Etikettarkiv: CIA

13 dagar 39 år efteråt

En kritisk granskning av hur Hollywood hanterar historien

Hösten 1962 var jag 14 år. De dramatiska veckorna slutet av oktober när Kubakrisen utspelade sig tillhör fortfarande något av det mest omskakande jag upplevt och så måste det vara för miljontals människor runt om i världen i min generation eller äldre. Det var ju bokstavligen så att när vi gick och lade oss på kvällen kunde vi inte veta om ett förödande kärnvapenkrig brutit ut på morgonen när vi vaknade. En generation hade vuxit upp i skuggan av bomben, och nu var plötsligt allt det vi fruktat möjligt, ja kanske till och med troligt.

Samtidigt bidrog Kubakrisen till att skynda på ett politiskt uppvaknande för en hel generation unga människor, och den bidrog också till att komplicera den bild av rätt och fel, svart och vitt, i internationell politik som fram till dess dominerat den offentliga debatten.

Kubakrisen är det självklara klimax i det kalla krigets första period. Det synsätt som de flesta politiker och opinionsbildare i väst, inklusive Sverige, anslutit sig till var klart och entydigt: Sovjetunionen och östblocket var aggressivt och expansionistiskt. För att skydda sina egna intressen och i sista hand demokratin var det nödvändigt att väst slöt sig samman ekonomiskt, politiskt och militärt. Även Sverige deltog i denna mobilisering, som vi vet nu även genom viss militär samordning.

Den ideologiska antikommunismen hade den amerikanska McCarthyismen som oöverträffad, men inte isolerad höjdpunkt. Sverige visade debatten om tredje ståndpunkten i början av 1950-talet att det fanns mycket lite utrymme för dem som ville hävda en tredje väg mellan okritiskt uppslutning på USA:s sida och stöd till det stalinistiska Sovjetunionen. Men detta ensidiga sätt att betrak- ta världen började ifrågasättas kring decennieskiftet mellan 50-tal och 60-tal.

En bidragande orsak var just kärnvapenhotet. En självständig rörelse mot atombomben började växa fram över hela Europa. Unga människor protesterade mot såväl USA som Sovjetunionen. Dessa ungdomar följde också uppmärksamt kampen för kolonial frigörelse och engagerade sig för aktivt bistånd till tredje världen.

Den koloniala frigörelseprocessen innebar att den bipolära uppdelningen av världen i öst och väst kompletterades med relationen syd-nord. Avkoloniseringen var ingen smärtfri process, och kom inte som någon gåva från de tidigare kolonialmakterna. Algeriet, som vann sin självständighet just 1962, blev den tidiga symbolen för det målmedvetna, utdragna och väpnade frigörelsekriget under ledning av en vänsterorienterad befrielserörelse, och med starkt stöd bland ungdomar och intellektuella i Europa.

Detta kom också att komplicera bilden av svart och vitt i den internationella politiken. USA, som framställt sig som den fria världens ledare i kamp för demokrati och demokratiska rättigheter visade sig nu utan skrupler stödja militärdiktaturer i Latinamerika, Franco i Spanien och kor- rupta och odemokratiska regimer i Sydostasien. USA drog sig heller inte för att aktivt bidra till att störta misshagliga vänsterregimer. 1954 stödde USA militärt en invasion mot den demokratiskt valda regeringen i Guatemala – och 1961 var CIA, och inte minst en av filmens hjältar, Robert Kennedy, centrala organisatörer av det misslyckade inva- sionsförsöket i Grisbukten på Kuba.

En motsvarande tilltagande misstro är skönjbar på den kommunistiska sidan.

Det sovjetiska kommunistpartiets 20:e partikongress 1956 och dess kritik mot en del av stalinismens brott var en betydelsefull händelse när det gällde att öppna en viss diskussion inom de traditionellt monolitiska kommunistpartierna. Samtidigt visade Sovjetunionens krossande av upproret i Ungern 1956 och resandet av Berlinmuren 1961 hur ihåliga reformerna var. Särskilt Ungernhändelserna ledde fram till omfattande avhopp, framför allt från intel- lektuella inom de västeuropeiska kommunistpartierna.

Stalinismen i rysk förpackning kom inte att bli något alternativ för dem som under 1960-talet ifrågasatte USA:s moraliska ledarskap.

Också den vetenskapliga forskningen om kalla kriget och dess utveckling gick samma väg. Den traditionella synen i väst hade varit att lägga hela skulden hos det aggressiva och expansionistiska Sovjetblocket. Under 1960-talet reviderades denna uppfattning. I själva verket hade USA aktivt försökt stoppa vänsterkrafters utbredning redan innan krigsslutet, menade många forskare. USA:s politik styrdes i betydande utsträckning av kapitalets behov, där inte minst det militärindustriella komplexet framhölls som pådrivande i USA:s rustningssträvanden. Sovjet beskrevs som mer defensivt orienterat. Från 1970-talet har den s.k. postrevisionistiska skolan varit mindre intresserad av att ensidigt lägga skulden på någondera parten, utan mer att klarlägga de drivkrafter som på bägge sidor skapade det kalla kriget.

Denna komplexa och kritiskt ifrågasättande bild av det kalla kriget avvisas i filmen Tretton dagar. I stället vill den försöka frammana den ensidigt propagandistiskt USA-vänliga bild som dominerade under 1950-talet. I sitt försök att uppnå detta använder den sig av den framgångsrika indoktrineringens regel nummer ett: Bluffa i det stora, men var noga med detaljerna.

Redan i de inledande scenerna slås filmens huvudbudskap fast: Det aggressiva Sovjetunionen bygger upp ett offensivt atombestyckat missilsystem på Kuba med syfte att få ett avgörande övertag i det kalla kriget. 80 miljoner amerikaner hotas direkt av kommunisterna, ett världsomfattande atomkrig riskerar att utplåna mänskligheten om ryssarna inte kan stoppas. Bara en kraftfull insats från USA, och framför allt bröderna Kennedy (och i sista hand Kevin Costner, förlåt, presidentens specielle medarbetare, Kenneth O’Donnell) kunde hindra katastrofen.

En närmare analys av händelseutveckling och styrkeförhållanden i början av 1960-talet ger en väsentligt annorlunda bild. USA och dess allierade hade under hela kalla kriget haft ett kraftigt militärt och strategiskt övertag. John F Kennedy valdes till president på ett program som bl a innefattade en ytterligare kraftig militär upprustning.

1962 förfogade USA över 180 interkontinentala robotar, Sovjetunionen 20, dessutom med betydligt sämre träffsäker- het. USA hade 12 atombestyckade Polarisubåtar runt Sovjetunionen, Sovjet hade en handfull och inga som kunde användas mot USA. USA hade 630 strategiska bombplan med baser runt om Sovjetunionen, Sovjet hade ca 200, men inga baser för dessa i USA:s närhet.

USA hade i själva verket en rad baser, avsedda bl a för anfall med atomvapen, runt om Sovjetunionen och dess allierade: i Tyskland, Italien, Grekland, Turkiet, Iran, Pakistan, Thailand, Filippinerna, Taiwan och Japan. Hela östblocket var dessutom omringat av militärallianser ledda av USA: NATO, Bagdadpakten, CEATO osv.

När forskningen i dag försöker förklara orsakerna till Sovjetunionens beslut att placera ut atombestyckade missiler på Kuba råder en relativt stor enighet om att orsaken var ett försök att i någon mån komma ikapp USA:s strategiska överlägsenhet.

Dessa övergripande målsättningar framgår knappast i Tretton dagar. Däremot bygger filmen i sina detaljer i stor utsträckning på äkta källor. Dessa är i dag till stora delar offentliggjorda. Till och med de bandade samtal som under krisen hölls i Vita huset är publicerade. Många av de repliker som filmens aktörer fäller är därför ordagrannt de som sades då, och att de sägs av skådespelare som är påfallande porträttlika originalen gör inte känslan av autenticitet mindre.

Och lyssnar man noga hör man hur en annan tolkning blir möjlig. Kennedyadministrationen var helt tydligt beredd att ta till vilka vapen som helst – bombning av baser i ett främmande land, invasion av ett annat land, en olaglig blockad – även om det skulle leda fram till ett atomkrig. Allt detta för att förhindra att Sovjetunionen fick en enda bas i närheten av USA av den typ som USA disponerade som ett pärlband runt de kommunistiska länderna.

Det framgår klart att såväl kravet på att Sovjet skulle montera ner sina baser, som beslutet att utsätta sjöfarten till Kuba för blockad saknade stöd i internationell rätt. Och att det som ledde fram till en lösning var att Chrusjtjov trots detta föll till föga inför de rådande styrkeförhållandena och accepterade den föreslagna överenskommelsen. Denna innebar som bekant att USA mot Sovjets nedmonterande av robotbaserna lovade att inte invadera Kuba. Att detta löfte samtidigt bekräftar att USA alltså ansåg det vara en eftergift att inte invadera en suverän stat, medlem av FN, är ett annat uppseendeväckande faktum som filmen förmedlar.

Den allvarligaste internationella krisen under efterkrigstiden ledde paradoxalt fram till en period av ökad avspänning mellan öst och väst. Inrättandet av ”heta linjen” mellan Moskva och Washington var ett tecken på detta. 1963 träffades ett viktigt provstoppsavtal för atomvapen, några år sena- re undertecknades ett icke-spridningsavtal. Den kraftiga internationella opinionen mot atomvapenhotet torde ha varit en pådrivande orsak till detta. Men samtidigt flyttade många av de internationella motsättningarna till tredje världen. Che Guevara försökte sprida det kubanska exemplet till den latinamerikanska kontinenten. Kina utmanade Sovjet som ledare över den kommunistiska världsrörelsen. Och samma Kennedyadministration som så kraftfullt ingrep i Kubakrisen genomförde detta år en halv miljon amerikanska flyganfall över Vietnam. Nästa amerikanska krishärd var under utveckling. Den kom inte att få samma framgångsrika lösning.

Kjell Östberg, historiker vid Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola

Litteratur:
Den klassiska skildringen av den amerikanska beslutsprocessen under Kubakrisen, Graham Allisons ”Essence of Decision” kom 1999 i en ny upplaga som kompletterats med en rad nya källor.
Det kalla krigets utveckling skildras väl i Geir Lundestads ”Öst, väst, nord, syd. Huvuddrag i internationell politik 1945-1995” (1996) en bok som med fördel kan läsas av gymnasister.

Från tidskriften Zoom 2/2001.

Blair och Bush som nu talar om terrorism bombar Irak varje dag, år ut och år in

Vi som undertecknat denna text vänder oss mot den absurda dubbelmoral som nu manifesteras. Samtidigt som vi fördömer de fruktansvärda terrordåden i New York och Washington där tusentals oskyldiga har dödats och skadats frågar vi oss: När påbjuds en tyst minut för offren för USA:s och övriga västmakters terror? USA har gång på gång störtat demokratiska regimer och stött de blodigaste statskupper och diktaturer där det har varit i den amerikanska storfinansens intressen.

1953 störtades den demokratiskt valde Mossadeq i Iran, tusentals människor dödades och diktatur infördes. CIA organiserade detta precis som i Indonesien 1965 när en halv miljon vänstersympatisörer mördades på några månader och den korrumperade Suharto tillsattes som diktator.

Mellan 1960 och 1975 rasade Vietnamkriget då miljontals vietnameser förlorade sina liv i kampen för oberoende. USA terrorbombade landet och fortfarande föds missbildade barn p.g.a den ”civiliserade och demokratiska” supermaktens kemiska krigföring.

President George Bush’ far, Bush den förste, ledde som CIA-chef och senare vicepresident terrorkriget mot den demokratiskt valda sandinistregimen i Nicaragua. Genom det amerikanska stödet till contras dödades 20 000 nicaraguaner under 80-talet.

I El Salvador pumpade USA under samma tid in vapen och pengar för att stöda den fascistiska militärjuntan mot det folkliga upproret. 1973 organiserade CIA kuppen i Chile för att störta den folkvalde socialistiska presidenten Allende och installerade Pinochetdiktaturen.

Under 70-talet organiserade och stödde USA militärkupper och militärdiktaturer i hela Latina- merika. 30 000 människor ”försvann” i Argentina t. ex.

Idag har USA en direkt närvaro i Colombia. Den USA-stödda ordning som där råder har resulterat i att bara i år, 2001, har 92 fackliga aktivister mördats. Var tredje dag mördas en människa för att facklig verksamhet inte tolereras av makthavarna.

Den turkiska diktaturen åtnjuter och har hela tiden åtnjutit USA:s fulla stöd. Turkiet är medlem i Nato, och med den styrkan i ryggen har regimen kunnat förneka det kurdiska folket alla nationella och demokratiska rättigheter och arbetarrörelsen lever under ett ständigt förtryck. Det palestinska folket lever under ständigt våld från den israeliska ockupationsmakten som inte skulle kunna fungera en månad utan det gigantiska ekonomiska och militära stödet från USA.

Blair och Bush som nu talar om terrorism bom- bar Irak varje dag år ut och år in! Den av dessa makter påbjudna blockaden mot Irak har lett till att hundratusentals barn dött i onödan. Detta är FN:s siffror, och konfronterad med dessa svarade den dåvarande amerikanska utrikesministern Madeleine Albright att detta var en kostnad man fick ta. Under förevändning att man bombade för ”demokratin” smulades också Jugoslavien sönder.

Israel och Ryssland räknas tydligen idag in i det ”civiliserade” och ”demokratiska” blocket. Låt oss påminna om att Jeltsin och Putin lagt Tjetjeniens huvudstad Grosnyj i aska. Och att Israels premiärminister Sharon till och med är efterlyst i Belgien för organiserandet av de fruktansvärda massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatila i Libanon. I dag beordrar han riktade politiska mord på palestinska politiker och varje dag dödas palestinier av kolonialmakten.

Vi manifesterar gärna vår sorg och vrede över de kanske 6000 som i tisdag dödades i USA. Men vi gör det inte tillsammans med terrorister som Bush, Blair och Sharon. Och vi gör det inte utan att sam- tidigt uttrycka vår vrede över de miljontals offren för USA:s och övriga västmakters världsherravälde.

Jan-Ove Svensson, Metallarbetare och kulturansvarig i Volvo verkstadsklubb i Eskilstuna. Deze Butas, metallarbetare.
Gent Eriksson, tjänsteman.
Luis Campos, metallarbetare.
Bo Karlsson-Löfroth, metallarbetare och sekreterare i Volvo verkstadsklubb i Eskilstuna. Hugo Limachi, metallarbetare.
Janne Lundell, metallarbetare och kulturansvarig i Volvo verkstadsklubb i Eskilstuna. Rikard Hagberg, metallarbetare.
Nader Saati, metallarbetare.
Peter Widén, metallarbetare och gruppordförande.
Morgan Eriksson, metallarbetare.
Mårten Lewin, metallare.

Samtliga arbetar på Volvo Construction Equipment i Eskilstuna.

Uttalandet publicerades i Internationalen den 18/10

Också publicerad i Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001

Hur USA krossade drömmarna om ett modernt Afghanistan och skapade Bin Ladin

När New Yorkborna idag har räknat samman sina döda och bomberna faller över planetens fattigaste folk, bör vi påminna oss om att allting har ett pris. I vår digitala sekundtid, när vi kan lagra åratals vetande på en diskett, tycks ju istället glömskan ha invaderat varje mentalt skrymsle. Och verklighetens debet och kredit omvandlas till anonyma ondskor och godheter där vi motståndslöst glider på den ”rätta sidan”.

De senaste veckorna finns emellertid de som påmint om vilka krafter som skapade Usama bin Laden och dennes islamistiska nätverk al-Qaida. I BBC-korrespondenten Ahmed Rashids bok ”Talibanerna” som nyligen utgavs av Svenska Afghanistankommittén, skildras hur amerikanska CIA ihärdigt understödde värvningen av militanta muslimer i arabvärlden för att kämpa mot de sovjetiska trupperna i Afghanistan på 80-talet. En av dem som värvades var bin Laden vars bas i Pakistan finansierades av CIA. Amerikanska och pakistanska officerare deltog i träningen av bin Ladens gerillasoldater som utrustades med högteknologiska vapen, inte minst Stinger-missiler, de sovjetiska helikopterpiloternas fasa.

Under 1980-talet, fram till 1992, uppgick CIA:s stöd till de fundamentalistiska islamistiska krafter som bekämpade den sovjetstödda regimen i Kabul, till bortåt fem miljarder dollar. Det var en av CIA:s största operationer någonsin. När de rivaliserande gerillaenheterna, efter Sovjets tillbakadragande 1989 och kabulregimens fall 1992, drabbade samman i ett förödande inbördeskrig, övergick USA och Pakistan till att stödja den väpnade enhet som byggts upp från koranskolorna i Pakistan, talibanerna. Syftet var, menar Rashid, inte minst att genom en tredje kraft pacificera Afghanistan och skapa stabila vill-

kor för olje- och gasutvinningen i regionen. Talibanernas seger 1996 tycktes till sist, efter nära tjugo år, kröna den amerikanska politiken med framgång. Men den kraft som genom decennier av krigs- slakt och religiös hjärntvätt trädde fram som Afghanistans härskare, var inte bara en monstruös slutprodukt av den amerikanska politiken. I ruinerna av alla förhoppningar om ett bättre liv, vände den sig även mot sin uppdragsgivare.

Vad som idag aldrig nämns med ett ord, är vad som hände före. Före talibanerna, före inbördeskriget och sovjetinvasionen. Det icke-kapitel i Afghanistans historia som idag är så opassande. Men som utlöste den amerikanska offensiven i Afghanistan.

Saurrevolutionen 1978

Det var den 26 april 1978 som Afghanistans president Mohammad Daud störtades i en kombination av militärkupp och folkliga massprotester i Kabul. Någon vecka tidigare hade kommunistledaren Akbar Khyber mördats och misstankarna gick till Irans hemliga polis SAVAK och amerikanska CIA som opererade i landet. Detta var året innan shahen stör- tades i Iran och den persiska och amerikanska säkerhetstjänsten samarbetade för att hålla regionen i schack. Radikala studenter från Kabuls universitet tågade till amerikanska ambassaden i protest mot mordet, den nervösa Daudregimen lät arrestera ledarna för kommunistpartiet PDPA, soldater vägrade öppna eld mot demonstrationsmassorna och radikala officerare anföll presidentpalatset.

Den regering som tog makten efter Daud, var inget rent beställningsverk av Moskva. Tvärtom hade Moskva haft hyfsat goda relationer med Daud. De nya makthavarna ur kommunistpartiet bars ovedersägligt fram av radikala stämningar bland studenter, arbetare och statstjänstemän i framförallt Kabul. Aprilrevolutionens, eller Saur-revolutionens program, som offentliggjordes i maj hade en antifeodal och sekulär inriktning med dekret om jordreform, åtgärder mot ocker, obligatorisk utbildning för män – och kvinnor! Förbud för tvångsäktenskap och brud- köp, nationalisering av företag och språkliga rättigheter för minoriteter, utbyggd och fri läkarvård. På regeringens program stod också demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

Att sådana deklarationer, från ett prosovjetiskt kommunistparti, oftast visat sig inte vara vatten värda är sant. Och PDPA:s två huvudfalanger var uppfostrade i Sovjetunionen och utgjorde en del av den Moskva-styrda ”världskommunistiska rörelsen”. Men Saur-revolutionens program hade ett folkligt stöd bland de modernare sektorerna i det afghanska samhället. När studenter drog ut på landsbygden för att starta skolor och läkarstationer och statstjänstemän skulle mäta ut den nya jordfördelningen, utgjorde de inga slavar i totalitarismens tjänst. Utan hoppades lyfta upp Afghanistan ur den medeltid som betydde analfabetism, kvinnoslaveri, återkommande massvält, bland den högsta barnadödligheten i världen (vartannat barn dog före fem års ålder) och absolut lokal makt i händerna på en kvarts miljon jordägande mullor (muslimska präster).

Afghanistans stora tragedi är att de inte lyckades.

Stalinistiskt parti

PDPA var ett i huvudsak stadsbaserat parti i ett land med 85 procent av befolkningen på landsbygden. Det var ”marxist-leninistiskt” i ordets stalinistiska betydelse med tro på centraliserade kommandolösningar och statsbyråkratiska åtgärder. Det stödde sig på radikala delar av stadsbefolkningen, men hade dålig kontakt med landsbygdsbefolkningens djupa lager. När alfabetiserarna och jordreformatörerna från städerna mötte landsbygdens månghundraåriga maktförhållanden, trossystem och autonomi blev resultatet snabbt blodigt.

Den afghanska landsbygden hade aldrig låtit sig styras från städerna. De maktlösa på landsbygden var sammantvinnade med mullor och khaner i såväl ekonomisk som ideologisk mening. Unga studenter och studentskor i alfabetiseringsbrigaderna mörda- des i växande antal när de hotade patriarkala familjestrukturer. Jordreformatörer upptäckte att de fattiga inte vågade ta över den jord de tilldelats. Upprivningen av ockersystemet på landsbygden ställde småbönderna utan lånemöjligheter.

Medan regimen i växande grad backade upp sitt reformprogram med vapen och stridsvagnar formerade sig motrevolutionens brokiga styrkor kring muslimska teman mot ”de otrogna”. I januari 1979 inleddes jordreformen och i mars möttes den av ett helt annan militärt motstånd än tidigare då de muslimska motståndsgrupperna beväpnats med moderna vapen från Pakistans diktator Zia ul-Haq, Kina och USA. Striderna trappades upp dag för dag – liksom terrorn.

För dem som tror att islamisternas massakrer på civila tillhör 2000-talet vore det nyttigt att gå till- baka till de undanskymda tidningsnotiserna från 1979 års Afghanistankonflikt. Civila bilar och bus- sar, bybefolkningar och läkarstationer blev legitima mål för ”motståndskämpar” som propagerade ”purdahsystemets” återinförande (isoleringen av kvinnorna). Massakrerna och morden på civila och myndighetsfolk besvarades med stridsvagnar och flyganfall i en allt blodigare spiral där regimen militariserades och revolutionen tappade varje fotfäste på landsbygden. Det styrande PDPA-partiet fragmenterades av interna strider som kulminerade i mordet på partiledaren Mohammad Taraki i september 1979 då den militära överbefälhavaren Hafizullah Amin tog makten – för att tre månader senare störtas av den sovjetiska invasionen på juldagen 1979.

Revolutionen kvävdes

Det paradoxala med den sovjetiska invasionen var att den ägde rum för att dämpa motsättningarna i Afghanistan, hindra Hafizullah Amin från att genomföra en totaloffensiv mot gerillan och sätta in den mer kompromissvillige kommunistledaren Babrak Karmal för att nå en uppgörelse med de mer moderata islamistiska grupperna.

Resultatet blev förstås det omvända. I världspolitiken fanns inte längre några som helst hinder för Pakistan och USA:s nykläckte president Ronald Reagan att brassa på för fullt med stöd åt de islamistiska styrkorna för att knäcka ”Ondskans imperium”.

Och i Afghanistan kvävdes Saurrevolutionens sista andhämtning mellan sovjettrupperna och islamisterna i den alltmer förkrossande terrorn. Att i synnerhet landsbygdsbefolkningens massor, som drabbades allt gräsligare av den sovjetiska krigföringen, vanns över till de islamistiska gruppernas sida var inte oväntat för dem som kunde sin afghanska historia. Afghanernas historia av kamp mot utländska härskare var urgammal. Inte ens den engelska kolo- nialismen lyckades någonsin betvinga de afghanska stammarna och inlemma dem i imperiet. Utan stop- pades i de tre nesliga afghanska krigen fram till 1919.

När sovjettrupperna inledde sin reträtt i slutet av 1988 hade Saurrevolutionens drömmar om ett sekulärt, demokratiskt samhälle med lika rättigheter för män och kvinnor sedan länge begravts i ruinerna av städer och byar – tillsammans med 60- och 70-talets förintade vänstergeneration. I Kabul kvarlämnades resterna av den sovjetiska marionettregimen under ledningen av säkerhetschefen Najibullah som snart dinglade från galgen.

Kapitalismens triumf

Vad som under Reagans och Thatchers triumftid firades som demokratins och kapitalismens världshistoriska seger över den förtryckande kommunismen, utgjorde i Afghanistan jordfästningen över de sista strimmorna av hopp om ett modernt samhälle byggt på lika rättigheter. Redan de sandaler som, likt Pol Pots röda khmerer, trampade in i Afghanistans städer i början av 90-talet, bar med sig antimodernismens och den religiösa fundamentalismens budskap. Ytterligare tio år av krig lakade fram det ansikte talibanerna visar världen idag.

USA och dess allierade ville krossa den afghanska Saurrevolutionen – och alla andra liknande omvälvningar världen över – till varje pris. Och priset blev astronomiskt, för Afghanistans folk som drabbades av kombinationen islamistisk terror och sovjetiska bomber. Men också för andra människor som fallit offer för den islamistiska terror som de frivilliga muslimska gerillakrigarna från Afghanistan förde med sig tillbaka till Algeriet, Sudan och Tjetjenien.

Ja, ytterst betalades kanske priset på det mest oväntade håll. När kommunismens förhoppningar om ett modernt och jämlikt sekulärt samhälle släcktes i Afghanistan 1979, tändes helt andra visioner bland ”de otrognas” banemän. Visioner vi fick en mardrömsbild av när flygplanen kraschade med sin mänskliga last genom World Trade Center.

Vilka visioner tänds i flammorna från den rika världens kryssningsmissiler över jordens fattigaste folk – som redan tvingats betala allt?

Ett kan vi vara säkra på. Allting har sitt pris. Och det kommer att utkrävas, även denna gång.

Håkan Blomqvist 9 oktober 2001

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001

Stå upp för humanitet och rättvisa

– mot krigshets och folkhat

En dryg vecka har förflutit sedan dagen T, då världen skakades av terrorattacken mot USA. När detta skrivs har ännu inga vedergällningsmissiler avfyrats. Och ännu håller världen andan inför vad som kommer.

Ty ett är säkert. Den 11 september 2001 tog den nyliberala framgångseran efter sovjetblockets fall, definitivt slut. Det korta decenniet av borgerligt liberal tillförsikt hade redan börjat vackla. Växande nyfattigdom, social oro, gatuslagsmål, stenar och skarpa polisskott, ekonomisk nedgång och finans- oro, de politiska och ekonomiska eliternas isolering… Och så detta.

Jämförelser har gjorts med Pearl Harbor 1941. Men närmare till hands ligger nog en helt annan typ av händelse, börskraschen i New York 1929. Den svarta torsdagen den gången innehöll ingenting av krevader och massmord. Men den slog i ett chock- artat slag sönder en tids förtroenden och stabilitet. USA, som varit en av garanterna för den ekonomiska och politiska mellankrigsordningen, var plötsligt inte längre någon säkerhet för någonting.

Kanske upplevde vi förra tisdagen en slags världspolitikens börskrasch. USA, Wall Street och Pentagon, som utgjort den nuvarande världsordningens arkimediska punkt, dess järntrust och vapenarsenal är plötsligt inte längre den självklart ointagliga fästningen. Det ”amerikanska sättet att leva”, den amerikanska medelklassens ideal och skyddade livsstil som minutligen pumpas ut i TV-underhållning och reklambudskap var plötsligt värnlös mot den värsta av mardrömmar. Det var Ally McBeal, Seinfeld och David Lettermans late show som störtade ned bland rasmassorna. Det var i bostadsrätternas, laptopens och stadsjeeparnas välstylade mikrokosmos en krater öppnade sig. Som ett budskap till den välbeställda världens villakvarter att hinnan kan spräckas, att allt kan ta slut. Och att någonstans därutanför står en råare verklighet som luktar av fattigdom, smakar av våld och mumlar om förtryck. Det är känslan av denna förlust av trygghet, som flödar genom etablissemangets reaktioner, pressens ledarsidor, medias expertkommentarer – liksom på många håll i vardagssamtalen, på jobbet, i hemmen, i skolan.

USA har aldrig drabbats tidigare

Att denna skälvning genom världsordningens kropp skulle passera förbi efter ett par högteknologiska Nato-angrepp, är otänkbart.

Som många framhållit har USA aldrig drabbats av militära angrepp och massdöd av civila på hemmaplan. Krig har för den senaste amerikanska generationen förts, som Naomi Klein noterat (AB 15/9), på behörigt digitalt avstånd. Missilers skadeverk- ningar har registrerats som target destroyed på TV- skärmar – utan lukt, skrik eller smak av död och lemlästning. Till det bör läggas: Under de senaste sextio åren har amerikanskt bomb- och attackflyg dödat civila i antal som måste räknas med miljonsiffror. Från Köln och Hamburg till Pyongyang och Hanoi. Från Tokyo och Hiroshima till Bagdad och Belgrad. I tusental, tiotusental, ja hundratusental, har tandlösa gummor och springande skolpojkar, mödrar med småbarn tryckta i famnen, brandmän och fattigbönder, lärare och fabriksarbetare bränts upp, kvävts eller krossats inom loppet av minuter när storstäder lagts i grus och byar förintats – utan att en enda flygbomb, en enda granat, en enda mis- sil briserat i ett amerikanskt samhälle.

Offer i krig, det var något som handlade om amerikanska GI:s, soldater på andra sidan haven. Inte sedan det amerikanska kavalleriets massmord på indianerna har civila i USA massakrerats i sådan om- fattning. Och endast amerikansk polis och militär själv liksom revolterande amerikaner har tidigare åstadkommit sådan materiell förstörelse, i ghettoupplopp och medborgarstrider.

Det amerikanska samhället har nu kastats in i nya förhållanden – liksom dess allierade i västvärlden. Hur dessa kommer att sammanfattas är en sak för eftervärlden, men mycket står redan tydligt.

Medial enfald

Omedelbart kommer förstås våldsfanatikerna att fira julafton, liksom den mediala enfalden som omvandlar allt komplicerat till svart och vitt och lojalitet. ”En värld i tystnad… Efter röken, kaoset, döden och sorgen i dess spår visar nu folken att de står enade och starka”, imiterar Aftonbladet (15/9) gammal sovjetpropaganda. ”USA kan inte som en grupp terrorister hänsynslöst sprida död och förintelse”, barnslar sig viktigpettrar bland expertisen (AB 15/ 9).

Militarisering och polisiär mobilisering i interkontinental skala är redan på gång. Nato sluter le- den och varje västregering ger, liksom den amerikanska kongressen, carte blanche till den amerikan- ske minoritetspresidenten Bush att ta till vilket våld han vill. Neutralitet à la svensk forntid blir ett av- slutat kapitel när vi deklarerar ”vår hemhörighet i västgemenskapen” (Expressens ledare 15/9) och Göran Persson utlovar allt svenskt stöd till Natokriget mot terrorismen.

Personövervakning, säkerhetsregleringar och större befogenheter för repressiva instanser att slå ned på enskilda medborgare och sammanslutningar står på dagordningen. CIA ges lösa terrortyglar och den amerikanska statsledningen lovar åratal av järnnävar. I namn av ”Säkerheten” kommer utrymmet för utmanande politiska och sociala protester att ifrågasättas. I USA, självklart. Men också över hela västvärlden.

Samtidigt kommer en ideologisk skruvtving av lojalitetskrav att vridas runt om varje samhällsaktör: ”viljan att stå upp för demokratin är ingalunda självklar för alla i vårt land”, hotar vår största morgontidning från ledarplats dem som inte disciplinerat iakttar alla tysta minuter (DN-ledare 15/9). De som inte sätter likhetstecken mellan ”kapitalism” och ”demokrati” misstänkliggörs för att urskulda massakern och visa förståelse för strävan efter ”Gudsstater inriktade på massmord” (DN-ledare 16/9).

Och i namn av försvar av ”det öppna samhället” sluts detta mot dem som ifrågasätter media- propaganda och imperialistisk västgemenskap. Moderatledaren Bo Lundgren försöker frenetiskt koppla ihop massmordet i New York med globaliseringsrörelsens protester och kravallerna i Göteborg och Genua. Domar för deltagande i upplopp i Göteborg har redan skärpts och krav på hårdare påföljder höjs. Samtidigt dras ett jalusi av främlingsfientlighet och arabhets ned över västvärlden och bildar en lämplig atmosfär för högerextremism och rasism. Ståndpunkter och politiker som tidigare varit opassande plockas åter fram ur garderoberna. Mikael Ståldal från Liberala ungdomsförbundets ledning propagerar för ”en regelrätt invasion” av Irak och Afghanistan ”med uttalat syfte att avsätta regimen” (DN 14/9). Folkmördaren och krigsförbrytaren Henry Kissinger välkomnas andäktigt att propagera sina våldsrecept ”med svensk ensamrätt” för Dagens Nyheter (16/9).

Förvärras dessutom den världsekonomiska nedgången till ackompanjemang av Natobombningar och blodiga task force-operationer, står vi inför tider där politisk kamp blir mer skoningslös, mer kostbar, hårdare – och fulare.

Inga ljus för USA:s offer

Men det finns också andra tendenser. Det var inte bara Jan Guillou som reagerade mot de olika måttstockar med vilka västvärlden mäter människors värde. När skolelever vägrade delta i den kollektiva sorgen var det inte för att de fått för lite undervisning i ”demokratiska och humanistiska värden” eller för att de inte tillägnat sig ”det svenska normsystemet”, som liberala ledarskribenten Charlotta Friborg föreställer sig (DN 14/9). Utan för att inga ljus någonsin tänts och inga flaggor någonsin halats för USA:s, Natos eller Israels offer i deras familjers ursprungsländer.

Ja, utanför medias ljuskrets nås vi av otaliga exempel på motbilder och alternativ. Som fackmötet vilket med sina tysta minuter hyllade alla världens offer för krig och förtryck, inte bara de senaste. Eller den unga lärarinnan i barnens 5:e klass som istället för tysta minuter talade med eleverna också om övergreppen mot palestinier och på andra håll. Eller arbetskamraterna som gick och åt lunch i moskéns restaurang för att mota undan främlingsfientlighet. För att inte tala om diskussionerna och reaktionerna bland invandrarkamrater som radikalt skiljer sig från etablissemangets krav på strömlinjeformning bakom Bush och Nato.

Identifikation med de förtryckta

För alla oss, socialister och andra, som i åratal kämpat mot förtryck av folken i Tredje världen, som levt med befrielserörelsers strävanden, jublat med framgångar och förtvivlat över nederlagen, som känt förnedringen och vanmakten över fortsatta övergrepp och fattigdomsklyftor som en förbittrande mara år efter år, är det inte alltid lätt att, med den egyptiske författaren Sherif Hetatas ord, ”vara så rörda som vi kanske borde”. ”Är det så här vi har blivit av lidandet i vår region”, frågar han sig (DN 15/9). ”Är det resultatet av att palestinska barn skjuts till döds nästan varje dag? Är det följden av de hundratusentals människor som massakreras i Afrika? Är det konsekvensen av den halva miljonen människor som dog i Gulfkriget?”

Och är det så också vi inom solidariteten har blivit genom vår identifikation med de förtryckta?

När USA:s förra utrikesminister Albright fick frågan om sanktionerna mot Irak verkligen var värda priset – som då räknades i bl a en kvarts miljon döda irakiska barn (en siffra som idag uppges ha stigit till en halv miljon), gav hon svaret: ”Jag tror det!”

En sådan cynism och själslig brutalisering ska vi aldrig tillåta våra motståndare att driva oss in i. De som idag medvetet och reflekterat välkomnar slakten på flera tusen amerikanska civila utgör i själva verket Albrights och de imperialistiska makthavarnas spegelbilder.

Som flera har framhållit, skapades bin Laden och många andra bland de muslimska terroristerna av USA:s egen underrättelsetjänst CIA i kampen mot the Evil Empire, Sovjetunionen, under striderna i Afghanistan på 80-talet. De tränades att mörda och skolades att offra för sina religiösa ideal. Vi vet inte om de ligger bakom attacken i USA. Men att skapelser som dessa, vilka föddes i kamp mot det blodiga sovjetstödda försöket att modernisera Afghanistan, drabbar sina forna uppdragsgivare är inte ologiskt. Men att glädjas över en sådan häxdans, vore oss socialister främmande.

För oss är inte mammorna och papporna, storasystrarna och småkillarna på de kapade passagerarplanen eller i kontorslandskapen ”USA-imperialismen” eller ”kapitalismens ansikten” (som Dagens Nyheters Peter Wolodarski envetet hävdar, 14/9). De är vanliga, unika människor av kött och blod och drömmar som bara vill leva, och ta tillvara sina liv inom de ramar och möjligheter som gives.

Vi socialister kämpar för att förändra de ramarna och de förutsättningarna, inte av hat mot männis- korna utan för att människa ska kunna leva tillsam- mans med människa, utan förtryck, utnyttjande och förnedring.

En rättvisare världsordning

Därför är det allas vår uppgift idag att modigt stå upp för humanitet, människors lika värde och en rättvisare världsordning – mot både folkhat, nationalism och krigshot. Vi fördömer de bestialiska terrordåd som kostat så många oskyldiga människor livet, vi känner med de amerikanska familjer som förlorat sina käraste, vi står bakom de självuppoffrande brandmän, räddningspersonal och frivilliga som riskerat livet för att rädda sina medmänniskor. Och vi bekämpar de reaktionära, folkfientliga mördare som så hänsynslöst driver oss vidare in i återvändsgränden.

Lika innerligt fördömer vi de imperialistiska krigshetsare som med Bush i spetsen nu planerar att massakrera oskyddade och oskyldiga människor i parti och minut för att visa vem som bestämmer över planeten. Och vi bekämpar de svenska inpiskare som försöker inbilla människor att försvar för demokrati och det ”öppna samhället” betyder att slå vakt om kapitalism, ansluta sig till Nato-krigföring och stänga samhället för kritik av den globaliserade storfinansen och marknadsdiktaturen.

Istället för att ”visa var vi hör hemma” och göra det svenska samhället till Natos burkslav måste vi ta det inträffade som en drakonisk maning till att öppna ögonen, skaka om sinnena och våga se oss själva och den västliga imperieordning vi lever i, utifrån de fattiga och utnyttjade världarnas perspektiv. Är det så här vi vill leva? Är det i en global spiral av övergrepp, hat och repressalier vi vill att våra barn växer upp? Är det i världens instängslade villaträdgårdar under ett paraply av amerikanska stealthbombare vi ska hoppas finna trygghet från en gnagande oro att i nästa papperskorg, på nästa charterresa väntar just vårt öde?

Om en bråkdel av den energi och tankemöda som idag koncentreras kring den världsmobiliserade vedergällningen mot en okänd fiende, istället ägnades åt att ompröva och omgestalta världsordningen i riktning mot ökad rättvisa, ökad jämlikhet, ökat samarbete och ökad solidarisk fördelning av livets goda, då kan vi finna en väg ut.

Håkan Blomqvist 18 sept 2001

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001