulf-krisen och kurdfrågan. Ända sedan mordet på Palme har Ingvar Carlsson krupit och svassat för Reagan och Bush. Palme var över huvud taget aldrig inbjuden all Vita huset.

Den svenska regeringen lät Saddam Hussein slå ner Iraks folkliga uppror – innan man började prata om ens humanitär hjälp. Denna undfallenhet internationellt – mot imperialismen – svarar väl mot kapitulationen på hemmaplan.

Besvärande barlast

Under åttiotalet – med Kjell-Olof Feldt, socialdemokraternas egen Bror Duktig, i ledningen – har den socialistiska ideologin blivit till en besvärande barlast.

• rättvisan har blivit ränta
• solidariteten en fråga om soliditet
• friheten blev fria A-aktier
• jämlikheten blev till konvertibler för alla
• av optimismen blev det optioner
• av visionerna blev det vinster.

Under Bror Duktigs ledning blev vi löntagare till blott låntagare.

Tydligare kan det inte bli. Ändå försöker socialdemokraterna att förklara sin historiska sammanklappning med att man varit otydliga.

När sanningen är den att man varit obarmhärtigt tydliga i sitt stöd åt storföretagen och åttiotalets spekulationsekonomi.

Palme utanför

Titta bara på Odd Engström. Vice statsminister och l majtalare uppe på Götaplatsen. För några veckor sedan bröt SKFs bolagsledning mot gamla traditioner och släppte in honom på ett besök innanför grindarna. Erlander och Palme fick alltid stå utanför.

Vad var det då denne l majtalare hade att säga jobbarna på SKF? Vad var det som föll bolagsledningen så i smaken att den sade sig dela varje ord som Engström hade att säga?

Jo, inne i verkstaden lät Engström som en gammal barsk brukspatron:
– Sluta gå omkring och ställ krav! Sätt igång och jobba!

Och vår fråga till socialdemokraterna uppe på Götaplatsen blir helt enkelt: Kan arbetsgivarnas budskap sägas tydligare än så här? Är det då så konstigt att hundratusentals socialdemokrater inte längre känner igen sig? Och är Ödd Engströms budskap värt en flygbiljett? Eller ens en tågbiljett? Hade det inte varit bättre om han stannat i Stockholm?

Radio Citys lögner

Jag arbetar och lever en stor del av mitt liv på Volvo och hör ständigt arbetsgivarnas radio City 103 dunka fram sitt ‘Visste du att…” – och så en massa lögner. Tänk om det skulle låta så här i stället:

• Visste du att under åttiotalets åtta goda år så hårde svenska löntagarna inte fått någon påtaglig förbättring av sin levnadsstandard. För första gången i fredstid har löntagarna inte fått del av en högkonjunktur. ..
• Visste du att allt mindre resurser går till den offentliga sektorn? Under åttiotalet har den tappat från 36 till 32 procent av BNP.
• Visste du att det som tagits från sjukvård och skolor gått till reklam, butiksgallerior, banktjänster och finansbolag?
• Visste du att svenska kapitalister fortsätter att toppa listan över utländska fastighetsköpare i Tyskland?
• Visste du att Bror Duktigs skattereform fördubblat inflationen de senaste två åren?
• Visste du att de länder i Europa som har lägst lön också har högst arbetslöshet? Ju högre lön desto lägre arbetslöshet.
City hundratre…

Nej. Nej. Naturligtvis kan inte arbetsgivarradion låta så här. Men det skulle kunna vara socialdemokraternas budskap.

Stryker flagg

Men de kapitulerar. De stryker flagg utan motstånd. Utan prut flåsar de med i språngmarschen högerut.

Sjuttiofem procents sjukersättning de tre första dagarna, sade Bror Duktigs folk.

En karensdag, rapar Alf Svensson. Han som kastat både kärnkrafts- och EG-motstånd överbord, liksom neutraliteten. Han som är så hungrig på att vara med i en borgerlig regering och ge oss arbetare stryk att han glömt både etik och moral. Undrar just vad han skall säga den dag han möter sankte Per?

Två karensdagar! Bildt och Westerberg i högeralliansen höjer budet.

Rappa mest

Nej, vi är bäst – vi vill ha tre karensdagar, ropar greven och betjänten. Vi vill rappa arbetarna mest. Det ska kosta en svensk arbetare ett par tusenlappar att bli förkyld. De rika ska få det roligare och
köra hur fort de vill. Alla andra kan trängas ute på vägrenen.

Och vem vet? När galoscherna dansat färdigt? När de slitits ut? Kanske är det då Sverigedemokraternas stövlar som trampar? Kanske är det då rasismen och våldet som härskar på våra gator? Samma våld som redan i dag ockuperat våra TV-kanaler.

Stark vänster

Nej, för den stora massan av människor, för oss alla ute på vägrenen krävs en stark vänster. Nu när socialdemokratin bryter samman.

Det som föll med Berlinmuren var stalinismen – inte socialismen! I DDR härskade säkerhetspolisen STASI. I östra Tyskland härskar massarbetslösheten. Kohls och Bildts drömmar om marknadens triumf blev i verkligheten till mardrömmar.

Det är demokratin – vår rätt att bestämma över våra egna liv – som ska bli det lösenord som förändrar världen. Det är inte marknadens eller det enda partiets diktatur som ska bestämma över oss människor. Vi säger nej både till kapitalism och stalinism. Vi säger ja till socialismen. Ja till demokratin och friheten!

Inga högerpoeter

Och vi tror inte att det kommer att komma en Victor Jara, någon Wiehe eller Afzelius, för att besjunga den klassegoism som högeralliansen, ja hela bokstavshögern, strider för.
Ingen sångare, ingen poet, ingen författare kommer att tjusas a v deras budskap.

Greven och betjänten kanske kan köpa några Herreys till att göra en svensktopps-trudelutt om sina gyllene galoscher.

Men sångerna om frihet och rättvisa och dikterna om solidaritet och jämlikhet kommer vi i vänstern att skapa!

Göte Kildén

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1991

Blair och Bush som nu talar om terrorism bombar Irak varje dag, år ut och år in

Vi som undertecknat denna text vänder oss mot den absurda dubbelmoral som nu manifesteras. Samtidigt som vi fördömer de fruktansvärda terrordåden i New York och Washington där tusentals oskyldiga har dödats och skadats frågar vi oss: När påbjuds en tyst minut för offren för USA:s och övriga västmakters terror? USA har gång på gång störtat demokratiska regimer och stött de blodigaste statskupper och diktaturer där det har varit i den amerikanska storfinansens intressen.

1953 störtades den demokratiskt valde Mossadeq i Iran, tusentals människor dödades och diktatur infördes. CIA organiserade detta precis som i Indonesien 1965 när en halv miljon vänstersympatisörer mördades på några månader och den korrumperade Suharto tillsattes som diktator.

Mellan 1960 och 1975 rasade Vietnamkriget då miljontals vietnameser förlorade sina liv i kampen för oberoende. USA terrorbombade landet och fortfarande föds missbildade barn p.g.a den ”civiliserade och demokratiska” supermaktens kemiska krigföring.

President George Bush’ far, Bush den förste, ledde som CIA-chef och senare vicepresident terrorkriget mot den demokratiskt valda sandinistregimen i Nicaragua. Genom det amerikanska stödet till contras dödades 20 000 nicaraguaner under 80-talet.

I El Salvador pumpade USA under samma tid in vapen och pengar för att stöda den fascistiska militärjuntan mot det folkliga upproret. 1973 organiserade CIA kuppen i Chile för att störta den folkvalde socialistiska presidenten Allende och installerade Pinochetdiktaturen.

Under 70-talet organiserade och stödde USA militärkupper och militärdiktaturer i hela Latina- merika. 30 000 människor ”försvann” i Argentina t. ex.

Idag har USA en direkt närvaro i Colombia. Den USA-stödda ordning som där råder har resulterat i att bara i år, 2001, har 92 fackliga aktivister mördats. Var tredje dag mördas en människa för att facklig verksamhet inte tolereras av makthavarna.

Den turkiska diktaturen åtnjuter och har hela tiden åtnjutit USA:s fulla stöd. Turkiet är medlem i Nato, och med den styrkan i ryggen har regimen kunnat förneka det kurdiska folket alla nationella och demokratiska rättigheter och arbetarrörelsen lever under ett ständigt förtryck. Det palestinska folket lever under ständigt våld från den israeliska ockupationsmakten som inte skulle kunna fungera en månad utan det gigantiska ekonomiska och militära stödet från USA.

Blair och Bush som nu talar om terrorism bom- bar Irak varje dag år ut och år in! Den av dessa makter påbjudna blockaden mot Irak har lett till att hundratusentals barn dött i onödan. Detta är FN:s siffror, och konfronterad med dessa svarade den dåvarande amerikanska utrikesministern Madeleine Albright att detta var en kostnad man fick ta. Under förevändning att man bombade för ”demokratin” smulades också Jugoslavien sönder.

Israel och Ryssland räknas tydligen idag in i det ”civiliserade” och ”demokratiska” blocket. Låt oss påminna om att Jeltsin och Putin lagt Tjetjeniens huvudstad Grosnyj i aska. Och att Israels premiärminister Sharon till och med är efterlyst i Belgien för organiserandet av de fruktansvärda massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatila i Libanon. I dag beordrar han riktade politiska mord på palestinska politiker och varje dag dödas palestinier av kolonialmakten.

Vi manifesterar gärna vår sorg och vrede över de kanske 6000 som i tisdag dödades i USA. Men vi gör det inte tillsammans med terrorister som Bush, Blair och Sharon. Och vi gör det inte utan att sam- tidigt uttrycka vår vrede över de miljontals offren för USA:s och övriga västmakters världsherravälde.

Jan-Ove Svensson, Metallarbetare och kulturansvarig i Volvo verkstadsklubb i Eskilstuna. Deze Butas, metallarbetare.
Gent Eriksson, tjänsteman.
Luis Campos, metallarbetare.
Bo Karlsson-Löfroth, metallarbetare och sekreterare i Volvo verkstadsklubb i Eskilstuna. Hugo Limachi, metallarbetare.
Janne Lundell, metallarbetare och kulturansvarig i Volvo verkstadsklubb i Eskilstuna. Rikard Hagberg, metallarbetare.
Nader Saati, metallarbetare.
Peter Widén, metallarbetare och gruppordförande.
Morgan Eriksson, metallarbetare.
Mårten Lewin, metallare.

Samtliga arbetar på Volvo Construction Equipment i Eskilstuna.

Uttalandet publicerades i Internationalen den 18/10

Också publicerad i Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001

Klargörandets tid

Mellan 2 000 och 3 000 demonstrerade lördagen den 20/11 när koalitionen mot krig och terrorism för tredje lördagen i rad samlades i Stockolm.

En av de som talade var Håkan Blomqvist från Socialistiska Partiet och ansvarig utgivare av veckotidningen Internationalen. Här följer talet i sin helhet.

Demonstrationsdeltagare!
Fredsvänner!

Det sägs att vi lever i förvirringens tid, en tid med dolda samband och osynliga hot – där gränserna mellan verkligheten och ”virtual reality” har lösts upp.

Jag vet inte det.

Vi lever snarare i klargörandets tid, där ljusskenen från bombkrevaderna lyser upp den nuvarande världsordningens anletsdrag i all dess skrämmande bestialitet.

När de rikaste människorna som någonsin levat på den här planeten använder all den makt dom kan samla för att krossa jordens fattigaste människor…

När de miljontals dollar de kan spendera på en enda bombnatts missiler, sprängämnen, flygbränsle och högteknologi skulle kunna bekosta mat och varma kläder till alla afghanska flyktingar.

När den rika världens makthavare, från höger till stora delar av dom som kallar sig vänster, ställer in sig bakom Bush’ bombterror…då är det inte förvirringens tid. Då är det klargörandets.

Då dras konsekvenserna ut av halvkvädna visor. Då kläs kejsarens nya och gamla kläder av.
Då skiljs agnarna från vetet.
Då visar den västerländska imperialismen upp sig inför världen i all sin hänsynslösa maktfullkomlighet. Då ställs den onyanserade politiska och mediala följsamheten i blixtljus, liksom hyckleriet, fegheten och medlöperiet.

Mjältbrandshysteri

Ta mjältbrandshysterin som inspirerar varje dåre att handla ett kilo vetemjöl för att komma på TV.

I den mediala förljugenhetens tid ställer ingen politiker eller massmediaröst den självklara frågan; ”Vänta nu, vad är det här? Var det president Bush som så sent som i juli i år avvisade en skärpt internationell lagstiftning mot produktion av biologiska stridsmedel?

Och var det inte just Pentagon som den fjärde september – exakt en vecka före terrorattacken i USA – lät meddela att man inlett utvecklingen av en ny, dödligare form av anthrax – mjältbrandsbakterier?”

Måste inte varje kritiskt tänkande människa ställa sig frågan om det inte var tjuven som ropade ”ta fast tjuven”?

FN:s förre vapeninspektör i Irak – Scott Ritter – säger att det både är oansvarigt och strider mot alla kända fakta att påstå att Irak har kapacitet att framställa biologiska vapen. Men vad gör det Pentagon, media och Washingtons medlöpare? Den uppiskade mjältbrandshysterin blir ett perfekt vapen för att dölja de egna krigsförbrytelserna – och hota dem som inte dansar efter Washingtons pipa.

För oss inom den socialistiska arbetarrörelsen är det självklart att fackföreningar och folkrörelser som bygger på de maktlösa och arbetande människornas krafter – måste våga gå rakt emot strömmen, mot både krigshetsen och terrorismen, mot både imperialistiska övergrepp och hatfylld religiös fundamentalism för att försvara humanitet, rättvisa och solidaritet mellan alla maktlösa människor. För som en i sångkören sa vid förra lördagens demonstration: Kriget kommer alltid uppifrån men freden kommer alltid nerifrån.

Därför vill jag uppmana alla inom arbetarrörelsen, i den fackliga världen, i arbetarkommuner och folkrörelser: Låt oss bidra till att bygga freden – nerifrån. Acceptera inte det skamliga medlöperiet och stödet från svenska regeringen åt USA:s krig och bombmattor.

Göran Persson säger: ”Vi ställer in oss i den breda enighet inom EU och FN:s säkerhetsråd som stöder USA:s aktion”.

Vi säger: ”Göran Persson, ditt namn är feghet och din titel hycklare!

Sedan när blev det ärofyllt att yla med vargarna? Sedan när blev det hedervärt att lyda de mäktigas order och följa minsta motståndets lag?

Var det detta som var den stolta erfarenheten från 1900-talet, när Hitler och Stalin styrde Europa? Är det det vi lär våra barn efter förintelsen, gulag och världskrig – ”Ställ in dig i ledet – gör som de mäktiga säger”.

Innebörden i demokrati

För vår del, för oss som samlats här idag är det motsatsen. Vi har försökt lära våra barn och oss själva, så gott vi kunnat, att leva efter maningen. ”Stå för vad du innerst vet är rätt, även om du har alla emot dig, från mobbande klasskamrater till FN:s säkerhetsråd, sittande på Allsmäktig Gud Faders högra sida!”

Det är ju själva innebörden i demokrati, det är förutsättningen för att kunna se sig i spegeln, det är själva kärnan i mänsklig respekt och självrespekt.

Det här är inte förvirringens tid – det är klargörandets.

Medan skrupelfria och fega makthavare klänger i klasar kring världens rikaste nation och världens mäktigaste krigsmakt samlas allt fler människor världen över för att säga: Nej detta är fel, detta är orimligt, detta är omänskligt, detta är bara en monumental spegelbild av terrorgruppernas hänsynslöshet. Mot terrorismen duger bara växande global rättvisa!

Låt oss föra ut den klarheten till alla vi känner – och inte känner, alla vi möter – och inte möter. För med klarheten följer insikten: Vi måste ändra världens gång! Det kan vi bara göra om vi möter planetens mäktigaste makthavare med planetens väldigaste massrörelse.

För fred, för människors lika värde, för humanitet och global rättvisa!

Vi har börjat ta de första stegen och idag når våra protester allt fler öron och överröstar stundtals krigshets och kryssmissiler. I morgon skakar vi världen!

Håkan Blomqvist, tal vid demonstration 20 november 2001

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001

Terrorism – i namn av kamp mot terrorismen

Den imperialistiska aggression från USA:s sida som påstås vara en vedergällning för attackerna den 11 september handlar inte om legitimt självförsvar. Det är en militär hämnd mot ett helt folk, som bombas för att straffa de styrande. Precis som det serbiska folket tidigare bombats och det irakiska folket attackerats från 1991 och framåt.

Aggressionen är inte heller ett sätt att utrota ”terrorism”. Tvärtom, genom att bemöta terrorism med imperialistisk statsterrorism, späder den bara på känslor av bitterhet och hat bland förtryckta människor. Den förstärker blindheten hos dem som delar förtryckarnas förakt för människoliv som inte tillhör det egna lägret.

Denna tredje attack äger rum vid en tid när USA:s militärutgifter åter skjuter i höjden sedan 1999, efter att under några år ha stabiliserats på en nivå som är jämförbar med kalla krigsperioden. För tredje gången på elva år har USA kastat sig in i en ny storskalig imperialistisk attack, vilket bekräftar dess politiska linje till världsherravälde och interventioner i perioden efter det ”kalla kriget”.

Rättfärdiga massakrer

Oavsett hur vidriga och avskyvärda förtryckarnas handlingar må vara, kan de inte på något sätt rättfärdiga massakrer på civila och än mindre massmord så fasaväckande som de som ägde rum den 11 september 2001.

Vad det handlar om är inte bara revolutionär humanism, grundvalen för den moraliska styrkan hos den socialistiska och internationalistiska kampen mot allt förtryck. Det är också en medvetenhet om kampens natur och dess strategiska förutsättningar.

För att bryta imperialismens dominans krävs massmobiliseringar på två håll, dels i de beroende länderna, men också i de dominerande länderna mot de egna regeringarnas krigshets.

Därför är grymma handlingar som attacken den 11 september förkastliga av flera anledningar. Eftersom de genomförs av konspiratoriska nätverk reduceras människorna de säger sig kämpa för till maktlösa observatörer av konfrontationen mellan två sorters terror. Urskillningslöst dödande av människor i det land som de kämpar emot, knyter upp dessa människor till deras regeringar och ger på så sätt dessa regeringar möjlighet att öka krigshetsen och repressionen.

Dessa attacker har inget att göra med antiimperialism, inte ens förvriden sådan. Användandet av massterror är ett uttryck för en reaktionär politik och typiskt för rörelser som motsätter sig befolkningarnas grundläggande rättigheter. Fundamentalister av Bin Ladins sort stödjer kapitalis- men och försvarar den. De är eller har varit knutna till borgerliga fraktioner och till delar av flera reaktionära statsapparater, som Saudiarabien och diktaturerna i Pakistan och Sudan. Dessa grupper erbjuder de muslimska massorna sin världsbild som är fanatiskt religiös, antivästlig snarare än antiimperialistisk, och antisemitisk snarare än antisionistisk. Det enda de har att erbjuda är ultra-reaktionära teokratiska politiska regimer som talibanernas, och de använder sig av den palestinska saken för att avleda uppmärksamheten från sina egna reaktionära syften.

Regeringarnas terror

I namn av ”krig mot terrorismen” utövar regeringarna själva terror, i såväl de imperialistiska länderna som i de beroende länderna. Detta för att skydda civilbefolkningen i de egna länderna, som just därför utsätts för allt större risker. Våld i den politiska och sociala ojämlikhetens tjänst skapar mera våld. När förtryckarna tar till allt hårdare tag leder det bara till att allt fler individer gör uppror bland förtryckta befolkningar som är redo att söka sig till den värsta extremen för att tillfoga ”den andra sidan” maximal smärta, vilket av nödvändighet drabbar de som är mest sårbara: civilbefolkningen.

Ett verkligt utrotande av terrorism förutsätter att alla former av terrorism utrotas; såväl statsterrorism som terroristgrupper och nätverk. Det låter sig bara göras under förutsättning att de politiska och sociala orättvisor som upprätthålls med fysiskt våld avskaffas. Ord som självbestämmande, medborgerliga rättigheter och politisk demokrati måste få ett verkligt innehåll i alla länder. Alla folks rätt till självbestämmande och en omorganisering av de internationella relationerna är förutsättningar för fred och rättvisa.

Respekt för mänskligt liv kan inte vara selektiv:

* Embargot mot Irak måste hävas. Det har orsakat nästan en miljon civilas död under de senaste tio åren, och fortsätter att döda nästan 100 000 människor varje år enligt uppgifter från FN.

* Skulderna måste avskrivas. Betalningskraven från bankerna och de rika ländernas regeringar gentemot de fattiga länderna cementerar svält och fattigdom, och förhindrar utveckling.

* Massiv produktion och distribution av medicin som kan bekämpa epidemier som aids måste komma igång för att förhindra utrotning av hela befolkningsgrupper i världens fattigaste regioner, särskilt Afrika.

Den fanatiska terrorism som slog till mot USA 11 september har sina rötter i tendenser som uppammats och gynnats av USA-regimen själv. Denna regim och dess oljebastion, monarkin i Saudiarabien – världens mest upplysningsfientliga och reaktionära stat – har spridit och använt sig av islamsk fundamentalism i sin kamp mot progressiv nationalism och ”kommunism”. Detta utnyttjande nådde sin höjdpunkt i deras gemensamma stöd till fundamentalistiska strömningar i Afghanistan i mer än tjugo år. Likt trollkarlens lärlingar har de på detta sätt bidragit till att utbilda dem som idag använder emot dem de metoder som dessa båda regimer själva har inpräglat i dem.

De västerländska imperialistmakterna avslöjar gång på gång sin gränslösa cynism och hyckleri. När den islamska fundamentalismen anlägger en västfientlig uppsyn, som i Iran, är dessa regimer dess svurna fiender i namn av demokrati och kvinnors rättigheter, men de har inte ett ord att säga gentemot den mest totala absolutism och det mest förnedrande kvinnoförtryck, när den islamska fundamentalismen visat sig i form av den saudiska monarkin, imperialismens privilegierade verktyg vid exploateringen av världens främsta oljeförråd, den arabiska halvön.

Geopolitiska planer

Oljan har alltid varit en grundläggande faktor i imperialismens politik i denna del av världen. Detta faktum blir allt mer framträdande när administra- tioner tillträder som är direkta representanter för oljeintressen, likt George Bush seniors och juniors regimer.

Så gick det till när ”kampen mot terrorismen” blev en förevändning för projekt som ingenting har att göra med denna. USA har ensidigt övertagit funktionen som planetens domare, jury och bödel, och försöker få igenom sina order i resten av världen samtidigt som regimen placerar sig själv ovanför lagen och utanför all form av internationell domsrätt.

Från början lade USA fram sitt angrepp på Afghanistan som en operation där militärpolis skulle förstöra ett nätverk med några tusen ”terrorister”. Operationens verkliga mål framträdde snabbt: att installera en annan uppsättning fundamentalister och reaktionärer av alla de slag vid makten i Kabul, fromt lydiga under USA:s regering. Operationens verkliga mål idag är kort sagt att slutgiltigt få igenom det USA har arbetat för i ett kvartssekel: att stärka sin kontroll över hela regionen och etablera kontroll över Afghanistan som plattform för USA:s geopolitiska planer, som i sin tur kompletterar planerna för grannlandet Pakistan. Från början var huvudsyftet att destabilisera USSR. Efter USSR:s sammanbrott är målet för USA:s oljebolag och regering att tillförsäkra sig kontrollen över Centralasiens fossila bränsleförråd.

Det är bara dessa ekonomiska och politiska planer som förklarar varför inte enbart Al- Qaidanätverkets baser bombas. I syfte att ta kontroll över Afghanistan bombas städer och andra civila mål av USA:s och Storbritanniens flyg, under förevändning av ”kamp mot terrorismen”. Förutom de många döda som redan blivit den direkta följden av bombardemanget, skapas nu förutsättningar för en verklig mänsklig katastrof som sannolikt leder till hundratusentals offer.

En annan sak är att beskrivningen av imperialismens mål i det pågående ”kriget mot terrorismen” är så vag att den kan leda till upptrappning av våld med helt oberäkneliga konsekvenser, till exempel genom användande av kärnvapen som redan har diskuterats inom USA:s styrande kretsar.

Få slut på bombandet

Den internationella radikala vänstern står idag inför den omedelbara uppgiften att kämpa på flera fronter:

* att omedelbart få slut på det barbariska bombandet av Afghanistan

* att bekämpa rasism och fördöma fundamentalismens terror

* att få slut på det dödliga embargot mot Irak

* att förmå Putinregeringen i Ryssland att upphöra med sitt mordiska angrepp på den tjetjenska befolkningen

* att omedelbart få stopp på den mordiska upptrappningen av den statsterrorism och det per- manenta angreppet på den palestinska befolkningen som Israels regering genomför

* att organisera försvar mot det frontalangrepp på medborgerliga friheter och demokratiska rättigheter som pågår i västländerna. Det är inte längre bara invandrargrupper som utsätts för den utvidgade polisbevakningen, utan alla sociala rörelser. Den utökade repression som syftar till att knäcka det mäktiga uppsvinget i rörelsen mot den nyliberala, kapitalistiska globaliseringen, från Seattle till Genua, via Prag och Göteborg, bekräftas i och med detta

* att kämpa mot den allt kraftigare vågen av avskedanden. Den ekonomiska krisen används som förevändning för detta, samtidigt som regeringarna använder allt mer av offentliga medel för att kompensera de krympande vinsterna i vissa sektorer av kapitalismen

* att bekämpa planerna på att öppna en ny förhandlingsrunda inom ramen för WTO, vilket skulle ha som mål att utvidga den nyliberala offensiven till jordbruk och tjänstesektor, på bekostnad av de allra fattigaste av planetens invånare

* att kämpa för avrustning av kärnvapnen och radikala nedskärningar av militärutgifter. Pengarna ska användas till sociala utgifter och breda hjälpinsatser till utveckling

* att kräva bort med skatteparadisen och nätverken för penningtvätt, samt kräva kontroll och beskattning av kapitalflöden

Den internationella radikala vänstern respekterar mångfalden i mobiliseringarna och de kämpandes olika motiv, men har samtidigt en skyldighet att arbeta för masskampens inriktning mot alla dessa olika aspekter av kapitalets globala offensiv. I dessa strider måste den internationella vänstern föra en kamp utan minsta eftergift mot all form av fanatism och fundamentalism, liksom mot det uppsving av rasism som invandrargrupperna får bära den tyngsta bördan av i västländerna.

Resolution antagen av Fjärde Internationalen år 2001

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001